^^^i-^j., rsj^j-i^^M-s
,i„i^. '
r^' f' v
-: ^. ^
I^J^J,
KSli
r '^:
rW^^k^
Presented to the
LIBRARYo/r/ze
UNIVERSITY OF TORONTO
by ANNA AND UILFRED WONG
1/
t^.yC^-y^
yl ^
SKILDRINGAR
UR
DET OFFENTLIGA LIFVET
OL. IM. FAHR/EUS.
^m
STOCKHOLM.
P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG.
SEP 2 i\ 1999
STOCKHOLM, 1S8Ö
vONGI. : OK I HYCKEHIET. P. /. NOKSIiDl X: ^'.Nm.
Förord.
Med utgifvaudet af detta arbete är ilet icke iifsedt att likta meiuoai- litteiaturen med något sjelfbiografiskt utkast. För dtn f'i¥enllige med- borgaren, såsom sådan, må handlingarna tala. De äro i hvarje fall de ojäfvigaste vittnen. Dock åfven inom sferen af offentlig verksamhet gifves det tillfällen till iakttagelser och erfarenheter, hvarom protokoll eller andra officiela handlingar icke få något att förmäla, men som, samvetsgrant framstälda, i den mon de sprida Ijns öfver händelser och karakterer, kunna tjena till ledning för den hit-toriska forskningen. Så- dana iakttagelser och erfarenheter utgöra till väsentlig del föremål för dessa skildringar, hvilka för öfrigt äfven beröra förut kända förhållan- den, dels för de okända skildringsföremålens infattande i ram, dels för belj'sning af vissa ollmänna frågors behandling, i afseende hvarå, genom partisträfvanden eller .spridandet af förvillade omdömen, sanningen kan för mängden ha blifvit mer dier mindre skyujd, dels och Imfvudsak- iigen för att, då f lågornas behandling funnits sådant påkalla, vid fram- ställningen derom foga betiaktelser från statsrättslig, pohtisk eller natio- nalekonomisk synpunkt. Enär de .skildrade ämnena endast bilda epi- soder af hvad författaren på den offentliga banan upplefvat, förklaras derigenom det afdelade i framställningens form. Bt träffande den egent- ligen historiska texten, som. gfiindjifs på egna anteckningar och förvarade handlingar, är offentliggörandet tills vidare begränsadt inom tiden före de sista tjugufem åren. Hvad dereihot angår de af textens innehåll föranledda betraktelser, äfvensom de genom noter tillagda anmärkningar och upplysningar, är denna tidsbegränsning icke iakttagen.
Stockholm den 23 mars 1880.
FÖRSTA TIDSKIFTET 1825-1839.
Svensk-Norska kommittéen 1825.
I följd af Sveriges och Norges förening, den 4 novembei 1814, var skyndsam reglering af de båda ländernas ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden af behofvet påkallad. Den författning, som derom den 24 maj 1815 utfärdades, kunde dock icke anses för annat än provisorisk, emedan fullständigare utredning af dermed gemenskap egande omständigheter och någon tids erfarenhet erfordrades för ett definitift ordnande. Dä föreningens första decennium nalkades sitt slut, blef man alltså betänkt pä revision af författningen, och en kommitté förordnades »att granska allt livad som rörde de båda rikenas handelsförhållanden och underställa Kongl. Maj:ts pröfning de förslag och utvägar, som säkrast kunde leda till befästande af de förenade folkens gemensamma handelsintressen». Kom- mittéen bestod af tio ledamöter, fem svenska, nemligen h. e. statsrådet (sedermera justitiestatsministern) grefve M. Rosen- blad, statsrådet friherre (sedermera grefve) Gr. F. Wirskx, presidenten i kommerskollegium C. af Klintberg, statssekre- teraren för finansärendena sedermera presidenten friherre"» C. D. Skogman och direktören i nya ostindiska kompaniet iseder- mera statsrådet) H. N. Sciiwan; och fem norska, nemligen f. d. statsrådet (sedermera riksståtliällaren) grefve J. C. H. af AV"ei)EL-Jarlsbeh(;, statsråden P. Motzfeldt och T. Fästing, tullinspektören i Trondhjem kapten H. M. La.^.^^ex och admi-
Fåhrceus, Skildringar. 1
2
nistratören vid norska bankens lilialafdelning i Bergen konsul F. Meltzer '). Att biträda som sekreterare kallade kommittéen författaren af dessa skildringar, dä tillförordnad protokolls- sekreterare i kammarexpeditionen af Kongl. Majits kansli.
Kommitéens arbeten börjades den 26 mars 1825. Aftonen förut hade statsrådet Wirsén samlat hos sig ätskillige af koni- mittéens ledamöter, jemte sekreteraren, för att förberedelsevis vid tebordet utbyta meningar om grunderna för det förslag, som kommittéen hade sig älagdt att afgifva. Bemälde stats- råd, som med en snabb uppfattning förenade förmågan att i tal framställa sina tankar klart och följdriktigt, utvecklade nu, efter samråd, som det tycktes, med grefve Wedel, sina åsigter i det förevarande ämnet sä öfvertygande, att kommit- téens öfriga närvarande ledamöter icke funno anledning till någon gensägelse. Vid följande dags sammanträde blefvo ock, i öfverensstämmelse dermed, de allmänna hvifvudgrun derna för förslaget bestämda, med förbehåll likväl att, vid pröfning af de särskilda paragraferna, kunna deruti göra erforderliga jemk- ningar och undantag. För fortskyndande af förhandlingarna blef det åt grefve Wedel och sekreteraren uppdraget att, allt efter som förslaget delvis i sak antagits, besörja redaktionen, hvardera pä sitt lands språk, efter livars justering vid nästföl- jande sammanträde öfverläggningarna vidare fortsattes. Ge- nom denna arbetsordning blef det för kommittéen möjligt att redan den 20 nästföljande april af sluta sina arbeten.
Inom konniiittéen var, på svenska sidan, egentligen blott en målsman för ])rotektionistiska åsigter i tullfrågor — presi- denten Klintberg; men emot Wirsén och Skogman förmådde han icke att göra sina meningar gällande. Grrefve Rosenblai»
') Norges sidoordnade ställning var då ännu icke, såsom på senare tid, i unionela kommittéer iakttagen. Grefve Rosenblad var af Konungen utsedd till permanent ordförande och kommittéens öfriga ledamöter togo plats sins emellan efter embetsvärdighet och aiiciennitet.
lutade väl ock något iit iiäringsskydtl, men intresset för iinio- nela tillmötesgåenden gälde för honom mera. Bland de norska ledamöterna var, sasoni det kunde förutses, grefve Wedel den ledande. För honom var ett ömsesidigt ärligt tillmötesgående icke blott en statsrättslig grundsats. Det var ett drag af hans öppna karakter. Statsrådet Motzfeldt lade ock i dagen bude vilje- och tankekraft. Misstänkas kunde väl ej, att han till- hörde de norskhetsifrare, som ännu da hyste en skuggrädsla för amalgamationssträfvanden frän svenska sidan, men ögon- skenligt var, att han icke ogerna säg en bestående national- ekonomisk skiljenuu' emellan de förenade skandinaviska län- derna, om ock ej lika hög som den politiska. De öfriga tre norska kommittéledamöterna tycktes hafva gjort sig till regel att icke utan omständigheternas kraf förlänga diskussionerna. Kommittéens arbeten fortgingo frän början till slut i största lugn och endrägt, med blott ett enda undantag. Det var frå- gan, huruvida grundsatsen om en afgiftsfri handelsgemenskap för inhemska varor landvägen öfver riksgränsen skulle tilläm- pas äfven pä jernverksprodukter, som uppväckte en, dock lyckligtvis snart öfVergäende, stormil. Flere af kommittéens ledamöter voro tveksamma Striden fördes förnämligast emel- lan statsrådet Motzfeldt, ä ena sidan, samt statsrådet Wirsén och grefve Wedel, ä den andra. Den förstnämnde motsatte sig med kraft och ihärdighet en sådan tillämpning, som han ansåg blifva ruinerande för de norska jernverken, helst dessas konkurrens försvårades genom de svenska jernverkens r)fver- lägsenhet i följd af deras särskilda privilegier. Dä man ä ingendera sidan var böjd att gifva efter, mäste sammanträdet afslutas, utan att striden hann utkämpas; och med afseende ä den ovissa utgången var sinnesstämningen sä tryckt, att derat vållades ett par dagars afbrott i förhandlingarna. I^å dessa sedermera äterknötos. blef grefve Wedels åsig-t, såsom i nä- stan alla delar af förslaget, segrande, sä att frän den allmänna
grundsatsen om fri handelsgemenskap öfver riksgränsen för inhemska varor något undantag för jernverkstill verkningar icke skulle ega rum.
I sammanhang med denna tvistefråga tilldrog sig en hän- delse, hvars omförmälande mä gälla som en ny minnesblomma pä grefve Wedels graf. En förmiddag, då grefve Wedel hemma i sin bostad, såsom vanligt, jemte sekreteraren, var sysselsatt med redaktionsarbetet, lick han besök af statsrådet MoTZFELDT, som viUe enskildt uttala sina bekymmer i afseende å den svårlösta tvisten. Efter någon stunds samtal vände MoTZFELDT sig till Sekreteraren och frågade: »Hvad synes er väl om en sådan halsstarrighet? Det är uppenbart, att grefve Wedel sjelf skall blifva den mest lidande genom svenska jern- verkstillverkningars fria införsel, emedan han till största del är egare af de närmast riksgränsen belägna norska jernverk. Med temlig visshet kan hans förlust beräknas till minst 5,000 spec. ärligen. >j »Det är väl möjligt», inföll grefve Wedel, »men om grundsatsen, såsom jag tror, är riktig och till sma verkningar kan antagas i allmänhet blifva gagnelig för båda de förenade rikena, så får jag finna mig deruti.»
Uti det betänkande, hvarmed kommittéen öfverlemnade sitt förslag till Kongl. Maj:t, uttalades en åsigt, väl värd att gälla som regel för internationela fördrag i allmänhet. Enligt denna »borde, vid öfvervägande af ömsesidiga statsekonomiska förhållanden, högre ändamål afses framför beräkningarnas ut- slag i siffra till öfverskott eller brist, och finge det för öfrigt icke antagas, att hvad af ett medgif vande den ene kontrahenten vunne den andre skulle förlora, ty vinst kunde deraf tillfalla begge, om ock ej lika omedelbart». Denna anda af tillmötes- gående genonigick förslaget i sin helhet. De antagna grun- derna åsyftade hufvudsakligen, hvad gemenskapen sjöledes angick, att främja afsättningen af inhemska alster och till- verkningar ömsesidigt genom lindring till hälften af i allmänhet
gällande införselafgifter, ocli att förlifliga sjöfarten genom be- handlingen af det ena rikets fartyg i det andras hamnar lika med inhemska, vid fart så väl frän ena till andra ri- ket som emellan någotdera af dem och utländska hamnar, samt, beträffande landväga trafiken öfver riksgränsen, att. med undantag af nägra fa, af särskilda ekonomiska stadganden i ettdera riket beroende, varuartiklar, sä väl för inhemska al- ster och tillverkningar som, inom vissa mindre maximiqvan- titeter, jemväl för väsentligare förnödenhetsvaror af utländskt ursprung, göra denna trafik fullkomligt fri.
Kommittéens förslag blef af Kongl. Maj:t utan förändring stadfästadt och den svenska förordningen derom utfärdades den 24 maj 1825, på dagen tio är efter utfärdandet af den förra författningen i ämnet.
Den längre tid, som den förnyade författningen egt be- stånd, utan rubbning af dess grunder och med föga förändring i dess särskilda delar, synes hafva burit vittnesbörd nog, att den icke förfelat sitt ändamål att befrämja de båda rikenas ömsesidiga handel och industriela verksamhet och att sålunda genom de förenade folkens närmare anslutning till hvarandra stärka föreningsbandet.
1834 års tullkommitté.
Vid 1823 års riksdag upprättade rikets ständer en tull- tariif efter helt ny metod, att gälla frän början af år 1825. T)e förra tulltaxornas form, enligt livilken fixa tullafgifter voro faststälda för alla varor, med undantag af det fätal, som i anseende till allt för vexlande eller obestämda värden icke lämpligen kände under nägon enhet af mätt, vigt eller stycke- tal hänföras, förkastades såsom icke rationel, och tuUafgifterna bestämdes endast till vissa procent af varornas värden. Oak- tadt, efter kommerskollegii förslag, medelvärden ä en del varor blefvo i taxan utförda, befans likväl denna, såsom det lätt kunde förutses, genom förtullningarnas beroende till ganska stor del af särskilda värderingar, i verkställigheten ledande till sådana missförhållanden, att man i sjelfva verket kunde anse sig hafva lika många tullbeskattningssystem som stapel- städer. Det blef alltså en bjudande nödvändighet att ofördröj - ligen omarbeta taxan till en såsom praktisk pröfvad form, och sedan generaltullstyrelsen, efter befallning, dertill afgifvit för- slag, utfärdades ny tulltaxa den 16 mars 1826, att tjena till efterrättelse från den 1 juni samma år.
Emot den af regeringen sålunda vidtagna förändring af tulltaxans form förekom vid nästföljande riksdag (1828— 185U) icke någon erinran, men i sak aflägsnade sig rikets ständer väsentligen ifrån det dittills följda system. Redan genom 1823 års riksdagsbeslut (§ 11) hade rikets ständer förklarat sig »hafva antagit den grundsats, att en allmän frihet må ega rum att, emot afpassad tull, införa alla utländska varor». Gre- nom 1830 års riksdagsbeslut (§ 35) förklarade rikets ständer ytterligare, att de »bibehållit och än vidare satt i utöfning de
vid sisttbrflutna riksmöte i detta hänseende gällande äsigter samt, i följd deraf, med antagande och tilläinpande af den grundsats, att en allmän frihet mu ega rum att, emot en i afseende på skydd för inhemska näringar och konsumtionen afpassad tull, ej mindre i riket införa alla utländska varor än ock till främmande orter utföra och afyttra alla inhemska produkter och tillverkningar, gillat och faststält en taxa för ifrågavarande bevillning» .
Sådana uttalanden från representationens sida, pä en tid, dä mänga grenar af det inhemska industriela arlietet ännu åtnjöto förbudsskydd emot utländsk raedtäHan, kunde icke undgå att väcka oro bland den industriidkande allmänheten, hvilken ock deraf fann sig manad till ansträngda bearbetnin- gar af allmänna tänkesättet i sitt intresse genom tryckpressens bemedling. Regeringen, som å sin sida hade svårt att frigöra sig frän den ärfda rädslan för följderna af en allmännare in- dustriel täflan, var ännu långt ifrån att klart inse, hvilken mägtig häfstäng det friare varubytet är äfven för den in- hemska industriens utveckling '\ Att i detta hänseende kunna leda representationen tillbaka till, såsom man förestälde sig, mera fosterländska äsigter, syntes derföre vara ett rättmätigt önskningsmål. Den 25 januari 1884, tio dagar efter det rikets
') I afseende å den ekonomiska lagstiftningen voro vid denna tid inom statsrådet justitiestatsministern grefve Rosenblad och statsrådet Pop- pius att anse såsom de tongifvande. Den förre hade stått i spetsen för förvaltningen af inrikes ärendena under den period, då tiillskydds- systemet upphunnit sin kulminationspunkt, och, ehuru han visat stort undseende för statsrådet Wirsén, som, lika med statssekreteraren Skog- man, hyllade motsatta åsigter i närings- och tullagstiftningsfrägor. vid- höll han sitt af gammalt rotade föreställningssätt om näringarnas behof af skydd mot utländsk täflan. Statsrådet Poprius åter, som förut varit president i kommerskollegium, hade lika med sin företrädare (Klint- berg) uppfattat denna sin embetsställning såsom en naturnödvändig bestämmelse att söka omgärda den inhemska industrien med hvarje möjligt skyddsmedel emot intrång, och detta tänkesätt medförde lian, då han 183'5 inkallades i statsrådet.
ständer till urtima riksdag sammanträdt, blef en kommitté förordnad, bestående af 40 (säger fyratio) ledamöter, valda utur samtliga riksstånden, med tillsats af några icke riksdags- behörige, hvilken kommitté skulle ega »att till Kongl. Maj:t afgifva förslag till de förändringar i då gällande tulltaxa och andra författningar rörande tullverket, som kunde finnas af omständigheterna påkallade». Till kommittéens ordförande behagade Kongl. Maj:t utse statsrådet Poppius, hvilken antag- ligen väckt förslaget om kommittéens tillförordnande. Listan å kommittéens ledamöter upptog för öfrigt generaltull direktö- ren (sedermera justitiestatsministern) grefve Arv. Posse, lands- höfdingarne grefve Gr. W. Hamilton, grefve A. P. von Rosen och P. Sandelhjelm, generaladjutanten Aug. Anckarsvärd, kommerserådet A. P. von Sydow, kommerserådet (sedermera borgareståndets talman) O. Wijk, direktören C. Arfvedson, assessorerna P. Lagerhjelm och C. Arosenius, godsegaren John Swartz, professoren (sedermera biskopen) C. A. Agardh, bruksegarne P. A. Tamm och T. Petré, grosshandlarne G. F. Smerlin(j och A. Rydberg, fabriksidkaren A. Zethelius, riks- dagsfullmägtigen (sedermera bondeståndets talman) N. Strind- lund, landssekreteraren (sedermera borgareståndets vice tal- man) C. Halling, författaren af dessa skildringar (dä distrikts- chef i vestra tulldistriktet) samt ytterligare nitton ledamöter, som sällan eller aldrig deltogo i öfverläggningarna.
Kommittéens sammansättning röjde flera färgskiftningar, men det visade sig snart, att anhängarne af det prohibitiva tullsystemet hade afgjord öfvervigt. Den mest framstående bland dessa var John Swartz, Norrköpings anborne medbor- garehöfding, en man af högsint, skarpt utprägladt skaplynne och oböjlig i försvaret för sina äsigter. De förnämsta käm- parne för skyddssystemet voro för öfrigt, utom ordföranden, assessor Lagerhjelm, delegare i Rörstrands porslinsfabrik, assessor Arosenius, fabriksidkare i Norrköping, och landshöf-
(lingen i Elfsborgs län Sandelhjelm, som ansåg sig förpligtad att omhulda husväfnadsslöjden i Vestergötland. Pä motsatta sidan deltogo i öfverläggningarna förnämligast grefve Posse, kommerserådet von Sydow, landssekreteraren Halling och förf af dessa skildringar.
Vid kommittéens första sammanträde yrkades af handels- frihetens målsmän, att vissa allmänna grunder skulle bestäm- mas, för att tillämpas vid pröfning af förslagets speciela delar. Afven om man icke fäste sig vid angelägenheten af konseqvens, ansago de det, frän skyddssystemets synpunkt, vara af vigt, att sä gä till väga, för undvikande af mannamän. Detta bestreds frän andra sidan, och af ordföranden betonades särskildt, att, dä hvarje varuartikel i tulltaxan kunde sägas hafva sitt eget system, samtliga delar af författningen icke kunde underordnas några gemensamma grunder. Denna preliminärfräga utspann sig till en sä seg debatt, att den icke hann afslutas förr än pä tredje dagen. Bland dem, som dervid sist uppträdde, var professor Agardh. Hans vittra skrifter och hans deltagande i offentliga förhandlingar hade ingifvit allmänheten den före- ställning, att han i allt vore en härold för den n3'a tiden. Man väntade således att i denne snillrike man finna en bunds- förvandt för de friare äsigterna, men man blef deruti besviken. Hans tal var allt igenom doktrinärt och gick hufvudsakligen ut pä att stödja ordförandens uttalade mening pä historisk grund ^). Dä omsider omröstning företogs, segrade denna me- ning med icke obetydlig röstöfvervigt. Förhandlingarna fort- sattes derefter rastlöst, och hvarje omröstning blef en seger
') Valerios, som i konstitutionsutskottet lärt kanna Agardhs parlamen- tariska skick, yttrade om honom, att det i tvistiga frågor stundom såg ut som om han omfattade den oantagligaste meningen, endast för att i försvaret ådagalägga sin dialektiska förmåga. Att han emellertid icke var rotfast i sina protektionistiska åsigter, erfor man, då vid 1844 års riksdag tullfrågan i presteståndet förekom, dervid han i ett lysande föredrag utvecklade och förordade handelsfrihetens grundsatser.
10
för skyddssystemet. Endast i tveiine speciela fall blef, af olika anledningar, utgången annorlunda. Det första angick »apoteksvaror». Kommittéen var bem^-ndigad att, då sådana forekommo, der specialkännedoni i kemiskt eller tekniskt hän- seende var af nöden, för erforderlig upplysning tillkalla sak- kunnige fackmän. Dä frågan om apoteksvaror förekom, voro i sådant afseende tillkallade professorerna Berzelius och Mo- SANDER. Det hade väckt förundran, att apotekarne sjelfva visat sig angelägna om bibehållande af höga införselafgifter å utländska för apoteken behöfliga droger; men det förklarades derigenom, att, efter livad nu upplystes, vid medicinaltaxans uppgöra,nde apotekarnes vinst beräknades i vissa procent ä drogernas värden i svensk hamn, frakt och tull inbegripna. De begge vetenskapsmännen voro emellertid icke ense om tillämpligheten af denna grund. Mosander uppträdde härvid som målsman för apotekarnes intresse, Berzelius deremot för patienternas. A flera apoteksvaror blef ock tullen, enligt den senares äsigt, jemkad.
Det andra fallet angick artikeln »porslin, oäkta eller fayans, måla dt eller tryckt». Det hade fogat sig så, att för- handlingarna en dag vid middagstiden hade hunnit till berörda artikel, hvarmed alltså början skulle göras i eftermiddagsses- sionen. Skickeisen fogade likaledes sa, att ätskillige kommit- téens ledamöter voro inbjudna till middagsspisning samma dag pä Rörstrand. Da tiden för förhandlingarnas fortsättande pä aftonen var inne, syntes Rörstrandsfararne icke till. Fa och mindre inflytelseegande anhängare af skyddssystemet voro till- städes. Diskussionen blef i följd deraf temligen summarisk, och dä omsider Rörstrandsfararne infunno sig, var förbuds- sradgandet för den ifrågavarande varuartikeln redan bortvo- teradt. Den aktade Rörstrandsintressenten förrådde dock, vid underrättelsen härom, ej någon nedslagenhet. Med gladt mod lät han förstå, att saken skulle hjelpas genom en petition, och
11
luiii bedrog sig icke. I följande urets tulltaxa blef neniligeii förut gällande införselförbud för besagda fabriksvara bibe- hållet').
Kommitté^is arbeten linnno icke afslutas förr än vid början af maj. Om regeringen, såsom antagligt var, med tillsättandet af denna exempellöst manstarka kommitté haft för afsigt att i afseende å tullsystemet utöfva någon tryckning på allmänna tänkesättet inom riksdagen, sä får det medgifvas, att syftet icke förfelades. Genom 1835 års riksdagsbeslut (§ 23; förkla- rade nemligen rikets ständer, i otvetydigt reaktionär anda, sig anse, »att alla förbud icke kunde lossas utan ett högst menligt inflytande pä vissa näringar»; i sammanhang hvarmed ock tuU- afgifterna å åtskilliga till införsel lofgifna varor i betydligare mån förhöjdes.
') Om SwARTZ och Lagerhjelm hunnit upplefva den tid som iiu är, hvad skulle de väl hafva sagt vid sammanställandet af Xorrköpings och Rör- strands närvarande industriela ståndpunkt med nu gällande tullsystem?
12
Underhandlingarna emellan Sverige och Danmark 1836—38, an- gående sjöfarts- och tullförfattningarna.
Under åren 1836 ocli 1837 gjorde kongl. danska regeringen förnyade framställningar i ministeriel väg till den svenska i ändamål att bereda sådana jemkningar uti de i Sverige gäl- lande författningar rörande sjöfarten, som kunde undanrödja öfverklagade ölägenheter, i följd af \ässa deruti tillkomna reglementariska stadganden och straffbestämmelser; hvarjemte, med hänsigt till den smyghandelsrörelse, som å de till Dan- mark närbelägna svenska kuster en längre tid bedrifvits, fråga jemväl frän danska sidan väcktes om stadgande i sammanhang dermed af gemensamma åtgärder för att, å ena sidan, skydda och underlätta de ömsesidiga handelsförbindelserna samt, å den andra, förekomma de missbruk, som dervid dittills sig visat. Af sådan anledning öfverenskommo de resp. regerin- garna att förordna, a ömse sidor, tvenne kommissarier för att förhållandena pä stället närmare undersöka samt, efter sam- fälda öfverläggningar, afgifva förslag till lämpligaste medel för uppnående af berörda ändamål. Den 24 november 1837 förordnades till svenska kommissarier, för utförande af detta uppdrag, författaren af dessa skildringar och svensk-norske generalkonsuln i Köpenhamn och Helsingör F. A. Ewerlöf. Å danska sidan blefvo till kommissarier utsedda deputeraden i generaltullkammaren och kommerskollegium etatsrådet H. Bech och kommitteraden i nämnda embetsverk etatsrådet (t.
G-ARLIEB.
Konferenssammanträdena börjades den IH januari 1838 i Köpenhamn och fortsattes under lofvande auspicier. Såsom tillbörligt var, röjde sig ett ömsesidigt tillmötesgående, och
13
flere af de frän svenska sidan till öfverläggning framlagda punkter mötte ingen eller föga gensägelse, men, efter några veckors förlopp inträffade en händelse, som för konferensen syntes förmörka horisonten. Till danska regeringen ingafs frän handelskåren i Köpenhamn en petition med tydlig-t upp- såt att neutralisera de pågående konferensunderhandlingarna, och i sammanhang dermed blefvo dessa j em väl föremål för offentlig kritik i danska dagblad, innan ännu något protokoll derom blifvit justeradt. Petitionen motiverades hufvudsakligen deruppä, att ett fördrag med en främmande stat i sådan hän- sigt, som här vore i fråga, ansågs stridande mot folkrätten och nationalitetens helgd, att smyghandeln pä Sverige, om den hämmades frän Danmark, ändock skulle blifva underhällen från andra orter, och att det kontroUeringssystem, som härvid kunde vara i fråga, skulle blifva till hinder för rörelsen i all- mänhet, hvaraf skulle blifva en följd, att den transitohandel, som Danmark dittills egt på Sveriges södra kustorter, skulle till andra nederlagsplatser blifva förflyttad.
Petitionärernas andraganden blefvo väl af de svenska kom- missarierna bemötta genom ett utförligt memorandum, som öfverlemnades till svensk-norske ministern vid k. danska hofvet friherre Lauerheim, för att, till frågans belysning, om så på- kallades, delgifva innehållet åt danska utrikesministerium ; men, då det måste antagas, att de mått ocli steg, som danska rege- ringen vidtagit för åstadkommande af en förberedande konfe- rens, hvad beträffade de nödiga ansedda lättnaderna i handels- och sjöfartsgemenskapen, varit påyrkade af denna samma handelskorporation, som nu sökte undanrödja verkan af kon- ferensens förhandlingar, och då af petitionen Ijusligen fram- gick, att för sagda korporation bibehållandet af status quo, i afseende å varuafsändningarnas frihet från kontroll, vägde mera än ifrågavarande lättnader, sä insåg man lätt. att, i följd af denna omkastning, ej mindre danska regeringen än de a
14
danska sidan för konferensen utsedde kommissarier, efter petitionens offentliggörande, skulle linna sig i en besvärad ställning. Om ock, såsom verkan häraf, vid konferensförhand- lingarnas fortsättning, i danska kommissariernas tillvägagäende något mera tillbakadragenhet kunde förmärkas, skulle det lik- väl vara en orätt^åsa, om det sades, att de icke fortfarande bona ride deltogo i öfverläggningarna. Dessa afslutades den 8 mars, och frukten af det gemensamma arbetet var i sjelfva verket sådan, att, om förslaget kommit till verkställighet, det tvifvelsutan skulle hafva befunnits leda till de båda ländernas ömsesidiga båtnad. Att emellertid danska regeringen skulle draga sig tillbaka i följd af de svårigheter, som intresserade affärsmän förstått att kasta i vägen för underhandlingsärendets afsedda lösning, kunde lätt torutses. Dertill kom ännu en omständighet, som ökade förvecklingen. Frän danska sidan framstäldes nemligen, efter afslutandet af konferensförhand- lingarna, vrkande deroni. att någon tull-lindring mätte medgifvas å varor, som från danska transit- och kreditupplagen till Sverige infördes med farkoster, hvilka enligt förslaget skulle blifva underkastade en specielare kontroll. Dä denna framställning mäste anses främmande för kommissariernas officiela uppdrag, enär instruktionerna för dem icke dertill gäf\'0 någon anled- ning, kunde redan af detta skäl något afseende dera från sNenska sidan icke fästas I hvarje fall egde de svenske kom- missarierna sä mycket mindre fog att understödja berörda yr- kande, som en eftergift af denna art. hvarigenom importrörel- sens bedrifvande skulle afledas från den större handelsflottan till den egentliga båtfarten och afskeppningarna förllyttas frän produktionsorterna till en mellanhand, icke allenast vore stri- dande mot hvarje förnuftsenlig grund för handelslagstiftningen, utan ock vore oförenlig med helgden af bestående traktater med andra magter. Det kunde lätt misstänkas, att petitionä- rerna spunnit träden till den föreslagna underhandlingsai)o-
15
stil len, med hänsigt till att frän det förutsedda negativa svaret skulle kunna liemtas en skenbart giltigare anledning ä danska sidan att låta underhandlingsärendet förfalla.
Såsom betecknande för tänkesättet rörande denna sak inom de ofticiela kretsarne, efter offentliggörandet af omförmälda petition, mä här anföras, att, dä en af de svenska kommissa- rierna under hand tillsporde den embetsman inom danska ge- neraltullkammaren, som hade speciel befattning med ärendena rörande sundstullen, huruvida icke åtagandet ä Sveriges sida af enahanda förbindelse som i Ryssland sedan längre tid trak- tatsenligt egt rum, att kontrollera sundstullens erläggande genom stadgandet att \-id inklarering af fartyg, som passerat Sundet, uppvisa qvitto deröfver, skäligen kunde anses vara ett bättre eqvivalent för kontrollföreskrifterna i Sveriges intresse än den ifrägakomna tull-lindringen, denne gaf det lakoniska svaret: »I en stor hnsholdning maa der jo altid spildes noget».
I sammanhang med den trenne år senare emellan Sverige o(;h Danmark öfverenskomna revision af sundstulltaritfen biel likväl frän danska sidan träga väckt om en sä beskaffad kon- troll å sundstulleiis behöriga erläggande; men ä framställnin- gen derom, säsom lösryckt från frågan om reciproka kontroller till betryggande af svenska tullintägten, kunde det icke vai-a skäl att fästa afseende.
Förändrade tidsomständigheter hafva sedermera lyckligt- vis undanröjt de allmännare anledningarna till internationela fördrag för ändamålet att kontrollera tullbeskattningen. I Danmark har sundstullen genom kapitalisering upphört, ovÅ\ i Sverige, der smyghandeln under förbudssystemets tider gäckade den vaksammaste tullpolis, har denna industri i det närmaste måst vika för en förnuftsenligare lagstiftning.
16
1839 års tullkommitté.
Den utgång, som tullfrågan erhöll genom 1835 års riks- dagsbeslut, bidrog icke att stärka den allmänna meningen till industriintressets förmän. Genom den officiela statistiken blef det utredt, att de inhemska varutillverkningarna inom åtskil- liga industrigrenar uppenbarligen icke motsvarade mer än en del af konsumtionsbehofvet. Erfarenheten visade ock, att un- der det rådande författningssystemet, äfven med stora ansträng- ningar från tullpolisens sida, smyghandeln blott i någon män kunde stäfjas. Pä grund af dessa faktiska förhållanden, ej mindre än af de nationalekonomiska skäl, som de flesta ton- gifvande inom tidningspressen täflade att framhålla, kom all- mänheten allt mera till insigt af nödvändigheten att, så väl i statens som i den allmänna moralens intresse, inleda tull- lagstiftningen pä en annan väg. Att äfven regeringen blifvit mera benägen att lyssna till fordringarna från detta häll, vi- sade sig genom den åtgärd, som för tullfrågans förnyade hand- läggning vidtogs. Den vid konungens afresa till Norge den () december 1838 tillförordnade interimsregering, under kron- ])rinsens presidium, fattade nemligen den 27 februari 1839 det beslut att, »till underlättande af de öfverläggningar i afseende ä tullbevillningen, som vid nästa riksdag komme att ega rum», uppdraga åt en kommitté »att öfverse då gällande tulltaxa och utarbeta förslag till de ändringar deruti, som kunde anses vara af behofvet påkallade»; i hvilken kommitté insattes fyra ledamöter, kända såsom anhängare af ett friare handels- och tull-lagstiftningssystem, nemligen presidenten i kommerskolle- gium C. D. Skogman, i egenskap af ordförande, samt general- tulldirektören (sedermera justitiestatsministern) grefve A. Posse,
17
komnierserädet A. P. vox Öydo^v och författaren af dessa skil- dringar, dä distriktclief i vestra tulldistriktet ^).
Sedan kommittéen enligt bemyndigande underrättat lian- delssocieteterna i Stockholm, Gröteborg, Norrköping, Gefle och Malmö samt fabrikssocieteterna i förstnämnda trenne städer, »att dem vore öppet lemnadt att till kommittéen inkomma med de anföranden i afseende å ifrågavarande reglering, hvartill de kunde anse sig föranlätne», ingäfvos icke mindre än tretton skrifter frän fabrikskorporationer och enskilda näringsidkare, af hvilka de flesta, såsom det var att vänta, oeftergifligen yr- kade dels införselförbud, dels höga införselafgifter för de varu- artiklar, som af dem ästadkommos, hufvudsakligen af det skäl, som ofta förut blifvit förebragt, att, ehiu-u svenska fabrikater kunde i godhet fullt jemföras med, om ej öfverträfFade, de utländska, det dock i anseende till flera ofördelaktiga omstän- digheter vore omöjligt att föryttra de inhemska tillverknin- garna till samma pris som de utländska.
Vid pröfning af dessa framställningar fann kommittéen sig hvarken i ena eller andra hänseendet ega fog att afvika frän de nationalekonomiska grunder, som för tull-lagstiftningen ansågos böra stadgas och konseqvent tillämpas. Säsom Imfvud- grund antogs, att alla varor, som kunna blifva föremål för handel, må vara tillåtna att in- och utföras, antingen tullfritt eller emot lämpliga afgifter. Uteslutande frän synpunkten af det allmännas intresse klasserades varorna sålunda, att under kategorien af tullfrihet hänfördes vid införsel: föremal för ve- tenskap och skön konst (säsom böcker, målningar o. s. v.), ädla metaller och sådana dvrbara ämnen, som i verldshandeln
') Att förslaget om kommittéens tillsättande utgått från regeringens ord- förande, är med visshet kändt. De statsrådsledamiiter, som deltogo i beslutet derom, voro dd. ee. justitiestatsniinistern grefve M. Rosenblad, statsministern för utrikes ärendena friherre G. A. Stjkrneld samt statsråden grefve C. A. Lö\venh.jelm och grefve E. R. Adelsvärd.
FuhrcBtis, Skildrinrjar. 2
18
ega ett mera fixt och allmänt lika gällande värde (säsom oar- betadt guld och silfver, juveler o. s. v.) samt mynt, äfvensom i allmänhet råämnen till förädling och enkla beredningsämnen för näringarna och konstfliten; samt vid utförsel: alla produkter af inhemsk konstflit. som utgöra fulländade förbrukningsar- tiklar, och följaktligen alla fabriks-, handtverks- och andra slöjdvaror, äfvensom i allmänhet sädana inhemska naturalster eller till någon del förädlade varor, som för konkurrensen i utlandet hade behof af denna frihet. För öfrigt ansågs viå införsel 25 procent ä värdet, såsom regel, böra utgöra maxi- mum af tullafgifterna för fullt förädlade varor eller närings- och slöjdprodukter för omedelbara lefnadsbehof, och 20 procent maximum för naturalster till omedelbar förbrukning; hvarjemte lägre afgifter ansägos böra bestämmas för till någon del för- ädlade föremål för näringarna och konstfliten samt mer eller mindre arbetade beredningsämnen för samma behof, äfvensom för redskap och verktyg för vetenskaperna och slöjderna. En- dast å några få artiklar, hvilkas lagliga införsel syntes lät- tare att öfvervaka (såsom socker och tobak), ausågos undan- tagsvis llnanstullar till högre procent fortfarande kunna be- stämmas.
För förslagets grunder redogjordes utförligt i kommittéens den lo juni 1839 afgifna betänkande. Ehuru de föreslagna afgiftsbeloppen, hvad fabriks- och handtverksvaror anginge, i sjelfva verket borde flnnas utgöra fullt tillräckligt skydd för den inhemska varutillverkningen, kunde kommittéens ledamö- ter, på grund af livad erfarenheten lärt, dock ingalunda göra sig den förhoppning, att idkarne af de industriela yrkena skulle med ett så beskaffadt förslag linna sig tillfredsstälda. Den agitation emot förslaget, som genom pressens bemedling och vid nästföljande årets riksdag bedrefs, var alltså, om än mera hetsig och mindre oväldig än som för det egna intressets be- främjande kunde vara tjenligt, ej oväntad. Icke ens var det
19
öfverraskande att finna det prohibitiva tullsystemets förfäktare rycka i fält emot tuUkommittéen med sädana vapen som utrop af medömkan öfver kommittéledamöternas kortsynthet, i det de satt tro till statistiska uppgifter och fäst nägon vigt \nd sädana >> barnsagor», som statsekonomiens läror, men deremot försummat att besöka fabriksverkstäderna och taga kännedom om näringsidkarnes vedermödor samt saldot af deras bokslut. Men hvad af ingen anades var, att motståndet emot tullregle- ringsförslaget äfven skulle blifva en ingTediens i den näst- kommande riksdagens i)olitiska rörelser; och det är det deraf beroende sammanhang med hvad angående riksdagsföreteel- serna i det följande oniförmäles, som utgör förnämligaste an- ledningen dertill, att 1839 års tullkommittés betänkande och förslag här blifvit något utförligare vidi-örda.
Förslaget af 1839 års tullkommitté var i sjelfva verket det första steget här i landet för grundläggande af ett följd- riktigt nationalekonomiskt tullsystem. I utvecklingen af kul- turförhållanden visar det sig emellertid ofta, att jordmånen har behof af ytterligare bearbetning för att bringa utsädet till mognad.
Ingen, som oväldigt gifvit akt pä den dåvarande tull-lag- stiftningens fördertliga verkningar, kunde jäf\^a behof vet af en förändring. Dessa verkningar tycktes ha nått sin kulmination vid början af 1820-talet. Smyghandeln å södra och sydvestra kusterna, lättad genom närbelägenheten till de danska transit- upplagen, uppöfvad genom långvarig praktik till en tuUupj)- sigten vanligen gäckande färdighet, ej sällan främjad genom de bevakningsskyldiges bestickning, stundom vid mötande hin- der utförd med våld, — ett spionerisystem, bredvid den öppna bevakningen här och hvar organiseradt, som bemedlade de flesta beslag å smugglade varor, mången gång efter angifvelser af hufvudmännens för de brottsliga företagen egna tjenare och
20
medhjelpare; — de egentligen skyldige vid iorbrvtelsens be- ifrande sällan ätkonilige, men ansvaret öfverflyttadt pä deras handtlangare, som saknade utväg att gälda böterna; — hem- fridens störande för efterspanande af oloiiigen infördt gods — vittnens bearbetande o. s. v. — sädana voro grunddragen af den dystra taila, som dagliga erfarenheten vid denna tid ä kustorterna framtedde. Sedan förhållandena härmed förändrat sig, skall man hafva svårt att göra sig en klar föreställning om all denna styggelse, som framkallats icke allenast af begär efter slem ^dnning, utan fast mera genom ett inrotadt förakt för lagar, livilka allmänna tänkesättet stämplat såsom otill- börKgt ingripande i den borgerliga friheten och icke afseende befolkningens oundgängliga lefnadsbehof.
Demia skildiing framställer icke en tidsbild för Sverige allena. Den har haft sin motsvarighet öfverallt, der en lik- nande tullagstiftning varit gällande, förnämligast i länder, gränsande till andra eller närbelägna till främmande kust. Efter förändringen af tullstyrelsens organisation 1824 vidtogos visserligen kraftiga åtgärder, sä \ddt af styrelsen berodde, till missbru.kens stäfjande. Emot skäligen misstänkte tjenstemän förfors med stränghet och allvar; bevakningspersonaleu för- stärktes; kontrollerna skärptes; lönerna förbättrades; men syftemålet med allt detta kunde dock derigeuom blott tillnär- melsevis vinnas. Förutsättningen och anspråket, att tullför- valtningen skulle fullständigt förebygga öfverträdelser af de prohibitiva författningarna, var att fordra det omöjliga. Med- gifvandet äter, att lagstiftaren endast kunnat afse försvårandet af dessa öfverträdelser, var att medgifva offi"andet af allmänna moralislia intressen för vissa yrkesidkares enskilda elconornislca. För att grundligt kunna bota den moraliska farsoten var alltså det verksammaste medlet att söka i en reform af lagstiftningen.
21
Det första skandinaviska naturforskaremötet.
Med hänsigt till det allmännare och lifligare vetenskapliga sträfvande, som pä senare tid uppenbarat sig äfven i de skan- dinaviska rikena, och med den förutsättning, att detta sträf- vande skulle erlifilla en större utsträckning, en högre bety- delse, derest dessa länders vetenskapsidkare räckte hvarandi^a handen till befordrande af en närmare vetenskaplig förbindelse, hade den önskan allt mera allmänt låtit förnimma sig, att periodiska sammankomster emellan de skandinaviska rikenas naturforskare och läkare kunde komma till stånd, efter det föredöme, som Tyskland och England redan en längre tid lemnat. Vid tyska naturforskarnes möte 1830 blef frågan om en sådan vetenskaplig förening, bland några dervid närvarande medlemmar från de skandinaviska länderna, först bragt å bane, men förslaget kom icke till utförande förr än hösten 1838, då reservläkaren vid födselsstiftelsen i Kristiania Cim. Au(?. Egeberu, under det han, vid återvändandet från en utrikes resa, uppehöll sig i Lund, efter aftal med dervarande veten- skapsmän utfärdade en inbjudning till teckning, som mötte bifall och undertecknades af ett icke ringa antal vetenskaps- män så väl i Danmark och Norge som i Sverige. En veten- skaplig samverkan ansågs för de skandinaviska rikena natur- ligen anvisad af det nästan gemensamma språket och deraf väsentligen skola underlättas. Erfarenheten hade lagt i da- gen, att i hvartdera af de skandinaviska rikena befolkningen vore för fåtalig för att i allmänhet kunna gifva äfven de bästa vetenskapliga arbeten nödigt understöd; men för li varje arbete af något värde, som i något af dessa länder utkomme och hvars föremål icke endast vore af lokalt intresse, borde det
22
skäligen vara att påräkna en publik äfven hos de båda andra närbeslägtade folken, om sådant genom en närmare veten- skaplig förbindelse befordrades. Det syntes otvifvelaktigt, att till sammanknytande af detta gemensamma intresse allmänna möten vetenskapsidkare emellan verksammast skulle bidraga, enär det vore att emotse, att en större inbördes uppmärk- samhet ät grannländernas litteratur derigenom skulle väckas, under det en mera utbredd inflj^telse och en ömsesidigt star- kare kritisk kontroll försäkrades ät den vetenskapliga verk- samheten i hvartdera landet, äfvensom att hos den yngre ge- nerationen arbetsnitet och täflan skulle lifvas, i den män skrift- ställaren funne icke blott det land, som han i borgerligt hän- seende tillhörde, men samtliga skandinaviska rikena vara vitt- nen till hans verksamhet, och att i följd af de personliga bekantskaper, som genom detta medel vunnes, jemte en lifli- gare tankevexling, en allmännare beredvillighet till inbördes understöd i vetenskapliga forskningar skulle främjas.
Utom omförmälda teckningslista lilef i allmänna tidnin- garna en inbjudning till skandinaviska rikenas naturforskare och läkare') utfärdad att deltaga i ett preliminärt möte i Göte- borg den 16 juli 1839 för att öfverlägga och besluta om ut- vägarne att bringa till framtida verkställighet periodiska sam- mankomster i berörda ändamål.
I anledning af den offentliggjorda inbjudningen besökte dessa skildringars förf, som dä vistades i Stockholm, professor Berzelius för att söka förmå honom att deltaga i mötet. Men han stod icke att öfvertala. Ogillande valet af samlingsort, sade han sig tvärt ora hafva tillskrifvit prof. Forchhammer i Köpenhamn med uppmaning att afstyra hela företaget. Åter- kommen till Gröteborg, fann förf. häraf sig manad, icke blott för sakens skull utan ock för häfdandet af den allmänna me-
') Vid 1840 års möte förändrades benämningen till »skandinaviska natur- forskare», enär äfven läkare ansågos vara att hänföra dertill.
28
ningen om Gröteborgs invånares gästvänlighet, att draga försorg om de nödiga förberedelserna till de väntade vetenskapsmän- nens värdiga emottagande. Han understöddes häruti trofast och nitiskt af lifmedikus Westring, en af stadens dåvarande mest ansedda läkare. I första rummet sörjdes derför att pas- sande bostadslägenheter kunde anvisas ät de resande veten- skapsmän, som iclie sjelfva deroni fogat anstalt. Genom veder- börande myndigheters benägenhet bereddes ock tjenliga lokaler för föreningens sammankomster.
Den 15 juli voro redan många svenska och norska mötes- deltagare till mötesorten anlända, men de danska deltagarnes ankomst fördröjdes i följd af ett inträffadt missöde, så att någon sammankomst på den bestämda dagen icke kunde ega rum. Jemte några vetenskapsmän från södra Sverige hade de för resan till Göteborg begagnat en i Malmö den 13 juli tillgänglig ångfartygslägenhet, men i anseende till i Kattegat uppkommet våldsamt stormväder nödsakades fartyget, sedan lialfva vägen var tillryggalagd, återvända till Helsingborg. Dock var deras nitälskan för resans ändamål spänstigare, än att denna motgång skulle afskrämma dem frän dess fullföl- jande. I Helsingborg förhyrde de några s. k. holsteinar vagnar, och instufvade deruti, skyndade de landvägen till bestämmelse- orten i trots af de besvärligheter och ansträngningar, som med en oförberedd landresa med sä obeqväma forredskap voro för- knippade.
Antalet af de danska deltagarne i mötet var 21, hvaribland Örsted, Schouw, Forchiiammer, Eschricht, Reiniiardt, — af de norska 10, hvaribland F. Holst, C. Boeck, Faye, Tiiailow, EsMARCK och Egeberg, — af de svenska 61, hvaribland biskop Agardh, biskop af WingÅrd '), S. Nilsson, J. E. Areschoug,
') WingXrd, som icke tänkte högt om naturforskningen, var i början obenägen att teckna sig som deltagare i mötet och bevistade ej heller sammankomsterna. Några år senare, då han bevistade 1844 års riks-
24
J. G-. Agardh, c. g. Saxtesson, P. H. Malmsten, C. J. Malm- sten, Gr. Wexnerberg, S. Loven och C. H. Boheman.
Den första allmänna sammankomsten hölls den 17 juli e. m. i frimuraresamhällets högtidssal. Sedan förf. af dessa skildringar, enligt Orsteds uppmaning, med några ord inledt förhandlingarna, höll Örsted ett föredrag, som i sjelfva verket kunde betraktas såsom de skandinaviska naturforskaremötenas inauguration. Derefter anstäldes val af ordförande, hvartill biskop Agardh utsågs. Till sekreterare valdes för danska nationen prof Schouw och för den norska prof Holst. Till svensk sekreterare utsåg ordföranden, på grund af de valbe- höriges bemyndigande, förf. af dessa skildringar. Föreningen indelade sig i tre sektioner, den fysiska, den naturhistoriska och den medicinska, och utsagos till ordförande för den fysiska sektionen etatsrädet Ur.sted, för den naturhistoriska etatsrädet Reinhardt och för den medicinska prof. Holst. En kommitté förordnades dessutom att utarbeta förslag till reglementariska stadganden för föreningens framtida möten. Åt mötets ord- förande uppdrogs att tillika vara ordförande i denna kom- mitté, hvartill för öfrigt utsagos sex ledamöter, två af hvar- dera nationen, nemligen af de danska medlemmarne etatsrädet Örsted och prof. Schouw, af de norska lektor Boeck och reserv- läkaren Egeberg och af de svenska prof. Nilsson och prof P. Gr. Cederschiöld. Den 20 juli faststäldes, efter föregängen öfverläggning, kommittéens i ämnet afgifna förslag. Derigenom var äfven afgjordt, att nästa möte skulle hållas nästkommande
dag, förtrodde han förf. af dessa skildringar, att han i berörda afseende lilifvit omvänd och gaf El. Feies äran af omvändelsen. Äfven Tegnér tillhörde (åtminstone en tid) de kyrkans män, som hysa en viss misstro till studerandet af naturen. Med det honom egna ironiska smålöje plägade han samtalsvis travestera benämningen »naturforskare» till »naturfuskare». Af hans tryckta brefsamling är det käudt, hurusom han på idkande af naturvetenskap (visserligen på skämt) tillämpade ordspråket »vilja och icke kunna».
25
ar. Dä derefter fråga förekom om bestämmande af den ort, der detta möte borde hällas, föreslog prof. Cederschiöld der- till Stockholm, af skäl, bland andra, att rikets ständer då voro der samlade och det alltså blefve tillfälle för mötets ut- ländske deltagare att lära känna det svenska bondeståndet. Sedan prof. Schouw deremot anmärkt, att föreningen icke vore ett antropologiskt sällskap, blef med stor röstöfvervig-t be- stämdt, att nästa möte skulle hällas omkring medlet af juli 1840 i Köpenhamn. Mötet afslutades med ett tal af ordföran- den, biskop AfiARDH, angående vetenskapliga mötens ändamål och deras ätskiluad från allmänna vetenskapliga samfund ^).
Det ändamål för sä beskaffade möten, som afser främjandet af inbördes personliga bekantskaper, blef icke heller utom rådplägnings- och lärosalarne åsidosatt. För mötets deltagare var samfäld middagsspisning vid slutet bord i frimiu'aresam- hällets lokal föranstaltad, och de lediga aftontimmarne egnades jemväl ät gemensamma sällskapsnöjen, till en del efter in- bjudning i enskilda kretsar. Af ett större antal ledamöter gjordes lustresor den 19 juli till Jonsered och den 21 juli till Trollhättan. Efter mötets afslutande den 20 juli voro sarat- lige deltagarne af stadens invånare inbjudne till en festlig afskedsmåltid i frimui^aresamhällets lokal. I egenskap af vär-
') En öfverläggning, som vid mötet förekom, men som icke i dess tryckta förhandlingar blifvit vidrörd, förtjenar att blifva känd. En af mötets svenske medleramar satte nemligen i fråga, såsom ett önskningsmål. att i vetenskapliga arbeten, som framdeles i de skandinaviska rikena iitkomme, samma grund för värmegradsberäkning blefve följd, hvartill han ansåg Celsii hnndragradiga termometer vara lämpligast; men Ör- STED fann det vanskligt i anseende till den mängd i Danmark utkomna vetenskapliga arbeten, i hvilka Réaumurs termometerskala blifvit lagd till grund. Vid skandinaviska naturforskaremötet i Stockholm tre år derefter framstälde likväl Uksteb under hand samma förslag såsom ämne för öfverläggning, men då motsatte sig Haxsteen det, och frågan förföll å nyo. Sedermera har dock i Xoi-ge den 100-gradiga termo- metern blifvit följd för värnlegradsberäkningarna i de ofticiela meteoro- logiska redogörelserna.
26
darnes ordförande föreslog biskop Wixgärd mötes deltagarnes skäl medelst ett föredrag i den honom egna tankedigra stil, hyarefter en af lektor Ek författad latinsk afskedssäng, pä melodien af Horatii »integer vitae», af valda röster inom säll- skapet afsjöngs. Den upprymda sinnesstämningen lifvades än mer vid tanken derpä, att mötets verkställigliet, utan förbe- redelser frän inbjudarnes sida, i sjelfva verket kunde af de resande mötesdeltagarne betraktas såsom en inpromtu.
WiNGÅRDS siareord i afskedsskålen, att ;^af det frö, som dä nedlag-ts, skulle blifva ett fruktbart träd i dagar som komma >, voro blott en genlilang af allas förhoppningar, ocli under den tid, som sedermera förflutit, hafva ock dessa i fullt mått för- verkligats ^).
') Skulle ändock något anses fattas i en bergfast grundval för den af- sedda gemensamheten i de tre skandinaviska rikenas andliga kultur- arbete, så bar det för visso blifvit fyldt genom den frikostiga donation, som för ändamålet anvisats af den svenske mecenaten Letterstedt, bvilken dermed grundat rättmättiga anspråk på att anses såsom skan- dinav i detta ords minst omtvistade betydelse.
27
AIDEA TIDSKIFTET 1840-1844.
Regeringens ställning till riksdagen 1840 och minister- förändringen s. å.
Dä i statslifvet oväder stundar, visa sig, likasom i den fysiska verlden, gemenligen förebud dertill. Redan någon tid före det skickelsedigra riksdagsäret 1840 kunde i den politiska atmosferen förnimmas mer än vanlig elektricitet. Det var deruti nägot, som miasmatiskt grep omkring sig ocli, i män af den större mottagligheten för smittan, hastigt utbredde sig. Men hvad? Såsom vanligt vid partirörelser, var det blott ledarne och deras förtrogna, som kade målet klart för sig. Andra, som gripits af smittan, leddes omedvetet af sympatier för förändringar af det bestående. Men detta var nog för att samla ett oppositionelt flertal till riksdagen').
I sjelfva verket kunde vid 1840—41 årens riksdag urskil- jas tvenne arter af opposition. Den ena uppenbarade sig redan från riksdagens början (medlet af januari). Den andra reste sitt hufvud först efter ministérförändringen. Den förra kunde, frän konstitutionel synpunkt, knappt anses hafva mer än masken af statsrättlig behörighet. Inom publiciteten hade man trott
') I tidningspressen uppgafs såsom notoriskt, att från oppositionsledare i hufvudstadeu före riksdagsmannavalen utgått en rundskrifvelse till deras väl betrodda i landsorterna med vissa fingervisningar för de väl- jande; men trovärdigheten af denna uppgift må lemnas derhän.
28*
sig i riksstyrelsen skönja tvenne lyten, livarnppä ideligen anspelades, »allenastjni-ande» och »sidoinfl3i;ande». En riks- dagsopposition kunde dock icke utan omväg riktas ät dessa föremål, emedan de uppenbart berörde det oantastliga majestätet.
Ingen uppgift, som har gemenskap med den konstitutio- nela statsorganismen, är mera svårlöst än den, som afser af- vägandet af regentens och hans rädgifvares inbördes ställning. 1809 års män hafva härvid sökt försigtigt styra kurs emellan Scylla och Charybdis, emellan det faktiska enväldet och namn- stämpeln. Enligt regeringsformen (§ 4) eger konungen att »allena styra riket». Han är dervid endast bunden af tvenne \^lkor: att styra ;pä det sätt regeringsformen föreskrifver», och i de fall, som i denna grundlag stadgas, :'inhemta under- rättelser och räd;> af det ansvariga statsrådet. Utöfvar han allenastjTrandet med samvetsgrant iakttagande af dessa ^'ilkor, kan det icke bestridas, att han är i sin goda rätt.
Carl Johax tillliörde de karakterer, som, om de ock ej förmå att beherska den s. k. albnänna meningen, åtminstone ej vilja böja sig för hvarje dess vexling. Med hänsyn till hans skaphTine var det lätt förklarligt, att han icke tillät ej heller ^-ille. att man skulle tro honom tillåta någon annan, att, så länge han hade rodret å statsskeppet i sin hand, vid- röra det med ett enda finger, hvar\-id för öfrigt de konstitu- tionela rådgifvarnes bestämmelse att ut\'isa de rätta och säkra- ste farlederna samt att, såsom en vaksam utkik, varsko för bränningar och skär, lemnades oförkränkt.
Beträffande >'sidoinfl^i:andet/ kunde det med fog frågas: h^'ilken regent har väl någonsin, i statssaker mera än eljest, kunnat tillsluta öronen för alla andra än de konstitutionela rädgif varne .-^ och än vidare: hvilket lämpligt och osvikligt korrektiv skulle deremot kunna utfinnas?
Icke dess mindre och ehuru alltså statsrådet synligen blef det samiskyldiga föremålet för oppositionens angrepp, gjordes
29
(let ingen heniligliet af, att detta tillika, medelbart, 83'ftade till det högre mål, att den åldrige konungen af känslighet för anmärkningarna skulle blifva benägen att öfverläta riks- styrelsen ät den populäre tronföljaren.
Vid riksdagens början afgaf en af riddarhusoppositionens hufvudmän, frih. af Nordin, motion om upphörande af hem- mantalsräntan. Samtidigt dermed väckte grefve C. H. Anckar- svÄRD förslag om nedsättande till hälften af bevillningen efter 2:a artikeln i bevillningsförordniugen för handlande, fabrikan- ter, handtverkare och samtlige borgare i städerna, jenite deras betjening och arbetare, äfvensom om inställande af all upp- börd af bevillning efter l:a artikeln, jemte flera andra be\ill- ningsafgifter, för det fall att konungen vägrade verkställighet af rikets ständers beslut om hemmantalsräntans upphörande. Då vid utkastandet af denna brandfackla det fans lämpligt att bet] ena sig af sädana ordalag som att regeringsmagten endast syntes »intagen af egoistisk känsla för egna inbillade rättigheter», och att den »icke under trettio är') visat sig re- spektera nationens önskningar och behof», sä vattnade det om ä ena sidan, till hiuni hög temperatur" upphetsningen emot sty- relsen vid demia tid stigit, och a den andi-a, hvilken tillförsigt motståndsmännen hyste till sin partiställning. Syftet a,f tron- ombyte förklarar ock, hvarför till casus belli i främsta rum- met begagnades den upptäckta, före dåvarande utrikesministerns embetstid tillkomna, bristen i kabinettskassan, hvars föranle- dande förmodades vara af ömtåligare beskaffenhet-), så ock det klander, som konstitutionsutskottet i sitt déchargebetän- kande uttalat deröfver, dels att, då konungen i några ärenden fattat beslut i strid mot statsrådets uttalade meningar, räd-
') D. v. s. från det år, då Carl Johax valdes till tronföljare.
^) Bristen antogs nemligen vara förorsakad af kostnaderna för särskilda
beskickningar till utländska hof ni. m. för att bemöta vissa planer och
stämplingar af Gustavianska familjen.
30
slagen icke afgifvits med nog »bestämdliet och eftertryck», dels att statsrådet underlåtit att resignera, dä en högre em- betsman förordnats ') emot dess enhälliga afstyrkande, hvilket klander ögonskenligen åsyftade en grundlagstillämpning, hvars godkännande skulle i verkligheten göra den konungen till- kommande beslutanderätt fullkomligt illusorisk.
Om för öfrig"t konstitutionsutskottet med det exempellöst digra anmärkningsmemorialet ^) icke haft annat syftemål än ministérombyte, så var det nära nog att betrakta som ett öfverloppsverk, ty det kunde lätt förutses, att rådkammaren, sådan den befans vid riksdagens början, innan kort skulle blifva i det närmaste sprängd oppositionens anfallsoperationer förutan. Från nästföregående riksdag hvilade nemligen ett grundlagsförslag, åsyftande statsrädsorganisationens ombildande till departemental indelning. Detta förslag blef redan före februari månads utgång af rikets ständer antaget, och, ehuru man trodde sig veta, att konungen icke hyste synnerlig benä- genhet derför, ansågs det dock otvifvelaktigt, att det skulle vinna stadfästelse. I sådant fall påkallades en väsentlig för- ändring af statsrådspersonalen. Verkställigheten deraf under- lättades ock genom åtskilliga tillfälliga omständigheter. Ett statsrädsembete hade vid årets början blifvit ledigt genom h. e. grefve Adelsvärds dödliga frånfälle. Statsråden frih. Åkerhjelm, frih. v. Schultzexheim och grefve Härd voro icke benägna att såsom konsultativa statsråd låta inympa sig pä den nya organisationen. Hofkanslersembetet och tvenne stats- sekreterareembeten voro lediga och förvaltades efter förord- nande. Justitiestatsministern grefve Rosenblad egde, vid nära 82 års ålder och efter nära ett hälft århundrades deltagande
') Polismästaren Nerman till t. f. justitiekansler.
^) Grefve C. H. Anckarsvård var konstitutionsutskottets ordförande, och prof. Bergfalk hade åtagit sig den otacksamma rolen att vara ut- skottets sekreterare.
31
i regeringsärendena, de giltigaste anspråk att komma i ro. Sjelf fann han dock icke livilan vara ett beliof, men konungen önskade att rädda honom frän skymfen af ett flertal svarta kulor, som sades med visshet vara honom af opinionsnämnden tillämnad'), och till konungens önskmngar lyssnade han gerna. Den 6 februari 1840 erhöll han pä begäran afsked.
Statsministern för utrikes ärendena frih. Stjerxeld veder- fors den sällsamma utmärkelsen att af ett tidningsblad, som främst gaf sig anseende af att uppträda såsom det allmänna tänkesättets organ, blifva, jemte tvenne andra högt aktade medborgare-), betecknad säsom värdig konungens hågkomst vid bildandet af den nya rådkammaren. Troligen hade han, äfven utan detta förord, kommit att qvarstanna pä sin plats, och vid dä befintliga förhållanden kunde ej heller någon vara mera behörig att vid utseendet af statsrådets öfriga ledamöter af konungen tagas till räds.
Samma dag som h. e. grefve Rosenblad erhöll afsked, utnämndes h. e. f justitiekansleren grefve Trolle Wacht- MEISTER till justitiestatsminister, men undanbad sig förtroendet, säsom det var att förutse. Allmänheten betraktade utnäm- ningen endast säsom en offentlig aktningsgärd ät den utmärkte medborgaren.
Man trodde sig veta, att, dä justitierådet grefve Hård är 183(j befordrades till statsråd, h. e. grefve Ro.^^exblad, som bemedlat denna befordran, dermed afsett att fä honom till efterträdare i justitiestatsministersembetet. Dä tiden för för- verkligandet af denna plan nu var inne, voro likväl omstän- digheterna icke gynsamma derför. Grefve Härds rena karak- ter var af ingen omtvistad, men han hade under utöfvandet af sitt rådgifvarekall lagt i dagen en viss sträfhet och allt
^] Justitiestatsniinistern var då ännu ledamot af högsta domstolen. -) Expeditionssekreteraren J. H. Richert och frih. W. F. Tersmeden.
32
för ensidigt fastliällaude vid subjektiva meningar, och dessa egenskaper, ehuru de af många inom representationen räknades honom till förtjenst, aflägsnade tanken pä att ställa honom i spetsen för rådspersonalen.
Det var för öfrigt mer än någonsin ett stundens kraf att vid valet af rådkammarens främste man afse den politiska ställningen, och, äfven med ofPer af sitt personliga tycke, er- kände konungen -sdgten der af Om det skulle blif\'a möjligt att stilla det upprörda svallet af riksdagsoppositionens lidelse- fulla bearbetningar, var det för regeringen nödigt att finna en bundsförvandt, nog välbetrodd i det allmänna för att genom sin personlighet verka lugnande. Ingen kunde för ett sådant medlarekall vara mera egnad än förre landtmarskalken gref\'e Carl De Geee. Högre i medborgerlig-t anseende stod ej nå- gon, och inom representationens alla partiskiftningar var hans sjelfständiga politiska hållning ej mindre aktningsbjudande än hans rikedom inom den liuansiela verlden.
Förbindelsen med en parlamentarisk storhet af denna halt ansågs med rätta skola gifva styrka åt ministerens ställning till riksdagen. Likasom utrikesministern frih. Stjerxeld stod dåvarande generaltulldirektören grefve Arvid Posse i nära skyldskapsförhällande till De Greerska familjen, och i stats- mannaåsigter befann han sig på samma linie med så väl frih. Stjerxeld som gref\'e De G-eer. Han hade tillbragt de första tretton åren af sin embetstid på den juridiska banan och der- efter, innan han utnämndes till generaltulldirektör, några år förvaltat landshöfdingeembetet i ett af de vigtigaste länen. Han hade sälmida varit i tillfälle att samla en betydande fond af embetsmamiaerfarenhet, och vid föregående riksdagar hade pröf\ ande uppdrag varit honom af ridderskapet och adeln anförtrodda. Att under sådana förhållanden vid återbesättandet af justitieministersembetet valet föll på grefve Posse, kunde icke vara öfverraskande. Han antoa: ock kallelsen, under för-
33
utsättning, att trili. Stjerxeli» koninie att såsom utrikesmi- nister qvarstanna, och under förbehuU, att jemte frili. Stjerx- ELD lian skulle ega att föreslå den n^^^a konseljens öfriga med- lemmar, samt att justitiekansleren Nerman blefve aflägsnad frän sitt innehafvande embete.
Till inträde i den nya radkammaren kunde ej någon pä gOtigare skäl ifrågakomma än kabinettssekreteraren Ihre, som, sedan hofkansleren frili. von Schitlzenheim 1838 befordrats till statsråd, i egenskap af tillförordnad hof kansler deltagit i statsrådets förliandlingar. En af de få, som hade nog politiskt mod att öppet erkänna det vara en pligt mot samhället att un- der da öfverhängande parlamentariska oväder icke undandraga den åldinge konungen det stöd, som med rent uppsåt kunde gifvas, var lian oek villig att såsom statsråd utan departement i den nya konseljen ingå.
Författaren af dessa skildringar, som efter statssekrete- raren Skogmaxs befordran till president i kommerskollegium år 1838 fick tillbud att efterträda honom i statssekreterare- embetet för linansärenden, men atlböjde det, dels af ekonomiska skäl, dels och förnämligast med afseende ii statsrådets dåva- rande sammansättning och <less förväntade snara ombildning, förklarade sig nu uppå förnyad framställning om öfvertagande af tinansportföljen beredvillig, under vissa förutsättningar ocli vilkor, att ansluta sig till den nya niinisteriela kombination. som var i fråga.
De, som dittills leninat sitt begifvande till inträde i den nya konseljen, kunde icke hafva någon allvarligare önskan, än att denna i sin helhet blefve sammansatt af män, som i af- seende å de allmänna regeringsgrundsatserna vore liktänkande. Stundom är det doclc vid ministerbildningar ett oundvikligt kraf att göra offer åt omständigheterna. Teorien af en parla- mentarisk styrelseform hade ännu icko vunnit insteg hos våra
/■Vi k r (f M i , fikildrinijin'. o
34
statsmän. Dock misskände ingen vigten deraf, att styrelsen egde hos representationen ett nog fast moraliskt stod, som en- dast tillit till rådspersonalen kunde förläna. En helgjuten minister i progresiv anda kunde icke undgå att mötas med misstroende af de tvenne riksstånd, hvilkas majoriteter allt tillförene varit stadigt konservativa. Till dessas betryggande, att mätta i reformerande styrelseåtgärder skulle blifva iakt- tagen, var det derföre af nöden att i ministéren inrynuna lämpliga målsmän för dessa majoriteter, hvilka hvar inom sitt stånd kunde påräkna allmännare förtroende. Så väl frän denna synpunkt som med afseende å kvalifikationerna i öfrigt an- sågos dåvarande landtmarskalken, landshöfdingen frih. C. O. Palmstierna och biskopen C. J. Heurlix, hvilken förut efter förordnande innehade statssekreterareportföljen för ecklesiastik- ärendena, vara situationens män. De voro ock villiga att an- taga kallelsen, den förre likväl under förutsättning, att linans- departementet l)lefve honom anförtrodt, för h\ilket hinder icke mötte, enär den förut dertill designerade var villig att enligt vederbörandes önskan i stället öfvertaga civildepartementet.
I sammanhang dermed blef vilkorligt aftal trälfadt med h. e. grefve Carl De Geer, att han efter frih. Palmstierna skulle emottaga landtmarskalksstafven för den återstående riksdagstiden.
Vid valet af chefer för de militära departementen borde jemväl tagas hänsyn till det anseende de tillvunnit sig hvar inom sitt ^'apen. Från denna synpunkt kunde ej någon till chef för landtför svarsdepartementet vara mera behörig än li. e. riksmarskalken och generallöjtnanten grefve Ma(jxus Brahe, som sedan är 1828 i egenskap af generaladjutant för arniéen med utmärkelse handhaft de dertill hörande konunandoärenden. Hans införlifvande med den n\'a konseljen ansågs sä mycket mera önskvärdt, som det misstänksamma talet om hans sido- infl^^tande derigenom skulle tystas, då han blef ve konstitutio-
35
nelt ansvarig för sina rad. Men lian nndanl)ad sig oåterkalle- ligt det ifrågasatta inträdet i statsrådet.
Bland arméens öfriga högre befäl ansågs generalbefälliaf- varen i första militärdistriktet generallöjtnanten frili. Gr. B. Cederström företrädesvis qvalificerad för öfvertagande af landt- försvarsdepartementet, och bland flottans flaggmän fans ej heller nägon mera kompetent att anförtros sjöförsvarsdeparte- mentet än föriitv^arande statsrådet vice amiralen frih. .Ioh. Lagerbjelke. De förklarade sig ock beredvillige att, enlig-t konungens önskan, berörda chefsbefattningar emottaga.
Till statsråd utan departement kommo vidare på förslag justistierädet frih. O. W. Stael von Holstein, förre ryttmä- staren frih. W. F. Tersmeden, lagmannen Callerholm, förre statssekreteraren frih. Joh. Nordenfalk och justitierådet E. W. Bredberg, hvilka dock alla afböjde anbudet, de tvenne sistnämnde efter någon betänketid.
Till konsultatift statsråd kom likaledes i fråga statsut- skottets dåvarande ordförande grefve C. F. Horn, hvilken an- sågs vara en af de moderataste och mest inflytelseegande inom riddarhusoppositionen. Hans inväljande skulle dock endast vara att betrakta som en skylt för försonliga tänkesätt. In- gen gjorde sig den illusion, att motståndsmännen skulle, der- med tillfreds.stälda, .sträcka gevär. Men frågan om hans in- kallande i statsrådet förföll, och dä han kort derefter ohjel])ligt bröt med sitt parti, skulle det ej heller hafva varit något att bygga pä hans personlighet frän parlamentarisk synpunkt.
Sedan rikets ständers beslut angående förändrad organi- sation af statsrådet den 17 mars blifvit Kongl. Maj:t föredraget, aflät Kongl. Maj:t samma dag till rikets ständer en skrifvelse, hvarigenom, jemte tillkännagifvande, att Kongl. Maj:t ämnade åt den ifrågavarande grundlagsförändringen gifva sitt nådiga sam- tycke samt detsamma pä föreskrifvet sätt ä rikssalen rikets ständer meddela, up]nnärksamheten fästes på behofvet af för-
36
nyad lönereglering för statsrådets ledamöter och af nya löne- anslag för en ledamot i högsta domstolen efter jnstitiestats- ministern samt för de blifvande expeditionscheferna. Denna reglering gjordes alltså icke till vilkor för sanktionerandet af grundlagsförändringen, men det förutsattes med skäl, att ri- kets ständer, som satte högt pris pä organisationsförändringen, skulle vid handläggningen af omförmälda statsregleringsfrä- gor iakttaga all skyndsamhet; men det dröjde likväl ända till den 25 augusti, innan svar i ämnet afgafs, och det hade nästan utseende af, att ständerna ville sätta regeringen på prof, huru- vida hon kunde h^-sa det misstroende till representationen att vilja göra sanktionen beroende af löneanslagen.
Inom publiciteten röjde sig stor otålighet att fä erfara, om och hvilka förändringar rådkammaren skulle komma att undergå, och den meningen saknade icke målsmän, att l)ehand- lingen hos ständerna af sa väl anslagsfrågorna som andra till förtroende vota hänförliga ärenden, borde ankomma på utgall- ringen af den förra och färgen af den nya rådspersonalen.
Att konungen fäste någon allvarlig uppmärksamhet vid dagbladens fingervisningar i detta grannlaga ämne, kan näp- peligen förmodas. Emellertid utfärdades kallelse till extra statsrädssammanträde den 28 mars eftermiddagen, enkom för befordringsärenden som med statsrådets organisation hade ge- menskap. I denna konselj utnämndes till justitiestatsminister generaltulldirektören grefve Arvid PoSvSe, till generaltulldi- rektör statsrådet frih. C. H. Gyllenhaal, till statsråd general- befälhafvaren i första militärdistriktet generallöjtnanten frih. Ct. b. Cederström och författaren af dessa skildringar, då di- striktschef i vestra tulldistriktet, samt till landshöfdiug i Kalmar län justitiekansleren C. U. Nerman, hvarjemte revi- sionsseki'eteraren A. Faxe förordnades att justitiekanslers- embetet tills vidare förvalta.
87
Om afgåiigen af de trenne konungens radgifvare '), som den oppositionela pressen främst betecknat säsom icke popu- lära, pä något häll troddes vara ett medel att besvärja stor- men, sä lade erfarenheten snart i dagen, att detta \ar att uppgöra en räkning utan värden. Horisonten pä det politiska firmamentet blef snarare mörkare än ljusare. Det ädrog sig för öfrigt klander, att regleringen af statsrädspersonalen blef endast partiel och icke stäld i sammanhang med sanktionen ä grundlagsförändringen. Till regleringens verkställighet delvis förefans dock ett giltigt skäl deruti, att stadgan om regerings- ärendenas fördelning emellan statsdepartementen, om hvars utfärdande rikets ständer hos Kongl. Maj:t anhållit, borde sam- tidigt med sanktionen ä grundlagsförändringen kungöras, och att förslag dertill, uppä föredragning af den designerade civil- departementschefen, borde af samtliga i den nya rådkammaren ingående departementschefer pröfvas, innan det förelades konun- gen till stadfästelse.
Sedan bemälde föredragningsskyldige den 27 april tagit inträde i statsrådet, blef alltså hans första åliggande att be- reda förslaget till stadga om regeringsärendenas fördelning emellan departementen, vid h vilket arbetes handläggning han biträddes af den utsedde expeditionschefen (sedermera stats- rådet) "Wallensteen. För öfverläggningar i ämnet höllos hos justitiestatsministern grefve Posse flera sammanträden, hvaruti de designerade linans- och ecklesiastikdepartementscheferna, frih. Palmstierna och biskop Heurlin, jemväl togo del. Un- der tiden blef för konungens sanktion å det af ständerna an- tagna grundlagsförslaget om statsrådets förändrade organisation plenum plenorum utsatt att hällas den 10 maj. Nästföre- gående dag på eftermiddagen var sammanträde hos justitie-
') Justitiestatsmiuistern grefve Rosexbi.ah, statsrådet IVili. Gvr.LENHAAL och justitiekanslereu Nkrman. (Justitiekansleron var neniligen änuu då i statsrådet föredragande af justitieärenden.)
38
statsministern för slutbeliandliug af det omförmälda författ- ningsförslaget. Dervid var biskop Heurlin icke tillstädes; men sent pä aftonen, då man var i begrepp att åtskiljas, in- fann han sig och i något upprörd sinnesstämning till allas förvåning lät förstå, att han icke vidare var att påräkna som medlem af det nya statsrådet. Hvarje försök att förmå honom att afstå frän sin föresats blef fruktlöst. Anslag var emeller- tid redan utfärdadt till plenum plenorum å rikssalen nästföl- jande dag, och man skulle ha blifvit försatt i brydsammaste förlägenhet, om icke tillförordnade hofkansleren Ihre lemnat sitt begifvande till ecklesiastikportföljens öfvertagande, hvar- till konungen ock nästföljande dags förmiddag gaf sitt samtycke.
Plenum plenorum, som hölls vid middagstiden, illustrera- des icke af konungens närvaro. Efter nådigt förordnande blef den kongliga sanktionen ä grundlagsförslaget rikets ständer meddelad genom justitiestatsministern grefve Posse.
Konselj var utsatt att hållas omedelbart efter sammanträ- det ä rikssalen. Före konseljens början hade statsministern för utrikes ärendena frih. St.jerneld företräde hos konungen. Efter någon stunds förlopp inkom han till sina i konselj rum- met samlade kolleger med den smärtsamt öfverraskande un- derrättelse, att frih Palmstiernas tillämnade utnämning till finansdepartementschef och h. e. grefve De Geers till landt- marskalk plötsligen gjorts om intet. Hans Maj:t hade nemli- gen, efter nogare öfvervägande, fimnit det icke tillbörligt att binda sig vid det vilkor, som grefve De Geer fäst vid åtagan- det af landtmarskalks befattningen, »att riksdagen icke skulle blifva upplöst, innan dess arbeten blifvit afslutade», och då för öfrigt det syntes honom icke rätt lämpligt eller formenligt att taga den för riksdagen utsedde landtmarskalken frän sin plats under pågående riksdag'), ville Hans Maj:t, att der med
') Att konung Oscar I icke hyste samma skrupel, visade sig, dä år 1848 landtmarskalken grefve G. A. Sparre utnämndes till justitiestatsminister
39
skulle förblifva in statu quo, och att följaktligen frågan om frih. Palmstiernas inträde i statsrådet för närvarande konune att förfalla. Emellertid och dä för ögonblicket beslut icke kunde fattas om definitift tillsättande af chef för finansdeparte- mentet, så och på det man icke mätte blifva i förlägenhet för handhafvandet af dertill hörande ärenden, vore Hans Maj:t betänkt pä att ät landshöfdingen af WingÅrd, som, pä till- frågan genom frih. Palmstierna, samtyckt att emottaga ett statsrädsembete utan departement, uppdraga att ad interim förestå berörda departement.
