Hg NGN KIT Iylgllats Ma SE isl ia 0 (RIS IA ALES INR a HAL i i intr 1 1 Hd Sr RE i NE im tid in fll I Ae FEL LAND Ika fn RR fil NN HN i i | SS Hg Till OR HTT nh I SS Rh a NG FR i dr SS t N i MåTstad 1 2 FRE HE Sr ere eter rer SS Dh I ii ät an EEE rie = FA ng ERE in vi il Hille MEL Ia i Å > s HARVARD UNIVERSITY: LIBRARY OF THE MUSEUM OF COMPARATIVE ZOOÖLOGY. Vaa. & | CL ; ÄV MY KN SS SN Ye S. | J ” 4 i ; IK ) . TA VETENSKAPS-AKADEMIENS HAN DEING Ack KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT &t SÖNER 1902—1903 at d j - ee Le ” | TE rr - - å JU | Nk kl ES Å År a 5 - Fr i Ry bhang a så DC Oo Ve i RA I SE re ARE | - Npåga re FRA AKTRA GE TAR PEN CM ASKÖR TARO AR Raa | sög li lea - STR EEE SN INNEHÅLL AR TRETTIOSJUNDE BANDET. INGVARSON, F. Om drifveden i Norra Ishafvet. Med 7 textfigurer.....ooomoooooo.m LEVIN, E. Bakteriologiska tarmundersökningar mg LR EU Bönm, J. Ueber die obertriadische Fauna der Bäreninsel. Mit 7 Tafeln und 4 IKE xt NO UT: 6 TI: SERENA reeR RE Nere AE NOR I RR Eran a RE RE Vr Oe ot IR NORDENSKIÖLD, E. Ueber die Säugetierfossilien des Tarija Tals, Sädamerika. il. MaSOdoR. CRT. CUT: NEG NEON oösossctoosotest oss oENYOSNecE css LsssSES NN Aprerz, G. DLefnadsförhållanden och instinkter inom familjerna Pompilidre och SPE ov 22 a SNRA FT SANS SERIER SE Pe ra ee 0 en Då te ao a Sven Sie so SEELE SIS ERIKSSON, J. Ueber das vegetative Leben der Getreiderostpilze. 1. Mit 3 Tafeln SoLMs-LauBACH, H. Die strukturbietenden Pflanzengesteine von Franz Josefs Land. UVI ER 2 Ra EU RSA RR RS SER As En Na EA ND Sa oe SR SAR RS a STR CARLGREN, O. Studien iäber Regenerations- und Regulationserseheimungen 1. Mit NAN BE arte lnsjun dä2 Säkert ho Ure mee. SS AES ERA EE TA re NE OT I Sea EX OKAH aa cd SA SVARS vt Mä Nedan | ET REL RA 2 nn FARAN cl RNE ad : bo bam siat TA [Saningett val fate ) ! EN ; E | fr 5 ENL er DE ET VERSER Se SPRRR an | ; PS av Sdiromeböd slet Ana 20 milegtotstAG N 1 eV SA Kr ASEA ARSA SE RIV AA Or CA | döv biliqmotT sets läm 7 mom vafan nvbtke ' | I é vil i åsligden RIE vb node Säg NO KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 387. N:o 1. | ST OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAPVET AF FREDRIK INGVARSON MED 7 TEXTFIGURER ANTAGEN DEN 11 MARS 1903 MEDDELAD AF V. WITTROCK OCH A. G. NATHORST JI STOCKHOLM. P. A. NORSTEDT & SÖNER. BERLIN LONDON PARIS R. FRIEDLÄNDER & SOHN WILLIAM WESSLEY & SON PAUL KLINKSIECK 11 CARLSTRASSE 28 ESSEX STREET, STRAND 3 RUE CORNEILLE KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 97. N:o 1. OM DRIFVEDEN I NORRA INHAFVET AF FREDRIK INGVARSON ANTAGEN DEN 11 MARS 1903 MEDDELAD: AF V. WITTROCK OCH A. G. NATHORST STOCKHOLM KUNGL BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER 1908 Or MM Hör Vr Of SA NIE KE MA 00 Ni OM sf pg är - LÖ pi 5 Vv åp: 4 0 [0 ON Mr a V [ hk | pa jo Cd NE - pp AHTI j få är ALE a Inledning. Till grund för ifrågavarande arbete ligger en undersökning af den särdeles om- fattande samling af drifvedsprof, hvilka hopbragts under professor A. G. NATHORSTS polarexpeditioner somrarna 1898 och 1899 vid Beeren Eilands, Spetsbergens (incl. Kung Karls land och Gilesland), Jan Mayens och nordöstra Grönlands kuster. Äfven lämnas "en redogörelse för en af mig verkställd undersökning af det drifvedsmaterial, som af Vegaexpeditionen 1878 insamlats vid Jenissejs flodmynning i Dicksons hamn. Dessutom har jag äfven varit i tillfälle att med NATHORSTS samlingar jämföra tvenne andra, hop- bragta på resp. Spetsbergens och sydvästra Grönlands kuster, bestämda den förre af J. G. AGARDH, den senare af V. Tu. ÖRTENBLAD. En mera ingående undersökning af sist- nämnda material har emellertid ej företagits. Af en jämförelse mellan de resp. samlin- garna framgick, att det rådde öfverensstämmelse med afseende på deras sammansättning, art och natur. Tyvärr har tiden icke tillåtit mig att nu jämväl undersöka det vid Shoal Point af NORDENSKIÖLD 1873 insamlade drifvedsmaterialet. Att döma af den mängd pimp- stensbitar, norska fiskegarnsflöten m. m. och det Zntada-frö, som man där funnit, är det emellertid otvifvelaktigt, att en dylik granskning skulle gifva vid handen synnerligen intressanta resultat med afseende på förekomsten i dessa trakter af amerikansk och norsk drifved. Undersökningsmaterialet i dess helhet tillhör Riksmuseum i Stockholm och har ställts till mitt förfogande genom professor A. G. NATHORST. Arbetet har utförts på Lunds universitets botaniska institution, och får jag till institutionens föreståndare, herr professor BENGT JÖNSSON härmed framföra uttrycken af min stora tacksamhet för de värdefulla råd och upplysningar, som meddelats mig vid ut- arbetandet af föreliggande afhandling, samt för det utmärkta jämförelsematerial, som jag genom hans förmedling erhållit. Äfven stannar jag i stor tacksamhetsskuld till herr pro- fessor A. G. NATtHorsT för välvilligt lämnade anvisningar till förtydligande och ändring af enskilda ställen i arbetet. Sedan länge har det varit bekant, att utmed kusterna af de arktiska länderna stora drifvedsanhopningar förefinnas. Trädstammar, rötter, grenar och barkstycken hafva här år efter år hopats, stundom bildande vidsträckta vallar, som någon gång blifvit kallade »drifvedssnår». Förekomsten af drifved på fullständigt trädlösa kuster samt det beak- tansvärda förhållande, att denna endast anträffades på vissa områden, men här alltsedan mannaminne uppträdt konstant, ledde naturligtvis tidigt polarforskaren till den slutsatsen, 4 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. att en väldig vedtransport med hafsströmmarna såsom bärare måste hafva ägt rum. Golf- strömmen och Polarströmmen blanda sitt vatten i Ishafvet. Bägge kunde således tänkas afsätta medförda driftprodukter på de långgrunda stränderna. Bestämmandet af dessa produkters art och ursprung måste alltså gifva ett viktigt uppslag till lösningen af frågan om nämnda hafsströmmars utbredningsförhållanden i dessa trakter. Det var med tanke härpå, som senare tiders polarexpeditioner i sitt program äfven inryckte uppgiften att insamla drifvedsprof. En af de första insamlingarna gjordes vid Spetsbergens kuster af en svensk expe- dition. J. G. ÅGARDH,' som verkställde undersökningen af det medförda materialet, erhöll som resultat, att samtliga prof, 18 st., härstammade från barrträd, bland hvilka 7 med säkerhet identifierades som Lariz, samt att deras hemland var Sibirien. J. WIESNER,” som undersökt några af WEYPRECHT och PAYER vid Hopen och Spets- bergen insamlade drifvedsprof, identifierar dessa med Picea och Lariz samt anser dem äfvenledes vara af sibiriskt ursprung. Te. VON HEUGLINS drifvedssamling från Novaja Semlja, som under åren 1870— 1871 insamlats vid Matotschkinstrasse, Ljamtschinabukten samt Holzkap, är undersökt af H. NÖRDLINGER ” och G. Kraus." Saliz, Populus, Betula och Sorbus aucuparia samt bland barrträden Lariz, Picea, Abies och Pinus silvestris äro de typer, som de funnit ingå i densamma. Från Nordasiens och eventuellt Nordamerikas floder anse de Polar- strömmen hafva hämtat de driftprodukter, som den sedan afsatt på Novaja Semljas kust. Denna är den första anhaltstationen, den första depoten för den ved- transport, som utgår från Nordsibiriens floder väster om Kap Tscheljuskin. Fort- sättningen på dess bana väster ut i Ishafvet är i den litteratur, som behandlar den nord- arktiska drifveden, äfvenledes angifven. Den på Spetsbergens stränder funna drifveden bär ju, såsom redan framhållits, enligt AGARDH och WIESNER vittne om, att den sibiriska drifvedsströmmen här passerar förbi. På Grönlands ostkust fixeras dess bana åter. Det är Kraus,” som här igenkänt och återfunnit spåren af samma vedström, som han några år förut trott sig kunna spåra vid Novaja Semljas kust. I sitt arbete påvisar han, att af 25 prof 22 exemplar tillhörde barrträdens, 3 löfträdens grupp. Larixz sibirica, Picea obovata, Alnus incana och Populus tremula äro de arter, som enligt hans åsikt äro den ostgrönländska drifvedens beståndsdelar. Dess sibiriska ursprung finner han vara af största intresse;" det icke blott löser frågan om hafsström- marnas utbredningsförhållanden i dessa regioner, det bidrager ock att gifva en djupare inblick i Grönlands växtgeografiska förhållanden. Det blir en förklaringsgrund för den 1 J. G. AGARDH, Om den spetsbergska drifvedens ursprung. Öfversikt af Kongl. Sv. Vet. Akad. Handl. 1870, N:o 2, sidd. 97—119. Stockholm. ? J. WIESNER, Untersuchung einiger Treibhölzer aus dem nördlichen Eismecre. Sitzungsber. der Ma- themat.-Naturw. Classe der Kaiserl. Akad. der Wissensch. in Wien. Band LXV, Abth. I, 1872, sidd. 97, 98. > H. NÖRDLINGER, TH. VON HEUGLINS Treibholz-Sammlung von Novaja Semlja. Geograph. Mittheil. ÅA. PETERMANN, 1873, Band 19, sidd. 189, 190. + G. KRAUS, Untersuchung von Treibhölzern aus Novaja Semlja. Botan. Zeitung 1873, sid. 205. > G. KRAUS, Treibhölzer. Die zweite deutsche Nordpolarfahrt 1869 und 1870, Band II SG. KRAU3, Uber die Abstammung der auf der II, deutschen Nordpolarexped. gesammelten Treibhölzer. Botan. Zeitung 1872, sid. 326. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:o I. 5 grönländska florans förvantskap med den gamla världens arktiska vegetation och gifver stöd åt den af GRISEBACH uttalade hypotesen, att Grönlands växtvärld skulle invandrat från Sibirien. Slutpunkten för den sibiriska vedströmmens bana i väster är emellertid härmed ej uppnådd. Följande grönländska kusten till Kap Farewell böjer en gren af strömmen här af mot norr längs Sydgrönlands västkust. Det är V. TH. ÖRTEN- BLAD," som sålunda beskrifver vedströmmens slutliga lopp; det blef nämligen denne för- fattares uppgift att bestämma Sydgrönlands? drifved. Materialet lämnades af den samling, som hopbragts under Dr N. O. Horsts i geologiskt syfte år 1880 företagna resa till Grönlands västkust. A 15 skilda lokaler hade insamlats 122 prof, den dittills största drifvedssamling, som varit föremål för vetenskaplig undersökning. Trots dess storlek rådde föga växling 1 sammansättningen. Barrträden voro representerade till öfvervägande antal. Af 122 prof befunnos näm- ligen 96 vara barrträd, 25 löfträd. Lariz representerades af 54, Picea af 34, Pinus sil- vestris af 3, Pinus cembra af 3 och Abies sibirica af 3 prof. Pinus cembra visade sig först genom ÖRTENBLADS undersökning, om än i ringa mån, ingå i drifvedens samman- sättning. Dess hemland ansåg han vara Sibirien. Litteraturen i ämnet angifver äfven tvenne andra strömmars existens i Norra Ishafvet, nämligen en japansk hafsström samt Golfströmmen. Den först- nämnda uppgifves hafva spårats genom sina drifvedsaflagringar på Grönlands nordvästra kust. I vikarna Polaris Bay samt Newman Bay fann nämligen den Hall'ska polarexpedi- tionen, som under vintern 1871—1872 därstädes hade sitt vinterkvarter, rikligt med drif- ved. ? Man trodde sig i denna igenkänna valnötsträdet, asken och »rödgranen». NSärskildt det förstnämnda säges hafva varit väl bibehållet med den för detsamma karakteristiska lukten. Så länge emellertid ingen mikroskopisk undersökning af ifrågavarande drifveds- prof utförts, måste dock uppgiften om »>»japanskt» driftmaterial på dessa kuster mottagas med stor försiktighet. På denna förmodade upptäckt af valnötsträd bland drifveden i dessa trakter grun- dades hypotesen om ett öppet polarhaf mellan Stilla Hafvet och Atlantiska Oceanen. Efter Juglandéernas geografiska utbredning att döma, kunna nämligen de Hall'ska exemplaren härstamma antingen från Atlantiska Öceanens eller ock från Stilla Hafvets kuster, däremot icke från de nordsibiriska flodernas stränder. Af de båda alternativ, som sålunda kunna ifrågakomma, uteslutes enligt GriseBACH " det förra, enär driftprodukter af denna art skulle saknas på de drifvedsförande områdena i Smiths sund och Baffins Bay söder om ofvannämnda vikar. Från Stilla Hafvets kuster däremot anser han dessa exemplar leda sitt ursprung. Förklaringen till deras förekomst bland drifveden vid Polaris Bay och Newman Bay grundar han på antagandet, att det existerar en polargren af den japanska hafsströmmen, som åtminstone periodvis transporterar drifved genom Behringssund in i 1 V. TH. ÖRTENBLAD, Om Sydgrönlands drifved. Bihang till K. Svenska Vet. Akad. Handl., Band 6, N:o 10, sid. 34. ? Sydgrönland = Grönlands sydvästra kust: ÖRTENBLAD, anf. st., sid. 4. 3 Das offene Polarmeer bestätigt durch das Treibholz an der Nordwestkäste von Grönland. A. PETER- MANN, Geograph. Mittheil., 1874, sid. 161. t A. PETERMANN, Geograph. Mittheil., 1874, sid. 162. 6 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. Ishafvet. — På detta sätt söker han stödja den nämnda teorien om en öppen Ishafsför- bindelse mellan de båda andra stora världshafven. Om Golfströmmens aktivitet i den arktiska drifvedstransporten finnas i litteraturen mer eller mindre stridiga uppgifter. Några af de viktigaste skola i det följande antydas, innan” redogörelse för egna undersökningar meddelas. V. WALTERSHAUSEN och C. ÅINDMAN" antaga sålunda, att samma art af driftpro- dukter, som af Golfströmmen uppkastas på Norges kust äfven kan föras vidare in i Norra Ishafvet och hamna på Spetsbergens, Novaja Semljas, Islands och Grönlands kuster. Den af NaAres' expedition norr om Baffins Bay funna drifveden, som enligt M'NAB är af amerikanskt ursprung, har enligt LINDMANS ” åsikt förts dit genom en nordgående ström, riktad mot Grönlands sydspets. Enligt hvad T. E. GUMPRECHT” omtalar i sitt arbete: Treibproducte im Nordatlan- tiscehen Ocean, anträffades år 1786 af den danske amiralen VON LÖWENÖRN en mahogny- stam, drifvande i hafsvattnet i närheten af ostgrönländska kusten. Ett dylikt fynd har enligt nämnde förf. äfvenledes gjorts vid Disco-ön, belägen i Davys sund. — GUMPRECHT anser äfvenledes, att den isländska drifveden åtminstone delvis är af tropiskt ursprung. De olika åsikterna om Golfströmmens betydelse i berörda afseende framgå ytter- ligare af en här nedan lämnad, kortfattad framställning af de olika arbetsmetoder, genom hvilka man sökt bilda sig en mening om den arktiska drifvedens ursprung. Samtliga författare i frågan, AGARDH, WIESNER, KRAUS och ÖRTENBLAD representera åsikten, att Norra Asien skulle utgöra källan till den aldrig utsinande ström af drifved, som hamnar vid Spetsbergens och Grönlands kuster. Denna åsikt hade arbetat sig fram under konflikten med en annan, densamma motsatt teori. Från svenskt håll utgick näm- ligen tanken, att Golfströmmen skulle vara bärare af drifvedstransporten. O. TOorELL hade nämligen” under den svenska polarexpeditionen 1861 på Spetsbergens norra kust funnit en böna af den i Västindien växande papilionacéen Entada gigalobium.? Genom detta fynd motiverades den ännu i senare tider förhärskande åsikten, att Golfströmmen tillförde Spetsbergen dess drifved. En opposition väcktes dock häremot och utgick från tyska naturforskare. OÖOppositionsmännens rad inleddes af PEscHErL och PETERMANN. Dessa slogo emellertid öfver i en annan lika ensidig uppfattning, som vinner sitt bästa uttryck i följande af PETERMANN gjorda utlåtande:” Driftprodukter från Västindien såsom Entada gigalobium lämna det bästa beviset för, att den verkliga Golfströmmen sträcker sig ända till Spetsbergens nordöstra kust, men icke mindre intressant är det, att de oerhörda mas- sorna af drifved alla komma från Sibirien. en 1 OC. LINDMAN, Om drifved och andra af hafsströmmar uppkastade naturföremål vid Norges kuster. Göteborgs Kongl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhälles Handlingar, 18 häftet, sid. 73. Göteborg 1883. ? LINDMAN, anf. st., sid 73. 3 T. E. GUMPRECHT, Treibproducte der Strömungen im Nordatlantischen Ocean. Zeitschrift för Allgem. Erdkunde 1854, Berlin 1854. Band III, sid. 430. 2 CHYDENIUS, Svenska expeditionen till Spetsbergen 1861 under ledning af Otto Torell. Stockholm 1865, sidd. 203, 460. > PETERMANN, Das Treibholz im Fismeere. PETERMANN, Geograph. Mittheil. 1870, sid. 231. 6 PETERMANN, anf. st., sid. 231. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:o |. Zu Denna sats verkar redan a priori paradoxal, och vid närmare granskning af PETtTER- MANNS bevisföring försvinner icke intrycket häraf. Vi vilja göra en axplockning af de bevisgrunder, han uppställt. Söder om Kap Wrede, en udde på Spetsbergens nordöstra kust, hade den svenska polarexpeditionen icke kunnat påvisa fynd af tropiska frukter och frön. Af detta förhållande, som ju alltid kan tänkas bero på en tillfällighet,' drager han följande allmänna slutsats:? »Es ist hiernach wahrscheinlich, dass der Golfstrom nicht mehr an diese Kästen gelangt, dass sie dagegen von dem Treibholz der Sibirischen Flisse erreicht werden.» Utom på denna negativa bevisgrund, som ej 1 något afseende kom- pletteras genom positiva undersökningar af den på dessa kuster rikligt förekommande drifveden och som ju, såsom nämndt, kan tänkas grunda sig på en tillfällighet, stödjer han sig på hypoteser, som uttalats af andra forskare, såsom GUMPRECHT, IRMINGER, LAMONT, BIrRKBECK och NEWTON. GUMPRECHT ” håller sålunda för sannolikt, att drifveden på Spetsbergens kust är af sibiriskt ursprung. — C. IRMINGER ' anför i sitt arbete, att mycket af den röda drifved, som uppkastats på Islands norra kust och som af invånarna därstädes hållits för ceder- trä, torde vara lärkträdsved, som af de sibiriska floderna förts ut i Ishafvet och med en åt sydväst gående strömning transporterats omkring Spetsbergen till Island. Den för lärkträdsved, som längre tid legat i vattnet, karakteristiska egenskapen att antaga en rödaktig glans anser han vara orsaken till förväxlingen med cederträ. Den på Spetsbergens sydöstra kust samt på Tusenöarne funna drifveden anser LAMONT ” bestå af barrträd, som otvifvelaktigt leda sitt ursprung från Sibirien. Samma uttalande föreligger af BirkBECK och NEWTON” om den drifved, som de påträffat vid Ryke Yseöarne. Slutklämmen i PETERMANNS bevisföring är en hänvisning ” till ÅGARDHS undersökning öfver Spetsbergens drifved och lyder ungefär sålunda: De af svenskarna hemförda ved- profven äro noga undersökta af J. G. AGARDH, som med apodiktisk säkerhet uppvisat, att intet enda stycke tillhör något annat vedslag än den sibiriska Larix, och att alltså intet däraf föres dit af Golfströmmen från sydligare trakter. — Resultatet af AGARDHS under- sökningar vinner emellertid ej ett korrekt uttryck genom anförda citat. Af 18 prof har nämligen AGARDH påvisat endast 7 vara sibiriskt lärkträd. Moderträden för de öfriga 11 profven vågar nämnde författare ej med säkerhet angifva. 8 synas honom vara af gran eller af ett »trädslag, som svårligen torde kunna skiljas från vår vanliga gran». 1 kom- mer närmast fur, men betecknas såsom »tämligen murket», och därför »svårligen bestäm- bart»; slutligen återstår ett, »som sannolikt torde vara rotstycke af en.” Den karakter af »apodiktisk visshet», som PETERMANN med nyss anförda citat velat tillerkänna den rent 1 I själfva verket har NATHORST 1870 funnit en böna af Guilandina Bonduc på västkusten, i Advent Bay. (Se A. E. Nordenskiöld i Bihang till K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd 2, N:o 18, sid. 40.) ? PETERMANN, anf. st., sid. 231. 3 GUMPRECHT, anf. st., sid. 431. £ OC. IRMINGER, Uber Meeresströmungen. Zeitschrift fär allgem. Erdkunde 1854, Berlin 1854. Band IIT, sid. 189. 3 PETERMANN, Geograph. Mittheil. 1870, sid. 232. 6 PETERMANN, anf. st., sid. 232. 1 PETERMANN, anf. st., sid. 232. 3 AGARDH, anf. st., sid. 114. 8 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. systematiska bestämningen af drifvedsprofven, annullerar AGARDH med följande ord: »för en noggrann och fullt säker bestimning af dem alla har hvarken nödig tid eller nödvän- diga samlingar af olika (amerikanska) trädslag stått mig till buds». ? Beträffande denna drifveds ursprung måste naturligtvis Sibirien anses vara moder- landet för de sibiriska lärkträdsprofven, för de öfriga åter står frågan öppen. AGARDH anser visserligen äfven dessa vara af sibiriskt ursprung, enär han utgår från den förut- sättningen, att drifveden på ett och samma område icke kan härstamma från olika kon- tinenter, ditförd af olika strömmar, ett antagande, som synes honom stämma väl öfverens med det faktum, att det är hufvudsakligen i vissa fjordar, som drifveden samlar sig.” Frånsedt att riktigheten af denna hypotes torde böra anses något tvifvelaktig, var dock undersökningsmaterialet alltför ringa, lokalerna för materialets insamling alltför få för att tillåta en med apodiktisk visshet dragen slutsats öfver hemlandet för all denna vid Spetsbergens kuster befintliga drifved. PETERMANNS åsikt, att den spetsbergska drifveden är af uteslutande sibiriskt ursprung, är desto mera egendomlig, som den strider mot hans teori om Golfströmmens utbred- ningsförhållande i dessa trakter. Han tillskrifver nämligen denna strömning inflytande långt in i den arktiska regionen och anser dess strömbana beröra Spetsbergens, Novaja Semljas, ja, t. o. m. de Nysibiriska öarnas kuster. Polarströmmens aktivitet och Golfströmmens betydelselöshet med afseende på drif- vedstransporten i dessa trakter framhäfves ytterligare af WirsnEr, Kraus och ÖRTEN- BLAD. Deras bevisföring synes buren af en och samma tankegång, hvilken dock hos Kraus förefaller mest typisk och genomförd. Han grundar sin uppfattning dels på be- räkning af årsringarnas medelbredd, dels på det systematiska resultat, som han erhöll vid sin undersökning. Han finner, hurusom detta senare utgör en öfverraskande vacker spegelbild af den sibiriska urskogens sammansättning. Liksom barrträden, och bland dem särskildt lärkträdet, dominera nordsibiriska skogsområdet, är samma träd talrikast repre- senteradt bland drifvedsprofven.”? Mätningar af årsringarnas medelbredd visade samma låga siffra, som A. TH. Vv. MIDDENDORFF anfört som karakteristisk för de sibiriska barr- träden. ' Emot denna metod att bestämma drifvedens hemland. torde dock anmärkningar kunna göras. Först och främst är en parallell mellan karaktersträden inom en drifvedssam- ling och inom ett urskogsterritorium icke fullt lämplig, enär drifveden ofta kan rekryteras från områden, hvilkas vegetation har sin säregna, från urskogens afvikande prägel, näm- ligen floddalar med öfversvämmingsområden och hafsstränder. Jämförelsen är riktig med afseende på de flodområden, där stränderna äro branta; där finnes ju intet öfversväm- ningsområde, urskogen kan gå ända ned till stranden, och träd kunna störta ned i floden. Men i Jenissejs och andra floddalar finnas äfven stora, för öfversvämningar utsatta strand- 1 AGARDH, anf. st., sid. 99. ? AGARDH, anf. st., sid. 99. 3 KRAUS, Treibhölzer, anf. st., sidd. 129, 130. t! KRAUS, Treibhölzer, anf. st., sid. 113. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:o |. 9 bälten, hvilka nästan uteslutande äro bevuxna med löfträd.! Den vänstra stranden af Jenissej består sålunda enligt A. E. NORDENSKIÖLD,” liksom flodens otaliga holmar, för det mesta af uppsvämmade, lågländta och sanka landsträckor. Dessas bredd kan enligt ÖRTENBLAD uppgå till nära en mil. De karakteriseras f. ö. af honom sålunda: »Mark, träd och buskar äro lersmorda och marken ofta ytterst sumpig. Bältet genomdrages nästan alltid af talrika, långsträckta flodarmar, som under lågvatten ofta ej stå i förbin- delse med floden. Norr om 62?” förefinnes tillika en oändlig mängd små sjöar, så många, att man på en dag anträffar sådana i hundratal. Ofvanför detta bälte vidtager slutligen barrskogen, som sålunda någon gång kan ligga på milsvidt afstånd från floden.»? Af ofvanstående framgår sålunda, att den drifved, som från dessa strandområden transporteras in i Ishafvet, icke torde kunna afspegla en verklighetstrogen bild af pro- portionen mellan arterna inom den nordsibiriska urskogen, hvars karaktersträd är Lariz. I öfverensstämmelse härmed visade det sig, att i den af oss undersökta drifved, som af Vega-expeditionen insamlats på Jenissejs stränder, löfträdens numerär var större än barr- trädens. Det torde vidare vara i hög grad tvifvelaktigt, huruvida proportionen mellan ar- terna inom moderskogen återgifves 1 en från den härstammande drifvedsanhopning, som påträffats hundratals mil från moderkusten. Det gifves nämligen en mycket viktig fak- tor, hvilken man ej bör förbise, enär den tvifvelsutan i hög grad influerar på drifvedens slutliga sammansättning, nämligen beståndsdelarnas olika kapacitet för en långvarig sjö- transport. Under denna går naturligtvis en mängd prof förlorade. Löfträdens ved med dess stora porositet är väl den, som lättast vattendränkes och hastigast sjunker. Åtmin- stone är detta af gammalt ett antagande, som ju äfven har all sannolikhet för sig. Af gran och lärkträd torde det senare vara bäst lämpadt för en längre sjötransport. Dess ved är hård och fast och följaktligen mera motståndskraftig mot vågornas denuderande kraft än granveden, hvilken ju, som bekant, är vida lösare, fortare blir murken och där- för också hastigare söndersplittras. Lärkträdets stora hartsrikedom torde väl också vara en för detsamma särdeles gynnsam egenskap, enär den tvifvelsutan förhindrar eller åt- minstone fördröjer vattnets kapillära insugning 1 vedens porositeter, hartskanaler och inter- cellulärer. Om det sålunda af redan anförda skäl är tvifvelaktigt, huruvida man på öfverensstäm- melse i proportionen mellan resp. släkten i en drifvedsanhopning och inom ett visst ur- skogsterritorium kan grunda en tillförlitlig slutsats om samhörigheten dem emellan, så blir naturligtvis detta tvifvel än större, när man betänker, att graden af sannolikhet för en dylik slutsats stiger och faller med storleken af undersökningsmaterialet i fråga. Ju mindre detta är, desto större spelrum måste naturligtvis inrymmas åt slumpen, hvad be- träffar materialets sammansättning. KRAUS, som endast haft 27 prof till sitt förfogande, borde sålunda enligt vår mening icke byggt något på denna metod att bestämma drif- vedens ursprung, under det att ÖRTENBLAD däremot på grund af sitt rika material var mera berättigad därtill. 1 ÖRTENBLAD, anf. st., sid. 32. ? A. E. NORDENSKIÖLD, Vegas färd kring Asien och Europa I. Sthlm 1880, sid. 367. 3 ÖRTENBLAD, anf. st., sidd. 30, 31. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 37. N:o 1. 2 10 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFYEDEN I NORRA ISHAFVET. Såsom ett konkret exempel att bekräfta riktigheten af ofvanstående anmärkningar vilja vi anföra det resultat, hvartill LINDMAN kommit i sitt ofvan citerade arbete, i hvil- ket han påvisar, att den norska drifveden, frånsedt naturligtvis den inhemska delen däraf, är af amerikanskt ursprung samt blott utgöres af ett fåtal arter, bland hvilka »rödgran», Lariz americana, dominerar. Detta trädslag, säger förf. (sid. 12), förekommer minst fem gånger mera än all annan drifved.”? Vid beräkning af årsringarnas medelbredd i lärkträdets ved erhölls vidare samma siffra, nämligen 0,9, som ÖRTENBLAD funnit karakterisera den af honom undersökta och såsom ÅLariz sibirica identifierade grönländska drifveden.? Om man vid bestämmandet af denna drifyeds ursprung valde Kraus': tillvägagångssätt, skulle såsom resultat framgå, att den norska drifvedens moderland vore det nordsibiriska, icke det nordamerikanska urskogsterritoriet. Proportionen mellan beståndsdelarna i denna drifyed är nämligen icke ett uttryck för den, som råder inom det amerikanska skogsområde, som här kan ifråga- sättas såsom drifvedens hemland. På grund af årsringarnas låga medelvärde måste nämligen detta förläggas till den kalla zonen af Nordamerika. Inom denna är emellertid den amerikanska hvitgranen Picea alba, icke Lariz, det skogsbildande trädet.” Att det oaktadt lärkträdet och icke granen dominerar i den norska drifveden, måste naturligtvis bero antingen därpå, att vegetationen på drifvedskällans, t. ex. S:t Lawrence-flodens stränder, företer en från urskogen aftvikande sammansättning, åtminstone hvad beträffar proportionen mellan lärk- träd och gran, eller ock därpå, att lärkträdets hårda och fasta ved är mera lämpad för en långvarig sjötransport än granens relativt lösa och lätt murknande ved. Det stora fertalet forskare på detta område hafva sålunda som sin åsikt uttalat, att drifgodset i de arktiska hafven är af sibiriskt ursprung. Deras åsikt i saken i fråga synes oss emellertid ej tillräckligt motiverad. De hafva nämligen samtliga i sima under- sökningar endast tagit hänsyn till den ena af de två i Ishafvet befintliga strömningarna, nämligen Polarströmmen, samt ensidigt och utan tillräckligt talande skäl tillskrifvit denna 1 Med den kännedom, som man emellertid för närvarande har om hafsströmmarnas utbredningsförhållan- den i Norra Ishafvet, är det dock sannolikt, att Golfströmmen uppkastar äfven sibiriskt material på Norges kust. I den norska drifveden torde sålunda otvifvelaktigt finnas representerade såväl sibiriskt lärkträd som sibirisk gran, ehuru dessa trädslag ej identifierats af LINDMAN. I hvarje fall får man väl dock antaga, att dessa driftprodukter utgöra endast en ringa del af den norska drifyeden. Denna rekryteras otvifvelaktigt till största delen af de betydande drifvedskällor, som New-Foundlands och S:t Lawrence-flodens stränder erbjuda, och det torde endast vara svaga rännilar af den en gång mäktiga sibiriska drifvedsströmmen, som når Norges kust. Härför tala ju de stora drifvedsmassor af sibiriskt ursprung, som på de högarktiska ländernas kuster beteckna polarströmmens bana i Ishafvet. ? LINDMAN, anf. st., sid. 27. 3 KRAUS, Treibhölzer, anf. st., sid. 130: »Während im europäisehen Lappland die Kiefer und daneben die Fichte der maasgebende Baum ist (SCHUBELER, a. a. O.; WAHLENBERG, Flora Lapponica, p. 225), bildet vom Weissen Meere bis nach Kamtschatka, besonders aber durch ganz Nordsibirien die Lärche den charakte- ristischen Baumrepräsentanten (LEDEBOUR, Flor. ross., III, 672; MIDDENDORFF, Reise IV, 1, 582—592), wäbrend jenseits der Beringsstrasse durch das ganze nordische Amerika bis Neufundland die Oregontanne (Picea alba) dominirt, die Lärche aber ganz zuräcktritt.» KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:o |. Hö hela bärkraften af den väldiga arktiska drifvedstransporten. Golfströmmens betydelse för denna hafva de redan a priori underskattat, i det att de hafva åtnöjt sig med att bedöma denna strömnings storlek och mäktighet 1 berörda afseende efter antalet af de tropiska frukter och frön eller från sydliga trakter, exempelvis Norge, ilanddrifna fiskredskap m. m., som här och hvar påträffats på Polarländernas kuster. De hafva förbisett, att Golfström- men invid själfva Ishafvets portar hämtar nytt material från en så betydande drifveds- källa som Norges kuster, till hvilka genom talrika älfvar från landets inre föres en ansen- lig mängd drifved af gran, fur, pil och al m. m. Dessa drifvedsslag förefinnas här i sådan mängd, att man ej äger rättighet utan vidare bortse från möjligheten, att en del däraf, likasåväl som fiskredskap från Lofoten och Finnmarken samt tropiska frukter och frön, med Golfströmmen kan transporteras vidare in i Ishafvet. Men äfven amerikanska driftprodukter kan man med stor sannolikhet påräkna att finna på samma arktiska lokaler som norskt drifgods. Norge är nämligen tillika en hufvuddepot! för amerikansk drifved, hvilken här blandas med den inhemsk-norska, som med älfvarna transporteras ut i fjor- darna. Ett uppskattande af Golfströmmens betydelse för drifvedstranspor- ten i dessa trakter måste alltså enligt vår mening baseras på en undersök- ning af »golfströmsprodukternas»” sammansättning, art och natur vid Nor- ges kust. Frågan om Polarströmmens betydelse i nämnda afseende hafva vi sökt lösa genom undersökning af drifved från en af de sibiriska drifvedskäl- lorna, nämligen Jenissejs floddal.? Från de nordsibiriska strömmarna måste man nämligen förutsätta, att en vedtransport utgår i Ishafvet. Den rikliga mängd drifved, som påträffas vid de stora flodernas mynningar, såsom Jenissejs och Lenas, borgar ju redan i och för sig för möjligheten af en drifvedstransport. Och att en sådan äger rum, följer med nödvändighet af den oerhörda strömstyrka, som dessa floder äga på grund af sin stora vattenmängd, och hvarigenom för drifveden möjliggöres en färd med flod- vattnet så långt ut i hafvet, att den indrages 1 Polarströmmen. Vi hafva sålunda grundat vårt uttalande om den arktiska drifvedens ursprung på en undersökning af materialet i drifvedskällorna och därvid valt tvenne sådana, om hvilka man måste förutsätta, att de bilda utgångspunkter för en vedtramsport i Is- hafvet, den ena med Golfströmmen, den andra med Polarströmmen som bärare. Här- igenom kan naturligtvis säkrast afgöras, huruvida och i hvad mån dessa drifvedskällor finnas representerade i Ishafvet. Man erhåller ju nämligen på så sätt en tillförlitlig kännedom icke blott om de i ifrågavarande drifvedskällor förekommande särskilda träd- slagens af cekologiska faktorer betingade beskaffenhet utan äfven om drifvedens artsam- mansättning. Man uppnår sålunda kunskap om, hvilka de släkten och arter äro, som på 1 LINDMAN, anf. st., sid. 73. ? Liksom man åt drifgods i allmänhet, som af vågorna uppkastats på hafsstränderna och hvars yttre ej här spår af människohand utan endast vittnar om hafsvattnets och atmosferiliernas förstöringsarbete, gifvit be- nämningen driftprodukter, har i analogi härmed i litteraturen i fråga det drifgods, som med Golfströmmen transporterats in i Ishafvet, kallats Golfströmsprodukter. 3 Materialet i fråga har insamlats af Vegaexpeditionen i Dicksons hamn, belägen vid Jenissejs flod- mynning. 12 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. grund af sin förekomst på för flod- eller hafsvattnet åtkomliga områden kunna blifva driftprodukter. Vi förbise i detta sammanhang naturligtvis icke, att äfven från Nordamerikas, Norra Rysslands samt Stilla Hafvets kuster bidrag kan lämnas till den arktiska drifveds- transporten. Enligt uppgift" tillför sålunda Mackenziefloden Ishafvet drifved af följande arter: Picea sitchensis Picea mariana (= Picea nigra Link.) Abies nobilis Thuja plicata (= Thuja gigantea Nutt.) (Från Stilla Hafvets kuster torde väl, som redan är nämndt, de af Harrs polar- expedition på Grönlands nordvästra kust funna exemplaren af valnötsträd, om bestäm- ningen är riktig, härstamma.) | Vi hafva emellertid icke haft jämförelsematerial från någon af sistnämnda orter. Endast från Jenissejs floddal samt från Norges västkust hafva vi kunnat erhålla sådant, och det blir följaktligen endast i antydda omfång, vi kunna tillämpa den princip, som vi ansett oss böra följa vid bestämmandet af drifvedens hemland. TI enlighet härmed redo- göra vi först för våra undersökningar öfver den i Jenissej-floden insamlade drifveden, därefter lämnas uppgifter öfver Golfströmsprodukternas art och sammansättning, hufvud- sakligen baserade på LINDMANS” ofvan citerade arbete; slutligen söka vi inom ett på dessa grunder uppgjordt system inrangera de olika profven af vårt eget undersöknings- material, som omfattar cirka 500 prof, och som af NATHORSTS polarexpeditioner under som- rarna 1898 och 1899 insamlats vid Spetsbergens, Jan Mayens och nordöstra Grönlands kuster. 1 Meddelad af U. S. Departement of agriculture, Washington. >? Till Herr Lektor CARL LINDMAN står jag i förbindelse för den liberalitet, hvarmed han till mitt för- fogande ställt preparat ur sin preparatsamling af norsk drifyed. Beskrifning af vid Jenissejs mynning af Vegaexpeditio- nen insamlad sibirisk drifved. Denna drifved blef af Vega-expeditionen år 1878 hopbragt i Dicksons hamn, be- lägen vid Jenissejs mynning. Beträffande drifvedens förekomst härstädes yttrar A. E. NORDENSKIÖLD följande: !? >»Drifved, dels smärre qvistar och rotbitar, dels hela träd med vidsittande delar af grenar och rötter, förekommer i sådan mängd i bottnen af ett par skyddade vikar vid Dicksons hamn, att sjöfararen der utan svårighet kan förse sig med nödigt bränsleförråd. Hufvudmassan af den drifved, floden för med sig, stannar dock ej på dess egna stränder, utan flyter ut till sjös för att sedan kringdrifva med hafsström- marna, tills veden uppsupit så mycket vatten, att den sjunker, eller till dess den kastas upp på stränderna af Novaja Semlja, Asiens nordkust, Spetsbergen eller kanske Grönland. En annan del af drifveden sjunker, innan den når hafvet, ofta så att stammarna stå upp- rätta på flodbottnen med ena ändan så att säga rotfästad i sanden. De kunna sålunda blifva till olägenhet för seglatsen, åtminstone på grundare ställen af floden. En bugt strax innanför Dicksons hamn var till och med nästan afstängd med ett naturligt palli- sadverk af drifvedsstammar.» I. Barrträd. A. Sekundära vedbildningen samt habituella egendomligheter. Denna drifved företer en säregen yttre habitus, som vittnar om dess högnordiska ursprung. Detta torde bäst afspeglas genom de smala årsringar, som på några få undan- tag när karakterisera samtliga våra barrträdsprof. Som dessa förete en mer eller mindre starkt excentrisk utveckling, har beräkningen af årsringarnas medelbredd verkställts utefter en bestämd radie, nämligen den längsta. Resultatet häraf framgår ur nedanstående skema, hvilket dock endast omfattar ett fåtal prof, nämligen dem, å hvilka årsringarnas antal med någon så när visshet kunnat beräknas. Endast uppgifter å gran- och lärk- trädsprof anföras; öfriga barrträdsprof saknas nämligen i detta vårt undersökningsmaterial. Mätningar hafva verkställts å såväl stam- som rotved. Alla mått äro angifna 1 millimeter. 1 A. E. NORDENSKIÖLD, Vegas färd kring Asien och Europa I, sid. 189. 14 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. | | | | Profvets n:r. | Trädets art. a | Oe S Stam. | Rot. Anmärkningar. | | I | | ans 80 | 70 mm. | 0,88 mm. | = 2 Picea 165 50 0,3038. > | = o Oc = Kilformigt utsprängdt stycke 2 Wesa 17 (OM 241 ” 1 | från vedeylinderns periferi. 19 | Larix 39 | 85 2,18 2 1 : 6 | Picea 45 50 3 Il = 1 io Tore | MM | 6 0,67. > = 1 241 al väariz | 58 | Sifs 0:64 ge 1 20 Larix 48 | 28 0,58 > = 1 | 18 Larix 104 | NE 0,55 > = il | 13 | Barix 136 | BM 0,42 — 1 1. Årsringarnas bredd. a. Stamved. Medeltalet för profven är 0,59 "=. årsringarnas bredd å de båda i ofvanstående tabell anförda stam- Denna siffra kan naturligtvis på grund af mätningarnas fåtal ej betraktas som index för de sibiriska barrträdens årliga vedbildning. För att erhålla en tillförlitlig sådan anföra vi här nedan några uppgifter å ett antal mätningar, som verk- ställts af A. TH. Vv. MiDDENDORFF ' å stamprof af Lariz sibirica, L. dahuwrica samt Picea obovata. Mätningar af MIiDDENDOREFE. | 2 g Å Antal Radiens Årsringarnas Trädets art. IN ya Gl ÖT Breddgrad. Arsringon. längd. acid läredal. 7 = | 18 GENNINRGEN 0 oc a a INTER yst a oo ccs As Bb IT DA TV on. br. 2 25 mm. 0,27 mm. | EL = AS NA FOIS SF SEEN REIN ae SE a dgr T0.3/47 2 140 35 > 0,25 > ST TÖEN EE Skar 1öe LANE 2 ON Ga frä Lr Der Ok RO BANA: TOY a 217 105 > 0,48 » SEE ASEA Je [PE TNA SR TRI SIA OIL SS Aa SD fö RE > 192 132 > 0,69 > 107 Nha oc a vo & FINT LC TES Ko SR rs bg a br tags RE 66 > 166 42 a 0,25 a» 10 GEJNTSRIGEN dee bo oo Mellan Amginsk och Aldan . . .... 607 113 2 > 0,73 >» Picea obovata NETONNET se IRK BUBLE a ND | 66 42 30 > 0,83 >» Medeltalet af dessa 7 mätningar är sålunda 0,5”. En så ringa årlig tillväxt, som denna siffra utvisar, står 1 skarp kontrast mot de höga värden på årsringarnas me- delbredd, hvilka motsvarande europeiska släkten under gynnsamma cekologiska förhållan- den kunna uppnå. Vi vilja med följande tabell åskådliggöra detta och i samband härmed uppdraga en parallell mellan de sibiriska och europeiska barrträdens sekundära vedbildning. 1 A. TH. V. MIDDENDORFF'S Reise in den äussersten Norden und Ostens Sibiriens, IV, 1, sidd. 632, 633. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/. N:o |. 15 i ; i i | Larix decidua. Från Moray-shire! 70 | 425 mm. | 6,07 mm | L. europ&ea. Skåne, Lund? 50 300 >» INO SLS Picea excelsa. Värmland ” nät fa lar fä a ERE 2 MADEN ENT gå free dr bra bären ba 28 0 se > | 120-CJI ERS KL Er BEGE ER EE SSA Sr RA ST a Na ek TT rdr EES Tele 44 170 >» | 3,86 > | Det måste i detta sammanhang först och främst anföras, att graden af känslighet för okologiska faktorers inverkan på vedbildningen växlar för olika trädslag. Cypressen, idegranen och enen visa sålunda äfven under gynnsamma vegetationsbetingelser normalt smala årsringar. Tallen, granen och lärkträdet äro i detta afseende dessa trädslags mot- satser. Hos tallen hafva MARrtin och BrRavars sökt påvisa, att årsringarnas medelbredd successivt aftager, ju mera den närmar sig vegetationsgränsen eller på ju högre bredd- grad den växer. Detta förhållande hafva de åskådliggjort i följande skema. ” MIDDENDORFF bar bekräftat riktigheten af dessa undersökningar samt funnit, att äfven lärkträdets års- ringar variera efter samma lag.” ev) INGRngjorök oo a ce « ds oo « Water OD more ör b) Pello RRD? katt Et POS ARSA » 66248" » » SNACKS SST KORA 3 BAN > CNRS ba AR är ÖV » &) Hageren . oc sc ov. XI AFA FD » årsringarnas medelbredd var å träd på dessa olika breddgr. resp.: 1—-50 årsring. 50—100 årsring. 100—150 årsring. 150—200 årsring. a) 1 mm. 0,8 mm. 0,68 mm. 0,5 mm. fo) My 053» 08 0,5 » CE I ll 0,8 > DAN Ile» — — e) 3,2 > DO D = = Man behöfver emellertid icke från vidt skilda breddgrader hämta sitt jämförelse- material för att hos ofvannämnda trädslag kunna konstatera en betydande variation i den årliga tillväxten. En dylik kan nämligen äfven framträda på ett relativt begränsadt om- råde och kännetecknar sålunda t. ex. vegetationen inom de tempererade ländernas fjäll- och bergstrakter, hvarest ytterligheter råda i jordmån, höjdförhållanden och klimat. Denna variation tager sig ofta uttryck i så olika gränsvärden för årsringarnas medelbredd, att man vore böjd att förlägga dessa extremer på vidt skilda breddgrader. Variationen 1 LINDMAN, anf. st., sid. 24. ? Ifrågavarande jämförelsematerial har erhållits från Lunds Botan. Institution. 3 KRAUS, Treibhölzer, anf. st., sid. 112. 2 MIDDENDORFF, anf. st., sid. 633, anm. 1. 16 FREDRIK INGVARSON, OM DRIEVEDEN I NORRA ISHAFVET. kan naturligtvis äfven betingas af andra faktorer; vi anföra i detta sammanhang Mip- DENDORFES ! Bodenschichten die Wurzeln äbrigen sich gestalteten.> Följande tabell, Nahrungsverhältnisse im wie z. från Värmland, belyser, hvad som ofvan anförts. ord: »Mehr als auf die Temperatur kommt es darauf an, in welche nährende gegebenen Jahre eingedrungen sind und wie sich die B. Unterdröckung durch nahestehende Bäume u. d. som innehåller mätningar öfver trenne stamprof af Picea excelsa I , Årsringarnas Radiens Årsringarnas IPArHoptrvie ftus ita rätda OKGE AR fu TES SPARKS EAG | antal | längt medelbredd. I | | IPICea ex CelSa,: Vv TIINLES- rg s dies ke tas Ted TIER : | 28 140 mm. 5 mm | > FINRA ERIEDE UTSE 200 175 > 0,88 > | > 60 ENE GERREN ; UPPMADENS KUL PS TORRA SORER fa 141 100 >» 0,71 > | Det låga medelvärdet för de båda sist anförda stamprofven skulle visserligen kunna tillskrifvas deras höga ålder, då ju, som bekant, våra ringar af normal bredd, sedan de uppnått 100 år. tid däraf, att de 50 första årsringarna icke voro nämnvärdt bredare än de följande. Ett mycket belysande exempel på, hurusom jordmånens beskaffenhet influerar på årsringarnas utbildning, framgår ur de mätningar, vi hafva verkställt å stamprof af Pinus silvestris. ? I vanliga barrträd sällan utveckla års- Detta antagande vederlägges emeller- | ER | dj | Årsringarnas| Radiens Årsringarnas | SOT wv oTI CRT VOR NLOPIID3 anta and medelbredd. zl | | | I | | Fn I | CPSsilvestris, Småland, mära Jönköping = tt sr 3 106 42 mm. | 0,39 mm. | | > Norra Skåne. . . .... 38 0 dera | Dessa stamprof äro af särskildt intresse, enär deras moderträd, oaktadt de vuxit under enahanda klimatiska förhållanden, dock visa en högst betydlig differens i årsringar- nas medelbredd. Denna årsringarnas olika mäktighet har emellertid sin orsak däruti, att den skånska furen vuxit på en relativt gynnsam, den småländska däremot på en för densamma högst ogynnsam lokal, nämligen ett sphagnumkärr. Som bekant, kan furen växa på helt olika slags mark, torr och varm sandjord, klippjord samt våt mossjord. Den föredrager emellertid sandjord, under det att den på mineraler och salter så fattiga sphagnummossan starkt hämmar vedbildningen. MIDDENDOREF " anför också flera exempel från Sibirien, som visa, 1 huru hög grad bredden å furens årsringar varierar efter jordmånens beskaffenhet. MIDDENDORFF, anf. st., sid. 636. Undersökningsmaterialet i fråga har erhållits från Lunds Botan. Inst. VYrml. = Värmland. MIDDENDORFF, anf. st., sid. 632. RR ww NN kH KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 34. N:o |. 17 Af det anförda framgår, att de ytterligt smala årsringar, som känneteckna den sibiriska och öfver hufvud taget hela den arktiska trädvegetationen, icke sakna motsvarig- het äfven inom den tempererade zonen, och att sålunda i sin utveckling hämmade, för- krympta trädstammar, hvilka anträffats i arktisk drifved, ej på förhand böra anses här- stamma från arktiska länder och med Polarströmmen hafva transporterats in i Ishafvet. Deras hemland kan nämligen med lika stor sannolikhet sökas bland t. ex. Norges fjäll- och alptrak- ter, hvilkas vegetation enligt LINDMAN ' på grund af den korta högnordiska sommaren, som är otillräcklig för en riklig vedbildning, för en »ansträngd och försvagad tillvaro». En specifikt norsk drifvedssamling företer enligt nämnde författare med afseende på årsringarnas beskaffenhet stora växlingar, hvilka återgifva de stora olikheter i klimatiska och aedafiska förhållanden, som äro egendomliga för Norge och som förklaras af landets »stora utsträckning, växlande höjdförhållanden och brutna terräng med ömsom öppna och skyddade växtställen». En specifikt arktisk drifvedssamling åter måste enligt de uppgifter om den årliga vedbildningen, som af MIDDENDORFF, m. f. andra författare anförts för den arktiska träd- vegetationen, anses bestå af endast förkrympta trädstammar. Breda årsringar alstras icke 1 dessa regioner. Vi hafva ansett det vara af vikt att anföra detta i ett sammanhang, där det gäller att utröna drifvedens ursprung och där såsom bevisgrund just den årliga vedbildningens natur kan ifrågasättas. I vårt arktiska drifvedsmaterial utgjordes det stora flertalet prof af förkrympta trädstammar, hvilkas årsringar voro så smala, att deras antal ofta endast med lup kunde afläsas. Bland dessa prof anträffades dock, ehuru sporadiskt, väl utvecklad stamved, hvilkas breda årsringar antydde en härstamning från sydligare breddgrader. Beträffande ursprunget till de af smala årsringar karakteriserade drifvedsprofven ligger ju närmast till hands att på grund af en genomgående likhet i årsringarnas ofvan antydda beskaffen- het förlägga detta till den arktiska zonen. Den anatomiska undersökningen af vedens struktur gaf emellertid vid handen, att ej all denna förkrympta barrved bör anses vara af arktiskt ursprung; en del däraf torde otvifvelaktigt härstamma från den tempererade zonen, från Norges fjäll- och alptrakter. Man torde sålunda ej böra fästa alltför stor vikt vid den sekundära vedbildningens natur, när det gäller att draga slutsatser öfver drifvedens hemland. b. Rotved. Beträffande rotveden visade sig medeltalet för samtliga de i tabellen (sid. 14) anförda värdena vara 1,32". Dess årsringar synas sålunda vid första påseende vara vida frodigare än stamvedens, hvilkas medelvärde, som nämndt, enligt våra mätningar var 0,59 ”" enligt MIDDENDORFFS åter 0,5”".; Med kännedom om att rotens årsringar hos våra europeiska barrträd pläga vara mycket smala i relation till stammens, är ju denna afvikelse hos motsvarande sibiriska former mycket anmärkningsvärd. LINDMAN har vid undersökning af det amerikanska lärkträdets rötter erhållit alldeles samma resultat. 1 LINDMAN, anf. st., sid. 24. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 37. N:o 1. 3 18 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. mm, 1 Såsom medeltal för årsringarnas bredd erhölls nämligen 1,55 ”"-' ett värde, som i relation till det af nämnde författare för stamvedens årsringar konstaterade medeltalet 0,9 ”": måste anses vara påfallande högt. Som Kraus förut gjort liknande iakttagelse på sådana prof, som han förmodade vara rotdelar af Lariz sibirica, drager LINDMAN slutsatsen, att »arter af Lariz under de högre breddgradernas klimat hafva mycket breda års- ringar i roten». ” Denna slutsats torde dock vara något förhastad. Af såväl LINDMANS som våra egna tabeller att döma varierar nämligen medeltalet för årsringarnas bredd inom vidt skilda gränsvärden. Dessa äro enligt LINDMANS beräkningar”! 0,54—3,4 """; enligt våra 0,42—4,41 "":: I vårt undersökningsmaterial representeras de högsta värdena af sådana vare sig gran- eller lärkträdsrötter, hvilka äro starkt excentriskt utvecklade och kunna sägas vara miniatyrbilder af tropikernas »Bretterwurzel». Tvärsnittets organiska centrum ligger sålunda i periferien af detsamma, och årsringarna äro präglade af en stark hyponasti. Dylika tvärsnittsbilder äro emeller- tid kända äfven från våra barrträd och karakterisera särskildt rothalsen eller öfver- gångspartiet mellan stam och rot, när detta tenderat att brädformigt utvecklas. Vi hafva i Lunds botaniska trädgård varit i tillfälle att iakttaga dylika rotdelar af såväl gran som lärkträd och funnit mellan dessa och ifrågavarande prof en fullständig öfverensstämmelse: Detta sakförhållande belyses af följande mätningar. | RS 4 Antal Längsta |Årsringarnas, Kortaste Årsringarnas Profvetsjart och ursprong. årsringar. radien. medelbredd. radien. medelbredd. IRICea, (OhOV ala JENISSejl- -ffore cs dd ör og SE 37 121 mm. 3,27 mm. 8 mm. 0,22 mm. | 12108) GO, BONG HN IHÖl so a a ov L os dv & 0 3 22 151 >» 6,86 > 14 > 0,64 > | Dessa i tabellen anförda höga medelvärden för årsringarnas bredd karakterisera emellertid endast rothalsen såsom sådan. Ju längre ut på roten från stambasen räknadt tvärsnittet tages, desto smalare blifva dess årsringar. Följande tvenne tvärsnittsserier, tagna ur samma prof som ofvan, skola markera detta. Ordningsföljden inom serierna angifves med siffror sålunda, att n:o 1 betecknar öfvergångspartiet mellan stam och rot, n:o 2 ett stycke längre ned o. s. v. ÄN pä | Profvets art och ursprung 81jå mn RN Picea obovata, Jenissej . 1 0 mm. 37 121 mm. 3,27 mm. 2 85 > 37 80 > 216 > > 3 146 > 37 BT » IL ös > Hefs 4 200 > 21 51 > 1538 > Picea excelsa, Hort. Bot. Lund . 1 0 > 22 151 > 6,86 > | 2 100 > 22 Do 4,32 > | : 3 250 > 22 50 > 227 > | 3 4 315 >» 22 30 > 5 1 LINDMAN, anf. st., sid. 29. ? LINDMAN. anf. st., sid. 30. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:o |. 19 Då samtliga af breda årsringar karakteriserade såväl gran- som lärkträdsrötter i vår drifved till habitus öfverensstämma med de båda i ofvanstående tabell upptagna och så- lunda med all sannolikhet äro delar af rothalsen, torde man alltså med kännedom om, att detta parti af trädet ofta företer en anmärkningsvärdt stark utveckling af årsringarna utefter en bestämd radie, hvarken vara berättigad att antaga, att LINDMANS ofvan citerade slutsats är allmängiltig, ej heller att dessa rötter vuxit under särskildt gynnsamma vegetationsbetingelser eller på en sydligare breddgrad. 2. Tvärsektionsbilder af veden. Årsringarnas bredd å en tvärsektion växlar på olika punkter af radien. Trenne hufvudzoner kunna således urskiljas, en central, en intermediär samt en perifer. Den förstnämnda utgöres af visserligen smala, men dock distinkt markerade och för blotta ögat fullt skönjbara årsringar. Den perifera zonen bildas af tvärsnittets svagast utvecklade årsringar, hvilka synas sammansmälta med hvarandra och oftast ej ens med lup kunna urskiljas. Först under mikroskopet framträda de tydligt och visa sig bestå af 2 eller några få cellrader. De intermediära årsringarnas bredd åter är underkastad stora varia- tioner, hvilkas extrema former här nedan skola anföras. 1) Den ena extremen representeras af starkt excentriskt utvecklad rotved. Dess centrala zon ligger i tvärsnittets ytterkant samt utgöres af ett diarkt kärlknippe jämte ett fåtal nästan centriskt utvecklade årsringar. Den intermediära zonen består af särdeles frodiga årsringar, hvilkas utveckling karakteriseras af en stark hyponasti. Den perifera zonens årsringar åter äro mycket smala, och deras antal kan ofta först under hög förstoring afläsas. Proportionen för årsringarnas medelbredd i de olika zonerna angifves i följande tabell: 1—3 centr. årsr. 5—387 interm. årsr. 31—62 perif. årsr. Profvets art och ursprung. Å : Radiens l|Arsringarnas| Radiens |Arsringarnas! - Radiens Årsringarnas längd. medelbredd. längd. medelbredd. längd. medelbredd. Picea obovata, Jenissej . . . . . . . | 4 mm. | 0,8 mm. 115 mm. 3,59 mm. D mm. 0,2 mm. 2) Den andra extremen representeras af sådana såväl stam- som rotprof, hvilkas intermediära årsringar äro föga bredare än de centrala. 1—535 centr. årsr. 5—55 interm. årsr. 55—380 perif. årsr. Profvets art och ursprung. R 2 3 Radiens |Ärsringarnas| Radiens |Ärsringarnas| Radiens |Ärsringarnas längd. medelbredd. längd. medelbredd. längd. medelbredd. - Larix sibirica (stam), Jenissej . . . . . 5 mm. 1 mm. 55 mm. 1.1 mm. 10 mm. 0,4 min. 1—9 centr. årsr. 9—104 interm. årsr. Perifera årsr. saknas. > 2 (rot), > Skane 3 mm. 0,33 mm. 54 mm. 0,57 mm. 20 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. Dessa tvärsnittsbilder synas i hufvudsak öfverensstämma med dem, som äro bekanta från våra europeiska barrträd. De afspegla samma årsringarnas variation, men bilden är oftast en miniatyrbild och framträder å en vida mindre yta. Man kan göra sig en före- ställning om dennas storlek, när man vet, att det sibiriska lärkträdets frodigaste årsringar ofta ej upptaga större bredd än de perifera, under de sista vegetationsåren alstrade års- ringarnas hos dess europeiska stamförvant. — På ett stamprof af Lariz sibirica upptogo 80 årsringar samma yta som de 8 centrala och centriskt utvecklade å ett stamprof af Lariz europea. På ett vedprof visade 15 årsringar å en radie af 66” en medelbredd af 4,4 "=", Redan denna höga siffra ställde dess art af sibiriskt drifvedsprof i tvifvelsmål, och be- kräftades denna misstanke ytterligare vid klyfning af träet, hvarvid en tjock järnspik befanns vara inkilad i detsamma. Dess sibiriska ursprung torde dock ej vara alldeles uteslutet, äfven om det är högst osannolikt. Vid den anatomiska undersökningen befanns det nämligen vara en Pinus af Strobus-gruppen. Denna representeras i Sibirien af Pinus cembra, hvilken art enligt MIDDENDORFF förefinnes rikligt utmed Jenissejs stränder. Som dess ved af invånarne här användes vid byggnadsföretag, kan ju spikens förekomst däraf förklaras. Arsringarnas höga medelvärden behöfva ej nödvändigt vara ett afgörande bevis mot dess sibiriska ursprung. Enligt uppgift af MIDDENDORFF kan furen, Pinus silvestris, under gynnsamma vegetationsförhållanden alstra vida årsringar. Han anför sålunda (sid. 635), att han på furor, som vuxit i god jordmån under 59” n. br. iakttagit, att 5, 3, 2, ja, t. o. m. 1!/2 årsringar kunnat upptaga en radie af 10”, och att alltså deras medel- bredd är resp. 2, 3,33, 3 och 6,67 ””"". Dylika höga medeltal torde emellertid vara sällsynta och i hvarje fall endast gälla ett fåtal årsringar. MIiDDENDORFF betonar sålunda ofta, att i Sibirien, äfven i dess södra delar, hvarest relativt gynnsamma vegétationsbetingelser förefinnas, en mängd faktorer samverka till att hämma trädvegetationens utveckling, så att träden därstädes hvarken nå samma storlek, ej heller lika hög ålder som deras repre- sentanter i Europa. — Troligt är därför, att föreliggande prof ej bör räknas till drifveden och sålunda ej utgöra ett indicium mot uppfattningen af årsringarnas smala bredd såsom kännetecken för den sibiriska trädvegetationen. Flertalet af våra barrträdsprof förete, som nämndt, en mer eller mindre starkt excen- trisk utveckling af årsringarna, hvilkas organiska centrum stundom ligger i tvärsnittets periferi. Denna tvärsnittsbild kan naturligtvis ock framkallas därigenom, att vågorna eller stötar mot hårda föremål bortslitit barken och delar af ytveden samt blottlagt cen- trum, men den har äfven ofta sin enda förklaringsgrund 1 årsringarnas starkt excentriska utveckling. Profvet n:r 6 i ifrågavarande drifvedssamling — granrot — är exempel härpå. Med kännedom om de egendomliga typer, som enligt MiIDDENDORFF öfverskrida den sibiriska urskogens gräns och bilda dennas förposter mot Ishafvet, bör det ej förvåna, att äfven stam- och grenved stundom erhålla samma prägel. Bland dessa typer, som resul- terat ur trädvegetationens anpassningsförsök efter de vidriga vegetationsförhållanden, som känneteckna dessa höga breddgrader norr om polarcirkeln, omnämner MIDDENDORFF den för lärkträdet karakteristiska spalierträdtypen. Denna växer på sluttningar, och dess för- greningssätt präglas af dess sträfvan att vinna skydd mot de häftiga stormar, som ofta rasa på den sibiriska tundran. Grenarna skjutas nämligen i horisontalplanet i tvenne rikt- KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:o |. 21 ningar, stundom under detsamma. Då, som bekant, barrträdens grenar karakteriseras däraf, att årsringarnas undre sida är starkare utvecklad än den öfre, måste denna hyponasti, som framträder redan å grenar, hvilka bilda vinkel mot horisontalplanet, än skarpare markeras å sådana, hvilka sammanfalla med nämnda plan. Den starkt excentriskt utvecklade stamveden torde emellertid äfven kunna rekryteras från en annan lärkträdstyp, nämligen den, som enligt MiIpDENDORFF också är en af ur- skogens förposter, men som fritt och utan något som helst skydd af omgifvande terräng- föremål måst upptaga kampen med Ishafvets kalla vindar och häftiga snöstormar samt af dessa tvingats intaga en horisontal, utmed marken krypande ställning. Redan a priori kunna vi vänta att finna årsringarna på dylika stammar starkt excentriskt utvecklade. 3. »Drehkrankheit.» En annan för talrika barrträdsprof utmärkande egenskap är den, som MIDDENDORFF kallar »Drehkrankheit», hvarmed menas vedfibrernas slingring i en mer eller mindre brant spiral. Särskildt å rotprof är denna egenskap starkt markerad, och vedfibrerna kunna stundom med 25” vinkel afvika från den longitudinella hufvudaxeln. Men äfven stamprof kunna präglas af densamma. Denna egenskap återfinnes emellertid äfven på träd, som växa under sydligare breddgrader. A. BRAUN har sålunda konstaterat, att på 111 af 167 undersökta gymnospermer och dikotyla träd storleken af den vinkel, som vedfibrerna bilda med den longitudinella riktningsaxeln i medeltal var 4—5”.' Genom denna cellernas anordning ökas enligt G. HABERLANDT stammens mekaniska fasthet, och vedkroppen i dess helhet blir sålunda en förstorad bild af den specifikt mekaniska cellen med dess snedt anordnade »Molekularreihen». Med kännedom om denna egenskaps betydelse är det ej underligt att finna den skarpt markerad på sådana träd, hvilka växa på öppen terräng och hvilka ej äga annat skydd mot häftiga stormar än det, som deras eget växtsätt erbjuder. I öfverensstämmelse härmed har MIDDENDORFEF funnit trädgränsens representanter bland lärkträd och fur vida starkare präglade af denna egenskap än urskogens träd. Det låga värdet för årsringarnas medelbredd, deras ofta starkt excentriska utveckling samt »Drehkrankheit» äro de karakterer, hvilka framgå redan ur barrträdsprofvens habitus. Denna stämplas naturligtvis ock af atmosferiliernas inverkan och återgifver alla »Vergrau- ungsprocessens» faser:”? cellväggarnas omvandling i kemiskt ren cellulosa, cellernas isole- ring genom upplösning af intercellularsubstansen; de frigjorda cellernas förstöring genom svampmyceliers inverkan. ? Vedens yta är glatt, stundom glänsande samt af en gråaktig färgton, som ofta öfvergår i rent silfverhvit. Det bör dock anmärkas, att denna nästan ej alls framträder å våra från Jenissej hämtade prof, men däremot utmärker flertalet af dem, som insamlats i Polarhafvet. Genom vattnets mekaniska inverkan erhålla drifveds- profven, oafsedt deras morfologiska natur, de mest varierande konturer. 1 G. HABERLANDT, Physiologische Pflanzenanatomie, 2 uppl., sid. 519. ? WIESNER, anf. st., sid. 103. 3 Denna »Vergrauung» inskränkes vanligen till de perifera cellagren. 22 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. B. Systematisk bestämning af barrträdsprofven. Som bekant, är barrvedens struktur föga växlande. Kraus") har indelat Conifererna i följande anatomiska grupper, inom hvilka han dock anser det vara omöjligt att särskilja släkten och arter. Abies-typen. Ved består blott af vedeeller; hartsgångar och hartsceller saknas. Vedceller sakna spiralförtjockningar samt äro försedda med ringporer, hvilka antingen stå i en enda rad eller ock i två, men då två och två porer i bredd. Märgstrålar (tangentialt) 1-radiga: Abies, Cedrus. Araucaria-typen. Ved består blott af vedceller; hartsgångar och vedparenkym saknas. Vedceeller sakna spiralförtjockningar samt äro försedda med ringporer, hvilka antingen äro anordnade i en enda rad och då mycket tättsittande eller ock i flera rader, men då i spiral. Märgstrålar äro 1-radiga: PDammara, Araucaria. Taxus-typen. Ved består blott af vedceeller; hartsgångar och hartsceller saknas. Vedceller med både ringporer och spiralförtjockning. Märgstrålar äro 1-radiga: Tazus, Cephalotazus, Thoureja. Cupressus-typen. Ved består af vedeeller, hvilkas ringporer äro anordnade antingen i en eller flera rader. Hartsceller äro talrika, hartsgångar saknas. Märgstrålar äro 1-radiga: Cupressince, Podocarpee, Phyllocladus, Saxegothea. Pinus-typen. Ved består af vedceller, hvilka sakna spiralförtjockning, men äro försedda med ring- porer. Hartsgångar uppträda dels vertikalt bland vedceellerna, dels horisontalt uti märg- strålarna, som då blifva flerradiga. Denna typ sönderfaller i två hufvudformer: 1. Lariz och Picea. Märgstrålsceller försedda med små ringporer, »småporer», vanligen 4 på den fyrkantiga väggyta, som bildas, där en märgstrålscell korsar en trakeid. 2. Pinus. Märgstrålsceller på samma yta försedda med en eller några få stora porer af ellip- tisk eller äggrund form, s. k. »äggporer». 1) KRAUS, Treibhölzer, anf. st., sid. 117. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:o |. 23 De drifvedsprof, som af Vega-expeditionen insamlats och med hvilka vi för närva- rande sysselsätta oss, höra samtliga enligt ofvan anförda bestämmningsgrunder till Pinus- typen samt till den grupp inom denna, som representeras af Larixz och Picea. Att särskilja dessa båda släktens ved genom en fullt pålitlig histologisk diagnos har i betraktande af den stora olikhet, som i morfologiskt afseende råder mellan dessa, sedan länge varit ett önskemål, på hvars förverkligande mycket arbete nedlagts. Detta har dock hufvudsakligen resulterat i en uppställning af relativa karakterer, hvilka vi i kort samman- fattning förutskicka, innan vi redogöra för våra egna undersökningar 1 denna sak. Många olika synpunkter hafva tagits till indelningsgrunder för denna släktbestäm- ning, såsom vedelementens storleksförhållanden, antalet hartskanaler, porernas antal, byggnad och anläggning, hartscellers förekomst m. m. BURGERSTEIN har sålunda särskildt haft blicken fäst på vedelementens storleksför- hållanden och funnit, att lärkträdets element i såväl rot, stam som gren äro vida krafti- gare utvecklade än motsvarande hos granen. Detta resultat är baseradt på talrika cell- mätningar, hvilka in extenso äro återgifna i O. G. PETERSENS ' veddiagnostik. H. NÖRDLINGER ” anser i likhet med H. von Morr,? att lärkträdets ved på ett tvärsnitt företer talrikare hartskanaler på ytenheten än granens. Kravs ” anser, att märgstrålscellernas horisontala väggar hos Lariz äro mindre tät- poriga än hos Picea. | LINDMAN ” grundar diagnosen hufvudsakligen på cellmätningar. Af dessa framgår, att Lariz har icke blott långsträcktare utan äfven betydligt vidare cellumina än Picea. I samband med denna olikhet i trakeidernas vidd stå följande karakterer: 1. ”Trakeidernas radiala ringporer, som hos Picea excelsa nästan utan undantag stå i en enda rad, äro hos »rödgranen», Lariz americana, normalt ställda två 1 bredd. 2. I en märgstrålscells korsningsfält med en vårtrakeid förekomma hos granen van- ligen blott 4 småporer, hvilka äro anordnade 2 i bredd samt tämligen rundade och snedt ställda; hos »rödgranen» däremot finnas på samma väggyta normalt 6—38 småporer eller 4 i bredd, hvilkas form är starkt elliptiskt utdragen, och hvilkas längdaxel oftast förlöper parallellt med märgstrålens riktning. Enligt samme författare äro vidare de parenkymatiska märgstrålscellerna hos Larix fyllda med en mörkfärgad hartsmassa, som hos Picea däremot antingen alldeles saknas eller ock är af en ljusare färgton. ÖRTENBLAD ? anför följande olikheter i vedens struktur mellan Lariz sibirica Ledeb. och Picea orientalis (L.): De 2—3 yttersta raderna af höstzonens trakeider hafva på de tangentiala väggarna hos Larix »rätvinkligt korsade ringporer, der korsets armar föga eller intet sträcka sig utom porens yttre ring». Hos Picea däremot förete motsvarande porer 10. G. PETERSEN, Diagnostisk vedanatomi, Kobenhavn 1901, sidd. 20, 21. Undersökta arter äro: Lariz europea DC., Picea excelsa Link. ? H. NÖRDLINGER, Schlässel zur Untersuchung der zwei hundert Holzarten des I und II Bandes, resp. 1852, 1856. Undersökta arter: Lariz europmea DC., Picea excelsa Link. 3 H. VON MoHL, Botan. Zeitung 1859. Undersökta arter: Lariz europea DÖC., Picea excelsa Link. £ LINDMAN, anf. st., sid. 14. Undersökta arter: Larix decidua Mill., Picea excelsa Link. 5 LINDMAN, anf. st., sidd. 16, 17, 18. Undersökta arter: Lariz decidua Mill., Lariz americana Michx., Picea excelsa Link. 6 ÖRTENBLAD, anf. st., sid. 23. 24 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. amtingen en enda lång linie eller också tvenne, hvilka sträcka sig långt utanför porens yttre ring och bilda sneda vinklar med hvarandra. ! WIESNER ” anser för Larix vara karakteristiskt, att de parenkymatiska märgstråls- cellernas småporer anläggas i en brant spiral (>einer steilen Spirale»), något som han däremot icke observerat hos Picea. På tangentialsnitt af veden förekomma enligt samme författare 220 enradigt anordnade märgstrålar hos Picea, 270 hos Lariz å 1 kvymm. D. P. PENHALLOW” har äfven lämnat bidrag till denna frågas lösning, hvilket i korthet kan angifvas sålunda: Hartsceller finnas, men på gränsen mellan höst- och vårved: Larix. Hartsceller saknas fullständigt: Picea. A. KrEBrercs ” inlägg i frågan grundas på strukturen af vattenmärgstrålscellernas väggar: Höstvedens vattenmärgstrålsceller sakna spiralförtjockning: Lariz. Höstvedens vattenmärgstrålsceller äga spiralförtjockning: Picea. Frånsedt de diagnoser, som endast innebära relativa karakterer, torde ingen af de öfriga vara allmängiltig eller ens tillförlitlig för de arter, på hvilkas undersökning den baserats. LINDMAN har sålunda vederlagt Kraus uttalande om rmärgstrålscellernas tät- porighet hos Picea (sidd. 15, 16). PETERSEN ” finner såväl WIESNERS som PENHALLOWS släktdiagnoser otillförlitliga. De undersökningar i saken i fråga, som vi företagit, hafva vi funnit bekräfta denna kritik.” Den af LINDMAN påpekade skillnaden i vedbyggnaden dessa släkten emellan synes oss ej vara undantagslöst konstant. Han grundar, som nämndt, diagnosen på trakeidernas radiala vidd. Denna varierar emellertid betydligt äfven inom ett och samma träd; i grenveden är den sålunda mindre än i stamveden och i stamveden mindre än 1 rotveden. Men äfven imom hvar och en af dessa morfologiskt olikvärdiga delar gör sig en variation 1 ÖRTENBLAD betonar dock, att anförda karakterer ej äro fullt konstanta. ? WIESNER, anf. st., sid. 102. Undersökta arter äro: Larix europea DC: Larix sibirica Ledeb., Abies excelsa. I denna senare art inbegripes äfven Abies obovata Loudr. 3 D. P. PENHALLOW, The Generic Characters of the North American Taxacex and Conifere&e, sid. 48. Proceedings and Transactions of the Royal Society of Canada 1896. Second series. Vol. II. Montreal 1896. Undersökta arter äro: Larixz occidentalis Nutt. Picea rubra Link. Lariz americana Michz. Picea nigra Link. Lariz Iyalli Parl. Picea alba Link. Picea sitehensis Trautv and Mey. Picea pungens Engelm. Picea Emgelmanni Engelm. t A. KLEBERG, Die Markstrahlen der Coniferen. Botan. Zeitung 1885, sid. 725. Undersökta arter äro: Lariz europma DC. Picea excelsa Link. Lariz pendula Salisb. Picea nigra Link. Picea ortientalis Carr. Picea Khutrow Carr. Picea alba Link. > PETERSEN, anf. st., sidd. 20, 22. 6 Undersökta arter äro: Lariz euwropea DO. Picea excelsa Link. Lariz americana Michx. Picea alba Link. Larix sibirica Ledeh Picea obovata Ledeb. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:o |. 25 1 trakeidernas radiala vidd gällande. Den framträder tydligt å hvarje tvärsektionsbild, af hvilken framgår, att cellvidden ökas i årsringarna successive från centrum räknadt till en viss punkt på radien, hvarefter den förblir konstant." Häraf är tydligt, att radialsnitt från olika punkter på radien kunna förete olika cellvidder och i samband därmed äfven ett växlande antal såväl radialporer som småporer å ifrågavarande väggytor. Trakeidens radiala vidd varierar ock inom en och samma årsring, 1 det att den successivt aftager inifrån och utåt. Härigenom betingas ju årsringens extrema celltyper: de storcelliga, radialt utsträckta vårcellerna och de småcelliga, tangentialt sammantryckta hösteellerna. KrEBERGS släktdiagnos synes oss ej heller baserad på någon konstant histologisk karakter. Vattenmärgstrålscellernas väggar hos såväl Larixz europea som Larixz americana äro nämligen ofta icke blott i höstved utan äfven 1 vårved försedda med spiralförtjockningar. Vi hafva försökt, att i strukturen af vattenmärgstrålscellernas porer sär- skilja mellan Lariz och Picea. Som bekant, består en fullt utbildad märgstråle hos ifråga- varande båda släkten af dels parenkymatiska dels trakeidala element. De senare bilda de Fig. 1. Radialsnitt ur stamveden af Fig. 2. Radialsnitt ur stamveden af Larix Picea excelsa Link. (från Värmland). euwropea DC (från Skåne). Vattenmärgstråls- Vattenmärgstrålscellernas ringporer visa cellernas ringporer visande Larix-poren, hos Picea-porens struktur med dess trånga hvilken porkanalen är reducerad till en perfora- porkanal (939/1). tion i gårdens vägg (929/1). 8. k. vattenmärgstrålarna, hvilkas celler genom porer kommunicera dels med hvarandra inbördes, dels med omgifvande trakeider. Vi fästa i detta sammanhang uppmärksamheten på de porer, som förmedla förbindelsen mellan ifrågavarande celler sinsemellan, och genom hvilka sålunda möjliggöres en vattentransport i radial riktning. [ola Oo Dessa lärkträdets och granens porer tillhöra samma byggnadstyp, nämligen ringpors- typen och äga samma fysiologiska funktion: att vara regulatorer för den radiala vatten- strömningen. Det finnes dock i dessa porers struktur en tydligt framträdande skillnad mellan Lariz och Picea, på hvilken en histologisk släktdiagnos lämpligen torde kunna baseras. På ett radialsnitt af veden visar sig olikheten mellan de strukturbilder, som dessa porformer erbjuda. Picea-poren (Fig. 1) karakteriseras sålunda af en relativt lång och trång porkanal. Lariz-poren (Fig. 2) åter saknar en typisk sådan, den framträder endast som en perforation i gårdens vägg. 1 HABERLANDT, anf. st., sid. 518. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 1. 4 26 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. Denna de resp. porkanalernas olika utvecklingsgrad betingas af en olikartad utbild- ning af >»Hofwand» hos nämnda porformer. A en Picea-por är sålunda »Hofwand> relativt starkt förtjockad antingen utefter hela sin längd eller ock endast delvis, hvarvid dess cen- trala del alltid är mera ansvälld än dess perifera. A en Lariz-por åter är däremot för- hållandet omvändt. »Hofwand>» företer här en relativt svag utveckling, hvilken antingen karakteriserar väggen i dess helhet eller ock endast dess centrala del. Denna är böjd in mot det linsformiga »Hofraum». Det bör dock anmärkas, att denna väggens krökning inåt blott framträder tydligt på sådana strukturbilder, i hvilka porkanalens midtaxel ingår. FElvarje annat snittläge är antingen alls icke eller ock i mindre grad ägnadt att tydliggöra detta. Dessa porformer äro tämligen konstanta, åtminstone beträffande Picea-poren. Lariz- porens struktur åter synes i viss mån betingas af cellväggarnas tjocklek. Den är sålunda ej fullt typisk i höstvedens vattenmärgstrålar, hvilka äga något starkare utvecklade cell- väggar än vårvedens. Porkanalen blir här tydligare markerad och framträder ej längre såsom endast en perforation i >»Hofwand>»; det ofvannämnda centrala väggpartiets krökning in mot »Hofrauwm> är mindre starkt eller stundom alls icke framträdande. Analoga strukturbilder har E. Russow! iakttagit på vårvedens och höstvedens radialporer hos Abietineerna. ÅLariz-poren med sina tunna, krökta väggar samt till en perforation i »Hofwand» reducerade porkanal är en miniatyrbild af vårvedens, Picea-poren åter af höstvedens radialporer. Vid jämförelse mellan ifrågavarande porformer framgår äfven en olikhet i dimensionen, som torde vara uttryck för deras olika grad af anpassning till samma fysiologiska funktion, den ofvannämnda, att reglera den radiala vattenströmningen 1 märgstrålen. I Lariz-poren förete sålunda såväl gård som porkanal (perforation) större radialvidd än i Picea-poren. Med kännedom därom, att lärkträdets element 1 såväl rot, stam som gren äro kraf- tigare utvecklade än motsvarande hos granen,” erbjuder ju detta sakförhållande i och för sig ingenting af intresse. Det är proportionen mellan gårdens och porkanalens radiala vidd, som hos Larix-poren är anmärkningsvärd, enär den betydligt afviker från den, som karakteriserar Picea-poren. Följande mätningar skola belysa detta. De referera sig till sådana genomskärningsbilder, som framträda å radialsnitt af veden. lndast stamprof finnas upptagna. Undersökta arter äro: Lariz europea DÖ. Picea excelsa Link. Lariz americana Michx. Laria sibirica Ledeb. Proportionen mellan G JA Profvets art och ursprung. gårdens och por- MeENSA Pr kanalens diametrar. I ; IPiCea rexCelsa; tLADETAAP PLANETS js ene es oe RS Te os a IG KL GE SER SE USE Picea excelsa, Mänmlandsföf.otipg dn sp jet id Ra SINE INEEG Did IBiCea(exCelsa JÄMNA os fest AE SES fyra ng Ala, OPM cÅ da a hag 8,62 : 1 1 E. RuUSSoWw, Zur Kenntniss des Holzes, insonderheit des Coniferenholz. Botan. Centralblatt XIII—XIY 1883, sid. 36. > Se ofvan, sid. 23. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:o |. 27 Proportionen mellan Profvets art och ursprung. | gårdens och por- | Medeltalet för pro-| [kanalens diametrar.| Portionen. IPA Ce 28 eXCOl SAUNA GL AN bedre 6 KAR srt NER JARL. DFN Me NA RS fel fn sd RE SN FSD 7,4: 1 IBICeaM EX CelSan JYILAn de sr VS sd RE NRA Rs SER DAR Era NG Ne bör) ORG IRÖF SlEING:s "9 törer är Lo. cn or br ig AYEe: 9. Sö did RES EN JE AE NE EID BREAIG-EG 3,1:1 | Ibenb: Oxtormieanrn, Mormon; Cbnatbio JsG d öde SÄNTS ob SSK SKARS 2,3:1 I NYA TARA AN GTA CAN ATG ATLANTA RASA ES te NE ARE ET 0 ERE MT FR NAT SAN AL RR AROR As 2,65 : 1 Iben trogTmnganö; (Girl IKTSIVARNS 9 Sa 0 9 I & ol Use iofs LS de VG 13 Mias SKDITICA TIS LP eN4 AT . VTENA ENS ERS fli Es Ae BRA KRA TA RÄNNS 3,7: 1 | bart Sore SING or SÖ FR oo SG ed KG SÅ Se SS REN 2,9.:1 | Hvart och ett af de i tabellen anförda värdena för proportionen mellan gårdens och porkanalens diametrar är medeltal af 12 mätningar. Olikheten mellan Lariz-poren och Picea-poren med afseende på Uimensionsförhöllans dena torde kunna sålunda uttryckas: I Larix-poren äger porkanalen en icke blott absolut utan äfven relativt (i proportion till gården) större radialvidd, gården åter en visserligen absolut större, men däremot relativt (i proportion till porkanalen) mindre radialvidd än i Picea-poren. I Lariz-poren synas sålunda de båda por- ringarna i profilbild tendera att sammanfalla. Denna porform kan alltså i detta afseende sägas vara en öfvergångsform mellan ringporen och den enkla poren. Det bör dock anmärkas, att icke hvarje genomskärningsbild af ifrågavarande porformer gifver ett korrekt uttryck af proportionen mellan gårdens och porkanalens radiala vidd. Detta er- hålles endast å sådana snittytor, som sammanfalla med porkanalens midtaxel. RR ed I detta sammanhang vilja vi anföra, att nas ringporer synes SCR Cafopkernliga 19 Glnfiagon vi hos Lariz-poren (ett exemplar af Larizx FO europea), iakttagit några egendomliga tappformiga bildningar hos torus, hvilka utgå från denna under rät vinkel, genomsätta gården samt nå perforationens inre gräns mot cellumen (Fig. 3). De kunna bildas på olika höjd af torus samt upptaga allt efter deras tjocklek en större eller mindre del af porkanalens hålighet. Då de synas förekomma ytterst spo- radiskt, hafva vi icke kunnat draga någon slutsats om deras betydelse. Det torde dock ej vara osannolikt, att de, för så vidt de verkligen äga en sådan, kunna vara »V erstopfungs- einrichtungen> för den för Larix-poren så karakteristiskt vida porkanalen. 28 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. Såsom redan påpekats (sid. 23), tillhöra samtliga barrträdsprofven i den vid Jenissej insamlade drifved, med hvilken vi nu sysselsätta oss, Pinus-typen samt den grupp inom denna, som representeras af Lariz och Picea. Båda dessa släkten äro representerade; enligt ofvan anförda släktdiagnos äro de i denna drifved sålunda fördelade: brors INO Ia Sy NI, N3 KG NO 20; Bil, 2 2 0 BD Picea: N:o 6, 22, 34. Enär en del af dessa prof voro försedda med bark, och denna företer för dessa båda släkten karakteristiska kännetecken, hafva vi varit i stånd att konstatera, att ofvan an- förda diagnos äfven omfattar de sibiriska arterna. i Af 15 undersökta barrträdsprof saknade 10 fullständigt bark, på de 5 öfriga kvarsatt den antingen såsom rest af ytbarken eller kring invuxna knastar. Under mikroskopet urskildes trenne typer af ifrågavarande barkprof: Den ena typen karakteriseras af 1 sekundära barken förekommande tangentialt sträckta cellgrupper, hvilka genom sim hvita färg starkt afstucko mot den omgifvande mörkbruna eller körsbärsröda väfnaden. En dylik cellgrupp visade sig bestå af ett större eller mindre antal starkt förtjockade sklerenkymatiska parenkymeeller. Dessa synas vara identiska med de stenceller, hvilka karakterisera den europeiska granens bark. Prof n:o 6. Den andra typen åter kännetecknas af i sekundära barken rikligt förekommande, långsträckta, sklerenkymatiska prosenkymeeller, hvilka ej äro anordnade i grupper utan äro isolerade. Deras väggar äro starkt förtjockade och tätt skiktade, och deras lumen är be- tydligt reduceradt. Dessa prosenkymeellers struktur och anordning karakterisera, som bekant, det europeiska lärkträdets bark. Prof n:o 1. Den tredje typen slutligen karakteriseras däraf, att sklerenkymceller i den se- kundära barken saknas. Prof n:o 33. Beträffande dessa sklerenkymeellers förekomst i barken af Larix-arter hafva vi ur- skilt 2 typer: I. Zuropea-typen: stenceller finnas i riklig mängd: 1) Lariz ewropwa DC. 2) Larix sibirica Ledeb. 3) Lariz americana Michx. 4) Lariz leptolepis Hort. I. (Dahurica-typen?): stenceller saknas: Lariz dahurica (Fisch). Den förstnämnda typens första art är beskrifven af ScHACHT, VON MounL och Kraus. Den sistnämnda åter eller såsom Dahurica betecknade typen är oss veterligen ej förut omnämnd 1i litteraturen. Då vi emellertid endast haft tillgång till barkprof från tvenne individer af Lariz dahurica, anse vi oss ej utan reservation berättigade att uppställa denna typ som konstant. 1 enlighet härmed kan det i vår drifved under tredje typen anförda och såsom Lariz dahurica identifierade barkprofvet (n:o 33) ej med någon större visshet angifvas härstamma från denna art, hvilken för öfrigt hvarken af MIDDENDORFF, ARNELL eller ScHEUTZ omtalas växa i Jenissejs floddal, KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/Å. N:o I. 29 C. Barrträdsprofvens anatomiska struktur. Sedan vi sålunda identifierat barrträdsprofven och funnit, att de härstamma från Lariz sibirica, möjligen ock Lariz dahurica samt Picea obovata, skall en kort framställ- ning af deras anatomiska struktur lämnas, i samband hvarmed en parallell med deras europeiska stamförvanter, Lariz europea och Picea excelsa, uppdrages. Larizx. 1. Stamved. a. Årsringarnas struktur. Vi fästa uppmärksamheten först och främst på årsringarnas struktur. TI det före- gående har framhållits, att deras mäktighet hos detta släkte betydligt varierar, och att denna variation bör grundas på oekologiska faktorers inverkan. Man jämföre sålunda de stora dimensioner, det europeiska lärkträdets stam under gynnsamma vegetationsbetingelser kan ernå, med den svagt utvecklade stamved, som vanligen kännetecknar dess sibiriska stamförvant. Denna olikhet i årsringarnas mäktighet motsvaras emellertid äfven af en olikhet 1 deras inre struktur. En väl utvecklad, för ett under gynnsamma vegetationsbetingelser vuxet lärkträd, typisk årsring sammansättes af trenne zoner: Den ena utgöres af de tidigast på våren alstrade vårcellerna och består af tunnväggiga, 1 radiens riktning starkt sträckta element, hvilka hafva en rektangulär form. Detta skikt bildar årsringens innersta del. Det mellersta åter karakteriseras af oregelbundna, polygonala, med relativt tjocka cell- väggar försedda celler. Det yttersta, under vegetationsperioden sist alstrade skiktet ut- göres af årsringens mest tjockväggiga samt i radial riktning mest sammantryckta element. Årsringar åter, hvilka producerats under ogynnsamma yttre vegetations- betingelser, visa en afvikande strukturbild. Denna är nämligen ej, såsom ju närmast vore att antaga, en miniatyrbild af den väl utvecklade årsringens struktur. Den förra företer sålunda icke en med den senare analog skiktning. Af de tre för en typisk årsring karakteristiska skikten har ett nästan alldeles försvunnit, de båda öfriga äro betydligt reducerade. — Det är denna sistnämnda typ, som kännetecknar det sibiriska lärkträdets årsringar. Deras struktur skall i detta sammanhang närmare angifvas. Enligt von Mouzrs! och Kraus? undersökningar konstitueras en dylik svagt ut- vecklad årsring af endast två skikt, nämligen af dem, som 1 en typisk sådan bilda dess yttersta och mellersta zoner. Det anförda belyses af följande från von Mour” hämtade 1! voN MOoHL, HFinige anatomische und physiologische Bemerkungen iäber das Holz der Baumwurzeln. Botan. Zeitung 1862, sid. 228. ? G. KRAUS, Wiärzburger naturwissenschaftl. Zeitschrift V, sidd. 148, 150. 3 VON MOHL, anf. st., sid. 228. 30 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. citat: »Bei allen von mir untersuchten Coniferen ist es durchgängige Regel, dass der äussere festere Theil der Jahrringe im Verhältnisse zum inneren weicheren Theile derselben desto schmaler ist, je äuppiger das Wachsthum und je dicker der Jahrring ist, und dass umgekehrt der äussere festere Theil einen desto grösseren Theil der Gesammtmasse des Jahrringes bildet, je dinner dieser ist.» Allmängiltigheten af denna sats söker emellertid AGARDH"! vederlägga. Han anför sålunda, att smala årsringar på de lappländska furornas stamved visade en relativt svag utveckling af den tjockväggiga delen; den tunnväggiga däremot upptog omkring ”/a af hela årsringens bredd. »Jämför man med afseende härpå», säger han, »den hvita spetsbergska' drifveden, däraf nära hälften af de hemförda profverna hafva en mycket stor likhet med vår svenska gran, visa dessa närmast öfverensstämmelse i vedringarnas proportioner med stammar från Lappland. Årsringar äro tunna med en jämförelsevis svag utveckling af den tjockväggiga delen.»? I en not? tillägger han, syftande på ofvan anförda, af vON Moztr uttalade sats: »Sanmnolikt har von Momr icke haft tillfälle att jämföra stammar från arktiska klimat, hvarest förhållandet i väsentlig mån är förändradt.> Tillfälle därtill har emellertid Kraus haft, som verkställt undersökning af årsring- arnas struktur på ostgrönländsk drifved. Hans uttalande synes därför gå stick i stäf mot ÅGARDHS, då han säger: >»Unsere Hölzer, soweit sie Stammhölzer sind, zeigen die Jahrringe fast nur aus der mittlern und äussern Lage gebildet, der weichere Theil fehlt fast in allen Ringen.” | Dessa AGARDHS och Kraus iakttagelser beträffande den svagt utvecklade årsringens struktur torde hvar för sig vara riktiga, om än ej allmängiltiga. I det sibiriska lärkträdets smala årsringar kan nämligen än den tjockväggiga, än den tunnväggiga zonen dominera, i samband hvarmed årsringen konstitueras än af den yttersta och mellersta, än af den yttersta och innersta zonen. I förstnämnda fall antingen saknas den tunnväggiga zonen fullständigt eller ock är den reducerad till en eller endast några få cellrader. Den tjockväggiga delen samman- sättes dels af de polygonala celler, som i en typisk årsring bilda öfvergångsskiktet mellan höst- och vårved, dels af de radialt sammantryckta, med reduceradt lumen försedda typiska höstvedscellerna. En skarpt markerad gräns mellan de båda zonerna saknas, de öfvergå omärkligt i hvarandra, och differensen mellan de extrema celltyperna imom en och samma årsring framträder mindre genom cellväggarnas olika tjocklek, mera genom celluminas vidd och omkrets. Dylik -ved är mycket hård och fast, dess årsringar äro utomordentligt smala, ofta ej ens med lup urskiljbara; vedfibrerna äro starkt slingrade: Dessa bestämningar äro allesammans egenskaper, hvilka enligt MipDENDORFEF karakterisera det sibiriska lärkträdet invid trädgränsen. Det synes således, som om Kraus” iakttagelse öfver årsringarnas sammansättning ägde sin tillämpning på den sibiriska trädgränsens representanter. 1 AGARDH, anf. st., sidd. 104, 105. ? AGARDH, anf. st., sid. 105. 3 KRAUS, Treibhölzer, anf. st., sid. 114. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 34. N:o Å. 31 Det finnes emellertid, såsom redan antydt, äfven stamved, hvilkas årsringar konsti- tueras af den yttersta och den innersta zonen, af hvilka den senare i öfverensstämmelse med AGARDES iakttagelse på de lappländska furorna och den spetsbergska drifveden är kraftigast utvecklad. Öfvergångsskiktet saknas, och gränsen mellan höst- och vårved är skarpt markerad. Vårveden utgöres af i radiens riktning sträckta, rektangulära och tunn- väggiga celler, hvilka i årsringens sista tredjedel till fjärdedel plötsligt öfvergå i radialt sammantryckta, med starkt förtjockade väggar försedda böstvedsceller. Proportionen mellan cellväggarnas tjocklek i höst- och vårved visade sig hos profvet n:o 4 såsom medeltal af talrika mätningar vara 2,6:1. I denna ved voro årsringarna centriskt utbildade, relativt breda (hos profvet n:o 4 i medeltal 0,s7 ”"), samt vedfibrerna föga slingrade. Den företer samma habitus, som MIDDENDORFEF anser karakterisera sådana sibiriska lärkträd, hvilka vuxit på sydligare breddgrader eller under relativt gynnsamma vegetationsbetingelser. Genom årsringarnas olika konstruktion och vedens skiljaktiga habitus kunna således två extrema typer af det sibiriska lärkträdet urskiljas, hvilka måste vara produkter af en anpassning till yttre vegetationsbetingelser. Dessa typer kunna äfven genom en annan karakter åtskiljas, nämligen genom ring- porernas antal och fördelning på de radiala cellväggarna. Dessa porer äro anordnade antingen utefter en lodrät linie eller i spiral, eller ock uppträda de två och två hvarandra motsatta. Förstnämnda anordningssätt karakteriserar enligt von Mour! polygonala celler, hvilka i märgstrålens längdriktning äga två mot hvarandra böjda ytor. Sammanträffa dessa i cellens midtellinie och äro de alltså lika stora, är hvar och en af dem försedd med en porrad. Är åter differensen mellan de båda cellytornas storlek mycket olika, är endast den största försedd med porer. Den under, såsom vi antaga, ogynnsamma vegetationsförhållanden vuxna sibi- riska lärkträdstypen, hvilkens celler, som nämndt, äga en polygonal omkrets, karakteriseras just genom en dylik anordning af radialporerna. Deras omkrets är liten och deras an- passning till vattentransporten synes vara likställd med den, som karakteriserar midtel- zonens radialporer i en typiskt utvecklad årsring. Aro däremot cellerna rektangulära och äga endast en med märgstrålens längdriktning parallell sidoyta, äro porerna anordnade antingen i spiral eller ock två och två hvarandra motsatta. ” Detta anordningssätt karakteriserar den under gynnsamma vegetations- betingelser vuxna sibiriska lärkträdstypen, i hvars årsringar, som nämndt, den tunnväggiga zonen dominerar. Två och två hvarandra motsatta radialporer äro i dylik stam- ved en mycket vanlig företeelse och kunna t. o. m. karakterisera samtliga vår- vedsceller inom årsringen. 1 VON MoHL, anf. st., sidd. 234, 235. ? VON MOoHL, anf. st., sid. 235. 32 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. b. Märgstrålarnas struktur. Märgstrålarna bestå, som bekant, hos Lariz dels af parenkymatiska dels af trakeidala element. I de parenkymatiska märgstrålscellerna förete småporerna hos den sibiriska arten ofta en från den normala afvikande anordning. Antalet porer samt riktningen af deras längdaxel står nämligen vanligen i relation till den radiala vidden af den fyrkantiga väggyta, som uppkommer, där en märgstrålscell korsar en trakeid. I vårzonens först bildade element äro de sålunda normalt anordnade i två rader, med 4 1 hvarje rad, 1 märgstrålens längdriktning, med hvilken deras längdaxel vanligen förlöper parallellt. I öfvergångszonen, hvars element äro trängre, minskas storleken af nämnda vägg- yta; antalet porer, som uppträda i bredd med hvarandra, re- duceras till 3 a 2; deras längdaxel vrides successivt mot ver- tikalplanet och sammanfaller slutligen med detta ytterst i års- ringen, där höstveden äger sina trängsta element. Hos Larix europceea synes denna anordning typisk i väl utvecklad stam- id OC ved. I mer eller mindre förkrympt sådan samt i grenved in- så träda dock vissa modifikationer, som äro beroende af nämnda SC) pc fyrkantiga väggytas storlek. Innerst i årsringen kunna på denna förekomma stundom endast två porer i bredd, hvilkas & E längdaxel mer eller mindre starkt afviker från horisontalplanet. JA Med hvilketdera planet porens längdaxel sammanfaller eller FE tenderar att sammanfalla, synes sålunda hos Lariz europea (Eje bestämmas af trakeidernas radiala vidd. 2 I stamved af Lariz sibirica gifves det äfven, som det - synes, samma lagbundna variation af småporernas anordning, Fig. 4. Radialsnitt ur stamveden ehuru visst icke utan undantag. Hos denna arts vårved af Larix sibirica Ledeb. (drifved & 3 . säl z från Jenissejs Aoddal, SEEN vi framträder nämligen ofta i sådana celler, som äga be- sande deparenkymatiska märgsträls- = tydlig radialvidd samt en anordning af två hvarandra eellernas »>småporer>», hvilkas spring- od formiga mynning är riktad i ve motsatta radialporer, en särdeles öfverraskande por- tikalplanet (?92/1). Trakeidernas ra- å 3 - 5 dialporer äro anordnade två i bredd, form. I dylika celler skulle man ju nämligen enligt det ofvan TK OT anförda och enligt analogi med förhållandet hos Lariz europcea väntat att finna småporernas längdaxel sammanfalla med horisontalplanet eller åtminstone tendera därtill. Motsatsen äger emellertid rum. Den förlöper i vertikalplanets riktning, och porerna synas alltid äga en starkt elliptiskt utdragen gård samt springformig mynning (Fig.4). De trakeidala märgstrålscellerna eller, såsom DE BARY kallar dem, »Quertracheiden» synas hos såväl det europeiska som det sibiriska lärkträdet på ett radialsnitt begränsa märgstrålen upptill och nedtill; stundom förekomma de dock midt inuti densamma. Dessa »tvärtrakeider» äro ofta lagrade 2—3 ofvanpå hvarandra. Deras vårceller äro hos Lariz sibirica karakteristiska genom sin ringa radiala utsträckning samt genom en relativt stor cellhöjd. De äro i motsats till hvad KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:o Ål. 33 KLEBERG ' angifver vara normala förhållandet hos Larix europea, högre än de parenkymatiska märgstrålscellerna samt vanligen kortare än dessa. Deras radiala väggar äro försedda med få, men relativt stora ringporer; de tangentiala väggarna äro vanligen snedställda, stundom dock vertikalt ställda samt ofta försedda med talrika ring- porer ända till 7. — KLrEBERG ' anför för Lariz euwropea å samma väggyta högst 4 porer. Hos Lariz euwropea äro enligt STRASSBURGER ” ifrågavarande celler i vårveden högre i midten än i ändarna. Hos Lariz sibirica synes cellhöjden vanligen successivt tilltaga inifrån och utåt. Höstceellerna äro höga och korta, deras höjd stundom större än deras längd. Deras väggar äro ofta försedda med fibrösa ring- och spiralaflagringar. KLEBBERG anför, som nämndt, att hos Lariz europea motsvarande cellväggar sakna ifrågavarande förtjockningar, och grundar på detta förhållande en släktdiagnos mellan Lariz och Picea. Enligt våra undersökningar råder emellertid härutinnan fullständig öfverensstämmelse mellan dessa båda Larix-arter. Fibrösa ring- och spiralaflagringar finnas hos såväl europeiskt som sibiriskt lärkträd ofta äfven 1 vårcellerna och karakterisera särskildt sådana »tvärtrakeider», hvilka ej före- komma i anslutning till en parenkymatisk märgstråle utan bilda isolerade cellrader. Dylika cellrader äro kända hos Abietineer, Taxodineer och vissa Cupressineer och karakteriseras af starkt radialt sträckta element, hvilka ofta endast genom ett kort, af vanligen blott en enda ringpor genomborradt väggparti sammanhänga med hvarandra. I en märgstråles parenkymatiska cellrader finnas stundom isolerade »tvärtrakeidceller» inlagrade. Detta är regel i stamvedens första till fjärde centrala årsringar. Märgstrålen är nämligen i grannskapet af sin bildningshärd, den primära vedens vasalparenkym, icke inramad af trakeidala element. Dessa äro i förhållande till märgstrålens parenkymatiska element sekundära bildningar och uppträda först på något afstånd från den centrala märgen, dock vanligen redan i närheten af första årsringens höstzon. De förekomma då sporadiskt, inskjutna mellan parenkymcellerna och bilda hvarken i denna eller i närmast följande årsringar kontinuerliga cellrader. Dessa framträda hos Lariz sibirica först i äldre årsringar. Beträffande deras förekomst hos Lariz europwa säger KLEBERG:” »Im Stamm von Pinus silvestris und Larix europea treten die Quertracheiden sehr friöhzeitig auf, nämlich bereits im ersten Jahresringe; sie gehen dann, fortlaufende Zellreihen bildend, fort.» Kontinuiteten mellan de trakeidala märgstrålselementen hos Lariz europea fram- träder dock ej så plötsligt, såsom det framgår ur nämnda citat. »Die fortlaufenden Zell- reihen» anknyta sig icke omedelbart till de i första årsringens höstved sporadiskt uppträ- dande »tvärtrakeiderna» utan äro förenade med dessa genom talrika öfvergångsformer, hvilka markeras genom ett successivt stigande antal af med hvarandra förbundna trakeid- celler. Äfven i detta afseende råder sålunda öfverensstämmelse mellan sibiriskt och europeiskt lärkträd. 1 KLEBERG, anf. st., sid. 683. ? E. STRASSBURGER, Uber den Bau und die Verrichtungen der Leitungsbahnen in den Pflanzen. Jena 1891, sid. 24. 3 KLEBERG, anf. st., sid. 685. an K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 1. 34 - FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. 2. Rotved. Rotveden igenkännes dels på habitus, dels på den primära vedens struktur. Kärl- knippena äro diametralt diarka. Märgen har genom centripetal utveckling af de båda kärl- knippena betydligt reducerats samt företer på ett tvärsnitt en oval form. Beträffande årsringarnas medelbredd urskildes tvenne genom öfvergångs- former förenade extremer, hvilkas medelvärden voro resp. 0,42 och 4,41 ”"' Fig. 5. Tvärsnitt ur den porösa och lätta rotyveden af Larix sibirica Ledeb., (drifved från Jenissejs foddal, Sibirien). Arsringar äro smala; typisk öfyergångszon mellan höst- och vårved saknas; vårceller med stort lumen, (20073Y; Den förstnämnda med smala årsringar försedda rottypen kan åter uppdelas i tvenne, hvilkas olikhet redan habituellt framträder genom vedens olika tyngd och hårdhet. Den ena typen utmärkes sålunda genom en lätt och porös ved, den andra åter genom en hård och fast samt mycket tung sådan. Dessa vedens egen- skaper betingas åter af årsringens anatomiska struktur. I. I den porösa och lätta veden, för att först taga denna i betraktande, sammansättas sålunda årsringarna af nästan endast tunnväggiga element, hvilka; i proportion till årsringens bredd äro mycket vida. Antalet af de i radiens riktning bakom hvarandra lig- gande cellerna blir därför högst begränsadt och varierar mellan 1—10 celler. Höstveden upptager endast cirka "/4 af årsringens bredd (Fig. 5): Dess struktur gestaltar sig något annorlunda 1 de centrala än i de perifera års- ringarna. - I de förra särskiljas dess celler från vårvedens endast genom en obetydlig radial sammantryckning af cellumina, 1 de senare åter hafva ifrågavarande celler karakteren af typiska höstceller. De perifera årsringarna sammanmsättas sålunda i motsats till de centrala af tvenne skarpt markerade zoner, nämligen af en typisk höst- och en typisk vårzon; midtelzon däremot saknas (Fig. 5). En tvärsektionsbild af dylik rotved företer så- lunda med afseende på årsrimgarnas beskaffenhet tvenne konstruktionsformer. Ur anatomisk-fysiologisk synpunkt betraktade, torde dessa för tvärsnittet i dess helhet representera samma principers samverkan som höst- och vårved för den enskilda årsrimgen. De perifera årsringarnas funktion är ur denna synpunkt analog med höstvedens, de cen- trala åter med vårvedens funktion. Enligt von Mour! förete årsringarna i rotved af Larix euwropea äfvenledes tvenne konstruktionsformer. Den ena karakteriserar tvärsnittets centrala, den andra dess perifera del. Den förstnämnda kännetecknas däraf, att en typisk höstzon saknas. Endast en 1 VON MoHL, anf st., sid. 238. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/. antydning till en sådan förefinnes, i det att cellerna i årsringens 1—2 yttersta cellrader äro i radial riktning något sammantryckta. Iden sistnämnda konstruktionsformen åter, som kännetecknade tvärsnittets perifera del, är höstzonen väl utvecklad och når en analog utbildning med motsvarande i stammens smala årsringar. Dess celler äro sålunda typiska höstceeller, och dess mäktighet blir enligt von Mounr ! omvändt proportionell mot årsringens bredd. I detta senare afseende råder emellertid olikhet mellan rotved af Larix europea samt ofvan beskrifna rottyp af Larixr sibirica. För denna sistnämnda är nämli- gen egendomligt, att vårzonen alltid, oafsedt årsringens bredd, är den mäktigast utvecklade, samt att höstzonen är reducerad "till blott några få cellrader. Dessa, som utgöras af starkt förtjockade samt i radial riktning betydligt samman- tryckta element, bilda vanligen sicksackformiga band, en anordning, som i förening med vårcellernas ofta starkt undulerade väggar torde motsvara en mäktig utveckling af höstzonen och sålunda bidraga att höja årsringens mekaniska fasthet. Att den »stoffleitende» principen behärskat differentierings- företeelserna imom denna rotvedstyp, tager sig äfven ett uttryck i radialporernas anordning och struktur. De äro utomordentligt stora, och deras diffusionsyta upptager radialväggens nästan hela bredd. De äro talrika samt anordnade an- tingen i spiral eller ock i tvenne rader. Tangentialporer förekomma i rotved normalt å höstzonens 1—3 yttersta cellager. De kunna dock äfven påträffas i vår- celler och karakterisera t. o. m. stundom samtliga årsring- ens celler. Denna iakttagelse gäller -dock endast sådana års- ringar, hvilka äro mycket smala och sammansättas af endast ett fåtal celler, vanligen 6—7. Dessa äro samtliga tunnväggiga, och höstzonen är endast antydd därigenom, att cellumina i årsringens 1—2 yttersta cellrader äro i radial riktning något sammantryckta. Samma iakttagelse öfver tangentialporernas utbredningsförhållanden inom årsringen äro gjorda af Russow” i rotved af Pinus silvestris samt af STRASSBURGER” i grenved af Pinus Laricio. I bägge fallen voro årsringarna tunna och höstveden endast antydd på ofvan nämnda sätt. : Höstvedens tangentialporer förete en olikartad struktur allt efter deras förekomst i perifera eller centrala årsringar. De först- nämnda karakteriseras sålunda af relativt små porer med trång och 1 VON MoHL. anf. st., sid. 228. ? RUSSOW, anf. st., sid. 37. 3 STRASSBURGER, anf. st., sid. 13. N:o [. 35 Fig. 6. Tvärsnitt ur rotveden af Larix sibirica TLedeb. (drifved från Jenissejs floddal, Sibirien), visande breda af stark hyponasti präglade årsringar. En dylik sammansättes af de tre för en typiskt utvecklad årsring karakteristiska zonerna (50/3). 36 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. lång porkanal, de senare åter af relativt stora sådana med vid och kort porkanal. Dessa porformer betingas åter af cellväggarnas mer eller mindre starka utveckling inom höst- veden, hvilken ju, som nämndt, i de perifera årsringarna sammansättes af tjockväggiga, i de centrala åter af tunnväggiga element. 2. Den andra och med smala årsringar försedda rottypen karakteriseras, som nämndt, af hård och tung ved. Dess centrala årsringar förete med afseende på höst- zonens utbildning analog struktur med motsvarande i föregående rottyp. De inter- mediära bilda öfvergång till de perifera, hvilka nästan uteslutande sammansättas af tjockväggiga element. Dessa synas närmast motsvara de celler, som i en typisk årsring bilda dess höstzon och midtelzon. Differensen mellan cellväggarnas tjocklek i höst- och vårved är nämligen högst obetydlig. De tidigast alstrade vårcellerna äro an- tingen radialt sträckta eller ock äga de polygonal omkrets. Utåt årsringen aftaga cellerna i storlek och sammantryckas i radial riktning. De härigenom alstrade extrema celltyperna bilda den egentliga höstzonen. Radialporerna äro på grund af trakeidväggens ringa radiala vidd äfven i vårveden små samt anordnade i en rad. Denna sistnämnda typ erinrar föga om den vanliga af von Mott”! för barrträden i allmänhet konstaterade rottypen, hvars ved är starkt porös och hvars smala års- ringar kännetecknas däraf, att den tjockväggiga zonen är svagt utvecklad. Den synes snarare bestyrka nämnde författares iakttagelse, att hos detta släkte rotens växtsätt kom- mer stammens närmare än hos de flesta andra europeiska barrträd. De båda nu skildrade rottyperna tillhöra den af smala årsringar konstituerade extrema formen. Genom öfvergångsformer förenas denna med den motsatta extremen, som utmärkes af breda, men starkt excentriskt utvecklade årsringar. Med afseende på deras konstruktion är intet anmärkningsvärdt att omnämna, enär de på vanligt sätt sammansättas af de tre för en typiskt utvecklad årsring karakteristiska zonerna (fig. 6). Picea obovata. 1. Stamved. Endast ett enda stamprof förefanns bland vår drifved, nämligen det, som beteck- nats med n:o 22. Arsringar voro centriskt utvecklade, deras medelbredd var 0,303 ””, Gränsen mellan höst- och vårved i en dylik årsring är skarpt markerad; öfvergångszon saknas; vårveden upptager cirka ”/3 af årsringens bredd samt utgöres af tangentialt sträckta element. Proportionen mellan deras tangentiala och radiala vidd är 1:09. Enligt LINDMAN ” är denna proportion hos Picea excelsa 1:1,2 eller 1:1,. Höstvedens celler äga starkt förtjockade cellväggar samt springformigt cellumen. Trakeidernas väggar förete en utomordentligt kraftig spiralstriering i så- väl höst- som vårved. De parenkymskidor, hvilka begränsa de horisontalt förlöpande samt uti märgstrå- larna inneslutna hartskanalerna, sammansättas dels af utomordentligt tjockväggiga, 1 VON MoHL, anf. st., sid. 238. ? LINDMAN, anf. st., sid. 16. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 314. N:o |. 31 starkt förvedade element, dels af tunnväggiga sådana. Dessa senare äga än trånga än mycket vida cellumina. Enligt KLEBErc ! sakna ifrågavarande parenkymskidor hos Picea excelsu dessa tunn- väggiga element, hvilka däremot förefinnas hos Picea alba. Märgstrålarna äro dels 1-, dels 2-skiktade. Dessa senare innesluta vanligen en harts- kanal, stundom saknas dock denna. Det finnes sålunda 2-skiktade märgstrålar, hvilkas två bredvid hvarandra förlöpande cellrader omedelbart beröra hvarandra. Detta gäller dock endast märgstrålens centrala parti, dess ändar äro städse 1-skiktade. Dylika 2-skiktade, hartsgångar saknande märgstrålar har KLEBERG jakttagit hos Cedrus, Lariz och Cupressus thurifera, men däremot icke hos Picea excelsa (sid. 692). Märgstrålens höjd omfattar 1—14 celler, i medeltal 6. Hos Picea excelsa varierar enligt KLrEBErRG denna höjd mellan 2 och 24 celler. ? Nämnde författare har icke återfunnit denna maximalhöjd hos någon annan bland de af honom undersökta arterna. För Picea nigra Link. angifves den sålunda vara 12 celler, för Picea ortientalis Carr. 14, för Picea Khutrow Carr. 15 samt för Picea alba Link. 14 celler. Märgstrålarnas 1ntercellulärsystem når ej samma kraftiga utveckling hos Picea obovata som hos Picea excelsa. På ett tangentialsnitt synes nämligen inter- cellulärerna hos förstnämnda art vara ännu mindre samt till antalet färre än hos sist- nämnda. Liknande iakttagelse har WIESNER” gjort vid undersökning af den vid Hopen insamlade drifveden. Vid jämförelse mellan sådana drifvedsprof, som han förmodade härstamma frän Abies obovata, och stamved af Abies excelsa, konstaterar han följande olikhet mellan europeisk och sibirisk granved: »Es treten nämlich in den Markstrahlen dieses Treibholzes weniger Intercellularräume als im gewöhnlichen europälischen Fichten- holze auf.» En annan olikhet mellan dessa båda arter, europeisk och sibirisk gran, framträder i den olika kvantitativa utbildningen af sådana i märgstrålscellernas väggar förekommande porkanaler, hvilka äro orienterade mot ifrågavarande intercellulärer. Dessa förekomma nämligen rikligt 1 den europeiska, relativt sällsynt däremot i den sibiriska granveden. Detta förhållande står naturligtvis 1 samband med nämnda intercellulär- systems utveckling. Enligt Russow ” äro dyliga porbildningar en allmän företeelse bland såväl barrträd som löfträd. Beträffande deras funktion yttrar HABBERLANDT:” »Es kann wohl keinem Zweifel unterliegen, dass diese gegen die lufterföllten Intercellulargänge orientirten Täp- felcanäle Durchläftungszwecken dienen; es wäre dies demnach bis jetzt der einzige sicher- gestellte Fall, in welchem, die Tipfelcanäle ausschliesslich dazu bestimmt sind, den Gas- austausch zu vermitteln.» 1 KLEBERG, anf. st., sid. 692. ? KLEBERG, anf. st., sid. 726. 3 WIESNER, anf. st., sid. 99. 4 RUSSOW, anf. st., sid. 137. 3 HABERLANDT, anf. st., sid. 507. 38 | FREDFIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. »Quertracheiden> äro Hos Picea obovata väl utbildade samt kunna stundom vara lagrade 2—3 ofvanpå hvarandra. De äro vanligen utefter hela sin längd af de parenky- matiska märgstrålscellernas höjd. Deras tangentialväggar äro oftast vertikalt, dock stundom snedt ställda. Horisontalväggarna karakteriseras äfven i vårveden af rikligt förekommande samt tätt ställda tappformiga förtjockningar, hvilka mer eller mindre långt inskjuta i cellumen. Stundom synas dylika bildningar upptaga en större eller mindre del af cellens radialvägg, hvarigenom öfvergångsformer bildas till de i dessa celler ej sällsynt förekom- mande fibrösa ringaflagringarna. Ofta äro äfven tangentialväggarna försedda med tapp- formiga förtjockningar. : Dylika tappformiga bildningar har KLEBERG ! icke påträffat hos Picea excelsa, men väl hos Pinaster, Taeda och Pseudostrobus. Hos Picea excelsa äro däremot enligt samme författare höstvedens »Quertracheiden», stundom äfven vårvedens försedda med fibrösa ringaflagringar. Dessa utesluta emellertid icke hos sistnämnda art förekomsten af tappformiga för- tjockningar å vattenmärgstrålscellernas horisontala väggar. De äro dock hvarken så tätt ställda ej heller så kraftigt utvecklade som hos Picea obovata, i hvars vatten- märgstrålar den mekaniska principen synes realiserad efter samma mönster, som, ehuru förstoradt, återfinnes hos flertalet Pinus-arter. Vårtrakeidernas radialporer äro små. Deras medelbredd är 0,012 ””"; alltså samma bredd, som BURGERSTEIN konstaterat för motsvarande porer i den europeiska granens grenved. För nämnda arts stamved uppgifver LINDMAN ” dessa porers maximalbredd vara 0,021 ”":, Dessa värden äro naturligtvis endast relativa och växla inom rot, stam och gren. Karakterer, som baserats på märgstrålarnas och parenkymskidornas struktur, torde däremot vara konstanta och alltså användbara till en artdiagnos för europeisk och sibirisk gran. 2. Rotved. Denna är tämligen hård och fast. Med afseende på årsringarnas beskaffenhet ur- skildes (prof n:o 6) på ett tvärsnitt trenne zoner, en central, en perifer samt en inter- mediär zon. De två förstnämnda upptagas af smala och centriskt, den sistnämnda åter af breda men starkt hyponastiskt utvecklade årsringar. I de centrala årsringarna känne- tecknas höstveden endast genom celluminas sammantryckning i radial riktning, i de peri- fera åter äfven genom cellväggarnas förtjockning. I båda dessa zoner saknas öfvergångs- skikt mellan höst- och vårved. Den intermediära zonen bildas af fullt typiskt utveck-- lade årsringar, hvilkas vårved genom ett tydligt öfvergångsskikt anknyter sig till en fullt typiskt utvecklad höstved. — Årsringarnas struktur i den sibiriska granens rotved öfver- ensstämmer sålunda med den, som enligt von Mott” karakteriserar rotved af Picea vulgaris. 1 KLEBERG, anf. st., sid. 684. ? LINDMAN, anf. st., sid. 17. 3 VON MOoHL, anf. st., sid. 239. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 31. N:o I. 39 Cellens lumen i vårveden är i radial riktning 1 medeltal 0,032 ”": mot stammens 0,021 ””". IT samband därmed äro äfven vårvedens radialporer i rotved kraftigare utveck- lade än i stamved. De äro därjämte mera 3 ekiptisko utdragna på tvären och äga en me- delbredd af 0,019 ”": mot stammens 0,014 ” De parenkymatiska anostralsdellsrns hos Picea obovata innehålla en rik- lig mängd harts, hyars mörkbruna färg bjärt afsticker mot de hvita ofärgade cellväggarna. e I rotved af Picea excelsa äro enligt BURGERSTEIN !' märgstrålarna i regeln icke im- pregnerade med harts. De par enkymatiska märgstrålscellernas tvärsnitt är bredt elliptiskt, stundom rundadt. Deras bredd förhåller sig till eras höjd som 1:2,1; motsvarande proportion i stamveden är 1:3,3 Cellhöjden är i ed era 0,019 ””"; Hos Picea excelsa varierar denna enligt BURGERSTEIN mellan 0,020—0,024 " Märgstrålens esim albojd är hos Picea obovata 14 celler; hos Picea excelsa däremot Enlist BURGERSTEIN 30 celler. I den sibiriska vid Jenissej insamlade drifveden hafva sålunda bland barrträden identifierats endast tvenne arter, nämligen Lariz stibirica och Picea obovata. Abies sibirica, Pinus silvestris, Pinus cembra, hvilka arter man på grund af deras förekomst i Jenissejs floddal väntat sig finna i denna drifvedssamling, hafva däremot icke anträffats. De kunna emellertid indentifieras bland drifveden från Grönlands, Spetsbergens och Jan Mayens kuster, såsom i det följande skall påvisas. Vi öfvergå nu till den andra stora hufvudgruppen, som finnes representerad i ifrågavarande drifved, nämligen löf- trädsgruppen. I: Löfträd.? Löfträden utmärkas samtliga. genom en mycket lös och lätt ved. Redan a priori kunde man således vara öfvertyg gad om, att släktet Sorbus m. fl. andra tyngre trädslag ej ingingo såsom beståndsdelar i denna drifved. Den mikroskopiska undersökningen be- kräftade detta antagande. Trenne släkten hafva donera, nämligen Salix, Populus 1 PETERSEN, anf. st., sid. 21. ? De arbeten, som användts för identifiering af släkten inom denna grupp, äro: H. SOLLEREDER, Systematische Anatomie der Dicotyledonen, Stuttgart 1899. C. SANIO, Vergleichende Untersuchungen äber die Zusammensetzung des Holzkörpers, Botan. Zeitung 1863. O. G. PETERSEN, Diagnostisk Vedanatomi 1901. Kebenhavn. H. NÖRDLINGER, Querschnitte von hundert Holzarten. 40 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. och "Alnus. Med afseende på vedens anatomiska struktur kunna dessa särskiljas på föl- jande sätt: I. Kärlbottnar med enkel perforation: Saliz, Populus. II. Kärlbottnar med stegformig perforation: Alnus. Saliz och Populus bilda hufvudmassan af närmast ofvannämnda drifved. Dessa båda släkten kunna särskiljas sålunda: I. Märgstrålsceller sinsemellan lika höga: Populus. II. Märgstrålsceller olika höga (de märgstrålen upptill och nedtill begränsande cellerna äro högre än de mellanliggande): Salix. Salix. Kärl äro talrikast och störst innerst i årsringen, utåt densamma aftaga de såväl i antal som i storlek. De äro dels strödda, dels anordnade i radiala grupper. Kärlbottnar äro enkelt perforerade. Kärlväggar sakna fibrösa ring- och spiralförtjockningar. De äro försedda med stora, kretsrunda eller polygonala, vanligen 6-sidiga ringporer. Märgstrålar bestå af tvenne celltyper. Den ena utgöres af höga, smala, i vertikalplanet utdragna celler, den andra åter af låga i horisontalplanet sträckta sådana. Dessa senare begränsas såväl upptill som nedtill af de förra. Märgstrålar äro 1—2-radiga, dock vanligen 1-radiga. Beträffande denna senare karakter yttrar PETERSEN: " »Maryvstraalerne har jeg vesentlig kun sét enradcellede; men de angives dog ogsaa at bestaa af en eller to Rader, og det drejer sig da formodentlig om lagttagelsen i Tvzersnit af saadanne Steder, hvor et enkelt Sted en Celle har delt sig i 2.> Vi hafva emellertid å en äldre stamdel af Salix caprea” L. iakttagit utefter hela dess längd 2-radiga märgstrålar. De förekomma dock sporadiskt. På våra drifvedsprof hafva vi ej iakttagit dylika, men väl talrika sådana, hvilkas struktur framgår ur ofvan anförda citat. Trakeider och »Ersatzzellen> förefinnas blott i höstzonen. — Genom dessa känne- tecken har släktet Saliz identifierats. Libriformeellernas membraner hos ifrågavarande drifvedsprof äro ofta spiralstrierade, en karakter, som PETERSEN frånkänner alla af honom undersökta Po- pulus- och Saliz-arter, bland hvilka senare äfven ingå samma arter, som af oss identi- fierats i drifveden, nämligen Saliz caprea el. S. pentandra samt S. viminalis. Nämnde författare tillerkänner denna karakter systematisk betydelse, i det att han anser den känne- teckna vissa släkten eller arter. För ofvannämnda Saliz-arter torde emellertid denna egenskap sakna betydelse i berörda afseende och vara af rent biologisk eller ekologisk natur. Detsamma synes äfven gälla det sibiriska lärkträdet och den sibiriska granen. På de från dessa arter härstam- mande drifvedsprofven voro nämligen trakeidernas membraner oftast spiralstrierade. A 1 PETERSEN, anf. st., sid. 26. ? Från Lunds Botan. Trädgård. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:o |. 41 samma arter åter, som vuxit i den tempererade zonen, hafva vi däremot icke iakttagit spiralstriering. Att döma af de talrika fall, i hvilka nämnda släkten och arter inom vår drifveds- samling förete spiralstrierade cellmembraner, synes det, som om denna membranens struk- tur vore mera betecknande för den arktiska zonens än för den tempererade zonens träd- vegetation. Talrika Salices växa på Jenissejs stränder. N. J. ScHrutz! har i sitt arbete upp- räknat icke mindre än 32 olika arter och hybrider. Mot norden tilltaga de i artantal och äga samtliga en yppig prägel. T. o. m. vid 67” n. br. uppträda enligt SCcHEUTZ manshöga Salix-arter i större mängd. De fortsätta norr om barrträdens gräns, gå förbi dvärgbjörken och nå enligt MIiDDENDORFF” Ishafvets kust. Här äpträda de dock som en buskartad, under mossan till största delen dold vegetation. Bland de talrika Salices, som växa i Jenissejs floddal; torde här endast kunna ifrågakomma de trädformiga. Våra drifvedsprof synas nämligen vara stamdelar, af hvilka a äga ganska stor diameter. Bland trädformiga nordliga Salices anföra vi Salix viminalis, S. caprea och S. pentandra. Från någon af dessa arter torde man ju alltid kunna antaga, att bidrag lämnats till ifrågavarande drifved. Enligt NÖRDLINGER ” kunna de båda arterna, Salix caprea och SS. smide, genom följande olikheter i veden särskiljas sålunda: I. Årsringar mer eller mindre vågformiga — med märgfläckar kärlgrupper be- stående af 1—3 raligen fina kärl: Saliz caprea. II. Arsringar regelbundna — utan märgfläckar kärlgrupper bestående af 1—4 fina kärl: Salix SE Vidare torde Salix wvuntnalis genom vedens färg kunna skiljas från Salix caprea och S. pentandra. Den förra äger nämligen en allt igenom hvit färg, de båda senare hafva gulbrun stamved. Som vedens färg 1 detta fall torde bero på färgen af märgstråls- cellernas innehåll, har denna i förening med ofvan anförda diagnos tagits till utgångs- punkt vid artskillnadens bestämmande. I öfverensstämmelse härmed torde profven N:o 7, 10, 28, 31 kunna antagas härstamma från antingen Salix caprea eller Salix pentandra, under det att följande prof sannolikt torde leda sitt ursprung från Salix viminalis: INO 5; MUTA) Hö DÖ AU Denna senare art är enligt ScHEutz” den allmännaste pilen vid Jenissej och ut- bredd öfver hela dess område. Den är enligt A. E. NORDENSKIÖLD” »Jenissejsträn- dernas mest karakteristiska växt» och skall, sedd på afstånd, genom sina raka, kvistfria stammar likna söderns bambuskog. 1 N. J. ScHEUTZ, Plant& vasculares Jeniseenses, K. S. V. Akad. Handl. XXII. Stockholm 1888, sidd. 23, 24, 25. ? MIDDENDORFF, anf. st., sid. 573. 3 NÖRDLINGER, se skemat i »Querschnitte von hundert Holzarten». 4 SCcHEUTZ, anf. st., sid. 23. > A. E. NORDENSKIÖLD, Vegas färd kring Asien och Europa, I, sid. 367. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 1. 6 49 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. Populus. Detta släkte öfverensstämmer i vedens byggnad i det närmaste med Salix. Föl- jande släktkarakterer hafva uppställts. Senare forskningar hafva dock reducerat deras allmängiltighet: Märgstrålar äro alltid 1-radiga samt utgöras af vanligen radialt sträckta, ungefär lika höga celler. Denna senare karakter, som af ScHrutz först uppställts, gäller enligt PETERSEN ' icke Populus nigra, som i detta afseende öfverensstämmer med Salix. I märgens periferi förekomma grupper af stenceller, hvilka saknas hos sälgen. Sostari6 tillerkänner dessa mekaniska cellgrupper värdet af släktkarakter.? Samma sy- stematiska betydelse anser LINDMAN” dem äga. HaArtic” omtalar dem endast hos Populus alba och P. tremula. Om deras betydelse som släktdiagnos yttrar PETtERrRSEN:” »Ganske sikker er dette Merke dog ikke, da det kan mangle i Marvens forste Leveaar, ialtfald hos Populus nigra.» På grund af märgstrålarnas byggnad hafva vi identifierat följande prof med JFOpuunss NO ANG Ik Enligt ScHrutz” växa vid Jenissej följande arter, nämligen P. tremula, P. nigra och P. laurifolia. Af dessa torde endast den förstnämnda här kunna ifrågakomma. Po- pulus nigra visar nämligen enligt PETERSEN med afseende på vedens struktur fullständig öfverensstämmelse med Saliz. Detta utesluter naturligtvis icke dess förekomst i den af oss såsom Salix bestämda drifveden. Populus laurifolia växer såsom mindre, ej mans- höga buskar." Då våra drifvedsprof äro fragment af trädstammar uteslutes äfven denna art. Populus tremula kvarstår således som representant för detta släkte inom ifråga- varande drifved. Denna art växer enligt ScHEUTZ mest inom urskogsterritoriet och blir ännu vid 645 n. br. ett högväxt träd. : Alnus. Detta släkte skiljes lätt från de båda föregående genom snedt ställda, stegformigt perforerade kärlbottnar. Kärlen äro relativt små samt koncentrerade innerst i års- ringen, hvarest de äro radialt anordnade. Utåt årsringen aftaga de såväl till antal som storlek, den radiala grupperingen blir mindre distinkt framträdande och förloras så små- ningom. Kärlväggar sakna fibrösa ring- och spiralförtjockningar och äro försedda med små, tätt ställda elliptiska ringporer. Vedparenkym är spridt i hela årsringen och före- kommer såväl bredvid kärlen som mellan libriformcellerna. Trakeider och »Ersatzzellen» förefinnas blott i höstzonen. Libriformeeller ” äro försedda med mycket små ringporer. PETERSEN, anf. st., sid. 26. PETERSEN, anf. st., sid. 24. LINDMAN, anf. st., sid. 50. 4 LINDMAN, anf. st., sid. 50. > PETERSEN, anf. st., sid. 24. 6 SCHEUTZ, anf. st., sid. 25. 7 Att såsom PETERSEN (sid. 31) kalla dessa senare element, libriformcellerna, för trakeider torde kanske ej vara fullt korrekt i öfverensstämmelse med den nomenklatur, som HABBRLANDT (sid. 504) uppställt för LH MM H KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:o |. 3 Märgstrålarna äro 1-radiga och fyllda med rödbrun harts, af hvilken äfven cell- väggarna impregnerats. Vedens färg är rödaktig. Märg är 3-kantig. — På grund af dessa karakterer hafva vi identifierat profvet n:o 32 såsom Alnus. Detta släkte är enligt ScHrurz" på Jenissejs stränder representeradt af tvenne arter, nämligen Alnus incana var. sibirica samt Alnus viridis = ÅAlnaster fruticosus. Dessa arters ved särskiljes enligt NÖRDLINGER ” sålunda: ; I. Kärlgrupper bestående af 1—6 kärl: Alnus incana. II. Kärlgrupper bestående af 1—10 kärl: Alnus viridis. Under förutsättning att den för hufvudarten Alnus incana anförda karakteren äfven gäller dess varietet, torde ifrågavarande drifvedsprof härstamma från Alnus viridis. Denna art går enligt ScHruTtz (sid. 23) ända till 72? n. br. Beträffande dess förekomst och ut- bredning säger han, att bland buskar spelar vid nedersta Jenissej Alnaster hufvudrollen och går mot norden betydligt öfver lärkträdets gräns. Mot norden aftager den i storlek, men trifves godt på öarna vid flodens mynning, tack vare de fruktbara öfversvämning- arna. öfvergångsformer mellan rent mekaniska och vattenförande element. Trakeidernas funktion är ju vattentrans- porten, och denna torde väl för dessa prosenkymatiska celler med deras små ringporer och deras starkt förtjockade väggar vara af underordnad betydelse. 1 SCHEUTZ, anf. st., sid. 23. ? NÖRDLINGER; se skemat i »Querschnitte von hundert Holzarten». Golfströmsprodukter. Genom föregående undersökning hafva vi erhållit en inblick i arten och beskaffen- heten af den drifved, som med Polarströmmen från Sibiriens norra kust fraktas in i Is- hafvet. Hvilka banor denna vedtransport sedan slår in på och vid hvilka arktiska kuster den slutligen hamnar, skall i det följande åtminstone delvis kunna angifvas. Dessförin- nan förutskickas en redogörelse öfver de driftprodukter, som Golfströmmen kan tänkas afsätta i Ishafvet, och till hvilkas betydelse i den arktiska drifvedens sammansättning föga eller ingen hänsyn tagits. En öfversikt öfver de i Ishafvet eventuellt förekommande golfströms- produkternas sammansättning måste åtminstone delvis sammanfalla med en dylik öfver den norska drifvedskällans beståndsdelar. Vi meddela därför bär nedan en sammanställning af norska drifvedsprodukter och grundar denna på LINDMANS redan förut citerade arbete: Om drifved och andra af hafsströmmar uppkastade natur- föremål vid Norges kust. Med afseende på den norska drifvedens härstamning urskildes tvenne typer, en af amerikanskt och en af norskt ursprung. I. Drifved af amerikanskt ursprung. Den amerikanska drifvedens karaktersträd är Larix americana Michx. I dess säll- skap förekomma Pinus strobus L. eller Weymouths-tallen samt möjligen den amerikanska hvitgranen Picea alba Link. Vidare märkes Celtis, af hvilket släkte författaren tror en- dera af dess nordamerikanska arter böra ifrågakomma, nämligen C. occidentalis L. och C. Mississippiensis Bosc. Dessutom anföras Cedrela, möjligen C. odorata L., samt en Papilionacé, hvars identitet författaren dock sätter i tvifvelsmål. Prof af Hematoxylon campeclianum IL. förekommer äfven. Spår af bearbetning ifrågasätter dock dess natur af äkta drifved. Den på Teneriffa och några andra af de Canariska öarna inhemska Pinus Canariensis C. Sm. tror sig författaren igenkänna i tvenne vedprof. Deras före- komst bland golfströmsprodukterna anser han sig kunna förklara med tillhjälp af den KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:o |. 45 västgående s. k. ekvatorialström, genom hvilken de snart komma in i de haf, där Golf- strömmen tager sin början, hafvet kring de västindiska öarna och i synnerhet Mexikanska viken. II. Drifved af norskt ursprung. Såsom beståndsdelar 1 denna drifved ingå Picea excelsa Link., Pinus silvestris L., Saliz pentandra L., Saliz fragilis L., Populus tremula L., Betula odorata Bechst., Alnus incana Willd., Sorbus aucuparia L. samt Ulmus montana With. Systematisk bestämning af de vid Beeren Eilands, nord- östra Grönlands, Spetsbergens (incl. Kung Karls land och Gilesland) och Jan Mayens kuster insamlade drifveds- profven. Vår redan inledningsvis antydda undersökningsmetod att bestämma den arktiska drif- vedens hemland bestod, som man torde erinra sig, däruti, att på basis af de två stora drifveds- grupper, hvilka som jämförelsematerial stått oss till buds, nämligen golfströmsprodukter och sibiriskt material, uppgöra ett system 1 afsikt att utröna, huruvida vårt vid Grönlands, Spetsbergens och Jan Mayens kuster o. 3. v. insamlade drifvedsmaterial låter sig inrangera inom detta eller icke. En systematisk öfversikt öfver de släkten och arter, hvilka bevis- ligen anträffats såsom drifvedsprodukter i de båda drifvedskällor, till hvilka hufvudsak- ligen i detta arbete hänsyn tagits, Norges kuster och Jenissejs floddal, ter sig sålunda:! | (GO ITS 5 or öm pre W IE tf G | Sibiriskt ursprung. Amerikanskt ursprung. Norskt ursprung. | Jenissejs flodmynning. | Barrträd. Löfträd. Barrträd. TLöfträd. | Barrträd. Löfträd. | | | | | barix americana. | Celtis occidentalis. Picea excelsa. |HSalix pentandra. |Larix sibirica. |Salix caprea el. pentandra. | Picea alba? Celtis Mississippiensis. | Pinus silvestris.| Salix fragilis. Picea obovata. | Salix viminalis. | Pinus strobus. Cedrela odorata. Salix alba. Populus tremula. | Pinus canariensis. | Hematoxylon campech. Populus tremula. Alnaster fruticosus. | Papilionacé. Betula odorata. | Betula verrucosa. | Alnus incana. | Sorbus aucuparia. | | Ulmus montana. | Enligt detta skema framgår sålunda, att samtliga släkten, som bevisligen äro drift- produkter i den sibiriska drifvedskällan, äfven kunna vara golfströmsprodukter, men där- emot” icke vice versa, och att det sålunda finnes vissa för dessa senare egendomliga typer. 1 Att, såsom af skemat framgår, Pinus cembra och Abies sibirica ej anträffats i ifrågavarande sibi- riska drifvedsmaterial, torde i betraktande af deras allmänna förekomst på Jenissejs stränder böra anses såsom en ren tillfällighet. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/7. N:o |. 47 Dessa äro släktena: Celtis, Cedrela, Haematoxylon, den odefinierbara Papilionacéen, Ulmus, Sorbus, Betula samt Pinus. Denna på undersökning af drifvedskällorna grundade slut- sats, hvilken sålunda gäller drifvedsmaterialet såsom sådant, upphäfves delvis af erfaren- heten om dessa släktens geografiska utbredningsförhållanden. Sorbus, Betula samt Pinus finnas nämligen enligt såväl ScHzuTz som MIDDENDORFEF och H. W. ÅRNELL representerade på Jenissejs stränder. Då de växa på öfversvämningsområdet,' måste de naturligtvis också kunna lämna material till drifved. Med denna reduktion kvarstå sålunda släktena Celtis, Cedrela, Hematoxylon och Papilionacéen samt Ulmus såsom specifika golfströms- produkter. Deras förekomst i en arktisk drifvedssamling måste alltså vara ett indicium på Golfströmmens aktivitet i drifvedstransporten. I följande skema lämnas uppgift om de släkten, hvilka ingå såsom beståndsdelar i vårt undersökningsmaterial i dess helhet. Bland cirka 500 prof hafva endast 7 släkten identifierats. Barrträd. Löfträd. Larix. Salix. | Picea. Populus. | Pinus. Betula. Abies. Ingen af nämnda golfströmsprodukter är anträffad i denna drifved. Samtliga släk- ten med undantag af Abies återfinnas i ofvan lämnade systematiska öfversikt och kunna tillhöra såväl den ena som den andra af dess båda hufvudgrupper. Genom släktet Abies hafva vi emellertid erhållit den första fasta utgångspunkten för bestämmandet af denna drifveds ursprung. Detta släkte växer enligt ARNELL i Je- nissejs floddal på ett för öfversvämningar utsatt strandbälte. Dess anpart i den sibiriska drifveden måste alltså förutsättas. Men äfven Mackenziefloden tillför Ishafvet drifved af detta släkte. ? Det sibiriska drifvedsmaterialet härstammar från Abies sibirica Ledeb., det amerikanska från Abies nobilis Lindl. Då det finnes en bestämd skillnad i vedens struktur mellan dessaxbåda arter, är det sålunda möjligt att afgöra, från hvilket af nämnda flodområden den i vårt undersökningsmaterial befintliga Abies-formen härstammar. Såsom i det följande skall påvisas, är det Abies sibirica, som lämnat ifrågavarande drifved. Denna arts identifiering gifver sålunda vid handen, att den sibiriska drifvedsgruppen är representerad. I hvilken utsträckning den det är, blir sålunda den fråga, som närmast fram- ställer sig. Svaret på densamma kräfver bestämmandet af en diagnos på hvarje särskild i den systematiska öfversikten (sid. 46) upptagen art af de släkten, hvilka ingå som be- ståndsdelar i vårt undersökningsmaterial (tab. här ofvan). Vi taga först löfträdsgruppen i skärskådande. Denna representeras i vår drifved, såsom framgår af ofvanstående tabell, af följande släkten: Salix, Populus och Betula. 1 Enligt H. W. ARNELL; se ÖRTENBLAD, sid. 30. ? Enligt uppgift af United States Departement of Agriculture, Washington. 48 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. Salix. Detta artrika släkte synes endast företrädt af trädlika former. Därigenom har art- bestämningen betydligt underlättats. De trädlika arter, som på grund af sin geografiska utbredning här torde kunna ifrågasättas såsom moderträd för denna drifved, äro Salix alba L., S. fragilis L., S. caprea L., S. pentandra L. samt S. vimtnalis L. Samtliga dessa arter finnas upptagna i den systematiska öfversikten (sid. 46) och äro sålunda fördelade inom de resp. drifvedsgrupperna, att Salix alba och S. fragilis tillhöra den norska, Saliz viminalis den sibiriska drifvedsgruppen, under det att Saliz caprea och S. pentandra ingå i dem båda. Denna arternas fördelning i drifvedsgrupperna öfverensstämmer med deras geografiska utbredningsförhållanden. Salix fragilis och S. alba omnämnas sålunda icke af ScHEUuTZ! bland de talrika Salices, som växa i Jenissejs floddal. Saliz viminalis förekommer visserligen enligt M. N. Brytt? i Norge, men planterad och i dess syd- liga delar. Bland de Salices, som identifierats, urskildes med afseende på vedens habitus, färg och struktur tvenne typer, analoga med dem, som påträffats i den vid Jenissej insamlade och förut beskrifna drifveden. Artbestämningen af ifrågavarande drifvedsprof torde dock ej enbart böra baseras på denna analogi. Man måste nämligen äfven fästa afseende vid de norska Salix-arternas struktur såsom Salix alba, S. fragilis, enär dessa arter blifvit anträffade i den norska drifvedskällan och man om dem sålunda kan förutsätta, att de ingå såsom beståndsdelar i den arktiska drifveden. Från NÖRDLINGERS Holzquerschnitte hafva vi, hvad beträffar de Salices, som i detta sammanhang äro af intresse, hämtat de kännetecken, som vi i följande skema systematiskt sammanfattat. I. Årsringar mer eller mindre vågformiga. 1) Med märgfläckar: Salix alba, Salix caprea. a) Kärlgrupper bestående af 3—5 kärl, splint hvit: Salix alba. b) Kärlgrupper bestående af 7 kärl, splint gul eller rödaktigt hvit: Salix caprea. 2) Utan märgfläckar: Salix fragilis. II. Arsringar regelbundna, utan märgfläckar: Salig viminalis. Af dessa arter äro endast följande tvenne representerade i vårt arktiska drifveds- material, nämligen Salix caprea och S. viminalis. Blott den sistnämnda, Salix viminalis, äger i detta afseende aktuellt intresse, enär den endast företräder en drifvedsgrupp, näm- ligen den sibiriska, och alltså betecknar Polarströmmens aktivitet i drifvedstransporten. 1 SCHEUTZ, anf. st., sid. 24. ? M. N. BLYTT, Norges flora 1:ste Decl, sid. 444, Kristiania 1861. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:o |. 49 Populus. Af detta släkte upptages i öfversikten endast en art: Populus tremula L. På förut angifna grunder (sid. 42) har samma art identifierats i drifveden. Då den kan markera såväl den norska som den sibiriska drifvedskällan, saknar den betydelse i och för bestäm- ning af drifvedens ursprung. Betula. Detta släkte har väl anträffats bland golfströmsprodukterna, men däremot ej i Jenissejs drifved. Det växer emellertid i Jenissejs floddal och representeras enligt ScHEUTZ ' af följande arter: Betula verrucosa Ehrh., B. pubescens Ehrh. (= B. glutinosa Wallr.), B. humilis Sehrank. samt B. nana L. Af dessa arter äro enligt nämnde författare B. verrucosa samt B. pubescens »Sibiriens allmännaste löfträd, då man kommer utom öfversvämningsområdet, der Salices råda». Betula verrucosa finnes dock enligt ARNELL inom detsamma. ” På grund af följande karakterer har detta släkte identifierats i vår drifved: Ved består af vedparenkym, »Ersatzzellen», libriform, trakeider samt kärl. Kärlen förete sinsemellan en likartad struktur. ”Trakeider och »Ersatzzellen> förefinnas blott i höstzonen. Iibriformeeller äro försedda med små ringporer. Vedparenkymet är spridt i årsringens samtliga skikt och förefinnes såväl bredvid kärlen som emellan libriformcellerna. Kärl sakna spiralförtjockningar, deras kärlbottnar äro stegformigt perforerade. Kärlväggar äro försedda med tättställda och fina, ytterligt små porer. Märgstrålar äro 1—4 celler breda. Märgstrålsceller äro icke dimorfa såsom hos Salicineerna, äro horisontalt sträckta samt alla ungefär lika höga. R Vedens anatomiska struktur öfverensstämmer närmast med den, som i det före- gående beskrifvits känneteckna alveden. Från denna skiljes den dock genom större radial kärlvidd, smärre kärlporer samt flercelliga märgstrålar. De arter, som här torde ifråga- komma, äro Betula verrucosa Ehrh., Betula humilis Schrank., Betula odorata Bechst., Betula glutinosa Wallr. och Betula nana L. Af dessa uteslutas emellertid redan på förhand genom drifvedsprofvens dimensioner arterna Betula humilis och Betula nana. Dessa senare afvika för öfrigt från de förra genom följande histologiska olikheter 1 vedens struktur: ” smärre kärl, tunnväggigare »trakeider» samt smalare märgstrålar, hvilka blifva högst 2 celler breda. Aterstår sålunda B. verrucosa, B. odorata samt B. glutinosa. Från hvilken af dessa arter denna drifved härstammar, kunna vi ej afgöra, enär histologiska olikheter i vedens byggnad f. n. saknas. Af de i vårt undersökningsmaterial indentifierade löfträden, bär sålunda endast Salix viminalis vittne om drifvedskällan, de öfriga äro däremot indifferenta med afseende på en bestämning af drifvedens ursprung. Något afgörande bevis för Golfströmmens SCHEUTZ, anf. st., sid. 23. Se ÖRTENBLAD, anf. st., sid. 30. PETERSEN, anf. st., sid. 30. K. Sv. Vet. Ak. Handl. Band 37. N:o 1. SOME NORR -— 50 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. aktivitet i drifvedstransporten erhålles sålunda icke genom denna löfträds- grupp. Vi skola se till, huruvida ett dåylikt vinnes genom den andra stora gruppen: Barrträden. Barrträd. Dessa representeras af följande släkten: Abies, Pinus, Picea, Larir. Abies. Detta släkte identifierades på följande grunder: Hartsgångar saknas i såväl horisontal som vertikal riktning, vattenmärgstrålar saknas; märgstrålen består sålunda endast af parenkymatiska element. Märgstrålar äro samtliga 1-radiga. De arter, som af detta släkte torde kunna ifrågakomma, äro Abies sibirica Ledeb., Abies nobilis Lindl. samt Abies balsamea (L.) Mill. På grund af årsringarnas svaga utveckling måste nämligen de träd, från hvilka ifrågavarande drifvedsprof härstamma, hafva vuxit under ett nordligt klimat och alltså denna drifveds hemland vara antingen norra Europa, Sibirien eller Nordamerika. Med denna begränsning af de ifrågavarande drifvedsprofvens moderland reduceras antalet Abies-arter till tre, nämligen de ofvannämnda: Abies sibirica, A. nobilis samt A. balsamea. Af dessa växer A. sibirica i Sibirien samt på Jenissejs stränder,! Abies nobilis i: Nordamerika samt på Mackenzie-flodens stränder”? och A. balsamea äfvenledes i Nordamerika, men i Newfoundland och Labrador.” Dessa arter kunna emellertid genom histologiska olikheter i vedens byggnad sålunda särskiljas: I. Hartskanaler i vertikal riktning finnas: Abies nobilis. ä II. Hartskanaler i vertikal riktning saknas: 1) Vattenmärgstrålar finnas: Abies balsamea.” 2) Vattenmärgstrålar saknas: Abies sibirica. Det är från denna senare art, Abies sibirica, som våra drifvedsprof leda sitt ur- sprung. Dess identifiering markerar sålunda den sibiriska drifyedskällan. Pinus. Hartsgångar i vertikal riktning äro talrika samt försedda med ett tunnväggigt hartsepitel af parenkymatisk natur. Märgstrålar bestå dels af parenkymatiska, dels af trakeidala element. De förra äro försedda med stora, snedt ovala »äggporer». I vår drifved urskildes tre typer: 1 ARNELL, se ÖRTENBLAD, anf. st., sid. 30. ? Enligt uppgift af United States of Agriculture Departement, Washington. 3 N. L. BRITTON and H. A. BROWN, Illustrated Flora of the Northern States and Canada. New York 1896, Vol. I, sid. 57. £ PENHALLOW, anf. st., sid. 52. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:o l. 51 1. Pinus silvestris-typen. Vattenmärgstrålscellernas horisontala väggar äro försedda med oregelbundna, tagg- liknande förtjockningar, som vanligen ej nå cellumens midt. På den parenkymatiska märgstrålscellens korsningsfält med en trakeid förekommer endast en enda, men mycket stor »äggpor». Höstvedens tangentiala väggar sakna ringporer. 2. Pinus cembra-typen. Vattenmärgstrålscellernas väggar äro tunna och jämna samt sakna tagg- eller stalaktitliknande förtjockningar. De parenkymatiska märgstrålscellernas porer äro stora samt mot hvarje trakeid ofta anordnade två i bredd. Höstvedens tangentiala väggar äro försedda med ringporer. Dessa för Pinus cembra amförda karakterer känneteckna emellertid äfven Pinus strobus. Denna art är i Nordamerika mycket utbredd och förekommer från Canada och Newfoundland ned till Alleghanybergen och Georgien.! Då den af LINDMAN anträffats bland golfströmsprodukterna vid Norges kust, kan den naturligtvis äfven ingå såsom beståndsdel i den arktiska drifveden. Genom vedens färg torde det emellertid vara möj- ligt att afgöra, från hvilken af dessa arter ifrågavarande drifvedsprof härstamma. Enligt uppgift af LINDMAN” skall sålunda Pinus strobus äga ljus ved, lik furens, här och där med s. k. blåyta. Arten kallas på den europeiska marknaden »hvitgran», ett namn, som äfven dess drifved äger bland Norges kustbefolkning.? Enligt Britton and BROwn' är denna veds färg ljusbrun eller nästan hvit ("Wood light brown or nearly white»). Ved af Pinus cembra är däremot rödaktig och skall enligt WIESNER” hafva samma färg som »Rpthlärchenholz>. Då våra drifvedsprof i fråga äga en vackert ljusröd eller orangeröd färgton, torde de sålunda härstamma från Pinus cembra eller den sibiriska »cembratallen». Visserligen finnas talrika amerikanska Pinus-arter med rödaktig ved. Britton and Brown anföra sålunda följande arter: Pinus resinosa Ait., P. palustris Mill., P. ponderosa Dougl., P. virginiana Mill., P. echinata Mill. samt P. rigida Mill., men dessa tillhöra med af- seende på vedens anatomiska struktur en helt annan Pinus-typ än den, som ofvan skildrats och identifierats med Pinus cembra-typen. Vattenmärgstrålscellernas väggar äro sålunda hos förstnämnda typ, enligt hvad LINDMAN ” anför och i enlighet med hvad vi själfva varit i tillfälle att öfvertyga oss om, försedda med utomordentligt starkt utveck- lade, oregelbundna, tagg- eller stalaktitliknande förtjockningar. »Äggporerna» äro vanligen 3—6, kantigt rundade eller snedt ovala. 1 BRITTON and BROWN, anf. st., sid. 50. ? LINDMAN, anf. st., sid. 40. 3 J. WIESNER, Rohstoffe, sid. 624, se ock LINDMAN, amnf. st., sid. 40. + LINDMAN, anf. st., sid. 37. Dessa arter äro samtliga upptagna i LINDMANS arbete, ehuru tre af dem under synonymer (se Index Kewensis): Pinus palustris Mill. = Pinus australis Michx. Pinus virginiana Mill. = Pinus inops Ait. Pinus echinata Mill. = Pinus mitis Michx. 52 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. 3. Den tredje typen åter syntes med afseende på vedens struktur intaga en inter- mediär ställning mellan de båda ofvan anförda, i det att den i vissa afseenden företedde likheter med Pinus silvestris, i andra åter med Pinus cembra. Till denna typ hör endast ett prof, nämligen det, som betecknats med N:o 218. Följande analogi i vedens byggnad råder mellan denna typ och Pinus silvestris-typen: Vattenmärgstrålscellernas väggar äro försedda med oregelbundna, taggliknande förtjock- ningar. »Äggporerna» äro mycket stora, vanligen en, stundom dock anordnade två i bredd på en märgstrålscells korsningsfält med en trakeid. Med Pinus cembra åter öfverensstämmer denna typ däruti, att höstvedens tangentiala ggar äro försedda med ringporer. Som anförda karakterer äfvenledes känneteckna rotved af Pinus silvestris, ligger ju det antagandet nära till hands, att drifvedsprofvet i fråga ändock skulle kunna härstamma från denna art, helst som det i själfva verket också är en rotgren. Pinus silvestris äger nämligen i rotens höstved ringporer på de tangentiala väggarna. Trakeidernas stora radiala vidd tyder emellertid därpå, att rotved af Pinus silvestris icke här kan föreligga. Enligt Von Momr”' är vårcellernas radiala vidd i denna arts rotved i medeltal 0,052 ””" (mot i stammen 0,046 ”"-). Hos ifrågavarande drifveds- prof blifva vårcellerna 1 medeltal 0;j072"": med en maximalvidd af 0,092 "". Radialporerna äro 1 samband med denna trakeidernas utomordentliga vidd anordnade två i bredd, vidare äro de tätt ställda samt utdragna på tvären. Harts- gångar förekomma ytterst talrikt och kunna på ett tvärsnitt af veden med blotta ögat iakttagas. De äga därjämte större dimensioner än hos Pinus silvestris. Äfven genom vattenmärgstrålscellernas struktur kan detta prof skiljas från rotved af Pinus silvestris. Hos bägge dessa typer förete ifrågavarande celler tagg- liknande utskott. Dessa äro emellertid hos Pinus silvestris trubbiga, föga förlängda samt nå icke cellumens midt; hos ifrågavarande drifvedsprof åter äro dessa taggar spetsiga, betydligt kraftigare utvecklade samt nå cellumens midt. På grund af det anförda anse vi, att detta prof ej kan härstamma från rotved af Pinus silvestris. Märgstrålarnas struktur förbjuder åter dess identifiering såsom Pinus cembra. De smala årsringar, hvilka karakterisera icke blott detta utan äfven flertalet af de prof, hvilka bilda denna stora drifvedssamling, antyda dess högnordiska ursprung. Det ifrågavarande drifvedsprofvets hemland måste alltså vara antingen Nordeuropa, Sibirien eller Nordamerika. De två förstnämnda alternativen uteslutas emellertid på grund däraf, att hvarken Pinus silvestris eller P. cembra kunna betraktas såsom moderträd till det- samma. Aterstår sålunda, att i Amerika söka denna drifveds hemland. Talrika Pinus- arter förefinnas här. Enligt LINDMAN voro dessa i golfströmsprodukterna representerade af Pinus strobus. Föreliggande drifvedsprof kan emellertid på grund af de redan förut påvisade olikheterna i vedens byggnad med denna art, speciellt med hänsyn till vatten- märgstrålscellernas struktur, ej härstamma från densamma. Öfriga nordamerikanska arter äro enligt Index Kewensis och Brirron and BRown följande: vä 1 VON MOoHL, anf. st., sid. 237. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/7. N:o |. DD Pinus resinosa Ait. P. palustris Mill. = Pinus australis Michx. P. ponderosa Dougl. P. divaricata (Ait.) = Pinus Banksiana Lamb. virginiana Mill. = Pinus inops Ait. echinata Mill. = Pinus mitis Michx. pungens Michx. f. Taeda L. rigida Mill. flexilis James. monticola Dougl. albicaulis Engelm. reflexa Engelm. monophylla Torr. and Freém. Chihualuana Engelm. contorta Dougl. glabra Walt. serottna Micehx. Banksiana Lamb. cubensis Griseb. vw . . . SS RS RSS NS ns RSS NS SD SS NS Samtliga dessa arter kunna enligt PENHALLOW ' indelas i tvenne sektioner, af hvilka den ena omfattar sådana arter, hvilka äro försedda med tangentialporer, den andra åter sådana, hvilka sakna dessa porer. Vårt drifvedsprof måste härstamma från någon af de till förstnämnda sektion hörande arterna, då det ju, såsom man torde erinra sig, var för- sedt med tangentialporer. De till denna afdelning hörande arterna äro enligt PENHALLOW följande: Pinus jlexilis James. P. monticola Dougl. P. albicaulis Engelm. P. reflexa Engelm. P. monophylla Torr. and Frém. P. strobus L. Af dessa uteslutas genast på grund af vattenmärgstrålscellernas struktur Pinus reflexa och P. strobus. Ifrågavarande cellväggar äro nämligen jämna och tunna samt sakna de ofvan omtalade karakteristiska taggliknande förtjockningarna. Från hvilken af de öfriga arterna inom denna afdelning detta prof skall anses här- stamma, kunna vi ej afgöra, enär vi saknat jämförelsematerial och ej heller genom någon litteraturuppgift lyckats erhålla kännedom om, hvilka de olikheter äro, som råda i struk- turen af dessa arters ved. 1 PENHALLOW, anf. st., sid. 54. 34 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. De arter af detta släkte, som identifierats, äro sålunda Pinus silvestris, P. cembra samt en nordamerikansk Pinus-art. I den systematiska öfversikten (sid. 46) tillhör Pinus silvestris enbart golfströmsprodukterna. Möjligheten för dess sibiriska ursprung är naturligtvis på grund häraf ej utesluten, enär samma art förefinnes i Sibirien och enligt ScHEutz och ARNELL äfvenledes växer på Jenissejs stränder. För bestämmandet af drifvedens hemland är sålunda denna art indifferent. Pinus cembra hänvisar på den sibiriska drifvedskällan, den amerikanska Pinus-arten ' åter på Golfströmmens aktivitet i drifvedstransporten. z Picea, Af detta släkte finnas i den gifna öfversikten (sid. 46) upptagna endast tvenne med säkerhet identifierade arter, nämligen Picea excelsa Link. samt Picea obovata Ledeb. Dessutom omnämner LINDMAN bland golfströmsprodukterna, ehuru med tvekan, Picea alba Link., en amerikansk art, som mångenstädes i Nordamerika är ett skogsbildande träd och norr ut utbreder sig ända till 67!/2? n. br., söder ut till Norra Maine och Öfre Sjön. Från hvilken af nämnda arter härstamma de i vår drifved förekommande granveds- profven? Svaret härpå förutsätter, att de skola kunna histologiskt artskiljas. — I barkens byggnad finnes enligt Kraus” samt LINDMAN” en bestämd skillnad mellan Picea alba å ena sidan samt Picea excelsa och Picea obovata å den andra. Denna kan uttryckas sålunda: I. Stenceller finnas: Picea excelsa, P. obovata. II. Stenceller saknas: Picea alba. Denna diagnos är emellertid ej allmängiltig. Å fyra af oss undersökta barkprof af P. alba hafva nämligen stenceller anträffats. ÅA det ena profvet, som var ett LINDMAN tillhörigt preparat af bark från ett 40 år gammalt träd, som vuxit i Nordamerika, hafva vi iakttagit två isolerade stenceller. Dylika påträffades äfven i de tre öfriga barkprofven, af hvilka det ena var ett grenprof,”" de bägge öfriga resp. stam- och rotprof.” I dessa senare prof, men icke i det förstnämnda, funnos emellertid äfven, ehuru mycket sparsamt, konkretioner af dylika celler. Dessa företedde en något afvikande byggnad från den, som, enligt hvad vi i det föregående lärt känna, karakteriserar bark af Picea excelsa. De bildades sålunda af ett mindre antal parenkymatiska celler, vanligen 3—4, hvilka stundom äro regelbundna, men oftast försedda med oregelbundet buktade väggar. Hos Picea ezxcelsa och Picea obovata äro dessa konkretioner talrika, betydligt mäktigare utvecklade samt utgöras oftast af regelbundet rundade celler. Att välja stencellernas förekomst i barken såsom indelningsgrund för den ofvan anförda grupperingen af dessa arter är sålunda mindre lyckligt. Genom dessa konkretioners olika kvantitativa utbildning samt möjligen äfven genom de särskilda cellernas olika form torde däremot ofvannämnda gruppering (P. excelsa och P. obovata å ena sidan, Picea alba å den andra) kunna motiveras. 1 Beträffande detta prof må i sammanhang härmed anmärkas, att inga som helst spår af bearbetning ifrågasätta dess natur af äkta drifved. KRAUS, anf. st., sid. 122. Uppgiften meddelad under reservation. LINDMAN, anf. st., sid. 32. Från Alnarps trädgårdar. > Från Lunds botan. trädgård. [SS 3 4 KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:0 |. 55 Som emellertid fertalet af våra drifvedsprof sakna bark, måste vi i vedens struktur söka erhålla en tillförlitlig artkarakter. KLEBERG ! har anfört såsom karakteristiskt för Picea alba, att de horisontala harts- gångarnas parenkymskidor här och hvar utgöras af endast tunnväggiga, med starkt redu- ceradt lumen försedda element. Denna parenkymskidans struktur hos Picea alba fram- häfves i motsats till motsvarande parenkymskidors hos öfriga Picea-arter, hos hvilka de enligt samme författare utgöras af starkt förvedade celler. Dylika af uteslutande tunn- väggiga element sammansatta parenkymskidor skulle sålunda saknas hos Picea excelsa. Enligt våra undersökningar öfver saken i fråga är denna uppgift, åtminstone beträffande dessa tvenne arter, fullt tillförlitlig. Det bör dock anmärkas, att dessa parenkymskidor hos Picea excelsa icke bestå af endast tjockväggiga, starkt förvedade element, som nämnde författare låter påskina. De äga tvärtom mycket ofta tunnväggiga, med starkt reduceradt lumen försedda celler, men till skillnad från P. alba uppträda dessa hos P. excelsa lokalt, inmängda bland de till antalet vida öfvervägande tjockväggiga elementen. Picea excelsa synes 1 detta afseende öfverensstämma med Picea nigra, hvilkas parenkymskidor enligt samme författare ' äga just denna struktur. En annan olikhet i vedens struktur mellan Picea alba och Picea exeelsa är enligt KLEBERG ” märgstrålarnas maximala skikthöjd. Denna omfattar enligt KrEBrrG hos först- nämnda art 14 celler, hos sistnämnda 24 celler. Enligt våra beräkningar resp. 18 och 30 celler. Å KLEBERG har vidare trott sig finna, att de parenkymatiska märgstrålscellernas väggar äro hos Picea alba betydligt starkare förtjockade i höstved än i vårved. Någon mera betydlig differens 1 cellväggarnas tjocklek hafva vi dock ej kunnat iakttaga hvarken hos denna art eller hos Picea od På följande sätt hafva vi försökt särskilja mellan de tre arterna, Picea excelsa, P. alba och P. obovata: I. Parenkymskidor, bildade af uteslutande tunnväggiga element, finnas: Picea alba. II. Parenkymskidor, bildade af uteslutande tunnväg excelsa, P. obovata. 1) Märgstrålens maximala skikthöjd: 30 celler, medelhöjd 10 celler: Picea excelsa. 2) Märgstrålens maximala skikthöjd: 14 celler, medelhöjd 6 celler: Picea obovata. giga element, saknas: Picea Af dessa arter äro Picea excelsa och Picea obovata representerade i vår drifved.” Bägge äro med hänsyn till bestämmandet af drifvedens hemland karaktersträd. Den förra angifver den norska, den senare den sibiriska drifvedskällan. Genom förekomsten af Picea excelsa erhålla vi sålunda ytterligare ett bevis för, att Golfströmmen ägt delaktighet i denna drifvedstransport. Möjligt är äfven, att Picea nigra Link., en representant för vegetationen på Mackenzieflodens stränder, ingår i denna drifved (sid. 12). Med de kännetecken, som f. n. finnas för denna art (se KLEBErG sid. 727), hafva vi emel- lertid ej kunnat identifiera densamma. 1 KLEBERG, anf. st., sid. 692. 2 KLEBERG, anf. st., sidd. 726, 727. 3 Om öfriga olikheter mellan Jebeea excelsa och Picea obovata i vedens byggnad se sidd. 37—38. 56 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. Larix. Af detta släkte har, såsom man torde erinra sig, tvenne arter blifvit anträffade såsom driftprodukter, nämligen Lariz americana Michx. samt Lariz sibirica Ledeb. Den förstnämnda har LINDMAN sålunda påvisat utgöra den väsentligaste delen af de golfströms- produkter, som hamnat vid Norges kust. Den sistnämnda åter hafva vi identifierat bland drifveden vid Jenissej. Som vårt arktiska undersökningsmaterial till största delen härstammar just från detta släkte, måste det naturligtvis med afseende på en bestämning af denna drifveds hemland vara af största vikt att kunna afgöra, från hyilken af ofvannämnda arter ifrågavarande drifved leder sitt ursprung. Vi hafva förut genom identifiering af den europeiska granen, Picea excelsa samt den amerikanska Pinus-arten, erhållit visshet om, att en del af drifgodset i de arktiska hafven måste anses vara af norskt, en del af amerikanskt ursprung. Från släktet Pinus här- stammar emellertid en så ytterst ringa procent af drifvedsprofven, att vi ej genom att bland detta fåtal prof identifiera endast en enda amerikansk art kunna draga någon som helst berättigad slutsats beträffande storleken af den amerikanska drif- vedskällans anpart i den arktiska drifvedssamlingen. Släktet Picea åter är rikligt representeradt i: drifveden och intager näst Lariz den största procenten af drifvedsprofven. Då af detta släkte endast ett fåtal prof af Picea excelsa kunnat påvisas, leder oss vår undersökning till ett bekräftande af den slutsatsen, att Golfströmmen spelar en högst underordnad roll i den arktiska drifvedstransporten. Vid företagen artundersökning af släktet Lariz, från hvilket, som nämndt, den största procenten drifvedsprof i föreliggande drifvedssamling måste anses leda sitt ursprung, stärkes ytterligare denna uppfattning. De arter, som af detta släkte äga särskildt intresse, äro L. americana samt L. sibirica. Bägge arterna äro nämligen anträffade såsom driftprodukter i sådana drifvedskällor, hvilka på grund af strömförhållandena måste anses stå i kontakt med Norra Ishafvet och alltså lämna anpart till den högarktiska drifveden. Någon bestämd artdiagnos beträffande vedens struktur för ofvannämnda arter är oss veterligen ej förut angifven 1 litteraturen. Det amerikanska lärkträdets ved skall dock enligt AGARDH" skilja sig från »öfriga exemplar af Lariz», som nämnde författare haft att undersöka, genom följande olikheter: utom- ordentligt tjockväggiga höstceller samt tvåradiga tapphål på vårtrakeidernas längdsidor. LINDMAN beskrifver vedens färg och struktur hos ofvannämnda art sålunda: Ved är hård och tung samt mycket hartsrik. Dess färg är än blekt gulbrun med röd anstrykning än starkare »indianröd> än orangeröd eller mörkt rödgul; de mörkaste färgnyanserna och den mest stickande hartslukten förekomma i rotgrenarna. ”Trakeidernas ringporer äro talrika samt normalt ställda två i bredd. På en märgstrålscells korsningsfilt med en 1 AGARDH, anf. st., sid. 113. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND J3/. N:o |. 57 trakeid rymmas normalt 6—8 småporer eller omkring 4 i bredd i märgstrålens riktning. Sommarvedens tvärsnitt visar väggar af utomordentlig tjocklek (Fig. 7). Den dubbla vägg, som skiljer två celler, hvilka ligga bredvid hvarandra i radiens riktning, uppnår Oo (la 0,015—0,030 """ i tjocklek. Arsringarnas medelbredd var 0,9 ””". Nämnda af AGARDH och LINDMAN anförda kännetecken synas oss emellertid ej kunna innebära en histologisk artdiagnos mellan de två arter, som vi i detta sammanhang taga hänsyn till, näm- ligen L. americana och L. sibirica. En anordning af två hvar- andra motsatta radialporer är sålunda äfven i stamved af L. sibi- rica (Fig. 4 sid. 32) mycket vanlig, och mätningar af cellväg- garnas tjocklek i höstveden resultera i lika höga värden för det sibiriska som för det amerikanska lärkträdet. A drifvedsprofvet N:o 4, Larixv sibirica (från Jenissej) var sålunda medelvärdet på tjockleken af den dubbla vägg, som skiljer två 1 radiens riktning bredvid hvarandra liggande höstceller, 0,021”"'; Jämför härmed LINDMANS för ÅL. americana ofvan anförda siffervärden 0,015— 05030 77. KIEBERG' uppställer följande diagnos för L. pendula Salisb.? och L. europea DÅC.: m. I. Märgstrålarnas skikthöjd ända till 15 celler. »Tvärtrakeider» uppträda först i 4:e och 5:e årsringarna: L. pendula. II. Märgstrålarnas skikthöjd ända till 24 celler. »Tvärtrakeider» uppträda redan i första årsringen: L. europa. Enligt vår iakttagelse råder emellertid fullständig öfverens- stämmelse mellan £L. americana Michx. samt £L. europea DÖ. med afseende såväl på märgstrålarnas maximala skikthöjd som på tiden för »tvärtrakeidernas» uppkomst. Hos bägge dessa arter uppträda sålunda »tvärtrakeiderna» redan 1 den sekundära vedens första årsring, hvarvid de dock förekomma sporadiskt, inmängda bland parenkymatiska märgstrålsceller. Märgstrålarnas maximala skikthöjd är för bägge arterna 24 celler. Lariz sibirica visar i dessa afseenden öfverensstämmelse med nämnda arter. Vedparenkymets fördelning synes oss däremot vara det tillförlitligaste kännetecken, på hvilket en artskillnad Fig. 7. Tvärsnitt ur stamveden af Larix americana Michx. (från Canada, Amerika). Höst- cellernas väggar af utomordent- lig tjocklek, sid. 56 (29/1). mellan amerikanskt och sibiriskt lärkträd torde kunna baseras. För bägge arterna är det gemensamt, att denna väfnad differentieras dels i spridda cellrader, dels i cell- grupper. Dessa senare bilda hartsgångarnas parenkymskidor. 1 KLEBERG, anf. st., sid. 726. ? L. pendula Salisb. = L. americana, se Index Kewensis. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 1. De parenkymatiska cell- 58 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. raderna åter, hvilkas befintlighet hos släktet Lariz af L. DierEr!' och äfvenledes i senare tider (1902) af S. Simon? förnekats, men af STRASSBURGER ”, KLEBERG ' samt PrN- HALLOW ” betonats, uppträda hos ÅL. sibirica sporadiskt samt företrädesvis inom höstveden, hos L. americana däremot tämligen talrikt men på gränsen mellan höst- och vårved. Dessa hos IL. americana befintliga parenkymatiska celler äro identiska med de af PENHALLOW omnämnda »Resin-cells», hvilkas förekomst i den sekurdära veden af nämnde författare lagts till grund för en släktdiagnos mellan Lariz och Picea.” PETERSENS ” uppgift, att dylika »Resin-cells» af honom ej kunnat anträffas i det amerikanska lärkträdets ved, torde bero på ett förbiseende, hvilket lätt förklaras däraf, att dessa celler å ett tvärsnitt ofta endast med svårighet kunna iakttagas, när nämligen deras horisontala, af talrika porer kännetecknade cellbottnar ej blifvit genomskurna. A längdsnitt framträda de emellertid tydligt, men äro äfven å tvärsnitt skiljbara från omgif- vande trakeider därigenom, att deras sidoväggar äro försedda med enkla porer. För rotved gälla samma kännetecken som för stamved. I rotved af L. americana synas dessa celler förekomma betydligt rikligare än i denna arts stamved. Följande arter hafva sålunda identifierats 1 vårt arktiska undersökningsmaterial: I. Barrträd: II. Löfträd: Lariz americana. Salix caprea el. pentandra. Larixz sibirica. Salix viminalis. Picea excelsa. Populus tremula. Picea obovata. Betula verrucosa el. Pinus silvestris. Betula glutinosa el. Pinus cembra. Betula odorata. Pinus sp. Abies sibirica. Möjligt är äfven, att den med Lariz sibirica Ledeb. närbesläktade sibiriska arten Lariz dalhuwrica Fisch. ingår 1 denna drifved, ehuru vi ej kunnat med säkerhet identifiera densamma, enär exakta skiljemärken i vedens struktur f. n. saknas. Visserligen skall dock enligt C. ScHrceterR (Untersuchung ivber fossile Hölzer aus der arctischen Zone, sid. 10 not '), Flora fossilis arctica von Dr. OswaLrp Herzer, Sechster Band, 1 Abth.) en olikhet mellan nämnda arter finnas, i det att horisontala hartsgångar saknas 1 vedens märgstrålar hos L. dahurica, en uppgift, som författaren dock meddelar under reservation, enär han 1 L. DIPPEL, Das Mikroskop und seine Anwendung. Zweiter Theil, Braunschweig, 1872: »Die Gattungen Pinus, Picea, Lariz lassen niemals zerstreutes Holzparenkym beobachten>», sid. 265. 2.S. SIMON, Der Bau des Holzkörpers sommer- und wintergriner Gewächse und seine biologische Bedeutung. Aus den Berichten der Deutschen Botanischen Gesellschaft, Jahrgang 1902, Band. XX, Hett 5, sid. 236. Berlin. 3 STRASSBURGER, anf. st., sid. 3. 2 KLEBERG, anf. st., sid. 726. PENHALLOW, anf. st., sid. 53. Se sid. 52. PETERSEN, amnf. st., sid. 22. 3 AH Ät KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O I. 39 endast haft tillfälle att undersöka en fyraårig gren. I en af oss undersökt tioårig stam af nämnda art hafva dylika hartsgångar ej heller kunnat iakttagas. Som emellertid möj- ligheten, att de kunna förefinnas i äldre exemplar, icke är utesluten, hafva vi ej velat lägga nämnda karakter såsom grund för en artdiagnos mellan L. sibirica och L. dahurica. Af ofvan anförda arter angifva följande drifvedskällorna: Sibiriska drifvedskällan: II5 > Berea II. Löfträd: Lariz sibirica. Salix vinunalis. Picea obovata. Pinus cembra. Abies sibirica. Norska drifvedskällan: Picea excelsa. Amerikanska drifvedskällan: Larix americana. Pinus sp. Efter denna orienterande öfverblick — sådan som vi uppställt den i enlighet med resultatet af vår undersökning — öfver den arktiska drifvedens sammansättning samt be- tydelse för en utredning af Norra Ishafvets strömförhållanden, skall i det följande hvarje särskild lokals drifvedssamling specificeras, i det att tabeller öfver årsringarnas medelbredd samt förteckningar öfver identifierade drifvedsprof anföras. Spetsbergen samt kringliggande öar och ögrupper. Vårt mycket omfattande drifvedsmaterial har, som nämndt, af NATHORSTS polar- expeditioner insamlats under somrarna 1898 och 1899. Expeditionens färd sommaren 1898 sträckte sig till Spetsbergen samt kringliggande öar och ögrupper. På föl- jande lokaler verkställdes härvid drifvedsinsamlingar, nämligen Beeren Eiland, Svenska förlandet, Kung Karls Ö, Giles Land (Hvita Ön), Karl XII:s Ö, Treurenberg-Bay, Grey Hook samt Holländarenäset. Insamlingen af drifvedsprofven hade uppdragits åt expedi- tionens ene botanist, docenten G. ANDERSSON, men äfven andra af deltagarne voro stundom därvid behjälpliga. Stam ved. ill | | É | Kortaste |Årsringarnas medelbredd under Vidaste Prof ssk noton ädien | lårsring. | YetS = | |1—50 år. |51—100 år. | 101-150 år| >) art lr] | - T 7 = - I I | I | | = ps | z|2) 2lge) | let) lar 2 ler 2 ler) & Zz Ra 227) Ssd) Sa) SEA) TEN le 2 EE > 8 25 SA RTR TES SE 5 LEO SSE) SI Tie Sen AFTER) KE EE FSI STALS SETS SETS SÄS NTNES = | SEGE |G SEA SER mek Sell (SE FANER SERIE) Jes > I | I I I [es 5 lan, mm. | mm. mm. mm. nn. nn, mm. | mm.| mm.|| mm. | 312 | 150 | 67 |0,45 | 132 | 53 |0,40 | 26 |0,52 | 16 |0,32 | 23 |0,46) 2 |6£) 1— 385 | 150 | 73 | 0,49 | — | — | — | 37 | 0,74 | 28 10,56 | 81 016)) 1 134) 1— 380 | 88 43 |0,49]) — | — | — || 28 10,56 i 358'| 75| 39 (0,52) — | — | — | 34 |0;68 = 1 Zi) 32) 4 lde7) =|=) =1 5 107 1 =1 =|=) =) 21) = | 360 | 44130 10,68) — | =E 2 i | | IN 402), 2218 |Q53) =|=) =S Gal Sl=1=1 = = 424 | 50) 35 | 0,7 (— =) =|25 05 1 317 | 63 | 45 [0,71] — | — | — | 42 |0,84] — | — = | — 1,5 | sl 1— Se Sko ör = 0 S= =) Så YA | | | 318 | 86 | 66 ul) EDB 1 I 302 | 73| 57 |Oy78 | — | — | — | 41 | 0,82 | 1 I I I I I 3531] 55) FR (Or ES ESA EN ISDN (öda) EN NES = 1 376 | 691) 58 10,84] — | — | = 145100 = ==) = 157 0- 313 BLGECRNNETEETA EEEESESE a VESt iEE I I i 323 | 81 | 77 [0,95] — | — | — [5 Hoel =) =) — 1513) 1- 293 | 48/46 |0,96 | 48 | 39 [0:81 | | 2,5 11] 1— 64 | 37) 44 | 119) — | | 1 1396 | 30 | 34 [1,13] — = = = 206 Mr TE [320] 41 | 47 |115] | 2 Ja 1399 | 36 | 55 |1,53 | I | 25) 6) 1— [377 | 56 | 90:| 1,61 G | | — 1) 1340.) 221 36 | 1,64 =) — | — EL Ia | lö) | 1BB0 | 45 ibn) =) =) = = = 1 [404 | 21142 12, |— =) —- =) — ff fr för 332 |. 7| 14 2 | =|=" =) —) | 406 | 12 | 251208] — | =) = | RE I 0) | 1 I IH I 443] NO] ON as sd EN EE ER fn 331 | 32) 74 |2,81| — | | pd | (EE = 1 31925 | 601 | 2,4 [== - | | 4 390 | 1511 39. 12,6 I 151302 I areasjea SKEN 60 FREDRIK INGVARSON, OM DRIEFVEDEN I NORRA ISHAFVET. Allmän öfversikt. 28 perif. | 14 perif. 32 perif. 13 perif. 47 a 36 » 20 a DA 25 perif. BIE Anmärkningar. årsring. årsring. årsring. årsring. » >» > > årsring. > upptaga 15 mm.; medelbr. = 0,39 mm. upptaga 8 mm.; medelbr upptaga 19 mm.; medelbr upptaga 3 mm.; medelbr. = 0,23 mm. > äl 2 = 0,45 > » 20 > = (02 2 14 >; SU —10 61 > ÄR > =i 2 upptaga 20 mm.; medelbr. = 0,4 mm. > 20020 2 = 0,84 > 2 = (Ojämna . = 0,59 mm. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. "BAND 37. N:o l. 61 I detta samt i närmast nedanstående skema lämnas en totalöfversikt öfver årsringarnas medelbredd på de i dessa trakter insamlade drifvedsprofven. Mätningar hafva verkställts å såväl stam som rotved. Alla mått äro angifna i millimeter. — Efter denna öfversikt följa specialtabeller för hvarje särskild lokal. Af tabellen å föregående sida framgår, att årsringarnas medelbredd hos barrträden är 1,17”. Denna siffra är dock ej ett korrekt uttryck för årsringarnas medelbredd hos ifråga- varande drifved. Mätningar hafva nämligen endast verkställts å sådana prof, hvilka utvisa den starkaste tillväxten. Talrika prof hafva lämnats utom beräkning, enär årsringarnas antal på grund af deras utomordentliga smalhet ofta ej ens tillnärmelsevis kunnat uppskattas. Den bredaste årsring, som iakttagits, var 2,» ”"". Flertalet stamprof visa en fullt koncentrisk växt, tydande på en jämn utveckling hos krona och rotsystem. Rotved. Mätningar utefter längsta radien. Profvets n:o. | = | | Antal års- Radiens | Arsringarnas ringar. | längd. medelbredd. | | | | Mm Mm. 314 | cirka 200 62 0,31 361 > 100 35 0,35 397 » 50 SEE RE05A BE 38 2 I 0,58 I 808: | 60 2 | OD a Fa. sj ns IER 86 0,64 292 HIM 35 | 0,69 410 52 | AO Vd SSK TA 50: | 43 1 0,86 400 50 | 4 MB 321 RAT Mn > 40. | 48 | SOM 208 75 [SS MRS älg | eh | RM | Te 367 3 | AT 366 34 92 | 2,71 449 25 80 IS SP Medeltalet af 17 mätningar är 1,38 ””. Den rotved, som företer de bredaste års- ringarna, karakteriseras af en starkt utpräglad hyponasti. Beeren Biland. Från denna ö, belägen mellan Norge och Spetsbergen, föreligga endast tvenne drif- vedsprof, hvilka bägge härstamma från Picea obovata: Profven n:o 297, 445. Arsringarnas medelbredd icke möjlig att fixera till följd af profvens beskaffenhet. 62 FREDRIK INGVARSON, OM DRIEVEDEN 1 NORRA ISHAFVET. Svenska förlandet. Årsringarnas medelbredd på de härstädes insamlade drifvedsprofven framgår ur nedanstående tabell. I denna såväl som i följande tabeller finnas endast barrträdsprof upptagna. På excentriskt utvecklade prof hafva mätningar verkställts utefter tvärsektionens längsta radie. Uppgifter öfver stam- och rotved sammanföras på en och samma tabell. Tabell öfver årsringarnas bredd. | - | S Profvets ao) ÅTSringarnna — adicne | Äreringeran| stam. | ot | | | mm. | mm. I I 380 EN RR ER 1 2 | 424 50 23 oh Om 1 ESA SR ET 70 0,72 1 sta 309 | 55 44 t 0,8 Jl = 208 ol JD STO ER Amgö 332 7 147 NES | 1 23 ATT 61 101. + |oMig8r I EE 1 Medelbredden för stamvedens årsringar är 0,97 ”"; Förteckning öfver identifierade drifvedsprof. I BET: INGO. UD, AUD, AO AD HUD AS MIG, AI ANA VIN, MO HN IH I00 BY, DA, DI BA, HI Bu BAN Hö BAT BN HA DG 363, 365, 370, 372, 374, 380, 386, 387, 396, 403, 407, 411, 413, 417, 418, 419, 422, 424, 427, 430, 438, 440, 444, 446. 1. Lariz sibirica: INET DL UMD MO Ak AN VINN AI BO HO VN ING DA, Hall, BAD 346, 354, 370, 372, 374, 386, 407, 413, 417, 419, 422, 440, 444, 446. 2. Picea obovata: N:o 309, 325, 327, 332, 348, 365, 380, 387, 396, 418, 427, 430, 438. Pinus silvestris: | N:o 284, 288, 355, 403, 411, 424. (SA 4. Pinus cembra: N:o, 338, 363- 53. Abies sibirica: INO Sö KONGL. SV. VET. AKADEMIENS IIANDLINGAR. BAND 31. N:o |. 63 II. Löfträd: N:o 328, 331, 357, 378, 435. 1. Betula: N:o 328, 331. 2 Salix: INO BO, DID LIN Kung Karls Ö. Tabell öfver årsringarnas bredd. | o o |Arsringarnas | Radiens | Arsringarnas| Profvets 1:05] antal. | längd. medelbredd. | Stam. Rot. | | Al | ; - mn. mm. ES 23 57 0,78 | ng EE EST 69 58 O'S 1 | = | 364 51 44 1,19 1 -— I BA oo 12 163 1,31 0 1 Medelvärdet för stamvedens årsringar är 0,94 "=, Förteckning öfver identifierade drifvedsprof. I. Barrträd: N:o 270, 271, 275, 281, 282, 302, 307, 315, 321, 339, 344, 349, 364 375, 376, 381, 384, 388, 395, 414, 423, 428, 436, 437, 456, 457, 458. ; 1. Larix sibirica: N:o 275, 281, 282, 321, 339, 344, 364, 375, 395, 414, 428, 436, 437, 456, A5T, 458. 2. Picea obovata: N:o 270, 302, 307, 315, 349, 376, 381. : 9. Åbies sibirica: N:o 388, 423. 4. Pinus silvestris: N:o 271, 384. II. Cöfträd: N:o 333, 447. 1. Betula (hoprullad näfver): N:o 333. 20 SUIS N:o 447. 