FA 


RATATA me 


HANDBOK I Z00LOGI 


FÖR 


LANDTBRUKARE, SKOGSHUSHÅLLARE, FISKERIIDKARE OCH 
JÄGARE, 


UTGIFVEN AF 


HJÄLMAR WIDEGREN OCH AUG. EMIL HOLMGREN 


Zool. Docens, Fiskeri-Intendent vid Kongl. Lärare i Naturvetenskaperna vid Kongl. 


Landtbruks-Akademien, R. W. O Skogsinstitutet. 


SSA 


II. DELEN 


SKANDINAVIENS FOGLAR 


AF 


AUG. EMIL HOLMGREN. 


Förra Häftet. 


CCLLECTION 
lational MuserSe 


STOCKHOLM, 1866. 
P. A. NORSTEDT & SÖNER, 
| KONGL. BOKTRYCKARE. 


a 
[Pipe 


dan / 
4 
(ÅS 


SKANDINAVIENS FOGLAR 


AE 


AUG. EMIL HOLMGREN 


Lärare i Naturvetenskaperna vid Kongl. Skogsinstitutet. 


sen 


HÄFTET I. 


TÄTTINGAR, SKÄRRFOGLAR, GÖKFOGLAR, KLÄTTERFOGLAR 


OCH SAMTÅIGE FOGLAR. 


UN 
IE NOE 
SL AR KL 


KTV pr 


(en 


ANT 


VTA 


ho 


FÖRSTE HOFJÄGMÄSTAREN, 


KOMMENDÖREN AF KONGL. WASA-ORDEN OCH RIDDAREN 


AF KONGL. NORDSTJERNE-ORDEN, 


HÖGVÄLBORNE HERR GREFVE 


CLAES MAGNUS LEWENHAUPT, 


TILLEGNAS DETTA HÄFTE 


VÖRDNADSFULLT AF 


AUG. EMIL HOLMGREN. 


I VA 
FEN SAN 
YT AG 


ATK 


Fa 
ORM 


NOR 


KV 


SITS IE IL AR SPAR SEN! 


Då andra delen af ”Handbok i Zoologi”, innefattande Skan- 
dinaviens Foglar, blef af en större omfattning än författaren ifrån 
början kunde förutse, var det behöfligt att afdela densamma i tvenne 
häften, af hvilka det första, innefattande Tättingarnes, Skärrfog- 
larnes, Gökfoglarnes, Klätterfoglarnes och de Samtåige Foglarnes 
ordningar, nu öfverlemnas åt allmänheten. I nästa häfte följa på 
samma sätt de öfriga fogelordningarna, jemte titelblad, inledning, 
innehållsförteckning, fullständigt register, de Wrightska näbbfigu- 
rerna m. m. för båda häftena. 

De herrar Jägare och Zoologer, hvilka godhetsfullt vilja lemna 
bidrag till det sista häftet eller rättelser till detta, kunna insända 
desamma till undertecknad, som med tacksamhet skall begagna dem. 

De festa figurerna till detta häfte hafva blifvit tecknade på 
trä af e. o. Kammarskrifvaren i Kongl. Poststyrelsen A. DRAKE 
och skurna på Ny Illustr. Tidnings atelier. Originalerna äro till 
en del hemtade dels ur Dr A. E. BREHMS arbeten, dels ur Prof. 
SUNDEVALLS. 


Stockholm och Kongl. Skogsinstitutet i Aug. 1866. 


Aug... Emil Holmgren. 


ER 
a 
Mm 


3, 
få 


c 


ANDRA KLASSEN. 


Foglar. Aves. 


Under benämningen foglar förstår man sådana vertebre- 
rade djur, som andas med lungor, hafva fyrarummigt hjerta, 
dubbelt och fullständigt blodomlopp, fjäderklädd kropp samt 
lägga ägg, hvilka de nästan alltid rufva ”). 

1. Foglarna skilja sig så väsendtligt från andra djur och 
hafva sinsemellan i afseende på den allmänna kroppsformen en så 
stor öfverensstämmelse, att deras klass framstår såsom en ibland de 
mest naturliga och skarpast begränsade i hela djurriket. Men lika 
lätt som det är att vid första ögonkastet skilja en fogel från ett 
annat djur, lika svårt är det också ofta att utfinna några konstanta 
kännemärken för de olika fogelslägtena och de särskilda arterna. 


Foglarnas sensationsorganer. 
a) Nerverna. 


I afseende på foglarnas nervsystem fa vi hänvisa till det, 
som redan i första delen af detta arbete (sid. 11) blifvit ytt- 
radt rörande däggdjurens. Man äterfinner hos foglarna en lika 
sammansatt nervapparat, ehuru dess byggnad i vissa fall före- 
ter åtskilliga för dessa djur karakteristiska egendomligheter och 
afvikelser. Sålunda är hjernan i allmänhet mindre utvecklad, 
den stora hjernan saknar vindlingar (I. fig. 10 a, b, c) och 
dess båda halfklot äro icke sinsemellan så fullständigt för- 


”) På Nya Holland har dock Gouvrp upptäckt tvenne duffoglar, tillhörande 
slägtena Talegalla och Megapodius, som betäcka sina ägg med jord, löf 
och mossa och låta dem sedermera utkläckas af luftens värme. Se härom 
längre fram vid redogörelsen för foglarnas fortplantning och utveckling. 

Zool. 2. Foglar. I 


2 SENSATIONSORGANER. 


enade, som förhållandet är hos de flesta däggdjur. Ryggmär- 
gen är lang och har tvenne uppsvällningar, en der vingarnas 
Fig. 1. och én annan der benens nerver utgå. Af 
ER dessa uppsvällningar är den främre alltid mera 
| Ny utvecklad hos sådana foglar, som hafva en 
| |) rask och uthällande flygt, eller i allmänhet 
— ; 
/ 


HN hos säadana, som flyga bäst; men deremot har 
v - Sf den bakre uppsvällningen nått en större ut- 
W 7 veckling hos sadana foglar, hvilka mest vi- 


ge --e-- Å AJ stas pa marken och saledes mera använda 
. Hjernan sedd'ofvan" fötterna än vingarna. Den sympatiska ner- 
ifrån: ec, stora hjer- : 


nans halfklot; — 0,  vens stam i halsen ligger hos foglarna inne- 
tvåhögarna ; —v, lilla (=>) Do 


hjernan; — e, för- gluten af halskotornas sidokanal. 
längda märgen. 


b) Sinnesoryanerna. 


1. Känselsinnet. Känselförmågan är hos foglarna min- 
dre utbildad än hos däggdjuren, hvilket har sin förnämsta or- 
sak deruti, att deras kropp är betäckt med mer eller mindre 
täta fjädrar, eller, der detta icke är förhallandet, af hornartade 
delar. Vissa kroppsdelar kunna dock understundom betraktas 
såsom känselverktyg, sasom t. ex. tungan hos hackspettarna, 
den nervrika näbbhuden hos andfoylarna och den med talrika 
nervpapiller försedda näbbspetsen hos beckasinerna och snäp- 
porna. För yttre atmosferiska inflytelser äro foglarna i all- 
mänhet mycket känsliga. 

Vi vilja här äfven taga foglarnas allmänna kroppshölje 
eller hud i betraktande. 

1) Huden, som utgör kroppens yttre omklädnad, bestar, 
liksom hos däggdjuren, af tvenne särskilda lager, nemligen af 
läderhuden och öfverhuden (E. 14. 1.); men den skiljer sig ifrån 
däggdjurens hud derigenom, att inga talg- eller svettkörtlar 
finnas, såvida man ej vill anse den ofvanför ändbenet belägna 
gyumpkörteln eller den s. k. fettblåsan för en dylik bildning. 
Denna blasa afsöndrar en hvitgul, oljaktig vätska, med hvilken 
foglarna insmörja sina fjädrar, så att dessa derigenom erhålla 
förmågan att hålla ifrån sig väta. Hos sjöfoglarna är denna 


SENSATIONSORGANERNA. 3 


körtel vanligen mera utvecklad, än hos andra foglar, och de- 
ras fjäderklädnad är också, såsom bekant är, alldeles ogenom- 
tränglig för vattnet. 

Foglarnas hud är betäckt af fjädrar. Dock äro alltid de de- 
lar af näbben, hvilkas öfverhud antagit en hornartad konsistens, 
fötterna och nagongang äfven ögontrakten, eller vissa andra 
delar af hufvudet och halsen, nakna. Stundom är den främre 
delen af näbben hornartad, hard och fast, då den bakre der- 
emot, i hvilken näsborrarne äro belägna, är mjukare och af- 
skild genom en söm eller fals. Denna sednare del kallas då 
vaxhud, och visar sig isynnerhet tydligt hos roffuglarna, der 
den vanligen har annan färg än den främre harda delen, som 
hos dessa foglar fatt namn af näbbhake. Hvad fötterna be- 
träffar så äro deras nakna delar alltid beklädda aft sköldar 
eller fjäll, och deras tår väpnade med klor”). 


2) Pa en fullständigt utbildad fjäder har man att skilja 
emellan följande delar: a) Stanunen, som bestar af spolen, en 
trind, hard, hornaktig del, som nedtill är ihalig och upptill fort- 
sätter, beklädande den öfre ytan af stammens andra del eller 
skaftet. Detta sednare, som icke är ihaligt, utan fyldt med en 
märgartad massa, är vanligen fyrkantigt och på undre sidan för- 
sedt med en längsgaende ränna samt har ofta framtill, i närheten 
af spolen, ett annat mindre skaft, som fatt namn af biskaft. 
Detta saknas dock alltid hos de stora ving- och stjertpennorna. 
—b) Fanet, som är fästadt på ömse sidor om skaftet, utgö- 
res af länga, mer eller mindre tättsittande strålar eller skifvor, 
hvilka antingen i bada kanterna, eller blott i den ena, äro be- 
satta med sma har eller hakar, som sedermera åter i sin ord- 
ning bära dylika mindre har eller hakar. Genom dessa små 
hakar gripa de intill hvarandra liggande strålarna så fast i 
hvarandra, att fanet, isynnerhet hos ving- och stjertpennorna, 
kommer att bilda en enda tät och bred skifva. På sådant 


”) Afven på de främre extremiteterna finnas hos vissa utländska foglar, t. ex. 
Palamedea och Parra, ett slags klor, som man kallat vingsporrar. Om 
näbbens och fötternas öfriga beskaffenhet skola vi längre fram närmare 
redogöra. 


4 SENSATIONSORGANERNA. 


sätt danade kunna dessa fjädrar göra ett tillräckligt motstånd 
mot luften då fogeln flyger. 

Fjädrarnas form och sammansättning är föröfrigt ganska 
olika. Sådana fjädrar, som hafva en härd spole, styft skaft 
och ett sammanhängande, mer eller mindre fast fan, har man 
gifvit namn af konturfjädrar. Ar deremot skaftet mycket smalt 
och svagt samt fanstrålarna mjuka, lösa och utan hakar eller 
hår i kanterna, så få fjädrarna namn af dun. Dylika dun 
finnas vanligen bredvid hvarje konturfjäder, af hvilken de be- 
täckas. Konturfjädrarna hafva för ändamal att skydda krop- 
pen mot väder och vind, eller att verka mot luften med en 
större yta; dunen deremot tjena blott till att bibehalla kropps- 
värmen. Ånnu ett slags fjädrar äro de s. k. trådfjädrarna 
eller fjäderborsten, hvilkas skaft äro mycket smala och böjliga, 
och hvilkas fanstrålar antingen alldeles saknas, eller äro rudi- 
mentära. I förra fallet fa dessa fjädrar en stor likhet med 
verkliga borst eller har. Dylika borstfjädrar finnas ofta vid 
mungiporna, synnerligen hos insektätande foglar, stundom äf- 
ven på halsen eller på fötterna. 

Endast sällan, såsom t. ex. hos strutsarna och pingvi- 
nerna, äro konturfjädrarna och de mellan dem sittande dunen 
likformigt fördelade öfver hela kroppen. Vanligen äro de sam- 
lade i grupper, eller så kallade fjäderfält, mellan hvilka be- 
finna sig helt nakna eller endast af ett glest dun täckta går- 
gar, som döljas af de närsittande fjädrarna, men som dock 
lätt kunna bemärkas, om dessa sednare föras åt sidan eller 
borttagas. Fördelningen af dessa fjäderfält och gångar är 
olika hos de särskilda fogelgrupperna; men för den systema- 
tiska anordningen af mindre betydelse, än de olikheter som 
förefinnas i ving- och stjertpennorna samt deras så kallade 
täckfjädrar. Vi vilja här nagot närmare granska nämnde 
fjädrar och redogöra för deras olika benämningar. Om man 
utspänner en fogelvinge (fig. 2 och 3), så ser man, att de längsta 
fjädrarna äro fästade i en rad längsutefter dess särskildta ben, 
och att de mindre fjädrarna bilda flera rader, som mer eller 
mindre täcka hvarandra och de större pennorna samt aftaga i 
längd inåt vingen. Båda dessa slags fjädrar, vingpennorna och 


SENSATIONSORGANERNA. 5) 


vingtäckfjädrarna, hafva fatt olika benämningar, alltefter som 
de äro fästade på handens, underarmens eller öfverarmens ben. 


Fig: 2. 


Vinge af en trastfogel: a, de öfre små täckfjädrarna;—», den sista 
raden af dessa, ligga i omvändt läge mot vingens öfriga fjädrar; 
— c, armtäckfjädrar; — d, armpennor; —e. handpennor; —/f, första 
handpennan; —y, handtäckfjädrar; —h, lillvingen. 


Sålunda kallas de pennor, som äro fästade på handens ben, 
handpennor, smällpennor eller vingpennor af första ordningen”). 
Dessa utgöras vanligen af långa, styfva fjädrar, och äro till 


Fig. 3. 


& 


Vinge: a, handpennor; — b, armpennor;—e, tumfjädrar eller lillvingen; —d, öfver 
armens pennor. 


”) Hos några författare benämnas de helt enkelt vingpennor. 


6 SENSATIONSORGANERNA. 


antalet i de flesta fall 10, sällan 9 eller 11. Stundom är den 
första pennan mycket kort och kan lätt förbises, sasom för- 
hallandet är hos trastarna och flera andra till samma ordning 
hörande smafoglar. Vidare hafva de pennor, som äro fästade 
pa underarmen, fatt namn af arinpennor eller vingpennor aj 
andra ordningen. Dessa äro till antalet 9, 10 eller ännu flera. 
Pa öfverarmen finnas blott nagra sma pennor och täckfjädrar. 
På samma sätt som pennorna benämnas äfven täckfjädrarna. 
Salunda kallas de täckfjädrar, som sitta vid roten af hand- 
pennorna, handtäckfjädrar, och de, som äro fästade vid roten 
af armpennorna, armtiäckfjädrar eller täckfjädrar af andra ord- 
ningen. Dessa sednare täckfjädrar äro hos de flesta bland de 
foglar, som tillhöra den första afdelningen, sa korta, att de 
knappast räcka till midten af armpennorna; men hos nästan 
alla andra foglar äro de längre och räcka utöfver armpen- 
nornas midt. Slutligen ma vi äfven omnämna, att den de- 
len af vingen, som motsvarar tummen, är försedd med atskil- 
liga sma pennor, hvilka tillsammans bilda den så kallade lill- 
ringen. Alla dessa vingfjädrar äro icke allenast ställda till 
hvarandra 1 ett sådant förhallande, att hela vingen kommer att 
bilda en bred skifva, utan äfven sa anbragta, att luften, da 
vingen upplyftes, men icke då han nedsänkes, kan hafva fritt 
spelrum emellan dem. — Stjertens pennor äro vanligen 12; men 
hos vissa fogelgrupper kunna de vara ännu flera, ända till 20. 
Dessa stjertpennor äro äfven, liksom vingpennorna, vid roten 
på öfre och undre sidan täckta af atskilliga täckfjädrar. 

3) Vi hafva redan omtalat (I. sid. 15), att däggdjuren ärli- 
gen vid bestämda tider fälla sina har, och att dessa sedermera 
ersättas af nya. Så är äfven förhållandet med foglarnas fjä- 
drar. Men | denna fjäderfällning eller sa kallade ruggnuiny hos 
foglarna, som försiggar under det att deras kropp försättes i 
ett sjukligt tillstånd, är mera fullständig och astadkommer 
dessutom icke sällan, såsom vi framdeles fa se, vigtiga förän- 
dringar i hela fogelns väsende, lefnadssätt och utseende. Rugg- 
ningen försiggår fullständigt emot hösten, efter häcktidens slut, 
hos alla foglar, hvarvid saväl de stora ving- och stjertpen- 
norna, som småfjädrarna börttappas och ersättas af nya. Men 


SENSATIONSORGANERNA. vd 
mänga foglar rugga derjemte äfven om varen, och denna rugg- 
ning sker antingen nästan fullständigt, da alla eller de festa 
smafjädrarna, och hos nagra äfven de mellersta stjertpennorna 
och de innersta vingpennorna utbytas mot nya; eller delvis, då 
blott en del af hufvudets och halsens fjädrar fällas och anyo 
ersättas. Vidare har man äfven att bemärka vissa foglars 
sommarruggning, som försiggar efter parningstiden, och som 
äfven sker mer eller mindre fullständigt, da alla smaåfjädrarna, 
hos nagra äfven de 4 mellersta stjertpennorna och de 5 a 6 
innersta vingpennorna utbytas, och hvarvid hannarna fa en 
drägt, som i viss mån öfverensstämmer med honans, såsom 
t. ex. hos manga änder; eller delvis, hvarvid hufvudets och 
halsens fjädrar utbytas emot andra, som likna fjädrarna i 
ungdrägten, sasom t. ex. hos rapphönan, hjerpen, orren och 
rackelhanen. Slutligen undergå äfven vissa foglar en tredub- 
bel ruggning, som utgör en förening af var-, sommar- och 
höstruggning. Utom dessa genom en mer eller mindre full- 
ständig ruggning astadkomna olikheter i fjäderdrägten, äro äf- 
ven ett stort antal foglar, synnerligen sådana, som hafva en- 
kel ruggning, emot varen underkastade ganska egendomliga för- 
ändringar derigenom, att de förlora vissa delar af fanet och 
fjäderstralarna, hvarigenom de qvarblifvande, vanligen mera 
bjert färgade, tydligare framträda. Detta fenomen har man 
gifvit namn af brämfällning, och det är hufvudsakligen der- 
igenom som den dunkla, varma höst- och vinterdrägten om 
varen vid fortplantningstidens inträde, synnerligen hos han- 
narne bland manga smaåfoglar, utbytes mot en annan, svalare 
och praktfullare drägt. 

Utom de omnämnda fjäderömsningarne, som foglarna ar- 
ligen vid bestämda tider äro underkastade, blifva äfven vissa 
foglar under fortplantningstiden smyckade med egendomliga 
fjädrar, som åter snart bortfalla. Sålunda får t. ex. Brusha- 
nen (Machetes pugnax) kort före denna tid en halskrage af 
utstående och olikfärgade fjädrar, som han sedermera kort der- 
efter anyo förlorar. Men det är icke blott fjäderklädnaden, 
som på detta sätt ombytes och förändras, utan en sådan för- 
ändring äro äfven kroppens blottade delar, näbben och fötterna, 


8 SENSATIONSORGANERNA. 


underkastade, i det att den hornartade öfverhuden å desamma 
årligen affjällar sig, tillväxer och förnyas. 

Genom. dessa fjäder- och öfverhudsvexlingar blifva fog- 
larna ofta till färgteckningen under olika årstider ganska olika. 
Lägger man sa vidare härtill, att könen oftast äro mycket 
olika och att ungarna före deras första ruggningar sällan likna 
sina föräldrar, så är det lätt att förstå hvilka svårigheter den 
ornithologiska vetenskapen i detta hänseende har att bekämpa. 

2. Smaksinnet. Med undantag af papegojorna och än- 
derna, som hafva en mjuk och köttig tunga, är denna kropps- 
del framtill hos de flesta andra foglar härd och hornartad samt 
saknar nervpupiller. Härutaf kan man lätt sluta till, att sma- 
«ken hos foglarna i allmänhet maste vara mera-slö, än hos 
däggdjuren, och att den företrädesvis har sitt säte i tungans 
bakre del och i gommen. Tungan är i afseende på sin bygg- 
nad ganska egendomlig och olika hos olika fogelgrupper. Fram- 
till kan den än vara tillspetsad, än trubbig, än klufven eller 
delad i flera trådar; stundom borstbärande eller försedd med 
hullingar. Bakat fortsätter tungbenets mellandel med ett sti- 
lettformigt ben samt två mer eller mindre långa och af 2 eller 
3 leder bestående broskartade s. k. horn. Härigenom visar sig 
tungan baktill tvådelad. 

1. Hos hackspettarna, äfvensom hos några andra foglar, är 
tungans byggnad isynnerhet ganska egendomlig. Den främre delen 
utgöres vanligen blott af en helt liten med hullingar besatt horn- 
artad spets. Derefter följer ett tungben och så vidare de långa brosk- 
artade hornen, som böja sig bågformigt öfver kraniet ända till öf- 


Fig. 4. 


Tungan. ” 


Tungan hos en Hackspett. 


verkäkens rot. Dessa tungbenshorn kunna förmedelst muskler ha- 
stiot föras nedåt och framåt, och tungan, till följe deraf, liksom 


SENSATIONSORGANERNA. 9 


ett kastspjut, utslungas långt fram ur näbben, hvarigenom dessa 
foglar sättas i tillfälle att på afstånd fånga sådana insekter, hvaraf 
de lifnära sig. 

3. Luktsinnet. Åfven detta sinne synes hos foglarna i 
allmänhet vara vida mindre utveckladt, än hos däggdjuren. 
Man har likväl ofta tillskrifvit roffoglarna ett mycket fint 
väderkorn, ehuru det dock i sjelfva verket torde vara den 
utomordentligt skarpa synen, som vägleder dem, då de upp- 
söka sin föda. Säkert är, att lukten hos de flesta foglar är 
ganska klen. Näsborrarna äro 2:ne, vanligen belägna vid ro- 
ten eller närmare midten af näbben. I svalget eller i gommen 
förena de sig ofta, och bilda då derstädes blott en enda springa. 
Sjelfva näshaålorna hafva 3 broskartade, merändels inrullade 
näsmusslor och äro föröfrigt beklädda af en med talrika blod- 
kärl genomdragen slemhinna; men i de flesta fall stå de icke, 
liksom hos däggdjuren, 1 förbindelse med nagra haligheter i de 
angränsande benen. I afseende på de yttre näsborrarnas form, 
storlek, riktning, o. s. v. komma vi längre fram, vid beskrifnin- 
gen af foglarnas näbb, att derom mera fullständigt redogöra. 

4. Hörselsinnet.. Hörselapparaten är hos foglarna till 
sin byggnad enklare, än hos däggdjuren; men hörseln är, det 
oaktadt, vanligen ganska fin. Utöron finnas aldrig, och sjelfva 
den yttre öronöppningen är merändels Fis. 5. 
täckt af fjädrar. Endast hos nattugg- 
lorna kan den öppnas och tillslutas för- 
medelst en fjäderklädd klaff. Hörsel- 
gangen är vid, men kort, och i trum- 
halan finnes blott ett enda langt hör- 
selben, som utgar fran trumhinnan till 
det ovala fönstret. Labyrinten har en ENARE REAR Yr 
liten vestibul; snäckan är utan vind- trum-ringen;— pb, trumhinnan; — 


ce, hörselbenet; — 4, ändan af 


2 ; Ifeirkelformio = samma ben; —e, snäckan; — /f, g, 
lingar, men de halfcirkelformiga kana de balfetekdlörniga KARA 


lerna hafva deremot en stor utveck- »a- 


ling. De eustachiska rören utmynna bakom de inre näsöpp- 
ningarna och ligga tätt invid hvarandra. 

5. Synsinnet. Foglarnas ögon synas i allmänhet vara 
fullkomliga och jemförelsevis större än däggdjurens. Hos ingen 


10 SENSATIONSORGANERNA. 


enda art äro de förkrympta eller rudimentära, sasom vi hafva 
sett att förhallandet är hos en del af de däggdjur, som lefva 
i jordhålor, eller hos många bland dem, som ega flygförmågan. 
Synapparaten har äfven en mera komplicerad byggnad och vi- 
sar föröfrigt atskilliga delar, som icke aterfinnas hos dägg- 
djuren. Den" främre delen af ögat är mycket konvex tillfölje 
af den starkt hvälfda hornhinnan, och omgifves ringformigt 
bakat af sma broskartade skifvor eller benartade fjäll, hvilka 
understödja senhinnan. Hos ugglorna är denna 
ring isynnerhet ganska utmärkt. Uti det inre 
af ögat finnes hos foglarna ett egendomligt or- 
gan, som sträcker sig från synnerven emot kri- 
stallinsen, och har utseendet af en kam eller en 
i tvärveck lagd fall. Dess funktion känner man 
ännu icke med visshet; men emedan det är ge- 
nomträngdt och svärtadt af ett starkt pigment, 


pörnnitman; 4, e, så har man trott, att det skulle tjena till att 
benlameller i sen- K å 
hinnan; —/, kristall- absorbera det bländande ljuset. Pupillen är all- 
linsen;;. — o, Synner- : o 3 ske . 
ven; —p, kammen. tid rund, och regnbagshinnan eller iris, som till 
färgen är ganska olika, har en stor förmaga att 
draga sig tillsammans. Utom de 2:ne vanliga, horisontalt 
ställda ögonlocken, hafva äfven foglarna ett 3:dje vertikalt, 
den sa kallade blinkhinnan. Denna kan dragas utöfver hela 
främre ytan af ögat och är nästan genomskinlig, sa att den, 
på samma gang som den skyddar ögat mot yttre inflytelser, 
äfven släpper igenom ljuset. Tarkörtlar finnas hos alla foglar. 
Foglarnas synförmaga är i allmänhet mycket mera ut- 
vecklad än däggdjurens. Manga foglar kunna till och med se 
ganska tydligt pa ofantligt länga afstand. Det är isynnerhet 
roffoglarna, som i hög grad ega denna förmaga. Man ser dem 
ofta sväfva i luften till en sådan höjd, att de, ehuru af en 
ganska ansenlig kroppsstorlek, knappast af oss kunna skönjas 
annat än sasom små punkter, och likväl kunna de med nog- 
grannhet iakttaga de små djuren, som röra sig på marken och 
tjena dem till föda. Da de märka ett sådant byte nedstörta 
de ofta med pilens snabbhet och med den största säkerhet 


från den svindlande höjden, och förfela sällan sitt mål. Samma 


RÖRELSEORGANERNA. 11 


förhållande är det -äfven med fisktärnorna och andra s. k. 
störtdykare bland foglarna. De nedstörta ofta fran en ansen- 
lig höjd, för att upphemta de fiskar, som de upptäckt i vatt- 
net. Vissa foglar, sasom nattugglorna, nattskärran m. fl., se 
bättre i skymningen och i månskenet, än i dagsljuset, som 
synes ganska mycket besvära dem. Vattenfoglarna kunna äf- 
ven se under vattnet, i det att ögat hos dem öfverdrages af 
den genomskinliga blinkhinnan. 


Foglarnas rörelseorganer. 


a) Musklerna. 


Hos foglarna, liksom hos däggdjuren, hafva musklerna en 
röd färg, och hos roffoglarna äro de af en fastare byggnad, än 
hos sadana foglar, som lefva af växt- Fig. 7. 
ämnen. Den starkaste utvecklingen hafva 
musklerna pa undre sidan af bröstet, der 
de äro hopade i täta massor på hvar- 
dera sidan om det stora bröstbenets kam. 
Dessa muskler, hvilka gifva styrka at 
vingarna och, tillfölje deraf, fatt namn af 
flygmuskler, äro isynnerhet starkt ut- 
vecklade hos foglar, som flyga snabbt 
och uthållande. Starkt utvecklade äro 
äfven halsens och stjertens muskler, hvar- 
igenom dessa kroppsdelar få en stor rör- UN 
lighet. Ett fogelbens muskulatur. 

Af en särdeles egendomlig beskaffenhet äro extremiteter- 
nas muskler genom sina länga, elastiska senor. Sålunda har 
man a de främre extremiteterna eller vingarna att märka en 
liten muskel, som utgar fran skuldran, och hvars sena sträc- 
ker sig ända till handlofven; och a de bakre extremiteterna 
finner man de märkvärdigt inrättade sittmusklerna. Dessa ut- 
göras nemligen pa hvardera foten af en muskel (a), som utgar 
fran ett utskott på bäckenbenet, löper utefter lårbenet och 
gär derifrån vidare öfver knäet (b) till underbenet. Här till- 


12 RÖRELSEORGANERNA. 


tryckes den af ett tvärband (c) och förenar sig med senorna 
af en mängd andra muskler, som tjena till att böja tärna 
och för den skull löper utöfver hälleden (d) till dessa. Då nu 
fogeln böjer knäet och hälleden, så maste detta tillika hafva 
en sådan verkan på tärna (e), att äfven de starkt böja sig, och 
derigenom blifver det lätt att första, huru foglarna till och 
med under sömnen, blott till följe af sin egen tyngd, kunna 
hålla sig fast på grenar och qvistar, utan att någonsin tröttna. 


b) Benskelettet. 


Den inre benstommen eller skelettet hos foglarna är, lika- 
som hos däggdjuren, sammansatt af ett stort antal särskilda 
benstycken, hvilka likaledes kunna indelas 1 trenne grupper, 
alltefter som de tillhöra hufvudet, bålen eller extremiteterna. 
Men foglarnas skelett företer dock åtskilliga egendomligheter, 
hvarigenom det icke blott skiljer sig ifran däggdjurens, utan 
äfven ifrån alla de öfriga vertebraternas. Hvad som dervid 
mest är egnadt att taga var uppmärksamhet i anspråk, äro de 
ihåliga, märgtomma och af luft uppfyllda så kallade pneuma- 
fiska benen. Den luft, som dessa ben innehålla, erhålla de 
antingen derigenom, att de stå i en omedelbar förbindelse med 
åtskilliga större inuti kroppen befintliga och af luft fran lun- 
gorna uppfyllda s. k. luftsäckar; eller derigenom, att de sta i 
förbindelse med näs- eller trumhalan. Det förra är fallet med 
öfverarmbenet och åtskilliga andra af extremiteternas och bå- 
lens ben, det sednare tillkommer nägra af hufvudets ben. 

Denna pneumacitet hos foglarnas ben står alltid i ett 
nära samband med dessa djurs flygförmaga. Sålunda har man 
funnit, att hos foglar, hvilka 1 någon högre grad ega denna 
förmåga, såsom t. ex. förhållandet är med pelikanen och den 
stora, långvingade fregattfogeln, nästan alla skelettets ben äro 
pneumatiska, då deremot hos strutsarna och flera andra foglar, 
som sakna flygförmåga, blott några af hufvudets ben äro iha-- 
liga och fyllda af luft. 

Hufvudet. Om man jemför ett kranium af en fullvuxen 
fogel med ett däggdjurskranium, så skall man genast bemärka 
ganska väsendtliga skiljaktigheter. Hvad som först faller i 


RÖRELSEORGANERNA. 13 


ögonen, äro de mer eller mindre långdragna, tandlösa käkarna, 
de sammanvuxna hjernskalsbenen ") och de ofantligt stora ögon- 


Fis:8 


Skelett af en dufva: c, halskotorna;—d, bröstkotorna;—/f. länd- och korskotorna;— 
g, stjertkotorna;—yg', ändbenet; —h, bröstbenet; —i, refbenen;— k, skulderbladet;—!, ett 
af de bakre nyckelbenen ;—Y”, ett af de främre nyckelbenen ; — m, öfverarmen ; — n, strål- 
benet; —n, armbågbenet; —p, handlofvens ben; —g, mellanhandens ben ; —r, fingerbenen ; 
höftbenet; — u, sittbeuet; —», lårbenet; —r, skenbe- 


—7r7', tummen ;—s, blygdbenet;—?t 
ö, tårna; — 1, vingens 


net eller underbenet;—y, de nedre refbenslederna ; — ä. tarsen; 
undre täckfjädrar; — 2, armpennor:— 5, handpennor ;— 4, lillvingen. 


Pig. I 


Å 


Kranium af en fiskmås : a, nackhålet; —», ledknappen ; —c, qvadratbenet;— d, vingbe- 
net; — e, gombenet;-—/f. qvadratokbenet;—y. okbenet;— Ah. det ställe, der öfverkäken le- 
dar emot skallen ; — i, mellankäkbenet;—/k«, öfverkäkbenet. 

:”) Hos späda fogelungar äro hjernskålens ben åtskilda genom suturer, liksom 
hos däggdjuren, men dessa ben sammanvexa dock snart med hvarandra 
(utom hos strutsarna), och kunna sedermera icke vidare åtskiljas. 


14 RÖRELSEORGANERNA 


hålorna. Käkarna äro, såsom hvar och en vet, alltid utdragna 
till en näbb, och dennes öfre hälft eller öfverkäk bildas för- 
nämligast af mellankäkbenet. Öfverkäkbenen ater, som hos 
däggdjuren äro öfvervägande stora, äro deremot hos foglarna 
ganska små, tillbakaställda och intaga blott en ringa del af 
öfverkäken. Föröfrigt är öfverkäken sällan, liksom hos dägg- 
djuren, fast förenad med det öfriga kraniet, utan deremot nä- 
stan alltid mer eller mindre rörlig. 

Vid underkäken, som bestar af flera sinsemellan samman- 
vuxna ben, har man att märka det egna förhållandet, att den 
icke, såsom hos däggdjuren, omedelbart ledar med skallen, utan 
har emellan sig och denna ett egendomligt ben af en oregel- 
bunden qvadratisk form, kalladt qvadratbener (os qvadratum). 
Mot detta ben ledar déssutom nagra andra, smala ben, nem- 
ligen de 2:ne med gombenen förenade smala s. k. vingbenen 
(ossa pterygoidea) och ett på hvardera sidan fran öfverkäken 
utlöpande ben, som är sammansatt af 2 särskilda stycken: 
okbenet och qvadrat-okbenet (08 qvadrato-jugale). Genom dessa 
ben är det just som öfverkäkens rörelser uppat och nedåt 
astadkommas; ty da underkäken föres nedåt och derigenom 
trycker qvadratbenet framat, sa verkar detta i sin ordning en 
tryckning på de ofvannämnda smala vingbenen, hvarigenom 
öfverkäken lyftes uppat. 

Slutligen vilja vi anmärka sasom en egenhet i bildningen 
af foglarnas kranium, att det blott har en enda ledknapp, som 
artikulerar mot första halskotan. Härigenom far hufvudet en 
större rörlighet och kan nästan vridas rundtomkring, så att 
fogeln med näbben, utan särdeles ansträngning, kan komma at 
att putsa och ordna nästan alla bålens och extremiteternas 
fjädrar, t. o. m. ryggfjädrarna. 

Bålen. Liksom hos däggdjuren, är äfven hos foglarna 
ryggraden sammansatt af en mängd kotor, som man gifvit olika 
benämningar, sasom hals-, bröst-, länd-, kors- och svanskotor. 

Hulsen är 1 allmänhet mycket längre och mera rörlig hos 
foglarna, än hos fertalet af däggdjur. Längst är denna kropps- 
del hos de högbenta vadarne och hos åtskilliga simfoglar. Det 
är också af stor vigt för dessa foglar att hafva en lang hals; 


. RÖRELSEORGANERNA. 15 


emedan näbben hos dem utgör det enda griporganet, hvarmed 
de från marken eller från ett djupt vatten kunna upphemta sin 
föda. Det minsta antalet halskotor är 9, det vanliga 10—15, 
stundom öfver 20. Alla äro de mycket rörliga, sinsemellan för- 
enade genom verkliga ledgångar och så ställde intill hvarandra, 
att hela halsen far en mer eller mindre S-formig böjning. 

Bröstkotorna äro nära nog hos alla foglar, som ega flyg- 
förmågan, sinsemellan fast förenade, hvarigenom den del af 
skelettet, som uppbär refbenen och gifver stöd at vingarna, 
kommit att erhålla en för detta ändamal behöflig fasthet och 
styrka. De äro af ett mindre antal än halskotorna, vanligen 
fran 6—10. De äro äfven kortare än dessa, men deras tagg- 
utskott äro langa och bilda tillsammans en kam längs efter 
ryggen. 

Liänd- och korskotorna äro 1 de flesta fall sinsemellan 
sammanvuxna till ett ben. Till antalet äro dessa kotor från 
10—14, men de äro svåra att särskilja. 

Svans- och stjertkotorna, som äro 5—7—9 och tjena till 
fäste för stjertfjädrarna, utgöras deremot af sma, rörliga och 
med starka tvärutskott försedda kotor. Den sista af dessa. 
det s. k. ändbenet, på hvilket flertalet af de muskler sitta, 
som röra stjertpennorna, är merändels längre än de öfriga och 
fran sidorna hoptryckt. 

Fefbenen hos foglarna förete, jemförda med däggdjurens 
(se I. sid. 30), flera väsendtliga olikheter. De äro nemligen 
rörligt förbundna icke blott med bröstbenet, utan äfven med 
bröstkotorna, och det broskstycke, som hos däggdjuren förena 
refbenen med bröstbenen, utgöres i stället hos foglarna af 
tunna, i bada ändar ledade ben. Dessutom hafva, med undan- 
tag af det första och sista, hvardera af foglarnas refben ett 
bakåt riktadt sidoutskott, som stödjer på det följande refbenet, 
hvarigenom hela bröstkorgen far en större fasthet och stadga. 

Af alla baålens ben är dock bröstbenet, genom sin egen- 
domliga bildning, mest utmärkt. Det är hos foglarna afsedt 
att utgöra fästet för de kraftiga flygmusklerna och har af 
denna anledning erhållit en utomordentlig utveckling. Det bil- 
dar en stor, konvex sköld, som betäcker hela främre delen af 


16 RÖRELSEORGANERNA. 


bukkaviteten samt har hos alla foglar, som ega flygförmågan, 
längs midten en mer eller mindre hög köl eller s. k. bröst- 


Fig. 10. 


Bröstbenet och skuldrans ben hos en örn: a, de främre nyckelbenen, som nedtill vid a' äro 
sammanvuxna och tillsammans bilda det s. k. gaffelbenet; — bh, de bakre nyckelbenen; — 
c, skulderbladen ; — d, bröstbenet; — e, bröstbenets kam; —/f, refbenen. 


bens-kam, hvilken deremot saknas hos strutsfoglarna och an- 
dra foglar med för flygt odugliga vingar. Genom närvaron 
af en dylik kam få flygmusklerna en större och för deras 
starka utveckling behöflig vidfästningsyta. Derföre är äfven 
bröstbenskammen företrädesvis högre och starkare hos sådana 
foglar, som hafva en snabb och uthällande flygt. Afven sjelfva 
den utbredda delen af bröstbenet visar åtskilliga olikheter hos 
foglar med en större eller mindre flygförmåga. Sålunda är 


RÖRELSEORGANERNA. 1 


t. ex. detta ben helt hos örnarna, genombrutet af hål hos en 
stor del andra foglar eller, såsom t. ex. hos hönsfoglarna, för- 
sedt med djupa inskärningar. 


FEatremiteterna äro hos alla foglar 4 till antalet. Af dessa 
motsvara de 2 främre, eller vingarna, armarna och händerna 
hos menniskan, de 2 bakre, benen och fötterna. 


På de främre extremiteterna har man att märka: 


1) Skuldrans ben, som bestå af: a) skulderbladen, tvenne 
smala, sabelformiga och med ryggraden nästan parallelt lö- 
pande ben. — b) De tvenne bakre nyckelbenen eller de s. k. 
korpbenen, som äro starkare utbildade än skulderbladen, och 
ligga ett på hvardera sidan emellan dessa sednare och bröst- 


Fig. 11. 


Vingens ben: a, Öfverarmen; — bh, strålbenet; — c, armbågsbenet; — d, tummen; — e, 
mellanhandens ben; — /—h, fingerben; — Ah, lillfingret. 
benets bakre framända. — c) De tvenne främre nyckelbenen, 


hvilka oftast äro sammanvuxna med sina nedre ändar och så- 
lunda tillsammans bilda ett enda ben, som, tillfölje" af sitt ut- 
seende, fatt namn af gaffelbenet (furcula). 


2) Vingens ben, som utgöras af flera stycken, motsvara 
de särskilda benen 1 däggdjurens främre extremiteter. Sålunda 
utgöres, liksom hos däggdjuren, a) öfverarmen af ett enda ben, 
och — b) underarmen af tvenne, nemligen af armbågs- 
2 


Zool. II. Foglar. pa 


18 RÖRELSEORGANERNA. 


benet och strålbenet. — c) Handlofvens ben, som blott äro 
tvenne. — d) Mellanhandens ben, som äfven äro tvenne, tem- 
ligen långsträckta, men i båda ändar hopvuxna, så att de der- 
igenom egentligen blott bilda ett enda, med ett häl eller längs- 
gående springa försedt ben. Paå utsidan vid basen af detta 
ben finnes en liten rudimentär tumme, och i dess främre ända 
äro vanligen 2 fingrar fästade, af hvilka det ena, motsvarande 
långfingret, är sammansatt af 2 eller 3 leder, det andra, mot- 
svarande lillfingret, blott bestar af en enda liten led. Handens 
ben, som vanligen äro långa och sinsemellan fast förenade, 
uppbära, såsom nämndt är, vingens smällpennor. 


Då foglarna hvila och vingen lägges tillsammans längs si- 
dorna af kroppen, komma dess särskilda ben att ligga i zig- 
zag bredvid hvarandra. Salunda sträcker sig öfverarmen bakat 
längsutmed ryggraden, underarmen framåt och handen åter 
bakåt. Se fig. 11. 

På de bakre extremiteterna eller benen har man att märka 
följande hufvuddelar: 


1) Bäckenet, som består af 3 par ben: höftbenen, sittbenen och 
blygdbenen, hvilka hafva en temligen stark utveckling och äro 

Fig. 12. sammanvuxna med kors- och ländkotorna, 
så att de med dem bilda ett stycke. Höft- 
benen och blygdbenen äro långa och smala, 
men sittbenen deremot korta och breda. 

2) De öfriga benen äro: a) Lårbenet, 
som är temligen kort och rakt samt fästadt 
vid bäckenet. — b) Underbenet, hvilket, lik- 
som hos däggdjuren, bestar af skenbenet, 
vadbenet och knäskålen. Men vadbenet är 
dock icke fullt utveckladt, utan endast ru- 
dementärt, bestående af ett smalt benstycke, 
fästadt på utsidan af skenbenet. — c) Vrist- 

Beckenet hos en höns- ben finnas egentligen icke hos foglarna. — 
FÖSKUSELE BRG: d) Mellanfoten utgöres deremot af ett långt 
benet. . . n 2 

ben, som vid sin framända har 3 ledknap- 
par, mot hvilka de 3 framtårna leda, och dessutom vid den 


RÖRELSEORGANERNA. 


19 


bakre ändan ett mindre ben för baktån, då en sådan finnes. Detta 
långa mellanfotsben kallas i allmänhet för tarsen. — e) Tårna 
äro hos foglarna egentligen aldrig flera än 4; ty den femte tå, 
som stundom förefinnes hos vissa hönsfoglar, kan blott anses som 
en monstrositet. Stundom finnas hos en del vadare och sjöfoglar 
samt hos några andra endast 3 tår, och den afrikanska strutsen 


har blott 2. Hvad tåledernas antal beträf- 
far, så eger det intressanta förhållandet rum, 
att baktån, eller den tå, som motsvarar tum- 
men och stortån hos däggdjuren, har 2 leder, 
då intän har: 3, mellantån 4 och uttån 5. 
Då fogeln endast har 3 tar, är det alltid tum- 
men som saknas. 


Tärnas form, storlek och öfriga beskaf- 
enhet äro hos olika fogelgrupper mycket olika, 
och emedan dessa olikheter sta uti ett nära 
samband icke blott med foglarnas öfriga 
kroppsbyggnad, utan äfven med deras lef- 
nadssätt, så blifva de af en ganska stor 


Fig. 13. 


dd 


Tåledernas antal: a, 
baktån; — »b, intån; 
— c, mellantån ; — d, 
uttån. 


betydelse vid fogelklassens systematiska indelning. 


1. Man brukar skilja emellan följande slag af fötter hos fog- 


larna, nemligen: 


A. Hos de flesta foglar räcker benens fjäderklädnad åtmin- 
stone ända till hälleden, och baktån, som är temligen 
starkt utvecklad, sitter i samma höjd som de främre 
tårna. Foglar med en sådan tåbildning äro företrädes- 
vis hänvisade att uppehålla sig i träden. 


1) Roffötter, hvilka hafva 3 tår framåt och 1 bakåt, alla väp- 
nade med starka, krökta och spetsiga klor. — Sådana fötter hafva 


roffoglarna. 


2) Sittfötter, hvilka äfven hafva 3 tår framåt och 1 bakåt, 
men alla mera spensliga och väpnade med svagare klor — Så- 


dana fötter hafva de flesta småfoglar. 


20 RÖRELSEORGANERNA. 


3) HKlätterfötter, som hafva 2 tår framåt och 2 bakåt, af 
hvilka ssednare den ena dock stundom kan saknas eller vän- 


Fig. 14. 


Exempel på: Sittfötter. Roffötter. 
das framåt. -— Sådana fötter hafva t. ex. göken, hackspettarna 


och papegojorna. 
Fig. 16. 


Klätterfötter. 


RÖRELSEORGANERNA. 21 


B. Hos hönsfoglarna, vadarna (med undantag af hägerfoglarna) 
och simfoglarna sitter alltid baktån, då den finnes, högre 
än framtårna, och (med undantag af hönsfoglarna och 
morkullan) äro underbenen i spetsen mer eller mindre 
högt öfver hälleden nakna. Foglar med en sådan fot- 
bildning äro företrädesvis hänvisade att uppehålla sig på 
marken eller i vattnet. 


4) Gång- Fig. 17. Fig. 18. 
fötter, hvilka 
hafva 3 tår 
framåt och 1 
bakåt, alla för- 
sedda med bre- 
da och något 
platta klor. Un- 
derbenen helt 
och hållet fjä- 
derklädda. — 
Sådana fötter 
hafva hönsfog- 
larna. 

3) Spring- 
fötter, hvilka 
sakna baktå och 
hafva 3 (eller Å 
hos = strutsen Gångfötter. Vadfötter. 
blott 2) framåt 
riktade, breda och korta tår, väpnade med korta, till utseen- 


det nästan hofformiga klor. — Sådana fötter hafva, ibland våra 
foglar, trapparna. 
6) Vadfötter, som hafva mer Fig. 19. 


eller mindre höga, spensliga tarser, 
vanligen 1 liten, eller stundom ingen, 
baktå och 3 framtår. — Sådana 
fötter hafva de flesta vadare. 

7) Simfötter, som hafva korta 
tarser, vanligen 1 liten, eller stun- 
dom ingen, baktå och de 3 främre 
tårna sinsemellan förenade förme- 
delst en simhud. — Sådana fötter 
hafva de flesta vattenfoglar. 

8) Årfötter, hvilka hafva en stor, inåt vänd och lågt sittande 
baktå, som förmedelst en hel simhud är förenad med de 3 öfriga 


Simfötter. 


22 NUTRITIONSORGANERNA. 


tårna. Alla tårna äro således förenade med simhud. — Sådana 
fötter hafva de pelekanartade vattenfoglarna. 


Fig. 20. Fig. 21. 


” 
än UM a 
TE (MA a 
NM VITA 
Lå vy ji 
NN? te 
Ne 


Årfötter. Flikfötter. 


9) Flikfötter; som hafva tårna omgifna eller kantade med en 
hudflik. — Sådana fötter hafva t. ex. simsnäpporna, sothönan och 
doppingarna. 

Andra egendomliga fotbildningar, som icke kunna hänföras 
till någon af dessa, finner man hos törnsvalan, nattskärran, 1s- 
fogeln, biätaren m. fl. andra foglar. 


Foglarnas nutritionsorgåner. 


Uti den allmänna öfversigten af djurens funktioner (I. sid. 
5 och 36) hafva vi redan omnämnt, att nutritionen har till 
uppgift icke blott upptagandet af nya för lifsprocessens under- 
håll tjenliga ämnen, utan äfven aflägsnandet af de redan för 
detta ändamål förbrukade samt att de specialfunktioner, hvilka 
ingå saäsom nödvändiga momenter i denna stora funktion äro: 
digestionen, absorptionen, cirkulationen, respirationen, sekre- 
tionen och assimilationen. Då vi sålunda redan 1 för- 
sta delen af detta arbete lemnat en kort allmän öfverblick af 
dessa ämnen, vilja vi här endast inskränka oss till framställ- 
ningen af de egendomligheter, som i dessa afseenden specielt 
tillkomma foglarna. 


NUTRITIONSORGANERNA. 20 


a) Digestionen och dess organer. 


Digestionen eller den så kallade matsmältningen, som har 
för ändamål att afskilja födoämnenas närande delar från de 
icke närande och bringa dem 1 en sadan (flytande) form, att 
de kunna absorberas, försiggar hos foglarne, liksom hos dägg- 
djuren, inuti näringskanalen hufvudsakligen genom inverkan af 
vissa egendomliga vätskor. 

Foglarnas föda är, som vi längre fram skola visa, ganska 
omvexlande, och utgöres saväl af animaliska som af vegetabiliska 
ämnen. De nedsvälja eller sluka densamma vanligen alldeles 
hel, och vid dess gripande begagna de sig dels af fötterna, dels 
och hufvudsakligen af näbben. I samma man som födoämnena 
sålunda äro af en olika beskaffenhet och i samma man som 
sättet, hvarpa foglarna tillgripa dem, är olika, har äfven näb- 
ben hos de särskilda fogelslagen erhållit en mycket olika ut- 
bildning, och dessa olikheter uti näbbens form och öfriga ut- 
veckling äro nära nog af samma vigt och betydelse vid sär- 
skiljandet af fogelklassens familjer, slägten och arter, som tand- 
byggnaden visat sig vara för samma ändamal inom däggdjurens 
klass. 

Såväl öfver- som underkäken af foglarnas näbb är, sasom 
vi redan antydt, öfverdragen med en mer eller mindre hård 
hornskifva; men egentliga tänder finnas aldrig hos foglarna. 
Såsom ersättning härför hafva käkarna stundom blifvit försedda 
med hakar eller skarpa kanter, ehuru likväl dessa icke göra 
tjenst som tuggverktyg, utan på sätt och vis kunna anses mot- 
svara framtänderna eller hörntänderna hos däggdjuren. Stun- 
dom, t. ex. hos andfoglarna, äro käkarna försedda med en 
längsgaende rad af hornskifvor, fästade bredvid hvarandra lik- 
som tänderna i en kam. Hos roffoglarna är öfverkäken ned- 
böjd utöfver underkäkens spets till en hvass hake, och föröfrigt 
är den stundom i kanten på hvardera sidan försedd med en 
tillskärpt flik eller tand, såsom hos hökarna och falkarna. 
Dessa foglar lefva, sasom vi veta, af andra djurs kött och 
deras näbb har af denna anledning fatt en sådan utbildning, 
att de förmedelst densamma kunna med lätthet sönderstycka 


24 NUTRITIONSORGANERNA. 


sitt byte. Liksom man utaf roftändernas och knöltändernas 
större eller mindre utveckling hos rofdjuren med temlig nog- 
granhet kan sluta till graden af dessa djurs rofgirighet, så kan man 
äfven, vid bedömmandet af roffoglarnas mer eller mindre blod- 
törstiga lynne, genom granskningen af deras näbb, komma till 
nästan samma resultater. Vi skola längre fram närmare redo- 
göra härför. Hos sådana foglar, som lefva af frön, är näbben 
i allmänhet tjock och kägelformig, såsom t.ex. hos sparfvarna, 
hönsen 0. s. Vv., då sadana foglar deremot, som lefva af insek- 
ter, hafva en smal, rät eller något bäagböjd näbb, såsom ärlor, 
sångare, trädkryparen 0. s. v. Näbben är alltid längre, mjukare 
och mera känslig- hos foglar, som söka maskar och insekter i 
jorden, i dyn eller vattnet, såsom t. ex. beckasinerna och 
snäpporna. Foglar, som fanga insekter i flygten, hafva deremot 
en mera kort, nedtryckt och vid basen bred näbb, hvarigenom 
gapet stundom blifver utomordentligt stort, sasom hos natt- 
skärran och svalorna. Andra foglar, såsom hackspettarna, söka 
insekter och larver inuti veden af sjuka träd, och deras näbb 
har derföre blifvit mycket stark och vigglikt tillskärpt i spetsen. 

Hos många fiskätande foglar, hvilka stycka sitt byte och 
nedsvälja detsamma bitvis, är näbben nedkrökt i spetsen lik- 
som hos roffoglarna, men mera langdragen och, tillfölje deraf, 
svagare, såsom t. ex. hos måsarna. Hos andra fiskätande fog- 
lar åter, som sluka sin föda hel, är näbben rät och spetsig. 
Exempel härpå äro tärnorna. 


Föröfrigt finner man hos åtskilliga andra svenska foglar 
ganska egendomliga näbbformer, såsom t. ex. hos korsnäb- 
barna, dufvorna, pelikanerna m. fl. 


Näringskanalens delar hafva hos foglarna hufvudsakligen 
erhållit samma benämningar, som hos däggdjuren, så att man 
äfven hos dem skiljer emellan munnen, svalget, matstrupen, 
magen, tunntarmen och tjocktarmen; och de vätskor, som astad- 
komma näringsämnenas upplösning eller s. k. smältning, leda 
äfven hos foglarna sitt ursprung fran en slags organer, kallade 
körtlar eller glandler. De vigtigaste af dessa äro spottkört- 
larna, magkörtlarna, tarmkörtlarna, lefvern och pancreas. 


NUTRITIONSORGANERNA. 25 


Spottkörtlarna, hvilka äro flera till antalet, afsöndra inuti 
munhalan en ofta tjockflytande och klibbig saliv. 

Matstrupen är i allmänhet ganska vid och rymlig samt, 
isynnerhet hos roffoglarna, mycket muskulös och längsutefter 
veckad. Hos roffoglarna, äfvensom hos en del växt- och frö- 
ätande foglar, har den i närheten af bröstet en mer eller min- 
dre stark utvidgning, kallad kräfva, som är försedd med talrika 
körtlar, hvilkas afsöndringar tjena till att uppmjuka födoämnena 
innan de inga i den egentliga magens afdelningar. 

1. Kräfva finnes, såsom vi härofvan antydt, icke hos alla foglar, 
utan tillhör endast roffoglar och sådana växtätande foglar, som svälja 
frön och sädeskorn hela och oskalade. En mängd andra foglar, 
hvilka äfven mer eller mindre uteslutande lefva af växtfrön, men 
icke hafva kräfva, måste deremot alltid först skala eller sönderhacka 
fröen med näbben innan de förtära dem. Sålunda ser man huru 
sparfvarna med sina invikna käkar alltid noggrannt afskilja skalet 
från kärnan innan de nedsvälja denna sednare; huru mesarna sätta 
frön och sädeskorn emellan tårna, sönderhacka dem och nedsvälja 
kärnorna bitvis samt huru nötväckan i trädens barkspringor fast- 
kilar nötter och ollon, sönderhackar deras skal för att åtkomma 
kärnorna.  Roffoglarna nedsvälja både hår, fjädrar och ben af sitt 
byte, men kasta åter upp desamma i form af bållar, sedan 
de i kräfvan blifvit befriade från köttet och de öfriga närande 
beståndsdelarna. 

Magen är i allmänhet hos foglarna delad i tvenne afdel- 
ningar, af hvilka den första, som fatt namn af körtelmage eller 
Jförmage har en säcklik form, vanligen tjocka väggar samt tal- 
rika körtlar. Denna mage är isynnerhet mycket utvecklad hos 
sadana foglar, som sakna kräfva, hvilken den synes ersätta. 
Den andra magafdelningen, i hvilken körtelmagen öppnar 
sig, kallas i allmänhet muskelmage, tillfölje af dess starkt 
muskulösa byggnad. Den är dock i detta afseende gan- 
ska olika och lämpad efter beskaffenheten utaf de födo- 
ämnen, som tjena foglarna till näring. Sålunda äro dess 
väggar hos växtätande eller fröätande foglar nfycket starka, 
bestående af tvenne muskelskifvor, som hvardera i midten är 
försedd med en senig hinna, vid hvilken de stråliga muskel- 
fibrerna äro fästade, samt hafva föröfrigt på den inre sidan 
en tjock horn- eller läderartad beklädnad. Förmedelst dessa 


26 NUTRITIONSORGANERNA. 


muskel- eller rifskifvor, som de äfven kallas, söndermalas de i 
kräfvan och körtelmagen uppmjukade födoämnena och denna 


Fig. 22. 


Matstrupen. 


Kräfvan. 


Körtelmagen. --- ------- 


Lefvern. 
Muskelmagen. 


-- Gallblåsan. 
” Gallgångar. 


Pancreas. - 


Tolffingertarmen. -- 


Blindtarmen. .......N NES ANN) -..."Tunntarmen. 


"BJOCktarmen..:....... 
Urinledaren....-...--....-- 
Äggledaren.- seeseesnnnnnnnennnn 


(ÖDE: 0 ler Re Ca 
NING Lr 


xX 
SÅ 


+ 


FAN 


Matsmältningsapparaten hos en Höna. 


process påskyndas dessutom och underlättas genom de grus- 
och sandkorn; som de fröätande foglarna nedsvälja. Hos kött- 
ätande foglar äro deremot magväggarna alltid mer eller mindre 
tunna och släta. 

Efter dessa magar följa tarmarna, hvilka, liksom hos dägg- 
djuren, bestå af 2 hufvudafdelningar, nemligen tunntarmen och 


NUTRITIONSORGANERNA. 20 


tjocktarmen. Tunntarmen bildar först en stor yggla, men läg- 
ger sig sedermera i åtskilliga bugter och slingringar samt öf- 
vergar slutligen i den nästan räta tjocktarmen. Denna sednare 
har upptill tvenne rörformiga blindtarmar, hvilka dock stundom 
alldeles kunna saknas, och öppnar sig utat i kloaken, som ut- 
göres af en utaf starka muskelfibrer omgifven hålighet, i hvil- 
ken derjemte såväl generationsorganernas utföringsgangar, som 
urinledarna utmynna. 

Lefvern är mycket stor hos foglarna, isynnerhet hos vat- 
tenfoglarna, och intager icke allenast öfre delen af bukhålan, 
utan äfven en betydlig del af bröstkaviteten, som endast är 
ofullständigt skild fran den förra genom den bakom lefvern ut- 
spända diophragma eller mellangärdet. Lefvern är temligen 
symetriskt delad i tvenne flikar eller lober, hvilka hafva 
hvar sin gallgang. Gallblasan finnes oftast och utgjuter gallan 
i tunntarmen på föga afstand från magen. Pancreas är också 
stor och till formen aflang samt belägen uti tunntarmens öfre 
yggla. Den har 2, sällan 3, utföringsgångar, som utmynna i 
tunntarmen, framför eller emellan gallblaäsornas mynningar. 

Hvad matsmältningsprocessen föröfrigt vidkommer fa vi 
hänvisa till det, som redan blifvit afhandladt i första delen af 
detta arbete sidd. 36—45. 


b) Absorptionen och dess organer. 


Absorptionen eller den akt, hvarigenom ett djur i sin cir- 
kulerande näringsvätska (blodet) upptager ämnen i flytande 
form, antingen omedelbart utifran, från digestionsorganernas 
inre eller från kroppens öfriga organer och väfnader, sker hos 
foglarna alldeles som hos däggdjuren dels direkt genom blodkärlen 
sjelfva, dels indirekt genom det bihang till det venösa blod- 
systemet, som kallas sugadersystemet (lymf- och chyluskärlen); 
och kapillar-attraktionen, äfvensom endosmosen, äro ocksa här 
de krafter, hvilka dervid hufvudsakligen tagas i ansprak. 

Vi hafva i första delen af detta arbete sid. 46 redan af- 
handlat detta ämne och anse det för den skull vara öfverflödigt 
att omnämna de få egendomligheter och olikheter, som i af- 
seende på absorptionsorganernas byggnad förefinnas hos foglarna. 


. 


28 NUTRITIONSORGANERNA. 
c) Blodet, cirkulationen och dess organer. 


Blodet är, sasom vi veta (I. sid. 48), kroppens närings- 
vätska, hvilken 1 sig utifran upptager alla de kemiska ämnen, 
som för lifsproces- 


Fig. 23. 


sens och organernas 
underhall äro nöd- 
vändiga, förarbetar 
dessaytterligare samt 
kringförer dem genom 
sin ständiga rörel- 
se, cirkulation eller 
kretslopp, till alla 
organer och väfnader, 
fran hvilka det i stäl- 
let upptager och bort- 
förer de förbrukade 
an ämnen, hvilka genom 


« W 


sekretionsorganernas 
verksamhet skola ur 
organismen bortskaf- 
fas. Foglarnas blod 
är rikare på blod- 
kulor, än däggdju- 
rens, och dessa hafva 
en elliptisk, ej krets- 
rund form. Föröfrigt 
"ef är blodet hos fog- 
larna af en högre 


emperatur än hos 


Pulsådersystemet hos en fogel "). . 
andra djur. 


+) a, den stora kropps pulsådern eller aorta, som vid sitt utträdande ur hjertat bildar 2 


bågar, af hvilka den högra och största delar sig i 2 grenar: den nedstigande kropps- 
pulsådern och högra nyckelpulsådern. Den venstra, "mindre bågen bildar vid sin fortsätt- 
ning den venstra nyckelpulsådern. — am, bröstpulsådern, som är mycket stor, förer blod 
till de starkt utvecklade bröstmusklerna; upptill utskickar den halspulsådern (ae); — 
av, en gren af halspulsådern, som begifver sig till skuldrans muskler; — cc, andra 
grenar af halspulsådrorna; — al, tungpulsådern; — t, luftstrupen ; — ar, njurpuls- 
ådern; — af, lårpulsådern, som är liten; — ai. sittbenspulsådern, som är ansenligt 
större och bildar extremiteternas hufvudarterer; — as, korspulsädern, en fortsättning 
af den stora kroppspulsädern, från hvilken den nedre tarmkäxpulsådern uppkommer ; 
— cl, kloaken. 


NUTRITIONSORGANERNA. 29 


Emedan blodeirkulationen och dess organer hos foglarna 
i allt väsendtligt visar en nära öfverensstämmelse med dägg- 
djurens, så anse vi det vara öfverflödigt att i afseende härpa 
ingå i nagra närmare detaljer, utan hänvisa till den redogö- 
relse härför, som blifvit lemnad i första delen sidd. 48—54. 

Vid förklaringen af närstaende figur (sid. 28) hafva vi sökt 
att påpeka de vigtigaste af de sma skiljaktigheter, som förefinnas. 

Det venösa blodet aterföres till hjertat af tre hälvener. 


d) Respirationen och dess organer. 


Respirationen är, sasom vi redan (I. sid. 54) omnämnt, 
den akt hos den lefvande organismen, hvarigenom blodet ur 
det omgifvande medium — den atmosferiska luften eller vattnet 
— upptager syre och ät detsamma atergifver kolsyra. 

Respirationsapparaten visar hos foglarna mänga vigtiga 
egendomligheter. Först och främst utgöres den af tvenne lun- 
gor; men dessa äro icke, sasom 
hos däggdjuren, delade i mang- 
sidiga lober och hänga icke 
fritt såsom tvenne säckar i 
bröstkaviteten, utan äro fast- 
häftade vid ryggsidan och ref- 
benen samt hafva utseende af e 
tvenne Ssvampaktiga, till färsen ds Svelgetyan:bnsaf en) fogel <, bi tulgan; "ds 


tungbenets kropp; —m, muskler, som äro fä- 


4 srö rvekta SSOY-. stade vid tungbenshornen; — r, svalget; —g 
lju röda, plattryckta ALS SORG ljudspringan RE t. luftröret;'— e, matstrupen. 


Fig. 25. 


som ätskiljas genom ryggraden. 

Föröfrigt äro lungorna icke slutna på ytan, utan sta förme- 
delst flera öppningar i förbindelse med närgränsande delar, 
hvarigenom luften, sasom vi redan (sid. 12) omtalat, icke blott 
kan intränga i de vid halsen, i brösttrakten och bukkaviteten 
fördelade s. k. luftsäckarna, utan äfven, hos manga foglar, ända 
in uti de märgtomma eller pneumatiska benen. Fogelkroppen 
är sålunda liksom genomträngd af ett större antal luftförande 
håligheter, hvilkas motsvarighet man för öfrigt icke finner hos 
några andra djur, än hos insekterna, hvilka i de flesta fall 
äfven -ega flygförmagan. 


30 NUTRITIONSORGANERNA. 

Med lungorna star luftstrupen i omedelbar kommunikation. 
Den utgöres, liksom hos däggdjuren, af ett rör, som mynnar 
ut i svalget, men utmärker sig derigenom, att den merändels 
är bildad af hela, broskartade eller stundom benartade ringar 
samt att den är försedd med tvenne struphufvuden, ett öfre 
och ett nedre. 

Det öfre eller egentliga struphufvudet är sammansatt af 
flera benartade broskstycken och föröfrigt i sin bildning i det 
närmaste öfverensstämmande med detsamma 
hos däggdjuren. Ifrån detta struphufvud ned- 
löper genom halsen det länga, merändels af 
fullständiga, broskartade eller förbenade ringar 
sammansatta luftröret, som hos de flesta fog- 
lar är rakt, ända till dess att det nedtill 
delar sig i tvenne dylika rör (bronchier), 
för att intränga i de båda lungorna. Endast 
hos vissa vadare och simfoglar har luftröret 
antagit en annan form och bildar neduti brö- 
stet åtskilliga slingringar och bugter. Hos 
de aldra flesta foglar finnes vid det ställe, 
der luftröret delar sig, en egendomlig appa- 


+ bb 


LOK 


Nedra struphufvudet hos 
en kråka: t, luftröret; — 
e. den af luftrörets ne- 


dra ända bildade trum- 
man; — ll, struphufyvu- 
dets mellersta ben; — b, 
bronchier; — mm, strup- 
hufvudets muskler; — m'”, 


rat, som fatt namn af det nedre struphuf- 
vudet och som utgör fogelns röstorgan. Bygg- 
naden af denna organ är ganska skiljaktig 


muskel för attsänka luft- 
röret. 


hos foglar af olika slag och med olika sång- 
förmaga. I allmänhet visar den dock vid 
nedre ändan af luftröret, eller straxt framom dess båda grenar 
en fastare ring, som är delad förmedelst tvenne sinsemellan 
förbundna benbyglar, hvarigenom tvenne öppningar, en för hvar- 
dera luftrörsgrenen uppkomma. Inuti hvarje sådan öppning 
bildas dessutom genom veck af slemhinnan en springa eller 
ljudöppning. Luftrörsgrenarna eller bronchierna bestå vid det 
nedre struphufvudet af ofullständiga ringar, som inat icke stöta 
tillsammans, utan äro sammanbundna af en spänd membran, 
kallad ljudhinna, som kan försättas i en dallrande eller vibre- 
rande rörelse och således bidrager till röstens modifikation. 
Musklerna, som sätta denna foglarnas ljudapparat i rörelse, äro 


NUTRITIONSORGANERNA. SS 


mycket olika till antal och utveckling. Hos sångfoglarna, äf- 
vensom hos några andra foglar, finnas, jemte de vanliga musk- 
lerna, en särskild sångmuskel-apparat, bestående af 5 till 6 
par muskler, hvilka äro fästade på det undre struphufvudets 
ringar och tjena till att röra dessa så, att de i desamma be- 
fintliga membranerna vexelvis spännas. Men hos många andra 
foglar finnas inga särskilda muskler på det nedre struphufvu- 
det, utan åstadkommes hos dem ljudbandens större eller min- 
dre spänning endast genom de muskler, som tjena till att för- 
länga eller förkorta, d. v. s. höja eller sänka sjelfva luftröret. 

Hos foglarna är respirationen i hög grad liflig, och de för- 
bruka jemförelsevis vida mera syre än däggdjuren, hvärföre de 
äfven hastigare omkomma om de sakna tillgång på luft. Deras 
kroppstemperatur är också högre än hos andra djur; den kan 
uppga ända till 44 grader Celsius. 


e) Sekretionen eller afsöndringen och dess organer. 


Sekretionen är, såsom vi redan (I. sid. 58) omnämnt, den 
akt, hvarigenom vissa för blodet onyttiga eller skadliga ämnen 
ur detsamma aflägsnas. - Detta sker hos foglarna, liksom hos 
däggdjuren, genom vissa egendomligt inrättade organer — kört- 
lar eller glandler — som bereda och afsöndra en för hvarje 
sådan organ egendomlig vätska. Dessa vätskor aflägsnas från 
organismen antingen direkt eller också först sedan de biträdt 
vid digestionen. Till det sednare slaget höra t. ex. gallan och 
saliven, om hvilka vi redan tillförene yttrat några ord, till det 
sednare urinen, som bildas i njurarna. Några svettafsöndrande 
körtlar finnas deremot icke hos foglarna, såsom vi äfven sid. 
2 anmärkt. ; 

Hos foglarna, isynnerhet hos vattenfoglarna, äro njurarna 
(se fig. 26) mycket stora och belägna 1 bakre delen af buk- 
hålan, hvarest de helt och hället uppfylla bäckenets fördjup- 
ningar. Urinledarne, som utgå från mnjurarnes främre sida, 
öppna sig 1 kloaken, der de uttömma den till hälften flytande 
eller en grötlik massa liknande urinen. Urinblåsa finnes aldrig 
hos foglarna. 


Ö 
LE 


FORTPLANTNINGSORGANERNA. 


Foglarnas fortplantningsorganer. 


a) De hanliga. 


Dessa äro: 1) Testiklarna, hvilka utgöras af tvenne, vanligen 
aflänga, eller stundom rundaktiga körtlar, som ligga långt tillbaka 


Fig. 26. 


Urin- och generations- 
organer: r, Njurarna; — 
sr, binjurarna; — u, urin- 


ledarna; — a, kropps- 
pulsådern; — t, testik- 
larna; — d, d', sädes- 
ledare ; — r, ändtarmen. 


i ländtrakten vid främre delen af njurarna. 
Under fortplantningstiden äro de betydligt 
större än eljest, och den högra är 1 allmän- 
het något större än den venstra. Från bi- 
testikeln, som dock är föga skild från den 
egentliga testikeln, utgå sädesledarne, slin- 
grande sig nedat till kloaken, hvarest de ut- 
mynna eller öppna sig på sma, af talrika 
blodkärl genomdragna vartor, under urin- 
gångarna. — 2) Sädesblåsor finnas icke; men 
vid nedre ändan af sädesledaren märker man 
stundom en utvidgning, som synes vara ana- 
log med dessa delar hos däggdjuren. — 3) 
Ytterlemmen eller penis saknas äfven i all- 
mänhet Helt och hållet. Endast hos nagra 
hönsfoglar, vadare och simfoglar finnes en, 
så att säga, rudimentär ytterlem, som dock 
endast vid sjelfva parningstillfället framträ- 
der ur kloaken. Hos andfoglarna, t. ex. gäss, 
ankor, änder, med flera, men isynnerhet hos 
strutsarna, har denna kroppsdel erhållit den 
största utvecklingen. 


b) De honliga. 


Dessa utgöras hufvudsakligen af följande 
delar: 1) Ävggstockarna, af hvilka dock i de 


flesta fall endast den ena, den venstra, kommit till en full- 
ständig utveckling "), under det att den andra, eller den högra, 
antingen helt och hållet försvunnit eller förblifvit rudimentär. 


") Hos dufhöken, sparfhöken och kärrhökarna finnas tvenne äggstockar. 


FORTPLANTNING OCH UTVECKLING. DT 


Den venstra äggstocken, som, då äggen blifvit i viss mån ut- 
vecklade, har en drufklaslik skapnad, ligger under lefvern fram- 
för njurarna. — 2) Äggledaren är ganska lång och bugtig, och 
dess öfre ända har en trattformig utvidgning, försedd med en 
aflång öppning, i hvilken det fran äggstocken lösgjorda, mogna 
ägget upptages. Insidan af äggledaren är försedd med veck eller 
lagd uti längsgaende valkar och rynkor samt besatt med en stor 
mängd körtlar, hvilka afsöndra ägghvita, som, under det att 
ägget passerar äggledaren, afsätter sig lagervis omkring gulan. 
Nära kloaken har äggledaren en utvidgning, hvars inre väggar 
äfven äro besatta med en stor mängd körtlar. Dessa afsöndra 


det kalkämne, som bildar äggskalet. Slutligen utmynnar ägg- 


T 


ledaren i kloaken. 


1. Af hvad som nu blifvit yttradt angående foglarnas fort- 
plantningsorganer, kan man lätt finna, att det i de flesta fall bör 
vara ganska svårt, om icke alldeles omöjligt, att endast efter en 
yttre undersökning af dessa organer bestämma af hvilket kön en 
vifven fogel är. Men om man deremot fäster sin uppmärksamhet 
på andra för foglarna egendomliga förhållanden, så blifver en sådan 
bestämning mången gång ganska lätt. Hos inga andra vertebrerade 
djur är könsskilnaden så tydligt utpräglad i det yttre, som hos 
foglarna. Man finner nemligen ganska ofta hos de särskilda könen 
en helt olika färgteckning, synnerligen under fortplantningstiden, 
då hannarna merändels hafva en mera prydlig fjäderklädnad än ho- 
norna. Oftast äro hannarna lika stora som honorna, eller större, 
men någon gång, såsom t. ex. hos roffoglarna, äro deremot honorna 
störst och starkast. Slutligen må vi äfven här anmärka, att vissa 
foglar under fortplantningstiden erhålla egendomliga prydnader af 
fjädrar, hudförlängningar och dylikt, som honorna deremot antingen 
helt och hållet sakna eller blott hafva antydda. 

Bastarder ibland de vilda foglarna äro sällsynta och uppstå i 
detta tillstånd endast när det ena könet af en art, af en eller annan 
orsak, icke finnes i tillräckligt antal, t. ex. bland våra skogs- 
höns. I tama tillståndet äro deremot bastarder ganska vanliga. 


Foglarnas fortplantning och utveckling. ; 


De flesta foglar lefva i engifte eller monogami, d. v. s. 
parvis under fortplantningstiden; endast några få, såsom t. ex. 
vissa ibland hönsfoglarna, lefva i månggifte eller polygami, sa 

Zool. 2. Foglar. - 


54 FORTPLANTNING OCH UTVECKLING. 


att en enda hanne under fortplantningstiden samlar omkring 
sig flera honor. Denna tid infaller vanligen periodiskt och 
merändels blott en gång om aret, om våren, sällan två eller 
flera ganger under sommarens lopp, och blott undantagsvis, 
sasom hos korsnäbbarna, under mera obestämda tider af aret. 

Under parningstiden är lifsverksamheten hos foglarna i 
hög grad stegrad. Salunda finner man, att vissa foglar, som 
eljest föga lata höra utaf sig, sasom skogshönsen, beckasinerna 
med flera, under parningstiden frambringa märkvärdiga ljud eller 
egendomliga s. k. spel; andra foglar gifva ifran sig ovanliga 
lockljud, göken later upprepade ganger höra sin tvåtoniga 
stämma och de små sangfoglarna söka öfverträffa hvarandra i 
mer eller mindre melodiska och omvexlande sanger. Det är, 
med ett ord sagdt, under denna tid endast glädje och sprit- 
tande lif i hela fogelnaturen, och foglarna tröttna icke da. 
fastän deras omsorger äro många och olikartade, fastän deras 
arbeten icke sällan äro tunga och mödosamma och fastän deras 
försakelser ofta äro ganska stora. Det är oftast, sasom vi 
framdeles få se, den endrägtiga fördelningen makarna emellan 
af dessa omsorger, som gör deras arbete lätt och bekymmerlöst. 

Foglarna äro, som vi veta, ovipara eller äggläggande djur 
(se I. sid. 7), och emedan de tillika helt och hållet sakna 
mjölkkörtlar, så kunna följaktligen icke deras ungar, sasom vi 
deremot sett att förhallandet är hos däggdjuren, hvarken under 
embryotillstandet eller under sin vidare utveckling och tillväxt. 
omedelbart hemta nagon näring fran moderdjurets kropp. 
Foglarnas ägg äro derföre alltid betydligt större än däggdju- 
rens, och innehalla äfven alla de ämnen, som äro nödvändiga 
för ungens utveckling. 

De mödor och försakelser, hvilka, såsom vi nämnt, foo- 
larna vid sitt slägtes fortplantning af naturliga skäl måste un- 
derkasta sig, äro i allmänhet vida större, än hos däggdjuren, 
och har knappast sin motsvarighet inom någon annan djur- 
klass. Vid parningstidens inträde börjar redan deras krafter i 
detta hänseende att tagas i ansprak. De utsöka då tjenliga 
platser för sina bon, tillreda desamma ofta med den största 
omsorg och konstfärdighet, lägga deruti sina ägg, hvilka de 


FORTPLANTNING OCH UTVECKLING. De 


sedermera »rufva, d. v. s. genom sin egen kroppsvärme bibringa 
den jemna och lagom höga temperatur, som är nödvändig för 
deras utveckling eller kläckning. När detta inträffat vidtager 
den magtpåäliggande omsorgen för ungarnes uppfödande. 

Vi hafva härmedelst endast i nagra korta drag omnämnt 
den vanliga gangen af foglarnas fortplantning; men liksom hela 
deras lif för oss erbjuder den största mangfald af intressanta 
företeelser, så är äfven denna vigtiga förrättning förknippad 
med en mängd för de särskilda fogelslagen egendomliga för- 
hållanden, som icke kunna undgå att taga vår uppmärksamhet 
1 ansprak. Vi skola derföre i det följande söka att i korthet 
redogöra för det vigtigaste häraf. 


a) Boets tillrustning. 


Sasom nämndt är, kan man uppställa sasom en allmänt 
gällande regel, att foglarna sjelfva under fortplantningstiden 
rufva sina ägg. Undantag derifran äro endast nagra fa; men 
deremot sa mycket mera märkvärdiga. Ibland de foglar, hvilka 
tillhöra var fauna, är det endast göken, som utgör ett sadant 
undantag. Han bygger nemligen sjelf intet bo, utan lägger 
sina ägg hos andra, vanligen sma, insektätande foglar, och öf- 
verlater sedermera ät dessa icke blott omsorgen för äggens 
rufning, utan äfven bestyret med ungarnas uppfödande, skötsel 
och vård. Denna besynnerliga lefnadsvana, för hvilken vi längre 
fram pa sitt ställe utförligare skola redogöra, har göken ge- 
mensam med nagra andra, utländska fogelarter. I Australien 
lefva åtskilliga dufartade foglar, hörande till slägtena Talegalla 
och Megapodius, hvilka, sasom vi redan antydt, betäcka sina 
ägg med mossa, affallna löf, sand 0. s. v. samt öfverlemna dem 
sedan helt och hället att utkläckas genom solvärmen eller möj- 
ligen genom den värme, som uppkommer, da de omgifvande 
växtämnenas upplösning och jäsning försiggar. Det uppgifves 
äfven att strutsarna 1 de tropiska klimaten skola öfverlemna 
kläckningen af sina ägg at solvärmen. 

Alla andra foglar rufva sjelfva sina ägg, och måste följ- 
aktligen, innan värpningen begynner, uppsöka en passande ligg- 
plats samt tillrusta denna på ett för ändamålet lämpligt sätt. 


36 FORTPLANTNING OCH UTVECKLING. 


Härvid har man att märka manga olikheter. Salunda bygga 
mänga foglar sina bon bland qvistarna i träd och buskar mer 
eller mindre högt ifrån marken, andra tillreda dem inuti iha- 
liga trädstammar, eller i hål och springor på klippor, hus och 
stenmurar, och ater andra bygga antingen pa sjelfva klippan eller 
på marken, bland gräs och vass eller hafva till och med stundom 
sina bon flytande på sjelfva vattnet o. s. v. Ialla dessa fall anläg- 
ges alltid boet på sadant sätt af hvarje fogelart, att det bäst kommer 
att lämpa sig för hans lefnadssätt och särskilda behof. De mest 
konstrika bon byggas af flertalet bland de foglar, som vi hän- 
fört till första afdelningen under benämningen sittfoglar. Sasom 
exempel härpa kunna vi anföra finkarnas, stjertmesens, kungs- 
fogelns, trastarnas, strömstarens, gärdsmygens, svalornas, ska- 
tans o. s. v., hvilka alla äro sammansatta med den största 
konstfärdighet. 

De foglar, som höra till de två sista afdelningarna, 
nemligen hönsfoglarna, vadarna och simfoglarna, bygga deremot 
sällan nagra konstiga bon. De hafva vanligen sina nästen på 
marken, och dessa utgöras da i de flesta fall endast af en 
enkel redde, stundom blott af en hala i marken, utan allt 
underlag. 

De flesta fogelbon äro af en halfklotlik form, liknande 
öppna korgar eller skålar, sammanfogade af grässtrån, mjuka 
qvistar, mossa och dylikt samt inuti fodrade med fjädrar, dun, 
tagel, borst, har, ull, mossa 0. s. v. eller öfversmetade med 
sammanklibbad lera och jord. Från denna vanliga form af- 
vika dock mänga foglars bon, såsom svalornas, hvilka till det 
yttre äro sammanfogade af lera och jord, samt skatornas och 
vissa småfoglars, som äro öfvertäckta och hafva ingäangen 
på sidan”). 

Det är i allmänhet honorna, som öfvertaga bestyret med 
boets byggande. MHannarna hjelpa på sin höjd endast till med 
framskaffandet af tjenliga materialier. Dessa bära foglarna i 
näbben. Endast roffoglarna begagna dervid de krokiga och 
hvassa klorna. 


”) Många utländska foglars bon äro af en ännu konstigare och märkvärdigare 
sammansättning. 


— 


FORTPLANTNING OCH UTVECKLING. 3 


b) Äggläggningen och rufningen samt ungarnas utveckling 
och uppfödande. 

Sasnart boet blifvit färdigt värper honan vanligen det 
första ägget, och, ifall hon kommer att lägga flera ägg, fort- 
sätter hon sedermera att värpa ett dylikt hvarje dag, till dess 
att antalet blifver fullt. 

Åggens antal omvexlar ganska mycket. Salunda finnes 
det vissa simfoglar (alkor och stormfoglar), som blott lägga 
ett enda ägg; vissa andra foglar, som lägga 2, sasom dufvorna, 3, 
såsom måsarna eller 4, såsom snäpporna, och slutligen sådana, 
som lägga ett större antal, 10—20 ägg. Mest fruktsamma äro 
de växt-, frö- och insektätande foglarna. Sparfvarna, göktytan, 
mesarna och rapphönan äro exempel härpa. 

Vi hafva förut nämnt, att de foglar, som tillhöra var 
fauna, i allmänhet blott en gång om aret fortplanta sitt slägte, 
da det deremot i de heta klimaterna är ganska vanligt att 
foglarna sätta 3—4 kullar årligen. Det inträffar dock nästan 
alltid, äfven hos oss, att en fogel, hvars bo blifvit förstördt, eller 
från hvilken man borttagit äggen, bygger nytt bo och äanyo 
lägger ägg; men äggens antal i denna sednarte sättning är dock 
nästan aldrig så stort som i den förra. I ekonomiskt hän- 
seende kan man emellertid draga icke sa liten nytta häraf. 
Salunda kan man t. ex. få en höna att under arets lopp värpa 
ända till 50 å 60 ägg, da hon deremot, i händelse hon hade 
fatt ligga på äggen, endast hade nöjt sig med 10—15, och 
simfoglarna skattar man, som bekant är, på ett icke obetyd- 
ligt antal ägg, innan de lemnas i fred att ligga. För den 
fattiga befolkningen i vara skärgardstrakter, äfvensom för ny- 
byggarne i Lappland och vid de norrländska vattendragen, kunde 
detta förfaringssätt genom en klok hushållning blifva en ganska 
god inkomstkälla; men tyvärr låter man här, liksom i allting 
annat, egennyttan taga öfverhand. Man bortplockar vanligen 
alla äggen eller tager ur boet de späda ungarna, och saledes 
för en lumpen, tillfällig vinning beröfvar sig sjelf möjligheten 
att för framtiden kunna draga verklig nytta af denna värde- 
fulla äggskattning. 


25 FORTPLANTNING OCH UTVECKLING. 


1. Som det helt 'säkert skall intressera flera bland våra läsare 
att veta huru äggskattningen tillgår i vissa af våra skärgårdar samt 
huru förnuftsvidrigt och tillika barbariskt man derstädes behandlar de 
nyttiga sjöfoglarna, vilja vi ur en till Svenska Jägarförb. Nya Tidskr. 
andra ärg. 2:dra häftet insänd uppsats sid. 97 anföra följande: »Ehuru 
desse (måsarna) icke äro föremål för jagt, äro de dock i yttre skärgården 
föremål för åboarnes synnerliga omvårdnad, så att de ogerna se att 
en sådan fogel skjutes. På vissa af de yttersta holmarna häckar 
gråtruten i kolonier af 50—100 par och lemnar under värtiden en 
skatt af stora och feta ägg, af hvilka, enligt skärkarlarnas påstående, 
tvenne kullar utan skada kunna borttagas från hvarje par. Som 
bekant är, lägga de allmänt tre ägg i hvarje kull, och äggen tagas 
vanligen icke förrän alla tre äro värpta. Har man då tvåhundrade 
par häckande måsar på sina egor och får skörda omkring 1000 
stycken stora ägg, så är afkastningen icke så dålig. Under denna 
tid hålles så noga vakt, att särskilda båtar under nätterna statio- 
neras 1 granskapet af holmarna, för att afhålla främmandes besök. 
Den tredje kullen få måsarna behålla; de lemnas nu i ro att rufva 
äggen och fostra sina ungar, efter hvilka en lifvad jagt anställes i 
juli månad innan de blifva fullt flygfärdiga. De eftersökas ifrigt, 
ihjelslås med käppar eller tagas lefvande på land eller ock skjutas 
de från båten, om de begifva sig i vattnet, och lemna stora väl- 
smakande stekar. Sedan ungarna äro fullt flygfärdiga, ätas de lika 
litet som de gamla foglarna. 


Att döma efter skärkarlarnes utsago och den befintliga stora 
mängden af måsar, har denna äggplockning, som under långliga 
tider bedrifvits på lika sätt, icke orsakat foglarnes förminskning. 
Den verkställes ock med noggrann beräkning, att den tredje kullen 
lemnas dem till häckning. 


Näst gråtruten lemnar hafstruten (Larus marinus) åt skärkar- 
larne den största skatten. Han häckar dock mindre gerna i kolo- 
nier, utan utväljer helst åt sig en helt liten klippa, på hvilken han 
sedan icke tål intrång af någon annan. Men han undgår dock 
icke åäggplockarnes besök, ty skärkarlarna hafva märkvärdigt nog 
reda på hvarje häckande par.» 

Detta rörer en del af Östergöthlands skärgård; men i samma 
Tidskrift (2:dra årg. 4:de häftet) finna vi äfven en nästan lika ly- 
dande uppgift från en del af den Sörmländska. 

Det måste utan tvifvel förefalla hvar och en, som läser detta, 
1 hög grad besynnerligt, att ett dylikt oskick och en-sådan van- 
vård af de nyttiga sjöfoglarna i åratal kunnat fortgå, utan att, såvidt 
vi veta, någon enda bland våra mera framstående jägare, som varit 
ögonvittne till dessa vidriga scener, kraftigt uppträdt deremot, ja 


FORTPLANTNING OCH UTVECKLING. 39 


atan att ens någon sökt att framhålla det förnuftsvidriga 1 detta 
hushållningssätt. Det synes nästan som man snarare vore benägen 
att skänka detsamma ett visst erkännande. Till en sådan öfverty- 
oclse borde man dock, enligt vår tanke, aldrig kunna komma, äfven 
om man låter missleda sig af skärkarlarnes uppgifter att äggplock- 
ningen icke orsakat foglarnas minskning; ty då tvenne äggkullar 
borttagas och sedermera de nykläckta ungarna af den tredje eller 
sista kullen »utgöra en läcker spis för skärgardsbefolkningen», su 
är det i sanning svårt att fatta huru dessa foglar kunna föröka 
sig, synnerligen som skärkarlarna, »märkvärdigt nog, hafva reda på 
hvarje häckande par» och följaktligen, då tiden är inne; taga allt 
som finnes. Den enda förklaringsgrund vi kunna finna: till det 
eonma förhållandet, att dessa foglar, efter en sädan förföljelse och 
grym behandling, icke mera märkbart aftagit i mängd, är den, att 
man skonar de gamla, som, då de af gunst och nåd få ligga ut 
sina sista ägg, af instinkt ånyo årligen infinna sig på de van- 
liga häckplatserna. Men ehuru långlifvade de häckande mäsarna 
än må blifva, måste de likväl ändå en gång lemna detta jordiska. 
och då är det, enligt naturens ordning, äfven den rätta gången att 
de ersättas af en yngre generation, på det att en minskning i deras 
antal icke skall blifva alltför mycket 1 ögonen fallande. Genom 
den förföljelse, som måsarna äro underkastade i de ofvannämnda 
skärgårdarna, torde man dock i detta afseende hafva föga att hoppas 
för framtiden. 

Det vore i sanning ganska beklagansvärdt om ett sådant hus- 
hällningssätt skulle göra sig svällande allestädes vid våra kuster. 
Vi hysa dock den tanken, att man, rörande måsarna, på åtskilliga 
andra ställen, bättre ser sin egen fördel tillgodo, och vi tro, att vår 
idoga, rättänkande skärgårdsbefolkning, en gång uppmärksamgjord 
på det oriktiga och skamlösa i detta förfaringssätt, icke vidare skall 
låta sitt plundringsbegär få en sådan utsträckning, att den för 
framtiden beröfvar sig en inkomst af dessa nyttiga foglar, hvilka, 
såsom nämndt är, genom en klok behandling och en bättre om- 
vårdnad, skulle kunna lemna en fullt tillräcklig hyra för de torftiga 
klippor, der de nu förgäfves söka att i frid få fortplanta sitt slägte. 

Nära nog på samma sätt har man mångenstädes vanvårdat 
och kanske ännu vanvårdar den genom sitt dyrbara dun så värdefulla 
ejdern, och vid insjöarnai Lappland och de norrländska landskaperna 
sätter man allmänt ut hålkar åt knipan, för att komma i tillfälle 
att bortröfva alla af henne deruti lagda äggen. Författaren har 
med ledsnad sett detta på flera ställen i Lappmarkerna, der äfven 
antalet af knipor, till föga båtnad för de giriga äggplundrarne, af 
lätt insedda skäl, årligen förminskas. 


40 FORTPLANTNING OCH UTVECKLING. 


Här kunna således de mänga jagtsällskaperna, som till jagteus 
fromma bildat sig inom olika delar af riket, finna ett vidsträckt 
fält för sin verksamhet. | 

Vi torde något utförligare återkomma härtill längre fram. 


Storleken af foglarnas ägg är mycket olika, alltefter som 
foglarna sjelfva äro större eller mindre: Vissa sma foglar 
hafva dock jemförelsevis mycket stora ägg, sasom t. ex. snäp- 
porna, da äggen deremot hos andra, temligen stora foglar, äro 
ovanligt sma, t. ex. hos göken, der de i detta hänseende föga 
afvika fran äggen, tillhörande de smafoglar, 1 hvilkas bon 
denna fogel under sim utveckling lefver som parasit eller 
snyltgäst. 

I afseende pa formen, äro de flesta ägg hvad man i dag- 
ligt tal kallar äggformiga, ehuru dock icke så få undantag finnas. 
Sålunda hafva nattroffoglarnas ägg i allmänhet en mera rund eller 
sferisk form, under det att t. ex. svalornas mera närma sig 
den cylindriska formen och snäppornas äro nära päronlika. 

Till färgteckningen kunna äggen hos de särskilda fogel- 
arterna vara mycket olika. Stundom äro de rent hvita, sasom 
hos ugglorna, hackspettarna, dufvorna, blåkråkan 0. s. v.,, men 
i de flesta fall finner man dem brokiga eller fläckiga af gult, 
rödt, brunt, grönt med flera färger. 

Efter att hafva laggt ett tillräckligt antal ägg, begynna 
foglarna genast med en beundransvärd ihärdighet den ansträn- 
gande rufningen, hvilken, sasom vi veta, har för ändamal att 
bringa äggen till mognad eller utveckling och följaktligen till- 
går på det sättet, att fogeln, genom att mer eller mindre oaf- 
brutet ligga eller sitta på desamma, meddelar dem en för detta 
ändamal erforderlig värmegrad ”). Rufningen förrättas vanligen 
endast, eller åtminstone till största delen, af honan. Stundom 
deltager dock äfven hannen i detta bestyr och aflöser honan. 
under det att hon är sysselsatt med att söka sin föda. Del- 
tager hannen deremot icke i rufningen, så plägar han dock 


”) Afven genom konst kan man få äggen att mogna derigenom, att man uti 
särskildt inrättade ugnar bibringar dem em för deras utveckling afpassad 
värmegrad. Sådana äggkläckningsanstalter finnas mångenstädes och lemna 
under gynnande förhållanden god afkastning. 


FORTPLANTNING OCH UTVECKLING. 41 


merändels uppehålla sig i närheten, bära till honan föda oci 
bistå henne i att försvara boet. Hos de flesta foglar, som lefva 
i månggifte, äfvensom hos änderna och nagra andra, bekymra 
sig dock hannarna alldeles icke om sin afföda, utan öfverlåta 
denna omsorg helt och hället at honorna. Blott sällan eger 
det märkvärdiga förhallandet rum, att hannen ensam rufvar 
äggen, såsom t. ex. hos simsnäpporna och flera strutsfoglar. 
Stundom inträffar det äfven, att den ena fogeln ligger ut den 
andras ägg, när denna sednare omkommit, samt att han seder- 


55” 
mera vårdar de moderlösa ungarna med lika omsorg som sina 
eona. Detta är förhallandet med sådana vattenfoglar, som 
häcka tillsammans 1 större kolonier. 

Under rufningen bortfalla ofta fjädrarna pa kroppens un- 
dersida, så att nakna fläckar, s. k. ruf- eller ligg-fläckar upp- 
komma, hvarigenom huden omedelbart ställes 1 beröring med 
äggen. Stundom afplockar fogeln sina finaste och dunrikaste 
fjädrar på bröstet och magen för att dermed skydda och värma 
äggen, då han emellanat lemnar boet. Bland vara foglar har 
ejdern en dylik lefnadsvana. 


1. Om man närmare granskar ett fogelägg, t. ex. ett vanligt 
hönsägg, så skall man finna att det är sammansatt af följande 
delar: 1) ett yttre kalkartadt skal, som är poröst, så att det späda 
fostret kan andas derigenom. — 2) dägghvitan, som bildar flera 
lager, utgöres af ett klibbigt, färglöst ämne, men som dock, sedan 
det löpnat, antager en hvit färg och en fastare konsistens. Hos 
foglarna afsöndras hvitan förnämligast af äggledaren, och aflagrar 
sig omkring gulan under det att ägget genomlöper denna 
kanal. Hvitan består således af flera lager, af hvilka ett har 
en spiralvriden form och fått namn af chalaza. Föröfrigt omslutes 
den af en hinna, ägg- eller skalhinnan, som vidare skyddas af 
det yttre kalkskalet. — 3) Ävyg-gulan, som ligger innerst, utgöres 
af en tjockflytande, ogenomskinlig vätska, omsluten af en mycket 
tunn hinna. Inuti gulans midt finnes dessutom före läggningen en 
mindre blåsa, den s. k. frö- eller groddblåsan, som ytterligare in- 
nesluter frö- eller groddfläcken. Gulan är äggets vigtigaste be- 
ståndsdel, «medan det endast är af denna och dess delar som em- 
bryot bildas. 

Under rufningen börjar hos foglarna embryots utveckling i 
ägget, men denna utveckling försiggår ganska hastigt, så att man 
t. o. m. redan första dagen kan urskilja början till ryggkotorna 


42 FORTPLANTNING OCH UTVECKLING. 


och antydningen till vattensäcken eller amnios, som sedermera 
kommer att växa omkring fostret. Andra dagen visa sig öron- och 
ögonblåsorna och under loppet af den tredje börja hjertat och kär- 
len att bilda sig, så att det första kretsloppet redan då är fullt 
utbildadt. Andedrägtssäcken eller allantois bildar sig först sednare, 
men kommer dock snart att omsluta fostret, hvars respiration. som 
nu begynner, förmedlas genom de kärl, hvilka utvecklat sig på an- 
dedrägtssäcken, och underhälles genom den luft, som intränger ge- 
nom det porösa äggskalet. Fogelns lungor komma deremot aldrig 
i verksamhet förrän skalet är brutet, ehuru de merändels redan på 
femte dygnet börjat bilda sig. Under nionde dygnet tager ben- 
bildningen sin början och under det fjortonde börja fjädrarna att 
framskjuta. På det 21:sta dygnet genombryter ungen skalet, och 
detta sker med tillhjelp af en kägelformig, i spetsen af öfverkäken 
fästad kalktagg, som sedermera helt och hållet försvinner. Detta 
gäller hufvudsakligen för sådana foglar, hvilkas ägg rufvas i om- 
kring 3 veckor eller 21 dagar. Hos andra foglar, såsom en mängd 
sittfoglar, behöfver ägget blott rufvas en kortare tid, vanligen om- 
kring 14 dagar, och embryots utveckling försiggår följaktligen här 
mycket hastigare. 

Sedan fogelungarna lemnat ägget, visa de trenne väsendt- 
ligen olika förhållanden, och man skulle äfven, tillfölje häraf, 
kunna indela hela fogelklassen i trenne större hufvudafdelnin- 
gar, nemligen: 

1) Sådana foglar, hvilkas ungar födas blinda och, med fa 
undantag, nästan helt nakna eller blott beklädda af glesa fjun, 
och som föröfrigt en längre eller kortare tid maste matas af 
töräldrarna, hvarvid de blott öppna näbben och lata stoppa 
uti sig födan. Dessa foglar bygga vanligen mer eller mindre 
konstiga bon och vårda sina ungar med mycken omsorg samt 
mata dem stundom med ämnen, som de sedermera icke förtära. 
Salunda finner man t. ex. att manga eljest fröätande foglar 
mata sina ungar med insekter maskar o. s. v. — Till denna 
afdelning höra sittfoglarna. 

2) Sadana foglar, hvilkas ungar födas dunklädda och med 
synförmaga. De matas äfven en tid af föräldrarna, innan de 
sjelfva kunna förskaffa sig sitt uppehälle, men de öppna dervid 
icke blott näbben, såsom de förra, utan gripa äfven sjelfmant 
efter den erbjudna födan. Manga foglar med en dylik lefnads- 
vana bygga stora och platta bon, några deremot alls inga. — 


FORTPLANTNING OCH UTVECKLING. 43 


Hit höra storkar, hägrar, pelikanfoglar, måsar, alkor, lommar 
med fera. 

3) Sådana foglar, hvilkas ungar födas dunklädda och med 
synförmaga, likasom de näst föregående foglarnas, men hvilka 
ej matas af föräldrarna, utan genast ega förmågan att under 
dessa” sednares ledning kunna foörskaffa sig sitt uppehälle. 
Dessa foglar hafva vanligen sina ägg i en enkel, konstlös redde 
på marken. — Hit höra hönsfoglarna samt de flesta vadare 
och simfoglar "'). 

Vi se således härutaf, att ungarna hos de särskilda fogel- 
grupperna, då de lemna äggen, ofta äro ganska olika utveck- 
lade. Detta har äfven ett stort inflytande på den omsorg och 
det arbete, som a föräldrarnas sida tagas 1 anspråk vid deras 
uppfödande. I detta afseende äro sittfoglarna underkastade de 
största försakelser, emedan de en längre tid måste anskaffa 
föda at ungarna, da deremot denna omsorg hos de flesta öf- 
riga foglar endast inskränker sig till anvisandet af sadana 
ställen, der ungarna kunna finna tillräckligt med födoämnen. 
I förra fallet hjelpas vanligen” föräldrarna åt att bära föda till 
ungarna, i det sednare är det deremot mängen gang endast ho- 
nan, som öfvertagit bestyret med ungarnas vard. 

Roffoglarna bära födan 1 fötterna till boet, hvarest de sön- 
derslita den med näbben och sedermera fördela den bitvis åt 
ungarna. Dufvorna, med flera andra foglar, bära födan upp- 
mjukad i kräfvan till ungarna, då de foglar ater, som mata 
sina ungar med insekter, föra dessa i näbben och nedstoppa 
dem i ungarnas vidt utspärrade svalg. 

Efter 8—10 dygn, eller, då väderleken är kall och föröf- 
rigt på nagot sätt ogynsam, först omkring 14 dygn efter kläck- 
ningen, lemna ungarna vanligen boet, men manga foglars ungar 
kunna icke ens da föda sig sjelfva, utan måste ännu en tid 
matas af föräldrarna. Roffoglarnas och kråkfoglarnas ungar 
behöfva isynnerhet länge en sådan omvårdnad. 


") Denna uppställning och indelning af foglarna är hufvudsakligen grundad på 
de uppgifter Conservator W. MEVES meddelat i Öfvers. af K. Vet.-Akad. 
Förhandl. Årg. 17 n:o 4 sid. 224 och lemnar ganska vigtiga bidrag till 
foglarnas systematik. Den gamla indelningen at foglarna i 2:ne afdeln., 
grundade på deras utveckling, är deremot både ofullständig och i många 
andra hänseenden bristfällig. 


44 ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 


Foglarnas öfriga lefnadsvanor, deras ålder, utbredning m. m. 


Vi hafva förut (I. sid. 69) omnämnt, huru däggdjuren, på 
grund af vissa mera framstaende olikheter i kroppsbyggnad 
och lefnadssätt, kunna indelas 1 tvenne väsendtligt skiljda af- 
delningar, af hvilka den ena innefattar de fyrfotade eller landt- 
däggdjuren, den andra de fisklika eller hafsdäggdjuren. Pa 
; samma sätt skulle man äfven kunna indela foglarna. Många 
ibland dem vistas förnämligast i träden eller på marken, då andra 
ater hufvudsakligen lefva på vattnet, hvaruti de äfven hemta sin 
föda. De förra äro saledes enligt sin naturliga bestämmelse 
lika mycket landtdjur som de fyrfotade däggdjuren, de sednare 
äro äfven, tillfölje af sin organisation, liksom de fisklika dägg- 
djuren, hänvisade till vattnet, ehuru de dock icke, liksom dessa. 
uteslutande äro bundna vid detta element, utan snarare, med 
afseende härpa, kunna ställas i analogi med skälarna. De röra 
sig nemligen med färdighet i vattnet, men komma deremot icke 
fort på land, och många ibland dem sakna t. o. m. flygförmaå- 
gan, hvarigenom jemförelsen med skälarna blifver ännu mera 
påfallande. 


Hvad landtfoglarnas tillhall och boningsplatser angar, sa 
har man dervid att bemärka bade manga och vigtiga olikheter. 
Flera ibland dem vistas, såsom nämndt är, i träden, då andra 
ater mest uppehålla sig på marken. I sednare fallet hafva de 
än sina stamhåll i skogarna, än pa gräsrika ängar, än bland 
vass och säf vid flod- och sjöstränder, än pa öppna kärr och 
myrar, än på fält, hedar, stepper, sandöknar 0. s. v. Vatten- 
foglarna bebo hafven, insjöarna, floderna och öfriga vatten. 


De flesta foglar kunna flyga och hafva tillfölje deraf för- 
maågan att med lätthet förflytta sig från ett ställe till ett an- 
nat, eller, då behofvet sa fordrar, ombyta vistelseort. Med 
afseende härpa har man att bemärka manga olikheter hos 
foglarna, hvarigenom man kan indela dem i stannfoglar, stryk- 
foglar och flyttfoglar, samt, om man så vill, i ännu ett slag, 
nemligen sträckfoglar. 


ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 45 


1) Stannfoglar kallar man sådana foglar, som äro full- 
komligt stationära, d. v. s., som icke lemna den trakt, der de 
äro födda, utan vistas der under alla årstider. Det inträffar 
visserligen understundom att brist pa födoämnen tvingar dem 
att aflägsna sig några mil från sin födelsebygd, men de ater- 
vända dock dit igen, så snart som möjligt. — Såsom exempel 
på dylika foglar, kunna vi nämna den vanliga grasparfven och 
gulsparfven. 

2) Strykfoglar kallar man ater sadana foglar, som mer- 
ändels en längre eller kortare tid uppehålla sig der, hvarest 
de finna tillräckligt med födoämnen; men sedermera, när brist 
i detta hänseende uppstar, eller. i händelse väderleken är 
ogynnsam, begifva sig af till andra trakter. De förekomma 
oftast i större eller mindre sällskaper och, ehuru de vinter- 
tiden draga sig något mera at söder, kunna dock deras van- 
dringar anses sasom mera obestämda och de genomströfva ofta 
landet i alla riktningar. — Såsom exempel härpa vilja vi an- 
föra snöskatan, sidensvansen, siskorna och spettarna. 

3) Flyttfoglar kallar man slutligen sadana foglar, som re- 
gelmessigt lemna sitt egentliga fädernesland för att tillbringa 
den kalla arstiden i främmande länder. Dessa foglar före- 
taga tvenne ganger om aret en lang vandring, i det att de 
om hösten begifva sig till sydliga länder, för att der tillbringa 
vintern, och sedermera om varen återvända mot norden för att 
anyo uppsöka sina gamla häckplatser och fortplanta sitt slägte. 
— Vära flesta foglar flytta bort under den kalla aärstiden. 

Foglarnas arliga och regelmessigt aterkommande flyttnin- 
gar eller migrationer till och fran sin födelsebygd, äro 
att räkna bland de mest egendomliga och intressanta förete- 
elser i naturen. Förnämsta orsaken till dessa flyttningar torde 
man fa tillskrifva vinterkölden och den derutaf beroende bri- 
sten pa tjenliga födoämnen. Vi hafva redan sett, att fläder- 
mössen, äfvensom atskilliga andra däggdjur, falla i dvala under 
den kalla årstiden eller då de icke mera kunna finna någon 
föda, och vi hafva äfven sett, att vissa växtätande däggdjur 
samla förråder af födoämnen för att tillgripa under vinterns 
lopp. Men foglarna kunna hvarken det ena eller andra, der- 


a 


46 ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 


före har försynen nedlagt hos dem en drift, som oemotständ— 
ligt manar dem att ila till ett blidare luftstreck, da de för 
köld och svält icke längre kunna stanna qvar i norden. Man 
har visserligen funnit, att denna inneboende naturdrift i viss mån 
äfven gjort sig gällande hos sådana foglar, som hallas i bur och sa- 
ledes hvarken sakna värme eller föda. Men om man på grund 
deraf maste antaga, att foglarnas flyttningar närmast är beroende 
af en blind naturdrift, sa far man likväl icke derutaf draga den 
slutsatsen, att de yttre förhallanden, i hvilka foglarna befinna 
sig, sakna allt inflytande på frammanandet af det behof att 
ombyta vistelsort, som de erfara. Ty, om än atskilliga un- 
dantag gifvas, så skall man dock i allmänhet finna, att flytt 
ningen står i ett visst beroende af de atmosferiska förhallan— 
derna, och att den paskyndas eller fördröjes alltefter som den 
kalla årstiden kommer tidigare eller sednare. Af vinterkölden 
drifvas simfoglarna i den högre norden till sydligare hafstrak- 
ter, oaktadt de vid sina häckorter skulle kunna finna närings- 
medel i riklig mängd. Af vinterkölden uppstår stor brist på 
födoämnen, synnerligen för en mängd insektätande sitt- och 
springfoglar, och da dessa, tillfölje deraf, flytta bort, maste 
äfven de roffoglar, som till stor del lifnära sig på deras be- 
kostnad, vara dem följaktiga. Manga insektätande foglar stanna 
visserligen qvar här i norden hela vintern; men dessa hafva 
då antingen blifvit utrustade med sa starka näbbar, att de 
kunna hacka hal i barken och veden af sjukliga trädstammar, 
för att bortplocka puppor, larver och fullbildade öfvervintrade 
insekter, eller ocksa fatt förmagan att uppsöka insekter under 
vindfällen, ris, lafvar och mossa, eller slutligen att om hösten och 
vintern kunna utbyta denna föda mot bär och frön. De bort- 
flyttande insektätande småfoglarna besitta i allmänhet icke nagon 
af dessa egenskaper, utan kunna vanligen blott i flygten eller 
på blad och blommor fanga sitt byte. De maste saledes, för 
att ej dö af hunger, en tid af aret lemna sitt fädernesland för 
att under ett blidare luftstreck, der insekterna fortfarande äro 
uti en liflig verksamhet, söka sitt uppehälle. 

Tidpunkten för flyttfoglarnas afresa om hösten är för 
hvarje art temligen noga bestämd, med ett spelrum af endast 


ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 47 


omkring 14 dagar, men deremot olika för olika arter. Van- 
ligen företaga de icke den långa färden förr än deras höst- 
ruggning försiggatt. Endast några få foglar, och ibland dem 
svalorna, ombyta icke drägt förr än de ankommit till sina vin- 
terstationer. Tidigast lemna de insektätande flyttfoglarna sina 
sommartillhåll, såsom t. ex. näktergalen och göken") i Juli 
och Augusti, eller de små sängarna och svalorna i September 
och Oktober, finkarna i Oktober och November. Flera arter 
samla sig före afresan i större flockar, da de öfva ungarna i 
att flyga, såsom förhallandet är med stararna, svalorna och 
storkarna. Snäpporna och lärkorna, äfvensom nagra andra, 
flytta merändels ensamma; men eljest är det vanligt att fog- 
larna följas at i flockar, hvilka stundom kunna vara ganska 
stora. Ofta resa ungarna och de bada könen på olika tider 
och i skilda sällskaper. I sadant fall flytta ungarna sednare 
än de gamla foglarna, hvilket synes bero derpa, att deras rugg- 
ning nagot längre fördröjes. Ofta är man om varen i tillfälle 
att iakttaga, det hannarna af vissa foglar, t. ex. bofinkarna, 
komma tidigare till sina häckplatser än honorna. Åfvenså har 
man funnit hos simfoglarna, t. ex. ejdern och andra dykänder, 
att ungarna flytta en helt annan väg än de gamla, da de 
vintertiden infinna sig i stora skaror pa sjöarna i Schweiz, 
under det att dessa sednare derstädes aldrig blifvit anträffade. 

De flesta foglar flytta blott om natten, men manga dere- 
mot endast om dagen och nagra bade natt och dag. Om da- 
oen flyttar dagroffoglarna, lärkorna, svalorna, finkarna 0. s. V., 
dels i flockar, dels i mindre sällskaper eller parvis. De begynna. 
vanligen sin flygt i dagbräckningen samt fortsätta densamma 
oafbrutet till middagstiden, då de slå ned för att hvila och 
skaffa sie föda. Om natten flytta ugglorna, törnskatorna, tra- 
starna, sångarna samt många vadare och simfoglar. De bryta 
upp Ii skymningen och sla ater ned om morgonen. Inträffar 
stormig väderlek, hälla de sig vanligen stilla. Både dag och 
natt flytta ärlorna, piplärkorna, storkarna, hägrarna, måsarna, 
änderna, svanorna 0. s. v. Men äfven andra foglar, hvilkas 


”) Författaren har dock sett gökungar ända in i September. 


48 ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 


afresa på nagot sätt blifvit fördröjd, flytta såväl om natten 
som om dagen. mn 

Manga foglar flyga i en bestämd ordning, såsom t. ex. tra- 
nor och vildgäss, så att de tillsammans bilda tvenne framtill i 
en spetsig vinkel sammanlöpande led, eller också formera de en 
enda linie. Härigenom hindra de icke hvarandra under flygten. 
Ormvråkarna, som vanligen flytta under klara, vackra dagar, 
hafva den egenheten, att de, sedan en längre vägsträcka af dem 
blifvit tillryggalagd, liksom göra halt för att med nästan orörliga 
vingar segla omkring i luften i vida kretsar. Märkvärdigt är, 
att vissa foglar, t. ex. vakteln hos oss, som eljest sällan be- 
gagna sina korta, trubbiga vingar, utan mest löpa omkring pa 
marken, kunna företaga sa länga flyttningar, att de t. o. m. 
begifva sig öfver Medelhafvet. Manga omkomma dock under 
ogynnsam väderlek på denna vädliga färd. Föröfrigt är flyg- 
förmågan, i afseende på uthällighet och snabbhet, såsom vi 
längre fram skola omtala, mycket olika hos foglarna. Manga 
behöfva hvila efter att jemförelsevis hafva tillryggalagt endast 
en kort sträcka, då andra deremot hälla ut bade dag och natt 
under beständig flygt. Klippdufvan förmår att flyga omkring 
3 mil i timman, och man har exempel på brefdufvor, som 
flugit en vägsträcka af omkring 50 mil, blott under loppet af 
några få timmar. Men ändå stå dessa foglar i snabbhet icke 
obetydligt efter tornsvalorna, ädelfalkarna och vissa andra foglar. 

Helst flyga flyttfoglarna emot vinden, påtagligen emedan 
fjädrarna i annat fall skulle komma att blasa upp och blifva 
till hinder för en regelmessig flygt. 

I den nordliga hemisferens länder sträcka flyttfoglarna i 
det hela taget mot söder, hvarigenom en del af de siberiska 
arterna komma att öfvervintra uti Indien, och flertalet af dem, 
som bebo de nordligaste delarna af Nordamerika, uti de syd- 
ligare trakterna af Förenta Staterna. Dock får fogelsträcket, 
på grund af de mellanliggande ländernas naturförhållanden och 
på grund deraf, att några foglar helst sträcka längs kusten, 
andra längs bergen, andra öfver låglandet och slätterna eller 
längsutefter de större vattendragen, eller, för att passera de 
stora hafven, följa ögrupperna, en betydlig dragning at öster 


ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 49 


eller vester. Således måste de siberiska foglarna draga ett 
långt stycke mot öster eller vester innan de antingen öfver 
Japan eller Persien kunna uppna det mildare vinterklimatet. 
Genom Europa gå isynnerhet trenne hufvudvägar för flyttfogel- 
sträcket, nemligen: 1) Från Ishafvet längs Norriges, Jutlands 
och Hollands kuster för många strandfoglar. — 2) Öfver det 
nordeuropeiska laglandet, fran Skane och Danmark genom Tysk- 
land och Frankrike samt vidare derifrån antingen genom Lan- 
guedocs dalsträckning eller längs med Rhen- och Rhonedalen 
till Medelhafvet, t. ex. för manga vadare, vildgäss, lärkor, sta- 
rar o. s. v. Här öfvervintra nagra, medan andra begifva sig 
öfver till Afrika, der en och annan fortsätter färden t. 0. m. 
ända till Senegal och Goda Hoppsudden. — 3) Längs utmed 
de stora osteuropeiska floderna; först ned till Oder, Weichsel 
eller Donau, derefter genom Donauflod-distriktet eller Dniper, 
Don och Wolga till Svarta och Kaspiska Hafvet, hvarest 
några qvarstanna, medan andra ga vidare at Indien. Denna 
väg följes isynnerhet af några vadare och simfoglar. Af de 
grönländska flyttfoglarna följa några den amerikanska riktnin- 
gen mot sydvest, andra den europeiska öfver Island och Skan- 
dinavien till Nordafrika, således först mot öster och sydost, 
sedan mot söder och sydvest. 

I de sydliga trakter, der foglarna öfvervintra, bekymra de 
sig icke om någonting annat än att förskaffa sig sitt uppe- 
hälle. Vid varens annalkande, sedan de aflagt förra arets fjä- 
derklädnad och erhållit sin nya vardrägt, vaknar fortplant- 
ningsdriften och de begifva sig da på väg ater till sma gamla 
häckplatser, der de nu kunna finna tillräckligt med födo- 
ämnen. Hemresan sker äfven på bestämda tider, med ett spel- 
rum af blott några fa dagar, men den sker 1 omvänd ordning 
mot bortresan, så att de foglar, som sist lemnade vara landa- 
mären, först aterkomma. Ju längre mot norden foglarna hafva 
sina häckplatser, desto förr lemna de desamma om hösten och 
desto sednare återvända de dit om varen. De högnordiska 
foglarna flytta dock i allmänhet icke så langt at söder, som 
de, hvilka häcka sydligare, utan qvarstanna stundom, sasom 
förhållandet är med vissa vadare och simfoglar, till och 


Zool. II. Foglar. 4 


50 ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 


med vid de södra kusterna af Skandinavien under den kalla 
arstiden. 

Flyttfoglarnas hemresa sker i allmänhet snabbare än bort- 
resan och de följa äfven då vanligen samma stora strakvägar. 
Flera exempel skulle vi dock kunna anföra, der ett motsatt 
förhallande eger rum. Ett ibland dem är fjellpiparen (Chara- 
drius morinellus), som häckar i de nordliga delarna af var halfö. 
Han flyttar bort öfver det osteuropeiska laglandet, följer der- 
efter det nordeuropeiska och öfvervintrar 1 södra Frankrike. 
Hemresan deremot företager han dels öfver England, dels öfver 
Jutland. 

Ofta atervända hannarna nagra dagar förr än honorna, 
t. ex. storken och de flesta mindre sängfoglarna, och ofta up- 
pehålla sig unga foglar, som ännu icke blifvit fortplantnings- 
skickliga, i mildare och mera sydliga klimater än de gamla "). 

Foglarnas förmaga, att under sina flyttningar med en så- 
dan säkerhet i för dem helt och hället okända länder och på 
så ofantliga afstand kunna finna den rätta vägen, är i hög 
grad märkvärdig. Här föreligger ett faktum, som, med få un- 
dantag, icke har nagon motsvarighet i den öfriga naturen, och 
en yttring af instinkten, hvars inre väsende vi omöjligt kunna 
fatta. Sålunda se vi t. ex. huru svalorna, hvilka, som vi veta, 
flytta flera hundra mil bort till Afrikas varma trakter, för att 
tillbringa vintern, anyo infinna sig hvarje vår vid sina be- 
stämda boningsplatser. Att det är samma svalor som ater- 
vända, har man förvissat sig om derigenom, att man vid deras 
fötter fästat sma silkesband eller ringar. Föröfrigt kan man 
lätt öfvertyga sig om att en fogel hittar till sitt bo hvarhelst 
han än ma befinna sig. Ty om man t. ex. tager en svalhona, 
som ligger på ägg eller som är sysselsatt med uppfödandet af 
sina ungar, och flyttar henne i en täckt korg eller dylikt nå- 
gra mil bort samt sedan släpper henne lös, så skall man finna 
att hon stiger rätt upp i luften, liksom för att öfverskada och 
undersöka trakten, och att hon sedan uti ilande fart, utan 
några omvägar, skyndar till sitt bo. 


”) Det mesta af det nu anförda rörande foglarnas migrationer har blifvit 
hemtadt ur »Dyreriget» af LuäTKEN. 


ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 51 


4) Sträckfoglar kallar man hos oss sadana flyttfoglar, som 
under häcktiden bebo de norra delarna af landet, och endast 
under flyttningstiderna, höst och vår, visa sig i de mellersta 
och södra. — Det är hufvudsakligen atskilliga simfoglar och 
vadare som komma under denna benämning. 

Foglarnas rörelsesätt, da de förflytta sig fran ett ställe 
till ett annat, kunna indelas i gång, flygt och simning. 

1) Gången, eller det rörelsesätt, hvarigenom foglarna förflytta 
sig framåt på marken eller på fasta ytor, är mycket olika: 
skridande, hoppande, klättrande o.s.v. Hvad nu först skridan- 
det beträffar, som är det vanligaste af dessa tre rörelsesätt, 
och som sker sålunda, att en fot i sender framflyttas, så finner 
man dervid många olikheter hos foglarna. Hos mänga sker 
denna rörelse långsamt och otympligt, såsom t. ex. hos sim- 
foglarna och de flesta roffoglarna; hos andra, t. ex. de stora, 
högbenta vadarna: tranan, storken, hägern med flera, betänk- 
samt och med en viss gravitetisk haällning; hos ater andra, t. 
ex. hönsen, raskt och tilltagset. Vissa foglar, säåsom höns- 
foglarna, många vadare och några sittfoglar löpa på mar- 
ken med stor färdighet, och somliga hafva dervid den egna va- 
nan, att emellanåt midtunder loppet stanna, så att de derige- 
nom liksom ryckvis komma att röra sig framåt; andra hafva 
deremot en vacklande gang, så att de derunder vagga än at 
den ena, än åt den andra sidan, utan att komma särdeles fort 
framåt, såsom t. ex. andfoglarna. Några foglar, t. ex. torn- 
svalorna, kunna alldeles icke taga sig fram på marken. — 
Hoppandet, som sker pä det sättet, att båda fötterna samti- 
tidigt framflyttas, förekommer ofta hos sittfoglarna. — Klätt- 
randet, liknar hoppandet, men sker på upprätta eller lutande 
ytor och i de flesta fall uppåt. Hos de egentliga klätterfog- 
larna, t. ex. hackspettarna, hafva tärna och stjerten blifvit sär- 
deles ändamålsenligt afpassade för detta rörelsesätt. Af de 
förra äro nemligen 2 riktade framåt och 2 bakat, och hvad 
den sednare eller stjerten angar, så är den försedd med styfva, 
elastiska pennor, som tjena till att understödja kroppen. An- 
dra foglar, hvilka äfven hafva förmågan att med lätthet klättra 
upp och ned på trädens stammar, t. ex. nötväckan, hafva för 


52 ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 


detta ändamål blifvit utrustade med långa, hvassa och sam- 
mantryckta klor. 

2) Flygten. Med få undantag ") eges flygförmågan af alla 
fullt utbildade foglar, och flygten är hos dem det vigtigaste 
rörelse- och fortskaffningsmedlet. På de särskilda vingbenbns 
och vingpennornas längd äro vingarnas utsträckning och flyg- 
tens styrka förnämligast beroende. Men ehuru dessa delar 
jemte stjerten kunna sägas vara de hufvudsakligaste verktyg 
för flygten, så finner man dock, att icke endast hela fjäder- 
klädnaden, utan äfven hela fogelkroppen i hög grad äro af- 
passade för detta ändamal. 

Uti flygtens uthallighet och hastighet öfverträffa foglarna 
alla andra djur, som ega flygförmågan; men i afseende härpa 
visa sig ganska stora och vigtiga olikheter hos de särskilda 
fogelarterna. Då, sasom man lätt kan första, luftens, mot- 
stand alltid måste blifva större i samma man som den luft- 
mängd, hvilken träffas af vingslagen, är betydligare, så följer 
derutaf, att den rörelsehastighet, som uppkommer genom vin- 
garnes sänkning, äfven måste blifva större, ju större vingarna 
äro. Sålunda kan man lätt första, att de foglar, som hafva 
långa vingar, icke allenast böra hafva en snabbare flygt än de 
kortvingade, utan att de äfven tillfölje derutaf, att de icke, för 
att komma fort undan, så ofta behöfva upprepa vingslagen 
eller flygrörelserna, med en vida större uthallighet böra kunna 
färdas fram i luften. Erfarenheten bekräftar äfven, att alla 
sådana foglar, som utmärka sig genom snabb och uthållande 
flygt, jemförelsevis hafva stora eller länga vingar, da ater ett 
motsatt förhallande alltid eger rum hos sadana foglar, hvilka 
flyga med mindre färdighet och oftare äro nödsakade att hvila. 

Vi hafva redan omtalat nagra foglar, som äro utmärkta 
för sin snabba flygt, och de flesta af vara läsare hafva helt 
säkert varit i tillfälle att beundra den ofantliga snabbhet, 
hvarmed dufvorna, men isynnerhet tornsvalorna, röra sig i 
luften. Man får ofta se dessa foglar, då de förföljas af någon 
roffogel, med pilens snabbhet skjuta fram i luften, eller, då de 


”) Såsom strutsen, garfogeln och pingvinerna. 


ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 5 


under lek förfölja hvarandra, tumla om i alla riktningar och 
göra de djerfvaste evolutioner, utan att tröttna. Men ändå 
öfverträffas dessa foglar både i snabbhet och uthållighet af flera 
andra, såsom t. ex. af örnar och falkar, eller af vissa utländ- 
ska foglar, sasom fregattfogeln (Tachypetes Aqvilus) och den 
amerikanska kondoren (Sarcoramphus Gryphus). Vissa falkar 
och örnar kunna på ett dygn tillryggalägga omkring 250 geogr. 
mil, och fregattfogeln, som, tillfölje af de mycket korta föt- 
terna och de utomordentligt långa vingarna, hvarken, som man 
påstår, kan gå på marken eller simma på vattnet, utan således 
flygande måste tillbringa sin mesta tid, har man funnit sväf- 
vande öfver tropikernas haf, mer än 400 mil fran nagot fast 
land. Kondoren, den största af alla roffoglar, hållande ända 
till 12 fot emellan vingspetsarna, har hufvudsakligen sitt stam- 
håll på den Andiska bergskedjans klippryggar. Denna fogel 
är, enligt HUMBOLDTS påstaende, bland alla lefvande varelser 
den, som frivilligt kan aflägsna sig längst fran jordytan, och 
som, utan olägenhet, är 1 stand att fördraga de mest olika 
luftstreck. Sålunda ser man honom än sväfvande öfver Chim- 
borazo vid en höjd af omkring 24,000 fot öfver hafvet, än 
nedstigande derifran i dalarna, pa slätterna eller till stranden 
af hafvet, för att hemta sin föda. 

Då en fogel skall flyga upp fran marken, maste han först 
göra ansats med fötterna, för att fa tillräckligt luft under vin- 
garna. Sadana foglar, som hafva länga vingar och korta föt- 
ter, säsom t. ex. tornsvalorna, hafva ganska svart att lyfta 
sig från en plan yta, emedan de svårligen kunna hoppa så 
högt som erfordras för att göra ett kraftigt vingslag. 

För att under flygten styra och reglera farten, begagna 
sig foglarna af de mer eller mindre länga och fasta stjertpen- 
norna. Stjerten är derföre af stor vigt vid flygten, hvilket 
man äfven lätt kan finna derutaf, att en fogel, som mistat 
den, icke allenast flyger med möda och osäkerhet, utan äf- 
ven förlorar det egendomliga i sin flygt, hvarigenom han förut 
utmärkte sig. 

Nästan hos hvarje fogelart, eller äatminstone hos hvarje 
fogelslägte, finner man någonting egendomligt i flygten, som är 


54 ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 


utmärkande och karakteristiskt, och som för zoologen, lika 
så väl som för jägaren, kan vara af intresse och af vigt 
att lära känna. Men lika sa lätt som dessa egendomlig- 
heter kunna uppfattas af det vanda ögat, lika så svårt är det 
äfven att kunna med ord beskrifva dem. Vi vilja derföre en- 
dast helt flygtigt omnämna några sadana foglar, hos hvilka 
det egendomliga 1 flygten är mest påfallande. Sålunda se vi 
huru många roffoglar glida fram i luften med långsamma ving- 
slag; huru hökarna stundom med, sasom det synes, nästan 
orörliga vingar simma fram tätt öfver marken; huru gladan, 
och mangen gang äfven vråkarna, i vida kretsar och äfven- 
ledes med nästan orörliga vingar sväfva omkring högt i luften; 
huru falkarna stundtals under ett oupphörligt flaxande hålla 
sig stilla på ett ställe i luften. Vi se vidare huru hackspet- 
tarna, sädesärlorna med flera andra foglar under flygten be- 
skrifva sammanhängande större och mindre bagar, huru höns- 
foglarna och mänga kråakfoglar med hastiga eller långsamma. 
ansträngande vingslag arbeta sig fram. 

Hos manga foglar uppkomma genom de hastiga vingslagen 
eller den ilande farten egendomliga ljud. Sålunda utmärka sig 
skogshönsen och svanen genom en surrande flygt, rapphönsen 
genom en smattrande, dufvorna genom en smällande och än- 
derna genom en hvinande eller pipande. Manga andra foglar 
flyga deremot mycket tyst, och det är isynnerhet ugglorna, 
som 1 detta hänseende utmärka sig. De flyga fram utan det 
minsta buller. 

3) Simningen, eller foglarnas förmaga att kunna fort- 
skaffa sig i vattnet, ästadkommes förnämligast genom fötterna. 
Dessa äro derföre hos vattenfoglarna 1 de festa fall af en sär- 
skild byggnad, som väl lämpar sig för dessa slags rörelser. Man 
kallar, såsom vi redan (sidd. 21 och 22) omtalat; sådana fötter 
sim-, ar- eller flikfötter, och de egas blott af sjöfoglarna och en 
del vadare. Men förmågan att simma beror dock icke ute- 
uteslutande på närvaron af dylika fötter, utan tillkommer, 
ehuru dock endast sällan, äfven sådana foglar, som hafva sitt- 
eller vadfötter, såsom strömstaren och sumphönsen. — Emel- 
lertid hafva dock i allmänhet de foglar, som blifvit bestämda 


ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 55 


att uteslutande lefva pa vattnet och deruti hemta sin föda, 
saäväl i nämnde hänseende som i afseende pa hela sin öfriga 
organisation, fullkomligt blifvit danade för ett dylikt lefnads- 
sätt. Deras kropp är nedtryckt, fötterna sitta mer eller min- 
dre långt bakät, tarsen är ofta sammantryckt från sidan, för 
att ej göra alltför starkt motstånd då foten drages tillbaka under 
simningen, och hela fjäderklädnaden är ytterst tät, fast och 
dunrik samt skyddad af den feta, oljaktiga vätska, med hvil- 
ken fogeln, såsom vi redan (sid. 2) omnämnt, öfversmetar 
densamma. 

Åfven simningen, liksom gangen och flygten, sker hos de 
särskilda fogelslagen: på olika sätt, hvarigenom de komma att 
förflytta sig i vattnet med större eller mindre färdighet. Hos 
dykänderna och en del af de gumpfotade foglarna synes denna 
förmåga vara mest utbildad, da deremot de måsartade vatten- 
foglarna i allmänhet simma temligen dåligt. 

Manga foglar hafva äfven förmågan att dyka, och med 
afseende på det olika sätt, hvarpa dykningen sker, har man 
indelat dem 1 trenne slag, nemligen: a) Halfdykare, som blott 
neddyka med hufvudet och halsen, i det att de intaga en lod- 
rätt ställning i vattnet, hållande jemnvigt med fötterna. Ån- 
damålet med denna dykning är, att fran botten på grunda 
ställen upphemta födan. Då de sakna flygförmågan "), kunna 
de dock neddyka helt och hållet under vattenytan, hvilket 
de stundom. äfven annars göra, om de komma 1 någon plöts- 
lig fara. Ånder och gäss äro exempel härpå. — b) Simdy- 
kare, som ega förmågan att simmande uppehålla sig flera mi- 
nuter under vattnet. Manga af dessa foglar kunna dyka ned 
till ett djup af ända till 30 å 40 famnar, och genom vattnet 
förfölja och fanga hvarjehanda fiskar. De hafva korta vingar, 
med hvilka de äfven hjelpa till vid simningen. Exempel härpa 
äro dykänderna, doppingarna, lommarna med flera. — c) Stört- 
dykare, som icke ega förmågan att neddyka ifrån sjelfva vat- 
tenytan, utan störta sig ned ur luften på det byte, som de 
fatt sigte på i vattnet samt uppkomma åter genast till vatten- 


”) Såsom ungar eller under ruggningstiden. 


26 ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 


ytan. Dessa foglar hafva langa vingar och en tyst flygt. 
Exempel härpa lemnar oss tärnorna, isfogeln med fera. 


Foglarnas närimgsmedel äro, liksom sättet, pa hvilket de 
förskaffa sig desamma, mycket olika för de särskilda arterna. 
[ allmänhet kan man dock säga, att foglarna, liksom dägg- 
djuren, hemta sin föda dels ensamt ur djurriket eller växt- 
riket, dels ur båda. För födans anskaffande äro de flesta i 
verksamhet om dagen; endast nagra, sasom t. ex. nattugglorna 
och nattskärran, använda mer eller mindre uteslutande natten 
för samma ändamal. 

De flesta roffoglar lifnära sig företrädesvis af varmblodiga 
djurs kött, men tillgripa ofta derjemte äfven amfibier, fiskar, 
insekter .och maskar; nagra föredraga fisk framför all annan 
föda. De sönderslita vanligen sitt byte i mindre stycken innan 
de sluka detsamma. Manga foglar lefva af frön, som de dels 
nedsvälja hela, dels förtära sedan de först omsorgsfullt bort- 
tagit det yttre skalet; andra lefva af bär och frukter; andra, 
jemte växtämnen, äfven af insekter, och ett stort antal be- 
gagna till sin föda nästan uteslutande insekter, larver och ma- 
skar. Vissa foglar äro allätare och förtära snart sagdt allt 
ätbart ur djur- och växtriket. 

I allmänhet råder en stor omvexling 1 afseende-pa fog- 
larnas födoämnen, ehuru man dock städse skall finna, att hvarje 
art har sin bestämda älsklingsspis, som han föredrager fram- 
för allt annat. Detta kan man lätt iakttaga hos burfoglar, 
liksom man äfven ofta far se huru foglarna 1 det vilda till- 
ståndet gerna uppehålla sig en längre tid i en trakt, der de 
hafva rik tillgång på sädana födoämnen, som de helst förtära. 

Många foglar blifva för oss nyttiga 1 skogar och träd- 
gardar, på ängar och fält derigenom, att de bortsnappa en 
mängd för växterna skaliga råttor, insekter och andra sma 
skadedjur; då andra deremot ofta göra mycken skada, antingen 
genom att uppäta skogsfröet och den utsadda säden, eller deri- 
genom, att de tillgripa det matnyttiga vildbradet, de insekt- 
ätande småfoglarna, en mängd fogelägg och späda ungar. 


ÅA 


ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. DM 


I förhallande till sin storlek, behöfva foglarna i allmänhet 
ganska mycken föda. Man ser derföre en stor del småfoglar, 
såsom mesar och svalor, ständigt sysselsatta med att söka sin 
föda. De större roffoglarna kunna dock länge, 2—3 veckor, 
undvara föda, utan att svälta ihjäl. 


Vi hafva redan förut omtalat foglarnas förmaga att gifva 
ifran sig läten och huru dessa, särdeles under fortplantnings- 
tiden ofta kunna sammanställas till för hvarje art egendomliga 
och mer eller mindre omvexlande sanger och lockljud. Genom 
denna förmaga bidraga foglarna mera än några andra djur att 
gifva lif at naturen, och ett landskap, der de saknas, blifver 
derföre alltid dödt och ödsligt. 

Vi taga oss här friheten att, ur Prof. C. J. SUNDEWALLS 
förträffliga afhandling om de svenska foglarna, lana följande 
rörande sängen och de öfriga läten, som förekomma hos dessa 
djur. Man kan deraf urskilja följande slag: »1) Den egentliga 
sången, som frambringas, endast under de stunder då fogeln 
är fri från näringsbestyr och fri från passioner, såsom en sys- 
selsättning under ledigheten; saledes oftast under hvilan, eller 
under en, särskildt för sangens skull, företagen flygt, såsom af 
lärkan. Sangen är alltid utmärktast under fortplantningstiden 
och manga foglar lata blott höra den då. Den kan till och 
med hos många anses säsom ett uttryck af den vid denna tid 
vaknade driften, eller såsom en yttring af behagsjuka; men 
dess egentliga väsende-är dock att vara en förlustelse under 
ledigheten fran arbete och passioner. Sedan ungarna blifvit 
utkläckta afstannar sängen, men mänga foglar börja ater om 
hösten och fortsätta till och med under kallaste vintern, så- 
som t. ex. strömstaren. Vanligen är det blott hannarna som 
sjunga; men af atskilliga slag, t. ex. nagra sparfarter och sä- 
desärlan, sjunga äfven honorna. Detta lärer isynnerhet vara 
temligen vanligt under första hösten, eller förr än fortplant- 
ningsdriften samt deraf följande förändringar och omsorger 
börjat. Sängförmågan förekommer inom alla fogelklassens 


58 ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 


ordningar. Gökens kuku, kalkontuppens buller, orrens spel och 
hönstuppens galande äro lika verklig sång som näktergalens 
skönaste driller, och horsgökens besynnerliga läte, om hvars 
beskaffenhet man ännu ej är fullt enig "), maste utan tvifvel 
hiträknas. Men sången är fullkomligast och allmännast hos 
arterna af Tättings-ordningen. 

2) De vanliga läten, som man hos smafoglarna pläga be- 
nämna locktoner, eller qvitter, och som de flesta af dem, samt 
många af andra ordningar, låta höra allt som oftast, äfven då 
de äro sysselsatta med annat, såsom att söka föda, samt isyn- 
nerhet då de om hösten och vintern draga omkring flockvis 
eller då de flyga längre sträckor. Dessa läten äro vanligtvis 
korta och entoniga samt lika hos båda könen. De frambrin- 
gas, liksom sången, utan afsigt, för att uppfylla behofvet af 
muskelverksamhet. De tyckas vara mindre allmänna eller min- 
dre tydliga hos de bättre sangfoglarna och ofta mera ljudeliga 
hos en del af de arter, som sjunga dåligt eller alls icke. Saå- 
dant är gässens, ändernas och hönsens vanliga läte. Mesarna, 
kungsfogeln,! snöskatan med flera dåliga sångare låta nästan 
ständigt höra det och lemna derigenom en ofta rätt god er- 
sättning för de mera harmoniska ljud, som de ej förma fram- 
bringa. Det är genom dessa läten, som flera arter bland små- 
foglarna om vintern ge en icke ringa grad af lif och trefnad 
at våra annars ödsliga skogar. Hit måste man äfven räkna 
krakans kraxande, skatans skratt med flera dylika fogelläten, 
som mera sällan frambringas, men äro så mycket starkare och 
utmärktare. — 3) De särskilda läten hvarigenom foglarna lik- 
som tillropa hvarandra, locka till sig ungarna, varna dem eller 
kamraterna för fara 0. 8. v., samt de skrik eller utrop som 
förorsakas af fruktan, vrede, smärta m. m. Dessa läten pläga 
vara helt olika med de förutnämnda, men af flerfaldig beskaf- 
fenhet. — Hos somliga fogelarter är dock temligen ringa skil- 
nad mellan alla dessa olika sorter af ljud, t. ex. hos grå- 
sparfven. 

”) Nu vet man dock med full säkerhet att detta egendomliga läte fram- 


bringas med stjertpennorna. Vi skola längre fram på sitt ställe närmare 
redogöra derför. 


ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 59 


Just derigenom att den egentliga fogelsangen frambringas 
under hvilan, såsom ett uttryck af kraft och välbefinnande 
visar den sig vara uttrycket af ett högre djuriskt lif än det, 
som blott har afseende på naturbehofvens uppfyllande. Den 
förorsakas af ett öfverskott af lefnadslust och begär efter 
verksamhet; den är saledes af fullkomligt lika beskaffenhet 
med sängen och med all yttring af skön konst hos menniskan. 
Liksom denna beror fogelsangens beskaffenhet på medfödda 
naturanlag, men är atminstone till en viss grad underkastad 
förbättring genom öfning och studier. Yngre foglar göra tyd- 
liga försök, flera gånger, innan de lyckas att taga den ton de 
tycka om, och de äldre lära ofta af andra Den vinner be- 
ständigt genom öfningen, hvarföre gamla foglar pläga sjunga 
bättre än de unga, och burfoglar, som aldrig upptagas af om- 
sorger för egen och andras näring, blifva ofta bättre sangare 
än de som lefva fria, isynnerhet då de hallas tillhopa med 
andra af hvilka de kunna lära. 

Hos foglarna af tättings-ordningen finnas nemligen ej blott 
förmagan att sjunga, utan äfven känsla för musik. De hafva 
begär att höra den och förmaga att uppfatta, till och med att 
lära och. återgifva den. Det är bekant att man kan lära 
ganska många fogelarter att sjunga vissa lättare arier; ofta 
får man höra dem, som i fria tillstandet efterhärma andra, 
bättre sängfoglars toner, t. ex. busksqvättan och vanliga törn- 
skatan, och mangen torde hafva roat sig med det ganska lätta, 
men verkligen angenäma experimentet, att medelst en pipa 
eller flöjt, eller blott genom ihärdigt hvisslande af arier, uti 
en småskog samla omkring sig alla de smaåfoglar, som finnas i 
grannskapet. Dervid komma ej blott de egentliga sangfoglarna, 
utan äfven mesar, kråkor, korsnäbbar med flera, hvilka älska 
sängen, ehuru de sjelfva ej förmå frambringa den ”). 


”) Författaren, som ferfaldiga gånger i skogen just på detta sätt lockat små- 
foglarna, kan icke dela den åsigten, att dessa skulle infinna sig endast derföre 
att de älska sången. Snarare synes det vara en viss fruktan eller nyfiken- 
het, som drifver dem dit för att undersöka hvad som är på färde; ty om 
man gömmer sig undan, så att de ingenting märka, utan blott höra to- 
nerna, så begifva de sig snart vidare. Ar man deremot af dem observerad, 
så komma de aldrig tysta och lyssnande, utan alltid under mer eller min- 


60 ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 


Bland däggdjuren, som i så många andra hänseenden äro 
högre bildade än foglarna, märkes blott undantagsvis någon- 
ting, som liknar säng, t. ex. hos några gnagare. I allmänhet 
äro deras läten osammanhängande och omelodiska.”  Fi- 
skarna, som blott tyckas lefva för att äta och fortplanta 
sig, äro stumma. Förmagan att gifva läte från sig finnas bland 
de ryggmärglösa, lägre djuren, hufvudsakligen bland insekterna, 
hvilka, liksom foglarna, äro bildade för att ega en stor rör- 
lighet och hafva förmaga att flyga, hvarföre de bland de lägre 
djuren äro detsamma, som foglarna äro bland de högre. Af 
dem ega bi, flugor, cicader, gräshoppor med flera förmaga att 
gifva starka, uthallande läten, hvilka dock astadkommas genom 
yttre delars verksamhet. De öfriga lägre djuren äro i allmän- 
het stumma. : 

Samma behof af verksamhet i en glad riktning, som al- 
strar sängen, yttrar sig på ett annat sätt, i form af lek, hos 
barn och hos däggdjurens ungar; men da leken vanligen upp- 
hör med ungdomsaldern, sa fortfar sangen genom hela lefna- 
den; hos menniskan kan leken öfverga till ett ännu högre 
sträfvande. Åfven hos foglar yttrar sig begäret att leka, men 
tydligast såsom en motsats mot sängen eller ersättning för 
densamma, hos de mest utbildade formerna af de lägre ord- 
ningarna, och isynnerhet hos nagra vadare, sasom tranan; t. 
o. m. brushanens strider äro af samma beskaffenhet. Det mär- 
kes äfven, i ringare grad, hos höns och änder, ehuru större 
delen af de rörelser, som förefalla oss sasom lek hos 
dessas ungar, knappt äro annat än en yttring af snälhet, för 
att fånga insekter och annat dylikt till föda, liksom det, som 
förefaller oss sasom lek hos fiskarna. — Hos roffoglarna finner 
man ej en sadan lust. De utmärka sig framför de flesta öf- 
riga foglar genom större kroppskrafter och starkare synförmåga; 
möjligtvis äfven genom styrka i de öfriga yttre sinnesorga- 
nerna, men de använda dessa gafvor blott för att tillfredsställa 
sin glupskhet. Roffogeln hvilar antingen för att sofva eller för 


t 


dre ängsliga och larmande läten. Den roflystna kråkan kommer helt sä- 
kert heller icke dit för att njuta af musiken; hon har nog någon helt 
annan fundering. 


ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 61 


att speja efter rof; sangfogeln hvilar under det han, för att 
uttrycka sin glädje, uti sang uppstämmer sin skapares lof. 

Det är sannolikt att sangfoglarna haft ett icke ringa in- 
flytande på den börjande utvecklingen af menskliga bildningen; 
ty ehuru denna egentligen måste bero pa medfödda själsför- 
mögenheter, sa hafva dock dessa behöft väckas och lifvas af 
de yttre omgifvelserna. Under det första naturtillståndet, innan 
menniskans egna verksamhet och konstdrift hade förskaffat 
ämnen att tänka öfver, egde de omgifvande naturföremalen 
vida större betydelse, såsom väckningsmedel för det slumrande 
sinnet, än de kunde hafva sedan nagon civilisation redan upp- 
statt; och denna sednare maste derföre i sin första början 
hafva till en god del artat sig efter intrycken af den omgif- 
vande naturen. Nyholländarnes förnämsta lekar bestå i en 
efterhärmning af känguruhs rörelser och de nordamerikanska 
vildarna muntra sig med att föreställa bäfverns, elgens och 
andra djurarters beteende. Men knappt lära andra inflytelser 
af den omgifvande naturen hafva haft en lika stor förmaga att 
uppväcka det poetiska sinnet och lifva känslan för det sköna i 
naturen som fogelsangen, hvilken gladde de i vildmarken lefvande 
menniskorna, liksom ännu alltid skogens sangare förnöja den kring- 
irrande vallgossen, och lärkan, den på åkern arbetande landt- 
mannen. Efter fogelsangen torde menniskan: hafva bildat sin 
egen första sang, hvaraf ännu spår finnas qvar. Samojeden 
sjunger efter alfogeln och en likhet med trastsången tyckes 
vara omisskännelig i vär egen folksäng. 

Den utmärktaste af alla sängfoglar är utan tvifvel den 
europeiska näktergalen. Ingen annan fogel är känd som fram- 
bringar sa melodiska och omvexlande samt starka och ihäl- 
lande toner. Dernäst komma en mängd trastartade foglar, 
sasom vara vanliga trastar — taltrasten och koltrasten — samt 
var lärka. De bästa säångfoglar i andra verldsdelar äro när- 
mast att jemföra med dessa. Indiens beryktade bulbul (Pyc- 
nonotus bengalensis och sannolikt andra arter af samma slägte), 
har i sin sång mycken likhet med vär sängtrast. Den i Nord- 
amerika beprisade mockingbird (Mimus polyglottus), som all- 
mänt anses för den förnämsta samgare i hela Amerika, ut- 


62 ÖFRIGA  LEFNADSVANOR M. M. 


märker sig isynnerhet genom sin förmaga att efterhärma andra 
foglars eller äfven djurs och menniskors läten, och att derige- 
nom gifva en stor omvexling at sin sang, men tonerna ega ej 
det behag som hos våra bättre sangfoglar. Vidare kunna så- 
som utmärkta sängare anföras åtskilliga sparfartade foglar, t. 
ex. Canariefogeln från canariska öarna, af hvilka han fått 
sitt namn, samt manga af de sylvia-artade, såsom trädgards- 
sångaren (S. hortensis), Indiens Copsychus saularis och en 
en mängd arter, kringspridda i de flesta länder. Gyllings- eller 
Oriolus-arterna, som äro utbredda öfver nästan hela den gamla 
kontinenten och hvaraf den europeiska arten, sommargyllingen 
(0. galbula), någongång förvillat sig till vårt land, utmärka sig 
genom rena, vackra flöjttoner, som dock äro föga omvexlande. 
De ' australiska Gymnorhina tibicen och G. »organicum» lata 
höra en ganska varierande säng af rena, orgellika toner, som 
är rätt vacker, ehuru ej liflig och låter liksom vore den med 
möda frampressad. Underrättelserna om fogelsangen 1 andra 
verldsdelar äro visserligen ej utförliga, men dock pläga de re- 
sande omtala de arter, hvilka mest utmärka sig genom sina 
läten. Af dessa underrättelser kan man sluta, att i allmänhet 
äro bade de heta och de kalla ländernas sängfoglar under- 
lägsne dem i de tempererade klimaten samt att Amerikas vida 
stå efter dem i gamla kontinenten. Bland alla verldsde- 
larna tyckes Europa (inom bokskogsregionen) och vestra tem- 
pererade Asien, hvilka tillhopa utgöra näktergalens region, 
hafva de bästa och i förhållande till hela antalet af fogelarter, 
de flesta goda sångfoglarna. Sydamerika och Australien torde 
vara minst väl lottade i detta hänseende, ehuru äfven der 
förekomma manga arter, hvilkas säng är att jemföra med den 
af vara medelmaåttigare eller mindre utmärkta Sylvier och Frin- 
giller. Indiens sångfoglar tyckas, särdeles i de nordligare trak- 
terna, öfvertrträffa dem i andra heta länder och af egen erfa- 
renhet kan jag anföra, att fogelsängen i Bengalen föga står 
efter den i Europa, da nemligen Europas näktergal undantages. 
Den föreföll mig nära lik den i mellersta Sverige, som ligger 
utanför nämnde fogels region, men den är dessutom ganska 
uppblandad med främmande sträfva eller skrikande ljud, eme- 
dan ett stort antal foglar lefva i de heta länderna, som endast 


ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 63 


hafva hårda, :entoniga, ofta ängsliga läten. De hos oss före- 
kommande  kräkorna och en och annan vrak eller uggla 
samt hackspettarna, tornsvalan, nötväckan 0. s. v. höras 
ej mycket och deras läten äro ej att jemföra. mot de oljud 
och buller samt de ängsliga, genomträngande läten, som der 
nästan beständigt och öfverallt höras af talrika papegojor, 
bucconier, gökarter, glador, starearter o. s. v., samt flera af sjelfva 
sangfogelordningen. Då var gök har ett vackert, angenämt 
läte, så äro de två i Bengalen allmänna arterna af samma 
slägte af alldeles motsatt beskaffenhet; den ena (Cuculus eju- 
lans) är en af de ängsligaste, den andra (C. niger), är en af de 
bullersammaste skrikare man kan höra. Dylika omelodiska 
fogelläten lära förekomma temligen allmänt i alla heta klimat, 
och man måste tillsta att i de länder, hvarest de ej, sasom 
1 Indien, omvexla med talrika, välljudande och starka röster, 
bör den vilda natur-concerten ej vara af särdeles harmonisk 
art. I Europa sakna vi dock ej medel för jemförelser; ty på 
de ställen hvarest råkan (Corvus frugilegus) uppslagit sina bo- 
pålar, såsom t. ex. i somliga byar på Skaänska slätten, förer 
denna ett oljud, som säkert ej öfverträffas i sjelfva Indien. 
Och likväl, ehuru allt detta larm näagongang kan förefalla 
tröttande eller besvärligt, så lärer dock aldrig totalintrycket 
deraf förefalla oss obehagligt, utan snarare motsatsen, såsom 
oftast är händelsen med yttringarna af lif i naturen. 

Innan vi sluta denna afhandling om fogelsängen böra vi 
göra rättvisa at en del af de foglar som allmänt pläga anses 
vara fullkomligt i saknad af all sång. Detta är visserligen 
det vanligaste förhållandet bland de följande ordningarna ”), 
men bland första ordningen (tättingar) tyckes det endast in- 
träffa på ett mindre antal arter. Korpen synes vara en af 
detta antal och hos den vanliga gråsparfven kan man knappt 
urskilja de ljud som skola föreställa en slags sang från det 
vanliga lätet. Men mångfaldiga arter finnas, som hafva en sa 
svag och obetydlig sång, att man vanligen ej märker den, hvar- 
före de orätt anses såsom alldeles utan förmåga deraf. Sådan 


”) Efter vår indelning den 2:dra och 3:dje afdelningen. 


64 ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 


är t. ex. skatan, hvilken allmänheten ej plägar tillerkänna nå- 
gon säng och likväl höres denna ej sällan, om våren eller om 
hösten, af skator som sitta ensamma och ostörda. De gifva 
då ofta från sig ett svagt, pipande och jollrande läte, som är 
en verklig, ehuru temligen ofullkomlig sång. Hos den indiska 
skatan (Picea rufa) är detta samma läte vida starkare och 
tydligare. Till och med den vanliga kråkan låter understun- 
dom, ehuru mera sällan, under liknande förhållanden, höra en 
sang af pladdrande och knirkande toner, som dock är ännu 
ofullkomligare än skatans. Nötskrikan härmar ofta andra fo- 
gelläten och talgoxen sjunger om varen rätt lustigt, ehuru to- 
nerna ej höra till de mycket omvexlande. Detsamma är för- 
hållandet med flera andra arter af messlägtet (Parus). — 
Ladusvalan (Hirundo rustica), som ej heller plägar räknas 
bland sängarna, later ofta, då hon sitter stilla och ensam, 
höra en skärrande, pladdrande sang, som är rätt munter, ehuru 
den låter, som om den vore frampressad med någon svarig- 
het eller som om hon pratade smått för sig sjelf. Efter den- 
samma har landtfolket uppgjort en historia om hvad svalan 
berättar. Hon säger nemligen sqvallrande och förtrytsamt: 


»min fru har förlorat, min fru har förlorat ....ett rödt nystan 
och en sa....ax», hvilket har afseende på folksagan, att hon 


varit kammarpiga hos jungfru Maria, men blifvit förvandlad 
till fogel emedan hon stulit ett nystan rödt garn och en sax, 
af hvilka hon nu till straff far bära det förra under halsen 
och den sednare i stjerten. — Sjelfva härfogeln, som dock 
saknar sängmuskler, later höra en tydlig sång uti det entoniga 
läte: up! up!, som gifvit honom sitt latinska namn Upupa.» 


Hvad foglarnas alder angar, så blifva de i allmänhet äl- 
dre, än man skulle vara benägen att tro. Sålunda kan t. ex. 
svanen blifva omkring 300 år gammal, örnar, falkar och andra 
roffoglar, äfvensom korpar och papegojor, öfver 100 år, gäss 
30 år, höns omkring 25 ar och dufvor, äfvenså t. o. m. at- 
skilliga mindre säångfoglar, ända till 20 ar och derutöfver. 
Men vid en tilltagande ålder blifva dock foglarna, liksom dägg- 


ÖFRIGA LEFNADSVANOR M. M. 65 


djuren, behäftade med en mängd sjukdomar och kroppsliga 
lyten. Detta har man likväl endast iakttagit hos sadana, som 
hållas i fångenskap. I vilda tillståndet, der de flesta foglar 
äro utsatta för ständiga faror, torde de mera sällan uppnå sin 
högsta normala alder; och om detta nägongang skulle inträffa 
och de märka att deras krafter aftaga, gömma de sig undan, 
för att i stillhet gå sid död till mötes. Vid hög alder få fog- 
larna ofta klen syn, och stundom förlora de densamma helt 
och hållet. På samma sätt förhaller det sig äfven med deras 
fortplantningsförmaga. Den försvagas med aren och går slut- 
ligen alldeles förlorad. Härvid har man att märka ett högst 
eget förhallande, som kan ställas i analogi med vissa redan 
anmärkta företeelser 1 afseende på hornens utveckling hos 
hjortarna, eller de gamla gallhindarna, nemligen att de olika 
könen, sedan fortplantningsförmagan hos dem upphört, liksom 
öfverga i hvarandra. Hos foglarna yttrar sig detta mest uti 
fjäderklädnadens förändringar, i det att hannen antager honans 
och honan hannens drägt. MNadana s. k. gallfoglar far man 
icke så sällan se bland hönsfoglarna. 


Foglarna äro utbredda öfver alla jordens zoner. Den stör- 
sta artrikedomen erbjuda länderna omkring eqvatorn, och 
många fogelfamiljer och slägten tillhöra endast den heta zonen. 
Mot norden tilltager antalet af vattenfoglar ganska betydligt, 
under det att landtfoglarnas antal, som sa betydligt ökar sig 
mot söder, deremot blifver allt mindre och mindre. Man kän- 
ner inemot 83,300 fogelarter, af hvilka ungefär 500 tillhöra 
Europa och omkring 250 Skandinavien. 

Liksom vi hafva sett att förhallandet var med Skandina- 
viens Däggdjursfauna, sa kan äfven dess Fogelfauna, i anse- 
ende till ursprunget, indelas i en germanisk och en siberisk. 
Från söder hafva vi nemligen fatt en hel mängd foglar, som 
småningom acklimatiserats, och det lider intet tvifvel, att vi 
icke med tiden fa ännu flera fran detta hall. Från öster hafva 


Zool. II. Foglar. 15) 


66 ORDNINGAR OCH FAMILJER. 


också påtagligen åtskilliga foglar invandrat och vi hafva san- 
nolikt äfven derifrån ännu flera att vänta. 


Öfversigt af de Skandinaviska Foglarnas ordningar 
och familjer, 


l:sta Afdelningen: Sittfoglar (Incessores). Ne- 
dre delen af låret och hela underbenet fria, d. v. 8. ej 
indragna inom den hud, som betäcker kroppen. Bak- 
tån fästad i samma plan som framtårna. Benens fjäder- 
klädnad sträcker sig åtminstone till öfre tarsleden >). 


I. Ordningen: Tättingar (Passeres). Underarmens stora 
öfre täckfjädrar bilda blott en rad, och räcka icke utöfver 
armpennornas midt. Af tårna äro tre riktade framåt och 
en bakåt; denna sednares klo är större än den mellersta 
framtåns; den yttre framtån är merändels vid basen sam- 


manvuxen med den mellersta. 
l:sta Underafdelningen. Vingarna af medelmåttig längd. 


l:sta Gruppen: Sångfoglar (Oscimes). Tarsens baksida — 
från hälen till 3 af längden — beklädd af två långa, bak- 
till längs efter genom en söm förenade och alldeles hela 
plåtar. 


A. Tarsens framsida betäckt af en hel skifva, icke af 
flera skilda tvärplatar. 

Fam. 1. Trastfoglar (Turdidee). 

B. Tarsens framsida betäckt af flera tvärplåtar. 


a. Näbben mer eller mindre langsträckt; underkäkens 
kanter låga, jemnhöga, skarpa och knappt inböjda. 


”) Undantag: fam. Häfttåige foglar (Syndactyli). 


ORDNINGAR OCH FAMILJER. 67 


tft Näbben oftast smal och spenslig; underkäkens hakvin- 
kel eller inskjutande, fjäderklädda vik sträcker sig icke 
framom näsborrarnas öppning. 
+ Smällpennorna till antalet 10. 
Fam. 2. Sångare (Sylvide). Öfverkäken bakom spetsen 
försedd med en svag inskärning. 
Fam. 3. Mesfoglar (Paride). Öfverkäken bakom spetsen 
utan inskärning. 


=« Smällpennorna till antalet endast 9. 


Fam. 4. Ärlor (Motacillid:e). 


tt Näbben stor, ofta mycket stark och merändels af en 
langdraget konisk form; hakans vinkel eller inskju- 
tande, fjäderklädda vik sträcker sig framom näsbor- 
rarna. 


Fam. 5. Kråkfoglar (Corvidie). 


b. Näbben kort, tjock och konisk; underkäkens kanter 
hvassa, bakat höga och inåt böjda. Den fjäder- 
klädda hakviken oftast bredare än lang. 


Fam. 6. Fink- eller Sparffoglar (Fringillide), 


2:dra Gruppen: Skrikfoglar (Clamatores). Tarsens baksida 
betäckt af flera sköldar ). 


Fam. 7. Lärkor (Alaudid&e). De bakre armpennorna 
långa; de öfriga 1 spetsen hjertlikt urnupna. 

Fam. 8. Härfoglar (Upupid&e). Armpennorna sinsemellan 
nästan af samma längd, i spetsen afrundade. 


2:dra Underafdelningen. Vingarna mycket länga, hop- 
lagda omkring 10 ganger längre än tarsen. Näbben kort, 
vid basen bred och tillplattad. 


Fam. 9. Svalor (Hirundinidee). 


”) Se tarsbeklädnaden hos Sidensvansen. 


65 ORDNINGAR OCH FAMILJER. 


1. Ordningen: Skärrfoglar (Strisores). Underarinens stora 
täckfjädrar räcka utöfver armpennornas halfva längd. 
Näbben kort; gapet mycket bredt.” Framtårna vid basen 
förenåde genom en hud eller sinsemellan fria, i sednare 
fallet är baktån vändbar framåt. 


Fam. 10. Tornsvalor (Cypselide). Näbben kort; gapet 
bredt. Tärna sinsemellen fria; baktån vändbar framåt. VWVin- 
garna mycket langa och böjda, med korta armpennor, som ej 
nå stjertens bas. 

Fam. 11. Nattskärror (Caprimulgide). Näbben kort: 
gapet utomordentligt bredt. Framtarna vid basen förenade 
genom en hud. Armpennorna langa. 


III. Ordningen: Gökfoglar (Amphiboli).  Underarmens 
stora täckfjädrar räcka utöfver armpennornas halfva längd. 
Näbben af medelmåttig längd, långsträckt och något böjd. 
Af tårna äro antingen 2 riktade framåt och 2 bakåt. 
eller 3 sinsemellan fria framåt och I bakåt. 


Fam. 12. Blåkråkor (Coracid&e). Tre tar framåt och en 
bakåt. 

Fam. 13. Gökar (Cucculid&). Tvåa tår framåt och två 
bakat. 


IV. Ordningen: Klätterfoglar (Zygodactyli). Underarmens 
stora öfre täckfjädrar räcka i de flesta fall icke utöfver 
armpennornas midt. Fötterna hafva 2 tår framåt och 2. 
eller stundom blott I. bakåt. Tungan utsträckbar, met- 
masklik. 


Fam. 14. Göktytor (lIyngid:e). Stjertens pennor mjuka 
och af vanlig form. 

Fam. 15. Spettar (Picide). Stjertens mellersta pennor 
spetsiga, styfva och elastiska. 


V. Ordningen: Häfitåige foslar (Syndactyli). Näbben 
mer eller mindre kantig.  Framtårna vid basen samman- 


vuxna.  Tarserna korta. 


ORDNINGAR OCH FAMILJER. 69 


Fam. 16. Isfoglar (Alcedinid&e). Näbben rät eller något 
uppat böjd. 
Fam. 17. Biätare (Meropide). Näbben nagot nedat böjd. 


VI. Ordningen: Roffoglar (Accipitres). Vingarna stora; 
underarmens stora öfre täcktjädrar bilda flera rader och 
de större ibland dem räcka utöfver armpennornas midt. 
Näbben vid basen beklädd af en vaxhud, vid spetsen ned- 
krökt i form af en hake. Benen starka, tårna icke sam- 
manvuxna vid basen "), alla väpnade med krökta, starka 
och spetsiga klor. 

Fam. 18. Hökartade Roffoglar (Falconide). Ögonen rik- 
tade at sidorna. Tarna nakna. Fjäderklädnaden fast. 

Fam. 19. Uggleartade Roffoglar (Strigide). Ögonen rik- 
rade framåt. Tarna fjäderklädda. Fjäderklädnaden mjuk 
och yfvig. 

VIS rOrdamgsen: Duffoglar (Pullastre). Underarmens stora 
öfre täckfjädrar bilda flera rader och de längsta ibland 
dem räcka utöfver armpennornas midt. Näbben, som 
saknar vaxhud, är vid basen oftast naken eller försedd 
med en uppsvälld hud vid näsborrarna. De 3 framåt 


riktade tårna icke sammanvuxna. 


Fam. 20. Dufvor (Columbid2&). Underkäken otandad. 


2:dra Afdelningen: Springfoglar (Cursores). 
Nedre delen af låret och hela underbenet fria, såsom 
hos första afdelningens foglar. Baktån sitter i de 
flesta fall något högre än de öfriga tårna, eller sak= 
nas stundom helt och hället. Sitter den någongång 
i samma plan som framtårna, så äro underbenen i 
hela spetsen nakna. Detta är äfven förhållandet då 
framtårna understundom äro förenade genom en sim- 


”) Dock är uttån ofta vid roten förenad med mellantån förmedelst en hudflik. 


70 ORDNINGAR OCH FAMILJER. 


hud eller kantade dermed. De stora öfre täckfjä- 
drarna på underarmen räcka utöfver midten af arm- 
pennorna. 


VII. Ordningen: Hönsfoglar (Galline). Benen temligen 
låga eller af medelmåttig höjd: underbenen ända till spet- 
sen befjädrade. Vingarna korta, trubbiga och mer eller 
mindre kupiga. Näbben kort och hvälfd. 


Fam. 21. Fasaner (Phasianid&e). Näbbens bas täckt af 
en köttig hud. 

Fam. 22. , Skogs- och Fälthöns (Tetraonidée). Näbbens bas 
utan nagon köttig hudbetäckning. 


IX. Ordningen: Vadare eller Kärrfoglar (Gralle&). Be- 


nen höga; underbenen i spetsen nakna"). 


l:sta Gruppen: Spetsvingade Yadare (Oxyptere). Vingarna 
spetsiga; armpennorna korta; 1:sta eller 2:dra smällpen- 
nan längst. 

Fam. 23. Trappar (Otidide). Näbben hard, kortare eller 
föga längre än hufvudet, mot spetsen tjockare: öfverkäken 
med ett inskuret hak bakom spetsen. Tärna temligen korta. 

Fam. 24. Brockfoglar (Charadride). Näbben hard, van- 
ligen kortare eller föga längre än hufvudet, sällan mera lang- 
sträckt ""), mot spetsen tjockare; öfverkäken utan någon in- 
skärning bakom spetsen. Taårna temligen korta. 

Fem. 25. Beckasinfoglar (Scolopacid&e). Näbben läng. 
smal, mjuk och böjlig, emot spetsen afsmalnande. Tärna tem- 
ligen langa. 
2:dra Gruppen: Trubbvingade Yadare (Amblypterze). Vin- 

garna trubbiga; armpennorna långa; 2:dra—5:te smäll- 

pennan längst. 

Fam. 26. Snmphöns (Rallide). Vingarna och näbben 
korta. 

”) Härifrån gör dock Morkullan (Scolopax rusticola) ett undantag. 
”) Hos Strandskatan (Haemotopus ostralegus). 


ORDNINGAR OCH FAMILJER. vl 


Fam. 27. Hägerfoglar (Ardeide). Vingarna och näb- 
ben länga. 


3:dje Afdelningen: Vattenfoglar (Natatores). 
Låret och öfre delen af underbenet äro icke fria, 
utan indragna inom den hud, som betäcker kroppen. 
Benen korta; framtårna, eller stundom alla tårna, 
sinsemellan förenade genom simhud: stundom äro 
dock framtårna endast kantade med en dylik hud; 
baktån är fästad något högre än wdes öfriga tårna, 
stundom saknas den helt och hållet. Underarmens stora 
öfre täckfjädrar räcka utöfver armpennornas midt. 


I:sta Gruppen: Slätnäbbar (Simplicirostres). Näbben sak- 
nar hornlameller eller s. k. tänder. 


Å 


A. Baktan förenad med imntan genom en simhud. 


X. Ordningen: Pelikanfoglar (Steganopodes). Baktån stt- 
tande föga högre än framtårna. Vingarna och stjerten 


temligen stora. 


Fam. 28. Pelikaner (Pelicanide). 


BB. oBaktan. fri dj cv. sohelt och hanet skild fran de öfs 
riga tärna, stundom ingen. 


XL Ordningen: Måsfoglar (Longipennes). Vingarna långa, 
räckande mer eller mindre långt utöfver stjertens bas. 
Benen fästade under kroppen på vanligt afstånd från 
stjerten. 


Fam. 29. Måsar (Laridae). Näsborrarna af vanlig be- 
skaffenhet, smala och genomsigtiga. 

Fam. 30. Stormfoglar (Procellaride). Näsborrarna tub- 
formiga. Baktan antingen rudimentär eller ingen. 


2 ORDNINGAR OCH FAMILJER. 


XII. Ordningen: Gumpfotade Foglar (Pygopodes). Vin- 
garna korta, knappt räckande till stjertens bas. Benen sitta 
ovanligt långt tillbaka. Stjerten kort eller ingen. 


A. Baktaån fullt utvecklad. 

Fam. 31. Doppingar (Podicipide). Framtarna sinsemellan 
till största delen skilda och försedda med simflikar. 

Fam. 32. Lommar (Colymbid2e). Framtårna sinsemellan 
förenade genom simhud. 


B. Baktan saknas. 
Fam. 33. Alkor (Alcide). 


2:dra Gruppen: Taudnäbbar (Lamellirostres). Näbben för- 
sedd med hornlameller eller s. k. tänder. 


XIII. Ordningen: Andfoglar (Lamellirostres), Framtårna 
sinsemellan förenade genom en hel simhud. 


Fam. 34. Skrakar. (Mergide). Näbben temligen smal; 
näbbnageln hakformig; lamellerna, atminstone i öfverkäken, 
sagtandslika och bakat riktade. 

Fam. 35. Änder (Anatidx). Näbben temligen bred; näbb- 
nageln icke hakformig. 


”örsta Afdelninsen: Sittfoglar. 
Första Afdelning sittfoglar 
Incessores. 


De mest utmärkande kännetecken för hithörande foglar 
äro: att underbenet är alldeles fritt, och icke, liksom hos de 
foglar, hvilka tillhöra den 3:dje afdelningen, indraget under 
huden; att detsamma är fjäderklädt ända till spetsen; och 
slutligen att baktan är fullständigt utvecklad och sitter i samma 
plan, d. v. s. är fästad lika högt som de öfriga tärna. Dessa 
kännetecken passa in pa de aldra flesta hithörande foglar. 
Endast några fa göra härfran ett undantag, sasom t. ex. fs- 
fogeln (Aleedo Ispida) och Biiätaren (Merops Apiaster), hos 
hvilka underbenet är naket 1 sjelfva spetsen. Men vissa af 
de anförda kännemärkena hafva dock dessa foglar gemensamt 
med åtskilliga foglar tillhörande de andra afdelningarna. Sa- 
lunda är t. ex. underbenet fritt äfven hos alla foglar hörande 
till den andra afdelningen eller hos alla Springfoglarna, samt 
till spetsen fjäderklädt hos Hönsfoglarna och Morkullan ibland 
vadarna. Hvad slutligen baktan beträffar, sa har den icke 
alltid" hos de öfriga foglarna sitt fäste högre än de andra 
tärna, utan sitter t. ex. hos vissa flägerfoglar i samma plan 
som dessa. 

Till denna afdelning höra ett öfvervägande stort antal ar 
vara sma foglar, och den är i allmänhet taget rikare pa arter än 
bada de öfriga afdelningarna tillsammantagna. I flera hän- 
seenden kunna sittfoglarna anses sasom de högst utbildade 
bland alla foglar och hafva äfven af denna anledning fatt in- 
taga den främsta platsen i systemet. De flesta ibland dem 
hafva sina tillhall i skogarna, der de mest uppehalla sig i 
träden. På marken röra de sig i allmänhet icke med någon 
synnerlig lätthet; men deras flygt är ofta bade snabb och ut- 
hållande. 


74 TÄTTINGAR. 


De bygga oftast sina bon höjda öfver marken i träd och 
buskar och visa vid inredningen deraf icke sällan mycken 
konstfärdighet. Det är isynnerhet de sma insektätande sang- 
foglarna, hvilka utmärka sig i detta hänseende. Da dessa fog- 
lars ungar först komma till verlden äro de blinda och, med 
få undantag, mer eller mindre nakna samt urstandsatta att pa 
egen hand reda sig. De maste derföre en längre eller kortare 
tid matas och vardas 1 boet, och i detta arbete deltaga van- 
ligen bada föräldrarna med lika omsorg. 


I. Ordningen: Tättingar. 
Passeres. 


Denna ordning innefattar en stor mängd sma och nagra 
medelstora fogelarter, hvilka i de väsendtligaste delar sinsemel- 
lan visa en ganska nära öfverensstämmelse, och genom kon- 
stanta kännemärken, utan nagon synnerlig svarighet, kunna 
skiljas från alla öfriga foglar. Denna ordning är, tillfölje 
deraf, en ibland de naturligaste och bäst begränsade. 

Om man betraktar vingarna (se fig. 2) hos dessa foglar, sa 
skall man finna, att armpennorna, som till antalet äro 9, sällan 10 
eller 11, jemförelsevis äro ganska stora, hvarigenom vingarna 
i de flesta fall synas breda och korta. Näst efter dessa pen- 
nor följer inat vingen blott en enda rad af stora täckfjädrar, 
hvilka dock aldrig äro sa länga, att de sträcka sig till arm- 
pennornas midt. Härigenom skilja sig tättingarna fran nästan 
alla andra foglar, emedan hos dessa sednare alltid finnas 3 
eller flera rader utaf dylika större täckfjädrar, af hvilka de 
längsta sträcka sig utöfver midten af armpennorna. Endast 
hos vissa klätterfoglar, såsom hos Hackspettarna och Göktytan, 
äro vingarna 1 detta fall lika bildade med vingarna hos tät- 
tingarna. Efter denna rad af större täckfjädrar följa vidare 
flera rader af sma dylika. De främre vingpennorna, som sitta 
på hand- och fingerbenen, äro hos dessa foglar vanligen 10, 
mindre ofta endast 9. TI förra fallet inträffar det ofta, att 
den första eller yttersta af dessa pennor endast är helt liten, 
smal och vid vingens granskning lätt att förbise. — Hvad dessa 


TÄTTINGAR. UG 


fogiars fötter angar, så äro de i allmänhet spensliga eller af 
en svagare byggnad än manga andra foglars. De hafva 3 tår 
framåt riktade och en bakat. Denna sednare, som är fästad 
i jemnhöjd med de öfriga, är oftast starkare och märkbart 
större än dessa, och försedd med en större klo. Af framtarna 
äro den yttre och mellersta vid roten sammanvuxna, så att 
klyfningen dem emellan icke sträcker sig så langt in som 
emellan den mellersta och den inre tan. 

Sasom nämndt är, innefattar denna ordning en hel mängd 
smafoglar. De största ibland dem höra till krakfoglarnas fa- 
milj, såsom Korpen, Kråkan, Nötskrikan med flera. De min- 
sta äro Nungsfogeln och Gärdsmygen. 

Tättingarna besitta i allmänhet en stor rörlighet och äro 
nästan beständigt, fran morgon till afton, i en liflig verksam- 
het. De flyga äfven, med få undantag, ganska väl; men deras 
rörelser på marken äro deremot vanligen hoppande och mindre 
utmärkta, ehuru de äfven i detta hänseende öfverträffa ganska 
manga andra foglar. Genom sangförmagan, som hos flertalet 
ibland dem natt en hög grad af fulländning, säväl som genom 
sin läraktighet, sina i flera riktningar utvecklade instinkter 0. 
sS. V., kunna dessa foglar anses sasom de fullkomligaste inom 
hela denna djurklass och såsom de, hvilka mer än de flesta 
andra foglar genom sina melodiska toner bidraga att gifva lif, 
omvexling och behag at vara eljest dystra, enformiga skogar. 

I de flesta fall bygga dessa foglar sina bon höjda öfver 
marken 1 träd och buskar. Nagra hafva dock sina nästen på 
marken, såsom t. ex. lärkorna, eller i jordhalor, såsom strand- 
svalan. I allmänhet rufva bada könen skiftevis sina ägg och 
hjelpa till vid ungarnas uppfödande. Dessa sednare äro vid 
födseln blinda och nästan nakna. 

Deras föda bestar dels af insekter, larver, maskar o. s. V., 
dels af frön, bär och dylikt. Endast sällan tillgripa de 
varmblodiga djur, såsom t. ex.ftörnskatorna och vissa bland 
kråkfoglarna, hvilka sednare, jemte nagra andra, dessutom äro 
allätare. 

De flesta äro flyttfoglar, och många kunna anses sasom 
mycket nyttiga derigenom, att de i väsendtlig mån bidraga till 


76 TÄTTINGAR. 


. 
utretandet af en mängd för träden och de odlade växterna 
skadliga insekter. Nagra äro verkliga skadedjur, såsom t. ex. 
korpar och kråkor. 


I:sta familjen. Trastfoglar. 
Turdidee. 


Dessa foglar tillhöra sångfoglarnas grupp (se sid. 66) 
och utmärka sig saledes först och främst derigenom, att tar- 
sens baksida, fran hälen till 3 af längden är beklädd af 2 
länga alldeles hela skenor eller platar. Detta kännetecken 
hafva de gemensamt med de 6 följande familjernas foglar, från 


hvilka de dock skilja sig derpa, att äfven den främre sidan af 


tarsen är till större delen beklädd af en hel hud, och icke, 
annat än någongang nedtill närmare tarsen, afdelad i flera 
mindre sköldar +). Öfverkäken försedd med en liten inskär- 
ning bakom spetsen. Vid munvikarne finnas, utom hos ström- 
staren, ett större eller mindre antal borsthar. Smällpennorna 
10, af hvilka den första är helt kort, sällan betydligt längre 
än underarmens större täckfjädrar. 

De flesta hithörande foglar flytta bort under den kalla 
arstiden. Endast vissa trastar, strömstaren och kungsfogeln 
stanna qvar. De lifnära sig hufvudsakligen af insekter och 
andra smadjur, men somliga derjemte äfven af bär. 

Det största antalet bebo skogarna; nagra fa hafva sina 
tillhall på stenbundna, öppna platser eller i busktrakter, och 
en, nemligen strömstaren, lefver ständigt vid vatten, hvaruti 
han äfven hemtar sin föda. 

De "bygga alla konstiga bon. 

De särskilda hithörande slägtena kunna karakteriseras på 
följande sätt: 


A. Näsborrarna nakna. 
a) Vingarna af vanlig längd, icke korta och kupiga. 
1. Trastar (Turdus LINN.). Näbben stark, ofvan af- 
kullrad, utan intryckning framom näsborrarna. Stjerten grå 
4 Dock fan man ofta hos yngre trastar märken efter några sköldar äfven 
uppåt tarsen. 


TÄTTINGAR. TV 


eller svartaktig, den yttre pennan ofta i sjelfva inre spets- 
kanten hvit. Könen vanligen lika. 

2. Sqvättor (Saxicola BECHST.). Näbben svag, rät, vid 
roten mera bred än hög, bildar mellan näsborrarna en smal, 
upphöjd kant. Stjerten tvär och vid roten bredt hvit. 

3. Rödstjertar (Luscinia LINN.). Lika de näst föregaende, 
men stjerten, som är mer eller mindre rödaktig, saknar hvitt 
vid roten och pa sidorna 


b) Vingarna korta. böjda och kupiga. 


4. Strömstarar (Cinclus BECHST-.). 


B. Näsborrarna mer eller mindre täckta af fjädrar. 


5. Kungsfoglar (Regulus RAY-.). 


Trastslästet (Turdus LINN.). 


Trastarna äro icke allenast de största foglar inom sin 
egen familj, utan öfverträffa äfven i detta hänseende, om man 
undantager kråkfoglarna, alla andra foglar af denna ordning. 
Näbben temligen stark, af medelmåttig längd, rät, emot spet- 
sen från sidorna något sammantryckt; öfverkäken längs ryggen 
lindrigt böjd och afkullrad, i spetsen nagot litet nedböjd och 
bakom densamma försedd 
med ett hak ; näsborrarna 
belägna på sidorna nära 
näbbroten, äggformiga 
och ofvan till hälften 
täckta af en naken hud; 


Fig. 27. 


näbbroten, isynnerhet vid 
munzgiporna, beväxt med 
olesaborsthar. Den nakna 
inre ögonkanten, äfven- 
som mungiporna under 
fortplantningstiden oftast 
gula. Vingarna af me- Fot: af ert traåt. 


delmåttig längd; första handpennan ganska kort, den 3:dje och 
4:de längst. Benen temligen starka; tarsen alltid längre än 


78 TÄTTINGAR. 


mellantan, dess framsida endast nedtill försedd med nagra hela 
sköldar, eljest beklädd af en hel hud. Dock märker man icke 
sällan hos yngre foglar små märken efter 3—4 större plåtar 
längre uppåt tarsen. Stjerten räcker langt utanför vin- 
garna, utgör omkring 3 af deras längd och är i spetsen af- 
rundad, tvär eller nagot urnupen samt till färgen svartaktig, 
brunaktig eller brungra; endast de yttersta pennorna hafva stun- 
dom något hvitt i spetskanten. — Hos de flesta arter likna 
könen hvarandra; men ungarna äro mera fläckiga än de gamla. 

Trastarna hafva, hvad vistelseorten och lefnadssättet be- 
träffar, sinsemellan en påfallande öfverensstämmelse, ehuru 
dock på samma gang hvarje särskild art i nämnde hänseenden 
företer vissa egendomligheter, som antingen blott äro svagt 
antydda eller alls icke kunna förmärkas hos andra. De lefva 
om sommaren vanligen parvis. Blott en enda art, nemligen 
snöskatan, lefver nästan ständigt i större eller mindre sällska- 
per och häckar ofta i täta kolonier liksom vissa krakfoglar, t. 
ex. räkorna. Om hösten och vintern lefva de dock i allmän- 
het familjevis eller flockvis tillsammans, och flera ibland dem 
äro flyttfoglar. 

I allmänhet äro dessa foglar muntra, lifliga och verksamma, 
och ehuru de genom sina närmgsmedel egentligen äro hänvisade 
till att vistas på marken, trifvas de icke gerna på öppna plat- 
ser, utan hafva vanligen sina tillhall i skogar och busktrakter, 
der de lefva skyddade. Man kan derföre säga, att de mer 
eller mindre uteslutande tillhöra skogen; ty det är snart sagdt 
endast under flyttningarna, höst och var, eller under ströftågen 
om vintern, som vissa arter, t. ex. snöskatan, infinna sig på 
hedar och öppna kärrängar, eller, såsom flertalet af de öfriga, 
besöka fälten och trädgårdarna. Åfven ringtrasten, som bebor 
höga bergstrakter och i våra nordiska fjellbygder t. o. m. har 
sitt ständiga tillhall vid trädvegetationens öfre gräns, döljer 
sig gerna bland klippor och täta smaåbuskar. 