Här voro goda råd dyra. Hos liere af de för den nya konseljen bestämda ledamöterna var första tanken att resignera; men dä öfverraskningen lemnat rum för lugnare öfvervägande, frågade man sig: livad har varit den egentligen verkande or- saken till den plötsliga förändringen? och man skulle ha varit starrblind, om man icke liärvid kunnat skönja spåren af ett mägtigt reaktionärt riksdagsparti, som med denna manöver möjligen, ja troligen, haft till syfte att jaga de mera frisin- nade statsrådsledamöterna på tlykten. Att i detta kritiska ögonblick rymma fältet skulle tilläfventja^s under den upprörda politiska sinnesstämningen pä något håll blifva prisadt såsom ett drag af sjelf ständighet gent emot den bestämmande viljan, men å andra sidan kunde det synas gränsa till förräderi emot det allmänna att lata öfverväldiga sig af någon, äfven berät- tigad, förtrytelse, om reaktionens seger skulle blifva frukten deraf. Till längre öfvervägande var icke rådrum, och man blef ense om att se tiden an, om ock tills vidare med något minskad utsigt att kunna bryta sig väg till förnuftiga reformer^).
och efterträddes af grefve Hennin(; Hämilton. Enahanda ombyte af landtmarskalk egde rum i Gustaf II Adolfs tid. ') Några dagar före den kongl. sanktionen å grundlagsförslaget hade de senast utnämnda civila statsrädsledamöterna mod förut varande leda- möter, som voro ämnade att qvarstanna, enskild rådplägning rörande vissa regeringsgrundsatser, hvarom det ansågs nödigt att man vore
40
Sedan konungen infunnit sig i konseljen, företogos dagens märkliga förhandlingar *). På den afgäende tillförordnade stats- seki-eteraren Ulfsparres föredragning förordnade Hans Maj:t författaren af dessa skildringar till chef för civildepartementet, hvarefter uppä hans föredragning beslut fattades angående öfriga med statsrådets personalreglering gemenskap egande ärenden.
hufvudsakligen ense. Någon meningsskiljaktighet förekom dervid icke i följande delar:
a) att allmän medborgerlig bildning borde befordras, synnerligast genom folkskolornas fullständigare ordnande samt undervisning vid de högre läroverken om rikets grundlagar.
fi] att. enär begrep"pet af en representativ författning verkliggöres endast i den mån. som representanterna, om ock från olika synpunkter, hafva ett gemensamt intresse, ett nationell ändamål för ögonen, en sådan ombildning af folkrepresentationen borde befrämjas, bvarigenom ståndsskilnaderna upphörde, men med betryggande garantier deremot, att någon öfvervigt tillfölle folkklasser, underlägsna i bildning och intresset för eganderättens helgd.
c't att kommunalstyrelse borde genom författning organiseras, i än- damål att utbilda en allmännare medborgerlig anda och befria riks- styrelsen från sådana bestyr, som lämpligen kunde af kommunerna uteslutande handhafvas.
d) att näringslagstiftningen borde reformeras i det syfte, att. med upphäfvande af skråväsendet, de band å arbets- och handelsfriheten undanröjdes, som voro hinderliga för industriens ekonomiska och tek- niska utveckling; (i afseende å tull-lagstiftningen påkallades för till- fället ej någdu pröfning, enär tvenne af de rådplägande tillhört 1839 års tullkommitté och de öfriga deltagit i beslutet om öfverlemuande till ständerna af kommittéens afgifua förslag;
e) att i afseende på den ekonomiska lagstiftningen i öfrigt såsom regel i)orde iakttagas, att någon ny allmän författning icke utfärdades!, utan att ständerna fått tillfälle att öfver grunderna dertill meddela utlåtande, och att euiellau riksdagarne utfärdandet af sådana författ- ningar borde, så vidt möjligt voi'e, undvikas.
/; att ett ministerielt tidningsorgan vore af nöden, men solidariskt verkande för konseljen i sin helhet, med flärdfri öppenhet och hof- samhet, utan åtrå efter folkgunst eller efter inkräktningar åt regerings- makten. Saknaden af en ministeriel press ansågs oförenlig med andan af ett konstitutionelt statsskick, såsom förutsättande likgiltighet för allmänhetens meningsutslag om styrelseåtgärderna. ') Hvad vid tillfället öfverläggningsvis förekom, kan. emot tryckfrihets- lagen, ej något här omförmälas.
41
Statsråden trih. Akehiijkl-M och grefve Hakd erhullo, euligt sin begäran, afskecl, och förklarade Kongl. Maj:t sig vilja, pä finansdepartementets föredragning, pröfva den dervid väckta frågan om beredande ät dem af någon pensionsförmän. Stats- rådet frih. VON Som LZENHEIM utnämndes, enligt hans tillkänna- gifna önskan, till president i bergskollegium. Till statsråd utnämndes tillförordnade hofkansleren Ihre och landshöfdingen i Vermlands län .T. af Wingärd, och till departementschefer förordnades vidare h. e. grefve Posse (för justitiedepartementet), h. e. frih. St.jerxeld (utrikesdepartementet), frih. Cederström (landtförsvarsdepartementet), frih. Lagerbjelke (sjöförsvars- departementet) och statsrådet Ihre (ecklesiastikdepartementet;, hvarjerate ät statsrådet af "Wingård uppdrogs att tills vidare förestå finansdepartementet.
Dä i följd af konungens vägran att utfästa sig att icke upplösa riksdagen h. e. grefve De G-eek trädt tillbaka frän kandidaturen till landtmarskalksbefattningen, och konungen för öfrigt fortfarande hyste betänkligheter emot ombyte af landtmarskalk, kunde det för närvarande icke blifva fråga om frih. Palmstiernas utnämning till statsråd och chef för finans- departementet. Sedan i detta hänseende den ursprungliga pla- nen sålunda strandat, skulle det väl hafva varit lämpligast, att finansportföljen blifvit åt förre tillförordnade statssekrete- raren MrxTHE definitift öfverlemnad, men den omständigheten, att konstitutionsutskottet äfven mot honom låtit vid riksrätt anställa åtal, som ännu icke humiit vederbörligen pröfvas, an- sägs utgöra hinder att för närvarande anförtro honom en plats i statsrådet.
Emot landshöfdingen af Wingårds befordi^an till statsråd utan departement kunde i sjelfva verket ej vara något att erini*a. Han hade varit i tillfälle att samla erfarenhet på både den militära och civila embetsmannabanan, och under utöfvandet af riksdagsmannakallet hade han visat sig förtrogen med Eng-
42
lands ekonomiska ocli finansiela lagstiftning. Men hans lämp- lighet för förvaltningen af ett statsdepartement var icke ådaga- lagd. Den rättvisa bör emellertid göras honom, att han icke utan gensträlHnghet emottog departementschefsförordnandet och att han, såsom dels främmande för de speciela bestyren inom departementet, dels föga öfvad i fi-anska språket, icke förmåd- des att derpå ingå, förr än under hand med konungens begif- vande blitvit aftaladt, att expeditionssekreteraren Munthe, som en längre tid förvaltat statssekreterareembetet för ånans- ärenden och nu i sammanhang med förändringen af statsrådets organisation förordnades till chef för finansdepartementets ex- pedition, skulle biträda honom i besörjandet af föredragningen, så väl enskildt inför konungen som officielt i statsrådet. Hans förordnande, med denna abnormitet i formen, var en nödfalls- utväg, hvars tillstädj ande endast låter förklara sig genom den förväntan man med fog hyste, att riksrättsmålen skulle skynd- samt afdömas, sä att en definitiv personalreglering snart kunde emotses, en förväntan som dock otillbörlig-t gäckades.
Jemte definitift förordnande af chef för finansdepartementet uppsköts vid reglerandet af statsrådspersonalen den 16 maj utnämning af tvenne statsråd utan departement; men dä det fans angeläget, att inom konseljen ega en lagfaren ledamot, som vid förfall för justitiestatsministern kunde förordnas att hans enibete förestå, blef den 19 nästföljande juni till statsråd ut- nämnd rikets ständers f. d. justitieombudsman, häradshöfdingen Cakl Petter Törnebladh ^).
Då hvad sedermera förspordes om partibildningen vid riks- dagen sammanställes med de tvenne tilldragelser, att biskop
') Han hade vid sin befordran till statsråd redan upphunnit pensionsål- dern. Antagligen af denna anledning väckte T. Petrk i borgareståndet förslag derom, att den, »som efter upphunnen 65 års ålder blifvit till statsråd utnämnd, vid afskedstagandet icke må vara berättigad att er-
43
HEl■RLI^■ i elfte tiniinan drog sig tillbaka från det aftalade inträdet i statsrådet, och att landshöfding af Wixuard samma dag, som grundlagsförslaget angående statsrådets förändrade organisation sanktionerades, infunnit sig i de kongliga gema- ken, färdig att intaga statsrådstaburetten, kan näppeligen något tvifvel hysas derom, att den omkastning, som statsrådets kom- plettering i sista minuten rönte, i väsentlig män var erkebiskop AF WiNOÅRDK verk. Denne prelat hade alla egenska])er att ha kunnat blifva en Sveriges Richelien, om våra förhållanden vid denna tid motsvarat Frankrikes på Richelieus tid. Ovan- ligt begäfvad, men ock mer än vanligt fiken efter ära och magt, gjorde han fullt skäl för det omdöme, som Tegxék en gång om honom yttrade, såsom berömmelse för hans stundom frånstötande frimodighet och sjelftillit i det offentliga up])trä- dandet, »att han var värd att ha både vänner och ovänner». Ännu nära tre månader efter riksdagens början hördes lian vemodigt klaga, för att icke säga harmas, deröfver att man icke ofvanifrån vändt sig till honom och tagit honom till råds under den kring sig gripande antirojalistiska förbistringen.
hälla aunau pension än den, hvarå han för sin före utnämningen inne- hafda tjenst egt lagligt anspråk». Enligt statsutskottets hemställan fattade rikets ständer häröfver det beslut, att ledamöter af konungens statsråd ej må ega att statsrådslön såsom pension bibehålla, förr än de samma embete minst fem års tid förvaltat; dock att för det fall, att statsrådslön ej får såsom pension bibehållas, ej må betagas dem rättigheten att, derest pensionsförfattningarna i öfrigt dertill föranleda, såsom pension åtnjuta den lön, som åtföljt förut innehafd tjenst». Till den af rikets ständer hos Kongl. Maj:t härom gjorda fi-amställning vägrade dock Kongl. Maj:t sitt bifall, enär det ifrågavarande pensionsvilkoret icke borde särskildt stadgas för ledamöter af konungens statsråd utan att äfven sträcka sig till statens alla öfriga löntagare. Vid nästföljande riksdag gjorde emellertid statsutskottet anmärkning deremot, att, i strid mot rikets ständers omförmälda beslut, ett statsråd, som endast en tid af något öfver två år förvaltat statsrådsembete, vid afskedstagandet blifvit berättigadt att å allmänna indragningsstaten uppföras till åtnju- tande för återstående lifstid af statsrådslönen såsom pension; men konstitutionsutskottet ogillade anmärkningen.
44
Men det dröjde ej länge derefter, innan tonen stämdes annor- lunda. För hans operationsplan var det en gynsam omstän- dighet, att partigrupperingen inom ridderskapet och adeln vid denna tid undergått en märkbar förändring. Dels genom den i detta stånd vanliga personalvexling, dels måhända ock i följd deraf, att en eller annan af dem, som vid riksdagens början anslutit sig till oppositionen, efter lugnare besinning deserterat från dennas fana, hade Hartmansdortfska falangen, som vid bänkmansvalet led ett oväntadt nederlag, äter vunnit öfVervigt på det parlamentariska stridsfältet. Men härmed var icke allt vunnet. Segerherrarne vid bänkmansvalet hade icke försummat att skörda segerns frukter. Ej mindre elektorer än ledamöter i de vigtigaste utskotten "v^aldes ur oppositionens led, och denna skulle i följd deraf liafva i sin magt att med biträde af fler- talet bland borgare- och bondeståndens utskottsledamöter be- stämma utgången af de mänga och vigtiga frågor, hvilkas af- görande i sista instansen blefve beroende af voteringar i för- stärkt utskott, derest någon utväg icke kunde utfinnas att paralysera denna magt. Ett medel dertill, som det åtminstone kunde vara värdt att försöka, trodde det konservativa partiets ledare vara att finna uti en koalition med de inom alla stånd spridda, till en del äfven inom det regeringsfieudtliga lägTet befintliga anhängarne af protektionss^^stem i närings- och tull- lagstiftningen '). För v. Hartmansdorff var detta icke annat än ett konseqvent vidhållande af hans nationalekonomiska
') Endast den förutsättning, att opåkallade rådgifvare ur riksdagens ultra- konservativa läger, sedan denna operationsplan blifvit anlagd, då tiden för grundlagsförslagets sanktionerande stundade, å högre ort varnat emot ytterligare eftergifter, under förespeglande att man nu vore i stånd att bjuda antirojalisterna trots, kan förklara konungens hastiga omvändelse den 16 maj i fråga om statsdepartementsfhefsutnämningaruas komplettering och dermed sammanhang egande landtmarskalksombyte. Om emellertid Hans Maj:t verkligen hyste tillit till detta slags löftes- män, så fick han under riksdagens fortsättning tillfällen nog att iuse sin förvillelse.
45
grmidsatser, och erkebiskopen, förut handelsfrilietsvän, gjorde ingen svårighet att för ett politiskt ändamål lägga principerna å sido. Protektionisterna äter u sin sida gingo, säsoni inan lätt kunde vänta, med öppna armar partiet till mötes, klar- synta nog att inse, att af deras insats i s])elet nnfion vinst kunde påräknas, om ock ändamålet i öfrigt förfelades.
För att än mera betrygga planens framgång fann partiet nödigt att låta representera sig genom ett särskildt publicistiskt organ, li vartill utsågs det Angeldorfska bladet »Svenska biet». Detta skulle alltså hällas i protektionistisk anda, med oför- ändrad karakter i öfrigt af rojalistiskt och strängt konserva- tift. Huru mycket partiet nitälskade för att genom detta medel verka pä den allmänna meningen, bevisade sig derigenom, att en af dess mest framstående medlemmar enligt uppdrag be- sökte civildepartementschefen och begärde, att han skulle ge- nom konfidentielt cirkulär-bandbref uppmana landshöfdingarne att söka befordra omförmälda tidningsblads spridning, ifråga- sättande alltså, att han (departementschefen), som under sin föregående offentliga bana sträfvat att befrämja reformer i den lagstiftning, hvars orubbade vidmagthållande vore ett af det nämnda tidningsbladets väsentligaste syften, skulle vara be- lijelplig att gräfva sin egen politiska graf.
Adelns och presteståndets konservativa majoriteter hade väl i främsta rummet till mål för sina bemödanden att göra den primitiva riksdagsoppositionen afbräck, men genom för- bundet med protektionisterna blef deras politik äfven en oppo- sition emot den nybildade konseljen, hvilken, såsom veterlig-t var, hade till lösen reformer icke minst i närings- och tull- lagstiftningen. _
Såsom förut är omförmäldt, blef af en riddarhusets fram- stående ledamot vid riksdagens början lagdt regeringen till last »att på trettio år icke hafva respekterat nationens önsk-
46
niiigar och beliof > . Hvarje omdöme om denna anklagelse frän synpunkten af" gramilagenhet i sak och grundlagsenlighet i form må här lemnas ä sido. Men sanningen kräfver några ord till ämnets belysning.
Ehuru den viljestarka partihöfdingen ännu dä visade sig vara anhängare af de moderna demokratiska asigierna rörande folkrepresentationen, kan han, dä han talade om nationens önskningar, icke hafva syftat pä folket i massa. Dessa hade för visso icke kommit i ljuset, och, om de genom någon allmän folkomröstning kunnat utrönas, skulle det ofelbart hafva be- kräftat sig livad Thoril» skref: »för mig, för mig, för mig, ropar hela naturen», hvaraf Ijusligen skönjes, huru svårt, ja omöjligt det är att i hvarje förekommande sak utreda hvad den s. k. folkviljan är. Sannolikare borde det ha varit, att med de anförda orden afsetts ständernas framställningar till regeringen; men dessa hade, med jemförelsevis fä undantag, blifvit bifallna eller stadfästade, och att icke alla blif\dt det, var ej mera anmärkningsvärdt, än att majoriteterna vid sär- skilda riksdagar i rådslag och beslut ofta nog sjelfva icke varit ense med föregående riksdagsmajoriteter. Det återstår då blott ett förklaringssätt, det nemligen, att med »nationens önsknin- gar > menats riksdagsoppositionens fordringar. Medgifvas må, att en minoritets meningar någon gång kunna gälla högre än majoritetens inför förnuftets domstol. De förtjena visserligen dä att »respekteras). Men äfven om majoritetens meningar skulle befinnas väga mindre, hafva de dock i ett konstitutionelt samhälle kraf pä att af den andra statsmagten icke missaktas Denna sats har visserligen frän oppositionens sida blifvit be- mött med det inkast, att en ståndsrepresentation icke är af beskaffenhet att kunna gif\'a ett sant uttryck af folkviljan eller det allmänna tänkesättet. Men, så vidt härvid afses den npplystare meningen, hvilken representationsform lemnar full visshet derom? Historien liar lärt oss, huruledes i länder
47
med bäde ministerstyrelse, parlamentarism och en bved grund val för vali*ätt och valbarhet till representationen, vid valstri- derna genom h varjehanda bearbetningar det ena partiet ide- ligen skiftesvis undanskjutit det andra. Det är under sädana förhallanden, som man i Frankrike inom en tid af föga mer än tio är närmast efter julirevolutionen 1880 bevittnade ej mindre än 92 ministérombyten. Den slutsats följer deraf otvunget, att antingen måste det allmänna tänkesättet lika ofta hafva vexlat som partiernas skiftande öfvervälde, hvilket s\'nes lika litet antagligt, som det skulle hafva varit lyckönsknings- värdt, eller ock har folkrepresentationen dervid icke alltid representerat detta tänkesätt. Tertium non datiu\
48
Förstärkta statsutskottets voteringar i juli 1840 och deraf föran- ledda ministerkris.
Medan det konservativa riksdagspartiets ledare voro be- tänkta pä att söka bereda sig all den förstärkning, som om- ständigheterna kunde medgifva, var den antirojalistiska oppo- sitionen rastlöst verksam för befordrande af sina planer, ocb den 28 juli var man omsider färdig att i förstärkt statsutskott för åtgörande af trenne frågor, som närmare berörde regerin- gens intressen, mäta sina krafter med motståndarnes.
Den första frågan angick löneförmånerna för statsdeparte- mentsclieferna. Ridderskapet och adeln samt presteståndet hade enligt statsutskottets förslag för hvardera af bemälde chefer, utom de med boställen försedda, såsom hyresersättning beviljat 1,000 rdr banko utöfver det bestämda lönebeloppet, men i öfverensstämmelse med borgare- och bondeståndens be- slut blef denna ersättning af förstärkta statsutskottet afslagen.
Den andra frågan angick ett af Kongl. Maj :t äskadt anslag (50.000 rdr b:ko) till allmänna arbeten. Ridderskapet och adeln och presteståndet hade beviljat det, med inberäknande af ett reserveradt belopp, men förstärkta statsutskottet afslog det i öfverensstämmelse med borgare- och bondeståndens beslut.
Den tredje frågan rörde ett af Kongl. Maj :t äskadt anslag för gevärstillverkningen. Ridderskapet och adeln ocli ])reste- ståndet hade dertill beviljat <!0,000 rdr b:ko, men förstärkta statsutskottet nedsatte beloppet till 36,000 rdr b:ko i enlighet med borgare- och bondeståndens besliTt. ')
Likasom då har våi" representation ofta nog sedermera, när frågor före- kommit om stärkande af landets försvarskrafter, lagt i dagen en trygg-
49
Det mil icke förtänkas de begge statsmiiiistrarne, som stälts i spetsen för den nya konseljen och som från början sökt att efter sitt sinne fä denna konstruerad, att de i främsta rummet voro känsliga för svedan af de lidna motgängarne, synnerligast vid tanken pä det grannlaga förhällande, att konun- gen, om han än icke lät förmärka det, måste finna sig gäckad i den förhoppning, att ombytet af rådgifvare skulle följas af riksdagens fridsammare och försonligare hållning. Deras parti var derföre taget i samma stund, som utgången af förstärkta statsutskottets omröstningar blef känd, och omedelbart derefter anmälde de sig gemensamt hos konungen till audiens för att anhålla om sitt entledigande. Vid det företräde, som nästföl- jade dag lemnades dem, var äfven civildepartementschefen af Hans jVIaj:t tillkallad. Statsministrarne utvecklade vid tillfället de skäl, som förmått dem att begära sitt af sked, hvilket de trodde förnämligast vara päkalladt i konungens eget och det allmännas intresse. Konungen svarade, att, ehuru han med nöje skulle se, att de afstode frän sin föresats att afgä, han likväl uppä föredragning af deras afskedsansökningar i nästa konselj ville deröfver fatta beslut. Dä statsministrarne af- trädde, qvarstannade civildepartementschefen och understa Ide Hans Maj:t, om han icke funne enahanda skäl, som föranledt statsministrarne att begära sitt entledigande, giltiga äfven för hans afgång, hvartill han i sådant fall vore beredd. Konungen besvarade denna framställning i, såsom vanligt, förbindliga ordalag och afslutade samtalet med det besked: »Réfléchissez lä-dessus et consultez votre conscience.»
Statsministrarne frih. Stjernelu och grefve Pos.^^^e, pa hvilkas föranledande förf. af dessa skildringar kallats till le-
het, som af ingenting kunnat störas. En krigserfuicn general liknade
vid ett tillfälle denna trygghet med »den blundande rapphönans» vid stöfvarens annalkande.
Få hr (B u s , Skildringar. 4
50
damot af statsrådet, bemödade sig nu enträget att söka förmä lionom att icke lemna sin plats. Detta kunde dock icke för liononi vara bestämmande, men flerartade andra förliallanden syntes honom härvid böra komma i öfvervägande. Han kunde icke hafva lika giltiga anledningar som de, under hvilkas auspicier den nya konseljen ursprungligen bildats, att anse sig sviken i beräkningarna pa riksdagsoppositionens större und- seende efter än före ministerförändringen. Enligt hans asigt var ej heller med vår grundlag någon annan parlamentarism förenlig än den, som hade 107 § R.-F. till underlag. I hvarje fall kunde hans tillbakaträdande icke gifva ökad vigt ät stats- ministrarnes afgäng såsom politisk demonstration. Hans då- varande personliga ställning till konungen var icke af be- skaffenhet att föranleda hans önskan att befrias frän det honom anförtrodda rädgifvarekall, hvarvid visserligen för öfrigt föga annat än obehag var att skörda. Den omständighet, att en af förstärkta statsutskottets omröstningar gälde civildepartements- chefens personliga intresse ^), syntes honom ock utgöra ett grannlagenhetsskäl att icke begagna motgången såsom bevekelse- grund för att afgå, och då hemställandet derom till konungens godtfinnande icke vunnit afseende, fann han på de grunder i öfrigt, som bestämde hans handlingssätt efter motgången den 1() maj, det vara en samvetssak att ännu tills vidare se tiden au. Statsministrarnes afskedsansökningar blefvo i statsrådet anmälda den 31 juli -), men afgörandet Ii ek anstå till den 5
') Rikets ständer faststälcle lönen för departementscheferna (utom stats- ministrarne) till 7,000 rdr b:o, hvaraf 2,500 rdr såsom taffelpenningar. Sedan förstärkta statsutskottet afslagit den af statsutskottet föreslagna hyresersättning, blef alltså för civildepartementschefen, som lika med fyra andra departementschefer saknade boställsförmån, aflöningen knappt högre än den, med inberäknande af spanmålstillökniug efter markegång per medium, förut varit för statsrådsembete bestämd, ehuru för civilde- partementschef dermed nu förenats alla en statssekreterares åligganden.
-) I det af konungen vid tillfället meddelade yttrande till protokollet an- fördes, bland annat: »Täta ombyten inom rådgifvarepersonalen sätta
51
september, då grefve Posse erhöll definitift afsked och stats- rådet TöRNEBLADH förordnades att jiistitiestatsminstersembetet tills vidare förestå. 1 anseende till det af konstitutionsut- skottet mot ledamöterna af forna konseljen anstälda åtal inför riksrätt beviljades deremot frih. Stjekneld tills vidare endast tjenstefrihet. ') Vid samma tillfälle förordnades statsrådet 1iii{e att tills vidare förvalta statsministersembetet för utrikes ären- dena, hvarefter och sedan filosofie professoren vid Upsala uni- versitet S. GrRUBBE den 10 september blifvit till statsråd ut- nämnd, åt honom uppdrogs att ad interim förestå ecklesiastik- departementet.
Lika lätt var det icke att detinitift reglera successionen efter grefve Posse. Konjunkturen var icke uppmuntrande att aspirera dertill. -) Konungen önskade, att statsrådet kollek-
äfven den mest inskränkta äregirighet i jäsning och äro långt ifrån att gifva grundlagarne mera stadga. Jag önskar derföre, att I fortfaren med utöfningen af de embeten, hvilka jag, ä nationens vägnar, anför- trott eder. Då jag dertill utnämnde eder, leddes jag hvarken af till- fällighetens ingifvelse eller något slags yttre inverkan. Om jag hade funnit män med mera upplysning och skicklighet att förvalta dessa embeten, skulle jag företrädesvis hafva valt dem. Men då jag beviljar edra afskedsansökningar, boren I inse, att jag behöfver tillräckligt rådrum för att bestämma sådana val, som motsvara både mina för- hoppningar och nationens anspråk att se statens högsta embeten an- förtrodda åt män, hvilkas fosterlandskärlek och kunskaper göra dem dertill värdiga.» ^
Då i anförantlet, som till allmänhetens kännedom (i mindre lyckad öfversättning) offentliggjordes i statstidningen, riksdagsförhandlingarna icke vidrördes, ehuru statsministrarne angifvit utgången af förstärkta statsutskottets omröstningar såsom anledning till deras ansökan om afsked, bevisar det, att Hans Maj:t icke betraktade frågan från syn- punkten af parlamentarisk styrelse, utan endast med hänsyn till för- hållandet emellan konungen och hans konstitutionela rådgifvare.
') Efter riksrättsförhandlingarnas slut utfärdades afskedsbrefvot den U juli 1842.
=) Vid aftalet med h. e. grefve De Gekk om öfvertagandet af landtmarskalks- befattningen fästes på goda grunder den tillförsigt, att Ikwh chefskap fiir ridderskapet och adeln skulle verka lugnande och återhållande på
52
tift, efter samrädaii, mätte föreslå någon, som för embetet an- sägs ega erforderliga egenskaper. Efter flera br ydsamma öfver- läggningar uppdrog statsrådet at civildepartementschefen att tillskrifva hofrättspresidenten frih. Ehrenborgh med tillfrågan, om han vore villig att antaga kallelse till ifrågavarande em- bete. Han troddes sa mj^cket helh-e kunna påräknas, som lian hade varit en af de ledamöter i 1835 års konstitutions- utskott, hvilka med mesta nitälskan lagt hand vid förslaget till statsrådets förändrade organisation. Men han undanbad sig, med erinran: »vestigia terrent». D er efter tillskr ef, enligt statsrådets uppdrag, bemälde departementschef i enahanda ändamål expeditionssekreteraren Richert, ehuru man icke var lika viss om, att hans kandidatur skulle af högsta viljan god- kännas. Men äfven han vägrade ').
oppositionen icke blott inom ricldarhuset men äfven i statsutskottet. der flere af adelns utmärktare ledamöter stodo i nära förhållande till grefve De Geer, dels genom skyldskapsband, dels genom politiska sym- patier. Att det skickelsedigra brytandet af detta aftal (ehuru det icke kan förtänkas konungen, att han ej ville låta binda sina händer genom förbehållet att ej upplösa riksdagen) snarare hade en motsatt verkan, visade sig tydligt nog af statsregleringsfrågornas behandling och ut- gång; och att under riksdagens fortgång situationen skulle förbättras, kunde under sådana omständigheter icke rimligtvis förväntas. ') Hans svar, märkligt såsom allt livad rörande allmänna ämnen flutit ur hans penna, innehöll bland annat följande: »Så varmt är ännu mitt blod, att jag skulle vara färdig att uppoffra hela min timliga välfärd och lycka, om jag egde det ringaste (sannolika) hopp, att jag dermed kunde gagna mitt fädernesland, men jag sätter icke mitt lugn och min ära på spel, der man kan hålla tusen mot ett, att försöket skall bli fruktlöst. Jag har ej den förmätenheten att tilltro mig, att jag kan stå upprätt, der andi-a falla eller böjas. Vore tiden och omständig- heterna sådana, att man finge följa sin inre kallelse och gå framåt, d. v. s. att frågan vore om att handla med verklig kärlek för utbildandet af frihet och förkofran i politiskt, intollektuelt och materielt hänseende, då kunde jag möjligtvis vara en icke alldeles obrukbar medarbetare, ty jag vet, hvad sundt förnuft och fast vilja betyda för det godas sak: men när man till framskridandet känner ingen annan drift än fruktan för vådorna af ett allt för ihärdigt stillastående, vådor, dem man söker väja genom ett hälft steg framåt och ett helt ät sidan, men helst
53
Efter fruktlösa bemödanden att utom konseljen finna nä- ^on med erforderliga egenskaper, villig att under dåvarande omständigheter åtaga sig justitiedepartementets förvaltning, och dä det icke kunde vara med god ordning förenligt, att embetet längre tid hölls ledigt, utnämndes statsrådet Törne- BLADH den 14 jan. 1841 till justitiestatsminister, hvarvid dock, med hänsyn till hans framskridna ålder, det ansågs nödigt att hafva någon behörigen qvalificerad i reserv, i hvilket afseende till statsråd utnämndes justitierådet frih. O. W. Stael von HoLSTEiN, som nu fans beredvillig att detta förtroende eraot- taga. Då frih. Stael von Holstein ansågs h^-lla liberala stats- mannaåsigter, utmärkte hans inkallande i statsrådet, att konun- gen härvid mera afsåg embetsmannaskickligheten än den poli- tiska trosbekännelsen.
En partiel förändring af statsrådet hade ock den 7 näst- föregångna december inträffat derigenom, att statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet frih. Cederström, enligt begäran, motiverad af ögonsjukdom, erhöll afsked och återtog generalbefälet i första militärdistriktet, samt till hans efterträ- dare utnämndes generallöjtnanten och tillförordnade kavalleri- inspektören grefve Axel Otto Mörner. Förändringen saknade i sjelfva verket all politisk bet^^delse.
genom tidsutdrägt, så anser jag det vara bättre för folk med mina tänkesätt att hålla sig på afstånd, såsom jag ock hittills sorgfälligt gjort. Jag är en menniska, oduglig för allt slags jemkuings- och upp- skofsväsende. Med min ohjelpliga radikalism tål jag inga krumbugter i saker, som äro mig heliga. Ännu mer: Europas regenter hafva in- tagit en falsk position allt sedan 1815. Den blir mer och mer äfven- tyrlig för dem sjelfva och med detsamma mer och mer slipprig för deras ministrar. Derifrån dessa ideliga ombyten, af hvilka vi. frusna fransoser. hittills ej vetat, men som också en gång måste komma till vår bredd. Pet ligger en fiktion på bottnen af det konstitutionela statsskicket, och det är endast genom en stor klokhet och moderation, som den kan ännu gå och gälla för sanning.»
54
Riksdagens upplösning ifrågasatt.
Sedan konungen funnit åtskilliga riksdagsåtgärder förråda en mot regeringen sa afvog sinnesstämning, att lian trodde sig icke kunna emotse någon båtnad för det allmänna af riksda- gens fortsatta arbeten, väcktes hos konom tanken allvarligt ]Då dennas upplösande. Mot slutet af juli månad 1840 gaf lian statsrådet till känna, dock utom protokollet, att han vore sinnad att med det första ^ddtaga denna åtgärd. Efter deraf föran- ledd enskild öfverläggning i ämnet vid statsrådsberedningens sammanträde blefvo statsrådets ledamöter ense om att under- ställa Hans Maj:t den åsigt, att, ehuru visserligen genom ir>9 § R.-F. den magt blifvit konungen inrymd att rikets ständer åtskilja, så snart fyra månader förflutit efter det konungen låtit om statsverkets tillstånd och behof rikets ständer eller deras statsutskott underrätta, samt, enär dåvarande riksdag fortgått långt utöfver den sålunda förbehållna tid, någon me- ningsskiljaktighet icke kunde uppkomma om grundlagsenlig- heten af att använda detta prerogativ, tierehanda betänklig- heter dock deremot kunde åberopas. Nyttan af en sådan åt- gärd, med afsigt att oförtöfvadt inkalla urtima riksdag, be- stämdes helt och hållet af tidsomständigheterna. Utan att väga något afgörande omdöme, hm^uvida dessa vore för åtgär- dens ändamål gynsamma, ansåg statsrådet sig böra fästa Hans Maj:ts uppmärksamhet på de flera ölägenheter, som rikets stän- ders åtskiljande skulle hafva till följd. Anslagsfrågor, som afsägo behofven för det löpande året och hvilkas afgörande icke utan våda för statsförvaltningens jemna ghig kunde till en 113^ riksdag uppskjutas, voro ännu på slutlig handläggning af rikets ständer beroende. Till sådana frågor hörde exempel-
o.)
vis Kongl. Maj:ts propositioner om löneanslag för de embeteii. som under de nya statsdepartementen tillkommit och hvartill ä dåvarande arets riksstat några tillgångar icke voro för han- den. I anledning dels af kongl. propositioner, dels af enskilda motioner hade rikets ständer ock till bearbetande företagit frågor, som afsägo ordnandet eller förbättrandet af flera bland de vigtigaste delarne af samhällsinrättningen, såsom folkunder- visningen, kommunalväsendet, fattigvården, fängvårdsanstal- terna o. s. v. Afven förslag till erforderliga förbättringar i magtpåliggande delar af civila och ekonomiska lagstiftningen, likasom till vidtomfattande förändringar af rikets srrundlasar, hade vid riksdagen kommit under öfverläggning. Allt det ar- bete, som pä dessa föremål redan blifvit nedlagdt, skulle, om riksdagen aflystes, hafva varit förgäfves. Svenska folkets upp- märksamhet vore i stegradt mått riktad på dess representan- ters förehafvanden i dessa delar. Det väntade billigtvis sam- hällsnyttiga frukter deraf. För styrelsen kunde ej heller framgången af dessa arbeten vara likgiltig, för så vidt verk- liga förbättringar i statsskicket derigenoni bereddes. Ej nog att genom dessa arbetens afbr^^tande de dera nedlagda mö- dorna skulle vara förspilda, men på styrelsen skulle hvälfvas det moraliska ansvaret för tillintetgörandet af de väntade frukterna, som visserligen, äfven utan ett sådant hinder, i följd af andra omständigheter kimnat uteblifva, men möjligen kunnat tillfredsställande utveckla sig. Hufvudsakligen pä dessa skäl ansåg statsrådet sig böra afstj-rka vidtagandet af den åtgärd, hvarom fråga väckts, att rikets ständer åtskilja; hemställande dock statsrådet, om Kongl. Maj:t skulle iinna lämpligt att ge- nom landtmarskalken och vederbörande talmän, efter inhem- tande af deras yttrande om hvad tid som ännu kunde anses erforderlig för de angelägnaste ärendenas åtgörande, gifva rikets ständer till känna, att Kongl. Maj:t vore sinnad att dem, efter denna tids förlopp, åt.skilja. Statsrådet hyste desto mindre
56
någon farhåga, att medgifvanclet af en sådan rymligare tid för riksdagsförhandlingarnas afslutande skulle för statsförvalt- ningen medföra större olägenhet än riksdagens nu ifrågastälda upplösning, som, till förebyggande af statsanslagens missför- hållande till behofven från och med nästf oljande år, en urtima riksdag vid början eller medlet af samma år vore lika oför- hindrad att vidtaga erforderliga mått och steg, som en vid slutet af dä löpande är.
Efter nogare begrundande fann Hans Maj:t för godt att tills vidare låta frågan förfalla.
57
Förstärkta statsutskottets voteringar i september 1840. — Kabi- nettskassans öde. — Abdikationsplanen.
Voteringskampen den 23 juli var, med hänsyn till om- fånget och vid jemförelse med senare enahanda bedrifter, blott att betrakta som en förpostfäktning. Först ett par månader senare levererades en hufvuddrabbning. Icke mindre än tret- tiofem statsregleringsfrägor voro då, i följd deraf att i besluten derom två stånd stannat emot två, hänvisade till afgörande genom omröstning i förstärkt statsutskott. Af dessa voro tvenne, hvilka, såsom det S3mtes, motständspartiet vid denna riksdag stält bland de främsta på sitt program, af betydande vigt sä väl i finansielt som politiskt hänseiende, nemligen frå- gorna om statsanslagen till ministerstaten och till extra ut- gifter. Den förra var oskiljaktigt sammanbunden med den ryktbara kabinettskassefrågan, hvars behandling gjorde 1840 — 41 årens riksdag sekulariskt märkvärdig. För att grund- lägga ett rättvist bedömande af så väl regeringens som oppo- sitionens tillgöranden i denna sak fordras blott en flygtig öfverblick af förhandlingarna. I borgareståndet, som i afse- ende på anslagsfrågor i allmänhet och kabinettskassefrågan i synnerhet var den förnämsta härden för riksdagsoppositionen, hade vid riksdagens början tvenne motioner blifvit väckta om minskning af anslaget till ministerstaten, den ena af bokbin- daren P. E. WiX(iE, som ansåg att Sverige kunde å utrikes ort representeras genom sändebud af lägre rang, och den an- dra af grosshandlaren C. F. W.ern, som i anseende till de allt för dryga aflöningskostnaderna för ministerstaten samt landets behof af skattelindring föreslog, att anslaget mätte nedsättas med en fjerdedel eller frän 266,660 - 3 rdr till 200,0(X)
58
rdr b:ko. Med honom förenade sig flere ledamöter af ståndet. Samtidigt dernied afgafs af bruksegaren And. Wedberg motion om nedsättning af extra utgiftsanslaget till hälften eller frän 100,000 till 50,000 rdr b:ko, med det uttryckliga förklarande, att han med motionen afsSg, »att anslaget ej såsom dittills mätte betraktas såsom en hjelpfond för kabinettskassan och lemna tillgäng till godtyckliga och obehöriga dispositioner >^. Redan den 18 februari 1840 begärde statsutskottet, till hvars behandling dessa motioner häns^isades, genom skrifvelse till t. f. hofkansleren, åtskilliga upplysningar rörande kabinetts- kassans ställning, »för att komma i erfarenhet deraf, i hvad män för kassans utgifter beviljandet af något anslag hörde, i sammanhang med extra statsregleringen, tagas i betraktande» '). I anledning af denna statsutskottets begäran blef den 7 mars 1840 utskottet delgifvet ett af statsministern för utrikes ärendena till Kongl. Ma]:t afgifvet titlätande i ämnet, hvaraf inhemtades, att de femton är, som närmast föregått dåvarande utrikesministerns inträdande i embetet, efterlemnat en ganska betydlig brist'-), hvilken, enligt hvad räkenskaperna utvisade, uppkommit dels genom flera af behofvet oundgängligen påkal- lade utgifter, hvaröfver likväl handlingarna voro af natur att endast kunna föreläggas ett hemligt utskott, dels af åtskilliga högst kostsamma utomordentliga ambassader, dem rikets vär- dighet icke tillätit att åsidosätta, dels äfven af de mänga un- der denna tidrymd med främmande magter afslutade handels- traktater och andra konventioner, samt att för afhjelpande af
') Att kabinettskassan var behäftad med skuld, var officiell kändt sedan 1839 års statsrevision.
^) Frih. Stjerneld utnämndes till statsminister för utrikes ärendena den 9 mars 1P38. Under de närmast föregående femton åren hade embetet innehafts af grefve von Engeström (utnämnd den 9 juni 1809) till hans afskedstagande den 8 juni 1824, derefter af grefve af Wetterstedt till hans död den 15 maj 1837 samt af statsrådet grefve A. G. Mörner, efter förordnande, till hans död den 30 jan. 1838.
59
detta missförliällande emellan inkomster och utgifter tiera åt- gärder och inskränkningar blifvit vidtagna, hvarigenom det varit möjligt att från och med 1837') tillvägabringa en ärlig förminskning af den balanserade bristen, »sä att denna an- sägs inom 5 ä 6 är kunna vara fullkomligt betäckt, under förutsättning likväl, att nägon nedsättning i de anslag, som ministerkassan dittills haft att disponera, icke konime att ega rum, hvaremot i händelse af anslagens minskning, statsmini- stern ansäg nära ofelbart, att kabinettskassan skulle äter blifva försatt i sin förra l3r3^dsamma belägenhet, lika äfventyrlig för utrikes ärendenas ledning, som omöjlig att äter upprätta».
I sammanhang med regleringen af utgifterna å riksstatens andra hufvudtitel företog statsutskottet den 3 april äfven frå- gan om anslaget för minister staten till pröfning. I sitt be- tänkande härom till rikets ständer gaf utskottet väl till känna, att utrikesministerns berörda utlåtande blifvit utskottet del- gifvet; men ständerna lemnades i fullständig okunnighet om hvad utrikesministern upplyst angående sä väl kassabristens uppkomst och åtgärderna för dess amortering, som de äfven- tyrliga följderna af anslagstillgängarnes minskning. Utskottet undgick derigenom allt brj^deri att finna giltiga skäl för till- bakavisandet af framställningen om kabinettskassans tryckande behof. Instämmande i motionärens åsigter tillstyrkte utskottet bifall till hr Wterns motion om nedsättning af anslaget för ministerstaten till 200,000 rdr, hvarvid utskottet å nyo fäste uppmärksamheten deruppä, att hinder ej mötte att, om sä ni)- digt pröfvades, vid en blifvande extra statsreglering taga i betraktande frågan om anvisande af anslag ät kabinettskassan till extra utgifter.
Reservationer anmäldes af biskop Hedrén samt prostarne Stenhammar och Åstrand, hvilka röstade för anslagets bibe-
') Amorteringen var sålunda redan hdrjad under grefve Mörkers för- valtning.
60
hallande oförändradt, livaijemte de tvenne sistnämnde prin- eipielt ogillade ifrågasättandet af löneanslags bestämmande vid extra statsreglering. I motsatt syftning reserverade sig grosshandlaren Fk. Schartau, som ansåg anslagsbeloppet böra ytterligare nedsättas till 150,000 rdr, i hvilken mening tvenne andra ledamöter af borgareståndet och tvenne af bondeståndet instämde. Statsutskottets utlåtande återremitterades af ridder- skapet och adeln samt preste- och bondestånden. De först- nämnda tvenne stånden motsatte sig anslagets nedsättning med hänsyn dels till den i Wienkongressen träffade öfverens- kommelse, enligt hvilken diplomatiska agenter af lägre grad än ministrar icke hade personligt tillträde till regenterna, dels till nödvändigheten att iakttaga reciprocitet staterna emellan, hvarjemte utrikesministern hänvisade uppå att i stater, med hvilka Sverige kunde jemföras, representationerna icke anvisat mindre utan fast mera större anslag för ministeriela behof, m. m. Bondeståndet deremot yrkade anslagets nedsättning till det i hr Schartaus reservation föreslagna belopp.
Vid återremissernas besvarande fann likväl utskottet sig böra vidhålla sitt förra yttrande.
Då ärendet till slutligt afgörande i riksstånden förekom, beslutade ridderskapet och adeln samt presteståndet anslagets bibehållande vid dess förra belopp, hvaremot borgare- och bondestånden nedsatte det, enligt statsutskottets förslag, till 200,000 rdr.
Beträffande den i borgareståndet väckta motion om ned- sättning af extra utgiftsanslaget till hälften utlät sig stats- utskottet i sammanhang med förslaget till reglering af utgif- terna under riksstatens ättonde hufvudtitel den 14 april och tillstyrkte dervid bifall till motionen, i öfverensstämmelse hvarmed ock borgare- och bondestånden fattade beslut, hvar- emot ridderskapet och adeln och presteståndet beslutade an- slagets bibehållande vid dess förra belopp.
61
Den 29 september börjades och den 1 oktober fortsattes omröstningarna i förstärkta statsutskottet rörande de till dess afgörande dä hänvista 35 statsregleringsfrågor ^). Dervid blefvo borgare- och bondeståndens beslut angående så väl anslaget till ministerstaten som extra utgiftsanslaget äfven rikets stän- ders, bådadera med 23 rösters öfvervigt. Genom utgången af dessa voteringar gick sålunda för statsförvaltningen förlorad en tillgång af tillsammans 116,666 -/s i^dr b:ko årligen.
Men ännu återstod en akt af det märkliga skådespelet. Vid tvenne föregående tillfällen hade statsutskottet låtit för- stå, att något hinder icke kunde möta för öfvervägandet vid en blifvande extra statsreglering af frågan om särskildt anslag åt kabinettskassan till extra utgifter. Men, ehuru det lätt kan förmodas, att genom denna förespegling röster vunnit.'^ för den af utskottet tillstyrkta nedsättningen af de ordinarie anslagen, blef i utskottets utlåtande angående extra statsreg- leringen frågan om kabinettskassans behof af understöd icke med ett ord vidrörd. Kongl. Maj:t aflät då till statsutskottet den 31 december 1840 en skrifvelse, hvarigenom utskottets uppmärksamhet fästes pä nödvändigheten att taga berörda fråga i öfvervägande, i hvilket afseende de ytterligare upp-
') iJeii 11 förutgångna augusti hade, enligt livad Kongl. Maj:t i aflåten skrifvelse äskat, ett hemligt utskott blifvit tillsatt. Likasom genom en förberedd öfverenskommelse valdes dertill ledamöter, af hvilka (må- hända med ett undantag) ingen kunde misstänkas att låta leda sig af rojalistiska sympatier. Af ridderskapet och adeln utsagos grefve C. F. HoKN, frih. W. Tkrsmeden och hr AuG. Anckarsvärd, af pi'esteståndet biskopen C. J. Heurlin, prosten E. S. Ödman och kontraktsprosten (". E. Hallström, af borgareståndet grosshandlaren Fr. Schaktau, gross- handlaren C. F. W/ERN och bruksidkaren Th. Petrk samt af bonde- ståndet J. J. Rutberg, Hans Jansson och Nils Pehrsson. Vid ut- skottets första sammanträde, som egde rum å kongl. slottet den 17 augusti och hvarvid landtmarskalken och de öfriga talmännen äfven voro närvarande, infann sig Hans Maj:t konungen personligen, åtföljd af H. K. H. kronprinsen och chefen för civildepartementet. Ä Hans Maj:ts vägnar uppläste kronprinsen det kongliga budskapet.
62
lysningar i ämnet, som kunde afgifvas, skulle frän utrikes- departementet meddelas. Pä grund deraf emottog utskottet, efter begäran, ej mindre ett sammandrag af kabinettskassans räkenskaper frän och med 1823 till och med 1839, utvisande kassans inkomster och utgifter under hvarje titel, jemte bristen, än äfven särskild förteckning ä skulderna vid 1840 ars slut. Af dessa handlingars innehall meddelade utskottet, i afgifvet utlåtande till rikets ständer den 29 januari 1841, att kassa- bristen, som vid 1823 ärs början utgjorde i svenskt mynt till- sammans 97,666 -/s i^tli" b:ko, sedermera ärligen ökats, så att den vid 1836 års slut uppgick till ett belopp, motsvarande i svenskt mynt omkring en million rdr b:ko, men att derefter sädana åtgärder blifvit vidtagna, att skulden vid 1840 ärs slut minskats till i svenskt mynt beräknadt belopp 775,966 -/s rdr b:ko, bestående af 30,000 pund sterl. med fem proc. ränta och hvarå ärligen 5,000 pund sterl. borde betalas, samt särskilda poster dels i Hamb. c:nt dels i sv. b:ko.
Oaktadt alltså kabinettskassans sedan längre tid befintliga skuld blifvit erforderligen ådagalagd och uppenbart var, att efter den betydliga nedsättningen af förut tillgängliga ordi- narie anslag utrikesdepartementet skulle blifva urståndsatt att, utan annat tillskott, fullgöra åtagna förbindelser för skuldens amortering, förklarade utskottet, att »enär tillgöranden, som syntes ega sammanhang med någon del af den inträffade skuld- sättningen, vore föremål för under pröfning varande åtal inför riksrätt, ansåg utskottet sig icke kunna föreslå rikets ständer att anvisa några särskilda anslag till den ifrågavarande bri- stens liqviderande».
Flere af utskottets ledamöter anmälde häremot reserva- tioner. Ordföranden, grefve Horn, yttrade den mening, att, då utskottet förut antydt, att frågan om anslag till kabinetts- kassan kunde vid extra statsreglering tagas i betraktande, pröfningen deraf nu, i följd af Kongl. Maj:ts skrifvelse i äm-
63
net, vore nödvändig. Han förmodade för öfrigt, att för ut- skottets majoritet mätte ha funnits vigtiga skäl till en opinions- yttring, hvars betydelse och verkningar han dock icke kunde fatta. Utskottets betänkande tillfredsstälde icke nägotdera af stånden. Hufvudsakligen för att erhålla närmare utredning af ärendet återförvistes det af dem alla. Utskottet vände sig dä till t. f. statsministern för utrikes ärendena med begäran att erhålla del af icke allenast kabinettets originalkassabok för åren 1815 till och med 1840, jemte tillhörande verifikatio- ner, utan äfven af brefvexUngen med de handelshus, med livilka kabinettet sedan längre tid tillbaka haft penningetransaktioner, förbehållande sig utskottet öppen rätt att dessa handlingar offentliggöra, hvarförutan de icke kunde af utskottet emottagas.
Pä denna framställning lemnade t. f. utrikesministern till svar, att »de af utskottet begärda diplomatiska räkenskaper och handlingar voro dels af den i alla stater erkända hemliga beskaffenhet, att de i intet land, i ingen tidpunkt och under inga förhållanden torde ha varit föremål för en vidsträcktare granskning, dels ock af den i politiskt afseende grannlaga egen- skap, att de, om äfven egnade ät ett begränsadt meddelande, dock aldrig blifvit öfverlemnade ät offentligheten '). Dä ut- skottet likväl ansett sig böra utsätta detta vilkor för emot- tagandet af de äskade handlingarna, hade utskottet sjelf för- orsakat det hinder, som nu deremot uppstod.
Detta svar borde för statsutskottet icke ha varit öfver- raskande och var det troligen ej heller. I sitt förnyade ut- låtande till rikets ständer förklarade emellertid utskottet, efter omförmälande af skrifvelsen frän utrikesdepartementet, sig vara urständsatt att bestyrka tillvaron af det deficit som upp- tagits i de utskottet delgifna räkenskapssammandragen, hvar-
') Dittills kände man blott ett undantag från denna regel af internationel grannlagenhet, neniligen i Frankrike under den mest torroristiska pe- rioden af dess första revolution.
64
före och dä utskottet ej kunde lemna några vidare upplysnin- gar i ämnet, utskottet ansåg sig icke kunna tillstyrka rikets ständer att vidtaga någon åtgärd i afseende å medels amn.- sande till det i den kongl. skrifvelsen antydda ändamål.
Häremot afgäfvo åtta ledamöter af utskottet en gemensam reservation, nemligen tre af presteständet (biskop Hedrén, doktor Agrell ocli prosten Stenhammar), tre af borgareståndet (lirr Helsingius, Carlberg och Moberg), men endast en af ridderskapet och adeln (ordföranden grefve Horn) och en af bondeståndet (Nils Strindlund). Reservationen innehöll en utförlig öfversigt af kabinettskassans inkomster och utgifter under ifrågavarande tidrymd, grundad pä de frän utrikesde- partementet meddelade räkenskapssammandrag, jemte särskildt derifrän erhållna upplysningar, som reservanterna ansägo i följd af återremissen böra meddelas, och hvarvid utgifternas föremål äfven angåfvos, så vidt de voro af egenskap att kunna offentliggöras. Af denna öfversigt bestyrktes jemväl, pä grund af förevista handlingar, att konungen och kronprinsen tecknat ' löftesansvarighet för den betydligaste länetransaktionen, som, i ändamål att bereda kabinettskassan erforderlig försträckning, för kolonialfondens räkning afslutats med ett engelskt bankir- hus med vissa bestämda amorteringsvilkor. Ogillande ut- skottets skrifvelse till utrikesdepartementet, som oundvikligen skulle hafva till följd, att utskottet nu måste förklara sig ur- ständsatt att meddela den äskade utredningen, fäste reservan- terna för öfrigt uppmärksamheten derpå, att ifrågavarande utredning icke kunde, emot grundlagens föreskrift och rikets ständers äfven vid denna riksdag fattade beslut, ikläda sig egenskapen af en till verifikationerna i det speciela sträckt revision, och funno de sig härvid icke böra ingå i något be- dömande af administrationen, såsom efter deras öfvertygelse främmande för statsutskottets gransknings- eller anmärknings- rätt.
65
Statsutskottet tillät en af sina majoriteten tillhörande le- damöter, hr FoENANDER, att vid betänkandet foga ett slags kritik af minoritetens reservation, dervid han, med uppställande af en kontrakalkyl, sökte visa otillförlitliglieten af reservan- ternas beräkningar'). Utan att bestrida kassabristens tillvaro, åsyftade hans inkast för öfrigt väsentligen endast att ådaga- lägga, att, derest kassatillgångarne icke blifvit till obehöriga ändamål använda, någon kassabrist ej skulle hafva uppkommit.
Först vid slutet af april 1841 förekom ärendet till aigu- rande hos riksstånden. För bondeståndet \-ar saken nu så klar, att statsutskottets hemställan bifölls utan den ringaste diskus- sion. 1 borgareståndet deremot voro meningarna delade, och partisöndringen förrådde mer än vanlig bitterhet vid bekäm- pandet af de stridiga åsig-terna. Hr Petré betraktade skulden såsom konungens, i livars enskilda affärer man icke borde in- blanda sig-). Hr ScH.\RTAV kunde ej medgifva, att en skuld, såsom det föregafs, funnes^). Hi' W^kn förmälde, att det nu skulle visa sig. huruvida borgareståndets ledamöter ; blott vore verktyg i en anslagslysten regerings hand, eller trogna tbllv- ombud». Flere andra ledamöter af ståndet motsatte sig, lika- som dessa, med bestämdhet anvisandet af något statsbidi^ag
') Sedan statsutskottets betänkande till stånden iiikoniniit. hlef en upp- sats från utrikesdepartementet i ett af hufviidstadens mest spridda dagblad införd för vederläggning af hr Foenanders kalkulation.
^) Om dernied syftades uppå, att dynastiska intressen varit föremål för kostsamma beskickningar, så förbisågs, att svenska folket I^^IO gjort dessa intressen till sina.
^) Sällsamt prof på logisk slutkonst! I fuljd af remitterad anmärkning från statsutskottet, bvars majoritet hr Sch.\rtau tillhörde, hade kon- stitutionsutskottet stält konungens rådgifvare för riksrätt, emedan de, till reglerande af kabinettskassans brist, belastat staten med skuld men på fråga, om staten ej borde betala sin skuld, svarades: "Staten har ingen skuld.» — Hr Schart.\u.^ oförsagda uppträdande fredade honom dock ej ifrån att. några år senare, af en regeringstiendtlig. för ovanlig konstnärlighot att blanda färgerna ryktbar i)amflettist blifva smädad såsom fikandc eftei en statsrådstaburett
Fåhr(EUs, Skil<lrinf/ar. f)
66
för det ifrågavarande ändamålet. A andra sidan uppträdde emot statsutskottets betänkande vice talmannen lir Hallinu samt hrr Lagergeen, Gezelius, Arnberg, Wijk, De Maré, Christierson, Moberg, Limxelius, Billberg, Helsixgius, Ja- COBI och Rydin. De ansägo i sakens närvarande skick det vara oundgängligen nödigt att sätta utrikesdepartementet i tillfälle att efter bestämd plan fullfölja skuldens amortering, för hvilket ändamål ett ärligt extra anslag intill nästa riksdag föreslogs (af hr Lagergren till belopp af 100,000 rdr, af hr De Maré 66,^66 -/g rdr och af Hr Hallixg 50,000 rdr) emot behörig redovisning. Afven af denna sidans talare klandrade dock flere den misshushällnig med kabinettskassans tillgångar, som i förra tider egt rum. Hr Halling ogillade framför allt, att man ville »upprifva och förgifta ett sår, som redan var på god väg att läkas . Hr Lagergren anspelade uppå, hvad »utom hus» förtäljdes, att de, som nu bestredo användande af statens medel för skuldens godtgörande, skulle vara villige att »under andra förhållanden- lemna sitt bifall dertill. Hr Wljk anmärkte, att statsutskottets antydning vid dess förslag om de ordinarie anslagens nedsättning, att det vid extra stats- regleringen blefve tillfälle att pröfva kabinettskassans behof, icke kunde, enär detta tillfälle lemnats obegagnadt, betraktas som annat »än en krok, utlagd att fiska till sig bifall till de föreslagna anslagsnedsättningarna». Hr Rydin genmälde emot hr Petré, att, om konungen ansäges böra svara för kabinetts- kassans skuld, man med lika skäl kunde göra honom ansvarig för tullbalansen. Hr Mober(;, sjelf ledamot af statsutskottet, lät icke otydligt förstå, att han i utskottsmajoritetens tillväga- gående, med afseende å skrifvelsen till utrikesdepartementet, endast såg en intrig.
Vid anstäld votering blef emellertid statsutskottets be- tänkande äfven af borgareståndet bifallet; dock endast med tre rösters pluralitet.
67
I motsats liärtill beslutade ridderskapet och adeln och prästeståndet anvisande af ett ärligt anslag för skuldens liqvi- derande, till belopp af 100,000 rdr intill nästa riksdag, hvarvid fästes flerfaldiga, noggrant bestämda bokförings- och redovis- ningsvilkor. Afven i dessa stånd förekommo likväl skiljaktiga meningar. Dock blef beslutet fattadt hos ridderskapet och adeln med 177 röster mot 82 och hos presteständet med 37 röster mot 8.
Hos ridderskapet och adeln var öfverläggningen knapp- händigare, än man haft anledning att vänta, och emot beslutet reserverade sig endast nio ledamöter, de fleste tillhörande yt- tersta venstern. Att af de ätta adelns förtroendemän, som i statsutskottet röstat för afslag ä regeringens framställning och bland hvilka allmänna meningen räknade en och annan till hufvudmännen för motståndet, någon reservation icke anmäldes, väckte uppmärksamhet och ansågs endast från någon politisk s\nipunkt förklarligt.
Den sista instansen för slitande af den ömtåliga och sega frågan, om utrikesdepartementet skulle lemnas finansielt red- löst eller ej, var således förstärkta statsutskottet, hvars ut- slag å ömse sidor med spänd väntan afvaktades. Till anstäl- lande af omröstningen utsattes den 18 maj, och utföll den så- lunda, att borgare- och bondeståndens mening segrade med (56 röster mot 51, i följd hvaraf rikets ständer besvarade Kongl. Maj:ts till statsutskottet aflåtna skrifvelse med det tillkänna- gifvande, att de »icke funnit skäl till vidtagande af någon åtgärd i afseende pä medels anvisande till det i skrifvelsen antydda ändamål» *).
') Oaktadt de i det föregående omförmälda betänkligheter emot rikets ständers åtskiljande, sknlle troligen flere än en af statsrådets ledamöter hafva tvekat att afstyrka denna åtgärd, om den utgång, som kaliinetts- kassefrågan erhöll, då kunnat förutses. För visst kan emellertid an- tagas, att utan åtgärdens tillstyrkande af statsrådets flertal den icke skulle hafva af konungen beslutats. Så mycket mera synes derföre
6S
Med hänsyn till den lidelsefulla sinnesstämning, som fram- kallats icke blott genom frågans agiterande inom riksstånden och spridandet af h varjehanda osannfärdiga rykten i afseende ä kassabristens tillkomst, utan ock af ^dssa tidningsblads ni- tiska bearbetning af opinionen kunde denna utgång icke vara öfverraskande.
I en kommande tid, då minnet af det sällsamma politiska virrvarr, som 1840—41 årens riksdag företedde, hunnit för- blekna, skall det utan tvifvel blifva svårt att finna en ledträd för utransakande af de bevekelsegrunder, som varit de bestäm- mande för afgörandet af de här omhandlade frågorna. Rikets ständers befogenhet att för den uppdagade bristen i kabinetts- kassan fordra vederbörande till redo och ansvar kunde icke blifva föremål för tvist, men detta var nu ej huf^nidf rågan, eller den egentliga, som ständerna för tillfället hade att prof va. Från utrikesdepartementet hade statsutskottet blifvit upplyst om föremålen för kabinettskassans hafda utgifter'), äfvensom
(let omdöme vara berättigadt, att den brist på undseeude, som utmärkte statsutskottets och tveime riksstånds behandling af berörda fråga, illa motsvarade den beredvillighet, hvarmed konungen lät bero vid sina rådgifvares tillstyrkande att låta riksdagsarbetet ostördt fortgå. Sedan kabinettskassaus öde var afgjordt, förekom i offentligt tryck en erinran, som icke saknade fog, att. derest riksdagen blifvit upplöst före vote- ringarna i förstärkt statsutskott den 29 september, kabinettskassans skuld, med de då tillgängliga anslagen, kunde efter den faststälda amorteriugsplanen i det närmaste ha blifvit godtgjord, innan tiden var inne för nästa lagtima riksdag. ') De från utrikesdepartementet meddelade upplysningar angåfvo, bl. a.. att kassabristen de första åren af dess tillvaro, eller omkring början af 1820-talet. icke var synlig i räkenskapen, utan betäcktes genom anticipation på nästföljande års inkomster. Det låter lätt tänka sig. att man vid denna tid, af tvenne skäl, icke såg någon fara eller olä- genhet af budgetens tillfälliga öfverskridande. uemligen dels emedan den brydsamma politiska situation, som under den föregående tiden medfört ovanligt dryga diplomatiska utgifter, skäligen kunde antagas hafva en öfvergång, dels emedan man då hade att förfoga öfver en
69
deroni, att skulden kunde inom några är vara amorterad, sä framt förut tillgängliga anslag blefve oförminskade. Genom officiela handlingar var det bestyrkt, att bristen uppkommit före statsministern frih. Stjernelds tillträde till embetet, och dä den nya konseljen väl icke kunde anses solidariskt ansvarig för företrädarnes möjliga förbindelser, torde för vägrandet af erforderliga anslag nägon annan driffjäder icke kunna utletas än afsigten att göra reglerandet af kabinettskassans skuld utan konungens personliga mellankomst omöjlig.
Om riksdagsoppositionens tillvägagående i denna grann laga sak, såsom det nog oförbehållsamt utspriddes, åsyftade att framkalla abdikation'), sä vittnade det om fullkomlig obe-
särskild medeltillgång, hvarined man troliueu tillförsåg sig att lätt kunna återbringa utrikesdepartementets finanser i regelbundet skick. Denna tillgäng var den s. k. kolonialfonden. Ön S:t Barthelemy, ehuru en af de minsta af Antillernas ögrupp, var under vissa tidskiften, i följd af tillfälliga politiska konjunkturer, icke utan vigt såsom transitort. Åren 1812 15 remitterades från kolonien till moderlandet af influtna tull- och lästafgifter tillsammans 367,428 spanska daler. åren 18lti — 23 till- sammans 109,413 d.o samt 1827—30 tillsammans 76,243 d:o, men der- efter upphörde all inkomst från kolonien. Uppbördens stigande efter år 1808 var att lillskrifva dels det utbrutna kriget emellan England och Norra Amerika dels de spanska-amerikanska koloniernas sjelfstän- dighetskrig. Koloniens finansiela tillstånd försämrades efter 1822 i följd af de engelska kolouialhamnarnas öppnande för amerikanska fartyg, men förbättrades åter efter 1826 i följd af dessa hamnars stängning. Deras öppnande å nyo vid början af år 1830 blef dödsstöten för kolo- niens transitrörelse. Att man då, med öppna ögon för uttorkandet af denna inkomstkälla, så sorglöst lät kassabristen år efter år vä.xa. utan att söka något botemedel deremot, låter icke förklara sig. Om ena- handa åtgärder vidtagits 1831, som 1837 och de följande åren vidtogos för amortering af kabinettskassans skuld, hade otvifvclaktigt hvarje spår af denna varit utplänadt, då rikets ständer till 1840 års riksdag sammanträdde. ') Uti en af de afgifna förklaringarna under den beryktade rättegång, som 1840 års konstitutionsutskott emot konungens rådgifvare vid riks- rätt anhängiggjorde och hvaraf utgången blef samtlige anklagades frikännelse, förekom följande slutperiod: »Den glesa slöja, som ännu höljer det inre af händelser och tillbud, med hvilka denna rättegång synes stå i nära sammanhang, skall förr eller senare blifva lyftad. Dä
70
kantskap med skaplymiet hos den höga personlighet, som det gälde, eller att man icke beräknat att stöta pä en klippa. Carl Johan, ännu i besittning af sin fulla själskraft, kunde icke svika sitt konungsliga kalls besvurna pligter. För att rädda statens kredit föredrog han att betala kabinettskassans skuld med egna medel.
Antagligen hade frågan kommit att ä nyo dyka upp vid 1844 års riksdag, om icke dåvarande konungen afböjt det. Bet är nemligen en med temlig visshet känd sak, att, sedan konung Oscar I tillträdt regeringen och riksdagskallelse var utfärdad, en af hufvudmännen för 1840 års riddarhusopposition, med hänsigt dertill att följderna af den behandling, som ka- binettskassefrågan vid föregående riksdag rönt, kommit att drabba sistbemälde konung genom en i förhållande till den ersatta kassabristen uppkommen minskning i hans arf, hos honom förfrägade sig, om han ville tillstädja, att motion vid riksdagen väcktes om godtgörande af beloppet, men att Hans Maj:t afvisat tanken deruppå, med anmärkning att saken, se- dan den behandlades vid föregående riksdag, icke kunnat ändra natur, och att, om utgången deraf då ansågs rättvis, det icke vore någon oförrätt att godtgöra. Skada, att icke samtlige motståndsmännen i 1840 års statsutskott voro i tillfälle att bevittna detta af pietet för den framlidne konungens minne dikterade svar. Emellertid bidrog f. d. oppositionsmannens berörda framställning att sprida ljus öfver majoritetens innersta mening vid kabinettskassefrägans behandling i 1840-41 årens förstärkta statsutskott.
hafva (le anklagade att vänta rättvisa äfven i en mera omfattande dom än den, hvarigenom, såsom de med full tillförsigt vördsamt förmoda, den höglofl. riksrätten lärer freda deras rykten och välfärd emot ett politiskt anfall under juridisk skepnad, för hvilket de lättast åtkomliga föremålen varit — konungens rådgifvare.»
71
Ingeii, som upplefvat den tidens märkliga politiska till- dragelser och som varit i tillfälle att kasta en blick inom för- läten af motståndsmännens bearbetningar, har kunnat undgå att med abdikationsfrågan ställa i förbindelse ett ämne af ännu ömtåligare art. Såsom offentliggjorda minnesteckningar utvisa (se bl. a. Hofbergs biografiska handlexikon, II: s. 90), har det i allmänhet antagits, att det sätt, hvarpä anspelningarna uppå trouafsägelse, i tal och tryck, blefvo kombinerade och färg- lagda, hos konung Carl Johan alstrade någon misstro och i följd deraf någon kyla i hans förhållande till tronföljaren. Att dennes växande popularitet kunnat hos konungen väcka någon afundsamhet, låter tänka sig. Men knappt bör det för- modas, att konungen inom sig burit någon varaktig känsla af ovilja, alstrad af misstanken, att tronföljaren icke var främ- mande för abdikationsplanen. En sådan misstanke, om den fans, kunde ingen förklaring göra till fyllest att qväfva ; men i hvarje fall var han, mot h vilken den skulle vara riktad, allt för finkänslig och allt för ömsint son, för att icke genom det fullaste mått af undseende förekomma, att något deraf föran- ledt misshag kunde röja sig i det offentliga.
Det synes för öfrigt, som om Carl Johan under sina se- naste lefnadsår vant sig att, då han uppträdde o"fficielt eller offentligt, mindre låta öfverväldiga sig af sina sinnesrörelser '). Det hörde till hans ordningsregler eller vanor att förmidda- garne låta någon af omgifningen gifva honom del af livad i dagens samt föregående aftons tidningar förekommit rörande riksdagstilldragelserna eller annat, som kunde vara af intresse för honom att veta. Under den ifrågavarande riksdao-en o-äfvo
') Uti VON ÖCHiNKELs »Minueii ur Sveriges nyare historia- förekomma berättelser om ett och annat drag af dåvarande kronprinsen Carl Jo- hans häftiga lynne, sä väl vid officiela tillfällen som enskildt. Månne likväl icke de scener, som i förra hänseendet oniförmälts (exempelvis den som skall hafva egt rum i statsrådet den 2 febr. ISIG), biifvit i nog bjerta färger skildrade?
72
dessa meddelanden i öfverflöd retelser till dåligt lynne, och då nnder dagens lopp vid någons enskilda företräde ett eller annat af livad sålunda inliemtats kom på tal, hände det vis- serligen stundom, likasom af andra anledningar under enskilda samtal, att han gaf luft åt sin upprörda sinnesstämning, men utanför arbetsrummet eller den enskilda förtrolighetens sank- tuarium, och äfven vid presiderandet i statsrådet, erfor man under de sista fyra åren af hans lefnad sällan något fall, att icke, då något ämne af misshaglig art förekom, han förstod att beherska sina lidelser.
73
1812 års politik.
I tidningspressen hade någon tid bedrifvits en agitation, som för de utanför partierna stående, hvilka kunde oväldig-t bedöma dagens företeelser, hade utseende af en aftalad diver- sion till understödjande af riksdagsoppositionens till syftet omisskänliga anfallsplan. Det var den bittert ogillande kri- tiken af Sveriges efter furstemötet i Abo 1812 följda politik Ehuru inledandet af denna politik låg inom Carl XIII:s re- geringstid, drabbade tadlet Carl Johan såsom i sjelfva verket den klandrade politikens grundläggare. Dä genom denna han kommit att spela en framstående rol i det verldshistoriska drama, hvars upplösning var det första franska kejsardömets fall, och dä han förestälde sig, att ingen svensk borde under- skatta värdet af den genom berörda politik skördade förnämsta frukt, Norges förening med Sverige, var det lätt att förstå, liuru smärtsamt särande han skulle linna bemödandena att stämma den allmänna meningen emot regeringssystemet i denna del. Emedan det icke kunde vara honom likgiltigt att känna de nya rädgifvarnes åsigter i detta grannlaga ämne, meddelade han dem skriftlig befallning att, efter sarafäldt öfvervägande, yttra sig, om den af regeringen följda politik af dem gillade.s, och uppdrog han ät civildepartementschefen att såsom före- dragande handlägga ärendet.
Fröfningen af den förelagda frågan kunde icke grundan på annat än de dermed gemenskap egande faktiska förhållan- den vid tiden för den omtvistade politikens inledande.
Om Sveriges regering endast haft att rådfråga folkets S3'mpatier vid åtgörandet, till hvilken af de i harnesk mot hvarandra stående stormagter man borde ansluta sig, kunde
74
någon tvekan icke hafva uppstått. A ena sidan var sedan gammalt vid de stora politiska brytningarna inom Europa Sveriges samverkan med Frankrike traditionel. Ä den andra sidan hade nationalandans fiendtliga stämning emot ryska väldet fått ny näring genom den nyligen lidna förlusten af Finland, detta för hvarje svenskt sinne dyrbara land, hvars söner, samfäldt med moderlandets, sa ofta bestätt ärofulla strider för det gemensamma fäderneslandet och som för detta fostrat sä mänga berömliga krigare, statsmän och vetenskaps- idkare. Dä återvinnandet af detta land nu förespeglades såsom lön för ett anfallsförbund emot Ryssland, hvilken svensk skulle icke känna sig mägtigt dragen ät detta mål? Men en sensa- tionspolitik, som icke understödes af tillräckliga materiela medel, är ett vågspel, som icke kan undgå sitt straff. Antaget ock, att vapenlyckan, i motsats till utgången af Carl XII:s liknande krigsplan, skulle hafva stått Napoleon bi, så att han gått segrande ur striden (hvartill dock efter Rysslands freds- slut med Turkiet och England utsigterna voro mindre lof%^ande) och att löftet om Finlands återställande blifvit infriadt, hvad värde skulle, efter hvad som timat, återfåendet af detta land för Sverige anses ega utan säkerhet att kunna behålla det? Antagligt var det icke. att Ryssland skulle ha blifvit likgil- tigt för återeröfi^andet \"id första lägliga tillfälle af ett så betydande landområde, gränsande nära nog till dess huf^nid- stads portar, och hvaraf besittningen skulle betr^^gga ett långt vidsträcktare herravälde i Östersjön. Skulle ock krigets ut- gång hafva medfört någon styckning af Rysslands kolossala egovälde, skulle väl alltid, helst sedan Viborgs starka gräns- fästning redan genom Nj-stadska fredsfördraget måst till Ryss- land afträdas, detta land hafva blifvit mägtigt nog att till- godose sina intressen emot Sverige, som emellertid skulle se sig nödsakadt att i det återvunna landet hålla en stående här, slagfärdig för hvarje eventualitet.
iD
Hvad kmide dessutom pu ett mera i ögonen fallande sätt be\åsa företrädet af en tryggad ställning i förliällande till Norge än den bittra erfarenheten af att, vid fredsbrott med Ryssland, Danmark städse varit redo att draga i härnad emot oss, och att just den deraf föranledda nödvändigheten för Sverige att dela sina stridskrafter ät försvaret emot den vestra grannen hufvudsakligast vållat underlägsenheten i försvaret emot den östra?
Det kunde för öfrigt vid denna tid mindre vara fråga om hvad som var önsklig-t, än livad som var möjligt. Efter det sista kriget voro alla finansiela tillgångar uttömda och hären i det skick, att den icke kunde gä i fält. Frankrikes första förslag till ett anfallsförbund (mars 1812) medgaf icke några subsidier. Såsom det sedermera visade sig, slukade arméens utrustning mer än den million pund sterling, som efter freds- slutet med England från detta land erhölls. Dä Frankrikes andra förslag ingick (maj 1812), hade Sverige icke vidare fria händer. Sedan en fransk armékår infallit i Svenska Pommern, hade nemligen med Ryssland redan den 5 april afslutats ett fördrag, hvars hufvudpunkt afsäg denna magts medverkan för Norges inf örlif vande med Sverige ').
Emot förbundet med Frankrike talade ytterligare en an- nan omständighet, som icke obetycllig-t tyngde i vägskålen. Kontinentalsvstemet hade redan åbragt Sveriges handel ocli sjöfart stora förluster. Enskilde svenskars fordringar hos franska staten, i följd af uppbringningar, voro till en del re- •dan pröfvade och erkända, men franska regeringen vägrade
') Mot slutet af år 1841 blef civildepartementschefen jemte h. e. norske statsministern Due uppkallad till konungen för preliminär öfvcrläggning angående unionsflaggan. Hans Maj:t skildrade dervid med lifliga färger Sveriges och Xorges politiska ställning till hvarandra vid don tid, då frågan först kom å bane om de båda rikenas förening, och afslutade sin framställning med följande ord: »Les suédois et les norvégiens n'avaient ii choisir qii'entre deux alternatives. de s"unir ou de s*égorger".
76
g-odtgörelse af de återstående till omkring 8,000,000 fr. be- räknade, ersättningsbeloppen. Då fortfarandet af detta tillstånd hotade svenska handeln och sjöfarten med ödeläggelse, var återställandet af freden med England ett tvingande behof.
Efter öfvervägande af sålunda förekomna omständigheter, och då ostridigt vore, att de fördelar, som med den följda politiken åsyftats, fullständigt vunnits, ansägo statsrådets le- damöter enhälligt den af Hans Maj:t förelagda frågan böra jakande besvaras.
Rörande det högvigtiga ämnet yttrade Hans Maj:t, bland annat, följande: »Le systéme adopté nous donna pour alliés TAngleterre, la Russie, la Prusse et TAutriche et plus tärd pour amis tous les autres états. Il n'est ni en mon pouvoir, ni au votre, de changer ce systéme, sans nous exposer ä perdre tous les avantages, qu'il nous a procurés, et j'ajoute sans coui^r les risques de perdre encore la considération, que les nations, comme les individus, doivent placer au premier rang, pour inspirer la confiance, qui constitue la force morale de tous les états. Gette politique est franche et la seule que vous devez continuer de suivre apres ma mört. Les plus grands états sont tombés par suite d'une politique tortueuse. Les nations du seeond ordre sont obligées plus que toutes les autres ä ne jamais dévier d'un systéme garant de leur durée.»
Carl Johans politik beträffande Norges förening med Sverige mötte i början, såsom kändt är, flere vedersakare bland våra statsmän, hvilka föredrogo återvinnandet af Finland; men hans åsigter i detta hänseende vunno snart allt flere anhän- gare. Deremot var man ännu under årtionden icke lika all- mänt tillfredsstäld med föreningens beskaffenhet. Om bevekelse- ffrunderna för Carl Johans eftergifvenhet vid konventionen i
77
Möss voro de mest stridiga meningar rådande. Man förestälde sig ä ena sidan lätt, att samma fältherre, om hvilken Napo- leon BoNAPARTE 1797 gaf det vitsord, att republiken hade uti lionom en af sina fastaste vänner, ur stånd att dagtinga med frihetens fiender, icke kunde efter förloppet af endast 17 år så hafva afvikit frän sin forna politiska tro, att han ej skulle ha burit aktning för ett frän sina förra samhällsband frigjordt folks rätt att gifva sig lagar. A andra sidan röjde sig ock den misstanke, att Carl Johans eftergifvenhet vid sagda till- fälle haft till syfte, att det norska folket skulle erkänna sig honom förbundet och emottaga honom med öppna armar, ou) genom någon vidrig skickelse GtUstaf Vasas gamla silfverstol skulle räka att bli rankig. Att Carl Johan vid afslutandet af fördraget i Äbo och vid fredsslutet i Kiel tänkt sig förenin- gen annorlunda, än den blef, är väl ej otroligt; men det gränsar till det omöjliga, att han vid konventionen i Möss skulle hafva grundat sitt handlingssätt pä någon fruktan för sina dynastiska intressen. För dessa kunde det nemligen icke vara ett säkrare ankarfäste i Norge än i Sverige, om de europeiska restaurations- idéernas tillämpning komme att sträcka sig äfven till Skandi- navien. En förklaringsgrund, om den behöfdes, vida antagli- gare, var angelägenheten att komma till en snar uppgörelse. Hvad genom försenandet deraf i följd af krigets fortsättande, vid dåvarande kritiska tidpunkt, kunde äfventyras, var icke beräkneligt. Kejsar Alexander tycktes någon tid visa mera kallsinnighet för föreningsplanen, och den stora europeiska restaurationskongressen var nära förestående.
Af Carl Johans enskilda yttranden angående föreningen och de norska förhållandena i allmänhet förekom, sä vidt kändt är, ingen anledning till det antagande, att Moss-konventionens medgifvanden icke varit frivilliga och utan biafsigt. I detta sinne blef <Mf liononi iinionsfördraget ock lojalt upprätthållet.
I
Man berättigades deraf att tro, att han vid föreningens grund- läggning fattat den öfvertygelse, att dess ändamål säkrare vnnnes genom den form, som ät föreningen gafs, än om den skulle hafva bildats efter mönstret af t. ex. England-Irland eller något annat, som mer eller mindre närmade sig inkor- porering.
79
Carl Johans ställning till representationsreformen.