64 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. Det anträffade profvet af hoprullad björknäfver tyder på, att europeiska Rysslands nordkust kan vara en utaf källorna till ifrågavarande ögrupps drifved. Enligt A. E. NorpDenskKIÖLD (K. V. A. Bihang Bd 2, n:o 18, sid. 40) använda nämligen fiskarne där- städes denna näfver såsom flöte. Den föres väl med Golfströmmen åt nordost och indrages sedan i Polarströmmen. Möjligheten, att björknäfvern äfven på andra håll användes till liknande ändamål, och att sålunda drifvedskällan bör sökas annorstädes än på europeiska Rysslands nordkust, är naturligtvis härmed icke utesluten. Giles Land (Hvita Ön). Tabell öfver årsringarnas bredd. | Profvets n:o. SPerie nns eo : OS Stam. Rot. [ 1 | I num mm a | 90 35 0,39 1 4 RE 405 | 70 | 2 ooh DM 1 la | 88 ES BOR | 73 10 1 = GR AA EAA OG 1 3 SO TNE 70 0,97 1 = | 290 RISET EN OS ev mes i 367 31 BB ol 2 22 1 449 25 130 | D,2 | =S 1 Medelvärdet för stamvedens årsringar är 0,61 ”". Förteckning öfver identifierade drifvedsprof. I. Barrträd: N:o 299, 311, 318, 367, 379, 385, 392, 405, 412, 416, 449. 1. Larix sibirica: INO 200, SUL, SOK, BJ BNI LUND, I NG AA 2. Pinus cembra: N:o 318. 3. Abies sibirica: N:o 379. II: Cöfträd: N:o 303, 426, 350. Populus: N:o 303, 356, 426. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:o |. 65 Karl XII:s Ö. Tabell öfver årsringarnas bredd. |Ecofget no RE | mm. SE 0 | 67 313 75 67 De 81 T7 | 316 | 64 43 | SY 63 45 | 819 2 | 60 404 AL | 42 > 883 oo oo 88 AO | 80 | SD Stam. Rot. Il ju il jr 1 TR | 1 | 1 EA 1 = | 1 AS | | — 1 — il Medelvärdet för stamvedens årsringar är 1,15 7”, Förteckning öfver identifierade Barrträd: N:o 277, 280, 283, 285, 287, 301, 390, 352, 308, 313, 330, 303, 1. Larix sibirica: INGO BUU, ID AI SVT DA HOV DI 431, 434, 449. 2. Picea obovata: INsO: 205, DY, OM 3. Abies sibirica: N:o 280, 316, 319. Löfträd: N:o 296, 330, 336, 340, 358, 359, 1. Salix: N:o 330, 340, 358, 383, 406. 2. Betula (hoprullad näfver): N:o 296, 336, 359, 409. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 1. drifvedsprof. ID, FS, SMG, Hy MO, SH HG 398, 401, 404, 421, 425, 434, 442. 368, 373, 393, 398, 404, 421, 425, 3, 406, 409. 66 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. Treurenberg-Bay. Tabell öfver årsringarnas bredd. | a ; Å RE Radiens Årsringarnas N RON Re antal. | längd. medelbredd. Sten pi | | mm. | mm. 329 42 | 16 | 0,38 | 1 — 293 48 | 46 0,96 il = SA | bevåg 0,58 — 1 3065 0a EO ERS 0,58 = 1 400 | 50 | 44 0,88 — 1 Medelvärdet för stamvedens årsringar är 0,67 ””", Förteckning öfver identifierade drifvedsprof. I. Barrträd: N:o 293, 295, 306, 329, 334, 391, 394, 400, 408, 443. A. Golfströmsprodukter: N:o 295, 394, 408, 443. a. Amerikanskt ursprung: N:o 394, 408. Larix americana: N:o 394, 408. b. Norskt ursprung: N:o 295, 443. Picea excelsa: N:o 295, 443. B. Sibiriskt ursprung: N:o 293, 306, 329, 334, 391, 400. Lariz sibirica: N:o 293, 306, 329, 334, 391, 400. II. Cöfträd: N:o 343. Salix: N:o 343. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:o l. 67 Grey Hook. Tabell öfver årsringarnas bredd. I E — |Årsringarnas | Radiens FREE | (NON ets N:o.| antal. | längd. | medelbredd. | Stam. Rot. | | | | | | | | | | mm. mm. | | I 8 fp MM 30 0,68 | No SS | 02 SN (se Öga ANN 399 | 36 55 1,53 1 | a 377 | 56 90 1,61 1 | = 390 = | 13 | 39 | Be | 1 | == 1 I I 361 EE OO 35 | RÅ | = | 1 292 9 of 88 I OR = | 1 mm Medelvärdet för stamvedens årsringar är 1,42 ”"" Förteckning öfver identifierade drifvedsprof. IL IBAarnuRae: ND JI02 I00 MOA BA Het MIN, Boll BP MIN DANT BA AJ DIN 399, 402) 420, 441. A. Golfströmsprodukter: N:o 292, 304, 345, 361, 369, 377, 382, 390, 402, 441. a. Amerikanskt ursprung: N:o 292, 304, 345, 361, 369, 377, 382, 390, 402, 441. 7 Lariz americana: N:o 292, 304, 345, 361, 377, 382, 402, 441. b. Norskt ursprung: N:o 369, 390. Picea excelsa: N:o 369, 390. B. Sibiriskt ursprung: N:o 347, 360, 362, 371, 399, 420. Picea obovata: N:o 347, 360, 362, 371, 399, 420. C. Prof af obestämbart ursprung: N:o 300. Pinus silvestris: N:o 300. II. LCöfträd: N:o 432. Salix: N:o 432. 68 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. Holländarenäset. Tabell öfver årsringarnas bredd. ; fÄrsvinednnae Radiens | Årsringarnas, | KX fvelsgNe: antal. | längd. medelbredd. | Sim. | ot I mm. mm. J3l4 200 62 0,31 | — 1 307 50 27 0,54 — 1 410 i 52 40 0,77 — it 308 | 50 43 0,86 — 1 366 34 92 | 2,71 — AL Endast rotvedsprof föreligga från denna lokal. Förteckning öfver identifierade drifvedsprof. I. Barrträd: N:o 308, 310, 314, 324, 351, 366, 397, 410, 415. VI. Lariz sibiriea: N:o 308, 314, 351, 415. 2. Picea obovata: N:o 310, 397, 410. 3. Abies sibirica: : N:o 366. 4. Pinus cembra: N:o 324. II. LCöfträd: N:o 290. Salix: N:o 290. »Svenska Djupet». Bland den härstädes befintliga drifveden tillvaratogs ett stycke af ett afhugget ungt träd, med bark och grenar delvis i behåll samt med tydliga märken af yxhugg. '! Den af mig verkställda mikroskopiska undersökningen gaf vid handen, att profvet ' i fråga härstammar från Salix. 1 NATHORST, Två somrar i Norra Ishafvet, del I, sidd. 194, 335. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:o |. 69 rs Jan Mayen och Nordöstra Grönland. Under prof. NATHORSTS expedition sommaren 1899 verkställdes drifvedsinsamlingar å Jan Mayens samt Nordöstra Grönlands kuster. Från denna senare kust äro tal- rika lokaler representerade. Vi anföra följande: Scoresbys Sund, Davys Sund, Antarctics Hamn vid mynningen af Kung Oscars Fjord, Akerbloms Ö, Kung Oscars Fjord, Röhss” Fjord, Kung Oscars Fjord, Marias Ö, Kung Oscars Fjord, K. Weber, Kejsar Frans Josefs Fjord, Sydsidan af Duséns Fjord, Hold with Hope, Clavering Ön, Kung Oscars Fjord, utan närmare uppgift på lokal, Vegas Sund vid Scott Kelties Öar, Kung Oscars Fjord. Enligt meddelande af prof. NATHORST hopbragtes drifvedsprofven hufvudsakligen af expeditionens läkare, doktor J. Hammar, delvis äfven af jägmästaren E. NILSon och andra af expeditionens deltagare. Jan Mayen. Tabell öfver årsringarnas bredd. Stamved. I [FE 5 | Årsringarnas medelbredd å under Hg Längsta radien. | br] > 1—50 åren. |51—100 åren. oe 3 . SARS BE be BES Anom är k ningar 5 Il äeS|) st) Sö) saa sÅc 5 REG ARE ESA | KRISEN RER | = SR REAR 2 | me I lj | FISK =S => I | we I pv wo mm. | mm. | mm. | mm. | mm. | mm. | [EIS 70 29 0,41 | 20 | 0,4 SEE 0 perif. årsring. upptaga I mm.; medelbredd = 0,45 mm. | 253 | 130 | 64 | 0,49 | 38 | O8 | RM | Ba MN > > 5 > > = | ul 40 | 26 0,65 | — — | — =— 11 3 SN OT — — — 13 50 | 36 | 0,72 | — = — Medelvärdet för stamvedens årsringar är 0,59 ””"; Endast barrträdsprof äro upptagna. 70 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. Rotved. | | Årsringarnas medelbredd I | s | under ro li I Längsta radien. | ( | & | | 1—50 åren. |51—100 åren. SÅ = 5 | Anmärkningar. Sö ilj [SS Bg Ez ro = = = 3 I AZ | ae) st | SA SF | SAL ST | b5 | 3 S SD om | &D Oj SD Fo I S | 25 Bö l =B Få) SE Bål ög BS les TR | ll IR IRI TR | IE FÖ | ee: |) FE ÅaE | Fö | 28 Fe | | I Sn (2) TR | SEE mm mm mm Dim mm mm 255 60 420MO 36 | 0,72 | — = 4 54 50 | 0,92.) — — | — = | 264 38 54 | 142 | — — | — — 265 53 TI | 1,45 | — — -— — 3 perif. årsring. upptaga 3 mm.; medelbredd = 1 mm. 254 75 | 110 | l47 | 74 | l48 | — — 26 HET 2 kg ve 1,48 | 82 1,64 ATS D > 2 2 = 2,64 mm. 250 0 | IN | 28 12 40 | 105 | 2,62 Endast barrträdsprof äro upptagna. — Profvet N:o 265, som befanns vara rotved af Larz sibirica, visade en nästan centrisk växt. Medelvärdet för årsringarnas bredd, 1,45 ”": måste alltså anses vara relativt högt och tyder på, att denna rot vuxit under gynnsamma vegetationsbetingelser. Öfriga rotvedsprof med breda årsringar voro starkt excentriskt utvecklade. Förteckning öfver identifierade drifvedsprof. I. Barrträd: N:o 1, 2, 3, 4, 5, 9, 10; 11; 12; 13, 14, 15, 16, 17, 19; 20, 21, 22, 2457 26, 27, 250, 251, 253, 254, 255, 256, 260, 262, 264, 265. 1. Lariz sibirica: IB dy NB NO NA, Hö IAS ör 1 NO, 0, Ms DA DA MER 2. Picea obovata: INGO Ha IIS DUO Ng AD AND ND ANV MOA AND 3. Pinus cembra: N:o 250, 253. 4. Pinus silvestris: INO Ik II. Löfträd: N:o 6, 7, 8, 18, 23, 28, 252, 266. 1. Salix: INEO a, to IS AD KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND SUEKNEN: OL 1 71 2. Populus: N:o 6, 252, 266. 3. Betula (hoprullad näfver): N:o 28. Inga golfströmsprodukter hafva anträffats 1 denna af oss undersökta drifved med undantag möjligen af ett stycke hoprullad björknäfver, hvars natur af golfströmsprodukt dock torde vara problematisk (se sid. 64). I NATtHorstS »Två somrar i Norra Ishafvet» del I, sid. 335 finnes emellertid afbildad en på denna ö anträffad bambustam, hvars före- komst här torde kunna förklaras däraf, att den från sin sydliga moderkust först drifvit norrut med Golfströmmen, därefter råkat i drift i Polarströmmen och af denna uppkastats på nämnda kust. Grönland. Scoresbys Sund. Tabell öfver årsringarnas bredd, o I o Profvets N:o. Srerinearnas ad ATS 7 Stam.” Rot. mm. mm. | 165 180 47 0,26 1 | = 169 150 44 0,29 il | = 150 I HO 58 0,52 1 — 5 43 43 1 vom an 2230 2 33 1,5 1 = 141 51 158 3,10 1 | = 2 | 31 i 1 OR | — | 1 154 = | 8 MA LIDA = | 1 Medelvärdet för stamvedens årsringar är 1,11 ”"". Förteckning öfver identifierade drifvedsprof. I. Barrträd: N:o 136, 138, 141, 145, 147, 149, 154, 158, 159, 162, 165, 166, 168, 11085 TT, N38 33 IG OT AON IRAN AA A. Golfströmsprodukter: N:o 141, 197, 209, 220. 1. Lariz americana: N:o 197, 209, 220. 712 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. 2. Picea excelsa: N:o 141.! B. Sibiriskt ursprung: N:o 136, 138, 145, 147, 149, 154, 158, 159, 162, 165, 166, 108, OO Ip NA NR INA AO, Al 223 VI 1. Larizx sibirica: INGBG, SN RILNISORIFRANGS, ON tt I IS I Mö AMA DYR DH 2. Picea obovata: N:o 145, 149, 158, 166, 168. lil 0 EÖrmnunerel:s > INO Ile ör, ÖL, lr, IN 33 AN, 2 BA DA Salix: Neo lat När, GL 75, Nol, 83, A00: DA, JA, BAR. Davys Sund. Tabell öfver årsringarnas bredd. | Årsringarnas| Radiens Årsringarnas| si I Profyets N:o: antal. längd. medelbredd. Sen. | Rot: mm. mm. 35 85 24 0,28 1 — 70 27 d2 1,19 1 = 4 | 64 50 0,78 = | 1 Medelvärdet för stamvedens årsringar är 0,74 ”"-, Förteckning öfver identifierade drifvedsprof. ICT Bennets UINGO 4 IA, IN MO At skör BO -v0 HÖ Vi NOG, TI NAT A. Golfströmsprodukter: N:o 91. Picea excelsa: N:o 91. B. Sibiriskt ursprung: N:o 4, 15, 36, 42, 48, 66, 70, 80, 106, 125, 128. 1. Lariz sibirica: INGD 2 Hö Bö, = 1 " Medelvärdet för stamvedens årsringar är 0,41 ”"'. Förteckning öfver identifierade drifvedsprof. I. Barrträd: N:o 1, 9, 11, 14, 20, 28, 44, 49, 52, 62, 68, 69, 77, 78, 101, 120, 121, 122, 124. II. IT. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3 NO d. 0 A. Golfströmsprodukter: N:o 44. Picea excelsa: N:o 44. B. Sibiriskt ursprung: N:o 1, 9, 11, 14, 20, 28, 49, 52, 62, 68, 69, 77, 78, 101, 120, TD NRA, NA 1. Lariz sibirica: N:o 1, 9, 11, 14, 20, 28, 49, 52, 62, 68, 69, 77, 101, 120, 121, 122, 124. 2. Picea obovata: N:o 78. Löfträd: N:o 37, 67, 82, 98. 108, 111, 123, 133. 1. Saliz: N:o 37, 67, 82, 108, 111, 133. 2. Populus: N:o 98, 123. Hold with Hope. Förteckning öfver identifierade drifvedsprof. Barrträd: N:o 249, 257, 263, 267. Lariz sibirica: N:o 249, 257, 263, 267. Löfträd: N:o 246, 247, 258, 259, 268. 1. Salix: N:o 246, 259, 268. 2. Populus: N:o 247, 258. Clavering ön. Saliz: N:o 269. 80 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. Återblick. Af vår undersökning framgår sålunda, att den arktiska drifveden i hufvudsak är af sibiriskt ursprung. Flertalet drifvedsprof öfverensstämma fullständigt med afseende på såväl årsringarnas proportioner som vedens anatomiska struktur med de prof, hvilka af Vegaexpeditionen insamlats vid Jenissejs flodmynning. Men äfven den norska resp. ameri- kanska drifvedskällan finnes representerad i denna drifved. Golfströmsprodukter hafva sålunda anträffats på såväl Spetsbergens som Grönlands kuster. Vi anföra följande lokaler: Spetsbergen : Treurenberg-Bay, Grey-Hook. Grönland: Scoresby Sund, Davy Sund, Kap Weber, Duséns Fjord, Kung Oscars Fjord, Vegas Sund o. s. v. Å ingen af dessa lokaler bildas drifveden af uteslutande golfströmsprodukter, ej heller dominera dessa inom drifveden i fråga. Denna sammansättes nämligen af dels sibirisk dels amerikansk och norsk drifved. Denna drifvedens sammansättning beror på ett förhållande af växelverkan mellan Golfströmmen och Polarströmmen å ifrågavarande kust- sträckor. Med afseende på de ofvannämnda spetsbergska lokalerna torde en gren af Golfströmmen somliga år och somliga årstider gå längs Spetsbergens nordkust. Det är denna gren, som fört frön af Entada gigalobium och otaliga pimpstensbitar samt norska fiskegarnsflöten till Shoal Point. ' Däraf förklaras tillvaron af golfströmsprodukter vid Treurenberg-Bay och Grey-Hook. i , Beträffande åter golfströmsprodukternas förekomst i nordöstra Grönland måste en annan förklaringsgrund sökas. Att Golfströmmen icke går till Grönlands ostkust är näm- ligen sedan gammalt bekant. Golfströmsprodukter måste alltså genom: Polar- strömmen hafva uppkastats på ofvannämnda grönländska lokaler. Det sker således ett utbyte mellan nämnda hafsströmmar, hvarvid golfströmsprodukter kunna in- dragas i Polarströmmen och naturligtvis äfven vice versa. Genom denna växelverkan kan sålunda den sibiriska vedströmmen ledas i en sluten bana. Några fixa punkter på denna bana, som åskådliggöra dess längd och kretslopp, torde lämpligen böra antydas: Med de sibiriska floderna är det som drifveden föres till hafvet. Den större delen däraf afsättes i de stora hufvuddepoterna: Novaja Semlja, Frans Josefs land, Kung Karls 1 Enligt meddelande af prof. A. G. NATHORST. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:o |. 31 land, Spetsbergen med kringliggande öar och ögrupper, Grönlands ostkust och Jan Mayen. En del åter råkar, sedan den med Polarströmmen passerat längs Grönlands ostkust, i drift i Golfströmmen, torde med denna föras vidare till Island och Färöarna och kan slutligen uppkastas på Norges kust. Att den senare är en anhaltspunkt i den sibiriska vedströmmens kretsbana, framgår däraf, att en del af de »flaskposter», som under professor NATHORSTS polarexpeditioner utkastades i Ishafvet, ilandflöto på Norges kust, sedan de förut drifvit söderut längs Grönland med Polarströmmen. Så var f. ö. äfven fallet med den af ÅNDREES flytbojar, som hittades i Finnmarken. Den bana, som denna flytboj under sin drift beskrifvit, fixeras af NATHORST ' sålunda, att bojen i fråga, som antagligen utkastats i närheten af Danskön, har med Polarströmmen förts mot Island, men dock ej kastats i land där, utan i stället gått vidare öster därora mot söder och sydost till närheten af Färöarna, därifrån mot öster och slutligen med Golfströmmen norrut längs norska kusten. Sibiriska driftprodukter kunna således uppkastas på kuster, som sköljas af den varma strömmen. Med denna kunna de naturligtvis sedan i förening med de egentliga Golf- strömsprodukterna föras vidare mot norden och landa på t. ex. Spetsbergens nordkust och Novaja Semlja eller någon annan af de stora hufvuddepoterna för den sibiriska drif- vedsströmmen, hvars bana sålunda blir kretsformig. Liksom genom denna växelverkan mellan Golfström och Polarström sibiriska drif- vedsprodukter kunna afsättas på kuster, som beröras af den varma strömmen, kunna äfven omvändt golfströmsprodukter hamna på stränder, hvilka stå i kontakt endast med Polarströmmen. Om sålunda dessa senare förts af Golfströmmen upp till Spetsbergen, kunna de lätt indragas i den här tillstötande Polarströmmen och sedan af denna upp- kastas på de kuster, som den passerar. Vi anföra såsom exempel härpå Jan Mayens och nordöstra Grönlands kuster, på hvilka, såsom redan frambhållits, golfströmsprodukter an- träffats. Vår undersökning leder oss alltså till ett bekräftande af den gängse uppfattningen af Polarströmmens öfvervägande aktivitet vid drifvedsanhop- ningarna i Ishafvet. Till detta resultat hafva vi kommit på en annan väg än den af Kraus, ÖRTENBLAD m. fl. inslagna. Vi hafva nämligen sökt stödja den nämnda åsikten genom en förutsättningslös granskning af det i drifvedskäl- lorna förekommande materialets artsammansättning och anatomiska struktur. Samtidigt hafva vi emellertid funnit, att Golfströmmens betydelse i berörda afseende icke bör alldeles bortelimineras. Den har nämligen visat sig till de arktiska vattnen medföra icke blott tropiska frukter och frön samt norska fiskredskap o. s. v., utan jämväl amerikansk och norsk drifved, såsom fram- gått af den af oss uppställda artdiagnosen mellan amerikanskt och sibiriskt lärkträd samt europeisk och sibirisk gran. I hvarje fall är dock Golfström- mens roll ofantligt underordnad i jämförelse med Polarströmmens. 1 NATHORST, Två somrar i Norra Ishafvet, del 2, sid. 392. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 1. 11 82 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. Några ord om frötransport samt isens transportförmåga. Vid sidan af denna drifvedstramsport försiggår äfven en frötransport i de arktiska hafven. Såsom man torde erinra sig, hafva tropiska frukter och frön anträffats på Norges, Spetsbergens och Grönlands kuster. Odlingsförsök hafva anställts med dylika frön, och det har visat sig, att de, oaktadt ett långvarigt kringdrifvande i hafvet, dock bibehållit sin fulla groningskraft. Groddplantor hafva sålunda uppdragits ur frön af Entada giga- lobium och en art Mucuna, hvilka af LINDMAN insamlats vid Norges västkust. Det försiggår emellertid i dessa regioner äfven en så att säga kombinerad frö- och drifvedstransport, hvarvid den senare förmedlar den förra. TI sprickorna på drif- vedsstycken har redan F. R. KJELLMAN ' anträffat frukter och frön af åtskilliga växter, hvilka efter det yttre att döma sågo »välbehållna» ut. A vårt drifvedsprof n:o 51, som tillhör drifvedssamlingen från Kap Weber, Kejsar Frans Josefs Fjord, Grönland, och som identifierats med Picea obovata, hafva vi längst inne i vedens djupa och smala sprickor funnit talrika frukter och frön, fast inkilade. Dessa utgjordes till största delen af nötter af Carices, men äfven frön af Luzula och småfrukter af Potentilla anträffades. Det är ej osannolikt, att döma åtminstone efter den rikliga mängd frukter och frön, som iakttagits ensamt i detta vedstycke, att väx- ternas »vandring öfver hafven> i ej ringa mån förmedlas genom Det är svårt att värja sig för den tron, att frön af densamma kommit hit med något från förstnämnda trakter stammande stycke drifved.» I anslutning just till frågan om denna art af frötransport säger EuG. WARMING:” Men Driftre kan dog ikke komme til at spille en Rolle i det her behandlede Sporgs- maal. En saa meget storre maa Isen spille, dels Isbjergene, dels Storisen. At Isbjer- gene kunne medfore store Masser af Sten, Grus och Jord og selvfolgelig ogsaa Masser af Planter och Plantefro, er der anfort saa mange Exempler paa, at den kan betragtes som en sikker Kjendsgjerning.» — Det intressanta spörsmålet om isens transportförmåga har genom NATHORSTS iakttagelser ytterligare riktats med ett värdefullt inlägg. På och mellan isflaken 1 packisen har han nämligen anträffat drifved af såväl stora som ytterligt 1 F. R. KJELLMAN, Fanerogamfloran på Novaja Semlja och Waigatsch. Vegaexpeditionens vetenskapliga iakttagelser, I bd, sid. 351, Stockholm 1882. ? EUG. WARMING, Om Grenlands Vegetation. Meddelelser om Gronland, XII, 1887—1888, sid. 211. KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:o |. 83 små dimensioner. Detta senare slag af drifved utgjordes af små grenfragment af endast ett par eller några millimeters tjocklek. De funnos inmängda i lerslam, hvilket såsom ett smutsigt öfverdrag ofta bekläder isflaken vid yttre randen af det ostgrönländska drif- isbältet. ! Den af mig utförda mikroskopiska undersökningen af vedens struktur gaf vid handen, att grenfragmenten i fråga härstamma från Saliz. Den sekundära vedbildning- ens natur smala, af endast några få cellrader sammansatta årsringar — synes ej vederlägga NATHORSTS antagande, att moderträden böra sökas bland den »sibiriska tundrans arktiska videarter>. Lafvar. Slutligen meddelas en förteckning öfver lafvar, som anträffats på ett stycke drifved från Svenska Förlandet. De hafva blifvit bestämda af kand. BIRGER NILSON i Lund. Nephronium papyraceum (Hoffm.) f. helvetica (Ach.); Th. Fr. Lich. Arct. p. 43; steril och dålig. Caloplaca vitellina (Ehrh.) Th. Fr. & genuina Th. Fr.; Th. Fr. Lich. Scand. p. 188; fertil, men mycket sparsamt. Caloplaca pyracea (Ach.) Th. Fr. f£. holocarpa (Ehrh.); Th. Fr. Lich. Scand. p. 179; rikligt. ELecanora atra (Huds.) Ach. &« vulgaris Körb.; Th. Fr. Lich. Scand. p. 237; fertil, men sparsamt. Lecanora varia (Ehrh.) Nyl. FE symmicta Ach.; Th. Fr. Lich. Scand. p. 262; fertil och tämligen rikligt. Lecidea enteroleuca Ach. 6 euphorea (Flke.); Th. Fr. Lich. Arct. p. 216; mycket spar- samt. Buellia parasema (Ach.) Th. Fr. d muscorum (Scher.) Th. Fr.; Th. Fr. Lich. Scand. p. 590; mycket sparsamt. 1 NATHORST, Två somrar i Norra Ishafvet, del 2, sidd. 76, 77. 34 FREDRIK INGVARSON, OM DRIFVEDEN I NORRA ISHAFVET. INNEHÅLL. Inledning Beskrifning af vid Jenissejs mynning af Vegaexpeditionen insamlad sibirisk drifved Golfströmsprodukter 3 SEE RAL NKF. VELA ASO VER fr Er Ri a BN Ort dh Å& RED, för ör SD As Systematisk bestämning af de vid Beeren Eilands, nordöstra Grönlands, Spetsbergens (incl. Kung Karls land och Giles land) och Jan Mayens kuster insamlade drifvedsprofven Spetsbergen samt kringliggande öar och ögrupper Jan Mayen Grönland . Återblick . Några ord om frötransport samt isens transportförmåga Lafvar . Tryckt den 16 juni 1903. TN DAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR AF ERNST LEVIN ANTAGEN DEN 10 JUNI 1903 MEDDELAD AF J. WIDMARK OCH E. WELANDER AK CV STOCKHOLM KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER 19038 BERLIN LONDON PARIS R. FRIEDLÄNDER & SOHN WILLIAM WESSLEY & SON PAUL KLINKSTECK 11 CARLSTRASSE 28 ESSEX STREET, STRAND 3 RUE CORNEILLE KUNGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 37. N:o 2. DAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR AF ERNST LEVIN ANTAGEN DEN 10 JUNI 1903 MEDDELAD AF J. WIDMARK OCH E. WELANDER STOCKHOLM KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER 1903 Re SR ua TG a ANGE fo) 4) d MA fn at KE SA Ar FN FMRATV RS FET ad EO £ Lå + AL | Å MUD . ) + ' Er Vv MER M | | DN å -. J id så | $ , Ä é N i LU po Afdelning I. Sedan den Nathorstska polarexpeditionen år 1898 återvände från Spetsbergen och Kung Karls land, har jag publicerat några kortfattade redogörelser öfver bakteriernas förekomst i de arktiska trakterna dels i Hygiea”') och dels i Annales de I'Institut Pasteur.?) Arbetet omfattade luft- och vattenundersökningar. Dessutom verkställdes en serie under- sökningar öfver tarminnehållets bakterieflora hos åtskilliga däggdjur, fåglar och lägre hafsdjur såsom sjöborrar, elpidier etc. Såsom bekant har den gängse åsikten varit att bac. coli comm. eller de grupper, som densamma möjligen innefattar, äro nödvändiga för tarmdigestionen hos såväl män- niskor som djur. Först NENnCKEI, sedan NuUTALL och THIErRFELDER hafva kritiskt behandlat denna fråga och lyckats visa, att digestionen under vissa förhållanden kan försiggå utan närvaro af bakterier. Vore ifrågavarande koliarter nödvändiga för att åstadkomma digestion, måste de alltid finnas närvarande 1 tarminnehållet. Man skulle ju sålunda kunna isolera och ren- odla dem därur. I trakter med tempereradt eller varmt klimat är tarminnehållets bakterie- flora så riklig, att svårigheterna blifva stora att kunna finna de arter, som möjligen spela rollen af specifika medhjälpare vid digestionens utlösande. I de arktiska trakterna däremot, där bakterierna förekomma särdeles sparsamt i luften, vattnet och vid jordytan, samt där förruttnelseprocesser äro jämförelsevis säll- synta företeelser, borde man kunna vänta sig, att tarminnehållet från de i dessa regioner existerande djuren i regel ej skulle innehålla andra bakterier (eller ett fåtal andra bakte- rier) än de, som tjäna till att bispringa vid digestionsprocesserna. Det var med hänsyn härtill som det antagandet ej låg fjärran att man i de arktiska trakterna såsom studiefält skulle kunna från naturen själf erhålla svaret på denna fråga och därmed utvinna ett klarläggande af en af de viktigare fysiologiska lifsprocessernas natur: huruvida de koliforma bakterierna äro nödvändiga för tarmdigestionen, och i så fall hvilka, som äro de specifika medhjälparna. Af de nyss nämnda undersökningarna har framgått, att ett stort antal djur full- ständigt sakna sådant bakterielif i sina tarmar, som förekommer i tarmkanalen hos djur i tempererade trakter. Djurslagen voro varierande, såsom isbjörn, säl, ejder, alka, 1) 1899. Hygiea sid. 185. 2) 1899. Annales de YInstitut Pasteur pag. 558. 4 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. borgmästaremås, tjufjo, tejst, haj, sjöborre, actinie, kolga, räka m. fl. Men då under- sökningarnas antal ej var tillräckligt stort för att kunna draga slutsatser i ett spörsmål så viktigt som detta, och dessutom studier borde verkställas för jämförelses skull på djur från andra trakter, begaf jag mig sommaren år 1899 ut till ostligaste skären i Stockholms skärgård, belägna ungefär 20 km. från närmaste fiskläge och installerade där ett bakterio- logiskt laboratorium. Utom luft- och vattenundersökningar företogos där ett 60-tal tarm- undersökningar på däggdjur, fåglar och fiskar, skjutna eller fångade å ett ganska vidsträckt område 1 hafsbandet. Då dessa undersökningar gingo i precis samma riktning som de föregående, beslöt jag att ännu en gång taga prof från de arktiska djurens tarminnehåll och denna gång insamla så stort material som möjligt. Dels genom diskussioner och dels genom privata samtal med fysiologer (professor TIGERSTEDT) hade min uppmärksamhet blifvit riktad därpå, att man särskildt borde taga hänsyn till, om djuren lifnärde sig af uteslutande vegetabilisk eller uteslutande animalisk eller blandad animalisk och vegetabilisk föda. Man kan nämligen på fysiologisk väg för- klara tarmdigestionens mekanism utan bakteriers närvaro hos djur, som lefva af anima- lisk föda. Men fysiologerna hafva ännu ej till fyllest förklarat, huru växtätarna tillgodogöra sig cellulosan, då man 1 tarmsaften ej påträffat de ferment, diastas eller sekret, som äro verksamma vid cellulosans sönderdelande. Jag medföljde 1900 års svenska grönlandsexpedition såsom läkare och bakteriolog. Under denna färd, som först gick utmed Spetsbergens västra kust upp till omkring lat. 80” (Cobbe Bay), sedan genom isen till Yan Mayen, vidare genom grönlandsisen upp till östra Grönland, där expeditionen vistades ungefär en månads tid, dels utmed kusterna kring Pendulumön, Hvalrossön, Kap Bruer Ruyss, Mackenzie-bukten och Kap Franklin, dels inne i Franz Josefs-fjorden och Myskoxefjorden verkställdes 393 undersökningar i ofvan antydda syfte. I allmänhet hafva undersökningarna företagits omedelbart efter det att djuren blifvit skjutna. Detta möjliggjordes därigenom att ett ambulatoriskt bakteriologiskt laboratorium medfördes såväl vid båtfärder som vid expeditioner på isen och inåt landet till fots eller på skidor. Laboratoriet innehöll obduktionsinstrument, brännjärn, spritlampa, pasteurska pipetter, agarrör, objektglas etc. Då förhållandena emellanåt voro så ogynnsamma, att obduktion ej kunde företagas i det fria, utfördes densamma sedermera ombord å fartyget, hvilket ofta vållade ett dröjsmål af mer än 24 timmar. Under dylika svåra förhållanden var naturligen risken ej liten att förorena profven med utifrån kommande bakterier, men öfningen att hjälpa sig med små medel och att arbeta under yttre ogynnsamma om- ständigheter blef efter hand så pass stor, att ej nämnvärda spår häraf hafva förmärkts. Undersökningarnas gång var ungefär följande. Vid obduktionen öppnades bukhålan. Sedan den tarmslynga, från hvilken prof skulle tagas, blifvit upplyftad med en steriliserad pincett, afbrändes ytan med ett brännjärn; en steriliserad pasteurspipett instacks genom tarmväggen, tarminnehållet uppsögs, utsåddes på agar, utströks i ett tunt lager å objekt- glas (direkt preparat), och pipetten tillsmältes i båda ändar öfver spritlampan. Då profven togos ombord å fartyget, hvilket skett i ungefär halfva antalet undersökningar, anlades KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 31. N:O 2. d äfven buljongkulturer och gelatina spridningskulturer, hvilket är antecknadt i tabellerna. Kulturerna odlades i termostat, som under hela resan var konstant reglerad vid 35?, gelatina spridningskulturer vid 20”. De näringssubstrat, som begagnades, voro beredda på olika sätt. Vanlig pepton- och salt-haltig buljong hade beredts före afresan. Sedan den koncentrerats till '/10 af sin volym, fylldes den på flaskor och steriliserades. Af detta buljongextrakt förfärdigades sedermera efter behof vanlig buljong, gelatina och agar. Utanför Andön på norska kusten uppköptes både vid uppresan år 1898 och år 1900 en större kvantitet fisk (Långa). Köttet afskrapades och kokades tillsammans med hafsvatten enligt FiscHERS recept till ett fisk-hafsvatten-extrakt och koncentrerades till !/10 af sin volym. Häraf bereddes efter behof buljong, gelatina och agar. Dessutom bereddes ännu ett tredje slags näringssubstrat af köttextrakt och hafsvatten. Dessa senare näringsmedia begagnades vid undersökningar, som utfördes 1899 i hafsbandet vid Stockholms östra skärgård. För tydlighetens skull begagnas i tabellerna nomenklaturen: för vanliga närings- substrat buljong, gelatina och agar, för de af fisk och hafsvatten beredda fiskbuljong etc. (förkortning F-buljong); för det tredje slaget af näringssubstrat saltvattensbuljong etc. (S-buljong). I förbigående må nämnas att F-substraten togo slut vid båda polarexpeditio- nerna i början af augusti, och kunde sådana icke vidare anskaffas, då fisktillgången i de arktiska trakterna är nästan ingen. Detta har likväl icke spelat någon roll, då det visat sig att växtligheten eller icke växtligheten varit lika på samtliga närmgssubstraten. Direkt- preparaten färgades med LÖöFFLErs färg och med gentiana-violett-anilin-vatten samt enligt GRAMS metod. Några dagar efter det att kulturerna blifvit insatta i termostaten (ibland ända till 10 dagar efteråt) undersöktes de. Fullständiga anteckningar fördes öfver tarm- innehållets och kulturernas utseende. Preparat förfärdigades från agarrören, vare sig där förekom någon synlig växt eller ej, och färgades enligt nyss nämnda färgningsmetoder. Om makroskopiska bakteriekulturer uppstått, omodlades dessa minst en gång i månaden. De flesta voro vid hemkomsten vid lif och hafva sedermera undergått fortsatta observa- tioner. Samtliga preparat bevarades och hafva vid hemkomsten ytterligare upprepade gånger blifvit granskade. Undersökningarna uppgå till 480 och omfatta 53 olika djurslag. Häraf voro 124 däggdjur, bestående af: Hvalross (Trichecus rosmarus). Hare (svensk) (Lepus timidus). Isbjörn (Ursus maritimus). Hare (Grönland) (Lepus groenlandicus Grönlandssäl (Phoca groenlandica MöLrLER). RHOADS). Storkobb (Phoca barbata MörLEr). Ren (Spetsbergen) (Rangifer tarandus). Klappmyts (Cystophora cristata ERXLEBEN). | Lemmel (Dierostonyx Hudsonius PALL. var. Trollsäl (Phoca fetida MörLERr). groenlandicus TRAILL.). Hvit varg (Canus occidentalis RicH. var. al- | Myskoxe (Ovibos Moschatus ZIMMERMANN). bus SAB.). 6 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. Fåglar 339, bestående af: Alka (Uria brömnichii SAB.). Kråka (Corvus cornix). Tjufjo (Lestris parasitica). Viggand (Fuligula cristata). Ejder (Somateria mollissima). Praktejder (Somateria spectabilis). Tärna (Sterna macrura NAUM.). Alfågel (Harelda glacialis). Borgmästaremås (Larus glaucus BRÖNN.). Phalarop (Phalaropus fulicarius). Tejst (Uria grylle var. Mandtii LicHTt.). Krykja (Rissa tridactyla). Skräckand (Mergus serrator). Lunnefågel (Mormon arcticus). Gök (Cuculus camnorus). Hafhäst (Fulmarus glacialis). Svärta (Oedemia fusca). Lom (Colymbus septentrionalis). Tordmula (Alka torda). Rotges (Mergulus alle). Fiskmås (Larus canus). Fjälluggla (Athene nyctea). Svala (Hirundo urbica). Spetsbergsgås (Anser brachyrhynchus BAILL.). Grissla (Uria grylle). Ripa (Spetsbergen och Grönland) (Lagopus Hafstrut (Larus marinus). > hemileucurus GouLp). Orre (Tetrao tetrix). Prutgås (Brenta bernicla). Sparfhök (Astur nisus). Hvitkindad gås (Brenta leucopsis BECHsTt.). Skrak (Mergus merganser). Fiskar och lägre hafsdjur 17, bestående af: Faakäring (Laemargus borealis). Sjöborre. Aborre (Perca fluviatilis). Actinie. Simpa (släktet Cottus). Kolga (Holothurie). Elpidia (Holothurie). Ål (Anguilla vulgaris). Afdelning 2. Emedan undersökningarna 1 allmänhet taget äro utförda enligt samma metod, är: det onödigt att redogöra för hvarje undersökning såsom ett särskildt nummer. För att lämna en bättre öfversikt hafva tabeller upprättats. Fem underafdelningar hafva därvid uppställts. N:r I innefattar sådana däggdjur, som lefva af uteslutande animalisk eller blandad animalisk och vegetabilisk föda (Spetsbergen, Kung Karls land och Grönland); n:r II utgöres af däggdjur, som lifnära sig medelst uteslutande vegetabilisk föda (Stock- holms skärgård, Spetsbergen och Grönland), n:r III af fåglar, som lefva af uteslutande animalisk eller blandad animalisk och vegetabilisk föda (Stockholms skärgård, Spetsbergen, Kung Karls land och Grönland), n:r IV af fåglar, som taga sin föda uteslutande från växtvärlden (Spetsbergen och Grönland), och slutligen omfattar n:r V en liten serie fiskar och lägre hafsdjur (Stockholms skärgård och Spetsbergen). KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 3/Å. N:0O 2. Gl Tabellernas 1:sta kolumn innehåller årtal och data, då undersökningarna blifvit ut- förda. 2:dra kolumnen angifver nummerföljden 1 de olika tabellerna; n:r 3 anger den ort, där djuren blifvit skjutna, n:r 4 de undersökta djurens svenska och latinska namn, n:r 5 hvilken del af tarmkanalen, som varit föremål för undersökning samt innehållets beskaffen- het och utseende. I den 6:te kolumnen är antecknadt de olika näringssubstrat, på och i hvilka det i den sterila pipetten upphämtade tarminnehållet blifvit utsådt. I den 7:de kolumnen förefinnes beskrifning på det mikroskopiska utseendet af de på objektglas till ett tunnt lager utbredda och i de flesta fall med LörrLErs metylenblått, emellanåt med gentianaviolett-anilin-vatten och GRAMS vätska färgade och behandlade respektive magsäcks-, tolffingertarms-, tunntarms-, blindtarms- och tjocktarmsinnehållet (direktpreparat). I den d:de kolumnen finner man den dag, då de från tarmkanalens innehåll anlagda kulturerna blifvit undersökta, vidare det makroskopiska undersökningsresultatet samt slutligen resul- tatet af förnyade försök att från de först erhållna kulturerna renodla och verifiera de olika bakteriearterna. Därvid har särskildt afseende blifvit fästadt på att kunna diagnosticera bac. coli comm. genom att verkställa odlingar på sådana näringssubstrat, på hvilka bac. coli comm. i regel genom sitt växtsätt visar en skillnad från andra bakteriearter. Dessa näringssubstrat hafva varit potatis och mjölk. Ifrån alla de i denna kolumn omtalade näringssubstraten, vare sig där förekommit någon synlig bakterieutveckling eller ej, hafva preparat förfärdigats, färgats enligt olika färgningsmetoder och mikroskopiskt undersökts. Resultaten häraf samt de, som erhållits vid fortsatta studier af det föreliggande materia- let, angifvas 1 den sista kolumnen. Tabell I. Denna tabell, som innefattar, såsom ofvan nämnts, sådana däggdjur, som lefva af animalisk eller blandad animalisk och vegetabilisk föda, upptages af 47 undersökningar. Alla dessa däggdjur lefva i hafvet utom 5 af de undersökta — 4 isbjörnar och en hvalross —, hvilka i allmänhet tillbringa större delen af dygnet 1 land eller på isen. Tarminnehållet har varit varierande. Utom fiskrester eller delar af crustacéer bestod det i regel af fxcesliknande, sällan illaluktande, tjock- eller tunnflytande massor af mörkbrun till ljusgul färg. En ej ringa mängd häraf utsåddes på de olika närimgssubstraten, för hvilkas beredning redan förut blifvit redogjordt. Vid 22 undersökningar hafva direktpreparaten ej företett några bakterier alls. Af de 24 återstående (1 direktpreparat saknas) hafva koliliknande stafvar och diplobaciller på- träffats i 5. De öfriga 19 hafva visat alger och bakterier af olika former. Algerna hafva dels varit stora (4—5 gånger större än kokker), kulformade, oftast liggande såsom diplo- kokker, dels stafformade, betydligt större än de största stafformade bakterier, varierande i längd och med tillspetsade eller afhuggna ändar. Algerna hafva legat enstaka eller i små grupper, högst 1 a 2 i hvarje eller hvartannat synfält. Bakterierna hafva företett olika former: kulformade såsom staphylokokker enstaka eller i grupper —, diplokokker och sarcina. De stafformade bakterierna hafva varit af olika storlek och tjocklek: ibland tråd- fina, varierande i längd från omkring 1—5 w, ibland 1—1!/2 u tjocka, liggande en och 1900 1900 1900 1900 1900 1900 1900 E. LEVIN, BAKTEIROLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. lefvande af animälisk eller blan År och datum. do [0 4] 9 10 11 13 14 16 Fångstplats. Kung Karls land. Kung Karls land. I isen utanför Kung Karls land. Isbandet vid Svenska djupet. Hamburger Bay, Spetsbergen. Kobbe Bay, Spetsbergen. Isen utanför Svenska Förlandet. Isen. Lat. 7TT Long. 0”. Grönlandsisen. Lat. 76” 37' Long. 2 vest. Grönlandsisen. Lat. 76 37' Long. 2” vest. Grönlandsisen. Lat. 76 37' Long. 2” vest. Grönlandsisen. Lat. 76 37' Long. 2 vest. Grönlandsisen. Lat. 76 37' Long. 2 vest. Grönlandsisen. Lat. 76 37' Long. 2 vest. Grönlandsisen. Lat. 7637' Long. 2 vest. Grönlandsisen. Lat. 76 37' Long. 2 vest. Djur. Isbjörn, Ursus maritimus. Isbjörn, Ursus maritimus. Grönlandssäl, Phoca groenlandica MÖLLER. Klappmyts, Cystophora cristata ERXLEBEN. Hvalross, Trichecus rosmarus. "Storkobb, Phoea barbata MULLER. Klappmyts, Cystophora eristata ERXLEBEN. Trollsäl, Phoca fetida MÖLLER. Klappmyts, Cystophora cristata ERXLEBEN. Klappmyts, Cystophora cristata ERXLEBEN. Grönlandssäl, Phoca groenlandieca MÖLLER. Grönlandssäl, Phoca groenlandica MÖLLER. Grönlandssäl, Phoca groenlandiea MÖLLER. Grönlandssäl, Phoca groenlandica MÖLLER. Grönlandssäl, Phoca groenlandica MUöLLER. Grönlandssäl, Phoca groenlandica MÖLLER. Tarminnehåll. Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten isbji Tuonntarmsinnehåll från nyss skjuten sbjö Tonntarmsinnehåll från nyss skjuten gri landssäl. | 4 Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten klap myts. j Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten hval Tjocktarmsinnehåll, tunnflytande, brunt. Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten klapp myts, tunnflytande, brungrönt. Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten trolls Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten klap myts. : Tjocktarmsinnehåll från nyss skjuten gr landssäl. | Tjocktarmsinnehåll från nyss skjuten grö landssäl. Tjocktarmsinnehåll från nyss skjuten grö landssäl. i Tjocktarmsinnehåll från nyss skjuten grö landssäl. | Tjocktarmsinnehåll från nyss skjuten gröl landssäl. ; I Tjocktarmsinnehåll från nyss skjuten grö landssäl. i Tjocktarmsinnehåll från nyss skjuten £ landssäl. : KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O 2 C) Däggdjur animalisk och vegetabilisk föda. Utsås: Direktpreparat. Resultat. Odlingspreparat. I buljong och gelatina spridningskulturer. | Saknas. Den !?'g. Bulj. svagt grumlig. En- | Bacterium coli commune. | I buljong och gelatina spridningskulturer. I F-buljong, F-gelatina och F-agar samt buljong, gelatina och agar. I F-buljong, F-gelatina och F-agar samt vanl. bul- jong, gelatina och agar. I F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. Innehåll bevaras i tillsmält pipett. I F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. På F-agar, bevaras i tillsmält pipett. I F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. — F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. I F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. HH F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. HH F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. Innehället uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. HH F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. I F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. I F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. -—H F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 2. Visa inga bakterier. Saknas. Saknas. Inga bakterier. (4 pre- parat.) Saknas. Små trådfina stafvar. Inga bakterier. Inga bakterier. Rikl. koliforma bakt. Långa, tjocka, stora o. olika form. - Rikl. bakt. Långa, tjocka, stora och olika former (alger?). St. tj. diplobac. och staf- var (alger). Rikl. långa, tjocka, stora stafv., tråd. o. olika former (alger?) Stora tjocka stafvar en- staka (alger?) Inga bakterier. Stora tjocka diplobacil- ler. Enstaka. staka koliforma kolonier i gela- tina spridningskulturer. Den 5/8. Kulturerna sterila. Den ?6/e6. Bulj. svagt grumlig, korta kolilikn. stafvar. Lika i F-gelatina spridningskulturer. Den !/g. Ganska riklig, genom- skinlig utveckling på de fasta substraten, buljonger grumliga. Den ?/7. Genomskinl kolonier med ogenomsk. centrum å båda agar. Buljongerna grumlade. Den 7/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den 22/7. Kulturerna sterila. Den !£/7. Kulturerna sterila. Den l!4/7. En enda genomskinlig koloni på vanlig agar. Den 4/7. Några få kolonier å båda agar. Bulj. grumliga. Den !4/7. Kulturerna sterila. Den !4/7. Kulturerna sterila. Den !4/7, Små hvita kolonier. Den 4/7. Kulturerna sterila. Den !4/7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. Små koliliknande staf- | var, som affärgas enl. | Gram. Bacterium coli commu- ne(?) | Staphylokokker. | Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Stafvar, bact. coli com- mune (2?) Staphylokokker. Inga bakterier. Inga bakterier. Saknas. Inga bakterier. Inga bakterier. do 10 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. År och datum. N:r. Fångstplats. Djur. 1900) 19/7 . 17 Grönlandsisen. Grönlandssäl, Lat. 76 37' Long. 2 vest. Phoca groenlandieca | MULLER. 1900 29/7. 18 Grönlandsisen. Grönlandssäl, Lat. 76 37' Long. 2” vest. Phoca groenlandica MÖLLER. T900130f77 19 Grönlandsisen. Klappmyts, Lat. 76 37' Long. ? vest. Cystophora cristata, ERXLEBEN. 1900 10/7, 20 Grönlandsisen. Klappmyts, Lat. 76 37' Long. 2 vest. Cystophora cristata ERXLEBEN. 1900 19/7. 21 Grönlandsisen. Klappmyts, Lat. 76”37' Long. 2 vest. Cystophora cristata ERXLEBEN. 1900-2977 22 Grönlandsisen. Klappmyts, Lat. 76” 37' Long. 2 vest. Cystophora cristata ERXLEBEN. TIOORI TG 23 Grönlandsisen. Klappmyts, Lat. 76” 37' Long. 2 vest. Cystophora cristata ERXLEBEN. LIGOR 24 Grönlandsisen. Klappmyts, Lat. 73” 29' Long. VP 42' Cystophora cristata vestl. j ERXLEBEN. 1900728/7 20 Grönlandsisen. Klappmyts, Lat. 73” 29' Long. 248' Cystophora cristata vestl. : ERXLEBEN. 1900 2577 26 Grönlandsisen. Klappmyts, Lat. 725 Long. 1072' Cystophora cristata vestl. ERXLEBEN. 1900 5/7 2 Grönlandsisen. Trollsäl, Lat. 725' Long. 10? 2 Phoca fetida vestl. MÖLLER. 1900: 25/7 28 Grönlandsisen. Isbjörn, Lat. 7225' Long. 1072' Ursus maritimus. vestl. NSTOL0) I 7 a 20 Grönlandsisen. Grönlandssäl, Lat. 729: Long. 1152 Phoca groenlandica vestl. MöLLER. 1900. 27/7 30 Grönlandsisen. Grönlandssäl, Lat. 71256" Long. 12746" Phoca groenlandica vestl. MULLER. 1900: ?8/7 31 Grönlandsisen. Klappmyts, | Lat. 7225 Long. 14949 Cystophora cristata vestl. ERXLEBEN. | 19001 28/7. 32 Grönlandsisen. Klappmyts, Lat. 72” 25' Long. 1449 Cystophora cristata vestl. ERXLEBEN. 1900: ?8/7 33 Grönlandsisen. Klappmyts, . Lat. 72” 25' Long. 14749 Cystophora cristata vestl. ERXLEBEN. | Tarminnehåll. Tjocktarmsinnehåll från landssäl. Tjocktarmsinnehåll från landssäl. Tjocktarmsinnehåll från myts. Tjocktarmsinnehåll från myts. Tjocktarmsinnehåll från myts. Tunntarmsinnehåll från myts. Tunntarmsinnehåll från myts. Tunntarmsinnehåll från myts. Tunntarmsinnehåll från myts. Tunntarmsinnehåll från myts. Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten trollsäl. | I. Tunntarmsinnehåll tunnfytande, gulhvitt. II. Tjocktarmsinnehåll lerigt, svartbrunt. Tuanntarmsinnehåll från landssäl. Tunntarmsinnehåll från landssäl. Tunntarmsinnehåll från myts. Tunntarmsinnehåll från myts. Tunntarmsinnehåll från myts. nyss skjuten grön- nyss skjuten grön- | | nyss skjuten klapp- I nyss skjuten klapp- nyss skjuten klapp- | nyss skjuten klapp- | ; nyss skjuten klapp- nyss skjuten klapp- nyss skjuten klapp- nyss skjuten klapp- nyss skjuten grön- A nyss skjuten grön- nyss skjuten klapp- nyss skjuten klapp- nyss skjuten klapp- KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/. N:0O 2. IL Utsås: I F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. I F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. Innehållet uppsuges och förvaras i tillsmält pipett. I F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. I F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. I F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. På agar. Innehållet tillsmält pipett. uppsuges och förvaras i På agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. På agar. Innehållot uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. På agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. På agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. På agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. På agar, i buljong och gelatina spridnings- kulturer. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. | På F-agar och i F-buljong samt på agar och i buljong. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. På F-agar och i F-buljong samt på agar och i buljong. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. I F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. I F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. I F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. Direktpreparat. Inga bakterier. Inga bakterier. Enstaka tjocka stafvar. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Bact. coli comm.? Enstaka diplokokker och stafvar (alger?) . Bact. coli comm.? Långa stafvar af olika storl. Malignt ödem”? (alger?) Inga bakterier. I. Stafvar af olika längd. II. Inga bakterier. Stafvar af olika längd, ibl. liggande i trådför- band (malignt ödem?). Inga baktorier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Resultat. Den !4/7. Kulturerna sterila. Den !4/7. Kulturerna sterila. Den 4/7. Kulturerna sterila. Den !4/7, Kulturerna sterila. Den !/;. Kulturerna sterila. Den !7/7. Kulturerna sterila. Den !7/7. Små genomskinliga och små ogenomskinliga kolonier. Den !7/7. Stora, hvita kolonier. Den 7/7. Kultur steril. Den 31/7, Kultur sterwu. Den 31/7. Kultur steril. Den 3!/7. I. Några få i kanterna genom- skinliga kolonier i gelatinan. Bulj. gruml. II. Kulturer sterila. Den 3/7. Kulturerna sterila. Den 3!/7. Några i kanterna genomskin- liga kolonier på agar. 2 kolonier å F-agar. Buljong grumlig. Den ST skinl. centr. Några få i kanterna genom- små kolonier med ogenomskinl. å båda agar. Buljong grumlig. Den 9 Vg. skinl. centr. Några få i kanterna genom- små kolonier med ogenomskinl. å båda agar. Buljong grumlig. Den 3/7. skinl. centr. Några få i kanterna genom- små kolonier med ogenomskinl. å båda agar. Buljong grumlig. Odlingspreparat. Inga bakterier. bakterier. Inga hakterier. Inga Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. I. Bact. coli comm. (?) II. Staphylokokker. Diplokokker. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. I. Staphylokokker. II. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Staphylokokker. Staphylokokker. Staphylokokker. 12 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. År och datum. N:r. Fångstplats. Djur. Tarminnehåll. 1I00829/7r 34 Grönlandsisen. Klappmyts, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten klapp- Lat. 72 25' Long. 14949" Cystophora cristata myts. vestl. ERXLEBEN. 1900 29/7 . 30 Grönlandsisen. Klappmyts, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten klapp- Lat. 72 37 Long. 1539 Cystophora cristata myts. vestl. ERXLEBEN. 1900 29/7. 36 Grönlandsisen. Grönlandssäl, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten grön- Lat. 72 37' Long. 1539' Phoca groenlandica landssäl. vestl. MÖLLER. 1900 29/7. 31 Grönlandsisen. Grönlandssäl, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten grön- Lat. 72 37' Long. 1539 Phoca groenlandica landssäl. vestl. MÖLLER. 1900) 29/7. 38 Grönlandsisen. Isbjörn, I. Duodenaltarmsinnehåll, Lat. 72 37' Long. 1539 Ursus maritimus. II. Tjocktarmsinnehåll från nyss skjuten is- vestl. hjörn. 1900 29/7. 30 Grönlandsisen. Grönlandssäl, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten grön- Lat. 72 37 Long. 1539 Phoca groenlandia landssäl. vestl. MÖLLER. 1900 >/s 40 Pendulumön. Storkobb, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten storkobb. Grönland. Phoca barbata, MÖLLER. 1900 7/8 41 Jacksons ö 16' från land. Storkobb, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten storkobb. Grönland. Phoca barbata, MÖLLER. 1900 7/8 42 Jacksons ö 16" från land. Trollsäl, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten trollsäl. Grönland. Phoca fetida MÖLLER. 1900 7/8 43 Jacksons ö 16' från land. Storkobb, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten storkobb. Grönland. Phoca barbata MöLLER. 1900 7/8 44 Jacksons ö 16' från land. Storkobb, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten storkobb. Grönland. Phoca barbata MÖLLER. 1900 7/8 45 Jacksons ö 16' från land. Storkobb, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten storkobb. Grönland. Phoca barbata MÖLLER. 1900 7/8 46 Jacksons ö 16' från land. Storkobb, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten storkobb. Grönland. Phoca barbata MÖLLER. 1900 17/8 . 47 Myskoxefjorden. Hvit varg, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten hvit Grönland. Canis occidentalis RICH. varg. var. albus SAB. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/. N:O 2. 13 Utsås: Direktpreparat. Resultat. I F-buljong och på F-agar samt i buljong och | på agar. I F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. I F-buljong och på F-agar samt i buljong och på agar. I F-buljong och på F-agar samti buljong och på agar. På agar. > » På agar och i F-buljong. Innehållet upp- suges och bevaras i tillsmält pipett. I buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. I buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. I buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. I buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. I buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. I buljong och på agar. Innehållet uppsuges | och bevaras i tillsmält pipett. I buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. I buljong och på agar. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. Inga bakterier. (Enstaka alger.) Inga bakterier. Inga bakterier. (Enstaka alger?) Korta stafvar. TESNOSETLT Bact. coli comm.? Inga bakterier. Långa och tjocka staf- Var. Enstaka stora stafvar (malignt ödem ?). Inga bakterier. (Alger.) Korta stafvar, bact. coli comm.? Stora - stafvar af olika längd (alger?). Saknas. Saknas. Talrika trådfina bakte- rier och tjocka stafvar (malignt ödem?) stafform. bakt. | Den Kulturerna sterila. /a. Den 31/7. Kulturerna sterila. Den 3/7. Kulturerna sterila. | Den 5/7. Kulturerna sterila. Den 31/7. Båda kulturerna innehållande I genomskinliga kolonier. Koagulerar steril kondens. mjölk på 5 dagar. Den 3!/7. Kulturerna sterila. Den 7/s. Genomskinliga kolonier. Prof- vet infekteradt genom luften. Proppen dålig. Den !5/8. Kulturerna sterila. Den !$/8. En stor, ogenomskinlig, gul | koloni Den !6/8. Genomskinlig växt. Den !6/8. Kulturerna sterila. Den !6/g. Kulturerna sterwua. Den !6/g. Kulturerna sterua. Den ?9/g. Ett par torra hvita kolonier på agar. Bulj. steril. Odlingspreparat. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Bact. coli commune. Inga bakterier. Luftbakterier. Korta tjocka rektangulära stafvar ligg. i facett- formationer. Inga bakterier. Kolonien innehåller sar- cina. Stafformade bakterier, bact. coli comm.(?) Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Staphylokokker. 14 E. LEVIN. BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. en eller i långa förband påminnande om förruttnelsebakterien bacillus septicus (malignt ödem). Bakterierna hafva ej heller förekommit i något större antal, men de hafva likväl varit något rikligare till antalet än algerna. Det må anmärkas, att då bac. coli comm. blifvit diagnosticerad 1 direktpreparaten, densamma förekommit i betydligt större mängd, likväl ej i så stort antal, som man är van att finna i direktpreparat af tarminnehåll från människor. Vid undersökning af de anlagda kulturerna har i 28 fall ingen synlig bakterie- utveckling uppstått. Kulturer ifrån 7 undersökningar visa däremot grumling i såväl F-buljong som vanlig buljong. På F-agar och vanlig agar har utvecklat sig en tunn, genomskinlig, till färgen koliliknande beläggning, som haft benägenhet att breda ut sig öfver hela ytan. Ingen skillnad kunde förmärkas emellan de kulturer, som uppstodo på de vanliga näringssubstraten och på Jfisk-hafsvattensubstraten. De voro lika voluminösa, hade samma form, utseende och färg. Då tillgång på färsk mjölk naturligen ej erbjöd sig, utsåddes af dessa kulturer i utspädd kondenserad mjölk fördelad i profrör, hvilka steriliserats i autoklav vid 120?. Mjölken koagulerade på 2—35 dagar. Dessa odlingsförsök upprepades vid hemkomsten på färsk mjölk. Resultaten blefvo desamma. Odlingar af ifrågavarande bakteriekulturer på potatis visade typisk växt af bac. coli comm. På potatisen uppträdde en slemmig, smutsigt gulaktig beläggning i ympstrecken. Några gånger anlades gelatina spridnings- kulturer, hvilka förvarades vid 20? temperatur. Efter några dagar uppträdde i gelatinan små punktformiga, runda kolonier, hvilka visade sig vid mikroskopisk undersökning medelst svag förstoring vara skarpt begränsade. De voro lätt upphöjda öfver ytan och peptoniserade (smälte) ej gelatinan. I 12 fall var bakterieutvecklingen så typisk, att man nästan genast kunde afgöra, att kulturerna ej utgjordes af bac. coli comm. I 9 fall af dessa förekommo några få små, i kanterna genomskinliga kolonier med ogenomskinligt centrum. Oftast hade de en gulaktig färgton. I ett fall är antecknadt, att kolonierna voro tydligt hvita. I ett annat fall fanns en stor ogenomskinlig, starkt gulfärgad koloni. Man torde observera den stora fattigdom och tydliga enformighet, som råder i bakteriefloran, hvilken erhölls vid dessa undersökningar liksom vid alla de efterföljande. Sällan påträffades mer än en enda bakterieart i odlingarna från de olika tarminnehållen. Den mikroskopiska undersökningen af kulturerna öfverensstämmer med den makro- skopiska. I 28 preparat hafva inga bakterier påträffats, i 6 bac. coli comm. (tunn, genom- skinlig, till färgen brunaktig, coliliknande beläggning), som visat sig typisk till formen och grupperingen vid färgning med LÖFFLERS metylenblått och som affärgats vid färgning enligt GRAMS metod. I 8 preparat har konstaterats Staphylococcus pyogenes aureus (små, i kanterna genomskinliga kolonier med ogenomskinligt centrum och af en gul färgton), i ett Staphylococcus pyogenes albus (kolonier tydligt hvita) och i ett Sar- cina lutea (en stor, ogenomskinlig, starkt gulfärgad koloni). Ett rör, som blifvit krossadt, var infekteradt med luftbakterier, och ett preparat saknas. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:0O 2. 15 . Tabell II. 77 däggdjur, hvilka lefva af uteslutande vegetabilisk föda, hafva varit föremål för undersökning, däraf 73 ifrån de arktiska trakterna och endast 4 ifrån Stockholms östra skärgård. Arterna återfinnas specificerade i den efterföljande tabellen. De i tabellen omnämnda djuren ifrån Spetsbergen och Grönland lifnära sig, utom af mossa och lafvar, af dvärgbjörk, sälg och öfriga växter, som vid vårens och somma- rens inträde sticka fram, då snön smälter och bara fläckar af marken uppstå, hvilket i regel först sker utmed stränderna. /10. Typisk på potatis och mjölk. På agar och buljong. Stafvar, stora, olika längd, | Den 7/s. Kulturerna sterila. Inga bakterier. alger. På agar och buljong. Stafvar, stora, olika längd, | Den 7/s. Fyra ogenomskinliga kolonier på | Diplokokker. | alger. agar. Buljong steril. På agar och buljong. Inga bakterier (alger). Den 7/8. Kulturerna sterila. Inga bakterier. På agar och buljong. Stora stafvar af olika längd | Den 7/8. Genomskinliga kolonier på agar. | Staphylokokker. och former. Buljong grumlig. På agar och buljong. Den !6/g, Kulturerna sterila. Inga bakterier. På agar och buljong. Inga bakterier. Den !$/8, Torr beläggning på agar. Buljong | Bac. subtilis. membranös hinna. CJ På agar och buljong. Inga bakterier. Den !5/8. Genomskinlig växt på agar. Bul- | Bac. coli comm. typ. enl. jong grumlig. Löffler affärg. enl. Gram. På agar och buljong. Stafformade bakterier. Den !6/g. Kultur steril. (Två genomskin- | Kolonierna diplokokker. liga kolonier.) På agar och buljong. Staformade bakterier. Den !5/g. Genomskinlig växt på agar. Bul- | Bac. coli comm. typ. enl. jong grumlig. Löffler affärg. enl. Gram. På agar och buljong. Korta stafvar bac. coli Den !6/8. Genomskinlig växt på agar. Bul- | Bac. coli comm. typ. enl. comm. (2) jong grumlig. Löfler affärg. enl. Gram På agar och buljong. Saknas. Den !5/g. Gula och hvita kolonier. Buljong | Sarcina och kokker. grumlig. På agar och buljong. Saknas. Den !6/8, Några få genomskinliga kolonier | Diplokokker. på agar. Buljong grumlig. På agar och buljong. Stora stafvar af olika längd | Den !$/s. Kulturerna sterila. Inga bakterier. och form, alger och enstaka | diplokokker. På agar och buljong. Stora stafv. af olika längd o. | Den !6/8. Genomskinlig växt på agar. Bul- | Inga bakterier. form m. ojämna änd. alger. jong grumlig. På agar och buljong. Stora stafv. af olika längd o. | Den !6/g Kulturerna sterila. Inga bakterier. form m. ojämna änd. alger. I «På agar och buljong. Stora stafv. af olika längd o. | Den !$/s. Kultur steril. (Två ogenomskin- | Kolonierna diplokokker. form m. ojämna änd. alger. liga kolonier.) | På agar och buljong. Stora stafv. af olika längd o. | Den !$/g. Kulturerna sterila. | Inga bakterier. form m. ojämna änd. alger. 20 sa E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. 1900 1900 1900 1900 | 1900 1900 1900 1900 1900 1900 År och datum. I oa ås oc 1/8. 17/8 . 41 42 43 44 45 47 48 49 51 7 Fångstplats. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskozxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskozxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland, Djur. Lemmel, Dicrostonyx Hudsonius. Lemmel, Dicrostonyx Hudsonius. Lemmel, Dicrostonyx Hudsonius. Lemmel, Dicrostonyx Hudsonius. Lemmel, Dicrostonyx Hudsonius. Myskoxe, Ovibos moschatus ZIMMERMAN. Myskozxe, Ovibos moschatus ZIMMERMAN. Myskozxe, Ovibos moschatus ZIMMERMAN. Myskozxe, QOvibos moschatus ZIMMERMAN. Myskoxe, Ovibos moschatus ZIMMERMAN. Myskoxe, Ovibos moschatus ZIMMERMAN. Myskoxe, Ovibos moschatus ZIMMERMAN. Myskozxe, Ovibos moschatus ZIMMERMAN. Lemmel, Dicrostonyx Hudsonius. Lemmel, Dicrostonyx Hudsonius. Lemmel, Dicrostonyx Hudsonius. Myskoxe, Ovibos moschatus ZIMMERMAN. Myskoxe, Ovibos moschatus ZIMMERMAN. Myskoxe, Ovibos moschatus ZIMMERMAN. | Tunn- och blindtarmsinnehåll. Tarminncehåll. Tunn- och blindtarmsinnehåll. Tunn- och blindtarmsinnehåll. Tunn- och blindtarmsinnehåll. Tunn- och blindtarmsinnehåll. Tunn- och blindtarmsinnehåll. Tunn- och blindtarmsinnehåll. | Tunn- och blindtarmsinnehåll. Tunn- och blindtarmsinnehåll. Tunn- och blindtarmsinnehåll. Tunn- och blindtarmsinnehåll. Tunn- och blindtarmsinnehåll. Tunn- och blindtarmsinnehåll. Tunn- och blindtarmsinnehåll. Tunn- och blindtarmsinnehåll. Tunn- och blindtarmsinnehåll. Tjocktarmsinnehåll. Tjocktarmsinnehåll. Tjocktarmsinnehåll. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/Å. N:0 2. På På agar agar agat agar agar agar agar agar agar agar agar agar agar agar Utsås: och buljong. och och och och och och och och och och och och och buljong. och r och buljong. och buljong. och och buljong. buljong. buljong. buljong. buljong. buljong. buljong. buljong. buljong. buljong. buljong. buljong. buljong. buljong. buljong. Direktpreparat. Stora stafv. af olika form m. ojämna änd. längd o. alger. längd 0. alger. Stora stafv. af olika form m. ojämna änd. längd o. alger. Stora stafv. af olika form m. ojämna änd. längd 0. alger. Stora stafv. af olika form m. ojämna änd. Stora stafv. af olika form m. ojämna änd. längd 0. alger. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Stora stafv. af olika längd o. di- plokokker, alger. Stora stafv. af olika längd o. di- plokokker, alger. Stora stafv. af olika längd o. di- plokokker Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Resultat. Den !$/8, Kulturerna sterila. Den !6/g, Kulturerna sterila. Den !6/g, Kulturerna sterila. Den !$/g. Kulturerna sterila. Den !6/g. Kulturerna sterila. | Den !6/g, Kulturnrna sterila. Den !$/g. Genomskinlig växt på agar. Bul- jong grumlig. Den !5/8, Genomskinlig växt på agar. Bul- jong grumlig. Den !5'g. Kulturerna sterila. Den !3/g. Kulturerna sterila. | Den !5/8, Kulturerna sterila. Den 15/8. Kulturerna sterila. Den '3/s. Kulturerna sterila. Den !9/g. Kulturerna sterila. Den 19/8. Kultur steril. (En koloni.) Den !9/8. Genomskinlig växt på agar. Bul- jong grumlig. Den !9/8, Genomskinlig växt på agar. Bul- jong grumlig. Den 19/8. Kultur steril. (Två kolonier.) Den ?9/8. Genomskinlig växt. Den >?/10. Typisk på potatis och mjölk. Odlingspreparat. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Diplokokker, enstaka staf Staphylokokker. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Koloni Sarcina. Bac. coli comm. typ. var. enl. LöMer, affärg. enl. Gram. Diplokokker och stafvar. Kolonierna Staphylokokker. | Bac. coli comm. typ. enl. Löffer, affärg. enl. Gram. E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. År och datum. INGE Fångstplats. Djur. Tarminnehåll. | 1900 18/8 . all 29 Myskoxefjorden. Myskoxekalf, Blindtarmsinnehåll. | Grönland. Ovibos moschatus | ZIMMERMAN. 1900712/8-: SEE Myskoxefjorden. Hare, Blindtarmsinnehåll. | Grönland. Lepus groenlandicus RHOADS. 1900 19/g . ol (MV Myskoxefjorden. Hare, Blindtarmsinnehåll. | Grönland. Lepus groenlandicus | RHOADS. I IVORY I 61 Myskoxefjorden. Lemmel, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Dicrostonyx Hudsonius. 1900 ?2/g . ö2 Myskoxefjorden. Myskoxe, Blindtarmsinnehåll. | Grönland. Ovibos moschatus ZIMMERMAN. 1900 2/8. | 63 Myskoxefjorden. Myskoxe, Blindtarmsinnehåll. | Grönland. Ovibos moschatus ZIMMERMAN. I 1900 22/8 64 Myskoxefjorden. Myskoxe, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Ovibos moschatus ZIMMERMAN. 1900 22/8. 65 Myskoxcefjorden. Myskoxe, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Ovibos moschatus ZIMMERMAN. 1900 2/8 . 66 Myskoxefjorden. Myskoxe. Blindtarmsinnehåll. Grönland. Ovibos moschatus i ZIMMERMAN. 1900 22/8 67 Myskoxefjorden. Myskoxe, Blindtarmsinnehåll. | Grönland. Ovibos moschatus ZIMMERMAN. TI00K3E/80E 68 Myskoxefjorden. Myskoze, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Ovibos moschatus ZIMMERMAN. 1900 22/8 69 Kap Franklin. Lemmel, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Dicrostonyx Hudsonius. 1900 22/8 . 70 Kap Franklin. Lemmel, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Dicrostonyx Hudsonius. 1900 24/8 . vil Kap Franklin. Lemmel, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Dicrostonyx Hudsonins. IDO T2 Kap Franklin. Lemmel, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Dicrostonyx Hudsonius. 1900: 22/8 . Hö Kap Franklin. Lemmel, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Dicrostonyx Hudsonius. 1900: 25/8 Ia Mackenziebukten. Lemmel, Tanntarmsinnehåll. Grönland. Dicrostonyx Hudsonius. 1900 53/8 > HD Mackenziebukten. Lemmel. Tunntarmsinnohåll. Grönland. Dicrostonyx Hudsonius. 1900 ?5/g . 76 Mackenziebukten. Lemmel, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Dicrostonyx Hudsonius. 1900 5/8 TI Mackenziebukten, Lemmel. Tunntarmsinnehåll. Grönland, Dicrostonyx Hudsonius. SV. Vv KUNGL. ET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/1. N:0 2. Utsås: Direktpreparat. Resultat. Odlingspreparat. På agar och buljong. Enstaka diplokokker (stora). Den ?9/g. Några få genomskinliga kolonier | Staphylokokker. på agar. Buljong grumlig. På agar och buljong. Diplokokker. Den ”9/s. Kulturerna sterila. Inga bakterier. | På agar och buljong. Diplokokker. Den ?9/8, Genomskinlig växt på agar. Bul- | Staphylokokker. jong grumlig. E På agar och buljong. Stafv. af olika längd o. form m. | Den ?!/s. Genomskinlig växt på agar. Bul- | Staphylokokker. | ojämna änd. alger. jong grumlig. På agar och buljong. Saknas. Den ?7/8. Genomskinlig växt på agar. Bul- | Staphylokokker. jong grumlig. På agar och buljong. Stafv. af olika längd o. form m. | Den 7/8. Några ogenomskinliga kolonier på | Staphylokokker. ojämna änd. alger. agar. Buljong grumlig. På agar och buljong. Stafv. af olika längd o. form m. | Den 7/8. Ogenomskinliga kolonier på agar. | Fina stafvar och trådar. ojämna änd. alger. Buljong grumlig. På agar och buljong. Stafv. af olika längd o. form m. | Den 7/8, Kulturerna sterila. Inga bakterier. ojämna änd. alger. På agar och buljong. Stafv. af olika längd o. form m. | Den 7/8. Ogenomskinliga kolonier på agar. | Diplokokker. ojämna änd. alger. Buljong grumlig. På agar och buljong. Stafv. af olika längd o. form m. | Den ?7/s. Kulturerna sterila. Inga bakterier. ojämna änd. alger. På agar och buljong. Stafv. af olika längd o. form m. | Den ?7/s, Genomskinlig växt på agar. Bul- | Staphylokokker. ojämna änd. alger. jong grumlig. På agar och buljong. Stora stafv. af olika längd o. | Den ?7/s8. Genomskinlig växt på agar. Bul- | Bac. coli comm. typ. enl. form m. ojämna änd. alger. jong grumlig. Den ”/1w0. Typisk på po- LöfMler, affärg. enl. Gram. tatis och mjölk. På agar och buljong. Stora stafyv. af olika längd o. | Den ?7/s. Genomskinlig växt på agar. Bul- | Bac. coli comm. typ. enl. form m. ojämna änd. alger. jong grumlig. Den ?/12. Typisk på po- Löfler, affärg. enl. Gram. tatis och mjölk. På agar och buljong. | Stora stafv. af olika längd o. | Den ?7/s. Kulturerna sterila. Inga bakterier. form m. ojämna änd. alger. På agar och buljong. Stora stafv. af olika längd o. | Den ?7/s. Kulturerna sterila. Inga bakterier. form m, ojämna änd. alger. På agar och buljong. Stora stafv. af olika längd o. | Den ”7/s. Kulturerna sterila. Inga bakterier. form m. ojämna änd. alger. På agar och buljong. Stora stafv. af olika längd o. | Den ?7/8, Kulturerna sterila. Inga bakterier. form m. ojämna änd. alger. På agar och buljong. Stora stafv. af olika längd o. | Den ?7/s. Några få kolonier på agar. Bul- | Saknas. form m. ojämna änd. alger. jong grumlig. På agar och buljong. Stora stafv. af olika längd o. | Den ”7/s. Kulturerna sterila. Inga bakterier. form m. ojämna änd. alger. På agar och buljong. Stora stafv. af olika längd o. | Den ”7/s. Genomskinlig växt på agar. Bul- | Saknas. form m. ojämna änd. alger. jong grumlig. 24 BE. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. annan slags näring än den, som var tjänlig för de bakterier, som vegetera 1 tarminne- hållet från djur, som lefva i trakter med tempereradt eller varmt klimat. I 24 under- sökningar hafva odlingarna visat koliform växt: en genomskinlig, brunaktig beläggning på agar och grumlig buljong. I många af dessa fall har sedermera bac. coli comm. kon- staterats dels genom färgning enligt förut angifna metoder af preparat, som blifvit för- färdigade af kulturerna, dels ock genom odling i mjölk (koagulation), på potatis och gelatina-spridningskulturer. Andra åter hafva visat sig innehålla staphylokokker och diplokokker. Vid några tillfällen har ogenomskinlig växt förekommit; en gång torr, hinn- lik beläggning, ett par gånger citrongula kolonier. Den mikroskopiska undersökningen af de anlagda kulturerna har i viss mån bestyrkt det ofvannämnda resultatet, ty 1 38 fall hafva inga bakterier påträffats, i 12 fall har bac. coli comm. återfunnits, och 25 hafva visat andra arter. Dessa hafva bestått af Staphylococcus pyogenes aureus, albus, Diplococcus FRIEDLÄNDER, Diplococcus FRÄNCKEL (?) en gång (färgades intensivt enligt Gram med tillspetsade ändar), Sarcina lutea samt fina stafvar och trådar (obestämd art). Tabell III. Denna tabell, som är den största, innehåller ej mindre än 233 undersökningar af fåglar, som lefva af blandad animalisk och vegetabilisk föda. 61 af dessa hafva skjutits 1 hafsbandet vid ostligaste skären af Stockholms skärgård å omkring 59? 25' Lat., Long. 19? 13. De öfriga undersökningarna äro verkställda på Beeren Eiland, Spetsbergen, Kung Karls land, Jan Mayen och östra Grönland. De flesta undersökningarna hafva företagits omedelbart eller strax efter sedan djuren blifvit fallda, men då omständigheterna ej tillåtit detta vid alla tillfällen, har obduktion ej verkställts förrän omkring 24 timmar senare; detta är medelst en not antecknadt nedanför tabellen. Nyss omnämnda dröjsmål skulle kunna hafva till följd, att förruttnelsebakterier invandrat och sålunda grumlat resultaten, men så har ej varit fallet. Bakteriehalten hos dessa djur har ej varit större än hos de andra, hvilket för öfrigt synes i tabellen. Vid ett tillfälle infångades och skötos några hafhästar (Fulmarus glacialis), hvilka blifvit matade med fläskbitar, som utkastats från fartyget. Af dessa hade det öfvervägande antalet bakterier i tarminnehållet. Digestionskanalens olika delar hafva blifvit undersökta, såsom matstrupen, mag- säcken, tolffingerstarmen, tunntarmen, blindtarmen, tjocktarmen och ändtarmen. Innehållet har ofta bestått af fiskrester, delar af crustacéer samt ibland fasta, ibland tjock- eller tunnflytande facalmassor. I de flesta undersökningarna är tarminnehållets utseende an- gifvet i själfva tabellen. Vid andra är detta angifvet i en not nedanför tabellen. Vid de undersökningar, som företagits 1 Stockholms skärgård, begagnades vanliga närings- substrat och saltvattenssubstrat (S-substrat), vid dem, som företagits i de arktiska trak- terna, fisk-hafsvatten-substrat (F-substrat) och vanliga närmedia. Oftast togos prof och anlades kulturer från en del af tarmkanalen, men 1 många fall upphämtades innehåll från 2—3 olika delar af digestionskanalen och utsåddes på de olika näringssubstraten. Här är antalet direktpreparat utan bakterier störst. I 127 direktpreparat har näm- ligen icke en bakterie, icke en alg påträffats. Däremot hafva koliliknande bakterier ob- KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3Åå. N:0O 2. 25 serverats 1 27 fall samt alger och andra arter i 47. Preparaten hafva ofta färgats både enligt LÖrrrErR och Gram, hvarvid de koliliknande bakterierna färgats typiskt efter LÖFFLER och affärgats enligt GRAM. Alger och andra arter hafva varit af ungefär samma utseende som redan förut nämnda. s Hvad odlingarna på de olika näringssubstraten beträffar, har ingen skillnad obser- verats hvarken med afseende på kulturernas riklighet eller bakteriearternas förmåga att ut- veckla sig på desamma. I 150 undersökningar hafva i de anlagda kulturerna ingen växt uppstått. 53 af de 82 undersökningar, 1 hvilka bakterieutveckling förekommit, hafva företett koliform växt, under det att 1 29 utveckling af till utseendet andra arter observe- rats. Öm man jämför undersökningarna från de arktiska trakterna med dem som blifvit företagna i Stockholms skärgård, finner man ganska betydande olikheter i undersöknings- resultaten. Af de förstnämnda, som utgöra 172, hafva 131, d. v. s. 76,16 4, icke företett någon växt, 29, d. v. s. 16,86 4, bac. coli comm. och 11, d. v. s. 6,98 4, andra arter, under det att af de sistnämnda 61 skärgårdsfåglarna 19, d. v. s. 31,15 4, varit sterila, 24, d. v. 7. 39,35 4, visat koliform växt och 18, d. v. s. 29,5 4, andra arter. Tarminne- hållet har sålunda visat sig vara sterilt i mer än dubbelt så många procent i profven från de arktiska fåglarna som från skärgårdsfåglarna, och bac. coli comm. samt andra arter hafva ej förekommit i mer än hälften så många procent hos de arktiska som hos skärgårdsfåglarna. Detta är antagligen beroende därpå, att de ställen, hvarifrån de arkti- ska fåglarna hämta sin föda och den milieu, i hvilken de lefva, äro så ojämförligt mycket mindre bakteriehaltiga än de platser, där skärgårdsfåglarna lefva, och den näring de upp- taga. Tarminnehallets bakteriehalt synes sålunda kvantitativt taget vara direkt beroende af den bakteriemängd, som förekommer i fåglarnas omgifning. De preparat, som blifvit förfärdigade och färgade ifrån kulturerna, hafva lämnat liknande resultat. I 150 hafva inga bakterier påträffats; bac. coli comm. har konstaterats i 48, och i 30 preparat hafva de vanliga andra arterna återfunnits, såsom staphylokokker, streptokokker, diplokokker, sarcina, protcus vulgaris, luftbakterier (korta rektangulära staf- var) samt slutligen en mjältbrandsliknande bakterie. Denna senare fanns 1 tarminnehållet från tvenne orrar, som blefvo skjutna på en liten holme i Stora Nassa skärgård 1899. Verkställda renodlingar af sistnämnda bakterie på såväl saltvattensgelatina och -agar som på vanliga näringssubstrat visade redan efter 24 timmar bakterieutveckling, som i högsta grad liknade mjältbrand. På agar var beläggningen hvit, något torr, ogenom- skinlig med radierande kantzoner. I gelatina spridningskulturerna funnos efter 24 timmar små hvita, punktformiga kolonier, som vid svag mikroskopisk förstoring visade den för mjältbrand typiska hårlocksformiga byggnaden af kolonien. Efter några dagar blefvo kolonierna större och peptoniserade (smälte) gelatinan. Odling i buljong blef lika- ledes typisk. Bakteriekulturen utvecklade sig såsom en hvit, tjock, slemmig bottensats, under det att det ofvanstående lagret af buljong förblef fullkomligt klart. Vid ytan bilda- des en hvit, slemmig ring, som sjönk till bottnen. Vid odling på potatis erhölls en något torr, hvit beläggning. Denna bakterieart förhöll sig gentemot anilinfärger på samma sätt som mjältbrandsbakterien och färgade sig enligt GRAMS metod vackert marinblå. Spo- rerna, hvilka förekommo i riklig mängd i agar och potatiskulturer, färgade sig icke med vanliga färgningsmetoder, men lätt med de sporfärgningsmetoder, som lämpa sig för K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 2. . 4 26 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. Tabell III. lefvande af animalisk eller blandad! År och datum. INET Fångstplats. Djur. Tarminnehåll. 0123 JES FEGT Sv Sr 1 Beeren Eiland. Alka, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten alka. Uria briännichii. INST cos os aa 2 Bel Sound. Tjufjo, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten tjufjo. Spetsbergen. Lestris parasitica. ISIN ooo sg 3 Bel Sound. Ejderhona, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten ejder- Spetsbesgen. Somateria mollissima. hona. 1 (fe [or ASSR a okanse Få 4 Bel Sound. Tärna, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten tärna. Spetsbergen. Sterna macrura NAUM. FBISPLMFELISS Aer 5 Bel Sound. Borgmästarmås, Tunontarmsinnehåll från nyss skjuten borg- Spetsbergen. Larus glaucus BRUNN. mästarmås. HSO SIS rr SA 6 Bel Sound. Borgmästarmås, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten borg- Spetsbergen. Larus glaucus BRÖNN. mästarmås. INU a & ac ora 6 dj Bel Sound. Ejderhona, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten ejder- Spetsbergen. Somateria mollissima. hona. SFSR FI TEIVELR JR 8 Bel Sound. Borgmästarmås, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten borg- Spetsbergen. Larus glaucus BRÖNN. mästarmås. JOE Af Do Mia as 2) Bel Sound. Tjufjo, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten tjufjo. Spetsbergen. Lestris parasitica. Ilofrlöf kt mn ao vr ale es 10 Bel Sound. Borgmästarmås, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten borg- Spetsbergen. Larus glaucus BRUNN. mästarmås. NETTO dra SD - 11 Bel Sound. Teist, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten teist. Spetsbergen. Uria grylle var. Mandtii LICHST. ISSN Me dög 10 ING. Lara ole 12 Bel Sound. Teist, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten teist. Spetsbergen. Uria grylle var. Mandtii LICHST. 180816 EE vå RANE 13 Bel Sound. Tjufjo, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten tjufjo. Spetsbergen. Lestris parasitica. SU flo NEC) Son islon SIE oro 14 Bel Sound. Ejder, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten ejder. Spetsbergen. Somateria mollissima. TSK Värd g en OTRS ass 15 Hemön, Stora Nassa skär- Ejder, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten ejder. gård, Stockholm. Somateria mollissima. I RSA RNE MAG OT SG 16 Hemön, Stora Nassa skär- Ejder, Tanntarmsinnehåll från nyss skjuten ejder. gård, Stockholm. Somateria mollissima. | Iof Jac Aes oro greken od 17 Hemön, Stora Nassa skär- Ejder, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten ejder, I gård, Stockholm. Somateria mollissima. Ito) Of roviR 1orT Sond 18 Hemön, Stora Nassa skär- Ejder, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten ejder gård, Stockholm. Somateria mollissima. [SIN /Sn Ad LAS 19 Hemön, Stora Nassa skär- | Skräckand, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten skräck- gård, Stockholm. Mergus serrator. and. På S-agar, S-gelatina och S-buljong samt vanlig agar, gelatina och buljong. På S-agar, S-buljong samt vanlig agar och buljong. På S-buljong och S-agar samt vanlig bul- jong och agar. På S-buljong och S-agar samt vanlig bul- jong och agar. Inga bakterier. Sparsamt med diplokokker, färg. intens. m. Löffler. Affärgas enl. Gram. Sparsamt med diplokokker, som färg. intens. m. Löff- ler. Affärg. enl. Gram. Sparsamt med diplokokker, som färg. intens. m. Löff- ler. Affärg. enl. Gram. Koagulerar mjölk. Den !4/8, Kulturerna sterila. Den ?/s. Täml. rikl. med genomskinl. kol. å båda agarrören. Buljongerna starkt grumlade. Typiska på potatis och mjölk. Den ?/s. Täml. rikl. med genomskinl. kol. å båda agarrören. Buljongerna starkt grumlade. Typiska på potatis och mjölk. Den !!/g. Täml. rikl. med genomskinl. kol. å båda agarrören. Buljongerna starkt grumlade. Typiska på potatis och mjölk. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O 2. 21 Fåglar animalisk och vegetabilisk föda. Utsås: Direktpreparat. Resultat. Odlingspreparat. På F-agar och F-gelatina spridningskultu- | Saknas. Den ?9/&. Inga kolonier på vanlig agar. | Kokker? rer samt på vanlig agar och gelatina. På F-agar sparsamma kolonier. I buljong och agar. Saknas. Den ?5/7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. I F-buljong och på F-agar samt vanlig | Saknas. Den-?5/7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. buljong och agar. I F-buljong och på F-agar, i buljong och | Saknas Den ?5/7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. vanlig agar. I F-buljong och på F-agar samt i buljong | Saknas. Den ?5/7. Genomskinlig växt. Bact. coli comm. i alla och agar. rören. I F-buljong och på F-agar samt i buljong | Saknas. Den ?5/7, Genomskinlig slemmig växt. Proteus. och agar. I F-buljong och på F-agar samt i buljong | Saknas. Den ?3/7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. och på agar. I EF-buljong och på F-agar samti buljong Saknas. Den ?5/7. Bakt. i alla rören. Bact. coli comm. och på agar. I F-buljong och på F-agar samt i buljong | Saknas. Den 5/7, Kulturerna sterila. Inga bakterier. och på agar. I F-buljong och på F-agar samt i buljong | Saknas. Den 5/7. Bakt. i alla rören. Bact. coli comm. och vanlig agar. I buljong och på agar. Saknas. Den ?5/7. Kulturerna steria. Inga bakterier. I buljong och på agar. Saknas. Den ?5/7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. I buljong och på agar. Saknas. Den ?3'7. Kulturerna visa lindrig växt. | Saknas. I buljong och på agar. Saknas. Den ?5/7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. På S-agar, S-gelatina och S-buljong samt | Typisk coli (?) Den ”/s. Riklig, brunaktig, genomskinlig | Bact. coli comm. Affärgas vanlig agar, gelatina och buljong. renodling. !!'/8. Typisk växt på potatis. enl. Gram. Inga bakterier. Koliliknande korta stafvar. Affärgas enl. Gram. Bact. coli comm. Korta stafvar bact. coli comm. Affärgas enligt Gram. Korta stafvar bact. coli comm. Affärgas enligt Gram. E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. År och datum. NE: Fångstplats. Djur. Tarminnehåll. 1899 ?/g 20 Hemön, Stora Nassa skär- Gök, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten gök. gård, Stockholm. Cuculus canorus. 1 (OF JK MESA pt FARA pt ES | 21 Hemön, Stora Nassa skär- Gök, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten gök. gård, Stockholm. Cuculus canorus. [SIF FNE: a vc de AIKA | 2 Hemön, Stora Nassa skär- Svärta, Tunontarmsinnehåll från nyss skjuten svärta. gård, Stockholm. Oedemia fusca. UBIVLNST 23 Hemön, Stora Nassa skär- Tordmule, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten tord- gård, Stockholm. Alca torda. mule. 1899-108 - mat 24 Hemön, Stora Nassa skär- Fiskmås, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten fiskmås. gård, Stockholm. Larus canus. 1899 1/8 . 25 Hemön, Stora Nassa skär- Fiskmås, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten fiskmås. gård, Stockholm. Larus canus. 890 12 /SWE i laranA 26 Hemön, Stora Nassa skär- Svala, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten svala. gård. Stockholm. Hirundo spec. 1899 12/8 . MM Hemön, Stora Nassa skär- Grissla, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten grissla. gård, Stockholm. MURDER sc 28 Hemön, Stora Nassa skär- Ejder, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten ejder. gård, Stockholm. Somateria mollissima. 1I899M2/6. svea Ilos 29 Hemön, Stora Nassa skär- Teist, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten teist. gård, Stockholm. Uria grylle var. Mandtii LICHST. Iofs [SJELF SE Gr 30 Hemön, Stora Nassa skär- Teist, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten teist. gård, Stockholm. Uria grylle var. Mandtii LICHST. 1899 15/8 . Sj Hemön, Stora Nassa skär- Ejder, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten ejder. gård, Stockholm. Somateria mollissima. ISEN) "JG Ass oa 32 Hemön, Stora Nassa skär- Ejder, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten ejder. gård, Stockholm. Somateria mollissima. CEN ENT lo do ns 33 Hemön, Stora Nassa skär- Ejder, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten ejder. gård, Stockholm. Somateria mollissima. IEEPIEEE ora oo so 34 Hemön, Stora Nassa skär- Ejder, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten ejder. gård, Stockholm. Somateria mollissima. SKEN RE a 30 Hemön, Stora Nassa skär- Hafstrut, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten hafstrut. gård, Stockholm. Larus marinus. USER 36 Hemön, Stora Nassa skär- Orre, Tunnotarmsinnehåll från nyss skjuten orre. gård, Stockholm. Tetrao tetrix. ib Breda 51 Hemön, Stora Nassa skär- Orre, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten orre. gård, Stockholm. Tetrao tetrix. ISEN oo 38 Hemön, Stora Nassa skär- Ejder, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten ejder. gård, Stockholm. Somateria moleissima. IUfSEE) Ndfra a 30 Hemön, Stora Nassa skär- Orre, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten orre. gård, Stockholm. Tetrao tetrix. ÄGARNA REA | 40 Hemön, Stora Nassa skär- Sparfhök, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten sparf- gård, Stockholm. Astur nisus. hök. BAND! 37. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. N:O 2. 29 Utsås: Direktpreparat. Resultat. Odlingspreparat. I gelatina och agar. Saknas. Den !4/8. Några få kolonier i alla rören | Bac. coli comm. (koliliknande). I gelatina och agar. Inga bakterier. Den !!/g. Kulturerna sterila. Inga bakterier. I S-gelatina och S-agar samt i gelatina | Inga bakterier. | Den 8. Kulturerna sterila. Inga bakterier. och agar. I S-gelatina och S-agar samt i gelatina | Bac. coli comm. Den !4/g. Måttlig koliform växt. Bac. coli comm. och agar. I S-gelatina och S-agar samt i gelatina | Inga bakterier. Den !!/g8. Kulturerna sterila. Inga bakterier. och agar. I S-gelatina och S-agar samt i gelatina | Inga bakterier. | Den !Ws. Några få ej koliliknande kolo-| Korta rektangulära staf- och agar. I[NNEnier: var, luftbakterier. I S-gelatina och S-agar samt i gelatina | Inga bakterier. Den !———————— Utsås: Direktpreparat. Resultat. Odlingspreparat. | På F-agar och F-buljong samt på vanlig agar och buljong. På F-agar och F-buljong samt på agar och buljong. På F-agar och F-buljong samt på agar och buljong. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. På F-agar och F-buljong samt på agar och buljong. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. På F-agar och F-buljong samt på agar och buljong. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. På F-agar och F-buljong samt på agar och buljong. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. På F-agar och F-buljong samt på agar och buljong. Innehållet uppsuges och bevaras i tillsmält pipett. På agar och buljong. På agar och buljong. agar och buljong. agar och buljong. På och buljong. På r och buljong. På agar och buljong. På agar och buljong. På agar och buljong. På agar och buljong. På agar och buljong. HH agar och buljong. aga - och buljong. agar och buljong. Bac. coli comm. Inga bakterier. Bact. coli comm.? Inga bakterier. Ingen koliväxt. alger?) (Några få Ingen koliväxt. alger?) (Några få Rikl. bac. coli comm. Koliforma bakt. Några få enst. diplokokker 1. alger. Inga koliforma bakt. Nå- gra få enst. diplokokker 1. alger. Inga koliforma bakt. Några få enst. alger 1. kokker? Korta stafvar och diplo- kokker. Inga bakterier. Inga bakterier. Diplokokker. Diplokokker. Inga bakterier. Inga bakterier. Diplokokker. Koliformade bakt. (enstaka kokker). Bac. coli comm. Inga bakterier. Den 9/6. Kulturerna sterila. Kulturerna sterila. Den 29/6. Den 5/7. Genomskinlig växt på agar. Bul- jongerna grumliga. Den 9/6. Kulturerna sterila. Den 9/6. Kulturerna sterila. Den ??/6. Kulturerna sterila. Den ?/7. Tjock växt i alla kulturerna. Den ?/7. Torr beläggning (hinna) i båda rören. Den "9/6. Kulturerna sterila. Den 9/6. Kulturerna sterila. Den ??/6. Kulturerna sterila. Den 9/6. Kulturerna sterila. Den ??/g. Kulturerna sterila. Den 76. Kulturerna sterila. Den ?9/6. Kulturerna sterila. Den 29/6. Kulturerna sterila. Den 9/6, Kulturerna sterila. Den ?/7. Genomskinliga kolonier å agar. Buljong grumlig. Den ?/7. Två tjocka ogeromskinliga kolo- nier. Den ?/7. Genomskinlig växt på agar. Bul- jong grumlig. Den ??/6. Kulturerna sterila. Inga bakterier. Inga bakterier. Bac. coli comm. typ. enl. Löfler, affärg. enl. Gram. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Staphylokokker och diplo- kokker. Bac. subtilis. Inga bakterier. Inga bakterier. bakterier. Inga Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Staphylokokker. Proteus och en stor gul sarcina. Bac. coli comm. typ. enl. Löffler, affärg. enl. Gram. Inga bakterier. [SG] [or] EB. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. År och datom. N:r. Fångstplats. 1900 27/8 . 107 Förlandsöarna. 1900 27/6 . 108 Förlandsöarna. 1900 27/6 . 109 Förlandsöarna. 190026 110 Förlandsöarna. 1900 7/6 . 111 Förlandsöarna. 1900 27/6 112 Förlandsöarna. 1900 27/8 . 113 Förlandsöarna. 1900 ?/z 114 Kings Bay. Spetsbergen. 1900 2/7 115 Kings Bay. Spetsbergen. 1900 2/7 116 Kings Bay. Spetsbergen. 1900 ?/z 117 Kings Bay. Spetsbergen. 1 1900 2/7 119 Kings Bay. Spetsbergen. 1900 ?/7 120 Kings Bay. Spetsbergen. 1900 ?/7 121 Kings Bay. Spetsbergen. 1900 ?/7 122 Kings Bay. Spetsbergen. 1900 2/7 123 Kings Bay. Spetsbergen. 1900 2/7 124 Kings Bay. Spetsbergen. 1900 ?/7 125 Kings Bay. Spetsbergen. 1900 ?/7 126 Kings Bay. Spetsbergen. 1900 ?/7 127 Kings Bay. Spetsbergen. 1900 ?/7 128 Kings Bay. Spetsbergen. 1900 2/7 129 Kings Bay. Spetsbergen. Djur. Tarminnehåll. Ejder, Tunntarmsinnehåll mossliknande. Somateria mollissima. Ejder, Tunntarmsinnehåll mossliknande. Somateria mollissima. Ejder, Tunntarmsinnehåll mossliknande. Somateria mollissima. Teist, Tunntarmsinnehåll brunaktigt. Uria grylle var. Mandtii LICHST. Teist, Tunntarmsinnehåll brunaktigt. Uria grylle var. Mandtii LICHST. Borgmästarmås, Tunntarmsinnehåll rödgult. Larus glaucus BRÖNN. Borgmästarmås, Tunntarmsinnehåll hvitt. "Larus glaucus BRÖNN. Ejder, Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Somateria mollissima. Ejder, Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Somateria mollissima. Ejder, Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Somateria mollissima. Ejder, Tanntarmsinnehåll gulhvitt. Somateria mollissima. Ejder, .Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Somateria mollissima. Ejder, Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Somateria mollissima. Ejder, Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Somateria mollissima. Ejder, Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Somateria mollissima. Ejder, Tunntarmsinnehåll gulhvitt. -Somateria mollissima. Ejder, Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Somateria mollissima. Ejder, Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Somateria mollissima. Ejder, Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Somateria mollissima. Ejder, Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Somateria mollissima. Ejder, Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Somateria mollissima. Ejder, Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Somateria mollissima. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND J/. N:0 2. Hl agar agar Utsås: och buljong. och buljong. r och buljong. gar och buljong. agar agar agar agar agar agar och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. : och buljong. och buljong. och buljong. r och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. : och buljong. gar och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. Direktpreparat. Bact. coli comm. o. kokker. Diplokokker. Kokker? Trådlika, fina, korta staf- var. Diplokokker enstaka (al- ger?). Trådlika bakterier. Inga bakterier. (En och annan alg.) Inga bakterier. Saknas. Saknas. Saknas. Saknas. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. (Enstaka diplokokker, alger?) Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Enstaka tjocka, långa trå- dar. Inga bakterier. Inga bakterier. Tjocka trådar och stafvar. | Den 5/7. Resultat. Den ?9/6. Kulturerna sterila. Den 9/6. Kulturerna sterila. Den ?9/6. Kulturerna sterila. Den 9/6. Kulturerna sterila. Den 9/6, Kulturerna sterila. Den ?/7. Genomskinliga kolonier på agar. Buljong grumlig. Den ?/7. Genomskinliga kolonier på agar. Buljong grumlig. Den 7/7. Kulturerna sterila. Kulturerna sterila. Den ?/7. Genomskinlig växt på agar. Bul- jong grumlig. Den ?/7. Kulturerra sterila. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den 7/7. Kulturerna sterila. Den 7/7. Kulturerna sterila. Den 5(a. Kulturerna sterila. Den 7/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den 7/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Genomskinliga kolonier på agar. Buljong grumlig. Den ?/7. Kulturerna sterila. Odlingspreparat. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Bac. coli comm. typ. enl. Löffler, affärg. enl. Gram. Bac. coli comm. typ. enl. Löffler, affärg. enl. Gram. Inga bakterier. Inga bakterier. Bac. coli comm. typ. enl. LöfHer, affärg. enl. Gram. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Staphylokokker. Inga bakterier. 2 Id E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. År och datum. N:r. Fångstplats. Djur. I00 2/7 AASE 150 Kings Bay. Ejder, Spetsbergen. Somateria mollissima. LI00 rask 131 Kings Bay. Ejder, Spetsbergen. Somateria mollistima. 1900 ?/z7 132 Kings Bay. Ejder, Spetsbergen. Somateria mollissima. 1900 2/7 133 Kings Bay. Ejder, Spetsbergen. Somateria mollissima. 1900 2/7 134 Kobbe Bay. Ejder, Spetsbergen. Somateria mollissima. 1900 2/7 135 Kobbe Bay. Ejder, Spetsbergen. Somateria mollissima. 19001 2/7 136 Kobbe Bay. Ejder, Spetsbergen. Somateria mollissima. 1900 2/7 137 Kobbe Bay. Ejder, Spotsbergen. Somateria mollissima. 1900 3/7 138 Kobbe Bay. Borgmästarmås, Spetsbergen. Larus glaucus BRÖNN. 1900 7 139 Kobbe Bay. Borgmästarmås, Spetsbergen. Larus glaucus BRÖNN. 1900 2/7 140 Kobbe Bay. Borgmästarmås, Spetsbergen. Larus glaucus BRÖNN. 1900 2/7 141 Kobbe Bay. Hafhäst, Spetspergen. Fulmarus glacialis. 19007 3/7 142 Kobbe Bay. Alka, Spetsbergen. Uria briännichii. 1900 2/7 143 Kobbe Bay. Alka, Spetsbergen. Uria brännichii. 1900 2/7 144 Kobbe Bay. Ejder, Spetsbergen. Somateria mollissima. 1900 5/7 145!) Isen vid Förlandet Rotges, 20' fr. land. Mergulus alle. 1900 5/7 146 Isen vid Förlandet Rotges, 20" fr. land. Mergulus alle. 1900 5/7 147 Isen vid Förlandet Rotges, 20" fr. land. Mergulus alle. 1900 5/7 148 Isen vid Förlandet Rotges, 20' fr. land. Mergulus alle 1900 5/7 149 Isen vid Förlandet Rotges, 20' fr. land. Mergulus alle. 1900 5/7 150 Isen vid Förlandet Rotges, 20' fr. land. Mergulus alle. 1900 5/7 151 Isen vid Förlandet Rotges, 20' fr. land. Mergulus alle. 1900 8/7 152 Isen vid Förlandet Rotges, 20' fr. land. 1) 145—156 undersökta 24 timmar efter döden. Mergulus alle. Tunntarmsinnehåll Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Tarminnehåll. gulhvitt. Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Tunntarmsinnehåll gulhvitt. Tjocktarmsinnehåll gulaktigt. Tjocktarmsinnehåll gulaktigt. Tjocktarmsinnehåll gulaktigt. Tjocktarmsinnehåll brungult. Tunntarmsinnehåll rödgult. Tunntarmsinnehåll rödgult. Tunntarmsinnehåll rödgult. Tunntarmsinnehåll från tunt, gulhvitt. Tunntarmsinnehåll från tunt, gulhvitt. Tunntarmsinnehåll tunt, Tunntarmsinnehåll tunt, Tunntarmsinnehåll tunt, Tunntarmsinnehåll tunt, Tunntarmsinnehåll tunt, Tuonntarmsinnehåll tunt, nyss skjuten rotges nyss skjuten rotges gulhvitt. gulhvitt. gulhvitt. gulhvitt. gulhvitt. gulhyitt. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND J/Å. N:O 2. 39 Utsås: | På agar och buljong. fEPa agar och buljong. På agar och buljong. På agar och buljong. På F-agar och F-gelatina spridningskul- kulturer samt på agar och gelatina. På F-agar och F-gelatina samt på vanlig agar och gelatina. På F-agar och F-gelatina samt på vanlig agar och gelatina. På F-agar och F-gelatina samt på vanlig agar och gelatina. På F-agar och F-gelatina samt på agar och gelatina. På F-agar och F-gelatina samt på vanlig agar och gelatina. På F-agar och F-gelatina samt på vanlig agar och gelatina. På F-agar och och gelatina. F-gelatina samt på På F-agar Öch och gelatina. F-gelatina samt På F-agar och och gelatina. F-gelatina samt På F-agar och samt och gelatina. F-gelatina På F-agar och och gelatina. F-gelatina samt agar På F-agar och och gelatina. F-gelatina samt agar På F-agar och och gelatina. F-gelatina samt på agar På F-agar och och gelatina. F-gelatina samt på agar På F-agar och samt och gelatina. F-gelatina på agar På F-agar och och gelatina. F-gelatina samt på På F-agar och och gelatina. F-gelatina samt på På F-agar och samt och gelatina. F-gelatina på Direktpreparat. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Koliforma stafvar. Tjocka, långa och korta stafvar. Saknas. En och annan stor diplo- bacill alger? En och annan lång, tjock tråd (malignt ödem ?). Diplokokker (alger). Inga bakterier. Enstaka kokker. Små trådlika bakterier, olika i båda ändar. Inga bakterier. Inga bakterier. Rikl. korta, tjocka, bipolärt färgade stafvar. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. bakterier. Inga Inga bakterier. Resultat. Den 7/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Genomskinlig växt på agar. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Genomskinliga kolonier i båda agarrören. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Genomskinliga kolonier i båda agarrören. Den ?/7. Ett par genomskinliga kolonier i hvardera. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den 5/7. Genomskinliga kolonier i båda. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den 9/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Två ogenomskinliga kolonier på agar. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den ?/>. Kulturerna sterila. Den ?/7. Kulturerna sterila. Odlingspreparat. Inga bakterier. Inga bakterier. Bac. coli comm. typ. enl. LöfMer, affärg. enl. Gram. Inga bakterier. Inga bakterier. Bac. coli comm. typ. enl. LöfMer, affärg. enl. Gram. Inga bakterier. Inga bakterier. Bac. coli comm. typ. enl. Löffer, affärg. enl. Gram. Bac. coli comm. typ. enl. LöfMHer, affärg. enl. Gram. Inga bakterier. Bac. coli comm. typ. enl. Löffler, affärg. enl. Gram. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Proteus? Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. 40 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. År och datum. N:r. Fångstplats. Djur. Tarminnehåll. 1900 9/7 153 Tsen vid Förlandet Rotges, Tunntarmsinnehåll tunt, gulhvitt, undersökt 20' fr. land. Mergulus alle. 24 timmar efter döden. 1900 8/7 154 Isen vid Förlandet Rotges. Tunntarmsinnehåll tunt, gulhvitt, undersökt 20' fr. land. Mergulus alle. 24 timmar efter döden. 1200 8/7 155 Isen vid Förlandet Alka, Tjocktarmsinnehåll gulhvitt, undersökt 24 tim- | 20' fr. land. Uria brännichii. mar efter döden. 1900 ”/z7 156 Isen vid Förlandet Alka, Tjocktarmsinnehåll gulhvitt, undersökt 24 tim- | 20' fr. land. Uria brinnichii. mar efter döden. 1900 2/7 157 Isen vid Förlandet Alka, Tjocktarmsinnehåll gulhvitt, undersökt 24 tim- 20' fr. land. Uria brönnichii. mar efter döden. 1900 ?/7 158 Isen Alka, Tunntarmsinnehåll rödgula crustaceer. Lat. 76 47' Long. 2 v. Uria briännichii. 1 [5 00 AE ff AN AN a AA 159 Isen Alka, Tunntarmsinnehåll rödgula crustaceer. Lat. 76 47' Long. 2 v. Uria briännichii. 1900 ?9/z 160 Isen Alka, Tunntarmsinnehåll rödgula crustaceer. Lat. 76 47' Long. 2 Vv. Uria brännichii. 1900 ?/7 161 Isen Alka, Tunntarmsinnehåll rödgula crustaceer. Lat. 76 47' Long. 2 v. Uria brännichii. 1900 ?/7 162 Isen Rotges, Tunntarmsinnehåll rödgula erustaceer. Lat. 76 47' Long. V Vv. Mergulus alle. 1900 ?/7 163 Isen Rotges, Tunntarmsinnehåll rödgula crustaceer. Lat. 76 47' Long. 2” Vv. Mergulus alle. 1900 ?/7 1641) Tsen Haf häst, Tunntarmsinnehåll gulhvitt, tunnflytande, illa- Lat. 76 47' Long. 2 V. Fulmarus glacialis. luktande. 1900 ?/z 165 Grönlandsisen Hafhäst, Tunntarmsinnehåll gulhvitt, tunnflytande, illa- Lat. 76 37' Long. Y Vv. Fulmarus glacialis. luktande. 1900 9/7 166 Grönlandsisen Hafhäst, Tunntarmsinnehåll gulhvitt, tannflytande, illa- | Lat. 76 37' Long. 2 Vv. Fulmarus glacialis. luktande. 1900 19/7 . 167 Grönlandsisen Hafhäst, Tunntarmsinnehåll gulhvitt, tunnflytande, illa- Lat. 76 37' Long. 2 Vv. Fulmarus glacialis. luktande. 1900 19/7 . 168 Grönlandsisen Hafhäst, Tunntarmsinnehåll gulhvitt, tunnflytande, illa- Lat. 76” 37' Long. YV Vv. Fulmarus glacialis. luktande. 1900 19/7 169 Grönlandsisen Hafhäst, Tunntarmsinnehåll gulhvitt, tunnflytande, illa- Lat. 76 37' Long. 2 Vv. Fulmarus glacialis. luktande. 1900 19/7 . 170 Grönlandsisen Hafhäst, Tunntarmsinnehåll gulhvitt, tunnflytande, illa- Lat. 76 37' Long. 2 Vv. Fulmarus glacialis. luktande. 1900 19/7 171 Grönlandsisen Haf häst, Tunntarmsinnehåll gulhvitt, tunnflytande, illa- Lat. 76 37' Long. 2 v. Fulmarus glacialis. luktande. 1900 19/7 172 Grönlandsisen Haf häst, Tunntarmsinnehåll gulhvitt, tunnflytande, illa- | Lat. 76 37' Long. 2 Vv. Fulmarus glacialis. luktande. MI00KL0 173 Grönlandsisen Hafhäst, Tunntarmsinnehåll gulhvitt, tonnflytande, illa- Lat. 76? 37' Long. Y Vv. Fulmarus glacialis. luktande. | TIO) SYN ao 174 Grönlandsisen Hafhäst, Tunntarmsinnehåll gulhvitt, tunnflytande, illa- | Lat. 76 37 Long. 2 Vv. Fulmarus glacialis. luktande. | 1) 164—179 tunntarmsinnehåll gulhvitt eller brunaktigt, dels tjock- dels tunnflytande. Na nr Id KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:O 2. 41 Utsås: Direktpreparat. Resultat. Odlingspreparat. På F-agar och F-gelatina samt på agar| Inga bakterier. Den 7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. och gelatina. I På F-agar och F-gelatina samt på agar | Inga bakterier. Den ?/7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. och gelatina. På F-agar och F-gelatina samt på agar| Inga bakterier. Den ?/7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. och gelatina. På F-agar och F-gelatina samt på agar| Enstaka diplokokker. Den 97. Kulturerna sterila. Inga bakterier. och gelatina. : På F-agar och F-gelatina samt på agar| Rikl. stora diplobaciller | Den ?/7. Kulturerna sterila. | Inga bakterier. och gelatina. (kokker? alger?). På F-agar och F-gelatina samt på agar| Rikl. stora diplobac. (al-| Den !?/7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. och gelatina. ger?), ibland gigantiska | former. På F-agar och F-gelatina samt på agar| Några få enstaka diplo-| Den !?/7, Kulturerna sterila. Inga bakterier. och gelatina. kokker. På F-ager och F-gelatina samt på agar| Rikl. stora diplobaciller | Den !?/7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. och gelatina. med gigantiska former. På F-agar och F-gelatina samt på agar| Saknas. | Den !?/7, Kulturerna sterila. Inga bakterier. och gelatina. ; | På F-agar och F-gelatina samt på agar| Inga bakterier. Den !?/7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. och gelatina. På F-agar och F-gelatina samt på agar| Inga bakterier. Den !?/7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. och gelatina. | | I På F-agar och F-gelatina samt på agar | Inga bakterier. Den 12/7. Kulturerna sterila. | Inga bakterier. och gelatina. | På F-agar och F-gelatina samt på agar/| Inga bakterier. Den !?/7. Kulturerna sterila. | Inga bakterier. och gelatina. | I På F-agar och F-gelatina samt på agar| Inga bakterier. Den !2/7. Kulturerna sterila. | Inga bakterier. och gelatina. | S | På F-agar och F-gelatina samt på agar| Inga bakterier. Den 22/7, Kulturerna sterila. | Inga bakterier. och gelatina. | I | På F-agar och F-gelatina samt på agar| Inga bakterier. Den !?',. Genomskinliga kolonier å båda. | Bac. coli comm. typ. enl. och gelatina. Löffler, affärg. enl. Gram. På F-agar och F-gelatina samt på agar| Några enstaka stora diplo- | Den !?/7. Genomskinliga kolonier. | Bac. coli comm. typ. enl.| och gelatina. kokker (alger?). | - LöfMler, affärg. enl. Gram. På F-agar och F-gelatina samt på agar| Inga bakterier. Den !?/7, Ogenomskinliga kolonier å båda. | Saknas. och gelatina. | På F-agar och F-gelatina samt på agar| Inga bakterier. | Den 12/7, Kulturerna sterila. | Inga bakterier. och gelatina. | På F-agar och F-gelatina samt på agar| Inga bakterier. Den !2/;. Kulturerna sterila. | Inga bakterier. och gelatina. | På F-agar och F-gelatina samt på agar| Inga bakterier. Den 2/7. Kultur steril. (En liten koloni | Kokker. och gelatina. på agar.) | På F-agar och F-gelatina samt på agar| Inga bakterier. Den !?/7. Kulturerna sterila. .| Inga bakterier. och gelatina. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 2. 6 42 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. fasen — —— lå | I | | År och datum. N:r. Fångstplats. Djur. | 4 1900 19/7 175 Grönlandsisen Haf häst, Tunntarmsinnehåll gulhvitt, tunnflytande, illa- | | Lat. 16:30 Long. 2 Vv. Fulmarus glacialis. luktande. 1900: 10/7 176 Grönlandsisen Haf häst, Tunntarmsinnehåll gulhvitt, tunnfytande, illa- | Lat. 76 37 Long. Y v. Fulmarus glacialis, Iuktande. | 1900 19/7 il Grönlandsisen Haf häst, Tunntarmsinnehåll gulhvitt, tunnflytande, illa- | Lat. 7637 Long. 2 V. Fulmarus glacialis. luktande. i STO ; 178 Grönlandsisen Haf häst, Tunntarmsinnehåll gulhvitt tunnAytande, illa- | | Lat. 76:37 Long. 2 Vv. Fulmarus glacialis. | Inktande. 1900) 19/77 179 Grönlandsisen Hafhäst, Tunntarmsinnehåll gulhvitt, tunnflytande, illa- | Lat. 76? 37' Long. 2 v. Fulmarus glacialis. luktande. | 1900 10/7 + 180 Grönlandsisen Haf häst, Tunntarmsinnehåll gulhvitt, tunnfytande, illa- | Lat. 76737 Long. & Vv. Fulmarus glacialis. luktande. 1900 17/7 181 2) Grönlandsisen Kryckja, Oesophagus innehåller fiskrester. I. Duodenum | Lat. 72”49' Long. P3 v. Rissa tridactyla. inneh. fiskrester. II. Rectum gulhv. inneh. | 1900 17/7 182 Grönlandsisen Kryckja, Ätit späck. 'Tunntarmsinnehåll ljust brun- | Lat. 72:49' Long. 33 Vv. Rissa tridactyla. gult. | TISLOD) Ha 183 Grönlandsisen Hafhäst, Ätit späck. Tunntarmsinnehåll ljust brun- | Lat. 72: 49' Long. 383 Vv. Fulmarus glacialis. gult. | 1900) 17/7 184 Grönlandsisen Hafhäst, Ätit späck. Tunntarmsinnehåll ljust brun- | Lat. 7249' Long. I Vv. Fulmarus glacialis. gult. 1900) 17/7 IELS Grönlandsisen Hafhäst, Ätit späck. Tunntarmsinnehåll ljust brun- | | Lat. 7249" Long. 38 v. Fnolmarus glacialis. gult. 1900 17/7 186 Grönlandsisen Hafhäst, Ätit späck. Tunntarmsinnehåll ljust brun- | Lat. 76749' Long. 38 v. Fulmarus glacialis. gult. 1900 17/7 157 Grönlandsisen Hafhäst, Ätit späck. Tunntarmsinnehåll ljust brun- Lat. 767 49' Long. 55 Vv. Fulmarus glacialis. gult. 6100 NY oc 188 Grönlandsisen Haf häst, Ätit späck. Tunntarmsinnehåll ljust brun- Lat. 76749' Long. 5 Vv. Fulmarus glacialis. gult. | 190027 189 >) Jan Mayen Alka, Tunntarmsinnehåll tunnflytande, gulhvitt. (vid foten af Beerenberg). Uria brännichii. 1900 22/7. 190 Jan Mayen Alka, Tunntarmsinnehåll. (vid foten af Beerenberg). Uria briännichii. LOOKS a 191 Jan Mayen Alka, Tunntarmsinnehåll. | (vid foten at Beerenberg). Uria brännichii. 1900 21/7 192 Jan Mayen Alka, Tunntarmsinnehåll. (vid foten af Beerenberg). Uria brännichii. 1900. 21/7 193 Jan Mayen Alka, Tunntarmsinnehåll. | (vid foten af Beerenberg). Uria bränniehii. 1900 21/7 | 194 Jan Mayen Alka, Tunntarmsinnehåll. (vid foten af Beerenberg). Uria brännichii. 1900 1/7 [ELIS Jan Mayen Alka, Tunntarmsinnehåll. | (vid foten af Beerenberg). Uria brännichii. ä 1900 21/7 : | 196 Jan Mayen Alka, Tunntarmsinnehåll. (vid foten af Beerenberg). Uria brinnichii. 1900 21/7. 197 Jan Mayen Alka, Tunntarmsinnehåll. | (vid foten af Beerenberg). Uria brännichii. 1) 181—158 Duodenal-, tunntarms- och tjocktarmsinnehåll unders. oftast af brungult, fettigt utseende, tunnflytande. Ätit späck. ”) 159—203 Tunntarmsinnehåll mestadels tunnflytande, gulhvitt. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3d(. N:0 2. 43 Utsås: Direktpreparat. Resultat. Odlingspreparat. På F-agar och F-gelatina samt på agar| Inga bakterier. Den !?/7. Kultur steril. (Två små ogenom- | Proteus? | och gelatina. skinliga kolonier på agar, två på F-agar.) På F-agar och F-gelatina samt på agar| Inga bakterier. Den 22/7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. och gelatina. På F-agar och F-gelatina samt på agar | Inga bakterier. Den 22/7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. och gelatina. På F-agar och F-gelatina samt på agar| Inga bakterier. Den !?/7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. och gelatina. På F-agar och F-gelatina samt på agar| Inga bakterier. Den !?/7. En ogenomskinlig strierad ko-| Vattenbakterie? och gelatina. loni på F-agar. I öfrigt sterilt. På F-agar och F-gelatina samt på agar | Inga bakterier. Den !2/7. Kulturerna sterila. Inga bakterier. och gelatina. På agar. Inga bakterier. Den 4/7. I. Kultur steril. (II. Tvål I. Inga bakterier. (II. Ej ogenomskinliga kolonier.) bact. coli comm.) På agar. Inga bakterier. Den 2/7. Genomskinliga kolonier. Bac. coli comm. typ. enl. LöfHler, affärg. enl. Gram. På agar. Inga bakterier. Den ?4/7. Genomskinliga kolonier. Bac. coli comm. typ. enl. Löffler, affärg. enl. Gram. På agar. Enstaka stora tjocka bakt. | Den 4/7. Genomskinliga kolonier. Bac. coli comm. typ. enl. Proteus. Löfler, affärg. enl. Gram. På agar. | Inga bakterier. | Den 4/7. Genomskinliga kolonier. Bac. coli comm. typ. enl Löfiler, affärg. enl. Gram. På agar. Inga bakterier. Den ?4/7, Kultur steril. Inga bakterier. I På agar. Inga bakterier. Den 4/7. Kultur steril. Inga bakterier. | På agar. Små enst. grupper ovala, , Den 4/7. Genomskinliga kolonier. Bac. coli comm. typ. enl. olika stora alger. | Löffler affärg. enl. Gram. På agar. Inga bakterier. Den 1/7. Kultur steril. Inga bakterier. På agar. | Inga bakterier. | Den /7. Kultar steril. Inga bakterier. På agar Inga bakterier. I Den 2/7 Kultur steril. (Två ogenom-]| Proteus. skinliga kolonier.) På agar. Inga bakterier. | Den 2/7 Kultur steril. Inga bakterier. På agar. Inga bakterier. Den 4/7, Kultur steril. Inga bakterier. [I På agar. Inga bakterier. Den ?4/7. Kultur steril. Inga bakterier. På agar. Stora tjocka stafvaraf olika | Den ?!/7. Kultur steril. Inga bakterier. längd med ojämna ändar. På agar. Inga bakterier. Den 4/7. Kultur steril. Inga bakterier. På agar Inga bakterier. Den ?4/7. Kultur steril. Inga bakterier. E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. År och datum. RENT Fångstplats. Djur. Tarminnehåll. 1900 21/7. 198 Jan Mayen Alka, Tunntarmsinnehåll. (vid foten af Beerenberg). Uria brännichii. 1900 21/7 . 199 Jan Mayen Alka, Tunntarmsinnehåll. (vid foten af Beerenberg). Uria brännichii. 1900 217. 200 Jan Mayen Alka, Tunntarmsinnehåll. (vid foten af Beerenberg). Uria brännichii. 1900 21/7 201 Jan Mayen Alka, Tunntarmsinnehåll. (vid foten af Beerenberg). Uria bröännichii. TIO0PETE 202 Jan Mayen Alka, Tunntarmsinnehåll. (vid foten af Beerenberg). Uria brännichii. TIOOFET 7 203 Jan Mayen Alka, Tnunntarmsinnehåll. : (vid foten af Beerenberg). Uria bräönnichii. 900727 204 !) Jan Mayen Alka, Tunntarmsinnehåll. (vid foten af Beerenberg). Uria brönnichii. IL81000 = 205 Jan Mayen Alka, Tunntarmsinnehåll. (vid foten af Beerenberg). Uria brännichii. 1900 3/8 206 Mackenziebukten. Praktejderunge, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Somateria spectabilis. 1900 3/8 207 Mackenziebukten. Praktejderunge, Tnanntarmsinnehåll. Grönland. Somateria spectabilis. 1900 3/8 208 Mackenziebukten. Praktejderunge, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Somateria spectabilis. 1900 2/8 209 Mackenziebukten. Praktejderunge, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Somateria spectabilis. 1900 3/8 210 Mackenziebukten. Praktejderunge, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Somateria spectabilis. 1900 3/8 211 Mackenziebukten. Lom, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Colymbus septentrionalis. 1900 3/8 212 Mackenziebukten. Lom, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Colymbus septentrionalis. 1900 3/8 213 Mackenziebukten. Praktejderunge, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Somateria spectabilis. 1900 3/g 214 Mackenziebukten. Praktejderunge, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Somateria spectabilis. 1900 3/8 215 Mackenziebukten. Praktejderunge, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Somateria spectabilis. 1900 3/8 216 Mackenziebukten. Praktejderunge, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Somateria spectabilis. 1900 3/8 217 Mackenziebukten. Praktejderunge, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Somateria spectabilis. 1900 3/8 218 Mackenziebukten. Praktejderunge, | Tunntarmsinnehåll. Grönland. Somateria spectabilis. 1900 3/8 219 Mackenziebukten. Lomunge, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Colymbus septentrionalis. 1) 204—220 Undersökta 24 timmar efter döden. Tunntarms- och blindtarmsinnehåll mestadels tunnflytande, gulhvitt eller brungult. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:0O 2. | På På | På På På På På På 126 På iBårs På På På På På På På På På På På agar. agar. agar. agar. agar. agar. agar. agar. agar agar agar agar agar agar agar agar agar agar agar Utsås: och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. r och buljong. och buljong. Direktpreparat. | Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Enstaka diplokokker, tråd- fina stafv. af olika längd. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. | Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. En och annan diplokokk? Inga bakterier. Inga bakterier. | Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Resultat. Den 4/7. Kultur steril. Den ?!/7. Kultur steril utom ett par stora i centrum ogenomskinliga, i periferien genomskinliga kolonier. Den ?4/7. Kultur steril. Den 4/7. Kultur steril. Den 4/7. Kultur sterwu. Den 4/7. Kultur steril. Den ?4/7. Kultur steril. Den 4/7. Kultur steril. I Den 7/s. En ogenomskinlig koloni på agar. | Buljong steril. Den 7/s. Kulturerna steria. | Den 7/s. Kulturerna sterila. Den 7/s. Genomskinlig växt och mögel å | agar. ÅA buljong mögel. | j O I Den 7/s. Kulturerna sterila. | Den 7/s. Kulturerna sterila. I Den 7/s. Kulturerna sterila. Den 7/s. Genomskinlig växt och mögel å agar. Mögel i buljong. Den 7/s. Genomskinlig växt och mögel å | agar. Mögel i buljong. | | Den 7/s. Små genomskinliga kolonier å agar. Buljong stert. | II Den ”/s. Kulturerna sterila. | ; I Den ”7/s. Kulturerna sterila. Den 7/s. Kulturerna sterila. Den ”7/s. Kulturerna sterila. Odlingspreparat. Inga bakterier. Inga bakterier. Kolonierna innehålla proteus? Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. | Inga bakterier. Inga bakterier. Vattenbakterie? Inga bakterier. | Inga bakterier. Bac. coli comm. typ. enl. Löffler, affärg. enl. Gram. Inga bakterier. | Inga bakterier. Inga bakterier. Bac. coli comm. typ. enl. Löffler affärg. enl. Gram. Bac. coli comm. typ. enl. Löffler, affärg. enl. Gram. Streptokokker. | Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. | Inga bakterier. 46 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. färgning af mjältbrandssporer. den var nämligen icke patogen. Men i ett afseende skilde denna Betydande doser af agarkulturer, uppslammade i buljong, See "4 År och datum. INST Fångstplats. Djur. Tarminncehåll. i | | I | || 1900 3/8 220 Mackenziebukten. Lomunge, Tunntarmsinnehåll. I Grönland. Colymbus septentrionalis. äl 1900 /g 221 Hvalrossön. Ejder. Tunntarmsinnehåll. vd Grönland. Somateria mollissima. j I 1900 3/8 222 Hvalrossön. Ejder, | Tunntarmsinnehåll. | Grönland. Somateria mollissima. | 1900 2/8 2203 Hvalrossön. Alfågel, Tunntarmsinnehåll. Ä Grönland. Harelda glacialis. 1900 2/8 224 Hvalrossön. Lom, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Colymbus septentrionalis. 1900 +/g 22D Hvalrossön. Lom, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Colymbus septentrionalis. | 1900 7/8 226 Jacksons ö 16' fr. land. Hafhäst, Tunntarmsinnehåll. så Grönland. Fulmarus glacialis. u 1900 3/8 221 Mackenziebukten. Lom, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Colymbus septentrionalis. 1900 3/8 228 Mackenziebukten. Lom, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Colymbus septentrionalis. 1900 3/8 229 Mackenziebukten. Lom, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Colymbus septentrionalis. 1900 3/8 230 Mackenziebukten. Tjufjo, Tunntarmsinnehåll. Grönland. Lestris parasitica. 1900 9/8 231 Mackenziebukten. Fjälluggla, Tunntarmsinnehåll. | Grönland. Athene nyctea. 1900 9/8 232 Mackenziebukten. Fjälluggla, | Tunntarmsinnehåll. | Grönland. Athene nyctea. | | I H 1900 2/8 230 Mackenziebukten. Fjälluggla, |» Tunntarmsinnehåll. | Grönland. Athene nyctea. art sig från mjältbrand: imsprutades på kaniner och marsvin, hvita rättor, höns och dufvor upprepade gånger, men utan den minsta effekt. Afven försök att medelst passager bibringa bakterien virulens misslyckades. Beskrifning på dylika mjältbrandsliknande bakterier förekommer i litteraturen af Burri,') HaArrzeB och STUTZER ”) under namn af Bacillus pseudo-anthracis, hvilken de på- 1) BURRI, Hygienische Rundschau 1894 N:o 7. träffat i köttpulver. Mac FARLAND ”) påträffade en mjältbrandsliknande bakterie i varet ?) HARTLEB och STUTZER, Centralblatt fir Bacteriologie 2:te Abth. 1897 pag. 81. 3) MaAC FARLAND, Centralbl. f. Bact. 1898 Bd. 24 pag. 556.. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. NEO: 47 I fir Utsås: Direktpreparat. Resultat. | Odlingspreparat. | På agar och buljong. Saknas. Den ”7/s. Kulturerna sterila. Inga bakterier. | i I På agar och buljong. Långa stafform. bakterier. | Den 7/s. Genomskinlig växt på agar. | Bace. coli comm. typ. enl. | - Löffer, affärg. enl. Gram. (| | | På agar och buljong. Långa stafform. bakterier. | Den 7/s. Kulturerna sterila. | Inga bakterier. På agar och buljong. Inga bakterier. Den 7/s. Kultarerna sterila. | Inga bakterier. I På agar och buljong. Inga bakterier. Den 7/s. Kulturerna sterila. Inga bakterier. På agar. Inga bakterier. Den 7/s. Kulturerna sterila. Inga bakterier. På agar. Inga bakterier. Den 5/8. Kultur steril. Inga bakterier. På agar. Enst. diplokokker? alger. | Den 16/8. Kultur steril. | Inga bakterier. På agar Enst. diplokokker? alger. | Den 16/8. Kultur steru. Inga bakterier. På agar Enst. diplokokker? alger. | Den 6/8. Kultur steril. Inga bakterier. På agar. Inga bakterier. Den !$/g. Kultur steril. Inga bakterier. På agar Inga bakterier. Den !8/g. Kultur steri. Inga bakterier. På agar Koliforma stafvar. | Den !8/g, Genomskinlig växt. | Bac. coli comm. typ. enl. | | LöMer, affärg. enl. Gram. På agar Koliforma stafvar. Den 6/8, Genomskinlig växt. Bac. coli comm. typ. enl. Löfler, affärg. enl. Gram. från en absess. Denna, Bacillus anthracis similis, som han benämner den, förhöll sig till de olika näringssubstraten och färgämmnena exakt på samma sätt som vanlig mjältbrand, men marsvin, kanimer och ett stort antal hvita råttor, hvilka han inokulerade med agar- och buljongkulturer, förblefvo fullt friska utan minsta tecken till sjukdom. HuzErrr och Woop ') uppgifva, att man ur jord understundom kan isolera en mjältbrandsliknande bak- terie,' som de kalla Bacillus anthracoides. Den utaf mig i tarminnehållet funna mjält- brandsliknande bakterien synes närmast likna den af Mac FARLAND beskrifna Bacillus anthracis similis. I förbigående må tilläggas, att jag påträffat liknande bakterier vid ett par tillfällen: en gång i ett luftprof taget vid Spetsbergen 1898, en annan gång i luft- prof tagna i Stockholms skärgård 1899 i grannskapet af den holme, där orrarna skjutits. 1) HUEPPE och WooD, Berlin. Klin. Wochensehrift 1889 N:o 16. 48 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. Tabell RV År och datum. N:r. Fångstplats. Djur. Tarminnehåll. 1900 14/6. il! Coal Bay. Spetsbergsgås, Tunntarmsinnehåll från nyss skjuten gås, tjock- Spetsbergen. Anser brachyrhynchus flytande massa och sand. BAILL. USM TN a 2 Coal Bay. Ripa, Tunntarmsinnehåll grönbrun, lerig mosslik- Spetsbergen. Lagopus hemileucurus nande massa. GOouLD. 1900 14/6. 3 Coal Bay. Ripa, Tunntarmsinnehåll grönbrun, lerig mosslik- | Spetsbergen. Lagopus hemileucurus nande massa. GOouLD. i 1900 12/5 4 Coal Bay. Ripa, Tunntarmsinnehåll grönaktig, tjockflytande | Spetsbergen. Lagopus hemileucurus massa. | GOouLD. 1900 16/6 D Coal Bay. Spetsbergsgås, Tunntarmsinnehåll kvistar och mossa. Spetsbergen. Anser brachyrhynchus BATLL. | | 1900 16/5 6 Coal Bay. Spetsbergsgås, Blindtarmsinnehåll kvistar och mossa. Spetsbergen. Anser brachyrhynchus BAILL. | 1900: 25/g . Yt Coal Bay. Spetsbergsgås, Blindtarmsinnehåll kvistar och mossa. | Spetsbergen. Anser brachyrhynchus | BAILL. | 1900 18/5 . S Coal Bay. Spetsbergsgås, Blindtarmsinnehåll kvistar och mossa. | Spetsbergen. Anser brachyrhynchus | BaAILL. I 00 IG a 9 Coal Bay. Spetsbergsgås, Blindtarmsinnehåll kvistar och mossa. Spetsbergen. Anser brachyrhynchus BAILL. 1900 17/8 . iU0- | Coal Bay. Spetsbergsgås, Blindtarmsinnehåll kvistar och mossa. Spetsbergen. Anser brachyrhynchus | BAILL. 1900 17/8 . 10 Coal Bay. Spetsbergsgås, Tjocktarmsinnehåll mossa. Spetsbergen. Anser brachyrhynchus BAILL. 1900 17/8 12 Coal Bay. Ripa, Tunntarmsinnehåll grönaktigt. Spetsbergen. Lagopus hemileucurus GOouLD. 1900 17/g. 13 Coal Bay. Ripa, Tunntarmsinnehåll grönaktigt. Spetsbergen. Lagopus hemileucurus GOULD. 1900 17/9 14 Coal Bay. Ripa, Blindtarmsinnehåll mossa. Spetsbergen. Lagopus hemileucurus GouLpD. 1900 17/g 15 Coal Bay. Ripa, Blindtarmsinnehåll mossa. Spetsbergen. Lagopnus hemileucurus GOULD d lefvande af uteslutande Fåglar vegetabilisk föda. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. Utsås: På agar. Innehållet uppsuges oeh bevaras i tillsmält pipett. På och buljong. På agar och buljong. På och buljong. På agar och buljong. På och buljong. På agar och buljong. På och buljong. På agar och buljong. På och buljong. På och buljong. På agar och buljong. På och- buljong. På agar och buljong. På agar och buljong. K. Sv. Vet. Ak. Handl. » Fina trådlika stafyar. | Kokker och stafformade bak- | | Stafformade bakterier af oli- | Stafformade bakterier. Direktpreparat. terier. | Kokker och stafvar (alger?). | Stafformade bakterier af oli- ka utseende. Stafformade bakterier. Enstaka stafformade bakte- rier. Stafvar af olika utseende. ka utseende. Stafformade bakterier af oli- ka utseende. Bac. | coli comm. | Inga bakterier. Inga bakterier. Inga stafformade bakterier, | | | | I någrra få kokker (alger?). | Enstaka diplokokkor (alger?). | Inga bakterier. Band 37. N:o 2. | Den 2SNeN Resultat. Den 8/6. Kultur steril. Den !8/e, Kultur steril Ett par gula ko- lonier på agar. Den !8/6. Kultur steril. Sterilt den 8/6. Ett par gula kolonier på agar. Den 16/6, Kulturerna sterila. Den 5/6. Ett par gula kolonier på agar. Den ?9/e. Rik, hvit, halfgenomskinlig be- läggning. Den ?5/e. Citrongul växt. Den 5/6. Citrongul växt. Den ?5/6. Citrongul växt. Den ”?9/e. Genomskinliga brunaktiga kolo- nier. Den ?9/6. Lindrig växt. Den 5/6, Kulturerna sterila. Den ?5/6. Små kolonier strödda öfver agar. Buljong grumlig. Den 5/6. Kulturerna sterila. Kulturerna sterila. BAND. 3/1. N:0 2. 49 Odlingspreparat. Inga bakterier. Saknas. Saknas. Inga bakterier. Sarcina. Sarcina. Sarcina. Sarcina. Sarcina. Bac. coli comm. typ. enligt Löffler, affärgas enl. Gram. Bac. coli comm. typ. enligt Löffer, affärgas enl. Gram. Inga bakterier. Otydligt. Inga bakterier. Inga bakterier. 50 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. År och datum. 1900: 17/6 . 1900 17/6 . I00K22/6K 1900: 19/6 . 1900 9/6 1900 19/6 . 1900: 19/6 ISM EG oc | 1900 2/6 . IE900K2E 500 226 > 1900 ?5/6 . 1000) a > 1909 26/6 . 1900: 8/6. 1900: ?5/6 1900 ?5/6 1900 28/6 | 1900: 28/6. 1900 8/6 . 1900 ?8/6 . 1900 28/6 . 18 [NS An Fångstplats. Coal Bay. Spetsbergen. Coal Bay. Spetsbergen. Coal Bay. Spetsbergen. Coal Bay. Spetsbergen. Coal Bay. Spetsbergen. Coal Bay. Spetsbergen. Coal Bay. Spetsbergen. Kap Boheman. Spetsbergen. Kap Boheman. Spetsbergen. Kap Boheman. Spetsbergen. Prince Charles Foreland. Prince Charles Foreland. Prince Charles Foreland. Prince Charles Foreland. Prince Charles Foreland. Prince Charles Foreland. Prince Charles Foreland. Prince Charles Foreland. Prince Charles Foreland. Prince Charles Foreland. Prince Charles Foreland. Prince Charles Foreland. Djur. Tarminnehåll. Ripa, Blindtarmsinnehåll mossa. Lagopus hemileucurus GOULD. Ripa, Blindtarmsinnehåll mossa. Lagopus hemileucurus GOouLD. Spetsbergsgås | Blindtarmsinnehåll mossa. Anser brachyrhynehus BAILL. Spetsbergsgås, Blindtarmsinnehåll mossa. Anser brachyrhynchus BAILL. Prutgås, Blindtarmsinnehåll mossa. Brenta bernicla. Prutgås, Blindtarmsinnehåll mossa. Brenta bernicla. Prutgås, Blindtarmsinnehåll mossa. Brenta bernicla. Prutgås, Blindtarmsinnehåll mossa. Brenta bernicla. Prutgås, Blindtarmsinnehåll mossa. Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla. Tjocktarmsinnehåll tunnflytande, Tjocktarmsinnehåll tunnflytande, Tjocktarmsinnehåll tunnflytande, Tjocktarmsinnehåll tunnflytande. Tjocktarmsinnehåll tunnflytande, Tjocktarmsinnehåll tunnfytande, Tjocktarmsinnehåll tunnflytande, Tjocktarmsinnehåll tunnflytande, Tjocktarmsinnehåll tunnflytande, Tjocktarmsinnehåll tunnflytande, Tjocktarmsinnehåll tunnfiytande, Tjocktarmsinnehåll tunnflytande, Tjocktarmsinnehåll tunnflytande, gulhvitt. gulhvitt. gulhvitt. gulhvitt. gulhvitt. gulhvitt. gulhvitt. gulhvitt. gulhvitt. gulhvitt. gulhvitt. gulhvitt. gulhvitt. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 31. N:0O 2. På agar På agar På agar På agar agar På agar På agar På agar På agar På agar På agar På agar På På På På agar På agar På agar Utsås: och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. Inga bakterier. | Inga bakterier. Direktpreparat. | Enstaka kokker (eller alger?). Enstaka kokker (eller alger?). | Inga bakterier. Inga bakterier. Stafformade bakterier. Bac. coli comm. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. | Rikl. af små fina stafvar. Bac. coli comm. Rikl. af små fina stlafvar. Bac. coli comm. Stora stafvar. Enstaka kokker? Kokker eller stafvar. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Enstaka diplokokker. Inga bakterier. Stora stafvar. I Inga bakterier. | I I Resultat. Den ?9/6. Kulturerna sterila. Den ?9/e. Riklig, slemmig, ogenomskinlig växt på agar. Buljong grumlig. Den 6/6. Kulturerna sterila. Den ?3/e. Brunaktig, genomskinlig växt öfver hela agarn. Buljong grumlig. z . . : a | Den 5/6, Brunaktig, genomskinlig växt öfver hela agarn. Buljong grumlig. | Den 5/6, Kulturerna sterila. Den 3/6. Kulturerna sterila. Pen 9/6. Kulturerna sterila. Den ?9?/6. Kulturerna sterila. Den 7/7. Genomskinlig växt på agar. Bul- jong grumlig. DD d Den ?/7. (Trasigt rör.) Gula kolonier. Den ?/7. Gula kolonier på agar. Buljong grumlig. Den 5/7. Några få genomskinliga kolonier på agar. Buljong grumlig. Den 5/7. Tre ogenomskinliga, en genom- skinlig koloni på agar. Den 5/7. Halfgenomskinlig växt. Buljong grumlig. Den ?/7. Kulturerna sterila. | Den 5/7. Kulturerna sterila. Den 5/7. Ogenomskinlig växt på agar. Bul- jong grumlig. Den 7/7. Genomskinlig växt på agar. Bul- jong grumlig. Den 7/7. Genomskinlig växt på agar. Bul- jong grumlig. Den 5/7. Kulturerna sterila. Den. 27. agar. Fyra ogenomskinliga kolonier på I I I I Odlingspreparat. Inga bakterier. Stora stafvar, sannolikt Pro- | tens. Inga bakterier. Bac. coli comm. färg. typ enl. Löffler, affärg. enl. Gram. Bac. coli comm. typ enligt Löffler, affärg. enl. Gram. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Bac. coli comm. typ enligt | Löffler, affärgas enl. Gram. Gula kolonier. MSarcina. Narcina. Staphylokokker. Diplokokker. Diplokokker, Inga bakterier. Inga bakterier. Små fina stafvar. Diplokokker. Bac. coli comm. typ enligt Löffler, affärgas enl. Gram. Inga bakterier. Diplokokker. 11900 52 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. År och datum. 1900 8/6 . 1900 ?5/e . 000 255 oo a 900125 Gr Rd rs EST 1900 ?5/6 . 1900! 28/6. 1900 ?5/e . 11500 Ga oo oo 28/6 . 1900 28/8. . vc IVOR GIV | 1900 2/8. . 1900 1/8, 1900 1/8. 1900 1900 1900 I LEVV NG orsa sa 1900 10/8 39 40 41 42 >43 44 45 47 48 50 Oo (rt Dt Fångstplats. Prince Charles Foreland. Prince Charles Foreland. Prince Charles Foreland. Prince Charles Prince Charles Foreland. Prince Charles Foreland. Prince Charles Foreland. Prince Charles Prince Charles Foreland. Prince Charles Foreland. Prince Charles Foreland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Foreland. Foreland. Djur. Prutgås, Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla. Prutgås. Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla, Prutgås, Brenta bernicla, Prutgås, Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla, Prutgås, Brenta bernicla, Prutgås, Brenta bernicla. Prutgås, Brenta bernicla. Ripa, Lagopus hemileucurus GouLD. Ripa, Lagopus hemileucurus GouLD. Ripa, Lagopus hemileucurus GouLD. Ripa, Lagopus hemileucurus GouLD. Ripa, Lagopus hemileucurus GouLD. Ripa, Lagopus hemileucurus GOouLD. Ripa, Lagopus hemileucurus GouLD. Ripa, Lagopus hemileucurus GouLD. Ripa, Lagopus hemileucurus GOULD. Tarminnehåll. Tjocktarmsinnehåll Tjocktarmsinnehåll Tjocktarmsinnehåll tunnflytande, Tunntarmsinnehåll Tunntarmsinnehåll Tunntarmsinnehåll Tunntarmsinnehåll Tunntarmsinnehåll Tunntarmsinnehåll Tunntarmsinnehåll Tunntarmsinnehåll Blindtarmsinnehåll Blindtarmsinnehåll Blindtarmsinnehåll Tunntarmsinnehåll Tunntarmsinnehåll Tunntarmsinnehåll Tunntarmsinnehåll Tunntarmsinnehåll Tunntarmsinnehåll tunnflytande, gulhvitt. tunnflytande, gulhvitt. gulhvitt. grönaktigt, tunnflytande. grönaktigt, tunnfytande. grönaktigt, grönaktigt, tunnflytande. grönaktigt, tunnflytande. grönaktigt, tunnfytande. grönaktigt, tunnfytande. grönaktigt, tunnflytande. grönaktigt, tunnflytande. grönaktigt, tannflytande. grönaktigt, tunnflytande. grönaktigt, Unanfyfanden grönaktigt, tunnfiytande. grönaktigt, tunnflytande. grönaktigt, tunnflytande. grönaktigt, tunnflytande. grönaktigt, tunnflytande. tunnflytande. - I KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 3/1. N:0 2. 53 På På På På IA På På På På På På På På På På På å agar agar agar agar agar agar agar agar agar agar -H agar agar agar agar agar agar agar Utsås: och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. och buljong. Direktpreparat. Stora stafvar. Inga bakterier. Inga bakterier. Stora stafvar. Kokker. Kokker. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Enstaka korta stafvar och kokker. Inga bakterier. Inga bakterier: | En och annan staf. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Saknas. Resultat. Den 5/7. Kulturerna sterila. Den 7/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den 7/7. Små genomskinliga kolonier på | agar. Buljong grumlig. Den 7/7. Kulturerna sterila. | Den 5/7. Kultur steril. (En gul koloni på agar.) Den 5/7. Genomskinlig växt på agar. Bul- jong grumlig. Den 2/7. Två genomskinliga kolonier på på agar. Buljong med liten bottensats. Den 7/7. Kulturerna sterila. | Den 2/7. Kulturerna sterila. Den ?/7. Kulturerna sterila. Den 7/8, Kulturerua sterila. Den 7/8. jong opal. I I | I I I I I Genomskinlig växt på agar. Bul- | Odlingspreparat. Inga bakterier. | Inga bakterier. | Inga bakterier. Staphylokokker. | Inga bakterier. Sarcina,. Bac. coli comm. typ. enligt Löffler, affärgas enl. Gram. Enstaka diplokokker. Inga bakterier, Inga bakterier. Inga bakterier Inga bakterier. Diplokokker? Inga bakterier. Den 7/8, Kulturerna sterila. Den 16/8, Kultur steril (mögel). Den 5/8, Genomskinlig växt på agar. Bul- | jong grumlig. Den !5/g. Kulturerna sterila. Den !6/g, Kulturerna sterila. Den !6/g, Genomskinlig växt på agar. Bul- jong grumlig. Den !5/s. Kultur steril (mögel). Inga bakterier. Bac. coli comm. typ. enligt Löffler, affärgas enl. Gram. Inga bakterier. | Inga bakterier. Diplokokker. Inga bakterier. 54 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. 1) 62—81 undersökta 24 timmar efter döden. År och datum. N:r. | Fångstplats. Djur. Tarminnehåll. | 1900 19/8 . 58 Mackenziebukten. Ripa, Tunntarmsinnehåll grönaktigt, tunnflytande. Grönland. Lagopus hemileucurus | GouULD. 1900 19/8 5 I Mackenziebukten. Ripa, Tunntarmsinnehåll grönaktigt, tunnflytande. Grönland. Lagopus hemileucurus | GOULD. 1 1900 19/8 . 60 Mackenziebukten. Ripa, Tunntarmsinnehåll grönaktigt, tunnflytande. Grönland. Lagopus hemileucurus GOULD. 1900 10/8 . GU Mackenziebukten. Ripa, Tunntarmsinnehåll grönaktigt, tunnflytande. Grönland. Lagopus hemileucurus | GOULD. | | 1900 12/8 . 62 Mackenziebukten. I Ripa,!) Blindtarmsinnehåll grönt, mossliknande. Grönland. Lagopus hemileucurus GouLD. 1900 12/8 63 Mackenziebukten. Ripa, Blindtarmsinnehåll grönt, mossliknande. Grönland. | Lagopus hemileucurus | GouLD. 1900 12/g . 64 | Mackenziebukten. Ripa, Blindtarmsinnehåll grönt, mossliknande. Grönland. Lagopus hemileucurus GOULD. 1900 12/8 65 Mackenziebukten. Ripa, Blindtarmsinnehåll grönt, mossliknande. Grönland. Lagopus hemileucurus | GOULD. I I 1900 22/8 . 66 | Mackenziebukten. Ripa, | Blindtarmsinnehåll grönt, mossliknande. | Grönland. Lagopus hemileucurus | | GouLD. 1900 12/8 . 67 Mackenziebukten. Ripa, | Blindtarmsinnehåll grönt, mossliknande. Grönland. Lagopus hemileucurus | GOULD. | 1900 22/8 . 68 Mackenziebukten. Ripa, | Blindtarmsinnehåll grönt, mossliknande. Grönland. Lagopus hemileucurus | GOULD. | 1900 12/8 69 Mackenziebukten. | Ripa, | Blindtarmsinnehåll grönt, mossliknande. Grönland. | Lagopus hemileucurus | GouLD. | | | 1900 12/8 . 70 Mackenziebukten. | Ripa, | Blindtarmsinnehåll grönt, mossliknande. | Grönland. | Lagopus hemileucurus | | | GOULD. | 1960 2/8. OL Mackenziebukten. | Ripa, | Blindtarmsinnehåll grönt, mossliknande. | Grönland. Lagopus hemileucurus | | GOouLD. | 1900 22/8 . 72 Mackenziebukten. | Ripa, | Blindtarmsinnehåll grönt, mossliknande. | Grönland. | Lagopus hemileucurus I | GouULD. | 1900 12/8 . 73 Mackenziebukten. Ripa, | Blindtarmsinnehåll grönt, mossliknande. Grönland. | Lagopus hemileucurus | | | GouLD. | I I | | | LIO0TI BT 74 | Mackenziebukten. | Bipa, | Blindtarmsinnehåll grönt, mossliknande. | Grönland. | Lagopus hemileucurus | | | GOULD. | KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 31. N:O 2. 55 | | Utsås: Direktpreparat. | Resultat. | Odlingspreparat. | | På agar och buljong. Saknas. | Den !6/g. Kulturerna sterila. | Inga bakterier. | | | På agar och buljong. Saknas. | Den !$/g. Kultur steril. (En genomskinlig | Diplokokker. koloni.) | | | | | i I | På agar och buljong. Saknas. | Den !6/8, Genomskinlig växt på agar. Bul- | Bac. coli comm. typ. enligt | jong grumlig. Löffler, affärgas enl. Gram. | | agar och buljong. Saknas. | Den !$/g, Genomskinlig växt på agar. Bul- | Stora stafvar? | jong grumlig. | | | å agar och buljong. Saknas. | Den !8/g, Kulturerna sterila. Inga bakterier. agar och buljong. Saknas. | Den !$8/8, Genomskinlig växt på agar. Bul- | Diplokokker. | jong grumlig. | | agar och buljong. Saknas. | Den "5/8. Kulturerna sterila. | Inga bakterier. | I I agar och buljong. | Inga bakterier. | Den !5/8. Genomskinlig växt på agar. Bul- | Staphylokokker. | | jong grumlig. | I | I I agar och buljong. | Saknas. Den !8/8. Genomskinlig växt på agar. Bul- | Diplokokker. | | jong grumlig. | | | agar och buljong. | Saknas. Den !3/g. Kulturerna sterila. Inga bakterier. | I agar och buljong. | Saknas. | Den 8/8, Genomskinlig växt på agar. Bul- | Diplokokker. jong grumlig. | agar och buljong. | Saknas. Den !9/g, Genomskinlig växt på agar. Bul- | Diplokokker. | | jong grumlig. I | | agar och buljong. | Saknas. Den !3/g. Genomskinlig växt på agar. Bul- | Staphylokokker. jong grumlig. 3 agar och buljong. | Saknas. Den 18/8. Kulturerna sterila. Inga bakterier. | agar och buljong. | Saknas. | Den 18/8, Genomskinlig växt på agar. Bul- | Staphylokokker. | jong grumlig. | | På agar och buljong. | Saknas. | Den !$/s. Kulturerna sterila. Inga bakterier. | | å På agar och buljong. | Saknas. Den !8/g. Kulturerna sterila. Inga bakterier. 56 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. År och datom. STOOR 19001 22/8. 1900 22/8 . 1900 12/8 . NE00 JA os 00 Ar a 1900 2/8 . 1900 1/8... I 1900 27/8 . 1900 7/6 . | 1900 17/8 . 1900 17/8 . 1900 17/8 . 1900 2/8 . 1900 /g . 1900 17/8 . 1900 17/8 19007 22/87 BETR 1900 17/8 1900 17/8 . NERE 75 TI 78 79 30 81 83 84 S6 81 38 39 Fångstplats. Mackenz ebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Mackenziebukten. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskozxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Myskoxefjorden. Grönland. Djur. Ripa, Lagopus hemileucurus GOULD. Ripa, Lagopus hemileucurus GOULD. Ripa, Lagopus hemileucurus GOULD. Ripa, Lagopus hemileucurus GOouLD. Ripa, Lagopus hemileucurus GOULD. Ripa, Lagopus hemileucurus GouLD. Ripa, TLagopus hemileucurus GouULD. Grågås, Anser brachyrbynchus. Grågås, Anser brachyrhynchus. Grågas, Anser brachyrhynchus. Grågås, Anser brachyrhynchus. Grågås, Anser brachyrhynchus. Grågås, Anser brachyrhynchus. Grågås, Anser brachyrhynchus. Grågås. Anser brachyrhynchus. Grågås, Anser brachyrhynchus. Grågås, Anser brachyrhynchus. Grågås, Anser brachyrhynchus. ATA Grågås, Anser brachyrhynchus. Grågås, Anser brachyrhynchus. Grågås, Anser brachyrhynchus. Tarminnehåll. Blindtarmsinnehåll. Blindtarmsinnehåll. Blindtarmsinnehåll. Blindtarmsinnehåll. Blindtarmsinnehåll. Blindtarmsinnehåll. Blindtarmsinnehåll. Tjocktarmsinnehåll. Tjocktarmsinnehåll. Tjocktarmsinnehåll Tjocktarmsinnehåll. Tjocktarmsinnehåll. Tjocktarmsinnehåll. Tjocktarmsinnehåll. Tjocktarmsinnehåll. Tjocktarmsinnehåll. Tjocktarmsinnehåll. Tjocktarmsinnehåll. Tjocktarmsinnehåll. Tjocktarmsinnehåll. Tjocktarmsinnehåll. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 31. N:O 2. 5 Utsås: Direktpreparat. Resultat. Odlingspreparat. På agar och buljong. Saknas. Den !3/8. Kulturerna sterila. Inga bakterier. På agar och buljong. Saknas. Den !5/8. Genomskinlig växt på agar. Bul- | Diplokokker. jong grumlig. På agar och buljong. Saknas. Den !5/8, Genomskinlig växt på agar. Bul- | Diplokokker. jong grumlig. På agar och buljong. Saknas. Den !9/8, Genomskinlig växt på agar. Bul- | Diplokokker. jong grumlig. På agar och buljong. Saknas. Den !5/g, Kulturerna sterila. Inga bakterier. På agar och buljong. Saknas. Den !$/s. Kulturerna sterila. Inga bakterier. På agar och buljong. Saknas. Den !5/8, Genomskinlig växt på agar. Bul- | Staphylokokker. jong grumlig. På agar och buljong. Enstaka stora stafvar (ma- | Den ?9?/s. Fyra små ogenomskinliga kolo- | Diplokokker. lignt ödem? nier. På agar och buljong. Inga bakterier. Den 9/8. Kulturerna sterila. Inga bakterier. På agar och buljong. Diplokker. Den 9/8. Kulturerna sterila. Inga bakterier. På agar och buljong. Några få diplokokker. Den 9/8. Kulturerna sterila. Inga bakterier. På agar och buljong. Inga bakterier. Den ”9/s. Kulturerna sterila. Inga bakterier. På agar och buljong. Inga bakterier. Den ”9/s. Kulturerna sterila. Inga bakterier. På agar och buljong. Enstaka diplokokker. Den ?9/s. Kulturerna sterila. Inga bakterier. På agar och buljong. Inga bakterier. Den 9/8. Kulturerna sterila. Inga bakterier. | II På agar och buljong. Inga bakterier. Den 9/8. Kulturerna sterila. Inga bakterier. På agar och buljong. Inga bakterier. Den ?9/g. Kulturerna sterila. Inga bakterier. På agar och buljong. Inga bakterier. Den ?9/s, Kultur steril. Inga bakterier. På agar och buljong. Enstaka diplokokker. Den ”9/s. Kulturerna sterila. Inga bakterier. På agar och buljong. Enstaka diplokokker. Den ?9/s. Kulturerna stevrua. Inga bakterier. I II På agar och buljong. Inga bakterier. Den "9/8, Kulturerna sterila. Inga bakterier. K. Sv. Vet. Ak. Handl. Band 37. N:o 2. S 58 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. År och datum. N:r. Tångstplats. Djur. ” Tarminnehåll. HO00M2/B oa rd eRA SVG Myskoxefjorden. Grågås, Tjocktarmsinnehåll. Grönland. Anser brachyrbynchus. HIO0LTYSE EEK ETT ES 97 Myskoxefjorden. Hvitkindad gås, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Brenta leucopsis. 110310) 0 FR res MER SR [Se 98 Myskoxefjorden. Hvitkindad gås, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Brenta leucopsis. 110[0,0 IN eo i us DAR oa 99 Myskoxefjorden. Hvitkindad gås, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Brenta leucopsis. sKI00 71 Bra sa ENA 100 Myskoxefjorden. Hyvyitkindad gås, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Brenta leucopsis. IOK YFTE FIRA SES 101 Myskoxefjorden. Hvitkindad gås, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Brenta leucopsis. 15/00) re el AR ino a 102 Kap Franklin. Ripa, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Lagopus hemileucurus GOouLD. 1030 ON (Ak erokr ke ror 103 Kap Franklin. Ripa, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Lagopus hemileucurus GOULD. NG00 arsa ls 6 na 104 Kap Franklin. Ripa, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Lagopus hemileucurus GOULD. KOOKS 05 Kap Franklin. 4 Ripa, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Lagopus hemileucurus GouLD. 15] 0 06 (FRE 106 | Kap Franklin. Ripa, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Lagopus hemileucurus GouULD. 219010 MIC TESS rä eo oe 107 Kap Franklin. Ripa, Blindtarmsinnehåll. Grönland. Lagopus hemileucurus GOULD. Tabell IV. Antalet olika fågelarter, hvilkas föda utgjorts uteslutande af vegetabilier, har i denna tabell ej uppgått till flera än 5, under det att föregående tabell upptog ej mindre än 28 olika. fågelarter; men då 107 fåglar blifvit undersökta, är materialet tillräckligt stort och varierande för att erhålla ett tillförlitligt och med föregående undersökningsserie komparabelt resultat. j Som bekant är blind- och tjocktarmen hos växtätare särdeles starkt utvecklad och af mera komplicerad byggnad, ju rikligare födan är på cellulosa. TUurLLBERG ') drager dels på grund häraf och dels på grund af egna observationer öfver mag- och tarminne- hållets beskaffenhet hos olika djurarter den slutsatsen, att digestion och resorption af cellulosahaltiga substanser försiggår hufvudsakligast i blind- och tjocktarmen. P. BErG- 1) T. TULLBERG, Ueber das System der Nagethiere. Upsala 1899. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 31. (ua dl I N:O 2. | SUtsås: På agar och buljong. På agar och buljong. På agar och buljong. På agar och buljong. På agar och buljung. På agar och buljong. På agar och buljong. På agar och buljong. På agar och buljong. | På agar och buljong. På agar och buljong. På agar och buljong. Direktpreparat. Inga bakterier. Diplokokker (alger?). Diplokokker (alger?). Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Enstaka di- plokokker eller alger. Inga bakterier. Enstaka di- plokokker eller alger. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Resultat. Odlingspreparat. Den 9/8, Kulturerna sterila. Den ?9/8, Oregelbunden, ogenomskinlig ko- loni på agar. Buljong bottenväxt. Den 92/8. Kulturerna sterila. Den ?!/g. Kultur steril. (En ogenomskinlig koloni.) Den 2!/8. Kulturerna sterila. Den ?!/8, Kulturerna sterila. Den ?7/8, Genomskinlig växt på agar. Bul- jong grumlig. Den ?7/8. Kulturerna sterila. Den 27/8, Kulturerna sterila. Den ?7/8, Kulturerna sterila. Den ?7/8. Genomskinlig växt på agar. Bul- jong grumlig. Den ?7/s. Genomskinlig växt på agar. Bul- jong grumlig. Inga bakterier. Staphylokokker. Inga bakterier. Diplokokker. Inga bakterier. Inga bakterier. Saknas. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Bac. coli comm. typ. enligt Löffler, affärgas enl. Gram. Bac. coli comm. typ. enligt Löffer, affärgas enl. Gram. MANS och E. O. HULTGRENS ”) experimentella studier öfver blindtarmens roll för digestion och resorption af cellulosa hos kaniner tillåta dem ej att draga några bestämda slutsatser häröfver, men de finna, att exstirperande af blindtarmen ej förminskar djurens förmåga att tillgodogöra sig andra näringsämnen. De försökskaniner, på hvilka icke någon blind- tarmsexstirpation blifvit utförd, kunde äta betydligt större kvantiteter föda, men förmågan att digerera och resorbera detta öfverskott af föda var påfallande liten. Med tanke på denna fråga om blindtarmens roll vid cellulosadigestion hafva 1 49 af de 107 undersökningarna prof tagits från blindtarmen. (Blindtarmen har äfven blifvit undersökt hos de växtätande däggdjuren.) I de öfriga 58 har tarminnehåll upphämtats omväxlande från tjock- eller tunntarmen. Tarminnehållet från tunntarm och blindtarm har mestadels bestått af tunn- eller tjockflytande, moss- eller spenatliknande massor. Tjocktarmsinnehållet har i regel varit tunnflytande, gulhvitt, någon gång med: sur lukt ?) P. BERGMAN och HE. O. HULTGREN, Skandinavisches Archiv för Physiologie 1903. Bd. 14 p. 188. 60 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. Tabell V. och smärre År och datum. N:r. Fångstplats. Djur. Tarminnehåll. 1898 ?/7 it Bel Sound. Haakäring, Tunntarmsinnehåll från nyss fångad haa- Spetsbergen. Laemargus borealis. käring. 1898 7/7 2 Bel Sound. Haakäring, Tunntarmsinnehåll från nyss fångad haa- Spetsbergen. Laemargus borealis. käring. 1898 3/7 3 Bel Sound. Haakäring, Tunntarmsinnehåll från nyss fångad haa- Spetsbergen. Laemargus borealis. käring. 1898 16/7 4 Bel Sound. Haakäring, Tunntarmsinnehåll från nyss fångad haa- Spetsbergen. Laemargus borealis. käring. 1898 21/7 3) Isfjorden. Sjöborre. Tarminnehåll. Spetsbergen. 1898 2/7 6 Isfjorden. Actinie. Tarminnehåll. Spetsbergen. 1898 23/7 7 Prince Charles Foreland. Sjöborre. Tarminnehåll. 1898 2977 S Lat. TS 1 Long. 4 IA v. Elpidia (Holothurie). Kroppsinnehåll. Botten 2.700 m. | 1898 297. 2 Lat. 781 Long. 4 94' v. Kolga (Holothurie). Kroppsinnehåll. Botten 2,7100 m. 1898 "9/7. 10 Lat. 781 Long. £ 94 v. Räka. Kroppsinnehåll. Botten 2,100 m. 1898 2977. 11 Lat. 6S 1 Long. £ 94 v. Elpidia (Holothurie). Kroppsinnehåll. "Botten 2,700 m. 1899 3/8 12 Hemön, Stora Nassa skär- Abborre Tarminnehåll. gård, Stockholm. (Perca fuviatilis). 1899 2/8 13 Hemön, Stora Nassa skär- Abborre Tarminnehåll. gård, Stockholm. (Perea fuviatilis). 1899 5/8 14 Hemön, Stora Nassa skär- Abborre Tarminnehåll. gård, Stockholm. (Perca fluviatilis). 1899 3/8 15 Hemön, Stora Nassa skär- Abborre Tarminnehåll. gård, Stockholm. (Perca fluviatilis). 1899 3/8 16 Hemön, Stora Nassa skär- Simpa, slägtet Cottus. | Tarminnehåll. gård, Stockholm. SJELLSE 17 Hemön, Stora Nassa skär- Ål, Anguilla vulgaris. | Tarminnehåll. gård, Stockholm. Fiskar hafsdjur. KUNGL, SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/(. N:0 2. 61 Utsås: I F-buljong, F-gelatina spridnings- kulturer och F-agar samt vanl. buljong, gelatina och agar. I F-buljong, F-gelatina kulturer och F-agar huljong, gelatina och spridnings- samt vanl. agar. I F-buljong, F-gelatina kulturer och F-agar buljong, gelatina och spridnings- samt vanl. agar. I F-buljong, F-gelatina kulturer och F-agar buljong. gelatina och spridnings- samt vanl. agar. På S-agar och S-buljong. På S-agar och S-buljong. På S-agar och S-buljong. På agar och buljong. På agar och buljong. På agar och buljong. På agar och buljong. På S-agar och S-gelatina spridnings- kulturer. På S-agar och S-gelatina. På S-agar och S-gelatina. På agar och buljong. På agar och buljong. På agar och buljong. Direktpreparat. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. Saknas. Saknas. Saknas. Saknas. Saknas. | Saknas. Saknas. Färg, enl. Löfler och Gram förete inga bakterier. Färg, enl. Koch, LöfHler och Gram visanågra få tjocka, stora, kant. diplobakt. Saknas. Saknas. Saknas. Saknas. "Den ?t/7. Resultat. Den 7. Kulturerna sterila. Den 27. Kulturerna sterila. Den 157. Kulturerna sterila. Den 5/7. Kulturerna sterila. Den 4/7. Genomskinlig grönaktig växt, agar grönfärgad. Genomskinlig grönaktig växt, agar grönfärgad. Den 5/7. Genomskinlig grönaktig växt, agar grönfärgad. Den !2/8. Agar steril. Buljong svag växt. Den !?/8. Agar steril. Buljong svag växt. Den !/g Agar steril. Buljong svag växt. Den !2/g. agar. Buljong svag växt. Den ?/s. Brunaktiga genomskin- liga kolonier. Buljong grumlig. Den ?/s. Kulturerna sterila. Den !4/8. Kulturerna sterila. Den ?/s. Brunaktiga genomskinl. kol. korta koliforma stafvar på agar. Buljong grumlig. Den 79/8. Mindre brunaktig be- läggning. Buljong grumlig. Den ?/s. Brun, genomskinlig be- läggning. Buljong grumlig. Den ?5/8, Hvitaktig växt på agar. Buljong grumlig. Genomskinlig växt på Odlingspreparat. Inga bakterier. Inga bakterier. Inga bakterier. s Inga bakterier. Renkultur af bac. fluorescens liquefaciens. Renkultur af bac. fluorescens liquefaciens. Renkultur af bac. fluorescens liquefaciens. Agar inga bakterier. Agar inga bakterier. Agar inga bakterier. Bac. coli comm. typ. enl. LöMer, affärgas enl. Gram. Korta kolilikn. stafvar, som färg. svagt efter LöfMfer, affärg. enl. Gram. Växal typ. på potatis men koagulera ej mjölk. Inga bakterier. Korta koliforma stafv. färg. enl. Löffer, affärg. enl. Gram. Den !!/8g, Koagulera mjölk, växa typ. på potatis. Större ovala stafvar, som färg. enl. Löffler finn. bland de små coliform. stafv., mjölk koaguleras ej. Växa typ. på potatis. Korta, tjocka stafvar, större än föreg. Affärg. enl. Gram. !/g, Växa typ. på potatis. Koagulera mjölk. Tjock, kort staf, vattenbakterie. 62 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. och gasbildning. Odlingar hafva blifvit anställda på vanliga näringssubstrat, agar och buljong. Alldenstund 24 direktpreparat saknas, hafva endast 83 blifvit undersökta. Inga bakterier hafva påträffats i 45 af dessa; koliliknande bakterier hafva observerats i 4, alger och andra arter i 34, lika dem, som förut blifvit omnämnda. Några sarcinaliknande eller ovoida former hafva ej iakttagits. I 62 undersökningar hafva inga kulturer uppstått, däraf 25 från blindtarmen och 37 från öfriga delar af tarmen. I 45 har däremot bakterieutveckling förekommit, 24 gånger i prof från blindtarmen och 21 gånger i prof från tjock- eller tunntarm. Bakterie- floran har sålunda visat sig vara lika riklig i blindtarmen som i öfriga delar af tarmen. Enahanda bafva förhållandena visat sig hos de växtätande däggdjuren. Af bakterieut- vecklingen har i 25 prof koliliknande växt förekommit och i 20 växt af andra arter. Preparat ifrån de anlagda kulturerna hafva i 57 fall befunnits utan bakterier. Endast i 11 har bac. coli comm. konstaterats; 1 de öfriga 35 hafva 17 gånger påträffats diplokokker, 8 gånger sarcina, 7 gånger staphylokokker, 1 gång proteus och 2 gånger fina stafvar och trådar af obestämd art. Tabell V. Den 5:te tabellen, som innefattar fiskar och lägre hafsdjur, är af underordnad be- tydelse på grund däraf, att den endast innefattar 17 undersökningar. Till följd däraf att profven vid flera undersökningar på smärre hafsdjur ej blifvit upphämtade från tarm- kanalen utan tagits genom att intränga med pipetten direkt 1 kroppshålan, kan ej resul- tatet anses tillförlitligt. Vi skola därför inskränka oss till att omnämna, det i 8 fall ingen bakterieutveckling förekommit 1 agarrören, under det att i 3 fall buljongen grumlats. Här må likväl anmärkas, att tarminnehållet från de 4 i tab. först uppräknade hajarna utsåddes i och på både F-substrat och vanliga substrat samt att härvidlag ingen bakterieutveckling uppstått. I 5 fall har bac. coli comm. förekommit; i 3 fall hafva ob- serverats Bacillus fluorescens liquefaciens, hvilka gifvit agarn en vackert grön, fluoresce- rande färg. Kolonier af denna bakterie i gelatina voro likaledes gröna till färgen och peptoniserade (smälte) gelatinan mycket hastigt. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. Afdelning 3. BAND 34. N:O 2. 63 I denna afdelning lämnas ett dels detaljeradt och dels summariskt sammandrag, hvilket innefattar uppgift på antalet djur af de olika arterna, som varit föremål för under- sökning. De äro uppställda i tvenne kolumner: den första upptager dem, från hvilkas tarminnehåll inga bakteriekulturer erhållits, den andra dem, från hvilkas tarmkanal , bakteriekulturer erhållits; en tredje kolumn upptager summorna. Vidare förefinnes en sammanfattning af undersökningsresultaten af direktpreparat, kulturer och preparat däri- från, dels uttryckt i tal och dels i procent. I anslutning härtill är upprätttadt ett total- sammandrag af alla undersökningsresultaten i sin helhet och slutligen ett för icke växt- ätare och växtätare specificeradt sammandrag. Däggdjur. Tabell I. snön, ((UISTS-TNENninvE) o co ov 8 0 do 0 do I YJ oo da 0 di a Grönlandssäl (Phoca groenlandica MÖLLER) . . - «= - - « Klappmyts (Cystophora cristata ERXLEBEN). . ss ss soc cc urOlSal(BROCa fed AMUPLER) es RR Storkobp (Phocal barbata MULLER) - s = = se IENValrossNCErI Che CUuSKrosmatuUs) sk: Hvit varg (Canis occidentalis RicH. var. albus SAB.) - «os co «os Tabell II. Lemmel (Dicrostonyx Hudsonius). . = ss ss sm ms sr os cos Myskoxe (Ovibos moschatus ZIMMERMAN) . = ses oss ss ro 0 cos Hare, grönländsk (Lepus groenlandicus RHOADS). . = so = «so soc c lälare, Svend (gas ini(lhS) so o ov 8 9 00 o 8 I 9 IS Id do 18en ((Ramgiar VINOS) oso Bros cs 9 a do ov do dY Id d OKB Fåglar. Tabell III. Allan (We, lorötrynkomnt NAD) Do co ocv 0 0 BS HIN cv ds ds hd 0 INTO (kosta PNTASlbEN) oc So I I I od I od vd da IS EN deri(Somateria tm ollissm a) NEN Elma, ((Öuartre), negne INANDEL) ss oo os a 0 oo MI I Od Vv dov c Borgmästaremås (Larus glaucus BRÖNN.) . so sosso sc sos 6 cc Tejst (Uria grylle var. Mandtii LICHT.). = - so ss ss sc cs Transport Sterila. Ej sterila. Summa. 1 3 4 10 4 14 10 7T 17 2 1 3 5 2 7 — 1 1 = 28 1 19 1 47 21 16 37 10 16 20 1 2 3 2 2 4 FOR AG 1 37 id Hd 68 = 56 2 124 29. |- 1 30 5 2 7 38 25 63 il — 1 1 10 ill 7 = Z 81 — 38 — 119 — 64 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. Skräckand (Mergus serrator) . Gök (Cuculus canorus) -. . - . «oo « Svärta (Oedemia fusca) - Tordmule (Alea torda). -. Fiskmås (Larus canus) Svala (Hirundo urbica) Grissla (Uria grylle) Hafstrut (Larus marinus) . . . Orre (Tetrao tetrix). . - Sparfhök (Astur nisus) . - Skrake (Mergus merganser) Kråka (Corvus cornix) Viggand (Fuligula cristata) Praktejder (Somateria spectabilis) Alfågel (Harelda glacialis). . . - - Phalarop (Phalaropus fulicarus) Lunnefågel (Mormon arcticus) . Haf häst (Fulmarus glacialis) Kryckja (Rissa tridactyla) . . .- . Lom (Colymbus septentrionalis) Rotges (Mergulus alle) Fjälluggla (Athene nyctea) Tabell IV. Grågås (Anser brachyrhynchus) Ripa (Lagopus hemileucurus) Prutgås (Brenta bernicla) . Hvitkindad gås (Brenta leucopsis) Fiskar. Tabell V. Haakäring (Laemargus borealis) . . Abborre (Perca fluviatilis) . . IDG fa fersckor OK di TE KO ORONS 110 NR om NN NA LIAOD > DL rÖ IOFÖNSGL EE DAD KOÖEEN dög ad kos Ål (Anguilla vulgaris) SRÖUDME dä orca Simpa (släktet Cottus) SACLITTEN 0 fr sta Säga sr RS SNS Transport Summa Totalsumma Totalsumma icke växtätare Totalsumma växtätare Sterila. Ej sterila. Summa. 81 38 119 = 1 il 1 1 2 2 2 4 = 1 il 8 4 12 = 1 1 2 = 2 = 1 1 1 2 3 = 1 il = 4 4 = 1 1 = 5 5 6 6 12 2 1 3 1 = 1 5 = 5 17 8 25 3 1 4 9 1 10 11 1 12 ul 180 2 3 232 16 9 25 27 21 48 15 14 29 FRE 62 1 45 5 107 = 212 = 127 == 339 4 = 4 1 3 4 1 il 2 1 = 1 1 = 1 == 1 1 = 2 2 = 1 1 RA 8 1 gir unken = 288 = 192 = 480 = 186 = 110 = 296 = 102 = 82 <= || ARLA Ö 2 N BAND J/(. AKADEMIENS HANDLINGAR. VET. SV. KUNGL. JA 6 of 10 (Å 6902 = < Gl ' "TVULIOJI[ON fd VPUUJTS Sä'6e= Sp < « I9I9Jeg EIPUT BAJEUY — « Ir 66 = << G « « "Wtmaod 103 "Deq IP « P6'gG = 6 < a I9TI9FHV — « a J02F="8S I Sjryrsgrd 1vveq r3ur VAJeU JCILG ”2T VIYOSIIpunR Vurums AA INGQUL " "VULIOJI[ON fd VPUNJEK 19199 ABA BIPUV BAJEY — « 38:68 = = €6 86'€8 = « GE « € 89 OT = € TT < € IP = 97 « FE'GG ="'J AG I SJeyrIjrd 10rtpxed e3ut VAJCY JUIP "WtrWoOd HOJ "def IE —« III MVg « « ”60L VIHOSIPun VWWns AT IYQUL 46 84 =: 08" > BUWTOJION fd TPUUJES 9T'ET = «08 « « I9LNIYLq VIPUB TAJTY <- GO'Tö = Sp < a Te Le = f8h < « 64'G9 = "JF OGE I SJegrIjgd 19rvpedq C3ur VAJTY JLIL ”urtuod TOD 'deq IEY —« 19TI9PXeq « « ”Söc VINOSTOPUN VUNUNS ”TIT [94vT TVULIOJI[OH fd VPUNTYS 86'e8 = < GQ < « — I9I19JHeEg TIPUB BAJTY — « 20 9 = < GT < « "WCULrod TOD "deg IE << SS'6P = < 16 r Ge 2909 ='F 88 I SyeyrIFed I9ILg TNT PAJTY JULIE T9LI9Jeg « € ”c2 VPFOSTVpun VurunS IT [NYLL L5'e8 = «88 " "VWLOJNON fd TPUNIES Ak EBES 4 98:98 = < 9 < c $P9'69 ="F SG I SJvgrIJGAÅ I9TIVJNEY LTUL BAJTLY JULIE I9T19JATY BIPULR BAJCY —« "WWOd T[0O3 "ed ICY —« 19119 eg « [d "FF POST pun Vurumn T INGET ”e4eda1d = € 88 < « hb ONGS= 0 fpl TE 8908 = < er OVE SSR S07= OS 21966 = "JF 88 I FeIed am uprvped eur vAJjey JCIe SS 3 sc ”VULIOJTJON fd Bpung