Pa marken röra sig trastarna hoppande, men med större 
färdighet än de flesta andra sängfoglar, och understödjas der- 
vid af raska slag med vingarna. De hafva en temligen upp- 
rätt kroppsställning och vanligen halla de stjerten nagot upp- 


TÄTTINGAR. 79 


lyftad. Deras flygt är oregelbunden, men ganska snabb och 
sker ryckvis med hastiga vingslag. 

Hvad trastarnas yttre sinnen angar, så äro atminstone 
synen och hörseln mycket utmärkta. Till skaplynnet äro de i 
allmänhet icke sa vilda och skygga som många andra foglar, 
men deremot ganska försigtiga och i alla sina företag mycket 
beräknande. List sakna de icke, ejheller en viss dristighet, 
men vanligtvis äro de misstänksamma och begagna alla möjliga 
utvägar för att undvika faror och sätta sig i säkerhet "). Upp- 
märksamma pa allt, som försiggår omkring dem i skogen, varna 
de genom egendomliga läten andra foglar, då nagon fara är 
förhanden. Ja, till och med haren och andra däggdjur lyssna derpa 
och taga sig tillvara. Vi tro dock icke att dessa varningsrop 
frambringas med nagon slags beräkning att derigenom göra 
andra djur uppmärksamma pa öfverhängande faror; ty tra- 
starna äro vanligen just icke vänligt stämda, hvarken emot 
främmande individer af sitt eget slägte, eller emot andra foglar. 
Det är endast den sällskapligt lefvande snöskatan samt tal- 
trasten och rödvingen, hvilka 1 detta hänseende hafva nagon 
fördragsamhet. 

Sasom vi redan nämnt, äro trastarna mycket lifliga foglar. 
De äro ocksa nästan ständigt 1 verksamhet och halla sig 
knappast stilla annat än da de sofva eller sjunga. Deras säng 
är 1 allmänhet mycket vacker och omvexlande: hvarje strof är 
klar och afslutad, hvarje ton fyllig, ren och afrundad. Den är 
mer än nägon annan fogelsang egnad för skogen, med hvars 
dystra allvar den så skönt harmonierar. Bäst sjunger taltra- 
sten, dernäst koltrasten, dubbeltrasten och rödvingen; sämst 
sjunger snöskatan. 

Den vanliga locktonen är temligen lika för de flesta ar- 
terna och kan uttryckas med tack, tack eller hos snöskatan 
med schack, schack. Dubbeltrasten har dock en annan lock- 
ton: schnerr eller scherr, som ofta atföljes af ett annat ljud 
ratata. Ofta låta äfven trastarna höra ett fint sri, fru eller 
hst, och då de varna hvarandra hafva de dessutom, sasom 


”) Att de om hösten så lätt kunna fångas i donor, torde man fa tillskrifva 
deras stora begär efter rönnbär, hvarmed dessa betas. 


80 | TÄTTINGAR. 


nämndt är, äfven åtskilliga egna läten. MNaälunda hör man 
koltrasten ropa tjuck, tjuck, tjuck — hit, hit eller tirtiz, tal- 
trasten tick, tick, rödvingen zick, sick och snöskatan quik, qui. 
quik eller schaschaschak. 

De bygga öppna, af pinnar, mossa, lera, gödsel o. s. v. 


konstigt sammansatta bon och lägga omkring 5 a 6 ägg. 

Om sommaren lifnära de sig af insekter, larver, maskar, 
sniglar och andra smådjur, som de uppsöka på marken eller 
under nedfallna löf och barr; om vintern af frön, bär, knop- 
Par OL KSKEVe 

Deras kött är ganska välsmakande och de äro sasom 
vildbråd bekanta under namn af kramsfogel, ehuru dock äf- 
ven flera andra matnyttiga smafoglar fatt denna benämning. 

De flesta trastar kunna underhållas i bur, der de sjunga 
och blifva ganska tama. Man gifver dem till föda mjölmask 
och myrägg, eller en blandning af sönderstötta skorpor, kokta 
morötter och hvetekli med mjölk. Men föröfrigt hålla de 
äfven tillgodo med hvarjehanda andra ämnen ur växt- och 
djurriket... Rönnbär tycka de mycket om. 


1. Dubbeltrasten (Turdus viscivorus LINN.). Ofvan brun- 
grå; på undre sidan hvit med gulaktig anstrykning och svart- 
aktiga fläckar, hvilka på halsen äro spetsiga och pil-lika, på 
bröstet och magen tvärställda och af en oval form; täckfjä- 
drarna på undre sidan af vingen hvita; stjerten gråbrun, yt- 
tersta pennan i den inre spetskanten hvit. — Längd omkr. 12 tum. 


Hannen. Näbben brun, underkäken vid roten bredt gul- 
aktig. Benen smutsgula. Fjäderklädnaden på alla öfre kropps- 
delar brungrå, med pa ryggen en svag, olivgul anstrykning; pa 
alla de undre kroppsdelarna hvit, med, isynnerhet at sidorna, 
en rostgul anstrykning samt svartaktiga fläckar, hvilka pa 
halsen och frambröstet äro pillika, d. v. s. nedat breda, uppat 
spetsiga; på öfriga delarna af bröstet och på magens sidor 
tvärställda och af en oval form; strupen i midten nästan ofläc- 
kad. Vingarna mörkbruna; smällpennorna i yttersta utkanten 
smutshvita; de undre vingtäckarna rent hvita.  Stjerter i 


TÄTTINGAR. 31 


spetsen tvär, till färgen brun med graaktig anstrykning; de tre 
yttre pennorna i yttre spetskanten hvita, hvilken färg har den 


Fig. 28: 


Dubbeltrasten. 


största utsträckningen på den 1:sta, som stundom äfven på midten 
och längs hela yttre sidan har en hvit teckning; täckfjädrarna på 
stjertens undre sida bruna, 1 spetsen och längs midten bredt hvita. 

Honan, som är något mindre än hannen, har mindre ren 
färgteckning. 

Ungarna hafva före den första ruggningen en mycket brokig 
fjäderklädnad, som ofvan mera stöter i olivgrönt, på de nedre 
kroppsdelarna mera i gult, än hos de äldre foglarna, samt föröfrigt 
är utmärkt derigenom, att fjädrarna på de öfre kroppsdelarna hafva 
en rostgul, droppformig spolfläck. Denna drägt aflägges i Augusti. 

Dubbeltrasten bebor skogarna i en stor del af Europa och 
är hos oss icke sällsynt under sommaren, synnerligen i de mel- 
lersta och norra provinserna. Om vintern stannar en del qvar 
i sydligare trakter, men flertalet torde dock under denna ärs- 
tid lemna våra landamären. Denna trast kan emellertid sägas 
vara både strykfogel och flyttfogel hos oss. I April, eller 
stundom ännu tidigare, infinner han sig åter vid sina häck- 
ställen. Han är vanligen ganska skygg och vistas helst i 
barrskogar, synnerligen i sådana, som begränsas af trädbevuxna 


a: 


Zool. II. Foglar. 6 


82 TÄTTINGAR. 


ängar och sidländta busktrakter. Der lefver han oftast enslig 
eller parvis, och är i allmänhet mindre sällskaplig än de öfriga 
trastarna. Endast under flyttningstiderna sla sig flera familjer 
tillsammans och bilda da stundom ganska stora flockar. 

Dubbeltrasten är af ett afundsamt och ofredligt lynne. 
Med sina kamrater, såväl som med andra foglar, lefver han 
derföre sällan i godt förhallande, utan ses ofta bortjaga dem 
från de träd, af hvilkas bär de gemensamt lifnära sig, äfven 
sedan han sjelf icke är i behof af nagon föda. 

Hans sang är ganska angenäm, men utgöres dock endast 
af nagra korta, afbrutna slag. Då han uppflyger eller blifvit 
skrämd later han höra ett fint zis!, som åtföljes af ett sträft, 
liksom snarkande arrr! | 

Fig. 29. Om  som- 
maren — lifnärer 
han sig af insek- 
ter, larver, ma- 
Skär (0: :S., Vi... Om 
hösten och vin- 
tern af hvarje- 
handa bär. Mi- 
stelns (Viscum 
album) klibbiga 
bär synes han 
vara synnerligen 
begifven pa, och 
bidrager derige- 
nom till den- 
na parasitväxts 
spridning. Han 
har; "också af 
denna anledning 
fatt namn af Mi- 
Dubbeltrastens bo. steltrast. 


Han bygger sitt bo på trädgrenar och lägger vanligen 5 ägg, 
som till färgen äro grönhvita, med violetta och rödbruna fläckar. 
Köttet är ganska välsmakande. 


TÄTTINGAR. i 83 


2. Taltrasten (Turdus musicus LINN.). Ofvan olivbrun, 
med grå anstrykning; på undre sidan hvit, med delvis ockra- 
gul anstrykning och svartaktiga fläckar, hvilka på halsen äro 
nästan omvändt hjertlika, på bröstet och magen ovala, ej tvär- 
ställda; täckfjädrarna på wndre sidan af vingen rostgula; 
stjertens pennor olivbruna, enfärgade. — Längd omkr. 9 tum. 

Namn: Taltrast, Nattvaka, Nordisk Näktergal, Sångtrast, 
Klädra, Fllstare, Gäddtrast; Smål. Klera; Osterg Klåddra; Skån. 
Kramsful; Norr. Maaltrost, Natvaku (Nattvaka), Norske Nattergal. 

Taltrasten är mindre än dubbeltrasten, hvilken han till 
färgteckningen ganska mycket liknar. Han skiljer sig dock lätt 
derpa, att stjertens pennor äro enfärgade, att de undre ving- 
täckarna äro rostgula eller roströda och att fläckarna på bröstet 
och magen icke äro tvärställda, utan hafva sin största dimen- 
sion på längden, eller äro af en omvändt hjertlik form. Strupen 
hvit, utan fläckar och pa hvardera sidan begränsad af en ned- 
löpande, svartaktig linie. Magen är vanligen längs midten helt 
hvit, ofläckad. Den gula anstrykningen pa de undre kropps- 
delarna framträder tydligast pa bröstets och halsens sidor. 


Ungarna äro ofvan mera fläckiga än dubbeltrastens. 


Taltrasten är en ganska allmän fogel i hela Europa. Hos 
oss finnes han snart sagdt öfver hela landet och är allmänt 
bekant för sin höga, klara och välljudande sång, som han van- 
ligen later höra under de tysta sommarnätterna från toppen 
af ett högt träd. Han sjunger dock äfven under andra tider 
af dygnet, t. o. m. midt på dagen, synnerligen efter ett ljumt 
regn eller då väderleken är duskig. Mest förekommer han i 
barrskogarna, eller i sadana trakter, der barr- och löfskogar 
omvexla. Likasom dubbeltrasten för han der ett mera ensligt 
lefnadssätt, är skygg, liflig och i ständig verksamhet. Ofta 
ser man honom hoppa omkring på marken bland buskar och 
nedfallet löf, då han emellanåt låter höra sin fina och svaga 
lockton: zipp:; Zzipp. 


Han är hos oss flyttfogel, ehuru under blida vintrar en 
eller annan äfven stannar qvar i de södra provinserna. Om 
våren 1 Mars, April och Maj, då han är på väg tillbaka till 


34 TÄTTINGAR. 


sina häckställen, träffas han ofta + parker, trädgårdar, ängs- 
backar 0. s. Vv. 


Han är mycket glupsk och förtär dagligen en stor mängd 
insekter, larver, maskar m. m. Om hösten lifnärer han sig 
förnämligast af åtskilliga slags bär, synnerligen rönnbär. 


Sitt bo bygger taltrasten i de flesta fall på grenarna af 
barrträd, blott någon gång i löfträd eller på en skringvuxen 
stubbe. Det är ganska konstigt sammansatt och särdeles ut- 
märkt derigenom, att det invändigt är öfversmetadt med ett 
slags murbruk, bestående af lera och rutten ved, som fogeln 
knådat tillsammans med saliv. Åggen äro vanligen 4—06, blå- 
aktigt gröna och glest svartprickiga. 


Köttet är sundt och välsmakande. För sin utmärkta sång 
hålles taltrasten stundom i bur. 


3. Rödvinge-trasten (Turdus iliacus LINN.). Ofvan oliv- 
brun; under hvit, framhalsen tecknad med svartaktiga, bröstet 
och sidorna med mörka längdfläckar; kroppssidorna och de 
undre vingtäckarna roströda; öfver ögonen ett hvitt band. — 
Längd omkr. 8 tum. 


Hannen. Näbben svart; underkäkens bakre hälft rödgul. 
Hela fjäderklädnaden ofvan olivbrun. Från den inre näbbvi- 
ken utlöper på hvardera sidan 2:ne hvitaktiga band, af hvilka 
det ena går öfver ögat, det andra längs sidan af strupen 
bredvid öronfjädrarna, hvarest det upplöses i en hvitgul fläck. 
Halsen och bröstet hvita, ofta med en svag, gulaktig anstryk- 
ning och svartaktiga, längsgående fläckar, som isynnerhet på 
sidorna äro mera tätt stående. Magen hvit med gråbruna 
sidofläckar. Kroppssidorna föröfrigt längs vingarna roströda. 
Af samma sfärg äro äfven de undre vingtäckfjädrarna. Stjer- 
ten olivbrun, den yttersta pennan i spetsen med en smal, hvit- 
aktig inkant. Benen smutsgula eller grågula. 


Honan har bandet öfver ögat smalare och mera gulaktigt, 
näbben endast gul på underkäkens rotgrenar, strupen utan 
fläckar. Eljest nästan lik hannen. 


TÄTTINGAR. 85 


Ungarna, som äro fläckiga, skiljas på det hvita bandet 
öfver ögat. 

Rödvingetrasten är den minsta bland alla våra trastar, 
och förekommer i allmänhet mera nordligt än de 2 föregaende. 
I Lappland finnes han nästan öfverallt, der barrskog växer 
och der lokalen föröfrigt är passande; men längre mot söder 
är han under sommaren temligen sällsynt, ehuru han dock häc- 
kar på atskilliga ställen äfven i de mellersta landskaperna. 
Han är en flyttfogel, som öfvervintrar i det södra Europa och 
norra Afrika. Under fyttningstiderna till och från norden 
visar han sig mer eller mindre talrikt i mellanliggande trakter. 
Endast sällan har man funnit en eller annan individ, som dröjt 
sig qvar öfver vintern hos oss”). 

I afseende på lefnadssättet öfverensstämmer denna trast 
i manga fall med taltrasten, men synes dock vara mera säll- 
skaplig, så att man ofta får höra flera stycken sjunga i ett 
och samma träd. Hans sång är ganska vacker och omvex- 
lande, ehuru temligen svag. Han inleder oftast densamma med 
ett nagot ängsligt: trui, trui, trut, tritititi, och fortsätter sedan 
med ett svagare qvitter. 

Till uppehållsställe väljer han helst lågländta trakter, be- 
vuxna med buskar, eller med lågväxt och yngre skog; men 
han träffas äfven högre på fjellen, atminstone så högt upp 
som granen växer. 

Sitt bo bygger han i buskar nära marken. Åggen äro 
vanligen 5 å 6 grönaktiga och brunfläckiga. 

Köttet säges vara ganska läckert. 


4. Snöskatan (Turdus pilaris LINN.). Hufvudet ofvan och 
på sidorna, halsryggen och öfvergumpen askgråa; ryggen och 
skuldrorna kastaniebruna med eller utan svarta fläckar; halsen 
och frambröstet rostgula, mer eller mindre svartfläckiga; de öf- 
riga undre kroppsdelarna hvita och på sidorna mörkfläckiga; 
undre vingtäckarna hvita. — Längd omkr. 101-11 tum. 

Namn: Björktrast, Björkdrossel. 


”) Under förliden vinter skötos några exemplar här vid Stockholm af Gross- 
handl. A. FREDHOLM. 


36 TÄTTINGAR: 


Hannen. Näbbens färg olika. Hufvudet ofvan och på 
sidorna bakom ögonen jemte halsryggen askgratt; kalotten med 
talrika mörka fläckar; öfver ögat ett smalt, hvitaktigt streck 
och emellan detsamma och näbben en svart fläck. Halsen för- 
öfrigt och hela frambröstet rostgula, med talrika svarta fläc- 
kar, som ofta löpa tillsammans sa, att nästan hela frambröstet 
synes svart med rostgula fjäderkanter (sommardrägten). Rygg, 
skuldror och vingtäckare antingen svarta med rostbruna fjä- 
derkanter (sommardr.) eller kastaniebruna med graa fjäder- 
kanter (vardr.). Öfvergumpen grå, magen i midten hvit. Stjer- 
ten svartaktig, den yttersta pennan i spetsen kantad med hvitt. 
Benen bruna. 


Honan temligen lik hannen. Hakan nästan utan fläckar. 


Ungarna hafva i sin nästdrägt ryggen och skuldrorna 
mörkt olivbruna, med ett hvitgult streck på hvarje fjäderspole. 
De igenkännas dock pa den graa halsryggen och öfvergumpen. 


Bland alla våra trastar är snöskatan den allmännaste. 
Hon förekommer och häckar till stort antal nästan öfver hela 
landet. I lefnadssättet visar hon manga olikheter med sina 
öfriga samslägtingar och har i detta hänseende en viss öfver- 
ensstämmelse med en del krakfoglar. Hon lefver nemligen nä- 
stan ständigt uti sällskaper, eller uti större flockar, och träffas 
sällan ensam. Om vintern draga dessa flockar omkring snart 
sagdt allestädes i landet, vanligen uppehallande sig på enhedar 
och kärrängar, eller besökande trädgardar, lundar 0. s. v., der 
rönnbär finnas att tillgå. Snöskatan är saledes strykfogel hos 
oss, ehuru dock äfven ett stort antal lemnar landet och be- 
gifver sig längre söderut för att tillbringa vintern. Men ehuru 
dessa foglar salunda i tallösa skaror under vintermanaderna, 
från November, äfven begifva sig till södra Ryssland, Tysk- 
land, Belgien, Frankrike, norra Italien, Grekland 0. s. v., sa 
är likväl de qvarblifvandes antal ända så stort, att vi, atmin- 
stone i de mellersta och södra landskaperna, föga märka någon 
minskning. Redan tidigt om våren, eller vanligen i Mars maå- 
nad, draga de sig småningom ater tillbaka mot norden, för att 
sedermera uppsöka sina gamla häckplatser. 


TÄTTINGAR. 8 


> 
i 


Sällskaplighetsdriften, som hos dessa foglar är mycket 
utvecklad, gifver sig äfven tillkänna under fortplantningstiden; 
ty då de öfriga trastarna, liksom äfven de flesta andra smaå- 
foglar, under denna tid fördela sig parvis, för att kunna i frid 
och ro fa fortplanta sitt slägte, bygga deremot snöskatorna 
sina bon kolonivis i skogslundarna, så att man ofta derstädes 
inom ett ganska inskränkt omrade kan påträffa manga hun- 
drade individer tillsammans, och vanligen flera par, som hafva 
sina bon i ett och samma träd. 

De häcka, sasom det pästas, flera ganger om aret, och den 
första kullens ungar äro vanligen redan flygfärdiga i Maj. Sjelfva 
boet, som är öppet, hopflätadt af fina, med lera och jord samman- 
smetade qvistar samt inuti beklädt af gräsrötter, fina grässtran, 
m. m., lägges pa grenar och qvistar temligen högt upp i träden. 
Åggen äro vanligen 5 a 6 ljusgröna, eller bleka med grön an- 
strykning, och beströdda med: bruna fläckar. 

Till skaplynnet äro snöskatorna lifliga, oroliga och, under 
sina ströftag, ganska skygga foglar. Da de om hösten och 
vintern äro samlade i större skaror, behöfver blott en enda 
taga till vingen och upphäfva sitt sqvattrande schaschaschak, 
för att nära nog sätta skräck i allesammans. De taga da till 
flygten under upprepande af samma skrän. Vid häckplatserna, 
hvarest de i allmänhet föra mycket larm och väsen, äro de 
deremot mycket djerfvare samt förfölja under skrik och snatt- 
rande, hundar, beteskreatur o. s. v., som komma i deras närhet. 

Snöskatans vanliga lockton är ett fint quiqui. Vid boet 
later hannen höra en slags sång, men den är mindre behaglig. 

Dess förnämsta föda bestar af insekter, larver, maskar, 
sniglar och andra smådjur. Endast om hösten och vintern lif- 
närer hon sig mer eller mindre uteslutande af rönnbär, körs- 
bär, enbär, krakbär, lingon 0. s. v. Orsaken hvarföre man 
om hösten och varen så ofta far se snöskatorna i stora floc- 
kar slå ned på sidländta ängar, är den, att de derstädes van- 
ligen hafva god tillgång pa insekter, larver, maskar och snäc- 
kor. — Snöskatan är följaktligen 1i det hela taget en nyttig 
fogel. Endast i trädgårdarna gör hon någongång skada genom 
att förtära de mogna bären om hösten. 

- Köttet är af särdeles utmärkt beskaffenhet. 


88 TÄTTINGAR. 


5. Koltrasten (Turdus Merula LINN.). Hannen svart, 
med helt och hållet eller till en del gul näbb; honan brun eller 
mörkbrun, med hvitgrå strupe och mer eller mindre tydliga 
mörka fläckar på framhalsen. — Längd omkr. 103 tum. 

Namn: Sk. Solsvärta; Östergöthl. Svartstare; Norr. Svartrost, 
Solsort. 

Fig. 30. 


G. 
Dej 


Koltrasten. Första handpennan 
i naturlig storlek. 

Hannen har såsom äldre hela fjäderklädnaden af en rent 
svart, föga glänsande färg. Näbben, äfvensom ögonlockens 
kanter, gula. Benen och iris bruna. Hos yngre hannar är 
fjäderklädnaden mindre rent svart, utan deremot delvis, såsom 
på framhalsen och vingarna, stötande i brunt. Näbben icke 
helt gul, utan i spetsen och på ryggen mer eller mindre brun, 
stundom nästan helt och hållet af brun färg. 

Honan är aldrig svart liksom hannen, utan ofvan mörk- 
brun, nära enfärgad, på de undre kroppsdelarna blekare, med 
rostbrun anstrykning och mer eller mindre mörkfläckig; hakan 
och strupen ännu ljusare, nästan hvitgråa med tydligare mörka 
fläckar. Näbben brun, stundom äfven delvis gul. Ögonlocks- 
kanterna gula. Benen bruna. 

Ungarna bruna, med ett gult streck längs spolen på huf- 
vudets, halsens, framryggens och skuldrans fjädrar. Undre 
kroppsdelarna rostgula, med svartaktiga tvärband i ändan af 
fjädrarna. Näbben brun. 


TÄTTINGAR. 


(9.0) 


9 


Koltrasten finnes öfver hela Europa och är äfven hos 
oss en ganska allmän fogel, atminstone i de södra och meller- 
sta landskaperna. Längre mot norden förekommer han äfven, 
ehuru mer och mer sparsamt. Der synes följande art hafva 
inkräktat hans plats. 5 

Till uppehallsställe utväljer han helst bergiga, med täta 
buskar bevuxna trakter, och han tyckes isynnerhet trifvas väl 
der enbuskar växa ymnigt. I allmänhet föredrager han barr- 
skogar framför löfskogar. Vanligen hoppar han omkring på 
marken eller håller sig undangömd lagt ned bland de täta 
busksnåren. Dock får man äfven om sommaren icke sa sällan 
se honom ute på fälten eller i de nära hans egentliga tillhåll 
belägna trädgårdarna, potatisaåkrarna o. s. v. Om hösten, da 
han vanligen lefver familjevis, infinner han sig ofta i trädgar- 
dar och parker, och detta är äfven förhållandet om vintern, 
ehuru han då vanligen förekommer mera ensamt. Han är 
ganska skygg, och då han märker någon fara slår han upp 
stjerten nickar och bockar sig samt later höra det äfven bland 
flera af de öfriga trastarna vanliga varningslätet: tack tack! 
Blifver han skrämd och flyger undan har han deremot ofta ett 
annat läte, som kan uttryckas med tjuck, tjuck, tjuck — hit, 
hit. Sången, som han låter höra från träden och som består 
af nagra särdeles rena och klara toner, liknar taltrastens, 
ehuru den är mindre rask och omvexlande. Då han hoppar 
på marken på skuggiga ställen, plägar han ofta gifva sig till- 
känna genom ett svagt, utdraget hist, hist. 

Hos oss torde det endast vara de äldre koltrastarna, som 
stanna qvar öfver vintern i de mellersta och södra provin- 
serna. De yngre begifva sig sannolikt längre mot söder. 

; Koltrasten lifnärer sig om sommaren mest af insekter och 
maskar, om hösten och vintern af hvarjehanda bär och fruk- 
ter, synnerligen rönnbär. 

Boet, som man finner tidigt om våren lagt bland täta 
buskar, är sammansatt, liksom snöskatans, af fina, med lera 
och jord sammansmetade qvistar samt inuti fordradt med fint 
hö och andra mjuka ämnen. Åggen äro 4—6, till grundfärgen 
grågröna och föröfrigt beströdda med ljusbruna fläckar. 


90 TÄTTINGAR. 


Koltrasten trifves väl och sjunger 1 bur. Hans kött är 


ganska välsmakande. 


6. Ringtrasten (Turdus torquatus LINN.). — Svart eller 
” 


svartaktig, med antingen en stor halfmånformig, hvit eller rost- 
grå fläck framom bröstet, eller små hvitaktiga fläckar på brö- 
stet samt ljusgråa kanter på vingpennorna. — Längd 11 tum; 
vingbr. 17 tum. 

Hannen är svart med gul näbb, hvit bröstgördel samt 
blekgraa kanter pa utfanet af vingpennorna och de större 


vingtäckfjädrarna. Den yttersta stjertpennan smalt kantad af 


hvittgratt. — I vinterdrägt är bröstgördeln hos hannen smut- 
sigt hvit och fjädrarna på de undre kroppsdelarna kantade 
med blekgrått. 

Honan har ofvan en brun, undertill en mera svart fjä- 
derklädnad; bröstgördeln rostgra, stundom knappt märkbar; 
på strupen och underhakan hvitaktiga smaåfläckar; på vingarna 
breda, graaktiga, på magen och bröstet smalare hvitgra fjä- 
derkanter. Näbben till större delen brunaktig. 

Ungarna svartaktiga, utan bröstgördel, med hvitgul haka; 
de undre kroppsdelarnas fjädrar hafva en hvitaktig tvärfläck 
framom spetsen, som är svart. Näbben svart med hvitaktig 
spets och gula munvikar. 


Ringtrasten bebor företrädesvis höga bergs- och  fjell- 
trakter. Hos oss finnes han under sommaren mangenstädes i 
de lappska fjelltrakterna högt upp 1 dvergbjörkens och videts 
regioner. Endast undantagsvis häckar han sydligare, såsom t. 
ex. i de branta bergen på Oroust och Tjörn i Bohuslän. Utom 
Sverige finnes han i England, i mellersta Europas bergstrak- 
ter, i Kaukasus, norra Persien o. s. v. Han är flyttfogel och 
det är endast under flyttningstiderna, höst och vär, som han 
någon gång visar sig enslig eller parvis i mellersta och södra 
Sverige. 

Han är mycket mera skygg än koltrasten, med hvilken 
han dock i sitt beteende har en viss öfverensstämmelse. Lä- 
tet är äfven likt koltrastens. 


TÄTTINGAR. 91 


Boet bygger han i låga buskar, emellan stenar eller stun- 
dom på sjelfva marken. Aggen äro 4—6, ljusgröna eller blå- 
gröna, med rödbruna fläckar och punkter. 


1. Utom de nu beskrifna trastarna, har dessutom Hos oss 
tvenne andra blifvit funna. Men som dessa helt säkert icke kunna 
räknas till vår fauna, utan endast tillfälligtvis kommit att förirra 
sig hit, så vilja vi här endast i korthet anföra deras kännetecken. 
Den ena är 

Turdus varius PALL. Något större än dubbeltrasten, hvilken 
han mest liknar. Han igenkännes lätt derpå, att hvarje fjäder på 
kroppens gråaktiga öfversida är försedd med en halfmånformig 
svart spetsfläck och har framom denna en annan gulaktig fläck. 
Stjerten har 14 pennor. — Ett exemplar, som nu finnes förvaradt 
på zool. riksmuseum, blef dödadt i Jemtland i November 1837. 
Fogelns egentliga hemland är östra Asien. 

Den andra är 

Turdus iluminus (?) LÖBENSTEIN. Står i afseende på färgteck- 
ningen och storleken midtemellan snöskatan och rödvingen. Liknar 
på öfre sidan den förra, på den undre den sednare. Hufvudet, 
nacken och öfvergumpen olivgråa; kalotten med brunaktig an- 
strykning och dunkla fläckar; öfver ögonen ett hvitaktigt band. 
Ryggen olivgråbrun. Framhalsen hvitaktig, på sidorna med svarta 
längsgående fläckar. Undre vingtäckarna brunröda. — Skjuten vid 
Haga nära Stockholm d. 12 Febr. och beskrifven af Conserv. W. 
MEvzEs uti Ofvers. af K. Vet.-Akad. Förh. Arg. 17 N:o 4 sid. 202. 
Med visshet har ännu icke blifvit afxjordt om denna fogel är den 
rätta Z. iluminus LÖB. 


Sqvätte-slägtet (Saxicola BECHST.). 


Hithörande smafoglar hafva en temligen svag näbb, som 
vid roteu är nedtryckt och något bredare än hög, emot spetsen 
hoptryckt; öfverkäken, som bakom spetsen har en tydlig in- 
skärning, bildar emellan näsborrarna en upphöjd kant. Dessa 
sednare äro temligen stora och ofvan till hälften täckta af en 
bar hud. Mungiporna försedda med borsthår. Vingarna af 
medelmattig längd; I:sta handpennan ganska kort; 2:dra och 
3:dje eller 3:dje och 4:de längst. Benen med höga tarser, hvil- 
kas framsida är slät och har blott nedtill närmare tärna ett 
par genom tvärsömmar afskilda sköldar. Stjerten temligen 
kort — 3 af vingländen eller ännu kortare —i spetsen nästan 


92 > TÄTTINGAR. 

tvär; vid roten oftast hvit. — Könen äro till färgteckningen mer 
eller mindre olika och ungarna äro olika de gamla. 

Sqvättorna äro muntra, lifliga och parvis lefvande foglar, 
som än uppehålla sig på öppna steniga ställen, i bergiga trakter 
eller bland stenrösen .på akrar och gärdesbackar, än bland bu- 
skar uti ängar och beteshagar. I större skogar finnas de icke. 

Deras föda består uteslutande af insekter, larver, maskar 
eller andra dylika smådjur. Sina bon hafva de antingen bland 
gräs på marken eller i hål bland stenar och klippor. De låta 
ofta höra ett sträft läte, men deras egentliga sang är föga 
utmärkt. Hos oss flytta de bort om hösten, men återvända 
till sina häckplatser temligen tidigt om våren. 

Man kan indela hithörande arter i tvenne grupper eller 
småslägten, nemligen: 


l:sta Gruppen: Stensqvättor (Saxicola). Ryggen grå- 
aktig, utan fläckar. De 2 mellersta stjertpennorna 
till 1, de öfriga öfver 3 fran roten hvita. 


1. Stensqvättan (Saxicola Oenanthe LINN.). Ofvan grå- 
aktig, inunder hvit eller rostgulaktigt hvit; pannan, ett band 
öfver Iwardera ögat och öfvergumpen hvita; genom ögonen ett 
svart (hos hannen) eller brunaktigt (hos honan) band. — Längd 
omkr. 6 tum; vingbr. omkring 12 tum. 

Namn: Stengölp; Östergöthl. Stenjulpa. 

Hannen är i vårdrägt ofvan ljust askgrå, på de undre 
kroppsdelarna hvit, vingarna rent svarta. Om hösten får fjä- 
derklädnaden ofvan en rostbrun, under en rostgul anstrykning 
och vingpennorna breda rostgraa kanter. 

Honan har under alla årstider en orenare, mörkare färg- 
teckning än hannen, och genom ögonen ett brunaktigt band. 

Ungarna äro på hufvudet och halsen beströdda med sma 
rostgulaktiga fäckar samt på bröstet tecknade med mörka, 
böjda tvärband och fläckar. i 

Stensqvättan har en mycket vidsträckt geografisk utbred- 
ning. Hon förekommer icke endast öfver hela Europa, utan 
äfven i hela norra och mellersta Asien samt under vintern långt 


TÄTTINGAR. 93 


in i Afrika. I den högre norden förekommer hon äfven både 
på Island och Grönland. Hon är också en bland Skandina- 
viens allmännaste foglar, som anträffas saväl på Lapplands 
snöfjell, som på Skånes äåkerfält. 

Hennes förnämsta tillhåll äro öppna, steniga och kala 
trakter; men hon finnes dock äfven i skogsbygden på sten- 
bundna backar och akertäppor. 

Hon lefver mest ensam eller parvis, är munter, liflig och 
i en ständig verksamhet. Då man nalkas hennes bo flyger hon 
oroligt omkring från sten till sten, vippar på den utbredda 
stjerten och låter höra sitt hit — acktacktack, hit. Om hösten 
i September flyttar hon at sydligare länder för att derstädes 
tillbringa vintern; men redan i April följande ar är hon ater 
tillbaka vid sina gamla häckplatser. Det är under vintern, 
sasom nämndt är, som hon blifvit träffad långt in i det norra 
Afrikas öknar. 

Mindre skalinsekter, men isynnerhet flugor och andra mjuka 
insekter, utgöra dess förnämsta föda. Hon bortplockar dock 
äfven en hel mängd insektsägg, larver och puppor och gör 
derigenom nytta på aäakrarna. JLandtmannen, för hvilken denna 
fogel är välbekant, gör således klokt uti att lemna honom allt 
möjligt skydd. 

Sitt bo har stensqvättan uti stenrösen, remnor i murar 
och klippor 0. s. v. Det är sammansatt af fina rötter och 
grässtrån samt inuti fodradt med tagel, här, ull, fjädrar m. m. 
Åggen äro vanligen 6, till färgen grönhvita eller blåaktiga. I 
dessas rufning, äfvensom i ungarnes uppfödande deltaga båda 
makarna med lika omsorg. . 


2:dra Gruppen: Busksqvättor (Pratincola). Ryggen 
rostgra och svartfläckig. Stjerten enfärgad eller vid 
roten till något öfver + hvit. 


2. Busksqvättan (Saxicola Rubetra LINN.). Öfvan rost- 
grå och svartfläckig, inunder hvitaktig, med halsen och bröstet 
ockragula eller brungula; i sommardrägten. är ett band öfver 
ögonen, hakan och sidan af strupen samt ett band frampå 


94 TÄTTINGAR. 


vingen, hvita, i vinterdrägten är denna färgteckning dunklare 
rödgrå; vid ögonen en svart eller svartaktig fläck. — Längd 
omkr. 5 tum; vingbr. omkr. 9 tum. 

Namn: Buskärla (SUNDEW.). 

Hannen har 
sommardrägten 
mycket mera ren 
än vinterdrägten, 
som anlägges efter 
fortplantningsti- 
dens slut i Juli 
SR eller Augusti. De 
je (n hh. EV 3 hvita färgerna på 
SE SA Fre hufvudet och på vingen blifva 
då dunklare och få en rödgrå 
anstrykning. 

NN Honan har alltid mindre 

IN rena färger än hannen och dess- 
utom äro de mera uppblandade 
med gulgrått. 

Ungarnas drägt är lik honans, men mera fläckig. 

Busksqvättan finnes nära nog i hela Europa och är mån- 
genstädes mycket allmän. Hos oss förekommer hon visserligen 
icke så talrikt som stensqvättan; men kan likväl, detta oak- 
tadt, räknas bland våra allmännaste smafoglar. Hennes ut- 
bredning inom landet är också ganska vidsträckt, och hon 
träffas så väl i Skåne som i Lappland; men hon gar aldrig så 
högt upp på fjellen som föregående art. 

Till uppehållsställe utväljer hon helst buskbeväxt ängs- 
mark, skogsbryn eller åkrar och gärdesbackar, som här och 
hvar äro beväxta med buskar eller höga tistlar. Vanligen sit- 
ter hon långa stunder helt stilla i toppen af någon utaf dessa 
växter och företager derifrån blott emellanåt en kortare ut- 
flygt efter insekter, hvilka hon fångar, liksom flugsnapparna, 
dels i flygten dels på marken. ; 

Hennes sång, som man ofta får höra, isynnerhet morgnar 
och aftnar, eller t. o. m. under de ljusa sommarnätterna,. är 


Busksqvattan. 


TÄTTINGAR. ' "95 


ganska egendomlig och tyckes vara en efterhärmning af andra 
foglars sång. Några klara, rena toner förekomma ofta deri, 
som icke äro oangenäma. Man har påstätt, att hon sjunger 
renare och mera omvexlande i den högre norden än i det sö- 
dra Sverige; men detta är blott en villa. I de tysta, ödsliga 
fjelltrakterna höres all fogelsang bättre, och äfven den medel- 
mattiga klingar der ganska vackert. 

Busksqvättan flyttar bort om hösten 1 September ända 
till Afrika, men kommer ater tillbaka följande vår, dock något 
sednare än föregående art, vanligen först i slutet af April. 

Hon lefver uteslutande af insekter, larver och maskar och 
kan saledes räknas bland vara nyttiga foglar. 

Sitt bo har hon vanligen på marken. Det är sammansatt 
af mossa och fina qvistar samt inuti fodradt med hår, dun 
och fjädrar. Åoggen äro 4—6 blågröna, enfärgade. 

1. Till denna grupp hör äfven en annan art, som blifvit 
skjuten en gång i Sverige, vid Malmö, men som dock icke egent- 
ligen kan räknas till vår fauna. Denna är: 

— Svarthakade Busksqvättan (Saxicola Rubicola LINN.). Lik den 
vanliga busksqvättan, men har mörk, svart eller orå haka samt en- 
färgade, svartbruna stjertpennor. -— Hon tillhör egentligen södra 
Europa; finnes äfven i mellersta Tyskland, norra Frankrike och 
Belgien, och har dessutom några gånger blifvit sedd i Danmark. 


Rödstjert-slägtet (Luscinia LINN.). 


I afseende på näbbens och tarsernas form hafva arterna 
till detta slägte en stor öfverensstämmelse med sqvättorna, 
fran hvilka de till det yttre knappast kunna skiljas på något 
annat än stjertens färg och längd. Denna räcker nemligen be- 
tydligt längre utanför de hoplagda vingarnas spets och utgör 
> af vinglängden samt är hos de flesta mer eller mindre röd- 
aktig "), utan något hvitt vid roten eller på sidorna. 

Rödstjertarna lefva icke på öppna platser, liksom sqvät- 
torna, utan hafva deremot mest sina tillhåll på lågländta ställen 
bland täta buskar och träd, der de vanligen halla sig undan- 
gömda och' dolda. En art, nemligen rödstjerten, bebor ofta 


”) Undantag: Rotgeln (L. Rubecula). 


96 TÄTTINGAR. 


lundar och trädgardar, och en annan, den svarta rödstjerten, 
vistas vanligen vid husen t. o. m. inuti städerna. 

De lifnära sig förnämligast af insekter, larver, maskar 0. 
s. V., som de flesta fånga på marken. En och annan förtär 
om hösten derjemte äfven bär. 


De sjunga alla, några utmärkt. Då de sitta hafva de en 
temligen upprätt ställning, låta ofta vingarne hänga ned och 
slå emellanåt upp och ned med eller skaka den utbredda stjer- 
ten. På marken röra de sig hoppande i långa, hastiga språng, 
emellanåt stannande för att upphemta sin föda. Blott en art, 
nemligen blåhaken, löper på marken liksom ärlorna med skifte- 
vis rörda fötter. 

Sina bon hafva dessa foglar antingen i buskar, eller på 
marken emellan trädrötter, uti ihäaliga träd, stubbar och dylikt. 

Hos nägra arter äro könen olika, och ungarna, som äro 
beströdda med bleka, rostgula fläckar, äro alltid olika de 
gamla. 

Rödstjertarna tillhöra endast den gamla verlden. I Ame- 
rika och Australien har ännu ingen enda hithörande art blif- 
vit anträffad. 

De, som tillhöra vår fauna, kunna på grund af stjertpen- 
nornas färg indelas i trenne afdelningar. 


ÅA. Stjertens sidopennor helt och hållet roströda eller 
brunröda. 


1. Nordliga Näktergalen (Luscinia philomela BECHST.). 
Ofvan gråbrun med en anstrykning dragande i rostfärg; nun- 
der ljust gråaktig; strupen hvitaktig, med ett temligen otydligt 
brungrått band på hvardera sidan; stjertens sidopennor stö- 
tande i rödt; 2:dra handpennan längre än den 4:de, 3:dje 
längst. — Längd omkring 63—7 tum. 


Hannen och honan äro nästan lika tecknade, men un- 
garna äro deremot, saåsom vanligt, mycket fläckiga och olika 
de gamla. De likna rotgelens ungar, men äro mera rödbruna 
och hafva högre ben. 


TÄTTINGAR. 97 


tv 


Denna näktergal, som hos oss fatt namn af den nordiska 
och af tyskarna kallas Sprosser, tillhör hufvudsakligen de öst- 
liga länderna 1 Europa, der han, såsom t. ex. i Finland och 
Ryssland, går vida längre mot norden än i Skandinavien, hvarest 
han endast finnes på atskilliga ställen i Skåne, södra Halland, 
Blekinge, södra delarna af Kalmar län, på Öland och Gott- 
land. I de vestra och södra delarna af Europa förekommer 
han icke, utan ersättes der af en annan mycket närbesläg- 
tad art. i 

Näktergalen har alltid sitt tillhall bland buskar och små- 
skog eller i löfskogslundar. I barrskogar trifves han icke. 
Han gömmer sig undan i de tätaste busksnar eller på de mest 
lummiga ställen bland träden, hvarigenom han 1 allmänhet är 
mycket svår att upptäcka, oaktadt man mängen gång kan 
vara honom ganska nära. Han uppehåller sig ofta på marken, 
der han ganska raskt hoppar omkring för att söka sin föda. 
Dervid håller han kroppen, liksom trastarna, mycket upprätt, 
och vanligen later han vingarna hänga ned at sidorna af den- 
samma. Da någonting i hans omgifning synnerligen tager hans 
uppmärksamhet i anspråk, blifver han orolig och vippar upp 
och ned på den utbredda stjerten. I buskarna rör han sig 
långsammare och mindre lifligt än åtskilliga andra småfoglar, 
och man finner honom ofta sittande länga stunder på en och 
samma qvist. Hans flygt är lätt och snabb, men föga uthål- 
lig och. någon egentlig flygskicklighet eger han icke. Om dagen 
flyger han derföre af försigtighet högst sällan någon längre 
vägsträcka, och det är endast nattetid som han under sina 
flyttningar färdas till och från norden. 

Hvad näktergalens lefnadssätt och öfriga beteende beträf- 
far, så skiljer han sig i många fall från andra små sangfoglar. 
I sitt sätt att vara visar han, så att säga, mera värdighet och 
allvar, och synes dessutom vara af ett mera lugnt och still- 
samt temperament än dessa foglar, ehuru han, det oaktadt, 
" hvarken är trög eller likgiltig för yttre inflytelser. Sasom ett 
grunddrag i hela hans väsende, röjer sig hos honom en viss 
kraft och hurtighet, som deremot aldrig i samma grad förmärkes 
hos arterna af sängareslägtet, utan oftare hos dem slår öfver i en 


- 


Zool. II. Foglar. ( 


98 TÄTTINGAR. 


alldeles motsatt riktning. Han är alltid varsam, men saknar dock 
på samma gång hvarken mod eller dristighet. Såsom sängare är 
han i högsta grad äregirig och anspraksfull, och kan derföre 
på intet vis fördraga att en annan näktergal i samma trakt 
söker att öfverrösta honom. Han tal för den skull heller icke att 
nagon medtäflare i sängen slar sig ned i grannskapet af hans bo, 
utan söker 1 sadant fall alltid att bekämpa denne, vare sig 
med styrkan af sin sång eller med näbben. 

Näktergalen har i alla tider ådragit sig uppmärksamhet 
och väckt beundran för sin omvexlande och melodiska säng; 
men var nordiska näktergal står dock i detta hänseende något 
efter den sydeuropeiska. Hans toner äro icke alldeles så rena, 
ejhelier stroferna 1 hans sang så sammanhängande, utan mer 
eller mindre uppblandade och afbrutna af vissa sträfva, liksom 
sqvattrande läten. Hvad deremot styrkan och uthälligheten i 
sängen beträffar, så tyckes han dock deruti icke obetydligt öf- 
verträffa denne sednare. 

Genast vid sin ankomst till de gamla häckplatserna, eller 
de första dagarna i Maj, låter han höra sig, dock vanligen 
endast under natten, aldrig, eller atminstone högst sällan, 
under varma och klara dagar. År väderleken regnig eller 
duskig, sjunger han deremot nära nog hela dygnet om. Han 
sitter dervid icke i toppen af buskarna och träden, ejheller 
gerna fritt på grenarna, utan vanligen blott några fot ifrån 
marken, skyddad af löf och qvistar. Åfven under temligen 
stark blåst och regnväder får man ofta höra honom sjunga, 
och han låter icke en gang, hvarken genom buller eller stoj 
tysta sig, utan sådant eggar honom snarare till att ifrigare 
fortsätta dermed. Häri liknar han således våra vanliga bur- 
foglar: kanariefogeln, grönsiskan 0. s. v., hvilka vid starkt 
buller och stoj, om möjligt är, alltid söka att göra sin stämma 
gällande. Då flera näktergalar sjunga 1 samma trakt, söka de 
också, såsom nämndt är, alltid att öfverrösta hvarandra, och 


det lärer till och med vid sådana tillfällen inträffat, att de: 


skrikit sig alldeles hesa eller af öfveransträngning störtat döda 
till marken. Föröfrigt finnas ibland näktergalarna vissa vir- 
tuoser, som öfverträffa andra i tonernas styrka och renhet 


TÄTTINGAR. 99 


samt i sangens omvexling och uttryck. Vid midsommartiden, 
då ungarna blifvit framkläckta, later näktergalen icke vidare 
höra sin sång. Hans tid är da uteslutande upptagen af om- 
sorgen för ungarnes uppfödande, och sedan börjar ruggningen, 
som nedstämmer lynnet. Man far da endast höra hans lock- 
ton: glock, hans varningsrop: luw't, hy't, eller hans uttryck af 
vrede: arrr. 

Prof. SUNDEVALL har på ett ganska lyckadt sätt upp- 
tecknat några strofer af näktergalens säng, som vi här taga 
oss friheten anföra: 

"Ein bir tia, tin | Spetju Squa | Tio Oss. tix | qwutsio, 
qwutsio, qwutsio | zqvo, zqvo, zqvo, zqvo | tsy tsy tsy......tsi | 
qworror tju zqva pipiqwisi | o. s. v. De kursiva bokstäfverna 
utmärka längre utdragna ljud. 

Omkring medlet af September lemnar näktergalen våra 
landamären, för att under mildare luftstreck tillbringa den 
kalla arstiden. 

Hans föda bestar förnämligast af insekter, deras ägg, lar- 
ver och puppor, samt maskar och sma sniglar; men om hösten 
förtär han äfven med begärlighet atskilliga slags bär. De, som 


hållas i bur, pläga uppfödas med mjölmask -— larven till en 
skalbagge (Tenebrio Molitor) — och s. k: myrägg ”'). 


Boet bygger näktergalen i små täta buskar eller bland ris 
nära marken. Det är skalformigt och sammansatt af fint gräs, 
torra. löf 0: S. V. Åggen äro vanligen 4—5, mörkt brungra, en- 
färgade. 


1. Sydliga Näktergalen (Luscinia vera SUNDEV.), som före- 
kommer i hela vestra och södra Europa, från England till södra 
Ryssland och en del af vestra Asien, är mycket lik den härofvan 
beskrifna nordliga arten, men är dock något mindre, ofvan och på 
stjerten mera stötande i rödt samt har ingen märkbar mörkare in- 
fattning på sidorna af hakan; föröfrigt är andra handpennan nära 
lika lång som den 5:te, och den 3:dje nära lika med den 4:de. 

I afseende på lefnadssättet finnes knappast någon skilnad 
emellan denna och föregående; men hans sårg är, såsom vi redan 


”) I 5:te delen af detta arbete komma vi att noggrant redogöra för sättet att 
uppföda mjölmask och att insamla myrägg, hvilken sednare benämning man 


gifvit åt myrornas puppor. 


100 TÄTTINGAR. 


nämnt, renare och fri från alla skärrande läten. Hos en god sån- 
gare har man räknat ända till 30. strofer. 

LINNE anför 1. Fauna Svecica, att mnäktergalar funnos på 
Svartsjölandet och Fullerön samt vid Upsala och Sigtuna; men det 
vill synas som att något misstag skulle ligga till grund för denna 
uppgift. Prof. SUNDEVALL antyder att någon förblandning med 
säfsångaren, som äfven nattetid later höra sin visserligen sträfva 
men omvexlande säng, 1 detta fall skulle kunna hafva egt rum. Likväl 
vilja vi icke underlåta att, rörande denna sak, anföra ett yttrande 
af framlidne Hofjägmästaren och Kommend. I. AF STRÖM, som på 
sin tid var en stor fogelkännare och som isynnerhet lade sig vin- 
ning om att noggrant studera foglarnas lefnadsvanor och läten. 
Han säger nemligen (Svenska Fogl. sid. 90), att »näktergalar fun- 
nos i Svartsjö trädgård för många år tillbaka, der jag hörde dem. 
Näktergalar finnas ännu på öar i Mälaren, der skogen är nog tät 
för att förhindra ogräset att uppväxa under träden. Vid Tidön har 
jag äfven hört näktergal sjunga; men enligt hvad jag efter en lång 
mellantid kunde minnas, voro dessa icke samma species som vid 
Svartsjö, ty sången var mycket olika.» Må härmed emellertid vara 
huru som helst, säkert är dock, att inga näktergalar numera finnas 
på nämnde lokaler. 


2. Vanliga Rödstjerten (Luscinia Phenicurus LINN.). Han- 
nen: ryggen askgrå, pannan och ett smalt band öfver ögonen 
hvita, hufvudets sidor och halsen svarta, bröstet roströdt; ho- 
nan: ofvan. brungrå, strupen ljusgrå, bröstet framtill gulgrått, 
magen hvit; bada könen: öfvergumpen och stjerten, med un- 
dantag af de 2 mellersta pennorna, brunröda, S:dje och 
4:de handpennorna nästan lika långa, 2:dra ungefär lika lång 
som 6:te. — Längd 51—96 tum. 

Namn: Vippstjert, Qvickstjert. 

Hannen har i vaär- och sommardrägt ganska rena färger; 
i vinterdrägt deremot äro fjädrarna kantade med blekgrått. 
Ett svart band öfver näbbroten, ögon- och örontrakten samt 
hela framhalsen svarta. Pannan och ögonbrynen hvita. Huf- 
vudet ofvan, hela ryggen och skuldrorna askgråa. Vingarna 
svartbruna, med ljust gråbruna fjäderkanter. Bröstet, kropps- 
sidorna och öfvergumpen roströda. Magen hvitaktig. Stjerten 
roströd, de 2 mellersta pennorna med brunt infan. Näbben 
och benen svartaktiga. Iris mörkbrun. 


Fm 


TÄTTINGAR. 101 


Honan är ganska olik hannen. Ofvanpå hufvudet, hal- 
sen, ryggen och skuldrorna brungra med rostbrun anstrykning. 
Strupen  hvitaktig. 

Framhalsen och hela He. 
underlifvet hvitaktiga 
med mer eller mindre 


[SV 
Oo 


rostgul anstrykning. 

Ungen är blek- 
fläckig; stjertens färg 
lika med de äldres. 

Rödstjerten före- 
kommer öfver hela Eu- 
ropa och är äfven hos 
oss en ganska allmän 
fogel. Han häckar 
mangenstädes i hela Rödstjerten. (Hariae). 
landet, från Skåne ända 


langt inom polcirkeln. I skogslundar, men isynnerhet i parker 
och trädgårdar har han sitt förnämsta tillhåll. Der utväl- 
jer han vanligen nagot visst träd, i hvilket han har sin bo- 
ningsplats och i hvilket han helst uppehåller sig, samt gör 
derifrån små utflygter i grannskapet. Någon gang ser man 
honom äfven på marken, men oftast uppehåller han sig i trä- 
den, der han raskt hoppar omkring fran gren till gren för att 
söka sin föda och är dervid lätt igenkänlig på stjerten, som 
han ofta försätter i dallrande rörelser. 

Han är liflig, munter, orolig och från tidigt på morgonen 
till sent på aftonen i en ständig verksamhet. I sättet att 
fånga sitt byte påminner han icke blott om de egentliga san- 
garna, utan äfven något om flugsnapparna, i det att han, lik- 
som dessa, ofta spejande sitter på en trädgren, utflyger deri- 
från för att än i luften, än på marken gripa en insekt, som 
kommit i hans åsyn, och derefter ånyo atervända till samma 
gren. 

Hans vanliga lockton är ett hvisslande hyit, hyit och då 
man nalkas boet eller ungarna låter han ofta höra ett läte, 
som kan uttryckas med hyit, ke, ke! hwit, ke, ke, ke! De sista 


102 TÄTTINGAR. 


ljuden lata ungefär som da man slår tillsammans ett par sma- 
stenar. Utom dessa ljud upprepar han ofta, synnerligen då 
han sitter undangömd i buskar, ett gnislande kri tick tick tick, 
tick tick. Hannens sang bestär till det mesta endast af tre 
strofer; men tonerna äro milda, afrundade och mycket ange- 
näma. 

Rödstjerten flyttar bort om hösten, i Augusti eller Sep- 
tember, och återkommer i slutet af April. Hannen återvänder 
förr än honan och låter genast höra sin sang. Om hösten, 
före afresan, samla de sig ofta talrikt i trädgårdar, parker och 
lundar, der de hafva rik tillgång på insekter, larver, puppor, 
maskar 0. s. v. eller på vinbär och fläderbär, som de under 
denna arstid äfven förtära. 

Boet, som de bygga uti ihaliga träd, i hal och remnor i 
murar 0. s. v. är konstlöst sammansatt af fina grässtrån, har 
och fjädrar. Åggen äro vanligen 6—8 blågröna, enfärgade. 
Bada könen vårda sina ungar med mycken ömhet och sjelf- 
uppoffring. 


3. Svarta Rödstjerten (Luscinia Tithys SCOP.). Hannen: 
mörkgrå, pannan framtill, hufvudets sidor, strupen och bröstet 
svarta, magen med hvitaktig inblandning, armpennorna i ytter- 
kanten hvita; honan: ofvan brungrå, under askgrå; bada kö- 
nen: öfvergumpen och stjerten roströdaktiga, de två mellersta 
I:te hand- 


stjertpennorna med hela insidan svartaktig, 3:dje 
pennorna nästan lika långa, 2:dra ungefär lika lång med 7:de. 
— Längd 51—6 tum. 

Denna rödstjert tillhör egentligen norra Afrika samt mel- 
lersta och södra Europa, der den är allmännare än den förra. 
I norra Tyskland är han mera sällsynt och hos oss har han 
blott blifvit sedd eller skjuten några få ganger vid Upsala, 
Stockholm, Örebro och Kullen i norra Skåne. Egentligen 
borde han icke räknas till vår fauna. 

Han vistas icke i skogar och lundar, som den föregaende, 
utan mest bland kala klippor och stenhögar, samt isynnerhet 
på murar och hus, till och med inuti städerna. Hans säng är 
starkare än den vanliga rödstjertens. 


TÄTTINGAR. 103 


Boet bygger han uti hål i klippor och murar eller under 


hustaken. Aggen äro 5 åa 6, hvita och glänsande. 


B. — Stjertens sidopennor endast från roten till något öfver 


midten roströda. 


4. Blåhaken (Luscinia suecica LINN.). Öfvan brungrå, 
med hvitaktiga eller ljusa ögonbryn; stjerten från roten till 
något öfver midten roströd, det öfriga jemte de 2 mellersta 
pennorna helt och hållet af en svartbrun färg: strupen och 
frambröstet med olika "teckningar: blått, roströdt och svart, 
hvitt, roströdt och svart eller hvitt och svart; magen hvitaktia; 
3:dje och 4:de handpennan något längre än S:te, 2:dra nä- 
stan lika med 6:te. — Längd 53 till omkring 6 tum. 

I afseende pa strupens och frambröstets färgteckning är 
blåhaken ganska olika efter kön, ålder och årstider; men han 
igenkännes dock alltid lätt på stjertens roströda färg, som ej 
sträcker sig längre än nagot öfver midten af sidopennorna. 

Hannen har alltid framom bröstet ett blåaktigt band, som 
nedtill är begränsadt af roströdt. Om sommaren är hela strupen 
glänsande himmelsbla, med en stor roströd fläck i midten och 
nedtill begränsad af ett svart och ett roströdt band. Om hö- 
sten blifver deremot hakan och strupen hvitaktiga, den sednare 
nedtill begränsad af ett blått, derefter af ett svart och stut- 
ligen af ett roströdt band. 

Honan har hakan och strupen hvitaktiga, på sidorna och 
nedtill begränsade af svartbruna, sammanhängade fläckar, hvilka 
på öfra bröstet bilda en mörk gördel, innanför hvilken befinna 
sig några roströda fläckar eller en roströd större fläck och, 
hos äldre individer, äfven ett blatt band. 

Yngre foglar sakna nästan all bla färg pa strupen, och 
bröstbandet består endast af sma svartbruna fläckar. 

Anm. På låglandet i hela det mellersta Europa finnas tvenne 
racer eller varieteter af blåhaken, som några författare uppställt 
såsom skilda arter. Den ena. &L. Wolfii BREHM, utmärker sig 
derigenom, att hakan är helt och hållet blå, den andra, £L. leuco- 


104 TÄTTINGAR. 


cyana BREHM, derigenom, att hakfläcken är hvit i stället för rost- 
röd. Ingen af dessa har ännu blifvit funnen hos oss. 

Blåhaken bebor hos oss under sommaren endast de lapp- 
ska fjelltrakterna och visar sig blott under flyttningstiderna, 
höst och vår, i de mellersta och södra provinserna. Visserli- 
gen har en eller annan individ under sommaren äfven blifvit 
funnen sydligare, såsom i Bohuslän och på Öland, men det 
synes vara ganska sannolikt, hvilket äfven Prof. SUNDEVALL 
förmodar, att dessa kunna hafva varit sadana, som af yttre 
skador eller andra orsaker kommit att stanna efter. Märk- 
värdigast är dock, om vår blåhake endast, sasom det visat 
sig, skulle vara inskränkt till den högre nordens fjelltrakter, 
då den i mellersta Europa förekommande bebor låglandet. 
Denna omständighet torde måhända icke böra förbises da 
fråga är om att bestämma huruvida den tyska och svenska 
blåhaken äro skilda arter eller endast olika former af en och 
samma. Consery. W. MEVES, som underkastat dessa foglar 
en närmare granskning, uttalar sig för den förra asigten. 

Blåhaken uppehåller sig helst bland täta vide- och björk- 
buskar, som växa utmed bäckar och elfstränder eller i kanten 
af kärr och myrar. Han har i sitt lefnadssätt åtskilligt som 
påminner om rödstjerten; men, i motsats till denne, vistas han 
helst på marken, der han icke allenast hoppar, utan äfven har 
förmagan att löpa omkring, liksom ärlorna, med skiftevis rörda 
fötter. Då han sitter rör han ofta upp och ned på stjerten 
och låter höra sin lockton: /Jnt, hut, eller, då han blifver 
ond eller rädd, ett ofta upprepadt tack, tack. Hans sång är 
behaglig och later vackert i de eljest tysta och ödsliga fjell- 
trakterna. Vanligen sjunger han sittande i toppen af en buske 
eller stundom på marken i grannskapet af boet. 

Hans föda består af insekter, larver, puppor, maskar 0. 
s. v. Under flyttningstiderna om hösten uppehåller han sig 
ofta i potatisakrar eller bland buskar, der han har rik till- 
gäng på flugor, skalbaggar, larver, puppor o. s. v. Men han 
gömmer sig undan och är ofta svar att upptäcka. 

Boet finner man oftast nära vatten mellan rötterna af 
täta buskar, vid kanten af någon tufva o. s. v. Det är sam- 


TÄTTINGAR. 1035 


manfogadt af mossa och fina grässtran samt inuti ofta fodradt 
med hår. Aggen äro 5 a 6, till färgen ljust grönaktiga, an- 
tingen enfärgade eller beströdda med otydliga, rödbruna fläckar. 


C. Stjerten gråbrun, nästan enfärgad. 
Ö ö 3 g 


5. Rödhaken eller Rotgeln (Luscinia Rubecula LINN.). 
Gråbrun, inunder hvitaktig; ett band öfver näsroten, hufvudets 
sidor, strupen och frambröstet gulröda; stjerien brungrå, med 
knappt märkbar rostfärg; T:sta handpennan mycket längre än 
de närmaste täckfjädrarna, 2:dra lika med 8:de eller 9:de. — 
Längd 51—omkr. 6 tum. 

Namn: RBotgel, Bödhakesångare, Rödbrösta. 

Hannen och honan äro lika tecknade, men ungarna äro 
olika de gamla. De äro blekfläckiga med hvitaktig strupe, 
utan något gulrödt; men igenkännas dock lätt fran de öfriga 
till detta slägte hörande arternas ungar pa stjertens gra- 
bruna färg. 

Rotgeln är en ganska allmän fogel hos oss. Han finnes 
öfver en stor del af landet, från Skåne ända upp i norden. 
Man har visserligen pastätt, att han icke skulle finnas inom 
Lappmarkerna, men författaren kan dock af egen erfarenhet 
intyga att så är förhållandet. Inom Lycksele och Stensele 
Lappmarker visade han sig åtminstone på flera ställen 
1856, då förf. genomreste dessa trakter och antecknade de fo- 
gelarter, som kommo före. Att han icke går så långt mot 
norden, som många andra sangfoglar, är emellertid fullt säkert, 
och detta är ganska besynnerligt, då man vet att han är vida 
mindre känslig för kölden än dessa. Utom Sverige finnes han 
nästan öfver hela Europa, men har föröfrigt ingen vidsträckt 
utbredning. 

Rotgeln är en äkta skogsfogel och såsom sådan en ibland 
de nättaste och mest kända. Liksom de öfriga af sina sam- 
slägtingar är han munter, liflig och i en ständig verksamhet. 
Med de öfriga smafoglarna lefver han ganska fredligt tillsam- 
mans, men är deremot med sina egna likar ständigt i delo 
och tal icke gerna att någon af dem bor i hans närhet. Han 


106 TÄTTINGAR. 


har en stolt, upprätt hållning och rör sig bade raskt och be- 
hagligt. Vanligen hoppar han med något nedhängande vingar 
från gren till gren på träd och i täta buskar eller på marken, 
helst på skuggiga, fuktiga ställen, och låter då emellanåt höra 
ett läte, som kan uttryckas med sits, sisri, och som stundom 
atföljes af ett mera sträft schrikerikikik. Hans sang är föga 
omvexlande, nagot sorglig och höres icke särdeles längt; men 
han låter höra sig längt inpå natten, sedan de andra foglarna 
redan tystnat, och vid dagbräckningen är han ater redan i full 
verksamhet, sökande sin föda. För hvarje morkulljägare är 
han utan tvifvel väl bekant; ty, jemte taltrasten, är han den 
enda smafogel, som genom sin sang och sitt qvitter bryter den 
allmänna tystnaden under de stilla våraftnarna, och under 
väntan på »kullan» är det rätt angenämt att höra honom. 
Slutligen blifver han alldeles ensam med sitt qvitter, och da 
är det vanligen så mörkt, att jagten för aftonen måste upphöra. 

Rotgeln lifnärer sig förnämligast af insekter samt deras 
ägg, larver och puppor; men förtär derjemte om hösten äfven 
bär, såsom fläderbär, blåbär, vinbär o. s. v. I fångenskapen 
blifver han lätt tam och häller tillgodo med hvarjehanda frön, 
bröd, kött, ost o. s. v. Särdeles lämplig är han att halla 
rummen fria fran flugor, då han far flyga lös omkring. 

Boet finner man vanligen på marken, under rötter eller i 
jordhaåal. Det är temligen stort och sammansatt af mossa samt 
inuti fodradt med fina grässtrån. Åggen äro vanligen 5, till 
färgen hvitaktiga och beströdda med rödbruna fläckar, som äro 
större och mera sammanlöpande omkring den tjockare ändan. 


Strömstare-slägtet (Cinclus BECHST.). 


Ehuru strömstararna uteslutande blifvit hänvisade att lefva 
vid vatten och deruti söka sin föda, liksom de egentliga vat- 
tenfoglarna, hafva de dock i afseende på sin organisation en 
så stor öfverensstämmelse med trastfoglarna, att de icke kunna 
hänföras till någon annan fogelgrupp. Till följe häraf framstår de- 
ras slägte vid den systematiska och naturliga anordningen af fogel- 
klassen såsom en högst egendomlig företeelse. — Näbben är ungefär 


TÄTTINGAR. 107 


af mellantans längd, rät och starkt hoptryckt, med nagot in- 
vikna käkkanter. Den har till formen någon likhet med näb- 
ben hos vissa bland de gumpfotade vattenfoglarna, t. ex. dop- 
pingarna. Näsborrarna äro smala och kunna tillslutas af en 
framtill naken, baktill fjäderklädd hud. Vingarna korta, nagot 
kupiga; handpennorna svagt sabelformigt böjda, den 1:sta 
mycket kort, den 2:dra, 3:dje och 4:de nästan lika langa och 
längre än de öfriga. Stjerten kort, i spetsen tvär, pennorna 
14, breda och veka. Fötterna starka; tarserna släta, endast 
framsidan nedtill med ett par inskärningar; uttan vid roten 
nagot litet hopvuxen med mellantan; klorna starka och krökta, 
den mellersta framtan uti inkanten tandad. Kroppen tjock 
och undersätsig, med litet hufvud, låg och framtill utlöpande 
panna. Fjäderklädnaden tät, fast och dunrik, liksom hos vat- 
tenfoglarna; den vätes icke af vattnet. 

Strömstararna vistas, såsom nämndt är, ständigt vid vat- 
ten, hvaruti de simma och dyka med utmärkt färdighet, och 
hvaruti de äfven hemta sin föda. Könen äro föga olika. Hos 
oss finnes blott en enda hithörande art, nemligen: 


1. Strömstaren (Cinclus aquaticus BECHST.). Svartaktig, 
med framhalsen och bröstet hvita. — Längd omkr. 73 tum. 

Namn: Vattenstare; Norr. Fossehald, Elvkonge, Strömstar. 

Hannen är svartaktig med brun anstrykning. MHufvudet 
ofvan och på sidorna samt halsryggen mera stötande i brunt. 
Ryggen, skuldrorna och öfvergumpen mörkt askgraa, med svart- 
aktiga fjäderbrämar. Strupen, framhalsen och främre delen 
af bröstet hvita. Fötterna baktill mörka, framtill ljust perl- 
bruna med mörka täleder. 

Honan är nästan lika tecknad som hannen, men fjäder- 
klädnaden har en ännu mera brun anstrykning och det hvita 
på halsen och bröstet är mindre rent. 

Ungarna äro före ruggningen ofvan askgraa och tätt be- 
strödda med svartaktiga fläckar; inunder hvita med gulaktig 
anstrykning och sma svartaktiga streck vid fjäderspolarna. 
Vingpennorna med hvita spetskanter. 


108 TÄTTINGAR. 


Strömstaren förekommer mångenstädes i Europa, synner- 
ligen i dess mellersta och norra delar, samt har äfven blifvit 


Mn 
Huden | ill 


Strömstaren. 


funnen i nordvestra Asien. Under vintern träffas han hos oss 
nära nog öfver hela landet; men om sommaren, under häck- 
tiden, har han deremot mest sitt tillhåll i den högre norden, 
ehuru dock ett eller annat par äfven då bebor sydligare trak- 
ter, till och med norra Skåne. 

Han kan egentligen sägas tillhöra bergstakterna, och synes 
uteslutande vara bunden vid de strömmar och bäckar, som 
derstädes förefinnas. Ju klarare vatten dessa föra och ju flera 
brusande vattenfall de bilda under sitt lopp, desto lämpligare 
tillhåll blifva de för honom. Han tyckes icke älska någoväting 
högre än väldiga forsar, deras dån och skummande vågor. På 
fjellen går han ganska högt upp, och träffas derstädes, till 
och med öfver trädgränsen, vid de bäckar, som hemta sitt 
vatten från de småningom smältande snömassorna och som 
derifrån nedstörta till de större vattendragen. Om vintern, 


TÄTTINGAR. 109 


då snö och is hopa sig och till större delen betäcka de floder 
och : bäckar, vid hvilka strömstararna hade sina tillhåll, samt 
sedan dessa foglar, utom omsorgen för sitt eget uppehälle, 
blifvit befriade från alla andra bestyr, begifva de sig ifrån den 
högre norden. Det är da, såsom nämndt är, man träffar dem 
nedåt landet vid rinnande vatten eller på sådana ställen i 
qvarndammar, strömmar och aar, der vattnet icke fryser, utan 
der alltid en öppning eller vak finnes uti isen, hvarigenom de 
kunna komma ned till vattnet. Vid en sådan vak lefva de 
antingen ensamma eller flera tillsammans; men i sednare fallet 
uppsta ofta häftiga strider dememellan, emedan de, liksom 
många andra smafoglar, såsom vi redan sett, äro af ett 
afundsamt lynne och icke gerna tåla att någon annan af 
deras slägte finnes i granskapet. Samma förhållande kan man 
iakttaga vid deras sommartillhall. De lefva der parvis imom 
ett bestämdt område, fran hvilket de icke allenast bortjaga 
alla andra strömstarar, som söka att närma sig, utan äfven 
sina egna ungar, sedan dessa blifvit fullt utvuxna och i stånd 
att reda sig sjelfva. Deremot lefva de alltid i godt förhal- 
lande med de flesta andra foglar. 

Strömstaren hemtar nästan helt och hållet sin föda i vattnet, 
och det är patagligt, att han, genom detta för en trastfogel 
sa egendomliga lefnadssätt, alltid och allestädes, der han finnes, 
mäste adraga sig uppmärksamhet och hos hvar och en, som 
har sinne för naturen, väcka beundran. Det är också paåtag- 
ligt, att en så besynnerlig fogel som strömstaren icke kunnat 
ga fri från att blifva oriktigt bedömd af en okunnig allmänhet, 
och inom ornithologien spelar han just en vigtig röl af den 
anledning, att han utan tvifvel kan anses hafva gifvit upphof 
till den allmänt bekanta, skrockfulla och dumma folktron an- 
gaende svalans vintersömn på sjöbotten. Man har nemligen 
kommit underfund med, att de s. k. svalor, hvilka vintertiden 
blifvit uppfangade med isnot, eller, som man säger, blifvit 
upphemtade från sjöbotten, icke kunnat vara någonting annat 
än verkliga strömstarar. 

Strömstaren är en munter, liflig och orolig fogel, utrustad 
med de mest olika egenskaper. Pa marken rör han sig med 


110 TÄTTINGAR. a 


se 

nästan lika mycken färdighet, som de egentliga strandfoglarna 
eller vadarna, och hans flygt är snabb med surrande vingslag. 
Högt flyger han likväl endast sällan. Då han någon gång blifver 
uppjagad följer han vanligen alla krökningarna af floden eller 
bäcken, blott nagra fot öfver vattenytan. I vattnet simmar 
och dyker han icke allenast lika utmärkt som en dykand, utan 
han förmår äfven att störta sig ned i de mest skummande 
forsar och genomflyga de stridaste vattenfall. Man berättar 
dessutom om honom, att han skulle kunna löpa på bottnen t. 
o. m. mot strömmen; men ehuru vi gerna äro benägna att 
erkänna honom vara 1 besittning af manga utmärkta egenska- 
per, och ehuru vi anse honom säasom en riktig tusenkonstnär 
då han kommer i vattnet, kunna vi dock icke annat än för- 
flytta denna uppgift på diktens och sagans område. 


Strömstarens säng, som han likaväl låter höra under den 
starkaste vinterkyla, som under den hetaste sommarvärme, 
är liflig, omvexlande och ganska angenäm. Vanligen sitter han 
då han sjunger på ett isstycke, en sten eller i ett träd, i när- 
heten af vattnet. 


Det fordras vanligen icke så liten vana för att upptäcka 
strömstaren vid hans sommartillhåll, och den, som icke när- 
mare känner honom och hans lefnadsvanor, kan länge nog fa 
söka innan han lyckas att finna honom. Vanligen sitter han 
vid stranden nedhukad i någon passande fördjupning på en 
sten eller mellan några trädrötter, sällan på en gren i något 
nära vattnet stående träd, och håller sig oftast ganska stilla 
då han fruktar någon fara. Vid de vatten, der han uppe- 
håller sig, utväljer han oftast at sig flera dylika sittställen, 
som han företrädesvis begagnar, och från hvilka han kan öf- 
verskåda sitt fiskvatten. Då han blifver uppjagad, flyger han 
vanligen icke långt, utan merändels blott ifran ett sådant sitt- 
ställe till ett annat, och dessa ställen igenkännas på hans der- 
städes hopade exkrementer. Vid uppflygandet gifver han ifrån 
sig ett läte, som kan uttryckas med zerrr eller zerrb. 


Strömstaren lifnärer sig af allehanda slags vatteninsekter 
och krustaceer samt säges dessutom tillgripa fiskrom. 


TÄTTINGAR, 1 


Boet, som är ganska egendomligt och konstigt samman- 
satt, bygger han vid vatten emellan stenklyftor, mellan bjelkar 
vid qvarndam- 
mar och vat- 
tenverk, under 
broar. Fox St Vv: 
Det består im- => 
vändigt af gräs 
och löf, men har 
deremot utvän- 
digt en tjock 
beklädnad > af 
mossa. Det hela 
är af en rund 
eller — kägellik 
form med en li- 
ten öppning pa ena sidan. Åggen, som honan lägger i Mars 
eller April månad, äro vanligen 4—6, rent hvita. Bada ma- 
karna hjelpas at såväl vid äggens rufning som vid ungarnas 
uppfödande. 


Fig. 35. 


Stroömstarens bo. 


Kungsfogel-slägtet (Regulus RAY.). 


Till detta slägte höra de till storleken minsta af Europas 
foglar. Näbben är rät, smal och syllik, ungefär lika lang som 
mellantån utan klo; käkkanterna något immvikna; mungiporna 
kantade med borsthår; öfverkäken, med en smal ryggkant, 
är bakom spetsen försedd med en svag inskärning; näsborrarna 
ovala, ofvan omgifna af en uppsvälld hud och föröfrigt täckta 
af framåtliggande, styfva, glässtråliga fjädrar. Vingarna af 
medelmåttig längd; 1:sta handpennan mycket kort; 2:dra kor- 
tare än 3:dje; 4:de och 5:te längst. Fötterna spensliga; tarsen 
längre än mellantån med klo, slät, endast dess framsida ned- 
till med ett par inskärningar; klorna krökta och hoptryckta, 
den bakre stor. Stjerten, som räcker med nästan halfva sin 
längd utanför de hoplagda vingarnes spets, består af 12 pen- 
nor, af hvilka de mellersta äro korta, så att stjerten i spetsen 


112 TÄTTINGAR. 


synes något klufven eller inskuren. Fjäderklädnaden något 
yfvig, bestående af temligeén långa, mjuka och glässträliga kon- 
turfjädrar, som på hjessan hafva en bjert färg och kunna upp- 
resas till en slags tofs. — Könen äro nästan lika, men ungarna 
äro olika de gamla. 

Kungsfoglarna hafva i sitt lefnadssätt en viss öfverens- 
stämmelse med mesarna. Liksom dessa hafva de sina tillhåll 
i skogarna, som de i spridda: flockar genomströfva, för att 
bland trädens löf eller barr, under lafvar och mossa uppleta 
insekter samt deras ägg, larver och puppor, hvaraf de nästan 
uteslutande lifnära sig. De kunna säledes räknas bland de för 
skogarna nyttiga småfoglarna. 

I Europa finnes 3 hithörande arter, men hos oss blott 
en enda. 


1. Kungsfogeln (Regulus cristatus RAY.). ÖOfvan gråak- 
tigt olivgrön; inunder ljusgrå, med en svag gulgrön anstryk- 
ning; på vingarna hvita fläckar och ett hvitt tvärband; längs 
hjessan ett saffransgult, på sidorna af svart begränsadt band. 
— Längd 3—4 tum. 

Namn: Östergöthl. Granlus. 

Fig. 36. Kungsfogeln har 
längre vingar, men är 
föröfrigt till kroppen 
mindre än gärdsmygen 
(Troglodytes europeus) 
och således den minsta 
af alla svenska foglar. 
Han är också mycket 
lätt att känna igen på 
sin grönaktiga kropps- 
färg och på de vackra 
orangegula, af svart 
begränsade fjädrarna 
ofvanpa hufvudet, som kunna uppresas till en liten tofs. 

Honan har icke så ren färgteckning som hannen, hvilken 
hon eljest liknar. 


Kungsfogeln. 


TÄTTINGAR. : ETS 


Ungarna äro mera graaktiga än de gamla och sakna det 
gula bandet på hjessan. 

Kungsfogeln är temligen allmän öfver hela landet, från 
Skåne ända inom polcirkeln, och finnes föröfrigt nära nog i 
hela Europa. Han har sitt egentliga stamhall i stora, vid- 
sträckta barrskogar, men han infinner sig dock vissa arstider 
under sina ströftag äfven i löfskogar och busktrakter, eller i 
parker och trädgårdar, som hafva barrskogen i sin omedelbara 
närhet. Mest uppehaller han sig 1 träden, sällan far man se 
honom på marken. Han är en munter, liflig och orolig fogel. 
som 1 hela sitt skaplynne har en viss öfverensstämmelse dels 
med mesarna, dels med sängarna. Liksom de förra hoppar 
han oupphörligt fran gren till gren, genomsöker med noggran- 
het hvarje ställe och har äfven förmagan att hålla sig fast på 
undre sidan af qvistarna, med nedat vänd rygg. Liksom de 
sednare, far man derjemte äfven ofta se honom med fladdrande 
vingslag halla sig stilla i luften pa ett ställe i närheten af en 
barr- eller löfrik qvist, för att afpassa ett gynnsamt tillfälle att 
fanga en derstädes inkrupen insekt. En annan öfverensstäm- 
melse med mesarna yttrar sig hos kungsfogeln 1 den starkt 
utbildade sällskaplighetsdriften. Man träffar honom nemligen 
nästan aldrig ensam i skogarna, utan antingen tillsammans 
med sina egna likar, eller derjemte, såsom oftast är händelsen, 
i sällskap med mesar och trädkrypare. Det finnes knappast 
nagon enda skogspark, der man icke under hösten och vintern 
träffar dylika sällskaper, hvilka under ett beständigt skrik, pip 
och qvitter taga omkring och genomsöka träden på alla sidor, 
för att finna insektsägg, larver, puppor och fullbildade insek- 
ter, hvaraf de lifnära sig. Bland dessa flockar igenkännes 
kungsfogeln på sitt fina lockljud, som kan uttryckas med sisi 
eller zitt. Hans egentliga sång är ganska angenäm, men så 
svag, att man måste vara nära för att kunna uppfatta den. 

Om senhösten flyttar visserligen en del kungsfoglar bort, 
för att tillbringa den strängaste vintern under blidare luft- 
streck, men de flesta torde dock stanna qvar, så att fogeln 
hos oss egentligen icke kan betraktas såsom verklig flyttfogel, 


Zool. 2. Foglar. 3 


114 ; TÄTTINGAR. 


utan snarare sasom strykfogel. I mellersta och södra provin- 
sernas barrskogar har författaren träffat honom under alla 
årstider. 

Han är uteslutande nyttig och bidrager ganska väsendt- 
ligt till utrotandet af en mängd för barrträden skadliga små- 
insekter. 

Boet, som är ganska svärt att upptäcka, bygger kungs- 
fogeln på yttersta grenarna af något barrträd. Det är sam- 
mansatt af mossa och invändigt fodradt med fjäder och dun. 
Åggen äro 8—10, rosenfärgade -och svagt vattrade. 

1. I Tyskland, Frankrike 0. s. v. förekommer äfven en annan 
art af detta slägte, nemligen Brandkronade Kungsfogeln (R. igni- 
capillus NAUMAN), som igenkännes derpå, att han längs hjessan hur 
ett brandgult band, genom ögonen ett svart band och ofvanför, äf- 
vensom under detsamma ett hvitt streck. Mindre än föregående. — 
Den har äfven någongång visat sig i Danmark. 


2:dra familjen. Sångare”). 
Sylvidee. 


Dessa foglar skilja sig ifrån trastfoglarna, hvilka de när- 
mast likna, hufvudsakligen derigenom, att de hafva framsidan 
af tarsen förmedelst tvärsömmar afdelad i flera plåtar eller 
sköldar. Från mesfoglarna skilja de sig derpa, att öfverkäken 
bakom spetsen har en större eller mindre, alltid tydlig, inskär- 
ning. Från ärlorna afvika de derigenom, att de hafva 10, icke 
endast 9, handpennor. Den första af dessa pennor är dock 
stundom, liksom hos trastfoglarna, så kort att den endast räc- 
ker föga utöfver spetsen af de närmaste täckfjädrarna. En 
hithörande fogel, nemligen Gyllingen (Oriolus Galbula), har i 
afseende på näbbformen en viss öfverensstämmelse med de 
foglar, som höra till kråkornas familj; men den fjäderklädda 
hakviken sträcker sig dock knappast längre än till de nakna 
näsborrarnas framkant. Fogeln har äfven, på grund af näbb- 


2 EON i 


”) Vi hafva bibehållit denna benämning för hithörande foglar, oaktadt de 
visst icke gjort sig mera förtjenta deraf än många af de föregående. Men 
de flesta ibland dem äro redan allmänt kända under detta namn, och der- 
före hafva vi icke velat föreslå något annat. 


TÄTTINGAR. 115 


formen, af nagra författare blifvit ställd bland kräkfoglarna, ehuru 
han föröfrigt har föga eller intet gemensamt med dessa. 

De flesta hithörande arter äro flyttfoglar. Endast var- 
fogeln och sidensvansen stanna qvar mom landet under den 
kalla årstiden"). De lifnära sig mest utaf insekter, några äfven 
af bär, och ett par arter, nemligen vyarfogeln och törnskatan. 
tillgripa både amfibier, mindre foglar och sma däggdjur. 

De flesta bebo löfskogar, parker och trädgardar, der de 
uppehålla sig bland träd och buskar; nagra lefva bland vass 
och säf vid sjöstränder och andra hafva mest sina tillhåll bland 
täta, taggiga buskar. 

Sina bon bygga de ofta med mycken konstfärdighet. 

De särskilda hithörande slägtena kunna indelas och ka- 
rakteriseras pa följande sätt: 


A. Näbben langdragen och nästan rak, oftast svag och 
vid roten nedtryckt, stundom starkare; öfverkäken 
i spetsen föga nedböjd, inskärningen svag, men tydlig. 


a) Första handpennan mycket kort, räcker föga utöf- 
ver de närmaste täckfjädrarnas spets; näbben svag, 
vid roten nedtryckt och föröfrigt försedd med en 
tydlig, smal ryggkant. 

1. Egentliga Sångare (Sylvia LATH.). Näbben långsträckt 
och hoptryckt, vid roten mindre bred; näsborrarna ofvan till 
hälften täckta af en bar hinna. 

2. Flugsnappare (Muscicapa LINN.). Näbben temligen 
kort, vid roten mycket bred och nedtryckt, med knappt in- 
böjda käkkanter; näsborrarna till hälften dolda af framaåt- 
liggande glesa härfjädrar. 


b) Första handpennan räcker längt utanför spetsen af 
de närmaste täckfjädrarna; näbben stark, har en 
viss likhet med kråkfoglarnas. 


3. Gyllingar (Oriolus LINN.). 


”) En del af dessa foglar flyttar dock bort under kalla vintrar. 


116 TÄTTINGAR. 


B. Näbben mera undersätsig; öfverkäken i spetsen ned- 
böjd utöfver underkäken samt på hvardera sidan 
försedd med en stark inskärning. 


4. Törnskator (Lanius LINN.). Näkpen hög, från sidorna 
mycket hoptryckt. Hufvudet utan fjädertofs. 

5. Sidensvansar (Ampelis LINN.). Näbben bred, från si- 
dorna föga hoptryckt. Hufvudet med fjädertofs. 

Anm. Vid en mera naturlig och vetenskaplig gruppering af 
foglarna torde sidensvansen rättast böra ställas i närheten af lär- 
korna och härfogeln. 


Sångare-slägtet (Sylvia LATH.). : 


Sängarna äro små, nätta och lifliga foglar. De hafva en smal, 
spetsig och från sidorna nagot hoptryckt näbb, som är försedd 
med en tydlig ryggköl; mungiporna hafva några få (vanl. 3) 
borsthår; öfverkäken i spetsen något litet nedböjd, inskärnin- 
gen svag, men tydlig; näsborrarna stora, ofvan till hälften 
täckta af en bar hinna, eljest öppna och obetäckta. Vingarna 
af medelmåttig längd; 1:sta handpennan liten, såsom hos tra- 
starna; 3:dje och 4:de eller 2:dra och 3:dje längst. Benen 
temligen spensliga; tarsen nästan dubbelt så läng som mellan- 
tån utan klo, framtill beklädd af omkring 7, genom fina tvär- 
sömmar eller inskärningar skilda sköldar. Stjerten räcker, at- 
minstone med halfva sin längd, utanför de hoplagda vingarnas 
spets och är i spetsen tvär, afrundad eller något urnupen. 
Kroppen smärt och långsträckt. 

Hithörande smaåfoglar vistas mest i löfskogar, ängar, par- 
ker och trädgårdar, der de oftast hafva sina tillhåll i lummiga 
träd och täta buskar. Blott ett par arter hos oss bebo före- 
trädesvis barrskogarna, och endast nagra få uppehålla sig 
ständigt bland säf, rör och vass vid stränderna af sjöar, åar 
och vattengrafvar. 

De äro alla flyttfoglar, som lemna oss om hösten, för att 
under blidare luftstreck tillbringa den kalla arstiden, men som 
ånyo om våren återvända till sina gamla häckplatser. Sina 


TÄTTINGAR. ING 


bon bygga de antingen i träd och buskar eller bland säf och 
vass, stundom äfven pa marken. 

Deras föda består, åtminstone om varen och sommaren, 
nästan uteslutande af insekter, larver och puppor, som de van- 
ligen tillgripa och fanga pa bladen och barren eller i flygten. 
Om hösten förtära atskilliga ibland dem äfven bär och frukter. 

Till lynnet äro dessa foglar trätgiriga, och tala icke gerna 
att nagon utaf deras likar kommer inom det område, som de 
utvalt till sitt stamhall. Man finner dem derföre alltid parvis 
eller ensamma, utom under flyttningarna, da de nattetid följas 
at 1 större eller mindre sällskaper. 

De äro alla utan tvifvel öfvervägande nyttiga foglar, som 
hvarje landtman och trädgåardsodlare bör vara man om att 
skona hvarhelst de förekomma. I trädgardarna bortplocka de 
flitigt under våren och sommaren en mängd för fruktträden 
och bärbuskarna skadliga insekter och larver, och de trifvas 
ganska väl derstädes, synnerligen om man lagar att der finnes 
tillgång på täta buskar och häckar. Om hösten förtära de 
visserligen atskilliga slags bär och frukter, sasom vinbär, körs- 
bär 0. s. v.; men den skada, som de derigenom förorsaka, är 
i de flesta fall af ingen betydelse och uppväges vida af den 
nytta de göra genom att förtära de omnämnda skadedjuren. 
Föröfrigt kan väl ingen med sinne för naturen vara nog obarm- 
hertig att förfölja eller döda dessa sma menlösa foglar, som 
genom sina angenäma säanger sprida så mycket lif och trefnad om- 
kring sig. Deras antal minskas nog ända genom de förföljelser för 
hvilka de, under sina flyttningar höst och var genom atskilliga eu- 
ropeiska länder, äro utsatta. Deras infängande har nemligen man- 
genstädes, synnerligen uti Italien, öfvergatt till en verklig industri. 

Man har hänfört de manga hithörande arterna till flera 
skilda slägten; men vi anse dock att de rättast böra bibehallas 
1 ett enda. Detta kan man emellertid, för att underlätta öf- 
versigten af arterna, sönderdela i flera grupper. 


1:sta Gruppen. Trädgårdssångare (Sylvia). Kroppsfärgen 
öfvervägande gra; stjerten i spetsen tvär, enfärgad 
eller med till en del hvita sidopennor. 


118 TÄTTINGAR. 


Trädgardssangarna kunna med skäl räknas till de ange- 
nämaste och mest behagliga bland alla de sma sangfoglar, som 
bebo vara lundar och trädgårdar. Deras glada, lifliga, inta- 
gande och harmlösa väsende, men framförallt deras muntra 
och omvexlande sanger, göra dem städse omtyckta af alla, som 
lära känna dem. 

Till sitt egentliga uppehallsställe utvälja de, i de flesta 
fall, laga och täta buskar, och ju mera lummiga, taggiga och 
ogenomtränegliga dessa äro, desto mera passande synas de vara. 
Ofta kan blott en enda lag häck, eller till och med en ensamt 
stående tornig buske på fältet vara tillräcklig för att under 
större delen af sommaren hysa ett par af dessa foglar. I dy- 
lika buskar hoppa de lifligt från gren till gren, genomkrypa 
deras tätaste delar och hålla sig der vanligen dolda och un- 
dangömda. Till marken begifva de sig högst sällan, men i 
toppen af buskarna, eller i spetsen af deras grenar, sitta de 
ofta da de sjunga. Åfvensa pläga vissa ibland dem vid dylika 
tillfällen, liksom piplärkorna, göra nagra slag 1 luften samt 
derefter med sväfvande vingar ater sänka sig ned till sin 
förra plats. 

De äro sluga och listiga, men derjemte, i likhet med manga 
andra smafoglar, i hög grad nyfikna. Alla ovanliga föremal, 
som visa sig i deras närhet, maste de nogsamt betrakta och 
med den största sorgfällighet undersöka innan de med lugn 
kunna aterga till sina vanliga bestyr. Da man derföre nalkas 
den buske, der de hafva sitt tillhåll, får man alltid se dem 
hoppa oroliga omkring, med uppresta hufvudfjädrar och under 
ett ständigt upprepande af sitt vanliga varningsrop. Härige- 
nom tillkännagifva de äfven ofta för andra foglar da hökar 
eller falkar visa sig, eller da nagon annan fara är förhanden. 
För tamdjuren, t. ex. hönsen och dufvorna, kommer ofta ett 
sadant tillkännagifvande väl till pass. 

Da deras flygt i allmänhet är fladdrande och osäker, är 
det ganska förvanande att de, det oaktadt, under flyttningarna 
kunna tillryggalägga sa ofantliga vägsträckor och färdas fram öf- 
ver sa vidsträckta haf och länder innan de na sina bestäm- 
melseorter. Manga arter träffas nemligen under vintrarna langt 


TÄTTINGAR. 119 


in i Afrika, andra ater qvarstanna 1 södra Europa, ifall vä- 
derleken är blid. HEljest äro de i allmähet mycket ömtåliga 
för kyla. I slutet af April, eller i början af Maj infinna de 
g ater vid de gamla häckplatserna, och hannarna lata genast 
höra sin säng fran det att boet börjar att tillrustas. Detta 
är vanligen till det yttre hopfogadt af fina grässtran, rötter 
och dylikt, till det inre af tagel, hår, dun och ull, och vanli- 
gen fästadt bland qvistarna nära marken i nagon tät buske. 
Åogen äro oftast 4—06, och båda makarna hjelpas åt såväl vid äg- 


si 


gens rufning, som vid ungarnas uppfödande. De flesta arterna sägas 
hafvatvenne kullararligen; dock torde detta icke vara fallet hos oss. 

Under hela fortplantningstiden sjunger hannen mycket if- 
rigt, och hans sang är, sasom vi redan omtalat, mycket ange- 
näm, fulltonig och omvexlande: Bäst sjunga den egentliga träd- 
gardssängaren, samt den hökfärgade och svarthufvade sangaren. 
Denna sednare utmärker sig mycket för sina klara, fylliga och väl- 
ljudande toner och hans sang anses af mangen öfverträffa de 
öfrigas; men för vår del sätta vi dock den egentliga träd- 
gardssångarens i främsta rummet. Den för nästan alla träd- 
gardssängare gemensamma locktonen är ett kort tack, tack, tack. 
Hos ärtsångaren aåtföljes detta »tack» ofta af ett upprepadt 
gåääk, gääk, och varningsropet är ett sträft schärr eller scharr. 
Hökfärgade sangaren lockar ofta: tack, tack — tschäk och 
terrrr, tet, tet, tet; terrrrr. 

Om varen och sommaren lifnära sig trädgårdssangarna af 
mindre insekter och dessas ägg, larver och puppor, hvilka de plocka 
pa bladen eller- fånga i luften. Om hösten förtära de äfven 
bär och frukter. é 

, 
a) Årier med enfärgad stjert. 

1. Egentliga Trädgårdssångaren (Sylvia hortensis BECHST.). 
Ofvan gråaktig, med en svag 1 oltvgrönt stötande anstrykning; 
invunder smutsigt hvit, med på sidorna en blekt rostgulaktia 
anstrykning; fötterna blygrå; 2:dra handpennan nästan lika lång 
som den J:dje och vida längre än den 4:de. — Längd nära 
6 tum. 

Namn: Egentlig Löfsångare och Häcksångare (SUNDEVALL). 


120 TÄTTINGAR. 


Båda könen likna hvarandra nästan helt och hallet till 
det yttre, och ungarna äro föga olika de gamla. / 

Denna förträffliga och flitiga sångare är allmän öfver större 
delen af landet, der täta, lummiga träd och buskar finnas. I 
trädgårdar, parker och lundar har han ofta sitt tillhall och 
låter der under hela fortplantningstiden höra sin muntra och 
omvexlande sang, hvilken, såsom en utmärkt fogelkännare sa 
sant säger, »utgör ett slags musikaliskt joller, som genom sin 
lifiighet och genom det uttryck af fridsam belatenhet hvarmed 
det utföres från ett grönt och vackert löfhvalf, aldrig under- 
låter att ansla ahörarens sinne.» Mest lefver han dold bland 
löfven och har derföre undgått maångens uppmärksamhet, och, 
förvexlad med andra smafoglar, har han 1 vart folksprak icke 
erhållit nagon särskild benämning. I Tyskland och det södra 
Europa deremot, hvarest om hösten fangsten af de under flytt- 
ning stadda småfoglarna, sasom nämndt är, utgör en vigtig 
industri, vet man nogsamt att skilja emellan de olika slagen 
af sangfoglar och har äfven gifvit dem särskilda namn. Träd- 
gardssangarna kallas 1 allmänhet i Tyskland för Gfasmicke 
och denna arten har fatt namn af Gartengrasmicke. 

Utom Sverige finnes den egentliga trädgårdssängaren i nä- 
stan hela Europa. 1 Afrika tillbringar han vintern. Ingeniör 
J. WAHLBERG, den berömde elefantjägaren och naturforskaren, 
har till och med hemfört nagra exemplar ända från Caplandet, 
der de af honom blifvit skjutna i November manad. MHärutaf 
kan man sluta till huru ofantligt langt dessa foglar hafva att 
flyga innan de uppnå sina vintertillhall. I September, eller 
stundom först i början af Oktober, anträda de den långa fär- 
den, och i början af Maj se vi dem åter vid sina gamla 
sommartillhall. 

Sitt bo bygger denna säangare i täta buskar. Åggen, som 
vanligen” äro 5, hafva en blekgrå grundfärg och äro föröfrigt 
beströdda med bruna fläckar. 


2. Svarthufvade Sångaren (Sylvia atricapilla LATH.). Ofvan 
grå, med en svag olivgrön anstrykning: nunder gråhvit; föt- 
terna blygrå; 2:dra handpennan kortare än den å:te; 3:dje och 


TÄTTINGAR. 121 


4:de längst; hos hannen är hufvudet ofvan svart, hos honan 
och ungarna rödbrunt. — Längd omkring 6 tum. 

Namn: Svarthätta (SUNDEV.). 

Denna sangare igenkännes ganska lätt ifran alla de öfriga 
på hufvudets färg. Honan och ungarna hafva en mindre ren 
färgteckning än hannen; hela underlifvet har nemligen hos dem 
en gulaktig anstrykning, da det hos denne sednare är ljust 
askgratt. 

Han finnes öfver en stor del af landet, från Skåne ända 
långt mot norden; men är ingenstädes allmän, utan träffas blott 
här och hvar, der lokalen är passande. Utom Sverige har han 
en lika vidsträckt utbredning som den föregående. 

I lefnadssättet öfverensstämmer han ganska nära med den 
föregaende; men har äfven sitt tillhåll bland enbuskar och, en- 
ligt M. v. WRIGHT, i gröfre granskogar: Författaren har of- 
tast träffat - honom bland täta, helst torniga och taggiga löf- 
buskar. Han anländer i slutet af April eller i början af Maj. 
Sängen, som hannen då låter höra, är, såsom vi redan nämnt, 
ganska vacker och omvexlande. Han sitter dervid vanligen i 
toppen af en buske eller ett träd, hvarigenom han äfven skiljer 
sig ifran den föregaende, som merändels då han sjunger håller 
sig undangömd bland löf och qvistar. 

Sitt bo bygger han i täta, vanligen torniga och taggiga 
buskar, och lägger 4 å 5 ägg, som äro ljust rödlätta, med mör- 
kare, rödbruna fläckar. 

Åfven denna art förtär ganska mycket bär om höstarna; 
men den skada han derigenom förorsakar i trädgårdarna är så 
ringa, att man dervid icke kan fästa någon betydelse. 


b) Arter, som hafva de yttre stjertpennorna till en del hvita. 


3. Törnsångaren (Sylvia cinerea LATH.). Ofvan olivbrun, 
hufvudet mer eller mindre askgrått; undre kroppsdelarna hvit-- 
aktiga, med på bröstet en svag, rödaktig eller rostgul anstryk- 
ning: de inre armpennorna, äfvensom de större vingtäckfjä- 
drarna med temligen breda, rostbruna ytterkanter; fötterna 
brungula. — Längd nära 6 tum. 

Namn: Grå Sångare (NiLnss.); Törnsmyg (SUNDEV.). 


122 TÄTTINGAR. 


Denna säangare liknar den egentliga trädgårdssängaren, 
men skiljes lätt på de yttre stjertpennorna, som till större 
delen äro hvita. Föröfrigt skiljer han sig ifran alla andra till 
denna grupp hörande sängare på vingarnas färg. — Honan 
har icke så ren färgteckning som hannen; det gråa på huf- 
vudet är hos henne mindre märkbart, öfvergaende i olivbrunt. 

Törnsäångaren förekommer temligen allmänt, nästan i hela 
Europa. Hos oss finnes han öfver en stor del af landet; men 
synes dock icke ga sa långt mot norden, som de bada före- 
gaende arterna. Han har sitt tillhall i skogskanter, ängsbac- 
kar och trädgardar, der han mest anträffas i täta, taggiga och 
tornbärande buskar, såsom hagtorn, törne, krusbär 0. s. Vv. 

Han är i hög grad munter och liflig samt fran morgon 
till afton i en beständig verksamhet. Under fortplantningstiden 
sjunger hannen från toppen af någon buske, och hans säng är 
både vacker och omvexlande. Vanligen svingar han sig sjun- 
oande några slag i luften samt sätter sig derefter ater på 
samma buske. Da man kommer i närheten af hans bo eller 
ungar, eller om man eljest oroar honom, låter han höra ett 
.sträft läte, som kan uttryckas med: gä, gä eller qwäk, qwäk. 

Han lemnar oss i September, för att öfvervintra i Afrika, 
och atervänder sedan på varen; i början af Maj, till sina gamla 
häckplatser. Boet bygger han vanligen lagt bland täta buskar. 
Åggen äro 5 a 6, hvitgraa med grönaktig anstrykning och för- 
öfrigt beströdda med rödbruna punkter och fläckar, synnerligen 
omkring den tjockare ändan. 


4. Ärtsångaren (Sylvia curruca LINN.). ÖOfvan olivgrå; 
hufvudet mer eller mindre askgrått, med en mörk fläck bakom 
hvardera ögat; undre kroppsdelarna hvita, med bröstet lätt 
skuggadt af rostgrått; fötterna mörkt blygrå "). — Längd nagot 
öfver 5 tum. 

Namn: Ärtsmyg (SUNDEV.). 

Årtsångaren har en viss likhet med den föregaende; men 
skiljes ibland annat lätt derpa, att han är mindre — nära en 


”) Hos uppstoppade exemplar, såsom vanligt, ännu mörkare. 
G 2, 


TÄTTINGAR. 123 


tum kortare —, är ofvan mera gra, utan nagon brun anstryk- 
ning, hvilket bäst visar sig på vingarna, der den bruna färgen 


Fig. 37. 


Artsängaren. 


hos föregaende art ganska bjert framlyser, samt har slutligen 
mycket mörkare, blygrå fötter. Könen äro nästan lika hvar- 
andra, men honan är nagot mindre än hannen. 

I afseende pa den geggrafiska utbredningen, öfverensstäm- 
mer ärtsangaren ganska nära. med föregaende art, med hvilken 
han äfven 1 lefnadssättet har mycket gemensamt.  Lik- 
som denna är han liflig, orolig och i ständig verksamhet. Han 
vistas, sasom det synes, företrädesvis i unga slutna barr- eller 
blandskogsbestand, helst i närheten af sjöar eller andra vatten. 
Afvenså träffar man honom icke så sällan bland täta buskar 
och häckar pa fält, i skogsbryn, trädgardar och gärdesbackar. 
Hans sang är bade vacker och omvexlande, men svag och höres 
icke langt. Men derjemte låter han äfven höra ett annat, 
egendomligt läte, som Prof. NILSSON uttrycker med klapp. 
klapp, klapp, klapp och förliknar med ljudet »af en med slaga 
försedd väderqvarn (vindleka), som nyttjas att bortskrämma 
sparf ur trädgardar och hampland.» 

Boet bygger han lagt i någon buske. Åggen äro vanligen 
4—6, hvita med gulbruna och blaaktiga fläckar, synnerligen 
omkring den tjockare ändan. 


124 TÄTTINGAR. 


Hökfärgade Sångaren (Sylvia nisoria BECHST.). Ofvan 
mörkt askgrå, med hvitaktiga spetsar på vingtäcktjädrarna och 
några af de yttre stjertpennorna; inunder hvitaktig, med mer 
eller mindre tydliga, brungrå, vågiga tvärstreck; fötterna bleka. 
— Längd omkr. 7 tum. 

Namn: Bröstvattrad Sångare (NILSS.). 

Hökfärgade sångaren är störst bland alla till denna grupp 
hörande arter. Han är lätt att skilja på de undre kroppsde- 
larnes mörka, vågiga tvärlinier, hvilka dock hos honan och de 
yngre endast visa sig utmed kroppens sidor. Den gamla han- 
nen har, i afseende på färgteckningen, en märkvärdig öfver- 
ensstämmelse med sparfhöken; liksom denne äfven gul iris. 

Denna sångare är mera sällsynt än nagon af de föregående 
och har hos oss endast blifvit funnen- pa nagra fa ställen i 
östra Skåne, Blekinge samt pa Öland och Gottland. Utom 
Sverige har han blifvit anträffad i Danmark, Tyskland, norra 
Italien, södra Ryssland 0. s. v., men icke hvarken i England 
eller Frankrike. ; 

I lefnadssättet har han en nära öfverensstämmelse med 
törnsangaren, och lärer, liksom denne, da han sjunger, med 
fladdrande vingar höja sig i luften och derefter sväfvande sänka 
sig ned. MNangen är vacker och omvexlande samt har nagon 
likhet med törnsängarens. Föröfrigt later han ofta, da han 
blifver ond eller da man nalkas hans bo, höra atskilliga skär- 
rande och smackande läten. Om vintern har han blifvit an- 
träffad langt in uti Afrika. 

Boet bygger han i täta buskar. Åggen äro 4—6, hvit- 
aktiga med rödgråa fläckar. 

2:dra Gruppen: Löfsångare (Phyllopneuste MEY.). Kropps- 
färgen ofvan mer eller mindre grönaktig, under ljus- 
gul eller hvit, med vanligen gulaktig anstrykning; 
stjerten i spetsen urnupen eller svagt klufven. 


Afven till denna grupp höra åtskilliga små, särdeles nätta 
sångare, som ganska mycket bidraga att sprida lif och trefnad 
i våra skogar, parker och trädgardar. De flesta ibland dem 


TÄTTINGAR. 125 


förekomma visserligen temligen sparsamt och torde derföre föga 
blifvit uppmärksammade af den, som icke specielt sysselsatt 
sig med foglarnas studium; men en art, den vanliga löfsanga- 
ren, är deremot en ibland våra allmännaste småfoglar. Han 
är äfven en ibland dem, som tidigast anländer om våren och 
som först börjar sjunga och locka i våra trädgårdar. De öf- 
riga, söm äfven alla äro flyttfoglar och tillbringa vintern i sö- 
dra Europa eller Afrika, komma naägot sednare och hafva van- 
ligen sina tillhall mera 1 skogarna. 

Löfsangarna uppehålla sig mest i träden, der man ser 
dem oroligt hoppa omkring fran gren till gren, eller med fladd- 
rande vingar hälla sig stilla i luften bredvid qvistarna, för att 
gripa nagon ,derstädes mellan barren eller bladen inkrupen in- 
sekt. De lifnära sig uteslutande af insekter samt dessas ägg, 
larver och puppor, och kunna saledes alltid betraktas sasom 
för skogsträden och de öfriga kulturväxterna ganska nyttiga 
foglar. Det är en stor förnöjelse att se med hvilken färdighet 
de gripa sitt byte. Med de bladätande insekterna och deras 
larver föra de ett ständigt krig, och om icke naturen så väl 
dragit försorg om dessa sednares existens och gifvit dem för- 
mågan att så väl kunna gömma sig undan mellan hoprullade 
eller hopklibbade blad, så skulle säkert, huru talrika de än 
äro, ganska fa undkomma. 

Utom den nytta, som löfsangarna säledes göra oss genom 
"att i skog och mark, i ängar, parker och trädgårdar, i vä- 
sendtlig man bidraga till utrotandet af de skadliga insekterna, 
tillskynda de oss äfven en stor förnöjelse genom sina ganska 
lifliga och behagliga sånger, sina vackra locktoner och sitt 
jollrande qvitter. Under fortplantningstiden sjunga hannarna 
ganska flitigt och med få uppehåll, från den tidiga morgon- 
stunden till den sena aftonen, och en ibland dem, som äfven 
fatt namn af bastardnäktergal, är såsom säangare en verklig 
tusenkonstnär, ehuru hans sang är mindre vacker än märk- 
värdig. ; 

Alla hithörande arter, med undantag af bastardnäkterga- 
len, bygga sina bon på marken vid någon trädrot, under en 
buske eller bland gräs. De äro konstigt sammanfogade af fina 


126 TÄTTINGAR. 


grässtrån, bastfibrer, spindelväf, hår, ull o. s. v. och till det 
inre vanligen beklädda med hästhar, fint hö, fjäder och dun. 
Honan rufvar äggen ensam, men hannen tillför henne föda 
under liggtiden och hjelper sedermera äfven till vid ungarnas 
uppfödande. 


6. Skogssångaren (Sylvia Sibilatrix BECHST.). Öfvan rent 
grön, wunder hvitaktig; ett streck öfver hvardera ögat, huj- 
vudets sidor och strupen ljusgula: genom ögonen ett mörkgrått 
streck; 2:dra handpennan nästan lika lång med dén 4:de. — 
Längd imemot 5 tum. 

Namn: .Skogsknätt (SUNDEV.); Grön Sångare (NILSS.). 

Skogssangaren har vid ett flygtigt påseende en viss lik- 
het med den vanliga löfsångaren, och i skogen kan man lätt 
misstaga sig på dessa båda foglar, om man icke närmare känner 

Fig. 38. — deras lefnadsvanor eller fästat sin uppmärksamhet 

vid de olikheter, som förefinnas i deras locktoner 

J och sång. Bäst igenkänner man denna sångare på 

VAR den lifligt gröna färgen på kroppens öfre sida och 

/ V  föröfrigt genom de kännetecken, som vi uti det 

Skogssångarens NÄTOfvan anförda artmärket uppgifvit. Vingpen- 

Fr norna hafva rent gulgröna, i spetsen hvitaktiga 
kanter. Fötterna äro bruna. c 

Till sitt stamhåll utväljer denna lilla vackra sångare helst 
sadana skogslundar, der höga, täta och lummiga löfträd finnas. 
Bokskogarna i det södra Sverige erbjuda derföre åt honom 
särdeles lämpliga lokaler, och han är äfven der temligen all- 
män. Mot norden går han deremot icke långt, och man har 
hitintills, såvida författaren har sig bekant, icke funnit honom 
norr om Stockholm och Upsala, der han i de med resliga löf- 
träd beväxta parkerna arligen häckar. I Finland förekommer 
han ända till Kuopio. Der, liksom hos oss, håller han sig 
mest uti löfträden; men DÖBNER påstår deremot, att han i 
Tyskland oftast häckar i de stora barrskogarna. TI södra 
Europa, lika väl som hos oss, är han en flyttfogel, som emot 
hösten begifver sig öfver till Afrika. I början af Maj följande 
ar är han åter tillbaka. 


TÄTTINGAR. I RAR 


Liksom sina öfriga samslägtingar, är han liflig, munter 
och orolig. Man ser honom ofta hoppa omkring bland gre- 
narna i lummiga träd, ifrigt spanande efter insekter och larver, 
eller med sväfvande vingar och under sång förflytta sig ifrån 
det ena trädet till det andra. Hannen sjunger under hela par- 
ningstiden mycket flitigt, och hans sång, som är ganska egen- 
domlig, har man sökt att uttrycka med: tipp, sipp, sipp.....: SEYTTTT 
eller, såsom Prof. NILSSON, förliknat vid ljudet af en silfver- 
slant, som man läter på kanten kringlöpa och sedan dall- 
rande nedfalla på ett bord. Hans vanliga lockljud är ett ängs- 
ligt tjuk, tjuk. ' 

Boet bygger han på marken mellan trädrötter eller vid 
nagon tufva. Det är nästan öfvertäckt och har ingangen på 
sidan. Äggen äro 5 å 6, till färgen ljusgråa med mörka 
streck och fläckar. 


7. Vanliga Löfsångaren (Sylvia Trochilus LATH.). Ofvan 
grågrön med gulaktig inblandning: inunder hvitaktig med mer 
eller mindre gul anstrykning; öfver hvardera ögat ett dunkelt 
gulaktigt streck; I:sta handpennan ungefär med 2 linier aj 
sen längd öfverskjutande "de närmaste täckfjädrarna; 2:dra 
något längre än den b:te; fötterna ljust gulbruna. — Längd 
imemot 5 tum. 

Namn: Löfsmyg (SUNDEV.). 

I höst- och ungdrägten är kroppens undersida mera gul 
än om sommaren, då den är hvitaktig, med strupen och un- 
dergumpen blekgula samt med gula streck på bröstet. Vid 
följande art skola vi närmare redogöra äfven för de känne- 
tecken, hvarigenom denna hufvudsakligen utmärker sig ifran 
de öfriga närstaende arterna. 

Denna lilla sangare förekommer öfver hela Europa och 
hos oss är han den allmännaste af alla. Han finnes öfver hela 
landet, från det sydligaste Skåne ända långt upp i de norra 
Lappmarkerna. I skogar, ängar, beteshagar, lundar och träd- 
gardar, ja öfverallt, der träd och buskar finnas, har han sitt 
tillhåll, och sällan söker man honom förgäfves på någotdera 
af dessa ställen. Tidigt om våren, då pilarna börjat blomma, 


128 TÄTTINGAR. 


men de flesta andra träd och buskar ännu icke utvecklat sina 
knoppar, utan stå helt kala neh vinterlika, atervänder han 


Fig. 39. 


NV fas 


Lofsångaren. 


glad och förnöjd till sina gamla häckplatser, der han genast 
later oss höra sin milda, angenäma sang och sina klara lock- 
toner, hvilka ofta bilda ett lefnadsfriskt afbrott i den sur- 
rande vårkonsert, som af hundradetals bin och humlor upp- 
stämmes kring de nyutslagna, doftande pilblonimorna. Hans 
säng har man uttryckt med: didi, dydy, dehi, zia, 2ia, och 
locktonen är ett temligen starkt hvisslande: hytt, hyit, som ham 
ofta upprepar då han hoppar bland löf och qvistar för att 
fånga insekter. ä 

Boet bygger han på marken bland gräs vid en tufva eller 
buske. Det är löst sammansatt och öfverbygdt, med en öpp- 
ning på sidan. Åggen äro vanligen 5 a 6, till färgen hvita 
med rödbruna prickar. 

I skogar och trädgärdar gör denna allmänna sångare myc- 
ken nytta genom att bortplocka en mängd skadliga småinsekter. 
Nägon den ringaste skada gör han icke. å 


8. Gransångaren (Sylvia abietina NILSS.). Ofvan grå- 
grön med gulaktig inblandning; inunder hvitaktig med mer 
eller mindre gul anstrykning; öfver hvardera ögat ett dunkelt 
gulaktigt streck; 1:sta handpennan ungefär med 4 linier af 


TÄTTINGAR 129 


sin längd öfverskjutande de närmaste täckfjädrarna; 2:dra 
kortare än den 6:te; fötterna mörkbruna. — Längd inemot 
5 tum. 

Af det här lemnade artmärket kan man lätt finna, att 
denna och föregående art i afseende på färgteckningen äro 
hvarandra ytterst lika, och att det nästan endast är på be- 
nens färg, som de vid ett ytligt betraktande kunna skiljas at. 
Dessa äro nemligen hos gransangaren mörkbruna eller svart- 
aktiga, då de deremot hos den vanliga löfsangaren alltid äro 
betydligt ljusare, gulbruna. Pa uppstoppade exemplar, som 
länge förvarats i samlingar, mörkna dock benen, så att man alltid 
vid granskningen af sådana med försigtighet måste tillita detta 
kännetecken. Bäst kunna dessa foglar åtskiljas på de redan 
uppgifna vingpennornas längdförhållanden, som synas vara 
ganska konstanta. I lefnadssättet visa deremot dessa foglar 
sinsemellan ganska manga skiljaktigheter; äfvenså är deras 
säng mycket olika. ; 

Gransängaren finnes och häckar mångenstädes i Europa, 
saväl i Tyskland som ännu sydligare; men i afseende på hans 
utbredning inom Sverige har man att märka det egendomliga 
förhållandet, att han under fortplantningstiden endast bebor de 
nordöstra provinserna och blott under flyttningen, höst och 
vår, visar sig i de mellersta och södra. Han synes icke engång 
häcka hvarken i Upsala- eller Stockholmstrakten. I det egent- 
liga Lappland finnes han heller icke, och gar icke högre upp än 
der granen bildar skog. I dylika skogar har han sitt egentliga 
stamhåll. Der ser man honom ofta sitta i toppen af nagot 
mindre träd, under det att han låter höra sin lätt igenkänliga 
sång, som något liknar pilfinkens (Fringilla montana) qvitter 
och kan uttryckas med: tjipp, tjäpp, tjäpp, tjipp. tjäpp .... 
o. s. Vv. Han är liflig, munter och orolig, liksom den före- 
gaende, och, då han icke är sysselsatt med sin sång, hoppar 
han nästan beständigt från morgon till afton bland qvistarna 
för att plocka insekter, larver och puppor. 

Liksom den föregående anländer han mycket tidigt om 
våren, medan ännu löfträden äro kala, till sina häckplatser, 
och under vandringen, då han ofta besöker lundar, parker och 


Zool. II. Foglar. 9 


man a) TÄTTINGAR. 


trädgardar, låter han ofta höra sin sång och sin hvisslande 
lockton: mit, huit. Om hösten i September, Oktober") eller 
stundom ännu sednare, flyttar han bort och öfvervintrar i 
Afrika eller i Europas medelhafsländer. 

Boet, som han bygger på marken, innehåller vanligen 5 
å 6 hvita och med rödbruna prickar beströdda ägg. 


9. Gulbröstade Sångaren eller Bastardnäktergalen (Sylvia 
Hypolais LINN.). Öfvan grönaktigt grå; inunder ljusgul; näb- 
ben nedtryckt och ganska bred, har, sedd ofvanifrån, helt räta 
sidor; I:sta handpennan sträcker sig icke utöfver spetsen af 
de närmaste vingtäckfjädrarna; 2:dra längre än den ö:te; be- 
nen blygråa. — Längd nagot öfver 5 tum. 

: Namn: Bastardsångare (SUNDEV.); Bastardnäktergal och Gul- 
magad sångare (NILSS.). 

Denna sangare, som till färgteckningen liknar de före- 
gående, närmar sig i afseende på hufvudets bildning och andra 

Fig. 40. förhallanden ännu mera kärrsängarna, och har 

) dessutom äfven en viss öfverensstämmelse med 

| flugsnapparna. Hufvudet är framtill nedtryckt, 
nästan såsom hos kärrsängarna, och utlöper spet- 
sigt emot näbben, som är nedplattad, vid roten 
bred och mot spetsen småningom afsmalnande, 
Gulbröstade Sån- Med nästan fullkomligt räta, ej inböjda, sidor; 


garens näbb. Sedd 


uppifrån. näsborrarna mera rundaktiga och längre åtskilda 
än hos de föregaende löfsangarna; munvikarna försedda med 
svarta borsthår. — De båda könen, som likna hvarandra, 


äro ofvan grönaktigt gråa; omkring ögonen, äfvensom hela un- 
dre sidan af kroppen ljusgula; stjertens sidopennor med smala 
hvitaktiga kanter; fötterna blygraa med ljusa inskärningar. 
Gulbröstade sångaren finnes maångenstädes i Europa och 
är hos oss just icke sällsynt i de mellersta och södra land- 
skapen. Mot norden har han äfven blifvit funnen både i 
Jemtland och Ångermanland. Oftast har han sitt tillhåll i löf- 


”) Uti Skogsinstitutets samling finnes ett honexemplar, som är skjutet vid 
Stockholm den 21 Oktober, och i Skåne lärer han uppehålla sig tills ända 
in i November. 


TÄTTINGAR. 131 
skogsdungar, parker och någongång äfven i trädgårdarna. Han 
är ganska skygg samt derjemte, liksom sina öfriga samsläg- 
tingar, orolig, liflig och i ständig verksamhet. Sasom flytt- 
fogel anländer han en hel månad sednare än de två föregående 
löfsångarna, eller efter medlet af Maj. Vintern tillbringar han 
i Afrika, hvarifrån Ingemör J. WAHLBERG hemfört exemplar 
skjutna i Kaplandet i Mars manad. 

Vi hafva redan anmärkt, att denna fogels sång är sär- 
deles egendomlig. Han star visserligen betydligt efter näkter- 
galen och flera andra bland de utmärktare sängarna i afseende 
på tonernas styrka, fyllighet och behag; men han inlägger i 
sin sång mycken omvexling och uppblandar densamma med 
en mängd egna läten, hvilka påtagligen äro ett slags efter- 
härmning af andra i grannskapet boende foglars sanger och lock- 
ljud. Salunda kan man uti vissa strofer af densamma igen- 
känna icke blott staren, trastarna, trädgårdssångarna, svalan 
med flera små foglar, utan äfven skatan, falkarna och hack- 
spettarna. Hans vanliga lockton, som han later höra da han 
blifver ond, eller da man nalkas boet och ungarna, är ett 
sträft: tack, tack, tack, tack, och ofta hör man honom äfven, 
då han blifver mycket ifrig, skrika eller sjunga: tack - tacka- 
hyo - tackahyo, hy. 

Han bygger icke sitt bo på marken, utan 1 en buske eller 
i ett träd. Det är mycket konstmessigt sammansatt af fina 
grässtran, löf o. s. v. samt utvändigt vanligen beklädt med 
den hvita, afflarnande ytterbarken af björk. Åggen äro myc- 
ket vackra, till färgen blekröda med svartaktiga fläckar och 
streck. ; 

1. Till denna grupp hör äfven en annan liten sångare, som 
visserligen ännu icke är funnen hos oss, men som dock, enligt 


Prof. SUNDEVALLS förmenande, sannolikt förr eller sednare kommer 
att här anträffas. Denna är 

Kungsfogellika Sångaren (Sylvia superciliosa LATH). Ofvan 
smutsgrönaktig, under gulaktigt hvit; ett blekgult streck öfver 
ögonen och ett mörkt genom desamma; öfver vingen två gula tvär- 
band; hufvudet hos hannen något mörkare än ryggen, med pannan 
och hjessan längs midten något blekare; 2:dra vingpennan lika 
lång med den 8:de. — Till storleken knappt större än kunzsfogeln. 


[ 


132 TÄTTINGAR. 


Denna lilla sångare blef först upptäckt i Ryssland, men har 
sedermera blifvit funnen mångenstädes i Europa och har under 
sednare tider hvarje höst i September och Oktober visat sig på ön 
Helgoland, hvarutaf Prof. SUNDEVALL drager den slutsatsen, att han 
under häcktiden måste bebo något land norr derifrån, och att deita 
svårligen kan vara något annat än Jutland eller Norrige. Han wvi- 
stas helst i löfskog och har sitt bo fästadt högt öfver marken, 
under någon trädqvist, hvilket är ett ovanligt läge för fogelbon. 


3:dje Gruppen: Kärrsångare (Calamoherpe). Kroppsfärgen 
olivgråaktig; ofvan stundom mörkfläckig, under hvit- 
aktig med mer eller mindre rostgul anstrykning; 
pannan nedtryckt, långsträckt och mer eller mindre 
spetsigt utlöpande i näbben 7); vingarna synas korta, 
fötterna deremot höga med långa klor; stjerten i 
spetsen starkt afrundad. 


De till denna grupp hörande sångare äro äfven särdeles 
nätta och lifliga foglar. De flesta uppehålla sig i täta Vass- 
bänkar vid floder, sjöar och andra vatten. Här hålla de sig 
vanligen dolda samt klättra och hoppa med mycken färdighet upp 
och ned på de smala rören. En art uppehåller sig dock nästan 
endast bland buskar, gräs och andra höga växter i när- 
heten af vatten och kärr. De lefva alla uteslutande af in- 
sekter, larver och dylikt. 

En art sjunger ganska utmärkt, omvexlande och melodiskt; 
men de öfrigas sång är mera egendomlig än vacker och består 
af skärrande toner. stundom uppblandade med åtskilliga hviss- 
lande ljud, som hafva ett slags likhet med andra småfoglars 
läten. Ofta sjunga de långt in på nätterna, och i sådana 
vassbänkar, der flera häcka, råder vanligen mycken liflighet 
derigenom, att de ständigt aflösa eller liksom söka att öfver- 
rösta hvarandra; och under den stilla sommarnatten utgöra 
dessa deras sånger onekligen ett ganska behagligt afbrott i 
den eljest på sådana ställen allmänt rådande tystnaden, syn- 
nerligast som man derifrån vanligen endast väntar sig att få 
höra fiskarnas slag i vattnet eller grodornas gurglande läte. 


”) Sedt i profil har hufvudet i skapnaden en ganska påfallande likhet med 
hufvodet af en nabbmus. 


RN 


TÄTTINGAR. 133 


De bygga sina bon med mycken konstfärdighet, merändels 
emellan nägra vasstänglar, vid hvilka de fastsurra der förmedelst 
fina grässtrån. Af dylika grässtrån äro de äfven samman- 
satta, och hafva utseendet af öppna skålar med mycket tjocka 
bottnar. 


Hithörande arter äro ännu icke af ornithologerna tillfyl- 
lest utredda eller kända. Deras ofta mycket otillgängliga vi- 
stelseort och deras lefnadssätt göra att man icke varit i till- 
fälle att närmare studera dem. För flertalet af våra läsare 
torde de icke alls vara kända. 


10. Säfsångaren (Sylvia Schenobenus LINN.). ÖOfran 
olivgrå och mörkfläckig;: inunder helt och hållet hvitaktia, med 
svag Tostgul anstrykning: öfver ögonen ett hvitaktigt band; 
öfvergumpen rödgrå: första handpennan kortare än de när- 
maste täckfjädrarna; 2:dra nästan lika lång med den 3:dje, 
längre än den 4:de. — Längd 5—35! tum. 

Namn: Säjstig. 

Säfsangaren är lätt att skilja från de öfriga hos oss funna 
arterna derpa, att han- ofvan är mörkfläckig och har öfver 
hvardera ögat ett bredt, hvitt streck, som starkt framlyser 
derigenom, att det ofvan- och nedantill begränsas af mörk- 
brunt. Föröfrigt finnas, såsom nämndt är, några olikheter i 
afseende på handpennornas längdförhaällanden. — Ungarnes 
första fjäderklädnad är mera fläckig och oren än de äldres. 


ex) 
— 
2 
(=) 
[> 
[-H 
[9] 
ip 
Mo 
|) 
ga 
2» 
Lr | 
fu 
ip 
2 
jar 
[>] 
- 
» 
A 
jan 0 
-— 
—-— 
[> 
(45) 
=) 
=) 
2 
[01] 
jan | 
>) 
KK 
7 
mm 
lag | 
ip 
mm 
ar 
mö 
|] 


garen hos oss den allmännaste; men han synes icke gå så 
långt mot norden här, som i Norrige. Söderut lärer han om 
sommaren finnas i hela det öfriga Europa. Vintern tillbringar 
han i mindre Asien, Egypten och Nubien. 

Han uppehåller sig från Maj, då han anländer, tills i Sep- 
tember, då han åter fiyttar bort, bland tät vass och säf vid 
stränderna af sjöar, kärr, floder o. s. v. Han är mycket skygg 
och gömmer sig genast undan bland vassen då han märker 
någon fara. Om våren, innan den nya vassen ännu hunnit 
växa upp, ser man honom klättra och gömma sig bland den 


134 TÄTTINGAR. 
gamla, vissnade vassen eller också sitta i täta buskar, som 
växa 1 närheten. 


Fig. 41. 


| då NI I 
PNAL ND 
| Mill i 
/ I fe f 


4 ) / N 
V (SYTT 
fö U VI 
NAN 
/ UNVINER NG 
I INA 


|) 


6 TN 
MM | 
NN | 
FÖ 


Säfsångaren. 


Under fortplantningstiden sjunger hannen mycket ifrigt, 
synnerligen aftnar och morgnar, men äfven ofta hela natten. 
Sängen är icke oangenäm, ehuru den till största delen endast 
består af skärrande, sträfva toner. 

Boet bygger han, på sätt nämndt är, emellan nägra rör il 
vassen, eller i någon närstaende buske. Aggen, vanligen 5, 
äro till färgen smutsigt hvita eller gråaktiga med bruna streck 
och punkter. 


11. Rörsångaren (Sylvia arundinacea LATH.). Ofvan utan 
Häckar, gråbrun med en svag rostgul eller rödaktig anstryk- 
ning, isynmerhet på öfre täckfjädrarna och bakryggen; inunder 


TÄTTINGAR. il3S 


hvitaktig med en rostgul eller brungul anstrykning på bröstet 
och sidorna; I:sta handpennan kortare än de närmaste täck- 
fjädrarna; 2:dra kortare än den 3:dje, lika lång med den 4:de. 
— Längd omkring 53 tum. 

Rörsångaren, som är allmän i Danmark, Tyskland, södra 
Ryssland o. s. v. har, sävidt författaren känner, hitintills en- 
dast blifvit funnen på nagra ställen i södra och vestra Skåne 
samt vid Götheborg. Det är dock ganska troligt att han äfven 
finnes annorstädes, kanske till och med, såsom man uppgifvit, i de 
mellersta landskapen. Han har nemligen en ännu större för- 
maga att hålla sig dold och undangömd än den föregaende, 
och hans sång är svagare. Föröfrigt torde dessa foglar, hvad 
lefnadssättet angar, sinsemellan i det närmaste öfverensstämma. 
Boet bygger han mellan några hopbundna rörstänglar. 
Äggen äro 4 å DD grönaktigt hvita och tätt beströdda med 
oregelbundna, bruna och grönaktiga fläckar. 


12. Träsksångaren (Sylvia palustris BECHST.). ÖOfvan 
utan fläckar, brungrå med svag, smutsgrön anstrykning, isyn- 
nerhet på bakryggen; inunder hvitaktig med smutsgulaktig an- 
strykning på bröst och sidor; 1:sta vingpennan kortare än de 
närmaste täckfjädrarna; 2:dra märkbart längre än den 4:de. 
— Längd omkring 51 tum. 


Denna sångare är ytterst lik den föregående, från hvilken 
han knappast utan närmare jemförelse kan skiljas. Fjäder- 
klädnaden saknar dock all rödaktig anstrykning och vingpen- 
nornas längdförhåallanden är nagot olika. I lefnadssättet visar 
emellertid träsksängaren flera olikheter, hvarigenom han med 
skäl torde böra anses såsom en skild art. Han uppehåller sig 
nemligen icke bland vassen ute öfver vattnet, utan i grann- 
skapet deraf bland gräs, nässlor, säd o. s. v. och hans sång 
lärer vara mycket vackrare, renare och mera omvexlande än rör- 
sångarens. Men han förekommer, såsom det pästas, alltid tillsam- 
mans med denne sednare. I södra och sydvestra Skåne lärer han 
icke vara sällsynt, och det är äfven sannolikt, att han finnes vid 
Götheborg. Atminstone påstår sig Prof. SUNDEVALL derifrån 


136 TÄTTINGAR. 


hafva erhållit ett exemplar, som synts honom mera öfverens- 
stämma med S. palustris än med S. arundinacea. 


1. Af andra kärrsångare, som möjligen skulle kunna finnas 
hos oss, anför Prof. SUNDEVALL följande: 

1) Sylvia turdoides Mey. Utan fläckar; ofvan gulgrå, inun- 
der orent hvit med rostgul anstrykning på bröstet och sidorna. 
Till storleken som en mindre trast. Finnes nästan 1 hela Europa, 
söder om Östersjön, samt 1 Asien och Afrika. TI lefnadssättet lik- 
nar han rörsångaren. För flera år tillbaka sköts uti vassen vid 
Götheborg en sångare, som intendenten A. MALM beskrifvit (uti 
Ofversioten. ar SC OVE EAkad: si onorhandl förtär T85T sida ETS 
under namn af Calamoherpe media, men som Prof. SUNDEVALL för- 
modar icke vara skild från S. turdoides, ehuru den är af något 
mindre storlek. Då emellertid hitintills blott ett enda exemplar 
blifvit tillvarataget, torde det vara svårt, om icke alldeles omöjligt, 
att afgöra huru härmed egentligen förhåller sig. 

2) Sylvia aquatica LATH. Gulgrå; ryggen svartfläckig; huf- 
vudet ofvan svart med ett gulgrått band längs midten och ett 
streck af samma färg öfver hvardera ögat. Funnen i Slesvig och 
lärer ej vara sällsynt i Tyskland. Liknar i lefnadssättet - säf- 
sångaren. 

3) Sylvia Cariceti Nauvm. Lik föregående, men har några 
svarta längdstreck på strupen oeh kroppens sidor. Funnen på 
Seeland. 

4) Sylvia Locustella PENN. Ofvan gröngrå, svartfläckig, in- 
under orent hvitaktig; de undre stjerttäckfjädrarna långa med 
smala, svartaktiga längdfläckar, en midtåt hvarje fjäder. Till stor- 
leken lik säfsångaren. Finnes 1 större delen af Europa söder om 
Ostersjön och är funnen 1 Slesvig och Holstein. Dess sång är 
ganska egendomlig och har mycken likhet med det ljud, som den 
stora gröna gräshoppan (Locusta viridissima) frambringar. Han vi- 
stas ibland täta buskar och snär och är mycket skygg. 


Flugsnappare-slägtet (Muscicapa LINN.). 


Hithörande foglar utmärka sig ifrån de nästföregående huf- 
vudsakligen derigenom, att näbben är nedtryckt och bred, så 
att dess bredd straxt bakom näsborrarna är ungefär lika med 
afstandet ifrån dessa sednares framkant till underkäkens spets, 
samt derigenom att näsborrarna till större delen äro öfver- 
täckta af sma, borstlika fjädrar och mungiporna beväxta af 


TÄTTINGAR. 137 
några långa borsthår”). Föröfrigt har näbben, sedd ofvan 
ifrån, räta käkkanter, och öfverkäken, som i spetsen är något 
litet nedböjd, har på hvardera sidan bakom denna sednare en 
tydlig inskärning. Vingarna äro långa och spetsiga; I:sta 
handpennan kort, d. v. s. föga längre än de närmaste täck- 
fjädrarna; 3:dje och 4:de längst. Fötterna korta; tarserna 
litet längre än mellantan med klo. 

Flugsnapparna bebo skogar, parker och trädgardar, der 
de nästan beständigt uppehålla sig ibland träden. Nagra före- 
draga barrskogar, andra åter vistas helst i löfskogar. Hvarje 
par uppehåller sig under fortplantningstiden inom ett bestämdt 
område, der dessa foglar ofta utvälja åt sig vissa träd, i hvilka de 
företrädesvis hålla till. Inom detta område tåla de icke nagra 
andra af sina likar, utan såsnart ett sådant inträng sker, 
uppstår alltid en häftig strid, hvarvid de jaga hvarandra och 
tumla om i luften liksom svalorna. Vanligen far man i sko- 
garna se dessa foglar med slokande eller klippande vingar sitta 
på någon torr gren, i spetsen af en gärdesgardsstör eller på 
något annat upphöjdt ställe, hvarifrån de kunna öfverskada 
sin jagtmark och bemärka förbiflygande insekter. Saåsnart en 
sådan kommer i deras asyn, skynda de genast att uppfanga honom, 
hvarvid de icke sällan sättas i tillfälle att visa sin förmåga att 
med en svalas skicklighet röra sig och svänga om i luften. 
Sällan misslyckas deras jagt, men i hvilket fall som helst ater- 
vända de till sitt förra sittställe, för att i lugn afbida ankom- 
sten af ett nytt byte, som under de varma sommardagarna 
vanligen icke länge låter vänta på sig. 

På marken ser man sällan dessa foglar. Komma de na- 
gongang dit, så är det blott för att gripa en insekt, och de 
flyga åter skyndsamt derifran. 

Hos oss kunna flugsnapparna anses såsom öfvervägande nyt- 
tiga foglar. De lefva, såsom nämndt är, af insekter och för- 
tära en mängd sådana, som äro skadliga för träden och de 
öfriga kulturväxterna. Visserligen påstås det, att den brokiga 
flugsnapparen äfven skall förtära bär om hösten och derigenom 


”) Tveune af dem räcka t. o. m. framom näsborrarna. 


138 TÄTTINGAR. 


göra skada i trädgårdarna; men vi tro dock att denna be- 
skyllning, som han egentligen fatt uti Italien, mera tillkommit 
såsom ett svepskäl att derstädes opåtaldt få döda honom. 
Skulle detta vara förhållandet, så anse vi det såsom ett godt 
tecken, emedan man derigenom på sätt och vis tyckes vilja 
erkänna, att mördandet af de nyttiga smafoglarna, som sedan 
långliga tider fortgatt uti södra Europa, är en ganska tadelvärd 
industri. Man vill äfven påstå, att flugsnapparna vid biku- 
porna skulle döda en mängd bin; men författaren har ingen- 
städes hört omtalas att detta inträffat hos oss, och aldrig ob- 
serverat att dessa foglar, såsom några författare uppgifva, fån- 
gat bin eller getingar. Men säkert är att de bortplocka en 
oändlig mängd skadliga småinsekter, och af denna anledning 
maste vi halla dem för nyttiga samt såsom sådana rekom- 
mendera dem 1 vara landtmäns och trädgardsodlares sorgfälliga 
skydd och vård. 

Flugsnapparna äro icke allenast hos oss, utan äfven öfver 
hufvud taget i hela Europa, flyttfoglar, som tillbringa vintern 
långt in uti Afrika. Under flyttningarna ser man dem i 
större eller mindre sällskaper, eljest lefva de mest parvis eller 
familjevis. | 

Vissa ibland dem — de svartbrokiga — hafva en ganska 
vacker, starkt ljudande och omvexlande sång; andra åter äro 
såsom sängare riktiga stympare. De låta ofta höra ett fint 
hvisslande läte: ist, ist eller zelu. 

Deras bon, som man oftast finner uti trädhålor, äro icke 
sammansatta med någon särdeles konstfärdighet. Honan ruf- 
var ensam och är under liggtiden så litet skygg, att man kan 
ga henne helt nära innan hon lemnar äggen. 

De arter, som höra till vår fauna, kunna hänföras till 
tvenne särskilda underafdelningar. 


A. Näbben, från munviken räknadt, ungefär af tarsens 
längd. — Muscicapa LINN. 


1. Gråa Flugsnapparen (Muscicapa Grisola LINN.) Öfvan 
gråaktig med mörka fläckar på lhufvudet; inunder hvit med 


TÄTTINGAR. 139 


gråbruna, längslöpande fläckar på halsen och bröstet. — Längd 
omkr. 6 tum. 

Anm. Hvita varieteter förekomma någongång af denna art. 

Hannen och honan äro till färgteckningen sinsemellan nä- 
stan alldeles lika. Vingarna och stjerten grabruna med smala, 
bleka fjäderkanter. — Ungarna äro ofvan gråa, hvitfläckiga; 
inunder hvita med gråaktiga sidokanter pa fjädrarna. 

Denna flugsnappare är en ibland de allmännast förekom- 
mande smafoglar. Han finnes hos oss snart sagdt öfver hela 
landet, der skog växer, och är äfven utbredd öfver hela det 
öfriga Europa samt en stor del af Asien. Sasom flyttfogel 
lemnar han våra skogar i September och återvänder följande 
vär i början eller medlet af Maj, alltefter arstidens beskaf- 
fenhet. Under vintern har han t. o. m. blifvit träffad ända i 
södra Afrika. 

Han bebor såväl barr- som löfskogarna och häckar äfven 
ofta i parker och trädgårdar. Af naturen rofgirig och glupsk 
förtär han dagligen under sommarmånaderna en stor mängd 
insekter och: gör af denna anledning, synnerligen emot slutet 
af sommaren sedan ungarna blifvit utvuxna, ganska mycken 
nytta. 

Hans sång, som han dock mera sällan låter höra, är gan- 
ska ofullkomlig, består blott af skärrande toner och är så 
svag, att den endast kan förmärkas då man är fogeln helt 
nära. Deremot gifver han sig ofta tillkänna genom locktonen, 
som utgöres af ett fint, hvisslande ”ist, "ist. 

Genom sin snabba flygt, de långa vingarna och de korta 
tarserna, påminner han mycket om svalorna; men man ser 
dock redan på afstand att man har en flugsnappare framför 
sig, om man lägger märke till hans sätt att fånga insekter. 
Han sitter nemligen, sasom vi redan omtalat, i toppen af nå- 
got mindre träd, på en torr gren, gärdesgardsstör eller annat 
dylikt upphöjdt föremal, ifrigt spejande efter förbiflygande in- 
sekter, gör derifran, då han fatt sigte på en dylik, en kort 
utflygt, svänger omkring några slag flaxande i luften, griper 
sitt byte och atervänder derefter till samma ställe. Han är 
om sommaren föga skygg, och da han blifver uppskrämd flyger 


140 TÄTTINGAR. 


han endast en kort sträcka till ett annat träd, för att åter 
genast börja sin jagt. Om hösten äro deremot de gamla 
mycket rädda. 

Sitt bo bygger han dels uti ihaliga träd, stubbar, stockar 
och dylikt, dels mellan gärdsel, i takrännor på hus o. s. Vv. 
Stundom finner man det äfven helt öppet beläget i hörnet af 
nagon taklist, 1 en grenklyka nära stammen. af ett träd och 
pa flera andra ställen. Det är sammansatt af mossa, fina 
strån och gräsrötter samt inuti fodradt med fjäder, dun, hår 
och ull. Åggen äro vanligen 5, till färgen smutsigt hvitgråa 
och beströdda med temligen jemnt fördelade, blekt brunröda 
fläckar. 


B. Näbben, från munviken räknadt, kortare än tarsen. 
— Ficedula BRISS. 


2. Brokiga Flugsnapparen (Muscicapa atricapilla LINN-.). 
Svart och hvit eller grå och hvit; de inre handpennorna blott 
vid sjelfva roten hvita, den 2:dra något kortare än den ö:te. — 
Längd omkr. 51 tum. 

Namn: Svart och hvit Flugsnappare (Ni11ss.); Östergöthl. 
Trädsvala. 

Hannen i sommardrägt är ofvan svart med en hvit fläck 
i pannan, gråaktig öfvergump och en stor hvit fläck på vingen. 
Denna sednare uppkommer derigenom, att de långa täckfjä- 
drarna och hela yttre kanten af de 3 inre armpennorna hafva 
denna färg. Föröfrigt äro den 6:te—10:de handpennan vid 
roten ej längre hvita än handtäckfjädrarna räcka. Alla undre 
kroppsdelar rent hvita. Stjerten svart, endast hos yngre in- 
divider äro de 2 eller 3 yttre sidopennorna utåt hvitkantade. 

Hannen i höstdrägt och honan äro ofvan gråaktiga med 
gulbrun anstrykning. Pannan utan hvitt. De stora vingtäck- 
fjädrarna endast 1 spetsen smutsigt hvitaktiga. Honans 3 yttre 
stjertpennor bredt hvitaktiga. Föröfrigt som om sommaren. 

Ungarna fläckiga, igenkännas fran den föregåendes på den 
kortare näbben. 

Anm. En del hannar fortplanta sig redan i andra året, me- 
dan de ännu hafva en grå drägt liksom honorna. 


TÄTTINGAR. 141 


Denna Hugsnappare är äfven en af Europas mera allmänt 
förekommande foglar och hos oss finnes han öfver hela landet, 
från Skåne ända långt inom polcirkeln. Men ehuru detta nu- 
mera är förhållandet, har det likväl icke alltid så varit. 
LINNÉ anför honom blott såsom känd från Skåne, och, ehuru 
man derutaf icke bestämdt kan sluta till, att han under den 
tiden icke fanns i det mellersta Sverige, synes dock detta vara 
ganska sannolikt, emedan en så utmärkt fogel omöjligen skulle 
kunna hafva undgått en så skarpsinnig forskares uppmärksam- 
het. Säkert är, att han åtminstone då icke var på långt när 
så allmän som nu. Han har således sedan LINNES tid förökat 
sig ganska ansenligt och spridt sig mycket vida omkring i 
landet. Numera söker man honom knappast förgäfves i någon 
enda park, trädgård eller skogslund i södra och mellersta de- 
len af landet. Såsom flyttfogel anländer han i slutet af April 
eller början af Maj, och begifver sig ater småningom bort i 
September. 


Han är munter och liflig, men, trogen sin flugsnappare- 
natur, sitter. äfven han stilla med klippande vingar på en 
trädgren, för att afbida ankomsten af nagon förbiflygande in- 
sekt, som han då genast är beredd att gripa. Stundom ser 
man honom äfven flyga ned till marken, da han derstädes var- 
seblifvit ett byte; men han begifver sig ater på ögonblicket 
tillbaka till trädet. På marken finner han sig alltid främ- 
mande, och man ser honom aldrig hoppa omkring i gräset eller 
på sandgångarna, liksom många andra småfoglar. 


Vi hafva anvmärkt, att den gråa flugsnapparen i sitt be- 
teende något erinrar om svalorna. I viss män gäller detta 
äfven om denna, ehuru likheten med arterna till sångaresläg- 
tet här är mera påfallande. Mest framträder en sådan öfver- 
ensstämmelse i sängen, som är stark och omvexlande samt 
består af rena, välljudande toner. Om vären och under hela 
fortplantningstiden sjunger hannen ganska flitigt, sittande i 
toppen af ett träd eller på en af dess grenar. 


Sitt bo bygger denna flugsnappare mest uti ihåliga träd. 
Det är löst och föga konstmessigt hopfogadt af fina grässtrån, 


142 TÄTTINGAR. 


barkflag o. s. Vv. Åggen äro vanligen 4 å 5, till färgen ljus- 
blåa, ofläckade. 


3. Halsbandade Flugsnapparen (Muscicapa collaris BECHST.). 
Svart och hvit, eller grå och hvit; nästan alla handpennorna 
vid roten bredt hvita, den 2:dra något längre än den 5:te. — 
Längd omkr. 51 tum. — M. albicollis NILSS. 

Namn: Hvithalsad Flugsnappare (NILSS.). 


Fig. 42 


Halsbandade Flugsnapparen. 


Denna flugsnappare är mycket lik den föregående; men skiljes 
ibland annat derpå, att vingarna, utom den stora hvita fläcken öfver 
armpennorna, äfven hafva en annan på handpennorna, som, då 
vingen är hoplagd, synes framför de svarta handtäckfjädrarna. 
Denna fläck uppkommer derigenom, att alla handpennorna, utom 
ett par af de första, vid roten äro bredt hvita. Hos föregående art 
äro blott de 4 å 5 inre vid roten hvita, men denna färg sträcker sig 
icke så långt och synes icke då vingen är hoplagd. Föröfrigt 


TÄTTINGAR. 143 


är den andra vingpennan alltid något längre än den 5:te. I 
sommardrägt är hannen ganska utmärkt genom sin teckning 
och lätt att igenkänna. Han har nemligen icke blott hela 
pannan, utan äfven en ring omkring bakhalsen hvita. Hos 
äldre hannar -blifver stjerten nästan helt svart. Hos yngre 
deremot är den tecknad med mera hvitt än hos individer i 
samma alder af föregaende art. 

Ehuru denna flugsnappare synes hafva sitt egentliga hem- 
land i södra Europa, har han dock under sednare aren blifvit 
funnen häckande och i stort antal på Gotland. Men eljest 
har han icke blifvit anmärkt inom landet annat än under flytt- 
ningstiden, da han ett par gånger blifvit skjuten i Skåne”). 
Åfven i Danmark, har han några ganger visat sig och i Tysk- 
land förekommer han oftare, ehuru mycket oregelbundet. 

I lefnadssättet öfverensstämmer han ganska nära med före- 
gaende art. Liksom denna sjunger han under parningstiden 
ganska flitigt, och hans säng är både starkt ljudande och om- 
vexlande. Conservator MEVES har sökt att uttrycka den- 
samma på följande sätt: mit, lhuit, hit-tsik hety, tåa, tåa 
tsitt-tse tse quing eller fink. Vid fara låta både hannen och 
honan höra ett långdraget ip, eller diip zeck, zeck. Hans lock- 
ton lärer som vanligt utgöras af ett pipande 'st, ”st. 

Boet bygges uti ihåliga träd, och äggen äro blågröna, 
ofläckade samt vanligen 5 a 6 till antalet. 

1. Här vilja vi äfven med några ord omnämna en fjerde art, 
som visserligen icke tillhör vår fauna, men som en gång förirrat 
sig hit och blifvit fångad på en ångbåt i trakten af Landsorts 
fyrbåk (söder om Stockholm) den 24 Maj 1855. Man har gifvit 
den namn af 


Lilla Flugsnapparen (Muscicapa parva BEcHst.). Ofvan grå- 
aktig med brun anstrykning; inunder hvitaktig; stjerten svart med 
på Iwardera sidan 4 från roten till 3 af sin längd hvita pennor; 
vingen utan hvitt; 2:dra handpennan lika lång som den 6:te; stru- 
pen hos äldre hannar rödgul och hufvudets sidor blågråa. — Längd 
omkr. 41 tum. 


”) Uppgiften i Skand. Fauna sid. 275 om, att denna fogel blifvit sedd af en 
handlande MALMLEÉN vid Götheborg, lemna vi, af flere skäl, helt och hållet 
utan afseende. 


144 TÄTTINGAR. 


Denna flugsnappare tillhör egentligen de sydöstra trakterna 
af Europa. I afseende på kroppsställning och färgteckning har 
han en viss likhet med rödhaken (Luse. Rubecula); men kännes 
lätt igen på stjertens hvita färg. I träden lärer han klänga likt 
mesarna då han söker sin föda. 


Gylling-slägtet (Oriolus LINN.). 

Ehuru detta slägte, tillsammans med fera utländska, rätteligen 
borde bilda en egen familj, ställa vi det dock här på grund der- 
utaf, att det har de flesta kännetecken gemensamma med de öfriga 
hithörande fogelslägtena och följaktligen derigenom bör vara lätt 
att få reda på utaf hvarje nybegynnare, som med uppmärksamhet 
följer gången af vårt här framställda fogelsystem. Vi hafva gjort 
detta till hufvudsak i denna afhandling, äfven om det någon gång 
måste ske på bekostnad af det strängt vetenskapliga. Föröfrigt 
kunna gyllingarna icke egentligen räknas till vår fauna. Det är 
blott en art, som någon gång tillfälligtvis blifvit sedd eller skjuten 
härstädes. 

Näbben är hos dessa foglar stark, utdragen och har någon 
likhet med näbben hos krakfoglarna ”); men den fjäderklädda hak- 
viken sträcker sig icke så långt fram, och de nakna, sinsemellan 
långt frånskilda näsborrarna ligga helt och hållet framom ansigtets 
fjäderklädnad. Vingarna äro långa; 1:sta handpennan lång, föga 
kortare eller lika med armpennorna och således betydligt längre än 
de närmaste täckfjädrarna; 3:dje längst. Stjerten sträcker sig föga 
utom de hoplagda vingarna, i spetsen tvär. Benen starka; tar- 
serna kortare än näbben från munviken och föga längre än mel- 
lantån utan klo, framtill försedda med grofva inskärningar. — 
Könen äro till färgteckningen olika, men ungarna likna honan. 

Gyllingarna äro smärta, trastlika foglar, som lefva i skogarna, 
om sommaren mest parvis, om hösten vanligen i mindre sällskaper. 
De äro mycket skygga och ytterst lifliga samt lifnära sig af insek- 
ter, bär och mjuka frukter. Sina bon bygga de med mycken 
konstfärdighet på qvistarna 1 höga träd. I Europa äro de flytt- 
foglar. 


1. Sommargyllingen (Oriolus Galbula LINN.). De undre 
ving- och stjerttäckarna samt stjertens spets gula; fötterna blygråa:; 
hannen: vackert gul, med ett band mellan näbben och hvardera ögat 


”) Prof. NILSSON upptager af denna anledning i Skand. Fauna både detta och 
blåkråkeslägtet i samma familj som de egentliga kråkfoglarna, från hvilka 
de dock äro vida skilda. 


TÄTTINGAR. AG 


samt vingarna och stjerten svarta; honan och ungfoglarna: oliv- 
gröna, inunder hvitgråa med smala, mörka längdfläckar, vingarna 
och stjerten svartaktiga. — Längd 9—10 tum. 

Namn: Gylling, Gultrast, Sommarguling. 

Sommargyllingen finnes i de flesta europeiska länder; men hos 
oss har han, såsom nämndt är, endast blifvit sedd eller skjuten några 
få gånger, och samma förhållande lärer det äfven vara i England. 
I östra delarne af mellersta och södra Finland förekommer han 
temligen allmänt. Om vintern uppehåller han sig i Afrika. 

Han är en mycket liflig, orolig, skygg och försigtig fogel, som 
mest lefver bland de täta löfkronorna i skogar och trädgårdar. 
Här gömmer han sig undan och kan knappast bemärkas annat än 
genom sin sång, som består af några vackra föjtlika toner, hvilka 
kunna uttryckas med piripiriol eller orioli och som ofta åtföljas af 
ett sträfvare ”präk eller chrrr. Till marken kommer han högst 
sällan, kanske endast för att dricka, och rör sig derstädes mycket 
otympligt. Bland trädgrenarna hoppar han deremot med utmärkt 
skicklighet och hans flygt är äfven mycket snabb och uthållande. 
Tyska ornithologer uppgifva, att gyllingarna lefva parvis och ensligt, 
men M. v. WRIGHT, som observerat dessa foglar i Finland, säger 
deremot, att de visserligen sinsemellan äro trätgiriga, men, det 
oaktadt, ganska sällskapliga, och att de äfven under sommaren före- 
komma tillsammans. Om hösten, då de lifnära sig af bär och 
frukter samt ströfva omkring med ungarna, torde de alltid lefva 
mera tillsammans än eljest. Om sommaren utgöres deras föda 
uteslutande af insekter. 

Boet är mycket konstigt sammansatt af fina grässtrån, rötter, 
mossa, ull o. s. v. och fästadt i en esrenklyka på ett träd eller 
högre buske. Aggen äro hvita och kring den tjockare ändan be- 
strödda med svartbruna punkter och fläckar. 


Törnskate-slägtet (Lanius LINN.). 


Hithörande foglar hafva en stark och mycket hoptryckt 
näbb, hvars öfverkäk 1 spetsen är hakformigt nedkrökt utöfver 
underkäken, som är något uppåt böjd; öfverkäkens inskärning 
på hvardera sidan ganska djup, bildande vid sin bakre kant 
en skarp, tandformig flik; munvikarna kantade med omkring 6 
borsthär, som tilltaga i längd inåt; näsborrarna aflänga och 
betäckta af framåtliggande borstlika fjädrar. Vingarna tem- 
ligen korta; l:sta handpennan kort; 2:dra kortare än den 3:dje, 
som jemte den 4:de är längst. Stjerten lång; i spetsen mer 
eller mindre afrundad. Fötterna undersätsiga; tarsen längre 

Zool. II. Foglar. ; 1057 


146 TÄTTINGAR. 


än mellantan, dess framsida med grofva och mycket tydliga 
inskärningar, baksidan från hälleden till 3 af sin längd slät, 
sedermera försedd med nagra oregelbundna inskärningar och 
ojemnheter; klorna starka, krökta och spetsiga. 

Törnskatorna äro rofgiriga och modiga, men tillika sluga, 
oroliga och försigtiga foglar. Man ser dem ofta sitta i toppen 
eller på de högsta grenarna af träd och buskar, öfverskådande 
sina jagtområden, och då de märka någon förbiflygande insekt 
eller smafogel, eller då de på marken blifva varse någon ödla, 
groda, ratta eller dylikt, uppeggas genast deras mordlust och 
de störta sig likt falkarna på sitt byte, gripa detsamma och 
flyga ater tillbaka, antingen för att derutaf genast göra sig en 
maltid, eller för att gömma det till kommande behof. En 
ibland dem, nemligen varfogeln, är isynnerhet mycket rofgirig 
och tillgriper icke allenast hvarjehanda små djur, utan pröfvar 
äfven sina krafter på sådana, som t. o. m. äro större och star- 
kare än han sjelf. Han :' är modigare än de flesta roffoglar, 
hvilka ofta äro utsatta för hans förföljelser. Sålunda ser man 
honom icke sällan oroa och retas med vråkar, ugglor och an- 
dra roffoglar samt med korpar och kräakor, som komma i när- 
heten af hans tillhåll, och han jagar dem oftast på flygten. 
Äfven de öfriga arterna till detta slägte utmärka sig genom mod 
och rofgirighet, ehuru de, i anseende till sin oansenligare kropps- 
storlek och styrka, naturligtvis endast kunna bemäktiga sig 
ett mindre byte. I allmänhet lemna icke gerna dessa foglar något 
mindre djur oantastadt. De behöfva också för sitt uppehälle 
en riklig mängd af näringsämnen, och äfven sedan de tillfreds- 
ställt sin matlust äro de icke overksamma, utan deremot van- 
ligen ifrigt sysselsatta med insamlandet af nytt förråd för 
kommande behof. Törnskatorna äro af denna anledning ibland 
de få foglar, som i likhet med flera däggdjur af gnagarnes 
ordning, samla förråder af födoämnen, som de sedermera till- 
gripa, då behofvet af en eller annan anledning så paåfordrar. 
Men dessa förrader gömma de icke undan uti ihåliga träd eller 
i jorden, utan de spetsa upp dem på tornarna och tag- 
garna af de buskar, i hvilka de hafva sina tillhåll. Man finner 
derföre på sadana ställen, der törnskatorna vistas, en hel 


> 


TÄTTINGAR, FAT 


mängd insekter, sasom humlor, skalbaggar, gräshoppor o.s.v., 
samt småfoglar, möss, ödlor med flera andra smådjur på dy- 
likt sätt uppstuckna. Härigenom kunna de emellanåt an- 
ställa sina ordentliga maltider, då deremot de flesta andra 
foglar, som genast sluka sin föda, maste ut på ny fångst 
da hungern pakommer. Liksom roffoglarna nedsvälja törn- 
skatorna ofta hären, fjädrarna och de härdare delarna af 
sitt byte samt uppkasta sedermera dessa, såsom näringsmedel 
odughga ämnen, i form af bollar. 

I skogar, ängar, betesmarker och trädgårdar, der törn- 
skatorna mest hafva sina tillhåll, vistas de nästan ständigt i trä- 
den och buskarna, bland hvilkas qvistar, äfven de mest täta 
och taggiga, de hoppa och röra sig med mycken färdighet. 
Pa marken röra de sig deremot mindre skickligt. Deras flygt, 
som bildar sma baåglinier, sker med surrande vingslag och 
mycket utspärrade vingpennor. De flyga sällan en längre 
sträcka i sänder, utan hvila sig emellanåt på passande ställen, 
äfven då de förföljas. Ofta ser man dem med fladdrande 
vingslag hålla sig stilla på ett ställe i luften, liksom falkarna, 
samt derefter pilsnabbt störta sig ned till marken, för att 
fanga ett byte. I allmänhet hafva de, då de sitta, en temli- 
gen upprätt ställning, och röra ofta stjerten upp och ned eller 
at sidorna. - 

Törnskatorna äro af ett trätgirigt lynne och kunna svaår- 
ligen fördraga andra foglar i sin omedelbara närhet, atminstone 
icke de insektätande småfoglarna, som af dem alltid blifva för- 
jagade eller dödade. Vill man derföre skydda dessa sednare 
i parker och trädgårdar, är det alltid rådligast att skaffa un- 
dan törnskatorna, i händelse de derstädes söka att innästla 
sig. Under sistförflutne sommar hade författaren tillfälle att 
iakttaga deras beteende mot åtskilliga småfoglar. Ett par af 
den allmänna törnskatan inkräktade nemligen ett litet område 
i en park, der förut löfsangaren (Sylvia Trochilus) och träd- 
gardssangaren (S. hortensis) hade anlagt sina bon och börjat 
sin äggläggning. Da törnskatorna fatt sitt bo färdigt och ho- 
nan börjat ligga, var hannen ifrigt sysselsatt med anskaffandet 
af föda at sig och henne och inom kort befunnos de späda, 


148 TÄTTINGAR. 


nykläckta ungarna i de omnämnda småfogelreddarna beröfvade 
sina föräldrar, hvarigenom de snart omkommo af svält. Om 
törnskatorna dödade dessa foglar eller endast jagade bort dem 
var författaren visserligen icke i tillfälle att iakttaga, men det 
förra synes vara det mest sannolika, emedan en stor brist på 
större insekter och annan för törnskatorna lämplig föda under 
hela häcktiden var rådande. Man var allmänt af den tanken 
att kattor hade infunnit sig och dödat de små foglarna; men 
författaren, som flera ganger såg dem förföljas af törnska- 
torna, anser troligast, att dessa sednare varit de sannskyldige 
plundrarne, och detta dels af nyss anförda skäl, dels och 
isynnerhet af den anledning att de sma boen och ungarna 
voro oskadade, hvilket helt säkert icke varit förhållandet om 
någon katt gjort sin påhelsning, dels slutligen tillfölje deraf, 
att atskilliga fjädrar, tillörande nämnde foglar, återfunnos 
vid törnskatornas bo. Emellertid fingo kattorna för den 
gången med lifvet umgälla hvad törnskatorna brutit.  Förfat- 
taren anser derföre att törnskatorna, ehuru de företrädesvis 
äro insektätande foglar, med skäl böra hallas för skadliga, 
synnerligen som de insekter, hvilka de hufvudsakligen tillgripa, 
vanligen äro af det nyttiga eller oskadliga slaget. 

Törnskatorna äro emellertid vackra och behagliga foglar, 
som gjort sig bemärkta och omtyckta derigenom, att de ofta 
ega förmågan att efterhärma andra foglars lockljud och sänger. 

De hafva sina bon i täta buskar, och honan rufvar äggen 
ensam, men underhålles dervid med näringsmedel af hannen, 
som uppspetsar dem på tornar och taggar i närheten af boet. 
Vid ungarnas uppfödande biträda båda könen med lika om- 
sorg och de hysa i allmänhet mycken ömhet för sina ungar 
samt försvara dem vid pakommande fara både med mod och 
sjelfuppoffring. 

I fångenskapen blifva törnskatorna mycket tama samt ge- 
nom sin sång, statliga hallning och vackra fjäderklädnad sär- 
deles behagliga. Båda könen sjunga, ehuru denna förmåga 
hos hannen ernäatt en större utveckling än hos honan. 


1. Varfogeln (Lanius Excubitor LINN.). ÖOfvan ljust blå- 


grå, inunder hvit; genom ögonen ett svart, ofvantill hvitkantadt 


TÄTTINGAR. 149 


band: vingarna svarta och hvita, 1:sta handpennan af vanlig 
bredd, räcker långt utöfver spetsen af de närmaste täckfjä- 
drarna; stjerten svart och hvit, längre än den hoplagda vingen. 
— Längd omkr. 10 tum. 

Namn: Större Törnskata (NILSS.). 

Hannen är ofvan ljust askgra eller blagra med hvita skul- 
dertjädrar; från näbbroten löper genom hvardera ögat ett tem- 
ligen bredt, svart band, som nagot vidgar sig vid örontrak- 
ten. Halsens sidor och alla undre kroppsdelar hvita. Vingarna 
svarta, med en större hvit fläck i midten af handpennorna, 
som vanligen visar sig såsom dubbel; armpennorna i spetsen 
kantade med hvitt. Stjerten svart, med de 2 mellersta pen- 
norna nästan helt och hållet af samma färg, de öfriga i speisen 
mer eller mindre hvita; de öfre täckfjädrarna ljust askgraa, 
de undre hvita. Näbben och fötterna svarta. 

Honan är, sasom mycket gammal, nästan alldeles lik 
hannen; eljest är hon pa bröstet fint vattrad af gratt. 

Ungarna äro lika yngre honor. 


Fig. 43. 


Varfogeln. 


Varfogeln bebor en stor del af Europa. Hos oss finnes 
han om .-sommaren hufvudsakligen i Lapplands och de norra 
provinsernas skogstrakter. I de mellersta och södra landska- 
pen häckar blott ett och annat par. I allmänhet kan han 
sägas vara temligen sällsynt och förekommer ingenstädes tal- 
rikt. Vid vinterns annalkande begifver han sig fran norden 


150 TÄTTINGAR. 


till sydligare trakter. En del stannar qvar under hela vintern 
i de mellersta och södra delarna af landet, men de flesta torde 
dock flytta bort. I Tyskland är han stannfogel. 

Denna fogel, som fatt sitt namn derutaf, att han besitter 
en hög grad af varsynthet, begagnades också af denna anledning 
1 fordna tider af falkjägarna för att tillkännagifva roffoglarnes 
ankomst, hvilka han på langt afstånd varseblifver och dervid 
låter höra ett eget, varnande läte. Af dessa varningstecken 
draga äfven andra foglar nytta, i det att de derigenom komma 
att uppmärksamma antagande hökar och falkar och sålunda 
ofta undga att fastna i dessas klor. Sjelf synes deremot var- 
fogeln icke hysa nagon fruktan för dylika roffoglar, utan bort- 
jagar dem vanligen, såsom nämndt är, da de komma i när- 
heten af hans stamhåll. Han är både djerf, tilltagsen och 
rofgirig, och det fattas honom blott tillräcklig styrka för att 
han skulle vara en ibland de farligaste för de sma skogsfog- 
larna. Dessa hata honom äfven, liksom vore han en äkta rof- 
fogel, och om hösten får man af denna anledning icke sa sällan 
se honom vara förföljd af skrikande och larmande smaåfoglar, syn- 
nerligen af svalor och sädesärlor, hvilka alltid på sadant sätt 
bete sig emot roffoglarna. 

För menniskor är han dock ganska skygg och later sällan 
jägaren komma inom skotthåll. Detta är likväl icke fallet vid 
boet eller da han är ute på ströftåg med sida små ungar; ty 
vid sadana tillfällen låter han alltid, liksom de flesta andra 
foglar, sin naturliga vildhet och rädsla gifva vika för "den 
uppoffrande fosterkärleken. 

Under sommaren har varfogeln merändels sitt tillhåll i 
busktrakter och skogsbryn. Här för han ett ensligt lefnads- 
sätt, och man ser honom ofta sitta helt tyst i toppen af ett 
träd eller 'buske, lurande pa rof. 

Hans föda består förnämligast af hvarjehanda smafoglar, 
ödlor, insekter och, såsom det pastas, äfven af sorkar och råt- 
tor. Författaren har sett honom fanga småfoglar, dem han 
flygande bortfört i klorna liksom falkarna. Men hans klor äro 
svaga, derföre måste han först slå sitt byte till marken och 
döda det med den starka, hvassa näbben, innan han på nämnde 
sätt kan bortföra detsamma. 


TÄTTINGAR. | 151 


Om vintern ströfva varfoglarna vida omkring, och man far 
da ofta se dem äfven på slättbygden, der de merändels sitta i 
toppen af enstaka träd, på höga gärdesgardsstörar eller på 
andra upphöjda föremal. Stundom besöka de trädgardarna. 

Deras flygt sker, liksom hackspettarnes, i bagar, och då 
de sitta utbreda de stjerten och föra den upp och ned. Här- 
igenom, äfvensom genom sin färgteckning, fa de, sedda pa af- 
stand,'en viss likhet med skatorna. 

Boet bygger varfogeln i träd och buskar. Det är sam- 
mansatt af pinnar, fina qvistar, grässtrån, mossa 0. s. v. samt 
invändigt fodradt med ull och här. Åggen äro vanligen 5—T, 
grönaktigt hvita samt tecknade med bruna fläckar och streck. 


2. Allmänna Törnskatan (Lanius Collurio LINN.). Han- 
nen: ej fläckig; hufvudet, halsryggen och öfvergumpen rent blå- 
gråa; genom hvardera ögat ett svart band; ryggen rödbrun; 
undre kroppsdelarna hvita, med rödaktig anstrykning; de mel- 
lersta stjertpennorna svarta, de öfriga från roten bredt hvita; 
honan: fläckig; ofvan rödgrå med en fin mörk båglinie på 
hvarje ryggfjäder; vid öronen en brun fläck; undre kroppsde- 
larna hvitaktiga, med mörka båglinier på bröstet och sidorna; 
stjerten brungrå, yttersta pennan med smala, lwitaktiga kanter; 
ungarna: lika honan, men ofvan mera rödaktiga och med ännu 
tydligare svartaktiga båglinier, äfven på hufvudet. — Längd 
omkr. 7 tum. 

Namn: Törnskata; Brunryggad Törnskata (NILSS.). 

Hannen har hela öfre delen af hufvudet, halsryggen och' 
öfvergumpen rent askblaa. Ryggen och skuldrorna rödbruna. 
Genom ögonen ett bredt, svart band. Halsen föröfrigt hvit. 
De öfriga undre kroppsdelarna hvita, bröstet och magens sidor 
med en svag, rosenröd anstrykning. Vingarna svartbruna, täck- 
fjädrarnas och armpennornas kanter rödbruna. Stjertens 2 
eller 4 mellersta pennor svarta; de öfriga från roten bredt 
hvita med svarta spolar, mot spetsen svarta med hvit, smal 
ändkant. Fötterna mörkt blyfärgade. Näbben blåsvart. 

Honan har hufvudet, halsryggen och öfvergumpen askgra- 
aktiga, med en mer eller mindre tydlig skuggning af brunt på 


152 . TÄTTINGAR. 


hufvudet. Örontäckarna bruna. Ryggen och skuldrorna matt 
rostbruna, hos äldre nästan enfärgade, men hos yngre med en 
bågböjd, mörk tvärlinie på hvarje fjäder. Undre kroppsde- 
larna hvitaktiga, med tydliga, vågformiga, fina tvärband på 
halsens, bröstets och magens sidor. Vingarna svartbruna, med 
fjäderkanterna .af ryggens färg. Stjerten brun. Näbben och 
fötterna blågraa. 

Ungfoglarna likna honan; men hafva hjessan, bakhalsen, ryg- 
gen och skuldrorna smutsigt rostbruna, de bada sednare, jemte öt- 
vergumpen, med rostgula fjäderkanter och svartaktiga tvärli- 
nier. Från näbben öfver hvardera ögat ett mindre tydligt, 
rostgult band. Kinderna bruna. Strupen, bröstet och buken 
hvitaktiga med mörka tvärstreck. De mörkbruna stjertpen- 
norna kantade af rostbrunt, de yttersta af hvitt. Näbben och 
benen blyfärgade. 

Denna törnskata finnes nästan öfver hela Europa, i vestra 
delen af Asien och i Afrika. Hos oss är hon allmän i de sö- 
dra och mellersta provinserna, men förekommer deremot ganska 
sparsamt i Norrland, hvarest hon icke synes finnas längre in 
i landet. 

Hon har alltid sitt tillhåll bland buskar, helst torniga och tag- 
giga, sasom slän, törne, hagtorn o. s. v., såväl i småskogar, ängar, 
beteshagar och trädgårdar, som ute pa fälten, langt ifran skogen. 

Hon är rofgirig och orolig, men mindre skygg än den före- 
gaende. Der hon uppehåller sig, gifver hon sig alltid tillkänna 
dels genom sin lockton, som kan uttryckas med gäck, gäck, 
gäck, och som hon isynnnerhet later höra då man kommer i 
grannskapet af boet och ungarna, dels genom den mängd in- 
sekter, som hon uppspetsar på tornarna och taggarna, vanli- 
gen lågt ned på buskarna. 

Sangen är vacker och hon har en märkvärdig förmaga att 
efterhärma andra foglar, som i samma trakt hafva sina till- 
håll. Äfven då hon hålles i bur söker hon på samma sätt att 
efterhärma de sangfoglar, som finnas 1 samma rum. 

Boet bygger hon i någon tät buske. Det är utvändigt 
sammansatt af rötter, stjelkar och grässtran, men invändigt af 
mossa och finare gräs. Då hon näågongang bygger i trädgar- 


TÄTTINGAR. 153 


darna använder hon derjemte äfven andra materialier, sasom 
tradar, band, tyglappar 0. s. v. Åggen äro 5—6, hvitaktiga, 
med gulaktig anstrykning och beströdda af rostfärgade fläckar, 
som sta tätare tillsammans omkring den tjockare ändan. 


1. Här vilja vi äfven anföra tvenne andra arter, hörande til 
detta slägte. af hvilka den ena äfven några gåuger blifvit sedd eller 
skjuten hos oss. Dessa äro: 

1) Svartpannade Törnskatan (Lanius minor GMEL.). Ofvan 
ljust blågrå, inunder hvit med en svagt rosenfärgad anstrykning på 
bröstet och på sidorna; pannan och ett bredt band genom hvardera 
ögat svarta; vingarna svarta med en hvit fläck på midten, 1I:sta 
handpennan smal, räcker föga utöfver spetsen af de närmaste täck- 
fjädrarna; stjerten svart och hvit, kortare än den hoplagda vingen. 
— Längd omkring 9 tum. 

Namn: Mindre Törnskata (NILSS.). 

Till färgteckningen lik varfogeln; men skiljes lätt på den 
svarta pannan, det med en rosenfärgad anstrykning öfverdragna 
bröstet och den, 1 jemförelse med vingarna korta stjerten Denna 
sednare räcker dock sett godt stycke utöfver de hoplagda vingar- 
nas spets. 

Denna törnskata, som förekommer allmänt i mellersta och 
södra Europa, har endast några få gånger blifvit sedd eller skjuten 
i Skåne. I Danmark har honf/äfven en eller annan gång visat sig, 
och ett exemplar lärer vara erhållet vid Helsingfors 1 Finland. 
Hon påstås hafva en stor förmåga att efterhärma andra foglars 
läten. I lefnadssättet liknar hon eljest varfogeln. Boet bygger 
hon i höga träd och buskar, och det uppgifves, att hon vanligen 
sammansätter detsamma af välluktande örter. Aggen äro grönhvita 
och beströdda med bruna och gråaktiga fläckar, som bilda en krans 
omkring den tjockare ändan. 

2) Rödhufvade Törnskatan (Lanius Senator LINN.). Ofvan 
svart, med en hvit fläck på hvardera skuldran; imunder hvit; pan- 
nan och hufvudets sidor svarta; nacken och bakhalsen roströda. 
— Längd öfver 8 tum. 

Förekommer allmänt i mellersta och södra Europa och är äf- 
ven några gånger sedd i Danmark, men ännu icke hos oss. I lef- 
nadssättet öfverensstämmer hon nära med den föregåeude. 


Sidensvans-slägtet (Ampelis LINN.). 


Sidensvansarna hafva en kort, vid roten bred och ned- 
tryckt, emot spetsen nagot hoptryckt näbb; öfverkäkspetsen 


154 TÄTTINGAR. 


krökt utöfver underkäken och på hvardera sidan försedd med 
en temligen djup inskärning; näsborrarna täckta af framåtlig- . 
gande, fina fjäderborst; vid mungiporna inga tydliga borsthår. 
Vingarna langa och spetsiga; 1:sta handpennan mycket liten, 
kortare än de närmaste täckfjädrarna; 2:dra föga kortare än 
den 3:dje, som är längst. Fötterna korta, undersätsiga; tarsen 
ungefär lika lång som mellantån med klo, dess framsida med 
skarpt afskilda sköldar, baksidan nedtill ofta ojemn och stun- 
dom genom en slags missbildning delad i 2 eller flera tvär- 
stycken 7"). Stjerten i spetsen tvär, räcker med omkring 1 af 
sin längd utanför de hoplagda vingarnas spets. Fjäderklädna- 
den mycket mjuk och silkesfin, bildar på hufvudet en mycket 
lang tofs och på vingarnas armpennor, äfvensom stundom på 
stjertpeanorna egna, röda, pergamentartade bihang. — Könen 
föga olika. 

Detta slägte är i flera hänseenden ganska afvikande fran 
alla de föregående, och man finner icke i hela fogelklassen nå- 
gra mellanformer, som förbinda detsamma med något annat. 
Dess plats inom systemet är för den skull, såsonr vi förut på 
nagra ställen antydt, icke fullt bestämd. -— Utom en art, som 
förekommer 1 norra HEuropa, gifves det äfven några andra i 
Asien och Nordamerika. 

Om sommaren lefva dessa foglar parvis 1 stora, ödsliga 
skogstrakter; om hösten och vintern :slaå de sig deremot till- 
semmans och ströfva vida omkring 1 stora flockar och skaror. 
De synas mera uteslutande lefva af bär och frukter än de fö- 
regaende foglarna; möjligen torde de dock sommartiden, innan 
bären mognat, till hufvudsaklig del lefva af mjuka insekter. 

De bygga öppna bon pa träden. | 

1. Sidensvansen (Ampelis garrulus LINN.). Rödgrå; stru- 
pen och ett band genom hvardera ögat svarta; vingarna Häc- 
kiga; stjertspetsen gul; undergumpen rödbrun. — Längd 
3—8! tum. — Bombycilla garrula NILSS. j 

Namn: Smäl. RBönnbärshane; Westerb. Toppsparf; Lappl. 
Kukainen. 


.”) Härigenom, såväl som genom åtskilligt annat, sluta sig sidensvansarna 
till lärkornas grupp, der de kanske rättast borde uppföras. 


| 


TÄTTINGAR, 155 


i 

Kroppsfärgen är öfvervägande rödgra, mörkast på ryggen, 
mera öfvergaende i gratt på de undre kroppsdelarna och isyn- 
nerhet på öfvergumpen, mera i rödt pa hufvudet. Öfver 
näbbroten, genom ögonen och utat nacken sträcker sig ett 
svart band, som nedtill till största delen begränsas af hvitt. 
Hakan och strupen svarta. Vingarna svarta; handpennorna i 
spetsen gulkantade; handtäckfjädrarna och armpennorna i spet- 
sen hvita; de flesta af dessa sednare ändas med en zinober- 
röd, platt, härd och glänsande skifva. Undergumpen rödbrun. 
Stjerten svart, emot roten gråaktig, 1 spetsen bredt gul; dess 
pennor stundom försedda med zinoberröda, pergamentartade 
bihang liksom armpennorna, men alltid mindre. Näbben svart, 
med underkäkens rotgrenar hvitaktiga. Benen svarta. Iris 
mörkt brunröd. 

Könen, som mycket likna hvarandra, kunna merändels 
skiljas derpå, att hakfläcken hos hannen är rent svart, hos 
honan nedtill småningom blekare och mera utbredd. 


Anm. Beträffande de röda, pergamentartade bihangen på siden- 
svansarnes ving- och stjertpennor, har Akademi-Docenten C. H. AN- 
DERSEN deråt egnat en grundlig undersökning, som finnes intagen 
uti Öfversigten af Kongl. Vet. Akademiens Förhandl. 1859 sid. 219. 
Afvenså omnämnas dessa egendomliga bild- Fig. 44. 
ningar af Prof. SUNDEVALL 1 Sv. Fogl. sid. 
83. Man finner härutaf, att de röda s. k. 
bihangen icke äro annat än den först bil- 
dade spetsen af sjelfva fjädern, som, derige- 
nom att den blifvit inbäddad i ett ymnigare 
lager af ett färgadt hornämne, icke kunnat utveckla sina strålar, utan 
fått dessa hopklibbade sinsemellan och med fjäderskaftet till en platt, 
pergamentlik skifva. Detta synes ofta ganska tydligt derigenom, att vid 
roten af den röda skifvan några fjäderstrålar äro fria och fullt ut- 
bildade, då de öfriga deremot äro förenade med skifvan. På stjert- 
pennorna kunna dessa skifvor hos äldre och yngre hannar vara ganska 
olika utvecklade, eller ofta helt och hället saknas. Hos honor hafva 
de, såvidt man hitintills känner, icke blifvit observerade. 


Ungarnas nästdrägt saknar den svarta färgen på hakan 
och de röda pergamentartade spetsarna på armpennorna; efter 
första ruggningen få de båda delarna, men sakna ännu den 
hvita kanten i spetsen af handpennorna. 


156 TÄTTINGAR. 


Sidensvansen är genom sin mjuka, silkesfina fjäderkläd- 
nad, sin vackra färgteckning och länga nacktofs en särdeles 
utmärkt och statlig fogel. Han bebor om sommaren de nord- 
liga delarna af Europa och Asien, och visar sig endast vinter- 
tiden under sina ströftag i sydligare trakter. 

Denna fogels fortplantning och sommartillhåll hafva såväl 
hos oss som i andra länder länge varit helt och hållet okända, 
och det är först i sednare tider, som man kommit till full- 
ständig visshet derom. Man undrade länge öfver, hvarifran de 
sidensvansar, som, isynnerhet under. vissa ar, i så talrika ska- 
ror ströko omkring i landet, egentligen kommo ifran, och de 
naturkunnige förlade deras häckplatser än i det ena, än i det 
andra landet, tills man slutligen kom under fund med, att de 
i den högre nordens ödsliga och storväxta barrskogar i all 
tysthet fortplantade sitt slägte. Hos oss var det en engels- 
man, Hr WOLLEY, som först, genom att at innebyggarne 
i den norra Lappmarken utfästa belöningar, lyckades er- 
halla sidensvansens bo och numera, sedan man lärt känna 
hans lefnadsvanor, har man flera ganger funnit detsamma, 
så att äggen, hvilka till en början af passionerade ägg- 
samlare betaltes med ända till 100 Rdr Rmt stycket, nu- 
mera betydligt sjunkit i värde. Märkvärdigt är, att inbyggarne 
i de trakter, der sidensvansen under sommaren är ganska all- 
män, icke alls kände till dess bo, utan sjelfva voro förundrade 
öfver, att det aldrig tillförene lyckats dem att finna det- 
samma. Detta mäste hafva sin förklaringsgrund dels deruti, 
att fogeln endast bygger uti ödsliga och från menniskors grann- 
skap langt aflägsna skogar, dels deruti, att han vid boet häller 
sig tyst och vid annalkande fara smyger sig undan, utan att 
med ett enda ljud eller med den minsta oro förrada sitt näste. 
Rörande denna sak har Jägmästaren A. CNATTINGIUS medde- 
lat, att en utaf hans bekanta, som för några ar tillbaka be- 
sökte Gellivari och derstädes lyckades att finna flera siden- 
svansbon, såg att en hona, som lag pa ägg, helt hastigt liksom 
en sten kastade sig ned och flög langt bort tätt utmed marken, 
och att hon sedermera först efter 3 timmar återkom och blef 
skjuten. Härigenom skiljer sig sidensvansen från nästan alla 


TÄTTINGAR. 157 


andra smaåfoglar, hvilka eljest, såsom man ofta är i tillfälle att 
bemärka, vid boet äro serdeles djerfva och bullersamma. 