Att riddarhiisoppositionens ledare, som efter segern vid bänkmansvalet hade adelns utskottsval i sin hand, insatte i konstitutionsutskottet ledamöter, stämda för representations- furändring, kunde hvarken väcka förundran eller klander. Redan dä var det nog allmänt insedt, att vår representations- författning var behäftad med brister, som borde afhjelpas. Att söka uppnå detta mål var konstitutionsutskottets förnämsta uppgift. Derför sparades ej heller hvarken tid eller möda ' ). Den 1 september 1840 afgaf konstitutionsutskottet ett utförligt »förslag till nationalrepresentationens ombildning». I det hela grundadt på en statsrättlig teori a priori, afsäg det icke egent- ligen en »ombildning» eller formförändring af den förut be- fintliga författningen, utan en nybildning, med bortkastande af det förut bestående -).
Antaget äfven, att utskottets förslag, såsom en abstrakt teori, var allt igenom följdriktigt, så och då för framgången af ett grundlagsförslag, utan statshvälfning, det är ett af de angelägnaste vilkor, att det är tidsenligt, eller med andra ord, att det är lämpadt efter möjligheten att kunna godkännas af dem, som ega att deröfver i sista hand besluta, erfordrades från denna synpunkt icke någon profetisk anda för att förut- säga det ifrågavarande förslagets slutliga öde.
Under den tid, som den stora samhällsfrågan af riksdagen förhandlades, inledde konungen ej sällan samtal derom. Han
') P"i-ån 1840 års konstitutionsutskott afgåfvos 107 bctänkanden ocli me- morial rörande grundlagsändringar, rättelser och svar på återreniisser inberäknade.
-) Förslagets grunder meddelas närmare i det följande i sammanhang med reformfrågans behandling vid 1844 års riksdag.
80
hade med tillbörlig sorgfälligliet studerat våra grundlagar, för Il vilket ändamål lian låtit öfversätta dem pä franska ocli der- öfver upprätta ett i mera logisk ordningsföljd affattadt sak- register. Han satte liögt värde pä vår ständsförfattning, icke blott frän formel synpunkt, såsom betryggande mot förhastade beslut och af sans i sträfvandena till politisk och industriel utveckling, utan äfven med afseende å representationens orga- niska sammansättning, såsom upptagande målsmän för de vä- sentligare nationela intressena, och hvaruti han säg ett värn emot sädana det allmänna lugnet störande sociala rörelser, som ej sällan i sina grundvalar skakat andra representativa samhällen. »Les quatre ordres», ^^ttrade han vid ett tillfälle, >sont le palladium de la liberté et de Tindépendance du peuple suédois, et je n'en changerai rien avant le consentement de chaque paj-san, de chaque torpare.> Han förestälde sig nemligen, att innehafvare af smärre jordlägenheter icke önskade reformen, och med vilkoren af en mei'a utsträckt röstskala var den väl för den besutna allmogen ej heller önskvärd. Man får dock icke taga hans här anförda 3-ttrande såsom ett oåter- kalleligt veto. Visst är, att han aldrig skolat förmå sig att låta från regeringen utgå något förslag till ständsförfattnin- gens upphäfvande '), men det kan knappt betviflas. att, om frän
') Att han icke motsatte sig sådana förändringar af riksdagsordningen, som, utan att rubba hufvudgrundcn, eller ståndsindelningen, kunde finnas ändamålsenliga och utförbara. hade han bevisat, bland annat, genom stadfästandet af ständernas förslag angående inrymmandet i preste- och borgarestånden af representanter för förut orepresenterade medborgareklasser. Utan svårighet lemnade han ock sitt begifvaude till af statsrådet väckt förslag till den ändring af 49 § K.-P"., att rikets ständer skola till lagtima riksdag sammanträda hvart tredje (i stället för hvart femte) år och att vid urtima riksdag ej måtte förekomma annat ärende, än som föranledt dess sammankallande, hvarom propo- sition till rikets ständer afläts den 30 juli 1840. Den förhoppning, som dervid i propositionen uttalades, att Kongl. Maj:t genom denna framställning ginge nationens önskningar till mötes, blef dock sviken, enär konstitutionsutskottet afstyrkte och ständerna förkastade förslaget.
81
riksdagen något förslag deroni inkonnnit, sa beskaffadt, att statsrådet enhälligt funnit sig böra understödja det, han skulle, om ock först efter tveksam pröfning, liafva stadfästat det. Den säkraste grund för denna mening lemnar erfarenheten af realisationsfrågans behandling och utgång. Med häns^-n till Carl Johans finansiela åsigter kunde nemligen ingen regerings- ätgäi'd för honom personligen vara mera motbjudande än ut- färdandet af 1830 års myntbestämningslag.
och detta oaktadt vid samma riksdag både det af konstitutionsutskottet utarbetade förslag till nationalrepresentationens ombildning och ett särskildt afgifvet alternatift förslag till ändring af berörda grundlags- paragraf, hvilka begge förslag förklarades livilande till nästkommande riksdag, upptogo för lagtima riksdags återkommande enahanda tids- bestämmelse som den af Kongl. Maj;t föreslagna.
/•'« /( r(eu s . i^l:i I (In Ill/ill-,
82
Pensionsfrågor, föranledda af statsrådets förändrade organisation.
Sedan, i följd af Kongl. Majits meddelade stadfästelse å rikets ständers förslag till statsrådets förändrade organisation, statsråden frili. Åkerhjelm och grefve Härd sina embeten frånträdt, aflät Kongl. Maj:t den 19 maj 1840 proposition till rikets ständer om tilldelande af pensioner åt dem med 4,500 rdr b:ko för den förre ocli 4,000 rdr b:ko för den senare. Samma dag afläts jemväl en skrifvelse till rikets ständer med tillkännagif vande, att, enär statsrådets förändrade organisation icke kunde för innehafvare af derigenom upphörda embeten med- föra rubbning i förut på grund af fullmagter uppburna löne- förmåner, Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med rikets stän- ders vid flera d3dika tillfällen fattade beslut, ansett f. d. stats- sekreterarne C. G. Grip och A. von Hartmansdorff vara berättigade att, intill dess de till andra embeten med mot- svarande eller högre löner på stat kunde varda utnämnde, bibehålla dittills innehafda 'statssekreterarelöner, hvaroni un- derrättelse meddelades, på det att erforderligt anslag för ifråga- varande löneersättningar måtte varda å allmänna indragnings- staten uppfördt.
Det sätt, hvarpå dessa frågor af rikets ständer behand- lades och afgjordes, innebar märkliga prof uppä, huru rättvisa skipades vid 1840 — 41 årens riksdag. Propositionen om frih. Akerh.jelms och grefve Hårds pensionering blef af statsut- skottet afstyrkt. Af ridderskapet och adeln blef den likväl bifallen ocIt presteståndet beviljade de afgångna statsråden pensioner till belopp motsvarande halfva lönen; men borgare- och bondestånden afslogo propositionen enligt utskottets hem- ställan. Genom omröstnine: i förstärkt statsutskott undiick
83
.£j,Tefve HÄRD pension enligt presteständets beslut, men frih. Akekiijelm förvägrades med 5 rösters majoritet all pensions- förmån. Grrefve Hård hade icke innehaft tjenst pä ordinarie stat mer än 14 år och var 50 år gammal. Frih. Äkerhjelm hade varit i effektiv tjenst 37 år och uppnått en ålder af (i4 '4 år, så att han efter nio månaders fortsatt tjenstgöring kunnat vara lagligen berättigad till lönens bibehållande såsom pension.
I anledning af framställningen angående statssekreterarnes pensionering tillstyrkte statsutskottet lönernas uppförande å indragningsstaten, livilket af ridderskapet och adeln och preste- ståndet bifölls; men borgare- och bondestånden svarade tvärt nej, och vid anstäld omröstning i förstärkt statsutskott segrade afslagsmeningen med 11 rösters majoritet'), på grund hvaraf rikets ständer genom skrifvelse den 18 febr. 1841 meddelade I\ongl. Maj:t det omotiverade svar, att »de ej funnit skäl att å allmänna indragningsstaten bevilja uppförande af berörda löneersättningar». Uppä statskontorets förfrågan, huru vid sådant förhållande borde förfaras, meddelade Kongl. Maj:t det besked, att statskontoret egde att utbetala lönerna af under händer hafvande medel. Denna åtgärd fann statsutskottet vid nästföljande riksdag sig böra i anmärknings väg rikets ständer meddela; men konstitutionsutskottet, till hvilket denna anmälan hänvisades, ogillade anmärkningen '-).
'") I godtycklighet öfverträftades härigenom till och med partiriksdagen 173^> och dess sekreta utskott Då nemligen vid denna riksdag sekreta utskottet egenmägtigt förafskedade riksråden grefvarne Bonde. B.vrck, HÅrdh, B.IELKE och Creutz, hemstälde det till ständerna, att de måtte såsom pension få bibehålla V, af lönerna, hvilket bifölls. I sitt me- morial till ständerna förmälte dock utskottet, att afsättningsåtgärden var föranledd af befunua felsteg i bemälda riksrt^ds rådslag angående utrikes ärenden; men statssekreterarne. som 1840 miste sina embeten genom dessas indragning, hade man ej något att tillvita.
') Statssekreteraren v. II.vktmansdorff blef s. å. den ;](> juni, efter då afgängne presidenten at Bjllberoh, befordrad till president i kammar- rätton. Statssekreteraren Grip afgick med döden 2 år derefter.
84
Vid samma riksdag, dä för tveime ordinarie statssekrete- rare, hvilkas embeten blifvit genom statsmag-ternas beslut in- dragna, rättigheten till lönernas bibehållande förvägrades, be- viljades, uppä enskild motion (af prof. GtEIJEr) pensionsunder- stöd till belopp af halfva lönen ät f. d. statssekreteraren Danck- WARDT, som tvä är förut vid 50 ärs älder pä begäran erhållit afsked med rätt till pension frän civilstatens pensionskassa. Visserligen hade äfven han gjort sig af det allmänna förtjent, men statssekreterarne Grip och v. Hartmansdorff voro vid afgängen honom i tjensteälder öfverlägsna och den förre äfven i lefnadsälder. Dessas ofrivilliga entledigande var dessutom en om- ständighet, som bort gälla utan hänsigt till andra förhållanden.
Dä vid 1840—41 årens riksdag beslut fattats om nummer- lotteriets upphörajide, gjorde rikets ständer anmälan derom hos Kongl. Maj:t med anhållan om bifall till denna åtgärd, för att derefter fatta beslut om förflyttande pä allmänna in- dragningsstaten af de utaf lotterimedlen utgående löner, m. m. Efter ärendets föredragning fann Kongl. Maj:t, varnad af an- tecedentia, för godt att genom nådig skrifvelse gifva rikets ständer till känna, att Hans Maj:t önskade, att de, innan be- slutet sanktionerades, till pröfning och afgörande företoge frå- gan om öfverflyttande pä indragningsstat af de pä nummer- lotteriets stat uppförda löner och ständiga arfvoden samt till Kongl. Maj:t anmälde sitt beslut i ämnet. Verkan deraf var erforderlig-t tillmötesgående.
Det lider knappt något tvifvel, att ju icke, derest regerin- gen, innan hon utfäste sig att sanktionera grundlagsändrings- förslaget, med mindre tillit och mera diplomatisk beräkning vändt sig till ständerna med framställning om förrberörda pensionsfrågors ordnande, flertalet af motståndsmännen skulle i dessa hänseenden, såsom i lotterif rågan, hafva beqvämat sig att lägga band pä sin afvoga sinnesstämning.
H5
Skattereduktionsförslagens öde vid 1840—41 årens riksdag.
Den af frih. af Nordin vid riksdagens början väckta motion om hemmantalsräntans upphörande hänvisades af ridderskapet och adeln till statsutskottet. Deremot vägrades remiss ä grefve Anckarsvärds i sammanhang dermed afgifna förslag, bland annat, om inställande af all uppbörd af bevillning efter l:sta art. i bevillningsförordningen, jemte flera andra bevillnings- afgifter, för det fall att konungen vägrade verkställighet af rikets ständers beslut om hemmantalsräntans upphörande. Men en ledamot af borgareståndet (Foexander) upptog berörda förslag, som af detta stånd jemväl till vederbörande utskotts behandling hänvisades. Med kännedom af skaplynnet hos 1840 — 41 årens statsutskott kan ej något vara mera egnadt att väcka förundran, än att frih. af Nokdix.< motion af utskottet enhälligt och på det bestämdaste af styrktes, och att, sedan rikets ständer i enlighet dermed utan återremiss afslagit motionen, grefve Anckarsvärds förslag ansågs hafva förfallit. Uti sitt, i sammanhang med inkomstbetänkandet, rörande först- nämnda fråga afgifna utlåtande anförde utskottet bland annat, att hemmantalsräntans upphörande skulle till sina grundvalar rubba hela indelningsverket samt i afseende å de egendomar, der kronan icke egde räntan, antingen ingripa i eganderätten och å statens sida föranleda betydliga ersättningar åt ränte- tagare, eller ock, genom räntornas bibehållande i nyssnämnda fall, medföra en annan anledning till ojemnhet i beskattning emellan de olika egendomarne; — att, dä den ifrågavarande räntan i olika provinser utginge till högst betydligt olika be- lopp, förmånen af dess upphörande skulle emellan de skatt- dragande blifva särdeles olika fördelad; samt att, då denna
86
ränta, för sä vidt den inflöt till staten, uppginge till omkring 1,300,000 rdr, en sä betydlig nedsättning af statens ordinarie inkomster icke torde blifva verkställbar, ej lieller, der den vore möjlig, skäligen kunde till förmån för en samhällsklass tillvägabringas ').
För den antirojalistiska oppositionen var den snöpliga ut- gången af frili. AF Nordins motion utan tvifvel oväntad, men om förslaget ock hos riksdagen haft framgång, är det icke antag- ligt, att beslutet derom skulle hafva vunnit konungens stad- fästelse, ej ens med det hotande perspektivet af bevillnings- skattens förminskning, som grefve Anckarsvärd föreslagit så- som tumskruf till framtvingande af bifall.
Uppä motioner i bondeståndet fattades vid denna riksdag beslut om upphörande af den s. k. lagmans- och häradshöf- dingeräntan, äfvensom af mötespassevolausafgiften för man- skapets underhåll vid indelta kavalleriet och infanteriet, emot det att i stället ett emot nämnda afgift svarande anslag, be- räknadt till 186,669 rdr b:ko a riksstaten uppfördes till bestri- dande af de kostnader, hvartill omförmälda afgift varit afsedd. Oaktadt i afseende ä sistnämnda ordinarie statsinkomst rikets ständer, af undseende för Kongl. Maj:ts pröfningsrätt, ^dd be- slutet fogade det vilkor, att, »derest rikets ständer vid en blifvande riksdag skulle borttaga eller nedsätta anslaget under omförmälda belopp, Kongl. Maj:t då må vara oförhindrad att fordra uppfyllandet af de skyldigheter, som i afseende a sol- daternas transporterande till och underhåll vid möten, enligt
') Detta utlåtande, som utgjorde en af de få ljuspunkterna i nämnda riksdags historia, och hvartill någon annan bevekelsegrund icke kan utforskas än den ärliga öfvertygelsen, kunde väl hafva förtjent att i representationens sessionssalar anslås till framgent allvarligt begrun- dande. Om i afseende å jordens grundbeskattning riksdagsmajoriteterna på senare tid besjälats af samma anda som rikets ständer och deras statsutskott 1840—41, skulle de vidrigheter och förvecklingar, som gång efter annan förhindrat ordnandet af rikets försvar, sannolikt hafva uteblifvit.
87
indelningsverk och knektekontrakt, jemte öfriga gällande för- fattnirigar, vederbörande åligga», hyste konungen starka be- tänkligheter emot beslutets fastställande och förmåddes dertill, efter länga och brydsamma öfverläggningar, endast med för- behåll af ett tillägg i syfte att förtydliga vilkoret och säkrare betrygga dess fullgörande.
Beslutet om afskaiFande af lagmans- och häradshöfdiuge- räntan, h vilken, bestämd till 12 skilling för matlag, egentligen drabbade innehafvare och brukare af oprivilegierad jord, god- kändes desto hellre, som, utan afseendet å de olägenheter, hvilka denna utskylds debiterande och kontrollerande med- förde, billigheten fordrade, att rikets samtliga invånare lika bidrogo till domstolarnes underhåll.
88
Tullfrågans behandling I84C— 41.
1839 års tullkommittés betänkande blef af Kongl. Maj:t, innan den förra konseljen ännu afgätt, till rikets ständer öfver- lemnadt. med det förklarande, att, i öfverensstämmelse med de af kommitterade uppgifna hufxnidgrunder, Kongl. Maj:täfven för dess del fann hinder ej mera böra möta för förbudssyste- mets definitiva upphörande. Bevillningsutskottet, till hvars förberedande handläggning ärendet hänvisades, var principielt af samma äsigt och tillstyrkte sålunda stadgandet af en oin- skränkt handelsfrihet, sä att förbud af någon varas in- eller utförsel dädanefter icke måtte ega rum, men gjorde likväl sä till A^da koncessioner åt de industriela intressena, att dittills till in- eller utförsel förbjudna varor ansägos icke böra före 1844 års början till in- eller utförsel medgifvas, äfvensom ut- skottet ansåg rättigheten att införa förut förbjudna varor efter denna tid endast böra medgifvas städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, samt endast med fartyg af \ässa bestämda minimi- dimensioner. Inom stånden antog kampen om skyddssystemet, såsom det kunde förutses, en eldfängd karakter, och den mängd återremisser, som föranleddes af meningsskiljaktigheterna om förslagets speciela delar, vallade en sådan förveckling af ären- de c, att utskottet för redandet deraf icke medhann den slutliga behandlingen och upprättandet af erforderliga voteringspropo- sitioner förr än långt in på följande året.
Det är i en föregående del af dessa skildringar ådaga- lagdt. att i hvad angick de huf\Tidsakligare finansiela frågor, hvilkas utgång var af förstärkt statsutskott beroende, ridder- skapets och adelns och presteståndets konservativa allierade icke vunno sitt syite att stäfja den från riksdagens början
89
organiserade opposition. Deras sträfvande att motarbeta den friare handels- och tull-lagstiftningen blef deremot icke utan framgång. I afseende ä tulltariifens speciela delar kom man väl till föga enighet inom stånden, hvadan omröstning i för- stärkt statsutskott påkallades öfver ej mindre än 70 punkter, men i nästan alla dessa segrade skyddsåsigterna. I rikets ständers underdåniga skrifvelse rörande tuUbevillningen af den 7 juni 1841 anfördes, bland annat, att, hvad beträffade den af tullkoramittéen yttrade åsigt om antagande af en oinskränkt handelsfrihet såsom hufvudgrund, så att förbud mot någon varas in- eller utförsel icke vidare skulle ega rum, så, ehuru rikets ständer i allmänhet gillade denna åsigt, funno de likväl betänkligheter möta för nämnda åsigts tillämpning i så vid- sträckt mon som kommittéen föreslagit, hvarföre rikets ständer, jemte det de borttagit förbudsbestämmelserna för flera till in- eller utförsel förut förbjudna varor, trodde de samma böra bibehål- las för andra, som funnos af förbudsskyddet fortfarande i behof.
Vid jemförelse med förut gällande tulltariff linnes, i följd häraf, 1840—41 arens riksdag liafva tagit ett föga märkbart steg framåt till den friare handelslagstiftningens mål.
I det skick, hvari frågan sålunda till regeringen återkom, hade hvarje försök att i vidsträcktare mon häfda de friare handelsgrundsatserna varit fruktlöst. Man måste i en sä ogyn* sam konjunktur finna sig tillfredsstäld med den seger, att hufvudgrunden blifvit i allmänhet såsom riktig erkänd, hvadan den fullständigare tillämpningen deraf endast var en tidsfråga. Då för öfrigt ett mindre varsamt tillvägagående vid detta till- fälle eller mindre undseende för ständernas framstälchx önsk- ningar i denna samhällsvigtiga fråga möjligen kunde lända till skada för saken vid ständernas nästblifvande revision af tariflPen, stannade man vid att i de delar, der regeringen hade befogenhet att pröfva och besluta, endast vidtaga smärre för- ändringar.
1
90
Beträffande särskildt förtullningen af spanmäl, hade redan rikets ständer vid föregående riksdag yttrat sin äsigt om för- delarne af för viss tid bestående afgifter såsom det hufvud- sakligaste medlet att befordra en ordnad spanmälsbandel. Den allmänna meningen härom hade sedermera, genom en från trycket utkommen skrift om spanmålslagarne, författad, såsom veterligt var, af H. K. H. kronprinsen, ytterligare stadgats, och ständerna henistälde nu, att de af tullkommittéen före- slagna införselsafgifter, jemte tullfri utförsel, mätte fastställas för bestämd tid af fem år. Man visste, att konungen enskildt hyste betänkligheter mot detta band på den fria pröfningen efter sig företeende omständigheter '). Dock stadfäste han förslaget.
') Vid ett tillfälle, då konungen inlåtit sig i samtal om denna fråga och en af de närvarande yttrade, att försinget syntes honom hvila på en fullgiltig princip, inföll konungen: ))qu'est-ce que vous parlez de prin- cipes? dans ce cas il n'y a d'autre principe que la politique et tout autre intérét doit céder ä celle-ci". Det var, som hade han härvid haft en aning om de bekymmersamma förhållanden, hvilka sex är derefter skulle omintetgöra detta lagstadgande.
91
Organiserandet af en centralstyrelse för allmänna arbeten.
Ännu år 1840 var Sverige i saknad af en organisation, som visat sig vara ett af de vigtigaste medlen för befrämjan- det af ett lands industriela verksamhet, och som här i följd af sjelfva naturförhållandena mer än flerestädes af behofvet påkallades, nemligen en centralstj-relse för allmänna arbeten. Pä jernbanor i Sverige tänkte dä ännu ingen. Men för den allmänna rörelsens lättande var derförutan mycket att göra, dels genom förbättrande och omläggning af obeqvämt anlagda landsvägar, dels genom kanaliserande af dertill tjenliga vatten- drag, dels genom hamnbyggnader o. s. v. Vissa slag af dylika arbeten hade väl någon tid varit hänförda under en särskild öfverstja^else, men denna var i sjelfva verket endast af kon- sultativ egenskap. Enligt den är 1827 utfärdade instruktion för det då inrättade storamiralsembetet hade nemligen alla ärenden angående sjökommunikationer, vattenbyggnader och strömrensningar, eller livad i allmänhet med hydrotekniska arbeten förstås, varit handlagda af nämnda embetes tredje afdelning'). Men dä genom Kongl. Maj:ts beslut den 19 maj 1840 storamiralsembetet upplöstes, väcktes samtidigt dermed fråga om en sådan förändring af förvaltningsorganisationen för så beskaffade ärenden, att den komme att omfatta alla de hufvudsakliga föremål, som vanligen inbegripas under benäm- ningen af allmänna arbeten. Enär likväl deima vidsträcktare
') En ledamot af adeln utlät sig vid ett tillfälle satiriskt, att kanalarbeten blifvit underlagda storamiralsembetet, emedan både amiralitet och ka- naler förutsätta vatten. Antagligen var det dock en tillfällighet, som vållade denna kombination. Den första chefen för storamiralsembetets tredje afdelning var nemligen upphofsniannen till Sveriges förnämsta kaualisation, amiral von Pl.\ten.
92
organisation vore beroende af de anslagstillgängar, som rikets ständer kunde finna skäligt att för ändamålet anvisa, fann Kongl. Maj:t sig icke omedelbart eller förr än rikets ständer i detta hänseende fattat beslut, böra en sådan reglering vid- taga. Emellertid blefvo de till storamiralsembetet förut hö- rande ärenden af omförmälda beskaffenhet öfverflyttade till en under civildepartementet stäld provisorisk förvaltning, som fick namn af »styrelse för allmänna vattenbyggnader». Såsom chef för denna förvaltning bibehölls den förre chefen för stor- amiralsembetets tredje af delning, konteramiralen Carl af Klixt ; men dä han tvenne månader derefter med döden afgick, ansågs tiden vara inne att åt berörda förvaltning söka bereda en full- ständigare organisation. Uppä vederbörande departementschefs förslag blef till interimschef efter konteramiral af Klint för- ordnad kaptenen A. E. von Sydow '), som nyligen af trycket utgifvit en upplysande afhandling angående allmänna arbeten och ådagalagt praktisk skicklighet vid utförandet af honom anförtrodda hamnbyggnadsarbeten; och vid en enskild före- dragning i medlet af augusti 1840 framlade departementschefen för konungen ett motiveradt förslag till ifrågavarande orga- nisation. Hans Majit omfattade planen med synnerligt intresse, erinrande om den förkofran, som Frankrike vunnit genom sin »administration des ponts et chaussées».
Grenom förslaget fästes uppmärksamheten pä, huruledes erfarenheten på ett öfvertygande sätt lagt i dagen det verk- samma inflytande, som förbättrade kommunikationer utöfva på ett lands industriela utveckling, enär det visat sig, att vinsten af dessas lättande icke vore att beräkna endast i deras ome-
') En vecka senare meddelade Hans Maj:t åt departementschefen, att excellensen Rosenblad till ifrågavarande befattning rekommenderat öfverstelöjtnant af Ekenstam; men då departementschefen vitsordade, att v. Sydow gjort sig känd för mera omfattande tekniska insigter och praktisk erfarenhet, lät Hans Maj:t utan svårighet vid det meddelade förordnandet bero.
93
delbara verkan att minska forslingskostnaderna och att i mou af varuprisens deraf följande nedsättning förlifliga allmänna rörelsen, utan ock att befordra afsättningen af förut icke åt- komliga produkter och att derigenom öka värdet af jordegen- domarne, bergverken och industriela anläggningar i allmänhet. Under tvenne andra för statshushållningen föga mindre vig- tiga S3nipunkter påkallades jemväl uppmärksamheten pä vigten af allmänna arbetens befordrande, synnerligast i ett land så- som detta, med jemförelsevis få näringskällor och i allmänhet föga utvecklad industri. I den mon nemligen som dylika all- männa företag vunne en större utsträckning, bildade de ett slags folkskola till utbredande af mekanisk arbetsskicklighet bland de arbetande folkklasserna och beredde pä samma gäng försörjningsmedel ät näringslöse samt, i mon deraf, lindrade bördan af fattigvärden. För behandlingen af ärenden rörande landkommunikationer hade någon emot styrelsen för allmänna vattenbyggnader svarande förvaltning dittills icke funnits, men saknaden af en ändamålsenligt ordnad styrelse för väganlägg- ningar och dermed gemenskap egande arbeten, i livad dels det vetenskapliga, dels förvaltandet af tillgängliga anslag beträffade, hade blifvit allt mera känbar, ju oftare sädana arbeten af den omfattning, att statsbidrag till deras utförande erfordrades, ifrägakommit. Afhjelpandet af denna brist påkallades icke blott för handläggningen af förslag till nya arbeten af berörda beskaffenhet och inseendet ä dessas utförande, men jemväl, då fråga samtidigt förekommer om flera sådana, för pröfningen af deras relativa nytta och deraf beroende företräde till be- främjande genom statsbidrag, dock framför allt för möjligheten af en sådan allmän, pä naturförhållanden grundad, plan för land- och vattenkommunikationernas inbördes samband, hvar- förutan de särskilda delarne deraf lätteligen kunde förlora sitt hufvudsakliga värde. För ett sådant planmessigt sam- manbindande af vägsträckningarna voro, enligt livad verk-
94
stälda iTndersökiiingar gäfvo vid handen, flera nya väganlägg- ningar, förnämligast i de norra landskapen, för rörelsens lätt- nad af behofvet påkallade, men som i allmänhet icke kunde ntan statens mellankomst genom anslag till kostnaderna derför äfvensom för ledning af arbetena utföras, dä deremot i andra orter det ansetts möjligt, att vissa vägar genom de öfrigas lämpligare reglerande kunde blifva nmbärliga, hvarigenom, sä väl som medelst vägarnes förbättrade byggnadssätt och läge, lättnad i nnderhällskostnaden för väghällningsskyldige skulle beredas.
Hvad om bristande organisation i afseende ä landkommu- nikationer erinrats, var i icke mindre vidsträckt mon tillämpligt ä de större företag, som afsäge mosstrakters beredande till odlingsbar mark och andra likartade arbeten. Redan är 1818 hade rikets ständer hos Kongl. Maj:t anhällit, att, såsom en väsentlig ledning för framtida åtgärder i större omfattning verkande till landets upparbetande och förkofran, undersök- ningar i landsorterna mätte anställas ä sädana trakter, hvilka kunde göras fruktbara genom vattenafledning eller andra större företag, som öfverstiga den enskilda förmågan, samt beskrif- ningar och kostnadsförslag deröfver författas för att i behörig ordning sedermera komma under öfvervägande. Om verkstäl- ligheten af dessa förberedande åtgärder förständigades Kongl. ]\Iaj:ts befallningshafvande, hvilka derefter genom afgifna be- tänkanden redovisade för sina tillgöranden i berörda ändamål. Deraf inhemtades, att i de flesta län den meddelade föreskriften icke kunnat föranleda några tillförlitliga undersökningar och kostnadsberäkningar, emedan dertill erfordrats större tekniska kunskaper än som kunde påräknas hos kronobetj en ingen, hvars tid ock af vpnliga tjenstegöromål för mycket upptoges för att derjemte kunna egnas till förrättningar af denna beskafl'enhet, samt landtmätarne ej heller skäligen kunde åläggas att utan sär- skild ersättning sädana undersökningar förrätta. Dock utvisade
il5
(le inkomna handlingarna, att förutom Gotland, hvarest de större myrtrakterna, upptagande nära 50,000 tunnland, blifvit af sakkunnig man besigtigade och af vägda, och för h vilkas af- tappning kostnaden beräknats till 100,000 rdr b:ko, inom de Hesta af de öfriga länen högst bet3'dliga egovidder af mossar och vattendränkta trakter skulle genom aftappningar kunna göras fruktbara.
Med uppmärksamhet ä de vigtiga fördelar, som mosstrak- ternas beredande till odlingsbarhet erbjöde icke blott medelst de utvägar, som derigenom öppnades för den förnämsta landt- mannanäringens betj-dliga utvidgning samt arbetslöses syssel- sättning och försörjning, men äfven genom det välgörande in- fl\i:andet af dessa odlingsföretag uppä klimatet, ansågos för- valtningsbestyren dermed jemväl böra blif\'a föremål för ifråga- varande styrelses verksamhet, och skulle denna alltså komnia att omfatta n) anläggningar och förbättringar af sjö- och land- kommunikationer, såsom kanaler, slussar, vägar, broar, färjor; Jn strömrensningar; c) hamnbyggnader och muddi-ingar; cl) ar- beten för beredande af större odlingsföretag medelst utdik- ningar eller aftappningar af sänka trakter och sjöar.
Den 20 augusti 1840 afläts en proposition till rikets stän- der, hvarigenom, på grund af ofvan oraförmälda förhållanden, Kongl. Maj:t äskade anvisandet af erforderliga medel för bil- dandet af ifrågavarande styrelse. Under förutsättning, att sakkunniga officerare utur armén, åtminstone de första åren, kunde till erforderligt antal blifva att tillgå för extra kom- menderingar till ifrågakommande undersökningsföri-ättningar samt ledningen af dermed gemenskap egande arbetsföretag, och att det sålunda icke skulle göras behof, att staten med ordinarie löner för alla vid förvaltningen tjenstförrättande belastades, ansågos kostnaderna kunna inskränkas till <),7<)<> rdr i]2 sk. b:ko för centralförvaltningen, 3,000 rdr för lokal- tjenstemän och 6,666 rdr 32 sk. för rese- och undersöknings-
9«
kostnader, samt expenser. Med hänsigt derjemte till angelä- genheten att bilda en särskild korps af ingeniörer för sädana allmänna arbeten, hvarom fråga var, ocli dä de till en liögre lärokurs hörande för berörda korps erforderliga kunskapsarter till större delen sammanträffade med dem, som vid artilleri- läroverket meddelades, ansågs detta läroverk lämpligen kunna blifva gemensamt för berörda korps, allenast att en ytterligare lärare der blefve anstäld för undervisning i de speciela kun- skapsämnen, som uteslutande tillhörde denna korps, ocli li vartill erfordrades ett aflöningsbidrag af 1,000 rdr.
Hvad Kongl. Maj:t sålunda om detta vigtiga ärende fram- stält vann hos rikets ständer icke synnerligt afseende. Det anmärktes, att, innan atlöningsstat faststäldes, man borde er- hälla en närmare ledning för omdömet i afseende å de resultat, som af denna administrationsgrens utvidgade verksamhet kunde förväntas. De nödiga ansedda aflöningsanslagen nedsattes till inalles 8,000 rdr och anslaget till rese- och undersöknings- Ivostnader samt expenser till 6,000 rdr. Dock var denna af- knappning af ett par tusen rdr å den anspråkslöst beräknade atlöningskostnaden mindre häntydande på misstroendevotum än det uttryckliga förklarandet, att det härvid vore afsedt, »att något nytt embetsverk ej måtte för ändamålet inrättas».
Uti propositionen om statsverkets tillstånd och behof hade Kongl. Majit för befordrande af vattenkommunikationer och andra allmänna arbeten äskat anvisande af 100,000 rdr ärligen i fem är, under hvilket belopp anslaget ansågs ej kunna ned- sättas, om några väsentliga anstalter till verklig båtnad för lan- dets näringar och industri dermed skulle kunna åstadkommas').
Rikets ständer förklarade sig emellertid hafva funnit lämp- ligast att vid bestämmandet af anslaget jemväl särskildt be-
') I Frankrikes budget fVir ISoT var »radministratioii des poiits, chaussées et mines» upptagen till 3,19.5,000 fr. samt hamn-, bro- och vägbyggnader (utom jernbanor) till 34,800,000 fr.
97
sluta rörande hvait och ett af de ifrågasatta föremålen. ]\Iaii blef sålunda i tillfälle att tillgodose de lokala intressen, som vid riksdagen förmådde göra sig gällande. För nitton sär- skilda arbetsföretag anvisades sammanräknadt 355,98(3 -'3 rdr b:ko utom ett på femton år fördeladt anslag af G(X),0()0 rdr b:ko för ombyggnad af Strömsholms kanal och slussverk. Till Kongl. Maj:ts disposition beviljades likväl dels för utdikningar och aftappningar af sänka trakter och sjöar till beredande af odlingsföretag 55,00() rdr och dels till förbättrande eller om- läggning af backiga eller eljest mindre tjenliga delar af de allmänna landsvägarne 50,000 rdr årligen i fyra år.
Med den betydligt vidgade omfattning, som ständerna sålunda sjelfva gifvit åt ifrågavarande förvaltningsgren, lät icke förena sig den brist i förvaltningens ordnande, som orda- lydelsen af ständernas beslut tycktes afse. Ingen departe- mentschef kunde vilja belasta sig med ansvaret för denna vid- lyftiga förvaltning utan att hafva vid sin sida en tekniskt sakkunnig myndighet, som med eget tjensteansvar vore för- plig-tad att upprätta eller pröfva förslag till förekommande arbetsföretag och kontrollera deras utförande. Det gälde alltså liär att välja emellan att antingen,, till oberäkneligt äfventyr för det allmänna, låta dessa ärenden gä vind för våg, eller, såsom af regeringen tillänmadt var, för ändamålet organisera en under civildepartementet stäld förvaltningsmyndighet. Det senare alternativet valdes, dock med iakttagande, att embets- verkets tjenstemän icke tillades fasta löner. Den O augusti 1841 utfärdades Kongl. Maj:ts instruktion för en tillförordnad förvaltning, benämnd ».styrelsen för allmänna väg- och vatten- byggnader», med en chef af öfverdirektörs grad, biträdd af en byråchef för den tekniska afdolningen och en kaniererare
Fo/(»'fF«.<, SkiUlrhitjnr. 7
98
för den kamerala. Nästföljande riksdags konstitutionsutskott äfvensom statsrevisionen lemnade åtgärden oantastad.
Vid 1844 — 45 årens riksdag föreslog Kongl. Maj:t, att, jemte det af ständerna beviljade arfvode för en lärare vid artilleriläroverket i de kunskapsämnen, som specielt tillhöra civilingeniörer, i ändamål att påskynda bildandet af skickliga ingeniörer för allmänna arbeten, ett särskildt anslag af 1,000 rdr b:ko måtte anvisas till stipendier för vid nämnda läroverk ingående civilingeniörselever, hvilket förslag jemväl vann stän- dernas bifall. Dessa åtgärder verkade icke oväsentligt dertill, att redan 1851 en särskild väg- ocb vattenbyggnadskorps kun- nat organiseras, livarigenom landet numera har att påräkna tillräckliga krafter för ledning af teknisk kunskap fordrande arbetsföretag ').
') I livad omfattning styrelsen tor allmänna väg- och vattenbyggnader verkat, bevittnas af följande statistiska data:
Till och med 1875, eller under första tredjedels århundradet af styrelsens tillvaro, utgjorde omlagda, förbättrade eller nyanlagda vägar (utom järnbanor) en sträckning af sammanlagdt 446 mil, hvarför stats- anslag erhållits till belopp af 7,255,647 rdr.
Vattenaftappnings- och utdikningsarbeten omfattade en rymd af 2.225,686 qv.-ref, med statsbidrag af tillsammans 4..540,646 rdr.
Hamnbyggnader hade blifvit utförda med statsbidrag af tillsammans 3,871,596 rdr o. s. v.
»Resultatet af denna förvaltningsgrens utvidgade verksamhet», som rikets ständer funno nödigt att erfara, innan någon lönestat för sty- relsen kunde fastställas, synes sålunda långt före detta vara tillfreds- ställande lagdt i dagen.
99
Landshöfdlnge-ackordsregleringen.
Ackordsaftal vid befordringar till embeten och tjenster eller, egentligare att tala, köp af embeten och tjenster utgjorde frän gammalt ett missbruk, som i flera hänseenden utöfvade ett menligt inflytande på statsförvaltningen. Inom arméen blef afskaffandet deraf tillvägabragt genom en år 1833 vidtagen ackordsamorteringsanstalt, och emot ackord för landtstatstjen- ster utfärdades 1820 och 1831 förnyade förbud med skärpta kon- troller; men för landshöfdingebeställningar hade ackordsaftal, till stor del härledande sig frän den tid under förra århun- dradet, då representationen äfven på denna del af statsförvalt- ningen utöfvade det väsentligaste inflytande '), fått fortgå, enär innehafda försäkringar om ackordsersättning icke utan förnär- mande af laglig rätt kunnat rubbas. Dock hade före 1840 åtgärder vidtagits till ackordens amortering för de landshöf- dingebeställningar, der sådant utan berörda hinder kunnat ske. Dels genom bestämda amorteringsafdrag å lönerna, dels genom de bidrag, som Hans Maj;t konungen för regleringens påskyn-
h För erinran, till hvilkeu höjd tjensteköpsmissbruket kunnat ilritVas, m-X anföras ett e.xempel. bland många, från 17G0 års riksdag, hvilket tillika kan tjena till prof på moralen hos dåvarande riksdagsregering. Kevi- sionssekreteraren Silpversk.iöld begärde, under förebärande af sjnk- lighet och snart förestående död, och fick ständernas tillåtelse att bort- ackordera sin syssla åt ett hofrättsråd, som åter skulle afstå sin åt en häradshöfding, hvilken skulle efterträdas af en arkivarie i hofrätten. En månad derefter begärde samme revisionssekreterare att få ackor- dera sig till landshöfdingeembetet i Halland, och ständerna samtyckte dertill; hvarefter han fans ega krafter nog att bekläda landshöfdinge- embetet i tio år och ytterligare i tio år presidentsembetet i Göta hof- rätt. (Se Malmström: Frihetstidens hist. IV. s. 106.)
100
(lande af egna medel tillskjutit '), hade vid nämnda års ingång landsliöfdingebeställningarna i nio län blifvit ackordsfria. För de öfriga femton länen utgjorde de återstående ackordsbelop- pen, varierande frän 5,000 till 20,000 rdr b:ko — , tillsammans 154,957 rdr 26 sk. 4 r. b:ko. Flere af de landsliöfdingar, som erlagt ackord och berättigats att vid afgång derför njuta er- sättning, voro till desto större betryggande försedda med s. k. »lettres de retenue» eller skriftlig, af konungen undertecknad, försäkran derom.
För att vid befordringar till berörda magtpåliggande em- beten kunna uteslutande af se skicklighet och förtjenst, utan hänsigt till möjligheten eller beredvilligheten att anskaffa er- forderliga ackordssummor, var det för regeringen nödigt att till sitt förfogande ega ett mot behofvet svarande läneanslag till ackordens inlösande på en gång, emot successiv återbetal- ning genom amortering. En under år 1840 inträffad tilldra- gelse gaf ökad vigt åt behofvet af en sådan reglering. Lands- höfdingen i Kalmar län Norden ankar, som afgick från tjensten 1838, hade försäkran, med konungens underskrift, om ackords- godtgörelse till belopp af 17,000 rdr b: ko. Han hade upptagit ett deremot svarande lån, med proprie-borgen af generalma- joren frih. Sixten Sparre, som till säkerhet för denna borgen erhöll berörda garantihandling. Sedan landshöfdingen Nor- denankar är 1839 aflidit, blef frih. Sparre sökt för infriande af omförmälda län, i följd hvaraf han, efter det justitiekansleren Nerman i mars 1840 befordrats till landshöfding i Kalmar län, vidtog åtgärder för utfående af ackordsersättningen; men lands- höfding Nerman vägrade kategoriskt att ingå på någon betal- ning, enär han, vid förflyttningen till landshöfdingeembetet icke förbundit sig till utgifvande af något ackord. Efter nå-
') Enligt uppgift frän Hans ]Maj:ts enskilda byrå utgjorde beloppet af dessa bidrag 91,666 -A, rdr l):ko. Hans Maj:ts enahanda bidrag till ar- méens och flottans ackordsamortering uppgingo till 355,866-3 ^'^^' l»:ko.
101
g-on tid och sedan all skriftlig parlamentenng för ändamålet visat sig vara fruktlös, infann sig frih. Sparre hos civilde- partementschefen och förklarade, att om ej ackordsersättnings- frågan med det snaraste blefve reglerad, så komme han att stämma kungen, hvarpa departementschefen kunde bereda Hans Maj:t. Den som kände frih. Sixten Sparre visste rätt väl, att här stod en man bakom orden, och, till undvikande af skandal, var det sålunda angeläget att ga raskt till verket. Enligt konungens befallning blef landshöfding Nermax kallad till Stockholm, och efter hans hitkomst blefvo begge part^^rna förständigade att infinna sig till en konferens hos Hans Majit i närvaro af civildepartementschefen, som vid tillfället hade att spela en fredsmäklares rol. Landshöfding Nerman fortfor äfven härvid i det längsta, och stundom i mindre undseende ordalag, att bestrida all ackordsersättning, men bekvämade sig slutligen till att, utan ansvarighet för ackordskapitalet, med- gifva amortering deraf genom innehällning ä lönen af 1,40() rdr årligen från midfastan 1H42, hvarmed hypoteksinnehafvaren förklarade sig tillfredsstäld.
Sedan de begge tvistande afträdt, yttrade Hans Majit till departementschefen, att han beundrade det lugn, hvarmed han af hört en underordnads nog retsamma utlåtelser. »Hade jag varit i ert ställe», sade han, »skulle jag hafva fordrat antingen hans eller mitt eget entledigande.» — Det gälde dock här att i godo vinna ett antagligt slut i en för konungen sjelf grann - laga fråga. Yttrandet var för öfrigt i det hänseendet anmärk- ningsvärdt, att landshöfding Nermax ansågs hos konungen sta eller hafva statt i synnerlig gunst.
För regeringens plan med afseende å ackordsregleringen var det en gynsam omständighet, att, samtidigt med omför- mälda tilldragelse, en inflytelserik ledamot af presteståndet ')
') Prof. Geijer.
102
väckte motion om anvisande af ett läneanslag för reglerande af landsliöfdingeackorden. Deraf föranleddes en skrifvelse frän Kongl. Maj:t till statsutskottet, till upplysning om de åtgärder, som för landshöfdingeackordens amortering af rege- ringen vidtagits, äfvensom angående den beslutade regleringen af landshöfdingelönerna ; livarjemte åt civildepartementschefen uppdrogs» att lemna utskottet de ytterligare uppl^^sningar, som kunde finnas nödiga för denna angelägenhets ändamålsenliga ordnande.
Det sätt, h varpå denna fråga blef af rikets ständer afgjord, utgjorde en af ljuspunkterna i 1840 — 41 årens riksdags historia. Ett amorteringslån å förutnämnda återstående ackordsbelopp 154,957 rdr 26 sk. 4 r. b:ko beviljades, med vilkor, bland an- dra, att till godtgörande deraf 6 procent å de särskilda ackordssummorna skulle ärligen utgå, hvaraf 4 procent ränta. Derigenom har numera allt spår utplånats af ett missbruk, så beskaffadt, att det i framtiden skall väcka förundran, att det någonsin kunnat inrota sig.
103
Ministérförändringen efter riksrättsförhandlingarnas slut.
De anklagelser emot statsrådets ledamöter, hvilka 1H40 års konstitutionsutskott, såsom frukten af det mest Ijrinnande nit att uppspåra anmärkningsanledningar, hoptals sammanfört, blefvo i de delar, hvarå 10(j § R.F. ansågs tillämplig, genom rikets ständers justitieombudsman i juni månad 184() hos riks- rätten anhängiggjorda, och enär åklagaren, ex nobili officio, till grund för sina ansvarspästäenden gjorde all sin flit att sä bjert som möjligt färglägga käromålen, föranleddes deraf en så vidl^-ftig skriftvexling i rättegången, att domens af kun- nande icke kunde ega rum förr än i juli månad 1842. Det slut, hvartill domstolen efter långvarig pröfning ledde sig. var i alla anklagelsepunkter, så vidt de till pröfning kunde upptagas, en fullständig motsats till utskottets åskådningssätt. De anklagade gingo samtliga utur den hotande faran lika oskadade som de tre vise männen, Inilka den babyloniske tyrannen lät kasta i en brinnande ugn '). Den långa tidsut- drägten verkade emellertid i dubbelt afseende till hinder för definitift bildande af den nya konseljen. Omedelbart blef nem- ligen närmaste följden deraf, att tre departements förvaltning under hela denna tid endast provisoriskt kunde uppdragas åt
') Af de 1U3 anklagelsepunkter, som konstitutionsutskottet i déchargebe- tänkandct till rikets ständer anmälde, blefvo 31 af utskottet remitterade till justitieombudsmannen för anställande af åtal vid riksrätt. De öf- riga 72 ansågos böra behandlas efter 107 § R.F. Men adeln och preste- ståndet lade betänkandet till handlingarna och, sedan borgare- och bondestånden återförvisat det. med ogillande i de bittraste ordalag syn- nerligast af betänkandets formela beskaffenhet, förklarade utskottet, i förnyadt memorial (28 aug. 1840) sig anse någon anmälan efter 107 § R.F. icke vidare påkallas. Åtalen vid riksrätt blefvo alla ogillade eller förklarades icke kunna till pröfning upptagas.
104
tillförordnade chefer. Detta var förliållandet med utrikes- departementet, hvars chef, såsom varande sub reatu, i stället för begärdt afsked, endast beviljades tjenstledighet, — ecklesiastik- departementet, hvars chef ad interim förordnats att förestå utrikesdepartementet, och finansdepartementet, som statsrådet AF AViNGARD endast tills vidare åtagit sig att förestå. Expe- ditionschefen, f. d. tillf, statssekreteraren Munthe, som, sedan frih. Palmstiernas kandidatur efter de minnesvärda händel- serna den 16 maj förföll, kom närmast på förslag till sist- nämnda departementschefsbefattning, ansågs nemligen af samma grannlagenhetsskäl, som förhindrade utrikesministerns afsked, dertill icke före riksrättsförhandlingarnas afslutande böra be- fordras. Medelbart hinder låg äter deruti att, så länge det åskdigra molnet hängde öfver den förra rådspersonalens liuf- vuden, ovissheten om dennas blifvande öde var en afskräckande anledning mera för livar och en, som befann sig i en oberoende ställning, att lyssna till anbud att i den nya konseljen inträda. Sedan det historiskt märkvärdiga riksrätts.skådespelet var utageradt och h. e. frih. Stjerxeld erhållit afsked, blef till- börligtvis regeringens omsorg riktad pä angelägenheten af statsrådets komplettering. I detta af seende påkallades j em väl val af chef för justitiedepartementet, sedan h. e. justitiestats- ministern Törxebladh, i anseende till sin framskridna ålder och försvagadt helsotillstånd, anmält sig till entledigande. Om statsrådet Iiires definitiva utnämning till statsminister för utrikes ärendena kunde någon meningsskiljaktighet icke ega rum. Så var ock förhållandet med expeditionschefen Muxthes befordran till statsråd och chef för finansdepartementet. Med sjelfuppoffrande nit hade han i mer än två är gått den konsti- tutionelt ansvarige tillf departementschefen till hända såsom hans spiritus rector i allt hvad till föredragningsbestyren hörde och dervid grundlagt de giltigaste anspråk på statsrådsleda- möternas, sä väl som konungens, förtroende. Till justitiestats-
iiiiiiister liacle statsrådets flesta ledamöter helst sett statsrådet frili. Stael von Holstein befordrad. Beträffande kandidaturen till ecklesiastikdepartementschef fordrar rättvisan det erkän- nande, att statsrådet Grubbe, under den korta tid lian förestått departementet, genom det första lagstiftandet för folkunder- visningen beredt åt sitt namn en oförvanskelig heder. Konun- gens val föll emellertid på presidenten i Göta hofrätt Gyllen- HAAL till justitiestatsminister och f. biskopen Heurlin till statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet. Utnämningen af statsminister för utrikes ärendena äfvensom af chefer för finans- och ecklesiastikdepartementen egde rum den 29 dec. 1842 och af justitiestatsminister, vid h. e. Törnebladhs afgång, den 5 jan. 1843. Härigenom blef konseljen för första gången efter 1840 års grundlagsförändring fulltalig. Den' moderat liberala fraktionen af statsrådet kunde anses förstärkt med den nykomne chefen för finansdepartementet, den konservativa åter med cheferna för ju-stitie- och ecklesiastikdepartementen Den 14 jan. 1843 erhöll chefen för landtförsvarsdepartementet grefve Mörner afsked, och till hans efterträdare utnämndes den 29 april s. å. generallöjtnanten frih. C. A. Lovisix. Den 29 dec. s. å. undfick statsrådet af Wingård, som då uppnått pensionsåldern, på begäran afsked.
Af statsrådspersonalens berörda omsättning tilldrog sig biskop Heurlins befordran hos allmänheten största uppmärk- samhet. Hans inträde i statsrådet såsom chef för ecklesiastik- departementet var redan aftaladt vid början af april 1^40. Att hans oväntade tillbakaträdande i sista stunden före sank- tionen å grundlagsförändringen hade någon särskild liemlig bevekelsegrund, var mer än sannolikt, men tvenne synliga an- ledningar dertill röjde sig derjemte efteråt. Sjelf lät han förstå, att han ogerna skilde sig från biskopskorset, vid hvilket han ansåg sig vara vigd. Derförutan var det uppenbart, att presteståndets talman satte högt pris på hans qvarblifvande
106
i ståndet under det då pågående oroliga riksmötet, i livilket afseende det var nödigt, att han icke lemnade sitt biskopliga enibete. Under riksdagens lopp häfdade han ock sitt rykte som en af presteståndets verksammaste ledare. Emot de anti- rojalistiska sträfvandena höll han manhaftigt stånd, och knappt kunde något ärende vara så brydsamt, att icke genom hans fyndighet förhandlingarna skulle lyckligen leda till det af- sedda målet.
Enligt hans egen utsago hyste han en otämj elig vedervilja mot sjöresor, och enär han, jemte de öfriga som sedan före- gående riksdag deltagit i regeringsbestyren, blef föremål för det kort efter grundlagsförändringen anhängiggjorda riksrätts- åtalet, hvadan hans inträde i statsrådet icke lämpligen kunde å nyo ifrågasättas förr än dom i målet fallit, sökte han och erhöll, sedan hans mission vid riksdagen var fyld, förflyttning från biskopsembetet till Fellingsbro indrägtiga pastorat. Der- igenom att han samtidigt med denna förflyttning utnämndes till ordensbiskop i survivans, räddades biskopskorset, hvilket, såsom tecken af ordensvärdighet, äfven med statsembeten var förenligt. Han bibehöll ock derföre efter sitt inträde i stats- rådet sin presterliga drägt.
107
Opinionsnämnden.
Ett grunddrag af Carl Johans regeringssystem inom den inre politikens område var konserverandet af det bestående. Till någon del bjöd lionom försigtiglieten detta, enär han icke till alla delar kunnat göra sig fullt förtrogen med vårt lands speciela förhållanden och följaktligen ej kunde med tillförlit- lighet döma om företrädet af ifragakomna förändringar; men han leddes af en fast öfvertygelse, då han trodde sig hafva en klar uppfattning af våra institutioners värde. Vissa egen- heter i våra organisationer, ja äfven i vår konstitutionela för- fattning, mötte likväl hans ogillande. Detta var förnämligast fallet med den s. k. opinionsnämnden, för hvilken kan hyste djup atsky. Tvenne gånger hade regeringen på lians initiativ framstält förslag till rikets ständer om upphäfvande af grund- lagens stadgande derom, men utan framgång. Under riksdagen 1840 satte han i fråga förnyandet af förslaget, hvilket dock förföll, sedan statsrådet, ehuru i sak icke ogillande det, af- styrkt att derom aflåta proposition, emedan allt för kort tid förflutit, sedan det bemötts med ständernas afslag.
Konungen återkom ej sällan till detta ämne vid enskilda samtal, och för civildepartementschefen, som hyste enahanda uppfattning af frågan, blef det derföre af särskildt intresse att åstadkomma en historisk och statsrättslig utredning deraf, för hvilken här i korthet må redogöras:
Regeringsformens 36:e § stadgar, att de som bekläda do- mareembeten, sä högre som lägre, icke kunna, utan medelst ransakning och dom, från sina innehafvande sysslor af konungen af sättas.
108
Ifrån denna konstitutiouela grundsats är likväl undantag gjordt för den af värt lands domstolar, som utöfvar konungens domsrätt. Genom regeringsformens 103:e § blef nemligen, vid denna grundlags stiftande, föreskrifvet, att vid hvarje riksdag skulle väljas en nämnd, som egde att döma, huruvida högsta domstolens samtliga ledamöter gjort sig förtjenta att i deras vigtiga kall bibehållas, eller om vissa af dem, utan bevisligen begångna fel och brott, likväl kunde anses böra från utöfnin- gen af konungens domsrätt skiljas, och att, da denna nämnd, genom t)mröstning i stadgad ordning beslutat, att någon eller några af högsta domstolens ledamöter skulle anses vara frän rikets ständers förtroende uteslutna, han eller de, uppå an- mälan derom, skola af konungen från embetet skiljas.
Den korta motivering för detta grundlagsstadgande, som förekommer i konstitutionsutskottets memorial den 2 juni 1809, antyder endast; att utskottet, som ansett högsta domstolens ledamöter, för att vara sjelf ständiga, icke böra af konungen kunna afsättas, dock funnit denna högsta domaremagt icke böra uppresas till en oombytlig korporation, till en stat i sta- ten, hvarföre det ansetts nödigt, icke allenast att de ledamöter, som för bevisliga fel kunde tilltalas, skulle efter lag dömas, utan äfven att rikets ständer skulle kunna ifrån deras embeten, till ett visst antal vid hvarje riksdag, skilja dem, som genom ålder, sjuklighet eller andra sådana orsaker blefve oförmögna att deras höga kall värdig-t uppfylla eller icke längre bibe- höUe det allmänna förtroendet, hvarvid utskottet förmodade, att de formaliteter, som tillstyrkts, skulle utesluta verkan af enskild stämpling och agg, erinrande utskottet för öfrigt, att de ledamöter af högsta domstolen, som på detta sätt genom ett icke motiveradt och pä inga lagliga bevis grundadt omdöme af rikets ständers nämnd mista sina embeten, böra hafva att påräkna någon pension, enär i annat fall ingen skicklig em- betsman skulle ^^lja öfvergifva en säker s^^ssla för att emot-
109
taga en osäker i högsta domstolen, och denna för h varje med- borgare vigtiga rätt följaktligen skulle blifva sammansatt an- tingen af oskickliga personer eller af sädana, som förstode att utan laggrannhet i valen af medel bereda sin framtida sjelf- ständighet mot väntade missöden.
Redan vid 1812 års riksdag fann sig Kongl. Maj:t manad att föreslå upphäfvandet af denna regeringsformens I03:e §. Uti den derom aflåtna propositionen yttrades bland annat, att då denna grundlags hela syftning ådagalade, att domaremagten borde af allt yttre inflytande vara oberoende, och då lagen vore den enda magt, för hvilken lagskiparen behöfde hysa någon farhåga, Kongl. Maj:t ej kunnat med dessa grundsatser förena den omröstning öfver högsta domstolens ledamöter, som svårligen i verkställigheten kunde annat än hänföras till en af de tvä ytterliglieter, antingen en tom ordformel eller ock ett öppet förtryck; hemställande Kongl. Maj:t, om det vore möjligt att inom ett inskränkt antal personer iinna nationens allmänna röst uppenbarad och om ej lagens bud i anseende till dem borde anses lika tillräckliga som för rikets öfriga invånare, utan att någon tillflykt behöfde tagas till den van- mägtiga pröfningsrätten.
Förslaget blef dock af rikets ständer förkastadt enligt hemställan af konstitutionsutskottet, som, med vidhållande af de åsigter, hvilka 1809 års konstitutionsutskott härom uttalat, bland annat utlät sig, att beträffande domaremagtens obero- ende utskottet icke kunnat i anseende till högsta domaremagten, såsom utgörande sista instansen, godkänna behofvet af ett all- deles lika förhållande, utan trodde utskottet, att vid åtgörande af detta ämne Ijorde jemte afseende å grundsatsen af domare- magtens oberoende förenas den, att denna magt genom viss- heten att utom grofva uppenbara förseelser i intet fall kunna skiljas från embetet icke måtte utgöra en alldeles okontrolle- rad och oförbätterlig del af lagskipningen, så att den genom
110
ett sådant slags sjelfständighet icke mätte uppresas till en stat i staten, möjligtvis lika vådlig för enskildes välfärd som för den styrande magtens verkningsförmåga och samhällets lugn, och ehuru utskottet visserligen icke undgått att inse, det äfven ifrågavarande inrättning möjligtvis kunde missbrukas och att för den enskilde, som vore föremal för omröstningen, den ofta skulle kunna vara särande, utskottet likväl trott, att, vid frå- gan om valet emellan mcjjliga olägenheter, borde de som rörde enskilde mindre fästa uppmärksamheten än de som anginge det allmänna.
Vid 1823 års riksdag förnyade Kongl. Majit sin proposi- tion i ämnet, hvarvid, enär föreskrifterna i 103;e § R.F. an- säges stridande mot grunderna för en god organisation af do- maremag-ten och dessutom stode i uppenbar motsägelse med sjelfva den grundlags bokstaf, hvaraf den utgjorde en del, samt bestämmelserna i 98, 99, 100 och 101 §§ tillfyllest förebyggde ostraifadt öfverträdande och missbruk af domaremagtens rät- tigheter, Kongl. Maj:t föreslog, att berörda 103 §, hvars inne- håll tillintetgjorde högsta domstolens oberoende och i allt syntes rätts vidrigt samt för medborgares frihet, egendom och heder menligt, mätte till hela dess kraft och verkan upphäfvas, i sammanhang hvarmed 04 § R.O. borde utgå och redaktionen af 104:e § R.F. lämpligen förändras.
Konstitutionsutskottet, till hvars handläggning propositio- nen hänvisades, afstyrkte likväl förslaget äfven nu. Påmin- nande om hvad 1809 och 1812 årens konstitutionsutskott i ämnet anfört, förklarade sig utskottet icke heller våga, i all- mänhet och hufvudsakligen, fränträda dervid uttalade åsigter. Om ä ena sidan utskottet medgåfve, att opinionsnämnden icke vore till sin organisation och sina former nog fullkomlig för att, med utestängande af irringen och inflytelserna, alltid tro- get uttrycka det upplj-stare nationaltänkesättet, funne utskottet sig likväl ä andra sidan böra vidhålla riktigheten af sjelfva
111
institutionens både inre och yttre harmoni med grundlagarne, de öfriga kontrollernas otillräcklighet samt fördelarnes öfver- vigt emot missbruken. Ofverlåtelsen af konungens domsrätt pä enskilde kunde icke ega rum med annat vilkor, än att dessa skulle underkastas nationens offentliga pröfning och omdöme, huruvida de uppfylt hennes fordringar. Om denna i folkets ombuds bekräftande eller uteslutande rätt förvarade garanti bortrycktes, komme enligt utskottets mening högsta domstolen, hvars ledamöter innehade verkliga förtroendesysslor, att för- bytas till en permanent isolerad autoritet, utan beröring med lagstiftande mag^ten och i full oafhängighet af dess begge integrerande delar. Paragrafens skenbara oförenlighet med 16:e och 36:e §§ R.F. ansåg utskottet försvinna, om man be- sinnade, att ett af konstitutionen sanktioneradt undantag frän allmänna principen derigenom blifvit upphö] dt till princip, att enahanda undantagsrätt lemnats konungen i 35:e §, som icke derföre stode i strid med nyssnämnda §§, att undantaget i afseende ä högsta domstolen icke lämpligen kunnat införas i 36:e § samt att, med kännedom af bestämda förbehåll, den embetsman, som förlorat nationens förtroende, icke har större skäl att klaga öfver entledigandet, än den som förlorat konun- gens. Oaktadt de kontroller, som de nya institutionerna af justitieombudsmansembetet och riksrätten innebure, syntes det lätt för en oredlig eller mindre skicklig domare att värda sina pligter sä pass, att han undginge laga bestraffning. Olaglig- heten pä domaresätet vore mindre vådlig i de instanser, derifråu appell egde rum. I den högsta äter, hos hvilken samhället gjorde anspråk på den största duglighet, det klaraste förstånd och den renaste vilja, skulle ansvarslösheten kunna leda till betänkligare följder, och här vidtoge sålunda användandet af det korrektiv, som lagstiftaren nedlagt i uttrycket af all- männa tänkesättet. En oväldig och rättsinnig domare ansågs ej heller behöfva frukta detta folktribunat. Tvärtom skulle
112
han för andans och öfvertygelsens sjelfständighet hemta ny kraft och näring frän sitt personliga beroende af en fritt iit- talad nationalopinion. Om denna förvillades och hänfördes, skulle några lättsinnigt uttalade röster ej förringa hans värde eller skugga hans anseende, och nöjd att sjelf vara rättvis, skulle han omsider lära sina medborgare att äfven vara det, då säkert den första till nämnden framstälda frågan skulle besvaras med enhälligt nej '). Utskottet tillade, att en ofull- ständig kontroll i alla fall vore bättre än ingen.
Dä ärendet derefter vid nästföljande riksdag (april 1829) af rikets ständer till slutligt åtgörande företogs, blef förslaget af samtliga riksstånden förkastadt ^).
Lemnande ä sido hvarje betraktelse öfver sammanhanget emellan den samhällsvädliga envaldsstyrelse, som föregick 1809 års statshvälfning, och de ilerehanda, mer eller mindre ända- målsenliga kontroller, hvarmed 1809 års män sökte att för framtiden värna samhället emot magtmissbruk, må man härvid blott fästa sig vid de förhållanden, som kunna vägleda omdö- met om ifrågavarande nämnds behöflighet för dess afsedda ändamål, gagnet af dess magtutöfning och framför allt dess rättsenlighet.
Svårt, om möjligt, är att förklara, hvad 1809 och 1812 årens konstitutionsutskott egentligen afsett med den yttrade farhågan, att högsta domstolen kunde urarta till en stat i staten, derest icke faran för afsättning ständigt sväfvade öfver dess ledamöters hufvuden. Utom det skydd emot ett sådant
') Man igenkänner här den fantasirika framstälhiingsforni, som skalden Valerius, konstitutionsutskottets dåvarande sekreterare, förstod att gifva åt äfven de torraste ämnen.
-) Sedermera har någon annan förändring i stadgandena om ifrågavarande nämnd icke egt rum, än som i afseende å det formela varit föranledd af 18G6 års representationsförändring, i följd hyaraf hvardera kamma- ren vid hvarje lagtima riksdag har att till nämnden utse l'4 ledamiiter, hvijka sammanträda samma dag de blifvit valda.
113
samliällsondt, som opinionsnämnden troddes lämpligen kimna utgöra, erbjöd den nya grundlagen genom instiftandet af en \id representationens sida stäld, af regeringsmagten oberoende, embetsmyndigliet, livilken hade att, såsom rikets ständers om- bud, öfvervaka rättskipningen i sin helhet, ett betr\'ggande medel äfven med afseende å domarekallets utöfvande i högsta instansen. Oaktadt ingendera af dessa institutioner har någon motsvarighet i andra konstitutionela stater '), der domaremag- tens oberoende är genom grundlag befästadt utan undantag för de i sista instansen dömande, har nugot sträfvande af högsta rätten att utbilda sig till en stat i staten der icke uppenbarat sig.
Dä 1812 års konstitutionsutskott i sin argumentation hän- visat deruppä, att högsta domstolen, utan tillvaron af opinions- nämnden, skulle vara en alldeles okontrollerad del af lagskip- ningen, synes utskottet liafva tillslutit ögonen för fiera grund- lagsbud i kontrollerande syfte. Både riksdagens justitieom- budsman och justitiekansleren äro nemligen berättigade att öfvervara högsta domstolens sammanträden ocli kunna inför den öfverdomstol, som under namn af riksrätt genom 1809 ars regeringsform stiftades, efter befogenhet väcka åtal emot sä väl högsta domstolen i sin helhet som enskilde dess ledamöter. De embetsberättelser, som justitieombudsmannen liar att till riksdagen afgifva, skola utreda lagskipningens tillstånd i riket och följaktligen äfven omfatta lagskipningen i högsta instansen. Enligt tryckfrihetslagen är det för öfrigt en livar tillåtet att i allmänt tryck utgifva högsta domstolens så väl som andra
') Exc. grefve Gustak Löwknu.ielm liördes ofta, så väl inom som utom j-epresentationen, på ilet honom egna lakoniska sätt gissla egenheterna i våra statsinstitutioner och kontroller, enkanneligen o|)inionsiiämnden, statsrevisionerna, konseljförliandlingarnas protokollerande in extenso och konseljpiotokollens granskning af ett riksdagens utskott, statsban- kens förvaltning uteslutande af folkrepresentationen m. m., hvilket allt han fann vittna om Sveriges "originalitetsvurni".
Fuhrwus, akildriiKjtn-. 8
114
domstolars rättegängsliandlingar ocli alltså ej mindre omröst- ningsprotokoll än domar och utslag. Det kan dessutom icke undfalla någons uppmärksamhet, att förändrade tidsförhållan- den härvid erbjuda ett ytterligare och kraftigt skäl emot ut- kräfvande af domareansvar pä hemliga vägar. Den offentliga kritiken inom tidningspressen var nemligen vid tiden för grund- lagens stiftande ännu i sin linda, men har sedermera vuxit till ett, äfven emot orättfärdighet i domarekallets utöfvande, för det borgerliga samhället vigtigt kontrollerande redskap. I öfverensstämmelse med andan af en konstitutionel författning är en anklagelse på denna väg öppen och afstänger icke till- fället till försvar och rekonventionstalan, hvaremot, i fullstän- digaste motsats härtill, opinionsnämndens magtutöfning, då någon genom erforderlig röstmajoritet sakfälts, lemnar den dömde i okunnighet om, icke blott af hvilka han blifvit sak- fäld, utan äfven för hvad sak han blifvid dömd.
Det är föga sannolikt, att grundlagsstiftarne högt upp- skattat det af konstitutionsutskottet angifna särskilda ändamål för opinionsnämnden att från högsta domstolen bortrensa ålder- stigna och sjukliga ledamöter. I sådant fall hade genom den utväg, som i Danmark vidtagits, att genom lag tillförbinda högsta domstolens ledamöter att efter pensionsålderns inträ- dande från embetet afgå — hvilket lagstadgande det icke kunde vara något hinder för att utsträcka till dem, som vore behäftade med obotlig själs- eller kroppssjukdom, — ändamålet bättre och på ett för staten värdigare sätt vunnits än genom domstolsledamöternas prisgifvande äfven i detta hänseende åt godtycket.
Men det gifves dessutom, hvad åldern angår, tvenne skäl att anse ett sådant försigtighetsmått mindre af nöden emot högsta domstolen än emot de flesta andra embetsverk. För det första måste det antagas, att, i anseende till det själs- ansträngande arbetet, de allra flesta af högsta domstolens le-
115
damöter, dä pensionsrddern inträder, skola finna hvilan vara ett tvingande behof. För det^ andra och dä högsta domsto- lens göromfil icke till någon del kunna nppeliällas genom vi- kariers tillförordnande eller adjunktion, utan arbetet måste pä de ordinarie ledamöterna fördelas, hafva dessa oundgängligen behof af full arbetskraft, om de icke skola äfventvra ansvars- följderna af oförmåga eller försumlighet. Det är ock derföre, som vid flera tillfällen, dä ledamöter af högsta domstolen före pensionsåldern genom sjukdom blifvit oförmögne att sina em- betsplig-ter fullgöra, regeringen funnit sig föranlåten att hos riksdagen anmäla dem till pensionsunderstöd, sä att någon del af domstolens göromäl icke måtte ligga nere. Antagandet, att högsta domstolens ledamöter endast undantagsvis qvartjena någon af sevärd tid öfver pensionsåldern, har ock vunnit be- kräftelse genom erfarenheten, som tillika utvisar domstols- personalens ombytlighet, hvaruti 1809 års konstitutionsutskott sökte ett af motiven för 103:e § K.F.
Af de grunder, som blifvit anförda för giltigheten af den åsigt, att den högsta domaremyndigheten bör vara underkastad beroendet af en hemlig pröfningsnämnd, är ingen, från prak- tisk synpunkt," af vanskligare art än den, som hänför sig till saknaden af riksdagens eller det allmännas förtroende. ]\Ied visshet kan icke ens antagas, att opinionsnämndens domar ut- trycka riksdagsmajoritetens opinion, än mindre, att denna in- stämmer med det allmänna tänkesättet inom landet, allden- stund vid riksdagsniannavalen väl icke företrädesvis tagits hänsyn till denna opinion. Det kan derföre icke betraktas annorlunda än som en tillfällighet, om opinionsnämnden genom utgången af dess förrättning sant tolkat det allmännare tänke- sättet. Detta kan för öfrigt, såsom vederbörande utskott jeni- väl antagit, icke hafva sin rot i annat än misstätikandct af ohevisliga fel. Det tarfvas icke stor insigt i de menskliga samfundsförhållandena för att veta, huru lätt misstankar kunna
spridas ocli liuiai de under omloppet växa till obegränseligt omfång, ocli detta ehvad sannolikheter förefiimas eller ej. Med afseende ä förevarande fråga fört] enar det emellertid beaktas, att, såsom af en längre tids erfarenhet sig visat, till ledamot af högsta domstolen icke någon plägar befordras förr än vid sä mogen ålder, att det varit tillräcklig tid för dem, efter h^'ilkas rådslag befordringen eger rum, att förvissa sig om, att den, som till befordran ifrägakommer, eger de för embetet erforderliga egenskaper af karakterens renhet, juridiska kun- skaper och för lagskipning öfvadt omdöme. Om icke dess mindre hos allmänheten misstanke emot någon af högsta dom- stolens ledamöter förekomme om \Tång\dsa eller annat embets- fel, hvarigenom skulle väl det felaktiga hafva kunnat uppen- bara sig utan genom meddelade domslut eller, i händelse af meningsskiljaktighet, genom till protokollet afgifna särskilda votaV Men dä äro ju felen hevisliya och hemfalla följaktligen under vederbörande åklagares laga åtgärd.
Vid lagtolkning yx)pas ej sällan olika meningar. Det bör lika litet väcka förundran, som att den mening, hvilken be- stämt domslutet, oaktadt med öppet angifna och sålunda den offentliga kontrollen icke undandragna skäl beledsagad, stundom kan för rättsökande finnas otillfredsställande; men det vore att beklaga, om derför en sjelf ständig öfvert^^gelse, under per- spektivet af hotande faror, skulle förqväfvas.
Af betänkligaste art är äfven den lagstiftnmgsmaxiin , som 1812 års konstitutionsutskott, i uppenbar strid emot den i 16 § R.F. stadgade regeringsmaxim, velat göra gällande genom antydandet deruppä, att, enär den i 103:e § R.F. föreskrifna nämnd anses kunna vara till gagn för det allmänna, sä måste de ensliilda finna sig uti, att denna myndighet emot dem miss- brukar sin magt. I otaligt mänga andra afseenden bero det allmännas rätt och fördel af sä väl enskildes som offentliga myndigheters och förvaltande tjenstemäns handlingssätt. Om
117
tillämpningen af berörda maxim skulle utsträckas till alla sådana fall, sä att lösa misstankar, utan bevisningsskyldighet, kunde göra till fyllest för fällande och bestraffning af de miss- tänkta, vore det att befara, att det borgerliga samhället snart skulle upplösa sig i ett allas krig emot alla.
Huru annorlunda Norges grundlagsstiftare uppfattat grun- derna för en konstitutionel statsförfattning, visar den korta, men innehållsrika § af dess grundlag, som stadgar, att »ingen kan dömas utan efter lag eller straffas utan efter dom».
Dä 1823 års konstitutionsutskott säsom adeqvata fram- hållit förvaltningsembetsmäns afsättlighet enligt 35:te § R.F. och ledamöternas af högsta domstolen enligt 103:e §, synes utskottet hafva förbisett de väsentligt olika grunderna frän konstitutionel synpunkt i det ena och andra hänseendet. Det inses klart, att domaremagtens konstitutionela oberoende i främsta rummet icke är afsedt för de rättskipandes utan för de rättsökandes skull. Förvaltningsembetsmäns afsättlighet åter sammanhänger med de högsta förvaltningschefernas kon- stitutionela ansvarighet, och af denna orsak är tillämpningen deraf desto mera utsträckt, ju mera riksstyrelsen närmar sig formen af ministerstyrelse. Den af utskottet uttalade m-i^ning, att en embetsman, som afsättes af representationen, icke liar mera skäl att klaga än den, som afsättes af konungen, lemnar derjemte rum för den erinran, att beslut om förvaltningsem- betsmäns afsättning, enligt grundlagens föreskrift, skola an- mälas till statsrådsprotokollet, hvarvid statsrådets ledamöter äro pligtige att, efter befogenhet, deremot göra föreställningar, varande protokollet sedermera underkastadt granskning af nästblifvande riksdags konstitutionsutskott. Att förlikna detta förhällande med domares afsättning genom hemliga omröst- ningar synes vara i det närmaste att förlikna ljus med mörker. Hvad 1823 års konstitutionsutskott för öfrigt anfört med afseende dels ä den inre och yttre harmonien emellan ifråga-
118
varande grimdlagsparagraf, som medgifver afsättiiiiig af högsta domstolens ledamöter genom hemlig omröstning, och grundla- gens öfriga delar, den paragraf alltså inbegripen, som stadgar, att ingen domare må från embetet skiljas utan medelst ran- sakning och dom, dels å det önskv^ärda af opinionsnämndens tillvaro för högsta domstolens ledamöter sjelfva, enär de »för andans och öfvertygelsens sjelfständighet kunde hemta ny kraft och näring från sitt beroende af nationalopinionen>-, och de derjemte kunde emotse idel förtroendevota, sedan de, sjelfve rättvise, lärt sina medborgare att äfven vara det, innefattar bevisningsgrunder, som hafva allt utseende af att vara hem- tade snarare frän poesiens än logikens område.
1 det föregående är redogjordt för de stridiga åsigterna om det samhällsnyttiga af opinionsnämndens tillvaro. För bedömande af frågans praktiska betydelse må det tillses, huru denna institution verkat under den tid grundlagens stadganden derom varit i gällande kraft.
Vid 1812 års riksdag blef den första voteringsfrägan, eller den huruvida omröstning borde ske till uteslutning af någon bland högsta domstolens ledamöter, besvarad med enhälligt nej '). Vid två riksdagar har deremot flertalet besvarat denna fråga j åkande, nemligen vid 1823 — 24 samt 1840 — 41 årens riksdagar, vid den förra med '61 och vid den senare med 32 röster. Omröstning för uteslutning blef sålunda vid dessa tillfällen anstäld. Vid 1823—24 årens riksdag utföll den så, att de slutna sedlarne upptogo namn ä fyra bland högsta domstolens ledamöter, af hvilka, sedan i anseende till lika röstetal en blifvit utlottad, de öfriga tre vid sista omröstningen fingo minst 11, högst 23 röster emot sig. Vid 1840 — 41 årens
') Samma förhållande egde rum under de tvenue sista ståndsriksdagarne. Under de 6(3 år, som förflutit sedan grundlagens stiftande, har val af opinionsnämnd egt rum vid 20 riksdagar. Vid sex riksdagar har första voteringsfrå^an besvarats med minst 1, högst 8 ja, vid fyra med minst 11, högst 19 ja och vid fem med minst 21, högst 23 ja.
119
riksdag fiek föiTättningen den utgång, att de slutna sedlarne upptogo namnen å sju af högsta domstolens tolf ledamöter, af livilka de tre, som liade högsta röstetalet, vid den slutliga omröstningen fingo emot sig minst 19 och högst 27 röster.
Sålunda och dä två tredjedelar af nämndens röstetal er- fordrats för att blifva sakfäld. hafva nämndens förrättningar icke vid någon riksdag ledt till afsättningspäföljd. Det vore emellertid en villfarelse, om den härigenom vunna erfarenhet ansåges rättfärdiga den mening, att medelst den ifrågavarande institutionen ingen skada skett, enär ej någon fallit offer för det godtj'cke, åt hvilket lagstiftningen i detta hänseende gifvit så fritt spelrum. En sådan föreställning vore icke ens giltig, om hos nämnden ej vid något tillfälle namnomröstuing ifråga- kommit. Hvad ett tiotal eller tjugutal personer aftalat plä- gar icke blifva en liemlighet. Erfarenheten har best3'rkt det vid de tillfällen, då ett större antal oppositionela röster ut- fallit. Det sårande för dem, som det angått, ehvad namnom- röstning egt rum eller ej, har icke lindrats derigenom, att det fattats flere eller färre röster för afsättningsdomen. Skymfen träffar i hvarje fall domstolen kollektift, hvilken dock, såsom 1809 års konstitutionsutskott väl hei gadt erim-at, är för hvarje medborgare af hög vigt.