=S IXBA WIOJT[ON IV — « =0G 3 & T9AUJFINANTIALQ « a ="J C9 I BeLRd INN FIIvjHe4g Eur VAJLT JLILA ”20T BIOS.NOPuUnR Burns AT INQUL KS RO] (äre AES "= VULIOJI[ON fd TVPUNIUS =4 608 « o«€ IIIIJUJ VIPUT JU IXBA « « 00 « IXBA UIOJT[O IV —« I9INJTOAITIAJATY — « a J OGT I Feed ImjmsprI9) sed vu BAJLY JIE ”g€3 VIXOSIOPuUN TUNN) IIT INA SÄGAO Te jao 10 HSE " VULIOJION fd BPUNIES =e 0 oc IoI9AE BIPUL JE IXVA « « =E XBA WIOJT[OF IQ —« =& EC oc T9I0F[032TI99ATg — « « P6'1G ="J OP I Yerped Imynspropedq v3ur TVAJEY FCI "Lb VIA pun BVWWnS Ir IUI "VULLIOJION fd TPUNIES « IOTLJHEG VIPUT JU IXBA <« « IXBA WIOJT[ON IV —« I9IMJTUHIL9FAvY — « ec "2 VIYOSTIPuUn LUIS TT INGE "I9INJINAY BPILUYV z ha VA KA b 85:e = "LP « 7 Ö 8I'e6=< pr "VULLIOJHON fd TPUNIVS L6'0F = < FE < < AL BIPUT 'O IIB « « 8 =p < € "HE BUIOFI[OXA € « 6L'Gp = < 38 « « I93[G '0 I9TIPLY «< « 18'PG = I Gp I Sjegerped 1or1ogsreg eSur vAJeYU JUIRC "68 VJYOSIIPUN VUWMS AT INQUL Tvuriojrjox få Tpun « "INCE LIPUB "0 ITV — « « 2998 = FAT SELL SAB SG 1898 = < P4 < 61'€9 = "I LST I SJUJrIFRd I9r19gNed LSU VAJEY FTIR "JAVA VULIOJT[OY — « « « I99[B '0 IATIVIHEY —« « "108 VIOSTIpun VuLWnS ”IIT INCL 24'86=< 94 > > "> " "VULLIOJI[ON fd VPUNIEVS OP TAL = GG « « HIP BIPUT 0 I93]R « « ST < € "JAY VUTIOJT[OF — « € ÖL GL =S gg « 198[v '0 I9TI9JNGY —« « 80 16 = "I TO I SpugRIpgd 1or199areq eSur BAJeT JIE ”z24 VIAOSIIPUL VULWUNS IT INQUIL 08'28=-s 98" > > > "BULIOJI[ON fd TPUNIES FIRE = < Pl < s ALA VIPUT '0 IBV — « « GIT =G «oc PIed TULIOFHON —« s FE'9p = < 6 < « I93Iv '0 IATIVIHLEY —<« « 99'€G ="'J ge I SJUgeIjRd I9rI99NEg JUL VAJEY JEIL "IP CI4OSI pun VurWInS I INGUL 'Je1BdaAdIH91IT N:o 2. Band 37. K. Sv. Vet. Akad. Handl. . E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. 6 6 4 8028 = SÅGGTE Fö RS RNE eg trto JUO fa TPUTJES 2 Bj =e SEM Re EE a Et Ut10J TION fa TPUnTES gj 048 =W09; SRK SAT BA BSI G « 19918 BIPUT VAJCY € VÄ Z9'6T 50 [ON RNE 7 TRO 4 19318 BIPUT VAJE « CART brer VA EO TO RER LEE OR IXBA WIOJION IGT [3 CöNGFS== GÖ f rr FSS ör ÖNA 4 JXBA WIOJTfOF IP —« CA 29'9F TER CSA er jaaa "ös, AT Te « TITINJATY « « VÄ ÄR =S: ter Rn FÖRT re « TIINJTNFFITIIFABY « < 2 BEG FOG TT TTT Of StegrRaped rortogged eur vArer FeIRe |Z SP'GG =P GO > 1 CC CT Co I Sjexeaged rornynmyeropgeg eSur vAJeY JeTIE A TUNONS[L)OT, "FST JIEJBIXLA TULUNSTLJOJ gp 89'6L KUGGAR ga Se RIO JION fa TPUN[VI | 4 F0'8L 2MOSTOG SE TR RN ferris: INGE VULIOJT[ON fa TPUNIES HAGA RTR KS RDR Sie « I9JI PIPUE VAJBY — « Z TOG = < GP ER CAR VER « IIIB TIPUB BAJEY — < ZUR DG NOR ARSA Bl IXBA WIOJT[ON IQ oc 4 96TE= gg TT TR CK TSK RNE ec oc Ge = RN ER NS HE ae « TOTIIJALY — « LS ORT R SN ITE Rp RE « T9INJINFITIIJNLY — « « 20 98F9 = FIS tt ot OT SJegrIgRd 191199geq e3ur vAJTY JET |A 6809 = 9 TT I SjegrRaged rommynsormppgeq e3ut BAJey JvIrG "683 JIVJLIXVA INO TUNTNSTLIOT "963 JIVJLIXRA INI VILWUINSJVJOTL 'JeIeddIJ I9ANJINAY BPZLElUV Z Fries = 88 tt TVULIOJIION fö TPUNTES |Z 18'94 = <698 "I CC > VULIOJTIOH fd TPUNTES 40806 = cs 098 rs TVUIOJT[OH fd TPUNTVI 2 Lö66— > FOT: £ 19318 eIpue BvAJeU —« 7 L8'9T == << o«< T9JIT VIPUB VAJRU «70 TELE = ct OCT < + T98e:0 pre eIpue vAJeg — < 26 99T = 28 < [S "TITTOJ TOD "deg IE << IA Eleg=< TITT < JXBA WIOJT[ON IT << 2066 = te < « IXBA WIOJI[OF IQ —«< 2 6868 = 98 o« T0rI9HVq — < « Z0P=e6r so < T9NJINIHOTTOFATA cc so Bg = ST € TarDTed « s 2 11:09 =" TSG I SJugrIJRÅ 191199 Hed rTur BAJTY JET] —209="F 9982 I FLIJBd IIININForIVITegq Fur VAJEY JLTL |A 8P'6G = 'J GIG I SJUNeIFed IIIJHTE4 LTL VAJLT JLIL ”29F VJHOSTIIPUN ViLWMSILJOT "OSP VIXOSTIOPUN VULWNSTLJOT ”z0F VIYOSTIIPUN VUTUENSTUJOT "BIBI "I9INIINAY BPILIUYV ”JeIeda1d142q TOWUWNS[e2r0k] KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:0O 2. 67 Det föreliggande resuméet lämnar många tillfällen till jämförande observationer. Af de 480 företagna undersökningarna hafva 184 utförts på växtätare, under det att 296 djur hafva blifvit examinerade, som lefva af animalisk eller blandad animalisk och vegetabilisk föda. I 186 fall af icke wväxtätare hafva inga kulturer uppstått i de från tarminnehållet anlagda odlingarna, hvilket utgör 62,s3 4Z af totalsumman icke växtätare. I 102 fall af växtätare hafva inga kulturer uppstått i de från tarminnehållet anlagda odlingarna, hvilket utgör 33,43 4 af totalsumman växtätare. Koliliknande växt har upp- stått i tarminnehållet från 65 icke växtätare, hvilket utgör 21,96 4 af totalsumman icke växtätare, och i tarminnehållet från 36 växtätare, hvilket utgör 25 4 af totalsumman. Man ser sålunda, att om också bakteriekulturer uppstått i omkring 7 4 flera fall hos växt- ätare än icke växtätare, så öfverstiga likväl ej de växtätare, som företett koliform växt, icke växtätare med mer än 3 4. Af andra arter bakterier, såsom staphylokokker, diplokokker, sarcina etc. hafva kul- turer uppstått från icke växtätarnas tarminnehåll 45 (15,21 4) gånger och från växtätarnas 36 (19,57 4) gånger. Sålunda har ingen koliform växt förekommit hos icke växtätare i 78,04 4 och hos växtätare i 75 4. Det förhållandet, att i båda fallen inga kulturer erhållits i öfver hälften af under- sökningarna samt att bac. coli comm. ej påträffats i 73 4 och därutöfver och andra arter endast förekommit i högst 19 4, kan ej tydas på annat sätt än att, vare sig hos växtätare eller icke växtätare, de bakteriearter, som utveckla sig på vanliga näringssubstrat — hvilket sålunda ock blir förhallandet med bac. coli comm. —, icke spela någon viktig roll vid de undersökta djurarternas tarmdigestion eller att densamma dätminstone kan utlösas utan när- varo af ofvannämnda bakteriegrupper. Såväl undersökningsresultaten af direktpreparaten som af färgade preparat från de anlagda kulturerna bestyrka detta. Om man förfärdigar ett direktpreparat af tarminnehåll från människa, färgar och undersöker detsamma, finner man i regel massor af koliforma bakterier samt andra bakte- rier af växlande former. I de föreliggande undersökningarna har förhållandet varit mot- satt, ty i öfver hälften af desamma hafva inga bakterier påträffats, och i öfver 90 4 hafva inga koliforma bakterier observerats. Den makroskopiska diagnosen af de -kulturer, som erhållits, ställer sig något olika i förhållande till den mikroskopiska. Under det att i 23 4 en till utseendet koliform växt förekommit, har endast i 17,56 Z medelst preparat från de erhållna odlingarna, fär- gade enligt olika metoder, bac. coli comm. konstaterats, hvilket utgör en differens på nära 6 4. Detta beror därpå, att en del af de andra arter, som utvecklat sig i eller på de olika näringssubstraten, hafva en växt, som makroskopiskt föga afviker från den, som bac. coli comm. erbjuder. Till följd häraf blir den verkliga siffran på det antal under- sökningar, i hvilka inga bakterier förekommit, 288 eller 60 Z, och i hvilka ej bac. coli comm. konstaterats, 385 eller S2,4 4. Granska vi undersökningsresultaten inom de olika underafdelningarna, finna vi dem öfverensstämma ganska noggrant med ofvan angifna resultat. Hos däggdjur, som lefva af blandad animalisk och vegetabilisk föda, har ingen växt förekommit i nära 60 4 och 68 E. LEVIN, BAKTERIOLOGISKA TARMUNDERSÖKNINGAR. ej koliform växt i 85 4, under det att samma siffror för växtätare blifva respektive 52 4 och 73 4. Hos fåglar, som lefva af blandad animalisk och vegetabilisk föda, har ingen växt förekommit i nära 65 4 och ej koliform växt i 77 Z, under det att samma siffror för växtätare blifvit 58 4 och T7 4. Det synes sålunda, som om dessa små differenser 1 bakteriehalten icke äro beroende på behofvet af bakterier vid digestionen utan torde fastmer sökas däri, att de icke växt- ätare, hvilkas tarminnehåll hafva varit föremål för undersökning, taga sin näring i hafvet, hvilket i dessa trakter enligt där utförda vattenundersökningar är särdeles bakteriefattigt — en bakterie på 3—10 kbem. vatten!) —, under det att det vatten, som samlas i fördjup- ningar på stränderna bland mossan, innehåller i förhållande till hafsvattnet betydliga mängder bakterier. (I de undersökningar, som företagits å dylikt sumpvatten, har på- träffats ända till 3 a 4 bakterier per kbem.”) Till professor A. G. NATHORST ber jag att få framföra mitt varmaste tack, därför att han först lämnat mig tillfälle att påbörja detta arbete och därför att han med ett aldrig svikande intresse undanröjde de svårigheter, som mången gång uppstodo vid ut- förandet af undersökningarna, och vidare ber jag konservator G. KoLTHOFF att emottaga mina tacksamhetsbetygelser för det rikliga material han lämnade mig under 1900 års zoologiska polarexpedition. Slutligen ägnas ett varmt tack till med. kand. L. MörrEr och med. stud. A. FRAN- ZEN, hvilka bisprungit mig vid bearbetandet af undersökningsmaterialet. 1) E. LEVIN. 1899. Annales de YInst. Past. sid. 558. Tryckt den 8 augusti 1903. Stockholm 1903. Kungl. Boktryckeriet. - pc ST SÄG s 2 SR SS SAN | M, ERS NÄR FE ADA 7; 3 - v EN KUNGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR "Bandet 97. N:o 3 UBER E- OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÅRENINSEL VON JOHANNES BÖHM MIT 7 TAFELN UND 4 TEXTFIGUREN MITGETEILT AM 10. JUNI 1903 VON A. G. NATHORST UND G. HOLM STOCKHOLM. P. A. NORSTEDT & SÖNER. BERLIN LONDON PARIS R. FRIEDLÄNDER :.& SOHN WILLIAM WESLEY & SON PAUL KLINCKSIECK 11 CARLSTRASSE 28 ESSEX STREET, STRAND 3 RUE DE CORNEILLE KUNGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 31 N:o 3 UBER DIE OPERTRIADISCHE FAUNA DER BÅRENINSEL VON JOHANNES BÖHM MIT 7 TAFELN UND 4 TEXTFIGUREN STOCKHOLM KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER 1903 EINLEITUNG. Herr Professor Dr. A. G. NATHoRrRST besuchte auf seiner arktischen Expedition des Jahres 1898 auch die Bäreninsel und entdeckte gelegentlich der Besteigung des Mount Misery zusammen mit Herrn Dr. J. G. ANDERSSON eine Anzahl von Fossilien, welche er Fig. 1. Mount Misery, vom Russenhafen gesehen. (Phot. von J. G. ANDERSSON.) Urd Skulö Verdandi —— d I I i 4 1 ' I i [ ' ' i 1 ' 4 J. BÖHM, ÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. Herrn Professor Dr. DaAmes in Berlin ibersandte. Dieser erkannte ihr obertriadisches Alter, wurde jedoch durch eine bald darauf eimtretende Erkrankung, welche seinen Tod herbeifihrte, an ihrer Bearbeitung gehindert. Auf die liebenswärdige Empfehlung meines Freundes Herrn Professor Dr. H. CONWENTtzZ hin hatte Herr Professor NATHORST die Gite, mir die Bearbeitung dieses Materiales zu ibertragen. HEine vorläufige Mitteilung ”!) ist hieriiber 1899 erschienen. Die interessanten und wichtigen Ergebnisse, welche Herr Professor NATHORST im Verfolge sciner Beobachtungen auf der Bäreninsel fir die geologische Geschichte des borealen Gebietes gewann ”), bewogen ihn, Herrn JoHAN GUNNAR ÅNDERSSON, jetzt Dozent der Geologie in Uppsala, der ihm bei den geologischen Arbeiten 1898 assistiert hatte, auf- zufordern, eine neue Expedition in dem darauf folgenden Sommer 1899, wenn möglich, zu unternehmen. Die schwedische Gesellschaft för Anthropologie und Geographie wies Herrn ANDERSSON fär diesen Zweck das Vegastipendium zu, und dank der Unterstätzung ver- schiedener Mäcenaten wurden die ausserdem nötigen Mittel bald darauf zusammengebracht. Die kleine Expedition brachte auf der Bäreninsel etwa 2 Monate zu. Herr J. G. ANDERS- SON sammelte, unterstiätzt von den Herren FORSBERG und SWENANDER, auch aus den tria- dischen Schichten eine ungemein reiche Fauna und vertraute sie auf Vorschlag der Herren Professoren NATHORST und LINDSTRÖM mir gleichfalls zur Bearbeitung an. Eine Liste der- selben enthält J. G. ANDERSSONS Bericht.”) Allen erwähnten Herren, insbesondere aber den Herren Professor Dr. A. G. NATHorRST und Dr. J. G. ANDERSSON spreche ich auch an dieser Stelle meinen herzlichsten Dank aus. 1) JoH. BÖHM: Uber triadische Fossilien von der Bäreninsel. Zeitschrift der Deutschen geologischen Gesell- schaft LI. 1899. S. 325, 326. 2) A. G. NATHORST: Några upplysningar till den nya kartan öfver Beeren Eiland. Ymer 1899. S. 179—185. 3) JOH. GUNNAR ANDERSSON: Uber dic Stratigraphie und Tektonik der Bären-Insel. Bulletin of the Geol. Inst. of Uppsala, No. 8, Vol. IV, Part 2, 1899. Uppsala 1900. 5S. 265—267. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:O 3. 5 GEOLOGISCHER ”TEIL. Soweit sie die Trias betreffen, stellen sich die stratigraphischen Verhältnisse der Insel nach den brieflichen Mitteilungen wie den Veröffentlichungen der Herren Prof. NAr- HORST !) und Dr. J. G. ANDERSSON ”) in nachstehender Weise dar: Das Vorkommen der triadischen Ablagerungen ist auf den seit KriLrHAv und L. von Buck bekannten Mount Misery beschränkt, dessen unterer Teil einen Tafelberg von ober- karbonischem Kalkstein darstellt. Auf dem eine durchschnittliche Höhe von 300 m ein- nehmenden Spiriferenkalk-Plateau liegen zwei Partieen triadischer Gesteine: die grössere södwestliche umfasst (vgl. Textfig. 3) die von NATtHorst als Tre Kronor bezeichneten, um Morin | ska sgs9Misenn | apor € ök ror ONE = Fig. 3. Planzeichnung des Mount Misery. — Die punktierte Linie gibt die Gebicte der mesozoischen Schichten an. 200 m sich erhebenden pyramidenförmigen Gipfel Urd, Skuld und Verdandi, welche an ihbrem Fusse zu einem einzigen Schiefergebiet vereinigt sind, während nordöstlich davon sich noch ein isolierter, niedriger Denudationsrest der Schiefer von sehr geringer Mächtig- keit befindet. Diese Vorkommnisse sind als ein unbedeutender Rest der vormaligen Schichtendecke anzusehen. Der gesamte Schichtenkomplex fällt konkordant mit dem Spiriferenkalk-Plateau schwach gegen Nordosten. 1y a. a. O. AA. G. NATHORST: Några upplysningar till den nya kartan öfver Beeren Eiland. > 183. ?) a. a. 0. J. G. ANDERSSON: Uber die Stratigraphie und Tektonik der Bären-Insel. S. 243—280. cm” J. BÖHM, UÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. Die Schichtenfolge ist im Urdsberg, dem höchsten der drei Gipfel, am vollständig- sten blossgelegt. Sie gliedert sich von oben nach unten "): a. Myophoriensandstein. Grauer, feinkörniger, diönnplattig abgesonderter Sand- stein, mit welchem in Verbindung ein lockeres, gelbbraunes, eisenhaltiges Gestein auftritt. Gipfel des Berges 539 m, untere Grenze der Ablagerung OT) AMN ser grn AE EA ET SER SA SIR SES se Tie an er SR SNS RS AN ENNNNEA 20 m b. Dunkler Tonschiefer mit dinnen Einlagerungen und kleinen Linsen von Ton- cisenstein und wenigen Fossilien, von denen ein Teil auch im Myophorien- sandstein sich wieder findet. Unterstes Niveau, worin Versteinerungen beob- ANG YvuLRdGn, ANG MN os smorcesss sco secs eos SES SAR AE SINDRESEN SR Oe RSA Pr a 44 m c. Gelber, dinnplattiger Sandstein mit häuvfigen, aber fragmentarischen und un- bestimmbaren Pflanzenresten. Auf 440 m Höhe anstehend. d. Schiefer mit Knollen eines braungrauen, fein krystallinischen, bituminösen Kalksteins mit linsenförmigen, einige cm langen Hohlräumen, die teilweise mit Kalkspat ausgeföllt sind und zum Teil als Abdricke unbestimmbarer Ammoniten zu deuten sein däörften. Auf 390 m anstehend =msmmmsmsmomos.sooonnn 140 m e. Untere Grenze der mesozoischen Serie 335 m Gesamtmächtigkeit 204 m Die untere Schichtenserie (e—b) kann sonach als ein dunkler Tonschiefer in Wechsel- lagerung mit Sandsteinschiefer und schiefrigem Sandstein charakterisiert werden; sie wird von dem Myophoriensandstein (a) mit seiner reichen Fauna bedeckt. Waährend Verdandi keine Decke von Myophoriensandstein trägt, ist eine solche auf der gleich hohen Skuld noch vorhanden. Wie das obige Profil zeigt, liegt »unter den fossilienföhrenden Triasschichten (a, b) cinc 140 m mächtige Schieferserie (c—e), in der keine bestimmbaren Fossilien gefunden wurden, und deren Alter demnach unbestimmt geblieben ist. Es ist möglich, dass der untere Teil dieser Schichtenserie permischen Alters ist.» ANDERSSON hält es jedoch »fäör wahrscheinlicher, dass sie nur der älteren Trias entspricht. Bei dieser Annahme wärde die Läöcke in der Schichtenfolge, welche zwischen dem Spiriferenkalke und den Schiefern vorhanden ist, nicht nur der Bildungszeit der Produktus-föhrenden Kieselgesteine (= Permo- carbon) Spitzbergens, sondern auch dem Zeitraume, während dessen auf Spitzbergen die echten Permschiefer mit der von LUNDGREN beschriebenen Fauna abgelagert wurden, ent- sprechen.» ”) 1) a. a. O. J. G. ANDERSSON: Uber die Stratigraphie und Tektonik der Bären-Insel. S. 268. 2) Ebenda S. 268. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:0 3. då BESCHREIBENDER TEIL. Die Erhaltung der Fossilien ist entweder eine solche als Skulptursteinkerne, an welchen in ganz vereinzelten Fällen noch Reste der Beschalung erhalten sind, oder als Abdricke, welche in dem feinsandigen Gestein trefflich ausgeprägt sind, so dass Wachs- abgisse die Skulptur ausgezeichnet wiedergeben. Infolge dieser Erhaltung konnten die Schloss- resp. die Ligamentgruben in mehreren Fällen nicht beobachtet und somit die generische Stellung einiger Arten nicht mit der gewinschten Sicherheit festgestellt werden. Diese Schwierigkeit konnte jedoch vielfach an der Hand der im letzten Jahrzehnt des vorigen Jabrhunderts erschienenen Werke behoben werden. Auch waren die Schalen viel- fach bereits zerbrochen, bevor sie eimgebettet wurden. Während die Schichtflächen einiger Platten nur von einer Species in wenigen Exemplaren und in vollständiger Erhaltung be- deckt sind, werden andere Handsticke aus einer förmlichen Muschelbreccie gebildet, indem die Schalen von Ostrea Keilhaui, Spiriferina Lindströmi, Myophoria Nathorsti, Trachyceras u. s. w., in Träimmern zerbrochen, durcheinander liegen. Waährend im ersteren Falle die Schalen ruhig vom Sediment bedeckt wurden, macht es im letzteren Fall den Eindruck, als ob ein Sturm den Grund aufgewiöhlt und die Schalen, in Stöcke gebrochen, auf den Strand geworfen hätte. Allerdings ist auch der Umriss einiger Formen infolge unginstigen Springens der Platten beim Anschlagen unvollständig erhalten. Gleichwohl habe ich ge- glaubt, auch solch” beschädigte Exemplare nicht von der Beschreibung ausschliessen zu sollen, da so der Reichtum dieser Fauna, welche wobhl der Zahl, jedoch kaum der Mannig- faltigkeit nach hinter einer der alpinen triadischen Ablagerungen zuriöcksteht, hervortritt. Noch ist zu erwähnen, dass der Kern einiger Cephalopoden mit Kalkspat ausgefillt ist. Echinodermata. ') Crinoidea. Pentacrinus sp. TG i le 12 NA, HA Von den finf Abdricken der Gelenrkfläche hebt sich durch Schärfe besonders die- jenige cines kleinen, nur 3 mm im Durchmesser haltenden, finfseitigen Stielgliedes mit gerundeten Ecken hervor, um dessen engen Nahrungskanal die breit eiförmigen, zu cinem Stern vereinigten Petala stehen. Die Umwallungen der seichten Petalrinnen sind sehr 1) In der Anordnung bin ich V. ZITTEL's Handbuch der Paläontologie gefolgt. S J. BÖHM, UBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. schmal und von geraden, quer verlaufenden Wilstchen gekerbt; jene stossen an einander und lassen nur am Rande einen dreiseitigen glatten Raum. Die Aussenflächen waren an- scheinend glatt; wenigstens lassen die Seitenwände des ins Gestein eingesenkten Abdrucks keine Verzierung durch Körnelung erkennen. Der Abdruck eines Exemplars von 6,; mm Durchmesser (Fig. 13) lässt die Petal- rinnen schmal eiförmig erscheinen. Fundort: Tre Kronor (Koll. NATHORST). Asteroidea. Ophioderma sp. bayis Ila ING Bo Das nur wie ein Hauch erscheinende und sich nur durch seine dunklere Färbung von der Gesteinsplatte abhebende Scheitelschild ist von rundlich fönfseitiger Gestalt. An semem Rande scheint sich jederseits an den Ansatzstellen der schlanken und nur z. T. erhaltenen Arme je ein kurzer radialer Wulst zu erheben. Zu weiteren Beobachtungen bietet das Objekt seiner Zartheit wegen keine Gelegenheit. Fundort: Urdsberg. Bemerkungen: Vergleiche mit dem im Kgl. Museum fir Naturkunde zu Berlin be- findlichen Asteriden-Material aus der deutschen Trias deuten noch am ersten auf eine Zugehörigkeit obiger Form zur Gattung Öphioderma hin, doch ist eine endgiltige Ent- scheidung hiericber bis zum Erhalt eingehender untersuchbaren Materiales nicht möglich. Eechinoidea. Cidaris sp. Itenio Ila ING 4 Do Es liegt der Abdruck eines unvollständigen, immerhin noch 23 mm langen und 0,5 mm dicken, nähnadelförmigen Stachels vor. Der Kopf ist hoch kegelförmig und durch einen Ring von 1 mm Durchmesser begrenzt. Ausser einer zarten Längsstreifung auf dem gesamten Körper ist keine weitere Verzierung, wie Dornen oder Stacheln, wahrzu- nehmen. Ob der Ring und die Gelenkpfanne gekerbt sind, lässt sich nicht erkennen. Fundort: Skuldsberg. Cidaris sp. Ii la ING 2 Der Abdruck des leicht bauchig cylindrischen Stachels zeigt in seinem unteren Teile cine sehr feine Längsstreifung, welche wohl auch den Rest des Körpers bedeckte. Der KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGÅR. BAND. 31. N:o 3. g Hals ist sehr kurz, cigentlich nur eime schmale Einkerbung. Der schmale Ring springt kräftig hervor und ist fein gekerbt. Fundort: Urdsberg. Bemerkungen: In Gestalt und Halsbildung ähnelt dieser Stachel Cidaris Brauni DESOR, wie sie LauBE"') auf Taf. 10 Fig. 6 abbildet, weicht jedoch durch seine zarte Längs- streifung und den rundlichen Querschnitt von den stark skulpturierten Exemplaren der St. Cassianer Type ab. Brachiopoda. Familie Lingulidae Kinc. Lingula polaris LUNDGREN. 1883 Lingula polaris LUNDGREN ?): Jura- und Trias-Fossilien. S. 20. Taf. 2. Fig. 14. Tab I. ie 3 Ob Schale kastanienbraun, verlängert oval, flach gewölbt, bis 25 mm hoch (Fig. 8). Die nahezu parallelen Seitenränder biegen in 4—535 mm lEntfernung vom Wirbel, wo die Schale ihre grösste Breite von 11,5 mm erreicht und von wo aus sie sich allmählich zum Vorderrande hin — um 0,5; mm — verschmälert, mit gerundeten Ecken zum Wirbel um, an dem die Oberränder mit sanft konvexen Schenkeln einen ein wenig einen Rechten iber- schreitenden Winkel bilden. WStirnrand breit, leicht gebogen; Ecken gegen die Seitenränder rundlich abgestutzt. Eine am Wirbel beginnende wulstartige Erhebung verflacht und ver- breitert sich gegen den Stirnrand hin, ihre seitliche Begrenzung endet oberhalb der Ab- rundung der "Stirnrandecken. Die schmalen Seitenflächen, welche den Wulst einfassen, fallen sanft ab. Die Oberfläche ist mit feinen Anwachsstreifen und regelmässigen sehwachen Zuwachs- fältehen sowie mit zarten Radialstreifen bedeckt, welche auf den Seitenflächen nicht deut- lich oder itberhaupt nicht vorhanden sind. Ein Exemplar von 18 mm Höhe und 7 mm Breite (Fig. 7) zeigt in seinem Um- riss Ähnlichkeit mit Lingula borealis BiTTNER ”), namentlich Birtner's Taf. 4, Fig. 5. Ausser der schlankeren Gestalt zeigt es jedoch, obwohl der mittlere Teil der Schale nahezu zerstört ist, am Wirbel den beginnenden Medianwulst, wodurch sich unsere Art von der 1) G. LAUBE: Die Fauna der Schichten von St. Cassian. Denkschr. k. Akad. d. Wiss. Wien, Math.- naturw. Cl. XXIV. 1865. .?) B. LUNDGREN: Bemerkungen äber die von der Schwedischen Expedition nach Spitzbergen 1882 ge- sammelten Jura- und Trias-Fossilien. Bihang k. Svenska Vet.-Akad. Handl. VIII. Stockholm 1883. 3) A. BITTNER: Versteinerungen aus den Trias-Ablagerungen des Säd-Ussuri-Gebietes. Mém. du Comité géologique VII. 1899. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 3. 2 10 J. BÖHM, UBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. gleichmässig gewölbten ostsibirischen Form unterscheiden dirfte. Dazu kommt noch, dass die Anwachsstreifen zwischen Stirn- und Seitenrand gerundet knieförmig umbiegen, was bei L. polaris nicht in dem Masse der Fall ist. Das Jugendstadium wird durch ein etwas iäber 4 mm langes und 2 mm breites Schälchen repräsentiert. Fundort: Urdsberg. Bemerkungen: Von dem mir im Original vorliegenden Exemplar LUNDGRENS Vermag ich Abweichungen nicht festzustellen. Doch möchte ich LUNDGREN nicht folgen, wenn er diese Art mit einer von LINDSTRÖM !) aus dem schwarzen Schiefer von Midterhuken be- schriebenen Lingula sp. vereinigt. Diese hat einen wesentlich schmäler gerundeten Vorder- rand und anscheinend stumpferen Wirbel als L. polaris. Von den ibrigen zahlreichen Arten dieser Gattung steht L. Zenkeri VON ÅLBERTI”) durch die Abflachung der Schale unserer Species nahe; doch unterscheidet sich L. Zenkeri — abgesehen davon, dass sie nach den mir bisher bekannt gewordenen Exemplaren nicht die Grösse der Fig. 8 abgebildeten von L. polaris erreicht — durch den spitzeren Winkel, welchen die ÖOberränder am Wirbel bilden, und die stark knieförmige Biegung der An- wachsstreifen. Familie Discinidae Grav. Discina Barentsi n. sp. byg Is lones Ik0, TS Den Abdruck der Oberfläche einer patellaförmigen Schale bin ich geneigt, der Gat- tung Discina zuzuweisen. Der Umriss des Schalenrandes ist durch unginstiges Springen der (esteinsplatte nicht vollständig erhalten; doch ergibt der Verlauf der Anwachsstreifung, dass die Breite die Länge erheblich ibertraf. Der Wirbel liegt weit nach hinten zurick und ist mit seiner Spitze nach hinten öbergebogen, so dass die Schale infolgedessen rasch zum Hinterrande abfällt, während sie zum Vorderrande hin vom Wirbel erst in konvexem Bogen aufsteigt, dessen Acme noch hinter der halben Höhe liegt. Die Oberfläche ist mit dinnen, hoch hervortretenden, konzentrischen Linien in regelmässigen Abständen verziert, in deren breiten flachen Zwischenräumen unter der Lupe eine zarte Radialstreifung auf- zutreten scheint. Vorkommen: Mt Misery (abgestörzter Block des Myophoriensandsteins). Bemerkungen: Von den triadischen Arten: D. discoides v. ScHLoTtH., D. silesiaca DKER., D. cellensis E. Söss und D. ? Calymene Kriest. unterscheidet sich D. Barentsi durch den äöbergebogenen Wirbel und die Skulptur. 1) G. LINDSTRÖM: Om Trias- och Juraförsteningar från Spetsbergen. K. Svenska Vet.-Akad. Handl. VI. 1865. ?) F. V. ALBERTI: Uberblick äber die Trias. 1864. Taf. 6. Fig. 4. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:0 3. Lil Familie Craniadae ForBeEs. Crania tetrica n. sp. Taf. 1. Fig. 6. Die Innenseite der Ventralklappe ist in emem Abdrucke erhalten. Der Umriss ist bei 13 mm Durchmesser ein quadratischer; die Ecken sind abgerundet. Der flach ge- wölbte Discus ist durch leichten Druck etwas gegen rechts verschoben, so dass die linke Seite ein wenig gezerrt, die rechte ebenso viel zusammengedräckt erscheint. Limbus flach, schmal und glatt, etwa 1 mm breit. Die Brachiocoele nimmt nicht ganz ein Drittel des Raumes ein. Von den occlusores posteriores ist der rechte deutlich ausgeprägt; er ist gross, von ovaler Gestalt und schräg in der Ecke, welche der Hinter- und der rechte Seitenrand bilden, gelegen. Der linke occlusor posterior ist nicht beobachtbar. Die occlusores anteriores sind von mnierenförmiger Gestalt. An sie scheinen sich die retractores brachii anzuschliessen und in die Einbiegung der Niere zu legen, wenig- stens werden sie von ciner leistenartigen Linie, wie sie auch die occlusores anteriores umgibt, nach aussen begrenzt. Doch sind diese Muskeln nur schwach ausgeprägt. Von dem niedrigen, linienartigen Rostrum gehen nach vorn links und rechts je eine gebogene, dänne Linie aus, welche ein der Höhe der Schale nach gerichtetes, vorn nicht geschlossenes elliptisches Feld umschliessen. Wahrscheinlich lagen an dem Rostrum die protractores brachii. Hervorzuheben ist noch eine tiefe Furche, welche auf der rechten Seite von dem hinteren Rande dieses ocelusor anterior ausgeht und in gerader, nur geringfögig aufsteigender Richtung bis zum Limbus verläuft. Sie röhrt wohl von eimer den Discus querenden Leiste her, ähnlich wie eine solehe bei Crania parisiensis jederseits auftritt. Die Pallealleisten sind bei gäönstiger Beleuchtung zu erkennen, jedoch nur etwa 35 jederseits an Zahl. Sie ziehen sich auf der rechten Seite backenbartartig bis zu der Furche hinauf; auf der linken Seite sind sie nur auf der vorderen Hälfte beobachtbar. Fundort: Urdsberg. i; Bemerkungen: Crania starhembergensis ZUuGM."') aus dem alpinen Rhät unterscheidet sich von CO. tetrica durch ihre trapezseitige Gestalt und den Mangel eines Limbus. Familie Spiriferidae Kinc. Spiriferina sp. ab do NG i Die flach konvexe Brachialklappe, deren Umriss auf dem Abdruck unvollständig er- halten ist, wird dadurch charakterisiert, dass der mediane Wulst jederseits von einer nach 1) H. ZUGMAYER: Untersuchungen iber rhätische Brachiopoden. Beiträge z. Paläontologie Österreich- Ungarns u. des Orients. I. 1882. 5. 40. Taf. 4. Fig. 34. 12 J. BÖHM, UÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. vorn hin sich vertiefenden Furche eingefasst wird, infolgedessen der anfangs das Niveau der Wölbung der Klappe nicht iäberragende Wulst nach vorn hin kräftiger darivber hervor- tritt. Einige Zuwachsstreifen sind heobachtbar. Fundort: Urdsberg. Bemerkungen: Wahrscheinlich liegt in dieser Klappe em Vertreter aus der Gruppe der WSpiriferina (Mentzelia) Mentzelii DUuNK. sp. vor, doch muss die Bestätigung dieser Annahme wie auch eine genauere Vergleichung einem vollständigeren Material iberlassen bleiben. Von Tumul-Kaja im nordöstlichen Sibirien bildete BirrnEr ') eine ähnliche, je- doch in die Breite gestreckte Klappe ab; der Horizont, welchem sie entstammt, ist nicht genauer bekannt. Spiriferina sp. ex aff. Sp. kössenensis ZUGM. Ifa da ING Bö Di Ein Steinkern-Bruchstick aus der Schnabelregion der Stielklappe zeigt einen mässig tiefen und ziemlich breiten Sinus, dessen Grund von einer nur ein wenig sich erhebenden Falte ausgefillt ist. Ausser Spuren einer radialen und konzentrischen Streifung auf dem schwach gekrimmten Schalenteil zwischen dem Sinus und den scharfen Arealkanten ist eine weitere Skulptur nicht vorhanden. Die hohe, gerade Area hat jederseits des 2 mm breiten Delthyriums eine Länge von 5 mm und ist, wie bei Sp. uncinata SCHAFH. sSp-, grob vertikal gestreift. Infolge des Umstandes, dass die obere Schnabelhälfte abgebrochen ist, sieht man auf der- Bruchfläche (vgl. Fig. 34) das Medianseptum weit in das Innere der Schale frei hineinragen und die kräftigen Zahnstötzen nur wenig in den Steinkern einschneiden. Fundort: Urdsberg. Bemerkungen: Die glatte Skulptur einerseits und die vertikal gestreifte Area anderer- seits lassen die boreale Type als eine Zwischenform zwischen solch” ungerippten Formen wie Sp. Suessi WINKLER und Sp. kössenensis ZUGM. auffassen. Spiriferina Lindströmi n. sp. Taf. 1. Fig. 24, 25, 26, 21- Ein grosser Teil der Handstäcke ist mit Abdriäcken, Steinkernen und wenigen be- schalten Exemplaren von FEinzelklappen, dazu oft nur in Gestalt von Fragmenten, bedeckt; eine Doppelklappe ist mir nicht bekannt geworden. Umriss: quer verlängert, zu spitzen Fligeln ausgezogen, so dass die Länge (33 mm an ausgewachsenen Exemplaren) das Drei- bis Vierfache der Höhe beträgt. Mit einer leichten Ausrandung geht der Unterrand in den Flögel iber. Stielklappe: gewölbt. Der Sinus, wenig breiter als die jederseits ihn einfassenden kräftigen Rippen, ist deutlich begrenzt. Sie sind auf ihrem First gerundet, fallen seitlich 1) E. VON MoJsISovICS: Arktische Triasfaunen. Mém. Acad. Imp. des Sciences de St.-Pétersbourg. (7) XXXIIIT 1886. Taf. 20. Fig. 8. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/Å. N:0O 3. 13 steil ab und berihren sich mit ihrer Basis nicht, so dass am Grunde der Furchen ein schmaler Raum zwischen ihnen bleibt. Sie nehmen — es sind deren jederseits 5 — nach den Fligeln hin regelmässig an Stärke ab. Mebrfach ist noch eine sechste schwache Rippe beobachtbar. Brachialklappe: flach gewölbt. Die Rippen nehmen wie diejenigen der Stielklappe seitlich an Stärke ab. Ornamentierung: Anwachsstreifung grob. Unter der Lupe ist noch eine zarte Radial- streifung beobachtbar, die sonst vor der Anwachsstreifung zuröcktritt; ein Exemplar zeigt die Radialstreifung in vortrefflicher Erhaltung. Schnabel: mässig gekrummt. Die Area ist nur an eimem Abdruck gut wahrzu- nehmen, da entweder die beschalten Exemplare mit ihrer Innenseite dem Gestein aufliegen, oder aber da, wo sie dem Beschauer zugekehrt ist, die Schale nicht erhalten ist. Sie war niedrig und wohl von der Länge der Schlosslinie. Das Delthyrium, nur in der Ausföllung erhalten, stellt ein 1,5 mm an Höhe und Breite messendes Dreieck dar. Innere Merkmale: Das Medianseptum reicht emerseits bis fast zur halben Höhe hin- unter und sehneidet andererscits bis zur Spitze des Muskelzapfens ein, durchsetzt diesen jedoch nicht. Die Zahnstötzen schneiden nur wenig tief in den Steinkern ein. Fundort: Urdsberg. Bemerkungen: Von Sp. fragilis v. ScHLoTH. sp., deren Formenkreis Sp. Lindströmi angehört, unterscheidet sie sich durch ihre zu langen Spitzen ausgezogene Form wie die gröberen Rippen. Gemeinsam hat sie das erstere Merkmal mit Sp. Stracheyi SALTER "), wodurch sie, wie BIiTTSER von der himalayanischen Art bemerkt, ebenfalls ein an die paläozoischen Spiriferen erinnerndes Ansehen erhält, weicht aber von Sp. Stracheyi SAL- TER sowohl durch den erheblich schmäleren Wulst und Sinus als auch die kurzen Zahn- stätzen ab. Spiriferina Lundgreni n. Sp. 1883. Spiriferina sp. in LUNDGREN: Jura- und Trias Fossilien. S. 20. Taf. 2. Fig. 16. Taf. 1. Fig. 28. In einem schwarzgrauen, mit Resten einer Terebratula und einer feinrippigen Rhynchonella erföllten Kalkstein, welchen NATtHorsr an der Spitze des Tschermakberges auf Spitzbergen gesammelt hat, finden sich sowohl Steinkerne, an denen die Schale noch Zz. T. erhalten ist, als auch Abdröcke einer Spiriferina mit sehr spitz ausgezogenen Fligeln. Ein Exemplar misst bet 31 mm Länge 7 mm an Höhe. Sie unterscheidet sich von Sp. Lindströmi durch die eng bei einander stehenden Rippen, deren ich 7 an einem Exemplar zähble, und nähert sich dadurch Sp. Stracheyi SALTER ”), von der sie sich jedoch durch die geringere Zahl der Rippen wie den schmäleren Sinus, der bei Sp. Lundgreni nur wenig breiter als die Intercostalfurehen ist, unterscheidet. Die Anwachsstreifung ist 1) A. BITTNER: Trias Brachiopoda and Lamellibranchiata. Mem. Geol. Survey India. Palaeontologia Indica. Ser. XV. Himalayan fossils. III, 2. 1899. S. 18. Taf. 4. Fig. 3—14. 2) Ebenda Taf. 4, Fig. 14. 14 J. BÖHM, ÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. kräftig; auf der Deltidialklappe lässt sich beobachten, wie sie kurz vor der Arealkante in rechtem Winkel umknickt und diese fast senkrecht trifft. Ein Bruchstäck der etwa I mm hohen Area zeigt Vertikalstreifung, wie sie von Sp. sp. ex aff. kössenensis ZUGM. ange- fihrt wurde. Retzia aretica n. sp. Taf. 1. Fig. 29, 30, 31. Der Abdruck der gewölbten Stielklappe, von welcher bei dem Zerspringen der Gesteinsplatte nur der mittlere Teil und zwar von der rechten Hälfte — auf die Schale gesehen — eine grössere Partie als von der linken erhalten geblieben ist, trägt jederseits der breiten, im Grunde flachen Medianfurehe eme vom Wirbel ausgehende kräftige und gerundete Radialfalte, welcher sich nach aussen eine schwächere, cbenfalls gerundete Rippe anschliesst. Auf der vorderen Hälfte der Falten und Rippen treten mehrere zarte Radial- linien auf, welche unter der derben Anwachsstreifung verschwinden. Die Schale ist grob punktiert. Fundort: Urdsberg. Bemerkungen: Obschon nur em Bruchstöck der Stielklappe vorliegt, weisen doch alle Merkmale nicht nur auf ihre Zugehörigkeit zur Gattung Retzia, sondern auch auf die zur Gruppe der R. Schwageri BITTNER und insbesondere R. Schwageri var. asiatica BitTN. hin. Sie unterscheidet sich von den bisher bekannten Vertretern derselben !) durch die geringe Rippenzahl wie die Gestaltung der Medianfurche, so dass sie als eine beson- dere Art betrachtet und abgetrennt werden musste. Familie Rhynchonellidae Grar. Rhynchonella sp. Ta do ING BA Die Stielklappe, welche allein im Abdruck vorliegt, ist von dreiseitiger Gestalt — anscheinend kaum breiter als hoch — und sehr flach gewölbt. Die Schnabelkanten sind scharf. Der Schlossrand fällt ziemlich steil ab und geht mit einer Abrundung in den stark gebogenen Selitenrand iäber. Die Seitenkommissur ist gerade. Unterhalb der Mitte beginnt der breite, sejtlich deutlich begrenzte Sinus; die schmalere Seitenpartie ist mit 3 kurzen Falten verziert. Fundort: Urdsberg. Bemerkungen: So weit das sehr unvollständige Exemplar einen Vergleich gestattet, wäörde es auf eine gewisse Ähnlichkeit mit Rh. Griesbachi BiTTNER ?) hinweisen. 1) a. a. O. ÅA. BITTNER: Trias Brachiopoda and Lamellibranchiata. Taf. 8. Fig. 1—3, 2) Ebenda. Taf. 2. Fig. 1—7, KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND at. N:O 3. 15 Familie Terebratulidae Kinc. Terebratula teres n. sp. Taf. 1. Fig. 15—23 Höhe 14.5 15 13 & NG 18 mm Breite 14 14.5 11 13 0 >» Dicke 6 5.5 7 » Diese Species liegt in 3 Steinkernen von geschlossenen Klappen, zweien von einzel- nen Klappen, vier Abdräöcken der Brachialklappe nebst dem des Schnabels der Stielklappe und einem am Schnabel nicht ganz vollständigen Abdruck der Stielklappe vor. Umriss: variert etwas; so sind 6 Exemplare von hoch ovaler, die äbrigen von kreis- förmiger Gestalt. Die grösste Breite liegt bei jenen unterhalb, bei diesen fast in der Mitte, von der aus sie sich rasch nach der Stirne hin verschmälern. Kommissur: auf den Seiten und an der Stirne gerade, in einer Ebene gelegen. Stielklappe: gewölbt, fällt ohne eine Wulstbildung von der Mediane gleichmässig nach den Seitenrändern ab. Brachialklappe: flach konvex, ebenfalls gleichmässig gebogen, ohne eine Rinne oder Furche zu bilden; der Höhepunkt ihrer Kriummung liegt nahe dem Wirbel. Ornamentierung: konzentrisch gestreift. Fin Exemplar trägt Reste der fein punk- tierten Schalensubstanz. Schnabel: niedrig, breit, nicht nach vorn ibergebogen, so dass das grosse Schnabel- loch frei liegt. Die Ebene des Schnabelloches ist parallel mit derjenigen der Kommissur. Die Schnabelkanten sind am Schnabelloch scharfkantig, nach unten hin gerundet. Area gebogen. Deltidialplatten sehr klein. Innere Merkmale: Die Zahnstiötzen der Stielklappe sind kräftig, stehen ziemlich nahe bei eimander, divergieren und reichen auf der Aussenseite tiefer als auf der Innenseite herab: Ein Wachsabguss der Innenseite der Brachialklappe der gerundeten Form zeigt in trefflichster Weise, dass das bis nahezu ein Drittel der Höhe herabziehende Medianseptum an dem Punkte seinen Anfang nimmt, wo die konvergierenden Schlossplättehen zusammen- stossen, ferner die kräftigen und schmalen Stätzen der wohl ausgeprägten Zahngruben, den schmalen, durch eine zarte Linie längsgeteilten Schlossfortsatz sowie die schmalen, tief in die Schale eingesenkten Muskeleindräcke. Armgeröst unbekannt. Fundort: Urdsberg. Bemerkungen: In den Nodosen-Schichten finden sich Exemplare von Terebratula vulgaris SCcHLOTH., welche durch ihre rundliche Gestalt und flache Brachialklappe grosse Ähnlichkeit mit den ebenso gestalteten Exemplaren von T. teres zeigen. Abgesehen aber davon, dass jener Brachialklappe unter dem Wirbel eine Rinne aufweist, deren Vorkommen an den arktischen Exemplaren, die nur als Steinkerne vorliegen, nicht nachweisbar und auch im Hinblick auf die Abdricke der ovalen Exemplare nicht wahrseheinlich ist, fehlt 16 J. BÖHM, UBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. T. teres auch das von KOosCHINSKY !) erwähnte Plättchen s; dieses ist mit den Zahngruben- stätzen verschmolzen. Dazu kommt, dass die Zahnstötzen bei T. vulgaris nur geringfigig entwickelt sind und weit auseinander stehen. T. cycloides EcKk nähert sich im Umriss den ovalen Exemplaren der T. teres; jedoch das Medianseptum erstreckt sich auf die Schloss- platte selbst, und ebenso ist die Gestaltung der Zahngrubenstiötzen eine abweichende. Lamellibranchiata. Familie Ostreidae Law. ? Ostrea sp. sar HUSA ERaoS TAN Ein Fragment mit groben Radialrippen, von denen die beiden inneren nach oben hin sich vereinigen, mit breiteren Interkostalfurchen und schuppig sich erhebender An- wachsstreifung dirfte wahrscheinlich emer Östrea aus der Gruppe der O. montis caprilis KriPsTt.”) angehören. Jedoch auch Plicatula-Arten, wie Pl. imago BiTTNER ”) und Pl. fili- fera BITTNER ”) zeigen eine gleich grobe Berippung, so dass die endgiltige Entscheidung, welcher Gattung das vorliegende Bruchstöck angehört, erst aus vollständigen Exemplaren mit Schloss wird festgestellt werden können. Fundort: Urdsberg. Gryphaea Keilhaui n. sp. Taf. 1. Fig. 35, 37, 38, 44—46, 50—52. Höhe 10 115 16 7 18 mm Länge 4.5 16 IAF -e IG > Dicke 4 6 6 9 ÖV Klein, sehr dimnnschalig, hoch eiförmig; in dem Verhältnis der Breite zur Höhe etwas schwankend, doch stets höher als breit. Linke Klappe tief gewölbt, ungleichseitig, nach röckwärts fögelartig ausgezogen, was bei jugendlichen Exemplaren stärker hervortritt. Ober- und Vorderrand bilden eine gleichmässige Kurve; der gerade und schräg absteigende hintere Oberrand geht mit mehr oder weniger breit abgerundeter Ecke in den gebogenen Unterrand iöber. Wirbel antemedian, nach innen und hinten gewendet. Vielfach ist eine Anwachsstelle nicht bemerkbar; wo sie vorhanden, ist sie meist klein, wird dagegen bei 1) C. KOSCHINSKY: Beiträge zur Kenntnis von Terebratula vulgaris SCcHLOTH. Zeitschr. d. Deutsch. geol. Gas ROK Ir 0 > he Ib ?) A. BITTNER: Lamellibranchiaten aus der Trias des Bakonser-Waldes. Resultate d. wissenschaftl. Er- forschung des Balatonsees. I, 1. 1901. Taf. 6. Fig. 14—18. (Sep.-Abdr.) 3) A. BITTNER: Lamellibranchiaten der alpinen Trias. I. Abhandl. k. k. geol. Reichsanstalt. Wien. NIUE Il NNE ES ING 4), Ebenda; Taf. 23. Fig. 30, 31. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 3/7. N:O 3. ig einzelnen Exemplaren gross und nimmt sogar in einem Falle nahezu die halbe Schale ein (Fig. 50). Von dem runden Räöcken fällt die Schale etwas steiler zum Vorderrande als zum Hinterrande ab. Oberfläche schwach gerunzelt und konzentrisch blättrig gestreift. Fundort: Urdsberg. Bemerkungen: Es liegen nur Steinkerne vor, auf denen die Schale nur selten zu einem kleinen Teil erhalten ist; an keinem Exemplare ist sie unter dem Wirbel und da- mit auch die Ligamentgrube zu beobachten. An einigen Stöcken findet sich jedoch an dieser Stelle eine schmale, wulstige Erhöhung, welche der Ausföllung der Ligamentgrube entspricht. Nach genauer Vergleichung mit gleich grossen Steinkernen unterliasischer Arten glaube ich, in der generischen Stellung dieser Art nicht fehlzugehen. Der Um- stand, dass eme Anzahl von Exemplaren eine Anwachsfläche aufweist, steht dieser An- sicht nicht im Wege; so habe ich eine solche u. a. auch an Gr. arcuata LAM. beobachtet. Gryphaea Skuld n. sp. Tatil Hig. 36, 39, 40, 4. Höhe 16 15 17.s mm Länge 14 13 16 » Dicke 4 d > Mit Gr. Keilhaui J. BörM tritt eine Form auf, die sich durch die flache Wölbung der linken Klappe sowie durch eine Einfaltung unterscheidet, welche ähnlich wie bei der unterliasiscehen Gryphaea arcuata Sow. verläuft und von dem gewölbten Hauptkörper einen schmalen hinteren Absehnitt flögelartig abgliedert. Ein Exemplar zeigt den ovalen Schliess- muskeleindruck. | Zu dieser Art gehören wohl Abdröcke einer flachen, breit und schief ovalen rechten Klappe mit konzentrischer Anwachsstreifung (Fig. 36). Die Wirbelpartie tritt infolge einer Einsenkung der Schale vor ihr hervor. Dieselben Merkmale weist auch die Deckel- klappe von: Gr. arcuata Sow. auf, so dass hierdurch die Zugehörigkeit der beiden eben beschriebenen Arten zur Gattung Gryphaea verstärkt wird. Fundort: Skuldsberg, Urdsberg. Gryphaea sp. Aa dl INS LO Eine schlank eiförmige, mässig gewölbte grosse Klappe von 14 mm. Höhe, c. 11 mm Breite (der Hinterrand ist leider abgebrochen) und 3 mm Dicke möchte ich von Gr. Keilhaui ihres der Höhe nach gestreckten Umrisses und der geringeren Wölbung wegen abtrennen. In dem letzteren Merkmal leitet sie zu Gr. Skuld hinöber, von der sie sich jedoch durch ihre Schlankheit unterscheidet. Fundort: Urdsberg. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 37. N:o 3. 3 18 J. BÖHM, ÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. Familie Anomiidae (Grav) DEst. Placunopsis sp. Der rechten Klappe von Lima Rijpi Jon. BörM sind, wie Placunopsis ostracina v. SCHLOTH., zwei breit ovale Schalen mit ihrer ganzen Aussenfläche aufgewachsen. Der an- scheinend aufgebogene Rand ist abgerieben. Im Inneren ist die Schale glatt; die Rippen der unterliegenden Lima sind auf der Innenfläche der dännen Schale ausgeprägt. Fundort: Skuldsberg. : Familie Dimyidae FIiscuer. Dimyodon patera n. sp. NEN 26 lie NL Die im Abdruck erhaltene Innenseite der linken Klappe ist bei rundlichem Umriss von tief tellerförmiger Gestalt mit breitem flachen Rande, welcher grossenteils fort- gebrochen ist. Die Höhe ohne den Rand misst 10 mm, die Länge 9 mm. Der vordere Rand, soweit er erhalten ist, ist 1 mm, der hintere 2 mm breit, so dass die Länge zur Höhe etwa 12:11,5 mm an vollständigen Exemplaren betragen haben därfte. Zu Seiten der kleinen, tiefen Ligamentgrube liegen die Zahngruben, von welchen die hintere wesent- lich käörzer als die vordere ist. In der Nähe der Ligamentgrube sind sie kreneliert, mehr auswärts in kleine grubige Vertiefungen aufgelöst. Der Rand ist glatt, nicht mit Kerben besetzt. Auf der glatten Innenfläche liegt hart unter der vorderen Zahnmgrube der schmal elliptisehe Muskeleindruck, von dem eime Strecke weit der Mantelrand verfolgt werden kann. Der hintere Muskeleindruck ist infolge eines Bruches, welcher-das Exemplar der Länge nach durchsetzt, nicht beobachtbar. Skulptur unbekannt. Fundort: Urdsberg. Bemerkung: Von Dimyodon Richthofeni BITTNER ') unterscheidet sich D. patera durch die rundliche Gestalt, den breiten Rand, die glatte Innenfläche und die auf ihren Aussenseiten grubig aufgelösten Zahngruben. Familie Limidae p ÖRBIGNY. Lima striatoides n. sp. 1899 Lima striatoides JOH. BÖHM: Bären-Insel. S. 326. AleRa 2 ING I Der 20 mm hohe und 18 mm lange, schief eiförmige und konvexe Skulptursteiun- kern der rechten Klappe ist mit ca. 50 flach abgerundeten, eng an einander liegenden Radialrippen bedeckt. Sie entspringen als scharfe Rippen am Wirbel und werden in ihrer 1) a. a. O. BITTNER: Lamellibranchiaten der alpinen Trias. Taf. 23. Fig. 32. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O 3 IG) Erstreckung zum Unterrande hin breiter und flach gerundet. Von der Mitte werden sie zu den Seiten hin schmäler und in der Nähe der schmalen, flachen Lunula dömnrippig. Im oberen Drittel werden einige Rippen nahe der Lunula durch eine Zuwachslinie verworfen; unterhalb dieser Stelle schalten sich zwei Rippen ein, welche rasch den ibrigen an Stärke gleich werden. Die Oberfläche ist mit groben, gedrängten Anwachsstreifen bedeckt. Der Schlosskantenwinkel beträgt 907. Fundort: Tre Kronor (Myophoriensandstein). Bemerkungen: Von L. striata Vv. SCHLOTH. unterscheidet sich L. striatoides durch den schlanken Wirbel, die flache Wölbung, die etwas weniger schiefe Lage der Schalen- achse, etwas weniger starke Abrundung des Vorderrandes und die feinere Berippung. Lima (Plagiostoma) spitzbergensis LUNDGREN. 1883 Lima spitzbergensis LUNDGREN: Jura- und Trias-Fossilien. S. 20. Taf. 2. Fig. 17. INT lo IS Lö IN 2 ING 2 Ba Die in beiden Klappen vorliegenden Exemplare stimmen in ihrem breit gerundet dreiseitigen Umriss, dem etwas einen Rechten iberschreitenden Schlosskantenwinkel, dem gerundeten Wirbel und dem schwach eingebogenen vorderen Schlossrand mit der von LUNDGREN gegebenen Abbildung ibereim. Obhren klein, deutlich abgesetzt. Lunula ver- tieft, von einer scharfen Kante begrenzt. Auf der Oberfläche des Taf. 2 Fig. 2 u. 3 dar- gestellten Exemplares sind Spuren der Skulptur erhalten und zwar am Vorder- und Hinter- rande wenige Radialstreifen, auf dem Hauptteil der Schale nur konzentrische Anwachs- streifen. Auch die Abbildung bei LUNDGREN zeigt den grösseren Teil der Schale frei von Radialskulptur. Fundort: Urdsberg. Lima (Mantellum) biarata n. sp. Ty do ING AA AA Der in seinem Umriss nicht vollständig erhaltene Abdruck einer kleinen, nur 6 mm hohen, gewölbten, schief eiförmigen rechten Klappe trägt 17 scharfe, steil dachförmige Radialrippen. Die auf der Riäckseite der Schale gelegenen Rippen kräummen sich leicht, nehmen zugleich an Stärke ab und erlöschen, so dass am Ohre ein glattes Feld bleibt. Im Grunde der Interkostalfurchen erhebt sich je eime feine Radiallinie. Fundort: Skuldsberg. Bemerkungen: Von Lima alternans BIiTTNER ') unterscheidet sich L. biarata durch die weniger schief geneigte Achse der Räckenwölbung und die regelmässige Einschaltung der Interkostallinien. Durch diese Skulptur schliesst sie sich an jurassische Arten wie L. (Mantellum) pectinoides Sow.”) an. Da ein Abdruck der Innenseite der Ohren — . 1) a. a. O. BITTNER: Lamellibranchiaten der alpinen Trias. Taf. 22. Fig. 1, 2. 2) A. Freiherr VON BISTRAM: Beiträge zur Kenntnis der Fauna des unteren Lias in der Val Solda. Geologisch-paläontologische Studien in den Comasker Alpen. I. Berichte naturforsch. Ges. Freiburg i. Br. XIII. 1903. S. 156. Taf. 3. Fig. 6—13. 20 J. BÖHM, ÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. wie diese selbst — nicht erhalten ist, so lässt sich das Fehlen oder Vorhandensein von Zaähnchen nicht feststellen. ; Lima Swenanderi n. sp. Taf. 2. Fig. 7, 8, 15, 21. Der Beschreibung lege ich ein fast vollständiges Exemplar von 45 mm Höhe und 43 mm Länge (Fig. 7) zu Grunde. Diese rechte Klappe ist schief eiförmig; der Höhepunkt ibrer Wölbung, die leider abgerieben ist, befindet sich oberhbalb der Mitte und nahe dem Vorderrande, so dass die Schale zu dem geraden, schief abwärts steigenden Vorderrande rasch, zu dem eine scharfe Kurve bildenden Hinterrande sanfter abfällt. Der Unterrand geht mit einer Abrundung in den Vorderrand äöber. Der Wirbel ist klein, nur wenig ante- median gelegen und ragt mit seiner Spitze iäber die stumpfwinkelig gebrochene Schloss- linie hinöber. OÖOhren ungleich; vorderes klein, gewölbt und gegen die Schale abgesetzt; hinteres Öhr doppelt so lang als jenes, flach und allmählich in die Schale öbergehend. Die Vorderseite klafft. Aussenrand des hinteren Ohres gebogen. Zwischen die Rippen erster Ordnung, welche vielfach in der mittleren Schalenpartie von vierkantigem Quer- schnitt erscheimen, schaltet sich auf den flachen und breiten Interkostalräumen nicht regel- mässig je eine Rippe zweiter Ordnung ein; in einem Falle sind deren drei vorhanden. Die radiale Skulptur setzt auf das hintere Ohr fort, während das vordere glatt bleibt und nur Anwachsstreifung trägt. Anwachsstreifung kräftig. Ein zweites Exemplar derselben Klappe von 65 mm Höhe und etwa ebensolcher Länge (Fig. 15) vervollständigt obige Beschreibung insoweit, als die Wölbung erhalten ist und die Radialrippen, im zentralen Teile leicht geknickt, nach dem hinteren Ohre zu stär- ker aufgebogen sind. Auf dem Abdruck eines Bruchstöckes der linken Klappe (Fig. 21), welche ebenso stark wie die rechte gewölbt ist, ist die Einschaltung der Rippen zweiter Ordnung, deren ich iiberhaupt nur drei zähle, in einiger Entfernung vom Wirbel bemerkbar. Die Rippen biegen zum Hinterrande hin nach aufwärts. Auf dem flachen hinteren Ohre ist eine Radialstreifung nicht beobachtbar. Fundort: Urdsberg, Skuldsberg. Bemerkungen: In Umriss und Skulptur zeigt L. Swenanderi eine grosse Ähnlich- keit mit Pseudomonotis ochotica (KEYSERL.) TELLER var. densistriata TELLER ') resp. mit Monotis subcircularis GaABB ”), doch ergibt sich aus der Gleichklappigkeit unserer Art, ihrer Gestaltung der Ohren wie dem klaffenden Vorderrand die generische Verschieden- heit. LDL. Swenanderi gehört dem Formenkreise der L. Hermanni GoLpF. an, welche nach E. Purieri”) in der Gestaltung der Ohren wie in der Skulptur wohl an Ctenoides er- innert, doch durch eine ausserordentliche Zeitkluft von dem Formenkreise der L. scabra Born. getrennt ist; will man ihn besonders bezeichnen, so könnte man den Namen Phi- 1) a. a. O. E. Vv. MoJsISoviICS: Arktische Triasfaunen. Taf. 18. Fig. 10. ?) W. M. GABB: Triassic and cretaceous fossils. Geolog. Survey of California. Palaeontology. I. 1864. Taf. 6. Fig. 29, a. >) E. PHILIPPI: Beiträge zur Morphologie und Phylogenie der Lamellibranchier. III. Lima und ihre Untergattungen. Zeitschr. Deutschl. geol. Ges. LII. 1900. S. 632, 633. it KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:0 I. 20 lippiella dafir gebrauchen. Wahrscheinlich gehört ihm auch Lima chinensis v. Loczy ") an, von welcher L. Swenanderi sich durch den winklig gebrochenen Schlossrand, den breit ovalen Umriss und die Einschaltung von Rippen zweiter Ordnung unterscheidet. Lima Rijpi n. sp. Taf. 2. Fig. 6. Demselben Formenkreise wie L. Swenanderi gehört auch L. Rijpi an, von der gleich- falls beide Klappen vorliegen. Sie sind flach konvex und erreichen eine Höhe von 93, eine Länge von c. 84 mm. Der Wirbel ist nicht vollständig erhalten; das vordere Ohr, zu dem die Schale steil abfällt, ist flach, scharf abgesetzt und anscheinend dem Aussenrande parallel gestreift. Die Oberfläche ist mit vierkantigen Rippen, die auf den Seiten mehr abgerundet sind, verziert; Rippen zweiter Ordnung schalten sich unregelmässig em. An- wachsstreifen gedrängt, kräftig. Fundort: Skuldsberg. Bemerkung: L. Rijpi unterscheidet sich von L. Swenanderi durch die flach konvexe Wölbung der Klappen und ihre kräftigere Radialskulptur. Mysidioptera Buchi n. sp. Taf. 1. Fig. 53, 54. Die augenscheinlich bereits vor ihrer Einbettung zerbrochene rechte Klappe hat einen in dem Umriss des Hinterrandes unvollständig erhaltenen Steinkern zuröckgelassen. Sie ist stark gewölbt, schief nach vorn verbogen und fällt senkrecht zum Vorderrande ab, der mit emer Abrundung in den gebogenen Unterrand ibergeht. Der Wirbel ragt wenig äber den Schlossrand, dessen Beginn noch zu beobachten ist, hervor. Die Oberfläche war anschemend nur konzentrisch gestreift. Fundort: Urdsberg. ; Bemerkungen: Es scheint diese Art sich in ihrer nach vorn verlängerten Gestaltung und ihrem Absturze zum Vorderrande an M. Kittlii BITTNER ”) anzuschliessen, von der sie sich durch den niedrigen Wirbel wie die spitzer vorgezogene ”"untere Vorderpartie unterscheidet. Familie Pectinidae Law. Pecten (Entolium) Öbergi LUNDGREN. 1883 Pecten Öbergi LUNDGREN: Jura- und Trias-Fossilien. S. 19. Taf. 2. Fig. 15. 1899 Pecten sp. in J. BÖHM: Bären-Insel. S. 326. Hbl 2 Jae Ike 0 Schale gross, von kreisförmigem Umriss. Der Schlosswinkel! beträgt 133”. Die Ohren sind anscheinend gleich gross, scharf gegen die Schale abgesetzt und steigen nach 1) v. LoczyY: Wissenschaftliche Ergebnisse der Reise des Grafen Béla Széchenyi in Ostasien 1877—1880. 0 NS IK Vt de 0 ING 3 DEAR ÖKEBINTNERS Lamellibranchiaten der alpinen Trias. Taf. 21. Fig. 15. 22 J. BÖHM, ÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. oben auf, so dass sie, wie Fig. 14 zeigt, einen sehr stumpfen Winkel einschliessen; an dem Fig. 20 dargestellten Exemplare verschwimmen ihre oberen Ränder im Gestein; ihr Aussenrand bildet mit dem Schlossrande einen stumpfen Winkel. Der mittlere, sanft ge- wölbte Schalenteil wird beiderseits von einer breiten, flachen Schalenpartie eingefasst; die ihn begrenzenden Schenkel schliessen am Wirbel einen Winkel von 80? ein. Die rechte Randpartie ist schärfer begrenzt und breiter als die linke. Hart unter dem rechten Ohr liegt der vertiefte Abdruck einer inneren Falte. Fundort: Urdsberg, Skuldsberg, Tre Kronor. Bemerkungen: Von Pecten discites Scmrortm. unterscheidet sich P. Öbergi LuUNDGR. durch den grossen bSchlosswinkel, der bei ersterer Art von 97—117” sechwankt; ferner durch die winklig zusammenstossenden Öhren, welche bei P. discites einen geraden Schloss- rand bilden und senkrecht gegen ihn absetzen. Pecten sp. Taf. 2. Fig. 4, 5. Höhe 9 mm, Länge 7 mm, Schlosskantenwinkel 95”. Der Steinkern einer kleinen, sehr flach gewölbten und anscheinend glatten rechten Klappe von hoch eiförmigem Umriss mit spitzem, iber den Schlossrand hiniiberragendem Wirbel hat scharf abgesetzte, ungleich grosse Öhren. Der Aussenrand des vorderen, grös- seren Ohres ist leicht konvex gebogen, so dass, wie bei Pecten tridentini BITTNER, »eine leichte Ausrandung an Stelle des Byssusausschnittes» entsteht; derjenige des hinteren kleineren Ohres bildet mit dem etwa '!/3 der Schalenlänge erreichenden Schlossrande einen schwach stumpfen Winkel. Die Schale war am Wirbel anschemend stark verdickt, denn der BSteinkern fällt vor den Schlosskanten steil ab und lässt zwischen ihnen und dem Absturzrande auf der Vorderseite cin schmales, flaches Feld, auf der Hinterseite jedoch nur einen Saum frei, an dessen Ende ein FEinschnitt in den Steinkern auf eine innere Falte hindeutet. Fundort: Skuldsberg. Bemerkung: Von P. tridentini BiTTNER ') weicht diese Type durch ihre schlanke Gestalt ab. Pecten (Bittnerella) Damesi n. sp. ma 2 Hig) 22. Die linke Klappe, welche als Skulptursteinkern vorliegt, ist anscheinend, da der Unterrand abgebrochen ist, von breit eiförmigem Umriss; leider sind der Hinterrand und das anschliessende Ohr von Gestein verdeckt. Sie ist ungleichseitig: denn sie fällt, in ihrem mittleren Schalenteile flach gewölbt, ausserhalb der vordersten Hauptrippe steil zum Vorderrande, sanfter zum Hinterrande ab. Das vordere Ohr ist flach und seiner ganzen Erstreckung nach durch eine tiefe Einfaltung der Schale zwischen ihm und der erwähnten Rippe scharf abgesetzt; die konvex gebogene Zuwachsstreifung stösst fast senkrecht auf 1) a. a. O. BITTNER: Lamellibranchiaten d. Bakonyerwaldes. Taf. 8. Fig. 26. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:0O 3. 23 den Schlossrand; die Ecke ist abgerundet. Von dem hoch iäber den Schlossrand hinöber- ragenden Wirbel strahlen acht kräftige, kielartig heraustretende Radialrippen aus; die vor- derste begrenzt, wie erwähnt, die mittlere Schalenpartie, so dass zwischen ihr und dem Seitenrande noch, ähnlich wie bei Janira, eine schräg abfallende seitliche Schalenpartie unter dem Ohre abgetrennt wird. Die beiden vorderen Rippen krämmen sich in ihrem unteren Teile aufwärts. Auf den breiten Interkostalflächen wird die median gelegene, dönne Sekundärlinie jederseits von zwei (hier und da drei) etwas schwächeren Linien ein- gefasst, zwischen die sich in der Nähe des Unterrandes noch eine weitere einschalten kann. Alle Radiallinien entstehen durch Einschaltung; die medianen lassen sich bis zum Wirbel hin verfolgen, während diejenigen dritter Ordnung fröher aufzuhören scheinen. Es ergibt sonach ihre Verteilung 134323431 oder 134343234331, da 4 unregelmässig auftritt. Die regelmässige Anwachsstreifung ruft auf den Rippen eine mit dem blossen Auge be- merkbare Strickleiterstruktur hervor, wie sie BiITTNER !) bei P. Landranus BitTtN. zeichnet; jedoch verbinden die Schöppehen auf den Radialrippen und -linien nicht gebogene, sondern gerade Streifen. Das Ohr wie die Seitenpartie vor der ersten Hauptrippe sind radial gestreift. Fundort: Urdsberg. Bemerkung: Von Pecten Schroeteri G1EBEL”) unterscheidet sich P. Damesi durch die gröberen und in geringerer Zahl auftretenden Rippen erster Ordnung und die infolge- dessen breiteren Interkostalräume. Aviculopecten tenuistriatus n. sp. I BS ING HM Der Abdruck der hinter dem selbst nur zum Teil erhaltenen und hoch iäber den Schlossrand ragenden Wirbel gelegenen grösseren Schalenpartie zeigt, dass die linke Klappe flach gewölbt und dass das verhältnismässig grosse hintere Ohr, dessen Aussenrand eine breite seichte Bucht bildet, zu einem spitzen Fligel ausgezogen ist. Die Abdachung zum hinteren Öhre ist eine sanfte. Zwischen die scharfen, dinnen Radialrippen schalten sich auf den flachen Interkostalräumen ebensolche Rippen zweiter Ordnung ein, von denen einige (auf der Mitte der Schale) erst in der Nähe des Wirbels erlöschen, andere (dem Fligel genäherte) nur in der unteren Schalenhälfte auftreten. FEinige Interkostalräume bleiben rippenfrei. Auf 4 mm Länge zählte ich insgesamt 20 Rippen. Die Anwachs- streifen veranlassen eine zarte Körnelung der Hauptrippen. Auf dem Flägel treten die Anwachsstreifen deutlich heraus, und erst unter der Lupe gewahrt man hier 6—7 zarte Radialrippcechen, welche jedoch auf dessen hintere Hälfte beschränkt bleiben und gleichfalls von ungleicher Länge sind. Auf derselben Gesteinsplatte befindet sich noch ein z. T. beschaltes Fragment der linken Klappe aus der Wirbelregion. Danach war auch die Vorderseite in der beschrie- benen Weise mit scharfen Rippen verziert. 1) a. a. O. BITTNER: Lamellibranchiaten der alpinen Trias. Taf. 19. Fig. 21. ?) GIEBEL: Die Versteinerungen im Muschelkalk von Lieskau bei Halle. Berlin 1856. Taf. 2. Fig. 12. 24 J. BÖHM, UBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. Fundort: Urdsberg. Bemerkungen: Von A. Wissmanni MsTr. sp.'), A. cfr. Wissmanni”) MsTtr. sp., A. esinensis BITTNER ”) und A. triadicus SAL. ”) unterscheidet sich A. tenuistriatus durch den hervorragenden Wirbel wie die zahlreicheren und gedrängter stehenden Rippen. = Familie AViculidae Db ÖRBIGNY. Avicula sp. ex aff. A. Böckhii BITTNER. Taf. 3. Fig. 19. Der Abdruck der Wirbelpartie einer rechten Klappe schliesst sich durch den kaum iber den Schlossrand hiniberragenden spitzen Wirbel, den hochgewölbten und sehr schief gelegenen Ricken, das stark entwickelte, breite und deutlich abgesetzte vordere Öhr, dessen yvorderste Partie nicht erhalten ist, sowie das nur niedrige hintere Ohr an Avicula Böckhii BiTTNER ?) an. Die Anwachsstreifen verlaufen in breiter, seichter Bucht iber das hintere Ohr und scheinen, wie bei A. Böckhii, sich auf dem vorderen Ohre stärker erhoben zu haben. Fundort: Urdsberg. Avicula sp. Textfigur 4. Diese anscheinend nach hinten sehr verlängerte Form liegt nur in dem Abdruck eines Bruchstickes der linken Klappe vor. Der Wirbel ragt wenig iber den kurzen, geraden Schlossrand hervor. Die im vorderen Teil der Schale stark konvexe Wölbung ist gegen das wenig entwickelte vordere Ohr undeutlich abgesetzt und fällt zu dem deutlich abgegrenzten, flachen und FE EIN ac kurzen hinteren Öhr iber eine schwache Kantung ab. Die Oberfläche ist abguss. Nat.Gr. konzentrisch gestreift. Fundort: Urdsberg. ; Bemerkung: In ihrer Gestaltung und Ausbildung der Ohren scheint sich diese Type an Avicula arcuata Mönsr.") anzuschliessen, welche nach BITTNER »eine recht eigentim- liche Form: ist, die -.. unter den Avicula-Arten ziemlich isoliert dasteht». Es ist daher auch die arktische Type trotz ihrer Unvollständigkeit hier beschrieben worden; doch wird erst vollständigeres Material ihre näheren Beziehungen feststellen können. 1) a. a. O. BITTNER: Lamellibranchiaten der alpinen Trias. Taf. 8. Fig. 25. 2) Ebenda. Taf. 8. Fig. 26. SyCEbenda. Laf: 85 Fig ; 1) W. SALOMON: Geologische und paläontologische Studien äber die Marmolata. Palaeontographica. XLII. 0 NE AN IB Bo 5) a. a. O. BITTNER: Bakonyerwald. S. 25. Taf. 4. Fig. 14. 6) a. a. O. BITTNER: Lamellibramchiaten der alpinen Trias. S. 68. Taf. 8. Fig. 21. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:0 3. 25 Avicula (Leptodesma) Torelli n. sp. Ta, & MiG. 18, 16, NY, Ol, VB Unter dieser Bezeichnung fasse ich mehrere Steimkerne und Abdricke sehr verschie- dener Altersstadien zusammen, welche mir jedoch durch die weiterhin anzufibrenden Merkmale verbunden und so derselben Art angehörig erscheinen. Bei der Beschreibung gehe ich von dem Steinkern einer linken Klappe (Fig. 13) aus, deren vorderes Ohr wie Räckenwölbung nur zu einem Teile erhalten sind. Bei einer Höhe von 42 mm und einer Länge von c. 45 mm ist sie von breit trapezseitigem Umriss. Der Vorderrand geht in scharfer Kurve in den gebogenen Unterrand uber. Der Wirbel liegt in etwa !/s der Länge und ragt weit uber den Schlossrand binöber. Das hohe und breite Vorderohr erscheint bei dem Umstande, dass die Räckenwölbung, wie erwähnt, hier zerstört ist, undeutlich gegen diese begrenzt. Das hintere Ohr, das in derselben gleich- mässigen Weise vom Ricken abfällt, wie das vordere zu ihm aufsteigt, ist zu einem kurzen und gerade abgestutzten Flögel ausgezogen; sem Aussenrand ist mässig tief emgebuchtet. Die Oberfläche ist mit erhöhten konzentrischen Linien in regelmässig mit dem Wachstum sich verbreiternden Abständen verziert. Der Vorderrand klaffte. Das Schlossfeld ist sehr niedrig und glatt, unter ihm erstreckt sich ein lamellarer Seitenzahn von der Nähe des Wirbels aus auf dem grössten Teile des Fläögels. In ihrem breit rhombischen Umriss und der scharfen Abbiegung des unteren Vorder- randes erinnert A. Torelli zwar an Gervilleia (Odontoperna) Bouéi v. HAUER, ') unter- scheidet sich jedoch davon äusserlich schon durch den hoch töber den Schlossrand hiniber- ragenden Wirbel, immnerlich dureh das Fehlen von Ligamentgruben auf dem schmalen Schlossfelde und das Auftreten eines Seitenzahnes. Zwei jugendliche Exemplare, von denen das grösste Fig. 21 wiedergibt, ergänzen die Beschreibung von A. Torelli insoweit, als sie einen im Profil hochgewölbten Bicken- first aufweisen; dieser erstreckt sich vom Wirbel zum Unterrande hin geradlinig. Während das vordere Ohr, wenn auch nicht scharf, so doch immerhin deutlich gegen den gerun- deten Räöcken abgegrenzt ist, wird das hintere Ohr gegen ihn durch eine konkave Ein- biegung abgesetzt. Als rechte Klappen möchte ich Fig. 17 und 26 ansehen. Denselben breiten Umriss, das breite vordere Ohr, den kräftigen hinteren Seiten- zahn, das ganz niedrige und glatte Schlossfeld weist das Jugendstadium (Fig. 17) wie das eimgangs beschriebene Exemplar auf. Jedoch erscheint die rechte Klappe weniger stark als die linke gewölbt. Welche Grösse A. Torelli erreichte, geht aus Fig. 26 hervor; ihre Höhe beträgt 65 mm. Nach ihren äusseren Merkmalen — das vordere Ohr ist nicht erhalten — passt diese rechte Klappe unter Beröcksichtigung der Grösse gut zu der eingangs beschriebenen linken Klappe. 1) F. FRECH: Uber Gervilleia. Centralblatt f. Min., Geol. u. Paläont. 1902. S. 617, Textfig. und V. WÖHRMANN: Die Fauna der sogenannten Cardita- und Raibler-Schichten in den Nordtiroler und bayerischen Alpen. Jahrb. k. k. geolog. Reichsanstalt. XXXIX. 1889. Taf. 7. Fig. 16. K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Band 37. N:o 3. 4 26 J. BÖHM, ÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. A. Torelli war demnach wenig ungleichklappig; ich möchte sie der Untergattung Leptodesma ') zuweisen. Fundort: Urdsberg. Avieula Bittneri n. sp. TR öv Dö dy 2 I Die in ihrem Umriss durch Gestein verdeckte linke Klappe ist sehr ungleichseitig, sehr hoch gewölbt und fällt beiderseits steil ab. Der Wirbel ist antemedian gelegen, nach innen eingerollt und ragt weit äber den Schlossrand hinäber. Dieser ist erheblich länger als die Schale. Von dem Wirbel strahlen elf scharfe Radialrippen aus, von denen die auf dem vorderen Abfall gelegenen nach dem Rande hin sich sanft nach aufwärts kräömmen. Die Interkostalräume sind breit und glatt. Das vordere Ohr ist scharf ab- gesetzt, gekrömmt und glatt, klein und dreiseitig, das hintere sehr gross und zu einem langen, spitzen Flögel ausgezogen. Rechte Klappe liegt nicht vor. Fundort: Urdsberg. Bemerkungen: Avicula Bittneri steht A. Salomoni Bror”) sehr nahe, sie unter- scheidet sich davon durch geringere Rippenzahl — A. Salomoni hat deren 12—135 — und glatte Interkostalräume. Die sädalpine Form gehört nach Bror in die Verwandtschaft von ÅA. cardiiformis MsTtrR. und A. arcoidea BiTTN., die durch ihre Gleichklappigkeit aus- gezeichnet sind und durch dieses Merkmal, wie BITTNER ”?) heryvorhebt, einem ganz anderen Formenkreise als die ibrigen von ihm von St. Cassian besprochenen Arten angehören. Bros Auffassung findet dadurch ihre Bestätigung, dass Av. Salomoni, von der die rechte, und Av. Bittneri, von der die linke Klappe vorliegen, bei ibereinstimmender Art der Berippung kräftig gewölbt sind. Vielleicht gehört diesem Formenkreise auch Oxytoma sp. ") aus den Zlambachschichten ? des Pötschenpasses an. XL. WAAGEN”) wagte die Zuge- hörigkeit der beiden Cassianer Arten zu Oxytoma nicht zu entscheiden und wies darauf hin, dass Oxytoma sp. wohbl auf den ersten Blick O. costatum Sow. ungemein ähnelt, dass jedoch die Ähnlichkeit mit O. inaequivalve Sow. nicht besonders gross sei. Erwägt man nun, dass Öxytoma »die extrem ungleichklappigen Aviculiden, deren linke hochgewölbte Schale kräftige, den Schalenrand mehr oder weniger iäberragende, durch breite Zwischen- felder getrennte Hauptrippen tragen, während die flachen, mit tiefem Byssusausschmnitt versehenen rechten Klappen anstatt mit erhabenen Rippen mit radialen Rillen besetzt sind», ”) umfasst, so erscheint es wohl berechtigt, die Formengruppe der A. arcoidea Bittn., deren Zugehörigkeit zu den Aviculiden nach BittnErs Untersuchung ziemlich gesichert erscheint, mit einem Namen: Arcopsis auszuzeichnen. 1) a. a. O. V. BISTRAM: Lias in der Val Solda. S. 139. ?) BRoILuI: Die Fauna der Pachycardientuffe der Seiser Alp. Palaeontographica. IL. 1903. S. 166. Ana Ike 10 20 AO 3) a. a. O. BITTNER: Die Lamellibranchiaten der alpinen Trias. S. 73. 2) LUKAS WAAGEN: Der Formenkreis des Oxytoma inaequivalve SOoWERBY. Jahrb. k. k. geol. Reichs- resten bl IM SR IG ey JG JAS I 5) Ebenda. S. 19. 6) F. TELLER: Die Pelecypodenfauna von Werchojansk in Ostsibirien in a. a. O. V. MOJSISOVICS: Ark- tische Triasfaunen. S. 128. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:0 3. 27 Pseudomonotis (Eumicrotis) spitzbergensis n. sp. TbL 2 De 10; Hi, 12; BS Höhe: 8, Länge: 7, Dicke: 2 mm. Linke Klappe klein, sehr däönnschalig, schief oval, höher als lang. Von dem iber den Schlossrand weit hinöberragenden, ziemlich breiten und vor der Mitte gelegenen Wirbel erstreckt sich die in der Mittellinie hochgewölbte Schale, welche zum Vorder- und Hinterrande steil abfällt. Ohren klein, scharf abgesetzt, flach. Oberfläche mit faden- förmigen, gedrängten Rippen, zwischen welche sich einzelne eimmschalten, und kräftigen Anwachsstreifen geziert. Rechte Klappe nicht erhalten. Fundort: In schwarzem Kalke vom Tschermakberge auf Spitzbergen häufig. Eumorphotis artus n. sp. INT 2 JTG. Or IG NG Linke Klappe (15 mm hoch, 14 mm lang) (Fig. 9) gewölbt, breit eiförmig, ungleich- seitig; ihre grösste Dicke (c. 2 mm) liegt in der Mitte einer Linie, welche die unteren Ansatzecken der ÖOhren an die Schale verbindet. Vorder- und Unterrand kontinuierlich gebogen; der schräge und gerade abgestutzte Hinterrand stösst mit dem Unterrande zu einer Ecke zusammen. Der spitze, stark gebogene Wirbel liegt inmitten des Schlossrandes und ragt wenig iber ibn hinaus; der Schlossrand nimmt bei 9 mm Länge mehr als die halbe Schalenlänge ein. OÖOhren gleich lang, ungleich hoch und gross, scharf abgesetzt. Der äussere Begrenzungsrand des grösseren und flachen vorderen Ohres setzt in einem einen Rechten nur weniges iberschreitenden Winkel am Schlossrande an und ist in seinem Verlaufe, wie die Zuwachsstreifung, fast gerade, ganz schwach konvex gekräummt. Es steigt sanft gegen die rasch zu ihm abfallende Schale an und setzt scharf gegen sie ab. Das niedrigere hintere Ohr ist konisch gewölbt, sein Rand ist buchtig eingekräömmt und bildet mit dem Schlossrande einen spitzen Winkel; es hängt durch eine kurze Bräcke mit einem schmalen, flachen Saum zusammen, der gegen die zum Hinterrande allmählicher, als zum Vorderrande, abfallende Schalenwölbung deutlich abgesetzt ist. Dieser Saum und das Ohr sind die Reste des hinteren Flögels, der an Pseudomonotis in so erheblichem Umfange entwickelt ist. Dieser Ursprung erklärt den schräg abgestumpften Hinterrand sowie die spitz ausgezogene Form des anschliessenden Ohres, denn als solches kann dasselbe nun wohl bezeichnet werden. Der Hinterrand ist seiner ganzen Länge nach aufgebogen, klaffte demnach. Das hintere ÖOhr ist radial gestreift, auf dem vorderen ist nur die Anwachs- streifung becbachtbar. Die Skulptur besteht aus fadenförmigen Radialrippen, und zwar treten deren acht als Rippen erster Ordnung kräftig hervor; die vorderste ist auf der Grenze der Schale gegen das Ohr gelegen. HEine etwas schwächere Rippe wird auf den Interkostalräumen jederseits von vier, in der Schalenmitte von fönf Rippen dritter Ord- nung eingefasst. Diese letzteren sind im wesentlichen von gleicher Stärke, wenn auch 28 J. BÖHM, ÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. einzelne ein geringes schwächer sind. Die gesamte Oberfläche ist mit feinen konzentrischen Linien gedrängt bedeckt, so dass die Rippen etwas rauh werden. Das Fig. 18 abgebildete Exemplar stimmt mit dem vorhergehenden im wesentlichen öberein und ergänzt dessen Beschreibung insoweit, als an ihm das vordere Ohr radial gestreift ist, weicht dagegen darin ab, dass nicht acht, sondern nur sieben Hauptrippen vorhanden sind und zwar entfallen deren nur zwei auf die hintere Schalenhälfte. Infolge- dessen befinden sich zwischen der fiönften und sechsten resp. der sechsten und siebenten Hauptrippe je dreizehbn Rippen zweiter Ordnung, die zwar einander nicht gleich an Stärke sind, jedoch unerheblich darin von einander abweichen. Der Hinterrand wie die Be- grenzung des hinteren Ohres sind nicht erhalten. Vorkommen: Urdsberg. Bemerkung: BITTNER !) unterschied innerhalb seiner Gattung. Eumorphotis mehrere Gruppen. Eine davon umfasst die Arten, bei denen sich die Berippung zu mehreren Systemen differenziert; BIiTTNER stellte hierzu Pseudomonotis Venetiana v. HAUER, Ps. inaequicostata BES. und Ps. multiformis Bittn. Von ihnen weicht E. artus durch ihre Verkäimmerung des Fliägels wie die Verteilung der Radialskulptur ab. Eumorphotis variabilis n. sp. Mar 2. DG 10, 2 E. variabilis gehört derselben Gruppe wie E. artus an; sie unterscheidet sich von dieser durch ihren spitz ovalen Umriss, die flach konvexe Wölbung und die feinere, ge- drängte radiale Berippung. Die Hauptrippen, die bei E. artus so kräftig hervortreten, sind erheblich schwächer. So heben sich an dem Fig. 23 wiedergegebenen Exemplar nur deren zwei auf dem mittleren Schalenteil dadurch hervyor, dass sie breiter und etwas höher als die öbrigen sind; an Fig. 19 deren fönf. Im ibrigen alternieren vorwiegend Rippen zweiter mit solchen dritter Ordnung, aber hin und wieder liegen zwei Rippen dritter Ordnung zwischen je zweien zweiter Ordnung. Gemeinsam sind beiden Exemplaren die mit Wachstumsunterbrechung eintretende Umknickung und Verkräummung der urspränglich vom Wirbel geradlinig auslaufenden Rippen in der Nähe des Hinter- und des Unterrandes. Auf Fig. 23 tritt diese Skulptur auf der hinteren Schalenhälfte bereits in 6 mm Entfernung vom Wirbel, auf Fig. 19 erst in wenigen Millimetern Abstand vom Unterrande auf. Es er- hält die Skulptur dadurch Ähnlichkeit mit der von Halobia cfr Neumayri Bittn. (vgl. S. 33). Dazu kommt, dass eine ursprönglich grob angelegte Rippe plötzlich als erheblich feinere oder umgekehrt fortsetzt. Nachträglich konnte noch das vordere Ohr an dem einen Exemplare (Fig. 23) freigelegt werden. Es ist, wie bei E. artus, höher als lang und steigt sanft gegen die Schale an, an der es scharf absetzt; desgleichen weist dieses Exem- plar den ungleichartigen Abfall nach beiden Seiten ebenfalls auf. Hin Blick auf beide Ab- bildungen lässt den gerundeten Vorderrand und den schräg abgestumpften Hinterrand deut- lich erkennen. Die gesamte Oberfläche ist mit gedrängten konzentrischen Streifen bedeckt. Vorkommen: Urdsberg. 1) BITTNER: Uber Pseudomonotis Telleri und verwandte Arten des unteren Trias. Jahrb. k. k. geolog. Reichsanstalt. L. 1900. 5. 566, KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3Å. N:O 3. 29 Eumorphotis vagans n. sp. flex, 2. ING Ny, Då E. vagans hat mit E. variabilis die flach konvexe Wölbung der Schale sowie den mit einer Wachstumsunterbrechung eintretenden Wechsel in der Stärke einiger Rippen gemeinsam; dazu kann bei ersterer Art eine gleichzeitige Verwerfung der Rippen sich ein- stellen (vgl. Fig. 24). Sie unterscheidet sich von E. variabilis durch die breiten und kräftigen, wenn auch flachen Hauptrippen; zwischen je zweien derselben schalten sich etwa vier gleichmässig feinere Rippen ein. In dieser Skulptur schliesst sie sich an E. artus an. Vorkommen: Urdsberg, Tre Kronor (Toneisenstein). Eumorphotis n. sp. ex aff. E. Telleri BiTTnN. Eine wahrscheinlich an die Gruppe des Ps. Telleri Bittn. "') sich anschliessende Schale därfte in dem Abdruck eines Bruchstöckes vorliegen. Bei einer Höhe von c. 60 mm ist die linke Klappe gewölbt, glatt und gegen das vordere Ohr scharf abgesetzt. Dieses ist unvollständig erhalten; es war sehr lang und niedrig, hat bei 10 mm erhaltener Länge eine Höhe von ce. 5 mm; die radiale Streifung wird von einer Anwachsstreifung iberschnitten, die ähnlich wie auf dem Byssus-Ohre eines Pecten gebogen ist. Vorkommen: Urdsberg. Cassianella tectiformis n. sp. Ma Av ING lö Lö Es sind von dieser Type die linke Klappe und zwar ihr Abdruck eines jugendlichen Exemplars von 7 mm Höhe sowie der Steinkern eines erwachsenen Individuums von 28 mm Höhe erhalten. Von dem weit vor der Mitte gelegenen, eingerollten Wirbel verläuft auf dem Kamm der hoch gewölbten Schale eime abgerundete Diagonalkante, in deren Endpunkt der vordere und hintere Unterrand in stumpfem Winkel zusammenstossen. Vor dem Diagonalkiel ist die Schale niedergedriöckt, so dass eine niedrige Stufe entsteht, alsdann fällt sie in kurzem Bogen zum Vorderrande ab. Die gleichmässige Wölbung der breiten hinteren Schalenpartie wird durch eine radiale Einfurchung unterbrochen. Das vordere und hintere Ohr fehlen an dem erwachsenen Exemplar, sie scheinen vor seiner Einbettung abgebrochen worden zu sein. Jenes ist auch an dem Jugendexemplar nicht ganz vollständig erhalten; es ist gewölbt und durch eine tiefe Furche von dem Hauptteil der Schale abgesetzt. Das Hinterohr ist schmal, dreiseitig, fast flach und gegen den Ricken durch eme Einkehlung desselben scharf abgesetzt. Oberfläche konzentrisch gestreift. Rechte Klappe unbekannt. > Fundort: Skuldsberg. Bemerkungen: Gegeniöber den bisher bekannten Arten dieser Gattung ist C. tecti- formis durch die dachförmige Gestaltung der linken Klappe genögend gekennzeichnet und unterschieden. 1) a. a. 0. BITTNER: Uber Pseudomonotis Telleri und verwandte Arten der unteren Trias. S. 568 ff. 30 J. BÖHM, UBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. Rhynchopterus perna n. sp. Mö ck INS 2 Der bSkulptursteinkern der linken Klappe ist von schinkenförmiger Gestalt. Der spitze Wirbel ragt kaum oder nur wenig iber den Schlossrand. Die Achse der Ricken- wölbung bildet einen nach vorn offenen Bogen; sie liegt am Wirbel sehr nahe am hin- teren Öhr, so dass hier die Schale steil zu diesem, weniger stark zum vorderen Ohre ab- fällt; sie räckt zum Unterrande hin allmählich nach der Mitte zu, ohne diese jedoch ein- zunehmen, womit der Abfall der Schale nach dem Vorder- wie Hinterrande zwar ein ungleichseitiger bleibt, jedoch zugleich gleichmässiger wird. Vorderes Öhr sehr gross, deutlich abgesetzt, gewölbt. Die Schale scheint vor ihrer Einbettung nicht mehr voll- ständig erhalten gewesen zu sein, da Unter- wie Hinterrand zackige Ränder aufweisen. Vorderrand gebogen, so dass die Schale dort klaffte. Oberfläche grob konzentrisch gestreift. Rechte Klappe unbekannt. Fundort: Urdsberg. Bemerkung: Eine ähnliche, wenn auch durch Umriss und Wölbung verschiedene Art beschrieb GaABB'!) als Rhynchopterus obesus aus der kalifornischen Trias. Danach war ein hinteres Ohr wohl nicht vorhanden. Halobia Zitteli LINDSTRÖM. 1865. Halobia Zitteli LINDSTRÖM: Spetsbergen.?) =S. 7. Taf. 1. Fig. 11. 1874. Halobia Zitteli LINDSTRÖM in E. VON MO0JSISOVICS: Daonella und Halobia.?) S. 32. Taf. 3. Fig. 11. 1877. Halobia Zitteli LINDSTRÖM in ÖBERG: Spetsbergen. ?) S. 16. Taf. 5. Fig. 4. NEN: Ba ING: Ao Aus den von LInpstRöm und v. Mogsisovies gegebenen Abbildungen der Halobia Zitteli geht hervor, dass zwei verschiedene Formen darunter zusammengefasst sind. Aut meine Bitte ibersandte mir Herr Professor LInpsTRÖM in gätigster Weise sein Öriginal- exemplar zu 1. c. Taf. 1, Fig. 11. Dieses möchte ich als Typus festhalten, dem auch wohl ein weiterer Teil der auf derselben Tafel dargestellten Figuren zugehören dirfte; jedoch lässt sich ohne genaue Priöfung der Originalstöcke hieritber nicht em Urteil fällen. Die mittleren Rippen sind flach und breit, hier und da gespalten, die hinteren und vorderen schmal und stehen gedrängt. Waährend die medianen kaum gebogen sind, sind es die hinteren weit mehr. Wie Fig. 27 zeigt, knicken sie in einiger Entfernung vom Wirbel scharf nach vorn um. Längs dem hinteren Schlossrande zieht eine breite glatte Fläche hin, auf der vom Hinterrande her einige Rippen bis zur Mitte hin sich erstrecken. Die vor- 1) a. a. O. W. M. GABB: Triassic and cretaceous fossils. Taf. 5. Fig. 30 a, b. 2) a. a. O. LINDSTRÖM: Trias- och Jura-försteningar. 3) E. v. MoJsisovIes: Uber die triadischen Pelecypoden-Gattungen Daonella und Halobia. Abhandl. k. k. geol. Reichsanstalt. Wien. VII. 1874. 4) ÖBERG: Om Trias-försteningar från Spetsbergen. K, Svenska Vetensk.-Akad. Handl. XIV, 1877, KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND J3Å(. N:O 3. dl dere Schlossrandpartie ist an keinem Exemplare :vollständig erhalten; doch scheinen unter der Lupe einzelne Streifen, wie sie unten beschrieben werden, in pectenartig gebogener Weise aufzutreten. Ich werde an anderer Stelle auf diese Art zuriuckkommen. Fundort: Schwarzer Kalkstein vom Kap Thorodsen, Isfjord, Spitzbergen. Bemerkung: Es sei mir gestattet, hier zu den Ausfihrungen, welche jungst BITTNER !) iäber das Halobienohr gab, die Abbildung dieser nahezu vollständig erhaltenen Schalen- partie an einer rechten Klappe von Halobia superba v. MoJs., welehe vom SANDLING stammt und in Kgl. Museum för Naturkunde zu Berlin aufbewahrt wird, zu geben. Die äusserste Begrenzung des Ohres (Taf. 3, Fig. 28) ist abgebrochen. Das Ohr, welches in 6 mm Entfernung vom Wirbel eine Höhe von 2 mm hat, wird durch eine linienartige, stark vertiefte Furche von der Schale abgetrennt und zerfällt in 3 Abschnitte. Der untere, sich unmittelbar an die Furche anschliessende bildet eine spitz dreiseitige Fläche von 1 mm Höhe in der angegebenen Entfernung; iber sie verlaufen die Anwachs- streifen mit tief auswärts gerichteter Bucht. Drei Radialrippen von der Stärke der Schalen- rippen verzieren ihn. Der zweite Abschnitt besteht aus dem keilförmigen Wulst, dessen Spitze zum Wirbel hin gerichtet ist. Die Grenze beider Abschnitte ist deutlich, doch setzen die nach vorn aufsteigenden Schenkel der Buchtung noch auf den untersten Teil des Wulstes hiniber. Auf dem Hauptteil des Wulstes biegen dann die Anwachsstreifen in spitzem Knie, welches dem Vorderrande zugewandt ist, nach hinten wieder um. Den dritten Abschnitt bildet die fast linear schmale Fläche am NSchlossrande; an unserem Exemplar ist sie unvollständig erhalten. Während die Anwachsstreifung an der erwähnten Furche endigt, biegt sie vor dem hinteren Schlossrande stark einwärts und trifft ihn in spitzem Winkel. An einem Exemplar einer unbestimmt gebliebenen Art aus dem Hallstätter Kalk derselben Sammlung war nur der schmale Wulst beobachtbar; deutlich konnte jedoch beobachtet werden, dass die Anwachsstreifen beiderseits des Wirbels in der oben ange- gebenen Art verlaufen, indem sie an den hinteren Schlossrand in sehr spitzem, an den vorderen unter fast rechtem Winkel stiessen. Eine gleiche Unterbrechung und knieförmige Biegung der Anwachsstreifung an dem vorderen Ohre zeichnen Vorz”) bei seiner Halobia battakensis und H. kwaluana, BITTNER ”) bei Halobia fascigera BiITTNER. Letzterer weist bei Beschreibung der H. Neumayri BITTt- NER ") auf die »einwärts gerichtete Anwachsstreifung, ähnlich dem Byssusausschnitte der Pectiniden» hin. Da bei Daonella die Anwachsstreifung in ununterbrochenem Bogen vom vorderen zum hinteren Schlossrand verläuft, ein Ohr, wie bei Halobia, somit nicht vorhanden ist, so schliesse ich mich in der Trennung beider Gattungen BITTNER und TORNQUIST”) an; 1) a. a. O. BITTNER: Trias Brachiopoda and Lamellibranchiata. S. 36—38. 2?) W. Vonz: Beiträge zur geologischen Kenntnis von Nord-Sumatra. Zeitschr. d. Deutsch. geolog. Ges. JL 13005 IN Ia IG By I 3) a. a. O. BITTNER: Trias Brachiopoda and Lamellibranchiata. Taf. 7. Fig. 15. 2) A. BITTNER: Triaspetrefakten von Balia in Kleinasien. Jahrb. k. k. geolog. Reichsanstalt Wien XLI. 1891. Wien 1892. 5. 99. >) A. TORNQUIST: Neue Beiträge zur Geologie und Paläontologie der Umgebung von Recoaro und Schio (im Vicentin). II. Zeitschr. d. Deutsch. geolog. Ges. L. 1898. &S. 674, Fussnote 1. 2 J. BÖHM, UBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. [SG] ich glaube auch, in der Auffassung nicht fehl zu gehen, dass die Gattungen Halobia und Daonella verschiedenen Formenkreisen angehören und zwar Halobia dem von Aviculo- pecten, Daonella dem von Posidonomya. Halobia sp. Taf. 3. Fig. 32. Derselben Formengruppe wie Halobia Zitteli LinnpsTtR. gehören zwei Exemplare an, die mit der genannten Art den der Länge nach gestreckten Umriss, die stark geschwun- gene Abbiegung des Vorderrandes zum Unterrande und die rasche Höhenzunahme zur hinteren Schalenhälfte hin gemeinsam haben, sich jedoch von ihr unterscheiden durch die Lage des Wirbels, der bei H. sp. nicht so weit wie bei H. Zitteli nach vorn gerickt ist, durch die breiteren Rippen, welche dementsprechend auch in geringerer Zahl auftreten und selten gespalten sind, durch die breiteren Furchen, welche auf dem mittleren Schalen- teil fast die halbe Breite der Rippen selbst erreichen, sowie endlich dadurch, dass die Rippen, schmäler werdend, bis an das vordere Ohr herangehen und auch nahe dem hin- teren Schlossrande auf der äusseren Schalenhälfte kräftiger als bei H. Zitteli entwickelt sind, während die innere Haälfte dieser Schalenpartie glatt bleibt. Ein schmaler, etwa 1 mm breiter; glatter Saum begrenzt den hinteren Schlossrand. Das vordere Ohr ist abgebrochen; es: geht dies daraus hervor, dass der hintere Schlossrand emmal keime ent- sprechende Fortsetzung in gerader Linie findet, und dass die Anwachsstreifung gegen die Furche, welche das vordere Ohr unten begrenzt (vgl. obige Beschreibung von H. su- perba v. Moys.), stark umbiegt und auf der Grenzlinie der Schale gegen diese Furche gedrängte kräftige Körnehen unter der Lupe wahrnehmbar sind, die nur als die Ansatz- punkte der Anwachsstreifung des Ohres aufgefasst werden können. Die Wirbelpartie ist von konzentrischen Anwachsringen umgeben; erst in eimiger Entfernung setzt die Radial- furchung ein. Es liegen in den beiden Exemplaren wahrscheinlich Jugendexemplare einer beson- deren, durch breite Rippen und sehr breite Furchen ausgezeichneten Form vor. Fundort: Urdsberg (B. 6). Halobia cfr. Neumayri BITTNER. Taf. 3. Fig. 29. In dem von Herrn Professor NATHORST von der Spitze des Tschermakberges mitge- brachten grauen Kalkstein findet sich mit Pseudomonotis spitzbergensis mihi das Fragment einer rechten Klappe, welche sich durch die Berippung an die kleinasiatische Art anschliesst. Die gewölbte Umbonalpartie setzt in etwa 4 mm Entfernung vom Wirbel mit schroffer Wachstumsunterbrechung gegen den flacheren randlichen Schalenteil ab. In einiger Ent- fernung von dem iber den Schlossrand vorspringenden Wirbel entspringen die zahlreichen, tiefen Radialfurchen, welche vor dem erwähnten Absturz der Umbonalpartie schon deut- KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:0 3. 33 lich entwickelt sind. In c. 8 mm Entfernung vom Wirbel knicken bei emer zweiten, weniger markierten Wachstumsunterbrechung die Furchen unter Einschaltung sekundärer Furchen auf dem medianen Schalenteil scharf um, bilden an dieser Stelle einen Bogen, um alsdann radial weiter zu verlaufen. Auf der am vorderen Ohr gelegenen Schalen- partie ist die Knickung nur geringfögig. Dem Hinterrande zu stehen die Furchen gedrängt. Wohl ist der Wulst gegen die öbrige Schale begrenzt und die radiale Verzierung beobachtbar, aber im ibrigen ist alles stark abgerieben. Bemerkung: Durch die Verteilung der Skulptur und die Ausbildung der Ohren unter- scheidet sich die spitzbergische Type von H. Neumayri Bittn. und H. comata BITTN. !) Daonella Lovéni n. sp. Taf. 3. Fig. 22, 25, 30, 31. Die in einzelnen Handsticken in Fille auftretende und sie nach allen Richtungen hin durchsetzende Type, deren Beschreibung ich drei trefflich erhaltene Exemplare zu Grunde lege, ist von quer eiförmigem Umriss, ungleichseitig, konvex gewölbt. Der Unterrand geht mit breiter Kurve in den Vorderrand iber, während er nach räckwärts sich abwärts senkt, so dass hier die Schale an Höhe zunimmt und das Maximum davon in etwa ?/3 der Länge erreicht. Der Wirbel ist klein, spitz und ragt, nach innen und vorn geneigt, im vorderen Drittel öber den geraden Schlossrand ziemlich hoch hinöber. Konzentrische Runzeln umgeben den Wirbel und verlieren sich durch Abschwächung gegen die Mitte wie die Nähe des Schlossrandes hin. In 2 mm Entfernung vom Wirbel setzen vertiefte Radjallinien ein, welche iiber den vorderen und medianen Schalenteil — breite und flache Rippen zwischen sich lassend — mit ganz schwacher, nach vorn offener Kräummung hinweg- ziehen, iäber den hinteren Schalenteil, enger gedrängt, gerade verlaufen. FEinige Rippen bleiben einfach, der grösste Teil derselben wird jedoch in seinem Verlaufe in wechselnder Höhe neuerdings gefurcht, einzelne in der Nähe des Unterrandes wieder geteilt. Eine vor der Mitte gelegene breite Rippe des in Fig. 22 dargestellten Exemplares weist eine viermalige Spaltung auf. Nach- dem hinteren Schlossrande hin werden die Rippen schmäler und däönner. Längs dem Schlossrande bleibt ein rippenfreier Raum; an dem angezogenen Exemplare misst derselbe in 6 mm Entfernung vor dem Wirbel 2,5 mm, in 9 mm Ent- fernung hinter dem Wirbel 1,5 mm an Höhe, so dass der vordere rippenfreie Saum erheb- lich breiter als der hintere ist. Die Biegung der Anwachsstreifung ist beiderseits insoweit eine abweichende, als sie auf der Vorderseite steil ansteigend iber die rippenfreie Fläche hiniberstreicht und erst hart am Schlossrande einwärts biegt, dagegen auf der Hinterseite in gleichmässigem, jedoch schärferem Bogen zum Schlossrande hinschwingt. Ein Bruchstöck (Fig. 30), das den grössten Teil des Unterrandes — seine vordere Partie ist leider nicht erhalten — umfasst, weist darauf hin, dass D. Lovéni erheblich grösser als die oben besprochenen Exemplare, unter denen das in Fig. 22 abgebildete das 1) a. a. O. BITTNER: Trias Brachiopoda and Lamellibranchiata. Taf. 7. Fig. 13. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 3. 5) 34 J. BÖHM, ÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. vollständigste repräsentiert, wurde. Danach flachte in ausgewachsenem Zustande der Unterrand an einer Wachstumsunterbrechung gegeniöber der gewölbten oberen Schalen- partie ab und knickten die Rippen im medianen Schalenteile knieförmig nach vorn zu um, wobei sie sich leicht krämmen, während die hinteren Rippen gerade fortsetzen. Jugendexemplare von c. 3 mm Höhe und Länge erinnern durch die diagonale Wölbung der Schale, den hervorstehenden Wirbel, die starke Abschrägung des Vorder- und Unterrandes sowie die konzentrische Runzelung — die Radialfurchung hat noch nicht eingesetzt — an den senonen Inoceramus Cripsii MANT. Fundort: 'Urdsberg (Myophoriensandstein und 'B 5). Bemerkung: D. Lovéni steht D. cfr. Richthofeni BiTTN. !) am nächsten in der ex- zentrischen Lage des Wirbels und der Berippung, unterscheidet sich aber davon durch die beiderseitig verschieden breite rippenfreie Partie längs den Schlossrändern wie die Knickung der mittleren Rippen nahe dem Unterrande. Bakewellia ursina n. sp. Taf. 3. Fig. 12, 15, 18. Auf demselben Handstick befinden sich der Abdruck einer linken ufid der Stein- kern einer rechten Klappe. Da sie bei wenig verschiedener Grösse gleiche Neigung des Rickenfirstes zum Schlossrande sowie ibereinstimmende Bildung des vorderen Ohres auf- weisen, bin ich, obschon der Hinterrand der rechten Klappe nicht erhalten ist, geneigt, sie als derselben Type angehörig anzusehen. Die schlanke linke Schale ist bei 11 mm Höhe hoch gewölbt. Der spitze Wirbel ragt, gegen die Ohren deutlich begrenzt und gegen das himtere durch eine kurze Ein- kehlung abgesetzt, uber den Schlossrand hinöber. Die Riöckenachse beschreibt in ihrem Verlaufe eine nach vorn leicht konvexe Krummung. Das vordere Ohr ist ziemlich hoch und wahrscheinlich — seine vorderste Begrenzung ist leider nicht erhalten — dem Ver- lauf der Anwachsstreifung nach auch ebenso lang und zugespitzt. Es steigt gegen die Riuckenwölbung an; unter ihm klafft der Vorderraud. Das hintere Ohr fällt sanft ab und ist zu einem spitzen Flögel ausgezogen. Der Schlossrand tritt infolge einer ihn be- gleitenden Furche kräftig hervor. Die Oberfläche ist mit regelmässig entfernten, kon- zentrischen, erhöhten Linien verziert. Die rechte Klappe — wie bemerkt ein Stemkern — ist fast ebenso stark gewölbt. Am hinteren Schlossrande treten eime divergierende Leiste und darunter eime Furcehe als Abdriäcke der hinteren Seitenzähne, am vorderen zwei Höcker auf. Von letzterem ist der hintere die Ausfillung des kräftigen Fussmuskels, der vordere diejenige der zwischen dem Sehlosszahne und dem Vorderrande gelegenen Grube. In der Lage des hinteren Seiten- zabnes besteht weitgehende Ubereinstimmung mit der von V. ScHaurorH ”) unter Fig. 4 d. Taf. 5 gegebenen Abbildung von Bakewellia costata ScHrotH. var. Goldfussi STROMB. Sp. 1) a. a. O. BITTNER: Lamellibranchiaten der alpinen Trias. Taf. 9. Fig. 23. ”) V. SCHAUROTH: Die Schaltierreste der Lettenkohlenformation des Grossherzogtums Coburg. Zeitschr. Deutsch. geol. Ges. IX 1857. - KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:0O 3. 35 Fundort: Urdsberg. Bemerkungen: Von Gervilleia costata Vv. SCHLoTH., der unsere Type nahesteht, unterscheidet sie sich durch den abweichenden Achsenwinkel, die nach vorn konvexe Krimmung des Riöckenfirstes, den spitz ausgezogenen hinteren Fligel und das anscheimnend auch ähnlich so zugespitzte vordere ÖOhr, wie es Vv. SCHAUROTH ') an Bakewellia costata V. SCHLOTH. var. crispata GOoLDF. darstellt. Auch von den öbrigen triadischen Gervilleia- Arten — so insbesondere G. cf. exporrecta LErPs.”) — weicht B. ursina durch ihre Ge- staltung ab. Gervilleia sp. ex aff. G. costata Vv. SCHLOTH. ej, 3 Fig 23, Die in zwei unvollständig erhaltenen Abdricken vorliegenden linken Klappen schlies- sen sich in dem gleichmässig gewölbten Räcken, den leistenartig erhabenen konzentrischen Lamellen, welche diesen und das hintere Ohr in regelmässigen Abständen bedecken, an die von Vv. SCHAUROTH ”) gegebene Abbildung von Bakewellia costata SCHLOTH. Sp. Var. genuina V. SCHAUROTH an. Unterschiede zeigen sich insofern, als die Lamellen, zwischen denen die Anwachsstreifen verlaufen, auf dem Abfall des Räöckens in einem fast rechten Winkel umbiegen, und als auch der Achsenwinkel ein grösserer sein därfte. Doch ist das Material zu unvollständig, um eine genauere Darstellung der arktischen Form wie ihrer Iigentäömlichkeriten gegenitber verwandten Formen zu gestatten. Vorkommen: Urdsberg. i Gervilleia Nordenskiöldii n. sp. IR Ör NG Do Die linke Klappe, von rhombischer Gestalt, ist z. T. mit der Schale erhalten, die nur diönn war. Der Wirbel liegt weit nach vorn geröckt und ragt ziemlich hoch öber den Schlossrand hiniäber. Von ihm erstreckt sich nach der hinteren unteren Ecke eine Diagonalkante, welche die beiderseitig gleichmässig abfallende, gerade zum Unterrande verlaufende starke Rickenwölbung begrenzt und auf der Steimkernpartie deutlich hervor- tritt. Wahbrscheinlich begleitete die Kante gegen das hintere Ohr wie bei G. Loewenighi eine seichte Hohlkehle, wenigstens ist am Wirbel selbst, wo die Schale erhalten ist, eime solehe angedeutet; sonst fällt sie von der erwähnten Kante steil zum hinteren Ohre ab. Dieses ist mässig gross, flach ausgebreitet und der Anwachsstreifung zufolge flögelartig zugespitzt; sem Aussenrand ist seicht eingebuchtet. Vorderes Ohr sehr kurz, gewölbt, wohl abgesetzt, mit schräg abfallendem Schlossrande. Vorderrand gebogen, klaffend. Die Skulptur besteht aus scharfen, in regelmässig kurzen Zwischenräumen rippenartig hervor- 1) a. a. O. V. SCHAUROTH: Die Schaltierreste der Lettenkohlenformation des Grossherzogtums Coburg. S. 106. Taf. 5. Fig. 2. ?) BITTNER: Versteinerungen aus der Trias-Ablagerungen des Säd-Ussuri-Gebietes. Mém. Comité géolo- stre. Vil. 330 I HB ING T 3) a. a. O. V. SCHAUROTH: Die Schaltierreste der Lettenkohlenformation u. s. w. Taf. 5. Fig. 1. 36 J. BÖHM, ÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. tretenden konzentrischen Streifen, die auf dem vorderen Ohre sich eng an einander scharen; dazu kommt die Anwachsstreifung. Diese zeigt trefflich ein Jugendexemplar von 7 mim Höhe. Rechte Klappe unbekannt. Fundort: Urdsberg. Bemerkung: Von Bakewellia costata v. SCHLOTH. sp. var. contracta V. SCHAUROTH,!) der sich G. Nordenskiöldii am meisten nähert, unterscheidet sie sich durch den Umriss und die Gestaltung des vorderen Ohres. Gervilleia Bennetti n. sp. Taf. 4. Fig. 13, 17. Die linke Klappe liegt sowohl in emem Skulptursteinkern von 35 mm Höhe und c. 33 mm Länge als auch in einem unvollständigen Abdruck vor. Sie ist von trapezseiti- ger Gestalt. Der unter dem vorderen Ohr leicht eingebogene Vorderrand geht in scharfer Biegung in den schmalen, gerundeten Unterrand iber, der in steiler Kurve zum Hinter- rand aufsteigt. Der Wirbel ist weit nach vorn geräöckt, etwa im vorderen Sechstel der Gesamtlänge gelegen, und ragt hoch iber den Schlossrand hiniber. Die mittlere Schalen- partie ist von schief spitzerförmigem, der Höhe nach sehr gestrecktem Umriss und gegen die Ohren deutlich begrenzt. Ihr First ist, im Profil gesehen, ganz sanft gebogen und fällt nur gegen den Wirbel stärker ab. Schmal am Wirbel, verbreitert sie sich unter gleichzeitiger Abflachung schnell gegen den Unterrand hin und fällt sanfter zum Hinter- als zum Vorderrande ab. Das vordere Ohr ist sehr hoch (etwa !/3 der Gesamthöhe), jedoch nur kurz und steigt rasch zur Riäckenpartie an; hierin kontrastiert es gegen das hintere Ohr, welches, ebenso hoch wie das vordere Ohr, flach ausgebreitet und zu einem spitzen Flögel ausgezogen ist. Die Anwachsstreifen erheben sich in engen Abständen als erhabene Linien, sind auf dem hinteren Ohre spitz knieförmig gebogen und steigen auf dem vorderen steil zum Schlossrande auf. Wie Fig. 17 zeigt, tritt der hintere Schloss- rand wulstig heraus. Fundort: Skuldsberg. Gervilleia Loewenighi n. sp. ITaf. Sr Eg. 9 I Texthior ör Linke Klappe sehr ungleichseitig, schief oval, mit sehr stark ge- wölbtem Räcken, von dem die Schale steil zum Vorderrande und nach hinten abfällt. Der gerundete Kamm des Räckens schwingt in einer E Kurve, deren konkave Seite nach hinten gerichtet ist. Grösste Dicke Textfig. 5. Nach dem oberhalb der Mitte. Wirbel weit nach vorn gerickt, stark itbergebogen Wachsabdruck der VED Ne 3 und hoch iöber den Schlossrand hinivberragend. Das vordere Ohr ist kurz, ig. 7 abgebildeten Exemplares. aufgewölbt und deutlich begrenzt, das hintere schief abfallend, seicht ein- 1) a. a. 0. C. V. SCcHAUROTH: Die Schaltierreste der Lettenkohlenformation. Taf. 5. Fig. 3. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O 3. SM gebuchtet, kurz flögelartig zugespitzt. Von dem Wirbel erstreckt sich zur hinteren unte- ren Ecke ein sdbogener Diagonalkiel, unter welchem sich eime Hohlkehle entlang zieht, wodurch das hier Ohr von der Wölbung des oben schmalen, unten erbreiterten Rickens scharf abgesetzt wird. Diese Aushöhlung verliert sich mit zunehmendem Wachstum . "nach unten hin. Vorderrand stark eingebogen, klaffend. Oberfläche mit konzentrischen Amnwachslamellen gedrängt bedeckt, die sich auf den Ohren hart an einander scharen. Radial- streifung hier und da zwischen den Lamellen siechtbar. Die Type ist als Abdruck erhalten. An einem zweiten, jungeren Exemplar (Fig. 9—11) treten die Räckenwölbung wie die Hohlkehle noch kräftiger hervor. Ein Steinkern (Fig. 7, Textfig. 5), dessen Räckenpartie zerstört ist, zeigt das ziem- lich breite, parallel gestreifte Ligamentfeld mit vier Ligamentgruben, die nach hinten zu stetig kleiner werden. Unter ihm und hinter dem Wirbel liegen ce. 12 divergierende Zahmnleistchen, »die cucullaeaartigen Reihenzäbhnchen». Auch scheint ein vorderer Zahn vorhanden gewesen zu sein. Dazu kommt noch ein kräftiger, bis auf das hintere Ohr sich erstreckender leistenförmiger Seitenzahn. Der Wachsabguss dieses Exemplares zeigt auch den sehmalen, nach vorn gedrehten Wirbel. HEin anderes Exemplar lässt erkennen, dass die sonst dicke Schale dort, wo sie zum Wirbel nach vorn umbiegt und naturgemäss am stärksten ist, die ausserordentliche Dicke von 3 mm hat. Ferner weisen Erhöhungen auf Emdricke des Fussmuskels hin. Fundort: Urdsberg (Myophoriensandstein), Tre Kronor (Toneisensteinhorizont). Bemerkung: Eine ähnliche Beschaffenheit der Zahnleistehen zeigt Gervilleia poly- odonta V. STROMBECK,') die sich jedoch in allen öbrigen Merkmalen durchgreifend von G. Loewenighi unterscheidet. Familie Mytilidae Law. Modiola aff. raibliana BITTNER. 1901. Modiola aff. raibliana BITTNER: Bakonyerwald. S. 21. Taf. 7. Fig. 26, 27 Textfig. 6. Ein 15 mm hoher Abdruck der rechten Klappe schliesst sich in seinem Umriss an die angezogene Form an, welche von M. raibliana ”) dadurch ins- besondere bbanveielen scheint, dass Schloss- und Hinterrand in einem gleich- mässig sanft geschwungenen Bogen in einander iöbergehen, dagegen bei M. raibliana BirtTN. in cinem scharfen Knie zusammenstossen. Nur um weniges (SEE kleiner und in ihrer Gestalt der von GORTANI”) in Fig. 2 d. Taf. 9 gegebenen Fig. 6. Nach : o s einem Abdruck. Abbildung von M. pygmaea Mönsrt. sehr ähnlich, ist es doch das erwähnte Nat. Gr. Merkmal, wodurch sich die arktische von der alpinen Type unterscheidet. Fundort: Urdsberg. 1) H. CREDNER: Uber die Gervillien der Trias-Formation in Thäringen. Neues Jahrb. f. Min. 1851. Hen (ör INS (Or 2) a. a. O. BITTNER: Lamellibranchiaten der alpinen Trias. Taf. 5. Fig. 21, 22. 3) M. GORTANI: Nuovi fossili raibliani della Carnia. Rivista Italiana di Paleontologia VIII. 1902. 35 J. BÖHM, ÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. Familie Pinnidae Gray. Pinna lima n. sp. Myr ög Ai Die beiden unvollständigen Skulptursteinkerne sind von keilförmiger Gestalt, rhom- bischem Querschnitt, etwa so breit wie hoch, gleichklappig. Die von der abgebrochenen Wirbelspitze ausgehenden Seitenkanten, welche nahe dem Wirbel scharf, weiterhin leicht gerundet sind, legen einander nicht gegeniber; die rechte Seitenkante liegt tiefer hinab- geröckt als die linke. Diese Unsymmetrie findet in dem Umstande weiteren Ausdruck, dass der neben dem Dorsalrande — auf dem sich ein seitlich zusammengedräckter, in diesem Falle nur z. T. erhaltener Kiel, die Ausföllung der Ligamentgrube, erhebt — niedergedröckte Schalenteil der linken Klappe schmäler als derjenige der rechten Klappe ist. Ferner ist der vordere Muskeleindruck jener Klappe erheblich kräftiger und grösser als in dieser. Die zwischen dem Dorsalrande und den medianen Seitenkanten gelegenen Seitenflächen sind flach gewölbt, die den Pallealrand einschliessenden flach. Ausser der groben Anwachsstreifung sind nahe dem Unterrande der linken Klappe Spuren einer Radialstreifung beobachtbar. Auf dem Abdruck eines Fragmentes von 44 mm Länge und 27 mm grösster Breite treten neun, dem Unterrande parallele, eng bei einander gelegene Radialstreifen auf; jedoch nehmen sie noch nicht ein Drittel der Breite ein und erlöschen in der Hälfte der unteren Schalenlänge. Ferner erscheint an dem Ende des Fig. 12 und 14 abgebildeten Exemplares eine auf den Unterrand in spitzem Winkel gerichtete Partie in sich paralleler Streifen, ähnlich wie bei P. Tommasii v. WÖHRM. ") Fundort: Urdsberg. Pinna Heeri n. sp. Taf. 5. Fig. 4—6. Diese Art unterscheidet sich von der vorhergehenden durch die Flachheit beider Klappen; so beträgt die Höhe etwa das Zweieinhalbfache der Dicke. Der Querschnitt ist trapezseitig. Der Wirbel ist abgebrochen. Die bei P. lima angegebene Unsymmetrie tritt infolge des Umstandes, dass die Mediankanten gerundet sind und sich nach dem breiten, bogig abgerundeten und ansecheimend wenig klaffenden Hinterrand hin verflachen, weniger deutlich hervor. Infolge unginstiger Erhaltung ist an beiden Exemplaren auch die sehr schmale Depression längs dem Dorsalrande nur auf der linken Klappe beobachtbar, wie auch der grosse Muskeleindruck auf dieser Seite wenig ausgeprägt ist. Rundliche Ein- dröcke in der Nähe des Hinterrandes und an zwei anderen Stellen der rechten Klappe (Fig. 6) lassen vermuten, dass sie auf Perlenbildung zurickzufihren sein därften. Ausser der Anwachsstreifung ist eine weitere Skulptur nicht wahrnehmbar. Fundort: Urdsberg. 1) S. VON WÖHRMANN: Die Fauna der Raibler Schichten vom Schlernplateau. Zeitschr. d. Deutsch. geol. Ges: NEIVE 01892 erarORE Big KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 34. N:0O 3. 39 Familie Arceidae Law. Maecrodon Buchi n. sp. Sa la Sö Die als Skulptursteinkerne erhaltenen beiden Klappen sind sehr ungleichseitig, ver- längert vierseitig, seitlich abgeflacht und sattelförmig cingebogen. Der ziemlich breite und niedrige Wirbel liegt etwa im vorderen Drittel der Länge, von ihm geht die ge- rundete Diagonalkante aus. Der Vorderrand geht im rechten Winkel vom Schlossrande ab und mit stark gerundeter Ecke in den schräg abwärts steigenden Unterrand iber; der Hinterrand ist schief abgestutzt. Der Unterrand ist am Ausgange der Einsattelung ein- gebogen. Das Schildchen ist schmal, eben; auf ihm hat sich die charakteristische Skulptur, welche ähnlich derjenigen von Macrodon imbricarius BITTNER ') ist, am besten erhalten. Auf dem seitlichen Schalenteil sind vorwiegend die Wachstumsunterbrechungen in regel- mässigen Abständen erhalten, und die Radialstreifen in der Nähe der Diagonalkante be- merkbar. Die Oberfläche ist radial gestreift, mit linienartigen Furchen und konzentrischen Anwachsstreifen verziert. Die Area war, nach der Höhe des Wirbels zu urteilen, niedrig. Die linke Klappe zeigt vier unter sich parallele und zum Schlossrande wenig geneigte hintere Seitenzähne. Fundort: Urdsberg. Macrodon Dunéeri n. sp. ARS ara ALDES PS Schale quer verlängert, sehr ungleichseitig, trapezförmig, seitlich abgeflacht. Wirbel niedrig und ziemlich breit, hinter ihm etwa ”/4 der Schale gelegen. Sie wird durch eine vom Wirbel ausgehende flache Diagonal-Depression in eine kärzere, gewölbte vordere und eine längere, flache hintere Partie zerlegt. Die gerundete Diagonalkante scheidet ein nur schmales, flaches Feld zwischen dieser und dem hinteren Schlossrande ab. Der Vorderrand setzt unter rechtem Winkel an den Schlossrand an und biegt dann mit starker Abrundung der unteren Ecke in den wenig nach hinten absteigenden Unterrand um, welcher dort, wo die diagonale Einsenkung ihn traf, klaffte; dem entsprechend sind die Anwwachsstreifen hier aufwaärts gebogen. Hintere Ecke breit abgerundet. Der schief aufsteigende Hinter- rand stösst in stumpfem Winkel an den Schlossrand. Oberfläche konzentrisch gestreift, nur hier und da schimmern unter der Lupe am Unterrande Spuren einer femen Radial- streifung durch. Fin leistenförmiger hinterer Seitenzahn ist erkennbar. Fundort: Urdsbherg. Cucullaea (Maerodon?) Cherieanus n. sp. dl Ah Ia Die in einen unvollständigen Abdruck erhaltene linke Klappe ist sehr gross, ge- wölbt, seitlich abgeflacht, nicht eingesattelt. Vorderrand abgerundet, Unterrand schräge 1) Vgl. a. a. O. BITTNER: Lamellibranchiaten der alpinen Trias. Taf. 15. Fig. 8, 9, 11, 12. 40 J. BÖHM, UBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. nach hinten absteigend und klaffend. Von dem vor der Mitte gelegenen Wirbel strahlen flache, nahe dem Unterrande bis 1 mm breite und durch tiefe, schmälere Furchen ge- trennte Rippen aus, welche auf der zum Vorderrande hin abfallenden Schalenpartie durch eine linienartige Furche geteilt werden und nahe dem Vorderrande selbst sich in Radial- linien auflösen. Die Anwachsstreifung ist grob, die Wachstumsunterbrechung kräftig. Die hintere wie vorderste Schalenpartie sind zerstört. Area hoch. Schloss unbekannt. Fundort: Urdsberg. Bemerkung: Durch ihre Grösse, den hoch aufragenden Wirbel und ihre Skulptur unterscheidet sich diese Art von den bisher aus der Trias bekannt gewordenen. Cucullaea (? Macrodon) sp. Taf. 4. Fig. 20. Ein Steinkern, wenig länger als hoch, ist durch seitlichen Druck etwas nach hinten verschoben, so dass die Diagonalkante scharfeckig geworden ist. Die Schale war an- scheinend gleichmässig gewölbt. Vorder- und Unterrand sind gebogen, Hinterrand schräge abgestutzt. Oberfläche mit flachen Radialrippen und linienartigen Furchen verziert. Wirbel hoch aufragend, Area hoch. Schloss unbekannt. Fundort: Urdsberg. Familie Nuculidae Grav. Palaeoneilo Tobieseni n. sp. ABBR 2 Ia VIN AV Ein Steinkern der stark gewölbten und seitlich abgeflachten rechten Klappe ist von quer ovaler Gestalt. Der spitze, nach vorn und innen gewandte Wirbel liegt weit nach vorn geräöckt; von ihm erstreckt sich zur Hinterecke eine stumpfe Diagonalkante. Vorder- und Hinterrand sind kurz abgerundet; der Unterrand ist leicht gebogen, und die vordere untere Ecke stärker verrundet als die entsprechende hintere Ecke. Auf der hinteren Schalenpartie ist die grobe Anwachsstreifung gut erhalten; auf dem Steinkern unter der Lupe wahrnehmbare radiale Streifung ist wohl der Abdruck der Schalentextur. Die vor- dere Zahnreihe bestcht aus 5 kräftigen und wagrecht gelegenen, die hintere aus zahlreichen, ZE )-gebogenen Zähbnen. Die Zahl der letzteren lässt sich nicht sicher bestimmen; es diärften deren etwa 25 sein. Der breit dreiseitige vordere Schliessmuskel war tief in die Schale eingesenkt; auf dem Steinkern tritt er infolgedessen mit der Spitze frei hervor. Der hintere Muskeleindruck ist unter der hier erhaltenen Schalenskulptur nicht wahrnehm- bar; die beide verbindende Mantellinie ist z. T. deutlich ausgeprägt. Fundort: Urdsberg (B 6). Palaeoneilo Iunaris n. sp. Taf. 4. Fig. 18. Die schmale, sehr ungleichseitige, quer nach riickwärts verlängerte, konvexe Schale ist von elliptischem Umriss. Unterrand gebogen; Vorderrand kurz gerundet. Von dem KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 314. N:O 3. 41 kleinen, spitzen und nach innen gerichteten Wirbel gehen Kanten aus, von welchen die vorderen eine undeutliche Lunula, die hinteren ein lanzettliches Feldchen einschliessen. Oberfläche konzentrisch gestreift. Fundort: Urdsberg (B 5). Bemerkung: Obschon das Schloss nicht beobachtet werden kann, glaube ich doch, auf Grund des Gesamthabitus der Schale in ihrer Zugehörigkeit zur Gattung Palaeoneilo nicht fehl zu gehen. Von der sehr ähnlichen P. elliptica GoLpF. sp.!) und Leda sub- ellipticea PaAr.”) unterscheidet sie sich durch den flach gebogenen Unterrand und schmä- leren Vorderrand. Palaeoneilo sp. Jena 4 Jae NO, ST ue Die als Steinkern vorliegende rechte Klappe von 3 mm Länge und Ö 2 mm Höhe ist von schief dreiseitigem Umriss; nach vorn stark verschimä- - lert und abgerundet. Der Unterrand ist gebogen. Der Abdruck des Schlos- <> ses zeigt vorne 9 Zähnchen, die senkrecht zum Schlossrande stehen, hinten Fig. 7. a. Natärl. 4 Zahnehen, welche wagrecht und zu einander parallel gelegen sind. CET VE Fundort: Urdsberg. fache Vergr. Nucula triangularis n. sp- Tak 43 IG Mo Schale sehr ungieichseitig, schief dreiseitig, fast so hoch als lang, seitlich abgeflacht. Von dem weit nach vorn geröckten und einwärts gebogenen Wirbel fällt der Hinterrand steil ab. Unterrand gebogen, Vorderrand nicht erhalten. Oberfläche mit groben kon- zentrischen Streifen, die durch eingetiefte Linien getrennt sind, verziert. Fundort: Tre Kronor. Bemerkung: Von N. subaequilatera SCcHAFH.”) unterscheidet sich diese Form da- dureh, dass der Wirbel weiter nach hinten geröckt ist, und durch die Skulptur. Lå Familie Trigoniidae Lam. Myophoria Nathorsti DAMES. 1899. Myophoria Nathorsti DAMES in JOH. BÖHM: Bären-Insel. 5. 325. Matson Hig le Se Ori, 20, 2. 2 Die bis zu 35 mm Höhe erreichende Schale ist sehr ungleiechseitig, von gerundet dreiseitiger Gestalt mit abgestutzter Hinterseite. Der Wirbel, der hoch hervorragt, liegt im vorderen Drittel. Zu dem gebogenen Vorderrande und dem gerade abgestutzten Hinter- 1) a. a. O. BITTNER: Lamellibranchiaten der alpinen Trias. Taf. 16. Fig. 28. 2) PARONA: Studio monografico della fauna raibliana di Lombardia. Taf. 9. Fig. 10 a, b. 3) Ebenda. Taf. 17. Fig. 41, 42. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 3. 6 42 J. BÖHM, ÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. rande steil abfallend, ist die hoch gewölbte Schale, welche ihre grösste Dicke oberhalb der Mitte errcicht, seitlich abgeflacht. Der Unterrand geht in den Vorderrand mit starker Abrundung iäöber und stösst mit dem Hinterrande in etwa einem rechten Winkel zusammen; diese Ecke ist verrundet. Vor dem kräftig tuber die Schalenwölbung herausragenden Diagonalkiel liegt das breite, flache Diagonalfeld. Scharf gegen dieses abgegrenzt, ziehen äber den grösseren vorderen Schalenteil bis zum Vorderrande hin konzentrische Rippen, die durch breitere, ebene Furchen getrennt sind. Auf jenen reihen sich in radialer An- ordnung perlschnurartig an einander gerundete Knoten. Hinter dem Kiel fällt die Area mit leicht konvexer Wölbung steil bis zu der Einfurchung ab, die vor der scharfen Kante, welche das anscheinend tief eimgesenkte Feldchen begrenzt, liegt. Diagonalfeld, Kiel und Area sind mit Radiallinien verziert, welche durch die Anwachsstreifung fem gekörnelt werden. Der Steinkern der rechten Klappe zeigt den schmalen, spitz eiförmigen und kräftig hervortretenden vorderen, den vierseitigen schwächeren hinteren Schliessmuskeleindruck sowie den Abdruck des quergerieften hinteren Schlosszahnes. Ferner treten der kräftige Diagonalkiel und das breite flache Diagonalfeld hervor. Fundort: Urdsberg, Skuldsberg. Bemerkung: Von M. decussata Mönsr.'!) unterscheidet sich M. Nathorsti durch das breite und flache Diagonalfeld, das Fehlen radialer Streifen und die regelmässige, dem Verlaufe der Anwachsstreifung entsprechende Biegung der konzentrischen Rippen auf dem Vorderfelde der Schalen sowie die Einfurchung der Area. Myophoria Tennei DAMES. 1899. Myophoria Tennei DAMES in JOH. BÖHM: Bären-Insel. sS. 325. Taf. 4. Fig. 23, 26, 28, 30. Die vornehmlich in mittelgrossen Exemplaren vorliegende Type — nach Fragmenten erreicht sie eine Höhe von wenigstens 26 mm — ist von dreiseitiger Gestalt, gewölbt, auf den Seiten abgeflacht. Die grösste Dicke befindet sich zwischen dem Wirbel und der Mitte. Der Wirbel, welcher an den Skulptursteinkernen im Gestein verborgen und daher an den Wachsabdriäcken nicht erhalten ist, liegt wahrscheinlich hinter der Mitte. Vorder- rand stark gebogen. Unterrand vor der Ecke, in welcher dieser und der Unterrand zusammenstossen und worin der Diagonalkiel ausläuft, buchtig eingebogen. Hinterrand konvex gebogen. Der messerscharfe und in seinem unteren Teil nach vorn verbogene Diagonalkiel tritt dominierend hervor; er fällt nach vorn senkrecht ab. Das Diagonalfeld — von einer Kielfurche zu sprechen, wäre wie bei M. Nathorsti DAmEs unrichtig, da der sie vertretende Schalenteil flach und eben ist und durchaus in der Wölbung der Schale bleibt — ist breit und an einem Exemplar zart radial gestreift. Auf dem vorderen Schalenfelde erheben sich 8—10 kräftige, auf dem First gerundete, seitlich steil abfallende und im Grunde scharf abgesetzte Radialrippen, welche durch ebenso breite oder etwas breitere Zwischenräume getrennt sind. Die hinteren 2—3 Rippen sind dinn und ricken 1) a. a. O. BITTNER: Lamellibranchiaten der alpinen Trias. Taf. 12. Fig. 1—38. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND J/. N:O 3. 43 enge an einander. Grobe Anwachsstreifen bedecken Rippen und Furchen. Die Area ist schmal, fällt fast senkrecht von dem Kiel ab und wird durch eine radiale Furche in zwei ungleiche Hälften zerlegt; von diesen ist die vordere, dem Kiel anliegende grösser und gewölbt. Area radial gestreift. Die am Vorderrande Negende Schalenpartie wie das Schildchen nicht bekannt. Steinkerne bisher unbekannt. Fundort: Urdsberg. Myophoria Urd n. sp. TAL HA ING VA 20; Hi; DIR NG 3 Nach den vorliegenden, mässig gewölbten Steinkernen erreicht diese Art nur eine Länge von 12 mm bei 10 mm Höhe, ist demnach gegenuöuber M. Nathorsti und M. Tennei nur von geringer Grösse. Vorder- und Unterrand sind in gemeinsamem Bogen stark ge- krömmt; letzterer steigt schräge aufwärts und ist vor dem Diagonalkiel seicht und weit eingebuchtet. Der Hinterrand ist breit und gerade abgestutzt, der Oberrand leicht ein- gebogen. Der kleime Wirbel liegt etwas vor dem vorderen Drittel der Länge. Die Skulp- tur besteht nach einem nur z. T. mit Schale erhaltenen Steinkern (Fig. 7) wie nach einem unvollständigen Abdruck aus c. 20 scharfen, lamellenartig - sich erhebenden und durch breite, flache Furchen getrenn- ten konzentrischen Rippen, die am Rande der Kielfurche e sich verjiungen und, indem wohl alle sich dabei gabeln — F auf dem erwähnten Abdruck ist die Gabelung an einzelnen Rippen infolge des Erhaltungszustandes nicht deutlich wahr- = LS nehmbar — nunmehr als verdoppelte dinne Linien durch Fig. 8 a in natärl. Gr; b. in zwei- die Kielfurche, öber den scharfen Kiel und unter scharfer facken Verer Aufwärtsbiegung uber die Area hinweg ziehen. Die Area ist stumpfwinklig eingebrochen; die beiden Hälften, von denen die vordere etwas schmäler ist, fallen gegen einander. Sie ist gegen das Schildehen durch eine scharfe Kante begrenzt. Zu erwähnen ist, dass die Area des teilweise beschalten Steimkernes eine dichter stehende Streifung als die des Abdruckes zeigt. Die Abdriäcke des Schlosses und der Schliessmuskeln sind an Stemkernen deutlich ausgeprägt. Fundort: Urdsberg. Bemerkungen: Myophoria Urd unterscheidet sich einmal von M. elegans Dunkr.'), an die sie sich durch die Furchung der Area insbesondere anschliesst, durch die breite Ein- buehtung des Unterrandes vor dem Diagonalkiel wie die Gabelung der Rippen am Rande der Furche, und von M. inflata EMMR."') andererseits durch die Gestaltung der Area wie ihre einfach gegabelte Skulptur. Trigonia margaritifera n. sp. Taf. 4. Fig. 31—33. Der Abdruck einer 6 mm hohen rechten Klappe, von deren Umriss nur der stark ebogene Unterrand erhalten ist, weist eine mit c. 20 gedrängten, konzentrischen, kräftigen SS Do 2) SS ) (ol 1) Vgl. E. BENECKE: Myophoria inflata EMMR. im schwäbischen Rhät. Neues Jahrb. f. Min. 1900. I. I AF—2t Ir IG 44 J. BÖHM, ÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. Rippen verzierte Oberfläche auf. Diese steigen in der Nähe des Vorderrandes nicht in der Fortsetzung ihrer Biegung aufwärts, sondern biegen gerade ab und bilden so, ähnlich wie bei Myophoria cfr. vestita ArpB.') und M. decussata Msrr ”), eine eigenartige Quer- verzierung. Die Rippen sind mit perlschnurartig an eimander gereihten Knötchen bedeckt, welche in sanft gekrimmten Radialreihen, deren konkave Seite nach vorn gerichtet ist, angeordnet sind. Den Abschluss zur Hinterseite bilden drei Radialrippen, von welchen die hinterste am Wirbel, die beiden vor ihr befindlichen stufenweise tiefer abwärts erst ibren Ursprung nehmen. Desgleichen stossen die radialen Knötchenbögen in dem Maasse, als sie hinter einander folgen, stufig absteigend an der vordersten Rippe ab. Der Abdruck eines doppelklappigen Exemplares von 5 mm Höhe vervollständigt die Kenntnis der hinteren Schalenpartie. Vor dem kräftig heraustretenden, scharfen Areal- kiel liegen bei diesem Exemplar 3 gekörnelte Radialrippen, welche so, wie oben beschrie- ben wurde, verlaufen. Die hohe, breite Area ist durch eine Furche in einen vorderen Teil, der von dem Arealkiel mit konvexer Wölbung abfällt, und einen flachen hinteren Teil gegliedert. Scharfe Anwachslinien ziehen parallel dem geraden Hinterrande iber die Area und kreuzen sich auf dem vorderen abfallenden Arealteil mit Querrippehen; in den Schnittpunkten erheben sich Knötehen. Das flache Schildchen wird von scharfen Kanten begrenzt. Der Steinkern fällt hinter der Diagonalkante mit kurzer, steiler Arealfläche ab. Fundort: Skuldsberg. Familie Cardiniidae ZiTtTEL. Anoplophora ephippium n. sp. Tug -Da ING Bh BÖ Der Umriss, welcher in dem Fig. 35 abgebildeten Abdruck einer linken Klappe un- vollständig erhalten ist, wird in Bezug auf den Vorderrand durch einen Steinkern (Fig. 34) ergänzt. Damnach ist die Schale von gquer ovaler Gestalt. Der vordere Schlossrand fällt rasch ab und geht mit kurz abgerundeter Ecke in den Unterrand iber, der nach hinten schräge abwärts steigt. Hinterrand bogig abgestutzt, klaffend. Vor dem im vorderen Drittel der Länge — diese beträgt c. 20 mm — gelegenen breiten Wirbel iäberquert radial eine seichte Einfurchung die Schale, unterbricht so die nach räckwärts aufsteigende Wölbung und zerlegt sie in eine kurze vordere, nur etwa !/4 der Länge einnehmende flachere und eine grössere hintere, geblähte Partie. Diese Wölbung erreicht ihren höchsten Betrag in einer vom Wirbel zur hinteren unteren Ecke verlaufenden Linie, welche sich auch. in einer, am Wirbel deutlicher hervortretenden, in ihrem Verlaufe stark verrundeten Kantung der Schale ausspricht. Von dieser fällt die Schale schnell zu einer seichten Tellina-artigen FEinfaltung ab, welche nach aussen, d. h. dem hinteren Schlossrande zu, von einem gerundeten Diagonalkiele begleitet wird. Daran schliesst sich eine flache Area. 1) a. a. O. BITTNER: Lamellibranchiaten der alpinen Trias. Taf. 12. Fig. 14, 2) Ebenda. Taf. 12. Fig. 4; KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:0O 3. 45 Der Unterrand war anscheimend nach dem Verlaufe der Anwachsstreifung an der Aus- mäöndung der Querdepression sanft eingebuchtet. Der Steinkern zeigt hinter dem schmar- len vorderen Muskeleindruck eine lange Furche, als ob in der Schale eine Leiste denselben gestötzt hätte. Fundort: Urdsberg. Bemerkung: Von Anoplophora musculoides ScHLoruH."') unterscheidet sich A. ephip- plum durch den Umriss, die verschiedene Wölbung des vorderen und hinteren Schalen- teiles sowie die hintere Einfaltung. Familie Astartidae Gray. Pleurophorus Anderssoni n. sp. Taf. 4. Fig. 4—7, 9, 10. Länge 15 19 21 23 mm Höhe 5 6 4 UA Dicke 2 » Diese mit Myophoria Nathorsti DAmes häufigste Bivalve fehlt in Gestalt von Ab- dröcken oder Steimkernen fast auf keinem Handstöcke des Myophoriensandsteins. Nur selten sind noch an der Schlosspartie Reste der Schale erhalten geblieben. | Schale oblong und stark nach röckwärts verlängert; der Wirbel ist weit nach vorn gerickt, so dass bei emer Gesamtlänge von 18 mm nur deren 2 vor ihm gelegen sind. Dementsprechend ist der Vorderrand kurz abgerundet. Der Unterrand ist fast gerade, nur ganmz leicht gebogen. Der hintere Schlossrand, dem Unterrande nahezu parallel, steigt am Wirbel sehr langsam, näher dem Hinterrande zu rasch abwärts, und zwar beginnt das raschere Abfallen am Ende des Seitenzahnes; dementsprechend nimmt auch die Höhe zuerst wenig, weliterhin schnell ab: Der Hinterrand ist schief abgestutzt und bildet mit dem Schlossrande , einen stumpfen Winkel, mit dem Unterrande einen solchen von 607; die Ecken sind verrundet. Durch eine Diagonalkante wird die konvex gewölbte Schale in eine schmälere hintere und eine breitere vordere Partie zerlegt. Area tief emgesenkt, schmal lanzettlich und von Kanten begrenzt; an einem Exemplare von 19 mm Länge ist sie 10 mm lang und 1 mm breit. Bandstötzen kräftig, verhältnismässig kurz. Lunula klein, schmal, vertieft, wohl begrenzt. Figenartig ist die Skulptur. Den Wirbel umgeben 3—4 konzentrische Rippen; die nächsten zwei stossen auf der Diagonalkante mit vom Schlossrande ausgehenden, der Diagonalkante parallel gerichteten Rippen zusammen und verschmelzen mit ihnen unter emem spitz nach hinten ausgezogenen Winkel. Waährend auf der hinteren Schalenpartie diagonal verlaufende Rippen die Oberfläche bedecken, werden sie auf der vorderen Schalen- partie derartig aus dieser Richtung gelenkt, dass sie entweder dem Unterrande parallel laufen und am Vorderrande dann wieder nach aufwärts biegen oder dass sie gar knie- 1) Vv: ALBERTI: Uberblick uber die Trias. 1864. S. 135. Taf. 3. Fig. 6, 46 J. BÖHM, UÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. förmig umknicken (Fig. 4). Die Oberfläche ist konzentrisch gestreift; in regelmässig weiten Abständen treten Wachstumsringe auf. Das Schloss, welches an keinem Exemplare als solches erhalten ist und allein nach dem Abguss der Steinkerne rekonstruiert werden muss, besteht in der rechten Klappe (Fig. 6) aus einem Kardinalzahn und einem linearen hinteren Seitenzahn. Jener tritt kräftig heraus, ist von dreiseitiger Gestalt, scharf begrenzt, divergiert wenig mit dem Schloss- rande und liegt auf einer schmalen Schlossplatte — das Schalenlumen erstreckt sich unter ihr bis zum Wirbel. Der BSeitenzahn, von dem Schalenrande durch eine schmale Ver- tiefung getrennt, beginnt erst in ziemlicher Entfernung vom Wirbel, erhebt sich nicht bis zur Höhe des Schalenrandes und endet an dem Vorderrande des wenig ausgeprägten, anscheinend quer ovalen hinteren Muskeleindrucks. In der linken Klappe befindet sich zur Aufnahme des rechten Kardinalzahnes auf der Schlossplatte eine dreieckige Grube, ferner ein dem der rechten Klappe entsprechender hinterer Leistenzahn, der bis zur Höhe des Schalenrandes hervorsteht. Der hintere Schloss- rand der rechten Klappe greift unter demjenigen der linken Klappe, passt somit in die Furche zwischen dem Schlossrande und dem Seitenzahn der linken Klappe; unter diesen letzteren Seitenzahn greift der der rechten Klappe. Der vordere, spitz eiförmige Schliessmuskel ist so tief in die Schale eingesenkt, dass ausser dem hinter ihm vom Wirbel zum Unterrande verlaufenden Querwulst, welche mit ihrer riöckseitigen Fläche schräge ins Schaleninnere abfällt, noch vor ihm (vgl. Fig. 6) eine dänne Leiste sich erhebt, die vom Vorderrande durch eine schmale, tiefe Furche ge- trennt wird. Wahrscheinlich verschmilzt diese Leiste an anderen Exemplaren mit dem Vorderrande; sie ist an der Fig. 5 wiedergegebenen linken Klappe nicht vorhanden. In der Höhe und hinter der Spitze des Fussmuskels befindet sich auf dem Querwulst der Fuss- muskeleindruck, der in beiden Klappen ebenfalls vor sich eine Aufwallung hervorruft, so dass zwischen diesem Walle und dem oberen Vorderrande eine Rinne entsteht. In diese Rinne der rechten Klappe greift der erhöhte Oberrand der linken Klappe ein. Der innere Saum des Unterrandes ist flach gegen den gewölbten Schalenteil ab- gesetzt. Auf den Steinkernen, welche die Wölbung ausgesprochener als die Skulptur- steinkerne hervortreten lassen, treten dieser Saum wie der vordere Schliess- und Fuss- muskelabdruck deutlich hervor (Fig. 7). Fundort: Urdsberg, Skuldsberg. Pleurophorus perlongus n. sp. Taf., 4. Fig. 1—3, 8. Länge 49 69 76 $5 mm Holen ok 13 14 Uf Dicke (65 Os » Schale gleichklappig, sehr ungleichseitig, mässig gewölbt, stark quer verlängert, hinten verschmälert. Der kleine, nicht iber den Schlossrand vorspringende Wirbel ist weit vorne gelegen. Unterrand gerade oder doch nur wenig gebogen. Vorderrand KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3. N:0 I. 47 kurz abgerundet. Hinterrand schräg abgestutzt, mit dem Schloss- und Unterrand abge- rundete Ecken bildend. Der Schlossrand geht gerade vom Wirbel aus und biegt erst etwa im hinteren Drittel der Länge abwärts. Eine vom Wirbel zur Hinterecke verlaufende und gerundete Diagonalkante zerlegt die Schale in zwei ungleiche Felder, die auch in der Skulptur von einander abweichen. Auf dem oberen verlaufen 4—6 Rippen parallel der Diagonalkante, sie erlöschen, bevor sie den Hinterrand erreichen und zwar die hintersten fröher als die der Diagonalkante näher gelegenen. Auf dem vorderen Felde schliessen sich an die Rippe, welche auf der Diagonalkante verläuft, noch deren drei an, der grösste Teil dieses Feldes wird jedoch nur von der Aniwachsstreifung eingenommen, die am Vorderrande aufgebogen ist, an der Diagonalkante umbiegt und auf dem hinteren Felde dem Hinterrande entsprechend verläuft. Ein Steinkern der rechten Klappe (Fig. 3) zeigt im wesentlichen denselben Schloss- bau wie M. Anderssoni. Der Schliessmuskel ist rundlich und weniger kräftig; die innere Leiste ist sehr kurz und stötzt den kleinen, tief eingesenkten Fussmuskel. Fundort: Urdsberg. Bemerkung: Abgesehen von ihrer erheblichen Grösse, unterscheidet sich Pl. per- longus von PI. Anderssoni durch die geringere Radialskulptur und im Inneren durch die kurze Leiste. Cardita sp. IHE Da ING Der Abdruck eines Bruchstäckes der unteren vorderen Schalenpartie der rechten Klappe weist das Vorkommen dieser Gattung in diesem Gebiete nach, wie ja entsprechend der iöbrigen Fauna zu erwarten war. Die gebogenen, kräftigen Radialrippen sind durch schmale Furchen getrennt und werden von konzentrischen Linien durchschnitten. In den Schnittpunkten: erheben sich Knötcehen. Fundort: Urdsberg. Bemerkung: Von gleich grossen Exemplaren der Cardita crenata GoLpF. von Sanct Cassian unterscheidet sich die arktische Type durch die enger stehenden Radialrippen. Auf einer Länge von c. 4 mm zähle ich deren neun, bei C. crenata deren sieben. Doch ist das vorliegende Material zu däörftig, um weitere Vergleiche mit den öbrigen bekannten Arten dieser Gattung durchfihren zu können. Familie Megalodontidae ZiTtTEL. Megalodon Poolei n. sp. Taf. 5. Fig. 18, 19. Länge 7, Höhe 6; Dicke 3,5 mm. Schale klein, ungleichseitig, nach hinten verlängert, etwas ungleichklappig, seitlich abgeflacht. Die rechte Klappe ist mit dem Gestein so verwachsen, dass ein Versuch, sie 48 J. BÖHM, UÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. abzusprengen, misslang; gleichwohl lässt die flache Schalenpartie an dem Wirbel schliessen, dass sie weniger dick als die linke war. Die Wirbel, von welchen derjenige der rechten Klappe der stärkere und höhere ist, liegen im vorderen Drittel der Schalenlänge. Vorder- und Unterrand gebogen, Hinterrand gerade abgestutzt. Diagonalkante stumpfwinklig. Area schmal lanzettlich, nach aussen von ciner scharfen Kante begrenzt. Unter und vor den Wirbeln fehlt die Schale, so dass eine Lunula nicht kenntlich ist. Fundort: Urdsberg. Bemerkung: Ein Vergleich mit dem von Tommasri abgebildeten M. sp. indet.') ist bei einiger Ähnlichkeit deshalb schwierig, weil jener ein Steinkern, unser Exemplar ein Schalenexemplar ist; immerhin erscheint M. Poolei gedrungener und sein Abfall des hin- teren Schlossrandes geringer als bei der italienisehen Art. Megalodon rotundatus n. sp. TnT ö DG 5, 10. Länge 11, Höhe ce 12) Dicke c. 8 mm. Schale rundlich, klein, mässig gewölbt, sebr ungleichseitig und ungleichklappig. Die linke Klappe ist erheblich flacher als die rechte. Wirbel nach vorn eingerollt und weit vor der Mitte gelegen, derjenige der linken Klappe, dessen Spitze fortgebrochen ist, niedriger als der gegenöberstehende. Vorderrand gerundet; Unter- und Hinterrand ge- bogen. Eine undeutliche Diagonalkante grenzt ein schmales Schalenstäck neben der Area ab. Vorderer Muskeleindruck sehr gross, verlängert. Oberfläche konzentrisch gestreift. Fundort: Urdsberg. Familie Lucinidae DeEsHAYEs. Gonodon sp. ex aff. G. astartiformis MÖNST. NL Ge 0, hk Höhe 8, Länge c. 8 mm. Den Abdruck einer doppelklappigen, bis auf den Hinterrand vollständig erhaltenen Bivalve glaube ich, seiner der Quere nach breit ovalen Gestalt, seines wenig vor der Mitte gelegenen und verhältnismässig breiten, nach innen eingekräömmten Wirbels sowie seimer fein. konzentrischen Streifung wegen obiger Gattung anschliessen zu können. Fundort: Skuldsberg. Bemerkung: Diese Form nähert sich am meisten Gonodon astartiformis MöNST., wovon BITTNER ”) auf Taf. 3, Fig. 2 ein kleineres Exemplar abbildet. Sie hat jedoch einen höher vorragenden Wirbel, ähnlich dem von Gonodon sp. indet. bei BITTNER ”), ihr Unterrand ist schwach gekriummt, ähbnlich dem in BittsER Fig. 1, und ihr Vorderrand weniger gebogen als bei der zuerst angezogenen Abbildung BITTNERS. 1) a. a. O. PARONA: Studio monografico della fauna raibliana di Lombardia. 1889. dry lg Taer MO, kil 2) a. a. O. BITTNER: Lamellibranchiaten der alpinen Trias. SyrEbenda: Hafntfo. Lig KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:0 3. 49 Gonodon modestus n. sp. Taft. 50 Hig 23, 24. Länge 8, Höhe 5, Dicke 3 mm. Rechte Klappe ungleichseitig, länger als hoch, gewölbt. Wirbel im vorderen Drittel gelegen, gebläht, nach vorn eingerollt. Vorderrand kurz gerundet, Unterrand stark ge- bogen; Hinterrand sehr niedrig, abgestutzt. Lunula deutlich, von keiner Kante begrenzt. Die Oberfläche ist mit feinen, erhöhten, konzentrischen Linien verziert; nicht alle bilden einen vollständigen Bogen, sondern in unregelmässiger Folge erlöschen zwischen zwei voll- ständigen eine oder auch Zwei im hinteren Schalendrittel oder legt sich die unvollstän- dige gabelartig an die vollständige Nachbarlinie an. Die breiten Zwischenräume erscheinen unter der Lupe zart radial gestreift. Fundort: Urdsberg (B 6). Bemerkung: Obschon das Schloss und die Lage des Ligaments nicht beobachtet werden konnten, so glaube ich doch nach der Gestaltung der Wirbelpartie und der Skulp- tur nicht fehlzugehen, wenn ich diese Art der Gattung Gonodon zuweise. Familie Solenidae (LAM.) ÅDAMS. efr. ? Cuspidaria semiradiata STOoPP., BiTTNER. Taft. 5. Fig, 30. Schale sehr ungleichseitig, von schotenförmigem Umriss. Von dem weit nach vorn ("/7 der Schalenlänge) geröckten Wirbel zieht zur hinteren unteren Ecke eine stark ver- rundete Diagonalkante; diese trennt ein sehr schmales, zum hinteren Schlossrande rasch abfallendes Feld von dem flach konvexen Hauptkörper der Schale ab. Vorderrand ge- rundet; der gebogene Unterrand steigt zum kurzen, gerade abgestutzten Hinterrande rasch aufwärts. Oberfläche mit konzentriscehen Anwachsstreifen bedeckt, welche auf dem oberen Felde stark zum Schlossrande umbiegen. Fundort: Urdsberg. Bemerkung: Die Ähnlichkeit mit ? Cuspidaria semiradiata STOPP. sp.!) ist sehr gross, doch scheint der Vorderrand unserer Art körzer gerundet zu sein und ihr, wie erwähnt, die Radialskulptur zu fehlen. Familie Pholadomyidae DrsHAvEs. Homomya Forsbergi n. sp. Taf. 5. Fig. 33. Länge 34, Höhe 16, Dicke (Einzelklappe) 3 mm. Der Skulptursteimkern der linken Klappe ist von quer ovaler Gestalt, wenig gewölbt, geitlich abgeflacht. Der ziemlich breite Wirbel, im vorderen Drittel gelegen, tritt mässig 1) a. a. O. BITTNER: Lamellibranchiaten der alpinen Trias. Taf. 1. Fig. 21. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 3. id 50 J. BÖHM, UÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. hervor; von ihm fällt der vordere Schlossrand rasch ab, erstreckt sich der hintere gerade nach rickwärts. Der Vorderrand ist kurz gebogen. Der Unterrand steigt nach hinten herab und geht in scharfer Kurve in den breit gerundeten Hinterrand iber. Von dem Wirbel erstreckt sich zur Kurve hin eine diagonale, nach unten hin sich verbreiternde Fläche, welche durch stumpfe, schwache Kanten gegen die Mittelpartie und die hintere Scehlosspartie der Schale abgesetzt ist. ”Oberfläche konzentrisch gestreift. Fundort: Urdsberg. Pholadomya Framcisceae n. sp. Taf. 5. Fig. 25, 26, 36. Von den beiden Skulptursteinkernen liegt der eine (Fig. 25, 26) als doppelklappiges Exemplar vor, welches durch schiefseitigen Druck in der Weise deformiert ist, dass die rechte Klappe nach vorn hinöbergedröckt ist und durch Streckung der Höhe nach mit ihrem Wirbel hoch iber den der linken Klappe hiniberragt. Auch ist der untere Teil der Hinterseite zerstört. Das zweite Exemplar (Fig. 36) ist von oben nach unten zu- sammengedrickt und erscheint dadurch sehr dick. Der Wirbel, breit und nach innen gekrimmt, liegt vor der Mitte, so bei dem zwei- ten Exemplare im vorderen Drittel der Länge; er ragt hoch itber den Schlossrand hintber. Vorderrand gebogen. Die Schale fällt rasch zum Vorderrande ab; eine seichte Radial- furche iberquert sie vor ihrem mittleren Teile. Die groben konzentrischen Falten er- löschen gegen den hinteren Schlossrand und lassen hier ein schmales, von Anwachsstreifen itberzogenes Feld frei; sie werden auf der ganzen Vorderseite sowie in der Nähe des Wir- bels auf dem mittleren Schalenteil von feinen Radiallinien iberschnitten. Fundort: Urdsberg; Fig. 36 aus dem vom Mt. Misery auf dessen SO-Seite herab- gefallenen Schutt. Gastropoda. Familie Pleurotomariidae Dp ÖRBIGNY. Worthenia bifurea n. sp. Aten (0 Ina Het Beim Spalten eines Gesteinsstäckes kam ein Gehäuse derartig zum Vorschein, dass auf der grösseren Hälfte der Steinkern und die Beschalung der Spitze, auf der kleineren dagegen der Hauptteil der Schale verblieb, nach deren Fortätzung die Skulptur in dem Abdruck abgegossen werden konnte. Gehäuse kegelförmig, ungenabelt. Naht tief. Die sechs gewölbten Umgänge tragen auf den beiden Lateralkanten gleich kräftige Kiele, welche die sehr schmale, rinnenartige Lateralfläche begrenzen. Auf der dachförmigen Apicalfläche tritt ein starker subsuturaler Kiel auf, dazu unter der Naht eine Spirallinie. Auf der gewölbten Basis sind die Abh- KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:0O 3. 51 driicke von drei Spiralstreifen sichtbar. Eine weitere Verzierung ist ausser der Anwachs- streifung nicht beobachtbar. Fundort: Urdsberg. Bemerkung: Von den triadischen Arten dieser Gattung, welche auf allen Umgängen zwei Lateralkiele tragen, wie Worthenia Marmolatae Kirrrz, W. strigata Jom. Börm und W-. esinensis KitrtrL, ist W. bifurea durch ihre Gestalt wie Skulptur verschieden. Sisenna Conwentzi n. sp. Ta Ö ING ig Or 10, NG Gehäuse niedrig, kreiselförmig, aus sechs treppenförmig abgesetzten Umgängen be- stehend, welche an Breite stärker als an Höhe zunehmen. Die zweli ersten scheinen glatt zu sein, auf dem nächsten liegt das mässig breite und flache Schlitzband hart iöber der Naht. Vor ihr sind die Windungen flach niedergedröckt; mit dem weiteren Wachstum riickt das Schlitzband höher hinauf und liegt stets auf dem Ubergange der schräg an- steigenden Öberseite, welche mit einer Kante stufig gegen den flachen Apicalteil abgesetzt ist, zu der gewölbten Lateralfläche. Diese ist auf dem Endumpgange zur Basis hin schwach bauchig gewölbt und etwas unterhalb der Mitte mit einer gerundeten Kante versehen. Auf dem Apicalteil gehen von der Naht Falten aus, welche von einer bis zwei Spirallinien durchschnitten werden und an der Stufenkante abbrechen. Die gesamte Oberfläche sowie die fast flache Basis, in welehe die Lateralfläche mit rascher Abrundung ibergeht, sind spiral gestreift. Die Spirallinien werden durch die Anwachsstreifen fein gekörnelt. Letztere sind in der Weise, wie KOKEn') es in seiner Gattungsdiagnose angibt, geschwungen. Die kräftigste Körnehenreihe zieht sich unter der Naht hin. Auf der Endwindung schalten sich zwischen die Spirallinien hier und da feinere ein. Das Schlitzband wird nicht von Kielen, sondern von Linien eingefasst, welche nicht stärker als die öbrigen Spiralstreifen sind; eim Steinkern zeigt, dass es bei 2 mm Höhe 11 mm tief war. Auf dem Schlitz- band erheben sich in regelmässigen Entfernungen die Lunulae nach vorn offen und hauben- förmig aufgerichtet; öber sie laufen zwei Spirallinien hinweg, zwischen ihnen gewahrt man die halbmondförmig gebogenen Zuwachsstreifen. Auf dem Endumgange setzen die Naht- falten noch ein wenig uber die Stufenkante fort, ohne bis an das Schlitzband zu reichen; die Hauben auf dem letzteren scheinen den Querfalten zu entsprechen. Mindung rund- lich; Innenlippe gebogen. Die Spindel war durchbohrt; eine däönne, zungenförmig aus- greifende Schwiele deckt die Nabelpartie zu (Fig. 16). Fundort: Urdsberg. Bemerkung: Von Sisenna Dittmari KoKen >) unterscheidet sich 5. Conwentzi durch die höhere Gestaltung des Gewindes und die abweichende Verzierung bezw. des Schlitzkieles. 1) E. KOKEN: Die Gastropoden der Trias um IHallstatt. Abhandl. k. k. geol. Reichsanstalt Wien. XVII 1807. Si i HT EPenda. Tati 4) Hig 12) non 11; 32 J. BÖNM, ÖBER. DIR OBERTRIADISCHR FAUNA DER BÄRENINSEL. Sisenna sp. ex aff. S. descendentis KOoKEN. MArT6NRig: 2 Das Bruckstick einer Endwindung ist durch zwei Lateralkanten deutlich in Apical-, Lateral- und Basalfläche zerlegt. Jene ist steil dachförmig und schmal; die Lateralfläche eben und hoch, zweiundeinhalbmal so breit als jene. Basalfläche konvex. Das Schlitz- band ist ziemlich breit und, von zwei femen Linien eingefasst, auf der oberen Lateral- kante gelegen. Von den Anwachsstreifen erheben sich an der Naht in regelmässiger Ent- fernung einzelne kräftig; alle ziehen in räckwärts geschwungener Kurve, von sechs Spiral- linien iberschnitten, bis zum Schlitzbande, das ausser den Lunulae von haubig sich er- hebenden Aufbiegungen und einigen zarten Spirallinien verziert ist. Auf der Lateralfläche ziehen die Anwachsstreifen in nach vorn breit konvexem Bogen vom Schlitzband zur Basalkante und werden von Spirallinien, welche in der Nähe des Schlitzbandes gedrängter stehen, durchkreuzt. Spindel durchbohrt. Fundort: Tre Kronor und Urdsberg (B 5). Bemerkung: Von Sisenna descendens KOoKzEn ”), an das unsere Art sich anschliesst, ist S. sp. durch ihre schlankere Gestalt wie die spirale Verzierung und die haubenförmi- gen Erhebungen auf dem Schlitzbande unterschieden. Familie Neritidae Grav. Protonerita sp. ER 0 JG li Ein Steinkern von 5 mm Höhe mit grossem, kugelig geblähtem Endumgange von 6 mm Breite und 4 mm Höhe das Gehäuse besteht aus 2!'/2 Umgängen — dirfte, indem die Resorption der Innenwand sich auf den ganzen Endumgang erstreckt, obiger Gattung einstweilen zuzuweisen sein. Infolge der Erhaltung lässt sich die Anwesenheit oder das Fehlen der Falte auf der Innenlippe nicht erbringen, so dass sowohl von der Frage, ob nicht eine Neritaria vorliegt, als auch von dem weiteren Vergleich mit den zahlreichen, ähbnlichen bekannten Formen Abstand genommen werden muss. Fundort: Urdsberg. Familie Turritellidae Gray. Gruppe der Promathildia bolina Mönst. sp. Promathildia sp. ex aff. P. Turritellae DUNK. sp. ING Gr IG IB Mehrere Spitzen von zierlich turmförmiger Gestalt mit leicht gewölbten Umgängen und tiefer Naht — eine zeigt 7 Umgänge auf 5,5 mm Höhe — gehören nach den drei Spiralkielen, von welchen die beiden unteren auf dem Umfange der Windungen nahe bei 1) a. a. O. KOKEN: Die Gastropoden der Trias um Hallstatt, Taf. 8. Fig. 3, KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O I DO einander, der obere nahe der Naht lHeot, der Gattung Promathildia an. Sie stehen der , d S Verteilung der Spiralkiele nach der unterliasiscehen Pr. Turritella DUNK. sp. nahe. Fundort: Urdsberg. Gruppe der Promathildia biserta MöÖNnst. sp. Promathildia parva n. Sp. JEN (00 ING NA lö Gehäuse klein, turmförmig. Es sind, da die Spitze vom Gesteim verdeckt ist, nur die vier letzten Umgänge beobachtbar. Naht vertieft. Windungen kantig; der supra- laterale Kiel erheblich kräftiger als der subsuturale, zwischen ihnen die Apicalfläche dach- förmig. Zwischen ersterem und der Naht ein feiner Kiel; die äbrige Oberfläche zart spiral gestreift. Anwachsstreifen wenig gekrömmt. Auf der gewölbten Basis gesellt sich zu dem unteren Kiel noch ein zweiter. Die Kiele sind durch die Anwachsstreifung fein gekörnelt. Fundort: Tre Kronor. Familie Melaniadae Grav. Undularia pertica n. sp. INR (0. ING 15 Der Abdruck eines Bruchstickes von 7 Umgängen weist auf ein schlank turm- förmiges Gehäuse hin. Hart unter der tief eingeschnittenen Naht bilden die flachen Um- gänge eme ganz schmale, kantig begrenzte Stufe, uber der Naht springen sie gesimsartig mit einer gerundeten Kante hervor, so dass sie schwach konkav erscheinen. Anwachs- streifen tief buchtig zurickgebogen. Basis und Spitze nicht erhalten. Fundort: Urdsberg. Bemerkung: Von den bisher bekannten Arten unterscheidet sich U. pertica durch die schlanke Gestalt und kräftig hervortretende supralaterale Kante. Scaphopoda. Dentalium boreale n. sp. yin (03 ING W, 3, Bö töhre dännwandig, sanft gebogen; von breit ovalem Querschnitt, verjungt sie sich allmähliceh nach unten hin. An dem umnteren Drittel des Fig. 17 abgebildeten Exemplares ist zwar die Schale noch erhalten, jedoch bereits so angewittert, dass die Skulptur nicht mehr erkennbar ist; die oberen zwei Drittel liegen im Abdruck vor, auf dem unter der Loupe die feinen Anwachsstreifen in breit zungenförmig nach unten gerichteten Bögen zu beobachten sind. Demgemäss bildete die Anwachsstreifung, wie bei Entalis torquata 54 J. BÖHM, ÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. v. ScHLorui. sp. ') und Dentalium undulatum Mönsrt.”?), mit der Achse einen sehr schiefen Winkel. Hier und da auftretende Linien scheinen darauf hinzudeuten, dass die Oberfläche fein längsgestreift war. Nach dem Fig. 33 wiedergegebenen Exemplare war die Schale an der Mändung dinn und verdickte sich nach unten hin. Ob auch die arktiscehe Form, wie PicaArp för Dentalites torquatus ScHroTtH. nachgewiesen hat, der Gattung Entalis an- gehört, lässt sich bei dem Erhaltungszustande unseres Materiales nicht feststellen. D. boreale erreichte anscheinend eine Grösse von iber 40 mm. Die obere Hälfte gibt Fig. 33 wieder, sie hat bei 20 mm Länge eine Miöndungsweite von 2,5 mm und endet mit 1,75 mm Durchmesser; die untere Hälfte (Fig. 17) hat auf 18 mm Länge oben c. 1,5 mm, an dem untersten Ende etwa 0,5 Durchmesser. Fundort: Urdsberg. Bemerkung: Durch seine gleichmässig sanfte Biegung wie die ganz allmähliche Ver- ringerung des Durchmessers unterscheidet sich D. boreale von Entalis torquata v. ScHLOTH. sp. und Dentalium undulatum MsrtrR. Erwähnt sei noch, dass die Darstellungen letzterer Art von WÖHRMANN ”) und KitTTL sich nicht decken. Dentalium cfr. aretum PIiCHLER. Den Abdruck eines gewölbten, schlank konischen Körpers bin ich geneigt, gleich- falls auf Dentalium zu beziehen. Durch seme rasche Verjiungung weist es auf eine D. arcetum PicHrerR ähnliche Form hin; Längsrippen sind an ihm nicht wahrnehmbar. Vorkommen: Urdsberg. Cephalopoda.”) Familie Ceratitidae. Clionites Barentsi n. sp. Taft. 6. Fig. 18 und Textfig. 9. Das Gehäuse, welches als ein Bruchstöck mit etwas mehr als zur Hälfte erhaltenen Umgängen vorliegt, ist von dick scheibenförmiger Gestalt und infolge des Umstandes, dass sie nur die Externseite bedecken, weit genabelt. In dem fimfseitigen Querschnitt der Röhre, dessen Breite die Höhe wenig ibertrifft (16 : 13 mm), ist den ebenen Flanken die Externseite dachförmig aufgesetzt, so dass beide stumpfwinklig an emander stossen. In dem mit senkrechter Wand abstufenden Nabel sind vier regelmässig anwachsende 1) BE. PICARD: Beitrag zur Kenntniss der Glossophoren der mitteldeutschen Trias. Jahrb. Kgl. Preuss. geol. Landesanstalt. Bd. 22. 1903. S. 451. 2) KITTL: Die Gastropoden der Schichten von St. Cassian der sädalpinen Trias. I. Annalen des k. k. Naturhistor. Hofmuseums 1891. S. 171. Taf. 1. Fig. 1. 3) V. WÖHRMANN: Die Fauna der sogenannten Cardita- und Raibler-Scehichten. Jahrb. k. k. geol. Reichs- Hktall Bel Sö « NS DS Pr IG 0 INS LÖ IG 1) Es sei mir auch an dieser Stelle gestattet, den Herren Professoren FRECH und POMPECKJ fär freund- liche Winke bei Bearbeitung dieser Tierklasse meinen Dank auszusprechen, KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 314. N:O 3. 55 Windungen sichtbar. Uber diese ziehen die kräftigen, einfach an der Nabelkante ent- springenden und durch doppelt so breite Intercostalfurchen getrennten Rippen. Auf der Wohnkammer erreicht eme Rippe den Nabel nicht, vereinigen sich ferner zweimal je zwei Rippen am Nabelrande und spaltet sich die eine derselben nochmals an der Beugungs- kante der Röhre. An dieser Kante biegen sämtliche Rippen knieförmig um, bilden mit ibrer bisherigen Richtung auf den Flanken einen Winkel von 150” und stehen sich an der mässig tiefen Externfurche gegenäöber. HEinige Rippen beugen sich leicht vor dieser Furche zuriick. Die Skulptur ist abgerieben und allein auf den vordersten Flankenrippen erhalten, demnach trugen diese finf spitze Knötcehenspiralen, zu welchen noch eine — diese ist beobachtbar wahrscheinlich jedoch zwei auf jeder Externseite hinzukommen. Anscheinend erhoben sich auf der Knickungsstelle der Rippen Marginalstacheln, wenigstens deuten auf dem vorletzten Umgange zwei etwa 1,5 mm hohe Erhebungen darauf hin. Fig. 9. Clionites Barentsi n. sp. Nachträgliche Präparation des Taf. 6 Fig. 18 abgebildeten Exemplars. Von der Lobenlinie sind die gerundeten, glatten Sättel wohl erhalten. Der Extern- lobus reicht tiefer als der erste Laterallobus herab und endet in zwei Spitzen; der zum Externsattel aufsteigende Ast wird durch zwei kurze Zähnchen gezackt. Der erste Lateral- lobus war im Grunde gezähnelt, doch ist infolge ungönstiger Erhaltung die Zahl der Spitzen nicht festzustellen. Der zweite Laterallobus ist sehr kurz, hoch gestellt und endet einspitzig. Gegen die Mändung gesehen, weist die Lobenlinie eine bemerkenswerte Unsymmetrie auf, indem auf der rechten- Seite der zweite Laterallobus auf der Nabelkante, auf der linken Seite bereits auf der Nabelwand gelegen und auch gegeniber der rechten Seite tief herabgezogen ist — in der beistehenden Textfigur bietet sich, da die Zeichnung von der Riöckseite der Kammern gemacht worden, das umgekehrte Bild. Diese Unsymmetrie wird dadurch hervorgerufen, dass die linke Hälfte der Röhre erheblich tiefer gegenirber der rechten herabgezogen ist; wahrscheinlich war infolge Degeneration dieser Formengruppe die Schwimmfähigkeit beschränkt und kroch das Tier nur noch dem Boden entlang oder lag ihm zum Teil auf. "') Fundort: Urdsberg (488 m). Bemerkungen: Cl. Barentsi unterscheidet sich von den bekannten Arten durch den Querschnitt, die Verteilung der Rippen, Skulptur und den Verlauf der Lobenlinie. 1) Vgl. F. SoLGER: Die Lebensweise der Ammoniten. Naturwissenschaftliche Wochenschrift N. F. Bad. 1. INFORSEeLD OM en [or] J. BÖNM, UBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. Clionites spinosus n. sp. MANGO 20 Das fast zur Hälfte erhaltene Exemplar unterscheidet sich von Cl. Barentsi durch die flach dachförmige Externseite, die höhere Nabelwand, die erheblich breiteren Inter- costalfurchen und die hohen Marginalstacheln, die sich an die Nabelwand anlehnen, seit- lich zusammengedrickt und auf dem vorletzten Umgange 4, auf dem letzten 6 mm lang sind. Die Externseite ist grösstenteils zerstört, doch zeigt eine kurze Stelle eine paarige Rippenteilung ausserhalb der Marginalstacheln. Die Unsymmetrie der Röhre wiederholt sich auch an diescer Art; so ist — gegen die Mimdung gesehen — die rechte Flanken- seite fast nur halb so hoch als die linke. 5 Fundort: Urdsberg (488 m). Trachyeeras sp. Iten (0 INGA il DA Wenngleich nur ein klemes, dazu noch halbseitiges Bruchstick vorliegt, so weist es doch gegeniber den bekannten Arten Merkmale auf, die es eimer Beschreibung wohl wert erscheinen lassen. Allem Anschein nach wuchsen die Umgänge langsam an und waren wenig höher als breit, nur die Externseite berihrend. Diese ist gewölbt, die Flanken sind flach. Die Rippen steigen auf der steilen Nabelwand zur scharfen Nabelkante herauf, kräömmen sich an dieser, laufen dann gerade und einzeln öber die Flanken, biegen an der Externseite nach vorn um und stossen gegen die tiefe Nabelfurche ab. Sie sind beiderseits steil- wandig und scharf gegen die breiteren Intercostalfurchen abgesetzt. Wie die Figuren zeigen, spaltet sich eine Rippe in halber Höhe und deren einer Ast nochmals an dem flankenständigen Externknoten. Von den neun Knotenspiralen bleiben die Umbilical-, die dritte sowie siebente und achte Lateralknotenreihe gegeniöber den benachbarten erheblich an Höhe zuröck. Die Knoten sind spiral gestreckt und zwar derart, dass ihre Basis schief zur Richtung der Rippen, von hinten unten nach vorn oben geriechtet ist. Zu diesen Knotenspiralen kommen noch die beiden hoch hervorstehenden Externknoten, von denen der flankenständige etwas niedriger bleibt. Fundort: Urdsberg (488 m). Dawsonites nov. gen. camadensis WmHTBAVRS Sp. 1889. ”Trachyceras canadense WHITEAVES: Triassic rocks. 1) S. 142. Taf. 18 Fig. 4 a, b. Alejis (Os Ik 0 Der Beschreibung WuitEAvEs” sollen hier nur diejenigen Bemerkungen, welche sich an dem Materiale der Bären-Insel ergaben, hinzugefigt werden. 1) WHITEAVES: On some Fossils from the Triassic Rocks of British Columbia. Contributions to Canadian Palaeontology. Vol. I. Geolog. Survey of Canada. 1885—1898. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:0 3. 51 Auf der eimwärts öberhängenden Nabelwand prägen sich die in sie hinabreichenden Rippen aus. Diese sind auf den beiden noch erhaltenen inneren Umgängen gerundet und erstrecken sich — von vereinzelten, am Nabelrande gabelig entspringenden Rippen ab- gesehen — einfach öber die Flanken. Auf der Wohnkammer entspringen sie in äber- wiegender Zahl paarweise an den Umbilicaldornen oder gabeln sich am ersten, selten am zweiten Lateraldorn, ohne dass auch Gabelung oberhalb der Mitte ganz ausgeschlossen wäre; sie werden der Mimdung zu breit, abgeflacht, vierkantig. Zugleieh werden die Intercostalfurchen wesentlich schmäler als die sigmoidisch geschwungenen Rippen. Von den eng an einander geröckten Externdornen ist der innere anscheinend der stärkere, doch ragt der äussere infolge seiner höheren Lage auf der Rippe auch höher auf. Die Rippen stossen gegen die ziemlich breite und tiefe Externfurche in spitzem Winkel ab und stehen einander gegeniber. An dem hierin vollständig erhaltenen Exemplare, Fig. 29, ist die Longitudinalfurche deutlich ausgeprägt, sie wird an ihrem äusseren Rande von eimer niedrigen Knotenspirale eingefasst. Alsdann schliessen sich daran der Marginaldorn, sieben Lateralknoten und der Umbilicaldorn, so dass demnach insgesamt zwölf Knoten- spiralen vorhanden sind. Der Umstand, dass WHItEAVES 9, resp. mit der Spaltung des Externdorns 10 Knotenspiralen angibt, ist wohl auf wenig gäönstige Erhaltung seines Exemplares zurickzuföhren. Auf den flachen Rippen stehen die Knoten an deren vor- derem Rande. | Die Nahtlinie ist an dem Fig. 26 dargestellten Exemplare und auch da nur auf der inneren Hälfte des Umganges erhalten. Es sind zwei breit gerundete, ganzrandige Sättel vorhanden; der äussserste von den beiden, am Grunde undeutlichen Loben steht an der Nabelkante. Der Vergleich mit der von WHITRAVES a. a. O. Fig. 4 b mitgeteilten Sutur- linie ergibt sie als ersten und zweiten Laterallobus resp. -sattel, jedoch steht an unserem Exemplare der zweite Lateralsattel ebenso hoch wie der erste. Fundort: Urdsberg (488 m), Verdandisberg (Rollstäck). Dawsonites canadensis WuHITBAVES var. nov. eiimata. Ia (09 ING Dis BAN ON Dö Das engnabelige, hochmindige Gehäuse mit den gegen den schmalen Externteil all- mählich convergierenden Umgängen unterscheidet sich von D. canadensis WHITEAVES Sp. durch die dinnen Rippen und die schmale, tief eimgesenkte Externfurche. Die sigmoidisch geschwungenen, niedrigen und oben abgerundeten Rippen nehmen nahe an den Umbilical- knoten, ohne sich zu verdicken, rasch an Höhe zu, so dass sie am Nabelrande blattartig hervorstehen. Sie entspringen an diesen vorwiegend paarweise; einzelne gabeln sich am ersten Lateralknoten, zweimal schaltet sich auch in halber Höhe eine neue Rippe ein, die sehr bald der benachbarten an Stärke gleich kommt, so dass bei dem letzten Umgangs- viertel auf neun Umbilicalknoten sechszehn Externrippen gezählt werden. Die Knoten sind klein, spitz, sitzen mit ihrer Basis der Rippenbreite auf und stehen auf den Flanken bis zum siebenten Lateraldorn weit von einander, räcken alsdann auf dem Ubergange zur Externseite enge an einander. Von den auf jeder Windungshälfte auftretenden dreizehn Knotenspiralen entfallen zwei auf die Externknoten, von denen die flankenständige Reihe K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 3. S 58 J. BÖHM, UBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. höher aufragt. Die vor den Externrippen hinlaufende spirale Einsenkung ist ziemlich breit und deutlich ausgeprägt. Die Einrollung nimmt rasch zu, so dass die Wohnkammer etwa ”/3 des vorhergehenden Umganges umfasst. Die Lobenlinie ist infolge des Umstandes, dass sie an allen vier Exemplaren nicht auf den Flanken mehrerer, noch in geschlossenem Verbande erhaltener, sondern nur ein- zelner Kammern verfolgbar ist, wozu noch kommt, dass der Lobengrund zerstört ist, nur in ihrem Grundaufbau erkennbar. Dafir ist aber die Internseite blossgelegt und der weitere Verlauf der Sutur auf ihr sichtbar. Sämtliche Sättel sind gerundet und ganz- randig. An den Externsattel, der ebenso breit wie der Externlobus ist, schliessen sich der ebenso breite Laterallobus und der wenig schmälere erste Lateralsattel. Um die Hälfte schmäler als der erste ist der zweite Laterallobus; der zweite Lateralsattel hat nur etwa '!/4 oder !/5 der Breite des ersten Lateralsattels und ist wohl dementsprechend kurz. Damit ist die Nabelkante erreicht. Auf der Nabelwand liegen der schmale erste Hilfs- lobus, der erste Hilfssattel, der ebenso wie der zweite Lateralsattel gestaltet ist, ferner der nur in derselben Stärke wie der zweite Laterallobus hervorspringende zweite Hilfslobus. Auf der Internseite folgen sodann ein hoch aufragender Sattel von etwa der halben Breite des Externsattels und der Internlobus, welcher, nach der Abbruchfläche auf der Quer- scheidewand zu urteilen, fast ebenso breit wie der Externlobus an seinem Ausgange war und tief herabreichte. Der Internlobus scheint ähnlich, wie das Purirerr!) för Ceratites nodosus typ. BruG. angibt, in mehreren Zähnehen zu endigen. Fundort: Urdsberg (488 m und Myophoriensandstein), Verdandisberg. Bemerkungen: Die Suturlinie stimmt in der Anordnung und Gestaltung der Sättel und Loben mit derjenigen von Trachyceras camadense, wie sie WHITEAVES ”) Fig. 4b. bis zur Nabelkante zeichnet, gut iberein und erweitert seme Darstellung hinsichtlich ihres weiteren Verlaufes. Die arktische Form steht hierin Clionites und Protrachyceras Reitzi BorcKH sp. nahe, weicht jedoch von diesen Gattungen durch die gespaltenen Externknoten und von ”Trachyceras, mit der sie zwar letzteres Merkmal wie auch eine itberraschende Ähnlichkeit in der FEinrollung und Berippung gemeinsam hat, durch die abgerundeten, glatten Sättel ab. Ich fasse demgemäss sie und Trachyceras canadense WHITEAVES als Typen einer besonderen Formenreihe auf, fir welche ich den Namen Dawsonites vorschlage. 2? Dawsonites sp. I do Ng 3, Den soeben unter Dawsonites zusammengefassten Formen ist wohl auch ein Bruch- stuck anzuschliessen, dessen Umgänge allem Anscheine langsam wuchsen und nur die breit gewölbte Externseite bedeckten. Der Querdurchmesser ist um !/4 grösser als die Höhe. Die Nabelwand ist steil und hoch. Die durch breite Intercostalfurchen getrennten, gerundeten Rippen entspringen einzeln an dem scharfen Nabelrande, kriummen sich leicht 1) E. PHILIPPI: Die Ceratiten des oberen deutschen Muskelkalkes. Paläontologisehe Abhandlungen. N.F. INLek0nar TS INO INSE 2 2) a. a. 0. WHITEAVES: On some Fossils from the Triassic Rocks of British Columbia. Taf. 18. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:0 3. 59 in semer Nähe, erstrecken sich alsdann gerade öber die ebenen Flanken, biegen an der Externseite um und stossen gegen die breite, tiefe Externfurche ab. Eine Rippe gabelt sich umnterhalb der halben Flankenhöhe. Umbilicalknoten nicht ausgeprägt. Die beiden Externknoten sind um ihre Breite von eimander getrennt; die vor den Externrippen ge- legene Longitudinalfurche ist seicht, doch wohl ausgeprägt, daran schliessen sich noch neun Knotenspiralen. Fundort: Urdsberg (488 m). Bemerkungen: Da die Lobenlinie nicht erhalten ist, so ist die Gattungsbestimmung ebenso wie bei Trachyceras sp. (vgl. S. 56), das ich ursprömglich als ein Teilstöck der nächstinneren Umgänge von ?Dawsonites sp. anzusehen geneigt war, unsicher, und es mössen nach dieser Richtung der Gattungszugehörigkeit neue Funde abgewartet werden. Beide Formen unterscheiden sich bei mancher Ähnlichkeit in der Umgangszunahme und Berippungsart jedoch dureh den durchaus abweichenden Querschnitt, sowie die verschie- dene Ausbildung der Knotenspiralen und der Externrippen. ? Diplosirenites n. sp. AL 8 ING AS, VB Ein Bruchstöck des weitnabeligen Gehäuses ist von quer vierseitigem Querschnitt, breiter als hoch (19:15 mm). Die Flanken sind flach und gehen mit Abrundung in die fast ebene, nur wcnig gewölbte Externseite uber. Wie Clionites Barentsi und CI. spinosus, ist auch diese Form unsymmetrisch; die breite und tief eingesenkte Extern- furche liegt nicht in der Mitte, sondern ist, gegen die Mändung gesehen, nach links hinibergeröckt; auch die Rippen der linken Seiten sind gröber als auf der rechten. Auf der rechten Seite sind sie auf dem rickwärtigen Teile kräftiger, auf dem vorderen dönner und riöcken näher an eimander. Sie gehen einzeln vom Nabelrande aus, ziehen gerade iber die Seitenflächen, biegen kurz vor der Externseite sichelförmig nach vorn und stossen, indem sie auf ihr leicht zurickbiegen, in spitzem Winkel, correspondierend, gegen die Externfurche ab. Die grössere Zahl der Rippen bleibt ungeteilt; eimmal wurde eine Rippeneinschaltung in halber Höhe bemerkt. Die Externrippen nehmen nahezu die ganze Breite der Externseite ein und tragen je zwei Externknoten, die um ihre Basisbreite von einander abstehen, und von denen die furchenständige Reihe höher aufragt. Mehrere Rippen spalten sich an dem Lateromarginaldorn, so dass auf diesen vier Externknoten kommen; in einzelnen Fällen spaltet sich die Externrippe selbst radial, so dass drei Extern- knoten zu eimer Rippe gehören. Die Externseite verbreitert sich allmählich von hinten nach vorn zu, und damit schaltet sich zugleich zwischen Lateromarginaldorn und benach- bartem Externdorn auf der flankenständigen Seite der deutlichen, wenn auch seichten Longi- tudinalfurche ein Dorn ein. Die Zahl der Knotenspiralen ist infolge Abreibung der Rippen in ihrer unteren Hälfte nicht festzustellen; sie stehen auf der Abrundung dichter als auf den Flanken. Zu den zwei Externdornen und den acht noch beobachtbaren Lateraldornen däörften bis zu der Nabelkante noch zwei bis drei weitere kommen. Nabelwand steil, mit den in sie hineinziehenden Rippen. Lobenlinie nicht bekannt. Vorkommen: Urdsberg (488 m). 60 J. BÖHM, UBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. Bemerkungen: Die radiale Spaltung der Rippen vor und, wenn auch vereinzelt, an dem flankenständigen Externdorn gibt der Type ein an Diplosirenites anklingendes Ge- präge, so dass zur oberen Triaszeit wahrscheinlich im arktischen Gebiete eine parallele Entwickelung in der Richtung der radialen und longitudinalen Spaltung der Externrippen wie im Mediterrangebiete vor sich ging. ? Hungarites sp. TbjL ds ÅG da De Das flach scheibenförmige, sehr engnabelige Gehäuse liegt in einem Bruchstöcke, das wahrscheinlich der Wohnkammer angehört, vor. Die Flanken gehen mit sanfter Woöl- bung in die niedrige und steile Nabelwand iber und konvergieren bis zu einer Kante, welche den Externteil in etwa 2 mm Entfernung jederseits begleitet. Von dieser Kante verschärft sich die Externseite pfeilförmig zu dem glatten, sehneidigen Externkiel. In den letzten Umgang greift der vorletzte bis zu dessen halber Höhe ein (auf der Zeichnung ist dies nicht richtig wiedergeben), und auf seiner Innenwand ist der Abdruck der spiralen, subexternen Kante des vorletzten Umganges deutlich erkennbar. Skulptur anscheinend ganz glatt; Lobenlinie nicht wahrnehmbar. Vorkommen: Urdsberg. | Bemerkungen: Die vorliegende Form weist, wie Eutomoceras denudatum v. MoJs.'), eine Oxynoticerasartige Gestalt auf und war auch anscheinend ebenso glatt, weicht aber doch davon durch die Art der Zuschärfung der Externseite ab. Nach dieser Richtung weist sie eine bemerkenswerte Ähnlichkeit mit Hungarites Strombecki Grier. sp. auf. Jedoch gestattet das unzulängliche Material nicht, etwas iber die näheren verwandschaft- lichen Beziehungen zu entscheiden. Erst von weiteren Aufsammlungen werden wir dar- iber Entscheidung erwarten können. Familie Phylloceratidae. Monophyllites nov. sp. Taf. 7. Fig. 40, 41. Ein Bruchstöck von drei Kammern, deren externe Hälfte zudem nur zum Teil — erhalten ist, erweist sich durch den Verlauf der Lobenlinie und die seicht eingebogenen, zarten Sichelrippen als der Gattung Monophyllites s. str. angehörig. Diese Form unter- scheidet sich von den alpinen, wie M. wengensis Kriest. und M. sphaerophyllus v. HAUER, durch die durchgehend gerundeten Sattelköpfe und die feinere Gliederung der Loben. Soweit die Loben von M. spetsbergensis ÖBERG sp.”) bisher bekannt sind, weichen sie durchaus von denen des M. nov. sp. ab. Fundort: Skuldsberg. 1) E. VON MoJsIsovIes: Die Cephalopoden der Hallstätter Kalke II. Abhandl. K. K. geol. Reichsanstalt VI 208930 TaflS0, big, 3 a De ?) a. a. O. VON MoJSISOVICS: Arktische Triasfaunen. Taf. 11, Fig. 20 a. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 317. N:o 3. 61 Familie Arcestidae. Nathorstites nov. gen. 1899. Arctoceras nov. gen. JOH. BÖHM: Bären-Insel. =S. 326. Gehäuse flach bis sehr dick scheibenförmig, eng genabelt. Die gewölbten Flanken konvergieren zu einer mehr oder weniger scharfen Kante auf der Externseite. Loben- stellung serial; Loben und Sättel ganzrandig, gerumdet; im Alter werden in der Gruppe des N. lenticularis die Hauptloben gezähnelt. Die Anwachsstreifen sind auf der Extern- seite breit und flach zungenförmig nach vorn geschwungen. Die Länge der Wohnkammer beträgt mehr als etwa ?/+ Umgang. Typus der Gattung ist Popanoceras Mc Connelli WHITEAVES. Zu dieser Art be- merkt Vv. MoJsisovics !): ». . . die von WHITEAVES als Popanoceras Mc Connelli beschrie- benen Ammoniten gehören, wie die mitgeteilte Lobenzeichnung lehrt, weder der anisischen Gattung Parapopanoceras ?), noch der permischen Gattung Popanoceras an, sondern stellen einen neuen Arcestidentypus mit prionidischen Loben dar, itber deren stratigraphische Stellung noch gar keine näheren Angaben vorhanden sind». Die Richtigkeit dieser Auf- fassung wird durch das vorliegende Material bestätigt. | Der 1899 von mir aufgestellte, nur kurz charakterisierte und durch keine Abbildung erläuterte Name Arctoceras muss aufgegeben werden, da HvaTr ?) 1900 denselben Namen för die seit 1889 bekannte Gruppe des Ceratites polaris v. Moss. in die Literatur ein- geföhrt hat. A. Gruppe des Nathorstites Mc Connelli WuHITEAVES Sp. Nathorstites lenticularis WHITEAVES Sp. 1889. Popanoceras Mc Connelli var. lenticularis WHITEAVES: Triassic rocks. S. 140, Taf. 18, Fig. 3, a. Taf. 7, Fig. 6—14, 44. Die Beschreibung WHrirBaAvEs bezieht sich auf ausgewachsene Stadien; sie wird durch die eines mittelgrossen Exemplares (Fig. 6) von 27 mm Durchmesser, von denen 15 mm. auf den letzten Umgang kommen, ergänzt. Seime Dicke beträgt 11 mm. Das Gehäuse ist flach scheibenförmig, eng genabelt, hochmäöndig. Die langsam wachsenden Umgänge umfassen einander derart (Fig. 8), dass der vorhbergehende Umgang bis zur Hälfte in den ihm nach aussen folgenden eingreift (6 : 14). Die gewölbten Flan- ken konvergieren zu einer Externkante; jedoch ist, gegen die Mindung gesehen, die linke Seite flacher konvex als die rechte. In den sehr engen Nabel von 2 mm Weite fallen sie mit sanfter Rundung ein. 1) E. VON Mo0JSISOVICS: Beiträge zur Kenntnis der obertriadischen Cephalopoden-Faunen des Himalaya. Denkschr. math.-naturw. Klasse K. Akad. Wiss. Wien. LXIII. 1896. S. 125. 2) Vegl. E. HaAUG: Les Ammonites du Permien et du Trias. Bull. soc. géol. France 3 Sér. XXI. 1894. 5. 395. Fussnote 1. 3) EASTMAN: Textbook of Palaeontology. I. 1900. S. 559. 62 J. BÖHM, UBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. Die Lobenstellung (Fig. 7) ist serial und bogenförmig gespannt, d. h. die Sutur- linie fällt von etwa der Flankenmitte einerseits zur Externkante, andererseits zum Nabel hin ab. Der Externlobus, etwa 1!/2 mal so breit als der Externsattel, wird durch einen breiten, gerundeten, etwas iöber eim Viertel der Höhe des Externsattels erreichenden Median- sattel geteilt; die Äste cndigen schmal und spitz. Die Sättel sind insofern unsymmetrisch, als ibr Bogen nach der Externseite zu steiler als nach der Internseite abfällt; ihre Schenkel sind gerade. Der erste Laterallobus ragt nicht so tief herab wie der Externlobus, der zweite ist käörzer als jener. Die fimf Hilfssättel und -loben steigen, allmählich kleiner werdend, in schrägem Bogen zum Nabel herab. Auf der Imternseite schliessen sich fiänf ganzrandige Loben und Sättel an; der Antisiphonallobus, sehr schmal und tief, wird im Grunode durch ein Höckerchen geteilt. Die Projektionsspirale fällt mit dem zum zweiten Laterallobus absteigenden Ast des ersten Lateralsattels zusammen. Die Anwachsstreifen sind leicht sigmoid geschwungen; ihre auf cine kurze Strecke sichelförmige Gestalt (Fig. 6) röhrt von einer bei Lebzeiten des Tieres stattgefundenen Verletzung und der danach erfolgten Ausbesserung der Schale her. Sie ziehen mit kurzem, nach vorn konvexem Bogen iäber die Externseite. An emem Exemplare von c. 40 mm Durchmesser ist die rechte Flanke abgespalten. Dadurch wird ein grösserer Teil des nächstinneren Umganges blossgelegt, auf dem nun die externen Sättel der letzten Suturlinie sichtbar werden. Aus ihrer Lage ergibt sich, dass die Länge der Wohnkammer ”/8 des Umganges beträgt; da jedoch der Mindungsrand selbst nicht erhalten ist, so däörfte sie urspringlich noch etwas länger gewesen sein. Die ganzrandige Beschaffenheit des Lobengrundes erfährt mit dem weiteren Wachs- tum des Gehäuses insofern eine Modifikation, als er bei den Extern- und Lateralloben ge- zäbnt wird. Das Fig. 9—11 abgebildete Exemplar, dessen Höhe des letzten Umganges 21 mm, in der Mediane 13 mm und dessen Dicke 12 mm beträgt, unterscheidet sich von dem eingangs beschriebenen insoweit, als die Flanken stärker konvergieren, 80 dass der Extern- teil zugeschärft ist. Wie an jenem, so ist auch an diesem Exemplar hervorzuheben, dass die rechte Seite stärker gewölbt ist, als die linke. Der Nabel ist sehr klein und däörfte seine Weite, die nur z. T. erhalten ist, somit nicht mit Sicherheit bestimmt werden kann, 2 mm nicht erreicht haben. Die Nabelkante ist abgerundet. Der Externlobus ist doppelt so breit als der erste Laterallobus, wird durch einen breiten, niedrigen Höcker geteilt und endet in schmalen, zugleich sich flankenwärts neigenden Ästen dreispitzig; die mitt- lere Spitze wird weit nach hinten vorgeschoben. Die folgenden Loben sind so breit wie die anschliessenden Sättel und ihre Wände senkrecht. Der erste Laterallobus endet mit finf, der zweite mit drei Zähnchen. Der erste Hilfssattel ist etwa halb so breit und er- heblich kärzer als der zweite Laterallobus, und allmählich nehmen von ihm an die fol- genden Hilfssättel an Tiefe und Breite ab. Der sechste Hilfssattel ist auf der Nabelhvand gelegen. HEine die Sattelköpfe verbindende Linie bildet von der Externkante bis zum Nabel eimen nach vorn gespannten Bogen. Auf dem externen Drittel des Umganges erscheinen mehrere grobe Längsstreifen, die gegen die Mindung hin konvergieren. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/Å. N:O 3. 63 Fig. 12 und 14 geben die Suturen der beiden grössten Exemplare — in Fig. 12 unvollständig — wieder, von denen das Fig. 13 abgebildete 45 mm Durchmesser hat. Während die meisten Stöcke glatt sind, treten an einigen wenigen in der Art der Auf- rollung und Lobatur durchaus mit jenen irbereinstimmenden IExemplaren Längsstreifen, wie eben erwähnt, auf, die gegen die Miändung konvergieren. An einem solchen Exem- plare von 47 mm Durchmesser, emem wenig grösseren als das Fig. 9 abgebildete, gehen von dem in etwa 2 mm Entfernung von dem Externkiel hinziehenden Streifen mehrfach in spitzem Winkel und in mässigem Abstande hintereinander grobe Linien ab, die nach der Mimdung hin mit dem obersten und ihm nächstfolgenden Längsstreifen zu einer Art von Rutenbindel zusammenlaufen. Ferner gehen vom Nabel radiale Falten aus, die ähnlich wie bei Ptychites flexuosus v. Moss. !) gegen den Konvexteil rasch erlöschen. Noch bleibt hinzuzufiigen, dass die Asymmetrie der beiden Hälften des Gehäuses und der Lobatur — die externe Seite aller acht Sattelköpfe ist stärker schräg verrundet als deren interne Seite — deutlich ausgeprägt ist. Mit der zunehmenden Grösse des Gehäuses sind die Sattelköpfe gleichmässig abge- rundet. Die radialen Falten wurden nur noch an drei Exemplaren beobachtet; besonders ausgesprochen sind sie an dem Fig. 44 wiedergegebenen Jugendexemplare ausgebildet und hier leicht gekrimmt. Fundort: Urdsberg (Myophoriensandstein und ein Abdruck im Toneisenstein). Bemerkungen: WHITBAVES betrachtete N. lenticularis als eine Varietät seines Popa- noceras Mc Connelli. Dem kann ich mich auf Grund des vorliegenden Materiales nicht anschliessen, da sich in diesem N. lenticularis stets leicht und sicher von dem dickeren Mc Connelli unterscheiden lässt. Es sei mir an dieser Stelle gestattet, eine Vermutung iber die Gattungszugehörig- keit von Ceratites concentricus ÖBERG zu äussern. Vv. MoJsisovics >) bemerkt zu dieser Art: »Der von ÖBERG unter der Bezeichnung Ammonites concentricus abgebildete Rest stellt emen stark verknitterten glattschaligen Ammoniten vor, dessen letzter Umgang der Wohnkammer angehört. Die konzentrischen Streifen, welche in der Zeichnung ÖBERG'S zu sehen sind, röhren bloss von der Zerdröckung und Pressung des an Popanoceras er- imnernden Gehäuses her.» Falls nun OC. concentricus zur Gattung Nathorstites gehörte, wirde zu dem am Tschermakberge (vgl. diese Arbeit S. 73) auftretenden Äquivalente des Myovhoriensandsteins der dunkelrotbraune Kalkstein von Benklyftan und Hyperitudden am Isfjorde hinzukommen. Nathorstites cfr Mc Connelli WmITEAVES Sp. Mit dem abgeflacht scheibenförmigen Nathorstites lenticularis, dieser durch ihr zahl- reiches Auftreten charakteristisehen Art des Myophoriensandsteins, liegen noch drei Exem- plare einer erheblich dickeren (c. 20 mm) Form vor. Zwei davon sind durch Druck von 1) E. VON MoJSISovICS: Cephalopoden der mediterranen Triasprovinz. Abhandl. K. K. geol. Reichsanstalt. XX 1880. Ma GA, ING, I 2) a. a. 0. E. VON MoJsISoVICS: Arktische Triasfaunen. S. 8. Fussnote 2. 64 J. BÖHM, ÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. vorn nach hinten etwas deformiert; daher ist ihre Identität mit Popanoceras Mc Connelli nicht mit aller Sicherheit festzustellen. Die Asymmetrie beider Flanken ist gleichwohl bemerkbar; die linke ist die fachere. An dem dritten Exemplare ist die Lobenlinie bloss- gelegt, jedoch insofern unvollständig, als der Lobengrund zerstört ist; sie weicht nur da- durch von derjenigen, die WHIiTRAVES !) von N. Mc Connelli zeichnet, ab, dass der Extern- und erste Lateralsattel schmäler sind. Der vierte Hilfslobus liegt auf der abgerundeten Nabelkante, an ihn schliesst sich auf der Nabelwand der vierte Hilfssattel an. Fundort: Urdsberg. Nathorstites sp. Ein Bruchstick der sehr flachen rechten Flanke — nur diese ist sichtbar mit zugeschärfter Externscite weist auf das Vorkommen noch einer dritten Art dieser Formen- reihe hin. Der Externsattel und die beiden Lateralsättel sind hoch, sehr schlank, gerun- det und glatt. Der Externlobus wird durch einen breiten, bis zur Hälfte des Externsattels heraufreichenden Höcker geteilt, seine Äste enden wie bei N. lenticularis (vgl. Fig. 11) dreispitzig. Die Lateralloben verbreitern sich ein wenig nach dem Grunde zu; der erste endet dreispitzig, der zweite zweispitzig; die Zähnchen liegen neben einander in einer Reihe. Der erste Hilfslobus ist halb so tief als der zweite Laterallobus, er endet mit schräg absteigenden Wänden in einer Rundung. Der weitere Verlauf der Sutur ist leider nicht erhalten; die die Sattelköpfe verbindende Linie bildet cine nach vorn offene, seichte Bucht, umgekehrt als bei N. lenticularis. Fundort: Urdsberg. B. Gruppe des Nathorstites Lindströmi n. sp. Nathorstites Lindströmi n. sp. Taf. 7. Fig. V7, 18, 25—27, 33, 34, 31—39. (Fesamijtdurcines sent ks SEG LES > senkrecht dazu gemessen . . . . 7,5 12 12 25 Föhe des letzten Umganges , « sd ske ss 4 8 10 22 SI Adetvläundung 265- Mistydnd bitte be) SR EN AEA EES Dickens. ge not lånat Bl SE NS ET RS NEAL 3 MA 20 Nabelweltes ft. versen oglrs bad. Bered SR KASS 7 6 Die Kerne, höher als breit, bestehen aus zahlreichen, medrigen Umgängen mit breiten, jederseits flach abdachenden Externseiten, so dass diese unter sehr stumpfem Winkel in der Externkante zusammenstossen. Durch den Umstand, dass die eine Extern- seite ein wenig schräger als die andere abfällt, erhalten die Gehäuse ein schwach asym- metrisches Aussehen. Nabel weit offen, mit scharfer Nabelkante und steil einfallen- der Wand. Die groben Anwachsstreifen ziehen mit nach vorn flach konvexem Bogen auf der Externseite von Nabel zu Nabel. 1) a. av. OO. WHITEAVES: Fossils of Triassic-Rocks of British Columbia. Taft. 18. Fig. 2 b. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:O 3. 65 An dem zuerst angefihrten Kern ist die Suturlinie sichtbar. Die Loben und Sättel sind gerundet und glatt. Sie stimmt mit derjenigen von N. Mojsvari var. applanata (vgl. Fig. 31) iöberein. An dem Bruchstöcke eines Umganges (Fig. 25—27), der einem Kerne von der Grösse des soeben erwähbnten entstammt, ist die Sutur der Internseite blossgelegt. Auf der schmalen Nabelwand folgt dem auf der Nabelkante stehenden zweiten Lateralsattel ein Hilfslobus, an den sich auf der Internseite drei an Höhe und Breite wachsende Intern- sättel, durch schmale Loben getrennt, anschliessen. Der Internlobus ist halb so breit als der Externlobus. (In Fig. 25 ist die Internsutur nicht ganz richtig wiedergegeben.) Die auf der rechten Seite des dritten Kernes sichtbare Lobenlinie zeigt gegeniber der des ersten Kernes nunmehr den zweiten Lateralsattel und ersten Hilfslobus auf der Externseite selbst und den zweiten Hilfssattel auf der Nabelkante gelegen. Der Extern- sattel ragt in beiden Fällen etwas weiter nach vorn hin vor, als die ihm folgenden Sättel. Dasselbe Bild der Lobenlinie weist die rechte Seite des Fig. 37 dargestellten, nahezu wohl ausgewachsenen Excemplares auf, während auf der linken Scite der erste Hilfssattel auf der Nabelkante, der zweite Hilfslobus und -sattel auf die Nabelwand geröckt sind. Dass seine rechte Seite etwas flacher als die linke gewölbt ist, ist wohl auf einen von jener Seite her erlittenen Druck zuriöckzufihren. Mit der zunehmenden Grösse verengert sich der Nabel, erheben sich die auf den Kernen nur flachen Externseiten zu einem spitzbogenförmigen Gewölbe und bilden sich zu den Flanken um (vgl. Fig. 33, 34 und 39). Die Internseite des letzten Umganges ist an dem Fig. 34 abgebildeten Exemplare mit groben Punkten, den Epidermiden, bedeckt, wie sie in ähnlicher Weise v. MoJsisovics !) an Isculites Petrarcae v. Moss. beobachtet hat. Auch einzelne grobe Längsstreifen, wie sie bei N. lenticularis erwähnt wurden, treten auf. Fundort: Urdsberg. Nathorstites Mojsvari n. sp. inf de. ING 3, NG, O—Bi, 20—30, 32 ön JO (CesamntdlliFelnmesser” 0 od vig os 10 JU 20 30 mm Durchmesser, senkrecht zu jenem gemessen . . 8 10 20 20 5-D Höhe der Endwindung SE 6 — 14 16 >» » > , in der Mediane . 2,5 — T 1—8 » Dicke RR TR rn mr LL sa ar fo) 16 TSE NAD elen bullata once falaade ste 6 4 ARNES Das vortrefflich erhaltene, Fig. 15 und 16 abgebildete Gehäuse ist dick scheiben- förmig. Die Flanken sind gewölbt, die Externseite ist breit gerundet und stumpi ge- kantet. Der steilwandige Nabel wird von einer abgerundeten Kante begrenzt. Das augen- fälligste Merkmal ist die starke Asymmetrie, welche durch die Verlagerung des Nabels hervorgerufen wird. Eine durch den rechten und linken Nabel gelegte Ebene bildet mit der Medianebene einen Winkel von c. 207”. Infolge dieser Verschiebung des rechten Nabels nach vorn ist die hintere Hälfte dieser Flanke gezerrt und dementsprechend ver- 1y a. a. 0. V. MOJSISOVICS: Das Gebirge um Hallstatt. Taf. 129. Fig. 14c. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 3. E) 66 J. BÖHM, ÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. flacht, die vordere Hälfte verkärzt und infolgedessen gebläht; auf der linken Seite ist das Gegenteil der Fall. Desgleichen steht auch die Mindungsebene schief und ist rechts vor- gezogen. Der linke Mimdungsrand ist erhalten (Fig. 15); vom Nabel bis zu der halben Windungshöhe bildet er eine nach vorn geöffnete Bucht und verläuft alsdann in flacher, vorwärts gerichteter Biegung iber die Externseite. Die Anwachsstreifen sind grob. Das Fig. 29 dargestellte Exemplar zeigt um den Nabel drei kurze, breite Falten, grobe, ziem- lich dicht stehende Anwachsstreifen und mehrere Längsstreifen. Zu der Anwachsstreifung ist noch hinzuzufigen, dass sie leicht sichelförmig ist; vom Nabel ab laufen sie in flachem, breiten, nach vorn konvexen Bogen bis in die Nähe der Externseite, biegen alsdann zurick und ziehen iber die Externseite wieder mit nach hinten geöffneter Kurve. An dem Fig. 35, 36 wiedergegebenen Exemplare ist dagegen der linke Nabel nach vorn verlagert. Die Lobenlinie ist an emem jugendlicheren Exemplar, dessen Durchmesser 17, Dicke 12 und Nabelweite 8 mm betragen, beobachtbar. Sie besteht aus dem Extern- und den beiden Lateralsätteln. Die Sättel wie die Loben enden glatt und gerundet; ihre Sciten steigen gerade abwärts. Auf der schräge einfallenden Nabelwand stehen drei Hilfssättel, auf der gerundeten Nabelkante der erste Hilfslobus. Der Externlobus ist etwa 1!/2 mal so breit als der ihn begrenzende Sattel. Dieser tritt weiter nach vorn hervor als der erste Lateralsattel, mit dem alle weiteren Sättel in gleicher Höhe bleiben. Die Weite des Na- bels nimmt mit dem fortsehreitenden Wachstum des Gehäuses ab. Fundort: Urdsberg, Skuldsberg. Nathorstites Mojsvari n. sp. var. nov. applamata. NL AM. ING 2 23 Si (ClesekmauluROnNIneEKOP? a v vo 0 I Ia 0 oc 8 sd & os BV NN > , senkrecht zu jenem gemessen +. 26 > IElö heder: VIT eu o ae SEESATSa AS Be UR NIAE ks ASS aAa] > , in der Mediane gemessen . . . 8 > EE SE AE SINE ära 1500 SR RUB SES SR ÄR al 1 IN: NADelwelte. sa ococh so sr Boss fer es ta dar nr er RN SRA IE EA Das abgebildete, gleichfalls treflich erhaltene Exemplar unterscheidet sich von N. Mojsvari, wie die angefihrten Maasse zeigen, durch seine geringere Dicke und die sym- metrische : oder doch nur wenig davon abweichende Lage des Nabels. Die Flanken sind abgeflacht; dadurch tritt die Externseite mit ihrer Kante schärfer hervor. Die Asymme- trie der Flanken ist wenig bemerkbar. In allen iöbrigen Merkmalen, wie Beschaffenheit des Nabels und Skulptur, sind Unterschiede von N. Mojsvari nicht bemerkbar. An einem zweiten, gleichgrossen Exemplare gelang es mir, cinen Teil der Wohn- kammer derartig fortzupräparieren, dass die sie begrenzende Suturlinie blossgelegt wurde. Hiebei ergab sich, dass die Wohnkammer eine Länge von ?