Sidensvansen har säaledes under sommaren sitt stamhåll i 
Lapplands barrskogar; men han synes dock äfven under samma 
årstid bebo låglandet omkring norra delen af Bottniska viken. 
Sydligare har man icke funnit hans bo, men väl hans ungar, så- 
som i Wermland och Jemtland, hvarigenom man tror sig hafva 
skäl till den förmodan, att han äfven skulle häcka nedåt lan- 
det, och att således hans sommartillhåll skulle vara emellan 
60:de och 70:de nordliga breddgraderna. Utom Sverige finnes 
han sommartiden i Finland, norra Ryssland, Siberien och 
Nordamerika. ; 

Vi hafva förut nämnt, att sidensvansarna, i likhet med snöska- 
torna, de flesta kraäkfoglarna och många bland sparfvarna, under 
den kalla arstiden sla sig tillsammans i stora flockar och stryka 
omkring öfverallt i landet. Men sidensvansarnes ströftag äro dock 
långt ifran regelbundna, och den mängd, i hvilken de före- 
komma, är dessutom under olika ar mycket vexlande. Vissa 
vintrar ser man dem nemligen i stora skaror, då de deremot 
under andra endast visa sig i spridda flockar eller familjevis. 
Stundom uteblifva de till och med alldeles i trakter, som de 
eljest gerna pläga besöka. Man har vanligen tillskrifvit denna 
omständighet bristen på passande födoämnen; men troligare 
är, att deras fortplantning i den högre norden genom gynnande 
väderleksförhållanden eller andra orsaker, som vi ännu icke 
känna, det ena året bättre lyckas än det andra, och att följ- 
aktligen derigenom en så märkbarzolikhet i afseende på indi- 
vidantalet kommer att ega rum "). Sidensvansen är icke den 
enda nordiska djurart, hos hvilken man kan iakttaga detta. 
På nästan enahanda sätt förhåller det sig med nötkråkan, 
snöskatan, kajan och flera andra sällskapliga foglar, och det 
vill till och med synas som att fjell-lemmelns omtalade van- 
dringar under vissa ar just betingas af analoga förhållanden. 


a 
") För kort tid sedan (d. 4 Dec.) hade förf. bref ifrån Jägm. ADR. GJÖBEL i Nerike, 
hvaruti yttras: »i fjol hade vi rönnbär, men inga sidensvansar; i år är 
det tvärtom.» Sådant är äfven i allmänhet förhållandet inom landet denna 
vinter. 


«ee 


158 < TÄTTINGAR. 


Man har tillika velat pasta, att sidensvansarnas förekom- 
mande i ovanligt stort antal skulle förorsakas af kalla, snö- 
rika vintrar, men detta är ingalunda förhållandet; ty äfven 
under. blida barvintrar har man sett dem stryka omkring i 
tallösa flockar. Allmogen i atskilliga landsorter hyser dessutom 
ofta den tanken, att sidensvansens framkomst skulle vara 
förebud till skarp köld och snö; men äfven häruti ser man sig 
icke sällan bedragen. 


I mellersta delarna af landet, sasom i Upsala- och Stock- 
holmstrakten, ser man dessa foglar nästan hvarje vinter och 
vissa år i stor mängd. Detta var t. ex. förhållandet vintern 
1858—9, då de nära nog säcktals infördes till torgen för att 
säljas såsom kramsfogel. Till södra Sverige komma de icke 
alla år, men stundom träffar man dem äfven der i talrika ska- 
ror, såsom förhållandet var 1851. Det är dock icke blott 
inom landet, som dessa skaror ströfva omkring, utan de be- 
gifva sig ofta vida längre, till mellersta och södra Europa, och 
1841 sågs t. o. m.' en skock sidensvansar uti olivskogarna i 
Algeriet. Men dylika undantag höra dock till sällsyntheterna, 
och säkert är, att denna nordiska fogel icke trifves i blidare 
luftstreck. Det inträffar äfven icke så sällan, att en del in- 
divider qvarstannar i den högre norden under hela vintern. 


Sidensvansarna äro temligen skygga, men derjemte dumma 
och fallna för maklighet. Der de förekomma lata de i all- 
mänhet föga höra utaf sig, utan äro vanligen tysta. Om vin- 
tern far man dock stundom höra deras sång, som är föga me- 
lodisk, och deras locktoner, som utgöras af ett svagt, hviss- 
lande z2i, 2i2ilt eller zizrilt. På marken, dit de blott sällan 
begifva sig, röra de sig temligen otympligt, men deras flygt 
är, tillfölje af de långa, spetsiga vingarna, ganska snabb och 
uthållande, ehuru dock nägot ojemn. 


Sidensvansen är en storätare, som dagligen för sitt uppe- 
hälle behöfver en riklig mängd föda. Denna utgöres förnäm- 
ligast af hvarjehanda slags frukter och bär, såsom enbär, 
rönnbär, oxelbär, berberisbär, kraäkbär (Empetrum) 0. s. vV., 
äfvensom af knoppar, sädesbrodd och mjuka insekter. I fån- 


TÄTTINGAR. 159 
' 


genskapen är han icke grannlaga i afseende på valet af födoämnen, 
utan haller tillgodo med nästan hvad som helst. Men insek- 
ter lärer han dock icke, enligt SUNDEVALL, förtära i fangen- 
skapen. Af ett par sidensvansar, som MEVES skjöt i Jemtland 
den, I Augusti, hade hannen 42 insekter och 8 kraåkbär i 
kräfvan, honan 51 insekter. Ett par ungar, som vid samma 
tillfälle äfven blefvo skjutna, tycktes deremot endast hafva er- 
hållit kråkbär. 

Ett sidensvansbo, som MEVES erhållit fran Soasjoki i 
Finnmarken, var fästadt på en granklyka och sammanfogadt 
af sma granqvistar, gräs och lafvar samt fodradt med tunna 
tallbarkskifvor och vide-ull. Åggen äro hvita, med blaaktig 
anstrykning samt glest beströdda med mörka, ljusbruna, svarta 
och violetta fläckar och punkter, som vid den tjockare ändan 
stå tätast, ofta bildande en krans. 


Köttet är sundt och välsmakande. 


3:dje familjen. Mesfoglar, 


Paridee. 


Ehuru de sma hithörande fogelarterna rättast bort hän- 
föras till flera särskilda familjer, hafva vi dock till lättnad 
för nybegynnaren uppställt dem uti en enda familj. De öfver- 
ensstämma alla deruti, att näbben på hvardera sidan bakom 
spetsen antingen alldeles saknar inskärning, hvilket är det 
vanliga förhållandet, eller också har densamma mycket otyd- 
lig. Härigenom skilja de sig ifrån sångarna, hos hvilka, såsom 
nämndt är, denna inskärning, om än någongång temligen svag, 
dock alltid är ganska tydlig. Med sångarna öfverensstämma 
de i afseende på tarsens byggnad och antalet af handpennor. 
Den förras framsida är nemligen genom tvärsömmar delad i 
flera sköldar och de sednare äro till antalet 10. 


De flesta hithörande arter äro, i motsats till sängarna, 
stannfoglar, som hela året om lefva i våra skogar, parker och 
trädgardar, eller vintertiden stryka omkring i större eller min- 
dre sällskaper för att söka sin föda. Denna består hufvud- 


160 TÄTTINGAR. 


sakligen af insekter, puppor, larver, maskar och dylika små- 
djur; men vanligen äfven, synnerligen under den kallare delen 
af aret, derjemte af bär, frön m. m. Dessa sednare skala de 
eller sönderhacka innan de förtära dem. Vissa arter komma 
under hösten och vintern fram till gårdarna, der de lifnära sig 
af hvarjehanda afskräden, sädeskorn och dylikt. 

De flesta hafva sina bon uti ihåäliga träd, några få bland 
ris och i buskar. 

De äro alla öfvervägande nyttiga derigenom, att de bort- 
plocka en mängd för skogsträden och de öfriga kulturväxterna 
skadliga insekter. Manga ibland dem kunna till och med i detta 
hänseende anses såsom de nyttigaste bland alla småfoglar. 

Man kan indela dem uti följande underfamiljer och släg- 
ten, nemligen: 


A. Klorna af medelmåttig storlek och vanlig form; den 
mellersta framtåns klo sned, d. v. s. dess inre kant 
högre upplyftad och dess spets något utåt riktad. 
Hithörande foglar sakna förmågan att klättra på 
trädstammarna. 


I:sta Underfamiljen: Smygar. <Kroppsfärgen ofvan 
brun med mörka teckningar. Näbben af medelmåttig längd, 
fin och tunn. 


1. Jernsparfvar (Accentor BECHST.). Vingarna spetsiga 
och, jemte stjerten, temligen långa. 

2. Gärdsmygar (Troglodytes VWVIEIL.). Vingarna nästan 
trubbiga och, jemte stjerten, korta; den sednare bäres mest 
upprätt. 


2:dra Underfamiljen: Mesar. Kroppsfärgen ofvan på 
ryggen grå, grönaktig, blå eller svart, utan mörka teckningar. 
Näbben kort, rät och smalt kägellik. , 

3. Skogsmesar (Parus LINN.). Stjerten af vanlig form: 
och längd. 

4. Stjertmesar (Orites MCHR.). Stjerten vigglik, mycket 
längre än hela kroppen. 


TÄTTINGAR. 161 


B. Klorna långa, mycket hvassa och starkt hoptryckta, 
med platta sidor; den mellersta framtåns klo ej 
sned. Hithörande foglar besitta förmågan att klättra 
på trädstammarna. 


3:dje Underfamiljen: Trädrännare. 


5. Nötväckor (Sitta LINN.). Näbben rät. Stjerten kort, 
med mjuka pennor. 

6. Trädkrypare (Certhia LINN.). Näbben nedåt krökt. 
Stjerten temligen lång, med styfva pennor. 


l:sta Underfamiljen: Smygar. 


De till denna underfamilj hörande småfoglar förete både 
i afseende på näbbformen, färgteckningen och lefnadssättet 
flera egendomligheter, som göra att deras plats inom systemet 
vid fogelklassens naturliga gruppering är svår att bestämma. 
De flesta författare förena dem med sångarna; men öfverens- 
stämmelsen — vare sig i utseende eller lefnadssätt — med 
dessa foglar, som man hos dem velat finna, synes oss vara 
ganska obetydlig. I bada dessa hänseenden anse vi dem vara 
ganska väsendtligt skilda ifrån sångarna; men vilja derföre 
visst icke påstå, att den plats, som vi här anvisat dem ibland 
mesfoglarna, är mera naturlig och riktig. Rättast tyckas de 
böra bilda en egen och sjelfständig familj. Att vi ställt dem 
här är endast och allenast af det skäl, att vi uti föreliggande 
arbete alltid tagit för regel, att så mycket som möjligt und- 
vika alla undantag, som för den börjande zoologen kunna för- 
svara uppexamineringen af en gifven fogelart. De kännetecken, 
som vi uppställt för mesarnas familj, kunna äfven alla tilläm- 
pas på dessa foglar. Från de öfriga mesfoglarna skilja de sig, 
utom genom andra kännetecken, ganska lätt genom ryggens 
färg, som är brun, med svarta fläckar eller vattringar. 

Smygarna hafva sina tillhäll i skogarna, der de uppe- 
hålla sig på mörka, undangömda platser bland täta buskar, ris 
och vindfällen. De äro muntra, lifliga och från morgon till 
afton i en beständig verksamhet samt hafva en ganska om- 


Zool. II. Foglar. 11 


162 TÄTTINGAR. 


vexlande sång. Vår fauna eger blott 2 arter, som tillhöra tvenne 
skilda slägten. Den ena af dessa är flyttfogel och bebor under fort- 
plantningstiden nästan endast de norra delarna af landet; den 
andra är stannfogel och finnes under alla årstider i de flesta 
landsdelar. Båda lefva om sommaren af insekter; men under 
den kalla årstiden synes jernspartven mest föda sig af hvarje- 
handa växtfrön, som han skalar med näbben. De hafva sina 
bon i buskar, rishögar och dylikt. 


Jernsparf-slägtet (Accentor BECHST.). 


Näbben temhgen stark, rät och, ifrån munvikarna räknadt, 
något kortare än tarsen; vid roten nedtryckt, med kullrig, ej 
kölad mnäsrygg; käkkanterna invikna; öfverkäken med otydlig 
inskärning bakom spetsen; näsborrarna nakna, d. v. s. ej dolda 
af fjädrar eller fjäderborst, ofvan till hälften täckta af en bar 
hinna; munvikarnas borsthår små. Vingarna medelmåttiga, af 
vanlig form; 1:sta handpennan kort, föga öfverskjutande hand- 
pennornas täckfjädrar; 2:dra kortare än den 3:dje, som jemte 
den 4:de är längst. Stjerten medelmåttigt lång, räcker åt- 
minstone med 3 af sin längd utöfver de hoplagda vingarnas 
spets, i spetsen något klufven. Fötterna temligen undersätsiga; 
tarserna hafva framtill flera tydliga inskärningar och äro längre 
än mellantån med klo. Fjäderklädnaden temligen sträf och 
slässtrålig. — Könen till färgteckningen nästan lika. 

Jernsparfvarna äro, såsom vi redan anmärkt, flyttfoglar 
hos oss, ehuru en eller annan individ torde stanna qvar i de 
södra provinserna under blida vintrar. De hafva helst sina 
sommartillhåll i bergiga, högländta skogstrakter. Deras föda 
utgöres vintertiden nästan endast af åtskilliga slags frön, som- 
martiden mest af insekter och de hafva sina bon i buskar, nä- 
ora fot ifran marken. 


1. Jernsparfven (Accentor modularis KOCH). Ofvan rost- 
brun och svartfläckig; hufvudet och de undre kroppsdelarna 
mörkt askgråa: de stora armtäckfjädrarna i spetsen hvitaktiga; 
stjerten mörkbrun, utan hvitt. — Längd omkring 6 tum. 


TÄTTINGAR. 163 


Varierar nästan helt hvit. 

Jernsparfven har starkare näbb än arterna till sångare- 
slägtet, och dess käkkanter äro skarpa och imvikna emot hvar- 
andra. Härigenom förmar fogeln att krossa temligen härd- 
skaliga frön, hvaraf han isynnerhet vintertiden lifnärer sig. — 
Hufvudet, halsen och bröstet äro mörkt askgraa, det förstnämnda 
är dock ofvanpa, äfvensom mellan näbben och ögonen mer 
eller mindre brunt. Dessutom är hufvudet ofvanpa tecknadt 
med mörka fläckar, och på örontrakten star en brun fläck, med 
hvitaktiga fjäderspolar. Ryggen och skuldrorna rostbruna, med 
en svartaktig fläck på hvarje fjäder. Vingarna mörkbruna, 
med ljusare fjäderkanter; de stora armtäckfjädrarna i spetsen 
hvitaktiga. Kroppssidorna och öfvergumpen, mörkt gråaktiga 
med brun anstrykning. Magen smutsigt hvitaktig. De undre 
stjerttäckarna bruna, med breda, hvitaktiga kanter. Stjerten 
mörkbrun. Fötterna brungula. Iris rödbrun. 

Ungarna hafva i nästdrägten hufvudet ofvan rostgratt; 
ryggen rostgul med svarta långsgaende fläckar; vingarna rost- 
bruna, dess stora armtäckfjädrar med rostgula dubbelfläckar i 
spetsen; örontrakten, bröstet och sidorna rostgulaktiga, med 
svarta skaftfläckar; ett band bakom ögonen, hakans och ma- 
gens midt hvitaktiga. 

I afseende på jernsparfvens geografiska utbredning, har 
man att märka nästan samma egna förhållande, som med gran- 
sängaren (Sylvia abietina), nemligen att han under Hhäcktiden 
har sitt stamhåll i den högre nordens och i det mellersta Eu- 
ropas skogstrakter, utan att under nämnde tid förekomma i 
vara sydligare provinser, der han endast infinner sig under 
flyttningarna höst och vår. Vid dessa sednare tillfällen synes 
han företrädesvis följa vestra kuststräckan, men visar sig dock 
äfven annorstädes. Författaren har under varflyttningen i 
Mars skjutit honom i Motalatrakten, der han föröfrigt ofta 
blifvit observerad. I den högre norden finnes han under som- 
maren inom ett ganska vidsträckt territorium, och han synes 
der till uppehållsställe helst utvälja täta buskar och snår samt 
ung barrskog. Åfven under flyttningen träffas han vanligtvis 
bland täta buskar i skogar, beteshagar, ängar och trädgardar. 


164 TÄTTINGAR. 


Om vintern är han mycket allmän i södra och vestra de- 
larna af Europa, der han äfven har sitt sommartillhåll såväl 
i höga bergstrakter, som i låglandet. Man har äfven, såsom 
nämndt är, uppgifvit att han någon gang skulle öfvervintra 
hos oss i de södra provinserna, men författaren känner icke 
med visshet om detta någonsin inträffat. Han flyttar bort 
sent om hösten och återvänder mycket tidigt om våren, medan 
ännu- snö qvarligger, och det torde möjligen vara utaf denna 
anledning som man kommit på den tanken, att han hos oss 
skulle stanna qvar öfver vintern. Möjligen torde dock en eller 
annan individ årligen stanna qvar, hvilket är ganska vanligt 
bland de för köld mera härdiga flyttfoglarna, och kan icke 
räknas annat än sasom ett undantag ifrån det vanliga för- 
hållandet. 


Jernsparfven är en särdeles liflig fogel. Han genomkry- 
per, liksom gärdsmygen, de tätaste busksnår och är från mor- 
gon till afton i en liflig verksamhet. Pa marken uppehåller 
han sig ofta; men högt upp i träden ser man honom sällan. 
Blott då han sjunger lärer han vanligen sitta fritt på en gren 
eller i toppen af något mindre träd. Hans flygt är temligen 
snabb, och han håller sig merändels nära marken, då han fly- 
ger från den ena busken till den andra ”). 


Jernsparfvens sång har författaren icke hört; men den 
lärer vara både omvexlande och melodisk. HLocktonen kan ut- 
tryckas med tivytiy eller tyty och är temligen stark. 

Hans föda består, sasom vi flera gånger nämnt, om som- 
maren mest eller möjligen uteslutande af insekter, larver, pup- 
por, maskar 0. s. v., och dermed uppföder han äfven sina 
ungar; om hösten, och sedan hela vintern, lifnärer han sig 
mest af åtskilliga slags frön, t. o. m. af sådana, hvilkas skal 
äro temligen hårda och fasta. 

Boet bygger jernsparfven 1 täta buskar, nagra fot öfver 
marken. Det är sammansatt af små qvistar, mossa och fina 
rötter samt inuti fodradt med hår. Åggen äro vanligen 5 å 


”) De få individer, som författaren varit i tillfälle att iakttaga 1 det fria; 
flögo med starkt surrande vingslag. 


TÄTTINGAR. 165 


6, till färgen blågröna. I deras rufning, äfvensom i ungarnas 
uppfödande, deltaga bada könen med lika omsorg. 


Gärdsmyg-slägtet (Troglodytes VIEIL.). 


Näbben långdragen, från munviken räknadt, föga kortare 
än tarsen, föröfrigt fin, hoptryckt och något litet nedat böjd 
efter hela sin längd; inskärningen bakom spetsen ingen eller 
högst otydlig; näsborrarna bara, med smal öppning, ofvan 
täckta af en hvälfd hinna; vid munvikarna inga borsthar. 
Vingarna korta, afrundade och kupiga; I:sta handpennan nä- 
stan hälften så lang som den 3:dje, således jemförelsevis längre 
än hos flertalet af de föregaende foglarna; 3:dje—5:te nästan 
lika langa. Stjerten kort, 1 spetsen afrundad, bestaende af 
mjuka pennor; bäres vanligen upprätt. Fötterna temligen 
starka och undersätsiga; tarsernas framsida med flera tvär- 
inskärningar. Kroppsfärgen ofvan rödbrun, med mörka tvär- 
linier. — Könen nästan lika. 

I Amerika finnas många arter, hörande till detta slägte; 
men i gamla kontinenten representeras det knappast af mer 
än en enda art, nemligen af den hos oss allmänt förekommande 
gärdsmygen eller tummeliten, som dock har en mycket vid- 
sträckt geografisk utbredning. 

Gärdsmygarna uppehålla sig på dolda ställen, sasom i ris- 
högar, busksnår, hal uti gamla träd och stubbar, bland vind- 
fällen, gärdsel o. s. v. De bygga konstiga bon och sjunga 
omvexlande både vinter och sommar. 


1. Gärdsmygen eller Tummeliten (Troglodytes europeus 
LEACH.). Ofvan rödbrun med mörka, mer eller mindre tydliga 
tvärvågor på ryggen, kroppssidorna, vingarna och stjerten; 
undre kroppsdelarna blekare; de yttre handpennorna 1 utfanet 
med en rad af hvitaktiga fläckar. — Längd omkring 4 tum. 

Namn: Skån. Baskakung; Norr. Thomas i gärdet. 

Gärdsmygen är, näst kungsfogeln, den minsta af våra 
foglar. Hufvudet liknar till formen kärrsängarnes, i det att 
pannan är nagot platt och småningom utlöper i näbben. De 


166 TÄTTINGAR. 


öfra kroppsdelarna äro bruna, med roströd anstrykning, samt 
pa ryggen och öfvergumpen med svaga, smala, svartaktiga 


X 


Fig. 46. 


Gärdsmygen. 


tvärlinier, hvilka dock hos honan stundom äro ganska otyd- 
liga. Öfver ögat löper en smutshvit linie. De 4 å 5 första 
handpennorna mörkbruna, i utfanet tecknade med en rad af 
hvitaktiga fläckar; de öfriga alla vingpennorna i ytterfanet rost- 
bruna med tydliga, svartaktiga tvärfläckar. Vingtäckarna och 
stjertpennorna rostbruna med svartaktiga tvärband. Hakan, 
strupen och bröstet gråahvita eller rostgula. Magen och un- 
dergumpen rostfärgade eller brunaktiga med mörka, mer eller 
mindre tydliga tvärstreck. Näbben brun, inunder vid roten 
blekare. Fötterna framtill blekbruna, baktill mörkare. Iris brun. 

Gärdsmygen förekommer öfver hela Europa och en stor 
del af Asien. Hos oss finnes han i alla landskaper, från 
Skåne ända långt upp i Norrland. I Lappland har han dock 
ännu icke, såvidt vi veta, blifvit observerad. Öfverallt, der 
han finnes, synes han vara stannfogel. 

Han är i många hänseenden en ibland de mest egendom- 
liga af vara smafoglar, och har ocksa af denna anledning, öf- 


TÄTTINGAR. 167 


verallt der han förekommer, tillvunnit sig uppmärksamhet. 
Hans putslustiga, komiska utseende, hans litenhet och hans 
besynnerliga lefnadsvanor hafva också sedan de äldsta tider 
förskaffat honom atskilliga mer eller mindre spefulla benämningar, 
som han sannolikt äfven för alltid far behålla. Sålunda kallas 
han t. ex. i Tyskland Buskkung eller Sparfkung, i Norrige 
Thomas i gärdet, på Island Mössens broder och hos oss van- 
ligen Tummeliten. 

Till skaplynnet är han munter, liflig och orolig, och, oak- 
tadt han, såsom vi redan nämnt, blifvit hänvisad att, tillsam- 
mans med rattor och möss, dväljas i skogarnas mest dolda 
gömslor, så finnes det knappast nagon annan fogel, som mera 
glad och förnöjd tillbringar sina dagar. Han är hela dagen i 
beständig verksamhet. Med upplyftad stjert och nagot ned- 
hängande vingar genomkryper han med en beundransvärd skick- 
lighet de tätaste snar och de minsta smyghål, mera dervid 
liknande en ratta än en verklig fogel +). 

Bland vinterns is och sommarens blommor, i regn och 
solsken, är han lika förnöjd, glad och lefnadslustig, sjunger 
och lockar. Och hans sång är icke något vanligt qvitter, utan 
den är både melodisk och omvexlande, och, för att döma efter 
fogelns storlek, ovanligt stark, fyllig och uthällande. Detta 
är isynnerhet förhållandet under fortplantningstiden, om våren 
och om sommaren; men man far äfven höra honom om vin- 
tern, ehuru han då icke inlägger så mycket lif och värme i 
sången, som förhållandet är då den utföres i närheten af boet 
och är ett uttryck af tillgifvenhet för makan. Man har velat 
finna, att han, i afseende på sängens styrka, kommer nära en 
god kanariefogel, och säkert är, att han sjunger både eldigare 
och flitigare än denne. Hans lockton kan uttryckas med zeck- 
2eck eller zerr, zerr, zezerrrr; den sednare locktonen är isyn- 
nerhet starkt ljudande. 

Högst ogerna, och endast då nöden tvingar honom, lemnar 
han sina buskar och gömställen. Hans vingar äro också allt- 
för svaga för att kunna bära honom någon längre vägsträcka, 


”) Det är också påtagligen af denna anledning, som han på det bildrika is- 
ländska språket blifvit kallad »Musarbrodir», d v. s. mössens broder. 


168 TÄTTINGAR. 


och det är liksom om han kände med sig sjelf att han vore 
förlorad, ifall han under flygten skulle blifva öfverraskad af 
nagon fiende; ty han spejar alltid försigtigt omkring sig innan 
han vågar företaga äfven den minsta utflygt. 

Vi se således härutaf, att, på samma gäng som naturen 
afpassat denna lilla fogels hela organisation för en sådan vi- 
stelseort och ett sådant lefnadssätt, som vi härofvan antydt 
och som de flesta andra foglar icke skulle kunna uthärda, så 
har hon äfven gifvit honom ett förnöjdt och gladt sinnelag, 
som gör att han aldrig saknar något af detta lifvets goda, 
fastän han städse måste dväljas i skogens dysterhet och till- 
bringa sitt lif på undangömda, dolda ställen. Här, liksom öf- 
verallt i naturen, kunna vi således finna, att det ena på det 
mest ändamålsenliga sätt blifvit lämpadt efter det andra. Om 
vi slutligen, på grund af allt detta, vilja söka att utforska 
denna sällsamma fogels betydelse med hänseende till naturens all- 
männa hushållning, så återstår det för oss att taga i betraktande 
de födoämnen, som tjena honom till näring. Att dessa hufvud- 
sakligen utgöras af insekter och deras afföda, har redan blifvit 
nämndt, och man kan således a priori anse honom såsom en 
för skogsträden och kulturväxterna nyttig fogel, men vi skola 
likväl tillse i hvad mån han kan göra sig förtjent af ett så- 
dant bedömande. 

Våra skogsträd äro, såsom mången bland våra läsare re- 
dan torde känna, hemsökta af en mängd insekter, hvilka, allt- 
efter sin art, angripa deras olika delar, såsom blommorna, 
frukten, bladen och barren, barken och veden, rötterna o.s.v. 
Dessa insekter föröka sig ganska starkt, och om icke naturen 
sjelf genom så kraftiga medel motverkade deras härjningar, 
skulle säkert ödeläggelser ofta inträffa, hvilkas omfattning vi 
icke kunna beräkna, och skogarnas bestånd skulle kanske äf- 
ven, trots vara atgöranden, blifva tvifvelaktigt. Ett af dessa 
medel, och kanske icke det minst verksamma, är tillvaron af 
de insektätande foglarna. Af det föregaende hafva vi redan 
sett, huru ifrigt en del af dessa foglar på trädens blad, barr 
och grenar bortplocka en mängd skadliga insekter, larver och 
puppor, och i det följande hafva vi många sådana exempel att 


TÄTTINGAR. 169 


anföra. Men de skadliga skogsinsekterna och deras larver vi- 
stas icke alltid under alla sina utvecklingsstadier pa träden. 
Många lefva under barken och i veden, och ännu flera gömma 
sig, då de skola underga förpuppning, under täta buskar, ris 
och mossa, nedfallna löf och annat skogsaffall. Derföre blef 
de omtalade foglarnas medverkan i viss man otillräcklig, 
och naturen måste således utfinna ännu andra medel för att 
kunna hämma äfven dessa sednare insekters alltför stora för- 
ökelse och sätta en gräns för deras härjningar. Åtskilliga 
foglar, sasom t.ex. spettarna, blefvo af denna anledning ut- 
rustade med starka, tillskärpta näbbar, för att dermed kunna 
hacka igenom barken och veden, och erhöllo dessutom för- 
maågan att klättra, för att under sitt arbete kunna halla sig 
fast på trädstammarna; andra foglar ater blefvo sa organise- 
rade, att de med skicklighet skulle kunna genomkrypa de tä- 
taste busksnar och intränga ända till de sma insekternas göm- 
ställen. Till denna sednare kategori hör vår lilla gärdsmyg. 
Han förföljer ifrigt och uppsöker hela aret om sadana insekter, 
larver och puppor, som ingen annan fogel kan komma at, och 
han är följaktligen att räkna bland de nyttiga foglarnas antal. 
I skogen har gärdsmygen vanligen sina bestämda ställen, 
der han företrädesvis uppehåller sig; men om vintern, då naå- 
gongang djupa snömassor hopa sig, öfvertäcka och tynga ned 
allting i skogarna, flyttar han sig ofta undan från buske 
till buske och kommer då icke sällan till stränderna af 
sjöar, floder och bäckar, der öfverhängande trädrötter, stenar 
och dylikt lemna honom skydd. Stundom ser man honom 
under dylika omständigheter taga sin tillflykt till qvarndam- 
mar, lador och boningshus, hvarest han alltid finner nagot, 
tjenligt för sitt uppehälle. Forfattaren har sett honom under 
vintern inkrypa genom hål under takfoten af boningshus till 
vindar, der han ifrigt uppsökte flugor, som gömt sig undan i 
väggspringor och mellan fönsterkarmar. Men ehuru kosten så- 
lunda stundom under kalla och snörika vintrar för honom 
blifver ganska klen, är dock hans lynne alltid gladt och han 
hoppar omkring, liflig och belaten, med den lilla stjerten i 
vädret, liksom vore allting endast godt och väl beställdt. 


170 TÄTTINGAR. 


Vi skola nu betrakta en annan, kanske icke mindre egen- 
domlig sida af denna lilla fogels lif, nemligen hans fortplant- 
ning och hans konstmessiga sätt att bygga bo. Redan tidigt 
om varen, i Mars eller April manad, alltefter årstidens be- 
skaffenhet, begynna de bada makarne att tillrusta sitt näste, 
hvilket, tillfölje af ställets beskaffenhet der det anlägges, vis- 
serligen kan vara olika, men dock alltid är utmärkt genom sin 
konstiga sammansättning och sin för denna lilla fogel ovanliga 
storlek. Till det yttre bestar det vanligen af torra löf, som 
med stor sorgfällighet blifvit sammanfogade; derpå följer ett 
tjockt lager af grön mossa och så innerst en bädd af mjuka, 
slätt tilltryckta fjädrar. Det är föröfrigt alltid öfvertäckt och 
på sidan försedt med en öppning. I de flesta fall bygga de 
sitt bo uti rishögar, täta buskar, mellan trädrötter, uti iha- 
liga träd och stubbar; men man har äfven funnit det under 
taklister på hus, skogslador o. s. v. Under alla förhållanden 
är det dock så väl undangömdt, att man endast med största 
svarighet, ofta blott genom en slump, kan upptäcka detsamma. 
De sma äggen äro vanligen till antalet 6—10, till formen 
runda och till färgen gulhvita, med rödaktiga prickar, som 
bilda liksom en krans omkring den tjockare ändan. Båda ma- 
karna rufva äggen vexelvis och hjelpas åt vid ungarnas upp- 
födande. Dessa sednare dröja qvar,i boet ända till dess att 
de kunna flyga. Att hannen, under det att honan ligger på 
äggen, skulle till tidsfördrif roa sig med byggandet af flera 
bon, har visserligen blifvit berättadt, men dock icke bestyrkt 
af sednare iakttagelser. Att han deremot ifrigt sjunger vid 
boet, som nagra författare vilja förneka, är utom allt tvifvel. 


2:dra Underfamiljen: Mesar. 


De till denna underfamilj hörande smafoglar hafva en 
kort, stark och till formen långdraget kägellik näbb; öfverkä- 
ken, som är nästan af samma längd som underkäken, saknar 
helt och hället inskärning bakom spetsen; näsborrarna äro 
små, runda och tätt betäckta af framatliggande fjädrar; mun- 
vikarnas borsthar korta och tilltryckta. Dessa foglar äro till färg- 


TÄTTINGAR. frä 


teckningen mer eller mindre brokiga, med enfärgad eller ofläc- 
kad grön, bla, gråa eller svart rygg, och hafva oftast på hvar- 
dera sidan om hufvudet en stor, hvit fläck. 

Mesarna äro muntra, lifliga, modiga och i hög grad oro- 
liga foglar. Öfverallt, der de förekomma, gifva de sig till- 
känna genom sina egendomliga locktoner och sin nyfikenhet, 
som är så starkt utbildad, att den t. o. m. stundom bringar 
dem i stor fara. Efter fortplantningstiden, sedan ungarna 
blifvit flygvuxna, draga de omkring i större eller mindre säll- 
skaper under ett beständigt lockande och qvittrande, och om 
hösten, äfvensom sedermera under hela vintern, sla sig ofta 
flera arter tillhopa under ströftagen, da, sasom vi förut redan 
nämnt, äfven kungsfogeln och trädkryparen pläga vara dem 
följaktiga. Under dessa vandringar besöka de icke blott de 
större barr- och löfskogarna, utan infinna sig äfven i busk- 
trakter, beteshagar, lundar, parker och trädgardar. Vissa ar- 
ter, såsom talgoxen och entitan, vistas gerna under vintern i 
trädgårdarna. och 1 närheten af boningshusen, då andra ater, 
såsom tofstitan och svartmesen, nästan ständigt hafva sina 
tillhall i skogarna. Nagra arter föredraga att vistas i barr- 
skogarna, andra deremot uppehålla sig mest i löfskogarna. 

Mesarnas flygt är hvarken snabb eller uthallande, och man 
ser dem aldrig flyga några längre vägsträckor. Ingen af de 
arter, som tillhöra vår fauna, är flyttfogel”), utan de stanna 
alla qvar hela aret om, och behöfva saledes icke anlita sina 
korta vingar, annat än da de förflytta sig från den ena skogs- 
parken till den andra. Pa marken, dit de icke så sällan be- 
gifva sig, röra de sig snedt hoppande och med föga färdighet; 
men i träden klänga och hoppa de deremot med utmärkt skick- 
lighet. De hafva visserligen icke förmåga att klättra, sasom 
hackspettarna och trädkryparen; men de kunna dock halla 
sig fast hvar som helst pa träden och buskarna, och man 
ser dem äfven derstädes, da de söka sin föda, intaga alla möj- 
liga ställningar. 


”) Att några spridda exemplar årligen flytta, t. ex. till Danska öarna, be- 
tyder föga. 


172 TÄTTINGAR. 


Mesarnas sang är ganska ofullständig och tyckes endast 
utgöras af olika modulationer af deras vanliga lockljud. Dock 
äro vissa toner deri ganska välljudande och behagliga, såsom 
t. ex. talgoxens varsans. De vanliga locktonerna kunna ut- 
tryckas med /finkfink, z2i2i2t eller: zerrzerr; men de äro hos 
hvarje art olika, sasom vi längre fram skola papeka. 

Stjertmesen lefver uteslutande af insekter; men de öfriga 
äro mer eller mindre allätare, som såväl förtära insekter, in- 
sektsägg, larver, puppor och andra djuriska ämnen, som frön, 
frukter o. s. v. I skogar, ängar och trädgårdar blifva de 
alla mycket nyttiga derigenom, att de befria träden och 
kulturväxterna fran en mängd små skadedjur. De böra alltid 
af denna anledning skonas, hvarhelst de förekomma. Vid bi- 
kuporna kunna dock talgoxarna, sasom vi pa sitt ställe längre 
fram skola anföra, nagon gang blitva skadliga. 

Mesarna föda tva kullar arligen, med 3—12 ägg i hvarje 
kull, och föröka sig saledes ganska starkt. De flesta hafva 
sina bon uti ihäliga träd. Endast stjertmesen bygger ett 
mycket konstigt bo, fästadt vid nagon gren pa buskar eller 
låga träd. 


Skogsmes-slägtet (Parus LINN.). 


Skogsmesarna skilja sig ifran stjertmesarna hufvudsakli- 
gen derigenom, att deras stjert är af medelmattig längd och i 
spetsen nästan tvär eller något klufven, med den yttersta 
pennan på hvardera sidan nagot kortare än de öfriga. Näbben 
är hård och stark. Tungan i spetsen försedd med styfva borst. 
Fötterna undersätsiga, med krökta och teniligen stora klor. — 
Könen likna hvarandra till färgteckningen och ungarna äro 
föga olika de gamla. — De hafva oftast sina bon uti ihå- 
liga träd. 

I det föregående hafva vi redan i nagra korta drag sökt 
att framställa hvad som i allmänhet synts oss vara beteck- 
nande och karakteristiskt 1 mesfoglarnas lefnadssätt. Nu skola 
vi särskildt med några ord redogöra för skogsmesarnas lef- 
nadsvanor och deras betydelse i naturens hushållning. 


TÄTTINGAR. ia 


Att flertalet af de insektätande smafoglar, för hvilkas na- 
turalhistoria vi i det föregående redogjort, äro af stor vigt i 
naturens hushällning och på våra kulturväxter utöfva ett sär- 
deles gynnsamt inflytande, hafva vi på flera ställen redan visat 
och det torde icke heller af någon kunna bestridas. Vi hafva 
äfven uttalat den tanken, att det borde tillkomma hvarje om- 
tänksam och nitisk landtman och trädgårdsodlare att på allt 
möjligt sätt skydda dessa foglar och samedelst draga nytta af 
deras medverkan till de för skogarna, fälten och trädgårdarna 
skadliga insekternas utrotande. Men om vi än finna oss berätti- 
gade att på det varmaste särskildt förorda de förutnämnda smaåfog- 
larnes skydd, så bör likväl skogsmesarna i ännu högre grad fran 
vär sida kunna hafva att påräkna en dylik omvårdnad. De 
äro obestridligen såsom insektsförstörare de nyttigaste af alla 
de foglar, som bebo våra skogar och trädgårdar. Den som 
sett dem, da de taga fram i skogarna, huru ifrigt de på alla 
sidor undersöka träden, huru ifrigt de bland barren, löfven och 
qvistarna, bland lafvar och mossa bortplocka de derstädes 
undangömda insektsäggen, larverna och pupporna samt huru 
väl de förstå att på sådana ställen framleta inkrupna fullbil- 
dade insekter, skall utan tvifvel tillerkänna dem detta före- 
träde. När man derjemte äfven tager i betraktande att de 
äro stannfoglar, som hela aret om utöfva en sådan verksamhet 
i skogarna och trädgårdarna, sa vill det synas som att naturen 
just uti dem ytterligare skaffat sig ett medel att sätta en 
gräns för de växtätande insekternas alltför stora tillväxt och 
förebygga deras härjningar. 

Den omständigheten att mesarna äro stannfoglar och, med 
undantag af fortplantningstiden, hela året om i små flockar 
eller sällskaper stryka omkring 1 skogarna för att söka sin 
föda, är dock icke ensamt orsaken till att vi måste anse dem vara 
nyttigare än de insektätande småfoglar, som flytta bort under 
den kallare ärstiden. De kunna äfven anses såsom nyttigare 
än dessa utaf den anledning, att de hufvudsakligen uppsöka 
och förtära skadedjurens, ägg, larver och puppor och således 
tillintetgöra insektsafveln, innan den egentligen hunnit att ut- 
veckla sig och åstadkomma någon förödelse. 


Ive TÄTTINGAR. 


Derigenom att skogsmesarna äro i hög grad lifliga foglar, 
hvilka från den tidiga morgonen till sent pa aftonen är i en 
beständig verksamhet, så blifva de ocksa i behof af vida mera 
föda, än sådana foglar, som föra ett makligare lefnadssätt. 
De förtära äfven dagligen en så stor mängd insektägg, larver 
och puppor, att, om man kunde vara i stand att göra en be- 
räkning deraf, det säkerligen skulle väcka den största förva- 
ning. Med full säkerhet kan man emellertid antaga, att hvarje 
mes arligen tillintetgör atminstone 2—300,000 insekter, deras 
ägg och larver. 

Skogsmesarna äro mycket fruktsamma foglar. Om varen 
fördela de sig parvis i skogarna, parkerna och trädgårdarna, 
der de helst uppsöka ihaliga träd, hvaruti de tillreda ett nä- 
ste och framföda sina ungar, som till antalet vanligen äro 
7—12. 

Den som vill skydda dessa nyttiga smaåfoglar och skaffa 
dem till sig i trädgårdarna, behöfver blott här och hvar i 
i träden upphänga nagra så kallade fogelhålkar. Dessa besta 
antingen af -några hopslagna brädlappar, eller af en urborrad 
träkloss, t. ex. af asp, som med en brädlapp tilltäppes i båda 
ändar och förses med ett litet ingangshal pa midten. Genom 
"anbringandet af dylika hålkar i träden kan man föröfrigt icke 
endast få skogsmesar att bebo trädgårdarna, utan dessa hälkar 
inkräktas äfven af åtskilliga andra små insektsätande foglar, 
såsom rödstjertar, flugsnappare, trädkrypare, nötväckor, sta- 
rar )amedifiera. 

Med en ringa uppoffring kan sålunda hvarje trädgards- 
odlare icke endast — om han har sinne för naturen — få det 
nöjet att se en mängd lifliga och särdeles täcka smafoglar i 
sin omedelbara närhet, utan äfven fa njuta den fagnaden, att 
finna sina fruktträd och bärbuskar, under vanliga förhållanden, 
i det närmaste befriade fran snart sagdt allt slags ohyra. — Men 
hur ofta är det väl hos oss, som man anser mödan värdt att tänka 


”) För stararna torde man dock böra anbringa särskilda hålkar med något 
större ingångshål. Eljest bör man alltid för småfoglarna göra ingångshålet 
så litet som det möjligen kan vara, emedan de icke gerna bygga i träd- 
hålor, dit större foglar kunna intränga och oroa dem. 


TÄTTINGAR. 175 


på sadana småsaker? Heldre griper man till bössan då någon 
fogel visar sig, i förmodan möjligen att det är en »skadlig 
sparf», som vill dela afkastningen, och vanligtvis ser man äfven 
med likoiltighet huru "okynniga pojkar fånga och misshandla 
talgoxar och andra mesar, som, tillfölje af sitt naturliga skap- 
lynne, lätt falla offer för försåtet. Men när masken härjar 
träden, förtär deras knoppar, blad och frukter, då står man 
försagd, handfallen och bekymrad, och vet icke, att man i de 
flesta fall, atminstone till en del, sjelf är orsaken till detta 
onda, emedan man icke lemnat tillräckligt skydd åt de insekt- 
ätande smafoglarna och saledes försummat eller möjligen icke 
förstått att göra sig tillgodo de medel, som naturen gifvit 
och som alltid äro, och alltid skola förblifva, de aldra säkra- 
ste. Vi vilja visserligen icke påsta, att man, genom att skydda 
de ifråvavarande småfoglarna, helt och hallet skulle kunna 
förekomma insektshärjningar, emedan insekterna, såsom man 
tyvärr ofta är 1 tillfälle att iakttaga, uppträda under för deras 
utveckling gynnsamma förhallanden i så oerhörd mängd, att 
ännu kraftigare medel erfordras om en gräns skall kunna 
sättas för deras ödeläggelser; men att foglarnas medver- 
kan i nämnde hänseende är 1 hög grad betydelsefull, torde 
emellertid ingen kunna förneka. Vi äro till och med öfver- 
tygade om, att de under vanliga förhållanden ensamma kunna 
uträtta allt hvad som behöfves, synnerligen i sådana parker 
och trädgårdar, der man bemödar sig om att hålla träden fri-- 
ska och sunda och der insekthärjningarna således äfven af 
denna anledning icke gerna kunna antaga några större dimen- 
sioner. Erfarenheten gifver nemligen vid handen, att insek- 
terna nära nog aldrig märkbart angripa träd, som äro i sin 
fulla lifskraft, då de hafva tillgång till gamla och sjukliga 
träd eller till sådana, som genom menskliga åtgärder på ett 
eller annat sätt kommit ur sitt normala växtlighetstillständ. 


1. Talgoxzen eller Talgmesen (Parus major LINN.). Ö/f- 
van olivgrön, under gul; hufvudet, framhalsen, strupen och 
ett band längs midten af bröstet svarta; kinderna hvita: 


176 TÄTTINGAR. 


nacken med en gulaktig fläck; yttersta stjertpennan på hvardera 
sidan utåt snedt hvit. — Längd omkr. 5$t tum. 

Namn: Norr. Kjödmeise. 

. Hannen har hufvudet och framhalsen svarta, med blåaktig 
glans och på hvardera sidan en stor, trekantig hvit fläck, som 
betäcker kinderna och tinningarna; i nacken en hvitgul fläck. 
Ryggen och skuldrorna olivgröna. Öfvergumpen askbla. Undre 
kroppsdelarna gula, med från strupen ett längs midten af brö- 
stet och magen löpande svart band. Vingarna mörka, med 
ljuskantade pennor; de större armtäckfjädrarna med hvitgula 
spetskanter, hvarigenom ett ljust band uppkommer snedtöfver 
vingen. Stjerten mörk, med askblåa fjäderkanter; den yttersta 
pennan 1 utfanet snedt hvit. Näbben svart. Fötterna blygraa. 
Iris brun. 

Honan har mindre rena färger än hannen. Det svarta 
bandet är smalare och går sällan ned öfver hela bröstet. 

Ungarnas drägt är ännu orenare; ryggen och skuldrorna 
gragröna; kinderna gulhvita; undre kroppsdelarna blekgula. 

Talgoxen finnes öfver hela landet och är, atminstone i de 
mellersta och södra landskapen, en af de allmännaste och mest 
kända småfoglar. Han förekommer dessutom äfven i hela det 
öfriga Europa, i Asien och norra Afrika. 

Om sommaren under fortplantningstiden lefva talgoxarna 
parvis i skogar och parker, der de utvälja ett ihåligt träd 
eller något annat passande ställe för sin fortplantning. Mer- 
ändels förhålla de sig mycket tysta vid häckställena och undfly 
försigtigt hvarje förmodad fara, ehuru stundom äfven då den 
medfödda nyfikenheten röjer dem och icke sällan bringar dem 
i olycka. Sedan ungarna blifvit flugvuxna slå sig vanligen 
flera familjer tillsammans och genomströfva skogarna under ett 
beständigt qvittrande, lockande och larmande. Emot senhösten 
upplösas alltmer och mer dessa skaror och man träffar då, 
äfvensom derefter under hela vintern, endast mindre sällskaper 
eller till och med enstaka individer i skogarna och trädgar- 
darna, der de vanligen lefva tillsammans med andra mesar. 
Om vintern infinna de sig 'vid gårdar och byar, der de uppe- 
hålla sig vid boningshusen och ladorna, ofta tillsammans med 


TÄTTINGAR. 177 


a 


finkar och sparfvar. Åfven till slättbygden komma under denna 
årstid en mängd talgmesar, som sedermera uppehålla sig der- 
städes vid hus och gårdar. 

Talgoxen är en liflig, djerf och roflysten fogel. I skogarna 
och trädgårdarna ser man honom dels bland trädens grenar, 
dels på marken bland löf och mossa, ifrigt sysselsatt med upp- 
sökandet af födoämnen; vid gårdarne flyger han för samma 
ändamål in i uthus, sädesbodar och visthus, och, då han hålles 
i fangenskap tillsammans med andra mindre foglar, öfverfaller 
han ofta dessa, dödar dem och hackar hal på deras hufvuden 
för att atkomma hjernan, som för honom synes vara en stor 
läckerhet. Foglar, som fastnat i snaror, angriper han äfven 
på samma sätt. 

Han är, åtminstone vinter tiden, en 1 hög grad allätande fogel. 
som vid gardarna just gör sig bemärkt derigenom, att han icke 
allenast förtär kött, ost, talg och andra djuriska ämnen, utan 
äfven sädeskorn och frön af hvarjehanda slag. Sin föda uppäter 
han icke på stället, liksom finkarna, sparfvarna och många andra 
foglar, utan flyger bort med densamma till ett närstående träd 
eller till en buske, sätter den mellan tarna och sönderhackar 
den i sma bitar, hvilka han sedermera nedsväljer. Då man 
höst- och vintertiden ser en mängd smafoglar samlade på 
marken kan man lätt nog, äfven på afstånd, iakttaga om 
någon mes befinner sig ibland dem, emedan denne, hvarje 
gang han hittat ett korn, måste begifva sig bort till något 
ställe, der han beqvämt kan sitta och sönderhacka detsamma. 
Härigenom skrämmer han icke sällan de andra foglarna, som 
tro att nagon hotande fara gifvit anledning till detta plötsliga 
uppflygande. Då man vintertiden fångar sparfvar under s. k. 
lämm, är talgoxen följaktligen icke sällan till mycken förargelse. 

Man beskyller talgoxen för att han vid bikuporna gör skada 
genom att uppäta en mängd bin, hvilka tidigt om våren, då 
väderleken är blid, begifva sig ut ur kuporna, äfvensom att 
han sönderhackar halmbetäckningen på dessa sednare. Detta 
eger nog sin riktighet; men författaren är dock fullt förvissad 
om, att den, som på ett rationelt sätt sköter och vårdar sina 
bin, i detta hänseende helt visst ingenting bör hafva att frukta. 


Zool. II. Foglar. 12 


178 TÄTTINGAR. 


Der ett motsatt förhållande eger rum, kan talgoxen deremot 
ofta göra icke så liten skada. 

Talgoxen låter höra många olika ljud. Den vanliga lock- 
tonen är ganska stark och kan uttryckas med fink, fink eller 
2izerrrh, af hvilka den förstnämnda har mycken likhet med 
bofinkens vanliga läte. Under blida vårdagar, till och med då 
ännu snö betäcker marken, låter han ofta höra ett slags 
sång, som består af några särdeles klara och angenäma hvis- 
seltoner: zizidd, 2t2dda, z22rda, hvilka han ofta upprepar. 

Sitt bo tillrustar talgoxen vanligen uti ihåliga träd; endast 
någongang uti springor och hål i murar. Det är sammanfogadt 
af fina grässtrån, mossa, ull och fjädrar. Åggen äro vanligen 
7 a 8, men kunna dock vara ända till 14. De äro till färgen 
hvita, med brunröda småfläckar och prickar. Båda könen hjel- 
pas åt, såväl vid äggens rufning, som vid ungarnes uppfödande. 
Dessa sednare matas uteslutande med insekter, larver och 
dylikt. 


2. Svartmesen (Parus ater LINN.). Hufvudet och halsen 
svarta; kinderna och en längsgående fläck i nacken hvita; ryg- 
gen mörkgrå med blåaktig anstrykning; undre kroppsdelarne 
smutsigt hvitaktiga; vingarna mörka, med de större täckfjä- 
drarna i spetsen hvitaktiga. — Längd omkr. 4 tum. 

Halsen och hufvudet svarta, på hvardera sidan under ögo- 
nen en stor, trekantig fläck och i nacken en annan längsga- 
ende af aflång form, båda hvita. Ryggen mörkt grå med bla- 
aktig anstrykning. Undre kroppsdelarna hvitaktiga med en 
svag, gulgrå anstrykning. Vingarna brunaktigt svartgraa; pen- 
norna i ytterfanet gråaktiga; täckfjädrarne 1 spetsen hvita, 
hvarigenom 2 smala band uppkomma tvärsöfver vingen. Stjer- 
ten brunaktigt svartgrå. Näbben svart. Fötterna blyfärgade. 
Iris brun. 

Ungarnas färgteckning är mera oren. 

Svartmesen, som är den minsta till detta slägte hörande 
arter, har hufvudsakligen sitt tillhåll i barrskogarna och går 
icke högre upp på fjellen än dessa växa. Under fortplant- 
ningstiden bebor han hufvudsakligen de mellersta och norra 


TÄTTINGAR. 179 


provinsernas skogstrakter; men han synes icke gå så längt mot 
norden som flera andra bland sina samslägtingar. Utom Sverige 
finnes han uti hela mellersta Europa samt i bergstrakterna af 
det södra. I Asien har han äfven en ganska vidsträckt ut- 
bredning. 

I likhet med de öfriga mesarna, företager äfven denna un- 
der hösten och vintern vidsträckta ströftåg, och det är nästan 
endast under dessa årstider, som han träffas i de sydligaste 
delarne af landet. Vanligen finner man honom da i sällskap 
med andra mesar, kungsfoglar och trädkrypare. 

Han är orolig, munter och liflig, men föga skygg. På trä- 
dens grenar klänger han med mycken skicklighet och han ge- 
nomsöker barren, löfven och qvistarna på alla sidor för att 
finna sin föda, som mest består af insekter samt deras ägg, 
larver och puppor. Mera sällan tillgriper han gran- och tall- 
frön. I barrskogarna är han ganska nyttig; men i parker och 
trädgårdar infinner han sig blott sällan och tillgriper icke gerna 
sadana insekter, som uteslutande lefva på löfträd. Man ser 
honom sällan på marken. 

Sitt bo har svartmesen vanligen uti ihåliga träd; men man 
träffar det äfven i ståbbar, mellan trädrötter och i jordhal. 
Det är sammanfogadt af mossa, hår och fina gräsrötter. Åggen 
äro hvitaktiga och beströdda med mörkbruna prickar. 


3. Blåmesen (Parus ceruleus LINN.). Hufvudet ofvan blått, 
med ett bredt band öfver nacken och ett annat smalare genom 
ögonen af samma färg, .föröfrigt hvitt; hakan svart; ryggen 
olwgrön; undre kroppsdelarna gula; vingarna och stjerten till 
en del blåa. — Längd omkring 41 tum. 

Hufvudet hvitt, ofvanpå blått och rundtomkring omgifvet 
af ett svartblatt band, som framtill sammanflyter med den 
svarta hakfläcken; genom ögonen löper en svart eller svartbla 
linie, som upptill begränsar den stora, trekantiga, hvita fläcken, 
hvilken, såsom nämndt är, nästan alltid utmärker mesarna; nacken, 
bakom det mörka bandet, blåhvit. Ryggen olivgrön. Undre kropps- 
delarna gula; längs midten af bröstet och underlifvet ett mer 
eller mindre tydligt blåsvart band. Vingarna mörka, till en 


180 TÄTTINGAR. 


del skifferblåa; armpennorna och täckfjädrarna i spetsen hvit- 
aktiga. Stjerten blaaktig eller till en del skifferblå; den ytter- 


IÄS 
ÅN 


t Blåmesen. 


sta sidopennan smalt kantad med hvitt. Näbben kort, stark 
och kägelformig, till färgen svartaktig, med ljusa käkkanter. 
Fötterna blygrå. Iris brun. 

Ungarna hafva mycket mera orena färger. 

Denna lilla utmärkt vackra fogel tillhör egentligen endast 
de södra och mellersta delarna af landet. Mot norden synes 
han icke gå högre än kärrmesen, d. v. s. ungefär till 61 nordl. 
breddgraden. Åtminstone har sig icke författaren bekant om 
han blifvit funnen nordligare. Utom Sverige finnes han nästan 
i hela det öfriga Europa och i en stor del af Asien; men 
hvarken i Afrika eller Siberien. 

Blamesarna vistas hellre 1 löfskogar än i barrskogar. Om 
sommaren under fortplantningstiden lefva de parvis i skogarna, 


TÄTTINGAR. 181 


men sedan ungarna blifvit flygvuxna stryker hela familjen om- 
kring, och man träffar dem da, under hösten och sedermera 
hela vintern, i löfängar, parker och trädgårdar. Om vintrarna 
komma stundom enstaka individer fram till husen, der de, lik- 
som talgoxen, tillgripa och lifnära sig af allt ätbart, som de 
kunna komma öfver. På manga ställen uppehåalla de sig hela 
aret om i parker och trädgardar, och, i händelse några större 
trädgrupper derstädes befinna sig, flytta de gerna dit om hal- 
kar utsättas, och bidraga i sadant fall ganska verksamt till ut- 
rotandet af en mängd skadliga insekter. Denna lifliga, vackra 
och intagande fogel kan man således lätt nog, bade till nytta 
och nöje, få att ständigt bebo de större trädgardarna. 


Blaåmesens lockton kan uttryckas med: hyt-hyt, kerrerrekéké. 
Emellanåt låter han äfven höra ett fint zizizi. 

Sitt bo bygger blåmesen af mossa, har och fjädrar uti 
ihaliga träd, och honan lägga 8—10 hvita och rödprickiga ägg. 


1. Såsom en med blåmesen nära beslägtad art, vilja vi här 
anföra en liten mes, som en gang blifvit skjuten hos oss, men som 
dock icke kan räknas till Skandinaviens fauna. Denna är 

Azurmesen : (Paus cyanus PaALL.). Ofvan ljusblå, med ett 
svartblått band genom hvardera ögat och ett annat dylikt, bredare 
och till färgen mörkblått, tvärs öfver nacken; hufvudet och de un- 
dre kroppsdelarna hvita; de största armtäckfjädrarna och de flesta 
vingpennorna blåa, med breda hvita spetsar; stjerten blå, på sidorna 
hvit. — Längd omkring 53 tum. 

Denna mes har sitt egentliga hemland i Ryssland och Siberien. 
Endast tillfälligtvis har han visat sig i Tyskland och Danmark och, 
såsom nämndt är, blott en enda gång med säkerhet blifvit anträffad 
hos oss, nemligen vid Säby i Södermanland. 


4. Gråmesen eller Talltitan (Parus borealis DE SELYS). 
Ofvan grå, wnunder hvitaktig; bakhalsen och öfre delen af luf- 
vudet svarta, det sednares sidor hvita; hakan och strupens öfre 
del svarta; armpennorna med bred hvitgrå kant, som är betyd- 
ligt ljusare än ryggens färg. — Längd omkring 5 tum. 

Talltitan är mycket lik följande art, med hvilken hon länge 
varit förvexlad. Hon är dock lätt att skilja genom följande 


182 TÄTTINGAR. » 


kännetecken: 1) räcker det svarta på hufvudet, som saknar 
glans, ända ned öfver bakhalsen; 2) är den svarta hakfläcken 
betydligt större, sträckande sig nära en tum nedåt bröstet; 
3) hafva armpennorna breda hvitgråa kanter, hvilka alltid äro 
betydligt ljusare än ryggens färg. Detta märker man lätt äf- 
ven då fogeln flyger och då man ser honom på afstånd; 4) är 
stjertens 2 yttersta pennor vid hvardera sidan märkbart kortare 
än de öfriga, hvilka sinsemellan äro af nästan fullkomligt samma 
längd. — Hufvudets sidor äro rent hvita; men föröfrigt är 
kroppsfärgen om sommaren orenare, mera stötande i gulgrått, 
än om vintern, då den är mera hvitaktig och rent grå. Näb- 
ben svart. Fötterne blygråa. Iris brun. 


Talltitan är utbredd öfver hela Skandinavien, men före- 
kommer icke så talrikt i de södra provinserna, som i de mel- 
lersta och norra, der hon i skogar, ängar och betesmarker är 
en ibland de allmännaste småfoglar. Hon går äfven längt mot 
norden och träffas på fjellen ända upp i videregionen, således 
öfver den egentliga trädgränsen. Utom Skandinavien är hon 
funnen icke blott uti hela Siberien och på Island, utan äfven 
på atskilliga ställen i mellersta Europa. 


Oftast har författaren funnit henne uti yngre barr- eller 
blandskogsbestaånd, ibland enbuskar och i kärrtrakter, beväxta 
med al, björk och andra löfträd, eller med videbuskar. Endast 
sällan ser man henne 1 parker och trädgårdar, hvarest deremot 
följande art, atminstone under den kallare delen af året, har 
sitt nästan ständiga tillhåll. Att talltitan endast skulle vi- 
stas bland barrträd, som man någon gång far se uppgifvet, 
öfverensstämmer icke med verkliga förhållandet. 

Genom sitt egendomliga läte röjer sig talltitan redan på 
afstånd. Den som blott en gång hört detsamma, och föröfrigt 
är van att iakttaga foglarnas olika lockljud, bör sedermera 
icke gerna kunna taga miste derpa. Det kan ungefär uttryckas 
med tjitji-tä eller tjitji-tä-tä-tä, med tonvigten på täljudet, 
som är sträft och utdraget. 

Liksom sina öfriga samslägtingar, är talltitan orolig, mun- 
ter och liflig samt derjemte mycket nyfiken och föga rädd. 


SS TÄTTINGAR. 183 


Om man genom hvissling söker att härma hennes läte, närmar 
hon sig merändels allt mer och mer för att utforska hvad som 
"är på färde, och efter en kort stund har man vanligen en hel 
mängd individer omkring sig, hvilka dock genast anyo fort- 
sätta sin färd, så snart de trott sig riktigt hafva utforskat 
hvarifrån det misstänkta ljudet härledde sig. På samma sätt 
kan man, såsom vi förut (sid. 59) anmärkt, äfven locka till 
sig andra mesar och småfoglar. 

Talltitan lefver såväl af insekter, insektsägg, larver och 
puppor, som af hvarjehanda bär och frön. 


Boet bygger hon uti ihåliga träd, gamla trädstubbar och 
dylikt, och lägger 83—10 ägg, som äro hvita och beströdda med 
brunröda prickar. 


5. Kärrmesen eller Entitan (Parus palustris DE SELYS). 
ÖOfvan grå, inunder hvitaktig; hufvudet ofvan svart, på sidorna 
hvitt; hakan med en mindre, svart fläck; armpennornas gråa 
kanter ungefär lika mörka som ryggens färg. — Längd om- 
kring 5 tum. 

Namn: Meshätta (SUNDEV.); Östergöthl. Myrsätta. 


Denna art är, saåsom vi redan nämnt, till färgteckningen 
mycket lik den föregående, från hvilken den dock lätt nog kan 
skiljas genom följande kännetecken: 1) räcker det svarta på 
hufvudet, som har en svag sidenglans, icke så långt ned på 
bakhalsen; 2) är den svarta hakfläcken betydligt mindre, van- 
ligen ej längre än näbben; 3:0) äro armpennornas kanter nä- 
stan lika mörka som ryggens färg; 4) är blott den yttersta 
”stjertpennan på hvardera sidan kortare än de öfriga. — Lik- 
som hos den föregående är kroppsfärgen något olika efter ärs- 
tiderna: renare om vintern än om sommaren. 

Sedan man numera lärt sig att bestämdt skilja entitan 
ifrån föregående art, har man kommit underfund med, att hon 
hufvudsakligen endast tillhör det södra och mellersta Sverige. 
Mot norden förekommer hon knappt längre än till den 61 nord- 
liga breddgraden, hvarest hon ersättes af de andra gråa me- 
sarne, nemligen af talltitan och lappmesen. Hon har sitt egent- 


184 TÄTTINGAR. LJ 


liga tillhäll i parker och trädgårdar, och tyckes icke trifvas, 
der sadana saknas. Detta torde vara förnämsta orsaken till 
att hon icke går så längt mot norden, som den föregående, 
hvilken, såsom nämndt är, mest vistas i skogarna och endast 
tillfälligtvis infinner sig i trädgårdarna. I det öfriga Europa 
finnes hon mäångenstädes; men deremot, enligt M. V. WRIGHT, 
märkvärdigt nog, icke i Finland, der talltitan är allmän. 

Ertitan är en särdeles liflig, munter och orolig fogel, som 
från morgon till afton är uti en beständig verksamhet. Om 
hösten, och sedermera hela vintern, träffas hon tillsammans 
med talgoxen i trädgardarna och vid husen. Dessa bada mes- 
arter öfverensstämma äfven sinsemellan ganska nära i afseende 
på lefnadssättet, ehuru entitan är mindre djerf och roflysten 
än talgoxen. Hon inflyger dock ganska ofta om vintern i lador, 
sädesmagasiner, visthusbodar 0. s. v., för att söka sin föda, 
och anträffas ofta på sadana ställen, der afskräden ifran kö- 
ken blifvit utkastade. 

Da hon genomsöker träden, för att finna insektsägg, lar- 
ver och puppor, låter hon ofta höra ett svagt tih tih; men 
hennes egentliga lockton kan eljest utryckas med Mei ä, ä eller 
dia, dia, hi2t ä, ä, der ä-ljudet dock på langt när icke är så 
sträft och utdraget, som förhallandet är hos talltitan. Dessa 
bada foglar skilja sig saledes ganska märkbart äfven genom lätet. 

Entitan bygger sitt bo helst uti ihaliga träd och lägger 
3—12 ägg, hvilka till färgen äro hvita med rödbruna prickar. 
I uthängda halkar bygger hon gerna och förtjenar skydd så- 
som en för trädgårdarna särdeles nyttig fogel. 


6. Lappmesen (Parus cinctus Bopp.). Ofvan brungrå; un- 
dre kroppsdelarna hvitaktiga med rödgrå anstrykning på si- 
dorna; hufvudet ofvan och halsryggen gråbruna, ej svarta; stru- 
pen och framhalsen svarta. — Längd omkring 5 tum. — Parus 
sibiricus. NILSS. P. lapponicus M: v. Wrigih. Finl. Fogl. 

Lappmesen har + afseende på färgteckningen en viss öf- 
verensstämmelse med de bada nästföregaende mesarna — tall- 
titan och entitan — men skiljer sig fran dem, utom genom 


(TÄTTINGAR. 185 


andra kännetecken, derpa, att halsryggen och öfre delen af huf- 
vudet icke äro svarta utan grabruna, föga mörkare än ryggen. 
Handpennorna äro i yttersta kanten ljusgraa, och armpennorna 
äro kantade med blekgratt. Näbben är svart, benen blyfär- 
gade och iris brun. 


Lappmesen blef först upptäckt inom Skandinavien af Prof. 
J. W. ZETTERSTEDT under hans resa i Lappmarken 1821. 
Sedermera har man funnit, att han är temligen allmän på många 
ställen i de norra delarna af landet och att han under vintrarna 
en och annan gång äfven visar sig i sydligare trakter. Den 
högre norden är dock hans egentliga hemland, och han vistas 
der helst i tallskogarna, mera sällan i blandskog eller i kärr 
och myrtrakter, beväxta med al, björk, vide och andra löfträds- 
slag. I Stensele Lappmark, hvarest författaren varit i till- 
fälle att på eftersommaren iakttaga honom, lefde han tillsam- 
mans med talltitan, och hade med denna, 1 afseende på lef- 
nadssättet en temligen nära öfverensstämmelse. Längre mot 
norden lärer han vara ännu mera allmän och finnes så långt, 
som barrskog växer. Pa fjellen går han likväl icke så högt 
upp som talltitan. Under vintern, då han, liksom de öfriga 
mesarna, oroligt stryker omkring 1 skogarna, utsträcker han 
stundom, sasom nämndt är, sina ströftag till sydligare trakter, 
hvilka till och med ligga långt utom gränsen för hans egent- 
liga stamhall. Han har sålunda under vintern flera gånger blif- 
vit anträffad icke blott vid Upsala och Stockholm, utan äfven 
någon gang visat sig ända ned i Bohuslän och Westergöthland. 


De flesta qvarstanna dock i sina hemorter hela året om 
och framkomma derstädes om hösten och vintern till bebodda 
ställen, till hus och gårdar, der de lifnära sig af allehanda af- 
skräden, som derstädes utkastas. Hans lappska benämning hänty- 
der på, att han hackar fettet af renklöfvarna, och det påstås, 
att han om hösten infinner sig i mängd, der renar slagtas, 

Hans läte utgöres äf ett kort och sträft arrrr och ett 
finare prét. 

Boet bygger han, liksom de öfriga skogsmesarna, uti iha- 
liga träd. 


186 TÄTTINGAR. 


7. Tofsmesen (Parus cristatus LINN.). Öfvan grå med 
rödbrun anstrykning. wnunder hvitaktig; hufvudet med en spet- 
sig, uppstående, svart och hvitspräcklig tofs; strupen och ett 
band omkring halsen svarta. — Längd 43 tum. 

Namn: Toppmes, Tofstita, Meskung, Hattmes, Granlus, Norr. 
Topmeise. 

Tofsmesen är, 
atminstonesasom 
fullvuxen, lätt att 
skilja ifrån de 
öfriga mesarna, 
utom genom öf- 
riga kännetecken, 
på sin uppstå- 
ende = hjesstofs, 
som består af 
långa, spetsiga 
svart- och hvit- 
aktiga = fjädrar. 
Hufvudet är på 
sidorna gråhvitt, 
med en böjd, svart 
line vid öron- 
trakten. Strupen 
och = framhalsen 
svarta; ifrån den 
sednare utlöper ett band af samma färg, som omsluter nacken, 
der det möter ett dylikt band från andra sidan. Ryggen och 
skuldrorna gråa med rödbrunaktig anstrykning. Undre kropps- 
delarna hvitaktiga, på sidorna med en mer eller mindre gra- 
brun anstrykning. Vingarna och stjerten gråbruna. Näbben 
svart. Fötterna blygråa. Iris rödbrun. 


Tofsmesen. 


Honan har kortare fjädertofs på hufvudet och det svarta 
på strupen mindre utbredt. . 

Ungarna hafva mycket orenare förgteckning än de gamla, 
nästan ingen fjädertofs på hufvudet och den svarta halsringen” 
knappt märkbar. 


S TÄTTINGAR. 187 


Denna lilla mes är saväl genom sitt muntra och lifliga vä- 
sende, som genom sin enkla och prydliga färgdrägt, en ibland de 
trefligaste och mest behagliga af vara små skogsfoglar. Han 
bebor nästan uteslutande barrskogarna, företrädesvis 1 de mel- 
lersta delarna af landet. Mot norden finnes han knappt längre 
än till den 64:de nordliga breddgraden, och i Skane är han 
sällsynt. I Danmark lärer han icke finnas; men förekommer 
deremot öfver hela det mellersta Europa, ehuru sparsamt. 

Oftast träffar man honom om hösten och vintern tillsam- 
mans med andra mesar, då han lätt igenkännes från dem pa 
sitt läte, som kan utryckas med kirr, kirr, kirr eller kirrrit. 
Detta upprepar han ofta, både då han klänger bland trädens 
grenar och då han hoppar omkring på marken, hvilket icke 
sällan inträffar, synnerligen i busktrakter och i glesa skogsbe- 
stand, der vindfällen ligga kringströdda. Han är föga skygg 
och tyckes icke under vintern stryka så vida omkring, som at- 
skilliga andra mesar. Högst sällan infinner han sig i löfsko- 
gar, men i blandad barr- och löfskog har författaren deremot 
ofta sett honom, då han likväl mest hållit till uti barrträden. 
I trädgårdar, som hafva skogen i sin omedelbara närhet, in- 
finner han sig äfven någon gang; men han hör icke till de me- 
sar, som man genom utsättandet af hålkar kan fa att ständigt 
bebo trädgårdarna. 

I skogen lefver han mest af insekter, insektsägg, larver 
och puppor; men äfven derjemte af frön och bär. 

Sitt bo har han uti ihåliga träd, i stubbar, stockar o. s. 
v. Det är sammansatt af har, ull, mossa, lafvar och dylikt. 
Äggen, som vanligen äro 8—10, hafva en hvit grundfärg; men 
äro föröfrigt kring den tjockare ändan beströdda med röda 
prickar. 


Stjertmes-slägtet (Orites MHR.) 
Stjertmesarna, hvilka förut blifvit räknade till samma slägte 
som skogsmesarna, skilja sig vid första paseendet ifrån dessa 
på stjerten, som är längre än kroppen, vigglik och i spetsen 
ej urringad. Dess mellersta pennor äro nemligen längst, da de 
öfriga deremot på hvardera sidan småningom blifva allt kortare 


188 TÄTTINGAR. 


och kortare. Näbben är mycket kort, tjock och vid roten till 
en del betäckt med framatliggande, dunlika fjädrar. Hela fjä- 
derbeklädnaden brokig af svart, hvitt och rödgrätt. — Könen 
lika, men ungarna nagot olika de gamla. 

I afseende på lefnadssättet visa dessa mesar flera vigtiga 
afvikelser från de föregående. De äro ännu mera sällskapliga 
än dessa; men lefva för sig sjelfva fredligt tillsammans och 
bygga mycket konstiga, öfvertäckta bon emellan qvistar på träd 
och buskar, aldrig uti ihåliga träd. De klänga dåligt på träd- 
grenarna, och tillfölje af den länga stjerten röra de sig saväl 
under flygten, som på träden helt annorlunda än skogsmesarna, 
från hvilken de äfven afvika deruti, att de uteslutande lefva 
af insekter och dessas afföda samt spindlar och andra smådjur. 
Hos oss finnes blott en enda art och denna är 


( 


Stjertmesen eller Altitan (Orites caudatus LINN.). Huf- 
vudet helt och hållet (hos äldre) eller endast ofvan (hos yngre) 
hvitt; ryggen svart med rödgråa skuldror; de undre kroppsde- 


larna hvita, utom undergumpen, som är rödaktig. — Längd 
nagot öfver 3 tum, utom stjerten, som är omkring 4 tum. — 
Parus caudatus NILSS. NN 


Hannen har såsom äldre hela hufvudet, halsen, hakan, 
strupen samt de undre kroppsdelarna hvita; magens sidor och 
undergumpen mer eller mindre rödaktiga. Nacken nedtill och 
ryggen svarta. Skuldrorna rödgraa. Stjerten svart, dess tre 
yttersta pennor (pa hvardera sidan) hafva hvitt utfan och en 
hvit fläck i spetsen af infanet. Vingarna svarta; de inre ving- 
pennorna utat med bred, hvit kant... Fötterna svarta. 

Honan är nagot mindre än hannen och har en mattare 
färgdrägt. 

Ungarna skilja sig ifran de äldre förnämligast derigenom, 
att nacken och hufvudets sidor äro svartbruna. Föröfrigt är 
hela färgteckningen mycket orenare än hos de äldre. De ett- 
ariga hafva stundom ett mörkt streck öfver ögat. 

Stjertmesen är en ibland de täckaste och angenämaste af 
alla vara sma skogsfoglar. Han har visserligen icke förmagan 


TÄTTINGAR. 189 


att genom någon omvexlande sang sprida Kf och trefnad om- 
kring sig; men hans nätta, egendomliga kroppsbyggnad, hans 


RR 
VI 


SS 
ELM 


Stjertmesen. 


enkla, vackra färgdrägt, hans fogliga sinnelag och starkt ut- 
vecklade sällskaplighetsdrift, äro dock egenskaper, hvarigenom 
han alltid måste ådraga sig uppmärksamhet. Till storleken är 
han en ibland de minsta af alla våra foglar, och den lilla krop- 
pen med de yfviga fjädrarna och den långa stjerten, har vid 
hastigt påseende, synnerligen i blåsväder, då flygten är vack- 
lande och osäker, nästan utseendet af en ulltapp, vid hvilken 
en lang fjäder blifvit fästad. 


190 TÄTTINGAR. 


Stjertmesen förekommer nära nog i hela Europa och har 
äfven en vidsträckt utbredning i Siberien. Hos oss finnes han 
i de flesta landskaper; men synes icke ga längre mot norden 
än till den 62:dra eller 63:dje nordl. breddgraden. Han uppehåller 
sig i skogarna, under fortplantningstiden parvis, sedermera un- 
der hösten och vintern, då ungarna blifvit flygvuxna, familjevis 
eller oftast flockvis. I det södra Sverige ser man honom säl- 
lan sommartiden; men han häckar dock äfven der på åtskil- 
liga ställen. 

Sasom vi redan antydt äro stjertmesarna mycket sällskap- 
liga foglar; men de lefva för sig sjelfva och man träffar dem 
aldrig tillsammans med andra foglar. Oroliga och lifliga stryka 
de ständigt omkring fran trakt till trakt och vistas icke länge 
på hvarje ställe. De synas blott liksom i förbifarten hemta 
sin föda, bestående förnämligast uti insekter, insektsägg, pup- 
por och larver, som de uppsöka under det att de klänga på 
qvistarna och grenarna af träd och buskar. Mest genomströfva 
de på detta sätt löfskogar, lundar och parker. I alskogar, så- 
väl yngre som äldre, infinna de sig ofta. De lefva mycket fred- 
ligt tillsammans, hvilket man äfven kan iakttaga i fångenska- 
pen, der de mata och äfven på annat sätt bistå hvarandra, 
då så påfordras. Deras hvita hufvuden, med de små klara, 
uttrycksfulla ögonen, och för öfrigt hela deras utseende bär 
äfven prägeln af mildhet och förtrolighet. 

Stjertmesens vanliga läte, som han ofta upprepar, utgöres 
af ett fint: i, ii, gegegeh. i 

Boet är mycket konstigt sammansatt, stort och rymligt. 
Vanligen är det fästadt på någon större gren, tätt vid stam- 
men af ett träd, eller i någon tät buske. Det är utvändigt be- 
klädt med lafvar och mossa, invändigt med fjäder, och har på 
sidan ett litet ingångshål. Åggen äro många, stundom ända 
till 15 stycken, hvita och glänsande med rödbruna prickar. 


3:dje Underfamiljen. Trådrännare. 


Hvad som hufvudsakligen utmärker hithörande småfoglar 
och utgör ett gemensamt kännetecken, hvarigenom de icke blott 


TÄTTINGAR. 191 


skilja sig ifrån mesarna, utan äfven ifran alla till tättingarnes 
ordning hörande foglar, är, såsom vi redan antydt, den egendom- 
liga formen af klorna. Dessa äro nemligen mycket hvassa, 
stora och på sidorna plattryckta, och den mellersta af de tre 
främre är icke, såsom hos andra tättingar, sned, utan rak, med 
båda underkanterna lika höga"). Baktån är äfven jemförelse- 
vis större och starkare än hos andra tättingar, så att den, 
klon oberäknad, är längre än de främre sidotarna och blott 
obetydligt kortare än den mellersta. I afseende härpa öfver- 
ensstämma dessa foglar med hackspettarna, och härigenom hafva 
de äfven, liksom dessa, erhållit förmågan att klättra pa släta 
trädstammar. Denna förmåga sakna mesarna, hvilka deremot, 
såsom vi redan omtalat, med skicklighet kunna klänga på skrof- 
liga trädstammar och på sådana smala qvistar och grenar, 
som de kunna gripa omkring med tarna. — Trädkryparnes 
näbb är antingen helt rak eller något nedåt böjd, saknar all- 
tid inskärning bakom spetsen och har otydliga eller inga borst- 
hår vid munvikarna. Stjerten har stundom styfva pennor, 
liksom hos hackspettarna. 

Rörande dessa foglars plats inom systemet hafva menin— 
garna varit mycket delade och torde ännu vara det. För var 
del anse vi dock, att de rättast böra ställas i närheten af me- 
sarna, ehuru de ganska väsendtligt skilja sig ifrån dem. Manga 
författare hafva sammanfört dem i en särskild familj tillsam— 
mans med Härfogeln (Upupa Epops) och placerat dem i gran- 
skapet af spettarna, sannolikt, såsom vi nyss uppgifvit, på den 
grund, att deras klor blifvit nära nog lika bildade med dessa sed- 
nare foglars och att de, tillfölje deraf, fatt förmågan att med skick-— 
lighet klättra på trädstammarna; ty föröfrigt synes oss deras öf-- 
verensstämmelse med spettarna vara mera skenbar än verklig, 
och om än nägra ibland dem liksom bilda en öfvergång emellan 
spettar och mesar, så är det dock tydligt, att de icke kunna 


”) Hos de öfriga tättingarna är den mellersta framtåns klo mer eller mindre- 
sned, hvilket beror derpå, att dess inkant är bredare, liksom uppsväld och 
högre upplyftad än den yttre. Härigenom blifver klon bredare på inre si- 
dan och sines tillfölje deraf, betraktad uppifrån, uvågot utåt böjd. Hos 
trädkryparna är deremot ifrågavarande klo, sedd uppifrån, på båda sidor- 
om ryggkanten lika bred, och synes, följaktligen vara fullkomligt rät. 


192 "TÄTTINGAR. 


afsöndras fran tättingarnes ordning. Med Härfogeln böra de 
väl heller icke kunna anses vara beslägtade, och det torde knap- 
past vara något annat än en viss likhet i näbbformen, som 
gifvit anledning till att man ställt trädkryparen nästintill denna 
fogel. Prof. SUNDEVALL, som med vanlig skarpsinnighet un- 
derkastat dessa foglar en noggrann granskning, har hänfört 
dem till en egen grupp, under namn af klättrare (Scansores), 
och ställt dem näst efter mesarna. Vi hafva icke velat be- 
hålla benämningen ”klättrare” för denna underfamilj af den 
anledning, att Hackspettarnes familj af alder blifvit uppkallad 
på samma sätt. 

Till denna underfamilj höra flera utländska slägten, men 
hos oss finnas blott tvenne, som sinsemellan äro mycket olika 
och utgöra sa att säga de yttersta länkarna i en serie af fo- 
gelformer, hvilka, naturenligt grupperade, bilda ett samman- 
hängande helt. 

Trädrännarna äro muntra och hifliga foglar, som oupphör- 
ligt äro i verksamhet och med mycken färdighet klättra på 
trädens stammar och grenar. De flyga sällan någon längre 
vägsträcka, utan vanligen endast fran träd till träd, eller från 
en skogspark till en annan, och på marken, dit de sällan be- 
gifva sig, röra de sig daligt och otympligt hoppande. 

Deras föda består mest af insekter, insektsägg, puppor och 
larver, som de uppsöka i barkspringor eller bland lafvar och 
mossa. Nötväckan förtär dock derjemte om hösten och vin- 
tern en mängd frön, nötter, ollon, kärnor 0. s. v., som hon 
fäster uti någon barkspringa, grenklyka eller dylikt, för att 
sedermera sönderhacka dem med näbben. 

Någon egentlig sångförmaga torde man knappast fa tiller- 
känna dessa foglar; men de gifva sig allestädes tillkänna ge- 
nom egna locktoner. = 

De bygga sina bon, utan någon särdeles konstfärdighet, 
uti trädhålor och lägga ett temligen stort antal ägg. 


Nötväcke-slägtet (Sitta LINN.). 


Näbben är rät och föga längre än tarsen, på öfre och undre 
sidan något afrundad, i spetsen trubbig, ej nedböjd; näsbor- 


TÄTTINGAR. 193 


rarna runda och täckta af framåtliggande, borstlika fjädrar; 
den inskjutande, fjäderklädda kakviken betydligt längre än bred. 
Vingarna af medelmåttig längd; 1:sta handpennan kort, dock 
atminstone med I af sin längd öfverskjutande de närmaste hand- 
täckfjädrarna; 4:de handpennan längst. Stjerten kort, i spet- 
sen tvär, alla pennorna mjuka. Fötterna starka, undersätsiga; 
tarsens framsida med 6 å 7 tydliga inskärningar. Fjäderkläd- 
naden är mjuk och har mycken öfverensstämmelse med mesar- 
nas. — Könen äro till färgteckningen nästan lika, och ungarna 
äro föga olika de gamla. 

Hithörande småfoglar hafva både i afseende på näbbens 
form och fjäderklädnadens beskaffenhet en påfallande öfver- 
ensstämmelse med skogsmesarna, ehuru de dock i flera andra 
afseenden så väsendtligt skilja sig ifrån dem, att de icke en 
gang torde böra hänföras till samma familj. De synas med 
afseende på sin organisation bilda en mellanlänk mellan spettar 
och mesar, och detta motsäges icke af deras lefnadssätt. Med 
en förvanande färdighet klättra de, men icke blott, liksom spet- 
tarna, uppåt på trädens stammar och grenar, utan äfven nedåt, 
i upp och nedvänd ställning, hvilket ingen annan svensk fogel 
förmår att göra. 

Till vår fauna hör blott en enda art, och denna är stann- 
eller strykfogel, nemligen: 

Nötväckan (Sitta europea LINN.). ÖOfvan ljust gråblå, 
inunder hvit; kroppens sidor och undergumpen roströda, den 
sednare med hvita fläckar; från näbbroten genom ögonen och 
nedåt sidorna af halsen löper ett svart band; de tre yttre stjert- 
pennorna med en hvit fläck i spetsen på inre fanet, de två 
mellersta helt blågråa. — Längd omkring 6 tum. 

Namn: Blåspett, Spettmes, Musveta; Norr. Egde, Eremit. 

Anm. Alla svenska exemplar, som förf. sett af denna art, 
hafva på bröstet varit hvita, utan eller med blott en helt svag röd 
anstrykning, hvilken sednare färgteckning, (dock alltid betydligt star- 
kare), deremot utmärker de nötväckor, som förekomma i andra euro- 
peiska länder. Man har af denna anledning delat denna art i tvenne 
och kallat den rödbröstade för S. cesia. Men genom sednare un- 
dersökningar har man dock trott sig finna, att dessa båda arter 
endast äro olika varieteter eller racer af en och samma. 

é Zool. II. Foglar. 13 


”r 


194 TÄTTINGAR. 


Hannen är ofvan helt och hållet gråblå. Från näsborrarna 
utlöper på hvardera sidan om hufvudet genom ögat och vidare 


at sidan af halsen ett svart band. Under detta band är huf- 
vudet, liksom hakan, strupen, bröstet och midten af magen, 
hvitt. Kroppssidorna och fjäderkanterna på undergumpen rost- 
röda. Vingpennorna mörkbruna; de större armtäckfjädrarna 
och armpennornas utfan gråblåa; de 5 a 6 första handpen- 
norna äro vid roten hvita och de undre handtäckfjädrarna 
svarta, hvarigenom en hvit och en svart fläck uppkomma på 
vingens undre sida. Stjertens yttersta penna svart med grå 
spets, bakom hvilken befinner sig: i utfanet en aflång och i in- 
fanet en större rektangelformig hvit fläck; de två följande pen- 
norna likna den yttre, men sakna den hvita fläcken i utfanet; 
de två ytterligare derpå följande äro helt svarta med gråa 
spetsar; de 2 mellersta äro helt och hållet gräåblåa. Näbben 
blygra, inunder mot roten ljusare, emot spetsen mer eller min- 
dre svartaktig. Fötterna gragula. Iris brunaktig. 

Honan är nagot mindre än hannen, har mattare färger 
och det svarta bandet genom ögonen mindre bredt. — Un- 


| TÄTTINGAR. 195 


garna likna mest honan. Det svarta bandet genom ögonen är 
något blekare. 

Nötväckan är en ganska allmän fogel i södra och mellersta 
delarna af landet; men man känner icke att hon gar nordli- 
gare än till omkring den 60 nordl. breddgraden. Hon upphör 
saledes att finnas ungefär vid ekens norra gräns. TI det öfriga 
Europa söder om Östersjön är hon äfven allmän, men, såsom 
nämndt är, till färgteckningen något olika mot i Skandinavien. 
I Finland har hon blott nagra få ganger blifvit anträffad. 

Vi hafva redan anmärkt, att nötväckorna äro stann- eller 
strykfoglar; men hvad det sednare beträffar, så företaga de 
dock icke så vidsträckta ströftag, som manga andra foglar, 
hvilka vi hänfört under denna benämning. De halla sig alltid 
hela året om inom ett mera inskränkt omrade. Om sommaren 
under fortplantningstiden träffar man dem parvis, vanligen i 
ek-, bok- eller aspskogar, eller i andra skogshult och lundar, 
der ihaliga träd finnas. Om hösten och vintern deremot lefva 
de spridda, och man ser dem da ofta tillsammans med mesar, 
kungsfoglar och trädkrypare. Ofta komma de äfven under 
dessa arstider fram till gårdarna, der de föra ett lefnadssätt, 
som i det närmaste öfverensstämmer med mesarnas. 

Nätväckan är en särdeles hiflig fogel, som fran den tidiga 
morgonen till aftonens inbrott är uti en beständig verksamhet 
för att söka sin föda. Denna bestar, liksom klättertoglarnas 
i allmänhet, företrädesvis af insekter samt dessas ägg, larver 
och puppor. Hennes näbb är visserligen allt för svag, för att 
hon, såsom hackspettarna, dermed skulle kunna hacka hål i 
sjukliga trädstammar, der insekterna hafva sina tillhåll, men 
den är dock tillräckligt stark, för att hon dermed skall kunna 
lösgöra sådana barkstycken, under hvilka nämnde smådjur söka 
att dölja sig. I skog och mark är hon således ganska nyttig, 
emedan hon 1 väsendtlig man bidrager till utrotandet af en 
mängd insekter, hvilka, om de lemnades i fred, helt säkert 
skulle tillfoga träden ganska betydlig skada. Hon bortplockar 
äfven derjemte en mängd insektsägg, larver och puppor, som 
ligga under lafvar och mossa, eller som äro undangömda i bark- 
springor och dylikt. Härutaf kan man följaktligen finna, att 


196 TÄTTINGAR. 


nötväckan 1 sin förföljelse af insekterna och deras afkomma 
till och med går ännu längre än mesarna. Lägger man så vi- 
dare härtill, att hon hela året om lefver i vara skogor, par- 
kar och större trädgårdar, så mäste man äfven utan tvifvel 
hafva tillräcklig anledning att skydda henne. Hon är dessutom 
en ibland de foglar, som man, genom utsättandet af de förut 
(vid mesarna) omnämnda häålkarna, kan få att bebo träd-. 
gardarna. 

Nötväckan lefver dock icke uteslutande af insekter, utan hon 
tillgriper äfven under hösten och vintern åtskilliga slags frön, 
sädeskorn, nötter, ollon 0. s. v. Dessa skalar hon på det sät- 
tet, att hon fäster dem uti en grenklyka, barkspringa eller dy- 
likt och sedermera med näbben hackar hål på skalet för att 
komma åt kärnan, hvilken hon, liksom mesarna, förtär i små 
portioner. Under detta arbete ser man henne ofta, med huf- 
vudet vändt nedåt, af alla krafter hacka med näbben för att 
öppna skalet och uttaga kärnan. I likhet med några andra 
foglar har äfven nötväckan den vanan att för kommande be- 
hof undangömma hvad hon för tillfället icke kan förtära. Man 
träffar icke så sällan hennes sma förråder uti gamla ihåliga träd. 

Nötväckan är föga skygg; men blifver hon eftersatt och 
jagad tager hon sig sedermera alltid väl tillvara. Hennes lock- 
ton är ett starkt tjuck, tjuck, tjucktjuck eller tvätt, tvätt; äf- 
venså låter hon ofta höra ett finare psit, psit. Hannens säng, 
som han någon gang later höra, sittande i toppen af ett träd, 
är enkel men icke oangenäm. 

Boet, som nötväckan tillrustar uti något ihåligt träd, van- 
ligen högt öfver marken, är ganska egendomligt. Såsom vi re- 
dan hafva antydt eger hon icke förmåga att, liksom spettarna, 
med näbben hacka hål genom barken och veden, utan måste 
således åtnöja sig med de redan förhanden varande. Men det 
är icke nog härmed, hon behöfver äfven ett ingångshål, som 
är så beskaffadt, att endast hon sjelf, men icke hennes fiender 
kunna komma derigenom. Ett sådant är ofta för henne mycket 
svårt, om icke stundom alldeles omöjligt att finna, och hon 
skulle följaktligen mången gång komma i stor nöd om hon sak- 
nade utvägar att afhjelpa denna olägenhet. Men naturen har 


TÄTTINGAR. 197 


i detta fall icke lemnat henne åt sitt öde. Hon har erhållit 
förmågan, att liksom svalorna, då de bygga sina bon, af jord 
och lera, blandad med den klibbiga saliven, tillrusta ett mur- 
bruk, hvarmed hon kringsmetar ingangshålet så att det erhål- 
ler en passande vidd. Sedan detta murbruk torkat antager 
det en sådan fasthet, att man knappt med fingret kan lösgöra 
detsamma, och är följaktligen tillräckligt starkt för att ute- 
stänga hennes fiender. Endast spettarna hacka stundom bort 
detsamma, synnerligen då hon inkräktat ett bo, som förut till- 
hört dem och som de ånyo vilja begagna för sin fortplantning. 

Åggen äro vanligen 6 å 7, till färgen hvita med röda små- 
fläckar. De rufvas skiftesvis af bada makarna, hvilka äfven 
hjelpas åt vid ungarnas uppfödande. 


Trädkrypare-slägtet (Certhia LINN.). 


Näbben ungefär af hufvudets längd, smal, spetsig, hop- 
tryckt och något nedåt böjd; näsborrarna nakna, utan fjäder- 
betäckning, till hälften täckta af en hvälfd hinna; den inskju- 
tande fjäderbeklädda hakviken smal. Vingarna trubbiga; för- 
sta handpennan kort, dock räckande utöfver de närmaste täck- 
fjädrarna; 3:dje nästan lika lang som de första armpennorna; 
4:de och 5:te längst; armtäckfjädrarna mycket korta. Stjerten 
räcker längt utanför de hoplagda vingarnas spets, pennorna 
spetsiga och styfva, de 2 mellersta längst, de öfriga på hvar- 
dera sidan gradvis aftagande i längd. Fötterna korta, nästan 
lika bildade som hos föregaende slägte. Fjäderklädnaden mjuk, 
fin och, i synnerhet på de undre kroppsdelarna, dunartad. — 
Könen likna hvarandra och ungarna äro föga olika de gamla. 

Hithörande foglar äro 1 afseende pa hela sin organisation 
ännu mera afvikande ifrån skogsmesarna än nötväckorna, från 
hvilka de äfven skilja sig ganska betydligt genom de redan 
uppgifna kännetecknen. Pa trädens stammar och grenar klättra 
de alldeles som hackspettarna, d. v. s. uppåt, stödjande sig 
på den styfva, elastiska stjerten. Deras föda består, såsom 
det synes, uteslutande af insekter, insektsägg, larver och pup- 
por, som de uppsöka i barkspringor, under mossa och lafvar. 


198 TÄTTINGAR. 


Till vår fauna hör blott en enda art, och denna är stann- 
eller strykfogel. 


1. Trädkryparen (Certhia familiaris LINN.). Öfvan brun- 
grå, tätt blekfläckig, med brungul öfvergump; under hvit, glän- 
sande; vingpennorna, med undantag af de 3 första, på midten 
försedda med en gulaktig, af mörkbrunt omgifven fläck; stjer- 
ten rostgrå; baktåns klo längre än tån. — Längd omkring 


HL tum: 
Fig. 51. 


Av : ) ON b / 
| ( 
N INN | 
NW NV 
4 


Trädkrypare. 

Trädkryparen har en brokig och fläckig fjäderklädnad. 
Hufvudet, nacken och bakhalsen äro ofvan mörkbruna och be- 
strödda af hvitgula, längsgående småfläckar; öfver ögonen ett 
hvitt band och genom desamma ett mörkt. Ryggen och skul- 
drorna bruna med en rostgrå anstrykning samt tecknade med 
hvitaktiga längdfläckar. Öfvergumpen brungul. — Alla undre 
kroppsdelarna glänsande hvita, med en svag rostfärgad anstryk- 
ning på magens sidor och undergumpen. De 3 första hand- 
pennorna enfärgade brungraa, de öfriga, jemte armpennorna, 
på midten tecknade med en gulhvit fläck omgifven af mörk- 
brunt, hvarigenom ett gulaktigt och 2 mörka band uppkomma 


TÄTTINGAR. 199 


4 


på den utbredda vingen; samma pennor äro äfven, framom det 
mörka främre bandet, i utfanet kantade med gulgrått, och de 
flesta hafva i spetsen en hvitaktig fläck. Armtäckfjädrarna 
äro svarta, med en hvit fläck i spetsen. Näbben ofvan brun, 
ander gulhvit. Fötterna gråbruna. Iris brun. 

Trädkryparen är en ibland våra mera vanligt förekom- 
mande små skogsfoglar. Detta är åtminstone förhållandet i de 
mellersta och södra delarna af landet. Mot norden blifver han 
småningom mera sällsynt, men han gar dock ett par breddgra- 
der längre än nötväckan, så att han t. ex. i södra Dalarna, 
äfvensom vid Gefle, der nötväckan nästan upphört att mera 
finnas, ännu är temligen vanlig. Hans utbredning mot söder 
i det öfriga Europa torde ännu icke vara tillräckligt känd, 
emedan äfven ett par andra mycket närstående arter”) der- 
städes förekomma, som man i allmänhet förvexlat med denna. 

Trydkryparen finnes hela året om i vara skogar. Om som- 
maren under fortplantningstiden lefver han parvis; men om 
hösten och vintern träffar man deremot, såsom vi flera gånger 
förut omnämnt, vanligen endast spridda individer tillsammans 
med mesar och kungsfoglar, eller också ensamma. De besöka 
då icke så sällan parker och trädgardar. En del, kanske de 
flesta, stanna qvar under den kalla årstiden i sin födelsebygd, 
då andra deremot draga sig sydligare. Få torde dock jemfö- 
relsevis de vara, som under nämnde årstid helt och hållet 
lemna landet. 

Under alla årstider lefver trädkryparen, såsom det synes, 
uteslutande af insekter och han är för skogarna, isynnerhet 
barrskogarna, mycket nyttig, emedan han hufvudsakligen upp- 
söker och förtär en mängd under barken och i splinten lef- 
vande insekter, sasom grafstickare och märgborrar. För att 
kunna bortplocka dessa har han erhållit en fin, temligen lång 
och något krökt näbb, som särdeles väl lämpar sig för att in- 
tränga i barkspringor och i de nämnde insekternas smyghål. 
Man ser också denna lilla fogel hela dagen ifrigt sysselsatt 
med att söka sin föda. Han klättrar med stor färdighet uppat 


”) C. Coste och C. brachydactyla. 


200 TÄTTINGAR. 


trädstammarna och grenarna, genomsöker dem på alla sidor, 
och då hon kommit till toppen af trädet eller till en vis höjd 
af grenarna, flyger han vanligen ned lågt på stammen för att 
anyo börja sin verksamhet. Nedåt förmår han icke att klättra, 
men väl på undre sidan af horizontalt utlöpande grenar. Han 
är föga skygg och i allmänhet så ifrigt sysselsatt med sitt sö- 
kande efter insekter, att han föga märker hvad som försiggår 
omkring honom; men, en gång uppmärksam derpå, tager han 
sig sedermera väl tillvara och flyttar sig helt hastigt till en 
frånvänd sida af stammen eller grenarna då man nalkas honom. 
Han flyger sällan någon längre sträcka, och på marken synes 
han vara alldeles främmande. 

Hans vanliga locktorn utgöres af ett fint 22, zi, Zz eller 
srik, srik, srik. Stundom låter han äfven höra ett slags sång, 
som dock vanligen endast inskränker sig till. en enda, temligen 
starkt ljudande strof och som ungefär kan uttryckas med: 
titititviiti. 

Boet bygger han uti trädhålor. Det är konstlöst samman- 
fogadt af fjäder, ull, grässtrån, barkflag o. s. v. Åggen, van- 
ligen 6—9, äro hvitaktiga och beströdda med brunröda prickar. 
Honan säges ensam ligga ut dem, men födes under tiden af 
hannen, som äfven hjelper till att skaffa föda at ungarna. 
Dessa sednare hafva redan, innan de ännu uppnått en sådan 
storlek att de kunna flyga, förmågan att klättra, och, om man 
oroar dem i boet, löpa de uppat trädet liksom råttor och 
gömma sig undan bland lafvar och mossa. 


4:de familjen. Ärlor. 
Motaocillidzae. 


Till denna familj hänföra vi atskilliga småfoglar, som i 
flera vigtiga fall afvika fran de förut afhandlade. Mest egen- 
domliga och karakteristiska äro för dem de kännetecken, som 
man kan hemta af vingpennornas antal och inbördes längdför- 
hållanden. Sålunda finnes hos hithörande foglar icke flera än 
9 handpennor (a). Den 1:sta af dessa, hvilken, såsom vi veta, 
hos flertalet af de föregående smaåfoglarna var mycket kort, 


TÄTTINGAR. 201 


har hos älorna alldeles försvunnit. Hvad vidare armpennorna 
beträffar, så äro de tre innersta (b) mycket förlängda och till 


Fig. 52. 


Vinge af en ärla: a, handpennor; — bh, armpennor: 


formen olika de öfriga. En af dem räcker stundom till och med 
nästan ända till vingens spets. Näbben är smal, rät och utdragen 
samt har-bakom öfverkäksspetsen en svag inskärning; men vid 
munvikarna finnas inga, eller åtminstone endast helt korta 
borsthår. Fötterna höga, med flera tydliga inskärningar på 
tarsens framsida, och baktäans klo är vanligen förlängd. 

Alla hithörande foglar flytta bort under den kalla ärsti- 
den "). De lefva hufvudsakligen af insekter, som de mest fånga 
under det att de löpa på marken; men tillgripa äfven små 
sniglar, larver, maskar 0. s. v. Växtämnen torde deremot in- 
gen af vara arter förtära. 

De flesta vistas på öppna fält eller vid vatten. Blott en 
art lefver mera uteslutande i skogarna. På marken röra de 
sig icke hoppande, utan i skridt. Vanligen löpa de snabbt un- 
dan och föra ofta den förlängda stjerten upp och ned. Häri- 
genom igenkännas de äfven på afstand. 

I allmänhet hafva de sina bon på marken. Sällan i sten- 
rösen, murar, trädhal och dylikt. 

Till var fauna höra tvenne slägten, som kunna atskiljas 
genom följande kännetecken: 


”) Vissa individer af skärpiplärkan stanna dock qvar i vestra skärgården. 


202 TÄTTINGAR. 


1. Piplärkor (Anthus BECHST.). Stjerten betydligt kor- 
tare än vingen”). Fjäderklädnaden ofvan öfvervägande grå- 
aktig och mörkfläckig. 

2. Ärlor (Motacilla LINN.). Stjerten nästan af vingens 
längd, eller längre. Fjäderklädnaden ofvan öfvervägande gra 
eller grön, ej fläckig. 


Piplärke-slägtet (Anthus BECHST.) 


Piplärkorna hafva en smärt, något hoptryckt kroppsform, 
med framsträckt hals och hufvud samt nedtryckt, utlöpande 
panna. Näbben rät, syllik, föga hoptryckt, mellan näsbor- 
rerna något upphöjd; öfverkäken med en svag inskärning 
bakom spetsen; underkäken med nagot inböjda kanter. Näs- 
borrarna ovala, till hälften täckta af en bar, hvälfd hinna. 
Vingarna af medelmåttig längd; af handpennorna är den 3:dje 
och 4:de längst, men en af de inre armpennorna uppnår nästan 
samma längd, hvarigenom vingen synes hafva 2:ne spetsar. 
Stjerten räcker långt utanför de hoplagda vingarnas spets, men 
är betydligt kortare än vingen, i spetsen urnupen. Fötterna 
temligen höga, spenliga; framtårnas klor små och svaga; den 
bakres deremot läng och mer eller mindre böjd. Fjäderkläd- 
nadens färg är hvad man kallar lärkgrå; öfver hvardera ögat 
löper alltid ett ljust band eller streck. — Könen äro nästan 
alldeles lika; men ungarna äro mera fläckiga än de gamla. 

Till utseendet och lefnadssättet erinra dessa foglar nagot 
om lärkorna, med hvilka de äfven af äldre författare varit för- 
enade i ett och samma slägte. Men denna likhet är mera sken- 
bar än verklig, och de bilda, såsom vi härofvan visat, tillsam- 
mans med ärlorna, en egen, fran bade lärkorna och alla andra 
till denna ordning hörande foglar väl skiljd familj. 

Piplärkorna hafva mest sina tillhåll på öppna fält, ljung- 
och enhedar, sidländta ängar, vid sjö- och hafsstränder o. s. v. 


”) Detta får man icke förstå så, att de hoplagda vingarna skulle räcka långt 
utöfver stjertspetsen, utan man jemför hela stjertens längd med den hop- 
lagda vingen. 


TÄTTINGAR. 203 


En art, nemligen trädpiplärkan, bebor dock, såsom vi anmärkt, 
nästan uteslutande skogarna. 

Till skaplynnet äro de alla lifliga och muntra. Pa mar- 
ken löpa de undan såsom en del sma vadare, om hvilka de äf- 
ven erinra derigenom, att de vippa med stjerten och gerna vi- 
stas på fuktiga ställen och vid vatten. Deras flygt är rask 
och vid uppflygten lata de vanligen alltid höra fina, pipande 
läten. Sådana äro äfven deras vanliga lockljud, hvarigenom 
de erhållit namnet piplärkor. 

Deras föda bestar, sasom det tyckes, uteslutande af in- 
sekter, insektsägg, larver, puppor, sma sniglar, maskar, kru- 
staceer 0. s. v. Men oaktadt detta, kunna de dock knappast 
räknas bland de nyttiga smafoglarna, emedan de insekter, af 
hvilka de mest lifnära sig, göra föga eller ingen skada. Skär- 
piplärkan anses dock, sasom vi längre fram fa se, för en nyt- 
tig fogel. 

Sina bon hafva dessa foglar på marken. De äro vanligen 
sammansatta af torra grässtrån och invändigt fodrade med hår. 
Åggen pläga vara 4—06, fläckiga och strimmiga. Under fort- 
plantningstiden sjunga hannarna, under det att de höja sig i 
luften med utspärrade, sväfvande vingar liksom lärkorna. 

Till vår fauna höra egentligen icke flera än 5 arter, af 
hvilka de flesta, i afseende på färgteckningen, ganska mycket 
likna hvarandra. 


1. Skärpiplärkan (Anthus obscurus PALL.). Ofvan mörkt 
askgrå, med mörkbruna fläckar och en svag olivfärgad anstryk- 
ning; tnunder orent hvit, med på bröstet temligen stora, obe- 
gränsade, mörkgråa (ej svarta) fläckar; strupens sidor ej be- 
gränsade af någon nedlöpande svart linie; yttersta stjertpennan 
utåt till mindre än hälften smutsigt hvit; näbben framom näs- 
borrarna obetydligt tjockare än tarsen; fötterna mörkbruna, 
baktåns klo krökt och oftast lång. — Längd inemot 7 tum. — 
Anthus rupestris NILS. 

Skärpiplärkan är till färgteckningen den mörkaste af alla 
hos oss förekommande arter och kan saväl derigenom, som 
genom de öfriga härofvan uppgifna kännetecken temligen lätt 


204 TÄTTINGAR. 


skiljas från de följande. Om sommaren hafva de äldre han- 
narna på strupen och hufvudets sidor en blekt rödgrå an- 
strykning. 

Denna piplärka har, såsom äfven namnet antyder, sitt till- 
hall på nakna stränder, skär och klippor och är ingenstädes 
sällsynt vid vara hafskuster. Vid vestra kusten går hon långt 
mot norden, ända upp till Finmarken, och är t. o, m. allmän 
vid Nordkap. Vid Östersjöns kala, steniga stränder och skär 
finnes hon äfven mångenstädes, och hon har äfven visat sig på 
dylika ställen vid Wenern. Utom Skandinavien förekommer 
hon vid kusterna af Finland, England, Färöarna o. s. Vv. 

Skärpiplärkan är till skaplynnet skygg och liflig. - Liksom 
sina öfriga samslägtingar låter hon ofta höra ett fint hvisslande 
läte: ist, ist, då hon flyger från en klippa till en annan, och 
hon är nästan den enda sångfogel "), som ständigt bebor så- 
dana ödsliga lokaler. Under fortplantningstiden får man ofta 
se hannen höja sig sjungande i luften och åter med sväfvande 
vingar sänka sig sakta ned till klippan. Om -vintern flytta de 
flesta bort, men manga stanna dock qvar, åtminstone i den 
vestra skärgärden. De, som flytta, begifva sig sannolikt icke 
längt mot söder, utan tillbringa, såsom det synes, den kalla 
årstiden vid Nordsjöns kuster. 

Sitt bo bygger skärpiplärkan på de klippor der hon vistas. 
Det är sammansatt af torrt gräs eller af hafstång (Fucus). 
Åggen äro vanligen 5, till färgen gråa och brunspräckliga. 

Såsom nämndt är, anses denna piplärka i vissa skärgårds- 
trakter sasom en nyttig fogel. Anledningen härtill är den, att 
hon med begärlighet lärer uppäta grundmärlor, små krustaceer 
som skada fiskgarnen. 

2. Ängpiplärkan (Anthus pratensis BECHST.). Ofvan oliv- 
grå och svartfläckig; inunder hvitaktig med mer eller mindre 
rostgul anstrykning, på bröstet tecknad med små begränsade 
svarta fläckar; strupen hvit eller svagt gulhvit, på hvardera sti- 
dan begränsad af en svart fläcklinie; yttersta stjertpennan utåt 


”) Jemför hvad vi längre fram yttrat angående sädesärlans vistelseort. 


TÄTTINGAR. 205 


till hälften snedt hvitaktig; näbben framom näsborrarna icke 
tjockare än tarsen; fötterna blekbruna, baktåns klo föga krökt 
och vanligen längre än tån. — Längd något öfver 6 tum. 

Namn: Änglärka. 

Denna piplärka är något mindre än den föregående och 
fjäderklädnadens grundfärg är på de öfra kroppsdelarna icke 
så mörk; fläckarna, bade ofvan och undertill, äro mera rent 
svarta och begränsade och fötterna blekare. De 3 första ving- 
pennorna nästan lika långa. Ungarna äro föga olika de gamla, 
som äro alldeles lika tecknade. 


Angpiplärkan är en ibland vara vanligaste arter. Hon finnes 
nära nog öfver hela landet; men är under häcktiden på långt när icke 
så allmän i de södra och mellersta provinserna, som i de norra. I 
Norrland och Lappland förekommer hon öfverallt, der lokalen är 
passande, och på fjellen går hon högt upp, ända öfver den egentliga 
trädgränsen till dvergbjörkens och videts regioner, eller till och 
med ännu högre. Vid små vattensamlingar och myrbildningar, 
som finnas högt upp på Åreskutan och på snöfjellen i Lapp- 
land, har författaren otaliga ganger träffat på henne under 
sommaren. — Utom Sverige, förekommer hon äfven mången- 
städes i det öfriga Europa. Hon är en ibland de smaåfoglar, 
som sednast flyttar bort och tidigast återkommer. TI södra 
Sverige visar hon sig längt in på senhösten i stora, men glesa 
flockar, och samma förhallande eger äfven rum om varen i 
Mars, då hon är på väg till sina häckplatser. Hennes vinter- 
tillhäll äro södra Europa och norra Afrika. 


Till uppehällsställen utväljer denna piplärka helst sidländta, 
tufviga ängar, kärr och myrar. Ofta träffar man henne dock 
äfven bland videbuskar och om vären på gärdesbackar, i gran- 
skapet af åkrar och fält, eller vid vattengrafvar. Hon är 
temligen rädd, men flyger vanligen icke långt, om hon blifver 
uppjagad, förr än hon ånyo slår ned på marken. Vid upp- 
flygandet låter hon merändels alltid höra ett fint ist, ist, och 
med ett dylikt, ofta upprepadt, läte gifver hon äfven sin oro 
tillkänna, då man nalkas hennes bo eller ungar. Under fort- 
plantningstiden sjunger hannen, under det att han med sväf- 


206 TÄTTINGAR. 


vande vingar höjer sig några alnar i luften öfver en tufva, 
sten eller mindre buske. 

Hon har vanligen sitt bo bland gräset på någon tufva 
eller under någon buske, och äggen äro 5 a 6, gråaktiga och 
fint brunspräckliga. 


3. Rödhalsade Piplärkan (Anthus cervinus PALL.) ÖOfvan 
brungrå med svarta fläckar, utan olivfärgad anstrykning; inun- 
der på hakan, strupen och halssidorna starkt rostgul, ofläckad; 
bröstet och kroppssidorna blekt rostgula och beströdda med 
svarta fläckar; strecket öfver ögonen rostgult; örontrakten små- 
HMäckig; yttersta stjertpennan utåt till hälften snedt hvitaktig; 
näbben straxt framom näsborrarna. icke tjockare än tarsen; 
fötterna blekbruna, baktåns klo vanligen längre än tån och 
föga krökt. — Längd omkring 63 tum. 

Denna piplärka står den föregående så nära, att man ännu 
icke är fullt ense om, huruvida hon blott utgör en genom lo- 
kala förhållanden eller klimatiska inflytelser uppkommen form 
af densamma, eller en egen, sjelfständig art. Prof. NILSSON 
m. fl. andra utmärkta Ornithologer anse dock att den bör upp- 
ställas såsom en skild art, och vi hafva således stora skäl att 
sluta oss till denna åsigt. Genom de härofvan angifna känne- 
tecknen torde de båda arterna i allmänhet lätt nog kunna 
skiljas. I vinterdrägten saknar denna alltid den grönaktiga 
anstrykning, som vid samma tid utmärker den föregående. Hos 
hannen är den rödgraa eller rödgula färgen på ögonbrynen och 
strupen starkare än hos honan, som har den ganska blek. 

Hos oss är denna piplärka, såvidt man hitintills" har sig 
bekant, ganska sällsynt, och under häcktiden är hon endast 
funnen i den högre norden, såsom i Ost-Finmarken, Lappland 
0. s. v. I Ryssland och norra Asien lärer hon deremot i at- 
skilliga trakter vara ganska allmän. Under höstflyttningarna, 
i September, har hon några gånger blifvit fångad och skjuten 
vid Stockholm af Conservator MEVEsS. Hon hade derstädes 
sitt tillhall bland lägre växter, i potatisland o. s. v. och var 
ganska skygg. Ett par, som höllos i bur under sommaren, 
sjöngo flitigt och hade en lockton, liknande trädpiplärkans, 


TÄTTINGAR. 207 


eller: ty, tsit, tjt. Det vanliga lockljudet (sit, sit) läto de dere- 
mot aldrig höra. 

Ett bo, som MEVES erhållit från Ost-Finmarken, är bygdt 
af fina grässtrån och invändigt fodradt med hår. Åggen äro 
till grundfärgen brun- eller rostgråa, mer eller mindre glest mar- 
morerade af rostbruna fläckar och fina harstreck. 

4. Trädpiplärkan (Anthus arboreus BECHST.) Ofvan oliv- 
grå och svartfläckig; inunder hvitaktig med mer eller mindre 
rostgul anstrykning, på bröstet tecknad med svarta Häckar; 
strupen på hvardera sidan begränsad af ett svart streck; ytter- 
sta stjertpennan utåt till hälften snedt hvitaktig; näbben straxt 
framom näsborrarua ungefär dubbelt så tjock som tarsen; föt- 
terna bleka, gulaktiga, bakklon kortare än tån och ganska 
krökt. — Längd omkring 65 tum. 

Trädpiplärkan är till färteckningen mycket lik ängpiplärkan 
från hvilken hon lättast skiljes på näbben, som straxt framom 
näsborrarna är omkring dubbelt så tjock som tarsen, och på 
baktåns klo, som alltid är nagot kortare än tan och mera krökt. 

I södra och mellersta delarna af landet är denna piplärka 
temligen allmän, ja kanske den allmännaste; men längre mot 
norden, i Norrland och Lappland, förekommer hon icke så tal- 
rikt som ängpiplärkan. På fjellen går hon icke högre upp än 
skogen räcker. — Utom Sverige är hon utbredd öfver nästan 
hela det öfriga Europa. Om hösten flyttar hon tidigare bort 
än de nästföregaende arterna och återvänder äfven sednare om 
våren. De flesta torde öfvervintra i Afrika. 

Denna piplärka är, i motsats till de öfriga, nästan helt 
och hållet bunden vid skogarna. Till uppehållsställe utväljer 
hon helst sådana trakter, der skogen begränsas af löfängar och 
buskmarker. Ofta har hon äfven sitt tillhall i yngre, glesa 
barrskogar, der marken är beväxt med ljung och vaccinier "), 
eller i sådana skogar, der barr- och löfträd omvexla. Mest 
vistas hon i träden, på hvilkas grenar man ofta får se henne 
springande förfölja insekter; men hon löper äfven omkring på 
marken, ehuru icke med sådan liflighet och raskhet, som de 


”) Lingon- och blåbärsris. 


208 TÄTTINGAR. 


andra piplärkorna. Hennes flygt synes vara vacklande och 
osäker, och hon torde aldrig, annat än under flyttningstiden, 
företaga några längre utflygter. Under fortplantningstiden ser 
man ofta huru hannen höjer sig sjungande i luften öfver nå- 
gon trädtopp, till hvilken han kort derpå med sväfvande vin- 
gar ånyo återvänder. Hans säng ljuder skönt och uppfriskande 
i skogen. Den består af flera drillande och tätt på hvarandra 
följande strofer samt afslutas med ett ömt, liksom klagande 
21a, 2ia, ia. Närmast kan man förlikna denna sång med en 
kanariefogels slag, men den är mildare och behagligare, kanske 
möjligen äfven derföre, att den frambringas i det fria och un- 
der de vackra vårdagarna, då tillika så mycket annat i natu- 
ren samverkar för att gifva at sinnet en högre lyftning. Se- 
dan ungarna lemnat boet, upphör hannen att sjunga. Den van- 
liga locktonen kan uttryckas med sirp, sist eller zip. 

Trädpiplärkan bygger alltid sitt bo på marken bland gräs, 
ljung och andra småväxter, eller under buskar, stubbar 0. s. Vv. 
Det är, såsom vanligt, konstlöst sammansatt af torrt gräs, 
fina rötter, mossa och dylikt samt inuti fodradt med hår och 
ull. Åggen äro 3—5, med ljusgråa fläckar och fina härstreck. 

Trädpiplärkan bortplockar visserligen en mängd insekter i 
skogarna; men dock vanligen icke sådana, som egentligen kunna 
sägas vara skadliga för träden. Hon är således icke på längt 
när så nyttig, som flertalet af de små skogsfoglar, hvilka vi 
förut afhandlat. 


5. Fältpiplärkan (Anthus campestris BECHST.) Ofvan gul- 
aktigt grå, med mörkare, temligen otydliga fläckar; inunder 
hvitaktig med grågul anstrykning och svartaktiga fläckar frampå 
bröstet, hvilka dock hos äldre individer nästan saknas; öfver 
hvardera ögat ett bredt, blekt band; strupen på hvardera sidan 
begränsad af ett svart streck; de två yttersta stjertpennorna 
utåt snedt hvitaktiga; fötterna bleka, bakklon nästan af tåns 
längd och föga krökt. — Längd omkring 7 tum. 

Denna piplärka är till färgen ljusare än de föregående och 
saknar ofvan all grönaktig eller -olivfärgad anstrykning. TI sin 
första fjäderdrägt äro ungarna olika de gamla derigenom, att 


TÄTTINGAR. 209 


de hafva större svarta fläckar på ryggen och bröstet. — De 2 
yttersta stjertpennorna äro utåt smutsigt hvita och den första 
af dem har hvit, den andra svart spole. 


Fältpiplärkan har hitintills endast blifvit anträffad i de 
södra delarna af landet, såsom i Skåne och Halland samt på 
Gottland och Öland. — Utom Sverige finnes hon mångenstädes 
i mellersta Europa och är allmän på Rysslands stepper. Vin- 
tern synes hon tillbringa i norra Afrika. 


Hon har sitt stamhåll på torra, sandiga fält samt på he- 
dar, beväxta med ljung eller glesa, mariga enbuskar. Såsom 
flyttfogel anländer hon först i Maj och flyttar ater bort i Sep- 
tember. Hon är till skaplynnet munter och liflig, löper snabbt 
undan på marken och fångar insekter under loppet. 


Såsom sångare utmärker hon sig icke; men da hon flyger 
eller sitter på något upphöjdt föremål, t. ex. på en sten, en 
stör eller buske, låter hon ofta höra en egendomlig, hvisslande 
lockton, som kan uttryckas med z2zir-ly, zir-ly-hutt. 


Bland gräs, vid sidan af en sten eller buske, har hon sitt 
bo. Det är, liksom de föregående arternas, sammanfogadt af 
fina grässtrån och mossa samt inuti fodradt med hår. Åggen 
äro 3—06, hvita med blåaktig anstrykning och föröfrigt teck- 
nade med rödbruna fläckar och småstreck. 


1. Utom de härofvan beskrifna piplärkorna har äfven följande 
blifvit funnen hos oss, nemligen: 


Stora Piplärkan (Anthus Richardi VIEILL.). Ofvan gulgrå och 
mörkjfläckig; inunder blekt rostgul, med svarta fläckar på bröst och 
sidor; den yttersta stjertpennan hvit, endast vid roten svartbrun, 
den andra med ett stort hvitt fält snedt öfver spetsen; fötterna 
bleka, gröngula, baktåns klo lång och föga krökt. — Längd om- 
kring 7 tum. 

Denna piplärka tillhör egentligen södra Europa och det är 
blott tillfälligtvis som hon visat sig i dess nordligare delar. Hos 
oss har endast ett enda exemplar hitintills blifvit tillvarataget, och 
detta fångades på en ångbåt i Calmare sund den 18 Oktober 1856 
af machinisten L. Borns. Afven i Norrige har ett exemplar blifvit 
funnit i Augusti 1843. I England tyckes hon något oftare före- 
komma, ehuru äfven der blott tillfälligtvis. 


Zool. II. Foglar. 14 


210 TÄTTINGAR. 


Ärle-slägtet (Motacilla LINN.) 


Årlorna hafva, liksom piplärkorna, en smärt och langsträckt 
kroppsbyggnad. Näbben är rät, smal: och syllik; öfverkäken 
har blott en helt svag inskärning bakom spetsen och under- 
käken är emot spetsen något hoptryckt. MNäsborrarna ovala, 
ofvantill täckta af en hvälfd, framtill bar hinna. Vingarna af 
medelmåttig längd; 1:sta, 2:dra och 3:dje handpennorna sins- 
emellan nästan lika långa och längre än de öfriga; men en af 
de inre armpennorna uppnår dock nästan samma längd, hvari- 
genom vingen, såsom förhållandet är hos piplärkorna, synes 
hafva liksom 2 spetsar. Stjerten räcker mycket långt utanför 
de hoplagda vingarnas spets och är nära sa lang som vingen, 
eller längre 7), i spetsen tvär. Fötterna temligen höga och 
spensliga; framtårnas klor små och svaga; den bakres starkare 
och längre. Fjäderklädnadens färg renare och mera bjert än 
hos piplärkorna, öfvervägande gra och hvit, eller gul och grön- 
aktig. — Könen äro om varen och sommaren temligen olika 
hvarandra; men om hösten äro bade de gamla och ungarna i 
afseende a färgteckningen nästan lika. 


Hvad vistelseorten och lefnadssättet angår, sa hafva är- 
lorna en ganska nära öfverensstämmelse med piplärkorna. De 
uppehålla sig på öppna fält och hedar, sidländta ängar och 
betesmarker, vid vatten o. s. v. En art, nemligen sädesärlan, 
vistas gerna vid boningshusen, men äfven på akrar och i betes- 
hagar bland boskapen, liksom de öfriga arterna. I skogarna 
har deremot ingen enda art sitt ständiga tillhåll. 

De äro alla lifliga och muntra, löpa på marken efter in- 
sekter och vippa ofta upp och ned på den långa stjerten. 
Deras flygt är temligen snabb, och genom att omvexlande höja 
och sänka sig beskrifva de dervid en bagformig linie. Under 
flygten låta de merändels alltid höra fina, hvisslande läten. 

Deras föda består mest af mjuka insekter, maskar och dy- 
likt; men de göra dock derigenom vida mindre nytta än många 
af de småfoglar, som tillhöra de föregaende familjerna. 


”) Se noten sid 201. 


TÄTTINGAR 203 Väl 


Sina bon hafva ärlorna antingen bland gräs på marken eller 
i stenrösen, hål i murar, under takbetäckningen på hus o. s. v. 
De äro konstlöst hopfogade af fina grässtran och rötter samt 
inuti fodrade med här eller ull. Under fortplantningstiden sjunga 
hannarna; men deras säng är lag och föga behaglig, och den 
frambringas icke, liksom hos piplärkorna, under flygten, utan 
under det att de löpa af och an eller sitta helt stilla. 

Till var fauna höra egentligen icke flera än 2 arter, och 
dessa äro i afseende på färgteckningen sinsemellan ganska olika. 

1. Sädesärlan (Motacilla alba LINN.) Öfvan till större 
delen grå, inunder hvit; stjerten obetydligt längre än vingen, 
dess 2 yttersta sidopennor i hela spetsen och utkanten hvita; 
bakklon krökt och något kortare än tån. — Längd omkring 
(3 tum. 

Namn: RBingärla; Östergöthl. Säsälla, Kokälla; Stockholms 
skärgård: Isspjerna; Skån. Gadegrim; Jemt!. Koqvittra; Norr. Lineole. 

Hannen har i sommardrägt hela pannan samt hufvudets 
och halsens sidor hvita; nacken, bakhalsen, hakan, hela strupen 


4 


| 


uf 
tl 


UM 


/ 
| 


Sädesärlan. 


och frambröstet svarta; ryggen och skuldrorna askgråa; vin- 
garna svartbruna, med hvitaktiga kanter på täckfjädrarna och 


OM . TÄTTINGAR. 


de långa armpennorna; stjerten svartbrun, med de 2 yttersta pen- 
norna hvita, utom uti inkanten, från basen till 3 af längden, 
der de äro svartbruna; de undre kroppsdelarna hvita. — Ho- 
nan är i sommardrägt temligen lik hannen, men hon har min- 
dre rena färger. — I vinterdrägt äro hos båda könen öfre 
delen af hufvudet grått; strupen hvit, med en svart halfman- 
formig gördel framom bröstet. Näbb och fötter svarta. 

Ungarna hafva alltid orenare färger än de äldre. 

Färgvarieteter: 

1) Näbb, fötter, hela hufvudet och halsen, de mellersta 


stjertpennorna och några af vingpennorna hvita. — Ett exem- 
plar finnes på Lunds Museum. 
2) Ryggen hos hannen svart, hos honan mörkgrå. — Denna 


varietet har fatt namn af den Engelska Sädesärlan, emedan 
den är allmän i hela Storbritanien, hvarest den hos oss och i hela 
det öfriga Europa vanliga racen icke finnes. En och annan 
gång har denna varietet visat sig här i landet, såsom i Skåne 
och vid Götheborg"), på hvilket sednare ställe hon till och 
med säges fortplanta sig. 

Sädesärlan är en öfver hela Europa allmänt känd fogel. 
Här i landet har hon ocksa en ganska stor utbredning. Hon 
finnes nemligen från Skåne ända långt upp i Lappmarkerna. 
I Norrige förekommer hon ända till Tromsö och i Finland är 
hon, liksom hos oss, allestädes ganska vanlig. Dessutom sy- 
nas de sädesärlor, som förekomma öfver en stor del af Asien 
och Afrika tillhöra denna art, ehuru de i afseende på färg- 
teckningen undergått sådana förändringar, att man i allmänhet 
trott sig böra dela dem i flera särskilda arter”). 

Sädesärlan är utan gensägelse en ibland de nöjsammaste 
och trefligaste af alla våra småfoglar. Hennes enkla och ut- 
märkt vackra färgdrägt, hennes nätta kroppsbyggnad, lätta 
rörelser, ringa skygghet och intagande väsende samt hennes 
trefsamhet i menniskors granskap, göra henne omtyckt öfver 


”) Uppgiften (i Skand. Fauna) om dess förekommande på detta sednare ställe 
är från Hr. MALMLÉN (!) 

”') En interessant utredning häraf får man läsa i Prof. SUNDEVALLS afhand- 
ling om svenska foglarna. 


TÄTTINGAR. 2103 


allt och af alla. Vid landtgardarna ses hon med nöje och har 
alltid derstädes att paräkna en säker fristad, ja, det anses till 
och med af befolkningen i många orter för skamligt, om icke 
syndigt, att förfölja eller döda henne. Om våren, i bör- 
jan af April, då hon såsom flyttfogel anländer till sina gamla 
häckplatser, helsas hon ofta med glädje af ung och gammal, 
och man skyndar, atminstone i vissa trakter af landet, att be- 
rätta huru högt sädesärlan satt, då man först blef henne varse 
emedan det är en gammal sägen, att man deraf kan sluta till 
om linet för aret skall blifva högväxt eller kort, d. vy. s. om 
linskörden skall komma att utfalla fördelaktigt eller ogyn- 
samt. Med ett ord, sädesärlan är, liksom svalan och stor- 
ken, en fogel, som landtmannen omhuldar, och detta äfven 
tillfölje deraf, att han i henne alltid ser ett menlöst och 
älskligt väsende, som söker hans skydd, och som, då hon fin- 
ner det, i viss man bidrager till den allmänna hemtrefnaden 
och förnöjsamheten vid garden. 

Men sädesärlan har icke endast sitt tillhåll i städer, byar 
och vid gardar, utan äfven, och till ett jemförelsevis betydligare 
antal, på fälten samt vid stränderna af sjöar, floder, bäckar 
0. sS. v., helst der stenrösen eller stenhopar finnas. Stundom 
träffar man henne till och med langt in uti vilda, ödsliga trak- 
ter, och i skärgårdarna vid våra kuster förekommer hon all- 
mänt. Öfverallt, der hon finnes, är hon föga skygg. Man ser 
henne mycket ofta följa landtmannen, da han plöjer sina åker- 
tegar, tätt i spåren, för att ur den uppristade fåran bortplocka 
insekter, larver, puppor och småmaskar, och på de öppna be- 
tesmarkerna vistas hon icke sällan bland boskapen, der hon 
har rik tillgång på brömsar, flugor och andra insekter. 

Hon är af naturen liflig, glad. och munter, vippar upp 
och ned på den långa stjerten, springer af och an på hustaken 
och på marken, sjunger och qvittrar. Med vexelvis utbredda 
och sammandragna vingar flyger hon raskt undan, än höjande, 
än sänkande sig, och vid hvarje vingslag låter hon höra en 
hvisslande lockton: plirit. Da hon sitter stilla eller springer 
omkring frambringar hon ofta ett lockljud, som kan uttryckas 
med: psirli eller psirhu. Stundom förfölja två eller flera hvar- 


214 TÄTTINGAR. 


andra och föra sinsemellan mycket väsen. Deras egentliga säng 
är ett föga melodiskt, svagt qvitter, som de ifrigt upprepa un- 
der häcktiden. 


Då en roffogel visar sig och de flesta andra småfoglar, 
synnerligen sparfvar och deras gelikar, förskrämda gömma sig 
undan, skyndar sädesärlan att i likhet med svalorna; under 
skrik och stoj förfölja honom. Den roflystna höken flyger ofta 
helt skamflat och förbryllad sin kos, då han ser sig omringad 
af en mängd dylika skrikhalsar, mot hvilka hans styrka ingen- 
ting kan uträtta. Sannolikt torde äfven detta i någon mån 
bidraga till att höken så sällan under varen och sommaren 
gör skada vid gardarna. Det är också en sägen bland folket, 
att denna roffogel är skadligast under loppet af de månader i 
hvilkas namn >» ingår, men förnämligast fran Nov.—April, och 
detta träffar i det närmaste in med den tid da sädesärlorna 
och svalorna icke finnas hos oss. — Härmed ma dock vara 
huru som helst, detta kan härleda sig af helt andra orsaker, 
men säkert är det emellertid, att dessa småfoglar alltid blifva 
af nytta vid gårdarna, emedan de, uppmärksamma på allting, 
tidigt varsna höken och genast genom skrik och larm gifva 
det tillkänna för de tama husfoglarna, som derigenom ofta lätt 
nog hinna att undgå den hotande faran. 


Om hösten före afresan, i September och början af Ok- 
tober, träffar man sädesärlorna tillsammans 1 mer eller mindre 
stora, glesa flockar, som småningom draga sig ur landet. I slu- 
tet af Oktober eller i början af November finnas de vanligen 
icke mera. Endast ytterst sällan har man påträffat en eller 
annan individ ännu sednare. Sålunda berättas t. ex., att en 
sädesärla uppehöll sig vid Götheborg i December förra året, 
och i Januari månad har författaren för några få är sedan 
sett en vid Stockholm. 


Sädesärlan har sitt bo uti stenrösen, hål i murar och träd, 
under taken på hus o. s. v., alltid så anlagdt, att det är skyd- 
dadt ofvanifran. Sjelfva balen är konstlöst hopfogad af fina 
grässtrån; hår och ull. Åggen äro vanligen 5 å 6, hvitgråa 
och beströdda med brunaktiga fläckar och punkter. 


TÄTTINGAR. 215 


1. Hos oss har äfven följande art en gång blifvit funnen, 
nemligen: 

Långstjertade Arlan (Motacilla sulphurea BEcHst.). Ofvan 
grå, under gul; stjerten betydligt längre än vingen, dess yttersta 
penna helt hvit, de 2 följande hvita med svart utfan; fötterna bleka, 
bakklon kortare än tån och krökt; strupen i vinterdrägten hvit, i 


sommardrägten svart med hvit begränsning på sidorna. — Längd 
omkring 8 tum. — M. Boarula Nirss. Skand. Fauna. 


Denna ärla, som är allmän i södra Europa och i en stor del 
af Asien, visar sig blott tillfälligtvis i norra Tyskland och har, 
såsom nämndt är, endast en enda gång blifvit funnen hos oss, 
nemligen den 4 Dec. 1843 vid Krapperup i norra Skåne. 


2. Gulärlan (Motacilla flava LINN.). Öfvan till större de- 
len grönaktig, under gul; stjerten vanligen något kortare än 
vingen. dess 2 yttersta sidopennor utåt hvita; fötterna svarta, 
bakklon oftast något längre än tån och föga böjd. — Längd 
omkring 61 tum. 

Af denna ärla förekomma hos oss 2 racer eller artförän- 
dringar, som förtjena att uppmärksammas. Vi vilja derföre 
här, hufvudsakligen efter Prof. SUNDEVALL, anföra deras mest 
framstående olikheter. 

1). Sydliga Gulärlan är i alla drägter något ljusare fär- 
gad än den följande racen. Om sommaren har hannen de un- 
dre kroppsdelarne höggula, med hakan begränsad af hvitt; 
hufvudet ofvan blågratt, pa sidorna, under ögonen, mörkgratt, 
öfver ögonen med ett hvitaktigt, smalt band; honan har un- 
der samma arstid de undre kroppsdelarna af en blekare, gul 
färg, med hvitaktig strupe och nagra graa fläckar framom brö- 
stet; hufvudet gröngratt, med ett bredt hvitt band öfver hvar- 
dera ögat. I vinterdrägt äro både öfre delen af hufvudet och 
ryggen gröngraa; de undre kroppsdelarna ljusgula, med hvitak- 
tig strupe och en gulbrun anstrykning, synnerligen framom brö- 
stet och längsutmed kroppssidorna. — M. flava. | 

2). Nordliga Gulärlan är i alla drägter, såsom härofvan 
blifvit antydt, något mörkare än den föregående. Om somma- 
ren är hufvudet hos yngre hannar: ofvan askgratt, på sidorna, 
under ögonen, svartaktigt, öfver ögonen med ett ljust band; 
hos äldre hannar: ofvan svartaktigt, med en grå anstrykning 


216 p TÄTTINGAR. 


på hjessan och i nacken samt utan eller med endast ett helt 
svagt antydt ljust band öfver ögonen; honan är lik den före- 
gaende racens hona i samma drägt, endast något starkare fär- 
gad. — I vinterdrägt äro bada könen lika den föregaende racen, 
med endast den obetydliga skilnad, att de äro starkare färgade. 
— M. borealis. 


Härutaf se vi således, att det egentligen endast är på han- 
narnes sommardrägt, som dessa tvåa racer kunna skiljas; ty 
föröfrigt äro de så lika, att de svårligen kunna uppställas så- 
som särskilda arter. Märkvärdigt är dock, att de i afseende 
på sin utbredning inom landet förete så stora olikheter. 


Den sydligare racen finnes mer eller mindre allmänt fran 
södra Skåne till Dalelfven, men der synes hon hafva sin nord- 
liga gräns. Här vidtager norrut en bred landsträcka, der inga 
gulärlor finnas under häcktiden, till dess att den nordliga ra- 
cen börjar att uppträda uti låglandet vid Angermanelfven och 
sedermera derifran vidare utsträcker sin vistelseort ända till 
de nordligaste delarna af landet. Denna sednare race visar 
sig deremot aldrig i de södra provinserna, annat än under flytt- 
ningstiderna. — Utom Sverige förekommer under fortplantnings- 
tiden den sydligare racen, med undantag af England, nästan 
öfver hela Europa; den nordligare deremot förnämligast i norra 
Ryssland och Siberien. Under flyttningarna visar hon sig lik- 
väl, jemte den förra, i långt sydligare trakter. 


Gulärlan är, liksom den föregående, en särdeles nätt och 
treflig fogel; men hennes fjäderbeklädnad är, om vi så få säga, 
mera grann och lysande än vacker, och hon har icke, hvarken 
1 sitt utseende eller i sättet att föra sig, det behag, som är 
så utmärkande hos sädesärlan. Vilja vi vidare jemföra dessa 
båda foglars natur och skaplynne, så tyckes sädesärlan, som 
gerna söker sitt tillhåll vid menniskoboningar, hvad de intellek- 
tuela förmögenheterna angar, vara gulärlan ganska öfverlägsen. 
Denna sednare vistas icke vid husen, utan har merändels sitt 
ständiga tillhall på sidländta ängar och betesmarker, der hon 
ofta uppehåller sig bland den betande boskapen. Hon löper 
snabbt pa marken efter flugor och andra flygande insekter; 


TÄTTINGAR. 2 


men är icke så munter, glad och liflig som sädesärlan, hvilken 
hon äfven är vida underlägsen sasom sangfogel. Man hör 
henne knappast frambringa nagra andra ljud än den vanliga 
locktonen: pstt, psiit, som hon dock -ofta upprepar, isyn- 
nerhet om man nalkas hennes bo eller ungar. Häruti på- 
minner hon icke sa litet om piplärkorna, med hvilka hon äf- 
ven i andra afseenden har en ganska påfallande öfverensstäm- 
melse. Om sommaren är hon föga skygg, men om hösten, då 
hon familjevis stryker omkring, är hon deremot ganska rädd 
och flyger vanligen upp innan man på vanligt skjuthåll hinner 
att närma sig henne. 


Såsom flyttfogel anländer gulärlan något sednare än den 
föregaende och flyttar äfven bort tidigare. Om varen far man 
ofta se henne på akrarna följa landtmannen då han plöjer jor- 
den, och ur de uppristade farorna bortplockar hon då en mängd 
insektslarver, puppor och smaåamaskar, som jemte flugor och 
en mängd andra mjuka insekter utgöra hennes nära nog 
enda föda. 


Hon har vanligen sitt bo bland gräset pa marken. Det 
är sammanfogadt af fina grässtrån och gräsrötter samt inuti 
beklädt med har eller ull. Åggen äro 4—6 graaktiga, med 
gul- eller grönaktig anstrykning, och tecknade med mer eller 
mindre tydliga bruna fläckar och punkter. 


5:te familjen. XKråkfoglar. 
Corvidee. i 


Till denna familj höra de största foglar inom tättingarnas 
ordning. Det förnämsta kännetecken, hvarigenom de skilja sig 
ifrån de föregaende, är, att hakans inskjutande, fjäderklädda 
vik ") sträcker sig något framom näsborrarna. Detta känne- 
tecken är lätt i ögonen fallande om man ser näbben ifran si- 
dan och om man hos de arter, som hafva näsborrarna täckta af 
framatligande borstfjädrar, viker dessa åt sidan. Kråkfoglarna 


”) Kallas för hakvinkel af SUNDEVALL och flera andra författare. 


2 


2 


(06) 


TÄTTINGAR. 


äro visserligen icke de enda foglar inom denna ordning, som hafva 
så längt framskjutande hakvik, men de äro de enda med lång- 
FielrSA Ng sträckt näbbform och slät fotsula 
' hos hvilka detta eger rum. Hos nå- 
gra sparfvar aterfinner man samma 
förhållande; men dessa foglar hafva 
en helt annan näbbform, hvari- 
genom de utmärka sig och lätt 
kunna skiljas. — Näbben är hos, 
kråkfoglarna af en långdraget ko- 
FRE a dd AD mr tad ENA nisk form, mer eller mindre stark, 
kens framkant; — b, näsborra; — ce, in- rät och vanligen nagot litet böjd; 
skärningen bakom näbbspetsen; — d, 
näsborrans borstformiga täckfjädrar.  öfverkäken har bakom spetsen en 
svag inskärning, som dock med tiden mer och mer bortnötes, så 
att den hos äldre individer slutligen nästan alldeles försvinner. 
Nötningen och tillväxten af näbben äro föröfrigt hos dessa 
foglar ganska egendomliga. Hos nötkråkan t. ex. afnötes näb- 
ben så starkt, att den hos äldre foglar oftast blifver märkbart 
kortare än hos yngre. Hos andra tillväxer näbben så, att den 
t. ex. hos nyss utflugna ungar af kräkor och starar är kortare 
än hos äldre foglar af samma arter. Här ersättes slitningen 
således jemt och ständigt genom en hastig tillväxt. Fötterna 
äro undersätsiga och i allmänhet ganska starkt byggda; tarsens 
framsida är vanligen beklädd med omkring 7 sköldar, da dess 
baksida deremot är alldeles slät och har endast nedtill nagra 
få inskärningar; tårnas klor krökta, den bakres störst. Fjä- 
derbeklädnaden har, med fa undantag, till större eller mindre 
del en skiftande metallglans. — Könen äro till färgteckningen 
nästan lika, och ungarna äro, i de flesta fall, föga olika de gamla. 
Utom genom de härofvan angifna zoologiska formskilna- 
derna, som vid en närmare granskning för en hvar äro lätta 
att iakttaga, utmärka sig äfven dessa foglar i manga andra 
fall, så att de i allmänhet utan svarighet kunna skiljas ifran 
andra. Först och främst äro deras rörelser på marken olika 
mot snart sagdt alla andra foglars af denna ordning; ty då 
dessa sednare hoppa jemnfota eller löpa fort undan, ser man 
krakfoglarna spatsera med säkra, afmätta steg och under en 


TÄTTINGAR. 219 


stolt hållning, nickande med hufvudet. De egentliga skrikorna 
göra dock härifran ett undantag, och skatorna ser man nagon- 
oång taga långa hopp, synnerligen straxt innan de äro i be- 
orepp att flyga upp, eller då de sinsemellan kifvas om naä- 
got byte. 

En annan egenhet i kråkfoglarnas lefnadssätt är, att de 
lefva tillsammans i större eller mindre sällskaper eller i stora, 
slutna skaror, som stryka omkring i landet under skrik och 
larm för att söka sin föda. Detta är dock icke det vanliga 
förhållandet under fortplantningstiden, då de merändels lefva 
parvis och åtskilda. Endast några få arter lefva äfven da till- 
sammans och bygga kolonivis sina bon. 

Kråkfoglarna lifnära sig såväl af vegetabiliska, som af ani- 
maliska födoämnen, och äro således allätare. Genom att för- 
tära en mängd insekter och dessas afföda blifva atskilliga ibland 
dem, såsom t. ex. stararna och råkorna, mycket nyttiga, un- 
der det att andra deremot göra stor skada genom att tillgripa 
en mängd fogelägg och späda fogelungar, eller genom att upplocka 
den utsådda säden på åkrarna, såsom t. ex. korpar och krakor. 

Såsom sängfoglar betraktade kunna kräkfoglarna i allmän- 
het anses såsom riktiga stympare. De sakna visserligen icke 
sångförmågan, men gifva sig dock mest tillkänna genom sträfva 
eller högljudda och kraxande läten. I fangenskapen, der de 
lätt blifva tama, synnerligen då de tagas såsom unga, kunna 
likväl flera ibland dem lära att efterhärma toner och att ef- 
tersäga ord, som man ofta låter dem höra. 

Sina bon hafva de alltid höjda öfver marken, antingen 
bland trädens grenar och uti dess ihåligheter, eller i remnor 
och hål i klippor, hus, gamla murar, kyrktorn o. s. v. Några 
vistas ständigt eller endast under fortplantningstiden i skogarna; 
andra hålla deremot mest till uti städer, byar och vid gårdar. 

En egenhet hos dessa foglar, som vi slutligen icke vilja 
lemna oanmärkt, är deras begär att bortstjäla och undangömma 
glänsande och glittrande saker, såsom skedar, saxar, guld- och 
silfvernipper, glasbitar o. s. v. Detta begär röjes bäst da de 
hallas 1 fangenskap, hvarest de, tillfölje deraf, ofta blifva 
ganska besvärliga. 


' ey 
220 TÄTTINGAR. 


Till denna familj höra åtskilliga arter, som kunna indelas 
uti följande underfamiljer och slägten, nemligen: 


I:sta Underfamiljen: Starar. Näsborrarna täckta af en 
hvälfd hinna, icke af framåtliggande härfjädrar. För- 
sta handpennan mycket kort. 


1. Starar (Sturnus LINN.). 


2:dra Underfamiljen: Skrikor. Näsborrarna täckta af 
framatliggande hårfjädrar: Första handpennan län- 
gre än de, närmaste täckfjädrarna, men kortare än 
armpennorna. 


a) Stjerten af vanlig längd, i spetsen tvär eller afrun- 
dad. Första handpennan af vanlig form. 


2. Skrikor (Garrulus BRISS.). Näbben kortare än hufvu- 


det; öfverkäken i sjelfva spetsen något nedböjd; båda käkarna 
bakonr spetsen försedda med en liten inskärning. 


3. Nötkråkor (Nucifraga BRISS.). Näbben längre än huf- 
vudet; öfverkäken rät och vanligen utan inskärning bakom 
spetsen. 


b) Stjerten lång, vigglik; första handpennan smal och 
sabelformig. 
4. Skator (Pica Auct. vet.). 
3:dje Underfamiljen: HKråkor. Näsborrarna täckta af 


framätliggande hårfjädrar. Första handpennan län- 
gre än armpennorna. 


5. Kråkor (Corvus LINN.). 


I:sta Underfamiljen. Starar. 


Stararna igenkännas lätt ifrån de öfriga kråkfoglarna dels 
på näsborrarna, som äro nakna, d. v. s. icke betäckta af nå- 
gra framåtliggande fjäderborst, utan endast till hälften dolda 


X 


TÄTTINGAR. 221 


af en läderartad, hvälfd hud, dels på de spetsiga vingarna, 
hvilkas första handpenna är mycket liten, kortare än handtäck- 
fjädrarna, och slutligen på stjerten, som är kort och i spetsen 
urnupen. 


Stararna äro sällskapliga foglar, som hufvud- rig. 55. 
sakligen lifnära sig af insekter, larver, puppor, snig- 
lar, maskar och andra dylika smådjur, hvilka de 
förnämligast plocka på marken. Nagra utländska 
arter hafva gjort sig kända säsom ifriga förföl- 
jare af gräshoppor. 


De vistas gerna på öppna ängar och betes- 
. . Starens första 

marker, och under fortplantningstiden hafva de helst randpenna i na- 
. o - o e7 29: .. 3 turligistorlek. 
sina stamhall i sadana trakter, der ihaliga träd 
finnas, 1 hvilka de vanligen bygga sina bon. 

Hos oss finnes blott en enda inhemsk art, och denna 
tillhör 


Stareslägtet (Sturnus LINN.). ; 


Hos de särskilda arterna af detta slägte är näbben till 
formen nagot olika, äfvenså hos individer i olika åldrar af en 
och samma art; men de kännetecken, som redan äro uppgifna 
för underfamiljen, träffa dock i det närmaste in på alla. Åldre 
eller fullt utvuxna exemplar af vår vanliga stare hafva en me- 
delmåttigt lång, något nedtryckt, i spetsen rät och utplattad 
näbb, utan nagon inskärning på sidorna, då hos yngre indivi- 
der, eller sådana, som ännu icke aflagt sin första fjäderdrägt, 
näbben deremot har en något hoptryckt och på hvardera sidan 
med en tydlig inskärning försedd spets. Hos HBosenstaren (S. 
roseus) bibehålles denna sednare näbbform i det närmaste 
oförändrad. Näsborrarna äro, säsom redan blifvit nämndt, 
ofvan till hälften täckta af en naken hud. Dock finnes hos 
yngre, äfvensom ofta hos äldre individer, i öfre kanten af denna 
näshud några små fjädrar,- hvilka synas vara analoga med de 
borstfjädrar, som betäcka näsborrarna hos alla de följande släg- 
tena inom denna familj. Vingarna spetsiga, af medelmåttig 


[CD] 


22 TÄTTINGAR. 


längd; 1:sta handpennan helt liten; den 2:dra eller 3:dje längst. 
Stjerten kort, i spetsen urnupen. Fötterna ganska starkt 
byggda och temligen höga. — Könen nästan lika, men ungarna 
mycket olika de gamla. 


Såsom insektätare äro stararna af stor betydelse i na- 
turens hushållning, och det är isynnerhet för de mindre kul- 
turväxterna i trädgårdarna och på fälten, som de blifva af 
mycken nytta. De äro nemligen hänvisade att nästan uteslu- 
tande hemta sin näring på marken, mest på öppna, gräsbe- 
vuxna platser. De skadliga insekter, hvilka de på dylika lo- 
kaler hufvudsakligen tillgripa, äro följaktligen sådana, som lefva 
på de gräs- och örtartade växternas bekostnad. Stararna äro 
således för dessa växter hvad vi hafva sett att flertalet af de 
föregående foglarna äro för träden och buskarna. De rensa 
marken från en mängd ohyra innan denna hinner att anställa 
någon särdeles förödelse. Gräshoppor och andra mjuka insekter, 
larver, puppor och isynnerhet små sniglar, äro för dem särdeles 
begärliga; och de uppsöka dessa smådjur icke allenast på väx- 
ternas blad och stjelkar, utan de plocka äfven fram dem, innan 
de lemnat sina gömställen, under jord och mossa. Derigenom 
blifva de i dubbelt mått nyttiga. I de trakter, der ollonborren 
är allmän, uppsöka de med begärlighet dennes larver, medan 
dessa ännu äro små och lefva närmare jordytan, och manga för 
gräsväxten på ängarna skadliga fjärillarver utgöra för dem en 
läcker spis. Lika nyttiga blifva de af samma anledning i rof- 
och kållanden, hvarest, såsom vi veta, en otalig mängd gröna, 
släta fjärillarver ofta anställa stor förödelse. 


Åfven i träden, och i synnerhet i sådana, der de hafva 
sina bon, bortplocka stararna en mängd skadliga insektslarver; 
men det är dock icke alltid fallet att man i detta afseende har 
att påräkna deras verksamma biträde vid utrotandet af dylika 
skadedjur eller vid förekommandet af dessas alltför stora härj- 
ningar. Det har till och med mången gang inträffat, att frukt- 
och parkträden blifvit nära nog totalt aflöfvade af insekts- 
larver, äfven på sådana platser, der stararna i hundradetal 
haft sina bon. Vi vilja längre fram anföra åtskilliga drag ur 


TÄTTINGAR. 2203 


den vanliga starens lefnadssätt, som torde tjena till belysning 
af dessa egendomliga förhållanden. 

Stararna äro hos oss flyttfoglar, som återkomma fran sina 
vinterstationer ganska tidigt om våren. Under blida vintrar 
stannar ofta en eller annan qvar, vanligen uppehallande sig vid 
gårdarna tillsammans med kajor och andra krakfoglar. 


1. Vanliga Staren (Sturnus vulgaris LINN.). Svartaktig, 
med ving- och stjertpennorna smalt kantade af en blekt gulbrun 
färg; de äldre: svarta med grön och violett. metallglans och 
fjädrarna tecknade med en liten, blekt rostgrå, fläck i spetsen; 
ungarna: mörkgråa, utan fläckar i spetsen af fjädrarna, hakan 
hvitaktig och undre kroppsdelarna med hvitaktig inblandning. 
— Längd omkring 81 tum. 


Namn: Stare; Norr. Stär. 


Om sommaren, eller under fortplantningstiden, äro fjä- 
drarna mera spetsiga än efter höstruggningen, da de blifva 
något bredare med afrundade spetsar. Under den förstnämnda 
tiden är äfven näbben helt och hållet eller till stor del gul, 
da den deremot under andra arstider är svartaktig. Honan 
har mindre glänsande fjädrar än hannen och på magen större, 
mera sammanlöpande och talrikare grahvita fläckar. Ungarna 
äro, sasom vi redan nämdt, bade i afseende på näbbens form 
och fjäderbeklädnadens färg mycket olika de äldre. 

Staren har en ganska vidsträckt geografisk utbredning. 
Han förekommer i hela Europa och norra Afrika samt i en 
stor del af Asien. Hos oss är han maängenstädes ganska all- 
män från Skåne ända till norra Ångermanland; men här synes 
han dock i det närmaste upphöra, ehuru årligen några exem- 
plar lära visa sig ännu nordligare, t. ex. vid Qvickjock, dit 
man anser att de förirrat sig från Norrige, hvarest denna fo- 
gel finnes ända upp i Salten vid den 67:de n. breddgraden. I 
Finland förekommer staren icke till något större antal annat 
än 1 de sydliga delarna. 

Löfskogar och i synnerhet sädana, der gamla, ihaliga träd 
finnas, äro för stararna särdeles lämpliga tillhall under fortplant- 


224 TÄTTINGAR. 


ningstiden, och man finner dem också alltid hafva sina bon på dy- 
lika ställen. Mäångenstädes har man likväl genom utsättandet 
af trähålkar fatt dem att till stort antal fortplanta sig 1 par- 
ker och trädgardar eller vid husen. Detta är vanligt utomlands, 
men hos oss har man endast på Gottland och Öland mera allmänt 
infört detta nyttiga bruk. Vihoppas dock, att det med tiden skall 
finna efterföljd äfven annorstädes i landet, blott man lärt sig 
inse den stora nytta, som derigenom kan vinnas. Ingenting är 
lättare än att få stararna till att bygga i dylika halkar, en- 
dast dessa sednare äro ändamalsenligt inrättade. Ingångshålet 
bör nemligen vara afpassadt efter fogelns storlek och djupleken 
nog tillräcklig, för att skatan och andra fiender till stararna 
icke måtte kunna räcka äggen eller de späda ungarna då de 
sticka in hufvudet. Man brukar äfven vid nedre kanten af 
ingangshalet fästa en smal käpp eller pinne, på hvilken sta- 
rarna gerna sitta då de äro 1 behof af hvila. ") Öfverallt, der 
de på detta sätt finna sig skyddade, bortlägga de mer och mer 
sin naturliga skygghet och kunna slutligen nära nog betrak- 
tas sasom ett slags husdjur. ; 


”) Rörande starhålkarna på Gottland har författaren genom hr Jägmästaren 
J. O. SYLVAN haft nöjet emottaga följande upplysniagar: ”Trähålkarna 
eller starstunkorna, som de här kallas, äro vanligen 12 dec. tum höga, 9 
å 6 dec. t. breda ch fyrkantiga, sammanspikade af bredlappar, med Haket 
något öfverskjutande på ena sidan ingängshålet för att skydda mot 
regn. Ingångshålet är 1;—2 dec. t. i qvadrat och anbringas längst upp 
vid takskägget. Pinnen, som Bri sitter på, går tillika in uti stunkan, 
så att äfven ungarna kunna sitta på densamma och se ut genom hålet. 
Stundom utvecklas mera lyx i byggnadsväg och göres då taket å stunkorna 
i schweitzerstil, med ett pinnkors på takåsen. — Stunkorna anbringas van- 
ligen på takåsen, ofta I å 6 stycken på en och samma byggnad, och se 
då ut såsom små skorstenar, eller också uppspikas de i löfträden omkring 
gårdar na (vanligen i ask) och understundom uppfästas de på en hög, upprest 
stång. Man anser att 2 a 3000 par starar årligen häcka i dylika stunkor 
på Gottland”. 


Man har ferfaldiga gånger gjort den iakttagelsen, att hvarje par årligen 
inkräktar samma trähålk. Såsom ett bevis derpå nämner äfven hr SYLVAN, 
att man vid ett hemman på Gottland observerat, att en halt, och tillfölje 
deraf lätt igenkänlig, stare, trenne år å rad vid sin Song om våren 
intagit samma stunka, oaktadt många andra dylika funnos att välja på. 
Man ser således härutaf huru lätt det bör vara att bibehålla stararna vid 
de gårdar, der de en gång utvalt sina bostäder. — När hålkarna uppsättas 
brukar man inlägga något fårgödsel på deras botten såsom ett värmande 
underlag. 


TÄTTINGAR. 225 


Sasom flyttfoglar anlända stararna till sina gamla häck- 
platser redan i Mars eller April, sällan tidigare. De visa sig 
i början alltid flockvis och fortsätta att vistas tillsammans 
ända till dess att parningstiden, i första hälften af April, in- 
träffar, då de fördela sig parvis. Man ser vid den tiden båda 
könen ifrigt sysselsatta med att skaffa meterialier till sina 
reddar, som de utan någon särdeles konstfärdighet tillrusta uti 
ihåliga träd af fina grässtrån, hår, fjädrar, ull o. s. v. TI slutet af 
April, eller i början af Maj, har honan lagt 5 äå 6 blågröna, enfär- 
gade ägg, hvilka sedermera efter 13—106 dygns förlopp äro kläckta. 
Ungarna, som matas af båda föräldrarna, hafva icke uppnått 
en sådan storlek, att de kunna lemna boet förr än efter om- 
kring 3 veckor, och de behöfva äfven derefter ytterligare värd 
i 14 dagar innan de kunna föda sig sjelfva. De gamla sta- 
rarna hafva saledes, utom rufningen, i 5 veckors tid ett mycket 
ansträngande arbete med uppfödandet af ungarna, som icke 
lata sig nöja med litet, utan deremot jemt och ständigt gapa 
efter föda. Men oaktadt dessa mödosamma omsorger, äro dock 
stararna alltid lifliga och muntra. Vid boet sjunga de, liksom 
för att uppmuntra hvarandra, bade flitigt och omvexlande; men 
deras sång är för oss mera egendomlig än vacker och består 
af en mängd hvisslande, skärrande och knirkande toner, som 
äro tydliga efterhärmningar af andra 1 närheten boende foglars 
eller djurs läten. Härigenom blifver stararnas sang icke alltid 
lika på alla orter. Under det att de sjunga vid boet äro de 
vanligen mycket ifriga och känslofulla, blåsa upp strupen, yfva 
till fjädrarna och röra häftigt på vingarna. 

Sedan ungarna blifvit flygvuxna, sla sig flera familjer till- 
sammans, och man ser dem då i tallösa, tätt slutna skaror 
flyga omkring i ängar och lundar för att söka sin föda. Om 
nätterna hafva de sina bestämda sofställen i lundar och bland 
vassen vid stränderna af sjöar och floder, till hvilka de van- 
ligen återkomma, äfven om de derifran flera ganger blifva bort- 
jagade. Stundom kunna de t. o. m. flyga milslånga vägsträckor 
för att få hvila öfver natten på dylika omtyckta ställen. De 
besöka ofta under sina ströftåg öppna betesmarker och gär- 
desbackar, der de icke sällan lefva bland de betande boskaps- 

Zool. II. Foglar. 15 


226 $ TÄTTINGAR. 


hjordarna, som lemna dem alldeles ostörda och gerna se dem 
ibland sig, patagligen emedan de ifrigt eftersöka och förtära 
en mängd brömsar och andra besvärliga insekter. Ofta får 
man till och med se dem på djurens ryggar, ifrigt sysselsatta 
med att bortplocka en mängd stickande och sugande flugor, 
som under de varma sommardagarna förorsaka boskapen mycken 
smärta. Stararna utöfva således äfven här en verksamhet, som 
gör dem förtjenta af skydd fran landtmannens sida. 

Stararna hafva en snabb och uthaållande flygt, hvarigenom 
de icke äro bundna att, liksom andra insektsätande foglar, i 
närheten af sitt egentliga stamhall eller 1 grannskapet af sina 
bon hemta sin föda, utan kunna deremot uppsöka denna langt 
derifrån. Derigenom lida de aldrig brist på födoämnen, emedan 
de alltid kunna uppsöka dem, der de finnas ymnigast, och deri- 
senom behöfva de heller icke kifvas eller lefva 1 strid hvarken 
sinsemellan eller med andra foglar. I de trädgårdar, der man 
utsätter hälkar för stararna, kan man af denna anledning äf- 
ven utan fara utsätta dylika för de redan omnämnda insekts- 
ätande småfoglarna, hvilket alltid blifver en stor fördel. Den 
berömde naturforskaren LENZ, som noggrannt studerat stararna 
i närheten af sin bostad, pastar, att för en enda starfamilj dag- 
ligen skall åtga omkring 364 smådjur — sniglar eller insektslarver 
— och vi hafva skäl att anse det denna summa icke är för 
högt tilltagen. Har man så 50 a 100 fogelhälkar i sin träd- 
gård, så kan man lätt tänka sig hvilken massa af sma skade- 
djur derstädes skola tillintetgöras, och hvilket kraftigt mot- 
värn man satt för insekthärjningen. 

Men da vi nu något omständligare sökt att visa de för- 
delar, som skyddandet af stararna har till följd, torde vi äf- 
ven böra omnämna de dervid förknippade olägenheterna. Först 
och främst är det påtagligt, att en så stor samling af foglar 
alltid skall medföra en viss osnygghet, och för det andra torde 
mången vara mindre trakterad af det larm, som stararna för- 
orsaka genom sitt ständiga qvitter och sina mer eller mindre 
disharmoniska sånger; men saväl det ena som det andra anse 
vi till större, delen kunna afhjelpas derigenom, att man pla- 
cerar trähålkarna på nagot passande, mera afskildt ställe och 


LÅ 


TÄTTINGAR. PNG 


icke, såsom maångenstädes är brukligt, fäster dem på sjelfva 
boningshusen. En annan olägenhet, som man deremot icke 
är 1 stand att afhjelpa är den, att stararna, så snart un- 
garna äro flygvuxna, icke alltid halla sig qvar i den trakt, der 
de äro födda, utan begifva sig ut pa länga ströftåag för att 
uppsöka sådana ställen, der de hafva rikligare tillgang på föda. 
Under tiden framkläckas emellertid, såsom vi redan antydt, 
icke så sällan en mängd insektslarver, som sålunda i frid och 
ro kunna anställa förödelse i trädgårdarna. Detta har man- 
gengang gifvit anledning till, att man underskattat stararnas 
förtjenster saäsom insektsförstörare. Anledningen till detta sta- 
rarnes totala försvinnande fran sin födelsetrakt, torde man fa 
söka dels deruti, att de under fortplantningstiden i det när- 
maste uttömt det förrad af födoämnen, som den närmaste trak- 
ten eller omgifningen hade att erbjuda, dels att denna trakt i 
och för sig, sasom icke sällan är händelsen, varit sa fattig på 
tjenliga näringsmedel, att stararna redan vid ungarnes uppfö- 
dande blifvit nödsakade att begifva sig längre bort för att hemta 
dylika, och att de således, när ungarna sedermera blifvit flyg- 
vuxna, af behof eller vana, tillsammans med dessa ater begifvit 
sig dit. Slutligen torde de äfven begifva sig bort tillfölje af en 
medfödd, oemotståndlig vandringslust, äfvensom af den anledning, 
att man, såsom mangenstädes är fallet, söker att skjuta de nyss 
flygvuxna ungarna för stekens skull, och derigenom jagar de 
öfriga på flygten. Men innan afresan om hösten pläga de dock 
infinna sig vid de gamla häckplatserna, liksom för att taga 
afsked och se till att allt är i sin rätta ordning. I trädgar- 
darna blifva stararna stundom :-:skadliga derigenom, att de för- 
tära körsbär och åtskilliga bärfrukter; men man anser i all- 
mänhet att denna skada betydligt uppväges af den nytta de 
göra. Stundom ser man hela svärmar af starar på akrarna 
innan den mogna säden ännu är inbergad; men man har der- 
vid ingenting att frukta, emedan deras besök mest gäller de 
derstädes talrikt förekommande gräshopporna, sniglarna o. s. v. 

I fångenskapen blifver staren mycket tam och haller till- 
godo med hvarjehanda födoämnen saväl ur växt- som djur- 
riket. Han har en stor förmaga att efterhärma andra foglars 


228 TÄTTINGAR. 


och djurs läten; äfvensa kan han lära sig att eftersäga ord 
och att hvissla enklare melodier. Genom sitt fogliga lynne, 
sin läraktighet och vackra färgdrägt gör han sig föröfrigt all- 
tid omtyckt. 


1. Till detta slägte hör äfven en annan art, som blifvit sedd 
eller skjuten åtskilliga gånger här i landet, men som dock icke 
egentligen kan räknas till vår fauna. Denna är 


Rosenstaren (S. roseus LINN.). Ryggen och de undre kropps- 
delarna blekt gråröda eller hvitaktiga med en svag röd anstrykning; 
hufvudet, halsen, vingarna och stjerten svarta; hufvudets öfre fjä- 
drar äro, isynnerhet hos hannen, förlängda till en lång tofs; un- 
garna äro brungråa, med mörkare vingar och stjert. — Längd om- 
kring 81 tum. — Gracula rosea NILSS. 

Rosenstararnes egentliga hemland är södra Asiens länder, der 
de i stor mängd och kolonivis bygga sina bon uti klipphålor och 
ihåliga träd liksom de vanliga stararna. De föra ett kringströf- 
vande lif och sprida sig under vissa år at alla håll, så att knap- 
past något land i Europa finnes, der icke åtminstone något en- 
staka exemplar visat sig. Hos oss vet man att denna fogelblifvit 
sedd eller skjuten minst 8 gånger under de tre sista decennierna, 
och detta icke blott i södra och mellersta delarna af landet, utan 
t. o. m. i Lappland. Rosenstaren är en ifrig förföljare af de s. k. 
vandrande eller egyptiska gräshopporna och det är troligen under 
förföljandet af dessa som han så ofta kommit på villospår från 
sitt egentliga hemland. Dessa gräshoppor flyga vida omkring och 
hafva till och med i terligen stor mängd visat sig här i landet. 
Författaren har fångat dem på öarna i Wettern och äfven funnit 
exemplar döda på stränderna vid samma sjö. 


2:dra Underfamiljen. Skrikor. 


Hithörande foglar hafva en stark, långsträckt, kägellik 
näbb, med näsborrarna fullständigt betäckta af framatliggande, 
gslesstraliga borstfjädrar. Härigenom skilja de sig ifran sta- 
rarna; men fran de följande eller kråkorna, med hvilka de hafva 
detta kännetecken gemensamt, kunna de hufvudsakligen endast 
skiljas på vingpennornas inbördes längdförhållanden. De hafva 
nemligen den första handpennan alltid betydligt kortare än arm- 
pennorna, hvilka deremot äro långa sa att den utspända vin- 


TÄTTINGAR. 229 


oen får en rundaktig form. Stjerten räcker långt utöfver de 
hoplagda vingarna och är i spetsen antingen afrundad, med de 
särskilda pennorna af föga olika längd, eller vigglik, med de mel- 
lersta pennorna länga och sidopennorna gradvis aftagande i längd. 

Skrikorna äro sällskapliga foglar, ehuru de dock aldrig un- 
der några förhållanden förekomma tillsammans i så stora, slutna 
flockar som stararna. De lifnära sig icke allenast af hvarje- 
handa djuriska ämnen, utan äfven och till stor del af ämnen 
ur växtriket. De flesta ibland dem vistas nästan uteslutande 
i skogarna eller på sadana ställen, der större träd finnas. En- 
dast en art hos oss, nemligen skatan, har sitt hufvudsakliga 
tillhall i menniskors närhet, vid städer, byar och gårdar. De 
flesta äro, sasom vi längre fram skola visa, mera skadliga 
än nyttiga. 

Tillfölje af vingarnas mera korta, afrundade form, är deras 
flygt temligen osäker, vacklande och sker ryckvis eller stun- 
dom sväfvande. De flyga heller icke annat än högst sällan 
någon längre vägsträcka, utan förflytta sig vanligen endast fran 
träd till träd eller fran en skogspark till en annan. 

Sina bon hafva dessa foglar uppe 1 träden och, med un- 
dantag af skatan, äro de föga skickliga byggmästare. 

Till vår fauna höra 3 slägten. 


Skrike-slägtet (Garrulus BRISS.). 


Hithörande foglar hafva saväl i afseende pa lefnadssättet 
som utseendet en viss öfverensstämmelse med mesarna, och de 
påminna äfven i flera hänseenden om törnskatorna, med hvilka 
de till och med af några författare varit förenade 1 ett och 
samma slägte. — Näbben är kortare än hufvudet, rät, lång- 
draget kägelformig och med nästan alldeles rak munspringa 
eller näbbsöm; öfverkäken i sjelfva spetsen nagot nedböjd och 
bakom densamma försedd med en svag, men tydlig inskärning; 
en dylik inskärning finnes vanligen äfven bakom underkäkens 
spets; vid munvikarna korta borsthår. Näsborrarna tätt be- 
täckta af framatliggande, glessträliga härfjädrar. Vingarna af 
medelmattig längd; 1:sta handpennan af vanlig form, längre än 


230 TÄTTINGAR. 


täckfjädrarna, men betydligt kortare än armpennorna; 2:dra unge- 
fär lika läng som de första armpennorna; 5:te längre än alla de 


Fig. 56. öfriga.  Föt- 
SEA ERE ARS SS terna starkt 
FYSSES 
RE SN byggda, med 
= ; NN 
T NE TT enrisey. OCh 
MESA SUNT ae 
Nötskrikans 1:sta handpenna i naturlig storlek. hvassa klor. 


Fjäderklädnaden yfvig och, med undantag af ving- och stjert- 
pennorna, ganska glessträlig; hufvudet betäckt af långa fjä- 
drar, som efter behag kunna uppresas. — Könen nästan all- 
deles lika, och ungarna föga olika de gamla. 

Skrikorna äro stannfoglar och bebo uteslutande skogarna, 
der de föra ett mera ensligt lefnadssätt, än flertalet af de öf- 
riga kräkfoglarna. Man träffar dem likväl sedan ungarna blifvit 
flygvuxna och lemnat boet familjevis eller i temligen stora säll- 
skaper, hvilka dock aldrig bilda några slutna flockar, utan 
hålla sig mera åtskilda. De stryka heller icke under den tiden 
så vida omkring, som många andra till denna. familj hörande 
arter, utan vistas mest hela året om i sin födelsebygd. 

Likasom mesarna äro de nära nog ständigt i rörelse och 
flyga oroligt från träd till träd. De äro mycket nyfikna och 
icke särdeles rädda; men, det oaktadt, ganska försigtiga och 
varsamma, då de märka sig vara utsatta för nagon fara. Detta 
är isynnerhet förhållandet med nötskrikan. Lafskrikan, som, 
i de ödsliga trakter hon bebor, sällan ser någon menniska, är 
deremot alltid mera djerf och närgången. 

Till skaplynnet äro skrikorna roflystna och tillgripa icke 
blott en mängd ödlor, ormslår, insekter o. s. v., utan äfven 
fogelägg, späda fogelungar och andra varmblodiga smådjur. 
Härigenom torde de mäångenstädes vara ganska skadliga i sko- 
garna. Om hösten besöker nötskrikan ek-, bok- och has- 
selskogarna, lundar, trädgårdar och odlade fält, som ligga i 
skogens omedelbara närhet, och tillgriper der nötter, ollon, bär, 
potatis 0. s. vV. 

De hafva många olika läten och föra i allmänhet mycket 
larm och skrik, der de förekomma i något större antal. Sina 
bon bygga de i träden, vanligen tidigt om våren. 


TÄTTINGAR. 231 


Till vår fauna höra blott 2 arter. 

1. Nötskrikan (Garrulus glandarius LINN.). Rödgrå; stjer- 
ten svart med hvita täckfjädrar; vingarna med en hvit fläck 
och blåa, glänsande, svartbandade täckfjädrar; på hvardera 
sidan om den smutshvita strupen en svart fläck; pannan hvit- 
aktig med små svarta längdfläckar. — Längd omkring 14 tum. 

Namn: Skrika, Ollonskrika; Skån. Skogsskata; Östergöthl. 
Lortskrika. 


Fig. 57. 


Nötskrikan. 

Nötskrikan har i det hela taget en mycket vacker färgdrägt. 
Fjäderklädnaden är öfvervägande rödgrå. MHufvudet framtill 
hvitaktigt, med små svarta längdfläckar; strupen smutsigt hvit, 
på hvardera sidan begränsad af en aflång, från mungipan ned- 
löpande svart fläck. Första handpennan nästan helt och hållet 


202 TÄTTINGAR. 


svart, de öfriga svarta med hvitgrått utfall; de 4—5 första 
armpennorna 1 midten af utfanet hvita med nagra blåa teck- 
ningar a kanterna, de innersta roströda med svarta spetsar. 
Härigenom uppkommer på den hoplagda vingen en stor, hvit 
fläck och inåt ryggen en mindre, roströd. De flesta täckfjä- 
drarna, åtminstone i utfanet, ljusblåa, glänsande med svarta 
tvärband. Stjerten svart, dess öfre och undre täckfjädrar hvita. 
Näbben svart. Fötterna blekbruna. Iris grahvit. 

I de södra och mellersta delarna af landet, åtminstone så 
långt som eken växer, är nötskrikan en ganska allmän skogs- 
fogel, och i många trakter, der skogarna äro urgallrade och 
vanvårdade, är hon numera beklagligtvis nära nog det enda 
större vildbråd på hvilket fogelskytten har att öda sitt krut. 
Längre upp mot norden blifver hon mera sällsynt, och träffas 
blott här och hvar parvis eller enstaka. Nordligare än till 
omkring den 63 breddgraden torde man knappast kunna för- 
lägga hennes vistelseort här i landet, och ungefär samma ut- 
bredning tyckes hon äfven hafva i Finland. I Norrige lärer 
hon deremot gå ännu något längre mot norr. Utom Skandi- 
navien bebor hon föröfrigt nästan hela Europa, der skogar eller 
atminstone träd finnas. : 

Nötskrikan vistas såväl i barr- som löfskogar. Om som- 
maren under häcktiden lefver hon parvis och håller sig då van- 
ligen mera tyst och undangömd; men sedan ungarna blifvit 
flygvuxna stryker hela familjen omkring under skrik och larm 
i skogarna. Ofta slå sig under dylika förhållanden flera fa- 
miljer tillsammans, så att man stundom kan träffa pa hela 
flockar af dessa foglar. Sålunda har författaren i en och samma 
skogspark flera gånger räknat ända till öfver 50 individer, 
hvilka, sedan de blifvit uppskrämda, den ena efter den andra 
begifvit sig derifran. I större, slutna skaror ser man dem, 
såsom nämndt är, aldrig. De äro lifliga, oroliga och, med få 
afbrott, från den tidiga morgonen till aftonen i ständig verk- 
samhet. Under varma sommardagar, äfvensom eljest en eller 
annan timme midt på dagen, hålla de sig dock merändels helt 
stilla i träden, under det att de qvittra eller smått gnola på 
ett för dem egendomligt sätt. Mest uppehålla de sig i träden, 


TÄTTINGAR. 230 


och företrädesvis i dessas täta och lummiga delar, mera sällan 
ser man dem deremot på marken, der de gå illa och hoppande. 
Deras flygt är, tillfölje af den mjuka fjäderklädnaden, tyst 
såsom ugglornas, men ojemn och vacklande såsom skatornas. 
Stundom ser man dem dervid liksom glida fram med sväfvande, 
utbredda vingar. Några längre vägsträckor flyga de icke gerna, 
utan förflytta sig merändels endast från träd till träd eller från 
en skogspark till en annan närbelägen. 

I de trakter, der nötskrikan icke alltför mycket oroas, är 
hon föga skygg; men eljest är hon ganska rädd och försigtig, 
uppflyger på langt afständ då man söker att nalkas henne och 
vet alltid att noga undvika hvarje förmodad fara. Hon röjer 
sig dock ganska ofta genom sitt högljudda skrän, som hon 
ständigt upprepar då hon blifver skrämd, eller då något i 
hennes granskap väcker hennes uppmärksamhet och oro. Mest 
stojande är hon vid häcktidens slut då hon ströfvar omkring 
med sina ungar. Dessa äro, när de lemnat boet, föga skygga, 
tillfölje hvaraf de mera erfarna föräldrarna icke sällan hafva 
all möjlig möda att locka dem undan hvarjehanda faror. Visar 
sig vid sådana tillfällen en roffogel, vare sig hök eller uggla, 
raka de genast i stor förskräckelse, skrika och larma så att 
hela skogen genljuder deraf, och genom detta stoj och väsen 
ditlockas ofta korpar, kråkor, skator, mesar jemte atskilliga 
andra foglar, hvarigenom larmet blifver ännu större. År det 
då t. ex. en uf eller en annan uggla, som, nagot bländad af 
solljuset, har svärt att i hast gömma sig undan, så kringrännes 
hon och näbbas på alla sidor, och far vanligen först efter för- 
lusten af en mängd fjädrar aflägsna sig från detta stojande 
sällskap. Sinsemellan lefva skrikorna deremot 1 god sämja. 

Vi nämnde, att skrikorna i afseende på lefnadssättet hafva 
en viss öfverensstämmelse med mesarna. Denna likhet är 1 
många fall ganska ögonskenlig och framlyser icke minst i deras 
sätt att lifnära sig De äro, som vi veta, allätare och såsom 
sådana försma de knappast någonting ätbart ur djur- eller 
växtriket. Om sommaren, då de i skogen hafva tillgång på 
insekter, larver, fogelungar, ägg, ödlor o. s. v., utgöra dessa 


So 


sannolikt deras hufvudsakliga föda; men om hösten, och sedan 


234 TÄTTINGAR. 


hela vintern, då brist börjar uppstå på dylika näringsmedel, 
tillgripa de hvarjehanda frukter, bär, ollon, nötter, potatis o. 
s. V., och för detta ändamal besöka de under nämnde årstider 
icke blott, såsom vi redan omtalat, ek-, bok- och hasselskogarna, 
utan äfven lundar, trädgårdar och odlade fält, som äro belägna 
i skogens närhet. Men de förtära sällan pa stället hvad de 
tillgripa, utan flyga vanligen för detta ändamal till skogs med 
sitt byte. Man far derföre ofta se nötskrikan under en stor 
del af dagen flyga till och från ollonskogen, trädgarden eller 
potatisakern, bärande i det utvidgade gapet eller i näbben hvad 
hon lyckats öfverkomma. Pa samma sätt hafva vi ju äfven 
sett att mesarna bete sig då de hemta sin föda, ehuru dessa 
små foglar icke förma att flyga sa längt, utan vanligen 1 ett 
närstaende träd eller buske förtära sitt byte. Men skrikorna 
uppäta dock icke alltid straxt hvad de sålunda komma öfver, 
utan sörja äfven för framtiden, i det att de på lämpliga ställen 
hopsamla och undangömma större eller mindre förråder deraf. 
Detta första visserligen icke de egentliga mesarna, men nöt- 
väckan, som vi hänfört till deras familj, har dock en dylik 
lefnadsvana. I likhet med mesarna angripa äfven skrikorna, 
ihjälhacka och uppäta sjuka foglar, äfvensom sådana; som fast- 
nat i snaror. I roflystnad stå de törnskatorna nära, och mod 
sakna de icke, synnerligen då de tro sig kunna besegra sin 
motståndare. 

LENZ anser att man bör skydda nötskrikan, emedan hon, 
enligt hans förmenande, ifrigt skall förfölja och döda unga 
huggormar; men författaren har sjelf icke sett, ej heller hört 
omtalas, att hon tillgripit sådana hos oss. Säkert är deremot, 
att hon gör ganska stor skada i skogarna derigenom, att hon 
bortröfvar ägg och späda ungar, tillhörande nyttiga foglar; och 
de insekter, hvilka hon sommartiden förtär, äro vanligen sådana, 
som kunna anses nyttiga eller atminstone för kulturväxterna 
föga skadliga. Af denna anledning torde hon hos oss snarare - 
böra anses som en skadlig än nyttig fogel. 

Utom det vanliga lätet: skräk, skräk, som nötskrikan ofta 
later höra i skogarna, frambringar hon äfven åtskilliga andra 
ljud, hvilka påtagligen äro ett slags efterhärmningar af andra 


LSD 


TÄTTINGAR: 239 


i närheten boende foglars och djurs läten. Sålunda far man ofta 
höra henne, då hon sitter stilla, qvittra och hvissla liksom de 
mindre sangfoglarna, men svagare och föga harmoniskt, eller ut- 
bringa ett läte, som liknar ormvråkens klagande midu, eller 
har ett visst tycke af ekorrens gnolande. 

Hon bygger bo tidigt om varen och lägger 5—-7 gråaktiga, 
brunfläckiga ägg, hvilka kläckas efter 16—18 dygns förlopp. 
Ungarna vårdas med mycken omsorg af föräldrarna, hvilka de 
följa ända till nästa fortplantningstid följande ar. 

I fångenskapen blifva nötskrikorna under god behandling 
mycket tama och nöjsamma. För att de väl skola kunna trif- 
vas böra de hafva en stor och rymlig bur. De kunna, i likhet 
med stararna, lära sig att hvissla enklare melodier och att ef- 
terhärma vissa ord. 