Om högsta domstolens ledamöter kunde, såsom 1823 års konstitutionsutskott s\'nes hafva antagit, med likgiltighet anse det uttryck af ogillande, som opinionsnämnden genom ett antal oppositionela röster lade i dagen, så skulle det förutsätta ett- dera af tvenne fall, antingen att hos dem, som vore föremål för omröstningen, vanans magt liunnit förslöa känslan för vär- det af ett obefläckadt namn, — hvilken känsla dock sedan gammalt betraktats som en medborgerlig d\'gd, — eller ock att en förrättning, som grundlagen ålagt en delegation af svenska folket för ett ursprungligen allvarligt politiskt ända- mål, numera saknade all vifft och betvdelse.
120
Hvarje lagstiftning, som icke steg för steg med den all- männa bildningen främjar det borgerliga samhällets förnufts- enliga utveckling, förfelar sitt mål. Ett lagbnd, som med åsidosättande af den vigtiga rättsregel, att ingen ma dömas ohörd, helgar godtycklighet af den mest rättskränkande art, kan icke leda till detta maP). Ett motstycke dertill torde ej heller kunna uppsökas i något annat lagbundet samhälles häf- der sedan spanska inq\nsitionens lyckligtvis flydda tider.
Förkastandet af regeringens förslag att upphäfva opinions- nämnden innebar otvetydigt den mening, att den genom denna institution gifna rättighet att utöfva godtj^cke vore för repre- sentationen ett dyrbart prerogativ. Den tid kan dock, såsom man bör hoppas, icke vara aflägsen, dä det allmänna tänke- sättet hunnit mogna till klar insigt deraf, att lagbudet om ifrågavarande nämnd är till sin grund rättsvidrigt, till sin verkan menligt och för det afsedda ändamålet obehöfligt.
') I en år 18.S0 af trycket utgifven skrift har eu af vårt lands berömdaste rättslärde, Joh. Gabr. Richert, beträffande opinionsnämnden yttrat följande allvarliga ord: »För en laga dom fordras laga ransakning. Rättvisan framgår offentligt och skyr ej att säga sin mening. Man föreställe sig icke, att dess språk värdigt uttryckes i tysta opinions- sedlar, och man förgäte aldrig, att det folk, som vänjer sig vid att utöfva godtycke, snart nog måste tåla att godtyckligt behandlas.»
121
Landtbruksakademiens reorganisation.
I akademiska stiftelser är naturenligt sekreterarens upp- gift att verka såsom hjertat i den animala organismen. Eger han icke dertill erforderliga egenskaper, kan akademien icke uppfylla sin bestämmelse. Sanningen häraf bekräftades af landtbruksakademiens tillstånd vid början af 1840-talet. Aka- demiens dåvarande sekreterare var en aktningsvärd litteratör; men med vittra idrotter befrämjas icke jordbruk och boskaps- skötsel. I sjelfva verket kunde ock akademien dä anses hafva någon tid legat i trade. Sekreterarens aflöning var dessutom sä knapp, att derigenom icke kunde grundas något anspråk på hans odelade verksamhet i och för tjensten. Dertill kom, att akademiens stadgar vid verkställigheten befunnits i flera hän- seenden bristfälliga. Efter förändringen af statsrådets orga- nisation år 1840 blef det alltså en af de första omsorgerna för civildepartementschefen att vidtaga åtgärder för ordnandet af denna angelägenhet. Sedan det i ekonomiskt hänseende gjorts möjligt för akademiens sekreterare att frän befattningen afgå och erforderliga lönetillgångar för hans efterträdare blifvit beredda, lyckades det att vid akademien såsom sekreterare fästa en äfven agronomiskt bildad och erfaren man '). Dess- förinnan hade akademien fått föreskrift att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till nya stadgar. Detta sistnämnda var af hela reorganisation sf rågan det, som befans med de största svårigheterna vara förbundet, alldenstund meningarna angående så väl grunderna för förslaget som dessas tillämpning voro sä söndrade, att det af akademiens majoritet antagna förslag blef
') J. T. Natrorst.
122
väsentligt afvikande från det, som den förberedande kommittéen afgifvit, hvarjemte akademiens dii-ektör^) reservationsvis afgaf ett utförligt förslag, hvilket, likasom en af Berzelius m. fl. ledamöter särskildt afgifven reservation, väsentligt skilde sig från beggedera. Med den seghet i karakteren, som för be- mälde dii^ektör var utmärkande, ock kvaraf kan sjelf stundom berömde sig, kunde kan icke stanna vid afgifvandet af sin ut- förligt motiverade reservation. Sedan akademiens betänkande med tillhörande handlingar blifvit till civildepartementets ex- pedition ingifna, uppvaktade han konungen i ändamål att re- dogöra för sitt förslag, och i samma syfte begärde han af civildepartementschefen ett colloquium familiare för jemfö- rande granskning af de skiljaktiga förslagen. Det samman- träde, som för detta ändamål beramades, började en eftermiddag kl. G ; men då nära midnattstid man ännu icke hunnit komma på det klara med första paragrafen, måste jemkningsförsöket öfvergifvas. Inom statsrådet blef man ense om att tillstyrka ett förslag, som mest närmade sig det af akademiens majoritet afgifna. Att konungen, då han erfarit, att en i allmänna värf så bevandrad man som akademiens direktör h3'ste skiljaktiga äsigter om saken, skulle blifva tveksam, var lätt att förutse. Vid första enskilda föredragningen-) beslutade Hans Maj:t derföre uppskof utan att ingå i någon pröfning af frågan. Detta blef ock händelsen vid flere gånger förnj^ad föredragning
') F. d. statsrådet Poppius.
^) I anseende till konung Carl Johans obekantskap med svenska språket tillgick det med den formela behandlingen af regeringsärendena så- lunda, att, sedan de i statsrådsberedningen blifvit förhandlade, de af vederbörande föredragande preliminärt anmäldes för Hans Ma,i:t vid enskildt företräde (nästan alltid i hans vanliga arbetsrum, som tillika var hans sofrum). I den derefter följande officiela konselj behöfdes då, i afseende å alla de punkter af föredragningslistan, för hvilka stats- rådets tillstyrkanden blifvit af Hans Maj:t godkända, ej annat än till- kännagifvande af föredraganden dei-om, så att blott rörande de ärenden, som Hans Maj:t hänsköt till ytterligare diskussion, vidare öfverlägg- ning i konseljen egde rum.
123
af ärendet; men dä, efter några veckor (28 aug. Ib41) Han.s Maj:ts uppmärksamhet fästes pä angelägenheten för akademien att snart fä den vigtiga organisationsfrågan afgjord, frägade han: »étes-vous d'accord, vous et vos collégnes?>/ och dä detta bejakades, tillade han, utan att låta ärendet sig föredragas, >^eh bien, approuvé». Hvad nu än detta besked i grunden var, icke var det prof af allenastyrande.
Akademiens direktör blef med frågans utgång misslynt, men han fick lefva länge nog för att samla en tillfredsstäl- lande erfarenhet, att akademien, efter den nya sakernas ord- ning, kunnat utveckla en bestämmelseenlig verksamhet.
124
Ett enskildt bemedlingsförsök för den eviga freden.
Under loppet af ai' 1841 uppträdde i England, Hamburg och Belgien en svensk adelsman för att spela rolen af en Sveriges Cobden. Det var grefve David Frölich. Med h,ans skaplynne var icke förenligt att gå andra än öppna ocb raka vägar, och han sökte sålunda att för sin plan intressera sä väl regeringsledamöter som andra framstående politiska män. Af hans åtgöranden i England och Hamburg har man icke kommit någon verkan pä spåren, men i Belgien föranledde hans upp- trädande diplomatisk skriftvexling. Han vände sig der ome- delbart till inrikesministern mr Nothomb. Hans program var huf\T.idsakligen följande: enär fredens bevarande vore ett vä- sentligt vilkor för industriens och handelns tillväxt, äfvensom för folkens sedliga utveckling, kunde statsmannen och mennisko- vännen icke nog uppmärksamma alla möjliga medel att före- komma krig och minska de hufvudsakliga anledningarna der- till. För att i politiken så väl som i det sociala lifvet gifva större vigt ät det moraliska inflytandet, vore det för den skull synnerligen önskvärdt, att en association bildades, som upp- toge medlemmar från alla nationer, lifvade af gemensam nit- älskan för detta ändamål; och emedan alla ci\åliserade folk hade intresse deruti samt utbredandet af sann politisk kunskap, till en del genom samlandet af politiska fakta, utgjorde det enda medel, som kunde leda till målet, borde associationen benämnas »allmänna föreningen för befrämjande af politisk kunskap (société générale pour les sciences politiques)». Denna allmänna förening skulle sätta sig i förbindelse med speciela samfund för statistik och nationalekonomi, som borde organi- seras i alla länder, för att erhålla tillförlitliga uppgifter om
125
de särskilda ländernas moraliska, indiistriela och kommerciela tillstånd. Pä bestämda mellantider skulle föreningen hälla möten i någon af Europas centrala städer, exempelvis Belgiens hufvudstad. För förberedande granskning af de till mötets behandling afsedda ärenden skulle en specialkommitté genom ballottering utses, och borde det ankomma på första mötet att pröfva och besluta, hvilka reglementariska ordningsstadganden i öfrig-t kunde finnas erforderliga.
(xenom skrifvelse af den 30 september 1841 meddelade grefve Frölich chefen för svenska civildepartementet känne- dom om sitt företag, som han trodde skola vara för honom i>angenäm, i samma mon som han kunde sjelf deraf bereda någon fördel för det allmänna» ; och upplyste han för öfrigt, att hans »framställning blifvit föremål för belgiska regeringens uppmärksamhet och vunnit dess bifall och understöd».
Att han nägot för sangviniskt bedömde sin ställning till frågan, framlyste dock deraf, att Sveriges sändebud vid bel- giska hofvet, baron von Wahrendorfp, genom depesch af endast fem dagars senare datum till sin regering inberättade, att, enligt meddelande från belgiske inrikesministern, grefve Frö- LICHS plan vore att anse fullständigt misslyckad och att han frän alla kompetenta, till hvilka han ^'ändt sig i saken, mött undvikande svar. Då emellertid hans berörda skrifvelse till civildepartementschefen blifvit, efter anmodan, på officiel väg af svenska beskickningen befordrad till utrikesdepartementet, blef det derigenom trolig-t för så väl sagda beskickning som vår regering, att grefven i denna sak handlat i samråd med bemälde departementschef. Saken väckte hos konungen ej ringa förundi"an, men den explikation, som af denna anledning atfor- drades departementschefen, var dock lätt att åstadkomma, emedan grefve Frölicus omförmälda bref t\'dligen utvisade, att det var det första meddelandet till honom i ämnet. Den ohjelpligt fallna storartade planen bar sålunda ej annan frukt
126
än ti en för den menniskoälskande grefven sjelf sorgliga erfa- renhet, att han med sin välmening i det närmaste gjort fiasco '), och att vår beskickning vid belgiska hofvet kunnat några dagar lef\'a i den villfarelse, att en ledamot af svenska regeringen liade tid och Inst att befatta sig med en så slipprig filantropi.
') Grefve Frölich utgaf sedermera i Paris 1842 en skrift, kallad: »Des différends entré les nations civilisées et de leurs causes», hvaröfver en recension blef synlig i Augsb. allgem. Zeitung.
127
Förra tiders centralisation af allmänna förvaltningsärenden.
Sveriges regeringsform stadgar i >; 7, att alla regerings- ärenden (med undantag af ministeriela och kommandomäl) skola inför konungen i statsrådet föredragas oeli der afgöras Men hvad är »regeringsärenden»? I saknad af definition, hvars gränslinier det för öfrigt vore vanskligt att pä ett allmängil- tigt sätt kunna uppdraga, har bestämmandet till en del fatt ankomma pä smak. Under en föregående tid syftade regerings- systemet till att sä mycket som möjligt centralisera. Hufvud- sakligen var det väl en patriarkalisk anda, som fostrade detta system. Men vid sidan deraf synes det omedelbara omhänder- tagandet af åtskilliga lokala ärenden hafva haft ett politiskt ändamål. Det var utan tvifvel ock derföre, som männen al den Rosenbladska skolan ropade ve öfver den fara, som hotade konungamagten, då hvarjehanda till lokala bestyr hänförliga ärenden, som öfver höfvan inkräktade pä tiden för egentliga statsangelägenheter, förvisades frän konungens rädsbord. Nu- mera måste det framkalla förvåning, att ännu vid medlet af nittonde århundradet i konungens konselj till pröfning före- hades sädana ärenden som t. ex. socknemagasinsreglementen, taxor för hufvudstadens bagare, bryggare, slagtare, liyrkuskar och åkare o. s. v.
Är 1842 bemyndigades Kongl. Maj:ts befallningshafvande att pröfva och fastställa förslag till socknemagasinsreglemen- ten'). Är 1847 blef af Kongl. Maj:t förordnadt, att taxor å bröd, dricka och kött icke vidare komme att af Kongl. Maj:t fastställas, utan att handeln med dessa artiklar skulle vara
') Denna åtgärd blef af den ultrarojalistiska tidningen »Minerva» hånfullt skildrad såsom utmarkande uppenbar van vård af konungamagten.
128
fri. Några är senare bemyndigades öfverstäthållareembetet att fastställa taxor ä hyrkuskars och åkares körslor. Anda till inpå 1840-talet innehöllo dessa senare en straffbestämmelse, som fört] enar att bevaras från glömskan, den nemligen att »rida pä trähästen». Huru långt denna art af skamstraff går tillbaka i tiden, har icke kunnat utredas. Antagligen var det, såsom sä mycket annat, en efterhärmning från Tyskland '). Straffet tillämpades, så vidt veterligt är, endast pä hyrkusk- och äkaredi'ängar för öfverträdelser af taxeföreskrifterna. Pä träsktorget (nuvarande Roslagstorg), som dä gjorde fullt skäl för namnet, var upprest ett misslyckadt träbeläte, som skulle föreställa en häst, hvaruppä, likasom för att parodiera en statue équestre, delinqventen uppsattes för en eller två tim- mar till begabberi för den skådelystna hopen, som vant sig att anse dessa upptåg såsom ett slags folkfester. Till det egendomliga i denna straffbestämmelse hörde, att den icke var alldeles lika för hyrkuskarnes och åkarnes drängar. För de sistnämnda var straffet alternatift böter (3\/;{ rdr b:ko) eller att rida på trähästen. Då valet deremellan berodde af delin- qventens egen smak, skulle det i psykologiskt hänseende ha varit af intresse, om uppgifter samlats, som utvisade verkstäl- ligheten af så väl det ena som det andra bestraffningssättet, sä att man kunde ha haft en statistisk grund för att väga hederskänslan emot bildningsgraden.
Vid en enskild föredragning för koimng Cakl Johan, dä en rättsfråga med afseende å omförmälda bestraffning förekom, hade han svårt att fatta, hvad denna »cheval de bois» egent- ligen var, som, då det blef honom klart, syntes honom vara en af de originelaste af hans nya fäderneslands institutioner.
') Enligt C. G. Cramer (tysk förf. på ITOU-talet) var det fordom i Tysk- land en art skamstraff att rida på »träåsna».
129
Formen för interimsregeringar.
Oaktadt sin längt framskridna ålder önskade Carl Johan att personligen öppna Norges vid februari månads början 184:^ sammanträdande storting. Af denna önskan lifvades lian så mycket mera, som det dervid erbjöd sig ett tillfälle att för norska representationen skildra den lyckliga ställning, som landet under hans stjTelse i alla riktningar ^•unnit^).
Mot slutet af december 1841 meddelade konungen civil- departementschefen genom en dikterad not, att han vid börjari af nästföljande månad komme att företaga sin tillämnade resa till Norge, — att han ville uppdraga åt H. K. H. kronprinsen, jemte h. e. justitiestatsministern, chefen för sjöförsvarsdepar- tementet och t. f. chefen för finansdepartementet att enligt 43 § E,.F. föra regeringen under konungens frånvaro; samt att t. f statsministern för utrikes ärendena jemte cheferna för landtförsvars- och civildepartementen skulle vara beredda att åtfölja honom till Norge.
I följd häraf blef civildepartemcntschefen satt i nödvän- dighet att bereda frågan om interimsregeringens instruktion, Il vilken, i följd af den förändring, som statsrådets organisation nästföregångna år undergått, måste till sin lydelse i liera de- lar blifva afvikande frän den som varit gällande, då interims- regeringar tillförene förordnats. Vid de rådplägningar, som härom i statsrådsberedningen förekommo, yppades emellertid sådana tvifvelsmål och så splittrade meningar om rätta tillämp- ningen af 43 § R.F., att, då det nu i sjelfva verket gälde att stifta lex in casu, erforderlig enstämmighet icke kunde
') Se det 184-2 tryckta trontalet.
Fåhrceus, Skildringar. 9
130
vinnas för det förslag i ämnet, som borde konungen föreläggas. För alla syntes det uppenbart, att rikets ständer vid beslutet ora statsrådets förändrade organisation uteslutande liaft för ögonen det normala tillstånd, dä konungen sjelf för er riksst}^- relsen, och sålunda förbisett nödvändigheten att bringa grund- lagens föreskrifter angående riksstyrelsens förande under konungens frånvaro i organisk öfverensstämmelse med berörda beslut.
Hvad härvid särskildt beträffade den styrelseform, som 43 i; R.F. afsäge för de fall, då konungen går i fält eller reser till aflägsnare inrikes orter eller till Norge, påkallade förhål- landena utredning i följande hänseenden:
Dä, för att bilda en konselj, som under konungens re- sor vore honom följaktig, erfordrades fyra statsrädsledamöter och för den i hufvudstaden residerande interimsregering, under kronprinsens ordförande, erfordrades tre statsrädsledamöter, samt deraf följde, att, äfven om dervid användes alla tre stats- råden utan departement, minst fyra departementschefer måste i den ena eller andra eller bådadera fördelningarna af styrel- sen användas, framstälde sig sjelfmant den frågan: Borde dessa derunder bibehålla sina aftribiitioner såsom föredragande och departementschefer? Denna fråga ansågs böra pröfvas särskildt med hänsigt till a) den fördelning af statsrådet, som åtföljde konungen pä resor.
Det läge i sjelfva sakens natm% att dessa statsrådsleda- möter icke kunde fungera såsom departementschefer, med un- dantag af chefen för utrikesdepartementet, emedan konungen icke torde förbehålla sig afgörandet under resor af de till något annat departement hörande mål i sin helhet. De öfriga af dessa statsrädsledamöter kunde således endast vara konsul- tativa, sä att, om dertill utsäges någon departementschef, lian måste under tiden frånträda utöfningen af denna befattning. Detta hindrade dem likväl ej att fungera som föredragande.
131
II) den tillförordnade kongl. regeringen. Frågan syntes i detta hänseende böra pröfvas alternatift under trenne särskilda syn- punkter, nemligen l:o) böra alla departement representeras inom regeringspersonalen'? 2:o) förutsatt, att regeringsledamö- terna icke fungera som departementschefer eller föredragande, kunna under tiden för en tillförordnad regering departementen förvaltas af andra statsrädsledamöter '? och ?y.o) kunna och böra ett eller flera departement af de till medlemmar i regeringen förordnade statsrädsledamöter förvaltas och de öfriga departe- menten samtidigt förestås af andra statsrädsledamöter?
Med grundbegreppet af den införda departementalstyrelsen, eller ändamålet att bereda enhet och sammanhang åt styrelse- åtgärderna, syntes det civildepartementschefen mest förenligt, att äfven i en interimsregering denna grundsats blefve tilläm- pad. Dä likväl, utom utrikesdepartementet, regeringsärendena vore fördelade på sex departement, men endast tre statsräds- ledamöter vore medlemmar af regeringen, dä en konglig prins var förordnad till dess ordförande, måste, för möjligheten af en sådan organisation, dessa tre ledamöter förestå hvardera tvenne departement.
För tillämpning af andra alternativet fann civildeparte- mentschefen ilerehanda olägenheter möta, af hvilka den mest i ögonen fallande vore otillräckligheten af statsrådsledamöternas antal, enär, utom de sju, som fordrades för interimsregeringen och den konungen på hans resor åtföljande konselj, ytterligare sju, eller, om utrikesministern åtföljde konungen, sex skulle erfordras för departementschefsplatsernas fyllande; och då, med hänsigt till den konstitutionela ansvarigheten, det vore oundgängligen nödvändigt, att departementscheferna äfven så- som ad interim föredragande vore i fullt åtnjutande af sina attributioner såsom statsråd, syntes denna omständighet \ara nog att göra detta alternativ oantagligt.
Vd2
Emot tredje alternativet ansåg civildepartementscliefen det kunna anmärkas, dels att den derigenom afsedda organi- sation saknade enhet och konseqvens i sä måtto, att en del departement representerades af röstegande chefer inom rege- ringen, andra icke, dels att de till regeringsmedlemmar icke förordnade departementschefer blefve att anse såsom suspen- derade frän en del af sina attributioner, eller den som inne- fattades i egenskapen af rädgifvare i de regeringsärenden, som icke tillhörde deras departement, eller, med andra ord, att de blefve reducerade till enahanda qvalifikation som de forna statssekreterarnes m. m.
Beträffande interimsregeringens sammansättning ledde öf- verläggningarna till uttalandet af trenne olika meningar. Två statsrådsledamöter höllo före, att besagda regering bäst for- merades pä det sätt, att väl endast tre statsrädsledamöter (dä en konglig prins vore ordförande) förordnades till hufWd- medlemmar deraf, men med förklarande, att den ^aigste af dem borde lemna plats ät hvardera af de öfrige departements- cheferna, dä de hade föredragning. Dermed ansågs likformigliet skola vinnas i det hänseendet, att alla departementschefer i och för de dem tillhörande ärenden hade enahanda prerogativ såsom röstegande ledamöter af regeringen. En tredje ledamot ansåg detta förslag böra modifieras sålunda, att alla de tre primitift förordnade regeringsledamöterna skulle turvis alter- nera med de öfriga departementscheferna om plats i regeringen vid dessas föredragning.
En fjerde ledamot röstade för det ofvan anförda första alternativ, enligt hvilket alla departement skulle fördelas på de tre förordnade regeringsledamöterna, under förutsättning att det skulle åligga vederbörande expeditionschefer att tillhandagå med målens beredande och föredragning.
Emot den organisation, som de tvenne först omförmälda ledamöterna tillstyrkt, likasom e^not den tredjes amendement,
133
hyste civildepartementschefen allvarliga betänkligheter. En vigtig princip, som lagstiftarne uppenbart haft till ögonmärke, dä de bestämt ett inskränktare antal statsrädsledamöter i in- terimsregeringen, ansäg han hafva varit det nödvändiga vil- koret af kontinuitet, hvilken prineip skulle blifva allt för mycket åsidosatt genom antagandet af en dylik organisation, (xenom godkännande af förstberörda förslag skulle ock tre olika latituder af myndighet bland statsrädspersonalen upp- komma, nemligen tvä regeringsledamöter röstegande för alla de- pai-tement, en för trenne och tre endast för sitt eget departement. Enligt det andra förslaget äter skulle tre ledamöter blifva röst- egande för fem departement och de öfriga hvardera för ett. Dä för öfrigt 43 § R.F. uttryckligen föreskrefve förordnande af trenne ledamöter i interimsregering ijemte ordföranden) men ostridigt vore, att enligt de tvä förstnämnda förslagen sex statsrädsledamöter skulle blifva primitift förordnade, ehuru med olika utsträckning af delaktighet deruti och med bestäm- melse att endast trenne i sänder skulle tjenstgöra, ansäg ci^ål- departementschefen denna omständighet utgöra ett hinder för förslagets verkställighet, som svärligen kunde undanrödjas. Deremot och dä af det tredje förslagets antagande minsta olägenhet syntes vara att emotse, tvekade han desto mindre att rösta derför, som, ehvad en departementschef förestode ett eller liera departement och ehvad han i ärendenas beredande och föredragning biträddes af vederbörande expeditionschef eller ej, den juridiska delen af hans ansvarighet vore den samma.
Det kunde med visshet emotses, att framställningen af detta ärende med hänsyn ej niindi'e till rikets ständers för- biseende vid behandlingen af grundlagsförslaget om statsrå- dets reorganisation än grundlagsföreskrifternas oklara skick, som kunnat lemna rum för sä skiljaktiga äsigter om tillämp- ningen, skulle hos konungen uppväcka den lifiigaste förtrytelse, desto mera som det icke kunde vara nägot tvifvel derom, att,
134
derest vid anmälan af berörda grundlagsförslag, dervid konun- gen af sin dåvarande konselj tillråddes att meddela rikets ständer sin afsigt att stadfästa förslaget, hans uppmärksamhet blifvit fäst pä dettas omförmälda bristfällighet, han skulle deruti liafva funnit en troligen lika välkommen som giltig anledning att vägra sanktion. Men statsrådet undgick det väntade obehaget. Innan ärendet kunde föredragas, gaf nem- ligen konungen till känna, att han, i anseende till mellankomna omständigheter, funnit sig föranläten att inställa den tilläm- nade resan. Diskussionen öfver den bekymmersamma frågan i statsrådsberedningen kom i följd deraf icke att inflyta i statsrådets protokoll.
Någon tillämpning af grundlagsföreskrifterna om interims- regering kom derefter icke i fråga under Carl Johans rege- ringstid, emedan han till sin död fortfarande residerade i Stockholm.
18.-)
Tillämpning af 38 § Regeringsformen m. m.
Vid erhållet företräde till enskild föredragning en efter- middag fann civildepartementscliefen konnngen sysselsatt med namnteckning ä resolutioner ocli skrifvelser, som till honom för underskrift voro frän kansliet uppsända. Efter helsning utlät sig Hans Maj:t: »Quelle machine ä signature que le roi de Suéde». Han förklarade sig vilja af stå 50,000 rdr af sin civillista, om han kunde befrias frän detta tryckande onus. Pä det att denna sysselsättning icke måtte uttrötta honom, be- falde han tillika, att ej mer än femton expeditioner i hvarje särskildt oraslag finge uppsändas för underskrift.
Detta gaf en ökad anledning till vidtagande af en åtgärd, hvarom civildepartementschefen, för ändamålet att befordra skyndsammare expedierande af regeringsbesluten, redan förut med expeditionschefen haft öfverläggning. Dä föreskriften i 38 § R.F. om utgående expeditioners förseende med konungens underskrift, »för att blifva gällande», förutsatte någon verli- ställighef, ansågs nemligen denna föreskrift icke innebära något hinder för att med endast departementschefens underskrift låta, i form af handbref eller noter, utgå expeditioner till un- derordnade myndigheter, dä någon verkställighet icke påkal- lades, såsom t. ex. då, till svar å ett embetsverks hemställan om tjenstledighet för en underlydande tjensteman, embets verket meddelades, att Kongl. Maj:t genom utfärdad resolution der- till lemnat bifall. .lemte förordnande om en sådan tillämjining i detta och likartade fall bestämdes alltså i öfverensstämmelse dermed, att de bilagor, som vanligen åtföljde styrelsens för allmänna väg- och vattenbyggnader skrifvelser angående före- slagna allmänna arbeten, såsom ritningar och kostnadsförslag
130
m. m., hvilkas gillande i^ likasom kyrkritningars) förut bekräf- tats med konungens namnteckning, borde, dä de med af konun- gen undertecknad skrifvelse återsändes, endast förses med de- partementschefens intyg om godkännandet.
Dessa oskyldiga anordningar voro emellertid nära att för- anleda en konflikt. Pä den tiden utgafs nemligen i hufvud- staden en tidning, benämnd »Svenska Minerva», »stackot till formatet, men stor i ande och sträfvande» (för att nyttja ett talesätt, som af tidningen sjelf begagnades om tvenne militära, uppkomlingar). Dess färg var ultrarojalistisk, d. v. s. före- målet för dess dyrkan var den suveräne konungen, icke konun- gen i statsrådet. Tidningen kunde betraktas som språkrör för de politiske trosbekännare, för hvilka statsrådet i och för sig utgjorde ett för regenten besvärligt och otrefligt påhäng, som, då det i värt tidehvarf blifvit ett nödvändigt ondt, åtminstone borde göras sä oskadligt som möjligt'). Att med en sådan teori statsrådets departementalorganisation skiille för tidningen vara en styggelse, enär den förmentes af naturnödvändighet innebära frö till ministerstyrelse, var sålunda fullt följdriktigt. Medan tidningen outtröttligt sprutade etter emot de mera frisinnade departementscheferna, följdes med en viss diplomatisk slughet den taktik att söka söndra konungen och hans rådgifvare genom ideliga bemödanden att göra dessa misstänkta att vilja inkräkta pä området för konungens grundlagsenliga myndighet. Efter erhållen kännedom om den inom civildepartementet vidtagna reform i afseende ä underskrifterna å utgående expeditioner omfattade »Svenska Minerva» ock detta tillfälle för att med en giftig liritik söka visa, att åtgärden uppenbart åsyftade att rycka regeringstömmarne ur konungens händer. Vid den
') Den spirituele exc. gi-efve Gust. Löwexhjelm plägade kalla de roja- lister, som represeuterades af Svenska Minerva, »hofrojalister». till skilnad från de konstitutionela rojalister, livartill han räknade sig och som representerades af tidningen »Svenska biet».
137
audiens, som civildepartementschefen dagen efter detta Miner- vas anfall erhöll till enskild föredragning, var han beredd att möta en mulen uppsyn; men han hade rustat sig med till- räckligt bevisande handlingar till sitt försvar. Affordrad för- klaring öfver anmärkningarna i gurdagens tidningsblad, var han alltså i tillfälle att ådagalägga behörigheten af den klandrade åtgärden, och Hans ]\Iaj:t fann sig, särdeles med afseende å det derigenom minskade antalet af hans egna namnteckningar, sä tillfredsstäld, att han, långt ifrån att ogilla departements- chefens förfarande, anmodade honom att uppmana de öfrige departementscheferna att införa enahanda ordning inom sina resp. expeditioner. Hans Majit, som vid departementschefens emottagande var vid lynne, som om han emottoge en upp- rorsmakare, förafskedade honom efter slutad föredi*agning med den mest intagande frN-ntlighet.
Minervas bemödanden att inför allmänna omdömet nedsätta icke blott statsrädsledamöterna utan sjelfva statsrådsinstitu- tionen buro tilläfventyrs frukt hos »hofrojalisterna», men hos konungen förfelade de alldeles sin verkan. Han hyllade den, såsom det vill synas, i våra moderna stater antiqverade åsigten, att enär rådgifvarnes anseende i sin mon betingade konunga- dömets eget, ett allt för djupt återfall frän deras en gång vunna värdighet skulle verka menlig-t på allmänna omdömet om statsrådsinstitutionens konstitutionela betydelse. A^id ett tillfälle, då en statsrädsledamot anmälde sin önskan att få träda tillbaka till en plats med något lägre värdighet än ge- neralmajors, yttrade Hans Maj:t: Je ne permettrai jamais, que mes conseillers se ravaleront» ').
'1 Carl XIV:s åsigt i detta afseende gick icke i art' till Cakl XV, så, vidt det fåx' slutas från kongl. resolutionen den 3 nov. IbTl, enligt hvilken åtgående statsråd får afsked äfven från rangen. Man påniinnes härvid om ett tänkespråk af den romerske skriftställaren Lucancs, med af- seende å uppkomlingar. — »tolhmtur in altum. ut lapsu graviore ruant".
138
Ett skogshushållningsärende.
Erfarenlieten har läi^t, att rika tillgångar ofta förleda sa väl nationer 3om enskilde till slöseri. Sverige liar af naturen begäfvats med större rikedom af skogar än de flesta andra länder men ingenstädes torde man hafva mera sorglöst hand- haft skogarnes värd. Först på senaste tid har tanken vaknat pä nödvändigheteli att hushälla med äterstoden. Da redan för mer än 100 ar sedan verop hördes öfver befarad skogsbrist, men skogstillgäiig traktvis ännu finnes, bör det vara att hop- pas, att uppvaknandet icke kommit för sent.
På våren 1842 ingaf den om skogshushållningen här i landet högt förtjente hofjägmästaren J. A. af Ström till civil- departementet ett memorandum, li varigenom han påkallade uppmärksamheten pä det för skogshushållningen menliga för- hällande, som här ännu allmänt egde rum, att, i olikhet med bruket i andra länder, för skogsfällning och afverkandet till bränsle begagnades j^xa i stället för säg. För att bereda rättelse i detta afseende och pä det att säker grund mätte vinnas för bibringande at allmänheten af kunskap i ämnet, sattes i fråga att anställa jemförande försök med bada dessa redskap och att genom deröfver affattadt protokoll redogöra för förloppet deraf. Konung Carl Johan, som med värma omfattade denna angelägenhet, gaf tillstånd till verkställandet af dessa försök å Kongl. Djurgården. Föreskrift meddelades alltså om verkställigheten, och uppdrogs inseendet deröfver åt bemälde hofjägmästare, som dervid hade att använda arbetare, hvilka genom öfning förvärfvat erforderligt handlag för be-
189
^^agnandet af de särskilda redskapen; ocli skulle vid förrätt- ningen utrönas icke blott hvilketdera redskapet hade företräde i afseende å den erforderliga tiden för fällning och aftrumning af träd af lika dimensioner, samt qvantiteten af det afFall. som af materialet spildes. utan äfven hvilket eller hvilka slags sågar, af svensk eller utländsk tillverkning, som kunde finnas för ändamålet användbarast.
De öfver förrättningen förda protokoll utvisade pä det bestämdaste sågens företräde framför yxan, äfvensom att bland de utmärktare sågarna en dubbel och en enkel såg af Xyby bruks tillverkning funnits vara af öfvervägande användbarhet. Det vigtigaste af hvad redogörandet för de anstälda försöken lade i dagen var emellertid beräkningen af det afFall eller den förlust af material, som vid bruket af yxan egde rum och som, dä hela rikets årliga skogsafverkning afsägs, ledde till det säkra antagande, att berörda redskaps användande för ifrågavarande ändamål medförde en högst betydlig national- förlust'). Det ansågs derföre vara af S3^nnerlig vigt att all- männare sprida kännedomen om gagnet af sågens användande, och det blef för den skull (den 18 juni 1842^ förordnadt, att för hvarje län ett exemplar af de båda lämpligast befunna sågarna skulle genom landtbruksakademiens försorg tillställas vederbörande hushållningssällskap eller Kongl. Maj:ts befall- ningshafvande, jemte utdrag af protokollen öfver de anstälda försöken, med uppmaning att underrätta länets invånare om fördelarne af sistberörda redskaps användande. Tillika be- stämdes ett premium af 24 sk. b:ko famnen för nästföljande
') Med hänsyn till alla behof för så väl enskilda hushåll som jern- och kopparverk, kalkbruk, bränvinsbränning och andra industriela anlägg- ningar, ansågs den årliga förlust af material, som yxans användande medförde, approximatift kunna i kubikinnehåll beräknas till föga mindre än rikets hela dåvarande utskeppningsqvantitet af trävaror.
140
iir frän rikets norra län sjöledes till hnfvudstaden inkommande, i bada ändarne sågad, löfved, intill 1,000 famnar.
Dessa åtgärder hafva väl ännu icke ledt dertill, att vid fällning och aftrmnning af träd yxan allmänt blifvit lagd å sido. A kronans parker användes dock härför uteslutande såg, och i vissa orter har bruket deraf äfven ä enskilda jordegendomar fatt en icke oväsentlio- utsträckning.
141
Kongl. resolution om LIndebergska teatern.
Under förra hälften af innevarande århundrade lefde i Stockholm en i visst afseende märkvärdig- man, som frestade flerehanda värf, men i allmänhet med ringa Ij^cka, ocli om- sider genom följderna af sitt oroliga lynne vann en sorglig- ryktbarhet. Hans namn var Anders Lindeberg. Han hade såsom subalternofficer bevistat kriget i Tyskland 1813, men tog afsked frän krigsyrke't 1821 och blef dä titulerad kapten. Med stor flit sysselsatte han sig derefter hufvudsakligen med litterära arbeten och uppträdde såsom politisk skriftställare i flera tidningsblad, ofta med mera mod än urskilning.
Hiuai LiNDEBEiKj tillvunnit sig Carl Johans uppmärk- samhet och gunst, är icke kändt, men veterligt är, att han ifrån den tid, då Carl Johan var kronprins, frän hans liand- kassa uppbar en pension, hvilken likväl 1832 blef indragen i följd af dåvarande konungens misshag med en af Linderer(, författad, i tidningen »Stockholmposten» införd, politisk upp- sats ^).
Vid denna tid började han att agitera emot kongl. teaterns förmenta monopol. Gång efter annan ingaf han ansökan att fä anlägga en enskild teater i hufvudstaden, men mötte hvarje
') LiNijKUKRus upptriulande pä. den publicistiska banan blef derefter allt mera hänsynslöst, och 1834 ådrog han sig, som bekant är, en högmåls- process, hvilkeu slutade dermed, att han af hofrätten dömdes till dö- den, hvilken dom af högsta domstolen stadfästes. Oaktadt hah hård- nackadt vägrade att antaga den af konungen förunnade nåd att få umgälla sin förbrytelse med tre års fästningsfängelse, undgick han lik- väl domens verkställigliet genom den i oktober s. å. för politiska för- brytelser beviljade allmiinna amnesti.
142
giing afslag. Det tycktes den tiden hafva ingått i allmänna föreställningssättet, att den nteslutande rätten för kongl. tea- tern att i hufvudstaden nppföra skadespel borde vidmagthällas i sedlighetens intresse. Att vid pröfningen af omförmälda ansökningar hänsyn tillika togs till äfventyret för den kongl. teaterns ekonomiska bestand, dä den liade att täfla med en- skilda teatrar, bör knappt förmodas.
Ar 1841 ingaf kapten Lindeberg förnyad ansökan att i hufvudstaden fä anlägga en teater »för att der uppföra säng- och talstycken, balletter och konserter». Det beslut, som der- öfver den 18 oktober s. ä. meddelades, utvisade, att den då- varande regeringen helt och hållet lemnade ä sido afseendet å den kongl. teaterns uteslutande rätt, som i sjelfva verket ej heller var förenlig med det i grundlagen mot raonopoler i all- mänhet stadgade förbud. Frågan betraktades endast som ett ordningsmäl af den högre vigt, att det för hvarje förekommande fall borde vara beroende af Kongl. Maj:ts pröfning. Genom omförmälda beslut blef det nemligen förklaradt, att, »enär sökanden icke visat sig ega tillgäng till någon teaterlokal eller till någon skädespelaretrupp att dervid begagna, hvadan icke prof vas kunde, huruvida nödiga garantier för vidmagthällande af säkerhet och allmän ordning i dessa delar vore för handen, Kongl. Maj:t i sakens så beskaffade skick icke kunde ansök- ningen bifalla >^. Spänstigheten af Lindebergs viljekraft för- slappades icke heller genom denna motgång. På våren näst- följande är började han anläggandet af en enskild teater, som redan i september sannna är var så nära sin fullbordan, att den ansågs vid början af oktober kunna för begagnande öppnas. Sedan vederbörlig besigtning å byggnaden föregått, blef, enligt Lindebergs anhållan, frågan om tillstånd till dess begagnande för det afsedda ändamålet af öfverståthållaren understäld Kongl. Majits pröfning. Civildepartementschefen skyndade att för
143
konungen anmäla ärendet i enskild föredragning, men det blef, såsom det var att förutse, ajourneradt. Ett par dagar derefter mottog departementschefen besök af den berömde skådespelaren ToRSSLOW, som tillkännagaf, att lian träffat aftal om den ny- hyggåa. teaterns förhyrande och att han kontraherat med en erforderlig skädespelarepersonal, sä att, sedan byggnaden nu vore fullbordad, han vore i tillfälle att bestämma dagen för teaterns invigning, i hvilket afseende och dä det vore för ho- nom en välfärdsfräga, att afgörandet af kapten Lixdeberos ingifna ansökan icke fördröjdes, enär hyra och aflöning utginge frän bestämd dag, han alltså anhöll om departementschefens handläggning af ärendet så skyndsamt som möjligt. Till gen- mäle erinrade departementschefen, att det icke vore officielt kändt, hvarken att teatern blifvit till ainian man uthyrd, ej heller att invigningsdagen nu kunde bestämmas, hvarom han således icke vore befogad att, då ärendet föredroges, lemna upplysning. Yid sådant förhållande och ehuru det icke kunde betvitias, att beslut skulle vid nästa föredragning blifva fattadt. så och för att vinna tid, tillrådde dej)artementschefen sökan- den att hos konungen anluilla om personligt företräde för att meddela Hans Maj:t kännedom om berörda förhållanden, och trodde departementschefen sig kunna förvissa sökanden, att Hans Maj:t med nöje såg, att man med öppet förtroende och tillit vände sig till honom. Rådet följdes, och efter ett ])ar dagar infann sig ToRSt?Low åter hos departementschefen och gaf till känna, att konuugen välvilligt afhört hans an- dragande och förklarat sig vilja vid nästa föredragning taga saken i öfvervägande. Omedelbart derefter anmälde departe- mentschefen sig till enskild föredragning. Då vid denna ärendet angående Lindebergska teatern förekom, blef ansökningen utan ringaste tveksamhet bifallen. Ganska visst skulle den, då det nu var ytterst på tiden, äfven utan mellanlcomst af någon
144
saken intresserad hafva vnnnit bifall, men att det skedde med så förekommande beredvillighet, var ett af de mänga bevisen, att Carl Johan, som var oböjlig emot li varje tillstymmelse af trots ocli icke utan en känsla af obehag kunde medgifva något ät dem, som veterligen hyste emot honom eller stj^relsen afvogt sinnelag, deremot kände sig Ij-cklig, dä han visste, att gagnet af regeringsbesluten träffade välsinnade samhällsmed-, lemmar.
145
Studentmötet i Stockholm 1843.
Det länder till berömmelse för Lunds och Köpenhamns studenter att på en tid, då gammal missämja ännu icke lemnat rum för alhnännare nationela sympatier emellan folken på ömse sidor om Sundet, genom sina vexlade gästbesök hafva inledt de fostbrödralag, som sedermera utvecklat sig till stå- ende vänskapsförbund emellan samtliga skandinaviska univer- sitetens studentkorpser. Det var denna gnista, som inom kort tände tanken på inledandet af periodiska möten emellan Skan- dinaviens naturforskare och något senare äfven emellan dess nationalekonomer, hvilka möten kraftigi: bidragit att bemedla nationernas närmare sociala anslutning till hvarandra.
Det första talrikare studenttåget från Köpenhamn och Jjund till Upsala, för beramadt möte der med studenter från Kristiania och Helsingfors, företogs om sommaren 1843. Åter- tåget skedde öfver Stockholm, hvarest en storartad sexa för ynglingaskaran föranstaltades i Vauxhallen å kongl. Djurgär- den den 7 juni. Vid underrättelsen härom blef Carl Johan, som betraktade detta nya slags folkrörelser med någon misstro och som framför allt icke kunde förlika sig med införandet af det skick, som i vissa andra länder börjat blifva sed, att läro- verkens ämnessvenner blanda sig i statsangelägenheter, all- varligt bekymrad för att man under expektorationerna i det glada samqvämet möjligen kunde förirra sig in på politikens område. För afvärjande deraf önskade han, att någon äldre man med stadgad popularitet skulle deltaga i tillställningen och afstyra hvarje tillstymmelse till politicerande. Då han
F(ihrteus, SIcililrtiKjtir. lli
146
fatt kännedom om, att prof. Geijer, som oaktaclt afFallet frän de konservativa äsigterna fortfarande åtnjöt hans förtroende, dä uppehöll sig i Stockholm, tillkallade han honom och bad honom åtaga sig denna rol; men den öfverensstämde icke med hans lynne, hvarföre han af böj de uppdraget. Han föreslog i stället dertill prof. Thomander. Konungen, i livars öron detta namn icke hade någon välljudande klang, studsade, troende att detta i det närmaste vore liktydigt med att sätta bocken till trädgårdsmästare; men Geijer höll fast vid sitt förslag, förvissad, att hvad konungen åsyftade bäst skulle derigenom vinnas. Det blef dervid. Vidtalad af Geijer, åtog sig Tho- mander, som var en af inbjudarne till festen, att vaka der- öfver, att utförandet af mötets program blefve hållet inom sina tillbörliga gränser. Sedan de officiela skålarne blifvit tömda och ordet förklarats fritt, öfvergick det glada skämtet små- ningom till allvarligare stämning. Då fann Thomander sig manad att taga ordet. Såsom kändt är, besatt han en sällsynt förmåga att öfver förekommande ämnen utspinna föredrag till hvilken längd som helst'), utan att innehållet derigenom blef mattare eller förlorade i intresse. Han uppträdde nu med ett utförligt humoristiskt tal, som vände sig uteslutande om — grammatikan. Ehuru de qvicka ordvändningarna väckte gam- inan och munterhet, upptogs det hela med någon förundran, emedan man väntat sig något helt annat. Men det var Tho- mander som talat, och endast han kunde våga, hvad ingen annan kunnat tillåta sig. Andamålet var emellertid vunnet. Man hade fått en temligen tydlig vink om behörighetsmargi-
') Enligt trovärdig berättelse tilldrog det sig en gång i presteståndet, att erkebiskop WingIrd, som äfven vid talmansbordet vant sig att behandla sina ståndsbröder familjärt och patriarkaliskt och som stundom fann sig besvärad af Thomanders talförhet, afbröt honom, då han talat mycket länge, med det spörsmål: »kan det inte vara nog nu?» men detta hade endast den verkan, att talet blef längre, än hvad ämnadt var
147
nålen för studentens offentliga förhandlingar, och politiken var för tillfället bannlyst. Dä konungen den följande dagen fick kännedom om förloppet, fann han sig synnerligen till- fredsstäld, och hans omdöme om Tiio.maxder blef derefter icke oväsentligt förmildradt.
148
En misstänkt spejare.
I december manad 1842 hade kyrkoherden i Enköping, liofpredikanten Afzelius, skriftligen underrättat h. e. riksmar- skalken grefve Brahe, att der i trakten varit sedd en kringvan- drande tysk, som, efter hvad om honom förekommit, antogs vara en spejare, utsänd af gustavianska f. d. konungafamiljen. Civil- departementschefen, som af denna underrättelse undfick del, aflät i anledning deraf en rundskrifvelse till landshöfdingarne i närmast belägna län, med uppmaning att låta genom under- lydande kronobetjening efterspana den ifrågavarande främlin- gen. Ett hälft är förgick utan att något vidare spordes härom ; men den 23 juni 1848 inkom till civildepartementet rapport från landshöfdingen i Södermanland grefve Frölicii, att en passlös kringvandrare blifvit i Nyköping anhållen, hvilken vid anstäldt förhör uppgifvit, att hans namn vore Sjöberg och att han det nästförlidna året inkommit till Sverige från storhertig- dömet Baden, och hvilken förmodades vara den som i dejjar- tementschefens rundskrifvelse omförmälts. Söndagen den 25 juni, dagen efter den lysande revyen på Ladugårdsgärdet, an- mälde civildepartementschefen sig pä förmiddagen till audiens lios konungen för att meddela hvad grefve Frölicii inberättat, hvarmed icke borde dröjas längre än hvad nödvändigt var.
Såsom vanligt, dä Hans Maj:t mottog någon före klockan 1, var han ännu sängliggande. Hågkomsten af gårdagens utomordentligt lyckade festlighet och en nyss från polissty- relsen ingången rapport, att bland de folkskaror, som omgifvit re vy fältet, icke något störande af ordningen förelupit, hade försatt Hans Maj:t i en särdeles upprymd stämning. Efter helsning och sedan Hans Maj:t till departementschefen, enligt
149
sedvänja, framräckt en eau-de-colognes-flaska, som aldrig sak- Tiades pä lians nattduksbord, sporde han om anledningen till det begärda företrädet. Dä departementschefen derför redo- gjort, uttalade Hans Maj:t sitt missnöje med den bristfälliga polisuppsigt, som kunnat göra det möjligt för en utländing att sä länge kringstryka i landet utan den ringaste legitima- tion. Nu var emellertid frågan, livad ätgärd med den anhållne borde vidtagas. Departementschefen hemstälde, om man ej, ju förr desto hellre, borde göra sig honom qvitt och för sådant ändamäl affärda honom pä nägon ängbät tillbaka till Tysk- land, men detta förslag upptogs icke med välbehag, och slutet af öfverläggningen blef, att han skulle under polisbevakning forslas till Stockholm för att här undergä vidare förhör. Hit- kommen blef lian för ransakning instäld i poliskammaren, men han kunde der icke förmas att redogöra för sina personliga förhällanden vidare än att han vore frän Baden och sistlidue höst med en åskarebät ankommit till en landthamn ä Sveriges vestra kust och sedermera kringvandrat i Mälareprovinserna och ett par af de nordligare landskapen samt att han ömsom kallat sig Sjöberg, Hultman och Axelsson; dock lät han första, att, om han blefve förhörd utom protokoll och vittnen, han vore villig att meddela åtskilliga upplysningar. Det uppdrogs derföre ät dåvarande tillf, öfverståthällaren grefve Lewenhaupt att enskildt förhöra honom. Dervid uppgaf han bland annat, att han pä sidolinien vore son af f. d. konung GtUSTAF IV Adolf och att hans moder tillhört en pomersk familj vid namn v. Maltzan; — att hans antagna rätta namn vore GtUSTaf Grii- STAFSSON v. Maltzan; — att han statt i nära förbindelse med prinsen af Vasa ; att han i dennes uppdrag en gäng förut varit i Sverige, men att hans nuvarande vistelse här icke vore för- anledd af nägot uppdrag frän honom eller hans anförvandter. För öfrigt visste han att berätta, att f d. konungen, sedan han blef landsflyktig, tvenne gånger i hemlighet besökt Sverige,
150
dervid han den ena gängen endast uppehållit sig i Skåne, men den andra begifvit sig till Dalarne och andra orter norr om liufvudstaden; — - att f. d. konungen under de första åren af sin landsfl^^kt haft kommunikationer med åtskilliga, till namnet uppgifna, mer och mindre framstående svenskar, men efter Carl XIII:s död af brutit all gemenskap med Sverige; — att dereraot prinsen af Vasa fortfarande agiterat för sina dyna- stiska intressen och att för sådant ändamål aftal varit träffadt med en till namnet uppgifven, numera afliden aflPärsman, såsom agent i Sverige, hvilken till sitt förfogande ärligen erhållit 20,000 rdr, hufvudsakligen för att genom tidningspressen sprida oro i landet och väcka missnöje med den nya dynastien. En omständighet, som kunde synas förläna någon trovärdighet åt en del af dessa GtUSTAfssons uppgifter, var att han visade sig känna detaljerna af en 1832 tillämnad illgerning, hvarom ve- terligen endast en i Sverige egde någon kännedom, utom då- varande polismästaren Nerman, som sades hafva upptäckt planen och afvärjt dess verkställighet.
Då konungen fått kunskap om förloppet af t. f. öfverstät- hållarens med Gustafsson anstälda förhör, blef civildeparte- mentschefen genast efterskickad, och han var knappt inkommen i konungens arbetsrum förr än H. Maj:t utbrast: >^Eh! ce sont de belles révélations, faites par ce vagabond-lå, — votre protegé», — tillades hälft på skämt. I första känslan af förtrytelse sade han sig vilja ha fiskalisk aktion emot alla ännu lefvande af dem, som Gustafsson uppgifvit hafva haft gemenskap med f. d. konungen och hans familj ; men dä det erinrades, att här icke vore att tillgå den ringaste lagliga bevisning och att det för öfrigt icke borde sättas tro till de historier, som en land- strykare till profession kunde finna för godt att uppduka för att göra sig intressant och som han otvifvelaktigt skulle åter- kalla, om han blefve hörd inför domstol, lät Hans Maj:t efter en dags besinning utan svårighet frågan derom förfalla, och
151
fann nu ej annat vara att göra än att, sasoni departements- cliefen hemstält, skicka Gustafsson ur landet. Detta verkstäl- des enligt lians egen önskan på det sätt, att han med ett segelfärdigt skepp sändes till Norra Amerika, dervid det blef sörjdt för sä väl likviderandet af passageafgiften som för pas- sagerarens förseende med ett lämplig-t penningebelopp för nå- gon tids uppehälle efter framkomsten till bestämmelseorten. Departementschefen fick derjemte befallning att meddela de öfriga statsrådsledaraöterna hvad vid förhöret med GtUSTafsson förekommit.
152
Carl Johans finansteori.
Uti Carl Johans ovanliga förständsegenskaper var det något, som förekommit ej mindre de närstående, med hans tänkesätt förtrogna, än dem, som pä fjermare liall endast kunde bedöma honom efter hans handlingar, såsom en psykologisk gåta. Det var hans åsigter i finansläran. Vid hans ankomst till Sverige var landets finansiela tillstånd bragt till yttersta lägervall. Hufvudsakligen var detta att tillskrifva dels ödes- digra krig, dels missgrepp i finansförvaltningen, till hvilka senare ingendera af statsmagterna var utan skuld.
För att tillförlitligt kunna bedöma den finansiela ställ- ningen vid denna tidpunkt är det nödigt att gä tillbaka nära "*/4 århundrade i våra liäfder. Hvad dessa hafva att förtälja om handhafvandet af rikets finanser under denna tid är fullt af skuggor, men icke dess mindre lärorikt. Ännu vid medlet af adertonde århundradet trodde man sig genom lag kunna icke blott förekomma prisstegring å vissa förnödenhetsvaror, utan äfven fixera värdet ä ofonderade kreditsedlar. Rörande myntvärdet afgåfvos vid riksdagarne niångartade förslag, det ena korsande det andra, de flesta syftande till tvångsåtgärder, välmenta, men opraktiska. Det verksammaste medlet för mynt- värdets uppehållande troddes vara att tvinga vexelkursen inom bestämda gränser. Genom utfärdad kungörelse den 26 mars 1745 bestämdes ett visst pris (-lO mark för en rdr Hamb. banco), hvaröfver vexlar icke skulle få stegras. För att desto säkrare kunna motverka kursstegringen, kontraherades med ett s. k. vexelkontor, eller egentligen ett enskildt bolag, hvars delegare mot betingade förmoner åtogo sig att reglera denna angelägenhet. Men den erfarenhet, som deraf vans, blef dyr-
153
kcipt tor staten. Från är 1747 nppoffj-ades för ändamålet att .st)'ra kursen genom det enkom derför oktrojerade vexelkontor ej mindre än 122 tunnor guld; hvarefter kontoret förklarade sig ej vara i stånd att fullgöra sin uppgift. Sekreta utskottets vexeldeputerade uppsade i anledning deraf kontraktet, och i skrifvelse till Kongl. Maj:t framlade utskottet de skäl, af h vilka »det ansåg alla försök att med konst styra kursen frukt- lösa och endast tjenande till att med kronans kostnad öka de olägenheter, som man velat bota och förekomma».
Det oaktadt fasthöll man ännu några är envist vid det principiela af systemet. Enligt bankdeputationens förslag till- styrkte sekreta utskottet, att man skulle återföra sedlarne till deras ursprungliga värde genom att småninyom fastställa en lägre kurs. G-rundsatsen gillades af ständerna; och 17(36 före- slog ett utskott af bankodeputationen verkställigheten sålunda, att kursen skulle fällas med 4 mark om året, till dess att man 1775 skulle hinna till pari eller 30 mark '). Men ej långt härefter började man ändtligen allmännare inse nödvändigheten af ett kiu-serande metalliskt mynt, och följden af denna vänd- ning i allmänna tänkesättet blef 1776 års realisation.
Beståndet af de derigenom inträdda nya förhållanden blef dock icke af lång varaktighet. Det vidtutseende krig, som utbröt 1788, kräfde stora penningetillgångar, och för beredande
') Redan vid 17-17 ;irs riksdag hördes under striderna angående vexel- kursen skiljaktiga meningar om det rådande systemet i denna del, men först vid 1760 års riksdag uppträdde en vedersakare deraf med en meningsyttring, som genom sin bestämdhet och syftning kan anses såsom förebud till eii senare tids begrepp om myntväsendet och dess sammanhang med det internationela varubytet, som likväl på den tidon var en ropandes röst i öknen. Flan ogillade hvarjo förslag, som gick ut på tvångskurs för vexelköpen, eller att utöfva något tvång på han- deln för jemnande af handelsbalansen, eller bestämmande af de ute- löpaude bankosedlarnes värde, och påyrkade såsom enda botemedlet att ett reelt mynt blefve gångbart, emedan i silfvermyntet låge vexelns värde. Denna dissenter i finansläran var den ryktbare, då sjuttiotvå- årige Em.vnuel Svedenhorg.
154
deraf vidtogs en utomordentlig åtgärd, hvarigenom den \Tinna stadgan i penningeväsendet gick ohjälpligt förlorad. Riksgälds- kontoret, som 1789 inrättades för öfvertagande af rikets gäld, bemyndigades nemligen att, oberoende af banken, utgifva sär- skilda kreditsedlar. På detta sätt erbölls ett nytt kreditmynt. saknande all fond för inlösen och utan annan mättstock för beloppet än statens behof. Sedelutgifningen bedrefs ock med den fart och i det omfång, att redan vid första årets slut be- loppet af riksgäldssedlarne var nära lika stort som bankens hela sedelstock. De närmaste följderna deraf voro dels, att dessa sedlar föllo i värde, sä att uppgälden emellan dem och bankosedlarne uppgick ända till femtio procent, dels att det redbara myntet försvann lu' rörelsen. Genom den vid 180() års riksdag beslutade och tre år derefter till verkställighet befordi'ade nya realisation förbättrades väl äter penningeställ- ningen, men det varade ej längre än till år 1808, då ett nytt krig utbröt, som medförde stora penningebehof, för hvilkas fyllande man tillgrep det närmast för handen varande medlet att anvisa pä banken, hvars sedelstock dels derigenom, dels i följd af utvidgad länerörelse ökades ända till 75 procent, un- der det att, till förhindrande af silfverutförseln, åtgärder vid- togos, som i det närmaste tillintetgjorde silfverutvexlingen. Vexelkursen steg i följd af dessa förhållanden 1808 till 54 Vo^ 1809 till 60 Vo, 1810 till 79 och 1811 tiU 112 sk. b:ko emot en rdr Hamb. b:ko.
Till så bekymrande skick hade penningeväsendet efter flera den allmänna välfärden hårdt skakande vexlingar i kredit- förhållandena gestaltat sig, dä Carl Johan började att lägga hand vid våra statsangelägenheter. Han hyste den mening, att genom inverkan pä vexelrörelsen från det allmännas sida och användande af tjenliga kontroller sedel värdet kunde små- ningom förbättras, och vidtog derföre redan under första året efter sin ankomst till Sverige åtgärder i syfte att, såsom man
155
kallade det, styra kursen'). Först 1815, sedan han af sina egna tillgångar uppoffrat bet3''dliga summor-), utan att hans bemödanden rönt någon framgång, afstod han derifrän. Likväl, långt ifrån att medgifva grundsatsens outförbarhet, antog han, att misslyckandet endast varit att tillskrifva en mägtig koa- litions hemliga motarbetande, för befrämjande af enskilda in- tressen.
Vexelkui*sen steg emellertid fortfarande under de efter 1814 följande 16 åren, så att den vid slutet af denna period uppgick till 130^/4 sk. pä Hamburg, hvartill i sin mån bidrog dels 1818 års påbud om inställande helt och hållet af banko- sedlarnes inlösen, dels det hemlighetssystem, som den tiden ansågs för bankförvaltning vara en conditio sine qua non.
Rikets ständer sågo nu ej annat räddningsmedel än en nj' realisation, den tredje i ordningen under föga mer än ett hälft århundrade. Till Kongl. Maj:t afgafs alltså förslag till > m^^lt- bestämningslag», som gick ut på att, i ungefärlig öfverens-
') Tillämpningen af denna teori var, såsom i det föregående omfönuälts. i Sverige icke ny. Att man i en föga aflägsen forntid ej heller i Eng- land var på det klara i afseende å det relativa värdet af bankens sedlar emot det metalliska mj-ntet, bevisas af de diametralt motsatta åsigter. som under den s. k. bullionsstriden förfäktades i den dei"af föranledda rikhaltiga polemiska litteratur.
^) Carl Johan hade. enligt en från hans enskilda förvaltningsbyrå på befallning delgifveu förteckning å de ganska många och till en del ganska betydliga summor, som hau af enskilda medel utgifvit för all- männa ändamål, under åren 1811 och 1812 uppoifrat ITO.OO) rdr b:ko för att »styra vexelkursen-i, med syfte att reducera den ifrån 13(3 till 8-1 sk., och efter riksdagen 1815 ytterligare ett större belopp, som dock icke till sitlran var uppgifven. I »von Schinkels minnen» (b. IX, s. 179) uppgifves, att Carl Johan för ändamålet att fixera kursen emellan ett maximum och ett minimum i september 1815 anordnat 85,l(j5 pund sterling, oaktadt dessa försök redan förut åbragt honom en förlust af 400,000 rdr. Uppgiften, att han från den 25 juli till den 2G september 1815 för samma ändamål användt 109,5."'i5 pund sterling, torde, likasom den angående nyssbcrörda 85,165 pund sterling, böra så förstås, att dessa summor utgjorde vexelköpens belopp, icke den dera uppkomna förlust.
156
stämmelse med då gällande kurs, fixera invexlingspriset å banko- sedlarne till 2-/3 rdr mot en rdr i silfver. Med den uppfatt- ning, som hos Carl Johan slagit djupa rötter, att sedelvärdet kunde och borde genom småningom minskad tvångskurs amor- teringsvis återbringas till pari med silfver, låter hans motvilja att antaga förslaget lätt förklara sig. Först efter flera dagars brydsamma öfverläggningar och uppskof med beslutet dag efter dag förmådde statsrådets, lyckligtvis enhälligt för för- slagets antagande uttalade, mening att besegra motståndet '), och lagen blef utfärdad den 1 mars 1830, jemte särskild lag för rikets ständers bank, som genom stadgandet om bankför- valtningens offentlighet mägtigt bidragit till mj^ntvärdets upp- rätthällande; dock blef, i anseende till erforderliga förbere- dande åtgärder, silfverutvexlingens början till år 1834 fördröjd-). Med full rätt kan det sägas, att sedel emissionerna utan motsvarande fond och de derigenom förorsakade realisatio- nerna verkat såsom en bevillningsskatt, och denna ganska våldsam, på innehafvarne af det rörliga kapital, som utgjordes af bankens och riksgäldskontorets utelöpande sedlar. Utländske fordring-segare, hvilkas tillgodohafvanden voro förskrifna i ut- ländskt myntslag, hade deraf ej annan känning än i den men, som deras gäldenärer derigenom bragts till obestånd. Men upphjelpandet genom tvångsmedel af sedelvärdet, o»i det varit möjligt, skulle å andra sidan hafva varit orättfärdigt emot
') Då statssekreteraren Skogman, som var föredragande af ärendet och som genom sin sakkännedom och värma för saken väsentligt bidrog till dess framgång, under öfverläggningarna af konungen tillspordes, hvarmed han trodde sig kunna garantera lagens afsedda verkningar, svarade han: »med mitt hufvud».
^) Vid rik^-dagen 1828— HO hade ständerna, veterligen för att öfvervinna konungens kända motvilja mot realisationen, till hvilande antagit ett forslag till den förändring af 72 § R.F., att banken skulle stå under konungens och rikets ständers gemensamma garanti och förvaltning, men förändringen blof vid nästpåföljande riksdag, sedan niyntbestäm- ningslagen var utfärdad, af borgare- och bondestånden afslagen.
157
dem, som iklädt sig skiildförbindelser, sedan sedelvärdet fallit, emedan det i sjelfva verket hade inneburit förpligtelse för dem att bidraga till deras godtgörande, som egde fordringar frän tiden dä sedelvärdet var högre.
Dock, ehuru den sista realisationen sålunda från egande- rättens synpunkt icke kunde betraktas annorlunda än som legaliserandet af det faktiskt bestående, lånade Carl Joiiax icke örat till argumentationer af denna art. Ännu de sista åren af hans lefnad var myntbestämningsfrägan ett älsklings- ämne för hans samtal. Han sörjde uppriktigt öfver utgången deraf, t3' han var och förblef till sista stunden i den öfver- tygelse, att Sverige med ett penndrag derigenom blifvit så mycket fattigare, som de myntrepresenterande sedlarne för- lorat af sitt ursprungliga värde.
158
Carl Johans välgörenhet.
På sidan om den regelbundna officiela stjrrelsen var konung Carl Johan outtröttlig att äfven patriarkaliskt egna sin upp- märksamhet ät sina undersåtars väl och ve. Landsortstidnin- garnas till Stockholmsbladen öfverflyttade underrättelser om hvarjehanda förhållanden och tilldragelser, för h vilka han dag- ligen lät göra sig redo af någon bland omgifningen, försatte honom ej sällan i oro, som föranledde behofvet af detaljerade upplysningar, förklaringar eller omedelbara åtgärder, hvarom civildepartementschefen fick sig älagdt att föranstalta, dels vid de enskilda föredragningarna, dels ock ganska ofta dessemellan genom tillsända dikterade noter eller promemorier. Mången gäng rycktes departementschefer derigenom från pågående an- gelägna arbeten för att så forc som möjligt ställa konungen till freds. An var det inträffad eller befarad missväxt i någon ort, än en svårare hagelskada. än en mer eller mindre härjande eldsvåda, än klagan öfver bristande arbetsförtjenst, än utmät- ning af något bohagsting el'fer nötboskap från en fattig torpare o. s. v., som väckt Hans ]y%j:ts bekymmer. I afseende ä års- växten var särskild föreskrift meddelad att periodiskt och minst mänatligen, genom sammandrag af frän landshöfdingarne infordrade uppgifter, rerbgöra för befintliga förhållanden.
Dessa detaljomsor;er hafva blifvit antydda såsom ett symptom af Carl JrHAxs begär att styra allena. Sant är, att han icke blott vile styra, utan äfven ville anses st^-ra ').
') Ett otvetydigt bevigderuppå gaf han, då under riksdagen 1840, hvars förhandlingar ingå^o honom misstanken att ständerna ville rycka re- geringstömmarne ^ hans händer, samtliga landshöfdingar, som då vid riksdagen nästan mangrant voro i hufvudstaden samlade, blefvo till-
159
]\Iä vara, att hans oro och åtgärders påkallande i mänga fall voro onödiga eller härledande sig frän bristande tillräcklig kännedom om värt lands administrativa och kommunala för- hållanden; men hans oaflätliga bemödanden att sålunda, äfven i enskildare form, söka att hjelpa och rätta vittnade dock ojäfaktigt om hans uppriktiga hängifvenhet för det allmän- nas väl.
De här omförmälda förhållandena kunde endast i ringare mon påkalla konungens enskilda välgörenhet; men derförutan lade han i dagen en storartad frikostighet för allmänna ända- mål. Åtskilliga tilldragelser vid 1840 — 41 arens riksdag för- anledde honom ej sällan att under enskilda samtal vemodigt erinra om den ringa tacksamhet, hvarmed hans uppoffringar för allmänt väl lönades. Vid ett sådant tillfälle gaf han be- fallning, att chefen för civildepartementet skulle från hans enskilda byrå erhålla del af en några år förut upprättad tablå öfver de af hans enskilda tillgångar för allmänna ändamål anvisade medel frän 1810 till och med 1827. Denna tablå innehöll en förteckning ä anvisningar särskildt för militära behof och till föremal inom det civila området, jemte en jem- förande öfversigt af de inkomster, som under tiden från svenska staten af honom uppburits. Detta dokument är allt för märk- ligt för att begrafvas i något allmänt arkiv eller bland en- skilda samlingar. At Carl Johans minne är det blott en rätt- visa, att kännedomen deraf icke undanhålles samtida och efter- kommande. I något förkortadt sammandrag fogas det derföre såsom bilaga vid detta arbete.
Det är bekant, att Carl Johan genom köp blef egare af åtskilliga, och flera bland dem ganska betydliga, jordfastigheter här i landet. Om det härvid beräknats att på fördelaktigt
kallade för att, såsom ett slags extra konselj, inför konungen, i civil- departementschefens närvaro, yttra sig om deras resp. läns ekonomiska tillstånd och tillfälliga behof.
160
sätt placera kapital, är det ögonskeiiligt, att ändamålet allt för känbart förfelades. Knappast torde det varit något af dessa köp, som icke varit förmonligare för säljaren än för köparen. Veterligt är ock, att i en och annan köpeafhandling, åtminstone såsom biafsigt, ingått att komma fastigheternas förut varande, i ekonomisk förlägenhet stadde, egare till hjelp. Lägges dertill, att vid valet af förvaltare vanligen mindre hänsyn togs till ' bepröfvad skicklighet för befattningen än till förordade sökandes behof af inkomstgifvande anställning, sä är det lätt förklarligt, att innehafvandet af egendomarne åbragte konungen år efter är ökade förluster och i samma mon för- minskade hans finansiela tillgångar.
Tillfälle erbjöd sig en gäng att pä efter omständigheterna antagliga vilkor åter försälja de ganska betydliga Grellivara- verken till ett engelskt bolag; men dä han förestälde sig, att fastighetsrevem-^ers utgående ur riket till utländske egare skulle verka menligt på landets penningeställning — hvilken äsigt pä den tiden nog allmänt hyllades — , kunde han icke förmå sig att lyssna till köpeanbudet.
161
Carl Johans sista regeringshandling.
Det var för konung Carl Johan lyckönskningsvärdt, att, innan hans sista årsskifte ingick, hans nedgående sol hunnit genombryta och bortfjerna de moln, som under det senaste riksmötet förmörkande lägrat sig kring tronen. Omisskänlig var nemligen den allmänna hyllningen vid firandet af konun- gens 25-äriga regeringsjubileum, sä ock den hänförelse, som gaf sig luft i folkskarornas fröjderop vid den sista midsom- mardagsrevy en, och omisskänliga voro de lägstämdare och mera harmoniska ljuden frän den tongifvande oppositionspressen. Det tycktes ock, som om konungens lifskrafter, likasom hans lymie, hemtat ny näring af det klarnande firmamentets behagliga aftonskimmer; men det var endast det slocknande ljusets sista uppflammande. På sin födelsedag den 26 jan. 1844, dä han fylde 80 är, nedlades han pä sin sista sjukbädd. Dä tillståndet det medgaf, var det nödigt att fä frågan angående regerings- vikariatet ordnad, och dä läkarne icke kunde tillstyrka, att det unionela statsrådet in corpore samlades i konungens sjuk- rum, uppdrogs det ät de tvenne konseljledamöter, som det till- kom att utfärda kungörelse om regeringen, nemligen ä svenska sidan civildepartementschefen och å den norska li. e. statsmi- nistern DuE, att den 1 febr. inhemta konungens vilja i berörda hänseende. Kronprinsens förordnande att föra regeringen mötte ntiturligtvis ingen betänklighet, men i afseende ä tidsbestäm- ningen kunde Hans Maj:t icke förmås att begagna den vid dylika fall vanliga termen: »sä länge sjukdomshindret för konungen fortfor», utan fordrade oeftergifligt, att en viss tid för vikariatet skulle i kungörelsen utsättas, och hvilken be-
Fii h r le u s , Skildriuyar 1 1
162
stämdes till den 1 mars. Det var ögonskenligt, att den för- hatliga abdikationsidéen ännu föres väfvade honom, och att han fann mera trygghet i bestämmandet af en viss termin för regeringsvikariatet. Den 20 febr., dä denna termin närmade sig slutet, fingo bemälde konseljledamöter å nyo företräde för att utverka prolongation ä regeringsförordnandet. Härvid före- kom en episod af ej ringa intresse. Konungens sjuksäng var dä flyttad från arbetsrummet in i det bredvid belägna konselj - rummet. Så snart nämnde konseljledamöter inträdt, tillsade Hans Maj:t dem att taga plats vid sängen. Då han emellertid med svag röst fortfor att tala, närmade sig civildepartements- chefen hufvudgärden för att kunna höra honom, hvarunder h. e. DuE, innan han hemtade en fåtölj åt sig sjell satte en till departementschefen. Detta ådrog sig konungens uppmärk- samhet och, i det han reste sig, tackade han h. e. Due för den välvilja han visat sin svenske kollega. Frän denna obetydliga tilldragelse ledde han sig till en utförlig framställning angå- ende Norges förening med Sverige, hvilken han betecknade såsom den största och följdrikaste af alla hans statshandlingar, hans lefnads förnämsta uppgift. Han sade sig vara fast öfver- tygad, att de begge folken mer och mer skulle komma till insigt och erkännande deraf, att föreningen var ett oundvikligt vilkor för den skandinaviska halföns politiska styrka och för en ostörd utveckling af de bå;da rikenas industriela och sociala lifsverksamhet. Då nu en representant af hvartdera riket var tillstädes, lade han dem på hjertat att fortfarande gifva efter- dömen af inbördes välvilja och, i allt livad de förmådde, söka att befästa det band, som han i full tillförsigt till de förenade rikenas derigenom uppblomstrande lycka knutit och hvaröfver han nedkallade himlens välsignelse. Han talade lägmäldt men, såsom i mannastyrkans dagar, med ledighet och behag i fram- ställningssättet. Sedan han af slutat ämnet, tillade han: »Si ce que j'ai exposé est juste et vrai, gardez-le dans votre mé-
163
moire; s"il y en a quelque chose vague ou superiicielle, oubliez-le.» Han undertecknade derefter kungörelserna om det till den 1 maj förlängda regerings vikariatet.
Detta var Carl Johans sista regeringshandling. Hans lifskrafter sjönko derefter småningom, och den 8 mars, en kall men solklar vinterdag, kl. ^j^A e. m. slocknade hans jordiska lif
En samvetsgrann skildring af Carl Johans offentliga lef- nadsbana kan icke — ej heller den — sakna skuggor. Dock af hvad han verkat, ej mindre såsom fältherre och statsman än i sitt konungsliga kall, skall minnet fortlefva genom kom- mande tidsåldrar, då de vidrigheter, som småsinnet eller miss- förståndet strött i hans väg, längesedan bortsköljts af glöm- skans flod.
Rikets ständer valde honom 1810 till Sveriges^ kronprins, enligt beslutets ordalydelse »såsom begåfvad med de dvgder och egenskaper, som gifva oss ett rättvist hopp att under honom njuta en h'cka, som är frukten af en laglig, kraftfull och välgörande regering». Under sina oaflätliga omsorger för sitt nya fäderneslands väl lifvades han af tanken, att de blad af Sveriges häfder, som komme att egnas åt hans styrelse, icke skulle jäfva uppfyllelsen af denna förhoppning.
j-jrrrt
1(34
TREDJE TIDSKIFTET 1844-1854.
Oscar l:s tillträde till regeringen.
Med sorgebudet om Carl Johans död utgick kallelse till svenska ocli norska statsråden att infinna sig a kongl. slottet till samfäld konselj. Efter anmälan om deras ankomst inträdde i konseljrummet den ledigblifna tronens arftagare, djupt rörd. Sedan Hans Maj:t afgifvit sin konungaförsäkran, förestafvad å svenska sidan af justitiestatsministern, och statsrädsledamö- terna j em väl aflagt tro- och huldhetsed, öfverlades om de an- ordningar, som för tillfället påkallades. Vid frågan om utfär- dande af kungörelser angående tronombytet jerate deraf för- anledda cirkulärbref till embetsmyndigheterna öfverraskades man af Hans Maj:ts meddelande, att han vore betänkt pä att såsom konung antaga namnet Frans Oscar. Dock, sedan en af de norska och en af de svenska statsråden uttalat en af- styrkande mening, förnämligast pä grund deraf, att namnet Oscar ensamt,- som af Hans Maj:t såsom kronprins under ett tredjedels århundrade officielt begagnats, blifvit för begge de förenade folken kärt, afstod han derifrän, utan att frågan derom blef förd till protokollet.
Efter konseljens slut, senare pä aftonen, emottog Hans Maj:t tro- och huldhetsed af de å kongl. slottet talrikt försam- lade, så väl tillhörande stater och korpser som enskilde.
■y* •-,* • * >? » < 1 IT 11 1 T »> •LM » » • *' • I I • I n 1 > t 1
J» » » t > 1 > > I. J J I »t IT»
iitijt t » i t » » t I I i » t % %
•> »^fc K • v t t » » fr » t 1111
•t fc » t fc • I » • i ti % i 1 1 iLiÉ
•^ å^X •i- li^JL II k. ft., ft. ft. I K »^ JtTu
■ V* ■?»•-*"
R S:' K M • t »
165 I W 9itf
Oscar I tillträdde riksstyrelsen under förhallanden, som gjorde regeringsbördan för honom lättare, än den kunnat vara för hans företrädare. Från sin tidigare ungdom hade han haft tid och tillfälle nog att lära känna de länder, som han af försynen kallats att styra, och med deras spräk var han fullt förtrogen. Med ärlig föresats att vid utöfningen af sin sty- relse hälla i helgd icke blott formen utan äfven andan af grund- lagarne, förmådde han derföre att, utan fruktan för missledning, sjelf ständigt pröfva förekommande frågor om ändringar af det bestående. Väl kunde han icke hafva undgått att taga intryck af de olika sätt, hvarpä de tongifvande dagbladen uppfattade det allmänna tänkesättet. Icke alltid var det härvid möjligt att skilja slagget från malmen. Likväl var det uppenbart, att han under de första åren af sin regering hyllade öfvervägande liberala åsigter, dels principielt, dels emedan han ansåg det vara förestafvadt af politisk klokhet, för botande af den feber- aktiga oro, hvaraf statskroppen en längre tid synts lidande. Han kunde icke dä förutse, att förhållanden snart nog stun- dade, som skulle härdt pröfva fastheten af hans grundsatser.
Ibland de första föremålen för hans konungsliga omsorger voro förberedelserna till den aflidne konungens likbegängelse, som han önskade att gifva karakteren af en nationel sorge- högtid, värdig den hädangängnes minne. I känslan af sina sonliga pligter kunde lian icke glömma sin tacksamhetsskuld till sin faders närmast förtrogne, riksmarskalken grefve Mag- nus Brahe, som utan att akta på sina sjunkande lifskrafter och utan att rygga tillbaka för den smälek, som oaflåtligen tillfogades honom af tidningspressen för misstänkt kamarilla- inflytande '), ståndaktigt framhärdade till Carl Johans sista
') Sedan en längre tid hade »kamarillan^) varit ott steorotypänine för vissa oppositionsbhul, och då kändt var, att riksmarskalken gretve Brahe var den törti'ognasto af konungens onigifning, antogs det med en sä- kerhet, som om det vore grundadt pä en matematisk kalkyl, att han ntöfvade ett obehörigt inflytande på regeringsärendena. Om ändamålet.
164
TEEDJE TIDSKIFTET 1844-1854.
Oscar l:s tillträde till regeringen.