/+ Umgang erreichte. Die Nahtlinie besteht aus dem Extern- und den beiden Lateralsätteln; sie sind glatt und ge- rundet. Der Externsattel ragt, wie bei N. Mojsvari, iber die ibrigen Sättel hinaus. Auf der Nabelkante ist der erste Hilfslobus gelegen, auf der steil eimfallenden Nabelwand KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:O 3. 67 zwei Hilfssättel, doch bleibt noch bis zur Naht ein Raum frei, den zwei weitere Hilfs- sättel eingenommen haben därften. Ein Kern, dessen Maasse (GlesarattInrANDESEE « do sed BES oo oe « oc v HU NN » » senkrecht dazu gemessen . . «= 8,5» Män dun gshölhe koderna tt stabdu sö less 4 > , in der Mediane SfE ran berg. Or Dekor et NES Ekan us NN olhaurmrade" 50495 Nabelweite SD betragen, hat, entsprechend den erwachsenen Stadien, gegenöber dem gleichgrossen Kern von N. Mojsvari, einen schlankeren Habitus. Wie em Vergleich der Maasse zeigt, wird mit zunehmender Grösse der Nabel kleiner. Die Lobenlinie gibt Fig. 31 wieder. Fundort: Urdsberg. ? Nathorstites globosus n. sp. Taf. 7, Fig. 45-49. Mit einigem Zweifel stelle ich zu dieser Gattung emen Steinkern und den zuge- hörigen Abdruck (Fig. 45). Er ist von kugliger, Arcestes-artiger Gestalt, seine Extern- seite ohne Unterbrechung gewölbt, der Nabel geschlossen. Die gesamte Oberfläche ist wie bei Cladiseites mit Längslinien bedeckt, die von den Anwachsstreifen, welche iäber die Externseite in nach vorn konvexem Bogen ziehen, durchschnitten werden. Ein in Kalkspat erhaltener Kern (Fig. 46—49) weist dieselbe Skulptur auf; die feinen, eng bei emander stehenden Längsstreifen bilden mit der Anwachsstreifung ein zartes Netzwerk. Dagegen ist der Nabel offen, von einer scharfen Kante begrenzt, und es fällt in ihn die Wand schräge ein. Hierin wie in der aus glatten, gerundeten Sätteln und Loben bestehenden Sutur bietet sich weitgehende Ubereinstimmung mit Nath. Mojs- vari var. applanata dar. Der Externlobus wird durch ein kurzes Höckerchen geteilt, und seine Ästchen enden einspitzig, der erste Lateralsattel ragt öber den zweiten hinaus, und der zweite Laterallobus steht auf der Nabelkante, an ihn schliessen sich auf der Nabel- wand zwei Hilfsloben an. Die Maasse betragen: Gesamtdurchmesser 7 mm [DEG CN ye BRT SRA SEMA FAL LSS AA REL. SUR AMD MS OR AE Mindungshöhe i EEE Nabelwerte hang. een. .« oMeldhe 3 sortens ARE Fundort: Urdsberg. Bemerkungen: Wenngleich die Längsskulptur an den Skulptursteinkernen aller Nathorstites-Arten bisher nicht beobachtet wurde, und ?Nath. globosus auch die sonst jenen nicht fehlende Kantung der Externseite mangelt, so möchte ich doch auf Grund so unvollständigen Materiales nicht wagen, zu anderen Gattungen Beziehungen anzugeben, obschon solche bis auf die Lobenlinie Juvavites (Anatomites) Bacchus v. Mogs. ') bietet. 1) a. a. 0. V. MOJSISOVICS: Gebirge um Hallstatt. 68 J. BÖHM, UBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL, Crustacea. Macruridarum sp. Taf. 7. Fig. Es liegt der Dactylopodit eines vorderen Fusspaares vor. Er ist von hoch drei- seitiger Gestalt, mit geradem Innen-, gebogenem Aussen- und gerade abgestutztem Hinter- rande, dessen Ecken abgerundet sind. Vom Hinterrande erstrecken sich zur Spitze hin zwei leicht gekrömmte Kiele, zu denen noch auf der vorderen Hälfte des Aussenrandes ein dritter kommt, welcher wahrscheinlich auch bis zum Hinterrande reichte, aber hier nicht mehr erhalten ist. Auf dem mittleren und äusseren Kiele erheben sich gestreckte Knoten; zwischen den Kielen ziehen grobe Rippen hin. Fundort: Urdsberg. Bemerkungen: Auf der Oberfläche des Dactylopoditen von Glyphaea tantalus v. WOBHR- MANN !) befindet sich ein Kiel. Aber der Unterschied zwischen unserem und dem säd- alpinen Exemplare ist so gross, dass bei dem Fehblen aller iöbrigen Gliedmassen an der arktischen Form eine weitere Bezugnahme nicht durchfihrbar ist. Auch die arktische Art dörfte zur Familie der Glyphaeidae gehören. Bei dieser Gelegenheit möchte ich hinzu- fögen, dass die Angabe bei ZITTEL ”), wonach das vordere Fusspaar von Pemphix Sueurii DEsm. mit einem grossen, schwach gekrämmten Nagel endigt, nach im Museum för Natur- kunde zu Berlin aufbewahrtem Material dahin zu modifizieren sein däörfte, dass dieser Fuss in eine Scheere ausgeht, somit Index und Pollex besitzt. Pisces. ? Belonorhynchus sp. TAR do Mg 28. Ein der Länge nach gespaltenes Kieferknochenfragment weist nach Herrn Prof. JAEKELS gätiger Mitteilung auf das Vorkommen eines Teleostiers hin, jedoch erlaubt die zu fragmentarische Erhaltung keine Entscheidung dariöber, ob Belonorhynchus oder Saur- ichthys vorliegt. Fundort: Urdsberg (in einem auf der SO-Seite abgestörzten Block). 1) a. a. O. V. WOEHRMANN: Die Fauna der Raibler Schichten vom Schlernplateau. Taf. 10. Fig. 7, 8. ?) V. ZITTEL: Handbuch der Paläontologie. I. Abteil. 2. 188 —8 . S5. 690, Textfig. 870. Druckfehler. 5, 56. Zeile 21 von oben lies: Externfurche statt Nabelfurche. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/Å. N:0O 3. 69 Schlussfolgerungen. Die im vorhergehenden Teile zur Darstellung gebrachte Fauna verteilt sich auf die eimzelnen Stämme und Familien in nachstehender Weise: Arten. Arten. Pisces: Mytilidae 1 BlSlCOSCe =. oe a ae SGT SAG Ara bar Pinnidae . 2 Crustacea: Arcidae 4 MIGGEONES) re GT SEG SRA Re LSE SSA EL Nuculidae 4 Cephalopoda: Trigoniidae 4 (EKA dKIGANN HS SSH nd frn sg Cardiniidae . 1 FÄNEG ES tia Crn or fe astra a bår. SS rer Astartidae j 3 Fölvlö ce rad OR NEN SO Er Sv Megalodontidae 2 Gastropoda: Lucinidae 2 !?levirotornsaLBRG ss vo sf vs 0 & Solenidae . 1 INGILOES TSE OR 0 LD NS Ber TON Pholadomyidae 2 fötnitellidaeN 2 Er ehm o deermaten: Nlelanradae . brorsas aft nbbormitnanretul Pentacrinidae . 1 Scaphopoda: Asteridae . 1 ID GTA AT CSE or LT skr RE HI IROR VOStoAoR Cidaridae 2 Lamellibranchiata: Brachiopoda: Ostreidae . 4 Spiriferidae . . . 4 Anomiidae il Rhynchonellidae . 1 Dimyidae 1 Terebratulidae it Limidae 6 Craniadae 1 Pectinidae RNE ot AO STR OR RS OR pA: Discinidae ill ANSTIGTIRGES 3 LST SENSE NES SS RA NS Lingulidae 1 Die Bivalven sind am zahlreichsten mit 16 Gattungen und insgesamt 59 Arten ver- treten; sie nehmen demnach c. 71 4 der hier dargestellten Fauna ein. Durch ihre Häufigkeit treten in erster Reihe hervor: Nathorstites lenticularis WHITEAVES Sp., Daonella Lovéni Jo. Börm, > Lindströmi Jo. Börm, Pleurophorus Anderssoni Jo. Bönm, Sisenna Conwentzi JoH. BörM, Myophoria Nathorsti DAMEs, Gryphaea Keilhaui JoH. Bönn, Spiriferina Lindströmi Jou. BöHM, > Skuld Jo. Bönm, an die sich in zweiter Reihe anschliessen: Dawsonites canadensis WHITEAVES Sp., Terebratula teres Jo. Bönrm. Myophoria Tennei DAMEs, Die äbrigen Species sind bisher nur in wenigen oder auch nur in einem Exemplare be- kannt geworden. 70 äta BÖHM, UBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. Uber die stratigraphische Verbreitung der Fauna gibt folgende Tabelle Auskunft: | Pentacrinus sp. Ophioderma sp. | OGbDrs Nk sc a a > o | Cidaris sp. | Lingula polaris LUNDGREN . Discina Barentsi JoH. BöHM Crania tetrica JoH. BÖHM Sjölaitanne, förs a & oc LISE | Spiriferina sp. ex aff. Sp. kössenen- sis ZUGM. . - Spiriferina Lindströmi JoH. BÖRM Retzia arctica JoH. BÖHM Rhynchonella sp. Terebratula teres JoH. BöHM . ? Ostrea sp. . . Fd SE BAG a Gryphaea Keilhaui JoH. BÖrM . Gryphaea Skuld JoH. BöRM (GLY ha CVISP-EE. MK RS Placunopsis sp. Dimyodon patera JoH. BöHM . Lima striatoides JoH. BÖHM Lima spitzbergensis LUNDGREN . Lima biarata JoH. BöÖHM . . Lima Swenanderi JoH. BörmM . Lima Rijpi Jon. BöHM Mvysidioptera Buchi JoH. BöRM . Pecten Öbergi LUNDGREN . . . . Bectennspy fork. tefat: Pecten Damesi JoH. BöÖHM . | Aviculopecten tenuistriatus J. BöHM Avicula sp. ex af. A. Böckhi BirTnN. ASTON £jöb 0 oh oo | Avicula Torelli JoH. BÖRM . . . . Avicula Bittneri JoH. BöRM Eumorphotis artus JoH. BÖHM Eumorphotis variabilis JoH. BÖEM | B1 Bl Bl Bl Eumorphotis vagans JoH. BörM. . Eumorphotis n. sp. ex aff. E. Telleri | IBITTN. oc Male | Cassianella tectiformis Jo. BÖHM äl i Rhynchopterus perna JoH. BörmM . | Bl Urdsberg. '9JTET 'SIoqspIuAS Bl Bl Bl "TPUBPIOA (1 'IOUOIF IT, [e] AA Bl Bl Bl Halobia sp. . Daonella Lovéni JoH. BöÖnM Bakewellia ursina JoH. BÖHM . . SCHLOTH.: > « s «oo birrsdsonn La Gervilleia Nordenskjöldii JoH. BÖrM Gervilleia Bennetti JoH. BöHM . Gervilleia Löwenighi JoH. BöHM Modiola aff. raibliana BITTNER Pinna lima JoH. BöEM . Pinna Heeri JoH. BÖHM Macrodon Buchi JoH. BöÖHM. . . . Macrodon Dunéri JoH. BÖHM . Cucullaea (Macrodon?) Cherieanus JOEL INO: 4 oo 9 o Cucullaea (Macrodon?) sp. Palaeoneilo Tobieseni JoH. BÖHM . Palaeoneilo lunaris JoH. BÖHM T2ellbgunolln HB oo. cs oc a 9 I Nucula triangularis JoH. BörM . Myophoria Nathorsti DAMES Myophoria Tennei DAMES . . 5 Myopkhoria Urd JoH. BöHM . . « « Trigonia margaritifera JoH. BörM Anoplophora ephippium JoH. BöÖHM Pleurophorus Anderssoni JoH. BÖHM Pleurophorus perlonga JoH. BöÖEM . Cardita sp. Megalodon Poolei JoH. BÖHM . . Megalodon rotundatus JoH. BöRM . Gonodon sp. ex aff. astartiformis MUN ISTIO SSE NIRR ET MESIG EON SIA Gonodon modestus JoH. BöRM efr. Cuspidaria semiradiata STOPP. Homomya Forsbergi JoH. BöHM. . Pholadomya Franciscae JoH. BÖHM ”Worthenia bifurca JoH. BörmM Sisenna Conwentzi Jo. BÖHM Sisenna sp. ex aff. S. descendentis KOKEN Protonerita sp. | Gervilleia sp. ex aff. G. costata v. | Urdsberg. B6 B5 Bl "SI94SPIOAS Bl Bl Bl Bl | BL "TPUTPI9A '10u0IH II, BI B3—6 1) Tre Kronor bezeichnet die von Herrn Prof. NATHORST äbergebene Sammlung, welche auf Urds Berg 1898 zusammen- gebracht wurde. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3(. N:O 3. 71 I I I I nt sheros Kcal | SS Ir | co | fr | PE ATEN VR ESA a | II LEE) 8 FÅ LIE Te): I (ochi deel Si = [ec] BD |eR : SE | DS ER NES DS | FEN | Promathildia sp. ex aff. P. Turri- | | | | | | E a Sp. en SPE 9 Oi töS | | talas Dan FE ST AGERA UMTS 2HELTN SLiTCS) SPILLA SEN DL I slag s | Ve stites lenticularis WHITEAVES | | Paomathilfa pare. Jon Bön . , I B3—6 Nathorstites SE WHITEAVES a = a | : : ; | SP:g MAL fresh tr AND Bör Undularia pertica JoH. BöÖHM . B1 | (sön, Mite ölnnnelA Win | | | Dentalium boreale JoH BöHM . Bl EAVES SP. | Bl | | | Dentalium cfr arctum PIcHLER . Bl Sp. Bl | I | I | | Clionites Barentsi Jo. BörRM . . 488 Lindströmi Jo. BörRmM | Bl | | | Clionites spinosus JoH. BÖHM 488 2 Mojsvari JoH. BörmM . | Bl | | Trachyceras sp. . BI | > Mojsvari var. applanata | Dawsonites canadensisWHITEAVESSp. | - |488 | JOH. BÖRM . B1 I 2 sti & SJ 8 ÖH I I I I | Dawsonites canadensisWHirBAVESSp. | 2 Nathorstites globosus JoH. Börm | BI | | | var. nov. elimata SE BIN SONEN EB Monophyllites sp. [ | BI | I I | X I RAD AW SOMITESTS Ps ss SI ESSIN | Macruridarum sp. | BI | | | IDiplosirenites SP... « . « - sc «| 488 | ? Belonorhynchus sp. . . B1 | | Wie auf &. Misery von oben nach unten (Fig. 10) in Pa S38m. SW. Fig. 10. a. Myophoriensandstein. Dem unteren Horizont entstammen: + Eumorphotis vagans, Gonodus modestus, + Gervilleia Löwenighi, Nucula triangularis, Daonella Lovéni, + Sisenna Conwentzi, Sisenna sp. ex aff. S. descendentis, Promathildia parva, Clionites Barentsi, dunkla, dunnochichiige mik Hnrollonrohen vor Ihomusumstunom. 3 erwäbhnt, gliedert J. G. ANDERSSON die Triasablagerungen des Nyophoriatandstorn if Oberster Teil von Urds Berg. b. Schiefrige Schichten mit Toneisensteinlager. Clionites spinosus, Trachyceras sp., + Dawsonites canadensis, Dawsonites canadensis var. elimata, Dawsonites sp., ? Diplosirenites sp., Nathorstites lenticularis, ? Belonorhynchus sp. Mt. NO. 2 J. BÖHM, ÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. Die mit einem Stern bezeichneten Arten sind gleichfalls im oberen Horizont ver- treten, und es ist sehr wahrscheinlich, dass die Anzahl der gemeinsamen Formen bei weiteren Aufsammlungen sich vermehren wird. Wir kommen nun zur Altersbestimmung der Fauna. Clionites Barentsi und CI. spinosus schliessen sich an die Clionites-Arten der karnischen Stufe an; Trachyceras ist nach v. Mogstsovics fir dieselbe charakteristisch. Obschon die Bestimmung der letzteren Gattung nicht gesichert ist, da die Lobenlinie nicht beobachtet werden konnte, und die Annahme, dass in Trachyceras sp. ebenfalls ein Dawsonites vorliegt, nicht von der Hand zu weisen ist, so zeigen doch die unter Dawsonites beschriebenen Arten sowie ? Diplosire- nites sp. in Bezug auf die Spaltung der Externrippen eine analoge Entwickelung wie die Trachyceraten der pacifisehen Trias. Aus diesem Umstande darf wohl nach dem bSatze, dass jede eimzelne Formenreihe zu derselben Zeit an verschiedenen Orten dieselbe Ent- wickelungshöhe — sei es in aufsteigender, sei es in absteigender Linie — aufweist, der Röckschluss gezogen werden, dass wir es in der vorliegenden Fauna mit einer solehen von karmischem Alter zu tun haben. Dem widerspricht auch die ibrige Fauna keimeswegs. Dies gilt nicht alleim för den unteren Horizont, sondern auch fir den Myophorien- sandstein. Die Gattung Dawsonites ist auch in ihm durch D. canadensis vertreten, wie andererseits Nathorstites lenticularis sich im Toneisenstein findet. Die Gattung Mono- phyllites s. str. ist bisher nicht iber der karnisehen Stufe nachgewiesen worden. Es ergibt sich demnach, dass wir es in der geschilderten Fauna der Tre Kronor Schichten mit einer solchen karnischen Alters zu tun haben. An mehreren Stellen des beschreibenden Teiles wurde auf die Identität spitzbergi- scher Fossilien mit solchen der Bären-Insel hingewiesen. Jene wurden von Herrn Pro- fessor NATHORST am Tschermakberge gesammelt. Uber seinen ersten Besuch daselbst im Jahre 1870 hatte Herr Professor NATHORST die Gäte, mir Nachstehendes aus scinen Tage- buchnotizen mitzuteilen: »Die Schichten, welche ich zuoberst (am Tschermakberge) beob- achtete, waren oben ein grauer, sandsteinartiger Tonschiefer (oder schiefriger Sandstein, darunter ein rötlicher Sandstein, der Kalkeinlagerungen mit zahlreichen Fossilien (Brachio- poden ') enthält, während der BSandstein selbst Knochen von Vertebraten einschliesst. Darunter weicher Schiefer oder vielmehr Schieferton und unter demselben grauer Kalk, welcher gegen den Schiefer Tutenmergelstruktur zeigt. (Hierunter rötlicher Sandstein, welchen ich aber nicht sicher anstehend sah.) Weiter unten harter, nicht bituminöser Tonschiefer, und dann endlich der bituminöse Tonschiefer mit Halobia.> Zwölf Jahre später bestieg NATHOoORST wieder den Tschermakberg und zwar »um Einsammlungen aus eimer Schicht auf dem Gipfel auszufiihren, welche ich schon 1870 beobachtet hatte und deren Versteinerungen infolge des häufigen Vorkommens von Brachiopoden (Rhynchonella und Spirifer) einen von den öbrigen Triasschichten abweichenden Eindruck machen. Dic Schicht wurde jetzt wiedergefunden ”?) und zeigt sich gleichfalls als zur Trias gehörig, ob- schon sie bedeutend höher als die von dieser Stelle von fricher her bekamnten Fossil- 1) NATHORST bezeichnet sie in seinem Briefe als Lingula polaris-Schicht. ?) Sie befindet sich nach NATHORST's brieflicher Mitteilung 275 m i. M. nach Aneroidbestimmung. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 3/1. N:O 3. ö schichten liegt.>') LUNDGREN ”) untersuchte ihre Fauna und bemerkte iber die Lokalität: »Hiervon liegen zwei etwas verschiedene Varietäten vor: a) ein unreiner, grauschwarzer, ziemlich dinngeschichteter Kalkstem mit Monotis sp., Halobia Zitteli LINDSTR., Spirifer sp., Rhynchonella sp.; b) ein gelblichgrauer, mehr sandig und weniger dinngeschichteter Kalkstein mit Pecten Öbergi, Lima spitzbergensis, Lingula polaris. Da aber hierin auch Spirifer und Halobia, wenn auch spärlich, vorkommen, liegt kein Grund vor, diese beiden Varietäten als verschiedenen Zonen angehörig zu betrachten, um so weniger, als NATHORST angibt, dass sie an demselben Punkte und in demselben Niveau gesammelt wurden.» Zu diesen Ausfiihrungen möchte ich nach dem mir von Herrn Professor LINDSTRÖM gitigst ibersandten und in dieser Arbeit besprochenen Material hinzufögen, dass zwar die aus der Schicht b angefihrten Fossilien auch im Myophoriensandsteine der Bären-Insel ver- treten, demnach diese beiden Horizonte gleichaltrig sind, dass aber bisher keine der aus der Schicht a im paläontologischen Teile beschriebenen Arten: Pseudomonotis spitzbergensis mihi, eime anscheinend neue Halobia-Art, Halobia efr Neumayri BiTTN., Spiriferina Lund- oreni, wozu noch Reste einer feinrippigen, unbestimmbaren Rhyncehonella kommen, sei es im Myophoriensandstein der Bären-Imsel, sei es in Schicht b, von mir beobachtet wurde. Ich möchte dahev die Schichten a und by welche auch petrographisch erheblich von ein- ander abweichen, als nicht derselben Zone angehörig ansehen und aus der nahen Be- ziehung von Halobia cfr Neumayri zu H. Neumayri BitTS. schliessen, dass die Schicht a der obersten Trias angehört. Der Umstand, dass LUNDGREN die in den Schichten mit Lingula polaris — richtiger in Sechicht a — auftretende Bivalve als Halobia Zitteli bestimmte, hat wohl v. MOoJsisoViICS bewogen, jener Fauna mit dem tiefer liegenden Horizont der H. Zitteli LINDSTR. zu vVer- einigen; er wies sie zuerst der karnischen,”) später ”) seiner norischen Stufe (== ladini- schen Stufe BITTNERS) zu, erwähnte sie jedoch in seiner jingsten Darstellung der arkti- schen Trias ?) iberhaupt nicht mehr. Da die Untersuchung jedoch die Verschiedenheit der hier auftretenden Halobia-Arten ergeben hat, und H. Zitteli auf den unteren Horizont beschränkt ist, so werden dadurch die von NATHORST auf stratigraphischem Wege gewon- nenen Ergebnisse: das Vorkommen eines tieferen Horizontes mit Halobia Zitteli LINDSTR. iiber dem Daonellenkalk ”) und eines jängeren mit Lingula polaris LUNDGREN, zu denen nun noch ein solcher mit H. cfr Neumayri Bittn. kommen wärde, auch auf paläonto- logisehem Wege bestätigt. Ferner wurde auf Seite 61 und 56 darauf hingewiesen, dass Nathorstites lenticularis WHITBEAVES Sp. und Dawsonites canadensis WHITEAVES sp. sich in Britiseh Columbien wieder- 1) NATHORST: Redogörelse för den geologiska expeditionen till Spetsbergen 1882. Bihang Svenska Vetensk. Akad. Handl. IX: 1887. S. 59. 2) a. a. O. LUNDGREN: Jura- und Trias-Fossilien. 9. 19, 20. 3) a. a. O. V. MOJSISOVICS: Daonella und FHalobia. S. 33. Anmerkung zur Halobia Ifochstetteri V. MOJS. 4) a. a. O. V. MoJsIsoviIes: Arktische Triasfaunen. S. 152. 5) Vv. MoJSISOVvIO8: Beiträge zur Kenntnis der obertriadischen Cephalopoden-Faunen des Himalaya. Denk- schr. K. Akad. Wiss. Wien. Math.-naturw. Cl. LXIUI. 1896. S. 700. 6) NATHORST: Jordens Historia 1894. S. 766. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 3. 10 bj 74 J. BÖHM, UBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. finden. Neuerdings hat DAwson”!) eine Ubersicht iber die Ergebnisse der bisherigen Ar- beiten in Britisceh Columbien gegeben, welche, soweit sie sich auf die Triasformation be- ziehen, hier etwas ausfiöhrlicher wiedergegeben werden sollen, da sie bisher wenig bekannt geworden sind. Die Triasformation wird als Nicola group bezeichnet; sie liegt an einigen Lokalitäten discordant auf Carbon und besteht im wesentlichen aus Gesteinen vulkanischer Natur, denen Kalksteine oder Tonschiefer, worin gelegentlich wenige Fossilien an ent- fernten Orten gefunden sind, zwischengelagert sind. Die obersten Eager haben einige Versteinerungen geliefert, welche nach HvyAtt dem unteren Jura angehören. Das voll- ständigste Profil wurde bisher am Thompson River mit einer Gesamtmächtigkeit von 13590 Fuss beobachtet, ein anderes am Nicola Lake mit einer wahrscheinlich geringsten Mächtigkeit von 7500 Fuss; an beiden Punkten ist mehr als ”/10 des Ganzen vulkanischen Ursprungs. Die Nicolaformation ist im zentralen Teile des Interiorplateau von Britisceh Colum- bien wohl entwickelt und dehnt sich weit nach Norden zwischen den Coast und Gold Ranges aus, wo sie jedoch mangels Fossilien nicht stets vom Paläozoicum abgetrennt werden kann. Im Westen der Coast Ranges, und durch die granitische Masse dieser Ketten getrennt, werden Triasgesteine auf den Queen Charlotte Islands und Vancouver Island (die Vancouver series im nördlichen Teile dieser Insel) angetroffen. Hier sind den vul- kanischen Materialien häufiger Kalksteime und Tonschiefer eingelagert und marime Fossilien in einigen dieser Schichten häufiger. Ferner sind in dem Kästengebiete Gesteine dieser Formation an mehreren Stellen zwischen den Inseln Alaskas bis zum Lynn Camal gefunden worden. Bis zum 56:ten Breitengrade scheint sich das Triasmeer ostwärts ohne erhebliche Unterbrechung durch die ganze Cordillerenregion erstreckt zu haben, da solche Fossilien, wie sie aus der Vancouver group [ein Synonym der Nicola group, Anmerk. des Verf.] erwähnt wurden, nicht nur am Stikine River, sondern auch an den Liard, Peace und Pine Rivers in der Laramide Range vorkommen. Im letzteren Gebirge liegt jedoch kein Beweis fir eme gleichzeitige vulkanische Tätigkeit vor; diese dehnte sich wahrscheimlich nicht so weit nach Östen aus. Geht man von den erwähnten Vorkommnissen im Verfolge der Laramide Range nach Siäden, so trifft man nach einem beträchtlichen Zwischenraum erst wieder in der Nähe des 49:ten Parallels Trias in Gestalt von roten Sandsteinen und Schiefern mit an Magne- sia reichen Sandsteinen an. Diese Gesteine repräsentieren wahrscheinlich die nördlichsten Ausläufer der Ablagerungen des triadischen Mittelmeers, das einen grossen Teil der west- lichen Staaten einnahm und von dem offenen Meere durch Barren getrennt war. Uber das Alter der von DAWwson geschilderten Ablagerungen urteilt v. MoJsiso- vics ”): »Die in den Trias-Territorien von Britisch Columbien gesammelten und von WHIT- PAVES in den 'Contributions to Camadian Palaeontology beschriebenen Fossilien, deren Erhaltungszustand häufig viel zu wimschen ubrig lassen dirfte, gehören offenbar verschie- denen Horizonten an. Nach den palaeontologischen Beziehungen der dargestellten Fauna !) GEORGE M. DAWSON: Geological record of the Rocky Mountain region in Canada. Bull. geol. Soc. America. XII. 1901. S.: 72—7T4. ?) a. a. 0. Vv. MoJsisovres: Beiträge zur Kenntnis der obertriadischen Cephalopoden-Faunen des Hima- KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 31. N:O 3. 75 erscheint es wahrscheinlich, dass in Britiseh Columbien dieselben Stufen wie in Nevada und Californien vorhanden sind, doch lässt sich aus den Abbildungen WurrBAVvps” mit einiger Wahrscheinlichkeit bloss auf die karnische und juvavische Stufe schliessen.» Der letztere Schluss beruht auf der engen Beziehung, welche nach TELLER !) zwisehen Monotis subeircularis GABB zu Pseudomonotis ochotica (KREYSERL.) TELLER var. densistriata TELLER besteht. i Von den vierzehn Lokalitäten, von denen WmTtRAVES ”) die z. T. auf dem Festlande, z. T. auf Queen Charlotte Island, Vancouver Island und Barnaby Island gefundenen Fossi- lien beschrieben hat, sind för uns die beiden Fundorte am Liard River von Interesse, von welehen der eine etwa 25 miles (c. 59? 16" westl. Br. u. 125? 35' nördl. L.), der zweite etwa 30 miles unterhalb Devil's Portage gelegen sind. Von hier wurden bekannt: Spiriferima borealis WurrBAVES, Margarita triassica WHTrBAVBS, Terebratula liardensis WHITEAVES, Nautilus liardensis WHiTEAVES, Monotis ovalis WuHIrrEAVES, Nathorstites Mc Connelli WurBAVEs sp., Halobia (Daonella) Lommeli WiIiSSM., Nathorstites lenticularis WHITBAVBS Sp., Halobia occidentalis WHITEAVES Dawsonites canadensis WHITEAVES sp. Trigonodus (?) productus WHITEAVES, Von diesen Arten finden sich Nathorstites lenticularis und Dawsonites canadensis, sehr wahrsecheinlich auch N. Mc Conmnelli auf der Bären-Insel wieder. HEin Teil dieser Pauna gehört demnach, wie diejenige der Bären-Insel, der karnischen Stufe an. Ferner ist nach WHirrAVES ?), HYATT?) und PErRrRin SmitH ”) Halobia (Daonella) Lommeli, wie sie MErEK beschrieben, nicht mit der alpinen Art, sondern mit Halobia dubia GaBB identisch; dementsprechend ist auch der Muschelkalk hier vertreten, so dass die Trias von Britiseh Columbien bis auf das Rhät die gesamte obere Trias umfasst. Ihre Beziehung zu der californischen Trias ist keine enge. Hieriiber bemerkt PERRIN SMirH: »In California rich faunas of the Upper Trias have been described from Plumas county by W. M. GaBB and Professor A. Hyatt, and from Shasta county by the writer. These faunas show an intimate connection with the Himalayan and Mediterraneam pro- vinces, but only a few species in common with the Upper Trias, deseribed by I. F. WHITEAVES>» ") und >»The fossils of the Trias in British Columbia, described by I F. WHITBAVES, look quite different from those known in California, but 1s it at yet impos- sible to say, whether this difference is due to geographical separation, to climatic dif- ferences or difference in geological horizon.» ”) 1y a. a. O. TELLER in V. MOJSISOVICS: Arktische Triasfaunen. S. 113, 123. 2) a. a. O. WHITEAVES: Canadian Palaeontology. SS. 127—149. 2)-Ar Ar 03 IBlysnte I ITA 2) HYATT: Trias and Jura in the Western States. Bull. geol. Soc. America. V. 1893. =S. 399. 7) J. PERRIN SMITH: Uber Pelecypoden-Zonen in der Trias Nord-Amerikas. Centralblatt tf. Min., Geol. ut ENRGOnNE KUN KS BV 6) J. PERRIN SMITH: Mesozoic changes in the faunal geography of California. Journal of Geology. ILL. 803. BO 1) J. PERRIN SMITH: The metamorphic series of Shasta county, California. Ebenda. II. 1894. 5. 611. 76 J. BÖMM, ÖBER DIE OBERTRIADISCHE FAUNA DER BÄRENINSEL. Jimgsthin hat P. Scner,') der Begleiter SVERDRUPS auf dessen auch för die Geco- logie so erfolgreichen zweiten norwegischen Nordpolarfahrt, in eimem vorläufigen Bericht mitgeteilt, dass »die Kästen auf beiden Seiten des Heurekasundes wesentlich aus Quarz- sandstein mit untergeordnetem Schiefer und Kalkstein bestehen. Fossilien sind nur in wenigen Exemplaren an im ganzen fiönf Stellen gefunden worden, so am Ammonitberge auf der Nordspitze des Bärenkaplandes ein Ammonit und eimige Lamellibranchiaten, dar- unter vielleicht Daonella Lommeli. Gleichfalls ein Ammonit und emige Lamellibranchiaten in Kalksandstein auf der Hutinsel im Bayfjord, und im schwarzen Schiefer am Blauen Berge eme Daonella sp.» Demnach ist auch in diesem Gebiete die Triasformation vertreten, und es liegt die Annahme nahe, dass sie zwischen dem Vorkommen auf der Bären-Insel und Spitzbergen eimerseits sowie British Columbien andererseits die Bricke schlägt. Aus den angeföhrten Bemerkungen ergibt sich, dass auf Spitzbergen, der Bären- Insel und am Liard River — vielleicht auch am Heurekasunde — ein durch Cephalopoden charakterisierter Horizont sich findet, welcher der karnischen Stufe angehört. Die Eigen- art, weleche die Fauna nicht allein zu dieser Zeit zeigt, bestätigt die Vermutung v. MoJ- SISOVICS', dass das arktische Gebiet eine besondere Provinz bildete. 1) O. SVERDRUP: Neues Land. Vier Jahre in arktischen Gebieten. II. 1903. S. 478. Tryckt den 10 december 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. St HU TER KLO BUR MSD ; : Märutabbo in där fen - i Ra KO Å go or SRS HN Plate ria nd IIUS NES SEAN > pe 30) särade) JAANMONKRA SO BA ii VORE STA SEA AR EG Inv. Få JR ned Ir fl ; LIKT AT SR UR an He MI Hö SARA j NR sh FÄRS EE OR SET MIPP be RA SN SIG LER Å La Ar fl SA 5 rd da YR We le TOLK oe LUKA SVIN FS UN ; nap NORR FÖRAS FA TERINS NASN Cu (0 oh an J SRV FEST EE RR HÖR ORT EE FORGE Solong) FRIN | AE i 7 FR a i ag ; SG Sä Här väl: Gt OR di Väg A Hyr Wigg. Fail sl 3 Så AO i å a an Ibn | HANG Bit Å VLC | YR AFA IR nu gu HO Vä rö SÖN ( Vas) d [Gu URINEN vå MURAR NOAA lå ÄRA FU VSK ; 1 Spel MEN Fico. Erklärung der Tafel 1. 1. Spiriferina sp. Urdsberg (M.).!) Nat. Gr. Nach einem Wachsabdruck. S. 11. 2. Cidaris sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. Nach einem Wachsabdruck. SS. 8. 3. Ophioderma sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. 2 4, 5. Cidaris sp. Skuldsberg (M-.). Nat. Gr. Fig. 4 nach einem Wachsabdruck; Fig. 5 vergrössert, um die zarte Radialstreifung zu zeigen. S. 8. 6. Oramnia tetrica n. sp. Urdsberg (M.). Innenseite der Ventralklappe. Nat. Gr. &S. 11. 7, 8, 9. Lingula polaris LUNDGREN. Urdsberg (M.). Nat. Gr. SS. 9. 10, 11. Discina Barentsi n. sp. Mt Misery (abgestärzter Block des M.). Nat. Gr. Nach einem Wachs- abdruck. Fig. 10 von oben, Fig. 11 von der Seite gesehen. 5. 10. 12—14. Pentacrinus sp. Tre Kronor (M.). Fig. 12 nach einem Wachsabguss; Fig. 14 dessen dreifache Yergrösserung. Fig. 13 nach einem Abdruck. S. 7. 15—23. Terebratula teres n. sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 15. Fig. 15. Nach einem Wachsabguss des Schlossapparates des Fig. 21 abgebildeten Exemplares in zwei- facher Vergrösserung. Fig. 16, 17. Steinkern, gegen die Brachialklappe und die Seite gesehen. Fig. 18, 19. Nach einem Wachsabguss. Fig. 20. Nach einem Wachsabguss. Fig. 21, 22. Steinkern, gegen die Brachialklappe und von der Seite geschen. Fig. 23. Steinkern, gegen die Brachialklappe gesehen. 24—27. Spiriferina Lindströmi n. sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. 5S. 12. Fig. 24. Deltidialklappe, Steinkern. Fig. 25. Brachialklappe, Wachsabguss. Fig. 26. Deltidialklappe, Steinkern. Fig. 27. Deltidialklappe, Wachsabguss. 28. Spiriferina Lundgreni n. sp. Tschermakberg auf Spitzbergen. Deltidialklappe. Nat. Gr. 5. 13. 29—31. Retzia arctica n. sp. Urdsberg (M.). S. 29. Fig. 29. Schalenpartie, vergrössert. Fig. 30, 31. Stielklappe, als Bruchstäck erhalten, nach einem Wachsabguss. 32. Rhynchonella sp. Urdsberg (M.). Bruchstäck der Stielklappe nach einem Wachsabdruck. Nat. Gr. S. 14. 33, 34. HSpiriferina sp. ex aff. Sp. kössenensis ZUGM. Urdsberg (M-.). Nat. Gr. Unvollständige Wirbel- partie der Deltidialklappe. S. 12. 35, 37, 38, 44—46, 50—52. Gryphaea Keilhaui n. sp. Urdsberg (M-.). Nat. Gr. S. 16. Fig. 35. Nach dem Wachsabguss eines nicht vollständig erhaltenen jugendlichen Exemplares von der Grösse des in Fig. 37 abgebildeten: es zeigt die kleine Anwachsfläche. Fig. 37. Jugendliches Exemplar, Steinkern. Fig. 38. Kleineres jugendliches Exemplar als in Fig. 37, nach einem Wachsabguss. Fig. 44—46. Steinkern der grossen Klappe mit kleiner Anwachsfläche, gegen den Wirbel, die grosse Klappe und die vordere Seite gesehen. å Fig. 50. Steinkern der grossen Klappe mit grosser, nahezu die halbe Höhe erreichender Anwachsfläche. Fig. 51, 52. Ausgewachsenes Exemplar, grosse Klappe. 36, 39, 40, 41. Gryphaea Skuld n. sp. Skuldsberg (M-.), Urdsberg (M-). Nat. Gr. 5. 17. Fig. 36. Deckelklappe, nach einem Wachsabguss. Fig. 39, 40. Steinkern der grossen Klappe, Fig. 40 von der hinteren Seite mit dem Muskeleindruck ge- sehen. Fig. 41. Steinkern der grossen Klappe. 42, 43. Lima (Mantellum) biarata n. sp. Skuldsberg (M.). Rechte Klappe nach einem Wachsabguss; sechs- edan Mög Sk IG j 47. ? Ostrea sp. Urdsberg (M.). Nach einem Wachsabguss. Nat. Gr. S. 16. 48. Lima (Plagiostoma) spitzbergensis LUNDGREN. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 19. 49. Gryphaea sp. Urdsberg (M.). Steinkern. Nat. Gr. S. 17. 53, 54. Mysidioptera Buchi n. sp. Urdsberg (M.). Steinkern. Nat. Gr. 5. 21. Fig. 53. Rechte Klappe gegen die Vordergeite gesehen. 1) M. = Myophoriensandstein. KUNGL. SV. VET. AKAD. HANDL. BD. 37 N:o 3. 249. Jo Cederquist Auto. Sv. Tr. Bol, E. & Co. Z Na VS (ad Va RT OR i ÄT 6 i VPN ön : RN LAR Vd | Å ENG 2 & | "u : 1 TM ni A | $ fesshaltvluledyt N £ Mn Hittat AL ÄRK ” e 5 2 Nat MR säl Bl i C va ir NER ok EDAEN WUrEUu bla ; a + MÖRE ck VER ON BYTS TALE VENT ROGA Ez | Wo 24 UP SINE ÄV MM Mod " SR A I Tr ; a - 5 ä i [3 på , a Fig. Erklärung der Tafel 2. 1. Lima striatoides n. sp. Tre Kronor (M.). Rechte Klappe. Nat. Gr. S. 18. 2, 3, Lima (Plagiostoma) spitzbergensis LUNDGREN. TLinke Klappe in Fig. 3 gegen die Vorderscite ge- sehen. Urdsberg (M-.). Nat. Gr. S&S. 19. 4, 5. Pecten sp. Skuldsberg (M.). S. 22. Fig. 4. Steinkern, doppelte Vergr. Fig. 5. Wachsabdruck von Fig. 4. Nat. Gr. 6. Lima Rijpi n. sp. Linke Klappe. Skuldsberg (M-). Nat. Gr. S. 21. 7, 8, 15, 21. Lima Swenanderi n. sp. Urdsberg (M-.), Skuldsberg (M.). Nat. Gr. S. 20. Fig. 7. Rechte Klappe, in Fig. 8 von vorn gesehen. Fig. 15. Rechte Klappe, in ihrer vorderen oberen Partie von Gestein verdeckt. Fig. 21. Linke Klappe, nach einem Wachsabguss. 9, 16, 18. Eumorphotis artus n. sp. Urdsberg (M.). S. 27. Fig. 9. Skulptursteinkern der linken Klappe. Nat. Gr. S. 27. Fig. 16. Bruchstäck eines Schalenexemplars auf Toneisenstein, zweifache Vergrösserung. Fig. 18. Linke Klappe nach einem Wachsabguss. S. 28. 10—13. Pseudomonotis (Eumicrotis) spitzbergensis n. sp. Tschermakberg auf Spitzbergen. S. 27. Fig. 10. Zweifache Vergr. von Fig. 13; Fig. 11 Schalenpartie, vergrössert, um die Berippung zu zeigen. 14, 20. Pecten (Entolium) Öbergi LUNDGREN. Urdsberg (M-.), Skuldsberg (M.). Nat. Gr. S. 21. Fig. 14. Nach einem Wachsabguss. Der stumpfe Winkel, den die oberen Ohrenränder ecinschliessen, ist durch Druck verursacht. Fig. 20. Steinkern. 17, 24. Eumorphbotis vagans n. sp. Nat. Gr. &S. 29. Fig. 17. Schalenbruchstäck auf Toneisenstein, Tre Kronor (B 3—06). Fig. 24. Skulptursteinkern. Urdsberg (M-). 19, 23. Eumorphotis variabilis n. sp. Skulptursteinkerne. Urdsberg (M-.). Nat. Gr. S. 28. 22. Pecten Damesi n. sp. Skulptursteinkern der linken Klappe. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 22. 25. Dimyodon patera n. sp. Nach einem Wachsabguss. Dreifache Vergr. Urdshberg (M.). 5. 18. KUNGL. SV. VET. AKAD. HANDL. BD. 37 N:o 3. FAR, D 25. J. Cederquist Auto. Sv. Tr. Bol, E, & Co. s a RT I I ' b å | i - j 1e | , ( Ir vu VE I Ku md i (kt Sf é tv 3 Å Id ; Lå iF d | ' I i fl Md f I : | A 2 Käg SK å IN FN | MIn d få yi i E KEN d : 3 [ ONS (I » nig MOR 0 j ; - sel) HAr 06 RS r RR Vd ER RASER Sr TR NN - - fas båt ; År å - | rr FRA ae (EAT BR FÖRR a 1 | Tä SSR Ru te MN MM vå N / : , i? ' M | SK RR larlistodläsn för Eöra ped Me MR ÄRR RA DN Mare ; SSR SIE kallna oto > i he y åt stam I 4 4 SR Y I 7 Ö I - i [ FE Vvs y Ir ; I I 7 AJ , - (Ce 3 N , Ha Vd p Me ee i Fl j Lå 1 uk | fé (är ET SEN a 0 5 VOR JE e Nr j u « i ? HH Al = ar ye vy | N hå - ö - x pd - vw a G jr i Cd - [ SM LR 3 pv SM C d hän I s « Fig. Erklärung der Tafel 3. 1—3. Avicula (Arcopsis) Bittneri n. sp. Urdsberg (M.). S. 26. Fig. 1. Skulptursteinkern. Nat. Gr., Fig. 2, 3 vergrössert. 4—7, 9—11, 14. Gervilleia Loewenigbi n. sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 36. Fig. 4—6. Nach einem Wachsabguss, die linke Klappe gegen den Ricken, die vordere Seite und in etwas gedrehter Stellung, um den hinteren Fligel zu zeigen, gesehen. Fig. 7. Steinkern der linken Klappe, an dem die Rickenwölbung nicht erhalten ist, so dass die Zähn- chen und Ligamentgruben unter dem Wirbel sichtbar werden. Oben Abdruck der Wölbung der Wirbelpartie. Fig. 9—11, 14. Jugendliches Exemplar nach einem Wachsabguss in verschiedenen Stellungen. 8. Gervilleia Nordenskiöldii n. sp. Urdsberg (M-.). Skulptursteinkern, z. T. beschalt. Nat. Gr. S. 35. 12, 15, 18. Bakewellia ursina n. sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 34. Fig. 12. Steinkern der rechten Klappe. Fig. 15. Nach einem Wachsabdruck von Fig. 12, um den Unterschied von Avicula (Leptodesma) Torelli zu zeigen. Fig. 18. Linke Klappe eines grösseren Exemplares, nach einem Wachsabguss. 13, 16, 17, 21, 26. Avicula (Leptodesma) Torelli n. sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 25. Fig. 13. Steinkern der linken Klappe. Fig. 16. Nach einem von Fig. 17 (Steinkern) abgenommenen Wachsabguss, um den Unterschied gegen- äber Bakewellia ursina zu zeigen. Fig. 21. Linke Klappe eines grösseren Exemplares, nach einem Wachsabguss. Fig. 26. Steinkern eines wahrscheinlich erwachsenen Exemplares. 19. Avicula sp. ex aff. A. Böckhii BITTNER. Urdsberg (M-.). Nach einem Wachsabguss. Nat. Gr. S. 24. 20. Aviculopecten tenuistriatus n. sp. Urdsberg (M.). Nach einem Wachsabguss. Nat. Gr. S. 23. 22, 25, 30, 31. Daonella Lovéni n. sp. Urdsberg (M.)y und B4. Nat. Gr. S. 33. Fig. 22. Skulptursteinkern der rechten Klappe. Fig. 25 nach einem Wachsabguss der linken Klappe. Fig. 30. Bruchstöck des Unterrandes eines anscheinend ausgewachsenen Exemplares, nach einem Wachs- abguss. Fig. 31. Exemplar aus dem Tonschiefer (481 m). 23, 24. Gervilleia sp. ex aff. G. costata V. SCHLOTH. Urdsberg (M.). Nach Wachsabgässen. Nat. Gr. 2 DN 27. Halobia Zitteli LINDSTRÖM. Kap Thorodsen, Isfjord auf Spitzbergen. Nat. Gr. S. 30. 28. Halobia superba V. MoJs. Rechte Klappe. Sandling. Nat. Gr. S. 31. 29. Halobia cfr Neumayri BITTNER. Tschermakberg auf Spitzbergen. Nat. Gr. S. 32. 32. Halobia sp. Rechte Klappe, Skulptursteinkern im Toneisenstein. Urdsberg (B 6). Nat. Gr. 5S. 32. KUNGL. SV. VET. AKAD. HANDL. BD. 37. N:o 3. APS Sj 4 — s TEE J Cederquist Auto. Sv. Tr. Bol. E. & Co. ENG ” ry CN 1 ' 3, TE / fö 2 Ly Äj rn utr 4 sj jå mtl ell Sr n Als fäeitanyt ooh NE > od BEA TOR . ER ; S [ETEN FRA | WW mdabhyF- LR öoliså KC | Äl Ä KANN " I He ; FPA yrk Roja j - = KE Br EN (2 SITEN 4 få 4 På cr FR dl A & US fe så oo TN | Hagas ok sköte nb 2 is Y it MN Sir alto Bi NL Kr SN ön LS 1 i Erklärung der Tafel 4. 1—3, 8. Pleurophorus perlongus n. sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 46. Fig. 1 Steinkern der rechten Klappe. Fig. 2 Skulptursteinkern derselben Klappe, Fig. 3 Schlosspartie nach cinem Wachsabguss von Fig. 1. Fig. 8 Skulptursteinkern der linken Klappe. 4—7, 8, 9, 10. Pleurophorus Anderssoni n. sp. Urdsberg (M-.), Skuldsberg (M.). S. 45. Fig. 4. Skulptursteinkern einer linken Klappe. Fig. 5. Schloss der linken Klappe nach dem Wachsabguss eines Steinkerns. Fig. 6. Schloss der rechten Klappe nach dem Wachsabguss eines Steinkerns. Fig. 7. Steinkern der rechten Klappe. Fig. 9. Desgl. der rechten Klappe. 1 0. Skulptursteinkern einer rechten Klappe. 11, 14. Macrodon Buchi n. sp. Urdsberg (M-.). Nat. Gr. S. 39. Fig. 11. Skulptursteinkern der linken Klappe. Fig. 14. 'Desgl. der rechten Klappe. é 12. Rhynchopterus perna n. sp. Urdsberg (M.). Skulptursteinkern der linken Klappe. Nat. Gr. S. 30. 13, 17. Gervilleia Bennetti n. sp. Skuldsberg (M.). Nat. Gr. S. 36. Fig. 13. Skulptursteinkern der linken Klappe. Fig. 17. Linke Klappe nach einem Wachsabguss. 15, 16. Cassianella tectiformis n. sp. Skuldsberg (M.). sS. 29. Fig. 15. Unvollständiger Steinkern der linken Klappe. Nat. Gr. Fig. 16. Nach dem Wachsabguss der linken Klappe eines sehr jugendlichen Exemplares in zweifacher Vergr. 18. Palaeoneilo lunaris n. sp. Urdsberg (B 5). Skulptursteinkern der rechten Klappe. Nat. Gr. S. 40. 19. Palaeoneilo sp. Urdsberg (M-.). Steinkern der rechten Klappe. Nat. Gr. S. 41. 20. .Cucullaea (Macrodon?) sp. Urdsberg (M.). Steinkern. Nat. Gr. S. 40. 21, 22. Palaeoneilo Tobieseni n. sp. Steinkern der rechten Klappe mit Resten der Skulptur. Toneisen- stein des Urdsbergs (B 6). Nat. Gr. 5. 40. 23, 26, 28, 29, 30. Myophoria Tennei DAMES. Urdsberg (M.). S. 42. Fig. 23. Linke Klappe des grössten Exemplares. Steinkern. Nat. Gr. Fig. 26, 28. Rechte Klappe. Nach einem Wachsabguss. Nat. Gr. Fig. 29. Desgl. Nach einem Wachsabguss. Fig. 30. Desgl. Steinkern. Nat. Gr. 24. Cucullaea (?) Macrodon Cherieanus. Linke Klappe nach einem Wachsabguss. Urdsberg (M.). Nat. (EE Sk BV 25. 'Macrodon Dunéri n. sp. Urdsberg (M.). Rechte Klappe, Skulptursteinkern. Nat. Gr. 5. 39. 27. Nucula triangularis n. sp. Toneisenstein der Tre Kronor. Nat. Gr. S. 41. 31—33. Trigonia margaritifera n. sp. Skuldsberg (M.). S. 43. Fig. 31. Rechte Klappe, nach einem Wachsabguss. Fig. 32. Steinkern einer linken Klappe. Fig. 33. Zweifache Vergr. der Fig. 31. KUNGL. SV. VET. AKAD. HANDL. BD. 37. N:o 3. J. Cederquist Auto, Sv. Tr. Bol. E. & Co. C hö Rv S Vv i 2 rå t q ' | i i H j | Å KLOT I ) Fer - EE MU Le KR tä TOMIE NAN 0 | . - AF Å hä I MR 2 i Ae N 6 q FL LAN . TOM AN 0. IR AR lead) 4 Mi No KLAR ver anat tä jön Nn Rh Ne IE Ka Injåp Nr 0) ET aj > LENE rd Je Rd Th TVn utan RHIRI [bl 4 AN J | CN NN iu g VIN | JA - bj d - "4 H vu ; ITC Le NA g pen AA N ”” TG | sek 4 Uj vr E - bh - FARA ALIS TT Då RR CR AA | Ta SR SR så ee ; | RM E Al -» 4 i - vi 0 | 1 FA . bh & - kl -. 4 Erklärung der Tafel 5. 1—3, 7—9, 17, 20, 21, 27. Myophoria Nathorsti DAMES. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 41. Fig. 1—3. Rechte Klappe, nach einem Wachsabguss in verschiedenen Stellungen. Fig. 7—9. Steinkern der rechten Klappe, gegen die Vorderseite, Hinterscite und die Seitenfläche gesehen. Fig. 17, 20 und 21, 27. Linke Klappe, nach je einem Wachsabguss. 4—6. Pinna Heeri n. sp. Urdsberg (M-.). Steinkerne. Nat. Gr. S. 38. Fig. 4 Querschnitt des Fig. 5 dargestellten Exemplares. 10, 11. Gonodon sp. ex aff. G. astartiformis MÖNsST. Skuldsberg (M.). Nat. Gr. &S. 48. 12—14. Pinna lima n. sp. Urdsberg (M-.). Steinkern. Nat. Gr. S. 38. 15, 16. Megalodon rotundatus n. sp. Urdsberg (M-.). Steinkern. Nat. Gr. S. 48. 18, 19. Megalodon Poolei n. sp. Urdsberg (M.). Schalenexemplar. Nat. Gr. &S. 47. 22. OCardita sp. Urdsberg (M.). Nach einem Wachsabguss der rechten Klappe, dreifach vergr. S. 47. 23, 24. Gonodon modestus. Skulptursteinkern. Toneisenstein des Urdsbergs (B 5). S. 49. Fig. 24. Vergrösserung der Schalenskulptur. 25, 26. Pholadomya Franciscae n. sp. Urdsberg (M-.). Skulptursteinkern. Nat. Gr. 5. 50. Fig. 26. Dasselbe Exemplar, gegen die Vorderseite gesehen. 28, 29, 31, 232. Myophoria Urd n. sp. Urdsberg (M.). S. 43. Fig. 28. Dreifache Yergr. von Fig. 29 (Nat. Gr.), nach dem Wachsabguss einer rechten Klappe. Fig. 31. Steinkern einer linken Klappe. Fig. 32. Desgl. der linken Klappe. 30. cfr ? Cuspidaria semiradiata SToPP. BITTN. Urdsberg (M-.). Nach einem Wachsausguss. Nat. Gr. 5. 49. 33. Homomya Forsbergi n. sp. Urdsberg (M.). Linke Klappe, nach einem Wachsabdruck. Nat. Gr. S. 49. 34, 35. Anoplophora ephippium n. sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 44. Fig. 34. Unvollständig erhaltener Steinkern der linken Klappe. Fig. 35. Bis auf den Vorderrand erhaltene linke Klappe, nach einem Wachsabguss. 36. Pholadomya Franciscae n. sp. Zusammengedräöckter Skulptursteinkern der rechten Klappe. Urdsberg (aus dem herabgerollten Schutt des Myophoriensandsteins). Nat. Gr. 5. 50. & Co. Sv. Tr. Bol. E. N:o 3. BD. 37. KUNGL. SV. VET. AKAD. HANDL. Ju Cederquist Auto. (a SME teen (ER ar Le Re ls Få KA ARE META 08l0R Na lo föRen Er ITA RR Då la SK 2 2 så | LAGA R öd ikdlngd RED SRA Vv | fr Nys EG AR LER SR SR AT DD: TR CE a N : NE em Eng Mr FA Tag Et ro ft 0) - SUNT rd | NA SR HON SAN STR Nä AR ir vr ; re bra mh är Få fd HÖ Eter NR CET. > | So i OLLE apr! - GH förd Ska ol EN- ov (är I Hr Fniss ang Ros FOLK i HR NR SS OVE tba Hi ontD aAa | EON skliar oh Ål Hd TERESE elr FORS ir sed VG > 2 andel nt RMS so jen [NSTER KRO BT Fö NA serorTT & Brr Su ET "RR ca Häger A SÄ o NET RUN 01 OSONS | (Eretintrenn MR He Rue TE at ijee ve Reg 2 dt. ao) LIT LOG 3 ARS ON bd 5 K dd ” RAL OR SEA VERS | NE DHU: re ; V NR EE. NOSA Å - | i | = Reda ÖN isorta Höns OR RR S ( SIR? Uh ag FAKE Ean No FNSOE NAT | Pi Få IR & d v MG NäR nur ont NM ; RR Ä - CR ke Ar ' | eg vå Ne , i ; id 4 M n Sy wå An G » De cv EVEN | F = SS LS an - 2 ÅA Erklärung der Tafel 6. Fig. 1, 9, 10, 16. Sisenna Conwentzi nov. sp. Urdsberg. Nach Wachsabgässen. Zweifache Veregr. S. 51. Fig. 1 und 10 von oben resp. gegen die Seite, Fig. 16 gegen die Basis gesehen. 2. Sisenna sp. ex aff. S. descendentis KOKEN. Skulptursteinkern aus dem Toneisenstein. Urdsberg (B 5). IN (Cr SL GA 3—38. Promathildia sp. ex aff. P. Turritellae DUNK. sp. Urdsberg (M.). Nach 3 Wachsabgässen. S. 52. 11. Protonerita sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 52. 12, 13. Promathildia parva n. sp. Skulptursteinkern aus dem Toneisenstein. Tre Kronor. S. 53. Fig. 12. WVergr. von Fig. 13. 14. Worthenia bifurca n. sp. Urdsberg (M.). Nach einem Wachsabguss, zweifache Vergr. S. 50. 15. Undularia pertica n. sp. Urdsberg (M.). Nach einem Wachsabguss. Nat. Gr. S. 53. 17, 33, 36. Dentalium boreale n. sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 53. Fig. 17. Nach einem Wachsabguss. Fig. 33, 36. Steinkern, gegen oben und die Seite gesehen. 18. Clionites Barentsi n. sp. Skulptursteinkern. Urdsberg (488 m). Nat. Gr. S. 54. 19, 20. Clionites spinosus n. sp. Skulptursteinkern. Urdsberg (488 m). Nat. Gr. S. 56. 21, 22. Trachyceras sp. Skulptursteinkern. Urdsberg (488 m). Nat. Gr. S. 56. ; 3, 24, 37. >? Diplosirenites n. sp. Skulptursteinkern. Urdsberg (488 m). Nat. Gr. S. 59. 5—30. Dawsonites canadensis WHITEAVES sp. Urdsberg (488 m). Nat. Gr. S. 56. Fig. 25 und 26. Nach je einem Wachsabguss. Fig. 27, 28. Skulptursteinkern. Fig. 29, 30. Nach einem Wachsabguss. 31, 32, 34, 35. Dawsonites canadensis WHITEAVES sp. nov. var. elimata. S. 57. Fig. 31, 32, 34. Skulptursteinkern. Fig. 35. Blick auf eine Kammerwand. Ale] Ch BID. 37. N:o 3. KUNGL. SV. VET. AKAD. HANDL. E. & Co. Sv. 'Tr. Bol. J. Cederquist Auto. i RR 28 Ng I | Vv we i SE AL BBR LJ, BER RRER TER VN sj ASCEU i (BRÄRNAON 5 un He BRN ANTIGEN birslndn FAR TÅ ATT rn ww OSS kv och FA EN Er i , FENA. AO JADE Vr 1 É | Molins NA sale Ek RAD a I vatbanrorker JR X HA TESTA RA NARCLIEDL VE 0 Svödeb j I 0 «3 fn 5 8 p CMD EDS VN gt FA ondas HAR SM FÄRG é - NNE HOMO Brodde uid. Bola Le NIT krisalasont äs ölbinsdel stat CH "kolifylgonol finskt Sd 0 valg po klase. vg | ). ARA SRA Erklärung der Tafel 7. 1—3. Dawsonites sp. Urdsberg (488 m). S. 58. 4, 5. ?Hungarites sp. Urdsberg (M.). S. 60. 6—38. Nathorstites lenticularis WHITEAVES sp. Tre Kronor. Nat. Gr. S. 61. Fig. 8. Querschnitt am Beginn der Wohnkammer. 9—11. Nathorstites lenticularis WHITEAVES sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 12. Nathorstites lenticularis WHITEAVES sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. &S. 63. 13, 14. Nathorstites lenticularis WHITEAVES sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 15, 16. Nathorstites Mojsvari n. sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 65. 17, 18. Nathorstites Lindströmi n. sp. Urdsberg (M.): Nat. Gr. &S. 64. 19—-21. Nathorstites Mojsvari n. sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 65. 22, 23. Nathorstites Mojsvari n. sp. nov. var. applanata. Urdsberg (M-). Nat. 25, 26, 27. Nathorstites Lindströmi n. sp. Urdsberg (M.). S. 65. Fig. 26. Querschnitt des Umgangsfragments, in Fig. 27 von oben gesehen. Die Lobenlinie ist umzukehren. 40, 41. Monophyllites n. sp. Skuldsberg. S. 60. Fig. 41. Lobenlinie vergrössert wiedergegeben. 42. Macruridarum sp. Dactylopodit. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 68. 43. ? Belonorhynchus sp. Urdsberg (Toneisenstein). Nat. Gr. 5. 68. 45—49. -? Nathorstites globosus n. sp. Urdsberg (M.). S. 67. Fig. 45. Nach einem Gipsabguss. Fig. 46. Kern. Nat. Gr., die äbrigen Figuren vergrössert. 28, 29. Nathorstites Mojsvari n. sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 66. 30, 32. Nathorstites Mojsvari n. sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 65. 31. Nathorstites Mojsvari n. sp. var. nov. applanata. Urdsberg (M-.). Nat. Gr. 303, 34. Nathorstites Lindströmi n. sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 65. 353, 36. Nathorstites Mojsvari n. sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 65. 31—39. Nathorstites Lindströmi n. sp. Urdsberg (M.). Nat. Gr. S. 65. Gr. S. 67. 66. KUNGL. SV. VET. AKAD. HANDL. BD. 37 N:o 3. TAF, 7, ZE, J. Cederquist Auto. Sv. Tr. Bol. E. & Co. ä RN fe La KUNGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 37 N:o 4 UBER DIE SAUGETIRRFOSSILIEN DES TARIJATALS, SEDAMERIKA I. MASTODON ANDIUM Cuv. VON ERLAND NORDENSKIÖLD MIT 6 TAFELN MITGETEILT AM 10. JUNI VON F. A. SMITT UND G. HOLM ” STOCKHOLM. P. A. NORSTEDT & SÖNER. BERLIN LONDON PARIS R., FRIEDLÄNDER & SOHN WILLIAM WESLEY & SON PAUL KLINCKSIECK 11 CARLSTRASSE 28 ESSEX STREET, STRAND 3 RUE DE CORNEILLE 5 BA KUNGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 37. N:o 4. UBER DIE SAUGETIERFOSSILIEN "DES TARHATALS, SUDAMERIKA I. MASTODON ANDIUM Cuv. VON ERLAND NORDENSKIÖLD MIT 6 TAFELN MITGETEILT AM 10. JUNI VON F. A. SMITT UND G. HOLM STOCKHOLM KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER fö 4 HT [| ST Å NG je - iv [ ” > -” sx E + 4 i | Kå y 2 adorkanaaROn OM fe RRD, FEST SR 16 KASS XE q NE I ENE PES ' | SAM | KEov I Å | MÅ g Ö Å EF i i | ' AO | - 1 tad JEN TLA La Tr f FARAN gr ' I HARM RR OR RE VGER RR KAN, LL ? z fy LYNE LJ 2 v Aunt der schwedischen Expedition nach dem Grenzgebiete zwischen Argentinien und Bolivia 1901—1902 sammelte ich in dem wegen seines Reichtums an pleistocenen Säuge- tierfossilien schon lange bekannten Tariwjatale viele Säugetieriberreste, darunter bedeu- tende Stäcke des Mastodon andium von Individuen verschiedenen Alters. Eine schöne Sammlung Mastodontenzähne u. a. m. legte gleichzeitig mein Reise- gefährte Eric GRAF VON ROSEN an, die er mir bereitwillig zur Untersuchung iäberlassen hat. Meine Fossiliensammlung aus Sid-Bolivia ist von Hrn Direktor A. REINHOLD er- worben und dem Reichsmuseum zu Stockholm geschenkt worden, das jetzt durch diese Mäcenatschaft von allen europäischen Museen die beste Sammlung von Mastodontenresten aus Sädamerika besitzt. Im Reichsmuseum befanden sich vorher von Mastodonten jenes Kontinents nur ein Unterkiefer aus Buenos-Ayres (Taf. VI, Fig. 1), ein Geschenk des verstorbenen schwedisch-norwegischen Konsuls. daselbst, G. E. BILrLBERGH, und ein von Professor Dr. CHr. LovÉN geschenkter, fragmentarischer Backenzahn. För vergleichende Studien habe ich das Zoologische Museum zu Kopenhagen sowie das Museum of Natural History zu London besucht. Aus jenem habe ich hier einige Zähne abgebildet. Den Herren Prof. Dr. G. Holm und Prof. Dr. W. Leche in Stockholm, Museum- Inspektor H. Winge in Kopenhagen, Dr. A. Smith-Woodwood in London und Dr. C. Gottsche in Hamburg, sowie auch vielen Freunden in Tarija, Sefor D. Juan Navajas, Sefor D. Guillermo Schnorr, Sefior D. Rosendo Echazu, Sefior D. Pablo Piotti und vielen anderen bin ich för das grosse Interesse, das sie mir bei meiner Arbeit entgegengebracht haben, zu grossem Danke verpflichtet. . Die Lichtdrucke sind von Herrn C. A. Westphal nach seinen photographischen Auf- nahmen der Fossilien des Reichsmuseums ausgefihrt. Die aus dem Kopenhagener Zoo- logiscehen Museum stammenden und hier abgebildeten Zähne sind von Herrn F. Riese photographiert. Geologie des Tarijatals. Eine kurze Beschreibung der Geologie des Tarijatals habe ich unter dem Titel Uber die Säugetierfossilien im Tarijatal, Sädamerika, Bull. of the Geol. Instit. of Uppsala 1902, No. 9, gegeben, und will ich unter Hinweisung auf diesen Aufsatz hier nur fol- gendes aus demselben anfihren: »Allem dem nach zu urteilen, scheint es mir also glaub- 4 ERLAND NORDENSKIÖLD, UBER DIE SÄUGETIERFOSSILIEN DES TARIJATALS, SUÖDAMERIKA. lich, dass die im Tarijatale gefundenen Skelette von Tieren herstammen, die dort gelebt haben, dass die Natur aber steppenartig, mit durch blind verlaufende Bäche gebildeten Sämpfen war». - Geschichtliches. Folgendes sind die wichtigsten Schriften, in denen Reste von Mastodonten aus Säd- amerika besehrieben, erwäbnt oder mit Arten derselben Gattung aus Europa und Asien verglichen sind. 1801. '!) Cuvier. Sur les espeéces de quadrupeédes dont ont trouve les ossements dans Vintérieur de la Terre. Journal de Physique +t. LII. 1806. ?) Cuvier. Ann. du Muséum, Vol. VIII. 1821. >) Cuvier. Recherches sur les ossements. 1822. ”) DeEsmaArrst. Mammal. 1842. >”) D'OrBiIGNY. Voy. dans V'Amérique méridionale. t. III. Paris. 1844—45. ”) BLAINVILLE. Östéographie. Paris. 1847. 7”) Gervars in: Gay, Historia fisica y politica de Chile. 1849. >) LAURILLARD. Dictionnaire universel d Histoire naturelle. T. VIIL &S. 27. 1849. ?) FALconNER & CaAuTLEY. Fauna Antiqua sivalensis. Atlas. London. 1855. '9) Gervars in: de Castelnau, Expédition dans I Amérique du Sud. P. 7: 1. Paris. 1855. !!) WYmMaAnN. Description of a portion of the lower jaw of Mastodon Andium of Cuvier etc. in: J. M. Gillies U. S. Naval Astronomical Expedition Vol. II. s. 275. 1857. '”) FALGonNER. On the species of Mastodon and Elephant occurring in the fossil state in Great Britain; Part 1. Quart. Journal Geol. Soc. London, S. 307. 1862—68. ') A. GAUDRY. Animaux fossiles et Géologie de VAttique. 1867. 14) BurMmersteR. Anales del Mus. Publ. de Buenos Aires. S. 286. 1867. +) H. v. MeyYrrR. Studien öber das Genus Mastodon. Paläontographica. Vol. 17. 1868. '!") FALcONER. Paleontological Memoirs and Notes, compiled and edited by CHARLES MURCHISON. London. 1874—380. 17) LYDEKKER. Paleontologia indica. Calcutta. 1879. !5) BurmerstER. Description physique de la République Argentine. Buenos Aires. 1883. 19) Branco. Uber eine fossile Säugetierfauna etc. Palaeontologische Abhand., herausgegeben von W. Dames und E. Kayser. Band I, Heft. 2. Berlin. 1888. 7”) BurmersterR. Bericht iber Mastodon andium. Sitzungsberichte der Aka- demie der Wissenschaften, Berlin. 1884—386. 7?!) LYDEKEER. Palxontologia indica. Calcutta. 1886. 7””) LYDEKKER. OCatalogue of the fossil Mammalia ete. Part IV. 1889. 7?) Amecmno. Mamiferos fosiles de la Republica Argentina. Actas de la Academia Nacional de Ciencias. Cördoba. 1889. ”') BurmeistER. Die fossilen Pferde der Pampasformation. Nachtrag. Bue- nos Aires, KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 317. N:o 4. 5 1889. >?) Corr. The Proboscidia. American Naturalist. April. 1891. ”f) Amecmino. Revist. Argent. I p. 243. 1891. 7) A. Gauvpry. Quelques remarques sur les Mastodontes etc. Mémoires de la Société Géologique de France. 1893. 5) Pier Vorläufige Nachricht öber fossile Säugethierknochen von Ulloma Bolivia. Zeitschrift der Deutsch. Geol. Gesellschaft. 1902. >?) AmecmiNo. Linea filogenética de los Proboscideos. Anales del Museo Nacional de Buenos Aires. TT. VIII. Von diesen Arbeiten sind die von GERVAIS, BURMEISTER und ÅMEGHINO för die Kenntnis der sädamerikanisehen Mastodonten die wichtigsten. Von allen ist BURMEISTER hier, wie auf so vielen anderen Gebieten, der Meister gewesen. AMEGHINO fiöhrt in seinen Mamiferos fosiles de la Republica Argentina folgende Mastodontenarten an: M. andiuvm Cuv. Synonyme s. Ameghino. M. Humboldt Cuv. > > M. platensis AMEGH. > > M. rectus AMEGH. M. argentinus AMEGH. M. superbus AMEGE. Zu diesen kommen die von PHrriPrer”") angefivbrten Mastodon chilensis Pr. und Masto- don bolivianus Pm. sowie der von AMEGHINO ”") 1891 höchst unvollständig beschriebene Mastodon maderianus," und damit hätten wir alle die Arten von Mastodonten, die man aus Sädamerika kennt, aufgezählt. ÅMEGHINO ”") gibt in seiner oben angefihbrten Arbeit folgendes Schema der säd- amerikanischen Mastodonten: I. Mamelones internos de las muelas superiores y externos de las inferiores mas anchos y gastados en forma de hoja de trébol. A. Talla considerable, comparable a la del Mastodon longirostris. a) Defensas delgadas, largas, poco arqueadas, torcidas en espiral, y con una faja longitudinal de esmalte. Mastodon andium. b) Defensas delgadas, casi rectas y sin faja longitudinal de esmalte. Mastodon platensis. c) Defensas muy gruesas, sin banda de esmalte y completamente rectas Ö casi rectas en toda su longitud. Mastodon rectus. B. Talla dos quintos mas pequefia que la del grupo precedente. Defensas cortas, delgadas, casi derechas, no vueltas en espiral y con una ancha banda longitudi- nal de esmalte. Mastodon argentinus. + Die ganze Beschreibung AMEGHINOS, der keine Figur beigegeben ist, will ich hier mitteilen; sie zeigt, in wie unbefriedigender Weise er neue Arten aufgestellt hat. »Mastodon madertanus, n. sp. Talla gigantesea comparable å la del Mastadon Humboldtii, pero de defensas casi derechas, parecidas å las del Mastodon platensis Amegh., aunque de curva todavia menos acentuada. Se distinguen ademas fåcilmente de los de esta especie por su tamano mayor, y por poseer una anchå faja de esmalte lateral que la recorre en todo su largo limitado solo en su parte anterior en los individuos muy vViejos. Longitud de las defensas de individuos completamente adultos en linea recta 1 m 90 å 2 m 5 circumferencia en su parte mas gruesa 54 centimetros. Aucho de la faja de esmalte de 4 å 6 centimetros. Se han descubierto los restos de esta especie en abundancia, en los escavaciones del Puerto Madero de Buenos Ayres, Piso ensena- dense de la formacion pampeana (plioceno inferior).» 6 ERLAND NORDENSKIÖLD, ÖBER DIE SÄUGETIERFOSSILIEN DES TARIJATALS, SUDAMERIKA. II. Colinas transversales de las muelas gastadas en forma de doble hoja de trébol. Talla gigantesca. A. Defensas muy gruesas, sumamente arqueadas, sin faja de esmalte, y disminuyendo gradualmente de tamano de la base å la extremited anterior. Mastodon Humboldti. B. Defensas largas, menos gruesas, rectas en su parte posterior, un poco arqueadas en la anterior, sin faja de esmalte, y con su mayor espesor hacia la mitad de su largo. Mastodon superbus. Aus AMEGHINOS Schema ersehen wir, dass folgende Charaktere als Artenunterschiede angewendet worden sind: die Form der Stosszähne, das Vorhandensein oder Fehlen von Schmelzbändern an den Stosszähnen, die Grösse, und schliesslich die von dem Schmelz der Molaren bei der Usur gebildete Figur von cinfachen oder doppelten Treffen. Ppiriprr ””) hat die Formen, denen er Namen gegeben, an der Form der Symphyse des Unterkiefers unterschieden. Von den in AMEGHINOS Schema angefihrten Arten sind die bekanntesten M. andium und M. Humboldti, die schon von Cuvier b?3) aufgestellt sind (Mastodonte Cordilleres und Mastodonte Humboldtien). BLAINVILLE ") nimmt in seiner Östéographie nur eine Mastodontenart von Siödamerika auf. LAURILLARD 5) unterschied wiederum zwei Arten, von denen nach ihm bei der einen, Mastodon Humboldti, beide Tuberkeln jedes Höcker- paars der Molaren sowohl im Unter- wie im Oberkiefer zwei Nebenhöcker besitzen, so dass der Schmelz durch Abnutzung die Gestalt doppelter Treffe bildet, während bei der anderen, Mastodon andium, nur die äussere Höckerreihe des Unterkiefers und die in- nere des Oberkiefers diese Nebenhöcker hat und durch Abnutzung solche Treffe bildet. FALCONER ”) kannte dagegen nur eine Art. Diese Verschiedenheit der durch Abnutzung entstandenen Schmelzfiguren hat man darnach benutzt, um diese beiden Mastodontenformen zu unterscheiden (GERvaAIrs !0), LYDEKKER ””) etc.). BURMEISTER ””), S. 41, hat jedoch gezeigt, dass man sie nicht immer durch diesen Charakter unterscheiden kann, sondern dass es von Mastodon andium Molaren gibt, wo die Usurfigur doppelte Treffe bildet, und auch AMEGHINO ””), S. 637, weist auf die Schwie- rigkeit einer derartigen Unterscheidung dieser beiden Formen hin. Nach BURMEISTER ”') liegt jedoch der Unterschied von Mastodon andium und Mastodon Humboldti als getrenn- ten Arten darin, dass die Symphyse der Unterkiefer bei diesem verhältnismässig käörzer als bei jenem sei, dass bei Mastodon Humboldti der zweite Molar länger in Usur sei, dass Form und Grösse der Stosszähne verschieden seien: alles Charaktere, auf die wir räcksichtlich der individuellen und der geschlechtlichen Variation unten mnäher ein- gehen wollen. Die von AMEGHINO ””) und PHiriePi””) aufgestellten Mastodontenarten sind sehr unvollständig und ohne Ricksicht auf individuelle Variation, Alter und Geschlecht be- schrieben. Da mir AMEGHINoS Material von Mastodonten nicht zugänglich gewesen, kann ich mich nur schwer iöber seine knappen Beschreibungen der von ihm aufgestellten For- men positiv äussern. + " Um zu verstehen, wie AMEGHINO ohne weiteres in Massen neue Arten beschreibt, braucht man nur LYDEKKERS Synonymenverzeichnisse in seinen Palaeontologia Argentina zu sehen. Sie sind erschreckend lang. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:o 4. Zt Unter Bericksichtigung der Grenzen der individuellen Alters- und Geschlechtsvaria- tion des Mastodon andium hinsichtlich derjenigen Charaktere, die iwegen der bisherigen Kenntnisse von der Entwickelung der Proboscidien von besonderem phylogenetischen Interesse sind, will ich unter gleichzeitiger Beachtung der Verbreitung und des geologischen Alters der Formen versuchen, hier einige Beiträge zum Verständnis der Artenvariation der sid- amerikanischen Mastodonten zu geben — oder richtiger, einige Gesichtspunkte hervorzu- heben, die mit Hilfe des an verschiedenen Stellen des sidamerikanisechen Kontinents gesammelten Materials zu einer solchen Erkenntnis föhren können. Ein bedeutender Teil meines Materials von Mastodon andium ist hier abgebildet. Man könnte vielleicht meinen, ich hätte eine zu grosse Anzahl Zähne und Kiefersticke abgebildet. Ich hätte jedoch lieber noch mehr abbilden mögen, als ich getan, da ich mit diesen Abbildungen die individuelle Variation habe zeigen wollen. Will sich jemand z. B. einen Begriff von dem zweiten Molaren des Mastodon andium bilden, so erhält cr ihn nicht durch einen cinzelnen Zahn, sondern nur durch die Beobachtung der Variation aus dem trilophodonten in den tetralophodonten Molaren. Das Kranium. Die Form des Kraniums ist beim Mastodon natäörlich in hohem Grade durch die Stosszähne beeinflusst. An Stosszähnen des Oberkiefers hat mir ein bedeutendes Material aus Tarija zur Verfigung gestanden. Zuerst die Stosszähne der beiden Kranien Taf. 1, Figg. 1 u. 2, dann mehrere lose Stosszähne und Zahnspitzen. Diese haben im allgemeinen die för Mastodon andiuvm charakteristiche Form, indem sie etwas spiralförmig gekrimmt und mit deutlichem Schmelzband versehen sind. (Taf. 1, Figg. 1, 2, 3. Vergl. auch BURMEISTER ”"), Pl. IX, und AMEGHINO 7), S. 640.) Aus Tarija besitze ich einen kleinen Stosszahn und eine Stosszahnspitze ohne Schmelz- band. Das Schmelzband könnte ja abgescheuert sem, was ich jedoch nicht glaube, da auch nicht die geringste Spur davon vorhanden war. An einem anderen Stosszahn ist das Schmelzband in drei parallele Bänder aufgelöst, die sich an der Spitze nicht ver- schmälern, sondern verbreitern, was ja andeuten muss, dass der Stosszahn, wenn er weiter gewachsen wäre, ein noch unbedeutenderes Schmelzbänd gehabt hätte. Die öbrigen Stoss- zälne haben mehr oder weniger breite Schmelzbänder; an dem Stosszahn eines sehr jungen Individuums ist die Spitze ringsherum mit Schmelz bekleidet. Nehmen wir an, dass alle diese Stosszähne derselben Art angehören, was auch aus dem folgenden hervorgeht, so ist klar, dass bei Mastodon andium eine Variation dieses primitiven Charaktere vorhanden war. Wie bekannt, hatten die älteren Mastodonten, wie Mastodon angustidens, Schmelz- bänder, die juängeren, wie Mastodon arvernensis, nicht (WBEirHOFER ”). Auf beifolgender Tabelle I sind eimige Masse angefährt, welche die Grösse der Stosszähne und die Breite des Schmelzbandes angeben. EF " WEITHOFER. Die fossilen Proboscidien des Arnotales in Toskana. Beiträge zur Paläontologie von Österreich-Ungarn. Band VIII, Heft I—III. Wien 1890. 8 ERLAND NORDENSKIÖLD, ÖBER DIE SÄUGETIERFOSSILIEN DES TARIJATALS, SÖDAMERIKA. Man muss es als unrichtig betrachten, die Form der Stosszähne in dem Umfange zur Begrenzung der Arten anzuwenden, wie AMEGHINO dies tut. Es ist nämlich bekannt, dass die Form und Grösse der BStosszähne bei allen Proboscidien, z. B. bei den jetzt lebenden Elefanten, je nach dem Geschlecht und auch individuell variieren. Von Hlephas primigenius sagt ADAMS,” dass die Form der Stosszähne von der beinahe geraden bis zu der fast kreisförmigen schwankt. Tabelle I. 2 a AR 5 - = [ Ella ST SN B 7 SÅR Sr os = al z om Ör ot Na Oo & br = = do B (0) B = = eo = B [0] B 3 FY RES LR ER a RE 98 fam = R S ee = HE = = B 3 To un w fo na HG Fu un [l ee | fe An Ben | Der 2 BN 2 e Ten | Der = en +P 0 + > SS Ben jar olKs EÖIKORDA AN vn & Sp ictler SN =E a me = + NH SH St a ol So 2 zoB Pm Baer BB och 2 za B nå 7 ( [Al = co Ö Hel 0 > -- co DM + Oo [= SN 2 Die 2 EN = a 2 N 2 a B = 2 > 2 N ET 2 N nr 2 N 2 EB 23 SS Rea SSE ol FR Ber ues HI Se älta ae NEG 5 R un F Nn an Do n HR n + 2 stodon andium von Tarija. Mastodon andiwm von Tarij JJetwas ehe Atbvig 3l oo INSY Il eg 6 1 als !/a Um- 96 6,1 2D r. 5,8 1..6,6 32 3,4 14 Ö örelynng. 6,9 24,5 : : 34 15,5 2,8 23 : : dyl Il76P 4,4>+ | 12,5 å 13 0,8 24,5 j k 1,5 21—22 0 20 : 5 0 16,5 : 0 13,5 0,8 12,5 Mastodon Humboldti von Bucenos- Ayres (Pampas). Kranium. Museum of Natural History, London. No. 19951. Lydekkers Ka- UED] (BYS stenen 3 SR SIR NE ON AE Är NO sö å r. 99!/21. 95 : 5 ; 48 ; 29 ( SAN å i z 46—47? a 22 Das Stosszähne im Museum zu Kopenhagen Schmelz- von Bucenos-Ayres (Pampas) . J| band länft VV) gerade, nicht spi- | 1 m å ralförmig. | 90 em ++ 19,5 : : : 14 + ist breiter gewesen. ++ wahrscheinlich die Länge des aus dem Kranium hervortretenden Teiles des Stosszahnes. +++ abgebildet von FALCONER ?). BURMEISTER ”"), S. 38, betont jedoch die durchgängige Verschiedenheit der Stoss- zäbne von Mastodonten, die er aus den Pampas (Mastodon Humboldti) und von denen, die er aus Tarija (Mastodon andium) besitzt. Im Zoologischen Museum zu Kopenhagen und im Museum of Natural History zu London hatte ich Gelegenheit, mehrere Stosszähne von Mastodon Humboldti, alle aus den Pampas, zu sehen. Sie sind im Verhältnis zum Kra- nium kärzer als bei Mastodon andium; sie simd nicht, wie es bei Mastodon andium immer " ADAMS. Monograph of the British fossil Elephants. London 1877—1881. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:O Å. 9 mehr oder weniger der Fall zu sein scheint, spiralförmig gekräömmt, sondern nur nach oben gebogen. Sie sind an den Seiten etwas zusammengepresst und nicht an einer bestimmten Seite abgenutzt. Sic haben undeutlichere Schmelzbänder als bei Mastodon andium (s. Taf. 1). Derartiges habe ich bei Mastodon Humboldti nur an einer Stosszahn- spitze im Museum zu Kopenhagen und an emem Stosszahn des in London verwahrten Kraniums (No. 19951, Lydekkers Katalog) gesehen. BURMEISTER ””) gibt jedoch an, dass Mastodon Humboldti cin Schmelzband habe, dass es aber undeutlicher als bei Mastodon andium sei. Nach AMEGunino ”') dagegen sollen die Stosszähne des Mastodon Humboldti kein Schmelzband besitzen. Bevor ich weiter gehe, will ich darauf aufmerksam machen, dass ich im folgenden, obschon dies nach den feineren Gesetzen der Synonymik jedenfalls unrichtig ist, mit Mastodon Humboldti die Mastodonten der Pampas, und mit Mastodon andium die Masto- donten von Tarija meine — dies tue ich deshalb, weil der grösste Teil des unter diesen Namen beschriebenen Materials von jenem aus den Pampas und von diesem aus Tarija stammt, und weil man diese Formen und das Verhältnis der södamerikanischen Masto- donten zu eimmander nur an der Hand eines grossen Materials verstehen kann. Dies kann man um so eher tun, als Cuviers Mastodon Humboldti, wie schon GERVAIS 9) nachgewiesen hat, viel näher zu den Mastodontenresten gehört, die dieser Forscher als Mastodon andium beschrieben hat, als zu den bei LAURILLARD u. a. als Mastodon Humboldti bezeichneten. Auf Seite 643 bildet AMEGHINO ””) unter den Namen Mastodon rectus einen ganz ge- raden Stosszabn ab, der ja sehr eigentömlich ist. Bei den afrikanischen Elefanten sieht man auch zuweilen solche gerade Stosszähne; so befindet sich cin beinahe gerader im Museum of Natural History zu London, und es ist klar, dass man, so lange noch kein grösseres Material dieser Form beschrieben ist, sie als eine zufällige Varietät von wahr- scheinlich Mastodon Humboldti ansprechen muss. Da das Auftreten von Schmelzbändern sowohl bei Mastodon andium wie bei Mastodon Humboldt grossen Schwankungen unterliegt, ist es offenbar, dass man diesen Charakter nicht immer als Artenunterschied benutzen kann. Durchschnittlich haben die Pampas- Mastodonten ein weniger deutliches Schmelzband an den Stosszähnen gehaBbt, als die der Anden. Da das Vorhandensein von Schmelzbändern beim Mastodon, wie schon gesagt, ein primitiver Charakter ist, wärden die Mastodonten der Pampas in dieser Beziehung mehr spezialisiert sein, als die von Tarija. Beim indischen Elefanten" sind die Stosszähne des Weibehens bedeutend kleiner, als die des Männchens, zuweilen rudimentär (BLAINVILLE ")). Bei Elephas primigenius hatte auch das Weibcehen kleimere Stosszähne als das Männcehen. Nach WARREN "= war dies wahrscheinlich auch bei Mastodon giganteus der Fall. Vergleicht man die beiden mit Stosszähmen versehenen Kranien, die ich von Mastodonten aus Tarija habe, wird man ” PoHLIG gibt folgende Geschlechtsunterschiede des afrikanischen Elefanten an. »Die sexuellen Diffe- renzen bestehen — ausser in der geringeren Grösse des 9 Imdividuums im Allgemeinen und seiner Incisoren im Besonderen — namentlich auch in der geringeren Divergenz seiner Imeisoralveolen, in der meist abweichenden Form der Nasalapertur und relativ grösseren Distanz der Condylen, wodurch das Foramen magnum breiter und niedriger erscheint; es sind die nämlichen Differenzpunkte, welehe nach obigem auch fär E. antiquus ... E. meridionalis ... und E. primigenius im Allgemeinen eintreffen.> Nova Acta Acad. Leop-Carol. 1892. 5. 403. XX WARREN. Mastodon giganteus. Boston 1852. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 4. 2 10 ERLAND NORDENSKIÖLD, UBER DIE SÄUGETIERFOSSILIEN DES TARIJATALS, SÖDAMERIKA. finden, dass, die Stosszähne nicht mitgerechnet, das eine A (Taf. I, Fig. 2) 88—289 cm., das andere B (Taf. I, Fig. 1) 85 å 87? em. in der Mittellinic lang ist. A ist in dem Alter, dass my in der Usur ist, an der linken Seite ist der ganz abgenutzte m, noch vorhanden. B hat genau dasselbe Alter. Die:Stosszälhne des Kraniums A sind bedeu- tend schwächer und käörzer, als die des kleineren B. Besonders kleine Stosszähne hat das fragmentarische, in Tabelle II mit D bezeiehnete Kranium. A B Länge des Stosszahms -. . . . . RS BES PR oe ER 0,96 m. 1,332—1,)34 m. Umkreis des Stosszahns beim NNSEGIt. aus döm Kranium . . 0,32 >» 0,40 >» Länge des Kraniums ohne Stosszähne vom Foramen magnum bis an die Mitte der Zwischenkieferknochen gerechnet 0,ss—0,s9 » = 0,85—0,87? » Wir sehen somit, dass das Kranium B bedeutend grössere Stosszäbne, als A, hat, und die Wahrscheinlichkeit spricht dafär, dass A ein Weibchen, B ein Männchen war. Das Kranium A hat auch etwas geradere Stosszähne, als B; dies ist wohl so zu erklären, dass die Stosszähne, je grösser sie im Verhältnis zum Kranium werden, eine desto gekrimmtere Form annehmen, um den Schwerpunkt weiter nach räckwärts zu verlegen. Meiner Berechnung nach muss das von BURMEISTER ”") beschriebene Kranium eines ausgewachsenen Mastodon andium em Männchen sein. Die Länge des Kraniuwms ist, ohne Stosszähne, 80 cm,” die Länge der Stosszähne 1,25 m. BURMEISTER hat hier offenbar die Kurve der Stosszähne nicht mitberechnet. Vergleicht man die beiden im Museum of Natural History zu London befindlichen Kranien von Mastodon Humboldti, so hat man es hier offenbar, wie LYDEKKER '?) ange- nommen hat, mit einem männlichen Kranium "+ mit grossen Stosszähnen und einem weib- lichen Kranium mit kleinen Stosszähnen zu tun. "+ Die Alveolen der Stosszähne sind bei dem Männchenkranium B etwas mehr diver- gierend, als bei dem Weibehenkranium A. Durch Erddruck haben die Stosszähne des Kraniums B jedoch eine umnrichtige Richtung erhalten. Dass die schweren, grossen Stosszähne hier ebenso, wie bei Elefanten, auf die Form des Kraniums einwirkten, ist natörlich; die Proportionen des Kraniums verändern sich also mit dem Wachsen der Stosszähne. In Tabelle II gebe ich einige vergleichende Masse von den Kranien A und B, von einem Kranium des Individuums C, wo m, gerade angefangen hat benutzt zu werden, von einem ziemlich fragmentarischen Kraniumstöck D, wo die Usur von m, begonnen hat, — ein Kranium, dessen geringe Grösse in Erstaunen setzt, das aber doch offenbar von Mastodon andium stammt, — von den beiden Kranien eines Mastodon Humboldti im: Londoner Museum und von dem Vorderteil eines Kraniums aus Brasilien im Zoologischen "= Vom oberen Rande des Hinterkopfes bis in die Mitte der Alveolen der Stosszähne. == Dieses ist teilweise falseh rekonstruiert, da der Schädel zu hoch und zu lang ist; auch das Foramen magnum scheint mir zu hoch. x&=+ Die Grösse derselben ist nach einem in der einen Alveole sitzengebliebenen Stäcke des abgebrochenen Stosszahnes beurteilt. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:0O 4. 11 Museum zu Kopenhagen, das Lunp" abgebildet hat. Benutzt waren D, und das erste Höckerpaar von D,;. Zum Vergleich fihre ich auch die Masse zweier von BURMPISTER ””) beschriebenen Kranien des Mastodon andium an. Da die Kranien abgenutzt und beschädigt sind, ist es schwer, diese Masse exakt zu machen. Ich habe jedoch nur solche Masse mitgenommen, bei denen die Messfehler nicht grösser sind, als dass sie för belanglos gelten können, Tabelle II. I I I = = = Als se löste ESS 2 Hl sd SEM sa & 3 HB = 5 BE 3 | >: &S 25 eS3 ADA STS BLel CE] as < 98 F + a Dn FÅ 25 eos! SM >::A JE [SR 5 o eo föll 5 + OH LA + RJ = SG RB ex - ie Be IR om CER Bö 3 sm BEST HA SAS Ta 8 ÅS SS Sr =E IST72S ig Om nn | SRA 2 öl SE Ex 32 | 5 I E5 er 2 | Te | JÄR STEP SK ste =o 23 =O BE CN LER ER St ES SE SN SA Sö 22 28 22) 22 2: IE 33 [2 TNT FET sel FE 3e 323 | TS I fo lis 28 | 8 | SENT ae 28 JE ZE 2: 8 | EK ISA a: ERSe: Ar ÖR ÖS om 0 = = SF H B —B [33 33 SN 3 = 0 En SN AE (Bag 2 Z 2el 3 He "Ad Zz 3 = SE > oe er 5 Md i SST Lr ÄR MG BÄ -L76 mt) 0,88—0;89 | — 0,96 0,94 0,32 — |0,32—0,33| 0,25 0,49 0,37 0,135 | 0,60 0,61 1,98: | 0,85—0,87? | 1,33—1,34 1,22 0,40 0,36 0,22 0,53 0,44 |O,17—0,18) —- 0,60 | > (Ol 4 RE «= 10562—0,;63 +Xx 5 o 0,15—0,16) 0,4 0,19 0,25 0,23 0,078 | Oj415 ED dr nl a : 5 . SEAN lr EAGSCEINE 5 0,26 5 : 0,143 | . | 'Burmeisters = grösscres | | Kranium aus Tarija. .|2,16 m. 080 : 1,25 : I 0: : : Ö : 0,50 |Burmeisters " 16 Kiefer von Mastodon giganteus untersucht; von diesen hatten 9 Stoss- zähne im Unterkiefer. Er nimmt an, dass die mit Stosszähnen versehenen von Männchen, die anderen von Weibehen herröhrten. LYDEKKER ””) sagt von Mastodon americanus (giganteus), dass die Symphyse des Unterkiefers beim ausgewachsenen Tiere kurz, ohne Stosszähne sci, obschon bei jungen Individuen oft zwei kleine Stosszähne vorkämen, von dencen sich einer gelegentlich auch bei ausgewachseneu Tieren, wahrscheinlich den Männchen, erhalte. Der- selbe Unterschied der beiden Gesehlechter ist auch bei Mastodon pandionis u. a. m. wahr- genommen worden. LYDEKEKER ””). Wahrscheinlich ist es ber Mastodon andium älhnlich gewesen, d. h. die jungen Männ- chen haben Stosszähne im Unterkiefer, die jungen Weibechen aber keine gehabt. Vielleicht stammen daher die Kiefer mit kurzer, breiter Symphyse von Männcehen, die mit einer mehr seitlich avsgezogenen, zusammengedriickten von Weibchen, m. a. W. sie haben somit alle zu derselben Art gehört. Die mit Stosszähnen versehenen Kiefer (männliche) haben nämlich eine breitere Symphyse besitzen mössen, um den Stosszähnen Platz zu verschaffen. Dass auch hier eine grosse individuelle Variation bestanden hat, ist klar. Aus den abgebildeten Kiefern ersehen wir, dass die verschiedenen Formen mehr oder weniger stark ausgeprägt sein können. Dies kann darin seinen Grund haben, dass einige Männchen die Stosszähne länger behielten, als andere, und auch darin, dass diese Zähne manchmal, da sie ja hier nur Rudimente der bei geologisch älteren Formen (Mastodon angustidens, Palaeomastodon "+ etc.) gut entwickelten Stosszähne sind, bei einzelnen Männchen gefehlt haben. Die aller- ältesten Proboscidien, die man kennt, hatten ziemlich schwache Stosszähne im Unterkiefer, allmählich nahmen diese jedoch, wie bei Mastodon angustidens, zu, um bei den jängeren Mastodonten schliesslich zu verschwinden. Dass die Anwesenheit von Stosszähnen im Unterkicfer keine Verlängerung der Sym- physe notwendig zur Folge hat, geht aus WARRENST Beobachtung am Mastodon gigan- CS > === CO. W. ANDREWS. On the Evolution of the Proboscidea, Phil. Trans. Royal Society. London, 1903, ir la 30 14 ERLAND NORDENSKIÖLD, UBER DIE SÄUGETIERFOSSILIEN DES TARIJATALS, SÖDAMERIKA. teus hervor, dass nämlich, wenn man die mit Stosszähnen versehenen Kiefer mit gleich- alterigen ohne Stosszähne vergleicht, die letzteren etwas länger zu seim scheinen. Von Interesse fir diese Frage ist auch folgende Beobachtung von LYDEKKER '!”). Er beschreibt zwei Unterkiefersymphysen, welche scines Dafirhaltens beide von Mastodon pandionis herstammen. Die eine, von LYDEKKER för die eines Männchens gehalten, hat Stosszähne gehabt, die andere, von ihm fär die eines Weibchens gehalten, aber keine. Da die Form der Symphysen bedeutend differiert, meint Lydekker, dies habe seinen Grund in der An- oder Abwesenheit von Stosszähnen, da die Symphyse mit Stosszähnen bedeu- tend breiter sein misse, damit die Stosszähne Raum hätten, die Symphyse ohne Stoss- zäbne aber schmäler, mehr rinnenförmig — ganz so wie bei Mastodon andium. So sehen wir, dass Dinotherium, Palaeomastodon, Mastodon angustidens u. a. älte- ren Formen grosse Stosszähne im Unterkiefet hatten; und bei Dinotherium z. B., das eine Parallelform der ältesten Mastodonten war, kann man zwei Typen, einen mit klei- neren, den anderen mit grösseren Stosszähnen, Männchen und Weibcehen, unterscheiden (OwzEnS)." Später sind die Stosszähne im Unterkiefer der Proboscidien allmählich ver- schwunden. Mastodon andium repräsentiert das Stadium, wo sie bei dem cinen Geschlecht (den Männchen) im jugendlichen Alter noch vorhanden waren. Das nächste Stadium wäre der vollständige Schwund derselben, "= z. B. wie bei Mastodon arvernensis. Mastodon chilensis und der als Ubergangsform zu Mastodon andium aufgestellte Mastodon bolivianus PEir. sind keine von Mastodon andium verschiedenen Arten, da sie ohne Beräcksichtigung gerade dieser Geschlechtsvariation aufgestellt sind. Möglich wäre es, dass das oben erwähnte Unterkieferstäck mit Stosszahn von bra- silianiscehen Mastodonten von Mastodon Humboldti stammte, aber es ist nicht wahrschein- lich, da die von Lunp gefundenen Zähne relativ klein sind und Mastodon Humboldti grössere Milchzähne, als jene, gehabt zu haben scheint. Im allgemeinen weiss man leider sehr wenig von jungen Individuen aus den Pampas (Mastodon Humboldti). LYDEKKER ””) beschreibt aber doch einen Kiefer mit D, und D,, der noch den Rest einer cylindrischen Alveole eimes Unterkieferstosszahns hat. Es ist deshalb jedoch augenblicklich nicht mög- lich zu sagen, ob Mastodon Humboldti bezäglich der Stosszähne im Unterkiefer mehr oder weniger spezialisiert war, als Mastodon andium. Nach BURMEISTER ””), S. 24, ist die Symphyse des Unterkiefers bei Mastodon Hum- boldti verhältnismässig kirzer gewesen, als bei Mastodon andium. Man vergleiche den auf Taf. VI, Fig. 1 abgebildeten Unterkiefer von Mastodon Humboldti mit m, und den auf Taf. III, Fig. 4 abgebildeten von Mastodon andium gleichen Alters. Auf untenstehender ”Tabelle III gebe ich einige Masse von Kiefern von Männchen und Weibcehen des Mastodon andium aus Tarija, sowie auch von einem Kiefer des Mastodon Humboldti aus Buenos-Ayres (Pampas). Da dieses Material recht bedeutend ist und die Kiefer verschiedenen Alters sind, werden wir aus den Tabellen ersehen können, in welchem Stadium des Zahnwechsels " OWEN. Odontography. London 1840—45. ++ Sollte jemand, der dies liest, männliche Fötus des afrikanischen Elefanten, der ja der urspringlichste der jetzt lebenden ist, besitzen, so wäre es denkbar, dass er dort Rudimente von Unterkieferstosszähnen an- treffen wärde. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:o 4. 15 Mastodon andium ausgewachsen ist. Dies scheint nicht fröher der Fall gewesen zu sein, als bis m, in Usur zu kommen begann. An dem Unterkiefer mit D, und m, sehen wir die Grössenverhältnisse, sobald der erste Molar zur Anwendung zu kommen beginnt. Aus der ”Tabelle ersehen wir, dass die Grösse des Jlastodon andium in demselben Stadium des Zahnwechsels bedeutend schwankt, ohne dass man aber nach der Grösse mehrere Formen unterscheiden könnte. Mastodon Humboldti ist jedoch grösser und gröber als Mastodon andium gewesen, was wohl, wenn man wie hier darunter die Form ver- steht, die in den Pampas gelebt hat, seinen Grund in ginstigeren Existenzbedingungen gehabt hat. Tabelle ITTI. 2 SE 2v) fm H SEE) oc STR 32 5 FR TE 2 SETS) SS 38 2 3 > 25 me? | SS åa N N = (=> co e (CI HÅ Epp Sm I 35 AS He SE an [ ABS | ARS 2 SEE SGT Dn 2 I SES 2 AA SR ES FERTCIE 2 JAR ASA SE 25 | 23 | I 32 ei = cb rel fee su Sad E Be ENS ÖS 25 25 > = FS ESA = sel cell os NR: Zz 2 ETS Unterkiefer 2) 2 EE 22 = = 2 5 sö : o von Mastodon andiwnm. D, Taf. II, Fig. 2 . 48 6,6 (2) 3,8 DRA RER KE SOA LST ÄN Na MIA: : 5,4 (2) 4,8 ; ; [READ SÄS NS SER 1,5 em | 1,8 Ly ; : k 9,2 i 5,2 ID, Dy Gr ES NOV SRRe RR 5 : 7 TA 6,2 (|) — S21(2) DID, m, Taf. IV, Fig. 6 «so «os mö. k / 11,5? 8,6 Zl 9,1 : | i Dim, Ta Il, Fig, Ös «cs od so ; 3 10,4 9,5 7,5 8,4 13,2 32,5 9,5 TO o o SKOTTAR ; : STÖR 10,5 9,6 10,8 m, m, Taf. II, Fig. 11, Woibchen . å S 10,5 11 10,3 IBL Ifa 40 11,7 TIN RA SA TURER, oy de) Les för var SAS de : o : : MIR 12,8 17 (2) o 11,8 m, my, Taf. III, Fig. 1, Männchen . . : o I. 14,3 r. 11,9 | 11,2 10 11,8 17 40 10,5 m, ms; > I : 5 14,6 12,5 12,6 13,5 18,6 42 12,7 (2) Til ör 0 10) SS DRG TD Noor NON ORON i 3 3,3 13,5 11 o . 5 c m, Taf. III, Fig. 4, Männcehen . . . ö 3 14,4 14,7 1255 14 22,8 5 14,1 my; Taf. IV, Fig. 1, Weibchen . . . å å 16,8 14,1 12,5 13,3 : 5 14,6 my; > FOR f j 15,5 14,5 TEL 1355 23 46 14 (?) Von Mastodon Humboldti. I TAR, Sas Les TARA ; E 1. 19,5 118 Kids |LI-0S) 48+? In obenstehender Tabelle ist auch die Grösse der in jeder Kieferhälfte benutzten Zahnfläche angefiöhrt; im Unterkiefer ist dies in der Regel 1'/3 Zahn, wahrscheinlich je- doch etwas mehr, solange D, benutzt wird. Wenn ein abgenutzter Zahn gerade im Be- griffe ist auszufallen, können zwei Zähne gleichzeitig in Usur sein, und wenn dieser eben ausgefallen ist, nur einer. Der ganze sechste ist nicht im Gebrauch, wenn der fönfte ausgefallen ist, und die Kaufläche kann nur auf den halben Zahn beschränkt sein; sobald die Abnutzung bis zum Talon fortgeschritten ist, ist der Vorderteil des Zahnes 16 ERLAND NORDENSKIÖLD, UBER DIE SÄUGETIERFOSSILIEN DES TARIJATALS, SUÖDAMERIKA. vollkommen abgenutzt. Im Oberkiefer scheinen im allgemeinen 1!/3—1!/2 Zahn im Usur zu sein. Das äöber den sechsten Zahn des Unterkiefers gesagte gilt auch för den sechsten des Oberkicfers. Zuweilen ist die Abnutzung in der einen Kieferhälfte weiter fortgeschrit- ten, als in der anderen. (Vergl. die Tafeln.) An dem abgebildeten Kiefer von Mastodon Humboldti (Taf. VI, Fig. 1) kann man sehen, dass hier zuweilen gleichzeitig eine etwas grössere Zahnfläche im Gebrauch ist, als bei Mastodon andium. Der Talon ist hier schon abgenutzt, ohne dass der Vorderteil des Zahnes ganz verbraucht wäre. Etwas Ähnliches habe ich auch im allgemeinen bei Kie- fern im Kopenhagener Museum beobachtet. Hiermit wärde, obschon ich derartiges nicht habe wahrnehmen können, die Beobachtung BuURMEISTER's iibereinstimmen, dass Mastodon Humboldti den finften Zahn »selbst bis ins höhere Alter» behalte. Der Kiefer von Mastodon Humboldti, den FALCONER, Taf. 35, Fig. 3, unter dem Namen AMastodon andium abgebildet hat, ist, wie LYDEKKER nachgewiesen hat, insofern falsch, als m, von einem anderen Indi- viduum stammt und irrtämlich in die Alveole des herausgefallenen m, gesetzt worden ist, wodurch man die Vorstellung gewinnt, dass eine bedeutend grössere Zahnfläche im Ge- brauch gewesen sei, als es wirklich der Fall war. Sollte es sich im allgemeinen als richtig herausstellen, dass die von Mastodon Hum- boldti tatsächlich benutzte Zahnfläche etwas grösser gewesen ist, so wäre derselbe in diesem Falle weniger spezialisiert gewesen, als Mastodon andium, denn, wie bekannt, ist bei den geologisch älteren Mastodonten eine grössere Anzahl Backenzähne im Gebrauch gewesen, als bei den jäöngeren, bei Palaeomastodon z. B. 2; bei Mastodon arvernensis schwankte ebenso wie bei M. andium die Zahl der in Usur befindlichen Zähne je nach dem Alter etwas, aber bei ihnen scheint doch eine etwas grössere Zahnfläche benutzt worden zu sein, als bei M. andium (vergl. WerrBorer," S. 133). Öberhaupt scheinen die siidamerikanischen Mastodonten in diesem Falle stark spezialisiert gewesen zu sein, viel mehr als in vielen anderen Fällen. i Backenzähne. Was die Backenzähne betrifft, ist zu GErvars und BurMmeisterR's Beschreibung ihres spezifisehen Charakters nicht viel hinzuzufögen. Dank der Reichlichkeit des Materials haben wir jedoch gute Gelegenheit gehabt, bei Mastodon andium die individuelle Varia- tion und besonders die »Tendenz» zu beobachten, in seiner Variation aus dem trilopho- donten Stadium. in das tetralophodonte hinzuweisen; wir wollen daher ecinige Vergleiche mit anderen Formen anstellen. Von den Milchzähnen sind D, zweijochig, D; und D, dreijochig. Man ist, wie be- kannt, der Ansicht, dass sich beim Mastodon die Milchzähne und nicht die Praemolaren erhalten, sobald die eine Dentition ausgefallen ist. Dies schliesst man daraus, dass die beibehaltenen Zähne mehr mit den Milchzähnen, als mit den Praemolaren öbereinstimmen, wenn man cinen Vergleich zwischen den Formen zweier Dentitionen zieht. Dass hier die LIG. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:O Å. Il Milchzähne geblieben sind, hat natörlich seinen Grund in dem horizontalen Zahnwechsel, denn nach der Abnutzung der Milehzähne sind die Molaren an deren Platz getreten und haben den Praemolaren keine Gelegenheit gegeben, zur Anwendung zu kommen, weshalb diese verschwunden sind. Das Verschwinden der Praemolaren hat also natärlich damit in Verbindung gestanden, dass immer weniger Zähne gleichzeitig in Gebrauch gekommen sind und dass die Molaren einanmder ersetzt haben. Die Milchzähne unterscheiden sich leicht von den Molaren nicht nur dureh dice Grösse, sondern auch dadurch, dass ihr Schmelz verhältnismässig dinner ist. D, ist bei Mastodon andium dreijochig, weshalb dicse Art, da my, oft einen sehr kräftigen Talon hat, cinen Ubergang von den trilopho- donten Mastodonten zu den tetralophodonten bhildet.” In Tabelle IV teile ich die Masse einiger Zähne von Jastodon andium aus Tarija, von Mastodontenzähnen des Kopenhagener und des Londoner Zoologiscehen Museums sowie einige Masse aus den Arbeiten Gervais !0), WYMANs '!) und BURMEISTERS ”") mit. GrErvaArs hat sich in der Reihenfolge einiger Zähne des Oberkiefers geirrt. Sein D, ist, wie aus der Grösse deutlich hervorgeht, ein D;, ebenso sein m, ein D,. Die Zähne in dem von LYDEKKER ””) als 19952 c bezeichneten Unterkieferstöck sind nicht D, und m,, sondern D,; und Dj. Abgebildet von FALCONER”), Taf. 40, Fig. 13. WYMAN hat sich ebenfalls in der Reihenfolge der von ihm aus Tagua-Tagua beschriebenen Zähne geirrt. Sein m, ist ein abgenutzter D, und sein m, cin m,. Dies sieht man auch sehr gut aus seinen ausgezeichneten Abbildungen. Als Längenmass habe ich die grösste Länge in der Mittellinie genommen. Die Breite ist quer iöber die Jochpaare gemessen. Je nach der Usur der Zähne verändert sich die Grösse derselben. Sehr abgenutzte Zähne sind in die Tabellen nicht mit aufgenommen. War ein Zahn so beschädigt, dass die Masse hätten schr fehlerhaft werden können, so ist er nicht gemessen worden; waren die Zähne weniger stark beschädigt, so habe ich sie gemessen und die Beschädigung durch ein ? neben der Zahl bezeichnet. Eine Fehl- bestimmung in der Reihenfolge der Zähne hat nicht vorkommen können, da mir cin grosses Material von Kiefern verschiedenen Alters verfögbar war. Zur Beobachtung der Variationen in der Grösse der Zähne sind die Breitenmasse wichtiger als die Längen- masse, da diese nicht so stark durch die Abnutzung der Zähne beeimflusst werden. Eine vollständige Beschreibung der Milchzälme von Mastodon Humboldti giebt es nicht. Einige Masse sind in Tab. IV angegeben, die zeigen, dass dieselben ebenso wie die Molaren grösser als die entsprechenden Zähne von Mastodon andium gewesen sind. " Bei Mastodon Pentelichi ist D, ebenfalls dreijochig. GAUDRY !3) s. 147 vergleicht daher Mastodon andiwm. »Le Mastodon Andium a la méme formule que le Mastodon Pentclichi, car sa seconde et sa troisieme molaire de lait ont également trois collines; cependant il s'en éloigne par les caracteres suivants: Les Mamelons de ses dents sont proportionnellement plus élevés et mieux détachés; la secomnde molaire supérieure de lait est plus al- longée et moins large en arrigre, on voit å l'entrée de la vallée qui sépare la premiere et la seconde collines sur 1a face externe unc verrue qui n'existe pas dans notre fossil. La troisieme molaire de lait a un bourrelet sur la face interne, tandis que la dent correspondente de Mastodon Pentelichi n'en a pas, son talon postérieur est plus saillant et plus compliqué; son bourrcelet antérieur est au contraire då peine marqué; ses collines sont jointes par une paire de mamelons intermédiaires, au lieu que, dans notre mastodonte, elles le sont par un mamelon. La troisitme molaire inférieure de lait est plus large proportionnellement å sa longueur, å V'entrée des vallées sur sa face externe, on observe des rudiments de bourrelets; le bourrelet antérieur est bien moins marqué que dans l'espece de Gréce.» K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 4. 3 18 ERLAND NORDENSKIÖLD, UBER DIE SÄUGETIERFOSSILIEN DES TARIJATALS, SUDAMERIKA. Tabelle IV- Ulnkölo etik rere rf O ber kiefer Jag Mastod li E ST M. andi astodon andvum. B SR 4 -andvum. 3 = Ze SS) M. andum. H S S [SVS ss BeÖl & | RL Z 23 Tarija. ä 25-35 Tarija. = fe [sl FSE lar] SS [oc] E NS Pa H USAS a ERIRET d ENAS - 25 (Sp) To 35 5 | & 2O0T SRS os =E 2) 2 lENSA SE RR 22 15) 3 JESSE FIA a ESS RE a El a ee 3 = BH So ER RT LC) =) FS ben SATE Hö 2elSaR : 2974 Re LE ec = lmes/ K SH 3 3 ee jo cB ; SN BIEES) 3 D, Länge . ST oe Jiecm | 28 | 28 (RAS 3,5 cm| . 5 HS 3 é d,5 Breite iber dem ersten Jochpaar | 1,8 | 1.8| 1,6 1,51 11,65 2,6 Säll ö 2 > > > Zzweiten > 2,2.| 2,3] — 259 3,1 EK a : Dy La) HH = S S 5 lad nd md = = EH = = 3 as ds 08 AR = [0.0] D, Länge . SN EA Rs P-SN o 6,4 5,8? 5,3 21 5,5 | HEI5—5,5 Breite iäber dem ersten Jochpaar | 3 7 | 2,9 SA 3,1 — 3,4 | 3,6 2 3,21 > 2 > zweiten > 3,3 | 2,9 | 3 : : 5 3,6 3,5 4 4,1) = - 3 bs Atdnittena na BITTE TO ERE SE SES SS ES 41 |4 | NH) 342 le) I) HH HH (= 5 > > > & 2 32 Fb FR HR 213 = EE so |8 | EA TE | SS = Sö 5 SoS D, Länge . rd SON ES EN EE UN HN Aer ST 5 8,8 8 3,6 | — VAN ND AP Breite äber dem ersten Jochpaar | 4,3 | 3,7 | 3,62) 3,9| Z5tl . : 4,8 | 4,5 | — EN ES SNES 2. eS 2 > > 2weiten > 4,75) 4,1 | 4,32 4,31 -. S : 5,8 | D,4| H,2 = = > > > dritten > 4,7 | 4,5 | 4,52) 4,9 | 4,12 |. 3 Sj |) | 5521 - | 6 XY vorn. 3 Gehört zu dem Kraniumstäck aus Lagda Santa, s. Tab. II. ? hinten. + Von Gervais als D, beschrieben. > Von Gervais als m, beschrieben. Die Frage, welcher Form von Mastodon die von Lunp in Brasilien gesammelten Zähne angehören, will ich hier offen lassen, s. S. 24. Gehen wir nun zu den Molaren ivber, so werden wir aus untenstehender Ta- belle finden, dass Form und Grösse derselben in hohem Grade schwanken. Fär die nähere Beschreibung der Zähne verweise ich im ibrigen auf die Figurenerklärung der Tafeln. Als FaArconer'!”), S. 313, die Mastodonten in Trilophodontes und Tetralophodontes einteilte, hielt er Mastodon andium för eime Zwischenform zwischen diesen Gruppen, da KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:o 4. 19 D, bei diesen- nämlich dreijochig ist und m, zuweilen nicht so kräftige Talons bildet, dass er als vierjochig angesehen werden kann. ' Die tetralophodonten Mastodonten sind natäörlich mehr spezialisiert, als die trilophodonten, und die Bildung dieses kräftigen Ta- lons muss als ein Streben nach einem vierjochigen Stadium angesehen werden, welche Entwicklungsrichtung ihren Ausdruck in der bedeutenden Variation dieses Charakters erhält. Auf der Taf. V sind 9 Stöck mittlere Molaren des Oberkiefers von Masto- don andium abgebildet, und wir haben hier alle Ubergangsformen von dem typischen Trilophodontenzahn, Taf. V, Fig. 5, zu dem Tetralophodontenzahn, Taf. V, Fig. 4, wo man ausser den talonbildenden Höckern a und b deutliche Nebenhöcker c und c, und auch einen kleinen "Talon h sieht. Offenbar stammen die extremen Formen beide von Mastodon andium, da deutliche Ubergangsformen vorhanden sind und nichts in Bezug auf die Zähne darauf hindeutet, dass wir im Tarijatale mehr als cinen Mastodon gehabt hätten. Im öbrigen verweise ich auch hier auf die Beschreibung der abgebildeten Zähne und Kieferstäcke S. 25 Nach dem Material zu urteilen, das ich von Mastodonten aus Buenos-Ayres, Mastodon Humboldti, gesehen habe, wärde er ein geringeres Streben nach dem tetralophodonten Stadium zeigen, als Mastodon andium, und somit in dieser Beziehung weniger speziali- siert sein, als diese Form (Vergl. Taf. VI, Fig. 4), in verschiedenen anderen bekannt- lich mehr. FALCONER '”) stellte auch in seinem Schema, S. 319, Mastodon Humboldti unter die Trilophodonten und Mastodon andium, obschon nicht ohne Bedenken, unter die Tetra- lophodonten. In seiner Fauna Antiqua Sivalensis scheint er jedoch die beiden Formen nicht mehr zu trennen. Wie Corp ”?) betont hat, ist die Einteilung der Mastodonten nach der Anzal der Joche ungenögend. Er hat deshalb eine andere Einteilung nach folgendem Schema versucht: I. Inferior incisors and premolars present. Superior incisor with enamelband = Tetrabelodon Cope; II. Premolars, but normarly no inferior incisors; Intermediate molars isomerous; superior incisors with enamel-band = Dibelodon Cope. Intermediate molars isomerous; superior incisor without enamel-band = Mastodon Cuv. Corr rechnet Mastodon Humboldti und Mastodon andium (Mastodon cordille- rum) zu den Dibelodonten, was insofern unrichtig ist, als diesen bekanntlich die Prä- molaren fehlen. PomriG” bemerkt auch mit Recht in der Note 5. 313 »Cope's Dibelodon nur durch Schmelz an den Stosszähnen von Mastodon s. str. unterscheiden (selbst wenn das von den ibid. angefihrten Species sicher erwiesen wäre) ist doch kaum aufrecht zu erhalten; kommt ja sogar noch beim Mammuth nach Obigem accidentiell Schmelz an den permanenten Incisoren vor» Die grosse Variation des Schmelzbandes von Mastodon an- dium und Mastodon Humboldti zeigt ja auch, dass dieser Charakter nicht als Einteilungs- grund för die Gattung Mastodon anzuwenden ist. Die Molaren von Mastodon Humboldti sind im Durchschnitt grösser als die von Mastodon andium. Dass die Grösse der Zähne bei derselben Art sehr variieren kann, AR NG 20 ERLAND NORDENSKIÖLD, UBER DIE SÄUGETIERFOSSILIEN DES TARIJATALS, SÖDAMERIKA, Tabelle V- IE eh OM OO D KO Eh 0 TE Do = 2 kel Oo kl NARE: a Sa RR far SIS Zz Hi os = Oo al B ET sl ROSE la] = == 3 & = = ÄR 5 > | | 5 = 2 Zz 3 22 FR IGEN EE lll! H (Zå Hå in] = = | Hj = HH oh SR EEE i 2 So IR |e| = Be mm; Tläng 6.3 SAVANN GENE Oe S,2? cm! 8,8 | 9,4) 9,7/10,3/10,4/10,5] . | . 5 fkl : å : | 8—8,5 8 Breite iiber dem ersten Jochpaar | 43 | 4,5 | 4,5| 5,1| 5,8| —I HA « | - SöS : : : : TEN = 3 5 > zweiten > ALS Byt I Stil) SS ov DR of a : ALE 4 5 3 5 É — > > > dritten > = = 5,6 5,9 5,4 DN 5,8 5 ö - E ö o 3 ö 4,82 = La] = > = Kl 5 SS SS | 5 5 | 5 HR = Fb | FR FR | FR = = 2 E ShA A Å= = ST kg | HB H (co BH Ke | lg) : 03 LE NE & | = 2 SÄS SE m,; 1 Uf a Sö SSESASN REN 11,7 |11,2?111,8/11,8]11,9,12 |12,3/12,4/12,8| 13,1/13,3| 14? 15,1? 10—10,2| 12 14 |12 Breite äber dem ersten Jochpaar — | — | 5,7| 6,2) 5,8] 6 | 5,6] —| 7 6,4| 6,2] —| — De v 7,3) 2 [L > > > zweiten > 6,5 | 6 | 5,9) 6;4) 6,2) 6,8) 5,7) 6,8) 7,21 6,7) 6,6) 7,9) 7,5 | - 5 z 5 = 7,82 > or > dritten > Zz | 62 IG SH TA Ta SN IBN TA ba Sa Tel - fo B2 1 9,1/ SE > 2 3 LEIDEN sg OO S z 5 2) FA RR ITS) : 6,2] 6,9 3 =) s = ie el] = 3 SUR URES z = HH | HH HH d 5 FIS 5 Z BH AA = 2 09 LC ga =] H (SR > 3 m, I eK E 3 Jan Pc natalie oh fan ef or ESS 16,5 17,1 |17,4/17,1/17,6|17,2,18,1/18,6|19 |19,22119 |19,3/19,7 |19,9/21+ 222,4] 16 16—19| . | 24 Breite äber dem ersten Jochpaar = | a EGON SAR = w HH a > > zweiten > (BON ESR RA PGR REV SBR ve =) = > a oo E 5 a MEMRI 5 IN EGR Ra ia el se anar | = co a > > vierten > Or —| —| 6,4] —I 6,9] 7,2] —| — | 71) 7,4) 8 7,6] — | — > 2 y filnften. 3 4,5 | 4,7 | —| —I 5,6| —| 4,4] 6 5,3] — | 5,7) 5,8] 6,7 | —| — = ! vorn. ? hinten. KUNGL. SV, VET. AKADEMIENS HANDLINGAR, BAND 37, N:o 4, 21 = : 3 UVI GEES KIA o Ed ROR Cb ah ED I Ule Mastodon Humboldti. 2 = - Buenos Aires. Ori-| Oo = TRA TS a ginal im Zoologi- | 2 =- 0 BR J - Hen M : 20 ES A >» | schen Museum zu | 25 PS 2 2 2 Kopenhagen. NE = co = = a fEölela 22 1 a le 3 2 B + EEE AA ig Fall) 2) 2 Ce ere 8 (Sh SN r = Zz Z = EE | Es = a a Zz = 3 = Sö 9 je He (0 lod = = ES SR RAS kd : T 22 2 EVE E)E oo ES 9,52] 9,12) — 110,8 8—8,53| 10 AS ö3 | ÅR | 3 | f3 4,51 = = KL ST NGT SR EOS — : 7,9 - 1,2 7,1 = 6,9 5,5 2 T,5 RE el el fel 3 Sö AT = = SS RR | R RR | KR &R Lo o 213 gl aljele - a 14,2 10,9:?|10,92 10,92] 11,7| 12 | 12 |123| 12,4) 12,4) 13,4|13,32 13,9) - | «I - I - | IL 510,2—11 - | 14 |141 [122 Sa | ON TZ = | SAM DS UF SN z Ze 5 HI || CH NUR Oo 8,7 | 7,8 | 6,8 | 7 TA =1 23 SA So Bör SULSO BASAR SN 22 EST 87 | 837 7,3 Jas 69 I | Lt —) 659) 831 8,6) 8:61 8,21 8,4 | 9,6 AE TORNET RR SA AA 3 le] (=! = HB HH : = = Söta SS 3 3 S 5 AS ml) = = Hd HH =) lE TS 5 = & : = | vo =S = - = ä 231 15,6 [15,7 |16,2 |16,5| 16,7) 16,8| 17,3) 18? | 18 |18,2|18,4 |18,519,8) — | —| —|18 3 . | 25,3 |18;6 22,5 9,31 6,8 | 6,8 | 82 | 7,9) 83) 76 33 —| I | 75| 39 | 34 36l92|59183 de 5 = | Jak (6,1 | 1 | HT I | Z5| 79 S7l Sa Za) 34 | 2 Bale ns 2. ; | 10,2 | — | = AN a a NANTERRE SE Ol | Gol =E | GÅ fd SOA RN BORN TE ENIRENA =|= BAG SA AN SA S-—-R | il i ämli i kleinen Zahn. Wahr- 3 Sollte etwa BurmeisteR D, fir m, gehalten haben? Die Masse geben nämlich einen sehr klein | SR inlieh hat BURMEISTER die Messungen ein Halse und nicht an der Krone des Zahnes vorgenommen. Diese Art HN jedoch bei Mastodon das gegen sich, dass die nicht aus den Kiefern gefallenen Zähne sehr schwer zu messen sind. 22 ERLAND NORDENSKIÖLD, ÖBER DIE SÄUGETIERFOSSILIEN DES TARIJATALS, SÖDAMERIKA. haben Kaup" durch Vergleichung der Zähne von Mastodon longirostris und WARREN”? durch Vergleichung der Zähne von Mastodon giganteus bewiesen. Kaur gibt folgende Tabelle öber die Grösse von m, im Oberkiefer von Mastodon longirostris: Länge 0,51 m 0,61 0,163 0,169 Os O,195 Oj196 0,224. Breite 0,0o6s 0,075 —0,075 0,086 0,087 0,095 0,091 0,097. Aus dieser Tabelle ersehen wir, dass die Grösse der Zähne bei der genannten Art in hohem Grade schwankt. Ebenso finden wir aus der Tabelle, dass die Grössenvariation der Zähne von Mastodon andium und Mastodon Humboldti eine höchst bedeutende war. Was jedoch Mastodon andium und Mastodon Humboldti betrifft, so sind die Zähne des ersteren durchschnittlich kleiner, als die des letzteren, wie das ganze Tier auch sonst kleiner gewesen ist. Dies hindert indessen nicht, dass man in den Pampas Zähne (Masto- don Humboldti) finden kann, die kleiner sind, als die grössten der Zähne, die man von Mastodon andium aus ”Tarija erhält, aber das Variationsgebiet der Zahngrösse ist bei beiden Formen gleichwohl verschieden. Die Form der Zähne von Mastodon andium sechwankt in hohem Grade, siehe z. B. die abgebildeten m, des Oberkiefers, Taf. IV, Figg. 12 u. 13, Tafel V, Figg. 11 u. 12 und Taf. IV, Fig. 2. Einen wesentlichen, ausserhalb der individuellen Variation fallenden Unterschied in der Form der Zähne von Mastodon Humboldti und Mastodon andiwm habe ich jedoch nicht beobachten können. Wie ich sekon erwähnt, hat LAURILLARD ”) Mastodon Humboldti und Mastodon an- dium zuerst an der Form der abgenutzten Kaufläche genauer unterschieden, da dieselbe nach seiner Ansicht bei dem ersteren doppelte, bei dem letzteren einfache Treffe bilde. Schon BURMEISTER ”!) und AMEGHINO””) haben nachgewiesen, dass dies nicht immer so deutlich ist. Das steht jedoch fest, dass die Hauptmasse der aus Tarija erhaltenen Zähne (Mastodon andium) in diesen Falle einfacher gebaut war, als die aus den Pampas (Masto- don Humboldti), wenn man auch einige Zähne antrifft, die deutliche Ubergangsformen bilden. Typische Mastodon Humboldti-Zähne sind die auf Taf. VI abgebildeten Zähne des Unterkiefers. Typische Mastodon andium-Zähne mit einfachen Treffen sehen wir z. B. auf Taf. IV, Figg. 4 u. 8 und Taf. V, Fig. 5. Die meisten Zähne von Mastodon andium zeigen jedoch einigermassen die Tendenz zur Bildung von doppelten Treffen; besonders kräftige sehen wir auf Taf. V, Fig. 3 u. 4. Auf Taf. III, Fig. 6 und Taf. VI, Fig. 6 sehen wir auch Zähne aus den Pampas mit äusserst geringer Spur von Bildung von dop- pelten Treffen. Von diesem Charakter gilt dasselbe, wie von der Grösse der Zähne. Ubergangs- formen gibt es, aber Mastodon Humboldti zeigt doch mehr Tendenz zur Bildung von doppelten Treffen. Die Variationsgebiete der Zähne sind verselueden, kreuzen sich aber. Vergleichen wir die Zähne des auf Taf. III, Fig. 1 abgebildeten Unterkiefers mit m; von Mastodon andium und des auf Taf. VI, Fig. 1 abgebildeten Unterkiefers mit m, von Mastodon Humboldti, so werden wir finden, dass der Schmelz der Usurfiguren des letzteren + KAUP. Desc. Oss. Foss. Darmstadt 1835. EE lae: KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:o 4. 23 viel mehr kleingefältelt ist als der des ersteren. Auch hier haben wir jedoch ebenso wenig einen spezifiscehen Unterschied. Man braucht nur die vielen abgebildeten m, und m, des Oberkiefers von JIMastodon andium zu betrachten, um zu sehen, dass diese Art in dieser Beziehung in hohem Grade variiert. Nebenhöcker treten bei Mastodon andium sehr oft ganz unregelmässig auf. So ist m, in dem Taf. IV, Fig. 3 abgebildeten Kieferstick ungewöhnlich breit. Zement zwischen den Jochen der Molaren tritt sowohl bei Mastodon andium, wie bei Mastodon Humboldu reichlich auf, s. z. B. Paf. IV, Fig. 4. Fasse ich hier die mit Bezug auf die individuelle Variation der sidamerikanischen Mastodonten behandelten Charaktere zusammen, um zum Verständnis der dort vorkom- menden Formen beizutragen, so sehen wir, dass die von Puirrieer durch die Form der Symphyse unterschiedenen Arten nach Charakteren aufgestellt sind, die beim Mastodon von Tarija mit dem Geschlecht variieren, und dass die nach der Form der Stosszähne und der Grösse des Schmelzbandes aufgestellten Arten nach weniger variablen Charakteren aufgestellt und vor allem ausfirhrlicher beschrieben werden missen. Offenbar können wir jedoch in Sidamerika innerhalb der Gattung Mastodon wenig- stens zweri Variationscentra, enes, vom dem wir zahlreiche Reste in den Anden (Tarijatal) haben, und eines, von dem wir reiche Uberbleibsel um Buenos-Ayres, in Uruguay und in den angrenzenden Gegenden finden, unterscheiden. Diese beiden Variationscentra, Mastodon andium und Mastodon Humboldti, welche jedenfalls aus derselben Form hervorgegangen waren, sind in ihren extremen Variationen weit verschieden, sie können aber auch wahr- scheinlich so gut wie zusammenfallen, und man kann z. B. nicht mit Sicherheit bestim- men, ob der einzelue Zahn der einen oder der anderen Form angehört, sondern man kann sie erst mit Hälfe eines grösseren, das Variationsgebiet der Form deutlich veranschau- lichenden Materials unterscheiden. Sie unterscheiden sich folgendermassen. Mastodon andium ist kleiner, hat längere, gekrivnmte Stosszähne mit deutlichem Schmelzband, während die Stosszähne von Mastodon Humboldti kurz, dick und mit un- deutliceherem Schmelzband versehen sind. Die Symphyse des Unterkiefers ist bei MM. an- dium weniger nach unten gebogen, länger als ber M. Humboldti, die gleichzeitig benutzte Kaufläche derselben ist etwas kleiner, die Zähne haben im allgemeinen einfache Treffe, während M. Humboldti doppelte hat. M. andium wirde eine grössere Tendenz, als die andere Form, zum Ubergang aus dem trilophodonten in das tetralophodonte Stadium zeigen. i Die Frage, ob man diese för Arten halten soll oder nicht, will ich dahin beant- worten, dass sie wahrscheinlich geographische Arten gewesen sind, d. h. Arten, entstanden durch topographische (geographische) Isolation. Hiergegen spricht die Verbreitung, wendet man ein. Mastodon Humboldti und Mastodon andium sind nämlich beinahe äberall in Sädamerika durcheinander erwähnt. Dies beruht wahrscheinlich darauf, dass man aus anderen Gegenden, als Buenos-Ayres und Tarija, nur ein so unbedeutendes Material be- schrieben hat, dass man die Variation der Spezialisierung nicht hat beröcksichtigen kön- nen, ein Faktor, der bei der Bestimmung dieser Formen notwendig ist. 24 ERLAND NORDENSKIÖLD, UBER DIE SÄUGETIERFOSSILIEN DES TARIJATALS, SUDAMERIKA. Interessant wäre es, eine nähere Beschreibung der in Chile gefundenen Mastodonten- reste zu erhalten. Nach den Abgässen, die ich aus Tagua-Tagua in Chile gesehen habe, scheint mir dort eine Lokalrasse gelebt zu haben, deren Grösse und Stosszähne wie die des Mastodon Humboldti waren, dessen Zähne mehr denen des Mastodon andium geglichen haben — eine Frage, die nur durch cin grösseres Material ins Reine gebracht werden kann. Auch eine Beschreibung der in Brasilien gefundenen Mastodontenreste, von denen sich jedenfalls ein grosses Material in Rio de Janeiro findet, wärde wahrscheinlich zei- gen, dass dort eine besondere Lokalform gelebt hat. aus Tarija. Fig. 1. Männehenkranium von Mastodon andium aus Tarija, von der Seite. Dieses Kranium ist ziemlich vollständig; es fehlen jedoch die Jochbogen und grosse Stäcke der > Vielleicht wärde es sich zeigen, dass sich die Anzahl der asiatisehen Arten bedeutend reduzieren liesse. << Fine Ausnahme bildet No. 16 Taf. II, das aus den Pampas stammt. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 4. 4 26 ERLAND NORDENSKIÖLD, UÖBER DIE SÄUGETIERFOSSILIEN DES TARIJATALS, SÖDAMERIKA. Zwischenkieferknocken. Die Schädeldecke ist stark gepresst, so dass sie käörzer erscheint, als sie thatsächlich gewesen ist. Grosse Teile des Kraniums sind mit einer steinharten Kruste belegt, welche verschiedene osteologische Details unseren Blicken entzieht. Auf der rechten Seite ist m, vollständig abgenutzt, von my, sind sämtliche Jochpaare im Ge- brauch, ms; begimnt herauszukommen, ist aber noch nicht in Usur. Auf der linken Seite ist m, ausgeschlagen, sonst verhalten sich die Zähne wie auf der rechten. Die Richtung der Stossräknt ist etwas fehlerhaft, da sich der linke durch (ARE stark Tessin hat. Zu beachten ist die niedrige Schädeldecke. Aus Platzröcksichten ist das Kranium etwas stärker verkleinert, als das folgende. Uber die absoluten Masse siehe deshalb Tabelle II. Man beachte die Grösse der Stoss- zäbne im Verhältnis zum Kranium. Sie sind bedeutend grösser, als an dem Weibchen- kranium. Deshalb ist auch der Vorderteil kurz, breit und hoch. Man beachte die Kräm- mung der Stosszähne und das spiralförmig verlaufende Schmelzband e. Fig. 2. Weibchenkranium von Mastodon andium, von unten. Dieses Kranium ist nicht so vollständig wie das vorige; so fehlen Schädeldecke und grosse Teile der Seiten. Auf der rechten Seite ist m, ausgefallen; man sieht noch den Rest der Alveole a; m, ist im Gebrauch und m, im Begriff herauszukommen; auf der linken Seite ist m, im Begriffe auszufallen, m, ist im Gebrauch und m, kommt grade hervor. Dieses Kranium, das, die Stosszähne abgerechnet, etwas länger als das vorhergehende, aber gleichen Alters ist, hat relativ kleine Stosszähne (vergl. die Masse in Tab. II), weshalb ich es als ein Weibchen angesprochen habe. Der Vorderteil ist ebenfalls länger, schmäler und weniger hoch, als an dem Männchenkranium Fig. 1. Die Krömmung der Stosszähne und die spiralförmig verlaufenden Schmelzbänder e treten auf der Tafel deutlich hervor. Taf. II. Taf. II—VI halbe nat. Gr. Fig. 1. D;, Unterkiefer, stark abgenutzt. Fig. 2. Vorderteil der rechten Seite des Unterkiefers mit D;; ohne Spur von Stoss- zäbhnen (Weibcehen); Symphyse ausgezogen, eingekniffen. D, ist noch nicht in Usur. Fig. 3. NVorderteil des Unterkiefers mit den konvergierenden Alveolen e und e, der Stosszähne (Männcehen). Das Stäöck ist etwas gerollt, weshalb die Kanten k und k, un- deutlicher hervortreten, als sie es sollten. Die Symphyse ist breit, kurz, nicht ein- gekniffen. S. auch Taf. IV, Fig. 10. Fig. 4. Dy, rechter, Unterkiefer, an allen drei Jochen abgenutzt; der Talon un- bedeutend leistenförmig. Fig. 3. Unterkieferfragment mit D;, rechts; Talon schwach, besteht aus einem grösseren äusseren Höcker a und einem inneren kleineren Höcker b. Fig. 6. Unterkiefer mit D, und m,. DD, ist in Usur. Die Abnutzung ist auf der linken Seite stärker, als auf der rechten. D, mit ziemlich entwickelten, aus einem grösseren äusseren Höcker a und einem kleineren b bestehenden Talon. Bei t sehen wir den Anfang zur Bildung doppelter Treffe. Die Symphyse ist hier etwas ausgezogen, ich glaube aber doch, dass der Kiefer dem männlichen Typus angehört. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:O 4. 27 An der Kieferspitze befinden sich zwei kleine, mit spongiösem Knochengewebe gefillte Löcher, die als Rudimente von Alveolen der Stosszähne des Unterkiefers gedeutet werden könnten. Fig. 7. D;, Oberkiefer, rechts. Fig. 8. IDA ? » Fig. 9. Oberkieferfragment mit D,, links. Talon mit a und b. Fig. 10. D,, Oberkiefer, rechts, mit sehr kräftigem, beinahe ein viertes Joch- paar mit einem grösseren inneren Höcker a, mit zwei Nebenhöckern c und c, und einem kleineren inneren Höcker b und Talon h. Der Zahn hat einen Teil der äusseren Höckerreihe mit dem Nebenhöcker t, so dass der Zahn bei der Usur doppelte Treffe zeigen wärde. Fig. 11. Unterkiefer mit m, und my. Gehört zum Typus mit lang ausgezogener eingekniffener Symphyse und stammt somit von eimem Weibchen. Vergl. Taf. III, Fig. 1. a = äusserer talonbildender Höcker. b= innerer » > gp 12, m, Unterkiefer, 13 rechter, 12 linker, a und b gut entwickelt an 13, b Bik 19 schwach an 12. 12 kleiner als 13 (s. Tabelle), jedoch nicht mehr, als | dass diese offenbar von derselben Form ist. (S. auch Taf. IV, Fig. 8 u. 9.) (m, linker Unterkiefer, a und b entwickelt, b schwach, besonders in 14. Fig. 14. | Vergl. m, Taf. III, Fig. 3, wo der Talon beinahe bis zu einem Fig. 15. ) fönften Jochpaar entwickelt ist. t = Anfang zur Bildung von doppelten Treffen. Fig. 16. my, Unterkiefer, rechts. Durchaus dem Mastodon andium gleichender Zahn, somit keine doppelten Treffe, aus Arroyo Ramollo, mittlere Pampas. Wegen der geographischen Verbreitung indessen wahrscheinlich von Mastodon Humboldti. Viel Ze- ment in den Tälern. m, des Oberkiefers desselben Individuums, abgeb. Taf. VI, Fig. 6. (Original im Kopenhagener Zoologisehen Museum). Taf. III. Fig. 1. Unterkiefer mit kurzer, nicht eingekniffener Symphyse mit m, und my; vergl. Taf. II, Fig. 11. m, mit a und b (innerer und äusserer talonbildender Höcker), m, mit Andeutungen von doppelten Treffen t. Linker m, hat das fönfte Jochpaar zwei- spitzig, b die innere Spitze jedoch sehr schwach. Talon h schwach angedeutet. Der Kiefer stammt wahrscheinlich von einem kleinen Männchen. Fig. 2. m,, Unterkiefer, links, a mit kleinen Nebenhöckern c und ec, zwischen dem zweiten und dritten Jochpaare ein grosser Zwischenhöcker z. Fig. 3. ms, Unterkiefer, rechts, mit kräftigem Talon; sowohl a wie b mit Neben- höckern c, c, und p, p,; deutliche Nebenhöcker t an der postrierten Seite, so dass bei der Usur schöne doppelte Treffe entstehen mässten. Wir sehen hier (s. auch Taf. II) mehrere verschiedene Stadien in der Entstehung des vierten Jochpaares von m, des Unterkiefers (Ubergang aus dem trilophodonten Stadium 28 ERLAND NORDENSKIÖLD, UBER DIE SÄUGETIERFOSSILIEN DES TARIJATALS, SÖDAMERIKA. in das tetralophodonte), zuerst die Anlage von a, dem äusseren, grösseren talonbildenden Höcker mit schwacher Andeutung von b (Taf. II, Fig. 14), dann Zähne mit b kräftig entwickelt (Taf. III, Fig. 1), hierauf von der Entstehung von Nebenhöckern c und c, bis zu a (Taf. III, Fig. 2) und dann schliesslich von der Entstehung von Nebenhöckern p und p, bis zu b und einem talonbildenden Höcker h (Taf. III, Fig. 3). Fig. 4. Unterkiefer mit m,. Symphyse ziemlich kurz, breit (Männchen). Vergl. Taf. IV, Fig. 1, wo ein Weibchenunterkiefer mit eingekniffener, ausgezogener Symphyse gleichen Alters abgebildet ist. Das fönfte Jochpaar von m, wohl entwickelt, am linken Zahn befindet sich ein Talon h; dieser ist am rechten schwach. Bei t sieht man die Entstehung von Treffen auch an der postrierten Seite angedeutet. Fig. 3. m,, Unterkiefer, rechts, mit kräftiger finften Jochpaar und Talon h. Taf. IV. Fig. 1. Vorderteil und rechte Seite eines Unterkiefers mit m,;. Symphyse aus- gezogen, eingekniffen (Weibchen). Fig. 2. ms, Oberkiefer, links. Ähnelt sehr stark einem Zahn von Mastodon Humboldti, den LYDEKKER '?), S. 43, aus Buenos Aires abbildet. Das fönfte Jochpaar a mehrspitzig. Deutliche Nebenhöcker an der postrierten Seite. Die Höcker auf der postrier- ten Seite zweispitzig, vergl. Taf. IV, Figg. 12 u. 13, wo sie eim- und Fig. 5, wo sie drei- sitpzig sind. Fig. 3. Oberkieferstöck, links, mit m, und dem vorderen Teile von ms. my, mit kräftigen Nebenhöckern t an der postrierten Seite, m, auch mit zahlreichen Zwischen- höckern z, die dem Zahne eine breite, eigentimliche Form verleihen. Die Höcker der postrierten Seite zweispitzig. Fig. 4. ms, Unterkiefer, links, mit viel Zement m in den Tälern, zweispitzigem fönften Jochpaar und schwach angedeutetem Talon. Fig. 3. Stöcke des hinteren Teiles von m,, Oberkiefer rechts, mit dreispitzigen Höckern an der postrierten Seite und zahlreichen kleinen Nebenhöckern. Fig. 6. Linke Seite des Unterkiefers mit D;, D, und m,; zeigt schön den Zahn- wechsel. D, ist abgenutzt, D, im Gebrauch und m, im Begriff herauszukommen. Fig. 7. D, Unterkiefer rechts, höbscher Talon mit a und b, a hat kleine Nebenhöcker c. Fig. 8. m,, Unterkiefer, rechts. Vergl. Taf. II, Fig. 12 und 13. Fig. 9. m,, Unterkiefer, links. Fig. 10. Dasselbe Kieferstöck wie Fig. 3 in Taf. II, von oben, um die kurze, breite Symphyse zu zeigen (Männchen). Fig. 11. Grosser, breiter m,, Unterkiefer, rechts, a und b im Verhältnis zur Grösse des Zahnes schwach entwickelt. Typischer M. andium ohne eigentliche Andeutung von doppelten Treffen. Fig. 12. ms, Oberkiefer, links, finftes Jochpaar einspitzig, talonförmig. Fig. 13. m,, Oberkiefer, links, hat ebenso wie der vorige ein einspitziges finftes Jochpaar. In der Form von dem vorigen sehr verschieden. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:0 4. 29 Taf. V. Fig. 1. m,, Oberkiefer, rechts. Schmelz nicht kleingefältelt wie an m, in No. 3 und 4. Fig. 2. m,, Oberkiefer, rechts. Fig. 3. m,, Oberkiefer, rechts; a kräftig entwickelt. Deutliche Anfinge von dop- pelten Treffen t. Schmelz kleingefältelt. Fig. 4. Oberkieferstöck, links, mit m, und ms. m, mit kräftigem Talon, a mit Anfängen von Treffen; b eimspitzig, Schmelz kleingefältelt. ; m, vierjochig (tetralophodont), a zweispitzig mit Nebenhöckern c und c,, b zwei- spitzig. Spur eines kleinen Talons h hinter dem vierten Jochpaar. Fig. 3. my, Oberkiefer, rechts. Dieser Zahn hat, wo a und b nicht deutlich sind, einen sehr schwachen Talon. Der Zahn ist jedoch recht gross, grösser als my, in No. 11 auf Taf. V. Er trägt kaum Spuren von doppelten Treffen. Fig. 6. my, Oberkiefer, links. Talon kräftig, Anfänge von doppelten Treffen. Fig. 7. my, Oberkiefer, links. a und b gut entwickelt, b einspitzig. Fig. 8. m,, Oberkiefer, links. a und b gut entwickelt, b zweispitzig. Fig. 9. ms, Oberkiefer, rechts. a und b gut entwickelt, b einspitzig. Fig. 10. m,, Oberkiefer, rechts, stark abgenutzt, a und b gut entwickelt. Fig. 11. Oberkieferstäöck mit m, und ms, links, an m, sind a und b gut entwickelt; Schmelz nicht gefältelt. Der Zahn ist, mit 4 verglichen, klein. An m, ist das finfte Jochpaar oder der Talon einspitzig, mit schwachen Spuren von b. "ig. 12. Oberkieferstäck, rechts, mit m, und m;. Schmelz in m, etwas gefältelt, welcher Charakter, wenn man mehrere Stäcke vergleicht, in hohem Grade schwankt, aber auch den extremen, z. B. m, in Taf. V, Fig. 1 und m, Taf. V, Fig. 3 ein auffallend ver- schiedenes Aussehen gibt. m, mit viel Zement m zwischen den Jochpaaren. Das fimnfte Jochpaar zweispitzig. Taf. VI. Unterkiefer und Zähne von Mastodon Humboldti. Fig. 1. Unterkiefer mit m,. Schöne doppelte Treffe t, sehr kleingefältelter Schmelz, zweispitziges föinftes Jochpaar a und b und deutlicher Talon h. Der Kiefer hat eine so kurze Symphyse, dass das vordere Ende der Zähne im Verhältnis zur Symphyse viel weiter nach vorn liegt, als bei sämtlichen abgebildeten Kiefern von Mastodon andium, vergl. Taf. III, Fig. 4. Der Kiefer ist auch bedeutend grösser als der Taf. III, Fig. 4 abgebildete Kiefer von Mastodon andium gleichen Alters. Dieser Kiefer muss fiir einen sehr typischen Mastodon Humboldti-Kiefer gehalten werden. ms, des Unterkiefers mit ebenso schönen doppelten Treffen, wie diesen, habe ich noch nicht von Mastodon andivm aus Tarija, wohl aber von m, des Oberkiefers, s. Taf. IV, Figg. 2 und 3, gesehen. Der Kiefer kommt aus Buenos Aires und ist im Reichsmuseum zu Stockholm aufbewahrt. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 4. 5) 30 ERLAND NORDENSKIÖLD, URER DIE SÄUGETIERFOSSILIEN DES TARIJATALS, SÖDAMERIKA. Fig. 2. ms,, Unterkiefer, rechts, mit recht hiöbschen doppelten Treffen. Das fiunfte Jochpaar zweispitzig, deutlicher Talon h. Schmelz klemgefältelt. Aus Buenos Aires. Das Original gehört dem Zoologischen Museum zu Kopenhagen.” Fig. 3. m,, Oberkiefer, links. Bei t doppelte Treffe. Arroyo de Pavon, Buenos Aires. Original im Zoologiscehen Museum zu Kopenhagen. Fig. 4. ms, Oberkiefer, links. Hohe Nebenhöcker t an der postrierten Seite, 80 dass schon bei einer geringen Usur hiöbsche doppelte Treffe entstehen wirden. Talon h sehr schwach. Wir sehen hier ein Beispiel von dem, was im allgememen Mastodon Hum- boldti zu charakterisieren scheint, nämlich dass m, dreijochig und mit schwachem Talon versehen ist. Mastodon Humboldti zeigt nämlich, wie schon gesagt, weniger als Mastodon andium das Bestreben, aus dem trilophodonten Stadium in das tetralophodonte äberzugehen. Von demselben Individuum wie der vorige. Arroyo de Pavon, Buenos Aires. Original im Zoologischen Museum zu Kopenhagen. Fig. 3. Grosser m,, Oberkiefer, rechts. Gut entwickelte doppelte Treffe t, grosse Nebenhöcker z, zwelspitziges fänftes Jochpaar a und b und deutlicher Talon h. Buenos Aires, Arroyo de Pavon. Original im Zoologiscehen Museum zu Kopenhagen. Fig. 6. ms, Oberkiefer, rechts, wenige Spuren von Entstehung doppelter Treffe. Stammt aus Arroyo Ramollo, mittlere Pampas. Der Zahn wäre eigentlich eim typischer Mastodon andium-Zahn, aber wegen der Verbreitung halte ich es för wahrscheinlich, dass er von Mastodon Humboldti herröhrt. + Bei der photographischen Reproduktion wurde die Apbbildung dieses Zahnes ein wenig mehr als I vermindert. — (Vergl. Tab. V-.). Tryckt den 28 september 1903. Stockholm 1903. Kungl. Boktryckeriet: KUNGL. SV. VET. ÅKAD. HANDL. BAND 37. N:o 4. KunGL. Sv. VET. ÅKAD. HANDL. BAND 37. N:o 4. KunGrL. Sv. VET. AKAD. HANDL. a BAND ot. PAr. + | På dä + 1 fé - kv. bra I : ' a i , ) N TARO . JOG T TEE N- ; - KunGL. Sv. VET. AKAD. HANDL. BAND 37. N:o 4. Tar. 4. KunGL. Sv. VET. AKAD. HANDL. BAND 37. N:o 4. T AF. | , ; ; ” , : | | | Or b'5y KunGL. Sv. Vet. AKAD. HANDL. BAND 37. FA rg Tar. 6. d & i LG i | h e MSN JE a ' an KUNGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 37. N:o 5. LEFNADSFÖRHÅLLANDEN OCH INSTINKTER INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAFE AF GOTTFRID ADLERZ MEDDELAD DEN 14 OKTOBER 1903 AF HJ. THEEL OCH CHR. AURIVILLIUS / I STOCKHOLM. P. A. NORSTEDT & SÖNER. BERLIN LONDON PARIS R. FRIEDLÄNDER & SOHN WILLIAM WESSLEY & SON PAUL KLINKSIECK 11 CARLSTRASSI 28 ESSEX STREET, STRAND 3 RUE: CORNEILLN KUNGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 37 N:o 5. LEFNADSFÖRHÅLLANDEN OCH INSTINKTER INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE AF GOTTFRID ADLERZ MEDDELAD DEN-1I4£ OKTOBER 1903 AF HJ. THEEL OCH CHR. AURIVILLIUS STOCKHOLM KUNGL, BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER Sängar ODER ma | ga la | a = , 4 q r ö å A i | p NT Tr ud PR ; ') | Kan INA i fd 5 4 s -. ”V a- 4 = F öreliggande arbete afser att söka lämna nya bidrag till komparativt biologiska studier öfver de i titeln angifna aculeatfamiljerna, hvarvid, utom till de själfständiga iakttagelser öfver svenska arter, som jag ser mig i stånd att framlägga, hänsyn äfven tagits till de viktigare utländska typer, om hvilka biologiska meddelanden offentliggjorts i hithörande litteratur. De enskilda iakttagelsefallen, som nästan undantagslöst upptecknats på platsen, omedelbart efter hvarje iakttagelse, hafva sammanförts till en afdelning för sig, hvarmed jag har afsett att göra deras användning oberoende af hvarje teoretisk ståndpunkt. De torde därför kunna anses användbara äfven af dem, som tilläfventyrs ej skulle gilla de teoretiska slutsatser, hvilka jag 1 arbetets senare del ansett mig kunna draga. Genom sammanställning af flera iakttagelsefall öfver samma art, då tillfälle därtill erbjudits, har jag åsyftat att dels låta dem komplettera, dels bekräfta hvarandra för att därigenom så att säga på statistisk väg söka utröna det för arten typiska, d. v. s. instinkt- mässiga handlingssättet under ostörda naturliga förhållanden. För att kunna bidraga till lösningen af den just nu aktuella frågan, huruvida insekterna uteslutande ledas af ärfda instinkter eller om de förmå ändamålsenligt modi- fiera sina handlingar, har användts metoden att försätta dessa steklar under så främmande omständigheter, att de med visshet kunna antagas aldrig förekomma i fria naturen, och på detta sätt söka tvinga dem att själfva besvara frågan. Samma experimentella metod har användts för att söka kasta något ljus öfver den likaledes omstridda orienterings- förmågan. För dessa två slag af undersökningar förefalla de solitära steklarna att vara lämpligare föremål än de sociala, dels därför att de förras psykiska funktioner kunna väntas vara mindre komplicerade, dels emedan det hos dem är lättare att utan störande ingrepp och påverkningar följa hvarje enskild individs handlingssätt. Då emellertid undersökningar af denna art äro synnerligen tidsödande, och obe-, räkneligheten af flera därvid ingripande faktorer i hög grad försvårar uppnåendet af verkliga resultat, har jag sett mig nödgad att inskränka dessa undersökningar hufvud- sakligen till vissa allmänna arter, på hvilka tillgång -kunde påräknas för experimentens upprepande 1 mån af behof. Emellertid har jag äfven haft goda tillfällen att iakttaga flera mera sällsynta arter, om hvilka förut inga eller blott helt fragmentariska meddelanden förelegat. Det har förefallit mig vara af intresse att utreda äfven sådana arters lefnadsförhållanden, bl. a. af det skäl att däraf möjligen skulle kunna framgå just anledningen till att de äro sällsynta. För bestämningen af de af steklarna infångade rofven har jag haft förmånen af benägen medverkan af flera specialister. I främsta rummet har jag därvid att nämna professor ÖHRISTOFFER ÅURIVILLIUS, som icke blott bestämt en del såsom rof infångade larver, utan också genom den dyrbara gåfvan af en större samling bestämda stekel- dubletter från Riksmuseum för mig underlättat tvifvelaktiga arters identifiering, hvartill han för öfrigt äfven personligen medverkat. Hemiptererna hafva bestämts af professor O. M. RruterR 1i Helsingfors, skalbaggarna af ingeniör I. B. ErICSoN och spindlarna af D:r ALBERT TULLGREN. Öch är det mig en kär plikt att till samtliga dessa herrar härmed uttala min tacksamhet. Sundsvall i september 1903. Pompilus viaticus LATER. . > fumipennis DBM . > Wesmaeli THOMS. > trivialis DBM > chalybeatus SCHIÖDTE . > niger FAB. > cinctellus V. d. LE. > rufipes FE Salius sanguinolentus FAB. . Ceropales macuwlata FAB.. Priocnemis parvulus DBM » exaltatus PANz.. Ågenia intermedia DEM » vartiegata IL. . Lindenius albilabris FAB. Crabro anzivs WESM. » lapponicus ZETT. . » subterraneus FAB. Owybelus uniglumis L.. Miscophus niger DBM Tachysphex unicolor PANzZ. . > lativalvis THOMS. . > pectinipes L. . Astata boops SCHRANK. » stigma PANZ.. INNEHÅLLSFÖRTECKNING. (2 SIS NN No HH RA = OO NN NN N >>) (SA (ST (or) [or] Gorytes campestris MÖLLER > tumidus PANZ.. > hmatus DBM Mellinus arvensis L.. Cerceris rybiensis L.. > arenaria L. . ; > truncatula DBM. . > J-fasciata ROSSI. > labiata FABR. . å Psammophäila hirsuta SCoPou. Ammophäila sabulosa L. > campestris JUR. . Dolichurus corniculus SPINOLA Pemplredon lugens DEM . Diodontus Dahlbomi MORAWITZ . Mimesa bicolor WESM. . Väl af rof och bytets magasinering Rofvets paralysering Orienteringsförmåga -. . . . . Olika åsikter om instinkt och intelligens . Instinkt Intelligens . . . . Litteraturförteckning Ir lt MS tank 4 ad ST an pv LO & TN SR a av NM. 2 LA FANG NOS RR EE ANOS CS ch Uj SA NIAN - INET Bk ved WE stel ] Mete, EA MERA pr MIA TN Ne Ner ' katt VÄL SNYU KATT gtr KENN AA té TV LA NESS SÅ där I 4 MEG ÖVR REN STI EN NR NASAS nå Inde, UR rv ARIAL EVEN ER FELT tlf RETA Tal År NR eb , Md EM ma ka : vär Nå od V SMU TLNE AR fr MAME JG / NME TTR RR KARLS TTT Ca hu 4 7) v v - Pompilus viaticus LAarTr. Denna art är den allmännaste såväl i Sverige som i en stor del af det öfriga Europa. I sitt lefnadssätt kan han betraktas som en typisk representant för släktet. Trots hans allmänna förekomst äro de biologiska meddelanden, som med visshet syfta på denna art, öfverraskande få och föga detaljerade. DAHLBOM "') lämnar en missledande framställning, då han låter denna art välja till rof, förutom spindlar, äfven flugor och fjärillarver samt påstår, att den skulle gräfva hålor med flera utgångar. GIRAUD lämnar däremot ”) i koncentrerad form en mycket god skildring af stekelns typiska tillvägagångs- sätt. Sålunda omtalar han, huru stekeln alltjämt släpar sin spindel baklänges, huru han med möda klättrar upp på något örtstånd för att där hänga sitt byte i något grenveck några tum öfver marken, 1 skydd för andra jagande steklar af samma art; huru han lämnar bytet för att söka plats att gräfva håla i omgifningarna; huru han under gräf- ningsarbetet flera gånger aflägger besök hos sitt gömda byte, liksom för att öfvertyga sig om att det alltjämt finnes kvar; huru stekeln därvid, ehuru han styr sina steg tämligen rakt till: bytets gömställe, icke desto mindre springer omkring öfverallt i omgif- ningarna och bestiger alla växter, till dess han finner sin spindel, som han nu nöjer sig med att blott beröra; huru han, då hålan är färdig, hämtar spindeln, släpar den med sig baklänges och lägger den vid ingången till hålan, i hvilken han själf går ensam ned för att tillse, att ingen obehörig inträngt där under hans frånvaro; huru han slutligen nerifrån hålan griper sin spindel i abdomens spets och på detta sätt släpar ned den samt efter några minuters dröjsmål åter kommer upp för att rifva ned sand i hålan bakom sig och tillpacka sanden med abdomens spets. Denna korrekta och detaljerade skildring betecknar ett stort framsteg framför de äldre beskrifningarna. FERTON ”) fäster uppmärksamheten på en iakttagelse af NICOLAS, ”') som i södra Frankrike sett denna art på hösten uppsöka ett gömställe, där han tillbringar vintern. FERTON har själf gjort samma iakttagelse och framhåller, hurusom artens flygtid börjar under senare hälften af juli. Under september var den ännu vanlig, och genom lång- varigt öfvervakande hade FERTON öfvertygat sig »qu'elle ne nidifiait pas. L'insecte furetait 1) 1843—45. 2) 1854, sid. 601. 3) 1897, sid. 17. 4) H. NICOLAS: Etude sur quelques pompiles du midi de la France. Association franc. pour F'av. des Sc., Congrés d'Oran, 1880. 8 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. dans I'herbe comme il le fait dans ses chasses du printemps et il amorcait des terriers qu'il laissait inachevés». Af FERTONS skildring framgår ej fullt klart, hvad jag redan påpekat i fråga om denna stekel”'), att den nya generationen, som äfven hos oss framträder under senare hälften af juli, aldrig under samma sommar ägnar sig åt spindeljakt, men däremot under sommarens senare del och till frostens inträde på hösten ses syssla med att gräfva djupa hålor (ända till 30 cm. och mer) af helt annan beskaffenhet än de blott 3—5 cm. djupa hålor, som under våren och sommarens början gräfvas för afkommans räkning. Borries tyckes ha iakttagit samma förhållande, ehuru han misstydt det, då han”) om släktet Pompilus säger: »Gangens Lengde er meget forskjellig, snart en Fod lang, snart kun en eller et Par Tommer; i det sidste Tilfelde fandt jeg at Byttet fanges for Gangen graves.» De förstnämnda, djupa hålorna äro afsedda till vinterkvarter, i hvilka flera steklar i sällskap öfvervintra (jfr Psammophila). De öfvervintrande äro uteslutande honor, ty några hanar visa sig aldrig bland dessa på våren genom sin spindeljakt och sina ständiga gräfningsarbeten så i ögonen fallande steklar. Förbållandena äro således lik- artade med dem hos Psammophila, och liksom hos denna uppträder blott en generation om året. Liksom Psammophila visar sig också Pompilus viaticus under de första varma vårdagarna, innan ännu några andra steklar börjat sin verksamhet, och öfver hufvud taget höra dessa båda till de tidigaste af alla vårimsekter. På sätt och vis är det öfverraskande att finna dessa båda steklar, under så olikartade klimatiska förhållanden som de i Norr- land och södra Frankrike rådande, bibehålla samma af klimatet framkallade vanor, som här ofvan åsyftats. Här nedan meddelas de senare årens enskilda iakttagelsefall i tidsföljd. 1. 12/5 1901 sågos talrika honor af denna art ströfva omkring på en sandig syd- sluttning vid Sundsvall, en och annan släpande på en förlamad Lycosid. Ofta inträffade, att en mötande stekel af samma art sökte beröfva den lycklige jägaren hans byte. Van- ligen var det vid den härvid uppblossande tvekampen spindelns ägare, som i sin rätt- mätiga harm visade sig mera energisk i sina angrepp och därför afgick med seger. En dylik strid var af tillräckligt intresse att här skildras. En viaticus-hona sågs släpa fram en förlamad Lycosid till den nyss färdiggräfda hålan, där stekeln först själf gick ned och därefter började släpa ned spindeln med bak- kroppen före. Bytet tycktes vara för stort i förhållande till gångens vidd, ty det fick i början stanna helt kort innanför mynningen och flyttades därefter så småningom små korta sträckor inåt, förmodligen i den mån som stekeln vidgade sin håla. Ännu var det dock synligt utifrån, då en annan kringströfvande hona af samma art händelsevis såg in i denna håla, märkte spindeln och genast sökte tillägna sig honom. Det blef emellertid ett långvarigt och tungt arbete, ty spindelns ägare höll fast på insidan, och det omtvistade bytet ned- drogs under kampen så långt, att äfven röfvarens kropp helt och hållet inträngde 1 hålan. Den senare stekeln var emellertid något större och starkare och lyckades till sist draga ut spindeln, men han fick ej länge glädja sig åt eröfringen, ty 1 samma ögonblick störtade 1) 1900, sid. 195. 2) 1897, sid. 104. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:O 5, 9 den ursinnige ägaren ut, sjudande af förbittring, och nu började en långvarig och häftig kamp, under hvilken än den ene, än den andre af kämparne sökte släpa bort spindeln, omväxlande med att båda häftigt tumlade om hvarandra på marken. Rörelserna voro så snabba, att det ej kunde urskiljas, om de kämpande begagnade gadd eller käkar eller bådadera såsom vapen. Slutligen lyckades den rättmätige ägaren släpa undan rofvet, medan angriparen sökte på annat håll, och nu drogs det 1 största hast rakt nedåt slutt- ningen och bragtes i säkerhet mellan toppbladen af en lingonriskvist 1.5 m. från strids- platsen. Det var påtagligt, att stekeln sökte dölja sitt byte högt öfver marken, för att det ej så lätt skulle bortsnappas af andra på marken kringströfvande Pompilider. Det var nämligen först efter upprepade misslyckade försök, som han nådde sitt syfte att fästa spindeln i stadigt läge mellan bladen. Stekeln återvände därefter för att iordningställa sin håla, som under stridstumultet blifvit mycket skadad. Sedan detta arbete afslutats, uppsökte han åter sitt gömda byte. Härvid var det tydligt, att han erinrade sig ha gömt spindeln i toppen på en lingonkvist, ty då han ankommit till närheten af gömstället, besteg han en mängd där växande lingonkvistar, somliga upprepade gånger. Men det dröjde rätt länge, innan han besteg den rätta, som han dock många gånger sprungit förbi. Några luktspår följde tydligen ej denna stekel. Det återfunna bytet släpades uppför slutt- ningen igen, tämligen rakt på målet, men ändå stannade ej stekeln förrän han hunnit !/2 am. förbi. Då hängde han spindeln mellan några sammanlutade grässtrån, högt öfver marken, gjorde därefter några orienteringsslag, till dess han återfann hålan, i hvilken han slutligen ostörd fick nedsläpa bytet. Efter att i omkring tio minuter ha varit försvunnen 1 hålans djup, visade han sig åter närmare mynningen och kunde i det med en spegel inkastade ljuset ses syssla med att från gångens väggar bortskrapa sand, som han krafsade ner bakom sig för att stänga larvkammaren med. Efter att ha sysslat härmed mer än '/2 timme, närmade han sig mynningens kanter, hvilka nu började nedrifvas, så att stekeln snart åter befann sig ofvan jordytan. Det kunde nu ses, huru stekeln eftertryckligt packade den i hålan nedrifna sanden med spetsen af sin abdomen. Då arbetet afslutats, låg sanden jämn och slät, och stekeln beredde sig att gå ut på nya ströftåg. Då hålan uppgräfdes, befanns stekelns ägg vara fästadt på sidan af spindelns bakkropp. 2. I en sandgrop sågs ”!/s en P. viaticus sysselsatt med det slutliga täcknings- arbetet för att dölja hålans mynning, hvarvid han dock ej så noga höll sig till den rätta platsen, utan alltibland, alltjämt krafsande sanden bakom sig, aflägsnade sig 15 till 20 cm. därifrån. Frånsedt att sanden långt ifrån alltid kastades åt det rätta hållet, kunde den naturligtvis omöjligen från ett sådant afstånd nå fram till sin bestämmelseort. Stun- dom återvände dock stekeln till den rätta platsen och fortsatte mera effektivt sitt arbete. Exempel på ett dylikt opraktiskt tillvägagående äro ej sällsynta (jmfr Psammopbhila n:r 1) och vittna ingalunda för något medfödt mästerskap i utförandet af instinktmässiga hand- lingar. Den af stekeln nedgräfda spindeln med därpå fästadt ägg tillvaratogs. Ägget var 2.25 mm. långt, medan ett annat ägg, tillvarataget på platsen samma dag, var större, 2.5 mm. Det föreföll därför af intresse att söka utröna, om de olika näringsmängder, med hvilka dessa båda ägg sannolikt utrustats, kunde hafva inflytande på den blifvande in- K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 5. 2 10 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. sektens kön. Någon jämförelse kunde dock ej komma till stånd, enär det större ägget förolyckades före kläckningen. Det mindre kläcktes däremot ”"/s, således efter en em- bryonaltid af 5—6 dygn. Larven började ”/e spinna en gles väfnad på bottnen af sin kammare efter att ha förtärt icke blott sin egen spindel, utan äfven bakkroppen på den andra, på hvilken ägget dött. Då denna senare spindels framkropp börjat mögla, ersattes den af en tredje, frisk spindel, hvilken dock försmåddes af larven. Spinnandet af den glesa väfnaden till stöd för kokongspinningen fortsattes ”/e, och ”/e hade larven därimom spunnit sin brungula kokong. Larvens ätperiod räckte sålunda 7—8 dygn och hela larv- perioden 9—10 dygn. Ur kokongen framkom !?/7 en hane, således efter en pupptid af 35 dygn. 3. På en sandig väg med grästorf här och där mellan hjulspåren iakttogs '"/&e en P. viaticus, som upphängt sin förlamade spindel mellan några sammanlutade grässtrån och just höll på att ”/3 m. från gömstället gräfva sin håla. Härunder passade jag på att beströ marken mellan hålan och spindeln med ett tjockt lager af sand. Om en stund upphörde stekeln med arbetet och begaf sig utan tvekan i ganska rak kosa öfver den utströdda sanden bort till sitt byte, hvilket han dock ej hämtade, utan blott ville inspek- tera. Sedan han öfvertygat sig om att spindeln låg kvar, återvände han öfver sanden till hålan, dock ingalunda följande sina förra spår, fastän han ej mycket afvek från rätta riktningen. Ännu en gång beströddes marken med ny sand, och om en stund företog stekeln ånyo ett besök hos rofvet för att strax därefter vända åter till hålan. Äfven denna gång hade stekeln tydligen riktningen klar för sig, fastän han på återvägen ej beträdde samma spår. Nu ställdes en half tegelsten på kant bredvid gömstället, så att stenens skugga föll öfver såväl spindeln som öfver de närmaste omgifningarna. Om en stund hade stekeln slutat sitt arbete och kom nu för att hämta rofvet. Han gick, liksom före- gående gånger, ganska rakt, till dess han kom till skuggan från tegelstenen, då han vek undan och gick rundt omkring stenen. Han kände synbarligen ej igen platsen och undvek att gå in i den honom alldeles obekanta skuggan. Sedan han emellertid förgäfves undersökt de kringstående grässtråen, vågade han till sist beträda skuggan, där han snart fann spindeln och släpade honom baklänges med sig bort mot hålan. Denna var belägen i bottnen af ett fotspår, med sandvallar af ett par cm. höjd på tre sidor. Dessa vallar ut- jämnades före stekelns ankomst till platsen och likaså öfriga ojämnheter i de närmaste omgifningarna, på det platsen skulle bli oigenkänlig. Vid ankomsten till den numera släta platsen kring hålan röjde stekeln en tydlig, men helt kortvarig tvekan, hvilken bl. a. yttrade sig däri, att han lade spindeln ifrån sig för att obehindradt kunna söka. Snart hade han funnit ingången, hämtade spindeln och lade honom ett par cm. från hålan, medan han själf gick ner. Om en stund kom han upp och drog baklänges ner spindeln, som han grep vid spinnvårtorna. Stängningen skedde på vanligt sätt, i det stekeln bör- jade med att rifva ner sand bakom sig från hålans väggar och tillpackade sanden med abdomens spets. 4. Samma dag sågs en annan stekel af samma art släpa en nyss paralyserad Lycosid på ett sandigt trädesgärde med här och där stående grässtånd. Rofvet gömdes på vanligt sätt ett stycke öfver marken mellan några grässtrån, och stekeln begaf sig bort, med sänkta antenner sökande på marken, till dess han plötsligt stannade på en liten KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:0O 5. 11 bar, sandig fläck, där han utan tvekan började gräfva. Denna plats låg 110 cm. från gömstället för spindeln. Nu vidtogos åtgärder att göra den mellanliggande marken och platsen kring gömstället oigenkännliga, hvilket denna gång åstadkoms därigenom att gräset bortröjdes, en förändring som för en varelse af stekelns dimensioner borde ha tett sig på samma sätt som för oss, då vi beträda en kalhuggen skogsmark, där vi förut sett en högrest skog. Blott gräsståndet, som uppbar spindeln, stod kvar. Trots denna för- ändring var det utan synbar tvekan, som stekeln om en stund återvände för att bese sitt rof. Sedan stekeln därefter återtagit sitt gräfningsarbete, breddes öfver marken mellan hålan och spindeln en hvit handduk af storleken 90X55 cm., lagd så, att den kortare diametern sammanföll med stekelns väg. På stekeln borde detta göra ungefär samma intryck som ett i tjockt snötäcke höljdt vinterlandskap på oss. Då han vid sitt nästa besök hos rofvet nådde fram till duken, sprang han blott ut ett litet stycke på den, men vände då om med synbar förnimmelse af att befinna sig på främmande mark. Ännu en gång gjorde han försöket att öfverskrida duken, men hann ej heller denna gång långt, innan han gjorde helt om och sprang tillbaka, likt en med agorafobi behäftad person. Nu företog han sig att kringgå duken, på hvars motsatta sida han började söka, men sökandet varade länge, och vidlyftiga slag gjordes 1 omgifningarna, innan han ändtligen återfann spindeln. Dock var det synbart, att stekeln hade ett ungefärligt begrepp om rätta platsen, ty efter hvart och ett af de många slagen återvände han ständigt dit. Att han så länge dröjde med att bestiga gräsståndet, där spindeln var upphängd, torde ha berott därpå, att det blott stod en eller ett par cm. från dukens kant, hvilket sannolikt verkade förvillande. Då spindeln återfunnits, begaf sig stekeln, flygande i korta satser öfver duken, raka vägen till sin håla. Ännu en liten stund fortsattes gräfningsarbetet, men afbröts för ett nytt besök hos spindeln. Denna gång öfverskred stekeln utan tvekan duken nästan i rak riktning mot rofvet. Spindeln hämtades nu ned, och baklänges släpade stekeln honom öfver duken, dock ej 1 rak riktning, utan så, att han kom ned på marken vid ena hörnet och därför fick göra en rätt vidlyftig sväng, innan han nådde fram till hålan. Här lades spindeln vid ingången och nedsläpades sedan, som vanligt, vid spinnvårtorna. Innan något ägg hunnit läggas, uppgräfdes nu spindeln, hvarvid stekeln, som under tiden ströfvade omkring i omedelbar närhet, visade sig så föga skygg, att han efter ringa tvekan grep den med en pincett framräckta spindeln. Som spindeln rörde något på benen, stack han den några gånger under cephalothorax och klättrade därpå upp med den på ett örtstånd för att hänga den i ett bladveck. Därefter blef det ett långvarigt sökande på marken i de närmaste omgifningarna, tydligen för att välja plats till ny håla. Flera gånger tycktes hans val falla på den blottlagda förra larvkammaren, men han upphörde efter blott några korta försök till gräfning. Äfven i den af mig vid spindelns uppgräf- ning uppkastade sanden försökte han gräfva, men fann den för lös för sina ändamål och upphörde genast. Efter vidlyftigt kringströfvande i omgifningarna, hvarunder han dock alltjämt återvände till den förra platsen och för hvarje sådan gång öfvertygade sig att spindeln låg kvar, fattade han ändtligen, efter 20 minuters förlopp från sökandets början, sitt definitiva beslut och företog sig att med den förra larvkammaren som utgångspunkt gräfva en ny håla, i hvilken han denna gång ostörd fick begrafva sitt byte, 12 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. 5. En P. viaticus sågs 3/6 släpa sin förlamade spindel till ett Achillea-stånd, på hvilket han klättrade upp och gömde sitt byte mellan blommorna, hvarefter han begaf sig bort ett stycke därifrån för att gräfva sin håla. Under tiden sågs en annan stekel af samma art komma sökande i den förres spår på den väg, där han släpat spindeln. Achilleaståndet nåddes och bestegs, hvarvid spindeln togs som god pris. Denna stekel följde tydligen luktspår af den släpade spindeln, i motsats till den under n:r 1 omtalade. Som jag emellertid ville ostördt iakttaga den rättmätige ägaren till spindeln, grep jag röfvaren med en pincett och kastade undan honom ett stycke, hvarefter spindeln åter lades på sin plats. Stekeln ville dock synbarligen ej så lätt afstå från ett med så ringa möda förvärfvadt byte, ty om några ögonblick började han åter drifva på samma spår och hade snart åter bestigit Achillea-ståndet och börjat bortsläpa spindeln. Denna gång afvisades han eftertryckligare, så att han förlorade lusten att återvända och 1 stället själf begaf sig på jakt. Då den förstnämnde Pompilus gjorde sitt första besök hos bytet för att förvissa sig om att det låg kvar, stacks en fotshög enruska ner i marken bredvid hans håla, så att skuggan föll öfver mynningen och omgifningarna. Utan att detta tycktes inverka på honom det ringaste, gick den återvändande stekeln rakt och utan tvekan till hålan för att fortsätta sin gräfning. Samma var förhållandet efter hans följande besök hos spindeln. Resultatet blef således här väsentligt olika det vid motsvarande under n:r 3 omtalade försök. 6. En P. viaticus iakttogs ”"/e gräfva håla åt sitt ett stycke därifrån gömda rof. Medan stekeln hämtade sin spindel, sattes den under n:r 3 omnämnda fotshöga enruskan på solsidan om hålan, så att skuggan föll öfver mynningen. Denne Pompilus undvek, i motsats till n:r 5, att gå in i skuggan, som tydligen förvillade honom, så att han började söka i allt vidare kretsar, medan han lät rofvet ligga på marken, utan att på vanligt sätt dölja det. Först sedan ruskan efter en lång stund aflägsnats, återfann han sin håla, hämtade rofvet och släpade ner det, som vanligt gripande tag i spinnvårtorna. Innan ännu något ägg hunnit läggas, uppgräfdes spindeln, som lämnades liggande i bottnen på den grop, som därvid bildades. Stekeln, som stannat i närheten, infann sig snart. I början såg det ut, som om han ämnat gräfva en ny håla i bottnen af samma grop (jfr n:o 4), men plötsligt företog han sig att i stället krafsa sand öfver spindeln, utan att först lägga något ägg. Därmed höll han ännu på, då jag efter en längre stunds frånvaro återkom. Då spindeln därvid ånyo uppgräfdes, befanns, att den frame ej bar något ägg. Stekeln tog åter hand om honom och började genast krafsa sand öfver honom igen, Höen nu utan att först lägga något ägg. Den stekel gick sålunda till väga på helt annat sätt än n:r 4 under agisvatande omständigheter. Två dagar därefter uppgräfdes spindeln, som då bar en Tachinidlary på abdomen. 7. Efter midsommar 1901 aftog P. viaticus hastigt i antal, så att den redan under de första dagarna af juli blef sällsynt på de platser, där den förut visat sig 1 mängd. Vingarna på de sist sedda exemplaren voro mycket slitna; ett hade t. o. m. Lod ving- rötterna i behåll. Ett sista försenadt exemplar af denna generation sågs ?”/r. 8. Sedan en ihållande stark värme och torka rådt, föl omsider ett starkt regn, hvilket tycktes ha varit gynnsamt för insektlifvets utveckling, ty följande dag på mor- KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/Å. N:0O 5. 13 gonen sågos bl. a. en stor mängd hanar af en ny wviaticus-generation på en sandig åker, där under föregående torra dagar ingen enda blifvit sedd. Samtidigt visade sig på samma plats ett stort antal Psammophila-hanar samt några honor (jfr Psammophila n:r 38). Pompilus-hanarne flögo lifligt omkring eller sprungo med uppresta vingar om hvarandra på marken, förföljande, knuffande oeh undvikande hvarandra. Många sågos visa samma intresse för de ännu under marken liggande oöppnade honkokongerna som Psammophila- hanarne, i det att de med sina antenner undersökande snokade omkring bland springor och hål i marken, dock utan att — såsom Psammophila-hanarne — försöka gräfva. Ännu ett par morgnar visade sig samma skådespel, men sedan spredo sig hanarne och visade sig ej mer på denna plats. 9. 15/5 1902 sågos i en sandgrop åtskilliga exemplar af P. viaticus i rörelse. De ingo sökande omkring och stötte upp en och annan Lycosid, men syntes föga energiska sitt förföljande, förmodligen till följd af den låga temperaturen (+ 6? C. i skuggan). Ingen sågs ännu syssla med gräfning. 10. ?9/s vid en temperatur af KF 12? C. i skuggan sågos på samma plats många steklar af denna art i ganska liflig verksamhet, många gräfvande hålor, andra jagande. En, som gräft sin håla nära färdig, begaf sig, flygande i korta satser, till en längre ner på backsluttningen, omkr. 1,5 m. från hålan belägen plats, där hans uppförande tydligen visade, att han gömt sin spindel. Emellertid hade denne tydligen ej blifvit tillräckligt förlamad, utan förfogat sig in i en trång springa mellan ett par stenar, dit stekeln, oaktadt energiska försök, ej förmådde följa honom. Efter en stund undanlyftades den ena stenen, hvarvid en Lycosid kom i dagen, hvilken gående förfogade sig bort, visserligen ej så hastigt som vanligt, men utan att eljest visa tecken till någon invaliditet. Stekeln hade under tiden flyttat sig ett litet stycke åt sidan, utan att lägga i dagen någon större för- skräckelse, och återkom snart till platsen för att söka, hvarvid han inom kort uppspårade och paralyserade spindeln, som under tiden hindrats att aflägsna sig. Spindeln lades på ett nytt gömställe, medan stekeln återtog och afslutade arbetet med hålan, hvarefter den hämtades och släpades till hålan vid ett ben, medan stekeln som vanligt gick baklänges. 11. ”/6 iakttogs en P. wviaticus gräfva sin håla, hvarefter han hämtade sitt på gräset 1,5 m. från platsen upphängda byte, en Lycosid. Anländ till hålans närhet, lade stekeln ifrån sig spindeln på marken och fördjupade sig i hålan. Under tiden utbyttes Lycosiden mot en annan spindel, en Attid, som nyss förut tagits från en stekel af samma art. Då stekeln kom upp för att hämta sitt rof, blef han synbarligen öfverraskad öfver dess förändrade utseende. Han försökte förgäfves gripa tag i dess hopdragna ben, sökte efter spinnvårtorna och vred och vände spindeln på alla sidor. Slutligen bestämde han sig för att gripa tag 1 spetsen af abdomen, medan han drog ner spindeln. Han dröjde nere 1 omkring 15 minuter. Under tiden lades hans egen paralyserade spindel, Lycosiden, tätt invid hålans in- gång, så att stekeln genast varseblef den, då han kom upp för att stänga. Hans första ingifvelse var att släpa ner äfven denna spindel, som han därvid grep i ena benet, men då den härvid naturligtvis kom på tvären, afstod han efter några ögonblick från de fåfänga försöken, drog spindeln något åt sidan och började gräfva upp sand ur hålan. Sedan detta pågått en stund, drog han ner spindeln, denna gång användande det typiska och mera 3 1 14 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. praktiska tillvägagångssättet att gripa tag i spinnvårtorna, hvarigenom undvikes att spin- delns kropp vänder sig på tvären och gör motstånd mot nedsläpandet. Stekeln dröjde nere i 11 minuter, hvarefter han kom upp för att stänga. Hålan uppgräfdes nu, hvarvid den sist nedburna spindeln träffades omkring 5 em. under jordytan med vidfästadt stekelägg. Den först nedburna spindeln fanns ej i denna cell och den kunde ej återfinnas, men påtagligen hade ett ägg lagts äfven på denna, hvilket i synnerhet blir sannolikt af följande försök. 12. Den under n:r 11 omtalade uppgräfda Lycosiden, från hvilken det vidfästa stekelägget lossnat, bars till en plats 1 närheten, där många steklar af ifrågavarande art voro sysselsatta. Där gafs denna spindel åt en af dem, i utbyte mot hans eget till hålan framsläpade rof, en Lycosid af annan art. Då stekeln kom upp från sitt besök nere i hålan, grep han utan tvekan den främmande spindeln vid spinnvårtorna och drog ner honom, hvarefter han dröjde nere i 18 minuter. Uppkommen, fann han genast sitt eget under tiden bredvid ingången lagda byte, och liksom hos n:r 11 härofvan framkallade anblicken af den på vanlig plats liggande spindeln omedelbart reflexhandlingen »släpa ner den», men, liksom den förre, ändrade han om få ögonblick sina afsikter och började i stället gräfva upp sand ur hålan. Då han under en rast putsade sig utanför ingången, nalkades en stackmyra (F. rufa), hvilken han genast käckt anföll och fördref. Emellertid väcktes synbarligen af denna tilldragelse tanken på platsens osäkerhet, ty han företog sig omedelbart därefter att hänga upp spindeln på några grässtrån ett litet stycke därifrån. Därefter fortsatte han sin gräfning, hämtade spindeln och nedsläpade den på vanligt sätt. Han dröjde nu nere i 14 minuter, hvarunder lades vid ingången en tredje för- lamad Lycosid, nyss tagen från en annan Pompilus i närheten. Då stekeln kom upp för att stänga, studsade han vid anblicken af detta nya byte. Han började dock krafsa sand hit och dit, 1 början mycket tveksamt och planlöst, synbarligen ett rof för stridiga böjel- ser, men så småningom i bestämd riktning mot hålans mynning. Han hämtade nu också en jordklump, hvilken han lade i själfva mynningen, och fortsatte att krafsa sand där- öfver, så att den bredvid liggande spindeln till sist blef delvis öfvertäckt, utan att stekeln tycktes ämna taga någon befattning med den. Hålan undersöktes nu. Den sist nedburna spindeln (se ofvan) låg blott 1,5 em. under hålans mynning och bar stekelns ägg fästadt midt på abdomens vänstra sida, vinkelrätt mot kroppens längdaxel. Den först nedburna spindeln låg omkring 1,5 em. djupare, 1 en särskild cell. Han låg med buken uppåt och bar stekelns ägg fästadt vid midtlinien af abdomens undersida i dess bakre hälft. Ägget bildade spetsig vinkel med midtlinien, och dess fria ända var riktad bakåt. 13. Helt annorlunda handlade under enahanda omständigheter, som omtalas under 11 och 12, en annan stekel af samma art och på samma plats. Denne, som iakttogs "7/6, var just sysselsatt med att lägga sitt ägg på den i hålan nedsläpade spindeln, en Lycosid, då en från en annan Pompilus tagen spindel af samma slag lades tätt vid ingången. Då stekeln kom upp, ville han synbarligen ej hafva något med denna spindel att skaffa, utan släpade undan honom ett stycke. Då den ånyo lades fram, begagnade stekeln honom som stängningsmaterial och nedmyllade honom i den sand, hvarmed hålans mynning täcktes, KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:0 D. 15 14. Samma dag iakttogs en P. wviaticus, som fångat en stor, grå Attid, hvilken han upphängt i ett bladveck på ett grässtrå, medan han på kort afstånd därifrån gräfde sin håla. Denna spindel utbyttes mot en större, nyss förlamad Lycosid, och därmed lät stekeln vid sin återkomst sig nöja, 1 det han bar den till sin håla och gräfde ner den som vanligt. Innan stängningen af hålan var fullbordad, uppgräfdes hålan delvis, till dess spindeln kunde framdragas med en pincett ur cellen och innersta delen af gången, som sålunda blefvo orubbade. Då den något åt sidan skrämda stekeln återkom, fortsatte han stängningen af den nu tomma hålan, utan att fästa något afseende vid spindeln, som dock blifvit lagd så nära invid ingången, att stekeln oupphörligt måste komma i beröring med honom (jfr Psammophila n:r 17 m. £.). 15. En gräfvande P. viaticus iakttogs "'”/e. Då stekeln framsläpat spindeln till hålans ingång och aflade ett sista besök därnere, utbyttes hans spindel, en Lycosid, mot en annan af samma art, förlamad under gårdagen, men ännu lefvande. Stekeln ville i början ej godkänna ombytet, utan släpade undan spindeln ett stycke, hvarpå han upprepade gånger fördjupade sig 1 hålan och åter kom upp, spanande omkring ingången efter det saknade bytet, liksom hade han för hvarje gång hoppats att ha misstagit sig och att spindeln ännu skulle ligga kvar, blott han utförde den vanliga inspektionen af hålan. Till sist bekvämade han sig dock att hålla till godo med den förut förkastade spindeln, hämtade den, släpade ner den och började rifva ner sand från gångens väggar för att tillsluta larvkammaren. Under tiden lades hans egen spindel tvärs öfver hålans mynning, så att han snart kom i beröring med den och tydligen fäste uppmärksamhet vid den. Det oaktadt fortsatte han med stängningen, till dess gången var nära fylld, då han slä- pade undan spindeln omkring 1 cm. från hålan och företog sig att med återstoden af gången såsom utgångspunkt gräfva en ny gång och en larvkammare, 1 hvilken till sist äfven denna spindel insläpades och försågs med ett ägg på vänstra sidan af bakkroppen. Iakttagelsefallen 11, 12 och 15 tyckas mig erbjuda ett särskildt intresse, enär de icke blott visa afvikelse från det typiska, maskinmässiga handlingssättet — 1 många andra fall har jag sett stekeln använda en under stängningsprocessen vid hålans ingång lagd spindel såsom stängningsmaterial — utan också på något, som skulle kunna tydas som målmedvetet ändamålsenliga handlingar. Jag återkommer till dessa fall i ett senare kapitel. FERTON omtalar !) en liknande erfarenhet i afseende på samma stekel. En P. via- ticus hade lagt in sitt byte och redan till hälften stängt hålan, då FERTON erbjöd honom en spindel, som förlamats af en annan stekel af samma art. Enligt FERTONS föregående erfarenhet hade han väntat att få se stekeln begagna denna spindels kropp såsom ett gruskorn att stänga hålan med. Men denna stekel hade andra planer. Efter att ha stuckit spindeln, som dock förut var förlamad, öppnade han ånyo hålan och gräfde en ny cell, i hvilken spindeln placerades. Då FERTtTON sedermera uppgräfde hålan, fann han båda spindlarna ligga i hvar sin cell och hvardera försedd med ett ägg. 16. '”/6 sågos många jagande steklar af denna art på en sandig väg. Vid ett par tillfällen sågos steklar, som stött upp och börjat förfölja Lycosider, plötsligt afstå från 1) 1891, sid. 13. 16 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAR OCH SPHEGIDAR. förföljandet och likgiltigt gå sin väg. I båda dessa fall visade det sig, att det försmådda jakibytet var en hane, och i samband därmed erinrade jag mig, att jag aldrig någonsin träffat några spindelhanar i denna eller, med ett enda undantag, 1 följande arts (funmi- pennis) hålor. Den i flera afseenden afvikande P. (Episyron) rufipes infångar däremot utan skillnad hanar och honor. Hanarnes lilla abdomen hos de spindelarter, som infångas af P. vialiceus och fumipennis, innehåller vida mindre näring än honornas med äggmassor fyllda, hvarför de äro värdelösa som foder åt stekellarver, som endast förses med ett enda byte, såsom fallet undantagslöst tycks vara hos alla Pompilus-arter, hvilka jag haft tillfälle att iakttaga. P. (Episyron) rufipes väljer däremot uteslutande unga Epeirider till byte, hos hvilka hanarnes abdomen i omfång icke så mycket understiga honornas. I samband härmed kan erinras, att Psammophila försmår en redan framgräfd fjärillarv, om den är för liten, samt att Dolichurus endast tycks samla kakerlackhonor till föda åt sina larver. FABRE !) omtalar, att Sphex occitanica, som samlar Locustider, endast fångar honor men försmår hanar. Efter midsommar 1902, liksom under föregående år, blef stekeln sällsynt på de platser, där talrika individer förut ständigt sågos, och efter slutet af juni försvann den alldeles på dessa platser. I början af juli sågs blott en och annan, hvars utveckling blifvit försenad på för solvärmen mindre utsatta platser. Våren och sommaren 1903, då denna stekel visade sig redan under de sista dagarna af april, var arten mycket sällsynt, liksom äfven fallet var med den likaledes öfvervintrande Psammophila, hvilket möjligen torde stått i samband med den föregående sommarens ogynnsamma . väderlek. De spindlar, som P. wviaticus väljer till rof, tillhöra hufvudsakligen Lycosidernas familj, hvaraf jag särskildt funnit Trochosa terricola THor., Tarentula pulverulenta var. aculeata (CL.) samt Tarentula trabalis (Cr.). Mera sällan finner man representanter för andra spindelfamiljer som denna arts byte, såsom Thanatus formicinus (Cr.) och Aelurillus V-insignitus (CL.). FERTON nämner”) såsom byte för arten i Syd-Frankrike Lycosa per- sonata L. Kocn. Pompilus fumipennis Dem. Denna stora art uppgifves af THOMSON ”) vara tämligen sällsynt i södra Sverige. Jag har funnit den på Alnö 1 Medelpad, där den i ett sandigt skogsbryn utmed hafs- stranden förekom 1 talrika exemplar. Några biologiska meddelanden om denna art har jag ej funnit 1 litteraturen. Enligt min erfarenhet börjar P. fumipennis sin flygtid omkring samma tid som P. viaticus af föregående årets generation slutar sin, d. v. s. omkring slutet af juni. Både hanar och honor uppträda då, och under hela sommaren kan man sedan iakttaga spindeljakten och gräfningen af hålorna. Någon öfvervintring af fullt utbildade honor, såsom hos P. viaticus, förekommer således ej. IEmnär dessa båda arter påtagligen äro nära ISO St NAV 2) LOU TE Sy 1874, sid. 151. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3Å(. N:O 5. I besläktade med hvarandra, erinra de 1 sitt ömsesidiga förhållande osökt om de parvis sammanhörande 1- och 2-åriga formerna af släktet Gentiana, af hvilka den ettåriga har senare blomningstid än den tvååriga. Såvidt min erfarenhet hittills sträcker sig, gräfver P. fumipennis sina hålor ute- slutande i lös sand, ej, såsom P. viaticus, äfven i hårdt tilltrampade vägar. Tidigast har jag sett arten framträda ””/6, då en mängd nykläckta såväl honor som hanar sågos vimla om hvarandra, de senare, som äro mycket mindre, rastlöst kringirrande såväl till fots som med vingarnas tillhjälp, de förra ifrigt undersökande markens springor och hålig- heter, sannolikt, liksom de nykläckta Psammophilaindividerna (se Psammophila n:r 38) af begär att hjälpa fram sina ännu 1 kokongerna hvilande syskon. 1. 9/6 1901 sågos två honor af P. fumipennis samtidigt gräfva hålor i hvarandras närhet. Den ena hade gömt sitt förlamade byte i toppen af en helt liten enbuske, den andra på en lingonriskvist. Liksom P. viaticus afbröto de ibland sitt arbete för att be- söka rofvet. : Båda hade fångat samma spindelart, Drassodes pubescens, och medan båda voro sysselsatta, förbyttes deras rof, utan att de vid följande besök tycktes lägga märke därtill. Den ena släpade spindeln baklänges vid ett ben till sin färdiga håla, där den neddrogs vid spinnvårtorna, hvarefter stängningen utfördes liksom hos P. viaticus. Den andra infångades, innan hon fått sin håla färdig. Ägget hade fästats på högra sidan af abdomen, nära basen, på den nedgräfda spindeln. 2. "7 sågs en P. fumipennis påbörja och åter öfvergifva en mängd hålor, innan ändtligen en plats anträffades, som tycktes tillfredsställa stekeln. Rofvet, en Drassodes pubescens, var upphängdt mellan grässtrån några cm. öfver marken, och liksom i förra fallet besöktes det flera gånger, innan hålan var färdig. Spindeln släpades äfven här baklänges vid ett ben fram till hålan, men neddrogs vid spinnvårtorna. Ägget fästades vid högra sidan af abdomen. Vid hålans uppgräfning anträffades en Myrmosa melano- cephala 2, som tycktes ha smugit sig dit in. I andra fall har jag, såsom sedermera skall närmare beröras, sett samma stekel visa påtagligt intresse för Mimesa-hålor, hvilka båda fakta möjligen kunna tjäna till ledtråd vid utforskandet af denna stekels ännu okända lefnadsförhållanden. 3. Liksom andra Pompilider och kanske de flesta gräfsteklar har P. fumipennis för vana att gräfva sina hålor på en bestämd plats, förmodligen där han själf skådat dagen. Detta kan vålla stekeln åtskilliga olägenheter. Sålunda kunna t. ex. myror ha inkräktat platsen, och då får Pompilus föra ett ständigt krig med dem. (Denna art tycks dock ej ha så stor respekt för myrorna och går ofta anfallsvis till väga.) Ofta händer också, att marken utgöres af så lös sand, att den är alldeles olämplig att gräfva gångar i, enär dessa genast rasa igen. Detta var särskildt händelsen i nedanstående fall. En stekel af denna art iakttogs gömma sin förlamade spindel, en DPrassodes pube- scens, mellan toppbladen af en lingonriskvist. Därefter skulle håla gräfvas. Därtill ut- sågs en plats ett stycke utanför skogsbrynet ute på den lösa sanden, där växtligheten var mycket sparsam. En trästake af halfannan meters längd låg där, och på ena sidan af denna envisades stekeln i mer än sex timmar att upprepa sina ständigt misslyckade försök att få en håla till stånd. Under sina därunder ofta förnyade besök hos rofvet tycktes hans minne af dettas plats alltmera fördunklas, ty ju längre tiden framskred, K. Sv. Vet. Ak. Handl. Band 37. N:o 5. 3 18 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. desto längre fick han för hvarje gång söka, innan han återfann spindeln. Som en sista utväg brukade han därvid återvända till staken och med denna som utgångspunkt söka orientera sig. Detta tillvägagångssätt hade synbarligen god påföljd i början, men mot slutet hjälpte ej heller detta medel, sannolikt därför att skuggorna då föllo så helt annor- lunda, än då spindeln först blifvit ditlagd. Den närbelägna skogens toppar kastade nu skuggor öfver platsen, som förut varit solbelyst. Omöjligt är väl ej heller att »psykisk trötthet» hade någon del häri. Ett par gånger hade stekeln flyttat sin spindel till andra, närmare belägna gömställen, och då han icke lyckades finna honom på det sista göm- stället, sökte han honom på de förut använda. Sent omsider lyckades stekeln att få en tillfredsställande håla 1 ordning, fastän han ej ville öfvergifva denna olämpliga plats. Den fuktiga undersand, som jag med en spade gräft upp och lagt på den torra ytsanden, hade han hela tiden undvikit, ehuru det tycks, som om det skulle varit lättare att där åstadkomma en icke sammanrasande håla. Emeller- tid pågick sökandet efter spindeln så länge, att jag fann mig föranlåten att flytta den till en lingonkvist, som stekeln otaliga gånger besteg i närheten af det rätta gömstället. Nu släpades spindeln som vanligt baklänges, och ett nytt gömställe af samma beskaffen- het utsågs, denna gång blott några cm. från hålan. Under det sista afputsningen af hålan ägde rum, aflade stekeln äfven på detta gömställe flera besök, och fastän det var så när- beläget, röjdes samma symptom till stigande trötthet hos stekeln, som +. o. m. här fick söka rätt länge de sista gångerna. Det tidsödande och jämförelsevis imtresselösa lakttagandet af denna stekels åtgöran- den skulle, fastän jag under tiden aflägsnat mig fera gånger, varit för mycket pröfvande för tålamodet, om jag ej förknippat det med ett experiment, hvars utgång jag ville af- bida. FEnär nämligen denna stekel, liksom åtskilliga andra Pompilider, plägar vid ned- släpningsögonblicket vända spindeln och gripa fast i hans spinnvårtor, intresserade det mig att se, hvad resultatet skulle bli, om inga spinnvårtor funnos. Jag hade därför klippt bort dem ända intill basen. Stekeln slickade den utsipprande blodvätskan, och när nedsläpningen skulle äga rum, blef han alls icke handfallen, utan grep i stället med käkarna fast i yttersta spetsen af abdomen, där spinnvårtorna haft sin plats. (Jfr FABRE's!) försök med Sphex occitanica.) 4. En P. fumipennis sågs /s släpa sin förlamade spindel, en Tarentula pulveru- lenta, var. aculeata Cr., uppför en nästan lodrät sandvägg, hvilken gaf föga fotfäste, hvar- för försöken upprepade gånger misslyckades. Stekeln lät då rofvet ligga på marken och flög upp till den ungefär fotshöga sandväggens öfre kant, där han gick in i den färdig- gräfda hålan och krafsade ut några sandkorn, hvarefter han gick ned till sitt rof igen. Efter att ha gjort ännu några fåfänga försök att släpa det uppför branten, försökte han i stället på sidan därom, där nedhängande trädrötter gåfvo bättre fotfäste. Snart var han uppe på höjden, men här mötte en ny svårighet, ty hålans mynning var belägen på en smal afsats omedelbart ofvanför det brantaste stället, och denna blott ett par cm. breda afsats sluttade därtill utåt. När nu stekeln skulle stiga ned med sitt rof till denna afsats, hakade ett af spindelns ben fast vid en växtstjälk och lossnade vid ett häftigt 1) 1879, sid. 168. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:0 5. 19 ryck af stekeln så plötsligt, att denne förlorade fotfäste och rullade ned till afsatsen i fråga, men i förskräckelsen tappade rofvet. Några ögonblick sökte han omkring såväl på afsatsen som där ofvanför, men mycket snart gjorde han, som det tycktes, den fullt rik- tiga slutsatsen, att spindeln måste hafva fallit ned för branten, ty plötsligt flög han dit ned och återfann spindeln vid dess fot, utan att ha kunnat se dess läge från höjden, där han befann sig. Detta betonas särskildt, ty branten var så lodrät, att stekeln, för att kunna uppifrån se något vid dess fot, måste ha hängt sig ut öfver den smala afsatsens kant, hvilket han emellertid icke gjorde. Det var påtagligen en slutsats, som förmådde honom att plötsligt Myga ned, eller såg 1 alla händelser ut som en sådan. Ater gick stekeln upp med sitt rof samma väg som förut, dock först efter att några gånger ha upprepat sina fruktlösa försök att gå uppför branten. Han uppnådde denna gång lyckligen afsatsen, lade rofvet ifrån sig och gick in i hålan. I samma ögon- blick som han släppt spindeln, hade emellertid denna rullat ned och låg nu åter nedanför branten. Då stekeln nu kom ut och ej fann spindeln på den plats, där han lämnat den, förspillde han ingen tid med att söka, utan flög genast ned till brantens fot, där han åter började sina uppsläpningsförsök.. Som jag emellertid förutsåg, att det aldrig skulle lyckas stekeln att införa rofvet i denna opraktiskt anlagda håla, jämnade jag den smala afsatsen utanför hålans ingång, så att den blef alldeles horisontell i stället för att slutta utåt. Men icke ens detta hjälpte, ty knappt hade stekeln ånyo nått afsatsen, innan han för- lorade fotfäste och denna gång själf föll ned jämte sitt rof. Med en pincett fattade jag tag i ett af spindelns ben, medan stekeln allt fortfarande höll fast i ett annat, och varligt nedlades båda framför hålans ingång. Förklarligt nog efter denna luftfärd, kände stekeln ej genast igen platsen, utan började släpa rofvet uppför sluttningen ofvanför afsatsen, men upphörde plötsligt efter få ögonblick och gick baklänges in i sin håla, därvid fort- farande hållande fast vid benet på spindeln, hvars spinnvårtor alls ej framträdde utanför abdomens spets. Hålan, som hade ett djup af 5 cm., var ganska vid och gick alldeles rakt in, hvar- för jag genom att med en spegel reflektera solstrålarna dit in kunde se hvad som försig- gick. Detta skedde få ögonblick efter det stekeln gått in, och under denna tid måste ägget ha lagts, ty stekeln sågs nu först en stund syssla med att putsa sina antenner och började därefter rifva ned sand från gångens väggar för att därmed tillsluta cellen. Han infångades nu, och spindeln drogs fram. Stekelns ägg var fästadt alldeles symmetriskt på tvären öfver bukens midtlinie, strax bakom genitalöppningen, således på helt annat sätt än då rofvet utgjordes af Drassodes, såsom 1 de föregående fallen. 