Nötskrikans kött är ganska välsmakande, och hon skjutes 
och fångas af denna orsak till icke obetydligt antal i de trak- 
ter, der hon mera allmänt förekommer. 


2. Lafskrikan (Garrulus infaustus LINN.). Rödaktigt grå; 
öfver- och undergumpen, stjerten, med undantag af de meller- 
sta pennorna, och åtskilliga af vingtäckfjädrarna roströda; huf- 
vudet ofvan svartbrunt. — Längd omkring I2 tum. 

Namn: RBödtjura (den vanligaste benämningen), Telltjura, 
Flarskrika m. m.; Lappl. Guofsak. i 

Hufvudet ofvan svartbrunt; fran munviken på hvardera 
sidan om strupen en nedåtlöpande ljus fläck. Bakhalsen, skul- 
drorna och ryggen rödgraa med gulaktig anstrykning. Strupen 
och hela framhalsen ljusgraa, hvilken färg småningom nedat 
undergumpen öfvergar i roströdt. Öfvergumpen äfven roströd, 
men något starkare färgad. De stora vingtäckfjädrarna, hand- 
täckarna, roten af handpennorna och stjerten, med undantag 
af dess, 2 mellersta pennor, roströda; det öfriga af vingarna, 
jemte de mellersta stjertpennorna, brungratt. Näbb och fötter 
svarta. Iris mörkbrun. 

Tafskrikan bebor endast de norra delarna af landet, och 
hon är mångenstädes ganska allmän, der nötskrikan upphört 
att längre finnas. Hennes region vidtager också egentligen norr 


256 TÄTTINGAR. 


om denna sednares, och hon förekommer sedan sa langt mot 
norden -.som barrskog växer. Söderut finnes hon i de stora 
barrskogarna atminstone ända till straxt söder om Dalelfven, ja 
det har till och med inträffat, att enstaka individer förirrat sig 
långt sydligare, såsom till södra Uppland och Nerike "); men en- 
dast högst sällan. Hon vistas vanligen hela aret om inom ett 
mera inskränkt område, än de flesta andra foglar, och tyckes icke 
gerna vilja lemna den trakt, der hon är född. — I Norrige går 
hon något sydligare än hos oss. I Finland, Ryssland och Si- 
berien är hon ganska vanlig. 

Lafskrikan är otvifvelaktigt en af nordens mest egendom- 
liga och märkvärdiga foglar. Hon bebor ganska ofta vidsträckta, 
ödsliga, af vindfällen och moras uppfyllda skogar, och dessa 
tyckas hafva gifvit en egendomlig, ja, vi kunna nästan säga, 
en mystisk prägel at hela hennes väsende. I en dagbok, förd 
under en resa i Lappmarken sommaren 1856, har författaren 
antecknat följande: 

”Da man sommartiden vandrar fram i Lapplands ödemar- 
ker och följer de slingrande gångstigar, som ursprungligen blif- 
vit trampade af renarna eller af den betande boskapen och 
som icke så sällan leda igenom oländiga, dystra skogstrakter, 
omvexlande med Sanka kärr och myrar, så tycker man mången 
gang att naturen, ehuru storartad och skön den än kan vara, 
likväl saknar någonting ganska väsendtligt, och detta är det 
uppfriskande lif, som framkallas och betingas af foglarnas när- 
varo. Der dessa icke finnas, der man icke ser dem eller hör 
deras sånger och lockljud, förefaller oss alltid ett landskap 
mer eller mindre dödt och öde, och man ser och beundrar det- 
samma snart sagdt endast sasom vore det en stor och herrlig 
målning, a hvilken konstnären atergifvit allt, utom det rörliga 
lif, som foglarna skänka och som är vida mer än en blott 
ögonfägnad. Man tröttnar snart vid denna enformighet, och 
den allmänna tystnaden, som endast afbrytes af vindens su- 
sande och fjellbäckens porlande, är blott egnad att ingifva en 


”) I närheten af Aspa, vid norra ändan af Wettern, såg Jägm. O. MALMÉN 
en lafskrika i Maj månad. 


TÄTTINGAR. 20 


dyster och vemodig sinnesriktning. Man slår sig ned i skogen 
på den mjuka mossbädden, för att under en stunds hvila åter- 
hemta sina krafter och 1i stillhet fullfölja sina naturbetraktelser. 
Allt är tyst och ödsligt, och den åldriga, med grå skägglaf si- 
rade skogen tyckes icke tjena till hemvist för några andra lef- 
vande varelser, än en otalig mängd stickande myggor och andra 
småkräk, som oupphörligt besvära vandraren. Men plötsligt 
far man höra nagra besynnerliga läten: än sträft hvisslande, 
än jamande, än liksom gnällande, och så far man se en fogel 
af en trasts storlek, med lång röd stjert och ljudlöst sväfvande 
vingar allt mer och mer närma sig det ställe, hvarest man be- 
finner sig. Kort derpaå hör man ytterligare några läten och 
blir snart derefter varse ännu en eller flera dylika foglar, som 
alla förhålla sig på samma sätt. Man är nu omringad af en 
hel familj nyfikna och dumdristiga lafskrikor, en för fogelvännen 
särdeles glad öfverraskning, som 1 hast är 1 stand att förjaga 
alla vemodiga tankar på en död natur. Samma upplifvande 
intryck göra dock icke deras ankomst på den skrockfulle väg- 
visaren. Han betraktar dem vanligen sasom onda förebud och 
gifver dem den mindre vackra än betecknande benämningen af 
”stygga olycksfoglar”. Sedan man derefter sjelf lärt känna laf- 
skrikans undangömda vistelseort och sett hennes egendomliga lef- 
nadsvanor och beteenden, undrar man i sanning heller icke öf- 
ver, att ett folk, som jemt och ständigt lefver i den fria na- 
turen och som tager sa mägtiga intryck af dess ovanligare 
företeelser, just uti henne finner en varelse, häntydande på nä- 
got ofattligt och hemlighetsfullt, och att samma folk i henne 
vill se ett förebud till någonting ondt, torde hafva sin förkla- 
ringsgrund deruti, att det, i enlighet med sitt betraktelsesätt, 
icke hos henne nagonsin torde hafva funnit några särdeles 
goda egenskaper”. 

Men i sådana ödsliga skogstrakter, som de härofvan skil- 
drade, har dock icke lafskrikan sitt ständiga tillhåll. Hon fö- 
rekommer äfven i mera bebodda trakter och har af författaren 
ofta blifvit anträffad 1 de skogar, som närmast omgifvit ny- 
byggarnas akertegar och bostäder. På fjellen håller hon sig 
mest i barrskogens region, men uppstiger stundom äfven till 


238 TÄTTINGAR. 


björkens. I kanten af kärr och myrar, beväxta med mindre 
tallskog ses hon ofta. 

Lafskrikan är af en ännu rofgirigare natur än nötskrikan. 
Under sina ströftag i skogarna öfverfaller hon ofta, ihjälhackar 
och uppäter andra foglar och deras ungar, och om vintern för- 
tär hon icke sällan skogshöns — orrar, ripor och hjerpar —, 
som fastnat i utsatta snaror och andra giller. Härigenom gör 
hon fogelfängaren mycken förträt. BEljest lefver hon under som- 
maren till stor del af insekter, hvilka hon fångar dels på trä- 
dens grenar, liksom mesarne, dels på marken och i flygten. 

Ingen fogel torde vara mera nyfiken än lafskrikan. Allt 
ovanligt, som hon blifver varse, måste hon noggrant undersöka 
innan hon kan förmå sig att lemna det ur sigte. Detta'gör 
att hon i allmänhet förefaller så dumdristig och föga skygg. 
Har man träffat på en familj af dessa foglar i skogen, så kan 
man, om man så önskar, utan svårighet nedskjuta dem alle- 
sammans. De flyga knappast längre undan än till nästa träd, 
fast de höra skotten,- för hvilka kamraterna falla, helt nära 
intill sig. Författaren har till och med kastat stenar efter dem 
i träden, utan att de förflyttat sig särdeles långt undan, förrän 
de blifvit träffade. Redan LINNE omtalar, att han, under sin 
resa i Lappland, fann lafskrikorna så näsvisa, att de fram- 
kommo och togo mat ifrån honom och hans sällskap, då de 
uppslagit sin matsäck i skogen. Det är dock icke i alla trak- 
ter, som lafskrikan är sa djerf och oblyg. Der menniskorna 
för henne icke längre äro nagra ovanliga föremal, och der hon 
ofta blifvit utsatt för fara, tager hon sig temligen väl tillvara. 
De lafskrikor, som författaren anträffade på södra sluttningarna 
af Åreskutan i Jemtland, voro vida mera försigtiga och rädda, 
än de, som kommo före 1 Lapplands ödsliga, folktomma skogs- 
trakter. 

Det dröjde länge innan man hos oss lärde känna lafskri- 
kans bo. Till och med befolkningen i de trakter, der denna 
fogel är temligen allmän, kunde icke en gång lemna någon upp- 
lysning derom, till dess att prosten SOMMERFELT genom lappar 
i Ostfinmarken, hvilka han särskildt gifvit föreskrifter huru 
de borde söka boet, lyckades att erhålla detsamma. Seder- 


TÄTTINGAR. 239 


mera hafva flera stycken dylika bon blifvit funna på atskilliga 
ställen. Orsaken till, att de så länge undgått uppmärksam- 
heten, är helt enkelt den, att den af foglarna, som ligger i boet 
under det att äggen rufvas och innan ungarna ännu blifvit 
flygvuxna, håller sig fullkomligt tyst och stilla och således på 
intet vis förrader boet. Nämnde prost berättar, att om man 
klättrar upp uti det träd, 1 hvilket boet händelsevis blifvit fun- 
net, tager fogeln som ligger på äggen och kastar honom ut 
från samma träd, så söker han att anyo fa lägga sig medan 
man ännu uppehåller sig i grannskapet. Och den andra maken, 
som för tillfället icke ligger på äggen, visar alls ingen oro da 
man nalkas det träd, i hvilket boet befinner sig, utan förhaller 
sig deremot fullkomligt likgiltig. 

Boet, som är sammansatt af fina qvistar, stran, lafvar och 
dylikt samt inuti beklädt med ängull (Eriophorum) och fjäder, 
bygger lafskrikan mycket tidigt om varen 1 Mars eller April 
manader. Åggen äro vanligen 5, smutsigt hvita, med grönak- 
tig anstrykning, och tecknade med gråbruna och grönbruna 
fläckar, hvilka märändels äro talrikare omkring den tjocka 
ändan. De lära dock variera ganska mycket, både i afseende 
på storleken och färgteckningen. 


Nötkråke-slägtet (Nucifraga BRISS.). 


Om man jemför de hithörande foglarna med de öfriga af 
denna familj, sa tyckas de i afseende pa sin allmänna kropps- 
byggnad och utseende bilda liksom en mellanlänk emellan sta- 
rarna och kräkorna, men deremot hvad lefnadssättet angar 
mest öfverensstämma med de egentliga skrikorna. Fran sta- 
rarna, med hvilka de äfven 1 färgteckningen hafva en viss öf- 
verensstämmelse, skilja de sig ganska väsendtligt på näsbor- 
rarna, 1 det att dessa icke äro nakna, utan, såsom redan blif- 
vit nämndt, täckta af framatliggande borstfjädrar, och föröfrigt 
äro vingarna af en olika byggnad. Från skrikorna skilja de 
sig ibland annat på den längre näbben och den fläckiga fjä- 
derdrägten. — Näbben längre än hufvudet, rät, med något 
trubbig, nedtryckt och rät spets; öfverkäken är något längre än 


240 TÄTTINGAR. 


den undre, saknar ryggköl och vanligen äfven inskärningar på 
sidorna; underkäken är inuti imvid hakviken försedd med en 
kort, men temligen hög och längsgående köl. Vingarna nagot 
längre än hos skrikorna, men föröfrigt af nästan samma bygg- 
nad; 4:de handpennan längst. Fötterna starka, med hvassa 
klor. Fjäderklädnaden mjuk och yfvig. — Könen nästan all- 
deles lika, och ungarna föga olika de gamla. 

Nötkråkorna lefva uteslutande i skogarna och äro hos oss 
stryk- och stannfoglar. I sitt lefnadssätt påminna de, såsom 
nyss anfördes, ganska mycket om de egentliga skrikorna, syn- 
nerligen om lafskrikan; men man kan äfven hos dem i detta 
hänseende spara en icke obetydlig öfverensstämmelse med mes- 
foglarna. Liksom dessa klänga”) de ofta på trädstammarna 
och hacka med näbben, för att under lös bark och mossa fram- 
leta insekter och larver; äfvenså tyckes deras läte icke vara 
olikt med locktonen hos vissa af dessa sednare foglar, t. ex. 
nötväckan. Ånnu mera liknar det dock hackspettarnes; men 
de -hafva äfven ett starkt skrikande läte, kräk, kräk, som 
paminner om nötskrikans skrän. 

Om sommaren lefva de parvis, tysta och undangömda i 
skogarna; men om hösten ser man dem alltid i större eller 
mindre sällskaper, ja, vissa år, till och med i stora, glesa 
flockar, som ströfva omkring i landet och företrädesvis besöka 
nöt- och ollonskogarna. De äro, liksom skrikorna, både glupska 
och roflystna allätare, som förtära hvarjehanda ämnen saväl 
ur djur- som växtriket. Sina bon hafva de temligen högt 
1 träden. 

Till vår fauna hör blott en enda art, nemligen: 


1. Nötkråkan (Nucifraga Caryocatactes LINN.). Mörk- 
brun och tätt beströdd af hvita fläckar; vingarna och stjerten 
svarta, den sednares alla eller flesta pennor i spetsen hvita; 


undergumpen hvit. — Längd 15—14 tum; stjerten räcker blott 
omkring 11 tum utom de hoplagda vingarnes spets. — Caryo- 


”) Klättra förmå de naturligtvis icke, emedan hvarken deras klor eller stjert 
äro afpassade för ett sådant rörelsesätt. 


TÄTTINGAR. . 241 


catactes guttatus NILS. Corvus caryocatactes LINN. WRIGHT 
Finl. Fogl. 

Namn: Nötknäcka; Öland, norra Östergöthl. och Nerike: 
Nötskrika "). 

Fjäderklädnadens grundfärg mörkbrun, med mer eller min- 
dre grå anstrykning; på strupen och örontrakten hvita längd- 
streck, men föröfrigt är hvarje fjäder på nära nog hela krop- 
pen i spetsen försedd med en hvit, aflång fläck. MHufvudet 
ofvan och nacken mörkbruna, ofläckade. Vingarna och stjerten 
brunsvarta, de förra med en svag, blåaktig skiftning och med 
de flesta pennorna i spetsen hvitkantade, den sednares pennor, 
med undantag af de 2 mellersta, som stundom äro enfärgade, 
i spetsen alltid hvita. Näbben och fötterna svarta. = TIris 
mörkbrun. 

Anm. Wi hafva förut (sid. 218) anmärkt, att nötkråkans näbb 
afnötes så starkt, att den hos äldre foglar oftast är betydligt kor- 
tare än hos yngre. Detta var för den tyska ornithologen BREHM 
(den äldre) en fullt tillräcklig anledning att bilda 2:ne skilda ar- 
ter, af hvilka han kallade den ena, eller den långnäbbade, N. 
macrorhynchos och den andra, eller den kortnäbbade, N. brachyr- 
hynchos. Detta ogillades emellertid, som man lätt kan förstå, af 
NILSSON, SUNDEVALL m. fl. andra forskare, hvilka varit i tillfälle 
att granska ett större antal exemplar af dessa foglar. 


Oaktadt nötkråkan har en ganska vidsträckt utbredning, 
tyckes hon likväl i allmänhet vara temligen sällsynt. Dock är 
det ganska troligt, af skäl, som vi snart skola anföra, att hon 
finnes på många flera ställen än man hitintills observerat henne. 
Hos oss synes hon företrädesvis bebo de mellersta provinsernas 
skogstrakter. I Finland tillhör hon, enligt M. v. WRIGHT, 
den sydvestra delen af landet, hvarest hasseln växer, och i 
Norrige förekommer hon på många ställen. I det öfriga Euro- 
pas bergtrakter har hon äfven mångenstädes sitt tillhåll, likaså 
i Siberien. 

Nötkråkan bebor, såsom redan blifvit anfördt, skogarna, 
och utväljer helst sådana, som äro täta och bergiga, på det 


”) I samma trakter kallas deremot den vanliga nötskrikan merändels för 
lortskrika. 
Zool. II. Foglar. 16 


242 TÄTTINGAR. h 


att hon, i enlighet med sitt naturliga skaplynne, skall kunna 
lefva så mycket som möjligt undangömd. Om sommaren eller 
under fortplantningstiden tillbringar hon i synnerhet ett tyst 
och ensligt lif, hvarigenom hon ganska ofta helt och hållet 
undgår uppmärksamheten, äfven i de trakter, der hon icke 
tyckes vara sällsynt; och detta har sannolikt gifvit anledning 
till, att hon i allmänhet blifvit ansedd för en mindre vanlig 
fogel. Om hösten och vintern deremot, då hon familjevis dra- 
ger omkring i skogarna, och då hon icke sällan besöker mera 
bebodda trakter, der ek- och hassel växa, ses hon oftare. Hon 
är äfven en ibland de foglar, som under vissa för sin fort- 
plantning gynsamma förhållanden, förökar sig i otrolig grad 
och, tillfölje deraf, såsom det synes, i brist på föda, måste 
företaga mer eller mindre vidsträckta utvandringar från sin 
födelsebygd till andra trakter"). Dylika vandringar omtalas 
af flera författare fran olika länder och hos oss inträffade en 
dylik 1844, som antog de mest storartade dimensioner och 
följdes med uppmärksamhet af ornithologerna. Prof. SUNDE- 
VALL ”) yttrar derom: 

”De nordligaste ställen, hvarifrån underrättelser derom 
blifvit bekanta äro: Qvickjock (67) och Sorsele (6549), båda 
inom det egentliga Lappland, öfver granskogen, samt Lycksele 
(enl. LÖFVENHJELM) och Jemtland, hvarifran Riksmuseum er- 
höll flera exemplar. Derifran hade de förekommit åt söder 
genom alla svenska provinser: fran Upland och Östergöthland 
samt Wermland och Bohusländska skärgården uti nästan alla 
delar af Skåne. Pa Seland hade de synts i stor mängd, samt 
vidare i Holland, Belgien, Frankrike och s. v. Tyskland (Baden). 
At östra sidan hade de förmärkts i Finland och trakten af Pe- 
tersburg, men underrättelser saknas öfver förhållandet längre 
söder ut. — I Sveriges mellersta provinser började de märkas 
i slutet af Augusti eller straxt efter sedan ungarna blifvit full- 
vuxna; men de väckte ej särdeles uppmärsamhet förrän de i 
första hälften af September började flytta eller stryka längre 

”) Jemför hvad som (sid. 157) blifvit anfördt angående sidensvansens van- 
dringar. 
”") Svenska Fogl. sid. 115. 


TÄTTINGAR. 243 


omkring. I Upland och Södermland tyckas de hafva varit all- 
männast omkring slutet af September och början af oktober, 
hvarefter de aftogo. Men öfver allt i hela det sydliga Sverige 
och de öfriga nämnda länderna, hafva de förekommit samtidigt; 
de hafva börjat visa sig i början af September och synts ym- 
nigast mot medlet af Oktober, hvarefter de aftagit. TI alla 
mindre skogiga länder (Öster- och Westergöthland, Bohusläns 
skärgard, Skane, Belgien, Frankrike) har man uppgifvit att de 
drogo omkring, spridda i små flockor: af 5—10 stycken och 
flyttade mot söder; sannolikt emedan detta varit verkliga för- 
hållandet, som bättre kunnat märkas på slättbygder. 


I början trodde man öfverallt att dessa flockar komniät 
från andra länder och blott flyttade igenom; här gissade man 
att de kommit fran Siberien, hvilket dock tydligen ej är möj- 
ligt. Man kan ej finna nagon annan rimlig förklaring öfver 
detta fenomen, än den, att dessa foglars fortplantning lyckats 
ovanligen väl det aret; möjligtvis salunda, att fullvuxna ungar 
blifvit efter nästan alla lagda ägg, då kanhända under andra år 
blott ett och annat af äggen plägar ge flygfärdiga ungar. De 
ojemförligt flesta af de exemplar, som då erhöllos, voro års- 
ungar. Då födan om hösten började tryta för det ovanligt 
stora antalet, tvingades de att stryka omkring för att söka 
derefter och småningom råkade de i en slags flyttning mot 
söder. Salunda har det sannolikt öfverallt, i en del af Sep- 
tember, varit de i grannskapet födda exemplaren, som visat 
sig; 1 Oktober hafva de ankommit, som voro från aflägsnare 
trakter. Säkert har största antalet förgatts af svält eller blif- 
vit dödade af menniskor och rofdjur, eller drunknat, kanhända 
i Östersjön och Medelhafvet. Men öfverallt hafva manga ex- 
emplar qvarstannat, hvarföre de under följande vintern och 
hela året 1845, i allmänhet syntes vara talrikare än van- 
ligt. — Deraf att de träffades långt upp i Lappland, skulle 
man kunna sluta, att de äfven vanliga år finnas der, men ej 
blifvit anmärkta. Detta är visserligen möjligt, ehuru det före- 
faller mindre sannolikt. Deras nordliga förekommande kan möj- 
ligtvis äfven förklaras derigenom, att utvandringarna hemifrån 


244 TÄTTINGAR. 


ej blott skett i sydlig riktning, utan äfven, till någon mindre 
del, i nordlig. Detta är så mycket troligare, som nötkråkan 
ej hör till de egentliga flyttfoglarna och således saknar den 
instinkt som leder dessa sednare. Men äfven verkliga flytt- 
foglar befinnas ofta hafva förvillat sig upp till Lappland, t. ex. 
råkan. Hvilketdera som är det rätta skola framtida iaktta- 
gelser utvisa”. 


Under sina vandringar och ströftag om hösten och vintern 
är hon föga skygg. Träffar man på en flock i nötskogen kan 
man, med iakttagande af någon försigtighet, nära nog vara sä- 
ker om att få skjuta de flesta. I de täta granskogarna är hon 
deremot svårare att komma åt, emedan hon håller sig tyst och 
väl förstår att dölja sig, då hon märker någon fara. I flygten, 
äfvensom i sina rörelser på marken, liknar hon ganska mycket 
de egentliga skrikorna. 


Författaren har icke varit i tillfälle att nog tillräckligt 
iakttaga nötkråkan i den fria naturen, för att med visshet 
kunna afgöra huruvida hon bör kunna anses såsom en för sko- 
garna nyttig eller skadlig fogel; men hennes i många fall nära 
öfverensstämmelse med de båda skrikorna tyckes icke berättiga 
till något särdeles godt vitsord. Hon är helt säkert, liksom 
dessa sednare, bade glupsk och rofgirig, hvarigenom andra fog- 
lars ägg och ungar ofta torde blifva hennes byte. Säkert är, 
att hon ofta uppäter sådana foglar, som fastnat i snaror och 
bekant. Men under alla förhållanden synas dock insekter och 
dessas afföda samt bär, sädeskorn, frön, ollon och isynnerhet 
| hasselnötter utgöra hennes mest eftersökta och omtyckta föda”). 
Att hon således i någon man är nyttig i skogen torde icke 
kunna förnekas, synnerligen som de insekter och larver, hvilka 
hon derstädes hufvudsakligen tillgriper, äro verkliga skadedjur. 
Liksom nötskrikan gömmer hon för kommande behof hvad hon 
på en gang icke kan förtära, och man ser henne ofta flyga 


”) Om hösten lärer hon, enligt NILSSON, fastna i donor, som blifvit betade 
med rönnbär. 


TÄTTINGAR. 245 


från hassel- och ekskogen med det uttänjbara svalget så upp- 
fylldt af nötter och ollon, att det tillfölje deraf visar sig lik- 
som säckformigt utvidgadt. De förra eller nötterna klyfver 
hon emellan käkarna, i det att hon bringar dem i ett sådant 
läge, att de med sin fog komma midtöfver den upphöjda un- 
derkäkskölen, hvilken helt och hållet tyckes vara afsedd för 
detta ändamal. De mera mjukskaliga ollonen häller hon dere- 
mot vanligen fast mellan tärna under det att hon med näbben 
hackar sönder dem. 


Författaren har aldrig sett nötkråkans bo och vet icke 
med visshet om det någonsin blifvit tillvarataget hos oss. D:r 
BREHM säger äfven att han först i sednare tider lärt känna 
detsamma 1i Tysland. Det lärer efter hans uppgift vara tem- 
ligen stort och befinna sig uppe i träden, omkring 20 fot ifrån 
marken, samt vara sammanfogadt af granqvistar och inuti hafva 
en bale af torra grässtrån. Åggen äro af en blekt grablå 
grundfärg och föröfrigt tätt beströdda med ljusbruna fläckar. 
De äro något större än nötskrikans och hon lägger dem tidigt 
om våren i likhet med lafskrikan. 


Köttet är ganska smakligt. 


Skatslägtet (Pica AUCT. VET.). 


Om man jemför arterna till detta slägte med de öfriga 
kråakfoglarna, så skall man lätt finna, att de i allmänhet taget 
mest öfverensstämma med skrikorna, och att deremot deras 
likhet, vare sig i utseende eller lefnadssätt, med kräakorna är 
mindre väsendtlig. Från alla skilja de sig, utom genom andra 
kännetecken, ganska lätt derpa, att stjerten är mycket lang, 
— betydligt längre än de hoplagda vingarna — och att dess 
mellersta pennor äro längre än de öfriga, som gradvis blifva 
kortare. Härigenom far stjerten en vigglik form. — Näbben 
är ganska stark och af grof byggnad; munspringan icke rak, 
sasom hos skrikorna, utan något böjd; öfverkäken med otyd- 
ligt hak bakom den svagt nedböjda spetsen. Vingarna nästan 
såsom hos skrikorna; men den första handpennan är smal och 


246 TÄTTINGAR. 


uti infanet, sasom vidstående figur utvisar, något inskuren; 
4:de och 5:te lika långa och längst. Fötterna temligen starka; 
klorna vanligen icke så 
hvassa som hos skri- 
. korna"). Fjäderkläd- 
> naden temligen yfvig, 
men hufvudets fjädrar 
äro af vanlig längd. — Könen lika, och ungarna föga olika 
de gamla. 

Skatorna äro stannfoglar, som hafva sina stamhåll i be- 
byggda trakter och vanligen sina bon i närheten af mennisko- 
boningar. Egentliga skogsfoglar synas de aldrig vara. De lefva 
gerna tillsammans, familjevis eller i större och mindre sällska- 
per, utom under fortplantningstiden, då de helst vistas parvis 
inom skilda områden. 

I afseende på lefnadssättet likna de föröfrigt, såsom nyss 
nämndes, ganska mycket skrikorna, hvilka de dock vida öfver- 
träffa 1 slughet och försigtighet. 

. Deras föda är mycket omvexlande och de tillgripa snart 
sagdt allt ätbart ur såväl djur- som växtriket, och, af naturen 
mycket glupska och roflystna, uppäta de icke allenast andra 
foglars ägg, utan öfverfalla äfven ofta, döda och bortföra deras 
späda ungar. 

De hafva flera olika läten, men det vanliga är sträft och 
liksom skrattande. Stundom föra de mycket skrän och larm. 
Sina bon bygga de särdeles konstmessigt 1 träden. 

Till vår fauna hör blott en enda art, nemligen: 


Första handpennan hos Skatan. 


1. Skatan (Pica caudata LINN. ""). Svart, med skulder- 
fjädrarna, bröstets undre del, magen och större delen af hand- 
pennornas infan hvita; bakryggen vid stjertroten mer eller min- 
dre gråhvit; vingarna och stjerten vackert skiftande med grön- 

") Detta är helt säkert en följd derutaf, att skatan mera uppehåller sig på 
marken än dessa sednare foglar. 
”) Vi hafva här anfört LINNE, ehuru han egentligen icke gifvit skatan denna 


benämning, utan, såsom Prof. SUNDEVALL anmärker, i sin Syst. Nat. VI 
skrifvit ”Pica caudata” blott såsom ett kännetecken. 


TÄTTINGAR. 247 
och blåaktig metallglans; undergumpen och benen svarta. — 
Längd omkring 17 tum. 

Namn: Gottl. Skära; Upl. Skjura; Norr. Skjur, Skjer; Lappl. 


Ruossa. 
Fig. 59. 


Skatan. 


Varierar någon gång helt och hållet eller till stor del hvit. 
Stundom grå, der hon eljest är svart. I Norrland, vid Stock- 
holm och flerestädes få skatorna stundom de yfviga ryggfjä- 
drarna hvita eller gråaktiga, hvarigenom ett bredt hvitt tvär- 
band uppkommer på bakryggen. Denna sednare varietet finnes 
äfven i Ungern och Kärnthern och har af Pastor BREHM blifvit 
beskrifven som en egen art under namn af Pica leuconota. 


Skatan är en fogel, som helt säkert de aldra flesta af våra 
läsare sett eller känna till. Men ehuru detta i allmänhet är 
förhållandet, tro vi likväl, att mycket angående hennes utbred- 
ning inom landet, mycket rörande hennes lefnadssätt och skap- 
lynne ännu undgått uppmärksamheten och att, tillfölje deraf, 


248 TÄTTINGAR. 


hennes inflytande på våra ekonomiska förhållanden, d. v. s. 
den nytta eller skada hon tillskyndar oss, icke äro tillfyllest 
kända eller till sin betydelse rätt uppfattade af flertalet bland 
vara landtmäu. Det förhåller sig nemligen med skatan liksom 
hvarje annat föremål, som man dagligen ser, att hon icke blifvit 
egnad någon synnerlig uppmärksamhet; men just sådana foglar 
eller djurarter, hvilka så att säga lefva ibland oss och således 
mer än några andra ingripa i våra alldagliga förhållanden, synes 
det oss, om man förbiser det rent vetenskapliga intresset, vara 
af ännu större vigt att närmare lära känna, än sådana, med 
hvilka vi blott hafva en mera aflägsen beröring. Vi anse oss 
derföre i det följande böra något utförligare redogöra för det 
vigtigaste af denna fogels ekonomi. 

Skatan har en ganska vidsträckt utbredning. Hon före- 
kommer nära nog öfver hela Europa, äfvensom i norra Afrika 
och i en stor del af Asien. Åfven i Nordamerika finnas ska- 
tor, som endast i afseende på storleken synas afvika från de 
europeiska. Inom Sverige är hon allmän på de flesta ställen 
der åkerbruk idkas, således icke blott i de södra och mellersta 
provinserna, utan äfven temligen långt mot norden. Man har 
gjort den iakttagelsen hos oss, att hon åtminstone gar så längt 
norrut, som granen bildar skog. I Norrige, längst kusten, 
hvarest hon genom fiskafskräden och dylikt har rikare tillgang 
på föda, går hon ännu högre mot norden. Hon finnes der t. o. 
m. ända vid Hammarfest. 

Skatan har i de aldra flesta fall sitt stamhåll i bebodda 
trakter, der hon vanligen hela året om vistas inom ett temligen 
inskränkt omrade. Merändels bygger och bor hon 1 närheten 
af hus och gårdar, mera sällan i skogen nära derintill. Vid 
torp och skogshemman, som i sin omedelbara närhet icke hafva 
några större träd, såsom fruktträd, lönnar, almar, oxlar, rön- 
nar o. s. v. bygger hon dock alltid i den närbelägna skogen, 
der hon äfven under sådana förhållanden mest uppehåller sig. 
Denna olikhet i skatans vistelseort synes utöfva ett ganska 
stort inflytande på hennes lefnadssätt och skaplynne. I förra 
fallet, då hon dagligen ser menniskor, är hon mindre skygg 
om hon finner sig vara fredad och betydligt mera försigtig om 


TÄTTINGAR. 249 


hon tror sig vara utsatt för förföljelse; i sednare fallet deremot 
förhåller hon sig nästan alldeles som andra skogsfoglar, hvilka 
emellanåt eller under vissa aårstider besöka bebodda ställen, 
och liknar nötskrikorna deruti, att hon genast under skrik och 
varningsrop fyger till skogs om hon blifver uppjagad. I henne 
hafva vi sålunda ett ytterligare exempel pa hvilket mägtigt in- 
flytande menniskan utöfvar på de djurarter, som bo i hen- 
nes närhet. 

Skatan är i många hänseenden af naturen mera rikt be- 
gåfvad, än flertalet af de öfriga kråkfoglarna, och om man vill 
söka att utforska hennes inre väsende, så skall man tydligen 
finna, att slughet, list, mod och roflystnad äro hos henne de 
mest framstående karaktersdrag. 

Hon är liflig, munter och i ständig verksamhet. Pa mar- 
ken rör hon sig dels i skridt, som de egentliga krakorna, dels 
hoppande såsom skrikorna. TI sednare fallet haller hon nästan 
alltid den långa stjerten något upplyftad, tydligen i afsigt att 
skydda densamma mot nötning och smuts. Hennes flygt liknar 
i det närmaste skrikornas, ehuru den, tillfölje af stjertens längd, 
är ännu mera vacklande och osäker än hos dessa foglar. Sällan 
ser man henne flyga någon längre sträcka, men da detta någon 
gang inträffar, höjer hon sig vanligen ganska högt i luften. I 
blasväder reder hon sig temligen dåligt. 

Da skatan vistas i städerna, eller vid byar och gardar, 
lär hon sig snart att känna de personer, som hon dagligen ser 
omkring sig, och hon urskiljer med en beundransvärd noggranhet 
den, som vill henne väl, från den, som är fiendtligt sinnad emot 
henne. Vid mångfaldiga tillfällen adagalägger hon i detta hän- 
seende en slughet och varsamhet, som man sällan blifver varse 
hos några andra foglar. Hon undviker sorgfälligt alla försat, 
och har hon blott en gång sett verkan af skjutgevär, är hon 
sedermera 1 ytterlig grad försigtig och later icke gerna jägaren 
komma mom skotthall. Den skarpa synen och hörslen komma 
henne dervid väl till pass. Man har äfven velat pasta, att 
hon skulle hafva ett så fint väderkorn, att hon t. o. m. på 
långt afstånd skulle kunna vädra krutet och derigenom hafva 
lätt att undfly jägaren; men detta eger alls ingen grund. Det 


250 TÄTTINGAR. 


är hufvudsakligen synen, som dervid kommer henne till hjelp, 
liksom det äfven är genom denna som hon i de flesta fall upp- 
täcker de födoämnen, hvilka tjena henne till närimg”). Mån- 
gen gang kan det likväl tyckas ganska märkvärdigt, att skatan 
sorgfälligt undviker t. o. m. sådana ställen, der jägaren undan- 
gömd ligger i försåt för att skjuta henne; men då man tager 
i betraktande de omständigheter under hvilka detta i allmänhet 
sker, och då man känner denna fogels skaplynne, så torde man 
utan svårighet finna förklaringen härtill. Vi hafva redan an- 
märk, att slughet och varsamhet äro hos skatan ganska fram- 
stående, medfödda egenskaper; men dessa kunna med tiden 
ännu mera utvecklas hos henne, och hon lär sig i allmänhet 
genom erfarenhet ganska mycket, som sedermera blifver för 
henne af stor nytta. Sålunda är det påtagligen tillfölje härutaf 
som hon förstår att undvika den lurande skytten, hvars dö- 
dande vapen hon nogsamt känner igen, och, enligt vår uppfatt- 
ning, är det äfven af denna anledning som hon med en viss 
skygghet eller stundom med iakttagande af stor försigtighet 
närmar sig de ställen, hvarest hon någon gång förut blifvit 
utsatt för fara. Författaren har flera gånger besökt landt- 
gårdar, der skatorna under en längre tid icke blifvit oroade 
och hvarest de, tillfölje deraf, i början voro ganska lätta att 
komma inom skotthåll; men hvarest de sedermera efter en kort 
förföljelse blifvit så rädda och varsamma, att det nära nog 
varit en omöjlighet att få skjuta en enda. Om man än lade 
ut för dem det läckraste lockbete, bjöd dem dock deras slug- 
het att afstå derifrån, ända till dess att de ansågo all fara 
aflägsnad. Man ser visserligen äfven att de flesta andra foglar 
taga sig tillvara sedan de märkt sig vara utsatta för förföl- 
jelse; men detta sker merändels endast på sadant sätt, att de 
under en vild flykt aflägsna sig, då skatan deremot, såsom det 
tyckes, först efter en slug öfverläggning räddar sig undan. 
Men lika slug och försigtig, som vi hafva sett att skatan 
är, då hon har för afsigt att skydda sig mot en mäsgtigare 


”) Vi skola vid nästa slägte mera utförligt redogöra härför, och kunna föröf- 
rigt hänvisa till det, som rörande foglarnas yttre sinnesorganer redan i det 
föregående blifvit anfördt. Se sid. 10. 


TÄTTINGAR. 251 


fiende, lika tilltagsen, djerf och roflysten är hon äfven, da hon, 
emellanåt gifver sig i kamp med varelser, som äro henne un- 
derlägsna 1 styrka, eller da hon tror sig kunna tillfoga andra 
foglar och djur någon skada, utan att sjelf alltför mycket be- 
höfva blottställa sig. Merändels söker hon dock, när nagot 
ovanligt förefaller och tager hennes uppmärksamhet i ansprak, 
genom ett ideligen upprepadt skärrande, skrattlikt läte, till- 
kalla sina i grannskapet varande kamrater, och dessa urakt- 
låta heller aldrig att infinna sig för att sedermera 1 korus in- 
stämma i larmet. År det då en katt, som uppspetat i ett 
träd, en hund, som i fred vill gnaga köttet af ett ben, en uggla 
eller annan ovälkommen gäst, som visat sig, så lemnas ingen- 
dera af dem i ro, utan de ansättas på alla sidor och komma 
stundom i svårt bryderi för dessa paflugna skrikhalsar. Samma 
skrän uppstämma äfven skatorna då man söker att närma sig 
deras bon, hvarest fosterkärleken alltid i väsendtlig mån öfver- 
vinner den naturliga räddslan och försigtigheten. 

Utom det nu omtalade skrattande läte, har skatan äfven 
manga andra ljud, och låter dessutom, såsom förut (sid. 64) 
blifvit nämndt, stundom höra ett svagt hvisslande, som skall 
föreställa en slags sang. Genom flera af dessa läten, äfvensom 
genom sangen, påminner hon mycket om skrikorna. I fången- 
skapen lär hon sig lätt att eftersäga vissa ord, som man ofta 
upprepar för henne. 

Vi vilja nu redogöra för de födoämnen, som hufvudsak- 
ligen tjena skatan till näring, för att derigenom kunna bedöma 
hvilket inflytande hon utöfvar på vara ekonomiska förhållenden 
och huruvida vi böra anse henne sasom en nyttig eller skadlig 
fogel. Af det föregående veta vi redan, att hon är en allätare, 
som icke försmar någonting ätbart hvarken ur djur eller växt- 
riket; men liksom de flesta andra foglar, hörande till denna 
familj, för hon en något olika diet under olika årstider, eller 
alltefter som det ena eller andra födoämnet finnes i större eller 
mindre mängd. Om vintern tillgriper hon derföre hvarjehanda 
afskräden från köken, åtskilliga på träden qvarsittande frukter, 
såsom rönnbär, oxelbär o. s. v., sädeskorn vid bodarna eller i 
kreatursspillning och, då marken är bar, uppsöker hon ofta 


PÅaVA i TÄTTINGAR. 


under mossa inkrupna insekter, larver och puppor. Stundom 
afäter hon knopparna på fruktträden och bland löf och affall i 
trädgårdarna framletar och förtär hon nedfallen frukt m. m. Åf- 
venså tillgriper hon under samma årstid (döda) råttor och fog- 
lar, och då slagt förrättas vid gårdarna infinner hon sig alltid 
för att bortsnappa stelnad blod, kött o. s. v. Om våren och 
sommaren förtär hon en stor mängd insekter, larver, puppor, 
sniglar och maskar; men derjemte, synnerligen under fortplant- 
ningstiden, fogelägg och späda fogelungar, eller till och med 
fullvuxna mindre foglar. Det lärer heller icke så sällan in- 
träffa att hon dödar, bortför och uppäter kycklingar, unga duf- 
vor och andra ungar af gardens befjädrade tamdjur. Om hö- 
sten lefver hon mest af bär och frukter i trädgårdarna. 


Skatan har ett stort begär att stjäla, och i allmänhet har 
det visat sig, att hon mest tycker om det, som hon bortröfvat 
och liksom är medveten om att hon icke har rättighet att be- 
hålla. Vi hafva förut antydt, att det ligger i de flesta kräk- 
foglars natur, att bortföra och gömma glänsande saker. Detta 
begär eger äfven skatan, ehuru icke så starkt utbildadt, som 
hos några bland de egentliga kråkorna. Men födoämnen, som 
hon på en gäng icke kan förtära, gömmer hon alltid för kom- 
mande behof, dock stundom på sådana ställen, dit sedermera 
endast slumpen för henne. 


Vill man nu sammanställa hvad vi i korthet anfört 
om skatan, så visar det sig påtagligen, att hon är en slug, 
förslagen och roflysten fogel, som i allmänhet taget maste be- 
traktas såsom öfvervägande skadlig. Det eger visst sin rik- 
tighet att hon äfven bidrager till utrotandet af en-mängd för 
kulturväxterna skadliga smådjur, och att hon ofta i god tid 
genom larm och skrik varnar husfoglarna för höken; men hon 
tager så stor ersättning för dessa tjenster, att vinsten i de 
flesta fall blifver snart -sagdt ingen. Man har velat påstå, att 
hon vid de gårdar, der hon har sitt ständiga tillhåll, af försig- 
tighet icke skulle göra skada genom att döda andra smadjur, 
som derstädes underhållas; men författaren har sig icke bekant 
om detta med säkerhet blifvit utredt. 


TÄTTINGAR. 253 


I träden vid gårdarna ser man ofta skatans af ris och 
pinnar konstigt sammansatta bo. Det bygges af henne med 
mycken omsorg, och för dess fulländning åtgår vanligen ganska 
lång tid. Redan i Januari eller Februari ser man henne draga 
materialier till detsamma, och i början af April är det vanli- 
gen fullt färdigt. Det har till underlag ris och qvistar, på 
hvilka ett temligen tjockt lager af jord uppföres. Detta be- 
täckes sedan med fina rötter, hvarpå en bale tillrustas af borst, 
hår och mjuka fjädrar. Ofvanpå allt detta flätas slutligen af 
taggiga qvistar ett tak, som gifver skydd icke endast mot ovä- 
der, utan äfven mot roffoglar och andra fiender, och på sidan 
lemnas en, eller stundom tvenne, öppningar för in- och utgå- 
endet. Ofta bygger skatan det nya boet tätt öfver det gamla, 
så att man stundom ser 4, 5 eller ännu flera bon uppstaplade 
på hvarandra eller tillhopa i samma träd. De gamla stå då 
obegagnade eller blifva stundom inkräktade af andra foglar. 
Vissa ar bygger hon dock betydligt högre upp i träden än an- 
dra, och man har velat påsta, att detta sker tillfölje deraf, att 
hon skulle vara liksom medveten om den instundande somma- 
rens väderleksförhallanden. Sålunda säger man, att hon byg- 
gar högt då hon förväntar en regnig sommar, emedan hon deri- 
genom 'vill undvika regndropp från trädgrenarna; men att hon 
deremot bygger lågt da hon förväntar en het sommar, emedan 
hon då behöfver skydd och svalka. Vi veta icke huru mycken 
tillit man kan sätta till denna sägen; men det är dock var öf- 
vertygelse att mycket i naturen, äfven af detta slag, är värdt 
vida mer uppmärksamhet, än man derat vanligen egnar. 

Omkring medlet af April, eller stundom något sednare, 
har skatan laggt ägg. Dessa äro till antalet vanligen 4—6, 
sällan fera, till färgen blekt grönaktiga och tätt beströdda med 
grönbruna fläckar, hvilka isynnerhet vid den tjockare ändan 
äro mer eller mindre sammanflytande; till formen äro äggen 
långsträckta. Ungarna värdas med mycken omsorg af föräl- 
drarna, hvilka, såsom vi förut antydt, vid boet äro vida mera 
tilltagsna och orädda än eljest. 

I fångenskapen blifva skatorna lätt tama, vänja sig snart 
att flyga ut och in och att följa sin vårdare, som de väl igen- 


204 TÄTTINGAR. 


känna, under hans vandringar i det fria. Vid gårdar, der man 
har dufvor och höns, är det ganska fördelaktigt att hålla en 
eller annan tam skata, emedan hon genom sin skarpa syn re- 
dan på afstand blifver höken varse och genom skrik, som hus- 
foglarna väl första att gifva akt på, alltid gifver detta till- 
känna. Vänjer man henne tillika att på något bestämdt ställe 
få tillräcklig föda, så gör hon sällan någon skada. Föröfrigt 
är skatan en särdeles vacker fogel och alltid mycket roande 
genom sin läraktighet; men hon har dock en osed, som hon 
aldrig kan öfvervinna, nemligen att stjäla och gömma undan 
allt hvad hon kommer öfver. 

I Östergöthland brukar man på flera ställen lägga höns- 
ägg i skatbon för att låta skatorna ligga ut desamma. Att 
detta lyckas ganska väl kan författaren af egen erfarenhet in- 
tyga. Man bör dock, ehuru det icke är alldeles nödvändigt, 
iakttaga den försigtigheten att med sot, kol eller med någon 
passande vattenfärg öfvermåla äggen, på det att deras hvita 
färg icke matte hos skatan väcka misstankar. Tvenne styc- 
ken ägg kunna godt ligga i boet, då skatäggen borttagas. När 
kycklingarna blifvit kläckta, hvilket de sjelfva genom ett fint 
pipande läte gifva tillkänna, måste de borttagas så snart som 
möjligt och uppfödas på vanligt sätt. Skatan kan med bästa 
vilja icke uppföda dem. 

Vill man utrota skatan så låter detta bäst sig göra vid 
boet, hvarest man med lätthet kan borttaga både äggen och 
ungarna. Att förstöra boet, såsom vissa författare föresla, är 
deremot det sämsta utrotningsmedel. De bygga då på annat 
håll och man får dubbelt besvär. Detta gäller äfven för rof- 
foglarna, korparna och kräkorna. De begagna under en lång 
följd af år samma bo, eller, såsom skatan, åtminstone samma 
eller ett närstående träd att häcka uti. 


3:dje Underfamiljen. Kråkor. 

Hithörande foglar hafva en stark och, i de flesta fall, en 
ännu mera långsträckt näbb än de egentliga skrikorna, från 
hvilka de äfven i afseende på näbbformen skilja sig derpå, att 
springan emellan de båda käkarna är nägot böjd; näsborrarna 


TÄTTINGAR. 250 


dolda af mycket täta, framåtliggande långa, styfva och borst- 
lika fjädrar. Men från de sistnämnde foglarna skilja de sig 
dock lättast på vingarna, som äro mycket mera spetsiga till- 
följe derutaf, att armpeonorna äro betydligt kortare. Föröfrigt 
är förhållandet emellan vingpennornas längd hufvudsakligen föl- 
jande: 1:sta handpennan något längre än de yttre armpennorna, 
den 3:dje och 4:de längst. Stjerten räcker blott föga utanför 
de hoplagda vingarna och är i spetsen afrundad eller nästan 
tvär. Fötterna undersätsiga och temligen starka. 


Fi g. 60. 


SK 
SA 


Kajans första handpenna i naturlig storlek. 

Till denna underfamilj höra de största foglar inom tättin- 
garnas ordning, ja korpen är till och med den största af alla 
hittills kända foglar, som ega sång- och muskelapparat (se sid. 
31). De äro med få undantag ganska sällskapliga, och några 
arter lefva till och med under fortplantningstiden tillsammans 
i större eller mindre kolonier. TI afseende på valet af föda äro 
de föga grannlaga, utan hålla tillgodo med snart sagdt allt ät- 
bart ur såväl djur- som växtriket. Vissa arter, sasom t. ex. 
kråkan och kajan, lefva dock mest af insekter. Under fort- 
plantningstiden vistas de dels i skogarna, dels på slättlandet, 
dels i städer eller vid kyrkor och gamla byggnader. Några äro 
stann- och strykfoglar, andra flytta bort under den kalla års- 
tiden. Somliga äro mycket skadliga, andra öfvervägande eller 
nästan uteslutande nyttiga. 

De flyga vida bättre än skrikorna, och några hafva till 
och med en mycket snabb, uthållande och vacker flygt. 

Sina bon hafva de dels upp i träden bland grenarna, dels 
uti ihäaliga träd, uti hål i murar, byggnader 0. s. Vv. 

Till vår fauna hör blott ett enda slägte: 


Kråkslägtet (Corvus LINN.). 


Liksom hos stararna, är näbben icke allenast hos de sär- 
skilda arterna till detta slägte något olika till formen, utan 


256 TÄTTINGAR. 


detta är äfven i viss mån förhållandet hos individerna af en 
och samma art i olika åldrar. Sålunda är näbben hos ungarna 
och yngre foglar alltid kortare än hos de äldre, och hos dessa 
sednare försvinner småningom genom nötning äfven inskärningen 
bakom öfverkäkens spets. En sådan nötning af näbben för- 
siggår regelmessigt hos alla arterna; men hos råkan, som an- 
vänder näbben för uppgräfvandet af under jordytan befintliga 
födoämnen, nötes den ännu mera, så att äfven de framåtlig- 
gande borstfjädrarna, hvilka täcka näsborrarna, efter hand all- 
deles försvinna. I afseende på de kännetecken, hvarigenom ar- 
terna till detta slägte skilja sig ifrån de föregående, vilja vi, 
till förekommande af en öfverflödig vidlyftighet, endast hänvisa 
till det som redan blifvit yttradt rörande underfamiljens igen- 
kännande. — Könen äro till färgen nästan lika, och ungarna 
äro föga olika de gamla. 

Ehuru de särskilda hithörande arterna i afseende på lef- 
nadssättet och skaplynnet förete åtskilliga mer eller mindre i 
ögonen fallande olikheter, hafva de dock tillika i flera hänse- 
enden sinsemellan så många öfverensstämmelser, att vi här vilja 
betrakta dem tillsammans och i några korta drag söka att teckna 
deras mest framstående, gemensamma egendomligheter. De för- 
nämsta olikheter i deras lefnadssätt, naturell och skaplynne, som 
man i allmänhet förmärker, betingas hufvudsakligen af deras 
olika kroppsstorlek och skiljaktiga vistelseort. Sålunda äro de 
småväxta och svagare arterna, med hänsyn till våra ekonomiska 
förhållanden, att betrakta såsom nära nog oskadliga, eller till 
och med under vissa förhållanden såsom mycket nyttiga foglar, 
då de större och starkare deremot äro att anse, om icke såsom 
uteslutande, åtminstone såsom öfvervägande skadliga. 

I afseende på förståndsförmögenheterna äro dessa foglar 
af naturen ganska rikt begafvade. Genom erfarenhet sätta de 
sig snart in i de mest olikartade förhållanden och veta äfven 
att lämpa sitt lefnadssätt fullkomligt efter omständigheterna. 
List, slughet och en försigtig beräkning gifva sig tillkänna i 
alla deras förehafvanden. Djerfhet och dristighet sakna de 
heller icke, ehuru dock alltid dessa egenskaper äro parade med 
en viss försigtighet och sjelfbeherrskning. Hvad erfarenheten 


TÄTTINGAR. 200 


en gång lärt dem, behålla de sedermera för hela lifvet och 
meddela äfven mången gång hvad de blifvit varse åt sina kam- 
rater, som i allmänhet ganska väl förstå att uppfatta det. 
Under sina jagter och ströftåg efter byte lägga dei dagen lika 
mycken slughet som mod och dristighet, och de utfinna alltid 
något medel att förskaffa sig sitt uppehälle, äfven då nöden 
som aldra värst ansätter dem. 

Deras dagliga lif fortlöper under många och olikartade 
vexlingar, ehuru man dock äfven deri ofta kan spåra en viss 
regelbundenhet. Med undantag af ett par timmar vid middags- 
tiden, äro de vanligen från den tidiga morgonen ända till den 
sena aftonen i en beständig verksamhet. De äro ibland de 
första foglar, som vid dagens inbrott låta höra sin stämma, 
och deras sträfva skrän förnimmer man ännu efter sedan solen 
gått ned om aftonen. Nätterna tillbringa de antingen i skogen 
uti höga, lummiga träd, eller också uti gamla byggnader, kyrk- 
torn 0. s. v. Vanligen hafva de sina bestämda sofställen, dit 
de om aftnarna samlas för att tillbringa natten tillsammans, 
och sådana ställen kunna till och med vara långt aflägsna 
från de platser, der de eljest om dagen mest vistas. Tidigt 
om morgnarna lemna de dessa nattherbergen och fördela sig 
åt alla håll, parvis eller i små sällskaper, för att söka sin föda. 

De äro i allmänhet mycket rörliga och lifliga foglar. Flera 
ibland dem, såsom t. ex. korpen, råkan och kajan, hafva till 
och med en nästan lika snabb, uthållande och vacker flygt som 
manga roffoglar och dufvor. Sålunda ser man dem än flyga 
rakt fram med hastiga vingslag, än liksom segla i luften med 
nästan orörliga vingar, än göra hastiga vändningar och evolu- 
tioner, eller plötsligt nedstörta till marken från en betydlig 
höjd liksom falkarna. Detta är, såsom vi nyss nämnde, isyn- 
nerhet förhållandet med korpen och de mindre arterna, hvilka 
man stundom får se störta sig ned från en höjd af flera hun- 
drade fot och ånyo långsamt höja sig upp i luften för att kort 
derpå förnya samma manöver. Kråkan är deremot mera trög 
i sina rörelser, och flyger sämre än sina öfriga samslägtingar. 
Deras rörelser på marken äro icke, liksom skrikornas, hoppande, 
utan de gå framåt med afmätta steg, nickande med hufvudet 

Zool. II. Foglar. ig 


258 TÄTTINGAR. 


liksom dufvorna. Korpen håller dervid kroppen mera upprätt 
än de öfriga, hvilket äfven är förhållandet då han sitter i trä- 
den. Fjädrarna, som dessa foglar nästan alltid hålla rena och 
putsade, ligga under vanliga förhållanden slätt utefter kroppen. 
Endast då de blifva onda, eller då de sofva och hvila, yfva de 
upp dem. 

Hvad deras sinnesorganer beträffar, så hafva isynnerhet 
synen och hörseln en beundransvärd skärpa. Lukten är dere- 
mot hos dem, liksom hos foglarna i allmänhet, föga utmärkt, 
och, jemfördt med däggdjurens, kan detta sinne till och med 
anses vara ganska slött. Man har visserligen, äfven i nyare 
skrifter, velat påstå, att arterna till detta slägte, och isyn- 
nerhet korpen, skulle hafva så fint väderkorn, att han på otro- 
ligt långt afstånd kunde vara istånd att vädra as eller 
i förruttnelse stadda djuriska ämnen. ”Detta”, säger Prof. 
SUNDEVALL, ”är dock ett fullkomligt misstag och det är gan- 
ska lätt att öfvertyga sig derom, att korpen, så väl som alla 
andra foglar, hufvudsakligen rättar sig efter synen och blott i 
ringa mån efter lukten. Man behöfver blott utlägga ett dödt, 
starkt stinkande djur på ett ställe der det föga synes samt 
öfvertäcka det med mossa, jord eller dylikt, som ganska väl 
döljer det, men ej hindrar lukten att kännas, och man skall 
finna att hvarken korpar eller andra foglar blifva det varse. 
Dock mäste det utläggas om natten så, att ej skator eller krå- 
kor se hvad som förehafves, ty i annat fall förstå de rätt väl 
att något är för dem att få, och försumma ej tillfället, då kor- 
pen snart, från längt håll ser, att de äro sysselsatta och beger 
sig ned att deltaga i kalaset. Ifall man lyckats att utlägga 
och dölja ett as, utan att någon af dessa foglar märkt det, så 
finna de det ej, om inte händelsevis. Men om stället blifvit 
något förändradt fran sitt förra utseende, eller om det, hvar- 
med djuret blifvit öfvertäckt, adrager sig uppmärksamhet, så 
inträffar det snart att någon kråka eller skata, tillfölje af sin 
vanliga nyfikenhet, kommer att undersöka det nya föremålet, 
och då de kommit på några alnars afständ, känna de på luk- 
ten hvad der finnes fördoldt. Fullkomligt detsamma gäller om 
de heta ländernas stora asfoglar gamarna”. Samma iakttagelse 


TÄTTINGAR. 259 


har äfven författaren mer än en gång varit i tillfälle att göra. 
Åfvenså ser man ofta huru svårt skator och andra kråkfoglar 
hafva att taga reda på födoämnen, som de här och hvar gömt 
undan för kommande behof. Det är alldeles icke genom lukten 
som de återfinna dem. Att luktsinnet är starkare utveckladt 
hos korpar och krakor än hos flera andra foglar vagar förfat- 
taren emellertid icke förneka. 

Vissa arter, såsom korpen och krakan, lefva nästan hela 
året om på samma sätt, da andra deremot, sasom kajan och 
räkan, äro flyttfoglar och således under olika årstider byta om 
vistelseort och äfven, i viss man, lefnadssätt. Stannfoglar torde 
man icke egentligen kunna kalla någon enda af dessa foglar, 
utan de, som stanna qvar hela året om här i landet, äro sna- 
rare att betrakta sasom strykfoglar, hvilka under den kalla 
arstiden icke hafva nagra bestämda tillhäll, utan beständigt 
ströfva omkring, uppehållande sig än här och än der, hvarest 
tillgång på lätt atkomlig föda finnes. Vanliga förhållandet är, 
att de om sommaren vistas i skogarna, om vintern deremot 
mera på slättlandet och i bebodda trakter, vid städer, byar och 
gårdar. De, som flytta ur landet under en del af året, före- 
taga sina vandringar tillsammans 1 stora skaror. Afresan sker 
vanligen i Oktober eller November och återkomsten i Mars. 
Under blida vintrar stanna dock atskilliga individer qvar i lan- 
det och besöka under den tiden emellanat sina gamla häck- 
ningsplatser. Detta är ofta förhallandet med kajan, mera säl- 
lan med råkan. 

Om man undantager korpen, så lefva i allmänhet hithö- 
rande foglar sinsemellan på ganska förtrolig fot, utan att de 
dock, såsom vi längre fram få se, helt och hållet kunna kufva 
sitt medfödda begär att stjäla och lefva på hvarandras bekost- 
nad. Men med de flesta andra foglar ligga de deremot snart 
sagdt i beständig fejd, mest dock med roffoglarna, såväl de 
större som de mindre arterna. De bada makarna visa alltid 
hvarandra mycken tillgifvenhet och äro för sina ungar de mest 
ömma föräldrar. 

Alla hafva de en så att säga mycket mera böjlig röst än 
man, för att döma af deras vanliga sträfva läten, skulle kunna 


260 TÄTTINGAR. 


vara benägen att tillerkänna dem. Den egnar sig i hög grad 
för att efterhärma hvarjehanda ljud och toner, ja till och med 
för att eftersäga ord. Detta har man flerfaldiga gånger iakt- 
tagit med individer, hvilka hållits i fångenskap, der de utan 
svårighet lärt sig att tala, det vill säga att efterhärma 
vissa ord, som man upprepade gånger låtit dem höra. De 
öfverträffa i detta hänseende till och med de beryktade pa- 
pegojorna, och man har exempel på korpar, som talat så 
rent, att man knappast kunnat skilja deras ljud från men- 
niskorösten "). 

Dessa foglar äro 1 hög grad allätare, som knappast för- 
små någonting ätbart ur djur- eller växtriket. Tillfölje deraf 
blifva de större, roflystna arterna, såsom nämndt är, mycket 
skadliga, emedan de öfverfalla och döda andra foglar samt uppäta 
deras ägg och ungar, ja deras rofgiriga lynne drifver dem stun- 
dom så längt, att de öfverfalla djur och foglar, hvilka till och 
med äro dem öfverlägsna både i storlek och styrka. De mindre 
arterna deremot, som hvarken ega de störres mod eller styrka, 
lefva mest af insekter, larver, maskar, sniglar o. s. v. och blifva 
derigenom öfvervägande nyttiga. Korpen och kråkan anfalla 
icke sällan och döda unga harar, mullvadar, näbbmös, ungar 
af skogs- och fälthöns, gåas- och ankungar, kycklingar 0. 8. V., 
och i skärgardstrakterna vid vara kuster, der sjö- och kärr- 
foglarnas ägg och späda ungar äro lätt åtkomliga, göra de ofta 
betydlig förödelse, synnerligen som de ega både mod och till- 
räcklig styrka, för att icke behöfva låta drifva bort sig af fler- 
talet bland de äldre, häckande foglarna. Utom dessa här upp- 
räknade djurarter, begagna de äfven till sin föda råttor, sorkar, 
grodor, ödlor, ormar, fiskar, maskar, insekter, sniglar och aåt- 
skilliga andra smådjur, och i trädgårdarna, äfvensom på fälten, 
tillgripa de dessutom allehanda frukter, utsådd säd och dylikt. 
Då man härtill lägger att de äro öfver måttan glupska och, 
under sina plundringståg, djerfva och tilltagsna, så kan man 


”) Det tros i allmänhet att man, för att få dessa foglar att kunna tala, nöd- 
vändigt måste klippa ”tungbandet”; men detta eger ingen grund. Genom 
att gå till väga på sådant sätt skadar man mera än man befodrar sin afsigt. 


TÄTTINGAR. 261 


hafva fullt skäl att anse dem såsom i hög grad skadliga hvar- 
helst de förekomma. Att de tillika förtära afskräden och en 
mängd skadliga smadjur är visserligen godt och väl, men man 
har dock aldrig, enligt var uppfattning, den minsta anledning 
att så högt uppskatta deras förtjenster i detta hänseende, så- 
som några författare, hvilka icke tillfyllest iakttagit dem i na- 
turen, anse sig böra göra. Vi kunna icke annat än pa det 
högsta uppmana alla jägare att hålla efter dem. Deremot fa 
vi å andra sidan taget uppmana hvarje landtman att så mycket 
som möjligt skydda kajan och i synnerhet rakan, emedan dessa 
foglar, såsom vi längre fram fa se, i väsendtlig mån bidraga 
till utrotandet af en mängd små skadedjur i trädgårdarna och 
på fälten. Det händer visserligen, att äfven dessa foglar till- 
gripa frukter, säd och dylikt, hvarigenom man skulle kunna 
anse sig berättigad att betrakta dem såsom skadedjur; men 
den nytta de göra uppväger påtagligen ganska betydligt deras 
sma förseelser i nämnde hänseende. Strängt taget gifves det 
ingen enda fogel, som kan betraktas såsom uteslutande nyttig; 
ty till och med de insektätande småfoglarna döda ofta en hel 
mängd ganska nyttiga insekter, hvilka, om de lemnats i fred, 
i betydlig man kunde hafva bidragit till'de skadligas utrotande, 
synnerligen som insekterna inom sin egen klass helt säkert 
hafva sina aldra största fiender och ifrigaste förföljare "). 


”) Några författare hos oss, som skrifvit om nyttiga och skadliga djur för 
landtmannen, hafva påtagligen icke känt insekterna, deras utbredning inom 
landet, lefnadssätt och betydelse för våra ekonomiska förhållanden, derföre 
hafva också deras arbeten blifvit behäftade med en mängd felaktigheter, hvari- 
genom landtmannen, i stället för att blifva upplyst om det riktiga, fått en 
ganska oriktig föreställning om de djur, som han bör skydda eller utrota. 
Dessutom har man vanligen vid redogörelsen för de ifrågavarande djurens lef- 
nadsvanor allt för noga följt utländska, mest tyska, arbeten, utan att förstå att 
tillämpa dem på våra förhållanden. Ofta har man t. o. m. alldeles miss- 
förstått de utländska författarne, t. ex. då man säger, att flädermössen lefva 
af håriga fjärillarver, hvilket väl aldrig någon zoolog kunnat påstå. 
Innan man kan tala om de för den svenska landtmannen nyttiga djuren, 
d. v. s. de, som lefva på de skadligas bekostnad, måste man ovilkorligen 
först veta hvilka skadliga djur, som finnas här i landet och i hvad mån 
dessa äro skadliga. Sedan återstår det att visa huru skadedjuren förföljas 
af andra djur och i hvad mån dessa sednare således kunna anses gagna. 
Den berömde tyske zoologen Dr. C. W. GLOGER har skrifvit ett litet 
arbete om nyttiga och skadliga djur för landtmannen, som vi, trots 
dess många orimligheter, vilja rekommendera. Det har både blifvit öfversatt 


262 TÄTTINGAR 


Fortplantningstiden infaller för dessa foglar tidigt om vå- 
ren; de större arternas nagot förr än de mindres. De förra, 
korpen och kråkan, lefva da parvis inom ett bestämdt område, 
de sednare, rakan och kajan, i sma sällskaper eller kolonivis. 
Deras bon äro föga konstmessigt sammanfogade af torrt ris, 
rötter, gräs och dylikt samt inuti försedda med en bale af mossa, 
ull, hår, borst, fima grässtrån, torra löf ox:s. v. I de flesta 
fall gifva de äfven balen en viss fasthet-genom att öfversmeta 
dess sidor med ett lager af jord. De parvis lefvande arterna 
bygga sina bon ganska hastigt; men de sällskapliga deremot 
långsammare, tillfölje deraf, att de ofta bortsnappa byggnads- 
material fran hvarandra eller till och med taga hvarandras bon 
helt och hållet i besittning. Af denna anledning ser man mer- 
ändels att den ena maken af försigtighet håller vakt vid boet 
under det att den andra är sysselsatt med att samla byggnadsma- 
terialier. Flyga båda derifrån samtidigt så dröjer det icke många 
minuter förrän boet är plundradt eller taget i besittning af 
något annat par, som förut varit undanträngdt eller blifvit be- 
röfvadt sina tillhörigheter. Sedan alla bon blifvit färdiga slu- 
tes dock en allmän fred och inbördes sämja. Åggen, vanligen 
3—4—6 till antalet, äro tjockskaliga och till grundfärgen blå- 
aktiga, smutsgraa eller blekgröna samt tecknade med olivgröna, 
bruna och svartaktiga streck, fläckar och punkter. De rufvas 
endast af honan, som under liggtiden underhålles med föda af 
hannen. Ungarna matas deremot af bada föräldrarna och var- 
das, såsom nämndt är, med mycken ömhet. Tre till fyra veckor 
sedan de blifvit framkläckta lemna de boet, men det dröjer 
likväl ännu några veckor innan de kunna reda sig på egen 
hand, och först sedan de blifvit årsgamla hafva de uppnått 
föräldrarnes storlek och styrka. 


I fångenskapen blifva alla hithörande arter mycket tama; 
men stundom ganska besvärliga derigenom, att de stjäla och 


på svenska och omarbetadt för våra förhållanden, men synes oss hafva 
förlorat betydligt i värde sedan det kommit att visa sig i svensk drägt. 


TÄTTINGAR. 263 


gömma undan allt hvad de komma öfver, synnerligen glänsande 
saker. Se härom mera vid kajan. 
Till vår fauna höra 4 arter, som kunna indelas i 2 mindre 
afdelningar, nemligen: 
A. Strupens fjädrar till formen aflånga, fasta och för- 
sedda med sammanhängande fanstrålar. — Storväxta 
arter, som under fortplantningstiden lefva parvis. 


1. Korpen (Corvus Corax LINN.). Svart med violett me- 
tallglans; stjerten i spetsen starkt afrundad, dess 2 mellersta 
pennor längre än de öfriga. — Längd omkring 2 fot. 

Namn: Skån. Bavn; Lappl. Gavanas, Buldogas, Bolffan. 

Näbben är mycket stor och kraftig, med starkt böjd rygg 


och långt framskjutande näsborst. — Honan är nagot mindre 
än hannen. — Varierar nagon gång hvitbrokig, helt hvit eller 


oulhvit. Hvita korpar äro dock mycket sällsynta och före- 
komma mest på Färöarna. 

Korpen har en mycket vidsträckt geografisk utbredning. 
Han förekommer öfver hela Europa, norra Afrika, en stor del 
af Asien och Nordamerika. Hos oss är han känd i hela landet, 
ehuru han dock, om man undantager vissa kusttrakter, ingen- 
städes förekommer i mängd. TI allmänhet är han icke sa säll- 
skaplig som de flesta andra kråkfoglar, utan lefver vanligen 
mera enslig. Dock är detta icke förhallandet i den högre nor- 
den, der han vid fiskarebodarna förekommer 1 stor mängd och 
är vida mindre skygg än annorstädes. 

Till skaplynnet är korpen mycket slug och försigtig samt 
ytterst roflysten. Menniskan undflyr han med stor sorgfällighet, 
så att det i de flesta fall är ganska svårt att komma honom 
inom skotthåll"). Eljest är han både djerf och tilltagsen samt 
öfverfaller med grymhet både däggdjur och foglar, som han 
blifver varse i skogen och under sina ströftåg. Med roffog- 
larna ligger han i ständig fejd, och det är fa ibland dem, som 


”) Dock är, såsom nämndes, detta icke förhållandet vid fiskarekojorna i den 
högre norden, der ham icke förföljes och tillfölje deraf är föga skygg. 


264 TÄTTINGAR. 


kunna motstå ett anfall af några uppretade korpar, utan att 
få rymma fältet. ; 

Af det föregående hafva vi redan sett hvilka födoämnen, 
som tjena korpen till näring, och huru skadlig han derföre all- 
tid måste vara i skog och mark. Det berättas att korparna 
på åtskilliga ställen i Bohusländska skärgården, hvarest de i 
stort antal finnas och hafva sina bon bland klipporna, ofta öf- 
verfalla och döda icke blott lamm, utan äfven gamla får. De 
gå dervid tillväga på det sättet, att de först hacka ut ögonen 
på sina offer, hvilka, sedan de förlorat synförmågan, icke kunna 
vägleda sig, utan jagade störta ned bland klipporna och krossa 
sina lemmar, då de alltid blifva ett lätt och säkert byte. 
Eljest lefva korparna vid hafskusten mest af fiskafskräden, 
sjöfogelägg, sjöborrar och musslor. Dessa sednare, som de icke 
förmå att sönderhacka, taga de i näbben, flyga upp högt öfver 
några klippor och låta dem sedan nedfalla för att sönderkros- 
sas. Samma metod begagna äfven måsarna och flera andra 
foglar, som hafva sina tillhåll vid hafskusten. 

Korpens flygt är lätt, ledig och uthällande. Stundom sväf- 
var han så högt upp i rymden, att man endast kan skönja 
honom såsom en liten punkt; men ifrån denna ansenliga höjd 
ser han mycket tydligt, till och med ganska små föremål på 
marken och kan således på ofantliga afstand upptäcka ett byte. 
Man förundrar sig ofta öfver att korpar helt plötsligt infinna sig 
på sådana platser, der döda djur blifvit utlagda, och af okun- 
nighet om rätta förhållandet hyser man vanligen den tan- 
ken, att det skulle vara genom en ytterst fin lukt som de 
vägleda sig; men att så icke är hafva vi redan visat. Det är 
otvifvelaktigt den ytterst skarpa synen som dervid kommer 
dem till hjelp. Då de flyga fram i rymden för att speja efter 
byte undgå de oftast helt och hållet vår uppmärksamhet, och 
det är derföre som deras plötsliga infinnande, der något är 
för dem att hemta, väcker vår förvåning. Sedan vi nu emel- 
lertid lärt känna korparnas flygförmåga och skarpa syn, bör 
deras skyndsamma inställelse på dylika platser vara lätt att 
inse, ja det vore, trots deras dåliga väderkorn, mera besynner- 
ligt om de uteblefvo derifrån, hvilket endast bevisade att inom 


TÄTTINGAR. 265 


ett ganska vidsträckt område inga korpar funnos. På en kort 
stund kunna de förflytta sig en ganska ansenlig vägsträcka, 
och i allmänhet äro de nödsakade att hemta sina näringsmedel 
långväga ifrån. 


De korpar, som bebo de inre delarna af landet, lefva un- 
der fortplantningstiden parvis 1 skogarna, och hvarje par synes 
hafva ett visst område, der det icke tillåter några andra in- 
divider af sitt slägte att bosätta sig. Om vintern lemna de 
deremot skogarna och man ser dem då ofta på slättlandet, 
ensamma eller någon gång i sällskap med kråkor och andra 
asfoglar. Detta är isynnerhet förhållandet då de frossa på nå- 
got utlagdt dödt djur. 


Korpens läte utgöres af ett sträft och starkt ljudande vrå, 
vrå, eller krack, krack, eller kruck, kruck. Under fortplantnings- 
tiden låter han stundom, då väderleken är vacker och under 
det att han sväfvar högt i luften, höra ett mera välljudande 
klong, klong. Han skall äfven, liksom skatan och kråkan, 
hafva ett slags sång, som dock endast är helt svag och liksom 
gnolande. Man påstår att han skall kunna uppnå en alder af 
öfver 100 ar. 

Sitt bo bygger korpen antingen i höga träd i skogen, eller, 
då han vistas vid kusten i skärgardstrakter, 1 stela klippor. 
Åggen äro 3—6 smutsgröna och brunfläckiga. 


Köttet är mycket segt och ätes icke. De större ving- 
fjädrarna äro passande till skrif- och ritpennor. 


2. Kråkan (Corvus Cornix LINN.). Grå, med hufvudet, 
strupen, vingarna, stjerten och fötterna svarta, mer eller mindre 
glänsande; stjerten trubbigt afrundad, dess 2 mellersta pennor 
blott obetydligt längre än de öfriga. — Längd 19 åa 20 tum. 

Namn: Grå kråka; Norr. Kraake; Lappl. Vuorces. 

Näbben är jemförelsevis kortare kos kråkan än hos kor- 
pen: från pannan räknadt icke så lång som tarsen. — Honan 
är något mindre än hannen, men eljest lik honom. — Varierar 
stundom mer eller mindre hvitbrokig, sällan helt hvit. 


266 TÄTTINGAR. 


Krakan är, liksom skatan, en allmänt bekant fogel. Hon 
finnes i hela Europa, norra Afrika och en stor del af norra 
Asien; men i Amerika förekommer hon icke. Hos oss är hon 
allmän öfver hela landet, äfvenså i Norrige och Finland. 


I somliga trakter är hon fullkomligt stationär, d. v. s. 
stannfogel, i andra åter strykfogel, som om sommaren bebor 


Fig. 61. 


Kråkan. 


skogarna, om vintern begifver sig till slättbygden, hvarest hon 
då merändels anträffas vid städer, byar och gårdar. En stor 
del uppehåller sig äfven under denna aårstid vid hafskusterna. 
Under fortplantningstiden lefver hon parvis, eljest i större eller 
mindre sällskaper; ofta tillsammans med andra krakfoglar; 
stundom ensam. Ofta ser man krakorna samlade på öppna 
kärrängar, åkrar och fält, på iskanten vid sjöar, floder och 
andra vatten, i trädgårdar, på vägar, gödselstackar o. SAN 
Sålunda föra de under eftersommaren, hösten och sedermera 
under hela vintern ett kringirrande och ganska omvexlande hf; 


TÄTTINGAR. 267 


men då varen kommer fördela de sig änyo parvis och uppsöka 
sina gamla häckplatser för att fortplanta sitt slägte. 

Kråkan är i hög grad slug och försigtig och undviker der- 
före sorgfälligt hvarje förmodad fara. Detta gäller isynnerhet 
de äldre, mera erfarna individerna, som lärt sig att menniskan 
är deras mest farliga fiende, och som för den skull taga sig 
väl tillvara da man söker att komma dem inom skotthall. De 
känna igen skytten på langt afständ, och om man icke med 
säkerhet visste att deras näsa vore svag, skulle man mången 
gang vara benägen att sätta tro till den allmänt gängse sägen, 
att de kunna vädra krutet; ty få foglar äro så svåra att få 
skjuta som krakor, hvilka en gang kommit underfund med skjut- 
gevärets verkan. Ofta ser man dem sitta alldeles stilla vid 
vägarna då man åkande helt nära passerar dem, eller då qvin- 
nor, barn eller arbetsfolk komma i deras närhet; men har man 
deremot bössan pa armen och söker att nalkas dem, dröjer 
det vanligen icke länge förrän de begifva sig pa flygten. 

Krakan har icke så lätt, rask och uthaällande flygt som 
de öfriga arterna till detta slägte, utan tyckes till och med, i 
jemförelse med dessa, röra sig bade tungt och oskickligt. Hon 
flyger heller icke, annat än mycket sällan, någon längre väg- 
sträcka på en gång. M. v. WRIGHT berättar, att af de kråk- 
skaror, som unrder senhösten flytta öfver från Åland till Sverige, 
många omkomma under färden, ehuru de alltid, innan de be- 
gifva sig af, invänta en gynnsam vind. 

Den, som nägot närmare studerat kräkans lefnadsvanor, 
skall helt säkert instämma med författaren deruti, att hon är 
en ganska roflysten och öfvervägande skadlig fogel, som alle- 
städes, der hon förekommer, förtjenar att efterhällas. Mest 
skadlig torde hon dock, såsom nämndt är, vara i skärgårdarna, 
hvarest sjöfoglarnas ägg och späda ungar äro för henne lätt 
atkomliga. Af skärgardsbefolkningen i vissa trakter har hon 
också fatt den betecknande benämningen af ”äggtjuf”, och man 
har i allmänhet svart att afhalla henne ifrån de häckande fog- 
larnas reddar. Hon är ständigt på sin vakt, och då den ruf- 
vande ejderhonan begifver sig bort en stund från redden för 
att söka sig föda, är hon genast framme för att plundra. Stun- 


[| 


268 TÄTTINGAR. 


dom går hon dock miste om sitt byte, emedan ejdergåsen alltid 
betäcker äggen med ett fint, från sitt eget bröst afplockadt 
dun, innan hon lemnar dem. Hade hon icke denna instinkt, 
skulle kråkorna helt säkert anställa vida större förödelse. Nu 
hitta de icke alltid på redden, och om detta än sker, så hin- 
drar dem dunet ganska betydligt under äggplundringen, emedan 
det fastnar vid näbben, fötterna och fjädrarna. Ejderhonan 
hinner derigenom ofta att återkomma, bortköra tjufven och 
taga sin rättmätiga egendom ånyo i besittning. 

Författaren känner icke med full visshet om krakorna vid 
alla våra skärgardar äro lika skadliga. Vid vestra kusten, der 
de i allmänhet hafva rikligare tillgång på fiskafskräden, som 
för dem synas vara stora läckerheter och föröfrigt äro lätt 
atkomliga, torde de lemna de häckande foglarna mera i fred. 
Atminstone äro de der långt mera tama och närgångna än på 
andra ställen, hvilket tyckes bevisa att de icke af befolkningen 
äro så efterhällna och hatade som annorstädes, ehuru ejder- 
skötseln, atminstone i Norrige, bedrifves på ett vida mera ra- 
tionelt sätt än vid våra östra skärgårdar, hvarest den merän- 
dels i hög grad vanvårdas. 

Åfven för landtmannen äro kråkorna icke så sällan ganska 
besvärliga dels derigenom, att de i trädgårdarna tillgripa och 
förtära bär, frukter och hvarjehanda grönsaker, dels emedan 
de på åkrarna bortplocka den utsådda säden eller upprycka 
de späda plantorna. Föröfrigt hafva vi redan sett af krakor- 
nas födoämnen, att de både i skogarna och på fälten göra be- 
tydlig skada. Att de äfven förtära en mängd för växterna 
skadliga smådjur är visserligen en sanning; men den nytta, som 
de derigenom åstadkomma, är alltför obetydlig, för att uppväga 
den skada, de i ofvannämnde hänseenden anställa. Författaren 
kan ätminstone icke biträda deras åsigt som anse kräkan för 
en nyttig fogel. I Jägare-förb. nya Tidskr. 3:dje årg. 4:de häf- 
tet sid. 231 får man rörande denna fogel läsa följande: ”För 
flera ar tillbaka hade undertecknad å en egendom på Wermdön 
utsatt ständkrokar under isen, dock så, att refven var fästad 
ofvan denna. Det förundrade mig att flerfaldiga gånger finna 
refven med krok uppdragen på isen, med betesfisken ibland 
borta, stundom ock qvar. Då jag misstänkte att någon af af- 


TÄTTINGAR. 269 


undsjuka spelat mig detta spratt och derom hade åtskilliga 
samtal med fiskare i grannskapet, hvilka dock alltid försäkrade 
att de icke voro de sannskyldige, beslöt jag att utvakta ger- 
ningsmannen; och man kan väl tänka sig min förvaning, då 
dessa befunnos vara inga andra än kråkor. Kråkan slog ned 
vid vaken, hackade, om någon tunn is bildat sig omkring ref- 
ven, med näbben sönder denna is, fattade refven med näbben 
och drog, under det hon gick baklänges, upp denna ett stycke, 
satte sedan foten derpå och tog nytt tag med näbben samt 
fortsatte med refvens uppdragning, intilldess kroken med den 
påsatta betesfisken kommit upp på isen. Derest fisken da ej 
spisades på stället, tog kråkan densamma i näbben och flög 
med rofvet, till dess refven stoppade, då hon i förskräckelsen 
släppte alltsammans”. — Detta är icke något enstaka undan- 
tagsfall i kraäkans lif, utan torde deremot oftare förekomma. 
Författaren har utaf fullt pålitliga personer fatt underrättelse 
om, att kräkan gar tillväga på alldeles samma sätt på Wettern, 
der man vintertiden genom upphuggna vakar begagnar enahanda 
fiskesätt. | 
Under jagter är man icke sällan i tillfälle att bemärka 
huru påpassliga kråkorna äro för att tillgripa mindre vildbråd 
som blifvit skadskjutna eller dödade, men som icke kunnat 
af jägaren nog snart återfinnas. Sedan kräkorna en gäng fått 
denna vana hålla de sig vanligen sedermera vid dylika tillfällen 
helt tysta, för att så mycket säkrare kunna undgå att blifva 
uppmärksammade. En utaf författarens bekanta, som under 
sträcktiden om våren låg i håll för knipor vid stranden af en 
sjö, berättade, att sedan han skjutit ett par dylika foglar och 
dessa, tillfölje af en stark strömsättning, flutit ett par hundrade 
alnar längre bort bland isstyckena, krakorna genast vore till- 
städes för att göra sig en maltid. De lyckades snart att draga 
upp den ena anden på isen och hade redan bortplockat fjä- 
drarna på dess bröst och urhackat stora köttstycken innan 
man hann att utsätta båt och göra slut på kalasandet. 
Kråkorna bygga sina bon upp i träden på grenarna, van- 
ligen invid stammen. De äro öppna och, såsom vanligt, sam- 
mansatta af jord och risqvistar samt inuti fodrade med mossa, 


270 TÄTTINGAR. é 
ull och hår. Endast i skärgårdstrakter, hvarest träd icke fin- 
nas, hafva dessa foglar sina bon i höga, stela klippor och be- 
gagna då äfven hafstang till byggnadsmaterial. Samma bo bibe- 
hålles af dem i flera år. Åggen, som man finner redan i April, 
äro vanligen 5 aå 6, till färgen grågröna och brunfläckiga. ATf- 
ven i kräkbon, liksom i skatbon, har man i vissa delar af lan- 
det för sed att lägga hönsägg till kläckning. Vanligen plägar 


man ditlägga 3 stycken dylika ägg, som öfvermålas med kol 


eller mörk vattfärg. Man måste naturligtvis taga bort kyck- 
lingarna straxt efter sedan de blifvit kläckta. 

Köttet är segt och har en oangenäm lukt; men ätes dock 
någon gång om vintern och lärer i Mars månad vara bättre 
än under andra årstider. Under alla förhållanden är det emel- 
lertid helt säkert af en ganska dålig beskaffenhet. 


1. Till denna afdelning hör äfven följande art: 


Svarta Kråkan (Corvus Corone LINN.). Svart med blåaktig 
glans; stjerten trubbigt afrundad, dess 2 mellersta pennor blott 
obetydligt längre än de öfriga. — Längd 19 å 20 tum. 

Huruvida den svarta kråkan är en skild art eller blott en va- 
rietet eller lokalrace af den föregående, tilltror sig icke författaren 
att afgöra, ehuru många skäl finnas, som tala mera för den förra 
än för den sednare åsigten. En utmärkt fogelkännare, Dr. BREHM 
1 Hamburg, omtalar, att i trakter, hvarest dessa båda arter finnas, 
det stundom inträffar att de para sig och föda bastarder, som i 
afseende på färgteckningen än öfverensstämma mera med den ena, 
än med den andra, eller bilda liksom en mellanlänk emellan dem 
begge "). Detta lärer också varit orsaken till att man ansett dem 
tillhöra en och samma art, då den svarta kråkan hållits för en syd- 
lig, den gråa för en nordlig eller nordostlig form. Dr. BREEHM, 
som under en lång följd af år studerat dessa båda foglar i naturen, 
säger emellertid att ett sådant antagande är alldeles oriktigt, och 
att de naturforskare, hvilka kommit till en sådan åsigt, mera am- 
ställt simma forskningar mom studerkammaren än i det fria. Bastar- 
der emellan närbeslägtade djurarter äro icke ovanliga och berättiga 
visst icke rörande dessa foglar till ett sådant omdöme. Vi lemna 
dock derhän huru härmed må förhålla sig. Den svarta kråkan 
intresserar oss föga, emedan hon icke finnes hos oss och kanske 


”) Dr. BrREHM är dock icke den ende, som gjort denna iakttagelse. Det samma 
omnämnes äfven af flera andra författare, både äldre och yngre. I Skand. Fauna 
anföres det såsom ett bevis för, att de båda foglarna blott äro olika former af 
en och samma art. 


TÄTTINGAR. 271 


ej heller någonsin, funnits, ehuru hon sedan LINNEs tid blifvit upp- 
tagen i vår fauna. Man har härstädes påtagligen trott sig se henne 
i ungar af råkan, hvarom vi längre fram skola yttra oss. — Hon 
förekommer eljest mångenstädes i Europa, synnerligen i Frankrike, 
och har äfven en stor utbredning i Asien, hvarest hon går temli- 
gen långt mot norden. TI lefnadssättet liknar hon mycket den gråa 
kråkan, med hvilken hon ofta lefver tillsammans. 


B. Sirupens fjädrar med spridda, ej sammanhängande 
fanstrålar. — Mindre arter, som äfven under fort- 
plantningstiden lefva tillsammans i större eller mindre 
sällskaper. 


3. Råkan (Corvus frugilegus LINN.). Svart med stålblå 
eller violett metallglans; näbben, från pannans fjädergräns räk- 
nadt, ungefär så lång som tarsen; hos äldre individer saknas 
näsborsten och ansigtsfjädrarna; stjertens 4 mellersta pennor 
längst och sinsemellan lika långa. — Längd omkring 18 tum. 

Utom på storleken, igenkännes råkan i alla aldrar ganska 
lätt från korpen och den svarta kråkan derigenom, att hon har 
fjädrarna på hufvudet, men isynnerhet på strupen, mera fina, 
med spridda, ej sammanhängande fanstrålar, hvarigenom hvarje 
särskild fjäder, då den intagit sitt naturliga läge icke kan ur- 
skiljas från de öfriga, Dessutom har näbben hos de äldre in- 
dividerna, genom fjädrarnas bortnötning, vid roten en naken, 
liksom skabbig hud. Detta är deremot icke förhallandet hos 
de yngre, hvilka, liksom de öfriga arterna till detta slägte, 
hafva näbbroten fjäderklädd och långa, borstlika fjädrar öfver 
näsborrarna. De likna då ganska mycket svarta kråkan, med 
hvilken de också, såsom vi härofvan nämndt, blifvit förvexlade. 
Fjäderklädnaden är mera glänsande och metallisk än hos de 
föregående arterna. Endast ungarna hafva den mera dunkel, 
utom på vingarna, hvarest den äfven hos dem är glänsande. 
Stundom äro halsens fjädrar hos ungarna hvitaktiga. 

Inom Sverige har råkan sitt egentliga stamhall endast i 
de sydligaste delarna, såsom i Skåne, samt dessutom på Öland 
och Gottland. Man har visserligen äfven ganska ofta träffat 
henne långt nordligare, ja stundom ända upp i Lappland; men 
de spridda individer, hvilka derstädes blifvit sedda, hafva san- 


22 TÄTTINGAR. 


nolikt endast varit sådana, som kommit på villospår. I Små- 
land och Östergöthland har författaren ofta sett henne tidigt 
om våren, i sällskap med kråkor eller stundom enstaka, och 
under enahanda förhållanden lärer det äfven oftast varit som 
hon någongang uppehållit sig i andra delar af landet. Om hon 
någon gång häckar uppåt landet, såsom förhållandet varit vid 
Norrköping och Carlstad, så bibehåller hon sig dock aldrig 
länge derstädes, utan försvinner ånyo om några ar. — Utom 
Sverige finnes hon i Danmark, hela mellersta Europa, Ryssland 
och en stor del af Asien. Till södra Europa och norra Afrika 
kommer hon endast vintertiden, och i Finland har hon blott 
blifvit anmärkt under flyttningarna vår och höst. 

Råkan trifves icke i skogiga trakter, utan vistas alltid på 
den öppna, bördiga slättbygden, hvarest här och hvar små 
löfskogslundar eller enstaka, lummiga träd finnas. Hos oss är 
hon en flyttfogel, som lemnar landet i Oktober eller November 
och återvänder till sina gamla häckplatser i slutet af Februari 
eller början af Mars följande år. Det är således endast under 
sjelfva vintermånaderna, medan marken är frusen och snöbe- 
täckt, som hon vistas på annat håll för att söka sitt uppehälle. 
Understundom stannar en eller annan qvar öfver vintern, men 
detta torde dock endast vara sådana individer, som af sjuk- 
dom eller någon annan orsak varit förhindrade att åtfölja kam- 
raterna, eller också sådana, som kommit att förirra sig långt 
norr om sin egentliga häckningsregion. Sålunda berättas det 
till och med, att en råka under loppet af tvenne vintrar uppe- 
hållit sig ända vid Qvickjock i det inre af Lappland. 

Af alla kråkfoglar synas räkorna vara de mest sällskaps- 
lika; ty de lefva hela året om i större och mindre sällskaper 
och häcka äfven kolonivis, så att man under fortplantnings- 
tiden ofta kan finna hundradetals, som hafva sina bon i en 
och samma skogslund, ja till och med ganska ofta flera stycken, 
som bygga i samma träd. Under det att de tillrusta sina bon 
slåss de och kifvas sinsemellan samt föra dervid ett larm och 
stoj som öfvergår all föreställning; men sedan äggläggningen 
begynt lefva de åter sinsemellan på den förtroligaste fot. Detta 
är äfven förhållandet sedan ungarna blifvit flygvuxna. Till- 


TÄTTINGAR. 273 


sammans med dessa lemna de tidigt om morgnarna sina natt- 
herbergen i lundarna, för att under sträfva, kraxande läten i 
stora flockar draga omkring på fälten och söka sin föda. 
Råkan är, såsom vi redan anmärkt, utan tvifvel en öf- 
vervägande nyttig fogel, som öfverallt, der hon förekommer, 
gör sig väl förtjent af landtmännens skydd. Hvad som isyn- 
nerhet berättigar henne härtill är, att hon ifrigt förföljer en 
mängd för kulturväxterna i hög grad skadliga rotmaskar och 
företrädesvis de för sina härjningar så beryktade ollonborrar- 
nes larver. Vi hafva förut (I. sid. 96) sett, att dessa larver 
i mullvaden hafva en ibland sina ifrigaste förföljare. Inom 
foglarnas klass är det förnämligast råkan, som af naturen sy- 
nes hafva blifvit bestämd att äfven lefva pa deras bekostnad. 
Mullvaden och råkan sträfva således gemensamt, fast på olika 
vägar och på olika sätt, att hälla denna skadliga ohyra inom 
tillbörliga gränser. Huru den förra dervid beter sig hafva vi 
redan omtalat. Han söker sitt byte temligen djupt ned i jor- 
den, då råkan deremot efterspanar sitt närmare jordytan. 
Mullvaden har för detta ändamål, såsom vi veta, fatt sina 
framfötter ombildade till ett slags spadar, hvarmed han utom- 
ordentligt hastigt förmår att gräfva sig långa gångar i de lösa 
jordlagren; råkan har åter för samma orsaks skull fatt en tem- 
ligen lång, spetsig och stark näbb, så att hon med densamma 
kan borra djupa häl i jorden. Då vi framdeles komma att 
redogöra för ollonborrens och de öfriga växtätande insekternas 
utvecklingshistoria, skola vi visa huru väl och ändamaälsenligt 
dessa naturens anordningar äro afpassade. Nu vilja vi blott 
anmärka, att ollonborrens larver behöfva inemot 4 är för sin 
utveckling och att de under denna långa tid dels lefva vid 
jordytan, dels ganska djupt under densamma. I bada fallen 
hafva de säledes fatt sina tuktomästare. Utom de omnämnda 
rotmaskarna förtär äfven rakan en hel mängd andra små ska- 
dedjur af hvarjehanda slag, mest dock sådana, som lefva un- 
der jordytan. Genom sökandet efter dessa är det just som de 
borstlika näsfjädrarna, äfvensom ansigtets fjädrar, bortnötas. 
Ungarna, som ännu icke hunnit att på detta sätt använda sina 
näbbar, utan hufvudsakligen försörjas af föräldrarna, hafva 


Zool. II. Foglar. 18 


274 TÄTTINGAR. 


dessa fjädrar i behall. Härigenom blifva de yngre och äldre 
foglarna temligen olika, och det är tillfölje häraf som man i 
de förra trott sig se individer af svarta kråkan. 

Men, såsom vi förut anmärkt, är i allmänhet taget och 
efter vart betraktelsesätt, ingen fogel uteslutande nyttig. Af 
denna anledning har icke heller rakan kunnat undgå att blifva 
beskylld för åtskilliga olofliga tillgrepp. Hon är, liksom alla 
hennes samslägtingar, i viss mån allätare och försmår derföre 
icke, att, jemte djuriska ämnen, äfven tillgripa hvarjehanda 
näringsmedel ur växtriket; men säkert är dock, att dessa sed- 
nare i flertalet fall af henne lemnas å sido, atminstone så länge 
ännu ingen brist uppstätt på de förra. Mest har man velat 
tillvita henne att hon skulle bortplecka den utsådda och 
nedmyllade säden på akrarna, äfvensom den späda grodden. 
Men om detta än någon gång är förhållandet, hvilket vi inga- 
lunda vilja förneka, så tro vi dock fullt och fast, att man of- 
tare kommit att misstänka henne för sadana tillgrepp än hon 
verkligen förtjenar det, och detta torde i allmänhet bero derpå, 
att man icke känt till hennes rätta lefnadsvanor och derföre 
icke kunnat förklara den egentliga orsaken, hvarföre hon ofta 
i så stor mängd slår ned på åkrarna. Öfver några felslagna 
skördar 1 de trakter, der råkan har sitt stamhåll, har man, 
sävidt vi veta, aldrig klagat, utan derstädes snarare haft an- 
ledning att glädja sig at en god växtlighet och vacker gröda. 
Vore räkan ett sådant skadedjur, som nyss nämndes, skulle, 
i anseende till det stora antal, i hvilket hon förekommer, detta 
sednare svårligen kunna inträffa. Dessutom skulle man äfven 
i sådant fall med säkerhet kunna antaga, att hon redan hade 
bosatt sig på de bördiga Östgötha- och Uplandsslätterna; men 
detta är, såsom vi nämndt, icke förhållandet. På dessa sist- 
nämnda ställen förekommer heller icke mullvaden, hvilket är 
ganska anmärkningsvärdt, emedan vi derutaf redan på förhand 
anse oss kunna sluta till att en för dessa bada djurarter pas- 
sande och eftersökt föda icke måtte finnas i dessa delar af 
landet. Skulle denna föda möjligen, såsom vi hafva stora an- 
ledningar att förmoda, utgöras af ollonborrens larver, så eger 
detta antagande också sin fulla riktighet; ty den s. k. vanliga 


TÄTTINGAR. 205 


och mest skadliga ollonborren (Melolontha vulgaris) finnes egent- 
ligen endast i de trakter, der råkan och mullvaden för närva- 
rande hafva sina förnämsta stamhåll. Författaren, som är 
född i Östergöthland och under en lang följd af år egnat mycken 
tid åt insekternas studium, har aldrig sett ifrågavarande ollon- 
borre i denna provins och vet med säkerhet att den icke före- 
kommer nordligare. Den ersättes här af en mycket närbe- 
slägtad art, (M. Hippocastani), som dock aldrig anställer några 
anmärkningsvärda härjningar och således icke någonsin upp- 
träder i så oerhörd mängd, som den förra. Med stöd af dessa 
fakta kunna vi således utan tvekan påsta, att råkan mäste 
vara en för landtmannen ganska nyttig fogel, som han alle- 
städes, "der hon förekommer, bör vara man om att skydda, 
och då hon i stora flockar slår ned på hans åkrar bör detta 
åa hans sida icke misskännas, utan anses såsom ett tecken till, 
att de små rotmaskarna och de öfriga i jorden lefvande ska- 
dedjuren derstädes äro mer än vanligt talrika. TI ärtakrar och 
hampland göra dock råkorna icke så sällan ganska mycken 
skada, mest derigenom, att de under sitt sökande efter larver, 
liksom på okynne, upprycka de späda groddarna. Man kan 
dock lätt nog, genom att skjuta en eller annan af dem och 
upphänga på akern, eller genom att anbringa en med hammare 
försedd vindleka afhålla dem derifrån. 

Råkorna hafva sina bon i höga träd. De bygga dessa såsom 
vanligt af ris och qvistar samt fodra dem inuti med jord, hår, 
ull, mossa och dylikt. Åggen äro 4 a 5, till formen langlagda, 
till färgen blekt grägrönaktiga och glest beströdda med bruna 
fläckar. Vanligen äro ungarna redan fullfjädrade i slutet af 
Maj eller i början af Juni; men de vistas länge vid nästena, 
der de underhållas af föräldrarna. 

Köttet lärer vara ganska godt, synnerligen af ungarna. 
Innan det kokas eller stekes, brukar man aftaga huden, hvari- 
genom det blifver mörare och mera smakligt. 


4. Kajan (Corvus Monedula LINN.). Gråsvart med blå- 
aktig metallglans på vingarna och stjerten; hela nacken sami 
lufvudets och halsens sidor ljusgråa; näbben, från pannans 


276 TÄTTINGAR. 


fjädergräns räknadt, kortare än tarsen; stjertens 2 mellersta 
pennor något längre än de öfriga och sinsemellan lIika långa. 
— Längd 131—omkring 14 tum. 

Namn: Sk. Allika; Norr. Kaa, Kaje, Bavnkaate. 

Hos honan, men isynnerhet hos ungarna, är glansen pa fjä- 
drarna mattare än hos hannen, och den gra anstrykningen på 
de öfriga kroppsdelarna tydligare. Det gråa på nacken sträcker 
sig icke så långt ned hos honan och är hos ungarna mörkare, 
utan tydlig gräns. Iris hos båda könen hvitaktig. — Afven 
af denna fogel har man funnit hvita eller hvitgula varieteter. 

Kajan är den minsta af alla till detta slägte hörande ar- 
ter och har en ganska vidsträckt geografisk utbredning. Hon 
finnes nemligen och fortplantar sig öfver hela Europa, norra 
Afrika och en stor del af Asien. Inom Sverige tyckes dess 
egentliga häckningsregion icke sträcka sig längre än till om- 
kring den 60 n. breddgraden. I södra delarna af landet före- 
kommer hon ganska allmänt, äfvensom på flera ställen i de 
mellersta; men längre mot norden visar hon sig merändels blott 
enstaka eller under flyttningstiderna. I Finland tillhör hon 
egentligen endast de södra delarna, ehuru dock enstaka indi- 
vider stundom visa sig nordligare. 

Kajan har i de festa fall sitt stamhåll i gamla kyrkor 
och andra större byggnader, säväl 1 städerna som på landet. 
Endast sällan i skogarna, der gamla ihåliga träd, såsom ekar 
och aspar, finnas. Hon är hos oss en flyttfogel, som vid vin- 
terns annalkande drager bort till sydligare trakter, men endast 
liksom rakan för en kort tid eller under de egentliga vinter- 
månaderna. Ofta ser man henne dock, med små afbrott, hela 
vintern vid sina vanliga uppehållsställen, ehuru aldrig till något 
större antal. Detta är icke så sällan förhållandet, till och 
med under kalla och snörika vintrar. 

Liksom råkan är äfven kajan en mycket sällskapslik fogel. 
Hon lefver hela året om i större eller mindre sällskaper och 
häckar äfven kolonivis. Sedan ungarna blifvit flygvuxna, slå 
sig flera familjer tillsammans och bilda stora flockar, som nä- 
stan hela dagen under skrik och larm ströfva omkring på fäl- 
ten för att söka sin föda, och när aftonen kommer begifva 


TÄTTINGAR. 2 


de sig åter tillbaka till sina boplatser, för att derstädes till- 
bringa natten. Mången gäng slå de sig äfven under dessa ströf- 
tåg tillsammans med andra krakfoglar. 

Kajan är en ganska slug och försigtig fogel, som noga vet 
att sätta sig i säkerhet, da hon finner sig vara utsatt för fara. 
Vid landtkyrkorna vänjer hon sig dock snart att se menniskor, 
och, emedan hon derstädes sällan förföljes med skjutgevär, är 
hon mindre rädd än annorstädes. Hennes flygt är ganska snabb 
och hon rör sig i allmänhet med mera liflighet än de före- 
gående. Hon låter ofta höra ett nästan jamande läte, som kan 
uttryckas med: kiak, kiak, och då hon sitter stilla eller flyger 
upprepar hon äfven ofta ett kortare jack, jack, jack. 

Såsom vi redan antydt, är kajan dels tillfölje af sin van- 
liga vistelseort vid kyrkor och andra större byggnader, dels i 
anledning deraf, att hennes kött i allmänhet icke anses ätbart, 
icke utsatt för någon särdeles förföljelse från menniskans sida. 
Det gläder oss att så är, emedan kajan påtagligen är en öfver- 
vägande nyttig fogel, som såväl på fälten som i trädgårdarna 
bortplockar en mängd för träden, sädesslagen och de öfriga 
odlade växterna ganska skadliga smådjur. Landtmannen bör 
således alltid vara mån om att skydda henne. Hon är visser- 
ligen liksom råkan en allätare, som emellanåt, der hon i mängd 
förekommer, gör oss åtskilligt smått förtret; men man bör dock 
hafva öfverseende dermed, emedan hon alltid, ja ofta i rikt 
mått, ersätter sina små förbrytelser. Åfven hon är en ifrig 
förföljare af ollonborrarna, men icke af deras larver, såsom rå- 
korna och mullvaden, utan af de fullt utbildade djuren eller 
skalbaggarna, som om aftnarna och nätterna under sin fort- 
plantningstid flyga omkring i träden och afäta bladen. Om 
dagarna sitta dessa insekter helt stilla och orörliga på bladen 
och qvistarna, och det är då som de uppsökas af kajorna. 
Ofta far man se en mängd kajor uppe i träden ifrigt syssel- 
satta med denna fangst, under det att andra hälla sig på 
marken för att uppfanga de ollonborrar, som genom kamra- 
ternas flaxande och häftiga rörelser skakas ned från qvistarne. 

Redan tidigt om varen begynna kajorna att fördela sig 
parvis, och de bada makarna visa hvarandra mycken tillgif- 


278 TÄTTINGAR. 


venhet. Då en flock vid den tiden slagit ned t. ex. i ett träd 
eller på ett kyrktak, ser man alltid huru de sitta par om par, 
och det ingångna äktenskapet tyckes sedan räcka för hela lifvet. 

De bygga icke sina bon öppna, såsom de öfriga arterna till 
detta slägte, utan alltid så, att de äro skyddade för regn och 
oväder. Sålunda mest uti ihäligheter i gamla murar, i skor- 
stenar, under taklister, uti ihaliga träd o. s. v. De äldre taga 
vanligen sina gamla bon i besittning och bortjaga de yngre, 
som på annat håll måste söka at sig ett lämpligt häckställe. 
Blifva de sålunda, t. ex. vid en gammal kyrka, alltför många, 
så flyttar en del till de närbelägna boningshusen eller till sko- 
gen. Författaren har ofta sett kajor bygga uti ihåliga ekar 
och aspar i närheten af landtkyrkor, der deras kamrater i 
mängd hade sina bon. Sjelfva redden är enklare än hos de 
föregående arterna och bestar blott af några pinnar med en 
bale af ull och hår. Dessa-sednare plocka kajorna ofta ome- 
delbart från den betande boskapens ryggar. Författaren har 
vid ett tillfälle sett en flock kajor ifrigt sysselsatta med att 
från ryggen af en kalf afrycka den långa, lösa vårluggen. Detta 
egna skadespel ditlockade icke blott en mängd korpar och kra- 
kor, utan äfven hökar, hvilka säkert anade att något byte stod 
dem till buds. De insago dock snart sitt feltag och aflägsnade 
sig under kajornas skrän, synbarligen missbelatna. TI slutet af 
April eller i början af Maj finner man kajans ägg, hvilka van- 
ligen äro 5 å 6, till färgen blågröna med svartbruna och grå- 
aktiga fläckar. 

Kajan blifver i fångenskapen mycket tam och tillgifven 
sin vårdare. Hon lär sig snart att fritt flyga ut och in; men 
hon orenar öfverallt och är föröfrigt besvärlig genom sin efter- 
hängsenhet och sitt begär att stjäla. 

1. Författaren hade för några år sedan en särdeles tam kaja, 
hvars egendomliga beteenden det torde roa läsaren att höra om- 
talas. Jag tog henne innan hon ännu erhållit flygförmågan och 
uppfödde henne med hvarjehanda slags födoämnen, mest med i 
mjölk uppblöttnade hveteskorpor. Hon skrek och gapade jemt 
och ständigt efter föda så snart jag närmade mig henne. Inom 
kort var hon fullvuxen och utsläpptes på en gård, der hon sattes 
i tillfälle att pröfva sina vingar, och efter åtskilliga misslyckade 


TÄTTINGAR. 200 


försök lyckades det henne slutligen att flyga upp i en större, 
lummig lönn, på hvilken hon länge fästat sina blickar. Denna 
blef sedermera hennes mest omtyckta tillhåll under hvilostun- 
derna och hennes sofplats om nätterna. Sedan hon erhållit 
mera stadga 1 sina vingar och större spenstighet i fjädrarna, före- 
tog hon Jänere utflygter i trädgården och satt ofta på hustaken, 
varest hon icke sällan fick påhelsning af sina kamrater från den 
närbelägna kyrkan. Då hon blef hungrig, kom hon alltid ned på 
gården, skakade på vingarna, skrek och gapade. Mig kände hon 
väl igen, äfvensom sina andra vårdare, och hon infann sig genast 
då man ropade hennes namn: kaja. HEget var att se hennes kam- 
rater då hon var tillsammans med dem. De brukade infinna sig 
i massa för att från hustaken nyfiket betrakta henne, då hon 
mig erhöll mat på gården. Jag lät henne ofta vid sådana till- 
fällen flyga upp till dem, hvilket hon gerna gjorde. De betraktade 
henne med den största förvåning, och då hon, när jag ropade henne 
vid namn, "genast kom ned och satte sig på min ena axel eller 
på den utsträckta armen, sågo de helt förvirrade på hvarandra en 
stund, men skyndade sedan bort 1 ilande fart. — Hon blef emel- 
lertid allt mer och mer efterhängsen och ville aldrig vara ifrån 
mig. Då jag vandrade ut i skogen följde hon med, och äfven då 
jag åkte flög hon troget efter åkdonet. Mången gång kom jag vid 
tillfällen att stanna borta från hemmet till sent på aftnarna; 
men detta var kajan icke med om. Hon flög tillbaka till sin lönn 
igen vid den tid då hon brukade sätta sig för att hvila öfver natten. 
Om morgnarna vid en viss tid var hon van att erhålla mat, och 
hon infann sig äfven alltid ganska punktligt. Skulle det någon 
gång dröja innan dörrarna öppnades och hon fick tillträde till fru- 
kostbordet, blef hon orolig, flög från fönster till fönster, för att 
efterse om ännu ingen var vaken och kunde släppa in henne. 
Lyckades hon då att få se någon af husfolket, började hon genast att 
skrika och gapa samt flög derefter, sedan hon ansåg sig hafva blifvit 
observerad, 1 största hast tillbaka till förstugudörren för att tåligt 
afbida sitt öde. Med uttryck af den största belåtenhet spatserade 
hon sedan in till det dukade frukostbordet för att utbekomma sin 
andel. — Genom dessa för en fogel märkvärdiga egenskaper, väckte 
hon allas intresse, och man öfversåg för den skull med hennes små 
svaghetssynder. Mest besvärlig blef hon genom sitt begär att stjäla 
och gömma undan allt hvad ön kunde komma öfver. Sålunda för- 
svann små saxar, fingerborgar, trådnystan o. s. v. och man visste 
icke hvart de tagit vägen, tills man slutligen af en händelse fann 
på hennes gömställe 1 en takränna och fick reda på alltsammans. 


Kajans kött ätes i allmänhet icke, såsom nämndt är, ehuru 
det är ganska godt och mört. 


jo) 
f 


280 ; TÄTTINGAR. 


6:te familjen. Fink- och Sparffoglar. 


Fringillideae. 


Till denna familj höra ett temligen stort antal sma foglar, 
som hafva en helt annan näbbform, än de förut afhandlade. 
Näbben (fig. 62) bildar nemligen en mer eller mindre kort kägla 
och är vid roten ganska tjock; under- 


ige 

ARR käkens kanter äro invikna mot hvaran- 
KK dra, bakat höga, liksom flikformigt ut- 

a q Ö . SSG 
( vidgade (a) och föröfrigt hvassa och kraf- 
NN tiga; i de flesta fall äro båda käkarna 
& £ nästan af samma längd, någongång är 
, | a. Öfverkäken i spetsen krökt utöfver under- 

Näbb af en fink: — a, underkä- ; 
kens invikna flik. käken, sällan hafva båda käkarna krökta 


och hvarandra korsande spetsar. Vingarna äro af medelmåttig 
längd och hafva hos alla europeiska arter endast 9 handpennor. 
Fötterna temligen låga; tarsens framsida med några ganska 
tydliga inskärningar, baksidan slät; baktån kortare än sido- 
tärna, men försedd med större klo än dessa och de öfriga 
tärna. Fjäderklädnaden är tät och mjuk samt ligger van- 
ligen tätt intill kroppen, som synes mera undersätsig än de 
föregaende smaåfoglarnes. — Könen äro under vintern någon 
gang temligen lika hvarandra; men om våren utbytes hos de 
flesta arterna genom brämfällning (se sid. 7) den dunklare vin- 
terdrägten mot en bjertare färgad, och då blifva hannarna 
"mycket vackrare än honorna. Ungarna likna mest honan. 

Finkar och sparfvar finnas snart sagdt 1 alla verldsdelar 
och länder. De som tillhöra var fauna, äro dels stannfoglar, 
dels stryk- eller flyttfoglar. Det största antalet bebor sko- 
garna; endast några få hafva sina ständiga tillhåll på slätt- 
landet eller vid hus och gardar. Utom under fortplantnings- 
tiden, då de fördela sig parvis, lefva de i större eller mindre 
sällskaper, stundom i stora skaror af flera hundrade eller tu- 
sende individer tillsammans. Ganska ofta träffar man två eller 
flera arter i sällskap. 

Ehuru dessa foglar i sina rörelser sällan visa en sådan 
raskhet och liflighet, som flertalet af de föregaende smaåfog- 
larna, kan man likväl i allmänhet icke anse dem hvarken för 


TÄTTINGAR. 281 


tröga, overksamma eller likgiltiga för yttre inflytelser. Man 
ser dem nära nog hela dagen vara sysselsatta med att söka 
sin föda eller med att sjunga. I detta sednare hänseende äro 
de visserligen underlägsna näktergalen, trastarna och flera bland 
de egentliga sångarna; men deras sang är dock, det oaktadt, 
både eldig, välljudande och rik på omvexling. I afseende på 
förståndsförmögenheterna sätta vi dem ganska högt. De äro, 
med få undantag, mycket försigtiga, ja till och med ganska 
skygga; men första dock i allmänhet temligen noga att skilja 
emellan varelser, som vilja dem väl eller illa. De sätta sig 
snart in i olikartade förhållanden, blifva i fangenskapen lätt 
tama och uthärda der bättre än många andra foglar. 

De hemta sin föda dels ur växtriket, dels ur djurriket. 
Om sommaren lefver en stor del hufvudsakligen af insekter, 
insektsägg och larver, och de mata äfven dermed i de flesta 
fall sina ungar. Om hösten och vintern lifnära de sig mest 
af träd- och ogräsfrön, sädeskorn 0. s. v., som de skala med 
näbben innan de förtära dem. Några, såsom korsnäbbarna, 
tillgripa nästan endast frön af barrträd, och andra, säsom sten- 
knäcken, tycka bäst om stenfrukternas kärnor. Somliga för- 
tära köttiga frukter, t. ex. oxelbär, rönnbär o0. s. v., då de 
likväl i de flesta fall endast utplocka kärnorna och lemna asido 
det köttiga eller saftiga omhöljet. 

De fortplanta sig en, tva eller flera gånger årligen, van- 
ligen om varen eller sommaren, sällan, sasom förhallandet är 
med korsnäbbarna, under obestämda tider af aret. Deras bon 
äro merändels ganska konstmessigt hopfogade af torra grässtran, 
fina rötter, hår, fjädrar o. s. v. De anläggas i träd och bu- 
skar, sällan på marken eller uti ihaäligheter. Åggen äro i de 
flesta fall 4—7, hos olika arter af olika färgteckning. De ruf- 
vas stundom endast af honan, som under tiden underhalles 
med föda af hannen. Vid ungarnas uppfödande bidraga merän- 
dels bada föräldrarna med lika omsorg. 

Manga af dessa foglar kunna anses säsom öfvervägande 
nyttiga derigenom, att de förtära en mängd skadliga insekter, 
äfvensom hvarjehanda slags ogräsfrön; de flesta öfriga äro nästan 
alldeles oskadliga; endast ett fatal kan under vissa förhallanden 


282 TÄTTINGAR. 


betraktas såsom verkliga skadedjur. Vi komma längre fram 
att närmare redogöra härför. 

De särskilda hithörande slägtena kunna indelas och karak- 
teriseras på följande sätt: 


A. Ofver- och underkäkens spetsar korsa hvarandra. 


1. Korsnäbbar (Loxia LINN.) 
IB: Öfverkäkens spets täcker underkäkens, som är rät. 

a. Näbben kort och tjock; öfverkäken i spetsen 
nedböjd och märkbart längre än underkäken. 


2. Domherrar (Pyrrhula BRISS.) 
b. Näbben vanligen af en mera konisk form, med 
nästan lika länga käkar. 


3. Finkar (Fringilla LINN.). Ofverkäken är lika bred som 
underkäken, eller bredare, och saknar gomknöl. 


4. Sparfvar (Emberiza LINN.). OÖOfverkäken är smalare än 
underkäken och försedd med gomknöl. 


Korsnäbbslägtet (Loxia LINN.). 


Hithörande foglar igenkännas vid första påseendet fråm 
alla andra på den egendomliga bildningen af näbben, hvars 
underkäk med sin spets skjuter upp på sidan om öfverkäken, 
så att båda käkarna derigenom komma att korsa hvarandra 
med spetsarna "). Föröfrigt är näbben stark, tjock och. från 
sidorna hoptryckt; öfverkäken nedåt böjd och spetsig, utan 
inskärning på sidorna bakom spetsen; underkäkens kant bak- 
till uppstaende; näsborrarna sma och rundaktiga samt täckta 
af framatliggande borstijädrar. Vingarna smala och medel- 
måttigt länga; 1:sta”") handpennan nästan lika läng som de 


”) Detta är dock icke förhållandet hos ungar, som ännu ej lemnat boet, utan 
uppkommer först då de äro nästan fullvuxna. Att man hos somliga indi- 
vider finner underkäken uppskjuta på den högra sidan om öfverkäken, hos 
andra på den venstra, tyckes bero på en ren tillfällighet. 

”) Borde egentligen kallas den andra; den verkliga första har försvunnit hos 
alla foglar till denna familj, hvilka således blott hafva 9 handpennor liksom 
ärlorna. 


TÄTTINGAR. 283 


2 följande. Stjerten temligen kort, i spetsen djupt inskuren; 
dess 12 pennor tillspetsade och fasta. Fötterna undersätsiga, 
med långa tår och krumböjda, starka, langa och skarpkantade 
klor. Fjäderklädnaden tät och mjuk. — Könen äro till färg- 
teckningen olika, och ungarna likna föga de gamla i nämnde 
hänseende. 

Korsnäbbarna hafva i sitt utseende ganska mycket som 
påminner om papegojorna, och detta är i synnerhet förhållan- 
det med de större arterna, hos hvilka kroppsbyggnaden är mera 
undersätsig och hufvudet stort, med hög och stark näbb. I 
sitt beteende visa de äfven, såsom vi längre fram skola anföra, 
någon likhet med nämnde foglar. 

De bebo nära nog uteslutande barrskogarna, i hvilka de, 
utom under fortplantningstiden, då de parvis uppehålla sig 
inom ett mera inskränkt område, beständigt kringströfva för 
att söka sin föda, som till hufvudsaklig del består af tall- och 
granfrön. Der dylika frön finnas att tillgå, äro dessa foglar 
icke sällsynta, och de hafva följaktligen en ganska vidsträckt 
utbredning, synnerligen i de mellersta och norra delarna af var 
verldsdel samt 1 norra Asien. 

Korsnäbbarna uppehålla sig mest i träden, på hvilkas gre- 
nar de hoppa och klänga med mycken skicklighet, och betjena 
sig äfven dervid af näbben, liksom papegojorna. De flyga säl- 
lan några längre sträckor, utan vanligen endast från träd till 
träd eller från en skogspark till en annan; men deras flygt är 
temligen snabb. Till marken, der de röra sig otympligt, komma 
de mindre ofta. Dock ser man dem stundom derstädes i större 
antal, frossande pa nedfallna frön och kottar, och honan matar 
ofta sina ungar på marken. Vanligen åtföljas dessa foglar i 
större eller mindre sällskaper, sällan ser man dem ensamma. 
Der de slagit ned i trädtopparna finner man dem merändels 
ständigt sysselsatta med att affjälla kottarna för att komma 
at fröen, och för detta ändamal är deras egendomligt bildade 
näbb ett särdeles lämpligt redskap. De afbita dervid först den 
fina qvist, pa hvilken kotten är fästad, och bära den med sig 
i näbben till nagon passande gren, hvarest de beqvämt kunna 
sitta och halla den fast med de länga, hvassa, krumböjda och 


284 TÄTTINGAR. 


för detta ändamål väl inrättade klorna, lossa sedan med de 
skarpa och smala näbbspetsarna den inre delen af kottfjäl- 
let från sitt fäste, öppna näbben ånyo, inskjuta dess spets 
under fjället och bryta upp det genom en hastig knyck på huf- 
vudet. Sedan detta blifvit verkställdt, uppfångas fröen med 
tungan, och dess vingar, äfvensom dess skal, afskiljas med de 
invikna käkkanterna innan det nedsväljes. Denna operation 
försiggår i allmänhet så hastigt, att en kotte redan på några 
få minuter är affjällad och plundrad på alla sina frön. Då 
korsnäbbarna på detta sätt anställa sina måltider i träden hälla 
de sig vanligen helt tysta, så att man ofta icke märker deras 
närvaro på annat än det rassel, som uppkommer då kottarna 
söndertagas eller då delar af dem nedfalla till marken. Stun- 
dom föra de dock mycket väsen, 1 det att de kifvas och slåss 
sinsemellan. Vid dylika tillfällen får man ofta se dem flyga 
från ett träd till ett annat, bärande en kotte i näbben. Då 
de blifva skrämda och hastigt lemna träden för att taga till 
flykten, släppa de alltid sima kottar till marken, hvarigenom 
mycket rassel astadkommes. Ofta ser man i skogen, der kors- 
näbbar hallit till, en stor mängd hela eller halfätna kottar på 
marken, och stundom är äfven marken öfversallad med kott- 
fjäll, liksom der ekorrarna hållit till, men jemte dessa befinna 
sig äfven sma stycken af qvistar”), så att man derutaf kan 
sluta till att det varit korsnäbbarna, som gjort åverkan. 

Korsnäbbarnas sang är ganska angenäm, men svag, hvar- 
före den sällan höres i skogarna. Deras lockljud äro deremot 
ganska starka och upprepas ofta, bade då de flyga och sitta 
stilla. Dessa lockljud kunna uttryckas med: göp, göp; tjuck, 
tjuck; zick, 2ick; gött, gött eller dylikt. 

En högst märkvärdig egenhet i korsnäbbarnas lif är deras 
fortplantning, som icke, liksom andra foglars, är bunden vid 
någon viss årstid, utan försiggår när som helst under årets 
lopp, såväl midt i vintern som under sommaren. Tillfölje häraf 

”) De små qviststumpar, som man ofta i stor mängd finner under granarna, 
hafva dock icke alltid blifvit afbitna af dessa foglar, utan fällas af granarna 
sjelfva under vintern och våren, och man tror att fröår skall inträffa då 


detta sker. Vi skola vid ett annat tillfälle söka att redogöra för orsaken 
till denna qvistfällning hos granen. 


TÄTTINGAR. 285 


bygga de äfven sina bon nagot olika, lämpade efter arstiderna, 
så att dessa om vintern äro mera tjockväggiga, större och bättre 
ombonade, än om sommaren. De korsnäbbar, som tillhöra vår 
fauna, hafva dock icke, såvidt vi veta, öfvertäckta vinter- 
bon. Åggen äro 3 a 4, temligen små i förhållande till foglar- 
nes storlek. De sägas endast rufvas af honan, som under 
liggtiden tillföres mat af hannen. Ungarna underhållas af bada 
föräldrarna eller stundom endast af honan, och de kunna icke 
reda sig på egen hand förr än näbben korsat sig, hvilket, så- 
som redan blifvit nämndt, icke inträffar förr än de äro nära 
fullvuxna. 

Oaktadt korsnäbbarna mest lifnära sig af barrträdens frön, 
torde de dock i allmänhet icke böra anses såsom sa särdeles 
skadliga; ty, om de någon gång infinna sig i större mängd i en 
skogspark, är det vanligen derstädes en så stor rikedom på 
frön, att deras åverkan knappast förmärkes, och man har in- 
genstädes hos oss, såvidt författaren vet, haft anledning att 
pabörda dem skulden till felslagna s. k. sjelfsådder i de vår- 
dade skogarna. Från skogsmannens sida anse vi det således 
icke vara skäl att vidtaga några särskilda åtgärder för deras 
utrotande, utan man kan gerna lemna dem i fred. Der de 
finnas sprida de alltid Hf och trefnad omkring sig, och vi böra. 
vara tacksamma att få ega dem qvar i skogen, sedan så många 
andra foglar flyttat sin kos. 

Korsnäbbarna äro i allmänhet mindre lifliga än en stor 
del andra finkfoglar. I fångenskapen blifva de lätt tama och 
hålla derstädes tillgodo med hvarjehanda slags frön. På hamp- 
frön äro de synnerligen begifna. 

I afseende på färgdrägten äro dessa foglar ganska olika 
efter ålder och kön. De kunna vara öfvervägande gröna, gul- 
aktiga eller röda. M. V. WRIGHT yttrar derom: »Korsnäb- 
barna undergå en enkel ruggning och ungdrägten, som genom 
mörka långsfläckar öfver hela kroppen skiljer sig ifrån de 
gamlas, aflägges snart. Hannarna få då en mer eller mindre 
orangegul drägt och först efter denna (vid följande ruggning) 
sin röda, som tillhör den utbildade fogeln. De inät roten gråa 
fjädrarna i alla drägter äro 1 spetsarna och kanterna antingen 


286 TÄTTINGAR. 


gröngråa, grågröna, gröngula, höggula i alla nyancer till gul- 
rödt, mönjerödt och genom alla brytningar i denna färg ända 
till högrödt. Men honans färgteckning är temligen graaktig 
med gulgrön öfvergump» ”). Hos foglar, som hållas i bur, för- 
ändras alltid den röda färgen till gul, hvilket gifvit åtskilliga 
författare anledning till att anse denna drägt tillhöra de äldre 
individerna; men en dylik färgförändring undergå icke endast 
korsnäbbarna utan äfven många andra foglar, under det att 
de hållas i bur, såsom tallbiten, gråsiskan, hämplingen 0. s.v. 
Det vanliga förhållandet är, att foglarna i den fria naturen fa 
med åren allt högre och renare färger. I fangenskapen deremot 
far deras drägt liksom hela deras väsende en dyster anstrykning. 
Af detta slägte förekomma hos oss 3 arter. 


1. Större Korsnäbben (Loxia Pityopsittacus BECHST.). Näb- 
ben tjock och ungefär lika hög som längden af underkäken; 
denna sednares spets sträcker sig vanligen icke upp till ryggen 
af öfverkäken. — Längd 7-—73 tum. 

Denna korsnäbb, som är störst i sitt slägte, har en un- 
dersätsig och stark kroppsbyggnad och skiljer sig föröfrigt ifrån 
den följande på sitt tjocka och breda hufvud samt höga och 
mycket tjocka näbb, hvars rygg är starkt böjd, bildande nä- 
stan + af en cirkelbåge, och hvars käkspetsar äro temligen 
korta och starka. Till färgen är näbben mörkt hornbrun med 
gulaktiga käkkanter; dess. längd är 6 linier och höjd 5 1.; 
underkäken 5 1. Ögonen små med brun iris. Fötterna brun- 
aktiga. Färgteckningen är underkastad mangfaldiga förändrin- 
gar och öfvergangar, hvilka utrymmet icke medgifver oss att 
upptaga, utan fa vi i afseende härpå hänvisa till det som nyss 
blifvit anfördt. 

Den större korsnäbben har sitt stamhåll i barrskogarna, 
säaväl i de södra delarna af landet som i de nordligare. Man 
har träffat honom till och med långt in i Lappmarkerna. I 
det mellersta Europa och mellersta Asien finnes han äfven. 
Stundom infinner han sig i löfskogarna, äfvenså någon gång i 


”) En röd hona af stora korsnäbben omtalas dock af MEveEs i Öfvers. af K. 
Vet.-Akad. Förh. 17 årg. n:o 4 sid. 211. 


TÄTTINGAR. 287 


parker och trädgårdar, der rönnbär äro att tillgå; men alla 
dylika utflygter utom barrskogen företager han dock, såsom det 
synes, endast högst sällan eller tillfälligtvis, kanske blott i de 
sydligare delarne af landet, hvarest han under hösten och vin- 
tern infinner sig och stundom kan komma i saknad af sina 
naturliga och mest eftersökta födoämnen, nemligen barrträ- 
dens frön. 

Denna korsnäbb har fått namn af 
olupsk fogel, och han tyckes äfven vara en verklig storätare, 


att vara en mycket 


som dagligen är i behof af en riklig mängd föda. Men man 
torde dock i detta hänseende ofta hafva bedömt honom orik- 
tigt; ty, enligt vår tanke, är det nödvändigt för honom att 
använda en stor del af dagen för att söndertaga kottarna, 
emedan hvarje sådan i sjelfva verket endast innehåller en obe- 
tydlig qvantitet frön, hvilka dessutom maste skalas innan de 
nedsväljas. Det är få fröätande foglar, som äro nödsakade att 
använda så mycket arbete för att atkomma sina födoämnen. 

Man ser ofta uppgifvet, synnerligen hos tyska författare, 
att denna korsnäbb företrädesvis skulle förtära tallens frön, 
då den följande deremot, som har betydligt svagare näbb, en- 
dast skulle halla sig till granens. Författaren känner icke 
med visshet om detta är öfverensstämmande med rätta för- 
hållandet; men Prosten C. U. EKSTRÖM, som var en skarpsynt 
forskare och specielt hade egnat sin uppmärksamhet at studiet 
af dessa foglars lefnadsvanor, påstar sig aldrig hafva sett dem 
tillgripa tallfrön. Tager man likväl i betraktande att denna fogel 
ofta träffas i rena tallskogsbestånd, eller i skogar, der granar och 
tallar äro blandade, att tallen bibehåller sina frön mom kot- 
tarne langt efter sedan granen släppt sina och att näbben hos 
denna fogel är vida kraftfullare, än hos de öfriga arterna till detta 
slägte, sa ligger följaktligen det antagandet nära till hands, att han 
äfven tillgriper tallens frön, ehuru dessa än döljas af tjocka och 
träartade fjäll. Prof. NILSSON säger ocksa, att hans födoämnen 
isynnerhet utgöras af gran- och tallfrön. 

Boet är, såsom redan blifvit nämndt, något olika om som- 
maren emot da det anlägges om vintern. Beträffande vinterboet 
omtalar Prof. NILSSON att det, »som vanligen lägges på 2:ne 


288 TÄTTINGAR. 


smalare grenar i någon mindre gran eller på spetsen af en 
lummig gran- eller tallgren, oftast högt från marken, är rundt, 
sammanfätadt af fina torra granqvistar och skägglafvar samt 
så stort att diametern är en aln och derutöfver. Ingången är 
cirkelrund och så liten att fogeln nödvändigt måste tränga sig 
igenom den». Sådana bon har författaren aldrig sett. 


2. Mindre Korsnäbben (Loxia curvirostra LINN.). Näbben 
icke så hög som längden af underkäken; denna sednares spets 
sträcker sig uppöfver ryggen af öfverkäken. — Längd 63 tum. 

Namn: Krumsnabel. 

Denna korsnäbb är mindre än den föregående, hvilken han 
eljest, både hvad utseende och lefnadssätt beträffar, mycket 
liknar. Den skiljes lättast på näbben, som är mindre tjock 


Fig. 63. 


Mindre Korsnäbben. 


och har längre utdragna, smalare käkspetsar, af hvilka den 
undre skjuter fram öfver ryggen af öfverkäken. Näbbens längd 
är nära 6 linier och höjd 33 1., underkäken 5 lin. lång; näbb- 
ryggen bildar knappast t af en cirkelbåge. Föröfrigt finnes 
nästan ingen skilnad emellan dessa båda fogelarter. 
Beträffande lefnadssättet och utbredningen så öfverens- 
stämmer denna korsnäbb i det aldra närmaste med den före- 


TÄTTINGAR. 289 


gående; men han synes allestädes vara allmännare och torde, 
tillfölje af sin svagare näbb, icke tillgripa några andra barr- 
trädsfrön än granens. Under eftersommaren infinner han sig 
stundom familjevis i det södra Sveriges trädgårdar. 

Han är föga skygg och blifver i fångenskapen ganska tam, 
men besvärlig derigenom, att han med näbben söndergnager 
allt hvad han kommer öfver. Han bör derföre också alltid 
hållas i jernbur. 

Hans fortplantning är nära öfverensstämmande med den 
föregåendes. 

Anm. I Nov. 1858 fångades vid Stockholm en varietet af den 
mindre korsnäbben, som hade spetsarna af armpennornas två första 
täckfjäderrader rödaktiga. Denna varietet har af BREHM blifvit upp- 
ställd såsom egen art under namn af L. rubrifasciata. Den liknar 
vid hastigt påseende Bändelkorsnäbben. 


3. Bändel-Korsnäbben (Loxia leucoptera GMEL.). Vin- 
garna svarta och tecknade med 2 hvita tvärband. — Längd 
6—61 tum. — L. bifasciata NILSS. 

Namn: Pipkrums. 

Denna korsnäbb är mindre och af en spensligare kropps- 
byggnad än den föregående. Han är lätt att skilja på färgen 
af vingarna, emedan hvarje fjäder i de tva större täckfjäder- 
raderna är i spetsen bredt hvit, hvarigenom två hvita, snedt 
ställda tvärband uppkomma på hvardera af de eljest svart- 
aktiga vingarna. Hvad färgteckningen föröfrigt angar så gäller 
deremot hvad vi förut yttrat rörande dessa foglar i allmänhet. 
Man tror sig dock hafva funnit, att hannens färg blifver nagot 
högre röd, än förhållandet är med hannarna till de båda före- 
gaende arterna. 

Bändelkorsnäbben tillhör egentligen Siberiens och norra 
Rysslands vidsträckta barrskogar. Derifran företager han vissa 
år vidsträckta utvandringar och har derunder visat sig såväl 
hos oss, i de mellersta och södra provinserna, som i Tysk- 
land, Belgien och England. Han kan dock här i landet anses 
såsom ganska sällsynt och tyckes icke annat än tillfälligtvis 
fortplanta sig härstädes. Att detta likväl inträffat kan man 
sluta till derutaf, att ungar i nästdrägt någon gang blifvit 


Zool. II. Foglar. 19 


290 TÄTTINGAR. 


anträffade härstädes. Han vistas icke sällan tillsammans med de 

båda föregående, fran hvilka han äfven kan skiljas genom sitt 

finare läte, som kan uttryckas med gött, gött eller krit, krit. 
I lefnadssättet torde han föga afvika fran den föregående. 


Domherre-slägtet (Pyrrhula BRISS.). 


Hithörande foglar hafva en kort och tjock samt ofvan 
och på sidorna starkt kullrig näbb, hvars öfverkäk saknar tyd- 
liga inskärningar pa sidorna och är 1 spetsen nedböjd till en 
kort hake utöfver underkäken; näsborrarna sma, rundaktiga och 
betäckta af framatliggande borstfjädrar. Vingarna medelmat- 
tigt länga, räcka icke till midten af stjerten, som är längre 
än hos korsnäbbarna och 1 spetsen tvär eller nagot inskuren. 
Fötterna korta; tarserna knappt sa långa som + af den hop- 
lagda vingen. Fjäderklädnaden mjuk, tät och yfvig. — Könen 
olika, och ungarna olika de gamla. 

Anm. Detta slägte, som bildar en tydlig öfvergång från kors- 
näbbarna till finkarna, har vanligen blifvit deladt i tvenne. Vi anse 


dock, i likhet med flera nyare ornithologer, att de hithörande fogel- 
arterna rättast böra förenas 1 ett och samma slägte. 


Dombherrarna tillhöra nordliga klimat eller höga berglän- 
der, hvarest de bebo skogarna och mest vistas 1 träden. Deras 
föda bestar af hvarjehanda frön, som de skala med näbben 
och med hvilka de äfven uppföda sina ungar. Deras sång är 
i allmänhet föga utmärkt, men deras lockljud äro deremot rena 
och flöjtlika. Sina bon bygga de med temlig konstfärdighet i 
träd och buskar. 

De bada hos oss förekommande arterna äro stann- och 
strykfoglar. Man kan hänföra dem till 2:ne skilda grupper. 


l:sta Gruppen. Tallbitar (Corythus). Näbben mera 
lang än hög; underkäkens bakkant, som framtill be- 
gränsar den inskjutande hakviken, bågformigt ur- 
ringad. Stjerten 1 spetsen något urnupen. — De 
undergå nästan alldeles samma färgförändringar som 
korsnäbbarna, med hvilka de i många hänseenden 
hafva en nära öfverensstämmelse. 


TÄTTINGAR. 291 


1. Tallbiten (Pyrrhula Enucleator TEMM.). De svartak- 
tiga vingarnas armpennor och större täckfjädrar med hvitaktiga 
spetskanter; kroppsfärgen hos hannen öfvervägande röd eller 
gulaktig, hos honan grågul. — Längd omkr. 8 tum. — Cory- 
thus Enucleator NILSS. 

Namn: Nattvaka, Svensk Papegoja, Svenska, Dumsnut; Smål. 
Vaktel. 

Hvad tallbitens färgdrägt och dess förändringar efter ålder 
och kön angar, vilja vi hänvisa till det, som 1 enahanda af- 
seende redan blifvit yttradt om korsnäbbarna. De äldre han- 
narna, hos hvilka den röda färgen är den radande, blifva i bur 
gulaktiga liksom honorna, ehuru dock den gula färgen hos 
dessa sednare mera stöter i brungrått. Yngre hannar äro mer 
eller mindre grön- eller pomeransgula. Iris brun. Näbben 
svartaktig. Fötterna mörkbruna. 

Tallbiten är, liksom sidensvansen, en nordisk fogel, som 
under fortplantningstiden har sitt stamhall i Norrlands och 
Lapplands med vidsträckta barrskogar bevuxna trakter, och som 
endast under vintrarna visar sig 1 de mellersta och södra de- 
larna af landet. Utom Skandinavien finnes han äfven och fort- 
plantar sig i Nordamerika och hela norra Asien. 

Under fortplantningstiden lefver tallbiten parvis, men se- 
dermera vanligen i större eller mindre sällskaper. Vissa vintrar 
ser man knappast till dem, da de deremot under andra före- 
komma 1 stor myckenhet och utsträcka sina ströftag icke blott 
till våra mellersta och södra provinser, utan äfven ända till 
Tyskland 0. s. v. Vi kunna således angaende dessa foglar 
göra samma anmärkning som vid sidensvansen och nötkråkan, 
att vissa är matte vara mera gynnsamma för deras utveckling 
än andra. Under sina ströftag besöka de icke blott skogarna, 
utan äfven parker, alléer och trädgardar synnerligen sadana, 
der rönnar finnas, hvilkas frukter de med begärlighet förtära. 

Utom rönnbär tillgriper äfven tallbiten och lifnärer sig af 
hvarjehanda andra frukter, bär och frön, såsom tall- och gran- 
frön, al- och björkfrön, oxelbär, enbär 0. s. v. Han är en 
verklig storätare och sasom sadan temligen trög och föga 
skygg. I en rönn, oxel eller annat träd, hvarest en flock af 


292 TÄTTINGAR. 


dessa foglar slagit sig ned för att frossa af de mogna fruk- 
terna, sitta de vanligen helt stilla och obekymrade då man 
nalkas dem, och man kan till och med, med iakttagande af 
nagon försigtighet, förmedelst en på en käpp eller ett metspö 
fästad snara, neddraga den ena efter den andra, utan att de 
öfriga begifva sig undan. Det är af denna anledning som de 
i vissa orter fatt namn af »dumsnutar». 

I fångenskapen blifva de snart tama och äfven lätta att 
underhålla derigenom, att de förtära hvarjehanda slags frön, 
hafra, gryn o. s. v. I sitt beteende likna de mycket kors- 
näbbarna. Deras sång är temligen stark och omvexlande, men 
föga utmärkt. De skola äfven hafva förmåga att efterhärma 
andra foglars läten. 

Sitt bo bygger tallbiten i täta skogshult, i en grenklyka 
nära stammen af ett träd, vanligen 6—38 fot från marken. 
Det är sammansatt af fina qvistar och grässtrån samt inuti 
fodradt med fjädrar. Åggen äro 3—4, till färgen ljusgrönak- 
tiga, med bruna och svarta prickar och småfläckar. 


2:dra Gruppen. Domherrar (Pyrrhula). Näbben nästan 
lika hög som lång; underkäkens bakkant, som fram- 
till begränsar den inskjutande hakviken, 1 midten 
försedd med en svagt framstående knöl, hvarigenom 
den visar sig liksom dubbelt urringad. <Stjerten 
i spetsen nästan tvär. — De hafva en mera bestämd 
färgdrägt än de föregående. 


2. Dombherren (Pyrrhula vulgaris BRISS.). Hufvudet of- 
van och stjerten svarta, med blåaktig glans; ryggen grå; öfver- 
och undergumpen hvita; vingarna svarta med ett gråhvitt tvär- 
band; den innersta armpennan 1 utfanet rödaktig; undre kropps- 
delarna hos hannen cinnoberröda, hos honan rödgråa. — Längd 
omkr. 61 tum. 

Hannen har hela öfre delen af hufvudet samt en smal 
kant omkring näbbroten svarta, med blå glans på hufvan. 
Bakhalsen, ryggen och skuldrorna rent blågråa. Öfver- och 
undergumpen hvita. Sidorna af hufvudet, halsen och hela un- 


TÄTTINGAR. 293 


underlifvet vackert cinnoberröda. Vingarna svarta med till en 
del blå glans; armtäckfjädrarna i yttre delen hvitgraa, hvari- 
genom ett bredt tvärband uppkommer snedt öfver vingen; 
handpennorna svartaktiga, utan blå glans, i utfanet framom 
midten kantade med hvitt; innersta armpennan i utfanet röd- 
aktig. Stjerten svart med blå glans; dess öfra täckfjädrar af 
af samma färg. 

Näbben svart. Pig nod: 

Iris mörkbrun. 
Fötterna brun- 
aktiga. 

Honan är 
rödgra på de 
kroppsdelar, 
hvarest hannen 
är rent zinno- 
berröd. Eljest 
temligen — lika 
tecknad med 

hannen. 
Ungarna lik- 

na mest honan, 

men hafva en 


Domherre. 


mera oren färg- 
teckning och sakna det svarta pa hufvudet. 

Domherren är en allmänt känd fogel. Han finnes nära 
nog i hela Europa och förekommer äfven i norra Asien. Hos 
oss är han ingenstädes sällsynt, utan fortplantar sig här och 
hvar öfver hela landet, der lokalen är passande. Man har trott, 
att han under sommaren endast skulle finnas i de nordligare 
provinsernas skogstrakter och först mot vinterns annalkande 
begifva sig söderut; men detta är ingalunda förhallandet. Or- 
saken hvarföre man om sommaren sa sällan ser till honom är 
påtagligen den, att han under denna årstid merändels har sitt 
tillhåll i täta skogshult, der han lefver ett tyst och undan- 
gömdt lif, och följaktligen i de flesta fall undgar all uppmärksam- 
het. Han har således i detta afseende en viss öfverensstämmelse 


294 TÄTTINGAR. 


med sidensvansen. Först om senhösten och vintern framkom- 
mer han i små sällskaper till gårdarna, der han genom sin 
lysande färgdrägt och sin flöjtlika lockton genast gör sig be- 
märkt. 

Domherren är mindre skygg än många andra bland de 
finkartade småfoglarna; men »dum» är han dock icke, såsom 
mången fogelkännare vill påsta, utan besitter snarare egen- 
skaper, som berättiga till ett alldeles motsatt omdöme. Det 
förhåller sig med domherren liksom med manga andra foglar, 
hvilka äro födda och uppfödda i aflägsna, ensliga trakter, att 
han behöfver någon tid för att sätta sig in i nya förhållanden 
och för att lära sig undvika faror, som han förut aldrig känt 
till eller varit utsatt för. Då han således från sina skogar 
begifver sig af till bebodda trakter, till parker och trädgårdar, 
bibehåller han i början sina medfödda vanor och fruktar icke 
menniskan mera än något annat föremål. Han är derföre föga 
skygg, det vill med andra ord säga dum, så länge han icke 
förföljes, men, i motsatt fall, ser man deremot alltid huru väl 
han förstår att taga sig tillvara och rädda sig undan hvarje 
förmodad fara. Åfven i fangenskapen bevisar domherren på 
mangfaldigt sätt att hans förstandsförmögenheter långt ifran 
äro af en underordnad beskaffenhet. Sålunda lär han sig t. ex. 
snart att igenkänna sina vårdare, visar sig glad och inställsam, 
då han röner en vänlig behandling, men deremot nedstämd och 
skygg, da han bemötes med köld och likgiltighet, ja, det har 
till och med inträffat, att han helt plötsligt fallit död ned från 
burpinnen, da han märkt sig vara besviken af den person, som 
han förut med hela sitt lif varit fästad vid. 

Domherrarna äro sällskapliga foglar, som gerna vistas till- 
sammans och visa hvarandra mycken tillgifvenhet. I några 
större flockar ser man dem dock sällan eller aldrig. De uppe- 
halla sig mest i träden och buskarna, der de med temlig fär- 
dighet hoppa och röra sig bland grenarna; men på marken 
komma de icke fort undan. Vanligen yfva de upp fjädrarna 
då de sitta i träden, så att de se vida större ut, än de i verk- 
ligheten äro. Endast då någon fara är förhanden, eller då något 
ovanligt i grannskapet tager deras uppmärksamhet i anspråk, 


TÄTTINGAR. 295 


låta de fjädrarna falla tillsammans tätt efter kroppen. Deras 
flygt är mindre lätt och sker i bagar. 


Deras lockton är, såsom förut blifvit nämndt, ren och 
flöjtlik. Den kan uttryckas med: tjuh, tjuh eller hyu, hyu. 
Deras naturliga sang är deremot svår att med ord uttrycka; 
den är på intet vis behaglig, utan består af egendomliga, lik- 
som knirkande toner. Men, det oaktadt, har dock domherren 
en beundransvärd förmåga att kunna lära sig efterhvissla me- 
lodier, som han ofta hör. Knappast någon enda fogel förmår 
att inlägga mera renhet, behag och fyllighet i tonen. I Thy- 
ringerwald fångas arligen hundradetals domherrar, som under- 
visas i sang och sedermera sändas vida omkring i verlden, 
stundom ända till Amerika. Det gifves personer, som endast 
slagit sig på denna industri och som besitta en förvanande 
skicklighet uti att undervisa dessa foglar. Hos oss kän- 
ner man ännu icke, sasom bättre är, denna konst, utan njuter 
heldre det ädlare nöjet att se och höra foglarna i den fria 
naturen. 


Domherrens föda bestar af hvarjehanda frön, bär och 
knoppar. Der han i mängd förekommer, gör han under vin- 
terns lopp icke så obetydlig skada genom att afäta knopparna 
på träd och buskar i trädgårdarna. Under snörika vintrar, 
synnerligen då det är brist på rönnbär, utgöra dylika knoppar 
snart sagdt hans enda åtkomliga föda. Hvarje omtänksam träd- 
gardsmästare bör således på allt sätt under dylika förhållanden 
söka att afhålla domherrarna från sina fruktträd och bärbuskar, 
isynnerhet som det bör vara väl bekant, att alla trädartade 
växter hos oss sätta sina knoppar om hösten, och att det just 
är på dessa sednares utveckling, som det följande årets skörd 
1 första hand beror. 


Sitt bo bygger domherren i något träd, vanligen tätt in- 
vid stammen. Det är till det yttre sammansatt af qvistar, 
grässtrån och rötter, till det inre af ytterst fina rötter, bark- 
flag och hår. Åggen äro vanligen 4 å 5, i förhållande till fo- 
gelns storlek temligen små, till färgen blåhvita eller blagröna, 
med violetta och bruna fläckar, talrikast omkring den tjockare 


296 TÄTTINGAR. 


ändan. Endast honan lärer rufva äggen; men vid ungarnas 
uppfödande äro båda föräldrarna hvarandra behjelpliga. 


Fink-slägtet (Fringilla LINN.). 


Arterna till detta slägte skilja sig ifran de föregående 
hufvudsakligen derpå, att näbben är mera regelbundet kägellik, 
rät, vanligen spetsig och mera lång än hög; att öfverkäken an- 
tingen är af ungefär samma längd som den undre, eller, om 
den är längre, att dess spets är mera rak och icke egentligen 
bildar någon nedlöpande, öfverhängande hake. Från sparfvarna, 
eller arterna till det följande slägtet, skilja de sig äfven på 
näbben derigenom, att öfverkäken är lika bred som den undre, 
eller något bredare, och att den ofta med sina kanter går na- 
got utanför den sednare, samt derigenom, att gomen saknar 
knöl, men deremot är försedd med 3 eller 5 längsgående, smala 
och något upphöjda linier. Näsborrarna små, rundaktiga och 
betäckta af framåtliggande, glesstråliga fjädrar. Vingarna me- 
delmättiga. Stjerten i spetsen merändels urnupen eller klufven. 
Fötterna jemförelsevis större än hos fötegaende slägte; tarsen 
1 eller mera af den hoplagda vingens längd. Fjäderklädnaden 
tät, förändrar färg om våren genom brämfällning, så att som- 
mar- och vinterdrägterna hos flera arter äro ganska olika. — 
Könen till färgen oftast olika; ungarna likna i början honan. 

Finkar finnas nära nog öfver hela jorden. De flesta bebo 
skogarna, några vistas dock i öppna, stenbundna trakter, men 
endast fa hafva sina ständiga tillhall i menniskans grannskap. 
Under fortplantningstiden lefva de parvis, men under andra 
tider af året träffar man dem oftast i större eller mindre floc- 
kar, och detta är isynnerhet förhållandet höst och vår med 
sådana arter, som flytta bort under den kallare årstiden. De, 
som tillhöra vår fauna, äro dels stannfoglar, dels strykfoglar, 
dels flyttfoglar. Deras föda bestar bade af frön och insekter. 
Vanliga förhållandet är, att de om sommaren mest lefva af 
insekter, om hösten och sedan under hela vintern hufvudsak- 
ligen eller uteslutande af frön. Med insekter uppföda de flesta 
sina ungar. Sina bon bygga de i allmänhet med mycken om- 


TÄTTINGAR. 297 


sorg, vanligen 1 träd och buskar. De flesta hafva en vacker 
och omvexlande sång, och manga äro såsom burfoglar mycket 
omtyckta. I fångenskapen uthärda de vida bättre än många 
andra småfoglar. 

Vi vilja här bibehålla dessa foglar i ett enda stort slägte, 
ehuru de utan tvifvel med mera skäl borde fördelas i flera. 
De af oss uppställda grupperna ") kunna dock, om man så vill, 
betraktas såsom särskilda småslägten. 


I:sta Gruppen. Stenknäckar (Coccothraustes). Näb- 
ben utomordentligt grof, nästan sa hög som hela 
hufvudet; öfverkäken i spetsen svagt nedböjd; mun- 
vikarna försedda med flera tydliga borsthår. De 
mellersta vingpennorna i spetsen tvära, breda och 
kantiga. Ögonen små. Stjerten kort, föga klufven. 
Fötterna korta, med svaga klor. 


1. Stenknäcken (Fringilla Coccothraustes LINN.). Kropps- 
färgen öfvervägande gulgrå; vingarna till en del svartblåa och 
försedda med en stor gråhvit fläck; stjertens sidopennor i 
spetsen hvita. — Längd omkr. 7 tum. — Coccothraustes vul- 
garis NILSS. 

Kroppen mera undersätsig, tjock och kort, än hos de föl- 
jande arterna. Genom den stora och grofva näbben får fogeln 
ett ganska egendomlist utseende och kännes lätt igen. 

Hannen -i sommardrägt. Hufvudet gulbrunt; hakan, ett 
smalt band omkring näbbroten samt ett band emellan näbben 
och hvardera ögat svarta. Bakhalsen askgra. Ryggen och 
skuldrorna bruna. Undre kroppsdelarna gulgråa. Undergum- 
pen till stor del hvit. Den hoplagda vingen synes svart med 
blå och violett glans; öfver täckfjädrarna står en stor gråhvit 
fläck; de inre armpennorna af ryggens färg. A den utbredda 
vingen synes ett hvitt band, uppkommet derigenom, att pen- 
norna hafva en hvit fläck uti infanet. Stjertens 2 mellersta 
pennor gråbruna med rostbrun anstrykning på utfanet; de 


”) Dessa öfverensstämma i de vigtigaste delar med dem, som Prof. SUNDEWALL 
uppställt i sitt utmärkta arbete öfver de svenska foglarna. 


298 TÄTTINGAR. 


öfriga svarta, med inre fanet i spetsen till 3 hvitt. Näbben 
blaaktig (om vintern mycket blek). Fötterna blekt köttfär- 
gade. Iris hvitak- 


Fig. 65. tig, gra eller ljus- 
röd. 
Honan har dunk- 


lare färger än han- 
nen och mindre 
strupfläck. 
Ungarna äro 
ganska olika de 
gamla, i allmänhet 
af en blekare färg- 
teckning, på undre 
sidan mörkfläckiga, 
utan svart på ha- 
kan tj0.n. SLIM: DE 
igenkännas lätt på 
den stora näbben. 
Stenknäcken 
har en vidsträckt 
utbredning bade i 
Europa och Asien, 
SS men synes ingen- 
städes förekomma 
talrikt. Hos oss har han blifvit funnen på atskilliga ställen i 
mellersta och södra delarna af landet. Han är en strykfogel, 
som under hösten och vintern ströfvar vida omkring för att 
söka sitt uppehälle. Manga, om inte de flesta, torde dock 
lemna våra landamären under den kalla årstiden. Åtminstone 
visa de sig under senhösten i större eller mindre sällskaper i 
Skånes trädgårdar, der de uppehålla sig en tid, hvarefter de 
alldeles försvinna. I Stockholmstrakten hafva emellertid flera 
exemplar blifvit skjutna under hösten och början af vintern, 
synnerligen under sådana ar, då rönnbär varit att tillgå. Äfven 
i Tyskland är stenknäcken bade stryk- och flyttfogel. 


TÄTTINGAR. 299 


Under fortplantningstiden lefva dessa foglar parvis i löf- 
skogar, parker och större trädgardar; men i rena barrskogar 
ser man dem deremot sällan eller aldrig. De vistas nästan 
ständigt i träden och komma sällan till marken, annat än da 
de äro i behof af vatten. Om hösten, sedan ungarna blifvit 
flygvuxna, träffar man dem, sasom nyss nämndes, i sma säll- 
skaper af 8—12 stycken, eller stundom i temligen stora floc- 
kar. De äro ganska skygga och i allmänhet svåra att komma 
inom skotthåll, emedan de, då någon fara är förhanden, vanligen 
flyga upp i träden för att hafva friare och bättre utsigt. De 
märka då genast den lurande skytten och flyga bort med 
snabba vingslag. 

Om våren sjunger hannen flitigt från toppen af nagot träd 
och vrider kroppen än hit än dit under det att han emellanat 
lockar på honan. Hans sång är dock föga behaglig, utan ut- 
göres endast af skärrande och knirkande toner, bland hvilka 
man ofta igenkänner den vanliga locktonen, som kan uttryckas 
med: zick, zck, eller tsix: 

Stenknäckens föda bestar af hvarjehanda frön och kärnor. 
Bäst tycker han om trädfrön och bland dessa företrädesvis kär- 
norna af körsbär och andra mindre stenfrukter, hvilkas harda 
skal han förmår att klyfva med den starka näbben. Det köt- 
tiga omhöljet af dessa frukter förtär han icke, utan släpper 
ned detsamma jemte de bräckta skalen på marken. Om vären 
och sommaren lifnärer han sig derjemte af en mängd insekter 
och larver och torde äfven dermed till hufvudsaklig del mata 
sina ungar, sa länge dessa ännu äro späda. 

Sitt bo bygger stenknäcken vanligen i lummiga träd, tem- 
ligen högt ifrån marken. Det är löst sammansatt af fina qvi- 
star och inuti fodradt med rötter, grässtran, löf, mossa, ull, 
HAT HOSESAVE Åggen äro 3—5, svagt glänsande, ljusgröna eller 
gröngråa, med mörkgraa och bruna fläckar och ådror. Föräl- 
drarna vårda ungarna med mycken omsorg, och då man nalkas 
dessa sednare eller kommer i närheten af boet flyga de oroliga 
omkring under ängsliga läten. 

Hos oss har man endast sällan förmärkt att stenknäcken 
gjort nagon skada. Eljest kan ett litet sällskap af dessa foglar 


300 TÄTTINGAR. 


ganska hastigt afäta bären på ett körsbärsträd, och då de hafva 
rik tillgång på föda, hålla de sig, under det att de frossa, så tysta 
att man knappast märker deras närvaro på annat, än det 
rassel, som de nedfallande bären förorsaka. 


2:dra Gruppen. Skogsfinkar (Fringilla). Näbben temli- 
gen grof, konisk och spetsig; öfverkäken i spetsen 
rät eller endast svagt nedböjd, med en liten inskär- 
ning på hvardera sidan; munvikarna med tydliga 
borsthår. De yttre stjertpennorna med ett stort 
hvitt fält. 


De hithörande finkarna äro hos oss” flyttfoglar. De bebo 
under fortplantningstiden skogar och lundar; men sedan un- 
garna emot hösten blifvit fullt flygvuxna och kunna reda sig 
på egen hand, slå de sig sillsammans i större eller mindre 
flockar: och besöka då odlade platser, trädgårdar, lundar 0. s. 
v. samt begifva sig småningom ur landet. Om våren ätervända 
de temligen tidigt till sina gamla häckplatser. De lefva till 
en betydlig del af insekter, hvarmed de äfven mata sina un- 
gar; men om hösten, äfvensom vid deras ankomst om våren, 
förtära de skogsfrön och blifva derigenom, som vi längre fram 
skola visa, under vissa förhållanden ganska skadliga. De bygga 
mycket vackra och konstmessigt sammansatta bon. 


2. Bofinken (Fringilla Celebs LINN.). Öfvergumpen grön- 
aktig; underkäkens flik i kanten knappt märkbart inskuren. — 
Längd 64 tum. 

Namn: Smål. Hamptätting; Norrl. Bogfink. 

Gamla hannen i sommardrägt. Hufvudet ofvan och .bak- 
halsen askblåa; pannan svart. Ryggen och skuldrorna bruna. 
Bakryggen och öfvergumpen gulgrönaktiga. Hufvudets sidor, 
strupen och frambröstet graröda eller brunröda, hvilken färg 
småningom blifver allt ljusare, tills den på mellersta delen af 
magen och på undergumpen öfvergår i hvitaktigt. Vingarna 
svarta, pennorna till en del smalt kantade med gulhvitt i ut- 


TÄTTINGAR. SOU 


fanet; föröfrigt äro vingarna tecknade med 2 tvärband, af hvilka 
det främre är bredast, till färgen hvitt och löper öfver de små 


täckfjädrarna, 
det bakre sma- 
lare,  gulhvitt 
uppkommer deri- 
genom, att de 
större — täckfjä- 
drarnas spetsar 
hafva en dylik 
färg. " Stjertens 
2 mellersta pen- 
nor mörkt ask- 
graa och kantade 
med en ljust oliv- 
grönaktig = färg; 
de 3 =: följande 
svarta (den 3:dje 
dock stundom 
tecknad med en 
liten hvit fläck 
på infanet, innan- 
för spetsen); den 
4:de med en bred 
hvit fläck från 
spetsen nedåt in- 
fanet; den 5:te 
hvit, vid roten 


Fig. 66. 


fö ap 
) 
Y j 


(EG 
MA 
fp / 


f 


VG 


Bofink (hanne under fortplantningstiden). 


till öfver en tredjedel svart och vid spetsen, utåt, svart- 
aktig. Näbben grablå med svart spets. Iris brun, äfvensaå 


fötterna. 


Honan är något mindre än hannen. Ofvan gråbrun med 
en svag olivgrön anstrykning; inunder gragulaktig. Ofvergum- 
pen, vingarna och stjerten såsom hos hannen. 


Ungarna likna mest honan. 


302 TÄTTINGAR. 


Om vintern har fjäderdrägten mindre rena färger. Fjä- 
drarna äro då kantade med gulgratt, som sedermera vid bräm- 
fällningen om varen alldeles försvinner. 

Bofinken är en ibland våra täckaste smafoglar, på samma 
gang som han äfven är en ibland de hos oss allmännast före- 
kommande. TI de mellersta och södra delarna af landet häckar 
han till stort antal, och det gifves derstädes knappast en enda 
skogspark, hvarest han under sommaren saknas. Mot norden 
har han äfven en ganska vidsträckt utbredning och finnes, ehuru 
mindre talrikt, nära nog allestädes i Norrlands och Lapplands 
barrskogstrakter. I de egentliga fjellbygderna träffas han 
dock icke annat än ganska sparsamt. Stundom är han der- 
städes helt och hållet ersatt af följande art. Utom Sverige 
förekommer han nästan öfver hela Europa och norra Asien. 
Till norra Afrika kommer han äfven stundom, men endast sa- 
som flyttfogel vintertiden. 

Under fortplantningstiden har bofinken sitt tillhall i sko- 
gar, lundar och parker samt någon gång äfven i större träd- 
gardar. Hvarhelst han finnes inkräktar hvarje par ett mindre 
område, som det herrskar öfver, och hvarest det sedermera 
icke tål något intraäng af andra bofinkar. Om vären sedan 
dessa foglar begifvit sig af till skogarna för att börja sin fort- 
plantning, ser man ofta huru hannarna föra häftiga strider 
sinsemellan, hvarvid de icke blott kämpa om honorna, utan 
äfven om platsen, der boet skall byggas. Sedan ungarna blifvit 
flygvuxna sluta de deremot en allmän fred och glera familjer 
slå sig då tillsammans till större eller mindre flockar, för att 
ströfva omkring i landet. Man anträffar dem vid den tiden 
ofta på fälten och i trädgårdarna, och de draga sig småningom 
söderut, till dess att de slutligen, då frost och köld inträffa, 
lemna landet, för att under blidare luftstreck — i södra Europa 
eller norra Afrika — tillbringa vintermånaderna. Åtskilliga, 
mest hannar, dock äfven honor, stanna icke sällan qvar 
här i landet hela vintern, då de uppehälla sig i bebodda trak- 
ter, mest i trädgårdarna, vid husen eller på vägarna; men dessa 
äro jemförelsevis endast nagra fa individer, som troligen af 
en eller annan orsak kommit att glömma sig efter de öfriga. 


TÄTTINGAR. 303 


Om varen återvända de bortflyttande bofinkarna tidigare till 
sina gamla häckningsorter, än de flesta andra smaåfoglar, och 
man har dervid, sasom vi redan sid. 47 anmärkt, gjort den 
iakttagelsen, att hannarna anlända en eller annan vecka förr 
än honorna. "). Vanligen komma de åter till södra Sverige 
redan i Mars, eller, 1 händelse väderläken är blid, t. o. m. 
ännu tidigare; wen i det öfra landet bruka de deremot först 
infinna sig i April. De uppehålla sig da, liksom vid afresan 
om hösten, i trädgardarna och vid husen. Först sedan honorna 
anländt och varvärmen börjat upptina den frusna marken, be- 
gifva de sig till skogarna. 

Bofinkens sång är temligen starkt ljudande”) och ganska 
vacker, men föga omvexlande. Under fortplantningstiden sjunga 
hannarna mycket flitigt, och då många bo i en och samma 
skogspark söka de alltid att öfverrösta hvarandra. Vanligen 
tala de icke att finna sig öfverträffade af nagon medtäflare 
1 grannskapet, utan uppbjuda i sadant fall alla sina kraf-. 
ter för att göra sin röst gällande, och om detta icke skulle 
hjelpa, använda de näbben, förfölja hvarandra och inlata sig i 
de mest häftiga strider. Den vanliga locktonen kan uttryckas 
med fink, finkfink, eller tvint, tvint-tvint, eller ett kort hytt, 
hytt, likt talgoxens. Under parningstiden låter hannen icke 
sällan höra ett egendomligt läte: jerk, som han äfven någon 
gang upprepar da väderläken är regnig. 

Bofinken är föga skygg, men vet dock att taga sig väl 
tillvara om han finner sig vara utsatt för någon förföljelse. 
Han har en behaglig och ädel hallning, då han hoppar på mar- 
ken, och da han flyger höjer han och sänker sig med vexelvis 
utbredda och sammandragna vingar. 

Bofinkens bo är i sitt slag ett litet vackert konststycke, 
som endast fa bland våra vanliga smafoglar kunna göra efter. 


”) BrREHM och andra tyska ornithologer anföra att honorna flytta bort tidigare 
om hösten än hannarna, men komma sednare tillbaka. Hos oss vill det 
synas som man icke egnat tillräcklig uppmärksamhet häråt; men det upp- 
gifves dock, att hannarna flytta bort före honorna om hösten. Vi vilja 
anmärka detta, emedan dylika iakttagelser kunna vara utaf intresse för 
vetenskapen. 

”") Då de först anlända om våren sjunga de dock så svagt, att man svårligen 
kan urskilja de särskilda, eljest lätt igenkänliga, stroferna. 


304 TÄTTINGAR. 


Det bygges i en grenklyka eller på en gren invid stammen af 
något med lafvar och mossa beväxt träd, vanligen 10—20 fot 
från marken. Det är till formen skål- eller halfklotlikt, starkt 
hopfogadt af grässtrån, fina rötter m. m., muti beklädt med 
fjäder, hår och ull samt utanpå beprydt med lafvar och mosssa. 
Tillfölje af denna yttre beklädnad är det på afstand mången gång 
svart att upptäcka, emedan det nära liknar den mossiga gren 
på hvilken det hvilar. Bofinken lägger tvenne kullar årligen: 
den ena i slutet af Maj och den andra vid midsommartiden. 
I den första framkläckas vanligen 5 a 6 ungar, i den andra 
merändels 3 å 4. Åggen äro blekt gråblåa med mörkbruna 
streck och punkter. — Hannen visar honan mycken tillgifvenhet, 
sjunger vid boet och söker derstädes att genom en mängd kon- 
stiga atbörder göra sig behaglig för henne. Båda könen ligga 
omvexlande på äggen, som utkläckas efter omkring 13 a 14 
dygns rufning. Ungarna uppfödas uteslutande med insekter. 


Om sommaren utgöres bofinkens föda till hufvudsaklig del, 
eller nära nog uteslutande, af insekter och larver; om hösten 
och sedan hela vintern och våren deremot af hvarjehanda slags 
frön och korn, som han mest plockar pa marken. På nysadda 
kulturplatser i skogarna, äfvensom i plantskolor, infinna sig 
dessa foglar ofta i mängd och kunna da förorsaka mycken 
skada. Man bör således på allt sätt söka att afhalla dem 
derifrån, emedan de eljest icke blott upplocka sådana frön, 
som ligga på ytan, utan äfven uppkrafsa och förtära de ned- 
myllade. Likaså göra de ofta betydlig skada på hvarjehanda 
frön i trädgårdarna. Man bör således äfven derstädes hafva 
ett vaksamt öga på dessa foglar. Men öfverallt der man i 
nämnde hänseenden ingenting har att befara, gör man deremot 
klokt uti att skydda dem, emedan de tillika bortplocka en 
mängd ogräsfrön, som man på annat sätt svårligen skulle kunna 
undanskaffa. Man bör således aldrig i otid förfölja dem. 


Bofinkens kött är välsmakande, ehuru något beskt. I Tysk- 
land' fångas han om hösten i stor mängd för att användas 
till stek. 


TÄTTINGAR. 305 


3. Bergfinken eller Norrqvinten (Fringilla Montifringilla 
LINN.). Öfvergumpen hvit; underkäkens flik i kanten tydligt in- 
skuren. — Längd omkring 61 tum. 

Namn: Qväkare, Bräkfogel, Gräk; Norr. Qväker. 


Hannen har i sommardrägt hufvudet, bakhalsen och hela 
främre delen af ryggen svarta med blåaktig glans och stundom 
med svagt antydda, ljusa fjäderkanter. Strupen, bröstet och 
skulderfjädrarna rostgula. De öfriga undre kroppsdelarna hvit- 
aktiga. Bakryggen och öfvergumpen hvita, den sednare på si- 
dorna svart. Vingarna svarta; de stora armtäckfjädrarna i 
spetsen hvit- eller gulkantade, hvarigenom ett band af samma 
färg uppkommer snedt öfver vingen; den derpå följande radens 
täckfjädrar hvita; de små täckfjäderraderna, som bekläda vin- 
gens bas rostgula; pennorna mer eller mindre kantade med 
blekgult och hvitt samt, med undantag af de 3 första, för- 
sedda med en hvit fläck i utfanet, framom midten; de undre 
armhålsfjädrarna af en klar gul färg. Stjerten svartaktig; den 
yttersta pennan snedt genom infanet ") och utvändigt ett stycke 
från roten hvit; den 2:dra med smal, hvit utkant. Näbben 
svartbla med svart spets. Iris mörkbrun. Fötterna gulbruna. 

Honan har i sommardrägt hufvudet ofvan rostgrått, med 
ett mörkt band utmed hjessans sidor, fortsättande nedåt hals- 
ryggen. Denna sednare föröfrigt grå. Ryggen svartaktig med 
rostgraa fjäderkanter. Strupen och frambröstet rostgula med 
grå anstrykning. Andra radens vingtäckfjädrar svartaktiga 
med hvita eller gulhvita spetser. Eljest nästan lika tecknad 
med hannen. 


Ungarna likna honan. Näbben gulaktig med mörk spets. 
Fötterna grågula. 

I vinterdrägten hafva fjädrarna mycket mera orena färger 
derigenom, att de äro försedda med breda, rostgråa kanter. 
Om våren, då bergfinkarna anlända till södra och mellersta 
Sverige, framlysa dessa gråa fjäderkanter ganska tydligt, syn- 
nerligen på hannarnes svarta hufvud- och ryggfjädrar. Näbben 


”) Temligen otydligt om våren. 
Zool. II. Fozglar. 20 


306 TÄTTINGAR. 


vid roten gulaktig, i spetsen blåsvart. — Från bofinken skiljes 
denna art, äfven då han flyger, ganska lätt på den hvita bak- 
ryggen och öfvergumpen. Då han sitter, ser han större ut än 
bofinken och igenkännes föröfrigt lätt på sina bjertare färger, 
synnerligen på det hvita underlifvet. 

I de södra och mellersta delarna af landet ser man denna 
fogel endast under flyttningstiderna, höst och vår. Om som- 
maren har han sitt stamhaåll i den högre nordens skogs- och 
fjelltrakter, hvarest han häckar till stort antal och ersät- 
ter bofinken, som i närheten af fjellen antingen alldeles upp- 
hört att längre finnas, eller endast sparsamt förekommer. 
Der bada dessa foglar finnas, bo de ofta i en och samma skogs- 
park. — Författaren har funnit norrqvinten vara ganska all- 
män i Norrlands och Lapplands skogiga trakter, såväl i låg- 
landet som fjellbygderna, och att han på fjellens sidor går 
ända upp i björkregionen. Om våren i April, då dessa foglar 
äro på väg till sina häckningsplatser, träffas de flockvis eller 
i större och mindre sällskaper här och hvar i landet. De slå 
då ofta ned på akerfält och gärdesbackar, eller i lundar och 
skogskanter. Författaren har ofta sett stora flockar af norr- 
qvintar och bofinkar på Östgötha- och Uplandsslätterna, der 
inga andra träd än några enstaka, större pilar funnos. I dessa 
hvilade de sig och gjorde emellanåt derifrån små utflygter till 
trädesfälten. Men under flyttningarna uppehålla de sig icke 
länge på hvarje ställe, utan draga sig oupphörligt mot nor- 
den; dock synas vaärflyttningarna försigga mera långsamt än 
höstflyttningarna. Dessa sednare företagas i September, då 
stora skaror af dessa foglar infinna sig på Skånes åkerfält, för 
att kort derpå anträda öfverresan till kontinenten. De festa 
flytta bort till södra Tyskland och Frankrike, der de öfver- 
vintra; endast ett färre antal stannar qvar här i landet. Detta 
är det vanliga förhållandet. Men det är med norrqvinten som 
med sidensvansen, tallbiten och några andra foglar, som fort- 
planta sig i den högre norden, att han somliga år förekommer 
i otroligt stort antal, då han deremot under andra år icke 
finnes 1 någon anmärkningsvärd myckenhet. Orsaken härtill 
känna vi icke med visshet, men troligt är, att gynnande väder- 


TÄTTINGAR. SO 


leksförhållanden under häcktiden och en större tillgång på tjen- 
liga födoämnen hafva ett vigtigt inflytande på äggens utveck- 
ling och på de späda ungarnes trefnad”). Skulle då äfven 
inträffa, att våren är gynnsam för trädslagens, synnerligen bo- 
kens och rönnens, frösättning, så händer det någon gång icke 
blott att enstaka individer, utan äfven att hela flockar af dessa 
foglar, tillfölje af den rika tillgången på rönnbär och bokollon, 
dröja sig qvar längre än vanligt här i landet, eller till och med 
att många öfvervintra. Sålunda har man t. ex. under vintrar, 
då det varit godt om rönnbär, anträffat åtskilliga exemplar i 
närheten af Stockholm, och vintern 1819—1820, då boken i 
Skåne gaf ovanligt med ollon, infunno sig så tallösa skaror af 
norrqvintar derstädes, att de väckte oro bland den skrockfulla 
befolkningen, som i dem tyckte sig se förebud till krig, pest, 
hungersnöd och andra olyckor. Sedan stark kyla inträffat 
frampå nyåret, drogo de sig emellertid bort, och sedermera har 
man aldrig sett dem i sådan myckenhet. 

I lefnadssättet visar norrqvinten föröfrigt en nära öfver- 
ensstämmelse med bofinken. Hans säng är deremot långt un- 
derlägsen denna sednares och består blott af några långdragna, 
sträfva toner, som kunna uttryckas med rä-äää-ä, och hannen 
har ett läte, som har mycken likhet med grönhämplingens lång- 
dragna trytvih-tryviih, men som 1 allmänhet bättre torde kunna 
betecknas med jäk, jäk eller quääk, quääk. Den egentliga lock- 
tonen har tycke af bofinkens. 

Boet, som man vanligen finner i Juni eller Juli månader, 
bygges i de flesta fall på grenarna af nagon mindre björk. 
I afseende på sammansättningen har det stor likhet med bo- 
finkens bo, och detsamma kan äfven sägas om äggens färg. 

Köttet har en något besk smak. I bokskogar gör norr- 
qvinten stundom ganska mycken skada. Under vårflyttningen 
synes han mest plocka ogräsfrön och små insekter ""). 


”) Uti 5:te delen af detta arbete, der vi komma att redogöra för insekternas 
periodiska härjningar, torde vi äfven blifva i tillfälle att i någon mån be- 
lysa dessa egendomliga förhållanden. 

”') Alla de exemplar, som förf. skjöt i April innevarande år (1866), hade en- 
dast sandkorn, ogräsfrön och lemningar efter insekter i magen. 


308 TÄTTINGAR. 


3:dje Gruppen. Husfinkar eller Gråspinkar (Pyrgita). 
Näbben temligen grof, af en kullrigt konisk form; 
öfverkäken i spetsen svagt nedböjd, något trubbig, 
med på hvardera sidan en helt liten inskärning; 
munvikarna med tydliga borsthår. Stjerten utan 
hvitt. 


De hithörande finkarna äro, i motsats till de föregående, 
stannfoglar hos oss. De hafva sitt ständiga tillhäll i odlade 
trakter, i lundar, trädgårdar och vid boningshusen. Sina utan 
någon konstfärdighet hopfogade bon hafva de under hustak, i 
trädhålor och dylikt. De lifnära sig af frön och insekter. 


4. Husfinken (Fringilla domestica LINN). Underkäken hel- 
bräddad; tinningarna ljusgråa, enfärgade; vingarna med ett 
hvitaktigt tvärband; stjerten svagt urnupen i spetsen; hos han- 
nen är strupen svart, hufvudet ofvan grått, med ett rödbrunt 
bredt band bakom ögonen nedåt nacken; hos honan är strupen 
blek, hufvudet brungrått, med ett gulgrått band öfver hvardera 
ögat. — Längd något öfver 6 tum. 

Namn: Gråsparf, Gråspink; Östergöthl. Täckling; Norr. Hus- 
sparf, Huskald. 

Hannen i sommardrägt. Hufvudet grått; mellan näbben 
och ögat ett svart band; vidare en svart fläck, sträckande sig från 
hakviken nedåt fråmhalsen, hvarest de svarta fjädrarna få allt 
tydligare gråa kanter; från hvardera ögat utlöper ett bredt 
kastaniebrunt band, som vidgar sig åt båda sidor bakom nac- 
ken; bakom hvardera ögat en liten hvit fläck. Bröstet, sidorna 
af kroppen samt bakryggen smutsgråa. Magen längs midten 
grahvit. Ryggen och vingarna svart- och brunspräckliga, d. v. 
s. hvarje fjäder är svart med bruna kanter. Den andra raden 
af vingtäckfjädrarna med breda hvita spetskanter; de derpå 
följande små täckfjädrarna rent kastaniebruna; de undre eller 
armhålfjädrarna hvita. Stjertens pennor svartaktiga med smala 
ljusa kanter. Näbben svart. Iris mörkbrun. Fötterna grå- 
aktigt gulbruna. 


- 


TÄTTINGAR. 09 


(2) 


Honan i sommardrägt. Hufvudet, halsryggen och öfver- 
gumpen gråbruna; öfver ögat nedåt nacken ett gulgratt band; 
hufvudets sidor gråa. Strupen blek, smutsigt gulhvit. -Föröf- 
rigt i det närmaste lik hannen. 

Ungarna hafva mycken likhet med honan. 

I vinterdrägten äro färgerna mera orena: det graa på huf- 
vudet och bakryggen har en grågul anstrykning och det bruna 
bandet bakom ögonen hos hannen har insprängda gråa fjäder- 
spetsar. 

Varierar mer eller mindre hvit. Albinos-varieteter äro 
icke just sällsynta. 

Husfinken har en mycket vidsträckt geografisk utbredning. 
Han förekommer i flera varieteter och racer öfver större delen 
af den gamla kontinenten, der akerbruk idkas eller der men- 
niskan har fasta, beständiga boplatser. I de flesta fall är han 
en stannfogel, som hela aret om lefver vid menniskoboningarna. 
I skogen eller vildmarken finnes han numera aldrig, utan är 
en ibland de få djurarter, som sedan urminnes tider frivilligt 
innästlat sig i menniskans närhet. Hos oss finnes han i stä- 
der och byar samt vid gårdar och torp öfver hela landet, at- 
minstone ända till polcirkeln, och han begifver sig till och med 
långt in i aflägsna skogstrakter, sasnart en akertäppa blifvit 
upptagen och säd börjat odlas "). Vid nybyggena i Lappland 
är detta ofta förhållandet, och man kan härutaf sålunda sluta 
till, att husfinken icke är sa fullkomligt stationär, som han 
i allmänhet synes vara, utan att han, åtminstone i sadana 
trakter, der tillgången på födoämnen är mindre, emellanat före- 
tager sma utvandringar, för att på annat håll bosätta sig. 
Understundom visar det sig, att han liksom skyr vissa gaår- 
dar, oaktadt man skulle tycka att de för honom borde vara 
lämpliga tillhäall. Författaren känner tvenne landtgardar i 
norra Östergöthland, som äro belägna helt nära hvarandra. 
Vid den ena af dessa häcka en hel mängd husfinkar, men vid 


”) I Jemtland såg förf. husfinken nästan vid alla landtgårdar; men vid Skal- 
stugan, en gästgifvaregård nära norrska gränsen, hvarest säd icke odlades, 
fanns han icke. Detsamma anmärker äfven MeEveEs i sina ”Bidrag till 
Jemtlands Ornithologi”. 


310 TÄTTINGAB. 


den andra hafva de aldrig velat bygga. Orsaken härtill torde 
man få söka deruti, att intet öppet, lätt tillgängligt vatten, 
finnes i den sednare gårdens närhet, men väl 1 den förras. 
Husfinken älskar nemligen att vistas vid vatten, dricker ofta 
och badar gerna. — Till största antal förekomma dessa foglar 
i mellersta och södra provinsernas städer och byar, der man 
under hösten och vintern ofta får se stora flockar hoppa om- 
kring på torg, gårdar och vägar, eller uppehållande sig vid 
stall, lador och sädesmagasiner, i hvilka de äfven intränga, då 
tillfället medgifver, för att söka sitt uppehälle. 

I likhet med de flesta andra foglar, som bo i menniskans 
närhet, lär sig äfven husfinken ganska snart att skilja emellan 
personer, som vilja honom väl eller illa. De förra närmar 
han sig utan särdeles fruktan, de-sednare undflyr han med 
stor sorgfällighet. Der man icke förföljer honom, blifver han 
lätt tam, och kan utan svårighet vänjas att framkomma, 
för att upplocka den föda, som man utströr åt honom. Stun- 
dom är han dervid både djerf och oförsynt. I sina rörelser 
på marken visar han icke den ledighet och vackra hållning, 
hvarigenom bofinken så mycket utmärker sig, utan hoppar mera 
otympligt och klumpigt; äfvensa är hams flygt ojemn och vack- 
lande, ehuru temligen snabb. Till skaplynnet är han slug och 
försigtig; men man kan äfven hos honom spåra ett slags tölp- 
aktighet, som, då man jemför honom med en mängd andra 
smaåfoglar, gifver åt hela hans väsende en viss rå anstrykning. 
Härtill bidrager äfven att hans fjäderdrägt, som i och för sig 
har dunkla och föga vackra färger, ofta derjemte är nedsudlad 
af damm och smuts. Detta är isynnerhet förhållandet i städer 
och byar samt vid bondgårdar och torp, der en mängd oren- 
lighet utkastas och der man i allmänhet icke är så noga med 
snyggheten. Vid gårdar, der ett motsatt förhållande eger rum, 
har han deremot alltid en renare och snyggare drägt. Man kan 
saledes om honom säga, att han tager seden dit han kommer. 
Han besväras äfven under sommaren af ohyra, hvilket torde 
vara orsaken till att han så ofta ses bada i torr sand. San- 
nolikt är detta för foglarna ett godt medel att befria sig ifrån 
dylika parasiter. 