Med sorgebudet om Carl Johans död utgick kallelse till svenska och norska statsråden att iniinna sig ä kongl. slottet till samfäld konselj. Efter anmälan om deras ankomst inträdde i konselj rummet den ledigblifna tronens arftagare, djupt rörd. Sedan Hans Maj:t afgifvit sin konungaförsäkran, förestafvad å svenska sidan af justitiestatsministern, och statsrädsledamö- terna jemväl aflag-t tro- och liuldhetsed, öfverlades om de an- ordningar, som för tillfället påkallades. Vid frågan om utfär- dande af kungörelser angående tronombytet jemte deraf för- anledda cirkulärbref till embetsmyndigheterna öfverraskades man af Hans Maj:ts meddelande, att han vore betänkt pä att såsom konung antaga namnet Frans Oscar. Dock, sedan en af de norska och en af de svenska statsråden uttalat en af- styrkande mening, förnämligast pä grund deraf, att namnet Oscar ensamt,- som af Hans Maj:t såsom kronprins under ett tredjedels århundrade officielt begagnats, blifvit för begge de förenade folken kärt, afstod lian derifrän, utan att frågan derom blef förd till protokollet.
Efter konseljens slut, senare pä aftonen, emottog Hans Maj:t tro- och huldhetsed af de ä kongl. slottet talrikt försam- lade, sä väl tillhörande stater och korpser som enskilde.
165
Oscar I tillträdde riksstyrelsen under förhallanden, som gjorde regeringsbördan för honom lättare, än den kunnat vara för hans företrädare. Frän sin tidigare ungdom hade han haft tid och tillfälle nog att lära känna de länder, som han af försynen kallats att styra, och med deras spräk var han fullt förtrogen. Med ärlig föresats att vid utöfningen af sin sty- relse hälla i helgd icke blott formen utan äfven andan af grund- lagarne, förmådde han derföre att, utan fruktan för missledning, sjelf ständigt pröfva förekommande frågor om ändringar af det bestående. Väl kunde han icke hafva undgått att taga intryck af de olika sätt, hvarpå de tongifvande dagbladen uppfattade det allmänna tänkesättet. Icke alltid var det härvid möjligt att skilja slagget från malmen. Likväl var det uppenbart, att han under de första åren af sin regering hyllade öfvervägande liberala åsigter, dels principielt, dels emedan han ansåg det vara förestafvadt af politisk Idokhet, för botande af den feber- aktiga oro, hvaraf statskroppen en längre tid synts lidande. Han kunde icke då förutse, att förhållanden snart nog stun- dade, som skulle härdt pröfva fastheten af hans grundsatser.
Ibland de första föremålen för hans konungsliga omsorger voro förberedelserna till den aflidne konungens likbegängelse, som han önskade att gifva karakteren af en nationel sorge- högtid, värdig den hädangängnes minne. I känslan af sina sonliga pligter kunde han icke glömma sin tacksamhetsskuld till sin faders närmast förtrogne, riksmarskalken grefve Mag- nus Brahe, som utan att akta på sina sjunkande lifskrafter och utan att rygga tillbaka för den smälek, som oaflåtligen tillfogades honom af tidningspressen för misstänkt kamarilla- inflytande '), ståndaktigt framhärdade till Carl Johaxs sista
') Sedan en längre tid hade »kamarillan» varit ett steorotypämne för vissa oppositionsbiad, och då kändt var, att riksmarskalken grefve Brahe var den förtrognaste af konungens omgifning, antogs det med en sä- kerhet, som om det vore grundadt på en matematisk kalkyl, att han ntöfvade ett obehörigt inflytande på regeringsärendena. Om ändamålet
166
stund såsom lians trofastaste umgängesvän. Till gäldande af denna sin förbindelse förärade konung Oscar honom en större oval medaljong med Carl Johaxs bröstbild i juvelinfattning, att såsom äretecken bäras om halsen. För att åt belöningen gifva bet3'delsen af en offentlig samhällsangelägenhet anmälde han den till civildepartementets protokoll, i följd hvaraf be- löningen åtföljdes af ett officielt kongl. bref med behörig kon- trasignation.
En gärd af sin sonliga hängifvenhet egnade konung Oscar åt sin faders minne jemväl genom beslutet att pä egen bekost- nad ät honom låta resa en ärestod i huf\nidstaden. En i Rom bosatt konstnär, som jemte europeiskt rykte hade företrädet af svensk börd^), modellerade, enligt uppdrag, i sådant afse- ende en ryttarstaty, som, derefter gjuten i Miinchen, sedan den 4 nov. 1854, årsdagen af Sveriges och Norges förening, pryder ett af hufvudstadens torg.
Af sin tillit till svenska folket fick konung Oscar snart tillfälle att oflPentligt gifva ett högsinnadt prof. Sedan nem- ligen, efter det att den inträffade tronförändringen meddelats de utländska hofven, prinsen af Vasa offentliggjort en pro- testation emot tronföljden, förordnade Hans Maj:t om upphäf- vande af det sedan 1812 gällande förbud emot all gemenskap med f. d. kongl. familjen. Det var ett indirekt, men efter tidsförhållandena väl lämpadt svar, hvaraf pretendenten Ijus- ligen kunde skönja, h vilka utsigter han egde att intaga Sveriges konungatron.
var att depopularisera denne — såsom en talare på riddarhuset be- nämnde honom — »trohetens martyr», så hade man tillfredsställelsen att icke alldeles hafva misslyckats: men det är derföre så mycket mera en påkallad gård af rättvisa att intyga, att, åtminstone hvad civilde- partementet angick, icke något spår förmärkts af försök från detta håll att inverka på regeringsbesluten.
') FOGELBERG.
i6<
Ministérombytet 1844.
De gTuiidsatser, hvarmed Oscar I tillträdde riksstyrelsen, manade honom att förstärka rådkammaren med sädana element, som kunde anses egnade till dessa grundsatsers stödjande. Statsråden Grubbe, Heurlin och frih. Lovisin, åt hvilka för sådant ändamål gafs consilium aljeundi, erhöllo på begäran afsked den 18 maj 1844. Frih. Lovisin återgick till sin ge- neralbefälhafvareplats. GtRUBBE och Heurlix tillförsäkrades interimistiskt pensionsunderstöd af konungens enskilda medel, motsvarande två tredjedelar af statsrådslönen (utom tafFelpen- ningar) eller 3,000 rdr b:ko, hvilket understöd den förre upp- bar, till dess han uppa af Kongl. Maj:t till rikets ständer afläten proposition med det nästföljande året kom i åtnjutande af enahanda pensionsbelopp från allmänna indragningsstaten, och den senare till augusti 1846, då han uppä ansökan ut- nämndes till kyrkoherde i Karlshamn ').
Efter de sålunda afgångna statsråden och i ledigheten efter statsrådet Wixgard blefvo den 18 maj till statsråd ut- nämnde generallöjtnanten frih. Gr. A. Peyron-), förre stats- sekreteraren frih. J. Nordenfalk, riddarhussekreteraren f. ma- joren F. O. Silfverstolpe och bruksegaren kaptenen Jox. W.??rn; och förordnades statsrådet frih. Peyron till chef för landtförsvarsdepartementet och statsrådet Silfverstolpe till
') Endast ett hälft år tlerefter befordrades han, efter Tegnér, till biskop i Vexiö. uti hvilken befattning han lyktade sin mångskiftande bana IStiO.
^) Frih. Peyron var född i S:t Petersburg, men fadern var svensk. Ut- nämningen till statsråd var alltså ett prejudikat för tolkningen af re- geringsformens 4 §, som stadgar, att till statsråd skola kallas in/ödde sre?iske män.
168
chef för ecklesiastikdepartementet'). Icke långt derefter eller den 20 .juni 1844 erhöll statsrådet och chefen för sjöförsvars- departementet frih. Lagerbjelke afsked, enligt ansökan, sär- skildt föranledd af hans missbelåtenhet med utgången af frågan om unionsflaggan, och utsågs till hans efterträdare konterami- ralen frih. C. A. B. Gyllengranat. Ytterligare beviljades samma är den 28 december afsked ät frih. Gyllenhaal frän justitiestatsministersembetet, hvarefter han återgick till pre- sidentsembetet i Göta hofrätt; och utnämndes till justitiestats- minister statsrådet frih. Nordenfalk samt till statsråd efter honom justitiekansleren Arv. Faxe.
Af Carl Johans konselj återstodo nu endast cheferna för utrikes-, civil- och finansdepartementen samt frih. Stael von HoLSTEiN. Så homogen eller rättare mindre färgskiftande hade konseljpersonalen icke varit sedan förändringen af stats- rådets organisation 1840. Den bibehöll sig derefter oförändrad till september 1847 med det enda undantag, att, sedan frih. Nordenfalk med döden afgått den 9 mars 1846, förre justitie- statsministern grefve Arv. Posse kallades att å nyo i samma egenskap i statsrådet inträda.
Statsrådets personalombyte den 18 maj, ehuru parti elt, var dock frän politisk synpunkt af icke ringa betydelse. Första valet af rådgifvare under den nya regimen emotsågs af all- mänheten icke utan grund såsom ett insegel på det styrelse- system, som man antog att den nya regenten vore sinnad att följa. Att detta komme att antyda en vändningspunkt i den inre politiken, kunde knappt vara tvifvel underkastadt, och va- let bekräftade det otvetydigt. Uti aflägsnandet af statsrådet
') Expeditionssekreteraren Richeht, åt hvilken konungen erbjud en plats i sin konselj såsom konsultatift statsråd, undanbad sig detta förtroende, af skäl, bland andra, att han företrädesvis önskade att få egna sin tid åt fullbordandet af det nya lagverket.
109
Heurlix, en af de mest tramsta,ende representanterna af prester- skapets konservativa kärna, och inkallandet i statsrådet på samma gång af hr Wj5RN, Petrés vapenbroder i 1834 års bor- garestånd, var lätt att finna en signal, som icke kunde miss- förstås. För den öfverdrifna liberalismens vedersakare hade det dock en mildrande verkan på omdömet om den nya råd- kammarens skaplynne, att jemte en borgareståndets partiledare till statsråd kallades frih. Nordenfalk, mannen med det san- sade frisinnet och det sjelfständiga Ingna allvaret. I intet annat hänseende tilldrog sig emellertid maj-ministérens bil- dande den allmänna uppmärksamheten sä som ombytet af chef för ecklesiastikdepartementet. Ögonskenligt var det fara värdt, att statsrådet- Heurlins entledigande skulle förorsaka en remna i förhällandet emellan regeringen och presteständet, likasom ock att denna snarare skulle vidgas än helas genom utseendet af en efterträdare, hvars föregående offentliga lif hufvudsak- ligen varit egnadt ät krigsjrrket. Att major Silfverstolpe var väl qvalificerad för en plats vid konungens rådsbord, derom spordes ej någon meningsskiljaktighet, men med hänsyn till hans föregående tjenstebana var det förklarligt, om någon hyste tvekan huruvida just han vore rätta mannen att anförtros den närmaste vården och ledningen af kyrkans angelägenheter. Att konungen genom denna utnämning med flit åsyftade en utmaning till presteständet, vore otillbörligt att tro. Om han deremot vid det omförmälda departementschefsombytet för- modas hafva särskildt tagit hänsyn dertill, att det så mycket tydligare skulle skönjas, att man på den nya regeringens fana icke borde vänta sig inskrifvet principielt stillastående, torde man komma sanningen närmast.
170
Unionskommittéen 1839—44; unionsvapnet och unionsflaggan.
Det vore ovedersägligeu att tänka allt för högt om mättet af mänskligt förutseende, om vid upprättandet af ett stats- förbund emellan tvenne riken dessas inbördes statsrättsliga förliällanden ansages kunna i fördraget sa fullständigt ordnas, att icke vid tillämpningen det skulle visa. sig nägot behof af jemkning eller tillägg. Föreningsakten emellan Sverige och Norge kunde i detta hänseende desto mindre utgöra nägot undantag, som den, utan förberedande behandling och utan liknande precedensfall att taga till mönster, i det närmaste var att anse improviserad. Dertill kom, att, dä föreningsakten meddelades de begge rikenas representationer, det var föga rådrum för en genomgående granskning, emedan det för af- görandet ansågs vara fara af dröjsmål i anseende till Xapo- leons äteruppträdande vid denna tidpunkt pä Frankrikes tron och den ytterliga svallning af de europeiska stormagternas politik, som demia oväntade tilldragelse åstadkom. Under den sedermera förflutna tiden hafva ock gäng efter annan brister i föreningsakten blif\'it anmärkta, dock, med undantag af så- dana förändringar, som varit föranledda af förändrade orga- nisationer, hittills utan påföljd. Deremot hafva åtgärder viå- tagits dels för ordnande af de internationela handels- och sjöfartsförhällandena, dels för reglerande af vissa speciela frå- gor, som ansetts icke vara af annan beskafPenhet, än att de kunde af konungen i administrativ väg afgöras.
Den 24 jan. 1837 aflät norska stortinget en adress till konungen angående några ärenden, som berörde de unionela förhållandena rikena emellan och i afseende hvarå nya eller ytterligare bestämmelser ansågos önskvärda. Dessa voro:
171
a) beskaftenheten af unionsflaggan; h) anbringandet af norska riksvapnet och sättet att anbringa det a en del svenska m3'nt ; c) dylikt anbringande af norska vapnet ä \dssa svenska em- betsmyndigheters sigill; d) den dä begagnade kongl. titulaturen i vissa Norge ensamt angående handlingar, så vidt nemligen aiven i dessa Sverige närandes före Norge; e) Norges saknad af garantier, motsvarande Sveriges, för diplomatiska ärendens behöriga behandling.
Med anledning häraf förordnade Kongl. Maj:t den 30 j an. 1839 en kommitté af 4 svenska och 4 norska män, med upp- drag att taga i öfvervägande så väl de här berörda ämnen, med undantag af det under lit. d, rörande den kongl. titeln, i afseende hvarå Hans Maj:t åberopade sitt den 2(3 okt. 1818 meddelade nådiga tillkännagifvande'), som äfven det förhål- lande, i hvilket hvartdera riket skulle deltaga i diplomatiska och konsulat- samt andra gemensamma utgifter, och slutligen förhällandet och sättet för hvartdera rikets medverkan till det gemensamma försvaret.
Till ledamöter af omförmälda kommitté förordnades å sven- ska sidan h. e. grefve Carl De Geer, generallöjtnanten (se- dermera statsrådet) frih. G. A. B. Cederström, kontreamiralen (sedermera amiralen) frih. O. Gr. Nordensköld samt biskopen (sedermera statsrådet) dr C. J. Heurlix; och å norska sidan statsrådet P. Motzfeldt, generallöjtnanten C. Mansbach, kon- treamiralen (sedermera viceamiralen) J. N. Muller och prosten (sedermera statsrådet) H. Riddervold. Under koniraittéens
') Derigenom förklarades, att Hans Maj:t. som efter unionens stiftande iciie ansett sig föranlåten att begagna olika titel såsom konung i hvart- dera af de tveune rikena, nu funne den föreslagna förändringen mindre lämplig. (Dock ville lian särskildt pröfva frågan om den kungl. titeln å norskt mynt.)
Vid Oscar I:s tronbestigning den 8 mars 1844 begagnade Hans Maj:t i -den dä utfärdade kungörelsen till norska folket titeln »Norges och Sveriges konung», och dermed var denna klagopunkt faktiskt afgjord.
172
femäriga tillvaro undergick dock personalen sädana förändrin- gar, att vid kommittéens upplösning endast generallöjtnanten Mansback återstod af de primitift förordnade ledamöterna. I stället för h. e. grefve De Geer, frih. Cederström, frih. Norden- sköld och biskop Heurlin hade förordnats presidenten A. v. Hartmansdorff, generalmajoren (sedermera generalen) J. P. Lefrén, kommerserådet B. Rosenblad och kommendörkaptenen (sedermera kommendören) C. G. Warberg; och i stället för statsrådet Motzfeldt, konteramiralen Muller och prosten Rid- DERSVOLD amtmannen C. Falsen, kaptenen (sedermera stats- rådet) H. Foss och marinkaptenen O. W. Erichsen. Derjemte var öfversten (sedermera landshöfdingen) L. M. Lagerheim någon tid förordnad att vikariera för kommerserådet Rosenblad. Den 18 sept. 1839 hade kommittéen sitt första samman- träde. Under något mer än 3^.^ år förspordes ingen yttring af dess verksamhet. Uppä andragande af unionskommittéens norska ledamöter hemstälde norska regeringen den 22 dec. 1841 hos Kongl. Maj:t, att det måtte anbefallas unionskom- mittéen att inkomma med dess förslag rörande de frågor, som kunde vara definitift afgjorda innan kommittéens ajournering det följande året; men det kongl. beslutet deröfver inskränkte sig till den föreskrift, att kommittéen, innan den åtskildes, borde till Kongl. Maj:t afgifva berättelse om fortgången af sina arbeten. Genom skrifvelse af den 8 april 1843 hemstälde kommittéen till Kongl. Maj:t på anförda grunder, att dess uppdrag mätte utvidgas till revision af riksakten i sin helhet. Frågan deroni blef, sedan norska regeringen yttrande deröfver afgifvit, i sammansatt svenskt och norskt statsråd den 7 dec. s. å. sålunda afgjord, att kommittéens hemställan bifölls, dock med föreskrift, enligt konungens diktamen, »att icke afvika från de grundsatser, som voro uttryckta i det fördrag, hvilket bestämde de båda brödrafolkens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter». Carl Johan, som hade svårt att skilja sig från
173
den tanken, att dessa rättigheter och skyldigheter, i hvad de afsägo ländernas inhövåes jwlifiska förhållanden, voro orubbligt bestämda genom föreningsakten och de i sammanhang dermed vidtagna resolutioner, fattades derföre af ängslan hvarje gång någon fråga väcktes om ändring af det bestående i dessa delar, såsom fruktade han, att föreningsbandet derigenoni skulle blifva lösare, och han sökte i följd deraf att vid sädana tillfällen undgå definitiva åtgärder, dels genom uppskofsresolutioner, dels genom föreskrift om speciela utredningar, o. s. v.
Sex dagar efter det Oscar I tillträdt regeringen anbe- faldes unionskommittéen att skyndsamligen afgifva särskilda yttranden och förslag angående: 1) norska riksvapnets an- bringande å svenska mynt och i svenska embetsmyndigheters sigill samt antagande af ett för Sverige och Norge gemensamt unionsvapen, 2) uuionsliaggans beskaffenhet. Hans Maj :t fann det nemligen nödigt att ofördröjligen och utan att af bida full- bordandet af unionskommittéens arbeten i öfriga delar, som till tiden icke kunde bestämmas, afgöra dessa speciela frågor, och dä han hade för afsigt att, sä snart omständigheterna det medgåfve, företaga en resa till Norge, var det hans önskan att dessförinnan hafva brag-t berörda frågor till rättsenlig lös- ning. Kommittéen fullgjorde den gifna befallningen redan efter fem dagars förlopp. Sedan norska regeringen afgifvit betänkande i ämnet och handlingarna öfverlemnats till civil- departementets handläggning, blefvo de tvenne frågorna an- mälda i sammansatt svenskt och norskt statsråd den 20 juni 1844, hvarvid, sedan beslut först fattats om afgörandet deraf utan afvaktande af kommittéens förslag angående öfriga frågor, Kongi. Maj:t beslutade, bland annat, l:o) att de förenade ri- kenas gemensamma unionsvapen skulle, enligt faststäld ritning, sålunda inrättas, att Sveriges vapen intoge högra och Norges vapen venstra hälften af den vertikalt delade skölden, med konungaättens vapen anbragt i midten; att öfver hvartdera
174
rikets vapen bletVe anbragt en kunglig krona, samt att det hela omgäfves med en kunglig mantel under en kunglig krona ; och borde detta unionsvapen, utom af konungen och den kong- liga familjen, endast nj^ttjas vid förrättningar, som anginge båda rikena gemensamt och af embetsmyndigheter eller embets- män, som sädana förrättningar tillhörde; 2:o) att det ena rikets särskilda vapen icke finge n3^ttjas vid förrättningar, som an- ginge det andra eller af dess embetsmyndigheter eller embets- män'); 3:o) att den genom kongl. resolutionen den 7 mars 1815 faststälda, för bada rikena gemensamma, örlogsflagga skulle sålunda förändras, att den för hvartdera riket skulle vara lika med dess dåvarande handelsflagga, men att dess öfversta fyr- kant närmast stången skulle utgöra ett för båda rikena ge- mensamt unionstecken, bildadt genom en lika fördelad samman- sättning af de till båda rikenas flaggor hörande färger; 4:o) att till örlogsgös och till nyttjande för de förenade rikenas beskick- ningar och konsuler hos främmande magter skulle såsom flagga användas unionstecknet i örlogsflaggan; hvarförutan stadgades, att, med bibehållande för öfrigt af den i hvartdera riket an- tagna handelsflaggans utseende, dess öfversta fyrkant närmast stången borde bestå af det för örlogsflaggan bestämda unions- tecken, för att kunna påräkna skydd och biträde af Kongl. Majits beskickningar och handelsagenter.
Beslutet så väl om vapnet som om flaggan var hufvud- sakligen öfverensstämmande med livad unionskommittéen före- slagit, med undantag af unionstecknet i flaggan. Detta skulle enligt kommittéens förslag utgöras af de begge rikenas vapen, men beslutet derom grundades på ett förslag af norska rege- ringen, som biträddes af det svenska statsrådets flertal. Unions- tecknets upptagande i handelsflaggan var af kommittéen (de
') I svenskt statsråd var redan den 17 maj 1844 förorduadt, att Norges vapen icke finge begagnas å svenska mynt och i svenska myndighe- ters sigill.
175
norska ledamöterna enliälligt) föreslaget såsom vilkor för med- gifvandet af örlogsflaggans förändring').
Det har å svenska sidan blifvit klandradt, att frågorna om vapnet och flaggan blifvit särskildt och utan sammanhang med öfriga delar af unionskommittéens betänkande afgjorda, hvarigenom man beröfvat sig utvägen att begagna dem som motvigter till andra frågor, hvaruti Sveriges intressen kunde anses öfvervägande. Vid föreningens grundläggande gick man dock icke till väga pä krämarvis. Både för unionens stiftare och för de män, som formulerade föreningsakten, visade sig ganska visst perspektivet af en sådan förenings utbildning i det praktiska lifvet, att broderligheten skulle tillväxa i andan lika väl som i orden, och att följaktligen de förhandlingar, som vidare komme att ega rum emellan de förenade rikena, skulle både till väsende och form blifva af helt annan art än de, som kunde blifva inledda med t. ex. Turkiet eller Marocko. Afven om den af norrmannen Duxkek uttalade mening, >att Norge stode i tacksamhetsskuld icke allenast till Eidsvoldsmän- nen för sin grundlag utan ock till Carl Johan för konven- tionen i Möss och till Sveriges ständer för riksaktens anta- gande», skulle af norska folket jäfvas — hvilket icke kunde gå någon svensk till sinnes, enär väl ingen haft anspråk uppä,
') Det har i Xorge nyligen agiterats för nnionstecknets borttagande från (less handelsflagga. Vid förhandlandet af flaggfrågan 1844 föll den tanken ingen in, att detta tecken i Norges handelsflagga kunde finnas mera sårande för norska folkets sjelfständighetskänsla än samma tecken i dess örlogsflagga, ej heller att detta tecken kunde anses oförenligt med norska grundlagens stadgande om Norges rätt till egen handels- flagga, enär flaggan icke förlorade sin egenskap af norsk derigenom att unionstecknet deruti inrymdes. Den tid. dä, enligt norska stortin- gets begäran och svenska regeringens medgifvande, de norska handels- fartygen på aflägänare haf seglade under svensk flagga och med af svensk myndighet utfärdade sjöpass för att på grund af Sveriges dyrt köpta traktater med barbareskstaterna njuta skydd omot sjörtifverier spordes ingen klagan öfver den norska nationalitetens kränkning.
176
att tacksamhetens känsla, om den funnes, skulle visa sig i annat än det i allt fall påräknade broderliga sinnelaget — borde det icke misstänkas, att brödrafolket skulle, sedan det fått sina önskningar uppfylda, tillbakavisa de förslag, som ä svenska sidan kunde framställas till ett bättre ordnande af de unionela förMllandena. Vid det omförmälda klandret synes man för öfrigt hafva förbisett tvenne omständigheter. För det första nemligen utgjorde vapen- och flaggfrägorna icke integre- rande delar af föreningsakten, enär behörigheten att lagstifta derom låg inom området för konungens administrativa myn- dighet. För det andra måste det erkännas vara tvenne vidt skilda saker, att hetinr/a fördelar och att skijia rätt. Att de anförda frågorna voro att hänföra till den senare kategorien, lider ingen gensägelse. Om vapnet var sedan föreningens till- komst ej något stadgadt. Att ett obetydligt fält af den svenska vapenskölden upptog det norska riksvapnets sinnebilder, hade sin rot i förhållanden frän den tid, dä konungen af Sverige kallade sig »arfvinge till Norge». Det kan knappt förklaras, att detta sakens oordnade skick kunnat fortfara nära trettio är. Angående unionsflaggan var genom den åberopade kongi. re- solutionen af den 7 mars 1815 förordnadt, att den dittills bruk- liga svenska blå och gula örlogsflaggan skulle så förändras, att i stället för den i öfra hörnet varande blå rutan insattes en röd ruta med ett deruti från hörnen stäldt hvitt kryss. Ett sådant unionsflaggans anordnande skulle hafva lämpat sig för det fall, att Norge blifvit annekteradt med Sverige, men var oförenligt med det fördrag, hvarigenom Norge erkändes såsom ett sjelfständigt och med Sverige likstäldt rike '). Om dessa frågor varit hänskjutna till en utanför de resp. ländernas intressen stående kompromiss eller jury, skulle hos denna helt visst någon tvekan icke hafva uppstått att godkänna Norges
') Jemf. riksalitcns ingress ocli § 1 med Norges grundlag § i2.
177
anspråk pä rättelse i berörda häuseenden, utan något vederlag. I alla händelser måste det för ett rättrådigt bedömande af regeringsbeslutet den 20 juni iMgkommas, att, då konungen fann ofördröj ligt bestämmande af sä väl unionsvapnet som den unionela kungsflaggan för sig erforderligt, det icke rimligen vidare kunde vara någon fråga om, utan Imrii.
Vid slutet af nov. 1844 afgaf unionskommittéen sitt förslag- till ny föreningsakt jemte betänkande i ämnet, dagteeknadt förenings dagen den 4 i samma månad. Det norska exemplaret afsändes derefter från norska kansliet till norska regeringen i vanlig ordning, för inbemtande af dess utlåtande.
Den 1 febr. 1845 företog konungen jemte den kungliga familjen en resa till Norges liufvudstad, bi varifrån han åter- kom till Stockholm den 22 nästföljande april. Att utgöra konungens svenska konselj under hans vistande i Norge för- ordnades chefen för civildepartementet samt statsråden J. W.erx, frih. Gyllengranat och Faxe. Enlig-t konungens befallning medtogos till Norge de frän unionskommittéen inkomna vid- lyftiga handlingarna för att af bemälde statsrådsledamöter förberedande granskas. Detta arbete var hvarken lätt eller angenämt. I inledningen till betänkandet hade kommittéen yttrat följande begrundans värda åsigter: »I föreningsakten måste ämnen förekomma, som äro af en grannlaga natur, och ehuru de begge rikenas sanna intressen, noga betraktade, icke kunna vara olika, då de gemensamt fordra, att föreningen göres till livad den kan och bör vara, ett under alla förhållanden starkt och tryggt värn så väl för hvartdera rikets sjelfstän- dighet och lycka som för begge de förenade rikenas oafhän- gighet, välgång och ära, sä måste dock frågor uppstå om ömse- sidiga begifvanden, som, ensidigt betraktade, kunde anses inne- bära uppoffringar än å den ena än å den andra sidan, men som äro oundgängliga för att inom begge folken befästa den
Fåhrcevs, Skildritifjar. 12
178
kärlek till föreningen och det ömsesidiga förtroendet till hvar- andra, hvilka utgöra den säkraste borgen för föreningens be- stånd och för uppfyllandet af de med den samma åsyftade vig- tiga ändamål.» Icke dess mindre utvisade protokollen och reservationerna meningsbrytningar, delvis föga förenliga med dessa äsigter. Emot sjelfva författningsförslaget förekommo för öfrigt i vissa delar sådana betänkligheter, att det icke utan väsentliga förändringar ansågs kunna, med någon utsigt till framgång, föreläggas rikets ständer till antagande').
Dä kännedom om dessa förhållanden blifvit konungen meddelad, förklarade Hans Maj:t ärendet böra hvila i afvaktan af norska regeringens betänkande i ämnet -).
Först den 27 febr. 1847 afgaf nor.ska regeringen detta betänkande, och sedan handlingarna cirkulerat emellan de svenska och norska statsrädsledamöterna, anmäldes ärendet i
') I kommittéens betänkande vai* köpslagningsprincipen så till vida adop- terad, att de norska ledamöterna förklarat sig hafva röstat för norska grundlagens § 25, ang. använciandet af Xorges trupper, skärgårdsflotta och landtvärn, endast under föi-utsättning och med vilkor, att å svenska sidan eftergåfves den genom nämnda grundlags § 14 åt svensk man medgifna lika rätt med norsk att bekläda ståthållareembetet i Norge.
^) Umgängeslifvet i Kristiania under den tid af något mer än två må- nader, som konungen och den kungliga familjen der vistades, kunde hafva förtjent sin särskilda krönika. Vid så väl festligheterna och de mindre samqvämeu inom det kungliga hofvet som i de enskilda säll- skapskretsarne viir allt idel fröjd, och svenskarne öfverhöljdes med bevis af norrmännens gästvänlighet. Blott ett enda och föga betydande moln fördystrade för ett ögonblick det allmänna jublets solbelysta fir- mament. Redaktionen af ett tidningsblad i Kristiania fann nemligen för godt att i en ledande artikel utbreda sig om det förment otillbör- liga af att den norska sjöfarten i åtskilliga främmande hamnar icke betjenades af landets egna konsuler, hvarvid det antyddi s på det vi- driga intryck, som man erfor af att vid inträdet på konsulatbyrån höra det svenska språket. För de svenska läsarne af denna tidningsuppsats, hvilka förnuftigtvis icke kunde antaga, att derigenom tolkats det all- männa tänkesättet i landet, bortdunstade obehaget deraf ganska snart. Konungen fann sig emellertid oangenämt öfverraskad af detta utfall, mer än någonsin oväntadt, då i trenne unionela frågor de norska in- tressena så nvligen blifvit enligt nationens önskan tillgodosedda.
179
sammansatt svenskt och norskt statsrad den 27 febr. 1848, h varvid Kongl. Maj:t pä anförda grunder förklarade sig icke finna skäl att till dåvarande riksdag och storting göra någon framställning i ämnet; och har unionskommittéens digra arbete beklagligtvis allt sedermera blif^åt utan frukt.
180
Oscar l:s första eriksgata.
Ombyggnaden af gamla Trollhätte kanal, hvars verkstäl- lighet var anförtrodd ät vår fräjdade ingeniör Nils Ericson. efter den af lionom utarbetade plan, ocli som börjades är 1838, var i maj manad nära sin fullbordan, sä att dagen för öpp- nandet af den nya slussleden dä kunde bestämmas. Konungen, som önskade öfvervara invigningen deraf, beslutade derföre att, sedan kallelse till urtima riksdag blifvit utfärdad, företaga en resa till vestra orterna af riket, dervid han jemväl ville besöka rikets andra stad; ocli anbefaldes civildepartements- chefen att möta Hans Maj:t i Gröteborg för att derifrän vara honom följaktig till Trollhättan. Efter det interimsregering blifvit tillförordnad den 24 maj, afreste Hans Maj:t frän Stock- holm, ätföljd af H. K. H. kronprinsen. De dagar Hans Maj:t uppehöll sig i Göteborg bodde han i landshöfdingeresidenset och var landshöfdingen grefve Löwenhjelms gäst. Den 1 juni pä förmiddagen behagade Hans Maj:t hedra staden med del- tagandet i ceremonien för nedläggande af grundstenen till den nya börsbyggnaden'), och pä aftonen den följande dagen var af staden en storartad fest för konungen anordnad i en utanför Kungsportstullen nyanlagd park, som derefter fatt namn af Kungsparken; och var till denna fest jemväl inbjuden kongl. baverske envoyéen grefve de Bray. Frän Göteborg afreste Hans Maj:t bohuslänska vägen till Venersborg, och intogs middagsmältid ä den naturskönt belägna herregärden Ström.
') Vill invigningen af denna börsbyggnad år 1849 fattades af stadsmyn- digheterna beslut om uppdrag åt bildhuggaren Molin (likasom Fogkl- BiiRG född i Göteborg) att förfärdiga en marmorstaty af konung Oscak för att i haudelsbörslokalen uppställas.
181
Den följande dagen, 5 juni '), som var bestämd för kanal- invigningsfesten, företogs färden pä ängfartyg till Trollhättan och genom den nya slussleden till utloppet i Gröta elf, hvarvid kanaldirektionens ledamöter och till festen inbjudna gäster voro följaktiga. De undransvärda danelserna af natur och menniskokraft, som gjort Trollhättans ryktbarhet, togos i sam- manhang med denna invigningsfärd i ögnasigte, och senare pä dagen intogs den anordnade festmåltiden i en provisoriskt upp- förd byggnad, hvarvid säsom värdar fungerade Trollhätte kanal- bolags ordförande, presidenten "Westerstrand, och direktionens ene ledamot, grosshandlaren Schwan. Vid tillfället gaf konun- gen, säsom vedermäle af nådigt välbehag, riddarkorset af nordstjerneorden ät Trollhätte kanalbolags mekanikus, öfverste- löjtnant Ericson, hvars namn oupplösligt fästats vid det stor- verk af hydraulisk byggnadskonst, som var föremal för dagens invigningshögtid.
Följande dagen reste konungen till Frugärd ä Venersnäs att göra besök hos godsets egare f. justitiestatsministern grefve PossE. Under vistandet der träffades aftal om grefve Posses öfvertagande af landtmarskalksbefattningen vid den instun- dande urtima riksdagen.
Vid äterresan frän Frugärd önskade konungen att besöka Degeberg för att taga kännedom om det af Edvard Nonnen der anlagda, sedan 1835 med statsanslag understödda, landt- bruksinstitut, det enda i riket dä befintliga. Färden dit var af en särdeles sällsam art. Enligt grefve Posses förslag togs nemligen vägen öfver sjön Dettern, som var betydligt genare till Källandsö än land vägen söder om sjön. Resan företogs dock i vagn. Sjöns sandbotten var härd och jemn, men vattnet nådde för det mesta upp till julnafvarna. Här och livar korsades vagnarne af fiskarbåtar. Till Degeberg medföljde
M.Uti minnesteckningar dfver frih. N. Ericson uppgifves oriktigt invig- ningen hafva cgt rum den 4 juli.
182
h. e. g-refve Posse, som varit en af dem, hvilka vid riksdag-en beredt framgång ät förslaget att genom statsunderstöd befordra anläggandet af ett landtbrirksinstitut derstädes. Efter an- komsten till stället lät konungen institutets föreståndare göra noga reda för läroverkets särskilda delar, och besåg Hans Maj:t livad dervid var förtjent af närmare uppmärksamhet. Den 10 juni återkom Hans Maj:t till hufvudstaden.
188
Oscar l:s nitälskan för byggnadskonsten.
Den tid, som närmast föregick Oscar I:s uppträdande på tronen, hade b3'ggnadsväsendet såsom bildande konst, att döma efter n^^byggnader i linf\^idstaden, visat sig här i landet retro- grad ifrån den tidsperiod, da den svenska byggnadskonsten representerades af sädana män som Nicodemus Tessix, far och son. Icke blott enskilda husbyggnader i allmänhet utan äfven sädana, h vartill ritningar författningsenligt borde af öfverintendentsembetet granskas och derefter underställas Kongl. Maj:ts pröfning och godkännande, utmärkte uppenbar- ligen, nästan utan undantag, att man för en knappt nämnvärd besparing uppoffrade all konstnärlighet i byggnadernas yttre anordning. Enahanda var förhällandet med kyrkor och andra allmänna byggnader, hvartill ritningar borde af öfverintendents- embetet granskas eller omedelbart upprättas.
Efter Oscar I:s tronbestigning visade det sig snart, att en reform i detta hänseende var en af hans älsklingstankar. För detta ändamål var återbesättandet af öfverintendents- embetet, som någon tid statt ledigt och ad interim förvaltats af öfverste F. Blom, en angelägen omsorg; och föll konungens val på öfverstelöjtnanten M. G. Anckarsvärd, som genom ut- gifna planschverk visat sig vara i en af de fria konsternas grenar väl hemmastadd och under fleråriga utrikes resor samlat erfarenhet äfven i öfriga delar af bildande konst.
Den första byggnadsritning, som förelades Hans Maj:t till pröfning och fastställelse, var till en pa^^ljongbyggnad, som allmänna barnliusdirektionen, efter det att den s. k. barnlius- källaren genom vådeld nedbrunnit, ämnade ä samma tomt upp-
184
föra. Ritningen, före öfverintendentsutnämningen handlagd och utvisande den vedertagna simpliciteten af byggnadens yttre, blef till öfverintendentsembetet återförvisad, i ändamål att genom dess omarbetande derät bereda en antaglig bj^ggnadsstil. Samtidig-t dermed var under ombyggnad en å Skeppsholmen belägen kasern, hvars 3'ttre, i anseende till byggnadens öppna läge invid hamnen nära den till Blasiiholmen ledande bro, ansågs företrädesvis påkalla användandet af en passande arki- tektonisk stil, och förordnades, att vid byggnadsarbetet skulle följas en för sådant ändamål utarbetad ny ritning.
Af dessa styrelseåtgärder återväcktes det domnade intresset för en ädlare byggnadsstil, som sä hastigt spridt sig till alla niedborgareklasser och sä allmänt uppenbarat sig vid senare b^-ggnadsarbeten, att Sveriges hufvudstad numera ej heller i denna del kan anses underlägsen de flesta större städerna i utlandet.
Men det var icke endast för de all dagligen förekommande husbyggnaderna, som konung Oscar ^dnnlade sig om höjandet af byggnadsstilen. En särskild anledning riktade ock hans tanke pä åstadkommandet af en monumental offentlig byggnad, som skulle för efterverlden vittna om blomman af tidehvarfvets byggnadskonst. I sammanhang med beslutet rörande det för kongl. museum bestämda statsanslag hade nemligen rikets ständer, genom skrifvelse den 23 dec. 1840, med uttalande af den äsigt, att äfven svenska nationen, så vidt dess tillgångar medgåfve, lika med den öfriga ci\äliserade verlden borde på ändamålsenligt sätt värda de konstalster, som man redan egde, och befrämja de befintliga samlingarnas förökande till föres3'n och uppmuntran för inhemska konstnärer, anhållit, att Kongl. 3Iaj:t måtte för rikets ständer framlägga förslag till tjenligare lokal för de i kongl. museum förvarade samlingars ändamåls- enliga uppställning och ordnande, på det att ett national- museum derefter småningom mätte kunna bildas.
185
Pä grund af denna hemställan, hvilken helt visst icke afsäg något sä storartadt, som deraf sedermera blef en följd, aflät Kongl. Maj:t, sedan öfverintendentsembetet med utlåtande i ämnet inkommit, den 10 sept. 1844 en skrifvelse till rikets ständer, hvarigenom, jemte förklarande att Kongl. Majit delade den af rikets ständer yttrade öfvertygelse om behöfligheten af ett nationalmuseum, hvaruti de riket tillhöriga dyrbara verk af bildhuggare- och mälarekonsten, som dä dels voro inrymda i tränga och i flera hänseenden mindre lämpliga lägenheter, dels voro spridda i flera frän hvarandra skilda rum, och dels, i saknad af utrymme, lägo uppstaplade och underkastade förskingring och förstöring, mätte kunna pä ett nationen värdigt sätt upp- ställas och blifva för allmänheten och konstidkare tillgängliga, till rikets ständer öfverlemnades det begärda förslaget, som slutade sig pä en kostnadssumma af 500,000 eller högst 550,000 rdr b:ko.
Statsutskottet, till hvars förberedande handläggning frågan hänvisades, tillstyrkte, att för ändamålet mätte anvisas ett belopp af 500,000 rdr. Reservationer anmäldes likväl af fem ledamöter af borgareståndet och åtta af bondeståndet'), och af dessa tvenne stånd blef den kongl. propositionen ock afslagen, men genom omröstning i förstärkt statsutskott beviljades den halfva millionen, dock endast med två rösters majoritet.
Byggnadsfrågan följdes äfven sedermera af konungen med oförsvagadt intresse. En af Europas berömdaste arkitekter, preussiska geheimebyggnadsrädet F. A. Stuler, blef tagen till råds, och i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af honom utarbetade ritningar uppfördes byggnaden under ledning af n. m. generallöjtnanten J. af Kleen.
') I sin reservation anförde Mans Månsson från Kalmar län, bland annat, att »de der döda varelserna, som skola uppställas uti det föreslagna riksmuseum, taga sig för närvarande bra ut. der de tinnas — de klaga icke öfver hvarken hunger eller svält».
186
Bestämmandet af plats för byggnaden var ej utan bryderi. FoGELBERG, som vid den tid, da frågan om nationalmuseum först kom å bane, vistades i Stockholm, yttrade den asigt, att vestra delen af Helgeandsholmen, sedan denna holme blifvit rensad från der förut varande b3^ggnader, erbjöde den bästa platsen för detta ändamål och att, om den dertill blefve upp- låten, den östra delen af holmen borde ordnas till en esplanad ; men svårigheten bland annat att finna en annan tjenlig lokal för kongl. liof stallet utgjorde hinder för utförande af denna plan. Man stannade slutligen vid valet af Kj^rkholmen, hvarest museets förläggande medförde den särskilda fördel att bidraga till förskönande af utsigten frän kongl. slottet.
Till de nya fängelsebyggnaderna sträcktes likaledes for- dringarna på en arkitektonisk stil; men detta var nära att vid 1850 — 51 årens riksdag föranleda afslag å regeringens då gjorda hemställan om dertill erforderligt statsanslag. En af bondeståndets inflytelserikaste ledamöter i statsutskottet, se- dermera talmannen Nils Strindlund, eljest vanligen en af regeringens stödjepelare, uppbjöd nemligen all sin viljekraft för att förhindra beviljandet af detta anslag, under förmälan, bland annat, att, medan oförvitliga män af allmogen fingo nöja sig med de tarfligaste bostäder, tjufvar och mördare väl icke kunde hafva något giltigt anspråk att på statens bekostnad inlogeras i »riddarborgar».
187
Indragningsmagtens upphäfvande.
Om än den tid i Sveriges historia, som fatt namn af >^ fri- hetstid», icke i andra afseenden gjorde skäl för namnet, kan det ej förnekas, att mot slutet af denna tid lagstiftningen vi- sade omvårdnad om oi gren af den borgerliga friheten, — tryckfriheten. Det var en ljuspunkt i »mösspartiets» magt- utöfning. Den lag, som rikets ständer härom beslutade och som här i landet var den första i sitt slag, kungjordes genom »Kongl. Maj:ts förordning angående skrif- och tryckfriheten» den 2 december 17GG. Den framhöll i inledningen >;den stora båtnad allmänheten af en rättskaffens skrif- och tryckfrihet tillflyter, i det en obehindrad inbördes upplysning uti hvarje- handa nyttiga ämnen icke allenast länder till vetenskapers och goda slöjders uppodling och utspridande utan ock gifver en hvar af undersatarne ymnigare tillfälle att dess bättre känna och värdera ett visligen inrättadt regeringssätt, äfven som ock denna frihet bör anses för ett af de bästa hjelpmedel till sedernas förbättring och laglydnadens befrämjande, dä missbruk och olagligheter genom trycket blifva för allmän- hetens ögon ådagalagda».
Lagens vigtigaste stadgande var upphäfvandet af det till- förene inrättade censorsembetet ; men efterlefnaden af författ- ningen i öfrig"t röjde allt för mycken godtycklighet från både regeringens och ständernas sida. Efter envåldsregeringens återinförande var lagstiftningen i denna del knappt att betrakta annorlunda än som en polisstadga. Tryckfrihetens pånytt- födelse i Sverige blef derefter en frukt af det nva statsskicket 1809. Den 9 mars 1810 stadfästes den af ständerna föreslagna
188
tryckfrihetsförordning, otvifvelaktigt den mest frisinnade, som något land den tiden hade att uppvisa. Det dröjde likväl icke fullt tvä och ett hälft år, innan en ganska väsentlig rubbning af hufvudgrunderna för denna lag tillvägabragtes. Uppä Kongl. Maj:ts framställning, föranledd af dåvarande politiska förhållanden, blef nemligen vid 1812 års riksdag, med åsidosättande af grundlagens bud om sädana frågors pröf- ning af tvenne riksdagar, ett tillägg till tryckfrihetsförord- ningen af rikets ständer beslutadt, hvarigenom ät hofkan- sleren den rättighet inrymdes att inställa utgifvandet af dag- blad eller periodisk skrift, som han ansåg vådlig för allmän säkerhet eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt eller af en fortfarande smädlig egenskap. Af denna rättighet, som blifvit ryktbar under benämning af »indragningsmagten;^, gjordes åtskilliga är flitigt bruk, synnerligast under den kor- tare tid, dä hofkanslersembetet efter förordnande förvaltades af dåvarande statssekreteraren von Hartmansdorff (9 mars 1838 — 2 november s. ä.).
Men efter någon tid funno tidningsmännen pä utväg att i hufvudsaklig mon värja sig emot de olägenheter, hvarmed de af det öfverhängande Damoklessvärdet hotades, dymedelst, att man, efter aftal med en ny ansvarig utgifvare, i dennes namn på förhand försåg sig med tillständsbevis för utgifvande af en ny tidning, vanligen med knappt märkbar förändring af den förra tidningens benämning, sä att, dä slaget träffade, ut- gifvandet af tidningen utan afbrott kunde fortsättas. Den åsyftade verkan af det omförmälda stadgandet blef sålunda helt och hållet förfelad. Det största tidningsbladet gaf tvärt- om exempel af, att utgifvande af dagblad kunde, i trots af hindret, upparbetas till ett af de mest lönande yrken. All- mänheten vande sig att betrakta hela proceduren som ett gyckelspel, och frän regeringsmagtens sida fann man omsider
181»
rådligast att afstä frän användandet af detta overksamma be- straffningsmedel ').
Både 1823 ocli 1835 föreslog konstitutionsutskottet indrag- ningsmagtens upphäfvande, men förslagen vunno ej ständernas bifall. Vid 1840 ars riksdag förm^ades förslaget derom och blef dä förklaradt livilande till grundlagsenlig beliandling vid nästf oljande riksdag.
Efter konung Oscar I:s tillträde till regeringen förekom (utom protokollet) fräga, om och hvad ätgärd frän regeringens sida borde vidtagas för befrämjande af berörda samhällsange- lägenhet. Med konungen voro samtlige rädgifvare ense derom. att indragningsrätten, äfven om erfarenheten icke lagt i dagen dess gagnlöshet, borde upphöra, säsom varande i uppenbar strid emot de i regeringsformen för tryckfriheten bestämda grunder, och i justitiedepartementet utarbetades förslag till
') Anmärkningsvärdt är, att samtidigt med sistberörda lagstiftningsåtgärd i Sverige nian äfven i England öfver höfvan ansträngde sig att söka stäfja pressmissbruken, men också der utan framgång. Efter franska revolutionen hade förföljelserna emot tidningarna antagit en sä bitter karakter, att en af whigpartiets hufvudmän, Sheiudan, fann nödigt att stifta ett särskildt sällskap till den fria pressens skydd. Blotta förteckningen å sakfällande utslag i engelska tryckfrihetsmål från 1770-talet till 1.^30 fylde 20 sidor. År 1812 blefvo bröderna Hukt dömda till ett års fängelse jemte böter och kostnadsersättning till ganska betydliga belopp, för det att de i tidningen »Examiuer» låtit trycka, att "Morning Post» trädt sanningen något för nära, då den kallade prinsen af "Wales, då 52 år gammal, för en Adouis. Den redan förut stränga presslagstiftningen skärptes än ytterligare genom lord Castle- REAGHS bekanta s. k. O acts bill 1817. Frän 1808 till 1821 inledde en- gelska regeringen 101 tryckfrihetsrättegångar, och 94 journalister döm- des till längre eller kortare fängelse eller deportation. P'örst efter år 1833, då man börjat inse, att den stränga rättsskipningen icke ledde till ändamålet, fann man bäst att blunda för pressens snedsprång, och tidningsväsendet har sedermera i England fått fritt utbilda sig, så som om ingen presslag eller åklagai'e funnes till. På den stränga rättsskip- ningens tid var tidningsskrifvarnes yrke i England missaktadt, men förhållandet har blifvit omvändt, sedan der, säsom annorstädes, den lyckliga erfarenhet vunnits, att dagblads utgifvande kan rikligt gälda arbetet utan något rafflande i tonarten.
190
proposition i ämnet för att öfverlemnas till rikets ständer, i det fall att konstitutionsutskottets förslag äfven nu skulle blifva förkastadt. •
Den 7 september 1844 företogs frågan lios rikets ständer, ocli förslaget bifölls af samtliga stånden. På riddar huset talade justitiestatsministern frih. GtYLLEnhaal å regeringens vägnar för antagande af förslaget. Ingen röst höjde sig der för dess förkastande. Icke ens hr von Hartmansdorff motsatte sig det. Likväl önskade han, att justitiestatsministern ville använda sitt embetes inflytande för att åt enskild och allmän rätt gifva det värn, som tryckfrihetslagen i sitt dåvarande skick icke lemnade. Han erinrade, hurusom erfarenheten 1838, 1841 och 1844 nogsamt visat, att dagbladen vore i stånd att, när de behaga, anställa upplopp i hufvudstaden samt att de dag- ligen förnärmade enskild rätt och smädade hvem dem lyste o. s. v. Han lade derföre på justitiestatsministerns samvete nödvändigheten att i stället för indragningsmagten, livars af- skafiPande han tillstyrkte, bereda nödiga rättelser och för- bättringar i tryckfrihetsförordningen.
Någon åtgärd i sådant syfte har likväl icke af någondera statsmagten blifvit vidtagen. Icke dess mindre hafva för- hållandena i detta hänseende så artat sig, att, om vid den tid, då om indragningsmagten lagstiftades, svenska tidningspressens sans och fosterländska anda varit jemförliga med den hållning, som af denna press pä senaste tid i allmänhet iakttagits, den misslyckade lagförändringen sannolikt skulle hafva uteblifvit.
191
Episoder från ridclarhuset 1844^-45.
Till 1844 — 45 årens riksdag sammanträdde rikets ständer under lielt andra auspicier än till den nästföregående riks- dagen. Det känslosvall af oro ock misslynthet med styrelse- S3'steraet, som vid tillstundandet af det sista riksmötet under Carl Johans lefnad genom flitiga agitationer lios mängden framkallats, kade fått tid att lägga sig. Till tronens nya innekafvare säg man nog allmänt upp med tillit ock för- koppning ock ej minst det flertal af adelns ledamöter, som representerade de moderat liberala äsigterna. Adelns val af elektorer ock utskottsledamöter vittnade ock öfver hufvud om en förändrad stämning. Likväl ock i följd af bearbet- ningar frän flera kall upptogo vallistorna icke sä fa af den gamla majoritetens namn, kvarigenom vållades nog talrika af- sägelser. Till ordförande för elektorerna valdes k. e. grefve De Geer, i konstitutionsutskottet grefve Jak. Hamilton, i statsutskottet frik. C. O. Palmstierna, i bevillningsutskottet grefve P. E. Croxiijelm, i bankoutskottet grefve G. F. Liljen- crantz, i lagutskottet grefve C. Gr. Mörner, i allmänna be- svärs- ock ekonomiutskottet grefve B. von Plåten ock i ex- peditionsutskottet grefve Lagerbjelke. Den radande obenägen- keten emot det kvilande representationsförslaget kade synbart käft inflytande på valet af ledamöter i konstitutionsutskottet. Dä emellertid konjunkturen var föga lofvande för framgången af något reformförslag, var detta utskott ett otacksamt fält att bearbeta. Antagligen var det denna bevekelsegrund, som förmådde tvenne der invalde ledamöter af liberalare färg, grefve J. Hamilton ock kr Aker^ian, att afsäga sig förtroen- det. I deras ställe invaldes krr von Hartmansdorff ock Rääf,
- 192
Il vilka af ingen kunde misstänkas att vilja befrämja något representationsförslag, som ens innebar det ringaste frö till statsskickets omkvälfning.
Dä man afser frän representationsreformfrägorna, lade ridderskapet och adeln viå denna riksdag i dagen en sansadt progi^essiv anda. Att undantag egde rum, kärrörde endast af tillfälliga personalvexlingar, som utgjorde det riksståndets svagaste sida, men som i regeln icke be\T.sade något emot majoritetens allmänna karakter. I ståndet fortlefde likväl en fast grupp, konservativ ock till en del ultrakonservativ, med hr VON Hartmax.sdorff i spetsen. Dess ställning till rege- ringen hade sedan förra riksdagen förändrats, enär dess sträf- vanden icke kunde vara egnade att stödja de regeringsgrund- satser, som, enligt hvad kändt var, hyllades af konungen personligen. Till dem, som vid minnet af att adeln förut varit regeringens pälitKgaste bundsförvandt sörjde deröfver, att den nye regenten öfvergifvit företrädarens styrelsesystem, räknades äfven en och annan af statens högre embetsmän; och det tilldrog sig nu, hvad under Carl Johax.? tid skulle ha varit otänkbart, att flere förtroendeembetsmän, och bland dem tvenne landshöfdingar, utmärkta för öfrigt i utöfvandet både af sina embeten och af sitt riksdagsmamiakall, uppträdde så väl emot regeringens propositioner som emot statsrådets ledamöter, dä de hos ridder.skapet och adeln förde regeringens talan. Men detta misshagade konungen, och det uppdrogs åt vederbörande departementschef att fästa dessa oppositionsmäns uppmärksamJiet uppä, att, sä länge de qvarstode i sin egen- skap af förtroendeembetsmän, deras ö])pna uppträdande emot regeringen måste hos allmänheten antingen ingifva den miss- tanke, att det icke vore allvar med regeringens förslag, eller ock gälla som bevis på regeringens otillbörliga svaghet, och att bådadera skulle skada re^erine^ens anseende och i samma
193
män verka iiterhällande pä dess förmåga att gagna, varande dem för öfrigt obetaget att rösta efter godtfinnande';.
Nästan samtidigt inträffade en händelse, som ä ena sidan lade i dagen, linrn Oscar I då uppfattade den konstitutionela betydelsen af regeringens, eller med andra ord konungens och statsrådets, solidaritet, och ä den andra vittnade om den kon- servativa riddarhusfraktionens sinnesstämning gent emot den nya styrelsen. Vid öfverläggningen om ett grundlagsförslag den 23 september 1844 begagnade konstitutionsutskottets då- varande ordförande grefve Anton Gyldenstolpe tillfället att nog spetsigt apostrofera justitiestatsministern frih. Gyllenhaal för ett yttrande, som han haft i ett föregående plenum och hvaraf några ord af bemälde grefve uttyddes så, som skulle de hafva gått ut pä att smeka riddarhusoppositionens hufvud- män i syfte att deras uttalade mening i saken kunde ha infly- tande pä dennas utgång. Det var dä redan aftaladt, att grefve Gyldenstolpe, som varit tjenstgörande kammarherre hos kron- prinsen, skulle vid det nu förestående organiserandet af konun- gens hofstat befordras till kabinettskammarherre. Men då Hans Ma]:t fick kännedom om denna tilldragelse ä riddarhuset, förklarades den omförmälda befordringsfrågan förfallen. Detta gick grefven sä till sinnes, att han tog afsked frän hofvet. För att pä samma gäng förskaffa honom någon hugsvalelse för missödet och ådagalägga sina sympatier i afseende ä den sak, som dertill gaf anledning, beredde det konservativa rid- darhuspartiet honom den utmärkelse, att han utsågs till ord-
') Beträffande det principiela af detta handlingssätt har man icke utan anledning såsom inkonseqvens anmärkt det undseende, som H;ins ^Iaj:t visade sin stabschef (general Lefren), hvilken såsom varm anhängare af protektionssystemet på riddarhuset bekämpade regeringens förslag i tullfrågor.
Få hneus , Skildringar. 13
194
förande i riksbankens styrelse, hvaremot någon anmärkning dock desto mindre kunde vara befogad, som erfarenheten visade att valet var godt.
Af alla de ärenden, som vid 1844 — 45 arens riksdag till behandling förekommo, var det icke något, som konungen om- fattade med varmare intresse än frågorna om antagande af ny strafflag och verkställigheten af fängelsestraff", hvarom kongl. propositioner till rikets ständer aflätos den 17 och 19 december 1844. Dessa frågor, som endast afsägo fastställandet af grun- derna för en ny strafflag, blefvo af lagutskottet och ständerna behandlade i ett sammanhang. Utskottets majoritet under- stödde regeringens förslag, som borgare- och bondestånden jemväl biföllo, men som hos ridderskapet och adeln och preste- ständet mötte ett segt motstånd. De flesta anhängarne af politiskt konservativa åsigter voro pä den tiden obenägna för de nya lagteorierna, men den fruktan de hyste för n3^hets- makeriet gälde uppenbart mindre sjelfva lagverket än den riktning till ett friare statsskick, som ansågs dermed ega oskilj- aktigt samband. Den omständighet, att den mest framstående af lagkommittéens ledamöter, J. Gr. Richert, tillika genom offentliggjorda skrifter med frimodighet och kraft uppträdt för hvarje konstitutionel frihet i det borgerliga samhället, bi- drog ej oväsentligt dertill, att inom det konservativa lägret lagfrågan betraktades som en partifråga. Prestestandet be- slutade uppskof med ärendets definitiva afgörande. På riddar- huset yrkade v. Hartmansdorff det samma, antagligen enligt den gamla regeln: »den som vinner tid vinner allt». Emot regeringens och lagutskottets förslag talade ock justitierädet Stråle, hrr Lagerhjelm, N. Tersmeden, C. Printzensköld och grefve C. G. Mörner, den sistnämnde dock med förklarande, att han vore villig att godkänna utskottets betänkande med vilkor af vissa förändringar och tillägg. I justitieministern
195
frih. NoRDEXFALKS af sjukdom vållade frånvaro fördes regerin- gens talan hufvudsakligen af statsrådet frili. Stael von Hol- STEiN och civildepartementschefen. Såsom målsman för lag- utskottets majoritet försvarade revisionssekreteraren Guxtiier utskottets betänkande. För bifall dertill talade dessutom nitton ledamöter af adeln. Debatten ä riddarliuset varade i tvenne dagar, och den slutliga omröstningen utföll sä, att betänkandet bifölls med 152 af 211 afgifna röster. Af förtroendeembetsmän uppträdde ingen der emot. Att likväl en eller annan af dem med minoriteten röstade deremot, är sannolikt.
Konungen var af frågans utgång S3'nnerligen tillfredsstäld, och såsom författare af skriften »Om straff och straffanstalter» hade han så mycket större anledning dertill.
196
Ytterligare angående formen för interimsregering.
I det föregående ') är omförmäldt, hurusom ständernas uraktlåtenhet att i sammanhang med det förslag till stats- rådets förändrade organisation, som år 1840 blef stadfästadt, jemväl föreslå der efter lämpade förändringar af föreskrifterna i regeringsformens 43 § angående den interimsregering, som skall tillförordnas, då konungen går i fält eller reser till allägsnare inrikes orter eller till Norge, vållade statsrådet allvarsamt bryderi, då i anledning af konung Carl Johans tillkännagifvande i december 1841, att han ämnade vid början af nästinstundande månad företaga en resa till Norge, det blef nödigt att bereda frågan om interimsregeringens instruk- tion, men att man för tillfället kom utur förlägenheten, da konungens reseplan blef om intet.
Någon tillämpning af grundlagsföreskrifterna om interims- regering blef derefter icke påkallad förr, än konung Oscar I meddelade sitt beslut att vid slutet af maj 1844 afresa till Göteborg och bevista invigningen af TroUhätte nya kanal. Då frågan om sättet för interimsregeringens bildande nu före- kom till förnyad pröfning, blef af de flera alternativa förslag, som vid förra öfverläggningstillfället kommo å bane, det an- taget, som afsåg alla departementens fördelning på de förord- nade ledamöterna i regeringen och ärendenas beredning och föredragning af vederbörande expeditionschefer.
Detta alternativ ansågs ock mest förenligt med det af konstitutionsutskottet vid 1840 — 41 årens riksdag föreslagna
') Sid. 129.
197
tillägg till 43 § R.F., i följd hvaraf konimgen, dä han till Norge åtföljdes af fyra statsråd, skulle ega att dem emellan fördela de sju departementens ärenden.
För att likväl i konstitutionel ordning vinna den andra statsmagtens bekräftelse uppå det för tillfället nödtvunget vidtagna sätt för organiserandet af interimsregering afläts den
00 oktober 1844 en proposition till rikets ständer, livarigenom föreslogs det tillägg till 43 g R.F., att konungen skulle ega att meddela föreskrift om departementscbefsbefattningarnas fördeluing ibland de statsrådets ledamöter, som i interims- regeringen deltaga, samt om ärendenas beredning, föredragande och expedierande genom särskild tillförordnad föredragande, i den instruktion, som vid hvarje tillfälle af sådan regerings förordnande utfärdades; men pä denna framställning, som af konstitutionsutskottet understöddes, gäfvo rikets ständer den
1 april 1848 det oväntade svar, att de ansett sig icke kunna antaga förslaget af det skäl, att den konungens rädgifvare »i grundlagarne stadgade ansvarighet derigenom skulle kunna i väsentlig mon förringas och i vissa fall tillintetgöras».
Äfven vid den flyktigaste granskning måste det förekomma gätolikt, att ett sådant motiv för afslaget kunnat blifva gäl- lande. Ehvad de i interimsregeringen deltagande statsrådets ledamöter förestå ett eller tvenne departement, kan nemligen någon olika konstitutionel ansvarighet för dessa regerings- ledamöters rådslag och beslut icke ega rum, och dä 100 § RF. bestämmer ansvarighet äfven för de för tillfället föredragande, kan grunden för afslaget icke heller i detta hänseende till- erkännas någon giltighet.
Oaktadt ständerna sålunda förkastade regeringens förslag till sådan ändring af 43 § R.F., som kunnat gifva grundlags-
198
enlig stadfästelse ä det såsom lex in casu 1844 antagna till- lämpningssätt, har enahanda tillämpning allt sedermera oför- ändrad blifvit följd, sä att den nu torde böra anses hafva vunnit häfd, och detta utan att konstitutionsutskottet haft deremot något att erinra.
199
Entreprenadskjutsens reglerande.
Af de real-onera, som sedan äldre tider ålegat svenska jordbruket, har skjutsningsbestyret ansetts vara ett af de mest tryckande'). Synnerligast har detta varit fallet, sä länge det var ett åliggande att för resandes beqvämlighet vid gästgifvare- gärdarne dagligen hålla i beredskap ett bestämdt antal skjuts- hästar och dä den låga skjutslegan stod i ett allt för skärande missförhällande till prestationens verkliga värde. Tid efter annan sökte man väl att förmildra eller undanrödja dessa de sväraste olägenheterna. Hällskjutsen minskades eller indrogs, och skjutslegan blef förnyade gänger ökad. Men icke dess mindre fortfor de skjutsningsskyldiges missbelåtenhet, och i bondeståndet var yrkandet af lindring i detta onus eller helt och hållet befrielse derifrän föremal för talrika motioner vid alla riksdagar. I ändamål att bereda en ytterligare lindring- gjorde bondeståndet vid 1834 — 35 årens riksdag framställning hos Kongl. Maj:t om åtgärders vidtagande för skjutsnings- bestyrets ställande pä entreprenad. Vid nästföljande riksdag inhemtades rikets ständers betänkande härom, och sedan veder- börande embetsmyndigheter jemväl afgifvit 3'ttranden i ämnet, var regeringen vid början af 1844—45 årens riksdag i tillfälle att till slutlig behandling företaga detta ärende. Regleringen bestämdes på följande hufvudgrunder : att, i stället för gäst- gifveri-, håll- och reservskjutsen, skjutningsanstalter genom entreprenad borde, der det sig göra lät, tillvägabringas, för
') Detta onus liar varit likartadt i alla de skandinaviska länderna. I Danmark har det likväl, ehuru de jure hestäende. sedan längre tid faktiskt nästan upphört genom de i förening med hrefpostföringen för personhefordringen vidtagna anstalter.
200
livilket ändamål skjutslegan vilkorligen kunde ytterligare för- höjas; — att Kongl. Majt:s befallningshafvande, efter före- gångna undersökningar, borde bestämma antalet af de hästar och fordon, som af entreprenörerna skulle tillhandahällas, ge- nast eller efter bestämda tider; — att derefter entreprenad- auktioner borde föranstaltas, med angifvande af entreprenö- rernas åligganden och rättigheter; — att om dervid skjuts- ningen blefve af antagliga personer inropad mot uppbärande af högst 28 sk. b:ko för milen i stad och 24 sk. å landet i lega för hvarje häst, anbudet skulle antagas, ehvad de skjutsnings- skyldige derpä ville ingå eller ej ; — och att, om anbud pä dessa vilkor icke gjordes, utrop skulle göras ä skjutsningen, med bidrag af de skjutsningsskyldige och mot uppbärande af nyss- berörda högre skjutslega; dock borde, om tillskott af de skjuts- ningsskyldige fordrades, antagligheten af auktionsanbuden vara beroende af deras pröfning.
Författningen, som utfärdades genom cirkulär till Kongl. Maj:ts befallningshafvande den 2 ang. 1844, tycktes göra ett gynsamt intryck pä bondeståndet. Mänga af dess ledamöter täflade att betyga civildepartementschefen sin fulla belåtenhet med denna styrelseåtgärd, som fans vara en passande väl- komsthelsning från den nya regeringen till det hedervärda ståndet. Att döma af riksdagsförhandlingarna förkolnade den varma tacksamhetens glöd icke — förr än nästa månskifte.
Verkan af reformen var ovedersägligen i allmänhet till- fredsställande. Dock visade det sig, att i vissa landsorter allmogen motsatte sig den nya sakernas ordning, så att lands- höfdingarnes bemödanden att tillvägabringa skjutsentreprenader nog ofta strandade. Man ville i dessa fall icke betrakta skjuts- ningen endast såsom en skyldighet, utan såsom en rättighet, ett privilegieradt näringsfång. På de årstider, då folk och hästar voro för jordbruket umbärliga, ville man icke försaka den kontanta, ehuru ringa inkomst, som skjutsningen erbjöd.
201
Detta förhållande torde likväl med allmogens stigande väl- måga hafva förändrats. Yrkandet af skjutsningsskyldiglietens öfverflyttande pä staten liar ock fortfarande varit ett stående tema för motioner inom bondeståndet').
') Vid en senare riksdag förekom ett af särskildt tillförordnade kommit- terade afgifvet och af Kougl. Maj:t till rikets ständer öfverleranadt för- slag till skjutsväseudets reglerande, enligt hvilket staten skulle öfver- taga skjutsningsbestyret å de allmänna farvägarne emot en relatift måttlig, efter liommantalot beräknod årlig afgift; men i de intresserades läger var fältropet dä: »allt eller intet». Förslaget föll alltså, men skjutsuingsbördau blef emellertid fortfarande lättad dels genom j-tter- ligare förhöjningar af skjutslegan, dels genom särskilda statsanslag till skjutseutreprenaders befrämjande. De skjutsningsskyldige funno dock icke sina intressen härmed erforderligen tillgodosedda, och ånyo bragtes fråga ä bane om fullständig befrielse från detta onus. Vid behandlin- gen af denna fråga har hos tillförordnade kommitterade den åsigt gjort sig gällande, att skjutsningsbestyret bör gemensamt bekostas af stoten och länen. Enär en sådan anordning måste hafva till följd, att många, som förut icke haft någon förpligtelse att deltaga i skjutsningsbesväret och som till äfventyrs sjelfva aldrig begagna skjuts, fä skatta för de resandes befordran, så är detta ett nytt exempel af det i fråga om skatter och besvär visserligen icke ovanliga reformationssystem, att »taga ur den enes ficka och lägga i den andras», hvilket systems till- lämpniug förstnämnda kommittés förslag afsåg att undvika.
En allmän reglering af skjutsniugsväsendet har nyligen kommit till stånd. Att man derigenom kommit derhän, att i afseende å denna angelägenhet något missnöje bland allmänheten eller inom representa- tionen icke vidare skall gitva sig luft, torde likväl vara mera att önska än hoppas.
202
Karaktersfullmagterna.
Med den germaniska civilisationen spridde sig till de skandi- naviska länderna en sedvänja, som i sin mon inverkade pa medborgares samhällsställning och som i Sverige bibehöll sig ännu nnder Carl Johans regering: det var titelväsendet ^). Utom adelsvärdigheter och riddareordnar, som Sverige har gemensamt med många ändra monarkiska stater, hade, såsom medel att utmärka och belöna medborgerlig förtjenst, äfven förlänandet af karaktersfullmagter, d. v. s. öppna bref pä namn, heder och värdighet af vissa embets- och tjenstegrader, kom- mit i bruk, och sådant icke blott för i statens tjenst varande utan äfven åt enskilde medborgare. Framför ordensprydna- derna hade detta belöningsmedel för mänga det företräde, att det medförde en uppflyttning på rangordningens skala. Det är 1809 införda konstitution ela statsskick gjorde ingen ändring i titel väsendet, men ett par tiotal är derefter började en agi- tation deremot, hvartill utan tvifvel föredömet frän det mera demokratiskt sinnade broderlandet väsentligt bidrog. Vid 1840 — 41 årens riksdag föreslog konstitutionsutskottet ett till- lägg till 28 § R.F. af denna lydelse : »Titlar utan medföljande embete eller tjenst eller med högre värdighet, än den inne- hafvande embete eller tjenst medför, må ej förlänas». För- slaget blef hvilande till följande riksdag, då det af ridder- skapet och adeln, som behandlade frågan med den mångsidig- het, att protokollet derom upptog trettiotre sidor, förkastades
') Genom 1720 års regeringsform var väl förbud stadgadt emot titelväsen- det; men ständerna funno sig deraf ej förhindrade att för medlemmar af det rådande partiet hos Kongl. Maj:t hemställa om e. o. utnämnin- gar, med förordande af deras befordran till motsvarande embeten vid blifvande ledigheter. Karaktersfullmagter för enskilda medborgare voro då ej heller sälls3-nta.
20::)
med 109 röster mot 7U, men bifölls af de öfriga stånden. Man har gemenligen amnärkt, att titelväsendet vore demoraliserande såsom gif\'ande näring ät fåfängan. A andra sidan har man invändt, att om titelväsendet nödvändigt har denna verkan, sä har det det gemensamt med alla andra 3'ttre utmärkelser. Icke blott ordenstecken utan äfven kallelsebref till lärda sam- fund, hedersborgare- och hedersdoktorsdiplom samt m3-cket annat utgöra ej mindre retelser till fåfänglig ärelystnad; ja äfven häradsdomarevärdigheten för nämndemän, på hvilken allmogen fortfarande sätter ej ringa pris, är att hänföra till samma kategori. Af alla slags titlai' torde likväl ingen fin- nas anmärkningsvärdare än den bland kyrkans tjenare bruk- liga af >prost>^, så till vida nemligen som af konungen ut- nämnde kyrkoherdar låta sig behaga att derigenom tillerkänna biskopens fullmagt en högre betydelse i det allmänna än kon- ungens. Beträffande i tjenst varande embets- och tjenstemän är det emellertid ostridigt, att karaktersfullmagter i dubbelt hänseende äro ändamålsvidiuga. Om en statens tjenare med själ och håg nitälskar för uppfyllandet af sina tjensteplig-ter. sä häller han sin tjenstebefattning kär, och han kan dä ej blygas för den, så att han önskar att gälla för något mer '). Derjemte medföra karaktersfullmag-ter för ännu i tjenst va- rande oundvikliga missförhållanden i det allmänna ungänges- lifvet, derigenom att underordnade kunna taga försteget fram- för sina förmän. ]\Ien dessa betänkligheter bortfalla vid af- gäng frän tjenstebanan. En karaktersfullmagt innebär då ej annat än ett insegel deruppå, att den afgångne ansetts värdig till vidare befordran, om han önskat det.
I alla händelser ligger pröfningen af andras bevekelse- grunder utom rålinierna för vår domsrätt. För visst kan icke
') I 1720 års regeringsform var stadgadt, att ingen skulle tilläggas högre titel, än hans embete tillkonirae, »på det att tj nsterna ej niåge komma i förakt».
204
antagas, att den, som afslär en utmärkelse frän öfverheten, ej kan inom sig täras af fäfängligliet i annan riktning, ej heller, att en livar, som med tillfredsställelse emottager be- vis af sin öfverhets uppmärksamhet, icke med rent uppsåt och utan hänsigt till belöning verkat i sitt kall. Exempla sunt odiosa.
Vid ett statsrädssammanträde kort efter Oscar I:s till- träde till regeringen bragte Hans Maj:t på tal (utom proto- kollet) frågan om karaktersfullmagter och förklarade med be- stämdhet, att han icke ville tillstädja användandet af detta belöningsmedel. Han vidhöll denna grundsats någon tid så oinskränkt, att han ville ha den tillämpad äfven på befor- dringar i arméen, sä att, då kort derefter sökt afsked bevil- jades för tvenne löjtnanter, den ene vid kavalleriet, den andre vid ett infanteriregemente, vederbörandes förslag att de måtte utnämnas, den förre till ryttmästare och den senare till kap- ten i arméen, afslogos. Deraf föranleddes ej ringa missnöje bland militärbefälet, och det dröjde ej länge, innan Hans Maj:t fann sig föranläten att frånträda sin föresats i afseende å be- fordringar inom arméen. Undantagsvis ha sedermera ock ge- nom ecklesiastikdepartementet utfärdats öppna bref ä professors namn, heder och värdighet, men inom civildepartementet, der redan någon tid förut karaktersfullmagter i det närmaste kommit ur bruk, upphörde de derefter alldeles, med undan- tag af de inom alla departement vanliga gradbefordringar för kansliets embets- och tjenstemän.
Då Hans Maj:t gaf sin vilja angående karaktersfullmagter till känna, anmärkte en af statsrådets ledamöter, att det fun- nes ett slags karaktersfullmagter par excellence, som dä ej heller vidare borde ifrägakomma, nemligen excellensdiplom. Hans Maj:t inföll der vid: »var förvissad, att det skall icke ske»; och dervid höll han fast, hvartill han dessutom hade en särskild bevekelsegrund. Han hyste nemligen en, ostridigt
205
berättigad, vedervilja mot sjelfva benämningen >. rikets herrar , som Gustaf III tillade denna titulärvärdighet. Xägon tid se- nare meddelade Hans Maj:t ät civildepartementschefen, att han vore betänkt pä att i stället, efter andra länders före- döme, tillägga predikatet >. excellens» äfven till den stats- ministersvärdigheten närmast varande rangklass, nämligen statsråden (sä länge de säsom sädana qvarstodo i tjenst) och serafimerriddare ; men planen fick förfalla. Lycklig-tvis har man icke erfarit, att derigenom vallats nägon rubbning i var planets regelbundna omlopp.
Det har blifvit anmärkt, och visserligen icke utan fog. att emot den säsom regel antagna grundsats att ej medgifva fortfarandet af karaktersfullmagter kontrasterade det fortsatta meddelandet af titulär värdigheter inom hofvet. Detta skedde likväl under Oscar I:s tid mera sparsamt än förut. Antalet af hoffunktionärer frän och med öfverstekammarherre, förste liofstaD mästare och förste hofjägmästare af alla grader till och med hofjunkare, under stallmästare och hofjägmästare var dock ännu 1855 tillsammans 286 \).
') Enligt Alm. roy. var antalet af motsvarande personal, så väl i effektiv tjenst som titnläre, vid Ludvig XVIILs bof 1821, ätta furstliga hof in- beräknade, till bopa 138.
Då titelfrågan 1844 på riddarhuset förevar, anmärkte frib. Xils Palmstierna såsom skäl emot det föreslagna förbudsstadgandet, att, enär konungen egde att efter godtfinnande ordna sitt hof, han skulle vara oförhindrad att utnämna ungefär tre millioner kammarherrar, statsfruar, boffröknar o. s. v.
206
Reform af arfslagstiftningen.
Af de lagstiftningsfrågor, som vnnno sin lösning under Oscar I:s regeringstid, var reformen af arfslagarne ostridigt en af de vigtigaste. Knappt liar nägon annan lagförändring varit mera ingripande i de sociala förhållandena. Sällan liar ock någon stor samhällsfråga till sina grunder blifvit mera omtvistad.
Ingenting lägger så i dagen framstegen af vårt slägtes andliga knltur som qvinnans förändrade ställning i samhälls- lifvet. Under liedendomens tid var i Sverige, såsom flere- städes, qvinnan arflös. Att lion skulle ega giltigt anspråk pä del i boet, kunde ej heller ingå i rättsbegreppet, sä länge hon sjelf betraktades i rättsligt hänseende föga annorlunda än som ett bohagsting ^). Detta skick förändrades ej, förr än kristen- domen under tre århundraden hunnit allmännare sprida sitt ljus här i landet. Att qvinnan dä tillerkändes half arfslott, var med häns^ai till dåvarande tidsförhållanden ett betydande steg, men dervid förbi ef det ock, hvad jordegendom beträffar i ett hälft årtusende. Under tiden tillkommo likväl partiela stadganden, hvar igenom arfslagstiftningen, likasom flera af våra ekonomiska författningar, kommit att lida af brist pä enkelhet och följdriktighet. Genom 1018 års stadslag blef lika arfsrätt könen emellan stadgad för städernas invånare af ofrälse stånd, och samma rätt medgafs åt presteståndet på dess egen begäran. Derigenom har delningsgrunden blifvit skilj-
') Spår af ett sådant föreställningssätt skönjes ännu i vår gamla lands- lag, der det i tjufvubalken heter: »Bästa ting, som bonde i bo sinom hafver, det är hustru hans, och hvilken henne från bondanom stjäl, han är värsta och största tjufveu och skall hängas öfver andra tjufyar.»
207
aktig efter landslag och stadslag äfvensom för särskilda stfmd. Sä blef ock denna grund under vissa förhållanden i afseende å sä väl arfsrätt som giftorätt skiljaktig för lösören och fastig- liet, likasom för ärfd och förvärfd egendom.
Förslaget till reform af denna lagstiftning utgick ursprung- ligen från den är 1811 tillförordnade lagkommitté och imiefat- tades i det fullständiga förslag till allmän civillag, som efter slutlig granskning den 1 augusti 1826 öfverlemnades till Kongl. Maj:t '). Reformen afsäg, att, med ändring af 10 kap. gifter- mälsbalken och 2 kap. ärfdabalken, man och hustru skulle hafva giftorätt till hälften hvardera (med vissa undantag) och att i arf man och qvinna skulle taga lika lott.