5. En '"/s8 iakttagen P. fuwmipennis gräfde sin håla på en backsluttning af grus- blandad sand, nedanför hvilken befann sig en liten däld, bevuxen med tätt, kort gräs. Gräfningen försiggick på vanligt sätt, men de gröfre-gruskornen, som ej kunde krafsas ut, grep stekeln med käkarna, bar upp dem och släppte dem utanför hålans mynning. Sedan han arbetat en stund, kom han upp och gick några slag kring hålan, flög därefter i korta satser ner i dälden, där han började ifrigt söka bland de tufviga grässtånden. På hans beteende kunde man se, att det icke var på jakt som han befann sig, utan att han sökte sitt gömda rof. Han sökte ganska länge öfver ett tämligen vidsträckt område, innan han fann det 1 en grästufva, hvarefter han började släpa det uppför sluttningen, 20 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. Under tiden hade jag, för att göra platsen oigenkännlig, planterat framför hålans ingång en liten allé af 4 några cm. höga lingonkvistar, med ett par cm. mellanrum mellan hvarje. Spindeln släpades denna gång ej ända fram, utan lades ofvanpå några blad på ett par meters afstånd från hålan. När stekeln nu skulle fortsätta sitt gräfningsarbete, kände han ej mera igen platsen, utan sökte ifrigt, först på det rätta stället, där han flera gånger gick omedelbart förbi och till och med midt öfver mynningen af sin håla utan att märka det. Sedan började han söka i vidare slag, dock alltjämt återvändande till närheten af den rätta platsen. Sedan detta pågått länge, togos kvistarna bort, då stekeln inom kort återfann hålan och fortsatte arbetet. Medan han var sysselsatt därmed, planterade jag åter samma kvistar och 1 samma ställning framför hålans ingång för att se, om utgången skulle bli en annan, om stekeln nästa gång lämnade hålan med intrycket af omgifningarnas nuvarande utseende, d. v. s. med den lilla alléen framför ingången. Resultatet blef det väntade. När stekeln efter en stunds arbete kom upp för att åter besöka sitt rof, gjorde han såsom förut några slag kring ingången, under hvilka han tog den vanliga öfverblicken af omgifningarna, och be- gaf sig därefter till spindeln, som han denna gång förflyttade till ett afstånd af ungefär !/2 m. från hålan, hvarefter han återvände raka vägen dit, utan att numera låta förvilla sig af kvistarna. Arbetet var om ännu en stund färdigt, och stekeln gick för att hämta sitt rof. Nu ville jag skyndsamt taga bort kvistarna och plantera dem i samma ordning ett stycke därifrån för att ännu en gång förändra omgifningarnas utseende, sedan stekeln redan lämnat platsen. Denna gång råkade jag emellertid genom någon häftig rörelse skrämma stekeln, så att han flög bort och dröjde längre borta, än jag hade tillfälle att stanna kvar. Vid återkomsten till platsen ungefär en timme därefter fann jag emellertid, att han ej låtit förvilla sig af den sista förändringen, ty spindeln var nu insläpad och hålan stängd. Spindeln var af samma art som den under n:r 4 omnämnda, och ägget var fästadt på alldeles samma sätt, som där omtalats, hvaraf, liksom af min följande erfarenhet, så- lunda tyckes framgå, att äggets plats är en annan, då det gäller en Lycosid, än då rofvet utgöres af en Drassodes. Förlamningen var hos de under 4 och 5 omtalade spindlarna föga fullständig. Den senare stekeln stack under transporten sin spindel två extra gånger, och likväl kryade denna spindel till sig, sedan han burits !/2 timme i en ask. Han återfick fullständigt rörelseförmåga och liflighet. 6. '!/g iakttogs en P. fumipennis, som med största sannolikhet var densamma som den under n:r 5 omtalade, ty ham gräfde på samma plats som denne och var liksom denne den enda Pompilus, som där sågs. Han hade nu fångat en Yrochosa terricola THoRr., hvilken inbars, hvarefter hålan stängdes. Vid stängningen packade stekeln sanden med abdomen, som därvid försattes i hastig, nästan vibrerande rörelse. Då spindeln upp- gräfdes, befanns ham vara så föga förlamad, att han själf försökte arbeta sig fram ur sanden. Inlagd i en ask, kunde han snart gå. Ägget var fästadt på samma sätt som på Tarentula (se n:r 4 och 5), d. v. s. tvärsöfver abdomens midtlinie. Spindeln inlades, KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O 5. 2 med ägget ännu kvarsittande, i ett glasrör för att observeras. Det var nämligen af in- tresse att se, huru en så pass kry spindel, att den ej ville ligga stilla på ryggen, skulle förhålla sig, då larven kläcktes. Följande dag hade spindeln börjat bekläda glasrörets väggar med fina trådar. 4/8 befanns ägget sönderklämdt, men ännu kvarsittande. Spindeln var fullständigt återställd, hvarför ingen anledning mera fanns att fullfölja detta experiment. 7. En annan P. fumipennis iakttogs samma dag, medan han höll på att gräfva håla, hvarunder han flera gånger afbröt arbetet för att besöka rofvet, en stor Tarentula, som stekeln gömt mellan toppbladen af en lingonkvist. Under stekelns frånvaro planterades två lingonkvistar af några cm. höjd framför hålans ingång och en omkring 20 cm. hög gramriskvist bakom densamma. Vid åter- komsten kände stekeln alls ej igen platsen och sökte i vid pass tio minuter utan resultat. Jag tog då bort den stora grankvisten och lät sökandet fortgå i ytterligare fem minuter, fortfarande utan framgång. Till och med sedan lingonkvistarna borttagits, dröjde det ganska länge, innan stekeln hämtat sig från sin förvirring (ej orsakad af skrämsel) och lyckats upptäcka ingången, ehuru han, innan några åtgärder vidtagits för att förändra omgifningarna, flera gånger gått rakt och utan tvekan till densamma eller rättare flugit i korta satser, hvilket rörelsesätt han mest använde. Då spindeln blifvit indragen, belystes stekeln genast med en spegel inuti hålan. Han satt en stund med hufvudet utåtvändt och sakta spelande antenner, förmodligen medan äggläggningen pågick, hvarefter han kom fram närmare hålans mynning och som vanligt en stund putsade sina antenner, innan stängningen började. Spindeln befanns efter uppgräfningen visserligen något rörlig, särskildt rördes palperna, men förlamningen tycktes dock vara vida grundligare än i de närmast föregående fallen. Ägget var fästadt på samma sätt som på förut omtalade Lycosider. 8. ”/6e 1902 sågt en P. fumipenmnis gräfva håla på en backsluttning, nedanför hvilken låg en liten gräsbevuxen sänka. Under gräfningen gjorde stekeln ett besök hos sitt byte och flög därvid i en enda sats omkring 3 m. nedåt backsluttningen, minst '/2 m. öfver marken. Från nedslaget i sänkan flög han i ännu en sats på '/2 m. och började sedan söka bland grässtråen, fann snart sin gömda spindel, en Lycosid, och anträdde åter- vägen baklänges, fasthållande spindeln vid en af bakhöfterna på det sätt, att hufvudet bars uppåt. Spindeln släpades på detta sätt omkring 2 m. närmare hålan, hvarefter stekeln återvände dit och gräfde den färdig. Sedan hämtades spindeln. Medan stekeln sålunda var på hemväg, beströddes den grusiga marken kring hålan med gröna blad, hvilket tydligt förvirrade stekeln, medan han förut utan tvekan gått nästan rakt till målet. Spindeln lades 1 ingången, medan stekeln själf gick ned och sedan nedifrån började insläpa sitt rof, hvilket därvid greps i spetsen af abdomen, enär spinn- vårtorna på detta slags spindlar ej framträda tillräckligt. Då ägget lagts, uppgräfdes spindeln, på hvilken ägget fästats på samma sätt som på de i det föregående omnämnda, af denna stekel infångade Lycosiderna. 9. En P. fumipennis sågs ”/7 gräfva håla och därvid ibland, såsom vanligt, afbryta sitt arbete för att besöka sitt rof, en stor, svart spindel, Gnaphosa lucifuga, som han gömt på några ur en brant sandsluttning framstickande rottågor, nära 1 m. nedanför 22 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. hålan. Under gräfningen, som pågick länge, enär flera nära färdiga hålor rasade igen, gjordes 5 eller 6 sådana besök hos rofvet. Därvid valde stekeln alltid raka vägen utför den brantaste sluttningen. Då rofvet sedermera hämtades, bars det vid bakhöfterna, med hufvudet uppåt, hvarvid dess abdomen släpade på marken. Vägen togs då ej uppför den brantaste sluttningen, där svårigheterna skulle varit stora, utan ungefär !/2 m. på sidan därom, en vida mera långsluttande väg, som stekeln ej förut användt. Vid de ofvan- nämnda besöken hos rofvet gick visserligen stekeln rakt nog för att komma helt nära den punkt, där spindeln förvarades, men flera rotknippen funnos att välja på i omedelbart grannskap, och på flera af dem brukade han få söka, innan han träffade det rätta. Tyd- ligt var dock, att han erinrade sig ha gömt spindeln på några rötter. Spindeln nedsläpades som vanligt vid spinnvårtorna, och stekeln började stänga genom att med hufvudet vändt uppåt rifva ned sand från hålans väggar och packa med spetsen af abdomen. Detta arbete afbröt jag genom att gräfva upp spindeln, därvid läm- nande hålans inre del orubbad. Spindeln låg med ryggsidan uppåt och bar ägget hän- gande vid vänstra sidan af abdomen. Stekeln, som helt nära afbidade händelsernas utveckling, kom strax därefter fram, och fastän spindeln låg omedelbart framför den tomma hålan, började stekeln stänga den, nu med abdomen packande sand ända in 1 kammaren, där spindeln förut legat. En myra (F. fusca) kom till och började med vanlig tilltagsenhet trakassera den i förhållande till henne jättestora stekeln. Därvid framgick, att denne nog sett sin spindel ligga där, fastän han icke på något sätt låtit märka det, ty han grep den nu genast, ängslig att myran skulle tillägna sig den, och släpade upp den på en till marken nedhängande grangren, mellan hvars barr han fästade den. Innan han lämnade den, förtärde han sitt eget på spindeln fästade ägg, återvände därpå och afslutade stängningen af den tomma hålan, hvilken till- slöts lika omsorgsfullt, som om den innehållit byte (jfr Pomp. viaticus n:r 14 och Psammo- phila n:r 17). Denna stekel afbröt ibland stängningsarbetet för att besöka rofvet på dess nya gömställe, hvilket icke blott är ett efter främmande omständigheter afpassadt, ända- målsenligt handlingssätt, utan äfven tydligare än vanligt visar ändamålet med dessa besök vara att uppfriska minnet af gömställets läge. Därefter gräfdes ny håla, hvars fullbordan jag dock ej afbidade. 10. En stor Lycosid släpades !7/7 af en P. fumipenmis till dess håla. Stekeln lät spindeln en stund ligga på sanden, medan han själf gick ned. Under denna stund sågs en mindre stekel komma flygande och för ett ögonblick sätta sig på spindeln. Afståndet tillät icke att bedöma, hvilken art denna senare stekel tillhörde, men af utgången att döma måste det ha varit en Ceropales, fastän ett ovanligt litet exemplar. Då spindelns ägare åter kom upp, började han släpa ned sitt rof, som under hela tiden ej setts göra några rörelser ens då en annan Pompilus sökte rycka det ifrån den förre. Hålan stängdes på vanligt sätt. Omkring !/2 timme därefter öppnade jag denna håla och blef helt öfver- askad af att få se spindeln själf arbeta sig fram. Äsggets plats var densamma som på förut iakttagna Lycosider. Spindeln inspärrades i samma faska som en ur en annan fumipennis-båla uppgräfd Drassodes, hvilken, liksom de förut iakttagna, bar ägget fästadt 1 hängande ställning på vänstra sidan af abdomen. Såsom ett bevis för, huru kry den stora Lycosiden kände 17 KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 314. N:O 5. 23 sig, kan nämnas, att han först fullständigt förtärde stekelägget på den andra fullständigt förlamade spindeln och sedan borrade käkarna in i honom själf och sög hans blod, hvar- med han fortsatte hela denna dag. Lycosiden instängdes med alltjämt kvarsittande stekel- ägg i ett glasrör, för att om möjligt det skulle kunna utrönas, huru förhållandet skulle gestalta sig mellan stekellarven och hans tillämnade offer. Två dagar därefter sågs spin- deln sitta med lyftad bakkropp, hvilken ställning han ännu bibehöll följande dag, då ägget kläcktes. Men nu uppdagades också, att en annan stekellarv, något litet större än den nykläckta, bredvid honom höll på att äta på spindeln. Dagen därefter på kvällen sågs den större larven hålla på att äta upp Pompiluslarven. På 5:e dagen (2:a efter Pompilus- äggets kläckning) rörde sig spindeln fortfarande, då glasröret lutades, eljest stod han upp- rätt stilla. På 6:e dagen låg han med hopdragna ben, men rörde dem ännu något vid retning. På 7:e dagen var all retbarhet försvunnen. Stekellarven hade synbart vuxit, men dog inom kort därefter. Visserligen är jag numera öfvertygad, att denna stekellarv tillhört Ceropales, men då jag ej 1 mina anteckningar finner angifvet, att den i nykläckt tillstånd intagit den för Ceropaleslarver karaktäristiska platsen i spindelns andhål, har jag ej velat upptaga detta osäkra fall bland förut lämnade meddelanden om Ceropales”"), helst som jag hvarken lyckades få se larven spinna kokong eller: med säkerhet kan afgöra, om den ofvannämnda stekeln, som satte sig för ett ögonblick på den på sanden liggande spin- deln, verkligen var en Ceropales. Hela detta 1iakttagelsefall har blifvit meddeladt ute- slutande såsom ett slående exempel på den ofullständighet 1 förlamning, som man ej sällan finner hos af Pompilusarter insamlade spindlar, liksom också för att visa, att denna ofull- ständighet ej nödvändigt innebär någon våda vare sig för stekelns ägg eller för larven, som börjar äta på ett så lifskraftigt offer. (Jfr n:r 5 och 6 samt Dolichurus med dess ofullständigt förlamade kakerlackor.) 11. 5/7 sågs en P. fumipennis insläpa i sin håla en stor Lycosid med särdeles stor bakkropp, en spindel, som måste ha vägt åtskilliga gånger mer än stekeln själf. Fallet erbjuder intet annat af intresse än att ägget af stekeln fästades på högra sidan af abdomen, medan det eljest hos de flesta anträffade Lycosider befunnits fästadt tvärsöfver abdomens undersida, strax bakom spindelns genitalöppning (jfr n:r 13). 12. Samma dag sågs en annan stekel af samma art jaga en stor, svart spindel, med hvilken han hade flera sammanstötningar. Dessa tycktes ej ha varit utan fara för stekeln själf, ty han sprang en gång liksom förskräckt bort, släpande ena sidans vingar, som om de varit förlamade, under det han surrade med de andra vingarna. Han hämtade sig dock snart och fortsatte förföljandet ännu en stund, därvid försökande sticka spindeln utan att med benen gripa fatt i honom. Spindelns rörelseförmåga hade påtagligen också lidit, men det oaktadt afstod stekeln om en stund från förföljandet. Spindeln befanns vara en hane af Gnaphosa lucifuga, hvilket torde förklara, att stekeln ej vidare brydde sig om honom, ty såsom i det föregående framhållits, försmå Pompilus viaticus och fumi- pennis i regeln spindelhanar. Det enda undantaget härifrån omnämnes här nedan (n:r 15). 13. En P. fumipennis sågs "/s hålla på med stängningen af sin håla. Den upp- gräfdes, hvarvid befanns, att spindeln, en Lycosid, låg med ryggen uppåt och ägget fästadt 1) 1902. 24 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAR OCH SPHEGIDAE. , längs med abdomens vänstra sida. Såsom förut nämnts (n:r 11) är en sådan plats för ägget sällsynt, då det gäller Lycosider. Stekeln gick sedan in i den tomma larvkammaren, hvarefter han omsorgsfullt stängde den (jfr n:r 9 och 14). 14. En P. fumipenmnis sågs ”/s afsluta stängningen af en håla, hvarvid han krafsade sand öfver ingången och packade sanden med hastiga slag af den nedåtböjda spetsen af abhdomen. Hålan uppgräfdes till en del, och spindeln framdrogs ur den orubbade larykamma- ren. Spindeln, en Drassodes, låg på sidan, med ägget fästadt på abdomens uppåtvända sida. Stekeln gick ned i den tomma larvkammaren och stängde den därefter omsorgsfullt, därvid, såsom förut, packande sanden med slag af abdomens nedåtvända spets (jfr n:r 9 och 13). 15. En P. fumipennis sågs ”/s bära en mycket långbent spindel till sin håla. Stekeln gick baklänges och bar spindeln vid en af framhöfterna, och på samma sätt bars den ned. Detta inbärningssätt afviker från det vanliga nedsläpandet vid spinnvårtorna. Då jag sedermera uppgräfde spindeln, fann jag honom” vara en hane, det enda af mig hittills iakttagna exemplet på att någon stekel af denna art infångat någon spindel- hane. Denne hane. tillhörde arten Chiracantluum lapidicolens och tycktes oaktadt sina långa ben vara ett afsevärdt mindre byte än denna stekel eljest plägar nöja sig med. Spindeln låg på sidan, med hufvudet inåt. Ägget var fästadt på abdomens uppåt- vända sida. Som byte hos P. fumipennis har jag oftast funnit Drassodes pubescens (THOR.) och Tarentula pulverulenta (CL), men därjämte Trochosa terricola Tuor., Gnaphosa lucifuga (WaLrcK), Åelurillus V insignitus (CL.), Chiracanthium lapidicolens Sites. samt Chiracan- thium erraticum (WALCK). Pompilus Wesmaeli Toms. Några biologiska meddelanden om denna art känner jag ej. ”THOMSon inskränker sig till att säga, att arten är sällsynt.') Jag har endast anträffat den två gånger, vid Bänkåsviken på Alnö i Medelpad. 1. 1/8 1901 sågs en stekel af denna art stänga ingången till sin håla efter att ha dit inburit sitt rof. Omedelbart därefter begaf han sig på ny jakt, hvarvid han rörde sig jämförelsevis långsamt och afmätt för att vara en Pompilus och kröp in i springor och andra gömslen på marken, hvarifrån han stundom dref ut en och annan af de vanligaste Lycosiderna, utan att han syntes bry sig om dem. Ytterst sällan använde han sina vingar, och hans ströftåg inskränkte sig till en yta af ett par kvm., som han åter och åter genom- sökte på sitt flegmatiska sätt. Det nedgräfda rofvet befanns vara en Tarentula trabalis (Cr.). Spindeln låg i hålan med ryggen uppåt. Stekelns ägg var fästadt vid abdomens vänstra sida, nära basen. 1) 1874, sid. 149. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. al. N:0 5. 25 2. 3/2 1902 sågs en P. Wesmaeli sysselsatt med att gräfva håla och dessemellan många gånger besöka sitt mellan sammanlutade grässtrån upphängda rof. Spindeln, en Gnaphosa bicolor (FHABN) bars vid en af bakhöfterna. Stekelns lokalsinne tycktes vara ytterst dåligt, ty han fick för hvarje gång söka ganska länge, innan han fann spindelns gömställe, som dock låg på mindre än '/3 m. afstånd från hålans ingång. Pompilus trivialis Dem. Om denna art lämnas i litteraturen några biologiska meddelanden. Komr"') upp- gifver, att den infångar Drassus (Drassodes) pubescens THor. FERTON har sett den?) fånga NXysticus acerbus Thor. i Provence. Utförligare meddelanden lämnar BORRIES, ”) som har haft gynnsamma tillfällen att på en sandig hafsstrand iakttaga såväl denna art som P. chalybeatus, hvilkas lefnadsvanor han anser identiska. Deras byte utgjordes i synnerhet af Lycosa cinerea och Textriz denticulata. Den förra uppsöktes i sin gång, där stekeln retade spindeln, till dess han kom ut, då stekeln kastade sig öfver och förlamade honom. Denna spindel kan uppnå en betydlig storlek, och fullvuxna exemplar äro mycket starka djur. P. chalybeatus, som är nästan dubbelt så stor som trivialis, fångade mest denna större spindelart. Den-senare stekeln åter nöjde sig med mindre exemplar eller fångade mindre arter. Det förlamade bytet bars af stekeln baklänges, fasthållet vid petiolus eller vid bröstet strax där ofvan. Skulle bytet bäras längre bort, lämnades det stundom, och stekeln sprang ett stycke i förväg för att rekognoscera. (BORRIES nämner intet om at" spindeln gömmes provisoriskt, medan hålan gräfves.) Gången gräfves, först sedan bytet är fångadt. Sedan hålan gräfts färdig, kommer stekeln upp med hufvudet förut. (Medan han hållit på att gräfva, har han alltid kommit baklänges upp.) Han går nu rakt till spindeln och drager den baklänges till hålans ingång, där den lämnas, medan stekeln själf går ned, hvarefter han kommer upp och drager ned spindeln vid ena bakbenet. Spindeln lägges i cellen i naturlig ställning, d. v. s. med ryggen uppåt och med ögonen vända mot utgången. Agget fästes på bakkroppens högra sida, vid basen, innanför högra bak- benets lår. MStängningen tillgår så, att stekeln nere 1 gången med hufvudet uppåtvändt börjar rifva ned samd från väggarna, hvarvid sanden då och då packas med bakkroppen. På detta sätt fortgår det, till dess hela gången är fylld. BoRrRIES påpekar ”') ett för dessa två Pompilider påfallande förhållande, nämligen att bytet är så lindrigt förlamadt. Både de spindlar, som B. tog från steklarna under transporten, och de, som framgräfdes ur redan tillstängda hålor, kvicknade snart åter till, så att de dagarna därefter voro som friska exemplar. Dock voro de, som redan buro ett ägg, något mattare, och deras bakkropp hängde mera slappt ned. Blott man inlade DD) spindeln i ett glasrör och vände eller skakade det en stund, lefde den upp igen. Det 1) 1880, sid. 238. 23 1800, Fd 32 3) 1897, sid. 105—109. I ec Ft OO K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 5. 4 20 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAR. är möjligt, att ljuset därvid har någon inverkan, men i synnerhet var hvarje slags skak- ning eller retning ägnad att väcka spindeln. (Borries nämner intet om den utkläckta larvens förhållande till den lefvande spindeln.) De tillfällen jag haft att iakttaga denna stekel äro få och meddelas här nedan. 1. En hona af denna art sågs 1 ett sandigt skogsbryn strida med en Formica fusca om en infångad spindel. Efter växlande lycka fick slutligen Pompilus tillfälle att osedd släpa bort spindeln, hvarefter myran länge sprang sökande omkring på stridsplatsen. Hade denna myra vägledt sig hufvudsakligen med lukten, så borde det ha varit för henne en lätt sak att följa luktspåren efter Pompilus och den af honom släpade spindeln. Men något sådant kom här alls ej i fråga. Stekeln satte nu på vanligt pompilidsätt sitt byte i säkerhet, i det han klättrade upp och hängde spindeln mellan några sammanlutade grässtrån. Därefter gick han att gräfva håla, hvarvid han började på tre ställen, innan han fullföljde arbetet till slut. Under sitt arbete med den definitiva hålan gjorde han sex eller sju påhälsningar - hos sitt byte och flyttade det för hvarje gång ett litet stycke närmare. Hans lokalsinne tycktes vara klent, och som han dessutom arbetade mycket långsamt, var det ytterst tålamodspröfvande att iakttaga honom. En gång utbytte jag hans byte, en Drassodes pubescens, mot en af mig själf infångad och med en nålspets paralyserad Lycosid. Men denna senare ville han ej veta af. Då sedermera hans egen spindel lades bredvid Lycosi- den, släpade han bort den senare ett stycke och kastade den ifrån sig, hvarefter han bar sitt eget rof till ett nytt gömställe. Äfven denna Pompilus, liksom de föregående, som jag iakttagit, grep i nedsläpningsögonblicket sitt byte vid spinnvårtorna, medan han själf gick baklänges ner. Sedan stekeln ändtligen imsläpat sin spindel och börjat stänga genom att först imuti gången rifva ned sand och sedan uppifrån krafsa ned sådan, infångade jag honom. Han hade då i 2!/2 timme oafbrutet lagt beslag på min uppmärksamhet. 2. 8 fångades i ett sandigt skogsbryn en P. trivialis med rof af en Attid, som sedermera förkommit, så att jag ej kan angifva arten. 3. ”/10 sågs vid en lufttemperatur af + 15? C. i skuggan en P. trivialis ännu vid denna framskridna årstid syssla med att stänga en håla, 1 hvilken han förvarade en Lycosid, som bar ägget fästadt vid bakkroppens vänstra sida. Samma dag iakttogs Priocenemis pusillus jagande och Pompilus wviaticus arbetande på sina vinterhålor eller solande sig utanför deras ingång. Pompilus echalybeatus Scmöprtr. Kor meddelar om denna art,') att den infångar Pardosa monticola KocH. FERTON ”) uppräknar följande spindlar såsom dess rof i Syd-Frankrike: Lycosa miniata C. Kocn, L. ruricola DE Geer och Pirata leopardus Sup. De af Borrims ”) gjorda iakttagelserna hafva meddelats under P. trivialis. 1), 1880, sid. 238. 2) 1897, sid. 32. 3) 1897, sid. 105—109. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 317. N:0O 5. 27 Nedanskrifna meddelanden afse några Pompilus-individer, om hvilkas artbestämning jag varit tveksam. Professor CHR. Aurivirnivs har emellertid efter jämförelse med Riks- musei typexemplar benäget meddelat mig, att de böra hänföras till P. chalybeatus. Detta gäller äfven en af mig vid ett föregående tillfälle ') under namnet P. unguicularis THoms. omtalad stekel, hvadan där lämnade biologiska meddelanden sålunda också böra anses syfta på P. chalybeatus. Denna stekels tillvägagående var i så måtto afvikande från de senare iakttagnas af samma art, att han alldeles tydligt hade sin håla färdiggräfd, innan han begaf sig på jakt. Sedermera hafva tillkommit följande iakttagelsefall. 1. En P. chalybeatus sågs ”/T på en sandig mark utse plats för sin håla. Arbetet afbröts ibland för att besöka rofvet, som för hvarje besök släpades allt närmare och gömdes ofvanpå barkstycken och stickor samt till sist på en liten mosstufva, den enda växtlighet som fanns på platsen. Då rofvet skulle indragas, vände stekeln som vanligt spindeln så, att dess bakkropp riktades inåt hålan, och jag tyckte mig se, att han med käkarna fattade tag i bakkroppens spets. Hålans djup var 42 mm. Ägget var fästadt på abdomens högra sida. Spindeln var en Thanatus formicinus (CL.). 2. ”/7 sågs en hona af samma stekelart flygande i korta satser omkring på den breda sandremsan vid stranden af Bänkåsviken, tämligen långt från skogsbrynet. Rörel- serna voro just de, som äro karakteristiska för Pompilus-arterna, då de söka sitt gömda rof. Detta befanns också vara denna stekels ärende. Efter en stunds sökande i kretsar och bukter fann stekeln sin öppet på sanden liggande spindel, hvilken var en ung Lycosa cinerea. En gammal hona af denna spindelart satt i sin öfvertäckta håla helt nära där- invid. Det framgår icke tydligt af Borrirs uttalanden (se under P-. trivialis här ofvan), om han sett P. chalybeatus angripa någon fullvuxen hona. Det förefaller mig knappast tänkbart, att en stekel af så obetydlig storlek som P. chalybeatus skulle kunna öfver- väldiga en så kolossal spindel, hvilken han. för öfrigt knappt borde kunna rubba ur stället, äfven om han lyckats paralysera den. Jag har inspärrat en sådan stor hona tillsammans med flera slags Pompilider, äfven den stora P. fumipennis, under en glaskupa, men ingen befanns hågad att inlåta sig i kamp med vidundret. Rofvet släpades ett stycke på sanden och lämnades därpå, utan att på något sätt gömmas, hvilket för öfrigt ej var möjligt, då imgen växtlighet fanns och ej heller några på sanden liggande föremål. I samband därmed kan erinras om en annan Pompäilus-arts tillvägagående under liknande förhållanden. FERTON omtalar,”) hurusom Pompilus pulcher PABR., som i Älgeriet bebor sanddyner, där ingen växtlighet och inga stenar erbjuda provisoriska gömställen för de paralyserade spindlarna, har uppfunnit en annan metod att dölja sitt byte, i det han i hast gräfver en liten grop af 2—3 mm. djup i sanden, dit- släpar spindeln och täcker honom med ett tunt sandlager. Under det stekeln var sysselsatt med gräfning, bortklippte jag spindelns spinnvårtor. Allt ibland besökte stekeln sitt rof, som han för hvarje gång släpade närmare hålan, så att den till sist till och med lades öfver själfva ingången, hvarvid stekeln måste tränga sig förbi, då han skulle gå ut eller in. Flera gånger bortflyttade jag spindeln ett 1) 1900, sid. 196. 2) 1891, sid. 12. 28 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAR. litet stycke, men stekeln drog alltjämt fram den ända till hålans mynning för att ha den under sin omedelbara uppsikt under gräfningsarbetet. Då hålan var färdig, grep stekeln med käkarna fast 1 bakkroppens spets på spindeln, utan att fästa något afseende vid spinnvårtornas frånvaro. Då efter en stund stekeln åter kom upp för att stänga, infån- gades han, och hålan uppgräfdes. Denna befanns ha ett djup af 5 em. och gick snedt nedåt i den här fuktiga undersanden. Denna fukt härrörde af grundvatten (det hade ej regnat på långa tider), och valet af denna plats förvånade mig, därför att jag eljest sett Pompiliderna undvika fuktig sand. Ägget var fästadt högt upp på bakkroppens högr: sida, framför midten. Spindeln med ägget inlades i en ask, och sedan denna burits 1 fickan ett par tim- mar, befanns, att den förlamade spindeln kryat till sig fullständigt och sprang omkring lika obehindradt, som om ingenting händt. (Jfr Borrirs uppgift under P. trivialis här ofvan.) 3. /8 sågs en P. chalybeatus gräfva sin håla på en med kort mossa bevuxen sandmark. Liksom de ofvan omtalade besökte han därunder allt ibland sitt rof, som för hvarje gång släpades närmare. Så länge rofvet var långt borta från arbetsplatsen, var stekeln angelägen att dölja det mellan toppbladen af någon låg växt, men ju närmare det flyttades, desto mer underläts detta försiktighetsmått, så att rofvet lades på blotta marken utan något försök att dölja det. Spindeln var en Thanatus formicinus (Cr.). Han bars vid en af bakhöfterna. Spinnvårtorna framträda hos denna art föga utom abdomens spets, men då spindeln skulle släpas ned, bragte stekeln dem att framträda genom press- ning af abdomens spets; hvarefter han grep fast i dem och drog ned rofvet. Hålans djup var 3 cm. Spindeln låg i cellen med ryggsidan uppåt och hufvudet vändt mot ingången. Ägget lossnade vid framgräfningen, så att dess plats ej kan angifvas (jfr n:r 1). Pompilus niger Fas. Borrires lämnar ') några meddelanden om denna art, som här anföras. Denna art, säger han, tycks bygga 1 trä, hvilket godt öfverensstämmer med framtarsernas bildning (med korta spridda tornar). »Pompilus melanarius», som antagligen hör hit, kläcktes ur en elliptisk, ljusbrun, fast kokong, som anträffades i en murken björk (Stett. ent. Ztg 1848, p. 11). Bom fann dess bo i »Ror»; 5 celler funnos i rad, åtskilda genom väggar af spånor. I hvarje cell låg en puppa (Stett. ent. Ztg 1855). SHUCKARD (1837) har sett den bära »en sandfärgad larv» ÅDLEPRLETIER anser den för en typisk parasit. Arten är icke sällsynt i augusti. — Så långt Borrries, som ej tyckes själf ha gjort några iakttagelser öfver denna stekel. i Andra uppgifter lämnas af FERTON, ”) som säger, att P. niger hör till de arter, som inreda bo 1 hvarje slags hålighet, förutsatt att den är tillräckligt rymlig och skyddad. Han har på olika lokaliteter sett den bygga i sand, i murar och i tomma snäckskal. Som DIS SL Mo 2) 1897, sid. 17, KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O 5. 29 rof har han funnit”) Lycosa albofasciata BRULLE, ÅL. radiata LATR., LC. albovittata BRULLÉ, Drassodes lutescens CO. Koon samt Drassus severus O. Koom. Ägget fästes på sidan af spindelns abdomen (1. c. sid. 127). Denna art förekom under senare delen af augusti 1902 ganska allmänt vid det sandiga skogsbrynet utmed Bänkåsviken på Alnö, där sommaren förut intet enda exemplar sågs. Den sågs ofta sysselsatt med gräfning af hålor, men jag såg den aldrig fånga något byte, ehuru den en gång sågs förgäfves förfölja en Lycosid, som undkom. Af FERTONS meddelanden tycks framgå, att den i Syd-Frankrike åtminstone delvis skulle begagna sig af förut befintliga håligheter. Upplysningen, att den emellertid ingalunda saknar förmåga att själf gräfva hålor i lös sand, är egentligen det enda bidrag jag kan lämna till kännedomen om denna arts lefnadsförhållanden. Pompilus cinetellus V. p. Linp. SCHENCE ”) har sett denna art uppehålla sig på gamla murar och bortsläpa stora spindlar som rof. Först FERTON”) lämnar utförligare meddelanden om P. cinctellus SPINOLA, hvilken jag förmodar vara identisk med ofvanstående. Han har sett den inreda sina celler i sand, i lerväggar, i murket trä samt i tomma Helix-skal. Den infångar Attider, hvilkas förlamning är föga fullständig, så att verkan af stynget vanligen upphör inom 24 timmar. En varietet sågs en gång fånga en Textriz. Ägget fästes på främre delen af bakkroppens ena sida. HFERTON anser denna art endast i nödfall gräfva. Under sommarens torka har han sett få verkligen gräfvande Pompilider i Alger. Nästan alla begagnade markens sprickor, andra steklars gångar, tomma snäckskal eller hvilket gömsle som helst till förvaringsrum åt sin afkomma. Ur mina egna anteckningar kan följande förtjäna att anföras. 1. Honor af denna art ha sedan midten af juli 1901 ej sällan visat sig på en fläck af den sandiga strandremsan vid Bänkåsviken (Alnö, Medelpad), där de setts släpa på sina spindlar, Attider, och stundom sysslat med gräfning. ””/7 fångades äfven en hane, som sökte para sig med den på rofvet baklänges släpande honan. Denna art har ej setts klättra upp för att gömma rofvet mellan sammanlutade grässtrån eller mellan toppbladen af något lågt örtstånd, såsom åtskilliga andra Pompilus-arter pläga, utan brukar gömma det under torra blad eller annat på marken liggande växtaffall. Vid val af plats för håla tycks honan med förkärlek välja någon förutvarande hålighet, där föga arbete återstår att göra. Om en P. cinctellus, som öfverfölls och beröfvades sitt byte af en Ceropales, har jag redan vid ett föregående tillfälle ”) talat. E 2. I början af juli 1902 sågs en hona af denna art gå omkring i det sandiga skogsbrynet, där hon fäste uppmärksamheten genom sitt egendomliga sätt att tid efter 1y 1901, sid. 124. 2 186 3) 1891, sid. 10. 1897, sid. 14—16, FINAST 520 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPURGIDAE. annan lyfta de hopslagna vingarna och bakkroppen. Hon sågs äfven släpa in en stor spindel i en håla, som hon därefter stängde. Spindeln kunde ej återfinnas. Sedermera har hon allt ibland återsetts på samma plats, men först '/7 med byte, som utgjordes af en liten ÅAttid. Rofvet lades utan skydd på blotta marken. Därefter uppsökte stekeln en i en liten brant sandvägg befintlig håla, 1 hvilken han gick in. Tvifvelaktigt är, om han själf gräft denna. Någon: sand uppgräfdes åtminstone ej nu. Då stekeln snart åter kom ut, uppsökte han sitt byte under mycket lifliga slag, halft hoppande, halft flygande. Bytet släpades närmare och lades åter utan skydd, öppet på marken, medan stekeln ånyo gjorde ett besök i hålan. Därefter hämtades spindeln och släpades ned. Rofvet transporterades på det sätt, att stekeln, fasthållande i ett af de främre benen, sprang baklänges, medan spindeln släpades på ryggen. Stängningen utfördes mycket omsorgs- fullt, 1 det stekeln från omgifningarna hopletade och med käkarna frambar hvarjehanda växtaffall och små jordklumpar, med hvilka till sist den med sand fyllda hålans mynning alldeles täcktes. Ägget befanns vara fästadt på vänstra sidan af abdomen, nära basen. De af mig tillvaratagna spindlar, som infångats af P. cinctellus, hafva befunnits vara Attiderna Ergane faleata (Cr.) och E. arcuata (CL.) samt Thomisiden Xysticus pini (HAnN). Pompilus (Episyron) rufipes L. FerroN meddelar !) om denna art, att den fångar flera Epeira-arter. ln på samma ställe lämnad uppgift, att en varietet af samma art setts imfånga en Larinia, beriktigas sedermera ”) såtillvida, att denna stekel visat sig vara den rufipes mycket närstående P. argyrolepis Costa. FErRTON uppräknar följande af rufipes infångade Ipeira-arter: EB. umbratica ÖOr., B. gibbosa WArr., H. dalmatica Dis samt B. diademata Or. Ägget fästes på det högst belägna partiet af den på sidan liggande spindeln. ”) BORrRIES, som sett denna stekel talrikt flyga öfver sanden längs strandkanten, fram- håller, 7") att stekeln ej plägar springa, såsom andra Pompilider, utan att den hufvud- sakligen rör sig flygande. Borrirs har ej sett den med byte. Han anser, att den säkert har 2 generationer om året. Han har iakttagit parning såväl i slutet af juni som 1 slutet af juli. P. rufipes har icke sällan visat sig på Alnö och vid Vattijom i Medelpad under juli och augusti. Om de iakttagelser jag därvid gjort berätta anteckningarna följande: 1. En hona af denna vackra art iakttogs ”/7 1901 i det sandiga skogsbrynet dels flygande i häftiga svängar (liksom Ceropales), dels hvilande på sanden. Den sågs upp- repade gånger försöka gräfva hålor, men valde så olämpliga platser, att sanden alltjämt rasade ned, och ingen håla blef färdig. Den sågs äfven anfalla andra Pompilus-arter, som närmade sig för att gräfva på samma ställe. DIT897, sid. 32. 2 DOO Hl NR NO 3) 1901, sid. 128. 4) 1897, sid. 104. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O 5. il 2. ”/7 sågs förmodligen samma individ på samma plats. Den jagade flygande om- kring (sprang ej, såsom Borrirs anmärker) och sågs också klättra omkring bland grenarna af skogsbrynets unga gramar. Sedan jag en stund varit upptagen på annat håll, fann jag den vid min återkomst gräfvamde och med bättre resultat än under gårdagen. Häålan blef strax därpå färdig, och stekeln flög bort för att hämta bytet, en korsspindel, som låg gömd mellan toppbladen af en mjölonriskvist. Flygande i korta satser, bar han spin- deln till närheten af hålan, där han, gående baklänges, släpade den på vanligt pompilid- sätt. Äfven in i hålan släpades den på samma sätt (ej vid spinnvårtorna). Stekeln började stänga genom att rifva ned sand från gångens väggar, hvarvid han infångades. Ägget var fästadt vid bakkroppens högra sida på den på vänstra sidan hvilande spindeln. Hålan hade ett djup af 55 mm. 3. Sommaren 1902 visade sig denna stekel för första gången ”/7. Först ??/7 hade jag emellertid tillfälle till några iakttagelser. Ett stort exemplar af denna stekel sågs då på sandstranden utanför skogsbrynet flyga med oroliga svängar omkring öfver sanden, när jag närmade mig. I sin tvärkastande flykt erinrade han mycket om Ceropales. Stun- dom slog han ned på sanden, men var mycket skygg. Då jag aflägsnat mig några steg, befanns det, att han hade sitt rof, en korsspindel, liggande på sanden just bredvid den plats, där jag suttit. Fan kom nu fram och bar spindeln ett stycke, därvid fasthållande honom vid en af framhöfterna, med spindelns hufvud vändt uppåt, och själf springande baklänges. I närheten hade han sin håla, hvilken han nu gaf en sista afputsning, hvar- efter han bar in spindeln, på samma sätt som användes vid ofvan beskrifna transport (ej vid spinnvårtorna). Stängningen utfördes så, att stekeln hämtade sand vid ingången, hvarefter han, åkande baklänges ned, rakade sanden med sig, hvilket upprepades, till dess gången var nästan fylld, då också kanterna af den tillhårdnade ytsanden kring ingången nedbrötos. Spindeln befanns sedan ligga på ryggen i cellen, med hufvudet inåt. Ägget var ej fästadt på spindeln, utan på sanden, som bildade cellens inre vägg. Jag framhåller särskildt, att denna egendomliga plats för ägget ej berodde på någon rubbning vid upp- gräfningen, utan på något felaktigt tillvägagående af stekeln, som 1 andra fall visade sig fästa sina ägg på rätta sättet. 4. ”/7 sågs samma stekel flygande fortskaffa sitt byte, en liten korsspindel, slå ned i närheten af sin håla och, fortfarande fasthållande rofvet vid höften, bära in det, därvid ej, såsom andra Pompilider, gående baklänges, utan rätt fram. 5. Samma stekel sågs ett par timmar därefter dels flygande fortskaffa, dels bak- länges släpa en något större korsspindel, denna gång en hane. Den insläpades också baklänges, fasthållen vid höften. Medan stängningen pågick inuti hålan medelst sandens nedrifning från väggarna, uppgräfdes spindeln, som låg på ena sidan och bar ägget på den uppåtvända sidan af abdomen. Hålans djup var 38 mm. Spindeln lades nu utanför hålan, hvars inre del lämnats oskadad. Stekeln kom strax fram och berörde spindeln, gick därpå ned och stängde omsorgsfullt den tomma hålan, hvarefter han flög bort utan att bry sig om spindeln. Helt annorlunda handlade under liknande förhållanden en stekel af samma art, med hvilken FERTON ') gjorde samma försök. Denna stekel kom 1) 1891, sid. 13. 32 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHRGIDAR. fram och tog åter sitt rof i besittning, släpade bort det ett stycke och började gräfva ny håla. (Jfr Pomp. viaticus n:r 14 m. f., P. fumipennis n:r 9, 13 och 14.) 6. P. rufipes jagar uppe bland granarnas grenar 1 öfverensstämmelse med sitt val af rof (Epeirider). 7/8 iakttogs en rufipes, som gömt sin förlamade korsspindel mellan barren på en grankvist, 1,5 m. öfver marken. Innan han lämnade rofvet för att gräfva håla, gjorde han flygande en mängd orienteringsslag kring denna kvist, hvarpå han flög ned på marken för att gräfva håla i sanden. (FERTON har iakttagit detsamma hos den närsläktade P. argyrolepis Costa, ') men däremot icke hos rufipes). Stekeln afbröt ofta arbetet för att flyga upp och öfvertyga sig att rofvet fanns kvar och på samma gång uppfriska minnet af gömstället, på samma sätt som andra Pompilus-arter bruka. Då hålan var färdig, hämtade han rofvet, med hvilket han flög ned. Nedslaget skedde strax framför hålan, hvarefter stekeln, utan att släppa sitt tag vid spindelns höft, baklänges drog ned honom. Sedan hålan stängts, uppgräfdes rofvet, en mindre korsspindel, hvilken i larvkammaren låg på sidan, med hufvudet vändt utåt ingången. Ägget var fästadt på den uppåt vända sidan af abdomen. 7. En stekel af samma art sågs ”"/s inbära en korsspindel i sin håla. Medan stängningen pågick, inkastades ljus med en spegel, hvarvid det kunde urskiljas, att stekeln ref ned sand med frambenen från väggarna och därefter packade sanden med bakkroppen på samma sätt som wiaticus och fumipennis. Spindeln låg på sidan, med ägget fästadt på den uppåtvända sidan af abdomen. 8. På hela sommaren var det endast 2 individer af ruwfipes, som dag för dag, då vädret var lämpligt, 1akttogos på hvar sitt ganska begränsade område, där de gräfde ned den ena korsspindeln efter den andra. Först då jag alldeles genomplöjt marken på dessa ställen under letande efter deras celler, förlade de sin verksamhet till andra platser. Vid uppgräfningen af deras celler fann jag aldrig annat än korsspindlar, men både hanar och honor, olikt förhållandet hos andra Pomipilider. Dock voro honorna öfvervägande. Redan förut hade det fäst min uppmärksamhet, att stekelns ägg var ovanligt löst fästadt på spindlarna och därför lätt föll bort. Detta visade sig också vid den nämnda massuppgräfningen, och däraf torde förklaras, att flera spindlar därvid uppgräfdes, som ej buro något ägg. Korsspindlarne tillhörde följande arter: Araneus (Epeira) umbraticus Or., A. Nord- manni THOR., A. diadematus ÖOr., 4. dromedarius WALCE., ÅA. marmoreus CL., A. cornutus Cr. Jag känner eljest ingen Pompilid, som så exklusivt väljer sina byten ur blott ett enda släkte. PrecKkHAMm omtalar ”) lefnadsvanorna hos den amerikanska P. quinquenotatus, hvilka äfven i smärre detaljer tyckas öfverensstämma med dem hos rufipes. Den nämnda arten väljer äfven till byte korsspindlar, till och med blott af en enda art, Epeira strix, mest honor. I. I ett sandigt barrskogsbryn vid öfre kanten af en åt söder vettande sandnipa vid Ljungan i Medelpad sågos 2 juli 1903 en mängd hanar af denna art flyga omkring på en begränsad fläck af 3—4 m. längd. Äfven några honor visade sig, fast ännu fåtaliga. 2 NOOMI, I JK 2) NINE, Fe NI KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS IANDLINGAR. BAND 34. N:O 5. 33 Det var synbarligen en kläckningsplats, och här, liksom i många andra fall, visar det sig, att steklarna ogärna aflägsna sig från kläckningsplatserna, utan tendera att bilda kvasi- kolonier med fasta boplatser år efter år. En af honorna sågs gräfva håla i den lösa sanden. Arbetet afbröts ibland af ori- enteringsslag, hvarvid hon först flög 1 korta satser kring boets närmaste omgifningar, därvid hon från mjölonkvistar och andra öfver marken upphöjda föremål liksom tog en öfverblick af marken däromkring, hvarefter arbetet fortsattes. Vid ett tillfälle började hon flyga i bukter tämligen långsamt och lågt öfver marken, först 1 hålans närhet och småningom längre bort till omkring 2 meters afstånd åt ena sidan, hvarefter hon ännu en gång flög fram till hålan, där hon plötsligt vek af och flög uppåt skogen. Efter en lång stunds förlopp visade hon sig åter, bärande en liten korsspindel, med hvilken hon flög i korta satser fram till kanten af grästorfven, som i skogsbrynet begränsade den lösa sanden. Här klättrade hon först upp och lade bytet mellan toppbladen af en mjölon- kvist, men då hon nästan 1 samma ögonblick fann gömstället upptäckt af en myra, sprang hon med sitt byte baklänges uppför en liten gran och därifrån öfver till en närstående ungtall, där spindeln fästes mellan några uppåtriktade barr. Nu vidtog en af dessa tåla- modspröfvande, ändlösa putsningsprocesser och därefter en hvila, som hotade att bli allt- för långvarig, hvarför jag tillgrep ett ofta med framgång försökt medel, nämligen att med en lätt skur af sand väcka stekeln ur hans dvala. Sedan han först öfvertygat sig om att spindeln var säkert fästad, började han äfven här en orientering, 1 det han kröp omkring på kvisten och därefter till några närsittande kvistar, innan han flög ned för att afsluta arbetet med hålan. Denna rasade emellertid igen, och jag afbidade ej den nyas gräfning. 10. En rufipes-hona sågs ”/17, flygande i korta satser, hemföra en korsspindel (>), hvilken nedbars och begrafdes på vanligt sätt. Innan stängningen var fullbordad, fram- drogs spindeln med en pincett, så att hålans inre del förblef orubbad. Spindeln lades framför hålan, dit snart stekeln återvände och berörde honom med atennerna, hvarefter den afbrutna stängningen fortsattes och afslutades, fastän hålan var tom. Under tiden kom emellertid en annan rufipes-hona och tillägnade sig spindeln, som hon baklänges släpade bort till en ung tall och uppför dess stam, hvarefter spindeln gömdes mellan några uppåtriktade barr på en omkring 1,so m. öfver marken sittande kvist. Stekeln inpräglade platsen i minnet genom att först klättra omkring på denna kvist, därefter på närsittande kvistar, hvarefter i flykten några svängar fram och tillbaka mellan grenarna gjordes, innan stekeln flög bort. Salius sanguinolentus FaAB. Redan vid ett föregående tillfälle!) har jag omnämnt, hurusom jag i Östergötland haft tillfälle att se denna sällsynta stekel likt andra pompilider sökande ströfva omkring på marken samt intränga i dess skrymslen och håligheter. Sedan dess har jag haft tillfälle 1) 1900, sid. 194. An K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 5. 34 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. att under de följande somrarna iakttaga några exemplar af samma stekel på Alnö i Me- delpad, där de i ett sandigt skogsbryn en och annan gång ströko fram öfver de platser, där öfriga pompilider hade sin ständiga uppehållsort. Endast några få ögonblick stannade de för hvarje gång, blott helt flyktigt undersökande marken, hvarefter de färdades vidare. En sak framgick dock tydligt af stekelns beteende, nämligen att, om denna stekel är en parasit hos andra arter, hans parasitiska metod måste vara en helt annan än den af Cero- pales använda. Emellertid har kand. J. C. NIELSEN i Köpenhamn benäget fästat min uppmärksamhet på några notiser rörande Salius, hvilka jag här nedan anför, enär de torde innefatta allt, som hittills offentliggjorts om släktets lefnadsförhållanden. Den första af dessa notiser är ett helt kort meddelande af G. BriscHreE i Ent. Nachrichten VI Jahrg. 1880, sid. 27. Där uttalas, med hänvisning till ett tidigare och för mig okändt meddelande i Kraatz Monatsblätter för 1876, en förmodan angående förhållandet mellan larven af Salius sanguinolentus och spindlarna, som tycks åsyfta, att Saliuslarven skulle lefva såsom parasit på fritt kringlöpande spindlar. FERTON !) säger, att denna stekel i sitt lefnadssätt ej afviker från andra pompilider. Han har sett honom jaga en spindel, som dock undkom, så att F. ej kan upplysa om dess namn. Han har vidare funnit en kokong af denna stekel 1 ett Helix-skal, hvars öppning var tillsluten med växtaffall och jordsmulor. Han beskrifver kokongen, ur hvilken stekeln sedermera kom fram. Slutligen har PECKHAM i kap. V af sitt värdefulla arbete?) under rubriken »Two spider hunters» omtalat bl. a. en Salius-art, nämligen S. conicus SAY., af hvars lefnads- vanor möjligen några slutsatser kunna dragas i fråga om den europeiska artens. PECKHAM har sett Salius conicus öfverfalla och förlama Lycosider på vanligt pompilidsätt och där- efter baklänges släpa dem vid ett ben in i sin håla. Vid jakten begagnar Salius aldrig sina vingar, utan springer med yttersta liflighet. PECKHAM anser, att de af denna art behandlade spindlarna ej blott äro förlamade, utan döda, enär han flera dagar efteråt ej kunde märka några lifstecken hos en sådan. Men härvid är att märka, att P., genom att skilja stekeln från bytet och åter låta honom taga det i besittning, bringat stekeln att sticka samma spindel två gånger. Det tycks mig vara förhastadt att af dessa spindlars tillstånd sluta, att stekeln alltid skulle döda sitt byte. Ceropales maculata Fas. Släktet Ceropales är hittills det enda af familjen, om hvilket man med visshet vet, att det ägnat sig åt ett parasitiskt lefnadssätt. Förmodanden ha visserligen icke saknats, att så skulle vara förhållandet äfven med några andra släkten, särskildt sphegidsläktet Nysson, men någon fullständig bekräftelse därpå har ännu ej vunnits. Att FERTON ”) sett Nysson dimidiatus sitta på lur utanför hålor, tillhöriga Gorytes elegans, och intränga i 1), 1897, sid. 18. 2) 1898, sid. 53. 3) 1901, sid. 107. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 30. N:0O 5. 35 dem, sedan ägaren begifvit sig bort, gör visserligen antagandet af parasitiska afsikter hos den förra stekeln mycket sannolikt. FERTON tror sig också "') ha iakttagit ett egendomligt slag af parasitism hos Pompilus pectinipes V. d. L., hvilken han sett öppna andra pom- piliders hålor och intränga i dem för att utbyta det på den där magasinerade spindeln fästa stekelägget mot sitt eget. Blott två fall hafva ännu iakttagits. Angående Ceropales maculata hänvisar jag till mina nyligen ?) offentliggjorda iakt- tagelser. Här må blott erinras, att denna stekel visat sig lägga sitt ägg i ett af abdo- minalstigmerna på de spindlar, som andra pompilider för egen räkning paralyserat, och att därmed den förut svårbegripliga bildningen af honans som ett plattadt äggläggnings- rör formade sista ventralsegment fått sin förklaring. Ceropaleslarven förtär såväl spin- deln som den pompilidlarv, för hvilken spindeln ursprungligen var afsedd. Om, såsom ej sällan tycks vara fallet, 2 Ceropalesägg blifvit lagda på samma spindel, förtär den först kläckta sin senare utvecklade frände. Ceropales-individer, som spunnit kokong de första dagarna af augusti, framträdde, efter öfvervintring inomhus, såsom imagines de sista dagarna af juli följande år, således efter 1 det allra närmaste ett års hvilotid. Kokongens hufvudända hade, såsom vanligt hos pompilider, afstötts i form af ett lock. Priocnemis parvulus Dem. De biologiska meddelanden, som föreligga om arterna af släktet Priocnemis, äro tills vidare högst få. Först FERTON lämnar några uppgifter bl. a. äfven om en af de i Sverige förekommande arterna, nämligen den parvulus närstående pusillus SCHIÖDTE, som uppgifves vara vanlig i Provence. Han anordnar”) sin cell i någon hålighet i marken, som han ej själf gräft, annat än om han därtill varit tvungen af brist på förut befintliga gömslen. Som rof använder han flera slags spindlar, t. ex. Pythonissa exornata C. Kock och Hasarius jucundus Luc. FERTON omtalar en stekel af denna art, som sågs med kä- karna bearbeta abdomen på en infångad spindel, tid efter annan uppsugande den utsipp- rande saften. Denna spindel öfvergafs därefter, och stekeln begaf sig åter på jakt. Han hade fångat spindeln endast till näring åt sig själf. Ur mina egna anteckningar anför jag följande iakttagelser. 1. 15/7 sågs en Priocnemis parvulus gräfva sin håla i en sandvägg, därpå göra några orienteringsslag samt först därefter begifva sig ut på jakt. Under sina ströftåg kom han flera gånger tillbaka till hålan eller dess närhet. Hålan hade lämnats med öppen mynning. Priocnemis skulle således, olikt de flesta Pompilus-arter, gräfva håla, innan rof infångats. 2. ?/8 sågs en stekel af samma art med rasande fart fara omkring i ett litet snår af gräs och örter. Snart kom det i dagen, att han var en liten vargspindel (Lycosa) på 1) 1901, sid. 117. 1902, sid. 519. 2) 1902. 3) 1897, sid. 25. 36 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. spåren, ty denna uppenbarade sig inom kort, farande omkring i dödsångest, med blixt- snabba kast från marken upp på grässtråen och ned på marken igen, så att det såg ut som om han fugit. Det var bokstafligen nästan omöjligt att afgöra, hvilkendera som var stekeln och hvilken som var spindeln, förrän de kommo hvarandra så nära, att man kunde se, hvilken som flydde och hvilken som förföljde. Stekeln följde tydligen luktspår, ehuru dessa, till följd af spindelns långa hopp, måste ha varit mycket glesa. Till sist greps och förlamades spindeln på vanligt pompilidsätt. Stekeln sågs en stund slicka rofvet och började sedan släpa det baklänges vid ett ben. Det bar nu i väg, i ganska rak rikt- ning att börja med, omkring 1,5 m., hvarefter rofvet lades på marken och stekeln gjorde ett orienteringsslag. Därefter släpades spindeln ungefär '!/3 m. i mot den förra kosan rätvinklig riktning. Ater lades den på marken, och åter gjordes ett orienteringsslag, hvarefter stekeln ånyo bröt af i rät vinkel, parallellt med den första kosan, en väglängd af omkring '/2 m. Nu stannade stekeln framför en öppen håla, lade spindeln vid ingån- gen och kröp själf in, men började omedelbart därefter draga in rofvet vid ett ben. Detta gick långsamt, ty hålan var synbarligen mycket trång. Sedan stekeln varit inne en lång stund, satte jag, enär jag befarade, att han skulle undkomma, en flaska öfver ingån- gen och infångade honom. Då hålan därefter uppgräfdes, befanns, att spindeln ännu ej blifvit neddragen till dess botten, och att intet ägg ännu lagts. Sannolikt var stekeln sysselsatt med hålans utvidgning. Emellertid framgår, att hålan i detta fall var om icke gräfd, så dock utsedd på förhand, innan byte var anskaffadt. 3. ”/9 sågs en stekel af denna art sysselsatt med att stänga en håla, hvarvid han gick till väga på ett sätt, som mera liknade det af Agenia än det af Pompilus använda, i det han i omgifningarna uppsökte och med käkarna hembar hvarjehanda små fragment, med hvilka han gick in i hålan. Dennva uppgräfdes och befanns vara 17 mm. djup. Den var tom, hvarför det ser ut, som om Priocnemis skulle både gräfva och stänga sin håla före jakten, hvilket senare dock ej öfverensstämmer med de föregående iakttagelserna. Ännu ?/10 sågs denna stekel jagande, fastän utan större liflighet. Priocnemis exaltatus PAnz. Denna stekel har jag mycket ofta iakttagit 1 augusti och september släpa på sitt rof, som vanligen är en Lycosid, stundom också en Attid. Däremot har jag endast an- tecknat en enda iakttagelse om dess förfarande vid magasineringen af bytet, hvilket af stekeln upprepade gånger lämnades liggande på marken, medan han sprang i förväg och inträngde 1 hålan samt därefter drog spindeln litet närmare, släppte den, gick ånyo in i hålan o. s. v. Sedan spindeln indragits, uppgräfdes hålan, hvarvid den nyss indragna spindeln, en stor Lycosid, jämte stekeln själf träffades ett stycke innanför ingången. Djupare in i samma håla låg en annan liknande Lycosid, som bar ett stekelägg fästadt på abdomens sida. Detta fall kan tolkas antingen så, att stekeln inlägger flera spindlar i hvarje cell, eller också så att han begagnar samma gång, om den är af tillräcklig längd, till anordnandet af två eller flera celler i rad. Det senare förefaller mig sannolikare, och 2 KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 34. N:O 5. 31 troligen fanns någon obetydlig skiljevägg ofvanför den innersta spindeln, fastän den vid uppgräfningen undgick min uppmärksamhet. Priocnemis skulle således i detta afseende öfverensstämma med släktet ÅAgenta. Agenia intermedia Dem. Angående denna arts lefnadsförhållanden har jag i litteraturen endast sett Konmrs uppgift,') att den inbär spindlar, t. ex. Xysticus lanio KooH, i sina celler. Själf har jag haft tillfälle att iakttaga den ett par gånger. 1. ?”/6 fångades på Alnö i Medelpad ett exemplar af denna stekel på en gammal kullfallen och barklös tallstam, där han tagit 1 besittning ett af någon insektlarv borradt hål. Stekeln höll just på att fylla gången med smulor af murket trä, som hopletades här och hvar i springorna och med käkarna buros fram till gången. Då denna seder- mera öppnades, befanns den innehålla en förlamad spindel (Thomisid). Något ägg kunde ej upptäckas på spindeln. Förmodligen hade det trots all försiktighet blifvit sönderklämdt vid framgräfningen, ty spindelns ena bakben klibbade fast vid bakkroppen, hvilket torde ha förorsakats af det krossade ägget. : 2. En annan stekel af samma slag sågs ”"/7 stänga sin håla, som var inredd i en gammal larvgång i barken af en tallstubbe. Stekeln ströfvade omkring på barken och hämtade ur de öppna larvgångarna fram barksmulor, som han ifrigt bar in 1 en annan larvgång, där jag sedermera återfann hans celler. Två sådana funnos, hvardera innehål- lande en Thomisid. På en af dessa spindlar var ett ägg fästadt tvärsöfver abdomens buksida, från sidan mot midten. Den andra spindelns cephalothorax var till hälften förtärd, men stekelns larv hade förmodligen blifvit inblandad bland barksmulorna och kunde ej återfinnas. Agenia variegata L. Vidlyftigare äro i litteraturen uppgifterna om denna art. DaHrBom har sett den”) inbära sandkorn i den larvgång i en trädstam, där cellerna anordnats. SCcHENCK ?) har sett den uppehålla sig på murar och där intränga 1 håligheterna, medan de andra arterna bruka vistas på trä. GIRARD ”) har sett den med rof af en Thomisid, som bars vid spetsen af bakkroppen. FERTON ”) omtalar den som vanlig i trakten kring Marseille under senare hälften af oktober och början af november. Han har sett den inreda sina celler i hvarje- handa slags håligheter, stundom flera i hvarje. Hvarje cell innehåller en enda spindel, 1) 1880, sid. 238. 2) 1843—45. 3) 1861, sid. 146. 4) 1866, sid. 467. 5) 1897, sid. 27. 38 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. som ligger med buksidan uppåt, i motsats till det vanliga förhållandet hos andra gräf- steklar. Ägget är fästadt diagonalt på främre delen af abdomens undersida. Spindlarna voro af två arter: Xysticus sabulosus Hamn och Thomisus onustus WALK. Mellanväggarne mellan cellerna äro tjocka och bildas af sandkorn af ett knappnålshufvuds storlek, sorg- fälligt utvalda ett för ett. Ingången till håligheten slutes däremot med en hopfiltad massa af gamla spindelväfstrådar, ditburna en för cen. FERTON uppgifver, att denna stekel, i likhet med Priocnemis, sticker sitt byte mellan munnen och första benparet. Spindeln transporteras på samma sätt som af Pseudagenia punctum, d. v. s. fasthållen vid spinnvårtorna. Under senare delen af augusti 1902 sågos de få solskensdagarna åtskilliga Agenia- individer med vanlig pompilidgång vandra omkring på en husvägg af trä samt på sten- foten därunder. De festa tillhörde arten variegata; några exemplar af intermedia sågos äfven samt ett enda af den stora bifasciata (FAB.). Öfver den förstnämnda arten gjordes några iakttagelser, som här nedan meddelas. 1. '5/g sågs en Agemia wvariegata bära en Thomisid vid spinnvårtorna. Stekeln försökte därvid gå rakt fram, men som spindeln var stor och släpade på marken, gick han i stället på sned framåt. Sällan sågs han däremot såsom de flesta pompilider gå baklänges. Detta inträffade nästan endast då han skulle gå uppför lodräta ytor, såsom på stenarna i stenfoten, mellan hvilka han sedermera försvann. 2. Samma dag sågs en annan stekel af samma art stänga sin håla, som var an- ordnad i den lera, med hvilken mellanrummen mellan stenfotens stenar delvis voro fyllda. Stekeln hämtade på ett afstånd af ett tiotal cm. små gruskorn, lerklumpar och knippvis hopsamlad gammal spindelväf med däri inblandadt växtaffall, hvilket lades i hålans myn-. ning och tillpackades med bakkroppen, på samma sätt som arterna af släktet Pompilus hafva för sed. Något frambärande af enstaka spindelväfstrådar, sådant FERTON uppgifver sig ha sett, förekom ej här. Rörande sättet för den knippvisa hopsamlingen af spindel- väfven vaknade hos mig en misstanke, som vid nästa iakttagelse bekräftades (se n:r 3). Hålan uppgräfdes och befanns innehålla en Thomisid af samma art som den under n:r 1 omtalade, nämligen Xysticus cristatus (Cr.), hvilken bar stekelägget fästadt på ab- domens vänstra sida, nära basen och med den fria ändan liggande snedt inåt mot midt- linien af abdomens undersida. 3. 3/8 sågs en Ågenia variegata bära en Thomisid på samma sätt som den under n:r 1 omtalade, nämligen snedt framåt, fasthållen vid spinnvårtorna, såsom redan FER- TON iakttagit. Spindeln inbars i en öppen håla i leran mellan stenfotens stenar. Stäng- ningen skedde på samma sätt som under n:r 2 är omtaladt. Den konstanta användningen af spindelväf såsom stängningsmaterial kastar ett oväntadt ljus öfver den förut gåtlika förekomsten af de stora knippen af långa, styfva, hakformigt framåtkrökta borst på basen af honornas maxiller. Dessa borstknippens form och ställning göra dem till en ut- märkt uppsamlingsapparat af spindelväfven. Betecknande nog äro de rudimentära hos den närbesläktade Pseudagenia punctum (FAB.) som bygger fristående lerceller. 4. ”"/8 sågs en Agemia variegata sysselsatt med att i leran mellan stenarna urholka åt sig en håla, i det stekeln med käkarna lösslet och bortbar små lerklumpar. Fötterna kommo däremot alls ej till användning vid gräfningen, hvilket påtagligen står 1 samband KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O 5. 39 med deras brist på tornar. Arbetet gick så mycket lättare, som det befanns, att det var ett par nyligen tillstängda Agenia-celler, som denna stekel höll på att öppna, hvarvid han hänsynslöst drog ut de där inlagda spindlarna. Dessa voro, som vanligt, Thomisider, en familj ur hvilken dessa steklar uteslutande tyckas välja sina byten. Den först fram- dragna spindeln bar en liten nykläckt stekellarv fästad vid abdomens sida. Denna spin- del kastades utan vidare bland de utburna lerklumparna. Den andra, som bar ett ägg på sidan af adomen, väckte däremot stekelns intresse, sannolikt emedan den var färskare. Stekeln stack honom ett par gånger och började sedan ifrigt och länge med käkarna be- arbeta en viss punkt på hans bröst, nämligen mellan 3:e och 4:e benparen, utan att sedermera någon yttre åverkan af käkarna där kunde märkas. Jag har sett en Pompilus fumipennis förfara på samma sätt och förmodar, att detta motsvarar sammanklämningen af undre svalggangliet på de infångade larverna af Psammophila och Ammophila, d. v. s. den af författarne s. k. malaxationen. Lindenius albilabris Far. I början af september 1902 sågs denna 'art i en sandgrop i närheten af Sundsvall. Dess hålor förekommo blandade med Mimesa-hålor. (Jfr Crossocerus anzius.) Som rof hemförde den mycket små flugor. Vid hemkomsten störtade stekeln så hastigt ned i hålan, att det var omöjligt att se, huru flugan bars. : Släktet Lindenius tycks vara ett polyfagt släkte. NILSEN har sett L. albilabris hemföra hemipterer, nämligen Capsus Thunbergi FALL., 6—8 imagines för hvarje cell. ”) FERTON och MARCHAL ha sett andra arter infånga hymenopterer. Crabro (Crossocerus) anxius Wrsm. En liten koloni af denna art bebodde i augusti 1902 en hårdt tilltrampad gångstig på Alnö i Medelpad. Hålornas mynningar voro omgifna af en liten kraterformig hög af den uppgräfda sanden och liknade alldeles mynningarna af de Mimesa-hålor, med hvilka de voro blandade. (Jfr. Lindenius albilabris.) De stodo, liksom Mimesa-hålorna, ständigt öppna, medan ägaren var på jakt. Då stekeln kom hemflygande med bytet, satte han sig vid kanten af hålan och störtade, liksom Mimesa, brådskande ned däri med hufvudet före. En gång, som uppgräfdes, gick lodrätt till ett djup af 5 cm., där den ändades med en horisontell cell. Bytet utgjordes af hemipterer, Plagiognathus chrysanthemi WoLFF. I den nämnda cellen, som var öppen och förmodligen ej fullständigt försedd med proviant, funnos 5 individer af nämnda rof. Hvarken ägg eller larv af stekeln fanns ännu.”) 1)-1900, sid. 267. 2) I ett föregående meddelande (1900, sid. 192) har felaktigt uppgifvits, att denna art setts infånga flugor, som buros uppspetsade på gadden. Denna uppgift bör i st. hänföras till en närstående art, förmodligen Cr. palmipes V. d. L. 40 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. Crabro (Anothyreus) lapponicus Zrrr. Denna art är ej sällsynt i Medelpad, och jag har rätt ofta träffat den sysselsatt med att gräfva sin gång 1 sanden. Men blott en gång har jag sett den hemföra byte till en redan färdig håla, som under stekelns frånvaro stod öppen. Bytet utgjordes af muscider. Gången var gräfd i en sandig väg 1 ett skogsbryn och gick först nästan vertikalt till ett djup af omkring 6 cm., böjde därefter af i rät vinkel i horisontell rikt- ning ungefär lika långt. Vid ett annat tillfälle har jag sett denna art sysselsatt med att under flera dagar gräfva en gång, hvars öppning därvid ständigt var dold af nyuppkastad sand. En dag sågs emellertid hålan öppen, och stekeln höll på att stänga den, hvilket tillgick så, att han kom upp i mynningen, sträckte ut främre delen af kroppen och med käkarna tog några samdkorn, med hvilka han drog sig baklänges ned. Ibland rakade han med frambenen med sig en större mängd sand. Han infångades, och hålan uppgräfdes, men den fyllda gången kunde ej följas, och ingen cell anträffades. Crabro (Ceratocolus) subterraneus Far. Konr bar sett!) denna stekel i soliga skogsbryn infånga imagines af tortriciden Sciaphila argentana S. V. Sedermera har CHr. AurivILuius ”) likaledes sett denna art i Sverige insamla småfjärilar. Ytterligare meddelanden lämnades af mig,”) hvari bl. a. uppgafs, att de infångade småfjärilarna lades tätt packade, med hufvudena inåt, i samma ställning som de inburits, 1 grundt under markens yta belägna gångar, hvilkas mynningar i jordytan under stekelns frånvaro stodo öppna. Alla här (i Östergötland) iakttagna rof tillhörde pyralidarten Crambus inquwinatellus ScHmr. NIELSEN ') lämnar beskrifning på artens bobyggnad, larvens utveckling m. m. och uppgifver likaledes Crambus såsom denna stekels byte i Danmark. Sommaren 1903 hade jag ett nytt tillfälle att iakttaga arten i Medelpad, då jag i slutet af juli såg den inbära småfjärilar i sin i ett soligt barrskogsbryn belägna, öppna håla. Hålan gick föga djupt under sandens yta till en längd af 22 cm. och ändades med en 6 cm. under ytan belägen cell, i hvilken lågo 6 småfjärilar af flera arter. Den in- nersta (således antagligen först inlagda) bar stekelns ägg fästadt vid strupen och liggande längs undersidan af thorax. Den af stekeln sist hemförda fjärilen rörde lifligt sin ena antenn. Eljest har jag ej iakttagit några lifstecken hos denna stekels rof. 1) 1880, sid. 213. 2) Ent. tidskr. 1897, sid. 238. 3) 1900, sid. 192. SELI02 RÄLS KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3Å. N:O 5. 41 Oxybelus uniglumis L. Redan LInnÉ kände till denna art såsom flugfångare och uttalar (Fauna suecica, sid. 418) sin beundran för den lilla stekelns styrka: »licet minima sit, saepe tamen mus- cam domesticam se triplo vel quadruplo majorem, occisam secum trahit>. SHUCKARD ') uppgifver, att denna stekel håller flugan med bakbenen, medan han öppnar sin håla eller gräfver en ny. En utförlig och liflig skildring af denna stekels tillvägagångssätt och hans förhållande till den lilla parasitflugan Miltogramma conica har Vv. SIeBoLp meddelat ”). Han beskrifver bl. a. hålornas gräfning och inläggandet af flugorna samt äggets plats på halsen på en af dem. Özybelus stänger alltid sin håla, då han lämnar: den. Med uttryck af förvåning omnämner V. SIEBOLD sig i somliga celler ha funnit flugor af blott en enda art; men mera förvånande finner han, att alla de inlagda flugorna voro hanar, utom i två, som innehöllo både hanar och honor af flera arter. I det förra förhållandet vill han se något afsiktligt och jämför det med de skäl, som förmå människan att vid hjort- jakten skona hindarna. Övxybelus störtar sig öfver det utsedda bytet, vänder det på ryg- gen och sticker in gadden 1 halsen, mellan hufvudet och bröstet. Det genom gadden in- sprutade giftet framkallar paralysi af vingmusklerna, medan benen däremot röra sig längre. Då stekeln flyger hem med flugan, bär han den ensamt på gadden med ryggen nedåt. Vid hemkomsten gräfver han undan sanden, som stänger ingången, medan han fortfarande bär flugan i samma ställning, spetsad och högt upplyftad på gadden, och på detta sätt bäres hon ned. Liksom det finnes tjufbin, så finnes det också tjufvar bland Oxybelus- honorna, som, för lata att själfva gå på jakt, i stället beröfva från jakten återvändande honor deras byte. De passa då på att i samma ögonblick, som den med bytet belastade stekeln skall gå ned, rusa fram och rycka bort hans fluga från gadden. Löjligt är där- vid att se, huru tjufven, sedan han fästat flugan på sin egen gadd, snabbt och behändigt krafsar sand öfver ingången, så att han skall hinna undan, medan den i hålan instängde vänder sig om och gräfver sig ut. Senare iakttagare ha knappast lagt någon uppgift af vikt till V. SIrBoLps skildring, angående hvilken jag endast vill uttala mina betänkligheter mot hans tolkning af att man i de flesta fall finner flughanar i denna stekels celler, en tolkning till hvilken många senare författare okritiskt anslutit sig. Jag har ej sällan träffat honor bland de inlagda flugorna, och om också hanarna äro öfvervägande, så kan detta, såsom jag vid ett föregående tillfälle framhållit ?), bero därpå, att hanarna äro allmännare eller lättare att fånga. Angående stekelns sätt att behandla de infångade bytena ha ett par nyare förfat- tare framställt en afvikande mening, mindre, som det tyckes, med stöd af erfarenheten 1) 1837, sid. 108. 2) 1841. 3) 1900, sid. 194. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 5. 6 42 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. än på grund af teoretiska spekulationer. WESENBERG-LUND ') och VERHOEFF ”) anse, att Ozxybelus ej paralyserar de infångade flugorna och ej ens kan det, enär hans abdomen skulle vara för styf och oböjlig. De uppgifva, att han i stället dödar dem med käkarna, och säga sig ha funnit de af denna stekel infångade flugorna bära spår af en sådan be- handling däri att sidorna af thorax voro krossade. PECKHAM ”?) bestrider för en amerikansk arts (O. quadrinotatus Sarv.) vidkommande, att de inburna flugorna skulle ha krossad thorax. Därjämte kritiserar han FABRE's uppgift, att Ozybelus skulle bära flugorna upp- spetsade på gadden, hvilket han anser för ett misstag, beroende därpå, att nästan hela flugans kropp är synlig bakom stekeln. PECKHAM anser i stället, att stekeln fasthåller flugans hufvud med bortersta benparet. FERTON”) uppgifver, att de af Ozxybelus lika litet som de af Bembez infångade flugorna visade något spår af yttre skador. På grund af nya iakttagelser vidhåller han i ett senare arbete”) sin mening, att paralysering med gadden äger rum. Stekeln kastar sig öfver flugan, kröker sin abdomen och sticker henne under thorax, strax bakom strupen. Sedan rätar han ut kroppen utan att draga ut gad- den, och den spetsade flugan hvilar nu med ryggen mot marken och hufvudet under stekelns abdomen. På detta sätt bäres hon hem. Om man griper tag i flugan, då ste- keln håller på att krypa ned i sin håla, händer det, att stekeln följer med, och man kan då föra dem nära ögonen och öfvertyga sig, att gadden är instucken på det uppgifna stället. Angående en annan art däremot, O. 14-notatus Oriv., hvilken SHUCKARD och se- dermera GERSTÄCKER ”) sett hålla flugan fasttryckt med bakbenen mot abdomens under- sida, bekräftar FERTON ”), att arten äfven på Corsica bibehållit samma vana, hvilken han tror möjligen bero på artens ringa storlek. Han anser, att det sannolikt är en följd af denna vana, att samma art lämnar sin håla öppen, då han går på jakt, för att lättare kunna komma in. De Osxybelus-arter åter, som bära flugan spetsad på gadden, stänga hålan med sand, då de gå på ny jakt. Den enda art af släktet, som jag haft tillfälle att undersöka, är den på sandmarker nästan öfverallt vanliga ÖO. uniglumis L., på hvilken jag ofta aktgifvit och angående hvilken några iakttagelsefall här nedan meddelas. 1. På en sandnipa vid stranden af Ljungan sågos ?/7 en mängd Oszybelus-honor gräfva hålor midt i en stor koloni af Trachusa serratulae. Några afbröto ibland arbetet för att göra orienteringsslag i flykten öfver de närmaste omgifningarna, hvarunder de slogo ned här och' där på marken. Andra utförde orienteringsflykt, först sedan hålan gräfts färdig och den uppgräfda sandhögen utjämnats och delvis användts att stänga hålan med. De flögo därvid fram och tillbaka lågt öfver marken, slogo ned här och där, kommo igen och krafsade ännu litet sand öfver ingången, gjorde åter några svängar fram och tillbaka och försvunno slutligen med ett plötsligt pilsnabbt kast åt ena sidan. En af dem sågs komma tillbaka med rof, redan omkring '!/2 minut sedan han flugit bort. 1) 1889. 2) 1891. 3) 1898, sid. 73. 4) 1899. 5) 1901, sid. 110. SYS 6, Sd. ANG 7) 1902, sid. 517. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:O 5. 43 2. En Ozybelus, som kommer flygande med sitt rof och slår ned på sanden i när- heten af sin håla, är en mycket mer i ögonen fallande insekt, än den man såg syssla med hålans gräfning. Han ser nu ungefär dubbelt så stor ut, hvilket beror därpå, att den burna flugans kropp tycks vara en fortsättning af hans egen. I korta flyktsatser närmar han sig hålan, af hvilken ofta ej ett spår kan skönjas i sanden, men hvars ingång ibland markeras af en svag insänkning. På nära håll kan man tydligt se, att stekeln, då han börjar krafsa bort sanden från ingången, hvilar på de två bakre benparen, och att flugan således uteslutande bäres på gadden. Hennes rygg är vänd nedåt, och det framåt- vända hufvudet skymmes af stekelns abdomen. 3. I flera fall passade jag på, just då stekeln höll på att krypa in, att med en pincett gripa tag i ett ben på flugan och hastigt på detta sätt föra både stekeln och hans rof framför en lupp. Därvid kunde tydligt ses, huru stekeln under krökning af kroppen drog ut gadden, som var inborrad på det af FERTON uppgifna stället, i bröstets främsta del. 4. I några fall, sedan stekeln flugit bort, lades flugan vid ingången, hvarefter stekeln snart åter infann sig, grep flugan och stack in sin gadd i hennes thorax under krökning af kroppen. Gadden instacks därvid ej alltid i bröstet, utan ibland i sidan af thorax, men alltid äfven nu så, att flugans hufvud vändes framåt. I ett par fall fram- räcktes flugan med pincetten, hvarvid stekeln grep den i flykten, stack in gadden lika- ledes i flykten och bar ned rofvet på vanligt sätt. 5. I några fall ströddes sand till ett par mm. tjocklek öfver ingången, hvilket ej vållade stekeln någon svårighet att återfinna den. Först då sandlagret gjordes tjockare, bortåt 1 cm., blef han tveksam och flög mot vanligheten några ögonblick däröfver, innan han slog ned. Han slog i detta fall ej ned midt öfver hålan såsom eljest, utan i kanten af det ditströdda sandlagret, ett par cm. på sidan om ingången, och försökte gräfva sig ned där. Sedan försökte han, likaledes vid kanten, på en annan sida, men vid en pro- menad midt öfver sandlagret stannade han plötsligt midt öfver ingången och tycktes ha full visshet om att den var där, enär han utan tvekan gräfde sig ned. 6. Några Oxybelus-celler undersöktes. N:r 1 innehöll 4 flugor, alla med hufvudena vända inåt, men för öfrigt utan regelbundet läge. På den innersta fanns stekelns ägg, långt och smalt, fästadt vid strupens midtlinie, med den fria ändan riktad bakåt och utåt, utanför frambenet på samma sida. På den yttersta flugan satt en liten Miltogramma- larv, som ätit sig in i flugans strupe, på samma ställe således där Oxybelus fäster sitt ägg. N:r 2 innehöll 4 flugor, men hvarken ägg eller larv. Den sist inburna flugan rörde frambenen. N:r 3 innehöll 7 flugor; den innersta bar stekelns ägg. N:r 4 inne- höll 5 flugor, af hvilka alla rörde benen och en dessutom snabeln; ingen bar något ägg. Alla flugorna undersöktes noggrant, men ingen skada på deras thorax eller någon annan kroppsdel kunde upptäckas. 44 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. , Miscophus niger Daurs. Om arterna af släktet Miscophus äro underrättelserna sparsamma. GiraAuDp !) med- delar om M. bicolor DAHLB., att den infångar spindlar, såsom Asagena serratipes, Theri- dium signatum och Phalangium phaleratwm. Kor uppgifver,”) att arterna, såvidt man vet, bo i samd och inbära spindlar såsom rof. FERTON ”) har iakttagit flera arter, bl. a. äfven M. nmiger, och bekräftar förutnämnda uppgifter, hvarjämte en del andra iakttagelser bifogas. Sålunda omtalar han sig ha funnit spindlar af olika familjer inlagda i samma cell. Boen gräfvas föga djupa, och stekeln har för vana att under sin frånvaro täcka in- gången med sand. Miscophus bär sitt byte med mandiblerna och vänder sig, i motsats till de flesta pompilider, 1 samma riktning som han färdas. Bytet fortskaffas af stekeln vare sig gående eller under flykt i korta satser. Hos Miscophus bicolor funnos 7—12 spindlar i hvarje cell. Ägget var fästadt i vertikal ställning på abdomens framsida. Spindlarna voro förlamade men ej dödade. Mina iakttagelser öfver AM. niger öfverensstämma i hufvudsak med FERTONS. Jag har sett arten i rörelse från början af juli till ett godt stycke in i september. I midten af juli sågos både hanar och honor, och parningen iakttogs. I ett fall såg jag en håla nygräfvas och stängas, innan något rof blifvit inlagdt. I detta afseende öfverensstämmer Miscophus således med Ammopluila. Liksom FERTON uppgifver, har jag funnit byten af olika slag i samma cell, mest unga spindlar af släktet Theridium samt gruppen Erigoneae af fam. Argiopidae. I en icke fullt provianterad cell har jag funnit 11 små spindelungar, - af hvilka ingen bar något ägg. I en annan, som stekeln höll på att stänga efter att nyss ha inburit en spindel, funnos 9 spindlar, af hvilka 2 större, alla mer eller mindre rörliga. På en af de större, såsom jag tror den sist inburna, var stekelns ägg fästadt, enligt mina amteckningar vid sidan af cephalothorax, strax bakom bakhöfterna. Denna iakttagelse öfverensstämmer icke med FErToNs ofvan meddelade. Men då jag endast denna gång haft tillfälle att se Miscophus-ägget, kan jag ej afgöra, om hvad jag sett var ett undan- tagsfall. Emellertid tyckes det, som om ägget ej skulle läggas, förrän cellen är fullt provianterad. Utom släktet Miscophus är det blamd svenska rofsteklar blott släktet Trypozxylon, som insamlar ett förråd af många små spindlar i hvarje cell. Eljest är det i länder med mildare klimat mycket utbredda släktet Sceliphron (Pelopoeus) kändt för liknande vanor. Tachysphex unicolor Pawz. Frånsedt en uppgift af Kour”) att denna art skulle insamla Stenobothrus-larver, känner jag inga på arten syftande biologiska meddelanden, såvida ej den af FABRE”) under 1) 1858. 2) 1896, sid. 447. 3) 1896, sid. 8. 4) 1884, sid. 3 5) 1886, sid. 2 KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:O DB. 405 namnet Tachytes tarsina Ler. omtalade arten skulle vara identisk med ofvannämnda art. FABRE nämner i en not på samma sida, att prof. PEREZ anser arten antingen vara ny eller i annat fall sannolikt Tachytes (Tachysphex) unicolor PAnz. Han uppgifver dess verksamhetstid till augusti och september. Detta öfverensstämmer ej väl med artens flyg- tid hos oss, hvilken är juni och juli, hvarefter den i början af augusti framträdande nya generationen sannolikt öfvervintrar. Atminstone har jag ej sett arten insamla några byten under sommarens senare del; men i detta afseende torde det väl vara tänkbart, att olika klimatiska förhållanden kunnat framkalla någon förändring. FABRE säger om sin art, att den bor i vertikala sandväggar. De af mig iakttagna gräfde sina hålor i horisontell sand- mark. Enligt FABRE utgöres bytet af gräshopplarver af 6—12 mm. längd, 2—4 i hvarje cell. Denna uppgift motsäger endast såtillvida mina iakttagelser, som jag oftast funnit ett större antal gräshopplarver i hvarje fullt provianterad cell, hvilket återigen torde bero på, att dessa larver under sommarens förra del äro helt små. 1. Redan under de första dagarna af juni 1901 sågs denna art ganska ofta på de sandiga markerna kring Bänkåsviken på Alnö i Medelpad. Många sågos syssla med gräf- ning af hålor, andra kommo flygande med sitt rof af en liten gräshopplarv. Häålorna lämnades öppna, medan de ännu ej voro till fullo provianterade. ?/6 undersöktes en håla, i hvilken stekeln just inburit sitt rof. Den innehöll 13 större och mindre gräshopplarver. Ingen af dem bar något ägg. 2. Samma dag undersöktes en annan håla, hvilken stekeln inför mina ögon stängt genom att krafsa sand däröfver med frambenen. Den innehöll 7 gräshopplarver, af hvilka en bar stekelns långa, smala och något krökta ägg fästadt tvärsöfver bröstet mellan 1:a och 2:a benparen. j De steklar, som hemförde rof, sågos lägga detta med hufvudet vid ingången, därpå själfva gå in, vända och vid antennerna draga ned bytet i hålan. 3. En unicolor-håla, i hvilken '”/6 gräshopplarver flera gånger och med ganska kort mellantid (3 på 10 minuter) inburos, och hvilken ständigt lämnades öppen under stekelns frånvaro, befanns följande dag vara stängd. Då den undersöktes, befanns, att gången gick till en längd af ungefär 3 cm., blott 4 mm. under markens yta. Den ändades med en 10 mm. bred larykammare, innehållande 5 gräshopplarver, 3 större och 2 små. På den innersta var stekelns ägg fästadt på samma sätt som hos den under n:r 2 omnämnda. 4. På ett afstånd af 38 mm. från n:r 3 och i samma nivå träffades en annan cell, hvilken väl tillhörde någon annan håla. Den innehöll också 5 gräshopplarver af växlande storlek. På en af de två innersta var stekelns ägg fästadt i förut beskrifvet läge. 3. En IT. umicolor sågs frambära sitt rof till en öppen håla. Rofvet nedlades strax framför ingången, och stekeln redde sig att gå ned, då det befanns, att en myra, Formica fusca, hade inträngt och höll på att släpa upp en gräshopplarv ur stekelns förrådskam- mare. Myran bortjagades af stekeln, som sedan lade sitt återeröfrade byte framför in- gången bredvid den andra gräshoppan och gick ned för att bära upp nedrasad sand. Därefter drogs den från myran tagna gräshoppan ned, och när stekeln kom upp och fick se den som han nyss hemfört från jakten, drog han äfven ned denna, hvarpå han flög bort utan att stänga. 46 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. Efter !/4 timme kom han tillbaka med ett nytt rof, hvilket, som vanligt hos denna art, i motsats till TZ. pectinipes, bars i flykten. Stekeln slog ned ett stycke från hålan och närmade sig sedan denna dels gående, dels i korta flyktsatser, ett tillvägagångssätt som är det vanligaste. (Sällan ser man stekeln slå ned omedelbart invid hålan.) Vid ankomsten dit fann han, att myran — förmodligen densamma — åter varit på besök och försökt släpa bort en af de förut inlagda gräshopplarverna ur hålan men blifvit tvungen att lämna sitt byte i sticket i hålans mynning, då jag jagade bort den. Stekeln lade nu sin börda framför ingången och släpade ned den i mynningen liggande gräshopplarven, kom sedan upp och började stänga hålan på vanligt sätt, utan att bry sig om det sist hemförda bytet, som han dock flera gånger under arbetet gick öfver och således borde ha märkt. Denna senare gräshopplarv blef till sist öfvertäckt af den öfver hålans mynning hopkrafsade sanden. Då hålan öppnades, befanns den innehålla 3 gräshopplarver (oberäk- nadt den som låg nedmyllad utanför ingången), en af dem med stekelns ägg fästadt tvärs- öfver bröstet, mellan 1:a och 2:a höftparen. 6. I samma nivå och 1 gångens förlängning träffades ännu en cell, som möjligen tillhörde samma bo. Den innehöll 6 gräshopplarver, de flesta mindre än i n:r 5. En af dem bar en nykläckt stekellarv på samma ställe, där ägget brukar ha sin plats. Larvens mundelar voro inborrade 1 ett sår mellan 1:a och 2:a benparen, påtagligen just där ägg- polen haft sitt fäste. 7. Såsom förut (n:r 5) nämnts, brukar denna stekel, då han kommer flygande med sitt rof, slå sig ned och hvila en stund på sånden ett stycke från hålan. Därvid kan man se, att gräshopplarven af stekeln fasthålles vid antennerna med käkarna. Då jag vid ett tillfälle betraktade honom på mycket nära håll, uppskrämdes stekeln och flög med en hastig svängning direkt in i mynningen af sin ungefär 1 m. aflägsna håla. Lokalsinnet tyckes således vara väl utbildadt i motsats till pompilidernas, som ofta ha mycken möda att finna ingången till sina hålor. 8. En !/6 tillsluten umicolor-håla undersöktes. Dess längd från mynningen till larvkammarens botten var 37 mm.; bredden af larvkammaren 9 mm., dess längd något större. Den innehöll 6 gräshopplarver. Ägget, fästadt på vanlig plats, var 3 mm. långt, mycket smalt, böjdt i en båge efter bröstets hvälfning. Gräshopplarven, som bar ägget, visade ännu på 35:e dagen därefter rörelser af tarser och palper vid retning af buksegmenten. 9. En T. umcolor sågs "/1 komma flygande med en gräshopplarv, slå ned på sanden samt sedan med en hastig sväng flyga fram till den närbelägna hålan, 1 hvilken stekeln brådskande kröp ned, medan han lämnade bytet liggande utanför, med hufvudet tätt vid mynningen. Så fort stekeln hunnit ned i hålan, vände han där, visade sig åter med hufvudet i mynningen, drog ned gräshopplarven vid antennerna, kom upp igen och flög bort utan att stänga. Efter omkring 20 minuter återvände stekeln med nytt byte, som också lades vid ingången. Emellertid hade jag under stekelns jaktutflykt instoppat några barr 1 mynningen till hålan, och under stekelns bestyr med att undanröja dem afklippte jag antennerna på gräshopplarven för att se, om stekeln skulle kunna göra sig oberoende af vanan att hålla i dem. Detta visade sig vara fallet, i det stekeln grep fast i hufvudets främre del, KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 37. N:0O 5. 47 och detta utan synbar tvekan. Nedsläpandet gick emellertid långsammare än vanligt, så att det var tydligt, att detta improviserade sätt ej var lika bekvämt som det vanliga. I cellen funnos blott 2 gräshopplarver, den sist insläpade inbegripen. Ingendera bar något ägg. 10. I en närbelägen unicolor-håla förfor stekeln på samma sätt som den föregående vid de två tillfällen, då jag såg denne inbära gräshopplarver. Den nu ifrågavarande stekeln iakttogs redan under gräfningen af hålan. Då denna var färdig, gjorde stekeln en stund i flykten en mängd korta slag i dess närmaste omgifningar, innan han flög bort för att skaffa byte. Han återvände med den första gräshopplarven efter omkring 20 mi- nuters förlopp, och ungefär lika långvariga jaktutflykter gjorde han för att anskaffa den amdra och den tredje. Då den sista hemfördes, hade jag genom att stoppa in barr i hålan skaffat stekeln en stunds sysselsättning med att göra ingången klar, så att jag skulle hinna med att klippa bort gräshopplarvens antenner. I brådskan råkade jag emellertid klippa af hela hufvudet, men det oaktadt gjorde stekeln ingen svårighet att vidkännas bytet såsom sitt, utan grep med käkarna tag i dess prothorax och drog ned det. Nedsläpandet vid antennerna har tydligen ej blifvit någon stereotyp vana hos denna stekel, lika litet som nedsläpandet af spindlarna vid spinnvårtorna hos de arter af Pom- pilus, som jag pröfvat i detta afseende. (Jfr Pompilus fumipennis n:r 3 och P. chalybea- tus n:r 2.) Med all säkerhet hade det aldrig förekommit i denna stekels praktik, att an- tennerna eller hufvudet försvunnit från den gräshoppa, som han lagt framför ingången. Men det oaktadt var han situationen vuxen och förstod att lämpa sitt handlingssätt efter de fullkomligt enastående omständigheter, som här mötte honom. 11. '?/7 bevittnades gräfningen af flera unmicolor-hålor, hvarvid, såsom beskrifvits under n:r 10, steklarna sågos göra några än hastiga, än långsamma svängningar i flykten öfver den färdiga hålan, därefter hvila på marken samt återtaga dessa orienteringssvängar en eller ett par gånger, innan de flögo ut på jakt. I en cell med en nykläckt stekellarv funnos blott 2 gräshoppor. Larven var fästad i samma ställning som ägget, mellan 1:a och 2:a höftparen. Han spann kokong ”!/1. Denna korta utvecklingstid öfverensstämmer med FaBreEs iakttagelse") af T. Panzeri V. Dp. LInD., om hvilken han meddelar, att en cell, i hvilken han sett byte inbäras, 8 dagar därefter innehöll stekelns kokong. 12. En T. unicolor sågs "17 afsluta gräfningen af sin håla och därefter en stund hålla sig sväfvande tätt öfver marken, vändande sig i olika riktningar under några lång- samma svängningar öfver hålans närmaste omgifningar. Detta upprepades ett par gånger, omväxlande med hvila på marken. Tydligt är, att stekeln på detta sätt tager en öfver- blick af omgifningarnas utseende och inpräglar dem i sitt minne. Mot slutet af juli försvann stekeln, men under de första dagarna af augusti visade sig åtskilliga både hanar och honor på en liten fläck med sparsam växtlighet midt i det för öfrigt kala sandfältet. De höllo sig ständigt i närheten af denna fläck. Inga honor sågos vidare gräfva några hålor under denna sommar. Sannolikt är därför, såsom redan förut framhållits, att dessa honor efter befruktningen öfvervintra och först följande som- mar börja arbeta. 1) 1886, sid. 228. 48 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAB. 13. Under den mycket sena sommaren 1902 sågs T. unicolor först ”!/e. En hona kom flygande med en gräshopplarv, fasthållen mellan benen samt vid antennerna. Hon slog ned vid en öppen håla, släppte bytet, gick ned och drog efter några ögonblick in- ifrån ned sitt rof. Om en stund visade sig stekeln nära mynningen, ifrigt rifvande ned sand från hålans väggar och kastande den bakom sig ned i hålan. Så småningom kom han upp och afslutade stängningen ofvan jordytan genom att krafsa sand öfver öpp- ningen. Hålan befanns sedermera innehålla 4 gräshopplarver, af hvilka en mycket liten. På den innersta var stekelns ägg fästadt i vanlig ställning. Gräshopplarverna visade andnings- rörelser och rörde vid retning äfven tarserna. 14. En T. unicolor sågs ”/e gräfva håla i sanden och därefter i flykten göra de vanliga orienteringssvängarna öfver omgifningarna. Sedan jag varit på annat håll några timmar, befanns hålan stängd med ett obetydligt sandlager i själfva mynningen. Dess djup var 36 mm. Innerst vidgades gången till en ganska rymlig larykammare, som emellertid ännu var tom. TI förut iakttagna fall har eljest hålan alltid lämnats öppen, till dess den blifvit fullt provianterad. Möjligt är emellertid, att denna håla ej var afsedd att begagnas, utan att den blifvit öfvergifven, under hvilka omständigheter, såsom skall omtalas, äfven Psammophila och Ammophila stundom af någon svårförklarlig anledning underkasta sig besväret af en mindre omsorgsfull stängning. Äfven T. pectinipes har jag sett stänga ofullbordade hålor. 15. Två unicolor-honor sågos ?/7 gräfva sina hålor i hvarandras närhet. Båda gjorde därefter de vanliga orienteringssvängarna, hvarunder de höllo sig sväfvande ofvan- för och omkring hålornas ingångar och dessemellan satte sig på sanden där bredvid. De aflägsnade sig sedan utan att stänga hålorna och sågos ej återvända under den halftimme, som jag ytterligare dröjde på platsen. Gräfningen hade, såsom vanligen tycks vara fallet, ägt rum vid middagstiden. Provianteringen plägar däremot försiggå under förmiddagens lopp i de hålor, som öfver natten stått öppna. Det är ganska påfallande, att stekeln ej plägar göra några orienteringssvängar, då han burit in det första rofvet och åter Ayger ut för att komplettera förrådet. Han har tydligen en gång för alla lärt sig känna igen platsen genom den grundliga öfverblick han tagit af omgifningarna omedelbart efter hålans gräfning. 16. En stekel af samma art sågs med sin gräshopplarv slå ned vid en öppen håla, i hvilken han gick ned, lämnande bytet utanför ingången. Detta flyttades nu af mig ett par cm. på motsatta sidan af hålan. Då stekeln kom upp och ej fann bytet på sin förra plats, sökte han ej, utan gick ned igen och kom åter upp om en stund, hvarvid han omedelbart började stänga på det sätt, att sanden skrapades ned från gångens väggar. Gräshoppan framräcktes nu med pincetten, hvarvid stekeln grep den och en lång stund berörde den med antennerna. Därpå satte han gräshoppan som en propp i mynningen, krafsade sand däröfver och flög bort. (Jfr Pormpilus-arternas tillvägagående under dylika omständigheter. Jfr äfven T. unicolor n:r 5.) Hålan öppnades och befanns innehålla 3 på rygg liggande gräshopplarver, af hvilka den innersta bar ägget på vanlig plats. Denna cell hade således varit afsedd att provian- teras med 4 byten, fastän det 4:e, såsom ofvan nämnts, ej kom med. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 3å. N:0O D. 49 17. Den under n:r 15 omtalade iakttagelsen att denna stekel hufvudsakligen jagar under förmiddagen bekräftades ytterligare ”/7, då många af dessa steklar under för- middagens lopp sågos bära byten, hvaremot vid middagstiden de flesta sågos sysselsatta med att gräfva nya hålor. På den plats, där hålorna vanligen brukade gräfvas, sågs denna dag en Chrysis viridula ströfva omkring, kännande på marken med antennerna och ibland krafsande i sanden med frambenen. Någon ihärdig gräfning ägde emellertid ej rum. Dock var det tydligt, att det var Tachysphex-hålorna, som guldstekeln sökte, ty i en öppen sådan gick han ned och dröjde rätt länge, då jag satte en flaska öfver ingången för att infånga honom. Denna håla innehöll 3 små gräshopplarver och var påtagligen ej fullt provian- terad, enär den stod öppen. Något Tachysphex-ägg sågs ej till. Tvifvelaktigt är, om ett sådant funnits och möjligen uppätits af guldstekeln, ty i flera fall har ägget visser- ligen funnits fästadt på det först inlagda bytet, men vid andra tillfällen har det lagts först senare. Något ägg af guldstekeln sågs emellertid ej heller till. Möjligen hade denne för snart blifvit störd af kloroformångorna. 18. I en annan håla sågs en YT. unmicolor samma dag nedbära sitt byte, hvarefter han flög ut. Fan kom dock tillbaka efter omkring '/4 timme utan att denna gång med- föra byte, gick ned i hålan och började stänga. Sedan detta skett, öppnade jag hålan, som blott innehöll den enda gräshopplarven, hvilken därtill var mycket liten. Stekelns ägg fanns i cellen, men ej fästadt på bytet utan 1 taket. Det såg åtminstone alldeles ut som ett Tachysphex-ägg, långt, smalt och krökt. Provianten var helt visst alldeles otill- räcklig, och här föreligger ett »missgrepp af instinkten>. 19. En närliggande unicolor-håla, som stängts inför mina ögon, öppnades därefter. Den innehöll blott 2 små gräshopplarver, men intet stekelägg. Föreligger äfven här ett missorepp af imstinkten? 20. lr sågs en T. umicolor komma flygande med en gräshopplarv, hvilken han sedan drog ned i sin öppna håla för att strax därefter flyga bort utan att stänga. Längre framåt middagen var denna håla stängd och således förmodligen fullt provianterad. Den innehöll 3 på rygg liggande gräshopplarver, den innersta med stekelns ägg på vanlig plats. 21. Tre honor af umicolor sågos ”/7 gräfva sina hålor midt i en stor Trachusa- koloni på en sluttande sandnipa. Alla afbröto några gånger gräfningen för att, sakta sväfvande en eller annan cm. öfver hålorna och deras närmaste omgifningar, orientera sig. Efter gräfningens slut började den egentliga orienteringen, då likadana slag att börja med gjordes. Men snart blefvo slagen vidare — bortåt 1 m. åt olika sidor — och stekeln slog ned här och där på marken ett stycke från hålan för några ögonblick, hvarefter han återtog orienteringsflykten. Denna varade i sin helhet blott !/2—1 minut, hvarefter ste- keln försvann ur sikte. Hålorna lämnades, som vanligt, öppna. En af de tre inbar under närmaste timmen efter orienteringsflykten 4 gräshopplarver. Ägg lades ej på någon af dem. Tiden för äggläggningen tyckes sålunda, enligt hvad som framgår af det föregående, växla mycket. 22. En annan af de under n:r 21 omtalade, ”/7 nygräfda hålorna befanns ” stängd och således förmodligen fullt provianterad. Den uppgräfdes och befanns innehålla 8 gräshopplarver af olika storlek, alla med hufvudena vända inåt cellens botten, men för K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 5. 7 /9 50 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. öfrigt i olika ställningar. Stekelns ägg var fästadt på den öfverst liggande, som förmod- ligen var den sist inburna. Den var en af de större. Gräshopporna måste ha insamlats under den 6:e och 7:e, ty den 8:e och 9:e hade det regnat hela dagarna. Tachysphex lativalvis Troms. Denna art har jag själf ej haft tillfälle att iakttaga. Den enda biologiska upplys- ning, som föreligger om arten, härrör från FERTON,') som sett varieteten gibbus KoRLr bära en helt ung larv af en kakerlacka, Ectobia livida FABR. Därmed är visserligen ej afgjordt, att hufvudarten skulle välja samma byte eller att ens den nämnda varieteten exklusivt skulle välja sina rof bland kakerlacklarver. De öfriga arterna af släktet visa betydande växlingar i val af rof. Sålunda uppgifves 7T. acrobates Kor samla både hemipterlarver och locustidlarver ?); andra arter, såsom T. Jullianii Komr ?) och den af FABRE ") under namn af T. manticida omtalade samla mantislarver. Medan flera arter samla gräshopplarver, uppgifver FABRE ”), att 7. Panzeri V. p. Linp. infångar fullbildade gräshoppor, och FERTON ”") har i en I. mediterraneus Kour tillhörig håla funnit två full- bildade individer (> och £) af Grylliden Oecantlhus pellucens ScoPr. Tachysphex pectinipes L. Liksom släktets flesta öfriga arter insamlar äfven denna orthopterlarver, särskildt Acridiider, för sin afkomma. DAHLBOM har sett den inbära larven af Gryllus rufus. Kour ”) har sett den fånga larver af Stenobothrus variabilis FiscH. och St. lineutus FISCH. Samma iakttagelse har sedermera upprepats af flera författare. Endast SHUCKARD ”) upp- gifver sig ha fångat den med rof af »en liten sandfärgad larv». BOorries ”), som sett den gräfva i sand, uppgifver, att den i hvarje gång gör blott en cell. Han har sett den släpa en gräshopplarv under buken, lägga den ifrån sig vid ingången, med hufvudet inåt, därefter gå ned och inifrån släpa ned rofvet. NIELsrN uppgifver,'”) att stekeln drager Acridium-larverna med sig med bakbenen, under det han går med de främre. Ägget fästes på sidan af bytets thorax. Han har sett stekeln stänga hålan genom att baklänges åka ned utför den vid hålans gräfning utanför mynningen bildade lilla sandvallen och därvid raka sanden med sig ned och trampa den fast, till dess hålan blef fylld. HOT sid: 005 894 sid ?) KoHL, 1884, sid. 166. 3) FERTON, 1901, sid. 100. 4) 1886, sid. 229. MATA DA 6) 1901, sid. 99. 1), 1880, sid: 233. 3) 1837, sid. 90. 2) 1897, sid. 66. 10) 1900, sid. 268. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:O 5. 51 Från midten af juni förekommer denna art ganska allmänt på sandmarken vid Bänkåsviken på Alnö och äfven på andra ställen i Medelpad. Några enskilda iakttagelse- fall anföras här nedan. 1. "2/6 sågs en stekel af denna art gräfva en håla i en sandbacke, hvarefter han gjorde några orienteringsslag i flykten öfver hålan och dess närmaste omgifningar. Han flög sedan bort utan att stänga. Följande dag var hålan stängd, men något byte kunde vid uppgräfningen ej anträffas. 2. ”"/e sågs en T. pectinipes gående bära en stor gräshopplarv, betydligt större än stekeln själf. På nära håll kunde tydligt ses, att gräshoppan, som släpades med buksidan nedåt, fasthölls vid antennerna af stekelns mandibler. Stekelns bakben stöddes mot gräs- hoppans kropp, medan de två främre benparen utförde gångrörelser. (Jfr NIELSENS uppgift.) 3. "/7 såg en stekel af samma art släpa en ganska stor gräshopplarv, som fasthölls vid antennerna och drogs på ryggen, under det dess bakre ända räckte långt bakom ste- keln. Denna stekel flög ej med bytet, såsom 7T. unicolor, utan fortskaffade det halft gående, halft hoppande, d. v. s. med mycket korta flyktsatser. Bytet släpades ned i en öppen håla, och stekeln började stänga, hvadan således cellen nu var fullt provianterad. Då den uppgräfdes, befanns den innehålla två stora gräshopplarver, af hvilka den ena bar stekelns ägg fästadt tvärsöfver bröstet, mellan 1:a och 2:a benparen. Dessa gräshopp- larver voro föga fullständigt förlamade. Både antenner och ben voro rörliga, mellanbenen minst. Hoppbenen voro de rörligaste. Då gräshopporna blifvit ställda på sina fötter och bakkroppen berördes, kunde de göra hopp till en längd af ett par cm. Mest förlamade tycktes mundelarna vara, ty käkarna rördes ej, men den ena rörde palperna något vid retning. Andningsrörelserna voro kraftiga. 4. En jagande stekel af denna art iakttogs "/7 på en med gles växtlighet bevuxen sandmark. Genom att kretsa omkring honom på något afstånd sökte jag med mina steg skrämma gräshopporna fram till honom. I ett fall kastade han sig blixtsnabbt öfver en gräshoppa, som slog ned i hans närhet, men hon räddade sig med ett språng. 5. ”/7 sågs en stekel af samma art med yttersta liflighet springa omkring bland den glesa växtligheten på sandmarken. Plötsligt kastade han sig öfver en gräshopplarv, som med stekeln fasthängande vid sig gjorde ett väldigt språng och omedelbart därefter ännu ett, fastän svagare. Nu sågs, att stekelns gadd trängt in 1 gräshopplarvens bröst (punkten kunde ej noggrant iakttagas), hvarvid denna med en darrande rörelse rätade ut sina bakben och sedan ej vidare rörde sig. Stekeln grep strax därefter tag 1 bytets an- tenner och fortskaffade det i mycket korta, nästan hoppande flyktsatser. Ofta hvilade han sig under vägen, som gick rakt uppför en brant backsluttning, där han, 15 steg från jaktstället, lade gräshoppan vid mynningen af sin öppna håla, gick in och nedifrån drog ned rofvet vid antennerna. Den yttre mynningen af hålan befanns efter ett par timmar stå öppen, men längre in var gången sluten med sand. Ägget var fästadt som hos n:r 3. 6. En af de sista dagarna i juli sågs en stekel af denna art ströfva omkring på jakt och därunder alltibland återvända till och se in i den öppna mynningen af en håla på sandfältet. Följande dag stod denna håla fortfarande öppen, och vid undersökning fanns i den en förlamad gräshoppslarv utan vidfäst ägg. Den förvarades i många dagar 52 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. och visade andningsrörelser, som dock efter tämligen kort tid upphörde, hvaremot retbar- heten länge bibehölls, såtillvida att benen vid retning rördes. 7. Några hålor tillhörande T. pectinipes sågos !/8 i en lodrät sandvägg. De stodo öppna, men åtminstone i ett fall tillhörde denna öppning en hufvudgång, i hvilken ste- keln själf var sysselsatt med utgräfning af en ny cell, medan två redan fullprovianterade och slutna celler funnos där bredvid. Följande undersöktes: N:r 1, i hvars hufvudgång stekeln själf satt, innehöll för öfrigt två slutna celler: A: innehöll 3 gräshopplarver; ägget var fästadt på vanlig plats på den yttersta. B: innehöll 1 arter som bar ägget på vanlig plats. N:r 2: innehöll blott en cell med 3 gräshopplarver; ägget var fästadt på den yttersta. N:r 3: innehöll 3 gräshopplarver, men hvarken ägg eller larv af stekeln. I alla cellerna lågo gräshopplarverna på ryggen, med hufvudena vända inåt cellens botten. . 8. En TT. pectinipes gräfde håla i en sandig älfnipa och sågs därefter börja gå i små slag kring ingången med hastiga steg, som småningom öfvergingo till half flykt. Därefter följde flykt i små slag tätt intill marken. Slagen vidgades småningom och gingo ut mellan ljungbuskarna åt ena sidan och in mellan andra från en annan sida. Stundom tog stekeln en kort hvila på marken eller på något ljungstånd. Sedan vidtogo större slag» så att stekeln ibland kom ur synhåll, men fortfarande gingo flyktslagen blott omkring 30 cm. öfver marken. Därpå försvann han. Hela denna orienteringsprocess torde knappt ha tagit mer än ?/+ minut i anspråk. Ännu 20 minuter därefter sågs stekeln under jakt stryka fram och tillbaka förbi den ännu öppna hålan och gjorde därvid en gång ett kort besök däri. Astata boops ScHrRANK. Frånsedt en uppgift af F. SmitH, att han skulle ha fångat denna stekel med rof af ett litet bi, Epeolus variegatus, uppgifves denna art allmänt infånga hemipterlarver af pentatomidernas grupp. Nämnda uppgift af SmirH (anfördt efter SHuUCKARD, 1837) torde väl bero på någon förväxling. Öfriga europeiska arter af släktet infånga för öfrigt också pentatomidlarver (FERTON, 1901, sid. 103) och likaså de avierdkadska (Prom, 1898, sid. 92). FERTON har haft tillfälle att bevittna paralyseringsprocessen hos Astata picea Costa och såg därvid stekeln sticka in sin gadd vid beröringspunkten mellan hufvudet och sternum.!) Endast ett styng behöfdes. Hänvisande för öfrigt till mina föregående meddelanden om denna art,”?) vill jag här blott tillägga några senare iakttagelser. 1. En 4. boops iakttogs Gådet gräfningen af sin håla i ett sandigt skogsbryn. Sedan hålan blifvit färdig, vidtogos orienteringsåtgärder, som började med låg flykt (3—4 cm. öfver marken) rundtom hålan, med hufvudet vändt mot denna, hvarefter följde ned- 1) 1901, sid. 103. 2) 1900, sid. 187, KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:0O 5. 53 slag och hvila på marken på olika sidor om ingången samt slutligen bortflykt med några snabba kast. Innan orienteringsflykten företogs, hade stekeln stängt ingången på det sätt, att han, stående i hålans mynning med hufvudet utåt, krafsade ned sand bakom sig. 2. En Astata kom flygande och slog från stor höjd nästan rakt ned på den san- diga fläck, där boplatsen var belägen. Stekeln befanns medföra en pentatomidlary, som bars buk mot buk, fasthållen vid antennerna (såsom PECKHAM uppgifver om de ameri- kanska arterna), medan stekeln gick rakt fram (ej baklänges). Sedan stekeln efter en kort kringvandring träffat på sin håla, lades larven vid sidan däraf, medan stekeln bortgräfde den stängande sanden, hvarefter han grep och baklänges drog ned bytet. Som rof har jag funnit nymphae af Aelia acuminata L., Chlorochroa juniperina L., Palomena prasina L., Peribalus vernalis Worrr, Dolychoris baccarum L., Elasmostethus interstinctus IL. Astata stigma PaAnz. Denna art sågs från och med senare hälften af juni 1901 rätt ofta vid Bänkåsviken på Alnö i Medelpad. Den vistades på sandig mark, men endast två gånger lyckades jag anträffa dess celler, hvilka innehöllo små pentatomidlarver, betydligt mindre än de af ÅA. boops insamlade, hvilket ju också var att vänta, då stigma har en mycket oansenligare storlek, nämligen Drymus silvaticus FAB. och Sciocoris sp. En gång iakttogs en stigma, som bar in sitt byte 1 hålan, hvars ingång stod öppen, i motsats till förhållandet hos ÅA. boops. I samband därmed lade ej stekeln bytet ifrån sig vid ingången, såsom boops har för sed, utan gick omedelbart in med hufvudet före. Af intresse är det att se, att de amerikanska arterna A. unicolor SAY och A. bicolor SAY i detta afseende öfverensstämma med stigma, i det de enligt PrcKHaAms skildring alltid lämna ingången till sin håla öppen och omedelbart inbära bytet utan att lägga det ifrån sig. Orienteringsåtgärderna, som de amerikanska vidtaga, likna de svenska arternas. - Gorytes campestris Mörner. Enligt SHUCKARD ansåg ÅEPELETIER såväl denna art som G. mystaceus (L.) för para- siter, enligt sin teori, att alla rofsteklar, som sakna cilier på framtarserna och taggar på baktibierna, skulle föra ett parasitiskt lefnadssätt. SHUCKARD själf har fångat den med rof af en Aphrophora-larv. Samma byte har han funnit användas af G. mystaceus, hvil- ken han sett ') inbära sitt rof i en sandbacke. WzEstwoop har sett G. mystaceus draga fram larven af Aphrophora spumaria ur dess skumhölje. Detsamma har FERTON ”) iakttagit i afseende på G. campestris, som han såg flera gånger sticka in hufvudet i en af en cicadlarv bildad skumsamling, ur hvilken han drog fram larven och flög bort med den. Det är tydligt, att dessa ur morfologisk DESS 2) 1901, sid. 104, 54 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPFPILIDAE OCH SPHEGIDAE. synpunkt närstående arter också i sitt lefnadssätt nära öfverensstämma. DAHLBOM och ännu TASCHENBERG ansågo dem för parasiter. Den senare trodde dem särskildt parasitera hos Crabronider. FBERTON har sett G. punctuosus EvrrsmM.!) på Corsica infånga cicader af släktet Tettigometra till ett antal af ända till 60 i en enda cell. Stekelns ägg fästades längs högra sidan, mellan benen och täckvingen, på ett af bytena. HaAnpDrirscH framhåller, ”) hurusom flera arter af släktet Gorytes visa en påfallande likhet med vissa Vespidsläkten, hvarpå flera exempel anföras. Han anser, att här före- ligga fall af verklig mimicry, hvilket skulle bekräftas genom förekomsten af Gorytes- arterna och motsvarande Vespider på samma lokalitet. HANDLIRSCH sammanställer Gorytes velutinus SPIN. med Vespiden Gayella eumenoides SPIN., Gorytes politus SmitH med Poly- bia chrysothorax WEBEr, Gorytes robustus HANDL. med Ödynerus Parredesii SAUSS. samt Gorytes fuscus TASCHENB. med MNectarina Lechegquana Lartr. I alla fyra fallen anser han det vara rofstekeln, som antagit getimgens dräkt, kanske för att lättare komma åt sitt byte, som ej har något att frukta af getingen. En liknande tanke väcktes hos mig, då jag sommaren 1902 första gången hade till- fälle att iakttaga Gorytes campestris. Jag hade någon tid hållit på med att iakttaga den solitära getingen Hoplomerus (Odynerus) reniformis WESM., som i en liten koloni hade slagit sig ned på en lerig fläck i en för öfrigt sandig trädesåker. Såsom jag på annat ställe ”) beskrifvit, brukade getingarna, innan ännu gräset var skördadt på platsen, hämta den vätska, som de behöfde till bearbetandet af den torra och hårda leran, från spott- stritarnas skumsamlingar på de kring deras byggnadsplats stående växterna, företrädesvis Epilobium angustifolium och Tanacetum vulgare, ett synnerligen praktiskt tillvägagående, som besparade dem den långa vägen till närmaste vatten, en liten rännil på 50 stegs af- stånd, hvilken de anlitade först när gräset skördats och därmed allt spottstritskum af- lägsnats. En dag började emellertid ett annat slags steklar flitigt besöka samma skum- samlingar som getingarna, med hvilka de i storlek och färgteckning visade en slående likhet. Dock röjde de under hvilan ej veckade framvingarna, att denne nykomling ej var en Vespid. Af hans beteende framgick också snart, att han med sina besök vid skum- samlingarna hade helt andra syften än getingen. Ett exemplar infångades och befanns vara Gorytes campestris. Denna stekel flög tämligen sakta och var därför lätt att följa med blicken. Han flög från den ena växten till den andra, Epilobium, Tanacetum, Aclhillea och Chrysanthenvum. I stället för att såsom getingen flyga omedelbart till skumsamlingen, slog han ned ett stycke därifrån, möjligen för att ej skrämma spottstritlarven, hvarefter han, gående längs stjälken, nådde fram till skummet, där han införde frambenen och på samma gång spetsen af den krökta bakkroppen, förmodligen för att sticka. Härvid sågs ofta spottstritlarven falla ned till marken, men i intet fall sågs stekeln bemäktiga sig honom. Kanske befunno sig strit- larverna ej i det önskade utvecklingsstadiet. Hvar stekeln hade gräft sina hålor, lyckades 1) 1. c. sid. 105. 2) 1888, sid. 326. 3) 1902, sid. 242. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:O 5. 55 jag ej heller få reda på, särskildt emedan olämpligt väder ej tillät mig fullfölja iakt- tagelserna mer än ett par dagar. Man kan knappast undgå att föreställa sig något mystiskt biologiskt samband mellan dessa två så lika steklar, som vistas på samma plats och som båda visa samma säregna vana att besöka cicadernas skumsamlingar, låt vara att det sker i olika syften. Detta åter kommer mig att misstänka, att ifrågavarande getings besök vid skumsamlingarna ej är en tillfällighet och ett undantagsfall, utan att samma vana skall kunna påvisas äfven hos andra Vespider, som i likhet med Hoplomerus reniformis använda lera som byggnads- material. HANDLIRSCHS förmodan skulle därigenom vinna i sannolikhet. Gorytes (Harpactes) tumidus PaAnz. Om denna stekel känner jag intet annat biologiskt meddelande än Komrs,'!) som säger, att den bor i sand och inbär större Cicadiner, och HANDLIRSCHS,”) som uppgifver dess flygtid till juni—september. BORRIES ”) uppgifver också om såväl denna som föl- jande art, att de bygga i sand och fånga cicadlarver. Jag har funnit arten vara ganska allmän på samdmarker i Sundsvallstrakten från slutet af juni till slutet af september. Jag har ofta sett den komma hemflygande med små stritar, som nedburos i en håla i samden, hvars ingång stekeln, för hvarje gång som han aflägsnade sig, tillslöt genom att krafsa litet sand däröfver. TI ett fall har jag sett stekeln bära rofvet dels flygande, dels gående, hvilket emellertid är ovanligt. Rofven voro imagines af Acocephalus bifasciatus L. och ÅA. albifrons L. Gorytes (Harpactes) lunatus Daun. Denna art förekom lika allmänt som föregående på samma lokaliteter och med samma flygtid. Ännu i slutet af september har jag funnit båda dessa steklar med lifliga rörelser jaga sina stritar bland sandmarkernas glesa växtlighet. Gräfningen af hålorna har flera gånger iakttagits. Steklarna använda därvid både framben och käkar, och en liten hög af den uppgräfda sanden bildas framför ingången. Djupet af en lunatushåla, som uppmättes, var 7 em. Antagligen gräfvas flera celler på sidorna om samma hufvud- gång, ty jag har under en tämligen lång tid sett stekeln gå in i samma håla, i hvilken, då vädret var gynnsamt, små stritar med ganska korta mellantider inburos. Äfven lunatus visar samma vana som föregående art, att tämligen vårdslöst krafsa litet sand öfver in- gången för hvarje gång som han flyger bort. Båda arterna bära sitt rof i flykten. I en lunatus-cell funnos 10 ex. af Athysanus striatulus FAL (9 imag., 1 nympha). 1) 1880, sid. 231. 2) 1888, sid. 427. 3) 1897. 56 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAR. Mellinus arvensis L. Redan tidigt har släktet Mellinus ådragit sig en mindre vanlig uppmärksamhet på grund af sin påstådda vana att dagligen förse larverna under hela uppväxttiden med färska flugor. Uppgiften härom torde först ha blifvit framställd af REAUMUR,') som dock blott anför den såsom hörsägen, utan att själf uttala sig om saken. SHUCKARD ”) har sett denna stekel välja sina byten bland dipterer, men uppgifver, att PANZER sett den fånga aphider. GoUuRrEAU ”) har iakttagit stekeln jaga flugor på kospillning. Han såg stekeln sakta smyga sig fram till ett afstånd af 10—15 mm. och därefter kasta sig öfver bytet, som med käkarna greps om halsen och med benen om kroppen, hvarefter han flög bort med det. G. såg honom blott fånga Musca corvina. Om vid det häftiga anfallet stekeln råkade alldeles döda flugan, lät han den ligga, hvarför G. framhåller, att bytet måste bibehålla något lif för att antagas. Dock såg han aldrig stekeln förlama det med sin gadd. Denna skildring är, såsom sedermera skall framhållas. delvis oriktig. Enligt WEstwoop ”) upp- gifver Curtis, att Mellinus skulle dag för dag förse larverna med nytt foder, hvilket W. själf anser blott förekomma hos sociala steklar. DAHLBOM uppgifver,”) att Mellinus ar- vensis skulle gräfva förgrenade rör, M. sabulosus däremot enkla. SHENCK ") har samma åsikt och upprepar det gamla påståendet, att M. arvensis skulle lägga sitt ägg på den först inburna flugan, och först då denna blifvit förtärd af larven, hemföra ny föda. Lucas ”) beskrifver lefnadssättet hos M. sabulosus på ett sätt, som i mycket har tillämp- ning äfven på M. arvensis. Han har iakttagit, att en med byte hemvändande stekel före inträngandet 1 hålan nedlägger bytet framför ingången och därefter går baklänges ned, medan han nedsläpar bytet. En Mellinus däremot, som utan att vara belastad med byte går ned i sin håla, intränger med hufvudet först. Han har sett Mellinus jaga flugor på umbellater, kasta sig öfver bytet, fasthålla det ett ögonblick med käkarna och första ben- paret, därefter kröka sin abdomen och låta sin gadd intränga vare sig 1 sidorna af thorax eller mellan abdominalsegmenten på sitt offer. I samma ögonblick som giftet spridt sig i blodet, upphörde offrets rörelser, och man skulle kunna tro det vara dödt, om ej tid efter annan en darrning läte sig märkas i tarser och vingar. LucAsS har iakttagit tydliga rörelser på från steklarna omedelbart efter paralyseringen tagna flugor ännu så långt efteråt som omkring 6 veckor, sedan de infångats.”) +&L. tror därför, att giftet har unge- fär samma verkan på flugorna som kloroformen på oss. De flugor, som L. såg hemföras såsom byten, voro: Scatophaga merdaria ZErt., Caenosia tigrina MAcaQ., Anthomyia cana Maca., Anthomyia fuscipennis MACQ., Lucilia cornieina Desv., Myospila meditabunda MAcQ. NNLSS 3) 1839, sid. 540. SYELSAO NN sid: ue: 53), 1843—45. ND 7) 1861, sid. 219. Sj ll & Oe DIT KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND dl. N:O 5. 57 och Syrphus corollae Maco. L:s uppgift om lifstecken hos flugorna ännu efter 6 veckors förlopp är påtagligen orimlig. Långt dessförimnan måste de ha dött af svält. KomL har sett') M. arvensis uppehålla sig på färsk spillning af kreatur och män- niskor och där lugnt lura på dit anländande Muscider. Om stekeln kom en något större fluga tämligen nära, störtade han sig på densamma, förlamade den och bar bort den i flykten. Sällan lyckades en fluga undkomma. Följande infångade flugarter uppräknas: Musca corvina FABR., Myospila meditabunda FABR., Pollenia rudis FABR., Lucilia cormicina FABR. samt Dasyphora pratorum Muerz. HANDLIrRscH ”) ökar antalet infångade flugarter med Musca domestica och Homalomyia scalaris samt framhåller, att alla de uppräknade diptererna tillhöra Muscidernas familj med undantag af den af LucAs omnämnda Syrphus corollae. VERHOEFF, som först ”) på föregående författares auktoritet anslutit sig till meningen, att Mellinus skulle tillföra sina larver alltjämt färskt byte, ändrar sedermera ”) åsikt och anser nämnda mening för falsk, liksom äfven SCHENCKS uppgift, att Mellinus skulle gräfva förgrenade gångar. VERHOEFF påstår däremot, att den 30—40 cm. djupa gången aldrig skulle innehålla mer än en cell. Dessutom uppgifver han, att ägget ej fästes, utan lägges löst bland foderflugorna, som utgöras af Pollenia. Ehuru VERHOEFF: ställer sig tviflande”) angående uppgifterna om rofsteklar, hvilka i likhet med Mellinus och Ammophila va. f. skulle fortfara med att tillföra sin utkläckta larv föda, så tror han sig själf ha iakttagit ett sådant fall, nämligen hos Crabro quadrimaculatus, som skulle mata sina larver med Culex pipiens. TASCHENBERG upprepar ännu 1893 påståendet, att denna stekel skulle fortfara att inbära föda till den kläckta larven. ”) HANDLIRSCH ”) meddelar några iakttagelser af KoHr angående Mellinus alpinus HANDL. Denna stekel iakttogs i Sydtyrolen på en gräsbeväxt plats i stort antal gräfva omkring 40 cm. djupa gångar af omkring 45? lutning. Ingångarna, omgifna af den uppgräfda sanden, stodo alltid öppna. Stekeln intränger baklänges med sitt byte utan att först visi- tera hålan. Gången vidgas 1 ändan till en cell, och Kor förmodar, att äfven sidogrenar finnas, ty han fann ofta enstaka flugor i närheten af hufvudgången, högre upp än änd- cellen. I cellerna funnos ända till 7 flugor, och i sådana, där flugorna voro få, funnos hvarken ägg eller larver af stekeln. Ägget fästes vid sidan af flugan, mellan 1:a och 2:a benparen, så att dess ända når till vingroten. De tunna, brungula kokongerna äro veka, lätt hoptryckbara och omgifvas af rester af de förtärda flugorna. Bland de in- fångade flugorna voro de flesta Anthomyiner; därnäst i antal Pollenier. HANDLIRSCH själf vill ej ansluta sig till VERHOEFFS åsikt i förnekandet af »Zweig- bau> hos Mellinus. Någonstädes måste ursprunget till de komplicerade cellbyggnaderna med förgrenade gångar kunna spåras; hvarför icke just hos Mellinus? Det kan för öfrigt 1) 1880, sid. 231. 2) 1888, sid. 277. 3) 1891. 2) 1892, sid. 696. 5) 1. ce. sid. 688. 6) 1893, sid. 304. 7) 1895, sid. 841. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 5. [0 sl 58 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. hända, att markens beskaffenhet eller klimatiska förhållanden kunna framkalla olikheter. Ej heller vill HANDLIRSCH, trots motsatta iakttagelser af VErHorEFF och Kour, a priori för- neka möjligheten af att föda inbäres till den redan kläckta larven. HaAnpDLirRscH meddelar vidare en uppgift af WISSMANN, enligt hvilken Mellinus gräfver förgrenade gångar. FERTON ') uppgifver, att några ur bon, tillhöriga Mellinus arvensis, uppgräfda flugor icke lefde längre än 4 dagar. Andra visade ej alls några lifstecken. Ofvanstående uppgifter innefatta det väsentligaste, som jag i litteraturen kunnat uppspåra angående lefnadsförhållandena hos Mellinus arvensis och sabulosus. Som jag haft goda tillfällen att iakttaga den förra arten såväl i Östergötland som i synnerhet i Medel- pad, har jag sökt att i det följande bidraga till lösningen af de omtvistade frågorna: enkel eller förgrenad gang samt matas den kläckta larven? För besvarandet af den senare frågan har det varit nödvändigt att undersöka ett större antal celler. Beträffande tiden för denna arts uppträdande är jag något tveksam. Medan jag under senare år sett den börja sin flygtid något före midten af juli, då både hanar och honor vimla om hvarandra vid kläckningsplatserna, och fortsätta sin verksamhet till långt in på hösten, finner jag den i äldre anteckningar omnämnd från våren eller sommarens början. Förhållandet erinrar om hvad jag 1 det föregående framhållit om Ammophila sabulosa. Men då jag ej finner antecknadt, huruvida af Mellinus både hanar och honor iakttagits på våren, kan det ej afgöras, om denna stekel uppträder 1 2 generationer, eller om till följd af ogynnsamma och utvecklingen fördröjande meteorologiska förhållanden en del honor undantagsvis öfvervintrat. Sedan en del enskilda iakttagelsefall anförts, skall en sammanfattning af artens typiska lefnadsförhållanden göras. 1. På en plats, där '/7 hanar och honor af Mellinus arvensis för första gången under sommaren visat sig, befunnos ??/7 åtskilliga honor ha gräft sina hålor, medan andra ännu ej afslutat gräfningen. De färdiga hålorna stodo ständist öppna, och den uppgräfda sanden bildade en hög nedanför ingången till hvar och en Xx de i en lindrigt sluttande sandbacke gräfda gångarna. I de färdiga hålorna inburo steklarna med korta uppehåll sina af flugor bestående jaktbyten. En, som särskildt iakttogs, inbar 5 flugor på omkring !/4 timme. Dessa hämtades från en exkrementhög i närheten, där stekeln kröp omkring och öfverföll de besökande Musciderna för att sedan flyga raka vägen till sin håla. Återvägen till jakt- platsen gjordes mindre rak, vanligen med några sidosvängar. Flugan bars sid snabeln, buk mot buk, och vid insläpandet svängdes hon, utan att stekeln släppte taget, så att hon med hufvudet före drogs ned, under det stekeln själf gick baklänges. Mellinus be- vakades ' därvid ofta af china som följt honom inden flykten och som, då stekeln kröp ned med flugan, skyndade sig efter in i hålan, där de dröjde några ögonblick. Andra, som förut setts inbära flugor, sågos sedermera syssla med gräfningsarbeten | samma gång. Det var tydligt, att nya celler utarbetades i samband med den gemen- samma nudda enligt Cerceris-typen. 1) 1899, sid. 14. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:0O 5. 59 2. En Mellinushåla uppgräfdes ?”/7, sedan stekeln just krupit in med sin fluga. Den nådde ett djup under sandens yta af 45 cm., oberäknadt de icke få krökar, som gången gjorde. I den ännu ej tillslutna cellen vid gångens innersta ända lågo 4 flugor, men ännu fanns hvarken ägg eller larv af stekeln. Någon annan cell kunde ej uppdagas i samband med. denna sannolikt nyss färdiga hufvudgång. (Jfr n:r 9, cell 4.) 3. 2/7 uppgräfdes två helt nära hvarandra belägna Mellinushålor, hvilkas hufvud- gångar kunde följas till ett djup af omkring 30 cm. De nedan omnämnda cellerna till- hörde därför två skilda bon, men hvilka som tillhörde det ena och det andra, var omöj- ligt att afgöra, då något samband mellan cellerna och hufvudgångarna ej kunde uppdagas. Bigångarna, som från hufvudgången ledde till de särskilda cellerna, voro nämligen fyllda med sand. Cellerna befunno sig alla på 25—30 cm. djup, på olika sidor om och på växlande afstånd från hufvudgångarna. De lågo alla i ungefär samma plan. De upptagas här nedan i den ordning, i hvilken de anträffades. Med undantag af ett exemplar af Haematopota pluvialis utgjordes fodret af Muscider af olika arter. Stekeläggen voro fästade tvärsöfver bröstet, mellan flugans 1:a och 2:a benpar. De voro omkring 3 mm. långa, hvita och krökta efter bröstets hvälfning. Cellernas innehåll meddelas här nedan. N:r 1: 4 flugor (hvarken ägg eller larv); :4 > en med stekelns ägg; 2 » » » » >» — (hvarken ägg eller larv); » ( > » > > ); omkring 5 mm. lång stekellarv; OT ee I AM do (SA » — nykläckt stekellarv; » 10: obetydliga foderrester och en omkr. 8 mm. lång violett stekellarv; » 11: 4 flugor (hvarken ägg eller larv); 3 KASK SANS LESS » 13:4 > — nykläckt stekellarv; >» 14: 7 >» omkr. 5 mm. lång stekellarv; » 15: 5 > en med stekelns ägg; » 16:88 >» nykläckt stekellarv; » 17:35 >» omkr. 6 mm. lång stekellarv. Af ofvanstående framgår, att hvarje cell stänges, sedan en viss proviantmängd inlagts, att denna proviantmängd växlar i de olika cellerna, och att åtskilliga celler blifvit stängda utan att ägg där inlagts. En liknande erfarenhet har jag gjort vid undersökning af andra enligt samma typ byggda stekelbon, såsom af Cerceris arenaria och rybiensis samt Åstata boops. 4. Vid fera tillfällen gjordes försök att fråntaga en Mellinus hans fluga, i samma ögonblick som han höll på att krypa ned baklänges. Genom att med en pincett gripa tag i flugans bakben och i samma ögonblick göra en häftig knyck, lyckades jag förmå 60 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. stekeln att släppa sitt tag, hvarvid han vanligen blef sittande helt förbluffad några ögon- blick i hålans mynning eller också genast kröp ned. Under tiden bortklipptes flugans snabel, hvarefter hon placerades vid ingången, där hon efter längre eller kortare stund afhämtades af stekeln, som därvid grep tag i flugans hufvud. Här föreligger således åter ett fall, då stekeln frångår en under naturliga förhållanden oförändrad vana och förstår att lämpa sig efter nya omständigheter på ett sätt, som visar att han ingalunda är någon reflexmaskin. 5. Mellinus jagar på blommande buskar och örter, där flugor ha sitt tillhåll, men i all synnerhet på färska exkrementsamlingar af hästar och nötkreatur ute på betes- markerna. GOoUREAUS skildring af jakten är i flera afseenden ej korrekt. Dess förlopp är dock lätt att iakttaga, enär stekeln är föga skygg. Då stekeln flyger till jaktstället, slår han vanligen ned på marken ett stycke från exkrementhopen och nalkas den gående, lik- som ville han undvika att genom ett för plötsligt uppträdande bortskrämma de där sam- lade flugorna. Därefter vandrar han 1 sakta mak omkring på sin jaktmark för att utse ett offer. En stillasittande fluga tycks han ej märka, men minsta rörelse väcker hans uppmärksamhet. Är afståndet för stort, så smyger han med rakt framsträckta antenner och i nedhukad ställning försiktigt närmare. På ett afstånd af omkring 2 cm., sällan mera, samlar han sig som en katt till språnget, trampande med de hukande benen. Med ett pilsnabbt språng, som sällan förfelar sitt mål, kastar han sig öfver sitt byte, som han med käkarna griper i ena vingen, under det frambenen fasthålla kroppen. Samtidigt böjer han in spetsen af sin abdomen under flugans bröst för att i dess stora ganglie- massa sänka sin gadd. Med gadden ännu kvarsittande 1 flugans bröst vänder han henne därefter med hufvudet uppåt, griper med käkarna fast i hennes snabel, drager ut gadden och flyger hem, genast eller efter en kort hvila. Enär flugans snabel stundom är indragen, ser man stekeln med käkarna söka pressa fram den. Därvid kan det emellertid hända, att flugans hufvud blir sönderklämdt, hvilket naturligtvis föranleder en nästan ögonblicklig död. I detta fall låter stekeln flugan ligga såsom oduglig för hans ändamål och beger sig på ny jakt. Atminstone har jag alltid funnit flugans hufvud sönderklämdt i de fall, då Mellinus utan annan synbar anledning öfvergifvit sitt byte. Detsamma framhålles äfven af Gourzau. FERTON meddelar en lik- nande iakttagelse ') angående Bembex oculata. Om flugorna äro talrika och stekeln redan burit hem flera, blir han ofta vårdslös i sina anfall och förfelar målet. Om fera steklar, såsom ofta är fallet, ha upptäckt samma jaktmark, bruka de också angripa hvarandra, dock mera, tyckes det, på lek, och skrämma därigenom bort många flugor. En stor fluga, såsom en spyfluga, vågar sig Mellinus sällan på. Dock såg jag, huru han en gång anföll en sådan, höll den fast vid vingen en stund, men förgäfves sökte förlama den. Om en stund slet sig den starka flugan lös och flög bort, fullt oskadad, såsom det tycktes. 6. ”/s uppgräfdes en Mellinushåla belägen i kanten af en sandsluttning af ungefär 45” lutning mot horisontalplanet. Hufvudgångens riktning torde ha varit nästan vinkelrät mot samma plan. Alla cellerna lågo ungefär i ett med sluttningsplanet parallellt plan, på 1). 1899, sid. 8. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3. N:0 5. 61 afstånd växlande mellan 3 och 10 cm. från den 30 cm. djupa hufvudgångens botten. Något samband mellan cellerna och hufvudgången kunde ej spåras, hvilket måste berott på att sidogångarna voro afsiktligt fyllda, ty i den alltid fuktiga sand, där Mellinus- cellerna befinna sig, rasar en gång icke så lätt igen, att icke åtminstone något spår af den blir synligt. Cellerna äro äfven här, liksom i det följande, upptagna i den ordning de anträffades. N:r 1: 8 flugor, den yttersta (d. v. s. närmast hufvudgången belägna) med ste- kelns ägg; » 2: 8 flugor-(inbegripet flugrester); en 10 mm. lång stekellarv; Do He 4 » > » DAD » » » 4:8 > (hvarken ägg eller larv); >» 5: 4 oo» en med stekelns ägg; » 6: 15) » » » » » 7. Samma dag och i samma sandsluttning uppgräfdes en annan Mellinushåla, vars hufvudgång ha är samma djup och riktning som den under n:r 6 omtalade. hvars hufvudgång hade ungefär d: h riktning d de 6 omtalad Cellernas läge i förhållande till sluttningsytan var också ungefär detsamma. Deras afstånd från hufvudgångens nedre ända: 2—10 cm., och de voro spridda på alla sidor därom. Deras innehåll var följande: N:r 1: 5 flugor, 2 parasitfluglarver, den ena 8, den andra 3 mm. lång, således in- lagda vid olika tider (hvarken ägg eller larv af stekeln); EEE » en 8 mm. lång stekellarv; >» 3: 10 » en med stekelns ägg; » 4: 6 >» 4 parasitfluglarver, 3—6 mm. långa (hvarken ägg eller larv af stekeln); >» 5: 7 oo» — (inbegripet flugrester); en 10 mm. lång stekellarv; » 6:10 > en stor parasitfluglarv (hvarken ägg eller larv af stekeln); FE (EAA » » » » > » » » » » > Öd & DD I > > » > DD » Ägaren af detta bo hade påtagligen blifvit svårare än vanligt hemsökt af parasit- flugorna, då mer än hälften af hans celler sålunda uteslutande kommit dem till godo. 8. ?/8 uppgräfdes i samma sandsluttning ett annat Mellinusbo, anordnadt såsom de föregående. Af de kring hufvudgångens nedre ända spridda cellerna lågo nämligen de på gångens insida (inåt backsluttningen) i en högre nivå än de på yttersidan belägna. Alla cellerna lågo sålunda nästan 1 ett plan, som var ungefär parallellt med den yttre slutt- ningens plan. Cellplanets afstånd från sandsluttningens plan: 25—30 cm. En sådan anordning af boen tycktes vara konstant på denna plats och står möjligen i samband med fuktighetsgraden på olika djup. Särskildt äggen äro mycket ömtåliga för torka, och under samma omständigheter, som andra rofstekelägg utan men för sin utveckling fördragit i mina kläckningsaskar, ha Mellinusäggen torkat. Cellernas innehåll var följande: N:r 1: 2 flugor, en parasitfluglarv; Rev ? » ? 62 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. N:r 3: 5 flugor, en af dem med stekelns ägg (se nedan); > 4: 6 >» en 4 mm. lång stckellarv; DING Rp » 10 2 » » 6: 10 y SJUKT » » 5 en med stekelns ägg; » 8 4 > (blott rester); en 12 mm. lång stekellarv; OEI Sen imed Stekela oo 10: 4 >» — (rester); 12 mm. lång stekellarv; 11: 5 -» (hvarken ägg eller larv); » 12: 5 > en med stekelägg; » 13: 8 > en 5 mm. lång stekellarv; TAS NONE > två stekellarver, den ena nykläckt, den andra 4 mm. lång; » 15: 8 >» (rester); en parasitfluglarv, 14 mm. lång. Innehållet i cellen n:r 3 inlades i:ett väl slutet glasrör, där luften hölls fuktig. Ägget kläcktes "/s; den nykläckta larven var omkring 3 mm. lång; ”/s var han 8 mm.; !0/g började han spinna kokong, således efter en larvperiod af 5 dagar. Ägget i cellen n:r 7 kläcktes ?/s; larven dog dock följande dag. Cellen n:r 14 hade genom något misstag af stekeln blifvit försedd med två ägg; ?/s var den mindre larven försvunnen, påtagligen uppäten af den större (jfr Ceropales). 9. På en plats, lik den förutnämnda och ej långt därifrån, i ett soligt skogsbryn uppgräfdes ?/s ett Mellinus-bo, som visade i hufvudsak samma anordning som de i det föregående nämnda. Hufvudgången var här ända till 50 cm. djup och tämligen krökt. Den ändades med en ännu öppen och ej fullständigt provianterad cell (n:r 4). Cellernas innehåll var nedanstående: N:r 1: 4 flugor, en 4 mm. lång stekellarv; >» 2: 7 > en med stekelns ägg; >» 3: 5 > en parasitfluglarv; » 4: 4 > — denna cell var öppen och innehöll hvarken ägg eller larv; >» 5: 4 > en med stekelns ägg; 6: 5 >» (hvarken ägg eller larv); YR BD » > » » » 8: 5 > två parasitfluglarver; EE JENNA » nykläckt stekellarv; 10: 8 >» en 6 mm. lång stekellarv; ins: nykläckt stekellarv, 3 mm. lång. Då i detta bo en cell händelsevis ännu var öppen (n:r 4), förmodligen emedan den var afsedd att förses med flera flugor, så framgår, att ägget ej lägges på den först in- lagda flugan. (Jfr iakttagelsefallet n:r 2.) 10. '5/8g uppgräfdes ett större antal (64) Mellinusceller, tillhörande olika bon och belägna på skilda platser, dels för att utröna, hvilka flugarter som företrädesvis användas till laryvfoder, dels för att få ett medeltal för foderflugornas antal i hvarje cell samt dels KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:o 5. GS slutligen för att få afgjordt, när ägget lägges. Cellerna äro här nedan upptagna i den ordning de anträffades, med undantag af de 7 sista, som innehöllo kokonger och i verk- ligheten träffades där och hvar bland de andra. Cell n:r 1: 5 flugor, stekelägg; Cell n:r 33: 2 flugor, stekelägg; SR SADES » » Do oooH Hils al » > » > DIG » > » > Dy Al / » » or» 4: 4 > — stekellarv (5 mm.); oo BÖG » MA > stekelägg; SSA » > NIGER » : » > 38: 2 >» — (öppen cell); NE Se I > >» oo» 39: 3 > — stekelägg; SI SE Oi stekellar ve (ämm); > BAI als > SR OMR ORT SK > (6 mm.); 2 a vals 3 > > SLM » (10 mm.); >» » 42:55 >» — stekellarv (7 mm.); DA Dr SG MN > (12 mm.); >» >» 43: 2 >» — (öppen cell); 2 UA Ustekelägg; » om 44: 2 >» — parasitfluglarv; »> 3 ISS OD » » > > 45: 6 » stekelägg; RSA > stekellary (8 mm.); AGES 3 S SALSERO I parasitfiuglarv; TV TRA Er ORNID » >» oo» 1I6:1 > jämte stekeln själf; rd ANG > 2» 17:12 >» stekelägg; >» » 49:55 oo» — stekellarv (4 mm.); » >» 18: 7 > » > > 50: 4 » > (5 mm.); » oo» 19:1 >» — (öppen cell); > 3 Ölså > (4 mm.); Ar 20:85 oo» — stekelägg; ESR SPE SET > (3' mm.); > » 21:55 > — stekellarv (4 mm.); » oo 53: d5 oo» — stekelägg; Dr DAS M0LTS > (12 mm.); 3 HAS » > 2 VD 3 » stekelägg; » 5 DNS N » » EDA ANSE LEN 1 > Hur OSAMA » EROS DN NN » RESTE AE i Stekellarnva (Orm g); WO: a CS stekellary (3 min); >» >» 98: flugrester, stekelkokong; » ASA > stekelägg; > > DÖ > » 5 CR Mos öh > » > > OM > > > 3. AVG » > > > 61: > > Di BD 03 Y > > DD (DAS » > > » 31: 2 > jämte stekeln själf; 2 DB ÖT > > DN DD » — (öppen cell); > CD (AS > » Flugorna i de särskilda cellerna lågo med ytterst få undantag med hufvudena vända åt samma håll, förmodligen åt cellens botten, i den ställning de insläpats. Cellerna plä- gade ej vara fullständigt fyllda af fodret, utan högst till ?/s. Ägget var alltid fästadt på förut angifvet sätt (n:r 3) på en af foderflugorna. Vid innehållet 1 de celler, hvilkas ordningsnummer är kursiveradt, är i följande beräkningar afseende ej fästadt af olika skäl. Några af dessa celler (n:r 16, 19, 31, 32, 38, 43) voro öppna och således sannolikt ej fullt provianterade. Andra innehöllo stekelns 64 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. kokong jämte obestämbara flugrester (n:r 58—64). Slutligen har n:r 44, som blott inne- höll 2 flugor jämte en parasitfluglarv, tyckts mig framställa alltför abnorma förhållanden och af detta skäl uteslutits. De återstående 50. cellerna innehöllo ett sammanlagdt antal flugor af 264. Dessa, som tillhörde minst 20 arter, voro på nedanstående sätt fördelade på de olika arterna: Af Lucilia cormicina F. funnos . . . . . . . 102 individer >» Pollenia rudis E. » SARA MANN es » > Anthomyia (irritans?) > Eee ende NS > > > (rustica?) >» SE Vg LS AS ED » » minst 16 andra arter funnos tillsammans . 54 » För öfrigt har jag trott mig finna, att bytets beskaffenhet växlar efter årstider och lokala förhållanden. ZLucilia cornicina var på här ifrågavarande plats det lättast till- gängliga bytet, åtminstone vid denna årstid. Syrphider voro däremot här på den på blommor fattiga sandmarken ytterst sparsamma. Af dem funnos blott 5 individer, Scaeva ribesii (L.), medan jag på en annan lokalitet funnit Scaeva-arter utgöra flertalet af de af Mellinus hemförda flugorna. Ännu fåtaligare voro Tabanider, företrädda af 3 ex. af Haematopota pluvialis (L.). Af andra må slutligen nämnas åtskilliga exemplar af Aricia (Anthomyia) lardaria F., några få af Dryomyza anilis FL samt ett enda litet ex. af Calli- phora vomitoria (L.). Såsom redan under n:r 5 framhållits, är det undantagsvis som stekeln lyckas öfverväldiga denna fluga. Medeltalet för flugornas antal i ofvannämnda 50 celler är 5,28. Tagas emellertid de förut undersökta boen med i räkningen, så blir medeltalet något högre än 6. Det högsta i någon cell anträffade antalet foderflugor var 13 (i 8, cell n:r 5 och i 9, cell n:r 11). Det lägsta antalet i cell, där stekelägg inlagts, var 2 (i 10, cell n:r 30 och 33). Det senare låga talet torde väl framställa abnorma förhållanden, som kunna rubriceras såsom misstag af stekeln, jämförliga med det fall, då 2 ägg inlagts i samma cell (8, cell n:r 14), och de icke få fall, då stekeln försummat inlägga sitt ägg i den fullt proviante- rade och slutna cellen (3, cell n:r 1, 4, 5, 11, 12; 6, cell n:r 4; 8, cell n:r 11; 9, cell ner Ö, Te Att dessa sistnämnda celler böra betraktas såsom fullt provianterade, framgår icke blott däraf att de voro slutna, utan äfven däraf att antalet foderflugor i dem växlade mellan 4 och 9, med ett medeltal af 5,5 för hvarje cell. Af de 8 anträffade öppna och således ej fullt provianterade cellerna innehöllo 2 ett antal af 4 foderflugor, de öfriga ett mindre antal. Ingen af dem innehöll något stekel- ägg, hvarför påståendet, att Mellinus skulle lägga sitt ägg på den först inlagda foder- flugan, ej kan vara riktigt. (Jfr 2, cell n:r 1; 9, cell n:r 4; 10, cell n:r 16, 19, 31, 32, 38, 43.) Af det föregående torde kunna anses framgå, att Mellinus ej kan räknas bland de solitära steklar, som dag för dag föda sina larver under uppväxttiden, utan att tvärtom ägget lägges först sedan erforderligt förråd för larvens hela utveckling hopsamlats, hvar- efter cellen stänges. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 37. N:0O 5. 65 Att solitära steklar emellertid finnas, som helt visst taga vård om och mata sina larver, skall i det följande visas i afseende på särskildt Ammophila campestris. Att för- hållandet är detsamma med Bembezx, har af åtskilliga iakttagare bekräftats. PECKHAM lämnar samma uppgift ') för den nordamerikanska Lyroda subita SAY,;, som uppföder sina larver med syrsor, och anför”) en uppgift af HuDpson, ”) enligt hvilken den i La Plata vanliga Monedula punctata skulle under uppväxttiden förse sina larver med eldflugor och andra insekter, men i synnerhet med flugor. Mellinus gräfver ett bo enligt Cerceristypen, d. v. s. med en hufvudgång och på längre eller kortare afstånd därifrån belägna celler. Hufvudgången står ständigt öppen under hela jakttiden, hvarvid nya celler gräfvas i mån af behof i samband med samma hufvudgång. VERHOEFFS uppgift, att hvarje sådan djup gång endast skulle stå i samband med en enda cell, är redan i och för sig osannolik. Att för hvarje cell gräfva en ända till 50 cm. djup gång vore ett oerhördt slöseri med tid och krafter, hvilket, då, såsom i det föregående visats, en betydlig procent af arbetet blir fruktlös vare sig genom parasit- flugornas härjningar eller genom stekelns egna misstag, icke gärna låter förena sig med den allmänna förekomsten af denna stekel. | Boen gräfvas i sandig mark. Där omständigheterna medgifva, förlägges ingången helst dold under något blad eller under kanten af någon sten. Men på lokaliteter, där inga sådana gömslen finnas, ligga ingångarna öppet och 1 ögonen fallande genom den bredvid liggande högen af uppgräfd sand. Det ligger nära till hands att förmoda något samband mellan den betydande väx- lingen i foderflugornas antal och den blifvande stekelns kön. Också ha en del försök gjorts att taga bort en betydlig del af fodret ur rikt försedda celler och däremot inlägga stora kvantiteter i sådana, som af steklarna själfva blifvit torftigt utrustade. Men alla dessa försök ha strandat på svårigheten att på konstgjord väg framställa för larvernas trefnad gynnsamma omständigheter. Endast i ett fall har det lyckats mig att följa ut- vecklingen af en i fångenskap kläckt larv ända till kokongspinningen (se n:r 8). Men äfven denna larv dog inom kokongen, utan att ha förpuppat sig. Icke ens larver, som vid infångandet voro nära fullvuxna och försågos med obegränsade kvantiteter foderflugor, upplefde sin förpuppning, sedan de spunnit kokong och öfvervintrat. Samtliga dogo under vinterns lopp 1 pseudochrysalidstadiet. Kokongerna äro ljusgula, pergamentartade och veka och omgifvas af ett lager af helt löst sammanklibbade sandkorn och flugrester. De vuxna larvernas violetta färg tyckes vara något för denna stekel egendomligt. Denna färg har jag åtminstone ej iakttagit hos någon annan art af familjen. 1) 1898, sid. 170. 2 el sid. 69. 3) Naturalist in La Plata, sid. 162. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 5. t) 66 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. Cerceris rybiensis L. Denna stekel uppgifves redan af SHUCKARD ') förse sina larver med småbin, af hvilka särskildt nämnas Halictus rubicundus, H. fulvocinctus och H. leucozonius. Enligt THOMSON ”) infångar den Rhopluites dentiventris. MARCHAL ”) lägger härtill Halictus interruptus, sela- donius, minutus, albipes, subhirtus och succinctus. Vanligast skulle vara (i Frankrike) A. albipes. Äfven Andrena-arter uppgifvas såsom rof.”) MARCHAL lämnar i sitt ofvan an- förda arbete mycket detaljerade uppgifter om denna stekels tillvägagång vid paralyseringen af bien. Han anför, att ordningen för styngen är mycket växlande samt att ett bi, som endast blifvit stucket, men ej »malaxeradt», jämförelsevis snart repar sig tämligen efter operationen, så att det utför koordinerade rörelser med alla kroppsdelar och äfven surrar med vingarna, fastän det ej kan flyga. Om däremot malaxation äger rum, blir paralysien vida fullständigare, och biet kryar ej till sig, utan de oordnade rörelser, det utför, aftaga allt mer och upphöra snart. Malaxationen har ej till ändamål att sammanpressa undre svalggangliget, utan att såra halsen, så att blodvätska flyter ut, hvilken af stekeln själf uppsuges till näring. På samma sätt uppgifves Philanthus apivorus malaxera för att pressa på honungsmagen på honungsbiet och få tillfälle att uppsuga dess innehåll. ?) Till dessa MARCHALS åsikter om malaxationen återkommer jag i kapitlet paralyseringsprocessen. Jag har redan förut lämnat några meddelanden ”) om denna stekel, särskildt angå- ende undersökningen af en del celler i Östergötland. I Medelpad, där han sällan anträffas, har jag haft få tillfällen till iakttagelser. Emellertid har jag funnit, att han vid bort- flykten från boet plägar imprägla dess läge i minnet på samma sätt som den amerikanska C. deserta enligt PECKEHAMS uppgift, d. v. s. genom att flyga i en serie i sicksackform förenade halfcirklar på boets ena sida omkring '/3 m. öfver marken, alltjämt med hufvudet vändt mot hålans mynning, och aflägsnande sig därifrån i samma mån som halfeirklarna vidgas. Orienteringsflykten slutar med oregelbundna slag kors och tvärs öfver platsen. Cerceris arenaria L. SHUCKARD, DAHLBOM och THOMSON meddela om denna stekel, att den skulle pro- viantera sina celler med Strophosomus faber HerBst. Kotr har däremot oftast sett den inbära Brachyderes incanus L. Detta sistnämnda byte har jag också iakttagit i alldeles öfvervägande grad, såsom redan framhållits i mina meddelanden om denna stekel från NIT837. SLS TAS 3) 1887. !') ANDRÉ, sid. 266. 5) FABRE 1891, sid. 201. 6) 1900, sid. 186. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND J/. N:0 5. 67 Östergötland. !) I Medelpad, där jag dock blott på en enda plats haft tillfalle till iakt- tagelser, var också Brachyderes det oftast förekommande bytet. För öfrigt träffades Otiorhynchus ovatus L. i dess celler, i Östergötland också Strophosomus coryli FAB. Hän- visande till mina föregående iakttagelser, vill jag blott göra ett kort tillägg. I midten af juli 1903 började hanar och honor af Cerc. arenaria visa sig i en stor koloni af Trachusa serratulae, som bebodde en sandnipa vid stranden af Ljungan i Medel- pad. Honorna gingo sökande omkring på marken. Ibland inträngde de i Trachusa- hålorna, från hvilka de dock fördrefvos af bien. I början trodde jag afsikten med dessa besök vara att stjäla honung, och kanske var detta äfven fallet ibland, ty en och annan Cerceris, som dröjt nere någon längre stund, putsade ifrigt mundelarna, då han åter kom upp. Emellertid befanns sedermera att hufvudsyftet varit ett annat, ty en dag sågs en Cerceris komma flygande med en vifvel och, efter att en stund ha hållit sig sväfvande öfver en Trachusahåla, störta ned däri. Om en stund kom biet, hålans ägare, ut, men Cerceris stannade kvar och gräfde i nära ”/+ timme, hvarvid han sågs maka upp sand ur mynningen, så att den föll ut åt sidorna. Det var således tydligt, att han tagit denna håla i besittning för att spara sig besväret med hufvudgångens gräfning. Då han kommit upp, företog han en orienteringsflykt ett par fot öfver hålans närmaste omgifningar, öfver hvilka han flög i långsträckta ovaler, för det mesta med hufvudet vändt mot hålan. Svängarna blefvo allt större, och till sist flög stekeln bort. Såsom jag förut framhållit”), gräfves ny cell först sedan det första bytet för denna cell redan hemförts. (Samma är förhållandet med Astata boops.) Däraf kan förklaras, att i förevarande fall den i hufvudgången liggande vifveln blifvit utkastad med den upp- gräfda sanden, bland hvilken han nu låg sprattlande på ryggen, påtagligen bortglömd af stekeln. Han kunde röra antennerna lifligt och benen trögt, dock så mycket att han, ställd på fötterna, kunde stappla sakta framåt. Frambenen tycktes ha blifvit mest drab- bade af förlamningen. Vifveln inlades för observation. Nästa dag voro antenner och framben orörliga, medan de två bortre benparen rördes trögt. På tredje dagen rördes blott det sista benparets tarser med regelbundna uppehåll, förmodligen i samband med ryggkärlets pulsationer. Följande dag hade alla rörelser upphört. Flera tjufbin, som gingo in i den af Cerceris i beslag tagna hålan för att stjäla kåda, vände om strax innanför ingången. En Trachusa gick in med en kådklump, men kom snart åter upp, medförande kådklumpen. Det var påtagligen:den ursprunglige ägaren, som ej längre kände sig hemmastadd där nere. Samma och följande dagar sågos flera Cerceris-honor dels bära in viflar i redan beslagtagna Trachusa-hålor, dels sätta sig i besittning af nya sådana, hvilket kunde märkas därpå, att de började genom gräfning afpassa dem för sina behof. I ett sådant fall, då ingången redan var fylld af den uppgräfda sanden, sågs ägaren, Traclhusa, komma dit och börja gräfva bort sanden, som hindrade honom att gå in. Sedan biet varit inne en stund, kom det plötsligt mycket brådskande ut, flög häftigt några slag fram och till- baka öfver hålan och flög sedan bort. Det hade tydligen haft någon sammandrabbning 1).1900, sid. 181. 2) 1900, sid. 185. 68 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. med Oerceris, som snart därefter visade sig i ingången och gick ut. Äfven denna tycktes ha förlorat lusten att slå sig ned i denna håla, ty sedan han en stund gått omkring i närheten, flög han bort. Omkring en vecka därefter undersöktes några Cerceris-celler på denna plats. De lågo omkring 7 cm. djupt och innehöllo .3—12, vanligen dock 8 viflar, de allra flesta af samma art: Brachyderes incanus. Cerceris truncatula Dewy. ANDRE har sammanslagit DAHLBOMS truncatula och andra författares quadricincta med PANZERS quadrifaseiata under den sista benämningen. Borrirs har gjort på samma sätt. Men härtill anmärker NIBLSEN !) med rätta, att quadrifasciata, som uppgifves samla små gräfsteklar, såsom t. ex. Alyson, sannolikt ej kan vara af samma art som truncatula, hvilken NIELSEN funnit samla små viflar. Då äfven jag funnit truncatula samla viflar, bibehåller jag detta namn, till dess saken blifvit närmare utredd. FABRE uppgifver,”) att C. quadricineta skulle samla små viflar, mest Apion, men äfven något större arter. Möjligen är således hans art identisk med truncatula. Denna art tyckes vara den i Medelpad allmännast förekommande. Bl. a. hade jag tillfälle att iakttaga några närboende individer af denna art på den öfre horisontella kanten af en sandnipa, där marken var sparsamt beväxt med mossa, ljung och några få andra växter. Här hade de gräft sina hålor, till hvilka de ofta sågos hemföra små viflar. Några försök gjordes att utröna deras orienteringsförmåga. 1. Närmast kring en af hålorna borttogs växtligheten, några stånd af Rumex acetosella samt några ljungtelningar. Dessutom stacks en fotslång, 2 cm. tjock gren ned i marken bredvid hålan. Vid nästa återkomst kände stekeln ej mer igen sin håla, till hvilken han förut styrt raka vägen utan någon tvekan. Nu flög han flera gånger fram och tillbaka öfver platsen och slog ibland ned på marken 1 närheten. Efter omkring 5 minuters sökande tycktes han emellertid ha fått syn på hålan, i hvilken han gick ned. De följande gångerna flög han utan tvekan dit. 2. Öfver ingången till en af hålorna ströddes ett 1 cm. tjockt samdlager, så att det bildade ett fält af-omkring 10 cm. diameter med hålan till medelpunkt. Fältet af- stack genom sin färg från omgifvande med mossa och ljung beväxta mark. Vid åter- komsten höll sig stekeln länge sväfvande öfver och rundtomkring detta fält och slog - slutligen ned på dess ena kant, där han gräfde sig ned och inträngde ett par cm. från kanten under sanden. Detsamma försökte han på fera ställen af sandfältets omkrets. Det var ständigt blott vid kanten, som stekeln gräfde sig ned. Omväxlande med dessa fåfänga försök gjorde han flygande några kretsar på en eller annan meter utanför sand- fältet och slog sig ett par gånger ned på marken däromkring. Sedan detta pågått i omkring 20 minuter, och det var tydligt, att stekeln ej skulle finna sin håla, bortblåstes 1). 1900, sid. 267. NHF Ti He KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:0 5. 69 sanden i midten af fältet, så att hålans sandfyllda mynning kunde ses omgifven af mör- kare mark. Snart sågs stekeln åter slå ned på sandfältet, där han, efter en stunds kringtrefvande med antennerna, återfann sin håla, vare sig detta skedde med antennernas eller ögonens tillhjälp eller kanske med anlitande af bådadera. (Jfr Oxybelus n:r 5.) 3. En truncatula, som särskildt iakttogs, återkom ibland med nytt rof redan efter 3 minuters jakt. Ibland dröjde han mycket längre. I hålan stannade han flera minuter för hvarje gång, äfven om ingen nygräfning af celler ägde rum. Han satt då med hufvudet nära mynningen och tog sig en stunds hvila. Den förlamade vifveln bäres vid frambenet, buk mot buk, och under flykten stöder stekeln under honom med de två främre benparen. På samma sätt transporterar OC. arenaria sitt rof. Under stekelns frånvaro doldes ingången till en af hålorna med ett blad, öfver hvilket ströddes sand till en tjocklek af ungefär 3 mm. och till en omkrets af 5 cm. diameter kring ingången. Vid återkomsten höll sig stekeln, liksom n:r 2, länge sväfvande fram och tillbaka öfver platsen, hvaraf torde kunna slutas, att han använder sina ögon vid sökandet. Ibland slog han ned på de omgifvande ljungbuskarna. Först efter upprepadt sväfvande öfver platsen slog han ned här och där på marken kring sandfältet och slut- ligen vid dess kant, där han, liksom n:r 2, gräfde på olika ställen, omkring 2 cm. från hålan. Hade någon »magnetisk kraft», såsom BetHE förmenar om bien, dragit honom dit, så skulle han gått annorlunda till väga. Nu var det klart, att han kände det ungefärliga läget, men då han var van att se sin håla öppen, kunde han ej finna henne utan lång- varigt sökande. Om en stund lade han vifveln ifrån sig och började nu äfven gräfva midt i sanden, där han dock stötte på bladet, som omöjliggjorde vidare nedträngande. Han började nu åter sökande vandra omkring utanför sandfältet och försökte gräfva här och där. På försök nedträngde han äfven 1 ett par hål, i hvilka de kvistar, som mar- kerat boets plats, varit nedstuckna. Sedan dessa fruktlösa försök pågått 1 35 minuter, bortblåstes sanden, och nu trängde han sig vid sin återkomst in under bladets kant och gick ned. Det ser därför ut, som om antennerna anlitades såsom en sista resurs vid sökandet, medan under vanliga förhållanden synen gör tillfyllest. 4. Några celler tillhöriga C. truncatula undersöktes. I ett bo träffades 2 celler, den ena med 5, den andra med 8 viflar. Cellerna lågo 5—6 cm. under ytan. Ett annat bo innehöll 4 celler, 12 cm. under ytan. Cell n:r 1) innehöll 15 viflar; n:r 2) 17 viflar samt stekelns ägg, mycket långt och smalt, löst liggande på den uppåt- vända buksidan af en bland viflarna; ägget var ungefär lika långt som vifveln; nr 3) innehöll 18 viflar med stekelns ägg placeradt som i n:r 2; n:r 4) befanns innehålla 38 viflar med stekelns ägg placeradt på samma sätt. NIELSEN uppgifver Phyllobius maculicornis, Ph. argentatus och Polydrosus cervinus såsom denna arts rof. Själf har jag funnit Anthonomus varians FAB., Polydrosus fulvicornis FaB. och Otiorhynchus scaber L. i dess celler i Medelpad, företrädesvis de två förstnämnda. Det förtjänar anmärkas, att i cellerna från sommarens förra del funnos nästan uteslu- tande Anihonomus varians, medan Polydrosus var det öfvervägande, ja t. o. m. nästan uteslutande innehållet i cellerna från senare delen af sommaren. 70 ADLERZ, LEENADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. Cereeris 5-fasciata Rossi. Någon biologisk uppgift om denna art har jag ej funnit. Den enda plats, där jag anträffat den, var ett sandtag utanför Norrköping, där den hade gräft sina celler i de vertikala väggarna och provianterade dem med små viflar, i synnerhet Apion-arter, hvilka buros bröst mot bröst, fasthållna vid snabelns bas. Trots sin oansenliga storlek voro nyss infångade viflar ej fullständigt förlamade, utan sågos ofta röra benen. TI en cell träffades 40 små viflar, hvaraf 38 Apion, de flesta A. varipes GERM., en Stitones sulcifrons TEUNB. och en Tychius tomentosus HERBST. ”") Cerceris labiata FaArr. Denna art uppgifves af FABRE”) samla små viflar. Samma iakttagelse har NIELSEN ”) gjort, i det han funnit denna Cerceris infånga Otiorhynchus ovatus. Såsom jag redan förut ") meddelat, har jag sett denna stekel i Medelpad insamla i sin cell chrysomeliden Adozus obscurus L. Som jag ej sedermera anträffat denna Cerceris-art, kan jag ej afgöra, om det af mig iakttagna fallet var ett sällsynt undantagsfall, eller om den nämnda skal- baggen i dessa trakter är denna stekels reguliära byte. Psammophila ”) hirsuta Scorou. Denna art är en af våra allmännare och genom sin storlek mest i ögonen fallande af våra rofsteklar. Tidigt på våren ses den 1 verksamhet, och ännu sent på hösten finner man denna stekel i rörelse. Redan DE GEER ") omtalar, att den gräfver djupa gångar i sanden och däri insläpar en eller fera fjärillarver, som den förut med ett styng af gadden förlamat, dock utan att döda dem. Därefter stänges hålan med sand. Rofvet transporteras af stekeln under gående. Dess främre ända fasthålles med käkarna, medan dess bakre del släpas under stekelns kropp. Frånsedt de tydligen på misstag beroende uppgifterna af ett par författare, som tro sig ha sett denna art infånga spindlar, är detta ungefär hvad man haft sig bekant om !') I min föregående uppgift (1900, sid. 180) hade jag bestämt denna art till 7. pictrostris THOMS. 2) 1879, sid. 58. 3) 1900, sid. 267. 4) 1900, sid. 179. ?) Att såsom en del nyare systematici sammanföra Psanmmophila och Ammophila under det senare släktnamnet, anser jag vara en oformlighet. Kroppsbyggnaden icke mindre än lefnadssättet visar nog stora olik- heter för att beteckna dem såsom skilda släkten. 6) 1771. II, 2, sid. 830. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:0 5. tell artens lefnadssätt, till dess FABRE, som med förkärlek gjort denna art till föremål för ingående iakttagelser, på sitt lifliga framställningssätt lämnat ytterst detaljerade medde- landen om denna stekel, ') som han, med någon öfverdrift, tyckes det, anser knappast äga sin like i fråga om komplicerade instinkter. Svårligen torde någon annan än en fackman på samma område kunna till fullo uppskatta skärpan i FABRE's iakttagelseförmåga. Att plocka ax på den åker, där han skördat, är därför i allmänhet ett otacksamt arbete, nämligen i fråga om den rena iakt- tagelsen af fakta. I fråga om teoretiska spekulationer är hans ståndpunkt icke lika oan- tastlig, såsom sedermera skall påvisas. Då FABRE's meddelanden äro mycket vidlyftiga och det skulle inkräkta alltför mycket på utrymmet att anföra dem, inskränker jag mig till att efter meddelandet af mina egna iakttagelser angifva, då dessa i ett eller annat afseende afvika från FABRE's. På de platser, där jag under senare åren tillbragt sommaren, har jag från slutet af maj och vanligen till början af juli haft tillfälle att iakttaga Psammophilas tillvägagångs- sätt vid jakten, vid bytets paralysering, vid dess provisoriska döljande, vid hålornas gräf- ning, vid bytets återuppsökande och definitiva magasinering. MWNärskildt var en sandig backe vid hafsstranden på Alnö i Medelpad en utmärkt observationsplats. Förrådet af jaktbyten syntes här outtömligt. Under hvardera af de två somrar, som jag där vistades, var det blott 3 honor, som på denna fläck hade sina jaktmarker. Men dagen 1 ända, om vädret var lämpligt, sågos de i arbete, blott stundom förfriskande sig med honungen ur där växande smultronblommor. Ingen solskensdag förgick under sommarens förra del, utan att jag där hade tillfälle att iakttaga fångsten och förlamningen af minst 5 larver, hvarför jag tillsammans torde ha bevittnat ett hundratal sådana operationer, hvilket må framhållas, enär man af FABRE's skildring får föreställningen, att sådana tillfällen skulle vara mycket sällsynta. Själf har FABRE endast fått bevittna ett enda sådant fall, utan att själf ha framgräft larven och erbjudit den åt stekeln. De olika individerna tyckas visserligen hålla sig på något så när begränsade jakt- områden, där man dag efter dag kan göra sig räkning på att få återse dem, och likaledes pläga de med en viss förkärlek gräfva sina hålor på något tämligen begränsadt område, möjligen därför att de funnit marken på denna plats lätt att bearbeta; men flera indi- vider kunna också ha gemensamma jaktmarker utan att lägga 1 dagen någon större afundsjuka, för så vidt nämligen icke en på jakt kringströfvande stekel närmar sig en annan, som håller på att gräfva håla eller sysslar med sitt byte. Vid ett sådant tillfälle angriper i regeln den senare med förbittring den förre, ett handlingssätt som står 1 skarp motsats till de sociala tendenser, som denna art vid andra tillfällen lägger 1 dagen, såsom sedermera skall visas. Utom de larver, som steklarna togo vara på (till största delen brungrå noctuid- larver), uppgräfde de ofta andra af samma art, hvilka de förkastade, emedan de voro för små, hvarför de åter släpptes. Dessförinnan plägade dock stekeln gifva dem ett styng eller åtminstone rikta gadden för ett ögonblick mot deras buksida, utan att dock deras rörelseförmåga efteråt visade sig märkbart minskad, då de förfogade sig bort. 1) 1879, sid. 187, 195 och 207; 1882, sid. 14, 28, 38; 1891, sid. 219. 72 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. En stor olägenhet för steklarna hade denna plats däri, att den hyste så många myrsamhällen (mest Lasius niger), för hvilkas medlemmar steklarna visade stor för- skräckelse, och hvilka ofta beröfvade dem det upphängda jaktbytet, då de höllo på att gräfva hålor. Ofta trädde jag därvid räddande emellan och framräckte med en pincett det från myrorna befriade bytet, hvilket steklarna så småningom lärt sig att med allt mindre tvekan mottaga. Som bevis på den förtrolighet, som så småningom uppstått mellan oss, kan anföras, att steklarna t. o. m. stundom ansågo lämpligt utse någon del af min på marken utsträckta person till gömställe för bytet eller gräfde sina hålor mellan mina mot marken stödda händer. Detta under förutsättning att jag ej gjorde några större och häftigare rörelser. Mindre och lugna rörelser väckte däremot ingen fruktan. Med min pincett fick jag t. ex. intränga bredvid den gräfvande stekeln i den under arbete varande hålan för att hjälpa till att bortskaffa någon sten, som eljest skulle gjort platsen oanvändbar; med pincetten kunde jag upplyfta både stekeln och hans byte för att försöka bringa honom på rätt stråt, då hans irrfärder med bytet vid uppsökandet af hålans mynning blefvo för tålamodspröfvande. Stekeln yttrade därvid visserligen ett lindrigt missnöje medelst en surrning, förnimbar genom pincettens dallring, men visade ingen för- skräckelse, gjorde inga häftiga rörelser och släppte ej sitt byte, utan fortsatte lugnt sin väg, då han åter nedsattes på marken. Syftet, att underlätta hålans återfinnande, upp- nåddes emellertid ej på detta sätt. I början var det endast då steklarna voro sysselsatta, som de tilläto mig att på nära håll betrakta dem. När de hvilade, tilläto de intet när- mande. Så småningom bragte jag det dock därhän, att jag med pincetten kunde upp- lyfta en af mina förtrogna steklar, då han utan sysselsättning gick på marken. Han surrade något under greppet, men visade ingen förskräckelse, utan lät sig tagas med handen, på hvilken han utan rädsla gick omkring. Ännu större förtroendebevis fick jag -röna af en annan Psammmophila, som jag någon tid iakttagit, och hvilken i början af vår bekantskap var så skygg, att hon flög bort från arbetet med hålans gräfning, då jag utan häftighet närmade mig på några stegs afstånd. Sedan jag en dag hjälpt henne att gräfva efter en larv (som dock aldrig anträffades), kröp hon upp på min utsträckta hand, som hon länge och ifrigt slickade. Flera gånger flyttade jag försiktigt ned henne på marken och aflägsnade mig för en stund, men då jag återkom och räckte fram handen åt henne, kröp hon åter upp därpå och började slicka. Hon tyckte också mycket om att intaga sin hviloställning, platt utsträckt, i fördjupningarna mellan de sammanslutna fingrarna. Hon tillät också, att jag med en pincett eller med den andra handen berörde henne. Blott då vingarna eller abdomen vidrördes, visade hon tecken till misshag, utan att dock flyga bort. Jag får 1 det följande tillfälle att ytterligare framhålla såväl dessa som andra fall af steklarnas förmåga att lära på grund af gjorda erfarenheter. De nedan meddelade enskilda iakttagelsefallen äro ett urval, nästan ordagrant skildrade efter anteckningar på platsen, omedelbart efter det iakttagelsen gjorts. De äro meddelade i tidsföljd och angifva sålunda steg för steg vidgandet af kännedomen om denna intressanta stekel. 1. En Psammophila sågs börja gräfva en håla på en plats, där jordmånen ut- gjordes af ren och ganska fin sand. Därvid sparkades först den torra ytsanden bakåt med frambenen, hvarefter med käkarnas tillhjälp den fuktiga undersanden upphämtades. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:0O 5. 13 Då hålan blifvit färdig, begaf sig stekeln, utan att först stänga sin nygräfda håla, såsom Ammophila plägar, bort till en plats på ett par meters afstånd, där han befanns ha en förlamad larv liggande, hvilken nu hämtades. Larven greps vid strupen och bars med ryggen nedåt. Vid ankomsten till hålan stoppade stekeln in larvens hufvud och de främsta segmenten i hålans mynning och trängde sig sedan själf in. Larven undanflytta- des nu ett litet stycke från hålan, utan att den nere i larvkammaren sysselsatta stekeln märkte det. Han kom snart upp, bärande sand, och begaf sig ännu några gånger ned för att upphämta ny, därvid alltid gående baklänges upp ur hålan. Slutligen kom han dock upp med hufvudet först, utan sand, och började se sig omkring efter larven. Han gjorde därvid några slag i hålans närmaste omgifningar, fann snart larven, bar fram den och stoppade liksom förut in dess hufvud och främre del 1 mynningen af hålan, hvarefter han liksom förut trängde sig själf förbi för att åter börja sin sandupphämtning. Fyra gånger upprepades bortflyttningen, och för hvarje gång blef resultatet detsamma. Då larven därefter fick ligga kvar, började stekeln nedifrån släpa in honom. Efter något mer än 1 minuts förlopp kom stekeln åter upp och började nu med frambenen krafsa sand bakom sig in 1 hålan. Denna var belägen vid öfre kanten af en liten, men ganska brant sluttning, och medan stekeln höll på att krafsa sanden bakåt med frambenen, åkte han ned, så att den sand, som han alltjämt fortfor att krafsa bakom sig, rullade utför sluttningen i stället för att fylla ut hålan. Allt ibland återvände han upp till hålan och fann vid sitt inträngade däri, huru föga effektivt hans arbete varit. Sannolikt gjorde detta något intryck på honom, ty efter hvarje besök i hålan försökte han i början hålla sig kvar i dess närhet under sitt forsatta arbete, men åkte snart ned igen. Någon lärdom hämtade han dock säkert slutligen af sitt resultatlösa arbete, ty han tog sig till sist före att med käkarna bryta ned hålans öfre kant, som takformigt sköt fram öfver mynningen. På detta sätt stängdes denna till sist, och sedan marken jämnats däröfver, flög stekeln bort. Fyllningen hade skett med blott sand, och ingen sten eller jordklump hade förut nedstoppats, såsom det plägar ske i de af Ammophila stängda hålorna. Något sådant material fanns ej heller i närheten. Då larven uppgräfdes, befanns det vara en noctuidlarv, brungrå, med en rad ar sneda, svarta fläckar, utåt begränsade af en hvit linje, längs hvardera sidan af ryggen; andhålen aflånga, hvita, omgifna af svart. Stekelns ägg var med sin ena ända fästadt i jämnhöjd med andhålet på ena sidan af det 2:a fotlösa segmentet bakom bröstfötterna. Äggets andra ända hängde fritt ned. Gången och larvkammaren hade tillsammans en längd af 40 mm. Enär gången gick snedt nedåt från mynningen, låg larvkammaren blott 20 mm. vertikalt under jordytan. 