TÄTTINGAR. JL 


Husfinkens sång, ifall han kan sägas ega någon sådan, 
utgöres blott af ett slags enformigt qvitter. Ofta ser man un- 
der våren och sommaren en hel mängd husfinkar tillsammans, 
sittande i något lummigt träd, buske eller rishög, der de söka 
att öfverrösta hvarandra genom att oupphörligt upprepa sitt 
sträfva läte: djip, djack, djack, zitschisrichi. De yfva dervid 
upp fjädrarna, sänka vingarna och röra emellanåt upp och ned 
på stjerten. 

Under sommaren förtära husfinkarna, jemte bär, frön, sä- 
deskorn och dylikt, äfven en betydlig mängd insekter, larver 
och maskar; men om vintern lifnära de sig nästan uteslutande 
af frön och sädeskorn, som de plocka på gardar, vid lador, 
logar, sädesbodar o. s. v., eller bland hästspillning. 

Öfver hufvud taget gifves det inga foglar, som äro mera 
brunstiga än husfinkarna. Redan tidigt om våren begynna de 
sin fortplantning och lägga sedermera under sommarens lopp 
flera kullar. Boet, som de tillrusta under hustak, 1 takrännor, 
remnor i murar, uti ihåliga träd, gamla dufslag, svalbon 0. s. 
v., äro helt enkla och utan någon konstfärdighet hopfogade. 
De bestå vanligen af torrt gräs, halm eller dylikt samt äro 
inuti fodrade med fjäder och har. Åggen, som till antalet 
merändels äro 5 a 6 eller stundom ännu flera, hafva en hvit- 
aktig, 1 grönt dragande grundfärg och äro föröfrigt tecknade 
med gråa och bruna småfläckar. Båda makarna rufva dem 
skiftevis och hjelpas äfven åt vid ungarnas uppfödande. Un- 
garna matas länge af föräldrarna innan de erhålla förmaga att 
reda sig på egen hand. I början, eller sålänge de ännu ligga 
i boet, underhållas de mest med insekter, larver, maskar 
och dylikt, sedermera derjemte eller hufvudsakligen med upp- 
mjukade sädeskorn, frön och andra vegetabiliska ämnen. Detta 
beror dock i båda fallen på hvilka födoämnen, som äro lättast till- 
gängliga. Att husfinkarna endast, såsom man velat påsta, skulle 
föda sina späda ungar med insekter är icke sannt. Vid landt- 
gårdar, der man vant dessa foglar att komma fram, för att 
emottaga at dem utströdd föda, bestående af sädeskorn, gryn, 
söndersmulade skorpor, bröd och dylikt, har författaren mang- 
faldiga gånger sett att de äfven med samma ämnen flugit till 


Sk TÄTTINGAR. 


sina bon, för att dermed undfägna sina späda ungar. Sedan 
ungarna lemnat boet får man ofta se huru de omringa föräl- 
drarna och med utspärradt gap och darrande vingar emottaga 
den föda, som af dessa stoppas dem i munnen. 

Det torde i allmänhet vara svårt att afgöra huruvida hus- 
finkarna äro öfvervägande nyttiga eller skadliga foglar. Zoolo- 
gerna påstå, att de göra bade stor nytta och stor skada, men 
att den sednare i de flesta fall uppväges af den förra. För- 
fattaren är deremot snarare benägen för att uttala en alldeles 
motsatt åsigt, och detta af skäl, som straxt skola anföras. I 
det föregående hafva vi redan omtalat, att dessa foglar endast 
bosätta sig der säd odlas, och således är det. påtagligt, att 
denna har ett i hög grad vigtigt inflytande på deras välbefin- 
nande och, såsom troligt är, utgör en väsendtlig beståndsdel i 
deras föda. Vore det sannt, som man påstår, att de uppföda 
sina späda ungar uteslutande med insekter, så skulle man vis- 
serligen kunna antaga, att de icke valde sina häckplatser i od- 
lade trakter för sädens skull, utan fastmera för de insekter, 
som genom densamma ditlockades; men nu hafva vi visat att 
så icke är, utan att husfinkarna vid ungarnas uppfödande alltid 
tillgripa sådana födoämnen, som för dem äro lättast atkomliga, 
och således icke blott insekter, utan äfven frön, sädeskorn och 
andra vegetabiliska ämnen. Att de under häcktiden hufvud- 
sakligen lifnära sig sjelfva och föda sina späda ungar med in- 
sekter och larver bör icke förefalla besynnerligt, da denna föda 
vid husen, der dessa foglar bygga sina bon, finnas i mängd och 
tillika är lätt åtkomlig. De göra dock äfven under den tiden 
skada i trädgårdarna genom att uppäta utsadda frön och upp- 
spirande plantor. Såsom insektsförstörare intaga husfinkarna 
föröfrigt ingen högre rang. De tillgripa mest sådana insekter, 
som icke göra någon märkbar skada, ja stundom till och med 
sådana, som kunna hållas för nyttiga, emedan de i väsendtlig 
man bidraga till utrotandet af de skadliga. Mesta skadan göra 
dessa foglar egentligen först då säden pa åkrarna och frukten 
i trädgardarna börjat mogna. Vid den tiden äro deras ungar 
fullvuxna, och man ser dem da i stora flockar ströfva omkring 
för att söka sin föda. Korn- och hveteakrarna samt körsbärs- 


TÄTTINGAR: SMS 


träden och 'plantsängarna äro då för dem dukade bord, der de 
frossa utan återhållsamhet, lemnande insekterna och deras lar- 
ver i frid och ro"). Vi tillråda då landtmannen att vara på 
sin vakt ifall han vill njuta frukterna af sin möda; ty om fin- 
karna i lugn få grassera så blifver helt säkert den inhöstade 
skörden ganska ringa. — Mesta nyttan göra husfinkarna deri- 
genom, att de förtära en mängd ogräsfrön. Kan man derföre 
på något sätt afvända dem ifrån fruktträden, bärbuskarna och 
de andra nyttiga växterna, så torde man kunna i nyssnämnda 
hänseende draga fördel af deras vistande i trädgårdarna. I 
alla händelser anse vi det dock vara rådligast att icke lata 
dem alltför mycket föröka sig. 

Om hösten äro de ganska feta, och köttet är sundt och 
välsmakande. 


5. Pilfinken (Fringilla montana LINN.). Underkäksfliken i 
kanten inskuren; tinningarna hvitaktiga och tecknade med en 
stor svart fläck; vingarna med två hvita, smala tvärband; stjer- 
ten i spetsen tvär eller svagt afrundad; hufvudet ofvan röd- 
brunt; strupen svart. — Längd omkring 53 tum. 

Namn: Fältsparf, Trädsparf; Skån. Pilsparf, Tysk sparf. 

Ehuru pilfinken både är mindre än den föregående och 
till färgteckningen olika, sa hålles han dock i allmänhet af 
landtbrukare och trädgårdsmästare för att vara samma art som 
denna. Genom härofvan uppgifna kännetecken kan han emel- 
lertid lätt skiljas. 

Hannen i sommardrägt. Hufvudet ofvan, nacken och hals- 
ryggen vackert rödbruna; trakten emellan näbben och hvardera 
ögat, en fläck på tinningarna och strupen svarta; hufvudets 
sidor föröfrigt hvita, hvilken färg fortsätter bildande ett smalt 
band at bäda sidor af halsen. Ryggen och skuldrorna gulbruna 
med svarta fläckar, som bilda längsgående band. Bakryggen 
mera stötande i gratt. Bröstet grått. Magen hvitaktig, på 


”) Författaren har flera gånger sett träd och buskar blifva totalt aflöfvade af 
insektlarver, fastän hundradetals husfinkar funnits i närheten och varit full- 
komligt fredade. 


314 TÄTTINGAR. 


sidorna stötande i grågult- Vingarna svarta med breda, gul- 
bruna fjäderkanter; de 2 första täckfjäderraderna med hvita 
spetskanter. Stjerten bleksvart, pennorna kantade med gul- 
grått; de undre täckfjädrarna hvita. Näbben svart (om vin- 
tern vid roten gul). Iris mörkbrun. Fötterna brungula. 


Honan, som är något mindre än hannen, har icke så rena 
färger, mindre strupfläck och mera i grått stötande kinder. 
Föröfrigt likna de båda könen hvarandra ganska mycket. 

Ungarna hafva en dunklare färgdrägt än de gamla. 


Pilfinken har, liksom den föregående, en ganska vidsträckt 
geografisk utbredning. Han förekommer nära nog i hela Europa 
och Asien samt, ehuru sällsynt, äfven i norra Afrika. I de 
mellersta, men isynnerhet i de södra, provinserna är han hos 
oss ganska allmän. Mot norden har han framträngt nästan 
lika långt som husfinken, men det är mest i kustlandet der- 
städes som han häckar. Han är i allmänhet stannfogel, som 
qvardröjer hela året om i den trakt, der han en gang slagit 
sig ned; endast de, som bosatt sig mera nordligt, draga under 
vintrarna söderut. På Gottland lärer han, märkvärdigt nog, 
icke häcka, utan visar sig der endast någon gang tillfälligtvis 
om vintern. I Finland förekommer han, enligt M. V. WRIGHT, 
endast temligen sparsamt. 


I lefnadssättet har pilfinken mycket gemensamt med den 
föregående, med hvilken han äfven "under en stor del af året 
lefver tillsammans. Han vistas dock icke alltid under häck- 
tiden vid husen eller i menniskors grannskap, utan har ofta 
sitt tillhåll i parker och löfskogsdungar, hvarest ihåliga träd 
finnas. Till skaplynnet är han lifligare än husfinken och af 
ett något mildare temperament. På marken hoppar:han tém- 
ligen ledigt, håller dervid vingarna något sänkta och vippar 
emellanäat på den upplyftade stjerten. Under fortplantnings- 
tiden lefver han mest parvis, men sedermera, synnerligen un- 
der hösten och vintern, slå sig flera familjer tillsammans och 
han ses då i större eller mindre flockar vid städer, byar och 
gardar, der han tillsammans med husfinken och gulsparfven 
söker sin föda. Ofta ses dylika större sällskaper hälla till i 


TÄTTINGAR. SN 


täta häckar, taggiga och torniga buskar, rishögar o. s. v., hvar- 
ifrån de emellanåt göra små utflygter. 


Pilfinkens säng är af lika dålig beskaffenhet som husfin- 
kens. Ofta hör man hela sällskapet under hvilostunderna i 
korus uppstämma sitt sträfva qvitter, som blott utgöres af ett 
ideligen upprepadt kipp, kipp, kjäpp; kipp, kjack, kjäpp. ”Un- 
der mulet väder eller under ett ljumt småregn låta de isyn- 
nerhet höra sig. 

Till föda begagnar pilfinken samma ämnen som den före- 
gående; men det synes sannolikt att insekter, larver och ogräs- 
frön under varen och sommaren mera inga i hans föda. At 
minstone gör han under den tiden mindre skada på fälten och 
i trädgårdarna än husfinken. , Man torde derföre till och med 
kunna anse honom sasom öfvervägande nyttig. « 


I likhet med den föregående fortplantar han sig, åtmin- 
stone i södra delarna af landet, flera gånger årligen. Sitt bo 
bygger han helst uti ihåliga träd, mera sällan under hustaken, 
stundom bland riset i andra, större foglars bon, såsom skatans 
och storkens. Åggen äro 5 åa 6, till färgen gråa och liksom 
marmorerade med brunt och mörkare grått. De rufvas vexel- 
vis af bada makarna. 


Köttet är välsmakande. 


4:de Gruppen. Hämplingar (Linota). Näbben nästan 
fullkomligt kägellik, ej hoptryckt, med aftrindad 
näbbrygg; öfverkäken föga spetsig, med ingen eller 


otydlig inskärning på sidorna; munviken utan borst- 
hår. Stjerten i spetsen djupt klufven. 


Hithörande finkar äro hos oss stann- och strykfoglar eller 
till en del flyttfoglar. De vistas om sommaren i skogar eller 
busktrakter, om hösten och vintern i parker och på fälten. 
Sina bon bygga de i träd eller buskar, sällan på marken. De 
lefva nära nog uteslutande af frön och andra växtämnen. Tro- 
ligt är dock, att de mata sina späda ungar med insekter och 
att de äfven sjelfva under fortplantningstiden förtära sådana. 


316 TÄTTINGAR. 


A. Arter, hvilkas näbb är af en rätlinigt komisk form. 


6. Gulnäbbade Hämplingen (Fringilla flavirostris LINN.). 
Ofvan rostgulaktig med grå anstrykning och svartaktiga längd- 
Häckar; strupen enfärgadt rostgul; magen och undergumpen 
hvita; de inre handpennorna kantade med hvitt; det hvita på 
den yttersta stjertpennans infan smalare än det svarta; näbben 
om vintern gul med mörk spets. — Längd något öfver 5 tum. 

Namn: RBiska, Gulnäbba, Vinterhämpling (SUNDEV.) ); Norr. 
Gulnäbbed TIrisk. 

Hannen i sommardrägt. Hufvudet ofvan och fogelns hela 

I ryggsida rostgulaktig med längsgaende, mörkbruna eller svart- 
aktiga fläckar. Öfvergumpen dunkelt rosenröd, med små, otyd- 
liga, mörka fläckar. Hufvudets sidor, strupen och framhaisen 
rostgula, de sednare ofläckade. Bröstet nagot ljusare rostgult, 
på sidorna med mörka längdfläckar. Magen 1 midten och un- 
dergumpen hvita. Vingarna svarta med grå anstrykning; de 
inre (5—9) handpennorna fran roten till öfver midten kantade 
med hvitt 1 ytterfanet; första raden af täckfjädrarna med breda 
ljusa spetskanter. Stjerten svartaktig; dess mellersta pennor 
smalt kantade med rostgratt, de öfriga med hvitt, hvilken sednare 
kantning uti infanet af yttersta pennan är mycket smalare än 
det svarta. Näbben blekt hornfärgad med mörkare spets. 
Fötterna svartaktiga. Iris brun. 

Honan 1 sommardrägt liknar hannen, men har ofvan en 
mera gra anstrykning och saknar den röda färgen på öfver- 
gumpen, som är svartbrun med rostgraa fjäderkanter. 

Hannen 1 vinterdrägt har öfvergumpen hvitaktig, med ro- 
senröd anstrykning och svartaktiga fläckar, samt gulblek näbb 
med svartaktig spets. 

Honan 1 vinterdrägt liknar hannen, men saknar allt rödt 
på öfvergumpen, som är gulaktig och mörkfläckig. 

Denna hämpling, som hos oss är temligen sällsynt, visar 
sig endast om vintern och under flyttningstiderna i de mellersta 


”) Denna benämning har egentligen blifvit gifven åt gråsiskan. 


TÄTTINGAR. SL 


och södra delarna af landet. Sommaren tillbringar han längre 
mot norden i närheten af fjellen, der han vistas bland små- 
buskar och klippor. Hans utbredning och sommartillhåll äro 
dock ännu icke af ornithologerna fullständigt kända. TI södra 
Norrige, äfvensom i Finland, förekommer han liksom hos oss 
endast under hösten och våren samt om vintern. På samma 
sätt är det äfven i Tyskland; men i hela England lärer han 
deremot årligen häcka. 

Till södra Sverige kommer han vanligen i mindre flockar, 
ensam eller tillsammans med andra finkar. Han är då vida 
mindre skygg än om sommaren. Till skaplynnet synes han 
vara mera vild och obändig än flertalet af de öfriga finkarna 
och han låter derföre svarligen tämja sig. Författaren har 
dock sett ett par individer, som i fangenskapen genom god 
behandling förlorat ganska mycket af sin naturliga vildhet; 
men till burfogel är han emellertid föga passande, äfven af den 
anledning, att hans sång är sträf och mindre behaglig. Lock- 
tonen kan uttryckas med tvit, tvit. 

Boet lärer denna hämpling, enligt NILSSON, bygga på mar- 
ken bland låg ljung eller smabuskar, hvilket är högst ovanligt 
bland hithörande foglar. Åoggen äro blahvita och kring den 
tjockare ändan tecknade med brunröda fläckar. 


7. Vanliga Hämplingen (Fringilla cannabina LINN.). Of- 
van brunaktig med eller utan mörkare fläckar; strupen hvitak- 
tig och midtåt gråfläckig "); magen och undergumpen hvita; 
handpennorna kantade med hvitt; det hvita på den yttersta stjert- 
pennans infan bredare än det svarta; näbben om vintern blek- 
grå; hannen har hjessan och bröstet (om sommaren) blodröda. 
— Längd omkring 53 tum. 

Hannen i sommardrägt. Hufvudet och halsryggen gråa; 
hjessan rent blodröd; trakten omkring näbbroten och ögonens 
omgifning hvita med gulbrunaktig anstrykning. Ryggen och 
skuldrorna brunaktiga, stundom med ljusare fjäderkanter och 
något mörkare fjäderspolar. Öfvergumpen hvitgul eller gräbrun- 


”) Hakan är aldrig svart såsom hos gråsiskan. 


318 d TÄTTINGAR. 


aktig. Hakan och strupen smutsigt hvita med små mörka 
längsgående fläckar och streck. Frambröstet blodrödt med 
sammetsglans. Kroppssidorna bakat med stakt rostgul anstryk- 
ning. Bakbröstet i midten, magen och undergumpen hvita. 
Vingarna svartbruna; handpennorna kantade med rent hvitt i 
ytterfanet, armpennorna med gulbrunt, hvilken färg är ljusare 
utat spetsarna; täckfjädrarna af ryggens färg. Stjerten svart- 
aktig, det mellersta pennparet kantadt med brungult eller smut- 
sigt hvitt, de öfriga med hvitt, hvilken färg på infanet af den 
yttersta pennan är bredare än det svarta. Näbben gråaktig med 
mörk spets, vid roten gulaktig. Iris mörkbrun. Fötterna brun- 
aktigt köttfärgade. 

Honan skiljer sig ifrån hannen hufvudsakligen derigenom, 
att hela fjäderklädnaden har en mera oren och fläckig färg- 
teckning samt derigenom, att den röda färgen på hufvudet och 
bröstet helt och hållet saknas. Hela bröstet är tecknadt med 
längsgående, mörka fläckar. 

Hannen 1 höst- och vinterdrägt liknar honan derigenom, 
att det röda på hjessan och bröstet mer eller mindre döljes 
af gråhvita fjäderkanter. Det framträder åter sedan brämfäll- 
ningen om våren börjat försigga. 

Ungarna likna honan, men hafva en ännu mera fläckig 
och oren drägt. 

I motsats till den föregående, bebor denna hämpling un- 
der sommaren företrädesvis den södra hälften af vårt land, 
och hans egentliga stamhåll synes för närvarande vara inom 
ekskogsregionen. Här är han åtminstone vida allmännare än 
annorstädes. Men i och med detsamma som landets uppodling 
fortgår torde han äfven i större antal komma att bosätta sig 
nordligare, hvilket redan till en del skett i kustlandet. Sålunda 
fann MEVES honom vara temligen allmän ända till Sundsvall, 
och vid Luleå har han blifvit skjuten af J. WAHLBERG. 
Samma utbredning, som hos oss, tyckes han äfven hafva i Fin- 
land och Norrige. Föröfrigt finnes han i nästan hela det öf- 
riga Europa samt i Mindre Asien, Syrien och nordvestra Afrika. 

Hos oss tror man sig hafva funnit, att det största antalet 
individer, under vanliga förhållanden, flytta bort om hösten, 


TÄTTINGAR. 319 


för att tillbringa den kalla årstiden i sydligare länder; ty i 
jemförelse med de stora skaror, hvilka i September ses kring- 
ströfva aåkerfälten, äro de, som stanna qvar, blott att betrakta 
såsom ett ringa fåtal. De bortflyttande återvända dock redan 
i Mars till sina gamla häckplatser i det södra och mellersta 
Sverige. 


Till uppehållsställe synes hämplingen helst utvälja så- 
dana trakter, hvarest tät ungskog eller buskmarker begränsas 
af ängar och fält. I kuperade, steniga och bergbundna trak- 
ter trifves han äfven synnerligen väl. Ofta får man se honom 
sitta i toppen af mindre träd och buskar, eller på några andra 
upphöjda föremål, under det att han emellanåt låter höra sitt 
vackra, liksom klingande varningsläte: lyi, dy, eller dy-lyt. 
Isynnerhet om våren flyger han oroligt omkring i större eller 
mindre sällskaper, och man får då ofta höra hans lätt igen- 
känliga lockton: keke, kekeke högt från luften, stundom utan 
att man är i tillfälle att se fogeln, som snabbt aflägsnar sig. 


Liksom alla finkar är äfven hämplingen mycket sällskapslik. 
Man ser honom derföre sällan ensam, icke engång under häck- 
tiden. Sedan ungarna blifvit fullvuxna, slå sig flera familjer 
tillsammans och ströfva omkring på fälten och i skogarna, 
stundom om senhösten tillsammans med andra finkar och sparfvar, 
såsom grönhämplingen, bofinken, bergfinken, gulsparfven o. s. v. 
Hämplingen är en ibland de mest oroliga småfoglar: han är 
ständigt i verksamhet och, med undantag af fortplantningstiden, 
nästan oupphörligt stadd på vandring och ströftåg. Om som- 
maren få dock dessa ströftag en mindre betydlig utsträckning, 
än om hösten och vintern, då han färdas vida omkring i landet. 


Till skaplynnet är hämplingen liflig, munter och temligen 
skygg. På marken hoppar han med mycken färdighet och 
hans flygt är ganska snabb. TI alla sina rörelser visar han en 
ledighet och hållning, som, jemte den vackra sängen, gör honom 
särdeles behaglig i det fria. Det är isynnerhet under fortplant- 
ningstiden som hannen låter höra sina mest omvexlande, rena 
och klangfulla toner; men han sjunger äfven sedermera. Van- 
ligen är det från toppen af ett mindre träd, från en hög sten 


320 TÄTTINGAR. 


eller buske som han låter sina sånger ljuda; men stundom 
hör man honom äfven sjunga under flygten. 


Hämplingen lifnärer sig nära nog uteslutande af atskilliga 
slags växtfrön. Bäst tycker han om sadana af lin och hampa. 
Der dessa växter odlas infinner han sig derföre ganska ofta och 
gör stundom icke obetydlig skada. Eljest måste man hålla 
hämplingen för en öfvervägande nyttig fogel, som vi tillråda 
hvar och en att skydda. Om varen förtär han en mängd ogräs- 
frön af hvarjehanda slag på akrarna ”). 


Författaren har sig icke med visshet bekant, om hämplin- 
gen hos oss fortplantar sig mer än en gang arligen; men i 
Tyskland föder han 2 å 3 kullar. Boet tillrustas i låga träd, 
buskar eller häckar. Det består till det yttre af fina gräs- 
rötter, strån, mossa och dylikt, och är inuti beklädt med ull 
och hår. Åggen äro vanligen 5 å 6, blåaktigt hvita och be- 
strödda med röda småfläckar, synnerligen omkring den tjockare 
ändan. De variera ofta i afseende på teckningen, och man 
har äfven, ehuru mycket sällan, funnit sådana, som haft fläc- 
karna nästan alldeles utplånade. De rufvas endast af honan. 
Föräldrarna varda sina ungar med mycken omsorg, och mata 
dem, såsom det påstås, endast med frön. Författaren tror sig 
dock hafva skäl att antaga, det äfven insekter och larver der- 
vid förbrukas. ; 

Till burfogel passar hämplingen ganska väl, både för sin 
vackra färgdrägt och utmärkta sång; men han bör för sadant 
ändamål uppfödas såsom ung, emedan han eljest icke gerna 
bortlägger sitt naturliga, vilda skaplynne. Författaren har en 
gång tagit ägg från ett hämplingbo och låtit dem utkläckas af 
en kanariefogel. Detta lyckades ganska väl och de sålunda 
erhållna hämplingarna blefvo icke allenast mycket tama, utan 
parade sig äfven och födde bastarder med kanariefoglarna. 
Härvid bör man naturligtvis släppa tillsammans en kanariehona 


”) Från Ostergöthland har förf. genom hr instrumentmakaren G. ROSENWALL 
erhållit flera exemplar, skjutna i slutet af April, hvilka hade magen all- 
deles fullproppad med frön af åkersenap (Sinapis arvensis), ett, såsom be- 
kant är, svårt ogräs på akrarna. | 


TÄTTINGAR. dd 


med en hämplinghanne och sedermera lata den förra ensam 
draga försorg om affödan. 


3. Grönhämplingen eller Grönfinken (Fringilla OChloris 
LINN.).  Vingkanten samt ving- och stjertpennorna på utfanet 
mot roten bredt gula; hannen grön med grå anstrykning; honan 
gråbrun med grön anstrykning. — Längd omkring 6 tum. 

Namn: Svensk Kanariefogel, Svenska; Skån. Gröning; Norr. 
Svensk Irisk; Ewl. Finsk Kanariefogel. 

Grönfinken har en undersätsig kroppsbyggnad och stark 
näbb, hvarigenom han erinrar om stenknäcken. Man har också 
saväl på grund derutaf, som i anledning af den gröna kropps- 
färgen fört honom till en särskild grupp och eget slägte, som 
man gifvit namn af Chlorospiza. Vi behålla honom det oaktadt 
ibland hämplingarna. 

Hannen. Hufvudet, halsen och hela ryggen gulgrönaktiga, 
med askgrå inblandning på hufvudet och sidorna af halsen. 
Framhalsens nedre del, bröstet och kroppssidorna gröna. Magen 
blekgul. Öfvergumpen gulgrön. Vingens handpennor och stjer- 
pennorna svarta, mot spetsen kantade med grått, fran roten 
till öfver midten med en klart ljusgul färg; af denna sednare 
färg är äfven vingens framkant; armpennorna och de större 
vingteckarnas utfan askgråa, det öfriga grönaktigt. Näbben 
rödgra. Fötterna ljusa, köttfärgade. Iris mörkbrun. 

Honan brungrå, ofvan mörkare, inunder blekare, med öf- 
verallt grön anstrykning, som på de mindre vingtäckarna, brö- 
stet och öfvergumpen har en dragning at gult. Ryggen tem- 
ligen otydligt mörkfläckig. Vingarnes och stjertens gula färg 
mindre klar än hos hannen. 

Ungarna äro 1 höstdrägten ofvan olivgraa, inunder gulak- 
tigt hvita; föröfrigt med brungraa längdfläckar, som dock äro 
otydliga på hakan och pannan. De stora vingtäckfjädrarna 
med grågula spetsar. 

Grönfinken förekommer nästan i hela Europa. Hos oss 
är han ingenstädes sällsynt i de södra och mellersta provin- 
sernas skogstrakter, och han går äfven temligen längt mot nor- 

Zool. II. Foglar. 21 


22 TÄTTINGAR. 


(SS 


den, ehuru han dock derstädes icke finnes i det inre af landet eller 
i fjelltrakterna. Om sommaren blifver han visserligen söderut 
mer och mer sällsynt, men fortplantar sig likväl, till och med på 
åtskilliga ställen i de skogbeväxta delarna af Skane. Om hö- 
sten och vintern infinner han sig deremot ganska allmänt i det 
södra Sverige, och det visar sig således derutaf, att, åtminstone 
en del individer, under den kalla årstiden äro stadda pa flytt- 
ning mot söder. Ett stort antal stannar dock, under vanliga 
förhållanden, qvar i sina häckorter hela året om, så att fogeln 
hos oss egentligen icke kan hänföras under benämningen flytt- 
fogel. Kalla vintrar torde dock understundom tvinga fertalet 
att lemna våra landamären. I Norrige är grönfinken äf- 
ven allmän; men i Finland förekommer han deremot temligen 
sparsamt. 


Grönfinken har mest sitt tillhåll i busktrakter, skogskanter 
och yngre skogsbestand, som begränsas af fält, ängar och öppna 
betesmarker. Inuti större skogar träffar man honom sällan. 
I parker och löfskogslundar infinner han sig deremot ofta, äf- 
venså i trädgårdar, saväl på slättlandet som i skogsbygden, syn- 
nerligen i sådana, der hampa odlas, hvars frön för honom äro en 
eftersökt föda. — Om sommaren, eller öfver hufvud taget då 
han icke lefver i större sällskaper, är han mindre skygg, än 
under sina ströftåg om hösten och vintern "), och samma för- 
hållande är det äfven vid boet. I sina rörelser är han vida 
mindre ovig, än man utaf hans undersätsiga kroppsbyggnad 
skulle kunna sluta till. Han hoppar lätt bade på marken och 
bland grenarna 1 träden, och hans flygt är äfven ganska snabb. 


”) Detta är dock icke egendomligt för grönfinken, utan det är i allmänhet 
fallet med alla finkar, ja öfver hufvud taget med alla foglar, att de äro 
mera skygga och försigtiga då de äro tillsammans, än då de äro ensamma. 
Sedan man gjort sig förtrogen med foglarnas lefnadsvanor, finner man lätt 
anledningen härtill. Då de under fyttningstiderna, höst och vår, slå sig 
tillsammans i större flockar, åtföljas de vanligen af falkar och andra rof- 
foglar, som ständigt oroa dem. De mäste således under dessa ströftåg 
städse vara på sin vakt, och instinkten bjuder då hvar och en särskild ibland 
dem att vid minsta förmodade fara varna kamraterna. Härigenom uppstår 
nära nog ett slags teflan dememellan att öfverträffa hvarandra i vaksamhet. 
Den ensamma fogeln deremot, som blott har sig sjelf att sörja för, för- 
håller sig i allmänhet helt annorlunda. 


TÄTTINGAR. SLS 


Hannen sjunger nätt och angenämt, synnerligen under 
häcktiden. Man ser honom ofta dervid utbreda stjerten och 
spatsera af och an på qvistarna under egendomliga kropps- 
rörelser. Vanligen är det från toppen af ett träd, som han 
låter höra sig; men stundom höjer hon sig äfven sjungande 
temligen högt upp i luften, liksom trädpiplärkan, och sänker 
sig åter ned med sväfvande vingar till en trädtopp, för att 
derstädes afsluta de sista stroferna 1 sitt vackra sängstycke. 
Locktonen liknar bergfinkens, men är mera långdragen, liksom 
hvinande. Se sid. 307. 

Grönfinken förtär hvarjehanda slags frön, helst oljaktiga, 
såsom hampfrön, linfrön, roffrön o. s. v. Om hösten infinner 
han sig derföre på sådana ställen, der dessa frön äro att tillgå. 
Enbär och tistelfrön tillgriper han äfven, och dessutom förtär 
han de späda knopparna af åtskilliga träd- och buskslag. Naå- 
gon egentlig skada gör han likväl icke. 

Han säges hafva tvenne kullar årligen. Boet, som bygges 
i buskar eller mindre träd, är ganska konstmessigt sammansatt 
af grässtrån, mossa och lafvar samt inuti beklädt med hår, 
fjäder, ull och dylikt. Aggen äro 4—6, med tunna och glatta 
skal, samt till färgen blåhvita eller blågröna, med svartbruna 
och gråaktiga punkter, som äro talrikare vid den tjocka ändan. 

I fångenskapen vänjer sig grönfinken snart vid menniskan 
och blifver ganska tam. 


B. Arter med kullrig näbb. 


Till denna afdelning räknas tvenne arter, som, ehuru icke till- 
hörande Sveriges fauna, dock förtjena att omnämnas. 


1). Rödhämplingen (Fringilla erythrina Mpey.).') Näbben 
starkt kullrig; kroppsfärgen gråaktig; hannen har öfre delen af 
hufvudet, framhalsen, bröstet och bakryggen högröda; ryggen rödgrå; 
buken hvit med rödaktig anstrykniny; vingarnas fjäderkanter blek- 
röda; honan är mera enfärgadt grå, under smutsigt hvit; strupen 
med mörka fläckar. — Längd 53 tum. 

Denna hämpling, som egentligen tillhör vestra Siberien och östra 
Europa, lär, såvidt författaren har sig bekant, blott en enda gång 

”) Några författare hafva fört rödhämplingen till Dombherreslägtet. Prof. 
NILSSON har ställt honom ibland gråspinkarna. 


OR TÄTTINGAR. 


blifvit funnen inom Sveriges gränser, nemligen på Gottlaud, hvarest 
en hona blef fångad och tillvaratagen af D:r ANDREE, om hösten 
1839. I hela sydöstra Finland är han temligen allmän. I afse- 
ende på lefnadssättet lärer han hafva mycket gemensamt med van- 
liga hämplingen. Dess lockton är, enligt M. v. WriGHt, mycket 
behaglig och kan uttryckas med: tihu-tiu. Ofta uppehaller han sig 
i parker och trädgårdar, gerna vid vatten. Sitt bo bygger han i 
låga, täta buskar. Avgen äro 5 å 6, till färgen grönaktiga och 
rödprickiga. 


2). Kanariefogeln (Fringilla canaria LINN.).  Blekgqul, med 
eller utan mörkare fläckar. — Längd 53 tum. 

Denna allmänt kända burfogel härstammar från de Kanariska 
öarna. Han är numera kringspridd snart sagdt öfver hela jorden 
och underhålles för sin vackra säng och för den lätthet hvarmed 
han fortplantar sig i fångenskapen. Med grönsiskan, stiglitsan, 
hämplingen m. fl. närstående arter parar han sig äfven 1 fången- 
skapen och föder bastarder, som både i afseende på sången och 
utseendet få en viss likhet med båda föräldrarna. 


5:te Gruppen. Siskor (Acanthis). Näbben fin, spet- 
sig, hoptryckt och försedd med ryggköl, men saknar 
inskärning på sidorna; munvikarna utan borsthar. 
Stjerten i spetsen klufven. 


Siskorna äro hos oss stann- och strykfoglar. De vistas 
mest i skogar och busktrakter. Sina bon bygga de vanligen 
i träden, mera sällan i buskar. De lefva hufvudsakligen af 
frön, men äfven derjemte af mjuka insekter och larver, hvar- 
med de tillika synas mata sina ungar. De äro således icke 
sa rent växtätande som man i allmänhet velat påsta. 


9. Grönsiskan (Fringilla Spinus LINN.). Vingarna med 
2 blekgula band; stjertpennorna vid roten bredt gula; hannen: 
grönaktig, bröstet gult, öfra delen af hufvudet samt strupen 
svarta, kroppens sidor svartfläckiga; honan: ofvan gröngrå, 
inunder smutshvit och svartfläckig, utan svart på hufvud och 
strupe. — Längd något öfver 4 tum. 

Hannen. Hufvudet ofvan jemte en liten fläck på strupen 
svarta med mer eller mindre tydliga, ljusa fjäderkanter; öfriga 


TÄTTINGAR. 325 
delen af hufvudet gult, med en grön fläck på tinningarna. Bak- 
halsen, ryggen, skuldrorna och de mindre vingtäckfjädrarna 
gröna, med svagt anutydda, mörka, längsgaende fläckar. Öfver- 
gumpen gul. De undre kroppsdelarna gula, utom magen och 
undergumpen, som äro hvitaktiga med mörka sidofläckar eller 
längdstreck, hvilka sträcka sig ända uppat bröstsidornas fjädrar. 
Vingpennorna svartaktiga, gulkantade; alla, utom de 3 yttersta, 
vid roten gula; de 2 första täckfjäderradernas fjädrar i spetsen 
blekgula, hvarigenom två band af samma färg uppkomma öf- 
ver vingen. Stjertpennorna svartaktiga med hvitgra kantning, 
inat roten gula. Näbben hvitgra, mot spetsen brun. Iris brun. 
Fötterna mörka, brunaktiga. 

Honan. Ofvan grågrön, inunder hvitgrå; öfverallt med 
mörka längsgående fläckar. Mellan näbben och ögat en mörk 
fläck, bakom ögat ett ljusare band. Vingarna och stjerten nä- 
stan som hos hannen, men med orenare, blekare teckningar. 

Ungarna likna honan, men äro mera fläckiga. 

Ehuru grönsiskan såsom burfogel är allmänt känd i de 
flesta landsdelar hos oss, torde dock hennes utbredning och 
lefnadssätt i det fria tillståndet för mången bland vara läsare 
icke vara tillfyllest bekanta. Hon är egentligen endast en inne- 
vanare 1 nordliga länder. Inom Sverige bebor hon företrädesvis 
de mellersta landskapen; längre mot norden förekommer hon 
mera sparsamt och i det inre af Lappland är hon till och med 
ganska sällsynt. I de sydligaste delarna af landet, såsom t. ex. 
i Skane, är hon om hösten och vintern mycket allmän; men 
om sommaren eller under fortplantningstiden deremot, temligen 
sällsynt. Häraf visar det sig således, att hon, under den 
kalla årstiden, är stadd på ett slags vandring mot söder lik- 
som de flesta andra af de smaåfoglar, hvilka icke regelbundet 
flytta ur landet. I Norrige har grönsiskan ungefär samma ut- 
bredning som hos oss, äfvensa i Finland. Till Tyskland 
kommer hon hufvudsakligen om vintern; men hon häckar äfven 
derstädes under vissa år temligen allmänt. 

Under fortplantningstiden lefver grönsiskan parvis i sko- 
garna och hon vistas da nästan ständigt inom ett mindre om- 
råde; men om hösten, sedan ungarna blifvit fullt utvuxna, 


320 TÄTTINGAR. 


ströfvar hon omkring med dessa, och då slå sig flera familjer 
tillsammans, så att man under den tiden, och sedermera hela 
vintern, träffar stora, slutna flockar af dessa foglar. De uppe- 
hålla sig då icke blott i barrskogarna, utan besöka äfven, 
kanske företrädesvis, björk- och alskogarna. Under dessa ströf- 
tag lefva grönsiskorna vanligen alldeles för sig sjelfva. Sällan 
eller aldrig ser man dem tillsammans med andra foglar; men 
sinsemellan äro de i hög grad sällskapslika, och man träffar 
derföre ytterst sällan några ensamma individer. Komma de 
någon gång att skiljas at, locka de hvarandra mycket ifrigt 
och gifva sig i allmänhet ingen ro, förrän de ater träffat till- 
sammans. Haller man grönsiskor i bur, så märker man äfven 
ofta huru oroliga de blifva, om de få höra sina förbiflygande 
kamraters lockljud; men huru förnöjda och tillfredsställda de 
deremot visa sig, om det lyckas dem att locka någon af dessa 
fria vänner till sig. : 

Grönsiskan är en liten nätt, liflig och munter fogel, som 
ständigt är 1 rörelse och verksamhet. TI träden hoppar hon 
lätt och skickligt samt har äfven förmågan att, liksom mesarna, 
klänga och hålla sig fast på alla sidor af qvistarna, då hon 
söker sin föda. Hon vistas mest i träden och företrädesvis 
bland deras öfversta grenar eller kronor. Till marken kommer 
hon deremot blott sällan, kanske endast för att dricka och bada 
eller för att någon gang söka nedfallna frön. 

Såsom sångare är grönsiskan just icke utmärkt; men hon 
föredrager sitt lilla sangstycke med sådan lefnadsfrisk liflighet, 
att man, trots vissa qvittrande och skärrande missljud deri, 
ända hör henne med nöje. Hennes lockton kan uttryckas med 
dillah eller dideidei. Stundom hör man henne 1 fångenskapen 
frambringa atskilliga andra ljud, säsom ett svagt treiet, ett 
skarpt deckdeck och ett fint sislick, af hvilka det sistnämnda 
har en icke obetydlig likhet med stiglitsans lockton. 

Man har orätt påstatt, att grönsiskan uteslutande skulle 
lifnära sig af frön. Författaren kan af egen erfarenhetintyga 
att hon med begärlighet äfven förtär bladlöss och sma nakna 
fjärillarver, och det är ocksa fullt säkert, att hon till hufvud- 
saklig del matar sina späda ungar med insekter och larver 


TÄTTINGAR. HÖ 


Då man tager i betraktande att hon nära nog ständigt uppe- 
håller sig i träden, så bör också det antagandet ligga nära till 
hånds, att hon omöjligt kan lifnära sig endast af frön, emedan 
träden icke under alla årstider hafva sådana att erbjuda. Om 
man nemligen mot slutet af vintern eller längre fram på vå- 
ren undersöker alens och björkens honhängen, sa skall man 
finna, att de helt och hållet eller i det närmaste äro tomma. De 
stora grönsiskflockar, som ännu under den tiden sa flitigt besöka 
nämnde träd, maste följaktligen göra det i annan afsigt än att 
finna frön. Man har också numera kommit under fund med, 
att dessa deras besök icke gälla hon-, utan hanhängena, hvilka 
utväxa samtidigt med knopparna om hösten och hemsökas af 
en mängd larver, tillhörande ett slags sma malfjärilar. Dessa 
larver är det som af grönsiskorna ifrigt uppsökas, och för 
detta ändamal hafva också dessa foglar, sasom vi förut nämnt, 
erhållit förmågan att klänga pa alla sidor om de fina qvi- 
starna. Åfven bland qvistarnas barr och löf samt mellan knop- 
parnas fjäll uppsöka de flitigt en massa sma insektlarver och 
bladlöss, och dertill lämpar sig ganska väl deras fina näbb. 
Om hösten och en stor del af vintern torde de dock hufvud- 
sakligen, om icke helt och hallet, tillgripa frön, som under 
dessa tider af aret finnas 1 mängd på träden och äro lätt åt- 
komliga. I fangenskapen kan man underhålla dem med kros- 
sade hampfrön "), kanarie-, vallmo- och roffrön m. m. Späda 
blad och knoppar af hvarjehanda smaväxter förtära de äfven 
med begärlighet. 

I slutet af April eller i början af Maj, alltefter arstidens 
beskaffenhet, fördela sig grönsiskorna parvis 1 skogarna, för att 
begynna sin fortplantning. Hannen höres under denna tid sjunga 
starkt och ifrigt samt ses ofta flyga med sväfvande vingar 
och utbredd stjert omkring honan, som vanligen sitter helt 
stilla och beundrar hans skickliga manövrer. Men sedan han 
på detta sätt upprepade gånger uttryckt sina känslor, närmar 
han sig henne slutligen under ett kärleksfullt qvitter, som hon 
oftast besvarar pa det mest ömma sätt, och så firas på en 


”) Hela, större hampfrön kunna de ej krossa med näbben. 


€ 


328 TÄTTINGAR. 


gang både trolofningen och brölloppet. De båda makarna äro 
hvarandra innerligt  tillgifna, och deras första omsorg är 
att uppsöka en tjenlig plats för anläggandet af sitt näste. 
Denna plats välja de i allmänhet med sadan omsorg, att man 
endast med största svårighet är 1 stånd att upptäcka det fär- 
digbyggda boet. Stundom öfvergifva de till och med ett half- 
färdigt bo, ifall detta icke synes dem vara tillräckligt beqvämt 
eller skyddadt, för att på annat håll tillrusta ett nytt. Van- 
ligen bygga de detsamma på någon med lafvar beväxt gren, 
temligen högt öfver marken och ett godt stycke från stammen. 
Det är till det yttre sammansatt af fina qvistar, rötter, mossa 
och lafvar; till det inre af fina rotdelar och växtull samt på 
sidorna beklädt med några fjädrar. Åggen äro. 5 valet 
grundfärgen grahvita eller blekgröna och tecknade med en 
mängd rödaktiga eller rostbruna punkter och ådror. Honan 
rufvar dem ensam; men vid ungarnas uppfödande biträda bada 
föräldrarna med lika omsorg. 

I fångenskapen blifver grönsiskan mycket tam, vänjer sig 
snart att sällskapa med andra foglar och parar sig med ka- 
nariefogeln. 


10. Gråsiskan (Fringilla linaria $LINN.). Gråaktig och 
mörkfläckig; vingarna med 2 hvitaktiga band; ett smalt band 
omkring näbbroten jemte hakan svarta; hjessan röd; hannens 
bröst med rosenröd, honans med gulaktig anstrykning. — Längd 
omkring 53 tum. 

Namn: Vinterhämpling, Alsiska; Skån. Irisk, Sisserönnika; 
Upl. Sjäska. 

Af denna siska förekomma hos oss tvenne racer, nemligen: 

a). Stornäbbade Gråsiskan (Fr. I. magnirostris). Näbben 
stor (31 lin ) och blott vid roten betäckt af ansigtsfjädrarna; 
den svarta hakfläcken af näbbens längd eller längre. 

b). Smånäbbade Gråsiskan (Fr. ll. brevirostris). Näbben 
mindre (23 lin.) och, i vinterdrägten, åtminstone till sin halfva 
ängd betäckt af ansigtsfjädrarna; den svarta hakfläcken kor- 
tare än näbben. 


TÄTTINGAR. 329 


Från alla andra hittills kända finkarter skiljer sig gråsi- 
skan ganska väsendtligt genom underkäkens egendomliga bild- 
ning. Dennes inböjda, 


Fig. 67. 


höga sidokanter äro 
nemligen djupt in- 
skurna och bilda så- 
lunda på hvardera 
käksidan tvenne skil- 
da flikar. 1 afseende 
på färgteckningen äro 
grasiskorna något oli- 
ka efter kön, alder, 
arstid och klimat. Vi 
vilja här endast i 
korthet omnämna 
dessa olika drägter, 
hufvudsakligen — fä- 
stande oss vid vin- 
terdrägten såsom va- 
rande den, i hvilken 
vi vanligast få se 
dessa foglar. 
Hannen i höst- el- 
ler vinterdrägt. Hjes- 


san mörkt karmosin- 
röd; en fläck emellan 
hvardera ögat och näbbroten, ett band omkring denna sednare 
samt strupen och hakan svarta; öfver ögonen ett ljust band; 
örontrakten mörkt gråaktig; kinderna fläckiga. Bakre delen 
af hufvudet, bakhalsen, ryggen och skuldrorna med svart- 
bruna, i kanterna ljust gulbruna och 1 spetsen grahvita fjädrar, 


Gråsiskan (den stornäbbade racen). 


hvarigenom mörka och ljusa längsgående band bildas på ryg- 
gen och skuldrorna. Bakryggen och öfvergumpen hvitaktiga, 
något mörkfläckiga samt ofta med svag anstrykning af rosen- 
rödt. Framhalsen och bröstet karmosinröda med hvitaktiga 
fjäderkanter. Kroppssidorna ljust gragulaktiga med mörka 
längdfläckar. Magen i midten och undergumpen smutshvita, 


330 TÄTTINGAR. 


XY 


den sednare med smala mörka spolfläckar. Vingarna mörk- 
bruna med ljusare fjäderkanter; 1:sta och andra radens arm- 
täckfjädrar i spetsen hvitaktiga, hvarigenom 2:ne smala band 
af dylik färg uppkomma öfver hvardera vingen. Stjertens pen- 
nor svartbruna med en smal kantning af smutshvitt. Näbben 
gul med svart spets. Iris brun. Fötterna mörkt rödbruna. — 
Yngre hannar hafva i samma drägt mindre rödt på hjessan 
och bröstet samt öfverallt bredare ljusa fjäderkanter. Hela 
deras fjäderbeklädnad är mera oren. 


Honan 1 vinterdrägt har en mindre, med gulaktigt blandad 
fläck på hjessan. Alla undre kroppsdelar smutsigt hvita med 
mörka, längsgående fläckar på sidorna. Bröstet och öfvergumpen 
utan rödt. Eljest i det närmaste lik hannen. 


I sommardrägten, sedan brämfällningen försiggått och de 
bleka fjäderkanterna således försvunnit, får hela fjäderklädna- 
den en vida renare och praktfullare färgteckning. 

Anm. Hos gråsiskor, som hållas i bur, förändras den röda 
färgen efter ruggningen till gulaktig. 

Grasiskan är en temligen allmän fogel i alla nordliga län- 
der. Hos oss finnes hon om sommaren endast i den högre 
norden, hvarest hon till och med högt uppe i fjellen, i björk- 
och videregionerna, träffas i stort antal. Först mot vinterns 
annalkande, då brist på föda uppstår, flyttar hon söderut och 
visar sig då i stora flockar öfverallt i de mellersta och södra 
delarna af landet. En stor del stannar qvar hela vintern och 
ströfvar omkring fran trakt till trakt; andra begifva sig ännu 
längre söderut, till Tysland och Frankrike. Om våren, i Mars 
eller April, vända de alla åter tillbaka till sina gamla häck- 
orter. Endast ett jemförelsevis ringa antal stannar qvar hela 
aret om i sin födelsebygd. Med visshet har man sig ännu icke 
bekant om nagon olikhet förefinnes i de båda racernas utbred- 
ning; men Prof. NILSSON tror sig hafva skäl till den förmodan, 
att den stornäbbade racen om sommaren skulle bebo de nord- 
ligaste och nordostligaste trakterna af var halfö och om vin- 
tern icke sträcka sina ströftag sydligare än till mellersta Sverige. 
Anmärkningsvärdt är det också, att denna sednare race är 


TÄTTINGAR. 30! 


allmän omkring Stockholm under vintern, men deremot ännu 
aldrig, savidt man vet, blifvit funnen i Skåne. Författaren 
har heller icke bland en stor mängd exemplar, som i Öster- 
göthland blifvit fällda och granskade, funnit ett enda tillhö- 
rande denna race. 

I lefnadssättet företer grasiskan mycken likhet med före- 
gaende art. Liksom denna infinner hon sig under vintern i 
stora, slutna flockar i al- och björkskogarna, hvarest hon klän- 
gande på alla sidor om de fina, med han- och honhängen be- 
vuxna qvistarna, söker sin föda; men hon begifver sig äfven 
ofta till marken för att plocka frön af hvarjehanda smärre 
växter. Det synes vara ganska sannolikt att äfven hon till 
en del lefver af insekter och larver samt att hon jemväl der- 
med uppföder sina ungar”). 

Grasiskan är, isynnerhet vid häckplatserna, ännu mindre 
rädd än grönsiskan, ja, i allmänhet taget, torde hon vara en 
ibland de minst skygga af alla smafoglar. I fångenskapen 
blifver hon ganska tam och är lätt att underhålla, emedan hon 
förtär hvarjehanda slags frön, gröna, saftiga blad och späda 
växtstjelkar. Bladlöss och sma (gröna) fjärillarver tillgriper 
hon äfven med begärlighet, om man lägger in dessa i buren till 
henne. Med andra sma foglar trifvas hon väl tillsammans i 
fangenskapen, och synes äfven i det fria tillständet icke så 
sällan sällskapa med sina stamförvandter, hvilket grönsiskan 
deremot, såsom vi redan nämnt, icke gerna gör. 

Hennes sang är just icke vacker, och föröfrigt hvarken så 
liflig eller stark som grönsiskans. Locktonen kan uttryc- 
kas med tschittschitt eller tschettschett och varningslätet med 
20-21-2ÄrT. 

Sitt bo bygger gräsiskan vanligen i mindre träd. Det är 
sammanfogadt af grässtrån, växtull m. m. och invändigt fodradt 
med fjäder och här, som merändels äro af ripor och renar. 
Åggen äro vanligen 4 aå 5, till färgen blahvita och tecknade 
med bruna och gråa punkter, som äro talrikare omkring den 
tjockare ändan. 

”) Vi få hänvisa till det, som nyss blifvit yttradt rörande grönsiskans födo- 
aln nen. 


JA TÄTTINGAR. 


11. Stiglitsan (Fringilla Carduelis LINN.). Vingarna med 
ett höggult tvärband; de 2 yttersta stjertpennorna på hvardera 
sidan med en stor hvit fläck i infanet. — Längd omkring 
51 tum. 

Namn: Steglitsa; Östergöthl. Steglisa; Norr. Stilits. 


Hannen. Emellan hvardera ögat och näbben ett svart 
band, ofvan- och nedanför hvilket hela ansigtsdelen af hufvu- 
det är klart karmosinröd; omkring näbbroten ett smalt band, 
bildadt af sma svarta fjädrar; fran midten af hjessan nedlöper 
bakat nacken och halssidorna ett band af rent svart färg; föröf- 
rigt äro hufvudets sidor rent hvita. Bakhalsen nedanför det 
svarta bandet ljusgråa. Ryggen och skuldrorna gulbruna; bak- 
ryggen och öfvergumpen hvita. Undre kroppsdelarna hvita, med 
en svag gulbrun eller rostbrun anstrykning på frambröstets och 
underlifvets sidor. Vingarna svarta; pennorna med hvita spets- 
fläckar; de stora armtäckfjädrarna i spetsen, arm- och hand- 
pennorna vid roten (de sednare till öfver halfva sin längd) 
klart gula; härigenom uppkommer fran skuldran och snedt 
öfver den hoplagda vingen ett bredt gult band. Stjertpennorna 
svarta; de 2 yttre på hvardera sidan med en stor hvit fläck 
uti infanet bakom spetsen; de öfriga med en hvit spetsfläck. 
Näbben hvitaktig med mörk spets. Iris mörkbrun. Fötterna 
gulbruna. 


Honan är ganska lik hannen, men har mindre lifliga fär- 
ger. Det väsendtligaste skiljetecken emellan de bada könen 
är, att det röda på ansigtet hos hannen sträcker sig till ögats 
bakkant, hos henan blott till ögats midt. 

Ungarna hafva 1 nästdrägten intet rödt på hufvudet; de 
öfre kroppsdelarna äro ljusbruna med mörkare fläckar; de un- 
dre hvitaktiga med runda, svartaktiga fläckar; bröstet med 
gulbrunaktig anstrykning. 

Stiglitsan, som är en ibland de vackraste finkar, bebor de 
flesta europeiska länder samt förekommer äfven i Siberien och 
mindre Asien; men hon finnes dock icke öfverallt lika allmänt. 
Inom Sverige har hon sitt egentliga stamhall i de södra och 
mellersta provinserna. DLängre mot norden blifver hon mer 


TÄTTINGAR. 333 


och mer sällsynt och har ännu icke, sävidt författaren har sig 
bekant, blifvit anträffad i Lappland. 

Till uppehållsställe väljer hon helst parker, större träd- 
gårdar, trädplanteringar, skogsbryn och busktrakter, som gränsa 
intill odlade platser och åkerfält. Här lefver hon om somma- 
ren parvis; men om hösten, sedan ungarna blifvit fullvuxna, 
stryker hon omkring familjevis eller i mindre flockar och in- 
finner sig da, liksom sedermera hela vintern, regelmessigt på 
sådana ställen, hvarest björk, al och isynnerhet tistel växa. 
Dessa växters frön utgöra nemligen hennes mest eftersökta 
föda. Hon är i allmänhet stannfogel öfverallt der hon finnes; 
men under kalla, stränga vintrar drager hon vanligast söderut, 
och det är då mer än troligt att en del till och med lemnar 
vara ländamären. I Tyskland förhåller hon sig äfven på 
samma sätt. 

Till skaplynnet är stiglitsan munter och liflig samt föröf- 
rigt, i flera hänseenden af naturen ganska rikt begåfvad. Hon 
rör sig med behag och ledighet, har en upprätt hallning och 
låter merändels de vackra fjädrarna ligga tätt intill kroppen. 
Ständigt är hon i verksamhet och flyger, utom under häck- 
tiden, oroligt omkring fran trakt till trakt för att söka sitt 
uppehälle. Liksom de båda föregaende siskorna har hon äf- 
ven förmågan att klänga och hålla sig fast på trädens fina 
qvistar, på hvilka hon sälunda, då hon söker sin föda, intager 
alla möjliga ställningar. Sitter hon någon stund overksam, 
brukar hon merändels vrida kroppen än hit än dit på ett egen- 
domligt sätt. Hennes flygt är bade lätt och snabb, men hon 
ses sällan flyga högt, utan häller sig vanligen endast på en 
ringa höjd öfver marken. 

Utom tistel-, björk- och alfrön, förtär äfven stiglitsan en 
mängd andra frön af hvarjehanda slag, äfvensom nyutslagna 
knoppar och andra gröna, saftiga växtdelar, sasom t. ex. sallat, 
kal, källkrasse o. s. v. I fangenskapen underhåller man henne 
med samma slags födoämnen, som man plägar gifva at de bada 
föregaende siskorna.. Författaren har icke varit 1 tillfälle att 
pröfva om hon, liksom dessa sednare, äfven förtär insekter, 
men detta är ganska sannolikt. Dock torde hon under alla 


334 TÄTTINGAR. 


förhallanden vara mera växtätande än dessa, isynnerhet som 
hon med förkärlek synes tillgripa en mängd småväxters frön, 
på hvilka en rik tillgång alltid är att finna. 

Stiglitsan har en ganska vacker och omväxlande sång. 
Hennes lockton är lätt igenkänlig och kan uttryckas med: stig- 
litt eller pickelnitt. Efter detta läte har hon erhållit sitt namn. 

Både hos oss och i andra länder synes stiglitsan. blott 
sätta en kull arligen. Vanligen bygger hon sitt bo i löfsko- 
gar, parker eller större trädgårdar på någon gren högt upp 
1 träden. Det är sammansatt af fina rötter, strån, mossa, 
växtull, tistelfjun o. s. v. samt inuti fodradt med ull och hår. 
Åggen äro 4—6, blekt blågröna med små streck och fläckar 
af en rödaktig färg, hvilka stå tätast omkring den tjockare 
ändan. Ungarna uppfödas med lika omsorg af bada föräldrarna, 
som de följa ända till nästa fortplantningstid. 

"oo Stiglitsan är särdeles passande till burfogel. Hon blifver 
i fångenskapen lätt tam och hennes vackra färgdrägt och om- 
vexlande sång göra henne derstädes till en ibland de behagli- 
gaste småfoglar. Man kan äfven inöfva henne till att utföra 
hvarjehanda konststycken. ”Trefligast är det dock att se henne 
i den fria naturen, der hon gagnar genom att bortplocka en 
mängd ogräsfrön. 


Sparfslägtet (Emberiza LINN.). 


Såsom vi redan vid det föregaende slägtet antydt, skilja sig 
hithörande foglar fran de föregaende hufvudsakligen derpå, att 
öfverkäken är nagot smalare än underkäken och i gomhvalfvet 
försedd med en hoptryckt längsknöl. — Näbben är kort, icke 
sällan ganska liten, kägelformig, tillspetsad och emot spetsen 
hoptryckt; öfverkäken, såsom nämndt är, smalare än den undre, 
i kanterna starkt intryckt och på hvardera sidan vid spetsen 
försedd med en mer eller mindre tydlig inskärning; gomhvalfvet 
är icke bredt och jemnt hvälfdt, som hos finkarna, ej heller, 
liksom hos dessa, försedt med längsgående, upphöjda linier, 
utan deremot smalt med 3 stora tätt intill hvarandra stående 
längsknölar, af hvilka den mellersta är störst och ofta kan 


TÄTTINGAR. 330 


bemärkas då näbben betraktas från sidan; underkäken, som 
är af en starkare byggnad än den öfre, har starkt invikna 
kanter; näsborrarna rundaktiga, större än hos finkarna, ofvan 
omgifna af en hväld hud och stundom nakna eller till en del 
täckta af framåtliggande små hårfjädrar. Vingarna medelmåt- 
tiga eller temligen långa. Stjerten räcker ofta längt utanför 
de hoplagda vingarnas spets, har temligen breda pennor och 
är i spetsen inskuren. Fötterna medelmåttigt höga; baktäns 
klo merändels kort och krökt, stundom långt och temligen rakt. 
Fjäderklädnaden är tät och undergar samma förändringar, som 
hos arterna till föregående slägte. — Könen äro till färgen 
vanligen ganska olika; ungarna likna mest. honan, men äro 
ännu mera fläckiga. 

Sparfvarna lefva under sommaren eller fortplantningstiden 
parvis. Några arter träffas då i skogskanter eller buskmarker, 
andra på öppna, stenbundna lokaler, andra vid vatten bland 
vass och rör. De flesta äro flyttfoglar, blott ett par arter äro 
verkliga stannfoglar, såsom kornsparfven och gulsparfven, och 
en kan sägas vara strykfogel, nemligen snösparfven. Under 
hösten och sedermera, ända till fortplantningstidens inträde föl- 
jande vår, lefva de flesta familjevis eller flockvis tillsammans. 
Vissa arter infinna sig under vintern vid gårdarna, hvarest de 
lefva tillsammans med husfinkarna. Deras föda bestar bade 
af frön och insekter. Af de förra lifnära de sig till väsendtlig 
del under vintern, af de sednare under sommaren. Med insek- 
ter uppföda de sina ungar. Sina bon hafva de mest på mar- 
ken, och de äro i allmänhet icke med sådan konstfärdighet 
sammansatta som finkarnas. 

Deras sång är mera entonig samt mindre rask och behag- 
lig än finkarnas. De underhållas derföre mera sällan i bur, 
hvarest de föröfrigt icke äro rätt lämpliga. 

Man kan indela hithörande arter uti trenne grupper, 
hvilka, om man så vill, äfven kunna betraktas såsom 3:ne 
skilda slägten. 


l:sta Gruppen. Gårdsparfvar (Emberiza). Gom- 
knölen mycket utbildad, hög och framtill tvär. 


3320 TÄTTINGAR. 


Den inskjutande, fjäderklädda hakviken räcker längt 
framom näsborrarna. Baktans klo krökt och af 
medelmåttig längd. 
Dessa sparfvar flytta icke bort under den kalla aårstiden, 
utan stanna qvar hela året om i sin födelsebygd. Om vintern 
infinna de sig vid gårdarna. Hit höra endast 2:ne arter. 


1. Kornsparfven (Emberiza miliaria LINN.). ÖOfvan gul- 
grå med svartaktiga längdfläckar; inunder hvitaktig med små 
svarta fläckar på halsen och bröstet; stjerten utan hvitt; näbben 
tjock, smutsqul. — Längd 71—38 tum. 

Namn: Skån: Kornlärka. 

Kornsparfven är den största af alla våra sparfvar och har 
en undersätsig och tjock kroppsbyggnad. 

Hannen har de öfra kroppsdelarna gulgraa eller rostgråa 
med en längsgaende svart fläck i midten af hvarje fjäder; på 
bakryggen och öfvergumpen äro dock dessa fläckar temligen 
otydliga. Öfver hvardera ögat nedlöper at sidan af nacken 
ett hvitaktigt, med bruna småstreck tecknadt band. På 
tinningarna en brun fläck. Undre kroppsdelarna hvitaktiga; 
bröstet och sidorna af strupen svartfläckiga; kroppssidorna med 
mörka längdstreck. Vingarna och stjerten svartbruna med gråa 
fjäderkanter. Näbben gul, ofvan och i spetsen svartaktig. 
Fötterna blekgula. Iris mörkbrun. 

Honan är något mindre än hannen och har de svarta 
bröstfläckarna mindre sammanlöpande. 

I vinterdrägten har fjäderklädnaden en mera rostgul an- 
strykning; äfvensa i höstdrägten. — Varieteter hafva blifvit 
funna af denna art, som varit mer eller mindre hvita. 

Kornsparfven, som förekommer i de flesta europeiska län- 
der, 1 norra Afrika och en stor del af Asien, finnes hos oss 
endast i de södra delarna af landet, såsom i Skåne, Halland 
och på Öland"). På sistnämnde ställe har författaren funnit 
honom häckande flerestädes söder om Borgholm. 


) Enstaka individer hafva visserligen äfven visat sig annorstädes, såsom på 
Oroust i Bohuslän, men de hafva ej velat bosätta sig der. 


TÄTTINGAR. SO 


Kornsparfven är en uteslutande innebyggare på det odlade, 
bördiga slättlandet; i skogstrakter bosätter han sig aldrig. 
Han är i de flesta fall fullkomligt stationär och lemnar derföre 
vanligen icke de trakter, hvarest han en gång slagit sig ned. 
Hans utbredning inom landet är för den skull ganska egen- 
domlig och afvikande från det hos småfoglarna vanliga förhaål- 
landet. Orsaken till att han icke finnes hvarken på Öster- 
eller Vestergöthlands: bördiga sädesfält, men deremot är ytterst 
talrik i Skåne, torde man endast hafva att söka deruti, att 
han alltid med den största sorgfällighet undviker skogen och 
säaledes aldrig ens gjort något försök att flytta öfver den 
breda skogssträcka, som begränsar hans nuvarande stamhåll. 
Af samma orsak förekommer han betydligt längre mot norden 
på den vestra sidan af vår halfö än på den östra. 

Öfver hufvud taget är kornsparfven i sina rörelser mera 
trög och otymplig än flertalet af de öfriga sparfvarna. Han 
flyger sällan någon längre vägsträcka at gången och på mar- 
ken hoppar han mindre lätt. Under fortplantningstiden lefver 
han parvis, men sedan ungarna blifvit flygvuxna slå sig flera 
familjer tillsammans och ströfva omkring i stora flockar på 
sädesfälten. Om vintern, då snö betäcker marken, infinna de 
sig ofta vid gårdarna för att söka sin föda, som under den 
tiden mest utgöres af sädeskorn och ogräsfrön. Om sommaren 
förtära de deremot, jemte frön och växtämnen, äfven en mängd 
insekter och larver, hvarmed de mata sina ungar. 

Kornsparfvens sång, som man får höra, såväl under fort- 
plantningstiden som under vintern, består af en kort strof och 
kan ungefär uttryckas med: toj, toj, toj, tivitz. Vanligen låter 
han höra denna säng under det att han sitter helt stilla på 
någon sten, gärdesgård, buske o. s. v., men han sjunger dock 
äfven under flygten. Detta är isynnerhet förhållandet vid boet, 
der hannen ofta under sång och egendomliga åtbörder företa- 
ger sma utflygter. 

Boet, som kornsparfven bygger på marken, är helt enkelt, 
sammansatt af fina grässtrån och inuti fodradt med hår. Åggen 
äro blekgråa med svarta streck och fläckar; men de variera 
ganska betydligt i afseende på färgteckningen. 

Zool. II. Foglar. 22 


3328 TÄTTINGAR. 


Författaren har icke varit i tillfälle att nog tillräckligt 
studera denna fogels lefnadsvanor, för att bestämdt kunna af- 
göra huruvida han bör betraktas sasom öfvervägande nyttig 
eller skadlig; men man vet att han om sommaren förtär en 
mängd insekter, och att urfallna sädeskorn, gräsfrön 0. s. Vv. 
under den öfriga delen af året utgöra hans hufvudsakligaste 
föda. Han har föröfrigt ingenstädes, såvidt författaren har sig 
bekant, blifvit ansedd såsom skadlig för sädesakrarna. 

Köttet lärer vara både sundt och välsmakande. 


2. Gulsparfven (Emberiza citrinella LINN.). Hufvudet 
och halsen hos hannen gula, hos honan olivgråa, mer eller 
mindre svartstreckade; strupen och magen gula; öfvergum- 
pen rödbrun; de 2 yttersta stjertpennorna på hvardera sidan 
med en större hvit fläck i ändan af infanet. — Längd om- 
kring 7 tum. 

Namn: Gröning, Gulspink; Norr. Gulspurr. 

Hannen i sommardrägt. Hufvudet och framhalsen till 
största delen citrongula, med några grågröna teckningar och stun- 
dom med svartaktiga småstreck. Örontrakten under och baktill 
omgifven af en brun fläck. Frambröstet mer eller mindre rost- 
brunt eller grönaktigt med gula fjäderkanter. Bakbröstet och 
magen gröngula. Kroppsidorna med mörka spolfläckar. Bak- 
halsen, ryggen och skuldrorna gråbruna, de båda sednare med : 
svarta fläckar. Öfvergumpen rödbrun. Vingarna svartbruna 
med gulgraa fjäderkanter; de små täckfjädrarna kantade med 
olivgrönt. De 2 mellersta stjertpennorna gråbruna med smal, 
ljus kantning; de öfriga svartbruna och ljuskantade; den ytter- 
sta på hvardera sidan med hvit kantning på utfanet och på 
infanet med en från spetsen gående, läng, vigglik, hvit fläck; 
den derpå följande pennan med en mindre, hvit fläck uti in- 
fanet. Näbben ofvan svartbrun, inunder gråblå. Iris mörk- 
brun. Fötterna gulbrunaktiga. — Hos äldre hannar är den 
gula färgen klarare och mera utbredd än hos yngre, och de 
mörka fläckarna mera fåtaliga och otydliga. 

Hannen i vinterdrägt har mera mörkfläckigt hufvud och 
dess fjädrar kantade med olivgrönt. 


TÄTTINGAR. DV) 


Honan är ofvan olivgrå med talrika, svartbruna längd- 
fläckar; äfven de undre kroppsdelarna med orenare färger och 
mera talrika fläckar. Öfvergumpens rödbruna färg dunklare 
med inblandade mörka fläckar. 

Ungarna likna mest honan, men äro ännu mera fäckiga. 

Varieteter af denna art hafva icke sällan blifvit funna, 
som varit helt blekgula eller delvis hvita. 

Gulsparfven är en i de flesta europeiska länder ganska 
allmänt förekommande fogel, och han finnes äfven i de vestra 
delarna af Asien. Hos oss är han känd i de flesta landsdelar, 
men förekommer dock talrikast i de mellersta och södra provin- 
serna. Mot norden blifver han alit mer och mer sällsynt, men 
finnes likväl ända upp vid Tornea elf, vid Karesuando, Muonio- 
niska 0. s. v. Han är stannfogel, som, åtminstone i de södra 
och mellersta delarna af landet, hela året om lefver i sin fö- 
delsebygd. De individer, hvilka om sommaren bebo de nord- 
liga landskapens vidsträckta skogstrakter, torde deremot under 
vintrarna i brist på föda begifva sig sydligare, och det vill 
synas som att en dylik flyttning mot söder under nämnde ars- 
tid skulle vara orsaken till att dessa foglar understundom i 
vissa trakter förekomma talrikare än vanligt. 

Om sommaren hafva gulsparfvarna nära nog uteslutande 
sina stamhall i skogar, beteshagar, lundar och buskmarker, 
helst i sådana, som begränsas af åkrar och odlade fält. Djupt 
inne i större skogar träffar man dem endast mycket sällan, 
och de undvika äfven under nyssnämnde arstid öppna, trädlösa 
fält och slättmarker. Om senhösten eller vid vinterns annal- 
kande lemna de dock alltid dessa sina sommartillhall och be- 
gifva sig till bebodda trakter, till städer, byar och gardar, 
hvarest de sedermera under hela vintern uppehålla sig i säll- 
skap med husfinkarna. De tillbringa dock icke nätterna vid 
gårdarna, såsom dessa sednare foglar, utan flyga alltid till sko- 
gen om aftnarna. Vanligen utgöra täta buskar deras mest 
eftersökta nattherbergen. Först i Mars eller April, men stun- 
dom, alltefter arstidens beskaffenhet, ännu sednare, flytta de 
ater småningom till skogarna, för att börja sin fortplantning. 
Vid den tiden sjunga hannarna flitigt, och deras sang utgöres 


5340 TÄTTINGAR 


af en enkel, kort strof, som kan uttryckas med titti, titti, titti, 
tyh, i hvilken den sista tonen är längre utdragen än de öfriga. 
Vanligen sitta de, då de sjunga, 1 toppen af en buske eller 
i ett mindre träd. 

Om sommaren lefver gulsparfven till väsendtlig del af in- 
sekter, larver och puppor, hvarmed han äfven uppföder sina un- 
gar; men om hösten, vintern och våren utgöres deremot hans föda 
af hvarjehanda växtfrön och sädeskorn, som han plockar på akrar 
samt vid lador, stall, sädesmagasiner 0. s. v. eller stundom bland 
hästspillningen på gödselstackar och vägar. Härutaf kan man 
sluta till att han ingenstädes gör någon egentlig skada, utan 
att han snarare, hvarhelst han förekommer, kan anses sasom 
en öfvervägande nyttig fogel. Han bortplockar en stor mängd 
insekter och ogräsfrön. Det bör således ligga 1 hvarje landt- 
mans och trädgårdsodlares intresse att, så mycket som möjligt, 
skydda honom. 


Gulsparfven är mindre skygg än fertalet af de öfriga 
sparfvarna, hvilket isynnerhet är förhållandet vintertiden vid 
gardarna, der han snart vänjer sig att ej frukta menniskan, 
säavida han icke förföljes. Han har en temligen snabb och ut- 
hållande flygt och på marken rör han sig äfven med lätthet. 


Sitt bo bygger han antingen under någon buske på sjelfva 
marken, bland gräs och mossa, eller lågt ned bland qvistarna 
af täta buskar. Det är fast och temligen konstigt samman- 
fogadt af grässtrån samt inuti fodradt med hår. Åggen, .som 
vanligen äro 4 aå 5 till antalet, hafva en smutshvit eller ljust 
rödgrå grundfärg och äro föröfrigt liksom marmorerade af svart- 
aktiga adror och fläckar. 

Köttet är sundt och välsmakande. Gulsparfven är också 
för den skull en ibland de småfoglar, som i städerna mycket 
användes och tillagas såsom kramsfogel. Till burfogel passar 
han icke. 


2:dra Gruppen. Busksparfvar (Euspiza). Gomknö- 
len ej högre än käkkanterna. Den inskjutande fjä- 
derklädda hakviken räcker knappt framom näsbor- 


TÄTTINGAR. 341 


rarna. Baktåns klo krökt och kortare än tån. Stjer- 
tens 2 sidopennor med hvit teckning. 
Dessa sparfvar äro flyttfoglar. Några bebo under som- 
maren endast 'den högre norden. 


3. Ortolansparfven (Emberiza hortulana LINN.). Öfre de- 
len af lufvudet och halsen gråa med eller utan mörkare fläc- 
kar; ryggen med längsgående svarta fläckar, baktill gråaktig; 
strupen gulaktig; magen och bröstet brunröda; näbben och föt- 
terna rödgula. — Längd omkring 6 tum. 

Hannen i sommardrägt. Hufvudet, halsen och kräfvan 
askgraa med mer eller mindre olivgrön anstrykning; hakan, 
strupen och en smal ring omkring ögonen ljusgula; strupen på 
sidorna begränsad af en olivgrön linie. Öfre kroppsdelarna 
föröfrigt olivbruna med svartbruna, breda spolfläckar på ryg- 
gen och skuldrorna, hvilka fläckar, då fjädrarna intaga ett 
ordnadt läge, bilda längsgående band; öfvergumpen brungra. 
Undre kroppsdelarna mer eller mindre starkt brunröda. Vin- 
garna svartbruna; deras särskilda pennor och täckfjädrar mer 
eller mindre tydligt kantade med brungraåatt. Stjertpennorna 
svartbruna, smalt kantade med hvitgratt; de 2 yttersta på 
hvardera sidan på infanet, fran spetsen till omkring en 
tums längd, hvita. Näbben och fötterna rödgula, köttfärgade. 
Iris brun. 

Honan är 1 allmänhet mera fläckig än hannen, isynnerhet 
på hufvudet och halsen, och dess fjäderdrägt har föröfrigt en 
mindre ren färgteckning. 

Ungarna likna honan, men äro ännu mera fläckiga. 


Denna sparf förekommer i hela Europa och en stor del af 
vestra Asien. Hos oss är han, öfver hufvud taget, visserligen 
icke allmän, men finnes dock nära nog i hela landet, fran Skane 
ända högt upp i Lappmarkerna. Märkvärdigt är, att han un- 
der somliga år kan vara ganska allmän i vissa trakter, der 
han eljest helt sparsamt eller allsicke plägar infinna sig. Detta 
har blifvit anmärkt både i Skåne och Östergöthland. Orsaken 
härtill är icke lätt att utreda, men torde möjligen kunna ställas 


342 TÄTTINGAR: 


i samband med de stora infangningarna af denna fogel, som 
om höstarna ske i Frankrike och Italien. Det utomordentligt 
stora antal, som aårligen fångas pa Cypern, torde deremot un- 
der sommaren hafva bebott södra Ryssland. 

Till. uppehållsställen utväljer ortolansparfven helst små- 
skogar och buskmarker, men tyckes äfven synnerligen väl 
trifvas på steniga gärdesbackar, beväxta med glesa träd och 
enbuskar. Sasom flyttfogel anländer han till sina häckplatser 
vanligen i första hälften af Maj och flyttar åter bort i Augusti 
eller September, för att tillbringa den kalla årstiden i södra 
Europa eller hufvudsakligen i norra Afrika. Vid sin ankomst 
om vären gifver han sig genast tillkänna genom sin ganska 
nätta och välljudande, men föga omvexlande sång. Denna lik- 
nar gulsparfvens (se sid. 340), men skiljes lätt derpå, att den 
sista tonen icke är langt utdragen och fin, utan mera kort och 
djup, så att den ungefär kan uttyckas med tjöhrr. Da fogeln 
sjunger sitter han vanligen i toppen af en buske, på en sten 
eller i ett träd. | 

I afseende på lefnadssättet påminner han ganska mycket 
om «sulsparfven, men tyckes 1 allmänhet vara ännu mindre 
liflig än denne. Under sitt vistande hos oss torde han till 
hufvudsaklig del, om icke uteslutande, lifnära sig af insekter, 
och är följaktligen nyttig eller åtminstone icke skadlig. 

Han har sitt bo bland gräset på marken, under qvistarna 
af nagon tät buske. Det är sammansatt af grässtrån. Åggen 
äro 4 a 5 ljusgråa med svarta fläckar och punkter. 

Köttet är af en särdeles utmärkt beskaffenhet, och om 
hösten är fogeln mycket fet. För den skull fångas han, såsom 
vi förut nämnt, i stor mängd uti södra Europa och på Cypern, 
inlägges i kryddor och sändes omkring till de större städerna. 
Prof. SUNDEVALL yttrar härom: ”Denna fogelart har blifvit 
ryktbar såsom en läckerhet för bordet, Han har nemligen en 
synnerlig fallenhet att, särdeles om hösten, vid god tillgång på 
föda, bli ganska fet, och då han under bortflyttningstiden är 
högst" allmän 1 södra Europa, har man funnit på, att ej blott 
döda honom för att genast begagnas, utan äfven att fånga 
dessa foglar och göda dem, för att fa dem sa feta som möjligt. 


TÄTTINGAR. JAR 


För detta ändamål hållas de i mörka kamrar, som upplysas 
med lampsken, hvarigenom man far dem att äta hirs och hafre- 
gryn nästan under hela dygnet. Denna industri var redan be- 
kant under Roms lysande tidehvarf, före AUGUSTI tid, och 
beskrifves af VARRO, som kallar fogeln Miliaria, af milium, 
hirs; ännu fortsättes den och skall isynnerhet drifvas i stor 
skala på Cypern. Det uppgifves nemligen att 80 till 100,000 
stycken ärligen blifvit derifrån utförda”. 


4. Videsparfven (Emberiza rustica PALL.). Ofvan röd- 
brun eller gråbrun med svarta fläckar på ryggen; inunder hvit 
med rödbruna fläckar på bröstet; hufvudet ofvan och på si- 
dorna svart eller svartaktigt, med ett hvitaktigt streck längs 
hjessan och ett dylikt öfver och bakom ögonen. — Längd om- 
kring 5! tum. 

Hannen har om sommaren svart hufvud med en hvit linie 
längsat hjessan; ryggen och bröstet brunröda, fläckiga; bakhal- 
sen, de sma vingtäckfjädrarna och öfvergumpen brunröda, utan 
fläckar. 

Honan har mörkt graaktigt hufvud, med strecket på hjes- 
san och bandet öfver ögonen blekgraa; bröstet och kroppssi- 
dorna med rödbruna fläckar. 


Ungarna likna i vinterdrägt säfsparfvens ungar i samma 
drägt, men skilja sig derigenom, att de hafva en hvitaktig fläck 
i nacken, brunröda fläckar på bröst och sidor samt län- 
gre näbb. 


Videsparfven bebor under sommaren endast den högre 
norden i Europa och Asien. Han är en ibland våra sällsyn- 
taste foglar och har blott ett par ganger blifvit skjuten här i 
landet. Det första exemplaret fäldes vid gästgifvaregåarden i 
Haparanda d. 20 Maj 1821 af Prof. B. FRIES, det andra nära 
Luleå stad d. 6 Sept. 1835 af Ingeniör J. WAHLBERG. I 
Finland är han lika sällsynt som hos oss. 


Beträffande videsparfvens lefnadssätt vet man ännu föga 
eller intet. 


344 TÄTTINGAR. 


5. Säfsparfven (Emberiza Schoeniclus LINN.). Ryggen 
spräcklig af svart och rostgult; magen hvit med bruna: streck 
på sidorna; hannen har hufvudet, strupen och framhalsen svarta 
samt ett hvitt band kring halsryggen; honan har hufvudet mörk- 
brunt, ett gulaktigt band öfver ögonen och ett dylikt på hvar- 
dera sidan om strupen. — Längd omkring 6 tum. 

Näbben är hos denna sparf ganska liten, har bågböjd rygg 
och starkt inböjda öfverkäkskanter. 


Fig. 68. 


Säfsparfven (1, hanne; — 2, hona). 


Hannen om våren och sommaren. MHufvudet, strupen och 
framhalsen rent svarta; från näbbroten nedlöper ett hvitt smalt 
band, som sammanflyter med det bredare af samma färg, som 


TÄTTINGAR. 345 


omgifver halsen, och endast i nacken öfvergar i grått med 
svarta fläckar. Ryggen och skuldrorna spräckliga af rostgult 
och svart, d. v:.s. hvarje fjäder är svart och kantad med 
rostgult. Öfvergumpen hvitgra och svartfläckig. Alla undre 
kroppsdelarna hvitaktiga med svartbruna streck på sidorna af 
bröstet och magen. Vingarna svartbruna med rostgula fjäder- 
kanter. Stjerten svartbrun, det mellersta pennparet med breda 
rostgula kanter; yttersta pennan i yttre hälften snedt hvit; 
den derpå följande med en vigglik, hvit fläck. Näbben svart- 
aktig. Fötterna mörkt gråbruna. Iris brun. 

Honan om våren och sommaren. Hufvudet mörkbrunt; 
halsen baktill och på sidorna graaktig och fläckig; öfver ögo- 
nen ett ljust, gulaktigt band; kinderna mörka, nedtill begrän- 
sade af ett från näbbroten utlöpande hvitaktigt band; hakan 
och strupen hvitgula, på sidorna begränsade af ett brunt band. 
De undre kroppsdelarnas grundfärg hvitgra med en svag, rost- 
gul anstrykning. Föröfrigt nästan lik hannen. 

Vinterdrägten är ganska olika tillfölje af de gråa fjäder- 
kanterna, som täcka de rena färgerna. Dessa fjäderkanter 
försvinna om våren da brämfällningen försiggår. Om somma- 
ren är hannen mycket utmärkt och äfven på afstånd lätt igen- 
känlig på det svarta, af hvitt omgifna hufvudet. 

Nästdrägten. Hufvudet och ryggen svarta med bruna och 
rostgula fjäderkanter; örtäckarna svartbruna; ett streck öfver 
ögonen grågult; fran munvinkeln längs halsen ett annat hvit- 
aktigt, som drager sig bakat till ett gråspräckligt nackband. 
Längs detta och hakan ett bredt, svart streck, samt mänga svarta 
spolfläckar på bröstet och bukens sidor. Bröstet med gul- 
aktig anstrykning. Undergumpen hvitaktig. — MEVES Jemil. 
Ornithol. 

Säfsparfven har under sommaren en ganska vidsträckt ut- 
bredning här i landet, ehuru han dock numera endast kan betrak- 
tas sasom hufvudsakligen tillhörande de nordliga delarna deraf. 
I Norrland och Lappland är han nemligen mycket allmän och 
finnes nästan öfverallt, der lokalen är passande; men i de mel- 
lersta och södra landskapen förekommer han deremot under 
häcktiden mera sällan och i allmänhet, så att säga, fläcktals. 


5346 TÄTTINGAR. 


Orsaken härtill måste man söka i landets uppodling, 1 kärrens, 
sjöarnes och vattendragens urtappning; ty säfsparfven bosätter 
sig icke på nägra andra ställen än sådana, der vass, rör eller 
täta buskar, helst videbuskar, växa ymnigt, d. v. s. vid vatten 
eller på sumpiga ställen. I norra delen af landet finner han 
snart sagdt öfverallt dylika för honom passande häckplatser, 
då sadana deremot i det södra landet icke blott för närvarande 
äro temligen fataliga, utan äfven, i samma män som landets 
uppodling fortskrider, för framtiden komma att blifva det ännu 
mera. Det gifves redan tillfölje häraf stora landsträckor, 
hvarest inga säfsparfvar kunna bosätta sig. 


Säfsparfven är, såsom vi redan antydt, en flyttfogel, som 
lemnar landet i slutet af September eller i Oktober och åter- 
vänder under sednare hälften af April. Under dessa flyttnin- 
gar träffas han ganska ofta i trakter, der man eljest un- 
der andra tider af året aldrig blifver honom varse. Sålunda 
visar han sig t. ex. på slättbygden i Östergöthland alla år, 
synnerligen om varen, då han vanligen parvis uppehåller sig en 
kortare tid bland småträd och buskar eller på akrar och gärdes- 
backar. Någon gang besöker han under varflyttningen äfven träd- 
gårdarna. I mellersta och södra provinserna har han under häck- 
tiden mest sitt tillhåll i vassbankarna vid sjöar och kärr, men i 
den högre norden merändels bland videbuskar, som växa vid strän- 
derna af sjöar, floder och bäckar, eller vid kanterna af kärr 
och myrar. Pa fjellen träffar man honom ofta i björk- och 
videregionerna. 


Hannen höres ofta sjunga, under det att han sitter i top- 
pen af nagon buske eller pa ett vasstrå, och hans sang, som 
är ganska enkel och lätt igenkänlig, kan ungefärligen uttryc- 
kas med tint, tint, tint, titititint. 

Till föda begagnar säfsparfven atskilliga slags frön; men 
han lifnärer sig äfven under sommaren till stor del af insekter, 


hvarmed han uppföder sina ungar. 


Sitt bo bygger han vanligen nära marken, bland rör och 
gräs, och lägger deruti 4 å 5 gröngraa, brunfläckiga ägg. 


TÄTTINGAR. J47 


1. Till denna grupp höra dessutom 2:ne andra arter, som för- 
tjena att omnämnas, nemligen: 


1). Dvergsparfven (Emberiza pusilla PALL.). Ofvan spräcklig 
af svart och rostgrått; inunder hvit med svarta fläckar på bröstet, 
halsen och kroppssidorna; hufvudet rödgrått, ofvan med ett svart 
band på hvardera sidan; hakan hos hannen ljust rödgrå, hos honan 
hvit. — Längd omkr. 5 tum. 

Förekommer, enligt Prof. LILLJEBORG, allmänt vid Archan- 
gel och vester om Dwinafloden, der den vistas bland buskar på 
fuktiga ställen. Hos oss är han skjuten en enda gång för många 
är sedan i Skåne. 


2). Brunhufvade Gulsparfven (Emberiza aureola PALL.). Han- 
nen om sommaren ofvan starkt brunröd, med ansigtet, kinderna 
och öfre delen af strupen svarta; munder höggul med ett brunt 
band öfver bröstet; honan ofvan spräcklig af svart och brunaktigt, 
med brunröd bakrygg; imunder blekgul, utan något band öfver brö- 
stet. — Längd omkring 6 tum. 

Denna särdeles vackra sparf är allmän från Archangel ända 
ned mot Petersburg samt 1 Siberien; men hos oss har han ännu 
icke blifvit funnen. 


3:dje Gruppen. Fält- eller Lärksparfvar (Plectropha- 
nes). Gomknölen lag, såsom hos de till andra gruppen 
hörande sparfvarna. Näsborrarna täckta af täta sma- 
fjädrar. Baktaåns klo längre än tan och föga krökt. 
Vingarna langa. 

Dessa sparfvar bebo under häcktiden uteslutande den högre 
norden. De äro antingen flytt- eller strykfoglar. Mest uppe- 
halla de sig på marken, der de, liksom lärkorna, löpa omkring 
för att söka sin föda. Till var fauna höra blott tvenne arter. 


6. Lappsparfven (Emberiza lapponica LINN.). Ofvan fläc- 
- kig af svart och rostbrunt; halsryggen brunröd eller brungul; 
vingpernorna utan lhvitt. — Längd omkring 635 tum. 

Hannen i sommardrägt. Hufvudet ofvan och på sidorna, 
hakan, strupen och framhalsen svarta; från pannan öfver ögo- 
nen löper till sidan af nacken ett rostgult eller hvitaktigt band. 
Halsen ofvan och pa sidorna rent rödbrun. Ryggen, skuldrorna 


348 TÄTTINGAR. 


och vingtäckarna spräckliga af svart och rostbrunt. Hela un- 
derlifvet hvitt med rostgul anstrykning; halssidorna ned mot 
bröstet svartfläckiga; kroppssidorna tecknade med svarta längd- 
fläckar. Vingpennorna i allmänhet svartbruna, ljuskantade. 
Stjertpennorna mörkbruna; de 2 mellersta kantade med grått; 
de 2 yttersta med en hvit fläck. Näbben gul med svart spets. 
Fötterna svartaktiga. Iris brun. 


Honan i sommardrägt. Hufvudet ofvan svartaktigt med 
rostgula fjäderkanter; ett gulgräått band löper fran näbbroten 
öfver ögonen nedåt nacken och omsluter den rostbruna öron- 
fläcken. Halsryggen brungul med svartaktiga småfläckar. Stru- 
pen ljus, liksom framhalsen tecknad med nagra svarta fläckar. 
Hela underlifvet ljust gulgraaktigt; bröstet och kroppssidorna 
med svartaktiga längdfläckar. Föröfrigt temligen lik hannen. 


Vinterdrägten är oren och fläckig tillfölje af de gulgråa 
fjäderkanterna. Dessa försvinna vid brämfällningen om våren, 
då den rena sommardrägten allt mer och mer framträder. 


Lappsparfven tillbringar sommaren och fortplantar sig en- 
dast i den högre nordens fjellbygder, inom videts region. Hos 
oss finnes han under nämnde ärstid maångenstädes i det egent- 
liga Lappland, uppehällande sig på de högre, sumpiga, med 
gräs och videbuskar bevuxna fjellmyrorna; men ännu högre 
upp på snöfjellen, der följande art är bosatt, trifves han icke 
och har heller icke någonsin blifvit anträffad nedåt landet, an- 
nat än tillfälligtvis under flyttningarna. Utom Skandinavien 
är han utbredd i hela norra Asien och Nordamerika samt före- 
kommer dessutom på Grönland, men icke på Spetsbergen såsom 
snösparfven. 

Till sina nordliga häckplatser anländer han vanligen i Maj 
och begifver sig ater bort temligen tidigt om hösten till mel- 
lersta och södra Europa, hvarest atminstone en stor del till- 
bringar vintern. Hos oss ser man honom under flyttningstiderna 
endast högst sällan, enstaka och tillfälligtvis, i de södra pro- 
vinserna, hvilket är ganska anmärkningsvärdt, då han i Finland, 
enligt M. V. WRIGHT, både om våren och hösten visar sig i 
stora flockar, Prof. NILSSON anser på grund derutaf, att dessa 


TÄTTINGAR. 349 


foglars tåg, till och från Lappland, för det mesta gar öfver 
Finland och Ryssland. 

Lappsparfven vistas nästan beständigt på marken, der 
han löper omkring sasom en lärka med skiftesvis rörda fötter. 
Hannen sjunger ganska flitigt och höjer sig ofta dervid högt 
upp i luften liksom piplärkorna; sängen är ganska vacker och 
påminner mycket om hämplingens sång. 

Man uppgifver att växtfrön skulle utgöra hans förnämsta 
föda; men troligt är, att han äfven tillgriper insekter. 

Sitt bo bygger han på marken bland gräset, vanligen på 
någon tufva. Det är sammanfogadt af torrt gräs och mossa 
samt inuti beklädt med små fjädrar. Åggen äro vanligen 5 
a 6, till färgen blekt gragula med mörka, brunaktiga fläckar: 


7. Snösparfven (Emberiza nivalis LINN.). De flesta arm- 
pennorna och de 3 yttersta stjeripennorna hvita, med eller utan 
svart i spetsen. — Längd nära 7 tum. 

Namn: Snölärka; Dal. Illvärsfogel; Uppl. Hårdvärsfogel; 
Norr. Sneefugl, Snee-spurf, ”Sneetiting. 

Hannen i sommardrägt. Svart och hvit. Hvitt är: huf- 
vudet, halsen, öfvergumpen, alla de undre kroppsdelarna, ving- 
täckarna, de flesta armpennorna, roten af handpennorna, de 3 
yttersta stjertpennorna (med undantag af en svart spetsfläck) 
och en del af de följandes utfan. Det öfriga svart. Ryggen 
och skuldrorna med spår af graaktiga fjäderkanter. Näbben 
och fötterna svarta. Iris mörkbrun. 

Honan i sommardrägt. Öfre delen af hufvudet och hals- 
ryggen mer eller mindre grafläckiga. Af armpenntäckarna äro 
de större vid roten svarta med hvit kantning; den derpå följande 
radens mörka, med breda, hvita spetskanter; de öfriga svarta 
med ljusa kanter. Armpennorna svarta och hvitkantade. Öron- 
trakten och bröstsidorna med rostbrun anstrykning. Eljest 
nära lik hannen. 

Hannen i vinterdrägt har mera orena färger, rostgråa fläc- 
kar på ryggen samt hufvudet och bröstet mer eller mindre 
öfverdragna med rostbrunt. Näbben gul med mörk spets. 


350 TÄTTINGAR. 


Honan i vinterdrägt är lik hannen, men har mindre hvitt 
på vingarna samt starkare och mera utbredd rostfärg på huf- 
vudet och bröstsidorna. 


Fig. 69. 


Snösparfven (i sommardrägt). 


Nästdrägten är mera grå eller gulgrå; hufvudet och ryggen 
svagt mörkfläckiga; undre kroppsdelarna smutshvita med mör- 
kare, graaktigt bröst. 

Bland alla våra till tättingarnas ordning hörande foglar är 
snösparfven den nordligast förekommande") och har inom polar- 
zonen en mycket vidsträckt utbredning. Han finnes nemligen 
rundtomkring ishafvets kuster, sa langt som land räcker. På 
Spetsbergen, hvarest ingen annan fogel af denna ordning trifves, 
är han till och med mycket allmän. I Sveriges nordliga delar 
har han sitt ständiga sommartillhall pa de höga, steniga och 
klippfulla snöfjellen ända upp öfver trädgränsen, der snart 
sagdt all vegetation upphört eller der den blott utgöres af 
några krypande, oansenliga småväxter. I dessa höga fjellre- 
gioner, hvarest ofta ganska ansenliga snömassor under hela 
sommaren äro hopade, trifves han förträffligt. Pa alla de snö- 


”) De enda tättingar, hvilka bebo lika nordliga trakter af jorden, äro Fringilla 
canescens på Grönland och Fringilla arctoa i Siberien. 


TÄTTINGAR. FJOL 


fjell, som författaren besökt i Herjeadalen, Jemtland och Lapp- 
land, hade han sina tillhall under häcktiden och uppehöll sig 
derstädes dels bland de ständigt qvarliggande snömassorna, 
dels bland stenar och klippor eller vid kanten af de större 
eller mindre pölar, som bildat sig af snövattnet. I vide- 
och björkregionerna syntes han aldrig till. Man kan säledes 
med fullt skäl påstå, att denna sparf är en äkta snöfogel, 
som under alla förhallanden icke trifves annat än 1 snö och 
kyla. Det torde förefalla mången bland våra läsare besynner- 
ligt, att en sparffogel, som i likhet med sina samslägtingar, 
dagligen är i behof af ganska mycken föda, skall kunna lif- 
nära sig 1 trakter, der vegetationen är 1 sa ytterlig grad torf- 
tig; men naturen har äfven här, liksom öfverallt, funnit tjenliga 
utvägar för befrämjandet af sina syftemaål. Vid de nyss omnämnda 
snövattenpölarna lefver nemligen 1 största ymnighet en liten 
mygga, som undergar sina förvandlingar 1 vattnet. Da hennes 
larver äro fullvuxna och skola undergå förpuppning uppkrypa 
de på vattenpölarnas bräddar eller på snön, som de stundom 
till milliontal betäcka. Dessa myggor, jemte åtskilliga andra 
insekter och smådjur, utgöra under sommaren snösparfvens 
vigtigaste närmgsmedel. Men denna föda är, sasom man lätt 
kan förstå, icke tillgänglig hela året om. Vid vinterns annal- 
kande, då insekterna upphöra att längre finnas, måste snö- 
sparfven derföre, liksom många andra foglar, hvilka om som- 
maren mest lefva af insekter, byta om diet och lemna sin fö- 
delsebygd, för att pa annat häll söka sitt uppehälle. Han lefver 
då af hvarjehanda frön och sädeskorn. Det är vanligen i Septem- 
ber som dessa foglar lemna sina sommartillhall, för att i stora 
skaror draga söderut. Till en början sträcka sig deras ströftag 
icke så synnerligen långt, utan det är först sednare på hösten 
eller under sjelfva vintern som de begifva sig till sydligare trakter. 
Man ser dem då ganska ofta i stora flockar på akrar och vä- 
gar i södra Sverige, och ett stort antal flyttar äfven vida längre, 
till Tyskland och södra Europa. Om vären i Mars eller April, 
alltefter årstidens beskaffenhet, vända de åter till sina nord- 
liga sommartillhåll, och hannarna begynna da att qvittra och 
sjunga. Baåde locktonen och sången låta ganska angenämt; 
den sednare har någon likhet med lärkans. 


Ja2 TÄTTINGAR. 


I förra delen af detta arbete hafva vi (sid. 284) i kort- 
het omnämnt, huru vissa djurarter, genom att under olika ärs- 
tider ombyta färgdrägt, erhållit ett skydd mot sina fiender. 
Snösparfven lemnar oss ett ytterligare och tillika ganska egen- 
domligt exempel härpå. Om vi nemligen jemföra denna fogels 
nyss beskrifna sommar- och vinterdrägter med hvarandra, så 
skola vi finna, att den förra är hvit och svart och att den 
sednare är fläckig af brunt och grått. Fogeln undergaår således 
ett färgombyte, som är väsendtligen olika med våra öfriga fog- 
lars, och om vi närmare efterforska anledningen härtill, så skola 
vi finna, att naturen, då hon valt detta medel för att skydda 
honom, just funnit det mest ändamålsenliga. Snösparfven har 
nemligen blifvit hvit och svart, då han om sommaren plockar 
insekter vid kanten af snödrifvorna på de höga fjellen, och 
brunfläckig, da han vintertiden söker sädeskorn och frön bland 
hästspillningen på de större farvägarna eller på de bara åaker- 
fläckarna i det södra slättlandet. Hans färgdrägt öfverens- 
stämmer sålunda i det närmaste alltid med färgen af den 
mark, på hvilken han vistas. 

Sitt bo bygger snösparfven vanligen i stenklyftor. Det 
är sammanfogadt af gräs och inuti fodradt med hår och fjä- 
drar. Åggen äro vanligen 5, till grundfärgen hvitaktiga och 
föröfrigt beströdda med grå och bruna fläckar, som stå tätare 
omkring den tjockare ändan. 


7:de familjen. Lärkor. 
Alaudideae. 


Lärkorna tillhöra, jemte härfogeln, den andra gruppen inom 

Fig. 70. tättingarnas ordning, eller de foglar, 
| som fatt namn af skrikfoglar (Clama- 
tores), och hvilkas gemensamma kän- 
netecken är, att tarsens baksida har 
flera tvärsömmar (fig. 60 a), förmedelst 
hvilka den är delad i flera plåtar. 
Härigenom skilja sig dessa foglar ifrån 
alla de föregaende, hvilka, såsom 
nämndt är, hafva tarsens baksida — från hälleden till 3 af 


2 


TÄTTINGAR. 00 


längden — beklädd af långa, baktill längsefter genom en söm 
förenade och alldeles hela plåtar. 

1. Det gifves visserligen åtskilliga foglar, äfven af första grup- 
pen, ” hvilka genom ett slags missbildning hafva tarsens baksida 
delad i 2 eller flera sköldar och, tillfölje deraf, få utseendet af att 
tillhöra samma grupp som lärkorna; men det är nästan endast hos 
yngre foglar, synnerligen af trastslägtet, som detta förmärkes, och 
vanligen bortväxa tvärsömmarna med tiden, så att tarssålan blif- 
ver helt slät. Hos sidensvansen, hvilken, såsom vi anmärkt, 
rättast torde böra hafva sim plats i närheten af lärkorna, visar sig 
dock denna missbildning, ifall man här får nyttja detta uttryck, 
oftare och bibehåller sig understundom under fogelns hela lifstid. 

Lärkorna hafva en temligen kort, nästan rak näbb samt 
de inre armpennorna betydligt längre än de öfriga, af hvilka 
sednare -de flesta äro i spetsen hjertlikt inskurna. Baktåns 
klo lång, starkt utvecklad och nästan rak. Fjäderklädnaden 
temligen fast; bakhufvudets fjädrar förlängda, bildande en verk- 
lig eller skenbar tofs. 

Af denna familj eger vår fauna blott ett enda slägte, in- 
nefattande några fa arter, hvilka äro flyttfoglar, sällan stryk- 
foglar. De vistas mest på öppna platser, såsom odlade fält 
och hedar, samt lifnära sig af hvarjehanda växtfrön och 
insekter. 

De bygga temligen konstlösa bon på marken. Hannarna 
sjunga flitigt och höja sig dervid med sväfvande eller fladdrande 
vingar mer eller mindre högt i luften. 


Lärk-slägtet (Alauda LINN.). 


Näbben kortare än hufvudet, vid roten knappt högre än 
bred, föröfrigt nästan trind eller svagt hoptryckt, utan någon 
tydlig inskärning bakom öfverkäkspetsen; näsborrarna ofvan 
till hälften täckta af en hvälfd hud och dessutom dolda af 
framåtliggande i spetsen borstartade småfjädrar. Vingarna 
länga; 1:sta handpennan mycket kort och smal, den 3:dje eller 
4:de längst; de inre armpennorna betydligt längre än de yttre, 
dock icke så långa, som de längsta handpennorna; de flesta 
armpennorna, äfvensom 2 eller 3 af handpennorna i spetsen 

Zool. II. Foglar. 23 


Jo4 TÄTTINGAR. 


hjertlikt urringade. Stjerten af medelmåttig längd, stundom 
kort, i spetsen vanligen något klufven. Tarsens baksida med 
ö—7 tvärsömmar, utom nägra andra dylika, tättstående nedvid 
baktaån. — Könen ganska lika till färgteckningen och ungarna 
föga olika de gamla. 

Lärkorna hafva vid ett flygtigt betraktande och på afstånd 
en ej obetydlig likhet med piplärkorna (se sid. 202); men deras 
kroppsbyggnad är mera stark och undersätsig. De bebo de 
flesta länder i den gamla verlden och äro synnerligen talrika 
i södra Afrika. De kalla delarna af Nordamerika tillhöra de 
äfven. Såsom vi redan antydt, utgöra fält, slätter och hedar 
deras förnämsta vistelseort. Här uppehålla de sig mest på 
marken, der de löpa omkring med skiftesvis rörda fötter liksom 
hönsfoglarna. Med markens färg har deras fjäderklädnad en 
så öfverraskande likhet, att de derigenom i de flesta fall undga 
sina fienders uppmärksamhet, synnerligen som de äfven vid på- 
kommande fara hafva den egna vanan att trycka sig intill 
marken liksom rapphönsen och åtskilliga andra foglar. 

Mest kända äro lärkorna för sin vackra, omvexlande säng, 
som de låta höra dels då de hvila på marken, dels och 
isynnerhet under en särskildt för sången företagen, egendom- 
lig flygt. 


I. Vanliga Lärkan eller Sånglärkan (Alauda arvensis 
LINN.). Med undantag af det hvitaktiga underlifvet nästan 
helt och hållet fläckig af rostgrått och svartbrunt; den yttersta 
stjertpennan utvändigt öfver midten, den derpå följande blott 
i ytterfanet och spetsen hvit. — Längd 71 tum. 

Hufvudets hjessfjädrar kunna hos sänglärkan uppresas till 
en tofs, hvilken dock icke synes när fjädrarna äro nedfällda. 
Stjerten är temligen starkt klufven 1 spetsen. Första hand- 
pennan helt liten; 2—4 sinsemellan nästan lika långa. Bak- 
tåns klo något litet böjd. 

Alla öfre kroppsdelar fläckiga af rostgratt och svartbrunt. 
Öfver hvardera ögat ett ljust band. Halsen och frambröstet 
med mörka fläckar; hela det öfriga underlifvet hvitaktigt med 
svag, gul anstrykning. De långa innersta armpennorna inåt 


TÄTTINGAR. JD 


svartbruna, derefter starkt rostbruna och ytterst i spetsen samt 
kanterna gråhvita; de öfriga vingpennorna svartbruna, smalt 


EUS TLS 


Vanliga Lärkan. 


ljuskantade. Stjertpennorna svartaktiga, den yttersta från ro- 
ten utvändigt och snedt öfver midten rent hvit; den följande med 
hvitt ytterfan; de två mellersta med breda rostgråa kanter. 
Näbben blek, ofvan mörkare. Fötterna brungula. Iris brun. 


I vinterdrägten äro fjädrarna rundade, med breda, rödgraa 
kanter, hvilka dock inom kort bortnötas, så att fjädrarna blifva 
spetsiga och förlora det rödaktiga utseendet. 

Ungarna hafva breda, trubbiga, gråkantade ryggfjädrar. 

Lärkan är en af de allmännast förekommande småfog- 
lar. Hon har en mycket vidsträckt geografisk utbredning, 
i det att hon icke blott bebor hela Europa, utan äfven en stor 
del af Asien. Under vintern finnes hon dessutom till stor myc- 
kenhet i norra Afrika. Inom Sverige har hon sitt stamhaåll 
och fortplantar sig öfverallt, der åkerbruk idkas, men är dock 
mest allmän i de mellersta och södra provinserna. Samma 
förhållande är det äfven i Norrige och Finland. Såsom flytt- 


3256 TÄTTINGAR. 


fogel anländer hon mycket tidigt om våren, medan ännu snö 
betäcker större delen af marken, och hon flyttar bort sent om 
hösten. Öfver hufvud taget är hon den första flyttfogel, som 
anländer, och det händer icke sällan att en eller annan individ 
dröjer sig qvar hela vintern i de södra delarna af landet. 
Eljest begifva sig de flesta till södra Europa och norra Afrika 
för att öfvervintra. 

Lärkan har, öfverallt der hon finnes, sitt förnämsta stam- 
håll på odlade fält eller på öppna, gräsbevuxna platser. Här 
är hon från sin tidiga ankomst om våren till den sena hösten, 
då hon lemnar oss, i en liflig verksamhet, och hennes raska, 
drillande säng är 1 hög grad egnad att skingra enformigheten 
i de trakter, som äro i saknad af skogens behag och omvex- 
ling. Hon helsas också med glädje af ung och gammal, när 
hon kommer åter till fädernejorden, och få äro väl de, som 
icke erfara ett angenämt intryck, då de första gängen om vå- 
ren få höra hennes muntra qväde från den blåa rymden. Det 
är, såsom man också ofta har sagt, oskuldens och glädjens 
fromma, jublande visa, som, enkel, hjertlig och barnslig, utgör 
en vänlig morgonhelsning från den gryende våren och ett kärt 
budskap, att ett nytt lif åter börjat vakna i naturen. Men 
lärkan är dock icke alltid att betrakta såsom en säker bud- 
bärerska om vårens ankomst. Hon låter stundom, åtminstone 
i södra Sverige, höra sig redan i början af Februari, då ännu 
ett par manader med köld och snö kunna återstå, innan naturen 
vaknar ur sin vinterdvala. 

Om varen och sedan under hela fortplantningstiden sjunga 
lärkorna flitigast. Under högsommaren hör man dem mindre 
ofta och emot hösten, i slutet af Augusti, tystna de merändels 
helt och hållet. De börja då att slå sig tillsammans i mer 
eller mindre stora och spridda flockar, som draga omkring på 
fälten och sedermera efter hand lemna landet. Detta in- 
träffar dock i södra Sverige ganska sent eller först vid vin- 
terns annalkande. 

Ehuru icke lärkhonorna sakna förmågan att sjunga, är det 
dock i allmänhet endast hannarna, som lata höra sig. Stun- 
dom sjunga de på marken, vanligen sittande på en sten eller 


TÄTTINGAR. OMM 


tufva; men i de flesta fall stiga de högt upp i luften med ut- 
bredd stjert, hastigt rörda vingar och under en oafbruten, lif- 
ligt drillande sång samt sänka sig derefter under en stilla, 
sväfvande flygt tillbaka till marken. — I det föregående hafva 
vi sett, att flera sma sangfoglar under fortplantningstiden, ensamt 
för sångens skull, företaga dylika utflygter, men ingen ibland 
dem öfverträffar lärkorna i detta hänseende. Ty då dessa 
drillande höja sig upp i rymden, sker det med en flygfärdighet, 
som knappast har sitt motstycke inom fogelverlden, och det 
är således icke blott deras sång, som är egnad att väcka vår 
beundran, utan äfven deras egendomliga flygförmåga. Genom 
båda dessa egenskaper i förening är det just som lärkorna, 
mer än nagra andra foglar, bidraga att sprida hf och trefnad 
på det skoglösa, enformiga slättlandet. 

Lärkan är en öfvervägande nyttig fogel, emedan hon på 
akrarna bortplockar en stor mängd ogräsfrön af alla slag. Om 
sommaren lefver hon äfven till väsendtlig del af insekter och 
uppföder dermed sina späda ungar. Man har saledes tillräck- 
lig anledning att skydda henne, hvarhelst hon förekommer "). 

Sitt bo har lärkan på marken i någon fördjupning bland 
säden eller gräset. Det är sammanfogadt utan någon särdeles 
konstfärdighet af torra grässtran och här. Åggen äro vanli- 
gen 4 a Db, till färgen graaktiga och brunfläckiga. I det södra 
Sverige lägger hon merändels 2 kullar årligen. 


1. Till färgteckningen nära lik sänglärkan är 


Tofslärkan (Alauda cristata LINN.). Öfvan rostgråaktig med 
svartaktiga fläckar; stjerten kort, utan något rent hvitt; hjessan med 
en smal fjädertofs. — Längd öfver 73 tum. 

Denna lärka liknar den föregående, men har kortare, knappt 
klufven stjert, längre näbb, en smal tofs på hjessan, som, då han 
nedlägges, skjuter ut bakom nacken, samt saknar den rena, hvita 
färgen på de yttre stjertpennorna. 

Tofslärkan tillhör egentligen mellersta och södra Europa samt 
norra Afrika. Dessutom förekommer hon äfven i en stor del 


”) Det barbariska, i en råare tid tillkomna bruket, att den första lärka, som 
om varen skjöts och upplemnades på Stockholms Slott, blef betald med 
en dukat, har numera, såsom bättre är, alldeles upphört. 


358 TÄTTINGAR. 


af Asien. Hos oss hafva blott ett mindre antal exemplar hitintills 
blifvit tillvaratagna, nemligen, så vidt vi veta, 4 i Skåne och ett 
vid Upsala. Hon torde, tillfölje deraf, knappast böra räknas till 
vår fauna. I Finland har hon, enligt M. Vv. WRIGHT blott en enda 
gång blifvit funnen, vid Helsingfors d. 24 Mars 1851. — Der hon 
finnes, är hon en stann- och strykfogel. Mest lärer hon uppehålla 
sig 1 sandiga, jemna trakter samt träffas ofta på vägar och vid 
gårdar, isynnerhet der hästspillning finnes. Hennes sång lärer 
vara ganska vacker. 


2. Trädlärkan (Alauda arborea LINN.). Ofvan fläckig af 
svartbrunt och rostgrått; inunder hvitaktig, med rostgul anstryk- 
mng och svarta fläckar på strupsidorna och framhalsen; hand- 
täckfjädrarna svarta med hvita spetsar; den yttersta stjertpen- 
nan mot spetsen utåt grå, de tre följande med en hvit fläck 
i spetsen; hjesstofsen tydlig. — Längd något öfver 6 tum. 

Namn: Skogslärka. 

Trädlärkan skiljes lätt från sänglärkan på den mera ut- 
stående nacktofsen, på den mera undersätsiga kroppsbyggnaden, 
den korta stjerten, de hvita fläckarna på vingen och på stjert- 
pennornas färgteckning. 

Ofvan är hela fogeln fläckig af svartbrunt och rostgrått. 
Ofvanför hvardera ögat löper ända emot nacken ett hvitaktigt 
band. Öfvergumpen rostgra. Undre kroppsdelarna hvitaktiga 
med mer eller mindre rostgul anstrykning; halsen och bröstet 
med mörka längdfläckar; strupen hvitaktig, på sidorna begrän- 
sad af ett fran näbbroten nedlöpande mörkt band. Vingpen- 
norna svartbruna och mer eller mindre kantade med hvitaktigt; 
handpennornas täckfjädrar med breda hvita spetsar och hvit : 
rotfläck; en hvit fläck star äfven på vingkanten. Stjertpen- 
norna svartaktiga; den yttersta snedtöfver spetsen samt utvän- 
digt ljusgråa; de tre (eller 2) följande med en hvit fläck midt 
i spetsen; de 2 mellersta med breda rostgråa kanter. Näbben 
mörk, mot roten blek. Fötterna grågula. TIris brun. 

Ungarna, som likna sånglärkans, igenkännas ibland annat 
ganska lätt på stjertens färgteckning. 

Trädlärkan förekommer nästan öfver hela Europa, men 
blifver österut allt mer och mer sällsynt. Till Mindre Asien 


TÄTTINGAR. 309 


och norra Afrika kommer hon om vintern. Hos oss är hon” 
under sommaren allmän 1 de södra och mellersta provinsernas 
skogiga delar; men mot norden går hon icke så långt som sång- 
lärkan. Hon har knappast blifvit funnen nordligare än vid 
Gefle och upphör således att längre finnas vid omkring den 
6l:sta nordliga breddgraden. I Finland visar hon sig årligen 
vid Helsingfors och förekommer häckande i Abo län. I Norrige 
synes hon vara lika allmän och hafva ungefär samma utbred- 
ning som hos oss. 

Trädlärkan är mera skogs- än fältfogel; men hon träffas 
dock icke i täta, slutna skogar, utan har mest sitt tillhaäll i 
sådana, som äro mera glesställda eller innesluta öppna fält 
och kalhvggen. Här vistas hon än i träden, än på marken, 
der hon löper omkring liksom sånglärkan. Om våren anländer 
hon ganska tidigt från sina vinterstationer och ses då i små, 
glesa flockar på fält och gärdesbackar, der snön smält undan. 
Om hösten, i September, då hon drager sig mot söder, träffas 
hon äfven familjevis eller i mindre flockar. 

På marken rör sig trädlärkan, såsom nämndt är, ganska 
snabbt och har äfven en lätt och temligen uthållande flygt. 
Om dagen är hon i ständig verksamhet och ses dessutom icke 
sällan flyga omkring under de ljusa sommarnätterna, synner- 
ligen under fortplantningstiden, då man ofta, äfven under nämnde 
tid af dygnet, får höra hannens lätt igenkänliga sång och lock- 
ljud. Då han sjunger sitter han vanligen i någon trädtopp, 
men köjer sig äfven dervid temligen högt i luften med utbredd 
stjert och fladdrande eller sväfvande vingar liksom sänglärkan. 
Sjelfva sången är visserligen hvarken så rask eller uthållande 
som denna sednares, men den består af rena, milda toner och 
ljuder särdeles behagligt i skogen. Locktonen kan uttryckas 
med lyly eller lylyi; dlidli eller dideldidel. 

Hvarjehanda slags växtfrön och insekter utgöra äfven 
denna lärkas näringsmedel. Af de förra lefver hon till huf- 
vudsaklig del om hösten och varen, af de sednare om somma- 
ren. Ungarna uppfödas helt och hållet med insekter. Hon kan, 
liksom sånglärkan, hållas för uteslutande eller öfvervägande 
nyttig och bör således skyddas, hvarhelst hon förekommer. 


360 TÄTTINGAR. 


Sitt bo tillrustar hon på marken bland gräset eller un- 
der någon buske af torrt gräs, mossa, här 0. s. v. Åggen äro 
4—6, hvitgraa med brunaktiga fläckar, som vanligen stå tätast 
omkring den tjockare ändan. 


3. Berg- eller Sandlärkan (Alauda alpestris LINN.). Ofvan 
rödgrå, under hvitaktig; ögonbrynen och öfre delen af stru- 
pen ljusgula; ett band under hvardera ögat och en stor tvär- 
fläck på mäidten af strupen svarta. — Längd något öfver 
7 tum. 

Hannen 1 sommardrägt. Strupen, halssidorna, pannans 
främre del samt ett band öfver och bakom ögonen gula; bakom 
det gula på pannan ett bredt, svart tvärband, med på sidorna 
något längre svarta fjädrar, hvilka bakom hvardera ögat bilda 
en liten tofs; från näbbroten löper under hvardera ögat ett 
svart band, som utvidgar sig på sidorna bakåt; näsborrarnas 
borstlika täckfjädrar svarta. På strupen (eller kräfvan) står 
en större svart tvärfläck. Ryggen, skuldrorna och öfvergum- 
pen brun- eller rödgråa, den förstnämnde svagt mörkfläckig. 
Bröstet, buken och undre stjerttäckarna hvita; bröstet på si- 
dorna gråaktigt, dess nedre del med gulbrunaktig anstrykning 
och mörka spolfläckar. Vingpennorna och deras täckfjädrar 
mörkbruna, mer eller mindre ljuskantade. Stjertens 2 mellersta 
pennor gråa; de öfriga svarta; den yttersta i utfanet hvit; den 
derpå följande med en smal, hvit kant utåt. Näbben och föt- 
terna svartaktiga. 

Honan liknar hannen, men är något mindre och har ore- 
nare färger. ' 

I vinterdrägten blifva, såsom vanligt, de rena färgerna till 
större eller mindre del dolda af de gråaktiga fjäderkanterna. 

lngarna i nästdrägt äro ofvan svartaktiga med en smuts- 
hvit, trekantig fläck i spetsen af hvarje fjäder; kroppen under 
hvit; strupen gra, svartblandad, öfverst gulaktig; näbben och 
fötterna graaktiga. SUNDEV. 

Sandlärkan har, såväl i afseende på vistelseort som lefnads- 
sätt, en ganska nära öfverensstämmelse med snösparfven (se 
sid. 349). Liksom denne, bebor hon om sommaren endast den 


TÄTTINGAR. 361 


högre norden, mest utmed Ishafvets kuster. I Asien, Ryss- 
land och Nordamerika är hon ganska allmän; men på Spets- 
bergen finnes hon icke. Inom Skandinavien var hon egentligen 
icke känd förrän 1837, då Prof. S. LoVÉN fann henne i Fin- 
marken. I sednare tider har hon emellertid funnits häckande 
på åtskilliga snöfjell i Lappland, och dessutom har hon under 
flyttningstiderna eller under vintern mångfaldiga gånger blifvit 
sedd och skjuten i mellersta och södra Sverige. Den 12 Ja- 
nuari innevarande ar sag författaren tvenne stycken i trakten 
af Motala. Vanligen lefva de under vintern tillsammans med snö- 
sparfven, stundom dock för sig sjelfva, parvis, i små sällskaper 
eller i mindre flockar. Tidigt om våren vända de tillbaka till sina 
nordliga hem, der de redan i slutet af Maj eller i början af 
Juni begynna sin fortplantning. Under ströftågen ses de stun- 
dom äfven i Tyskland och Danmark. I Finland hafva de 
samma utbredning som hos oss. 


Sandlärkans födoämnen torde vara lika med snösparfvens. 
Man påstår, att hon helst, äfven under flyttningstiderna och 
da marken är snöbetäckt, skulle uppehålla sig i sandiga trak- 
ter "); men att hon tillika slår ned på till och med styf ler- 
Jord, kan författaren af egen erfarenhet intyga. 


Hennes sång lärer vara mindre utmärkt. Hon låter höra 
den dels då hon sitter på marken, dels då hon flyger. 


Sitt bo bygger hon på marken bland lafvar och mossa. 
Det är sammansatt af gräs och invändigt fodradt med vide-, 
ull samt något renhår "+). Åggen synas variera saväl till stor- 
lek som grundfärg. Denna sednare kan nemligen vara gul, grå- 
gul eller gröngul. Föröfrigt äro äggen tecknade med talrika 
mörka punkter och stundom med hårstreck. 


”) Vid islossningen i början af Maj är hon anmärkt flera år å rad på sand- 
reflarna utanför Hudiksvall af Mag:r J. A. WISTRÖM. 

”) Ett dylikt bo förvaras på Riksmuseum, dit det blifvit skänkt från Ostfin- 
marken af Prosten SOMMERFELT. 


362 TÄTTINGAR. 


3:de Familjen. Härfoglar. 
Upupidee. 


Såsom vi redan sid. 352 omnämnt, tillhöra äfven dessa foglar, 
liksom lärkorna, den andra gruppen inom tättingarnas ordning, 
eller skrikfoglarna, hvilka igenkännas derpå, att tarsens bak- 
sida är delad i flera plåtar. Från lärkorna skilja sig härfog- 
larna hufvudsakligen genom den långa, smala och något nedåt 
böjda näbben, samt genom armpennorna, hvilka sinsemellan äro 
ungefär af samma längd och i spetsen knappt inskurna. Bak- 
tåns klo är nästan rät, liksom hos lärkorna. Hufvudets fjädrar 
bilda en mycket hög och stor tofs. 

Denna familj är fattig på arter. De vistas i skogs- och 
busktrakter, hafva vanligen sina bon uti ihåliga träd eller i 
murar, klippor 0. s. v. och lefva till hufvudsaklig del af insekter. 


Härfogel-slägtet (Upupa LINN.). 


Näbben ganska lång, smal och något nedåt böjd, med in- 
vändigt platta käkar; näsborrarna nära intill näbbroten, små 
och nakna. Vingarna breda, temligen stora och afrundade; 
I:sta handpennan kort, men mycket längre än handtäckfjä- 
drarna. Stjerten, af medelmåttig längd, är i spetsen tvär och 
består endast af 10 pennor. Fötterna korta, temligen starka; 
tarsens baksida försedd med en rad af 8 åa 9 sköldar; klorna 
korta, de främre något litet böjda, den bakre, som är längst, 
nästan rak. Fjäderklädnaden mjuk; hjessans fjädrar mycket 
långa, kunna uppresas till en hög, solfjäderformig kam eller 
tofs. — De båda könen äro lika tecknade, och ungarna föga 
olika de gamla. 

Anm. Härfoglarna hafva en mycket kort, i en fördjupning vid 
näbbroten orörligt fastsittande tunga, och de äro de enda af våra 
till denna ordning hörande foglar, som sakna sångmuskelapparat 
(se sid. 31). 

Härfoglarna äro af medelmåttig storlek. De lefva mest 
parvis eller ensliga, stundom familjevis, äro skygga och för- 
sigtiga samt vistas mera på marken än i träden. Den egentliga 
skogen tillhöra de icke, utan uppehålla sig mest i hagmarker, 


TÄTTINGAR. 363 


fuktiga skogsängar och på sådana ställen, der boskapen betar. 
Någon verklig sång, efter vårt vanliga uppfattningssätt, hafva 
de icke; men under fortplantningstiden låta de höra egendom- 
liga starka ljud, som hafva sin motsvarighet it. ex. orrens och 
beckasinernas spel. Författaren har sig icke bekant om här- 
foglarna låta höra dessa läten äfven under andra tider af året. 
Hos oss finnes blott en enda art och denna är flyttfogel. 
1. Härfogeln (Upupa Epops LINN.). HRödaktigt grågul; 
vingarna och stjerten svarta med hvita tvärband; hufvudets 
fjäderkam bestående af rostgula, svartspetsade fjädrar. — 
Längd omkring 11 tum. 
Namn: Skån. Popp; Hall. Oäringsfogel; Norr. Herfugl. 
Hannen. Längs midten af hjessan sta 2 rader rostgula 
fjädrar, med sma- Fig. 72. 
lare afrundade svar- 
ta ändar; dessa fjä- 
drar = blifva från 
pannan uppåt mid- 
ten af hjessan allt 
längre och längre, 
men aftaga deref- 
ter småningom i 
längd och försvinna 
slutligen bland nac- 
kens fjädrar; van- 
ligen ligga de bakut 
öfver hvarandra 
och bilda då en 
läng,  tillspetsad 
tofs, men kunna 
äfven uppresas och 
utbredas likt en 
solfjäder; de flesta 
af dessa fjädrar 
äro hvitaktiga bak- 
om den svarta spet- 
sen. Hufvudet, hela halsen, bröstet och framryggen rödaktigt 


Härfogel. 


3604 TÄTTINGAR. 


gragula. Den öfriga delen af ryggen, skuldrorna och vingarna 
svarta med hvita eller gulaktigt hvita tvärband. Af vingarnas 
hvita tvärband står blott ett enda öfver handpennorna, men 4 
öfver armpennorna. Öfvergumpen hvit, äfvenså magen, men 
denne sednare är tecknad med mörka längdstreck. Stjerten 
svart med ett bredt, hvitt, bägböjdt tvärband. Näbben till 
större delen svartaktig. Fötterna gråa. Iris brun. 

Honan är nagot mindre än hannen, samt har något mat- 
tare färger och kortare fjäderkam. 

Ungarna likna de gamla, men hafva orenare färger och 
kortare, mera rak näbb. 

Härfogeln, som genom sin konstiga hufvudprydnad och 
brokiga färgdrägt samt genom sitt egendomliga läte adragit sig 
så mycken uppmärksamhet, finnes i de flesta europeiska länder 
och har äfven en ganska vidsträckt utbredning i Asien och 
norra Afrika. Hos oss är han ingenstädes allmän, men före- 
kommer dock på åtskilliga ställen, synnerligen i de södra och 
mellersta delarna af landet. I flera trakter af Skåne häckar 
han årligen; på Öland har författaren sett honom vid Isgärde 
söder om Borgholm, och, enligt Jägm. HJ. SEGERDAHL, skall 
han finnas äfven i de norra delarna af ön; på Gottland lärer 
han vara sällsynt; i Södermanland har han blifvit anträffad på 
Mörkö, i trakten af Trosa och vid Åker "); vid Stockholm, 
Upsala och Westeras har han äfven blifvit sedd och skjuten. 
Längre norrut hafva dessutom enstaka individer blifvit an- 
märkta, t. o. m. i Ostfinmarken; men man torde dock kunna 
anse, att denna fogels nordliga gräns föga öfverstiger den 60:de 
nordl. breddgraden. Samma utbredning synes han äfven hafva 
i Norrige. I Finland är han ytterst sällsynt, om han ens före- 
kommer derstädes. 

Hos oss finnes denna sällsamma fogel endast om somma- 
ren. Den kalla årstiden tillbringar han i södra Europa eller 
i norra Afrika. I September lemnar han oss och i början af 
Maj, stundom äfven tidigare, ser man honom åter vid sina 
gamla häckplatser. Man har dock anmärkt, att han emellanåt 


”) Här fann författaren honom 1847. 


TÄTTINGAR. 3265 


ombyter vistelseort och icke gerna uppehåller sig flera är å 
rad 1 en och samma trakt. Detta torde likväl hafva sin för- 
nämsta grund i hagmarkernas afröjning och i de förändringar, 
som de för beteskreaturen afsedda trakterna ofta underga. 
Såsom vi redan anmärkt, bebor han nemligen icke den stora, 
slutna skogen, utan har mest sitt tillhåll i sådana trakter, der 
glesa träd äro blandade med buskar. Oftast har författaren 
funnit honom i kärraktiga betesmarker eller i sidländta, med 
löfträd och buskar bevuxna ängsmarker. Der skogen utgöres 
endast af barrträd trifves han icke rätt väl. Han uppehåller 
sig, såsom nämndt är, mest på marken, hvarest han än spat- 
serar omkring liksom en del kråkfoglar, än löper och springer 
liksom hönsfoglarna. Då han blifver uppjagad och skrämd 
tager han 1 de flesta fall sin tillflykt i träden. 

Till skaplynnet är härfogeln skygg och lättskrämd, men 
tyckes vara mera djerf då han sitter i träden, än då han vi- 
stas på marken. I trakter der han, såsom t. ex. förhållandet 
är på Öland, ofta ser menniskor och i allmänhet icke är utsatt 
för någon förföljelse, försvinner till en del hans naturliga skygg- 
het, och man kan stundom gå honom helt nära innan han be- 
gifver sig på flykten. För rofloglar bär han en stor fruktan 
och trycker sig mot marken, med utbredda vingar och stjert 
samt uppåt riktad näbb, då han plötsligt blifver utsatt för 
deras förföljelser, och, genom att orörligt bibehålla denna ställ- 
ning, undgår han också ganska ofta hela deras uppmärksamhet 
eller förvillar dem. Hans flygt är temligen lätt, men ojemn 
och sker med vexelvis sväfvande eller fladdrande vingar. Han 
liknar dervid på afstånd och vid hastigt påseende en nötskrika 
eller brokig hackspett. 

Härfogelns sang eller spel, hvilket man än vill kalla det, 
höres temligen långt och kan uttryckas med: upp upp upp! 
upp upp upp! Men han frambringar det starkare och svagare, 
så att man stundom kan tycka sig höra det mycket längt bort, 
fastän fogeln sitter helt nära. Ofta flyttar han sig omärkligt 
undan fran ett ställe till ett annat, så att man inom en kort 
stund kan få höra honom från flera olika håll. Prof. SUNDE- 
VALL tycker sig hafva funnit nagon likhet mellan hans läte 


366 TÄTTINGAR. 


och bullret af årorna i en ökstock, som ros något hastigt; men 
framlidne Hofjägm. J. AF STRÖMS uppfattning deraf är annor- 
lunda och till alla delar öfverensstämmande med författarens. 
Han säger nemligen uti inledningen till sin lilla afhandling om 
de svenska foglarna: »Första gången jag hörde Härfogeln ropa, 
trodde jag att det var en hund som skällde på långt afstånd». 
Det finnes äfven en annan fogel, som har ett liknande läte, nemli- 
gen perlugglan (Strix Tengmalmi); men har man blott en gång 
hört båda dessa foglar, är det likväl sedermera temligen lätt, 
att vid hvarje tillfälle afgöra hvilken utaf dem man har för sig. 


Såsom vi redan antydt, utgöres härfogelns föda mest af 
insekter och dessas afföda. Men han tillgriper äfven med be- 
gärlighet maskar, sniglar, snäckor och andra dylika smådjur. 
Dessa hemtar han nästan uteslutande på marken, vanligen på 
fuktiga ställen, bland multnade löf och annat skogsaffall eller 
i kreaturens spillning, hvarest en hel mängd insekter pläga 
samla sig. Den långa näbben kommer honom dervid väl till 
pass; men den upphemtade födan slukar han icke genast, lik- 
som de flesta andra foglar, utan kastar först upp densamma 
i luften för att sedermera lata den nedfalla i det öppnade 
gapet. Detta har man iakttagit hos individer, som hållits i 
fångenskap. 

Sitt bo har härfogeln merändels uti ihåliga träd eller i 
hål i stengärdesgårdar, murar och klippor. Det består blott 
af en enkel bale af gödsel, multnad ved, nägra grässtrån, fjä- 
drar och mossa. Åggen äro 4—6, aflänga och af en rödgrå- 
aktig färg, utan fläckar. Efter omkring 16 dagar utkläckas 
ungarna, som tillföras föda af båda föräldrarna. 


Oaktadt härfogeln i allmänhet visar sig ren och putsad, 
gifves det dock få foglar, som hafva så snuskiga och osnygga 
bon; ty, utom den gödsel, som han använder såsom byggnads- 
material, låter han äfven ungarnes exkrementer qvarligga, 
hvarigenom hela boet förpestas. Härtill bidrager likväl äfven 
i betydlig mån den stinkande och illaluktande afsöndringen 
från ungarnas gumpskörtel, hvilken afsöndring dock alldeles upp- 
hör sedan de blifvit fullvuxna. 


2 


TÄTTINGAR. 267 


Härfogeln blifver, isynnerhet om han fangas såsom ung, 
mycket tam och tillgifven sin vårdare. Han gör ingen skada 
i skog eller mark, utan kan tvärtom anses såsom en derstädes 
öfvervägande nyttig fogel, emedan han, såsom vi redan omtalat, 
bortplockar en mängd insekter, larver och sniglar, som äro 
skadliga för växterna. 


9:de familjen. Svalor. 


Hirundinide. 


Svalorna bilda, enligt vår indelning af fogelklassen, den 
andra underafdelningen inom tättingsordningen. De skilja sig 
lätt ifrån alla andra tättingar på de långa vingarna, som äro 
10 gånger längre än tarsarna, samt på de korta fötterna. Det 
är egentligen handpennorna, som uppnått en sådan ovanlig 
längd; armpennorna äro deremot icke längre än hos andra 
tättingar. De förra äro till antalet endast 9, fullständigt ut- 
vecklade, den 10:de (eller rättare den 1:sta) saknas ofta eller 
är endast helt kort och oansenlig. Fötterna och tårna äro 
till sin bildning lika med de föregående foglarnes, men helt 
korta, så att de icke äro rätt tjenliga för rörelse på marken. 
Utom genom dessa kännetecken, igenkännas äfven svalorna på 
den svaga och korta näbben, som saknar borsthar vid munvi- 
karna, samt på det mycket breda gapet. 

Svalorna tillbringa sin mesta tid flygande i luften och 
tillgripa under flygten sida födoämnen. För ett sådant lef- 
nadssätt har också, såsom vi sett, hela deras organisation 
på det mest ändamålsenliga sätt blifvit afpassad. <Säker- 
ligen har hvar och en af våra läsare bemärkt huru dessa 
foglar i vida kretsar svänga om 1 luften och således äf- 
ven varit i tillfälle att beundra deras utomordentliga flyg- 
skicklighet. Man skulle dervid, för att dömma efter deras 
rörelser, lätt kunna tro, att denna deras ringdans i luften sna- 
rare vore en munter lek, än ett företag i nyttigt ändamal; 
men så är dock i de flesta fall icke förhållandet. Det är van- 
ligen endast under parningstiden och då de nyss utflugna un- 
garna uppöfva sina vingar, som de lekande förfölja hvarandra. 


368 TÄTTINGAR. 


Eljest är deras färd i rymden ingenting annat än en ifrig jagt 
efter insekter, hvilka de med utspärradt gap förfölja och fånga. 
Under dessa jagter ser man dem derföre än högt i luften, än 
nära marken eller vattenytan, än omkring hustaken eller träd- 
topparna, alltefter som insekterna flygande uppehålla sig på 
det ena eller andra stället. De ega i vingarna en betydlig 
muskelkraft, hvarigenom de med en beundransvärd uthållighet 
kunna flyga omkring under största delen af de långa sommar- 
dagarna, för att söka sin föda, och hvarigenom de, när hösten 
kommer och tjenliga närimgsmedel börja att saknas, med lätthet 
kunna förflytta sig från sina nordliga hemvist, för att öfver- 
vintra i blidare luftstreck, hvarest insekterna äro 1 liflig 
verksamhet. Man antager, på goda skäl, att en svala under 
loppet af ett enda dygn skall kunna tillryggalägga en vägsträcka 
af närmare 200 mil, och således under denna korta tid kunna 
förflytta sig från södra Sverige ända till Algier. 

1. Oaktadt det numera är en känd sak, att svalorna här 
norden, i likhet med de flesta andra imsektätande foglar, flytta bort 
till varmare länder under den kalla årstiden, finnes det dock, märk- 
värdigt nog, flera, äfven så kallade bildade personer här i landet, 
hvilka ännu envist vidhålla den gamla, dumma folktron att dessa 
foglar skulle tillbringa vintern på sjöbotten bland dy och örja. Det 
är af denna Sälens som äfven vi med några ord vilja vidröra 
detta ämne, hvilket i annat fall helst hade lemnbits ät glömskan. 

Sedan tid efter annan åtskilliga skrifvelser ingått till K. Veten- 
skaps-Akademien angående s. k. svalor, som i ett tillstånd af dvala 
blifvit upptagna från sjöbotten och ånyo blifvit bragta till lif, ut- 
fästade 'intendenterna vid nämnde Akademi under några års tid pre- 
mier för dylika, under isen eller vintertiden i vattnet uppfångade 
svalor. Att några svalor derefter icke skulle erhållas var naturligt- 
vis lätt att förutse, och derföre hoppades man nu att den gamla 
fördomen skulle vika undan för sanningen. Men detta skedde lik- 
väl icke. Orsaken härtill har man velat finna uti det ”tvekande 
och osäkra”, som röjde sig i de uppgifna motiverna till premierna”), 
hvilka dessutom ansågos vara så låga, att, om än svalor kunde 
hafva erhållits, omkostnaderna derför helt säkert skulle hafva öfver- 
stigit premierna, synnerligen om man vidtagit några särskilda anstalter 
för svalornas uppfångande. Hade man varit fullt säker om, att inga 


”) Se Nirsson Skand. Fauna, Fogl. sid. 259. 


TÄTTINGAR. 3269 


svalor kunde finnas, tycktes det att man såsom premier gerna kunde 
hafva utfästat några hundrade eller några tusende riksdaler i 
stället för 30, som nu voro den högsta belöningen. Författa- 
ren känner icke rätta anledningen härtill; men troligt är, att man 
icke genom utfästandet af några större penningesummor velat locka 
folket till ett så fåfängt och onyttigt arbete som att söka svalor 
under isen i kärr och sjöar. Hvad åter de förklarmgar angår, som 
stå att läsa i Ofversigten af K. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 
för 1849 och 1850 öfver uppfångade s. k. svalor, så vore de mer 
eller mindre egnade att skingra den gamla, inrotade villfarelsen. — 
Ingen har dock, så vidt vi förstå, behandlat detta ämne så väl och 
framdragit så klara bevis mot svalans vintersömn på sjöbotten som 
Prof. NILSSON. Han yttrar derom följande: ”Man skulle väl anse 
sig hafva skäl till den förmodan, att en så orimlig barnsaga, som 
den om svalors vinterdvala under isen på botten af dammar och 
kärr, numera icke blefve trodd eller på fullt allvar berättad, alldra- 
minst af någon, som i närvarande tid gjorde anspråk på naturhisto- 
riska kunskaper. Så förhåller det sig likväl icke; ännu söker man 
att genom missförstådda eller oredigt från lång tid tillbaka erimrade, 
eller kanske t. o. m. diktade händelser, leda nämnde orimlighet i 
bevis. Anmärkningsvärdt är dock, att alla de sagor, man derom 
berättar, har man hört som barn af mormor eller farmor, eller annan 
mycket trovärdig person, eller också hafva de tilldragit sig i ens 
egen barndom. Mellan händelsen och berättaren har alltid åtmin- 
stone ett fjerdedels, oftast mer än ett halft sekel förflutit. Det vill 
derföre synas, som om det vore absolut nödvändigt att se en hän- 
delse genom dimman af en lång tidrymd, för att deraf erhålla den 
behöriga illusionen. Händelsen berättad 1 sin sanna enkelhet från 
i går eller 1 förgår eller t. o. m. från sistförflutna åren, skulle utan 
allt tvifvel kunna förklaras, utan behof af ett dylikt underverk, som 
svalans vinterdvala bland halmen af ett tak, bland stenarna af en 
qvarndam eller på botten af ett tillfruset vatten. Det gifves vis- 
serligen många under i naturen, mänga fenomener, som fylla sinnet 
med häpnad och förvaning; men uppenbara orimligheter gifves det 
dock platt icke, — och sådan i högsta grad skulle dock svalornas 
vintersömn vara, isynnerhet under isen. Naturen gör ingenting för- 
gäfves; dess verk förråda mästarens vishet, dess handlingar röja den 
största ändamålsenlighet. Nu veta vi likväl, att af alla foglar ega 
svalorna den mest utbildade flygapparat och den mest uthållande 
flygt. Hvem kan föreställa sig att skaparen utrustat svalorna med 
dessa så starkt utbildade flygredskap och denna förmåga af uthål- 
lande fygt, för att mot den annalkande vintern, då alla andra 
imsektätande foglar, äfven de med korta, svaga vingar försedda, 
flyga undan till varmare zoner, låta dem ymkligt krypa ned i gyttjan 


Zool. II. Foglar. 24 


5370 TÄTTINGAR. 


bland grodor och vattenkryp, och der, skendöda och stelnade dölja 
sig tills våren återvänder! Någon har yttrat, att då menniskan vill 
dikta i skaparens stora plan, måste hon dikta ädelt eller ljuger hon 
påtagligt. Jag känner ingen fulare, orimligare dikt, än den ifråga- 
varande. Men icke nog härmed; den som har något begrepp om 
animala lifsfunktionerna och om vilkoren för deras utöfning, stöter 
här på flera uppenbara orimligheter. Alla foglar rugga (ömsa fjä- 
derbeklädnaden) åtminstone en gång om året. För att inom få 
veckor alstra så utomordentliga produkter, som hela fjädermassan 
sammantagen, fordras organismens hela ansträngning, en ökad dju- 
risk värma, lifskrafternas utomordentliga stegring. Ruggningen in- 
faller derföre, genom naturens visa inrättning, alltid på en årstid, 
då fogeln har största tillgång på närmgsmedel och då vitaliteten 
är stegrad till sin högsta kraft. Ja fera fogelarter, som under 
blidare himmel reguliert rugga 2:ne gånger om året, förmå icke, i 
värt oblidare klimat, rugga mer än en gång, af brist på tillräckligt 
uppstegrad vitalitet för denna, en så hög grad af ansträngning for- 
drande förrättning. Och denna förrättning, denna lifskrafternas 
högsta potentiering, skulle svalan kunna undergå under ett tillstånd 
af dvala och skendöd i gytjan under isen! ”Ty det är en sanning, 
hvarom en hvar lätt kan öfvertyga sig, att då svalan försvinner om 
hösten har hon gamla, slitna fjädrar med mindre glans och nästan 
sotig färg, och då hon om våren åter Visar sig, har hon en ny, 
glänsande svart fjäderklädnad. Denna har hon således fått i gyttjan 
på sjöbotten!” — Genom de ofvannämnda skrifvelserna till K. V-.- 
Akademien synes det vara ganska påtagligt, att strömstaren gång 
efter annan blifvit af någon händelse uppfångad under isen, hållits 
för att vara en svala och således, såsom vi förut (sid. 109) an- 
märkt, gifvit anledning till den ifrågavarande, orimliga folktron om 
svalans vintersömn. 

Af denna familj eger vår fauna blott ett enda slägte, inne- 
fattande några få arter, som äro flyttfoglar. De vistas gerna 
vid vatten och ett par af dem hafva nära nog sina ständiga 
tillhåll vid menniskoboningarna. Alla lefva de uteslutande af 
insekter och bygga konstiga bon, som vi på sitt ställe när- 
mare skola beskrifva. 


Svaleslägtet (Hirundo LINN.). 
Näbben kort, bred och nedtryckt samt klufven ända un- 
der ögonen, hvarigenom gapet blifver mycket stort; öfverkäken 
i spetsen nagot nedböjd; näsborrarna vid näbbroten nära pan- 


TÄTTINGAR. Zl 


- 
Oc 


nan, aflänga och till en del täckta af en hinna. Vingarna, så- 
som nämndt är, länga och spetsiga; handpennorna smala och 
styfva; armpennorna mycket kortare och bredare samt af van- 
lig beskaffenhet. Stjerten mer eller mindre klufven, stundom 
gaffelformig, bestående af 12 pennor. Fötterna korta, spensliga, 
nakna eller fjäderklädda.  Fjäderklädnaden kort, tät och åtlig- 
gande. — Könen nära lika och ungarna föga olika de gamla. 

Svalorna äro lifliga och muntra foglar, som ständigt äro 
i rörelse och verksamhet. Vi hafva redan i det föregående, 
eller i den allmänna familjöfversigten, omtalat deras utomor- 
dentliga flygskicklighet och deras förmaga att med en beun- 
dransvärd uthållighet under större delen af de länga sommar- 
dagarna flyga omkring för att jaga och med öppet gap upp- 
fånga insekter, hvaraf de uteslutande lifnära sig. Men det är 
icke blott för att tillfredsställa sin hunger och för att skaffa föda 
ät sina ungar som de på detta sätt flyga omkring, utan de släcka 
äfven sin törst och bada sig under flygten, hvilket man ofta är i 
tillfälle att observera vid de vatten, der de uppehålla sig. Åfvenså 
fånga de ofta insekter, som flyta omkring på vattenytan. Då de 
någon stund om dagen hvila sig, sitta de ofta i träd, på gärdesgår- 
dar, byggnader, klippor o. s. v. På telegraftrådarna sätta sig ladu- 
svalorna med särdeles förkärlek, särdeles om hösten sedan ungarna 
blifvit flygvuxna, då de ofta i stor mängd slå ned på dessa 
trådar. De äro 1i allmänhet mycket sällskapslika, hvarföre 
man endast högst sällan ser dem ensamma ”). Om hösten, 
före afresan, slå de sig tillsammans i stora flockar och uppe- 
hålla sig då mest vid vatten, der de hafva rik tillgång på flu- 
gor, myggor, små fjärilar och andra mjuka insekter, hvilka de 
företrädesvis eftertrakta. Haårdskaliga insekter fånga de min- 
dre ofta, och stickande steklar, såsom bin, getingar m. f., aldrig. 
Utaf snart sagdt alla foglar torde svalorna kunna hållas för att 
vara de mest insektätande, men, det oaktadt, mindre nyttiga 
än en mängd andra foglar, emedan de insekter, som de helst 
förtära, äro för kulturväxterna af föga betydelse. Likväl far 
man icke frånkänna dem all nytta i detta hänseende. De äro 


”) Detta inträffar mest om våren under flyttningen. 


OCR TÄTTINGAR. 


djerfva, modiga och förfölja, såsom vi förut antydt, roffoglarna, 
då dessa infinna sig vid gårdarna. Härigenom varna de andra 
foglar, som under tiden hinna att gömma sig undan. 


De hafva en enkel, qvittrande, men ganska hflig och ange- 
näm sång, som de ofta låta höra. 


I alla länder, hvarest svalor förekomma, tyckes det finnas 
vissa arter, som med förkärlek söka sina tillhåll der menniskor 
bygga och bo. Hos oss är detta förhållandet med 2 arter, 
nemligen ladusvalan och hussvalan, under -det att den tredje 
arten, eller backsvalan, aldrig bygger sina bon vid husen, utan 
vanligen i jordbrinkar vid sjö- och flodstränder. De 2 först- 
nämndas bon äro ganska egendomliga, sammanfogade eller, så 
att säga, uppmurade af jord, som de i näbben hämta vid vatten 
och förmedelst den klibbiga saliven häfta tillsammans. Efter 
torkningen få dessa bon en ganska betydlig fasthet. De byggas 
alltid under tak eller så, att de äro skyddade uppifrån, och bi- 
behållas, efter en årlig större eller mindre reparation, icke 
sällan i flera ar. 


A. Stjertens yttersta sidopennor mycket långa och spetsiga, 
hvarigenom stjerten får ett gaffellikt utseende. Tar- 
serna nakna. — Hirundo LINN. 


1. Ladusvalan (Hirundo rustica LINN.). ÖOfvan svartblå, 
under hvit; pannan och strupen rödbruna. — Längd 7—7+4 tum. 

Hannen. Ofvan svart, med en/starkt blå och till en del 
violett metallglans. Pannan och öfre delen af strupen röd- 
bruna; nedanför strupens röda fläck ett bredt, svart tvärband. 
Alla undre kroppsdelar föröfrigt hvita, mer eller mindre öf- 
verdragna med rostgult. Vingarna svarta, med en svag, siden- 
artad, grönaktig glans. Samma färg har äfven stjerten; men 
dess pennor hafva alla, utom de 2 mellersta, en rundad, 
hvit fläck midtpå inre fanet. Näbb och fötter svarta. Iris 
mörkbrun. 

Honan har mindre brunt på strupen och pannan samt 
nagot kortare stjert än hannen. Eljest lik honom. 


TÄTTINGAR. 3173 
Ungarna skilja sig från de gamla ibland annat derpå, att 
strupens rödbruna färg är betydligt blekare. 
Varierar mer eller mindre hvit. 


I 


- 
" 


| 


MOE 


I 
I 


ET 


ul 


Ladusvalan. s 


Ladusvalan har en mycket vidsträckt geografisk utbredning. 
Hon förekommer, med undantag af Australien och den sydligaste 
delen af Amerika samt kustländerna omkring norra Ishafvet, 
sasom Grönland, Island 0. s. v., nära nog öfver hela jorden, 
ehuru mångenstädes, genom klimatiska inflytelser, under något 
förändrade former. Hon häckar dock icke öfverallt, utan visar 
sig 1 vissa länder, såsom i södra Afrika och Sydamerika, en- 
dast då det är vinter hos oss. Inom Skandinavien är hon om 
sommaren allestädes allmän, och samma utbredning har hon 
äfven i Finland. : 

Ursprungligen tyckes ladusvalan hafva bebott branta klip- 
por, större bergsgryt och grottor, hvilket ännu är förhållandet 
i vissa ödsliga, folktomma delar af Siberien och Nordamerika; 


374 TÄTTINGAR. 


men numera” har hon öfverallt, der fasta menniskoboningar fin- 
nas, flyttat ifrån vildmarken, för att bygga och bo i menniskans 
sällskap. Liksom åtskilliga andra foglar, hvilka, såsom vi sett, 
infinna sig vid gårdarna, för att, så att säga, ställa sig under 
menniskans skydd och hägn, är äfven ladusvalan föremål för 
en verklig omvårdnad å landtmannens sida. Hon förtjenar det 
också i hög grad, ty hon gör oss icke den ringaste skada ”), 
ntan sprider allestädes trefnad och förnöjelse genom sitt muntra 
qvitter och sitt glada, lifliga väsende. Märkligt är dock, att 
då man ännu nära nog öfverallt i de nordiska länderna anser 
svalan såsom en kär gästvän, hvilken ingen vill döda eller 
ofreda, sa har man uti Italien och Sicilien tänkt ut hvarje- 
handa konstiga medel att fånga henne, för att använda henne 
till — mat. I dessa länder, och kanske äfven i Grekland och 
några delar af Frankrike, förföljas och dödas på ett obarm- 
hertigt sätt alla slags småfoglar för samma ändamal, hvarige- 
nom de små flyttfoglarnas antal årligen förminskas, till stor 
skada för de länder, hvarest man insett och vetat att upp- 
skatta deras verkliga nytta. Hvad svalorna särskildt vidkom- 
mer, så äro de, såsom vi redan nämnt, icke såsom insekts- 
förstörare så nyttiga, som många af de förut afhandlade 
småfoglarna. För tamdjuren, hönsen, dufvorna 0. s. v., äf- 
vensom för andra foglar, blifva de dock icke sällan af stor 
nytta, emedan de tidigt blifva höken varse, tillkännagifva detta 
med ett skarpt, hvisslande läte: zifit och förfölja honom ifrigt 
ända till dess att han aflägsnar sig. Sädesärlan, skatan och 
svalan äro i detta hänseende ytterst verksamma, men af dessa 
foglar torde dock den sistnämnda, som flyger omkring i luften 
och således ständigt har den friaste utkik, vara den mest 
pålitliga. 

Ladusvalan sitter gerna, da hon hvilar, på gärdesgards- 
störar, pålar och på torra trädgrenar, någongång äfven på hus- 
taken och skorstenarna. 

Till södra Sverige anlända ladusvalorna i slutet af April 
eller början af Maj, till mellersta provinserna åtminstone 8 


”) Man har velat påstå, att hon gör skada derigenom, att hon skulle bort- 
plocka bin vid bikuporna, men detta är alldeles icke sannt. 


TÄTTINGAR. 3175 


dagar sednare, till de norra och nordligaste först 1 slutet af 
Maj. Om hösten 1 September eller Oktober, i norra Sverige 
ännu tidigare, flytta de äter bort till det inre af Afrika. Innan 
de anträda denna långa färd, pläga de samlas på höga hus 
eller helst i vassbankarna vid sjöar, dammar och kärr; äfvensa 
bruka de då, såsom nämndt är, sitta i länga rader på tele- 
graftradarna. Vid nattens inträde bryta de opp och fortsätta 
sin resa mot söder. Stundom hvila de dock öfver natten och 
fortsätta först sin vandring i dagbräckningen följande morgon”). 
Om vären, då de anlända, komma de vanligen icke i flockar, 
utan parvis eller ensamma. 


Ladusvalan bygger sitt bo inuti husen, oftast i lador, stall 
och andra uthus, eller på vindar och loft i boningshusen, sällan 
i skorstenspipor. Hon väljer alltid sådana ställen, der hon 
genom en större öppning, glugg eller dylikt kan flyga in till 
boet. Detta, som är sammanfogadt af klibbig jord samt 
inuti fodradt med mossa, grässtrån och fjäder, är merändels 
fästadt under taken vid bjelkar, läkten, fönsterkarmar 0. s. V. 
I södra Sverige torde hon lägga 2 kullar årligen. Åggen äro 


- 


5 a 6, aflänga, hvita och beströdda med rödaktiga punkter 
och smaåfläckar. 


”) Af Mag:r J. A. WISTRÖM har förf. emottagit följande meddelande: »Under 
en botanisk exkursion, som jag företog under en af de sista dagarna i Au- 
gusti 1850, till de öar, hvilka ligga i Dalelfven, mellan Elfkarleöns och 
Söderfors jernbruk i norra Uppland, kom jag att förirra mig, så att jag om 
aftonen helt och hållet hade förlorat rätta vägen. Dalelfven ofvan Elf- 
karlebyön utvidgar sig nemligen till en längre sjö, uppfylld med hundrade- 
tals smärre, med löfskog bevuxna holmar, omgifna af vass, starr och andra 
sjöväxter. Följden häraf blef att jag måste tillbringa natten nästan under 
bar himmel, ty mitt skydd utgjordes blott af en föga tät trädkrona. Him- 
len var mulen och det började under natten falla ymnigt med regn. Tidigt 
på morgonen uppklarnade det och vid sjelfva dagningen hörde jag imvid 
den lilla ön, på hvilken jag bivuakerade, en qvittrande fogelsång uppstäm- 
mas. Sängarna voro väl ej synliga, emedan de sutto i den täta vassen; 
men jag begaf mig ut i min båt och nu uppflögo hundradetals svalor och 
försvunno snart ur min åsyn. Dessa foglar hade sålunda under sitt flytt- 
ningståg här slagit sig ned för att hvila i den täta vassen. Mig föreföll 
deras muntra qvitter som en afskedssång, på samma gång det bildade en 
skön morgonhymn». 


376 TÄTTINGAR. 


'B. Stjerten kort, i spetsen klufven; dess sidopennor af 
vanlig längd. Tarserna, fjäderklädda. — Chelidon 
BoIE. 


2. Hus-svalan (Hirundo urbica LINN.). Öfvan svart med 
blå glans; äfvergumpen och alla undre kroppsdelarna hvita. 
Längd 5! tum. 

Hannen. Öfre delen af hufvudet, ryggen och skuldrorna 
svarta med blå glans. Vingarna och stjerten svarta, utan 
glans; den sednares pennor ofläckade. Nedre delen af kin- 
derna, öfvergumpen, hela fogeln inunder, de länga undre stjert- 
täckarna samt fjäderklädnaden på tarser och tår rent hvita. 
Vingarna och stjerten på undre sidan svartgraa, glänsande. 
Näbben svart. Iris mörkbrun. 

Honan är vanligen något mindre än hannen, men föröfrigt 
nästan alldeles lik honom. 

Ungarna äro i nästdrägten ofvan matt svarta, nästan 
utan all blå glans; strupen gråaktig; armpennorna med hvit- 
aktiga kanter. 

Vartierar mer eller mindre hvit. 

Hussvalan har ungefär samma vidsträckta geografiska ut- 
bredning som den föregående; men hon finnes icke i Amerika. 
I Skandinavien går hon ganska nordligt och häckar i Ostfin- 
marken, ända vid Vardö. I de flesta trakter af halfön är hon 
under sommaren mycket allmän. Likaså i Finland; men M. 
Vv. WRIGHT har gjort den iakttagelsen, att hon derstädes före- 
drager vissa gårdar framför andra. Detta är äfven förhållandet 
hos oss, och torde härleda sig af samma skäl, som vi redan 
anmärkt vid husfinken, nemligen att hon helst vistas på så- 
dana ställen, hvarest ett öppet vatten finnes 1 närheten. Vin- 
tern tyckes hon förnämligast tillbringa i Egypten och Nubien. 

Denna svala! är äfven en särdeles munter och liflig fogel, 
som, med få uppehåll, hela dagarna ses flyga omkring, än i 
vida kretsar högt i luften, än nära marken och vattenytan 
eller omkring, hustaken för att söka sin föda. Till södra Sve- 
rige anländer hon ungefär vid samma tid, som den föregående, 
och infinner sig sedermera, liksom denna, småningom och allt- 


TÄTTINGAR. ST 


efter vårens utveckling, vid sina gamla häckplatser uppåt landet. 
I September eller Oktober flyttar hon åter bort. 


I afseende på hussvalans lefnadssätt hafva vi icke mycket 
att tillägga. Hon har i detta fall en temligen nära öfverens- 
stämmelse med den föregående. Dock gifves det några olik- 
heter deri, som vi icke vilja lemna oanmärkta. Sålunda bygger 
hon t. ex. aldrig, eller atminstone ytterst sällan), sina bon inuti 
husen, utan på deras yttre väggar, vanligen under taklisten, och 
det är föröfrigt icke alls ovanligt, att hon kolonivis häckar i 
höga klippor. Detta är förhållandet på flera ställen i Lapp- 
land, på Gottland, i Bohuslän o. s. v. På ytterväggarna af 
kyrkor och andra byggnader har hon ofta sina bon. Vid ny- 
byggena i Lappland, hvilka i allmänhet äro belägna vid sjö- 
och elfstränderna, förekommer hon ofta i stor ymnighet. För- 
fattaren säg flera ganger i Umea Lappmark öfver 70 bon tätt 
invid hvarandra, fästade under taklisten på södra sidan af 
mindre hus, men så lagt, att man mycket väl kunde nå dem 
med en kort käpp ”"). Ingen oroade dem likväl, ehuru en mängd 
okynniga gossar funnos pa stället. 


Da hussvalan hvilar, sker detta mest i boet. Sällan ser 
man henne sitta på hustaken, i träden, på gärdesgardar eller 
telegraftradar, såsom den föregående. Hennes säng och qvitter 
äro svagare än ladusvalans, och man hör henne mindre ofta. 


”) Författaren har aldrig sett det. 

”") Såsom en egenhet, rörande denna svalas bobyggnad, vilja vi ur tidn. Afton- 

"bladet för den 18 Aug. innevarande år anföra följande: »Det torde höra till 
sällsyntheterna att svalor bygga bo under relingar på fartyg, som dagligen 
äro i gång. Icke desto mindre har detta i år inträffat å den på Clarelfven 
mellan Carlstad och Lyckan gående ångaren Örn. Redan tidigt på som- 
maren märkte ångbåtskaptenen SVARTLING, som förer nämnde fartyg, 
att svalorna hade ett färdigt bo på styrbords sida under det utskjutande 
däcket icke långt framom hjulhuset. Till följd af stänket från hjulet sön- 
derslogs dock detta bo — men svalorna tappade derför icke modet, utan 
byggde ett par alnar längre fram och hafva der utkläckt ungar, som i dessa 
dagar gjort sin första utflygt, men återvända dock ännu till sitt hemvist, 
som, märkvärdigt nog, kunnat skyddas för öfverspolning, oaktadt det ligger 
högst 12 tum öfver vattenytan. Under liggtiden ha svalorna gjort resan 
fram och tillbaka mellan Lyckan och Carlstad, men sedan föda måst an- 
skaffas åt ungarna, tyckas de haft sitt egentliga tillhåll i närheten af sta- 
den, hvarvid de dock punktligt medföljt fartyget på halfva vägen och åter 
på samma ställe varit det till mötes». 


378 TÄTTINGAR. 


Boet är tillslutet på sidorna, stundom äfven upptill, så att 
blott en liten öppning blifvit lemnad för in- och utgående. 
Det är, såsom vanligt, hopfogadt af klibbig jord och inuti fo- 
dradt med sma fjädrar. Äggen äro oftast 3—5 hvita, glän- 
sande och ofläckade. — Ofta inkräktas husssvalans bo af 
husfinken. 

Anm. En hybrid form, uppkommen genom hussvalans och 
ladusvalans parning, har några få gånger blifvit funnen, dock icke, 
såvidt författaren har sig bekant, hos oss. Den står i afseende på 
kroppsformen och färgen midtemellan sina båda föräldrar. 


OC. Stjerten kort, 1 spetsen klufven; dess sidopennor af 
vanlig längd. Tarserna nästan nakna. — Cotyle 
BoIE. 


3. Backsvalan eller Strandsvalan (Hirundo riparia LINN.). 
Ofvan gråbrun; undre kroppsdelarna, med undantag af en bred 
gråbrun gördel framom bröstet, hvita. — Längd 53 tum. 

Namn: Jordsvala. 


Hela fogeln ofvan gråbrun, under hvit med ett bredt, 
gråbrunt tvärband framom bröstet. Vingarna och stjerten 
svartbruna. Tarsen och tårna nakna, den förra med endast 
några fa dun i närheten af baktån. Näbben svart. Iris brun. 
Fötterna svartbruna. 


Ungarna hafva rostgula kanter på ryggens och skuldrornas 
fjädrar samt på armpennorna och vingtäckarna. 


Backsvalan förekommer nära nog 1 hela Europa, norra 
Asien och Nordamerika. Hos oss finnes hon öfver hela lan- 
det, der lokalen är passande, och i Finland är hon äfven all- 
män på flera ställen. 


Denna svala har aldrig sitt tillhåll vid menniskoboningarna, 
ejheller i höga klippor, utan endast i jordbrinkar och sandiga 
backar, helst vid stränderna af floder, bäckar, sjöar och andra 
vatten. I trakter, der dylika sandbackar icke finnas, söker 
man henne alltid förgäfves. Hennes flyttning höst och vär in- 
träffar ungefär samtidigt med de båda föregående arternas. 


SKÄRRFOGLAR. 379 


Till skaplynnet är backsvalan liflig och munter. Man ser 
henne nästan hela dagen flyga omkring öfver vattnet, der hon 
ifrigt förföljer och fångar en mängd flugor, sländor och andra 
mjuka insekter. 

I jordbrinkarna och sandbankarna gräfver hon i horizontal 
riktning 3—6 fot långa gångar, 1 hvilkas botten hon tillrustar 
sitt näste af fina gräsrötter och fjädrar. Åggen äro vanligen 
3—6 aflänga, hvita och ofläckade. 


I. Ordningen: Skärrfoglar. 


SItRTSOKeS. 


Denna ordning innefattar blott ett mindre antal små eller 
medelstora foglar, som vid ett flygtigt betraktande hafva en viss 


. Vinge med långa armtäckfjädrar, till jemförelse: a, handpennor; — bh, armpennor;— ec, de 
små? vingtäckfjädrarna; — d, armtäckfjädrarnas första rad eller de s. k. större armtäck- 
fjädrarna, hvilka räcka utöfver armpennornas halfva längd. En sådan längd hafva dessa 
fjädrar hos alla de följande foglarna, med undantag af klätterfoglarna, hos hvilka 
de äro korta såsom hos tättingarna. Jemför fig. 2 sid. 5.—e, handpennornas täckfjädrar; 
— f, armtäckfjädrarnas andra rad; — gy, lillvingen. 


yttre likhet med svalorna, hvarigenom de ofta blifvit förenade 
med dessa i en och samma familj. De äro dock, såsom vi 


380 SKÄRRFOGLAR. 


t 


här nedan skola visa, i flera hänseenden ganska väl skilda, både 
ifran svalorna och alla andra foglar. Näbben är hos dem ganska 
svag och liten; men gapet är deremot utomordentligt bredt och 
stort. Vingarna äro mycket långa och spetsiga; underarmens 
stora täckfjädrar räcka utöfver armpennornas halfva längd; 
handpennorna äro 10, den I1:sta föga kortare än den 2:dra. 
Genom denna bildning af vingarna skilja sig dessa foglar ganska 
tydligt ifrån alla de föregaende. Fötterna korta och svaga, mer 
eller mindre otjenliga för gaende på marken. 

« Skärrfoglarna lefva endast af insekter, hvilka de mest fånga 
i flygten liksom svalorna. De ega icke nagon egentlig sangför- 
måga, men vissa ibland dem lata under flygten höra skarpa, 
hvinande läten, andra hafva under fortplantningstiden egendom- 
ligt surrande eller skärrande ljud. De vistas än i skogarna, 
än i bebyggda trakter vid hus och gardar. I sednare fallet 
föra de ett med svalorna nära öfverensstämmande lefnadssätt. 
Några äro nattdjur och flyga mest i skymningen. Sina bon 
hafva de antingen på marken, eller i hal i murar, under hus- 
tak o. s. v. De äro flyttfoglar hos oss. 

Vi kunna indela denna ordning i tvenne familjer. 


10:de Familjen. Tornsvalor. 
Cypselidee. 


Denna familj igenkännes hufvudsakligen derpa, att alla 
tårna äro sinsemellan fria, d. v. s. icke förenade genom någon 
hud vid basen, framat riktade, korta och försedda med hop- 
tryckta, starka, hvassa och krökta klor. Vingarna hafva 
mycket långa handpennor, men deremot ovanligt korta arm- 
pennor, som ej på långt när med sina spetsar räcka till 
stjertroten. 

Hithörande foglar flyga hela dagen, ända till aftonskym- 
ningen, och hafva sina bon i murar, klippor, under hustak, uti 
ihäaliga träd o. s. Vv. 

Till vår fauna hör blott ett enda slägte, nemligen: 


SKÄRRFOGLAR. 381 
Tornsvale-slägtet (Cypselus ILLIG.). 


Näbbens hornartade del liten och kort, med i spetsen nä- 
got nedböjd öfverkäk; men föröfrigt är näbben baktill mycket 
bred och klufven ända under ögonen, så att gapet är ovanligt 
stort; munvikarna sakna borsthäar; näsborrarna ligga långt bakat 
vid sidorna af näbbryggen, öppnande sig i en hudfall. Vin- 
garna synas länga tillfölje af de långa handpennorna, af hvilka 
några, de första, äro starkt böjda i spetsen, den andra längst; 
armpennorna äro blott 7, mycket sma, ungefär 1 så långa 
som den hoplagda vingen, och betydligt kortare än de långa 
handtäckfjädrarna. Stjerten i spetsen klufven, räcker ej till 
spetsen af de hoplagda vingarna. Taårna äro, med afseende på 
ledernas antal, mycket afvikande från andra foglars, i det att 
de tre egentliga framtarna blott hafva 3 leder hvardera; för- 
öfrigt äro de bildade såsom vi härofvan nämnt. Fjäderkläd- 
naden fast, tät, atliggande och temligen elastisk. — Könen äro 
till färgteckningen nära lika, och ungarna föga olika de gamla. 


Hos tornsvalorna är flygförmågan utomordentligt starkt 
utbildad. I flygtens snabbhet och uthållighet öfverträffa de 
till och med svalorna, och det gifves inga foglar af första af- 
delningen, med undantag möjligen af falkarna, som de gifva 
efter i detta hänseende. Man ser dem ocksa jemt och stän- 
digt under loppet af de langa sommardagarna flyga omkring i 
rymden 1 vida kretsar, vanligen mycket högt, men stundom 
äfven närmare jordytan. Tillfölje af de länga vingarna se de 
då vida större ut än de i verkligheten äro, och göra sig deri- 
genom allestädes, der de finnas, af en hvar bemärkta. Om 
våren under fortplantningstiden får man ofta se dem med en 
ilande fart jaga hvarandra, då de lata höra ett fint, hvisslande 
eller hvinande och skarpt läte. På marken sätta de sig al- 
drig, emedan de, tillfölje af sina korta fötter och länga vingar, 
mången gång skulle hafva svårt att åter flyga upp derifrån, 
utan de hvila merändels i sina bon. Ejheller ser man dem 
någonsin sitta i träd. Sina bon bygga de icke, liksom sva- 
lorna, af sammanklibbad jord, utan af strån och risqvistar, 
blandade med ull, fjädrar o. s. v., som de upphemta 


382 SKÄRRFOGLAR. 


under flygten och fästa tillsammans med ett tjockt slem”), 
som afsöndras i svalget och som tillhårdnar i luften. — Den 
kalla årstiden tillbringa de i varmare länder, många hundrade 
mil från sin födelsebygd. 


Hos oss finnes blott en enda art, nemligen: 


I. Tornsvalan (Cypselus Apus LINN.). Svartaktigt grå- 
brun, med en gråhvit fläck på öfre delen af strupen. — Längd 
T—73 tum. 

Namn: RBingsvala; Skån. Solsvärta; Bohusl. Svalhök; Norr. 
Svartsuli, Fjeldsulu. 

Hela fjäderklädnaden svartaktigt gråbrun, med en mer 
eller mindre tydlig, grönaktig metallglans på ryggen, bröstet 
och underlifvet. Strupen upptill gråhvit. Tarserna framtill 
beklädda af mörka fjädrar; tårna nakna, brunaktiga. Näbben 
svart. Iris mörkbrun. 


Honan till färgen lik hannen, men något större. 


Ungarna sakna den grönaktiga metallglansen, hafva grå- 
aktig panna och ljuskantade vingpennor. 


Tornsvalan har en mycket vidsträckt utbredning. Hon fin- 
nes i hela Europa samt föröfrigt i en stor del af Asien och 
Afrika, till hvilken sednare verldsdel de europeiska tornsva- 
lorna tyckas flytta under den kalla årstiden, då de till och 
med äro allmänna ända vid Kapstaden. Hos oss finnes torn- 
svalan i hela landet, från Skåne ända inom polcirkeln, och 
samma förhållande är det äfven i Finland. 


Till södra Sverige anlända tornsvalorna omkring medlet 
af Maj och sprida sig sedermera småningom uppåt landet. 
Om hösten flytta de bort tidigare än svalorna, redan i Augu- 
sti, sedan ungarna blifvit fullt flygvuxna. Deras flyttningar 
försigga ungefär samtidigt med gökens. Att ett eller annat 
par stundom ses qvardröja ännu längre, torde härleda sig 


”) På indiska öarna och länderna deromkring lefver i stor myckenhet en liten 
svala, Salanganen (Hemiprogne esculenta), som afsöndrar ett ännu ymnigare 
slem och deraf bygger de s. k. ätliga svalboen, hvilka äro allmänt bekanta 
och förekomma i handeln såsom stora läckerheter. 


SKÄRRFOGLAR. 382 


derutaf, att de kommit att häcka något sednare, hvilket icke 
är ovanligt ibland foglarna, synnerligen om deras första ägg 
gatt förlorade och de derigenom blifvit nösakade att värpa 
om igen. 


I södra och mellersta delarna af landet har tornsvalan 
mest sitt tillhall i närheten af menniskoboningarna, i det öfra 
landet åter såväl vid byggnader, som i ödsliga, klippfulla 
och vattenrika trakter. I Jemtland och Lappland är hon 
mångenstädes mycket allmän och häckar derstädes både vid 
husen och bland klippor, stundom på en ringa höjd trån marken, 
då hon deremot nedåt landet helst bygger högt upp i kyrktorn, 
klockstaplar och större byggnader. 


I det föregående hafva vi redan omtalat tornsvalans utom- 
ordentliga flygskicklighet. Man antager till och med, att hon 
på en enda timme skall kunna tillryggalägga en vägsträcka af 
ända till 14 mil, och hon skulle således under en ständig flygt 
på 12 timmar kunna flyga 168 mil. Detta är säkert för 
henne en mycket lätt sak, då man besinnar, att hon under 
den långa sommardagen, från första morgongryningen till den 
sena aftonen, nästan jemt och ständigt sväfvar af och an i 
luften utan att någonsin tröttna. Således bör man ocksa lätt 
första, att en resa till Kap, som förefaller oss så ofantligt 
lång, för henne i sjelfva verket icke bör vara så särdeles mö- 
dosam. Troligt är dock, att hon icke anstränger sig för att 
påskynda densamma; ty hon flyger tidigt ifrån oss, och de 
länder, hon genomvandrar, erbjuda alltid åt henne tillräckliga 
näringsmedel. Genast då hon anländer om våren, ser man 
henne i en liflig verksamhet. 


Vi hafva redan omtalat, huru tornsvalorna ga tillväga, då 
de bygga sina bon, och hvilka materialier de dertill använda. 
Sjelfva boet är fast och liknar en temligen stor, utplattad, 
rundad eller aflång skål, i hvilken äggen läggas utan allt un- 
derlag eller bale. De äro vanligen 2 eller 3, af en långsträckt 
form och till färgen rent hvita. 


3834 SKÄRRFOGLAR. 


ll:te Familjen. Nattskärror, 
Caprimulgidee. 

Denna familj skiljes ifrån den föregående hufvudsakligen 
derpåa, att 3 tår äro framåt riktade och en vänd bakåt eller 
inat, att framtårna äro från roten till första leden förenade 
genom en mjuk hud och att armpennorna äro längre och till 
antalet flera. ; 

Hithörande foglar flyga om aftonen och natten samt lägga 
sina ägg på marken. 

Till vår fauna hör blott ett enda slägte, nemligen: 


Nattskärre-slägtet (Caprimulgus LINN.). 


Näbben ytterst liten och svag; öfverkäken i spetsen något 
nedböjd, den undre nagot uppböjd; gapet utomordentligt stort 
och bredt samt klufvet langt tillbaka under de stora ögonen; 
mungiporna kantade med omkring 8 grofva och styfva borst- 
hår; näsborrarna, som ligga vid näbbroten nära hvarandra, 

Fig. 75. hafva form af små runda, framåt och utåt 
| riktade tuber. Vingarna länga, smala och 
spetsiga; armpennorna 12, betydligt längre 
än hos tornsvalorna, den I1:sta räcker med 
sin spets ungefär till halfva längden af den 
hoplagda vingen, men knappt till roten af 
stjerten; handpennorna 10, af hvilka den 
2:dra är längst, men dock föga längre än den 
l:sta och 3:dje. Stjerten lång, i spetsen nå- 
got afrundad, bestaende af 10 temligen styfva, 
men bräckliga pennor. Fötterna mycket korta 
och svaga; de 3 framtårna vid roten icke 
hopvuxna, utan blott sinsemellan förenade ge- 
nom en mjuk hud, mellantån nästan dubbelt så 
lång som sidotårna och försedd med en större, 
"sned och i inkanten kamlikt tandad klo; bak- 

Fot af Nattskärran. tån kort och inåt riktad; tarsen kort, eller 
endast så lång som mellantån utom klon, till en del befjädrad. 
Fjäderklädnaden tät och mjuk liksom hos ugglorna. — Könen 


SKÄRRFOGLAR. 385 


äro till färgteckningen ganska lika hvarandra och ungarna äro 
föga lika de gamla. 

Nattskärrorna äro ganska märkvärdiga och egendomligt or- 
ganiserade foglar. I sin kroppsställning erinra de om svalorna 
och gökarna, 1 fjäderklädnadens beskaffenhet om ugglorna. Lik- 
som dessa sednare foglar hafva de stora ögon och vida öron- 
öppningar, hvila om dagen och utflyga först vid skymningens 
inträde om aftonen för att söka sin föda, som uteslutande be- 
star af insekter. Deras flygt är ganska snabb och sker utan 
det minsta buller. 


De hafva mest sina tillhåll i skogiga trakter, som inne- 
sluta eller begränsas af öppna fält och ljungbackar. Vid landt- 
gårdarna infinna de sig ofta om aftnarna, då man icke sällan 
ser dem slå ned på vägar och gångstigar. Då de hvila, sitta 
de icke upprätt, utan ligga på magen. Deras fötter äro föga 
tjenliga för gaende på marken. 

De flesta hithörande arter lefva i varma länder. I Eu- 
ropa finnes blott en enda, eller den hos oss vanliga nattskär- 
ran. Hon är en flyttfogel, som lemnar landet tidigt om hösten 
och atervänder temligen sent om våren. 


1. Nattskärran (Caprimulgus europeus LINN.). Ofvan 
fläckig och spräcklig af grått, rostgult, svart och hvitt; inunder 
blekt grågul, med smala, vågiga, svarta tvärstreck. — Längd 
omkring 103 tum. 

Namn: Nattblacka, Nattskrefva, Kärrgylta, Spånkäring; Norr. 
Qvällknarr. 

Hela fjäderklädnaden på de öfra kroppsdelarna, sasom 
nämndt är, spräcklig, med svarta längsgående fläckar, synner- 
ligen på skuldrorna, hvarest äfven stå ett par rader hvita fläc- 
kar; ett band under hvardera ögat och några fläckar på ving- 
täckfjädrarna brunhvita. Undre kroppsdelarna blekt gulgraa, 
med smala, svartgraa tvärstreck, som isynnerhet sta tätt på 
bröstet. 

Hannen har en stor hvit fläck på de 3 första handpen- 
norna och en dylik i spetsen af stjertens 2 sidopennor. 

Zool. II. Foglar. 25 


286 SKÄRRFOGLAR. 


Honan har fläcken på handpennorna smutshvit eller brun- 
aktig, och den på stjertpennorna gulaktig, gråfläckig. 


Fig: 6: 


Nattskärran. 


Ungarna äro mera gråa, mindre svartfläckiga, sakna de 
nyssnämnda fläckarna på hand- och stjertpennorna och hafva 
strupen, liksom bröstet, tvärvagig. 

Nattskärran förekommer öfver hela Europa och en stor 
del af norra Asien samt, då hon under vintern lemnat oss, 
äfven i Afrika. Inom Skandinavien är hon temligen all- 
män, atminstone ända till Gefle och Hudiksvall, men längre 
norrut torde hon icke förekomma, annat än mera sparsamt. 
I södra Finland är hon äfven allmän och förekommer norrut 
till Kuopio. Om våren anländer hon i början eller stundom 
först efter medlet af Maj och flyttar bort 1 September, förr 
eller sednare, alltefter årstidens beskaffenhet. 

Hon har i flesta fall sitt stamhåll i glesa skogar, som in- 
nesluta eller begränsas af öppna platser — fall och kalhyggen 


SKÄRRFOGLAR. IG 


— eller ljungmarker. Mest torde hon finnas i barrskogar, men, 
åtminstone i de södra delarna af landet, träffar man henne äfven 
ganska ofta 1 löf- eller blandskogar. Om dagen hvilar hon 
i liggande ställning på någon sten, stubbe, mossig trädgren 
eller dylikt, vanligen med tillslutna ögon, hvilka hon små- 
ningom öppnar, i samma män man nalkas henne. Först sedan 
man kommit henne helt nära, plägar hon flyga upp, dock för 
att snart ater sätta sig. Om dagen flyger hon aldrig någon 
längre sträcka och lemnar icke skogen; men när skymningen 
inträdt om aftonen och nattfjärilarna, jemte en mängd andra 
nattliga insekter, lemnat sina gömställen, vaknar hon åter ur 
sin slummer, putsar sina fjädrar och begifver sig skyndsamt 
ut på en ifrig jagt. Hennes flygt är både lätt och snabb. 
Man ser henne ofta likt en stor flädermus svänga än hit än 
dit, upp och ned bland träden, hvilket påtagligen beror derpa, 
att de insekter, hvilka hon med öppet gap förföljer, hafva en 
sådan flygrörelse, då de bland träden, buskarna och småväx- 
terna söka sin föda, eller då de utvälja lämpliga ställen för 
sin äggläggning. Till städer, byar och gårdar kommer hon 
ofta, synnerligen om fruktträd eller andra löfträd derstädes äro 
planterade, och hon sätter sig ofta på taken eller, såsom vi 
redan nämnt, på marken, helst på gardsplaner, vägar, sand- 
gängar 0. s. v. Det är mer än troligt, att hon äfven på mar- 
ken fångar åtskilliga insekter. Inuti större skogar har förfat- 
taren icke sett henne, annat än någon gång på sådana ställen, 
der större vägar strukit fram. 

Nättskärran måste under alla förhållanden anses såsom en 
särdeles nyttig fogel. I skogen uppsnappar hon en stor mängd 
sådane för träden skadliga insekter, som om dagen äro undan- 
gömda och endast flyga nattetid och således, tillfölje deraf, åt- 
minstone under sitt fullt utbildade tillstånd, oftast undga de 
öfriga foglarnas förföljelser. Samma nytta gör hon äfven i 
trädgårdarna och föröfrigt hvarhelst hon än infinner sig. Hon 
är ibland foglarna alldeles hvad flädermössen äro ibland dägg- 
djuren. Liksom dessa tyckes hon ocksa hafva vissa bestämda 
trakter eller jagtområaden, som hon hvarje afton besöker och i 
hvilka hon anställer sina jagter. 


388 GÖKFOGLAR. 


Hon lefver vanligen parvis eller enslig. I vissa skogstrak- 
ter kunna dock flera vara bosatta nära intill hvarandra, hvil- 
ket man bäst märker under fortplantningstiden, då flera sam- 
tidigt eller omvexlande låta höra sig. Deras läte är ganska 
egendomligt och utgöres af ett uthällande, ömsom gröfre och 
finare urrrrrr, ej olikt ljudet af en surrande spinnrock. Det 
är egentligen endast hannarna, som frambringa detta läte; ho- 
norna låta vid boet höra ett mera svagt, skärrande ljud. Van- 
ligen upprepa de under parningstiden med små afbrott hela 
aftonen och en stor del af natten denna sång, under det att 
de ligga på någon gren i skogen. Da de flyga, låta de stundom 
höra egendomliga, ugglelika läten, hvilket äfven är förhallandet, 
då man stöter upp dem i sällskap med deras nyss flygvuxua ungar. 