I motiveringen till de sålunda föreslagna lagförändrin- garna anförde kommittéen hufvudsakligen :
i afseende ä giftorätten^ att i det genom äktenskapet upp- komna bolag begge makarne förena sina krafter i ändamål att med gemensam omsorg arbeta för gemensamt väl; — att, dä förbindelserna voro lika och bördorna buros gemensamt, en fördelning af inbördes rättigheter, hvilande pä annan grund, syntes icke stå att förena med äktenskapets väsende; — att vid äktenskapets ingående hustrun uppdroge åt mannen att förvalta all hennes egendom och att afkomsten af all hennes ärfda eller förvärfda jord inginge odelad i boet, men att lagen äfven i det afseendet afvikit frän billighet, att hon vid boets upplösning af de penningar och andra lösören, som hon i boet infört endast egde att återfå tredjedelen; — att beträffande påståendet, att behofvet af medel för åkerbrukets upprätthäl- lande och jordens liäfd samt nödvändigheten att, så vidt möj- ligt vore, bibehålla eganderätten af en viss fastighet inom samma slägt, skulle innebära giltiga skäl att tilldela hustrun mindre lott i samfälligheten än mannen, man vid stiftandet
') Kominittéens arbetande ledamöter voro expeditionssekreteraren .1. (r. RiCHERT, kommerserådet O. Zexius ocli advokattiskalen P. Staaif.
208
af då gällande lag icke gjort något egentligt afseende här- uppå, h\ålket syntes deraf, att det efter landsrätt, med ett ringa undantag, vore tillåtet att, undan barn och Ijröstarfvin- gar, genom testamente till skylda eller oskylda bortgifva den jord, makarne före eller under äktenskapet förvärfvat, jemte alla ärfda och förvärfda lösören; — att för öfrigt och då en hustrus pligter och omsorger icke mindre i den ena samhälls- klassen än i den andra stode i ett visst förhållande af jemlik- het till mannens, all anledning saknades att utstaka en skilj- aktig giftorätt för olika stånd m. m. ; och
beträffande arfsrätten, att, dä man tänkte sig tillbaka till de tider, när eganderättens öfverflyttning genom arf först uppkom, man utan svårighet kunde finna, hvarföre qvinnan i denna del var vanlottad emot mannen; hvarken erkändes nem- ligen dä en sjelfstäudighet, som förutsattes såsom \'ilkor för rättigheten att dela egendom med andra, eller var sjelfva egendomen hos de folkslag, som ännu icke fäst sig vid jord- bruk, af sådan beskaffenhet, att den kunde af qN^nnan begag- nas; hos dem äter, som hade jordbruk till huf^nidnäring och hos h\dlka i följd deraf eganderätt till fast egendom var in- förd, var den grundsats nästan allmänt antagen, att jorden borde bibehållas inom slägterna eller, rättare sagdt, inom de familjemedlemmar, som buro slägtnamnet, hvarföre det var nödigt, att endast sönerna ansågos för arfvingar till jorden, men i samma mon som egendomarne blefvo sä till sågandes mera rörliga genom testamentsrätten samt köp och andra af- handlingar, som voro oskiljaktiga från en mera utbredd kul- tur, förringades ock vigten af det skäl, som utestängde qvin- nan frän deltagande i arf; — att då i följd häraf q\dnnan berättigats till hälften i arf mot mannen, grundvalen derige- nom var lagd till lagens vidare fullkomnande i framtiden, enär, sedan man erkänt qvinnans rätt till arf i allt slags egendom, och mannen ej längre hade uteslutande rätt att ega jord.
209
arfvejords- och odalsystemet redan var brutet; — att de skäl, som emot den lika arfsrätten liemtats från befarad öfverdrift af hemmansklyfningen. icke kunnat göra kommitterades öfver- t3''gelse vacklande, enär några olägenlieter i detta afseende icke öfverklagats i Värends härad af Småland, der sedan ur- ålders tid man och qvinna njutit lika arfsrätt, men att, om ock någon olägenhet skulle uppkomma genom oftare förekom- mande frågor om besutenhet, man derföre icke borde uppoffra den klara och ovedersägliga rättvisan af en jemlik egendoms- fördelning emellan barn, som med lika anspråk pä föräldrars kärlek och omvårdnad också måste vara lika berättigade till deras förmögenhet, dä den går i arf.
Vid den granskning af lagkommittéens förslag till allmän civillag, som i högsta domstolen under loppet af är 1832 egde rum, yppades olika meningar beträffande sä väl frågan om giftorätten som den om arfsrätten. Tre ledamöter ') godkände principielt lagkommittéens förslag, likväl med den hemställan, att, för den händelse, att principen af ständerna ogillades, eller att något riksstånd på grund af privilegiirätt yrkade och medgåfves ett undantag, den kungliga propositionen måtte få åtföljas af ett alternatift förslag, lämpadt efter förut gäl- lande grunder. Fyra ledamöter -) afst^^rkte deremot förslaget. I afseende å giftorätten anfördes huf\Tidsakligen såsom skäl, att den obillighet, man ville finna i lagstadgandet derom, kunde efter godtfinnande häfvas så väl genom äktenskapsför- ord som genom testamente, samt att en allmän förändring, vidtagen utan att af folket erkännas såsom riktig, nödvändigt måste uppväcka mycket missnöje och bereda många olägen- heter. Beträffande förslaget om lika delning af arf ansågo
') Bredberg, Tiiemptanuer och Petek!<son.
-) Nybl^ds, Str.Ile, v. Rosén och justitiestatsministern grefvc Kosen-
BCAD.
FnhrcEus , Skildrinnnr. 14
210
dessa ledamöter jemväl det vara rättast att bibehålla arfs- lagarne, sädana de voro, intill dess att de riksstånd, som stadgandet om olika arfsrätt egentligen anginge, sjelfva der- uti önskade förändring.
Yid riksdagarne 1828 — 30 ocb 1834—35 väcktes motioner om ändring af da gällande lagstadganden angående giftorätt och. arfsrätt i det syfte, som öfverensstämde med lagkommit- téens berörda förslag, men vid begge riksdagarne föll frågan genom adelns och bondeståndets af slag. 1840 väckte en leda- mot af bondeståndet åter motion derom. Lagutskottet till- stvrkte bifall pä de af lagkommittéen anförda grunder, med tillägg dels att. hvad anginge det emot lagförändringen an- vända skäl. att den skulle minska allmogens besutenhet och verka derhän, att en del af den jord, som af bondeståndet innehades, skulle detsamma frångå, det dervid förekomme, att, om bondesonens egen arfslott blefve mindre, hans hustru i stället kunde komma att i boet införa så mycket m^era, dels att, hvad beträffade den fruktan man hyste, att lagförändringen skulle medföra en skadlig hemmanskl3-fning, det borde ihäg- kommas, att, när arf\'inge till .systerlott vore berättigad att, med vilkor af besutenhet. utbryta den, mindre jordlotter så- lunda kunde uppkomma efter förut gällande lag än efter den föreslagna nya; hvarförutan utskottet erinrade, att vidkom- mande giftorätten dåvarande lag icke hvilade pä fast grund, enär exempelvis, om en i stad boende ofrälse man, som vid äktenskapets ingående egde giftorätt till hälften af hustruns lösören, flj-ttade ut på landet eller komnie i adligt stånd eller använde hustruns penningar till inköp af jordfastighet, han derigenom förökade sin giftorätt fi^ån hälften till tvä tredje- delar, m. m.
Ai'endet förekom hos riksstånden vid slutet af augusti och början af september 1840. Af ridderskapet och adeln, som. efter vanligheten vid denna årstid och i följd dessutom
211
af en särskild tillfällighet, var ganska fåtaligt samlad, af- slogs förslaget med 39 röster mot 12. Majoritetens hufvud- sakligaste skäl voro: att den partiela lagförändringen icke borde afgöras utan i sammanhang med det nya lagförslaget i sin helhet; — att den olika arfsrätten hade sin grund i sam- hällets omsorger för sitt eget bestånd och könens olika förhål- lande till samhället ^) ; — att arfslagarne icke voro moralbud, utan politiska stadganden; — att från mannens dubbla pligter att upprätthälla både samhället och hushållet härrörde hans dubbla rättigheter emot qvinnans; — att mannens uppfostran var långvarigare och kostsammare; — att lika rättigheter borde motsvaras af lika skyldigheter, hvilket dock vore omöj- ligt, enär qvinnan icke kunde vara domare, krigare, prest o. s. v.; — att allmogens fortfarande besutenhet vore att till- skrifva den olika arfsrätten, och att kärleken till den ärfda fädernejorden vore nära befryndad med kärleken till fädernes- landet; — att i England, der icke, såsom efter franska lagen, könens arfsrätt vore lika, uppfostran öfver hufvud var bäst och äktenskapen voro lyckligast -).
De tre öfriga stånden biföllo utskottets betänkande, bonde- ståndet dock icke utan starkt motstånd, motiveradt på de van- liga skälen af mannens hårdare arbete och förplig-telse till landets försvar samt fruktan för öfverdrifven hemmansklj^fning.
Det af de tre stånden fattade beslut, som sålunda var rikets ständers, vann emellertid icke Kongl. Maj:ts stadfästelse.
För fjerde gången blef frågan föremål för rikets ständers behandling vid 1844—45 årens riksdag. Motioner derom väcktes då af borgmästaren Ekiiolm i borgareståndet samt åtskilliga ledamöter af bondeståndet. Lagutskottet instämde i det af nästföregående riksdags lagutskott afgifna betänkande i ämnet; dock anmäldes deremot reservation af tvenne ledamöter i grefve
') Frih. L. Boye.
-* liv v. Hautmansdorff.
212
C, Gr. MöRNER ocli borgm. Lagekgrex) med antydning der- iippå, att den bestående arfslagstittniugen innefattade ett ständsprivilegium för ridderskapet ocli adeln. Afven nu bi- fölls förslaget af de tre ofrälse stånden, af bondeståndet med betydligt svagare minoritet än vid nästföregående riksdag. Hos ridderskapet och adeln deremot var motståndet starkare än någonsin. Utom den argumentation, som begagnades vid föregående riksdag, anfördes emot förslaget bufvudsakligen : att den gamla odallagen, som läge till grund för arfslagen, under 500 år här i landet bibehållit ett oberoende adels- stånd och ett oberoende bondestånd; — att i Frankrike, der man vid den första revolutionen införde den lika arfsrätten efter de nordamerikanska förenta staternas föredöme, haft den bekymrande erfarenhet af jordstyckningens tillväxt, att parcellernas antal femdubblats '); — att jemlikhet i omsorger, förbindelser och bördor makar emellan i verkligheten icke egde rum, ej heller jemlikhet i behof för söner och döttrar, och att följaktligen könens likställighet i afseende ä gifto- rätt och arfsrätt icke kunde grundas pä naturenliga förhål- landen -) ; — att det vore ett misstag att grunda arfsrätten på grundsatsen af medfödd rätt, emedan ingen födes med naturligt rättsanspråk på annan egendom än den han sjelf kan förvärfva ■') ; — att* der, hvarest genom arfslagarne för- mögenheten splittrats i otaliga delar, demokratien pä detta stoft bygger sin tron, och att adeln genom förslagets anta- gande skulle bädda sin graf*); — att arfslagarne hade ett 2iära sammanhang med hela den gamla svenska odalrätten, pä grund af hvilken odaljord ansågs såsom en ättens gemen- samma tillhörighet, af hvars besittning ättens anseende och
') H. e. grefve M. Bjöknstjerna.
-) Frih. C. R. Cederström, åberopande jur. prof. Schlyter.
') Frih. N. Palmstierna.
"•) Grefve L. UiuiLAs, åberopande Tocquevii-le.
213
ställning i det allmänna berodde; — att derföre qvinnan, dä manlig arfvinge fans, med den afiidne i samma led besläg- tad, icke medgafs arfsrätt, emedan jorden i sådant fall skulle dragas frän slägten ; — att genom den föreslagna lagförändringen det skulle blifva omöjligt, att jordegendomar en längre tid komrae att gä i arf inom slägten, ocli att i följd deraf jord- brukaren i framtiden icke skulle betrakta den jord han plöjer med den fosterlandskärlekens känsla, som alstras af medve- tandet af att denna jord burit hans fäder, utan endast upp- skatta den efter den inkomst, som han deraf kan hemta ').
Vid den hos ridderskapet och adeln anstälda votering ut- föllo rösterna med ol* för -) och 99 emot utskottets förslag. Dä emellertid detta af tre stånd bifallits, hade det vunnit kraft af rikets ständers beslut, som sålunda blef till Kongl. Maj:t för nådig stadfästelse öfverlemnadt. I sammanhang dermed allät likväl ridderskapet och adeln en särskild skrif- velse till Kongl. Maj:t, hvarigenom, jemte frågans framställ- ning från de sjmpunkter, som hos detta stånd gjort sig gäl- lande, uppmärksamhet påkallades dera, att gällande lag- .stadganden i afseende å giftorätt och arfsrätt vore, i hvad de rörde ridderskapet och adeln, att betrakta såsom ett ståndets privilegium, hvilket icke utan dess samtycke kunde rubbas.
Innan ärendet kunde inför konungen i statsrådet före- dragas, inhemtades i stadgad ordning högsta domstolens ut- låtande deröfver.
Frågan om ståndsprivilegium ansåg högsta domstolen icke utgöra föremål för dess prof ning. Beträffande sjelfva saken yppades, likasom förut då detta ärende hos högsta domstolen förevarit, äfven nu skiljaktiga meningar. Stadfästandet af
') Grefve G. Lagerbjelke.
-') Utom de talare, som vanligen förfäktade liberalare åsigter, yttrade sig
för förslaget friherre Jakob CEDERSTRöii, grefve Fredr. Posse, grefve
Er. Posse och hr S. G. von Troil.
214
rikets ständers beslut tillstyrktes af tveniie ledamöter (Xordex- STOLPE och Bredberg), men afstja^ktes af fem (af Roléx, g-refve G. A. Sparre, grefve Sxoilsky, NYBLiEUS och Isberg). .Temte åberopande af förut afgifna 3-ttranden i ämnet anför- des såsom skäl för afstyrkaudet bland annat, att lagstiftnin- gen om giftorätt och arfsrätt vore af politisk natur, lämpad efter begreppet om hvad samhällets väl kräfde, och stödde sig på grunder, hvilka under sekler funnits motsvara sitt ända- mål; — att någon missbelåtenhet dermed ej försports; — att den strid, som anhängarne af nya äsigter emot den bestående lagens pröfvade grunder inledt, påkallade, ju lifligare den för- des, desto mera varsamhet i pröfningen; — att erfarenheten ej gifvit anledning att befara någon våda af den gamla lagens bibehållande ; — att de föreslagna nya lagstadgandena, genom de förändrade eganderättsförhallandena, som dermed af sågos, kunde hafva eftertänkliga följder, om deras antagande egde rum, innan det vore utredt, att inom samhället förändrade förhållanden uppkommit, hvilka gjorde den gamla lagstiftnin- gens grunder för närvarande tid olämpliga; — att det icke kunde antagas, att den af rikets ständer beslutade lagför- ändring vore ett samhällsbehof, som icke kunde tåla uppskof, till dess civillagsförslaget i sin helhet komme under slutlig behandling; — att förändringen skulle menligt inverka på jordbrukareklassens sjelfständighet och trefnad, samt att ge- nom äktenskapsförord och testamenten den åsyftade likställig- heten i afseende ä giftorätt och arfsrätt i flera fall kunde be- redas af en hvar, som dertill vore benägen ^) ; — att, då ett af de riksstånd, hvilkas rätt egentligen var i fråga, förkastat förslaget, det ej mer än förr vore skäl att tillstyrka dess an- tagande -) ; — att lagstiftningen borde rättas efter folkets lynne, sedvanor och behof; — att hänsyn borde tagas till de
') äf Roléx.
*) Grefve Sparre.
215
politiska vei"kning-av, som i följd af lag-förändringen skulle menligt låta känna sig'); — att förändringen ej vore till- räckligt motiverad af framställningen om en jemlikhet, som i verkligheten svårligen stode att iinna, om den sattes i de \'ttre vilkor, som egde sammanhang med anspråket pä större eller mindre egendomslott 2).
Denna korta öfversigt af lagförslagets behandling torde göra tillfyllest för att kunna bedöma situationen vid den tid, dä regeringen hade att fatta beslut i den högvigtiga frägan. Ofverallt, der förslaget kommit under prof ning, — bland de rättslärde, inom riksförsamlingen, bland den högsta domare- korpsens ledamöter, — hade det tvistats om lagens historiska grund, ej mindre än om dess rättsgrunder, men framför allt om det statsn}^ttiga af förändringen. En aktningsbjudande del af representationen höll ihärdigt fast vid den bestående arfs- lagstiftningen, för hvars bibehållande man ansåg sig kunna åberopa privilegiirätt. Den hårdt tilldragna knuten, om den skulle lösas, syntes fordra ett Alexanderssvärd; men konun- gens värma för det nj^a lagsystemet segrade öfver alla be- tänkligheter. Efter långvarig och brydsam öfverläggning ■*) faststälde han rikets ständers beslut, och den 19 maj 1845 ut- färdades förordningen derom, kontrasignerad af statsrådet frih. Stael von Holstein.
För ridderskapet och adeln var det ett lika oväntadt som smärtande slag, och sinnesstämningen inom detta stånd i för- hållande till den nya regeringen, redan förut k\'lig, afkyldes än mera. Ljudeliga ogillanden spordes mångenstädes i landet. Sannolikt voro likväl de tysta välsignelserna ej färre. Men
') Nybl^us. ^) Isberg,
') Ryktet ville veta, att iifven inom statsrådet meningarna voro delade. Emot trj^ckfrihetslasen kan dot hvarkcn bekräftas eller förnekas.
216
tiden jemnar allt, förr eller senare, och, ehvad en tilltagande jordstyckning ') må i det allmänna framkalla bekymmer eller ej, skola i de enskilda slägtförhällandena brytningarna emellan det gamla och det nya snart ej mera efterlemna något spär; dock äfven sedan erinringen af dessa i det borgerliga lifvet utplå- nats, skall minnet af den stadgade lagförändringen, en af Oscar I:s märkligaste fredliga idrotter, fortlefva i hans historia.
') Genom den officiela statistiken är på grund af Kongl. Maj:ts befall- ningshafvandes feniårsberättelser upplysning härom tillgänglig från och med femårsperodien 1856 — 60. Deraf inhemtas, att antalet hem- man år 1860 utgjorde 66,272,7 3, hvaraf brukningsdelarnes antal upp- gick till 278,756. Särskilda jordlägenheter, utom torp och backstugor, voro samma år 34,491. År 1875 var hemmantalet 66,639,428, hvaraf brukningsdelarne utgjorde ett antal af 286,030. Särskilda lägenheter, utom torp och backstugor utgjorde detta år 45,722. Under dessa fem- ton år hade alltså brukningsdelarne af i mantal satt jord ökats med ett antal af 7,274 eller icke fullt 273 procent, hvaremot antalet af sär- skilda jordlägenheter, utom torp och backstugor, under samma tid ökats med 11,231 eller något öfver 32 V2 procent.
217
Teknologiska institutet.
Att det erfordras något mera än lärdom för att ändamåls- enligt handhafva öfverbestyret vid ett ojBFentligt läroverk, be- visade förhållandena med teknologiska iDstitntet under dess första verksamhetsperiod. Institutet organiserades 1S26, dä en direktör utnämndes att under öfverinseende af en tillför- ordnad direktion, jemlikt faststälda stadgar, hafva närmaste ledningen af berörda läroanstalt. Till denna befattning utsågs öfverdii^ektören vid kontrollverket Gr. M. Schwartz, som gjort sig känd för omfattande insigter i fysik och teknologi. De förhoppningar man hj^st om hans lämplighet för befattningen började likväl snart nog att svigta. Redan efter det institutet sex år varit i verksamhet hade sädana missförhållanden i un- dervisningens ordnande kommit i dagen, att det befans nödigt att tillförordna en kommitté för granskning af läroverkets organisation. Sedan till denna kommitté, af hvilken prof. Berzelils var ledamot, institutets direktion afgif\'it infordradt utlåtande i ämnet, ätföljdt af förslag till instruktioner för läro- verkets direktör, lärare och tjenstemän, ingaf kommittéen den 15 febr. 1834 sitt betänkande till Kongl. Maj:t, innefattande jemväl en öfv^ersigt af institutets verksamhet under den till- ryggalagda tiden från dess stiftelse. På grund deraf blef en förändrad reglering af institutet förordnad.
Men äfven med fullständigare reglementariska stadganden visade det sig allt mer och mer, att läroverket icke kunde tillvinna sig något allmännare förtroende. Den förste, som fäste civildepartementschefens uppmärksamhet uppå att det vid institutet icke stod väl till, var Berzelius. Nästan sam- tidigt väcktes vid riksdagen 1844 en motion i borgareståndet
218
ni' en bland hufvudstadens representanter, C. Gr. Gustafsson, som skildrade institutets verksamhet i sä mörka färger, att den borde anses gagnlös, om ej rent af skadlig, och påyrkade en framställning till Kongl. Maj:t om föranstaltande af en under- sökning angående inrättningens tillstånd. Vid föredragningen af demia motion förenade sig elfva andra ledamöter af bor- gareståndet i motionärens yrkande, bland hvilka voro borg- mästaren Lagergren, ståndets vice talman Brinck samt tvenne andra af Stockholms representanter, Schartau och Almgren, och livarvid af flere ifrågasattes indragning af det för institutet anvisade statsanslag. Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, till hvars förberedande handläggning ärendet öfverlemnädes, utlät sig i anledning deraf, att utskottet icke kunnat undgå att fästa synnerlig vigt dervid, att frågan blefve till fullo utredd, dä inrättningen, om den rätt uppfylde sitt ändamåL vore en af dem, som mest kunde bidraga till den inhemska industriens förkofran och utveckling, hvadan och enär de af motionären gjorda anmärkningar blifvit understödda af de flesta ledamöterna inom det stånd, som närmast vore i tillfälle att bedöma, huruvida det teknologiska institutet uppfylde de rättvisa anspråk, som allmänheten hade pä denna inrättning, utskottet tillstyrkte rikets ständer att hos Kongl. Maj:t begära nedsättande af en kommitté af sakkunnige män till utrönande af tillståndet inom den teknologiska undervisningsanstalten och, i fall anmärkningar förekomme, till utredande af orsa- kerna dertill.
Utskottets hemställan afslogs af ridderskapet och adeln, sedan civildepartementschefen under öfverläggningen förklarat, att den ifrågasatta undersökningen i hvarje fall icke skulle uteblifva, m^^n utlåtandet bifölls af de öfriga tre stånden.
Den 28 nov. 1844 förordnades generaladjutanten Aih;. Anckarsvärd, artillerimajoren, kabinettskammarherren frili. Fab. "Wrede och professorn N. Gr. Sefström att såsom kom-
219
mitterade i teknologiska institutet sammanträda för att utröna tillståndet inom denna undervisningsanstalt och, i händelse skäl till anmärkningar förekomma, utreda, hui'uvida det fel- aktiga hade sin grund i försummad efterlefnad af institutets stadgar eller vore förauledt af brister i dessa, i Indlket senare fall kommitterade egde att föreslå de förändringar deruti, som kunde finnas nödiga och ändamålsenliga. Vid den häraf för- anledda undersökning lades i dagen de mest betänkliga för- hållanden, som hufvudsakligen eller nästan uteslutande voro att tillskrifva direktörens sjelfrådighet och åsidosättande af så väl stadgarnes föreskrifter som direktionens anmaningar. Kommitterade funno nemligen bland annat, att jemna strider eg-t rum emellan institutets direktör och de dervid anstälda lärarne om undervisningen; — att vid institutet antagits allt för unga elever, som saknat de förberedande kunskaper, hvilka erfordrades för att med nytta begagna undervisningen der- städes, i följd hvaraf elever, som lemnat institutet, varit min- dre försigkomna i tekniska ämnen; — att institutet, i följd af direktörens ihärdigt vidhållna sj-stem, så aflägsnat sig från sitt afsedda ändamål, att det blifvit endast en skola för inhemtande af handafärdighet i några fä specieia ^^rken, såsom färgeri och garfveri, samt åstadkommande af vissa metallarbeten och artificiela blommor, äfvensom för meddelande af sådana ele- mentarkunskaper, som borde förvärfvas i' allmänna skolor; — att direktören, oftast i strid med både direktion och lärare, oaflätligen sträfvat att gifva undervisningen en mera praktisk gång, sålunda att lärarne egentligen skulle vara undervisare i handafärdighet och manipulation, eller det samma som en mästare eller verkgesäll är för lärlingarne pä en verkstad; - att också de få gesällbref, som institutet utfärdat, varit sina egare till ingen eller föga nvtta och i liera fall till verklig- skada, emedan dessa gesäller, enligt företedda intyg af handt- verkare och mauufaktui'ister, ofta befunnits sakna erforderlig
220
arbetsamliet eller färdigliet för att gagna sig sjelfva och konsten; — att, med undantag af en obetydlig af handling om linberedning, institutet helt och hållet uraktlåtit uppf3dla.ndet af ett bland dess vigtigaste åligganden, nemligen att till den slöjdidkande allmänhetens gagn af trycket utgifva handlingar och underrättelser rörande teknologiens framsteg; — att bil- dandet och underhållandet af ett teknologiskt arkiv helt och hållet försummats; — att modellsamlingen befunne sig i ett alldeles oordnadt skick, ehuru dess systematiska iordning- bringande och upptecknande allt ifrån institutets första till- komst varit tid efter annan anbefalda, samt att den profsamling af råämnen och förädlade varor, hvarmed institutet enligt stadgarne borde sä fullständigt som möjligt förse sig, till eftersyn och jemförelse, befunnits utan ringaste ordning och omvårdnad, sä att de särskilda profven voro otillgängliga äfven för institutets lärare.
Om äfven någon otj-dlighet eller ofullständighet i stad- garne kunnat förleda institutets föreståndare att söka ät läro- anstalten gifva en för dess bestämmelse främmande riktning, var det dock Kka beklagansvärdt som förvånande, att genom den anstälda undersökningen oordningar af sådan art och sä uppenbara öfverträdelser af stadgarne skulle komma i dagen ^).
') Vid ett besök, som direktören hos civildepartementschefen aflade ome- delbart efter det undei-sökuingen blef anbefald, vidhöll han likväl fast och orubbligt, att det af honom följda undervisningssystem varit det enda riktiga, och yttrade dervid ej otydligt den misstanke, att den räfst, för hvilken institutet blifvit utsatt, ledde sitt ursprung från vissa honom gramse vetenskapsidkares förföljelse. Sannolikt misstog han sig icke deruti. att ledamöter af vetenskapsakademien gått motionären i borgareståndet till hända med upplysningar, men att detta skett af annan bevekelsegrund än för att gagna det allmänna, var helt visst en otillbörlig förmodan. Det är kändt, att då sekreteraretjensten i vetenskapsakademien efter prof. O. Swartz år 1818 blef ledig, öfver- direktör Schwartz eftersträfvade platsen och att, då Berzelius blef honom föredragen, detta gick honom så till sinnes, att hans aktning för vetenskapliga samfund sedermera tycktes ha blifvit svigtande. Vid
221
De uppdagade felaktigheterna i teknologiska institutets förvaltning äro med någon utförligliet omförmälda för att rättfärdiga de omfattande åtgärder, som till vinnande af rät- telse vidtogos; och torde der af j em väl framgå, hvad vigt det ligger deruppå, att den, ät h vilken den närmaste ledningen af en läroanstalts verksamhet anförtros, icke blott eger de derför erforderliga insig-ter utan ock har en klar uppfattning af det sarahällsbehof, hvars fyllande är med läroanstalten afsedt. Tvenne är senare än teknologiska institutet stiftades Chal- merska slöjdskolan i Gröteborg. Undervisningen vid deiuia erhöll efter någon tid nära lika omfattning som vid den förra läroanstalten, och ehuru slöjdskolans finansiela tillgångar voro ringare och man sålunda der icke kunde förfoga öfver lärare- krafter, jemförliga med institutets, samt slöjdskolans förestån- dare ostridigt var institutets direktör underlägsen i teoretiska kunskaper, hade redan vid början af 1840-talet nämnda skola genom föreståndarens ändamålsenliga förvaltning och osparda nit vunnit sä allmänt och stadgadt förtroende, att lärjungarnes antal år efter ar ökades, och de, som der genomgått föreskrifven lärokurs, blefvo företrädesvis sökta vid industriela, tekniska kunskaper fordrande, anläggningar, under det att teknologiska institutet, enligt kommitterades vittnesbörd, sä illa motsvarat sin bestämmelse, att de industriela yrkena deraf icke hemtat något gagn. Afven i flera andra städer blefvo på 1840-talet tekniska skolor anlagda, hvartill, likasom till landtbruks- ocli navigationsskolor, rikets ständer med temlig gifmildhet bevil- jade anslag; och jemväl vid dessa elementarläroanstalter visade det sig, att en ändamålsenlig organisation och en derefter lämpad förvaltning kunde bära frukt.
De af kommitterade i afseende å institutets förvaltning- upplysta förhållanden tillskyndade regeringen ej ringa be-
det omförmälda besöket hos civildepartementschefen ntlät han sig om dem, att de ej egde annat värde än som »vexelbeprisningsaustalter».
222
kymmer, synnerligast som det var fara värdt, att, derest icke rättelse kraftigt och snart bragtes till 'väga, de uppdagade missförliällandena lätteligen kunde föranleda indragning af det för läroanstalten anvisade statsanslag. Enär entledigandet af institutets föreståndare var det första och oundgängligaste vilkoret för möjligheten att bringa läroverket i ändamålsenligt skick, och dä hans afgång kunde lättas och påskyndas genom tillförsäkrandet af något passande ärligt understöd, hvaraf dessutom hans vetenskapliga förtjenster och hans föregående embetsutöfning vid kontrollverket syntes hafva gjort honom väl förtjent, blef det, dä han fogade sig uti att afträda från sin befattning, så beramadt, att han den o dec. 1845 u.ndfick sökt afsked, hvarvid, med uttryckligen angifvet motiv af hans gagnande vetenskapliga verksamhet, honom tillades ett årligt understöd af 1,200 rdr från manufakturdiskontens under Kongl. Maj:ts disposition varande medel, med förbehåll af behörigt redogörande för förvaltningen ').
Att interimistiskt handhafva direktörsbefattningen vid in- stitutet förordnades föreståndaren för bergsskolan i Falun proi. Åkerman. Den 8 maj 1846 utfärdades institutets nya stadgar, hvaruppä dess reorganisation sedermera grundades. Det fler- dubblade antal lärjungar, som derefter årligen begagnat under- visningen vid institutet, vittnar säkrast om det ökade för- troende, som inrättnino-en hos allmänheten vunnit.
') Detta understöds . beviljande vållade vid nästföljande riksdag något buller i konstitutionsutskottet ocli ett par riksstånd, hvaraf dock verkan icke sträckte sig utom protokollen.
223
Oscar l:s motvilja att tillämpa dödsstraffet.
Om rättsgrunden för dödsstraif liar pä senare tid tvistats, dock än mera om ändamålsenligheten deraf, i hvad det afser att verka som skräckbild och varning för andra än den dömde. Statistiska uppgifter om minskning i antalet af gröfre brott, der dödsstraffet afskaiFats, hafva någon gång anförts såsom talande bevis emot stralfets lämplighet. Men det är fara värdt, att man härvid förvexlat förhållandet post hoc med förhällandet propter hoc. Sedligheten eller den gudomliga lagens efter- lefnad är en frukt af uppfostran och betingas icke ovilkorligt af den borgerliga lagen. I förhällande till uppfostringsanstal- ternas beskaflPenhet kan den vinna eller förlora i utsträckning, ehvad dödsstraff finnes stadgadt eller icke. Vore det annor- lunda, så skulle frihet och tvång vara liktydiga begrepp. Men utanför all tvistighet om det principiela af denna grannlaga fråga står lagskipningen, som icke har annat rättesnöre än den bestående lagen, äfvensom utöfvandet af den åt statens öfver- liufvud tillerkända höghetsrätt att »i brottmål göra nåd och mil- dra lifsstraff». Denna rätt skulle ej sällan vara den tyngsta af regentens pligter, om icke landets högsta domarekorps och de konstitutionela rådgifvarne vore delaktiga i nädefrägornas pröf- ning. Men för Oscar I voro icke dess mindre dessa ärenden stundom de bekymmersammaste. Ostridigt är det en af de mest svårlösta psykologiska gåtor, att någon, i hvars uppfostran såsom ett väsentligt element ingått att bildas till la-igare, och h vilken således har i perspektiv möjligheten, ja eventuelt nödvändigheten af blodsutgjutelse i stort och marterande till döds af tusentals menniskor, lika oskyldiga som nyfödda barn i de Iconfiikter stater emellan, för hvilka de offras, kan känna
224
sitt hjerta svida vid tanken pä dödsstraff för grofva miss- dädare, som efter borgerlig lag förverkat lifvet. Denna art af känslighet eller, sannolikt rättare, religiös betänklighet lade konung Oscar I i dagen allt ifrån början af sin regering. Det var smärtsamt att se, huru, dä af högsta domstolens och stats- rådets samtliga ledamöter afstyrkta ansökningar om försköning från dödsstraff till afgörande förekommo, han länge våndades i kampen med sig sjelf, innan han kunde förmå sig att låta bero vid det enhälliga afstyrkandet af nåd.
Konungen plägade i sittande konselj, under föredragningen och öfverläggningarna, underteckna de från samtliga departe- menten till hans underskrift framlagda expeditioner, men då han visste, att deribland fans någon resolution, hvarigenom sökt mildring af dödsstraff af slagits, lät han den ena konselj - dagen förgå efter den andra utan någon namnteckning, tills ex- peditionshögarne vuxit öfver höfvan, till stort bekymmer för vederbörande departementschefer, då angelägna ärendens ex- pedierande derigenom fördröjdes. Lyckligtvis inträffade de fall icke ofta, dä mildring af dödsstraff enhälligt afstyrktes.
Det är kändt, att konungen efter tillträdet till regeringeji tillkallade den rättslärde expeditionssekreteraren Richert, för hvilken han hyste synnerlig aktning, i ändamål att fä erfara hans mening angående dödsstraffet, men att Richert ansåg tidsförhållandena ännu icke hafva mognat för upphörande deraf i de för samhället vådligaste arter af brottmål ').
') Denna åsigt synes hafva vunnit bekräftelse genom det nyligen medelst folkomröstning fattade beslut om dödsstraffets återinförande i Schweiz.
225
Den första svenska jernvägskoncessionen.
Likasom boktiyckerikoiisten var den mägtigaste häf kraft för folkens andliga kultur, blefvo jernvägarne det för de bor- gerliga näringarna och samfärdseln. Att Sverige dröjde att tillegna sig detta befordringsmedel, tills åtskilliga andra kultur- länder redan mänga år skördat fördelarne deraf), var att till - skrifva flerehanda orsaker. I svenska folklynnet uppenbarar sig stundom något, som man plägar kalla »tröghetens magt», och denna var härvid icke den minst verkande"-). Ännu vid medlet af 1840-talet var det ganska fä svenskar, som hade någon föreställning om möjligheten af jernbanors anläggande här i landet. Visserligen saknades ej heller skäl för tvek- samhet. Vår ringare kapitalstyi'ka, landets glesa befolkning, dess isolerade läge. i följd hvaraf det saknade fördelen att vara ett genomfartsland för andra länders persontrafik och varuomsättning, snömassorna under de långa vintrarne, svårig-
') Den första engelska jernbana öppnades för allmän tralik 1825, den första franska 1831.
2) Mera märkligt har denna »vis inertioe» icke lagts i dagen, än då, fråga några år senare uppstod om anläggande af elektriska telegrafer här i riket. Den mening var nemligen då icke sällspord, att gagnet af denna anstalt icke skulle motsvara kostnaderna. Afven der, hvarest nian minst borde vänta det, uttalades betänkligheter deremot, och detta sedan man i)å kontinenten redan ett tiotal år! skördat frukterna af den verldshistoriska uppfinningen. Det var härvid tillfälle att anmärka, huruledes i kulturfrågor »den långsamt mognande öfvertygelsen» håller mången tillbaka, som på den demokratiska utvecklingsstråten icke kan komma fort nog. Det länder emellertid regeringen, och i första rum- met dåvarande chefen för finansdepartementet frih. Palmstierna. till berömmelse att beslutsamt hafva lagt hand vid verket. Lyckligtvis var det utväg att anvisa kostnaderna å handels- och sjöfartsfonden, som då ännu i sin helhet stod till Kongl. Maj:ts förfogande. FukriFUs. Skililrinijiir. 1>-^
226
lieten att kunna vänja svenska arbetare vid den för jernvägs- trafikens bet] enande nödiga påpasslighet, — allt detta ocb mera dylikt ansåg nian utgöra oöfvervinneliga hinder. Afven chefen för allmänna väg- ocli vattenb^^ggnadsstyrelsen, von Sydow, en tekniskt' kunskapsrik och erfaren man, hyste starka tvifvelsmäl. Vid vetenskapsakademiens december-sammankomst 1845 höll han ett föredrag, hvarigenom han, pä grund af till- gängliga statistiska uppgifter om de trafikerade jernbanorna i England, Frankrike, Belgien och Tyskland, med sifferberäk- ningar sökte ådagalägga, att enskilda associationer icke skulle kunna i Sverige öfvertaga jernvägsanläggningar utan understöd eller garantier af staten, hvilka måste i förhållande till an- läggningskostnaden vara större, än som i andra länder beviljats, emedan man här icke pä längre tid kunde vänta sig sä lifiig trafik som i de mera industriidkande och folkrikare länderna pä andra sidan Östersjön ^).
Händelsevis var vid vetenskapsakademiens berörda sam- manträde Hans Maj:t konungen närvarande. Lifligt önskande att sä snart som möjligt se jernvägsanläggningar började älven i Sverige, kunde han ej annat än misstycka detta von Sydows uppträdande, helst då, med afseende på den embetsställning han innehade, hans yttrande måste bidraga att än mer stämma den allmänna meningen emot sädana anläggningar här i landet.
Men det fans på den tiden en officer vid svenska mari- nen, som i detta hänseende blickade ljusare och förhoppnings- fullare in i framtiden än den stora mängden af hans landsmän. Det var majoren (sedermera öfversten) vid flottans mekaniska korps grefve Adolf Eugéne von Rosen. Under sina resor i främmande länder hade han kommit i tillfälle att taga när-
') Vid åtskilliga enskilda jernvägsbyggnadsföretag på senare tid skulle, såsom erfarenheten visat, bolagsdelegarne hafva funnit sig väl af, om (le, med exemplet af von Sydows betänksamhet, sökt tillförlitligare grunder för kostnads- och trafikberäkningar, innan de inlåtit sig på företagen.
227
niare kännedom om jernvägsbyggnader, och han omfattade denna art af teknisk kunskap med sådan förkärlek, att han gjorde det till sin lefnads uppgift att söka plantera frukterna af denna kunskap äfven på svensk jord. Hans sällsporda viljekraft och ansträngda bemödanden har Sverige hufvudsak- ligen att tacka för, att den allmänna meningen småningom, ehuru långsamt, blef gynsammare stämd för jernvägsanlägg- ningar och att icke början dermed fördröjdes ännu längre.
På hösten 1845 ingaf grefve v. Rosen till Kongl. Maj:t en underdånig ansökan att fä, i förening med in- och ut- ländska män, genom aktiebolags bildande, anlägga jernvägar i särskilda riktningar inom fäderneslandet, och den 27 nov. samma är utfärdades Kongl. Maj:ts nådiga resolution öfver berörda ansökan. Derigenom förklarades, ;^att, derest för ofvan uppgifna ändamål ett eller tiere bolag bildades och genom aktieteckning erforderlig kapitalstj^rka blefve att påräkna, samma bolag skulle undfå rättighet att under loppet af tjugu år, frän och med 1846 räknadt, anlägga jernvägar här i riket, under vilkor bland annat, att, innan vederbörlig oktroj derför eller erforderliga förordnanden om jords afträdande meddelades, till Kongl. Maj:t skulle, jemte anmälan om hvad i afseende å bolags bildande och försättande i verksamhet blifvit till- gjordt samt om beloppet af aktieteckningen, aflemnas full- ständiga planer och kostnadsförslag för hvarje huf\T.id- och sidobana, jemte beskrifning ä den mark, hvarå jernvägarne skulle framgå».
Under den närmaste tiden derefter blef dock konjunkturen särdeles missgynnande för företaget. G-refve v. Rosen hade beräknat, att bland Englands kapitalister och framstående tekniska män finna villiga deltagare deruti; men den ned- slående erfarenhet de hemtat frän förloppet i finansielt hän- seende af de senaste, med engelska kapitalförsträekningar understödda, jern vägsanläggningar pä kontinenten hade för
228
det närvarande förqväft all spekulationslust i denna riktning, och inom Sverige var något deltagande för ändamålet icke att påtänka, utan ett verksammare understödjande frän utlandet. Dessa pröfvande vanskligheter modfälde likväl icke grefve v. RosEX. I april månad 1848 ingaf han en förnyad ansökan, hvarigenom han anhöll, att Kongl. Maj:t ville göra framställ- ning till rikets ständer om beviljande af något understöd för anläggning af en jernväg emellan Örebro och Hults lastage- plats vid Venern, i hvilket afseende han alternatift föreslog, antingen att staten för den summa, som till jern vägen blefve anslagen, mätte i den blifva delegare, eller ock att staten måtte försäkra aktieegarne om en \'iss ränta ä deras kapital under vissa är, dock inom förslagssumman af 3,240,000 rdr b:ko. och ej förr än efter jernvägb3'ggnadens fullbordan.
Riksdagens förhandlingar hade dä redan långt framskridit, men med afseende ä de väsentliga fördelar, som skulle landet tillskyndas genom ett väl ordnadt jernvägssystem, och med kännedom deraf, att under riksdagen väckta enskilda motioner angående åtgärder till befrämjande af jern vägsföretag, voro pä rikets ständers handläggning beroende, aflät Kongl. Maj:t nådig ski'ifvelse till rikets ständer den 9 maj 1848 med öfver- lemnande af grefve v. Rosexs berörda ansökan jemte åtföljande handlingar, på det rikets ständer mätte komma i tillfälle att närmare öfverväga, hvad åtgärd å det allmännas sida i af- seende pä detta för den inhemska handeln och industrien sär- deles vigtiga ärende vore att vidtaga.
1 hufvudsaklig öfverensstämmelse med statsutskottets hem- ställan medgäfvo rikets ständer, att staten under vissa för- behåll iklädde sig förbindelse att, i händelse under ett eller flera af de efter den ifrågastälda jernbanans öppnande för all- män trafik nästföljande 15 åren jernvägsbolagets årliga netto- inkomst skulle, enligt behörigen granskade bokslut, understiga 129,000 rdr, motsvarande 4 proc. ränta å den beräknade an-
229
läggningskostnaden, godtgöra bolaget fyllnaden i nämnda ränte- belopp, hvarförutan bolaget jemväl med vissa vilkor skulle, förutom de genom kongl. resolutionen den 27 nov. 1845 med- gifna rättigheter, ega att utan kostnad eller ärlig ersättning erhålla upplåtelse af den för jernvägsanläggningen erforderliga, kronan tillhöriga jord, — att från kronans parker inom Örebro län erhålla för jernvägsanläggningen nödigt, för andra ändamål icke disponeradt virke — att begagna disponibla, å kronans egor belägna, kalk- och stenbrott och att åtnjuta enahanda skattefrihet, som beviljats Göta kanalbolag.
Denna frågans utgång hos ständerna var dock ingalunda oomtvistad. Hos ridderskapet och adeln voro grefve Anckar- svÄRD och v. Hartmansdorff hufvudmän för motståndet. Den förre säg saken äfven frän politisk synpunkt och varnade för vådorna af stora arbetareskarors sammandragande på enstaka arbetsstationer, hvaraf man erfaiit de beklagligaste följder uti de revolutionära rörelser, som i Frankrike nyligen hotat med allmän omstörtning. Statsutskottets utlåtande bifölls likväl af ridderskapet och adeln med 96 röster mot 42. Afven i preste- ständet segrade det med 22 röster mot 11 och i borgareståndet med 33 röster mot 19; men i bondeståndet afslogs det utan votering.
Den 28 dec. 1848 utfärdades Kongl. Maj:ts stadfästelse- resolution för ifrågavarande jernvägsanläggning, med tillämp- ning af de grunder, som rikets ständer för sin del stadgat.
Oförutsedda hinder och vidrigheter vållade likväl, att för- slaget icke kom till fullständigt utförande. Först 1857 öpp- nades för allmän trafik bandelen Örebro — Arboga, sedan under det näst föregående året trafikerandet börjat å de då färdig- byggda delarne af statens stambanor.
230
Med erkännandet af att grefve v. Rosen »i främsta rum- met fästat uppmärksamhet pä möjligheten af jernvägsanlägg- ningars utförande i Sverige och sedermera genom insigtsfulla och outtröttliga bemödanden i hög grad bidragit att väcka ocli lifva intresset för dessa gagneliga företag, hvarigenom han gjort sig förtjent af fosterlandets erkänsla», anslogo rikets ständer 1854 en lifstidspension åt honom, till belopp af 2,000 rdr b:ko ärligen.
231
Författningarna angående bergshandteringen.
I kommande tidsåldrar torde man svårligen finna troligt, att ännu under nittonde århundradet det i vissa delar af vårt land varit brott emot gällande borgerliga lagar att från jord- egendomar, förvärfvade under full eganderätt, afyttra skogs- produkter till andra än vissa jernverksanläggningar inom orten, eller att, till förbrukning vid sädana anläggningar, uppköpa erforderligt brännmaterial och, till bearbetande derstädes, rå- ämnen, hvarhelst det förmonligast kunde ske, eller att upp- bringa tillverkningen vid vissa jernförädlingsverk utöfver en viss bestämd gräns, och mera dylikt. Dock låter tillkomsten af ett sådant sakernas skick förklara sig. Idogheten här i landet låg ännu vid tiden för kyrkoreformationen i djupaste dvala. Att väcka den fordrades starka retelsemedel. Dessa stodo ock den enväldiga konungamagten till buds; och ingen tanke på nyttan eller nödvändigheten att afse främmande länders täflan på handelsmarknaden framkallades af dåvarande tidsförhållanden.
Det var för öfrigt icke endast från ekonomisk synpunkt, som man ursprungligen hade att ordna den industriela verk- samheten. Man hade härvid j em väl att beakta ett gemensamt politiskt och finansielt intresse. Emancipationen från de ger- maniska kuststädernas och enkanneligen hanseförbundets mer- kantila förmynderskap, som äfven på våra statsförhållanden menligt inverkade, fordrade det lika oeftergifligt som behofvet af penningeväsendets ordnande. Efter t^^skt mönster infördes alltså för vår industri ett författningssystem, om Imlket det kan sägas, att det bildade en konstrik väfnad, hvaraf lock- medel utgjorde ränning och tvångsmedel inslag. Sa förunnades
232
ät bergshandteringeii flerfaldiga privilegiiformoner, låneanslag, egna domstolar, nyttjanderätt till kronoskogar, upplåtelse af hemmansräntor ^), skydd mot utländsk medtäflan genom in- lorselsförbud eller höga tullafgifter o. s. v., men under allt detta voro statsmagterna angelägna att åt kronan förbehålla en icke ringa del af bergshandteringens afkomst genom fler- faldig beskattning, som både tillverkning och utskeppning af näringens alster blefvo underkastade. Det var derföre af desto större vigt för staten att söka betrygga näringens bestånd; och då de allmänna understöden funnos dertill icke göra till fyllest, mellankom lagstiftningen med hvarjekanda förfoganden, inskränkande det fria bruket af tillgängliga förvärfskällor till förmon för den ena eller andra klassen af bergshandteringens idkare, dervid ömsesidiga band pålades äf\"en sjelfva denna närings särskilda grenar. Förnämligast gälde dessa inskränk- ningar användandet af skogarnes alster ock ämnena för jern- förädlingen.
Sedan den svenska jernhandteringens första utvecklings- period har nemligen lagstiftningen för denna näringsgren hvilat pä den grundsats, att skogstillgängarne inom de malmförande orterna borde sparas till malmernas första bearbetning eller tillverkning af tackjern och att alltså anläggningar för tack- jernets vidare bearbetande till smidbart jern och till dettas ytterligare förädling icke borde ske inom dessa orter, utan uteslutande grundas på skogstillgångar utom de samma. Lag- stiftaren har härvid af sett, jemte hufvud ändamålet att betrygga
') Den frikostighet. hvarmed staten omhuldat hergverksindustrien genom upplåtande till nyttjanderätt af vidsträckta skogsområden m. ni., var dock långt ifrån det mest karakteriserande af det sätt, hvarpå man hushållat med kronans betydliga domäner. Sättet och vilkoien för kronohemmans öfverlåtande till enskilde innebära ett mera i ögonen fallande bevis; och, i händelse äfven af skatteköpta kronohemmans frigörande från skatter och besvär, så som det på senare tid fordrats, hvilken annan stat har ansett sig rik nog att så gengäldslöst kunna afhända sig största delen af sina domäner?
233
näringens fortfarande bestand, möjligheten att tillgodogöra äfven de frun malmfälten aflägsnare skogarne i jembredd med förbrukningen af de inom dessa fält eller nära derintill be- lägna och derigenom bilda en nationalrikedom af en natur- produkt, som fierestädes, i saknad af kommunikationsmedel, hade ingen eller endast ringa användbarhet. Att det sålunda grundlagda författningssystemet var, om icke för framtiden väl beräknadt, dock icke i industriens intresse positift skadligt eller motverkande ändamålet, så länge den svenska jerntill- verlaiingen på verldsmarknaden var företrädesvis sökt, må emellertid lemnas obestridt. Men förhållandena härmed voro väsentligt förändrade, sedan flera andra, och bland dem de mest betydande, industriela länders jerntillverkning genom idoghet, kapitalst3^rka och de mekaniska hjelpmedel, som senare tiders uppfinningar erbjudit, hunnit en ojemförligt högre grad af förkofran. Det kunde numera icke anses bero endast af produkternas beskaffenhet utan ock af priset dera, om det svenska jernet skulle undgå att utträngas frän den utländska marknaden. Det måste derföre tillses, att arbetskostnaden kunde bringas till det lägsta möjliga belopp, som med om- sorgen om varans inre halt vore förenligt, och dä det dertill verksammast bidragande medel vore friheten att välja de för- delaktigaste anläggningsställen, som af naturen anvisades, och att dervid begagna de beqvämligast tillgängliga och minst kostsamma hjelpkällor, sä fordrade detta ändamål oeftergitligen , att lagstiftningen leddes till den naturliga grund, som lemnade tillräckligt utrymme för en sådan frihet. Då likväl de in- skränkningar och band, som stadgats för ifrågavarande industri- grenar, blifvit sammanväfda med motsvarande privilegiiförmo- ner, kunde det gamla författningssystemet icke utan rätts- kränkning på en gång upphöra.
De tvenne författningar, som den 27 april 1846 utfärdades, den ena angående lolhandeln, den andra angående sfåiu/jernS'
234
smidet och den gröfre jcrnförädlingcn, kunde följaktligen ej heller afse annat än att bilda ett öfvergängsstadiura till lag- stiftningens yttersta mål.
Vid öfverläggningarna liärom gjorde sig emellertid den åsigt inom konseljen gällande, att en mera utsträckt frihet för användandet af skogstillgångarne inom bergslag, än bergs- kollegium föreslagit, borde medgifvas, sä att hyttedelegare icke i vidsträcktare mon mätte tillförbindas till kolleverering ät hyttan, än som efter rättsgrunder kunde härledas frän deras ömsesidiga bolagsförbindelser, äfvensom att rättigheten att förfoga öfver de disponibla kolen ej heller mätte vara inskränkt till afsättning inom bergslag. Den förening, som bildat hytte- laget och som ålade h varje medlem förbindelser till detta hyttelag, kunde nemligen icke anses förbindande till någon delegare enskildt, och då bergslagsfriheterna voro gifna såsom vederlag för åtagandet att underhålla hytteblåsningen, samt detta åtagande måste anses fullgjordt, dä behofvet för hyttans byggnad och värmning fortfarande fyldes, borde h3"ttedelegare derutöfver icke underkastas någon inskränknmg i användandet af sin skog^).
') Efter offentliggörandet af ofvannämuda författningar delgaf h. e. grefve Rosenblad civildepartementschefen ett memorandum, redogörande för motiven till de i dessa ämnen under hans statssekreteraretid utkomna förordningar, i afsigt att ådagalägga faran af den utsträckta frihet att förfoga öfver skogstillgångarne och till jernverksindustriens bedrifvande, som genom de nya författningarna medgifvits. Det var det sista var- ningsordet från den åldrige statsmannen. Ihärdig anhängare af det ekonomiska förmynderskapssystemet, gaf han otvifvelaktigt denna var- ning med öfvertygelsens fulla värma. Icke långt derefter bortgick han ur tiden.
235
Näringslagstiftningen.
Vida större betänkligheter än de, som reformerandet af författningssystemet för bergshandterinc/en framkallade, mötte pröfningen af rikets ständers och vederbörande embetsmyndig- heters förslag till förändringar af författningarna angående idkande af handel, äfvensom angående de grenar af varu- förädlingen, som innefattas under benämningarna fabrik och handfverk.
Inom det borgerliga samhället har knappt någon organi- sation med sådan seghet hållit sig vid magt som skråväsendet, och det älven sedan dess ursprungliga idé, den patriarkaliska grunden för handtverksmästares och deras arbetsbiträdens in- bördes förhällande, som var afsedd att utgöra organisationens lifskraft, redan längesedan försvunnit. Grundsatsen af arbe- tets frihet hade att bekämpa svåra hinder af klassintressen och fastgrodda fördomar, innan den kunde ^inna insteg i all- männa tänkesättet, och först efter mångåriga meningsstrider och allmännare vunnen erfarenhet af systemets brister för- mådde tidsandan att spränga det kärnlösa skalet. Det må emellertid medgifvas, att, emedan den ekonomiska lagstiftnin- gen, likasom hvarje annan, icke ovilkorligen eller uteslutande kan härledas frän abstrakta, för alla folk och alla tider lika tillämpliga, grundsatser, hvarje förändring deruti fordrar icke blott ett noggrant aktgifvande pä erfarenhetens lärdomar under föregående tid utan äfven ett strängt afseende pä de vinder den närvarande befintliga samhällsförhållanden, som i väsentligare mon hafva beröring med näringslifvet. Då vid hvarje nytt steg, som näringsfriheten tager framåt, fältet för
236
täflan inom näringarna vidgas, måste den närmaste följden blifva ett större tillopp af tätlande, som af en helt naturlig drift öfvergifva en mera beroende, om än lugnare, ställning för att möjligen vinna en sjelfständigare. Ju mera obeliindradt tillträde lemnas till en sådan täflan, och ju större antal fäl- lande derigenom framlockas, desto känbarare skall, synner- ligast vid början af en sålunda inträdd förändring, missför- hållandet ä ömse sidor visa sig emellan tillgäng och behof af arbetsstyrka, och desto tyngre skall det allmänna blifva be- lastadt med omsorgen om dem, som utträngts frän den öfver- fylda marknaden. För att afvärja eller mildra dessa olägen- heter har man vid öfvergången till ett friare system, dä den icke skett pä revolutionär väg, vanligen i sjelfva lagstiftnin- gen qvarlemnat eller inlagt något förmedlande vilkor, tj enligt att i den mon som funnits nödigt inom naturliga gränser återhålla konkurrensen. Sä blef vid lagförändringen i Preus- sen för ett stort antal handtverk mastar eprof bibehållet såsom vilkor för behörigheten att hålla lärlingar, — i WUrtemberg för de flesta handtverk behörigheten grundad alternatift pä mästareprof eller genomgången läro- och gesälltid, — i Frank- rike för behörigheten att idka näring i allmänhet förbehåll gjordt om en relatift dryg ärlig patentafgift, o. s. v.
I fabriks- och handtverksordningen af den 22 december 1846 bibehöllos mästareprofven, inskränkta till de allmännaste handtverken, för sä vidt de idkades såsom sjelf ständiga yrken. Då till förebyggande af förut öfverklagade missbruk sättet för dessa profs afläggande blef sä ordnadt, att näringssökande hvarken genom tryckande kostnader eller förut varande idka- res godtyckliga inverkan vid profvens bedömande kunde ute- stängas, ansågs något tjenligare vilkor icke kunna i lagen in- läggas för det trefaldiga ändamålet att underhälla och främja konstskickligheten, betrygga allmänhetens intresse i afseende
237
å förarbetandet af ät haiidtverksidkare anförtrodda råämnen och liejda det missförhållande i konkurrensen, som var att emotse, derest, jemte vilkoret af vissa läro- och tjensteår, äfven det af mästareprof utur lagstiftningen pä en gäng för- SNOinnit.
Vilkoret af en hög koncessionsafgift, såsom i Frankrike, om det icke alldeles utestänger den medellöse frän vädjo- banan, gifver dock försteget ät kapitalisten eller den jemfö- relsevis mera bemedlade. Ai^betsskickliglieten är deremot ett kapital, som den ene lika med den andre kan förvärfva, och vilkoret af dess ådagaläggande utesluter ej någon från täflan.
Iakttagandet af varsamhet vid öfvergängen till ett friare näringslif är öfverallt, der något korporations- eller monopol- system är rådande, lika giltigt; men i Sverige förekommo derförutan tvenne omständigheter, hvilka, så länge de blefvo oförändrade, skulle bilda oöfverstigliga hinder emot införande af en fullständig näringsfrihet. Dessa voro borgerskapets privilegium att utöfva städernas representationsrätt och be- skaffenheten af städernas municipalväsende. Den förra om- ständigheten hvilade helt och hållet pä förutsättningen af fortfarande förbindelse för städernas näringsidkare att taga burskap. Bildandet af städernas styrelse var ock, likasom förpligtelsen att dan samma underhålla, grundadt på denna för- utsättning. Att frigöra näringarna frän burskapsbandet hade således, äfven om åt idkarnes fria vilja öfverlemnats att under- kasta sig det, under dåvarande förhållanden, i sjelfva verket varit en lottkastning om borgareståndets tillvaro och på samma gäng om städernas dåvarande organisations- och förvaltnings- form. I följd af den korporationsanda, som frän medeltiden fortlefvat i skräinrättningen, hade städernas konnnunalväsende fått en ensidig och bristfällig organisation. Det ^■ar skräin- rättningens grundtanke, att näringsidkarne uteslutande skulle
238
besitta städerna, likasom dessa näringarna, och af denna or- sak hade i städerna icke iemnats rum för andra municipal- behörige, i ordets fulla betydelse, än näringsborgare. Afven denna oegentlighet låg i vägen för upphörandet af barskåps- förbindelsen, och för möjligheten att undanrödja detta hinder påkallades först reformerandet af kommunalväsendet i den syftning, som i England och liera andra länder skett, att vil- koret af stadsborgarerätt gjordes oberoende af närings idkande, likasom detta senare af det förra.
Men vid den förändrade lagstiftningen var det nödigt att betrakta ärendet icke blott från statsrättlig utan äfven frän konstitutionel synpunkt. Skråväsendets förfäktare underläto nemligen icke att uti borgareståndets privilegier och allmänna lagen söka ett tveeggadt vapen emot de nya asigterna. Med de i grundlagen tillförsäkrade privilegierna var, efter deras mening, icke förenligt att berättiga andra än borgare att idka borgerlig näring. Dock, ehuru 1810 års bekanta koncession, enligt hvilken idkandet af borgerlig näring, emot åtagande af deremot svarande borgerlig tunga, skulle blifva en rättighet för alla medborgareklasser, sedermera af borgareståndet en- \åst tolkades på ett sätt, som skulle göra detta medgifvande till ord utan mening, var det dock ovedersägligt, hvad nämnda riksstånd ock vid en riksdag medgifvit, »att skråordning och handelsreglementen endast afsäge näringarna, ej deras idkare, hvadan de icke kunde såsom något pri^alegium för ståndet betraktas >. Behofvet af koncentrerade handelsplatser har för- anledt uppkomsten af städerna, men arbetsfriheten har varit landets naturliga tillhörighet, innan städer funnos.
Att vidga fältet för idogheten så, att de beqvämligaste naturbelägenheter och de bästa individuela anlag kunde hin- derslöst tillgodogöras, var derföre en af de \ågtigaste upp- gifter för den förnyade näringslagstiftningen. Förutan detta
239
vilkor, som lika mycket gälde fabriks- och handtverksordnin- gen som den under samma dag utfärdade handelsordningen, hade den bästa häfkraft för näringarnas tillväxt varit för- spild. Stadgandet af enahanda arbetsfrihet för stad och land ansågs för öfrigt, under vilkor af enahanda ordningsföreskrif- ter för beggedera, vara frän nationalekonomisk synpunkt desto giltigare, som, äfven om det antoges, att den ökade konkur- rensen skulle menligt inverka på städernas näringslif, i den mon som fältet för deras tillverkningars afsättning derigenom kunde till någon del blifva inkräktadt, en flerfaldigt öfver- vägande fördel för det allmänna dock otvifvelaktigt skulle blifva att skörda genom beredande af förut saknade närings- utvägar, för upptagande af det i följd af, bland annat, till- tagande jordstyckning å landet uppkomna öfverskott af arbets- kraft.
Det säkerhetsankare, som skräförfäktarne velat finna uti allmänna lagens stadganden, kunde rimligtvis icke heller hindra öfvergången till en ny sakernas ordning. Genom re- geringsformen är det konungen förbehållet att stifta »lagar och författningar, som rikets allmänna hushållning röra». Detta prerogativ skulle vara af föga eller ingen betydelse, om de frän forna stadslagen hemtade stadganden, som inne- fattas i handelsbalken, ehuru af egenskap att icke i ringaste mon röra enskild rätt, utan helt och hållet liggande inom den ekonomiska eller administrativa lagstiftningens område, skulle anses bindande eller begränsande konungens lagstiftningsrätt. Med bibehållandet, såsom rikets ständer föreslagit, af sädana stadganden som det, att ej heller ä landet någon annan än borgare finge idka handtverk, hälla öppen bod eller sälja sina varor i minut, var i hvarje fall någon högre grad af arbets- och handelsfrihet icke förenlig, och försöket att inom sä tränga gränser uppställa en ny lag hade icke kunnat leda till någon
240
följd, h varmed tidens kraf kunde liafva ansetts i någon mon tillfredsstäldt eller det allmänna tillskyndats något väsent- ligt gagn M-
Konung Oscar I nitälskade personligen ganska lifligt för reformerandet af näringslagstiftningen. Redan 1839 hade han samman skrif vit ett memorandum, hvaruti han utförligt redo- gjort för sin ställning till frågan, och dä rikets ständers och vederbörande embetsmyndigheters särskilda förslag i ämnet skulle till pröfning förekomma, hade han låtit uppsätta ett eget utkast till fabriks- och handtverksordning med väsent- ligt friare s^^ftning än ständernas och kommerskoUegii för- slag. Han lemnade likväl stadfästelse ä det i statsrådsbered- ningen öfverenskomna, från berörda utkast icke synnerligen afvikande, förslag till fabriks- och handtverksordning, sä väl som ä förslaget till handelsordning. I inledningen till berörda utkast yttrade han sig med värma om sjelfförsörjningsrätten, eller rättigheten att med egna händer arbeta till sitt uppe- hälle, synnerligast frän den synpunkt, att, dä allmänna lagen tillerkände hvarje myndig och välfräjdad man rättighet att råda öfver sin egendom, en ekonomisk författning icke borde undantaga hans arheisförmåga, som vore hans dyrbaraste, ofta enda, tillhörighet. Enligt borgareståndets och kommers- koUegii förslag skulle denna rätt endast undantagsvis med- gifvas för några fä kategorier af hjelpbehöf vande; men af fri- görelsen frän handelslagstiftningens tvång måste tillämpningen deraf i sin fulla utsträckning blifva den naturenligaste följd.
Att vid nästföljande riksdagar de ifrigaste ansträngningar af skråväsendets förfäktare gjordes för att vinna en återgång
') En del af hvad ofvan är aufördt, till utredande af grunderna för 1846 års näringslagstiftning, återfinnes i en afliandling af dessa skildrin- gars författare "Om industrien i förhållande till kulturen», införd i Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälles handlingar. (Ny tids- följd, h. IV.)
241
i den n^-a lagstiftningen, var icke öfverraskande '); men livad knappt kunde förutses var, att just stadgandet om sjelfPörsörj- ningsrätten skulle blifva en af lagstiftningens mest lidelse- fullt antastade delar. Sä ihärdiga voro vedersakarnes reaktio- nära sträfvanden, att konungen sjelf, som med sa liiiigt in- tresse omfattat reformen och som med tillfredsställelse emot- tog främmande regenters lyckönskan till genomförandet deraf, enlig-t hans egna meddelanden, var nära att blifva väl icke ångerköpt, men tveksam om författningsgrundernas tidsenlig- het, eller om jordmonen varit för utsädet erforderligen beredd. Dessa sträfvanden af skyddssystemets förfäktare vunno dock icke framgång, och genom kommunalväsendets ordnande blef sedermera vägen banad för näringslagstiftningens vidare ut- veckling -).
Näringslagstiftningens reformerande hade till syfte arbe- tets frihet. Men ju mera man närmar sig detta mål, desto
') Huru långt man äunu vid denna tid, nära medlet af nittonde århundradet, sträckte anspråket på skydd för näringsidkare, bevisar följande till- dragelse: Då mot slutet af år 1847 landshöfdingen i Göteborg skulle begifva sig till riksdagen, infann sig hos honom en handtverkaredepu- tatiou, hvars ordförande, en allmänt aktad borgare i staden, med be- gäran om hans understöd öfverlemnade ett duplikat af en stadens riksdagsmän tillstäld petition, som afsåg åtgärder emot den nya närings- lagstiftningen, hvilken till sina grunder ansågs samhällsupplösande. Näringsidkarnes bekymmersamma ställning skildrades härvid i de bjärtaste färger, och såsom exempel på de faror, som hotade dem. uppgafs, att i staden för tillfället höllos till salu i öppen bod skoma- keraribeten, införda från en uppstad (Örebro), hvarom säljaren varit nog oförsynt att kungöra i stadens tidningar.
Händelsen påminner om manufakturidkarnes till 1756 års riksdag ingifna petition om skydd emot täflan af nya verk samt om sekreta handels- och manufakturdoputationens vid 1760— <32 årens riksdag till rikets ständer afgifna betänkande, hvarigenom enligt kommerskollegii förslag hemstäides, att i hvarje ort endast en viss slöjd borde upp- muntras och gamla näringsgrenar ej lida intrång af nya.
-} Vör bedömande af den sista författningens verkningar torde dock ännu tarfvas någon tids erfarenhet.
Fåhrceiis , SkUdritir/a r. 1 6
242
angelägnare framstår behofvet af en fullständigare lagstift- ning i afseende å arbetarnes ställning till arhetsgifvarne.
I våra moderna samhällen kan knappt någon annan del af den borgerliga lagen eller af de sociala förhållandena sa trängande påkalla sorgfällig pröfning och behandling som af- hjelpandet af detta behof. Det förhäller sig härmed såsom med kräftartade sjukdomar. Ju längre botemedlets använ- dande fördröjes, desto mera äfventyras det att kunna åter- vinna det naturenliga helsotillståndet.
243
Spanmåisexportförbudet 1847.
Om det i allmänhet är ovedersägligt, att till de bekym- mersammaste åligganden för en regering äro att hänföra om- sorgerna till förekommande af hungersnöd, så måste detta ännu mer vara fallet, då regeringen icke har fullt fria händer i valet af deremot skyddande medel. Är 1846 hade de euro- peiska länderna i allmänhet fått otillräcklig spanmålsskörd. I Sverige hade den utfallit särdeles ojemnt, så att i vissa delar af landet den blifvit temligen ymnig, medan andra drabbats af fullständig missväxt. De högt uppdrifna sädes- prisen i utlandet hade till följd, att betydliga spanmåls- uppköp i Sverige egde rum för utskeppning det följande året. Deraf blef ytterligare en naturlig följd, att spanmålsprisen inom landet stegrades till en ovanlig höjd (i Skåne t. ex. för en tunna råg 28 rdr och för en tunna korn 22 rdr rmt). I åtskilliga orter alstrades häraf ytterlig oro, dä spanmålsbrist syntes oundviklig, innan nästa skörd kunde förväntas. Genom utfärdade kungörelser hade allmänheten blifvit uppmanad att icke af de tillfälligt uppjagade prisen låta förleda sig att utsträcka försäljningen af sina spanmålsförråd utöfver hvad egna orters behof medgåfve ; men deraf förspordes ingen verkan. Frän åtskilliga kommuner inkommo till regeringen ansökningar dels om förbud mot utförsel af spanmäl, dels om tullfri in- försel deraf. Bådadera afsåg att rubba sjelfva grundvalen af den, beträffande spanmål, då gällande tullagstiftning. Denna tillförsäkrade nemligen rikets inbyggare frihet att frän ut- rikes orter införa spanmål emot vissa bestämda tullafgifter, äfvensom att tullfritt utföra spanmål, bådadera oföränderligt intill 1847 års slut.
244
Såsom vid den följande riksdagen från konstitutionsutskottet blef bekant, förekommo, vid öfverläggningarna i statsrådet om de för aflijelpande af den betänkliga ställningen erforderliga åtgärder, skiljaktiga meningar. Derpä var ej heller att undra. Inom tidningspressen fördes ock en het strid om rättmätigheten och behöfligheten af utförselsförbudet. För förbudet talade det bestyrkta förhållande, att erforderlig sädestillgäng flere- städes icke fans, hvarken för brödföda till nästa skörd eller till höstutsäde. Faran af hungersnöd för tusental borde gälla mer än ett färre antal spanmålssäljares och uppköpares vin- ning. Men i den andra vågskålen saknades icke heller bly- vigter. Äfven om viss tid för den omförmälda tullförfattnin- gens gällande kraft icke blifvit bestämd och för allmänheten kungjord, var en förändring deruti betänklig pä den grund, att stadga förnämligast i denna del af den ekonomiska lag- stiftningen såsom det liufvudsakligaste vilkoret för möjligheten af en ordnad spanmålshandel, både i det allmännas och i de handlandes intresse, är af stor vigt. Dock, om frågan endast hade berott af denna statsekonomiska grundsats, skulle det icke hafva saknats skäl att låta betänkligheterna vika för omständigheternas kraf. Men frågan syftade till något mera. Den gälde helgden af ett Kongl. Maj:ts beslut, af en meddelad försäkran, hvartill rikets inbj^ggare borde kunna trygga sig. Under fast tillförsigt dertill hade enskilde gjort sina beräk- ningar vid försäljningar och köp, och ingångna, men ännu ej fullgjorda, leveranskontrakt voro derpå grundade. Att åter- kallandet af den sålunda gifna försäkran skulle sätta på spel deras välfärd, som inlåtit sig i sädana köp och förbindelser, var i och för sig en omständighet, som syntes innebära ett af de mest bindande skäl att söka, om möjligt, undvika denna åtgärd. Då dertill kom, att en sådan äterkallelse skulle under- gräfva det allmänna förtroendet till styrelsens lagstiftnings- åtgärder, skyggade liere än en tillbaka för verkställigheten
245
deraf, sä länge någon möjlighet visade sig att aflijelpa den öfverklagade förlägenheten genom andra, i lagstiftningen icke ingripande medel. Enligt från länsstyrelserna ingångna rap- porter var någon brist icke att befara i de norr och vester om Gefleborgs län belägna landskap, icke heller i Vermland, Nerike, Vestmanland och Södermanland. För en ringa del af Stockholms län hade beliof ansetts möjligen kunna uppstå af 3,000 tunnor. För Göteborgs stad borde någon brist icke vara att befara, sedan åtskilliga handlande derstädes förenat sig om anstalters vidtagande för stadens förseende med erforderligt sädesförråd. För Östergötland hade något behof uppgifvits icke vara att emotse, med undantag af Norrköping och närmast omgifvande ort, som ansetts behöfva omkring 8,000 tunnor. För vissa delar af Skaraborgs, Grefleborgs, Blekinge, Krono- bergs, Kalmar, Grotlands, Hallands och Bohus län, äfvensom för en socken i Kristianstads och en i Jönköpings län voro behof anmälda, till fyllande hvaraf undsättningsmedel beviljats, hvarigenom länsstyrelserna ansett behofven kunna afhjelpas. Då för öfrigt utom de tillgångar, som enligt uppgifter ännu funnos ä enskilda händer disponibla i Nerike, Vestmanland, Grefleborgs län med flera orter, understöd i de flesta län borde vara att påräkna från socknemagasinen, hvilkas upplag för hela riket kunde beräknas till oniki'ing 70,000 tunnor och en- ligt gällande reglementariska föreskrifter på vårtiden kunde utlånas; och då i följd af den försörj ningspligt, som kommu- nerna författningsenligt ålåge, det borde vara att förmoda, att den hjelp, som behof vet kunde påkalla, i den mon sådant vore möjligt, genom kommunernas egen försorg blefve beredd, trodde vedersakarne af förbudsalternativet, att, derest icke dess mindre brist i någon landsort eller i en eller annan stad verkligen förefunnes af den art, att särskilda åtgärder från regeringens sida erfordrades för fyllandet deraf, ändamålet kunde \'innas genom medel, som icke rubbade den ifrågavarande lagstift-
24(j
ningen och hvartill, bland andra, räknades det att genom be- frielse frän lastpenningar ocli öfriga skeppsumgälder uppmuntra införseln af råg och rågmjöl, hvarå i S:t Petersburg enligt från svensk-norska generalkousulatet inkomna rapporter dä fans god tillgäng.
De emot exportförbud sålunda förekomna grunder blefvo likväl icke gällande inför den bestämmande viljan. Efter långvariga och de mest bekymmersamma rådplägningar ut- färdades den 15 maj 1847 kungörelse om förbud mot utförsel af råg, korn, hafre och ärter intill den 15 nästkommande augusti.
Den 28 maj företog konungen en resa till åtskilliga orter inom riket, sedan förordnande utfärdats för H. K. H. kron- prinsen, jemte justitiestatsministern samt cheferna för ci\al- och sjöförsvarsdepartementena att under hans frånvaro föra regeringen. Resan anträddes ä ångfartyg till Arboga tidigt pä morgonen. Före affärden erhöll han af öfverståthällaren meddelanden, som gåfvo anledning att befara spanmälsbrist och ytterligare stegrade brödpris i hufvudstaden, och med be- kymmer emotseende, att lugnets störande deraf möjligen kunde föranledas, gaf han befallning till justitiestatsministern, som var närvarande ^^.d afresan, att, derest den tillförordnade re- geringen icke samma dag utfärdade förbud mot utförsel äfven af hvete, ett ilbud skulle med underrättelse derom afsändas till hans första nattlägerställe, och ville han i sådant fall återvända för att sjelf förordna derom. Sä tillkom kungörelsen den 28 maj 1847 om utförselsförbud för hvete. Detta var det första regeringsbeslut, som kronprinsen Carl med sitt namn beseglade.
En ganska ömtålig sida af saken var det allmänt kända förhällandet, att den fixa lagbestämmelsen för in- och utförsel af spanmål primitift var att anse såsom konungens eget verk, enär de åsigter, hvilka han såsom ki*onprins yttrat i sin 1840
247
utgifna skrift »Om spanmälslagarne», af ständerna omfattades säsom fiillgiltig grund för denna del af tulltariffen. Utan tvifvel erfor den för folkets väl varmhjertade fursten en bitter och qvalfuU strid i sitt inre, innan lian fattade sitt beslut i den ytterst brydsamma frågan. Han kunde icke då mera än förr underskatta grundsatsens allmängiltighet, men den hotande nöden syntes honom icke medgifva något val.
Dä vid prof ningen af konstitutionsutskottets déch arge- betänkande 1848 spanmålsexportförbudet med mycken skärpa klandrades, hvartill skäl voro nära för handen i det faktiska förhällande, som efter förbudets kungörande visade sig, att stora sädesförråd ännu funnos på enskilda händer, hvaraf be- tydliga prisfall blefvo en nödvändig följd, uppträdde ä riddar- huset trenne landshöfdingar, som intygade, att i vissa orter nöd verkligen varit öfverhängande ; men pä samma gång upp- lystes ock, att, sedan utförselsförbudet utfärdats, beviljade undsättningsmedel blifvit besparade och äterstälda.
Att farhågan för hungersnöd någon gäng låg blott i en uppskrämd fantasi, S3'nes man vara berättigad att sluta af det förhällande, som uppenbarade sig med afseende ä en petition om utförselsförbud, afgifven af trenne deputerade från Elfs- borgs län (tvenne bönder, anförda af chefen för Elfsborgs regemente), hvilka vid hos konungen erhållet företräde för- klarade, att de icke saknade penningar, men att de icke visste någon utväg att förskaffa sig säd till brödföda. Då nemligen af denna anledning åtgärd utan dröjsmål vidtogs för tillhanda- hållande i länets residensstad af ett större qvantum säd ät de säsom nödstälda uppgifna socknarna, till modereradt pris, blef, efter hvad sedermera förspordes, denna undsättningsanstalt anlitad för endast några fä tunnor.
248
Marsoroligheterna i Stockholm 1848.
Den smygande feberoro, som af en vidt utgrenad propa- ganda genom en längre tids bearbetningar ingjutits i staternas lif, gaf sig omsider luft i borgerliga oroliglieter, hvilka under februari månad 1848 nästan samtidigt utbröto i åtskilliga folk- rikare städer pä europeiska kontinenten ocli pä de flesta ställen urartade till de gräsligaste dåd. Dessa rörelser betydde uppen- barligen vida mer än tillfälliga folkupplopp. De voro plan- mässigt anlagda i ändamål att organisera folkens sjelfstyrelse pä ruinerna af de gamla statsbyggnaderna. Det var väl långt ifrån att anstiftarne uppbunno detta mål, men de förfogade dock öfver krafter nog för att störta en af de äldsta tronerna ocb att flerestädes framtvinga eftergifter åt folkväldet. Det dröjde knappt mer än tre veckor efter det att folkresningen i Paris gaf signalen till allmän omstörtning, innan oroligheter yppades äfven i Sveriges hufvudstad. Sä beklagansvärda till- dragelserna dervid än må anses, voro de likväl knappt mer än ett svagt eko af de vulkanlika revolutionära utbrotten pä kontinenten. En uppmärksam betraktare skall i symptomerna deraf näppeligen kunna spåra en utgångspunkt för att tillägga oroligheternas anstiftande någon politisk betydelse. Det är mer än troligt, att, om polisstyrkan då varit så organiserad, som den sedermera blifvit, och om den upprorslag, som året derefter utfärdades, då hade funnits, oroligheterna skulle hafva blifvit qväfda i sin linda eller åtminstone icke kunnat växa ordnings- magten öfver hufvudet. Uppträdena hade icke dess mindre i statsförhällandena ingripande följder, som anstiftarne troligen icke beräknat, och det kan derföre ej anses opåkalladt att i allmänna drag skildra förloppet deraf.