2. En Psammophila sågs Nlfligt sökande ströfva omkring på en backsluttning af fin sand, bevuxen med glest gräs. Fär och där sågs hon ytterst ifrigt börja gräfva, hvarvid hon kastade sanden i en oafbruten stråle bakom sig, mycket kraftigare än som är vanligt vid hålans gräfning. Jag förmodade, att det här gällde sökande efter rof, och detta bekräftades slutligen, ty sedan stekeln förgäfves försökt på många olika ställen i närheten, drog han plötsligt fram en stor fjärillarv, som låg i en gles spånad i sanden. Han grep larven i nacken och stack honom först framför 1:a paret bröstfötter, därefter K. Sv Vet. Akad. Handl. Band. 37. N:o 5. 10 74 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAER. i hvart och ett af de efterföljande segmenten, utom i kroppens bakre tredjedel, flyttande så småningom sitt tag med käkarna längre nedåt ryggen, i samma mån som turen att stickas kom till de bortre segmenten. Sedan stekeln hvilat och putsat sig, lämnade han larven och begaf sig ett par meter nedför sluttningen, där han en stund ströfvade omkring, men plötsligt bestämde sig för en plats, där han började gräfva en håla. Gräfningen pågick länge, och det var helt visst ingen förut gräfd håla, som nu öppnades. Då den omsider blifvit färdig, begaf sig stekeln, utan att först stänga den, upp för att hämta sitt rof, som greps vid strupen och bars med ryggen nedåt mellan stekelns ben. Vid ankomsten till hålan förfor denna stekel på alldeles samma sätt som den under ' föregående nummer omtalade, med undantag däraf att han höll larven fast ett stycke längre ned, hvarför dess kropp veks dubbel, då den främre delen skulle instoppas i hålan, hvilket vållade mycket besvär. Efter att flera gånger förgäfves ha försökt på detta sätt, fattade stekeln tag närmare hufvudet och lyckades nu bättre. Äfven med denna stekel upprepades försöket att bortflytta larven och med alldeles samma resultat som i föregående fall. Efter fem sådana försök fick larven ligga kvar och insläpades. Äfven här dröjde det i 1!/+ minut, innan stekeln visade sig igen. Dock började han stängningen af hålan, innan han kommit upp ur mynningen, i det han bör- jade rifva ned den lösa sanden under den till en tämligen fast skorpa hårdnade, något lerhaltiga ytsanden. Genom att med en spegel kasta in solljuset kunde man se, huru stekeln ibland med hufvudet packade till fyllningen. Slutligen kom han upp och bar ned en lerhaltig sandklump samt sökte efter flera utan att finna några. I brist på bättre bar han då ned ett litet fint grässtrå och försökte lossa ett långt och groft, men utan att lyckas. Han tyckte sig nu påtagligen ha gjort nog, ty efter att en stund ha putsat sig flög han bort och började söka på andra håll, hvarvid jag länge följde honom, utan att han visade någon afsikt att återvända, och detta fastän hålans mynning ännu stod vid- öppen. Ännu följande dag, då larven uppgräfdes, hade stängningen ej blifvit full- bordad. Larven (en noctuidlarv) var ofvan ljusgrå, med aflånga, hvita, af svart begränsade fläckar längs ryggens midt; därutanför på hvardera sidan ett gult band, utåt begränsadt af ett svartgrått; kroppens sidor hvita, med svarta, runda andhål; undersidan ljust grå- aktig; hufvudet gult. Ägget var fästadt i jämnhöjd med andhålen, på högra sidan af det första bukfot- bärande segmentet. 3. En Psammoplila sågs med byte af en noctuidlarv, som bars på vanligt sätt mellan stekelns' ben, fasthållen vid strupen och med ryggen nedåt. Det är påtagligt, att detta sätt för transporten väljes, för att ej bukfötternas hakar skola gripa fast i före- målen på marken, hvilket däremot händer, då larven bäres fram mellan grässtrån, och vållar stekeln mycket besvär. Larven bars 1 början snedt uppför backsluttningen och lades ofvanpå topparna af några Sedumstjälkar, medan stekeln begaf sig i nästan rät vinkel mot sin förra kosa uppåt backen, där han ungefär 3,5 meter från larvens gömställe sågs krypa in i en nygräfd, öppen håla. Sedan han burit upp sand några gånger, gick han för att hämta larven. I början styrde han därvid sina steg tämligen rakt mot målet, KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:0 5. 75 men kommen i dess närhet sprang han en stund villrådig omkring, tills han tycktes träffa sin förra till larvens gömställe ledande väg, då han genast slog sig in på den och fann larven, som därefter bars upp och lades med hufvudet i mynningen, medan stekeln själf gick ned. Bortflyttningsexperimentet hade vanlig utgång. Sedan stekeln funnit larven, lades denna i vanlig ställning, och stekeln trängde sig ned, men uppbar ej mer någon sand, utan började strax draga ned larven, hvarför han ej mer stördes. Han dröjde nere 1'/+ minut. Därefter kom han upp och grep en liten sten med käkarna, hvarmed han trängde ned till ett djup af hela sin kroppslängd. Uppkommen började han genast krafsa ned sand i mynningen, stundom trängande ned för att tillpacka sanden med hufvudet och de utspärrade mandiblerna. En och annan mindre sten ditbars också och inblandades i sanden. Stängningsarbetet varade i 20 minuter. Då larven sedermera uppgräfdes, befanns stekelns ägg vara fästadt på högra sidan af det 2:a bukfotbärande segmentet. Inlagdt i en ask med fuktig sand, kläcktes ägget efter en embryonaltid af 4 dygn. 4. En Psammophila sågs ifrigt sökande ströfva omkring på en sandig åker. På ett ställe gräfde hon upprepade gånger, öfvergaf platsen, men återvände efter kort kring- ströfvande för att fortsätta gräfningen, som dock ej bedrefs synnerligen energiskt. Slut- ligen flög hon bort och visade sig ej mer. Då sedermera sanden uppgräfdes på denna plats, anträffades 2 oskadda, mörkgrå noctuidlarver, hvilka påtagligen varit det villebråd, af hvilket stekeln haft någon, fast ej fullt tydlig förnimmelse, enär han eljest sannolikt skulle ha gräft med större ihärdighet. Den största af dessa larver lades på en grusbacke, där en sökande Psammophila ströfvade omkring. Hon fann larven, kröp bakifrån upp på hans rygg och grep honom med käkarna hårdt om nacken. Då larven därvid krökte sig, stack hon honom bakom 2:a paret bröstfötter samt därefter äfven bakom 1:a. Därpå hvilade hon och putsade sig, uppsökte om en stund larven igen, grep honom åter i nacken och anbringade sina styng längre bakåt, därvid så småningom flyttande taget med käkarna längre bakåt ryggen. Lederna bakom bukfötterna stuckos ej. Stekeln tycktes mycket utmattad efter opera- tionen och hvilade sig länge, då och då bytande plats. Slutligen flög han bort, förmod- ligen för att gräfva håla. 5. En Psammophila sågs komma från ett besök i sin nygräfda håla och sökte rätt på sitt på något afstånd liggande byte, som bars till hålan. Där instoppades som vanligt larvens hufvud, hvarefter stekeln trängde sig förbi, vände och började släpa ned rofvet. Strax efteråt kom han emellertid åter upp och drog upp larven efter sig, hvilket befanns bero därpå, att små myror, Lasius niger, inträngt i hålan under hans frånvaro. Stekeln släpade nu bort larven 1,5 meter, lade den mellan topparna af några sammanlutade gräs- strån, återvände därpå och upptog kampen med myrorna, efter hvilka han högg med käkarna, dock utan att tillfoga dem någon märkbar skada. I början vågade han ej gå ned i hålan, utan krafsade blott med framfötterna vid mynningen. Så småningom växte dock hans mod, och han trängde ned för att rensa larvkammaren från inkräktarna, hvilket skedde på det sätt, att han med frambenen kastade upp såväl sand som myror. Sedan detta lyckats, hämtade han sin larv och förfor på vanligt sätt. Äfven nu vände han, 76 ADLERZ, LEENADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. så snart han trängt sig förbi den delvis instoppade larven, och släpade mifrån ned den, hvilket torde vara Bed Stängningen började därmed, att stekeln strax innanför hålans mynning ct ned en del sand från hålans väggar. Därefter kom han upp och krafsade uppifrån ned sand, allt ibland packande den med hufvud och mandibler, därvid för hvarje gång frambringande ett nästan oafbrutet fint surrande eller skrikande läte. Gruskorn inblandades i samden, och sist lades öfver mynningen barkflisor, fina, torra grässtrån och stycken af lafvar. 6. En Psammophila iakttogs, medan hon gräfde fram en larv mellan rötterna af ett grässtånd. Förlamningen försiggick på vanligt sätt. Därefter lade stekeln sitt byte mellan några sammanlutade grässtrån, tämligen högt öfver marken, gjorde sedan några slag i närheten såväl till fots som flygande, återvändande allt ibland till bytet. Kretsarna blefvo allt större, och slutligen blef stekeln länge borta. Det såg ut, som ville han på detta sätt orientera sig för att sedermera kunna återfinna bytet. Då endast en gräsfri, sandig plats fanns i närheten, på hvilken Psammophila bru- kade gräfva sina hålor, föreföll det antagligt, att stekeln begifvit sig dit för att gräfva. Detta befanns också vara fallet, ty han återsågs där i fullt arbete. Att det var samma stekel bekräftades snart, då han om en stund återvände till sitt 14 steg därifrån gömda byte. Han släpptes numera ej ur sikte. Larven gick han denna gång helt flyktigt förbi och återvände snart till sitt gräfningsarbete. Det såg ut, som om han blott velat öfver- tyga sig om att bytet låg kvar och kanske på samma gång uppfriska minnet af vägen dit. Vid valet af plats för hålan syntes han mycket obeslutsam, ty han började gräfva på sex eller sju särskilda ställen, på somliga ställen en helt kort stund, på andra åter så ifrigt och ihållande, att han nådde ned till ett djup af mer än sin egen kroppslängd. Dock afbröt han sitt arbete på dessa platser för att åter börja gräfva på ett nytt ställe. Vid fera tillfällen sågs han, innan han öfvergaf en sådan påbörjad håla, fylla igen den genom att krafsa ned sanden i dess mynning och till och med stundom med käkarna ditbära gruskorn. ; Slutligen var en håla färdig, med hvilken stekeln tycktes vara belåten, ty han begaf sig nu bort för att hämta larven, därvid flygande i korta satser tämligen rakt på målet. Detta skedde 17/4 timme efter rofvets paralysering. Han återvände gående, bärande larven, likaledes så rakt till den sist gräfda hålan, som terrängförhållandena medgåfvo, och började släpa ned sitt byte. Däraf blef emellertid ingenting, ty de förargliga små myrorna hade äfven här inkräktat hålan, och stekeln kom åter upp för att 1 största hast draga upp sitt byte och föra det i säkerhet till en liten tufva på en half meters afstånd, där han klättrade upp på ett Potentillastånd och hängde larven i ett bladveck. Därefter återvände han för att bekämpa myrorna, hvilket också efter en stund med min tillhjälp lyckades. Då emellertid hålan sålunda åter var tillgänglig och larven skulle afhämtas, be- fanns, att tufvan, som utgjorde dess gömställe, var ett Lasiusbo, och att en mängd af de små myrorna hade kommit upp och dragit ned larven, som nu låg vid foten af Potentilla- ståndet. Denna anblick tycktes göra stekeln häftiot upprörd, ty med surrande, uppresta vingar sprang han en stund rundtomkring utan att våga närma sig. Slutligen flög han upp på Potentillaståndet och klättrade nedför stjälken, till dess han med käkarna nådde KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:O 5. it den på marken liggande larven, hvilken han nu hastigt drog upp till sig, hvarefter han klättrade öfver till närstående grässtrån och, nedstigen på marken, sprang med sitt åter- vunna byte omkring 3 meter därifrån, innan han vågade stanna. Här lade han larven på en sten och började åter ströfva omkring, förmodligen för att utse plats för en ny håla, hvars gräfning dock ej afbidades. 7. En Psammophila sågs jaga. Plötsligt stannade hon vid en liten aflång hög af torra, afbitna grässtrån och drog därunder fram en noctuidlarv, hvilken hon grep i nacken och i början stack i sidorna af de främsta segmenten, hvarigenom larvens första våldsamma rörelser tycktes hämmas. Därpå stack stekeln i buksidans midtlinje bakom 2:a paret bröstfötter, bakom 1:a paret och sist framför 1:a paret. Därefter en stunds hvila i den karaktäristiska ställningen, platt nedliggande på marken i en liten för kroppen passande fördjupning samt med benen utsträckta åt sidorna. Därpå stuckos de följande segmenten i ordning bakåt, som vanligt med skonande af de sista. Ater en stunds hvila, hvarefter stekeln grep med mandiblerna om offrets hals från sidan och klämde till efter- tryckligt väl 40—50 gånger, därmed förmodligen åsyftande käkmusklernas förlamning genom trycket på undre svalggangliet. Detta förefaller så mycket sannolikare, som ste- keln med ena antennen allt ibland trefvade på larvens mundelar, liksom för att känna efter, om deras rörelser upphört. | Larven bars efter förlamningsprocessen ett litet stycke till ett stånd af Rumex acetosella, på hvilket stekeln klättrade upp och lade sitt byte mellan grenarna. Därpå åter en stunds hvila samt några slag till fots kring gömställets omgifningar. Sedan bort för att gräfva håla på omkring 2,5 meters afstånd. Härvid var det icke mycken tvekan om platsen. Visserligen gick stekeln en stund fram och tillbaka på en handsbred fläck, noga granskande marken med sina antenner, men sedan gräfde han beslutsamt och ihål- lande endast på denna plats. Gräfningsarbetet kräfde i det närmaste !/2 timme. Då hålan var färdig, gjorde stekeln några slag i dess omgifningar, hvilade sig ibland och begaf sig sedan bort för att hämta rofvet, dels gående, dels flygande 1 korta satser, därvid afvikande åtskilliga gånger från raka vägen och stundom hvilande. Hem- vägen anträddes däremot som vanligt gående och i tämligen rak riktning, men med en stunds hvila, då halfva vägen tillryggalagts. Stekeln dröjde efter rofvets nedsläpande en knapp minut i hålan, kom så upp och började genast krafsa ned sand, packa och stänga på vanligt sätt. Stängningsarbetet pågick i något mer än !/4+ timme. Omedelbart där- efter begaf sig stekeln på ny jakt, men tog sig därunder ofta en stunds hvila i den van- liga ställningen. 3. En jagande Psammophila sågs hårdt ansätta en svartgrå noctuidlarv, som var gömd i en liten tät grästufva. Då stekeln kröp in på ena sidan, drog sig larven hastigt till tufvans andra sida, där han kunde ses mellan nedersta delarna af de täta grässtråna, och då stekeln angrep från denna sida, retirerade larven lika hastigt, hvarför det dröjde ganska länge, innan stekeln lyckades bemäktiga sig honom. Slutligen fick han dock till- fälle att gripa honom i nacken och stack under larvens våldsamma rörelser först i de främsta segmentens sidor. Sedan larven däraf blifvit något stillsammare, stacks han efter hvartannat bakom 3:e, bakom 2:a och bakom 1:a paren bröstfötter. Nu följde en stunds hvila, hvarefter stekeln stack framför 1:a paret bröstfötter. Åter en kort hvila, Stekeln 78 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. riktade sedan ett styng bakom 1:a bukfotbärande segmentet, och därmed afslutades för denna gång förlamningsprocessen. De vanliga orienteringsslagen gjordes, hvarefter plats för gräfning af håla uppsöktes på 5 stegs afstånd. Marken var här lös och sandig, utan stenar, och hålan var färdig efter Gun 20 minuter. Medan stekeln gick oc för att hämta rofvet, hvilket skedde id många afvikelser från raka vägen, förändrades utseendet af hålans omgifningar därigenom, att på några cm:s afstånd därifrån två stenar lades, den ena af ett människohufvuds storlek, den andra stor som en utsträckt hand. Båda lades på motsatt sida om hålan till den, från hvilken stekeln väntades komma, så att de ej skymde mynningen. Verkan häraf var mycket påfallande. Stekeln bar som vanligt sitt rof ganska rak väg till hålan, men just då han nått fram och kunde väntas lägga larven vid mynningen för att draga ned honom, gick han förbi och började villrådigt röra sig fram och till- baka. Om en stund lade han larven ifrån sig mellan några sammanlutade grässtrån och gick tillbaka till hålans närhet. Flera gånger gick han förbi eller till och med öfver mynningen, utan att han tycktes märka det. Han blef allt oroligare, gjorde allt längre slag och återvände ett par gånger till den plats, där han strax efter förlamningsprocessen gömt larven, men då han därifrån återkommit till hålan, vägrade han lika envist att erkänna den för sin. I ungefär en fjärdedels timme lät jag honom fortsätta sitt frukt- lösa sökande. Därefter togos stenarna bort, medan han befann sig på något afstånd och ej märkte det. Verkan af detta återställande af hålans omgifningar till deras ursprungliga utseende var lika påfallande, ty då stekeln nu kom åter, gick han utan tvekan ned 1 hålan och gräfde upp sand en liten stund. Däremot hade han rätt svårt att återfinna larvens göm- ställe, ehuru det var helt nära. Under sin första förvirring hade han tydligen ej in- präglat det så noga i minnet. Då han emellertid återfunnit larven, bar han den genast rakt till hålan, stoppade som vanligt ned dess främre del i mynningen, kröp själf ned och höll just på att vända för att draga ned larven, då jag definitivt tog bort den. Ännu tio minuter därefter sågs stekeln söka sitt rof i närheten af hålan, men efter ännu en stund tycktes han ha uppgifvit hoppet och lämnat platsen. 9. En Psammophila sågs gräfva sin håla, därefter göra sina vanliga oriente- rande slag och sedan hämta sitt på omkring ”/3 meters afstånd gömda rof, en svartgrå noctuidlarv. Under stekelns frånvaro lades en sten, så stor som en utsträckt hand, på 3 cm:s afstånd från hålan, dock så att stenens skugga ej föll öfver mynningen eller dess när- maste omgifningar. Stekeln gick vid återkomsten med rofvet rakt fram till hålan, men stannade ej, utan passerade däröfver utan att tyckas märka den. Han vände dock snart och bar larven upprepade gånger fram och tillbaka öfver hålans mynning eller tätt förbi den. Därefter lade han bytet ifrån sig i närheten och fortsatte att söka. En gång gick han till och med ned i hålan och var nere rätt länge, men då han åter kom upp, tycktes han ändå ej vara öfvertygad om att denna håla var den rätta, ty han fortsatte sitt sökande. Slutligen, 12 minuter efter ankomsten till hålan, beslöt han sig för att släpa ned sin larv, hvilken han hämtade och lade i mynningen på vanligt sätt, hvarpå han själf gick ned. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3. N:0 5. 19 Härvid flyttade jag larven ett stycke åt sidan. Stekeln kom åter upp, men i stället för att, såsom under vanliga förhållanden, åter släpa fram larven till hålan, började han vandra omkring med den, lade den ifrån sig på ett gömställe och fortsatte sökandet med långa slag. Därunder togs stenen bort, och nu kände sig stekeln vid sin återkomst genast hemmastadd, hämtade sin larv och släpade fram den. Nu hade också bortflyttnings- experimentet vanlig påföljd, i det stekeln släpade fram den bortflyttade larven igen för att lägga den i vanligt läge vid mynningen. Sedan han tillåtits att släpa ned larven, stängde han på vanligt sätt. | 10. En Psammophila sågs jaga, därvid gräfvande på många ställen med stor ifver. Slutligen, efter ihärdigt gräfvande mellan ett par stenar, drog hon fram en noctuidlarv, hvilken hon denna gång, ovanligt nog, både grep och stack i bortersta segmenten, hvarvid larven gaf exkrement ifrån sig. Detta tycktes, naturligt nog, ha förefallit stekeln obehag- ligt, ty han borrade ned käkar och hufvud 1 sanden, liksom ville han befria sig från en obehaglig smak. Efteråt grep han emellertid ännu en gång tag i larvens bakända och stack den i ett af de sista segmenten. Sedan vände han sig och grep larven i nacken, men stack den ej mer, utan släppte den och gick sin väg, sökande som förut och genast börjande gräfva på andra håll efter larver. Sannolikt var det larvens ringa storlek, 18 mm., som var anledning till att den förkastades, ehuru den var af det vanliga slaget. (Jfr n:r 19 och 22.) 11. En Psammophila sågs på väg för att hämta sin förlamade larv till den ny- gräfda hålan. ') Larven bars dit i nästan rak riktning och utan tvekan om vägen, en sträcka af 20 steg. Då ägget lagts och stekeln kom upp för att stänga, uppgräfde jag larven, hvarunder stekeln stannade 1 närheten. Då jag aflägsnade mig några steg, tog han åter sin larv och bragte honom i säkerhet i ett bladveck ?/3 m. från platsen. Där- efter uppsökte han plats för en ny håla, hvarvid han bestämde sig för en sandig slutt- ning på 18 stegs afstånd. Sedan hålan gräfts färdig, gjorde han sina orienteringsslag, först till fots och sedan med vingarnas tillhjälp, görande därunder allt vidare bågar och återvändande till närheten af utgångspunkten. Därpå återvände han, flygande 1 korta satser, ganska rak väg till sitt rof, som sedan bars på vanligt sätt, utan tvekan rakt på målet. Under tiden hade jag aflägsnat en på solsidan om hålan liggande torr gren, som kastade sin skugga nära dess mynning öfver den väg, som stekeln hade att passera. Dessutom gräfdes en graf af omkring 5 cm:s djup och 10 em:s bredd på ett afstånd af ungefär 3 cm. rundtomkring hålan. Oaktadt denna förändring af platsens utseende fort- satte stekeln utan tvekan öfver grafven, fastän dess branta väggar för den lösa, nedrasande sandens skull vållade en stunds besvär. Då larven lades på vanligt sätt i mynningen, syntes det, att ägget satt kvar på sin plats, men hade krossats under transporten. Då larven blifvit nedsläpad och stekeln åter kommit upp, bar han något hvitt i munnen, hvilket sedermera försvann. Förmod- 1) Larven, som var en noctuidlarv, var på öfre sidan ljust brungrå, på undersidan blekt grågul med den skarpa färggränsen omedelbart under andhålen. I den mörkare färgen på öfversidan funnos på hvardera sidan ofvan andhålen två längdstrimmor af undersidans ljusa färg. Mellan andhålen och fötterna en mörkare längd- strimma i den ljusa grundfärgen. S0 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDABR OCH SPHEGIDAK. ligen var detta det krossade ägget, ty detta befanns vara aflägsnadt och ett nytt fästadt i dess ställe på vanlig plats, då larven sedermera ånyo uppgräfdes. Liksom förut lades den -uppgräfda larven på platsen, och liksom förut dröjde det ej länge förrän den däromkring oroligt vandrande stekeln åter grep sitt byte, hvilket han denna gång först fästade i toppen af en lingonriskvist på några stegs afstånd, men seder- mera bar 10 steg längre bort, hvarest larven likaledes gömdes högt öfver marken i ett bladveck. Därefter tog sig stekeln själf en välbehöflig förfriskning af en lingonblommas honungssaft. Efter något sökande bestämde sig stekeln nu för att gräfva ny håla blott '/s m. från platsen för den sista, och redan var den nästan färdig, då stekeln sattes i sådan skräck af en inträngande liten myra (Lasius mniger), att han ej mer vågade fortsätta arbetet, utan flög bort. Han var nu försvunnen 1 omkring en fjärdedels timme, hvar- under jag vid rofvets gömställe afbidade hans återkomst. Efter denna tids förlopp kom han tillbaka och bar sitt byte till en plats på 30 stegs afstånd. Äfven denna långa, delvis gräsbevuxna sträcka tillryggalade han i så rak riktning, som det var möjligt. Här befanns han under sin frånvaro ha gräft en ny håla, vid hvilken bytet nedlades. Det sist lagda ägget hade lossnat från sitt fäste, men satt ännu, fastän hopböjdt och sönderklämdt, fastklibbadt vid larvens sida. Sedan stekeln släpat ned larven och kommit upp för att stänga, drog jag fram bytet med en pincett, hvilket lätt kunde ske, enär den endast 43 mm. djupa hålan hade vid mynning, så att larven lätt kunde ses, då ljuset med en spegel kastades in. Det förstörda ägget befanns aflägsnadt, och ett nytt var fästadt på vanlig plats. Hade nu stekeln stannat kvar, så skulle han fått behålla sin larv, men denna gång flög han bort för att ej mer återvända, hvarför larven med ägget hemfördes för vidare observation. Och ingalunda kan man undra öfver att stekelns energi nu var uttömd, då man betänker hvad han uträttat på jämförelsevis kort tid af nästan oafbrutet arbete. Han hade uppgräft, fångat och förlamat en fjärillarv; han hade gräft fyra hålor; han hade lagt tre ägg; han hade burit sitt byte 80 af mina steg, d. v. s. omkring 160 fot. Och allt detta på knappt två timmars tid. (Jfr n:r 27.) : Det ofvannämnda hemförda stekelägget kläcktes efter 5 dygn. På kvällen af kläck- ningsdagen hade larven en längd af 3,5 mm. (Ägget var strax före kläckningen 2,5 mm. långt.) Bakre ändan var tjock, den främre däremot lika smal som ägget. Larven satt kvar 1 samma ställning som ägget, i hvars 1 bytets hud inborrade ända hufvudet bildats. Fjärillarven, hvars saft den börjat suga, rörde ännu vid retning något litet på de bakre segmenten. På 7:e dagen var stekellarven 14 mm. lång (då han höll på att äta och således låg något böjd) och 5 mm. tjock. På morgonen af 8:e dagen efter sin kläckning började han spinna, först ett glesmaskigt nät af fina trådar, som fästades vid den omgif- vande sanden och vid ett tunt glimmerblad, med hvilket hans håla var öfvertäckt. Längre fram på dagen gjordes ett tätare, men färglöst och genomskinligt, mycket tunt hölje, början till den egentliga kokongen, hvars äggform redan nu kunde skönjas. Larven fortsatte vid lampljus ogeneradt sitt arbete, så att hans förfaringssätt kunde iakttagas. Den ytterligaste böjlighet tillät honom att sträcka sin smalare hufvudända till alla delar af kokongens inre, äfven utan någon helomvändning. Dock gjordes äfven helomvänd- KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 3/4. N:O 5. 81 ningar ofta, så att larven än låg med sin tjockare ända 1 kokongens smalare del, än tvärtom; än fördes hufvudet, vid trådarnas utdragande och fästande, i kokongens längd- riktning, än tvärsöfver. 12. En jagande Psammophila sågs under en liten mosstufva gräfva fram en larv, men hade den oturen att först få tag i larvens bakre ända. Denna afgaf då sina exkre- ment, hvilket bekom stekeln så illa, att han borrade ned käkar och hufvud i sanden och genom långvarig gnidning sökte befria sig från den antagligen vidriga smaken. Upp- repade försök hade samma påföljd, och slutligen såg det ut, som om stekeln ämnade afstå från ett byte, som måste köpas för ett sådant pris, hvarför jag hjälpte honom med framgräfningen, så att han kunde gripa larven i nacken och paralysera honom på vanligt sätt. Vi voro gamla bekanta, och han hade fattat ett visst förtroende till mig, kanske därför att jag många gånger hjälpt honom mot myrorna, då de bemäktigat sig hans byte, medan han gräfde sin håla. Han hade fått mycken respekt för myrorna och vågade ej mera bita dem, sedan han ett par gånger fått känna smaken af myrsyran. Vid dessa tillfällen ställde han sig bokstafligen på hufvudet, som han nedborrade djupt i sanden för att bli svedan kvitt. Efter dessa erfarenhetsrön vågade han blott göra hotande rörelser mot sina fiender eller, sedan han klättrat upp på närstående grässtrån, försiktigt sträcka sig ned och försöka att hastigt rycka till sig bytet för att sedan springande rädda det. Då jag därför med en pincett brukade räcka honom det från myror befriade bytet, var det med synbar tillfredsställelse, som han grep det och skyndade bort. Bytets döljande och hålans gräfning på 20 stegs afstånd skedde på vanligt sätt. Orienteringsslagen utfördes, och stekeln begaf sig bort för att hämta bytet. Därvid färdades han dels till fots, dels flygande i korta satser, och här, liksom i många före- gående fall, iakttogs det, att stekeln, när han efter en sådan kort flygsats sänkte sig till marken, antingen vände sig i flykten, så att han slog ned på marken med hufvudet vändt åt det håll, från hvilket han kommit, hvarefter han omedelbart vände sig om, eller också utförde han en sådan dubbel helomvändning först sedan han kommit ned på marken. Han beskref sålunda oupphörligt små öglor, hvilket sätt att färdas ofta iakt- tagits vid rofvets hämtande. Det ser nästan ut, som om stekeln ville ofta se sig om från olika synpunkter på den väg han skall färdas tillbaka. Medan nu stekeln på vanligt sätt bar sitt byte till den färdiggräfda hålan, vidtogos några förändringar i dennas omgifningar. Några stenar och små hallontelningar, som stått på den högra sidan, och hvilka stekeln under sina orienteringsslag bestigit, flyttades i hast till vänstra sidan, som förut var fri från ojämnheter. Himlen var mulen, så att föremålen ej kastade någon skugga. Verkan af dessa förändringar var lika påfallande som i förutnämnda fall. Stekeln vandrade med sitt byte tvärsöfver hålans mynning och märkte den ej. Efter att ha passerat däröfver gjorde han några tveksamma slag, vandrade därefter ett stycke tillbaka på den väg, på hvilken han burit larven, lade den ifrån sig och började söka, men äfven nu förgäfves. Slagen blefvo allt större, men äfven nu åter- vände han dock alltjämt till den rätta platsen. Slutligen återställde jag omgifningarna till sitt förra skick, och nu gick stekeln utan tvekan ned i sin kända håla, gräfde upp litet sand, hämtade sitt byte och drog ned det på vanligt sätt. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 5. 11 82 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. 13. En Psammoplula sågs komma bärande med en noctuidlarv, som lades ofvanpå en på marken liggande torr gren, medan stekeln ungefär 1 m. därifrån gräfde sig en håla. Medan detta pågick, stack jag ned en ungefär ”/3 m. lång, löfbärande algren i sanden bredvid bytets gömställe, så att skuggan af grenen föll på larven och de närmaste om- oifningarna. Då hålan var färdig, gick stekeln i nästan rak linje mot larvens förvarings- plats, men då han nådde kanten af skuggan, vek han af och gick flera gånger rundtom- kring platsen, alltjämt undvikande den för honom främmande skuggan. Därefter gick han tillbaka till hålan och försökte ännu en gång att från denna utgångspunkt finna larven genom att gå rakt ut åt det håll, där han tydligen visste, att den skulle finnas. Ännu några slag kring skuggan, denna gång vidare än förut. I synnerhet upphöll sig stekeln därvid på platsen nedanför skuggan, i sin ursprungliga vägs förlängning, liksom befarande att ha misstagit sig om afståndet, fastän han alltjämt litade på att riktningen var den rätta. Därpå gjorde han åter ett försök att gå ut från hålan i samma riktning som förut, äfven nu undvikande skuggan och sökande i vägens förlängning. Nu borttogs den skuggande grenen, och då stekeln nu kom tillbaka, låg hans byte fritt belyst af solen, upphöjdt ett par cm. öfver marken på sin torra gren. På 6—7 cm:s afstånd tycktes han varseblifva det, störtade fram ifrigare än förut, grep det och bar det till sin håla. Här tillgick på vanligt sätt, och då stekeln skulle stänga sin håla, infångades han, och larven uppgräfdes. Hålan hade ett djup af 62 mm. och gick snedt nedåt i ungefär 30” lutning mot horisontalplanet. Härvid är dock att märka, att hålan var gräfd i en sluttning med unge- fär samma lutning mot horisontalplanet. 5 Larven, som var betydligt större än stekeln och vägde ungefär dubbelt så mycket, bar ägget fästadt på högra sidan af 1:a fotlösa segmentet bakom bröstfötterna. Han var betydligt rörlig, särskildt i de bakre lederna, och lagd på ett bord kunde han fortskaffa sig genom att skjuta emot med analfötterna och växelvis utsträcka och sammandraga där framför befintliga fotlösa segment. Ägget hade en längd af 3 mm. Det kläcktes efter 5 dygn. Larvens hufvud upp- stod som vanligt i den 1 bytets hud inborrade äggpolen. På 12:e dagen efter kläckningen började larven spinna kokong. Utom af den glesa yttersta väfnaden, som tyckes vara en stomme eller stödinrättning för den följande mera regelmässiga spinningen, består den egentliga kokongen af 3 lager: en ytterkokong af ytterst glesa oregelbundet förlöpande, fina trådar, sammanhållna af något genomskinligt och nästan färglöst, stelnadt klibbämne; en innerkokong af tätare och gröfre, bruna trådar utan klibbämne emellan, förlöpande hufvudsakligen i tvenne mot hvarandra vinkelräta riktningar, längsmed och tvärsöfver kokongen; ytter- och innerkokong sammanhänga ej, utan den senare ligger fritt inuti den förra; såsom ett tredje lager kan man däremot betrakta den bruna, glatta och glänsande hinna, som bekläder innerkokongens insida och låter sig skilja därifrån; under mikroskopet visar den sig vara sammansatt såsom ytterkokongen, men det stelnade klibbämnet är till färgen brunt. i 14. En Psammophila iakttogs, medan hon utsåg plats att gräfva håla. Sedan en lämplig plats blifvit funnen, uppsökte stekeln efter en stunds gräfning sitt på omkring 2 m:s afstånd gömda byte, bar det något närmare och fortsatte gräfningen. Sedan hålan KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:O 5. 83 blifvit färdig, gjorde stekeln några slag till fots kring mynningen, hvarvid han aflägsnade sig högst '/3 m. åt sidorna och utförde en mängd helomvändningar, förmodligen i orien- teringens intresse. Då bytet sedan hämtades, gick stekeln dels till fots, dels flög han i korta satser med hvarjehanda helomvändningar och bukter en mycket oregelbunden väg. Bytet, som ovanligt nog denna gång lämnats utan något skydd på öppna marken, hade jag sökt dölja genom att däromkring plantera några kvistar och gröna stjälkar, så att deras skugga föll därpå. Detta förvirrade synbarligen stekeln något, ty han gick flera hvarf rundtomkring skuggan, innan han inträdde däri och Atern sitt byte, en grå noctuidlarv. Återvägen togs tämligen rakt, men med någon sannolikt af bördans tyngd förorsakad dragning nedåt backshittnin sen, så att stekeln med bytet passerade ungefär !/3 m. nedanför lan Just då han hunnit förbi, tycktes han ha kommit till medvetande om att den erforderliga väglängden var tillryggalagd, ty han vände nu om ungefär halfva vägen, slog därpå in på den rätta kosan litet högre uppåt sluttningen och ankom till hålan. Denna hade jag sökt göra svår att återfinna genom att där bredvid på 2 cm:s af- stånd lägga en sten af en half tegelstens storlek, dock ej i den ställning, att den kastade någon skugga öfver mynningen. Stenen låg på motsatt sida till den, från hvilken ste- keln kom. Anländ till närheten af hålan, lade stekeln bytet på marken och sökte därefter finna hålans mgång, öfver hvilken han gick ett par gånger utan att märka den. Dock dröjde det denna gång ej länge, förrän han återfann sin håla, i hvilken han gick ned och upp- hämtade litet sand. Han kom snart åter upp, hämtade bytet, som på vanligt sätt in- stoppades med främre delen i mynningen af hålan, hvarefter stekeln mödosamt trängde sig förbi, vände, drog ned larven, stannade nere ungefär !/2 minut och sedan kom upp för att börja stänga. Innan stängningen var fullständigt afslutad, makade jag försiktigt stekeln åt sidan och gräfde upp bytet. Ägget var fästadt på högra sidan af det 2:a fot- lösa segmentet bakom bröstfötterna, omedelbart ofvanför andhålet. Stekeln hade emellertid dröjt strax bredvid och grep utan stor tvekan åter sitt byte, då det framsträcktes med pincetten. Han började nu åter sticka larven, först i bröst- fotsegmenten och därefter länge och eftertryckligt i undre svalggangliet. Tydligen före- ställde han sig, att larven icke var tillräckligt förlamad, utan själf hade sökt korsa hans planer. Stekeln hade nu också påtagligen blifvit mera misstänksam, ty i stället för att som förut lägga bytet ifrån sig på marken, hängde han det nu mellan några grässtrån flera cm. högt öfver marken, innan han efter några "orienteringsslag begaf sig bort för att gräfva ny håla. 15. En Psammophila iakttogs ifrigt gräfva på flera punkter af ett litet område. Det var påtagligt, att stekeln där förnam närvaron af något byte under markens yta. Slutligen tycktes han få visshet, ty han fortsatte ibärdigare än förut sin gräfning på en viss punkt. Ju djupare han nedträngde, desto mera stegrades ifvern, i samma mån som luktförnimmelsen af larven blef lifligare. Slutligen, då han nedträngt till ett djup af 1!/2 gånger sin egen kroppslängd, började han draga fram en grå noctuidlarv och hade redan dragit fram halfva dess kropp, då jag genom någon oförsiktig rörelse skrämde honom, så att han flög undan ett litet stycke: Det var i detta fall försarnd att larven, i motsats till hvad eljest i dylika fall plägar vara händelsen, ej gjorde några rörelser för 84 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. att förfoga sig bort. Men förklaringen kom snart, då stekeln strax återvände och fort- satte att draga fram sitt byte. Detta bar nämligen ett Psammophila-ägg fästadt på vanlig plats och var sålunda ett redan förut förlamadt och nedgräfdt jaktbyte. Jag hade visser- ligen föreställt mig, att dylika fall skulle förekomma, men hade hittills ej fått bevittna något sådant. Det är svårt att afgöra, huruvida här föreligger ett misstag af stekeln eller ett afsiktligt uppgräfvande af en annans håla. Att pompilider beröfva hvarandra de in- fångade spindlarna, har man ofta tillfälle att se, och nyligen har jag 1 en stor koloni af den solitära biarten Trachusa serratulae baft rikliga tillfällen att iakttaga, huru bina stän- digt gå in i hvarandras hålor och stjäla från hvarandra den tallkåda, med hvilken denna biart hopfogar sina af bladbitar byggda cellväggar. Kådan måste eljest med mycket be- svär hopsamlas på unga tallkvistar. FERTON tror sig ha iakttagit ett egendomligt slags parasitism hos Pompilus pectinipes, som skulle yttra sig däri, att denna stekel går in i andra pompiliders hålor och utbyter deras på spindeln lagda ägg mot sitt eget (se vidare Ceropales). Fastän bytet sålunda var förlamadt och 1 det närmaste orörligt, stack stekeln det upprepade gånger, först 1 de främre segmenten och därefter i de bukfotbärande. Han lade det därefter utan vidare skydd på marken och uppsökte ungefär 1 m. därifrån plats för att gräfva håla. Medan gräfningen pågick, utbyttes denna larv mot den betydligt mindre under n:r 14 omtalade, hvilken dessutom var betydligt mörkare till färgen. Då hålan var färdig, visade dock stekeln ingen tvekan att erkänna denna senare larv som sitt byte. Den bars till hålan och nedgräfdes på vanligt sätt. Ett nytt ägg var nu lagdt på vanlig plats i st. f. det, som fanns där förut, hvilket under transporten krossats och lossnat. Den af stekeln själf framgräfda och, såsom ofvan nämnts, 2 gånger paralyserade larven förvarades för undersökning af varaktigheten i hans lifsyttringar. Andningsrörel- serna voro svåra att se, men däremot voro ryggkärlets pulsationer lätta att iakttaga genom den genomskinliga huden. Två dagar efter infångandet voro de 16 1 minuten, sedan någon retning af mundelar och extremiteter ägt rum. Under närmast följande dagar voro pulsationerna utan föregående retning 11 i minuten, men stego efter obetydlig retning till 16. Sedermera stegrades pulsationernas frekvens, så att de på 10:e dagen utan retning voro 13 i minuten, på 14:e dagen 21 och på 16:e dagen likaledes 21 i minuten. Huden var då slapp, och ingen rörelse kunde märkas vid retning. Detta var det sista iakttagna lifstecknet. Tre dagar därefter märktes inga pulsationer. Larven lefde således minst 16 dagar efter den sista förlamningsprocessen. Exkrement hade afgifvits ända till sista dagen. Retbarheten försvann efter 10:e dagen, då 1:a paret gångben var den enda kropps- del, som reagerade. I samband härmed kan omtalas resultatet af sedermera gjorda dylika undersökningar af två andra larver. Den ena af dessa var den under n:r 17 omtalade, efter paralyse- ringen mycket rörliga larven. Han visade hela förstå dagen ett så lifligt muskelspel under huden, att det var omöjligt att urskilja ryggkärlets pulsationer. Först på 5:e dagen kunde de med säkerhet räknas till 20 i minuten. Muskulaturen under huden arbetade nästan oafbrutet öfver hela kroppen äfven utan retning, eljest visade blott mundelarna retbarhet; huden började bli slapp; inga exkrement afgifna. På 13:e dagen var huden KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:O 5. 35 öfverallt slapp och skrynklig, på ryggsidan och öfver hela sista segmentet mörkfärgad och ogenomskinlig, så att inga pulsationer längre kunde ses; muskulaturen på buksidan arbe- tade öfverallt utan retning, utom i det helt och hållet svartnade sista segmentet. Först 3 dagar därefter undersöktes larven ånyo och visade då inga lifstecken, hvilka sannolikt upphört redan på 14:e dagen. Den 3:e undersökta larven var den likaledes under n:r 17 omtalade larv, som visade den vanliga graden af paralysering. Omedelbart efter det stekeln slutat att behandla honom, visade ryggkärlet 72 pulsationer i minuten, sannolikt så hastiga, emedan larven nyss varit utsatt för stekelns angrepp; på kvällen samma dag hade de nedgått till 20. Alla segmenten voro retbara, 1 synnerligt hög grad de bakre från och med det sista buk- fotbärande. På 53:e dagen voro pulsationerna 11 i minuten, hela kroppen och alla de särskilda kroppsdelarna voro i hög grad retbara; kroppen kunde vridas och böjas, och alla extremiteter och mundelar indrogos vid retning. På 8:e dagen voro pulsationerna 18 i minuten; rörligheten fortfor i bakre kroppsändan, som kunde böjas vid retning, samt i alla bukfotparen utom det 1:a. På 13:e dagen voro pulsationerna fortfarande 18 i minu- ten; ingen rörlighet märktes mer än 1 det efter hufvudet följande 1:a segmentet, som kunde böjas mot det 2:a; huden var fortfarande ej slapp, och inga exkrement hade af- gifvits under hela tiden. Då larven först på 16:e dagen ånyo undersöktes, var han svart- nad och död, hvilket han väl sannolikt varit ett par dagar. 16. En Psammophila sågs gräfva sin håla och afbröt därunder en gång sitt arbete för att besöka sitt på 1 m. afstånd, på några blad liggande förlamade byte, en grå noctuid- larv. Medan gräfningen pågick och stekeln befann sig nere i hålan, lades en oskadad noctuidlary (af en art, som denna stekel plägar fånga) bredvid hålans mynning, så att stekeln, då han baklänges bar upp sanden, måste gå öfver larvens kropp. Fastän detta skedde åtskilliga gånger, tycktes ej stekeln fästa det ringaste afseende vid larven. Denna lades då tvärsöfver mynningen, så att stekeln måste tränga sig förbi den, då han kom upp. Då den nu likaledes hindrade honom att åter gå in, släpade han undan den ett par cm. men stack den ej. I stället lades nu stekelns eget förlamade byte först ett par cm. från mynningen af hålan, hvarvid det slutligen blef halft begrafvet af den uppburna sanden, utan att stekeln tycktes bry sig om det. Då det lades tvärsöfver mynningen, behandlade stekeln det på samma sätt som den ofvannämnda oskadade larven, d. v. s. släpade undan det ett par cm., och fortsatte sitt arbete. Emellertid hade stekeln tydligen klart för sig, att det var hans byte, ty då hålan blifvit färdig, gick han ej bort till den plats, där han själf gömt larven, utan hämtade den på den plats, dit han släpat undan den, för att den ej skulle belamra hålans ingång, och bar därefter ned den. Innan hålan blifvit fullständigt stängd, uppgräfde jag larven, som bar ägget på vänstra sidan af 2:a fotlösa segmentet bakom bröstfötterna, 1 jämnhöjd med andhålet. Stekeln fick nu åter öfvertaga sitt byte, som han släpade undan ett litet stycke och denna gång. gömde högt öfver marken i ett bladveck. Han gick nu att söka plats för en ny håla och gräfde länge på ett ställe, som han dock till sist öfvergaf för att börja på nytt, 4 m. därifrån. Medan stekeln höll på att framforsla sin larv till den färdiga hålan, lät jag en oskadad larv af den art, som han plägar jaga, krypa ned i hålan. Då stekeln gick ned och fann denna larv, sökte han draga upp den, men som den vände bakdelen 86 ADLERZ, LEEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAB. utåt och i förskräckelsen afgaf sina exkrement, kom stekeln genast upp och ställde sig på hufvudet, borrande ned sina käkar i sanden och häftigt gnidande dem däremot. Under tiden gick larven själf ut, och stekeln nedsläpade nu sitt byte. Medan stängningen pågick, uppgräfdes larven ännu en gång och sågs nu bära ett nytt ägg i st. f. det förra vid transporten krossade, hvaraf det hopfallna skalet ännu kunde ES AR på sin plats. Det nya ägget var fästadt på samma sida, men längre bakåt, på det 2:a bukfotbärande segmentet, i jämnhöjd med andhålet. Stekeln tog hand om den framgräfda larven, hvilken in gömde i ett bladveck tämligen högt öfver marken. Där- efter började han se sig om i närheten efter plats för en ny håla, men tycktes nu föga ifrig. Han var förmodligen trött och förfriskade sig ofta med besök på de i närheten växande maskrosorna. Slutligen förlorade jag honom ur sikte, och om en stund befunnos myror ha bemäktigat sig ec byte, som därmed var förloradt för honom. 17. En Föaiuvbplåla sågs sysselsatt med att afsluta stängningen af sin håla, därvid sammansläpande från omgifningarna torra grässtrån och växtaffall, som hopades öfver in- gången, omväxlande med att sand krafsades däröfver. Stekeln bortskrämdes lindrigt, och sanden och det öfriga täckmaterialet blåstes bort, så att hålans mynning framträdde. Nu uppgräfdes hålan, till dess den inlagda larven blef synlig, då denna framdrogs med en pincett och larvkammaren lämnades orubbad. Hålan hade ett djup af 40 mm. Den fram- dragna larven bar stekelägget på vänstra sidan af det första fotlösa segmentet bakom bröstfötterna. Han visade en ovanligt hög grad af rörlighet i alla segmenten och alla benparen utom de två första bukfotparen. Han kunde dock ej hopkröka kroppen, och lagd på marken, kunde han knappt flytta sig från stället. Då stekeln åter närmade sig, stod larvkammaren vidöppen. Utan att företaga någon undersökning af densamma fortsatte han med sitt stängningsarbete af den nu tomma hålan. (Jfr Pompilus viaticus n:r 14, P. fumipennis n:r 9, 13 och 14, P. rufipes nr 5, 10 m. fl.) 18. Samma stekel som under n:r 17 befanns en stund därefter ha infångat en annan larv af samma slag '), hvilken han upphängde på några grässtrån. Han gjorde därefter till fots några slag närmast omkring gömstället, hvarvid han, som vanligt, beskref en mängd öglor, d. v. 8. gjorde dubbla helomvändningar och dessemellan några gånger åter besteg grässtråen för att förvissa sig om att larven fanns kvar. Därefter blefvo orienterings- slagen vidare, delvis till fots och delvis. med flykt i korta satser och ofta upprepade dubbla helomvändningar. Slutligen begaf sig stekeln i tämligen rak riktning bort en sträcka af omkring ett par m. och började där söka plats för håla. Han blef dock ej tillfredsställd, förrän han återfunnit den plats, där den förra hålan gräfts. Helt nära denna började han gräfva den nya. Sedan hålan blifvit färdig och orienteringsslag gjorts, begaf sig stekeln i nästan rak riktning den ungefär 2 m. långa vägen till larvens gömställe, hvar- vid han endast gjorde de Afvilkelsår, som voro mö dvan die för att undvika de glesa gräs- stånden. Den raka vägen var honom dock alldeles ny, ty sedan han lämnat bytets göm- ställe, hade han ströfvat omkring i otaliga små bukter både norr, väster och söder därom. Vid gömstället hade jag emellertid utbytt den där förvarade larven, som visade den van- 1) En noctuidlarv, grå, med brunt hufvud och 1:a dorsalsegmentet svartbrunt, det sista ljusare brunt. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O 5. 87 liga graden af paralysering, mot den under n:r 17 omtalade, ur samma stekels håla upp- gräfda, mycket rörliga larven. Stekeln grep utan tvekan denna larv, som ännu bar ägget fästadt på sin plats. I betraktande af larvens stora rörlighet väntade jag med säkerhet att få se stekeln ånyo sticka honom för att göra förlamningen fullständigare, men till min för- våning skedde ej detta, utan larven släpades i väg alldeles som vanligt. Atervägen togs i bestämd riktning. Sedan den rörliga larven nedsläpats, lade jag den senare infångade, fullständigare förlamade larven tvärsöfver ingången. Stekeln fäste dock, när han kom upp, intet afseende vid honom, utan inblandade honom ibland stängningsmaterialet, hvar- med hålans yttre del fylldes, och tillpackade honom med hufvud och käkar, på samma sätt som de inlagda jordklumparna behandlades. Denna larv blef också slutligen täckt af samd och annat stängningsmaterial. Fallet erbjuder ett af de ej sällsynta bevisen på den starka koncentrationen af uppmärksamheten hos insekterna på det arbete, med hvilket de för tillfället äro sysselsatta, en koncentration, som ofta plägar vara så ensidig, att det erfordras kraftiga impulser för att gifva uppmärksamheten en annan riktning. Innan stängningsarbetet var fullt afslutadt, uppgräfdes hålan, liksom förut med kvarlämnande af larvkammaren 1 orubbadt skick, sedan larven tagits fram därur. Stekeln fortsatte liksom i förra fallet (n:r 17) stängningsarbetet af den nu tomma hålan. Den ur larvkammaren framtagna larven, som fått ägget (se ofvan) under transporten krossadt, bar nu ett nytt, fästadt vid vänstra sidan af 2:a fotlösa segmentet bakom bröst- fötterna. 19. En jagande Psammophila sågs gräfva fram en noctuidlarv af den vanliga arten, men helt liten, blott omkring 15 mm. lång. Stekeln gjorde blott ett vårdslöst försök att sticka honom, men lät honom sedan löpa, hvaraf han ej var sen att begagna sig. En stekel, hvilken, i likhet med Psammopbhila, endast immlägger ett enda byte i sina larv- kamrar, har påtagligen anspråk på en viss minimistorlek, som ej får underskridas. (Jfr n:r 10 och 22; jfr äfven Pompilus viaticus, som, sannolikt af samma skäl, försmår spindel- hanar.) 20. En jagande Psammophila uppgräfde en stor noctuidlarv '), hvilken hon grep i nacken och stack mellan 2:a och 3:e paren bröstfötter. Därpå släppte hon den och gned sina mundelar mot sanden, liksom för att befria sig från en obehaglig smak, hvilade en stund, återkom och berörde larven med antennerna, lämnade den dock strax och sågs ej mera återvända. Denna larv var dock af en art, som Psammopbhila flera gånger setts använda. Larvens 2:a och 3:e par bröstfötter voro förlamade; för öfrigt var han fullt rörlig. 21. En Psammophila sågs framgräfva en gråbrun noctuidlarv af den vanligaste arten, stack den mellan 2:a och 3:e paren bröstfötter, hvilade, stack den därpå framför 1:a paret bröstfötter, hvilade, stack därefter ännu en gång på sistnämnda plats samt, efter hvartannat, medan han mellan hvarje styng flyttade taget med käkarna längre bakåt, i 1:a fotlösa, i 2:a fotlösa, i 1:a bukfotsegmentet och i 2:a bukfotsegmentet. Därefter bortbars larven ett litet stycke, på vanligt oföränderligt sätt med ryggen nedåt och hufvudet framåt, fasthållen strax bakom bröstfötterna. Plats uppsöktes för håla, som 1) Med ryggkedja af aflånga hvita fläckar och gula fläckrader längs sidorna däraf; för öfrigt brokig af mörkare och ljusare grått. 88 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. färdiggräfdes. Därefter de vanliga orienteringsslagen i närheten, så ett nytt besök vid hålan, därifrån flykt i korta satser nästan rakt till bytet, som bars till hålan. Vid myn- ningen nedlades det som vanligt, medan stekeln själf gick ned. Under tiden utbytte jag den af stekeln hemburna larven mot en annan liknande, som jag nyss själf uppgräft, och som sålunda var oskadad. Stekeln stack nu upp hufvudet ur mynningen, grep den där- bredvid liggande oskadade larven och drog ned honom, hvarunder larven sågs göra häftiga rörelser. Efter omkring en minuts dröjsmål kom stekeln upp och hvilade. Då han om en stund åter ämnade gå ned, möttes han i mynningen af larven, som höll på att krypa upp. Stekeln studsade och började krafsa sand öfver mynningen, men upphörde strax därmed och drog i stället fram larven. Därefter gick han ned i hålan och gräfde upp sand under några ögonblick, kom åter upp, grep larven och stack den i 2:a fotlösa seg- mentet, därpå mellan 2:a och 3:e paren bröstfötter och sist framför 1:a paret bröstfötter. Härmed var förlamningen denna gång undanstökad, larven drogs ned, och hålan stängdes. Sedan detta skett, uppgräfde jag larven, som bar ägget på högra sidan af 2:a fotlösa seg- mentet. Den blott helt litet bortskrämda stekeln gick åter fram till larven, stack den i 2:a fotlösa segmentet, märkte därefter ägget, slickade därpå med tungan och sög ut dess innehåll, så att skalet sjönk ihop. Sedan stack han larven framför 1:a paret gångfötter och gick bort för att ej mer återvända. 22. En Psammophila framgräfde en noctuidlary och råkade därvid med munnen komma i beröring med larvens utsöndringar, till följd hvaraf han började energiskt gnida mundelarna mot sanden och sedan kröp upp på ett par närstående smultronblommor, där han förfriskade sig med honung, liksom för att aflägsna den obehagliga smaken af larven. Därefter gick han bort utan att bry sig om larven, som han ej stuckit och som sannolikt var för liten för hans anspråk (jfr n:r 10 och 19); den var 18 mm. lång och 4 mm. tjock. 23. En Psammophila sågs gräfva håla, släpa ned en larv och stänga. Larven fram- gräfdes och befanns bära ägget på högra sidan af 1:a bukfotsegmentet. Stekeln, som dröjt i närheten, tilläts nu åter taga hand om larven, som han stack i undre sidan af 1:a fot- lösa segmentet, därpå i sidan af 2:a bröstfotsegmentet samt i midten framför 1:a paret bröstfötter; därefter i midtlinjen bakom 2:a paret bröstfötter, 3:e d:o, 1:a bukfotsegmentet, 2:a d:o och 3:e d:o. Sedan klämde stekeln många gånger under en lång stund med sina mandibler om larvens hals, långsamt och eftertryckligt och med ena mandibelspetsen an- bragt midtför undre svalggangliet. Denna förlamningsprocess kan betraktas såsom ovan- ligt grundlig, i betraktande däraf att larven redan förut undergått en sådan. Larven bars nu till ett nytt gömställe, ny håla gräfdes, och larven nedsläpades med ännu kvarsittande ägg. Sedan hålan delvis blifvit stängd, framgräfdes larven, som nu bar ett nytt ägg fästadt midtemot det ännu oskadade gamla. Stekeln kom strax åter fram, och fastän han såg den framdragna larven ligga framför återstoden af hålan, tillstängde han denna med stenar och sand. 24. En Psammoplila gräfde håla, nedsläpade sin larv och stängde. Larven fram- gräfdes. Han bar ägget fästadt vid högra sidan af 2:a bukfotsegmentet. Denna stekel brydde sig, liksom n:r 23, ej om den uppgräfda larven, utan fortsatte stängningen af den tomma hålan. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 314. N:0O 5. 89 25. En Psammophila gräfde håla och hade lagt sin förlamade larv bredvid hålan för att nedsläpas, då denna utbyttes mot en liknande, oskadad. Då stekeln nedifrån hålan skulle släpa ned larven, märkte han skillnaden och gick upp, hvarvid larven i stället kröp ned i hålan. Stekeln drog emellertid upp den igen vid bakre ändan under tydliga tecken till misshag öfver larvens uttömningar. Han fann nu sin egen förlamade lary på marken bredvid hålan och stack den efter hvartannat i 1:a, 2:a och 3:e bukfotsegmenten. Larven bars därpå till ett gömställe på en half meters afstånd, och stekeln återvände till hålan, 1 hvilken under tiden den friska larven åter krupit ned. Efter att ha krafsat upp litet sand ur hålan började stekeln nu en regelmässig stängning. Därefter besökte han sin egen förlamade larv vid dess gömställe och började se sig om efter plats för en ny håla. 26. En jagande Psammophila sågs gräfva fram en larv, som först stacks i sidan af 3:e bröstfotsegmentet, sedan i midtlinjen bakom samma segment, därpå i sidan af halsen samt vidare bakom 2:a fotlösa segmentet, midt i ena bukfoten af 1:a paret och något på sidan om midtlinjen bakom 2:a bukfotsegmentet, där ett ganglion sågs skimra igenom den tunna huden och stekelns gadd tydligt kunde ses röra sig fram och tillbaka med vidlyftiga svängar åt sidorna, men utan att riktas mot själfva gangliet. Slutligen stack stekeln, med öfverhoppande af 3:e bukfotsegmentet, i midtlinjen bakom det 4:e, som eljest plägar skonas. Det är påfallande, att dessa steklar i vanliga fall, då de vid förlamningsprocessen nått denna punkt, pläga trefva därpå med spetsen af abdomen, dock utan att sticka, hvarefter de afbryta operationen. Larven bortsläpades nu, men rörde sig därvid förmodligen något, ty stekeln började plötsligt åter sticka honom i några redan förut stuckna segment och bearbetade sedan länge med käkarna hans hals, därvid såsom vanligt med ena mandibel- spetsen måttande mot undre svalggangliet. Sedan håla gräfts, larven släpats ned och stängningen delvis utförts, uppgräfdes larven, som bar ägget på högra sidan af 2:a bukfot- segmentet. Stekeln ämnade nu stänga den tomma hålan med en sten, men ändrade sig, stack blott in hufvudet, grep därefter åter den bredvidliggande larven och stack honom bakom 2:a fotlösa, bakom 1:a fotlösa samt bakom 3:e bröstfotsegmentet. Därefter bort- bars han ett litet stycke och lades på en öfver marken uppskjutande sten, hvarefter ste- keln började gräfva en ny håla. Detta fall är af särskildt intresse, framför allt genom det enastående tillfälle som erbjöds att iakttaga, huru stekelns gadd i larvens kropp ej riktades mot ett bestämdt mål, utan snarare tycktes söka sprida giftet så vidsträckt som möjligt i gangliets närhet. 27. En Psammophila hade nyss setts gräfva ned en larv och gick omedelbart där- efter ut på jakt, hvilken aflopp så lyckligt, att stekeln efter ett par minuters förlopp fann " sig i besittning af en ny larv, hvilken han upphängde i ett bladveck, medan hålan gräfdes. Under tiden framgräfde jag hans nyss förut nedgräfda larv, som bar ägget på vänstra sidan af 1:a bukfotsegmentet. Denna upphängdes i samma bladveck som den nya larven. Stekeln hade således vid sin återkomst två larver att välja på, men visade ändå ingen tvekan, förmodligen därför att han ej gaf akt på någon annan än den han händelsevis först fick tag i, hvilket var den gamla, som bar stekelns ägg. Denna nedsläpades nu i den nya hålan, och medan stekeln dröjde där nere för att lägga sitt ägg, lades den sist infångade larven vid mynningen. Då stekeln kom upp för att stänga, röjde han mycken villrådighet vid anblicken af denna larv. Växelvis krafsade han ned sand och bar fram K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 5. 12 90 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAER. larven, hvilken han lade med hufvudet i själfva öppningen i samma ställning, som då den skall släpas ned; därpå krafsade han åter sand, bar bort larven ett stycke, krafsade ånyo sand, bar åter fram larven i samma ställning som förut o. s. v. Sedan dessa om uppen- bar tveksamhet vittnande handlingar en stund aflöst hvarandra, fattade stekeln ändtligen sitt beslut, i det han bar bort denna larv och gömde honom på !/3 meters afstånd på en öfver marken uppskjutande sten, hvarefter han återvände och fortsatte arbetet med stäng- ningen. Innan detta var afslutadt, uppgräfdes larven, som bar det nya ägget på högra sidan af 2:å bukfotsegmentet. Det gamla ägget var krossadt, men skalet satt kvar på sin plats. Stekeln fortsatte denna gång ej stängningen af den tomma hålan, utan började strax gräfva en ny på knappt 30 cm. afstånd. Han hade nu åter två larver att välja på; den nyss uppgräfda, som låg bredvid den förstörda hålan och redan två gånger varit nedgräfd, och den på stenen gömda larven. Såsom var att förutse, valde han den, som han sist sett, d. v. s. den nyss uppgräfda, som nu nedbars och försågs med ett 3:e ägg. Detta fästades på högra sidan af 2:a fotlösa segmentet, således helt nära det ännu kvar- sittande ägget n:r 2, som tydligen undgått stekelns uppmärksamhet. Den på stenen gömda larven glömde stekeln bort. Kanske hade han ej heller lust att med så kort mellantid lägga äfven ett 4:e ägg (jfr n:r 11). Af intresse var i detta fall äfven att se, huru samma stekel varierade platsen för ägget på samma larv. 28. En Psammophila hade nyss fått sin håla färdig och gick för att hämta sitt på 3,5 meters afstånd förvarade byte. Under tiden försökte jag att göra de närmaste om- gifningarna kring hålan så oigenkännliga som möjligt. Häålan var gräfd 1 en backe af grus med inblandad mylla, beväxt med glesa grässtånd, mellan hvilka här och där en sten höjde sig öfver marken. Nu upprycktes gräset, och marken beströddes med torr hvit sand, så att ett sandfält af ungefär 60 cm. i diameter uppstod kring hålan. Det var påtagligt, att detta verkade förvirrande på den återvändande stekeln. Då han ankom till kanten af sandfältet, stannade han och började gå omkring åt olika håll, dock utan att vilja beträda den för honom alldeles främmande sanden. Efter en stunds fåfängt sökande lade han larven ifrån sig för att kunna orientera sig bättre, och nu vågade han sig äfven ut på sanden, där han snart fann hålan, i hvilken han fördjupade sig några ögonblick för att gräfva upp sand, hvarefter han gick för att hämta larven. Under tiden ställdes en 6 cm. hög sten bredvid ingången, så att dess skugga föll öfver halfva mynningen till hålan. Stekeln gick med någon tvekan med sin börda in på sandfältet, men undvek syn- barligen att gå in i skuggan af stenen och aflägsnade sig omkring 1,5 m. med larven, hvilken han gömde ofvanpå en öfver marken uppskjutande sten, hvarefter han återvände för att söka. Efter en stunds sökande med mycket vidlyftiga svängar långt utanför sand- " fältet fann han hålan och gick ned däri, men kom strax upp, utan att såsom förut med- föra någon sand, och fortsatte sitt sökande. Han tycktes numera ej vilja kännas vid hålan såsom sin, och efter en lång stunds kringströfvande i omgifningarna började han utanför kanten af sandfältet gräfva en ny håla, i hvilken larven omsider nedbars. 29. En Psammophila hade gräft sin håla i en hårdt tilltrampad gångstig af grus- blandad mylla, inramad på hvardera sidan af en gräsrand, utanför hvilken på ena sidan vidtog hafsstrandens hvita sand. Medan stekeln gått ut för att hämta sitt byte, beströddes en fläck af 60 cm:s diameter kring hålans ingång med denna hvita sand, så att det såg KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:0 5. Gil ut, som om strandsanden bildade en bukt in på den grå gångstigen. Stekeln förfor vid sin återkomst alldeles såsom n:r 28, i det han vid ankomsten till det sandbeströdda fältet undvek att beträda det och i stället började söka ofvanför, kanske med minne af att hålan skulle finnas på denna sida om sanden. Om en stund lade han larven ifrån sig och kunde nu söka bättre, beträdde sanden, fann hålan, gick ned och krafsade upp en del sand, hvarefter han hämtade och släpade ned sitt byte. Vid stängningen var han ej belåten med den fina sanden som fyllningsmaterial, -utan sökte efter gruskorn och tog äfven emot och grep med käkarna sådana, som räcktes honom med en pincett. Själf lade jag några gruskorn på vederbörlig plats, hvilket påtagligen gillades af stekeln, ty han packade genast fast dem med hufvudet på vanligt sätt och blef alls icke rädd, oaktadt jag för att placera gruskornen måste sakta skjuta honom åt sidan med pincetten. I samband härmed kan nämnas, att det är förvånande stora gruskorn, som man kan få se dessa steklar med käkarna undanflytta mindre sträckor. Jag vägde två af de största, som jag såg bäras. Det ena vägde 1,33 gr., det andra 1,52 gr., medan stekeln själf blott vägde 0,07 gr. Medan stängningen ännu pågick, närmade sig en annan kringströfvande Psammophila-hona, som genast angreps med förbittring af den förra. Fastbitna vid hvarandra, tumlade de länge omkring på marken, men gjorde under striden intet bruk af gadden. Omsider blef främ- lingen fördrifven, och stängningen afslutades. Därefter uppgräfde jag larven och fram- räckte den med pincetten åt den några cm. därifrån bidande stekeln. (Ägget satt på vänstra sidan af 1:a bukfotsegmentet.) Stekeln grep den men lade den strax på marken och började krafsa sand öfver den. Efter några ögonblick grep han emellertid larven ånyo och stack den i 1:a fotlösa segmentet, i 1:a bukfotbärande samt i 2:a d:o, började därpå en stund med käkarna bearbeta undre svalggangliet, stack därefter 1 undre svalg- gangliet och släpade slutligen undan larven för att gömma honom ofvanpå en öfver marken uppskjutande sten. Därefter begaf han sig bort, förmodligen för att gräfva en ny håla. 30. En Psammophila sågs framgräfva en grå noctuidlary och sticka den efter hvart- annat bakom 1:a bröstfotsegmentet, bakom 2:a d:o, bakom 3:e d:o, 2:a fotlösa, 1:a bukfot- segmentet och 2:a d:o, hvarefter hon gömde larven på en öfver sanden uppstickande torr gren och gick bort för att gräfva håla. 31. En Psammophila sågs gräfva en håla, och helt nära därinvid, på blott ett tiotal cm:s afstånd, hade hon sitt förlamade byte gömdt. En på jakt kringströfvande stekel af samma art närmade sig och blef genast med största förbittring öfverfallen af den gräf- vande, hvarvid båda, fastbitna vid hvarandra men utan att begagna gadden, häftigt tum- lade om hvarandra en stund, tills den anfallne lyckades slita sig lös och fann rådligast att skynda bort. Möjligen hade han haft några planer på den andres byte. Atminstone tycktes den senare misstänka det, ty han släpade bort larven ett par meter och gömde honom 1 ett bladveck. Därefter återvände han och fortsatte att gräfva på samma ställe, men började snart delvis fylla igen hålan och försökte på andra ställen. I flera fall har skälet till att stekeln upphört med arbetet på en påbörjad håla funnits vara det, att någon sten, för stor att flytta och omöjlig att kringgå, hejdat nedträngandet. Så äfven nu. Efter flera fåfänga försök fann han ändtligen en lämplig plats omkring '/2 m. från bytets gömställe. Trots bytets närhet gjordes de vanliga orienteringsslagen efter hålans färdig- gräfning mycket ordentligt, hvarefter stekeln utan att tveka gick rakt på gömstället för 92 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. larven och hämtade honom. Nedsläpningen försiggick på vanligt sätt, och då stekeln efter 3/4 minut kom upp för att stänga, framdrogs larven, hvarvid inre hälften af hålan förblef orubbad. Ägget var fästadt på högra sidan af 2:a bukfotbärande segmentet. Då stekeln åter närmade sig för att stänga hålan, gick han först ned i den, men lät sig ej be- komma däraf att den var tom, utan instoppade stenar i öppningen och krafsade samd däröfver. 32. Nära intill den förra gräfde en annan Psammoplula sin håla och nedbar sin lary på vanligt sätt. Då stekeln åter kom upp, kunde bakre ändan af larven ses nere i hålan, i hvilken solen sken im. Larven kunde därför framdragas utan att hålan på något sätt rubbades. Han bar ägget på vänstra sidan af 1:a bukfotsegmentet. [I fråga om larvens ställning i hålan kan nämnas, att denna alltid är i det närmaste densamma, näm- ligen utsträckt tämligen rakt på ena sidan, med hufvudet vändt mot hålans botten. Ägget fästas på den sida, som tillfälligtvis kommit att ligga uppåt.] Då stekeln, som emellertid bidat strax bredvid, åter kom fram för att stänga, gick han, liksom den förra, först helt och hållet ned i hålan, så att han måste ha märkt, att den var tom. Det oaktadt stängde han, liksom den föregående, på vanligt sätt, som om allt varit väl beställdt. 33. Från en jagande Psammophila togs bytet, i samma ögonblick som stekeln gifvit det första stynget, bakom 1:a paret bröstfötter, såsom det tycktes. Endast detta styng hade gifvits. Larven befanns kunna gå ganska obehindradt, men 2:a paret bröstfötter voro förlamade, och motsvarande led var tydligt uppsvälld, jämförd med de andra. 34. Sedan en Psanwmophila insläpat sin förlamade lary och kommit upp efter ägg- läggningen, framdrogs larven, som var den vanliga grå, 28 mm. lång, rörlig och retbar endast i bakre delen från och med 3:e bukfotsegmentet. Ägget var fästadt på högra sidan af 1:a bukfotsegmentet. Stekeln stängde på vanligt sätt utan att bry sig om larven, som lagts utanför hålan och som han flera gånger gick öfver. 35. Med en annan Psammophila i närheten förfors på samma sätt, i det larven drogs fram, sedan ägget lagts. Larven var af den vanliga arten, 28 mm. lång, rörlig i bakre delen från och med 4:e bukfotsegmentet. Ägget var fästadt på högra sidan af 2:a fotlösa segmentet. Äfven denna stekel stängde utan att fästa ringaste afseende vid larven, som framräcktes upprepade gånger och lades i vägen för honom. Stekeln frambar smärre stenar för att därmed tillstoppa hålan. Medan han sökte en sådan, lade jag en tämligen stor sten (längre än stekeln själf) öfver hålans mynning, så att denna alldeles doldes. Stekeln började då hopa stenar och gruskorn ett par cm. på sidan därom och fortsatte envist därmed, huru ändamålslöst det än i detta fall var. Därefter gick han genast bort, fortfarande utan att bry sig om larven. 36. I en sandig åker sågs en Psammoplila framgräfva en larv af det vanliga grå slaget. Första stynget gafs, medan största delen af larvens kropp ännu täcktes af myllan, hvarför det var omöjligt att se, hvar det träffade. Därefter framdrogs larven helt och hållet och stacks bakom 1:a bröstfotsegmentet, därpå framför samma segment, länge och eftertryckligt, hvarefter följde en stunds hvila; sedan stacks i följande ordning: bakom 2:a bröstfotsegmentet, 3:e d:o, 1:a fotlösa, 1:a bukfotsegmentet, 2:a d:o och 3:e d:o. Larven bortbars nu och gömdes i ett bladveck, 3 cm. från fångstplatsen, håla gräfdes, och v KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:O 5. 93 larven nedsläpades. Den var 22 mm. lång och bar ägget på vänstra sidan af 1:a fotlösa segmentet. Med inträdet af juli månad börja de jagande Psammoplula-honorna blifva sällsynta. En och annan försenad, med slitna vingar, kan man dock få se ännu fram emot månadens slut. Stekelns jakttid sammanfaller tydligen med förekomsten af de noctuidlarver, som företrädesvis utgöra hans byte. Då stekeln tidigt på våren börjar sin verksamhet, jämte Pompilus viaticus tidigast af alla rofsteklar, finnas dessa larver redan i fullvuxet skick, och man får +t. o. m. se stekeln framdraga ur deras glesa spånad i jordytan sådana af dessa larver, som stå i begrepp att spinna sin kokong. Dessa larver hafva tydligen öfver- vintrat, i likhet med hvad fallet är med de under våren och sommarens förra hälft ja- gande Psammophila-honorna, såsom jag i ett föregående arbete ') visat. I samband här- med må framhållas, att det endast är honorna som öfvervintra. Hanarna, som först börja visa sig vid midten af sommaren, dö på hösten. 37. Under den varma sommaren 1901 sågos ett par Psammophila-hanar redan 7 juli sökande gå omkring på en sandig fläck, där under juni honor at samma art ofta setts nedgräfva sina jaktbyten. Dessa hanar sågos försöka intränga 1 små hål och springor i marken och gjorde på fera ställen tafatta gräfningsförsök, sedan de förut undersökt marken med antennerna. . För att utröna, om det var honpuppor, som de sökte, gräfdes på den fläck, där de visat största intresset. Där funnos på '/2 kv.fots område 8 Psammo- philakokonger, af hvilka sex voro öppnade och tomma, men två ännu ej öppnade. Dessa senare tillvaratogos. Följande dag var en af dem öppnad, men den nykläckta stekeln hade sluppit ut. Efter ännu en dag hade den andra kokongen öppnats. Den nykläckta var 1 detta fall en hona. Denna hona utsattes i en med tyll tillsluten ask på den plats, där hanarna plägade hålla till: Hvarje på nära håll (2 m.) på läsidan förbiflygande hane hejdade sig, då hans luktorgan rapporterade tillvaron af den i asken inspärrade honan. Han gjorde då en sväng till asken, på hvars tyllock han slog ned för en kort stund. Några, som tycktes bli förskräckta vid anblicken af det ovanliga föremålet, fort- satte genast sin väg. 38. Ett starkt regn, som efter långvarig torka föll den 13 juli, tycktes ha gynnat Psammophilas framträdande ur kokongerna, ty på morgonen dagen därefter sågs på den ofvannämnda kläckningsplatsen plötsligt ett stort antal individer, de flesta hanar, men äfven honor. Hanarna vimlade om hvarandra på ett område af ett par kvadratfamnar. Liksom de förutnämnda undersökte de marken och gjorde otympliga försök att gräfva. Nästa dag funnos ännu flera samlade på denna plats, där de, särskildt på en viss fläck, noga undersökte marken, i hvilken både honor och hanar upprepade gånger försökte gräfva. Vid undersökning af denna fläck träffades på en eller annan cm:s djup 22 Psammophila-kokonger, af hvilka 20 voro tomma, men 2 ännu ej öppnade. Dessa kläcktes två dagar därefter. Båda innehöllo honor. (Jfr Pomp. viaticus n:r 8.) Parning iakttogs upprepade gånger på denna plats. Särskildt tilltog ifvern, då solen sken fram, sedan det förut varit halfmulet. En hane sågs då och då kasta sig öfver en hona, hvarvid båda med surrande vingar tumlade om hvarandra. Vid detta ljud till- 1) 1900, p. 198. IJ4 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. skyndade från alla häll de i närheten befintliga hanarna, och en på marken rullande och krälande massa bildades af alla dessa rivaliserande steklar. Om några ögonblick plägade mängden fördela sig 1 två eller flera partier, hvardera med tre individer i parningsställ- ning ofvanpå hvarandra, hvarje öfversittande fasthållande den undre om halsen med sina mandibler. Härvid inträffade det naturligtvis ofta, att en trio af uteslutande hanar bil- dades, hvilka, kringkrypande i den nämnda ställningen, fortsatte parningsleken en stund. Den som lyckats eröfra en hona släppte henne däremot icke på länge. Paret vandrade omkring på marken eller flög korta sträckor. Honan sågs därvid ofta suga honung ur blommorna, medan hanen fortfarande bibehöll sitt grepp om hennes hals, kanske t. o. m., såsom anledning finnes att tro, för större delen af dagen. (Angående hanarna, se för öfrigt mina föregående meddelanden '.) De under sommarens lopp utkläckta honorna ses aldrig syssla vare sig med jakt efter noctuidlarver eller med gräfning af hålor. Sedan parningen ägt rum, tillbringa de sin tid med att, omväxlande med besöken i blommorna, sysslolösa gå omkring på grus- backarna vid kläckningsplatsen, putsa och gnida sin kropp eller, platt utsträckta på mar- ken, njuta af solvärmen. Då och då ser man dem gå in i tillfälligt anträffade springor och håligheter i marken, och finnas många steklar på platsen, kan man snart öfvertyga sig om att fera ofta sammansluta sig om en gemensam håla, som de i all endräkt och sämja bebo, utan att någonsin lägga i dagen den afundsjuka och stridslystnad, som under följande års jaktsäsong så ofta komma till våldsamt utbrott. Ända till ett 40-tal har jag sålunda sett bebo samma håla, ett kvasi-samhälle af eljest solitära steklar, genom den lifliga trafiken af in- och utflygande erinrande om ett getingsamhälle.”?) Här sammanbo de ännu, när frosten om hösten sänker dem 1 dvala, och, tätt hopkrupna, tillbringa de här vintern, hvars låga temperatur de kanske genom denna sammanslutning bättre uthärda. Det är dock cj ur en sådan rot, som de sociala steklarnas samhällen kunnat framgå. Då solvärmen tidigt på våren framlockar dessa steklar ur det gemensamma vinterkvarteret, är det slut på samlifvet. Hvar och en utser åt sig en yngelplats och en jaktmark, där han blott tolererar de andra, så länge han ej tror sina intressen hotade. 39. "2/5 1903 iakttogs en Psammophila sysselsatt med att gräfva håla, hvilket ar- bete hon ibland afbröt för att besöka sin förlamade noctuidlarv, som var upphängd mellan några grässtrån på ena sidan af en hög sandtufva. Tufvan var ungefär 40 cm. hög, med branta sidor. Den täcktes på de öfre två tredjedelarna af en mot sanden skarpt afstickande kalott af genom sporhusens tätt stående skaft öfvervägande rödbrun mossa. Nedanför kanten af mosskalotten stod gräsståndet, där larven var upphängd. Flera hålor gräfdes af stekeln, men förkastades, innan de blifvit färdiga. Innan han öfvergaf dem, krafsade han några gånger ned sand i deras mynvningar. Medan den sista hålan gräfdes, borttogs mosskalotten och flyttades 30 cm. högre uppåt den i ungefär 45” vinkel stupande backen. Grässtråen med larven stodo nu således i jämnhöjd med den utjämnade tufvans öfre del. Då hålan var färdig och larven skulle hämtas, kunde stekeln ej återfinna den, ehuru han tydligen hade riktningen och afståndet till gömstället ganska väl i minne. Vid sitt första 1), 1900, sid. 175. 2 MSNO, Se TY KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3(. N:O 5, 95 nedslag kom han nämligen först till den rätta platsen vid foten af grässtråen men kände synbarligen ej igen den, utan sökte nedanför den högre upp placerade mosskalotten. Han återvände 7 eller 8 gånger till hålan för att med den som utgångspunkt orientera sig. Därifrån flög han visserligen ej alltid rakt ut åt det rätta hållet, men han återkom dock inom kort dit och sökte hvarje gång förgäfves, ehuru han många gånger såväl flygande som gående passerade så nära rätta platsen, att han snuddade vid grässtråen, där larven hängde. Hade lukten vid sökandet spelat någon roll, så borde han ha uppdagat bytet, då han ofta passerade tätt förbi det på läsidan. Efter '/+ timme, då det var tydligt, att endast en tillfällighet skulle komma honom att återfinna sitt rof, lades larven bredvid hålan, där stekeln vid nästa besök fann honom. Han grep honom strax i nacken, stack honom några gånger och drog därefter ned honom. Efter ”/+ minut kom stekeln upp och började stänga. Med pincetten framdrogs då larven, utan att hålan skadades. Ägget var fästadt på vänstra sidan af 1:a bukfotsegmentet. Larven lades vid ingången, och stekeln, som dröjt i närheten, infann sig strax och stack åter larven, drog ned den och började ånyo stänga efter att ha dröjt nere omkring !/2 minut. Denna gång fick han fylla hålan till hälften, hvarefter den uppgräfdes, dock så att larvkammaren lämnades orubbad, då larven framdrogs därur. Samma ägg satt ännu kvar på sin plats, och intet nytt ägg bade blifvit lagdt. (Jfr n:r 11, 16, 18, 23 och 27.) Stekeln återkom snart och hade svårt att 1 början känna igen omgifningarna kring den uppgräfda hålan. Emellertid fann han snart den bredvid liggande larven och stack den grundligt i en serie framifrån och bakåt. Därpå gick han tveksam omkring, men tog till sist en jordklump, som han tämligen vårdslöst stoppade in i den kvarstående delen af hålan, hvarefter han flög bort. Han tycktes ha tröttnat på ett byte, som vållade så mycket besvär, ty ännu efter en timmes förlopp hade han ej återvändt, utan sågs ströfva omkring på ny jakt. På grund af de i det föregående anförda iakttagelsefallen torde hufvuddragen i Psammopbhilas tillvägagångssätt kunna i korthet sammanfattas på följande sätt: Psammophila jagar gående, utan häftiga rörelser, lugnt undersökande marken med antennerna. De sökta larverna ligga nästan alltid i jordytan, stundom blott dolda af torrt gräs eller annat växtaffall, mindre ofta under själfva jordytan och högst på 1—2 cm:s djup. Larverna äro noectuidlarver af olika arter, åtminstone de flesta tillhörande släktena Agrotis och Charaeas. De äro fullvuxna eller nära fullvuxna. Af 15 såsom rof insläpade larver, hvilka jag mätt, var den längsta 38 mm., den kortaste 21 mm. Medellängden var 25,4 mm. Af de talrika bevittnade paralyseringsfallen, af hvilka i det föregående blott en del omnämnts, kan knappt någon annan regel framgå, än att de sista segmenten icke stickas. Beträffande åter den ordning, i hvilken segmenten stickas, härskar regellöshet. Ordningen : torde bero på tillfälliga omständigheter, såsom t. ex. hvilken del af larvens kropp som stekeln först får tillfälle att gripa tag i. Dock ser det nästan ut, som om stekeln afsiktligt undvek att först gripa tag i bakre ändan, troligen emedan han vill und- vika att komma 1 beröring med larvens uttömningar. En följd häraf är, att något af de främre segmenten plägar stickas först, hvaremot bukfotsegmenten stickas sist. Den af för- fattarne så kallade »malaxationen», d. v. s. bearbetning medelst käkarna af offrets hals, påtagligen för att klämma undre svalggangliet, förekommer mera undantagsvis än såsom regel och plägar, då den förekommer, vara den sista paralyseringsåtgärden. Paralyserings- 96 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAR OCH SPHEGIDAR. processen afbrytes ofta, sedan några styng gifvits, af en stunds hvila, därvid stekeln, alldeles utmattad, såsom det tyckes, lägger sig platt på marken. Ett annat slags afbrott uppstår äfven ofta, då stekeln, för att befria sig från den utan tvifvel vidriga smaken af larvens utsöndringar, borrar ned käkar och hufvud i sanden, hvarvid han ofta reser upp bakkroppen så högt, att han kan sägas stå på hufvudet. Sedan larven blifvit förlamad, griper stekeln honom med käkarna om undre sidan af kroppens främre del och bär honom sedan mellan sina ben så högt upplyftad, att lar- vens rygg ej släpar mot marken. Ett öfver marken upphöjdt gömställe uppsökes, t. ex. mellan grenarna af något örtstånd eller i ett bladveck några cm. öfver marken, hvarefter stekeln gör några orienteringsslag för att inprägla omgifningarnas utseende 1 minnet. Nu följer uppsökandet af plats för hålan, hvarvid stekeln i allmänhet väljer en sådan inom ett begränsadt område, där marken, enligt förut förvärfvad erfarenhet, befunnits lämplig att gräfva 1. Ofta inträffar att gräfningen afbrytes, äfven sedan den pågått länge, för att fortsättas på en annan punkt. De sålunda ofullbordade hålorna pläga mer eller mindre omsorgsfullt fyllas af stekeln, innan han lämnar platsen, en egendomlig, sannolikt menings- lös reflexhandling, som står i samband med den viktiga instinkten att aldrig lämna en färdiggräfd håla definitivt utan att stänga den. Samma vana visa Ammophila-avterna, Tachysphex, Astata m. fl.) Vid gräfningen användas både mandibler och framben. Den uppgräfda sanden sprides ej i flykten, utan kastas bort medelst frambenen. Hålornas djup växlar omkring några cm. Gångens innersta del vidgar sig till en rymlig kammare. Afbrott i gräfningen göras ibland, hvarvid stekeln dels gör några slag i omgifningarna, dels besöker sitt gömda byte, möjligen för att bibehålla dess plats i minnet. Sedan hålan gräfts färdig, gör stekeln dels gående, dels flygande i korta satser några orienteringsslag i omgifningarna, hämtar därefter sitt byte, som bäres fram och lägges med hufvudet i hålans mynning, medan stekeln själf går ned och vanligen genom att några gånger upp- bära sand ger hålan en sista afputsning. När allt är 1 ordning, visar han åter hufvudet i mynningen, griper larven och släpar ned den. Efter ett kortare dröjsmål för ägglägg- ningen börjar hålans stängning, hvilken vanligen inledes därmed att stekeln, innan han kommit upp, börjar med käkarna rifva ned sand från hålans väggar. Sedan stekeln där- efter kommit upp, fullföljer han arbetet genom att med frambenen krafsa sanden ned i hålan, hvarjämte ett och annat gruskorn eller någon jordklump frambäres med käkarna och inblandas i stängningsmaterialet. Det inburna materialet plägar stekeln packa till med hufvudet, hvarvid han låter höra ett högtonigt surrande. Sist plägar hvarjehanda växtaffall läggas öfver den ända upp till jordytan fyllda hålans mynning, hvarigenom den blir alldeles dold. Det är påtagligt, att detta stängningsarbete är definitivt, och att hålan ej, liksom hos Anmmophila, är afsedd att åter öppnas. Ägget fästes på den uppåtvända sidan af något af de mellersta segmenten. I 27 fall har jag antecknat dess plats. Denna var 1 3 fall på 1:a fotlösa segmentet bakom bröstfötterna, i 7 fall på 2:a d:o, i 11 fall på 1:a bukfotsegmentet samt i 6 fall på 2:a d:o. ') FERTON (1902, sid. 511) har sett Sphex subfuscatus visa samma vana, fastän i, såsom han själf framhåller, rudimentärt skick, i det stekeln helt vårdslöst och föga effektivt krafsar ned litet sand i de hålor, som öfvergifvas, innan de äro fullbordade. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 314. N:0O 5. 97 Här torde vara platsen att beriktiga den i ett förelöpande meddelande om Psammo- phila !) af mig lämnade uppgiften, att denna stekel, i likhet med Ammophila, skulle gräfva sin håla före rofvets infångande. Detta misstag härrör däraf, att stekelns anmarsch med bytet från gömstället till hålan blifvit misstydd såsom återkomst från jakten, hvarjämte det oftast förekommande uppbärandet af sand ur hålan omedelbart före bytets nedsläpande trotts vara ett öppnande af en förut provisoriskt stängd håla. Men framför allt beror detta misstag på misstydning af stekelns ofvannämnda besynnerliga vana att med grus och sand tillstänga de mer eller mindre nära färdiggräfda hålor, hvilka han af någon an- ledning förkastar. Den på samma plats lämnade uppgiften, att Psammophila, liksom Ammophila, skulle inlägga flera byten i samma håla, i den mån larven hunnit förtära det första, torde syfta på undantagsfall, såvida ej äfven denna uppgift, såsom jag numera är benägen att tro, beror på någon misstydning. Möjligen kunde denna uppgift syfta på lutaria, som vid den ifrågavarande platsen i Östergötland förekom blandad med hirsuta och som kanske visar denna afvikande vana. Föga sannolikt förefaller mig dock detta, och i fråga om hirsuta har jag aldrig sedermera under de senare årens iakttagelser i Medelpad funnit, att mer än ett byte inlagts i samma håla. Till sist några anmärkningar angående FABRE's skildringar af Psammophila. Redan i sina första meddelanden om denna stekel”?) anser han troligt, att Psammophila jagar sitt byte, innan hålan gräfves, men ännu i de sista skildringarna”) tyckes han ej ha vun- nit full visshet i detta afseende, af det något sväfvande uttrycket att döma. Han säger på sistnämnda ställe: »LAmmophile ne s'occupe généralement du terrier, ou du moins ne le perfectionne qu'aprés avoir capturé sa chenille.> Den bifogade reservationen torde vara öfverflödig. Anledningarna till tveksamhet hafva nyss här ofvan påvisats vara beroende på missuppfattning. I kapitlet »Un sens inconnu — Le ver gris» ”) diskuterar FABRE utförligt Psammo- philas förmåga att uppsöka de noctuidlarver, som utgöra hans jaktbyten. På öfverraskande lösa grunder kommer han till det resultat, att det ej kan vara medelst något för oss kändt sinne, som stekeln kan uppdaga de under jordytan dolda larverna. Särskildt för- vånande äro hans argument för att lukten icke kan spela någon roll därvidlag. Äfven om antennerna skulle kunna anses för luktorgan, hvilket han anser osannolikt, enär han, med förbiseende af deras finare struktur, i dem blott ser »une tige d'anneaux cornés, articulés bout åa bout»”?), och längre fram talar om »leur surface aride, coriace, n'ayant rien de la délicate structure nécessaire a I'habituel odorat»”), så finner han deras lifligt spelande rörelser vid sökandet efter larverna tala emot att de i detta fall skulle användas såsom luktorgan. OÖOrörlighet skulle, menar han, för sådant ändamål vara vida gynnsam- mare än en ständig rörlighet”). Att man endast i högsta nödfall bör tillgripa hypotesen om ett för oss okändt sinne såsom provisorisk förklaring på företeelser inom djurvärlden, ON, ER MYS 2) 1879, sid. 213. 3) 1891, sid. 229. 4) 1882, sid. 28. 5) Ibid. sid. 30. 6) Ibid. sid. 33. 7) Ibid. sid. 31. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 5. 13 98 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. är en tämligen allmänt erkänd grundsats. Att något sådant nödfall här ej föreligger, tyckes ganska uppenbart. Ty antennernas beskaffenhet motsvarar ingalunda FABRP's före- ställningar därom. Af den rika litteratur, som behandlar antennernas byggnad och deras roll af luktorgan gör t. ex. FOorEL”!) en kritisk sammanställning, till hvilken kan hänvisas. Beträffande åter påståendet, att orörlighet hos antennerna såsom luktorgan skulle bättre befordra deras ändamål än rörlighet, så är det uppenbart, att ett vädrande djur drar in luften i sina näsborrar för att bringa så många luktande partiklar som möjligt i beröring med den luktförmedlande ytan. En insekt, som ej kan draga luften genom sina lukt- organ, måste för att nå samma effekt svänga dem i luften för att på detta sätt uppfånga de där spridda luktande partiklarna. När man därtill tager i betraktande, att de sökta larverna åtminstone i de flesta fall befinna sig omedelbart under jordytan, stundom t. o. m. dolda blott af ett tunt lager af växtaffall, och att de, om de också tillfälligtvis befinna sig på större djup, dock under sina nattliga expeditioner i jordbrynet kunnat efterlämna luktspår, som förråda deras gömställen, så tyckes det ej vara alltför osannolikt, att det verkligen är lukten, som i detta fall, liksom vid så många vida mera öfverraskande tillfällen i insekternas lif, väg- leder stekeln. Mest öfverraskande är emellertid FABRE's nästa invändning, att om också antennerna verkligen äro luktorgan, så äro de i detta fall ändå ej till någon nytta, ty »le ver gris» har ingen lukt. Hvarken han själf eller andra närvarande personer kunde upptäcka något spår till lukt af larven. En hund med sin fina lukt uppdagar tryffeln nere 1 jorden. Men tryffeln har dock en äfven för människan förnimbar lukt, om den hålles tillräckligt nära. ”) Mot detta resonnemang kan invändas, att det icke skulle vara svårt att framleta fall, i hvilka hundens luktsinne gör god tjänst, fastän människan ej förnimmer det minsta. Angående själfva paralyserimgsakten medgifver FABRE 1 sina senare meddelanden om Psammophala, ”) att åtskilliga variationer i tillvägagångssättet förekomma, ett resultat, till hvilket äfven jag kommit, såsom framgår af det föregående. FABRE's uppgift, att i regeln alla segment, äfven det bortersta, om det är fotbärande, skulle stickas 1 ordning framifrån och bakåt, ”) öfverensstämmer däremot ej med min erfarenhet. Den bortersta punkt, som jag sett stickas, är mellanrummet mellan 4:e bukfotsegmentet och det därpå följande fot- lösa segmentet. Detta har därtill blott inträffat en enda gång. TI åtskilliga fall har jag däremot gifvit akt på huru stekeln, då turen kommit till denna punkt, inskränkt sig till att liksom trefva på den med spetsen af abdomen, utan att sticka in gadden, och därefter af brutit paralyseringen. Det vore särdeles egendomligt, om alla de fall jag bevittnat endast skulle varit undantagsfall. Paralyseringen skall utförligare behandlas i ett sär- skildt kapitel. Här må blott ytterligare tilläggas, att stekelns underliga beteende, då han häftigt gnider käkar och hufvud mot sanden, stundom med så högt lyftad bakkropp, att han bokstafligen står på hufvudet, af mig uppfattats såsom försök att befria sig från någon vedervärdig smak af larven. FABRE vill däremot i detta beteende se glädjeyttringar, ett SELS SKEKST ANUS SNO i: SLS sider SIE 4) Ibid. sid. 228. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:O 5. 99 sätt att uttrycka sin triumf öfver vidundret, som ligger där besegradt.') Härvid kan anmärkas, att stekeln beter sig på alldeles samma sätt, då han råkat få den skarpa myr- syran i munnen vid sina konflikter med myrorna, vid hvilka tillfällen han nästan regel- bundet drager det kortare strået och har föga anledning att triumfera. FABRE's afvikande tolkning beror kanske därpå, att han gjort sina iakttagelser öfver paralyseringen på stek- lar, som instängts under en på en pappskifva ställd glasklocka. Bristen på sand gjorde därvid förmodligen afsikten med stekelns ifrågavarande handlingssätt mindre: påtaglig. FERTON har iakttagit”) ett liknande beteende af Ammophila hirsuta var. mervensis på Corsica, och han tolkar det på samma sätt som jag. FABRE, som i kap. »Les Ammophiles» beskrifver hithörande arters (däri äfven Psammo- phila hirsuta inbegripen) sätt att gräfva håla, ”) anmärker därvid ej den skillnad i till- vägagångssättet, som ligger däri, att Psammophila aldrig såsom de andra arterna lyfter sig på vingarna för att i flykten sprida den uppgräfda sanden. I kap. »Une ascension au Mont Ventoux> omnämner FABRE sig ha under en stor sten fått se en samling af hundratals individer af Psammoplala hirsuta, hvilken han dit- tills endast träffat enstaka.) TI följande kapitel, »Les émigrants», omnämnes samma fynd utförligare, och författaren kommer på teoretisk väg till slutsatsen, att Psammoplhila öfver- vintrar. Dock tror han ej, att den nämnda massan af steklar nu redan i augusti haft för afsikt att gå 1 vinterkvarter under stenen, utan att de likt flyttfåglar slutit sig samman och voro stadda på flyttning ned till slättens mildare klimat för att där öfvervintra. ”?) Härvid kan anmärkas, att, såsom 1 det föregående visats, sådana sammanslutningar före- komma under sommarens senare del äfven på slätten, i det de på samma lokalitet kläckta steklarna fredligt sammanbo i grusbackarnas håligheter, där de sedermera tillsammans skola öfvervintra. Denna sammanslutning är ett uttryck för sällskaplighetsdriften, som, om man nödvändigt skall söka en utilitetsorsak bakom alla företeelser 1 djurvärlden, i detta fall kan ha sitt raison d'étre i den förhöjda temperatur, som en sådan aggregation af många små oansenliga värmekällor kan åstadkomma i vinterkvarteret. Ammophila sabulosa L. Ammophäila sabulosa är ju en i vårt land vanligt förekommande stekel och därtill en af dem, som tidigast ådragit sig iakttagarnas uppmärksamhet. Den torde dock ofta ha blifvit förväxlad med A. (Miscus) campestris, från hvilken den på något afstånd är nästan omöjlig att skilja, och hvilken förefaller att vara vida allmännare inom landet än det hittills förmodats. Arten uppträder mindre tidigt än Psammophila hirsuta. Dock visar den sig redan i slutet af maj och början af juni och kan ännu ses i verksamhet i 3 180, It DAG 2) 1901, sid. 141. 3) 1879, sid. 208. 2) Ibid., sid. 187. 5) Ibid., sid. 204. 100 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. slutet af september. Både de tidigast och de senast uppträdande honorna gräfva hålor och samla byte, och därför ligger tanken nära till hands, att två generationer skulle fram- bringas hvarje sommar, hvilket bestyrkes däraf, att hanar uppträda såväl vid sommarens början som efter dess midt. Olika somrar visa emellertid en sådan afvikelse med afseende på tiden för hanarnas uppträdande, att jag ej lyckats utreda, huru det förhåller sig med de förmodade två generationerna. Under den exceptionellt varma sommaren 1901 visade sig både hanar och honor under de första dagarna af juni. Efter midten af juli blef arten sällsynt och försvann alldeles mot månadens slut. Från och med den 10 augusti upp- trädde den åter, såsom det tyckes i en 2:a generation. Under sommaren 1902, som präg- lades af vida ogynnsammare väderleksförhållanden, visade sig Ammophila först 28 juni, då endast hanar sågos. Först den 16 juli sågs en hona, hvarefter arten iakttogs utan afbrott till sommarens slut. Sommaren 1900 uppträdde arten likaledes först i midten af juli och sedan utan afbrott hela sommaren, men i äldre anteckningar finner jag den upptagen redan från slutet af maj. Uppträdandet af hanarna på våren utesluter tanken på att de samtidigt anträffade honorna kunna vara öfvervintrade individer. Med få undantag uppgifva alla såväl äldre som nyare författare, att Ämmophila in- samlar fjärillarver till foder åt sin egen afkomma. Emellertid anför SHUCKARD en uppgift af LEPELETIER, enligt hvilken denna stekel skulle insamla både spindlar och fjärillarver. Själf säger sig SHUCKARD ') aldrig ha fångat steklar med byte af larver, utan endast af spindlar, och beskrifver utförligt ett sådant fall. Äfven Gourrauv lär (enl. Borries ?) ha lämnat samma uppgift. Sådana misstag äro emellertid förklarliga och ursäktliga hos de äldre författare, hvilka hufvudsakligen betraktade organismerna ur systematisk synpunkt. Detsamma kan knappast sägas om Rupow's påstående?) om Psammophila och Ammophäila: »Die Brutstätten enthalten bis sechs Puppenhäöllen nebeneinander, ungetrennt liegend, neben reichlichem Futter von Syrphiden und Honigbienen.» Detta och andra dylika ytt- randen i samma artikel äro ägnade att kasta ett sken af ovederhäftighet öfver arbetena inom en gren af den zoologiska vetenskapen, hvilka just 1 våra dagar vore förtjänta af ett bättre öde. Alltsedan DE GEER på ROLANDERS auktoritet omtalat, att Ämmophila inbär foder- larver i hålan, ännu sedan hennes egen larv blifvit utkläckt, hafva meningarna om denna uppgift ej enats. Bland nyare författare uttalar sig Borrirs ”) alldeles bestämdt däremot, i det han säger, »at en forsynet Rede kun ved en Fejltagelse af Hvepsen kan blive gravet op igjen. Arten tager meget store Sommerfuglelarver, snart af Maalere, snart af Ugler o. a., som hver for sig ere tilstrekkelige til Hvepselarvens fulde Udvikling.» Redan i ett föregående arbete?) har jag anfört åtskilliga fall, som alldeles tydligt tala till förmån för ROLANDERS uppgift. Till dessa kunna nu fogas följande senare iakt- tagelser öfver Ämmoplila sabulosa, hvilka äro ganska få, emedan stekeln, i olikhet med ÅA. campestris, är ganska sällsynt i Medelpad. 1) 1837, sid. 77. 2) 1897, sid. 98. ?) »Die Wohnungen der Hautflägler (Hymenoptera)» [Entomologisches Jahrbuch 1896, sid. 2247. 2) 1897, sid. 98. 2), 1900, sid. 163. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:0 5. 101 1. En hona sågs bära en grön fjärillarv, som drogs in i en förut sluten håla. Då denna skulle stängas, bar stekeln i brist på sten, som ej fanns i den af blott fin sand bestående marken, fram en barkflisa, som först nedstoppades för att hindra sandens ned- rasande i larvkammaren, hvarefter stängningen afslutades på vanligt sätt. Följande dag bar stekeln i samma håla in en brun larv och stängde ånyo. Fyra dagar därefter öpp- nade jag hålan. Gången gick i nästan vertikal riktning till ett djup af 50 mm. Den horisontella larvkammaren hade en längd af 20 mm. och en bredd af 11 mm. Endast de två ofvannämnda foderlarverna funnos där. Båda voro ännu ganska rörliga. Den ena, den först inburna, var 21 mm. lång, grön, med 2 par bukfötter utom analfötterna. Denna larv bar stekelns ännu ej kläckta ägg fästadt med ena ändan 1 jämnhöjd med andhålen mellan 5:e och 6:e segmenten. Den andra, senare inburna larven var 20 mm. lång, brun, med blott ett par bukfötter utom analfötterna (mätare). Under de 4—5 föregående da- garna hade rådt en tämligen låg temperatur, hvilket torde ha fördröjt äggets kläckning. Larverna inlades med ägget i en sandfylld ask för att observeras. Ägget kläcktes 3:e dagen därefter på morgonen, hvadan embryonaltidens längd i detta fall var nära 8 dygn. Stekellarven satt ännu kvar i samma ställning som ägget, och hans bakre ända hade an- svällt betydligt, medan den främre var mycket smalare och ännu omgafs af det ytterst tunna äggskalet. På kvällen hade han nått en längd af 4 mm. och tjocklek af 2 mm. Han hade antagit en grön färg, i det den från den gröna foderlarven uppsugna saften skimrade igenom kroppsväggen från tarmkanalen. Här liksom hos Psammopbhila uppstår embryots hufvud i den 1 foderlarvens hud inborrade äggpolen, hvilken måste vara den som först framträdt ur äggläggningsröret. Den gröna foderlarven visade ännu på morgonen samma dag betydlig rörlighet, sär- skildt i de bakre segmenten, vid retning, hvarjämte kroppen kunde sammanböjas öfver de fotlösa segmenten bakom bröstfötterna. På kvällen hade han förlorat all rörelseförmåga, hvilket också var fallet med den bruna larven, oaktadt denna naturligtvis ännu ej blifvit angripen af stekelns larv. På morgonen af 4:e dagen hade stekellarven en längd af 7 mm. och en tjocklek af 4 mm. Han bibehöll ännu samma plats som förut. På 35:e dagen var han 12 mm. lång och 6 mm. tjock i icke utsträckt tillstånd. Han åt nu på bakre delen af den gröna larven, som på 6:e dagen var Tfoörtärd, så att blott skinnet återstod. På 7:e dagen spann han kokong utan att bry sig om den bruna larven, hvilken han myllat ned i sanden. På 8:e dagen tycktes innerkokongen vara färdig. 2. En Ammoplula sågs gräfva sin håla. Då den var färdig, nedsläppte stekeln en större barkflisa och strax därefter ännu en, 1 båda fallen utan att själf gå ned, hvarefter hålan till mynningen fylldes med sand. En lång stund strök han därefter, både gående och flygande, omkring bland buskarna i närheten, alltibland återvändande till hålan för ett ögonblick. Detta var tydligen orienteringsslag, och sedan dessa pågått en stund, för- svann stekeln. För att förvissa mig, huruvida hålan öppnats under min frånvaro, lades öfver myn- ningen ett litet grönt blad i ett visst läge. Anblicken däraf oroade ej stekeln vid hans återkomst under orienteringsslagen. Ännu på kvällen samma dag var bladet ej rubbadt, fastän hålan gräfts på förmiddagen. Först följande dag på morgonen var bladet bort- 102 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. skaffadt. Ett nytt ditlades. Fram på förmiddagen var äfven detta borta, och en hög af barkflisor hade hopats öfver hålans mynning. På denna lades nu åter ett grönt blad. Ännu på 6:e dagen efter hålans gräfning låg detta blad orubbadt kvar. Enligt all sanno- likhet borde därför två foderlarver finnas 1 hålan, båda inlagda dagen efter dess gräfning. Detta befanns också vara fallet. Den större larven var 38 mm. lång, hade 3 par buk- fötter utom analfötterna och var till färgen brungul med omkr. I mm. bred hvit sido- linje under de gula, med svart omgifna andhålen; ryggsidan af hvarje segment bar sneda brunaktiga streck. Denna larv var tydligen den först inlagda, ty han bar stekelns ägg fästadt under andhålet på sidan af 1:a bukfotsegmentet. Den andra larven var 17 mm. lång, med endast ett par mycket tjocka bukfötter utom amalfötterna; till färgen var han grön, med mörkare, bakåt divergerande snedstrimmor på ryggsidan af hvarje segment. Ägget kläcktes dagen därefter. FEnär det lagts dagen efter hålans gräfning, var embryonaltidens längd i detta fall 6 dagar. Äfven denna gång torde äggets kläckning ha blifvit fördröjd genom den rådande kalla och regniga väderleken. Larven förpuppades på 8:e dagen efter kläckningen. 3. En Ammophila sågs komma fram ur ett skogsbryn med en börda af en grön larv, hvilken bars som vanligt med ryggen nedåt, fasthållen af stekeln vid halsen med manmdiblerna och understödd med frambenen, medan stekeln gick på de två bakre ben- paren. Anländ till platsen för hålan ett par meter utanför skogsbrynet, lade stekeln larven ifrån sig, tog med käkarna bort en jordklump, som täckte mynningen af den för öfrigt öppna hålan, i hvilken han fördjupade sig för några ögonblick. Under tiden flytta- des hans larv åt sidan. Då stekeln kom upp och ej såg till larven, betedde han sig på samma sätt som de Ammopbhilor, hvilka jag förut”) gjort till föremål för bortflyttnings- experimentet. Med den något krökta bakkroppsspetsen tryckt mot kanten af hålans myn- ning sträckte han sig med hufvudet åt det håll, där larven förut legat, sprang så ut åt detta håll, vände därpå åter och upprepade samma förfaringssätt några gånger ”), för hvarje gång sökande i vidlyftigare svängar, till dess han fann larven. Denna bars då fram till hålans mynning, och stekeln gick ned, men vände denna gång genast samt grep och släpade ned larven. Han dröjde nu länge nere, påtagligen sysselsatt med ägglägg- ningen. Då han kommit upp igen, stoppade han den ofvannämnda jordklumpen ned i hålan till ett djup af ungefär kroppens halfva längd, fyllde där ofvan med sand och krafsade omsorgsfullt sand öfver mynningen, så att den alldeles doldes, gjorde därpå ett slag kring hålan och flög bort. Två timmar därefter fanns han åter sysselsatt med att stänga samma håla, 1 hvilken förmodligen ännu en larv blifvit inburen. För att kunna kontrollera hans besök under den följande tiden lade jag tvärsöfver hålans mynning ett lingonblad i en bestämd riktning. Följande dag befanns detta blad lagdt åt sidan. Ste- keln hade således varit där med åtminstone ännu en larv. Bladet återlades i sitt läge. På 6:e dagen efter den första larvens inbärning var bladet ännu orubbadt. Häålan öpp- nades då. Den innehöll då en 5 mm. lång stekellarv jämte 3 foderlarver. Af de senare var en 14 mm. lång, med 4 par bukfötter utom analfötterna, helt grön. Den andra hade 1) 1900, sid. 167. ”) Samma egendomliga metod att söka användes af ÅA. campestris och Astata boops, men däremot ej af Psammophila hirsuta. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3(Å(. N:o 5. 103 samma längd och samma antal fötter, men var blekt grågul med ett bredt gråbrunt längdband ofvan. Den tredje var grön, 20 mm. lång, och hade ett par tjocka bukfötter utom analfötterna. | 4. En Ammophila sågs syssla med gräfning af sin håla i sanden, hvarvid det föll i ögonen, att hon gick till väga på ett för denna stekel ovanligt sätt, i det hon från början till slut gående bar bort den uppgräfda sanden i stället för att sprida den i flykten. Stekeln hade dock sin fulla flygförmåga, hvadan här föreligger en variation af det med- födda typiska tillvägagångssättet, hvilken jag aldrig förut iakttagit. Just i samma trakt (vid Bänkåsviken på Alnö) iakttogos sedan, utom de i det följande nämnda fallen, åtskil- liga andra, i hvilka förmodligen denna samma stekel bortskaffade sanden på samma af- vikande sätt, som ofvan nämnts, samt ännu andra fall, i hvilka det typiska och det af- vikande sättet omväxlande användes af samma stekel. I åtminstone några af de senare fallen var det ej samma stekel som den ofvannämnda. Vid stängningen nedsläppte stekeln först några gruskorn i hålan, utan att själf gå ned, hvarefter sand krafsades däröfver. Denna håla var ännu 6 dagar därefter tom. 5. En Ammophila sågs på sandstranden borra ned käkarna i sanden på samma sätt som Psammophila brukar göra för att befria sig från den obehagliga smaken af de imfångade larvernas utsöndringar. Om en stund flög hon bort till en brant sandsluttning, där hon befanns ha sin förlamade fjärillarv liggande ett stycke nedanför en öppen håla. Hon bar med mycken möda larven upp till hålans mynning, bredvid hvilken hon lade honom, hvarefter hon själf gick ned. Men enär sluttningen var mycket brant, åkte larven genast ned till samma plats, där den förut legat. Stekeln kom upp, vidtog de vanliga egendomliga efterforskningsåtgärderna (se n:r 3 här ofvan), fann larven, bar upp honom till mynningen, där han åter släppte honom och gick ned. Samma resultat, samma be- teende af stekeln, hvilket upprepades ännu några gånger. Då det var tydligt, att larven aldrig på detta sätt skulle kunna bäras in i denna opraktiskt anlagda håla, lade jag slut- ligen stöd under honom vid hålans mynning för att hindra, att han ännu en gång föll ned, hvarefter han nedsläpades som vanligt. Enär hålan vid min ankomst stod öppen, är det påtagligt, att stekeln redan förut gjort flera liknande fåfänga försök. Larven var 20 mm. lång, brun med gula sidoränder, och hade 4 par bukfötter utom analfötterna. Under transporten bars han som vanligt med ryggen nedåt och fasthölls af stekeln med käkarna något framom midten. Vid stängningen hämtade stekeln först ett grankottfjäll, med hvilket han trängde ned nästan en hel kroppslängd, hvarefter han släppte ned några gruskorn och sist kraf- sade sand öfver mynningen. Ännu på 8:e dagen fanns i denna håla endast denna enda foderlarv, som bar stekelns ännu ej kläckta ägg. Ägget kläcktes på 9:e dagen, då den nykläckta larven var ungefär 3 mm. lång. 6. Förmodligen samma Ammophila, som nämnes under n:r 4, sågs vid tre sär- skilda tillfällen och på olika platser börja gräfva hålor i skogsbrynet vid sandstranden, därvid hon, såsom under n:r 4 omtalas, gående bortbar den upphämtade sanden några cm. från hålan. Ingen håla kom till stånd, ty då stekeln gräft sig ned ett stycke, upp- hörde han att gräfva, krafsade sand öfver hålan och aflägsnade sig (jfr Psammophilas liknande vana). 104 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. fd 7. En Ammoplila sågs paralysera en 30 mm. lång larv af samma slag som den under n:r 5 omtalade. Stekeln grep först med käkarna fast om nacken på larven, som därvid våldsamt krökte sig. Första stynget gafs bakom 1:a paret bröstfötter, och detta styng upprepades flera gånger 1 följd. Därefter stacks bakom 1:a fotlösa segmentet, 2:a d:o, 1:a bukfotsegmentet, 2:a d:o och 3:e d:o. Efter en kort hvila bar stekeln sedan larven på vanligt sätt, fasthållande den med käkarna något framför midten. Emellertid befanns hålan vara oåtkomlig, enär den gräfts alldeles invid ett bo af Formica fusca. Myrorna ville genast bita sig fast vid larven, så att Ammophilan måste skyndsamt bära bort honom. Emellertid återvände hon efter en stunds hvila till en plats helt nära det af myrorna inkräktade området, och sedan hon lagt larven ifrån sig på marken, gräfde hon där en ny håla. Gräfningen utfördes typiskt, så att sanden spreds i flykten. Innan hålan var färdig, begaf sig stekeln bort, lämnande larven utan skydd på sanden. Han var borta minst en timme. Vid återkomsten fullbordade han hålan, drog ned larven och stängde med ett torrt lingonblad, som nedfördes till kroppslängds djup, hvarefter hålan fylldes med sand. Här föreligger en inom min erfarenhet om denna stekel enastående afvikelse från det typiska handlingssättet, i det hålan gräfdes, sedan rofvet infangats, så att någon provisorisk stängning ej ägde rum. På 8:e dagen därefter uppgräfdes hålan, då däri funnos 5 stora tachinidlarver jämte fjärillarvens tomma skinn. 8. Samma stekel som under n:r 7 gräfde strax därefter och helt nära samma plats en ny håla, hvarvid han dels flygande, dels gående spred sanden. Den provisoriska stängningen utfördes så, att ett torrt lingonblad inpassades i själfva mynningen, och där- ofvan lades smärre växtaffall och litet sand. Häålans gräfning och stängning kräfde ungefär en timme. Jämnt en timme därefter återvände stekeln från jakten med en lika stor larv och af samma slag, som omtalas under n:r 7. Sedan den nedsläpats, stängdes äfven denna gång med ett torrt lingonblad, som nu emellertid nedfördes till kroppslängds djup. Där ofvanpå lades några gruskorn, hvarefter fylldes med sand. 9. En Ammophila sågs gräfva sin håla och efter den provisoriska stängningen be- gifva sig på jakt, från hvilken hon återkora efter ”/a4 timme med en 30 mm. lång larv af samma art, som nämnes under n:r 5. Medan stekeln ett par ögonblick lämnade honom liggande på marken för att gå ned i sin håla, utbyttes han mot en nyss anträffad oskadad larv af samma slag, men mindre och ljusare till färgen. Vid sin återkomst ville dock stekeln ej taga någon befattning med denna larv, och utan något tydligt sökande efter den försvunna flög han bort och visade sig ej mer. Han hade lämnat sin håla öppen, och jag förmodade, att han alldeles uppgifvit den, men på eftermiddagen samma dag träffades två förlamade fjärillarver liggande på sluttningen strax nedanför hålan. Båda voro gröna med hvit sidostrimma samt med 4 par bukfötter utom analfötterna, den ena 30, den andra 28 mm. lång. Med stor sannolikhet hade stekeln, under fåfänga försök att släpa dessa infångade larver upp till sin på den branta sandväggen belägna håla, tappat dem, hvarvid de råkat, den ena efter den andra, i myrornas våld. Eljest är Ammophila ej så rädd för myrorna, som öfriga rofsteklar pläga vara, utan skrämmer ofta bort en en- staka myra genom att hotfullt surrande flyga tätt öfver hennes hufvud. Den första af de af denna stekel förlamade larverna tillvaratogs för att observeras. Han visade strax i början stor retbarhet och kunde till och med böja kroppen på midten. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/1. N:O 5. 105 Särskildt visade de bortre segmenten en hög grad af retbarhet. Retbarheten aftog lång- samt, men först på 13:e dagen (paralyseringsdagen räknad såsom den 1:a) hade hvarje spår däraf försvunnit, och ännu på 15:e dagen var kroppen ej slapp och hopsjunken, utan visade samma spänstighet som förut. 10. En Ammoplila sågs bära en 33 mm. lång larv af samma art som de under n:r I nämnda gröna med hvit sidostrimma. Vid ankomsten till hålan öppnades denna på vanligt sätt, och stekeln bar några gånger upp sand. Därunder undanflyttades larven, och då stekeln kom upp för att hämta den, men ej såg till den, betedde han sig som den under n:r 3 omtalade, dock med den olikhet att han, med spetsen af den något krökta abdomen instucken 1 hålans mynning, vred sig rundt i en halfcirkel, liksom spa- nande åt olika håll, och först därefter gick ut för att söka. Sedan han funnit larven, burit fram den och själf gått ned, upprepades undanflyttningen med samma påföljd; men då larven undanflyttades en tredje gång, förfor visserligen stekeln i början på samma sätt, men vis af skadan släppte han ej mer larven ifrån sig, utan vid ankomsten till hålan vände han sig genast och gick baklänges ned, släpande larven med sig. Vid stängningen uppsökte stekeln en rätt stor sten, som han bar fram och släppte ned. Där ofvanpå lade han smärre växtaffall och sand. Larven fanns om någon tid död och hopskrumpen. De ofvan anförda iakttagelsefallen från de senare åren äro ej många, enär stekeln i de trakter, där jag vistats, ej förekom kolonivis, utan endast i enstaka exemplar, som tillfälligtvis anträffades. Ej heller lämna de något bidrag af vikt till kännedomen om artens lefnadsförhållanden utöfver dem jag förut lämnat. ') Men några af dem (n:r 1, 2 och 3) bekräfta åtminstone mina föregående uppgifter, att denna stekel ofta insamlar flera foderlarver, som vid olika tider inläggas i hålan, samt att ägget lägges på den först inlagda larven. De mindre gynnsamma omständigheterna hafva ej tillåtit mig att full- följa iakttagelsen af hvarje särskildt fall under någon längre tid, och därför kan intet nytt fall anföras, 1 hvilket stekeln inburit ny föda till sin redan kläckta eller t. o. m. nära fullvuxna larv, såsom jag förut påvisat pläga ske. Af de i Ent. tidskr. 1900 med- delade iakttagelsefallen torde möjligen ett eller annat haft afseende ej på Ammoplula sabulosa utan på campestris, som kanske funnits inblandad i sabulosa-kolonien, ehuru ingen af de där fångade steklarna var någon campestris. Jag har emellertid tänkt mig denna möj- lighet i betraktande af foderlarvernas ringa storlek i jämförelse med dem, som jag seder- mera sett sabulosa infånga. Medelstorleken för 11 där mätta foderlarver var blott 16,2 mm. Den största var 24 mm., den minsta 7 mm. För 16 under senare åren mätta foderlarver var däremot medelstorleken 25 mm. Den största var 38 mm., den minsta 14 mm. För 38 af campestris insamlade foderlarver har jag funnit medellängden vara 15,5 mm. Den största var 22 mm., den minsta 7 mm. Men om också en eller annan af de åsyftade uppgifterna sålunda möjligen skulle kunna misstänkas ha afseende på campestris, så ändrar detta ingenting af själfva hufvudsaken, ty för två af de mest be- visande fallen är jag viss om att det varit sabulosa, som iakttagits, nämligen för n:r 7 och n:r 10,2?) för det förra fallet, enär jag ännu har den vid tillfället infångade stekeln i 1y.-1900. RC sid 6E och 16:e: K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 5. 14 106 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. behåll, för det senare fallet, enär foderlarven var större än jag någonsin iakttagit hos någon campestris. De båda fallen förtjäna att här i korthet refereras. N:r 7. I en uppgräfd Ammophila-håla funnos: en 18 mm. lång, 2'/2 mm. tjock fjärillarv samt en 22 mm. lång, 2”/+ mm. tjock dylik. Vid den förstnämnda var Ammo- philans nykläckta larv fästad vid midten, där ägget plägar ha sin plats. Stekeln själf fångades, sedan han inlagt den sista larven. Här föreligger ånyo ett bevis för att ägget lägges på den först inlagda larven. Vidare framgår, att mellan infångandet af den 1:a och 2:a larven så lang tid förflutit, att ägget hunnit kläckas. N:r 10. Här omtalas, huru en Anmmophila drog ned en mätarelarv 1 sin håla, hvilken befanns innehålla, utom den nyss inburna 24 mm. långa, 2 mm. tjocka mätare- larven, stekelns egen 14 mm. långa, 4 mm. tjocka och sannolikt nära fullvuxna larv, som höll på att förtära sista resterna af en fjärillarv, af hvilken föga mer än skinnet fanns kvar. Dessutom funnos lämningar af åtminstone ännu en förut förtärd larv. I betraktande af det ofvanstående måste jag vidhålla mitt instämmande i RoLANDERS uppgift. Om också Ammoplila sabulosa stundom endast förser sin larv med blott en enda stor foderlarv, så är det dtminstone lika vanligt, att flera inläggas vid olika tid- punkter, liksom det också inträffar, att stekeln matar sin larv under hela uppväxttiden. FABRE, som i »Les Ammophiles> !) behandlar lefnadsvanorna hos fyra arter, ÅA. holosericea, Å. argentata, A. sabwlosa och A. (Psammoplhila) lhirsuta, uppgifver, att endast den förstnämnda insamlar flera byten, som hoprullade läggas ofvanpå hvarandra till ett antal af 5 i hvarje cell. På den öfversta uppgifves stekelns ägg vara fästadt. De öfriga, således äfven sabulosa, skulle endast inlägga en enda, större larv. Den provisoriska stäng- ningen af hålorna har FABRE iakttagit blott hos sabulosa och argentata och tror denna bero därpå, ”) att steklarna gräft sina hålor så sent på dagen, att något anskaffande af byte ej kunde medhinnas förrän mnästa dag. Att dock anledningen ej kan vara denna, framgår däraf, att sabulosa ofta, kanske t. o. m. oftast, ses gräfva sin hålor på förmid- dagen, så tidigt att byte också hinner anskaffas före middagen. Det oaktadt underlåtes icke den provisoriska stängningen. Denna senare kan ske mer eller mindre omsorgsfullt, och det förefaller, som om tillgången på gröfre gruskorn, såsom lämpligare stängnings- material, skulle framkalla större omsorg i den provisoriska stängningen. Atmistone fann jag, att de sabulosa-hålor, som jag haft tillfälle att iakttaga i grusig mark i Östergötland, i regeln provisoriskt stängdes så, att först ett större gruskorn inpassades af stekeln till ett djup af ungefär hans egen kroppslängd, hvarefter smärre fylldes därofvan, och att stekeln var mycket noggraun i valet af detta första större gruskorn. Detta yttrade sig bl. a. däri, att han ofta sågs gripa tag med käkarna i flera, men genast förkasta dem för andra, samt ofta åter drog upp och kastade bort ett redan nedfördt gruskorn, då det visade sig, att det ej passade efter hålans väggar, vare sig att det var för litet och således kunde falla ned i larvkammaren, eller att det var stort och således ej lät sig nedföras tillräckligt djupt. De sabulosa-hålor åter, som jag haft tillfälle att iakttaga i Medelpad, hafva alla varit gräfda i fin sand, där sällan några gruskorn varit till finnandes. 1) 1879, sid. 207. I) IG OC 0 KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 31. N:0 5. 107 Den provisoriska stängningen har där i regeln utförts med vida mindre omsorg, i det en jordklump eller någon barkflisa först införts till ringa djup, hvarefter växtaffall löst och glest inlagts och sand krafsats öfver det hela. Orsaken till att hirsuta ej provisoriskt stänger sina hålor ligger naturligtvis däri, att hålan ej gräfves, förrän bytet är infångadt och väntar på att inbäras. Beträffande åter holosericea, så tror FABRE skälet för denna art vara ett annat, nämligen att den, såsom nyss är nämndt, insamlar fem foderlarver i hvarje håla, hvarför det skulle vara besvärligt att många gånger stänga och öppna igen. Såsom jag i det följande skall visa, låter ej A. (Miscus) campestris denna möda afskräcka sig från att genom provisorisk stängning skydda sina inburna förråd för myrorna, helst som denna art ej, såsom holo- sericea enligt FABRE'S uppgift, lägger sitt ägg, först sedan hela förrådet af foderlarver in- samlats, utan tvärtom fäster ägget på den först inburna foderlarven, liksom, enligt hvad förut visats, fallet också är med sabulosa. Af intresse kan det vara att jämföra PEcKHAMS !) uppgifter om ett par nordameri- kanska Ammophilaarter, A. urnaria CRRSSoN och A. Yarrowi Cress. A. urnaria tycks i sina lefnadsvanor visa den största öfverensstämmelse med den europeiska sabulosa. Likt denna bortkastar hon vid gräfningen sanden i flykten; likt denna stänger hon hålan pro- visoriskt, hvarvid samma variationer i tillvägagåendet, som i det föregående omtalats, iakttagits af PreckHaAm. Medan sålunda en stoppade ned en sten djupt i hålan och där- ofvan omsorgsfullt fyllde med mindre gruskorn och jord, var det en annan, som blott placerade ett par jordklumpar strax under markens yta i hålans mynning och däröfver helt löst lade smärre fyllnadsmaterial och till sist sand. Ännu andra begagnade blott 2 eller 3 jordklumpar, som fästades 1 mynningen. Liksom sabulosa insamlar uwrnaria oftast mer än en larv. PECKHAM uppgifver blott två, -hvilka inläggas i hålan med en eller annan dags mellanrum. På den först inlagda larven fästes ägget, hvarefter hålan stänges, till dess den andra foderlarven hunnit anskaffas. Detta har PECKHAM vid ett tillfälle ?) - sett ske så sent som tre dagar efteråt, och då hålan uppgräfdes, befanns, att stekelägget redan var kläckt, och att en minst en dag gammal stekellarv nu åt på den först inlagda foderlarven. En liknande iakttagelse har FERTON enligt skriftligt meddelande gjort i afseende på A. Heydeinir på Corsica, i det han såg en stekel af denna art inbära en mätarelarv i sin håla, hvari befanns, att stekellarven nyss blifvit kläckt. FErtoN förklarar detta undantagsfall därmed, att tre dagars ihållande regnväder afbrutit stekelns påbörjade proviantering af cellen. ÅA. Yarrowi uppgifves af d:r WIiLLIStToN ?) insamla 4—5 smärre foderlarver i hvarje håla och omsorgsfullt tillsluta hålan för hvarje ny inburen larv. Denna art skulle således i dessa afseenden öfverensstämma med vår europeiska A. campestris, hvars lefnadsförhål- landen här nedan skildras. 1) 1898, sid. 6. 2) IL e, Fö Al 3) PECKHAM 1898, sid. 20 och 25. 108 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAR. A. (Miscus) campestris Jur. Beträffande denna art måste jag instämma med Kour ”") däri, att den obetydliga olikheten i kubitalcellernas anordning (petiolerad 3:e kubitalcell) icke berättigar till upp- ställandet af ett särskildt subgenus, helst som beskaffenheten af kubitalcellerna är mycket variabel hos såväl sabulosa som campestris. Ej heller visar campestris ur biologisk syn- punkt sådana afvikelser från andra Ammophila-arter som t. ex. hirsuta, för hvilken jag därför ansett mig i det föregående böra bibehålla särskildt släktnamn. SCHENCK uppgifver om denna art, att den skulle fånga spindlar. ?) Frånsedt detta tydligen på observationsfel grundade meddelande känner jag ingen uppgift om artens lefnadsförhållanden. Dessa äro dock, såsom af det följande torde framgå, af ej ringa intresse, särskildt ur den synpunkten, att campestris erbjuder ett af de tydligaste exemplen på en solitär stekel, som vårdar sig om sin afkomma under hela dess uppväxttid. Jag har funnit denna art i Östergötland och i Medelpad, där den tyckes vara vida allmännare än Å. sabulosa och mångenstädes, t. ex. i ett sandtag nära Sundsvall, förekommer i ganska talrika kolonier, från hvilka redan förut?) några meddelanden lämnats. Sedermera hafva följande nya iakttagelser gjorts under åren 1901, 1902 och 1903, då stekeln börjat visa sig i båda könen i början af juli månad och sedan fortsatt sin verksamhet till in i september. Parningen iakttogs vid flygtidens början. Liksom hos Psammophila hirsuta håller hanen med sina käkar fast om honans hals, och det kopulerande paret kunde upp- lyftas med en pincett, utan att hanen därvid ville släppa sitt tag om halsen. Stundom tillkom en rivaliserande hane, hvarvid alla tre en stund tumlade om hvarandra på marken, utan att dock den första hanen ville uppgifva sin position. För öfrigt sågos hanarna stryka omkring platsen under hela sommaren och antastade ofta de med gräfning syssel- satta honorna. Någon begränsad parningstid tyckes därför knappast finnas. Hålorna gräfdes på sandtagets åt söder vettande nedre sluttning. Marken utgjordes där på ytan af sandblandad mylla, fläckvis betäckt af sparsam växtlighet. Högre uppåt sluttningen funnos tätare växtbestånd, där steklarna hade sina jaktmarker, likasom i ett ofvanför sandtagets kant växande buskage af sälg och asp. Liksom förut meddelas de enskilda iakttagelsefallen i tidsföljd. 1. Talrika honor af ÅA. campestris sågos ”/7 1901 gräfva sina hålor och insläpa foderlarver. Vid gräfningen förforo de på samma sätt som sabulosa, och liksom denna art spredo de under en kort och. hastig sidosväng 1 flykten den mellan hakan och fram- benen upphämtade sanden. Då på denna plats inga gruskorn funnos, plägade hålan stängas först med en barkflisa eller någon jordklump, som stoppades ned, vanligen till ett djup af stekelns egen längd, hvarefter mindre jordsmulor, sand -och sist växtaffall påfylldes, ofta hopletadt på flera meters afstånd från bhålan, hvars mynning i jordytan 1) 1880, sid. 237. LSS 3) 1900, sid. 170. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:O 5. 109 på detta sätt gjordes osynlig. Den provisoriska stängningen af en nygräfd håla plägade dock göras betydligt mindre omsorgsfullt, i det stekeln därvid ofta nöjde sig med att öfver mynningen lägga en icke ens tätt slutande jordklump. Somliga individer nedlade emellertid mera möda äfven på den provisoriska stängningen, och särskildt sedan den första foderlarven inburits och ägget lagts, plägade steklarna hopa döljande material ofvanpå jordklumparna. 2. En hona sågs komma flygande med sitt byte af en fjärillarv, slog ned på marken och bar sedan larven gående den korta återstående sträckan till sin håla. Larven bars med ryggen nedåt, och stekeln höll den fast med käkarna något framför midten. På ungefär kroppslängds afstånd från hålan nedlades den, medan de stängande jord- klumparna bortplockades. Stekeln gjorde sedan sitt vanliga besök i larvkammaren för att upphämta nedrasad sand. Därunder flyttade jag larven några cm. åt sidan. Då stekeln åter kom upp, sökte han upprepade gånger med samma egendomliga tillvägagångssätt, som förut beskrifvits hos sabulosa (se A. sabulosa n:r 3), men fann ej larven. Han bör- jade då stänga, och då han var i det närmaste färdig därmed, lades med pincetten larven vid hålans mynning. I stället för att, såsom man kunde ha väntat, med glädje öppna igen och släpa ned sitt återfunna byte, grep stekeln larven med käkarna, höjde sig på vingarna och kastade under en kort sidosväng bort den, på alldeles samma sätt som sanden brukar kastas bort (jfr n:r 13, 40, 41, 50 och 51). Då hålan därefter uppgräfdes, befanns den innehålla 5 foderlarver jämte en halfvuxen stekellarv. 3. En hona bar in en larv i sin håla och stängde på vanligt sätt. Hålan befanns innehålla 3 foderlarver jämte en nära halfvuxen stekellarv. 4. En stekel af samma art sågs inbära en larv i sin håla, som vid undersökning innehöll blott denna larv, på hvilken stekelägget fästats på vänstra sidan, strax framom midten och ett stycke ofvanför stigmerna. Ägget lägges således på den först inlagda foderlarven. Gångens djup var 60 mm. i nästan lodrät riktning, hvarefter vidtog den omkring 10 mm. breda och nästan dubbelt så långa larvkammaren, som sträckte sig horisontellt inåt backsluttningen. 5. En stekel af samma art bar hem en larv, som lades bredvid hålan, medan ste- keln öppnade denna. Bortflyttning af larven hade vanlig påföljd (jfr n:r 2), men då stekeln funnit larven, flög han upp med den på ett örtstånd, där han stack den, påtag- ligen i den öfvertygelse, att den ej varit tillräckligt förlamad, utan själf krupit bort. Därefter hvilade han, kom åter, lade larven vid sidan af hålan och gick ned. Ater flyt- tades larven undan. Sedan stekeln burit upp sand några gånger och som vanligt spridt den i flykten, märkte han, att larven var borta. Liksom förut stack han då ned spetsen af abdomen i hålans mynning, sträckte hufvud och antenner åt det håll, där larven legat, gick ut och sökte och fann larven. Nu släppte han den ej mer ifrån sig, utan drog strax ned den, baklänges som vanligt. Denna larv var den enda, som fanns i hålan. Stekeln hade fäst sitt ägg vid högra sidan, nära midten. 6. En stekel af samma art sågs utan synbar anledning (utan att medföra något byte) öppna sin förut stängda håla, ur hvilken han bar upp sand några gånger och sedan åter stängde. Det hela tycktes blott vara en inspektion af hålan. (Jfr n:r 17, 18, 20, 27 och 28.) 110 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. , 7. En stekel af samma art sågs inbära en larv i sin håla, som dessutom befanns innehålla 2 andra foderlarver, den ena till hälften förtärd af den omkring 2 dagar gamla stekellarven. 8. En stekel af samma art sågs två gånger under förmiddagens lopp inbära en lary i sin: håla. Endast dessa två foderlaryver funnos i hålan, och stekelns larv var i det närmaste fullvuxen. 9. En stekel af samma art sågs inbära en larv 1 sin håla. Då hålan uppgräfdes, fanns endast denna lary däri. Stekelns ägg var fästadt på vänstra sidan. 10. En stekel af samma art sågs sysselsatt med att stänga sin håla, förmodligen efter att ha inburit en larv. Hålan uppgräfdes och befanns innehålla 2 större foderlarver och 3 små. Stekelns ungefär halfvuxna larv höll på att äta på en af de små. 11. En campestris-hona iakttogs ”/7 gräfva sin håla, hvarvid hon efter vanligheten i flykten spred den upphämtade sanden ett stycke från hålan. Vid den provisoriska stängningen af den färdiga hålan nedstoppades jordklumpen till ett djup motsvarande stekelns egen kroppslängd, hvarefter sand påfylldes och mynningen gjordes osynlig. På 8:e dagen därefter, '”/7, öppnades denna håla upprepade gånger af sin ägare, första gången kl. 2 e. m., andra gången omkring kl. 3, tredje gången omkring kl. 3,30 och fjärde gången kl. 4,7. Endast de två sista gångerna såg jag, att stekeln bar ned något byte. De öfriga gångerna hade jag haft uppmärksamheten för några ögonblick upp- tagen på annat håll, så att jag ej märkte stekeln, förrän han redan höll på att stänga hålan. Efter sista stängningen undersöktes hålan, som befanns innehålla 6 foderlarver jämte stekelns egen 4 mm. långa larv. Enligt min föregående erfarenhet kan den nykläckta larven redan på 1:a dagen nå denna storlek. Förmodligen var därför denna larv ny- kläckt. Den foderlarv, på hvilken han höll på att äta, var en gråbrun mätarelarv, som såg gammal och hoptorkad ut och påtagligen var den först inlagda, på hvilken stekel- ägget fästats. Äfven en inlagd Cerura (Harpyia)-lary såg tämligen gammal ut, ehuru han ännu reagerade vid retning af bakre kroppsändan. Han var 10 mm. lång, då ej analbihangen medräknas, och befann sig ännu 1 det svarta ungdomsstadiet. De fyra åter- stående larverna sågo däremot alla färska ut och hade sannolikt blifvit inlagda under dagens lopp (se ofvan). De hade en längd af resp. 15, 17, 19 och 20 mm. 12. En gräfvande campestris-hona ådrog sig uppmärksamheten genom sitt afvi- kande tillvägagångssätt. Mot vanligheten bar hon nämligen till fots bort sanden ett stycke från hålan och släppte den där. Detta befanns vid närmare undersökning bero därpå, att den ena framvingen var förkrympt, så att stekeln ej kunde flyga. Tvifvel- aktigt föreföll det därför, att den skulle kunna skaffa sig något byte. Emellertid före- ligger här ett nytt exempel på reflexhandlingens modifierande efter omständigheterna. Då denna stekel greps mellan fingrarna, gjorde han visserligen försök att sticka, men tycktes ej kunna sticka igenom huden. Däremot utsprutade han plötsligt ur gadden en giftdroppe, som föll på handledens tunna hud och där framkallade en häftigt brän- nande sveda. Intet under att denna vätska, insprutad i närheten af nervcentra, fram- kallar förlamning hos smärre djur. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:O 5. NN 13. En campestris-hona sysslade med gräfning af sin håla, och då just en liten grön mätarelarv af en art, som denna stekel plägar fånga, kröp öfver min arm, lades den tvärsöfver ingången, medan stekeln var nere för att hämta upp sand. Då han kom upp, baklänges efter vanligheten, trängde han undan larven, men då han åter skulle gå ned, märkte han den, grep den och flög bort ett par meter, där han slog ned på marken och paralyserade den, därvid först stickande de bröstfotbärande segmenten och, såsom jag tyckte mig se, äfven halsen. Därefter flög han med larven ett stycke tillbaka, närmare hålan, flyttade greppet med käkarna längre bakåt och stack de bakom bröstfotsegmenten befintliga lederna till bakom larvens midt. De sista lederna lämnades orörda. Stekeln flög nu med den paralyserade larven tillbaka till hålan, där han lade ned den i vanligt läge vid ingången, hvarför jag med spänning afbidade, hvad han skulle taga sig för under så ovanliga omständigheter som att byte förvärfvats, innan hålan var färdiggräfd och stängd. Han fortsatte nu sitt gräfningsarbete, och för hvarje gång som han kom upp med sand, grep han larven och flög undan med den ett litet stycke, men återvände efter en kort hvila och lade åter för hvarje gång larven vid ingången i den vanliga ställningen, färdig att nedsläpas. Det var uppenbart, att stridiga böjelser kämpade i denna stekels hjärna, och att han var mycket tveksam om huru han skulle handla under de främmande omständigheterna. Slutligen lämnade han larven några em. från hålan och återvände ensam till sitt arbete, hvilket han nu, ostörd af larvens anblick, afslutade genom att stänga. Den provisoriska stängningen utfördes grundligare än vanligt, emedan jag kring hålan strött gruskorn, hvilka eljest ej funnos att tillgå på platsen, men hvilkas öfverlägsenhet öfver de eljest använda jordklumparna stekeln nu genast uppfattade. Det var nu af intresse att se, om stekeln därefter skulle hämta den paralyserade larven och åter öppna sin nyss stängda håla. Men däraf blef intet, ty i stället började han gå sökande omkring på marken i närheten, med abdomen upplyftad och hufvudet med antennerna pröfvande sänkt mot marken, en synnerligen karaktäristisk ställning, då plats för ny håla sökes. Strax i början passerade han öfver en provisoriskt stängd håla, där den stängande jordklumpen i jordytan ej fullständigt dolde mynningen. Möjligen var det hans egen håla, ty han krafsade under några ögonblick sand däröfver. Men det förefaller icke alltför omöjligt, att detta senare blott var en reflexverksamhet, framkallad af åsynen af den ofullständigt stängda hålan, äfven om det var en annans. Slutligen, efter att länge ha gått omkring med korta vändningar på en liten fläck, ungefär som en «hund, som söker hviloplats på marken, började han gräfva en ny håla. Då detta arbete fortskridit ganska långt; lades den ofvan omtalade, af stekeln själf paralyserade mätare- larven öfver hålan, just då stekeln kommit upp med en sandbörda. Då han åter skulle gå ned, studsade han något vid åsynen af larven, men trängde sig förbi den och bar på detta sätt upp sand några gånger, grep därpå larven och flög med en häftig sväng ett par meter åt sidan, just i svängen släppande larven, så att denna slungades mycket längre bort (ifr n:r 2, 40, 41, 50 och 51). Därpå fullbordades och stängdes hålan. Det var således 3 hålor, a, b och c, med hvilka denna stekel under mina ögon tagit befatt- ning. Huruvida hålan hb, öfver hvilken blott sand i förbigående krafsats, verkligen till- hörde denna stekel, kan jag ej afgöra, och ej heller om det var samma stekel, som 135 minuter efter den sista hålans stängning i b inbar en larv. Däremot är det visst, att 112 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. det var denna stekel, som 70 minuter efter stängningen af hålan c i denna inlade en första foderlaryv. 14. En campestris-hona sågs '”/7 gräfva en håla, stänga på vanligt sätt och där- efter begifva sig på jakt. Efter 2!'/2 timmes förlopp återvände hon med en grön lary, som inbars i hålan. På 7:e dagen därefter, ””/7, sågs stekeln syssla med stängning af samma håla, förmodligen efter att ha inburit en ny foderlarv. Då hålan öppnades, inne- höll den 2 gröna foderlarver af resp. 11 och 21 mm. längd, ett tomt skinn af en förtärd foderlarv samt stekelns egen 5 mm. långa lary. Enär ägget lagts ”/7, hade det sanno- likt kläckts på 5 dagar. 15. Samma dag, ”/7, iakttogs en annan campestris-hona nygräfva en håla och där- efter stänga. Först !/s, således på 17:e dagen därefter, undersöktes denna håla, som då blott innehöll stekelns nyss inspunna larv med ännu blott ytterkokongen färdig. 16. En campestris-hona sågs öppna en provisoriskt stängd håla för att där insläpa en svartgrå mätarelary. Sedan stängningen försiggått, öppnade jag hålan, som blott innehöll den nyss nedburna larven, på hvilken stekelns ägg var fästadt vid sidan af 6:e 1 segmentet. 17. En stekel af samma art sågs öppna en provisoriskt sluten håla, ur hvilken han drog fram en mätarelarv, som var död och hoptorkad och som bar stekelns likaledes döda ägg fästadt vid ett af de mellersta segmenten. Denna odugliga foderlary bortkastades ett stycke från hålan, hvarefter stekeln, som ej medförde något nytt byte, stängde och flög bort. Här framgår således, att dessa steklar stundom, såsom jag redan förut haft anled- ning att misstänka, inspektera sina hålor för att undersöka tillståndet i dem (jfr nr 6, 8202 ock): | 18. En stekel af samma art sågs ”/7 öppna en provisoriskt stängd håla och där insläpa en foderlaryv. På 7:e dagen därefter sågs stekeln, utan att medföra byte, öppna samma håla, ur hvilken han därefter några gånger uppbar nedrasad sand, hvarefter han stängde och flög bort. En half timme därefter kom han åter med en liten grön larv, öppnade hålan, släpade ned larven och stängde åter. Här föreligger dter ett fall af inspektion för att utröna tillståndet i hålan (jfr n:r 6, 17, 20, 27 och 28). Vid under- sökning af denna håla fann jag den innehålla, utom den nyss inburna 11 main. långa, gröna larven, en halfförtärd foderlarv samt stekelns egen omkring 8 mm. långa larv. Det var påtagligt, att stekeln vid sitt besök i hålan drog slutsatsen, att mera föda snart behöfdes. 19. Atta ”/7 nygräfda hålor undersöktes !/s, då samtliga befunnos tomma. Under: hela tiden hade rådt ruskigt väder med mycket regn, som hindrat steklarnas verksamhet. Dessa steklar äro i högsta grad beroende af väderleken, ty i mulet väder inställa de helt och hållet sin verksamhet, hvilket naturligtvis, om det ogynnsamma vädret räcker länge, måste föranleda, att en mängd larver omkomma af svält. Detsamma gäller för öfrigt mer eller mindre alla solitära steklar, hvaremot de sociala äfven i mulet väder fortsätta sina arbeten. 20. Den första vackra dagen, '/s, efter den nyssnämnda regnperioden sågs en cam- pestris-hona öppna en håla, i hvilken hon fördjupade sig för att inspektera, hvarefter hon åter stängde och flög bort. Förmodligen hade hon haft för afsikt att återkomma med en foderlary, ty då jag strax därefter öppnade denna håla, innehöll den blott den 10 mm. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND J/. N:0! 9. 113 långa stekellarven, som under den långa regntiden förtärt allt sitt foder. (Jfr n:r 6, 17, 18, 27 och 28). 21. En campestris-hona sågs ”/9 inbära en liten grön larv i sin håla. Då hålan '!/9 uppgräfdes, innehöll den blott denna enda foderlary jämte den nykläckta stekellarven. 22. En campestris-hona, som ”/9 gräfde en håla, bar följande dag in en foderlarv. Hålan undersöktes '!/9 och innehöll då en nykläckt stekellarv, fästad vid sidan af 1:a bukfotseomentet på den nämnda foderlarven. 23. En campestris-hona sågs ”/9 öppna en håla, i hvilken hon bar ned en foder- larv, hvarefter hon ämnade stänga med en jordklump, som hon emellertid förgäfves sökte inpassa 1 hålan. Hon gjorde då en sväng i luften med jordklumpen mellan käkarna och kastade därvid bort den, uppsökte därefter en mindre, som nedfördes till half kropps- längd; däröfver lades mindre jordklumpar och växtaffall. Allt stängningsmaterial bars i detta fall med käkarna; intet krafsades fram med fötterna. Samma stekel inlade '/9 i denna håla en ny foderlary, hvarefter han stängde, denna gång blott med en i mynningen löst lagd jordklump. Ett litet grönt blad lades af mig däröfver för att kontrollera ste- kelns besök. Omkring 1'/2 timme därefter kom han tillbaka, kastade bort det gröna bladet och fullbordade stängningen genom att ditlägga några mindre jordklumpar, hvar- efter han flög bort. Detsamma upprepades om en timme, och efter ytterligare en stunds förlopp inbar stekeln ännu en foderlarv, hvarefter han stängde provisoriskt. Sedan ännu en timme förgått, sågs han åter sysselsatt med stängningsarbete, som denna gång utfördes grundligare. Denna håla uppgräfdes '!/9 och befanns innehålla en campestris-kokong samt läm- mingar af minst I foderlarver, beräknadt efter antalet hufvuden. 24. En campestris-hona sågs ”/9 i sin håla inbära en liten grön mätarelarv och därefter stänga. Hålan uppgräfdes och befanns blott innehålla den under mina ögon nedburna larven, som nu bar stekelägget fästadt på ett af de mellersta segmenten. Gången gick nästan lodrätt nedåt till ett djup af 38 mm., hvarefter en horisontell larv- kammare vidtog, 15 mm. lång, 8 mm. bred och 15 mm. hög. Foderlarven med ägget inlades i ett glasrör, där ägget befanns kläckt ”/9 på morgonen. Således hade i detta fall embryonalutvecklingen försiggått på mindre än 3 dygn, medan jag i föregående fall funnit en embryonaltid af 5—8 dygn. Sådana betydande växlingar i embryonaltiden under likartade omständigheter äro för öfrigt vanliga hos steklarna och måste bero an- tingen på någon olikhet i mognadsgrad för äggen vid den tidpunkt, då de läggas, eller möjligen på någon förmåga hos stekeln att i sin vagina kvarhålla det mogna och befruk- tade ägget, till dess lägligt tillfälle att placera det inträffar. Det ligger nära tillhands att från en likartad förmåga härleda de vivipara vanorna hos en del Tachinider m. 4. andra insekter. 25. En campestris-hona gräfde ”/9 en håla, i hvilken hon följande dag inlade den första foderlarven. Denna uppgräfdes och inlades med därpå fästadt stekelägg 1 ett glasrör, hvarest ägget kläcktes '"/e, således på 7:e dygnet sedan det lagts. Då stekeln framburit foderlarven till sin på en tämligen brant sluttning belägna håla och lagt den därutanför, medan han gjorde sitt vanliga besök i larvkammaren, undan- flyttades larven. Stekeln sökte den med iakttagande af de vanliga, förut beskrifna K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 5. 15 114 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. formaliteterna, men han sökte uteslutande på sluttningen nedanför hålan, dit det ju också var rimligast antaga, att den förlamade larven skulle ha fallit. Som detta såg ut som en slutledning, upprepades försöket ett par gånger, för hvarje gång med samma resultat. 26. En campestris-hona, som i likhet med den föregående gräft sin håla på tim- ligen starkt sluttande mark, hemförde en larv, som lades bredvid hålans mynning, medan stekeln själf gick ned. Då larven bortflyttades, förfor denna stekel på samma sätt som den föregående och sökte med samma logik som denne uteslutande på sluttningen rakt nedanför hålan. Sådana fall måste ej sällan förekomma i dessa steklars praktik som att det på en brant sluttning lagda bytet rullar ned, men det är svårt att afgöra, om ste- kelns logiska tillvägagående grundar sig på förvärfvad erfarenhet eller om det är rent instinktmässigt. Samma åtmistone skenbart logiska slutledningar framhållas äfven hos flera pompilider. 27. Två campestris-honor, af hvilka den ena gräft sin håla "/9 och den andra 7/9 på omkring två cm. afstånd från den förra, inspekterade ”/9 samtidigt sina hålor och stängde därefter, hvarvid ett förbittradt slagsmål om jordklumparna uppstod. Båda hålorna uppgräfdes ?!/e och befunnos hvardera innehålla en foderlarv, med stekelägget fästadt på resp. 6:e och 7:e segmentets sida. Båda larverna visade lifstecken, i det buk- fötterna reagerade mot retning, hvarjämte den ena (från ”/9) vid retning böjde de fotlösa lederna bakom bukfötterna. 28. En campestris-hona inspekterade ?/9 en provisoriskt stängd håla, drog fram därur och bortkastade under en kort flyktsväng en liten grön larv, på hvilken stekel- ägget var dödt och hoptorkadt. Den utkastade larven tycktes däremot vara frisk, men rörde sig ej vid retning. Stekeln stängde därefter ånyo, men ännu två dagar därefter hade ingen ny foderlarv inlagts. i 29. Sommaren 1903 började campestris-honor visa sig i 2:a veckan af juli. Hanar hade varit synliga redan vid månadens början. En ”/7 nygräfd håla undersöktes ”"/z och innehöll då en halfväxt campestris-larv, som åt på sista resterna af en foderlarv, samt två ännu orörda foderlarver. MHålan återställdes och undersöktes ånyo ””/s, då en ny mätarelarv befanns inlagd. ”/s hade campestris-larven spunnit in sig och lämnat den sista, ännu friska, foderlarven orörd. j 30. En campestris-hona, som inburit en mätarelarv, fångades ”/7 i en flaska, då hon börjat stänga och inlagdt det första gruskornet till kroppslängds djup. Platsen var ett skogsbryn omedelbart intill landsvägen, på hvars andra sida en öppen mark sluttade ned mot älfven. Hon bars nu i den i fickan förvarade flaskan 60 steg bort utefter vägen, där hon släpptes. Hon slog genast ned på vägen, där hon en stund satt stilla och putsade sin abdomen, fög därpå omkring 20 steg i rätta riktningen utefter diket invid skogs- brynet, där hon stannade och putsade sig. Därpå flög hon ytterligare ungefär 30 steg i samma riktning, äfven nu lågt öfver marken (omkr. !/2 m.) och ej fortare, än att jag med lätthet halfspringande kunde följa. Ännu en putsning och därpå ny flykt raka vägen till hålan, hvars stängning hon omedelbart fortsatte utan att ens först gå ned den. "5/7 innehöll denna håla en nästan fullvuxen stekellary samt en halfförtärd och friska foderlarver. i 5 KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:O 5. 115 31. ”/7 iakttogs en campestris-hona, som inbar en foderlary och stängde sin håla samt omedelbart därefter började se sig om efter plats för en ny. Först började hon oräfva 1!/2 m. till vänster om den förstnämnda hålan, men upphörde om en stund och fyllde som vanligt igen den förkastade hålan. Ännu ett par hålor började gräfvas på ett afstånd af 1'/2 m. till höger om n:r 1, men äfven de förkastades och fylldes. Slutligen fann stekeln en plats, som tycktes tillfredsställa honom, en håla fardiggräfdes där och stängdes 1'/+ m. från n:r 1. Båda hålornas mynningar täcktes med lingonblad, på det att stekelns besök under följande dagar skulle kunna kontrolleras. ?”/7 voro båda bladen aflägsnade, hvaraf framgår att stekeln samtidigt provianterar åtminstone två hålor. Nya blad ditlades. Dessa voro aflägsnade ””/7, då hålorna undersöktes. Den första innehöll en ungefär halfvuxen stekellary och 4 foderlarver. Den andra imnehöll en nära halfvuxen stekellary med en frisk foderlarv och skinnet af en i det närmaste förtärd. Anmärkas bör, att vädret under hela tiden varit det vackraste, med solsken och stark värme. Intet hade således hindrat stekeln att på en gång inlägga hela foderförrådet, om det vore denna stekels vana. | 32. En campestris-hona, som nyss inburit en foderlarv, infångades 1 en flaska på samma plats som nr 30 och fördes därefter i fickan 156 steg bort utefter vägen, där hon släpptes. Efter 20 minuter återkom hon till sin håla, hvars stängning hon -: fortsatte. 33. En campestris-hona, som höll på att gräfva håla på samma plats, infångades, innan denna ännu var färdig, och fördes på samma sätt som n:r 30 och 32 bort utefter vägen, där hon släpptes 273 steg från sin håla. Att börja med flög hon tätt öfver vägen i svängar på några meters afstånd från platsen, där hon släpptes, och åt olika håll, sög på några blommor vid vägkanten, slog därefter ned på vägen, där hon länge undersökte en liten fläck, på hvilken hon slickade med långt utsträckt tunga. Därpå gjorde hon i flykten några svängar lågt öfver marken 1 skogsbrynet samt flög sedan utmed diket i rätta riktningen, men förlorades ur sikte !/+ timme efter det hon blifvit utsläppt. Vid min återkomst till hålan fanns hon ej där, men infann sig och fortsatte gräfningen !/2 timme efter bortförandet. 34. Sex minuter därefter infångades ånyo samma stekel och bortfördes 273 steg i motsatt riktning utefter vägen, som där krökte och gick fram genom tät skog på båda sidor. Skogsbrynet var här ej sandigt, utan var täckt af gräs samt snår af albuskar och unga granar. Då stekeln släpptes midt på vägen, flög han därifrån upp på det något uppstigande skogsbrynet norr om vägen (samma sida där hans håla fanns). Här putsade han sig länge, gjorde några korta flyktslag samt flög sedan ett tiotal m. i motsatt rikt- ning till den rätta, där han slog ned på en liten sandig fläck, den enda som fanns i när- heten. Snart förlorades han ur sikte. Vid min återkomst till hålan fanns han ej där, men 20 minuter efter bortförandet sågs han komma flygande utefter diket och fram till sin håla, där han fortsatte gräfningen. 35. Efter 20 minuters förlopp, medan han ännu arbetade med gräfningen, in- fångades samma stekel på nytt och fördes 87 steg inåt den täta skogen norr om vägen, där han släpptes. Ingen öppning kunde där ses åt något håll. Först slog han ned på marken och började därpå göra långa flyktslag åt olika håll mellan träden, ungefär 1/2 Cd 116 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAR. m. öfver marken, emellanåt förlorad ur sikte, men strax efteråt ånyo passerande öfver uppstigningsplatsen. Emellertid försvann han snart, och jag skyndade tillbaka till hålan, dit han ännu ej anländt. Jag beredde mig på en längre väntan och slog mig ned på dikeskanten. Helt förvånad blef jag därför, då jag efter blott 7 minuter fick se honom komma flygande utefter diket västerifrån (solen stod i söder). Då han anlände till den kända sandbacken 1 skogsbrynet, styrde han från dikeskanten, där han tycktes hejdas af min åsyn, snedt upp mot sin håla i rak linje ungefär 5 m. Här fortsatte han med gräfningen, som strax därefter afslutades, i det. hålan provisoriskt stängdes med en jordklump. 36. En annan gräfvande campestris-hona infångades på samma plats kl. 12 och släpptes '/2 timme därefter 1,066 steg från sin håla, äfven denna gång på landsvägen, som där gick fram genom tät skog. Ännu 4 timmar därefter hade ej denna stekel åter- vändt, men följande dag var hålan färdig och stängd. Stekeln hade således äfven nu hittat hem. 37. En gräfvande campestris-hona bortfördes från samma plats 325 steg utefter den krökande vägen samt därefter till en innanför skogsbrynet belägen liten skogssjö af bortåt 100 m. bredd, på hvars andra sida hon släpptes. Hon förlorades snart ur sikte, sedan hon flugit ned på marken. Denna stekel hittade tydligen ej hem, ty ännu två dagar därefter stod hålan ofullbordad. 38. En gräfvande campestris-hona infångades på samma plats och fördes först ett 20-tal steg utefter vägen, där skog äfven på dess södra sida vidtog, samt därefter 100 steg inåt skogen söderut (således mot solen). Då stekeln släpptes, satte han sig först i toppen af en ung gran och putsade sig, flög därefter ned på marken, där han förlorades ur sikte mellan ungträden. Ännu följande dag hade han ej återvändt till hålan. 39. Försök gjordes att öfverdraga ögonen på några campestris-honor med svart fernissa för att utröna, om därigenom all orienteringsförmåga skulle gå förlorad. Den första stekeln råkade få fernissa äfven på antennerna och blef däraf så besvärad, att något afseende ej kan fästas vid honom. Med tre andra lyckades det att åtminstone i det när- maste undvika att beröra deras antenner med penseln. Såväl facettögon som oceller fernissades på två, på den tredje ensamt facettögonen. Alla gjorde, då de släpptes, blott klumpiga och helt korta flygförsök, hvarvid de höjde sig högst 1 m, öfver marken, hvar- efter de föllo ned med hufvudet vändt mot marken. För det mesta gingo de omkring på marken med sänkt hufvud och tydligen utan föreställning om riktningen. Den, hvars oceller förblifvit fria, kunde dock se, enär han undvek, då jag närmade mig, men de två öfriga veko alls ej undan och voro synbarligen alldeles blinda. De två hade tagits från gräfningen af hålan, den tredje hade infångats, då han nyss insläpat foderlary och höll på att stänga. Innan dessa försök gjordes, sökte jag utröna, om steklarna skulle bli så förskräckta af att gripas med pincett, att ensamt detta skulle hindra dem att återvända. Så var ej fallet. En med pincett gripen och 30 steg bortburen stekel återvände till sin gräfning efter '!/+ timme. En annan däremot, som lindrigt kloroformerades och snart kryade till sig, återvände ej, fastän han lagts blott på ett par meters afstånd från sin håla. Ännu 5:e dagen därefter stod hans håla öppen. Vid fernissningen af ögonen måste därför steklarna hållas med pincett, KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3Å. N:O 5. i 40. Till en campestris-hona, som höll på att gräfva håla, lades en nocetuidlarv, nyss tagen från en annan campestris. Den gräfvande stekeln blef bortskrämd, men åter- vände snart, grep larven och började bära omkring den några korta slag 1 hålans när- maste omgifningar. Därpå återvände han och lade larven med hufvudet tätt vid myn- ningen af hålan, liksom hade han ämnat släpa ned den, ehuru han ännu blott: gräft till ett par mm. djup. Synnerligen intressant var det att se, huru stekeln härefter slets mellan stridiga böjelser, i det han omväxlande gräfde och bar omkring larven till högst halfannan m. afstånd från hålan, hvarefter han återvände, lade larven med hufvudet vid mynningen och gräfde en kort stund. Han var synbarligen mycket oviss om hvad som var att göra. Det såg ut, som on anblicken af larven framkallat reflexen bära honom, och som om en stunds bärande åter framkallat reflexen bära fram honom till hålan. Gräfvandet gick under sådana förhållanden synnerligen långsamt, med täta och långa afbrott, och jag hade synbarligen icke alls gjort denna stekel någon tjänst genom att i otid skaffa honom en larv. ' Efter två timmars öfvervakande kunde jag ej stanna längre på platsen och vet därför ej, huru det hela aflopp. Stekeln hade då ej trängt ned dju- pare i sin gräfning, än att hans abdomen och bakre hälften af thorax syntes ofvan jord. 41. Till en canpestris-hona, som höll på att gräfva och redan hunnit så långt, att hela kroppen försvann under ytan, lades en liten mätarelarv, nyss tagen från en annan campestris. Larven uppmärksammades i början icke alls af stekeln i hans arbetsifver, ehuru den låg så, att han gick öfver den, för hvar gång som han gick ut och in. Först då den upprepade gånger lagts midt öfver hålan, så att stekeln måste tränga sig förbi den, blef han den varse, grep den och stack den samt bar den några em. hit och dit, synbarligen i stort bryderi. Flera gånger liksom slet han sig ifrån larven och gräfde några ögonblick, men återvände och stack den igen. Slutligen drog han fram den, lade den med hufvudet vid mynningen och gräfde sedan ihållande en tämligen lång stund; men därefter grep han larven, stack den, flög bort med den omkring '/2 m., närmade sig åter hålan gående, lade larven i samma ställning som förut och fortsatte att gräfva. Samma afbrott upprepades ännu 4 gånger, under hvilka stekeln flög bort med larven !/3—!/2 m. och åter bar fram den, sedan den blifvit stucken. Ännu en gång stack ste- keln sitt rof omedelbart utanför hålan, drog därefter ned det, kom upp om några ögon- blick och började stänga. Först nedfördes ett större gruskorn till half kroppslängds djup, därofvan lades smärre gruskorn och växtaffall. Då larven sedermera uppgräfdes, befanns han bära stekelns ägg strax bakom midten på ena sidan. Ur sin vanliga serie af reflex- handlingar hade stekeln sålunda här utelämnat den provisoriska stängningen och jakten. Han hade tydligen förstått, fastän efter långvarigt kämpande mot instinktens kraf, att ändamålsenligt afpassa sitt handlingssätt efter så afvikande omständigheter. (Jfr n:r 2, 113, 0; 50 Och HI) 42. En campestris-hona hade lagt en hemförd mätarelarv vid mynningen af sin håla, öppnat denna och gått ned, då jag tog bort hennes larv. Då stekeln sedan kom upp, uppgräfdes hans gång, så att cellen blef blottlagd, men orubbad. Den innehöll hans ungefär halfvuxna larv, som åt på en till hälften förtärd foderlaryv, samt dessutom en frisk och ännu orörd mätarelarv. Innehållet i cellen lades ett par em. därutanför. Stekeln kom snart tillbaka och sökte länge förgäfves efter sin hålas förstörda ingång 118 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. I synnerhet uppehöll han sig på den orubbade marken omedelbart ofvanför ingångens förra plats. Däremot undvek han länge att beträda den uppgräfda marken därnedanför. Slut- ligen passerade han dock upprepade gånger under flykt i mycket korta satser fram öfver äfven denna uppgräfda mark, märkte så tillsist den där liggande mätarelarven, grep och stack den samt bar den länge omkring, lade den på marken ofvanför hålan och gjorde försök att gräfva där. Emellertid grep han snart larven ånyo och bar den i rak linje omkring 4 meter, hvilade där, vände så tillbaka och började gräfva, med afbrott af oro- ligt kringströfvande. Därvid passerade han äfven förbi cellen, där hans egen larv låg, grep den halfförtärda foderlarven och bar bort den till den andre, hvarvid hans egen larv följde med ett stycke, men snart blef liggande. Om denna bekymrade han sig ej det minsta. Möjligt är också, att han ej observerat honom. Nu tycktes han vilja gräfva på allvar omedelbart ofvanför den förstörda hålan, hvarvid jag aflägsnade mig på en stund. Vid återkomsten var stekeln försvunnen och hade inlagt foderlarverna i den gamla cellen, hvars öppning ofullständigt blifvit tillsluten med sand, bland hvilken äfven hans egen lary låg. Denna senare hade sannolikt tillfälligt medföljt den af stekeln i hast hopkraf- sade sanden. 43. En campestris-hona iakttogs stänga sin håla, hvilket arbete jag afbröt genom att gräfva upp hålan. Den innehöll stekelns egen larv, som i sin något krökta ställning var 10 mm. lång, samt dessutom den nyss inburna foderlarven. Sannolikt hade stekeln ej på rätt länge burit in något foder, ty inga rester af de förut inlagda foderlarverna funnos kvar. Båda lades vid kanten af gropen, stekellarven ofvanpå foderlarven. Stekeln kom tillbaka, grep den öfverst liggande larven, d. v. s. sin egen, i nacken och sökte paralysera honom, därvid stickande först i halsen, därefter längre bort på ett par ställen af buksidan, efter det han flyttat taget med käkarna bakåt, såsom det brukar tillgå vid paralyseringen af foderlarverna. Därefter vände han larven, grep den i bakre ändan och stack den i något af de bortersta segmenten, grep den åter 1 nacken och stack den dels i ena kroppssidan och dels åter straxt bakom hufvudet. Stekeln tillät mig att betrakta denna märkvärdiga paralysering på mycket nära håll, så att jag är viss på att gadden verkligen användes. Det oaktadt tycktes stekellarven ej ha rönt mycken inverkan af behandlingen. Förmodligen var stekelns giftblåsa, efter den nyligen försiggångna para- lyseringen af den ofvannämnda foderlarven, i det närmaste tom. Nu grep stekeln sin lary om halsen och bar den med ryggsidan nedåt, på samma sätt som foderlarver bäras, för att deras fötter ej skola haka fast i marken. Att således stekeln misstog sin egen lary för en foderlarv, visar, huru liten roll lukten spelar i dessa steklars lif. Efter en stunds kringvandrande i närheten af gropen efter den uppgräfda hålan, hvarvid han många gånger passerade förbi denna utan att nedstiga däri, begaf sig stekeln halft gående, halft flygande bort ungefär 1 m. från platsen, lade larven ifrån sig på marken och började söka en stund, förmodligen efter plats för en ny håla. Därefter återvände han till larven, stack den ånyo och bar den sedan länge omkring, upprepade gånger läggande den ifrån sig och åter stickande den vid återkomsten. Så småningom närmade han sig gropen, halkade ned däri, men gick åter upp, lade larven vid sidan därom och höll sig en stund sväfvande öfver gropen och dess närmaste omgifningar, slog därefter ned i gropen och började krafsa sand här och där på dess väggar. Sedan detta pågått en lång KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 34. N:O 5. 119 stund utan något resultat, flög stekeln till några närstående ljungbuskar och sög honung ur blommorna, begaf sig så åter ned på marken, där han öppnade den grusfyllda mynningen till en campestris-håla, hvilken han inspekterade och åter stängde. (Den be- fanns sedan vara tom och var förmodligen hans egen). Därefter flög han bort och för- lorades ur sikte. Ännu två timmar därefter låg larven kvar på samma plats. 44. Ett litet stycke från samma plats sågs straxt därefter en annan campestris- hona bära en mätarelarv och gående styra en tämligen rak kosa på en sträcka af ett tiotal m., till dess den nådde sin håla, där larven nedlades. Sedan stekeln plockat bort de yttre gruskornen, uppgräfde jag hålan, som befanns innehålla stekelns egen 10 mm. långa larv jämte 3 foderlarver. Alla foderlarverna aflägsnades, och stekellaryven lämnades liggande vid gropens kant. Stekeln kom åter och grep sin egen larv i strupen, men stack den ej såsom n:r 43, utan började bära den omkring i de närmaste omgifningarna, lade den därefter ifrån sig och började gräfva en ny håla omkring 10 cm. från den för- störda. Gräfningen fortsattes sedan med ofta upprepade afbrott, under hvilka larven bars omkring, men förr eller senare åter lades på samma plats. Omsider, medan jag för några minuter haft uppmärksamheten vänd åt annat håll, hade larven burits ned, och stekeln höll nu på att stänga denna håla. Det skulle eljest varit af intresse att se, om ned- bärningen skett på samma sätt som med foderlarverna. Hålan uppgräfdes nu, ej utan en viss undran, om stekeln skulle befinnas ha lagt något ägg på sin egen larv. Detta var ej fallet, och däraf framgår tydligt, att han verkligen betraktade larven såsom sin egen, i motsats till n:r 43, ty campestris lägger sitt ägg på den första i en nygräfd håla in- lagda foderlarven. De två sista iakttagelsefallen, 43 och 44, äro ett nytt exempel på de stora individuella olikheterna hos steklar af samma art och följaktligen också på svårig- heten att förutse utgången af experiment, i hvilka psykiska faktorer ingå. 45. En campestris-hona, som gräfde en håla och redan nedträngt till nära kropps- längds djup, infångades. Platsen var ett skogsbryn på norra sidan af en landsväg, på hvars södra sida fanns en med gles buskskog beväxt, nedåt älfven sluttande mark. I en i fickan förvarad faska fördes nu stekeln 100 steg genom skogen norr om landsvägen, där han släpptes på en väg som i spetsig vinkel förenade sig med landsvägen och gick utmed en åt norr öppen plats. Ännu 2 timmar därefter hade han ej återvändt, och äfven följande dag stod hålan öppen. | 46. En annan campestris-hona infångades på samma plats och under liknande om- ständigheter, bortfördes 100 steg på landsvägen och släpptes 10 steg in i småskogen söder därom. Efter en timmes förlopp befanns hennes håla stängd. Hon hade således återkommit. 47. En campestris-hona infångades på samma plats som den föregående under gräfningen af sin håla och bortfördes 325 steg utmed landsvägen samt släpptes 20 steg söder därom 1 en åt söder öppen sandgrop, ompgifven af småskogen. Denna stekel flög i början omkring öfver sandgropens botten helt lågt (omkr. 5 em.), med nedslag då och då. Efter omkring 5 minuter flög han upp till sandgropens kant och tycktes styra mot vägen norr därom, men förlorades ur sikte. Ännu ?/4 timme därefter hade han ej återvändt till sin håla, men följande dag var hålan stängd. Stekeln hade således åter- vändt. 120 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. 48. På ett annat ställe vid samma väg, där storväxt och tät skog fanns på båda sidor, bodde också en campestris-koloni, från hvilken 3 gräfvande honor bortfördes omedel- bart efter hvarandra. N:r 1 bars 70 steg in i den ovanligt täta skogen norr om lands- vägen och släpptes där vid en liten myr, som på alla sidor omgafs af skog. Hon åter- kom till gräfningsplatsen efter 13 minuters förlopp, men återtog ej omedelbart arbetet, utan sög först i 3 minuter på ljungblommor och fortsatte sedan gräfningen. N:r 2 bort- fördes 70 steg in i skogen söder om landsvägen (mot solen). Den flög, liksom n:r 1, genast ur sikte då den släpptes. Denna stekel återkom efter 23 minuter till gräfnings- platsen och fortsatte genast gräfningen. N:r 3 bortfördes 70 steg västerut på raka vägen utmed skogsbrynet och släpptes midt på vägen. Denne återvände först omkring 30 mi- nuter därefter och fortsatte sin gräfning. 49. Från samma plats som n:r 45 bortfördes en gräfvande campestris-hona österut på landsvägen och släpptes 1,000 steg från gräfningsplatsen. (Transporten skedde, liksom de förut omnämnda förflyttningarna utefter landsvägen, på velociped, hvarefter väg- längden reducerats till steg; hvarje steg beräknadt till 60 em.). Under den första fjärde- delen af vägen fanns skog blott på norra sidan; på södra sidan buskmark. Därefter gick vägen genom skog på båda sidor en sträcka af ungefär 300 steg, hvarefter vidtog öppen mark på norra sidan af den återstående vägsträckan. Ännu följande dag hade ej denna stekel återvändt. 50. En campestris-hona sågs, utan att medföra något byte, inspektera en före- gående dag gräfd håla. Medan stekeln ännu var nere, lades en trån en annan stekel af samma slag tagen paralyserad mätarelarv vid ingången. Stekeln kom upp, grep samma gruskorn, med hvilket hålan förut varit stängd, och stoppade in det i mynningen. Därpå märkte han mätarelarven, grep och stack den några gånger, bar den tveksamt omkring en stund i hålans närmaste omgifningar, gick ibland fram till hålan med den, men aflägs- nade sig åter. Slutligen lade han den vid ingången, öfver hvilken han gick oroligt fram och tillbaka. Dock dröjde det ej så länge, innan han tycktes fatta sitt beslut, tog bort stenen ur hålans mynning, gick ned och bar upp sand ett par gånger, hvarefter han drog ned larven. Innan han åter kommit upp, lades en annan paralyserad mötarelarv på den sten, som han förut användt att stänga med. Då stekeln åter kommit upp, grep han stenen, utan att bry sig om den därpå liggande larven, som föll åt sidan. Straxt efter det stenen blifvit fastkilad, märkte han dock larven, grep den och började bära omkring den, denna gång utan att sticka. Denna gång varade hans tveksamhet längre. Dock förfor han till sist på samma sätt som med den föregående larven, 1 det han åter öppnade sin håla och bar in äfven denna larv. Då stekeln kommit upp, uppgräfdes hålan, som befanns innehålla blott dessa två larver. På den först inburna hade stekeln lagt sitt ägg. Han hade således inspekterat den ännu tomma hålan. I jämförelse med n:r 2, 13 och 51 handlade denna stekel, i likhet med n:r 41, i enlighet med de främmande omständigheternas kraf. Jag tror ej, att man bör lägga mycken vikt vid den omständig- heten, att han utförde den provisoriska stängningen, innan larverna, som lågo framför hålan, nedsläpades. Detta var blott en yttring af den för steklarna så karaktäristiska starka koncentrationen af uppmärksamheten på det arbete, hvarmed han sysslade. (Således ungefär detsamma, som hos människor ofta, fastän oriktigt, kallas distraktion, men som KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 340. N:O 5. 121 i själfva verket är distraktionens raka motsats). Han hade otvifvelaktigt ej märkt lar- verna, förr än reflexhandlingen var förd till slut, den handlingsassociation, som kan uttryckas sålunda: hålan bör stängas, innan hon lämnas. 51. En campestris sysslade med nygräfning af håla. Medan hon vare nere, lades en nyss från en annan campestris tagen, paralyserad mätarelarv vid ingången. Då stekeln nästa gång kommit upp, kastat bort sin sandbörda och åter skulle gå ned, fick han se den, grep den och kastade utan vidare bort den omkring 2 m. från platsen i en häftig flyktsväng. Sedan stekeln gått ned, lades larven för 2:a gången i samma läge. Stekeln förfor på samma sätt som förra gången, men kastade nu bort den endast !/2 m. Då han 3:e gången upptäckte larven vid ingången, grep han och stack honom först under ett af de bortersta segmenten, därefter under strupen och sist i ett af de mellersta segmenten. Därefter »malaxerade» han honom mycket länge, med väl ett hundratal kraftiga bett om halsen från sidan, lät honom sedan ligga omkring '!/2 m. från ingången och återvände. 4:e gången flög han bort med larven, slog ned på marken 2!/2 m. från hålan och läm- nade honom där, utan vidare paralyseringsåtgärder. 55:e gången kastade han bort honom bortåt 2 m. 6:e gången grep han och flög bort med honom 1 m., stack honom där på marken ett par gånger, kastade sedan i flykten bort honom ytterligare 1!/2 m. Att denna stekel uppfattade att det var en larv, som vållade allt detta besvär, och icke något liflöst, 1 vägen liggande föremål, framgår ju tydligt af att han stack och malaxerade honom. I sitt handlingssätt erimrar han om n:r 2 och 13, men afviker skarpt från n:r 40 och 41. Särskildt framträder hans individualitet i den fullständiga frånvaron af tvekan om hvad som var att göra för tillfället. 