Något bo bygger icke nattskärran, utan lägger sina ägg. 
på marken under eller vid sidan af någon buske. Man har 
äfven uppgifvit, att hon någon gång skulle lägga sina ägg i 
trädhålor, bergskrefvor o. s. v.; men författaren har aldrig fun- 
nit hennes ägg på dylika ställen. Hon lägger 2 ägg, som till 
formen äro aflånga, till färgen hvita och fläckiga eller liksom 
marmorerade af grått och brunt. Ungarna födas dunklädda. 


IT. Ordningen: Gökfoglar. 
Amphiboli. 


Denna ordning är, liksom den föregaende, jemförelsevis 
ganska fattig på arter, och dessa bilda, sa att säga, en öfver- 
gång ifrån tättingarna till en mängd andra foglar, hvilkas orga- 
nisation öfver hufvud taget synes vara utpräglad efter en i många 
fall väsendtligen olika grundtyp. Om vi först och främst granska 
vingarna hos hithörande foglar, så skola vi finna, att de stora arm- 
täckfjädrar eller de, som bilda den yttersta raden och hvilka hos 
tättingarna icke en gång räcka utöfver halfva längden af armpen- 
norna, äro vida längre och oftast räcka betydligt utöfver armpen- 
nornas midt, och att vidare de mindre armtäckfjädrarna äro 
längt talrikare och bilda flera rader. Denna olikhet faller genast 
i ögonen. (Jemför fig. 73 sid. 379.) Men det är dock icke blott 


GÖKFOGLAR. 3289 


gökfoglarna, som hafva sådana vingar, utan en i detta hän- 
seende nära nog lika vingform aåterfinna vi äfven — om vi un- 
dantaga spettarna — hos alla de följande foglarna, samt, så- 
som vi redan sett, hos de foglar, som tillhöra 2:dra Ordningen, 
d. v. s. hos skärrfoglarna. Vilja vi sa vidare taga fötterna 
hos dessa foglar i betraktande, så hafva vi äfven å dessa att 
bemärka åtskilliga från tättingarna ganska vigtiga afvikelser. 
Salunda är baktan alltid mindre och smalare än sidotårna och 
försedd med en klo, som är mindre än mellantåns. Dess- 
Utom” äro tacna fa, d. Vv. S. uttan är icke, sasom hos tät- 
tingarna, vid roten sammanvuxen med mellantän, utan klyfnin- 
gen emellan dessa båda tär gar lika långt in som klyfningen 
emellan intån och mellantån; ofta är uttån vänd bakåt. Detta 
är förhållandet hos de egentliga gökarna, hvilka dock icke deri- 
genom i ringaste mån erhållit förmågan att klättra. ' Slut- 
ligen må vi äfven anmärka, att tarsens baksida är delad i flera 
fjäll eller mindre sköldar. 

1. Vi hafva här till en och samma ordning hänfört tvenne 
fogelslägten, som man i allmänhet vant sig vid att anse såsom vidt 
åtskilda. I Skand. Fauna af Prof. NILSSON, liksom i flera äldre 
arbeten, är det ena af dessa slägten, nemligen blåkråkslägtet, upp- 
taget bland kråkfoglarna, det andra, eller gökslägtet, bland klät- 
terfoglarna, och Prof. SUNDEVALL har ställt dem båda i en ord- 
ning, kallad Spitar (Volucres), tillsammans med tornsvalor, spettar, 
biätare, dufvor o. s. v., hvilken ordning dock blifvit sönderdelad 
i åtskilliga grupper, nemligen: 

1:o. Partåiga (Zygodactylze). 

Hit hänföras alla spitar, hos hvilka uttån är mer eller mindre 
fullständigt bakåt vänd. Sålunda Papegojor (Psittaci), Hackspettar 
(Pici) och Gökartade foglar (Coccyges). 

2:0.  Skildtåiga (Choristodactylze). 

Hit räknas åter alla spitar, hos hvilka yttre tån är framåt 
vänd och ända till roten skild från mellantån. Sålunda Gapfoglar 
(Hiantes), till hvilka vår MNattblacka (Caprimulgus europaeus) hör, 
Helfotade (Holopodes), med vår Blåkråka (Coracias garrula) och 
Långvingade (Macrochires), med vår Tornsvala (Cypselus Apus). 

3:o. Samtåiga (Syndactylze). 
Hit höra de foglar, som vi upptagit i 5:te ordningen. 


390 GÖKFOGLAR. 


4:0. Dufvor (Columbee). 

De foglar, som tillhöra vår 7:de ordning. 

Denna indelning, framställd af en så berömd vetenskapsman, 
är, om man tager 1 betraktande alla kända hithörande foglar, helt 
säkert både den enklaste och naturligaste; men då vii detta arbete 
endast sysselsätta oss med Skandinaviens foglar och redan ifrån 
början 1 afseende på deras systematiska anordning utgått ifrån en 
helt annan plan, så hafva vi icke på något annat sätt velat använda 
den Sundevallska indelningen af de nu ifrågavarande foglarna, än 
att i korthet för våra läsare påpeka dess förträfflighet. Att vi ställt 
blåkråkan och göken så nära hvarandra är endast och allenast utaf 
det skäl, att vi icke kunnat finna annat, än att dessa foglar, huru 
olika deras lefnadsvanor i vissa fall än må vara, äro i hög grad 
närbeslägtade. 

Gökfoglarna äro till skaplynnet oroliga, skygga och vilda. 
De bebo skogarna och lefva mest ensliga eller parvis. Deras 
föda består, sasom det synes, uteslutande af insekter, larver, 
puppor, sniglar, maskar och andra smådjur") och de äro till- 
följe deraf flyttfoglar hos oss. 

De egentliga gökarna äro märkvärdiga för sin parasitiska 
fortplantning. 

De tvänne arter, som vår fauna eger af denna ordning, 
tillhöra tva skilda familjer. 


12:te familjen. Blåkråkor. 


Coracidee. 


Hithörande foglar hafva korta, undersätsiga fötter; tarsen 
naken, ungefär lika lang som mellantån utan klo. Af tårna 
äro tre vända framåt och en bakåt; framtårna äro vid roten 
helt och hållet åtskilda, d. v. s. icke sammanbundna genom någon 
hudfall, samt af olika längd, så att den inre är 3, den yttre öf- 
ver $ så lång som den mellersta; baktån är betydligt mindre 
än sidotarna, och dess klo, som är ungefär lika stor med eller 
något större än sidotärnas, är äfven betydligt mindre än mel- 


”) Man uppgifver äfven, att de om hösten skulle förtära bär, ollon, sädeskorn 
0. s. Vv., men detta har icke, såvidt vi veta, blifvit bekräftadt genom sed- 
nare iakttagelser. 


GÖKFOGLAR. 391 


lantäns klo, hvilken, liksom hos tättingarna, är sned och hel- 
bräddad. Det är hufvudsakligen genom dessa egenheter i föt- 
ternas bildning, som denna familj skiljer sig ifrån den följande. 

De bebo glesa skogar, som omvexla med ängar, fält och 
betesmarker, och 1 hvilka större, spridda träd, helst ekar med 
torra grenar, finnas. I dessa sitta de ofta och speja efter föda. 
De hafva en lätt, men ojemn flygt och sträfva läten. 

Sina bon hafva de uti ihäliga träd. 


Blåkråke-slägtet (Coracias LINN.). 


Näbben temligen stor och stark, af medelmåttig längd 
(kortare än hufvudet), med aftrindad näbbrygg; bada käkarna 
i spetsen något nedböjda, den öfre, som är längre, något mera 
än den undre; mungiporna kantade med omkring 6 styfva 
borsthar. Näsborrarna, som intaga en sned riktning vid näbb- 
rotens sidor, visa sig såsom smala, räta springor. Vingarna länga; 
handpennorna 10, af hvilka den 2:dra är längst, men den 1:sta 
och 3:dje föga kortare; armpennorna 13, deras täckfjädrar 
räcka langt utöfver deras halfva längd. Stjerten af medel- 
mattig längd, består af 12 pennor. Fjäderklädnaden fast, med 
bjerta, lysande färger. — Könen äro lika och ungarna föga 
olika de gamla. 

Blaåkråkorna hafva i afseende på kroppsformen och färg- 
drägten en nära likhet med Biätarna (Merops), och hvad lef- 
nadssättet angår, så erinra de ganska mycket om törnskatorna. 
Men de äro osällskapliga, vilda, trätgiriga och skygga foglar. 
Ofverallt, der de finnas, hafva de gjort sig bemärkta genom 
sin vackra, lysande färgdrägt, som, med få undantag, eljest 
endast tillhör den heta zonens fogelarter. Hos oss är blåkråkan 
den enda verkligen inhemska fogel, som kan gifva oss ett nagot 
så nära begrepp om dessa sistnämnda foglars färgprakt. 


- 1. Blåkråkan (Coracias garrula LINN.). Blekt blåaktig 
eller blågrön, glänsande, med brunröd rygg och svarta, blåglän- 
sande vingpennor. — Längd 133 tum. 

Namn: Spansk kråka; Smål. Drottning Kerstis kråka. 


392 GÖKFOGLAR. 


Hufvudet, halsen och underlifvet hafva en starkt glän- 
sande, något i grönt stötande, blekblå färg, som på magen är 
ljusast; pannan till ögonen samt strupen upp till munviken 
gulaktigt hvitgrå; på framhalsen och dess sidor hafva fjä- 
drarna ett ljusare spolstreck. Ryggen och skulderfjädrarna 
rödbruna. Öfvergumpen och de minsta vingtäckfjädrarna glän- 
sande violettblåa; de större vingtäckfjädrarna blågröna. Hand- 
pennorna svarta, utåt blåskiftande; deras täckfjädrar rent ljus- 
blåa. Af stjertpennorna äro de 2 mellersta blågröna eller 
brungrönaktiga; de öfriga från roten öfver midten blaa, med 
mörkbrunt infan, sedan blåglänsande, med hvit, utat blekbla 
ända; den yttersta pennan längre än de andra, med smalare, 
svart spets. Näbben svartaktig, vid roten ljus. TIris brun. 
Fötterna brungula. 

Ungarna hafva betydligt orenare färger. 

Anm. De gamla foglarna börja redan att anlägga höstdrägt 
något före bortflyttningen. MeEvrs omtalar en hanne, som den 22 
Aug. befanns i öfvergångsdrägt. Han hade fjädrarna på hufvudet, 
halsen och de större vingtäckarna brungröna med svag, blåaktig 
anstrykning; ryggen olivbrun; bröstet och framhalsen med långa, 
hvitaktiga spolstreck. 

Blåkråkan förekommer om sommaren i hela Europa, dock 
sällsyntare i dess vestra delar, såsom t. ex. i England, Hol- 
land, Belgien och norra hälften af Frankrike. Vintern till- 
bringar hon 1 Afrika, t. o. m. ända ned i Kafferlandet, hvarest 
hon i slutet af Februari blifvit skjuten af J. WAHLBERG. 
Inom Skandinavien bebor hon ekregionen och finnes således 
äatminstone till omkring den 60:de nordliga breddgraden: Redan 
vid Gefle är hon emellertid högst sällsynt. Men söderut deri- 
fran, eller i mellersta och södra Sverige, är hon i löfskogarna, 
a passande lokaler, mer ellér mindre allmän. Dock synes hon 
vara mera sällsynt i de vestra delarna af landet, än annor- 
städes. I Norrige lärer hon blott tilllfälligtvis förekomma, 
och i Finland räknas hon till de sällsyntaste foglarna. — Sa- 
som flyttfogel anländer hon till södra Sverige i början -af 
Maj och bortflyttar merändels i slutet af Augusti. Till de 
mellersta provinserna kommer hon ännu sednare och bortflyttar 
nagot tidigare. 


GÖKFOGLAR. 393 


Såsom vi redan nämnt, väljer hon helst sitt stamhall i 
sådana glesa skogar, som omvexla med öppna fält och ängar, 
i hvilka föröfrigt större, spridda träd, helst gamla ihåliga, 
torrgreniga ekar, aspar eller bokar finnas. I dylika större 
träd ses hon ofta sitta på utkik efter insekter, larver, sniglar, 
små grodor och ödlor, hvilka utgöra hennes förnämsta, eller 
snart sagdt enda föda. Da hon blifver varse ett dylikt djur, 
är hon genast tillreds att gripa detsamma, och det är derföre 
som man under de vackra sommardagarna, då för henne en 
rik tillgång på födoämnen yppar sig, sällan får se henne overk- 
sam eller länge stillasittande. Då hon emellanat begifver sig 
ut på de närbelägna fälten, sätter hon sig ofta på höga palar 
eller gärdesgardsstörar för att speja efter byte, och om efter- 
sommaren, vid skördetiden, besöker hon ofta sädesskylarna, 
dit en mängd gräshoppor och andra insekter infunnit sig. Det 
är troligen af denna anledning, som man velat beskylla henne 
för att tillgripa sädeskorn. Författaren tror dock för sin del, 
att landtmannen icke har den minsta anledning att i detta 
fall frukta henne, utan att han snarare borde med nöje se, att 
hon infinner sig pa fälten, emedan hon derstädes bortplockar 
en mängd för kulturväxterna skadliga insekter och larver. 
Hon är otvifvelaktigt en mycket nyttig fogel, hvarhelst hon än 
förekommer. 


Vi hafva nämnt, att blåkråkorna äro af ett trätgirigt 
lynne. Detta gifva de mest tillkänna mot sina egna likar, äf- 
vensom mot krakor, skator och mindre roffoglar, som komma 
i närheten af deras bon. I bättre sämja lefva de med kajor, 
skogsdufvor, starar och andra, mindre foglar, som bygga och 
bo i deras omedelbara granskap. Om dessa bekymra de sig 
föga. Likväl ser man icke så sällan, att flera blåkrakpar bo 
i samma trakt, icke så särdeles långt ifrån hvarandra. 


Da de äro i strid med sina kamrater eller förfölja andra 
foglar, hafva de ett skarpt läte, som kan uttryckas med räh 
eller kräh; men eljest hör man dem ofta ropa sitt sträfva 
rack! rack! eller rackerracker! Namnet blåkraka synes hafva 
tillkommit af färgen och af lätet, hvilket har någon likhet med 


394 GÖKFOGLAR. 


kråkfoglarnes. I Tyskland har blåkråkan fått namn af Racke 
och ropar säledes der sitt eget namn. 

Blåkråkan har sitt bo uti ihåliga träd, vanligen uti gamla 
ekar och aspar. Sjelfva balen är illa och oordentligt samman- 
förd af rötter, grässtrån, löf och några fjädrar. Åggen, som 
vexelvis rufvas af båda föräldrarna, äro till färgen rent hvita 
och till antalet 4 å 5”). Ungarna uppfödas med insekter och 
hafva i boet all sin orenlighet omkring sig. 

I fångenskapen äro blåkråkorna ganska svåra att under- 
hålla och öfvergifva sällan sitt medfödda, vilda, råa lynne. 


13:de Familjen. Gökar. 


Cuculidee. 


Fötterna korta, liksom hos föregående familj; tarsen un- 
gefär lika lång som tredje tån, klon oberäknad, framtill för- 
sedd med endast 4 sköldar. Af tårna äro 2 vända framåt 
och 2 bakåt; men den yttre af dessa sednare är en vändta, 
som äfven kan föras utåt och något framåt; alla hafva svaga, 
föga hoptryckta klor, af hvilka den yttre, framåtvända tåns 
(d. v. s. mellantåns) är betydligt sned. För klättring äro dessa 
fötter alldeles icke tjenliga. 

Anm. Om man närmare granskar dessa foglars fotbildning, så 
finnes ingenting deruti, som berättigar till att hänföra dem till 
klätterfoglarnas ordning. Att den yttre framtån är en vändtå, som 
vanligen är riktad bakåt, torde man icke böra lägga så mycken vigt 
vid, då hela tåbildningen föröfrigt är så olika med klätterfoglarnas 
och så öfverensstämmande med blåkråkornas. I sin öfriga yttre 
organisation synas äfven gökarna närma sig dessa sednare foglar, på 
samma gång som de visa många väsendtliga afvikelser ifrån de 
förra. På grund af allt detta hafva vi också ställt dem i en sär- 
skild ordning tillsammans med blåkråkorna. 

De hafva företrädesvis sina tillhäll i skogarna, men be- 
söka äfven trädgårdar och parker samt öppna fält, hvarest 
olest stående träd finnas. I allmänhet äro de dock icke bundna 
vid några vissa trakter, utan kan ofta deras vistelseort vara 


”) Skogsdufvan (Columba Oenas) som äfven bygger sitt bo uti ihäliga ekar 
och aspar, har likaledes hvita ägg, men aldrig flera än två. 


GÖKFOGLAR. 395 


utaf den mest olika naturbeskaffenhet. Deras flygt är utmärkt 
snabb och lätt. 

De äro synnerligen märkvärdiga derföre, att de lägga sina 
ägg uti andra foglars bon, utan att sedermera bry sig om sin 
afföda. - 

Gök-slägtet (Cuculus LINN.). 


Näbben mindre stark än hos föregående slägte, utat hop- 
tryckt, lindrigt nedböjd, med hela käkkanter; munvikarna utan 
borsthar; näsborrarna äro runda och omgifna af en mjuk, upp- 
höjd kant. Vingarna medelmåättigt länga, smala och spetsiga; 
3:dje handpennan längst, den 2:dra något kortare och den 1:sta 
knappt hälften så lang. Stjerten temligen lång, bestående af 
10 pennor, af hvilka de mellersta äro längst, de åt sidorna 
gradvis kortare. Fjäderklädnaden tät och fast, men de sär- 
skilda fjädrarna nedtill yfviga och dunlika, liksom hos dufvorna. 
— Sasom äldre äro könen nästan lika tecknade, men yngre 
honor, äfvensom ungarna, äro olika de gamla. 

Detta slägte är ganska talrikt representeradt i varmåre 
länder, men 1 Europa finnes blott en enda art, den hos oss 
vanliga 


Göken (Cuculus canorus LINN.). Ofvan grå eller stundom 
"mer eller mindre röd- och svartfläckig; inunder hvitaktig med 
svartaktiga tvärband; fötterna gula. — Längd omkring 141 tum. 

Göken har vid ett flygtigt påseende, såväl hvad kropps- 
ställningen som färgteckningen beträffar, en ej obetydlig likhet 
med sparfhöken eller, då han ofvan är rödfläckig, med torn- 
falken. Men sedd pa närmare hall märker man naturligtvis 
genast att — utom mycket annat — näbbens form och fötternas 
bildning äro helt olika. Liksom hos hökfoglarna har han långa 
skänkelfjädrar. 

Gammal hanne. Alla öfre kroppsdelar, hufvudet och hal- 
sen askgraa, nagot: blekare på strupen. Bröstet och buken 
hvitaktiga med svartgraa, smala tvärband. Handpennorna svart- 
graa, på infanet med 7—10, stundom 12 hvita tvärfläckar. 
Armpennorna mörkgraa med 2 hvita tvärfläckar på infanet 


396 GÖKFOGLAR. 


och en dylik vid roten. Stjerten svartgra med 5 a 6 hvita 
småfläckar vid fjäderspolarna och uti inre kanten samt hvit 
spetskant. Iris, ögonlockens och munvikarnes kanter samt föt- 
terna gula. Näbben föröfrigt svart. 

Gammal hona. Har vanligen gulbrun anstrykning pa fram- 
halsen och brunaktig rygg; stundom mer eller mindre fläckig 
af svartaktigt och rödbrunt, isynnerhet på strupen, vingarna 
och stjerten; någon gång alldeles lika tecknad som hannen. 


FAO: dd. 


Göken. 


Unge om hösten. Ofvan mörkt brungra med hvitaktiga, 
smala fjäderkanter och på nacken atskilliga hvitaktiga fjädrar. 
Undre kroppsdelarna hvitaktiga, med svärtgraa tvärband, hvilka 
isynnerhet stå tätt på strupen. Stjertens fläckar, som ofta 
till en del äro rödaktiga, bilda tvärband. Ryggen och vin- 
garna hafva icke sällan, isynnerhet hos honindividerna röd- 
bruna tvärfläckar. i 

Äldre och yngre honor hafva stundom en afvikande färg- 
teckning, så att de ofvan äro rödbruna med ett större eller 
mindre antal svartgraa tvärfläckar. Hannar med en dylik färg- 
teckning har man, så vidt vi veta, aldrig funnit hos oss. 


GOÖKFOGLAR. 397 


Anm. Detta är den s. k. Rödbruna Göken, som fordom blifvit 
ansedd för en skild art och beskrifven under namn af Cuculus he- 
paticus och C. rufus. 

Göken har en mycket vidsträckt utbredning. Han bebor 
om sommaren hela Europa och norra Asien, och vintern till- 
bringar han i de tropiska delarna af Afrika och Asien. Inom 
Skandinavien finnes han öfverallt, från det sydligaste Skane 
ända upp på de höga snöfjellen i Norrige och Lappland. För- 
fattaren har sett och hört honom ända öfver trädgränsen på 
de lappska fjellen, och i Bohusländska skärgården är han all- 
män och låter derstädes höra sig t. o. m. på de yttersta, nakna 
bergen. I Finland har han lika vidsträckt utbredning och före- 
kommer lika talrikt som hos oss. 

Af det nu anförda se vi säaledes, att göken till sin vi- 
stelseort utväljer de mest olika trakter. I södra och mellersta 
delarna af landet vistas han dock mest i glesa skogar, ängar 
och betesmarker; men besöker äfven fält, der enstaka, större 
träd växa, och infinner sig dessutom ganska ofta i trädgårdar 
och parker. Sasom flyttfogel anländer han till södra Sverige 
i början af Maj och drager sig derefter småningom mot norden. 
Om hösten flyttar han tidigt bort, redan i Augusti eller i bör- 
jan af September. De äldre hannarna flytta förr än honorna, 
och dessa åter något förr än ungarna. Vi se saledes, att gö- 
ken endast en jemförelsevis ganska kort tid vistas i sitt egent- 
liga hemland. Största delen af aret tillbringar han i varmare 
klimater. 

SE 
gel. I flygskicklighet täflar han med de flesta andra foglar, 
till och med med sparfhöken och de små falkarna, om hvilka 
han mycket erinrar, då han flyger mellan träden, eller då han, 
med hastigt rörda eller sväfvande vingar, glider fram öfver 
fälten. Man ser honom också dervid ofta förföljas af sädes- 
ärlor och andra småfoglar, liksom vore han en äkta roffogel. 
Det är också, sasom vi längre fram skola visa, icke utan skäl, 
som dessa sma foglar hata honom. — Någon längre vägsträcka 
tillryggalägger han icke, eller åtminstone sällan, innan han anyo 
sätter sig; men han hvilar vanligen icke länge på hvarje ställe, 


Göken är en ensligt lefvande, skygg, vild och obändig fo- 


398 GÖKFOGLAR. 


utan är en ibland de mest oroliga foglar, som jemt och stän- 
digt genomströfvar den trakt, hvilken han tagit i besittning. 
Vanligen sitter han med nagot nedhängande vingar och upp- 
lyftad stjert. På marken rör han sig mycket otympligt. 

Han är en ibland de mest egensinniga och ofördragsamma 
foglar. Det finnes snart sagdt intet djur, med hvilket han lef- 
ver i godt förhållande, icke en gang med sina egna likar. Der- 
före ser man heller aldrig två eller flera gökar förtroligt följas 
at, och det är blott under fortplantningstiden, som de båda 
könen vistas 1 samma trakt, fran hvilken hannarna bemöda 
sig om att bortjaga andra individer af sin art. Om man under 
den tiden söker att härma gökens läte, infinner han sig genast 
i en uppretad sinnesstämning, troende sig hafva en hatad rival 
att bekämpa. Fa foglar äro under fortplantningstiden så vilda 
och stormande som gökarna; men oaktadt de med sadan ifver 
söka att försvara sina äktenskapliga rättigheter, kan man dock 
icke gifva dem något godt vitsord såsom trogna makar. Bade 
hannar och honor torde försynda sig i detta hänseende, och 
det kan icke vara annorlunda, då ingen af dem, sasom vi längre 
fram skola omtala, hyser den minsta kärlek för sin afkomma. 
De tyckas nära nog icke känna någon annan glädje här 1 lif- 
vet, än att frossa, skrika "och kifvas. 

Göken är en mycket glupsk fogel, som dagligen är 1 behof 
af en riklig mängd födoämnen. Dessa besta hufvudsakligen af 
insekter och larver. Man har påstått, ja de flesta ornithologer 
äro ännu af den tanken, att göken framför allt annat skulle 
tillgripa håriga fjärillarver, t. ex. Björnfjärilens (Borbyx Rubi) 
och Harlekinsspinnarens (Chelonia Caja) larver, hvilkas har äro 
spröda och bräckliga samt fastna i magens inre hud, då göken 
förtär dem. Vi tro fullt och fast att man misstagit sig, då man 
hållit dylika larver för att vara gökens älsklingsspis, och anse 
det vida sannolikare, att han endast i nödfall tillgriper dem. 
Vi skola här med några ord söka att gifva skäl för detta vårt 
påstaende. — Det är väl bekant, att foglarna, åtminstone un- 
der fortplantningstiden, endast välja sina stamhaåll i trakter, 
der de hafva passande boplatser, eller rik tillgang på sådana 
födoämnen, som företrädesvis behaga dem, och som de af na- 


GÖKFOGLAR. 399 


turen äro anvisade att tillgripa. Sålunda hafva vi t. ex. redan 
på sitt ställe omtalat hvad som gifvit anledning till, att råkan 
icke likaväl bosatt sig på Östgötha-, som på Skånska slätten 
och hvad som förorsakat husfinkens vidsträckta utbredning. 
Göken gör intet undantag ifran denna allmänna regel. Vore 
han derföre, såsom man allmänt påstar, af naturen bestämd 
att företrädesvis lifnära sig af sadana håriga fjärillarver, som 
inga andra foglar våga sig på, så borde han väl också hafva 
sitt hufvudsakliga tillhåll, der dylika larver förekomma ymni- 
gast, synnerligen som detta helt säkert icke skulle lägga något 
hinder i vägen för hans egendomliga fortplantning. Nu veta vi 
emellertid, att han har en, ganska vidsträckt utbredning och 
att han under sitt vistande hos oss bebor de mest omvexlande 
lokaler, ja till och med mäången gång, såsom förhallandet är i 
Lappland, höga fjelltrakter, dit inga af de större håriga fjäril- 
larverna någonsin torde uppstiga. Föröfrigt är det alltför väl 
bekant, att de större nattfjärilarna, hvad individernas antal 
beträffar, betydligt aftaga mot norden, så att om t. ex. göken 
vore bestämd att uteslutande lifnära sig på deras bekostnad, 
han helt säkert i många trakter, hvarest han nu är allmän, 
skulle förgås i brist på föda, isynnerhet om man tillika tager 
i betraktande, att dessa fjärilars håriga larver, oaktadt de se 
stora ut, blott innehålla en helt ringa del närande ämnen, 
Det har vidare blifvit observeradt, att göken, då han anländer 
om våren, sällan har de inre magväggarna ludna, utan att han får 
det först frampå sommaren. Detta har man velat tyda så, att 
göken först vid sistnämnde årstid skulle kunna finna larver i 
nog talrik mängd. Vi kunna icke biträda denna mening, 
utan anse, att det just är om våren eller 1 början af som- 
maren, som göken, i brist på annan föda, tillgriper de hå- 
riga larverna af B. Rubi och Ch. Caja, hvilka öfvervintra och, 
vid den tiden då göken anländer, äro nära fullvuxna samt lätt 
atkomliga, emedan de krypa omkring på öppna gräsplaner i 
ängs- och skogsbackar. En eller ett par af dessa larver, för- 
tärda af göken, äro säkert tillräckliga för att med sina hvassa, 
bräckliga hår bekläda hela insidan af hans mage, och säkert 


400 GÖKFOGLAR. 


är, att håren qvarsitta mycket länge, kanske i månader”). 
Att göken ej har luden mage då han först anländer om våren, 
beror kanske derpå, att han i de varma länder, hvilka han 
nyss lemnat, haft rik tillgång på annan, lämpligare föda och 
således icke behöft tillgripa håriga larver, ehuru dylika äfven 
der helt säkert kunde hafva stått honom till buds. Slutligen 
må vi äfven här omnämna ett fall, som påtagligen gifver vid 
handen, att göken, då tillfället så medgifver, tillgriper andra 
födoämnen framför håriga fjärillarver. Vid ett landställe i 
Östergöthland, hvarest författaren för några år sedan vistades, 
omgafs trädgården af gräsbevuxna ängsbackar och fält, dit ett 
ganska stort antal larver af Ch. Caja, men isynnerhet af 65. 
Rubi, hade infunnit sig. Då göken anlände, hade han således 
god tillgång på sin s. k. älsklingsspis och författaren gladde 
sig at att få skjuta honom, för att komma i tillfälle att un- 
dersöka hans håriga mage. Men, ehuru dagligen flera af dessa 
foglar infunno sig, tycktes ingen enda af dem hålla till, der 
larverna voro, utan de flögo alltid in i trädgården och flaxade 
omkring i några lönnar och fruktträd, som om aftnarna kring- 
svärmades af Ollonborrar (Melolontha Hippocastani) och om 
dagarna tjenade dessa insekter till hviloplats. Efter nagra da- 
gars förlopp skötos ett par gökar, som befunnos hafva flera 
ollonborrar både i magen och i gapet men deremot ingen enda 
hårig larv och intet spår af larvhår. Detta torde i någon mån 
tjena till bevis för, att göken åtminstone icke, såsom vissa 
tyska författare så ifrigt påstå, af naturen blifvit bestämd att 
lifnära sig af håriga larver; ty då han här hade fritt val 
emellan dessa och annan föda, lemnade han dem alldeles 
å sido. Hvad de omtalade håriga larverna beträffar, så tro 
vi, att, da de blifvit hänvisade att lefva på öppna platser, 
hvarest de alltid göra sig bemärkta, just i sin långa, hvassa 
hårbeklädnad fatt ett skydd mot hvarjehanda fiender. I sina 
öfriga utvecklingsstadier äro dessa insekter deremot mycket ut- 


”) Huruvida göken lider häraf, kunna vi icke med visshet afgöra; men märk- 
ligt är det, att af alla de gökar, författaren granskat, de som haft hårig 
mage alltid varit magrare. Prof. SUNDEVALL säger dock att göken tål det 
förträffligt och att han snarare torde befinna sig väl af detta retmedel. 


GÖKFOGLAR. 401 


satta bade för foglar och däggdjur samt dessutom, såsom 
larver, för andra parasitiskt lefvande insekter, så att de nog, 
göken förutan, hafva sina förföljare, som sätta en gräns för 
deras alltför stora förökelse. ; 

Straxt efter sedan göken anländt om våren, börjar hannen 
att gala, och hans läte: ku kul! ku kul! som han ofta upprepar, 
är säkerligen för hvar och en väl bekant. Vanligen sitter han, 
då han låter höra sin stämma, i toppen af nagot träd eller 
fritt på någon af dess grenar, och han håller dervid vingarna 
nedsänkta, nickar med hufvudet och slår upp den långa stjer- 
ten. Då det är mulet och duskigt väder, gal han nästan hela 
dagen, men eljest är det egentligen morgnar och aftnar, som 
han under hela fortplantningstiden ifrigast later höra sig. Efter 
denna tid, sedan ungarna börjat kläckas, tystnar han helt och 
hållet "). Honan har icke förmågan att gala, utan låter i 
stället under fortplantningstiden höra ett läte, som har någon 
likhet med hackspettarnes och kan uttryckas med plitt, plit, 
plitt. — Vi taga oss här friheten att ur Prof. SUNDEVALLS 
utmärkta arbete om de svenska foglarna, låna följande, som 
säkerligen skall intressera alla våra läsare: »Att gökens sång, 
ehuru enkel och utan all omvexling, är för oss i hög grad be- 
haglig, behöfver ej berättas för någon ""). Man plägar förklara 


”) Ibland andra skrockfulla historier om göken, är äfven den, att han skulle 
kunna förvandla sig till hök, allmänt gängse. Den har påtagligen uppkom- 
mit tillfölje deraf, att göken helt plötsligt vid en viss tid upphör att gala 
och sedermera helt tyst flyger omkring, liknande, såsom vi nämnt, vid ett 
flygtigt påseende en sparfhök eller mindre falk. Göken kan naturligtvis 
lika litet som någon annan fogel, undergå förvandling. Man säger äfven, 
att göken tystnar, då han får se den första hösåtan; men det är dock icke 
af denna anledning, han upphör att gala, utan tillfölje deraf, att hans fort- 
plantningstid vanligen är slut just då man börjat att skörda gräset. 

”') »Med otålighet förbidas gökens första rop om våren af ung och gammal. 
Barnen härma hans sång och räkna, då de första gången höra honom, an- 
talet af ropen, troende att detta antal antyder mängden af de år, under 
hvilka de ännu få lefva, önskande dervid att ropen måtte blifva rätt många; 
de redan giftvuxna tärnorna önska vid ett dylikt tillfälle tvärtom att ropen 
må blifva ganska få, såsom bestämmande mängden af de år, de ännu hafva 
att lefva som ogifta m. m.» WkriGHT Finl. Fogl. — »Efter det väder- 
streck, "i hvilket göken första gången om våren höres, spå de skrockfulla 
hvad under året skall hända dem: Höres han från norr, väntas motgång; 
från söder död; från öster medgång; från vester lycka». NILSSON Skand. 
Fauna. 

Zool. II. Foglar. 26 


402 GÖKFOGLAR. 


detta derigenom, att den är en påminnelse om den vackraste 
tiden på året, Maj—Juni, den enda då han höres, och man 
skulle kunna antaga denna förklaring för god, ifall ej så myc- 
ket annat: gröna fält och lummiga träd, granna blommor och 
munter foglalat, herrligt väder m. m. lemnade samma påmin- 
nelse utan samma verkan; dessutom glädjas vi mången gång 
öfver att höra göken under fult väder, som äfven då ofta in- 
träffar. Man skulle kunna föreställa sig, att göktonerna fägna 
oss, emedan de äro de enda fogeltoner, som äro rena och full- 
komligt eller nära öfverensstämma med våra musiktoner. Utan 
tvifvel är detta orsaken, hvarföre vi vanligen föredraga gökens 
enformiga läte framför många andra foglars ganska lifliga och 
varierande sång. Men då man, för att få »höra göken», färdas 
lång väg och njuter deraf ej blott under ett dygn, utan under 
hela den tid han låter höra sig, så skulle vi, om man, äfven i 
den vackraste trakt och under det skönaste väder, utsatte en 
person att på flöjt återgifva göktonerna, hvilket kan ske med 
fullkomlig noggranhet, ganska säkert vara både mätta och 
trötta deraf inom några minuters förlopp, såvida vi ej trodde 
det vara den rätta göken, som spelade. Det är således hvarken 
arstiden eller sjelfva musiken, som förorsakar det behagliga in- 
trycket; utan det är känslan deraf, att dessa toner äro ett ut- 
tryck af fröjd och belåtenhet hos en varelse, som föröfrigt är 
oss fullkomligt obegriplig och främmande. De äro de enda ord 
af hans språk som vi förstå och vi fröjda oss med honom, 
under det vi känna, att det är samma natur och samma goda 
gafvor, som göra oss bada lyckliga och lefnadsglada. — Gök- 
sängen varierar något litet. Af de två tonerna är den första 
alltid högre; den andra, som får tonvigten, tages vanligen 4, 
men af de bästa sångarna 5 semitoner lägre. Mindre goda 
sångare taga den blott 3 semitoner lägre (t. ex. d a! eller 
d bl! eller d h!). Då de skrikit sig hesa eller mot sång- 
tidens - slut, gifva de ofta falska eller hväsande, eller liksom 
hickande ljud och sluta eller blanda dem ofta med helt olik- 
artade, skrattande eller pladdrande läten, såsom schakakaksch! 
0. 8. Vv. Somliga gökar fördubbla första tonen, såsom: kukuku!» 


GÖKFOGLAR. 403 


För vära läsare torde det vara nogsamt bekant, att göken, 
såsom vi förut antydt, icke sjelf bygger något bo, utan, genom 
att försåtligt insmyga sina ägg i andra, insektätande foglars 
bon, öfverlemnar icke allenast äggens rufning, utan äfven om- 
sorgen för ungarnas uppfödande åt dessa sednare foglar. Detta, 
om man så får säga, parasitiska fortplantningssätt och dermed 
förknippade omständigheter äro i hög grad märkvärdiga, och, 
ehuru gökens utvecklingshistoria af flera författare redan till- 
förene blifvit utförligt afhandlad, kunna vi dock icke underlåta, 
att äfven i detta arbete med några ord vidröra densamma, 
isynnerhet som vi uti åtskilliga, omtvistade punkter äro af helt 
annan mening, än de författare, som hitintills skrifvit derom. 

Såsom nyss nämndes, är det endast hos insektätande fog- 
lar, eller hos sådana, som åtminstone uppföda sina ungar med 
insekter, som göken lägger sina ägg, och, märkvärdigt nog, är 
det företrädesvis de små, ja ofta de minsta, arterna, som få 
öfvertaga detta bestyr. Mest finner man hans ägg och ungar 
i bon hos ärlor, piplärkor, rödstjertar, sångare m. fl., icke 
sällan hos kungsfogeln och gärdsmygen, blott undantagsvis hos 
trastar och aldrig hos foglar, som äro större än dessa. Sa- 
ledes se vi, att göken i flertalet fall lägger sina ägg hos foglar, 
hvilka äro många ganger mindre än han sjelf, och icke blott 
hos sådana, som hafva öppna bon, utan äfven t. ex. hos van- 
liga löfsängaren (Sylvia Trochilus) och gärdsmygen, hvilka 
hafva sina bon öfvertäckta, äfvensom hos sädesärlan, rödstjerten 
m. fl., som bygga mellan stenar, i trädhål o. s. v. 

Gökhonan har en beundransvärd förmåga att, då hon är 
i behof af att lägga ägg, påfinna dertill tjenliga bon. Det ser 
nästan ut som hon skulle hafva fullt reda på alla häckande 
småfoglar i den trakt, der hon vistas; ty de mest undangömda 
bon undgå icke engång hennes uppmärksamhet. Hon är också 
under fortplantningstiden jemt och ständigt i verksamhet för 
att uppsöka dem. Då hon funnit ett passande bo och är fär- 
dig att lägga sitt ägg deruti, afvaktar hon merändels ett till- 
fälle, då boets egare äro frånvarande, emedan hon eljest, genom 
deras larm och skrik, skulle ådraga sig alltför mycken upp- 
märksamhet och ofta äfven derigenom blifva utsatt för hvarje- 


404 GÖKFOGLAR. 


handa faror. Hon smyger sig således tyst och obemärkt fram 
till boet, värper ett ägg på marken och inbär sedan detsamma 
i munnen. Att hon sålunda går tillväga har man visser- 
ligen icke med säkerhet observerat, men på annat sätt låter 
det svårligen förklara sig, huru hon skulle kunna inpraktisera 
äggen i öfvertäckta bon, utan att skada de förra eller rubba 
de sednare, som ofta äro sa små, att de knappast rymma + af 
gökkroppen, oberäknadt de långa vingarna och stjerten. Hon 
lägger arligen 4 a 6 ägg, ett i hvarje bo, och det med så langa 
mellantider, att, då man finner de första i Maj, läggas de sista 
först i Juli. Härigenom kan hon lägga sina ägg hos flera olika 
slags foglar. Till färgen äro äggen något olika, äfvensa hvad 
formen beträffar, och man har velat påstå, att de, för att 
undgå att väcka uppmärksamhet, i dessa fall alltid skulle hafva 
en viss öfverensstämmelse med äggen hos de foglar, i hvilkas 
bon de läggas”); men detta är icke med säkerhet afgjordt, utan 
torde snarare få räknas till de många obestyrkta historier som 
äro i omlopp rörande göken. Någon författare har sagt, att 
man i afseende härpå gissningsvis torde kunna antaga, att den 
gökhona, som är uppfödd i- en viss fogelarts bo, icke endast 
skulle få egenskapen att värpa ägg, hvilka till färgen liknade 
dem af denna art, utan äfven få en inre åtrå att sedermera 
sjelf lägga ägg uti samma fogelarts bo; men detta motsäges af 
den långa tid, som gökhonan behöfver för att lägga det fulla 
antalet af sina ägg. Att gökäggen deremot alltid äro mycket 
små i förhållande till fogelns storlek, är allmänt kändt. 

Den nykläckta gökungen, som är mycket liten och ytterst 
ful, har bred mun, stora ögon och liknar vid hastigt påseende 
snarare en groda än en verklig fogel. Han tillväxer dock ganska 
fort, uppfyller snart hela boet samt gapar och skriker oupp- 
hörligt efter föda. De sma fosterföräldrarna, som visa honom 


”) Man har dock många exempel på att foglarna just icke fästa något af- 
seende vid, om ägg, som inläggas bland deras egna, äro olika till färg och 
storlek. Sålunda kan man t. ex., såsom vi förut nämnt, få de eljest sluga 
kråkorna och skatorna att ligga ut hönsägg, hvilka äro så stora och olika 
mot deras egna ägg, och dessutom har förf. flerfaldiga gånger varit vittne 
till att åtskilliga slags småfoglar utlegat ägg, som blifvit inlagda 1 deras 
bon, men varit till. färgteckningen helt olika deras egna. 


GÖKFOGLAR. 405 


mycken tillgifvenhet, hafva derföre den största möda att skaffa 
honom tillräckligt med näringsmedel och förgas icke sällan dervid 
af öfveransträngning, Märkvärdigt är, att äfven andra smafoglar 
icke så sällan biträda vid anskaffandet af föda at honom, eller 
träda i de egentliga fosterföräldrarnes ställe, da dessa af en 
eller annan orsak omkommit. Man har många exempel härpå. 

Det är en gammal sägen att gökhonan skulle utkasta och 
uppäta boets öfriga ägg, eller att gökungen skulle uppäta de 
andra ungarna; men, atminstone detta sednare, är helt visst 
alldeles ogrundadt. ”Troligast är, att de ifragavarande ungarna 
omkomma af svält, emedan gökungen sjelf tillegnar sig all den 
föda, som de sma fosterföräldrarna kunna sammanskaffa, eller 
ocksa att han, såsom man i sednare tider iakttagit, helt enkelt 
vältrar sina kamrater ut ur boet. Åfven sedan gökungen, efter 
omkring 14 dagars förlopp lemnat boet, följes han länge och 
matas af smaåfoglarna. Han har då ett eget läte, som är lätt 
igenkänligt och kan uttryckas med ziss, ztss, ziss eller 2tsstsstiss. 

Sadan är 1 korthet denna sällsamma fogels utvecklings- 
och lefnadshistoria. Mycket kunde ännu dervid hafva varit att 
tillägga, men det knappa utrymmet nekar oss att vara vidlyf- 
tigare. Vill man nu emellertid, med stöd af allt det anförda, 
söka att utforska hvartill han ursprungligen blifvit ämnad och 
hvilka aligganden han har att uppfylla i naturens allmänna 
hushallning, så kan man sannerligen icke finna annat, än att han 
blifvit tillsatt såsom en tuktomästare för de sma, insektätande 
foglarna. Antager man detta, sa försvinner helt och hållet det 
mystiska dunkel, i hvilket atskilliga, isynnerhet tyska, förfat- 
tare velat insvepa denna fogel, och hans lefnadshistoria ligger 
da så klar och tydlig för oss: ett bevis på hvilka beundrans- 
värda medel naturen understundom begagnar för befrämjandet 
af sina syftemal. — Mången torde förundra sig öfver, att na- 
turen någonsin kunnat behöfva använda några särskilda medel, 
för att hålla de insektätande smafoglarna inom tillbörliga grän- 
ser, da, sasom vi förut så manga ganger yttrat, dessa foglar, 
öfverallt, der de finnas, äro af stor nytta. För att rätt kunna fatta 
detta, måste man tänka sig tillbaka i en tid, då menniskan ännu 
icke bosatt sig i alla delar på jorden och då hon ännu icke efter sina 


406 GÖKFOGLAR. 


behof så att säga omgestaltat deras naturförhållanden. Då 
kunde naturligtvis icke, såsom nu är fallet, något tal om nyt- 
tiga eller skadliga djur någonsin komma i fråga, emedan det 
ena djuret, saväl som det andra, utgjorde en länk i det stora 
hela och tillfölje deraf hade en uttrycklig bestämmelse att upp- 
fylla. Naturen måste följaktligen da ställa sa till, att ingen 
djurart omåttligt fick föröka sig på en annans bekostnad, hvari- 
genom den allmänna jemnvigten kunde komma att störas. Saå- 
lunda voro t. ex. rofdjuren, hvilka vi nu hafva skäl att på allt 
sätt förfölja och döda, lika nödvändiga som de matnyttiga, 
växtätande djuren, hvilka vi nu söka att skydda mot deras 
förföljare. Pa samma sätt voro ocksa a andra sidan de in- 
sektätande småfoglarna, som vi nu finna fördel uti att skydda, 
ganska skadliga ifall de någonsin omåttligt hade fått föröka 
sig, emedan de då skulle hafva tillintetgjort en mängd insekter, 
hvilkas närvaro äfvenledes var nödvändig för det helas bestånd. 
Det var således af vigt att äfven dessa. foglars alltför stora 
tillväxt på något sätt blef stäfjad. Men emedan de i allmän- 
het voro bestämda att föra ett lif, som gjorde dem i det när- 
maste oåtkomliga bade för de egentliga roffoglarna och för de 
flesta andra djur, så ställde naturen särskildt till deras upp- 
tuktelse en fogelart, hvilken hon för detta ändamål utrustade 
med de märkvärdiga egenskaper, som vi nyss omtalat. Nu är 
visserligen genom våra åtgöranden mycket äfven i djurverlden för- 
ändradt, men den lefnadsriktning, som ursprungligen synes hafva 
blifvit nedlagd hos hvarje djurart, kunna vi dock ännu alltid spara 
såsom ett i hela dess väsende mer eller mindre tydligt ut- 
prägladt grunddrag. Hos göken märkes detta icke minst. Han 
bibehåller troget de egenskaper, som en gång kommit honom till 
del, och är således ännu i våra dagar hvad han sannolikt alltid 
varit: de små insektätande foglarnas tuktomästare. Han har 
också en i hög grad vidsträckt utbredning, på det att han all- 
tid måtte vara tillstädes der de små foglarna bygga och bo; 
han har fått förmågan att lägga sina ägg efter vissa mellan- 
tider, på det att han derigenom skulle kunna omintetgöra 
flera olika slags småfoglars afkomma; och hans ägg hafva blifvit 


KLÄTTERFOGLAR. 407 


ovanligt små, på det att de vid kläckningen skulle kunna skylas 
och fullständigt värmas af de små foglarna. 


År då, skulle man kunna fråga, göken en så nyttig fogel, som 
man i allmänhet anser honom för att vara? Vi kunna tyvärr 
icke svara annat än nej på denna fråga. Under närvarande 
förhållanden kunna icke gerna de små insektätande foglarnes antal 
någonsin blifva för stort, och derföre. måste vi alltid anse en fogel 
för skadlig, som årligen genom sin fortplantning dödar så manga 
ibland dem. Vi älska dock denna sällsamma fogel alltför myc- 
ket, för att önska honom något ondt. Ma han derföre gerna 
i frid få gästa våra skogar! Genom förnuftiga atgärder kunna 
vi ändå alltid, honom till trots, få det nöjet att se de små, 
nyttiga foglarna till ett förökadt antal omkring oss. 


IV. Ordningen: Klätterfoglar. 
Zygodactyli. 


Klätterfoglarna bilda en ganska naturlig och väl begrän- 
sad ordning inom sittfoglarnas stora afdelning. De igenkännas 
hufvudsakligen derpå, att RE i det närmaste äro lika 
bildade som hos tättingarna; att 2 tår äro riktade framåt och 
2, sällan blott 1, bakåt, alla försedda med krökta, hoptryckta, 
hvassa klor; att näbben är rät, utan inskärning bakom spet- 
sen; och slutligen att tungan är långt utsträckbar, metmasklik 
och försedd med hornartad spets. Stjerten, som, jemte 2 små 
sidopennor, består af 10 fullt utbildade pennor, utgöres van- 
ligen af en s. k. klätterstjert, d. v. s. dess pennor äro styfva, 
elastiska, spetsiga och tjena såsom stöd da fogeln klättrar på 
trädstammarna. Hos göktytorna, som sakna förmagan att 
klättra, äro dock alla stjertpennorna mjuka och af vanlig form. 


Dessa foglar bebo skogarna och lefva derstädes ensliga, 
par- eller familjevis. De flesta äro hos oss stannfoglar, som 
dock om vintrarna stryka temligen vidsträckt omkring, för att 
söka sin föda. Denna består nästan uteslutande af insekter, 


408 KLÄTTERFOGLAR. 


larver och puppor, som de merändels uppsöka under barken af 
sjukliga träd. De hafva egendomliga, gälla skrik och läten. 

Klätterfoglar finnas, med undantag af Nya Holland, i alla 
verldens delar. I Europa förekomma 9 arter och dessa till- 
höra äfven var fauna. De kunna indelas i tvenne familjer. 


14:de familjen. Göktytor. 


Iyngidee. 


Göktytorna hafva visserligen i sin organisation mycket ge- 
mensamt med hackspettarna; men i afseende på det yttre ut- 
seendet och lefnadssättet visa de dock många väsendtliga olik- 
heter, hvarigenom de äro lätta att skilja ifrån dessa foglar. 
De hafva bland alla partaiga foglar den största likhet med 
tättingarna. Det kännetecken, hvarigenom de företrädesvis 
skilja sig ifrån andra foglar af denna orduing, är, att stjerten 
icke bestar af styfva, elastiska pennor, utan är mjuk och så- 
ledes icke bildad för klättring. Kroppsfärgen är äfven betyd- 
ligt afvikande från spettarnas; den är nemligen småspräcklig 
af svart, grått och brunaktigt. 

Dessa foglar hafva sina tillhäll i skogar och lundar, der 
de föra ett ensligt lefnadssätt. Deras föda, som de ofta söka 
på marken, består uteslutande af insekter och dessas afkomma. 
De äro flyttfoglar hos oss. Sina bon hafva de uti ihåliga träd 
och lägga vanligen många ägg. I Europa finnes blott ett enda 
slägte, nemligen: 


Göktyte-slägtet (Tynx") LINN.). 


Näbben något kortare än hufvudet, rät och nästan trind, 
utan kölar eller upphöjda kanter; näsborrarna äro smala och 
öppna sig bredvid hvarandra nära näbbryggen; den inskjutande, 
fjäderklädda hakviken sträcker sig framom näsborrarna. Tun- 
gan metmasklik, långt utsträckbar, i spetsen hornartad, men 


”) Namnet bör läsas såsom I-ynr; icke såsom Jynz eller Yunz, hvilket oftast 
plägar vara brukligt 


KLÄTTERFOGLAR. 409 


utan hullingar. Vingarna hafva alldeles samma byggnad som 
hos en stor del tättingar. Stjerten i spetsen tvär, med mjuka, 
veka, jemnbreda pennor; dessa äro egentligen endast 10 till 
antalet, men vid hvardera sidan af stjerten sitter dessutom en 
liten bred och mjuk fjäder, som af några författare blifvit an- 
sedd som en verklig stjertpenna, ehuru den rättast bör betrak- 
tas såsom en ovanligt utbildad täckfjäder. Fötterna korta och 
undersätsiga; de bada framtärna vid roten hopvuxna; de två 
bakåt riktade sinsemellan fria; klorna mycket krökta och spet- 
siga. Fjäderklädnaden mjuk. — Könen äro till färgteckningen 
nästan alldeles lika och ungarna föga olika de gamla. 


Göktytorna äro små tättinglika foglar. De sakna, såsom 
nämndt är, förmågan att klättra på trädstammarna, och hafva 
heller icke i sin näbb tillräcklig styrka, för att, liksom hack- 
spettarna, kunna hacka hal deri. Härigenom liksom i mycket 
annat, visa de således många väsendtliga olikheter med dessa 
sednare foglar. På marken hoppa de icke sällan omkring, för 
att fanga insekter och larver. I allmänhet äro de mindre lif- 
liga än mänga andra smaåfoglar; de sitta ofta långa stunder 
helt stilla och overksamma på ett och samma ställe. Både 
sinsemellan och med andra foglar lefva de merändels ganska 
fredligt tillsammans. 


Alla hitintills kända arter af detta slägte tillhöra den gamla 
kontinenten. 


1. Göktytan (Iynx Torqvilla LINN.). ÖOfvan grå och fint 
svartspräcklig, med ett från nacken längsåt framryggen löpande 
band af brunsvarta fläckar; inunder hvitaktig med till en del 
ljust rostgul anstrykning och svartaktiga pilfläckar; stjerten med 
4 åå 9 brunsvarta tvärstreck. — Längd omkring 7 tum. 

Namn: Bohusl. Såvipa; Norr. Sågouk. 

Hannen. Hufvudet ofvan ljusgrått med gulbrun inbland- 
ning, öfverallt fint spräckligt och med små våglinier af svart 
och hvitt, hvilket isynnerhet är fallet på bakhufvudets något 
förlängda fjädrar. Vid nacken börjar ett brunt, af svart fläckadt 
band, som nedlöper till midten af ryggen och är bredast på 


410 KLÄTTERFOGLAR. 


framryggen. Hela ryggen föröfrigt ljusgrå, fint fläckad och 
spräcklig af svart; skuldrorna gråa, med ljust rostbrun anstryk- 
ning och större, svarta pilfläckar, som begränsas af hvitt; 
ytterst ned emot vingen bildas en rand af än större, svarta 
fläckar. Från ögat bakåt samt ned på halssidorna står ett 
ljusbrunt, af svarta våglinier tecknadt band. Hakan och stru- 
pen hvitgulaktiga; sidorna af halsen starkare ockragula samt 
öfverallt med smala, svartaktiga tvärlinier; sidorna af kräfvan 
ljusgråa, fint spräckliga och fläckiga af svart. Hela underlifvet 
hvitaktigt, uppåt sidorna med dragning i gult, och öfverallt 
med mindre, svarta pilfläckar glest tecknadt; på de med mera 
rostgult öfverdragna undre stjerttäckarna stå smala, mörka 
tvärlinier. Vingtäckarna ljust rostbruna, fint spräckliga och teck- 
nade med svarta tvärlinier samt glesa spolstreck! och pilfläckar, 
oftast slutande med en hvitaktig spets;- armpennorna nästan 
lika tecknade, men med mera svart; öfriga vingpennorna matt- 
svarta, med ljust rostfärgade fläckar på utfanet, bildande snedt- 
gaende band på den hoplagda vingen; på infanet äro fläckarna 
blekare. Stjertpennorna ljusgraa, fint spräckliga och tecknade 
med svarta tvärlinier samt med 4 å 5, af brunt, svart och 
ljusgrått schatterade, vinkliga tvärband. Näbben grågulaktig. 
Iris gulbrun. Fötterna gulbruna. — M. v. W. 

Honan är till färgen nästan alldeles lik hannen, men 
till storleken vanligen något mindre. 

Ungarnas färgteckning är orenare, mera stötande i brunt, 
än de äldre foglarnes. 

Göktytan har en ganska vidsträckt utbredning. Hon före- 
kommer icke endast i hela Europa, utan äfven i en stor del 
af Asien och norra Afrika. Hos oss är hon allmän i de flesta 
landsdelar, från Skåne ända till den 60:de nordl. breddgraden. 
Längre norrut finnes hon äfven, ehuru mera sparsamt, såsom 
I Helsingland, Jemtland o. s. v. I Norrige är hon i många 
trakter temligen allmän och går derstädes ganska langt mot 
norden. I hela södra Finland, ända till Kuopiotrakten, före- 
kommer hon mer eller mindre talrikt. — Saäsom flyttfogel an- 
länder hon till södra Sverige vanligen efter medlet af April, 
till det öfra landet något sednare, och hon bortflyttar tidigt, 


KLÄTTERFOGLAR. 411 


redan i Augusti. Vintern tillbringar hon hufvudsakligen i Afrika; 
blott ett mindre antal stannar qvar i det södra Europa. 


Till vistelseort utväljer göktytan helst glesa löfskogar, 
lundar och parker, som omgifvas af fält och ängsbackar. I stora, 
rena barrskogsbestand trifves hon icke. 


Vid sin ankomst om våren och sedan under hela fortplant- 
ningstiden, ända till dess att ungarna börja kläckas, låter han- 
nen höra ett gällt skrik, som utgör hans sång eller spel och 
i det närmaste kan uttryckas med tuj tuj tuj tuj o.s.v Detta 
upprepar han ofta, sittande på samma ställe i träden. 


Göktytan har en egen, besynnerlig vana, att, isynnerhet 
då man tager henne lefvande i handen, med en ormlik rörelse 
vrida halsen omkring, så att hufvudet kommer att ligga bakpå 
ryggen. Denna egenhet hos henne var redan känd i de äldsta 
tider, och hon har tillfölje deraf erhållit sitt tyska namn Wen- 
dehals och sitt latinska Torquilla. "Under fortplantningstiden 
ser man henne dessutom intaga många konstiga ställningar, 
uppresa hufvudfjädrarna, vrida på halsen och utbreda stjerten. 
De gamla drefvo mycken vidskepelse med henne. Salunda 
tillskrefvo de henne ibland annat förmågan att kunna omvända 
sinnet på dem, som blifvit otrogna, och läto henne här- 
stamma från en flicka, Iynx, som den svartsjuka Juno förvand- 
lade till en fogel. Numera torde man dock ingenstädes anse 
henne för någon öfvernaturlig varelse, utan man helsar henne 
nu endast med glädje, då hon anländer om våren, emedan hon 
tros vara ett förebud till, att den rätta saningstiden är inne. 
Det är af denna anledning som hon erhållit namnen Sågök 
och Såvipa. 


Såsom nämndt är, lefver göktytan af insekter. Helst sy- 
nes hon tillgripa myror, hvilka, såsom man vet, förekomma 
mycket ymnigt i skogarna. Dessa fangar hon ofta på det sät- 
set, att hon i deras vägar utstäcker sin långa, klibbiga tunga, 
på hvilken myrorna uppkrypa och genast blifva indragna i 
näbben. En mängd insektlarver, äfven sadana som lefva i 
barkspringor, blifva dessutom ofta hennes byte. 


412 KLÄTTERFOGLAR. 


Sitt bo har hon uti trädhal och lägger ett stort antal 
(7—9 eller ännu flera) hvita, glänsande ägg, vanligen utan nå- 
got annat underlag än multnad ved. 


15:de familjen. Spettar. 


Picide. 


De till denna familj hörande foglar igenkännas lätt från 
alla andra på sin egendomliga kroppsbildning. Utom genom 
de kännetecken, hvilka vi förut angifvit, utmärka de sig deri- 
genom, att näbben är mycket stark, kantig och i spetsen vigg- 
likt tillskärpt; att tungan i spetsen är försedd med bakat rik- 
tade hullingar (se fig. 4 sid. 8) samt att stjerten består af 
10 styfva, tillspetsade och elastiska pennor. Fjädrarna äro i 
de flesta fall prydda med lifliga färger i grönt, rödt, gult, svart 
och hvitt. 

Spettarna hafva sina tillhall i skogar och lundar, der de 
mest föra ett ensligt lefnadssätt. De klättra på trädstammarna 
och lifnära sig företrädesvis af sadana insekter, som lefva och 
underga sina förvandlingar under barken och i veden af sjuk- 
liga träd. Hos oss äro de alla stannfoglar, hvilka dock under 
vintern företaga mer eller mindre vidsträckta ströftag i sko- 
garna. Sina bon hafva de i trädhaålor, som de sjelfva urhacka, 
och äggen äro hvita, glänsande. 


Hackspett-slägtet (Picus LINN.). 


Näbben medelmättig eller temligen läng, ganska stark, rak, 
i spetsen sammantryckt och liksom vigglikt tillskärpt, ofvanpa 
och på sidorna försedd med upphöjda, längsgaende kanter, som 
hafva något olika läge hos olika arter; näsborrarna betäckta 
af täta, framatliggande fjäderborst. Vingarna af medelmattig 
längd, något afrundade och breda; isynnerhet hos de svartbro- 
kiga arterna nästan alldeles lika bildade som hos tättingarna; 
1:sta handpennan kort, föga längre än handtäckfjädrarna; den 
4:de vanligen längst. Stjerten, som är vigglik och tillspetsad, 
består af 10 fullt utbildade och 2 små sidopennor. De förra 


KLÄTTERFOGLAR. 413 


hafva styfva, elastiska spolar samt äro, isynnerhet emot spet- 
sen, försedda med fasta, glesa fan, som haka fast vid träd- 
stammarna då Fig. 78. 

fogeln trycker 
dem = deremot. 
De sednare haf- 
va en mera bred 
ochrundad form 
samt äro mjuka 
såsom vanliga 
fjädrar. De mel- 
lersta pennorna FORA rakare ep ert 


äro alltid längst; de öfriga aftaga småningom i längd åt hvar- 
dera sidan. Fötterna äro korta och mycket starka; de 2 fram- 
tårna äro vid roten förenade, de bakre skilda; den egentliga 
baktan är mindre än de öfriga och saknas hos en art, nem- 
ligen den Tretåiga Hackspetten. Klorna mycket stora, hop- 
tryckta, hvassa och krokiga. — Könen äro nagot olika, men 
ungarna ofta temligen lika de gamla. 

Af det, som nu blifvit anfördt rörande hackspettarnes yttre 
kroppsbyggnad, framgår tydligen, att deras lefnadssätt i vä- 
sendtlig mån måste vara afvikande från de förut afhandlade 
foglarnas. I det föregaende hafva vi redan antydt, att vara 
trädslag äro hemsökta af en mängd insekter, som angripa deras 
olika delar och derigenom stundom anställa stora förödelser i 
skogarna. Vi hafva äfven omtalat huru xerksamt dessa in- 
sekter förföljas af åtskilliga småfoglar, hvilka af naturen blifvit 
bestämda att lefva på deras bekostnad. Men dessa smafoglar 
tillgripa dock hufvudsakligen endast sådana insekter och lar- 
ver, som lifnära sig af trädens yttre delar, och hvilka säaledes 
under alla sina utvecklingsstadier äro för dem mer eller mindre 
lätt åtkomliga. De insekter åter, som lefva under trädens 
bark, i bast- och vedlagren, kunna de icke bemägtiga sig, annat 
än under den korta tid, då dessa skadedjur såsom fullbildade 
svärma omkring i skogarna. För att nu äfven sätta en gräns 
för dessa sednare insekters alltför stora förökelse, måste så- 
ledes naturen utfinna ännu andra medel, och ibland dessa 


414 KLÄTTERFOGLAR. 


torde hackspettarna icke vara det minst verksamma. Dessa 
foglars, om man så får säga, ursprungliga bestämmelse, att till huf- 
vudsaklig del lifnära sig på de vedätande insekternas bekostnad, 
röjer sig i hela deras organisation, som på det förträffligaste sätt 
är afpassad för ett sådant ändamäal. Sålunda hafva de erhållit 
starka, i spetsen tillskärpta näbbar, med hvilka de, liksom med 
en yxa, kunna hugga hål i barken och veden och såmedelst 
komma åt de derstädes varande skadedjuren, hvilka de upp- 
spetsa på den hvassa och med hullingar försedda tungan, som 
dessutom är så läng, att hon med lätthet kan införas i de rym- 
ligare larvgangarna. Derjemte hafva äfven deras fötter blifvit 
starka och undersätsiga samt försedda med stora, krökta och 
hvassa klor, på det att foglarna med lätthet, under sitt arbete 
med näbben, måtte kunna hålla sig fast hvar som helst på 
trädens stammar och grenar; och slutligen har deras stjert blif- 
vit styf och fast, för att tjena dem såsom ett passande stöd, 
samt dessutom elastisk, för att de derigenom bättre skulle kunna 
måtta sina hugg och inlägga mera kraft deri. 

Länge var man af den tanken att hackspettarna voro 
skadliga för träden, emedan man beständigt såg dem hacka i 
desamma, och man trodde allmänt, att de voro orsaken till, att 
så många träd i skogarna blefvo sjuka och maskstungna. På 
grund af dylika inrotade aåsigter, som icke bevisade någonting 
annat, än den största okunnighet om hackspettarnas rätta lef- 
nadssätt, ansåg man sig böra uppbjuda alla medel för att ut- 
rota dessa foglar, och det blef till och med i lag stadgadt, att 
deras dödande skulle genom åsatta premier belönas. Numera 
har man dock, såsom bättre är, nogsamt insett, att hackspet- 
tarna äro af stor nytta i skogarna, och att det alldeles icke 
är af okynne eller i afsigt att skada träden, som de hacka 
deri, utan att de göra detta endast och allenast för att upp- 
söka insekter och larver i barken och veden, eller för att skaffa 
tak öfver hufvudet åt sig och sin afföda. Stundom tycker man 
sig visserligen finna, att hackspettarna hugga hål uti träd, som 
äro alldeles friska; men detta är ingalunda förhållandet, utan 
man kan vid sådana tillfällen vara fullt förvissad om, att trä- 
den, oaktadt man icke märker det, alltid äro angripna af lar- 


KLÄTTERFOGLAR. 415 


ver, och att det är dessa, som hackspettarna så ifrigt eftersöka. 
De hafva en beundransvärd förmåga att kunna taga reda på 
dylika larver, och man har oriktigt trott, att det skulle vara 
en ytterst fin lukt, som dervid vägleder dem; men luktsinnet 
är utan tvifvel hos dem lika slött, som hos andra foglar. Det 
är påtagligen den skarpa synen och den fina hörseln, som 
komma dem till hjelp, då de söka sin föda. Genom synen 
varseblifva de redan på afstand sadana träd, hvilka äro hem- 
sökta af insekter, emedan dessa alltid få ett annat utseende 
än de friska och i sin fulla lifskraft varande träden. Genom 
hörseln uppfatta de lätt de ljud, som uppkomma då insekterna 
och deras larver gnaga i barken eller veden, och dessutom hafva 
de äfven en ovanlig förmåga att bedömma dessa smådjurs när- 
varo genom de ljud, som uppkomma da de med näbben 
hacka på träden. Dessa ljud blifva nemligen, såsom man 
lätt kan förstå, helt olika då fogeln hackar öfver en ihålighet, 
en larvgång, än om slaget anbringas på ett ställe, der trädet 
är fast och oskadadt. Genom att sålunda på alla sidor un- 
dersöka träden, hitta hackspettarna snart reda på larvernas- 
tillhåll, och, då detta inträffat, arbeta de sig in med den starka 
näbben och fånga derefter sitt byte. På sådana ställen i sko- 
garna, hvarest vindfällen qvarligga, infinna sig ofta en otalig 
mängd grafstickare (Tomici), märgborrar (Hylesini) och andra 
vedätande insekter för att lägga ägg under barken, der de se- 
dermera framkläckta larverna hafva rik tillgång pa passande 
föda. Här blifva hackspettarna af oberäknelig nytta, emedan 
de med glupskhet förtära dessa insekter, hvilka, om de ostördt 
fatt utveckla sig, skulle hafva anstält stor förödelse i skogarna. 


Det är dock icke endast de under barken och i veden lef- 
vande insekterna och deras larver, som tjena hackspettarna 
till föda, utan de tillgripa äfven med begärlighet en mängd 
andra, såsom skalbaggar, fjärilar, myror o. s. v. Dessa sed- 
nare fanga de ofta på samma sätt som göktytorna genom att 
utsträcka sin långa, klibbiga tunga i deras gångar, och om 
vintern, då myrorna gömma sig undan djupt ned i sina 
stackar, hacka de hål i dessa sednare för att åtkomma dem. 


416 KLÄTTERFOGLAR. 


Man har påstått, att de brokiga hackspettarna om vintern 
skulle förtära granfrön och för detta ändamal sönderhacka kot- 
tarna; men vi äro dock öfvertygade om, att de sönderhacka 
kottarna i helt annan afsigt. Dessa äro nemligen mycket hem- 
sökta af atskilliga insektslarver, sasom larverna af vissa skal-= 
baggar, tillhörande slägtet Anobium, och en fjärillarv, tillhö- 
rande slägtet Tortrix, hvilka helt säkert äro för hackspettarna 
särdeles smakliga. Om ett eller annat frö eller fröskal äfven 
skulle medfölja i magen, så far man icke derutaf sluta till att 
det är dessa, som foglarna söka. 

Af allt detta kunna vi således finna, att hackspettarna, 
hvarhelst de än förekomma, göra sig förtjenta utaf att blifva 
skyddade från vär sida. Ånnu hafva vi visserligen icke sa sär- 
deles ondt utaf de vedätande insekterna, emedan dessa i de 
oftast vanvärdade, blädade skogarne hafva rik tillgång på föda, 
utan att i allmänhet behöfva tillgripa de friska träden; men, 
om det någon gang skulle lyckas, att komma till stånd med en 
bättre skogshushållning här i landet, så må vi sannerligen skatta 
oss lyckliga att ega dessa foglar, emedan de utan tvifvel äro 
våra bästa bundsförvandter, då fråga är om att sätta en gräns 
för de vedätande insekternas! alltför stora förökelse och att 
förebygga deras härjningar. 

Men det är dock icke endast sasom insektförstörare som 
hackspettarna göra sig förtjenta af var synnerliga uppmärk- 
samhet. De hafva äfven ett annat vigtigt åliggande att upp- 
fylla i naturens allmänna hushållning, hvilket vi icke böra för- 
bise. Det har redan blifvit anmärkt, att ett temligen stort 
antal af de förut afhandlade foglarna bygga sina bon uti ihåliga 
träd, men med sina svaga näbbar förma dock icke dessa foglar 
att sjelfva för detta ändamål urhacka träden, och mången gang 
är det äfven för dem svårt, om icke ofta alldeles omöjligt, att 
i de trakter, hvarest de eljest helst skulle vistas, finna sådana 
trädhål, som genom affallna qvistar eller på något annat sätt 
bildat sig och blifvit passande för deras behof. Här är det 
just som hackspettarna utöfva en särdeles nyttig verksamhet, 
i det att de, genom att hacka hål i träden, bereda tjenliga bo- 
städer at dessa smaåfoglar. Hvarje hackspettpar är under fort- 


KLÄTTERFOGLAR. 417 


plantningstiden i behof af ett trädhaål, för att deruti lägga sina 
ägo; men äfven efter denna tid, då dessa foglar ströfva om- 
kring i skogarna, uthacka de dylika hål åt sig, för att deruti 
tillbringa nätterna och taga sin tillflykt då oväder inträffar. 
Man kan således lätt förstå, att ett stort antal trädhål, på 
detta sätt” tillkomna, skola vara tillfinnandes i de trakter, 
hvarest hackspettarna gerna uppehalla sig, och som dessa träd- 
hål ofta blott för tillfället begagnas, så stå vanligen flera styc- 
ken i hvarje skogslund till de små foglarnes disposition, då de om 
våren begynna sin fortplantning. Några lämpligare bon torde små- 
foglarna heller icke kunna finna, hvilket bäst kan synas derutaf, 
att de ifrigt kämpa om besittningsrätten dertill. Man har 
kallat hackspettarna för ”fogelrikets byggmästare” och denna 
benämning torde de äfven i en viss bemärkelse göra sig väl 
förtjenta utaf. 

Hackspettarna hafva sina stamhåll i skogarna. Endast om 
hösten eller vintern, då de äro nödsakade att ströfva mera 
vidsträckt omkring för att söka sin föda, infinna de sig stun- 
dom i trädgårdarna eller på slättbygden, der enstaka, gamla 
träd växa. Nagra arter vistas nära nog uteslutande i barr- 
skogarna, andra deremot synas helst trifvas i löfskogarna eller 
i sådana skogar, der olika trädslag stå blandade. TI allmänhet 
äro de mindre skygga, än manga at de förut afhandlade foglarna; 
men de uppehålla sig sällan länge på ett och samma ställe, 
utan äro vanligen mycket oroliga och under hela dagens lopp 
i full verksamhet för att söka sin föda. Man ser dem derföre 
nästan ständigt klättra uppåt trädstammarna och de större 
trädgrenarna. Åfvenså slå de ofta ned på stubbar och vind- 
fällen; men på marken, hvarest de röra sig hoppande och 
otympligt, ser man dem mera sällan. Under sitt arbete låta 
de emellanåt höra ett lätt igenkänligt, kort och skarpt läte: 
tjuck! eller tjöck! Men föröfrigt hafva de, isynnerhet de större 
arterna, åtskilliga andra egendomliga läten, som höras vida om- 
kring i skogarna. Ett annat märkvärdigt ljud, som hannarna 
under fortplantningstiden åstadkomma, förtjenar äfven att om- 
nämnas. Det liknar 1 det närmaste en trumhvirfvel och upp- 

Zool. II. Foglar. 21 


418 KLÄTTERFOGLAR. 


kommer derigenom, att de med en utomordentlig hastighet 
hugga med näbben mot någon torr gren. De sitta helt stilla 
på samma ställe, vanligen högt uppe i träden, då de timtals 
efter korta uppehåll traktera detta sitt instrument. Det höres 
ganska langt i skogen och genom dess hvirflande toner är det 
just som hannen under fortplantningstiden uttrycket sina ömma 
känslor för sin 'utkorade maka. Någon egentlig sang förmår 
han icke åstadkomma, men denna musik är sannolikt för dessa 
foglar langt ljufligare än all annan. 

Hackspettarna föra i allmänhet ett ensligt lif. Sällan ser 
man flera stycken tillsammans, annat än da de ströfva omkring 
med sina nyss flygvuxna ungar. Dock bruka vanligen de båda 
makarna icke vara långt åtskilda, utan vistas merändels i en 
och samma skogspark, fastän hvar pa sitt hall, arbetande för 
sitt uppehälle. Deras flygt förefaller något tung, och de höja 
och sänka sig dervid med vexelvis utbredda och indragna 
vingar. 

De hafva sina bon högt upp i trädstammarna och lägga 
sina ägg nästan på bara den multnade veden, utan någon konst- 
gjord bale. Bada makarna rufva äggen skiftesvis och hjelpas 
äfven at vid ungarnas uppfödande. 

Hackspettarnas kött är just icke särdeles smakligt; men 
det ätes dock. I Stockholm säljes arligen ett stort antal hack- 
spettar sasom kramsfogel, och de få, t. o. m. på de förnämsta 
värdshusen, icke så sällan gälla för beckasiner, då de med god 
smak förtäras af en mängd personer, för hvilka allt, som 
star i högt pris, är läckert och har företrädet. 

Af de nära 200 till detta slägte hörande arterna, som hit- 
intills äro kända och som, med undantag af Australien, äro 
spridda öfver hela jorden, finnas endast 8 i Europa och dessa 
tillhöra äfven vår fauna. Man kan indela dem i åtskilliga 


grupper. 


l:sta Gruppen. Brokspettar (Dryobates). Mindre ar- 
ter, med svart- och hvitbrokig fjäderklädnad. Den 
inskjutande hakviken sträcker sig föga framom näs- 
borrarna. 


KLÄTTERFOGLAR. 419 


A. Med 4 tår: 2 riktade framåt och 2 bakåt. 
a. Med svart rygg. 


1. Vanliga Hackspetten (Picus major LINN.). Öfvan svart 
med en stor hvit fläck på hvardera skuldran; inunder hvitaktig, 
utan mörka längdfläckar på sidorna, baktill röd; från munviken 
utlöper bakåt ett bredt, rent svart band; nacken hos hannen 
röd; hufvudet ofvan hos ungen rödt. — Längd omkring 19 tum. 

Namn: Större Hackspett (NILsSS.). 

Hannen. 
Hnfvudet ofvan 
svart, med 
smutsgraaktig 
panna och kar- 
mosinröd nac- 
ke; på hvardera 
sidan om huf- 
vudet står en 
större hvit fläck, 
som «omsluter 
ögat och nedtill 
begränsas af det 
från munviken 
utlöpande 
svarta bandet; 
ett annat svart 
band utgår fran 
halssidorna 
nedat bröstet; 
på hvardera si- 
dan om halsryg- 
gen stär en af- 
lång, hvit fläck. 
Ryggen svart 
med på hvar- ; 

dera skuldran Vanliga Hackspetten. 
en stor, afläng, hvit fläck. Undre kroppsdelarna, med undan- 


Nl: | 

Ma Vär 
Al 
| 


MA | 
| Il | 4 
I NOEN 


420 KLÄTTERFOGLAR. 


tag af den högröda undergumpen, hvitgula. Vingarna svarta 
med 3—5 par hvita fläckar, som bilda tvärband. Stjertens 4 
mellersta pennor svarta, enfärgade; de öfriga utåt hvitgula 
med svarta tvärband. Näbben dunkelt blågrå. Tris rödaktig. 
Fötterna gröngråa. 

Honan är lik hannen men har något orenare färger och 
saknar det röda på nacken. 

Ungarna i nästdrägt hafva hufvudet ofvan rödt. 

Denna hackspett skiljes äfven lätt ifrån de följande brok- 
spettarna på sin något kortare, men isynnerhet tjockare näbb, 
som åt alla sidor är nagot kullrig. 

I hela Europa och en stor del af norra Asien är denna 
hackspett temligen allmän. Inom Skandinavien förekommer han 
öfverallt, der lokalen är passande, från Skåne, åtminstone så 
längt mot norden, som granen bildar skog. I Finland är han 


äfven allmän. 

Helst synes han hafva sina tillhåll i sådana glesa barr- 
skogar, der vindfällen, stubbar och gamla träd finnas; men han 
trifves äfven i skogar, hvarest barr- och löfträd omvexla, och 
infinner sig dessutom ofta i rena löfskogar. Under sina ströf- 
tåg om vintern lemnar han ofta den egentliga skogen och be- 
oifver sig ut på slättlandet, der sma trädgrupper eller till och 
med enstaka större träd växa. I parker och trädgardar, som 
ligga nära barrskogen, ses han ofta. 

Han är munter och liflig; men i allmänhet föga rädd. Då 
man nalkas det träd, på hvilket han ifrigt klättrar omkring 
för att söka sig föda, plägar han vanligen flytta sig till en, 
frånvänd sida af stammen eller grenarna och emellanåt titta 
fram med hufvudet, för att efterse hvad som är pa färde. Han 
har äfven förmåga att klättra med ryggen nedåt vänd på nära 
nog horisontalt utlöpande större grenar; men med hufvudet 
vändt nedåt, liksom nötväckan, förmår han icke löpa på träd- 
stammarna, om de än äro mycket skrofliga. — Då han mär- 
ker nagot ovanligt i skogen låter han merändels höra sitt skarpa, 
gälla läte: kjick, kjick, kjick. Härigenom röjer han lätt sin 
närvaro, äfvensom genom sitt huggande i träden, som höres tem- 
ligen langt. Pa marken ser man honom endast sällan; men 


KLÄTTERFOGLAR. 421 


han slår ofta ned på stubbar, och om vintern söker han sig 
stundom föda i myrstackar, i hvilka han för detta ändamål 
hackar djupa hål. 

I slutet af April eller i början af Maj får man höra han” 
nens trumningar på de torra trädgrenarna, ett tecken till att 
fortplantningstiden är inne. De bada makarna tillrusta då at 
sig ett bo, antingen uti ett redan förhandenvarande trädhaål 
eller uti ett nytt, som de för detta ändamal urhackat. Honan 
lägger 5 a 6 hvita, glänsande ägg. Sedan ungarna blifvit flyg- 
vuxna, drager hela familjen omkring i skogarna. 

Det är egentligen denna hackspett, som man beskyller för 
att äta granfrön, nötter, ollon 0. s. Vv. Detta torde dock, så- 
som vi nämnt, tarfva närmare undersökning. 


2. Mellanspetten (Picus medius LINN.). ÖOfvan svart med 
en hvit fläck på hvardera skuldran; inunder hvitaktig med svarta 
längdstreck på sidorna, baktill röd; från munviken utlöper ej 
något rent svart band; hufvudet hos bada könen ofvan rödt. 
— Längd omkring 9 tum. 

Denna hackspett liknar den föregående, men är nagot min- 
dre och föröfrigt lätt att skilja genom följande kännetecken: 
1:o näbben betydligt svagare, smalare och mera rätlinig; 2:0o 
hufvudet ofvan hos båda könen karmosinrödt, dock är pannan 
smutsgra och nacken svart; 3:o fran munviken utlöper intet 
svart band, utan ett graaktigt, mer eller mindre otydligt; 4:0 
bröstet hvitgratt, med svarta längdstreck på sidorna, magen 
med något rödaktig anstrykning; 5:o den hvita skulderfläcken 
mindre langsträckt. — Man bör noga tillse att man ej förvex- 
lar denna art med ungar af 'P. major. 

Honan liknar hannen, men har mindre lifliga färger. 

Denna hackspett har på längt när icke så vidsträckt ut- 
bredning som den föregående. Han tillhör egentligen det mel- 
lersta Europas skogstrakter. I östra delen af Frankrike, i hela 
Tyskland, äfvensom i Danmark är hon just icke sällsynt; men 
hos oss finnes han blott i de sydligaste provinserna. 1 Fin- 
land saknas han helt och hållet. 


422 KLÄTTERFOGLAR. 


I Skåne, hvarest han i vissa trakter är temligen allmän, 
har han mest sitt stamhall i gamla ek-, al- och aspskogar. 
Föröfrigt öfverenstämmer han i afseende på lefnadssättet gan- 
ska nära med den föregående; men tyckes i allmänhet vara nä- 
got mera liflig och orolig än denna. 


b. Med hvit bakrygg. 


3. Hvitryggade Hackspetten (Picus leuconotus BECHST.). 
Bakryggen och öfvergumpen hvita; på skuldrorna ingen större 
hvit fläck; undre kroppsdelarna hvitaktiga, med svarta längd- 
streck på sidorna och röd undergump; hufvudet ofvan hos han- 
nen rödt, hos honan svart. — Längd omkring 11 tum. 

Denna hackspett är störst af alla brokspettarna och igen- 
kännes lätt, äfven på afstånd, på den hvita ryggen. 

Hannen. Pannan hvit eller gulhvit; hufvudet ofvan kar- 
mosinrödt; från underkäksroten utlöper ett svart band nedåt 
strupsidorna, grenar sig framåt halsen och kröker sig uppåt 
omkring örontrakten; den öfriga delen af hufvudet och halsen 
hvit, med ett svart band längs midten af halsryggen. Hela 
framryggen svart; bakryggen hvit med svartaktiga tvärfläckar. 
Undre kroppsdelarna hvitaktiga med svartaktiga, längslöpande 
fläckar eller streck på sidorna; undergumpen och en del af bu- 
ken framåt bröstet ljusröda. Vingarna svarta, med hvita fläc- 
kar på pennornas utfan, hvilka bilda sneda tvärband på den 
hoplagda vingen; de stora täckfjädrarna utåt hvita. De 4 mel- 
lersta stjertpennorna svarta; de öfriga vid roten svarta, föröf- 
rigt hvitaktiga eller hvitgula med svarta tvärband. Näbben 
och fötterna mörkt blygraa. Iris mörkröd. 

Honan är något mindre än hannen och saknar allt rödt 
på hufvudet. Dock hafva yngre horor rödgräa spetsar på nå- 
gra af hjessans fjädrar. 

Ungarna likna de gamla, men det röda på undergumpen 
är ytterst otydligt. 

Denna hackspett tillhör hufvudsakligen östra Europa och 
Siberien. Hos oss förekommer han här och hvar nästan i alla 
landskaper, der större skogar finnas; men kan dock öfverhufvud 


hj 


KLÄTTERFOGLAR. 423 


taget anses sasom ganska sällsynt här i landet. I norra Werm- 
land och Upland samt i vissa skogiga delar af Smaland synes 
han vara mera allmän än annorstädes. Han häckar äfven i 
östra Skane och på Gottland. Under vintern, då han liksom 
sina öfriga samslägtingar stryker omkring i landet för att söka 
sig föda, har man funnit honom i flera trakter, hvarest han 
eljest icke plägar förekomma. Mot norden har han blifvit sedd 
ända längt upp i Lappland vid Jockmock. . I Norrige hör han 
icke till sällsyntheterna, icke heller i Finland, synnerligen i 
Kuopiotrakten, der han ganska ofta blifvit sedd. 


Helst synes han vistas i gamla tallskogar, der han om 
sommaren träffas parvis, om hösten och vintern familjevis. I 
lefnadssättet visar han mycken öfverensstämmelse med den van- 
liga hackspetten och har äfven ett läte, som liknar dennes, 
ehuru det är märkbart svagare. 

Det uppgifves att han endast skulle hafva sitt bo uti löf- 
träd, företrädesvis björk, samt lägga 2 å 3 hvita ägg. För- 
fattaren har aldrig lyckats anträffa hans bo. 


4. Lilla Hackspetten (Picus minor LINN.). Bakryggen 
hvit med svarta tvärband, öfvergumpen svart; på skuldrorna 
ingen större hvit fläck; undre kroppsdelarna vitaktiga med 
rostgul anstrykning, bröststdorna med svarta spolstreck, under- 
gumpen. ej röd; hufvudet är näst bakom pannan hos hannen 
rödt, hos honan /hvitt. — Längd nagot öfver 6 tum. 


Denna hackspett, som af alla brokspettarna är den min- 
sta, igenkännes lätt på den hvita, svartbandade ryggen. 

Hannen. Pannan och hufvudets sidor hvitaktiga med mer 
eller mindre rostgul anstrykning; hjessan karmosinröd, baktill 
begränsad af det nedlöpande, svarta nackbandet; från munviken 
utgår ett svart band, som baktill vid halsen vidgar sig till en 
större fläck. Främre delen af ryggen svart, den öfriga delen 
hvit med smala, svarta tvärband; öfvergumpen svart. Alla undre 
kroppsdelar smutshvita, eller hvitaktiga med rostgul anstryk- 
ning. Vingen svart med hvita fläckar, som bilda 5 tvärband, 
da den är ihoplagd. Stjertens 4 mellersta pennor svarta; de 


424 KLÄTTERFOGLAR. 


öfriga hvitaktiga med svarta fläckar. Fötterna och näbben 
blyfärgade. Iris mörkt rödbrun. 

Honan liknar hannen; men har främre delen af den svarta 
hjessan hvit; pannan gråbrun. 

Ungarna hafva mycket mera orena färger än de äldre 
foglarna. ; 

Lilla hackspetten har bland alla till denna grupp hörande 
arterna den vidsträcktaste utbredningen. Han finnes icke en- 
dast i hela Europa, utan äfven i norra Afrika samt i en stor 
del af norra och mellersta Asien. Hos oss förekommer han 
öfver hela landet, från Skåne ända långt upp i Finmarken, 
men ingenstädes så allmän som P. major. I Finland är han 
heller icke sällsynt. 

Han är en liten särdeles nätt och vacker fogel, som visar 
föga skygghet för menniskan. Man träffar honom såaväl i barr- 
som löfskogar, och mycket ofta infinner han sig 1 parker och 
trädgårdar. I gamla björkskogar trifves han mycket väl, och 
det är denna lilla hackspett, som man så ofta far se sittande på 
gärdesgardsstörar bredvid vägarna. Mest förekommer han ensam 
under sina ströftag om hösten och vintern. Hans läte är ett 
svagt gjick, gjick. 

Han har vanligen 5—7 hvita ägg. 


B. Med 3 tår: 2 riktade framåt och 1 bakåt. 


5. Tretåige Hackspetten (Picus tridactylus LINN.). Öfvan 
svart med ett hvitt band längsutefter ryggen; inunder hvit 
med svartfläckiga sidor; hjessan hos hannen ljusgul, hos honan 
hvit med svarta småfläckar. — Längd omkring 91; tum. — 
Picoides europeus MALH. Monogr. 

Hannen. Pannan hvit med svarta småfläckar. Hjessan 
ljusgul, på hvardera sidan begränsad af ett svart band, som 
baktill förenar sig med det svarta nedlöpande nackbandet; ett 
annat, temligen bredt band går från ögat öfver örontrakten 
nedåt halssidorna, der det genom fläckar förenar sig med ett 
tredje, smalare band, som utlöper från munviken; föröfrigt är 
hufvudet hvitt. Ryggen svart, med ett bredt hvitt band längs 


KLÄTTERFOGLAR. 425 


midten af ryggen och bakhalsen, hvilket framat fortsätter i ett 
hvitt streck, som afskiljer de 2 omtalade första banden på huf- 


Tretåiga Hackspetten. 


vudets sidor. Undre kroppsdelarna hvita, på sidorna svart- 
fläckiga, vid bröstet af längdstreck, derefter af tvärfläckar. 
Vingarna svarta, på en del armpennor och alla handpennor 
med hvita fläckar, som bilda snedtgaende band då vingen är 
hoplagd. De 6 mellersta stjertpennorna svarta; de öfriga utat 
bredt hvita med svarta tvärband. Näbben och fötterna bly- 
färgade, den förra inunder blek. Iris mörkröd. 

Honan är nästan alldeles lik hannen, men har hvitaktig 
och mer eller mindre svartfläckig hjessa. 


426 KLÄTTERFOGLAR. 


Ungarna hafva gula spetsar på hjessfjädrarna. 

Tretaiga hackspetten är temligen sällsynt och synes vara 
den nordligaste af alla våra arter. Han finnes i hela norra 
Sverige ända långt upp i Finmarken; men söder om den 60 
nordl. breddgraden förekommer han deremot, sasom det tyckes, 
hufvudsakligen endast under sina ströftag om hösten och vin- 
tern. I Skåne har man till och med ännu icke, så vidt vi 
veta, observerat honom. TI vissa trakter af Uppland, Öster- 
gsöthland, Nerike, Småland 0. s. v. ses han deremot icke så 
sällan under sistnämnde årstider. Utom Sverige bebor han det 
mellersta Europas alptrakter samt Ryssland och Siberien. I 
Norrige lärer han vara nära nog den allmännaste arten i släg- 
tet, och i Finland förekommer han, enligt M. V. WRIGHT, tem- 
ligen ofta 1 Kuopiotrakten. 

I lefnadssättet visar han mycken öfverensstämmelse med 
P. major och leuconotus, 1 hvilkas sällskap han stundom an- 
träffas. Han vistas både i barr- och löfskogar, helst i sådana, 
som elden gått öfver, eller i hvilka gamla, murkna träd och 
vindfällen finnas. 


2:dra Gruppen. Svartspettar (Dryocopus). Stora ar- 
ter, med svart fjäderklädnad”). Den inskjutande 
hakviken sträcker sig langt framom näsborrarna. 


6. Spillkråkan (Picus martius LINN.). Svart; hos hannen 
är hela hufvudet ofvan rödt, hos honan har endast nacken 
denna färg. — Längd omkring 18 tum. 

Namn: Svartspett, Tillkråka; Östergöthl. Tyrkråka; Spel- 
kråka (SUNDEV.). 

Spillkråkan är den största af alla våra hackspettar och 
lätt igenkänlig på de nyss anförda kännetecknen. Aldre indi- 
vider hafva gul iris och näbben på sidorna hvitaktig. Yngre 
hafva dessa delar mörkare och mera orent röd färg på hufvudet. 

Spillkråkan bebor stora, bergiga skogar, förnämligast i 
norra Europa och Asien. I det mellersta och södra Europas 


”) Hos utländska hithörande arter är fjäderklädnaden ofta brokig. 


KLÄTTERFOGLAR. 427 


bergländer förekommer hon äfven, men mindre talrikt. I mel- 
lersta och norra delarna af vår halfö, hvarest barrskogar ännu 
finnas, är hon temligen allmän; men till det skoglösa slätt- 
landet i södra Skåne kommer hon aldrig, om icke någon gång 
enstaka och på villospår. Dock är hon mera stationär, än de 
öfriga hackspettarna, och haller sig derföre gerna hela året 
om i en bestämd trakt, utan att i allmänhet derifrån företaga 
några längre utflygter. Merändels väljer hon också sitt stam- 
håll i sådana skogar, der hon har rik tillgång på föda, d.v.s. 
der gamla, multnade träd, stubbar, vindfällen, upphuggen ved 
och timmer finnas och utgöra ett passande tillhåll för en mängd 
vedätande insekter, af hvilka hon mest lifnärer sig. 


Sällan träffar man henne ensam under nagon tid af året, 
utan de båda könen följas vanligen åt, om än på afstånd, och 
om hösten vistas oftast hela familjen i en och samma trakt. 
Hon synes vara mera orolig, rädd och försigtig, än någon af 
de föregående spettarna, och i allmänhet är hon icke lätt att 
komma inom skotthåll. Hon flyger dock sällan långt, när hon 
uppjagas, utan sätter sig snart anyo på någon trädstam eller 
stubbe. Hennes flygt är ganska lätt och snabbare än många 
andra hackspettars. 


I skogen för hon ett mycket verksamt lif. Man hör ofta 
på långt afstand huru hon arbetar med den starka näbben, och 
både trädstammar och stubbar bära ofta djupa märken deraf. 
Nästan öfverallt i landet kallas hon också spillkråka, tillfölje 
deraf, att hon, som man uttrycker sig, spillrar sönder träden 
och stubbarna"). Om vintern hackar hon stora hal i myr- 
stackarna, för att komma at deras innevånare, hvilka för henne 
utgöra en läcker spis. Hon är 1 allmänhet taget mycket glupsk 
och förtär insekter och larver i otrolig mängd, da tillfället 
medgifver. Salunda berättade för någon tid sedan en af för- 
fattarens bekanta”), att han på ett ställe i skogen, hvarest 


”) Prof. SUNDEVALL anser att hon rättast borde kallas spelkråka, men förfat- 
taren har ingenstädes här i landet hört denna benämning af folket, som 
deremot allmänt kallar henne spillkråka af den anledning, som nyss blifvit 
uppgifven. 

”") Jägm. J. ANDERSON i Skaraborgs län. 


428 KLÄTTERFOGLAR. 


en mängd vindfällen lågo kringströdda, sköt en spillkråka, som 
befanns hafva icke mindre än omkring 2000 exemplar af den 
för träden mycket skadliga stora grafstickaren (Tomicus Steno- 
graphus) i magen. Man kan derutaf sluta till huru vigtig denna 
fogel måste vara i skogen och huru stora skäl våra skogshus- 
hällare måste hafva att spara honom. Tyvärr skjutes han dock 
ofta nog för att uppätas, fastän köttet är dåligt. I Stockholm 
torgföres årligen en stor mängd af dessa nyttiga foglar och 
säljas för en spottstyfver. Huru de användas hafva vi redan 
omtalat. 

Spillkråkan har flera olika läten. Då hon flyger låter hon 
vanligen höra ett starkt och klangfullt skrik, som kan uttryckas 
med kirrkirrkirrkirr eller klihklihklihklih, och då hon sitter 
stilla på någon stubbe eller trädstam ropar hon ofta ett ängs- 
ligt, langdraget kli-äh, kli-äh. 

Hon har sitt bo uti barrskogen, vanligen högt upp i 
murkna tallar, och lägger 3 å 4 hvita ägg. 


3:dje Gruppen. Grönspettar (Gecinus). Temligen stora 
arter, med öfvervägande grön eller grå fjäderklädnad. 
Den inskjutande hakviken sträcker sig längt framom 
näsborrarna. Tungan mycket lang. 


7. Gröngölingen (Picus viridis LINN.). ÖOfvan grönaktig, 
inunder gröngrå; hufvudet hos båda könen ofvan helt och hål- 
let rödt, på sidorna vid ögonen svart; alla stjertpennorna med 
bleka tvärband. — Längd omkring 14 tum. 

Namn: Gröngylling, Grönspett, Gyllenränna; Norr. Gertrudsfogel. 

Hannen. Hela hufvudet ofvan, från pannan öfver nacken, 
karmosinrödt; dess sidor framom, omkring och bakom hvardera 
ögat, ända till örontrakten, svart, med från näbbviken inuti 
det svarta under ögat ett rödt band eller en större röd fläck. 
Bakhalsen, ryggen och de större vingtäckfjädrarna vackert gröna 
eller stundom med en svag, grå anstrykning. Öfvergumpen 
gröngul. Halssidorna och de undre kroppsdelarna gråaktiga, 
med gulaktig anstrykning på bröstet och magen, baktill med 
mer eller mindre tydliga, pillika, mörkgraa fläckar. Handpen- 


KLÄTTERFOGLAR. 429 


norna svartaktiga med hvitaktiga parfläckar. Stjerten mörk, 
svartbrun, med bleka, grönaktiga tvärband. Näbben svartaktig, 
inunder vid roten grönaktig. Iris hvit. Fötterna blågråa, 
något stötande i grönt. 


Honan är nära lik hannen, men saknar det röda under 
ögat och är i allmänhet nagot mera fläckig bakpå de undre 
kroppsdelarna. 

Ungarna. Grundfärgen ofta grå. Ofvan blekfläckiga. Huf- 
vudets sidor och halsen tätt beströdda af mörka, långsgaende 
småfläckar. De undre kroppsdelarna med svarta, vagformiga 
tvärband. 

Gröngölingen förekommer i de flesta europeiska länder; 
men saknas i Finland och hela norra Ryssland. Hos oss har 
han egentligen sitt stamhåll inom ekregionen, således till ungefär 
den 60 n. breddbraden. Nordligare finnes han icke annat än 
undantagsvis och enstaka, såsom t. ex. i Jemtland, der han 
blifvit observerad af MEVvES. Bland de foglar, som äro, an- 
tecknade vid Gefle, är han ej upptagen. I södra Norrige tyckes 
han icke vara sällsynt. 

Han vistas mest i glesa löfskogar, der stora, gamla träd, 
helst aspar och ekar finnas. I rena barrskogar ser man honom 
sällan; men deremot infinner han sig ofta i sådana skogar, der 
barr- och löfträd stå blandade. Om hösten och vintern be- 
söker han understundom parker och trädgårdar. 

Han är ganska försigtig, men dock icke alldeles så rädd 
och varsam som spillkråkan. Han flyger temligen tungt, men 
ganska snabbt, och beskrifver derunder, liksom hackspettarna 
i allmänhet, länga bagar, i det att han än flaxande höjer sig 
uppåt, än med hoplagda vingar sänker sig nedåt. På marken 
reder han sig bättre än de öfriga hackspettarna; man ser ho- 
nom temligen ofta hoppa omkring derstädes vid gamla stubbar 
och myrstackar, hvarest han plockar hvarjehanda insekter, 
isynnerhet myror och larver. I träden hackar han icke så 
mycket som andra hackspettar. Man ser honom derstädes ofta 
sitta tvärsöfver grenarna, hvilket eljest icke är vanligt bland 
dessa foglar. 


430 i KLÄTTERFOGLAR. 


Han har starkt och gällt läte: kjyck, kjyck, kjyck, kjyck, 
som han ofta låter höra, synnerligen emot oväder. Under par- 
ningstiden hör man ofta hans starkt ljudande skrik: klih, klih, 
klih, klyh. klyh, klyh. 

Sitt bo har han 10—20 alnar från marken och lägger 
5—38 hvita ägg. 


8. Gråspetten (Picus canus GMEL.). Grönaktig; hufvudet 
och de undre kroppsdelarna gråa; pannan endast hos hannen 
karmosinröd; mellan hvardera ögat och näsborrarna ett svart 
streck och ett annat dylikt på sidorna af strupen; endast de 
mellersta stjertpennorna med bleka tvärband. — Längd om- 
kring 12 tum. 

Namn: Gråhöfdad Hackspett (NiLss.), Mindre Grönspett. 

Liknar den föregående, men är något mindre och skiljes 
föröfrigt ganska lätt på hufvudets färgteckning som är mycket 
olika. Honan har intet rödt på hufvudet, men stundom i stället 
några små bruna fläckar på pannan. Båda könen hafva röd 
iris och äro på de undre, bakre kroppsdelarna knappt fläckiga. 
Ungarna äro endast något mörkfläckiga på kroppssidorna, samt 
sakna ofta det svarta kindstrecket. 

Gråspetten synes egentligen tillhöra norra Asien och de 
östra delarna af Europa. Hos oss vidtager först hans stam- 
håll, der gröngölingen upphör att finnas; inom denna sednares 
region är han ganska sällsynt och har derstädes endast blifvit 
funnen häckande på några få ställen, såsom t. ex. i Småland. 
Om hösten, men i synnerhet under kalla vintrar, företager han 
stundom vidsträckta ströftåg, och visar sig då någon gång äf- 
ven nedåt landet, såsom i Upland, Södermanland, Nerike, 
Öster- och Westergöthland o. s. v. I hela Norrland och Lapp- 
land, ända till omkring den 65:te n. lat., synes han oftare 
förekomma. I Norrige, äfvensom 1 södra och mellersta delarna 
af Finland är han på vissa orter icke sällsynt. 

I afseende på lefnadssättet öfverensstämmer han ganska 
nära med den föregående. Lätet är äfven 1 det närmaste lika, 
men svagare och lätt igenkänligt. 


HÄFTTÅIGE FOGLAR. 431 


V. Ordningen: Häfttåige Foglar. 
Syndactyli. 


Hithörande foglar igenkännas ganska lätt på de egendomligt 
bildade fötterna. Desså äro förlligen mycket korta med underbenen 
i sjelfva spetsen nakna och de tre framtårna från roten långt 
hopvuxna, så att uttån är med 3 leder, intån med hela första 
leden förenad med mellantån. Näbben är lång och spetsig, rät 
eller något böjd, samt dessutom på öfre och undre sidan försedd 
med en upphöjd, längsgaende kant. 

Dessa foglar tillhöra egentligen de varma och varmaste delarna 
af gamla fastlandet. Deras föda består antingen af insekter, som 
de fånga i flygten, eller af fisk, som de äfvenledes flygande upp- 
snappa nära vattenytan. På marken sätta de sig nästan aldrig, utan 
hvila mest på upphöjda föremål. Deras flygt är snabb och de låta 
derunder höra ett svagt och kort men skarpt och skärrande läte. 
Sina bon hafva de i jordhålor, vanligen vid stränderna af floder 
och sjöar. 

Hit räkna vi tvenne familjer, nemligen: 


16:de familjen. Isfoglar. 


Aleedinidee. 


De foglar, som höra till denna familj, hafva en stark och all- 
deles rak näbb, undersätsig kroppsbyggnad och korta, afrundade 
vingar. 

De lifnära sig af småfisk och insekter, som de störta sig på li 
vattnet. De lefva vanligen ensamma. 


Isfogel- eler Kungsfiskare-slägtet (Alcedo LINN.). 


Näbben lång, alldeles rät, nästan fyrkantig, utåt hoptryckt, 
skarpspetsad och klufven ända under ögat. Gapet stort, utan några 
borsthår vid sidorna. Tungan kort, ej utsträckbar. Näsborrarna 
vid näbbroten, ofvantill begränsade af en till stor del naken hinna. 
Vingarna korta, rundade; handpennorna 10; armpennorna 13. Stjer- 
ten kort, med 12 pennor. Fötterna korta; mellantån 11 gång så 
lång som tarsen; baktån vid roten bred; klorna starka, krökta och 
hoptryckta. Kroppen undersätsig, kort och tjock. Fjäderklädnaden 
med bjerta, lysande färger. — Könen temligen lika. 

I de varma delarna af gamla kontinenten förekommer ett 
stort antal hithörande arter. En af dem har en temligen vidsträckt 
utbredning, nemligen: 


432 HÄFTTÅIGE FOGLAR. 


Isfogeln eller Kungsfiskaren ”) (Aleedo Ispida LINN.). ÖOf- 
van mörkt grönaktig; hela ryggen längsutefter, en mängd tvär- 
Häckar på hufvudet samt åtskilliga småfläckar på vingarna glän- 
sande azurblåa; undre kroppsdelarna roströda, med hvitaktig strupe; 
ett band genom hvardera ögat roströdt, slutar bakåt i en hvit fläck; 
Stjerten mörkblå; fötterna mönjeröda. — Längd omkring 7—73 tum. 


Kungsfiskaren tillhör mellersta och södra Europa samt mot- 
svarande delar af vestra Asien och norra Afrika. Hos oss har han 
blifvit anträffad några gånger 1 Skåne samt en gång 1 Halland och 
och Södermanland. Vid Arendal och Christiania i Norrige lärer 
han äfven hafva visat sig. 


Författaren har aldrig sett denna fogel lefvande, utan tager 
sig här friheten, att, rörande dess lefnadssätt, anföra följande, som 
blifvit meddeladt (i Sv. Fogl.) af Prof. SUNDEVALL. »Kungsfiskaren 
flyger ganska snabbt, men tungt och alltid lågt, med täta vingslag 
och ej långt åt gången. Han går högst dåligt och aldrig på marken. 
Han vistas endast vid vatten, för att lura på rof. Detta griper 
han med näbben genom att störta rätt ned i vattnet, hvarifrån han 
lika hastigt åter flyger upp. Hans föda utgöres isynnerhet af små- 
fiskar, såsom Ellrizor (Cyprinus phoxinus) o. d., men äfven, i brist 
på fisk, af vatteninsekter och larver. Dessa sväljas hela; men fisk- 
ben o. d. uppkräkas sednare. Han ses alltid ensam och tyckes der- 
före ej någorstädes förekomma 1i mängd. Blott under flygten låter 
han höra ett kort, svagt läte, såsom tick! — Boet utgräfves i en 
brant strand eller s. k. åbrink, vid vattnet och några alnar öfver 
dess yta. Det liknar Strandsvalans och Biätarens. Ingången är 
temligen trång, omkring 3 fot lång, innerst utvidgad till en något 
större, rundad kammare. Ingen annan bale lärer finnas än de upp- 
kräkta fiskbenen; men, emedan boet plägar begagnas fera år å rad, 
kunna dessa blifva rätt ymniga. Äggen äro 5—8 eller t. o. m. 
flera, glänsande hvita, nästan klotrunda. Hannen säges mata sin 
hona under liggningen, och båda gemensamt mata ungarna, först 
med större vatteninsekter, sedan med fisk, som uppkräkes ur mat- 
strupen. 


”) Rörande dessa benämningar yttrar Prof. SUNDEVALL: »Denna fogel kan, så- 
som icke svensk, ej hafva ett eget svenskt namn, men man har ömsom 
kallat honom Kungsfiskare, efter det engelska King fisher, och Isfogel, efter 
det tyska Eisvogel. Jag har valt det förra, som uttrycker det märkvärdi- 


gaste draget af fogelns lefnadssätt. Det sednare namnet kan tyckas vara 


orimligt för en fogel, som älskar värmen och undviker isen; men det är ej 
härledt af Eis (is), utan af Eisen (jern). Det har, enligt C. GESSNER, under 
medeltiden äfven haft formen FEisenvogel och Eyssengart, af jern-rost-färgen 
på fogelns bröst. Detta sistnämnda tyckes betyda jerngördel». 


HÄFTTÅIGE FOGLAR. 435 


17:de Familjen. Biätare. 

Meropidee. 

Hithörande foglar hafva en temligen lång, något bågböjd, små- 
ningom afsmalnande och mycket spetsig näbb, smärt och långsträckt 
kroppsbyggnad samt långa, spetsiga vingar. 

De lifnära sig af större insekter, helst humlor och bin, som 
de merändels fånga under flygten. De äro sällskapslika och lefva 
ofta 1 flock. 


Biätare-slägtet (Merops LINN.). 


Näbben ungefär af samma längd som hufvudet, något bågböjd 
efter hela sin längd och mot spetsen småningom afsmalnande. Gapet 
ganska bredt och klufvet långt under ögonen; mungiporna utan 
tydliga borsthår. Tungan lång, dock icke utsträckbar. Näsborrarna 
täckta af framåtliggande fjäderborst. Vingarna mycket långa och 
spetsiga; armpennorna 13, de flesta i spetsen hjertlikt inskurna: 
handpennorna 10, den 1:sta mycket kort, den 2:dra längst. Stjerten 
består af 12 pennor, af hvilka de mellersta oftast hafva lång, smal 
spets. Fjäderklädnaden fast, med bjerta, lysande färger. — Könen 
äro lika och ungarna föga olika de gamla. 

Dessa foglar tillhöra hufvudsakligen de varmaste delarna af 
gamla kontinenten. En art har dock en ganska vidsträckt utbred- 
ning och visar sig äfven långt upp i den tempererade zonen. 


1. Biätaren (Merops Apiaster LINN.). Ofvan rödbrun; pan- 
nan hvit, upptill öfvergående i blått; ryggen baktill småningom gul- 
aktig; undre kroppsdelarna grönblåa, med gul och af svart omgifven 
strupe; vingarna och stjerten mörkt grönaktiga. — Längd omkring 
101 tum. 

Biätaren tillhör egentligen Afrika samt de varmare delarna af 
Europa och Asien. Men han är mycket fallen för ströftåg och har 
af denna anledning gång efter annan visat sig i de flesta Euro- 
peiska länder,.t. o. m. i de nordligaste. Hos oss har han flera 
gånger blifvit tillvaratagen, sednast långt upp i Lappland. 

»Flyttningen», säger Prof. SUNDEVALL, »sker flockvis, ofta af 
hundradetals tillsammans och öfverhufvud plägar fogeln alltid lefva 
i sällskap. Utom fortplantningstiden får man vanligen se en min- 
dre flock sitta på de högre och tjockare, helst torra grenarna af 
ett träd, hvarifrån hvar för sig gör utflygter för att fånga de in- 
sekter, som han ser. Födan utgöres nemligen allenast af större 
insekter, helst bi och humlor, af de arter, som samla håning, hvilka 
de svälja utan att skadas af gadden. De flesta insekterna tagas i 

Zool. II. Foglar. 28 


434 - HÄFTTÅIGE FOGLAR. 


flygten och bäras i näbben till trädet, derifrån fogeln flög ut, hvarest 
de förtäras. Derunder låter han höra sitt nästan hvisslande eller 
skärrande läte, som ofta, vid hans återkomst upprepas af dem, som 
sitta 1 trädet; annars hör man dem sällan gifva ljud. Det vanliga 
lätet plägar i bokstäfver uttryckas med: sisikryi! Flygten är snabb 
och lätt, oftast med stilla vingar, ganska lik svalornas, kretsande 
och lekande med hastiga omkastningar, ömsom hög och låg. Der-. 
emot går han ganska dåligt och troligen aldrig på marken; men 
det påstås, att han i de gångar, som leda in till boet, plägar springa 
baklänges. — Han vistas icke uti tätare skog, utan helst bland 
mera spridda träd, i lundar eller trädgårdar omgifna af öppna fält 
och, framför allt, 1 backig mark. 

Sina bon utgräfver han kolonivis, ofta i ganska stort antal 
nära tillsammans, i branta backar af lös jord, eller i höga flod- 
stränder, sanddyner vid hafvet o. s. v. De sägas bestå af en 3—6 
fot lång, nästan horisontal, men något uppåtstigande gång, som 
innerst har en liten utvidgning, hvarest äggen läggas på en obe- 
tydlig bale af mossa. Yttre öppningen säges vara mycket liten, 
föga öfver 2 tum i diameter; men sedan skall gången vara vidare, 
så att en knytnäfve eller arm lätt går in. Aggen äro 5—7, nära 
klotrunda, glänsande hvita och temligen stora 1 förhållande till fo- 
geln. — Om natten hvilar han äfven i hålor, i brinkar eller 1 klippor, 
murar o. s. v. eller 1 trädhål. — Det förtjenar anmärkas att biäta- 
rens hud är ganska fast, liksom för att motstå bistygn, för hvilka 
han dock tyckes vara skyddad genom sin fjäderklädnad». 


HANDBOK I Z00LOGI 


FÖR 


LANDTBRUKARE, SKOGSHUSHÅLLARE, FISKERIIDKARE OCH 
JÅAGARE, 


UTGIFVEN AF 


HJÄLMAR WIDEGREN OCH AUG. EMIL HOLMGREN 
Fiskeri-Intendent vid Kongl. Landtbruks- Lärare i Naturvetenskaperna vid Kongl. 
Akademien, R. K. W. O. och Skogsinstitutet. 
Kejsi Pr; Hö LL: 


II. DELEN 


SKANDINAVIENS FOGLAR 


AUG. EMIL HOLMGREN. 


Senare Häftet. 


STOCKHOLM, 1867. 


P. ÅA. NORSTEDT & SÖNER 
KONGL. BOETRYCKARE. 


SKANDINAVIENS FOGLAR 


AF 


AUG. EMIL HOLMGREN 


Lärare i Naturvetenskaperna vid Kongl. Skogsinstitutet. 


HÄFTET II. 


ROFFOGLAR OCH DUFFOGLAR. 


Med 29 i texten tryckta fig. i träsnitt efter originaler af 
W, v. Wright m. fl. samt 4 lith. plancher, 


PROFESSORN ocH RIDDAREN AF KONGL. 
NORDSTJERNE-ORDEN, 


PHIL. DOCTORN 


WILHELM LILLJEBORG, 


TILLEGNAS DETTA HÄFTE 


VÖRDSAMMAST AF 


AUG. EMIL HOLMGREN. 


FDILILIG LÄSAREN! 


Emedan utgifvandet af denna del af Handboken, mnefattande 
Skandinaviens Foglar, erfordrat en vida längre tid än författaren 
och förläggarna kunnat beräkna, så har, 1 följd af en från flera 
håll uttalad önskan, densamma ytterligare blifvit delad i tvenne 
häften, af hvilka det ena, som nu öfverlemnas åt allmänheten, inne- 
fattar BRoffoglarna och Duffoglarna. Som emellertid de festa trä- 
snitten äfven till det sista häftet äro färdiga, så är det mer än san- 
nolikt, att dess utgifvande kan medhinnas under loppet af nästa år. 
Likväl hade författaren hoppats, att dessförmnan blifva 1 tillfälle, 
att, i sällskap med tvenne unga zoologer och jägare, besöka Lapp- 
lands fjelltrakter, hufvudsakligen för att närmare studera de der- 
städes häckande gåsarterna jemte några andra foglar, hvilkas natural- 
historia ännu är föga känd. 


Stockholm 1 December 1867. 


Aug. Emil Holmgren. 


ROFFOGLAR. 435 


VIE. Ordningen: Roffoglar. 


Roffoglarna äro starkt byggda, stora eller medelstora, sällan 
små foglar. Flera ibland dem, såsom t. ex. örnarna, uppna 
till och med en så ansenlig storlek, att de i detta hänseende 
öfverträffta de allra flesta af de öfriga till vår fauna hörande 
foglarna. Blott några fa, säsom t. ex. sparfugglan, kunna 
egentligen sägas vara små. De flesta äro af medelstorlek, så- 
som t. ex. åtskilliga af falkarna och vråkarna. 

I allmänhet äro roffoglarna lätta att skilja ifrån andra 
foglar, och, oaktadt de sinsemellan i afseende på det yttre ut- 
seendet och den inre organisationen förete åtskilliga högst vä- 
sendtliga olikheter, hafva de likväl i det hela taget så många 
gemensamma och i ögonen fallande kännetecken, att de för en 
och hvar torde vara nogsamt kända. Det som isynnerhet vid 
deras betraktande genast tager vår uppmärksamhet i anspråk 
är den krokiga, till en spetsig hake nedböjda näbben och de 
krumböjda, hvassa klorna. Båda dessa kännetecken finner man 
alltid samtidigt närvarande hos dessa foglar. 

Näbben är kortare än hufvudet, mer eller mindre under- 
sätsig, 1 allmänhet, och om man jemför den med de flesta an- 
dra foglars, af en mycket stark byggnad och fran sidorna na- 
got hoptryckt. Öfverkäken är nära nog alldeles orörligt sam- 
manvuxen med kraniet, och man kan på densamma urskilja 
2 delar: vaxhuden och näbbhaken (se fig. 81). Vaxhuden 
betäcker hela öfre delen och sidorna af näbbroten, omsluter 
näsborrarna och är genom en söm eller fin kant skild från 
näbbhaken. Föröfrigt är vaxhuden ofvanpå naken, men på si- 
dorna täckt af framskjutande fjäderborst eller, såsom hos bi- 
vraäken, af vanliga småfjädrar. Hos de hökartade roffoglarna 
är vaxhuden tydlig, hvilket deremot icke är förhållandet hos 
de uggleartade. Den kan dock äfven hos dessa sednare, åt- 
minstone framtill, temligen lätt urskiljas. — Näbbhaken är den 

Zoologien. II. Foglar. 29 


43 ROFFOGLAR. 


hårda, hornartade delen af öfverkäken, som kröker sig i en 
mer eller mindre lång, utöfver underkäken lodrätt nedlöpande 


Hufvud af Dufhöken: a, vaxhuden; — », näbbhaken; — c d, näbbhakcirkeln ; — e, un- 
derkäken — f, öfverkäkens undre kant. 


spets eller hake. Om man betraktar denna hornartade del af 
näbben ifrån sidan, så ser man att dess rygg (c d fig. 81) bil- 
dar en kroklinie eller en del af en cirkel, hvars medelpunkt 
faller olika, allteftersom denna kroklinie utgör en del af en 
större eller mindre cirkel. Vi kalla denna kroklime för näbb- 
hakeirkel och skola längre fram visa hvilka vigtiga känne- 
tecken man, vid dessa foglars särskiljande, kan hemta af den- 
samma. Öfverkäkens undre kant är antingen jemn, sasom hos 
ormvraken och gladan, eller svagt bågformig, såsom hos bivra- 
ken, eller bugtig, såsom hos de egentliga hökarna, eller försedd 
med en tandformig flik, sasom hos falkarna. Näsborrarna äro 
vanligen mer eller mindre ovala, eller, såsom hos falkarna, nä- 
stan runda; sällan, sasom hos bivråken, långa och smala. — 
Vingarna hafva hos alla roffoglar erhållit en särdeles stark ut- 
veckling och äro derföre alltid ganska stora, men till sin bild- 
ning något olika hos de särskilda slägtena. Sålunda äro t. ex. 
underarmens ben korta och hafva ett jemförelsevis mindre an- 
tal, kortare pennor hos falkarna, då dessa ben deremot hos 
örnarna och gladorna äro längre och bevuxna med flera och 
längre pennor. Hos de förra blifver derigenom hela vingen 


ROFFOGLAR. TI 


längre och spetsigare, då densamma ater hos de sednare an- 
tager en mera trubbig och afrundad form. Det minsta antalet 
armpennor, som någon hitintills känd roffogel eger, är 12; men 
vanligen äro dessa pennor 13—16 eller ännu flera. Handpen- 
norna äro alltid 10, af hvilka den första, eller den yttersta, 
är kortare än en eller nägra af de närmast följande, men van- 
ligen längre än den 10:de, d. v. s. den innersta. Armpennornas 
täckfjädrar bilda flera rader; de längsta räcka utöfver arm- 
pennornas midt. Stjerten har 12 pennor; endast hos åtskilliga 
gamar samt hos några andra utländska arter äro de 14. Be- 
nen äro af en medelmåttig längd, eller stundom temligen korta 
och undersätsiga, med kraftiga muskler och senor, samt om- 
klädda af en fast, på tarserna och tärna härd och fjällig hud. 
Hos ugglorna, d. v. s. de ibland dem, som tillhöra vår fauna, 
äro fötterna helt och hållet, ända till klorna, fjäderklädda; 
men hos de hökartade roffoglarna sträcker sig fjäderklädnaden 
deremot aldrig så längt. Tarna äro hos dem alltid nakna, och 
tarsen är vanligen äfven till en stor del emot spetsen helt och 
hållet naken, sällan, såsom hos kungsörnen och fjösbenta vrå- 
ken, ända till spetsen fjäderklädd. Den nakna delen af tarsen 
är istället beklädd med en mängd fjäll och sköldar af en tunn, 
horn- eller pergamentartad beskaffenhet. Hos vissa bland dessa 
foglar äro sköldarna på tarsens framsida mycket stora, tvär- 
ställda och bilda en enda sammanhängande rad, hos andra äro 
de små, fjällika, ofta mangkantiga och bilda då flera sneda 
rader, hvarigenom tarsbeklädnaden far ett nätlikt eller orm- 
skinnlikt utseende. Af dylika sköldar och fjäll äro äfven öfre 
sidan af tårna beklädda. Deras undre sida hafva deremot 
mjuka trampknölar, hvilka isynnerhet äro stora under mellersta 
och sista leden. Denna sednare är starkt böjlig, så att klon 
derigenom kan böjas alldeles ned under tan, en egenhet, som 
man icke återfinner hos andra foglar. Tårna äro aldrig på 
något sätt sammanvuxna med hvarandra, utan åtskilda ända 
från roten; men uttån och mellantån äro ofta vid roten före- 
nade medelst en hudfliik. Baktån är alltid kortast "), derefter 


”) Hos ugglorna vid roten något upplyftad. 


438 ROFFOGLAR. 


intån och uttån; mellantån är längst. Hvarje tå är väpnad 
med en krokig och spetsig klo. Af dessa klor är baktåns och 
intåns störst och sinsemellan nästan lika stora; uttåns minst. 
Vanligen äro klorna platta på undre sidan, med något upp- 
höjda, smala sidokanter; hos fiskljusen äro de dock äfven på 
undre sidan aftrindade. 

Fjäderklädnaden är hos de hökartade roffoglarna ganska 
fast och elastisk; hos de uggleartade mera mjuk, yfvig och dun- 
rik. På vissa kroppsdelar är fjäderklädnaden stundom af en 
ganska egendomlig beskaffenhet. Sålunda äro hos de flesta 
hökartade roffoglar underbenens fjädrar eller de så kallade 
skänkelfjädrarna, mycket långa och nedhängande; hos kärr- 
hökarna äro hufvudets sidor omgifna med en krans”) af täta, 
mot spetsen breda smaåfjädrar och hos ugglorna äro ögonen 
kretsformigt omslutna af styfva småfjädrar. Dessutom hafva 
några ugglor mer eller mindre länga fjädertoffsar på pannan. 

Hvad roffoglarnes yttre sinnesorganer beträffar, så äro ögo- 
nen, om man jemför dem med andra foglars, mycket stora. 
Hos nattugglorna äro de till och med större än hos alla andra 
foglar af lika kroppsstorlek. Synen har också hos roffoglarna 
en utomordentlig skärpa, hvarom vi redan sid. 10 yttrat några 
ord. Afven hörseln är hos dessa foglar ganska fin, och örat 
har, isynnerhet hos nattugglorna, såsom vi längre fram få se, 
en ganska egendomlig byggnad. Lukten är deremot hos rof- 
foglarna lika slö, som hos andra foglar, och man har icke den 
minsta grund för det påstaendet, att det skulle vara en utom- 
ordentligt fin lukt, som leder dem då de spana efter byte. Så 
tros det likväl i allmänhet vara, men vi kunna försäkra, att 
det allenast är genom den skarpa synen, som de upptäcka de 
döda eller lefvande djur, hvilka tjena dem till näring. Sålunda 
gäller för dessa foglar hvad vi redan (sid. 258) yttrat om kråkfog- 
larna. — Då örnarna och gamarna flyga i vida kretsar högt bland 
molnen för att speja efter byte, blifva ofta korpar, kråkor och 
skator för dem en god ledning, emedan dessa foglar vanligen i 
stor mängd infinna sig på sadana ställen, hvarest större djur 
omkommit eller blifvit utlagda. 


”) s. k. halskrage. 


ROFFOGLAR. 439 


I afseende på förståndsförmögenheternas utveckling, stå 
roffoglarna föga efter flertalet af de förut afhandlade foglarna. 
Många af dem äro till och med i detta hänseende af naturen 
ganska rikt begåfvade, och man har intet skäl att helt och 
hållet frankänna dem de egenskaper, som några författare velat 
tillerkänna dem; ty den, som söker att göra sig närmare för- 
trogen med deras lefnadsvanor, vare sig i det fria tillståndet 
eller i fångenskapen, skall snart finna, att det icke uteslutande 
är instinkten, som vid alla tillfällen leder deras förehafvanden, 
utan att deras handlingar ofta föregås af en tydlig öfverlägg- 
ning och stundom t. o. m. utföras efter bestämda, förut fattade 
planer. Mången betraktar dock dessa foglar endast såsom rof- 
giriga, vilda och råa varelser, hvilka genom mord och plun- 
dring befläckat sitt rykte och gjort sig till en styggelse inom 
djurverlden, och man har också, till följd deraf, icke velat till- 
erkänna dem nagra sådana egenskaper, hvarigenom de kunna 
göra sig förtjenta af att intaga en plats bland de mera full- 
komliga och högt utbildade foglarna. Åsigterna härom äro lik- 
väl ännu, t. o. m. af de mera framstående zoologerna, ganska 
delade och komma kanske äfven länge att blifva det. Vi vilja 
för var del helt vch hållet öfverlemna åt de stridande parterna 
sjelfva att afgöra hvem äran egentligen bör tillkomma: den, 
som vid fogelklassens naturliga gruppering och indelning, ställt 
roffoglarna främst, eller den, som låtit dem intaga blott det tredje 
rummet. DLikväl skulle äfven vi, som, med förbiseende af det 
strängt vetenskapliga, betrakta denna fraga fran en mera praktisk 
synpunkt, hafva varit sinnade att ställa dessa foglar i främsta le- 
det, icke till följd af deras organisation, icke heller derföre att de 
äro starkare, modigare och, som man vanligen tror, mera rofgiriga 
än de flesta andra foglar, ty, atminstone i detta sednare afseende, 
torde de till och med öfverträffas af de insektätande småfoglarna 
och af de tjufaktiga kråkfoglarna; och slutligen vilja vi heller 
icke ställa dem främst på grund derutaf, att de af ålder hållits för 
att vara de ”ädlaste” 5) bland alla foglar; utan vi skulle vara 


”) Denna benämning erhöllo några af dessa foglar till följd deraf att de kunde 
inöfvas och begagnas till jagt på andra foglar. 

”Som falkjagten en tid uteslutande synes hafva varit adeln och de för- 

nämare förbehållen. kallades hon ädel. Konsten, att sjelf föra sin falk, 


440 ROFFOGLAR. 


benägna att gifva dem en högre rang af den anledning, att de icke 
blott äro af en öfvervägande stor betydelse i naturens allmänna 
hushållning, utan att de dessutom mera märkbart än de fle- 
sta andra bland de vilda foglarna till nytta eller skada ingripa i 
våra ekonomiska förhållanden. Derjemte äro roffoglarna äfven 
i många andra hänseenden värda var uppmärksamhet, och i 
det hela taget torde hvarje fogelkännare och föröfrigt hvem- 
helst, som söker att uppfatta naturen sådan den är, älska dem 
lika mycket som han beundrar dem. Många roffoglar blifva 
visserligen föremål för en ständig förföljelse från vår sida, 
emedan de dels lifnära sig af det matnyttiga vildbrådet i våra 
skogar och saledes beröfva oss det byte, som vi sjelfva trakta 
efter, dels vid gårdarna och i betesmarkerna tillgripa åtskilliga 
bland de djur, hvilka vi beröfvat friheten och ställt under värt 
omedelbara herravälde; men, om vi icke nog ensidigt eller, 
om man så må säga, egennyttigt fästa afseende vid de sma 
förtretligheter, som de sålunda, till följd af sitt naturliga skap- 
lynne, tillskynda oss, så maste vi alltid med nöje se och be- 
undra dem för deras i flera riktningar utvecklade instinkter. 
för deras sällsamt utbildade flygskicklighet, för deras styrka, 
mod och tilltagsenhet samt för deras stolta, egendomliga, 1m- 
ponerande utseende. De prunka icke med någon lysande färg- 
drägt och hafva heller icke förmagan att, likasom flertalet af de 
föregående foglarna, genom omvexlande sånger sprida lif och tref- 
nad omkring sig; men i skogen äro de så att säga mägtiga furstar, 
för hvilka icke allenast nästan hela den öfriga fogelskaran, 
utan äfven de mindre djuren i allmänhet bära en stor fruktan. 

Roffoglar förekomma i alla verldsdelar och länder; men den 


största artrikedomen finner man dock i de varmare delarna af 


jorden. De flesta hafva sina tillhåll i skogarna; men äfven i 
skoglösa trakter och steppländer är deras ordning represente- 
rad. Man finner dem på verldshafvets öar, i fastlandets hög- 
sta bergstrakter, bland nordens snöfjell och i tropikernas brän- 
nande sandöknar. Åfven de särskilda arternas utbredning är, 


ansågs på den tid, då denna jagt som ifrigast utöfvades, för en ädel och 
ridderlig färdighet, som hörde till en adlig ynglings uppfostran”. HAHRr, 
Handb. för Jägare och Jagtvänner. 


ROFFOGLAR. 441 


om man möjligen undantager ugglorna, 1 allmänhet ganska vid- 
sträckt. Med undantag af dessa sednare foglar, äro dessutom 
de flesta, som tillhöra vår fauna, flyttfoglar, hvilka lemna sina 
jagtomraden vid den tid om hösten, da de öfriga flyttfoglarna 
begifva sig bort, och atervända med dessa temligen tidigt om 
våren. Somliga flytta i större eller mindre sällskaper, men de 
flesta begifva sig af ensamma eller parvis, och öfverhufvud 
taget äro inga ibland dem att räkna till de sällskapslika fog- 
larnas antal. Ugglorna äro hos oss stann- eller strykfoglar. 
Blott en enda art, jordugglan (S. brachyotus), flyttar bort un- 
der den kalla årstiden. 

Roffoglarnas föda utgöres uteslutande af djuriska ämnen. 
Manga tillgripa helst lefvande, varmblodiga djur, såsom dägg- 
djur och foglar; andra lefva mera uteslutande af fiskar och 
amfibier och en del, isynnerhet de mindre arterna, föda sig till 
stor del af insekter och andra smådjur. De gripa sitt byte 
med klorna, sönderstycka det med näbben och sluka det i 
större stycken, ofta med både ben, har och fjädrar, hvilka för 
kroppens näring odugliga ämnen sedermera afskiljas i kräfvan 
och uppkräkas i form af bollar. Vissa, isynnerhet de större 
arterna, ga äfven på döda djur. Detta gäller företrädesvis 
gamarna, hvilka uteslutande synas tillgripa och förtära djur, 
som t. o. m. öfvergått i förruttnelse. — I det fria har man 
sällan bemärkt att dessa foglar tillegna sig nagon annan dryck 
än de safter, som djuren, hvilka de förtära, innehälla, ejheller 
torde de då i allmänhet bada i vatten, likasom andra foglar; 
men i fangenskapen försma de märkvärdigt nog ingendera de- 
len, utan synas tvärtom icke må rätt väl; om man beröf- 
var dem tillgång på vatten. Att de likväl nagon gång dricka 
vatten äfven i det fria tillståndet har BREHM af egen erfaren- 
het intygat. De äro i allmänhet mycket glupska och, då till- 
fället medgifver, proppa de i sig en ansenlig mängd föda; 
men de kunna också ganska länge undvara densamma. Säå- 
lunda berättas t. ex. att somliga gamar kunna uthärda i svält 
ända till 6 veckors tid. 

De hökartade roffoglarna söka sitt byte om dagen, och 
många hafva derunder sina bestämda tider, då de företrädesvis 


442 ROFFOGLAR. 


äro i verksamhet. De flesta ugglor hvila deremot om dagen 
och använda aftonen och natten för sina jagter. 

Roffoglarnas läte utgöres af ett gällt skrik eller hviss- 
lande. Några af ugglorna höras vida omkring i skogarna, och 
deras stämma utgör ofta ett hemskt och obehagligt afbrott i 
nattens tystnad. 

Dessa foglars fortplantning begynner tidigt om våren och, 
om de få i fred utkläcka sina ägg, lägga de blott en kull år- 
ligen. Sjelfva boet tillrustas olika af de särskilda arterna, 
sällan med någon synnerlig konstfärdighet. De flesta bygga 
sina bon uppe i träden, nägra i stela klippor eller murar, an- 
dra uti ihåliga träd eller på marken. Bada makarna hjelpas 
åt vid boets tillrustning, dock är honan dervid mera verksam 
än hannen. Byggnadsmaterialet, som består af grenar, ris och 
qvistar, bära de i klorna, ej i näbben, såsom de föregaende 
foglarna. Vissa arter, såsom t. ex. ufven, bygga knappast na- 
got bo, utan lägga vanligen sina ägg i en afsats pa sjelfva 
klippan, och samma förhållande är det äfven med sådana, som 
kläcka ut sina ägg uti ihåaliga träd. För dem utgör den rutt- 
nade veden inuti trädet en beqväm bale. Sina bon begagna 
roffoglarna vanligen i flera år. Åggen äro rundaktiga, till fär- 
gen antingen rent hvita, gråaktiga, röd- eller gulaktiga, eller 
på en dylik botten beströdda med mörka punkter och fläckar; 
till. antalet olika, i-— 2-—(.. I de caldra flesta tallmutvar honan 
ensam, och liggtiden varar 3—06 veckor, hvarefter ungarna 
framkläckas. Dessa hafva straxt de komma ur äggen en un- 
dersätsig kroppsbyggnad, stora hufvuden, vanligen, eller kanske 
alltid, öppna ögon samt en tät ull-lik dunbeklädnad. De växa 
fort och få snart en tät fjäderdrägt. Föräldrarna vårda dem 
med mycken omsorg, bära till dem rikligt med föda och för- 
svara dem modigt mot deras fiender. Åfven sedan de lemnat 
boet atfölja de en längre eller kortare tid sina föräldrar, som 
småningom inöfva dem i sitt yrke. 

Såsom vi förut antydt, äro åtskilliga roffoglar, såsom Ör- 
narna, hökarna och, bland ugglorna, ufven, skadliga derigenom, 
» att de i skog och mark tillgripa och döda en mängd matnyt- 
tigt vildbråd, eller vid gårdarna bortsnappa de mindre tam- 


, 


ROFFOGLAR. 443 


djuren; men flertalet af de öfriga, såsom vråkarna, de mindre 
falkarna och ugglorna, äro deremot utan tvifvel öfvervägande 
nyttiga derigenom, att de döda och till sin föda begagna en 
otalig mängd skadliga gnagare, insekter och andra smådjur. 
De förra hafva vi således skäl att förfölja och för deras dö- 
dande har äfven staten (enligt 20 $ i Kongl. Maj:ts förnyade 
nadiga jagtstadga af den 21 Oktober 1864) utfästat belöningar; 
de sednare böra deremot, sasom öfvervägande nyttiga, skonas 
hvarhelst de än förekomma. Beklagligtvis är dock kännedo- 
men af dessa foglar bland landets befolkning ännu så ringa, 
att en stor mängd, äfven af de nyttiga arterna, ärligen få sätta 
till lifvet och, hvad värre är, blifva ansedda såsom verkliga 
hökar eller örnar. Härigenom kommer staten att arligen ut- 
betala stora summor för foglar, som jagtstadgan icke upptager, 
och derigenom komma en mängd för landtbruket och skogshus- 
hållningen i hög grad nyttiga foglar att mer och mer utödas. 
Författaren har genom nagra små skrifter ”) sökt att upplysa 
allmänheten härom, men tyvärr har man ännu icke egnat at 
denna sak en sådan uppmärksamhet, som den så väl förtjenar. 
Vi skola längre fram söka att visa till hvilken förlust för det 
allmänna en sådan likgiltighet kan leda. 


18:de familjen. Hökartade Roffoglar. 


Falconidee. 


Hithörande roffoglar skilja sig vid första påseendet fran 
de följande hufvudsakligen derpa, att deras kroppsställning är 
mera längssträckt och proportionerlig; att ögonen, liksom hos 
alla de föregaende foglarna, äro riktade at sidorna; att näbben 
icke är dold af nagra framskjutande härfjädrar och att tårna 
alltid äro nakna. — Näbben är af olika storlek och form, har 


”) Dessa skrifter äro: 1) Kongl. Maj:ts förnyade nådiga jagtstadga: gifven 
Stockholms Slott den 21 Oktober 1864. Jemte ett Bihang, innefattande 
en vägledning dels för dem, som skola lemna intyg öfver dödandet af så- 
dana skadedjur för hvilka staten utfästat belöning, dels för jägare och 
och åklagare af jagtöfverträdelser. — Stockholm 1865; 2:dra upplagan. 

2) Duf- eller Hönshöken med alla dess kännetecken. Ett tillägg till 
”Jagtstadgan med Bihang” — Stockholm 1866. Atföljes af en större 
plansch. 


444 ROFFOGLAR. 


alltid vid basen en tydligt afskild vaxhud och synes till hela 
sin längd utanför fjäderklädnaden; trakten mellan ögonen och 
näbbroten i de flesta fall beväxt med åtliggande borst, som 
fördela sig åt olika håll; endast hos bivråken är äfven denna 
del af hufvudet beväxt med vanliga smafjädrar. Tarsen är 
sällan helt och hållet fjäderklädd, utan vanligen i spetsen och 
på bakre sidan (sålan) mer eller mindre naken. Tårna äro all- 
tid helt och hållet nakna; den yttre framtån är vanligen längre 
än den inre och kan blott sällan, likasom hos ugglorna, vridas 
bakat. Fjäderklädnaden är fast och elastisk, och såväl ving- 
som stjertpennorna ganska styfva. — Könen äro atminstone så 
till vida olika, att honan nästan alltid är större än hannen, 
som dessutom ofta utmärker sig genom en något renare och 
vackrare färgdrägt. Ungarna äro, såsom vi längre fram skola 
visa, 1 sin första fjäderdrägt merändels ganska olika de gamla. 

Dessa foglar jaga om dagen och kallas derföre äfven, till 
skilnad från de följande, dagroffoglar. De hafva en ganska 
vidsträckt utbredning och vistas dels i skogar och på fält, dels 
i sumpiga trakter eller vid sjöar och floder. Några bebo un- 
der fortplantningstiden endast den högre norden. De äro i all- 
mänhet mycket roflystna, modiga och förslagna; men derjemte 
ganska försigtiga, varsamma och skygga, om de märka sig vara 
utsatta för någon fara. 

I höga träd, klippor, torn eller murar bygga de sina bon, 
hvilka vanligen äro stora, platta och sammanförda af grenar, 
qvistar eller dylikt, och de begagna dem merändels flera år å 
rad. Åggen äro hos dessa foglar icke alldeles af en så rund 
form som hos ugglorna; vanligen derjemte af ett färre antal 
och till färgen olika hos olika arter, ofta mer eller mindre 
fläckiga. 

De hökartade roffoglar, som tillhöra vår fauna, kunna 
hänföras till åtskilliga slägten, hvilka vi vilja indela och ka- 
rakterisera på följande sätt: 


A. Näbben temligen kort och undersätsig; öfverkäkens 
undre brädd på hvardera sidan straxt bakom den 
nedböjda mnäbbhakspetsen, således temligen långt 


ROFFOGLAR. 445 


framom näsborrarna, försedd med en tandformig flik 
eller vinkel, som har ett motsvarande hak på un- 
derkäken; näsborrarna nästan runda och vanligen 
försedda med en liten upphöjd punkt i midten. 
Tarsernas framsida belagd med fjällika småplatar. 


1. Falkar (Falco LINN.). 


B. Näbben mer eller mindre undersätsig, stundom lang- 
sträckt och mycket stark, men icke sällan temligen 
svag och hoptryckt; öfverkäkens undre brädd utan 
någon tandformig flik bakom den nedböjda näbb- 
haksspetsen, stundom försedd med en afrundad, bred 
utvidgning straxt framom näsborrarna; dessa sed- 
nare mer eller mindre aflånga, utan någon upphöjd 
punkt i midten. Tarsernas framsida är belagd än 

« med plåtar, än med fjäll. 


a. Näbben kort och undersätsig; öfverkäkens undre 
brädd något framom näsborrarna mer eller mindre 
utbugtad till en bred flik, vid hvars bakre kant me- 
delpunkten till näbbhakcirkeln är belägen. Stjerten 
räcker med 3 af sin längd utanför de hoplagda vin- 
garna och är i spetsen afrundad. Tarsernas fram- 
sida försedd med en rad af större tvärplatar. 

2. Hökar (Astur BECHST.). 


b. Näbben mycket stark, långsträckt, rät, utom i spet- 
sen, der den är krökt till en långt nedlöpande hake; 
öfverkäkens undre brädd utan någon särdeles märk- 
bar utvidgning; näbbhakcirkelns imnedelpunkt belä- 
gen på underkäken. Stjerten räcker med sin afrun- 
dade spets knappt utanför de hoplagda vingarna. 
Tarserna till hälften eller helt och hållet fjäder- 
klädda. — Stora, starka, groffemmade foglar. 


3. Landtörnar (Aquila BRISS.). Tarsen helt och hallet 
fjäderklädd. Uttån vid basen förmedelst en hudfall förenad 
med mellantån. 


446 ROFFOGLAR. 


4. Hafsörnar (Haliaötus SAVIGNY). - Tarsen blott till 
hälften fjäderklädd. MHudfållen mellan uttån och mellantån 
knappt märkbar. 


c. Näbben svagare än hos de föregående och mindre 
undersätsig; öfverkäkens undre kant i de flesta fall 
utan någon märkbar fliikformig utvidgning; näbb- 
hakcirkelns medelpunkt är belägen utanför under- 
käken. Då stjerten är i spetsen afrundad räcker 
den vanligen föga utanför de hoplagda vingarna. 


+= Tarsens framsida beklädd af små kantiga fjäll. 


3. Fiskljusar (Pandion SAVIGNY). Trakten mellan ögo- 
nen och näbbroten beväxt med borstlika fjädrar. Skänkel- 
fjädrarna mycket korta och tilltryckta. Klorna på undre sidan 
aftrindade. 

6. Bivråkar (Pernis CUV.). Trakten mellan ögonen och 
näbbroten beväxt med vanliga smaåfjädrar. Skänkelfjädrarna 
af vanlig längd. Klorna på undre sidan platta med något upp- 
höjda sidokanter. 

= Tarsernas framsida emot spetsen mer eller min- 
dre naken och försedd med en rad af större plå- 
tar; stundom helt och hållet fjäderklädd. 


6. Glador (Milvus BrRiIsSsS.). Tarserna undersätsiga, korta och 
till hälften fjäderklädda, deras nakna del framtill försedd med 
en rad af omkring 5 plåtar. Stjerten i spetsen djupt klufven. 

7. Vråkar (Buteo CuVv.). Tarserna undersätsiga; deras 
framsida helt och hållet fjäderklädd eller nedtill naken, i sed- 
nare fallet försedd med en rad af omkring 10 plåtar. Stjerten 
som i spetsen är afrundad, räcker föga utanför de hoplagda 
vingarna. 

3. Kärrhökar (Circus SAVIGNY). Tarserna höga, temli- 
gen spensliga, till största delen nakna, framtill försedda med 
en rad af omkring 15—17 plåtar. Stjerten, som i spetsen är 
afrundad, räcker något utanför de hoplagda vingarna. 


ROFFOGLAR. 447 


Falk-slägtet (Falco LINN.). 


Utom näbbens och näsborrarnas form samt tarsernas be- 
klädnad, hvarom vi redan i den allmänna slägtöfversigten ytt- 
rat oss, äro för arterna till detta slägte de kännetecken, som 
kunna hemtas från de långa, spetsiga vingarna ganska utmär- 
kande. Vi hafva förut omnämnt, att underarmens ben hos 
falkarna äro korta och att äfven armpennorna och deras täck- 
fjädrar äro kortare än hos flertalet bland de öfriga roffoglarna. 
Härigenom blifver hela vingen smalare och mera spetsig, hvar- 
till äfven bidrager att den 2:dra och icke, såsom hos våra 
öfriga dagroffoglar, den 3:dje eller 4:de handpennan är den 
längsta. 

Näbben är krumböjd och ganska stark samt vid ett flyg- 
tigt påseende ej olik hökarnes. Betraktar man den närmare 
skall man dock snart finna, att ganska väsendtliga olikheter 
förefinnas. Sålunda är vaxhuden bred, ofvantill afkullrad och 
på sidorna mera blottad, d. v. s. knappt dold af de framskju- 
tande borstfjädrarna; vid näsborrarna ej intryckt. Dessa sed- 
nare äro till följd deraf sinsemellan mera åtskilda, och föröfrigt 
till formen olika med andra roffoglars. De äro nemligen nä- 
stan runda, obetäckta och hafva i midten en horn- eller brosk- 
pelare, som visar sig såsom en liten upphöjd punkt eller knapp. 
-.Näbbhaken, som har en mer eller mindre tydlig ryggkant, är. 
icke fullt så krumböjd, som hos hökarna, hvarföre medelpunk- 
ten till näbbhakcirkeln kommer att ligga längre tillbaka, på 
underkäksgrenen; i underbrädden å näbbhaken finnes alltid på 
hvardera sidan straxt bakom den nedböjda spetsen en tand- 
formig flik. Underkäken har på hvardera sidan bakom den 
trubbiga spetsen en liten inskärning. Ögonen äro omgifna af 
en naken kant. Vingarna äro långa och spetsiga; de yttre arm- 
pennorna äro hos några arter kortare än handtäckfjädrarna, 
hos andra längre; den 1:sta, eller både den 1:sta och 2:dra hand- 
pennan, är uti infanet närmare spetsen inskuren, och den 2:dra 
ensamt eller jemte den 3:dje uti ytterfanet urkantad. Stjerten, 
som i spetsen är afrundad eller nästan jemn, räcker vanligen 
nagot utanför de hoplagda vingarna; stundom icke så långt. 


448 ROFFOGLAR. 


Tarserna fjäderklädda något nedom hälleden, deras nakna del 
beklädd af små kantiga fjäll, eller nedtill närmare tårna stun- 
dom af tvärställda plåtar. Tärna vanligen långa, med mycket 
utstående, vårtlika trampknölar; sällan, såsom hos tornfalken, 
kortare med mindre trampknölar; uttån vid basen förenad med 
mellantån medelst en hudfall. Klorna hvassa, krökta och gan- 
ska starka. 

Falkar finnas i de flesta delar af jorden och i trakter med 
de mest vexlande naturförhallanden. Några bebo höga fjell- 
bygder, andra hafva sina förnämsta stamhåll i skogarna, på 
fälten eller i bebyggda trakter, och en art, nemligen tornfal- 
ken, vistas gerna 1 höga kyrktorn eller i gamla förfallna bygg- 
nader, till och med inuti städerna. 

De särskilda falkarterna hafva i allmänhet en mycket vid- 
sträckt utbredning och förekomma sålunda öfver en stor del 
af jorden. De, som tillhöra vår fauna äro till största delen 
flyttfoglar. Endast äldre individer af jagtfalken stanna qvar i 
den högre norden hela året om. 

Hos alla falkar är flygförmågan mycket starkt utbildad, 
och det finnes knappast någon fogel, som kan mäta sig med 
dem i afseende på flygtens snabbhet och uthållighet. De ge- 
nomila luften med en hvinande fart och då de störta sig ned 
från en ansenlig höjd för att gripa ett byte, sker detta med 
en sådan hastighet, att man har svårt att urskilja dem, annat 
än såsom en mörk strimma i luften. Men de flyga dock icke 
alla på samma sätt, utan hvarje art har deremot uti sin flygt 
någonting egendomligt, hvarigenom den utmärker sig från an- 
dra. Det är dock endast fogelkännaren förbehållet att märka 
dessa olikheter; att med ord söka att beskrifva dem skulle vara 
ett mer eller mindre fåfängt försök. Man ser dem än med 
hastigt rörda, än med sväfvande vingar flytta sig framåt i luf- 
ten, och stundom hålla de sig stilla på ett och samma ställe, 
flaxande med vingarna, under det att de speja efter byte, eller 
medan de afpassa ett gynnsamt tillfälle att gripa ett dylikt, 
som redan kommit i deras åsyn. Stundom, och isynnerhet vid 
fortplantningstidens inträde, stiga de högt i luften och sväfva 
derstädes omkring af och an i vida kretsar. Detta är vanligen 


ROFFOGLAR. 449 


ett slags lek, som hannarna företaga till honornas förlustelse. 
På marken röra de sig otympligt och hafva en hoppande gång. 
Vanligen måste de taga vingarna till hjelp för att derstädes 
komma någorlunda fort undan. 

Däggdjur, men förnämligast foglar, utgöra falkarnas huf- 
vudsakligaste föda. De mindre arterna lifnära sig dock äfven 
till väsendtlig del af insekter. I de flesta fall fånga de sitt 
byte i luften, och vissa ibland dem äro t. o. m. nästan alldeles 
urständsatta att kunna tillegna sig detsamma på marken. I 
det fria tillstandet förtära de nästan aldrig andra djur än de 
sjelfva dödat, och i fångenskapen är det endast hungern, som 
drifver dem dertill. Sällan uppäta de på stället hvad de lyc- 
kats öfverkomma, utan begifva sig vanligen bort dermed till 
någon sten eller annan passande, upphöjd plats, der de i frid 
och ro kunna anställa sin måltid. 

Morgnar och eftermiddagar äro de tider af dagen, då falkarna 
företrädesvis anställa sina jagter. Vid middagen sitta de van- 
ligen helt sysslolösa och i ett slags halfslummer på något upp- 
höjdt, fredligt ställe, för att smälta de födoämnen, hvarmed 
de fyllt kräfvan. Understundom ser man de mindre arterna 
ute på fångst en god stund sedan solen gatt ned om sommar- 
aftnarna. 

Om sommaren lefva falkarna parvis inom det omrade, som 
de utvalt till sitt jagtrevier, och tåla då icke att något annat 
falkpar eller några andra roffoglar derstädes bosätta sig. Men 
under flyttningen får man deremot rätt ofta se dem tillsam- 
mans bade med individer af sin art och med andra roffoglar. 
Vissa arter sla sig till och med under den tiden tillsammans i 
stora skaror, hvilka sedermera, sasom det synes, icke på länge 
upplösas. 

Sina bon hafva falkarna dels bland höga, otillgängliga 
klippor, dels i skogen 1 höga träd, dels i torn eller gamla för- 
fallna byggnader. Ofta taga de andra foglars, t. ex. korpars 
och kräkors, bon i besittning, och i allmänhet göra de sig icke 
särdeles mycket besvär vid sina bons tillrustning. De lägga i 
de flesta fall 3—7 ägg, hvilka äro rundaktiga, temligen tjock- 
skaliga och till grundfärgen rödbruna samt tecknade med mör- 


450 ROFFOGLAR. 


kare rödbruna punkter och fläckar. Endast honan rufvar. 
Under liggtiden tillföres hon föda af hannen, som äfven bidra- 
ger vid ungarnes uppfödande. 

De större arterna äro mycket skadliga i skog och mark, 
emedan de döda en mängd andra foglar, som vi halla för nyt- 
tiga. Några af de mindre arterna maste vi dock betrakta 
såsom öfvervägande nyttiga, emedan de till väsendtlig del lif- 
nära sig af en mängd små skadliga gnagare och insekter. 

Falkarna kunna indelas i 2:ne grupper, nemligen: 


l:sta Gruppen: Långtåiga eller Ädelfalkar (Falco). 
Tårna mycket långa, med stora, utstaende, vart- 
formiga trampknölar. 


Hithörande falkar lefva till hufvudsaklig del af andra 
foglar, som de mest fånga i flygten, i det att de störta sig 
på dem i sned riktning ofvanifrån. De mindre arterna förtära 
äfven insekter. De äro mycket snabbflugna och tillika ganska 
läraktiga, hvarföre de fordom inöfvades till jagt. Åtminstone 
de större arterna äro öfvervägande skadliga. 


A. Handtäckfjädrarna längre än de närmast belägna, 
d. v. s. de yttre armpennorna. Blott den andra 
handpennan emot spetsen i utfanet inskuren. På 
hvardera sidan om näbbroten en nedlöpande svart 


Häck. 


1. Pilgrimsfalken (Falco peregrinus GMEL.). De äldre: 
ofvan svart- eller askgråa och mörkfläckiga, under hvitaktiga, 
med svartfläckigt underlif och rent hvit strupe; de yngre: of- 
van svartbruna med gulbruna fjäderkanter, under gulbrunaktigt 
hvita med breda, talrika, svartaktiga längdfläckar. — Längd 
från 16 till omkr. 21 tum. — Falco communis SUNDEV. 

Namn: Vanlig Jagtfalk (SUNDEV.). Se noten å sid. 457. 

Gammal hanne. MHufvudet och halsen ofvan svartaktiga, 
med något gråblå anstrykning och mer eller mindre tydliga 
svarta spolstreck; hjessan stundom nagot hvitfläckig. Ryggen, 


ROFFOGLAR. 451 


skuldrorna och vingarnes täckfjädrar vackert gråa, dragande 
at askblatt, med talrika svartaktiga tvärfläckar och svarta 


Pilgrimsfalken. 


spolstreck; öfvergumpen något ljusare än ryggen och tecknad 
med svartaktiga tvärband. Från hvardera ögat nedgår bred- 
vid munviken en bred, rent svart fläck. Strupen och undre 
delen af kinderna hvita ofläckade. Bröstet hvitt med en svag, 
rödaktig anstrykning och små, mörka längsgaende streck upp- 
till. Den öfriga delen af underlifvet hvitaktig med svartbruna 
fläckar och tvärband. Skänkelfjädrarna hvitaktiga med mörka 
tvärband. Vingpennorna svartaktiga med gulhvita tvärfläckar 
på infanet. Stjerten af ryggens färg, med mörka tvärband och 


Zoologien. II. Foglar. 30 


452 ROFFOGLAR. 


oråhvit spetskant. Ogonkanten, vaxhuden och fötterna gula. 
Näbben svartbla. Iris brun. 


Hufvud af Pilgrimsfalken (naturlig storlek). 


Gammal hona. Vanligen betydligt större än hannen. El- 
jest till färgteckningen lik honom, men saknar helt och hållet 
den rödaktiga anstrykningen eller har densamma pa undre 
kroppssidan mindre tydlig "). De mörka fläckarna på ryggen 
och underlifvet större. 

Ungarna. Ofvan svartbruna med ljusare, gulbruna fjäder- 
kanter, hvilka äro bredare och ännu ljusare på pannan och i 
nacken. Härigenom synes den förra vara hvitaktig och den 
sednare tecknad med större bleka fläckar. Den nedlöpande 
fläcken på hvardera sidan om munviken svartbrun och merän- 
dels tecknad med bleka småfläckar och strimmor. Undre kropps- 
delarna brunaktigt hvita med talrika, breda, längsgående, svart- 
aktiga fläckar; strupen vanligen rödhvit eller tecknad med 
mörka, fina streck. 

Bland alla hittills kända foglar har denna falk utan tvif- 
vel den vidsträcktaste utbredningen. Han ströfvar omkring 
nära nog i alla verlsdelar och gör således skäl för det namn, 


”) Hos yngre hannar är äfven denna anstrykning mindre tydlig. 


ROFFOGLAR. 453 


man tilldelat honom. Såsom häckfogel bebor han bergstrak- 
terna i hela Europa och norra Asien, hvarifrån han om”hö- 
starna reguliert flyttar, för att till- 
bringa vintern i sydligare klimater. 
Under denna sednare årstid har han 
blifvit anträffad långt in i Afrika samt 
dessutom uti Indien, på Japan, Nya 
Holland o. s. v. Äfven i Amerika 
finnes en falk, hvilken, såväl i afse- 
ende pa lefnadssättet som utseendet, 
är så föga afvikande fran vår pil- 
orimsfalk, att man rättast torde böra 
anse honom för att vara en och sam- 


Fig. 84' 


ma art. 

Hos oss förekommer pilgrimsfal- 
ken på spridda ställen 
öfver hela landet, från 
Skåne till långt inom 
poleirkeln. Han väl- 
jer helst sin vistelse- & 
ort i stora, bergiga ÅA 
skogar, men äfven 
gerna bland höga, ste- 
la klippor i skärgar- 
darna vid våra kuster 
eller inuti landet, syn- 
nerligen vid stränder- 
na af sjöar och vatten- 
drag. Han finnes ingenstädes till nagot större antal, utan 
är snarare att räkna bland våra mindre vanligt förekom- 
mande foglar; men i en bergs- eller skogstrakt, hvarest han 
en gang utvalt sin häckningsplats, träffas han sedermera i åra- 
tal under fortplantningstiden. I södra och mellersta provinser- 
na finnas flera höga berg, i hvilkas mest otillgängliga delar 
han arligen bygger sitt bo och utkläcker sina ungar. 

Pilgrimsfalken är en stark, vild och roflysten fogel, hvilket 
äfven hans kraftiga kroppsbyggnad och eldiga, blixtrande ögon 


Fot af Pilgrimsfalken (naturlig storlek). 


454 ROFFOGLAR. 


antyda. Hans flygt är ytterst snabb och sker vanligen med 
hastigt rörda, sällan sväfvande vingar. Oftast ser man honom 
flyga lågt öfver marken; men han svingar sig äfven någon gang 
högt upp i luften, hvilket isynnerhet är förhållandet om våren 
eller vid fortplantningstidens inträde. 

Till skaplynnet är han djerf, modig och tilltagsen, men 
derjemte i allmänhet taget mycket försigtig och varsam. För 
menniskan, som nära nog är hans enda fruktade fiende, är han 
mycket skygg och derföre alltid svår att komma inom skott- 
håll. I trakter, hvarest han oftare blifvit utsatt för förföljelse, 
tager han sig isynnerhet väl till vara, och det berättas att 
han derstädes till nattherberge af försigtighet helst utväljer 
den täta barrskogen, eller, om någon sådan icke finnes i när- 
heten, att han nattetid blifver sittande på någon sten eller i 
något enstaka träd på öppna fältet, hvarifrån han med nog- 
granhet kan iakttaga hvad som tilldrager sig omkring honom. 
Om dagarna sätter han sig sällan i träden, utan hvilar vanli- 
gen på någon sten eller klippafsats. Då han sitter kännes han 
lätt igen, äfven på afstand, på den hvita strupen och de svarta, 
nedlöpande fläckarna på sidorna om näbbroten, och då han 
flyger kan man lätt på storleken skilja honom fran de mindre 
falkarna, samt på de långa, smala vingarna, den smala stjerten 
och den väl proportionerade, smidiga kroppsbyggnaden från an- 
dra foglar. Hans läte är starkt och höres ganska längt. Det 
kan uttryckas med kgiak, kgiak eller kojak, kojak. 

Pilgrimsfalken är mycket roflysten och, hvarhelst han vi- 
stas, en skräck för saväl de större som de mindre foglarna; 
således för den unga tjädertuppen likaväl som för lärkan. Alla 
foglar, som han angriper, känna honom äfven ganska väl och 
söka, då de blifva honom varse, att så fort som möjligt rädda 
sig undan hans klor. 

Efter alla iakttagelser man gjort, saväl hos oss som i an- 
dra länder, vill det synas som att denna falk endast skulle 
lifnära sig af foglar. Bland dufvor och rapphöns anstäl- 
ler han stundom stor förödelse, änderna förföljer han med en 
förvånande ihärdighet och till och med sjelfva kråkan, som 
eljest är så djerf och oförsynt emot roffoglarna, har i honom 


ROFFOGLAR. 455 


en svär fiende, ja det inträffar icke så sällan att hon i långa 
tider utgör hans snart sagdt enda eller förnämsta jagtbyte. 

Högst sällan griper han foglar, som sitta på marken; ofta 
deremot sådana, som tagit sin tillflykt i träden eller som sim- 
ma på vattnet. Under sina jagter efter rapphöns, skogshöns 
eller andra foglar, hvilka, som man säger, trycka på marken, 
flyger han oupphörligt i kretsar öfver det ställe, hvarest fog- 
larna ligga, och tvingar dem derigenom att slutligen taga till 
flygten, då han genast är färdig att göra ett byte. Hos duf- 
vor injagar han stundom sadan skräck, att de till och med 
störta sig hufvudstupa i vatten. Ånderna förföljer han så 
länge, tills de blifva aildeles utmattade och icke vidare förmå 
att dyka. Med ett ord: den mest snabbt flygande fogel för- 
mår knappast att rädda sig undan för honom, hvartill dock 
den stora förskräckelsen, som hans närvaro injagar, i väsendt- 
lig mån äfven torde bidraga. Han flyger da han angriper och 
förföljer sitt byte, med en sådan utomordentlig snabbhet, att 
man knappast är i stånd att med ögat följa alla hans rörel- 
ser. Man hör blott ett susande ljud och ser ett föremål ned- 
störta från luften, utan att man ens är i stånd att i detsam- 
ma igenkänna den roflystne falken. Men denna hetta och öf- 
verilning i angreppet bringar honom ofta sjelf i fara, i det att 
han icke alltid kan stäfja sin hejdlösa framfart, utan stundom 
stöter emot trädgrenar och hvarjehanda andra föremål, sa att 
han derigenom skadar sig till lif och lemmar. PALLAS har 
dessutom observerat, att pilgrimsfalken understundom, då han 
med en ilande fart slagit ned på änder, som hvilat på vatten- 
ytan, nedstörtat djupt i vattnet och omkommit. Om han på 
samma sätt skulle angripa äfven på marken sittande foglar 
skulle dylika olyckor helt säkert ganska ofta inträffa; derföre 
bjuder honom också instinkten, såsom vi redan antydt, att sorg- 
fälligt taga sig tillvara derför. 

Högst sällan slår han fel på sitt byte, utan fangar der- 
emot vanligen detsamma med sadan lätthet och ledighet, att 
hans jagt snarare får utseendet af en munter lek, än en an- 
strängning. Det gripna bytet dödar han merändels i luften, 
sävida det icke är en stor, tung fogel, såsom t. ex. en tjäder 


456 ROFFOGLAR. 


eller större simfogel, ty i sådant fall förmår han icke att flyga 
längt med densamma, utan nedslär snart på marken för att 
göra slut på dess lif och begynna sin måltid. Mindre foglar 
förtär han helt och hållet; men af de större bortplockar han 
deremot de största fjädrarna och lemnar dessutom äfven oftast 
innanmätet orördt. 

Helst tillrustar han sitt bo bland stela klippor, dit andra 
djur hafva svårt att uppstiga och oroa honom, Blott i nödfall 
synes han häcka i höga träd, och då detta inträffar är det 
vanligt, att han inkräktar något derstädes befintligt korp- eller 
kråknäste. Vid slutet af Maj eller i början af Juni — kanske 
sednare 1 de norra delarna af landet — finner man hans ägg, 
som äro 2 a 3 eller högst 4, rundaktiga och till färgen bleka, 
gulröda med bruna fläckar. Honan rufvar ensam. Ungarna 
matas till en början med halfsmälta födoämnen ur kräfvan, 
drarna i riklig mängd föra till dem. Så snart de lemnat boet 
inöfvas de småningom att sjelfva förskaffa sig sitt uppehälle. 

Öfverallt, der pilgrimsfalken förekommer, anställer han 
stor förödelse bland det befjädrade vildbrådet och är följakt- 
ligen att anse såsom en för jagtbanan mycket skadlig roffogel. 
Vi maste derföre anse såsom en verklig lycka, att han ingen- 
städes är allmän här i landet; ty i motsatt fall skulle helt 
säkert de nyttiga foglarna inom kort blifva af honom alldeles 
utrotade. Man har dessutom rörande pilgrimsfalken gjort den 
iakttagelsen, att han icke allenast för sitt eget behof dödar 
en mängd foglar, utan att han äfven, märkvärdigt nog, i likhet 
med de öfriga ädelfalkarna, drager försorg för atskilliga andra 
köttätande foglars uppehälle. Man har nemligen funnit, att 
dessa falkar, om de, efter att hafva fångat ett byte, blifva 
oroade eller på minsta sätt förföljda af andra foglar eller djur, 
genast släppa och öfvergifva bytet till pris at förföljaren. 
Detta tyckes äfven atskilliga andra roffoglar hafva sig väl be- 
kant. De sitta derföre helt stilla och overksamma på nagon 
sten eller annan upphöjd plats i närheten, för att noga gifva 
akt på, när falken fangat ett rof, och, sedan detta skett, 
skynda fram i ilande fart i afsigt att beröfva honom detsamma. 


ROFFOGLAR. 457 


Den eljest så modiga och tilltagsna falken låter, da han blifver 
varse dessa foglar, sitt byte falla till marken eller lemnar det 
på den plats, der han ämnat att uppäta det, svingar sig der- 
efter upp i höjden och ilar bort på ny fångst under utstötan- 
de af sitt vanliga läte: kja, kojak. BREHM omtalar, att han 
sett pilgrimsfalken inom en kort stund fanga 3 änder, hvilka på 
dylikt sätt blefvo honom franröfvade af andra roffoglar. Först 
den fjerde anden fick han behålla för egen räkning. 

Pilgrimsfalken var i fordna tider allmänt begagnad såsom 
jagtfogel, hvartill han visade sig särdeles lämplig för sitt mod 
och sin läraktighet. Men han stod dock icke i så högt an- 
seende, som den stora jagtfalken ”'). 


2. Lärkfalken (Falco Subbuteo LINN.) Öfvan svartgrå 
eller brunaktig med svarta spolstreck; undre kroppsdelarna hvtit- 
gula med svartaktiga längdfläckar; strupens och halsens sidor 
hvita; skänkelfjädrarna och undergumpen mer eller mindre 
starkt brunröda; stjerten räcker icke till de hoplagda vingarnes 
spets. — Längd omkring 12 å 13 tum. 

Gammal hanne. Hufvudet ofvan och på sidorna samt 
halsryggen svartaktiga. Pannan, ett band öfver hvardera ögat, 
strupen, hufvudets sidor och halsen hvita, ofläckade. Under 
hvardera ögat en svart teckning, som baktill, äfvensom fram- 
till bredvid munvikarna, nedlöper, bildande en aflang fläck. 
Ryggen, skuldrorna och vingtäckfjädrarna svartgraa eller mörkt 
askblåa. Undre kroppsdelarna hvitaktiga eller vanligen hvit- 
gula, med på bröstet först sma, men längre nedåt magen större, 
svartaktiga längdfläckar. Skänkelfjädrarna starkt rödbruna, med 
nägra sma, mörka längdfläckar. Undre stjerttäckarna ljusare 
rostfärgade, ofläckade. Vingarna grasvarta; handpennorna med 
ljusa spetskanter; föröfrigt hafva vingpennorna rostgula tvär- 

”) I Tyskland kallades han Schlechtfalke, ”weil die Falkeniere ihn weniger 
schätzen als den isländisehen Falken.” (Se WINCKELI'S Handbuch fiir Jäger). 

Prof. SUNDEWALL gifver deremot åt samma benämning en annan tydning, neml. 

”vanlig falk” och bibehåller för honom dels på grund derutaf, dels derföre 

att han finnes i alla verldsdelar och länder, det latinska namnet Falco com- 

munis. Han har dock, enligt samma utmärkte forskare ända sedan 1200-talet 


blifvit kallad peregrimnus, och detta för honom passande namn hafva vi icke 
velat förkasta, isynnerhet som han af de aldra flesta författare så benämnes. 


458 ROFFOGLAR. 


fläckar på infanet. Stjerten synes ofvan, då den är hoplagd, 
vara af ryggens färg, utan nägra teckningar; men visar sig på 
undre sidan ljusare med tydliga tvärfläckar på pennornas infan; 
de 2 mellersta pennorna hafva inga tvärband. Näbbhuden, 
ögonkanten och fötterna gula. Iris mörkbrun. 

Honan är atminstone en tum längre än hannen, ofvan 
mera brun, med ljusa fläckar i nacken; skänkelfjädrarna och 
undergumpens fjädrar blekare. 

Ungfoglarna äro ofvan ännu mera bruna än honan, med 
rostgulaktiga fjäderkanter; de undre kroppsdelarna mera fläcki- 
ga; ving- och stjertpennorna med hvitaktiga spetskanter. 

Lärkfalken bebor nära nog hela Europa samt en stor del 
af Asien. Hos oss förekommer han om sommaren temligen 
allmänt i de södra och mellersta provinserna, men blifver mot 
norden mer och mer sällsynt "). I Finland, Norge och Dan- 
mark hör han äfven till de mera allmänt förekommande fal- 
karna. Om hösten i September, Oktober eller ännu sednare, 
begifver han sig bort, åtföljande de skaror af sparfvar, finkar 
och andra småfoglar, hvilka då äro stadda på flyttning, för 
att öfvervintra i sydligare länder. Endast högst sällan har 
man funnit att en eller annan individ qvarstannat häri landet 
öfver vintern. Under vintermånaderna har han deremot blifvit 
funnen uti Indien och i steppländerna omkring Ural, mera 
sällan i norra Afrika. Till sina häckningsplatser här i landet 
äterkommer han vanligen i slutet af April eller i början af Maj. 

Han har mest sitt tillhall i skogar eller lundar, som grän- 
sa intill ängar, beteshagar, odlade fält och andra öppna plat- 
ser. Inuti stora, bergiga barrskogstrakter träffar man honom 
deremot sällan eller aldrig, utan han vistas mera i skogsbryn, 
i gamla löfskogar äfvensom i enstaka lundar på slättbygden. 

I likhet med den föregaende är äfven lärkfalken en liflig 
och tilltagsen fogel, men derjemte både skygg och försigtig. I 
flygskicklighet kan han fullt ut mäta sig med de öfriga falkar- 
na, om. han 1CKke. tt. 0.cIn.- Öfverträttar dem; vLoötradent sÅcter 
han sig ofta, men kommer deremot sällan ned på marken, 


[0] 
") I Angermanland har han flera gånger blifvit anträffad. 


ROFFOGLAR. 459 


annat än då han fangat en fogel, som han derstädes plägar 
förtära. 

Han låter ofta höra ett gällt läte, som kan uttryckas med: 
gäth, gäth, gäth . . . eller gick, gick, gick 

De båda könen lefva sinsemellan i ganska godt förhallande, 
och man träffar dem tillsammans icke allenast under fortplant- 
ningstiden, utan äfven under höstflyttningen. De jaga äfven 
ofta tillsammans, ehuru de då icke sällan komma 1 strid om 
bytet. Mången gang har det till och med inträffat att, da 
den ena af dem sökt frånröfva den andra en nyss fångad fo- 
gel, denna sistnämnde under stridens hetta kommit lös och 
räddat sig undan falkarnes vidare förföljelse. 

Lärkfalken är ganska roflysten och till följd deraf en 
skräck för de mindre foglarna, synnerligen för de ibland dem, 
som hafva sina ständiga tillhall på fälten eller som hemta sin 
hufvudsakligaste föda derstädes. Man har funnit, att lärkor, 
finkar och sparfvar mest äro utsatta för hans förföljelser; men 
man har äfven dessutom anledning att beskylla honom för an- 
dra tillgrepp, hvarigenom han blifver förhatlig för jägaren. Un- 
gar af rapphöns, vaktlar, beckasiner med flera andra dylika, 
matnyttiga foglar, torde icke så sällan blifva hans byte. Van- 
ligen griper han sitt rof i flygten, högst sällan på marken. 
Mindre gnagare, sasom t. ex. rattor och sorkar, torde derföre 
sällan falla i hans klor. Åfven insekter fangar han ganska ofta 
i flygten. Man har flera gängar funnit hans kräfva alldeles 
uppfylld af gräshoppor, sländor, ollonborrar, flygmyror”) 0. s. v. 

Författaren har ofta sett honom om sommaraftnarna, t. 
o. m. efter solnedgången, hälla en ifrig jagt efter flygande in- 
sekter. Genom sin utomordentliga flygskicklighet är han äfven 
1 stånd att i flygten gripa sjelfva svalan ”"), som i. honom 
har sin ende fiende; ty de större falkarna försma ett sa rin- 
ga byte och de öfriga roffoglarna ega icke förmaga att tillegna 


”) Så benämnas de bevingade hannarna och honorna ibland myrorna. De kön- 
lösa eller s. k. arbetsmyrorna sakna vingar. De förra svärma omkring i 
skogarna under fortplantningstiden. 

”) Det är dock egentligen endast hussvalan, som han jagar; ladusvalan lärer 
han ej förmå gripa i flygten. Att han äfven skulle kunna gripa tornsvalan 
i flygten, som någon författare uppgifver, betvifla vi högeligen. 


460 ROFFOGLAR. 


sig detsamma. Man är derföre ofta i tillfälle att bemärka, 
huru svalorna, hvilka eljest, såsom vi förut omtalat, med sa- 
dan djerfhet förfölja roffoglarna, förskräckta skynda sig undan, 
då lärkfalken visar sig. Stundom blifva de så öfverväldigade 
af skrämsel vid åsynen af denna falk, att de störta sig likasom 
döda till marken, hvarifrån man kan upptaga dem med handen, 
utan att de ens bjuda till att flyga sin kos. Detta omtalas 
af NAUMANN och flera andra utmärkta forskare. Nästan pa 
enahanda sätt förhålla sig äfven lärkorna, då de förföljas af 
denna falk. De kasta sig antingen till marken, hvarest de 
oömma sig undan bland gräs och buskar, eller också begifva 
de sig så högt upp i luften, att de hafva falken under sig, i 
hvilket sednare fall de vanligen undga honom, emedan han, 
likasom alla andra falkar, i de flesta fall, fångar sitt byte ge- 
nom att ofvanifrån störta sig pa detsamma. Stundom händer 
det att de skrämda och förföljda lärkorne taga sin tillflykt och 
söka sin räddning hos menniskan eller den betande boskapen. 

Sitt bo bygger lärkfalken vanligen i kronan af höga träd, 
eller också inkräktar han något gammalt kråknäste eller annat 
passande fogelbo. Sällan torde han häcka i bergsskrefvor. Åggen 
äro 3—5, rundaktiga, till färgen hvitgraa, ofta något i grönt 
dragande, samt tecknade med bleka och rödbruna fläckar, hvil- 
ka stå tätt omkring den tjockare ändan. 

I det hela taget torde lärkfalken böra anses såsom en 
mera skadlig än nyttig fogel, ehuru man kanske i allmänhet 
bedömt honom alltför strängt. Han dödar visserligen arligen 
icke endast en stor mängd sådana små foglar — lärkor, finkar 
och sparfvar — som vi hålla för att vara öfvervägande nyttiga, 
utan äfven atskilliga andra, hvilka för jagten kunna vara af 
någon betydenhet. Men hvad detta sednare angår, vill det 
dock synas som man oftare anklagat honom för dylika tillgrepp. 
än han i verkligheten förtjent det; ty om man än under jag- 
ter efter rapphöns, beckasiner o. s. v. ofta bemärkt att han 
infunnit sig, så torde han likväl icke alltid haft för afsigt att 
tillgripa nämnde jagtfoglar, utan snarare de småfoglar, som 
hunden eller jägaren stött upp. Författaren har åtminstone 
ingen bestämd uppgift på, att lärkfalken någonsin gripit en så 


ROFFOGLAR. 461 


stor fogel, som en fullvuxen rapphöna. Ungarna till dessa 
foglar griper han dock, när de först börjat använda sina vingar. 

I fångenskap blifver lärkfalken mycket tam och, såsom 
sådan, en bland de angenämaste foglar, man kan ega. Pastor 
BREHM säger ocksa på ett ställe i sina skrifter, att han aldrig 
haft någon fogel, hvilken gjort honom så mycken glädje, som 
hans tama lärkfalk. 

Fordom användes lärkfalken till jagt och stod till och 
med i högt anseende såsom särdeles passande för smafogel- 
jagten, ja, ”man ansag honom uttryckligen skapad och satt i 
verlden, för att biträda menniskan vid lärkjagten” "'). 


B. Handtäckfjädrarna kortare än de yttre armpennorna. 
Den 2:dra och 3:dje handpennan emot spetsen i 
utfanet inskurna. 


3. Jagtfalken (Falco Gyrfalco LINN.). Mycket stor; of- 
van svartgrå eller gråbrun med bleka fläckar och fjäderkanter; 
nunder hvit med talrika svarta fläckar; vid munviken en liten 
eller otydlig svart fläck; stjerten med talrika (omkr. 12) tvär- 
band. -— Längd 24—28 tum. 

Namn: Islandsfalk, Grönlandsfalk, Blåfot, Gerfalk, Hvitfalk; 

Lappl. Biefsakfalle. 

1. Likasom flera andra af de djurarter, hvilka i den högre 
norden hafva en större utbredning, är äfven denna falk, under olika 
åldrar och genom inverkan af olika klimatiska inflytelser, underka- 
stad en mängd färgförändringar, som gifvit anledning till att han 
af åtskilliga OrtHUlö sen blifvit be skrifven under flera olika speci- 
fika namn. Prof. NILSSON har dock i sista upplagen af Skand. 
Fauna, genom att anföra en mängd öfvergångar från den ena färg- 
varieteten till den andra, tydligen visat, att dessa förmenta arter, 
som blifvit uppställda utan någon egentlig vetenskaplig grund, 
sjelfva verket endast utgöra Olika förmer af.'én och samma 2 
Men, det oaktadt, visar det sig likväl ännu, till och med i vissa 
af de sednast utkomna ornithologiska arbetena, att man icke kun- 


”) Denna uppgift hafva vi hemtat ur Dr. ANDERSÉNS förträffliga afhandling 
om falkjagten. som finnes införd i Jägarförb. Nya Tidskr. Annorlunda sä- 
ger Prof. SUNDEVALL (Sv. Fogl. sid. 215). Enligt hans påstående skulle 


nemligen denna falk föga duga såsom jagtfogel och för den skull blott 
undautagsvis dertill blifvit begagnad. Se vidare härom vid Dvärgfalken. 


462 ROFFOGLAR. 


nat frigöra sig från den gamla åsigten, utan envist bibehåller och 
beskrifver såsom sjelfständiga arter de olika lokalracerna af jagt- 
falken. Orsaken 
Fig. 85. härtill torde vara 
att söka dels deruti, 
att endast högst få 
ornithologer, om 
ens någon, varit 
1 tillfälle att nog 
fullständigt stude- 
ra dessa foglar i 
de olika länder, der 
de hafva sima egent- 
liga stamhåäll, och 
således icke heller 
varit 1 tillfälle att 
afgöra om någon- 
ting annat, än olik- 
heter i färgtecknin- 
gen, skulle kunna 
ligga till grund för 
de särskilda be- 
nämningar, hvilka 
falkonerarne = for- 
dom tilldelade dem; 
dels möjligen ock- 
så deruti, att man 
1 de zoologiska 
museerna vanligen 
endast haft = till- 
gång till ett jem- 
förelsevis ringa an- 
tal exemplar af de 
särskilda färgvarieteterna. Men hvad nu emellertid detta sednare 
beträffar, så torde dock våra museer vara bättre lottade än de fe- 
sta i andra länder, och det har derföre också, såsom vi tro, lyckats 
våra vetenskapsmän att bringa denna fråga till ett afgörande slut. 
Numera torde derföre ingen svensk ornitholog vidare vilja påstå, 
att de olika racerna af jagtfalken äro mera skilda än t. ex. våra 
lo-racer eller har-racer, hvilka, såsom vi 1 första delen af detta ar- 
bete omnämnt, äfven af enahanda skäl blifvit hänförda till olika 
arter af sina slägten. 
Man skiljer emellan följande olika racer af denna falkart: 
1). Skandinaviska Jagtfalken (F. norvegicus ScHLEGEL). Den- 
na race är den minsta och till färgteckningen mörkaste af alla. 


Jagtfalken (den skandinaviska). 


LOFFOGLAR. 465 


Äldre: ofvan helt och hållet svartgrå, med på ryggen och vingarna 
små rundaktiga, ljusgråa fMäckar, hvilka på hvarje fjäder bilda 2 
eller flera afbrutna tvärband; inmunder hvit med svarta fläckar, hvil- 
ka på strupen blott bilda små streck, men på kroppssidorna äro 
breda och tvärställda; stjerten med omkring 13 svartaktiga och lika 
många askgråa tvärband; näbben blåaktig med svart spets; fötterna 
grönaktiga. — Yngre: ofvan helt och hållet mörkt gråbrun med 
smala, bleka fjäderkanter och högst otydliga, ljusa fläckar; inunder 
smutsigt hvit med breda, tättstående, svartaktiga fläckar, hvilka 
dock öfverst på strupen antingen saknas eller blott bilda smala 
streck; 'stjertens tvärband afbrutna, bildande parvis ställda, brun- 
gula fläckar. 

Denna race synes endast förekomma 1 Sveriges och Norges 
fjelltrakter. 

2). Hvita eller Grönländska Jagtfalken (F. camdiceans GMEL.). 


Denna race är större än de öfriga. Aldre: hvit med ett större 
eller mindre antal svarta fläckar på ryggen och vingarna; näbben 
gul; fötterna merändels af en blekt blåaktig färg. — Yngre: lik 


föregående, men hufvudet är hvitt med svartaktiga längdfläckar; 
ryggen med hvitaktiga småfläckar och fjäderkanter; näbben och 
fötterna blåaktiga. 

Finnes hufvudsakligen i norra delen af Grönland, i Nord- 
amerika och 1 östra delarna af Siberien, på Kamtschatka o. s. v: 

3). Isländska Jagtfalken (F. islandicus ScHLEGEL). Obetyd- 
ligt mindre än den föregående. Aldre: hufvudet hvitt med svarta 
streck eller fläckar; ryggen och vingarna svartgraa med hvita tvär- 
fläckar och fjäderkanter; inunder hvit med svarta fläckar; näbben 
blåaktig. — Yngre: något större än yngre individer af skandinavi- 
ska Jagtfalken, men eljest till färgteckningen lik dem. 

Allmän på [sland. 

4). Sydgrönländska Jagtfalken (FE. groenlandicus SCHLEGEL). 
Obetydligt mindre än de båda föregående. Till färgteckningen nä- 
stan alldeles lik den näst föregående. 