249
Oväsendet började lördagen den 18 mars pa aftonen. Att, såsom nu skedde genom anslag ä husknutar ne, vare sig af arglistighet eller okynne eller för nöjes skull, locka fram folksamlingar pä uppgifna ställen, är alltid och allestädes en lätt sak '). Beständsdelarne af sädana folksamlingar äro i allmänhet hvarandra temligen lika. Mer eller mindre liand- fasta män af den lösa befolkningen utgöra kärnan eller, för- utom dem som frammanat folkrörelsen och deras allierade, egentligen handlingens män, som för nägra supar eller deras penningevärde icke betänka sig att gä dit de kallas. Till dem sällar sig gemenligen en hop minderåriga, som lätt fatta eld, dä ett upptåg är ä färde, som lofvar att bli af något dra- matiskt intresse för dem, och hvilkas diskanttoner sällan saknas i det slags körer, som vid dylika tillfällen pläga uppstämmas. Lägges härtill en mängd nyfikna, äfven af mera bildade klasser, som icke hafva annat mål än att få bevista ett skådespel gratis, samt ett tillgängligt antal af ordningens väktare, som af tjenste- pligten manas att söka stäfja ofogen, sä är, hvad en dylik rörelses första stadium angår, genremålningen efter naturen fulländad. Under skarornas framtågande till anvista eller slumpvis bestämda anfallspunkter växer alltid massan lavinlikt och i samma mon de anfallandes förtroende till sin styrka.
Orostiftarnes program eller fast hellre förloppet af de improviserade bedrifterna vid detta tillfälle var det vid slika tillställningar regelmässiga : skrål, stenkastning, fönsterinslag- ning, angrepp och förgripelser emot militärvakter och polis-
') Till samma dag hade en s. k. reformbankett blifvit föranstaltad af doktor Wetterbergh och bokhandlaren Bagge i La Croix"s salong vid Brunkebergs torg. Denna tillställning hade det missödet att blifva sedd med sneda ögon både från regeringens vänner, såsom äfventyrlig för allmänna lugnet, och af demokraterna, såsom egande allt för lojalt syfte. Att emellertid det subskriberadc sällskapet icke var solidariskt med folkuppviglarne för dagen, visade sig tydligt deraf, att det efter erhållen kännedom om anslagen å husknutarnc hastade så fort som nuijligt att åtskiljas, innan tiden för den utlysta folksamlingen var inne.
250
betjening. Fönsterinslagningsvåldet var visserligen, säsom det tycktes, företrädesvis riktadt dels emot högre embetsmän, — bland dem garnisonens öfverordnade, chefen för landtförsvars- departementet och tillf öfverkommendanten, — dels emot polis- tjenstemän, men åtskilliga enskilda husegare och hyresman rönte samma öde. Skadeplatsen för de stormigaste uppträdena var Storkj-rkobrinken, der först och främst presidenten vox Hartmansdorffs bostad uppsöktes och hvars alla fönster in- s logos, hvar efter enahanda våldsamheter fortsattes utan ur- skilning å andra ställen vid samma gata.
Sedan det visat sig, att så väl polispersonalens som sta- dens militära och civila öfverhetspersoners ansträngda bemö- danden att pä fredlig väg dämpa oroligheterna blifvit utan verkan, begaf sig Hans Maj :t konungen, åtföljd af kronprinsen, sent pä aftonen ut bland de i Storkja^kobrinken sammanskockade folkhoparne för att med hela tyngden af sin kungliga myn- dighet söka förmå de besinningslösa fredstörarne att afstå från sina förehafvanden, men äfven hans uppmaningar blefvo utan verkan. Stenkastningen fortsattes icke dess mindre under det vildaste skrän '). Pä de tygellösa hoparues trotsiga fordran, att de för delaktighet i oväsendet af polisen häktade skulle lösgifvas, blefvo dessa pä nådig befallning frigifna-). Denna folkvänliga eftergift vedergäldes med uppträdenas förnyande den följande dagen i sädana dimensioner, att den beväpnade magten nödsakades att med allvar ingripa, hvilket hade den beklagliga följd, att flere, äfven af den fredliga befolkningen, föllo offer för sin obetänksamhet.
Det steg, som konungen tog att personligen söka verka till ordningens återställande, blef nog allmänt klandradt. Det allmännas \'äl fordrade det icke. Misslyckandet skulle blifva komprometterande, och någon ära var icke att skörda af att
') Enligt domstolarnes utslag. ^) Enligt polisrapporterna.
251
falla pä ett sådant slagfält, Lvilket dock lätt kunnat hända, dä i nattens skymning ingen med visshet kunde se hvart ste- narne slungades; men handlingen utmärkte likväl ett högsin- nadt tillitsfullt förtroende till folket, äfven dä det var vilsefördt. För att bedöma dylika folkrörelsers verkliga karakter är det icke nog att fästa sig vid folksamlingarnas gruppering, emedan denna i regeln är temligen enahanda. Grunderna derför mäste, derest sjelfva uppträdenas symptomer icke sprida tillräckligt ljus deröfver, sökas dels i beskaffenheten af an- fallens föremål, dels i de upplysningar, som vid polis- och domstolsransakningarna kunnat inhemtas. Vid ifrågavarande tillfälle hade man visserligen i det anslag, som föranledde folksamlingen, låtit inflyta orden: »lefve reformen; allmän valfrihet» ; men, så vidt af de rättsliga undersökningarna kan slutas, är det icke antagligt, att dessa ord varit annat än en fernissad skylt för enskilda afsigter att åstadkomma vålds- uppträden och pröfva sina krafter emot dem, som hade ålig- gandet att upprätthålla allmänna ordningen. Från särskilda flockar hördes jemväl ropen: »lefve republiken, lefve friheten»; men på samma grund kan det icke antagas, att detta varit annat än ett stundens hugskott för efterhärmande af hvad man i tidningarna sett, att bruket var i andra länder. För öfrigt och jemte det man såsom upphetsningsmedel utspridt den sagan, att ett lagförslag vore ä bane, som förbjöde den tj enande klassen att nyttja kläder af annan färg än den grå, blef såsom bidragande till oron uppgifvet, att i anledning af regeringens liberala tullförslag fabriks- och handtverksarbetare befarade att blifva i saknad af arbetsfört] enst^). Att detta
') Af domstolsransakniugarna inhemtas, att tre personer upplrädt såsom i mer eller niinilro mon uppviglare eller egentligen synliga ledare af uppträdena, nemligen en f. d. guldsmed, en skomakaregesäll och en bageriarbetare. Såsom saker till att genom anslag hafva föranledt folksamlingar dömdes endast en f. d. allmän arbetsfånge. Genom hof- rättens utslag i målet blefvo af 46 tilltalade (till största delen handt-
252
senare utgjorde ett pä förhand beredt jäsningsämne, kan icke betviflas. Polisen Hade derom kännedom, innan oroligheterna ntbröto ; men, om detta varit ett hvifvudsakligt motiv till upp- loppets anstiftande, så var det en särdeles ödets skickelse, att det första ocli häftigaste anloppet just blef riktadt emot pre- sidenten VON Hartmansdorff. Han, den ständaktigaste och kraftfullaste försvararen af fabriks- och handtverksintresset emot tullreformerna, hade från det hållet snarare förtjent en ärestod än våldsamt ofredande i sitt hem. Om åter afsigten var att i tryckfrihetens intresse hämnas pä den utmärkte rid- darhusledamoten för den stränghet, hvarmed han tillämpade tryckfrihetslagen den tid, då han förvaltade hof kanslersembetet. sä synes man vara fullt berättigad att anse denna opinions- yttring neutraliserad derigenom, att fönsterinslagningsväldet drabbade äfven — Aftonbladets utgifvare.
Fåfängt är alltså att söka någon på förhand anlagd plan eller något politiskt mål för anstiftandet af ifrågavarande gatu- 0 väsen ').
verksarbetare) 14 till ansvar fälda och bland dessa sex till urbota be- straffning, oberäknadt ansvar för fylleri, sabbatsbrott ni. m. ') Den dag, då oväsendet utbröt, ådagalade de utkommenderade trupperna länge nog, eburu flere, både af befäl och manskap äfvensom af polis- tjenstemänuen, genom stenkastningarna svårt sårades, en så orubblig återhållsamhet, att det skäligen föranledde undran, om garnisonen un- der sådana förhållanden icke hade annan bestämmelse än att tålmodigt låta stena sig. I anseende till öfverkommendanten general Lorichs' sjukdomsförfall var general Lefrén för tillfället tillförordnad öfver- kommendant. Med hans kända karakter var icke förenligt att i något fall lemna sjelfsvåldet lösa tj^glar, och det antogs derföre såsom otvifvel- aktigt, att garnisonens passiva hållning under lördagsuppträdena hade sin grund i förhållningsorder från högre ort. Huru allvarsam likväl situationen omsider ansågs ofvanifrån, visade sig af en kongl. skrif- velse till rikets ständer af den 21 mars, hvarigenom meddelades bland annat, att ordningen och lugnet i hufvudstaden under uästförflutna dagar på ett betänkligt sätt blifvit störda; — att, enligt hvad ingångna underrättelser gåfvo anledning att förmoda, dessa oordningar hade sitt upphof från stämplingar i en för allmän och enskild säkerhet vådlig syftning; — att, då bemödandena att i godo återföra orostiftarne till
253
Det ma icke förnekas, att det företrädes\4s för de rege- rande gifves ett skäl att betrakta borgerliga oroligheter frän en vidsträcktare synpunkt. Afven om dessa på nära bfill synas af ringa bet^-denbet, kunna de fjerran frän skådeplatsen, och framför allt i utlandet, uppfattas såsom uttryck af be- tänklig söndring emellan regering och folk, och då en nations sä väl moraliska som politiska stjrrka är af samdrägt bero- ende, kan det icke vara likgiltigt, huru den allmänna meningen •derom utbildar sig. Särskildt för konung Oscar I var helt visst hans vid flera tillfällen i dagen lagda ömsinthet för de arbetande klasserna bidragande till det intryck, som han af de inträffade oroligheterna erfor och som bestämde hans äsig-t, att något borde göras för att stilla oron. I det hänseendet låg icke något närmare till hands än lugnande förklaringar i afseende å tullfrågan, reformförslag i folkvänlig anda och i sammanhang dermed, eller för att befästa förtroendet till dessa åtgärder, ombyte af rådgifvarepersonal.
stillhet och laglydnad blefvo fruktlösa, Kongl. Maj:t faun sig försatt i deu beklagliga nödvändighet att anbefalla användandet af vapenniagt, — och att, då för lugnets befästande fordrades en strängare tjenstgöring, än som kunde fullgöras af den i hufvudstaden såsom ständig garnison förlagda truppstyrka, hvilken då under flera på hvarandra följande nätter måst förblifva under vapen, Kongl. Maj:t sett sig föranlåten att till garnisonsförstärkning inkalla trupper af indelta arméen.
Samtidigt med de sålunda för deu allmänna ordningens återstäl- lande vidtagna officiela åtgärder organiserade sig en förening af yngre civila tjenstemän och borgare i ändamål att genom patrulleriug å ga- torna söka på fredlig väg afstyra oordningar; och konungen, som med synnerlig tillfredsställelse mottog anmälan härom, gaf föreskrift om tilldelande åt föreningens medlemmar af nödiga vapen från allmänna förråd. Det lider ej något tvifvel, att den moraliska verkan af denna anstalt varit väsentligt bidragande till lugnets snara återställande.
254
Upprättandet af en medborgarevakt i Göteborg 1848.
Den allmänna orolighetssmittan 1848 nådde Göteborg den 27 mars, nio dagar efter utbrottet i bufvudstaden. Ansenliga folkhopar skockades om aftonen pä Södra Hamngatan, emellan V^estra och Östra Hamngatorna, hvarest det föregående året ett upplopp i anledning af en tullvisitation egt rum. Svårare våldsamheter blefvo väl förekomna, men oväsendet fortfor icke dess mindre flera timmar. Sedan landshöfdingen, som jemte polismästaren infann sig på stället, erfarit, att en stor del af folkskaran bestod af handtverksarbetare, efterskickades liandt- verksföreningens ordförande, genom hvars bemedling de flesta af dessa arbetare förmåddes att aflägsna sig. Den öfriga folk- massan blef genom gemensamma bemödanden af polisen och en trupp af garnisonen före midnatten skingrad, sedan en och annan af de mest ostyriga tagits i fängsligt förvar. Under tiden hade en afdelning af folkhopen begifvit sig till det f. landshöfdingen Virgin tillhöriga landeriet Johanneberg, der generalbefälhafvaren grefve Löwenhjelm för tillfället befann sig pä besök. Oaktadt en af stadens tidningsredaktioner gjort all sin flit att söka betaga nämnde grefve hvarje hårsmon af allmänhetens sympatier, torde väl den oroliga hopens afsigt endast ha varit att uppstämma någon kattmusik; men då i hvarje fall det skulle ha varit ett donquixoteri att vilja ensam hålla stånd mot en upphetsad folkhop, hade han, varskodd, vid larmets närmande den klokheten att pä en omväg (s. k. danska vägen) begifva sig åter till staden, så att den utvan- drande skaran fick återvända med oförrättadt ärende.
På morgonen dagen der efter aflät konungens befallnings- hafvande en skrifvelse till handtverksf öreningen med anmodan
255
att uppmana stadens handtverksmästare att söka af häll a sin arbetarepersonal frän vidare deltagande i dylika gatuupp- träden. Pä aftonen förnyades väl folksamlingen, men den utgjordes dä liufvudsakligen af löst arbetsfolk och sjömän frän Masthugget och Majorna. Hoparne skingrades ock lättare än gärdagen, hvartill patruUering af den i staden förlagda husar- kommenderingen väsentligen bidrog.
Emellertid hade stadens invänare blifvit uppskrämda. Ingen kunde förutse, huru längt efterhärmandet af de dä på- gående folkrörelserna i utlandets större städer skulle gä. En väckt fräga om organiserandet af en skydds- eller medborgare- vakt blef derföre med allmänt intresse omfattad, och ett stort antal medborgare skyndade att inskrifva sig i korpsens ma- trikel. Förslag till stadgar upprättades, och sedan detta blif- vit af vederbörande myndigheter granskadt och godkändt, an- mälde länsstyrelsen ärendet hos Kongl. Maj:t, med anhällan om förslagets pröfning och fastställelse. Med organisationen var afsedt, att den icke skulle fä någon politisk anstrykning eller kunna urarta dertill, utan, såsom i England, utgöra ett stöd ät polismagten. Pä grund af en allmännare önskan afsäg dock förslaget berättigande för korpsen att vid förefallande behof vara beväpnad. Men denna punkt blef en stötesten vid ärendets pröfning å högre ort. Frän trenne synpunkter mötte i detta hänseende betänkligheter. Det syntes icke lämpligt att organisera en beväpnad korps, som icke var stäld under krigslagarne, ej heller att en beväpnad trupp agerade tillsam- mans med garnison utan att underordnas gemensam öfver- befälhafvare. För öfrigt ansågs det betänkliga af en sädau organisation ega en ökad vigt, sä länge man var i saknad af upprorslag.
Innan Kongl. Maj:t öfver frågan fattat beslut, ingåfvos till regeringen dylika organisationsförslag frän liera andra
25(5
städer och deribland äfven från liiifvudstaden. Deraf vållades tidsutdrägt, ocli först den 30 maj 1848 afläts ett kungligt bref till länsstyrelsen i Gröteborg, hvarigenom meddelades, att »Kongl. Maj:t med nådigt välbehag iiihemtat, hurusom ett större antal af Gröteborgs stads och förstäders invånare med hedrande beredvillighet att medverka till betryggande af ordningen och säkerheten derstädes öfverenskommit om bildande af en skydds- eller medborgarevakt, men att, som öfverenskommelser om in- rättande af skyddsvakter äfven i andra städer egt rum och förslag till stadgar för dem komme att efter erforderlig bered- ning Kongl. Maj:ts pröfning underställas, sä ®ch med hänsigt jemväl till härvid förekommande fråga om meddelandet af sådana stadganden angående hufvudgrunderna för skyddsvakters orga- niserande och användande, hvilka i allmänhet för dem kunde blifva gällande, ville Kongl. Majit då icke till särskild pröf- ning företaga det från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborg insända förslag; hvaremellertid det finge ankomma på landshöfdingen att i samråd med dem, som tecknat sig till deltagande uti ifrågavarande skyddsvakt, uppgöra de be- stämmelser, som erfordrades för att den samma, i liufvudsak- ligt syfte att genom dess moraliska inflytande förekomma och hejda möjliga försök att tillvägabringa oordningar, mätte, i händelse af behof, uppä kallelse af landshöfdingen eller den i hans ställe befallande civila myndighet, kunna i afsedt ända- mål, pä sätt med lag och författningar öf verensstämde, använ- das, dervid skyddsvaktens medlemmar hade att åtnjuta ena- handa skydd, som enligt lag tillkommer dem, hvilka konun- gens och rättens ärenden gä, med vilkor att de för tillfället buro sådant antaget tecken ä hufvudbonaden, som utmärkte den befattning de utöfvade».
Det besked, som frän regeringen erhölls rörande förslaget till stadgar för omförmälda skyddsvakt, var alltså endast provi-
257
moriskt och något annat luirdes sedermera icke af). Den nv- organiserade korpsens intresse för saken svalnade dock icke derigenoni. Omedelbart efter inhändigandet af det kungliga reskriptet blefvo ordningsregler för korpsen öfverenskomna och interimistiskt faststälda, hvarvid jemväl bestämdes, att korpsens medlemmar skulle, såsom särskildt behöriglietstecken, pa engelskt vis vara försedda med batonger efter godkänd modell.
Under den tid, som efter korpsens bildande förflutit, har något beliof af dess användande lyckligtvis icke förekommit; men tillkomsten deraf skall dock i erinringen fortlefva såsom en yttring af den medborgerliga anda, livaraf Göteborgs sam- hälle mer än en gång gifvit hedrande föresvn.
') Det lider knappt något tvifvel, att ej de betänkliglieter, som förslaget mötte, alstrats af den just vid denna tidpunkt vunna sorgliga erfaren heten af franska nationalgardets samhällsvidriga beieendo.
/'^nhrivus, ■ Skihlrin/jar. 17
2ÖS
Ministérförändringen 1847—48.
Sedan grefve Arvid Posse är 1846 återinträdt i konseljen såsom jnstititiestatsminister, hade statsrådspersonalen bibe- hållit sig oförändrad till april 1848, med det enda undantag att chefen för civildepartementet enligt sin önskan den 23 september 1847 för^ttades till landshöfdingeembetet i Göte- borgs och Bohus län och efterträddes af sin tvillingbror, kanslidepartementschefen i kongl. generaltullstj^relsen Johax Fredrik Fahr^eus, som i lifvets skola trofast med honom gått hand i hand, och som i lynne, tänkesätt och erfarenhet af allmänna värf — ja äfven till sitt yttre — kunde anses i det närmaste som hans andra jag ').
Utom den sålunda nyatnämnde civildepartementschefen, hvars bibehållande väl hade sin hufvudsakliga grund deruti, att han varit ledamot af 1846 ars representationskommitté och sålunda var i tillfälle att vid reformfrågans företagande redo- göra för förhållandena vid dennas föregående behandling, blefvo statsrådets samtliga ledamöter enligt ingifna ansökningar den 10 april 1848 entledigade.
Då de sjelfva derom gjort ansökan och deras afgäng in- träffade omedelbart efter déchargefrågans behandling hos stän- derna, var allmänheten benägen att antaga utgången af denna fråga såsom anledning till afskedstagandet. ^Len tilldragel- serna dervid gifva knappt stöd för en sådan förmodan. Kon- stitutionsutskottet hade, efter granskning af statsrådsproto- kollen, framstält åtskilliga anmärkningar emot statsrådets leda- möter, med undantag af justitiestatsministern och chefen för
') Landsböfdingeu frih. v. Kr.^mer hade, på tillfrågan, fornt undanbedt sig denna succession.
259
civildepartementet. Hos bondeståndet fattades visserligen beslut (med 68 röster mot 38) att till Kongl. Maj:t afläta en und. skrifvelse om ståndets önskan, att Kongl. Maj:t ^ålle ur stats- rådet och frän embetet skilja» de statsrådsledamöter, mot hvilka konstitutionsutskottets anmärkningar voro riktade, nem- ligen statsministern för utrikes ärendena frih. Iiire samt stats- råden frih. Stael von Holstein, Munthe, frili. Peyron, Silfver- STOLPE, W^ERN, frih. Gyllengranat och Faxe, men de öfriga riksstånden lade konstitutionsutskottets betänkande till hand- lingarna, hvarvid borgareståndet, ehuru »med hufvudsakligt gillande af de framstälda anmärkningarna , förklarade betän- kandet »icke föranleda någon åtgärd >, — presteståndet åter, hvarest anmärkningarnas behörighet i formelt hänseende blef omtvistad, förklarade sig ej ogilla, att anmärkningarna med- delats, hvilket dock icke kunde atises liktydigt med deras gillande, — hvaremot ridderskapet och adeln, sedan proposi- tion om anmälan hos Kongl. Maj:t enligt regeringsformens 107 § blifvit af slagen, lade betänkandet till handlingarna utan att dervid fästa något omdöme. Det var således blott tvenne stånd, som uttalade något godkännande af anmärkningarna och allenast ett af dessa stånd, som ansåg dem föranleda hem- ställan hos Kongl. Maj:t enligt 107 § R.F. om de klandrade rädgifvarnes entledigande.
En sådan utgång af déchargefrägor var emellertid icke något enstaka exempel. Dock hade vid likartade fall icke dervid fästats den vigt, att vederbörande statsrådsledamöter funnit sig föranlåtna att resignera, och viå ett föregående till- fälle hade konung Oscar I, då en departementschef af lik- nande anledning hemstälde frågan om sin afgäng till Hans ]\[aj:ts godtfinnande, uppfordrat honom att qvarstanna, enär Hans Maj:ts förtroende till lionom icke vore rubbadt. Om för öfrigt med vår statsförfattnings ordal3'delse och anda kunde anses förenligt att sträcka tillämpningen af de pariamen-
2(J0
tariska styrelsegTiindsatserna i detta hänseende utöfver den begränsning, som utstakats genom regeringsformens 107 :e §, sä skulle det enkla sakförhållande, att bland de entledigade statsrädsledamöterna äfven var justitiestatsministern, emot hvilken någon anmärkning af konstitutionsutskottet icke blif- vit riktad, tillfyllest rättfärdiga den slutledning, att ent- ledigandet icke haft sin grund i ständernas behandling af déchargefrägan. Den omständighet, att de statsrådsledamöter, som hade säte och stämma pä riddarhuset, afhöUo sig från allt svaromål pä anmärkningarna, tydde för öfrigt nog uppen- bart deruppä, att ministérens afgäng var bestämd, innan dé- chargefrägan hos ständerna förekom.
Att konungens personliga obenägenhet icke vållat förändrin- gen, visade sig ock derigenom, att andra embeten anförtroddes de afgängne statsrädsledamöter, som det ästundade. H. e. frili. Ihre undfick pension frän kabinettskassan, och beklagansvärdt var, att tillfälle derefter icke erbjöd sig att genom någon annan passande anställning göra hans klassiska bildning och fasta fosterländska karakter än vidare fruktbärande för det allmämia. Statsrådet frih. Stael von Holstein återfick en plats i högsta domstolen; statsrådet Munthe blef tillförordnad president i kammarkollegium, frih. Peyrox generalbefälhaf- vare i andra militärdistriktet, statsrådet Silfverstolpe, efter någon tids förlopp, landshöfding i Vestmanlands län och frih. GrYLLENGRANAT befälhafvande amiral i Karlskrona. Statsrådet Faxe återgick till justitiekanslersembetet.
Med justitiestatsministern grefve Posses mångsidiga er- farenhet och fosterländska tänkesätt var icke förenad den spänstighet i karakteren, som är förnämligast önskvärd hos den, hvilken ställes i spetsen för en minister. Redan fyra månader efter sin utnämning till justitiestatsminister år 1840 fann han sig vid första motgång, som då pågående riksdags
261
förstärkta statsutskott tillfogade regeringen, böra afgä. Nu voro marsuppträdena och de emotsedda politiska följderna deraf nog för nedstämmande af hans lynne, sä att, äfven om konungen önskat hans (|varblifvande i embetet, han icke skulle hafva förmått stilla sin längtan till det enskilda lifvets lugn. Han bibehöll likväl riksmarskalksembetet, tills hans brutna helsa det följande aret föranlät honom att äfven nedlägga detta embete.
Den nya rainisteren bildades samma dag som den förra afgick. Till justitiestatsminister utnämndes dåvarande landt- marskalken, presidenten i kammarkollegium grefve GtUSTaf Adolf Sparre, till statsminister för utrikes ärendena förre statsministern för samma departement frih. Stjerneld, till statsråd och departementschefer generaladjutanten och chefen för första lifgrenadierregementet C. L. von HoiTExnAUSEN (landtförsvarsdepartementet), öfversten och sekundchefen för flottans konstruktionskorps J. F. Ehrenstam (sjöförsvarsde- partementet), landshöfdingen i Jemtlands län A. P. Sand- ?5TRömer (finansdepartementet) och professorn i praktisk filo- sofi vid universitetet i Lund P. Genberg (ecklesiastikdeparte- mentet) samt till statsråd utan departement expeditionschefen i civildepartementet N. F. Wallensteen, revisionssekreteraren C. E. GuNTHER och, en vecka senare, förre löjtnanten J. A. Gripenstedt '), sedan om antagande af kallelse i sådan egen- skap fruktlösa underhandlingar egt rum med kabinettssekre- teraren frih. Manderström, frih. Wilh. Tersmeden och grefve B. VON Plåten.
Från politisk synpunkt kunde i denna konseljens samman- sättning svårligen skönjas någon märkbart skiljaktig färg från
') Don sistnämiule var född i Ilolstein, men fadern var svensk. För tillämpningen af 4 ^ R.F. i detta hänseende var prejudikat gifvet fyra år förut genom frih. Peyrons utnämning till statsråd.
262
den förras. Tveiiiie af de nya statsråden, Sandströmer ocli GrRiPENSTEDT, hade visserligen i sina föregåenden lagt i dagen sädana tendenser, att de kunde anses hafva intagit en stånd- punkt ett stycke till venster om de öfriga konseljledamöterna, men i den förra konseljen saknades ej keller de, som i jem- förelse med kollegerna röjde en dragning ät samma liall.
2(J?i
Tullfrågan 1844-1848.
Redan såsom kronprins lade konung Oscar 1 i dagen sin nitälskan för reform i tullagstiftningen, dä af 1839 års Luterims- regering en kommitté för detta ändamål förordnades. Efter hans tronbestigning 1844 medgaf tiden icke förnyad revision af tullförfattningarna, innan detta års urtima riksdag samman- trädde. Vid detta förhållande herastälde Kongl. Maj:t genom afläten skrifvelse till rikets ständer, att de vid behandling af frågan om tullbevillningen måtte hufvudsakligen bibehålla be- stämmelserna i 1841 års tulltaxa, hvartill skäl för öfrigt vore att liemta frän olägenheterna af täta förändringar i tullför- fattningarna.
Ehuru tullsk3'dds3'stemets förfäktare inom bevillnings- utskottet lyckats sä till vida vinna terräng, att förhöjda in- förselsafgifter å ett betydligt antal varor af utskottet blefvo föreslagna, blef likväl det hufvudsakliga bibehållandet af grun- derna för förut gällande tulltaxa rikets ständers beslut. Denna utgång vans dock icke utan allvarliga ansträngningar från deras sida, som hade att föra regeringens talan.
Då tiden för 1847 ärs lagtima riksmöte stundade, behagade Hans Maj:t i anledning af inom statsrådet framstäldt förslag den 23 mars berörda år uppdraga åt cheferna för civil- och finansdepartementen (den förre såsom ordförande), presidenten i kommerskollegium, generaltulldirektören och kanslideparte- mentscliefen i generaltullstyrelsen att, efter nödiga upplysnin- gars inhemtande af sakkunniga personer, uppgöra förslag till förnyad tulltaxa, dervid, »under behörigt afseende å statens behof af inkomst, borde dels tillses, huruvida förbudsbestäm- melserna för in- och utförsel af varor kunde uppliöra i utb\-te
204
mot lämpliga tullafgifter, äfvensom om och i Lvad mon de inhemska produkter och tillverkningar, hvilka ännu dä voro med utföfselstull belagda, mätte kunna derifrån befrias, dels iakttagas, att införselsafgifterna blefve bestämda med hänsigt ä ena sidan till konsumenternas billiga fordringar och ä den andra till det skydd, som inhemska producenter och tillverkade under dåvarande förhällanden skäligen kunde påräkna, hvar- förutan borde afses närmande, sä vidt ske kunde, till mera likstämmighet med norska tulltariffen'), taxans största möjliga förenkling medelst särskilda artiklars hänförande under all- männa benämningar», m. m.
Det förslag, som af kommitterade med tillämpning af dessa grunder blef utarbetadt och som af Kongl. Maj:t liuf%nidsak- ligen -) gillades, öfverlemnades till rikets ständer med nådig skrifvelse den 7 dec. 1847, för den behandling som af rikets ständer vore beroende. I berörda skrifvelse förklarades, att »Kongl. Maj:t ansåg tiden vara inne för en mera fullständig tillämpning af de till handelns lättnad s^-ftande grundsatser, livilka redan voro af lagstiftaren godkända, änskönt använd- ningen funnits endast småningom eller öfvergångsvis böra in- ledas, samt att, med vissa jemkningar, de föreslagna tullbe- stämmelserna synts Kongl. Maj:t tillfredsställa de med dem afsedda fordringar att, utan handelsrörelsens öfverdrifna be- tungande, bereda sä väl skydd för de inhemska näringarna som nödig inkomst för staten».
Knappt mer än tre månader efter det beslutet om denna regeringsåtgärd fattades röjdes i konungens tänkesätt angående tullfrågan en sä afgjord reaktion, att rådgifvarnes betänklig-
') I detta hänseende I)let' chefen för norska finansdepartementet statsrådet VoGT, som då var ledamot af norska statsrådsafdelningen i Stockholm, af Kongl. Maj:t bemyndigad att. till upplysningars meddelande, närvara vid kommitterades sammanträden.
^) Med undantag endast deraf, att förbudsstadgandena ansågos böra fort- fara för malm, tackjern och vissa andra slag af gjutet jern.
26Ö
heter och föreställningar ieke förmådde återhålla verkan deraf. Att polisstyrelsen i hufvudstaden, under medvetandet af polis- organisationens svaghet, misströstade om sin förmåga att an- svara för ordningens upprätthållande, må vara ursäktligt, men att hon af denna misströstan lät förleda sig att inför konungen skildra sinnesstämningen hos stadens handtverkarebefolkning med afseende å tullreformfrägan i sä mörka färger, att det skäligen väckte de allvarligaste farhågor, var att beklaga. Vid valet emellan konseqvens i handlingssätt och möjligheten af allmänna lugnets bevarande fann konungen sig icke böra tveka om företrädet af det senare, och då de efter medlet af mars utbrutna oroligheterna, hvilka, om ock anstiftandet icke hade sin rot i handtverkeriintresset, likväl ostridigt till någon del af handtverkarebefolkningen främjades, tycktes gifva be- kräftelse ät de af polisförvaltningen ingifna farhågor, fattade konungen det oryggliga beslutet att söka få tullfrågan af stän- derna behandlad i konservativ riktning. Att Hans Maj:t helst önskade ett officielt meddelande derom till rikets ständer, blef icke någon hemlighet, men då sådant ansågs oförenlig-t med antagliga former, valde Hans Maj:t den utväg att i stället meddela sina åsigter enskildt ät tillkallade ledamöter af be- villningsutskottet.
Förf. af dessa skildringar, som deltagit i utarbetandet af det till ständerna öfverlemnade tullregleringsförslaget, hade efter sin förflyttning till landshöfdingeembetet i Göteborg, vid riksdagens början, blifvit af ridderskapet och adeln invald i bevillningsutskottet, till hvars handläggning förslaget af stän- derna hänvisades, och var således i tillfälle att verka för framgången deraf. Hans bemödanden i detta hänseende under- lättades ock derigenom, att öfriga ledamöter af utskottets af- delning för tullärenden i allmänhet voro för förslagets grunder gynsamt stämda; men, innan bevillningsutskottets ledamöter genom det omförmälda meddelandet fått kännedom om konun-
2(56
gens föräudi-ade äsigter och inuan utskottets tullafdeliiing liim- iiit afsluta siu förberedande handläggning af ärendet, erhöll han högvederbörlig befallning att återvända till sitt län, mo- tiverad deraf, att i sä oroliga tider han borde vara pä sin post. Utgången af den sanihällsvigtiga frågan blef också den, att rikets ständer funno de i förut gällande tulltaxa stad- gade hufvnidgrunder i allmänhet böra bibehållas och följakt- ligen äfven der förekommande förbudsbestämmelser, med endast tvenne undantag, böra fortfara.
Det sålunda för denna gäng undanskjutna tullreformför- slaget var likväl icke derigenom dödt. Den dermed nära för- vandtskap egande moderat liberala tuUtarifP, som nio år senare utfärdades, var deraf medelbarligen en frukt. De som utarbetat berörda förslag hyste visserligen icke den föreställning, att man med antagandet deraf skulle hafva uppnått ett författ- ningsskick, hvilket sedermera kunde såsom normalt blifva be- stående. Allt ifrån den tid, dä man började att lossa tvångs- banden, hade anhängarne af ett friare tulls3'stem ansett väl- betänkt, att reformsträfvandena ginge steg för steg. Men 1847 års kommitterade förutsatte likväl en gräns. Om, för att vara natio2ialekonomiskt liberal, det blott fordrades att ideligen minska tuUafgif terna, så vore visserligen tillämpningen deraf en ringa regeringskonst, men icke alltid statsmannavishet. Den radikala frihandelsteorien kan, om det skall vara någon mening dermed, icke syfta till något annat än systemet af ingen tull. Detta kunde man förstå; ty endast derigenom befriades man från alla besvärligheter, som äro förknippade med bevakningskontrollen och tuUklareringen. Om det deremot medgifves, att tull ma finnas, så inses det lätt, att handeln icke är friare, dä afgiften är bestämd till en, än då den utgör fem eller tio procent, t}' i h varje fall äro besvärligheterna i
afseende ä kontroller och tuliiqvider enahanda och de högre afgifterna godtgöras viå köpet af varuförhrnkarne lika visst som de lägre. För bestämmande af de lämpligaste afgifts- belopp påkallas pröfning både från administrativ, national- ekonomisk och finansiel S3'npunkt. I mon af hvarje varas bekvämlighet för smyghandel, d. v. s. dess delbarhet och om- fång relatift till värdet, å ena sidan, och den tillgängliga bevakningskontrollen eller möjliga tulluppsigten, å den andra, har hvarje tullafgift sin naturliga gräns, som icke kan öfver- skridas utan fara att förfela ändamålet. Dervid kan visser- ligen ej sällan inträffa, att tullsatser måste sättas sä lågt, att de ej kunna gälla som skydd för inhemska näringar, men dessa äro ej heller gagnade dermed, att staten finge dela inkomsten med smyghandlarne. Detta är tullagstiftningens administrativa och pä samma gång moraliska intresse. Det nationalekono- miska fordrar derjemte aktgif vande på flerfaldiga omständig- heter, hvilka kunna föranleda gradationer ända ifrån tullfrihet till den administrativa beräkningens maximum. Ursprungligen har tullinrättningen endast haft en finansiel grund, och då finanstullar eller högre afgiftsprocenter än det normala maxi- mum kunnat för vissa varor utan äfventyr för sm^-ghandel bestämmas, har man, så framt de varit behöfliga, tillförne icke funnit sig derifrån förhindrad, ehvad de verkade som skydd för någon inhemsk industri eller ej.
Länge ansågs det af nationalekonomerna nästan som ett axiom, att en måttlig tullbeskattning var den ändamålsenli- gaste af alla beskattningsarter. Det var ock derföre, som nordamerikanska staternas nybildade union under första perio- den af sin tillvaro nästan uteslutande från denna beskattning hemtade sin statsinkomst. Men det synes numera hafva blifvit en modesak att upphöja direkt skatt till första rangen. Det
kan ej heller med fog bestridas, att den principielt hvilar pä en rättmätig grund. Hvad särskildt angår den egentliga in- komstskatten eller hvad man i Sverige kallar ^ bevillning för inkomst af arbete», möta dock i tillämpningen sädana svårig- heter, att det väl förtjenar att sorgfälligt öf vervägas. om ej företräde må tillerkännas tullbeskattningen, väl förståendes inom förnuftigt afmätta gränser. Hvad man såsom hufvudskäl emot all konsumtionsskatt anmärker, eller att den jemförelse- vis mera trycker pä de fattigare folkklasserna, är visserligen vilkorligt sant. Dä likväl spanmål, salt, fiskvaror och andra allmännare lifsmedel äro frän tuUafgifter fria, kunna de verk- ligen fattiga icke drabbas af tullbeskattningen ; ty sädana väl- lefnadsartiklar som kaffe, vin o. a. d. kunna, dä behofvet det kräfver, för armodets barn vara främmande. Inskränkes för öfrigt jemförelsen emellan mindre bemedlade och förmögnare folkklasser, beggedera efter ett medeltal af hushällens med- lemmar, sä skulle den otvifvelaktig-t för de förra utfalla ofördel- aktigare än en beskattning efter inkomst, der est man endast toge hänsyn till vissa allmännare varuslag, men det lider ej heller något tvifvel, att jemförelsen måste utfalla väsentligt olika, om den utsträckes till förbrukningen af utländska varor i allmänhet. Dessutom bör det i hvarje fall icke lemnas ur sigte, att tullbeskattningen icke är obligatorisk, emedan man kan undandraga sig den, i samma mon som man inskränker förbrukningen af utländska, tull underkastade, varor.
Det principiela fördömandet af konsumtionsskatter kan väl icke komma i betraktande i fråga om accis ä bränvin, emedan denna skatt huf\nidsakligen hvilar på en annan grund än den finansiela. !Men att nedskrufva tuUafgifterna till allra lägsta siffertal och pä samma gång till behofvens fyllande införa skatt ä maltdrycker, såsom pä senare tid varit ifråga- satt, vore en motsägelse i grundsatsens tillämpning, som icke skulle kunna försvaras. Förhållandet är näppeligen ej heller
269
skiljaktigt i fräga om inkomstskatt lagd pä varutillverkning i allmänhet. Ingen klass af industriidkare lärer underlåta att lägga skatten, den ökade så väl som den förut varande, på ])riset för sina tillverkningar, jemte öfriga beståndsdelar, som deruti inga. Verkan blifver då enahanda som af tullbeskatt- ningen, att det är varuförbrukarne, som ytterst drabbas af skatten.
I ett annat hänseende äter äro dessa beskattningsarter diametrala motsatser. I stället att tullen verkar såsom ett premium för de inhemska varutillverkningarna i täfian med de utländska pä den inländska marknaden, verkar nemligen inkomstskatt å de inhemska tillverkningarna såsom ett jiremium för de utländska vid denna täfian.
Från en högre synpunkt visar jemförelsen derförutan en annan, väl beaktansvärd åtskilnad. Hos de skattskyldige, eller varuförbrukarne, beröres nemligen ingen moralisk sträng af tullbeskattningen, sedan varorna vid införseln blifvit behörigen tullbehandlade. Med betalningen för de köpta varorna hafva de fullgjort sin skattskyldighet, utan att någon tanke kunnat uppstå att imdgå eller minska den. Huru förhåller det sig deremot med skatt å icke fixerade inkomster? Bestämmandet af beloppen grundar sig på taxeringsmännens förmodan eller gissning af de skattskyldiges, stundom af dem sjelfva icke med visshet kända inkomster för året. Att dervid, äfven med förutsättning af det renaste vippsåt hos taxeringsmännen och med antagande likaledes af den mest närgångna fiskalisation, mer eller mindre väsentliga misstag och rättvisan kränkande olikheter i behandlingen äro oundvikliga, hafva lagstiftarne icke kunnat förbise.
Mest i ögonen fallande är dock inkomstskattens praktiska olägenheter. Den tidspillan och de besvärliglieter, som för- orsakas allmänheten genom de tierfaldiga, öfver liola landet
210
spridda, ärliga kommittéerna för skattebeloppens föreslående^ bestämmande och fastställande, kunna lika litet i penninge- värde uppskattas som ölägenheterna af de oräkneliga, ofta alla instanser genomgående rättegångar, hvilka detta beskattnings- sätt föranleder; och detta allt är den skattdragande allmän- heten underkastad för en statsinkomst, som dä kostnaderna för taxering, uppbörd och redovisning af dragas, lemnar en i förhållande dertill allt för torftig nettobehållning. Grenom omständigheternas kraf har denna beskattningsart blifvit ound- viklig. Användandet deraf i någon väsentligare utsträckt mon torde dock vara förtjent att betänkas.
Vid upprättandet af 1847 års tullregleringsförslag voro de moderna äsigterna angående grunderna för internationela handelsfördrag ännu okända. Sverige hade vid denna tid in- gått handelsförbund med nästan alla Europas sjöfarande natio- ner, på grund af likställighet eller reciprocitet. Med dessa traktater af sågs, att i stället för att förut den ena nationen icke var berättigad till in- eller utförsel af varor till eller ifrån den andras hamnar utan emot förhöjda afgifter å så väl fartyg som varor, rättighet dertill skulle de kontraherande nationerna ömsesidigt tillkomma under samma vilkor, som egde rum vid trafikerandet med inhemska fartyg. Det var i detta hänseende så till sägandes en nationernas förbrödring, hvilande på handelns enklaste och naturligaste hufvudgrund. Det inne- bar ej heller något störande för hvartdera landets sjelfstän- diga prof ningsr ätt vid ordnandet af sin egna lagstiftning i denna del. Den form för handelsfördrag, som sedermera blifvit gällande, går deremot hufvudsakligen ut på att vexelvis, i enskilda yrkens intresse, för vissa produkter eller industri- alster bereda en vidgad marknad genom tullfrihet eller lindriga
271
afgiftev eller andra lättnader. Genom denna metod kan beliof omsider uppstå af lika mänga tulltariffer som kontraherande länder. Det inses lätt, att sådana differentiela köpslaganden förrycka allt system för handels- och tullagstiftningen genom omöjliggörandet af ett principielt sammanhang.
272
Frågan om representationsreform.
Dä Sverige är 1809 pä envåldsmagtens ruiner uppförde en ny statsbyggnad, var uppmärksamheten redan riktad pä behofvet af förändring i värt representativa statsskick. Uti ett till rikets ständer afgifvet principbetänkande framlade nämnda ärs konstitutionsutskott sina asigter om ständsförfatt- ningens brister och yttrade, med afseende ä grunderna för en ändamålsenlig ombildning deraf, bland annat, att represen- tationen bör vara formerad pä tvenne kamrar, föreställande nationens hufvudsakliga, ofta skiljaktiga ehuru alltid lika vig- tiga, intressen, neniiigen det ena, hvilket, såsom egande myc- ket att förlora vid en rubbning af sakernas förut varande ordning, kan finna sin säkerhet blott i lagens kraft och lug- nets bibehållande, det andra äter, som ofta lifvadt af ögon- blickets intryck, otåligt vid alla lidanden, benäget till för- ändringar, men vid en väl afpassad motvigt, ämnadt att tolka de talrikaste samhällsklassernas behof, äfven ofta skulle fram- föra allmänna röstens omdömen och uttrycka dess fordringar.
Beträffande valrätt och valbarhet utlät sig utskottet, att, då hvar och en som genom sin förmögenhet eller sin näring- kan anses hafva tillräckligt intresse uti samhällskontraktets bibehållande för att vilja statens bestånd, blir berättigad att deltaga i valet af nationens ombud, blifva pä en gång alla rättmätiga anspråk och nationens talrikaste ocli vigtigaste in- tressen genom en sådan valrättighets utöfvande förenade; att i följd deraf alla svenska medborgare, utan ätskilnad af stånd, yrken eller lefnadssätt, böra vara berättigade att deltaga i valet af nationens befuUmägtigade för vården af dess lagstift- ning, och att utöfningen af denna rättighet endast bör bero
273
af egenskaperna af bofast, oberoende och fullmyndig. Likväl höll utskottet före, att ej blott för enskildes utan äfven för samhällets allmänna väl deltagandet i statens lagstiftning till en ^^ss grad måste rättas efter deltagandet i statens allmänna bördor, i anseende hvartill rättigheten att välja och kunna väljas borde beräknas icke blott efter folkmängd, men efter den afgift hvar och en erlägger för samhällets bestånd.
Af denna konstitutionsutskottets framstälda. såsom det vill synas ej fullt klara, teori blef dock ingen frukt. 1809 års män lemnade ståndsförfattningen till sina grunder orörd.
Missbelåtenheten med representationsskicket var emeller- tid väckt och lät icke vidare söfva sig. Ständsindelningen, som genom århundraden gått i arf från den gråa forntiden, ville man i allmänhet icke längre finna tidsenlig. De tunga formerna för riksdagsarbetet voro ock otillfredsställande; men den mest i ögonen fallande bristen var uteslutandet frän re- presentationsrätt af medborgareklasser, som i bildningsgrad och förmögenhets^-ilkor icke kunde anses underlägsna någon af de representerade klasserna, och det var ock genom dessas väl befogade klagan som missnöjet med det bestående repre- sentationsskicket förnämligast underhölls och allt mera steg- rades.
Af de enskilda sträfvandena för statsskickets förbättrande i detta hänseende har den af Carl Hexrik Axckarsvärd och Johan G-abriel Richert år 1830 offentliggjorda skrift under titel »Förslag till nationalrepresentation» företrädesvis ådra- git sig uppmärksamhet. Denna skrift afsåg att bringa vår representation till nära förvandtskap med den norska. Enligt dess allmänna grunder skulle rikets ständer vara svenska fol- kets representanter och utgöras af tvenne af delningar, be- nämnda den ena > ständernas stora nämnda och den andra tständernas 2^'^'öfningsnämnd» . Till den förra skulle hvarje
Fåhrwjis . Skildriiianr 18
274
lagtima riksdag väljas 175 representanter, dels genom elek- torer frän land och städer (120) och dels omedelbart (55) af de till högsta be^ållning för förmögenhet eller inkomst taxe- rade å landet eller i städerna. Till pröfningsnämnden skulle stora nämnden inom sig eller bland andra enligt vallagen valbara välja första riksdagen 75 och vid följande riksdagar, efter turvis skeende afgång, 25 ledamöter. Stora nämndens bifallande beslut skulle ej gälla utan pröfningsnämndens god- kännande. Nämnderna skulle hvar inom sig välja sina presi- denter. RiJcsdag skulle hällas hvart tredje år.
År 1839 utgaf grefve Magnus B.jörxstjerna af trycket ett arbete om »Grunderna för representationens möjliga ombygg- nad ocli förenkling». Jemte en utförlig kritik öfver då gäl- lande riksdagsordning innefattade det förslag till sådan om- bildning af representationen, att denna skulle komma att för- delas pä tvenne kamrar, nemligen en »r åds för samling y^ och en »valförsamling y. Till den förra skulle adeln välja 50 och Jconungen likaledes utnämna 50 ledamöter, alla för lifstid, hvarförutom biskoparne och pastor primarius samt hofrätts- presidenterna och justititieborgmästarne i Stockholm och Göte- borg skulle vara sjelfskrifna ledamöter, hvarjemte de tvenne universiteten och vetenskapsakademien skulle ega att till denna kammare utse hvar sin ledamot. Till den andra kammaren skulle ledamöterna utses genom allmänna och omedelbara vaV).
Frän regeringen utgick det första reformförslaget år 1848. Under egna omständigheter tillkommet, påkallar det, för att klarare kunna uppfattas, en jemförande öfversigt af de flera representationsförslag, som frän och med år 1840 inom stats- magternas område kommit under behandling.
') I afseende å detta valsätt uttalade författaren den öfvertygelse, »att svenska folket till sin nya representation skulle välja allt livad det hade mest utmärkt, mest bildadt och mest ädelt i sitt sköte».
275
I det föregående ' ) är omförmäldt, att konstitutionsutskottet den 1 september 1840 till rikets ständer afgaf ett utförligt förslag till nationalrepresentationens ombildning.
Hufvudgrunderna för detta förslag voro:
en riksförsamling fördelad på två kamrar, af hvilka den första (yngre) skulle hafva 175 ledamöter (kvaraf 30 för stä- derna och större köpingar) valda genom elektorer, utsedda medelst allmänna val, efter graderad röstskala, och den andra (äldre) 75 ledamöter, utsedda af första kammaren bland dess ledamöter ;
qvalifikaiioner (utom de vanliga af god fräjd m. m.): ålder för första kammarens ledamöter af 25 är och för andra kam- marens af 35 är (om de ej bevistat tvenne riksdagar i den första) samt innehafvande under eganderätt eller stadgad åbo- rätt af fastighet på landet eller egande af fastighet i stad eller innehafvande af fastighet under arrende på viss längre tid och till värde af minst 1,000 rdr b:o eller behållen inkomst af 200 rdr b:o af annat yrke än jordbruk och bergsbruk eller (med vissa undantag) innehafvande af ordinarie tjenst eller, efter afsked derifrän, af bibehållen lön eller pension;
talmän och vice talmän af hvardera kammaren valda för en månad i sänder;
arfvoden och resekostnadsersättning af statsmedlen till- erkända begge kamrarnes ledamöter;
riksdag hvart tredje år.
Förslaget gick sålunda i sjelfva verket ut på en kammar- system, enär qvalifikationerna, med undantag af åldern, för begge kamrarne voro alldeles de samma och den andi-a kam- maren egentligen var att anse som en delegation af den första.
Uti det betänkande, som åtföljde 1840 års konstitutions- utskotts representationsförslag, yttrades, till stöd för två- ') Sid. 79.
276
kammarsystemet, bland annat, att »detta system är särdeles väl beräknadt att förekomma förhastade beslut, — att en lag- stiftande församling, för att uppfylla sin bestämmelse att re- presentera alla, bör vara sa organiserad, att icke blott den för ögonblicket rådande opinionen eller den majoritet, som, missnöjd med det närvarande, söker ett bättre, utan äfven den minoritet, som, af fruktan att förlora det goda man redan eger, är böjd att skonsammare bedöma det närvarandes bri- ster ock strängare granska förbättringsförslagen, der kan ut- tala sina fordringar, — att det i hvarje monarki, men helst i Sverige, som är vandt att se sina konungar gä i spetsen för tidens ädlaste sträfvanden '), är betänkligt att åt konungen allena uppdraga hela den återhållande kraften, — att det lika litet egnar konungen att vara minoritetens ständiga represen- tant, som att vara ett viljelöst verktyg för majoriteten; — att hans ställning bör vara upphöjd öfver alla dessa alter- nativ, men att detta svårligen kan ske, utan att en verkligen stark återhållande kraft förlägges inom sjelfva den lagstif- tande församlingen».
Huru ett representationsförslag, hvaraf det icke rimligen kunde väntas, att den äldre kammaren skulle blifva annat än en trogen af bild af den väljande yngre kammarens majoritet, kunde blifva frukten af de här anförda sunda och klara bevis- ningsgrunder, är svårt, om möjligt, att utreda.
Talrika reservationer åtföljde utskottets betänkande, näm- ligen fem från adelns ledamöter (alla utom ordföranden gr ef ve Anckarsvärd), fem från presteståndets och fyra frän borgare- ståndets ledamöter. Ingen af bondeståndets ledamöter i ut- skottet hade något emot förslaget att erinra.
') Mau frestas att anse denna fras som en ironi, då den jemföres med utskottsordförandens förut (sid. 20) omförmälda anklagelse emot rege- ringen, »att pä trettio år icke hafva respekterat nationens önskningar och behof".
'•^i:
Beträifande röstskalan, som i utskottets förslag var limi- terad inom sex röster, ville professor Geijer icke gii längre än till dubbel rösträtt, hvaremot han ansåg bland qvaliiikatio- nerna böra bestämmas, jemte god kristendomskunskap, mini- mum af det i folkskolan fordrade kunskapsmätt ').
Den största uppmärksamhet sä väl inom som utom riks- dagen tillvunno sig de reservationer, som afgifvits af gi-efve C. Gr. Spens och kontraktsprosten Hallström, hvilka begge räknades till de mera frisinnade, hvar inom sitt stånd. Den senares reservation var en utförlig och djuptänkt statsrättslig afhandling, väl värd att begrundas, ehvad man hj-llade mera demokratiska eller mera konservativa äsigter. Hans totalomdöme om utskottets förslag kunde anses innefattadt i följande period af reservationen: »Antingen misstager jag mig, eller har den politiska klokheten icke tryckt sitt insegel pä det representa- tionsförslag, som efter främmande mönster uppdukas för en nation i helt olika belägenhet och visst icke hvarken så poli- tiskt eller så harmoniskt inom sig utbildad, att den pä jemna skuldror skulle bära den ansvarsfulla bördan af en allmän lika representationsrätt. »
Efter allvarliga öfverläggningar inom stånden och för- nyade återremisser blef konstitutionsutskottets omförmälda för- slag, i anledning af ståndens skiljaktiga beslut, föremål för förstärkt konstitutionsutskotts behandling, hvarvid det förkla- rades hvilande till grundlagsenlig behandling vid nästa riksdag med den ringa majoriteten af 44 röster emot 35. Det var så- lunda icke öfverraskande, att förslaget vid den slutliga be- handlingen (den 28 aug. 1844) föll genom tvenne stånds, rid- derskapets och adelns samt presteståndets, afslag.
') Enär folkskolorna först flera år senare allmännare blefvo ordnade, är det svårt att inse, huru eller med hvad slags intyg menige man af dåvarande generation vid valförrättningarna skalle ha kunnat legiti- mera sig.
278
Vid ärendets handläggning hos ridderskapet och adeln deltogo de af konungens rädgifvare, som voro ledamöter af ståndet, hvarken i öfverläggningarna eller voteringen. I det anförande, hvarmed statsrådet frih. Nordenfalk inledde för- handlingarna, redogjorde han, å egna och sina kollegers vägnar, för skälen dertill. »Konungen hade icke velat gifva offentlighet ät sina äsigter i frågan, förr än om den bleive honom pä grund- lagsenlig väg understäld, och med full öfvertygelse om riktig- heten deraf hade statsrådets ledamöter deruti instämt. Uti en sådan fråga måste det för en regering, som har till sitt högsta syfte att ^^ppfatta folkets önskningar och behof, vara af den största vigt att fä inhemta representationens röst, af- gifven utan all yttre inverkan, och det vore att fränträda riktningen till detta mal, om konungens rädgifvare, hvilka i ett sådant ämne icke kunde tänkas handla utan konungens vetskap och samtycke, skulle under öfverläggningarna sluta sig till den ena eller andra meningen.»
Med 450 röster emot 82 förkastade ridderskapet och adeln förslaget.
Detta förslag, ehuru fä, om någon, hoppades dess fram- gång, hade likväl, under af bidan af den slutliga behandlingen, tjenat att uppvärma sinnesstämningen och nitet för reformens befrämjande, synnerligast bland dem, som hyste sympatier för förslaget. Omedelbart efter det striden derom 1844 var ut- kämpad, stodo sålunda de demokratiska åsigternas förfäktare rustade att öppna ett nytt fälttåg. Ä andra sidan visade sig det fallna förslagets vedersakare ej heller likgiltiga för den stora samhällsfrågans önskvärda lösning. Från båda lägren afgäfvos till konstitutionsutskottet motioner i ämnet, till färgen sins emellan skiftande på hvarjehanda sätt, nemligen af fem ridderskapets och adelns ledamöter (P. Gr. Cederschiöld, Fr. Åkerman, P. Lagerhjelm, C. Danckwardt och Aug. v. Hart-
279
mansdorff), en borgareståndets ledamot (Gr. F. Ekilolm) och en bondeståndets (Bexcjt Gudmundsson). Dessa förslags hnfvudgrunder voro:
Cederschiölds : bibehållande af de fyra stånden, i någon mon förändrade, med tillägg af ett nytt stånd, hvartdera med 60 valda ledamöter, livilka stånd skulle ega att, efter före- gående öfverläggningar, sammanträda i ett rum, för att öfver ärendena gemensamt fatta beslut;
Åkermans: två hamrar, den öfre med 100, den nedre med 200 ledamöter; Massval: nedre kammaren fördelad i tvä klas- ser, hildningsMassen (prester, lärare och embetsmän) 40 och förmögenhetsTdassen (fastighetsegare, städernas magistratsper- soner och borgare, näringsidkare) 160; i öfre kammaren af adeln 25 ledamöter, högre grader af prester och lärare jemte en ledamot af vetenskapsakademien 16, högre grader af andra embetsmän 6, högre beskattade handlande, fabriksidkare och bruksegare 8, högre beskattade fastighetsegare 25 och af konun- gen utsedde 20; ålder för valbarhet till nedre kammaren 30, till öfre kammaren 35 är;
Lagerhjelms: två haynrar med 125 ledamöter ihvardera; Massval: i andra (yngre) kammaren af städernas borgerskap och fastighetsegare jemte näringsidkare i allmänhet 40 leda- möter, af allmogen 60, militära och civila embets- och tjenste- män 12 samt till annat stånd ej hörande fastighetsegare ä landet 13; i första (äldre) kammaren af konungen utsedda ledamöter 4, af adeln 50, presterskapet, läroverken och aka- demierna 40, bergsbruksidkare 6, öfriga för andra kammaren anförda klasser 25;
Danckwardts: hufvudsakligt gillande af 1840 års konsti- tutionsutskotts förslag, men med den skilnad, att biskoparne och pastor primarius skulle vara sjelfskrifna ledamöter i andra (äldre) kammaren, samt att universiteten och vetenskapsaka- demien skulle ega att dertill utse 6 och adeln 19 eller till-
280
sammans med prelaterna 38 ledamöter, hvilka gemensamt med första kammaren skulle välja det bristande antalet i den andra;
v. Hartmansdorffs : fem stånd, fördelade pä två kamrar, hvardera med 125 ledamöter; val till begge kamrarne genom ståndsvis bestämda valkretsar; till presteständet skulle äfven hänföras läroverken och akademierna och till borgareståndet fastighetsegare i städer och köpingar samt näringsidkare i allmänhet; femte ståndet skulle utgöras af militära och civila embets- och tjenstemän samt till annat stånd ej hörande bergs- bruksidkare och fastighetsegare å landet; ålder för valbarhet till yngre kammaren 25 och till den äldre 35 är;
Ekholms: samfälda val enligt 1840 års förslag, med någon inskränkande förändring af census och röstberäkning, städers och köpingars berättigande att till yngre kammaren särskildt välja 30 ledamöter samt äldre kammarens bildande sålunda, att dertill af yngre kammaren för fem riksdagar skulle utses fem högre lagfarne, fem högre militärer, fem högre civila embetsmän, 20 högre lärdomsidkare, 20 högre beskattade och 20 äldre riksdagsmän;
Bengt Gudmundssons: samfälda val enligt 1840 års för- slag, med den skilnad, att till äldre kammaren 60 ledamöter skulle väljas för fem eller tre riksdagar och 15 utnämnas af konungen, samt att städerna skulle välja 35 till första kam- maren.
Enligt alla förslag, med undantag af Lagerhjelms, skulle riksdagsmännens arfvoden utgå af statsmedel. Åkerman, Hart- MANSDORFF ocli Ekholm förcslogo talmannens utnämnande af konungen.
Konstitutionsutskottet fann sig, med anledning af dessa till dess handläggning inkomna förslag, pligtenligt manadt att utarbeta och till ständerna afgifva ett nytt förslag till national- representationens ombildning. Den utskottet af grundlagen medgifna initiativrätt begagnades dervid i rikt mått.
281
Utskottet blef färdigt med sitt förslag den 6 febr. 1845.
Grunddragen deraf voro följande:
Rikets ständer representera svenska folket ; de utgöras af förut- varande fyra stånd, med tillägg af ett femte, bestående af de embetsmän i statens tjenst ocli fastighetsegare på landet, som icke tillhöra nägotdera af de förutvarande stånden ;
riksdagsmännens antal 250 eller 50 af hvarje stånd, fördelade pä två kamrar, den yngre och den äldre, med lika antal för hvardera;
till presteståndet hänföras jemväl universitetslärare och lärare vid de öfriga allmänna läroverken;
borgareståndet består af borgare och magistratspersoner i stä- derna, och med vissa vilkor näringsidkare i allmänhet samt egare af hus eller jord i städer eller köpingar;
femte ståndet består af 1) domstolarnes ledamöter och tjenste- män, 2) andra civila embetsmän, 3) officerare af landt- försvaret, 4) officerare af sjöförsvaret, ö) läkare i statens tjenst och 6) fastighetsegare pä landet samt egare af bergs- bruk, ej tillhörande annat stånd;
valen ske stånds- eller klassvis; hvarje stånd för sig eger att bestämma sina ständsordningar, som gälla till efterrättelse, då de af konungen gillats;
ålder för valbarhet till yngre kammaren 25 är, till den äldre 35 år; medlemmarne af yngre kammaren väljas för hvarje riksdag, af den äldre för fem riksdagar ; rösterna beräknas dels enkla, dels efter graderad röstskala;
för valbarhet till yngre kammaren i allmänhet samma behörig- hetsvilkor som för valrätt; till den äldre grundar sig val- barheten på minimum af egendom (10 mantal jordegendom eller 15,000 rdr spec. taxeringsvärde), inkomst, tjenstegrad eller antal bevistade riksdagar; riksdag hvart tredje år;
282
talman och vice talman utnämnas af honungen;
samtliga riksdagsmän undfå arfvoden ocli resekostnadsersättning
af allmänna medel.
Detta reformförslag och det af konstitutionsutskottet vid nästföregående riksdag afgifiia utvisa, såsom lätteligen skönj es, sins emellan föga mera förvandtskap än svart och hvitt. Svå- righeterna att kunna bibringa det en helgjuten form visade sig deraf, att af utskottets 24 ledamöter 21 reserverade sig. Utskottets samtliga ledamöter från borgare- och bondestånden ogillade sjelfva huf\nidgrunden eller ständsindelningen, och tio af dessa ledamöter förenade sig om hr Ekholms förslag såsom reservation.
Utskottets förslag blef, såsom man lätt kunde förutse, af borgare- och bondestånden förkastadt. I stället antog borgare- ståndet hr Ekholms och bondeståndet Bexgt Gudmundssons förslag. Uppå borgareståndets inbjudning frångick dock bonde- ståndet sedermera sitt beslut och förenade sig med borgare- ståndet om Ekholmska förslaget. Då emellertid ärendet hos ridderskapet och adeln och presteständet icke hann slutbe- handlas, innan riksdagen afslutades, blef den samhälls vigtiga frågan, som framkallat sä många och sä väsentliga menings- brytningar och tagit en stor del af riksdagens arbete i anspråk, förfallen.
För att dock hälla frågan vid lif, blef, uppå väckta mo- tioner hos ridderskapet och adeln af hr Åkerman, i preste- ständet af biskop Agardh och i borgareståndet af hr De Maré, enligt tre stånds (preste-, borgare- och bondeståndens) beslut, en skrifvelse frän rikets ständer, den sista dagen af deras samman varo (den 24 maj) till Kongl. Maj:t aflåten med an- hällan, att Kongl. Maj:t behagade, pä sätt lämpligast funnes, låta till nästföljande riksdag bereda en ytterligare utveck- ling af frågan om nationalrepresentationens ombildning. Sär- skildt öfverlemnade borgareståndet till Kongl. Maj:t det beslut,
283
hvaruti ståndet, gemensamt med bondeståndet, i denna fråga stannat.
För vinnande af det med rikets ständers berörda skrifvelse af sedda ändamål förordnade Kongl. Maj:t den 3 febr. 1846 en kommitté, med uppdrag att, jemte samlandet af statistiska och andra erforderliga upplysningar i ämnet, fullständigt utveckla grunderna för nationalrepresentationens ändamålsenliga om- bildning samt yttra sig angående de grundlagsförändringar, som deraf kunde föranledas.
Till ledamöter af denna kommitté förordnades justitierädet E. W. BiiEDBERG, rikets ständers justitieombudsman C. L. Landin, biskopen d:r H. O. Holmström, kammarherren frili. C. Akerhjelm, kammarherren grefve Henning Hamilton, ex- peditionssekreteraren JoH. Fr. Fåhr^us, kontraktsprosten d:r P. Gr. SvEDELius, ryttmästaren frib. Wilh. Fr. Tersmedex, professor O. Wingqvist, grosshandlaren Fr. Schartau, hand- landen J. Kock, bruksegaren M. Sahlin samt riksdagsfull- mägtige Hans Jansson, Anders Ericsson och Pehr Sahlström. Sedan handlanden Kock afsagt sig uppdraget, förordnades i hans ställe handels- och politiborgmästaren i Göteborg C. H. EwERT, och efter kontraktsprosten Svedelius, som den 28 juni med döden afgick, förordnades professorn d:r A. E. Knös.
Hvartdera af de fyra riksstånden var sålunda i kommit- téen representeradt af tre ledamöter och den till deltagande i lagstiftarekallet icke behöriga så kallade ståndspersonsklassen likaledes af tre.
Kommittéen afgaf den 5 juni 1847 sitt betänkande, ätföljdt af rikhaltiga och uppl3"sande statistiska tabeller, som till följd af Kongl. Maj:ts förordnande genom häradsskrifvarnes och vederbörande stadstjenstemäns försorg, på grund af mantals- och skattskrifningslängderna för är 1845, upprättats efter af kommittéen meddeladt formulär.
284
Grunderna för den af kommittéen föreslagna riksdagsord- ning voro följande:
riksförsamlingen, som utöfvar svenska folkets representations- rätt, sammanträder på tvenne kamrar, den »första» och den »andra» ;
antalet riksdagsmän i första kammaren 96 och i andra 150;
af första kammarens ledamöter utses 64 för 12 är och 32 näm- nas för lifstid af konungen; andra kammarens ledamöter väljas för hvarje riksdag;
valberättigade för landet (inberäknade köpingar och städer utan egen jurisdiktion) utgöra tvä afdelningar, som välja, den ena omedelbart, den andra genom elektorer, hvardera 60 ledamöter; städer med egen jurisdiktion välja omedel- bart de öfriga 30.
valrätt för tillsättande af riksdagsmän genom elektorer till- kommer (med vanliga undandag) hvarje svensk man af kristen trosbekännelse, som antingen eger eller med stadgad kronoäborätt eller såsom fideikommiss innehafver fast egen- dom, i mantal satt, eller taxerad till minst 500 rdr rgd pä landet, eller minst 1,000 rdr i stad, eller för lifstid eller minst 10 år arrenderar fast egendom till visst bestämdt minsta hemmantal eller taxeringsvärde, eller idkar borgerlig näring, hvaraf behållna inkomsten utgör minst 100 rdr å landet eller 200 rdr i stad, eller i statens tjenst eller vid allmän inrättning innehar beställning med fast lön eller derifrån med pensionsrätt afgått; varande derförutom jemväl valberättigade lönlösa docenter vid universiteten;
i afdelningen för omedelbara val äro valberättigade 1) de som ega eller med stadgad kronoäborätt eller såsom fideikom- miss iiinehafva fast egendom, utgörande minst ett helt hemman eller taxerad till minst 7,500 rdr; 2) de som ar- rendera fast egendom till visst bestämdt högre hemmantal eller taxeringsvärde; 3) näringsidkare, som skatta för
285
behållen ärlig inkomst af minst 750 rdr; 4) de som inne- hafva eller innehaft beställning af minst kaptens grad eller vissa andra dermed jemförliga tjenstegrader; vid val till riksdagsmän i andra l-ammaren beräknas rösterna efter graderad skala, sä väl i stad som i begge afdelnin- garna ä landet. Vid val till riksdagsmän i första ham- maren ega de väljande lika röst. ålder för valbarhet i andra kammaren 25 är, i första kam- maren 40 är; behörighetsvilkoren i öfrigt för valbarhet till andra kammaren enahanda som för valberättigandet dertill samt hemvist inom distriktet, och till första kammaren antingen inne- hafvandet af embete öfver viss bestämd grad eller leda- motskap i vetenskapsakademien, eller innehafvandet af fast egendom pä landet, uppgående till minst tio hemman eller till värde af minst 75,000 rdr, och i stad till värde af minst 150,000 rdr, eller idkandet af näring, hvaraf är- liga inkomsten uppskattas till minst 7,500 rdr, eller att, såsom inom distriktet till riksdagsman i andra kammaren valbar hafva bevistat två riksdagar; riksdag hvart tredje år;
talmän och vice talmän förordnas af konungen; samtliga riksdagsmän åtnjuta arfvoden och resekostnadsersätt- ning af allmänna medel.
Emot konunittéens förslag reserverade sig 14 af kommit- téens 15 ledamöter och af dem G i mera demokratisk anda.
Sedan kommittéens betänkande och förslag jemte de upp- rättade statistiska tabellsammandragen, för att hällas rikets ständer till hända och genom bokhandeln vara för allmänheten tillgängliga, blifvit till trycket befordrade, aflät Kongl. Maj:t den 12 november 1847 en skrifvelse till rikets ständer, med förmälan bland annat, att Kongl. Maj:t ville ät allt hvad med denna rikets angelägenhet hade gemenskap oafbrutet egna
286
synnerlig uppmärksamhet, men med afseencle pä det skick, hvaruti ärendet sig befunne, ansett sig icke för det dåvarande böra vidtaga någon annan åtgärd än att rikets ständer till kännedom meddela, hvad derutinnan blifvit efter sist hållna riksdag tillgjordt.
Denna passiva ställning till frågan fann Hans Majit sig likväl böra öfvergifva efter marsoroligheterna 1848. Hans första tanke var då att låta ett inom regeringen godkändt förslag till ny riksdagsordning aflemnas såsom enskild motion af någon ridderskapet och adeln tillhörande statsrådsledamot, i hvilket afseende han till en början rädförde sig med den af statsrådets ledamöter, som varit ledamot af representations- kommittéen, jemte en annan af nämnda kommittés ledamöter, grefve Henning Hamilton; men, sedan justitiestatsministern grefve Posse, som kontrasignerat ofvannämnda kongl. bref af den 12 nov., den 10 april frän embetet afgätt, ansågs något formelt hinder icke möta att låta ett förslag i ämnet omedelbart frän regeringen utgå. Den dä nybildade rådkammaren behöfde knappt tre veckor för afslutandet af sina öfverläggningar om det högvigtiga ärendet. Den 1 maj 1848 aflät Kongl. Maj:t till rikets ständer en skrifvelse, kontrasignerad af justitiestats- ministern grefve Gr. A. Sparre, med förslag till ny riksdags- ordning och i sammanhang dermed till ny regeringsform. Der- vid förklarades bland annat, att Kongl. Maj:t, för att fort- skynda frågans afgörande samt derigenom söka förekomma söndring inom landet och tillvägabringa den endrägt, som en- samt kan emot j^ttre fiender och inre oro gifva staten styrka till lugn utveckling och förkofran, funnit sig af konungslig pligt uppmanad att låta utarbeta och för rikets ständer till grundlagsenlig behandling framlägga berörda förslag.
Förslaget till riksdagsordning var affattadt pä följande grunder :
287
riksförsamlinyen, som utöfvar svenska folkets representations- rätt, sammanträder pä tvenne kamrar, den »första» och den »andra»;
antalet riksdagsmän i första kammaren 120 och i andra 150;
första kammarens ledamöter väljas för 9 är och ombytas till en tredjedel hvart tredje är; andra kammarens ledamöter väljas för hvarje riksdag;
ålder för valbarhet till andra kammaren 25 år, till första kam- maren 35 år;
valberättigade ä landet (inberäknade köpingar och städer utan egen jurisdiktion) utgöra tvenne afdelningar, som välja, den ena omedelbart 50 och den andra genom elektorer 70 ledamöter; städerna med egen jurisdiktion välja de öfriga 30;
valrätt vid medelbara val tillkommer (med vanliga undantag) hvarje svensk man af kristen trosbekännelse, som antingen
a) eger eller med stadgad åborätt eller såsom fideikomiss innehafver fast egendom, i mantal satt eller taxerad till minst 300 rdr a landet eller minst 450 rdr i stad, eller
b) för lifstid eller minst tio år arrenderar fast egendom till visst bestämdt minsta hemmantal eller taxeringsvärde, eller c) idkar borgerlig näring, h varför bevillning näst föregående år blifvit honom påförd, eller d) är embets- eller tjensteman med ständig aflöning eller från embete eller tjenst med pensionsrätt afgätt, eller e) är ledamot af någon af de kongl. akademierna eller förvärfvat doktors- eller magistergrad;
i afdelningen för omedelbara val valberättigade 1) de som ega eller med stadgad åborätt eller såsom fideikomiss innehafva fast egendom af mer än ett helt hemman eller uppskattad till mer än 8000 rdr, 2) de som arrendera fast egendom af visst bestämdt högre hemmantal eller taxering-svärde, 3) näringsidkare, som skatta för behållen ärlig inkomst
288
af mer än 800 rdr, 4) embets- och tjenstemän af minst kaptens grad inom arméen ocli vederlikar vid flottan, kyrko- herdar och regementspastorer samt embets- och tjenstemän utom krigsständet med mer än 800 rdr inkomst, äfvensom de, hvilka frän förenämnda beställningar med pensionsrätt afgätt ;
valbar till elektor en hvar inom distriktet boende till elektors- val berättigad; till riksdagsman i andra hammaren är valbar hvarje valberättigad af luthersk eller reformert trosbekännelse. Till riksdagsmän i första Jcammaren kumia utses till riksdagsmän i andra kammaren valbara, som uppnätt den för första kammarens ledamöter stadgade älder, sä vidt de vid valet erhällit tvä tredjedelar röst- öfvervigt; för öfrigt äro till ledamöter i första kammaren valbara i tjenst varande eller pensionerade embetsmän öfver viss bestämd grad, ledamöter af vetenskapsakade- mien, innehafvare af fast egendom pä landet, uppgående till minst fyra hemman eller uppskattad till minst 32,000 rdr, eller af fast egendom i stad, uppskattad till minst 48,000 rdr, idkare af näring, hvaraf ärliga inkomsten upp- skattats till minst 2,000 rdr, samt de inom valdistriktet boende, som bevistat tre riksdagar; med detta undantag kunna riksdagsmän i första kammaren väljas utan af seende pä deras hemvist;
röstberäkning vid val af elektorer, äfvensom vid riksdags- manna val i stad, efter graderad skala; vid öfriga val enkla röster;
riksdag hvart tredje år;
talmän och vice talmän utnämnas af konungen;
samtliga riksdagsmän åtnjuta arfvoden och resekostnadsersätt- ning af allmänna medel. Då det kungliga förslaget kom konstitutionsutskottet till
hända, hade frägan om representationsreform der redan nägon
289
tid varit föremal för öfverläggningar ^). Beträffande liuf\iid- grunderna för en n^' vallag voro utskottets ledamöter dervid enhälligt af >-den mening, att de stadganden i dä gällande grundlagar, i följd af livilka så mänga medborgare voro frän representationsrätt uteslutna, ehuru de för öfrigt i hvarje af- seende befunne sig i samma förhållanden som de, hvilka en sådan åtnjöto, borde upphäfvas, hela representationsrätten grun- das pä val och valrätten utsträckas så allmänt, som med sam- hällets förnuftiga anspråk pä sjelfständig samhällsverksamhet, sakkännedom ocli upplysning, säsom nödvändiga vilkor för en väl ordnad representation, vore förenligt». Efter fastställande af dessa hufvudgrmider fattades, beträffande valsättet, i följd af derom anstäld omröstning det beslut, »att de valberättigade skulle för valrättens utöfning indelas uti afdelningar eller klasser». I anledning der af utsagos inom utskottet kommit- terade för att pä dessa grunder utarbeta och till utskottets pröfning framlägga förslag till n3' vallag och öfriga till en fullständig riksdagsordning hörande stj-cken, och ett sådant förslag hade ock af kommitterade blifvit utarbetadt och på utskottets bord lagdt, dä Kongi. ]\Iaj:t afgaf sin den 1 maj dagtecknade proposition till rikets ständer med förslag till nj^ riksdagsordning m. m.
Remissen till konstitutionsutskottet af det kungliga reform- förslaget hade till naturlig följd, att utskottets eget under behandling varande förslag blef lagdt å sido, dä det nu till- kom utskottet att meddela utlåtande öfver den kongl. propo- sitionen. Detta utlåtande blef väl tillstj-rkande, men argu-
') Enligt hvad frän konstitutionsutskottet transpirerade, hade vid en audiens, som konungen leninat ledamöter deraf någon dag efter det februarirevolutionen i Frankrike här blef känd, Kongl. Maj:t stält en uppmaning till utskottet att utan dröjsmål företaga utarbetandet af förslag till en tidsenlig representation, att föreläggas rikets ständer till grundlagsenlig behandling.
Fåhi'(vus, Sl:ildriii'jii7\ 1"
290
mentationen derför var synnerligen matt. Beträffande förslaget till ny riksdagsordning yttrade utskottet der\dd bland annat, att detta väl, ^ såsom grundadt på principen för s. k. samfälda val, med särskiljande likväl af stad ocli land, vore afvikande frän den organisation för valrättens utöfning, hvilken, såsom ofvan är sagdt, utskottet antagit, kvarjemte det i tlerfaldiga enskilda delar innehölle stadganden, som utskottet icke obe- tingadt kunde godkänna, men dä, till följd af grundlagarnes föreski'ift angående liuruledes Kongl. Majits afgifna proposi- tioner med förslag till grundlagsändringar behandlas skola, det älåge utskottet att utlåta sig om förslaget i sin helhet och hvarje afstyrkande af en eller annan enskildhet deruti nödvändigt alltså skulle hafva det helas afstyrkande till följd, hade utskottet, som ej kunnat lemna utan uppmärksamhetj att behölligheten af en representationens ombildning inom sam- hället allmänt vore uttalad och medgifven, ansett sig böra främst taga förslaget under öfvervägande i dess helhet och till dess allmänna syften, hvarvid utskottet funnit, att det, i fråga om valrätt, riksförsamlingens verkningssätt och hvad dermed sammanhängde, framstälde ett förhållande, som, jem- fördt med det dåvarande, visade sig ega bestämda företräden, och att, om det blefve antaget, nödiga befunna förbättringar framdeles med mindre omgång kunde tillvägabringas än dit- tills ;>; i anseende hvartill, med åberopande för öfrigt af de i den kongl. propositionen anförda skäl, och på det genom ett afstyrkande, till följd af betänkligheter rörande enskilda delar, tillfälle ej mätte betagas att underställa förslaget nationens upplysta och lugna pröfiiing äfven vid nästföljande riksdag, utskottet ansåg sig fullgöra sin medborgerliga pligt>>, dä det tillstyrkte förslagets antagande.