52. En campestris sågs sysselsatt med nygräfning af en håla, därvid alltibland hvilande, antingen platt nedliggande på marken eller långsamt kringströfvande i omedelbar närhet till hålan. En gång utsträcktes dock promenaden till omkring 1 m. från platsen, där stekeln öppnade en håla, gick ned i den, bar upp sand ett par gånger och därefter började stänga. Sedan det första gruskornet blifvit nedfördt, uppgräfde jag denna håla, som befanns innehålla en liten grön mätarelarv, som bar stekelns ägg fästadt vid sidan af ett af de mellersta segmenten. Stekeln stannade i närheten och återkom, sedan jag lagt den uppgräfda larven bredvid hålan och aflägsnat mig några steg. Stekeln grep denna larv och flög bort med den ett par meter, slog där ned på marken och stack larven några gånger. Därefter började han slicka på ägget, hvilket sedan befanns tomt och utsuget, lät larven ligga och återvände till den första hålan, med hvars gräfning han fortsatte. Om han sedermera inbar larven i den nygräfda hålan, kan jag ej afgöra, då jag ej dröjde på platsen. Fallet har anförts såsom ett nytt exempel på denna stekels vana att inspektera sina hålor. Ur de ofvanstående iakttagelsefallen framgår icke blott med stor tydlighet, att A. campestris tid efter annan förser sin uppväxande larv med ny föda, utan äfven det intressanta förhållandet, att stekeln alltibland öppnar sin håla utan annan afsikt än att inspektera den, öfvertyga sig om afkommans befinnande och behof och, om så skulle befinnas nödigt, aflägsna förolyckade ägg och foderlarver. En så påtaglig vård om afkomman är, såvidt hittills är kändt, enastående bland solitära steklar och öfvergår vida den af FABRL K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 5. 16 122 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAR. först närmare bekantgjorda”!) och sedan af flera andra författare bekräftade vård, som Bembezx-arterna skulle ägna sin afkomma. Ty det är dock något helt annat att som Bembexz dag för dag infånga byten och lägga in dem till sin växande larv, så länge han vill förtära något. Något motsvarande äger ju äfven rum hos 4. campestris. Men att såsom den senare, utan -att först ha satt sig i besittning af byte, hvars blotta åsyn ju bör vara ägnad att framkalla reflexhandlingen »lägga ned bytet i hålan», utan således någon yttre impuls, som skulle kunna stämpla handlingen såsom reflexhandling, efter flera dagars förlopp erinra sig den i jordhålan dolda afkomman och genom ett besök öfvertyga sig om dess behof, innan ny jakt äger rum, ett sådant tillvägagående tyckes sakna det mekaniska element, som vi eljest äro vana att finna i de solitära steklarnas handlingssätt. Ehuru det ej direkt iakttagits, är det väl för öfrigt sannolikt, att något motsvarande äger rum äfven hos ÅA. sabulosa, i de fall då denna stekel tid efter annan inlägger smärre foderlarver i st. f. att en gång för alla inlägga en enda stor. ÅA. sabulosa bildar i sina lefnadsvanor en öfvergång mellan den af campestris använda, sannolikt ursprungligare metoden och det 1-larysystem, som blifvit allenarådande hos Psammophila. Ämnet skall vidare behandlas i kap. om val af rof. De af A. campestris insamlade foderlarverna äro, såsom förut framhållits, mindre än de, som A. sabulosa väljer till byte. Jag har mätt 38 foderlarver, tagna ur 20 cam- pestris-hålor, och fann deras medellängd vara 15,5 mm. Den längsta var 22 mim., den kortaste 7 mm. Foderlarverna äro alla fjärillarver af olika grupper, såväl Micro- som Macrolepido- pterer. Bland de senare finnas representanter för såväl dagfjärilar (en Pieridlarv) som spinnare (en Cymatophora?), nattflyn (Noctuae) och mätare (Geometrae). De senare äro till antalet öfvervägande. Af dessa hafva två kunnat bestämmas till arten, nämligen Cidaria miata L. och Biston lirtarius ÖLERCK. | På samma sätt som Ammophila sabulosa och campestris uppgifver FErRTON ”?) att ÅA. rubriventris Costa, A. Heydeinii DBm samt Sphex albisectus Ler. skulle i flykten bort- kasta och sprida den uppgräfda sanden, åtminstone 30 em. från hålans mynning. Ammo- phila Mocsaryi Korr bortbär också sanden i flykten, stundom till mer än en meters af- stånd, men sprider den ej, utan hopar den i en liten hög, nära hvilken stekeln slår sig ned för att släppa bördan, så att en konisk upphöjning bildas. Sphexz subfuscatus DBM använder däremot samma metod som Psammoplala hirsuta Scor., i det han lägger det uppgräfda materialet i en hög strax vid ingången och sedan använder det vid stäng- ningen. Likaledes afbryter han, i likhet med P. Mrsuta, ibland sitt gräfningsarbete för att alägga besök hos rofyet. Dolichurus corniculus SPinora. Den systematiska ställningen för släktet Dolichurus har varit i mer än vanlig grad omtvistad. Olika författare ha förfäktat dess frändskap med familjerna Tiphiidae, Pom- 1) 1879, sid. 227 o. ff. 2) 1902, sid. 508. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:0 5. 123 pilidae, Ampulicidae, Sphegidae, Pemphredonidae, Larridae, Nyssonidae, Philantidae, Cer- ceridae och Mellinidae, förutom det att släktet själft blifvit uppställdt såsom typ för en särskild familj, Dolichuridae. Jag tilltror mig ej att för närvarande finna ledtråden i denna labyrintiska blandning af familjekaraktärer, skenbart nyckfullt hopade på detta lilla släkte, därtill skulle uppenbarligen kräfvas en ingående anatomisk undersökning, för hvilken ma- terialets sällsynthet hittills lagt hinder i vägen. Däremot ser jag mig i tillfälle att något öka de hittills sparsamma uppgifterna om artens lefnadsförhållanden, hvilka, såsom HAND- LIRSCH ') framhåller, i sin mån torde lämna ett. ej oväsentligt bidrag till utredande af släktets frändskapsförhållanden. LEPELETIER ”), som ansåg bristen på tornar på framtarser och baktibier hos rof- steklarna såsom ett osvikligt tecken till parasitiskt lefnadssätt, trodde, att Dolichurus parasiterade hos Pompilus-arter. SHUCKARD ”), som eljest förhåller sig reserverad mot LEPELETIERS teori, tyckes i detta enda fall vara benägen att gifva honom rätt. DAHL- BOM ”) har sett denna stekel på sandmark insläpa insekter och barr i en gång i marken. GirRAUD ”) har sett den gräfva i vittringsgruset vid foten af en mur. Kour '") har sett Dolichurus sökande gå omkring på barklösa och murkna stammar äfvensom på barken af granar. HANDLIRSCH har fångat en Dolichurus corniculus, som släpade på en kakerlacka af arten Aphlebia punctata. Envär Ampulex-arter iakttagits infånga Blattider, förstärkas genom upplysningen om det likartade rofvet de skäl, hvilka först af LEerLETIER och seder- mera af Giraup och Komr framhållits för släktskapen mellan Dolichurus och Ampulex. SICKMANN har likaledes sett arten insläpa kakerlackor ”) af arten Hctobia lapponica. De viktigaste upplysningarna om släktets lefnadsförhållanden lämnas af FERTON ”), hvars arbete, ehuru skrifvet redan 1894, var mig alldeles obekant, då jag sommaren 1902 afslutade mina iakttagelser. Först på hösten samma år fick jag genom ett citat i en senare skrift af samme författare kunskap därom, och då ett på måfå afsändt bref efter många irrfärder slutligen anträffade honom i Bonifacio på Corsica, där han är artilleri- kapten, ställde han med största tillmötesgående samtliga sina arbeten till mitt förfogande. FERTON har iakttagit en annan Dolichurus-art, nämligen haemorrhous Costa; men det oaktadt visa hans iakttagelser i detaljerna största öfverensstämmelse med mina, liksom jag för öfrigt i alla de fall, som jag haft tillfälle att kontrollera, funnit hans iakttagelser gjorda med en ytterlig noggrannhet och en detaljrikedom, som eljest knappast återfinnes mer än hos FABRE och PECKHAM. ; FERTON har endast två gånger haft tillfälle att iakttaga Dolichurus i arbete. Första gången såg han honom vid ena antennen eller möjligen ena frambenet släpa med sig en kakerlacka, medan stekeln själf gick baklänges. Kakerlackan var lefvande och till- hörde arten Loboptera decipiens GERMAR. Den andra gången iakttog FERTON en Dolichu- 1) 1889, sid. 81. 2) 1825, t. X, sid: 450. 3) 1834. 4) 1843—45. 5) 1854. 6) 1880, sid. 184. 1) 1893, sid. 98. 3) 1894. 124 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. rus af samma art, som höll på att stänga sin håla. Stekeln sprang lifligt omkring i om- gifningarna och hopletade små stenar och jordklumpar, hvarmed gången fylldes. Cellen, belägen på 7—38 cm:s djup, innehöll en enda kakerlacka af förstnämnda art. FERTON säger sig ej veta, om det var en larv eller en fullbildad. Kakerlackan var lefvande och rörde sig lifligt, men då hon dock tycktes mindre rörlig än dem han fångat fritt kring- löpande, förmodar han, att hon blifvit stucken af stekeln. Ågget var fästadt på framsidan af högra mellanbenets höft längs en framspringande list, som skyddade det för kaker- lackans taggiga ben. Då kakerlackan under en lång transport flera gånger föll på rygg och därvid gjorde mycket häftiga rörelser, skadades ägget ändå ej. Ägget kläcktes på 3:e eller 4:e dagen; den nykläckta larven började ej äta vid äggets fästepunkt, utan något högre upp, kanske vid höftens artikulationsställe. Kakerlackan visade länge nästan oför- minskad liflighet. Ännu på 5:e dagen efter kläckningen, då larven börjat äta af hennes abdomen, stod hon upprätt och rörde sig hfligt, då hon vidrördes. På 6:e dagen hade larven nått en längd af 6 mm. Hans hufvud befann sig nu inne i kakerlackans abdomen, på hvars ena ventralsegment han ätit ett hål. Offret visade ännu lifstecken genom att röra antenner och ben, men hade sjunkit ihop. Några timmar senare hade lifstecknen upphört. Trettiosex timmar därefter och 8 dagar efter kläckningen hade larven upphört att äta och var nu 7 mm. lång, hade chitiniserade, tvåtandade mandibler och sidoknölar på segmenten, liksom sphegidernas och pombpilidernas larver. Sedermera omgaf han sig med en spolformig kokong af två lager, ett inre, tunt och hvitt, och ett yttre, som var tjockt, styft och brunt. FERTON framhåller det förvånande i att kakerlackan ej sökte befria sig från larven, som hon dock bort kunna nå, då han vuxit sig stor. Han frågar, om hon är okänslig för larvens bett eller fruktar att beröra ett smärtande sår. Den senare för- klaringen finner han sannolikast. Han erinrar om liknande fall med spindlar, som blifvit paralyserade af pompilider, men hämtat sig från förlamningen och blifvit, fullt lefvande och rörliga, uppätna af pompilidlarverna, som ej tycktes lida något men af offrets rörelser. Mina iakttagelser, som i det följande meddelas i den ordning de blifvit gjorda, öfverensstämma nästan fullständigt med de ofvan anförda, hvilka de i vissa afseenden fullständiga, särskildt i afseende på den ej förut iakttagna paralyseringsprocessen och den följande egendomliga behandlingen af bytet. 1. För första gången iakttog och infångade jag Dolichurus corniculus i Selånger utanför Sundsvall '/9 1900. En hona af denna art sågs på en grusbacke i ett åt söder vettande skogsbryn mycket omsorgsfullt stänga sin håla, hvarvid den använde ett tillväga- gångssätt, som mycket påminde om Ammopbhilas. Med käkarna ditburos i omgifningarna hopletade gruskorn, som först instoppades till tämligen stort djup, hvarefter smärre grus- korn fylldes där ofvan ända till mynningen, som slutligen i sin tur täcktes af samman- släpade barr och annat växtaffall samt gruskorn. Undersökning af hålan försummades denna gång, enär jag trodde stekeln vara en Miscophus, hvars rof jag kände, och först efter hemkomsten märkte misstaget. 2. Följande sommar, 1901, iakttogs stekeln en enda gång, '"/7, i ett sandigt skogs- bryn vid hafsstranden på Alnö i Medelpad. Äfven nu anträffades den, medan den höll på att stänga en håla, i hvilken den upprepade gånger inbar på betydligt afstånd hop- letadt stängningsmaterial. Stekeln infångades därigenom att mynningen till hålan till- KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:O 5. 125 täpptes med kloroformbegjuten bomull, hvarefter hålan uppgräfdes. Den bedöfvade stekeln fanns nära mynningen. Häålan fortsatte sig i en ihålig trädrot, 1 hvilken anträffades en liten kakerlacka (Ectobia lapponica). Denna rörde sig visserligen i början helt trögt, men då den snart kryade till sig, skref jag dess förra tröghet helt och hållet på kloroformens räkning och misstänkte ingalunda i henne något af Dolichurus hemfördt rof. Något annat anträffades emellertid ej i hålan, hvarför jag förmodade, att jag ej lyckats anträffa själfva cellen. 3. Sommaren 1902 sågs stekeln visserligen några gånger under juli och augusti månader på den sistnämnda lokaliteten, men först 2/8 iakttogs den sysselsatt med något arbete. Nämnda dag sågs nämligen en Dolichurus, som med yttersta beskäftighet sprang omkring och på några cm:s afstånd från den redan till största delen fyllda hålan hämtade gruskorn för att sedan lika flinkt springa tillbaka och lägga dem i hålans mynning. Då hålan uppgräfdes, befanns den innehålla en liten kakerlacka af ofvannämnda art, som bar ägget fästadt på framsidan af vänstra mellanbenets höft. Ägget, som var mycket smalt, satt längsmed höften och var något krökt, såsom vanligt hos rofsteklarna. Kakerlackan var så föga förlamad, att hon kunde gå ganska hastigt och, om hon lades på rygg, utan ringaste svårighet vände sig på fötter igen. Inlagd i ett glasrör, sågs kakerlackan försöka att med käkarna befria sig från ägget, men kunde ej komma åt det. Under de följande dagarna förlorade hon alltmer sin rörlighet. Då hon slutligen på 8:e dagen därefter ej mer visade några lifstecken och ägget ännu ej var kläckt, kon- serverades hon. : 4. 8 sågs en Dolichurus bära en kakerlacka uppför en stenfot och lägga henne på ett utsprång på en sten, hvarest han en stund sågs draga hennes stympade antenner mellan käkarna. Därefter gick han omkring, tydligen sökande efter sin håla. Då han en gång skulle gripa tag i kakerlackan för att flytta henne, råkade han tappa henne nedanför stenfoten, flög därvid genast ned och sökte rätt på henne, lade henne mellan några grässtrån och fortsatte länge sitt sökande efter håla. Därunder råkade han flera gånger i konflikt med små Aygenia-arter (intermedia och variegata), som hade sitt tillhåll på samma plats och gömde sina byten i små håligheter i den lera, hvarmed stenarnas mellanrum delvis voro uppfyllda. Dolichurus fann slutligen en sådan, till hvilken ingen bestred honom nyttjanderätten, och hämtade nu sin kakerlacka. Han grep henne därvid om hufvudets främre del och släpade henne därefter baklänges uppför stenfoten till den utsedda hålan. Såväl på vertikala som på horisontela ytor fortskaffade han henne på detta sätt. Den springa, 1 hvilken bytet gömdes, var tydligen ej gräfd, utan hade blott blifvit uppsökt såsom lämplig förvaringsplats. Att emellertid Dolichurus, fastän han lik- som Agenmia saknar tornar på frambenens tarser, förstår att gräfva, framgår af det föl- jande. Sedan kakerlackan insläpats och ägget lagts, började stängningen, hvilken tillgick så, att stekeln, ofta på rätt betydligt afstånd, uppsökte små lerklumpar, som med käkarna buros fram och lades öfver hålans mynning. Han färdades därvid alltid gående och be- gagnade ej sina vingar. Kakerlackan framgräfdes nu och befanns ligga på sidan. Medan hon, innan hon inlades, ej visade några rörelser, hade hon nu däremot, en kort stund därefter, kvicknat till så mycket, att hon själf reste sig och gick ganska lifligt. Ägget satt, såsom hos den 126 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. förra, på framsidan af mellanbenets höft. Då hon närmare iakttogs under gången, be- fanns att det ben, vid hvars höft ägget var fästadt, ej tjänstgjorde fullständigt, utan släpade, medan de andra tycktes alldeles oskadade. Hon instängdes i ett glasrör för att observeras. Agget kläcktes efter en embryonaltid af 4—5 dygn. Kakerlackan sågs då ännu lifligt springa små stycken vid beröring, hvarjämte hon lifligt rörde antenner och mundelar och putsade sig. Larvens hufvud hade uppstått vid äggets fästepunkt på höftens öfre del. Under de följande dagarna sågs kakerlackan ofta göra rörelser med munnen mot det ställe, där larven satt, men hon kunde ej nå honom. Ofta sågs hon häftigt rycka till, förmodligen af smärta vid larvens gnagande. Putsningen af frambenet framför larven upprepades i synnerhet ofta. På sjunde dagen efter kläckningen var larven 3 mm. lång. Kakerlackan var fortfarande lika liflig och åt flera gånger upplöst socker. På åttonde dagen efter larvens kläckning och tolfte dagen efter infångandet var kakerlackan ännu fullt kry. Larven var nu så stor, att hans bakända hängde ned under hennes bröst, hvilket gifvit henne anledning att höja sig något på benen. Ännu fortfarande åt hon socker med begärlighet. Två dagar därefter var hon hopsjunken och reagerade alls ej för retning. Hon var tydligen död. Följande dag hade Dolichuruslarven släppt sitt tag och låg nu bredvid kakerlackan. Han var 1 sin hopkrökta ställning 6 mm. lång. Hela kroppen var slemmig och klibbig. Nästa dag, den 12:e efter kläckningen, började han spinna kokong, hvilken dagen därefter var färdig. På kakerlackan syntes ingen annan yttre åverkan, än att det mellanben, vid hvars höft larven började äta sig in, fallit bort. På dess plats sågs ett gapande hål, genom hvilket larven sträckt in sin främre ända för att äta ur innehållet i thorax, medan ab- domen tycktes ha lämnats orörd. 5. ”/8 sågs en Dolichurus på en grusbacke stänga sin mellan ett par ur gruset uppstickande stenar anlagda håla, hvarvid tillgick på vanligt sätt, d. v. s. så att stekeln med käkarna ditbar gruskorn och växtaffall, som hopletades i närheten. Hålan uppgräfdes och innehöll en ganska lifligt rörlig kakerlacka, som bar stekelns ägg fästadt på förut beskrifna sätt. Det ben, vid hvars höft ägget var fästadt, var ej inskränkt i sina rörelser, hvilket ej heller var fallet hos de i det följande nämnda kaker- lackorna. Detta byte konserverades. Atskilliga andra exemplar af Dolichurus sågos på samma plats gå sökande omkring, därvid inträngande i små håligheter 1 marken och stundom gräfvande litet med fram- benen, men i synnerhet med käkarna här och där bortplockande gruskorn, utan att dock någon håla kom till stånd. 6. ””/s sågs en Dolichurus, som, gående baklänges, drog en kakerlacka med sig vid" den ena af. dess båda stympade antenner. Stundom släppte stekeln sitt byte och sprang något i förväg för att orientera sig. Då han vid återkomsten berörde kakerlackan med antennerna, sprang hon lifligt några steg, i synnerhet om bakkroppen berördes. Stekeln gick emellertid för hvarje gång helt lugnt fram och ställde sig midtför hennes hufvud, grep varligt den ena antennen, utan att kakerlackan därvid gjorde några rörelser, och skyndade åter i väg. Kakerlackan, som hela tiden höll sig upprätt, tycktes vid denna transport själf använda sina extremiteter något. Målet befanns vara en liten ihålig trädrot, hvars ända stack fram något ur sanden. Där utanför lämnade han kakerlackan KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND ål. N:O 5. 127 stående och skulle själf gå in, men möttes i öppningen af en liten myra, som ej lät jaga bort sig af stekelns hot. Denna grep då i hast sin kakerlacka och drog upp henne i en liten grästufva, mellan hvars strån hon placerades. Dolichurus försvann nu på en stund, och jag trodde, att han uppsökte en ny håla. Emellertid kom han tillbaka och drog in kakerlackan vid antennen i trädroten, där nu myran ej mera tycktes finnas kvar. Sedan han stannat nere en minut, kom han upp och uppsökte en liten sten, med hvilken han kröp in för att börja stängningen. För att infånga stekeln satte jag öfver hålans öppning en flaska, i hvilken han kröp in. Medan jag satte proppen i flaskan, kom en liten myra fram och kröp ned i hålan, hvilket hade till följd, att kakerlackan genast kom upp och började gå sin väg, då jag fasttog henne. Hon bar ägget på vanlig plats. Detta kläcktes efter 7 dygns förlopp. Ännu dagen därefter stod kakerlackan upprätt och sågs ofta putsa palper och framben. Den upprätta ställningen bibehölls äfven följande dag, fastän hon var föga rörlig och ej mer flyttade sig vid beröring. På 13:e dagen efter förlamningen var hon död, och larven, som vuxit föga, tycktes vara sjuk, hvarför han konserverades Den infångade stekeln förvarades för ett experiment, hvarom mera nedan under n:r 8. 7. Samma dag och på samma plats sågs en Dolichurus med lifliga slag springa omkring på backsluttningen, hvarvid han kröp in 1 alla små håligheter på marken, som jag trodde för att söka byte. Så befanns dock ej vara fallet. Han sökte i stället en lämplig håla. En sådan fann han 1 en liten oregelbunden spricka i marken bredvid en sten. Men den behöfde utvidgas, och nu visade Dolichurus, att han, trots bristen på tornar på frambenen, väl förstår att gräfva, ty inom kort visade han sig i mynningen, på vanligt rofstekelsätt krafsande den uppgräfda sanden bakom sig med frambenen, hvilket upprepades många gånger, afbrutet däraf att stekeln ibland kom upp och gjorde några slag 1 omgifningarna. Då hålan var färdig, upprepade han dessa orienteringslofvar i större skala, dels till fots och dels flygande i korta satser, därvid bestigande alla stenar och andra upphöjningar i närheten, liksom för att se sig omkring. Slutligen skyndade han bort till ett litet stenrös, tre meter från platsen, hvarest jag förmodade, att han hade sitt byte gömdt. Det befanns dock, att bytet nu först skulle jagas, och att Dolichurus således hör till de rofsteklar, som gräfva håla innan bytet anskaffats, men under tiden lämna hålan öppen. Stekeln började lifligt snoka omkring nere i stenröset, och snart befanns han ha drifvit upp en kakerlacka, som i snabbt lopp skymtade fram mellan ste- narna. Några ögonblick därefter syntes stekeln lika snabbt skynda efter på hennes spår, och nu pågick under några sekunder en liflig jakt uppför och nedför och rundtom ste- narna. Jag hade turen att få bevittna paralyseringsprocessen, hvarvid stekeln med käkarna grep fast i en af kakerlackans båda cerci och i nästa ögonblick sträckte sin i hög grad förlängda abdomen in under offrets bröst, där gadden instacks, dock, såsom jag trodde mig se, ej i midtlinjen, utan framför ena mellanhöften. Kakerlackan blef genast orörlig och föll på rygg. Nu putsade sig stekeln en lång stund, grep så tag i ena antennroten och drog upp det förlamade bytet på ett några cm. öfver marken upphöjdt blad. Jag hade redan förut lagt märke till, att de kakerlackor, som jag sett transporteras af Dolichurus, hade sina antenner stympade ungefär lika mycket, nämligen så, att blott ungefär innersta tredjedelen fanns kvar. Att detta icke var en tillfällighet, fick jag nu bevittna, ty stekeln klippte med käkarna af den ena antennen efter den andra, så att de 128 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHÉEGIDAE. afklippta styckena blefvo liggande på bladet. Därpå vidtog en egendomlig operation, i det stekeln upprepade gånger långsamt drog de kvarsittande antennstumparna mellan käkarna. Hvad som därmed åsyftades är svårt att förstå, såvida ej denna behandling genom sammanklämning af nerven och utdrifning af blodvätskan kan göra de återstående antenn- stumparna värdelösa såsom orienteringsorgan. Detta återigen skulle kunna förklara, att kakerlackan, äfven sedan hon vaknat ur sin bedöfning, står stilla, där stekeln ställt henne, och ej utan yttre påverkan visar benägenhet att springa sin väg, ehuru rörelseförmågan fullständigt återvändt (jfr n:r 6 här ofvan). Antennstumparna användas, såsom förut nämnts, af stekeln till att hålla fast i, medan bytet transporteras; en annan förklaring på den nämnda operationen, och som kanske är sannolikare, är därför den, att den kanske afser att göra antennerna känslolösa, så att kakerlackan vid stekelns beröring ej skall springa sin väg. Kakerlackan låg fortfarande orörlig på ryggen, och nu började stekeln en lång stund slicka hennes mun. Någon utsipprande vätska kunde dock ej ses. Därefter följde ett besök vid hålan, och efter återkomsten drog stekeln, som vanligt, sitt byte baklänges vid ena antennroten hela vägen och in i hålan, hvilken stängdes med sand, gruskorn och växt- affall. Sanden krafsades med frambenen bakåt. Kakerlackan uppgräfdes och befanns ligga på ryggen i cellen, men reste sig genast och gick ganska lifligt, fastän hon varit orörlig, då hon inlades omkring '/2 timme förut. Ägget var fästadt på vanlig plats. Kakerlackan, som förvarades i samma glasrör som n:r 6 (se ofvan), var lifskraftigare än denna och gick ganska lifligt vid beröring ännu på 10:e dagen. Fastän ägget lagts samtidigt med det under n:r 6 omtalade och förvarades under samma omständigheter, var det ännu denna dag ej kläckt, ett nytt bevis för att embryonaltidens längd är beroende af äggets mognadsgrad vid den tidpunkt då det lägges. På 13:e dagen låg kakerlackan på rygg och rörde visserligen vid beröring både antenner, palper och ben, men gjorde inga försök att gå. Som ägget vid hennes lifliga rörelser fallit bort redan på 10:e dagen, konserverades hon nu. 8. Den under nr 6 omtalade Dolichurus inspärrades i en rymlig glasflaska, dit jag ämnade insläppa en kakerlacka i hopp om att ännu en gång få bevittna förlamnings- processen. Sedan stekeln under några timmars tid fått lugna sig, insläpptes omärkligt en oskadad kakerlacka, som ett par dagar hållits 1 fångenskap i afbidan på ett sådant till- fälle. Det dröjde rätt länge, innan de under sina ströftåg inom sitt fängelse träffades. Då det omsider skedde, berörde de hvarandra några ögonblick forskande med antennerna. Därvid inträffade det oväntade, att Dolichurus snarare visade någon förskräckelse för kakerlackan än denna för honom. Något angrepp kom ej heller i fråga under ett par timmars tid, som jag iakttog dem. Följande dag var Dolichurus död, men kakerlackan fortfarande kry. Af hunger eller törst kunde stekeln knappt ha dött, ty både vatten och upplöst socker funnos att tillgå. Något resultat gaf sålunda ej detta försök. 9. En Dolichurus sågs ”?/s springa så beskäftigt omkring, att man kunde tro honom vara stadd på jakt. Så var dock ej fallet, utan han sökte blott efter håla. Många sådana pröfvades och förkastades, innan stekeln slutligen fann en, med hvilken han tycktes vara nöjd. Här gick han flera gånger in och ut, dock utan att vidtaga några förbättringar. Solen hade nyss börjat skina, och det är möjligt, att stekeln förut åtminstone delvis gräft KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:O 5. 129 denna håla och nu blott afsynade den. Emellertid begaf han sig först nu på jakt och sågs ett par timmar därefter komma dragande med en liten kakerlacka med helt korta vingstumpar, således ej fullbildad. Alla eljest iakttagna ha varit fullt utvecklade. Denna insläpades vid ena antennroten, och sedan stängdes med barr och annat växtaffall, som instoppades i mynningen till hålan. I betraktande däraf att den inburna kakerlackan varit ganska liten, föreföll det icke osannolikt, att flera sådana skulle inläggas, och att stängningen således blott varit provi- sorisk. Hålan lämnades därför orubbad. Då den sedan två dagar därefter uppgräfdes, kunde kakerlacklarven ej återfinnas. HEnär stängningen blott hade skett med i mynningen glest instoppadt växtaffall, tyckes det ej vara otänkbart, att kakerlackan själf gått sin väg. Om emellertid sådana fall kunna inträffa, är det ej underligt, att Dolichurus är sällsynt. 10. Samma dag sågs en annan Dolichurus i närheten komma släpande baklänges på en förlamad kakerlacka, hvilken, som vanligt, därvid fasthölls vid ena antennroten. Sanden var lös, och svårigheten att fortskaffa bytet var därför stor. Atskilliga uppehåll gjordes också. Stekeln gick flera gånger i förväg för att besöka sin i en brant sandvägg befintliga håla, för hvarje gång dragande bytet närmare. Kakerlackan, som förut varit alldeles orörlig, började till följd af det långa dröjsmålet att krya till sig. Hon låg på rygg, då hon lämnades af stekeln, men sprattlade lifligt vid beröring. Omsider hamnade hon i hålan, som därefter stängdes, hvarvid stekeln började med att inuti hålan nedrifva sand från väggarna. Då hålan sedermera uppgräfdes, låg kakerlackan på rygg med hufvudet måt och ägget fästadt på vanlig plats. Äfven denna var en hona och hade stympade antenner, såsom alla de förutnämnda. Hon gick och sprang obehindradt. Ingen af extremiteterna tycktes inskränkt i sin rörelseförmåga. | 11. I ett soligt och sandigt skogsbryn vid Nedansjö i Medelpad sågos ?!/7 1903 åtskilliga exemplar af Dolichurus lifligt röra sig på en liten sluttning. Särskildt var det fallet med en Dolichurus, som med yttersta liflighet snodde omkring och tittade in i alla springor och hål i marken. Halft flygande och halft springande for han omkring så hastigt, att det stundtals var svårt att med ögonen följa hans rörelser, synnerligast som han därunder gjorde de mest oberäkneliga bukter och vändningar. Enligt min föregående erfarenhet sökte han mnu-=efter håla. Plötsligt begaf han sig in i själfva skogsbrynet, mellan hvars växtlighet det var omöjligt att följa honom, men om en stund uppenbarade han sig igen med en liten kakerlacka, hvilken släpades på ryggen vid de stympade an- tennerna, medan stekeln sprang baklänges. Anländ till sluttningen, lade stekeln henne ifrån sig på öppna marken och började åter söka efter håla, men han hade blott aflägsnat sig omkring 20 ecm., då han mötte en stackmyra, vid hvars blotta anblick han ögonblick- ligen återvände till rofvet och bragte det i säkerhet på ett bräde, som låg '/2 m. därifrån, vid sluttningens öfre kant. Kakerlackan blef nu liggande med ryggen uppåt. Stekeln fortsatte länge sitt sökande efter håla, och under tiden tog jag hans byte 1 betraktande. Äfven denna var en hona, och antennerna voro, som vanligt, afklippta. Då kakerlackan berördes, sprang hon några steg, i synnerhet då bakkroppen vidrördes. Hon sprang då in i en springa i brädet, hvarifrån hon framdrogs. Vida okänsligare var hon för beröring af antenner och hufvud, och blotta närmandet af handen gjorde intet synbart intryck på K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 5. 17 130 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAEB. henne. Stekeln infann sig om en stund för att inspektera rofvet. Han närmade sig för- siktigt och vidrörde kakerlackan med yttersta spetsarna af sina antenner, hvarvid hon ryggade tillbaka och sprang några steg. Stekeln tycktes emellertid vara viss om att rofvet ändå ej kunde undgå honom, ty han återvände till sitt sökande. Ändtligen återkom han för att definitivt afhämta sitt byte, hvilket, som förut, ryggade undan och sprang 2—3 cm. Egendomligt var att se, med hvilken försiktighet stekeln nu framifrån närmade sig kakerlackan och, aktande sig för att beröra henne med antennerna, sakta fattade tag i: antennstumparna. Samma scen upprepades flera gånger, då stekeln ibland släppte henne för att göra några orienteringsslag vid sökandet efter hålan. Förvånande föreföll det, att han ej ånyo paralyserade ett så rörligt byte, i synnerhet då man jämför med tillvägagångs- sättet hos Psammophila och Ammoplula, hvilka ofta sticka sitt byte ånyo vid blotta miss- tanken att det flyttat sig. Till sist indrogs kakerlackan i ett hål, och efter nära 2 mi- nuter kom stekeln upp. Jag väntade att få se honom börja stänga, men i stället började han springa omkring i närheten, liksom sökte han åter efter håla. Möjligen stod detta i i samband med att en stackmyra kom upp ur hans håla, där kakerlackan blifvit indragen. Hålan uppgräfdes och befanns vara mycket rymlig, men föga djup. Kakerlackan rörde sig ej mer. Möjligen hade myran bitit ihjäl henne, fastän man skulle ha väntat, att hon då också skulle ha tagit henne med sig. Emellertid bar bytet stekelns ägg, fästadt längs framsidan af vänstra mellanbenets höft. 12. En Dolichurus iakttogs följande dag på samma plats, sysselsatt med att stänga sin håla, hvarvid stekeln i närheten hopletade och med käkarna frambar växtaffall. Cellen låg blott 1 cm. djupt. rufipes AICHINGER, locustidlarver (Komr, 1884, sid. 381, FErRTON, 1901, sid. 99). > Jullianii Kor Mantis-larver (FERTON, 1901, sid. 100). > manticida FABRE, Mantis-larver (Fabre, 1886, sid. 230). > mediterraneus KoHr samlar grylliden Öecanthus pellucens, imago, både & och 2 (FERTON 1901, sid. 99). > Costae DESTEFANI, larver af Gryllus campestris (LICHTENSTEIN, enl. Kor, 1884, sid. 365). > Panzeri Vv. p. LINnD., acridiider, imagines (FABRE, 1886, sid. 227). > latiwalvis THoms. var. gibbus Kor, larver af blattiden Fectobia livida (FERTON, 1901, sid. 100). Öfriga Tachysphex-arter, hvilkas rof är kändt, samla acridiidlaryer. Notogonia pompiliformis PAnz., gryllidlarver (Komr, 1884, sid. 252, FErTtON, 1901, sid. 98). Lyroda subita SAY, gryllider (PEcKHAM, 1898, sid. 169). Dinetus pictus FAB., hemipterer af fam. Lygaeidae (FERTON, 1901, sid. 106). Palarus flavipes FABR., hymenopterer af mycket olika slag. DuFour fann (Ann. soc. ent. France, 2 ser. vol. XV. 1841, p. 354 och 364) 18 arter af släktena Ichneumon, Tiphia, Mutilla, Scolia, Philanthus, Cerceris, Crocisa, Lyrops, Sphecodes, Ammobates, Myzine, Andrena (citeradt efter Komr, 1884, sid. 419). Släktgrupp V. Astata. Åstata, pentatomidlarver. Några arter uppgifvas af FErtTon (1901, sid. 104) äfven samla lygaeidlarver; af SICKMANN uppgifvas äfven blattidlarver (1893, sid. 86). Släktgrupp VI. Bembex. Bembex, muscider och tabanider. Monedula, muscider (Bates, 1872, sid. 215). Stizus tridens, homopterer (FERTON, 1901, sid. 107). » — fasciatus FAB., acridiider, larver och imagines (FERTON, 1901, sid. 127). K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 5. 18 138 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. Gorytes (isoleradt släkte, omfattande äfven Hoplisus och Harpactes), cicadiner, både larver och imagines. Mellinus (isoleradt släkte), dipterer, hufvudsakligen muscider. Släktgrupp VII. Alyson. Alyson Ratzeburgii DABLB., cicadiner, imagines (FERTON, 1901, sid. 104). >» — tricolor LEr., cicadiner (HANDLIRSCH, 1888). » bimaculatum Pz, cicadiner af de mest skilda släkten och arter (Konmr, 1880, sid. 23) [Nysson (isoleradt släkte); N. dimidiatus sannolikt parasit hos Gorytes (FERTON, 1901, sid. 107)]. Släktgrupp VIII. Philanthus. Plilanthus triangulum FAB. (apivorus) fångar tambin (Apis mellifica). > punctaius SAY, samlar i Amerika Halictus-arter (PECKHAM, 1898, sid. 108). Cerceris rybiensis L.,', solitära biarter af släktena Prosopis, Andrena, Halictus, Panwrgus (FERTON 1901, sid. 109). >» — hortivaga Komr, solitära biarter af släktet Hylaeus (Kort, 1880, sid. 226). > quadrifasciata PANz. insamlar enl. ANDRÉ (sid. 279) små gräfsteklar, såsom Alyson. » bupresticida DUuFour?, praktbaggar af flera släkten och arter (DUFOUR, Ånn. soc. ent. France, 1841). > labiata FAB., små viflar, såsom Apion (FABRE, 1879, sid. 58; ANDRÉ); ÖOtiorhyn- chus ovatus (NIELSEN, 1900, sid. 267); själf har jag funnit denna art samla skalbaggar af en helt annan familj, nämligen chrysomeliden Adozus (Eumolpus) obscurus (1900, sid. 179). Alla öfriga Cerceris-arter, hvilkas rof är kändt, samla viflar. Släktgrupp IX. Sphex. Sceliphron (Pelopoeus), flera spindlar af olika slag i hvarje cell. Ammophila, fjärillarver. Psammophila, fjärillarver, öfvervägande noctuider. Chlorion coeruleum, gryllider (PECKHAM, 1898, sid. 174). > compressum, blattider (PECKHAM, 1898, sid. 209). Arterna på Réunion och Mauritius uppgifvas också samla blattider (FABRE, 1879, sid. 120). Harpactopus abdominalis SAY., locustider (PECKHAM, sid. 175). Priononyz atrata, locustider (PEcKHAM, 1898, sid. 171). Sphez mazillosus T., locustidlarver (Komr, 1880, sid. 236; FErRTtoN, 1901, sid. 108). » subfuscatus DARLB., acridiider, (FERTON 1902, sid. 507). KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. då. N:0O 5. 139 g sett den samla Sphex flavipennis, gryllider (FABRE, 1879, sid. 82); FABRE har en gån acridtider och anför efter LEPELETIER ett annat dylikt fall. >» — oceitanicus, locustider (FABRE, 1879, sid. 138). >» — albisectus LEr., acridiider (FABRE, 1879, sid. 117; FERrtoN, 1902, sid. 512). Släåktgrupp X. Ampulezx. Ampulex, blattider (Komr, 1896). Dolichurus corniculus SPis., blattider, Apllebiau punctata (HANDLIRSCH), Ectobia lupponica (SICKMANN, 1893, sid. 98). > haemorrhous Costa, Loboptera decipiens (FERTON, 1894). Släktgrupp XI. Pemphredon. Mimesa, cicadiner. Stigmus, aphider, utom S. troglodytes, som af KENsEDyY uppgifvits insamla Thrips-larver, ända till 50 i hvarje cell (enl. WEstwoop, Modern classif. vol. III, sid. 195). Spilomena, coccider (Korr 1896, sid. 274). Alla öfriga till denna grupp hörande släkten samla, såvidt deras rof är kändt, aphider. Aphidsamlande äro således släktena Psen, Aporia, Pemphredon, Passaloecus, Diodontus och Stigmus. Fam. Vespidae. De solitära vespiderna insamla, såvidt jag känner, endast insektlarver, dels skalbagg- larver (Odwynerus och Hoplomerus), dels microlepidopterlarver (arterna af sl. Lionotus). >) Fam. Scoliidae. .Hithörande arter äro kända för att i jorden uppsöka och paralysera skalbagglarver af lamellicorniernas grupp för att sedan lägga sitt ägg på dem. Fam. Mutillidae. Lefnadsförhållandena inom denna familj äro föga kända. Ofta betecknas de hit- hörande arterna såsom parasiter hos andra hymenopterer. Om med rätta eller ej måste jag tills vidare lämna därhän. Detta skulle väl bero på, om mutillidens larv hämtar sin näring från de insamlade förråden och endast för att få behålla dessa för sig själf förtär den andra stekelns ägg eller nykläckta larv, eller om mutilliden lägger sitt ägg på en redan fullvuxen stekellarv, som får tjäna hans egen larv till föda. Jag har i detta af- seende endast sett några antydningar, som tyckas gå ut på att det sistnämnda skulle vara förhållandet (t. ex. FABRE, 1886, sid. 84). TI sådant fall kunna mutilliderna likaväl som scolierna betecknas som rofsteklar. 140 ADLERZ, LEFNADSFÖRHALLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. Methoca iehneumonides är helt säkert ingen parasit. Jag har sett denna art”) djärft angripa och paralysera en i mynningen af sin håla lurande Cicindela-larv, som stekeln därefter drog ned i hans egen djupa gång, utan tvifvel för att lägga sitt ägg på den. Fam. Sapygidae. Enligt hvad FABRE påvisat (1886, sid. 108) är åtminstone Sapyga punctata en verklig parasit hos ÖOsmia tridentata, 1 det dess larv förtär först biets ägg och sedan de för bilarven insamlade förråden. För öfrigt har redan SHUCKARD (1837) sett denna art intränga i cellerna hos Ösmia bicornis. Fam. Pompilidae. Alla hithörande steklar infånga och paralysera spindlar, en för hvarje cell. Endast släktet Ceropales har påvisats vara parasit hos Fompilus-arter. Såsom framgår af ofvanstående förteckning, äro de flesta större insektgrupperna representerade, vare sig som imagines eller larver, bland de roffångande aculeaternas byten. För öfversiktlighetens skull ordnas här nedan steklarnas byten gruppvis, hvartill fogas uppgift på de steklar, som välja sina rof ur hvarje grupp. Coleoptera: a. imagines: Arter af Cerceris. [Därjämte också någon annan stekel, hvars kokonger jag som- maren 1903 anträffade ett par em. under ytan i sandig mark, liggande omgifna af lätt igenkännliga rester af larvens foder, som utgjorts af Dasytes-arter. Kokongerna, som voro 6—7 mm. långa, voro förfärdigade af små samman- klibbade sandkorn, liksom hos Öxybelus och Bembex. De kunna således ej tillhöra det enda eljest kända skalbaggsamlande släktet Cerceris, hvars kokonger äro pergamentartade, mjuka.] b. larver: Scolia, Tiphia, Methoca, Odynerus, Hoplomerus. Hymenoptera, imagines: Arter af Cerceris, Philanthus, Palarus, Brachymerus och Lindenius. Lepidoptera: a. imagines: Ceratocolus subterraneus. b. larver: Ammophila, Psammophila, Lionotus. Diptera, imagines: Mellinus, Bembex, Monedula, Ozybelus samt de flesta erabroniderna. Hemiptera heteroptera: ÖCrossocerus, Lindenius, Sylaon, Tachysphex, Dinetus, Astata. 903: KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:0O 5. 147 Henviptera homoptera: Nitela, Stizus, Gorytes, Alyson, Mimesa, Stigmus, Spilomena, Psen, Aporia, Pemphredon, Passaloecus, Diodontus. Orthoptera pseudoneuroptera: Coelocrabro cloövorax, Rhopalum clavipes. Orthoptera cursoria: Tachysphex lativalvis var. gibbus, Chlorion compressum (0. 1. arter), Ampulex, Dolichurus, Astata. Örthoptera gressoria: Tachysphexz Jullianii, T. manticida. Orthoptera saltatoria: Tachytes, Tachysphex (de festa arterna), Notogomia, Lyroda, Stizus fasciatus, Chlorion coeruleum, Harpactopus, Priononyz, Sphex. Physopoda: Stigmus troglodytes. ÅAraneina: Pison, Trypoxylon, Miscophus, Sceliphron samt alla släkten af fam. Pompilidae. FABRE har") försökt att uppföda Bembex-larver med locustider och mantider, hvilket lyckades, i det larverna, ehuru eljest alltid uppfödda med flugor, utan tvekan åto dessa ovanliga rof och slutligen förpuppades. Han har också lyckats uppföda en Psammo- phila-larv med en syrsa i stället för den vanliga noctuidlarven ”) och talar vidare om en Ammophäila-larv uppfödd med spindlar, en Pelopoeus-larv (som eljest äter spindlar) med små gräshoppor, en Cerceris arenaria-larv med MHalictus samt en Philanthus-larv med Eristalis och andra dipterer. Själf har jag sett en Lionotus-larv, som eljest matas med microlepidopterlarver, med god aptit förtära en för Hoplomerus afsedd skalbagglarv. För steklarnas larver tyckes det således vara tämligen likgiltigt, med hvilket slags animalisk näring de förses. Och likväl göra steklarna själfva sitt val inom vissa gränser, som visserligen ibland äro mycket vida, såsom då Palarus flavipes samlar en mängd de mest olika hymenopterarter, men å andra sidan stundom omfatta blott en enda art. Detta sistnämnda torde dock kunna betraktas såsom undantagsfall och beror sannolikt på lokala förhållanden, såsom riklig tillgång på ett visst slags rof i förening med sällsynthet af eller brist på med detta närbesläktade arter. Således måste t. ex. Dolichurus i vårt land inskränka sig till Fctobia lapponica, enär han ej hos oss har tillgång till andra blattider, medan han i Tyskland äfven tillgriper Aphlebia punctata. Men i alla händelser väljer hvarje stekelart vanligen sitt rof bland närbesläktade arter. Att såsom FABRE ”) däraf sluta, att det också alltid har varit så, och att ingen förändring i val af rof någonsin kan äga rum, är påtagligen förhastadt. Ej sällan har man tillfälle att se, hurusom vid massförökning af någon insektart varierande vanor yppa sig, som komma en del individer och deras afkomlingar att slå sig på något nytt näringsfång och därigenom rädda sig undan hotande hungersnöd. Många af våra kulturväxters skadeinsekter äro exempel på sådana varierande instinkter, ett sådant ombyte af lefnadssätt. Under upprepade mass- förökningar bör, till följd af de ökade variationsmöjligheterna i förbindelse med stegrad häftighet i existenskampen, den nya varieteten, såsom jag vid ett föregående tillfälle fram- hållit, ”) vinna alltmera terräng på bekostnad af de individer, hvilkas instinkter ej tillåta dem någon tillpassning efter de förändrade lefnadsomständigheterna. Från ett sådant 1), 1886, sid. 299. 2) ibid. sid. 306. 3) ibid. sid. 316. ?) Periodische Massenvermehrung als Evolutionsfaktor [Biol. Centr. Blatt 1902]. 142 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. begränsadt »skapelsecentrum» torde det väl vara, som förut okända skadeinsekter d. v. s. nya instinktvarieteter oemotståndligt sprida sig öfver vida landsträckor. På- tagligen böra likartade förhållanden stundom ha rådt äfven bland rofsteklarna, i det, vid bristande tillgång på det vanliga rofvet, sådana individer, som varit alltför exklusiva i sitt val, dött ut i den ifrågavarande trakten, utan att efterlämna afkomlingar, medan åter individer med mindre ensidigt riktade instinkter betryggat sin afkommas fort- lefvande genom att förse sina larver med andra byten än de vanliga. Att sådana in- stinktvariationer kunna förekomma hos steklarna, likaväl som hos andra insekter, bör väl ej vara tvifvel underkastadt. FABRE anför själf några sådana instinktvariationer, om hvilka skall erinras i kapitlet om instinkten. Jag har själf sett en Cerceris labiata, som eljest förser sina larver med viflar, proviantera sina celler med så afvikande rof som Adozxus (Eumolpus) obscurus. Att sådana instinktvariationer ägt rum, därom vittna också de släkten, hvilkas särskilda arter ägnat sig åt infångandet af olika rof. Sphex-arterna äro specialister på locustider, gryllider och acridiider. Här hålla sig instinktvariationerna dock inom tämligen snäfva gränser, 1 det alla dessa rof äro orthopterer med hoppben. Större variationslatitud visar släktet Tachysphex, hvars arter ha att välja på såväl acri- diider och gryllider som mantider, blattider och hemipterer. Släktet Cerceris har delat sig i två grenar. Arterna af den ena grenen samla skalbaggar, de af den andra samla steklar. En så väl begränsad och naturlig grupp som crabronidernas, hvilken af somliga systematici anses för ett enda, i upplösning stadt släkte, visar prof på ytterst växlande val af rof för de olika arterna, om också flertalet infångar flugor. Man kan inför en sådan företeelse göra sig den frågan, om man bevittnar ett konvergens- eller ett diver- gensfenomen. För egen del är jag böjd att anse det senare vara fallet, enär den biolo- giska divergensen tycks gå parallellt med den morfologiska. Antagligen har således denna släktgrupp ursprungligen i sin helhet varit ett fugfångande släkte, men vid olika tillfällen och af olika anledningar hafva några dithöramde arter slagit in på ett annat lefnadssätt, hvarefter genom tillpassning till detta nya lefnadssätt de morfologiska olikheterna uppstått. Förhållandena inom crabronidernas grupp erinra i viss mån om förhållandena bland pung- djuren, som för att inom sitt område utfylla alla platser 1 »naturens hushållning» delat upp sig i grupper, som biologiskt och delvis också morfologiskt motsvara hela ordningar bland de placentala däggdjuren. Liksom sannolikt erabroniderna ursprungligen användt ett slags rof, så har det för- modligen varit med stamformen för alla rofsteklar. Sedermera ha de morfologiska karak- tärerna divergerat i samma mån som de biologiska. Om orsaken till att de olika stekel- arterna hålla sig till ett slags rof, är det naturligtvis svårt att uttala sig. FABRE tycks vilja anse det hufvudsakligen bero på rofvets anatomiska beskaffenhet, nämligen i så måtto att steklarna skulle välja sådana rof, som lättare än andra låta sig paralyseras. Detta må nu gälla för sådana, som välja rof med mycket koncentreradt nervsystem, såsom spindlar, pentatomider, flugor och viflar m. fl., men det har ingen allmängiltighet och gäller framför allt icke sådana som fånga larver, hvilkas ganglier pläga ligga mycket spridda. Valet af rof är naturligtvis ej ett »fritt val, utan instinktmässigt, och i sam- band därmed har också taktiken för infångandet af de särskilda slagen af rof utbildats såsom en instinkt hos dessa steklar. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:0 5. 143 I fråga om antalet byten, så är det hos en del steklar strängt begränsadt till ett enda för hvarje cell. Så t. ex. inlägga pompiliderna blott en spindel, Dolichurus blott en kakerlacka, Psammophila blott en fjärillarv o. s. v. För de arter återigen, som in- lägga flera byten i hvarje cell, brukar i allmänhet antalet växla, och denna växling beror kanske på hålornas växlande storlek i samband med den individuella växlingen i stek- larnas egen. Men en större stekel fångar ingalunda alltid ett större rof. Följden häraf är den, att antalet byten endast kan angifvas i medeltal. Något absolut gällande gifves det knappt. Obetydlig storlek hos rofvet kompenseras af ett större antal. I början af sommaren, då gräshopplarverna ännu äro små, bruka Tachysphex-arterna samla fera. Mot slutet, då de nått en betydligare storlek, inläggas däremot vanligen färre i hvarje cell. Under sådana förhållanden behöfver man ej göra sig frågan, om stekeln kan räkna. Denna i och för sig osannolika förklaring behöfs ej ens i de fall, då rofven infångas i ett tämligen bestämdt antal. Stekeln inlägger så många byten, som få rum 1 cellen, och då det hos samma art naturligtvis ofta bör inträffa, att cellerna bli ungefär lika stora, och att jämnstora byten insamlas, så är det lätt förklarligt, att samma antal träffas i ganska många celler. Sålunda fann jag t. ex. ett antal af 8 viflar i de festa celler af Cerceris arenaria, som undersöktes på en plats i Medelpad, men därvid är att märka, att alla viflarna tillhörde samma art. Bland Cerceris-arterna samla flera mycket små viflar, såsom labiata, truncatula och 5-fasciata. Hos den sistnämnda har jag räknat 40 viflar i samma cell, hvaraf 38 individer af de små Apton-arterna. Cerceris arenaria samlar däremot både större och mindre. Af de senare inläggas då flera i cellen än af de förra. Sålunda har jag i en arenaria-cell funnit 28 viflar af den lilla Strophosomus coryli, medan af den tämligen stora Brachyderes brukade inläggas ett antal af 5—12. Emellertid tycks C. are- naria med förkärlek ägna sig åt specialiteten att fånga Brachyderes, hvilken i Medelpad var nästan det enda iakttagna och i Östergötland det ojämförligt oftast förekommande bytet. Detsamma har också Koumr iakttagit. Härifrån är det sålunda icke så svårt att tänka sig öfvergången till vanorna hos Cerc. tubercuwlata, som nästan uteslutande samlar en enda art, den stora vifveln Cleonus ophthalmicus (5 eller 6 indiv.), och är så exklusiv i sitt val, att FABRE”'!) bland ett mycket stort antal undersökta celler endast i två fall anträffade viflar af annan art. Släktet Ammophila visar exempel på arter, som samla många små foderlarver (A. campestris, holosericea m. 1), samt på sådana, hvilka, i likhet med ÅA. sabulosa, stundom samla flera mindre, stundom åter en enda stor. ÅA. urnaria samlar enligt PECcKHAM 1 regeln två foderlarver, men har också iakttagits samla blott en enda. Huruvida någon art under alla förhållanden samlar blott en enda, tycks ej vara afgjordt. FABRE”) uppgifver visserligen så vara förhållandet med ÅA. argentata, men då han har samma uppgift om ÅA. sabulosa, som dock befunnits ej sällan samla flera, så torde också möjligen uppgiften om argentata komma att visa sig lida af undantag. En viss anledning att misstänka detta ligger däri, att denna art gräfver sin håla och stänger den provisoriskt, innan foderlarv anskaffats, på samma sätt som ÅA. sabulosa och cam- pestris. Psammophila åter, som helt och hållet öfvergått till 1-rofsystemet, gräfver håla först sedan rofvet infångats, liksom också fallet är med Pompilus-arterna. 1) 1879, sid. 56. 2) ibid. sid. 213. 144 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. Inom de närstående släktena Ammoplila och Psammophila kunna således två ut- vecklingsriktningar i vanorna urskiljas. Den ena af dessa riktningar tenderar till infån- gande af blott ett enda stort rof och kulminerar hos Psammoplula. Denna vana medför fördelarna af tids- och kraftbesparing. Den andra riktningen tenderar till infångandet af flera smärre byten. Den leder i sin kulmen till matandet af larven, sådant jag påvisat det äga rum hos ÅA. campestris. Äfven denna vana kan ju väl tänkas medföra stora för- delar, då den blifvit väl utbildad och fixerad. Den förste, som påvisat matandet af larver hos någon solitär stekel, är ROLANDER,') som sett Ammoplila sabulosa inbära ny foderlarv, då stekellarven förtärt den första. Sedermera hafva liknande uppgifter lämnats beträffande andra steklar, såsom för europeiska Bembezx-arter (BARTRAM, FABRE, WESENBERG-LUND, FERTON, BOUVIER m. fl.), den ameri- kanska Bembex spinolae (PECKHAM), Lyroda subita (PECKHAM), Mellinus (Curtis), Crabro cephalotes (MarcHaL), Crabro IV-maculatus (VErHorrr). Beträffande den sistnämnda arten uppgifver FERTON ”) emellertid, att den på Corsica ej har iakttagits mata sina larver. Beträffande Ammophila sabulosa och campestris har jag i ett föregående arbete ?) anfört iakttagelser, som tydligt ådagalägga, att äfven vuxna larver matas af dessa steklar. Sedermera hafva iakttagelserna öfver A. campestris ökats, och en del, men på långt när icke alla, af de fall, då tydligt matande och till och med en verklig vård af afkomman äfven i andra afseenden kunnat urskiljas, omnämnas i det föregående. Särskildt kan hänvisas till n:r 6, 17, 18, 20, 27, 28, 42, 43, 44 och 352. Medan alla parasitsteklar, såvidt jag känner, införa sitt ägg 1 det utsedda offrets kropp och, med få undantag, lämna offret kvar på samma plats, där det anträffades, fästa de roffångande aculeaterna sitt ägg utanpå det paralyserade rofvet och transportera det, med få undantag, till något särskildt gömställe. Emellertid öfverensstämma scolierna, såsom FABRE ”) visat, i det afseendet med parasitsteklarna, att de kvarlämna sitt rof på samma plats, där det anträffats. Såsom jag nyligen lyckats få se,”) paralyserar äfven Methoca sitt rof, Cicindela-larven, i dess egen håla och neddrager den däri, utan tvifvel för att utanpå den fästa sitt ägg och kanske sedermera tillsluta hålans mynning. Ett liknande enkelt tillvägagående använda en del pompilider. Sålunda meddelar t. ex. FERTON, ") att Pompilus luctuosus i Alger angriper Lycosa bi-impressa i dess djupa håla, paralyserar den där och låter den ligga, hvarefter öppningen stänges. Samme författare har sett Pompilus effodiens förfara på samma sätt med en spindel af släktet Lycosoides”) samt Pompilus vagans med Nemesia badia.”) Den sistnämnda spindeln gräfver emellertid i slutet af sommaren en ny ingång till sin håla och kan således fly ut genom den ena, då stekeln intränger genom den andra. Dock upphinner stekeln honom snart, paralyserar honom i detta fall ute i det fria och drager sedan åter in honom i hans egen håla, 1) Enligt en uppgift af DE GEER, anförd af DAHLBOM i Hym. Eur., sid. 13. 2) 1901, sid. 114. 3) 1900. 2) 1886. ?) La proie de Methoca ichneumonides LATR. 6) 1891, sid. 3. 7y ibid. sid. 8. 5) 1897, sid. 4. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:0: 5. 145 hvilken stänges, sedan ägget lagts. Från detta tillvägagångssätt är steget ej långt till metoden hos de pompilider, som fånga fritt kringlöpande spindlar och insläpa dem i någon tillfälligt anträffad hålighet, som de blott, ifall så behöfves, utvidga och afpassa för sina ändamål. Så tycks, bland de af mig iakttagna, Pompilus cinctellus gå tillväga. Betecknande är i detta fall, att denna stekel ej brukar hänga upp sitt rof i något blad- veck eller på något annat öfver marken upphöjdt gömställe, såsom de pompilider pläga göra, som gräfva hålan helt och hållet. FERTON uppgifver om Pompilus miger,!) att han skulle inbära sin spindel i hvilken anträffad hålighet som helst, som befinnes passande. Enligt min erfarenhet gräfver denna art också själf helt och hållet sina hålor, så att han kan betraktas såsom en biologisk öfvergångsform till de pompilider, som endast an- vända sådana hålor, som de själfva helt och hållet ha gräft. Till dem höra våra flesta och vanligaste arter, såsom vwviaticus, trivialis, chalybeatus m. 1. En annan stekel, som, först sedan bytet fångats, väljer plais för håla och gräfver den färdig, är Psammophila hirsuta. Liksom de nyssnämnda pompiliderna brukar därför Psammophila upppsöka ett öfver marken upphöjdt provisoriskt gömställe för sitt rof, för att ha det i säkerhet, medan den långvariga gräfningen pågår. Instinkten att hänga upp rofvet på ett sådant gömställe är påtagligen ännu stadd 1 utbildning och ej strängt fixerad, ty en del indi- vider äro i detta afseende mera försumliga än andra och gå därför ofta förlustiga sitt rof, som under deras frånvaro bortföres af steklar af samma art, af myror eller andra rofinsekter. Särskildt gäller detta flera pompilider, hvarpå i det föregående exempel anförts. Öfriga steklar gräfva, eller åtminstone utse, håla, innan de begifva sig på jakt. Bland dem, som gräfva encelliga bon, låter Dolichurus den nygräfda eller nyutsedda hålan stå öppen, medan bytet, i detta fall ett enda, anskaffas. Tachysphex unicolor låter lika- ledes den nygräfda hålan stå öppen och stänger den ej, förrän alla de för densamma afsedda bytena blifvit inlagda. | Ammophila-arterna samt Miscophus, Ozxybelus och Bembez stänga däremot mer eller mindre omsorgsfullt den nygräfda och ännu tomma hålan och upprepa detsamma för hvarje nytt byte, som inlägges. Af steklar, som gräfva flercelliga bon, låta de flesta hufvudgången stå öppen. Så göra alla crabronider, som jag haft tillfälle att iakttaga (utom de i det föregående nämnda äfven cribrarius och cavifrons), samt alla Cerceris-arterna, Mellinus, Diodontus, Mimesa, Pemphredon, Trypozylon och Astata stigma. Gorytes-arterna (åtminstone tumidus och lunatus) samt Astata boops krafsa däremot litet sand in i öppningen, då de lämna hålan, hvilket naturligtvis bör åtminstone till någon del vara ett skydd för chrysidider, tachinider och andra parasiter, hvilka obehindradt kunna gå in i de öppna hålorna. 1) 1897, sid. 17. K. Sv. Vet. Akad. ITandl. Band 37. N:o 5. 19 146 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAB. Rofvets paralysering. Att många steklar blott paralysera sina byten, utan att döda dem, har varit länge kändt, och i allmänhet har detta ansetts vara en omständighet af stor betydelse för af- komman, för hvilken man antagit det vara nödvändigt att få färsk föda. Detta skulle ernås därigenom, att stekeln sticker rofvet och därvid insprutar sitt gift, men betydelsen af denna handling har förklarats på två väsentligt olika sätt: 1. Man skulle kunna föreställa sig, att det insprutade giftet har en antiseptisk inverkan och sålunda fördröjer förruttnelsen af rofvet. Denna åsikt framställdes ursprung- ligen af Durour '), och till densamma har bl. a. i nyare tid VErRHoEFrF ”) slutit sig. 2. Enär rofvet ej stickes hvar som helst, utan i närheten af de viktigaste rörelse- centra, så afser denna åtgärd icke en konservering af rofvet på antiseptisk väg, utan en förlamning af rörelseförmågan. Genom denna paralysi undanröjes den fara för stekelns ägg och späda, nykläckta larv, som rofvets rörelser kunna tänkas medföra, medan dock rofvets vegetativa hfsfunktioner ostördt fortgå. Här är således också fråga om en kon- servering, men icke på antiseptisk väg, utan genom bibehållande af en rest af lif. Denna åsikt har först framställts och förfäktats af FABRE i talrika skrifter, och till densamma sluter sig antagligen flertalet, om också med någon modifikation. Mot dessa åsikter framställer PrcKHAmM ”) åtskilliga, som det tyckes, mycket berätti- gade anmärkningar. Först och främst har 1 fråga om själfva kärnpunkten af paralyserings- teorien, påståendet att steklarnas larver nödvändigt behöfva färsk föda, förbisetts, att en hel mängd af dessa steklar förse sina larver med redan från början döda byten, och att äfven sådana larver, som i regeln förses med paralyserade byten, dock utan olägenhet förtära äfven dem, som händelsevis blifvit dödade, i snart sagdt hvilket skick de än må befinna sig. Påståendet att bytet stickes i nervcentra, är ej något konstateradt faktum, utan en slutsats, dragen däraf att en del af rofven ej äro dödade, utan paralyserade. Äfven de skickligaste operatörerna af dessa steklar, Ammophila-arterna (inklus. Psammo- phila), sticka sina byten på ett så osäkert och växlande sätt, att många byten dö, långt innan de börja angripas af stekelns lary. Om dessa steklar verkligen åsyfta paralysering, så måste det påstås, att de samt och synnerligen befinna sig 1 novisstadiet och ingalunda kunna sägas vara några mästare i sin konst. Det behöfs ej heller, ty det finnes ingen- ting i en så raffinerad operation, som är af ringaste nytta för dem. Hvarför skulle de vara nödsakade att konservera bytet för veckor, då deras larver kläckas och börja äta på det under de allra närmaste dagarna? Det ursprungliga ändamålet med stickandet tror PEcKHAM ha varit att öfvervinna rofvets motstånd och hindra det att undkomma. En stor gräshoppa eller fjärillarv skulle omöjligt kunna transporteras i oskadadt skick, därtill äro de för starka och rörliga. Vanan 1) Ann. des Sciences- nat. 2. ser. tom. XV. 2) 1891, sid. 696. 3) 1898, sid. 220 o. f. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 317. N:O 5. 147 att sticka i närheten af ganglierna är ett medel att hastigt och effektivt bryta motståndet och kan mycket väl tänkas så småningom utvecklad genom naturligt urval. Skulle så mjuka byten som fjärillarver med käkarnas tillhjälp bringas till orörlighet, så skulle de krossas till en massa och beröfvas en stor del af närimgsvärdet. Då till byte väljas spindlar, som själfva äro utrustade med giftiga vapen, är detta ett ytterligare skäl att medelst paralysering hastigt afväpna dem. Pompäilus scelestus förlamar spindlar, som äro större än stekeln själf, och hvilka under de närmaste 3 eller 4 timmarna äro alldeles orörliga, så att de lätt kunna inbäras af stekeln, men som sedan krya till sig så full- ständigt, att ProcKHAM såg en sådan tillfrisknad spindel själf fånga och förtära flugor. Denna rörlighet medför dock ingen fara för stekelns larv. PEcKHAM amför också en serie af försök, som han gjort för att öfvertyga sig om stekelgiftets verkan, då det anbringas på afstånd från nervcentra. Äfven i dessa fall följde paralysi och sedermera döden, men ej genom sårandet af nerycentra, utan genom giftets diffusion. MARCHAL ') tror ej med FABRE, att steklarna från början äro fulländade i konsten att paralysera. Cerceris rybiensis böjer in sin abdomen under biets thorax och sticker i mellanrummen mellan segmenten, d. v. s. på de punkter, som äro genomträngliga för gadden. Ordningen för styngen är mycket växlande, och om biets hals göres oåtkomlig genom något skyddande öfverdrag, så gifva styngen mellan pro- och mesothorax samma resultat. Allt som erfordras är, att gadden skall nå nervsträngarna i ganglickedjan. Faktiskt berör den ej själfva ganglierna, utan intränger mellan dem, enär de ej ligga midt- för mellanrummen mellan segmenten. Afståndet till ganglierna är dock litet, och giftet når därför hastigt nervcentra. Äfven FERTON ”) anser sannolikt, att Sphex subfuscatus vid paralyseringen af Calo- ptenus ttalicus ej träffar nervcentra med gadden, utan att det snarast är det ingjutna giftet, som åstadkommer effekten. Han fråntog en sådan stekel dess nyss förlamade byte och erbjöd den ett annat, lefvande, af samma slag. Detta senare behandlades på samma sätt som det första, men utan effekt, sannolikt därför att stekelns giftblåsa för tillfället var tömd. Samme författare omtalar ?) många fall, i hvilka de af pompilider stuckna spindlarna fullständigt återhämtat sig efter några timmars förlopp, så att de åto, ömsade hud och spunno trådar. Spindlarna uppätas därför i vissa fall alldeles oförlamade. Men offrets rörlighet skadar ändå ej stekellarven eller ägget. Tvärtom tyckes spindeln akta sig för att vidröra dem, liksom man undviker att beröra ett smärtande sår. Däraf sluter FERTON det icke vara nödvändigt att antaga pompiliderna redan från början utrustade med samma precision i fråga om gaddens användning, som de nu i allmänhet besitta, enär det i många fall visat sig, att denna precision kan saknas utan fara för afkomman. Till samma slutsats har han kommit beträffande den mantisfångande Tachytes Julliami Konr ”) och polemiserar på denna grund mot FABRBS åsikt, att paralyseringsinstinkten måste tänkas redan från början ha framträdt i fulländadt skick. SST 2) 1902, sid. 505. 3) 1897, sid. 11. 1) Hans resonnemang om detta fall anfördt i kap. om instinkten. 148 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAEB. På grund af de erfarenheter jag gjort måste jag ansluta mig till PEcKHAMS och FERTONS ofvan anförda åsikter om paralyseringens betydelse. 1. Ått rofvet inlägges lefvande är ingen nödvändighet för stekelns larv. Dipterer, som insamlats af Crabronider, af Mellinus, Bembex och Ozxybelus, visa sällan några lifs- tecken. Samma är förhållandet med aphider, insamlade af Pemplwredon och Diodontus, cicadiner, insamlade af Mimesa och Gorytes-arterna, cimicider, insamlade af Astata och en del Crabronider, samt microlepidopterer, insamlade af Ceratocolus. Samma är också ofta fallet med de af Ammophila campestris insamlade fjärillarverna, i synnerhet små mätare- larver, på hvilka antagligen giftet verkar kraftigare i mån af deras obetydliga storlek. Visserligen har jag sett campestris vid inspektionen af sina hålor stundom kasta ut sådana döda och skrumpnade foderlarver, men å andra sidan har jag själf uppfödt denna stekels lary med delvis döda foderlarver. Visserligen träffar man på Cerceris-celler, i hvilka alla viflarna äro döda och möglade, i hvilket fall äfven stekelns larv omkommit; men detta inträffar i synnerhet efter en tids ihållande regnväder och beror på att marken blifvit genomdränkt af vatten, hvilket för öfrigt lika fördärfligt påverkar åtskilliga andra gräf- steklars afkomma. Äfven larverna af den solitära getingen Lionotus tomentosus har jag sett med god aptit och utan menliga följder förtära äfven döda: och skrumpnade foder- larver, t. o. m. då de nästan uteslutande varit hänvisade till sådana. 2. Rofvets orörlighet wvisar sig i åtskilliga fall ej vara nödvändig för äggets och larvens säkerhet. I många fall har jag, liksom PECKHAM, FERTON och BORRIES ”"), iakttagit, hurusom af Pompilus-arter förlamade spindlar inom kort tid återfått sin fulla rörelse- förmåga. Bland i det föregående nämnda exempel kan hänvisas till Pompilus fumipennis n:r 5, 6 och 10 samt Pomp. chalybeatus n:r 2. Särskildt i fråga om Pomp. fumipennis n:r 10 visade det sig, att hvarken ägg eller larv ledo någon skada däraf, och att spindeln, fastän han, då cellen öppnades, var så återställd, att han själf gick ut och sedermera förtärde en annan spindel med vidfäst stekelägg, likväl ej försökte befria sig från den stekellarv, som sedan blef hans bane. Denna omständighet gör det sannolikt, att den under Pomp. fumipennis n:r 6 omtalade spindeln endast af en ren tillfällighet råkade klämma sönder stekelägget, hvilket förmodligen ej skulle ha inträffat, om han varit in- spärrad 1 den trånga cellen, där han ej obehindradt kunnat gå omkring. Dolichurus förlamar sina kakerlackor med ett enda styng i bröstet (se Dolichurus n:r 7), hvilket för en insekt med så väl skilda ganglier som Hctobia borde vara alldeles otillräckligt att åstadkomma ögonblicklig förlamning, om det nämligen härför vore nöd- vändigt, att alla de förnämsta rörelsecentra direkt berördes af gadden (se därom här nedan). Paraly sien blir emellertid ögonblicklig och fullständig, men räcker endast en kort stund. Ännu innan kakerlackan MT instängd i hålan, har hon ofta hämtat sig så mycket, att hon försöker gå sin väg, då stekeln elen sina besök i hålan kommer för att hämta henne. Att hon ej gör det fullständigt, beror åtminstone ej på bristande rörelseförmåga, utan står möjligen 1 samband med att stekeln förut har klippt af hennes antenner och under- kastat stumparna en grundlig bearbetning med sina käkar (se Dolichurus n:r 7). Då hålan öppnas, går hon ofta själf ut, och samma rörlighet bibehåller hon sedan till långt efter DHETS9N; sid. 109: KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/1. N:0 5. 149 äggets kläckning, då larven redan är så stor, att det borde vara henne möjligt att komma åt honom och befria sig från honom. Men några sådana försök gör hon ej, och detta beror ej på slöhet, ty samtidigt äter hon socker, som blifvit inlagdt (se Dolichurus n:r 4, 15, 16). Den kortvariga paralysien kan sålunda här ej afse äggets eller larvens säkerhet, synnerligast som Dolichurus aldrig ses sticka omigen ett om än mycket rörligt byte, hvilket däremot mycket ofta är fallet med Psammoplila och Ammophila-arterna. 3. Gadden behöfver ej träffa nervcentra och gör det förmodligen ej heller annat än tillfälligtvis. Såsom ofvan nämndes, paralyserar Dolichurus sin kakerlacka ögonblickligt och med ett enda styng. Men detta kan ju omöjligt träffa alla tre thoracalganglierna och därtill både öfre och undre svalggangliet. Att alla dessa påverkats, framgår emellertid däraf att kakerlackan i början är alldeles orörlig. Hvarken ben, mundelar eller antenner reagera mot retning. Med ett enda styng paralyserade Tachysphex pectinipes n:r 5 sin gräshoppa och med för tillfället fullständig framgång. Och dock äro gräshoppans thoracal- ganglier, liksom kakerlackans, väl skilda. Jag har haft ett enastående tillfälle att se gaddens rörelser imuti offrets kropp, då Psammophila n:r 26 stack en noctuidlarv bakom 2:a bukfotsegmentet, där gangliet syntes genom den tunna huden. Den långa och mycket böjliga gadden beskref vidlyftiga svängar fram och tillbaka i gangliets omgifningar och sågs mycket tydligt tvärsigenom huden. Det var inga trefvande rörelser, som om den skulle ha sökt något mål, utan rörelserna voro just sådana, som kunna tänkas åsyfta spridningen af giftet till-de på båda sidor om gangliet utgående nervstammarna och deras förgreningar. Att det är giftets spridning, som spelar hufvudrollen, framgår vidare af den tydliga uppsvällning af larvkroppen, med en abnorm spänning af huden, som jag i många fall iakttagit strax efter noctuidlarvernas paralysering. Det framgår också af den ringa effekt, som stynget af en stekel, som för tillfället tömt sin giftblåsa, utöfvar på rofvet. Förmodligen kunna också de långa hvilostunder, hvilka Psammophila ofta låter afbryta paralyseringsakten, förklaras därmed att stekeln väntar på att nytt sekret från giftkörtlarna skall samlas i giftblåsan. Psammophaila n:r 20 stack mellan 2:a och 3:e paren bröstfötter och gjorde blott detta enda styng. Dock visade sig båda dessa fotpar förlamade, fastän det enda stynget väl svårligen kunnat träffa båda de motsvarande ganglierna. Då Psammophila flyttar greppet med käkarna längre-nedåt larvens rygg och i samma mån riktar sina styng längre nedåt på buksidan, står detta antagligen i samband med att kroppen vid stickandet måste krökas så mycket, att abdomens spets med gadden kommer att befinna sig ungefär midt under den punkt, där stekeln gripit tag med käkarna. FABRE påstår '), att stynget af rofsteklar, med undantag af pompilider, skulle vara nästan smärtfritt, i synnerhet i jämförelse med biens och getingarnas. Detsamma upp- gifver. MArcHAL ”). Min erfarenhet är en annan. Visserligen har jag, sedan jag gjort bekantskap med verkan af pompilidernas styng, helst behandlat äfven sphegiderna med pincett, men ett undantag gjordes dock för Ammoplhila campestris n:r 12, som till följd af sin ofärdighet sannolikt ej haft tillfälle att använda sitt gift och därför förmodligen 1) 1879, sid. 99—100. 2) 1892, sid. 35. 150 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAR. hade ett stort förråd hopsparadt i sin giftblåsa. Då denna stekel greps mellan fingrarna, gjorde han visserligen försök att sticka, men gadden tycktes vara för svag att genom- tränga huden. Under dessa hans ansträngningar föll emellertid plötsligt en giftdroppe ned på handledens tunna hud och åstadkom där en häftigt brännande sveda, oaktadt huden ej syntes på något sätt skadad på denna punkt. Kunde således stekeln sticka genom människohuden, skulle hans styng helt visst vara ytterst smärtsamt, och ingalunda kan man undra öfver att en så skarp vätska, insprutad i närheten af nervcentra, åstad- kommer en paralysi af längre eller kortare varaktighet. Jag har gjort några försök att låta Pompilus-arter sticka spindlar och insektlarver på afstånd från nervcentra. Dessa försök äro svåra att utföra, enär den med pincetten fasthållna stekeln vanligen uteslutande riktar sina styng mot själfva pincetten. Emellertid lyckades jag i två fall förmå P. viaticus att sticka spindlar, ena gången i sidan af abdo- men och den andra gången i sidan af cephalothorax. I båda fallen blefvo spindlarna strax paralyserade, men återhämtade sig fullständigt mom 30 minuters förlopp. Försöken med fjärillarver samt larver af Tenthredo och Cimbex slogo däremot mindre väl ut. Visser- ligen genomträngde gadden deras hud på ryggsidan, men utan att framkalla förlamning. Afståndet till nervceentra eller de större nervstammarna är antagligen för stort, och då den lilla giftkvantiteten genom diffusion spridts i blodmassan, är den förmodligen alltför utspädd för att i någon märkbar mån påverka ganglierna. Det är därför påtagligen en omständighet af vikt, att giftet insprutas i närheten af nervcentra eller åtminstone nära nerystammarnas utträde från dem. Att rofsteklarna faktiskt sticka sina byten på sådana punkter och icke hvar som helst, utesluter att giftet" skulle insprutas för att åstadkomma en konservering på amtiseptisk väg. 4. Paralyseringen sker för att bryta motståndet och Mndra rofven att undkomma. Detta senare är särskildt nödvändigt i sådana fall, då hålan lämnas öppen, medan flera byten sökas, eller då bytet upphänges på ett provisoriskt gömställe, medan stekeln gräfver håla. Det kan också vara af vikt i fråga om sådana byten som Psammophilas noctuid- larver, hvilka själfva kunna gräfva 1 jorden. Att paralyseringen närmast afser under- lättandet af bytets transport, framgår af sådana fall, då effekten af paralyseringen för- svinner kort efter det bytet blifvit instängdt i hålan (hos Dolichurus och flera Pompilus- arter). Bytets dödande med blotta käkarna, utan användning af gadden, skulle visserligen på samma sätt som paralyseringen möjliggöra transporten. Men då det gäller så stora byten, som en del af dessa steklar infånga, skulle ett sådant dödande vara förenadt med en mycket tidsödande och kraftuttömmande strid, om det ens vore möjligt. Alldeles omöjligt skulle det helt säkert vara i fråga om sådana byten, hvilka, i likhet med viflarna, skyddas af ett mycket hårdt chitinpansar. Lifvets utslocknande hos de paralyserade och ej dödligt sårade bytena beror sanno- likt på svält, i de fall då de ej dessförinnan angripits af stekelns larv. Om man förvarar sådana byten under lämpliga omständigheter, kan man mer eller mindre lång tid se dem tid efter annan afgifva exkrement. Men då tarmkanalen är tömd, slutar lifvet mycket snart. Under Psammoplla n:r 15 meddelas iakttagelser rörande lifvets utslocknande hos några paralyserade noctuidlarver. [Härvid bör anmärkas, att en af stekellarven angripen fjärillarv dör helt kort därefter, så att det ingalunda är färsk föda, som stekellarven efter KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 31. N:0O 5. 151 ett par dagar får åtnjuta. Mot slutet af Psammopbhila-larvens ättid befinner sig hans byte i upplösningstillstånd.] De af Cerceris-arter hemförda viflarna äro ofta strax i början så rörliga, att de kunna gå, men redan följande dag hafva lifstecknen mycket försvagats, och efter ytterligare en eller ett par dagar äro de sannolikt döda. Af Tachysphez paralyse- rade och inburna gräshoppor visade stundom i början så stor rörlighet, att de, ställda på fötterna, kunde taga hopp på ett par cm., då deras abdomen berördes. Men efter ett par dagars svält aftogo lifstecknen hastigt. De inlagda rofven bibehålla visserligen länge, efter det alla reflexrörelser upphört, mjukhet och böjlighet 1 lederna. Detta ensarnt får dock ej uppfattas såsom lifstecken, utan beror på fuktigheten i marken, som fördröjer torkningen. Förvaras de öppet i luften, så försvinner ledernas böjlighet mycket förr. Många författare framhålla, att det ofta ej är uteslutande till larvernas förmån som steklarna infånga och paralysera byten. Somliga infångas till stekelns egen näring, fastän han i regeln lefver af honung. Kottr') har sett Pseudagenia glupskt förtära bakkroppen på en dödad Theridium. FERrRtON framhåller”), att Priocnemis pusillus stundom sågs med käkarna bearbeta abdomen på en infångad spindel och därvid ibland afbryta denna syssel- sättning för att uppsuga utsipprande saft; spindeln öfvergafs därefter; den hade påtagligen infångats blott till stekelns egen näring. Samma syfte tyckes Bembex oculata hafva med en del af de infångade flugorna. FERTON omtalar äfven ?), att Sphex subfuscatus, som blott samlar honor af gräshoppan Caloptenus italicus för larvernas räkning, däremot för egen räkning fångar och förlamar hanar endast för att uppsuga den saft, som de utgjuta ur munnen, och sedan öfvergifva dem. Äfven på de infångade honorna uppsuges denna saft, hvilken FERTON tror vara en väsentlig del af stekelns föda och möjliggöra för honom att 1 mängd förekomma på de sandiga fälten kring Bonifacio på Corsica, där blommor äro sällsynta mot slutet af den torra årstiden. PEcKHAM uppgifver”), att Diodontus ameri- canus använder en del af de infångade bladlössen uteslutande för egen räkning. FABRE”) skildrar tillvägagångssättet hos Philanthus apivorus, som pressar ut honungen ur kräfvan på det dödade biet i det dubbla syftet att själf förtära den och aflägsna den från de bin, som inläggas till föda åt larverna, för hvilka honungen skulle vara skadlig. Han gör en skarp skillnad mellan »malaxationen» hos Ammophila och Philanthus. Den förra afser med denna operation endast paralysering, utan några egoistiska biafsikter, hvilka däremot finnas hos den senare. MARCHAL ") anser malaxationens ändamål hos Psammoplila affinis KirB. (lutaria FAB.) vara mindre att åstadkomma förlamning genom tryck på svalggangliet, än att framkalla uppstötning af tarminnehåll. Dock är han benägen att medgifva, att de första betten kunna ha paralysi till följd. Han säger sig ha sett stekeln länge och be- gärligt uppsuga sådan af den malaxerade larven uppstött saft. Likaså anser han sig i ett föregående arbete ”) ha visat, att Cerceris ornata (rybiensis) med malaxationen ej åsyftar att paralysera, utan att bita hål för att suga blod. Att honung stannade kvar 1 kräfvan 1), 1880, sid. 238. 2) 1897, sid. 25. 3) 1902, sid. 507. 2) 1898, sid. 99. 5) 1891, sid. 191. 6) 1892. 7) 1887. 152 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. hos de af denna stekel som byte inlagda bien, bekom ej larverna illa (jfr FABRES upp- gift om Philanthus). MarcHar vill i tillvägagåendet hos Cerceris ornata se ett slags öfver- gång mellan det hos Anmmophila och Philantlmus. Malaxationen är ursprungligen grundad på helt och hållet egoistiska skäl (hos Philanthus) och har, med Cerceris ornata såsom öfvergångsform, hos Ammophila förvandlats till en paralyseringsåtgärd, som dock ännu delvis bibehåller sin ursprungliga karaktär. Om en Ågenmia variegata (n:r 4), som med käkarna bearbetade bröstet på en för- lamad spindel, har jag redan talat i det föregående. Likaledes har jag iakttagit samma. beteende hos en Pompilus fumipennis. Ett par Ceropales-honor tycktes vilja bita hål på abdomen af en af Pomp. fumipennis infångad spindel”). Hos Psammophila och Ammo- plula har jag mycket ofta haft tillfälle att iakttaga malaxationen af fjärillarverna, men i intet fall kunde någon ur munnen utsipprande vätska ses. Hos Doliclwrus har jag flera gånger sett stekeln slicka kakerlackans mundelar, åtminstone i ett fall då denna återhämtat sig från paralysien och var fullt rörlig. Denna senare iakttagelse gör mig benägen att i likhet med MARCHAL tro, att malaxationen åtminstone delvis kan åsyfta framkallandet af någon uppstötningsreflex hos rofvet, hvarigenom äfven stekeln själf skulle få någon näring. Orienteringsförmåga. Frågan, huru steklarna efter sina ofta ganska långa utflykter kunna återfinna vägen till sina bon, har under de senare åren varit föremål för en liflig diskussion, under hvilken mycket afvikande meningar sökt göra sig gällande. Medan å ena sidan FABRE”) anser sig böra tillskrifva en del steklar ett särskildt riktningssinne, förfäktar BETHE”) en mot- satt ytterlighet, i det han låter bien dragas till sitt hem, eller rättare till den plats i rummet, där flyghålet till kupan vanligen befinner sig, af en för oss alldeles obekant kraft, hvilken han tänker sig genom nervsystemet påverka rörelserna, så att de föra biet i den rätta riktningen. För bien är det härvid likgiltigt, om kupans utseende och de närmare eller aflägsnare omgifningarna förändrats eller ej, hvilket BETHE anser ådagalagdt genom utgången af några maskeringsförsök. Till förklaring af myrornas orientering, vid hvilken, som bekant, en del arter följa sina egna eller andra myrors spår till och från boen, ogillar han det vanliga uttrycket luktspår, då han ej vill tillerkänna insekterna några sinnesförnimmelser eller öfver hufvud taget några psykiska kvaliteter, och antager myrans följande af spåren uteslutande vara en »chemoreflexverksamhet>. De ofvannämnda tolkningsförsöken ha naturligtvis ej undgått kritik. Mot FABRIS antagande af ett riktningssinne vända sig bl. a. FOREL”) och WEISMANN ?) under fram- 1) 1902, sid. 7. 2) 1879, 1882. 3) 1898, 1902. 4), 1884, sid. 20; 1887, sid. 181. 5) 1895. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:O 5. : 153 hållande af att särskildt hos flygande insekter synen är det förnämsta orienteringsmedlet. Berters åsikter hafva på ett ingående sätt upptagits till bemötande och på det skarpaste nagelfarits för myrornas vidkommande af WASMANN !) samt i fråga om bien af v. BUTTEL- REBPEN ”). Den förre framhåller, i likhet med andra myrforskare, att såväl lukten som synen spelar, i olika grad hos olika arter, en hufvudroll vid myrornas orientering, ehuru han på samma gång anser, att vi ännu äro vida mera aflägsna från ett allmängiltigt svar på frågan, huru myrorna finna vägen, än man vid flyktigt betraktande kanske skulle vara benägen att tro; allra minst ger BErHEs chemoreflexteori något tillfredsställande svar. Vv. BUTTEL-REEPEN återigen påvisar obehöfligheten af att med BEtHE antaga en på bien liksom en magnet verkande obekant kraft, då deras orienteringsförmåga påtagligen grundar sig på synen och på en genom lätt iakttagligt och mycket påfallande metodiskt tillväga- gående vunnen erfarenhet om traktens allmänna utseende inom den omkrets, som be- gränsar deras utflykter. Förmågan att återfinna vägen till kupan är imgalunda medfödd. Unga bin, som bortföras från kupan under de omkr. 14 dagar, som förgå efter kläck- ningen, innan de själfva flyga ut, hitta ej mer hem, äfven om afståndet är obetydligt. Innan de för första gången begifva sig bort från kupan, företaga de en orienteringsflykt, hvarvid de, med hufvudena vända mot kupan, noga granska såväl denna som dess när- maste omgifningar under upp- och nedsväfvande flykt, liksom i en myggdans. Först där- efter göras smärre och så småningom allt större orienterimgskretsar, hvarunder de närmare och aflägsnare omgifningarnas utseende inpräglas i minnet. Ett äldre bi, som redan känner trakten, flyger utan omsvep hastigt och rakt ut från flyghålet. . Till lösningen af frågan om myrornas orienteringsförmåga skall jag vid annat till- fälle lämna några bidrag. Här må däremot framhållas, under hänvisning till det före- gående, hurusom studiet af de solitära steklarnas tillvägagångssätt företrädesvis synes ägnadt att kasta ljus öfver orienteringsförmågan äfven hos de sociala steklarna, och detta i synnerhet därför att, särskildt hos vissa arter, orienteringsprocessen ofta är möjlig att iakttaga utan afbrott från början till slut på grund af de ofta jämförelsevis obetydliga afstånd, som här ifrågakomma. - Såsom ett allmänt resultat kan sägas, att synen i alldeles öfvervägande grad, för att icke säga uteslutande, visat sig vara det orienteringsmedel, med hvilket de af mig undersökta rofsteklarna furmit- vägen till sina bon och återfunnit sina byten i de fall, då dessa lagts på något provisoriskt gömställe, medan hålans gräfning pågått. Beträffande boets återfinnande gäller detsamma äfven de solitära getingar och bin, med hvilka jag gjort några försök. Till samma resultat har ProEHAM redan kommit”) i sina förträffliga skildringar af de amerikanska rofsteklarna, i hvilka han företrädesvis framhållit de på- fallande åtgärder, som steklarna vidtaga för att för hvarje förefallande behof i minnet inprägla läget af en viss plats. Han har också genom hvarjehanda experiment öfvertygat sig om att på platsen vidtagna förändringar verka störande på steklarnas orientering, och att således ett riktningssinne ej kan ifrågasättas hos dessa insekter. 1) 1899, sid. 19. 2) 1900, sid. 97. 3) 1898. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 9. 20 154 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. Såsom PEcKHAM påpekar, föreställa sig nog de flesta, som ej tänkt närmare öfver saken, insekternas lif såsom ett vagabondlif, i dag här, i morgon långt härifrån. De in- sekter, som vi se i dag, skulle således vara helt andra än de, som vi sågo i går. Detta är emellertid en oriktig föreställning. Äfven om man bortser från de samhällsbildande, som påtagligen äro bofasta, är det mera undantagsvis, som något vidlyftigare kringirrande förekommer. Insekterna stanna på eller i närheten af den plats, där de äro födda. Psammophila Mirsuta och Pompilus viaticus t. ex. framträda under loppet af juli ur sina kokonger. Den återstående delen af sommaren, under hvilken också parning äger rum, upptages för öfrigt af ständigt kringströfvande på de sandiga marker, i hvilka kokon- gerna hvilat, då och då med något litet afbrott för att besöka 1 närheten växande blom- mor. Detta dag för dag alltjämt återupprepade genomkorsande af samma begränsade område, utan annan sysselsättning, som lägger beslag på uppmärksamheten, bör vara ägnadt att liksom nöta in 1 minnet enskildheterna af markens beskaffenhet inom detta område. Först efter öfvervintringen följande vår kommer emellertid denna lokalkännedom till nytta, då steklarna dessutom under sina ständiga jakter alltjämt röra sig i alla rikt- ningar öfver området och sålunda alltjämt uppfriska sina minnen. Det oaktadt tillkomma, såsom vi skola se, för hvarje särskildt fall vissa lokalstudier, som aldrig försummas och som utgöra den egentliga orienteringsprocessen. Såsom redan förut framhållits, leder denna insekternas bundenhet vid födelseplatsen ej sällan till, att solitära arter på därtill ägnade platser, där de ej störas, bilda ett slags kolonier, inom hvilka visserligen ofta ingen annan gemenskap än grannskapet förekommer, men där man också stundom kan få bevittna sådana sociala tendenser som honornas fredliga sammanslutning 1 gemensamma hålor, som sedermera användas till gemensamma vinterkvarter. Jag vill i detta afseende framhålla hvad jag i det föregående meddelat om Psammophila lirsuta och Pompilus via- ticus. Det är emellertid ej sådana solitära steklar som de sistnämnda, som bilda några tätt befolkade kvasikolonier. Dessa steklar jaga sina byten i boplatsens närmaste omgif- ningar, och den samhörighetskänsla, på hvilken de visa prof under sommarens senare del och under hösten, utbytes under jakttiden på våren och försommaren af en viss rivalitet, som gör ett tätare samboende olämpligt. Sådana solitära steklar återigen, hvilka företaga längre utflykter för att hämta föda åt sina larver, och hvilkas intressen sålunda mindre lätt komma i konflikt med hvarandra, bo däremot ofta tätt tillsammans. Sådana äro t. ex. Bembex, Mellinus, Cerceris samt åtskilliga bin, såsom Trachusa, Hucera, Dasypoda, Colletes och Halictus. Den höga åldern af vissa sådana boplatser är ett talamde bevis för steklarnas bofasthetstendens. Då man gräfver upp t. ex. Cerceris-hålor, träffar man van- ligen äfven på celler från föregående år med deras lätt igenkännliga rester af viflar, vitt- nande om att steklarna äro bofasta på samma plats, där de blifvit kläckta. Samma är förhållandet med Bembex, Trachusa och Colletes, hvilkas kokonger (Bembex) eller cell- byggnader (Trachusa och Colletes) äro af tillräcklig varaktighet att efter flera år bibe- hållas i marken. Det förefaller icke oantagligt, att ett sådant tätare samboende kan för de enskilda individerna underlätta återfinnandet af själfva boplatsen, hvaremot det kan förefalla, som om det borde verka förvillande vid uppsökandet af en särskild håla, då många ingångar till sådana ligga helt nära hvarandra. Dock kan man lätt öfvertyga sig om, att i sådana kolonier boende steklar utan tvekan flyga till sina egna ingångar och KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:O 5. 155 först i deras omedelbara närhet hejda sin flykt eller hålla sig sväfvande några ögonblick framför ingången. Detta nämligen sedan de, genom att många gånger ha tillryggalagt samma väg, liksom nött in lokalitetens alla enskildheter i minnet. I början återigen, då hålan nyss blifvit gräfd, är det oundgängligt att företaga noggranna lokalstudier, hvilka sedermera ej behöfva upprepas af sådana steklar, som alltjämt gräfva de nya cellerna utmed samma hufvudingång. Sådana äro t. ex. Cerceris, Astata, Mellinus, Diodontus, hvilkas orienterimgsflykt blifvit beskrifven i det föregående. Sådana steklar återigen, som gräfva blott enstaka celler, med hvar sin ingång och ofta rätt långt från hvarandra, måste naturligtvis, vare sig att de bo enstaka eller kolonivis, göra särskilda orienteringsslag för hvarje nygräfd cell. Som en allmän regel kan sägas, att de steklar, som gående nalkas sin håla, ha be- tydligt svårare att återfinna den än de, som komma flygande, hvilket ju också är att vänta, då den flygande insekten behärskar ett vida större synfält och på en gång upp- fattar ordningsföljden i alla terrängens enskildheter, hvilka utan tvifyel äro hans ögon- märken, men hvilka blott så småningom framträda för den gående. Denna de flygande insekternas faktiska öfverlägsenhet i orienteringen är alltså ett af bevisen för att synen spelar hufvudrollen vid denna process. Orienterimgen ställer sig olika, allteftersom bytet fångas, innan hålan gräfves eller tvärtom. Hvartdera af dessa fall skall här behandlas för sig. I. Bytet fångas först, och sedan gräfves håla. För detta fall utmärkande är, att stekeln lägger det infångade och paralyserade bytet på ett särskildt gömställe, medan håla iordningställes, och under hålans gräfning alltibland aflägger besök vid bytets gömställe. Så är fallet med släktena Pompilus och Psammophala. Pompilus-arterna gräfva i allmänhet hålan så nära gömstället för bytet, att de blott ha kort väg att tillryggalägga vid de ofta förekommande afbrotten i arbetet för besök hos rofvet. Dessa besök, under hvilka rofvet ibland släpas närmare gräfningsplatsen, afse påtagligen ett för dessa steklar synnerligen välbehöfligt uppfriskande af minnet, hvilket ändå ofta tryter, hvarpå många exempel lämnats i det föregående. Det dåliga lokalsinnet hos dessa steklar ersättes genom ett så mycket ifrigare kringsnokande under sökandet, hvarvid de i de mest oberäkneliga bukter och vändningar och med hastiga rörelser genom- korsa undersökningsfältet i alla riktningar, till dess den rätta punkten nås. Detsamma skulle kunna sägas om Dolichurus. Dessa steklar ha för sed att till skydd för myrorna upphänga sin spindel i ett bladveck, mellan några grässtrån eller på något dylikt öfver marken upphöjdt gömställe. Stundom, men icke alltid, ses steklarna därefter göra några korta slag kring det upphängda rofvet, innan de begifva sig bort för att gräfva. Öfriga Pompilus-arter göra dessa slag till fots, men P. rufipes äfven 1 flykten, enär denna art plägar gömma sin spindel tämligen högt öfver marken (1—2 m.), t. ex. mellan barren på någon grankvist. Ofta kan man se, att stekeln visserligen kommer ihåg, på hvilket slags växt han hängt upp sitt rof, men däremot har svårt att hitta det rätta ståndet, så att 156 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. hans enda utväg slutligen blir den att bestiga alla sådana stånd i närheten. Pompilus fumipennis n:r I kom tydligen ihåg, att han hade gömt sin spindel på några rotknippen, men hade svårt att finna de rätta, då åtskilliga funnos att välja på. Samma stekel aflade besök hos sin spindel äfven medan hålan stängdes (se fallet!), hvilket ytterligare ådaga- lägger ändamålet med dessa besök vara att bibehålla rofvets plats 1 minnet. Efter ett långt och fruktlöst sökande anlitas stundom ett annat tillvägagångssätt att återfinna rofvets gömställe, nämligen att återvända till gräfningsplatsen och med denna som utgångspunkt försöka slå in på rätta vägen till rofvet (se t. ex. P. fumipennis n:r 3). Denna metod har jag stundom sett med mer eller mindre framgång användas äfven af andra steklar (t. ex. Psammopbhila n:r 13 och 39). Några tydliga orienteringsslag för att underlätta hålans återfinnande, då stekeln första gången lämnar den, förekomma endast undantagsvis, men därvid är att märka, att stekeln, genom mycket noggrann undersökning af marken, innan hålan gräfves, redan gjort sig förtrogen med omgifningarna. Men då Pompilus- arterna i de allra festa fall springa baklänges, då de släpa sin spindel till hålan, kunna ögonen, äfven vid noggrann lokalkännedom, ej göra lika god tjänst, som om steklarna ginge rätt fram. Deras baklängeskosa bär därför ofta på sned, men detta korrigeras däri- genom, att stekeln i tveksamma fall lägger bytet ifrån sig och springer i förväg, till dess han öfvertygat sig om rätta riktningen, då rofvet hämtas och släpas baklänges såsom förut. Äfven Priocnemis visar detta tillvägagångssätt och likaså Dolichurus, hvilka båda baklänges transportera, den förre sina spindlar och den senare sina kakerlackor. Lukten spelar hos dessa steklar vid rofvets uppsökande en mycket underordnad, om ens någon roll. Man ser dem otaliga gånger springa tätt förbi sitt byte utan att märka det, om det på något sätt är undanskymdt. Och detta oaktadt de vid jakten följa lukt- spår af spindlarna eller släpspåren på marken efter en annans byte, som de vilja tillägna sig (se Pomp. viaticus n:r 5). Detsamma skulle kunna sägas om Psammopluila (se t. ex. n:r 39), hos hvilken dock lukten spelar en stor roll under jakten, då det gäller att upp- söka de under jordytan dolda noctuidlarverna, liksom äfven tydligen lukten kommer till användning hos dessa steklar, då de spana efter och söka uppgräfva de ännu i jorden hvilande syskonens kokonger (Psammopbhila n:r 37 och 38). Jag kan ej se någon annan förklaring på detta egendomliga förhållande, än att steklarna, på samma sätt som de ofta visa sin uppmärksamhet ensidigt och uteslutande koncentrerad på en viss verksamhet, likaså skulle vid olika tillfällen uteslutande uppmärksamma eller förnimma de med ett visst sinnesorgan meddelade intrycken, med fullständigt bortseende från de andras sam- tidiga verksamhet, som sålunda ej skulle framträda för medvetandet. Hos Psammophila göras särskilda orienteringsslag för rofvets gömställe och andra för hålan, men det oaktadt aflägger stekeln ibland besök hos rofvet. Dessa orienterings- slag hafva beskrifvits vid flera tillfällen i det föregående, t. ex. n:r 12 och 18. Stekelns kretsande slag och hans ofta upprepade helomvändningar afse utan tvifvel inpräntandet af omgifningarnas och vägens utseende från olika synpunkter. Fastän Psammophua bär sina noctuidlarver rätt fram, lägger hon som en sista utväg bördan ifrån sig för att kunna söka mera obehindradt. Detta har särskildt varit fallet, då omgifningarna kring hålan förändrats af mig, för att jag skulle få tillfälle att iakttaga inverkan på stekeln af dessa förändringar. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 374. N:O 53. i II. Hålan gräfves först, och sedan fångas byte. ÅA. Encelliga bon. 1. Ett enda byte inlägges i cellen. Hit höra Dolichurus corniculus, Priocnemis och Ammoplila sabulosa (delvis). Dolichurus hör till de steklar, som i fråga om anordningen af håla förfara tämligen oregelmässigt, i det han ibland blott tager i besittning någon tillfälligt anträffad hålighet, som än användes i det skick den befinner sig, än genom gräfning utvidgas och afpassas för sitt ändamål; ibland åter spelar gräfningen redan från början en betydligare roll. I det enda fall, då jag haft tillfälle att utan afbrott följa denna stekels tillvägagångssätt ända från hålans iordningställande till jakten, paralyseringen, rofvets insläpning och hålans stängning (Dolichurus n:r 7), kunde äfven orienteringsåtgärderna iakttagas. Dessa voro mycket påfallande och bestodo däri, att stekeln, under och efter hålans färdiggräfning, dels springande, dels flygande i korta satser gjorde mycket oregelbundna bukter och slag kring hålan, därvid bestigande alla stenar och andra upphöjningar i närheten liksom för att se sig omkring. Då Dolichurus liksom Pompilus springer baklänges, då han släpar sin kakerlacka till hålan, måste han, såsom ofvan nämndes, ibland lämna rofvet för att springa i förväg och söka. Sannolikt är iakttagelsefallet n:r 11, vid hvilket det såg ut, som om håla uppsöktes först sedan bytet anskaffats, att förklara så, att stekeln hade ovan- ligt svårt att återfinna den förut uppsökta hålan och därför alltibland gjorde besök hos rofvet för att bibehålla platsen i minne. Samma metod som den af Pompilus använda således. Priocnemis, hvars tillvägagångssätt ännu är föga kändt, tyckes ibland anordna två : celler i samma förut utsedda eller gräfda håla (se Pr. exaltatus). I ett fall (Pr. parvulus n:r 1) har jag sett stekeln efter hålans gräfning göra orienteringsslag däromkring och under den därefter följande jakten alltibland återvända till hålan eller dess närhet, för- modligen för att bibehålla läget i minne. För öfrigt brukar han, såsom redan förut fram- hållits, liksom Pompilus och Dolichurus, under det han baklänges släpar rofvet till hålan, ibland låta spindeln ligga för att bättre kunna orientera sig (Pr. parvulus nr 2, Pr. ex- altatus)- Då Ammophila sabulosa delvis kan föras äfven till nästa afdelning, enär den ibland inlägger flera byten i samma cell, skall denna art där omnämnas 1 samband med A. cam- pestris. 2. Flera byten inläggas i samma cell. Hit höra Ammophila campestris och (delvis) A. sabulosa, Miscophus, Ozxybelus unti- glumis, Bembex rostrata samt Tachysphex unicolor och pectinipes. Ammophäila-arternas egendomliga förfarande att vid hålans gräfning i flykten sprida Jå [=] [) (>) Oo 3 är hÅ 6 åNn& 14 c | No är z 2 den upphämtade sanden är på samma gång antagligen ett orienterimgsmedel, enär stekeln för hvarje sådan flyktsväng får en öfverblick af hålans läge i förhållande till omgifningen, och då dessa flyktsvängar för hvarje ny håla upprepas ett stort antal gånger, är det icke 158 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. så underligt, att stekeln hittar tillbaka dit, fastän ingången är väl stängd oeh dold. Medan ännu larven håller på att matas, och således hålan alltibland skall öppnas, underlåter för öfrigt ofta stekeln att täcka mynningen i jordytan med växtaffall, hvarvid mynningen äfven för ett spanande människoöga ej är svår att upptäcka, 1 synnerhet om stängnings- materialet utgöres af gruskorn, som afsticka mot omgifvande mark. Men dessa steklar ses dessutom också, sedan hålan blifvit färdig och stängd, under den närmaste tiden allt- ibland stryka omkring i närheten och t. o. m. för någon stund slå sig ned vid själfva ingången. Härigenom blir det dem lätt att vare sig flygande eller gående finna vägen dit, då de sedermera återvända med byte. Ozybelus uniglumis gör dels under gräfningen af hålan, dels efter dess stängning orienteringsslag under låg flykt öfver hålan och dess närmaste omgifningar, hvarvid ste- keln brukar slå ned här och där på olika sidor däromkring (se Oxybelus n:r 1). Tachysphex unicolor brukar efter hålans gräfning en stund hålla sig sväfvande öfver hålan och dess närmaste omgifningar, hvarvid stekeln ses vända sig åt olika håll, tydligen för att inprägla markens utseende i minnet. Detta upprepas, omväxlande med nedslag och hvila på marken, på olika sidor om hålan (se T. unicolor n:r 12 och 21). Sedan det första rofvet inburits, aflägsnar sig däremot stekeln från hålan utan nya orienterings- åtgärder. Samma är förhållandet med Ozybelus. Tachysphexz pectinipes gräfver möjligen ibland flera celler utmed en hufvudgång (se n:r 7). Dess orienteringsåtgärder likna den föregående artens (se n:r 8). BarEs ') omtalar orienteringsslagen hos Monedula signata och Bember ciliata i Brasilien. B. Flercelliga bon. Till denna afdelning höra framför allt släktena Cerceris, Astata och Mellinus samt möjligen delvis Tachysphex pectwipes. Hit höra också troligen åtskilliga släkten, om hvilka jag ännu har alltför fragmentarisk kunskap för att kunna med visshet uttala mig, såsom släktena Diodontus, Pemplwedon, Mimesa, Gorytes, Trypoxylon, och åtskilliga, om ej alla, Crabronider. Hithörande steklar gräfva först en hufvudgång och på längre eller kortare afstånd från denna den ena cellen efter den andra i mån af behof, d. v. s. ny cell gräfves först sedan den föregående blifvit provianterad och stängd. Orienteringsåtgärder behöfva under sådana förhållanden endast vidtagas en enda gång, nämligen efter hufvudgångens och den första cellens gräfning. - Därför kommer man mindre ofta i tillfälle att bevittna hithörande arters orientering. mHSärskildt gäller detta släktet Mellinus, som jag dock haft god lägenhet att iakttaga. Men stekeln gräfver en så djup hufvudgång (ända till 50 cm.) och tyckes hålla på därmed i flera dagar, hvarför endast en särdeles lycklig tillfällighet kan göra, att man får åse de orienteringsslag, som förmodligen äfven denna stekel vidtager, sedan gången omsider blifvit färdig. | Hos Astata boops och A. stigma har jag sett steklarna under låg flykt göra oregel- bundna slag kring ingången, med hufvudet vändt mot denna; därefter slår stekeln ned 1) 1872, sid:l2A5. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:O B. 159 och hvilar på marken på olika sidor om ingången, liksom Tachysphex. Då han flyger bort, sker det vanligen med några, 1 synnerhet hos ÅA. stigma, mycket snabba sicksackkast. Cerceris-arterna, åtminstone arenaria och rybiensis, göra ej nedslag på marken vid orienteringen, utan flyga fram och tillbaka öfver eller rättare på ena sidan om ingången, i långsträckta ovaler hos C. arenaria, 1 sicksackformigt förenade, alltmera vidgade half- cirklar hos C. rybiensis. Den sistnämndas orienteringsslag likna dem, som PEcKHAM be- skrifvit hos den amerikanska C. deserta. Af det föregående framgår, att Sphegider och Pompilider allmänt vidtaga vissa åt- gärder för att i minnet inprägla läget af en plats, till hvilken de vilja återvända, och allt talar för, att det enda sinne, som därvid tages i anspråk, är synen. Det är emellertid ej amblicken af själfva den öppna hålan, som är det enda eller ens det väsentligast väg- ledande. Detta framgår bl. a. däraf att många steklar hålla ingången till hålan stängd, då de äro ute på jakt, hvarjämte andra, som dock låta ingången stå öppen, ha förlagt den dold under t. ex. ett blad, så att den ej omedelbart faller i ögonen, då stekeln närmar sig. Det väsentligaste orienterinysmedlet är stekelns en gång förvärfvade kännedom om in- gångens läge i förhållande till omgifvande föremål. Detta blir i synnerhet tydligt af den inverkan, som förändringar 1 omgifningarna utöfva på stekelns förmåga att återfinna den sökta platsen. Dessa förändringar inverka på ett sätt, som yttermera bevisar, att det är synen, som förvillas och som således är det vid platsens uppsökande vägledande sinnet. Detsamma gäller naturligtvis också den plats, som utsetts till rofvets provisoriska göm- ställe. Leddes steklarna af ett riktningssinne, så borde de ej förvillas af förändringar, som uteslutande kunna uppfattas med synsinnet. FEj heller skulle detta vara fallet, om de droges till ingången af sitt bo af den af Bertur antagna kraften. i Ett par vid hålan lagda stenar inverkade på Psammophila n:r 8, 9 och 14 så, att de flera gånger gingo förbi och till och med midtöfver sin öppna håla utan att tyckas märka den. Några stenar och små hallontelningar, som vid orienteringsprocessen stått på hålans högra sida, flyttades till den vänstra, och detta förvillade på samma sätt Psammo- phila n:x 12. En i marken nedstucken gren, som kastade sin skugga öfver bytets göm- ställe, hindrade Psammoplila n:r 13 att återfinna detta. Sand, som ströddes öfver den mörka marken kring hålan, verkade förvillande på Psammoplila n:r 28 och 29. Om- placeringen af en vid rofvets- gömställe belägen tufva vilseledde Psammophila n:r 39. För öfrigt hänvisar jag till liknande försök, med mer eller mindre liknande utgång företagna med Pompilus viaticus n:r 3, 4 och 6, Pomp. fumipennis nr 5 och 7, Oxybelus uniglumis nr 3, Diodontus Dahlbomi samt Cerceris truncatula nr 1, 2 och 3. Af för- söken med Cerceris truncatula n:r 2 och 3 tyckes framgå, att antennerna komma till någon användning, då synen ensam ej förslår. Vidare hänvisas till försök, som jag förut gjort med den solitära getingen Hoplomerus remifornvis '), och hvilka likaledes lägga i dagen synens betydelse för denna stekels orienteringsförmåga. Till belysande af orienteringsförmågan må slutligen äfven ermras om några i det föregående omtalade försök med Ammophila campestris. Steklarna, som hade sina gräfnings- platser 1 ett skogsbryn omedelbart norr om en i öster och väster gående landsväg, bort- 1) 1902, sid. 243 o. fl. 160 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. fördes längre eller kortare sträckor från sina sysselsättningar vid hålorna, dels åt båda sidor utmed vägen, såväl där den gick rakt som där den krökte, dels inåt skogen både norr och söder om landsvägen (se Am. campestris n:r 32—38 samt n:r 45—49). Vid de sammanlagdt 14 försöken återvände steklarna i 10 fall till sina hålor förr eller senare, ofta ganska snart. Landsvägen var tydligen det ögonmärke, efter hvilket de styrde sin riktning. Äfven några, som införts i täta skogen, sökte sig fram till landsvägen, som var närmaste öppna plats från den punkt, där de släpptes. I de 4 fall, då steklarna ej återvände för att afsluta sitt arbete, hade de antingen (n:r 37, 45 och 49) förts till en annan öppen plats, hvilken var dem obekant, och på hvilken de antagligen förvillade sig, eller också, såsom n:r 38, in i en del af skogen, där en annan öppen plats fanns på när- mare håll än landsvägen. Äfven af dessa fall framgår synens betydelse för orienteringen. Fastän i min tanke för bevisföringen obehöfligt, har jag dock gjort några försök (Am. campestris n:r 39) att öfverdraga några af dessa steklars ögon med svart, ogenom- skinlig fernissa. Det hjälplösa tillstånd, hvari de därigenom råkade, utesluter all tanke på möjligheten för steklarna att utan tillhjälp af sin syn återfinna en plats, från hvilken de bortförts. De ifrågavarande brydde sig ej om sina hålor ens då de placerades i deras omedelbara närhet. Olika åsikter om instinkt och intelligens. Vid undersökningen och beskrifningen af psykiska företeelser hos djuren inställer sig genast en betydande svårighet i saknaden af klara och allmänt gällande betecknings- sätt. Ända tills tämligen nyligen har psykologien ansetts snart sagdt uteslutande falla inom filosofernas domvärjo, och som filosoferna i allmänhet varit föga benägna att grunda sin spekulation på några planmässiga fysiologiska undersökningar, hade psykologiens fysio- logiska sida blifvit alltför litet beaktad. En reaktion har i senare tid börjat inträda mot denna ensidigt spekulativa behandling af psykologien, och liksom ofta är fallet, gör sig denna reaktion skyldig till öfverdrifter och ensidigheter 1 motsatt riktning. Men af den lifliga diskussion, som denna den psyko-fysiologiska skolan bragt å bane, är i alla fall vida större resultat att hoppas än af den gamla ofruktbara ensidiga spekulationen. I det splittringsstadium, 1 hvilket djurpsykologien f. n. befinner sig, och hvarunder till och med dess berättigande blifvit ifrågasatt, är det därför ingalunda någon lätt sak att orientera sig och intaga någon bestämd position. För att få en utgångspunkt torde det vara lämp- ligast att 1 största korthet taga en öfverblick öfver några senare författares ställning till instinktproblemet. DARWIN (Arternas uppk., svenska uppl., sid. 183 och ff.) anser sannolikt, att in- stinkterna uppstått genom selektion af fördelaktiga variationer. I vissa fall, särskildt i fråga om några domesticerade djur, anser han att äfven vana kunnat spela någon roll. Men, i motsats till hvad man ibland får se felaktigt uppgifvas, är det så långt ifrån att han vill KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND J/Å. N:O 5. 161 tillskrifva vana eller öfning annat än en mycket underordnad roll vid instinkternas upp- komst, att han tvärtom (sid. 211) anför bevis mot LAMARCKS lära om ärfda vanor. WEISMANN !) uttalar samma åsikter som DARWINS, med den modifikation att han ej vill medgifva vana eller öfning någon betydelse i förevarande fall. Någon skarp gräns finns ej mellan den enkla reflexen och instinkten, ej heller mellan den senare och de af viljan beroende handlingarna, hvilka på kort tid genom öfning kunna bli instinktmässiga. Men då många instinkter utöfvas blott en enda gång, hvarför öfning är utesluten, är selektion den enda möjliga förklaringen till instinkternas uppkomst. ”?) ROMANES anser, i likhet med de flesta moderna zoologer, ändamålsenliga handlingar, som äro oberoende af den individuella erfarenheten, för instinktiva och däremot alla hand- lingar, som påverkats af erfarenheten, för intelligenta. Intelligens är formell slutlednings- förmåga. Instinkt är reflexverksamhet, i hvilken ingår ett drag af medvetande. Instinkterna ha uppstått antingen primärt, under inverkan af naturligt urval, på det sätt att icke-intelligenta och icke-adaptiva vanor förärfts oförändrade eller förändrade, eller också sekundärt, under inverkan af »lapsing intelligence», på det sätt att intelligens nedsjunkit till instinkt, eller slutligen under inverkan af båda faktorerna i förening. EIMER ”) betraktar, i öfverensstämmelse med sin teori om arternas uppkomst på grund af förvärfvade egenskapers ärftlighet, instinkterna såsom ärfda vanor, som ursprung- ligen varit intelligenta handlingar, men genom vana blifvit mekaniska och såsom sådana gått i arf. | HAACKE ?) anser liksom FEIMER instinkterna för ärfda vanor, men afviker från E. däri att han ej anser dem för ursprungligen intelligenta handlingar. BECHTEREW ”) hör i likhet med HaArcKEer till dem som anse, att ett gryende med- vetande röjer sig genom hela djurriket, t. o. m. hos protozoer, trots saknaden af nerv- system. Såsom kriterium på omedveten, reflektorisk verksamhet framhåller han den auto- matiska, oföränderligt konstanta och öfvermåttan stereotypa ändamålsenligheten. Beteck- nande för den medvetna handlingen är däremot en ändamålsenlighet, som ej har någonting af maskinens stelhet, utan är föränderlig och har förmåga af tillpassning efter de ständigt växlande yttre omständigheternas kraf. Han anser, att de högre psykiska funktionerna ej alltid beledsagas af medvetande, men att man alltid i dem kan spåra åtminstone ett slocknadt medvetande. Han erinrar, hurusom med möda inlärda färdigheter, som försiggå mekaniskt och på sätt och vis omedvetet, 1-början i hög grad tagit medvetandet i anspråk, såsom t. ex. räkning, inlärandet af främmande språk, pianospel o. s. v. Så småningom få sådana färdigheter i sin utöfning karaktären af reflexverksamhet. (Detta har redan starkt betonats af DARWIN, 1. ec. sid. 184.) Han anser därför reflex vara en organisk rest af en förut befintlig själsverksamhet."”) Individuellt förvärfvad erfarenhet kan genom fortgående förärfning bli en afkommans varaktiga egendom, och häri ligger nyckeln till uppkomsten af de sammansatta instinkterna. 1) 1892, sid. 32. 2) 1902, sid. 162, 177. 3) 1888. 4) 1895. 5) 1898. 6) sid. 31. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 37. N:o 5. 21 162 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. ZIEGLER !), liksom redan SPENCER och flera andra författare, betecknar instinkten såsom komplicerad reflexverksamhet och betonar särskildt dess egenskap att vara medfödd eller ärfd genom ett för arten säreget groddanlag, på samma sätt som de morfologiska karaktärerna. De festa äldre författare anföra brist på medvetande om ändamålet såsom ett väsentligt kriterium på instinkthandlingar. Men då, såsom ZIEGLER vid många till- fällen kraftigt betonar, man ej kan med visshet veta, hvilka af djurens handlingar som äro medvetna eller ej, så är begreppet medvetande för djurpsykologien alldeles oanvänd- bart. I ett senare arbete?) vill han äfven bortrensa begreppet förnimmelse ur djur- psykologien. Medvetande liksom förnimmelse kan endast af enhvar subjektivt förnimmas hos honom själf, men ej objektivt iakttagas hos andra. Det är tämligen likgiltigt, om man skiljer mellan den enkla fysiologiska reflexen och instinkten, eller om man kallar alla i ärfda nerybanor försiggående förlopp för reflex. Ty att uppdraga någon skarp gräns mellan den enkla reflexen, som inskränker sig till ett enskildt organ, och den mera kom- plicerade instinkten, som tager i anspråk hela individens verksamhet, är icke möjligt, såsom redan SPENCER framhållit. Hufvudsaken är, att man noga skiljer mellan det ärfda (reflex och instinkt) och det under individens lif modifierade eller inlärda (förstånd). Med tillämpning af Weismann'ska termer kan man kalla de ärfda egenskaperna blastogena och de förvärfvade somatogena.”) Emery, i likhet med de festa nyare författare, som behandlat djurpsykologiska ämnen, instämmer ”) i ZIEGLERS uppfattning af förhållandet mellan instinkt och förstånd. Han är öfvertygad om att djuren äga förstånd, som skiljer sig från människans 1) genom sin lägre grad samt 2) genom sin ringa abstraktionsförmåga, hvilken, såsom EMERY starkt betonar ”), till stor del härrör af djurens brist på det mäktiga verktyg för abstraktionen, som människan äger i språket. ForzEL ") framhåller också ljudspråkets och i synnerhet skriftspråkets kolossala be- tydelse för människointelligensens uppöfning, då hvarje generation så att säga kan ställa sig på axlarna af alla sina föregångares samlade vetande. Han framhåller med mycket eftertryck, att medvetandet ingalunda är att betrakta såsom någon själsegenskap. Det existerar icke i och för sig, utan endast i och genom hjärnverksamheten, hvars inre reflex medvetandet kan sägas vara. Men man får ej, såsom ofta sker, förblanda denna »intro- spektion», denna inre själfiakttagelse, som hvarje människa blott af egen erfarenhet känner till, med själfva föremålen för iakttagelsen, d. v. s. medvetandets innehåll. Denna för- växling har åstadkommit mycken förvirring. Likaså att man ej behörigen uppmärksammat skillnaden mellan »öfvermedvetande», d. v. s. medvetande i vanlig mening, och »under- medvetande», omfattande det s. k. omedvetna själslifvet, intryck, som så att säga ligga magasinerade i hjärnan och kanske aldrig framträdt eller komma att framträda för öfver- medvetandet, men det oaktadt öfva inverkan på det medvetna själslifvet. Forrr skiljer 1) 1892. 2) 1900. 3) ZIEGLER 1892, sid. 126; 1900, sid. 6. 4) 1893, sid. 416. 5) 1893, sid. 151 och f. 6) 1902. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:0 5. 163 mellan de psykiskt ärftliga, strängt lagbundna »automatismerna» och de på aktuella växel- verkningar mellan verksamhetsförlopp i stora hjärnan beroende kombinationerna och indi- viduella tillpassningarna, hvilka han kallar plastiska. Motsatsen mellan automatism och plasticitet är blott relativ och gradvis. »Vanorna följa på alla psykiska områden lagen för öfning och upprepande. Genom öfning automatiseras så småningom hvarje upprepad plastisk hjärnverksamhet och blir till '2:a natur', d. v. s. blir lik instinkten (sekundära :automatismer'). Men instinkten är utan allt tvifvel ingen ärfd vana, utan phyletiskt ärftlig, genom urval eller på annat sätt så småningom sammansatt, resp. tillpassad, kristalliserad intelligens.» 1) [Om jag rätt förstått Forrr, så skulle således hans åsikt om instinktens uppkomst vara densamma som ROMANES”.| Beträffande den rena psykologiens (introspektionens) förhållande till hjärnfysiologien (hjärnverksamhetens iakttagande utifrån) sluter sig Forrr till den monistiska uppfatt- ningen, som anser hvarje psykisk företeelse och de densamma beledsagande fysiologiska förloppen i nervsystemet vara en och samma sak, sedd från två olika sidor, enär hvarje dualistisk uppfattning af de psykiska och de fysiska förloppen såsom skilda skulle råka i strid med energilagen. I strid med denna monistiska uppfattning, som äfven företrädes af HAECKEL ”), står den dualistiska uppfattningen, den psykofysiologiska parallellismen, hvilken, såsom jag tror, leder sitt upphof från Du Bors RErmonp. Atminstone förfäktar han den med mycket eftertryck i ett af sina snillrika föredrag. ”) Denna åsikt, som a priori bestrider möjlig- heten af ett kausalsammanhang mellan fysiska och psykiska företeelser, representeras i den pågående striden om psykiska förmögenheter hos evertebrater hufvudsakligen af BEER, Beter och UrxKörr, särskildt de två senare. Den psykofysiologiska skolan vill egentligen ej veta af någon djurpsykologi, åtminstone ej för de lägre djuren. Den sysslar blott eller uppgifver sig blott syssla med det direkt mätbara eller vägbara ”), således med de fysio- logiska reaktionerna, ej med förnimmelserna, om hvilka den anser sig ingenting kunna veta. »Nur ein ganz oberflächliches Denken kann eime Empfindung fir eine physikalische Energieform halten. Ist aber eine Empfindung keine Energieform und wäre sie doch durch eine Bewegung entstanden, so ginge bei diesem Ubergang Energie verloren, was dem Gesetz von der Erhaltung der Energie widerspricht.» »Zwischen der Bewegung ma- terieller Punkte im Raum und meiner Empfindung gibt es keimen kausalen Zusammen- hang. Wer diesen Fundamentalsatz der physiologisehen Psychologie anzweifelt, för den sind alle weiteren Worte verloren.»”) Med psykiska kvaliteter menar BETtHE icke blott intelligens, d. v. s. förmågan att lära på grund af individuell erfarenhet, utan också iakttagelse- och förnimmelseförmåga. Alla handlingar, som äro oberoende af erfarenheten, kallar han reflex. »Nicht erlernt — also bloss reflex.» SÄSide 2) Die Welträthsel, 5:te Aufl. Bonn 1900. 3) Uber die Grenzen des Naturerkennens. 7:te Aufl. Leipzig 1891. (Föredraget ursprungligen hållet 1872.) 2) UEXKULL, 1900, sid. 502. BETHE, 1902, sid. 196. 5) UEXKULL, 1900, sid. 500. 164 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. Man skulle af de ofvan uttalade åsikterna vänta, att de nämnda författarna ej alls skulle befatta sig med någon psykologi. Men UzrxKörr förklarar uttryckligen”), att, fastän det icke finns något kausalt samband mellan de psykiska kvaliteterna och före- teelserna i hjärnbarkens celler, så ges det likväl ett samband, hvars studium är hufvud- uppgiften för den fysiologiska psykologien, och detta oaktadt någon lösning af denna uppgift icke är tänkbar. Och BetEE försvarar ?) analogislutets berättigande på den jäm- förande psykologiens område, i det han uttalar grundsatsen, att man måste jämföra före- teelserna i djurens psykiska lif med motsvarande företeelser hos människan och därefter använda de enklaste förklaringsgrunder, som vi känna af egen psykisk erfarenhet, äfven till förklaring af ifrågavarande handlingar hos djuren. I senare arbeten har dock BETHE frångått denna ståndpunkt?) och anser numera en exakt psykologi vara lika omöjlig som en jämförande psykologi. Slutligen äro att omnämna FABRE och WASMANN, hvilka på det hela taget represen- tera samma ståndpunkt. WASMANN har tydligast preciserat sina åsikter genom bestämda definitioner. Mellan BetHEs alternativ, inlärdt och reflex, ligger enligt WASMANN ”) en tredje möjlighet: den ärftliga instinkten med de enkla psykiska kvaliteterna iakttagelse- och förnimmelseförmåga, hvilka nödvändigt höra dit. I instinkten finnes således ett psy- kiskt element. Den moderna zoologiens instinktbegrepp (ZIEGLERS etc.) kallar WASMANN för instinkt i inskränktare bemärkelse. Modifikationen af de ärfda instinkterna på grund af individens erfarenhet betecknar han däremot såsom instinkt i vidsträcktare mening (d. v. s. detsamma som andra kalla förstånd). Mot ZIiEGLER invänder han, att egenskapen att vara ärfd ej är något kriterium på instinkten, ty äfven intelligensen såsom förmåga är medfödd. Därför bör man snarare betona instinktens brist på målmedvetande. Instinkterna äro således, enligt WASMANN ”), omedvetet ändamålsenliga handlingar, som i sin utöfning regleras af sinnesförnimmelser och sinnliga föreställningar. De äro i motsats till reflexverksamheten frivilliga handlingar (>willkörliche Thätigkeiten») och skilja sig från de intelligenta däri att de utföras utan medvetande om ändamålet. A Intelligens är slutledningsförmåga, insikt i förhållandet mellan orsak och verkan, mellan medel och ändamål. ") För dem som finna denna begränsning af intelligensbegreppet för sträng tillägger WASMANN ”): »Zu einem formellen (wirklichen) Zweckbewusstsein genöägt es, dass irgend ein Zweck der- Handlung wenigstens eimigermassen erkannt und angestrebt werde.» Enligt FABRE ?) är instinkten en omedveten, medfödd drift, som är, varit och för- blir oföränderligen densamma för hvarje särskild art, den kanske mest fixa af alla zoo- logiska karaktärer, fullkomlig i sitt slag från början. FABRE upprepar också ofta på- ståendet, att alla insekter äro födda mästare i instinkternas utöfning. Men jämsides 1) UEXKULL, 1900, sid. 500. 2) 1898, sid. 489. 3) 1902, sid. 195. 4) 1899, sid. 5. 3) Ibid., sid. 19. 6) 1899, sid. 73. 7) 1899, sid. 24 not. 3) 1891, sid. 66. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:0O 5. 165 härmed äro de för oförutsedda eller ovanliga omständigheter utrustade med en medveten förmåga att i någon mån afpassa sitt handlingssätt därefter, en förmåga som genom öfning och erfarenhet kan fullkomnas. Den är dock alltför rudimentär för att kallas intelligens, och FaABRE tilldelar den 1 stället namnet urskillnings- eller omdömesförmåga (discernement). Instinkt. Då det nu gäller att göra sitt val mellan olika instinktdefinitioner, så anser jag, att man först bör lämna ur räkningen åsikten, att instinkterna äro ärfda vanor, för så vidt man nämligen med vana i förevarande fall menar ett genom individuell öfning fixe- radt handlingssätt, d. v. s. hvad Forrr betecknar såsom »sekundär automatism». Lika litet som förvärfvade kroppsliga färdigheter kunnat bevisas gå 1 arf, lika litet låter sig något sådant bevisas om uppöfningen af psykiska förmögenheter. Barnen af en skicklig akrobat födas ej med någon del af faderns genom trägen öfning vunna färdighet, och hjärnverksamhetens uppöfning hos en lärd man ställer ej hans afkomlingar på någon högre intelligensnivå. Men detta utesluter ej, att akrobatens son fått ärfva den för yrket särskildt lämpade kroppsbeskaffenheten och den lust för anlagens uppöfning, som en gång tilläto fadern att uppnå sin skicklighet. Och fastän den lärdes son ingenting ärfver af faderns lärdom, så kan han ha fått i arf samma gynnsamma byggnad af hjärnans bark- cellförbindelser och blodkärlsförgreningar, som satte fadern i stånd att höja sig öfver det vanliga måttet af vetande, äfvensom den energi, som därtill erfordrades. Då andliga eller kroppsliga färdigheter gå 1 arf, är det anlagen som förärfvas, ej den genom öfning upp- drifna färdigheten. Emellertid händer det ej sällan, att ordet vana användes i en annan bemärkelse, såsom t. ex. 1 sammansättningarna artvanor och lefnadsvanor. Därmed plågar i allmänhet ej menas genom öfning uppkomna vanor, utan det för arten säregna, med- födda sättet att handla, således just detsamma, som afses med t. ex. ZIEGLERS instinkt- definition. I denna mening-har uttrycket användts några gånger i det föregående. Vidare kunna lämnas åsido BEtHES och UExKÖLLS åsikter, att insekterna (och i all- mänhet evertebraterna) blott äro reflexmaskiner, som icke ens skulle visa tecken till de enklaste psykiska kvaliteterna, sådana som sinnesförnimmelser. Att insekterna röja sinnes- förnimmelser, har tydligt ådagalagts af bl. a. ForeL. ') Här vill jag blott anmärka, att jag visserligen ej kan veta, om insekterna förnimma t. ex. bldtt på samma sätt som jag själf, men samma ovisshet råder ju också i fråga om kvaliteten af hvar och en annan människas förnimmelse, om hvilken jag endast per analogiam kan sluta, att den är lik- artad med.min egen. Att emellertid insekterna förnimma färger på något sätt, är alldeles påtagligt, liksom det också är bevisadt, att somligas färgsinne omfattar äfven ultraviolett, hvaraf vi själfva ej ha någon förnimmelse. Denna bevisliga olikhet hos deras färgsinne 1), 1884, 1886—87, 1902. 166 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAR OCH SPHEGIDAE. är emellertid intet hinder för att de förnimma andra färger på samma sätt som vi själfva, liksom en delvis färgblind, t. ex. rödgrönblind, kan förnimma öfriga färger på normalt sätt. Och på samma sätt torde det förhålla sig såväl med öfriga sinnesförnimmelser som med åskilliga andra psykiska funktioner. Att kalla syn för fotoreflex och lukt för chemo- reflex är ej ägnadt att göra därmed afsedda fenomen i minsta mån begripligare. Beträffande den psykofysiologiska parallellismens ignorabimusdogm, så förefaller den att vara lika förhastad som alla andra dylika ignorabimusförklaringar. Man glömmer, att de s. k. naturlagarna endast äro provisoriska uttryck för vår nuvarande kunskap. Den som i fråga om företeelser, som den dagliga erfarenheten visar stå i oupplösligt samband med hvarandra, a priori förnekar möjligheten af ett orsakssammanhang, därför att ett sådant ännu ej kunnat inses, borde väl snarare försiktigt medgifva, att några för begri- pandet väsentliga faktorer ännu saknas i vår kunskap på de angränsande områdena. Och om man äfven, såsom monismen, förklarar de psykiska fenomenen och de fysiologiska processerna i nervsystemet vara samma sak, sedd från olika sidor, så tycks det mig, att saken alls ej blifvit begripligare därigenom. Må vi inför ett sådant tomrum i vårt ve- tande tillstå vårt ignoramus, men ej förmätet uttala ett ignorabimus. BeETEES åsikter i öfrigt hafva så utförligt bemötts och enligt mitt förmenamde till- fredsställande vederlagts för myrornas och biens vidkommande af WASMANN, ') FOREL ”) och Vv. BUTTEL-REEPEN, ”) att jag anser öfverflödigt att inlåta mig därpå. Men just i dessa vederläggningar, liksom för öfrigt vid åtskilliga andra tillfällen, gör sig ofta gällande en fruktan för »antropomorfism> 1 tydningen af psykiska företeelser hos djuren, hvilken en- ligt mitt förmenande är betydligt öfverdrifven. Likaså kan skönjas en sträfvan att skarpt särskilja psykiska företeelser hos vertebrater och evertebrater, en sträfvan som härrör af en öfverskattning af den fysiologiska betydelsen af de stora morfologiska olikheterna i de särskilda djurgruppernas nervsystem. Men med maskiner af mycket olika konstruktion kunna ju samma resultat ernås. På samma sätt se vi ofta mycket olika byggda organ hos djuren stå i väsentligen samma Tförrättnings tjänst. Och då det organiska lifvets materiella underlag alltjämt är detsamma, tycks det ej vara orimligt att försöka tyda de från detsamma härrörande lifsyttringar, som man plägar kalla psykiska, såsom endast kvantitativt, men ej kvalitativt skilda. Någon annan måttstock än vår egen själsverksam- het äga vi ej, då vi vilja söka förstå psykiska företeelser hos andra. Analogislut äro här de enda möjliga, såväl vid jämförelse mellan människor som mellan djur. I betraktande häraf förefaller det klart, att djurpsykologien har sitt fulla berättigande, äfven då det gäller evertebrerade djur, och att en viss grad af »antropomorfism» är oundviklig. WASMANNS instinktdefinition förefaller att vara alltför vid, då den omfattar äfven de af erfarenheten modifierade handlingarna, ty i dessa måste finnas något om också dunkelt målmedvetande, en om också oklar insikt i förhållandet mellan orsak och verkan. De kunna därför ej betecknas såsom omedvetet ändamålsenliga. Mot ZIEGLER vill jag däremot framhålla, att man åtminstone i många fall tydligt kan påvisa, att instinkthandlingen utföres utan möjlighet af medvetande om ändamålet, 1).1899. 2) 1902. 3) 1900. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:0 5. 167 och detta i så många såväl enkla som komplicerade instinkthandlingar, att ett analogislut därför ej synes oberättigadt beträffande de öfriga fallen. Så mycket mindre tycks mig detta behöfva vålla någon betänklighet, om man 1 likhet med ZIEGLER m.fl. — och enligt min åsikt med rätta — ej sätter någon gräns mellan den enkla reflexen och instinkten. Att såsom ROMANES, BECHTEREW m. f. vilja i vissa fall härleda instinkterna från »lapsing intelligence», d. v. s. från ursprungligen intelligenta handlingars automatisering, förutsätter, att genom individuell öfning uppkomna förändringar skulle kunna förärfvas, hvilket ej i något fall kunnat påvisas. För att förklara uppkomsten af instinkterna har man därför endast att tillgå den DARWIN-WEISMANN'ska åsikten, att de härröra från grodd- anlag, hvilka liksom anlagen till de morfologiska egenskaperna kunnat variera och därför varit underkastade det naturliga urvalets lag. Ändamålsenlighet betecknas allmänt såsom en instinkterna utmärkande egenskap. Men denna ändamålsenlighet kan naturligtvis ej vara absolut, då ju instinkterna måste tänkas afpassade efter så att säga det statistiska mediet i djurens lefnadsomständigheter, efter ett visst schema, som blott upptager 1 hvarje individs lif regelbundet återkommande och för arten betydelsefulla handlingar. Om en del instinkter kan sägas, att de tydligen äro hinderliga för artens spridning och således framkalla sällsynthet. Pompilus viaticus t. ex. är en mycket allmän art, jämförd med den vida sällsyntare P. fumipennis, och det förefaller sannolikt, att den förres allmänhet grundar sig på fördelaktigare instinkter än den konkurrerande artens. P. viaticus gräfver mest i fast mark, ofta 1 hårdt tilltrampade gångstigar, men använder det oaktadt kortare tid på att få sin håla till stånd, låter därför ej sitt byte ligga så länge utsatt för Ceropales och rofinsekter samt parasitiska Tachinider och" kan därför efterlämna en talrikare afkomma. P. fumipennis gräfver däremot i lös sand, hvilket vållar ett ändlöst arbete med otaliga misslyckade försök, innan ändtligen en håla kommer till stånd, som ej rasar samman. Under tiden får bytet ligga länge utsatt för parasitflugor, för Ceropales, för myror och andra rofinsekter, och följden blir ound- vikligen den, att denna art ej kan föröka sig i närmelsevis samma grad som viaticus. Ett liknande skäl till sällsynthet tror jag föreligga hos P. rufipes. Dolichurus corniculus är en ganska sällsynt art. Ett skäl härtill kan möjligen vara det, att de kakerlackor, den infångar, hämta sig-så snart och så fullständigt efter paralyseringen, att de, såsom jag ett par gånger haft tillfälle att se, helt enkelt gå sin väg, medan stekeln söker efter håla. En annan orsak till sällsynthet bör vara exklusivitet 1 valet af rof, hvarpå tillgång ej alltid kan påräknas. Omvändt bör en art hafva fördel af att till rof välja lätt åt- komliga och alltid allmänna arter. Exklusivitet kan under sådana omständigheter möjligen vara en fördel, enär den individuella färdigheten kan mera uppöfvas vid behandlingen af blott ett slags byten. Men exklusiviteten medför här som öfverallt den långt drifna specialiseringens faror. Den är nyttig så länge omständigheterna förbli desamma, men blir en fara, om förhållandena plötsligt ändras. Flera författare framhålla instinkternas stora konstans, och att de i detta afseende äro fullt jämförliga med de morfologiska karaktärerna. Så t. ex. EMERY, FERTON m. fl. Längst går i detta afseende FABRE, som ej alls vill medgifva någon variation af instinkten. 168 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. Men i detta liksom i många andra fall visar FABRE benägenhet att draga förhastade slutsatser på grund af alltför få iakttagelsefall. Sålunda talar han, !) efter att ha iakt- tagit två fall af paralyseringen hos Psammoplula hirsuta, om stekelns taktik »réduite å ses éléments invariables, absolument nécessaires». Detta är att söka inpressa fakta i en förut tillverkad ram. Några få iakttagelsefall äro tillräckliga att visa, att några oföränderliga element ej finnas i denna stekels taktik. På samma sätt förhåller det sig med FABRES ofta med mycket eftertryck upprepade påstående, att instinkterna ej kunna uppstå grad- vis. De äro fullkomliga från början och kunna ej vidare fullkomnas. Detta är ett full- komligt godtyckligt påstående och motsäges af många i det föregående anförda fakta. Många insekter äro stora fuskare i utförandet af instinkthandlingarna. Så kan t. ex. hänvisas till Pompilus viaticus n:r 2 och Psammophila hirsuta n:r 1 och 2, hvilka visade sig gå opraktiskt och vårdslöst till väga, då hålorna skulle stängas. Mångfaldiga andra exempel skulle kunna anföras. Om otänkbarheten af paralyseringsinstinktens gradvisa uppkomst hos Tachysphex manticida uttalar sig också FABRE?) mycket bestämdt, enär han anser, att hvarje missgrepp af stekeln skulle ha kostat lifvet. Men FErRToNn”) skildrar en annan art, 7. Jullianii KoHr, som också samlar mantidlarver, 4—20 mm. långa, och framhåller, att han visserligen ej iakttagit paralyseringen, men att rofvens oansenliga storlek talar för dels att den robusta stekeln ingenting har att frukta af sina offer, dels att paralyseringen knappast kan tillgå på det af FABRE beskrifna sättet. Ett enda styng bör vara tillräckligt att paralysera en mantislarv af 4 mm. längd. Vare sig den af FERTON studerade stekeln är densamma som den FABRE iakttagit eller ej, så finnes det påtagligen grader i fulländningen af de mantisfångande steklarnas tillvägagångssätt, och intet hindrar att förstå en gradvis uppkommen fulländning af instinkten hos den af FABRE lakttagna arten. Instinkternas variabilitet är emellertid, om man frånser smärre individuella varia- tioner, tvärtemot vanliga föreställningssättet, icke stor. EmMERY ”) framhåller dock sanno- likheten af språngvariationer på detta område liksom på det morfologiska. De för Europa och Nordamerika gemensamma slafhållande myrorna använda samma taktik på sina röfvartåg. FERTON ”) framhåller, att, ehuru många steklar på Corsica uppträda med andra färgvarieteter än i Sydfrankrike, han dock under sex års iakttagelser ej kunnat upptäcka någon tydlig afvikelse i deras instinkter. Med stigande förvåning fann jag af PECKHAMS '") detaljerade skildringar af nordamerikanska rofsteklars biologiska förhållanden, att deras instinkter förblifvit nästan identiska med motsvarande europeiska rofsteklars, ehuru bland de af PEcKHAM omtalade arterna ingen är gemensam för båda kontinenterna. Instinkterna ha således i dessa fall öfverlefvat de morfologiska förändringarna. I ett bref till ROMANES angående instinkternas uppkomst klagar DARWIN”) öfver den särskilda svårigheten, att instinkterna ej finnas 1 fossilt tillstånd. Men här tycks det mig, som om man hade en 1) 1882, sid. 41. 2) 1886, sid. 245. 3) 1901, sid. 100. 2) 1893, sid. 416. 5) 1901, sid. 88. 6) 1898. 1) Life and Letters, norska öfversättn., vol. III, sid. 276. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND Jå. N:O 5. 169 inblick i instinkternas beskaffenhet från en förgången geologisk tiderymd, nämligen från den tid, då ett landområde med tempereradt klimat i norr förenade gamla och nya världen. De amerikanska AÅstata-arterna samla illaluktande cimicider liksom de europeiska, Tachytes-arterna samla gräshoppor, som bäras vid antennerna, Cerceris-arterna samla viflar, Philanthus fångar bin, Diodontus bladlöss, Rhopalum myggor, Pelopoeus och Trypozylon många smärre spindlar i hvarje cell. Ozybelus samlar flugor och bär dem uppspetsade på gadden, Bember matar dag för dag sin larv med flugor. Sphex ichnewu- monea samlar gräshoppor, Ammophila samlar fjärillarver, sprider vid hålans gräfning den upphämtade sanden i flykten och stänger hålorna provisoriskt, medan bytet anskaffas. Pompilus-arterna inlägga en enda spindel i hvarje cell, hänga den under hålans gräfning mellan några grässtrån och afbryta ofta gräfningen för att besöka den, hvarvid de ha svårt att finna den. Ceropales förföljer dem för att få lägga sitt ägg på deras byte. I allt detta öfverensstämma de nämnda steklarna med våra europeiska arter. Likaså i orienteringssättet. Den amerikanska Agenia bombycina CRESSonN bygger i likhet med vår Agenia (Pseudagenia) punctum celler af lerjord, i hvilka den inlägger en spindel, på hvilken benen förut afbrytas, alldeles såsom den europeiska arten har för sed. Särskildt för- vånade det mig att läsa om den amerikanska Pompilus V-notatus. Vid stängningen af sin håla rifver den ned sanden från gångens väggar med mandiblerna och packar den med spetsen af abdomen; dess byte utgöres uteslutande af korsspindlar (Epeira), hvilka den olikt andra Pompilus-arter transporterar i flykten; bytet upphänges under hålans gräfning i en grenklyka, och stekeln afbryter ibland gräfningen för att besöka det; ägget fästes mycket löst på den inlagda spindeln, så att det blott en enda gång lyckades PECKHAM att framgräfva den, utan att ägget lossnade, medan åter andra Pompilus-arter fästa sitt ägg starkt med ena ändan. Denna beskrifning öfverensstämmer detalj för detalj med de iakttagelser jag haft tillfälle att göra på Pompilus rufipes, den enda som hos oss samlar korsspindlar. Till och med i en så liten detalj, som att ägget fästes mycket löst, öfverensstämma de båda arterna. Det befanns också af PEcKHAMs afbildning och beskrif- ning, att de båda arterna till utseendet äro mycket lika, svarta med hvita teckningar, medan de festa Pompilus-arterna eljest äro svarta och röda. Det måste sålunda medgifvas, att instinkterna visa sig minst lika konstanta som de morfologiska karaktärerna. De ha fixerats sedan lång tid tillbaka, enär de naturförhål- landen, efter hvilka de tillpassats, ej undergått några väsentligare förändringar. Dock får man däraf ingalunda sluta, att de sakna variationer. Hvarje släkte, hvars arter 1 sina instinkter afvika från hvarandra, är ju en antydan om instinkternas variabilitet. Men äfven direkt iakttagna förändringar i instinkterna äro ej så särdeles sällsynta, i synnerhet vid massförökningar, hvarom redan erinrats i kapitlet om .val af rof, där också några sådana variationer omnämnts. Då man söker efter instinktvariationer, får man emellertid akta sig för att med sådana förväxla de efter tillfälligt afvikande omständigheter modifierade handlingarna. Framför allt få de afvikelser från det typiska handlingssättet, som framkallats genom artificiellt förändrade omständigheter, ej skrifvas på instinktvariationens räkning. En genom brist på den vanliga näringen under en massförökning framtvingad förändring i K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 5. 22 170 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. lefnadssättet kan därför endast i den mån anses ha berott på någon medfödd instinkt- variation, som den visar sig ärftlig och bestående för framtiden. FERTON anför ') såsom exempel på instinktvariation, att Ösmia papaveris, som eljest alltid bygger sina celler af vallmons kronblad, i en trakt, där vallmo saknades, i stället begagnade kronbladen af Malva moschata. Men då denna olikhet i byggnadsmaterial var framtvingad af omstän- digheterna, tycks det mig, att fallet ej kan med säkerhet angifvas såsom beroende på en medfödd instinktvariation. Endast om dessa. samma Osmier, försatta till en trakt, där äfven vallmo funnits att tillgå, det oaktadt visat sig föredraga malvablad eller åtminstone användt båda slagen af byggnadsmaterial, hade exemplet varit oemotsägligt. Egenskapen att vara ärftlig och således medfödd hos den första individen, som visade den afvikande vanan, bör anses såsom ett säkert kännemärke på en verklig instinktvariation. Direkt låter sig en sådan ärftlighet naturligtvis endast i undantagsfall påvisas. Men om flera individer i en trakt utföra en instinkthandling på samma afvikande sätt, utan att tvingas därtill af yttre omständigheter, så förefaller det mycket sannolikt, att detta afvikande sätt att handla är ärftligt. Jag vill här erinra om ett sådant i det föregående nämndt fall. Ammopluila sabulosa aflägsnar vid hålans gräfning typiskt den uppgräfda sanden under en kort fyktsväng från hålans närhet, men n:r 4 bar bort samden gående. Då detta var fallet i större eller mindre grad, d. v. s. mer eller mindre blandadt med det vanliga tillvägagångssättet, med några andra steklar af samma art och på samma plats, så tycks här föreligga en ärftlig, lokal variation af instinkten. MSärskildt bör anmärkas, att den afvikande metoden ej framtvingats af blåsväder, såsom jag i andra fall funnit. Då däremot Ammophila campestris n:r 12 likaledes mot vanligheten gående bortskaffade sanden, berodde detta på att stekeln var ofärdig i ena vingen och oförmögen att flyga, hvilket ej var fallet med den nämnda sabulosa. Fallet med campestris innebär sålunda en af omständigheterna framtvingad modifikation af det typiska handlingssättet och kan ej rubriceras såsom instinktvariation. En enstaka afvikande handling af en individ, som eljest visar sig utföra instinkt- handlingen regelrätt, d. v. s. på samma sätt som mängden af individer, tyder visserligen på att den instinkt, som leder handlingen, är mindre strängt fixerad hos denna individ, men kan ej anföras såsom exempel på någon bestämdt riktad variation. I en cellrad tillhörig en Lionotus tomentosus fann jag i en af cellerna två Lionotusägg, 1genkännliga på äggets upphängningstråd. Båda äggen kläcktes, och den ena larven åt upp den andra. I de andra cellerna funnos inga sådana abnorma förhållanden. Hos Mellinus n:r 8 funnos i cellen n:r 14 två Mellinus-larver, men i de öfriga cellerna af samma bo blott en. Pompilus rufipes nr 3 hade ej fästat ägget på spindeln, utan 1 taket af cellen, medan samma individ eljest fästade sitt ägg på vanligt sätt. Tachysphexz unicolor n:r 18 och 19 hade påtagligen inlagt för litet proviant i cellerna, då de stängdes, hvilket ej plägar ske, förrän cellen är fullt provianterad. Den förre hade lagt ägget på felaktig plats, den senare hade försummat att lägga något ägg. En sådan försummelse att inlägga ägg äfven i fullt provianterade och tillslutna celler har jag ofta iakttagit hos Cerceris-arter samt hos Astata boops och Mellinus arvensis. Ett sådant fusk i instinkter- 1) 1902, sid. 502. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3Åå. N:0O 5. ikväll nas utöfning är naturligtvis för arten högst menligt, men behöfver ej tolkas såsom in- stinktvariation, då individerna i andra fall visade sig utföra handlingarna på vanligt sätt. Om det däremot i något fall visar sig, att en handling upprepas på samma afvikande sätt af en viss individ, så synes detta tyda på en fixerad vana, d. v. s. en instinktvaria- tion. Dolichurus har vanan att klippa af båda antennerna på sina paralyserade kaker- lackor, men på en plats träffades tre särskilda celler, i hvilka kakerlackorna blott hade ena antennen stympad (n:r 14, 15 och 17). Sannolikt var det samma stekel, som utfört operationen på detta afvikande sätt, hvilket torde böra anses såsom en yttring af instinkt- variation, troligen ej i fördelaktig riktning, enär dessa kakerlackor visade sig mera rörliga och benägna att gå sin väg än de, på hvilka båda antennerna afklippts. Paralyseringsinstinkten är hos vissa steklar mindre starkt fixerad och påtagligen ännu stadd i utbildning. Detta framgår af det oregelmässiga sätt, på hvilket den utöfvas, t. ex. hos Psammophila hirsuta (talrika exempel i det föregående), hos Ammophila urnaria +) och Cerceris (ornata) rybiensis. ”) Platsen för äggets fästande på rofvet, som eljest är mycket konstant hos de olika arterna, varierar mycket hos Ammophila-arterna och i synnerhet hos Psammophila. I valet af rof, som inom vissa gränser brukar vara mycket konstant för de särskilda arterna, visa sig ibland variationer. Så brukar t. ex. Cerceris labiata, liksom de festa andra Cerceris-arter, infånga viflar. Men den enda gång, som jag haft tillfälle att iakt- taga denna art, hade den insamlat skalbaggar ur en mycket afvikande insektgrupp, näm- ligen chrysomeliden Adozus (Eumolpus) obscurus. Att något nödtvång härtill ej förelåg, framgår däraf att andra Cerceris-arter i trakten infångade viflar. Sphez flavipennis plägar uteslutande fånga syrsor, men FABRE har i ett enda fall sett denna stekel samla gräs- hoppor och anför ?) efter LEPELETIER DE SAINT FARGEAU ett annat dylikt fall. En annan instinktvariation omtalas af FABRE, i det han eljest funnit Cerceris tuberculata infånga uteslutande den stora vifveln Cleonus opthalnvicus, men i två celler”) anträffade viflar af annan art. Dessa senare fall äro sålunda afvikelser från den eljest typiska exklusiviteten i valet af rof. De anförda exemplen på instinktvariationer äro ej många. Flera torde visserligen kunna framletas bland de föregående iakttagelsefallen, t. ex. 1 fråga om det provisoriska döljandet af bytet, hålornas -gräfning ete., men de äro dock sällsynta. I alla händelser framgår, att instinkterna, trots sin stora beständighet, dock, likaväl som morfologiska karaktärer, kunna variera, att de följaktligen kunna fullkomnas genom naturligt urval, och att på det hela taget läran om instinkterna röjer en betydande släktskap med morfologien. Att något psykiskt element, såsom WASMANN anser, skulle ingå 1 instinkten, före- faller osannolikt, såvidt med ordet psykiskt endast betecknas det för medvetandet fram- trädande. Det psykiska elementet 1 instinkten skulle enligt WASMANN vara sinnesförnim- melser. Men det låter väl tänka sig, att den syn, lukt o. s. v., som spela någon roll i instinktlifyet, äro uteslutande af reflektorisk art, således hvad BetHE kallar fotoreflex, 1) PECKHAM, 1898, sid. 30. 2) MARCHAL, 1887. 3) 1879, sid. 122. 2) 1879, sid. 56. 172 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. chemoreflex o. s. v., liknande sinnesorganens förnimmelselösa funktion hos ett nyfödt barn. De verkliga sinnesförnimmelser, som otvifvelaktigt förefinnas äfven hos insekterna, böra därför, enligt min tanke, hänföras till det medvetna själslifvet, men ej till instink- tens område. Det resultat, till hvilket jag i den föregående undersökningen kommit, samman- fattar jag i följande instinktdefinition: Instinkt är en för hvarje art karaktäristisk kompli- cerad reflexverksamhet, som enligt för morfologiska karaktärer -gällande lagar är ändamäls- enligt afpassad efter de omständigheter, under hvilka arten lefver. Formuleras instinktdefinitionen på detta sätt, så innebär det, att instinkten beror på en medfödd eller ärfd nervmekanism (hvaraf omedvetenhet om handlingens ändamål blir en följd), samt att den utöfvas oberoende af erfarenheten och endast på grund af groddvariationer kan phyletiskt modifieras. Däraf framgår vidare, att instinkten leder dju- rens handlingar efter ett visst schema, afpassadt efter det statistiska mediet i hvarje arts lefnadsförhållanden. Inträffa omständigheter, som ej äro förutsedda i instinktschemat, så leder instinkten ej längre handlingarna ändamålsenligt. Innan jag lämnar instinktkapitlet, kan jag ej underlåta att framhålla den, såsom det förefaller, ej allmänt uppskattade vikten af en noggrann och detaljerad kännedom om djurens instinkter och i allmänhet deras lefnadsförhållanden för ett fruktbart studium af morfologien och i all synnerhet af morfogenien. Månget gåtfullt organ och många sär- egna strukturförhållanden, hvilkas betydelse ej utan vidare kan inses, skulle få sin för- klaring vid noggrant studium af lefnadsförhållandena.') Ej för ofta kan upprepas följande yttrande af en stor auktoritet: ”?) »Wissen möchten wir aber, ob das 20. Jahrhundert nicht, wenn man die Kunst, das Leben im Leben zu beobachten, wieder gelernt hat, iiber die Selbstzufriedenheit des 19. lächeln wird, mit der es glaubt, aus dem Leichnam das Leben in seiner ganzen Fille erkennen zu können, fast vergessend, dass mit dem bildenden Leben emm HKandelndes innig verbunden ist, das dem Messer und dem Mikroskop sich entzieht.> Intelligens. I det föregående hafva anförts hufvudsakligen två olika uppfattningar af hvad som bör kallas intelligens eller förstånd: ZIEGLERS och WASMANNS. ZIEGLER betraktar såsom intelligenta de handlingar, som påverkats af individens erfarenhet och således kunna sägas vara inlärda. Med en, såsom mig tyckes, träffande 1) Såsom nära till hands liggande exempel kan erinras om de stora knippena af långa, styfva, hakformigt framåtkrökta borst på basen af Agenia-honornas maxiller. Fruktlöst skulle det väl varit att försöka gissa sig till betydelsen af dessa inom familjen enastående bildningar, om ingen sett dem användas som apparater till insamling af spindelväf. Ett annat exempel är den märkvärdiga formen af Ceropaleshonans sista ventralsegment. Först då ste- keln iakttagits därmed införa sina ägg i spindlarnas springformiga abdominalstigmer, blir denna form begriplig. ”) K. E. V. BAER: »Zwei Worte iber den jetzigen Zustand der Naturwissenschaften.» 1821. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/7. N:O 5. 173 bild åskådliggör Z. skillnaden mellan instinkt och förstånd. »Bildlich kann man sagen, der Verstand sei eine anfangs leere Tafel, auf der die Erfahrungen aufnotiert werden, der Instinkt sei eine beschriebene Tafel, auf der von Anfang an aufgezeichnet sei, was zur Erhaltung des Individuums oder zur Erhaltung der Art zu thun notwendig sei.» ') För- ståndet är således en förmdga utan innehåll, hvilken visserligen är medfödd, men kan individuellt uppöfvas. Instinkten är en medfödd drift och har således från början ett innehåll, såtillvida som den leder handlingen i en viss riktning, nämligen den för arten under vanliga förhållanden lämpliga. Öfning spelar där ingen roll. WASMANN anser förståndet för en slutledningsförmåga, som åtminstone i någon mån inser och åsyftar något ändamål med handlingen (se citatet sid. 164). För egen del kan jag ej finna annat, än att WASMANNS fordran uppfylles redan i ZIBGLERS definition, ty det förefaller mig själfklart, att den, som vet att mer eller mindre ändamålsenligt afpassa sina handlingar efter omständigheter, som äro högst afvikande från de vanliga och som därför måste anses såsom oförutsedda i instinkternas schema, måste i någon mån inse medlets, d. v. s. handlingens, förhållande til ändamålet. Nämligen inse så pass mycket, som det låter sig göra utan språk. Något resonnemang, något verkligt tänkande kommer ju ej här i fråga. Därtill är språket alldeles oundgängligt. I likhet med EMERY anser jag språket vara ett så kolossalt företräde för människan, att det gör henne benägen att öfverskatta sin egen intelligens och underskatta djurens. Utan språk skulle vår egen tankeförmåga bli så ytterst begränsad, att man knappt skulle kunna tala om tankar i vanlig mening. Vill man emellertid söka svar på frågan, om insekterna röja intelligens eller ej, så måste man tillgripa den experimentella metoden och försätta dem inför omständigheter, under hvilka eventuell maskinmässighet i handlingssättet strax skulle röja sig i bristen på ändamålsenlighet. I det föregående hafva anförts åtskilliga sådana experiment, af hvilka jag här vill erinra om några. Redan det olika sätt, på hvilket de särskilda individerna reagera mot de för dem främmande omständigheterna, talar 1 sin mån för en större eller mindre grad af förstånd i stället för stereotypa in- stinkthandlingar, hvilka, enligt det vanliga uppfattningssättet, böra af alla utföras lika. Redan i ett föregående arbete (Svenska myror och deras lefnadsförhållanden, 1886) har jag för myrornas vidkommande uttalat denna mening. Emellertid får man ej framställa för stora anspråk. Redan bland människor har man ofta nog anledning att erinra sig historien om Columbi ägg, så mycket mer då bland djur. BETHE har enligt min åsikt ej tillbörligt iakttagit detta 1 sina experiment, genom hvilka han ville ställa myrornas eventuella omdömesförmåga på prof. Då han t. ex. hade vant myrorna (Lasius niger) att slicka honung från en öfver deras väg nedhängande bleckremsa och sedan plötsligt höjde remsan, så att de ej kunde nå den, så sträckte de sig visserligen därefter, men mot- svarade ej hans anspråk att hämta jord och bygga sig en trappa, oaktadt denna myrart är bekant för att bygga med jord. Härtill kan anmärkas, att då denna myrart använder jord som byggnadsmaterial till tufvor, tunnlar o. 8. V., så är därifrån ett stort språng till amvändningen af jorden för det af BEtHE åsyftade ändamålet, hvilket låg fjärran från dessa myrors erfarenhet och vanliga föreställningssätt, om uttrycket tillåtes. BETHE begär ') ZIEGLER 1892, sid. 125, not. 1. 174 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. ingenting mindre, än att ett uppfinnaregeni plötsligt skulle uppenbara sig bland dessa myror. Och därtill har han valt en af de arter, som höra till de minst intelligenta. Långt högre utrustade djur skulle visat sig lika oförstående inför detta problem. BETHE medgifver dock hundar förstånd. Men en hund, försatt under motsvarande omständig- heter, skulle väl stigit upp på t. ex. en närstående stol för att därifrån söka nå ett upp- hängdt, eftersträfvansvärdt föremål, men någon sådan snilleblixt som att bära fram stolen därunder har man ännu ej hört talas om ens från en hund. Upprepade gånger har jag gjort ett försök med Formica rufa, som visar, att fyndigheten ej heller hos dessa myror . är en vanlig gåfva, men att somliga individer äro i detta afseende bättre utrustade än mängden. Jag ville se, huru myrorna skulle bete sig, om ett nyss förut dödadt små- djur, som de skulle vilja hemföra såsom proviant, med en fin tråd fastbands i närheten af myrvägen. Att börja med valde jag spindlar, hvilka fastbundos vid ett eller flera ben. Den enda metod, som myrorna härvid använde, var att med förenade krafter slita i spin- deln, till dess benen lossnade, hvilket äfven inträffade med det, hvarvid tråden var fast- bunden. Jag valde då djur med starkare chitimpansar, nämligen de stora honorna af Camponotus herculeanus samt den tjockt bepansrade vifveln Hylobius abietis. Äfven nu använde myrorna 1 timtal förgäfves den traditionella metoden att försöka slita bytet loss, men förr eller senare befanns tråden afklippt och bar tydliga spår af myrornas käkar. Fibrerna voro nämligen jämnt afskurna, ett utseende som en afsliten tråd ej visar, och därtill var tråden ofvanför snittstället tillplattad och upprispad, utvisande att försök gjorts på fera ställen. Vid en myrväg, där några dagar förut detta experiment gjorts med nämnda utgång, företog jag mig att öfvervaka myrornas åtgöranden. Först försöktes en lång stund med den vanliga slitmetoden, men jämförelsevis snart började denna gång en myra med mandiblerna bearbeta tråden, hvarvid hon vred hufvudet fram och tillbaka omkring kroppens längdaxel och således bearbetade tråden från olika sidor. Tbland upp- hörde hon och gick några steg omkring bytet, men återvände och fortsatte att bearbeta tråden, ej alltid på samma ställe som förut. Däremot sågs hon ej deltaga i försöken att slita loss bytet, hvarmed 5 eller 6 andra myror voro sysselsatta. En annan myra kom till och började bita i tråden strax ofvanför den första och med samma rörelser som hon. Stor olägenhet vållades däraf att bytet under tiden drogs hit och dit af de öfriga. Som jag hade andra intressen att öfvervaka, aflägsnade jag mig, och vid min återkomst var tråden afklippt och bytet bortfördt. Det tycks mig, som om uppfattningen af orsak och verkan, af mål och medel här vore oemotsäglig. För att förstå insekternas psykiska lif måste man noga beakta deras stora benä- genhet att ensidigt koncentrera sin uppmärksamhet på sin verksamhet för tillfället. FOREL framhåller också detta. ') Denna uppmärksamhetens koncentration åstadkommer, att de kunna synas slöa och ouppmärksamma för andra intryck än det, som för tillfället fängslar dem, och beror kanske ytterst därpå, att de därvid gå i instinkternas ledband. Det behöfs därför en kraftigare impuls för att leda deras uppmärksamhet in på andra banor, och detta måste vid experimenten tagas i betraktande. Tydliga exempel härpå hafva förut framhållits. 1) 1902, sid. 42. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 314. N:O 5. 175 Ett par af FABRES experiment med Sphex-arter anföras ofta såsom bevis på bris- tande ändamålsenlighet i handlingssättet, då steklarna ställas inför främmande omständig- heter. Det ena rör sig om Sphex occitanica, som höll på att stänga sin håla, då FABRE afbröt honom och tog bort rofvet med ägget. Stekeln gick därefter in i den tomma hålan och stängde den, som om allt varit väl beställdt. !?) Ett annat snarlikt experiment gjordes med Sphex albisecta, med den skillnaden att rofvet aflägsnades af FABRE, redan då stekeln lagt det bredvid hålan för att göra ett sista besök däri. Afven denna stekel stängde omsorgsfullt sin håla, då han ej kunde återfinna rofvet. Jag har gjort åtskilliga liknande och något varierade experiment med RS hirsuta, Pompilus fumipennis m. 1. Psammophila n:r 17, 18, 23, 24, 31, 32, 34 och 33 stängde alla den tomma hålan, ur hvilken deras nyss inburna rof aflägsnats. I några fall, n:r 23, 24, 34 och 35, skedde detta, fastän dem uppgräfda larven lagts vid hålan, så att de ej kunde undgå att märka den. Helt annorlunda handlade n:r 39, som grep den uppgräfda larven, på hvilken hans ägg var fästadt, stack den och bar ned den i samma håla, som han åter började stänga. Annorlunda handlade också n:r 27, som ej fortsatte att stänga den tomma hålan, utan gräfde en ny, i hvilken larven nedbars. Dessa två senare steklar handlade påtagligen ändamålsenligt, fastän omständigheterna voro så främmande, och sannolikt är väl också, att fortsatta experiment med Sphex-arterna skulle ha lämnat ett liknande resultat, näm- ligen att somliga individer mer än andra förstå att modifiera sina handlingar efter om- ständigheterna. Beträffande stängningen af de tomma hålorna, så skulle man möjligen också kunna förklara den så, att stekeln, åtminstone i de fall, då icke det uppgräfda bytet lagts bredvid hålan, tror sig fortsätta den stängning, hvilken han påbörjat, då han blef afbruten. Då han nere i larvkammaren känner en svag lukt af det borttagna rofvet, tror han kanske, att detta ligger kvar innanför sanden. Detsamma gäller om Om pilus rufipes n:r 5 och 10, P. viaticus n:r 14 samt P. fumipennis n:r 9, 13 och 14. Dock är hos P. fumipennis n:r 9 att märka samtidigt ett ändamålsenligt handlande, då han bar bort den uppgräfda spindeln, emedan en myra visat sig 1 närheten, hvarefter stekeln visserligen fortsatte med den onödiga stängningen af den tomma hålan, men dessemellan aflade fera besök vid spindelns gömställe för att hålla detta 1 minne. Ännu ett annat experiment af FABRE ser man ofta anföras som bevis för att insekterna uteslutande ledas af instinkten och därför bli alldeles handfallna, om förhållan- dena ändras. Fallet var följande. En Sphex occitanica höll på att släpa en vårtbitare till sin håla, därvid som vanligt fasthållande med käkarna 1 hans antenner. Utan att skrämma stekeln klippte FABRE af vårtbitarens antenner. Stekeln lät sig föga bekomma. Han grep tag i antennstumparna och fortsatte sin väg. Äfven antennstumparna bortklipptes. Ste- keln grep i stället fast i en af palperna och släpade sitt rof på detta sätt. Palperna bortklipptes. Stekeln försökte nu med käkarna gripa tag om hufvudet, men det var för stort att kunna omfattas, och efter upprepade försök afstod han därifrån. Nu skulle man kunna tycka, att experimentet lägger i dagen en ansenlig grad af fyndighet hos stekeln, en ganska beaktansvärd förmåga att reda sig under så främmande omständigheter, som 1) FABRE 1879, sid. 177. 176 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. att bytet stycke för stycke plockas bort. Men FaABrE fordrar ytterligare, att stekeln nu skulle ha gripit tag i ett af frambenen. Och då stekeln icke gjorde detta, fäller FABRE !) efter detta enda fall följande omdöme om hela arten: »Prendre une patte au lieu d'une antenne est pour lui insurmontable difficulté d'entendement. Tl lui faut Pantenne ou un autre filament de la téte, un palpe. Faute de ces cordons, sa race périrait, inhabile å résoudre V'insignifiante difficulté.> Det kan till och med starkt ifrågasättas, om det skulle ha ledt till målet, ifall stekeln gripit tag i ett ben. Den stora locustidens kropp skulle då fått en sned riktning, som förmodligen omöjliggjort dess införande i hålan. Utan tvifvel är det väl af sådana skäl, som de flesta Pompilus-arter i det ögonblick, då spin- deln skall insläpas i hålan, gripa tag i spinnvårtorna, efter att förut ha transporterat spindeln fasthållen vid en höft eller någon annan del af ett ben. Jag har gjort liknande försök med Tachysphex unticolor n:r 9 och 10. På den förres gräshoppa bortklipptes antennerna, och stekeln grep då fast med käkarna om rofvets hufvud och drog sålunda ned det. På den senares gräshoppa bortklipptes hela hufvudet; dock fann sig stekeln 1 detta utan tvifvel af instinkten alldeles oförutsedda fall och för- stod att reda sig genom att gripa tag 1 thorax. FEljest brukar denna stekel alltid hålla fast i gräshoppans antenner, liksom Sphex. Mellinus bär sina flugor vid snabeln. Jag har klippt af snabeln på dess flugor (n:r 4), och stekeln grep då fast om hela hufvudet. Pompilus fumipennis och P. chalybeatus släpa ned sina spindlar vid spinnvårtorna. I de fall, då jag klippt bort dessa (fumipennis n:r 3, chalybeatus n:r 2), grepo steklarna i stället tag i abdomens bakre ända, och det oaktadt steklarna pläga pressa ut spinnvårtorna, om de ej framträda af sig själfva, liksom också Mellinus brukar göra med flugornas snabel. Jag vill dock låta vara osagdt, om steklarnas handlingssätt i ofvannämnda fall kunna anses såsom yttringar af förstånd, ehuru onekligen åtskilligt talar därför. Då Ammophila campestris bokstafligen inspekterar sina hålor för att öfvertyga sig om larvens tillstånd och behof (se särskildt n:r 18 samt äfven n:r 6, 17, 20, 27, 28 och 52), så ser det ut som en målmedveten handling. Och då samma stekel (n:r 25 och 26) söker bortflyttade larver på sluttningen nedanför hålan, så ser det ut som en slutsats. I all synnerhet ser det ut så hos Pompilus fumipennis n:r 4, som sökte sin förlorade spindel nedanför en sandbrant, fastän han ej sett den falla ned, och fastän han ej kunde se den uppifrån. I de talrika fall då steklarna sticka omigen ett byte, som man flyttat undan, och som de återfinna, ser det ut, som om de trodde, att bytet flyttat sig själft och därför behöfde paralyseras bättre. Då tjufbin i en koloni af Trachusa serratulae stulit från sina grannar en större kådklump, än de förmå bära bort i flykten, bita de itu den, hvilket onekligen tycks innebära en uppfattning af förhållandet mellan orsak och verkan, mellan medel och ändamål. Fastän således alla dessa sist uppräknade handlingar se ut som yttringar af förstånd, är jag dock, på den grund att sådana fall ofta förekomma i dessa steklars praktik, benägen att anse dem för rent instinktmässiga, möjligen med undantag för Ammopbhilas inspektion af cellerna. Då Psammoplila gräfver nya hålor åt nyss begrafna foderlarver, som jag inför steklarnas ögon gräft upp, och lägger nya ägg på dem (n:r 11, 16, 23 och 27), i några HELST SAS KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:O 5. INGA fall upprepade gånger, så har visserligen jakten blifvit utesluten ur serien af reflexhand- lingar, men det skulle kunna påstås med något sken af sannolikhet, att jakten i dessa fall representerades af stekelns handling att gripa och i flera fall ånyo sticka den sålunda uppgräfda larven. Då denna stekel ser sig i besittning af byte, skulle därigenom, kunde det invändas, framkallas reflexserien: provisoriskt gömma bytet, gräfva håla, släpa ned larven och lägga ägg. Men utom jakten hade i flera af de nämnda fallen äfven stäng- ningen af den gamla hålan blifvit utesluten ur handlingsserien. I dessa fall kan åt- minstone sägas, att stekcln ej handlade maskinmässigt, medan han åter i andra fall sken- bart meningslöst stängde den tomma hålan. Ungefär liknande voro förhållandena med Pompilus viaticus n:r 4, 11, 12 och 15, för hvilka stängningen af den gamla hålan afbröts genom anblicken af ett nytt rof. Denna anblick framkallade omedelbart reflexen släpa ned bytet, men detta tillämnade handlingssätt fick vika för ett efter omständigheterna bättre lämpadt. En särskildt påtaglig villrådighet med därefter följande ändamålsenlig handling röjde Psammophila n:r 27. Pompilus fumipennis n:r 9, som oaktadt han fann sig i be- sittning af nytt rof (hans egen uppgräfda spindel), fortsatte att stänga den tomma hålan, gjorde, i strid mot den vanliga ordningen 1 handlingsserien, under detta stängningsarbete upprepade besök vid rofvets gömställe. Sådana besök pläga eljest instinktenligt blott göras medan hålan gräfves, men aldrig då den stänges, af det skäl att stekeln då ej har något rof att besöka. Stekeln inflickade således en ändamålsenlig handling (att uppfriska minnet af rofvets gömställe) i en annan ordning än den vanliga och kan därför inga- lunda sägas ha gått maskinmässigt till väga. I de ofvannämnda fallen med Psammopluila och Pompilus äro yttringarna af för- ståndet ej så 1 ögonen fallande af det skäl, att dessa steklar gräfva håla först sedan rofvet infångats, på grund hvaraf invändningar kunna göras, såsom ofvan antydts. Anmnor- lunda är det däremot hos Ammophila-arterna, som gräfva håla, innan rof anskaffats. Särskildt vill jag erinra om resultaten af några försök med ÅA. campestris. ÅA. campestris n:r 40 och 41 försågos med rof, medan hålan ännu höll på att gräfvas. Hos båda kunde man iakttaga striden mellan böjelsen att fortsätta gräfningen och den af larvens anblick framkallade bärningsreflexen. Särskildt n:r 41 löste problemet på ett tillfredsställande sätt, i det han fulländade gräfningen af sin håla och med ute- slutande af den provisoriska stängningen, som eljest aldrig underlåtes, omedelbart bar ned sitt denna gång utan jakt förvärfvade byte. Helt annorlunda handlade under liknande omständigheter A. campestris n:r 2, 13 och 51, Tachysphex umicolor n:r 5 och 16 samt Pompilus wiaticus n:r 16, hvilka påtagligen ej förmådde ändamålsenligt modifiera sitt handlingssätt. Särskildt visade sig ÅA. campestris n:r 51 såsom strängt konservativ, i det hon icke mindre än sex gånger kastade bort en erbjuden larv, emedan ögonblicket att tänka på byte ännu ej var inne. Denna stekel betraktade likväl tydligen ej larven såsom något gruskorn eller annat liflöst och i vägen liggande föremål, utan uppfattade hans egenskap af foderlarv, ty han stack och malaxerade honom flera gånger för att få bukt med honom och hindra honom att återvända. Denna sista stekels handlingssätt afsticker äfven skarpt från tillvägagåendet hos 4. campestris n:r 50, hvilken två gånger omedelbart efter hvarandra afbröt stängningen af ga in erbjudna och mot- K. Sv. Vet.-Akad. Hand. Band 37. N:o 5. 23 sin håla och ånyo borttog de instoppade gruskornen för att läg 178 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. tagna larver. Äfven här var det först efter synbar tvekan och villrådighet, som för- ståndet gjorde sig till herre öfver instinkten. Ammoplala campestris n:r 43, hvars larv jag framgräft ur hålan och lagt där bredvid, lät mig bevittna det vidunderliga skådespelet af en rofstekel, som enligt konstens regler paralyserade sin egen 10 mm. långa larv, hvilken han sedan bar omkring på samma sätt som foderlarver bäras, d. v. s. fasthållen vid halsens undre sida och med ryggen nedåt. Denna stekel gick tydligen i instinktens ledband, i det anblicken af en larv omedelbart väckte paralyseringsinstinkten, hvilken stekeln viljelöst lät råda. Helt annorlunda handlade n:r 44 under samma omständigheter. Med all säkerhet ha sådana fall, som att stekeln finner sin egen larv liggande utanför hålan, ej förutsetts i instinktschemat. Dock handlade denna stekel efter någon tvekan på fullt ändamålsenligt sätt. Han uppfattade från början, att larven var hans egen, hvilket n:r 43 ej gjorde, och han vidtog den enda åtgärd, som i detta fall var den rätta, nämligen att gräfva en ny håla och däri nedlägga sin larv. Här kan ej alls vara tal om någon reflexhandling, utan ett fritt, om mål och medel medvetet handlingssätt. Detta är den påtagligaste förständs- yttring, som jug iakttagit hos någon rofstekel. Olikheten i de båda sistnämnda steklarnas handlingssätt under liknande omständig- heter (äfven n:r 42 kan indragas i jämförelsen), visar faran af att draga slutsatser an- gående insekternas psykiska förmögenheter på grund af ett enda, om också i minsta detaljer iakttaget fall. Den ena individen kan handla intelligent och ändamålsenligt, medan en annan under samma omständigheter vilje- och medvetslöst låter sig ledas af instinkten och en tredje växelvis följer förståndets och instinktens ledning. Med någon tvekan anför jag ytterligare såsom exempel på förståndsyttring hand- lingssättet hos Ammoplula sabulosa n:r 7, hvilken ämnade nedsläpa sitt rof i sin förut iordningställda håla, men, hindrad därifrån af myror, företog sig att gräfva ny håla ett stycke därifrån, 1 hvilken rofvet sedermera inlades. Detta är uppenbarligen ett ändamåls- enligt handlingssätt under omständigheter, som afvika från de typiska, ty här gräfde stekeln hålan, sedan rofvet infångats, och utelämnade den provisoriska stängningen, som ju 1 detta fall skulle varit ändamålslös. Då emellertid sådana fall, orsakade just af myror, kanske förekomma rätt ofta, är möjligheten ej utesluten, att en särskild reflexmekanism, afseende just sådana fall, utbildats i denna arts hjärna. Fallet kan därför ej upptagas bland oemotsägligt intelligenta handlingar. Af åtskilliga redan anförda fall framgår med tydlighet vissa individers förmåga att tillfälligt modifiera sina handlingar efter ovanliga omständigheter. Däraf följer visserligen icke med absolut nödvändighet, att deras handlingssätt under samma omständigheter vid ett annat tillfälle skulle ha blifvit detsamma. Men att steklarna af upprepade likartade erfarenheter äfven kunna taga varaktiga lärdomar, bevisas bl. a. af den förtrolighet, som de i början skygga Psammopbhila-individerna lade i dagen, sedan de under längre tid gjort min bekantskap (se inledningen till Psammopbhila). Här måste en slutsats ha gjorts, så godt en sådan låter sig göra utan språk. Äfven orienteringen är exempel på individuellt förvärfvad erfarenhet. Stekeln in- präglar i minnet, d. v. s. lär sig känna igen, omgifningarna till den plats, till hvilken han vill återvända. Orienteringen är, såsom af det föregående framgår, ingalunda någon ren KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND Jå. N:0O 5. 