Förekommer 1 södra delen af Grönland. 

Alla dessa racer anse vi, i likhet med NILSSON, SUNDEVALL 
m. f., blott tillhöra en och samma art, och uppföra dem under det 
gemensamma allmänt antagna namnet FE. Gyrfalco ILINN. 


Jagtfalken bebor sålunda alla länder, som ligga inom och 
i granskapet af norra polcirkeln, såsom Skandinavien, Ryss- 
land, Siberien, Amerika, Island och Grönland. På norra ku- 
sten af Spetsbergen sågs han äfven, enligt MALMGREN, under 
1861 aärs expedition, men har hvarken förr eller sednare blifvit 
sedd derstädes. 


464 ROFFOGLAR. 


Hos oss är jagtfalken just icke sällsynt 1 Lapplands öfre 
fjelltrakter, hvarest en stor del stannar qvar hela året om. 
Manga, troligen mest de yngre, flytta dock under vintrarna 
söderut och visa sig under dessa vandringar, ehuru sällan, i 
mellersta och södra Sverige, Danmark, Tyskland, Holland, Eng- 
land med flera länder. 

Jagtfalken har sitt förnämsta tillhall bland höga, stela, 
otillgängliga klippor, helst i närheten af hafvet, de större sjö- 
arne och vattendragen; men äfven, ehuru mera sällan, 1 vilda, 
bergiga skogstrakter inuti landet. Dock synes han icke under 
hvilka förhållanden som helst kunna betraktas såsom någon 
egentlig skogsfogel. Han trifves bäst i de kalla polartrakterna, 
der skogsvegetationen alldeles eller i det närmaste upphört. 
Särdeles lämpliga tillhåll för honom äro de så kallade fogel- 
bergen vid hafskusten i den högre norden, hvarest årligen ota- 
liga skaror sjöfogel häcka. Der söker man honom sällan eller 
aldrig förgäfves, atminstone icke under häckningstiden. 

I afseende på lefnadssättet och skaplynnet har han myc- 
ken öfverensstämmelse med pilgrimsfalken. Likasom denne be- 
bor han i äratal under sommaren sådana klippor, der han fin- 
ner sig skyddad och i hvilkas närhet han har rik tillgång på 
passande näringsmedel. 

Jagtfalken är i hög grad rofgirig, djerf och tilltagsen. Om 
sommaren lefver han mest af sjöfogel, om vintern företrädesvis 
af ripor; men han tillgriper äfven harar och lärer dessutom, 
då han vistas i skogiga trakter och då annan föda endast spar- 
samt finnes att tillga, till väsendtlig del lifnära sig af ekorrar. 
— Dr. BREHM, som under några dagar vistades vid ett fogel- 
berg i nordvestra delen af Finmarken och derstädes var i till- 
fälle att iakttaga jagtfalkens lefnadsvanor, berättar om honom, 
att han blott under en kort stund på dagen var sysselsatt med 
att jaga. Han utflög nemligen regelmessigt kl. 10 f. m. och 
kl. 4 eft. m. för att gripa ett rof, och det dröjde icke länge 
förrän han lyckades deri. Han kretsade några slag omkring 
berget och stötte dervid snart på en svärm grisslor, alkor eller 
lunnefoglar, grep en af dem och flög genast bort dermed. Al- 
drig slog han fel på sitt utkorade byte. HOLBoELL ömtalar, 


AL 


ww 


ROFFOGLAR. 467 


att han sett en jagtfalk gripa tvenne stycken masar på en 
gång, en i hvardera klon, och FABER fann: vid ett jagtfalkbo, 
till hvilket han uppklättrade, en stor mängd dödade grisslor, 
alkor, lunnefoglar och måsar. Men utom dessa foglar anfaller 
han äfven dufvor, hvilka han dock icke alltid lyckas gripa i 
flygten, emedan de, synnerligen de gamla, äro särdeles var- 
samma och besitta en stor flygskicklighet. 

Om vintern begifva sig de falkar, som bo vid kusten, inat 
landet, hvarest de, såsom nämndt är, hufvudsakligen anställa 
jagt efter ripor. Dessa foglar hafva också i jagtfalkarna sina 
farligaste fiender och de frukta dem äfven så mycket, att de 
till och med gräfva sig ned djupt i snön, då de blifva dem 
varse, samt våga sedermera icke pa länge lemna dessa göm- 
ställen. 

Men det är icke alltid förhållandet att jagtfalken genom 
en öppen jagt söker att gripa sitt rof. Mangen gång sitter 
han äfven likasom på lur, för att afpassa ett gynsamt tillfälle 
att kunna helt plötsligt öfverrumpla detsamma. 

Sitt bo har jagtfalken på någon afsatts i de otillgängliga 
klippor, der han vistas. Det är sammansatt af ris och qvistar 
samt föröfrigt stort och flackt. Ofta plägar han inkräkta ett 
korp- eller kråkbo. — Hos oss begynner han sin fortplantning 
redan i April, så att man i Juni finner hans nära fullvuxna 
ungar. Åggen äro något olika till färgteckningen; vanligen 
blekgula och tecknade med bruna fläckar, streck och punkter. 

Att jagtfalken är en särdeles skadlig fogel, finner man 
lätt af hans födoämnen. 


1. Tartariska Jagtfalken (Falco Sacer GMEL.). Ofvan mörkt 
yråbrun med smala, gråbruna fjäderkanter, men nästan utan fläckar; 
vid munvikarna en tydlig, men smal, svart fläck; pannan och ett 
band öfver hvardera ögat hvitaktiga; stjertens mellersta pennor när 
stan enfärgade, brungråa eller blott med några få brungula fläckar; 
näbben och fötterna blåaktiga. — Längd 22—25 tum. — Falco 
lanarius NILSS. 

Af denna falk, som egentligen har sitt hemland i sydöstra 
Europa, stora Tartariet, Arabien och Nubien, har blott ett enda 
exemplar blifvit tillvarataget hos oss. Det blef i början af detta 
århundrade genom en snöstorm kastadt emot Lunds domkyrka så 
våldsamt, att det nedföll till marken, hvarifrån det blef upptaget 


466 ROFFOGLAR. 


och öfverlemnat till Prof. FALLEN. Numera förvaras det i Riks- 
musei samlingar. 

4. Dvärgfalken (Falco Esalon Cuv.). Mycket liten; ha- 
kan och framhalsen hvita; hannen: ofvan askgrå med svarta 
fjäderspolar; under ljust eller blekt rostbrun med svarta, smala 
längdfläckar; stjerten askgrå med ett bredt, svart tvärbälte 
bakom den hvitaktiga spetsen; honan och de unga: ofvan grå- 
bruna med ljusa fjäderkanter; inunder hvitgula med bruna 
längdfläckar; stjerten gråbrun med 5 &å 6 ljusa tvärband. — 
Lang 12—15 tum. — Falco Lithofalco NILSS. 

Namn: Stenfalk. 

Om man undantager aftonfalken, som egentligen icke bör 
räknas till vår fauna, är denna den minsta af alla våra falkar. 
Stjerten är temligen lang och räcker ett godt stycke (med i 
af sin längd) utanför de hoplagda vingarnas spets. Första 
handpennan är knappt så läng som den 4:de, och den 2:dra 
är obetydligt längre än den 3:dje. 

Gammal hanne. Hufvudet ofvan, nedåt nacken samt alla 
öfre kroppsdelar askgraa med blaaktig anstrykning och ett 
svart streck längs hvarje fjäderspole; Ett band öfver hvar- 
dera ögat, kinderna och en stor fläck på bakhalsens sidor rost- 
gula med svartaktiga längdstreck. Strupen hvit, ofläckad. De 
undre kroppsdelarna föröfrigt blekt rostbruna med smala, svar- 
ta längdfläckar. Vingpennorna svarta med hvita tvärfläckar 
uti inre fanet; 1:sta handpennan 1 utkanten hvit. Stjerten, 
som har samma grundfärg som ryggen, är framför den hvita 
spetskanten bredt svart samt har föröfrigt 4 å 5 svarta tvär- 
fläckar på pennornas infan. Näbben blåaktig med svart spets 
och gul vaxhud. Iris mörkbrun. Fötterna gula. 

Honan skiljer sig ifran hannen hufvudsakligen derpå, att 
hon ofvan är dunkelt askgrå eller brungra, med rostfärgade 
fjäderkanter och mörka spolstreck; att undersidan och halsen, 
nästan rundtomkring, äro hvitaktiga eller blekt gulbrunaktiga, 
med mörka fläckar; samt att stjerten är gråbrun med omkring 
6, smutsigt rostgula smala tvärband. 

Ungarna likna honan, men äro ofvan mörkt grabruna, 
med rödbruna fjäderkanter och tvärfläckar. Stjerten med af- 
brutna, fläckformiga tvärband. 


ROFFOGLAR. 467 


Varierar stundom rent hvit. 

Denna lilla falk har en ganska vidsträckt utbredning i de 
nordiska länderna af gamla och nya verlden. Under fortplant- 
ningstiden och sommaren finnes han nemligen i hela Siberien, 
norra Ryssland, Finland, Skandinavien, Island och de nordliga 
delarna af Nordamerika. I mellersta och södra Europa före- 
kommer han deremot såsom häckfogel mera sparsamt. Hos 
oss bebor han om sommaren hufvudsakligen fjellbygderna i de 
norra delarna af landet. Blott några enstaka par slå sig ned 
och fortplanta sitt slägte sydligare, såsom t. ex. på Gottland 
och i Bohuslän. Under flyttningstiderna ser man deremot dessa 
falkar ganska ofta 1 mellersta och södra provinserna. Till 
Skåne komma de om hösten, i September, Oktober eller ännu 
sednare, alltefter arstidens beskaffenhet, ofta till temligen stort 
antal, vanligen åtföljande de skaror af finkar, sparfvar, lärkor 
och andra mindre foglar, som då äro stadda på flyttning mot 
söder. Sällan stannar en eller annan individ qvar här i landet 
hela vintern "). De aldra flesta tillbringa denna årstid i södra 
Europa och norra Afrika. Om vären återvända de temligen 
tidigt, i Mars eller April, och draga sig småningom uppåt lan- 
det till sina gamla häckningsplatser. 

Vore dvärgfalken lika stor och stark som han är tilltag- 
sen, djerf och roflysten, så skulle han helt säkert för det be- 
fjädrade vildbrådet i vara skogar vara en ganska fruktansvärd 
fiende. Men nu är han både liten och alltför klen för att 
kunna vara särdeles farlig för de fullvuxna skogs- och fält- 
hönsen. Detta hindrar honom likväl icke att öfverfalla såväl 
dessa som andra foglar, hvilka både i storlek och styrka äro 
honom vida öfverlägsna. Han drifves ofta dertill af ett okuf- 
ligt rofbegär. Sålunda har man icke så få exempel på, att 
han, då brist på annan föda uppstått, under flyttningstiderna 
vid gårdarna helt oförsynt angripit höns, ankor och till och 
med gäss. - Detta hör dock till sällsyntheterna, och man far 
derutaf icke sluta till, att han i skog och mark är lika djerf 


”) Vintern 1865—66 vistades en dvärgfalk ganska länge vid en landtgård i 
Östergöthland. Han såg ruggig ut och tycktes lida af kylan. Ofta för- 
följdes han af kråkor, kajor och skator. 


Zoologien. II. Foglar, 31 


468 ROFFOGLAR. 


och påflugen. Mest tillgriper han derstädes finkar, sparfvar 
och andra småfoglar, mera sällan rattor, sorkar, möss och in- 
sekter. 

I det förut (sid. 443) omnämnda bihanget till Jagtstad- 
gan har författaren uttalat den öfvertygelsen, att dvärgfalken ") 
borde åtnjuta skydd å var sida. Sannolikt delas denna aåsigt 
af flertalet bland jägare och zoologer; atminstone tro vi, att 
man icke någonsin kommer att payrka och uppmuntra dvärg- 
falkens förföljelse. Om man nemligen tager 1 betraktande, att 
dvärgfalken, under fortplantningstiden och sedan hela sommaren, 
endast eller hufvudsakligen bebor fjellbygderna i den högre nor- 
den, att det blott är under flyttningen som han visar sig i de 
mellersta och södra delarna af landet, och att han förnämligast 
lifnärer sig af sådana finkar, sparfvar eller andra smafoglar, 
hvilka, jemte honom, bo och fortplanta sig i samma nordliga 
trakter; så bör man också tydligen finna, att han hvarken för 
det s. k. jagtbara vildbradet eller för de öfriga, nyttiga djuren 
bör vara synnerligen skadlig. Lägger man så vidare härtill, 
att denna falk under flyttningen till och fran norden, i de fle- 
sta fall, följer de stora finkskarorna — synnerligen bergfinkar- 
na —, hvilka mången gang under sina vandringar göra vida mera 
skada än nytta, så bör äfven detta vara ett skäl för oss att 
icke förfölja honom. Författaren känner icke med visshet om 
dvärgfalken vid sina sommartillhall i allmänhet har för sed att 
förgripa sig på ripornas och de öfriga skogshönsens ungar; 
men haller dock för troligt, att detta icke så särdeles ofta sker, 
emedan denna falk, till följd af sitt skaplynne och sin orga- 
nisation, är att hänföra till de arter, som hufvudsakligen fanga 
sitt byte i flygten, sällan på marken, hvarest dock de nämnda 
foglarnas ungar, vårdade och försvarade af modren, nästan 
ständigt uppehålla sig, till dess de uppnått en sådan storlek, 
att dvärgfalken icke vidare med någon framgång kan tillgripa 
dem. Att denna lilla falk, likasom lärkfalken, ofta under jag- 
ter följer jägaren och hans hundar, torde sannolikt vara mera 
för de uppjagade småfoglarnes skull, än för det egentliga vild- 


”) I nämnde Bihang kallad Stenfalk (F. Lithofalco). 


ROFFOGLAR. 469 


bradets. Författaren vet intet enda säkert exempel på, att 
dvärgfalken dödat och bortfört nagon så stor fogel som en 
rapphöna "). 

Sitt bo har denna falk dels 1 träd, dels på klippor, dels 
bland ljung och gräs på sjelfva marken. Åggen äro vanligen 
rostfärgade med bruna fläckar; stundom, såsom det påstås, 
smutshvita med rödbruna fläckar. 

I fordna tider användes denna falk ganska mycket till 
jagt. Han skall vara mycket läraktig, så att han på mindre 
än 14 dagar kunde dresseras. Prof. SUNDEVALL säger, att han 
är den enda af de sma falkarna, som varit brukad till jagt ""), 
och ANDERSEN omtalar, att han mycket begagnades af damer, 
och att han var kejsarinnan Katharina II:s älsklingsfalk. 


2:dra Gruppen. Korttåiga eller Oädla Falkar (Tinnun- 
culus). Tärna kortare, med tjocka sulor, men min- 
dre utstående trampknölar. 


Hithörande småfalkar lefva dels af mindre foglar, dels af 
rattor, möss, sorkar, insekter och andra dylika djur. De fånga 
merändels sitt byte på marken och ses ofta med flaxande vin- 
gar hålla sig stilla på ett och samma ställe i luften under det 
att de speja efter detsamma """). De äro utan tvifvel öfver- 
vägande nyttiga. 


5. Tornfalken (Falco Tinnunculus LINN.). ÖOfvan brun- 
röd med svarta fläckar, som hos hannen äro ganska små, men 
hos honan och de unga större och tvärställda; stjerten räcker 
utanför de sammanlagda vingarnes spets, hos hannen blågrå 
med ett bredt svart band bakom den hvitaktiga spetsen, hos 
honan och de unga brunröd med svarta tvärfläckar. — Längd 
13146 


”) Att han i fordna tider varit brukad till jagt på rapphöns och ännu större 
foglar, är en känd sak, men detta skedde naturligtvis under omständigheter 
helt olika med dem, då falken jagar i det fria tillståndet och för eget 
behof. 

”) Jemför hvad vi yttrat om lärkfalken. 

”") De kallas af denna anledning i Tyskland för Rittelfalken. 


470 ROFFOGLAR. 


Gammal "hanne. Hufvudet ofvan, ett bredt band fran 
hvardera ögat nedåt sidorna af strupen, hela örontrakten och 
bakhalsen blågraa med 
mörka = fjäderspolar, 
som bilda små streck; 
pannan, ett smalt band 
öfver ögonen, trakten 
mellan ögonen och näb- 
ben, strupen samt huf- 
vudet och halsens si- 
dor ljust rödgulaktiga, 
de sednare med sma 
svartaktiga länpgdfläc- 
kar. Ryggen, skuldror- 
na, vingarnes täckfjä- 


Fig. 86. 


drar och inre vingpen- 
nor vackert brunröda 
med en liten svart fläck 
i midten nära spetsen 
af hvarje fjäder. Öt- 
vergumpen och stjerten 
blagråa, den sednare 
med ett bredt svart 
band bakom den hvit- 
aktiga spetsen. Hand- 
pennorna svartaktiga, 
uti infanet tecknade 
med hvita tvärfläckar. 
Kroppens hela under- 
sida blekt gulröd, med 
små svarta längdfläckar. Näbben i spetsen svart; vid roten 
gulhvit; vaxhuden gröngul. Iris brun. Fötterna höggula, med 
svarta klor. 

Honan är större än hannen. Ofvan helt och hållet, med 
hufvudet och stjerten inberäknade, brunröd; på hufvudet med 
längsgående svarta fläckar samt ett smalt svart band fran 
hvardera ögat nedåt strupsidorna; på ryggen, skuldrorna och 


Tornfalken. 


ROFFOGLAR. 471 


vingtäckfjädrarna med svarta tvärfläckar, som bilda mer eller 
mindre regelbundna tvärband; på stjerten med 10—12 svarta 
tvärband, af hvilka det sista, bakom den gulhvita spetsen, är 
bredast. Handpennorna svartbruna med ljusare kantning. Un- 
dre kroppsdelarna blekt rostgula med längslöpande, svarta, 
temligen smala fläckar. Strupen och undergumpen stundom 
ofläckade. — Mycket gamla honor få stundom en färgdrägt, som 
i det närmaste är lika med hannens. 

Ungarna likna honan, men äro mera fläckiga. Fötterna 
blekgula. Handpennorna med bleka spetskanter. 

Tornfalken förekommer ganska allmänt i hela Europa, norra 
Afrika och en stor del af Asien. Hos oss är han en ibland 
de "falkar, som. man 1 allmänhet bäst torde känna till: I de 
södra och mellersta delarna af landet är han langtifrån säll- 
synt. Mot norden förekommer han mera sparsamt, men fin- 
nes dock på atskilliga ställen, till och med ända upp i Lapp- 
land. I Norge går han ännu längre norrut, än hos oss, och 
förekommer derstädes utmed kusten ända till Tromsö. I Fin- 
land och Danmark räknas han äfven bland de allmänna fal- 
karna. Öfverallt i Europa är han en flyttfogel. 

Tornfalken har gjort sig mest känd derigenom, att han 
ofta vistas i bebygda trakter och gerna häller sig i menniskans 
närhet. I förfallna stenhus samt i gamla kyrkor och torn, 
saväl i städerna, som på landsbygden, finner man honom ofta 
bosatt. Han lefver der tillsammans med kajorna, hvilka dock 
icke gerna se, att han bygger och bor i deras omedelbara när- 
het, utan ofta jaga honom på flygten, då han om våren infin- 
ner sig. Har han likväl en gång fatt sitt bo i ordning och 
kajorna vant sig vid att dagligen se honom ibland sig, lemna 
de honom sedermera oftast i fred. I annat fall flyttar han 
till skogen eller till höga berg och klippor för att derstädes 
fortplanta sitt slägte. 

Redan i Mars eller April anländer tornfalken till sina 
gamla häckningsplatser och lemnar dem åter i September eller 
Oktober för att tillbringa vintern i sydliga länder. Mycket 
sällan stannar en eller annan qvar här i landet under denna 
sednare årstid. 


AND ROFFOGLAR. 


I atseende på flygtens snabbhet och uthållighet står torn- 
falken icke obetydligt efter de föregaende falkarna. Sällan 
flyger han högt, utan vanligen blott 30—-50 fot öfver marken, 
stannar emellanåt för att speja efter byte och håller sig då, 
såsom nämndt är, stilla på ett och samma ställe i luften, 
flaxande med vingarna. Blifver han dervid varse ett byte på 
marken, störtar han sig på detsamma med pilens: snabbhet; 
men han slår ofta miste, synnerligen pa snabbfotade smadjur, 
hvilka i farans stund skyndsamt gömma sig undan. -I flygten 
förmar han icke fanga en fullvuxen fogel. — Pa marken rör 
han sig med mera ledighet än de föregående falkarna, och man 
ser honom icke sällan slå ned vid sädesskylor på akrarna eller 
på andra ställen, hvarest en mängd smadjur, sasom raättor, 
möss och sorkar samt gräshoppor och andra insekter, halla 
till. På gärdesgardsstörar, 1 toppen af enstaka träd eller på 
andra upphöjda ställen i närheten af kärrängar, mossar, sädes- 
fält o.s.v. ses han äfven ofta sitta för att lura på rof. Han 
är hela dagen 1 verksamhet och slutar först sina jagter tem- 
ligen sent om aftonen, sedan solen gatt ned. 

För menniskan är han ganska skygg och tager sig väl 
tillvara, då han ser sig på nagot sätt vara utsatt för förföl- 
jelse. Men eljest saknar han icke mod. Andra roffoglar, så- 
som ugglor, ufvar, vrakar och hökar, förföljer han ganska oför- 
skräckt; men i dufhöken har han dock en farlig fiende, för 
hvilken han stundom blifver ett byte. 

Hans vanliga läte utgöres af ett temligen skarpt skrik, 
som 1i det närmaste kan uttryckas med kli kli kli, och som 
nagot olika betonas alltefter den sinnesstämning, 1 hvilken han 
befinner sig. 

Sitt bo har tornfalken antingen i hal och remnor i de 
byggnader, torn eller klippor, der han har sitt tillhall, eller uti 
ihaliga gamla träd i skogen. Stundom inkräktar han äfven 
nagot gammalt kräk- eller vråkbo. Åggen äro vanligen 3—)5, 
röd- eller gulbruna: och tätt beströdda med mörkare fläckar; 
men de variera ganska mycket till färgteckningen, så att man 
stundom finner dem, som äro hvitaktiga med smutsbruna små- 
fläckar. 


ROFFOGLAR. 473 


Tornfalken är påtagligen en vida mera nyttig än skadlig 
fogel, som allestädes, der han förekommer, förtjenar att skyd- 
das. Mest synes han lifnära sig af råttor, möss, sorkar, ödlor, 
små grodor och insekter. Mera sällan af fogelägg och fogel- 
ungar. Uppgiften om att han skulle tillgripa fullvuxna rapp- 
höns torde tarfva bekräftelse. Författaren, som varit i till- 
fälle att i långa tider iakttaga honom saväl vid hans tillhåll i 
städernas kyrktorn, som på landsbygden, har aldrig sett ho- 
nom gripa någon fogel, utan endast, och detta ganska fitigt, 
föra små gnagare och amfibier till sitt bo. En ifrig äggsam- 
lare har äfven försäkrat, att han aldrig i tornfalkens bo fun- 
nit lemningar efter foglar. 

I fangenskapen blifver tornfalken mycket tam och roande, 
isynnerhet om han tages såsom ung. Till jagtfozel är han icke 
passande och har dertill heller icke blifvit begagnad. 


1. Till denna grupp plägar man vanligen äfven hänföra en 
annan liten falk, som några gånger blifvit skjuten här 1 landet, 
men som dock icke bör räknas till vår fauna. Denne är: 


Aftonfalken eller Rödbenta Falken (Falco vespertinus LINN.). 
Minst af alla; varhuden, den nakna ögonkanten och fötterna röd- 
gula; hannen: ofvan mörkt blågrå, under något ljusare; skänkel- 
fjädrarna och undergumpen brunröda; stjerten enfärgad, svartgrå; 
honan: hufvudet och halsen ofvan rostgula med svarta fjäderspolar; 
en svart ring omkring den nakna ögonkanten; strupen och halssi- 
dorna hvitaktiga; hela undersidan blekt hvitaktig; rygg, vingar och 
stjert gråa med svartaktiga tvärband. — Längd omkr. 12 tum. 

Denna lilla falk tillhör egentligen östra Europa och Asien. 
Hos oss har han hitintills, såvidt författaren har sig bekant, endast 
3 gånger blifvit iakttagen, nemligen i Skåne, vid Nyköping och 
vid Upsala. I Finland och Danmark är han äfven anmärkt. 

Han är mycket sällskapslik och träffas ofta till och med i 
flock. Hans föda består hufvudsakligen af insekter, som han jagar 
ända till sent på aftnarna. 


Hök-slägtet (Astur BECHST.). 


På näbbens form, tarsernas plåtbeklädnad och stjertens 
längd i förhållande till de hoplagda vingarna kunna hithörande 
foglar med lätthet skiljas ifrån alla andra roffoglar. Med fal- 


474 ROFFOGLAR. 


karna hafva de öfver hufvud taget större likhet än med några 
andra bland de hökartade roffoglarna; men utom genom de känne- 
tecken, som kunna hemtas af nyss anförda kroppsdelars be- 
skaffenhet, har man äfven i afseende på vingarnes form, om 
man jemför densamma med falkarnes, att märka flera vigtiga 
olikheter. Vi skola nu hvar för sig taga dessa kroppsdelar i 
närmare betraktande. 

Hvad nu först näbben beträffar, så är den mera under- 
sätsig, krökt och krumböjd än hos andra roffoglar, hvilket har 


a 


AN 


Hufvud af en gammal Dufhökhona, (naturlig storlek). 


till följd, att näbbhakcirkeln (ab) blifver mindre och dess medel- 
punkt (ec) sålunda kommer att infalla bredvid öfverkäkens undre 
kant, ungefär midtför näsborrarnas frambrädd. Detta är icke 
fallet hos några andra bland de hökartade roffoglarna. Hos 
falkarna infaller nämnde medelpunkt på underkäkens rotgren, 
hos örnarna ungefär midtpå underkäkens bakre del och hos 
de följande utanför underkäken. Näbben är dessutom från 
sidorna mera sammantryckt än hos falkarna och vid näsbor- 
rarna på hvardera sidan mera insänkt, så att dessa, som haf- 


ROFFOGEAR. 45 


va en oval form och sakna den upphöjda punkten i midten, 
stå något närmare hvarandra. Hvad öfverkäkens undre brädd 
angår, så har den icke, såsom hos falkarna, nagon tandformig 
flik omedelbart bakom den nedlöpande näbbhakspetsen, utan i 
stället en mer eller mindre 
tydlig utbugtning straxt fram- 
om näsborrarna. En sådan ut- 
bugtning saknas hos de föl- 
jande slägtena, eller också är 
den blott antydd, såsom t. ex. 
förhållandet är hos kärrhö- 
karna. Trakten mellan ögo- 
nen och näbben är beväxt med 
borstlika fjädrar. De yttre 
ögonlocken äro rundtom be- & 
klädda af små fjädrar, ej nakna 
såsom hos falkarna. Vingar- 
na äro kortare än hos falkar- 
na samt mera afrundade och 
trubbiga; men 
deremot smalare 
än hos vråkarna. 
De yttre arm- 
pennorna äro be- 
tydligt längre än 
handtäckfjädrar- 
na, och den 4:de 
handpennan är 
längst, dock med 
sin spets föga 
öfverskjutande 
den 3:dje; den 


Fig. 88. 


2 S o Fot af en Dufhök, (nat. storlek), sedd framifrån; a, tarsens plåtrad; 
2:dra— 5:te bader == b, de nedre plåtarna, 4 gånger så breda som långa. 


i ut- och infanet 


inskurna; den 1:sta blott uti infanet, och den 6:te blott i ut- 
fanet inbugtade. Stjerten, som 1 spetsen är afrundad, räcker 
med 3 af sin längd utanför de hoplagda vingarna, och är så- 


476 ROFFOGLAR. 


ledes längre än hos någon annan dagroffogel. Tarserna fjäder- 
klädda nedom hälleden; den nakna delen af deras framsida 
beklädd med en rad af tvärställda sköldar, som nedtill äro 
omkring 4 gånger så breda som långa (fig. 88 b). Tårna äro vid 
roten beklädda med små fjäll, men föröfrigt ofvanpå försedda 
med 'tvärsköldar; trampknölarna stora. Klorna hvassa, krökta 
och ganska starka. — Yngre och äldre foglar äro till färgteck- 
ningen betydligt olika hvarandra. De äldre hafva på undre 
sidan mörka, smala tvärbälten, de yngre mörka längdfläckar. 
Iris gul. 

Representanter af detta slägte finnas snart sagdt i alla 
länder och verdsdelar. De flesta hafva under fortplantnings- 
tiden och sommaren helst sina stamhall i större skogar, saväl 
jemna som bergiga. 

Hvad de särskilda arterna beträffar, så hafva äfven de en 
ganska vidsträckt utbredning. De, som tillhöra var fauna, 
torde till hufvudsaklig del vara flyttfoglar, ehuru dock ett tem- 
ligen stort antal hela året om qvarstannar och äfven under 
vintrarna ses kringströfva i de mellersta och södra delarna af 
landet. 

Hökarna flyga både raskt och skickligt: dock icke i samma 
grad som falkarna. De kännas lätt igen under flygten på den 
långa stjerten äfvensom på deras sätt att föra sig. Om man 
i detta sednare hänseende jemför dem med falkarna, så skall 
man lätt finna, att deras flygt är mera ojemn och att den un- 
der vanliga förhållanden sker med mera langsamma vingslag. 
Då de flyga fram öfver fälten eller i ungskog och buskmarker 
för att spana efter byte, svänga de om i flera riktningar samt 
höja och sänka sig vexelvis, så att man än far se dem högt 
än lågt öfver marken, än ofvanför, än på sidan och emellan 
träden och buskarna. I skogen flyga de lätt och skickligt 
mellan trädens grenar, äfven då dessa äro temligen täta och 
lummiga. De undvika i allmänhet gerna att taga höjden, utan 
flyga mest lågt, stundom nästan ända utmed jordytan. I detta 
sednare fall glida de ofta fram med nästan alldeles omärkligt 
rörda vingar. Under parningstiden får man dock icke sällan 
se dem med utbredd stjert kretsa högt i luften. Troligen är 


ROFFOGLAR. AN 


detta ett slags lek, som hannarna emellanåt företaga, medan 
honan ligger på äggen. Från vrakarna skilja de sig lätt nog 
under flygten på de mera spetsiga och smala vingarna, men 
isynnerhet på den betydligt längre stjerten. — Vråkarna hafva 
icke på längt när en så snabb flygt som hökarna, utan flyga 
vanligen fram med mera långsamma vingslag. Emellan en 
vraks och en höks flygskicklighet synes oss vara ungefär sam- 
ma skilnad, som emellan en kräkas och en korps. Da vrä- 
karna dessutom, sasom ofta. händer, i vida kretsar svänga om 
högt i luften, kännas de väl igen på den korta, afrundade och 
utbredda stjerten. Med kärrhökarna hafva hökarna, da de 
flyga, en ej obetydlig likhet, men dessa foglars jagtsätt är, så- 
som vi längre fram pa sitt ställe skola omtala, ganska olika, 
sa att man derutaf vid hvarje tillfälle icke bör hafva synner- 
ligen svart att afgöra, hvilket af dessa fogelslag man har för sig. 

List, tilltagsenhet, mod och ett hejdlöst rofbegär äro de 
mest framstående grunddrag 1 hökarnas skaplynne. Men de 
äro derjemte försigtiga och undvika sorgfälligt hvarje hotande 
fara. För menniskan äro de under vanliga förhallanden sär- 
deles skygga och undfly merändels hennes närhet, då de ej, 
sasom likväl ofta händer, äro förblindade af roflystnad. Dock 
lärer dem erfarenheten, att menniskan ofta kan vara dem till 
hjelp, da de söka sitt byte. De följa derföre icke sällan jä- 
garen pa ett behörigt afstand under hans jagter 1 skogen och 
på fälten, för att vara tillreds och gripa det vildbråd, som 
uppjagas. Deras djerfhet och förslagenhet vid dylika tillfällen 
äro säkerligen välbekanta för hvarje erfaren jägare. Denna 
list hafva föröfrigt hökarna gemensam med lärkfalken. Den 
tredje tjufven, som infinner sig pa jagterna, är krakan; men 
hon lurar endast på och griper det skadskjutna eller för jä- 
garen undkomna, dödade vildbradet. 

Hökarna äro afgjorda fiender till alla de djur, hvilka de, 
om än med möda, hafva nog styrka att kunna bekämpa, och 
de fanga sitt byte bade da det sitter stilla, flyger eller sprin- 
ger. Mest gripa de dock sitt rof på marken eller i träden. 
Stundom inlata de sig i strid med djur, som äro dem vida 
öfverlägsna i styrka och storlek, och blifva ofta de segrande; 


478 ROFFOGLAR. 


dock händer det äfven, att de duka under för sin oförsynthet. 
Icke sällan är deras roflystnad så stor, att de under sina jag- 
ter helt och hållet glömma sin egen säkerhet och begå våg- 
stycken, som bringa dem i förderfvet. 

Då de sittande speja efter byte, intaga de vanligen en lågt 
belägen plats, på en gärdesgård, en sten eller på en lägre gren 
i ett träd o. s. v. I toppen eller högt upp i träden får man 
vid dylika tillfällen sällan se dem. De skilja sig härigenom 
från ädelfalkarna, hvilka vanligen sätta sig på topp, då de 
öfverskåda sitt jagtrevier. I städer och vid gårdar, der duf- 
höken lurar på dufvor, hvilka hafva sina tillhåll i högt belägna 
dufslag, får man dock icke sällan vid dylika tillfällen se ho- 
nom sitta på höga tak, på tornspetsar eller i toppen af höga 
träd. Sparfhöken brukar ofta sitta undangömd bland trädens 
grenar, lurande på smafoglar, hvilka han helt hastigt störtar 
sig på, då de, omedvetna om den hotande faran, komma i hans 
närhet. 

Sinsemellan lefva hökarna snart sagdt lika ofredligt som 
med andra djur. Man finner aldrig 2 eller flera förtroligt föl- 
jas åt under ströftågen, och det är endast under häckningstiden 
som de båda könen lefva tillsammans och med ungarna. I 
fangenskapen dödar ofta honan och uppäter den svagare han- 
nen, och båda skona icke en gång sina egna ungar, hvilka åter 
å sin sida icke sällan öfverfalla sina föräldrar. Endast då de 
i öfvermått tillfredsställt sin hunger, synas de vara mera fred- 
ligt stämda. 

De bygga sina bon i träden, och honan rufvar äggen en- 
sam. Sina ägg och ungar försvara de ofta med mod och sjelf- 
uppoffring mot andra djur. Det har till och med inträffat, att 
menniskor, som sökt att plundra deras bo, blifvit af dem anfallna. 

De äro alla mycket skadliga i skog och mark, hvarigenom 
de väl göra sig förtjenta utaf att strängt efterhållas. Detta 
är i synnerhet förhållandet med den ena af våra arter, nemli- 
gen dufhöken, som säkerligen är den skadligaste af alla inom 
landet förekommande roffoglar. 

I fordna tider användes hökarna till jagt på samma sätt 
som falkarna; men deras obändiga, vilda lynne lade ofta hin- 
der i vägen för deras fullständiga dressering. 


ROFFOÖGLAR. 479 


I. Duf- eller Hönshöken (Astur palumbarius LINN.). Tar- 
serna starka, till hälften fjäderklädda, deras framsidor med 
11—13 tvärplåtar; gammal fogel: ofvan gråbrun, mer eller 
mindre dragande i askblått; inunder hvitaktig med svartaktiga 
eller mörkbruna, smala tvärband; ung fogel: ofvan gråbrun 
med rostqula eller bleka fjäderkanter; inunder rostqul med 
mörkbruna eller svartaktiga längdfläckar. — Längd 20—25 tum. 


Namn: Slaghök. 


Dufhökar, ung (till venster) och gammal (till höger). 


480 ROFFOGLAR. 


Näbben svart, vid roten blåaktig, med gröngul vaxhud. 
Fötternas fjäderklädnad sträcker sig nästan till midten af tar- 
sens framsida. Hela den öfriga delen af tarsen är, liksom tär- 
na, helt och hållet naken och försedd med en mängd fjäll och 
platar. De största plåtarna bilda å tarsens framsida en sam- 
manhängande rad, som nedtill något kröker sig utåt. Den 
är sammansatt af 11—13 plåtar, hvilka äro betydligt (3 å 4 
ganger) så breda som långa. De 2 sista plåtarna närmast 
tarna äro dock merändels styckade i 3 eller flera delar, af 
hvilka en plägar vara betydligt större än de öfriga. Hos yngre 
foglar äro plåtarna genom starka inskärningar mycket tydligt 
atskilda, men hos äldre deremot äro ofta dessa inskärningar 
mycket otydliga, så att hela framsidan af tarsen ser ut såsom 
vore den öfverklädd med en hel, blank hud. Man kan dock 
alltid vid närmare betraktande urskilja de särskilda plåtarna. 
Åfven ofvanpåa tärna finnes en rad af tvärplåtar, och denna är 
längst på mellantån. Vid roten äro tårna, likasom hela den 

öfriga nakna delen af foten, 
FR: belagda med fjäll, hvilka äro 
störst på tarsens baksida, 
hvarest de i midten antaga 
form af oregelbundna plåtar. 
Alla klorna äro krökta, spet- 
siga och svarta; på undre 
sidan platta med skarpa 
sidokanter. Fotens under- 
sida försedd med starka 
trampdynor. 

Till färgteckningen äro 
de båda könen ganska lika 
hvarandra; men honan är 
temligen betydligt större än 
hannen. 

Gammal fogel. Hufvu- 
det ofvan svartbrunt, med 
ett bredt, hvitt och med 
svarta småfläckar tecknadt 


Bröstfjäder af en gammal hök. 


ROFFOGLAR. 481 


band, som löper öfver ögat omkring nacken, der det förenar 
sig med ett dylikt band från andra sidan. Stundom stå några 
större hvita fläckar på nacken. Hufvudets sidor, från ögonen 
bakåt halsen, gråbruna eller svartbruna och fläckiga. Hela 
ryggen och skuldrorna grabruna, efter olika aldrar mer eller 
mindre dragande i askblatt. Hos de aldra äldsta är denna 
sednare färg öfvervägande; hos yngre märkes den föga. Alla 
undre kroppsdelar hvita; hvarje fjäder med 4—38, alltefter 
fjädrarnas längd, gråsvarta eller mörkbruna, smala tvärband 
och svartaktig spole. Pa strupen, som för öfrigt stöter mera 
i grätt, synas dock inga regelbundna tvärband, utan endast 
den mörka spolen och några småfläckar. Vingarna mörkt grå- 
bruna; dess pennor uti infanet med omvexlande mörka och 
ljusa, mer eller mindre tydliga :-bandfläkar. Pa undre sidan äro 
vingarna hvitgråa, nagot glänsande, med alla smafläckarna 
mörkt bandade likasom de undre kroppsdelarnas fjädrar. Sam- 
ma teckning hafva äfven de långa skänkelfjädrarna. Stjert- 
pennorna med 4 å 5, gråa och svartbruna tvärband samt grå- 
hvit spets. De svarta tvärbanden antaga stundom formen af 
fläckar. På undre sidan är stjerten hvitgra, glänsande, med 
mörka tvärfläckar och ett mörkt, temligen bredt band bakom 
den hvitaktiga spetsen. 


Fig. 91. 


Hufvud af en ung Dufhök (naturlik storlek). 


Ung fogel. Ofra delen af hufvudet och halsen bruna eller 
svartbruna med rostgula fjäderkanter, som äro bredare på hal- 


482 ROFFOGLAR. 


sen, så att denna ofta synes tecknad med mörka och ljusa 
längdstreck. Ryggen och skuldrorna svartbruna eller sotbruna, 
med hvarje fjäder i spetsen kantad med rostgult eller hvitgult. 
Bakryggens fjädrar, äfvensom de länga öfvergumpsfjädrarna 
hafva svartbruna och rostgula band. De undre kroppsdelarnas 
grundfärg rostgul; men hvarje fjäder har svart spole och en 
svartbrun fläck i midten af spetsen. Dessa fläckar äro mera 
långsträckta på strupen och kräfvan samt smalast på under- 
gumpen. De långa skänkelfjädrarna rostgula med svarta spo- 
lar och en smal, svart fläck i midten vid spetsen. På undre 
sidan äro underbenen enfärgade, ljust -rostgula; stundom mär- 
kes dock äfven der några mör- 
ka teckningar, vanligen i form 
af svagt antydda tvärband. 
Vingarna på utsidan svartbru- 
na, med nästan alla fjädrarna i 
spetsen smalt kantade af rost- 
gult. Alla de stora pennorna äro 
uti infanet tecknade med mer 
eller mindre tydliga, mörka 
och ljusa bandfläckar. Stjert- 
pennorna med omvexlande 
brungraa och svartaktiga tvär- 
band; de sednare, som vanli- 
gen hafva ljusa kanter, äro 
till antalet 4; sjelfva spetsen 
af hvarje penna är blekt gra- 
gul. — Hit höra LINNES Falco 
gallinarius och F. gentilis. 
Bada äro blott yngre individer 
RE 0 0 0) TE af dufhöken. 

Nästunge. Öfverkäksbrädden med föga märkbar sidoflik; 
men medelpunkten till näbbhakeirkeln infaller såsom hos de 
gamla. Tarsplåtarna mycket tydliga och alldeles såsom hos de 
gamla. Hela kroppen beklädd af ett hvitgrått, tätt dun. Ur 
detta framväxa de svartbruna och af brungult kantade fjädrar- 
na först på hufvudet, bakhalsen, ryggen och skuldrorna. Sam- 


ROFFOGLAR. 483 


tidigt framväxa äfven ving- och stjertfjädrarna. De förra äro 
svartbruna med brungula spetskanter; de sednare svarta med 
bred, hvit spetskant, som dock inåt är något rostfärgad eller 
gragul. På de undre kroppsdelarna framträda fjädrarna först 
på sidorna af magen. — Tagen vid Qvickjock d. 1 Juni af Jäg- 
mästaren A. CNATTINGIUS. 

Dufhöken varierar ganska ofta i afseende på färgtecknin- 
gen. Sålunda har man funnit exemplar, som varit helt hvita 
eller hvita med mörka längdfläckar. Dessa äro dock sällsynta. 
Oftare träffar man individer, som hafva vingarnas och ryggens 
fjädrar kantade med hvitt eller grått. Ofta får man äfven se 
yngre foglar, a hvilka den drägt, som utmärker de gamla, här 
och hvar börjar framträda. Detta är isynnerhet förhållandet 
frampå varen, i April och Maj månader. 

Dufhöken har en ganska vidsträckt geografisk utbredning, 
men är dock företrädesvis en imbyggare i nordliga länder, hvar- 
est han är mera stannfogel än sparfhöken. I södra Europa 
torde han få räknas bland de sällsyntare roffoglarna ”), och till 
norra Afrika kommer han blott tillfälligtvis och enstaka. TI 
norra delarna af Asien och Europa är han deremot ganska 
allmän, kanske, med få undantag, den allmännaste af alla dag- 
roffoglar. Hos oss förekommer han nära nog öfver hela landet, 
sommartiden mest 1 de mellersta och norra provinserna, under 
andra årstider mera i de mellersta och södra. En stor del 
flyttar ur landet om vintern, men många stanna äfven qvar, 
så att han, der lokalen är passande och der han har tillgång 
på föda, under ingen ärstid saknas. Företrädesvis torde det 
vara de yngre foglarna, som flytta ur landet under den kallare 
arstiden; ty man har iakttagit, att de talrikt infinna sig i södra 
Sverige om höstarna och åter försvinna. De äldre torde till 
största delen stanna qvar hela aret om. I Finland är han 
äfven allmän och träffas hela aret om såsom hos oss. I Dan- 
mark lärer han vintertiden vara allmännare än om sommaren. 

Under fortplantningstiden har han mest sitt tillhäll i stora 
skogar, dels i bergiga och oländiga, dels i sådana, som innesluta 


”) Han häckar dock i Spanien, på Sicilien o. s. V. 


32 


Zoologien. II. Foglar. 


484 ROFFOGLAR. 


öppna ljungmarker och fält. Sedan ungarna blifvit fullvuxna 
uppehålla de sig företrädesvis i skogsbryn vid ängar och fält. 
Om hösten och vintern besöka de ofta bebodda ställen: gar- 
dar, byar och städer. 

Dufhöken är en ensamt lefvande, osällskaplig fogel, som 
sällan ses tillsammans med sina likar, annat än under fortplant- 
ningstiden, då de bada makarna hjelpas åt att uppfostra sina 
ungar; och detta ensliga lefnadssätt har äfven satt sin prägel 
på hela hans väsende. Han är nemligen, likasom andra osäll- 
skapliga djur, hvilka lefva af rof, i hög grad roflysten, vild 
och oförsynt, men derjemte, då sådant erfordras, både listig, 
försigtig och skygg. Om hans flygskickliehet och sätt att röra 
sig i luften hafva vi redan i det föregående yttrat nagra ord och 
skola äfven återkomma dertill. Hans stämma utgöres af ett 
starkt ljudande skrik, som är något olika alltefter den sinnes- 
stämning, i hvilken han befinner sig; men han låter högst sällan 
höra densamma. Då han är ond eller förtretad, uppger han 
nemligen ett långdraget Iviä; då han fröjdar sig öfver en lyckad 
jagt: Iviä, Iviäs; vid parningstiden: gäck, gäck, gäck, gick, gick, 
gick, som vanligen åtföljes af ett upprepadt kjak, kjak. Da 
han blifver rädd eller hyser fruktan för någonting: viä, vä 
eller ett svagt: vis, vis. 

Dufhöken är i verksamhet större delen af dagen, äfven 
vid middagstiden, då andra roffoglar merändels hvila. Han 
genomströfvar ganska regelmessigt ett mycket vidsträckt om- 
råde och återkommer gerna till samma ställen, hvarest han 
någon gång förut lyckats gripa ett byte. Hans utomordentliga 
roflystnad drifver honom att nästan ständigt vara ute på jagt; 
sällan är han fullt tillfredsställd utan tyckes alltid vara hungrig 
eller åtminstone färdig att mörda. Hans jagt gäller nästan 
alla slags foglar, från tjädertuppen till de små finkarna, och 
dessutom alla däggdjur, som han vågar sig på. Han anfaller 
sitt utkorade byte såväl i flygten som då det sitter stilla, såväl 
simmande foglar som löpande däggdjur, och han uppsöker till 
och med sitt rof på sådana ställen, der det gömt sig undan. 
Hos alla djur, som hafva skäl att frukta honom, injagar han 
ofta en sådan skrämsel, att de icke en gång hafva nog be- 


ROFFOGLAR. 485 


sinning att fly undan förrän det är för sent och de redan blöda 
under hans klor. 

Isynnerhet anställer han gerna sina jagter efter höns och 
dufvor, och ett enda hökpar kan på blott några få månader 
förstöra en hel hönsgaård eller dufkoloni. Då dufvorna blifva 
honom varse, gripa de till flykten; höken störtar sig pilsnabbt 
1 sned riktning efter dem och söker att fanga en ibland dem, 
innan de nått höjden och kommit öfver honom. Detta sker 
med en förvånande hastighet, och han håller dervid vingarna 
indragna och klorna vidt utspärrade. Vanligen brukar han in- 
finna sig vid hönsgardarna och dufslagen vid middagstiden eller 
omkring klockan 4 på eftermiddagen. 

Lyckas han icke att genom en dylik förföljelse gripa en 
dufva, så använder han ofta list för vinnandet af detta ända- 
mal. Sålunda plägar han ofta undangömd sitta på lur i när- 
heten af dufslagen för att afbida ett gynnsamt tillfälle, då han 
hastigt och obemärkt kan störta sig på dufvorna, medan dessa 
minst ana hans närvaro. Samma list begagnar han sig äfven 
utaf vid hönsgårdarna, och ”för att ej märkas och skrämma 
följer han marken, skjuter uppåt taket så nära att han nästan 
tyckes vidröra det med magen, skjuter lika nära öfver rygg- 
åsen och ned åt andra taksidan, så att hönsen ej märka ho- 
nom förr än han är midt ibland dem och hugger med klorna 
den han först räcker”. 

Unga harar bemäsgtigar sig dufhöken ganska lätt; men vid 
de äldres gripande måste han deremot gå mera planmessigt 
tillväga. Om nemligen haren söker att rädda sig genom flykten, 
störtar han på honom upprepade gånger och söker att såra 
honom med näbben. Sedan den på detta sätt förföljde haren 
slutligen blifvit utmattad, angriper han honom äfven med klorna 
och dödar honom derefter med tillhjelp af dessa och den kraf- 
tiga näbben. En dylik jagt och strid kan fortgå ganska länge, 
och exempel saknas till och med icke, att haren derunder en 
och annan gang tumlat om med höken, utan att denne sednare 
förmatt att lösgöra sig, emedan de hvassa, krokiga klorna 
trängt djupt in uti och fastnat i harens pels. Det har icke 
sällan inträffat, att jägaren under sådana förhållanden kommit 
i tillfälle att få skjuta höken och haren i ett enda skott. 


486 ROFFOÖGLAR. 


Då tillfället medgifver atnöjer sig dufhöken icke med ett 
enda byte, utan dödar så mycket han kan komma öfver, hvar- 
efter han slår sig i ro för att uppäta alltsammans. 

Öfverallt, der dufhöken visar sig, är han föremål för det 
största hat, och de foglar, som våga förfölja honom, underlåta 
aldrig att göra det. TIfrigast i detta afseende äro kräkfoglarna, 
sädesärlorna och svalorna. De lemna honom aldrig i fred, och 
för dessa sednare sma foglar tyckes det vara en synnerligen 
stor förnöjelse att under stoj och larm sätta efter honom. Af 
dessa förföljelser synes höken vara mycket besvärad, särdeles 
som han säkerligen förstår, att det byte, han eftertraktar, just 
genom dessa foglars varningsrop gömmer sig undan och saledes 
gar för honom förloradt. 

Dufhöken aådagalägger en ovanlig uthållighet under sina 
jagter och kan i flera timmar sitta helt stilla på ett och 
samma ställe, för att speja efter rof. Det är isynnerhet då 
han lurar på orrar, rapphöns eller andra foglar, hvilka, då de 
märka någon fara, trycka på marken, som hans tålamod i detta 
hänseende sättes pa härdt prof; ty så länge dessa foglar tro 
honom vara i grannskapet ligga de helt stilla och orörliga och 
undga derigenom uppmärksamheten hos höken, som just afbidar 
ett tillfälle, då de röra sig, för att genast rusa på och mörda dem. 
Ofta uthärdar han dock icke den långa väntan, utan begifver 
sig på annat håll; men han återkommer sedermera i förhopp- 
ning att göra bättre lycka, hvilken merändels också förr eller 
sednare går i fullbordan. Man har flera gånger exempel på, 
att höken på nämnde sätt gjort ända på hela kullar af orre 
och rapphöns. Mest äro dessa foglar vintertiden utsatta för 
hans öfverrumplingar, emedan han då, medan marken är snö- 
betäckt, lättare blifver dem varse. 

I slutet af April eller början af Maj inträder merändels 
dufhökens fortplantningstid. De båda könen uppsöka då hvar- 
andra, försvinna fran slättlandet och begifva sig utaf till sto- 
ra, täta och bergiga skogar, der de kunna lefva mera ostördt 
tillsammans för att fortplanta sitt slägte. Deras tillhåll är då 
mera svart att upptäcka, och deras bon, som de bygga högt 
upp på grenarna invid stammen af höga träd — vanligen gra- 


ROFFOGLAR. 487 


nar — finner man icke ofta. Det är stort, platt, nedtill sam- 
manfogadt af torra grenar, upptill af ris och qvistar samt in- 
vändigt beklädt med friska lafvar och barr, som ofta ombytas. 
Sjelfva balen är fodrad med dun och fjäder af fogeln sjelf, 
nägon gang med mossa. Åggen äro 2—4, vanligen blaaktigt 
eller grönaktigt hvita, med bruna fläckar och streck, hvilka 
dock ofta äro otydliga; men de variera till färgteckningen. — 
Hökarna äro under liggtiden mycket skygga vid boet och smyga 
sig genast helt tyst och oförmärkt undan, da man nalkas det- 
samma; men sedan ungarna blifvit framkläckta äro de mera 
djerfva. Det säges, att hannen skall rufva äggen och draga 
omsorg om ungarnas uppfödande, i händelse honan under tiden 
omkommer eller blifver på nagot annat sätt urstandsatt dertill. 

Det är, såsom vi förut omtalat (se sid. 214), en allmän 
sägen, att hökarna göra mesta skadan vid gardarna under lop- 
pet af de månader, i hvilkas namn 7 ingar. Detta har sanno- 
likt sin förnämsta grund deruti, att nämnde foglar under fort- 
plantningstiden uppehalla sig 1 skogarna och att ungarna först 
i början af September uppnatt den storlek och styrka, att de 
kunna företaga nagra längre ströftag eller med hopp om fram- 
gang kunna bemägtiga sig något större byte. Längre emot 
hösten draga de sig äfven småningom 1 större antal nedat lan- 
det och uppehålla sig under tiden der, hvarest de hafva till- 
gang på föda. Dufslag och hönsgårdar äro alltid för dem 
mycket inbjudande, sedan de uppnätt föräldrarnas storlek och 
styrka, och sedan de icke längre äro dem underlägsna i mod, 
list och tilltagsenhet. Åfven de gamla 'hökarna hafva under 
den tiden inga andra omsorger än dem, som deras eget uppehälle 
kräfver, hvarföre äfven de lockas fram till gardarna, der höns 
och dufvor sta dem till buds såsom ett ofta lätt atkomligt byte. 

För en dödad dufhök betalas 2 R:dr rmt 1 skottpenningar, 
saledes 1 R:dr mindre än för ufven, hvilken förekommer vida 
mindre talrikt och helt säkert i det hela taget icke är sa skad- 
lig. Detta anse vi vara ett fel i den nya Jagtstadgan, äfven- 
som att det patagligen är mindre välbetänkt, att inga skott- 
premier utbetalas för dunungar af de premiegilla roffoglarna. 
Man hår anfört såsom skäl, att dessa icke skulle kunna till 


488 ROFFOGLAR. 


arten bestämmas, men vi deremot kunna icke finna annat, än 
att detta är en mycket enkel sak, som hvar och en bör hafva 
lätt nog att lära sig. Dödar man ungarna, sa har man också 
utan tvifvel räddat lifvet på en stor mängd matnyttigt vild- 
bråd, emedan ungarnas uppfödande kräfver talrika offer. 


2. Sparfhöken (Astur Nisus LINN.). Tarserna spensliga, 
till + fjäderklädda, deras framsida med flera än 13 tvärplåtar ; 
ofvan mörkgrå med askblå anstrykning (den gamla), eller grå- 
brun med ljusa rostgulaktiga fjäderkanter (den unga); de undre 
kroppsdelarna hvitaktiga, mer eller mindre fläckiga och teck- 
nade med gråbruna tvärband; stjerten med 5 svartaktiga eller 
bruna tvärband. — Längd 13—16 tum. 

Sparfhöken är betydligt mindre än dufhöken. Tarserna 
smala, spensliga och blott till +, från hälen räknadt, fjäder- 
klädda. Härigenom visar sig pa deras framsida ett större an- 
tal plåtar, hvilka stundom uppgå ända till 17. Hos äldre 
individer är framsidan af tarserna ofta, likasom hos dufhöken, 
alldeles blank och slät, så att man har svart att urskilja pla- 
tarna, men hos yngre foglar äro deremot dessa sednare genom 
sömmar eller inskärningar tydligt atskilda. Tärna, synnerligen 
den mellersta framtan, äro mycket länga, smala och försedda 
med höga trampknölar. Stjerten räcker ett betydligt stycke 
utanför de hoplagda vingarnas spets. 

Gammal hanne. Alla öfre kroppsdelar svartgraa, med mer 
eller mindre askbla anstrykning; nacken tecknad med några, 
ofta sammanflytande, hvita fläckar. Öfver ögonen ett smalt, 
stundom otydligt, hvitt och mörkstreckadt band. Halssidorna 
med rostgul anstrykning, hvilken färg hos mycket gamla indi- 
vider har en ännu större utsträckning. De undre kroppsdelar- 
na hvitaktiga, med mer eller mindre tydliga spolstreck på stru- 
pen, framhalsen och kräfvan samt med gråbruna tvärband på 
det öfriga underlifvet; på skänkelfjädrarna äro dessa tvärband 
smalare och på de undre stjerttäckarna hafva de alldeles för- 
svunnit. Vingpernorna grabruna med uti infanet hvita tvär- 
fläckar och mörkbruna tvärband. Stjerten ofvan af ryggens 
färg, samt föröfrigt tecknad med 5 svartaktiga tvärband och 


ROFFOGLAR. 489 


hvit spetskant. Näbben svartaktig, med gul vaxhud. Iris klart 
gul. Benens nakna del gul, klorna svarta. 

Gammal hona. Nästan alldeles lika tecknad som hannen; 
men betydligt större, hvarigenom hon lätt kan skiljas. 

Yngre foglar äro ofvan mera gråbruna utan någon sär- 
deles märkbar askbla anstrykning. 

Ungarna i första året. Ofvan mörkbruna med rostfärgade 
fjäderkanter; pannan och ögonbrynen med hvitaktiga streck. 
Nacken hvitaktig. De undre kroppsdelarna hvitaktiga med 
rostgul anstrykning; strupen och nedre delen af kinderna med 
bruna spolstreck; föröfrigt med mörka, gråbruna, mer eller 
mindre rostfärgade tvärband; på kräfvan nästan hjertlika fläckar. 

Sparfhöken finnes i hela Europa och är äfven stannfogel 
i en stor del af mellersta Asien. Vintertiden stryker han vida 
omkring, flyger någon gang öfver medelhafvet och visar sig i 
norra Afrika. Uti Indien är han äfven, enligt JERDON, en 
regelmessig vintergäst, som anländer 1 början af Oktober och 
ater begifver sig bort i slutet af Februari eller i början af 
Mars. — Hos oss förekommer han om sommaren öfver hela 
landet; men om hösten begifva sig de flesta af till sydligare 
länder, åtföljande de stora finkskaror, som vid den tiden äro 
stadda på flyttning. Några, kanske de äldre, stanna dock qvar, 
i likhet med dufhöken, hela året om och träffas ofta under 
vintern på fälten och vid gardarna. 

Han bebor alla slags barrskogstrakter, dock helst sadana, 
som äro bergiga eller gränsa intill fält och öppna platser. 

Bland alla roffoglar, som bebo våra skogar, är han utan 
tvifvel en af de mest tilltagsna, oförsynta och modiga och är 
föröfrigt i besittning af nästan alla de egenskaper, hvilka ut- 
märka dufhöken. En stor del af dagen haller han sig undan- 
gömd och visar sig i allmänhet icke annat, än då han är stadd 
på rof och plundring. Han flyger lätt oaktadt sina korta vin- 
gar och kännes väl igen under flygten på den långa stjerten. 
Han påminner dervid ganska mycket om göken, med hvilken han 
äfven ofta af allmogen förvexlas. På marken rör han sig oskickligt. 

Några författare påsta, att hannen är mera modig och till- 
tagsen än honan, andra säga: tvärtom. Visst är, att honan 


490 ROFFOGLAR. 


har mera styrka och således med bättre lycka kan bestå en 


Fes on 


djerfhet och list. De äro äfven skygga och försigtiga när sa 
påfordras och när ej hungern drifver dem att begå vågstycken. 
Doktor BREHM såg en gang en sparfhökhona, som hade fån- 
gat en sparf och slagit ned med densamma några få steg från 
hans bostad för att derstädes förtära honom. Han lät henne 
i fred och ro begynna sin måltid; men innan hon ännu var 
fullt färdig dermed, kom en kråka och ville frånröfva henne 
bytet. Skyndsamt utbredde hon sina vingar och betäckte der- 
med sitt rof; men då kräkan förnyade gånger stötte på henne, 
flög hon slutligen upp, höll sparfven i den ena klon, vände sig 
under flygten så skickligt, att ryggen var nära att stöta emot 
marken och angrep kråkan med den andra lediga klon så häf- 
tigt i bröstet, att hon måste begifva sig bort. Man har ofta 
exempel på att sparfhöken blifvit fångad i det inre af bonings- 
hus, dit han förföljt någon mindre fogel, som derstädes sökt 
sin tillflykt. För kort tid sedan berättades till och med, att 
en sparfhök vid förföljandet af en fogel flög in uti en i full 
gång varande jernvägsvagn. 


1. Författaren har mer än en gång varit 1 tillfälle att iakt- 
taga sparfhökens stora oförsynthet 1 nyssnämnda afseende. Sålunda 
sågs han en gång flyga med sådan fart emot ett fönster, att rutan 
gick sönder och han helt plötsligt kom in i rummet, der han blef 
fångad. En annan gång tog jag en sparfhökhona i fönstret af 
mitt rum. Jag hade nemligen några siskor inspärrade i en bur, 
som var stående i nämnde fönster, då jag en afton 1 September 
månad fick höra ett starkt buller och flaxande utanför på rutan 
och vid närmare efterseende fann, att detta åstadkoms af ifråga- 
varande hökhona, som ifrigt ansträngde sig för att komma in 
till foglarna. Jag gick då försigtigt fram till fönstret och, dold 
bakom gardinen, framsträckte handen för att aflyfta hakarna och 
såmedelst öppna detsamma. Höken, som genast märkte att något 
försiggick inuti rummet, flög undan, dock icke längre än till en 
straxt utanför fönstret varande sandgång, der han satte sig, gapan- 
de och flämtande efter den föregående ansträngningen; men med 
de gula, blixtrande ögonen oupphörligt riktade på buren och fog- 
larna, hvilka nu, sedan fönstret blef öppnadt, visade sig för honom 
ännu mera tydligt än förut. Jag stod emellertid dold bakom gar- 
dinen och iakttog med spänd uppmärksamhet hökens alla rörelser. 


ROFFOGLAR. 491 


Sedan han en stund återhemtat sig efter ansträngningen, dröjde 
det icke länge, förrän han rättade upp sig och med stark fart stör- 
tade på buren. Men detta blef hans sista vågstycke: några minu- 
ter derefter slutade han sitt oroliga lf. 

Förf. kan äfven anföra ett exempel på en sparfhök, som af 
en tillstädes varande person blef gripen med händerna, då han an- 
föll en skata och i densamma slog sig så fast med klorna, att han 
icke nog hastigt kunde lösgöra sig och undfly. 

Sparfhöken är de mindre foglarnas fruktansvärdaste fiende, 
och han vägar sig icke sällan på äfven de större. Från rapp- 
hönan till kungsfogeln synes ingen fogel gå säker för hans an- 
grepp. Dock tyckes han företrädesvis bemäktiga sig sparfvar, 
finkar, lärkor och unga dufvor samt ungar af skogs- och fält- 
höns. Småa däggdjur försmår han heller icke. Hans djerfhet 
och dristighet är till och med ofta så stor, att han emellanåt 
vågar sig på tamhöns och ungharar. Dock synes det ofta lika- 
som han ville göra detta endast på lek eller skämt för att 
skrämma dessa af naturen så rädda varelser. 

Vid sina jagter adagalägger sparfhöken lika mycket mod 
som list. Man får ofta se honom lura på fogel, och då han 
jagar flyger han helt nära buskarna eller bredvid häckarna tätt 
utmed marken, svänger helt hastigt om emellan dem och glider 
fram längsutefter deras andra sida, gör så anyo en svängning 
tills han kommer i närheten af sitt utsedda byte, då han svin- 
gar sig upp i höjden för att i nästa ögonblick störta på det- 
samma. Han fangar både i flygten och på marken. 

Sparfhöken är nogsamt känd och fruktad af de flesta 
smafoglar. Finkar och sparfvar taga till och med stundom af 
räddsla sin tiliflykt i rätthal för att undgå honom, och andra 
söka så godt de kunna på hvarjehanda andra sätt att rädda 
sig undan. Detta är isynnerhet förhållandet då sparfhöken 
flyger. Då han sitter stilla, frukta de honom icke så mycket. 
Man ser dem ofta helt lugnt och obekymradt hoppa omkring 
och söka sin föda i samma. träd, der Höken vilar. VISSA 
smafoglar, såsom sädesärlor och svalor, förfölja dock sparf- 
höken under skrik och stoj, hvarhelst han än visar sig, och 
atvarna derigenom andra foglar. Under sina jagter har der- 
före äfven denna hök, likasom den föregående, mycket ondt af 


492 ROFFOGLAR. 


dessa förföljare, och han tyckes ocksa rätt väl inse, till hvilken 
skada de kunna vara för honom; ty så snart de komma ho- 
nom nära, svingar han sig i höjden, sväfvar omkring i några 
små kretsar och flyger derefter åter till skogs. Vid sina an- 
fall slår han icke sällan fel, hvarföre han gerna, då tillfället 
så fogar, tager tvenne foglar på en gang. Det fångade bytet 
för han med sig till nagot ensligt, fredadt ställe, rycker af de 
största fjädrarna och uppäter det sedan i all maklighet. Ben, 
fjädrar och dylikt kastar han derefter upp i små bollar. Unga 
nästfoglar, isynnerhet sådana, som blifvit utkläckta pa marken, 
höra till hans älsklingsspis. Ur fogelbon tillgriper han äfven 
äggen. Utom foglar förtär sparfhöken äfven en mängd små 
gnagare, hvarigenom han gör nytta på fälten och i skogarna; 
men denna nytta uppväger dock icke på långt när den ska- 
da han åstadkommer genom att tillgripa en mängd nyttiga 
foglar. 

Sparfhökens läte hör man sällan annat än vid boet. Det 
utgöres antingen af ett tätt pa hvartannat utstött kil kil kil 
eller af ett mera långsamt kök, kök. Det förra tyckes vara 
ett slags varningsläte. 

Boet bygger sparfhöken i tät skog, sällan särdeles högt 
öfver marken, men sa mycket skyddadt som möjligt, mest i 
barrträd nära stammen. Det är sammansatt af torra qvistar. 
Vid slutet af Maj finner man vanligen 3-—5, temligen glatta, 
tjockskaliga ägg af något varierande storlek, form och färg. 
Vanligen äro de smutsigt hvita med grönaktig anstrykning samt 
tecknade med större eller mindre, tydliga eller stundom temligen 
otydliga, rödbruna, gulröda eller gråbruna fläckar och punkter. 
Honan rufvar ensam och ligger mycket fast på äggen. Afven 
om hon flerfaldiga gånger blifver störd, lemnar hon dem sällan. 
Bada föräldrarna draga försorg om ungarna och föra till dem 
födoämnen i riklig mängd; men dessa sönderstyckas och utde- 
las endast af honan. Hamnen lärer dertill vara alldeles oskick- 
lig. Omkommer således honan, medan ungarna ännu äro sma, 
så mäste de svälta ihjäl. Man har anträffat sparfhökbon all- 
deles uppfyllda med födoämnen, ditförda af den efterlefvande 
hannen, men i hvilka ungarna varit döda af svält. — Sedan 


ROFFOGLAR. 493 


ungarna lemnat boet, följa de ganska länge sina föräldrar, som 
skaffa dem föda och småningom inöfva dem i sitt yrke. 

Sparfhöken bör ej skonas af jägaren, emedan han, såsom 
vi förut antydt, gör mycken skada i skog och mark. 


Landtörn-slägtet (Aquila BRISS.). 


Hithörande örnar skilja sig ifrån de följande derpa, att 
tarserna äro ända till tårna fjäderklädda, och att mellantan är 
vid roten till 1:sta leden förmedelst en hudflik förenad med 
uttån. — Hufvudet har platt hjessa och är likasom halsryggen 
täckt med långa, afspetsade fjädrar. Näbben särdeles stark, 
temligen laångsträckt och 1 spetsen nedkrökt till en lang hake; 
öfverkäkens undre kant utan någon synnerligen märkbar flik; 
näbbhakcirkelns medelpunkt ligger något innanför underkäkens 
nedre kant, således på sjelfva käken, ungefär midtför näsbor- 
rarna, hvilka äro snedt ställda och hafva en oval form; trakten 
mellan ögonen och näbben beväxt med fjäderborst. Ögonen 
stora, ligga under de starkt 
framskjutande ögonbryns- SERIES 
benen. Vingarna breda j 


och långa; iI:sta hand- 
pennan något kortare än 
den  t:de, 2:dra kortare 
än den 3:dje; 4:de eller 
D:te längst. Benen mycket 


Fot af en Landtörn (förminskad skala). 


494 ROFFOGLAR. 


kraftiga och starka, med stora, krökta, hvassa och på undre 
sidan platta, skarpkantade klor; tårna belagda med mindre 
fjäll, utom på öfre sidan närmare klorna, der nägra tvärställda 
plåtar finnas; skänkelfjädrarna länga; tarsernas fjäderklädnad 
tät. Stjerten bred, i spetsen något afrundad, räcker till eller 
nagot utöfver de hoplagda vingarnas spets. 

Landtörnar finnas öfver hela jorden; men de särskilda 
verldsdelarna och länderna hysa dock arter, som icke förekom- 
ma i andra. De flesta bebo under fortplantningstiden och som- 
maren bergiga, oländiga skogstrakter, der de hafva sina be- 
stämda, vidsträckta jagtmarker; andra vistas 1 skoglösa land- 
sträckor och steppländer. I menniskans närhet slå de sällan 
eller aldrig ned sina bopålar utan välja i allmänhet till vistelse- 
ort under sistnämnde årstid ödsliga, folktomma trakter. Men 
under vintern företaga de vidsträckta utflygter för att skaffa 
sig sitt uppehälle och komma då understundom äfven till be- 
bygda trakter, hvarest de icke sällan blifva så närgangna, 
att de till och med i åsynen af sin farligaste fiende, menniskan, 
oripa sitt utsedda byte. Den art, som tillhör vår fauna, är 
stann- och flyttfogel. 

Landtörnarna föra ett ensligt lif och kunna icke räknas 
bland de sällskapslika foglarna. Sommartiden tala de åtmin- 
stone intet intrång af andra örnpar inom det område, som de 
en gang utvalt till sin jagtmark. Endast vintertiden får man 
stundom se flera örnar tillsammans, frossande på qvarlefvorna 
af nagot dödt större djur; men de skiljas snart åt igen sedan 
de tillfredsställt sin hunger. — De båda makarna lefva dock 
troget tillsammans och hysa mycken tillgifvenhet för hvarandra. 
Det vill till och med synas som om deras ingångna äktenskap 
skulle vara för hela lifvet. 

Med andra foglar, som icke tjena örnarna till föda, lefva 
de i temligen godt förhållande. Mänga små foglar bygga och 
bo i samma skogspark, hvarest örnarna hafva sitt näste, utan 
att hafva någonting att frukta från deras sida, ja det omtalas 
t. o. m. att finkar haft sina bon och utkläckt sina ungar i den 
undre afdelningen af sjelfva örnnästet. Af många mindre fog- 
lar, såsom svalor, hökar, falkar m. fl., äro örnarna mycket 


ROFFOGLAR. 495 


besvärade, emedan dessa foglar under skrik och larm förfölja 
dem, utan att de förmå hålla dem ifran sig. 

Det obändiga, vilda, mordlystna och rofgiriga lynne, hvil- 
ket, såsom vi förut sett, är så utmärkande för hökarna, åter- 
finner man icke på langt när så utprägladt hos örnarna. De 
föra visserligen äfven ett lif, som är rikt på mord och plun- 
dring, men i hela deras uppträdande ligger dock någonting 
stolt och ädelt, och de synas röfva endast derföre, att det för 
dem är en nödvändighet. En sådan uppfattning har man åt- 
minstone gjort sig om de örnar, hvilka bebo de nordiska län- 
derna. Andra torde finnas med grymmare seder. 

Få roffoglar torde af naturen vara mera rikt begafvade 
än Örnarna, och bland dem, som tillhöra Europas fauna, skulle 
vi knappast vara benägna att gifva några andra än ädelfalkar- 
na ett sådant företräde. Både i kroppsligt och, om man så 
ma säga, i andligt hänseende äro de väl och rikt utrustade. 

Deras flygt är utmärkt skön och ståtlig. Man ser dem 
ofta med nära nog orörliga vingar kretsa högt i luften, vri- 
dande på den utbredda stjerten än hit än dit, alltefter den 
riktning de vilja gifva sin flygt "). Från en svindlande höjd 
störta de ofta ned med ilande fart på ett fyrfota djur eller 
fogel, som de blifvit varse på marken, och förfela sällan sitt 
mål. På marken röra de sig oskickligt, och den ståtliga hall- 
ning, hvarigenom de i så hög grad utmärka sig, då de flyga 
eller då de sitta i träden, går derstädes alldeles förlorad. 

Om de yttre sinnenas större eller mindre skärpa hos 
örnarna hafva vi förut yttrat oss. Hvad åter dessa foglars 
förstandsförmögenheter beträffar, så torde det blifva svårt att 
derom gifva ett fullt tillfredsställande omdöme. Sa mycket 
kunna vi dock säga, att de äro bättre utvecklade än man i 
allmänhet velat låta påskina. 

I det fria tillståndet äro örnarna utomordentligt försigtiga 
och skygga, då de förmoda att någon fara hotar dem; men 
deremot dristiga och djerfva, då de anse sig icke hafva nagot 

”) Då örnarna flyga kunna de skiljas från andra roffoglar derpå, att de yttre 


vingpennorna hållas utspärrade, d. v. s. skilda från hvarandra med spet- 
sarna. 


496 ROFFOGLAR. 


att frukta. Vid manga tillfällen synas deras handlingar vara 
en följd af list och öfverläggning. 

I fångenskapen hylla de sig inom kort till menniskan, som 
de förut i det fria tillståndet så mycket fruktade och und- 
flydde. Ofta visa de de största prof af tillgifvenhet mot sin 
vardare, om nemligen denne med omsorg och foglighet behand- 
lar dem. Detta sednare är dock ett nödvändigt vilkor; ty i 
motsatt fall utbryter genast deras onda lynne och de draga da 
icke i betänkande att på ett eftertryckligt sätt använda sina 
fruktansvärda vapen: den starka näbben och de hvassa klorna. 
Sin vårdare känna de väl igen, och har han förstått att vinna 
deras tillgifvenhet, så trifvas de alltid särdeles väl i hans 
sällskap och gifva sin högljudda glädje tillkänna, då han kom- 
mer i deras asyn. Detta är ingalunda förhållandet med hö- 
karna. 

Örnarna lifnära sig företrädesvis af sådana varmblodiga 
djur, som de sjelfva dödat; men de gå äfven på döda djur, 
innan dessa alltför mycket öfvergått i förruttnelse. Det synes 
dock hufvudsakligen vara vintertiden, då de sakna god till- 
gang på lefvande byte, som de tillgripa denna sednare kost; 
men exempel saknas likväl icke, då de under hvilka förhållanden 
som helst hållit tillgodo dermed. De äro i allmänhet taget 
inga kostföraktare. — Blott några större, oviga foglar, såsom 
t. ex. storkar och tranor, fanga de någon gang i flygten. Mest 
tillgripa de större djur, såsom killingar, rådjurs- och renkalf- 
var, samt foglar, såsom höns, gäss, tjädrar, orrar 0. s. v.; men 
de försmå dock icke ett mindre byte. Sällan angripa de en 
fullvuxen menniska; men man har icke så få exempel på, att 
små barn af dem blifvit bortsnappade. Vill man plundra deras 
bon på ägg eller ungar, är det emellertid rådligast att gå för- 
sigtigt tillväga. 

Fortplantningstiden infaller tidigt om våren. Boet bygga 
de vanligen på någon afsats i en hög, otillgänglig klippa men 
icke sällan äfven 1 toppen af ett högt träd. Det är mycket 
stort och platt samt består af ris och qvistar. Honan rufvar 
äggen ensam, och hannen underhåller henne med föda under 
liggtiden. När ungarna blifvit fullt utvuxna och kunna reda 


ROFFOGLAR. 497 


sig på egen hand, jagas de bort af föräldrarna, som förut ge- 
mensamt bidragit till deras uppehälle. 
Till vår fauna hör egentligen blott en art. 


1. Kungsörnen (Aquila Chrysaötus LINN.). Öfvan mörk- 
brun, mer eller mindre fläckig, inunder svartaktig med eller 
utan rostbrun inblandning; hufvudet och halsen ofvan brungula:; 
stjerten, som räcker något utöfver de hoplagda vingarnas spets, 
är antingen i sin yttre tredjedel svartaktig och inåt mer eller 
mindre rent hvit, eller inåt gråaktig med mörkare tvärband, 
likasom gråmarmorerad, samt derefter svartbrun. — Längd in- 
emot 3 fot; vingbredd ända till 7 fot 6 tum. 

Namn: Landtörn, Gullörn. 

Fjädrarna på öfra delen af hufvudet och halsen rostbruna 
med ljusgulbruna kanter. Hela fjäderklädnaden föröfrigt af en 
mörkare eller ljusare brun färg; strupen, främre delen af halsen, 
de större yttre skulderfjädrarna och de flesta armpennorna, 
svartaktiga. Handpennorna och yttre delen af stjerten svarta, 
den sednare stundom med ljusare spetskanter. Näbben utat 
svart, inåt blåaktig; vaxhuden och munvikarna ljusgula; trak- 
ten mellan näbben och ögonen ljusgrå och beväxt med svarta 
borstfjädrar. Tris gulbrun. Taårna vackert ljusgula. 

Ung fogel. Mindre fläckig. Det rostbruna på hufvudets 
och halsens öfre sida mörkare, intagande en mindre del än 
hos de äldre foglarna. Stjertens hvita och svarta färg ofta 
mera ren; dess undre täckfjädrar orent hvita. — Å. fulva. 

Varierar mer eller mindre hvit. 

Kungsörnen, som jemte hafsörnen är den största och star- 
kaste af alla våra roffoglar, förekommer icke allenast här och 
hvar i alla europeiska länder, utan äfven 1 en stor del af Asien 
och Nordamerika. Hos oss bebor han under sommaren eller 
fortplantningstiden hufvudsakligen de inre delarna af de norra 
provinserna och Lappland. Endast om hösten och vintern 
företager han vidsträckta ströftåg och ses då icke sällan äfven 
i södra delarna af landet. Vanligen är det dock de yngre 
individerna, som företaga dylika längre utflygter. De äldre 
torde i allmänhet vara mera stationära. 


498 ROFFOGLAR. 


Sitt sommartillhåll väljer kungsörnen i bergiga, skogiga 
och ödsliga trakter. I fordna tider, då landet var mindre upp- 
odladt och skogarna till följd deraf hade en större utsträckning 
än hvad nu är förhållandet, var han ingenstädes sällsynt här 
i landet. Nu deremot har han, i likhet med andra djurarter, 
hvilka undfly menniskans omedelbara granskap, blifvit alltmera 
undanträngd mot norden, och blott några fa enstaka par häcka 
för närvarande nedåt landet, så att man egentligen kan säga 
att Ångermanland och Jemtland äro de sydligaste provinser, 
der han om sommaren regelbundet förekommer och fortplantar 
sig. — I Finland finnes han, enligt M. V. WRIGHT, i alla sko- 
giga trakter, till och med i de sydligaste. I Norge häckar han 
sydligare än hos 0ss. 

Der kungsörnen en gang slagit sig ned för att bygga och 
bo, tillväller han sig inom kort herraväldet öfver ett ganska 
vidsträckt jagtomrade, hvarest han icke tillåter nägra andra 
örnpar att bosätta sig. Derinom är han också så att säga 
en mäcgtig furste, för hvilken nära nog hela den öfriga fogel- 
skaran bär en stor fruktan, och som under sina ströftag inja- 
gar skräck och fasa hos skogarnas vildbråd, såväl det större 
som det mindre. Han har också af denna anledning förskaffat 
sig namnet af foglarnas konung, likasom han äfven, för sin 
höga, ståtliga flygt, af forntidens folk blef kallad Jupiters 
budbärare eller himmelens fogel. 

Kungsörnen är en djerf och tilltagsen fogel. I sin näbb 
och i sina klor eger han fruktansvärda vapen, som sätta ho- 
nom 1 stand att med framgång kunna utkämpa strider med 
andra djur, och i sina vingar eger han dessutom en sådan 
styrka, att han med ett enda slag deraf kan döda åtminstone 
ett så stort djur som en fullvuxen hare. Under sina jagter 
förstår han också att till sin fördel skickligt begagna dessa 
vapen. Sällan eller aldrig återkommer han utan byte från de 
ströftag, som han dagligen företager 1 och för anskaffandet af 
födoämnen. Vanligen pläga vid dylika tillfällen de båda makar- 
na följas åt för att i nödfall bistå hvarandra. De utflyga från 
det ställe, hvarest de hvilat öfver natten, först temligen långt 
frampa förmiddagen, efter sedan solen gått upp, svinga sig upp 


ROFFOGLAR. 499 


till en ganska betydlig höjd och sväfva derstädes omkring i 
vida kretsar öfver sitt jagtområde. Blifva de dervid varse 
något byte på marken, sänka de sig ned i sned riktning för 
att taga detsamma i närmare skärskadande. flyga derefter med 
raskare vingslag och störta sig slutligen med framsträckta, ut- 
spärrade klor uti ilande fart till marken rakt på djuret samt 
hugga bada klorna i dess kropp. 

Det skulle leda till alltför stor vidlyftighet att uppräkna 
alla de djur, hvilka tjena kungsörnen till föda. Ibland foglar- 
na synes det nästan endast vara roffoglarna, svalorna och de 
små skogsfoglarna, som ga säkra för deras angrepp, och bland 
däggdjuren endast de större eller fullvuxna idislarna samt de 
öfriga klöf- och hofdjuren, hvilkas ungar de dock bemägtiga 
sig. Innan örnarna förtära en fogel eller ett däggdjur, afrycka 
de de större fjädrarna eller hären, och först sedan detta skett 
begynna de sin måltid med att bitvis uppäta hufvudet, halsen 
och sist den öfriga kroppen. Af större foglar lemna de näb- 
ben, och de med exkrementer fyllda inelfvorna lata de äfven 
ligga orörda; men en del ben, har och fjädrar sluka de. Dessa äro 
behöfliga för matsmältningen, och om de ej hafva tillgång der- 
på, få gräs och torra växtdelar, som de i sådant fall ned- 
svälja, göra samma tjenst. De uppkastas sedan, såsom vanligt, 
i form af bollar. 

Under maltiden äro örnarna mycket försigtiga och se sig 
omkring at alla sidor för att göra sig förvissade om att icke 
blifva öfverraskade. Vid det minsta ovanliga buller, som när 
deras öra, upphöra de en stund med att äta, kasta en spejande 
blick omkring sig och begynna först ånyo sin måltid sedan allt 
blifvit tyst. De bortflyga också derföre till boet eller till nagot 
annat ställe, der de anse sig säkra, med de djur, som de lyckats 
öfverkomma och som ej äro alltför tunga. 

Vanligen bruka deras jagter och förtärandet af det gripna 
bytet draga ut till framemot middagen, da de ater begifva sig 
till närheten af boet, eller utvälja åt sig någon annan säker 
plats, der de ostördt kunna hvila ut efter måltiden. Detta 
inträffar regelmessigt, så framt de varit lyckliga i sin fangst. 
De sitta då länge på ett och samma ställe med fylld kräfva 

33 


Zoologien. II. Foglar. 


500 ROFFOGLAR. 


och slokande fjädrar, för att smälta födan, utan att dock nå- 
gonsin lemna sin säkerhet ur sigte. Sedan de på detta sätt 
hvilat ut, flyga de bort för att släcka sin törst. Man har 
visserligen påstått, att dessa foglar, likasom de flesta andra 
roffoglar, hvilka lefva af färskt byte, icke skulle vara i behof 
af vatten, emedan det blod, som de förtära, skulle vara till- 
räckligt att släcka deras törst; men man torde hafva orätt 
häruti. I fångenskapen både dricka och bada de, och Dr. 
BREHM har gjort den iakttagelsen, att de äfven i det fria till- 
ståndet gå i vatten för samma ändamål. 

I brist på lefvande byte gå örnarna, sasom förut blifvit 
omtaladt, icke sällan på kadaver, helst friska. Under deras 
ströftåg vintertiden är detta t. o. m. mycket vanligt. 

Kungsörnens fortplantningstid infaller tidigt, redan i med- 
let eller i slutet af Mars, då man äfven finner dess ägg. Nä- 
stet, som är ganska stort, 5 a 6 fot i diameter, och fullkom- 
ligt platt, bygges på en klippa eller i ett högt träd. Sasom 
byggnadsmaterial begagnas ris, qvistar och grenar, som be- 
täckas med ljung och grästorfvor. Aggen äro 2, sällan 3, 
smutsigt hvita eller gulaktiga, stundom med en grönaktig an- 
strykning, samt tecknade med rödbruna fläckar, hvilka i syn- 
nerhet stå tätt vid den tjockare ändan. Någon gång träffar 
man ägg, som äro nästan enfärgade. Honan rufvar äggen om- 
kring 5 veckor; men vanligen komma icke alla till utveckling, 
hvarför man i ett örnbo, äfven då äggen varit 3, merändels 
endast brukar finna 2, eller stundom blott en unge. Denna är, 
likasom hos andra roffoglar, tjock och oformlig samt tätt be- 
klädd med ett hvitgratt dun. — Sedan ungarna blifvit flygvuxna 
och kunna försörja sig på egen hand, blifva de bortdrifna från 
deras jagtmark. Under det att de ligga 1 boet vårdas de der- 
emot med mycken omsorg af de gamla örnarna, som föra till 
dem rikligt med föda af alla slag. Prof. NILSSON säger, att 
fattigt folk i vissa trakter veta att draga fördel af de örn- 
nästen, som finnas 1 deras granskap, på det sättet, att de, då 
örnarna äro ute på jagt, dagligen besöka nästena och borttaga 
det- färska vildbråd, som blifvit fördt till ungarna; samt att: 


ROFFOGLAR. 501 


de sedan ungarna blifvit flygvuxna, fastbinda dem i nästet, för 
att derigenom så mycket längre förmå örnarna att skatta åt dem. 

Infangad såsom ung blifver kungsörnen ganska tam och 
uthärdar mycket länge i fångenskapen. I Wien lefde en tam 
örn från 1615 till 1719 och i Schönbrunn dog i början af detta 
arhundrade en örn, som var nära 80 år gammal. 

Kungsörnen är en ganska skadlig fogel och detta icke en- 
dast för jagtbanan, utan äfven för tamdjuren. Unga kalfvar, 
lamm och killingar blifva icke sällan hans byte, och under sina 
ströftåg om hösten och vintern, då han infinner sig i bebyggda 
trakter, är han isynnerhet mycket roflysten och närgången. 
För en dödad kungsörn betalas i skottpenningar 3 R:dr rmt. 


1. Vi vilja här, hufvudsakligen efter SUNDEVALL, 1 korthet 
omnämna tvenne andra slags landtörnar, hvilka, ehuru egentligen 
icke tillhörande vår fauna, blifvit funna här i landet. Dessa äro: 


1. Skrikörnen (Aquila clanga PALL.). Mer eller mindre mörkt 
brun; stjerten af kroppens färg eller något mörkare, enfärgad eller 
försedd med 8 å I mörkare, smala, böjda eller fläckiga tvärband; 
vingpennorna uti infanet med fläckar eller prickar; näbben tjock och 
stark samt föga hoptryckt. — Längd 2 fot eller något mera. 

Skrikörnen, som är betydligt mindre än kungsörnen, förekom- 
mer förnämligast 1 sydöstra Europa, mellersta och södra Asien samt 
hela Afrika. I vissa delar af Tyskland lärer han äfven finnas, men 
de exemplar, man anträffat nordligare, kunna endast betraktas så- 
som på villospår komna individer. Hos oss har han blifvit skjuten, 
så vidt man vet, blott en gång, nemligen vid Sallerup i Skåne i 
Sept. 1842. 

Denna örn saknar nästan helt och hållet det mod och den 
tilltagsenhet, som utmärker kungsörnen. Han är snarare en feg 
fogel, som i hela sitt uppträdande något erinrar om vråkarna. Lik- 
väl säges han dock vara rofgirigare och modigare än den följande. 
Likasom vråkarna lifnärer han sig förnämligast af mindre däggdjur: 
råttor, sorkar o. s. Vv. samt af grodor och amfibier. Han går äf- 
ven gerna på kadaver. Lätet är. starkt ljudande och kan, enligt 
BREHM, uttryckas med tjeff, tjefr, tjej. 

2. Mindre Skrikörnen (Aquila nevia GMEL). Mörkbrun, 
med ofläckade ving- och stjertpennor; dock äro dessa sednare någon 
gång tecknade med ljusa, men temligen otydliga tvärband; näbben 
mindre och svagare samt mera hoptryckt än hos den föregående, 
med nästan runda, i framkanten inbugtade näsborrar. — Längd om- 
kring 2 fot. 


502 ROFFOGLAR. 


Denna örn förekommer äfven i sydöstra Europa, mellersta och 
södra Asien samt om vintern såsom fyttfogel i norra Afrika. I 
Tysklands skogstrakter är han mångenstädes icke just sällsynt; men 
hos oss har han med visshet icke blifvit mer än en gång skjuten 
och tillvaratagen, nemligen i Skåne, hvarifrån Conservator W. MEVES 
hemfört ett exemplar. 

I lefnadssättet visar denna örn en nära öfverensstämmelse med 
den föregående och har äfven ett liknande läte. 


Hafsörn-slägtet (Haliaétus SAVIGNY). 


Hithörande örnar äro stora roffoglar med en stark, under- 
sätsig kroppsbyggnad. De skilja sig ifrån landtörnarna hufvud- 
sakligen derpå, att tarserna endast äro till hälften fjäderklädda 
och att den hinflik, som förenar uttån med mellantån, knappt 
är märkbar. — Hufvudet och halsen med förlängda, spetsiga 
fjädrar. Näbben mycket stark, temligen långdragen och rät, 
utom i spetsen, der den är starkt nedkrökt till en lång hake; 
näbbhakcirkelns medelpunkt infaller ungefär på midten af under- 
käken och nästan midtför näsborrarna, som äro snedt ställda 
och till formen ovala; öfverkäkens undre kant utan någon 
märkbar flik. Vingarna långa och breda; 1:sta handpennan 
mycket kort; den 3:dje och 4:de längst. Benen grofva och 
muskelstarka, väpnade med starka, stora och mycket krökta 
klor; den nakna ändhälften af tarsen framtill belagd med några 
större plåtar; skänkelfjädrarna mycket långa. Stjerten, i spet- 
sen bredt afrundad, räcker till eller föga utöfver de hoplagda 
vingarna. 

Åfven detta slägte likasom det föregående synes vara re- 
presenteradt i de flesta länder och verldsdelar, och åtskilliga 
bland de hithörande arterna hafva en mycket vidsträckt ut- 
bredning. De hafva, åtminstone under fortplantningstiden, sitt 
tillhåll vid hafvet eller i granskapet af insjöar och floder. Un- 
der vintern pläga de dock företaga vidsträckta ströftag, och 
då infinna sig stundom, isynnerhet de yngre, ännu ej fortplant- 
ningsskickliga individerna, i bebyggda trakter långt in uti lan- 
det, der de söka sitt uppehälle. De äldre vistas deremot nä- 
stan ständigt och jemt vid kusterna. Den art, som tillhör vår 
fauna, är likasom kungsörnen stann- och strykfogel. 


ROFFOGLAR. 503 


Hafsörnarna äro temligen sällskapslika och öfverensstämma 
i detta hänseende mera med gamarna än med landtörnarna. 
Likväl är det icke ofta hos oss som man far se flera stycken 
tillsammans. Vanligen hafva de sina bestämda ställen, dit de 
gerna begifva sig för att tillbringa natten, för att hvila ut 
efter jagterna eller för att speja efter byte. Dessa favorit- 
ställen kunna antingen vara en klippa eller ett gammalt träd, 
vanligen någon torrgrenig tall. 

Hafsörnarna äro tröga, men kraftiga och, då det gäller, 
mycket uthålliga foglar, med ett starkt utprägladt mordbegär. 
De äro icke på långt när så rikt begåfvade som de stora landt- 
örnarna, utan sakna i allmänhet de egenskaper, som göra dessa 
till så stolta, ädla och imponerande foglar. Deras rofgiriga 
lynne yttrar sig i en lägre form, och de framstå alltid i jem- 
förelse med kungsörnen såsom råa, vilda och mordlystna va- 
relser. Deras jagtmark är egentligen vattnet, der de utöfva 
herraväldet öfver flertalet af de öfriga djurarter, hvilka äro 
hänvisade att jemte dem derstädes söka sina näringsmedel och 
fortplanta sitt slägte. 

Deras flygt är vida mera långsam än kungsörnens och, 
ehuru man icke kan kalla dem oviga, röra de sig dock i all- 
mänhet icke med sådant behag och ledighet som denne sednare. 
Vanligen äro de skygga och undfly sorgfälligt hvarje förmodad 
fara, så att jägaren i de flesta fall icke utan möda kan kom- 
ma dem inom skotthåll. Men, då de icke anse sig hafva någon- 
ting att frukta, äro de deremot både djerfva, tilltagsna och 
grymma. Under deras ströftåg vintertiden, då de hafva mindre 
rik tillgång på föda, äro de dock icke så rädda som eljest, 
utan begifva sig ofta helt frimodigt i närheten af landtgårdar- 
na, hvarest de ofta blifva fangade i räfsaxar, gropar och an- 
dra giller. 

I fångenskapen äro de vanligen i början vilda och obän- 
diga; men blifva dock inom kort ganska tama och fogliga samt 
hylla sig med mycken tillgifvenhet till sina vårdare. 

De lifnära sig förnämligast af fisk, unga skälar, större 
vadare och simfoglar af hvarjehanda slag. Åfven mindre dägg- 
djur, såsom harar, fjellräfvar, igelkottar o. s. v. blifva stundom 


504 ROFFOGLAR. 


deras byte. Men de gå äfven och, såsom det synes, med 
mycken begärlighet på döda djur, synnerligen vintertiden. 

Fortplantningstiden infaller tidigt om våren och de bygga 
sina stora, flacka nästen antingen på någon hög klippa eller 
i toppen af något högt träd. Bada makarna sägas vexelvis 
rufva äggen. Ungarna vistas länge vid boet och skilja sig 
icke från föräldrarna förrän emot hösten. 


1. Vanliga Hafsörnen (Haliaötus Albicilla LINN.). Gam- 
mal fogel: mörkbrun eller brungrå, med blekare hufvud och 
hals; stjerten hvit, räcker föga utöfver de hoplagda vingarnas 
spets; ung fogel: mera fläckig, med hufvudet och halsen ofvan 
mörkare; stjerten brun och mer eller mindre gråspräcklig, räcker 
längre utanför de hoplagda vingarnas spets. — Längd 3 fot och 
derutöfver; vingbredd 7 å 8 fot och derutöfver. 

Gammal fogel. Fjäderklädnaden grabrun med ljusare kan- 
ter på hvarje fjäder. Hufvudets och halsens fjädrar blekare, 
hos mycket gamla individer nästan hvitgråa. Handpennorna 
svarta med hvita spolar, och utfanet från roten utåtaskgrått. 
Skänkelfjädrarna och de undre stjerttäckarna sotbruna, mörka. 
Stjerten hvit. Näbben gul, med grönaktig vaxhud. Iris ljus- 
gul eller gulbrun. Benens nakna del citrongul. Klorna svarta. 

Ung fogel. Fjäderklädnaden fläckig af ljust gulbrunt och 
svart. Hvarje fjäder är nemligen inat ljus och har en svart 
spolfläck, som emot spetsen allt mer och mer vidgar sig. Huf- 
vudet och halsen mörkbruna, med ljusa spetskanter på fjädrar- 
na; den sednare dessutom framtill med ljusa längdfläckar. 
Bröstfjädrarna stundom der och hvar med hvitaktig infattning. 
Handpennorna. svartaktiga. Stjertpennorna fläckiga och spräck- 
liga af hvitt rostgrätt och svart; deras täckfjädrar gråbrun- 
spräckliga. — Å. Össifragus.. 

Hafsörnen förekommer 1 hela Europa och i en stor del af 
Asien. Om vintern kommer han äfven regelmessigt till Nord- 
afrika. Han har således, likasom kungsörnen, en ganska vid- 
sträckt utbredning. I Nordamerika synes han dock icke finnas, 
utan ersättes der af en annan art. Hos oss är hafsörnen icke 
sällsynt. Han häckar här icke allenast vid hafskusterna, utan 


ROFFOGLAR. 9005 


äfven mångenstädes vid insjöarna och de större floderna, der 
lokalen är passande. Dock synes han under sommaren och 


Fig. 94. 


SES 
= Mar pf NS WW tl ant ( 


Vanliga Hafsörnen. 


fortplantningstiden finnas mera talrikt mot norden, än i de 
södra delarna af landet, der han åter om vintrarna icke är 
sällsynt. Han är under sistnämnde arstid en strykfogel, som 
uppehåller sig här och hvar, dels vid det öppna hafsbandet, 
dels inuti landet. Ofta kommer han då äfven till bebyggda 
trakter, der han uppsöker afskräden och utlagda döda djur, 
hvilka sednare han förtär, äfven sedan de äro stadda i för- 
ruttnelse. Man har dock gjort den iakttagelsen, att det nästan 
endast är de yngre örnarna, som begifva sig af på dylika ströf- 
tag inat landet. De äldre uppehålla sig mest vid kusterna. 
Hafsörnarna kunna emellertid betraktas såsom de nordiska 
ländernas gamar, med hvilka foglar de föröfrigt 1 sitt lefnads- 
sätt och utseende hafva en viss öfverensstämmelse. — I Fin- 
land och Norge förekommer hafsörnen temligen allmänt. 


506 ROFFOGLAR. 


Vid de vatten, der hafsörnen vistas, väljer han helst sitt 
tillhåll i angränsande skogar och bergstrakter, och det jagt- 
revier, som han derstädes herrskar öfver och inom hvilket han 
icke tillåter några andra Öörnpar att bosätta sig, är ganska 
vidsträckt. Företrädesvis bygger och bor han i skärgårds- 
trakter eller vid sjöar, som hafva manga skogbeväxta holmar. 
Der finnes alltid något lugnare vatten, i hvilket han har lätt 
att upptäcka ett byte, och der vistas ofta äfven skälar eller en 
mängd sjöfogel, som tillika utgöra föremal för hans jagter. 

Hafsörnen är, såsom vi redan antydt, en trög fogel. Han 
kan ofta hela timmar sitta stilla på en klippa eller i toppen 
af ett träd för att speja efter byte. Hans syn och hörsel 
hafva en utomordentlig skärpa, hvarigenom ingenting, som till- 
drager sig i närheten, undgar att väcka hans uppmärksamhet. 
Han kan äfven på langt hall upptäcka ett byte. Då han fly- 
ger i kretsar öfver boet låter han ofta höra ett starkt hviss- 
lande läte, som kan uttryckas med: kri, kri, kri, kri, kri. 

De djur, som hufvudsakligen tjena hafsörnen till föda, 
hafva vi redan i korthet omtalat. Bland sjöfoglar tillgriper och 
förtär han oftast knipor, prackor, alkor och andra dykänder. 
De egentliga änderna, hvilka endast såsom ungar eller då de 
äro stadda i ruggning ega förmagan att dyka, har han deremot 
icke så lätt att bemägtiga sig, emedan de gripa till flygten så 
snart han närmar sig. Orsaken hvarföre örnen har lättare att 
fånga dykänderna är, att dessa, da de blifva honom varse, söka 
att genom dykning rädda sig undan. Örnen, som har en skarp 
syn, ser och följer dem med mycken noggranhet, isynnerhet om 
vattnet är klart och grundt, och, då de emellanat måste upp till 
vattenytan för att andas, är han genast tillreds att gripa dem. 
Ejdergasen blifver äfven på nämnde sätt icke sällan hans byte. 
Stundom händer det att han slår på skälar och större fiskar, 
hvilka äro så stora att han icke förmår draga dem ur vattnet, 
utan stundom till och med sjelf blifver neddragen deruti. Man 
har icke så fa exempel härpa. — Under sina ströftåg inåt lan- 
det slår han icke sällan på lamm, killingar, grisar, harar 0. s. Vv. 
Han är en mycket glupsk fogel, som på en gång kan förtära 
stora qvantiteter föda innan han blifver tillfredsställd. Den 


ROFFOGLAR. 507 


11 Mars 1866, medan djup snö betäckte marken i hela södra 
och "mellersta Sverige, blef en hafsörn ") fångad i räfsax vid 
ett hemman på Östergöthlands slättbygd och tillsänd förfat- 
taren. Då han öppnades befanns uti magen icke allenast en 
mängd har och ben, af hvilka sednare ett var 7, ett annat 41 
tum långt, utan äfven skinn och taggar efter en hel igelkott. 

Hafsörnen bygger sitt bo i närheten af de vatten, der han 
vistas, sällan särdeles langt derifrån ""). Det är mycket stort 
— 5 åa 6 fot i diameter — och starkt hopfogadt af armstjocka 
grenar, ris och qvistar samt har inuti en liten fördjupning, 
bäddad med mossa, halm och fjäder. Man finner det ofta i 
höga tallar eller på klippor. Åggen, som man finner 1 början 
af April, äro vanligen 2, sällan 3;1 sednare fallet komma dock 
nästan aldrig mer än 2 till utveckling. De äro smutsigt hvita 
och vanligen nedsölade och fläckiga af fogelns exkrementer. 

Hafsörnen är en öfvervägande skadlig fogel, som bör efter- 
hållas af jägaren. För densamma utbetalas äfven, likasom för 
kungsörnen, 3 R:dr rmt i skottpremier. 


Fiskljuse-slägtet (Pandion SAVIGNY). 


Fiskljusarna, hafva förut blifvit hänförda till örnarna eller 
atminstone ansets bilda en öfvergång från dessa till de följande 
dagroffoglarna. Näbben är proportionsvis mindre och kortare än 
hos örnarna, till formen hoptryckt trind, med en mycket langt 
nedlöpande, spetsig hake; öfverkäkens undre kant utan spar till 
någon tand eller flik; näbbhakcirkelns medelpunkt infaller något 
litet utanför underkäkens nedre kant, saledes icke på näbben; 
näsborrarna snedt aflanga, ej täckta af några framskjutande 
borstfjädrar, men med en hinna ofvantill; trakten mellan ögo- 
nen och näbben beväxt med några borstformiga fjädrar. VWVin- 
garna långa och temligen spetsiga, med framstående bägformiga 

”) Denna hafsörn var en yngre hona. Hon förvaras nu i Hvarfs sockenskola, 
uppstoppad af skolläraren derstädes hr AuG. LINDQVIST, som med berömvärd 
ifver egnar sin lediga tid åt hopbringandet af en fogelsamling, hvilken”helt 
säkert skall blifva både till nöje och nytta för barnen. Exemplet är efter- 
följansvärdt. 

”) Man har funnit hafsörnbon + mil in i landet; men det måste alltid vara 
en lapprisak för denna fogel att flyga en sådan vägsträcka. 


508 ROFFOGLAR. 


skuldror; 2:dra och 3:dje handpennorna längst. Stjerten är 
kort och räcker icke till de hoplagda vingarnas spets. Benen 


Fot af Fiskljusen (i naturlig storlek). 


hafva mycket korta och tilltryckta skänkelfjädrar; tarserna äro 
korta och undersätsiga, endast framtill vid sjelfva basen fjäder- 
klädda, föröfrigt, likasom tärna, nakna och belagda med tal- 
rika, kantiga och något skrofliga fjäll; tårna vid basen ej hop- 
vuxna eller genom någon hudfall förenade, den yttre vändbar, 
så att den äfven kan föras utåt och något bakåt; klorna 
mycket stora, halfcirkelformigt böjda, hoptryckt trinda, äfven 


ROFFOGLAR. 509 


på undre sidan ”). Halsryggens fjädrar äro såsom hos örnarna 
länga och spetsiga. 

Fiskljusarna äro temligen stora och starkt byggda roffoglar. 
De hafva sina ständiga tillhåll vid vatten, isynnerhet vid in- 
sjöar och floder, men äfven i skärgårdarna vid hafskusten. 

De äro flyttfoglar hos oss och lifnära sig nästan uteslutande af 
fisk, som de störta sig på och fånga med klorna vid vattenytan. 


1. Fiskljusen (Pandion Haliaétus LINN.). Öfvan mörk- 
brun, med eller utan hvit inblandning; magen och låren hvita; 
vaxluden och den nakna delen af benen blåaktiga. — Längd 
omkring 2 fot; vingbredd omkring 5 fot. 

Namn: PFiskörn, Fiskhök, Sjöhök; Småland: Fisktjuf. 

Gammal Fi 
fogel.  Huf- 
vudet framtill 
på öfre sidan 

svartbrunt 
med hvitak- 
tiga  fjäder- 
kanter; öfriga 
delen af huf- 
vudet, nacken 
och halsryg- 


0. 9 


[or] 


[0 


gen hvitgula, 
med =: svart- 
bruna, längs- 
gaende streck. 
Från näbbro- 
ten löper på 
hvardera = si- 
dan genom 
ögat och vi- 
dare nedåt 
halssidan ett 
bredt, svart- 
brunt band. 


Fiskljusen. 


”) De öfriga dagroffoglarna hafva klorna på undre sidan längsutefter. platta 
eller likasom urgröpta, med något upphöjda sidokanter. 


210 ROFFOGLAR. 
Hela fogeln ofvan föröfrigt mörkbrun, med här och hvar något 
ljusare eller gråa fjäderkanter. Alla undre kroppsdelar jemte 
skänkelfjädrarna och de undre stjerttäckarna hvita; på kräfvan 


Fig. 97. 


Hufvud af Fiskljusen (i naturlig storlek); — a, medelpunkten till näbbhakcirkeln. 
” 


sta större eller mindre, bruna spolfläckar. Handpennorna svar- 
ta. De 2 mellersta stjertpennorna gråbruna, enfärgade; de 
öfriga i utfanet gråbruna med mörkare tvärband, uti infanet 
hvita med svartbruna tvärband. Näbben svart, underkäks- 
roten och vaxhuden blåaktiga. Iris klart gul. Tarsernas nakna 
del och tärna blåaktiga; klorna svarta. — Honan är större än 
hannen och har vanligen fläckarna på kräfvan mera hopflytande. 

Ung fogel. Hos denna hafva fjädrarna på de öfre kropps- 
delarna hvitaktiga kanter. Frambröstet starkt brunfläckigt. 
Handpennorna med hvita spetskanter. De undre stjerttäckar- 
na dragande i rostgult. 

Vaärierar temligen betydligt, men förgfördelningen är dock 
hufvudsakligen sådan, som den här blifvit angifven. 

Fiskljusen har en vidsträckt utbredning. Han finnes icke 
allenast i hela Europa, utan äfven i en stor del af Asien och 


ROFFOGLAR. 311 


norra Afrika. Åfven i Amerika lefver en fiskljuse, som har 
stor öfverensstämmelse med denna och som af flera ornitho- 
loger anses endast vara en artförändring deraf. Hos oss före- 
kommer fiskljusen nära nog i hela landet, från Skåne ända långt 
inom polcirkeln; men aldrig i något större antal, utan i spridda 
par. I mellersta delarna af landet synes han förekomma mest 
talrikt, i de södra har han fordom funnits mera talrikt än nu 
sedan skogarna blifvit urgallrade eller till större delen bort- 
huggna. I Finland och Norge är han ingenstädes sällsynt. 
Han väljer sitt tillhåll i trakter med ungefär samma natur- 
beskaffenhet som dem, 1 hvilka hafsörnen vistas, d. v. s. i 
skärgårdarna vid hafskusten eller vid sjöar och floder inuti 
landet, der gammal gran- eller furuskog växer. Här lefver 
han parvis, så länge vattnet är öppet, inom ett större eller 
mindre område. Han är nemligen, såsom vi redan omnämndt, 
en flyttfogel hos oss, som lemnar landet i början af vintern, 
när han för is och snö icke vidare är 1 tillfälle att kunna för- 
skaffa sig sitt uppehälle, och återkommer tidigt om våren, vid 
islossningen för att ånyo begynna sin verksamhet. I sina rö- 
relser är han lifligare än hafsörnen och föröfrigt på det bästa 
sätt utrustad med alla de egenskaper, som man kan tänka sig 
vara erforderliga för en fogel, hvilken, såsom han, är bestämd 
att nära nog uteslutande lefva af fisk. Sålunda är hans flygt 
lätt och uthållig, så att han, utan att behöfva hvila, i flera 
timmar kan sväfva omkring öfver sitt fiskvatten, och hans syn 
eger en så utomordentlig skärpa, att han från en betydlig höjd 
kan varseblifva de fiskar, som närma sig vattenytan. Hans 
fötter äro starka och muskelfulla samt väpnade med stora, 
krokiga, trinda och hvassa klor, förträffligt passande att hugga 
uti det byte han vill bemägtiga sig, och hans vingar äro stora 
och nog kraftiga för att i de flesta fall kunna uppbära det- 
samma. Det är en verklig förnöjelse att se denna fogel då 
han högt öfver vattenytan spejar efter byte och, då han blif- 
vit varse en fisk i vattnet, huru han med fladdrande vingar 
håller sig stilla i luften, för att afbida ett passande ögonblick 
att pilsnabbt kunna störta sig ned och gripa densamma. Det 
händer ej sällan att han förfelar sitt mål, men ofta dyker han 


512 ROFFOGLAR. 


dock upp under ett högt glädjerop med en tung börda i klorna. 
Han har i detta sitt sätt att gå tillväga, likasom i flygten, 
nagon likhet med åtskilliga måsfoglar, ehuru dessa foglar med 
näbben fånga sitt rof, då fiskljusen deremot griper sitt med 
klorna "). Stundom råkar han dock ut för samma missöde som 
hafsörnen, nemligen att han hugger uti alltför stora fiskar, 
hvilka han icke förmår att uppdraga, utan blifver någon gång 
till och med sjelf af dem neddragen 1 djupet. Man har upp- 
fiskat gäddor och andra större fiskar, hvilka ännu burit delar 
af fiskljusens klor i sina ryggar, ett tecken till att deras fordna 
egare på nyssnämnda ömkliga sätt slutat sina dagar. — Har 
fiskljusen deremot varit lycklig med sin fångst, så begifver han 
sig bort med bytet till något ställe, hvarest han i frid och ro 
kan uppäta detsamma. Han förtär dock sällan en hel större 
fisk, utan vanligen endast de bästa, köttrikaste delarna deraf; 
innanmätet lemnar han äfven orördt. Nedanför på marken 
under det träd, i hvilket fiskljusen hade sitt bo fann författa- 
ren vid ett tillfälle en stor mängd stjertdelar af större fiskar, 
som på nämnda sätt blifvit ratade. 

Det berättas, att i de trakter, der fiskljusen och hafsörnen 
lefva tillhopa, denne sednare skall passa på tillfälle, då den 
förre fångat en fisk, samt med häftighet störta sig på honom 
för att tillegna sig detta byte. 

Fiskljusen är en skygg och försigtig fogel, som väl vet att 
rädda sig undan då han märker nagon fara. Det är derför 
icke så lätt att fälla honom, annat än vid boet, der man inom 
tillbörligt skotthåll och undangömd kan invänta honom. 

Sitt bo bygger fiskljusen i kronan af höga träd, vanligen 
i gamla tallar, stundom på ett temligen betydligt afständ från 
närmaste vatten. Det är ofta mycket stort, platt och starkt 
hopfogadt af ris och qvistar samt inuti fodradt. med mossa 
och grästorfvor. Det begagnas i flera år samt påbygges och 
ombonas för hvarje år, så att det slutligen, enligt WESTER- 
LUNDS påstående, kan uppnå en höjd af ända till 4 fot. Ag- 
gen, som vanligen läggas tidigt om våren i April, sällan sed- 


”) Han vänder dervid uttån bakåt, så att 2 af hans klor på hvardera foten 
komma att hugga in på hvarsin sida om fiskens rygg. 


ROFFOGLAR. Hl 


nare, äro oftast 2 a 3, blott undantagsvis 4, gulaktigt hvita, 
med rödbruna eller stundom svartbruna, större eller mindre 
fläckar, hvilka stå tätast och äro störst omkring den tjockare 
ändan. — Att fiskljusen, som någon velat pasta, skulle lägga 2 
kullar ärligen, är ännu icke med säkerhet utrönt. Märkligt är 
det dock, att man funnit hans ägg icke endast i April, utan 
äfven 1 Juni. 

I Tyskland anser man fiskljusen vara en ganska skadlig 
fogel och, näst uttern, den djurart, som anställer största för- 
ödelsen i fiskvattnen. Hos oss deremot hör man sällan eller 
aldrig att han gjort sig förtjent af en sådan anklagelse, kanske 
derföre, att man i allmänhet icke egnat honom någon synner- 
lig uppmärksamhet. Säkert är emellertid, att han bortsnappar 
en stor mängd matnyttig fisk af de förträffligaste slag, utan 
att derför iemna någon egentlig ersättning. Visserligen kan 
man skatta hans bo på den till ungarna hemförda fisken, och 
författaren har sig äfven bekant, att fattigt folk på många or- 
ter icke pläga försumma detta tillfälle; men under en lång tid 
af året låter detta sig icke göra Fiskljusen arbetar då för 
eget behof, och han är en flitig fiskare. 

För fiskljusen bära de öfriga foglarna, som jemte honom 
bygga och bo i en och samma trakt och ur vattnet hemta sin 
föda, icke den minsta fruktan. De tyckas vara fullt medvetna 
om, att han icke vill dem något ondt. Man ser ofta änder 
med deras små ungar ligga helt stilla och obekymrade, då han 
med en ilande fart störtar ned bredvid dem i vattnet eller då 
han sväfvar tätt öfver deras hufvuden. De små sittfoglarna, 
sasom ärlor, svalor 0. s. v. förfölja honom dock på vanligt 
sätt under skrik och stoj, när han någon gång kommer i gran- 
skapet af deras tillhåll. 

I fångenskapen trifves icke fiskljusen. 


Bivråk-slägtet (Pernis CUVv.). 


Hithörande vråkar kunna lätt skiljas derpå, att trakten 
mellan hvardera ögat och näbbroten, som hos alla andra dag- 
roffoglar är beväxt med fina fjäderborst, har till sin beklädnad 


S14 ROFFOGLAR. 


täta, fasta och nästan fjällikt lagda småfjädrar af vanlig form; 
och från alla de följande dagroffoglarna skilja de sig dessutom 
derigenom, att tarsernas nakna del är beklädd med små kan- 
tiga fjäll, så att dess hud får en viss likhet med ett ormskinn. 
— Näbben hoptryckt och dess ryggkant till följd deraf mycket 
smal; öfverkäkens undre brädd något bagböjd och utan någon 
märkbar flik; näbbhakcirkelns medelpunkt infaller något utanför 
underkäken; näsborrarna långa och smala samt något snedt ställda. 
Vingarna långa med den 3:dje vingpennan längst, men föga 
längre än den 4:de. Stjerten öfverskjutande de hoplagda vin- 
garnas spets. Benen starka, med långa skänkelfjädrar; tar- 
serna på framsidan till midten fjäderklädda, deras nakna del, 
äfvensom tårna, belagda med små kantiga fjäll såsom hos fal- 
karna (se fig. 84 sid. 453); klorna föga krökta. Fjäderkläd- 
naden fast. 

Bivråkarna hafva mycken likhet med de egentliga vraåkarna, 
med hvilka de troligen äfven ofta af jägare blifvit förvexlade. 
Åfven zoologerna hafva förut ställt dem i samma slägte, som 
dessa sednare foglar, från hvilka de dock i många hänseenden 
äro afvikande. 

I Europa finnes blott en enda art och denna tillhör äfven 
vår fauna. : 


1. Bivråken eller Vesphöken (Pernis apivorus LINN.). 
Kroppsfärgen varierande: ofvan mörk, under ljusare; stjerten 
gråspräcklig, med 3 å 4 svartbruna tvärband. — Längd om- 
kring 2 fot; vingbredd öfver 4 fot. 

Namn: Slaghök; Norge: Hvespehök. : 

Bivråken liknar, såsom nämndt är, de egentliga vråkarna, 
men kan dock lätt igenkännas, äfven då han flyger, på den 
något längre stjerten och isynnerhet på färgen af vingarnas 
undre sida, som är hvit med svarta tvärband och pennspetsar. 

Gammal hanne. Ofvan gråbrun, stundom med bleka fjäder- 
kanter och svarta spolstreck; på hufvudet--vVäckert askgrå. 
Undre kroppsdelarna hvitaktiga, med framtill rostfärgad an- 
strykning; framhalsen med smala, svartbruna fläckar, hvilka 
på bröstet blifva bredare och försedda med svarta spolstreck, 


ROFFOGLAR. 515 


på kroppssidorna, äfvensom på skänkelfjädrarna tvärställda 
samt bilda slutligen på de undre stjerttäckarna åtskilliga tvär- 
band. Stundom äro de undre kroppsdelarna rostbruna, fram- 
till med svarta spolstreck, baktill med hvita tvärband. Hand- 
pennorna gråa, med svarta tvärband och lång, svart spets, 
som dock i sjelfva kanten är blek. Stjerten grå, med blek 
spetskant och dessutom tecknad med 3 svartbruna tvärband, 
af hvilka det yttersta är bredast och långt afskildt från det 
derpå följande. 

Gammal hona. Större än hannen. Hufvudet svartbrunt, 
med rostgula fjäderkanter; på tinningarna en rostgul fläck och 
öfver hvardera ögat ett smalt, blekt band. Strupen hvitaktig, 
med svarta spolstreck och nedtill på hvardera sidan en svart 
fläck. De undre kroppsdelarna föröfrigt, såsom hos en del 
hannar, rostbruna och tecknade med spolstreck samt hvita 
tvärband på kroppsidorna, magen och skänkelfjädrarna. Stjer- 
ten graspräcklig, med 4 mörkbruna tvärband. Vingarna nästan 
som hos hannen. 

Ungfoglarna. Dessa variera i afseende på färgteckningen 
snart sagdt i oändlighet. 

Anm. Då denna fogel således, såsom vi nyss visat, ganska 
mycket varierar till färgteckningen, så är det bäst att mera ute- 
slutande fästa sin uppmärksamhet vid de kännetecken, som blifvit 
anförda vid slägtet. Man bör då aldrig kunna förvexla bivråken 
med någon annan roffogel. 

Bivråken förekommer nära nog i hela Europa, mest i de 
ostliga länderna, men synes dock ingenstädes vara så allmän 
som ormvråken. Hos oss finnes han här och hvar öfver hela 
landet, men väljer dock företrädesvis sina häckningsplatser i 
de mellersta och norra landskapen. Han är en flyttfogel, som 
lemnar landet i Augusti eller September och återvänder i April 
eller Maj. Man ser honom vid dessa tider ganska ofta i södra 
Sverige, och det har blifvit anmärkt, att han under höstflytt- 
ningarna merändels flyger lagt, under vårflyttningarna deremot 
högt och i vida kretsar likasom ormvräken, med hvilken han 
då ofta plägar förvexlas. Under flyttningarna infinner han sig 


regelmessigt i vestra Afrika. —TI Finland är han, enligt M. Vv. 
34 


Zoologien. II. Foglar. 


516 ROFFOGLAR. 


WRIGHT, lika utbredd som hos oss och synes vara talrikare i 
landets södra än i dess öfriga trakter. I södra delarna af 
Norge finnes han äfven. 

Bivråken väljer till uppehållsställe helst sådana skogar, 
som begränsas af sidländta trakter, kärr och myrar, eller som 
växa i närheten af sjöar, floder och andra vatten. I mellersta 
och södra delarna af landet vistas han gerna i ängar och betes- 
hagar, der gamla, storväxta, torrgreniga löfträd, såsom ekar, 
bokar m. fl., finnas. I täta granskogar ser man honom mera 
sällan. Han är temligen skygg, och en gång utsatt för förföl- 
jelse, vet han sedan att noga taga sig tillvara; men i allmän- 
het taget hör han dock till de roffoglar, som lättast falla ett 
offer för skjutvapnet. 

Någon författare har velat påsta, att bivråken skulle vara 
en bland de trögaste och mest oviga bland alla dagroffoglar, 
men detta är ingalunda öfverensstämmande med verkliga för- 
hållandet. Visserligen är han i flygskicklighet vida underlägsen 
både falkarna, hökarna och fera andra roffoglar, men han 
öfverträffar dock vråkarna i detta hänseende och visar 1 alla 
sina förehafvanden en vida större liflighet än dessa. Detta 
medgifves också af alla zoologer, som närmare tagit kännedom 
om hans lefnadsvanor. Åfven på marken rör han sig med 
större ledighet än åtskilliga andra bland de roffoglar, hvilka 
äro bestämda att hemta sin föda derstädes, och således ännu 
vida bättre än sådana, som hafva för sed att gripa sitt byte 
i träden, i luften eller i vattnet. 

Bivråkens mest omtyckta föda är getingar; men han lärer 
dock icke, såsom man förut trott, tillgripa de fullt utbildade, 
med en stickande gadd försedda insekterna, utan endast deras 
larver och puppor. Det är säledes getingarnas bon, som han 
uppsöker och plundrar. I detta hänseende skiljer han sig ifrån 
alla andra europeiska roffoglar. Dessutom förtär han en mängd 
gräshoppor, skalbaggar och larver samt derjemte grodor, ödlor 
och andra smadjur. Endast undantagsvis har man funnit lem- 
ningar efter däggdjur och foglar vid hans bo, och troligt är, 
att han äfven i allmänhet försmar dessa, då tillgång gifves på 
annan föda. NAUMANN, som icke hyser nägra goda tankar om 


ROFFOGLAR. SIN 


bivraken, påstar, att han skall plundra andra foglars bon på 
ägg och ungar, men detta har icke blifvit bekräftadt af sednare 
iakttagelser; ej heller har man funnit honom gripa unga harar 
eller matnyttig skogs- och fältfogel, som han äfven blifvit be- 
skyld för. Han torde följaktligen vara en oskadlig eller till 
och med öfvervägande nyttig fogel, som allestädes, der han 
finnes, förtjenar att skyddas. Emellertid skjutes han ofta här 
i landet i den förmodan att han är en skadlig fogel, och under 
de sista åren, sedan skottpremierna för dufhöken blifvit högre, 
hafva helt säkert hundradetals, för att icke säga ännu flera, 
arligen fått sätta till lifvet och gälla för hökar, emedan de 
personer, hvilka åt allmänheten skola lemna intyg öfver dö- 
dade roffoglar, vanligen icke kunna särskilja de olika slagen 
af dessa foglar. Hos en länsman i Östergöthland, som var 
mycket anlitad i nämnde hänseende och som utan någon syn- 
nerlig urskiljning, vare sig af liknöjdhet eller bristande kun- 
skap, utdelade dylika intyg, fann författaren en stor mängd 
afhuggna fötter af bivråken. Troligt är att man gar tillväga 
på samma sätt flerestädes här i landet. Många exempel har 
man också redan att anföra, som gifva stöd åt denna förmo- 
dan. Dr. BREHM säger, att man i Tyskland aldrig förföljer 
bivraken, emedan den nytta han gör högst betydligt uppväger 
den skada han stundom åstadkommer. Det vore önskligt, om 
man någon gang äfven hos oss kunde lära sig att rätt upp- 
skatta de nyttiga foglarnas värde och deras stora betydelse i 
naturens hushållning. Att bivråken fangar foglar, synnerligen 
ungar, på marken, kan icke förnekas, men säkert är att detta 
sker mera undantagsvis, och jägaren har väl sällan skäl att 
anklaga honom för inträng i sina förmenta rättigheter. En 
flygande fogel eger bivråken icke förmagan att gripa. 

Boet bygger bivraken upp i träden, högre eller lägre, at 
grenar och finare qvistar samt omgifver ofta detsamma upptill 
med gröna, löfbärande grenar. Det är vanligen lätt att finna, 
och det synes mången gang, som om han icke vore särdeles 
angelägen att hälla detsamma undangömdt. Stundom är det 
helt vå dslöst hopfogadt och så glest, att man t. o. m., sasom 
BREHM påstår, kan se äggen framskymta derigenom. Aggen 


518 ROFFOGLAR. 


äro 3 a 4, till färgteckningen olika; vanligen gulaktiga, med 
dragning at rödt, samt belagda med talrika, stora, ofta sam- 
manflytande, bruna eller svartbruna fläckar. Ungarna uppfödas 
i början med insekter och larver, sedermera äfven med grodor 
och ödlor. — Under fortplantningstiden låter bivråken höra ett 
långdraget, hvisslande läte, som kan uttryckas med kik, kik, kik. 

I fångenskapen lärer bivraken vara mycket underhållande, 
blifva särdeles tam”) och trifvas väl tillhopa med andra foglar. 


Glade-slägtet (Milvus BRISS.). 


Gladorna igenkännas vid första paseendet från de öfriga 

Fig. 98. dagroffoglarna pa 
den i spetsen 
klufna = stjerten. 
Hos dessa sed- 
nare foglar är 
nemligenstjerten 
i spetsen trubbig 
eller vanligen af- 
rundad. — Näb- 
ben är jemförel- 
sevis svag, hop- 
tryckt och för- 
sedd med smal 
rygg; öfverkä- 
kens undre kant 
jemn eller utan 
nagon särdeles 
märkbar, flikfor- 
mig utbugtning; 
medelpunkten till 
näbbhakeirkeln 
infaller — nästan 
utanför underkä- 


Fot af en Glada (i naturlig storlek). ken;näsborrarna 


”) NILSSON säger deremot, att han i fångenskapen är trög och envis samt att 
han merändels vägrar att emottaga någon föda. 


ROFFOGLAR. 59 


ovala och snedt ställda. Vingarna länga och smala; 4:de hand- 
pennan längst. Stjerten mycket lang, bred och i spetsen djupt 
klufven. Benen med långa skänkelfjädrar; tarserna äro korta, 
till hälften fjäderklädda, deras nakna framsida är försedd med 
omkring 5 större tvärplatar. Hufvudets och halsens fjädrar 
smala och spetsiga likasom hos örnarna. 

Gladorna äro medelstora roffoglar, som i många fall erinra 
om hafsörnarna. Alla arterna tillhöra den gamla verlden. I 
Amerika finnas inga glador. De flyga med långsamma ving- 
slag, eller sväfvande högt upp i luften utan att märkbart röra 
de långa, utspända vingarna. Med den langa, klufna stjerten, 
som de vrida än åt den ena, än at den andra sidan, styra de 
sin färd i rymden. 

De äro ganska rofgiriga men derjemte fega och tröga och 
kunna icke fånga sitt utsedda byte annat än på marken. Små 
däggdjur, fogelungar, ormar, ödlor, grodor, insekter 0. s. v. ut- 
göra deras dagliga föda. 

I de nordiska länderna äro gladorna flyttfoglar. Hos oss 
finnes blott en enda art, nemligen: 


Gladan (Milvus regalis BRISS.). Hufvudet och halsen hvit- 
aktiga eller något dragande i gult, med bruna längdstreck; 
fjäderklädnaden föröfrigt ofvan rödbrun, med blekare fjäder- 
kanter, inunder roströd, med svartbruna, längsgående streck; 
den djupt klufna stjerten rödbrun, med på pennornas infan 
mer eller mindre tydliga, mörka tvärstreck. — Längd 2 fot 2 
at: 

Namn: Skåne: Glänta; Smål. Ormvråka (enl. NILss.); Norr. 

Glente. 

Gladan är en vacker fogel, hvars färgdrägt mycket erin- 
rar om hafsörnen. 

Hannen. MHufvudet och halsen äro hvitaktiga, stundom 
med någon dragning åt grågult, samt tecknade med längsga- 
ende, bruna streck. Ryggen och vingtäckfjädrarna mörkt röd- 
bruna eller mörkbruna, med blekare rostbruna och hvitgråa 
fjäderkanter. Bröstet och magen brunröda eller roströda, med 
svartbruna streck längs fjäderspolarna. Vingarnas handpennor 


20 ROFFOGLAR. 


svarta; armpennorna svartaktiga eller svartgraa, med bleka 
kanter. Skänkelfjädrarna blekt rostbruna, med svartbruna 
fjäderspolar. Stjerten rödbrun, med svartaktiga tvärstreck, 
hvilka isynnerhet framträda pa de inre fanen. Näbben svart 
eller brun; vaxhuden gul. Iris blekgul. Benens nakna del gul. 

Honan är större än hannen och har en mörkare samt 
något orenare färgdrägt. Hufvudets och halsens hvitaktiga färg 
mera dragande i roströdt. 

Unga fogeln (i dess första drägt) har en ännu mörkare och 
orenare färgdrägt. Munvikarna och näbbroten gula. Iris 
blekgra. 


Fig. 99. 


Glada. 


ROFFOGEAR. Hd 


Gladan förekommer öfver hela Europa med undantag af 
de nordligaste delarna. Hos oss hör hon visserligen icke till de 
roffoglar, hvilka man oftare ser, men hon är dock temligen 
allmän och häckar på många ställen i de mellersta och södra 
landskaperna. Mot norden blifver hon allt mer och mer säll- 
synt, tills hon vid omkring den 65:te nordl. breddgraden upphör 
att längre finnas. I södra delarna af Norge anträffas hon ofta, 
men i Finland lärer hon icke finnas. 


Fig. 100. 


Hufvud af en Glada (i naturlig. storlek); — a, näbbhakcirkelns medelpunkt. 


Hon är en flyttfogel hos oss, som lemnar landet i Okto- 
ber och återvänder i Mars. Sällan stannar en eller annan in- 
divid qvar hela vintern i de sydligare delarna af landet. Under 
flyttningen slå sig vanligen flera, någon gang ett stort antal, 
tillsammans, och deras ströftåg sträcka sig ofta ända till nord- 
vestra Afrika. Hon är en ibland de foglar, som man anser 
för vårens budbärare, och hon helsas derföre med en viss glädje 
och förnöjelse, när hon först visar sig om våren. Stundom 
återkommer hon dock medan djup snö betäcker den frusna 
marken och medan ännu en temligen lång tid återstår innan 
en blidare väderlek inträder. 


De ROFFOGLAR. 


Sitt sommartillhåll väljer gladan i sådana barrskogar, som 
begränsas af fält, kärrängar, myrar och andra öppna platser, 
eller som växa i närheten af sjöar, floder och andra vatten. 
Hos oss bebor hon såväl jemna som bergiga skogstrakter; an- 
norstädes vill det synas som hon helst skulle föredraga de 
förstnämnda. 

Gladan är en feg, skygg och temligen ovig fogel. Hon 
låter lätt jaga sig på flykten af andra foglar, synnerligen af 
korpar och kråkor eller, i närheten af gärdarna, af ärlor och 
svalor. Dessa underlåta heller aldrig att under skrik och stoj 
förfölja henne, hvarhelst hon än visar sig. Man har beundrat 
hennes flygt såsom varande utmärkt skön och ståtlig; men i 
sjelfva verket rör hon sig 1 luften med vida mindre skicklighet 
än många andra foglar, och det är endast då hon med nästan 
orörliga vingar seglar omkring högt i rymden som hon väcker 
vår uppmärksamhet. Landtmannen tror sig ofta utaf hennes 
flygt kunna sluta till väderlekens blifvande beskaffenhet, i det 
att en hög flygt skulle bebåda vackert väder, en låg deremot 
vara ett förebud till regn och storm. På marken rör hon sig 
ganska oskickligt. 

Gladan förmår icke att fånga en fogel i flygten utan gri- 
per sitt byte endast på marken. Såsom vi förut nämnt, ut- 
göra derföre fogelungar, små däggdjur, såsom råttor, sorkar, 
möss 0. sS. V., amfibier, såsom grodor, ödlor, ormar m. m., samt 
insekter och maskar hennes vigtigaste näringsmedel. I Tysk- 
land anser man henne vara en öfvervägande nyttig fogel, som 
på fälten bortsnappar en otalig mängd skadedjur; men hon är 
mycket roflysten och gör sannolikt äfven icke obetydlig skada 
genom att i skog och mark eller på fälten bortröfva åtskilliga 
nyttiga foglars ungar. Vid gardarna tillgriper hon dessutom 
någon gång kycklingar, ankungar o. s. v. Författaren vill för 
sin del icke ställa henne bland de öfvervägande nyttiga foglar- 
na, ehuru det måste medgifvas, att ytterligare undersökningar 
erfordras för att full visshet i detta hänseende måtte erhållas. 
Utom lefvande byte tillgriper äfven gladan döda djur, och 
fiskar, som hon finner uppkastade på stränderna af sjöar och 
floder, tyckas smaka henne särdeles väl. Man ser henne icke 


ROFFOGLAR. TS) 


sällan flyga utefter stränderna för att söka dylik föda. Hen- 
nes läte utgöres af ett långdraget gällt hvisslande hi hi häd 
eller kliiää, som liknar ormvråkens ängsliga skrik. Hon låter 
isynnerhet höra det under fortplantningstiden. 

Sitt bo bygger gladan högt upp i höga träd. Det är stort 
och platt samt hopfogadt af ris och qvistar. Sjelfva balen är 
bäddad af finare qvistar eller af mossa, grässtrån, ull 0. s. V. 
Stundom finner man deruti en hel mängd saker, som man minst 
hade väntat att anträffa i ett fogelbo. Sålunda fann författa- 
ren i ett gladbo icke endast större stycken af en pelströja, en 
trasig strumpa, tyglappar 0. s. v., utan äfven papperslappar, 
delar af tidningar m. m. Åggen äro 2—4, hvitgraa eller svagt 
grön- eller blåaktiga, glest beströdda med bruna fläckar och 
fina streck. Stundom äro de ofläckade. De anträffas vanligen 
i slutet af April eller i början af Maj. 

I fångenskapen blifver gladan ganska tam. 


1. I södra och mellersta Europa ända upp till Östersjön 
förekommer en annan glada, som vi vilja i korthet omnämna, ehuru 
hon ännu ej blifvit anmärkt hos oss. Denna är. 


Bruna Gladan (Milvus ater GMEL.). Ofvan mörkbrun, med 
hvitgrått och svartfläckigt hufvud och hals; inunder rödbrun, med 
svarta spolstreck; stjerten mindre djupt klufven än hos vanliga 
gladan. 

Denna glada öfverensstämmer ganska nära med den vanliga i 
afseende på lefnadssättet; men hon lärer nästan uteslutande vistas 
vid vatten och har ett gnäggande läte. 


Vråk-slägtet (Buteo Cuv.). 


Näbben är liten, föga stark, utåt hoptryckt; öfverkäken, 
mer eller mindre långt nedlöpande utöfver spetsen af under- 
käken, har den undre kanten jemn, utan någon tand eller 
märkbar flik; mungiporna gå längt tillbaka under ögat; näs- 
borrarna aflänga. Trakten mellan ögonen och näbbroten be- 
växt med fina borstfjädrar, som till en del skyla näsborrarna. 
Vingarna stora och breda; 1:sta handpennan kort, ungefär lika 
med den 8:de; 4:de längst, eller 3:dje—5:te nästan lika länga; 
l:sta—4:de uti inre famnet, 2:dra—5:te i det yttre, inskurna 


524 ROFFOGLAR. 


eller urkantade. Stjerten, som endast helt obetydligt öfver- 
skjuter de hoplagda vingarnes spets, har breda pennor och är 
i spetsen svagt afrundad. Fjäderklädnaden lång och temligen 
yfvig. Iris har vanligen en brunaktig färg. 

De vråkar, hvilka tillhöra vår fauna, äro flyttfoglar, som 
lemna landet i Oktober och återvända 1 Mars eller April. Om 
sommaren hafva de sina tillhåll såväl i bergiga som jemna 
skogar, helst sådana, som begränsas af fält och öppna platser. 
Till och med i enstaka skogsdungar på slättlandet slå de icke 
så sällan ned sina bopålar. Under fortplantningstiden inkräk- 
tar hvarje par ett visst område i skogen, der det icke tillåter 
några andra vråkar att bosätta sig. Eljest äro dessa foglar af 
ett vida mera fridsamt och fogligt lynne än t. ex. hökarna och 
kunna ganska väl förlikas med andra roffoglar, om man undan- 
tager ufven, till hvilken de bära ett dödligt hat. 

Vraåakarna flyga icke på långt när med den snabbhet och 
liflighet som hökarna och falkarna. De äro kanske i detta 
hänseende mera tröga och oskickliga än de flesta andra rof- 
foglar. Deras flygt är stundom sväfvande, men sker vanligen 
med längsamma, afmätta vingslag. Stundom ser man dem dock 
med nästan orörliga vingar segla omkring i vida kretsar högt 
i luften. De kännas då lätt igen på den korta, utbredda och 
afrundade stjerten. Då de under flygten speja efter byte och 
märka något sådant på marken, hålla de sig ofta stilla der- 
öfver med flaxande vingar, likasom tornfalken, och störta sig 
sedermera på detsamma i sned riktning. 

Man har sagt, att vråkarna äro de trögaste af alla rof- 
foglar, och att de endast jaga när den yttersta hunger drifver 
dem dertill. Häruti torde man dock icke hafva uppfattat dem 
fullt riktigt. Visserligen får man se dem långa stunder, ja 
mången gång flera timmar, sitta stilla på ett och samma ställe, 
vanligen på en sten, gärdesgard, jordhög eller i ett torrgrenigt 
större träd; men de äro dervid visst icke overksamma utan 
speja omkring sig med den största uppmärksamhet för att på 
marken upptäcka ett byte. 

Små däggdjur samt ormar, ödlor, grodor, insekter, sniglar, 
maskar 0. s. v. utgöra deras förnämsta föda. Härigenom blifva 


ROFFOGLAR. 525 


de öfvervägande nyttiga i skogarna och på fälten eller hvar- 
helst de än uppehålla sig. Isynnerhet förtära de en otrolig 
mängd små skadliga gnagare — råttor, möss och sorkar — äfven- 
som ormar och andra smådjur, för hvilka menniskan bär afsky. 
Den skada de göra på det matnyttiga vildbrådet eller på nyt- 
tiga foglar är jemförelsevis så obetydlig, att den knappast för- 
tjenar att omnämnas. Det oaktadt förföljas de och dödas 
snart sagdt öfverallt här i landet, mest dock i den förmodan 
att de äro hökar, för hvilka skottpenningar kunna erhållas. 
Se vidare härom vid ormvråken. 

De hafva sina bon på grenarna uti träden, eller på höga 
afsatser i branta klippor, och de lägga 3 å 4, sällan färre, 
ägg. Ungarna vårdas af begge föräldrarna med lika omsorg. 

I fångenskapen blifva de lätt tama, isynnerhet om de ta- 
gas säsom ungar. 

Till vår fauna höra tvenne arter, nemligen: 


1. Ormvråken (Buteo vulgaris RAJ), Kroppsfärgen varie- 
rande; stjerten med talrika tvärband, af hvilka ett framför den 
bleka spetsen är bredt och mörkbrunt; tarserna endast på främ- 
re sidan vid basen fjäderklädda, deras nakna framsida med 
en rad af omkring 10 tvärplåtar, som nedtill småningom upp- 
lösa sig i kantiga fjäll. — Längd 1 fot 8 a 9 tum; vingbredd 
omkring 4 fot. 

Namn: Musvråk, Musvåg (SUNDEV.), Qvidfogel, Slaghök; Nor- 

ge: Skiörvingesvaag. 

Såsom nämndt är, varierar ormvraken i afseende på fjäder- 
klädnadens färg ganska betydligt. Det kan nästan sägas höra 
till sällsyntheterna att paträffa tvenne individer, hvilka i detta 
hänseende fullkomligt likna hvarandra. De vanligaste for- 
merna äro: 

Gammal fogel. Hela fjäderklädnadens grundfärg mörk- 
brun med ljusare fjäderkanter, hvilka på underlifvet hafva en 
i rostbrunt dragande anstrykning. Undre stjerttäckarna ljusa, 
med mörkt rödbruna fläckar. Undre vingtäckarna svarta med 
hvita eller rostbruna tvärlinier. Skänkelfjädrarna svartbruna, 
utan fläckar. Stjerten med ljust rostgul spetskant, bakom 


526 ROFFOGLAR. 


denna ett bredt, mörkbrunt tvärband och derefter flera smala, 
mörkbruna, rostgråa eller rostgula tvärband. Näbben svart, 


Fig. 101. 


fÅ 
ASA rv sl 
EG lt 


la fö 


Ormvråken. 


med gul vaxhud. Iris gul. Benens nakna del gul; klorna 
svarta. 

Ung fogel. Ofvan mörkbrun, med graa eller rostbruna 
fjäderkanter, hvilka isynnerhet framträda på hufvudet, skul- 
drorna och på vingarnas täckfjädrar. Strupen hvitaktig, med 
längsgående, mörka streck. Undre kroppsdelarna hvitaktiga 
och bruna; merändels stå på halsen och öfre delen af bröstet 
större, mörkbruna, ofta sammanflytande fläckar, eller också 
äro fjädrarna på nämnde delar mörkbruna och endast kantade 


ROFFOGLAR. HU 


med hvitaktigt. Bakre delen af bröstet, äfvensom magen, 
smutsigt hvita, tecknade med mörkbruna, hjertformiga fläckar. 
Undergumpen smutsigt hvit, med glesa tvärfläckar. Stjerten 


Fig- 102. 


Hufvud af en Ormvråk (i naturlig storlek); — a, näbbhakecirkelns medelpunkt. 


med talrika tvärband och rostgra spets. Näbben svart, med 
oul vaxhud. Iris gråaktig. Benens nakna del gul. 


Prof. NILSSON upptager 1 Skand. Fauna följande varieteter af 
den vanliga ormvråken: 

a). Hufvudet och hela kroppen hvita, stötande i gult, med 
bruna fläckar på ryggen och några glesa dylika af samma färg vid 
sidorna af bröstet. Vingpennorna bruna med hvita spetsar. Stjer- 
ten uti inre hälften hvit, i den yttre askgrå med bruna tvärlinier 
och hvit spets. 

b). Hufvudet och hela kroppen inunder hvita, med några få 
bruna fäckar på hjessan. Från näbbviken nedåt sidan af halsen 
står en rad af bruna fläckar. På bröstet stå talrika, nästan sam- 
manlöpande, på magen små och glesa, bruna fläckar. De mindre 
vingtäckarna hvita med bruna fläckar. 

c). Hufvudet och halsen samt ryggen och vingtäckarna bruna, 
med blekt rostfärgade fjäderkanter, isynnerhet på främre delen af 
halsen och på vingtäckarna. Under ögonen en hvitaktig, aflång 
fläck. Bröst, mage och undergump hvita, ofläckade, med svag, 
rostgul anstrykning. Ofvergumpen rostgulaktigt hvit, med en stor, 
brun fläck 1 midten. Stjertpennorna vid roten och vid spolarna 
rostgulaktigt hvita, med talrika, grå och bruna tvärlinier. 


528 . ROFFOGLAR. 


d). Hufvudet och halsen hvita, med glesa, bruna fäckar. 
Ryggen och vingtäckarna bruna, med breda, hvita fjäderkanter. 
Bröstet och magen samt låren utvändigt hvita, ofläckade. Låren 
invändigt och undergumpen hvitaktigt rostfärgade. De mellersta 
stjertpennorna hvita, med bruna tvärband; de öfriga med gråa och 
bruna tvärband. : 5 


Med någon öfning har man lätt att igenkänna ormvråken 
bade då han flyger och sitter stilla. Från hökarna skiljer han 
sig vid första påseendet genom den korta, afrundade stjerten 
och de bredare och mera afrundade vingarna. Ofta frambrin- 
gar han ett klagande läte, gaah, som liknar gladans, hvarige- 
nom han äfven skiljer sig ifran 
hökarna, hvilka i de flesta fall 
hålla sig alldeles tysta. 

Ormvråken förekommer i 
större delen af Europa och mel- 
lersta Asien samt under flytt- 
ningstiden uti Indien och Nord- 
afrika. Hos oss är han allmän 
i de södra och mellersta land- 
skapen, men blifver sedermera 
allt mer och mer sällsynt mot 
norden. Längre än till den 65:te 
n. breddgraden har man, så vidt 
författaren har 
— sig bekant, icke 
= blifvit honom 
varse. I södra 
delen af Norge 
är han äfven all- 
män, äfvenså i 
södra och mel- 
lersta — Finland. 
Såsom fyttfogel 
återkommer han 

Fot af en Ormvråk (i naturlig storlek). till sina gamla 
häckplatser i Mars eller April och begifver sig åter bort i Ok- 


ROFFOGLAR. 529 


tober. Stundom qvarstannar en eller annan individ i södra 
Sverige under blida vintrar. 

Om sommaren har ormvråken helst sitt tillhåll i glesa 
skogar och betesmarker, som gränsa till fält, ängar, busktrak- 
ter, kärr och mossar. Inuti större, slutna skogar anträffar 
man honom deremot mera sällan. Ofta ser man honom der 
boskapen betar, och när säden blifvit skuren på fälten infinner 
han sig merändels vid de ännu qvarstaende sädesskylarna, dit 
icke, sällan en mängd möss och sorkar, hvilka han spanar ef- 
ter, bruka hålia till. I skogen såväl som på fälten har han 
vanligen sina bestämda favoritställen, der han, ofta flera tim- 
mar, plägar sitta för att speja efter byte. I närheten af sädes- 
dösar, lador och uthus kommer han äfven ofta för samma 
ändamal, synnerligen morgnar och aftnar, då en mängd små 
gnagare derstädes äro i verksamhet och lätt åtkomliga. 

Vi hafva förut nämnt, hvilka de födoämnen äro, som tjena 
vräkarna till näringsmedel, och våra läsare kunna derutaf lätt 
sluta till att dessa foglar för landtbruket och skogshushällningen 
maste vara öfvervägande nyttiga. Detta har heller ingen för- 
fattare, som skrifvit om vråkarna, kunnat förneka; men der- 
emot har man velat påsta, att de äro skadliga för jagtbanan 
derigenom, att de skulle tillgripa rapphöns, orrhöns m. fl. mat- 
nyttiga fält- och skogsfoglar. Om man haft nagon verklig 
grund för detta påstående eller om det blott är en gissning, 
som, ofta upprepad, småningom antagit sanningens skepnad, 
känner icke författaren, men det sednare är det troligaste. 
Emellertid är det våra mest framstående skriftställare inom 
ornithologien, hvilka bidragit att försätta de nyttiga vråkarna 
i ett sådant vanrykte, och man kan således lätt förstå huru 
svart det måste vara att utrota en fördom, som hvilar på en 
sadan grund. 

Jägaren har härutaf fått en giltig anledning att icke spara 
sitt skott, då det gäller att göra sig utaf med en fogel, som 
han tror vill dela hans byte, och han förföljer derföre vråkar- 
na både öppet och försåtligt, så att årligen flera tusende der- 
igenom sätta till lifvet "). Sällan vill han lyssna till den er- 


”) Med grämelse läser man i Sv. Jägareförb. Nya Tidskr. 5:te årg. I1:sta 
häftet sid. 30 följande: ”Vråk-sträcket var rikare än under föregående 


530 ROFFOGLAR. 


farenhet, som sednare tiders forskningar gifvit vid handen och 
som 1 det närmaste fritaga vråkarna från de beskyllningar man 
slungat öfver dem, och sjelf eger han vanligen hvarken lust 
eller förmåga att genom direkta iakttagelser i naturen bilda 
sig något eget omdöme rörande denna sak. Då det nu är 
fråga om en så nyttig fogels väl eller ve, så synes det oss 
vara af stor vigt att sanningen så snart som möjligt måtte 
komma 1 dagen, och att vråkarnas rätta lefnadssätt blifver 
kändt, på det att allmänheten derigenom icke längre måtte 
hallas i ovisshet om, huruvida dessa foglar böra skyddas eller 
utrotas. Vi vilja på det varmaste förorda deras skydd, eme- 
dan det är vår bestämda öfvertygelse, att på samma gång som 
de, genom att förtära en mängd skadedjur i skog och mark, 
på aker och äng, äro af betydligt gagn för landtbruket och 
skogshushållningen, de icke i någon afsevärd mån förgripa sig 
på det jagtbara vildbrådet. Att vråkarna fånga små harungar 
samt ännu ej flygvuxna ungar af orrar, rapphöns m. f. foglar, 
vilja vi icke förneka, ehuru det helt visst hör till sällsynthe- 
terna; men deremot tro vi icke att mera utvuxna ungar af 
nämnde djurslag under vanliga förhållanden falla i deras klor. 
Prof. NILSSON uppgifver dock, att han en gång funnit en orr- 
höna i ormvråkens näste, och vi kunna således icke betvifla 
uppgiftens riktighet. Vi låta emellertid icke, såsom åtskilliga 
författare, derutaf förleda oss till det antagandet, att orm- 
vraåken under fortplantningstiden stundom skulle hafva för vana 
att bemägtiga sig äfven större byte; ty det har aldrig blifvit 
adagalagdt, under hvilka förhållanden den omnämnda orrhönan 
blifvit gripen. Hon kunde ju t. ex. redan hafva varit död, 
felskjuten eller på nägot annat sätt redlös och lätt åtkomlig, 
då ormvråken blef henne varse och grep henne. Emellertid 
har denna enda orrhöna, helt visst mot den vördnadsvärde 
vetenskapsmannens vilja, kommit att fälla en hård dom öfver 
vräkarnas slägte och dessutom icke allenast förledt andra för- 
fattare att, utan några vidare skäl, anklaga dessa nyttiga foglar 
för samma förseelse, utan äfven att tillvita dem en mängd 


året. Här (i södra Skåne) skötos för uf 225 stycken.” Flera dylika om 
okunnighet vittnande exempel kunna thyvärr anföras. 


ROFFOGLAR. DJ 


andra dylika ingrepp i jägarens rättigheter. På detta sätt har 
man tid efter annan framsatt på ormvråkens bord de läckra- 
ste orr- och rapphönsstekar, utan att veta, att man dermed 
undfägnat en fogel, som, om han sjelf fatt välja, heldre låtit 
sig nöja med en råtta, orm eller groda. 

Om man besinnar, att -ormvråken icke eger den liflighet i 
sina rörelser, den snabbhet och uthållighet i sin flygt och den 
styrka i sina klor, som hökarna och falkarna besitta, så skall 
man också derutaf lätt kunna sluta till, att han icke annat än 
med en otrolig möda skall kunna fånga de ytterst vaksamma 
och försigtiga hönsfoglarna, hvilka så väl förstå att gömma sig 
undan på marken. Lägger man så härtill, att ormvråken icke 
eger förmåga att fanga någon fogel i flygten, så är det tydligt, 
att han för det matnyttiga fogelvildbradet icke bör kunna blif- 
va synnerligen skadlig. Det är derföre särdeles glädjande, att 
hr TH. HAHR i sin förtjenstfulla, nyligen utgifna Jagthandbok 
icke upptagit denna roffogel bland dem, som jägaren bör hålla 
efter, utan tvärtom ifrat för dess skydd. 

Troligt är, att man ofta förvexlat vräåkarna med dufhöken, 
och att de af denna anledning mången gang blifvit anklagade för 
tillgrepp af matnyttiga skogs- och fältfoglar. Författaren afhörde 
för någon tid sedan ett samtal mellan några unga, ifriga jägare, 
som fullständigt bestyrker detta. Da nemligen tal uppstod om 
vråkens skadlighet, omnämnde en ibland jägarna, att han en 
gång, under det att han lockade orrfoglar, varseblef en vråk, 
som kretsade omkring och, i tydlig afsigt att bemägtiga sig 
orrungarna, lyssnade till lockljudet, samt att han sedermera skjöt 
vråken för att förvissa sig om, att han icke sett fel. Då nå- 
gon af sällskapet det oaktadt ännu tvekade, anmärkte samma 
jägare, för att gifva styrka åt sitt påstående, att han kort 
derefter hos en person, som väl kände foglarna, erhöll skott- 
penningar för vråken. Men då derefter upplystes, att inga 
skottpenningar få utdelas för vråkar, var misstaget uppenbart. 

Den nytta, som vräåkarna tillskynda landtmannen, har vis- 
serligen ofta blifvit öfverdrifven, men är dock helt säkert gan- 
ska betydlig. Efter helt låg beräkning deraf, har författaren 
kommit till följande resultat: 


Zoologien. II. Foglar. 30 


DON ROFFOGLAR. 


En vråk dödar dagligen under loppet af 4 manader en 
rätta — 120 råttor. En råtta förtär dagligen en kubiktum 
spannmäl, således under 4 månader 120 kubikt. = 11 kanna. 
Till följd häraf besparar hvarje vråk åt landtmännen 120 x 11 
kannor — 144 kannor. Inom landet dödas årligen inemot 6.000 
vråkar, alltså uppstår derigenom för landtmännen en arlig för- 
lust af 6,000 x 144 = 864,000 kannor, eller 86,400 kubikf., 
hvilket efter gamla måttet utgör 15,428 tunnor 18 kappar. 
Beräknas nu en tunna spannmal blott till 10 Rdr. rmt, så 


utgör denna förlust, förvandlad i gällande mynt, en summa af 


154,285 Rdr. 62 öre. — Såsom nämndt är, kan lik väl denna beräk- 
ning anses såsom alltför lagt tilltagen. Ien liten folkskrift: ”Smär- 


re samlade skrifter i Landthushållningen”, VI häftet, utgifven af 


Landtbruks-Akademiens Sekreterare, Professorn och Riddaren 
J. ARRHENIUS, yttras deremot sid. 25 följande: ”Deras (vrå 
karnas) förnämsta föda är i alla händelser råttor, sorkar och 
möss, och det just af de slag, som äro skadligast på fälten 
och i skogarna. Af dessa djur förtär en vråk 14 eller 15 om 
dagen; någon gang har man t. o. m. funnit 30 dylika i magen 
på en enda vråk. Om man öfver hufvud taget räknar 10 
möss dagligen för hvarje vrak, så utgör det dock för året 
3,650 "). Ehuru vi med temlig säkerhet kunna räkna mycket 
flera än 10 sasom hvars och ens dagliga kost och hinna tili 
en längt större ärlig summa, vilja vi likväl inskränka oss till 
4,000 skadliga gnagare, som arligen förstöras af hvar och en 
af dessa foglar”. — Beräknar man på ofvannämnde sätt efter 
dessa sednare uppgifter, skulle den ärliga förlustsumman uppga 
till flera millioner. 

Oin man än icke' skulle vara benägen att sätta någon syn- 
nerlig tillit till någondera af dessa beräkningar, så bör man 
dock, med den kännedom vi ega om de små gnagarnas stora 
skadlighet och starka fortplantningsförmaga, kunna inse, att 
en fogel, som så ifrigt och med sådan framgång förföljer dem, 
alltid bör betraktas såsom ett särdeles nyttigt djur, hvilket 
landtmannen på allt sätt bör bemöda sig om att skydda. Se- 


”) Man har här icke tagit i beräkning, att vråkarna äro flyttfoglar hos oss. 


ROFFOGLAR. DD 


dan de personer, som skola at allmänheten lemna intyg öfver 
dödade roffoglar, bättre än hittills lärt sig skilja vråkarna från 
dufhöken och örnarna och nagra skottpremier således icke vidare 
komma att utdelas för andra foglar än dem Jagtstadgan bestäm- 
mer, så hoppas vi, att vräkarna komma att gå ett bättre öde till 
mötes, synnerligen om äfven jägarna, såsom sig bör, skona dem. 

Ormvråken bygger sitt bo i höga träd af ris och qvistar. 
Det är inuti stundom fodradt med strån, mossa och ull. Åg- 
gen äro till grundfärgen hvita, grön- eller blaaktiga, men för- 
öfrigt mycket varierande till färgteckningen. Stundom äro de 
ofläckade; men oftast brunfläckiga och prickiga. 

Ormvråkens kött lärer vara ganska välsmakligt, isynner- 
het de yngres, och han ätes äfven på atskilliga ställen. Prof. 
NILSSON yttrar derom: ”I Skanör och isynnerhet i Falsterbo 
fångas arligen en stor mängd af dessa hökar och användas i 
hushållet. I Oktober månad, då de flytta öfver Skåne mot 
sydligare länder, uppehålla de sig längre eller kortare tid på 
denna yttersta landtudde, för att invänta passande vestlig vind 
för öfverfarten. De samlas då oftast i stort antal och sätta 
sig om nätterna i träden, mest pilträd, som finnas i nämnde 
städer. Om aftonen, sedan det blifvit mörkt, gå två karlar ut 
på fangst, den ena försedd med en säck, den andra med en 
kort påk. Den sednare klifver tyst upp i trädet, der han kan 
skymta att foglarna sitta; den andra stannar på marken. Då 
den som klifver kommit upp så langt, att han räcker en fogel, 
griper han honom med venstra handen om bada benen och med 
den högra vrider han halsen omkring på honom, eller ock ger 
han honom af påken ett slag på skallen och kastar honom 
derpa ned, då den andre, som star på marken, upptager och 
stoppar honom i säcken”. Pa detta sätt hafva tvenne personer 
på en enda natt kunnat fånga öfver 50 vråkar. 


2. Fjellvråken eller Fjösbenta Vråken (Buteo lagopus 
BRÖNN.).. Kroppsfärgen varierande; stjerten från roten till 
öfver midten hvit; tarsernas hela framsida ända till tårna 
fjäderklädd. — Längd omkring 2 fot; vingbredd öfver 4 fot. 

Namn: Gråfalk; Jemtl. Skenvåk; Norr. Graafalk; Lappl. 

Biekau, Boaimos. 


534 ROFFOGLAR. 


Fjellvråken är mycket lätt att skilja från alla de öfriga, 
mindre dagroffoglarna på de befjädrade tarserna, och från de 
andra vråkarna — ormvråken och bivräken — kan man lätt 
skilja honom, äfven då han flyger, på den vid roten bredt 
hvita stjerten. Till färgteckningen varierar han betydligt. Näb- 
ben och tårna äro mindre än hos ormvraåken. 

Gammal fogel. Hela hufvudet, halsen och frambröstet 
hvitgulaktiga, med svartbruna längdfläckar, som äro smalare 
på nacken; öfver ögonen och bakat hufvudets sidor nästan utan 
fläckar. Ryggen och skuldrorna svartbruna, med bleka fjäder- 
kanter och fläckar. Bröstet och magen mer eller mindre mörk- 
bruna eller svartaktiga. Vingarna svartbruna, med ljusare 
fjäderkanter; handpennorna med mörkt askgratt ytterfan och 
vid roten hvitt infan. Stjerten fran roten till öfver midten 
hvit, stundom med rostgul anstrykning, derefter svartbrun och 
i sjelfva spetsen kantad med hvitgratt. Skänkelfjädrarna hvit- 
gulaktiga, med svartbruna fläckar. Vaxhuden, munvikarna och 
fötternas nakna del gula. Tris gulbrun. 

Yngre fogel. Har i färgteckningen mera hvitt eller rost- 
gult än de äldre. Stjerten är utat grabrun, men far efter för- 
sta ruggningen 3 åa 4 mörkare tvärband. 

Fjellvraåken har under fortplantningstiden och sommaren 
uteslutande sitt tillhåll i den högre norden. I Skandinaviens 
fjelltrakter är han icke sällsynt, och 1 Siberien, norra Ryssland 
och de finska Lappmarkerna förekommer han äfven. Hos oss 
visar han sig i de mellersta och södra provinserna endast un- 
der flyttningarna höst och vår, vanligen i Oktober och April 
månader. Någon gång stannar en eller annan qvar hela vin- 
tern; men enligt regeln begifva de sig alla ur landet för att 
öfvervintra i mellersta eller, ehuru mera sällan, i södra Europa. 

Denna vrak är, likasom den föregående, en öfvervägande 
nyttig fogel, som allestädes, der han finnes, förtjenar att sko- 
nas. MEVES omtalar i en reseberättelse för år 1860, att 
fjellvraken varit ganska allmän i Jemtlands fjelltrakter, men 
att han genom en norsk arbetares ihärdighet att uppsöka ”falk- 
ungar”, för att af norska myndigheterna erhålla premier, seder- 
mera nästan helt och hållet försvunnit. Under de tvenne sista 


r 
I 


ROFFOGLAR. DAD) 


aren hade deremot dessa foglar icke blifvit störda, hvarföre 
de ater börjat blifva allmänna. Vidare tillägger samme 'för- 
fattare: ”Om norska eller svenska regeringen har det beröm- 
värda nitet, att genom premiers utbetalande söka förminska 
antalet af skadliga roffoglar, torde tiden vara inne att skilja 
emellan sadana arter, som göra skada och dem, som äro öfver- 
vägande nyttiga. Till de sednare hör i främsta rummet fjell- 
vraken. Ej nog att han under fortplantningstiden i norden 
förtär en otrolig mängd af lemlar, möss m. m., utan under hela 
sin vinterresa till sydliga länder lefver han mest af skadliga 
gnagare. Man har derför, atminstone i Tyskland, redan med 
allvar varit betänkt på att skydda denna vråk jemte hans 
frände ormvråken”. 

Fjellvråken bygger vanligen sitt bo på afsatser af höga 
klippor, mindre ofta i träd. Det är stort, platt och hopfogadt 
af ris och pinnar. Åggen variera till färgteckningen; men äro 
vanligen grahvita och fläckiga. 


Kärrhök-slägtet (Circus SAVIGNY.). 


Näbben liten, temligen svag och hoptryckt; öfverkäkens 
undre kant nästan jemn, utan nagon tand, men stundom med 
en svagt antydd flikformig utvidgning; underkäken utan någon 
inskärning vid spetsen; näsborrarna ovala, horisontelt ställda, 
sa att deras öfre, nästan räta kant är nära nog parallel med 
näbbryggen. Hufvudet mer eller mindre fullständigt omgifvet 
af en, utaf små, tättsittande, spänstiga fjädrar bestaende hals- 
krage eller af ett slags ögonkrets likasom hos dagugglorna. 
Vingarna långa, räcka, da de hopläggas, till eller nära till 
stjertspetsen; I:sta handpennan kort, ungefär af lika längd med 
den 6:te eller 7:de, den 3:dje längst. Stjerten lång ochi spet- 
sen svagt afrundad. Benen höga och spensliga; tarsen, som är 
nagot längre än mellantan med klon mberäknad, har på fram- 
sidan en rad af omkring 15-17 tvärsköldar, hvilka dock, 
likasom hos hökarna, äro otydliga hos äldre individer; de mel- 
lersta tärnas trampknölar temligen stora, men ej så utstående 
och förlängda som hos hökarna och ädelfalkarna; klorna smala 


536 ROFFOGLAR. 


och föga krökta, på undre sidan platta. Fjäderdrägtens färg 
mycket föränderlig efter ålder och kön. 

Kärrhökarna äro medelstora, höklika roffoglar, som endast 
under fortplantningstiden och om sommaren finnas hos oss. 
Så snart den kalla årstiden in- 
trädt, begifva de sig bort för 
att öfvervintra i sydligare kli- 
mater. De vistas nästan stän- 
digt på öppna kärrängar, på 
tält. och -stepper. — I bergiga 
trakter, äfvensom 1 täta skogar 
hafva de sällan eller aldrig sina 
tillhåll. 

I sina rörelser äro kärrhö- 
karna temligen lNifliga, men i 
flygtens snabbhet sta de efter 
hökarna och falkarna. De flyga 
vanligen med langsamma, af- 


ae I mätta vingslag och halla der- 
En NA = ee ESS anders va 
RR ; garnastarkt 
upplyftade. 
Stundom 
glida de fram 
högt i luften 
med nästan 


| 


AE RESTE omärkligt 
=S=ES rörda = vin- 

SO = 
— gar; men of- 


tast hålla 
de sig nära 
marken. Mest äro de i rörelse morgnar och aftnar för att 
flygande spana efter byte, och sitt jagtrevier genomsöka de då 
så metodiskt stycke för stycke, att knappast någon hönshund 
kan göra det bättre. Midt på dagen hvila de vanligen, sittan- 
de på marken bland gräs och buskar eller på låga sténar, 
Jordhögar o. s. v. I träden ser man dem nära nog aldrig. 


Fot af Bruna Kärrhöken (i naturlig storlek). 


ROFFOGLAR. dö 


Stepphöken lärer dock, enligt BREHM, icke så sällan slå ned 
i träden för att hvila. 

Kärrhökarna äro bade rofgiriga och tilltagsna foglar, men 
derjemte ganska varsamma och skygga, sa att man icke utan 
svarighet kan komma dem inom skotthåll. De lifnära sig mest 
af råttor, möss, sorkar, fisk, grodor, kräldjur och insekter; 
men tillgripa äfven ägg, fogelungar och till och med någon 
sang fullvuxna foglar, isynnerhet mindre simfoglar, som de 
kunna öfverrumpla på marken eller i vattnet. I flygten förmå 
de ej gripa någon fogel. De torde få räknas bland de öfver- 
vägande skadliga roffoglarna; men som de i allmänhet äro säll- 
synta hos oss, så är den skada, de åstadkomma, af föga an- 
märkningsvärd betydelse. De äro eftersökta för naturaliesam- 
lingar och förtjena derföre att tillvaratagas af jägarna. 

Sina bon bygga de på marken af ris och pinnar, gräs och 
vasstrån samt fodra dem invändigt med mossa, har eller fjädrar. 
Åggen äro vanligen 4 å 5, enfärgade eller nagot fläckiga. 

De hos oss förekommande kärrhökarna kunna indelas i 


tvenne grupper, nemligen: 


l:sta Gruppen: Egentliga Kärrhökar. De fyra första 
handpennorna uti infanet djupt urkantade; den 2:dra 
—5:te 1 utfanet inbugtade. De första armpennorna 
räcka en tum eiler längre utöfver handtäckfjädrar- 
nas spets. 


1. Bruna Kärrhöken (Circus &ruginosus LINN.). De hop- 
lagda vingarna räcka till stjertspetsen; fjäderklädnadens färg 
öfvervägande brun. — Längd 22—23 tum. 

Namn: Rostbrun Kärrhök (NILSS.); Suwmphöl. 

Gammal hanne. Ofvan mörkbrun; hufvudet, strupen och 
halsen hvita eller gulaktiga, med mörka spolstreck; halskragen 
tydlig och framtill fullständig, till färgen blek och svartstreckad. 
Undre kroppsdelarna jemte skänkelfjädrarna mörkt rödbruna. 
Vingens undre täckfjädrar hvita; handpennorna på undre sidan 
svarta utom vid roten, der de äro hvita. Stjerten askgra, med 
de särskilda pennorna inat, äfvensom mot spetsen mer eller 


538 ROFFOGLAR. 


mindre gråröda; tvärband saknas antingen helt och hallet eller 
äro de smala och otydliga. Benens nakna del gul. Iris gul. 


Fig. 105 


Bruna Kärrhöken. 


Honan antager småningom en drägt, som i det närmaste 
öfverensstämmer med hannens; men hon bibehåller mörk iris. 

Ungfoglarna äro mörkbruna, med undre delen af hufvudet 
samt hakan gulbruna, gulaktiga eller stundom nära hvita. Rygg- 
fjädrarna, äfvensom vingarnas täckfjädrar ofta med rödbruna 
spetskanter. Stjerten ofvan svartbrun, med gul spets. Hals- 
kragen otydlig och utan fläckar. Iris mörkbrun. 

Denna kärrhök har större och kraftigare näbb än de föl- 
jande arterna. Fjäderklädnadens färg varierar, så att man t. 
ex. kan få se yngre individer, hvilka hafva hela hufvudet mörkt. 

Han är en vida kringspridd fogel, som icke blott före- 
kommer i hela Europa — de nordligare delarna dock undan- 
tagna — utan äfven i. Asien och, om vintrarna, 1 norra Afrika. 
Hos oss är han ingalunda allmän, men finnes dock och fort- 


ROFFOGLAR. 539 


plantar sig på atskilliga ställen i södra och mellersta delarna 
af landet, såsom vid Stockholm och Götheborg, i Skåne, Öster- 
göthland och Södermanland, på Öland o. s. v. Norr om Up- 
sala har han, såvidt författaren vet, hitintills ej blifvit an- 
träffad. I Norge är han ytterst sällsynt och i Finland tyckes 
han icke finnas. 


Fig. 106. 


Hufvud af Bruna Kärrhöken (i naturlig storlek); — a, näbbhakeirkelns medelpunkt. 


Denna kärrhök väljer nästan alltid sitt tillhäll vid sjöar, 
floder, sumpiga kärr och mossar, der vass och rör växa ymnigt, 
och han synes mera än nagon af de öfriga arterna föredraga 
att vistas vid vatten. Pa dylika ställen ser man honom en 
stor del af dagen flyga fram och ater, ifrigt spejande efter 
byte, som han emellanat uppsnappar på marken. Han har 
ofta under sina jagter en ojemn, likasom vinglande flygt, och 
da han på marken blifver varse något djur, som han har för 
afsigt att bemäktiga sig, stannar han ett ögonblick med flaxan- 
de vingar för att afpassa ett gynsamt tillfälle att gripa det-- 
samma. Långa stunder går han äfven omkring pa marken för 
att söka sin föda, men hans rörelser derstädes äro, likasom de 
flesta andra roffoglars, otympliga, och han måste hjelpa till 
med vingarna för att komma någorlunda fort undan. 


5340 ROFFOGLAR. 


Såsom fyttfogel anländer kärrhöken i Mars eller April och 
begifver sig ur landet i Oktober eller början af November. 

Sitt bo bygger kärrhöken på marken bland rör och säf, 
på nagon tufva eller vid en buske nära intill vattnet. Åggen 
äro 4—6, smutshvita med en grönaktig anstrykning. Medan 
honan ligger på äggen, bär hannen till henne föda, och då un- 
varna blifvit framkläckta, vårdas de af bada föräldrarna. 


2. Blåa Kärrhöken eller Blåhöken (Circus cyaneus LINN.). 
De hoplagda vingarna räcka föga utöfver 3 af stjertens längd; 
fjäderklädnadens färg olika: blågrå eller brun och fläckig. — 
Längd 17—21 tum. 

Gammal hanne. Ljust blågrå, utom magen, skänkelfjä- 
drarna, undergumpen och vingarnas undre täckfjädrar, som äro 
rent hvita. I nacken stå vanligen några sma hvita och bruna 
fläckar, äfvenså på halskragen, och ryggen har stundom bruna, 
mer eller mindre tydliga skiftningar. Stjerten grå; de flesta 
pennorna hafva vanligen omkring spolen 6 å 7 grabruna fläckar 
eller smala, vinkliga tvärband; de 3 sidopennorna med hvit- 
aktigt infan. Handpennorna svarta, men på undre sidan vid 
roten hvita. Iris gul. 

Gammal hona och yngre hanne. Ofvan mörkbruna och 
blekfläckiga; inunder hvita med täta, längsgående, bruna fläckar. 
Ansigtskretsen hvit- och brunfläckig. Handpennorna undertill 
hvita, med snedtlöpande, mörkbruna tvärband. Stjerten ljus, 
med 6 mörkbruna tvärband, af hvilka det, som star ytterst, 
närmast spetsen, är bredast. Iris brungul. 

Årsunge. Ofvan mörkbrun, med brungula fäckar och 
fjäderkanter. De undre kroppsdelarna brungula med längsga- 
ende, mörkbruna fläckar. Ansigtskretsen fläckig. Föröfrigt i 
det närmaste lik honan. 

Denna kärrhök har en ännu mera vidsträckt utbredning 
än den föregående. Han finnes nemligen i de flesta europeiska 
länder, i vissa delar af Asien, och om vintern utsträcker han 
sina ströftag ända till norra Afrika. Hos oss är han mera 
sällsynt än den föregående. I de södra och mellersta delarna 
af landet tyckes han ingenstädes fortplanta sig, utan ses der- 


ROFFOGLAR. HAN 


städes endast under flyttningarna, höst och vår. Endast i 
Norrland och Lappland har man funnit honom häckande. I 
Norge lärer han ännu icke med säkerhet vara anträffad; men 
i Finland synes han deremot, enligt WRIGHT, förekomma spridd 
ötver allt. 

Såsom flyttfogel anländer blåhöken till södra Sverige i 
Mars eller April. Han flyger då vanligen tätt utmed marken 
och är mycket skygg, så att man blott sällan lyckas komma 
honom inom skotthall. De gamla hannarna äro lätt igenkän- 
liga på sin ljust blagraa fjäderdrägt, som vid ett flygtigt be- 
traktande gifver dem någon likhet med den vanliga fiskmåsen. 
128 Östergöthlands slättbygd har författaren temligen ofta sett 
dem om vären, men deremot aldrig om hösten. I Skåne lära 
de mest visa sig under denna sednare arstid, då de äro på väg 
till sydligare länder för att öfvervintra. 

I lefnadssättet torde blahöken komma nära den föregående; 
men man har hos oss ännu icke varit i tillfälle att tillräckligt 
iakttaga honom vid hans sommartillhall. 

Han har sitt bo på marken, dels i kärr bland rör och 
vass, dels i sädesakrar eller på fält och hedar bland ljung och 
enbuskar. Åggen lärer vara 4 å 5, till färgen hvitgråa, med 
inga eller otydliga, mörka fläckar. Det påstås, att äfven han- 
nen skall deltaga i rufningen. 


2:dra Gruppen: Stepphökar. Blott de 3 första handpen- 
norna uti infanet urkantade; den 2:dra—4:de i utfanet 
inbugtade. De första armpennorna äro ej längre än 
handtäckfjädrarna. 


3. Bleka Stepphöken (Circus pallidus SYKEs). Första hand- 
pennans inskärning börjar alldeles vid spetsen af handtäckfjädrar- 
na; de hoplagda vingarna räcka till stjertspetsen. — Längd omkring 
18 tum. 

Gammal hanne. Liknar blåhöken, men fjäderklädnaden har en ännu 
ljusare blågrå färg. De flesta handpennorna äro ofvan gråa, under 
hvita; dock hafva den 3:dje—5:te lång, svart spets. Stjerten grå; 
dess sidopennor hvita, med omkring 8 bredare, gråa tvärband. 

Gammal hona. Ofvan mörkt gråbrun, med hufvudet, halsen 
och vingarna blekfläckiga; inunder hvitaktigt rödgul, med bruna 


542 ROFFOGLAR. 


fläckar och längsgående streck. Ansigtskretsen blek och mörk- 
fläckig. Handpennorna på undre sidan hvita, med sneda svarta 
band. Stjerten brun, med bleka sidopennor, som hafva omkring 4 
breda, mörka tvärband. 

Yngre hanne. Liknar honan, men har betydligt ljusare, brun- 
streckad undersida. Genom ruggningen varierar han föröfrigt gan- 
ska betydligt, så att han delvis har de yngres eller äldres drägt. 

Årsungen. De undre kroppsdelarna blekt brungula, nästan 
ofläckade. Stjerten med 5 mörka tvärband. 

Denna stepphök har i Europa, Asien och Afrika en mycket 
vidsträckt utbredning; men till vår fauna bör han egentligen icke 
räknas, ehuru flera exemplar blifvit skjutna och tillvaratagna här i 
landet, såsom i Skåne, på Gottland, vid Götheborg och Norrköping. 
[I Finland har han äfven ett par gånger blifvit fälld. — Han lefver 
mest på stepper och stora, gräsbevuxna slätter. 


4. Mindre Stepphöken (Circus cineraceus MOoNTtAGU). För- 
sta handpennans inskärning börjar något öfver I tum bakom spetsen 
af handtäckfjädrarna; de hoplagda vingarna räcka till eller utöfver 
stjertspetsen. — Längd omkring 16 tum. 

Namn: Ängshök (SUNDEV.). 


Gammal hanne. Askgrå, med vanligen mörk inblandning på 
de öfre kroppsdelarna, samt 1 å 2 mörka tvärband på armpennor- 
na. Buken hvit, med brunröda längdstreck. Handpennornas undre 
sida svart. 

Gammal hona. Ofvan mörkbrun, med bleka fläckar på hufvu- 
det, halsen och vingarna; inunder blekt rödgul, med brunröda, 
längsgående fläckar. Ansigtskretsen blek och mörkfläckig. Hand- 
pennornas undre sida hvitaktig, med sneda, svarta band. Stjerten 
med mörka tvärband. 

Yngre hanne. NVarierar ganska betydligt. Vanligen lik honan, 
men undertill mera hvitaktig, med smala, mörka streck. 

Arsungen. Ofvan mörkbrun, med rödbruna fläckar och fjäder- 
kanter; nacken blekfläckig. De undre kroppsdelarna brunröda, nä- 
stan ofläckade. De mellersta stjertpennorna svartbruna; sidopen- 
norna brunröda, med mörka, breda tvärband, hvilka dock ofta sak- 
nas eller äro helt otydliga på den yttersta pennan. 

Denna kärrhök har samma vidsträckta utbredning som den 
föregående. Hos oss hafva några exemplar blifvit skjutna och till- 
varatagna i Skåne. Han torde lika litet som den föregående kunna 
räknas till vår fauna. 


ROFFOGLAR. 543 


19:de familjen. Uggleartade Roffoglar. 


Strigidee. s 


Genom de framat riktade ögonen, den yfviga, dunrika 
fjäderklädnaden, som gifver hela kroppen ett klumpigt, under- 
sätsigt utseende, och de ända till klorna fjäderklädda tärna”) 
skilja sig ugglorna vid första påseendet från alla andra roffeg- 
lar. Hufvudet är stort och har en särdeles egendomlig fjäder- 
klädnad. De framåt riktade ögonen äro nemligen omgifna af 
en större eller mindre krets utaf glesstråäliga, fina fjädrar, 
hvilka sluta vid ansigtsgränsen och framtill betäcka näbbens 
:rot. Denna krets, som man gfvit namn af ögonkrets, omgifves 
ytterligare af små, fasta och tättstaende fjädrar, hvilka bilda 
en krans eller krage omkring ögonkretsen och vanligen hafva 
nagon annan färg än hufvudets öfriga, mera yfviga och dunrika 
fjädrar. Denna krans eller krage kallas ansigtskrets. Dessutom 
hafva atskilliga arter på hvardera sidan om pannan en längre 
eller kortare, af 8—10 fjädrar bestående tofs, hvilken efter 
behag kan uppresas eller nedfällas. Öronöppningen, som är 
mycket stor, har hos manga arter framtill en halfceirkelformig 
hudflik, hvilken liksom ett lock tillsluter örat. Pa detta lock 
äro de utåt riktade ansigtsfjädrarna fästade. Näbben, som är 
krökt ända från roten, är till stor del undangömd mellan de 
borstlika, framskjutande ansigtsfjädrarna; vaxhuden heit liten, 
med otydlig framkant. Vingarna stora, med mjuka pennor; 
den första handpennan, eller äfven en eller annan af de föl- 
jande, har icke så sällan ytterfanets brädd likasom fintandad 
och fransad. Fötterna starka och hos alla de arter, som kun- 
na räknas till vår fauna, ända till klorna befjädrade; tärna 
sinsemellan skilda; den yttre framtån är vändbar, så att den 
äfven kan vridas bakat; baktån är betydligt mindre än de öft- 
riga och sitter icke alldeles i samma plan som dessa utan är 
nagot litet upplyftad; klorna mycket spetsiga och hvassa. Hela 
fjäderklädnaden är särdeles mjuk, yfvig och dunrik, isynnerhet 
hos nattugglorna. — Könen äro temligen lika hvarandra till 


”") Hos åtskilliga sydländska arter äro tårna endast beklädda af borst. 


544 ROFFOGLAR. 


färgen, men honan är större än hannen. Ungarna äro i sin 
första drägt olika de gamla. 

Ugglor förekomma 1 alla verldsdelar och länder, under 
nära nog alla breddgrader och i trakter med de mest olika 
naturförhällanden. I de varma länderna finnes visserligen den 
största artrikedomen, men till och med äfven i den högre nor- 
den träffar man atskilliga representanter af denna familj. 

Man har, till skilnad fran de föregaende roffoglarna, kallat 
ugglorna för nattroffoglar, emedan de flesta af dem äro i rö- 
relse endast om aftonen och natten samt, likasom förblindade 
af dagsljuset, hålla sig stilla och undangömda under andra 
tider af dygnet. Vissa arter bland de så kallade dagugglorna, 
äro dock föga eller intet besvärade af dagsljuset, utan jaga 
till och med mången gäng midt på dagen i det starkaste sol- 
sken, ehuru äfven de under skymningen ganska ofta begifva 
sig ut på rof. Det är en allmän tro, att ugglorna icke alls 
skulle kunna se om dagen, men deruti har man misstagit sig. 
Åfven nattugglorna kunna då mycket godt vägleda sig. I skym- 
ningen och i månljusa nätter se likväl dessa ugglor aldra bäst. 

I allmänhet taget äro ugglorna mycket rofgiriga, kanske 
bland de rofgirigaste af alla foglar. Man har i detta hänse- 
ende förliknat dem med katterna, om hvilka de i sitt ansigts- 
uttryck och nattliga lif icke så litet erinra. Men oaktadt 
denna deras rofgirighet äro de dock i de flesta fall vida mera 
nyttiga än skadliga, emedan de hufvudsakligen förtära en mängd 
i skog och mark, på åker och äng särdeles besvärliga smadjur. 
Vi skola längre fram omnämna, hvilka de arter bland ugglorna 
äro, som företrädesvis förtjena att skyddas. 