Utskottets betänkande åtföljdes af en reservation, afgifven af fyra adelns och fyra presteständets ledamöter, nemligen grefve G. Lagerbjelke, frih. C. Adlercreutz, hr N. Ter-
291
SMEDEN och grefve Lewexhaupt samt biskop Hallström, pro- fessor Fries, doktor Broman ocli prosten Ljungdahl, hvilka förenat sig om ett särskildt utkast till representationsförslag, som bifogades utskottets betänkande. I reservationen vttrades bland annat följande begrundans värda ord: »Den nakna grund- satsen om allmänna val, som är dagens lösen, kan aldrig följd- riktigt utföras utan största vådor för samhället; den kräfver derföre stora inskränkningar och kraftiga motvigter. Mera än nägon pä allmänna val byggd vallag synes oss en pä klassval icke blott närmare öfverensstämma med representationens idé och lemna ett trognare uttryck af nationens inre lif, utan tillika kunna blifva både enklare och mera gynnande för folk- friheten, utan våda för samhällsordningens bestånd.»
De nämnda reservanternas utkast till representationsför- slag, identiskt med det som inom konstitutionsutskottet blef uppgjordt, innan rikets ständer emottogo Kongl. ]\taj:ts propo- sition i ämnet, var bygdt pä följande hufvudgrunder : riks församlingen, som representerar svenska folket, samman- träder pä tvenne kamrar, »första och »andra»; antalet riksdagsmän 296, hälften i hvardera kammaren ; första kammarens ledamöter väljas för 12 är; vid livarje lagtima riksdags slut afgär en fjerdedel, som ersattes genom nya val; andra kammarens ledamöter väljas ä n^^o för hvarje riksdag ; valrätt tillkommer (med vanliga undantag): a) egare eller fidei- kommissinnehafvare af till mantal satt jord pä landet eller af annan sjelfständig fastighet till värde af minst oOC) rdr rgd, kronohemmansåbor, arrendatorer af jordegendom af minst ett helt mantal eller af minst 8,00U rdr taxerings- värde och med vilkor, att arrendet innehafves pa lifstid eller minst 10 är och innehafts minst ett är före valdagen ; h) idkare af fabrik, handtverk, handel eller annan bor-
292
gerlig näring eller af annat sjelfständigt 3'rke i stad, Il varför inkomstskatt för föregående året erlagts, egare eller fideikommissinnehafvare af hus eller tomt i stad eller köping, taxeradt till minst 450 rdr; c) prester med ordi- narie beställning i kyrkans tjenst, universitetslärare, ordi- narie lärare med presterlig befordringsrätt vid andra läro- verk, ledamöter af svenska vetenskaps- och vitterhets- akademierna; d) ordinarie embets- och tjenstemän i statens eller allmän inrättnings tjenst eller som frän sådan be- fattning med pensionsrätt afgätt (militärer dock ej förr än med vunnen officersgrad);
de valljerättigade delas i fem afdelningar, nemligen 1) ridder- sliupet och adeln, hvartill höra alla valberättigade adels- män, 2) liyrlio- och läroverJcsafdeJmngen, nemligen erke- biskop, biskopar, kyrkoherdar och andra ordinarie prester, lärare vid offentKga läroverk och ledamöter af vederbö- rande akademier; 3) emhetsmannnaf delningen, nemligen i tjenst varande eller med pensionsrätt afgängna embets- och tjenstemän, 4) städernas afdelning, nemligen idkare af borgerlig näring i stad, köping eller pä landet eller af annat sjelfständig-t yrke i stad, husegare i stad eller köping och magistratspersoner, 5) jordbruhsaf delningen, hvartill räknas valberättigade egare eller innehafvare af jordegendom eller bergsbruk;
första afdelningen väljer till h vardera kammaren 28, den an- dra 28, den tredje IG. den fjerde 28 och den femte 48 riksdagsmän ;
rösterna vid val herähnas för första afdelningen enligt rid- darhusordningen, för andra och tredje efter hufvudtal, för fjerde i förhällande till uppskattad inkomst, för femte af- delningen efter förmedladt mantal a jord, hvarvid mot ett hemman svarar 12,000 rdr taxeringsvärde af bergsbruk och 8,000 rdr värde af annan fastighet;
293
maximum af rösträtt tor inkomst af hus i stad eller köping 2,000 rclr, för inkomst af näring 4,000 rdr, för fastighet ä landet eller bergsbruk tio mantal; valbar till riksdagsman i andra kammaren är hvarje valbe- rättigad, som är bosatt inom valdistriktet, utan afseende pä den afdelning han tillhör, och till första kamma- ren hvarje valberättigad, äfvensom den, hvilken bevistat tvenne riksdagar i andra kammaren; ålder för valbarhet till andra kammaren 25 ur, till första
35 år; talmän och vice talmän väljas af hvardera kammaren bland
dess ledamöter; riksdagsmännens arfvoden bestämmas genom särskild lag.
Ytterligare var vid konstitutionsutskottets betänkande fogad en reservation af hr Billström, ledamot af borgare- ståndet, som hufvudsakligen afsäg tillämpning af mera demo- kratiska grundsatser och sålunda närmade sig mera till 1840 års konstitutionsutskotts, af borgare- och bondestånden vid föregående riksdag godkända representationsförslag.
Enär det af Kongl. Maj:t afiåtna förslag till ny riksdags- ordning med deraf föranledda ändringar i regeringsformen af konstitutionsutskottet tillstyrkts, blef det alltså förklaradt hvilande till grundlagsenlig behandling vid nästföljande riksdag. Reformfrågans behandling inom representationen lade i dagen de mest skiljaktiga äsigter. Att dåvarande represen- tationsskick tarfvade någon rättelse, derom tycktes likväl alla vara ense. Ingen förnekade, att en förenkling af riksdags- arbetets former var af behofvet påkallad. I samtliga afgifna reformförslag medgafs representationsrätt åt förut orepresen- terade. Alla de afgifna förslagen utdömde ock sjelfskrifven- lieten, med undantag af det äfven i andra hänseenden egen- domliga förslaget af hr Danckwardt, hvilken tycktes hafva hyst fruktan för, att, utan prelaternas obligatoriska deltagande
294
i riksdagsförhandlingarna, dessa skulle äfventyra sin väl- signelse.
I afseende ä valsättet kunna alla de frän ocli med är 1840 afgifna reformförslagen indelas i tvä liufvudgrupper, nemligen l:o de som liufvudsakligen grundade representationen på samfälda eller allmänna val, och 2:o de som uteslutande eller hufvudsakligen grundade den på klassval. Till den se- nare gruppen voro att hänföra Cederschiölds, Åkermans, Lagerhjelms och von Hartmansdorffs äfvensom grefve Lager- bjelkes och medreservanters förslag. Af dessa var det sist- nämnda ovedersägligen i sak det följdriktigaste och i form det enklaste. Af de förslag, som tillhörde den förra gruppen, voro förnämligast 1840 års konstitutionsutskotts och hr Bill- ströms genomträngda af demokratisk anda. I sjelfva verket var likväl hvarken i dessa eller i de med dem förvandtskap egande förslagen af Danckavardt, Ekholm och Bengt GtUD- MUNDSSON grundsatsen af samfälda val fullständigt genomförd, enär de alla berättigade städerna att särskildt välja ett visst antal riksdagsmän. Derförutom stadgades genom dessa en graderad röstberäkning pä sådant sätt, att mättstocken för åt- njutandet af fulla medborgerliga rättigheter blef motsvarande den besutna allmogens ekonomiska ställning i allmänhet, eller med andra ord, att graderingen genom minskad röstberäkning skulle gälla dem, som befunne sig nedanför sagda besutenhets- grad, men icke gifva någon öfvervigt ät de högre förmögen- lietsvilkoren. Derigenom var det uppenbart, att den medborgare- klass, som förut utgjorde det gamla bondeståndet, skulle genom de samfälda valen ä landet fä en afgjord öfvervigt, och dä, enlig-t en af hufvudgrunderna för de fem sistnämnda förslagen, det tillkom den s. k. första eller yngre kammaren att välja den andra eller äldre, var det äfven ögonskenligt, att denna med- borgareklass skulle, eller åtminstone lätt kunde, blifva för- herskande i begge kamrarne. Hvillien medborgareklass som
295
lielst skulle känna aptiten retad af ett representationsförslag, som sä Ijusligen bebådade den herraväldet i den lagstiftande församlingen. Ej under dä, att bondeståndet med så stor be- gärlighet omfattade 1840 års förslag och att detta vid öfver- läggningen hos bemälda stånd tillvann sig hederspredikatet > folkligt: .
Frän samfälda valprincipens fullständiga tillämpning af- lägsnade sig Ben(4t Gudmundssons förslag äfven derigenom, att ett visst antal ledamöter i äldre kammaren skulle af kon- ungen utses. Att likväl detta prerogativ af konungen sjelf ansågs värdelöst, kan man sluta af det reformförslag, som sedermera från regeringen utgick.
Långt mera fjermade sig det Ekholmska förslaget frän det samfälda valsystemet, derigenom att enligt detta förslag den äldre kammaren, med afseende å valbarheten, skulle väl- jas klassvis. Vid första påseendet kunde denna kammares sammansättning, sådan han föreslog den, synas bestämmelse- enlig; men definierandet af de särskilda, förnämligast de tvenne sista klassafdelningarna skulle genom sin obestämdhet utan tvifvel hafva lemnat rum för allt för stor godtycklighet, för att icke en valkorporation, som dessutom för sådana fall icke torde erkänna någon annan domsrätt öfver sina handlin- gar än historiens, kunde finna utväg att bilda en majoritet hos den kammare, som valdes, i samma anda, som var rå- dande i den väljande.
Äfven representationskommittéens förslag var att hänföra till dem, som hvilade på grundsatsen af samfälda val. I till- lämpningen var likväl denna hufvudgrund förmedlad dels ge- nom bestämmandet af ett visst minimum af egendom, inkomst eller tjenstegrad, dels genom valens förrättande särskildt för städerna och landet, dels genom konungens berättigande att utse ett visst antal ledamöter i äldre kammaren, dels och för-
296
nämligast genom valrättens skiljande i tvenne afdelningar, den ena för medelbara, den andra för omedelbara val.
Regeringens reformförslag, som i formelt hänseende hade temligen nära förvaudtskap med representationskommittéens, var i sak väsentligt afvikande derifrän. Ett konservatift S3^fte sparas endast deruti, att antalet af första (äldre) kam- marens ledamöter höjdes frän 96 till 120; men det var långt ifrån att uppväga eftergifterna i andra hänseenden. Förslaget tillerkände icke konungen rätt att utse några ledamöter i första kammaren. Tiden, för hvilken denna kammares leda- möter skulle utses, nedsattes frän 12 till 9 är, och i allmän- het gafs ät behörigheten med afseende å så väl valrätt som valbarhet bet3'dligt större utsträckning.
Inom tidningspressen gjorde regeringsförslaget ingen lycka. Både de strängt konservativa och de ultraliberala bladens re- daktioner anföUo det lika skoningslöst. Från de förra var knappt annat att vänta, men angreppet frän de senare var för kon- ungen lika oförmodadt som smärtande. Af de konstitutionelt liberala grundsatser, som han allt ifrån tillträdet till rikssty- relsen hjdlat, hade han nu gifvit ett omisskänneligt uttrjxk i det framlagda reformförslaget, hvars grunder i demokratisk riktning sträckts till den 3'ttersta gränsen, som ansågs möjlig för att med något fog kunna påräkna förslagets framgång hos de riksstånd, från hvilka det åsyftade eftergift af dem i grund- lag tillerkända rättigheter. Han hade derföre trott sig hafva giltigt skäl att emotse den liberala pressens understöd för denna vigtiga regeringshandling.
Men de ultraliberala bladens hållning i denna sak hade ett oskiljaktigt sammanhang med en samtidig agitation i sär- skilda delar af landet. Ett s. k. reformsällskap hade bildat sig i hufvudstaden och ett annat i mellersta delen af landet
297
(hvilket sistnämnda sällskap hade sina sammanträden i Öre- bro), beggedera i ändamål att bearbeta reformfrågan ocb verka för dess genomdrifvande.
Sedan det kungliga reformförslaget blifvit till ständerna aflemnadt, föreslogo Hiciiert ocli grefve An ck ars värd vid förstnämnda sällskaps nästföljande sammanträde, att sällska- pet skulle inställa sin verksamhet, i afbidande af berörda förslags blifvande öde. De flesta ledamöterna af sällskapet lyssnade ock dertill, men Aftonbladets utgifvare, L. Hjerta, och hans frände, öfverstelöjtnanten Gr. Hjerta, medarbetare i samma tidning, motsatte sig det med yrkande af frågans fort- satta bearbetande i radikalare riktning. Den, som med största värma och ifver omfattade det kungliga förslaget, var grefve Anckarsvärd. Efter 1848 års revolutionära rörelser pä konti- nenten hade han märkbart modifierat sina politiska åsigter, och vid reformmötet i Örebro 1849 uppträdde han frimodigt emot det der å bane varande ultrademokratiska reformför- slaget. Mot slutet af februari 1850 inbjöd han till en samman- komst hos sig åtskilliga politiska notabiliteter, bland hvilka voro RiCHERT, ScHARTAU, Dalman, L. och Gr. Hjerta, vid hvilket tillfälle det kungliga reformförslaget blef diskussions- ämne. De flesta närvarande yttrade sig vara af den mening, att man borde förena sig om detta förslag och söka bereda dess framgång; men Aftonbladets utgifvare och hr G. Hjerta motsatte sig det fortfarande, den förre dock med det förkla- rande, att han vore villig att öfvergä till pluralit%tens äsigt, om man kunde öfvertyga honom, att förslaget erbjöde något det ringaste bättre, än hvad man hade förut '). Att likväl öfverläggningen icke verkat någon ändring i hans öfvertygelse, visade sig, då några dagar derefter en uppsats i Aftonbladet förekom, affattad med mycken skärpa, emot det kungliga för-
') Hvad här yttrats om sammankomsten hos grefve Anckarsvärd grun- dar sig på grefvens eget meddelande.
298
slaget. Grefve Axckarsvärd dröjde icke att omständligt be- svara den. men den liendtliga agitationen fortsattes icke dess mindre ihärdigt till nära in pä riksdagen, dä i yttersta stun- den Aftonbladets utgifvare, säsom det tycktes med blödande hjerta, sträckte vapen och medgaf, säsom en nödfallsutväg, förslagets antagligliet ; men det var da för sent. Flertalet af riksdagsmän liade redan, sä vidt de icke sjelfständigt kunnat bilda sig ett omdöme för eller emot, tagit outplånligt intrj^ck af de ofta lidelsefulla angrepp, som både den ultraliberala och den ultrakonservativa tidningspressen ideligen riktat emot regeringens reformförslag.
Den 17 december 1850 företogs frågan hos rikets ständer till slutligt afgörande. Inom plubliciteten hade den blifvit ganska ordrikt afhandlad. I riksständssalarne blef den det icke mindre. I borgareståndet antogs förslaget med 33 röster emot 19 ^). De öfriga stånden förkastade det, ridderskapet och adeln med 316 röster emot 89, presteständet med 36 röster emot 14 och bondeståndet med 87 röster emot 18.
Det väckte en nog allmän förvåning, att bondeståndet, hvars ledamöter i konstitutionsutskottet vid föregående riks- dag enhälligt biträdt det kungliga förslaget, nu med en så betydlig majoritet förkastade det. För ständsförfattningens bevarande kämpade ingen frimodigare än Anders Medin, och han gjorde det med en ärlig öfvertj-gelses värma, utan sido- hugg. Men i allmänhet blefvo vid öfverläggningen i ämnet inom nämnda stånd grunder för argumentationen framdragna, som den oväldigt prof vande icke kunde undgå att finna nog sökta och än mera för regeringen skymfliga. Detta var i
^) Till denna utgång var antagligen den af Göteborgsrepresentanten C. F. W^T^Rx j:r i tryck offentliggjorda granskning af det kungliga förslaget bidragande.
299
synnerhet fallet med upplästa skriftliga anföranden, som till stor del ögonskenligen röjde sin härkomst frän samma verk- stad. En ledamot eriiu-ade om ståndets pligt att tillse, att vår urgamla frihet icke inskränktes eller lockades att fastna i derför utsatta nät. En annan påminde om försåtet med »Kleopatras blomsterkorg». En tredje sökte ådagalägga, huru folkfiendtligt förslaget i grunden vore och att en barnslig far- håga för »bondregemente» öfverallt förstulet tittade fram un- der skenet af liberalitet. En fjerde tvekade ej att påstå, att af alla förslag detta vore minst egnadt att tillfredsställa för- nuft och rättvisa och att det icke ens vore bygdt pä kristlig grund. En ledamot från Dalarne påpekade den långt drifna hemmansklyfningen i denna ort för att bevisa den olika röst- rättens förkastlighet '), alldenstund »vi alla likadana utgått ur skaparens hand». En talare kunde icke finna sig i för- slagets vidlyftighet-). »Moses», sade han, »kom ned frän Sinai berg med en grundlag för hela menskligheten. Den innehåller blott tio bud. Hade Moses i stället kommit ned med en diger foliant, skulle Israels barn kanske hafva skrattat gubben i skägget». I ett omständligt föredrag, fullt af bitande satir, förklarade Nils Strindluxd, att han icke 3a^kade samfälda val, men, om detta valsätt skulle införas, fordrade han, att det mätte ske konseqvent, > emedan allt annat plåstrande blott medförde ett öfvergängstillstånd, ur hvilket vi efter många och hårda strider ändock måste för- flj^ttas till det naturliga, kanske till naturtillståndet». Att i förslaget ett vigtigt inflytande inom representationen inrymts ät städerna, fann han begriplig-t, ty, tillade han spetsigt, > det
') Graderad röstskala förekom dock så väl i 1840 års som i Ekholms och Bengt Gudmundssons förslag, livilka alla hi bondeståndet god- kändes.
*) Förslaget till riksdagsordning var affattadt i 92 §§. Motsvarande delar af 1840 års förslag (vallagen inberäknad) utgjorde 121 §§.
300
var visst icke landtbor, som är 1848 slogo ut fönstren i Stock- holm», o. m. d.
Detta var den tack, som regeringen frän det hållet skör- dade för sin villighet att lyssna till tidsandans fordringar.
Förslagets fall öfverraskade emellertid ingen. Ibland dem, som tillhörde minoriteten, spordes visserligen klander öfver regeringens passiva hållning, och mången misstänkte till och med, att förslaget icke varit uppriktigt menadt eller en- dast framkalladt af tillfälliga bevekelsegrimder •). Man fann sig häruti styrkt af den omständigheten, att en af ridderskapets och adelns mest framstående ledamöter, grefve Henning Ha- MiLTON, som veterligen åtnjöt konungens förtroende, med kraft och värma uppträdde emot förslaget, hvaraf man drog den slutsats, att han icke vid denna, såsom vid föregående riks- dag, blifvit till landtmarskalk utsedd endast för att sätta honom i tillfälle att genom sin klassiska vältalighet kunna verka till förslagets fall.
Konungens ärliga afsigter med förslagets afgifvande var dock i hvarje fall otillständigt att betvifla. Då ärendet hos ridderskapet och adeln förekom, inleddes öfverläggningen af justitiestatsministern grefve Sparre med angifvandet från re- geringens ståndpunkt af frågans ställning. Förslaget vore »b^-gdt pä grundsatsen af samfälda val», såsom »hyllad af det rådande allmänna tänkesättet» och »bättre än andra val- grunder lemnande tillfälle att i representationen inrymma de derifrän uteslutna folkelementen», hvarvid dock »i valsättet sådana bestämmelser voro inlagda, som ansetts nödiga att för framtiden betrygga landet för möjliga vådor af en sä utsträckt valrätt- Det var icke att vänta, att förslaget skulle vinna allas bifall.» För skingrande af oriktig uppfattning deraf
') Ett uttryck af denna förmodan gaf en af adelns talare, i det att han betecknade förslaget såsom en brandspriita, afsedd att släcka en till- fällig vådeld.
301
liade »statistiska uppgifter i ämnet blifvit offentliggjorda-, oeli lian tillförsug sig, > att hvarje om fosterlandets framtid nit- älskande medborgare skulle med lugn och oväld bedöma motiven till förslagets föreläggande och att hvarje represen- tant vid afgifvandet af sin röst skulle samvetsgrant ledas endast af egen inre öfvertygelse och kärleken till det gemen- samma fosterlandet», m. m.
Ofriga statsrådets ledamöter, som tillhörde riddarhuset, underläto ej heller att försvara det kungliga förslaget, och tre af dem, Sandströmer, Guxther och GtRIPENSTEdt, fylde sin pligt i detta hänseende med det allvar och den värma, att någon ljumhet eller likgiltighet för saken icke rättvisligen kunde regeringen tillvitas. I trontalet vid riksdagens början uttalade konungen sin fasta tillförsigt, »att rikets ständer skulle ät denna pä fäderneslandets inre förhållanden djupt inverkande fråga egna den sorgfälliga granskning och mogna pröfning, hvartill deras kärlek till fosterlandet och deras upp- lysta nit för dess dyrbaraste angelägenhet måste mana dem». Han öfverlemnade alltså frågan till ständernas fria pröfning. Att genom andra medel än de i representationen deltagande rådgifvarnes upplysande meningsyttringar söka inverka pä beslutet eller sä till sägandes »per fas et nefas» påtruga den andra statsmagten den föreslagna riksdagsordningen, hade un- der inga omständigheter varit förenligt med hans grundsatser. Om lagen hade antagits, kunde det icke ha varit något tvif- vel derom, att han ej skulle hafva nitälskat för dess hand- hafvande och värnande hona ficle.
A andra sidan är det emellertid visst, att hans intresse för saken hade svalnat och att han icke sörjde öfver försla- gets fall ^). Sviken i sina förhoppningar på framstegspartiets understöd, dolde han icke, att han fann en återgång i rege-
') H. K. H. kronprinsen yttrade, på grund af tidsouiständigheterna. oför- behållsamt sin tillfredsstiUlclse med frågans utgång.
302
ringsgrundsatserna vara af omständiglieterna påtvingad. Med sina frisinnade åsigter hade han stött ifrån sig de konserva- tiva grundsatsernas anhängare, som allt tillförene varit rege- ringsmagtens pålitligaste vänner, men utan understöd af något parti kunde ingen regering bestå.
En fräjdad skriftställare ^) har i en reservation, föranledd af ett konstitutionsutskottsbetänkande, beträffande grunderna för representantval yttrat bland annat, att af alla de före- träden, som menniskan i det civiliserade lifvet eftersträfvar, är penningen det flygtigaste och flyttbaraste. De allmänna valens eller, som är det samma, demokratiens princip och pen- ningeförmögenhetens princip förena sig sålunda deruti, att de sätta det närvarande ögonblickets fordran högre än framtidens, ty massan lefver för dagens behof och egaren af penningar för konjunkturerna. Dessa två principer i förening upphäfva följaktligen begreppet af stat och fädernesland, emedan staten är grundad på ett intresse för evärdliga tider och fädernes- landet på ett intresse, som är fäst vid en viss fläck af jorden och således icke flyttbart. Dä syftet för en på riktiga grun- der stäld representation bör vara riktadt åt framtiden eller det fortgående, ansåg han alltså bevakandet af för framtiden vigtiga intressen icke kunna ske af enskilda, såsom sädana, utan af representanter för korporationer (yrkesklasser), enär dessa voro oföränderliga, under det att deras medlemmar omvexla.
Om än denna teori kan tåla att i tillämpningen jemkas, synes dock användandet af klassvalsprincipen, åtminstone del- vis eller såsom förmedlande vilkor, väl vara förtjent att be- tänkas. Afven det Axckarsvärd-Richertska förslaget var i viss mon grundadt pä klassindelning, derigenom att en afdel- ') Biskop Agardh.
303
ning af valberättigade skulle verkställa valen genom elek- torer, ocli en annan, bestående af de högst beskattade, skulle välja omedelbart. Ehuru klasser af förmögna och mindre för- mögna icke äro sä väl begränsade som yrkesklasser, har lik- väl i flera europeiska stater denna representativa organisations- form funnits vara för sitt ändamål erforderligen verksam.
Intet folk torde ännu hafva uppnätt den höjd af allmän bildning, att flertalet af till mognad ålder komna män kan anses skickligt för lagstiftarekallet. Sä länge detta icke är förhällandet, skall genom antagandet af en vallag, grundad pä allmänna eller samfälda val, utan förmedling af något annat valsätt eller af andra grunder för representationsbeliörighet, samhället vara blottstäldt för farorna först och främst att utöfvandet af lagstiftarekallet faller i händerna pä ouppl^-sta och oerfarna män, främmande för allmänna ärendens behand- ling, för det andra att, genom valrättens utsträckning till den okunnigaste och ekonomiskt mindre sjelf ständiga befolkningen, vägen öppnas för magtlystna folldedare att bemägtiga sig ett menligt, inflytande pä valen, och för det tredje, att en enda medborgareklass, hvars medlemmar till äfventyrs i valdistrik- tens flertal kunna vara talrikare än alla andra klassers till- sammans, inom representationen blir förherskande och sålunda i tillfälle att mer än tillbörligt tillgodose sina egna klassin- tressen pä andra medborgareklassers bekostnad '). Mu man icke i denna slutledning se blott ett flygtigt tankespel! En motsvarande verklighet ligger utbredd för allas ögon, som med någon uppmärksamhet följt de europeiska staternas nyare historia.
') I detta ämne hai- förf. liäraf omständligare uttalat sina äsigter i en är 1865 af trycket utgifven skrift, under titel: -Ytterligare bidrag till det hvilande representationsförslagets granskning».
304
Vid en öfverblick af ofvan omförmälda representations- förslag kan ej något finnas mera anmärkningsvärdt, än att intetdera förslaget afsåg riksdagens sammanträdande oftare än hvart tredje är. Dä deruti instämt äfven sädana folkens sakförare som Richert och Geijer, förutsätter det, att repre- sentationens längre utsträckta verksamhet för främjande af folkets intressen icke af dem ansetts erforderlig eller med den nödiga jemvigten emellan styrelsens och representationens myndighet förenlig.
Systemet af samfälda val var demokratiens första seger, men den största var de årliga riksdagarne. Endast derigenom har, i stater med representativa former af modern snitt, demokratien kunnat, såsom skett, tränga regeringsmagten på lifvet och förlama dess handlingskraft.
305
Skatteförenklingen och partiel ministérförändring 1851.
I motsats till förständsodlingens naturenliga sträfvande till allt större klarhet hade man i Sverige under mer än ett hälft årtusende oaflätligen arbetat pä att insvepa kameral- väsendet i sådant dunkel, att det grundligaste studium deraf knappt räckte till att hjelpligt utreda det. Jordfastigheternas skiljaktighet i beskattningshänseende, ursprungligen daterande sig frän införandet af rusttjensten, hvars frivilliga åtagande Magnus Ladulås uppmuntrade genom befrielse från utskylder till kronan, — de mångfaldiga skattläggningsmetoderna, — grundräntornas bestämmande i varupersedlar, för att undvika beroendet af m^-ntväsendets ostadighet, — dessa skatteper- sedlars mångfaldigande, i anseende till de olika föremålen för särskilda landskaps jordbruk och binäringar, — räntornas upp- låtande till väsentlig del, genom indelning, åt statens lön- tagare, — det af beskattningssystemet föranledda behofvet af ärliga markegängssättningar, — de härigenom till ytterlighet invecklade uppbörds- och redogörelsebestjTcn, — allt detta och flerfaldiga andra under tidernas lopp tillkomna anordningar inom den kamerala lagstiftningens område hade vid verkstäl- ligheten uppenbarat sä väsentliga, i jembredd med folköknin- gen och jordstyckningen ständigt växande, olägenheter, att man omsider fann det nödvändigt att dermed vidtaga en ge- nomgripande reform.
I anledning af rikets ständers vid 1844—45 årens riksdag hos Kongl. Maj:t gjorda framställning dels om räntejiersed- larnes förenkling, dels om de indelta räntornas indragning till staten, mot anvisande af motsvarande statsanslag, samt om de in natura bestämda skatternas lösande efter medelpris.
Fuhrcniis, Skild rin f/ar. 20
30('.
grimdadt pä liera ars markegång m. m., uppdrog Kongl. Maj:t den 6 febr. 1846 åt en kommitté att utarbeta en allmän plan för beskattningsväsendets samt uppbörds- och redogörelse- verkets ordnande, med syfte att afhjelpa de derutinnan före- kommande brister och olägenheter ').
Konungen hyste personligen lifligt intresse för denna re- form och uppdrog ät civildepartementschefen att frän Finland, hvarest under enahanda förhållanden förenkling af grundskat- terna nyligen blifvit tillvägabragt, förskaffa autentika upp- 13'sningar om det sätt, hvarpå man dervid förfarit.
Till ledamöter i den tillförordnade kommittéen utsagos landshöfdingen i Jemtlands län A. P. Sandström (sedermera statsrådet Saxdströmer) såsom ordförande samt kammarrådet J. Falkman, sekreteraren i riksgäldskontoret C. Gr. Stuart, landskamereraren F. H. Gr assl änder och kamereraren N. A. Fredin. Till sekreterare förordnades kamereraren i kammar- arkivet C. Sandberg.
Redan den 30 april 1847 afgaf kommittéen sitt betän- kande, hvarom Kongl. Maj:t i den samma är till rikets ständer aflåtna proposition i ämnet gaf det väl berättigade vitsord, att det vittnade »om ospard möda och ärendets omsorgsfulla behandling: '-).
Betänkandet upptog en stor mängd speciela reglerings- förslag, syftande till förenkling och bättre ordnad förvaltning,
') Kort efter sitt tillträde till regeringen inlät sig konung Oscar I vid ett tillfälle samtalsvis på frågan om grundskatters lämplighet, och syntes han icke obenägen att lyssna till de stundom sporda yrkandena på dessa skatters afskafFande; men sedan hans uppmärksamhet blifvit fäst derpå, att eftergift af sådan skatt endast ledde till fördel för då- varande innehafvare af skattehemman, enär, i följd af hemmanens der- igenom förhöjda saluvärde, de, som sedermera genom köp eller lösen till medarfvingar komme i besittning af hemmanen, finge beräkna i samma mon högre ränta å kapital, återkom han icke vidare på detta ämne.
-) Kommittéens ordförande landshöfdingen Sandström erhöll den 26 maj 1847 adelsbref för att komma i tillfälle att vid riksdagen verka för framgång af regeringens förslag i ämnet.
o07
väsentligen genom återlösande till staten af till hvarjehanda ändamål upplåtna räntor och kronolägenheter ; men det ojem- förligt vigtigaste momentet angick frågan om sättet för rän- tornas utgående. Kommitterade hade i detta hänseende fram- stält tvenue alternativa förslag, det ena, att alla de pä skatt- läggning grundade ordinarie räntor mätte bestämmas att utgå i penningar, till ett för livar] e egendom sammanfördt belopp, beräknadt efter medeltalet af tjugu års markegång, det andra, att de dåvarande mångfaldiga räntepersedlarne måtte utbytas emot ett färre antal efter vissa bestämda förvaudlingsgrunder. Det förra alternativet ansåg kommittéen principielt ega före- träde, men, med afseende å de af rikets ständer förut uttalade åsigter i ämnet, fann kommittéen sig äfven böra yttra sig om sättet för det andra alternativa förslagets verkställighet. Vid öfverläggningarna härom i statsrådet förekommo emellertid be- tänkligheter emot antagandet af första alternativet, och Kongl. Maj:t föreslog derföre rikets ständer, enligt statsrådets enhäl- liga tillstyrkande, att antaga det andra alternativet M-
En senare erfarenhet har ådagalagt, att det frän syn- punkten af statens intresse skulle hafva varit vida förmonli- gare, om kommittéens förslag enligt första alternativet vunnit framgång, enär persedelskattens omsättning till penningeränta
Det länder skatteförenklingskommittéen till icke ringa förtjenst att i sitt betänkande jemväl hafva med bestämdhet utredt den ofta omtvistade frågan om skattejemkning. hvarvid kommittéen ledde sig till den slutföljd, att, enär den privilegierade jordens friheter vunnit seklers häfd samt egendomarue förvärfvats under dessa vilkor och efter det i förhållande dertill beräknade högre värde, hvadan besagda friheter icke medförde någon vinst för de dåvarande egarne, hvilka godtgjort dem med det högre pris som derigenom betingats, likasom å andra sidan den skatt- skyldiga jordens värde vid förvärfvandet beräknades till ett i förhål- lande till de drygare skatterna lägre belopp, det alltså vore uppenbart, att borttagandet af omförmälda friheter skulle, i anseende till deri- genom uppkommande minskning i egendomarnes värde, väsentligen in- verka på enskild rätt och sålunda icke rättvisligen utan lämplig er- sättning kunna tillvägabringas.
308
dti kunnat ske efter en för staten fördelaktigare beräknings- grund än omständigheterna medgafvo, dä mer än tjugu är der- efter beslut härom fattades. Men regeringen förutsäg, att rikets ständers bifall till ett sådant förslag icke kunde på- räknas, och en allt för tydlig bekräftelse häruppä vans, då ständerna i hufvudfrägan icke ens lemnade sitt begifvande till det andra alternativet, utan inskränkte sig till antagande af vissa i kommittéens betänkande framstälda speciela reglerings- förslag af underordnad vigt.
Dä emellertid det afsedda ändamålet att åstadkomma för- enkling af beskattningsväsendet härigenom endast i ringa mon var \ninnet, fann Kongl. Maj:t för godt att förnya sin propo- sition vid nästföljande riksdag, och enär huf\aidfrägans fall vid förra riksdagen hufvudsakligen var att tillskrifva det kon- servativa lägrets motstånd, jemkades förslaget i denna del så till vida, att de i ordinarie räntan ingående hufvudpersedlar skulle bibehållas, men de mindre betydliga eller s. k. smä- persedlarne, så vidt de vore af markegäng beroende, förvandlas i penningar till visst belopp på grund af näst föregående tjugu års markegäng i medeltal; hvarvid Kongl. Maj :t förklarade sig vilja, sedan rikets ständer derom fattat sitt beslut samt nödiga upplysningar och utlåtanden från vederbörande inkommit, till rikets ständer aääta ytterligare proposition med hänsigt till bestämmandet af de hufvudpersedlar, hvilka borde till utgående pä dittills vanligt sätt bibehållas.
Landshöfdingen frih. Palmstierna, som var ordförande i den riksdagens statsutskott, omfattade med intresse detta re- geringens förslag och verkade derför, att till adelns ledamöter i nämnda utskotts inkomstafdelning utsagos endast sädana, som för förslaget voro gynsamt stämda. Detta blef ock af rikets ständer antaget ').
') På den sålunda bestämda grundvalen skedde den slutliga regleringen 1855. År 1869 omsattes äfven Iiufvudräntepersedlarne i penningar.
309
Propositionen, daterad den 1 febr. 1851, var kontrasignerad af statsrådet G-ripexstedt och åtföljdes af en reservation af statsråden Wallensteen och GtUNTHer i samma syfte som den kongl. propositionen i ämnet af år 1847. Statsrådet Sand- STRÖMER, pä hvars föredragning ärendet berodde, hade enträget påyrkat, att propositionen sknlle affattas i öfverensstämmelse med skatteförenklingskommittéens första alternativ, som afsäg all persedelskatts förvandling till penningeränta; men efter den under senaste åren vunna erfarenhet af den liberala tid- ningspressens hållning gent emot regeringens förslag i reform- frågan, var det fruktlöst att söka förmå konungen att afvika från sin mera moderata åsigt. OvilKg att kontrasigtiera en statshandling, hvars innehåll han icke godkände, anmälde sig statsrådet Sandströmer dä till afgäng, hvartill motiv hemtades äfven från representationsförslagets fall. Hans afsked bevil- jades den 10 jan. 1851, hvar\åd han utnämndes till landshöf- ding i Skaraborgs län. Vid sitt inträde i statsrådet hade han utverkat sig konungens löfte att vid afgäng erhålla detta län. Från ekonomisk synpunkt kunde detta sätt att resignera i sjelfva verket betraktas som en lysande befordran.
Efter det regeringens förslag i representationsfrågan mot slutet af år 1850 hos rikets ständer fallit, anmälde äfven statsråden Gunther och Genberg hos konungen sin önskan att innehafvande embeten frånträda, men de uppmanades af Hans Maj:t att tills \ådare qvarstanna. På förn^^ad anhållan efter riksdagens slut 1851 erhöll den förre entledigande och utnämndes till justitieräd. Den senare qvarblef pä sin plats enligt konungens önskan till nästföljande år, dä han öfvergick till andliga ståndet och, efter kallelse af vederbörande prester- skap, utnämndes till biskop i Kalmar stift.
Valet af efterträdare åt de sålunda afgängna trenne stats- råden utvisade uppenbart, att konungen fuimit sig af omstän- digheterna föranlåten att öfvergu till mera konservativa re-
310
geriugsgrmidsatser. Till statsråd och chef för finansdeparte- mentet utsågs efter riksdagens slut landshöfdingen i Öster- götlands län frih. C. O. Palmstierna, till konsultatift statsråd hofrättsrädet grefve C. G. Mörner, sedan borgmästaren i Norr- köping Lagergren undanbedt sig den honom erbjudna befor- dran dertill, samt till statsråd och chef för ecklesiastikdepar- tementet domprosten i Lund d:r Henr. Reuterdahl.
311
Begrafningshjelpsfrågan.
Bland egenheterna i den svenska statsinrättningen liar det icke varit den minst anmärkningsvärda, att civila och mi- litära embets- och tjenstemän varit genom lag förbundna att någon tid efter utnämningen tjena utan den för tjensten an- slagna lön. Förordnandet derom hade sitt upphof från Carl XI, den stränge och hushållsaktige envåldsregent, som enligt traditionen hade det karakteriserande yttrandet : »Blifva mina embetsmän icke saliga, icke skola de bli rika.» Afsigten med löneinnehällningen var ui'sprungligen att bilda en fond, livar- ifrän efter tjensteinnehafvarnes död deras familjer kunde er- hålla någon nädårsbesparing eller s. k. begrafningshjelp. Det passade icke illa tillsammans med det förmyndaresystem, som på den tiden var rådande i alla statsförvaltningens grenar. Men den fond, som för omförmälda ändamål skulle beredas, försvann snart under envåldstidehvarfvet i behofvens botten- lösa djup för de allt uppslukande krigskostnaderna.
Den första författningen om berörda nådärsbesparing (af 1686) afsäg, att lönerna icke skulle fä tillträdas förr än näst- följande kalenderår ingått, utan afseende på hvilken tid af året utnämningen skett, men efter åtskilliga förklaringar och jemkningar blef stadgandet så tillämpadt, att i h varje fall sex månaders lön innehölls, räknadt från och med månaden näst efter utnämningen. Under tidernas lopp, och då behofvet af pensionskassors bildande för embets- och tjenstemäns efter- lemnade enkor och barn gjort sig gällande, utfärdades särskilda stadganden om ytterligare löneinnehållningar, under namn af vakans- och förslags-liggetidsbesparingar för att till omtör- mälda behof bereda någon tillgång. För dessa löneinnehåll-
312
ningar, som beräknades från och med månaden efter uppkom- men ledighet, voro likväl olika grunder gällande, så att löne- innehållningstiden utgjorde för sådana civila tjenster, hvartill underdånigt förslag upprättades, tre månader, för de civila embeten och tjenster, som af Kongl. Maj:t omedelbart tillsattes, tvä månader och för alla militära embeten och tjenster fyra månader.
Ofta och med giltigaste skäl hade stadgandet om inne- hällning af ett hälft års lön till begrafningshjelp varit föremål för klander. Det var nemligen obestridligt, att, om denna lönetillgäng fått uppbäras och förvaltas af tjensteinnehafvaren sjelf, den skulle genom förräntning hafva ät hans sterbhus- delegare beredt en större, oftast flerdubblad behållning. Inne- hållningen hade dessutom för obemedlade tjenstemän ej sällan lagt grunden till ekonomiskt obestånd under all deras framtid. För de fall, att enibets- eller tjenstemän före pensionsåldern afginge från sina tjenster, vore det j em väl en så mycket större orättvisa som någon godtgörelse för löneinnehällningen då icke egde rum.
Från administrativ synpunkt var det för öfrigt af bety- dande vigt att tillvägabringa en reform i denna del af statens bokföring. Knappt någon annan del af denna företedde en sådan mångfaldighet och i följd deraf en så invecklad form, sä väl hvad angick vederbörande centralembetsverks som under- lydande redogörares räkenskaper.
I anledning af förekommen fråga om förändrade stadgan- den i dessa hänseenden förklarade rikets ständer i skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 2 maj 1818 »det vara en pligt och rättvisa emot statens embets- och tjenstemän att söka afhjelpa eller åtminstone inskränka deras bekymmersamma belägenhet under den längre tid de måste tjena antingen utan eller med mindre lön»; men det stannade då vid dessa benägna ord. Ar 1847 tog skatteförenklingskommittéen äter initiativet i frågan,
313
och den 12 nov. samma är aflät Kongl. Maj:t till rikets ständer proposition, innefattande förslag dels om upphäf vande af gäl- lande stadganden angående så väl begrafningshjelps- som va- kans- och förslags-liggetidsbesparingar, dels om anslag till arméens och civilstatens pensionskassor och amiralitetskrigs- manskassan, såsom ersättning för de inkomster dessa kassor af nämnda besparingar åtnjöto.
Rikets ständer vid dåvarande riksdag funno visserligen ock de till stöd för nådars- och begrafningshjelpsbesparingens upphörande i den kungliga propositionen åberopade grunder vara giltiga och fört] ena synnerlig uppmärksamhet, likväl och enär statens inskränkta tillgångar ansägos icke medgifva an- visandet af de erforderliga statsanslagen till vederbörande pen- sionskassor, funno rikets ständer förslaget för det dåvarande icke kumia bifallas.
Regeringen fann dock frågans lösning icke böra fördröjas. Den 15 november 1850 afläts till rikets ständer ny proposition i ämnet, i väsentliga delar lika lydande med den förra. Stats- utskottet, till hvars förberedande handläggning propositionen hänvisades, hade äfven nu de obotfärdigas förhinder. Förfat- taren af dessa skildringar, som af ridderskapet och adeln kort förut blifvit i statsutskottet invald, uppgaf dock icke hoppet om redande af den trassliga härfvan. Jemte flere andra re- serverade han sig emot utskottets betänkande, hvilket väl blef af preste- och bondestånden godkändt, men af de två öfriga stånden återremitteradt. Då utskottet vid besvarandet af åter- remissen vidblef sitt förra utlåtande, lät förstnämnde ledamot betänkandet åtföljas af en ytterligare reservation, som hufvud- sakligen afsåg bifall till Kongl. Maj:ts proposition, endast med en förtydligande jemkning i ordalydelsen. Sä väl ridderskapet och adeln som borgareståndet fattade beslut i öfverensstämmelse med denna reservation, hvarjemte förstnämnda stånd inbjöd preste- och bondestånden att, med frångående af deras förra
314
beslut, med ridderskapet och adeln sig förena. I borgareståndet var det förnämligast en af statsutskottets ledamöter, dåvarande rådmannen (sedermera justitieborgmästarenj GtRÄå, som be- redde förslagets framgång. Hos ridderskapet och adeln hade detta viå den slutliga behandlingen egentligen blott en i de- batten uppträdande motståndare, hr C. Ppjxtzexsköld, det konservativa lägrets alltid vaksamma utpost, hvars konserva- tism var sä förstenad, att han af orubblig vördnad för för- fädrens verk tjxktes knappt vilja tillstädja vidrörandet af statsbyggnadens åldriga kornicher för bortsopande af spindel- väfven och derföre bekämpade hvarje förslag till samhälls- skickets förbättrande med en värma och enträgenhet, såsom om förändringen skulle leda till ett tillstånd af barbari.
A"id behandlingen af detta ärende fick man en ny er- farenhet af hvad biskop Heurlixs ord gälde bland prestestån- dets ledamöter. Inom statsutskottet var det förnämligast hans motstånd, som föranledde utskottets afst}T.'kande. Man trodde då nog allmänt, att presteståndets afvoghet i demia fråga skulle innebära ett misstroendevotum mot den liberale finans- departementschefen Sandströmer, som kontrasignerat den sista propositionen i ämnet ; men det borde sa mycket mindre miss- tänkas, som bemälde departementschef, då ärendet i stats- utskottet behandlades, statsrådsembetet redan frånträdt. Sna- rare kunde det förmodas, att presteståndets ledamöter funno olägenheterna af de omförmälda löneinnehällningarna för civila och militä]'a embets- och tjenstemän vara af mindre betydenhet, jemförda med dem, som innehafvare af presterliga embeten i enahanda hänseende fortfarande måste vidkännas.
Dagen före den, då adelns ofvannämnda inbjudning skulle hos presteständet till afgörande förekomma, hade förf häraf audiens hos konungen, hvarvid han begagnade tillfället att underställa Hans Maj:t, om han ej skulle täckas tala med biskop Heurlix, som händelsevis befann sig i förmaket, vän-
810
tände pu audiens, angående regeringens ifrågavarande förslag och lägga på hans hjerta angelägenheten af dess framgång. Senare pä dagen sammanträffade förf med bemälde biskop, som dä trodde sig kunna lofva, att presteständet i morgon- dagens plenum skulle bifalla inbjudningen i begrafningshjelps- frägan, och han infriade verkligen sitt löfte. Derigenom var alltså den oregelbundenhet af hulpen, som under 1G5 är i vidt omfattande mon Indragit att inveckla statsförvaltningens redo- görelsebestyr.
316
Bränvinsiagstiftningen.
Oscar I hade ett par är före slutet af sin regeringstid den tillfredsställelsen att se till verkställighet befordrade tvenne af vårt lands lif sfr ägor, för hvilka han varmt nit- älskade och hvilkas framgång under den sedermera fördutna tiden i flera riktningar mägtigt verkat till samhällets för- kofran. Dei] ena af säg reformerandet af bränvinsiagstiftnin- gen, den andra fastställandet af en plan för jern vägsbygg- nader genom statens egen försorg. Begge frågorna tillhörde civildepartementets handläggning.
Redan långt förut hade missbruket af bränvinsförtäringen hos hvarje fosterlandsvän väckt allvarsamma bek^onmer. För att på öfvertygelsens väg med förenade krafter söka stäfja den tilltagande dryckenskapslasten stiftades mångenstädes nykterhetssällskap, och flere nitiska själasörjare gafvo äfven i detta hänseende menigheterna kraftig ledning till sedlighet. Men dessa bemödanden \åsade sig blott undantagslös frukt- bärande. Det blef allt mera uppenbart, att det öfverklagade onda huf\nidsakligast hade sin rot i tvenne omständigheter, som det endast berodde af lagstiftningen att undanrödja, nem- ligen husbehofsbränningen och bränvinets åtkomlighet till allt för lågt pris. Att vidtaga åtgärder för åstadkommande af rättelse derutinnan var emellertid att draga i härnad emot ett starkt och vida utbredt enskildt intresse, som understöddes af djupt rotade fördomar.
Vid början af 1850-talet uppträdde tvenne behjertade män, professoren (sedermera generaldirektören) M. Huss och öfver- sten O. J. Hagelstam, och togo sig saken an med kraft. Att
317
som förkämpar rödja väg till reformerande af samhällsskicket i denna del, var, såsom det syntes, deras kallelse.
Professor Huss, som 1849 börjat utgifvandet af en af hand- ling »Om chronisk alkoholssjnkdom » , höll vid skandinaviska naturforskaremötet i Stockholm 1851 ett föredi^ag om Sveriges endemiska sjukdomar, hvilket särskildt af trycket utgifvits, hvaraf ett kapitel handlade om »bränvinsbegäret och bränvins- superiet». Han skildrade dervid med lifliga färger denna sjuk- domsart och dess följder. Han fann det vara ögonskenligt, att, såsom verkan af superiet, svenska folkets sä väl kropps- liga som andliga krafter försvagats, och det syntes honom vara hög tid att med kraftfull handling söka upprycka det onda med sina rötter, om än detta skulle smärtsamt beröra enskilda förhållanden. Han ansåg det vara oemotsägligt, att husbehofsbränningen vore källan till bränvinsmissbrukets öfver- handtagande och att, sä länge denna funnes, någon gräns icke kunde sättas för detta missbruk. Han visade faran af föräldrars lättsinne att låta sina barn redan i barnäldern vänja sig att förtära bränvin ^). Det som, med afseende ä hans samhälls- ställning såsom högt ansedd läkare, gjorde hos den tänkande allmänheten det djupaste intryck, var dock hvad han intygade om de frän superiet härflytande sjukdomar och fortplantandet derigenom af kroppslig svaghet och lägväxthet.
Uti en är 1853 af trycket utgifven skrift, af ringa om- fång men sakrikt innehåll, skildrade öfverste Hagelstam verk-
') I afseende å husbehofsbränningens förderfliga verkningar var författa- ren af dessa skildringar tillfälligtvis vittne till en bjertslitande scen på en gästgifvaregård i norra Halland. Klarpannan var just aflyftad från spiseln och hushållets samtliga medlemmar voro församlade för att profsmaka den tillredda drycken. Ett dibarn, som en qvinna (tro- ligen modern) bar på armen, blef icke ens undantaget. Qvinnan dop- pade en sudd i branvinet och stack den i munnen pd barnet, si-m under den jämmerfullaste klagolåt stretade emot detta barbari mod alla sina krafter, men förgäfves. Bränvinssuperiet var synbarligen ett vigtigt moment i detta folks praktiska sedelära, som i tid borde ini-fvas.
318
ningarna af da gällande bränvinslagstiftning såsom ett till- stånd af andlig förnedring och undergräfvande af ekonomiskt bestånd. Afven han fördömde husbehofsbränningen såsom den förnämsta skulden dertill. Med statistiska beräkningar visade han, hvilken ofantlig myckenhet säd ärligen här i landet an- vändes för bränvinstillverkning, och ledde sig vid uppskatt- ningen deraf till en slutsumma för 44 är af 1,800 millioner rdr rgs, som bortslösats blott för en onaturlig retning i stru- pen. Han uppdrog en jemförelse med landthushällningen i Danmark, hvarest, efter det att husbehofsbränningen för mänga år sedan der upphört, jordbruket och dess binäringar sä för- kofrats, att frän detta land ärligen kunnat utskeppas ganska betydliga qvantiteter säd och ladugärdsprodukter, under det att Sverige ständigt hade behof att införa ladugärdsprodukter och ofta äfven säd. Med betonande af nödvändigheten att såsom i andra civiliserade länder betydligt höja bränvinsskatten, vädjade han till lagstiftarnes patriotiska beslut i den samhällsvigtiga frågan ^).
Hvad verkan omför malda skrifter haft pä allmänna tänke- sättet, kan slutas deraf, att frän särskilda orter i riket till regeringen inkommo 298 petitioner om åtgärder till förmin- skande af bran vinstillgängen genom skattens betydliga för- höjning eller andra kraftiga medel.
Den väckelse, som härigenom gafs till beslutsam hand- ling, var i sjelfva verket icke för konung Oscar I behöflig. Han afskydde bränvin. Vid hans måltider fick det icke fin- nas -). Hans vedervilja deremot hade än mera stegrats genom
') När skall den dag randas, då någon förkämpe med lika viljekraft upp- träder emot i^oi^^rt/isförbrukningens oförklarliga slöseri, en förbrukning, som läkarne intygat vara för helsan skadlig, som hvarken stillar hun- ger eller törst, som söndrar umgängeslifvet och som årligen gagnlöst slukar millioner, hvarmed mycket samhällsnyttigt kunde uträttas?
-) Carl Johan förtärde icke bränvin, likasom han ej heller förbrukade tobak i någon form; men vid hans hof serverades särskildt bränvins- bord för gästerna, efter här i landet gängse sed.
319
den erfarenhet, som han hemtat af de till hans afgörande an- mälda nådefrägor i brottmål, h varvid det visat sig, att ganska mänga gröfre brott blifvit begångna i rusigt tillstånd. Han hade derigenom kommit till den öfvertygelse, att bränvins- lagstiftningens reformerande var för Sverige en välfärdsfråga af den högsta vigt och att den icke borde trängas i bakgrunden af någon annan samhällsangelägenhet.
Chefen för civildepartementet lade ock hand vid ärendet con amore. Efter rådplägning med fördomsfria, i landthus- hällning och bränvinstillverkning erfarna män utarbetade han förslag till grunder för ny författning i ämnet, som enligt statsrådets enhälliga tillstyrkande af konungen godkändes. Den 9 november 1853 afläts Kongi. Maj:ts proposition derom till rikets ständer. Förslaget af såg väl icke att förbjuda till- verkning af bränvin för husbehof, men sådana restriktiva vil- kor bestämdes, att det svårligen med någon fördel kunde göras bruk deraf. Endast enkla pannor, utan ångapparat och icke öfverstigande 18 kannors rymd, skulle dervid få an- vändas. Vid större eller fabriksbräunerier skulle deremot få begagnas hvad redskap som helst, men mäskekarens rymd skulle utgöra minst 1,000 kannor. Tillverkningsskatten skulle förhöjas så, att den kunde beräknas att utgöra för de större brän- nerierna 16 och för de mindre 12 sk. b:ko kannan tillverkadt sexgradigt bränvin; bränningstiden skulle inskränkas de två första åren till tre och det tredje till två månader årligen; rättigheten att tillverka bränvin skulle fortfarande vara fästad vid jorden; de bränvinsbränningsredskap, som förut varit i bruk och icke blefvo användbara efter de nya föreskrifterna, skulle, om egaren det åstundade, inlösas af staten mot ko]i- parens värde, med tillägg af tio procent. För öfrigt förkla- rade Kongl. Maj:t sig vilja, efter inhemtande af rikets stiin- ders beslut rörande beskattningsfrågorna samt de erforderliga ansvarsbestämmelserna, låta utgå förordning i ämnet och der-
320
vid meddela de kontrollföreskrifter samt öfriga ekonomiska ock ordningsstadganden, som kunde pröfvas nödiga och för ändamålet lämpliga.
För den förberedande handläggningen af detta ärende be- slutade rikets ständer i anlediiing af hos ridderskapet och adeln väckt motion, tillsättande af ett särskildt utskott med sex ledamöter frän hvarje stånd i). Detta utskott afgaf ett fullständigt förslag till förordning angående vilkoren för brän- vins tillverkning, hvilket förslag till sitt syfte hade nära för- vandtskap med den kongl. propositionen i ämnet, men i vissa delar var derifrån afvikande. Hufvudsakligast skilde det sig deruti, att rättigheten att tillverka bränvin icke skulle vara uteslutande fästad vid jorden, utan äfven tillkomma en hvar, som till idkande af fabriksnäring vore behörig, äfvensom att tillverkningsskatten bestämdes till lö sk. b:ko kannan sä väl vid mindre som större brännerier. Derjemte föreslogs anstäl- landet af särskilda kontrollörer vid de större brännerierna för mätning och profning af det tillverkade bränvinet. Emot för- slaget reserverade sig samtliga bondeståndets ledamöter i ut- skottet.
Ridderskapet och adeln samt preste- och borgarestånden godkände utskottets förslag med mindre väsentliga detaljför- ändi^ingar. I förstnämnda stånd ,voro frili. A. C. Raab, sär- skilda u.tskottets ordförande, samt hrr F. Braunerhjelm och A. VON Hartmaxsdorff -) de förnämsta kämparne för reformen.
Emellan bondeståndet och de öfriga stånden var menings- skiljaktigheten rörande detta ärende vidgad till en oöfverstig- 1ig klyfta. Sä stark var motviljan hos förstnämnda stånd
') Motionen bifölls af ridderskapet och adeln- samt preste- och borgare- stånden, men afslogs af bondeståndet.
^) vox Hartmaxsdorff, som i de flesta andra priucipiela frågor manligt och obcijligt brottades med de nya idéernas förfäktare, stälde sig der- emot i de reformerandes främsta led, då det gälde bränvinslagstiftiiingen, likasom han ock hyllade den nyare tidens åsigter i läroverksfrågan.
321
emot utskottets förslag, att ståndet icke blott för egen del för- kastade det, utan ock sökte förliindra verkan af de öfriga stån- dens i frågan fattade beslut. Da nemligen, efter besvarandet af återremiss och tvenne bordläggningar, hufvudfragan hos bondeståndet till pröfning förekom, yrkade Bengt Gudmuxds- sox, att förslaget måtte remitteras till bevillningsutskottet, med anmodan att utlåta sig angående beskattningsfrugan, livar- förutan ärendet ansågs icke böra till öfverläggning upptagas. Med erinran derom, att särskilda utskottet blifvit i grundlags- enlig ordning tillsatt för att behandla ärendet i sin helhet, och att, då utskottets betänkande nu för tredje gängen före- kom, det borde enligt 49 § R. O. till afgörande företagas, vägrade talmannen (Strindlund) proposition ä berörda yr- kande, hvilken vägran, sedan ståndet genom omröstning hän- skjutit frågan om lagenligheten deraf till konstitutionsutskot- tets pröfning, blef af detta utskott godkänd.
Vid ärendets derefter förnyade föredragning j-rkade flere ledamöter afslag å särskilda utskottets memorial och dess läggande till handlingarna. Afven å detta yrkande fann tal- mamien sig föranläten att vägra proposition, af skäl, bland andra, att intet stånd egde undandraga sig att pröfva och åt- göra, om och till hvad belopp en föreslagen bevillning skall utgöras; och blef denna vägran, då frågan om dess lagenlig- het ock till konstitutionsutskottets pröfning hänsköts, lika- ledes af detta utskott gillad.
Derefter beslutade bondeståndet att bibehålla förut gäl- lande förordning i ämnet, endast med den förändring, att till- verkningsafgiften skulle för en månad utgå till lika belopp, som förut egt rum för sex månader.
För särskilda utskottet, som först nu kommit i tillfälle att föreslå voteringspropositioner i afseende å beskattnings- frågan, var således ej annat val än att mot ridderskapets och
FåhrcEiis, Skildrinr/ar -1
322
adelns samt preste- ocli borgareståndens sammanstämmande beslut uppställa verba formalia af den af bondeståndet an- tagna beskattningsgrund såsom kontraproposition, ehuru det var uppenbart, att, om kontrapropositionen blefve rikets stän- ders beslut, den föreslagna förordningen, såsom b^-ggd på helt andra grunder än den förra författningen, skulle blifva overk- ställbar. En sådan utgång af voteringen var dock ingalunda att befara. Ja-propositionen eller adelns, preste- och borgare- ståndets beslut i beskattningsfrägan segrade i förstärkta stats- utskottet med stor röstöfvervigt, och detta skulle ha blifvit fallet, äfven om bondeståndets samtliga ledamöter i utskottet, af hvilka de flesta afhöllo sig från voteringsförrättningen, deruti hade deltagit.
Enär författningsförslaget i alla andra delar än den an- gående beskattningen genom de trenne ståndens godkännande \T.innit kraft af rikets ständers beslut, hade den grannlaga stridsfrågan nu ändtligen å representationens sida erhållit sin lösning, och kort derefter blef den nya förordningen i ämnet, öfverensstämmande med rikets ständers beslut, utfärdad.
Att den förändrade lagstiftningen i denna del, såsom der- med afsedt varit, för samhället framgent skall bära välsig- nelserik frukt sä väl i moraliskt som ekonomiskt hänseende, kan icke vara tvifvel underkastadt. Reformen skall i vårt lands häfder blifva betecknad såsom en af de vigtigaste af Oscar I:s styrelseåtgärder. Tvenne omständigheter kunna dervid icke blifva obeaktade, den ena, att konungen utan någon ändamålet motverkande undfallenhet för ett vidtom- fattande klassintresse och i trots af fastgrodda fördomar stälde sig i spetsen för denna samhällsfrågas genomförande, och den andra, att åtgärden vidtogs, innan det var för sent. ]\Ied
323
uppmärksamhet pä det sega motståndet och en senare tids härmed gemenskap egande tilldragelser inom representatio- nen lider det nemligen icke någon gensägelse, att det var ståndsförfattnin(;c )i , som gjorde framgången af denna reform möjlig.
324
Ett ord om vår styrelseform och en sidoblick på vår tids förvillelser.
Grundsteneu för den år 1809 uppförda statsbyggnaden var grundsatsen om konungens rätt att allena stjra riket under förbindelse att inbemta upplysningar ocb rad af det ansvariga statsrådet. Beträffande rädgifvarnes ställning till konungen kan från grundlagens bokstaf icke liärledas någon grund för annan mening, än att de samtliga, utan afseende pä benämning eller tjensteälder, i utöfvandet af sitt rädgifvarekall sinsemellan äro fullkomligt likstälda, ocb i öfverensstämmelse dermed vet grundlagen ej lieller af någon annan cbef för konseljen än konungen. A ena sidan är det konungens obestridliga rätt att fä inbemta sjelfständigt afgifna rad af statsrådets leda- möter kvar för sig. A andra sidan är det uppenbart, att grund- lascsstiftarne med denna statsrådsledamöternas inbördes obe- roende ställning afsett en vigtig konstitutionel garanti.
Under ståndsriksdagarne bar fråga varit väckt om för- ändring i ordalagen af den grundlagsparagraf, som bestämmer konungens rätt att styra allena, men i afseende ä statsråds- ledamöternas ställning sins emellan ocb till konungen bar, ehuru önskvärdt det alltid må vara att i fråga om allmännare regeringsgrundsatser öfverensstämmelse dem emellan är rå- dande, något förslag till grundlagsändring icke förekommit.
Det bar dock någon gång erinrats derom, att vi böra bålla jemna steg med tidens konstitutionela utveckling, med afseende icke blott pä representationssättet, utan äfven ä styrelseformen, som ansetts bristfällig deruti, att den icke afser solidaritet i rådslasen.
325
Hvarje anmärkning af denna art syftar uppenbart till ministerstja^else, ty den kan endast utgä frän den förutsätt- ning, att statsrådets främste ledamot, ehuru han de jure icke är konseljpresident i vanlig konstitutionel mening, kan, om magten är honom kärare än lagen, faktiskt blifva det. Men möjligheten af, att ett sådant förhfillande och, säsom följd deraf den nödiga ansedda solidariteten inom statsrådet skulle kunna vid utöfningen af regeringsbestyren praktiskt utbilda sig, för- utsätter äter icke allenast, att statsrådets öfriga ledamöter villigt underkasta sig den förödmjukande ställning att i sina rådslag låta leda sig af den främste ledamoten, utan ock att konungen kunde med likgiltighet finna sig i ett system, som, genom perspektivet af hela konseljens afgäng, derest i något fall dess enhälliga råd icke biföUes, ögonskenligen afsåge att lägga band på hans grundlagsenliga handlingsfrihet och sålunda i sjelfva verket öfverfl^-tta den honom tillkommande magt- ställning till det solidariska statsrådet, — ett system, hviket, om det kunde upprätthållas, skulle till sin verkan hafva den närmaste förvandtskap med statsskicket i denna del under frihetstidens namnstämpelperiod.
Att det konstitutionela statsskicket pä sin tid med natur- nödvändighet framgått ur den kultiirgrad, som de europeiska folken dä uppnätt, hvem dristar att förneka detr Men detta statsskick är mer än något annat elastiskt och kan svårligen definieras såsom en orubblig dogm. Så mj^cket är dock visst, att, likasom hela verldsordningen är beroende af ett eqvili- brium, sä kan ej heller magtför delningen inom de borgerliga samhällena frigöras från denna naturlag. Har det nii visat sig, att i vår styrelseform något brustit i den nödiga jemvigten? Har vär grundlag i denna del verkat något ondt eller någon olägenhet? Är värt samhällstillstånd sådant, att vi måste anlita den första kuranstalt, som erbjuder sig? Och, om sä vore, är det då i något land, der den konstitutionela utvtn-k-
326
J ingen anses liafva hunnit längst, som vi skola söka ledstjernan för vårt fortgående pä denna bana?
Redan några år före det sista konungadömets i Frankrike fall proklamerades der majoritetsregering eller, med andra ord, regeringsmagtens förläggande hos folkrepresentationen, vid hvars sida skulle stå en verkställande myndighet, som fick namn af regering. Det var i sammanhang dermed, som till folkväldets förhärligande det fans nödigt, att från den kungliga titulaturen utdöma orden »med Guds nåde» '). En efterhärmning af detta styrelsesystem vore likväl ett fullstän- digt revolutionerande af vår nu gällande regeringsform; ty likasom konungen skulle blifva föga annat än en skuggbild genom ministerstyrelse, så blefve både han och hans statsråd det genom parlamentarish styrelse.
Demokratien kan icke stanna vid det nu upphunna sta- dium på det sluttande planet, men äfven om så vore, hvad förvissar för öfrigt derom, att de styrelseformer, som tidens konstitutionela utveckling tros anvisa till efterföljd, skola till sina grunder länge bestå? Historien lär oss, hurusom mer än en gäng de borgerliga samhällena råkat in i irrgångar, som, dä de förr eller senare efter hvarjehanda vedermödor måst öfvergifvas, endast efterlemnat varnande lärdomar.
Sädana allmännare förvillelser hafva uppenbarat sig icke blott inom det politiska området, utan äfven inom det seciala lifvet och pä vetenskapernas fält.
I vårt tidehvarf finnas nog de, som låna ett villigare öra till den lära, enligt hvilken menniskans rol är afslutad med det jordiska lifvet, än till hvarje religion, som ställer i utsigt ett lif efter detta, der det är att vänta ransakning och dom,
') Såsom om vi icke alla samt och synnerligen vore hvad vi äro med Guds nåd. Men det gifves ett slags statsförbättrare, som synas helst vilja glömma, att det finnes en magt, inför hvilken alla magter på vår syndfulla jord, folkmagten inberäknad, äro jemförelsevis blott stoft.
327
och stärker demia lära icke tillförsigten hos den propaganda, som i våra moderna samhällen här och hvar uppreser sig med öppen krigsförklaring emot det bestående rättstillståndet, icke är den egnad att stödja eller befästa detta tillstånd.
Försynens vägar äro ofta för menniskoförnuftet dolda; men om vi kunna tro, att den sjelfsväldsanda, hvartill vår tids socialistiska rörelser urartat och som hotar att åter för- vilda de civiliserade folken, eller de materialistiska läror, som från åtskilliga lärostolar och i tryck spridas, skola hafva en varaktig framtid, eller att de på mensklighetens utvecklings- bana hafva betydelsen af annat än pröfvande medel, dä för- tvifla vi om värt slägtes ädlare bestämmelse än ogräsets på marken.
328 Bilasra.
Förteckning öfver de af Carl XIV Johan från enskilda tillgångar anvisade utgifter för allmänna ändamål under tiden från 1810 till och med 1827, på befallning meddelad af konungens en- skilda byrå. (Se sid. 159.)
(Öfversättning från franskan, i .'sammandrag.)
]. För milituva ändamål.
Rdr b:ko.
Dotation till svenska arméen i Norge 215,000
Till arméens ackordsaraortering 32-1,866: 32.
» flottans d:o 31,000
» förhöjning af underofficerares och soldaters pensioner 40,000 » förhöjning af officersenkors pensioner 5,000 rdr år- ligen, motsvarande ä 5 proc. ett kapital af... 100,000
:> förhöjning af officerarnes vid 6 indelta regementen sold 100,000 Gratifikationer till generaler och officerare af alla grader 90,000 Til! underofficerare och soldater, som kommit till Stock- holm att söka pensioner 20,000:
» flottan för inköp af 500 skeppund hampa 1812 och 1813 32,870: » inköp af 900 nj'a gevär, som lemnats till krigskollegii
disposition 1815 10,800:
Summa 964,536: 3*2.
Dessutom hade till arméen gifvits följande summor, nemligen :
Dotation till svenska arméen i Tyskland 860,000: —
Gratifikation af en månads sold till officerare
och soldater vid svenska arméen i T^^skland 180,000: — Till inedaljfonden 80,000: —
Anm- De tre sista summorna äro icke förda inom linien, emedan de icke utgått af Carl Johans enskilda medel. Den första och den sista af dem hafva anvisats på pommerska dominialfonden samt den andra å krigsfonden.
329
2. Till föremål inom ätt civila området.
För åtgärder 1811 och 1812 till återförande af vexel-
Uiirsen från 136 till 84 sk 170,000: —
Till landshöfdingen i Örebro län för särskilda allmänna
anordningar 1812 5,000: —
» statssekreteraren Hosenstein för upprättande af en
skola i Örebro 1812. ._•. 3,333: 16.
Kostnader för resan till Åbo 1812 50,000: —
Till inköp af hingstar, att fördelas på länen, för häst-
afvelns förbättrande, 1813 50,000: —
» de hrandskadadc i Götrborg 1813 10,000: —
Understöd till Kronobergs län, att utdelas genom laiids-
höfdingeus försorg 2,000: —
Till institutet för döf stumma.... 10,000: —
Kostnader för negociationer 1812 — 1814, emot redo- visning af grefve af Wetterstedt samt hrr v. ScuuLZENUEiM och d'Ohsson 300,000
För slottels reparation utvändigt 1813 och 1814 50,000
> reparation af Drottningholms slott 4,000
Till musikaliska akademien och akademien för de sköna
konsterna 2,000
» de allmänna hospitalen 1815 40,000
> barnbördslmset 1815 20,000
» serafimerlasarettet 1816 20,000
;> fattigunderstöd i Göteborg och Stockholm. 20,000
;> belöningar ät utländingar för Sverige gjorda tjenster
1811— 1827 220,655:
För åtgärder till bibehållande af brödpriset i hufvudstaden i förhällande till ett spanniålspris af 12 rdr tun- nan, samt för reglerande af vexelkursen efter riks- dagen 1815 280,000:
Hushyra och traktamente åt de svenska kommissarierna för förhandlingar med Norges storthing 1814 samt
för deras kanslibiträden 35,000
Riksståthållarcns etablerande 1814.... 16,000
Ytterligare d:u 1816. 15,000
Till förskönande af de öppna platserna samt för kaj- byggnader i hufvudstaden 1815—1824 285,000: —
» hufvudstadens pauvres honteux, att förvaltas af un-
derstödskommittéen 1816 .- 10,000: —
» amortering af landshöfdingackorden 91,666: 32
» staten öfverlemnade juveler, som Hans j\Iaj:t ärft efter konung Carl XIII, värderade af ^lichaelson & Benedicks till 13,300: 24
Trn^l^^^. l,000,(i00: (.o.
330
Transp. 1,000,000: 00.
Till veterinärundervisiiingsanstalten i Stockholm 1819.. 29,000: —
» universitetet i Upsala, bidrag till liibliotcksbyggnadeii 30,000: —
» ett arbetshus i Upsala län 3,333: ig.
» de brandskadade i Göteborg 1821 2,000: —
» d:o i Norrköping 1822 10,000: —
» Norrköpings fattige 1822 och 1823 800: —
» de brandskadade i Borås 1822 5,GGG: .32.
» hufvudstadens pauvres honteux den 23 dec. 1822. 15,000: —
» en fattiganstalt vid Ranilösa 8,303: 20.
» stora operan frän 1816 till 1827 195,660: 32.
Understöd till behöfvande och gåfvor till åtskilliga stä- der 1811 — 1827 475,767: 16.
Pensioner 1811 — 1827 130,619: 40.
Understöd åt åtskilliga tjenstemän 129,255: —
Till de brandskadade i Norrköping 1826 2,000: —
» d:o i Borås 1826 1,000: —
Juvelsmycken, gifna under Hans Maj:ts resor i landet
1811 — 1827 112,600: —
Till prins Oscars skola i Göteborg 1,000: —
» sällskapet De fattiges vänner d:o 1,000: —
» Willinska skolan d:o 4,000: —
» en fattiganstalt i Halmstad 2,000: —
» d:o i Varberg 1,000: —
» nybyggnad för en skola i Örebro 5,000: —
Reparation af Rosersbergs slott (utöfver statsanslaget)
1818 — 1827.... 20,000: —
Summa 2,907,365: 44.
Anm. 1. Uti tablån upptages äfven ett belopp af 88,102 rdr 12 sk., som utöfver revenyen utgifvits för underhållande af Elfdals porfyrverk.
2. Utom liuien upptagas utgifterna för möblering af Stockholms och Rosersbergs slott till mer än 150,000 rdr.
3. En särskild förteckning å utgifter af enskilda medel till all- ^. manna föremål i Norge 1814 — 1827 upptager ett totalbelopp
af rdr 894,627: 2 4.
331
Uppgift å de inkomster, som af Carl Johan från svenska stats- verket uppburits från den 21 aug. 1810 till den 31 dec. 1827.
Rdr b:ko.
Resekostnad och etablering 1810 40,000: —
Civil-lista såsom kronprins, från 21 aug. till årets slut,
å 66,6662/3 idi- - - 25,925: 4-1.
d:o 1811 och 1812 å 66,666% rdr årligen 133,333: 16.
d:o 1813—1817 å 100,000 rdr.. 500,000
d:o 1818, 3 månader, d:o 25,000
och såsom konung å 320,000 rdr, O m:r 240,000
d:o 5 år d:o d:o 1,600,000
d:o 4 år d:o ä 420,000 rdr, 1,680,000
Årlig ränta från riksgäldskontoret k 200,000 rdr, från
och med 1815 till 1827 års slut, 12 år 5 m:r.. 2,483,333: 16
Summa 6,727,592: 28.
Innehåll.
Första tidskiftet 1825—1839.
Sul.
1. Svensk-Norska kommittéeu 1825 för afgifvande af förslag till för-
fattning angående de förenade rikenas ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållauden 1.
2. 1834 års kommitté för utarbetande af förslag till erforderliga för-
ändringar i gällande tulltaxa och öfriga författningar rörande tullverket G.
3. Underhandlingar emellan Sverige och Danmark 1836—1838 angående
sjöfarts- och tullförfattningarna 12.
4. 1839 års kommitté för öfverseende af dä gällande tulltaxa och med-
delande af förslag till de dcruti af omständigheterna påkallade förändringar 16.
5. Det första skandinaviska naturforskaremötet 21.
Andra tidskiftet 1840^1844.
6. Regeringens ställning till riksdagen 1840. Ministérförändringen
samma är 27.
7. Förstärkta statsutskottets voteringar juli 1840 och den deraf för-
anledda ministerkris 48.
8. Riksdagens upplö.sning ifrågasatt 54.
9. Förstärkta statsutskottets voteringar sept. 1840. Kabinettskassans
öde. Abdikationsplaner... 57.
10. Den nj-a konseljen af konungen anbefald att meddela sina åsigtcr
angående 1812 års politik 73.
11. CäRL Johans ställning till representationsreformfrågan 79.
12. Pensionsfrågor, föranledda af statsrådets förändrade organisation.... 82.
13. Skattereduktions förslagen vid 1840—41 årens riksdag 85.
14. Tullfrågans behandling vid denna riksdag 88.
334
Sid.
15. Organiserandet af en styrelse för allmänna arbeten 91.
in. Landsliöfdingeackordsregleringen 99.
17. Ministérförändringen efter riksrättsförhandlingarnas slut 103.
18. Opinionsnämnden 107.
19. Landtbruksakademiens reorganisation 121.
20. Ett enskildt bemedlingsförsök för den eviga freden 124.
21. Förra tiders centralisatio n af allmänna förvaltningsärenden 127.
22. Formen för interimsregeringar 129.
23. Tillämpning af 38 § R.F -. 135.
24. 'Ett skogsliushållningsärende 138.
25. K. resolution om Liudebergska teatern 141.
26. Studentmötet i Stockholm 1843 145.
27. En misstänkt spejare - 148.
28. Carl Johans linansteori 152.
i/ 29. Carl Johans välgörenhet 158.
30. Carl Johans sista regeringshandling 161.
Tredje tidskiftet 1844-1854,
31. Oscar I:s tillträde till regeringen 164.
32. Ministérförändringarna 1844 167.
33. Unionskommittéen. Unionsvapnet och unionsflaggan 170.
34. Oscar I:s första eriksgata 180.
35. Oscar I:s nitälskan för byggnadskonsten 183.
36. Indragningsniag-tens upphäfvande 187.
37. Episoder frän riddarhuset 1844—1345 191.
38. Ytterligare om formen för interimsregeringar 196.
39. Entreprenadskjutsens reglerande 199.
40. Karaktersfullmagterna 202.
41. Reform af arfslagstiftningen 206.
42. Teknologiska institutet 217.
43. Oscar I:s motvilja att tillämpa dödsstraifet 223.
44. Den första svenska jernvägskoncessionen 225.
45. Författningarna angående bergshandteringen 231.
46. Näringslagstiftningen 2.35.
47. Spanmålsexportförbudet 1847 243.
48. Marsoroligheterna i Stockholm 1848 248.
49. Upprättandet af en medborgarevakt i Göteborg 1848 254.
50. Ministérförändringen 1847-1848 258.
51. Tullfrågan 1844—1848 263.
52. Frågan om representation.sreform 272.
53. Skatteförenklingen och partiel ministérförändring 1851 305.
54. Begrafningshjelpsfrågan 311.
55. Bränvinslagstiftningen 316.
335
Sid. ÖG. Ett ord om vär styrelseform och en sidoblick på vår tids för- villelser 324.
Bilaga.
Tablå öfver konung Carl Johans utgifter af enskilda medel till all- männa ändamål åren 1810—1827 och hans inkomster frän statskassan under samma tid 328.
Rättelser. |
|||
10 rad. 3 stål |
■: sådana |
läs: |
sädana frågor |
20 ^^ 1 ^ |
förbrytelsens |
> |
förbrj'telsers |
31 sista rad » |
J. H.' |
>i |
J. G |
40 näst sista » |
Hvad |
Af livad |
|
112 näst sista >■ |
hvarje, |
i |
bvar tredje |
143 sista js |
någon |
i |
någon i |
147 rad. 1 » |
studentens |
s |
studenters |
155 » 25 » |
uppgifven |
» |
uppgifvet |
158 » 22 » |
ant3'dda |
» |
uttydda |
179 v 5 ^ |
blifvit |
» |
för Sverige blifvit |
180 ) 5 ^ |
månad |
i |
månad 1844 |
J
X.ÖMANSSON'^' BOKBINDERL
ft fc fc ft »! Iv 11 t 1 1 . l! t; m
■•» ft. m. if iv v *•: »' •' iMfe »%^ ,
^ft. fMl^i K. K; V'- It' K' tt •.. ^. i i
.•.^•lIljrKit. ». i, K i t m ^i^^A^i*L*i* • » » > tt le , _». »^» • t B B B m tTmr
. k;^ir B^B. B i B- B B » BtK
m
^^^
"f-^-r
JI #
r-.^-.^-f
« «