Deras synförmåga är utomordentligt skarp. Då de un- 
der natten ljudlöst sväfva fram på sina mjuka vingar, und- 
går icke det minsta däggdjur eller fogel på marken deras upp- 
märksamhet, och deras hörsel är derjemte så fin, att det minsta 
prassel, som dessa smådjur förorsaka, då de söka sin föda, ge- 
nast tränger till deras öra. För de flesta nattliga smådjur äro 
ocksa ugglorna de mest fruktansvärda fiender. 

Ugglornas parningstid infaller vanligen ganska tidigt om 
våren. De hafva sina bon i träd eller klipphålor, mycket sällan 


ROFFOGLAR. 545 


på marken, och sjelfva balen är högst obetydlig. Stundom 
begagna de gamla kråk- och skatbon. Endast honan rufvar 
äggen, som äro hvita och af rund form. 

Ugglorna hafva många fiender. Då en nattuggla visar sig 
om dagen förföljes hon under skrik och larm af nästan alla 
skogsfoglar, men isynnerhet af krak- och dagroffoglarna, hvilka 
vid dylika tillfällen sällan lemna henne i fred, ehuru hon aldrig 
gör dem nagot ondt. 

Utom det hemska, obehagliga skrik, som många af ugglor- 
na låta höra nattetid, hafva de äfven ett smällande eller knäp- 
pande läte, som de astadkomma med käkarna. Detta fram- 
bringa de mest då de äro onda, och det synes således vara en 
yttring af vrede. 

Man har indelat ugglorna i flera småslägten, men vi vilja 
dock här sammanföra dem 1i ett enda, nemligen 


1. Uggle-slägtet (Strix LINN.). 


De kännetecken, hvilka vi nyss förut angifvit för familjen, 
gälla äfven för slägtet. De särskilda arterna kunna indelas i 
2:ne grupper, af hvilka den ena innefattar dagugglorna, den 
andra nattugglorna. 


l:sta Gruppen: Dagugglor. Dessa igenkännas derpa, att 
öronöppningen saknar tydligt lock och ligger unge- 
fär i samma höjd som ögat, samt att ansigtskretsen 
är liten och upptill likasom afbruten. 


De flesta hithörande ugglor se ganska väl om dagen och 
anställa äfven då sina jagter; men atskilliga äro lika ljusskygga 
som de egentliga nattugglorna och begifva sig derföre ut på 
rof endast om aftonen och natten. De hafva blifvit förda till 
dagugglorna endast på grund deraf, att de ega de yttre känne- 
tecken, som karakterisera dessa sednare ugglor. 


a. Med fjädertofsar på pannan. Dessa äro dock nästan 
dolda hos fjellugglan. 


346 ROFFOGLAR. 


I. Bergufven (Strix Bubo LINN.). Öfvan spräcklig af 
svart, rostgult och grått eller hvitaktigt; inunder rostgul, med 
svarta, längsgående fläckar och på sidorna och magen med 
smala, mörka tvärvågor: panntofsarna långa, svarta, inåt rost- 
gula. — Längd omkring 28 tum; vingbr. 53 fot. Hannen är 
dock nagot mindre. 

Namn: Uf, Hornuf; Norr. Berg-Ule, Roper. 


Fig. 107. 


INN, St 
N 


J 


tl 
I 


I 


Bergufven. 
Bergufven eller ufven, som han gemenligen kallas, är den 
största af alla våra ugglor. Näbben är tjock och starkt krökt 
samt synes blott till sin yttre hälft utanför de från båda sidor 


ROFFOGLAR. H47 


framskjutande, borstformiga ansigtsfjädrarna. Första hand- 
pennan lika med den 6:te; 3:dje längst; 1:sta—4:de med in- 
skuret fan. Stjerten räcker omkring 2 tum utanför de hop- 
lagda vingarnas spets. 

Gammal fogel. Hufvudet svart och något gråspräckligt; 
ansigtet smutsgrått och svartspräckligt; fjädertofsarna omkring 
21 tum långa, till färgen svarta, utom i inre kanten, der de 
äro rostgula och spräckliga. De öfra kroppsdelarna svarta, 
med rostgula, gråa eller hvitaktiga, spräckliga fläckar. Hakan 
och en stor tvärfläck på strupen hvitaktiga. De öfriga undre 
kroppsdelarna rostgula med svarta längsgående streck, hvilka 
tydligast framträda pa bröstet, samt svartaktiga, vågiga tvär- 
linier, som isynnerhet äro tydliga på magen och kroppssidorna. 
Stjerten med rostgula och svartbruna, spräckliga band; de 
mellersta pennorna gräspräckliga. Benen och stjertens undre 
täckfjädrar orent rostgula, med mörka våglinier. Näbben blå- 
svart. Iris eldröd. 

Arsunge. Näbben brunsvart, med de undre käkkanterna 
och näbbryggen bleka. Iris saffransgul. Fötterna blekgula. 
Färgteckningen föga afvikande från de äldre, men orenare och 
mattare. ; 

Ufven har en mycket vidsträckt utbredning. Han före- 
kommer allmänt i norra Asien, bebor hela Europa och har om 
vintrarna blifvit sedd till och med i nedre Egypten. Hos oss 
finnes han nära nog öfver hela landet, der lokalen är passande, 
och häckar såväl i Skåne som längst upp i Lapplands barr- 
skogstrakter. I Norge har han en lika vidsträckt utbredning 
och träffas till och med långt ut från kusten på nakna, klip- 
piga öar. I Finland bebor han alla skogiga och bergiga trakter. 

Ufven väljer helst sitt tillhåll i större, bergiga och klipp- 
fulla skogstrakter, som innesluta eller begränsas af öppna 
kärrängar, mossar eller myrar. Här inkräktar hvarje par ett 
ganska vidsträckt område, hvarest det icke tillåter några an- 
dra af sina likar att bosätta sig, och här tillbringa dessa foglar 
hela sitt lif, såvida de få lefva ostördt och icke lida brist på 
passande mnäringsmedel. Men ufven är utsatt för en ständig 


förföljelse från menniskans sida, och derföre har han också 
36 


Zoologien. II. Foglar. 


548 ROFFOGLAR. 


numera försvunnit i många trakter, hvarest han förut icke var 
sällsynt, och troligt är, att han 1 de mera befolkade delarna 
af landet mer och mer kommer att utrotas, isynnerhet som den 
nya jagtstadgan satt ett jemförelsevis ganska högt pris på hans 
hufvud. Emellertid är han för närvarande ingenstädes här i 
landet att räkna bland de sällsynta foglarna, utan är deremot, 
med undantag af de större slättbygderna, väl bekant öfverallt, 
och ehuru han, såsom vi förut nämnt, med förkärlek väljer 
sitt stamhåll i bergiga skogstrakter, finnes han dock äfven icke 
allenast i större, jemna skogsmarker, utan äfven i skoglösa 
bergsbygder. Med ett ord: han saknas sällan i trakter, der 
han har tillgång på föda, och der han under dagens lopp kan 
finna lämpligt skydd och lefva undangömd, såvida han icke 
genom förföljelser från menniskans sida blifvit förhindrad att 
derstädes bosätta sig. Men han hör dock icke till de foglar, 
som under vanliga förhållanden äro för jägaren lätt atkomliga, 
ty han är både skygg och försigtig. Det minsta buller, som 
förefaller honom misstänkt, är tillräckligt att jaga honom på 
flykten. Endast vid boet är han mera djerf och oförvägen och 
till följd deraf lättare att komma inom skotthåll. 

Ufven är icke flyttfogel hos oss; men om senhösten och 
vintern ströfvar han vida omkring för att söka sitt uppehälle 
och träffas då stundom i trakter, hvarest han eljest icke synes 
till. Någon gång kommer han om aftnarna ända fram till 
gårdarna och städerna för att gripa råttor och andra små- 
djur och är då vanligen mindre skygg än i skogen. 

Att ufven är en för vildbanan mycket skadlig fogel, är 
allmänt bekant. Han anställer utan tvifvel stor förödelse bland 
vildbrådet i de trakter, som han utvalt till sitt jagtrevier, och 
man har flera exempel på, att en förut god jagtmark i betyd- 
lig mån blifvit försämrad eller till och med fullkomligt ödelagd, 
sedan ufven bosatt sig derstädes. Man bör blott besinna, att 
han, ehuru vi af förut uppgifna skäl hänfört honom till dag- 
ugglorna, är en nattfogel, hvars verksamhet först inträder om 
aftonen och natten, da skogshönsen hvila, men då hararna, 
för hvilka ufven är en farlig fiende, ströfva omkring för att 
söka sin föda. Utrustad med alla de egenskaper, som till- 


ROFFOGLAR. 549 


komma en uggla, nemligen en skarp syn, fin hörsel och ljudlös 
flygt, bör det således vara betydligt lättare för ufven än för 
många andra rofdjur och roffoglar att upptäcka och bemäsgtiga 
sig ett byte. Lägger man så vidare härtill att han har ett 
starkt utprägladt mordbegär, så bör det vara lätt att finna 
orsaken till, att det matnyttiga vildbrådet i de skogstrakter, 
der ufven bygger och bor, allt mer och mer försvinner. 

Men denna för jagtbanan så skadliga roffogel gör äfven 
nytta, i det att han i betydlig man bidrager till utrotandet af en 
mängd i skog och mark skadliga gnagare. Vid hans bo finner 
man ofta sorkar och råttor 1 stor mängd, och mången gång 
saknas derstädes alla lemningar efter andra djur. Detta har 
ofta gifvit anledning till den förmodan, att ufven skulle vara 
vida mera nyttig än skadlig, och man skulle häruti påtagligen 
hafva rätt, om man icke fästade något afseende vid den ratio- 
nela jagten; ty i trakter, der icke vildbråd finnes, kanske till 
följd deraf att just ufven m. fl. rofdjur samt en oförståndigt 
bedrifven jagt utrotat detsamma, måste han alltid blifva nyttig, 
emedan han i sådant fall är nödsakad att till sin föda mer 
eller mindre uteslutande begagna de nyssnämnda små skade- 
djuren. Men vill man vårda jagten på ett förnuftsenligt sätt, 
är det utan tvifvel af vigt att göra sig af med denna roffogel. 
Dock hålla vi honom i allmänhet taget för mindre skadlig än 
dufhöken, och det torde icke vara fullt riktigt, att man i den 
nya Jagtstadgan bestämt högre skottpremier för ufven än för 
denne sednare roffogel. 

Utom skogshöns och harar tillgriper ufven äfven en mängd 
andra foglar och däggdjur, såsom rapphöns, änder, gäss, ekor- 
rar, iselkottar o. s. v. Man påstar äfven, hvilket dock är 
mindre sannolikt, att räfvar samt rädjurs- och renkalfvar nå- 
gon gång skulle blifva hans byte. Åfven förtär han fisk, am- 
fibier och insekter. I brist på annan föda går han dessutom 
på döda djur. 

Allt detta sker, såsom redan blifvit nämndt, om aftonen 
eller natten. Om dagen håller ufven sig undangömd, merändels 
hopkrupen tätt vid stammen af någon lummig gran, i en bergs- 
klyfta, vid en buske o. s. v. Han är då svår att upptäcka; 


5350 ROFFOGLAR. 


men sjelf hör och ser han ganska väl, hvad som försiggar om- 
kring honom, och räddar sig undan tyst och obemärkt, då fara 
är förhanden. 

Ufven är till ytterlig grad hatad af andra foglar, isynner- 
het af dagroffoglarna och kråkfoglarna. Prof. NILSSON yttrar 
härom: ”Märker honom en kråka, skata eller skrika, gör hon 
genast larm; alla andra kråkor, skator, kajor, korpar m. fl., 
som finnas i granskapet, skynda till stället; hvar och en skri- 
ker på sitt vis och tränger sig fram så nära han vågar. Man 
kan derföre äfven på långt afstand, på kräkornas skrik och 
larm, varseblifva hvar de upptäckt en sådan roffogel. Ser man 
nemligen en mängd kråkor flyga i en krets i luften med skrik 
och larm öfver en viss fläck, och derpå slå ned samt ater 
sväfva upp, så kan man nästan vara säker om att der sitter 
en berguf”. Detta foglarnas hat till ufven kommer ofta både 
jägaren och zoologen väl till pass, emedan man, genom att för- 
skaffa sig en tam uf och på ett lämpligt ställe 1 skogen utsät- 
ta densamma, med största lätthet kan locka eljest ganska 
skygga foglar inom skotthåll”). 

Ufvens fortplantningstid infaller tidigt om våren, i Mars 
eller April. Han bygger vanligen sitt bo i bergsklyftor, på 
marken eller stundom i träd. Det är illa hopfogadt af grenar, 
finare qvistar, löf och mossa. Stundom inkräktar ufven andra 
större foglars bon eller lägger sina ägg på blotta sanden. Åg- 
gen äro 2 eller blott 1, mycket sällan 3 å 4. Hannen under- 
håller honan med föda, da hon ligger på äggen. Sedan ungarna 
blifvit framkläckta, bära båda föräldrarna till dem födoämnen i 
riklig mängd och försvara dem modigt mot hvarje fara. 

Ufvens läte utgöres af ett hemskt skrik, som om nätterna 
höres vida omkring. Det kan uttryckas med: uh, ulhu. 

I fångenskapen blifver ufven sällan fullkomligt tam och 
tillgifven sin vårdare, utan bibehåller vanligen mer eller mindre 
af sitt vilda lynne. Man har dock exempel på ganska tama ufvar. 


2. Fjellugglan (Strix nyctea LINN.). Nästan helt hvit 
eller mer och mindre mörkfläckig; ansigtet alltid hvitt utan 


”) Se HaHrRs Jagthandbok sid. 390. 


ROFFOGLAR. FÖ 


fläckar; näbben och klorna svarta. — Längd omkr. 2 fot, vingbr. 
omkring 5 fot. — S. scandiaca LINN.; S. nivea THUNBERG. 

Namn: Snöuggla, Harfång; Herjeåd. Fjellberguf; Norr. Snee- 

uggle, Qvitörn; Lappl. Skuolffe. 

Gammal hanne. Fjäderklädnaden antingen helt och hållet 
snöhvit eller tecknad med några glesa, mörkbruna eller svart- 
aktiga fläckar. Ju äldre fogeln är desto mera hafva fläckarna 
försvunnit. 

Gammal hona. Fjäderklädnaden vanligen icke så rent 
hvit som hos hannen, utan något dragande at gult, föröfrigt 
tecknad med talrika mörkbruna eller svartgråa fläckar. Dessa 
äro på öfre delen af hufvudet och nedåt bakhalsen rundaktiga, 
på ryggen och vingtäckarna tvärstående och på bröstet, buken 
och kroppssidorna bilda de sinsemellan tvärgaende band. Af 
ven ving- och stjertpennorna hafva mörka tvärband. Rent 
hvita och ofläckade äro: ansigtet, undergumpen, de långa undre 
stjerttäckarna och fötterna. Klorna svarta. Iris gul. 

Ungfoglarna likna honan, men äro ännu mera fläckiga. 

Denna är en ibland vara största ugglor. Hon har jem- 
förelsevis litet hufvud och ansigtskrets samt mycket yfviga, 
hårlika fjädrar på fötterna. Stjerten räcker något utöfver de 
hoplagda vingarnas spets. 


Anm. Man har förut räknat denna uggla bland dem, som 
sakna fjädertofsar på pannan, emedan dessa tofsar hos henne äro 
så små, att de, då de ligga nära, ej öfverskjuta de öfriga pann- 
fjädrarna. MEvEs yttrar härom: ”Dessa tofsar, som sitta öfver 
ögonen, äro korta, mot spetsen svarta och kunna uppresas och 
nedläggas. Fjädrarna, som bilda dem, äro glesstråligare än de 
närliggande, och fästade omkring en half tum från ögonkretsen 
måt hjessan, likasom hos ufven, 1 en regelmessig rad af 8—10 
fjädrar, vid hvars imre sida befinner sig en större bar hudfläck”. 

Fjellugglan bebor under sommaren uteslutande den högre 
norden och har i polartrakterna en ganska vidsträckt utbred- 
ning. Hon finnes nemligen derstädes icke endast i Europa, 
utan äfven i Asien och Nordamerika. På Grönland och Island 
förekommer hon äfven och hon har.t. o. m. visat sig på Spets- 
bergen. Hos oss vistas hon under sistnämnda aärstid endast i 
fjelltrakterna uti de inre delarna af landet, och hon uppehåller 


DIA ROFFOGLAR. 


sig derstädes nära nog uteslutande på de höga fjellslätterna 
ofvanför trädgränsen. På Lapplands höga snöfjell är hon mån- 
genstädes icke sällsynt, isynnerhet under sådana ar, då fjell- 
lemlarna finnas i större mängd än vanligt. I Norge går hon 
längre söderut än hos oss. I Finland har hon äfven flera gån- 
ger blifvit anmärkt, dock endast vintertiden. 

Det förhåller sig med fjellugglorna, likasom med flera andra 
högnordiska foglar, att, da vintern inträder med sina mörka 
och kalla dagar, en del lemnar sin födelsebygd och begifver sig 
af till sydligare trakter, medan andra äter qvarstanna hela aret 
om bland snöfjellen. Dylika utvandringar ske nästan hvarje år, 
tidigare eller sednare, alltefter äårstidens beskaffenhet. Det är 
under dessa vandringar, som fjellugglorna infinna sig på slätt- 
bygderna i mellersta och södra Sverige, eller stundom begifva 
sig af ända till norra Tyskland. Men de förekomma icke alla 
år lika talrikt derstädes, utan kunna stundom vara rätt säll- 
synta eller t. o. m. alldeles uteblifva. Detta far icke, såsom 
man vanligen tror, helt och hållet tillskrifvas hvarken vinter- 
kylan eller snörikedomen, utan beror helt säkert till väsendtlig 
del på, huru pass lyckligt fortplantningen aflupit. De år, som 
fjelluglorna starkt förökat sig, utvandra de till vida större an- 
tal än eljest. Man har äfven trott, att deras utvandring i 
större antal skulle ega rum under sådana år, då fjellemlarna till 
följd af en enorm förökelse voro stadda på vandring, och här- 
uti har man påtagligen icke heller misstagit sig, ehuru man, 
enligt författarens tanke, icke fullt riktigt förstått att förklara 
denna omständighet. Vi känna ännu icke med visshet de 
yttre förhållanden, som under somliga ar samverka för att i 
så hög grad uppjaga fjellemlarnas fortplantningsförmåga och 
så gynsamt inverka på deras förökelse. Men de år, da detta 
inträffar, kunna emellertid anses såsom särdeles goda för alla 
de djurarter, hvilka lefva på dessa små gnagares bekostnad, 
säaledes äfven för fjellugglorna. De hafva då rik tillgång på 
den föda, som bäst behagar dem, och man har funnit, att de 
i stort antal flytta till de trakter, hvarest fjellemlarna under 
aret i mängd uppehålla sig, för att derstädes bygga bo och 
utkläcka sina ungar. Dessa sednare gå äfven väl till, då för- 


2 


ROFFOGLAR. 03 


äldrarna kunna i riklig mängd tillföra dem en särdeles passande 
föda, och på sadant sätt komma dessa ugglor mer än vanligt 
att föröka sig. Men då hösten kommer och fjellemlarna börja 
att försvinna, uppstår till följd deraf brist på föda för detta 
stora antal ugglor, och de måste då begifva sig af till andra 
trakter, och det är under sådana omständigheter, som många 
af dem komma på villovägar langt utom deras egentliga stam- 
hall. Att ställa fjellugglornas utvandringar helt och hållet i 
samband med fjellemlarnas, kan ej vara riktigt, emedan de i 
sädant fall aldrig skulle komma på sa långa irrfärder. 

Huruvida de salunda utvandrande individerna någonsin åter- 
vända till sina födelsebygder eller omkomma på sina vidsträckta 
ströftag, är ännu icke med visshet utrönt; men man antager, 
att de åtminstone till största delen omkomma, hvilket också 
har den största sannolikheten för sig, emedan de påtagligen 
visa sig vara stadda på villovägar. I detta fall är således 
fjellugglan afvikande från de egentliga strykfoglarna, hvilka 
regelbundet atervända till sina häckningsorter efter att hafva 
tillbringat vintermanaderna 1 sydligare trakter. 

Fjellugglan är, då hon under sommaren lefver parvis på 
fjellen, ganska skygg, uppflyger vanligen på längt afstånd, om 
man söker nalkas henne, och hennes flygt är bade snabb och 
hög, liknande de större dagroffoglarnas. Da hon hvilar, sitter 
hon oftast på stenar och andra upphöjda föremal, och då man 
kommer 1 granskapet af boet eller de utflugna ungarna, förrå- 
der honan detta genom ett fint skrik: rick, rick, rick, rick, och 
genom att, likasom atskilliga andra foglar, t. ex. morkullor, 
kasta sig till marken, utbreda vingarna och antaga hvarjehanda 
konstiga atbörder.. Da hon flyger, låter hon eljest höra ett 
sträft skrik, som ungefär kan uttryckas med kräu, krä-u. AS 
ven under sina vandringar är fjellugglan vanligen ganska skygg. 
Hon haåiler sig da merändels på öppna fält, der hon ofta ses 
sitta på stenar, jordhögar eller gärdesgårdar. TI träden torde 
hon deremot aldrig taga sin tillflykt, utan häller sig vintertiden 
under ströftågen, bade då hon flyger och sitter stilla, mera 
utmed marken. 

Hon är en äkta daguggla, som icke i nagon män tyckes 
vara besvärad af dagsljuset; men hon anställer äfven gerna 


DD ROFFOGLAR. 


och med framgång sina jagter i skymningen. Hennes föda 
består hufvudsakligen af små däggdjur, såsom fjellemlar och 
andra sorkarter samt råttor och möss. Unga harar lära också 
stundom blifva hennes byte, äfvensa ekorrar; men det är ovisst, 
om hon, såsom man vill påstå, tillgriper ripor och andra skogs- 
höns. Åtminstone rör hon dem icke i fångenskapen annat än 
i brist på annan föda. Hon skulle således kunna räknas bland 
de öfvervägande nyttiga foglarna. 

Sitt bo har fjellugglan i en mindre fördjupning på marken, 
vanligen på någon klippafsats.  Sjelfva balen består blott af 
nagra strån och fjädrar. ÅAggen, som man finner i början af 
Juni, äro mera aflånga än hos andra ugglor och af ett större 
antal, vanligen 6, 8 å 10 stycken. 


b. Pannan utan fjädertofsar. Stjerten räcker längre ut- 
öfver de hoplagda vingarnas spets än hos de före- 
gående ugglorna. 


3. Hökugglan (Strix nisoria MEYER). Ofvan brun med 
hvita fläckar, som isynnerhet äro stora eller tydliga på skul- 
drorna och hufvudet; inunder hvit med smala, svartaktiga tvär- 
streck; det blekgråa ansigtet vid hvardera örat omgifvet af ett 
bredt, svart band, som nedlöper från hjessan till strupen; stjer- 
ten mot spetsen småningom afsmalnande samt tecknad med 
smala, hvita tvärstreck. — Längd 141—16 tum; vingbr. 283—30 
tum. — S. funerea NILSS. 

Namn: Lappl. Girjeladde. 


Hökugglan är att räkna bland de mindre arterna i sitt 
slägte. Hon har en temligen smal och långlagd kroppsbyggnad, 
hvilken, jemte den långa stjerten, gifver åt henne ett höklikt 
utseende. ”Tarsen är betydligt kortare än mellantån, klon obe- 
räknad, och jemförelsevis kortare än hos andra ugglor. 

Hufvudet och halsen äro ofvan tätt beströdda med hvita 
fläckar på svartaktig botten. Ansigtet blekgrått; från ögats 
bakkant utlöper ett svart band, som bågformigt sträcker sig 
kring örat nedåt halsen. Bakom detta band står en större 
hvit fläck och bakom denna åter, på bada sidor om halsryg- 


ROFFOGLAR. FI 


gen, en svart; en annan svart fläck står midt på halsryggen. 
Dessutom står en svart fläck under näbben och en linie af 
dylik färg nedlöper från inre kanten af ögat. Hela kroppen 
ofvan föröfrigt mörkt gråbrun med hvita fläckar, hvilka isyn- 
nerhet stå tätt på skuldran, hvarest de tillsammans bilda en 
stor, afläng fläck. De undre kroppsdelarna hvita med tätt 
stående svart- eller brunaktiga tvärlinier på bröstet, magen 
och undergumpen. Vingpennorna mörka, med hvita fläckband. 
Stjerten äfvenledes mörk, med hvit spets och 7 å 8 hvita tvär- 
band, isynnerhet på sidopennornas infan. Benen, som ända 
till tårna äro beklädda med yfviga fjädrar, äro hvita med mer 
eller mindre tydliga, bruna tvärstreck. Näbben gul, med svart- 
aktiga käkkanter, eller stundom med helt svart underkäk. 
Iris gul. 

Ungfoglarna likna de gamla, men hafva mindre ren färg- 
drägt. 

Åfven denna uggla har under häckningstiden och somma- 
ren en temligen vidsträckt utbredning i de nordliga länderna 
af gamla och nya verlden. I norra Ryssland, Siberien och 
Nordamerika förekommer hon ganska talrikt, och Lapplands 
skogstrakter äro under nämnde arstider dess egentliga stamhall 
hos oss. Längre söderut 1 Norrland eller det öfriga landet 
vet man ännu icke med visshet om hon fortplantar sig"). Hon 
tillhör således hos oss de s. k. subalpinska skogstrakterna. 
Men kort efter sedan ungarna blifvit flygvuxna, hvilket vanli- 
gen inträffar i början af Juli, stryker hon med dessa vida om- 
kring och infinner sig då i långt sydligare delar af landet, 
hvarest hon sedermera hela vintern ströfvar omkring. Men 
det är dock icke alla är som hon salunda visar sig nedat lan- 
det, och i allmänhet taget kan hon derstädes anses såsom en 
ibland de mindre vanligt förekommande arterna. I Norge och 
Finland finnes hon äfven under samma förhållanden som hos oss. 

Hon är en daguggla i ordets egentliga mening, som icke 
det minsta besväras af dagsljuset. Om dagen anställer hon 


”) Man har visserligen angifvit, att hon skulle häcka icke allenast i de mel- 
lersta delarna af landet, utan äfven i Skånes skogstrakter; men fullt tillför- 
litliga uppgifter härom saknas dock ännu. 


Jd20 ROFFOGLAR. 


också mest sina jagter, ehuru man äfven får se henne ute på 
rof i skymningen; men om natten haller hon sig deremot alltid 
stilla, äfven da det är maånljust. Hon är liflig 1 sina rörelser, 
har en snabb flygt och liknar, då hon sitter i trädtopparna 
eller pa torra trädgrenar för att lura på rof, mera en falk än 
en uggla. Mest vistas hon i skogar och lundar och kommer 
sällan eller aldrig fram till husen. Hon är föga skygg. 

Likasom de öfriga mindre ugglorna, torde äfven denna 
förnämligast lifnära sig af mindre gnagare och är i sådant fall 
att betrakta såsom en öfvervägande nyttig fogel. Troligt är 
dock, att hon äfven griper och till sin föda begagnar atskilliga 
mindre skogsfoglar. Hennes organisation tyckes angifva detta, 
och i fangenskapen håller hon gerna tillgodo dermed. Hon har 
ett starkt läte, som påminner om tornfalken och kan uttryckas 
med krikri krikri . . . Stundom låter hon äfven höra ett lika- 
som jemrande ljud, synnerligen då hon har ungarna i närheten, 
eller ett hojtande: hå hå hå hå, som liknar kattugglans. 

Sitt bo har hon uppe i träden, vanligen i högväxta barr- 
träd. Det är sammansatt af qvistar och grenar samt inuti 
bäddadt med lafvar och mossa. Ofta synes hon inkräkta andra 
foglars bon. Åggen äro 2 å 3, stundom flera. 


Minervas Uggla (Strix noctua Scorp.). Ofvan brun och hvit- 
fläckig; inunder hvitaktig med täta, brina fläckar; tårna glest be- 
viäxta med borstfjädrar. — Längd omkr. 9 tum. 

Denna lilla uggla liknar mest perlugglan. men skiljes lätt både 
från henne och vära öfriga ugglor derpå, att tärna äro nästan 
nakna. 

Finnes i hela mellersta och södra Europa och i en stor del 
af Asien. Hos oss har hon blott en enda gång blifvit funnen, 
nemligen i Lomma kyrka i Skåne i början af detta århundrade. 
Hon tillhör således egentligen icke vår fauna, men är deremot, 
märkvärdigt nog, icke sällsynt på ätskilliga ställen i Danmark. 


4. Sparfugglan (Strix passerina LINN.). Öfvan gråbrun 
och beströdd med små hvitaktiga fläckar; inunder hvit med 
bruna, längsgående fläckar; stjerten med 4 å 3 hvita tvärband 
och hvit spets; tårna tätt fjäderklädda. -— Längd 63—8 tum; 
vingbredd 11 tum. 


ROFFOGLAR. HM 


Bland alla vara ugglor är sparfugglan den minsta. Till 
kroppen är hon knappt större än en fullvuxen domherre, ehu- 
ru hon dock har större hufvud och mera yfvig fjäderklädnad. 

Hela fjäderdrägten är på de öfre kroppsdelarna gråbrun 
och beströdd med hvita eller gulhvita punkter och småfläckar, 
hvilka stå tätast på hufvudet. Från strupen utgår at båda 
sidor under kinderna en hvit eller något i gult dragande fläck, 
som antager en trekantig form. De undre kroppsdelarna för- 
öfrigt hvitaktiga, med bruna, längslöpande fläckar eller streck, 
hvilka på bröstet äro mer eller mindre sammanlöpande. Vin- 
garna bruna, med hvita fläckar i ytterkanten och infanet. Stjer- 
ten brun, med hvitaktig spetskant och 4 a 5 hvitaktiga, af 
mörkbrunt infattade tvärlinier. Näbben gröngul med blekare 
spets. Iris gul. 

Sparfugglan finnes mängenstädes i Europa och Asien, men 
aldrig talrikt. Hos oss förekommer hon i de flesta landskaper 
ända langt upp i Lappland, såsom t. ex. vid Jockmock och 
Qvickjock, hvarest Jägmästaren A. ÖNATTINGIUS funnit henne; 
men hon är nästan allestädes att räkna bland de mindre van- 
liga arterna I norra Östergöthlands och Nerikes skogstrakter 
har hon dock pa sednare tiden visat sig mera talrikt än 1 
manga andra delar af landet. 

Hon har sitt stamhaäll i skogarna och är, likasom många 
andra ensligt lefvande skogsfoglar, föga skygg för menniskan. 
Författaren har egt ett exemplar, som vintertiden blef fangadt 
och neddraget ur ett träd förmedelst en på ett spö fästad 
snara, och de, som om sommaren anträffades i skogarna saväl 
i Jemtland vid Åreskutan, som i södra delarna af landet voro 
sa litet rädda, att man utan att dölja sig kunde komma dem 
helt nära innan de togo till flykten. De tycktes helt nyfiket 
betrakta vandraren, under det att de uppreste fjädrarna på 
hufvudet och oupphörligt vredo stjerten än at den ena, än at 
den andra sidan. Deras beteende syntes utvisa att de hade 
ungarna i granskapet. 

Åfven denna uggla är föga besvärad af dagsljuset. Hon 
anställer regelbundet sina jagter om dagen, men ser dock gan- 
ska väl i skymningen, då hon äfven ofta plägar vara ute på 


JG ROFFOGLAR. 


rof. Hon är hflig 1 sina rörelser och fångar med lätthet sitt 
utsedda offer. I rofgirighet gifver hon icke sina samslägtingar 
efter, och hon eger efter sin storlek en ganska ansenlig styrka. 
Med småfoglar och råttor i klorna flyger hon utan någon sär- 
deles märkbar ansträngning. 

Rörande sparfugglans läte och beteende i skogen omtalar 
Jägmästaren LUNDBORG ”) följande: ”Om än fogeln icke är så 
allmänt känd, så är åtminstone hans hvisslande läte hy eller 
ha bekant för skogsboarna, som deraf gifvit fogeln namnen 
årpinnen och hjulnålen, emedan lätet liknar det gnisslande 
ljudet af en osmord nal i en hammarhjulstock. Utom detta 
entoniga hvisslande hy har hon äfven ett annat läte: hy, hö, 
hö, hö, af hvilket dock de kortare ljuden höras endast på nära 
afstand. Någon gang skriker hon äfven sammanhängande: hy 
hy hy ho. Dessa läten höras isynnerhet 1 skymningen om 
aftnarna och i första gryningen om morgnarna. När man om 
varen gar ut för att efterse tjäderleken, hörer man ofta innan 
det blir skjutljust denna uggla. Om man då härmar hennes 
läte, kan man lätt nog få henne inom skotthåll, men som hen- 
nes flygt är ljudlös och hon äfven helt tyst fäster sig i träden, 
kan man hafva henne än på den ena sidan än på den andra, 
utan att kunna upptäcka henne. När det börjar dagas tystnar 
hon och är saledes en skymningsfogel. 

Isynnerhet hannen låter lätt locka sig, och om man öfvat 
sig härmed, kan man stundom narra honom att följa sig ett 
par tusen alnar, ja, att flyga ända fram till husen, så att en 
skogvaktare tvenne ganger lockat hannar hem och skjutit dem, 
stående på sin förstugubro.” 

Hennes föda bestar af smafoglar af alla slag, möss, sorkar 
och insekter. 

Boet lägger hon uti ihåliga träd, klippspringor o. s. v. och 
äggen, som vanligen äro 4, finner man 1 slutet af April eller 
i början af Maj. Att sparfugglan, såsom man påstår, skulle 
bygga sitt bo på trädgrenar af ris och pinnar, torde fordra 
närmare bekräftelse. 


”) Herr Jägmästaren C. W. LUNDBORG har riktat vär fauna med många in- 
tressanta iakttagelser och är en bland våra utmärktaste praktiska ornithologer. 


ROFFOGLAR. 559 


I fångenskapen blifver sparfugglan särdeles tam och ro- 
ande. 


2:dra Gruppen: Nattugglor. Dessa igenkännas derpå, 
att öronöppningen är försedd med ett rundadt lock 
eller klaff, och att ansigtskretsen är fullständig och 
gar högt upp öfver ögat. Hufvudet stort, med yfvig 
fjäderklädnad. 


Hithörande ugglor se i allmänhet dåligt om dagen och 
hålla sig derföre vid denna tid af dygnet undangömda på 
mörka, dolda ställen. Om aftonen och natten äro de deremot 
i verksamhet för att söka sin föda. Dock pläga de under 
mycket mörka och mulna nätter samt då oväder inträffar hälla 
sig stilla. Åtskilliga ugglor, hvilka vi för utseendet skull föra 
hit, afvika dock från de öfriga deruti, att de äfven jaga om 
dagen, utan att vara synnerligen besvärade af ljuset. 


a. Pannan försedd med fjädertofsar"). Orat mycket högre 
än skallen. Andra handpennan längst och inskuren 
i det yttre fanet; den första föga kortare, inskuren 


i det inre fanet närmare spetsen. 


5. Skogsufven eller Hornugglan (Strix Otus LINN.). Ö/j- 
van spräcklig af svart, brunt, rostgult och grått; inunder rost- 
gul med mörkbruna, längsgående fläckar; stjerten, som ej räcker 
fram till de hoplagda vingarnes spets, har 6—8 bruna tvär- 
band; pannans fjädertofsar långa. — Längd omkring 14 tum; 
vingbr. omkr. 3 fot. Honan större än hannen samt med lju- 
sare färgteckning. 

Hela fjäderklädnaden på de öfre kroppsdelarna fint spräck- 
lig af svart, brunt, rostgult och grått eller hvitt; på de undre 
kroppsdelarna åter af en blekt rostgul grundfärg, med svart- 
bruna, längsgående fläckar på bröstet och sidorna. Under- 
gumpen och benen ofläckade. Ansigtet gråaktigt, utom vid 
ögats inre sida, der det är svart. Panntofsarna på midten 


”) Hos jordugglan äro dock dessa fjädertofsar helt korta och synas knappast 
till det yttre annat än då de uppresas. 


5360 ROFFOGLAR. 


svarta, utåt rostgula och inät kantade af hvitaktigt samt spräck- 
liga af svart. Handpennorna i utfanet rostgula med breda, 
svarta tvärband. Stjerten med rostfärgade och bruna tvärband 
samt hvitaktig spetskant. Näbben svart. Iris brandgul. 

Skogsufven, som är ungefär af samma storlek som den 
vanliga kattugglan, förekommer 1 hela Europa samt i vissa de- 
lar af Asien och Nordafrika. Hos oss finnes han mest i de 
södra och mellersta landskapen. Mot norden blifver han allt 
mer och mer sällsynt, men är dock anträffad ända vid Luleå. 
I Finland är han, enligt M. v. WRIGHT, temligen sällsynt och 
förekommer blott i södra delarna. 

Skogsufven är en äkta nattuggla, som visar sig ganska 
ömtålig för starkt ljus. Han väljer derföre helst sin vistelse- 
ort i skogen och sitter om dagarna inkrupen i täta snaår eller 
tätt invid stammen i lummiga trädkronor. Om vintern ströfvar 
han omkring i små sällskaper och infinner sig då understundom 
i mindre skogslundar, parker och trädgårdar. Han är temligen 
trög i sina rörelser och betydligt mindre rädd än bergufven. 

Hans föda består mest af råttor, möss, näbbmöss och sor- 
kar; men han förtär äfven insekter. Härutaf kan man sluta 
till, att han under alla förhållanden måste hållas för en öfver- 
vägande nyttig fogel, som väl förtjenar att skyddas. Tyvärr 
är dock kännedomen om foglarnas lefnadssätt så ringa hos 
befolkningen här i landet, att han, i likhet med alla andra 
ugglor, förföljes och dödas, hvarhelst han anträffas, likasom 
om han vore ett verkligt skadedjur. Den nytta han gör landt- 
mannen. genom att i skog och mark bortplocka en mängd skad- 
liga gnagare kan visserligen icke beräknas; men den är utan 
tvifvel ganska betydlig. Åfven jägaren bör lemna skogsufven 
i fred, emedan han icke i någon män skadar det matnyttiga 
vildbradet. 

Skogsufvens häckningstid infaller redan i slutet af Mars 
eller i April. De 4 å 5 hvitaktiga äggen läggas då vanligen 
i något öfvergifvet bo efter andra foglar eller ekorrar, mera 
sällan uti ihåliga träd eller stenklyftor. GADAMER, som iakt- 
tagit skogsufven vid boet, påstår att han derstädes har ett 
alldeles eget sätt att flyga, i det att han taktmessigt höjer och 


ROFFOGLAR. 261 


sänker sig samt, likasom dufvorna, slår vingarna tillsammans 
så att ett smällande läte derigenom uppkommer. Eljest låter 
han under fortplantningstiden höra ett temligen starkt ljud: 
vumb, vumb, och både då och under andra årstider frambrin- 
gar han ett läte, som kan ungefärligen uttryckas med /m-uk 
och äfven ljuder ganska starkt. 


6. Jordugglan eller Kortörade Ufven (Strix brachyotus 
LATH.). ÖOfvan rostgul och hvitaktig. med mörkbruna fläckar 
och teckningar; imnder blekt rostqul med mörkbruna längsgå- 
ende fläckar; stjerten, som ej alldeles räcker fram till de hop- 
lagda vingarnas spets, har på sidopennorna 3 å 4 bruna tvär- 
band; ögat med svart infattning; parnans fjädertofsar helt 
korta, synas ej, då de ligga ned, utöfver hufvudets öfriga fjäder- 
klädnad. — Längd omkr. 13 tum; vingbr. omkr. 42 tum. 

Namn: Kärruggla. 

Ögonen omgifvas af svart. Ansigtskretsen är spräcklig af 
svartbrunt och rostgult. Fjäderklädnaden på alla öfre kropps- 
delar mörkbrun med rostgula fjäderkanter på hufvudet och 
halsen samt dessutom med gula eller gulhvita fläckar på ryggen, 
skuldrorna och vingarnas täckfjädrar; på de undre kroppsde- 
larna ljust rostgul, med längsgående streck eller fläckar på 
bröstet och magen. Undergumpen och benen ofläckade. Hakan 
hvitaktig. Vingarnas handpennor vid roten rostfärgade, för- 
öfrigt 1 utfanet med bruna och rostfärgade tvärband. Stjerten 
med hvitaktig spetskant och föröfrigt tecknad med rostfärgade 
och bruna tvärband. Näbben svart. Iris klart gul. — Honan 
är större än hannen och har blekare, mera oren färgteckning. 

Jordugglan är en för sin vidsträckta utbredning ganska 
märkvärdig fogel. Hon förekommer nemligen i alla verldsdelar 
med undantag af Australien. Bland de ugglor, hvilka tillhöra 
var fauna, utmärker hon sig äfven derigenom, att hon är den 
enda, som regelbundet flyttar ur landet under den kalla års- 
tiden. Hon är saledes en flyttfogel hos oss. Om sommaren vistas 
hon förnämligast och fortplantar sig i hela norra Sverige, ända 
långt upp i Finmarken; men i de mellersta och södra delarna 
af landet är hon deremot under nämnde ärstid mera sällsynt. 


5362 ROFFOGLAR. 


Man har likväl numera ganska säkra bevis på att hon häckar 
äfven i de sydligaste provinserna, (se C. A. WESTERLUNDS 
Skandin. Oologi sid. 149). I Finland synes hon hafva samma 
utbredning som hos oss, äfvensa i Norge. 

Från de öfriga ugglorna är jordugglans lefnadssätt äfven 
i många andra fall ganska afvikande. Sålunda väljer hon icke, 
likasom dessa, sitt tillhall i skogiga trakter, utan uppehåller 
sig nära nog uteslutande på slätter eller på lågländta, fuktiga 
kärrmarker, flacka floddalar och vid sjöstränder. Pa fjellen träffar 
man henne nästan endast 1 videregionen eller på de kärr och 
myrar, som utbreda sig der ofvanför. Stundom gar hon upp 
ända till gränsen af den eviga snön. Hon plägar vanligen sitta 
på marken bland småbuskar, gräs och tufvor, och, då hon 
uppskrämmes, plägar hon oftast taga höjden och flyga ganska 
länga stycken innan hon ånyo sätter sig. Hennes flygt är tem- 
ligen snabb och hon liknar dervid mera en dagroffogel än en 
uggla. Åfven hennes läte, som hon låter höra under flygten. 
påminner om dagroffoglarnas. Det kan ungefärligen uttryckas 
med tjän, tjäu. Men hon har dessutom ett annat, nästan skäl- 
lande ljud: vau-au-au. 

Under flyttningarna höst och vär, i September och Mars, 
får man någon gang se henne nedåt landet i större antal. 

Hon slar då ned på kärrängar, mossar, akrar 0. s. v. och 
är ganska skygg, synnerligen under varflyttningen. 

Hennes föda bestar hufvudsakligen af mindre gnagare, så- 
som råttor, möss och sorkar; men hon förtär äfven en mängd 
insekter, isynnerhet gräshoppor. Hon är följaktligen en öfver- 
vägande nyttig fogel, som förtjenar att skyddas. 

Åggen, SOM CO I ch Ar läggas på marken, utan någon 
egentlig bale. De äro nägot mera aflånga än andra uggleägg. 


b. Pannan saknar fjädertofsar. Orat är ungefär af sam- 
ma höjd som skallen. Den iredje, fjerde eller femte 
handpennan längst; de fem första inskurna i fanet. 

7. Lappugglan (Strix lapponica THUNB.). Gråaktig, med 

mörkbruna tvärvågor och längsgående fläckar; de stora ögon- 


ROFFOGLAR. 563 


kretsarna mörkgråa med 8 åå I mörka, concentriska d. v. s. 
utanför hvarandra och omkring ögat ställda cirkelformiga linier 
eller ringar samt vid ögats inre sida en svart halfmånformig 
fläck, som framtill är omgifven af hvitt; hakan svart; skul- 
drorna och vingtäckfjädrarna hvitfläckiga; stjerten gråbrun, 
med gråa tvärband och mörk spets. — Längd 24—28 tum; 
vingbr. 2 alnar 8 åa 10 tum. Honan större än hannen. 

Hufvudet mycket stort, med yfviga, mjuka fjädrar; ofvan- 
på och nedåt bakhalsen är hvarje fjäder emot spetsen tecknad 
med omvexlande bruna och gråhvita tvärband; ögonkretsarna 
stora, graa med omkring 6 mörka linier, hvilka utat samt upp- 
och nedtill likasom koncentriska cirklar omgifva ögat; inåt är 
ögat närmast omgifvet af en svart fläck samt derefter af en 
större hvit eller grahvit, som sträcker sig nedåt näbben; an- 
sigtskretsen är vackert spräcklig af brunt, hvitt och rostgult; 
mellan denna star på hakan en svart eller mörkbrun fläck. 
Pa de öfre kroppsdelarna är hvarje fjäder längsutefter mörk- 
brun, men på sidorna spräcklig eller tvärvattrad af brunt och 
hvitt; på skuldrorna är den hvita färgen mera utbredd, så att 
derigenom större hvita fläckar framstå. De undre kroppsde- 
larna gråhvita med längslöpande, bruna fläckar; på bröstet 
hafva dock fjädrarna nästan samma teckning som på ryggen. 
Vingpennorna med omvexlande mörka och ljusa tvärband; de 
ljusa banden äro något brunspräckliga och på de mellersta 
handpennornas utfan nästan hvita, sa att pa den hoplagda 
vingen trenne band af denna sistnämnda färg visa sig. Stjert- 
pennorna med brun spets, men föröfrigt, synnerligen uti infanen, 
brun- och hvitspräckliga och omkring spolen tecknade med 
bruna bandfläckar; de undre stjerttäckarna hvitaktiga med 
bruna tvärlimer och bandfläckar. Benen svarthvita och mörk- 
fläckiga. Näbben gul; äfvensa iris. 

Denna stora och utmärkta uggla är en inbyggare i de 
norra, med stora sammanhängande barrskogar beväxta delarna 
af gamla och nya verlden. Hon finnes nemligen i hela Sibe- 
rien, 1 norra Europa och Nordamerika. Hos oss bebor hon om 
sommaren Lapplands och Norrlands barrskogstrakter, men hon 
synes ingenstädes förekomma talrikt, utan kan snarare hallas 
SU 


Zoologien. II. Foglar. 


564 / ROFFOGLAR. 


för att vara en temligen sällsynt fogel. Om vintrarna företa- 
ger hon, i likhet med åtskilliga andra ugglearter mer eller 
mindre vidsträckta ströftåg och infinner sig då stundom i trak- 
ter, hvilka äro belägna långt sydligare än hennes egentliga 
häckningszon. Sålunda hafva under vissa vintrar enstaka exem- 
plar blifvit fällda både i Södermanland, Nerike, Vermland 0. 
s. v. I Norge och Finland tyckes hon förekomma på samma 
sätt som hos oss. 

Beträffande lappugglans lefnadssätt, sa känner man ännu 
icke mycket derom. Det har nemligen endast några fa ganger 
lyckats zoologerna att iakttaga henne i den fria naturen, och 
de sparsamma underrättelser man erhållit om henne från be- 
folkningen i de trakter, der hon har sitt hufvudsakliga tillhall, 
äro icke fullt pålitliga. Emellertid vet man, att hon förnämli- 
gast uppehåller sig i stora, ödsliga barrskogar, isynnerhet i 
gamla tallmoar, och att hon icke är särdeles besvärad af dags- 
ljuset. Prof. NILSSON yttrar härom: ”Man erinrar sig nemli- 
gen att i den höga nord, der hon vistas, är full dag under 
flera månader, nästan hela dygnet. Det är troligtvis för att 
ej bländas af dess starka sken, som hon har ögonen så ovanligt 
små 1i jemförelse med kroppsstorleken. Att hon likväl äfven 
kan, likasom andra ugglor, se och uppsöka sitt rof i skymning, 
är tydligt deraf, att 1 samma trakter der hon vistas är under 
flera månaders tid nästan ingen annan dager öfver skog och 
mark, än det ljus stjernorna och norrskenet sprida.” 

Likasom andra foglar, hvilka tillbringa större delen af sitt 
lif i ödsliga, glest befolkade trakter, der de sällan eller aldrig 
utsättas för någon förföljelse från menniskans sida, är äfven 
lappugglan föga skygg, då man nalkas henne, och detta lärer 
isynnerhet vara förhållandet under hennes ströftåg vintertiden. 
Vid boet tager hon sig bättre tillvara. Hennes läte skall hafva 
någon likhet med ufvens och kan uttryckas med Ihuluhuhu. 

Hennes föda består sannolikt mest af fjellemlar och andra 
sorkar; men det är dock ganska troligt, att hon äfven tillgriper 
harar och skogshöns. M. V. WRIGHT nämner, att en hona, 
som blef skjuten i Enare Lappmark, hade, då hon öppnades, ett 
orrhufvud jemte en mängd mindre jordsorkar (se I. 264) i magen. 


ROFFOGLAR. 265 


Boet lärer, enligt V. SETH, vara stort och läggas i ett 
högt träd, eller i en fördjupning ofvanpå någon mycket hög 
stubbe. Aoggen äro 2 å 3. 


8. Slagugglan (Strix uralensis PALL.). Ljusgrå med svart- 
bruna, längslöpande fläckar, men nästan utan mörka tvärvatt- 
ringar; de undre kroppsdelirnas grundfärg mera hvitaktig; på 
hvardera skuldran en aflång, hvit fläck; ögonkretsarna gråa, 
utan fläckar, men med från ögonen strålformigt utlöpande, 
mörka streck (fjäderskaften); stjerten lång, emot spetsen gradvis 
afsmalnande, tecknad med 5 å 6 bruna och gråa tvärband. — 
Längd 24—26 tum; vingbr. 2 fot 21 tum; stjerten räcker 5 a 
6 tum utanför de hoplagda vingarnas spets. — S. liturata NILSS. 
Skandin. Fauna. 

Slagugglan är mindre än lappugglan, men deremot temli- 
gen betydligt större än kattugglan, hvilken hon eljest mest 
liknar. Hufvudet stort med yfviga fjädrar; ansigtskretsen hvit 
och svartfläckig; ögonkretsarna gråa eller brungråa, ofläckade, 
men dess stralformiga fjädrar hafva svarta spolar, hvarigenom 
fina, mörka streck synas utlöpa från ögonen. Hela fjäderkläd- 
naden ofvan ljusgra med svartaktiga, längslöpande fläckar och 
hvita fläckar på vingarna och skuldrorna; på undre sidan hvit- 
aktig, stundom med svag, rostgul anstrykning, och längsgaen- 
de, smala, svartaktiga fläckar, hvilka dock saknas på magen 
och undergumpen. Handpennorna med gräaa tvärband. Stjer- 
ten brun med 5 graa tvärband och grå spets. Benen med 
temligen otydliga grabruna smaåfläckar. Näbben gul. Iris mörk- 
brun >): 

Åfven denna uggla har, likasom den föregående, sitt huf- 
vudsakliga stamhäll i de norra delarna af vår verldsdel, men 
hon tyckes förekomma mera talrikt derstädes och dessutom 
bosätta och fortplanta sig på spridda ställen betydligt längre 
mot söder. Hos oss bebor hon förnämligast Lapplands och 
Norrlands vidsträckta barrskogstrakter, hvarifrån hon någon- 
gang om vintrarna företager små utvandringar till skogarna i 

”) Sådana ögon har äfven kattugglan. De öfriga ugglorna hos oss hafva gula 
eller gulröda ögon. 


566 ROFFOGLAR. 


de mellersta delarna af landet. Dock är hon allestädes säll- 
synt utom sin egentliga häckningszon, hvilken, såsom vi redan 
antydt, i det närmaste sammanfaller med lappugglans. I Fin- 
land finnes hon här och hvar. 

Hvad slagugglans lefnadssätt beträffar, så vet man hitim- 
tills lika litet eller till och med ännu mindre derom än om 
lappugglans. Hon säges emellertid vara ganska skygg, hafva 
en snabb flygt och föga vara besvärad af dagsljuset. 

Hennes föda består af fjellemlar och andra sorkar samt 
derjemte af både stora och små foglar, och hon lärer vara 
mycket djerf och tilltagsen. 

Sitt bo har hon uti stora, ihåaliga träd och bergsskrefvor. 
Åggen äro 3 a 4, föga större än kattugglans. 


9. Kattugglan (Strix Aluco LINN.). Spräcklig af brunt, 
grått, rostgult och hvitt, med svartbruna längdfläckar och vå- 
giga tvärstreck; på skuldrorna och vingtäckarna hvita fläckar; 
ögonkretsarna gråa, med små, föga märkbara, mörkare fläckar, 
som bilda 4 å 5 svagt antydda ringar omkring ögonen; stjer- 
ten kortare, i spetsen något afrundad. — Längd 14 å 15 tum; 
vingbr. 2 fot 10 tum; stjerten räcker omkr. 2 tum utanför de 
hoplagda vingarnas spets. 

Namn: Haruggla, Nattuggla, Sirikuggla; Norge: Nat-ugle. 

Kattugglan är mindre än den föregående, fran hvilken hon 
föröfrigt lätt kan skiljas derpa, att stjerten är kortare och i 
spetsen svagt afrundad samt att fjäderklädnaden är mera spräck- 
lig genom de mörka vaägiva tvärstreck, hvarmed fjäderkanterna 
äro tecknade. Fjäderklädnadens grundfärg är än graaktig, än 
stötande i rostbrunt. Honorna och ungarna hafva vanligen 
mera af denna sednare färg. Näbben gulaktig. Iris brunsvart 
eller nästan rent svart. Nagon närmare beskrifning på denna 
vanliga uggla anse vi öfverflödig. 

Kattugglan finnes i de flesta europeiska länder, äfvensom 
i mindre Asien och Algeriet. Hos oss är hon den allmännaste 
arten i slägtet; men förekommer dock icke särdeles långt mot 
norden. Författaren har likväl sett henne vid Tärna kapell i Umea 
Lappmark. I Finland har hon eget nog ännu icke blifvit anträffad. 


Lå 


ROFFOGLAR. 367 


Om sommaren väljer kattugglan sitt tillhall i skogar och 
lundar, helst i sådana, der gamla, ihåliga träd finnas. Här 
döljer hon sig 
om dagen i Fäst 
nagon lummig 
trädkrona el- 
ler något träd- 
hal och fram- 
kommer först 
i skymningen 
frampa afto- 
nen, för attse- 
dermera långt 
inpå natten 
flyga omkring 
och söka sin 
föda. I ber- 
giga trakter, 
hvarest hon 
äfven gerna 
vistas, plägar 
hon ofta om 
dagarna dölja 
sig 1 bergs- 
klyftor, och 
vanligen har 


hon nagot be- 
stämdt ställe, 
dit hon under denna tid af dygnet företrädesvis brukar taga 
sin tillflykt. Man märker detta lätt på den mängd exkremen- 
ter och uppkastade bollar af förbrukade födoämnen, som der- 
städes äro hopade. Om hösten och vintern, dä brist på föda 
uppstar i skogen, kommer hon fram till gårdarna eller städer- 


Kattugglan. 


na, der hon om dagarna döljer sig 1 uthus och lador eller i 
förfallna byggnader och kyrktorn, men om nätterna ses kring- 
flyga bland träden 1 trädgardarna eller i närbelägna parker och 
lundar. Stundom besöker hon under denna arstid enstaka 


568 ROFFOGLAR. 


gardar, belägna på slättlandet långt ifrån skogen och der blott 
nagra fa större träd finnas. Under dessa hennes ströftåg gör 
hon sig allestädes bemärkt genom sitt obehagliga skrik: kivitt 
eller klit klivitt, som hon under de mörka höstaftnarna och 
vinternätterna ofta låter höra. Detta har någon likhet med 
kattens jamande, och det är sannolikt af denna anledning hon 
erhållit namnet kattuggla. Om våren under fortplantningstiden 
frambringa hannarna ett annat ljud, som kan uttryckas med 
hu! hu! huhuhuhu, och man gifver dem då namn af harugglor. 
Kattugglan är, jemte perlugglan, den mest ljusskygga af 
alia våra arter. Hon är säledes en äkta nattuggla, hvilket äf- 
ven af det nyss anförda tydligen framgar. I sina rörelser är 
hon dessutom mera trög och otymplig än de föregående ugglor- 
na, och hennes flygt är vacklande och ojemn, men helt tyst. 
Hon är föga skygg, isynnerhet om dagen, då man ofta kan 
komma henne helt nära, innan hon begifver sig på flykten. 
Hennes föda bestar till hufvudsaklig del af rättor och 
sorkar, men hon förtär äfven näbbmöss, mullvadar, insekter 
och någon gång mindre foglar. Sällan tillgriper hon ekorrar, 
veslor, små harungar eller större foglar, sasom unga orrar, 
rapphöns, dufvor 0. s. v., och säkert är, att detta under van- 
liga förhållanden blott undantagsvis inträffar. Kattugglan kan 
således alltid, hvarhelst hon än uppehåller sig, betraktas såsom 
en öfvervägande nyttig fogel, som hvarje omtänksam landtman 
bör vara mån om att skydda. Hon är dock tyvärr en ibland 
de många nyttiga foglar, som man af okunnighet ständigt för- 
följer, och som så ofta med lifvet får plikta för att hon in- 
finner sig vid landtgardarna, ehuru hennes afsigt med dessa 
besök endast och allenast är att tillgripa en mängd små skade- 
djur. Det gifves till och med ännu i våra dagar många per- 
soner, äfven bland dem, hvilka räkna sig till den s. k. bildade 
klassen, som sätta en verklig ära uti, att på dörrarna af sina 
uthus kunna uppspika ett stort antal ugglor och andra nyttiga 
roffoglar, men den förständige, som betraktar dessa trofeer, 
måste dock alltid anse dem endast säsom bevis på råhet och 
okunnighet. Man klagar öfver den stora skada, som rättor 
och möss anställa i visthus, lador och sädesmagasiner, och man 


ROFFOGLAR. 269 


håller en mängd katter i afsigt att utrota dem eller inskränka 
deras antal; men den yppersta rattjägaren, nemligen ugglan, 
den förföljer man eller dödar, hvarhelst hon visar sig, emedan 
man kanske hört talas om att hon nagon gäng skulle förgripit 
sig på en utestängd kyckling eller dufunge. Ofta torde äfven 
ugglan hafva fatt skulden för hvad katterna egentligen brutit, 
och man öfverser vanligen gerna med dessa sednares förseelser, 
äfven om de skulle anträffas på bar gerning. När en uggla 
deremot fångas och misshandlas af okynniga pojkar, har man 
sällan ett godt ord att lägga till hennes försvar och befrielse. 
Man bär i allmänhet afsky för hennes fula uppsyn och hatar 
henne för det hemska skrik, hon nattetid låter höra, och som 
vidskepligt folk anser vara ett förebud till hvarjehanda olyckor. 
Vi hoppas dock att den tid skall komma, då upplysningen om 
det verkliga lefnadssättet hos en mängd allmänt förekommande 
djurarter skall sätta en gräns för de ännu alltför ofta uppre- 
pade valdsbragder, som utöfvas emot dem. 


1. Som vi veta, uppkasta ugglorna, i form af bollar, ben och 
hår m. m. efter de djurarter, som de förtära, och man kan således, 
genom att undersöka dessa bollar, lätt nog få reda på hvarutaf 
deras vanliga föda består. Många sådana undersökningar hafva 
blifvit gjorda af tyska ornithologer, och vi vilja här sammanställa 
nägra af de resultater, hvilka blifvit en följd deraf. 


IDeunder- De i bollarna funna djuren. 

Namn. ci | ön tf bol I Rätor| na | | | | 

ij larnas och |Näbb- Mull- /Insek-! Små ' Mindre | 

antal. socker] MÖSS. | vadar. ter. |foglar./ däggdjur. 
Kattugglan 208 | 333 33 47 | 47 18 2 'En ekorre och 
TT EA Eg rg i a Sa 

Jordugglan | 7 21 1 —-| — — | 

Tornugglan | 703 931 | 1,579 1 — 22 | 16 |Flädermöss. 


Häraf visar det sig tydligt, att kattugglan, äfvensom skogs- 
ufven och jordugglan, måste hållas för nyttiga, emedan bland de 
djurarter, som tjenat dem till föda, råttornas och sorkarnas antal 
är så öfvervägande stort; men att tornugglan deremot är mera 
skadlig, emedan hon tillgripit en så stor mängd nyttiga smådjur, 
nemligen näbbmöss och flädermöss. Hos oss har visserligen ännu 


570 ROFFOGLAR. 


icke några dylika undersökningar blifvit gjorda; men vi tro oss 
dock, på grund af den kännedom vi ega om ugglornas lefnadssätt, 
kunna försäkra, att de äfven här skulle leda till samma, om ej 
mera fördelaktiga resultater. 


Kattugglan lägger sina ägg uti ihaliga träd eller i bergs- 
hålor, nära nog utan allt underlag. Stundom inkräktar hon 
något gammalt, öfvergifvet krak- eller korpnäste. Aggen äro 
3 ad. 

I fångenskapen blifver kattugglan ganska tam. 


10. Perlugglan (Strix Tengmalmi GMEL.). ÖOfvan mörkt 
gråbrun med ett större antal hvita, rundaktiga fläckar; inun- 
der hvit och brunfläckig; stjertens och vingarnas .yttre pennor 
mörkbruna med parvis ställda, hvita tvärfläckar; fötterna med 
yfvig, hvit fjäderklädnad; iris gul. — Längd 95—10 tum; ving- 
bredd omkring 22 tum. 

Näst sparfugglan är denna uggla den minsta af alla till 
var fauna hörande arterna. Hufvudet synes, till följd af dess 
yfviga fjädrar, mycket stort; ögonkretsarna äro äfven stora, 
till färgen hvitaktiga, men utat liksom skuggade af de svarta 
fjäderstrålarna och inat, mellan näbben och ögat, tecknade med 
en svart fläck; ansigtskretsen, som är afbruten öfver ögonen 
och föga hög, bestar af sma svartbruna och hvitfläckiga fjä- 
drar. Hela fjäderklädnaden ofvan till grundfärgen mörkt grå- 
brun, stundom med en kastaniebrun anstrykning, samt beströdd 
med hvita fläckar, hvilka på hufvudet äro talrika, sma och 
runda, på halsryggen och skuldrorna större och bredare, på 
ryggen äfven större, men nästan dolda under fjäderkanterna, 
på vingtäckfjädrarna sma, runda och perlformiga. På de un- 
dre kroppsdelarna varierar fjäderklädnadens färg ganska be- 
tydligt och är mer eller mindre fläckig af brunt och hvitt. 
Handpennorna 1 yttre och inre fanet med hvita fläckar. Stjer- 
ten brun med 4 åa 5 hvita fläckband och brun spets. Benen 
smutshvita och tecknade med oregelbundna, bruna fläckar. 
Näbben gul; äfvensa iris. 

Perlugglan förekommer hufvudsakligen i mellersta och norra 
Europa; men i Asien lärer hon ännu icke med säkerhet blifvit 


ROFFOGLAR. DL 


anträffad. I Nordamerika lefver deremot en uggla, som så 
nära liknar denna, att hon af flera ornithologer anses vara 
blott en artförändring deraf. — Hos oss finnes perlugglan om 
sommaren i de flesta större skogstrakter i mellersta och norra 
delarna af landet; men ingenstädes allmänt. Möjligen har man 
dock förbisett henne till följd deraf, att hon är liten och en- 
dast i rörelse om natten. Om vintern, då brist på föda upp- 
star, lemnar hon merändels sina häckningsorter eller sommar- 
tillhåll och ströfvar vida omkring utan nagot bestämdt mal. 
Det är under dylika irrfärder hon infunnit sig icke allenast 
ända långt ned i de sydligaste delarna af landet, utan äfven 
i trakter, som äro belägna langt nordligare än hennes vanliga 
uppehallsställen. I Finland är hon, enligt M. V. WRIGHT, näst 
hökugglan den allmännaste arten. | 

Om sommaren vistas perlugglan och fortplantar sig i större 
barrskogar, der gamla, ihaliga träd finnas. Hon är, sasom vi 
förut omtalat, en äkta nattuggla, som skyr ljuset och endast 
om aftonen och natten är 1 verksamhet för att söka sin föda. 
Om dagen sitter hon undangömd och inkrupen uti ihåliga träd 
eller bland täta, lummiga qvistar och är da i allmänhet ganska 
svar att upptäcka, isynnerhet som hon i de flesta fall haller 
sig alldeles stilla, utan att låta skrämma sig pa flykten af det 
buller eller prassel, som jägaren och hans hundar åstadkomma. 
Prof. NILSSON säger, att ”blir hon uppskrämd t. ex. af en 
kastad sten eller dylikt, så flyger hon väl omsider; men dess 
flygt är osäker och vacklande, och hon sätter sig ater sa snart 
hon finner ett passande gömställe. Hon sitter aldrig högt, van- 
ligen 2—3—-4 alnar öfver marken och kan da lätt fangas, 
isynnerhet om två personer gå sakta mot henne från motsatta 
häll. Hon sitter då med tillslutna ögon, men da hon märker 
något, ehuru sakta, buller af den som nalkas henne at fram- 
sidan, öppnar hon stundom den stora öronklaffen, så att örats 
öppning synes bar och omgifven af en kort, vid tub; nalkas 
han småningom närmare, så öppnar hon begge ögonen och 
stirrar på honom. Om han da genom rörelser med handen 
eller lågt hvisslande eller smackande läte, fäster hennes upp- 
märksamhet, så kan den som sakta nalkas henne från rygg- 
sidan, lätt gripa henne med blotta handen”. 


(52 ROFFOGLAR. 


an 


Perlugglans läte, som hon om aftnarna och sommarnät- 
terna låter höra i skogen, har någon likhet med härfogelns 
och kan uttryckas med va va va. På afstånd låter det nästan 
som ett svagt hundskall, och hon upprepar det ofta. 

Hennes föda bestar hufvudsakligen af råttor, näbbmöss 
och småfoglar. Huruvida hon bör betraktas såsom öfvervä- 
gande nyttig eller skadlig har författaren icke varit i tillfälle 
att utröna. Herr Telegrafkommissarien M. A. CAJANUS, som 
haft en perluggla 1 fångenskap, berättar om denna följande: 
”Till föda bekom hon nästan dagligen småfoglar. Fick hon 
t. ex en mes eller dylik liten fogel, börjades vanligen processen 
med hufvudet, som efter några ristningar var afslitet, hvarefter 
det helt nedsväljdes. Härefter följde en paus med halft til- 
lyckta ögon, under det godbiten tycktes långsamt passera till 
sitt bestämda rum. Ett starhufvud, som en gång fick göra 
denna resa med näbb och allt, kom mig för ett ögonblick att 
darra för hennes lif, men försöket lyckades. Härefter började 
bearbetningen af den öfriga kroppen på så sätt, att några af 
ena vingens smällfjädrar utrycktes men, vid denna operation 
förgick vanligen hastigt tålamodet, och var icke kroppen desto 
större, fick den snart hel och hållen vandra hufvudet efter, 
hvarvid understundom hände, att offrets stjertfjädrar stucko 
utom mungipan hela långa stunden efteråt. Större foglar, tra- 
star o. d. rördes ogerna, dock höll hon, isynnerhet efter någon 
fasta, tillgodo med hjernan, bröstet och armmusklerna äfven af 
dem. Ånnu större foglar, såsom en gång en kråka, en annan 
gang en nötskrika, rördes icke alls. Lösskurna bitar af en 
bivrak atos med begärlighet. Af en ekorre förtärdes allt, en- 
dast icke hufvudet, fötterna, tarmarna och svansen”. j 

Sina ägg lägger perlugglan i trädhal. De äro 3—6. 


c. Pannan saknar fjädertofsar. Örat ganska stort och be- 
tydligt högre än skallen. Andra handpennan längst, 
dock föga längre än den I:sta; ingen är i fanet in- 
skuren. 


Hit hör blott en uggla, som dock egentligen icke bör räknas 
till vår fauna. Denna är 


DUFFOGEAR. NE) 


Tornugglan (Strix flammea LINN.). ÖOfvan askgrå med fina 
vattringar och små, i rader ställda hvita och svarta fläckar; inun- 
der rostgul eller ännu blekare med ytterst små, svarta fläckar; ögon- 
kretsen hvitaktig med brun omkrets; stjerten kort, räcker ej till de 
hoplagda vingarnas spets; benen höga med glest borstbeklädda tår. 
hängd omkr. 145 tunn: 

Denna uggla förekommer ganska allmänt i hela södra och mel- 
lersta Europa samt i mellersta Asien. Hos oss blef hon först an- 
märkt 1834, då ett, sannolikt vinddrifvet, exemplar blef skjutet på 
ett fartyg i Ystads hamn. Sedermera har, synnerligen under de 
sednaste åren, flera stycken blifvit sedda eller skjutna i Skåne. Hon 
vistas helst vid gamla byggnader, ruiner 0. s. Vv. 


VII. Ordningen: Duffoglar. 


Pullastrae. 


Dufvorna bilda en ganska naturlig och väl begränsad ord- 
ning inom foglarnas klass; men deras plats i fogelsystemet har 
dock, det oaktadt, varit mycket omtvistad. Vanligen har man 
hänfört dem till andra fogelordningar, och oftast förenat dem 
med hönsen, med hvilka de dock 1 lefnadssättet, utvecklingen 
och hela den yttre organisationen hafva föga gemensamt. De 
skilja sig i många hänseenden från alla andra foglar, och hvad 
som mest faller i ögonen är näbbens egendomliga form. Prof. 
SUNDEVALL har, såsom vi förut (sid. 389) anmärkt, ställt duf- 
vorna tillsammans med blåkräåkor, gökar med flera andra när- 
beslägtade foglar i en ordning, som han gifvit benämningen 
spitar. I afseende på den yttre kroppsformen, ungarnas ut- 
veckling m. m. hafva dufvorna också otvifvelaktigt mycket 
gemensamt med åtskilliga af dessa sednare foglar; men hvad 
deremot den inre organisationen och lefnadssättet angar, afvika 
de dock ganska betydligt ifrån dem, så att författaren för sin 
del ansett dem böra bilda en egen sjelfständig ordning. 

Näbben är kortare än hufvudet och temligen smal, med 
liten munöppning. Öfverkäken består af en hornartad och en 
mjukare del; den förra, som intager hela näbbspetsen, är af- 
trindad, sträcker sig utöfver underkäken, har den öfre konturen 


574 DUFFOGLAR. 


bågböjd, sjelfva spetsen nagot tillplattad, afrundadt trubbig 
och nagelformig samt är dessutom, sedd ofvanifran, nästan 
jemnsmal; den sednare, som genom en tvärintryckning synes 
något nedsänkt och skild från den hornartade, hårda delen, är 
beklädd med en mjuk hud, hvilken, isynnerhet vid näbbroten, 
är mycket uppsvälld, höjande sig öfver näsborrarna. Dessa 
sednare visa sig såsom smala, snedt ställda springor, som full- 
komligt kunna tillslutas. Från näsborrarna utlöper framåt på 
hvardera sidan om näbbryggen en mer eller mindre bred fara. 
Mungiporna sakna borstfjädrar och ga ej langt bakom näbb- 
roten. Den fjäderklädda hakviken är smal osh sträcker sig 
ett godt stycke framom näsborrarna. Hufvudet är litet, med 
hög, kullrig panna, nästan som hos brockfoglarna. Vingarna 
oftast länga och spetsiga; den 2:dra eller den 2:dra och 3:dje 
handpennan längst; den 1:sta föga kortare; armpennornas täck- 
fjädrar bilda manga rader, och de längsta ibland dem sträcka 
sig utöfver pennornas halfva längd. Stjerten, som har breda 
pennor, sträcker sig atminstone med + af sin längd utanför de 
hoplagda vingarnas spets. Benen korta och starka; tarserna 
baktill och på sidorna mjuka och beklädda af en vartig eller 
fjällig hud, framtill med tvärplåtar; tårna, 3 framåt och I bakåt 
riktade, äro vid roten sinsemellan fria; mellantan, som är längst, 
har klon bildad likasom hos tättingarna, nemligen på sadant sätt, 
att dess inkant är något uppflyttad och klon följaktligen synes 
nagot sned; sidotårna äro sinsemellan nästan af samma längd; 
baktan, som sitter i samma plan som framtårna och, då fogeln 
går, med hela sin längd stöder på marken, är kortast och har 
en klo, som knappt är sa starkt utbildad som mellantäns, utan 
stundom svagare. I afseende på fotbildningen, äfvensom på 
vingarnas form, se vi således att dufvorna temligen nära öfver- 
ensstämma med blåkråkorna. Fjäderklädnaden till det yttre 
fast, inat dunrik eller likasom ullig. Pa halsen finnas ofta 
små afrundade fjädrar, som vanligen hafva en olika skiftande 
metallglans. — Könen äro i de flesta fall temligen lika hvar- 
andra; men ungarna äro deremot något olika de gamla. 

1. I det föregående hafva vi (sid. 25) redan omtalat närings- 
kanalens byggnad hos foglarna i allmänhet. Nu vilja vi med nå- 


Oo 


DUFFOGLAR. DD 


gra ord redogöra för densammas beskaffenhet hos de fröätande 
foglar, som svälja sina födoämnen hela och som för denna orsaks 
skull äro försedda med kräfva. 

Dessa foglars magar utmärka sig framför andra foglars genom 
en, så att säga, på särskilda lokaler fulländad arbetsfördelning. 
Hvad som tt. ex. imom menniskans digestionsapparat försiggår i 
en. enda kavitet, nemliger magsäcken, är hos dessa foglar fördeladt 
på tvenne särskilda kaviteter. Magsäckens uppgift är nemligen dels 
att för de intagna födoämnena vara ett förvarimgsrum, der de i 
mer eller mindre förändradt tillstånd qvarhållas, innan de införlifvas 
med blodet, och sålunda derigenom lemna åt kroppens näring ett 
slags förråd, förutan hvilket en ständig hunger skulle infinna sig; 
dels att bearbeta de intagna födoämnena för att göra dem tjenliga 
att i blodet kun:a upptagas. Detta arbete är både af kemisk och 
mekanisk natur. För det förra ändamålet afsöndrar magens slem- 
hinna från ett stort antal egendomliga körtlar en sur saft, hvilken 
har den egenskapen, att den upplöser alla proteinämnen, såsom t. 
ex. kött, ägghvita o. s. v. och förvandlar dem till en vätska, som 
lätt absorberas af tarmväggarna och ingår 1 blodet. Den mekani- 
ska behandlingen af födoämnena utför magen åter genom sina musku- 
lösa väggar. Magen är nemligen 1 en ständig, ehuru långsam, 
rörelse, hvarigenom den likasom knådar eller tjärnar innehållet, så 
att det, blandadt med vätskorna, förvandlas till en tunn, grötlik 
massa. Denna sednare förrättning är hos de flesta andra djur föga 
betydande, emedan födoämnena hos dem vanligen redan förut gc- 
nom tuggning äro fint fördelade; men sådant är icke förhållandet 
hos de fröätande foglarna. 

Mot dessa magens trenne funktioner svara hos djuren i all- 
mänhet olika inrättade organer, för hvilka det skulle blifva alltför 
vidlyftigt att här i detalj redogöra. Endast det vilja vi påpeka, 
att ifrågavarande foglar äro utrustade med en särskild utvidgning 
på sitt digestionsrör för hvardera af dessa funktioner. Sålunda 
märka vi 

1. Kräfvan, som egentligen blott är en säckformig utvidg- 
ning af matstrupen och som upptager en stor del af framhalsen. 
Ifrågavarande foglar nedsvälja de frön och sädeskorn, af hvilka de 
lifnära sig, hela och oskalade och dessa stanna först i kräfvan, som 
ofta efter slutad måltid är uppfylld dermed. Sedan detta skett, sätter 
sig fogeln gemenligen i ro för att smälta sin på nämnde sätt in- 
tagna föda. I kräfvan ligga dock fröen oförändrade, emedan denna 
kroppsdel endast och allenast tjenstgör såsom ett förvarimgsrum, och 
så länge något finnes qvar deruti behöfver icke fogeln änyo söka 
någon föda. Endast under en kortare tid, nemligen vid kläcknings- 
tiden, spelar kräfvan hos dufvorna äfven en annan, egendomlig rol. 


/- 
=S 


376 DUFFOGLAR. 


Sålunda är dagarna närmast före och efter ungarnas utkläckning 
kräfvans slemhinna hos dessa foglar tjock och utsväld, och en rask 
nybildning af dess epitheliiceller eger då rum, hvarvid en del 
afstötas och bilda en klibbig, ostlik massa. Detta synes i sjelfva 
verket vara alldeles samma process som den, hvilken försiggår i 
däggdjurens mjölkkörtlar vid tiden före deras ungars födelse. Duf- 
van använder också denna ostlika massa på samma sätt som dägg- 
djuren sin mjölk, nemligen till att dermed mata sina späda ungar. 
Man kan således säga, att dufvan bokstafligen gifver sina ungar di, 
likasom däggdjuren, endast att afsöndringen här sker från kräfvan 
och att den eger rum icke endast hos honan utan äfven hos han- 
nen. Föröfrigt är kräfvan, såsom nyss nämndes, endast ett förva- 
ringsrum för de nedsväljda fröen och kornen. Derifrån nedsväljas 
nu dessa, ett och ett 1 sänder, 1 fortsättningen af matstrupen och 
nedkomma så först i 

2. HKörtelmagen eiler förmagen, en liten spolformig utvidgning 
af digestionsröret, belägen tätt under det tunna mellangärdet och 
således inom bukhålan. Denna mage är till storleken temligen 
oansenlig och har mjuka väggar, som till största delen upptagas af 
de relativt stora, sammansatta körtlar eller rättare grupper af kört- 
lar, hvilka utmynna på insidan i med blotta ögat märkbara små 
öppningar. I denna magafdelning uppehålla sig fröen och kornen 
icke länge: de passera blott igenom, men vid denna passage reta 
de körtelmynningarna, så att de till följd deraf afsöndra sin hvita 
saft. För hvarje korn, som passerar, ökas således afsöndringen, 
hvilken är körtelmagens enda funktion. Både frön och magsaft föl- 
jas emellertid åt till nästa kavitet, som är 

3. Muskelmagen, hvilken utgör en mycket större utvidgning af 
digestionsröret och fått sitt namn af de två på hvar sin sida om 
denna säck belägna muskler, hvilka upptaga största delen af dess 
yta. Dessa muskler äro hos de köttätande foglarna jemförelsevis 
tunna, men hafva deremot hos de ifrågavarande uppnått en mycket 
kolossal utveckling och styrka. Detta är också, om man ser på 
deras betydelse, af behofvet högeligen påkalladt. Betraktar man 
denna mages insida, så finner man, att emot de båda musklerna 
svara tvenne ovala, skrofliga ytor, som äro beklädda med en horn- 
artad substans, hvilken utgöres af det stelnade sekretet från en 
mängd körtlar, som stå tätt bredvid hvarandra på hela insidan af 
denna mage och icke hafva någon annan funktion, än afsöndringen 
af denna horuvartade massa. Vill man nu söka att göra sig reda 
för betydelsen af allt detta, så skall man finna, att, då musklerna 
arbeta, de båda ovala ytorna pressas och glida emot hvarandra med 
en Jjemförelsevis betydlig kraft. De nedsväljda kornan och fröen 
komma nu emellan dessa plattor och malas sönder såsom emellan 


DUFFOGLAR. MA 


ett par qvarnstenar. För att ytterligare befordra detta ändamäl, 
nedsvälja dessa foglar en mängd små, kantiga korn af kiselsand, 
hvilka äfven 1 sin mån bidraga till söndermalningen. Muskelmagen 
ersätter således härigenom hos de fröätande foglerna bristen på 
tuggapparat. Under denna ständiga sönderdelningsprocess flyter 
också oupphörligt den sura saften ned från körtelmagen, så att 
kornens och fröens proteinkroppar upplösas i samma mån som de 
söndermalas. Äfvenså inkommer i magen under denna process galla, 
hvilken hos foglarna, i motsats till hvad förhållandet är hos dägg- 
djuren, för magdigestionen åtminstone är oskadlig; men om den eger 
någon derpå förmånlig inflytelse är ännu icke utredt /”) 


Dufvorna hafva en skarp syn och en fin hörsel, som sät- 
ta dem i tillfälle att i god tid värja sig mot de faror, för 
hvilka de genom andra djur understundom äro utsatta. De 
äro också i allmänhet rädda och gripa till flykten vid den min- 
sta anledning, utan att, likasom många andra foglar, gifva sig 
tid till att först undersöka, huruvida deras anledning till räddsla 
är befogad eller icke. I afseende på förstandsförmögenheter- 
nas utveckling synas de sta vida lägre än flertalet af de förut 
afhandlade foglarna, och det är utan någon egentliga grund, 
som man sa ofta prisat deras stora egenskaper i detta hän- 
seende. Det hör också till sällsyntheterna att dufvor blifva 
fullkomligt tama i fångenskapen. Detta inträffar sannolikt icke 
förr, än efter flera generationer. Åfven tamdufvan har svårt 
att fullkomligt öfvervinna sin naturliga skygghet, och hon när- 
mar sig icke menniskan annat än med en viss räddsla och för- 
sigtighet. Vanligen är det endast hungern, som drifver henne 
dertill. Sedan denna blifvit tillfredsställd, är det merändels 
slut med förtroligheten. 

Dufvorna hafva en särdeles nätt och vacker kroppsställ- 
ning och i alla sina rörelser inlägga de en ledighet och ett 
behag, som icke förfela att hos betraktaren framkalla de ange- 
nämaste intryck. På marken, hvarest de söka sin föda och 
följaktligen mycket vistas, gå de stegvis likasom kråkorna, ofta 
med högburet bröst eller nedhukade och smygande, samt med 


”) Jemför angående denna sak: ”Fysiologiska undersökningar öfver dufvans 
magar” af FrirHIoF HOLMGREN. Upsala Läkareförenings Förhandlingar 


läsåret 1866 - 67. 


578 DUFFOGLAR. 


beständiga nickningar på hufvudet vid hvarje steg. Deras flygt 
är i allmänhet lätt och uthållande, och då de flyga upp, lata 
de höra ett smällande ljud, som de astadkomma med vingarna. 

De lefva gerna tillsammans i sma sällskaper eller i större 
och mindre flockar, då de på eftersommaren och hösten ströfva 
omkring med sina ungar på fälten för att söka sitt uppehälle; 
men under fortplantningstiden fördela de sig parvis. Det är 
isynnerhet då man far höra deras välbekanta, kuttrande läten 
i skogarna. Dessa läten äro ett slags ömhetsbetygelser, som 
hannarna egna åt honorna, och de frambringas under bocknin- 
gar och andra konstiga atbörder. De båda makarna lefva 
sinsemellan i mycket godt förhållande och ses ofta mata hvar- 
andra ur kräfvan eller, såsom man vanligen säger, näbbas eller 
kyssas. Det är sannolikt af denna anledning som dufvorna 
ända sedan uråldriga tider tillbaka varit betraktade såsom 
mildhetens och den rena oskuldens sinnebilder. 

Dufvor finnas snart sagdt i alla verldsdelar och länder. 
Det är nästan endast i de kalla polartrakterna som de saknas. 
De arter, som tillhöra Sveriges fauna, lefva, atminstone under 
fortplantningstiden, i skogarna och äro flyttfoglar; men på 
några öar vid norska kusten lefver hela aret om en dufva, 
nemligen klippdufvan, som utgör stammen för den tama dufvan 
och är allmänt bekant i de flesta landsdelar. 

Dufvornas föda bestar nära nog uteslutande af vegetabi- 
lier. Dock har man äfven funnit i deras kräfva små gräshop- 
por, maskar och larver. Mest plocka de växtfrön på marken, 
och sådana af ärtväxter tyckas synnerligen behaga dem. Detta 
är atminstone förhållandet med de arter, som finnas hos oss, 
Safttiga bär tillgripa de sällan. Den nedsväljda födan uppmju- 
kas, alldeles på samma sätt som hos hönsen, först i kräfvan, 
innan den nedgår i magen. De dricka mycket vatten, hvilket 
de suga eller liksom pumpa uti sig, utan att, såsom de flesta 
andra foglar, behöfva upplyfta hufvudet för hvarje gång de 
nedsvälja detsamma. 

Det kuttrande eller kurrande djur, som dufhannarna fram- 
bringa under fortplantningstiden, är nära nog det enda läte. 
som dessa foglar låta höra, och kan egentligen icke ställas i 


DUFFOGLAR. 579 


jemförelse med de förut afhandlade foglarnas sång, utan tyckes 
deremot blott vara ett uttryck af en tillfällig, passionerad 
sinnesstämning. 

De vilda dufvorna hafva sina bon antingen uppe i träden 
eller i klipphålor, och de äro icke några skickliga byggmästare. 
De hafva vanliga blott 2, helt hvita ägg, som vexelvis rufvas 
af de båda makarna. När ungarna komma till verlden äro de 
blinda och nakna samt behöfva en längre tid föräldrarnas vård, 
innan de kunna reda sig på egen hand. I början matas de 
med ett mjölkartadt, tjockflytande ämne, hvilket, såsom vi 
redan nämnt, vid den tiden afsöndras i de gamla dufvornas 
kräfva; men sedan de blifvit något mera försigkomna erhålla 
de frön m. m., hvilka först uppmjukats i föräldrarnas kräfva. 

Man anser i allmänhet dufvorna för skadedjur, emedan 
de så ofta infinna sig på åkrarna. Men man har härvid icke 
tagit i betraktande, att de hufvudsakligen upplocka de sädes- 
korn, som fallit ut på marken och som således icke kom- 
ma landtmannen till någon direkt nytta, och hvad som man 
föröfrigt härvid alldeles förbisett, är den nytta dufvorna göra 
genom att rensa akrarna från en oräknelig mängd ogräsfrön, 
som de med så stor begärlighet uppsnappa. Författaren tror 
fullt och fast, att denna nytta i betydlig mån öfverväger den 
skada, som dufvorna någon gång förorsaka. Det har mång- 
faldiga ganger visat sig att dufvor, som blifvit skjutna på 
sädesakrar, der de haft godt tillfälle att förse sig med mogna 
sädeskorn i riklig mängd, ändå haft kräfvan till större delen 
fylld med ogräsfrön. I Tyskland har man äfven genom en 
mängd likartade undersökningar kommit till alldeles samma 
resultat. Man bör således icke obetingadt antaga att dufvorna 
äro skadedjur derföre, att de så ofta slå ned på åkrarna. På 
kulturplatserna i de vårdade skogarna kan dock ringdufvan 
någon gang blifva besvärlig, emedan hon med begärlighet upp- 
äter det utsådda skogsfröet, synnerligen tall- och granfrö. 

Man känner för närvarande omkring 300 arter dufvor, 
hvilka, ehuru de både i kroppsform och lefnadssätt likna hvar- 
andra, blifvit fördelade på flera slägten. De, som tillhöra vår 
fauna, vilja vi dock bibehålla i ett enda slägte, nemligen 


38 


Zoologien. II. Foglar. 


580 DUFFOGLAR. 


Dufve-slägtet (Columba LINN.). 


För detta slägte gälla samma kännetecken som i det före- 
säende äro uppgifna för ordningen. Vi öfverga derföre till 
redogörelsen för de särskilda hithörande arterna. 


1. Ringdufvan (Columba Palumbus LINN.). Öfvan blågrå; 
vingarna utan svarta fläckar, men med hvit kant; halsens sidor, 
hos de äldre foglarna, med en större hvit fläck; kräfvan och 
bröstet rödgråa. — Längd 16—18 tum; vingbredd 31-—323 tum. 

Gammal hanne. Ofvan askgrå eller blågrå, ljusare på 
hufvudet, bakryggen och öfvergumpen. Halsens sma fjällika 


Fig. 109. 


SS /NMNaEat FE 


|V 


Ringdufvan. 


fjädrar ofvantill med i violett och grönt dragande metallglans, 
nedtill hvita, hvarigenom på hvardera sidan om halsen en stor, 
aflång, hvit fläck uppkommer. Halsen framtill blågrå. Kräf- 
van och bröstet rödgråa, hvilken färg nedåt magen småningom 
öfvergår i hvitaktigt eller hvitgrått. Vingens främre kant- 
täckfjädrar äro hvita, hvarigenom en längsgående hvit fläck 
uppkommer på den hoplagda vingens framkant. Handpennorna 
svartaktiga, deras utfan är kantadt med hvitt, deras täckfjä- 
drar svarta. Stjertpennorna på öfre sidan i spetsen svarta, 
sedermera gråa, på undre sidan svartaktiga med ett bredt hvitt 
band bakom spetsen; på de mellersta pennorna är dock detta 
band otydligt. Näbbens hårda del blekgul, dess mjuka del och 


DUFFOGLAR. 581 


uppsvällda näshud köttröda. Iris gulaktig. Benens nakna del 
köttröd. 

Honan är lik hannen, men har något blekare färger och 
den hvita halsfläcken mindre. 

Ungarna hafva mera orena färger än de gamla och sakna 
den hvita halsfläcken. Iris hvitgrå. 

Ringdufvan förekommer i hela Europa och vissa delar af 
Asien samt, isynnerhet under vandringarna, i nordvestra Afrika. 
Hos oss är hon mångenstädes temligen allmän, isynnerhet i de 
mellersta landskapen. I de sydligare delarna af landet häckar 
hon mera sparsamt. Huru långt mot norden hon har sitt hem- 
vist, torde ännu icke vara så noga utrönt; men man anser att 
hennes norra gräns infaller vid den 64:de eller 65:te bredd- 
graden. I Norge och Finland finnes hon under samma för- 
hållanden som hos oss. 

Såsom flyttfogel lemnar ringdufvan landet i September 
eller Oktober och återvänder i Mars eller April alltefter års- 
tidens beskaffenhet. Under fortplantningstiden har hon före- 
trädesvis sitt tillhall i täta barrskogar, helst granskogar, som 
innesluta eller begränsas af odlade fält och ängsbackar. Mera 
sällan häckar hon i rena löfskogar. Detta lärer dock inträffa 
på åtskilliga ställen i Skane. Under häckningstiden lefver hon 
parvis i skogarna; men sedan ungarna blifvit flygvuxna slå sig 
flera familjer tillsammans, och man träffar då dessa dufvor i 
större eller mindre, slutna flockar. Det är isynnerhet i slutet 
af Juli samt sedermera 1 Augusti och September som de på 
detta sätt stryka omkring i landet. De följa dervid en tem- 
ligen regelbunden lefnadsordning, så att man omkring klockan 
8 om morgnarna och klockan 4 om eftermiddagarna kan vara 
temligen säker på att anträffa dem på akerfälten eller på de- 
ras vanliga betesplatser. Klockan 11 f. m. pläga de besöka 
vattenställen för att dricka, och detta sker äfven om aftnarna 
innan de flyga till skogen för att hvila öfver natten. 

Ringdufvan är en vild, skygg och liflig fogel. På marken 
för hon sig temligen ledigt och, då hon sitter i träden, har 
hon stundom en något nedhukad, men merändels en upprätt 
ställning samt vrider oupphörligt af och an på halsen, då något 


582 DUFFOGLAR. 


Fer 


ovanligt i närheten fäster hennes uppmärksamhet. Vanligen 
utväljer hon i skogen några vissa träd, i hvilka hon helst hvi- 
lar. I dessa anträffar man henne isynnerhet tidigt om morgnar- 
na. Sådana träd pläga antingen vara torrgreniga eller högre 
än de, som växa i granskapet. Ringdufvan vill gerna vid vissa 
tider på dagen intaga en sådan plats, att hon fritt kan se sig 
omkring. Vid andra tillfällen kan man dock anträffa henne 
undangömd i de tätaste trädkronor. Hennes flygt är snabb 
och ledig, och hon förorsakar ett starkt klatschande ljud då 
hon flyger upp. I flygten kännes hon väl igen från följande 
art på storleken, den långa stjerten och de hvitfläckiga vingarna. 

Om våren, sedan ringdufvorna fördelat sig parvis i sko- 
garna, tillbringa de båda makarna natten i närheten af boet; 
men tidigt om morgnarna, redan i den första dagbräckningen, 
begifva sig hannarna till de träd, i hvilka de, såsom nyss blifvit 
nämndt, utvalt sina sittplatser, samt börja genast med mycken 
ifver sitt kuttrande, som höres vida omkring. Detta läte har 
något tycke af tamdufvans, men är starkare och lätt igenkän- 
ligt samt utgöres af ett ofta upprepadt ruckkuckkuck och kukuku 
eller rukasku kuku. Under detta kuttrande sitta hannarna på 
en trädgren eller stundom i toppen af ett träd med uppblåst 
hals och egendomliga rörelser, och de i närheten befintliga ho- 
norna ditlockas nu äfven, sätta sig 1 närmaste träd och börja 
äfven kuttra på sitt vis. Under lugna, blida vårmorgnar äro 
dufvorna mest ifriga, och man hör dem då öfverallt i skogarna, 
der de hafva sina tillhåll. Genom att härma deras läten och 
hålla sig undangömd, kan man då lätt locka dem till sig, 
och de äro i allmänhet vid den tiden mindre försigtiga än eljest, 
emedan en till ytterlighet uppjagad könsdrift ofta kommer dem, 
likasom en mängd andra eljest skygga och varsamma foglar, 
att glömma sin egen säkerhet. 

Ringdufvans mest omtyckta föda är utan tvifvel barrträds- 
frön. Då god tillgång finnes på sådana i skogarna, plägar hon 
merändels hafva kräfvan alldeles uppfylld dermed. Det är dock 
icke alla år som dylika födoämnen stå henne till buds i nog 
riklig mängd. Hon mäste derföre äfven tillgripa andra växt- 
frön. För detta ändamål företager hon också, såsom vi förut 


DUFFOGLAR. 383 


nämnt, små utflygter till fälten, och hon besöker då äfven ek- 
och bokskogarna i ändamål att tillgripa deras frukter. Åfvenså 
har man i hennes kräfva funnit snäckor och regnmaskar, ehuru 
i mindre antal, samt om höstarna bär. 

Ringdufvan bygger sitt bo i träden, högt eller lågt, allt- 
efter omständigheterna, vanligen i barrträd, men äfven i löf- 
träd och alltid så, att det är så mycket som möjligt skyddadt 
och undangömdt. Stundom bygger hon dock icke sjelf något 
näste, utan inreder ett gammalt kråk- eller ekorrbo så att det 
blifver passande för hennes äggläggning. Sasom byggmästare 
är hon ganska oskicklig, och boet består blott af illa hopfo- 
gade pinnar och ris samt har en platt form. Åggen äro så- 
som vanligt 2 och till färgen hvita. Båda makarna rufva 
skiftesvis äggen, så att hannen vanligen ligger på dem från 
kl. 9 eller 11 f. m. till 3 eller 4 eft. m. och honan den öfriga 
delen af dygnet. 

Såsom någonting egendomligt för denna dufva har man 
anmärkt hennes stora likgiltighet för äggen. Blifver hon nem- 
ligen blott en enda gång under liggtiden uppjagad från boet, 
lärer hon sedermera icke återvända, utan lemnar äggen alldeles 
till spillo. Dr. BREHM säger sig aldrig hafva sett exempel på 
motsatsen. För ungarna hyser hon dock mera ömhet, ehuru 
hon äfven i detta hänseende star efter de flesta andra foglar. 

I fångenskapen blifver ringdufvan temligen tam och uthär- 
dar i flera år; men man har blott några få exempel på att 
hon velat fortplanta sig derstädes. 


2. Skogsdufvan (Columba Oenas LINN.). ÖOfvan blågrå; 
vingarna med några svarta fläckar, men utan hvitt; halsens 
sidor sakna hvit fläck; kräfvan och bröstet rödgråa. — Längd 
omkring 13 tum; vingbr. 261—28 tum. 

Namn: Vilddufva, Blådufva. 


Gammal hanne. Ofvan blågrå, ljusare på hufvudet, halsen, 
bakryggen och öfvergumpen, mörkare och mera stötande i ask- 
färg på ryggen och skuldrorna. Halsens små fjällika fjädrar 
med grön och violett metallglans, utan hvitt. Halsen framtill 


5384 DUFFOGLAR. 


grå. Kräfvan rödgra. De undre kroppsdelarna föröfrigt grå. 
Vingarna askgraåa eller till en del orent gråa; de större arm- 
täckfjädrarna jemte armpennorna med några svartaktiga fläckar; 
handtäckfjädrarna svartaktiga; handpennorna svartbruna, deras 
utfan ytterst smalt kantade med grått. Stjerten med svart 
spets, bakom hvilken står ett smalare grått band; föröfrigt 
äro de särskilda pennorna i utfanet gråa, uti infanet mörkare. 
Näbben blekgul, med rödaktig näshud. Iris brun. Ögonlocken 
nakna, blekt köttfärgade. Fötterna röda med blåaktig an- 
strykning. 

Honan har orenare, mattare färger, med något brun in- 
blandning på ryggen och skuldrorna. De svarta vingfläckarna 
mindre och mera otydliga. 

Ungarna hafva ännu mera orena färger och mörkare näb- 
bar samt sakna metallglans på halsen. De svarta vingfläckarna 
äro temligen tydliga. 

Skogsdufvan finnes, likasom den föregående, i alla euro- 
peiska länder, men gar icke så långt mot norden som denna, 
och är öfver hufvud taget heller icke så allmän. TI vissa län- 
der, såsom England, Holland och Belgien, är hon till och med 
ganska sällsynt. I Mindre Asien och norra Afrika förekommer 
hon äfven. Hos oss har hon sitt egentliga stamhåll i de södra 
och mellersta landskapen eller inom ekregionen. Hennes norra 
gräns tyckes derföre infalla vid den 60:de eller 61:sta nordl. 
breddgraden. I Finland förekommer hon, enligt M. V. WRIGHT, 
egentligen endast i de sydvestra delarna, men är der i vissa 
trakter temligen allmän. I Norge har hon ungefär samma ut- 
bredning som hos oss. 

I afseende på lefnadssättet öfverensstämmer hon i många 
fall med ringdufvan. Hon bortflyttar och återkommer ungefär 
vid samma årstider som denna, fördelar sig parvis om våren, 
lefver i flock på eftersommaren och hösten samt besöker fälten 
och åkrarna på bestämda tider af dagen. Men hon synes i 
allmänhet taget vara mindre rädd än ringdufvan och väljer icke 
sitt tillhåll i de större barrskogarna utan helst i glesa löfsko- 
gar, asp- och ekängar, der gamla, torrgreniga och ihåliga träd 
finnas. Utan att hafva tillgång till dylika träd, kan hon icke 


DUFFOGLAR. 585 


lefva, emedan hon alltid lägger sina ägg deruti. Detta är tro- 
ligen orsaken till att hon icke finnes så långt mot norden som 
ringdufvan. Bäst passande tillhall för henne äro gamla ek- 
och aspdungar, hvarföre hon heller icke saknas i de trakter af 
landet, der sådana finnas. Likasom ringdufvan har hon under 
fortplantningstiden sina vissa träd, i hvilka hon företrädesvis 
sitter, då hon hviiar eller kuttrar. Man hör henne ofta, och 
hennes läte kan uttryckas med ruck-ku eller du-u. 

Hon har en vacker och snabb flygt, men klatschar icke 
så starkt med vingarna, då hon flyger upp, som ringdufvan. 

Skogsdufvans födoämnen äro ungefär desamma som ring- 
dufvans. Dock torde hon mest förtärå frön af gräs och örter 
samt urfallna sädeskorn. Mera sällan synes hon tillgripa skogs- 
frön. Hon är utan tvifvel en öfvervägande nyttig fogel, som 
landtmannen icke har något skäl att förfölja. På de nysådda 
akrarna bortplockar hon endast sadana korn, som ej äro ned- 
myllade, och på ärtåkrarna gör hon föga skada, emedan hon 
knappast förmår att nedsvälja en ärta af vanlig storlek. Hon 
lefver derstädes mest af lins och ogräsfrön. 

Hon sätter vanligen 2, sällan 3 kullar årligen. Den första 
är under vanliga förhållanden redan färdig i April, den andra 
i Juni och den tredje i Augusti. De båda makarna äro hvar- 
andra 1 hög grad tillgifna och vårda äfven sina ungar med 
mycken omsorg. Vid boet är hon icke så skygg som ringduf- 
van och öfvergifver icke detsamma, likasom denna, om hon 
derifrån blifver bortjagad eller om man borttager äggen. 

Man har flera exempel på att denna dufva blifvit ganska 
tam i fångenskapen, och man vill till och med påstå, att hon 
skall kunna sammanparas med tamdufvan; men författaren kan 
dock icke anföra någon fullt säker uppgift härpå. 


3. Klippdufvan (Columba livia BRISS.). Blågrå, med hvit 
bakrygg och 2 svarta band tvärsöfver de hoplagda vingarna; 
halsen med purpur- och metallglans. — Längd omkr. 14 tum. 

Denna dufva, som har en ganska vidsträckt utbredning i 
och närmast omkring Europa, finnes, såvidt man hitintills har 
sig bekant inom Skandinavien blott på nägra små klippöar vid 


286 DUFFOGLAR. 


norska kusten, nemligen Rennesö, Omö och Mosterö, belägna 
1 å 2 mil norr om Stavanger. På dessa öar finnes hon i stor 
mängd, vistas der hela året om och fortplantar sig i höga, 
otillgängliga bergskrefvor. 

Klippdufvan är isynnerhet anmärkningsvärd derföre, att 
hon utgör den egentliga urstammen för 

Tamdufvan (C. domestica), som är ett ibland våra äldsta 
husdjur, hvars domesticering antages hafva skett långt före den 
historiska tiden. Den ryktbare grekiske historieskrifvaren HE- 
RODOT, som lefde 480 f. Chr., berättar om dufvorna, att de 
höllos såsom husdjur utaf forntidens äldsta folkslag. Likaledes 
omtalar ARISTOTELES i sina skrifter, att dufvorna sedan gam- 
malt varit upptagna såsom husdjur hos Grekarna; och PLINIUS, 
som lefde för nära 2000 år sedan, berättar äfvenledes huru 
som under hans tid flera personer funnos, hvilka med verklig 
förkärlek egnade sig åt dufskötseln, och att sällsynta dufarter 
till och med betaltes med ända till 100 denarer. — Dufvorna 
räknas äfven nu för tiden till de vanliga husdjuren, och om de 
icke hos oss äro så allmänt utbredda, som i andra länder, så 
äro de likväl långt ifrån sällsynta. De äro tillika bland de 
husdjur, som underhållrs hos alla folkslag, hvilka hafva fasta 
boningsplatser, och de förekomma således i de mest olika kli- 
mater. De äro i anseende till storlek, kroppsform och färg- 
teckning af mycket omvexlande beskaffenhet; men det oaktadt 
anser man dem likväl alla hafva ett gemensamt ursprung och, 
såsom vi nyss omtalat, härstamma fran den ännu i vildt till- 
stånd lefvande klippdufvan. Tamdufvan är dock vanligen större 
och starkare byggd än sin vilda stamförvandt, och utmärker 
sig äfven framför henne genom praktfullare och skönare teck- 
ningar. De förändringar i kroppsform, färger och teckning, 
som klippdufvan genom sin domesticering undergatt, är ett för- 
hållande, hvilket, såsom vi veta, äfvenledes inträffat med de 
flesta af våra öfriga husdjur. 


1. Ett märkvärdigt exempel, hurusom domesticeringen kan 
förändra en fogelarts- yttre utseende, visar, förutom tamdufvan, äf- 
ven kanariefogeln, hvilken fogelart först i medlet af 1500:talet öf- 
yvrefördes från sitt egentliga hemland Kanarieöarna till Europa. 


DUFFOGLAR. 587 


Kanariefogelns domesticering har således inträffat för endast om- 
kring 300 år sedan, och i följd deraf helt och hållet försiggått inom 
den historiska tiden. Man kan sålunda äfven vara fullt förvissad 
om, att, hvilka förändringar till storlek, färg och teckning, som 
kanariefogeln än må hafva undergått under nyssnämnde tidrymd, 
dessa förändringar ingalunda Fö ädkommits genom sammanparning 
med andra usdlart. Så utan endast måste tillskrifvas fogelns ackli- 
maticering i Europa, der den under menniskans värd och skötsel 
utbildats till hvad den för närvarande är. — Kanariefogeln 1 det 
vilda tillståndet utmärker sig ej genom några lysande färger. Han 
har nemligen då en öfvervasande grågrön färgteckning, ed gul- 
gröna fjädrar på bröstet och strupen. Den tama och i Europa 
acklimaticerade kanariefogeln är icke blott större än den vilda ur- 
arten, utan har äfven undergått många förändringar 1 anseende till 
den ursprungliga färgen, hvilken, dock inom vissa gränser, är 
på mångfaldigt sätt varierande. Sålunda har den ursprungligt grå- 
gröna färgen öfvergått i helt grått, rent grönt, rödgult, guldgult, 
ljusgult och gulkvitt jemte alla möjliga nyancer mellan dessa färger. 
En stor mängd varieteter af olika storlek, färg och teckning hafva 
derjemte uppstått genom sammanparning af olika färgade varieteter. 
Bland de skönast tecknade af alla dessa varieteter äro de så kalla- 
de krönta isabellerna, som uppkomma genom sammanparning af en 
isabellfärgad och med tofskam försedd hanne med en guldgul, slät- 
hufvad hona. Denna varietet, hvilken dock är temligen "sällsynt, 
har på hufvudet och vingarna rödgula fjädrar, men den öfriga 
kroppen helt gul. Sedan år 1850 har en ny och från den vilda 
stamarten ännu mera afvikande form uppkommit i Holland, hvilken 
genom sin storlek och skönhet vunnit priset framför alla sina före- 
gångare. Den är känd under namn af den Holländska kanariefo- 
geln, är till storleken omkring en half gång större än den vanliga, 
tama kanariefogeln och utmärker sig föröfrigt genom längden af 
sina bröst- och ryggfjädrar. Längden af dessa fjädrar gifva tillika 
åt fogeln ett högst egendomligt utseende; ty på undre sidan af 
kroppen, ända ifrån midten af strupen och längsefter midten af 
bröstet och buken, der fjädrarna från olika sidor sammanträffa och 
korsa hvarandra, hafva de i följd af sin längd rest sig upp mot 
hvarandra och bilda derigenom en längsefter midten af kroppens 
undre sida uppstående och fortlöpande frans. Ryggfjädrarna sträcka 
sig deremot genom sin längd utöfver vingarna, hvilka de således 
till en del betäcka. Den del af ryggfjädrarna, som på detta sätt 
hänger ned öfver vingarna, har fått namn af epoletter. Jemföra 
vi nu med hvarandra den lilla grågröna kanariefogeln, sådan som 
den förekommer i det vilda tillståndet, och den nu beskrifna hol- 
ländska kanariefogeln, som uppstått utaf den vilda arten efter 


588 DUFFOGLAR. 


300 års domesticerimg, så skola vi finna, att de förändringar, som 
fogeln i det tama tillståndet undergått, äro af en så genomgripande 
art, att man skulle vara benägen att anse, det de båda foglarna 
tillhöra skilda species. Men då en vild djurart blifvit genom dome- 
sticering i så hög Svag förmärad, att ER derigenom uppkomna 


oa färg och ens er sig från de Jen 
kallar man den sålunda förädlade varieteten för en egen, sjelfstän- 
dig race. Den holländska kanariefogeln kan således anses såsom 
en sådan; och på samma sätt är det med de olika racerna af tam- 
dufvan, som vi i det följande skola anföra. 


Det nu anförda rörande kanariefogeln torde vara ett till- 
räckligt bevis på, hvilka förändringar en vild fogelart kan un- 
dergå genom domesticeringen, och orsaken till dessa förändrin- 
gar torde hufvudsakligen få tillskrifvas inverkan af olika klimat, 
djurens förändrade lefnadsförhållanden och olika näringsmedel. 
En vigtig orsak till uppkomsten af nya varieteter är derjemte 
sammanparningen af redan för handen varande varieteter, hvar- 
igenom ständigt nya former kunna astadkommas. De färger, 
som man påträffat hos de tama dufvorna äro ljust gråblått 
eller vallmoblått, mörkt gråblatt eller dufblått, svart, ocker- 
gult, rostgult och brunrödt jemte alla möjliga öfvergångar och 
sammanblandningar mellan nyssnämnda färger. Sammanparning 
utaf olika färgade individer har derjemte gifvit upphof till en 
mängd olika tecknade och konstanta varieter. Flera utaf de 
varieteter, som utmärka sig genom sköna färger och tecknin- 
gar, äro äfven kända under olika namn. 

Utom genom färger och teckningar, utmärka sig äfven åt- 
skilliga tamdufvor derigenom, att de äro försedda med tofs på 
hufvudet. Man har kallat dessa för tofsdufvor till skilnad från 
andra, som sakna denna prydnad och som man i anledning 
deraf gifvit namn af släthufvade dufvor. Bland tofsdufvorna 
skiljer man mellan 1) spetstofsade, hos hvilka de på hjes- 
san uppstående fjädrarna sammanlöpa i en spets, och 2) bred- 
tofsade, hos hvilka fjädrarna på bakhufvudet äro likformigt 
förlängda. 

Flera olikheter förefinnas derjemte hos tamdufvorna i af- 
seende på benens och fötternas fjäderbeklädnad, i det att åt- 


DUFFOGLAR. 589 


skilliga individer hafva fjäderbeklädda tarser och kallas fjös- 
benta, under det att hos andra icke allenast tarserna utan 
äfven tärna ända ut till klorna äro besatta med fjädrar. De 
dufvor deremot, som helt och hållet sakna fjädrar på både 
tarser och tår, kallas slätfotade. 


1. Vi skola nu 1 korthet redogöra för några af de genom 
olika färger och teckningar mest utmärkta varieteterna. För större 
tydlighets skull skilja vi dervid mellan enfärgade och tecknade dufvor. 

Till de enfärgade varieteterna höra: 

1). Den vanliga Slagdufuan, som till utseendet nästan full- 
komligt liknar klippdufvan. Jemf. denna sednares kännetecken. 

2) Den dufblåa, med ljusblå öfvergump och svarta vingband. 

3). Den enfärgade dufblåa, som är helt dufblå utan svarta 
vingband. 

4). Den silfverblåa, som har en mycket ljust blåaktig färg 
och synes likasom beströdd med mjöl. Vingbanden äro af en röd- 
svart färg. Kallas äfven mjöldufva. 

2). Den blackt färgade. Denna dufva har en rödaktigt ask- 
grå färg af en mycket ljus eller black beskaffenhet. Vingbanden 
vanligen rödbruna. 

6). Fjälldufvan, hvars på ryggen egendomliga teckningar hafva 
utseendet af fiskfjäll. Kroppsfärgen liknar någon af de föregående 
dufvornas. 

7). Lärkdufvan är ofvantill lärkgrå med fjällteckning; strupen 
och bröstet hafva en skönt gulröd färgton. Man påträffar dock 
äfven helt och hållet gula individer af denna varietet. 

38). Till de enfärgade dufvorna höra äfven de af rent hvit 
eller svart färg, äfvensom de ockragula, de ljust ockragula eller 
isabellfärgade, de roströda och de rostbruna eller kopparfärgade. 
Ju renare färgen är hos de enfärgade dufvorna och ju friare den 
är från all inblandning af andra färger, desto större värde anses 
de ega. 

De tecknade varieteterna anses hafva uppstått genom samman- 
parning af olika färgade individer. Hit höra följande dufvor: 

1). De hvithufvade. Dessa dufvor hafva hela kroppen enfär- 
gad, antingen blå, svart eller gul o. s. v. med undantag af öfre 
delen af hufvudet, som är hvit. Hufvudet är derjemte försedt med 
tofs, hvilken hos vackra exemplar är bred och fyllig samt slutar i 
en spiralformig vridning. Fötterna äro starkt fjäderklädda. Hvita 
vingband äro sällsynta hos dessa dufvor, men gifva dem i kännares 
ögon ett mycket högt värde. — De hvithufvade dufvorna hafva un- 


290 DUFFOGLAR. 


derstundom äfven hvit stjert, och dylika varieteter hafva visat sig 
konstanta. 

2). De mohrhufvade. Hos denna varietet äro deremot huf- 
vudet jemte strupen svarta, under det att den öfriga kroppen har 
någon annan färg, såsom hvit, gul, brun o. s. v. Dessa dufvor 
äro äfven försedda med tofs. Benen äro hos somliga individer be- 
klädda med fjädrar, hos andra deremot nakna. De hafva under- 
stundom stjerten svart, gul, brun, röd o. s. v., i hvilket fall den 
öfriga kroppen är af olika färg med både hufvudet och stjerten. 

3). De hvitbläsiga. Dessa hafva på pannan en liten hvit 
teckning, hvilken ej är större än att den kan betäckas med spetsen 
af ett lillfinger. Kroppens grundfärg är blå, svart, gul eller röd. 
Hufvudet är försedt med tofs och fötterna äro beklädda med fjä- 
drar. Någon gång påträffar man äfven exemplar med hvita vingband. 

4). De med färgad bläs. Dessa äro, hvad färgen på de olika 
kroppsdelarna angår, alldeles motsatsen till de hvitbläsiga dufvorna. 
De hafva nemligen hela kroppen hvit, med undantag af fläcken i 
pannan, som antingen är blå, svart, gul eller röd. Hufvudet har 
tofs och fötterna äro fjäderklädda. 

5). Måndufvorna. Grundfärgen är svart, men bröstet har en 
hvit teckning i form af en halfmåne, och vingarna äro derjemte 
försedda med 2 hvita band. 

6). De med bröstlapp. Hela kroppen hvit, med undantag af 
en blå, gul, röd eller svart halfmånformig teckning på bröstet. 
Denna varietet har dessutom i nacken en egendomlig tofs, som 
äfven sträcker sig nedåt på båda sidor om halsen. Fötterna äro 
äfven starkt fjäderbeklädda ända ut på klorna. 

7). Schveizerdufvorna. Grundfärgen rent hvit eller någon 
gång silfvergrå. I förra fallet har bröstet en halfmånformig teck- 
ning af svartgrå färg och vingarna derjemte två smala, svarta band. 
I sednare fallet åter äro såväl vingbanden som bröstfläcken brunröda. 
Dessa dufvor sakna tofs på hufvudet, men deras fötter äro fjäder- 
beklädda. 

8). De med färgadt bröst. Dessa dufvor likna de 2 näst- 
föregående varieteterna. Hela kroppen är nemligen hvit, utom huf- 
vudet, halsen och bröstet, hvilka hafva en blå, svart, gul eller röd 
färg. Nacken vanligen försedd med en spetsig tofs. Fötterna nakna. 

9). Svaldufvorna eller Närnbergerdufvorna. Dessa dufvor äro 
de utmärktaste af alla de tecknade varieteterna och tillika de, som 
både hvad form och storlek beträffar, mest skilja sig från den vilda 
klippdufvan. De äro nemligen till storleken något mindre än denna 
sednare och derjemte af en spensligare kroppsbyggnad. Hufvudet 
är finbildadt och nacken prydd med en musselformig tofskam. Den 
omkring ögonen nakna huden jemte ögonlocken och näbbvinkeln 


DUFFOGLAR. 591 


äro af en lifligt röd färg. Kroppen är dessutom ej såsom hos klipp- 
dufvan afrundad utan mera plattryckt, och benen äro lägre, så att 
dufvan i stående ställning har ett lägre utseende än en mängd 
andra dufvor. Vingarna äro långa och räcka, då de hopläggas, 
nästan ända till stjertspetsen. Fötterna fjäderbeklädda. — Fjädrarna 
äro hos dessa dufvor af en egendomlig beskaffenhet och kännas 
feta, då man vidrör dem. Detta kommer sig af de s. k. fettpen- 
norna, hvilka äro att anse som förkrympta eller outvecklade fjädrar. 
som sakna fan och äro fyllda med en gulaktig och fet massa. Fett- 
pennorna, som äro öfver en tum långa, framväxa på flera ställen 
af kroppen och äro betäckta af den öfriga fjäderklädnaden, så 
att de till det yttre ej blifva synliga. Fjäderklädnaden får, till följd 
af dess fettartade beskaffenhet, ett likasom sammetsartadt utseende, 
och dess teckning är derjemte vanligen regelbunden och prydlig. — 
Följande kroppsdelar äro färgade, nemligen: öfre delen af hufvudet 
ifrån näbbvinkeln och genom ögonen, öfre delen af vingarna, utom 
skulderfjädrarna, och vingarnas undre sida. Hela den öfriga delen 
af kroppen har fettartad, gulhvit färg. De färgade kroppsdelarna 
äro antingen svarta, röda, blåa eller gula. Färgerna äro rena och 
lifliga, isynnerhet den djupt sammetssvarta. Utaf alla tecknade 
varieteter är den äkta svaldufvan, sådan den härofvan blifvit be- 
skrifven, otvifvelaktigt den skönaste. Praktfullast förekommer hon 
i staden Närnberg 1 Bayern. — Mindre vackra och värdefulla for 
mer af svaldufvan förekomma äfven temligen talrikt i Tyskland. 

10). De omvändt färgade svaldufvorna. Hos dessa varieteter 
är teckningen alldeles motsatt mot den nyss beskrifna svaldufvans. 
De hafva öfre delen af hufvudet och vingarna rent hvita, men den 
öfriga kroppen deremot färgad. 

11).  Skölddufvorna. Kroppens hufvudfärg rent hvit; endast 
vingarnas skulder- och täckfjädrar äro färgade 1 blått, svart, gult 
eller rödt, med eller utan vingband. Nacken är antingen utan eller 
försedd med tofs, och fötterna antingen nakna eller befjädrade. 

12).  Skatdufvorna. Dessa dufvor likna 1 teckning skatan. 
Hela kroppen är färgad i någon af de vanliga färgerna, med un- 
dantag af vingarna och buken, som äro hvita. 

De härofvan anförda färgade och tecknäde varieteterna af den 
vanliga tamdufvan innefatta hufvudsakligen endast sådana afarter, 
hvilka företrädesvis äro utmärkta för sin skönhet, och som i följd 
deraf äro de mest kända och eftersökta. Att fullständigt redogöra 
för alla de färgnyancer och teckningar, hvarunder tamdufvan före- 
kommer, skulle leda till alltför stor vidlyftighet och kan icke blifva 
föremål för detta arbete. 

Men de förändringar, som tamdufvan under tidernas lopp un- 
dergått, sträcka sig icke blott till en förändring i färg och teck- 


5392 DUFFOGLAR. 


ning. Likasom kanariefogeln efter en trehundraårig domesticering 
oitvit upphof åt en ny race — den s. k. holländska kanarifogeln — 
så har äfven utaf klippdufvan såsom grundstam under loppet af år- 
tusenden utbildat sig flera från hvarandra väsendtligt åtskilda hufvud- 
former eller racer, hvilka tillika visat sig vara fullkomligt konstanta, 
så att hvarje race bibehåller de för densamma utmärkande känne- 
tecknen. De olika dufracerna skilja sig från hvarandra och från 
klippdufvan icke blott i färg och teckning, utan äfven 1 anseende 
till den yttre kroppsformen, uti vissa kroppsdelars större utbildning, 
uti fjäderklädnadens olika struktur, uti olika läten, olika flygt och 
olika hållning på kroppen; men oaktadt dessa yttre olikheter, som 
temligen skarpt begränsa de skilda racerna, öfverensstämma de lik- 
väl allesammans med den vanliga klippdufvan uti inre organisation, 
hvarigenom man äfven kan förklara den lätthet, hvarmed individer 
af olika racer para sig med hvarandra och frambringa fruktbar 
afkomma. Genom det sistnämnda förhållandet hafva en mängd 
mellanracer uppkommit. 

Till de egentliga urracerna räknas påfogeldufvan, perukdufvan, 
trumdufvan, hönsdufvan, måsdufvan, tummeletten, indiska dufvan och 
begdetten. De öfriga racerna, hvilka i det följande äfven komma 
att anföras såsom sjelfständiga racer, äro således egentligen att be- 
trakta endast såsom mellanracer, uppkomma genom korsning mellan 
urracerna. 


Huruvida de skilda dufracerna uppkommit af klippdufvan redan 
i dess vilda tillstånd, är ett förhållande, som ännu icke med säker- 
het blifvit utredt. Atskilliga naturforskare visa likväl benägenhet 
för ett dylikt antagande, men kunna dock icke derför afgifva fullt 
giltiga skäl. MHitintills har det heller icke kunnat bevisas, att nå- 
gon af dufracerna påträffats i vildt tillstånd. Man måste således 
antaga, att desamma småningom uppstått genom menniskans för- 
ädlande inflytande på den vilda stammen, genom förändrade lef- 
nadsförhållanden, genom olika födoämnen och olika klimat. 


Vi öfvergå nu till beskrifningen af de olika dufracerna. 


1. Påfogeldufvan (C. latieauda). Stjerten har 24—382 pen- 
nor, hvilka äro så ställda, att stjerten bakifrån sedd, visar en hvalf- 
formig urhålkning, hvarigenom densamma på öfre sidan tillika er- 
håller ett afrundadt utseende. Ehuru af ungefär samma storlek 
som klippdufvan, är likväl denna dufva mera symetriskt utbildad 
och har finare och mera afrundade former. MHufvudet är litet och 
välbildadt och nacken är antingen slät eller prydd med en spetsig 
eller kamlik tofs. Halsen är lång, nedtill bred, men afsmalnar små- 
ningom uppåt. Tårna äro utan fjäderklädnad, och det breda bröstet 
framåtskjutande. Då fogeln är 1 upplifvadt tillstånd, pöser han upp 


DUFFOGLAR. 593 


bröstet och böjer hufvudet tillbaka, så att det med nacken kommer 
1 beröring med den rätt uppstående eller framåtlutande stjerten. 
Vingarna hänga dervid ned utefter kroppssidorna utan att likväl 
släpa på marken. Stjerten är denna dufvas förnämsta prydnad och 
genom dess talrika pennor, hvilka på nämnde sätt kunna utspärras 
och upplyftas, får han ett utseende, som erinrar om påfogeln. — 
Denna dufrace förekommer i flera färger och teckningar. Bland 
enfärgade exemplar utmärka sig 1 första rummet de hvita såsom de 
mest fullkomliga och hos hvilka racens kännetecken äro starkast 
utpräglade. Derpå följa 1 ordningen de svarta, och vidare de, som 
hafva en dufblå färg. Hos röd- och gulfärgade individer är der- 
emot stjerten merändels tunn, med mera sammanhängande pennfan. 
Genom sammanparning af rent hvita och svarta exemplar uppkom- 
ma understundom varieteter, hvilka antingen äro fullkomligt hvita 
med svart stjert, eller också svarta med hvit stjert. 

Påfogeldufvan är temligen allmän på kontinenten, isynnerhet i 
Frankrike, der hon uppnått den största fulländning. Hvad hennes 
bostad beträffar, så bör utgången derifrån till fria luften göras till- 
räckligt hög, på det att icke stjerten måtte skrapa emot och nötas. 

2. Krondufvan eller Jakobinen (C. cucullata). På båda sidor 
om halsen, ända fram till skuldrorna, sträcker sig ett fjäderkrås, 
som äfven går uppåt efter halssidorna och betäcker en del af hjes- 
san likasom med en kåpa. Åt baksidan af halsen, der kråset slu- 
tar, får detsamma utseendet af en mahn. — Denna dufva är mera 
långlagd, men spensligare än klippdufvan. MHufvudet är finbildadt, 
cd kort näbb och bred hjessa. Ogat är omgifvet af en köttröd 
ring. Halsen är lång, äfvenså vingarna, dessa sednare så, att de 
hoplagda räcka fram ända till stjertspetsen. Fjäderklädnaden fin 
och mjuk. Benen låga, med nakna eller fjäderbeklädda tarser. — 
Det utmärkande kännetecknet på denna race är halskråset. Ju tä- 
tare och rikare detta är på fjädrar, ju längre dessa sednare äro och 
ju större del af hjessan de betäcka, desto mera fullkomlig är racen. 
Längden af kråsets fjädrar bestämmer äfven längden af mahnen på 
halsens baksida. — Denna race förekommer i alla möjliga färger 
och teckningar. Bland de enfärgade utmärka sig företrädesvis de 
helt och hållet hvita såsom de skönaste och med racens alla kän- 
netecken fullkomligast utbildade. Bland de tecknade varieteterna 
påträffar man racen renast hos sådana individer, som hafva hulvu- 
det, stjerten och vingarna hvita, men den öfriga delen af kroppen 
färgad 1 svart, dufblått eller dunkelt rödbrunt. De på annat sätt 
tecknade äro mindre värderade. Dessa hafva äfven kortare hals och 
mindre utbildadt halskrås. 

Denna vackra dufrace är mera sällsynt än den föregående, och 
dess utbredning är ej särdeles vidsträckt. N 


594 DUFFOGLAR. 


3. Trumdufvan (C. dasypus). Denna dufva utmärker sig för- 
nämligast genom ett egendomligt ljud, som den understundom låter 
höra och som närmast liknar ett doft trummande. Det är äfven 
till följd häraf som racen fått sitt namn. Till det yttre skiljer sig 
äfven trumdufvan från de andra racerna. Hon är större än klipp- 
dufvan. Hufvudet är 1 nacken försedt med en musselformig tofs- 
kam och frampå pannan med en stjernformig fjäderprydnad. Lårens 
fjädrar hafva en ovanlig längd, och tarserna, äfvensom tårna, äro 
beklädda med längre fjädrar. Den nyssnämnda stjernformiga fjäder- 
prydnaden i pannan utgöres af flera små uppstående fjädrar, hvilka 
likformigt böja sig utåt åt alla sidor. Ju fullständigare denna pann- 
prydnad är, desto ståtligare är fogelns utseende och desto större 
värde får den i dufkännares ögon. — Under det att denna dufva 
frambringar det nyssnämnda trummande ljudet är hon i ständig 
rörelse och vrider främre delen af kroppen än hit, än dit. Hon 
uppblåser derjemte bröstet och gifver åt vingarna en darrande rö- 
relse. Äkta trumdufvor kunna hålla ut ud denna. s.k lek iiken 
halftimmas tid eller ännu längre. Honans trumning är mycket sva- 
gare än hannens, och uthålligheten är hos henne ej heller så stor. 
Hvad trumdufvans färg angår, så påträffas racen fullständigast ut- 
bildad hos enfärgade individer med svart, hvit eller dunkelröd färg. 

Trumdufvan förekommer bäst utbildad i Moskau och på några 
andra ställen i Ryssland; men hon finnes äfven ferestädes i Tysk- 
land, ehuru dock icke med så tydligt utpräglade racekännetecken. 


4. Mahndufvan (C. jubata). Nacken och baksidan af halsen 
äro försedda med en hvit mahn, som består af långa fjädrar, hvilka 
falla ned utefter ryggen och sidorna. Tarserna och tårna äro fjäder- 
beklädda. — Mahndufvan är större och i allmänhet taget af en gröfre 
och starkare kroppsbyggnad än klippdufvan. Längden på mahnen 
jemte renhet i teckningen och stark fjäderbeklädnad på fötterna 
bestämma racens äkthet. Hos de individer, som äro tecknade i 
svart och hvitt äro racekännetecknen fullkomligast utbildade. Huf- 
vudet är hos dessa ända ifrån nacken, der nakne vidtager, och 
framåt öfver hjessan till nedpå bröstet helt och hållet svart, och 
samma färg har äfven stjerten. Allt det öfriga är hvitt. 

Mahndufvan är sällsynt och träffas nästan endast i Thyringen 


Tyskland. 


5. Hönsdufvan eller Malteserdufvan (C. brevicauda). Mycket 
större än klippdufvan och nästan så stor som en vanlig höna. Stjer- 
ten är kort, i spetsen afstympad och bäres i en mer eller mindre 
upprätt ställning. Benen äro höga och starka; tarserna och tårna 
nakna. Racekännetecknen äro mllkomlisast utbildade hos individer 
med hvit färg 


DUFFOGLAR. 595 


Denna dufva härstammar från Italien, men finnes numera, utom 
derstädes, äfven på åtskilliga ställen i Österrike, isynnerhet i trakten 
af Linz. — Hon är en liflig fogel, som lätt låter tämja sig. Han- 
nen låter ofta höra sitt starka kuttrande, hvarvid han vexelvis ut- 
breder och sammandrager stjerten. På afstånd likna dessa dufvor 
små gäss. De föröka sig hastigt och lägga ägg nästan hela året 
om. De utmärka sig derjemte för sitt välsmakande kött, och i 
följd deraf, äfvensom för sin storlek, äro de såsom slagtdufvor de 
bästa af alla racer. / 


6. Mäåsdufvan eller Korsdufvan (C. turbita). Från midten af 
strupen nedåt bröstet sträcker sig några rader af uppåt och mot 
hvarandra riktade fjädrar, hvarigenom ett slags halskrås uppkommer. 
Näbben är ovanligt kort. Denna dufva är mindre än klippdufvan 
och föröfrigt en bland de minsta af alla racerna. Hon förekommer 
antingen enfärgad eller också på mångfaldigt sätt tecknad. Exem- 
plar utaf den rena racen äro helt och hållet hvita, med undantag 
af vingtäckfjädrarna, som hafva någon annan fär 


'& 
SÅ 


7. Tummeletten (C. gyratrix). Denna race utmärker sig der- 
igenom, att hon dels eger förmågan att tumla om 1i luften, dels 
att uppstiga till en ovanlig höjd öfver jordytan. Dessa egenskaper 
kunna stundom vara förenade hos en och samma individ, men van- 
ligen träffar man dufvor, som blott besitta endera af dessa egen- 
skaper. Tummeletten är äfven en bland de minsta dufvor. Hon 
har ett litet och rundt hufvud, med hög panna, platt hjessa och 
mycket kort näbb. — Den äkta tummeletten utmärker sig framför 
alla andra dufracer genom sm oöfverträffliga flygförmåga. Med för- 
vänande hastighet stiger hon upp 1 höjden, hvarunder hon låter 
höra ett starkt klatsehande med vingarna. Uppkommen till en viss 
höjd, kastar hon sig derifrån -baklänges och begynner att oupphör- 
ligt tumla omkring, ända till dess hon kommer helt nära marken. 
Derpå höjer hon sig åter upp i luften och fortsätter sålunda sam- 
ma lek gång efter annan. Hennes rörelser äro dervid ingalunda 
enformiga utan omvexla på mångahanda sätt. Understundom sän- 
ker hon sig äfven till marken mera långsamt med högt burna vin- 
gar och utbredd stjert, utan att göra någon tumling. Då flera 
tummeletter samtidigt företaga en dylik lek, söka de likasom att 
öfverträffa hvarandra uti vågade rörelser, och leken fortsättes ofta 
under flera timmar. Utflygterna företagas vanligen efter fullbordad 
parning, äfvensom på fristunderna under rufningen. — De så kallade 
högflygarna äro tummeletter, hvilka genom en särskild dressur blif- 
vit inöfvade att uteslutande stiga 1 höjden. Dessa dufvor hållas 
ständigt instängda till dess att en utflygt skall företagas, då man 


Zoologien. II. Foglar. 39 


296 DUFFOGLAR. 


utsläpper flera på en gång. För att jaga upp dem i luften begag- 
nas flera medel, såsom att slå på små trummor, att klappa med 
händerna, att svänga med fanor och tygstycken o. s. v. Dufvorna 
höja sig derpå omedelbart i luften och kretsa öfver hemmet under 
det att de oupphörligt stiga allt högre och högre, tills de icke 
sällan försvinna ur sigte. En dylik flygt varar en längre eller 
kortare tid, vanligen 2 å 3 timmar, men fortsättes understundom 
ända till 6 å 8 timmar och räcker icke sällan till inpå nätterna, ifall 
dessa äro månljusa. Nattliga utflygter böra dock förekommas, eme- 
dan dervid ofta inträffar, att dufvorna stiga alltför högt, så att de 
omkomma. Stormar, hagel och starka regnskurar, som utbryta kort 
efter utflygten, äro äfven mycket farliga och förorsaka icke sällan 
dufvornas undergång. Tummeletten dresseras till höjdflygare redan 
såsom unge. En dylik dressur är mycket enkel och består deruti, 
att man låter ungen företaga de första utflygterha tillsammans med 
redan inöfvade höjdflygare. Vidare takttager man såsom regel, att 
endast låta dem flyga ut en gång om dagen och att ej gifva dem 
föda straxt före utflygten, 

Bland tummeletterna skiljer man mellan fera olika varieteter, 
som äfven hafva olika benämningar. Af dessa vilja vi endast anföra 
tvenne bland de mest utmärkta, nemligen: 


1). Den hvita Stralsunder-tummeletten. Denna är vanligen af 
en snöhvit färg, men förekommer äfven understundom med brun- 
aktiga eller svarta fläckar på kinderna, eller också med enskilda 
färgade fjädrar här och der på kroppen. Näbben är större än hos 
de andra tummeletterna och nästan lika stor som hos klippdufvan. 
Näshuden är hos yngre individer ljusröd, hos äldre deremot brun- 
aktig. Ju ljusare den bibehåller sig, äfven sedan fogeln blifvit äl- 
dre, desto högre skattas exemplaret. På åtskilliga individer äro 
äfven ögonlocken omgifna af en röd ring, hvilket anses såsom ett 
stort skönhetstecken. Fogelns hela utseende och hållning angifver 
äfven en förädlad race. Kroppen är smal och långsträckt; bröstet 
bredt och fylligt; vingarna länga och flygten utomordentligt snabb 
och liflig. 


2). Den engelska tummeletten. Denna synes vara mest för- 
ädlad af alla de varieteter, som tillhöra tummelettracen, och öfver- 
träffar dem allesammans såväl uti en behagligare kroppsställning, 
som uti öfriga egenskaper. Hon är den minsta af alla, men bröstet 
är, 1 förhållande till fogelns storlek, kraftigare och fötterna mera 
undersätsiga och korta än hos de andra varieteterna. MHufvudet är 
litet och rundadt, i följd hvaraf hjessan och panman äro starkt 
hvälfda. Fjädrarna äro frampå pannan, äfvensom på sidorna deraf, 
uppresta och krusiga, så att hufvudet framifrån har ett likasom ludet 


DUFFOGLAR. HIT 


utseende. Näbben är mycket kort och spetsig. Ögonen äro stora och 
framstående, med fjäderklädd ögonring. — Fjädrarnas grundfärg är 
rostgul, men hvarje fjäder är beströdd med svarta och hvita fläckar, 
och detta är isynnerhet förhållandet med de större ving- och stjert- 
pennorna. — Dessa tummeletter äro icke sällan behäftade med fel 
på ögonen och i vanliga fall mycket närsynta, hvarföre man äfven 
bör undvika att hålla dem tillsammans med andra dufvor, emedan 
de eljest blifva beröfvade sin andel i utfodringen. En annan olä- 
genhet, som äfven undvikes derigenom, att olika racer hållas skilda 
hvar för sig, är den frivilliga kroiserimgen. Denna bör nemligen 
aldrig öfverlåtas åt slumpen, utan få försiggå efter noggranna be- 
räkningar. Genom vårdslöshet i detta afseende, eller genom att olika 
racer hållas tillsammans och efter godtycke få sammanpara sig med 
hvarandra, hafva de ursprungliga, ädla och vackra racerna blifvit 
till den grad förfalskade, att man numera endast sällan är i stånd 
att påträffa några äkta raceexemplar. Denna anmärkning gäller i 
första rummet den nyss beskrifna racen eller tummeletterna, hvilka 
senom sammanblandning med andra dufvor, i hög grad urartat både 
till utseende och egenskaper. 

8. Den belgiska brefdufvan (C. belgica). Denna utmärker sig 
framför de festa andra racer genom en snabb och uthållig flygt. 
Hon liknar till det yttre närmast korsdufvan, men äfven till en viss 
grad tummeletten, af hvilka båda racer hon utgör en bastard. Huf- 
vudet är välbildadt och saknar tofs. Näbben är längre och starkare 
byggd än hos de båda stamförvandterua. Fötterna äro befjädrade. 
Mjödtrklädnaden vanligen enfärgad. — Hennes flygt är så snabb, att 
hon på blott några få Minuter kan tillryggalägga en vägsträcka af 
en svensk mils längd. Man har derföre i fordna tider, före tele- 
grafens uppfinning, användt henne till fortskaffning af bref. Men 
för att kunna begagnas till detta ändamål måste hon först under- 
kastas dressur. Denna var mycket enkel och bestod deruti, att 10 
å 12 dufvor, inneslutna i en af glesa spjälor förfärdigad bur, af- 
lägsnades på ett visst afstånd från hemmet, hvarefter buren öppna- 
des och dufvorna försattes i frihet. Under affärden från hemmet 
voro dufvorna satta i tillfälle att emellan burens spjälor öfverse 
trakten, som de passerade, och kunde således med lätthet uppsöka 
hemmet, sedan de erhållit sin frihet. Dylika försök upprepades 
gång efter annan och afståndet från hemmet gjordes för hvarje gång 
större samt utsträcktes slutligen till den ort med hvilken man ön- 
skade att underhålla skriftlig förbindelse. Sedan dufvorna sålunda 
blifvit inöfvade att från nämnde ort uppsöka hemmet, öfversänder 
man till den förstnämnda orten ett visst antal inöfv ade dufvor, och 
då underrättelsen skulle afsändas, utsläpptes en dufva, vid hvilken 
man på en af stjertpennorna fastbundit ett bref. 


598 DUFFOGLAR. 


9. Bagdetten med rak näbb eller orientaliska brefdufvan (C. 
tabellaria) utmärker sig likasom den föregående för en snabb och 
uthållig flygt, men öfverträffas likväl af denna i dessa afseenden. 
Hufvudet saknar tofs och har en långsträckt, smal och något platt 
form. Den långa, tjocka och raka näbben ligger i rät linie med 
den låga och plattryckta pannan. Näshuden är vid roten tjock och 
ppvalld samt genomdragen af djupa fåror. Näbbhuden är äfven 
rundtomkring vid roten beklädd med vårtlika utväxter. Ogonlocken 
äro tjocka, 2 en köttröd färg, och ögonen omgifvas af en naken, 
med vårtor tätt besatt ring. Denna sednare är vanligen icke min- 
dre än + tum i diameter, men varierar mycket 1 storlek. Dufvan 
är större än den vanliga klippdufvan, har smal hals och långa 
vingar. Fjäderklädnaden är vanligen enfärgadt svart eller svart- 
brun. — Denna dufva begagnas i Orienten till brefdufva, och 
ehuru, såsom vi nämnde, hon ej kan mäta sig med den belgiska 
dufvan i snabbhet, torde hon dock vara nära nog lika uthållig 1 sin 
flygt. Hon härstammar, likasom den följande, frå in staden Bagdad, 
hvaraf hennes namn härleder sig. 

10. Bagdetten med böjd näbb (C. curvirostra). Hufvudet så- 
som hos den föregående racen: långt och smalt. Halsen ovanligt 
lång. Likaså äbbe som föröfrigt är starkt böjd och bildar med 
pannan en tydlig vinkel. ÖConen omgifna af en naken och med 
vårtor tätt besatt hud. Dylika vårtor finnas äfven på näshuden. 
Ifrån underkäken nedhänger huden och bildar derunder en liten 
säck. Vingarna äro smala och långa, med mycket framskjutande 
skuldror. 

11. Klatscehdufvan (OC. percussor). Den mest framstående 
egenskap, som utmärker denna race och hvarutaf den äfven fått 
sitt namn, bestär uti ett starkt klatscehande med vingarna, som den 
ständigt låter höra under flygten. Genom vingarnas egendomliga 
byggnad skiljer sig äfven klatschdufvan ifrån alla andra racer. De 
4 första handpennorna äro nemligen betydligt större än de efter- 
följande, så att den ”5:te är öfver 2 tum kortare än den 2:dra. 
Ogonlocken äro af en lifligt köttröd färg. Denna dufva är större 
än klippdufvan och derjemte af en starkare kroppsbyggnad. Hut- 
vudet är försedt med en spetsig tofs. Tarserna och tårna äro nakna. 
Hufvudet, bakryggen, stjerten, underlifvet, låren och de sex första 
vingpennorna äro hvita De öfriga kroppsdelarna äro deremot fär- 
gade i någon af de färger, hvilka vanligen förekomma hos dufvorna. 
Det egendomliga klatschandet med vingarna låter dufvan egentligen 
höra om våren under parningstiden, och det frambringas starkast 
af hannen. Det uppkommer derigenom, att vingarna häftigt sam- 
manslås mot hvarandra under flygten. Men detta ständigt uppre- 
pade klatschande har icke sällan fill följd att flera af dessa dufvor 


DUFFOGLAR. 599 


framemot hösten till den grad sönderslagit sina vingar; att de der- 
igenom merändels gå förlorade. För att undvika detta, plägar man 
derföre på sådana exemplar vid nämnde årstid bortrycka vingpen- 
norna, så att de icke vidare kunna flyga ut, förrän nya pennor 
hunnit utväxa. — Denna dufva kan icke gerna hällas tillsammans 
med andra racer uti en och samma bostad, emedan hon genom sin 
ständiga oro och liflighet stör de andras lugn och bringar oreda 
inom samhället. — Klatschdufvan har icke nägon stor Ne 
Hon träffas endast på några ställen i närheten af Rhenfloden, så- 
som i Westphalen, Nassau 0. s. v. 


12. Illyriska dufvan (C. illyrica). Denna dufva är utmärkt 
för sina sköna färger. Hufvudet, halsen och undre delen af krop- 
pen äro nemligen färgade 1 en egendomlig, gulaktig färgton, som 
synes vara en sammanblandning af apelsingult och kanelbrunt, och 
öfver denna grundfärg är utbredt ett glänsande metallskimmer. 
Ryggen och vingtäckarna hafva deremot en glänsande svart färg. 
Exemplar af denna dufva finnas dock, som hafva åtskilliga hvita 
teckningar. — Illyriska dufvan är en liflig fogel, som förökar sig 
starkt och är lätt att underhålla, emedan hon väl förstår att sjelf 
utom hus skaffa sig sitt uppehälle. . Hon finnes uti Illyrien, Tyro- 
Jens B aven OSS. 

13. Glans- eller Elddufvan (C. fulgens). Liknar mycket till 
kroppsställningen en tummelett, men är nästan af samma storlek 
som klippdufvan. Grundfärgen är öfver hela kroppen svart, men 
denna grundfärg är tillika öfverdragen med ett mycket lysande 
kopparrödt metallskimmer, som starkt framträder på alla kropps- 
delar, med undantag af stjerten och vingarna. 

14. Indiska dufvan (C. indica). Mindre och mera undersät- 
sig än klippdufvan. Näbben ovanligt tjock samt derjemte kort och 
trubbig. Ogonen äro omgifna af en stor, värtig krets. Hufvudet 
har stundom en bred nacktofs. Färgen är svart med en vacker 
metallglans; men någon gång påträffas dock exemplar, hvilka äro 
helt hvita och som hafva på halsen ett rödaktigt metallskimmer. — 
Denna dufva tillhör de varmare zonerna, såsom äfven namnet an- 
tyder, och det är egentligen endast derstädes, som man finner hen- 
ne fullt utvecklad med alla racekännetecknen. 

15. Turkiska dufvan (C. turceica). Denna är större och har 
jemförelsevis gröfre kroppsbyggnad än klippdufvan. En med vårtor 
besatt krets omgifv er ögat, men är mindre än hos föregående race. 
Näbben är af vanlig nod tjock, trubbig och föga böjd. Den hvita 
näshuden tjock och skrynklig. Hufvudet understundom prydt med 
en spetsig tofs. Fjäderklädnaden är enfärgad, vanligen svart eller 
rödbrun, någon gång hvit eller gul, mera sällan blå. Hennes hem- 


600 DUFFOGLAR. 


vist är Turkiet, Persien, Arabien o. s. v., och hon är en liflig fo- 
gel, med ståtlig hållning. 

Å 16. Spanska dufvan (C. hispanica). Denna är utmärkt för 
sin ovanligt stora och starka kroppsbyggnad. Hon öfverträffar t. 
o. m. den stora hönsdufvan ganska betydligt i vigt. Hufvudet är 
aflångt och erinrar i afseende på formen något om ett gåshufvud. 
Halsen är lång och tjock. Vingarna äro långa och den bred krop- 
pen understödjes af starka och höga ben. Fjäderklädnaden är van- 
ligen enfärgad, och färgen utmärkt för sin skönhet och liflighet. — 
Den Spanska dufvan har ett lifligt temperament, men blifver det 
oaktadt särdeles tam och tillgifven sin vårdare. Deremot visar hon 
ett mindre fredligt lynne emot andra dufvor, för hvilka hon till och 
med ofta kan blifva farlig genom sin styrka. Hon skattades högt 
af de gamla Romarne, och vackra exemplar betalades af dem mycket 
dyrt. För närvarande finnes denna dufva mest i Frankrike. 

17. Kroppdufvan eller Kropperten (C. gutturosa). Denna 
dufrace kan delas i flera varieteter, hvilka, om man så vill, hvar 
för sig kunna anses såsom sjelfständiga racer, emedån hvarje varie- 
tet utmärker sig genom bestämda och, såsom det synes, temligen 
konstanta kännetecken, hvarigenom den kan skiljas från de öfriga. 
— Det allmänna kännetecknet, som tillhör alla kroppdufvor och som 
skiljer dem från alla de andra dufracerna, består uti uttänjbarheten 
af deras stora halshud, hvilken dessa dufvor hafva förmågan att 
blåsa upp till en betydande storlek. Andra kännetecken äro dess- 
utom de hårlika fjädrarna på halsen och bröstet, äfvensom de ovan- 
ligt långa vingarna. 

Kroppdufvornas egenskap att uppblåsa kräfvan står i nära 
sammanhang med könsdriften. Hos icke fullständigt utvecklade 
individer är derföre äfven denna förmåga mindre utbildad än hos 
de fullvuxna, äfvenså besitter hannen densamma i högre grad än 
honan. Hos yngre dufvor har halshuden äfven en mera afrundad 
och bestämd form än hos äldre individer, ty hos dessa sednare hän- 
ger den frampå bröstet, då den icke är uppblåst, slapp och lös, lika- 
som en säck. Kroppdufvornas flygt är snabb och ledig, och man 
får derunder ofta se dem utföra sina muntra lekar, som bestå uti 
hastiga och lifliga vändningar högt upp 1 luften. 

Dessa dufvor fordra en mycket noggrann skötsel, isynnerhet 
hvad utfordringen beträffar, hvilken sednare bör tilldelas dem i till- 
räcklig mängd och på bestämda tider; ty 1 annat fall inträffar det 
understundom, att dufvorna, då de alltför länge varit i saknad 
föda och följaktligen lida af stark hunger, till den grad öfverlasta 
kräfvan, att densamma icke förmår att uppmjuka den intagna födan, 
hvilket förhållande åter lätteligen medför döden. Vid dylika till- 
fällen kan denna olägenhet likväl afhjelpas derigenom, att man nöd- 


DUFFOGLAR. 601 


gar dufvorna att gång efter annan intaga vatten, hvarefter man, 
genom att försigtigt klämma på kräfvan, småningom omblandar den 
osmälta födan med vattnet. Dufvorna frigöra sig då vanligen från 
större delen af den öfverflödiga födan genom uppkräkning. — Dessa 
dufvor böra icke gerna hållas tillsammans med andra dufracer , dels 
derföre att de äro senfärdiga vid intagandet af födan och derigenom 
vanligen blifva lidande vid utfodringen, dels äfven emedan de vid 
uppblåsningen af kräfvan ej kunna försvara sig SR andra dufvors 
anfall, utan ofta blifva af dem illa tilltygade eller t. o. m. dödade. 
De äro 1 allmänhet mycket oordentliga vid RER af sina ägg, 
hvarföre de äfven sällan pläga lemna någon talrik afkomma. Man 
brukar af denna anledning låta andra, mindre värdefulla dufvor 
göra tjenst såsom ett slags ammor, d. v. s. rufva deras ägg och 
uppföda deras ungar. 

Det gifves flera slags kroppdufvor, och man har indelat dem i 
tvenne hufvudslag: kortbenta och långbenta. Till det förra slaget höra 
Breslauer kroppdufvan, Tyska kroppdufvan och Holländska ballong- 
dufvan. Till det sednare höra den Bölmiska, Holländska och En- 
gelska kroppdufvan. 

18. Ludna eller LCockiga dufvan (C. hispida). Denna dufva, 
som är af samma storlek som klippdufvan, igenkännes derpå, att 
fjädrarna på de öfre kroppsdelarna likna små lockar eller hafva ett 
ludet utseende. Detta beror derpå, att de hafva uppåt böjda spet- 
sar.  Fjäderklädnadens färg är rent hvit. — Under ruggningen bör 
man helst instänga denna dufva på något för drag väl skyddadt 
ställe, emedan hon är mycket omtålig för kyla och dervid vanligen 
förlorar så mycket fjäder på en gång, att kroppe n på flera ställen 
blir alldeles naken. 

Denna dufrace påträffas fullständigast utbildad i Holland och 
Belgien. 

19.  Silkesdufvan (C. setacea) har mjukt och silkesfint fan på 
fjädrarna, som gör att hon ej kan flyga. Fjäderklädnaden är van- 
ligen helt hvit. 

Denna dufva, som numera, med undantag möjligen af Spanien, 
är ganska sällsynt, härstammar från Holland. 

Sedan en kort öfversigt nu blifvit lemnad öfver de olika duf- 
racerna, gå vi att i det efterföljande redogöra för det vigtigaste af 
dufvornas naturhistoria, äfvensom för några omständigheter, som 
äro af nöden att känna vid dessa foglars ändamålsenliga skötsel 
och värd. 

Skilnaden mellan olika kön, äfvensom mellan äldre och yngre 
individer bland dufvorna. Hos dufhannen äro kroppens alla delar 
mera starkt och kraftigt utvecklade än hos honan. Hufvudet är 
tjockare, näbben starkare med en mera utbildad näshud, och bröstet 


602 DUFFOGLAR. 


är bredare med mera glänsande fjädrar. Hannen är derjemte 
modigare än honan och försvarar sig, om man söker att pålägga 
honom något slags tvång; hvaremot honan, såsom varande af ett 
mera mildt och saktmodigt lynne, underkastar sig detta mera god- 
villigt. Håller man tt. ex. en dufhanne i ena handen och fattar 
med den andra handen om hans näbb för att sträcka ut halsen, så 
gör han ett kraftigt motstånd samt söker att draga hufvudet till- 
baka. Honan underkastar sig deremot försöket vanligen utan sär- 
deles motsträfvighet. Hannens stämma är mera grof, stark och ut- 
hållande än honans. Säkrast och äfven med större lätthet kunna 
likväl de båda könen särskiljas från hvarandra under parningstiden. 
Hannen visar sig då outtröttlig uti artighetsbetygelser emot honan, 
som han beständigt förföljer och genom högljudt kuttrande gifver 
tillkänna sin ömma låga. Han söker äfven vid detta tillfälle att 
utveckla och lägga i dagen alla sina kroppsliga behag. Sålunda 
utbreder han sin stjert, höjer eller sänker densamma, uppblåser 
kräfvan, bockar sig samt trippar ifrigt och trängtansfullt efter före- 
målet för sin kärlek. Honan deremot visar vid detta tillfälle en 
viss tillbakadragenhet mot sin ifrige tillbedjare och undflyr honom 
vanligen, då han genom sin efterhängsenhet blifver henne alltför 
besv lie 

Yngre dufvor skilja sig i allmänhet från äldre genom en spä- 
dare Och. mindre utvecklad kroppsbildning. Sålunda är deras näbb 
vek, och näshuden till utseendet tunn och späd; derjemte äro klor- 
na fina och spetsiga samt den nakna delen af foten af en ljusare 
röd färg. Äldre dufvor hafva deremot, såsom nyss nämndes, alla 
de ifrågavarande Foppsdelarga både gröfre och mera utbildade. 
Klorna äro dessutom genom nötning rubba och den nakna 
delen af foten har en blåröd färg. Hvad slutligen fjäderbeklädna- 
den beträffar, så är den hos yngre dufvor af en mera matt färg 
och saknar den sköna metallglans, som endast visar sig hos fullt 
utvuxna individer. 

Dufvornas bostäder. Dessa äro de allmänt bekanta dufslagen, 
hvilka vanligen uppföras på vindar uti boningshusen. Vid anlägg- 
ningen af ett dufslag har man hufvudsakligen att fästa afseende 
vid flera omständigheter, som äro af vigt för djurens trefnad och 
skötsel. Sålunda ön dufslaget förläggas helst mot sydost, emedan 
dufvorna 1 hög grad älska HOlgon solen; och derjemte bör det vara 
väl ombonadt, så att icke vind och regn kunna tränga ditin, samt 
göras otillgängligt för dufvornas fiender, såsom t. ex. för kattor, 
VEsSslor, rättor 0. S.. V-. Kor atbroman Skall kunna göra iakttagelser 
öfver dufvorna, utan att störa dem, bör dörren till dufslaget vara 
försedd med en skjutlucka. Framförallt bör likväl dufslaget vara 
tillräckligt stort och rymligt, så att en menniska beqvämt kan kom- 


DUFFOGLAR. 603 


ma ditin för att tid efter annan göra detsamma rent ifrån dufvor- 
nas spillning, som eljest, om den under någon längre tid får samla 
sig och ligga qvar, ofta blifver ett tillhåll för allt slags ohyra. 

Flyghålet på dufslaget bör göras mycket rymligt, omkring 2 
fot i fyrkant, och detta icke endast af det skäl, att dufvorna der- 
igenom med större beqvämlighet kunna komma ut och in i bosta- 
den, utan äfven derföre, att gamla, stridslystna dufvor gerna uppe- 
hålla sig vid utgången och ej utan strid släppa de andra dufvorna 
fram. Af samma orsak är det äfven fördelaktigt att förse ett duf- 
slag med tvenne utgångar. Nedtill vid flyghålet anbringas dess- 
utom ett horizontelt liggande bräde, som sträcker sig utanför duf- 
slaget med omkring 3 fots längd. Detta bräde passera dufvorna, då 
de skola begifva sig ut eller in 1 bostaden, och tycka äfven mycket 
om att uppehålla sig derpå. Såsom skydd för regn och snö an- 
bringas äfven ofvanom flygbrädet ett litet brutet tak af 2 fots 
längd. Sidorna mellan flygbrädet och taket äro betäckta antingen 
med fastslagna bräder eller också med träspjälar. Vanligen plägar 
man äfven vid ändan af det lilla taket anbringa en fallucka, för 
att, om så påfordras, kunna hålla dufvorna imnestängda. 

För att göra bostaden ljus invändigt, förses den äfven med 
ett fönster, hvilket likväl måste skyddas förmedelst ett galler, som 
antingen göres af träspjälar eller af fätad ståltråd. Dufslagets 
inredning är för öfrigt mycket enkel. Vid väggarna fastslås små 
lådor, och dylika fästas äfven vid takpannor, bjelkar och andra ut- 
språng, hvilka alltid finnas att tillgå på vindar. Dessa lådor böra 
vara inrättade på sådant sätt, att de lätt kunna löstagas och 
rengöras. Uti dem inlägges på bottnen litet fint ris och derofvan- 
på något halm. Mera behöfves ej för att ett dufpars näste skall 
vara fullständigt 1 ordningställdt. Använder man för dufvornas 
trefnad andra mera omsorgsfullt tillredda nästen eller sådana, som 
bestå af flätadt vide, halm, bast o. s. v., så måste man äfven ställa 
så till, att dessa nästen lätt kunna tagas lösa och rengöras från 
smuts och ohyra, hvilken rengörmg lättast verkställes förmedelst 
hela nästets neddoppande 1 kokande vatten. På hvarje dufpar räk- 
nar man vanligen tvenne nästen, och dessutom bör vid imredningen 
äfven göras afseende på dufvornas förökning, så att ett tillräckligt 
antal nästen alltid förefinnes, emedan i annat fall eller om öfver- 
befolkning uppstår, flera dufvor årligen tvingas att utvandra och 
söka sig nya bostäder utom hus, hvarigenom en förlust alltid till- 
skyndas egaren. 

I stället för att inreda bostäder åt dufvorna på vindar, brukar 
man äfven understundom att uppföra små hus, imdelade uti flera 
våningar, och dessutom förse hvarje våning med flera utgångar. 
Dessa små hus fästas vid ändan af en stock eller stolpe, hvars 


604 DUFFOGLAR. 


andra ända blifvit stadigt nedslagen 1 marken. Stolpens längd bör 
vara. så stor, att det lilla selen afstånd från marken skyddar duf- 
vorna från alla deras fyrfotade fiender. Dessa dufslag äro likväl 
mindre ändamålsenliga och öfvergifvas icke sällan af dufvorna, hvil- 
ka derstädes icke tyckas hafva någon trefnad. 

Inuti dufslagen bör man äfven inreda några små afstängnin- 
gar eller burar, som göras utaf grofva träspjälor och som tjena till 
att deruti afskilja Och instänga sjuka individer eller också hannar 
och honor, hvilka man vill sammanpara. 

Sedan bostaden sålunda blifvit iordningställd, återstår att få 
densamma befolkad. Man tillser dervid att man erhåller utmärkt 
vackra exemplar af samma race, och hvilka tillika hafva samma 
färg eller teckning; ty om stamparet är utmärkt 1 dessa afseenden, 
blifver äfven afkomman detsamma. Det inköpta stamparet, bör 
derjemte ej vara äldre än 3 år samt dessutom af god helsa och 
utan kroppslyten. Likaledes är det fördelaktigt, om de båda kö- 
nen före inköpet hafva sammanparat sig; dock bör man ej fästa 
alltför stor vigt vid denna omständighet, utan heldre göra afseende 
derpå, att man erhåller utmärkta exemplar af hvardera könet. Sam- 
manparningen försiggår nemligen inom ganska kort tid, sedan de 
båda könen varit instängda tillsammans; och man kan lätt finna 
när densamma egt rum, emedan dufvorna derefter ofta med näb- 
barna mata hvarandra, eller, som man säger, kyssas. — Vanligen 
företager man anläggningen af en koloni om våren, hvarvid det 
första paret hålles så länge instängdt till dess att det redan lagt 
ägg, eller ännu säkrare, till dess att ungarna blifvit kläckta, hvar- 
efter man kan vara fullkomligt säker på att de ej flyga bort, då 
de utsläppas i det fria. LTikväl kan man äfven under andra tider 
än om våren vänja dufvorna vid nya bostäder och anlägga kolonier, 
men man måste då hålla dem längre innestängda. Unga dufvor 
vänjas lättare vid en ny bostad än fullvuxna och gamla; ty de förra 
behöfva vanligen icke hållas innestängda längre än 14 dagar, under 
det att de sednare måste hållas inom hus minst 6 veckor. 

De dufvor, som man på nämnde sätt invant vid nya bostäder, 
bör man för första gången utsläppa en afton eller på en regnig 
eller mulen dag. Den första utflygten böra de äfven få företaga 
helt frivilligt, utan att man söker att skrämma eller mota ut dem 

dufslaget. 

Dufvornas näringsmedel. Dessa äro af mångahanda slag, bland 
hvilka de förnämsta utgöras af ärtväxternas och sädesslagens frön. 
Framför alla födoämnen föredraga de dock ärtväxternas frukter, 
och dessa innehålla äfven de flesta och för dufvorna mest närande 
ämnen. Utaf sädesslagen tycka de minst om råg och denna är 
äfven rentaf skadlig för dem, om den förtäres i någon större mängd. 


DUFFOGLAR. 605 


Likaså förtära de äfven ogerna hafra, ehuru de likväl synas före- 
draga detta sädesslag framför rågen. Ett särdeles billigt födoämne 
beredes åt dufvorna af sönderstampad, kokt potatis, som uppblan- 
das med något slags kli, helst utaf ärter. Denna föda bör dock 
icke oifvas dem för beständigt, utan man bör litet emellanåt låta 
den omvexla med korn. — Dufvorna uppsöka dessutom och för- 
tära med begärlighet en stor mängd vilda växters frön, såsom t. 
ex. utaf lins (Ervum), gökärtväxten (Orobus), vildsenap (Sinapis), 
käl (Brassica), vild rättika (Raphanus) o. s. v., till och med frön 
af räfmjölkörten (Euphorbia), som eljest anses för att vara högst 
giftiga, förtäras gerna utaf dufvorna och utan att skada dem. Dess- 
utom hälla dufvorna tillgodo med en hel mängd olika slags bär 
och tillgripa äfven, 1 brist på bättre födoämnen, andra delar utaf åt- 
skilliga slags växter. Utom frön och andra växtämnen förtära de 
derjemte små maskar och insektlarver samt nedsvälja äfven, till 
matsmältningens befordrande, små sandkorn, kalk och lera. Gam- 
malt murbruk pläga de för detta sednare ändamål vara synnerligen 
begifna på, emedan detsamma innehåller saltaktiga ämnen, hvilka i 
hög grad bidraga till matsmältningen. 

Till följd deraf att dufvorna förtära frön af en så stor mängd 
vildt växande ört- och grässlag, så kunna de äfven lätt nog för- 
skaffa sig sin föda utom hus under de årstider, då dylika frön fin- 
nas att tillgå. Detta gäller likväl nästan endast de dufvor, som 
underhållas på landsbygden; ty de dufvor, hvilka finnas i städerna, 
företaga ogerna utflygter åt landsbygden, utan hemta i stället sin 
föda på gator och torg, om de ej i hemmet blifva försedda med 
tillräcklig utfodring. Så snart den kallare årstiden inträdt och 
marken börjat frysa till, böra dufvorna ständigt erhålla föda inom 
hus, äfvensom vid inträffande regnväder och töcknig luft, då de ej 
gerna företaga några utflygter. Utfodringen bör dervid ega rum 
2 gånger om dagen, såsom t. ex. om morgonen kl. 8 och på ef- 
termiddagen kl. 3. Den rikligaste födan bör gifvas åt dufvorna 
sedan deras ungar blifvit så utvuxna, att de börja på egen hand 
kunna lifnära sig. Man måste nemligen då alltid se till att dessa 
hafva tillräckligt med föda sedan de äldre dufvorna ätit sig mätta. 

Dufvornas parning, äggens rufning och ungarnas utveckling. 
Parningen försiggår omkring medlet eller i slutet af Mars månad. 
Under denna tid ser man hannen ifrigt sprimga omkring sin hona 
och gifva henne sin böjelse tillkänna genom ett eget kuttrande 
läte, genom utbredda, hängande vingar, genom uppblåsande af 
kräfvan o. s. v. Honan åter visar sin benägenhet genom ett stän- 
digt upprepadt mnickande med hufvudet. Parningen sker derefter 
antingen inom eller utom boet. Dessförinnan mata de båda ma- 
karna hvarandra, hvarvid de sitta med näbbarna tillsammans. Se- 


606 DUFFOGLAR. 


dan parningen försiggått, företaga de vanligen en längre eller kor- 
tare utflygt. Tvenne makar utgöra för lifstiden ett par och skilja 
sig aldrig eller endast undantagsvis ifrån hvarandra, om man nem- 
ligen lemnar dem frihet att handla på egen hand. — Vid parnings- 
tiden får man ej förgäta att förse dufvorna med byggnadsmateria- 
lier, hvilka likväl endast utgöras af halm, som man plägar lägga 
in på golfvet i dufslaget. Fyra till nio dagar efter sammanparnin- 
gen lägger honan sitt första ägg, och ungefär 43 timmar derefter 
det andra. Tvenne ägg är det vanliga antalet, som lägges i en 
kull; dock inträffar det äfven, ehuru högst sällan, att en hona läg- 
ger endast ett enda ägg 1 kullen, äfvensom att 3 ägg förekomma 
i en och samma kull. — Första gången en hona lägger ägg, 
inträffar det icke sällan, att äggen mer eller mindre skadas eller t. 
o. m. alldeles förderfvas till följd af den unga dufvans ovana eller 
ovarsamhet vid äggläggningen. Ar skadan likväl ej större än att 
skalet på ett ställe fått någon mindre bräcka och möjligen äfven 
dervid blifvit något intryckt, så kan detta vanligen lätt nog af- 
hjelpas om man förmedelst sugning eller på något annat sätt var- 
ligt återför skalet i sitt förra skick, så att ägget derigenom återfår 
sin behöriga form, och derefter öfverklistrar det skadade stället 
med en tunn pappersremsa, bestruken med litet gummi. — Sedan 
de båda äggen blifvit laggda, vidtager rufningen, hvilken utföres 
utaf båda makarna vexelvis. Honans tid tages dock dervid mest 
i anspråk; ty hon aflöses utaf hannen endast en gång på dygnet, 
vanligen från kl. 9 på morgonen till kl. 4 på eftermiddagen. På 
13:de dagen efter rufningens början inträffar kläckningen utaf äg- 
gen. Det är då fördelaktigt om båda äggen kläckas samtidigt; ty 
ett motsatt förhållande medför flera olägenheter och gifver alltid 
tillkänna att rufningen af det första ägget begynt redan innan det 
andra ägget blifvit laggdt. Då dufvorna äro behäftade med denna 
ovana, kan man likväl ställa så till, att de kläcka äggen samtidigt. 
Detta sker derigenom, att man borttager det första ägget till dess 
att det andra äfven blifvit laggdt, då det första genast åter lägges 
tillbaka uti boet, och rufningen således får begynna samtidigt för 
båda äggen. Understundom inträffar äfven, att ungen, ehuru färdig 
att framkläckas, icke af sig sjelf förmår att sönderbryta skalet och 
derigenom bereda sig utgång ur ägget. Man bör i sådant fall 
komma honom till hjelp genom att försigtigt bryta lös den ytter- 
sta delen af äggets trubbiga ända och såmedelst bereda honom 
tillgång på luft. I annat fall dör han vanligen. TLTikväl måste man 
härvid gå försigtigt tillväga och ej företaga denna operation förrän 
ungen nått sin fulla utveckling. Visar sig vid genombrytandet 
blod på den inre skalhinnan, bör man genast lägga ägget tillbaka 
under dufvan. 


DUFFOGLAR. 607 


De båda ungarna, som tillhöra en och samma kull, äro vanli- 
gen utaf olika kön. Man bör dock undvika att låta dem para sig 
med hvarandra, emedan afkomlingarna af ett dylikt par alltid blifva 
svaga och dessutom i sin tur gifva upphof åt en ännu mera för- 
sämrad afkomma, hvarigenom racen småningom urartar. | 

Ungarna äro, då de kläckas eller framkomma ur äggen, antin- 
gen helt och hållet nakna eller också endast betäckta med glest 
spridda, gråaktiga och fina dun. De äro derjemte mycket fula, med 
näbben och ögonen ofantligt stora i förhållande till de öfriga kropps- 
delarna. Ogonen hållas 1 början ständigt tillslutna, men öppnas 
småningom alltmer, 1 samma mån som ungarna filltaga i utveckling. 
Likväl kunna de först efter 8 å 10 dagars förlopp fullständigt för- 
draga dagsljuset. Under samma tid hafva äfven stjert- och ving- 
pennor begynt att skjuta fram, och på den 12:te eller 14:de dagen 
börja äfven kroppens öfrige fjädrar och dun att framkomma. Under 
de första 14 dagarna, eller så länge ungarnas dunbeklädnad ännu 
är alltför ofullständig för att kunna utestänga kylan, uppehåller sig 
alltid en af föräldrarna i boet. Ungarna matas derjemte så länge 
af föräldrarna tills de sjelfva kunna tillegna sig födan. Matningen 
sker ur kräfvan och tillgår på det sätt, som vi förut omtalat. Ef- 
ter 5 veckors förlopp pläga ungarna lemna boet. 

Starka och kraftiga dufvor sätta hos oss vanligen 2 å 3 kullua 
under sommaren; men i sydligare länder och redan 1 Tyskland är 
det icke ovanligt, att dufvorna till och med sätta 5 eller ännu flera 
kullar om året. 

Dufvornas ruggning. Hos unga dufvor tager ruggningen sin 
början då deras läte upphört att vara pipande, eller då de börja att 
kuttra såsom de äldre dufvorna. Detta inträffar då de uppnått en 
ålder af omkring 7 veckor. Först bortfalla dervid de mindre fjä- 
drarna eller dunet på bröstet, hvarefter ruggningen äfven smånin- 
gom utbreder sig till de öfriga kroppsdelarna. Nya fjädrar fram- 
komma äfven småningom i de gamlas ställe och visa sig först på 
bröstet. Då ruggningen af de mindre fjädrarna något litet försig- 
gått, börja äfven vingpennorna att ombytas, en och en i sender, så 
att dufvan derigenom icke någonsim blifver beröfvad förmågan att 
flyga. Sedan en del af vingpennorna bortfallit och börjat ersättas 
af nya, sker äfven ombyte af stjertpennorna. Unga dufvor, som 
blifvit framfödda på våren, hinna äfven med att under sommarmå- 
naderna genomgå ruggningen och äro redan i September månad 
fullt utvecklade. Men de ungar, som blifvit framkläckta på sen- 
sommaren, rugga antingen mycket långsamt eller också inställes 
ruggningen helt och hållet. Detta har dock intet hämmande in- 
flytande på deras utveckling föröfrigt, utan de kunna, likaväl som 
de förra, fortplanta sig följande vår. — Hos gamla dufvor börjar 


608 DUFFOGLAR. 


ruggningen redan vid slutet af Maj månad och försiggår på samma 
sätt som hos ungarna, ehuru vanligen icke så regelbundet. 
Dufvornas sjukdomar och botemedel derför. Sjukdomar upp- 
komma hos dufvorna oftast genom vanskötsel och dålig behandling, 
såsom t. ex. derigenom, att man sällan eller aldrig gör rent i deras 
bostäder, att man gifver dem skämd och otjenlig FR dåligt vatten 
o. s. v. De vanligaste sjukdomarna äro 1 korthet följande: INTERS 
Denna sjukdom är en mflammation eller katarr i respirationsorga- 
nerna. Den yttrar sig uti en stark afsöndring af slem, som stockar 
sig 1 luftstrupen och näshålorna. Sjukdomen är derjemte äfven 
förenad med hosta, hvarigenom dufvan söker befria sig från slemmet. 
Äfvenså ser man ofta af denna sjukdom angripna dufvor uppspärra 
näbben och slänga med hufvudet för att äfven på detta sätt aflägsna 
slemsamlingen. Sjukdomen är smittosam, isynnerhet om den häf- 
tigt angriper någon individ, hvarföre man bör afskilja de sjuka 
från de öfriga och instänga dem i ett särskildt rum. Man gifver 
de sjuka god utfodring, bestående uti uppmjukade ärter eller vicker 
samt något hampfrö. För att häfva det onda, gifver man piller, 
hvilka bestå af sönderhackad hvitlök, som man knådat in uti deg 
eller uppblöttnadt bröd. TI stället för hvitlök kan man äfven med 
fördel använda koksalt eller glaubersalt.  Pillerna böra vara af en 
ärtas storlek, och ett antal af 5—6 stycken gör vanligen tillräcklig 
verkan. — 2) Vanlig kräfsjuka. Dufvor, som äro behäftade med 
denna sjukdom, afmagra hastigt och sitta 1 början nedslagna och 
orörliga, men inom kort inställa sig äfven täta uppkastningar utaf 
osmälta födoämnen. Så snart man märker ett dylikt utbrottt af 
sjukdomen, afskiljes genast den sjuka dufvan ifrån de friska, eme- 
dan dessa sednare eljest förtära utaf det, som den sjuka gifvit ifrån 
sig och derigenom äfven blifva angripna af sjukdomen. Det vanli- 
gaste botemedel för kräfsjuka är salt, hvilket stötes sönder och 
uppblandes med vanlig, leraktig jord. Denna blandning sätter man 
fram åt dufvan, som merändels sjelfvilligt förtär deraf. Skulle detta 
SK inträffa, måste saltet knådas tillsammans med deg och gifvas 
— 3) Gul kräfsjuka. Då dufvorna angripas af denna sjukdom, 
magra de äfven hastigt utaf och få ett ruggigt utseende, hvarjemte 
ett gult slem flyter fi am genom näbben och näsborrarna. Någon 
gäng åtföljes äfven Sjukdowmta af upphostningar, 1 hvilket fall man 
genast bör afskilja den sjuka dufvan från de öfriga. Orsaken till 
sjukdomen är vanligen alltför gammalt eller skämt foder, som ej 
kan smältas. Den uppkommer likväl äfven genom dåligt och skämdt 
vatten, genom förkylning o. s. v. Den är en mycket farlig sjuk- 
dom, som dock i allmänhet kan botas, om man i tid uppmärksam- 
mar den. Behandlingen består deruti, att man först noga rengör 
näbben ifrån allt slem, hvarefter man med en fin pensel borttager 


DUFFOGLAR. 609 


den hvita slemhuden på tungan och i halsen. Derpå indrypes rent 
vatten i munnen, äfven med tillhjelp af en pensel, och sedan ingif- 
ves icke något annat än vanlig föda, d. v. s. i vatten uppmjukade 
ärter, men dock i början endast i små portioner. — 4) Tvinsot. 
Denna sjukdom yttrar sig deruti, att dufvorna helt och hållet för- 
lora sin matlust och i följd deraf blifva underkastade en stark af- 
magring. Sjukdomen kan i början lätt botas blott genom en för- 
ändring af födoämnen. Sålunda gifves den sjuka endast i vatten 
uppmjukade ärter eller vicker och man fortfar dermed så länge, tills 
hon sjelfvilligt börjar äta. För att underlätta matsmältningen gif-. 
ver man äfven emellanåt vatten i små portioner. — 35) Diarrhe. 
Detta onda häfves vanligen mycket lätt, om man endast gifver den 
sjuka några pepparkorn. Sex dylika korn äro i vanliga fall fullt 
tillräckliga. Dessutom förändras äfven dieten, så att den sjuka 
dufvan endast erhåller i vatten uppmjukade ärter, vicker eller hvete. 


4. Turturdufvan (Columba Turtur LINN.). Ofvan rödbrun- 
aktig och svartfläckig, med gråaktigt hufvud, hals och bakrygg: ma- 
gen hvit; stjerten svart, med de flesta pennornas spetsar och den 
yttres utfan hvita; äldre individer hafva på hvardera sidan om 
halsen en stor tvärfläck af svarta, i spetsen hvita småfjädrar. — 
Längd 103—11 tum. 

Turturdufvan, som egentligen icke tillhör vår fauna, är af un- 
gefär samma storlek som en snöskata och således den minsta dufva 
i Europa. Hon tillhör hufvudsakligen norra Afrika, mindre Asien 
och södra Europa; men i denna sednare verldsdel har hon dock 
föröfrigt en temligen vidsträckt utbredning och förekommer ända upp 
till Östersjön. I Skandinavien visar hon sig sällan, men har dock, 
märkvärdigt nog, blifvit funnen derstädes icke allenast 1 sydligare 
trakter utan tillika mycket långt mot norden, hvarest t. o. m. ungar 
i första drägten, blifvit anträffade. Det vill derutaf synas, som att hon 
någon gång äfven skulle häcka mom landet. 

I lefnadssättet lärer hon mest öfverensstämma med ringdufvan. 
Hennes läte kan uttryckas med turr-turr, turr-turr 0. s. V. 

Såsom en skandinavisk fogel har äfven större Turturdufvan 
(Columba orientalis 1. gelastes) blifvit uppförd; men det är ovisst 
huruvida denna dufva någonsin sjelfvilligt begifvit sig hit. Af de 
2 exemplar, hvilka omtalas såsom funna här 1 landet, vet man nu, 
att åtminstone det ena (från Piteå) blifvit hitfördt och lössläppt af 
sjöfarande. Det är troligt, att så äfven förhåller sig med det andra. 


Förklaring öfver Figurerna. 


Pl. I: Fig. 1. Jagtfalken (Falco Gyrfalco). 
» 2. Dufhöken (Astur palumbarius). 
» 9. HKungsörnen (Aquila Chrysaétus). 
» 4.  Hafsörnen (Haliaétus Albicilla). 
» 95. Hökugglan (Strix nisoria). 
» 6. Allmänna Törnskatan (Tanius collurio). 
» 7: Kråkan (Corvus Cornix). 
» S. Blåkråkan (Coracias garrula). 


Pl. 2: Fig. 9. Spillkråkan (Picus martius). 
» 10. Göktytan (Tynx torqvilla). 
» 11. Nötväckan (Sitta europeea). 
» 12. Trädkryparen (Certhia familiaris). 
» 13. Göken (Cuculus canorus). 
» 14. Bingtrasten (Turdus torquatus). 
» 15. oStaren (Sturnus vulgaris). 
» 16. Härfogeln (Upupa Epops). 
» 17. Sidensvansen (Ampelis garrulus). 
» 18. Strömstaren (Cinclus aqvaticus). 


PI. 3: Fig. 19. NMNattskärran (Caprimulgus europaeus). 
» 20. Tornsvalan (Cypselus Apus). 
» 21. Hussvalan (Hirundo urbica). 

22. Svarta och hvita Flugsnapparen (Muscicapa atri- 

capilla). 

» 23. Gulärlan (Motacilla flava). 

» 24. Skärpiplärkan (Anthus obscurus). 

» 25. Sånglärkan (Alauda arvensis). 

» 26. Stensqvättan (Saxicola Oenanthe). 

» 27. Blåhaken (Lusemia suecica). 

» 28. Gärdsmygen (Troglodytes europaeus). 

» 29. Jernsparfven (Accentor modularis). 


PI. 4: Fig. 30. Talgoxen (Parus major). 
» 31. Hungsfogeln (Regulus cristatus). 
' » 32: Gulsparfven (Emberiza citrinella). 
» 33. Bofinken (Frimgilla Coelebs). 
» 34. Domherren (Pyrrhula vulgaris). 
» 33.  Tallbiten (Pyrrhula Enucleator). 
» 36. Större Korsnäbben (Loxia Pityopsittacus). 
» 317. Ringdufvan (Columba Palumbus). 
» 38. Rapphönan (Perdix cimerea). 
» 39. Orrhönan (Tetrao Tetrix). 
» 40. Dalripan (Lagopus lapponica). 
Obs. Då figurerna afvika från den naturliga storleken, står skalan bredvid, 
angifven genom ett bråktal. 


Rättelser och tillägg. 


Sid. 38. rad. 12 nervpupiller läs nervpapiller. — Sid. 13 r. 6 » 1. o. — Sid. 
18 r. 4 nedifr. Beckenet 1. Bäckenet. — S. 29 r. 17 Fig. 25 1. Fig. 24. — S. 
al r. 10 nedifr. sednare 1. förra. -—:S. 34 r. D nedifr. har 1. hafva. — S. 39 r. 
17 ehuru 1. huru. — 8. 56 r. 5 nedifr. skaliga 1. skadliga. — S. 68 r. 20 Cuccu- 
lida 1. Cuculidae. — S. 69 r. 13 rikrade 1. riktade. —S. 76 r. 10 6 1. 5. —S. 
89 r. 3 nedifr. fordradt I. fodradt. — S. 91 r. 10 nedifr. roteu 1. roten. — S. 
163 Jernsparfven var under flyttningen i slutet af April innevarande år mycket 
allmän i trakten af Motala. Han hade mest sitt tillhåll i täta buskar och var 
ytterst rädd och försigtig. Genom instrumentmakaren G. ROSENVALL erhöll för- 
fattaren flera exemplar. —5S. 172 Mesarna hafva hos oss troligen icke mer än 
en kull årligen. I Tyskland och södra Europa hafva de deremot 2 eller flera 
kullar. — Sid. 173 r. 12 bör 1. böra. —S. 174 r. 2 är 1. äro. — Sid. 176 r. 9 
nedifr. flugvuxna 1. flygvuxna. — S. 200 r. 13 locktorn 1. lockton. — S. 218r. 12 
och 1. eller —S. 241 r. 20 brachyr-hynchos 1, brachy-rhynchos — S. 245 r. 13 
Tysland 1. Tyskland — S. 248 r. 4 liksom 1. liksom med — S. 255 r. 18 kråkan 
1]. råkan —S. 285 Författaren har nu lyckats få se flera vinterbon, tillhörande 
korsnäbben, hvilka alla voro öppna och föga olika samma fogels sommarbon. 
Det bo, som Prof. NILSSON beskrifver är högst märkvärdigt. Månne det icke 
kan vara ett ekorrbo, som tillfälligtvis blifvit inkräktadt af korsnäbben? — S. 
dal r. 22 trifvas 1. trifves — S. 333 r. 14 ländamären 1. landamären — S. 339 
rr ORlanstr oc ct. rakt. Lo lang, oc ta rak. 


Missledande tryckfel i I:sta Delen. 


Sid. 63 under fig. 44 står: hvalfisken läs: flygfisken — Sid. 411 rad. 5 
står: Läångsvansade läs: Långarmade. 
Ofriga anmärkta tryckfel i samma Del skola anföras 1 andra häftet af denna. 


KALLE 


Mösgbk dvs 


Ån 


= FÄRRE 
ERRAR 


NN 
TREA SN 


: 


ek sat AA 


Mörght dd år 


EISSSRENRRRER 


MH iigpl Sör 


GRE 


SC 


' 
3 
M 
= 


SMITHSONIAN INSTITUTION LIBRARIES 


MM