179 instinkthandling, utan ledes af förståndet, om också en medfödd drift förmår stekeln att flyga till och ifrån den nämnda platsen. Orienteringen lägger också i dagen minne hos steklarna, hvilket för öfrigt äfven röjer sig i många andra afseenden. Jag inskränker mig till att erinra om ett särskildt påfallande prof på minne hos Am. campestris n:r 20, som efter en regnperiod af 9 dygn, då steklarnas verksamhet helt och hållet varit afbruten, erinrade sig sin larv i dess slutna håla, som stekeln nu öppnade för att se efter, om larven ännu lefde och behöfde nytt foder, hvilket också var fallet. Till sist ett ord i frågan, om abstraktionsförmåga kan ifrågasättas hos steklarna. Jag har i ett föregående arbete (lakttagelser öfver Hoplomerus reniformis, sid. 242) om- talat, att Hoplomerus för att mjuka upp den lera, hvaraf han bygger sina rör, ibland hämtar vatten från längre afstånd, ibland åter använder spottstritarnas skum på kring- stående växter. Det förefaller här nästan, som om stekeln abstraherat begreppet vätska, försåvidt nämligen en sådan tankeoperation är möjlig utan något språk. Om ett liknande slags abstraktionsförmåga tyckes det att man kan tala hos t. ex. en Cerceris, som infångar åtskilliga slags viflar af mycket olika storlek och utseende. Det skulle ej vara svårt att framleta andra liknande exempel. Dock äro detta slags handlingar af en sådan beskaffen- het, att det är svårt, om ej omöjligt, att afgöra, om de utföras rent instinktmässigt eller i någon väsentlig grad under förståndets medverkan, och endast i det senare fallet kunde det naturligtvis vara tillåtet att tala om ett slags abstraktionsförmåga hos dessa steklar. 180 ADLERZ, LEFNADSFÖRHÅLLANDEN INOM FAMILJERNA POMPILIDAE OCH SPHEGIDAE. Litteraturförteckning. ADLERZ, G.: Biologiska meddelanden om rofsteklar [Entomol. Tidskrift 19007. » » Ceropales maculata, en parasitisk pompilid [Bih. Vetensk. Akademiens Handl. Bd 28. Afd. IV. N:o 14. 1902]. Takttagelser öfver Hoplomerus reniformis [Ent. Tidskr. 1902]. > » La proie de Methoca ichneumonides LATR. [Arkiv för zoologi 19031]. ANDRÉ, ED.: Species des Hyménoptéres d'Europe et d'Algerie. Vol. II—TII. Beaune 1881—-85. BaATES, H. W.: Naturforskaren på Amazonfloden. Öfvers. af G. LINDSTRÖM 1872. BECHTEREW, W. VON: Bewusstsein und Hirnlokalisation. Deutsch von R. WEINBERG. Leipzig 1898. BEER, BETHE und V. UEXKULL: Objektivierende Nomenklatur in der Physiol. des Nervensyst. [Biol. Centralbl. 18991. BETHE, A.: Därfen wir den Ameisen und Bienen psychische Qualitäten zuschreiben? [Arch. f. d. ges. Physiol. 1898]. » » Die Heimkehrfähigkeit der Ameisen und Bienen [Biol. Centralbl. 19027. BorRRIES, H.: Bidrag til de danske Gravehvepses Biologi [Videnskabelige Meddelelser fra den naturhistoriske Forening. Köbenhavn 1897]. BUTTEL-REEPEN, H. VON: Sind die Bienen Reflexmaschinen? [Biol. Centralbl. 19007. » » » Die phylogenetische Entstehung des Bienenstaates [Ibid. 19037]. DAHLBOM, C. G.: Hymenoptera europaea, praecipue borealia. T. I. Sphex in sensu Linneano. Lundae 1843—45. DARWIN, CH.: Arternas uppkomst. Svenska uppl. Stockholm 1871. EIMER, G. H. TH.: Die Entstehung der Arten. I Teil. Jena 1888. EMERY, C.: Zur Biologie der Ameisen [Biol. Centralbl. 18917. » » Intelligenz und Instinkt der Tiere [Ibid. 1893, s. 151]. Gedanken zur Descendenz- und Vererbungstheorie [Ibid. 1893, s. 397]. Gedanken zur Descendenz- und Vererbungstheorie [Ibid. 18947. FABRE. J. H.: Souvenirs entomologiques. Ytudes sur V'instinct et les meurs des insectes. Sér. I—IV. Paris 1879, 1882, 1886, 1891. FERTON, CH.: Un hyménoptére ravisseur de fourmis [Actes de la Société Linnéenne de Bordeaux 18901. > » Notes pour servir å V'histoire de Vinstinct des Pompilides [Ibid. 18917. > » Sur les meurs de Dolichurus haemorrhous CostA [Ibid. 18947. » >» Nouveaux hyménoptéres fouisseurs et observations sur l'instincet de quelques espåces [Ibid. 1896]. >» Nouvelles observations sur V'instinct des Pompilides [Ibid. 1897]. » — Observations sur Vinstinet des Bembex FABR. [Ibid. 18997. » » Notes détachées sur Y'instincet des hyménopteres melliferes et ravisseurs avec la description de quelques especes. Sér. I [Ann. de la Soc. Ent. de France. 19017. ) > Notes détachées etc. Sér. II [Ibid. 1902]. FOREL, AUG.: Études myrmécologiques en 1884 [Bull. soc. Vaud. Sc. Nat. XX. 91]. ? » Experiences et remarques critiques sur les sensations des insectes [Recueil zoologique suisse. T. IV. 1886—387]. » » Die psychischen Fähigkeiten der Ameisen und einiger anderen Insekten. 2:te Aufl., Mänchen 1902. GERSTÄCKER, A.: Uber die Gattung Ozxybelus LATR. [Zeitschr. f. die gesammte Naturw., Berlin 1867]. GIRAUD, J.: Notes sur quelques Hyménoptéres [Verh. zool.-bot. Ver. in Wien. IV Bd. 18547]. HAACKE, W.: Die Schöpfung des Menschen und seiner Ideale. Jena 1895. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 37. N:0 5. 181 HANDLIRSCH, A.: Monographie der mit Nysson und Bembex Veranöen Grabwespen [Sitzungsber. der k. Ak. d. Wissensch. Wien 1887—95]. KoHL, F. F.: Die Raubwespen Tirol's [Zeitschr. des Ferdinandeums fär Tirol und Vorarlberg. 3 Folge, 24 Heft. Innsbruck 1880]. | Die Gattungen und Arten der Larriden autorum [Verh. Zool.-bot. Ges. Wien Bd XXXIV. 1884]. Die Gattungen der Sphegiden [Annalen des K. K. Naturhist. Hofmuseums, Wien 18961. Quelques remarques sur la maniecre de vivre du Mellinus sabulosus [Ann. Soc. ent. Fr. 18611. Sur V'instincet du Cerceris ornata [Archive de zoologie expérimentale et générale, Paris 1887]. » » » » LucAS, H.: MARCHAL, P-.: > > Observations sur VY Ammoplaila affinis KIRBY [Ibid. 18921]. NIELSEN, I. C.: Biologiske Studier over Gravehvepse [Vidensk. Meddelelser fra den naturh. Foren. i Köbenhavn 19001. Zur Lebensweise und Entwickelung von Ceratocolus subterraneus FABR. [Allgemeine Zeitschr. för Entomologie 19021. PECKHAM, G. and E.: On the instinets and habits of the solitary wasps [Wisconsin Geological and Natural History Survey. Bull. no. 2. Scientific Series no. 1. 18987. ROMANES, G. J.: Mental Evolution in Animals with a posthumous Essay on Instinct by CHARLES DARWIN. London 1883. » » » » Animal Intelligence. London 1895. 6 ed. SCHENCK, A.: Die Grabwespen des Herzogthums Nassau [Jahrb. d. Ver. f. Naturk. in Nassau XII. 18571. » >» Zusätze und Berichtigungen zu den Beschreibungen der Nass. Grabwespen [Ibid. XVI. 18611]. SeHIÖDTE, I. C.: Sammenstilling af Danmarks Pompilidae [Naturh. Tidsskr. 1837]. SHUCKARD, W. E.: Essay on the indigenous fossorial hymenoptera. London 1837. SICKMANN, FR.: Hymenopt.-Fauna von Iburg [IX Jahresber. der naturwiss. Ver. zu Osnabräck. 18931. SIEBOLD, CO. TH. DE: Observationes quaedam entomologicae de ÖOxybelo uniglhume atque Miltogramma conica. Erlangen 1841. TASCHENBERG, E. L.: Die Hymenopteren Deutschlands. Leipzig 1866. > 3 Die Insekten [Brehms Tierleben, 3:te Aufl., 1893] THOMSON, C. G.: Hymenoptera Scandinaviae. TT. III. 1874. UEXKULL, S. VON: Uber die Stellung der vergleichenden Physiologie zur Hypothese der Tierseele [Biol. Cen- tralbl. 19007. WESENBERG-LUND, C.: Bembex rostrata, dens Liv og Imstinkter [Entomol. Meddelelser. Köbenhavn 18891. WEISMANN, A.: Wie sehen die Insekten [Deutsche Rundschau 18951]. » » Uber die Vererbung. 2:te Aufl. Jena 1892. » » Vorträge iber Descendenztheorie, Jena 1902. WASMANN, E.: Die zusammengesetzten Nester und gemischten Kolonien der Ameisen. Muänster 1891. > > Zur Entwicklung der Instinkte [Verhandl. der k. k. zool.-botan. Gesellschaft in Wien. 1897]. » » Die psychischen Fähigkeiten der Ameisen [Zoologica, Heft 26. Stuttgart 18997. > >» Instinkt und TIntelligenz im Tierreich. 2:te Aufl. Freiburg i. Br. 1899. » » Vergleichende Studien äber das Seelenleben der Ameisen und der höheren Tiere. 2:te Auf. Freiburg i. Br. 1900. VERHORFF, C.: Biologische Aphorismen [Verh. Naturh. Ver. f. Reinl. und Westf. Bonn 1891]. » » Beiträge zur Biologie der Hymenopteren [Zool. Jahrböcher. Jena 1892]. ZIEGLER, H. E.: Uber den Begriff des Instinkts [Verh. d. deutschen zool. Gesellsch. 1892]. » > Theoretisches zur Tierpsychologie und vergleichenden Neurophysiologie [Biol. Centralbl. 1900. Tryckt den 2 januari 1904. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 5. 2 NER Lera oa ASFRM La INNT 108 Fibkalc est td Ä aj | bark SEE 4 CV el öNRA wäl Lunda, vn vå a på (ch JAS N In NA van ' v | falaljå tå rem laser NAR FÖR ' bsg KA pA ua a En ere ar Na VA OSVONNEN TO frtälo mtr NIER, BIK a Ke AA 4? - Co” på Sue krig ngn ARA = ÅN sk AJA = j AR jla. ”, Hit enad ah nera St ov 0 vevardd MY € ud föl TR TT SR a RN Nr nignlatib, sn gg AMN sent uptkäntvr: Paf nf ham a mar ovdd . LR | i Nuköa dalan Ak) Hide ah avi Ke finn KYL Fyr ANG V vå Qt og AR gul sjqkd Ne Hyr RETAS ANT E ett SMR sf in oblast a inge ve nmivävatite MN vr flin i HÄ åäö Filt AR nyavtt) al ft ct JIA mv VUNNA Oe FÅ FR ETT LT 08 fa ha e i (AGahnaA äv Hi stl 3 it 4 vote” sprankbd 2” alb REN RO ÄR d0Y0T Sr ref NERE Er TETRIS 1 GER En CT Nf ib ad 1 hal rat oc FA vit TAC fé WE TE RT ER TEL TE all - : lär Ha MT vf ngt dre I vt Wi vt sed TD RR KUR RS SA ML sgiltnteå GK É ie SARI blabla : OMG Al di radie; SKR gora unpy Gr agja i ÅR fr AN id vil tue ÖCTETT 4 iv Jr Lava RN Ak MJ Lå | i är fa ha Fv | & i J jr - vävt L (räd ÖMT öv (Ke rn MA Ner 6 WAV FÅ TEE boll Lå v rt LIE SITTER EN JUL UPP ER KUNGL. SVENSKA VETHNSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 37. N:o 6 UBER DAS VEGETATIVE LEBEN DER UKTRETDEROSTPILZA VON JAKOB ERIKSSON. I PUCCINIA GLUMARUM (ScHm.) Erics. & HEN. IN DER HERANWACHSENDEN WEIZENPLANZE VON JAKOB ERIKSSON UND GEORG TISCHLER. MIT 3 TAFELN EINGEREICHT AM 13. JANUAR 1904 STOCKHOLM. P. A. NORSTEDT & SÖNER. BERLIN LONDON PARIS R. FRIEDLÄNDER & SOHN WILLIAM WESLEY & SON PAUL KLINCKSIECK 11 CARLSTRASSE 28 ESSEX STREET, STRAND 3 RUE DE CORNEILLE KOR > AS SJ NA00S I O0 EU ANNO ME JUL KUNGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 37. N:o 6 UBER DAS VEGETATIVE LEBEN DER GETREIDEROSTPILLE VON JAKOB ERIKSSON. l PUCCINIA GLUMARUM (ScHm.) Eries. & HEN. IN DER HERANWACHSENDEN WEIZENPLANZE JAKOB ERIKSSON UND GEORG TISCHLER. MIT 3 TAFELN EINGEREICHT AM 13. JANUAR 1904 ee STOCKHOLM KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER ANN SN ARA Ht Hd if 0 men a JAN Sam d dl KEN | I 4 id iiR N KARA get Kl fär VD Fa Ar nn [ANTAS ;] " od - | : - ad FN dj ak HER ORON ute RAA Mel i N ( Es | ee h SS å ATA ANN ME LM VARA ig sögk WE. Mn Gö MR - et HA ' i LE ba LiT ; 0 OM [I WTA A N f | MN EE vet Lv i å Lä | oh LA LE . ” WW n EE I la gå A. Einleitung. In der Mitte der sechziger Jahre des vorigen Jahrhunderts gelang es ANTON DE Bary'!) experimentell zu beweisen, dass Aecidium Berberidis auf Berberis vulgaris, Aeci- dium Asperifolii auf Anchusa arvensis und ÅA. officinalis, und Aecidium Rhamni auf Rhamnus cathartica und Rh. Frangula im Stande sind, Getreide- und Grasarten mit Rost anzustecken, und zwar so, dass die Rostform der Berberitze die Puccinia graminis, die der Anchusa-Arten die P. rubigo-vera (P. straminis) und die der Rhamnus-Arten die P. coronata hervorruft. Umgekehrt konnten die Rostarten der Gramineen die betreffenden Strauch- und Unkrautarten mit Becherrost anstecken. Im Anfange betrachtete man durch diese Experimente pE Bary's die Getreiderost- frage als endgiltig gelöst. Man hielt die Becherrostformen der Strauch- und Unkraut- arten för ein unentbehrliches Glied in der Entwickelungskette der Getreideroste, und in Folge dessen sah man ein radikales Mittel, den Getreiderost los zu werden, ganz natörlich in einer möglichst vollständigen Ausrottung von Berberis-, Rhamnus- und Anchusa-Arten aus der Nachbarschaft der Getreidefelder. Es begann jetzt in verschiedenen Ländern Europas und Amerikas ein sowohl mähsamer wie auch kostspieliger Ausrottungskrieg gegen die genannten Pflanzen, ganz speciell aber gegen die Berberitze. An vielen Orten liess man Aufrufe ergehen oder gab man Gesetze, um die Ausrottung durchgeföhrt zu erhalten. Es ist freilich wahr, dass die Forschung der folgenden Jahrzehnte die Versuchs- ergebnisse DE BARY'S wesentlich bestätigte. Es wurde wieder und wieder gezeigt, dass die Rostformen der Berberitze u. s. w. das Getreide anstecken, wie auch umgekehrt die Rost- formen des Getreides die Berberitze u. s. w. infizieren können. Aber es ist doch im Laufe der Jahrzehnte mehr und mehr deutlich hervorgetreten, dass der Krankheitsyerlauf im Ganzen sich nicht so einfach gestaltet, wie man anfangs und noch lange Zeit darauf gedacht hatte. Es hat sich gezeigt, dass die urspringlichen 3 Getreideroste in mehrere getrennte Arten zerfallen, die alte Puccinia graminis in 2, die alte P. rubigo-vera in 8 und die alte P. coronata in 2 Species. Unter diesen sind nur 4, P. graminis sens. strict., P. dispersa, 1) A. DE BARY, Neue Untersuchungen iber die Uredineen, insbesondere die Entwickelung der Puccinia gramvinis und der Zusammenhang derselben mit Aecidium Berberidis. Mon.-Ber. d. Akad. d. Wiss. zu Berlin, Sitz. 12. Jan. 1865; — Neue Untersuchungen iiber Uredineen. Ib., Sitz. 19. April 1866. 4 J. ERIKSSON, ÖBER DAS VEGETATIVE LEBEN DER GETREIDEROSTPILZE, I. P. coronifera und P. coronata, heteroecisch, während die äbrigen 8 Arten, so weit man weiss, autoecisch, wenigstens ganz sicher in gewissen Ländern z. B. in Schweden, fortkommen. Ferner hat man gefunden, dass unter den 4 heteroecischen Arten nur 3, nämlich P. graminis, P. coronifera und P. coronata, in der Tat ihre Teleutosporen in dem nach ihrer Bildung folgenden Frihjahre zur Keimfähigkeit bringen, während bei der vierten Art, P. dispersa, die ”Teleutosporen schon in demselben Herbste, in dem sie enstehen, auskeimen. Eine Erklärung des Neuauftretens der Getreide- und Grasroste im neuen Jahre ist also, in Ubereinstimmung mit der pE BArRY'schen Lehre, jetzt nur denkbar, wenn es Uredo granvinis, U. coromifera und U. coronata gilt, denn nur fär diese drei giebt es eine Ansteckungsmöglichkeit mit Aecidiensporen aus dem Frihjahre, vorausgesetzt dass die aecidientragenden Sträucher sich wirklich in der Nähe der Getreide- oder Grasarten befinden. Ganz unmöglich lässt sich aber das neue Auftreten von Uredo dispersa auf Roggen im Juni als die Folge einer unmittelbar vorausgegangenen Ansteckung mittels Aecidium Anchusce erklären. Infolge der Herbstauskeimung der ”Teleutosporen von Puccinia dispersa ent- wickeln sich nämlich die Aecidien der Anchusa-Arten schon in August—September des- selben Jahres, und mit dem FEintritt des Winters im November—Dezember gehen sowohl die Aecidien wie ihre Nährpflanzen vollständig zu Grunde. Finden sich im September— Oktober in unmittelbarer Nähe der kranken Anchusa-Arten junge Roggenkeimlinge, so können diese wohl direkt angesteckt werden und nach enigen Tagen Pusteln von Uredo dispersa hervortreten lassen. Jede Ansteckungsmöglichkeit der im nächsten Frihjahre hervorsprossenden neuen Roggenblätter mittels Sporen von Aecidium Anchusc ist dagegen vollständig ausgeschlossen. Es ist noch wichtig zu bemerken, dass die Verbreitung von Berberis, Rhamnus und Anclhusa, und noch mehr das Auftreten von Aecidien an diesen Pflanzen, gar nicht der allgemeinen Verbreitung der Getreideroste entspricht. Denn man findet nicht selten heteroecische Rostarten ebenso häufig an Stellen, wo die Aecidienträger in der Gegend ganz fehlen, wie an denjenigen, wo diese sehr verbreitet sind. Durch speziell ausgefihrte Versuche hat man sich auch iberzeugen können, dass die Verbreitungsfähigkeit der Krankheiten von einem angesteckten Berberis- oder Rhamnus-Strauch sehr beschränkt ist, ja in der Regel nicht iäber 25—50 Meter steigt. Schon nach dem jetzt angefihrten") ist es offenbar, wie es jetzt viel schwieriger ist als fröher, das Wiederauftreten einer Rostepidemie auf unseren Getreidefeldern zu erklären. Durch das Grosse in der pE BaAry'schen: Entdeckung von dem Heteroecismus vollständig geblendet, hat man indessen in wissenschaftlichen wie in praktischen Kreisen die immer wachsenden Erklärungsschwierigkeiten nicht sehen wollen. Die Forscher haben ibr ganzes Streben darauf gerichtet, neue Fälle von Heteroecismus zu konstatieren, und die praktischen Getreidebauer haben ibrerseits, wenn sie trotz sorgfältiger Entfernung der Berberis- und Rhamnus-Sträucher aus ihren Gätern doch immer durch Rost litten, dem vielleicht weniger umsichtigen Nachbarn die Schuld gegeben, oder in einem !) Ausfihrliches findet man hieriäber bei J. ERIKSSON, Sur Vorigine et la propagation de la Rouille des Céréales par la Semence. Ann. d. Sc. Nat., Bot., Ser. 8, T. 14—15. Paris, 1901—1902. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:o 6. 5 weit, vielleicht meilenweit, entfernten Berberis- oder Rhamnus-Strauch den Krankheits- erreger suchen wollen. Endlich liegen zahlreiche jahrelang verfolgte Isolierkulturversuche mit gewissen, speziell dazu geeigneten, Getreidesorten vor. Diese in sterilisierter Erde und mit nötigen Cautelen gegen äussere Amnsteckung iberhaupt ausgefihbrten Versuche haben gezeigt, dass man in gewissen Fällen an Pflanzen, die von Anfang an vollständig isoliert wuchsen, nach 1—2 Monaten Rostpusteln hervortreten sah.!) Diese Versuchsergebnisse, mit den zahlreichen Beobachtungen aus dem Freien?) zusammengestellt, richteten den Blick darauf, dass man hier auch mit einer inneren Krankheitsquelle in der Getreidepflanze zu rechnen habe, sei es nun so, das der supponierte innere Krankheitsstoff durch eme sehr frähzeitige Ansteckung des Keimlings mittels Sporidien zu Stande gekommen, oder so dass derselbe schon im Keime des Samens aus eimer kranken Mutterpflanze vererbt sei. Es galt nun aufzuweisen, unter welcher morphologischen Form ein solcher Stoff in der jungen Pflanze, eventuell schon in dem noch ruhenden Samenkeim, aufweisbar sein könne. Es lag am nächsten, sich vorzustellen, dass in den jungen Entwickelungsstadien der Getreidepflanze ein schlummerndes Mycelium der betreffenden Pilzart stecke, das nur eime gewisse Reife erwarte, um offene Rostpusteln zu erzeugen. Zu emer solchen Annahme forderten speziell gewisse Literaturangaben auf, wo man in schwierigen Fällen zu einem solehen Mycelium seine Zuflucht nimmt, auch wenn man dasselbe nicht hat mikroskopisch konstatieren können. » OM » » 10 > Ao SNR AASE » > 3 all» » » IV, 1903 >» 28. April NE > > 29. Mai NI » 5. Juni VII, > FAN 9 VIII > » 18. » IX, » » 4. Juli Bei der ersten FEinlegung, am 6. Oktober 1902, hatten die jungen Weizenkeimlinge die Entwickelung erreicht, wie Taf. 1, Fig. 1 es zeigt. Sie trugen nur 1 Blatt, und auch dieses war nicht voll entwickelt. Die Blattspreite war im Allgemeinen bei dem Hors- fords Weizen 35—40 Mm. und bei dem Michigan Weizen 25—30 Mm. lang, noch unvollständig entfaltet, während das Scheidenblatt 30—40 Mm. mass. Die Spitzen der Keimlinge ragten eben äber die Erde. Die einzulegenden Blattstäcke wurden aus der Mitte des Blattes genommen, jedes Stäöck 3—4 Mm. lang und 1!'/2—2 Mm. breit, also ungefähr die Hälfte der Blattbreite umfassend. Bei der dritten FEinlegung, am 27. Oktober 1902, hatten die Keimlinge die in der Taf. 1, Fig. 4 abgebildete Grösse erreicht. Sie trugen jetzt 2 Blätter. Davon hatte das erste die 70—80 Mm. lange BSpreite voll ausgebreitet, das zweite war noch gefaltet und ragte äöber die Spitze des Scheidenblattes 30—40 Mm. hervor. An keiner Pflanze, weder an den betreffenden, noch an anderen Parzellen des Versuchsfeldes, waren Spuren von Rost zu entdecken. Desgleichen zeigten sich vollständig gesund auch die Parzellen bei den vierten bis achten Einlegungen, vom 28. April bis 18. Juni 1903. Erst bei der neunten, am 4. Juli, war der Pilz sichtbar vorhanden, indem jetzt die meisten Blätter Gelbrostpusteln trugen. Die zur Einbettung bestimmten Organteile wurden gleich in die Fixierungsflössigkeit gebracht. Wir probierten folgende Flössigkeiten: FLEMmmines Chrom-Osmium-Essigsäure- und HERMANS Platinklorid-Gemisch, Absoluten Alkohol, CArRNoyrs Alkohol-Eisessig, MERKELS Chromsäure-Plantinchlorid-Osmium-Essigsäure. Am zweckmässigsten zeigte sich FLEMMINGS Gemisch, das auch meistens zur Anwendung kam. Das Auswaschen, das Härten und die Paraffineinbettung geschahen in äblicher Weise. För das Schneiden wurde ein Mikrotom von AuvcGusT BECKER (Göttingen) benutzt. Die Färbung der Mikrotomschnitte geschah teils nach FLEMMINGS Saffranin-Gentianaviolett-Orange-Verfahren, teils mit Fuchsin-Methylgrän, teils nach HEIDENHAINS Eisenhämatoxylin-Verfahren, wie es im Kieler Anatomischen Institut öblich ist.') Die zweckmässigste und am meisten benutzte Färbung war die Flemming”'sche.?) 1) E. STRASBURGER, Das botanische Praktikum. Aufl. 4, Jena, 1902, S. 70. 2) Bei den verschiedenen Präparationsarbeiten ist uns Fräulein SVEA KNUTSON in einer sehr verdienst- vollen Weise bebhilflich gewesen, und wir sprechen Ihr dafär unseren besten Dank aus. 8 J. ERIKSSON, UBER DAS VEGETATIVE LEBEN DER GETRBEIDEROSTPILZE, I. C. Mycoplasma. An vielen Stellen in der neuen wie in der alten Literatur wird angegeben, dass der Getreiderost, speziell die Form desselben, welche mit dem alten Speciesnamen Puccinia rubigo-vera (P. straminis) belegt wurde und welche jetzt die neuen Arten P. glumarum, P. dispersa, P. triticina u. a. umfasst, als Mycelium in denjenigen Blättern iberwintert, die im Spätherbste von Rost befallen waren und die den Winter iberdauerten. Eine Reihe fröher gemachter und an anderem Orte") beschriebener Beobachtungen zeigte indessen so gut wie sicher, dass eine solche Uberwinterung der betreffenden Rost- pilze wenigstens fir Mittelschweden (Stockholm) in der Regel nicht vorkommt. Die Keimlingsblätter, welche im Spätherbste rostig geworden waren, erwiesen sich, äusserst seltene Ausnahmefälle?) abgerechnet, im folgenden Fräöhjahre als abgestorben. In Folge dessen konnten sie unmöglich als die natörlichen Träger der Lebensenergie der betreffen- den Pilze von einem Jahre zum anderen, wenigstens för die fragliche Gegend, mehr in Betracht kommen. Man hat sich auch vorgestellt, dass eine Uberwinterung der Pilze im Uredostadium in der Weise zustandekomme, dass gewisse im Spätherbste entwickelte Uredosporen ihre Keimfähigkeit bis zum nächsten Frähjahre beibehielten, und dass diese so iäberwinterten Uredosporen den Ausgangspunkt der Epidemie des neuen Jahres bilden könnten. Auch diese Frage wurde in den oben genannten Jahren för Schweden gepriöft, und diese Pröfung zeigte das ungenägende der gemachten Annahme, wenigstens in den Fällen, wo die Uredo- sporen während des Winters den natörlichen Witterungsverhältnissen im Freien ausge- setzt worden waren.”) Nur in äusserst seltenen Fällen, wo die uredotragenden Strohteile in den Wintermonaten in Scheune, Gewächshaus oder Wohnzimmer aufbewahrt wurden, war eine fortwährende Keimkraft einzelner Uredosporen aufweishar. Ganz unmöglich können doch diese einzelnen, känstlich öberwinterten Uredosporen hinreichend sein, um die Uberwinterung des Pilzes zu erklären, und zwar desto weniger, als die neuen Rostepidemien erst relativ spät im Sommer, die Gelb- und Braunroste im Juni, die Schwarz- und Kronenroste im Juli und August, eintreffen. Ein so später Ausbruch der Epidemie passt gar nicht mit der kurzen Inkubationsdauer (nur 8—10 Tage) nach einer mit Uredosporen vorgenommenen Infektion zusammen.”) Da also weder eine Uberwinterung pusteltragender Blätter aus dem vorigen Jahre noch eine fortwährende Keimfähigkeit aufbewahrter Uredosporen als mitwirkende Faktoren beim Wiederauftreten der Krankheit im neuen Jahre mitgerechnet werden können, so 1) J. ERIKSSON & E. HENNING, Die Getreideroste etc. S. 41, 156, 218 und 245. ?) Die einzige Ausnahme bildete eine Roggenpflanze, die vom 30. September 1891 bis 31. Mai 1892 von Uredo dispersa befallen war. Vel. J. ERIKSSON & FE. HENNING, Die Getreideroste etc. S. 218, Tab. 37, N:r 6. 3) J. ERIKSSON & E. HENNING, Die Getreideroste etc. S. 44, 154. 2”) Wenig ermunternd waren auch die ernsthaften Versuche von M. A. CARLETON, Cereal Rusts of the United States. (U. S. Departm. of Agr., Div. of Veg. Phys. & Path., Bull. 16, 1899) in Nord-Amerika eine dortige Uberwinterung der verschiedenen Getreiderostformen zu konstatieren. Vgl. J. ERIKSSON, Sur Uorigine etc. T. 15, S. 132—136 [Sep. 8. 256—260]. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 31. N:o 6. 9 blieb nur eine einzige Form der Uredoirberwinterung noch ibrig, dass nämlich gleich vor dem FEinbruch des Winters einige sehr junge Blätter durch Uredosporen infiziert worden waren, und dass in diesen Blättern, wenn sie erhalten blieben, ein Mycelium fortlebte. Um diese Uberwinterungsfrage zur endgältigen Lösung zu bringen, sind zahlreiche Präparate aus den verschiedenen FEinlegungen von Horsfords- und Michigan-Weizen in Quer-, Längs- und Tangentialschnitten und nach verschiedenartiger Färbung sehr genau untersucht. Diese Untersuchung ergab, dass weder in den Herbsteinlegungen, vom 6. bis 27. Oktober, noch in den finf ersten Einlegungen des nächsten Jahres, vom 28. April bis 18. Juni, die kleinste Spur von Mycelium zu entdecken war, und die Pflanzen waren auch zu allen diesen Zeiten äusserlich vollständig rostfrei. Erst am 27. Juni waren im letzten Sommer Spuren von Uredo glumarum an einigen Parzellen der am meisten gelbrost- empfänglichen Weizensorten des Versuchsfeldes zu entdecken. Von dieser Zeit an gewann der Gelbrost bald eine allgemeine Verbreitung iber die meisten Winterweizen-Par- zellen des Feldes, verschieden schnell und verschieden intensiv je nach der wechselnden Empfänglichkeit der einzelnen Weizensorten gegeniber dem Gelbrost. Am 11. Juli hatte die Krankheit an gewissen Parzellen ihr Maximum erreicht. Anatomisch war ein Mycelium erst anfangs Juli in der nächsten Nähe der hervor- brechenden Uredopusteln aufweisbar. An den mit Horsfords- und Michigan-Weizen besäeten Parzellen, wo die Blätter am 4. Juli för die Einlegung genommen wurden, waren die meisten voll ausgewachsenen Blätter von Gelbrostpusteln befallen. Aus dem bisher Angefihrten geht deutlich hervor, dass der kräftige Ausbruch des Gelbrostes auf den empfänglichen Winterweizensorten Ende Juni unmöglich aus einem seit vorigen Fröhjahre oder Herbste in den Pflanzen in sterilem Zustande fortlebenden Myce- lium herzuleiten ist, denn ein solches Mycelium war sicher da nicht vorhanden, wie wir uns durch Untersuchung von vielen Hunderten Schnitten haben iberzeugen können. Dagegen haben wir in gewissen Zellen der genannten Herbst- und Frähjahrs-Präparate einen eigentämlichen dicken Plasmainhalt gefunden, den wir nicht för gewöhnliches Protoplasma halten können. Dieser Plasmainhalt föllt zu grösserem oder kleimerem Teile das Lumen der Zelle aus. Taf. 1, Fig. 2 a zeigt eine solche Plasmazelle, wo das ganze Lumen gefillt ist, und daneben eine Zelle mit einer grossen Vacuole. In der Fig. 2 b findet man 2 grosse Vacuolen; in der Fig. 2 c bildet das dicke Plasma nur ein einfaches Querband ivber die Zelle, welches den Zellkern einschliesst, und in der Fig. 3 endlich findet sich gar kein solches Plasma. Saämtliche Zellen zeigen ubrigens ihre rotgefärbten Kerne und zahlreiche 'meist wandständige, durch die Präparationsmittel ein wenig von der Wand fortgeräckten Chlorophyllkörner. Wo die Bodenwand der Zelle im Schnitte gestreift war, sieht man auch solche Körner in der Mitte derselben. Die Zellkerne zeigen eine normale Struktur und färben sich stark rot mit deutlichen Nucleolen. Das Plasma, in dem man grössere und kleinere Körnchen gemischt findet, nimmt mit FLEMMING- Färbung eine hell violette und mit HrEIiDENHAIN-Färbung eine schwarzblaue Farbe an. Die Anordnung der plasmafihrenden Zellen sieht man aus der Fig. 6, die einen Blattquerschnitt aus der ersten Herbsteinlegung zeigt. Sie bilden hier die Hauptmasse des Blattes, wenn man die Epidermis und die Gefäåsselemente abrechnet. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 37. N:o 6. 2 10 J. ERIKSSON, UBER DAS VEGETATIVE LEBEN DER GETREIDEROSTPILZE, I. Nach sehr genauer Erwägung sind wir zu der Uberzeugung gekommen, dass dieser Plasmainhalt kein gewöhnliches Plasma sein kann, sondern in sich neben echtem Gramincen- Protoplasma noch etwas Fremdes einschliesst, und man kann nach allem was vorliegt kaum bezweifeln, dass dieses Fremde mit dem Pilz zusammenhängt, dass es ein vegetatives Lebens- stadium desselben sein muss. Wir missen das dicke Plasma als ein inniges Gemisch zwischen gewöhnlichem Protoplasma und Pilzplasma betrachten, und för em solches Gemisch finden wir kein besseres Wort als die schon frither in Folge theoretischer Erwägun- gen eingefuhrte Bezeichnung Mycoplasma. Dasselbe Plasma sehen wir wieder in allen folgenden FEinlegungen, wo noch kein Rost und kein Mycelium zu entdecken war, d. h. im ganzen Oktober und im den nächst- folgenden April, Mai und Juni; es zeigt stets im wesentlichen dieselbe Struktur. Taf. 1, Fig. 5 zeigt 3 Blattzellen aus der dritten Herbsteinlegung, am 27. Oktober 1902. Die oberste Zelle ist vollständig, die mittelste nur zur oberen Hälfte mit Mycoplasma erfiöllt, und die wunterste Zelle ist ganz ohne soleches. Das Plasma ist hier nur etwas mehr vacuolig als in den fröheren Stadien, was wahrscheinlich mit dem Wachsen der Zelle in Verbindung steht. In der obersten Zelle ist kem Kern in den gezeichneten Schnitt mit- gekommen, während die zwei umnteren Zellen ganz normale Kerne aufweisen. Es mag hervorgehoben werden, dass diejenige Hälfte der Mittelzelle plasmafihrend ist, welche an die oberste reich plasmafihbrende Zelle grenzt, während die untere leere Hälfte der Mittel- zelle an die untere leere Zelle amstösst. Dieser Umstand, sowie auch die allgemein gesellige Anordnung der mycoplasmaföhrenden Zellen macht es wahrscheinlich, dass die Plasma- körper in den verschiedenen an einander grenzenden Zellen durch die Plasmodesmen mit einander in direkter Kommunikation stehen. Schon der Umstand, dass das dicke Plasma nicht in allen, sondern nur in gewissen Zellen vorkommt, forderte zu der Annahme auf, dass es kein notwendiger Bestandteil der Zelle sein kann. Noch mehr wird man aber zu einer derartigen Uberzeugung getrieben, wenn man Blätter aus solchen Getreide- oder Grasarten untersucht, wo Gelbrost sowie andere Rostformen ganz fehlen oder wenigstens so spärlich vorzukommen pflegen, dass man fir die vereinzelten Rostpusteln eine zufällige äussere Ansteckung voraussetzen muss. Gilt es die Getreidearten, so ist das Auswählen solchen Vergleichsmaterials leider nicht so einfach, wie man vielleicht glaubt. Denn wenn auch eine Getreidesorte nicht von Gelb- rost befallen wird, so können doch andere Rostarten die Sorte angreifen, und man muss ja voraussetzen, dass auch bei diesen ein ähnliches Mycoplasmastadium vorhanden ist. Als die nach aller Wahrscheinlichkeit för einen V ergleich am meisten geeigneten Getreide- sorten haben wir von Triticum durum die Sorten »Bart Trimenia», »Medéah> und »Madonna»>, und von Triticum monococcum die Sorte »Kleiner Einkorn>» ausgewählt, da diese Sorten sich seit Jahren auf dem hiesigen Versuchsfelde durch ihre grosse Widerstandsfähigkeit gegen alle Rostarten ausgezeichnet haben. Zum Vergleiche haben wir auch Bronvus inermis und Festuea arundinacea benutzt, da diese beiden Gräser nach wenigstens 10- Jähriger Erfahrung am Platze von keinem Schmarotzerpilze befallen werden. Wir geben auf der Taf. 1 einige die Sache beleuchtende Abbildungen. Fig. 7 zeigt einen Querdurchschnitt des Blattes von Bromus inermis, und Fig. 8 a einen solchen des Blattes von Festuca arundinacea, beide aus vieljährigen, seit mehr als 10 Jahren voll- KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:o 6G. I ständig pilzfreiren Grasboden und beide ohne Spur von Mycoplasma. Auch in den Meso- phyllzellen des ersten Keimlingsblattes von Bart Trimenia-Weizen war kein dickes Plasma zu entdecken, das man als Mycoplasma deuten konnte. Es muss uns sehr äberraschen, dass, wenn wirklich ein solches Mycoplasma vorhanden, und zwar so verbreitet ist, dasselbe jedoch bis jetzt vollständig ibersehben wurde. Unzwei- felhaft haben es dabei viele Forscher oft gesehen! Vielleicht lässt sich dieser Umstand gerade durch das so häufige Vorkommen dieses Plasmas erklären. Man hat es einfach för reines Gramineen-Protoplasma gehalten, und man hat keine vergleichenden Untersuch- ungen verschiedener Grasarten von diesbezöglichem Gesichtspunkte aus unternommen. Sucht man in der vorhandenen botanischen Literatur, wird man indessen finden, dass ein solches inniges Zusammenleben zwischen dem Plasma eines Parasiten und dem der ernährenden Zelle nicht ganz ohne Analogien dasteht, obgleich diese Analogien im Allgemeinen ohne weiteres bezweifelt oder bestritten worden sind, da sie mit der geltenden wissenschaftlichen Auffassung schwer vereinbar waren. Wir wollen aus der uns bekannten Literatur einige dieser Analogien zusammenstellen. Im Laufe der neunziger Jahre des vorigen Jahrhunderts entstand in Frankreich eine recht grosse Literatur, die wir mit dem Namen der Pseudocommäis-Literatur bezeichnen können. Den ersten Anlass dazu gaben im Jahre 1892 P. Viara und C. SAUVAGEAU !) durch eine Abhandlung iber zwei auf dem Weinstock seit einigen Jahren in verschiedenen Ländern beobachteten Krankheiten, die man mit den Namen »La Brunissure» und »La Maladie de Californie» bezeichnete. Bei beiden Krankheiten fand man ein in den Zellen mit dem Zellenplasma zusammenlebendes amoebenähnliches Ding, das man als das krank- heitserregende Ferment betrachtete. Man verglich die offenbar unter sich sehr nahe ver- wandten Krankheiten mit der zuerst von M. WOoRronin näher untersuchten Kohlhernie und hielt den Krankheitserreger fir eine Art der Myxomycetengattung Plasmodiophora. Näher wurde die Brunissure-Krankheit in den nächstfolgenden Jahren von F. DEBRAY studiert. Dieser veröffentlichte im Jahre 1895 eine recht ausfihrliche und mit zahlreichen Bildern illustrierte Arbeit iber das allgemeime Auftreten der Krankheit, sowie iäber die Natur und Entwicklung des Krankheitserregers.”) Diesen hält er wohl mit der Plasmo- diophora för verwandt, aber nicht mit derselben identisch. Er fasst ihn vielmehr als den Typus einer neu aufgestellten Gattung Pseudocommis und nennt ihn Ps. Vitis. Im Leben des Pilzes werden mehrere nach einander folgende Plasmodienstadien ausgeschieden. Das erste Stadium ist ein Plasmodium, das mit dem Protoplasma der Wirtszelle innig ver- mischt ist. Darnach folgen mehrere (>Plasmodes condensés sphériques», »Plasmodes con- densés allongés», »Plasmodes spumeux»), wo der Pilz mehr oder weniger scharf als ein Örganismus för sich hervortritt. Endlich tritt ein ruhendes Kystenstadium OKystes sphériques ou mamellonnés») auf, und in diesem lebt der Pilz von einem Jahre zum anderen fort. 1) P. VIALA & C. SAUVAGEAU, La Brunissuwre et la Maladie de Californie. Journ. de Bot., T. 6, Paris, 1892, 8. 355—363, 378-388, Pl. 12. ?) F. DEBRAY, La Brumissure chez les végétaux et en particulier dans la vigne, ses caractéres, le parasite qui la produit. Rev. de Vitic., Paris, 1895, T. 1, Ann. 2, S. 562—565, 614 —619, T. 2. Ann, 2, S. 16—18, 34—539, 61—064, 83—388, 293—297, 12 J. ERIKSSON, ÖBER DAS VEGETATIVE LEBEN DER GETREIDEROSTPILZE, I. Schon in dieser ersten Mitteilung DEBRAY's, aber noch mehr in den nachher fol- genden Arbeiten uber die Brunissure-Krankheit teils von demselben "!), teils von E. Rozz”) wird es hervorgehoben, dass die Krankheit nicht auf die Weinpflanze beschränkt ist. Ahn- liche plasmatische Inhaltsteile in Pflanzenzellen findet man bei vielen Species der ver- schiedensten Familien. Gegen die von den genanmnten französisehen Forschern ausgesprochene Lehre trat bald von mehreren WNeiten eine Öpposition auf. Zuerst F. CAVARA”) und G. MassEE?) und nach ihnen J. BEHRENS?) wollten, auf Grund ausgefihrter Untersuchungen, die Sache so erklären, dass die beschriebenen Plas- modienbildungen mnichts Anderes sein sollten als tanninhaltige Inhaltsreste toter Zellen. Sie könnten, meinte man, auf verschiedene Weise hervorgerufen werden, durch Einwirkung oewisser Reaktionsmittel (Eau de Javelle), durch Abkiöhlung einzelner Gewebestellen mittels aufgelegter FEisstäcke, durch starke Taubildung und plötzliches Sinken der Temperatur nach starken Regen u. s. w. Viele glaubten wohl auch, dass durch diese Kritik die Pseudocommis Vitis als lebender Örganismus aus der Welt geschafft worden war. Es dauerte aber nicht lange, bis eme Gegenkritik erschien. Nach einer sorgfältigen Untersuchung, die besonders die Frage einer möglichen FEinwirkung sehr wechselnder Temperaturen und die Tanninnatur der Gebilde beröcksichtigte, kam nämlich U. Brizi") zu der Auffassung, dass die Pseudocommis, obgleich ihr Wesen noch nicht vollständig gelöst war, doch höchst wahrscheinlich als ein besonderes amoebenartiges Wesen aufzu- fassen ist. Wir sind nicht selbst in der Lage gewesen, Fälle der Brunissure-Krankheit zu stu- dieren. Nach den vorliegenden Literatur-Beschreibungen nebst den dazu gefögten Bildern zu urteilen, halten wir es doch nicht fir unwahrscheinlich, dass mehrere der unter dem Namen Pseudocommis beschriebenen Bildungen nichts anders sind als Mycoplasmastadien verschiedener Hyphenpilze.”) 1) F. DEBRAY, La Maladie de la Brumnissure (Pseudocommis Vitis). Bull. de la Soc. bot. de France, T. 45, Paris, 1898, S. 253—288, Pl. I-II. ?) E. RozE, Le Pseudocommis Vitis Debray dans les tubercules de Pommes de terre et un nouveau genre de Myxomycetes. Bull. de la Soc. Mycol. de France, T. 13, Paris, 1897, S. 154—161; — Du Pseu- docommis Vitis Debray et de sa présence dans les plantes cultivées. Ib., S. 162—171; — Nouvelles observations sur le Pseudocommäis Vitis Debray. Ib., S. 172—179. Pl. II; — Recherches rétrospectives sur le Pseudocommis Vitis, Debray. Ib., S. 217—227; — De la présence du Pseudocommis dans les plantes submergées d'eau douce et dans les plantes marines. Ib., S. 228—232; — Les Maladies de VU Oidium, de la Travelure et de V Anthrachnose dans leurs rapports avec le Pseudocommis Vitis Debray. Ib., 5. 233—241; — Du röle du Pseudocommäis Vitis Debray dans les maladies des bulbes du Saffran, dans la maladie des Chätaignies et dans celle des feuwilles de Palmiers. Ib. 1898, 8. 28—36; — Du Phytophtora infestans de Bary et de la pourriture des Pommes de terre. Ib., S. 58—69; — Recherches rétrospectives sur les maladies internes des tubercules de Pommes de terre. Ib., S. 130—139; — La Cérasone de Trecul et ses rapports avec le Pseudocommis Vitis Debray. Tb., S. 174—177; — Observations nouvelles sur le Pseudo- commas Vitis Debray. Ib. 1899, S. 37—43. 3) F. CAVARA, La brumissure de la Vigne en Italie. Rev. intern. de Vitic. et d'Oenol., 1895, I, N:r 1. +) G. MASSEE, The »Spot» Disease of Orchids. Ann. of Bot., Vol. 9, 1895, S. 421—429, PI. 15. ?) J. BEHRENS, Die Brawnfleckigkeit der Rebenblätter und die Plasmodiophora Vitis. Weinbau und Weinhandel, 1899. 6) U. Brizi, Ricerche sulla Brunissure o Annerimento delle Foglie della Vite. N. Giorn. bot. ital., Vol. 2, Firenze, 1895, S. 118—129. ”) Dieses gilt besonders fär die Fälle, wo man in einem und demselben kranken Pflanzenorgan, wenn auch nicht gleichzeitig, Plasmodien und Hyphen getroffen hat. Wenn z. B. RozE bei seinen Untersuchungen KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/Z. N:o 6. 13 Man findet indessen auch direkte Angaben iber das Auftreten von Plasmodien- Bildungen bei Pflanzen, wo Rostkrankheiten mehr oder weniger sicher im Anzug waren. So sagt H. ZUKAL'), dass er in gewissen Zellen von Gersteblättern einen amöboiden Plasmakörper in der Proteusform fand, welcher rasch heranwachsend zuletzt die ganze Zelle erföllte und welcher der Gruppe der niedrigen Myxomyceten (im Sinne ZoPF's) angehörte, an die in Oedogonien und Spirogyren nicht eben seltene Pseudospora stark erinnernd. BEinen anderen derartigen Fall finden wir bei REnt Marre”) för Endophyllum Sempervivi. Eine im Frihjahre ausgeföhrte Infektion auf Sempervivum tectorum mittels Sporidien des genannten Pilzes gab Resultate zuerst in dem darauf folgenden Frähjahre, in welchem das Mycelium sich gleichzeitig mit den jungen Blättern entwickelte. Viele Zellen dieser Blätter zeigten sich tot und von Tannin-Anhäufungen gefullt, welche oft dem Kysten-Stadium von Pseudocommis ähnlich aussahen, aber es trat auch nach Fixierung mit Sublimat oder Picroformol ein sehr deutliches Netzwerk auf, das den Anilinfarbstoff stark aufspeicherte und dem Plasmodium von Pseudocommis entsprach. Ein zweites Analogon zu unserem Mycoplasma sehen wir in einer von J. W. ToUMEY”) beschriebenen Wurzelkrankheit bei Obstbäumen in Nordamerika. Die Krankheit wird durch einen zu den Myxomyceten gerechneten Parasiten, Dendrophagus globosus, hervorgerufen, welcher als Plasmodium so innig mit dem Plasma der nährenden Zelle zusammen lebt, dass beide nicht von einander getrennt werden können. Wenn auch somit die botanische Literatur gewisse analoge Fälle kennt, wo ein scheimbares Verschmelzen zwischen dem Plasma einer Zelle und dem eines in der Zelle lebenden fremden Örganismus existiert, so därfen wir doch immer den wichtigen Unter- schied nicht ausser Acht lassen, dass es sich in allen diesen analogen Fällen um Pilzbildungen handelt, die zu den Myxomyceten gerechnet werden Ehe wir das Mycoplasma verlassen, mössen wir ein Phänomen berähren, das uns bei der Untersuchung begegnete und deren richtiges Verständnis uns lange eine grosse Schwierigkeit machte. In den oben beschriebenen Präparaten fand man nicht selten zwischen den Zellen, besonders in den grossen Atemhöhlen unter den Spaltöffnungen, eine mehr oder weniger dichte Plasmamasse angehäuft. In ihrer Konsistenz und Reaktion war diese intercellulare Plasmamasse dem Mycoplasma in den Zellen vollständig ähnlich. Nur äber die Kartoffelkrankheit fand, dass die kranken Kartoffelknollen, in welchen Mycelium von Phytophtora infe- stans vorhanden war, schnell zu Grunde gehen, oline zu iberwintern (RozE, Du Phytophtora infestans etc. S. 61), wäbrend dagegen die fleckigen Knollen, in welehen keine Mycelfäden, nur Plasmodienbildungen zu ent- decken waren, gut iäberwinterten, und! wenn er daraus schliesst, dass die Plasmodien im Rubeus tande wähbrend des Winters fortleben, um im nächsten Frihjahre und Sommer in den Stamm aufzusteigen (RozE, Le Pseudo- commis Vitis Debray dans les tubercules etc. S. 156—157), so kann man kaum die Frage unterlassen, ob nicht ein genetischer Zusammenhang zwischen den Plasmodien und den Hyphen in der Tat existiere und auf diese Weise endlich die bis zu unserer Zeit ungenögend aufgeklärte Uberwinterungsfrage des genannten Kartoffelpilzes gelöst werden soll. 1) H. ZUKAL, Untersuchungen iber die Rostpilzkrankheiten des Getreides in Österreich-Ungarn. Sitz.-Ber. d. K. Akad. d. Wiss. in Wien, Mat.-Nat., A., Bd. 108, Abt. 1, Juli 1899, S. 12. ?) R. MAIRE, Recherches cytologiques et taxonomiques sur les Basidiomycetes. Bull. de la Soc. Mycol. de France, T. 17, 1901. (Fascicule avec pagination speciale, S. 53.) 3) J. W. ToUMEY, Ån Inquiry into the Cause on Nature of Crown-Gall. The Publications of the University of Arizona Agricultural Experiment Station. Bull. 33. Washington, April 13. 1900. 14 J. ERIKSSON, ÖBER DAS VEGETATIVE LEBEN DER GETREIDEROSTPILZE, I. war ihre Dichtigkeit sehr wechselnd, von sehr dicker bis zu sehr flockiger Natur. Wir geben auf der Taf. 2, Fig. 10, ein Bild einer solchen. Bildete diese Plasmamasse ein natäörliches Entwicklungsstadium des Plasmas oder war sie nur ein Kunstprodukt, das durch das Präparieren erzeugt worden war? Was uns endlich bestimmte, sie als letzteres anzusehen, war in erster Linie der Umstand, dass diese Plasmamassen fast ausschliesslich in der Nähe des Präparatrandes auftraten. Taf. 1, Fig. 9 zeigt ihre Lokalisierung. Sie kommen nämlich nur in den äussersten oder in den 2—3 nächst äussersten Atemhöhlen vor. Diese Lage fiöhrte uns zu der Vermutung, dass teils in Folge des Durchschneidens der Randzellen, teils in Folge einer störenden Eimwirkung der Fixierungsflussigkeit ein allgemeines Bersten der Randzellen und ein Zusammenfliessen des in diesen Zellen vorhandenen Plasmas erfolgt war. Durch die Kapillarkraft suchte sich das so aus- und zusammengeflossene Plasma eimen Weg nach dem Inneren des Blattes und lagerte sich da ganz mnatörlich in einer oder anderen der äussersten Atemhöhlen. För diese Erklärung spricht auch der Umstand, dass diese Plasmamassen immer in einer Richtung dichter sind als in der entgegengesetzten, wie auch Fig. 10 zeigt, und dass der dichte Teil meistens, wenn nicht immer, nach innen gerichtet ist. In den Präparaten, die aus Blättern nicht-mycoplasmafihrender Gramineen stammen, haben wir niemals solche intercellulare Plasmamassen getroffen, auch wenn die Blätter dieser Gräser vor der Einlegung in die Fixierungsflössigkeit stark gedröäckt worden waren, um auf diese Weise eventuel das ganze als ein Kunstprodukt erklären zu können, das sich an bebliebigen Blättern durch Zerqvetschung der Zellen herstellen lässt. D. Protomycelium. Zu der Zeit, in der die neunte Einlegung stattfand, am 4. Juli 1903, trat freilich an vielen Blättern der Weizenpflanzen Uredo glumarum recht häufig auf. Da indessen die Blattstöcke, die zur Fixierung eingelegt wurden, nicht aus der nächsten Nahe der vorhandenen Pusteln genommen waren, sondern aus davon ziemlich entfernten Stellen, die noch vollständig gesund aussahen, wurden in den Präparaten keine Mycelfäden, nur ein intracellulares Mycoplasma angetroffen. Schon dieser Umstand, dass in einem Gewebe, aus welchem ganz sicher binnen wenigen Tagen Rostpusteln hervorbrechen sollten, kein Mycelium zu sehen war, deutet darauf hin, dass das Auftreten des Myceliums spät und schnell, kurz vor dem Hervorbrechen der fertigen Pusteln, geschieht. Fine solche Auffassung passt auch mit den Beobachtungen, die in fröheren Jahren beim Studium der Krankheit im Freien gemacht wurden, gut iberein.") Sehr junge Mycelstadien haben wir dagegen in gewissen Einlegungen aus dem Sommer 1902 beobachten und verfolgen können, und zwar in den Präparaten, die von der unmittel- baren Fortsetzung der ersthervortretenden primären Uredopusteln stammten. Die Fig. 11 a—c der Taf. 2 zeigen verschiedene Teile eines Präparates von Hors- fords-Weizen vom 22. Juli 1902 aus einem 3—6 Mm. von der äussersten Pustel der !) J. ERIKSSON, Sur Vorigine etc. T. 15, S. 69 [Sep. S. 1981]. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 3/4. N:o 6. 15 Reihe entfernten Gewebe. Wir haben hier vor unseren Augen das jungste Stadium der Mycelbildung. Man findet in den Intercellularräumen Plasmabildungen teils als kriechende Fäden (a und Db), teils als unregelmässig geformte Massen (c), die den Raum ganz aus- föllen. Keine Scheidewände sind vorhanden, auch keine deutlich erkennbare Kerne, nur zerstreute, etwas stärker färbbare Körnehen "), oft mehrere dicht bei eimander. Deutliche Membranen heben sich auch nicht von dem Plasma ab; ob solche in der Tat vor- kommen oder nicht, muss fortgesetzten Untersuchungen vorbehalten sein zu entscheiden. Auf dieses scheinbar kernlose Primärstadium folgt bald ein Sekundärstadium, wo der Pilz ebenso wie friher teils in deutlicher Fadenform (Taf. 2, Fig. 12 a und b), teils den Zellwänden sich eng anschmiegend (Fig. 12 c und d) zeigt, fortwährend ohne Scheide- wände, aber wo sehr deutliche Kerne zu bemerken sind. Jeder Kern besteht aus einem mit FLEMMING sich intensiv rot färbenden centralen Körper, Nucleolus oder Chromoblast, mit einen hellen Hof um denselben ? Da diese beiden Stadien sowohl durch ihre teilweise fast plasmodienähnliche Natur wie auch durch das vollständige Entbehren von Querwänden sich von einem normalen Mycelium sehr wesentlich unterscheiden”), wollen wir dieselben mit einem besonderen Namen, Protomycelium, bezeichnen. Nach den bis jetzt vorliegenden Auseimandersetzungen und Untersuchungen unter- liegt es för uns keinem Zweifel, dass das intracellulare Mycoplasma und das intercellulare Protomycelium genetisch zusammengehören. Nur sind die Einzelheiten im Ubergang von jenem zu diesem Stadium noch nicht so vollständig und genögend aufgeklärt worden, dass wir jetzt auf diese Ubergangsfrage näher eingehen können oder wollen. Schon in dem scheinbar kernlosen Primärstadium des Protomycels bemerkt man in den anliegenden Blattgewebezellen eine eigentämliche Veränderung der Zellkerne. Diese 1) Die Erscheinung, dass morphologisch gut differenzierte Kerne bei den Pilzen oft mit Sicherheit nicht zu unterscheiden sind, ist ja allbekant. Selbst W. MAGNUS (Studien an der endotrophen Mycorrhiza von Neottia Nidus Avis L. Jahrb. f. wiss. Bot., Bd. 35, H. 2, S. 13), der ebenso wie ibrige Cytoiogen die Ansicht von C. HOLTERMANN (Mycologische Untersuchnungen aus den Tropen. Berlin, 1898, S. 17) verwirft, wonach gar keine Kerne bei den Pilzen vorkommen, muss doch zugeben, man wisse oft nicht, ob wir Kerne oder nur Eiweissklämpehen vor uns haben. Auf zoologisehem Gebiet hat man nun in der letzten Zeit Fälle bei Infusorien gefunden (R. HERTWIG, Die Protozoen und die Zelltheorie. Arch. f. Protistenk., Bd. 1, Jena, 1902, S. 4—5; und S. PROWAZEK, Betitrag zur Kenntnis der Regeneration und Biologie der Protozoen. Ib., Bd. 3, 1903, S. 45), in denen besondere, morfologisch differenzierte Zellkerne fehlen, nur »Chromidien> d. h. Chromatinsubstanzen im Plasma zerstreut liegen. Es wäre unserer Ansicht nach nicht undenkbar, dass bei den Pilzen vielfach Ähnliches vorkommt. So wären dann die stärker färbbaren Körnchen im Mycoplasma und in dem jungen Protomycel aufzufassen. ?) Offenbar gehört zu diesem Stadium das von H. KLEBAHN (Beiträge zur Kenntnis der Getreideroste II. Zeitschr. f. Pflanzenkrankh., Bd. 10, 1900, S. 90, Fig. 1) gegebene Bild. Ähnliche Kerne bei Monascus purpureus hat mneulich S. IKENO (Uber die Sporenbildung und systematische Stellung von Monascus purpureus Went. Ber. d. Deutsch. Bot. Ges., Bd. 21, 1903, S. 261, Taf. 13, Fig. 1) beschrieben und abgebildet. ?) Man nimmt es ja als einen wichtigen Unterschied zwischen den niederen Pilzen (Phycomyceten) und den höheren (Mycomyceten) an, dass diese vom Anfang anm ein durch Querwandbildung gegliedertes, mehrzelliges Mycelium haben. Ausnahmen davon bespricht K. SHIBATA (Cytologische Studien tiiber die endotrophen - Mycorrhizen. Jahbrb. f. wiss. Bot., Bd. 37, H. 4, S. 645 und 655) in dem Wurzelknöllehen bei Podocarpus chwnensis und in dem Rhizom bei Psilotum triquetrum, wo die Septierung in intracellular lebenden Mycelien ausgeblieben ist. Umgekehrt ist es G. KLEBS (Die Bedingungen der Fortpflanzung bei einigen Algen und Pilzen. Jena, 1896, S. 512) gelungen, den normal schlauchförmigen Mucorpilz zu einer septierten Form zu zwingen. 16 J. ERIKSSON, UBER DAS VEGETATIVE LEBEN DER GETREIDEROSTPILZE, I. sind beträchtlich vergrössert, so dass sie oft !/4 bis !/3 des ganzen Zellumens fillen. Ist die Zelle in Fächer geteilt, wie es in Taf. 2, Fig. 11 a und b, der Fall ist, nimmt der hypertrophierte Kern ein ganzes Fach fast vollständig em. Mit dem Vergrössern folgt auch eine innere Stoffumsetzung, welche sich dadurch kundgiebt, dass der Kern sich nicht mehr mit FLEMMING rot, sondern wie das Protomycel selbst violett färbt. Auch ist das klare Chromatinnetz von friher nicht mehr zu sehen. Es ist wohl unzweifelhaft, dass diese Hypertrophie der Kerne einer Einwirkung des Protomycels zuzuschreiben ist. In den jingeren Mycoplasmastadien lebt die Zelle ziem- lich ungestört von dem innewohnenden Gaste, und die Kerne behalten ihre Form und Konsistenz. Dabei findet wohl schon vom Anfang an, so muss man sieh denken, zwischen dem Wirth und dem Gast ein gewisser Kampf statt. Lange bleibt es unentschieden, ob der eine oder der andere als Sieger aus dem Kampf hervorgehen soll. Endlich tritt eine Krisis ein. Sind die Verhältnisse för einen Sieg des Gastes gönstig, so entwickelt sich dieser weiter, und vielfach finden wir nun den Zellkern stark hypertrophiert, trotzdem noch keine Haustorien in den Zellen zu entdecken sind. Wir missen uns in diesem Falle eine enzymatische Reizwirkung des jungen intercellularen Protomycels selbst denken; ja, es könnte vielleicht schon friher, in den spätesten Mycoplasmastadien, eine mit Hyper- trophie verbundene Kernveränderung begonnen haben. Von einer ähnlichen Kernveränderung unter parasitärem FEinfluss spricht auch ToumeY") in seiner Abhandlung öber die Wurzelgallbildungen der amerikaniscehen Obstbäume. Das Plasmodium von Dendrophagus globosus bewirkt in den davon bewohnten Zellen eine mit Stoffumsetzung verbundene Vergrösserung des Kerns. Dieser wird 3—06 mal so gross wie in normalem Zustande und verliert seine normale Netzstruktur. Sehr verbreitet scheint eine solche Hypertrophie in den Fällen zu sein, wo Hau- storien vorhanden sind, weleche auf die Kerne direkt einwirken können. Zu einigen der- artigen Fällen wollen wir unten zurickkommen. E. Haustorien. In dem Sekundärstadium des Protomycels, in dem die grossen Nucleolen vorhanden sind, fängt die Haustorienbildung an. Es wird zunächst ein schmaler, gerader Fortsatz des Protomycels in das Lumen der Wirtszelle eingesandt (Taf. 2, Fig. 13). Die Spitze des Fortsatzes schwillt kugelförmig auf, und in der Mitte der Kugel häuft sich ein stark farbspeichender Stoff an. Das stark gefärbte Centrum ist von einem hellen Lichthof umgeben. Wir haben wohl auch hierin einen Kern zu sehen. Bald darauf sieht man die stark farbspeichernde Centralpartie der Haustoriumspitze vermindert, bis sie schliesslich nur einen recht kleinen Punkt einnimmt. Gleichzeitig hat das ganze Haustorium seine Form und Konsistenz wesentlich verändert. Der Stiel ist nicht mehr von der Spitze scharf abgesondert. Beide bilden vielmehr zusammen ein 1) J. W. TOUMEY, An Inquiry etc. S. 50. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:o 6. id sackförmiges, unregelmässiges Organ (Taf. 3, Fig. 16 und 17), gegeniber dem Farben- mittel auf dieselbe Weise wie das intercellulare Mycelium reagierend.") In einem späteren Stadium findet man auch oft das Haustorium dem Kerne der Wirtszelle dicht anliegend, und der Kern wird dadurch sehr degeneriert (Fig. 16 b). Er färbt sich stark rot und sieht wie ein unregelmässiger, undurchsichtiger Klumpen aus. Endlich beginnt auch eine Einwirkung des Haustoriums auf die Chlorophyllkörner, die aufgelöst werden und sich gleichzeitig zusammenballen (Fig. 17). Diese Entwicklung der Haustorien stimmt mit den Beschreibungen die in der Literatur uber dieses Thema gegeben worden sind, z. B. mit M. WaArps Beschreibung öber die Haustorienbildung bei dem nach Uredoinfektion entstandenen Mycel von Uredo bromina gut iberein.”) ÅA hnliche, mit Hypertrophie verbundene Kernveränderungen, wie die jetzt beschrie- benen, unter dem HFEinflusse von Pilzhaustorien, werden in der Literatur an mehreren Stellen angefihrt. Davon sprechen F. ROosEn?) bei Puccinia aserina, SAPPIN-TROUFFY”) bei vielen Uredineen, P. A. DANGEARD?”) bei Peronosporeen, F. CAVvARA”) bei einem die Vamillenwurzeln bewohnenden Pilze, P. A. DANGEARD & ÅL. ÅRMAND, ") wie auch W. MAGNUS?) bei verschiedenen Orchideen-Mycorrhizen, und endlich K. SHiBATA”) bei den Mycorrhizen der Podocarpus-Wurzel und des Psilotum-Rhizoms. Nicht lange darauf sehen wir die Kerne mit ihren grossen Nucleolen nicht mehr deutlich. Wir erblicken vielmehr nur stärker färbbare Körner, denen gleichend, die wir im Primärstadium des Protomycels hatten. Der Gegensatz ist sehr auffallend, und man wird natörlich nach emer Erklärung dieses Wechsels suchen missen. Gleichzeitig mit dem Verschwinden der grossen Kerne und bald nach der ersten Einsendung von Haustorien in die Wirtszelle beginnen im Protomycelium Scheidewände gebildét zu werden. Man findet ein sehr junges Stadium einer solcehen Wandbildung auf Taf. 3, Fig. 14. Der linke, kärzere Protomycelium-Zweig wird durch eine feine Querwand 1) Dass abgeschnittene Teile solcher Haustorienstadien fruher als Mycelienkeime unter dem Namen >corpuscules speciaux> mit Unrecht gedeutet wurden (J. ERIKSSON, Vie latente et plasmatique de certaines Urédinées. Compt. rend., 1897, 1:er Mars., S. 157; — Der heutige Stand der Getreiderostfrage. Ber. d. D. Bot. Ges., 1897, H. 3, S. 183; — Sur Vorigine et la propagation de la Rowille des Ciéréales par la semence. Ann. d. Sc. Nat., Bot., Ser. 8, T. 15, Paris, S. 193 etc.), war uns schon im Sommer 1902 offenbar, also viel fräher als M. WARD seine- Arbeit On the Histology of Uredo dispersa Erikss. and the »nvycoplasm> hypothesis (Phil. Trans. of the Roy. Soc. of London, Ser. B, Vol. 196, London, 1903, S. 29—46) der Londoner- Akademie vorlegte. Betrefftend der unrichtigen Schlussfolgerungen von M. WARD selbst wird auf die kleine Arbeit von J. ERIKSSON äber The researches of Professor H. Marshall Ward on the Brown Rust on the Bromes and the Mycoplasm Hypothesis (Arkiv för Botanik, Bd. 1, Stockholm, 1903, S. 139—146) verwiesen. ?) M. H: WARD, On the Histology etc. Fig. 12—16. 3) F. ROSEN, Beiträge zur Kenntnis der Pflanzenzellen. Beitr. z. Biol. d. Pfl., 1892, S. 258. +) SAPPIN-TROUFFY, Recherches lästoloegiques sur la famille des Urédinées. Le Botaniste, 1896, 5. 94, 105 etc. 3) P. A. DANGEARD, Mémoire sur les parasttes du Noyau et du Protoplasma. Le Botamiste, 1896, S. 240. 6) F. CAVARA, Ipertrofie ed anomalie nucleari in sequito a parassitismo vegetale. Rev. di Pat. Veget., Vol. 5, 1896; cit. in Le Botaniste, 1897, S. 294. 7) P. A. DANGEARD & L. ARMAND, Observations de Biologie cellulaire. Te Botaniste, 1897, 5. 295 etc. 3) W. MAGNUS, Studien an der endotrophen Mycorrhiza von Neottia Nidus Avis L. Janrb. f. wiss. Botan., Bd. 35, H. 2, 1900, S. 35 etc. 2) K. SHIBATA, Cytologische Studien etc. S. 645 etc. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 6. 3 18 J. ERIKSSON, ÖBER DAS VEGETATIVE LEBEN DER GETREIDEROSTPILZE, I. abgeteilt, und an dem aufrechten Zweig desselben sieht man hier deutlich die von dem kontrahierten Inhalte getrennte Aussenwand. Weitere Wandbildungsstadien haben wir in den Fig. 15—17. Die neuen Wände scheinen stets in der Mitte einer Reihe grösserer Plasmakörner aufzutreten. In den meisten Zellen werden mehrere Kerne eingeschlossen.') Wir haben jetzt ein echtes Mycomyceten-Mycelium. In jeder Zelle sieht man grössere oder kleinere stärker färbbare Körner, die grosse Ähnlichkeit mit denen im Primiärstadium des Protomycels besitzen. Eine Unterscheidung in einen »Nucleolus» und einen hellen Hof fällt jetzt gänzlich fort. Die Nucleolarsubstanz däörfte eben zum grossen Teile als indirektes Material för die Bildung der Scheidewände verbraucht werden. Ein Verbrauch der Nucleolarsubstanz fir Wandbildung ist ja auch aus anderen Gebieten bekannt. BE. STRASBURGER hat iber diesen Zusammenhang schon öfters geprochen,”) seinen Standpunkt liebenswärdiger Wiese aber uns auf eine Anfrage noch brieflich in folgenden Worten mitgeteilt: »Meine Ansicht geht dahin, dass die Nucleolarsubstanz einen Reservestoff fir Kinoplasma darstelle. Nun bin ich aber weiter der Ansicht, dass die Hautschicht aus Kinoplasma bestehe. Da nun Zellhaut an der Oberfläche oder in der sich spaltenden Hautschicht entsteht, so wäre auch eme gewisse Beziehung der Nucleolar- substanz zu ihrer Bildung gegeben. Diese Beziehung ist aber nur eimme indirekte.» Zahlreiche grosse Vacuolen finden sich in dem Plasma, und dieses ist in Fäden, welche das Zellumen nach allen Richtungen durchsetzen, geordnet. G. Pseudoparenchym und Hymenium. Durch fortgesetzte Querteilungen entsteht ein echtes Pseudoparenchym (Taf. 3, Fig. 18), und an gewissen Stellen, wo die Zellen plasmareicher zu sein scheinen, bildet sich eine Art von Hymenium aus; hier werden die Sporen abgesondert. Eine derartige Entstehung eines Pseudoparenchyms ist ungewöhnlich. Im all- gemeinen sehen wir es nähmlich durch Verflechtung von Hyphen zu Stande kommen. Hier, wo das Protomycel eine Breite besitzt, die meist die Zwischenräume zwischen den Zellen ganz ausfillt, kann ein solcher Modus dagegen wegfallen; hier genögt ein einfacher Zerfall durch Querwände. Die Zellen der Wirtspflanze haben inzwischen weitgehende Veränderungen erfahren. Als erstes Anzeichen dazu haben wir in gewissen Zellen, die in der Nähe des Pilzes liegen, eine Hypertrophie und veränderte Färbbarkeit des Kerns hervorgehoben. Auch erwähnten wir, dass diese Erscheinungen durch enzymatisehe Wirkungen zu erklären sind. Im Ubrigen sehen die Zellen in der Zeit, in der die Haustorienschläuche in sie eindringen, im Allgemeinen noch ganz gesund aus; nur bemerkt man häufig besondere 1) Dieses widerspricht der von DANGEARD u. a. aufgestellten Lehre, nach der nur zwei Kerne in jeder Zelle zu finden sein sollen. ks ?) Siehe besonders E. STRASBURGER, Uber Reduktionsteilung, Spindelbildung, Centrosomen und Cilien- bildung im Pflanzenreiche. Histol. Beitr., H. 6, Jena, 1900, S. 125 ete. — Freilich dirfen wir nicht vergessen, dass unsere »Nucleolen» nicht identisch sind mit den bei den höheren Pflanmzen. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 3/. N:o 6. 19 Kerndegenerationen. Das Herausziehen von Nährstoffen aus den Zellen scheint ganz allmählich vor sich zu gehen. Nur an den Stellen, wo der Pilz zur Hymenium- und Sporenbildung schreitet, findet eine völlige Zerstörung der Wirtszelle statt. Die Phasen dieser Auflösung sieht man in Taf. 3, Fig. 18. Sie beginnt mit unregelmässiger Umgestaltung des Kerns und mit einem körnigen Zerfall der Chlorophyllkörner, die mehr und mehr zusammenfliessen, zuerst einen geschlossenen, peripherischen Ring (b), aber nachher mit den Kernresten zusammen einen unregelmässigen Klumpen (c) in der Mitte der Zelle bildend. Bei dem Fortschreiten der Zellauflösung sieht man mitunter gewisse, oft sternförmige, sich mit FLEM- MING dunkelrot färbende, wohl als Exkret zu denkende Körper (d) auftreten. Sie bestehen wahrscheinlich aus den Resten der Zelle im Ganzen. Zuletzt werden auch diese voll- ständig von dem Pilz aufgezehrt. Der ganze Platz, an dem friäher eine Wirtszelle war, ist jetzt von dichtem Hyphengeflecht eingenommen, und dieses Geflecht bildet ein sporen- erzeugeudes Hymenium. Der obere linke Teil von Fig. 19 zeigt uns die Bodenschicht eines solchen. Mit der Sporenbildung ist eine neue Phase des Pilzlebens, die fruktifikative Phase, eingetreten. Damit ist das vegetative Leben desselben vorbei, sowie auch die Aufgabe gelöst, die wir uns hier vorgelegt hatten. Räckwärts sind wir bei unserer Untersuchung nicht weiter gekommen als bis zu dem Stadium der Getreidepflanze, in welechem der zarte Keimling aus dem Boden spriesst. Woher die oben geschilderten Plasmodien in die Blätter kommen, bleibt zu erforschen welteren Studien vorbehalten. Tryckt den 8 mars 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. 10 ER ä d [TER : ' dust mtl Ae ÖN j ssd ubåt vå ne | ALIN nde able sön All AN ' Pa fa puttrar MHR RR ERE Nr de ker EE MAN ham NPA FAT ERNA REV RETT ESO Å g MK SO TET pe Å AN JiPe GUN in ine Å tavdl fler ar baka gr le lt gt I sabrländagl ng "| uden Hrgtlskört TOMS OM nal Öken IR, vg 2 4 uni ligan LU 4 INR VOR GO Hg unge vad mils RT NT orsakad Hog sådlle fo Np KR ASU save olisnåtsbdl rvingmnlont iv utnl E td LITT ma fPmmasg en rvdkn enbakiel Jakaolk kV eran d ba Epd OR ön ARNE ONS rk ANASN Aunsida Fika ekrmipn fen bott Kruse (LR utom bellas NME ubin avetå 28 vi pe i ol av ib Bra, dte ER ER 0 RNE LA oh hå AE Hur fp TEE j | anm Ucar el Hata VA Ht) VETT nbuundor hov bal! fät runnit SLDENGA Ag I DA näriPolge Malet pi hv ITE sälla a gån le måla ul or kal VEN Tr Tf Hald HAR iv nal al Wi olofma ke tel [ , 7 I AE Ke Tv fv Fer jr "ala ke Pyeye Fa förd Posts Wist 4 Vv ER AN RA räkan 3 ARS ö Ne ir ajelöe ne FROM VANNS ulvv un ge fr att yok) We RE NGA jlå KAN väl Vt Si '4 FM on fir maj bal tie fir IT inf Bl egt. ' RES a IRNTETM tiv ST. MA Tv | is dt eld 10 RA ARON RT ne Nr MOSADE oxe p 6 ERKLÄRUNG DER TAFELN. Die Präparate, nach denen die anatomischen Figuren ausgeföhrt worden sind, stammen aus Pflanzenteilen, die entweder in FLEMMINGS Chrom-Osmium-Essigsäure-Gemisch oder, Taf. 3, Fig. 19, in Absolutem Alkohol fixiert und dann nach FLEMMINGS Saffranin- Gentianaviolett-Orange-Verfahren gefärbt wurden. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. ÖRE Tar Keimpflanze von Horsfords Winter-Perlweizen, am 6. Oktober 1902, 23 Tage nach der Saat, ge- nommen (1). Mycoplasmafihrende Zellen aus dem ersten Keimblatte von Horsfords Weizen, 23 Tage nach der Saat [Einlegung I, Pflanzengrösse = Fig. 1]; Blattstäck am 6. Oktober 1902 zu Fixierung eingelegt; a, zwei Zellen, die eine (obere) vollständig, die andere (untere) teilweise mit hellviolett gefärbtem Mycoplasma gefillt; b, eine mycoplasmafährende Zelle mit zwei grossen Vacuolen; c, eine Zelle mit einem diännen Querband von Mycoplasma (!000). Zelle ohne Mycoplasma, aus demselben Präparate wie Fig. 2 (1000). Keimpflanze von Horsfords Weizen, am 27. Oktober 1902, 44 Tage nach der Saat, genommen (1). Mycoplasmafiihrende Zellen aus dem ersten Keimblatte von Horsfords Weizen, 44 Tage nach der Saat [Einleg. III, Pflanzengr. = Fig. 4]; Blattstöck am 27. Oktober 1902 eingelegt; die oberste Zelle vollständig, die mittelste nur zur oberen Hälfte mit Mycoplasma erfillt, die unterste ganz ohne solches Plasma (1090), Horsfords Weizen; Querdurchschnitt des ersten Keimblattes [Einleg. I, Pflanzengr. = Fig. 1; die meisten Mesophyllzellen mehr oder weniger reichlich mit Mycoplasma erfiällt; dieses hellviolett gefärbt nur einzelne Zellen ohne solches Plasma (129). Bromus wnermis; Querdurchschnitt eines Blattes; Blatt am 15. August 1903 auf einem mehrjährigen Grasboden genommen, wo dieses Gras seit mehr als 10 Jahren vollständig rein von parasitischen Pilzen wuchs; sämtliche Zellen ohne Spur von Mycoplasma (129). Festuca arundinacea; a, Querdurchschnitt eines Blattes; Blatt am 19. August 1902 auf einem mehr- jäbhrigen Grasboden genommen, wo dieses Gras seit mehr als 10 Jahren vollständig rein von parasi- tischen Pilzen wuchs; sämtliche Zellen ohne Spur von Mycoplasma (139); b, eine einzelne Meso- phyllzelle (1990). Schematisches Bild des ganzen Tangentialschnittes eines Blattes von Horsfords Weizen [Einleg. VIIT]; Blattstäck am 18. Juni 1903 eingelegt; Atemhöhblen reihenweise geordnet; die plasmaerfällten Höhlen schattiert (27). Kungl. Sv Vet Akad. Handl, Bd. 37 N? 6. J. Eriksson del. i: Lith G. Tholander, Stockholm. VG ba Fig. 10. Fig. 11. Fig. 12. Fig. 18. mat Sämtliche Figuren dieser Tafel beziehen sich auf Blätter von Horsfords Weizen. Plasmaerfillte Atemhöhle; Tangentialschnitt desselben Blattes wie Taf. 1, Fig. 9; das dichte Plasma wahrscheinlich ein Kunstprodukt, eine durch Zerstörung der Nachbarzellen ausgetretene und zusammen- geflossene Mycoplasmamasse (1000). Protomycelium. Primärstadium, ohne deutliche Kerne; "Tangentialsehnitt eines gelbrostkranken Blattes; Blattstäck aus der Fortsetzung einer primären Uredopustelreihe, 3—6 Mm. von der äusser- sten Pustel entfernt, am 22. Juli 1902 eingelegt; das Protomycelium zwischen den Zellen teils als ein kriechender Faden, a und b, teils als eine den Interzellularraum ganz ausföllende Plasmamasse, c; die Kerne der angrenzenden Blattzellen stark hypertrophiert, a und b (1799). Protomycelium, Sekundärstadium, mit grossen IKernen, aus demselben Blattstuck wie Fig. 11; Protomycelium mit grossen Kernen, teils als Faden, a und b, teils als ganz ausfällende Plasmamasse zwischen den Zellen, c und d (1799). Haustorienbildung, junges Stadvum; Tangentialschnitt eines gelbrostkranken Blattes; Blattstäck au der Fortsetzung einer primären Uredopustelreihe, 3—6 Mm. von der äussersten Pustel entfernt, am 23. Juli 1902 eingelegt; junge MHaustorien in drei Zellen; gleichzeitige Verminderung der grossen Kerne des Protomyceliums (1799). Kungl. öv Vet Akad. Handl, Bel or NOG Ten 2. J. Eriksson del. Tith. G.Tholander, Stockhohn. 7 KA FN I É 4 | | kull N ANOR CA EPI RER MO LPA RH amämna FIROTNHSS: FORN TITTARE ORT. UNI RERUR I [ stå sömmen Etage Höna Me "Kr v AN fet : ek k HART vh forth ÖRAT f FIN TTO FT ON TIS Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. 14. 18. ITEyL Sk Sämtliche Figuren dieser Tafel beziehen sich auf Blätter von Horsfords Weizen. Mycelium, jängstes Stadium; Tangentialschnitt eines gelbrostkranken Blattes; Blattstöck aus der Fortsetzung einer primären Uredopustelreihe, 4—6 Mm. von der äussersten Pustel entfernt, am 21. Juli 1902 eingelegt; Kerne wieder sehr klein; Plasmainhalt von der deutlichen Membran kontrahiert; erste Querwand (1790). Mycelium, junges Stadium; Tangentialsehnitt eines gelbrostkranken Blattes; Blattstäck wie in Fig. 14 genommen und eingelegt, aber 2—4 Mm. von der äussersten Pustel eutfernt; zahlreiche Quer- wände (1790). Alteres Mycelium- und Haustoriumstadium; Blattstäöck wie in Fig. 15 gewählt und eingelegt; Haustorium frei in der Zelle, a, oder dem Kern anliegend, b, denselben hypertrophierend und aus- nutzend (!790). Noch älteres Mycelium- und Haustortumstadium; Blattstöck wie in Fig. 15 gewählt und eingelegt: Haustorium die Chlorophyllkörner ausnutzend (!7909. Pseudoparenchym- und Hymeniumstadium ; Tangentialschnitt eines gelbrostkranken Blattes; Blattstick aus der unmittelbaren Fortsetzung einer primären Uredopustelreihe, am 17. Juli 1902 genommen und zu Fixierung in absolutem Alkohol eingelegt; Blattzellen in verschiedenen Auflösungsstadien begriffen, im Pseudoparenchym zerstreut, a, Blattzelle mit noch getrennten Chlorophyllkörnern; b, Blattzelle mit den Chlorophyllkörnern in einen geschlossenen Ring zusammenfliessend; c, Blattzellen mit ihrem ganzen Zellinhalte als ein unregelmässiger Klumpen in der Mitte der Zelle angehäuft; d, Reste aufgelöster Zellen; in der nächsten Nähe der oben links abgebildeten Gewebeschicht (Hymenium) fand Sporenab- schnärung statt (1790). ITPen d. Kungl. Sv Vet Akad Handl, Bd. 37 N?6G. Lith. G. Tholander, Stockholm. J. Eriksson. del. NO SE 3 SAR RN << AR å SS RR FR | SE SRA ARS SAINT Nn SORAN SCR 2 AN 4 RES ES IUI KUNGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 97. N:o oo DIE STRUKTURBIETENDEN PELANZENGESTEINE VON FRANZ JOSEFS LAND H. GRAFEN ZU SOLMS LAUBACH MIT 2 TAFELN MITGETEILT AM 13. JANUAR 1904 VY" STOCKHOLM. P. A. NORSTEDT & SÖNER. BERLIN LONDON PARIS R. FRIEDLÄNDER & SOHN WILLIAM WESLEY & SON PAUL KLINCKSIECK 11 CARLSTRASSE 28 ESSEX STREET, STRAND 3 RUE CORNEILLE 2 SANNE Jå il) 0 | NN N 0 då 2 AN ÅN KUNGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR Bandet 37. N:o 7. DIE STRUKTURBIETENDEN PFLANZENGENSTEINE VON FRANZ JOSEFS LAND H. GRAFEN ZU SOLMS LAUBACH MIT 2 TAFELN MITGETEILT AM 13. JANUAR 1904 STOCKHOLM TTK AGTG I EDT & YCKERIET. P. A. NORSTEDT 1904 CC i | CV EUR ANJMAR. SE MERA å SEKTEN 2 5 | ju ; CN MALO Nora Å VPN UOFNN ud KO Sr AR LA FOG era k dj a H ; DN ER MG EL ESR Md I. Einleitung. Nachdem man schon aus den Berichten PaAyrrs!)X und WEYPRECHTS erfahren hatte, dass auf dem neu entdeckten, nördlich vom 80. Grad nördlicher Breite gelegenen Franz Josefs Land fossiles Holz und Schiefer mit Pflanzenresten vorkommen, wurden dann die ersten Materialien durch die Reise von LricH SmitH auf der Eira (MARKHAM)') nach Europa gebracht. Es waren das hauptsächlich verkieselte Coniferenhölzer sowie ein grösserer fast schwarzer, äusserlich mit gelblichweisser Kruste versehener Block von muschligem Bruch und feuersteinartiger Beschaffenheit, der in lockerer und regelloser Lagerung hier und da Pflanzenreste umschliesst und an dessen Aussenfläche eim unter- wärts schräg längs aufgebrochener Coniferenzapfen sichtbar ist, der leider sehr verwittert und schlecht erhalten ist. Bedauerlicher Weise hatte man die genauere Etikettierung dieser Objekte verabsäumt, wie zumal aus einer Bemerkung ETHERIDGES in der Diskussion der MARKHAM'schen Abhandlung:') hervorgeht, wo es heisst: »Great care should be taken in labelling specimens.» Es war nur im Allgemeinen angegeben; dass dort öber dem Oxford clay mit Belemniten, Kreide vorkomme aus der das fossile Holz und ein Coniferenzapfen stamme, ohne dass irgendwelche Beweise sowohl för die Abstammung der beiden Objekte aus derselben Formation, als auch dafir beigebracht worden wären, dass diese wirklich die Kreideformation sei. Und diese fossilfäöhrenden Horizonte sind endlich nach dem Be- richt von einer Decke basaltisehen Charakters iberlagert. Indessen ergibt sich bezöglich der Fundstelle besagten schwarzen Feuersteinblockes aus den bei MARKHAM in extenso abgedruckten Journalnotizen der Expedition das folgende. FEinigermassen ausgiebig scheint nur zwischen dem 19. und 23. Aug. in der Umgegend von Eira Harbour, also auf Bell Island und Mabel Island gesammelt worden zu sein. Denn bei der Landung am 14. Aug. auf May Island wird nur Basalt erwähnt, und bei der am 16. Aug. auf Etheridge Island mussten die Reisenden ihrem fortschwimmenden Boot auf dem Eis von Scholle zu Scholle nachspringen, wobei sie schwerlich Blöcke transportiert haben. Nur am 18. in Barents Hook (Northbrook Island) könnte eventuell bei der Landung etwas mitgenommen worden sein. Da es nun aber ausdräöcklich heisst, dass zwischen den genannten beiden Daten einige Expeditionsmitglieder einen 1040 hohen iber dem Lager gelegenen Berg erstiegen, der also vermuthlich zu Bell Island gehörte, und dass sie an dessen Gehänge fossiles Holz + Die kleinen Zahlen hinter den Namen beziehen sich auf der an den Schluss der Abhandlung befind- lichen Literaturliste, 4 SOLMS LAUBACH, STRUKTURBIETENDE PFLANZENGESTEINE VON FRANZ JOSEFS LAND. und einige andere Fossilien sammelten, so wird die Herkunft des schwarzen Blockes von diesem Berghang itberaus wahrscheimlich. Die Expedition der Eira 1881 brachte, da sie mit dem Verlust des Schiffes an der Säudkiste der Northbrook-Insel endete, keine weiteren Materialien bei. Grosse Resultate erzielte dagegen die JACKSON-HARMSWORTH Expedition (1894—1896) mit der bekanntlich NANSEN, nachdem er die Fram verlassen, auf Franz Josefs Land durch einen glicklichen Zufall zusammentraf. Es wurde zunächst bei der Niederlassung Elmswood am Cap Flora auf Northbrook Island eine ziemlich mächtige Schichtenfolge aufgefunden, die die an mehreren nicht weit von einander gelegenen Stellen gesammelten und von NEWTON") untersuchten Fossilien unzweifelhaft als dem Oxford clay zugehörig ergaben. Sie wird 600' iber dem Meer von eimer mäch- tigen Basaltdecke irberlagert, die bei 700 nochmals durch eine mit Pflanzenresten erfillte Schicht unterbrochen wird. Diese Pflanzenreste, durchweg klein und unscheinbar, sind von NEWTON!) t 38 und von NATHORST untersucht, von letzterem zuerst bei NANSEN!) kurz behandelt, dann später (NATHorsTt)') eingehend besprochen worden. Seine Schlussfolgerung geht dahin, dass man es in dieser Schicht mit »upper jurassic or the transition beds to the Cretaceous» zu thun habe. Durch den Nightingale Sound werden Bell und Mabel Island von Alexander Land, einer anscheinend grossen Insel, geschieden, an deren Sädrand von Ost nach West Cape Forbes, Cape Stephen, Cape Grant, Cape Crowther und Cape Neale aufeinander folgen. Von Cape Forbes liegt ein Gesteinstöck vor, welches vielleicht Pflanzenreste enthalten hat, von denen jedoch nichts Deutliches mehr zu erkennen ist. Und von dem ganz im Westen ge- legenen Cape Mary Harmsworth habe ich ein helles Kieselstöck aus der »raised beach» gesehen, welches von, leider nicht gut erhaltenen, strukturbietenden Pflanzenresten ganz angefillt ist. Derartige Reste scheinen also in sehr allgemeiner Verbreitung vorzukom- men. Die wichtigsten Funde ergab indessen Cape Stephen, circa 20 Meilen von Cape Flora gelegen. Hier wurde 7' itber dem Seespiegel ein hartes kalkreiches Sandsteinbett gefun- den, welches zahlreiche schlecht erhaltene Pflanzenreste barg. Sie sind von NEWTON”) studiert, auf T. 41 abgebildet, und mit den Tunguska-Pflanzen SCHMALHAUSENS verglichen wor- den. Darunter finden sich ein Steinkern eines Equisetiten, ein Cycadeenblattfetzen, ein winziges Fragment einer Cladophlebis und einfache fächerartig innervierte Blattsticke, die NEWTON als Rhiptozamites und Zamiopteris bezeichnet hat. NATHORST') spricht sich iber das Alter dieser Ablagerung sehr vorsichtig aus, vergleicht sie aber mit einer ähnliche Fos- silien bergenden, die er in Bell Sound auf Spitzbergen entdeckt hat und die von den Oxford- schichten iberlagert war. Ohne sich definitiv erklären zu wollen, hält er dafir, dass sie obertriassisch resp. rhaetisch sein könne. Auf alle Fälle wird man annehmen därfen, dass sie älter als die Fossilschichten von Cape Flora sein wird. Hundert Fuss iber diesen Schichten folgt ein Kohlenflötz, welches Macrosporen enthalten soll. Wei- terhin folgt bis zu 450' ein schuttbedeckter Abhang und zu oberst eine mächtige Basaltdecke. In diesem losen Schutt nun wurde etwa in der Höhe von 300 Fuss also oberhalb besagter Kohlenflötze eine dicke Platte aufgenommen, die fast ganz aus aufeinanderliegen- den verkieselten Blättern besteht. Sie hatte ungefähr 10 ZollP und war 1!/2 Zoll dick und muss wohl nach ihrer Lage aus einer vom Schutt verdeckten weiteren, nahe unter KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O /. 5 dem Basalt gelegenen, pflanzenfichrenden Schicht herstammen. Zwei kleine ebendort auf- genommene Fragmente gleicher Beschaffenheit hat Körrtritz dem Stockholmer Museum äöbergeben. NEWTON!) bildet T. 41, F. 10 einen Theil der Oberfläche der grossen Platte ab, er konstatierte auf derselben lange, an Podozamitesfiedern erinnernde Blätter ohne erhaltene Basis; ein Ginkgoblatt, welches er mit der jurassischen G. integriuscula aus Spitz- bergen, oder der tertiären G. reniformis von der Lena vergleicht, und ein kleines Frag- ment eines Coniferenzweigs. Uber die Formation, der das Stäck entstammen mag, spricht er sich mit grossem Zweifel aus, indem er sagt") pag. 506: »As the identity of the Ginkgo is not established it can only be taken as an indication of the possibility of the specimen being of Tertiary age, and the other plants on the slab do not seem to militate against this, the piece of a conifer branch close to the Ginkgo might be of almost any age. It is quite possible on the other hand that this slab has been derived from a bed represen- ting at Cape Stephen the upper Jurassic plant bed of Cape Flora. Finally it may be that this silicified slab is of the same age as the silicified wood which is so abundant in Franz Josefsland; but the age of the wood has yet to be settled.» NaArtHorsTt') dage- gen sagt p. 5: »With regard to the silicified slab found in the same locality, the leaves of which resembled Baiera and Podozamites as also the leaves of a Ginkgo, I firmly believe that it is of Jurassic and not of Tertiary age.» Es wird weiterhin auf diese Platte zurickzukommen sein. Von Cape Crowther und Cape Neale, die derselben Insel wie Cape Stephen ange- hören, sowie von dem östlich von Northbrook Island gelegenen Hooker Island hat die Expedition nichts weiter als schwarze Feuersteinstäcke mit »plant remains» mitgebracht, die vom Boden aufgelesen worden waren. Neben 2 verschiedenalterigen mit Sicherheit konstatierten pflanzenföhrenden Horizon- ten, haben wir also zweierlei Funde unsicherer Herkunft, die Stöcke die am Abhange von Cape Stephen aufgenommen wurden einmal, und dann die schwarze Feuersteinmasse von Eira Harbour (?), die äbrigens in weiter Verbreitung vorzukommen scheint. 6 SOLMS LAUBACH, STRUKTURBIETENDE PFLANZENGESTEINE VON FRANZ JOSEES LAND, II. Das Pflanzengestein von Cape Stephen. Die ersten Stäcke, die ich von diesem Gestein sah; waren die beiden von KöÖTTLITZ ans Stockholmer Museum gegebenen Bruchsticke, die mir NATHORST itbersandte, indem er mich bat zu untersuchen ob sie nicht vielleicht zum mikroskopisehen Studium der inneren Struktur geeignet seien. Als sich nun herausstellte, dass das in der That der Fall sei, öberliess mir auch TrALrL mit grösster Freundlichkeit die grosse von NEwtoN') be- schriebene und in Jermynstreet-Museum zu London verwahrte Platte zum Zweck ein- gehenderer Untersuchung. Ich durfte dieselbe, unter Schonung der abgebildeten Partie, nach Belieben zerspalten und Dimnnschliffe davon herstellen lassen. Bei dieser Spaltung und bei Vergleichung der aus Stockholm erhaltenen Stickehen ergaben sich nun noch ein paar weitere von NEwTtonN nicht angefibrte Pflanzenreste, und es mag deswegen hier zunächst der Bestand der Flora dieser Schicht, wie er sich jetzt herausgestellt hat, zusammengestellt werden. 1) Lange parallelnervige Blattstöcke, neben Coniferenblättern und solchen unbe- stimmbarer Herkunft, die Hauptmasse aller eingeschlossenen Fossilien bildend. 2) Kleine Coniferenzweige mit schuppenförmigen Blättern. 3) Zapfenfragment einer Species von Pinus. 4) Blatt einer Ginkgo, von NEwtOoN abgebildet. 5) Blatt einer Ginkgo, viel grösser als das andere, neu herausgespalten. 6) Anomozamites, kleives Blattfragment auf einem der Stockholmer Sticke erhalten. 7) Ein paar Annulusfragmente von leptosporangiaten Farnkräutern. Zu N:r 1 ist das folgende zu bemerken. Diese Blätter bilden weitaus die Hauptmasse aller Fossilien, die in dem Gestein enthalten sind, auf jeder Spaltfläche kommen sie in wirrer Durcheimanderlagerung zu Tage, schichtenweis kreuz und quer iber- und aufemander gepresst, so etwa wie das nasse Laub am Boden unserer Buchenwälder. Dass sie durchweg im Verhältnis zu ihrer Breite sehr lang waren, geht aus dem Umstand hervor, dass es trotz genauester Durch- musterung des Materials nirgends gelingen wollte, auch nur eine als solche feststell- bare Basis oder Spitze aufzufinden. Ein Habitusbild einer mit ihnen bedeckten Fläche gibt F. 1, T. 1, auch bei NEwton!) sind solche (Fig. 10, T. 41) zu finden, die durchaus mit den von Herr!) T. 29, 30 und Portonig!) för Phoenicopsis gegebenen Abbildungen itbereinstimmen. Die längsten vorliegenden Blattstöcke erreichen 10 Cm.; ihre Breite schwankt zwischen 5 und 10 Mm. Uberall ist durchaus einfache Innervierung vorhanden; Nervengabelungen konnten gar nirgends wahrgenommen werden. Aber bei genauerer Betrach- tung zeigt es sich, dass die Beschaffenheit ihrer Blattnerven verschiedenartig ausfällt und KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:O /. qv dass sich in dieser Beziehung 2 Typen umnterscheiden lassen, innerhalb welcher noch weitere geringere Unterschiede hinzukommen. Es ist danach zweifellos, dass man es in diesen Blattab- dröcken mit den Resten einer ganzen Anzahl von Arten zu thun hat. Die wichtigsten derselben sind in den Fig. 2, 3, 5—10, T. 1 so gut als möglich dargestellt. So gut als möglich sage ich, denn es ist schwierig den Habitus der Exemplare in der Zeichnung wirklich mit wönschenswerther Genauvigkeit herauszubringen. Die beiden Haupttypen charakterisieren sich so, dass bei dem einen schwache Rip- pen, die keine weitere Skulptur bieten, mit breiten flachen bandartigen Streifen abwechseln, während bei dem andern jede Rippe ihrerseits noch mit eimer vertieften Kiellinie ver- sehen erscheint. Zum ersten Typus gehören von den abgebildeten Stäckehen die F. 5, 6, 7, 8, T. 1. Bei F. 6 sehen wir die Bandstreifen schwach konvex, die Rippen ziemlich stark hervortretend, mit gerundeter Kante. In F. 8 sind die Bandstreifen noch stärker gewölbt, die schmalen Rippen dagegen vertieft; sie wird vielleicht einem Hohldruck des betreffen- den Fossilrestes entsprechen, was ich mit Sicherheit leider nicht zu entscheiden im Stande bin. FEigentömlich ist dieser Figur, die einem sehr häufig vorkommenden Blattrest zuge- hört, dass die Bandstreifen in der Längsrichtung wellig, mit abwechselnden kleinen Buckeln und Depressionen versehen erscheinen. F. 3 zeigt fadenförmig zarte scharfkan- tige Rippen, die durch flache breite Bandstreifen geschieden werden. Diese Figur könnte vielleicht dem Hohldruck einer Blattsorte entsprechen, deren Steinkern etwa wie F. 7 aus- sah. Der etwas convergente Streifenverlauf zeigt, dass dieses Fragment der Nähe von Basis oder Spitze enstammt. < Fig. 8, vermutlich wie F. 5 Hohldruck, bietet wiederum auf den Bandstreifen in regelmässigen Abständen leise knotenartige Schwellungen dar. Den zweiten Typus repräsentiren F. 9 und 10. Die Rippen der 'in diesen Figuren dargestellten Blattstöcke sind mit einer vertieften mittleren Kielfurche versehen, die bei F. 10 in prononcierterer, bei F. 9 in viel scehwächerer Entwicklung auftritt. Eine sichere Bestimmung aller dieser Blätter ist nun ihrer fragmentarischen Erhal- tungsweise halber leider gänzlich unmöglieh. Es sind bekanntlich unzählige derartige parallelnervige Blattstöcke aus verschiedenen Formationen unter den verschiedensten Gat- tungsnamen beschrieben worden, unter denen man, wie PotonrÉ') mit Recht hervorhob, die Auswahl hat. Es sind das etwa die folgenden: Cordaites, Eolirion ScHENK, Desmio- phyllum LeEsQ., Yuccites ScHePr., Nöggerathiopsis Frstm., Zeugophyllites Morris bei STRZELETZKY '), Podozamites, Rhiptozamites ScHMALH., Euryphyllum Fristm., Phoenicopsis Herr, Feildenia HEER und, soweit es sich nur um Blattfetzen handelt, auch noch Baiera. In fröherer Zeit gingen dergleichen Reste wohl auch unter den Namen Nöggerathia und Fla- bellaria. Nachdem nun aber jetzt der erstere dieser beiden Namen auf eine ganz bestimmte vermuthlich zu den Cycadofilices gehörige Gattung beschränkt, der zweite ganz aus- schliesslich för fossile Palmblätter in Gebrauch genommen worden ist, brauchen diese nicht weiter bericksichtigt zu werden. Nun könnte man allerdings versucht sein, alle die erwähnten Gattungen in zwei Gruppen zu theilen je nachdem bei ihnen Nervengabelungen vorkommen, wie bei Rhiptozamites, Nöggera- thiopsis und Baiera, oder fehlen wie z. B. bei Phoenicopsis und Feildenia. Das ist aber, ganz abgesehen von der häufig ungunstigen Erhaltung der Reste, aus dem Grunde nicht wohl tunlich, 3 SOLMS LAUBACH, STRUKTURBIETENDE PFLANZENGESTEINE VON FRANZ JOSÉES LAND. weil dergleichen Gabelungen oft nur sehr spärlich vorkommen und sich mitunter nur auf grossen Blattheilen ganz vereinzelt nachweisen lassen, weil sie ferner z. B. bei Cordaites, wo sie angegeben werden, nur gamnz seltene, mehr gelegentlich auftretende Erscheinungen sein därften. | Da steht es denn, sobald man nur Blattfragmente hat, mit deren Bestimmung sehr schwierig, und wird deren Binreihung zu der einen oder der anderen obiger Gattungen gewöhnlich von dem Alter der sie enthaltenden Schichtenkomplexe in erster Linie beein- flusst oder bestimmt. Anders freilich, wenn grössere zusammenhängende Exemplare zu Gebote stehen, denn dann sind verschiedene derselben wie Cordaites, Podozamites, Baiera und Phoenicopsis mit aller nur wimschenswerthen Sicherheit zu definieren. Da wir es nun vom Carbon bis aufwärts zum Miocän immer wieder mit solchen bandförmigen Blattfetzen zu thun haben, so sollte man endgiltig auf deren Bestimmung und Benennung verzichten. Und dass es geradezu ein Unfug ist, dergleichen bei den Hori- zontbestimmungen verwenden zu wollen, braucht gar nicht erst hervorgehoben zu werden. Weitaus am zweckmässigsten wäre es also, wenn man fär die vorläufige Bezeichnung der- artiger undefinierbarer Blattsticke einen nichts praejudicierenden Gesammtnamen hätte, der sie sammt und sonders so lange umfasst, bis neue bessere Funde im HEinzelfall es er- möglichen, sie definitiv einer oder der andern Gattung anzugliedern. Nun liegt in Desmio- phyllum LeEsQ., welches ziemlich zweifellos ein blosses Synonym von Cordaites ist, eim fär solehen Zweck sehr dienlicher, gut gebildeter, und vollkommen disponibel gewordener Name vor, den ich im gegebenen Fall anzuwenden vorschlagen möchte. Im Folgenden wird derselbe stets in diesem Sinn Anwendung finden. Längere Zeit hindureh hoffte ich wenigstens fir emige der im bisherigen besproche- nen Blattsorten die zugehörigen Querschnitte sicherstellen zu können. Es wurden des- wegen an der Oberfläche sichtbare Blattstäcke ausgesucht, um Schliffe senkrecht zu ihrem Verlauf herzustellen. Leider aber ergab diese Methode kein befriedigendes Resultat. Die Spaltungsflächen gehen nämlich in der Regel durch die Mitte der Blattsubstanz, und blei- ben die Reste dieser, hernach leicht wegbröckelnd, an Platte und Gegenplatte hängen. Auf den Querschliffen finden sich dann nur noch Spuren derselben vor, mit denen nichts an- zufangen ist. Mit eben diesem Umstand hängt es zusammen, dass die Blätter an frisch aufgespaltenen Flächen viel weniger deutlich erscheinen als da, wo diese eine kurze Zeit der Verwitterung unterlagen, durch welche die bröckelige Blattsubstanz entfernt worden war. Die besterhaltenen Blätter der Gesteinsoberfläche sind eben lediglich Hohldrucke die för die Anatomie nichts ergeben können. In diesem Umstand ist der Grund zu suchen, warum ich bei Besprechung dieser Reste von jeglicher Namengebung absehen zu sollen geglaubt habe. - Wenn bereits die Flächenbilder unserer Desmiophyllen ergeben haben, dass diese eine ganze Reihe von Arten angehörten, so tritt das noch klarer hervor, wenn man die Differenzen ins Auge fasst, die die im Gestein enthaltenen Querschliffe bieten. Die Mannichfaltigkeit dieser Querschnitte wird natärlich noch dadurch verstärkt, dass die Schliffe neben den Desmiophyllen noch andere Objekte, wie Coniferenblätter und solche fraglicher Herkunft, die vielleicht von Ginkgoideen oder Cycadeen abstammen, aufweisen. Und bei der Mangelhaftigkeit der Erhaltung der Gefässböundel, die doch allein fär eine Bestimmung der Zugehörigkeit der einzelnen Schnitte die nöthigen Anhaltspunkte geben KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:O I. 9 könnten, muss ich mich auf einige Habitusbilder und einige generelle Bemerkungen zu diesen beschränken. Vegl. T. 1, F. 2—4, T. 2, F. 1 u. 2. Die best erhaltenen Durchschnitte gehören iberall mit Sicherheit Coniferen an, die an dem einzigen centralen Gefässbindel und an den subepidermalen, häufig auch in den Belegzellen vorzöglich erhaltenen Harzgängen erkannt werden können. Vegl. F. 4, T. 2. Sie finden sich hier und da zerstreut zwischen den anderen vor. Die Hauptmasse bilden die Desmiophyllen mit ihren zahlreichen in regelmässigen Abständen liegenden Gefässbimn- deln, deren Bast- und Holztheil durch Collabierung und Faltung der Membranen fir ein- gehendere Untersuchung unbrauchbar geworden zu sein pflegt. Auch die Epidermis ist in der Regel ziemlich stark maceriert; von subepidermalen Fasermassen und Schichten, wie sie bei Cordaites vorkommen, war nirgends etwas zu bemerken. Auch die Stomata konnte ich nirgends mit Sicherheit nachweisen. Am besten pflegen die einschichtigen braunen Bimdelscheiden sowie das Grundparenchym erhalten zu seim; letzteres entweder aus dicht gelagerten Zellen erbaut, oder von weiten Intercellularräumen durchsetzt, wie es scheint in allen Fällen der Ausbildung von Pallisadenzellen ermangelnd. Auch der äuvssere Um- riss der Blattquerschnitte ist vielfach wechselnd. Ein Theil derselben ist ziemlich dick mit stark entwickeltem Parenchym zwischen den Gefässbiändeln F. 2, T. 1; diese in die Blattsubstanz eimgesenkt, wenig oder gar nicht entsprechende Vorwölbung der Oberfläche bewirkend. Andere dagegen, Fig. 3, T. 1, sind im Gegentheil sehr dinn und äber den Biundeln beiderseits knotenartig angeschwollen. Schliffe parallel zur Schichtung des Gesteins gefiöhrt ergaben Flächenschnitte un- serer Desmiophyllen in Menge und in wechselnder Ausdehnung. In einzelnen Fällen ist ihre Zusammengehörigkeit zu gewissen Querschnitten ausser Zweifel, aber auch sie können durchaus nicht auf die verschiedenen Oberflächenbilder zuröäckgefihrt werden. Ich habe mich also darauf beschränkt, als Beispiel in F. 1, T. 2 einen der häufigsten dieser Flä- chenschnitte abzubilden, der leicht an dem eigenthimlich luckigen Parenchym erkannt und mit Querschnitten desselben Charakters identifieciert werden kann. Die Gefässböndel er- schemen in der Regel nur als Streifen langgestreckter Elemente. Nur in sehr seltenen Fällen, wie deren einer in F. 2, T. 2 abgebildet ist, kann man ihre Zusammensetzung erkennen. In diesem Fall hat der Schnitt offenbar das Protoxylem gefasst, daher nur Ring- und Schraubentracheiden vorliegen. Andere Stellen aber beweisen dass auch einreihige Hof- tirpfeltracheiden vorkommen. Umschlossen werden sie von sehr dickwandigen mit eigen- thämlicher zarter Tipfelung versehenen, langstreckigen Scheidenzellen. Hier und da gelingt es auch Siebröhren nachzuweisen die dann kreisförmige Siebplatten in Reihenstellung auf den Seitenwänden tragen. Stellenweise bekommt man die Epidermis zu sehen, die ivberall, iäber und zwischen den Nerven, aus ungefähr rechteckigen Zellen sich zusammensetzt. Die Spaltöffnungen, schlecht erhalten und ziemlich wenig klar, dirften in allen Fällen in tiefen Gruben gelegen haben, sie fehlen den ivber den Bimdeln gelegenen Streifen und stehen in den Zwischenräumen entweder in ein oder zwei Reihen, oder in manchen Fällen, wie es scheint, in unregelmässigen Gruppen. Es entsteht nun natörlich die Frage zu welcher Gruppe des Gewächsreichs wohl diese Desmiophyllen gehört haben mögen. Farne waren es sicherlich nicht, die Struktur ihrer Epidermis, die Lagerung von Bast und Holztheil spricht durchaus gegen eine solche K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 7. 2 10 SOLMS LAUBACH, STRUKTURBIETENDE PFLANZENGESTEINE VON FRANZ JOSEFS LAND. Verwandtschaft. Es ist ja auch keine Spur eines Farnrestes beim wiederholten Aufspalten der Platte zu Tage gekommen. Die Unterscheidung von Angio- und Gymnospermen auf rein anatomischem Weg ist bekanntlich schwierig, ja vielfach unmöglich, wenn die Gefäss- biändel nicht in exquisitem Erhaltungszustand vorliegen. Aber dass unsere Desmiophyllen Angiospermen gewesen seien, dagegen spricht schon ihre eimfache, der Anastomosen völlig entbehrende Blattnervatur, und ebenso die Auffindung von Siebröhren bei ihnen, die Git- terfelder an den Seitenwänden tragen. Da nun gerade diese beiden Charaktere den Gym- nospermen allgemein zukommen, so däörfte der Schluss kaum abweisbar erscheinen, dass sie dieser Klasse zugerechnet werden missen. Der ad 2 in der Liste aufgefihrte Coniferenzweig lässt in natura nichts weiter er- kennen als NEwTtons'!) Abbildung T. 41, F. 10 bietet. Ein zweites, ganz ähnliches, aber noch viel kleineres Fragment habe ich an einer anderen Stelle der urspringlichen Ober- fläche des Stöckes aufgefunden. Das sub 3 erwähnte Zapfenfragment von Pinus sp., welches bei einer der von mir ausgefilhrten Spaltungen des Stöckes zum Vorschein kam, ist in F. 13, T. 1 abgebildet worden. Es erinnert habituell durchaus an die Zapfen von Picea, gehört aber nach Aus- weis des an einigen flachgewölbten gerundeten dicht ibereinander liegenden Schuppen er- kennbaren, endständigen, gleichsam halbierten Umbo, am Ende doch möglicherweise zur Gattung Pinus und däörfte sich am ersten mit gewissen untercretaceischen im Hamaut gefun- denen und von COEMANsS!) als Pinus Omalii, Briarti und Andraei beschriebenen Abieti- neenzapfen vergleichen lassen. Auch iber das sub 4 erwähnte Ginkgoblatt ist dem bekannten nichts hinzuzufiigen. Was man daran sehen kann hat NEwron') T. 41, F. 10 bildlich dargestellt. HEin kleines Stuck des rinnig vertieften Blattstiels liegt, die Bestimmung sichernd, vor, es fehlt aber leider der Blattrand völlig. Nur die Mittelpartie der Lamina ist erhalten. Das andere von mir neu herausgespaltene der gleichen Gattung angehörige Blatt (N. 5 der Liste) ist in F. 12, T. I abgebildet. An seiner Spreite ist ein Theil des Umrisses in Form von 3 breiten stumpf gerundeten Lappen erhalten, und weicht es von dem vorher besprochenen durch seine viel beträchtlichere Grösse und die ausserordentliche Zartheit und Dimnheit semer Substanz ab, die die unterliegenden Desmiophyllen fast so, als läge nichts dariber, hindurchscheinen lässt. Seine Nervatur ist vollkommen deutlich. Sie stimmt, wie das einerseits, wo der Rand der Basalpartie erhalten, sichtbar wird, durchaus mit dem Typus iberein, den die Blätter der jetzt bekannten Art darbieten. Vom Blattstiel ist nichts zu sehen. Das fir die Horizontbestimmung wichtigste Fossil ist jedenfalls das erwähnte win- zige Anomozamitesfragment (N. 6 d. Liste) T. 1, F. 11. Es wurde auf einem der im Stockholmer Museum bewahrten Stäcke von NaArtHorst aufgefunden, der mich bei der Ubersendung des Materials darauf aufmerksam machte. Trotz seiner Winzigkeit kann an der richtigen Bestimmung desselben in keiner Weise gezweifelt werden. Die Mittelrippe und die daran entspringende Nervatur der beiden Hälften der Lamina sind vollkommen klar und deutlich. Und an der rechten Seite ist auch eine der för die Gattung charak- teristischen an Nilssonia erinnernden Einkerbungen des Spreitenrandes zu erkennen. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 34. N:O f[. 11 III. Der von der Eira Expedition aus Bell Island? mitgebrachte schwarze Kieselblock. Durech TzArrs Freundliechkeit habe ich eine Anzahl Bruchsticke dieses Blockes zur Untersuchung erhalten, die mit dem Hammer herunter geschlagen wurden. In NEWwTONs'") Abhandlung wird nur erwähnt, dass in demselben neben einem schlecht erhaltenen Pinus- zapfen mancherlei »plant remains» vorkommen. Die mir vorliegenden Bruchstöcke haben deren, wie die nachfolgende Liste ausweist, eine ganze Anzahl, darunter solche mit recht guter Strukturerhaltung geliefert. Besagte Bruchstäcke sind stellenweise mit einer oberflächlichen Verwitterungsrinde von gelblich brauner Farbe bekleidet, die sich etwa 1 mm in die Tiefe erstreckt und aussen eme rauhe löcherige Oberfläche bietet. Hier und da erscheint an dieser Fläche das Oberflächenbild eines der eingeschlossenenen Fossilien. So ist z. B. der erwähnte Zapfen erhalten. Vielfach finden sich auch Bruchflächen, die, gleichfalls am Fundpunkt bereits vorhanden gewesen, der Verwitterung viel kuörzere Zeit ausgesetzt waren. Sie sind glatt und eben und nur ganz oberflächlich ins Gelbbraune verfärbt. Auf ihnen treten die Fossileinschlässe durch etwas abweichenden Farbenton deutlich hervor. Die frischen, un- regelmässigen, muschligen, mit dem Hammer hergestellten Bruchflächen durchsetzen diese Fossilien leider in beliebiger Richtung, nur hier und da ganz winzige Partien ihrer Ober- fläche freilegend. Die Fossilreste sind ziemlich zahlreich, aber regellos zerstreut und in beliebiger Weise orientiert, der Untersuchung deshalb beinahe nur auf Dinnschliffen zu- gänglich. Macht man solche so erscheint die Grundmasse homogen, durchsichtig und gelblich gefärbt. Ihre Färbung entstammt einer sehr feinen wolkigen Tribung die auf organischen Detritus wird zuröckgeföährt werden mössen. Ob sie limnischer oder mariner Entstehung konnte nicht festgestellt werden, weil die wenigen Durchschnitte von Thierresten, die nach langem Suchen aufgefunden wurden, sich als gänzlich unbestimmbar erwiesen. Jedenfalls aber sind manche dieser aus Franz Josefs Land gebrachten feuersteimartigen Massen ma- rinen Ablagerungen zugehörig, wie sich daraus ergiebt, dass nach NEwtoNn') S. 511 in ihnen durch G. J. HinDE zahlreiche Radiolarien, in anderen Rotalia und Spongiennadeln gefunden wurden. Ich gebe zunächst wiederum die von mir in den untersuchten Schliffen nachgewie- senen Fossilien. 1) Querschnitte nadelförmiger Coniferenblätter zweierlei Art. 2) Der stark verwitterte Zapfen einer Conifere, wohl einer Pinusart, in Jermyn- streetmuseum = verwahrt, aber fir genauere Bestimmung, seiner Erhaltungsweise halber, untauglich. 3) Pinuspollen mit zwei Flugsäcken, sehr schön erhalten. 4) Pollenkörner ohne Flugsäcke. 5) Borkenstäcke von Coniferenstämmen, 12 SOLMS LAUBACH, STRUKTURBIETENDE PFLANZENGESTEINE VON FRANZ JOSEFS LAND. 6) Fragmente von Coniferenhölzern. 7) Zweigquerschnitte von Coniferen. 8) Einzeln liegende Desmiophyllen. 9) Wurzelquerschnitte nicht sicher definierbarer Abkuntt. 10) Querschnitt eines eigenthimlichen Gymnospermensamens. 11) Dichte Massen gegliederter Pilzfäden. Zu N.1 ist das folgende zu bemerken. Der sehr gut erhaltene Querschnitt eines Nadelblattes der in T. 1, F. 14 und T. 2, F. 3 dargestellt ist, därfte seimem Bau nach zur Gattung Pinus gehören. Immerhin ist seine Form eigenthimlich, indem die obere Fläche stärker gewölbt erscheint als es bei zweinadeligen Kiefern gewöhmlich der Fall ist. Andererseits därfte die Abstammung des Blattes von einer drei- oder föänfnadeligen Kiefer durch die Querschnittsform ausgeschlossen sein. Die Spaltöffnungen desselben sind nicht zu erkennen, aber es zeigen sich auf der stärker gewölbten Seite doch Andeutungen der Gruben in denen sie gelegen waren. Das Grundparenchym besteht durchweg aus fast lickenlos verbundenen polygonalen Zellen, die die bekannten in das Lumen vortretenden Membraneinstälpungen, die fir die Kiefern so charakteristisch sind, in exquisiter Weise zeigen. An der stärker gewölbten Räckenseite, ist jederseits, nahe der Randkante und unmittelbar unter der Epidermis, ein sehr enger Harzgang gelegen; sonst fehlen solche dem Blattquerschnitt vollständig. Die Bindelscheide, mit dem Parenchym in festem Ver- band stehend, setzt sich aus grossen tafelförmigen Zellen zusammen. Die Zweitheilung des Bäöndels, wie sie fär Pinus bekannt, ist der Erhaltungsweise halber nicht vollkommen deutlich, immerhin nimmt man genau in der Böndelmediane einen den Basttheil durch- setzenden Parenchymstreifen von mässiger Breite wahr, der an einen Markstrahl erinnert. An Mächtigkeit wird das Holz vom Bast weitaus ibertroffen; an der Aussengrenze des letzteren liegt eine kleine Gruppe verdickter Fasern, die der Holzbastgrenze parallel abge- plattet erscheinen. Wie es bei den Kiefern Regel, ist das Transfusionsgewebe als eine das Bändel umscheidende nach Aussen von der Scheide begrenzte Hälle entwickelt, seine ausserordentlich grossen radial gestreckten Trachealelemente gehen vielfach von der Scheide bis zum Bindel in einschichtiger Lagerung durch. Verdickungsleisten fehlen ihnen, wohl aber sind kreisförmige Hoftäpfel vorhanden, deren Flächenbilder hier und da an Stellen ginstigster Erhaltung wahrgenommen werden. Ausser diesen eben behandelten offenbaren Pinusblättern findet man in denselben Präparaten noch andere ähnliche Coniferenquerschnitte vor, bei welchen aber die emsprin- genden Falten des Grundparenchyms vollständig fehlen und die auch im Bau der Scheide und des Bindels Abweichungen zeigen, also sicherlich zu einer anderen Species oder Gat- tung gehören werden. Zu N. 5. Borkenstäcke von Coniferen wurden mehrfach gefunden (T. 2, Fig. 5 und 6) und liegen in schönen radialen 'Längsschnitten vor. Zwischen den einzelnen Peridermen, den Körper jeder der fest aufeinander haftenden Schuppen bildend, ist in der Regel wesentlich sekundärer Bast, oft in schöner Erhaltung, zu finden. Hier und da sieht man Siebröhren, die zahlreiche kreisrunde einreihige Gittertäpfel in kurzen Abständen von einander an den Radialwänden tragen, vgl. T. 2, F. 6. Dazwischen liegt langstreckiges Bastparenchym, sowie zahlreiche spindelförmige tief gebräunte Gewebsmassen, die aus KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 3. N:0 I. 13 engverbundenen, unregelmässig geformten und mit Fortsätzen in einander greifenden Stein- zellen bestehen, wie solche sich ja öfters in der alten Sekundärrinde der Coniferen auf Kosten des Parenchyms zu entwickeln pflegen. Diese Steinzellen sind dickwandig und zeigen, wo sie gut erhalten, die schönsten einfachen Porenkanäle auf, vgl. T. 2, F. 6. Uber die sub 6 erwähnten Holzfragmente von Coniferen ist nur wenig hinzuzu- fögen. Es liegen nur Radialschnitte vor, und diese sind sehr maceriert und im Allge- meinen schlecht erhalten. Nur an einer Stelle gelang es, die Tipfelung der Tracheiden nachzuweisen. Dort waren die grossen einreihigen Hoftupfel beiderseits in Folge gegen- seitiger Beriöhrung etwas abgeplattet. Die ziemlich hohen Markstrahlen scheinen keime Tracheidensäume am obern und untern Rand besessen zu haben. So möchte man bei diesem Holz wohl am ersten an Pityoxylon oder Cedroxylon denken.: Ad 8. Von grosser Bedeutung ist die Thatsache, dass zwischen den Coniferenresten unseres Kieselblockes sich hier und da Blätter finden, die in keimer Weise von den oben beschriebenen Desmiophyllen des Pflanzengesteins von Cape Stephen unterschieden werden können. Sowohl ihre Querschnitte, obwohl durchweg minder gut erhalten als dort, als auch ihre an einigen Bruchflächen in geringer Ausdehnung zu Tage gekommenen Flächen-- bilder lassen desbezöglich nicht den mindesten Zweifel aufkommen. Die sub N. 9 verzeichneten Wurzelquerschnitte zeigen sehr eigenthumliche Beschaffen- heit die die Figuren 15 und 16 T. 1 erläutern. Holzstrang und Schutzscheide ihres Central- cylinders sind ausgezeichnet erhalten, die Basttheile desselben gänzlich zerstört. In der noch vollkommen vorliegenden primären Rinde hat man, von aussen nach innen fortschrei- tend, die ziemlich wohlerhaltene mit dinnen Aussenwänden versehene und der Wurzel- haare, soweit ersichtlich, entbehrende Epidermis. Unmittelbar unter ihr folgt eine hypo- dermale Lage braungefärbter mässig dickwandiger Zellen und dann das mächtige voluwmi- nöse primäre Parenchym, von dem nur die Wandungen in gequollenem und sehr eigen- thimlich zerrissenem Zustand (T. 2, F. 16) eribrigen. Soweit der Erhaltungszustand ein Urtheil erlaubt, ist in diesem Parenchymkörper keine weitere Differenzierung vorhanden. Die Schutzscheide, sowohl vom Rindenparenchym als auch vom Centralstrang durch Gewebslicken getrennt, völlig freiliegend, lässt sich an der festen seitlichen Verbindung ihrer in Richtung des Radius abgeflachten Zellen unmittelbar als solche erkennen; an eini- gen Stellen glaube ich an ihren-knitterig gefalteten Radialwänden sogar Andeutungen des Casparyschen Streifens wahrgenommen zu haben. Der von ihr umschlossene Holzstrang ist diarch, triarch, oder tetrarch. Seime Mitte besteht aus einer kompakten Masse von Trachealelementen, die an ihren Seitenflächen Hoftöpfel in einer oder zwei Reihen tragen. Diese Täpfel sind gross, kreisförmig; wo sie zweireihig stehen alternieren sie und flachen sich gegeneinander etwas ab. Die Kanten der weit vorspringenden Flögel des Holzquer- schnittes ihrerseits nehmen schwache Protoxylemgruppen ein deren englumige FElemente schraubige oder netzartige Verdickungsleisten tragen. Alles dies wurde an einigen schräg gefiihrten Querschnitten beobachtet. Zu welcherlei Pflanzenform diese Wurzeln gehören ist vorderhand leider nicht mit Sicherheit festzustellen. Zu eingehender Vergleichung mit den Wurzeln der lebenden Gymnospermen ist der Thatbestand, itber den die Literatur dieser Pflanzenklasse Aufschluss gibt, allzu fragmentarisch und löckenhaft. Der palaeontologisehen Bedärfnisse halber 14 SOLMS LAUBACH, STRUKTURBIETENDE PFLANZENGESTEINE VON FRANZ JOSEFS LAND. wäre eine ausgedehntere vergleichende Untersuchung dieser Wurzeln sehr erwinscht. Im- merhin lässt sich an der Hand des Befundes manche Gattung ausschliessen, so z. B. Pinus, wo nach VAN TIEGHEM!) ein ganz abweichender Bau vorliegt, ferner jedenfalls die Mehrzahl der Cupressaceen und Sequoieen, bei denen itberall Rindenzellen mit Rahmenför- migen Verdickungsleisten, vorkommen, die hier vollständig fehlen. Aus dem gleichen Grund wird man auch an Ginkgo nicht denken dirfen. Eingehendere Angaben iber den Wurzelbau der angezogenen iebenden Genera findet man bei VAN TIrGHEM"!), J. KLEIN!) und KRÖMER.!) Da nun ausser Coniferen normalen Baues in unserer schwarzen Gesteinsmasse nichts Anderes sich findet als die vorher besprochenen parallelnervigen Desmiophyllen, so kann man sich des Verdachtes kaum erwehren, dass unsere Wurzeln zu diesen gehört haben möchten. Freilich ist das eine vage Vermuthung, die erst dann Boden gewinnen kann, wenn es einmal gelungen sein wird, Material in grösserer Menge von den schwer zugäng- lichen Fundstellen zu erhalten. Den sub N. 10 der Liste erwähnten Querschnitt (T. 2, F. 7) der grosses Interesse bietet, stehe ich nicht an för den eines Gymnospermenspermens zu halten, der dann freilich von Allem was wir in der recenten Vegetation besitzen himmelweit abweicht und nur in den von BRONGNIART!) beschriebenen obercarbonischen Samen aus den Kieseln von Grand” Croix bei St. Etienne sein Analogon finden kann. Man unterscheidet an dem vorliegenden Durchschnitt erstens eine dicke periphere Schale von charakteristischer Struktur die finf dicke kurze und stumpfe Flögelrippen trägt, und einen weiten inneren kreisförmigen Hohlraum, in dem in einandergeschachtelt 2 losgelöste, zerknitterte je aus einer Zellschicht bestehende Häute gelegen sind, wie das T. 2, FE. 7 darstellt. Die Aussenschale ihrerseits zerfällt in eine innere aus derben Elementen gebildete vermuthlich stemartig fest werdende Lage, und eine periphere, die, aus ganz zartwandigen Zellen erbaut, von der derben Epidermis irberzogen wird. Die einzelnen Elemente dieser Epidermis sind alle mehr oder weniger deutlich papillenartig vorgewölbt. Was nun die Fligelvorsprönge betrifft, so sind diese einander nicht vollkommen gleich. Drei derselben nämlich gehören nur der parenchymatischen Aussenlage an; in die zwei anderen, die sich gegenirber stehen, tritt die derbe Innenlage je mit einem kantenartigen Vorsprung ein. Der ganze Querschnitt erhält dadurch monosymmetrischen Bau, indem von der durch die Hartschichtrippen gegebenen Ebene einerseits zwei der Aussenschicht- flögel zu liegen kommen, während doch andererseits nur ein solcher in medianer Stellung entwickelt ist, den dann die einzige vorhandene Symmetrieebene schneidet. Vergleicht man nun um zu einer rationellen Deutung des vorliegenden Thatbestan- des zu gelangen, das Querschnittsbild und die Tafelerklärung von BRoNGNIARTS T. 10; F. 26, die dem Rhabdocarpus subtunicatus entnommen ist, so ergibt sich das folgende. Wir haben da genau analoge Aufeinanderfolge der erhaltenen Gewebspartien wie bei unserem Querschnitt, wennschon die Gestaltsverhältnisse im Einzelnen sehr wesentlich abweichen. Zu äusserst haben wir eine dicke Schale, die in zarte weiche Exo-, und fast steinartige indotesta zerfällt. Und dann folgen frei in deren Hohlraum, ineinander cingeschach- telt, zwei zellige Membranen, denen unseres Restes wesentlich vergleichbar. Die äussere von diesen wird von BRONGNIART als die losgelöste Epidermis der Innenseite des Inte- KONGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:o ff. 15 guments (der Schale), angesprochen. Das erscheint durchaus plausibel. Die innere ist dann die Epidermis des Nucellus. Weiter liegt bei unserem Samenquerschnitt nichts vor, der Brongniartische dagegen bietet noch Spuren der Macrospore und des in dieser gele- genen Prothallium dar. Unter solchen Umständen zögere ich wie gesagt nicht unseren Rest fär den eines Gymnospermensamens anzusprechen. Seine nähere Bestimmung freilich ist nicht ausfihrbar. Von dem zum Vergleich herangezogenen Rhabdocarpus ist er durch seine monosymme- trische Ausbildung, die starke Entwicklung seiner Fliögelrippen und durch die Anordnung von Exo- und Endotesta recht wesentlich verschieden. | Ein Coniferen- oder Cycadeensame ist es nach alledem auf keinen Fall. Wie bei den mit ihm imselben Präparat zusammenliegenden Wurzelquerschnitten denkt man da unwillkäörlich daran, dass er möglicherweise zu einer oder der anderen der besprochenen Desmiophyllumformen gehört haben könne. HEine solche Vermuthung ist ja möglicher- weise zutreffend, Gewicht wird man aber auf dieselbe nicht legen därfen. Hoffen wir, dass uns zukinftige Funde hier weitere Aufklärung bringen mögen. Uberblickt man nun zum Schluss die Resultate, welche die im Bisherigen dargelegten Untersuchungen geliefert haben, so geben dieselben in botanischer Hinsicht nicht viel wesentlich Neues, da die Anatomie der Desmiophyllen, die hier wesentlich in Betracht käme, in allzu unvollkommener Weise gefördert werden konnte. Von Interesse ist höch- stens der Fund des beschriebenen Samenquerschnitts, und es ist nur zu bedauern, dass der- selbe so vereinzelt vorkam, dass desshalb auch kein Längsschnitt gewonnen werden konnte. För die Horizontbestimmung der beiden hier behandelten Fundstellen därfte sich aber etwas mehr ergeben haben. Das Vorkommen von Anomozamites in dem Pflanzenge- stein von Cape Stephen wird im Verein mit den massenhaften Desmiophyllen, dessen Zu- gehörigkeit zum Tertiär, in welchem erstere Gattung niemals gefunden, wohl definitiv ausschliessen, seine Zugehörigkeit zur Unterkreide oder dem oberen Jura aber sehr wahrschemlich machen. Mit dem Pflanzenbestand einer Ablagerung vom Alter des Wealden wärdena die vorliegenden Funde recht wohl stimmen; auch die zahlreichen Pinusreste liessen sich gut damit veremigen. Bedauerlich bleibt das absolute Fehlen von Farnblattresten, die sicher weitere Anhaltspunkte zur Altersbestimmung geboten haben wirden. Vorhanden waren ja leptosporangiate Farne, das lehren die spärlichen Annulus- reste derselben. Und ich wärde mich also nicht wundern, wenn erneute Aufsammlungen an benachbarten Fundstellen uns eine reiche Farnkrautflora bescheren sollten. Was endlich die schwarze Kieselmasse von Eira harbour anlangt, so kann es jetzt kaum mehr einem Zweifel unterliegen, dass sie aus Schichten stammt, die denen welche die Platte von Cape Stephen lieferten gleichaltrig, oder doch nur sehr wenig juänger sind. Dafir börgen mir die in ihr zerstreuten, denen jenes Fundorts vollkommen ähnlichen Desmiophyllen; dafirx lässt sich vor Allem der beschriebene gymnosperme Samen- querschnitt ins Feld fithren, der jedenfalls auf ein höheres Alter der Ablagerung als das tertiäre verweist. Denn in dieser letzteren Formation kennen wir bislang an Cycadeen und Coniferen gar nichts, was irgend welche wesentliche Abweichungen von den heute lebenden Typen darbieten wirde. 16 SOLMS LAUBACH, STRUKTURBIETENDE PFLANZENGESTEINE VON FRANZ JOSEFS LAND. Literaturverzeichniss. BRONGNIART, AD. !) Recherches sur les graines fossiles silicifiées 1881, tab. X. COEMANS, E. 1) Description de la flore fossile du premier étage du terrain crétacé du Hainaut. Mém. de VAcad. roy. de la Belgique, v. 36 (1867). HEER, OSWALD. 1) Beiträge zur Juraflora Ostsibiriens und des Amurlandes. Mém. d. V'Acad. Imp. de St. Petersb., ser. VII, vol. XXII (1870); Flora fossilis arctica, vol. IV 2. ?) Die miocäne Flora des Grinnell Landes. Zärich 1878. Flora fossilis arcetica, vol. V 1. KLEIN. 1) Zur Anatomie junger Coniferenwurzeln, Flora vol. 55 (1872) p. 81, 103, 385. KOETTLITZ, REG. 1) Observations on the Geology of Franz Josefsland. Quarterly Journ. Geol. Soc. London. V. 54 (1898), Pp. 620 seq. KROEMER, K. | 1) Wurzelbaut, Hypodermis und Endodermis der Angiospermenwurzel. LÖURSSEN Bibliotheca botanica 1903, Heft 59. MARKHAM, C. R. 1) The voyage of the Eira and Mr. LEIGH SMITHS arctic discoveries in 1880. Proceed. Roy. Geographical soc. new Series, vol. III (1881), p. 129 seq. NANSEN, F. | 1) Farthest North. Vol. 2, p. 486. London 1897. NATHORST, A. G. ; 1) Fossil plants from Franz Josefs Land. Sepdr. aus The Norwegian North Polar Expedition edited by Fridtjof Nansen. 1893-1896, III. - NEWTON, E. T. and TEALL J. J. H. 1) Notes on a collection of rocks and fossils from Franz Josefsland made by the JACKSON-HARMSWORTH Expedition during 1894—1896. Quarterly Journ., Geol. Society. London 1897, vol. 53, p. 477 seq. ?) Additional notes on rocks and fossils from Franz Josefsland. Quarterly Journ. Geol. soc. London, v. 54 (1898), p. 646 seq. PAYER. 1) Die österreichisch-ungarische Nordpol-Expedition in den Jahren 1872—1874, p. 268. Wien 1876. POTONIÉ. 1) Pflanzenreste aus der Juraformation Central-Asiens. In: Durch Asien, herausgegeben von FUTTERER. Vol. IIT, Tief: I, 1903, p. 115 seq. REINKE, J. 1) Morphologisehe Abhandlungen 1873, p. 35 seq. STRZELETZKI. 1) Physical description of New South Wales 1845, p. 245. VAN TIEGHEM. 1) Recherches sur la symétrie de structure des plantes vasculaires. Ann. des sc. nat. Bot., ser. V, v. 13 (1870—71) p. 187 seq. VELENOVSKY, J. 1) Die Gymnospermen der böhmischen Kreideformation 1885. Tryckt den 11 mars 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. fu Ne i RSA DE a | NET | ” CY )H on NW yk akvtt 990 RT et Väk I NER [d Al , H ond. Boat I jr mn - FÖR I | i HANN | ON NIE, i i fälg NI ANEAV NFS ELAN aa 9 bh t VÄN i | sd på | u MW INLIT KO "TED I ' så 3 LJ ” 1 Vän Å FEST ERP ) | I É; AE 5 S / lä HAR É ed i Få NN | HN FARTTRALN r RN HÖR | Mi pie 4 ” V - j F. 1. Habitus der Desmiophyllen von Cape Stephen nach einem Stäck der Platte aus Mus. pract. Geol. London. F. 2 und F. 3. Vergrösserte Habitusbilder zweier Durchschnitte durch die Platte von Cape Stephen, die Quersehnitte zweierlei verschiedener Desmiophyllen in ibrer Lagerung im Gestein zeigend. F. 4. Querschnitt eines Desmiophyllum stärker vergrössert. Cape Stephen. F. 5, 6, 7, 8. Flächenbilder von Desmiophyllen des ersten Typus mit kielartigen Längsrippen. Ver- grössert. Cape Stephen. Nach Exemplaren aus der Platte des Mus. pract. Geology zu London. F. 9 und 10. Flächenbilder von Desmiopbyllen des zweiten Typus mit gefurchten Rippenkielen. Ver- grössert. Nach Exemplaren aus der Platte des Mus. pract. Geol. zu London. F. 11. Kleines Fragment von Anompvzamites von Cape Stephen nach einem Exemplare des Stockholmer Museums. Etwas vergr. F. 12. Ginkgoblatt. Durch Spaltung der dicken Platte von Cape Stephen gewonnen. Mus. pract. Geol. London. ; F. 13. Zapfen von Pinus oder Picea aus der dicken Platte von Cape Stephen herausgespalten. Mus. pract. Geol. London. F. 14. Querschnitt eines Pinusblattes aus der sehwarzen Kieselmasse von Eira Harbour? Mus. pract. Geol. London. F. 15. Wurzelquerschnitt (Desmiophyllum?) aus der sehwarzen Kieselmasse von Eira Harbour? Mus. pract. Geol. London. F. 16. Detail von F. 15, den triarchen Wurzelholzstrang und die Schutzscheide zeigend. Aviftehi dl Kumgl Sv Vet Akad. Handl. Bd 37 N? 7 Ljustr.-A.-B. Lagrelius & Westphal, Stockholm. IE Ninas INS I löv ulnl LR 0 01 Tr ARS Er ST PS Ta SON Na I - | q Ar - öh POR SEN Hg zlök jpeg [no ind inl NEO EN 2 RR 4) j hsalin: Bönen sid SoNaf CEST så. Me dTEHacn a ah iu. NON ARE [UT Te SN Ån urk SÅN NE NelSnanbt I iibdl Hj ör kgisb El a ur dd tvn dd. ke ek | Malden TOVE Sh | 10V BUNnET AN En mA Snipa ty Å KÖ | LÄR Run Hd NÖT " mäst KRETA [aha | i neon Hed id MH Huv Hiratl i sad rodel i EN Vv Ja HAN ; RN nl F. 1. Horizontalsehnitt eines Desmiophyllum; die Gefässbändel zwischen den Parenchymstreifen schlechter Erhaltung wegen nur angedeutet. Aus der grossen Platte von Cape Stephen. Museum pract. Geol. London. F. 2. Horizontalschnitt eines Blattbändels guter Erhaltung, der nur durch den inneren Theil des Holzes geht und desshalb keine behöftgetäpfelten Trachealelemente zeigt. Zu beiden Seiten die dickwandigen zierlich getipfelten Scheidenzellen. Aus der Platte von Cape Stephen. Mus. pract. Geol. London. F. 3. Detail aus dem Parenchym des in T. 1, F. 14 dargestellten Pinusblattes. F. 4. Comferenblatt im Querschnitt, mit einzigem Mittelnerv und je einem Harzgang in der Nähe des Randes. Aus der Platte von Cape Stephen. Mus. pract. Geol. London. F. 5. Coniferenborkenschuppe im Radialschnitt, aus Sekundärbast mit schönen Siebröhren und Faser- massen zusammengesetzt. Aus dem schwarzen Kieselblock von Eira Harbour? Mus. pract. Geol. London. F. 6. Detail von F. 5 die Steinzellennester und die Siebröhren stärker vergr. aufweisend. F. 7. Querschnitt eines Gymnospermensamens aus der schwarzen Kieselmasse von Eira Harbour? Mus. pract. Geol. London. NEUE Z Kungl. Sv Vet. Akad. Handl. Bd.37 Ö & Y- ICA 2 Vi - ADM | AR TT AT ÅN Fa R Ljustr.-A.-B. Lagrelius & Westphal, Stockholm: i få a I i f I NV - - r Lu Y Ht & | i; MR RV N É 3 - 4 «GR s | 2 I N Ra LE | + - - A . L 3 ” - +” a EN fe | - 4 er id j [å S Nå I - i h JAN iu Så - | SL ER v ,. "(| Zz å så : « - ER SONEN FAR Ke S NE VIS Sv VIRSE KUNGL. SVENSKA VETENSKAPS AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 37. N:o 8. STUDIEN UBER REGENERATIONS- CND REGULATIONSNERSOTEINENGEN UBER DIE KORRELATIONEN ZWISCHEN DER REGENERATION UND DER SYMMETRIE BEI DEN ACTINTARTEN OSKAR CARLGREN DOCENT AN DER HOCHSCHULE ZU STOCKHOLM MIT 11 TAFELN UND 23 TEXTFIGUREN MITGETEILT AM 13. JANUAR 1904 VON G. RETZIUS UND HJ. THÉEL re STOCKHOLM. P. A. NORSTEDT & SÖNER. BERLIN LONDON PARIS : R. FRIEDLÄNDER & SOHN WILLIAM WESLEY & SON PAUL KLINCKSIECK 11 CARLSTRASSE 28 ESSEX STREET, STRAND 3 RUE CORNEILLE ST ense fö FOJO 0SA KUNGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR. Bandet 37. No 8. STUDIEN UBER REGENERATIONN- CND REGULATIONSERSCHETNUNGEN I UBER DIE KORRELATIONEN ZWISCHEN DER REGENERATION UND DER SYMMETRIE BELT DEN ACTINTARTEN VON OSKAR CARLGREN DOCENT AN DER HOCHSCHULE ZU STOCKHOLM MIT 11 TAFELN UND 23 TEXTFIGUREN MITGETEILT AM 13. JANUAR 1904 VON G. RETZIUS UND HJ. THÉEL STOCKHOLM KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER i LÄR (Hl Lär Jern äg Bel AMTNAR. TR pad vi IHOLHAD YSL a + ed Bör utge ONS ET Afro. 2 år TÄTA $ q "= B i 1 ; fy TU FIri] FS FE IA ING LR Cd i ine n EN Re BUP OCT ÄR rea RN POSIR uUnT SHITAR "TG KF. OCK Ak r & ft Lä + MID RNA rr RE re ET Å FdÄsENOS Ä FUL FN ORDS NO ör v k ,. i nd | [0 å r - 4 Vv. D ie ungeschlechtliche Fortpflanzung der Actiniarien geschieht auf verschiedenen Wegen, durch Längsteilung, Querteilung, Knospung oder Laceration (Autotomie, Schizogonie). Mit der letzten Benennung versteht man, wie bekannt, die Erscheinung, dass grössere oder kleinere Stöckehen sich von den proximalsten Teilen des Körpers ablösen und sich durch Regeneration zu neuen Individuen entwickeln. Waährend die Querteilung und die Knos- pung selten vorkommen, scheinen sowohl die Längsteilung wie besonders die Laceration bei vielen Formen eine normale Fortpflanzungsart zu sein, ja es kann in Frage gestellt werden, ob nicht bei vielen Actiniarien die ungeschlechtliche Fortflanzung eine för die Existenz der Art ebenso wichtige Erscheinung ist als die geschlechtliche, so bei verschiedenen Repräsen- tanten der Familie Discosomidae in meinem Sinne und bei den Gattungen Corynactis, Metri- dium und Aiptasia wie auch bei verschiedenen Arten des Genus Sagartia. Weitere Unter- suchungen werden auch ganz gewiss, wenn das Licht iber diese Verhältnisse aufgesteckt ist, zeigen, dass gewisse Arten der ungeschlechtlichen Fortpflanzung bei den Actiniarien in Ähnlichkeit mit dem Verhältnis bei den Madreporarien eine viel bedeutendere Rolle för das Leben dieser Tiere spielen, als wir gegenwärtig ahnen, obgleich sie nur in sehr seltenen Fällen zu einer Stockbildung leitet. Als ich (4) im Jahre 1896 die Frage der Ursache der bilateralen Symmetrie der Anthozoen behandelte, sprach ich die Vermutung aus, dass die sekundäre bilaterale Sym- metrie, wie ich sie nannte, die bei gewissen Actiniarien, wie z. B. bei Metridium dianthus, vorkommt und sich darin äussert, dass nur ein Richtungsmesenterienpaar auftritt, das Resultat einer ungeschlechtlichen Fortpflanzung sei, während die zweistrahlige Form mit zwei symmetrisch einander gegeniberstehenden Richtungsmesenterienpaaren auf geschlecht- lichem Wege entstände. Verschiedenes hat bis körzlich mich gehindert, einige Beweise för die Richtigkeit meiner Anschauung zu geben. Inzwischen ist die Frage von zwel amerikanischen Forschern, G. H. PARKER und Torrey, die ihre Beobachtungen an Metri- dium marginatum und M. fimbriatum, einigen mit M. dianthus wahrscheinlich identischen, in jedem Fall dieser sehr nahe stehenden Arten, angestellt haben, in einigen Aufsätzen (14—17) näher behandelt. PARKER (14) verdachte im Anfang, dass die zweistrahlige und die bilaterale, oder wenn wir der PARKER'schen Terminologie folgen, die diglyphische und die monoglyphische Form bei M. marginatum mit geschlechtlichen Verschiedenheiten ver- bunden waren, fand aber bald, dass dies nicht das Verhältnis war, sondern kam durch seine Untersuchungen an den in Längsteilung sich befindenden Individuen dieser Art zu dem Resultat (15), dass monoglyphische und unregelmässig diglyphische Formen durch 4 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. Längsteilung entstehen können, während er geneigt war, anzusehen, dass regelmässig di- glyphische Formen durch geschlechtliche Fortpflanzung sich entwickeln. Torrry (16) er- weiterte die von PARKER gemachten Untersuchungen, indem er ausser den in Längsteilung sich befindenden Exemplaren auch einige Fälle von Laceration und Knospung bei M. fim- briatum näher studierte. Weil er sowobl durch Längsteilung als durch Laceration und Knospung nicht nur monoglyphische sondern auch diglyphische Formen bekam, sprach er die Meinung aus, dass die monoglyphische und diglyphische Form in keiner Korrelation zu der ungeschlechtlichen Fortpflanzung steht, »but that the cause of such variation must be sought among the causes of variation in the number of siphonoglyphs (Schlundrinnen), of the correlation of siphonoglyphs and directives and the like. What these causes are is at present unknown» (17 p. 406). Schon ehe diese in vielen Fällen interessanten Mitteilungen erschienen waren, war ich davon iberzeugt, dass die Frage, ob die ungeschlechtliche Fortpflanzung in einiger Korrelation zu der Symmetrie des Metridiums und iberhaupt der Actiniarien stände, schwerlich durch die von TorreyY und PARKER gebrauchte Verfahrungsweise gelöst werden konnte, u. ÅA. weil es oft sehr schwer zu konstatieren ist, ob die Doppelbildungen bei Metridium Monstrositäten oder in Längsteilung sich befindenden Individuen sind, teils weil eine Orientierung der abgelösten Lacerationsstöckehen bei Metridium in Verhältnis zu dem Muttertier nicht so leicht zu finden ist. Denn will man mit einiger Wahrschein- lichkeit kennen lernen, ob die betreffende Korrelation existiert oder nicht, ist es notwendig zu wissen, welche Mesenterien die Fragmente vom Anfang enthalten, denn a priori muss man eine Verschiedenheit des Endresultats zwischen solehen Stäckehen, die vom Anfang keine Richtungsmesenterien hatten, und solehen, die mit einem Richtungsmesenterienpaar versehen waren, vermuten — ein Umstand, der Torrey weder in Betreff der Laceration, noch in Betreff der Knospung bericksichtigt hat, und dessen Ubersehen ihn nach meiner Meinung zu teilweise fehlerhaften Schlössen geleitet hat. Es schien mir also notwendig die Lösung der Frage mit einer anderen Methode und z. T. von anderen Gesichtspunkten aus in Angriff zu nehmen. Wenn es sich um die Sache handelt, die Entwicklungsbedingungen und die Ent- wicklungsmöglichkeiten der Teilstöckehen zu studieren und somit auch den Einfluss der Regeneration auf die Symmetrieverhältnisse zu finden, kann man zwei verschiedenen Wegen folgen, dem einen einem mihsamen, auf dem man die Teilstuckehen und die abgelösten Fragmente in der Natur selbst aufsuchen muss — dem einzigen Weg, den PARKER und Torrer betreten haben und dem ich nur gelegentlich gefolgt bin — dem anderen einem experimentellen und viel bequemeren, der mit viel grösserer Sicherheit als der erste zu dem Ziele leitet, und öbrigens dem einzigen, der binnen einer begrenzten Zeit gute Resultate geben kann. Waählt man den letzteren, indem man der Natur selbst zur Hilfe kommt, hat man ausserdem den unschatzbaren Vorteil nicht nur dass man die Schnittrichtungen bei dem Abschneiden der Lacerationsstöckcehen beliebig variieren kann, sondern auch dass man iberhaupt dann weiss, wie die Stäckehen vom Anfang orientiert sind, was man nur in seltenen Fällen beim Gebrauch des ersteren Weges erfinden kann. Von welcher ausser- ordentlichen Bedeutung diese experimentelle Methode ist, geht auch deutlich von dem Umstand hervor, dass man mit beliebiger Variation der Teilungsrichtungen und mit KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:o 8. ; 5 grösster Eliminierung der individuellen Variation, indem man em und dasselbe Exemplar för ungleiche Versuche auswählt, alle diese verschiedenen von einem Exemplar stammenden Teilstäckehen unter ähnlichen äusseren physikalischen Bedingungen aussetzen kann, was mit der ersteren Methode nicht möglich ist. Dass ich mit diesen Worten nicht den Stab iöber die erste Untersuchungsmethode breche, ist selbstverständlich; als ein kontrollierender und supplementierender Faktor hat sie gewiss immer ihre grosse Bedeutung. | Lag also der Weg deutlich abgesteckt, dem man folgen musste, um ein gutes Re- sultat zu bekommen, so war dagegen nicht im voraus ein gutes Untersuchungsobjekt för die Experimentation gegeben. Erstens war es nämlich wöänschenswert, eine regenerations- kräftige, in Aquarien gut lebende, typisch gebaute Form, die nicht normaler Weise sich ungeschlechtlich fortpflanet, als Ausgangspunkt der Untersuchung auszuwählen, um ohne störende Nebenwirkungen so genaue Resultate wie möglich zw bekommen, denn man konnte sich denken, dass bei einer in der Regel sich ungeschlechtlich vermehrenden Art, dem fär die betreffende Frage am nächsten liegenden Untersuchungsobjekt, sei allmählich sei sprungweise eine Regulation oder wenigstens eine gewisse Tendenz, sich zu einer ähnlichen Form wie der auf geschlechtlichem Wege entstandenen zu regulieren, erworben wäre — eine Ver- mutung, die am Ende der Untersuchung, wie es scheint, gewissermassen ihre Bestätigung bekam — was die vorliegende Frage noch komplizierter machen musste. Zweitens war es för die Orientierung der Mesenterien bei der käönstlichen Laceration nötig, sich auch eine durchsichtige Form verschaffen zu können. Schliesslich sollte es auch die Versuche ansehnlich erleichtern, wenn man eine Art mit charakteristisch gefärbter Körperwand zu Verfögung hätte, denn während des Laufes der Regeneration zeigt es sich bisweilen schwer, die neugebildete Partie von der urspränglichen zu unterscheiden, wenn man nicht in der Farbenzeichnung einen orientierenden Faktor hätte. Sowohl die späteren Forde- rungen als auch hauptsächlich die erste, nämlich in der Hinsicht, dass sie typisch gebaut ist, wie auch dass sie niemals durch freiwillige Teilung, Laceration oder Knospung sich entwickelt, erfäöllt eine an der schwedischen Westkäste in flachem Wasser lebende Actinie, Sagartia viduata. Es fehlte nur zu erforschen, ob sie sich auch leicht regenerierte. Dies zeigte sich auch der Fall zu sein. Ein besseres Untersuchungsobjekt ist, glaube ich, in der Tat fär unsere Zwecke schwer zu finden. Doch wäre es för die Untersuchung wiönschenswert gewesen, dass-die Schlundrinnen sich ein wenig mehr differenziert hätten, denn obschon sie bei 'voll entwickelten Individuen gut von dem ibrigen Teil des Schlund- rohres unterscheidbar war, war es bei den Lacerationsstäöckehen in nicht so wenigen Fällen schwer festzustellen, ob sich eine Schlundrinne wirklich entwickelt hatte; doch war auch bei den Lacerationsstöckehen vielmals eine Schlundrinne deutlich von dem öbrigen Sehlundrohr markiert. | Alle känstliche Lacerationsversuche und die meisten käönstlichen Längsteilungen sind mit Sagartia viduata angestellt; nebenbei habe ich auch einige Längsteilungsversuche mit einer anderen Sagartiaart, S. troglodytes,") die auch in der Natur keine Tendenz zeigt, sich auf ungeschlechtlichem Wege fortzupflanzen, gemacht. Ausserdem habe ich auf 1) Die Synonymik dieser Art ist bisher nicht hinreichend klar gemacht. HEinige der als S. troglodytes beschriebenen Formen gehören S. undata an, andere bilden eine eigene Art. S. undata pflanzt sich durch Laceration fort, was nicht der Fall mit der erwähnten Form von S. troglodytes ist, 6 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. natörlichem Wege entstandene Lacerationsstickehen von Aiptasia diaphana und Metridium dianthus und durch Längsteilung sich vermehrende Individuen von Corynactis viridis und Paranemonia Contarimi studiert. Wo nicht näher angegeben ist, sind die Unter- suchungen zu S. viduata hinzufihren. Die experimentellen Untersuchungen begann ich während des Sommers 1900 an der schwedischen zoologischen Station Kristineberg. Infolge verschiedener Umstände wur- den indessen die Versuche dann unterbrochen und zuerst während der Sommermonate 1901 an demselben ÖOrte wieder aufgenommen. Ausserdem habe ich während einiger Wintermonate (Januar—April 1902) in Stockholm einige känstliche Lacerationsversuche an- gestellt. Die dann vorgenommenen Regenerationsversuche wurden in stillstehendem Wasser, das nur ein paar mal gewechselt wurde, die iäbrigen in fliessendem Wasser ausgeföhrt, Die auf natörlichem Wege erhaltenen Teil- oder Lacerationsstäckehen habe ich selbst teils in Kristineberg, teils während eines Aufenthalts in Messina und Neapel 1899 als Letter- stedt'scher Stipendiat der Königlichen schwedischen Akademie der Wissenschaften cinge- sammelt. Uber die Resultate meiner Regenerationsstudien hielt ich in Juli 1902 an dem Kongresse der nordischen Naturforscher und Ärtzte in Helsingfors einen Vortrag, von dem das wichtigste in einigen Punkten zusammengefasst wurde (5). Später habe ich die Untersuchung bedeutend erweitert. Diese mehr umfassenden Beobachtungen teilte ich dem Biologischen Verein in Stockholm in Mai 1903 wörtlich mit. Obgleich das hier unten Angefihrte nicht als ein abgeschlossenes Ganzes zu betrachten ist, scheint es mir doch angebracht, schon jetzt die gegenwärtigen Resultate zu veröffentlichen. In der Zukunft hoffe ich Gelegenheit zu bekommen, die Experimente zu vervollständigen und zu anderen Tierformen auszustrecken. Ehe ich zu der Behandlung der einzelnen Versuche ibergehe, möchte ich die Umstände mitteilen, unter denen die käönstlichen Eingriffe vor sich gegangen waren. Die Methode war sehr einfach. Die Tiere wurden in Aquarien auf lose Glasplatten ge- bracht. Handelte es sich um eine Längsteilung zu machen, wurde auf folgender Weise verfahren. Nachdem die Fussscheibe sich gut angehaftet und ausgebreitet und die Mund- scheibe mit den Tentakeln sich so viel ausgedehnt hatten, dass ich ohne Schwierigkeit die beiden einander gegeniöberstehenden Schlundrinnen fand, wurden mit einem scharfen Skalpelle die Tiere von dem oralen Teil bis zum Boden rasch in zwei Hälften gelegt, so dass jede Hälfte nur eine Schlundrimne bekam. Gewöhnlicherweise zogen sieh die beiden Hälften bald ein wenig von cinander weg. Hatten die Tiere die Geschlechtsorgane sehr stark entwickelt, war dies nicht immer der Fall. Um eine Zusammenwachsung der Schnitt- ränder oder wenigstens eine Verzögerung der Regeneration unter solehen Umständen zu vermeiden, Wurde ein Stäckehen Karton in die Wundfläche eingesteckt. Nach kurzer Zeit röckten die Stäckehen so weit von einander, dass kein Zusammenwachsen mehr möglich war. Dagegen zeigte es sich notwendig, von der Wundfläche stark hervorquellende Geschlechtsorgane mit einer Scheere ganz wegzuschaffen, um eine Wundheilung binnen nicht so weit entfernter Zeit zu bekommen. Um gute Resultate der känstlichen Laceration bei Sagartia viduata zu bekommen, muss man abwarten, bis die Tiere sich ganz ausgestreckt haben; besonders ist es wichtig, dass die Fussscheibe weit ausgebreitet ist, dadurch werden nämlich die Kammer zwischen KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O 8. T den Mesenterien so räumlich, dass man, ohne die Mesenterien zu treffen, leicht die Körper- wand und die Fussscheibe durchschneiden kann. Seitdem man, von den Richtungsmesen- terien ausgehend, sich iäber die grösseren Endocoelen orientiert hat, was durch die charak- teristische Färbung dieser Tiere leicht ist, werden in verschiedener Weise nach Belieben die Stäckehen aus der Körperwand und der Fussscheibe ausgeschnitten. Am meisten ge- eignet ist es, die Stuckehen durch Schnitte in radialer Körperrichtung zu begrenzen und dann rasch, ehe eine stärkere Kontraktion der Fusscheibe begonnen ist, durch einen Quer- schnitt das Stäckehen von dem ibrigen Teil der Körperwand abzuschneiden. Wimnscht man mehrere Lacerationsstäckehen von einem und demselben Individuum, ist es oft auch angebracht, zuerst alle radiale Schnitte und schliesslich einen einzigen Querschnitt zu machen, weil nach dem letzteren in der Regel eine Zusammenziehung in der Wundzone des Quer- schnitts bald eintritt, was dagegen nur unbedeutend der Fall bet dem Längsdurchschneiden ist. Seitdem die Wundränder, wenn nötig, geputzt sind, können die Stäuckehen sich selbst äberlassen werden, doch ist es ratsam nachzusehen, dass die Stäckechen gut an die Glas- platte angeheftet sind. Die Regeneration geschieht am besten, wenn die Höhe des Stöck- chens nicht gross ist; wird die Höhe nämlich grösser als die Länge, d. h. als der Abstand zwischen den Mesenterien, tritt zwar eme Regeneration ein, indem u. A. neue Tentakel entstehen, aber die neuen Individuen bekommen dann eine so langgestreckte Form, dass sie nach einer Zeit zu Grunde gehen. Wenigstens mit kleineren Stäckehen ist dies oft der Fall; wie es mit grösseren Stäckehen in dieser Hinsicht sich verhält, wage ich keine Vermutung auszusprechen, weil ich keine Experimente mit solchen Stäckehen gemacht habe. Während der Sommermonate setzt sich in den Aquarien ein braunartiger Schlamm von Algen, Diatomaceen und verschiedenen Detritus ab, der auch die jungen Fragmente bald bedeckt und sehr hinderlich auf die Regeneration wirkt, indem an den von Schlamm bedeckten geschädigten Partien Bakterien auftreten. Um gute Resultate zu bekommen, muss man dann und wann die Regenerationsstäckehen von diesen Partikelchen frei machen. Die meisten Experimente wurden während der Geschlechtsperiode der betreffenden Arten oder unmittelbar nach dem Ende dieser Periode angestellt. Sowohl Sagartia viduata als S. troglodytes pflanzen sich nämlich während Juni und Juli geschlechtlich fort. Beide Arten haben die Mesenterienpaare typisch nach der Sechszahl angeordnet 6 + 6 + 12 + 24 + 48 = 96, selten und dann bei sehr grossen Exemplaren der ersteren Art habe ich einige schwache Mesenterien eines sechsten Cyclus in den aller untersten Partien der Körper- wand angetroffen. Unter den Mesenterien fanden sich zwei einander gegeniberstehende Richtungsmesenterienpaare, die in Verbindung mit je einer Schlundrinne standen. Die Versuchstiere waren also zweistrahlig symmetrisch. Um Täuschungen bei der Orientierung der urspröänglichen Mesenterien in den känstlich gemachten Lacerationsstickehen so weit möglich vorzubeugen, waren immer voll entwickelte Individuen mit 96 Mesenterienpaaren för diese Versuche ausgewählt. Fragmente von jängeren Individuen könnten ja nämlich in ihren ursprönglichen Exocoelen (Zwischenfächern), weil die volle Mesenterienzahl nicht angelegt ist, neue Mesenterien ausbilden, die bei der Orientierung der ursprönglichen Mesenterien der Lacerationsstäckehen leicht Verwirrung verursachten. Leider ist es nicht möglich, diese Fehlerquelle ganz auszuschliessen, weil auch bei den voll entwickelten Indi- viduen, wie gesagt, wenigstens eine Tendenz sich findet, einen sechsten Mesenteriencyklus 8 CARLGREN, STUDIEN UÖBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHBINUNGEN. zu entwickeln, obgleich diese Mesenterien nur in wenigen Exocoelen und dann in selten- sten Fällen entstehen. Die zur käönstlichen Längsteilung gebrauchten Individuen von den beiden Species waren dagegen von verschiedener Grösse und oft nicht mit der vollen Tentakel- und Mesenterienzahl versehen. ) Weil es diesmal ausser dem Rahmen fiel, gewisse der inneren Veränderungen der Stiuckehen, z. B. die Entstehung des Schlundrohrs, und den detaillierten Verlauf der Degeneration und Regeneration während der ersten Zeit nach der Trennung von dem Muttertier zu untersuchen, möchte ich mich in-Betreff dieser Verhältnisse kurz fassen. Was die Lacerationsstickehen betrifft, wurde die Wunde der Körperwand binnen kurzem geheilt, sei es dass die Wundfläche grösser oder kleiner war. Es bildete sich uber die Wunde eine dinne Membran, die im Anfang durch ihre Durchsichtigkeit, die Abwesenheit von Pigment und das Vorhandensein spärlicherer Nesselkapseln als in der alten Körperwand leicht von dem urspränglichen Stäckehen erkennbar war. Ehe noch die Tentakel in dem von der Fussscheibe abgewandten Teil sich als Ausstölpungen von dem Körperinneren angelegt hatten, war die Wundfläche meistens repariert. Das Innere des Stickehens bil- dete einen geschlossenen Sack, der im Anfang in keiner Kommunikation mit dem Äusse- ren stand. Gleichzeitig geschah im Inneren eine ”Auflösung der Mesenteriengewebe, die gewöhnlich um so grösser war, je mehrere neue Mesenterien angelegt wurden oder je stärker die neuen Mesenterien waren, und die bisweilen die Orientierung des urspring- lichen Teils sehr erschwerte. Durch diese Degenerationsprozesse wurde die Körperflässig- keit trib milchartig. Auch bei den Stöckehen, die keine neue Mesenterien anlegten, wurden die stärkeren Mesenterien in den Mittelpartien aufgelöst, wodurch von jedem dieser Mesenterien zwei Mesenterien entstanden. Weder die Entstehung des Schlundrohrs noch die der Filamente habe ich näher studiert. Ich bin doch von verschiedenen Ursachen, — u. ÅA. von dem Umstand, dass in vielen Fällen bei den Fragmenten das Schlundrohr in seinem aboralen Teil in zwei oder drei Schlundröhre iöbergeht, in Zusammenhang mit dem Auftreten zweier oder dreier Neubildungszonen der Mesenterien — geneigt, anzusehen, dass ANNAH HAZEN (11) recht in ihrer Behauptung hat, dass das Schlundrohr bei der Regeneration der Lacerationsstäöckchen vom Entoderm entsteht. Die Teilstöckehen, die nach dem Abschneiden Teile des urspringlichen Schlundrohrs enthielten, heilten binnen kurzem die Wunde des Abschnitts. Bald räckten die Schnitt- ränder so nahe an einander, dass sie wie zusammengenäht schienen, bald war die Wund- fläche, die gleich von einer dännen Membran bedeckt wurde, ziemlich gross. In der Wund- zone trifft man hier, wie auch bei den Lacerationsstiuckehen, zahlreiche in Degeneration begriffene Zellen. Schliesslich möchte ich vorausschicken, dass die nach den Nummern stehenden gleichen Buchstaben, sei gross sei klein (z. B. a, a,, A,), bedeuten, dass alle diese Stickehen von demselben Individuum stammen. Unter einer Nummer dagegen stecken sich Stäckehen mehrerer Individuen. Das erste Datum bezeichnet den Operationstag, das zweite den Tag der Fixierung. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3(. N:0O 8. 3) A. Versuche mit kiinstlicher Längsteilung von Sagartia viduata und Sagartia troglodytes senkrecht zu der Richtungsebene. Um zu erforschen, ob bei kinstlicher Längsteilung der ganzen Tiere von Sagartia viduata und 5. troglodytes senkrecht zu der Richtungsebene, also durch die Transversal- achse der Tiere, ein neues Richtungsmesenterienpaar und cine neue Schlundrinne in dem Wundteil entstehe, m. a. W. ob eine Regulation stattfinde, so dass die Tiere sich wieder zu typisch zweistrahligen Formen ausbilden, habe ich sowohl 1900 als 1901 eine ansehn- liche Menge der erwähnten Arten operiert. Das Verfahren bei dem Durchschneiden ist schon vorher erwähnt. Die beiden hierdurch entstandenen Hälften sind nur annähernd gleich gross, ebenso ist der senkrecht zu der Richtungsebene gehende Schnitt nicht ganz genau durch die betreffenden s. g. Endocoelen (Binnenfächer) geföhrt, weil eine solche Genauigkeit hier teils ziemlich öberflössig ist, teils auf grosse technische Schwierigkeiten stösst. Nach dem Durchschneiden verhalten sich die Hälften der beiden Arten ein wenig verschieden. Die dinnhäutige und mehr bewegliche S. viduata strebt in der Regel die Wundränder eimander möglichst bald zu nähern und somit ihre cylindrische Form wieder binnen kurzer Zeit zu bekommen, eine Erscheinung, die man oft nach einigen Stunden deutlich sieht, ja die Näherung der Wundränder geht hier oft so weit, dass sie bald mit einander wie zusammengenäht scheinen. Ist es bisweilen infolgedessen schwer bei älteren Stäckehen die Wundpartie zu orientieren, zeigt doch immer cin tieferer oder flacherer Einschnitt in dem proximalsten Teil der Körperwand und in der Fussscheibe auf die Wund- fläche hin. Bei Sagartia troglodytes, die träger und dickhäutiger als die vorige Art ist, ist die Bestrebung der Schnittränder sich an einander zu nähern nicht so viel in die Augen fallend, fastmehr behält diese Art, obeleich zwar cine Annäherung der Schnittränder zu beobachten ist, ihre halbeylimdrische Form längere Zeit und bekommt zuerst allmählich während der Regeneration ihre Cylinderform wieder, während dies bei S. viduata binnen kurzer Zeit geschieht. Dies hat zur Folge, dass bei jener die regenerierte Wundfläche meistens breiter ist als bei dieser, auch ist sie bei S. troglodytes leichter von dem irbrigen Teil der Körperwand zu unterscheiden als bei 5. viduata, weil bei jener die Verschieden- heit der Dicke zwischen dem alten und dem regenerierten Ektoderm der Körperwand grösser ist als bei dieser. HEinige Wochen nach dem Durchschneiden ähneln die Stöckehen wieder einer normalen Aktinie, doch deutet die unregelmässige Tentakelanordnung in der Regenerationszone darauf, dass die Tiere nicht geschlechtlich entstanden sind. Bei S. viduata sind diehier neuangelegten Tentakel nicht viel, in einigen Fällen vielleicht fast keine, wenn die Schnittränder mit einander ganz zusammengelötet sind, bei S. troglodytes treten die neuen Tentakel in der Regenerationszone deutlicher hervor. Weil die Schlundrinnen beider Arten nicht stark entwickelt sind, war es unmöglich bei makroskopischer Untersuchung zu konstatieren, ob eine neue Schlundrinne entwickelt war, doch deutete die Entstehung K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 8. 2 10 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. eines weissen, radialen Striches, der an der Neubildung der Mundscheibe der S. viduata oft sich anlegt, auf die Entwicklung eines neuen Richtungsmesenterienpaares. Ich gehe jetzt zu den speziellen Versuchen iber und beginne mit den an a) Sagartia troglodytes. 1) 3 Exemplare. 83, 81 und 75 Tage (7, 9 u. 15. VI—29. VIII. a) Wunde des Schlundrohrs repa- riert, also ohne neue Schlundrinne zu entwickeln. Die beiden Ränder der Körperwand noch nicht mit einander vereinigt. — b) Regenerationszone ziemlich deutlich an der Körperwand in einem Einschnitt liegend. Neubildung der Mesenterien fraglich, in jedem Fall doch ohne neues Richtungsmesenterienpaar. FEin Stäckehen des Schlund- rohrs den urspränglichen Richtungsmesenterien gegeniäber deutlich regeneriert aber ohne Spur einer Schlundrinne. 12 Paare vollständiger Mesenterien. — c) Regenerationszone der Körperwand recht breit, flach eingesenkt, im Ubrigen wie b). — d) Regenerationszone der Körperwand nicht scharf abgesetzt, in einem Einschnitt liegend. An jeder Seite ist in dem proximalen Teil das urspränglich centrale Ende (aj) eines Mesenteriums mit der Körperwand verbunden, wodurch an der einen Seite 6 kurze Mesenterien in einem Fach eingeschlossen sind (Fig. 1 Taf. TID. Dies Mesenterium (a, ay) teilt sich in den distalen Partien des Körpers in zwei auf (wie die gestreiften Linien angeben), jedes von diesen bildet mit cinem der eingeschlossenen Partie zugewandten Mesenterium ein neues Paar. Wenige (wie es scheint nur zwei) neue Mesenterien, von denen keine Richtungsmesenterien. Schlundrohr ohne neue Schlundrinnen, die Wundränder des Schlundrohrs nur mit einander zusammengelötet. — e) Nicht gut konserviertes kEx. Regenerationszone der Körperwand nicht deutlich. So weit ich recht gesehen habe ein neues Richtungsmesenterienpaar. Das geschlossene Schlundrohr jedoch ohne Andeutung einer Schlundrinne. — f) Breite Neubildungszone der Körperwand. HEin neues Richtungsmesenterienpaar symmetrisch gegen das ältere ausgebildet. In den oralen Partien des Schlundrohrs eine neue Schlundrinne, in den mittleren nicht gut differen- ziert, in den aboralen nicht vorhanden, weil die Wundränder hier mit einander direkt verbunden sind. 2) 1 Ex. 68 Tage, 10. VI— 17. VIII: — 3) und a,) mehrere Tentakel in der ziemlich breiten Re" generationszone angelegt. Hicr sind einige neue Mesenterien entstanden, von denen doch kein Richtungsmesen- terienpaar. Keine neue Schlundrinne. a) Mesenterien nach der Achtzahl. — a,) Mesenterien nach der Sechszahl. 3) 1 Ex., 75 Tage (8. VI—22. VIII). — a) Neubildungszone der Körperwand breit. Ektoderm dieses Teils bedeutend dinner als in der äbrigen Partie der Körperwand. Wenigstens 11 neue Mesenterien, von denen ein Richtungsmesenterienpaar und cine neue symmetrisch liegende Schlundrinne angelegt. Tentakel in der Neu- bildungszone wenig, in den äusseren Partien gross, in den inneren klein. — a,) Neubildungszone in den distalen Teilen der Körperwand schmal, in den proximalen breiter. HEinige neue Mesenterien, aber keine Richtungs- mesenterien, wie es scheint (das Exemplar war in diesem Körperteil nicht so gut aufbewahrt). Keine neue Sehlundrinne. Tentakel wie bei a). 4): 2 Ex., 75 Tage (8. VI—22. VIII). a) Regenerationszone der Körperwand schwach. Neue Mesente- rien? Keine neuangelegten Richtungsmesenterien und keine Schlundrinne. — a,) wie a). In dem proximalen "Teil ist in der Regenerationszone das centrale Ende eines Mesenteriums mit der Körperwand verbunden, wodurch einige Mesenterien in einem Fach eingeschlossen werden wie bei 1 d). — b) Einige neue Mesenterien, iibrigens wie a). — b,) wie a). (Taf. UL Fig: 2.) b) Versuche mit Sagartia viduata. A) Ein grosses Ex., 28 Tage (26. VII—23. VIII). a) Mehrere Mesenterien neugebildet, wahrscheinlich ohne neues Richtungsmesenterienpaar. (Die Regeneration war nämlich nicht so weit gegangen, weshalb es schwer war, cine genauce Angabe zu geben.) Eine kleine Partie des Schlundrohrs neugebildet, jedoch keine neue Schlundrinne. 2) Die Hälfte eines Exemplares, 71 Tage (7. VI—17. VIII. a) Ein in Verbindung mit einer sym- metrisch liegenden neuangelegten Schlundrinne stehendes Richtungsmesenterienpaar in der Regenerationszone ent- wickelt. Zwei Paare (a, a, und b, bi), ein auf jeder Seite der Sagittalachse, verlaufen in ihren proximalen Partien durch die ganze Breite des Tieres — auf dem abgebildeten Schnitt (Fig. 3 Taf. III) ist dies der Fall KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O 8. 11 mit nur dem einen Paar b, b,. Alles deutet darauf, dass das neue Richtungsmesenterienpaar nur die inneren 'Teile des urspränglichen Richtungsmesenterienpaares ist. Der Durchschnitt hat also nicht hier ganz in der Mitte getrotten, sondern mehr nach der inneren Seite zu, wodureh die Entwicklung des Stäickehens mehr mit der eines grösseren Fragmentes äbereinstimmt (vergl. unten und Abschnitt N). 3) 4 Hälften von 3 Ex., 75 Tage (6. VI—20. VIII). — a) Mundscheibe mit neuangelegten, weissen Längsstreifen, die symmetrisch dem urspriänglichen Richtungsfach gegenäber liegen. Neue Richtungsmesenterien? Wahrscheinlich ist ein solehes Paar neugebildet. Die Wundränder des Schlundrohres nicht ganz geschlossen. — b) Regenerationsfläche in den distalen Partien der Körperwand schmal, in den proximalen breiter, jedoch wenig deutlich. 7 vollständige Mesenterienpaare, unter denen ein neues Richtungsmesenterienpaar mit ziemlich gut entwickelten Längsmuskeln. HEFEine schwache, symmetrisch "liegende neue Schlundrinne entstanden. Das neue Richtungsmesenterienpaar wahrscheinlich wie bei 2 a) gebildet. — c) Regenerationsfläche der Körperwand nicht deutlich markiert. Keine Neubildung der Richtungsmesenterien und der Schlundrinne. — d) Regenerationsfäche der Körperwand breit. Fin mit sehr gut entwickelten Längsmuskeln versehenes Richtungsmesenterienpaar Sym- metrisch gegen das alte angelegt, dagegen ist eine neue Schlundrinne nur in gewissen Teilen des Schlundrohrs angedeutet, in anderen nicht von dem ibrigen Teil des Schlundrobrs unterscheidbar. Das neue Richtungs- mesenterienpaar stammt wahrscheinlich wie bei 2 a) von dem inneren Teil des alten. 10) 1 Ex., 68 Tage (10. VI—17. VIII). a,a) Keine weisse Markierung dem urspränglichen Richtungs- fach gegeniäber, keine neue Schlundrinne und Richtungsmesenterien. 14 G) 1 Ex., 64 Tage (15. VI—18. VIII). Weisse Markierung iäber das neue Richtungsfach wie äber das urspräöngliche. a) Ein neues Richtungsmesenteriennaar und eine neue, symmetrisch liegende Schlundrinne ausgebildet. Mesenterien nach der Achtzahl. — a,) In dem distalen Körperteil ist eine neue Schlundrinne in Verbindung mit einem neuen Richtungsmesenterienpaar gebildet. Das Schlundrohbr zeigt hier deutlich eine Neu- bildung auf. Fin Querschnitt durch den betreffenden Teil ist fast typisch, wäre nicht die neue Scblundrinne bedeutend schwächer als die=alte und die Mesenterien nach der Achtzahl angeordnet. In dem proximalen Teil des Körpers dagegen zeigt ein Querschnitt folgendes: Fig. 4 Taf. III. Mit dem unbedeutenden Schlundrohr (SI) sind drei Paare Mesenterien, unter denen das urspräöngliche Richtungsmesenterienpaar, vereinigt. Dem Richtungs- fach (rf) gegenäber siebt man nahe an der Körperwand ein zweites und zwar neuangelegtes, kleines Schlundrolu (SI), das in den aboralsten Partien von noch kleinerem Durchmesser ist. Mit diesem- Schlundrohr sind mehrere neue Mesenterien vereinigt. Unter ihnen findet sich ein in der Fortsetzung des alten Richtungsmesenterien- paares liegendes flichtungsmesenterienpaar (rm, rm). Nach der Mundöffnung zu erweitern sich die beiden Schlundröhre nach und nach und gehen schliesslich in den distalen Körperteilen in einander iäber, so dass, vom aussen gesehen, nur eine Mundöffnung sichtbar ist. 14 I) von derselben Versuchsreihe wie 14 FE. 64 Tage (15. VI—18. VIII). Kein markierter Streifen dem urspränglichen Richtungsfach gegenäber. Ziemlich kleine Teilstäuckehen. a) Eine neue, schwache Schlund- rinne und ein mit dieser in Verbindung stehendes Richtungsmesenterienpaar entwickelt. Die Mesenterien haben d) Keine Neubildung weder von Richtungsmesenterien noch von sich nach der Fiinfzahl angeordnet. — b)—c) einer Schlundrinne. 14 F) Von derselben Versuchsreihe wie 14 I. Ziemlich kleine Individuen. 67 Tage (15. VI--21. VIID. a) Keine neue BSchlundrinne. Mehrere neue Mesenterien entwickelt, die doch nicht in Verbindung mit dem Schtundrohr treten. Kein Richtungsmesenterienpaar neugebildet. — b) Keine neue Schlundrinne und kein neues Richtungsmesenterienpaar. -— c) Schnitte nicht gut konserviert. So weit ich recht gesehen habe wie hb). — d) Neubildung einer wohl begrenzten Schlundrinne und eines Richtungsmesenterienpaares. 10 Paare vollständige Mesenterien. — €e) Schnitte nicht gut, möglicherweise ein neues Richtungsmesenterienpaar. — f) Wundränder des Sechlundrohrs nicht ganz geschlossen. — g) Wie es scheint, ein neues Richtungsmesenterienpaar. Schnitte nicht gelungen. 36. 2 Stäöckehen, 27 Tage (1. VIII—28. VIII. Grosse Teiistäckehen. a) Mehrere neue Mesenterien VA in Verbindung mit dem Schlundrohr, aber kein neues Richtungsmesenterienpaar und keine neue Schlundrinne. — Db) FEinige neue Mesenterien nicht in Verbindung mit dem Schlundrohr, im Ubrigen wie a). 12 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. Fassen wir die Resultate der oben erwähnten Versuche zusammen, so finden wir, dass durch die Transversalebene längsgeteilte Individuen von Sagartia troglodytes und S. viduata am öftesten keine Neubildung der Richtungsmesenterien und einer Schlundrinne zeigen. Es entsteht also von den beiden Hälften in diesem Fall cine bilaterale Form mit nur einem NRichtungsmesenterienpaar und einer Schlundrinne. Waährend also gewöhnlich keine Regulation stattfindet, tritt eine solche in verschiedenen Fällen jedoch auf, und zwar öfter, wie es scheint, bei S. viduata als bei S. troglodytes — um genauere Resultate öber dies Verhältnis zu bekommen durfte es notwendig sein, eine noch grössere Zahl der Indi- viduen zu untersuchen — indem symmetrisch, dem ursprimglichen Richtungsmesenterien- paar gegenäber, ein neues Richtungsmesenterienpaar in Verbindung mit einer mehr oder weniger entwickelten Schlundrinne entsteht. Von 14 oder, wenn man die mit 1 a be- zeichneten, bei der die Wundränder nicht in Verbindung mit einander waren, entnimmt, 13 untersuchten sich regenerierenden Hälften der Sagartia troglodytes hatten nämlich 11 (10) kein neues Richtungsmesenterienpaar ausgebildet, während nur 3 mit einer Neu- bildung der Richtungsmesenterien versehen waren. Die resp. Zahlverhältnisse waren von 23 Hälften der S. viduata 15 und 8 oder wenn man die mit 3a, 14 F. c, e, f bezeich- neten Hälften, bei denen die Resultate unsicher waren, 12 und 7. In Prozent ausgedrickt waren bei Mit Neubildung. Ohne Neubildung. Sagartia troglodytes 21,4 (23,1) Z und 78,6 (76,9) 4 der Riehtungsmesenterien. > viduata 34,8 (36,3) 4 >» 65,2 (63,2) > > Rechnet man die drei Stäöckehen von S. viduata ab, bei denen die Durchschneidung nicht genau die Mitte der Tiere getroffen und bei denen infolgedessen das zweite Richtungs- mesenterienpaar von dem inneren centralen Teil eines alten Richtungsmesenterienpaares entstanden ist, wird die Ubereinstimmung der Zahlverhältnisse in Betreff der Neubildung der Richtungsmesenterien bei den beiden Arten noch grösser. Noch seltener als die Neubildung der Richtungsmesenterien ist die einer deutlich ausgebildeten Schlundrinne. Gewöhnlich löten sich nämlich die Wundränder des Schlund- rohres zusammen, in anderen Fällen entsteht eine Neubildungszone, in der bisweilen eine Schlundrinne auftritt. Sehr bemerkenswerth ist die Neubildung eines besonderen, in den proximalen Körperpartien von dem ursprönglichen Schlundrohr geschiedenen Schlund- rolvrs in der Regenerationszone des mit 14 Ga, bezeichneten Exemplares der Sagartia viduata. Dass es sich um eine wahre Neubildung handelt, geht von der Stellung und dem Aussehen des Schlundrohrs, das sich in dem aboralen Teil mit einer kleinen Öffnung endet, deutlich hervor. Die Grundzahl der Mesenterien wird nach der Regeneration der Stöckehen am öfte- sten verändert. Ausser der Sechszahl sind nämlich die HFiinf-, Sieben- und Achtzahl ange- troffen. Bei den Stöckehen, die keine Neubildung der Mesenterien zeigten, variierte die Grundzahl der Mesenterien nach der Regeneration mit der Zahl der stärkeren Mesenterien, die das Teilstuck vom Anfang enthielt. FEin mitbestimmender Faktor war auch oft dabei die Zahl der Mesenterien, die durch Auflösung ihrer Mittelpartie verdoppelt wurden.: Bei solchen Stiäckehen, die neue Mesenterien entwickelten, wurde die Variation von der Zahl der alten stärkeren Mesenterien und der Mesenterien der Neubildung bedingt. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:0 8. 13 B. Uber die natiirliche Liängsteilung von Corynactis viridis in Betreff des Vorhandenseins oder der Abwesenheit von neugebildeten Richtungs- mesenterien in den regenerierten Stickehen. Während meiner Forschungen in dem zoologischen Institut zu Messina im Frihling 1899 bekam ich ein paar Male verschiedene Individuen von Corynactis viridis. Um die Tentakel för morphologische Zwecke möglichst gut in ausgestrecktem Zustande konservieren zu können, wurden die Individuen in zwei Glasbecher isoliert. Als ich einen Morgen cinige Tage nach der Uberfilhbrung der betreffenden Exemplare in das Institut kam, befand sich das eine Individuum in Längsteilung. Es hatte sich während der Nacht oder viellcicht fröh am Morgen in drei Stöckehen von oben bis unten fast ganz längsgeteilt, nur mit einigen Mesenterienfragmenten hingen die drei Teilstöcke noch mit einander zusammen. Bald wurde doch auch diese Verbindung unterbrochen, die Wundränder näherten sich einander, so dass die Stäckehen bald wieder eine cylindrische Form bekamen. Ich konnte leider nicht die Regeneration in Detail studieren, z. T. weil ich nicht die in der Fussscheiben- partie leicht zerbrechlichen Teilstöcke in eimen anderen för Beobachtung mehr geeigneten Becher iberföhbhren wagte, ich konnte doch eine Neubildung der Tentakel in der Wund- zone konstatieren. Ein anderes Individuum teilte sich kurz darauf unter ähnlichen Um- ständen in Zwei Längsstickehen. Weil die Schlundrinne dieser Art sehr schwach entwickelt ist, habe ich keine Rick- sicht zu der Neubildung einer solchen genommen. Auch die Mesenterienmuskeln sind schwach, weshalb die Orientierung der neugebildeten Längsmuskeln derselben ziemlich schwierig ist. So weit ich recht gesehen habe, bildete sich in ketnem Fall, weder bei dem in drei, noch bei dem in zwei Stöckehen sich längsgeteilten Individuum, em neues Richtungs- mesenterium. Durch die Längsteilung entstanden nämlich in vier Fällen, wo jedes Stöck- chen vom Anfang mit emem Richtungsmesenterienpaar versehen war, bilaterale Formen, in eimem Fall, bei dem das Stöckehen — es stammte von dem dreigeteilten Individuum — vom Anfang keme Richtungsmesenterien hatte, also eme radiale Form. C. Versuche mit kinstlicher Laceration 1. Die ausgesehnittenen mit 16 bis 64 Mesenterien versehenen Stiickehen enthielten genau in der Mitte ein Richtungsmesenterienpaar. Abhbsechneiden in den Endocoelen. Ehe wir die näheren Resultate in Betreff der Symmetrieverhältnisse der auf oben- stehender Weise behandelten Stäckehen erwähnen, durfte es zweckmässig sein, die äusseren Veränderungen der Stickehen nach dem Abschneiden zu schildern. Was zuerst die Form der Fragmente anbelangt, so nehmen die kleineren fast ebenso hohen als breiten Stöck- chen leicht die ecylindrische Form wieder (28 A, Taf. I Fig. 4, 5), während es fär die grösse- 14 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULA'TIONSERSCHEINUNGEN. ren, deren Breite vielmals die Höhe ibertrifft (wie 38 A, Taf. I Fig. I, 2), viel sehwicriger fällt, sich abzurunden, obgleich es sich auch hier eine Bestrebung zeigt, durch Annähe- rung der Schnittränder eine möglichst cylindrisehe Form zu erhalten. Nach kurzer Zeit im besten Fall, aber doch nicht selten schon nach einer Woche, beginnen Tentakel von dem distalsten Teil des Stöckehens nahe dem oberen Schnittrand hervorzuschiessen. Weil es, wie wir auch später finden werden, im allgemeinen die Regel ist, dass in allen auf verschiedener Weise abgeschnittenen, sei grösseren, sei kleineren Lacera- tionsstäckehen Tentakel zuerst uber die ältesten Endocoelen sich ausstiölpen, tritt cin Ten- takel iber das Richtungsfach als em Fach erster Ordnung zuerst auf, vorausgesetast dass das Stöckehen nicht so gross ist, dass es mehrere Fächer erster Ordnung in sich fasst, denn in solchem Fall erscheinen Tentakel etwa gleichzeitig uber alle diese Fächer. Dann entwickeln sich Tentakel von den jängeren Endocoelen und zwar, wie es scheint, so, dass die älteren von diesen fröher als die jungeren mit Tentakeln versehen werden. Später geschehen wahrscheinlich Verschiebungen der Tentakel besonders in der Neubildungszone. Weil an der Zeit der Anstellung meiner Experimente die Beobachtung der Entstehung der jängsten Tentakel ausser dem Rahmen der Untersuchung fiel, kann ich indessen keine ' genaue Angaben iber diese Verhältnisse geben. Geschieht die Neubildung der Tentakel schnell, eilt gewöhnlich der Richtungstentakel rasch voraus. Somit entstehen Fragmente wie die in Textfig. 1 (26 A,), Fig. 4, 5 Taf. I (28 A,) und Fig. 1, 2 Taf. I (38 A,) abgebildeten Stöckcehen, an denen man in der Mitte den grossen Richtungstentakel, dessen Basis sehr weit ist und die ganze Breite und Länge des distalen Teils des Richtungsfaches umfasst, sieht. Auf dieser Weise wird die Mittelpartie des Stickehens sowohl gegen die Reparationsseite der Körperwand als gegen den ursprimg- lichen Fussscheibenrand zu von dem Richtungstentakel deutlich ARN OnA Die Bedeutung dieser starken Entwicklung des Richtungstentakels fir die innere Symmetrie des Stick- chens wird unten besprochen, äusserlich öd es während des Zuwachses des Stäckehens bald deutlich, dass die Kontinuität zwischen den auf jeder Seite des Richtungstentakels legenden Teilen unterbrochen ist. An den Seiten des grossen Tentakels sieht man binnen kurzer Zeit a Tentakel entstehen (Textfig. 1. Fig. 4, 5, Taf. I). Bei älteren Stuck- chen (Fig. 1, 2, Taf. I) ordnen sich die Tentakel an jeder Seite des Richtungstentakels in einen Kreis ringsum je eine Mundöffnung, die an jeder Seite des Richtungstentakels während des Laufes der Regeneration entwickelt ist. Es hat sich also äusserlich em Doppelindivi- duuwm mit zwei Tentakelgruppen und zwei Mundöffnungen ausgebildet, för dessen Hälften nur der urspringliche Richtungstentakel gemeinsam ist. Später treten noch mehrere Ten- takel auf, so dass die Tentakel jeder Hälfte sich in mehrere Cykeln anordnen. In Betreft der Entstehung der Mundöffnungen tritt die eine oft fröher als die andere auf. Bei langsamer Neubildung der Tentakel bemerkt man dagegen nur wenig die Ver- schiedenheit der Grösse Fäsdhen dem Richtungstentakel und den ibrigen el (30 A, Fig. 9 Taf. ID). Der iber das Richtungsfach entstandene festa I nimmt auch dann nicht dice ganze Länge des Richtungsfaches ein, sondern es kamn von ciner während des Laufes der Tentakelentwicklung neugebildeten Partie des Mundscheibenteils des Richtungs- fachs dem erst entstandenen Richtungstentakel gegeniber ein zweiter Richtungstentakel hervorschiessen. Zwischen den beiden Richtungstentakeln bricht dann auch in der Regel KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3Å. N:o 8. 15 eine Mundöffnung durch. Die ibrigen Tentakel ordnen sich ringsum diese Öffnung. Es entsteht also unter solehen Verhältnissen äusserlich ein typisches Hinzeltier. Einen Ubergang zwischen den beiden Tentakelformen sieht man an der Figur 3, Taf. I. 35 B. Das hier abgebildete Lacerationsstöckehen ist mit wet ziemlich nahe an einander liegenden recht grossen Richtungstentakeln (t) versehen, die doch in demselben Kreise wie die öbrigen Tentakel liegen. Obgleich also hier ein Tentakelkreis vorhanden ist, deutet schon die in der Mitte (an den Richtungstentakeln) als in den töibrigen Partien etwas schmälere und Janggestreckte Gestalt der Mundscheibe auf em Doppeltier, was sich noch mehr durch das Vorhandensein zwewer Mundöffnungen äuvsserlich zeigt. Ehe ich zu den cinzelnen Versuchen iibergehe, möchte ich noch eine interessante Erscheinung mitteilen, die nicht nur an den in diesem Abschnitt behandelten Lacerations- stäöckehen auftritt, sondern för alle Lacerationsstöckehen der S. viduata gilt. Es ist das nicht ungewöhnliche Hervorsprossen der Zweigen vyon einem oder mehreren Tentakeln (wie bei Textfig. 1, Fig. 11 Taf. I, Fig. 20 e Taf. II). Auch bei älteren Individuen dieser Species trifft man, wie bekannt, dann und wann einen Tentakel, von dem ein Zweigchen entspringt; bei den jungen Lacerationsstöckehen war diese Erscheimnung doch viel gewöhn- licher, ja ein Tentakel kann bisweilen mit zwei Zweigchen versehen sein. Ich dachte zuerst, dass dies Verhältnis zu einer Art von Heteromorphose hinzufiihren wäre, deren Impuls , eine Verletzung der Tentakel war, in ähnlicher Weise wie in der Nähe einer Wunde an der Körperwand der Aktinien eine Heteromorphose in Form eines mehr oder minder defekten Tieres bisweilen entsteht, und machte auch eimige Versuche mit Einschnit- ten an Tentakeln ciner gewachsener S. viduata, ohne doch emige positive Beweise för diese Hypothese zu bekommen. 'Möglich ist es doch, dass diese Zweigbildung in gewissen Fällen wirklich eine Heteromorphose ist; was die Verzweigungen der Tentakel der Lacerations- stäckehen betrifft, elaube ich doch, dass sie rein mechanisch sich erklären lassen. Nach dem Reparieren der Wundfläche steht im Anfang das Innere des Lacerationsstöckehens in keiner Kommunikation mit dem äusseren Medium, weil eine Mundöffnung zuerst ziemlich spät nach der Entstehung verschiedener Tentakel durchbricht. Das Stöckehen ist mit einem geschlossenen Säckcehen vergleichbar; die in dem Säckehen eingeschlossene Flissig- keit iöbt bei jeder starken Zusammenziehung des Stöckehens einen gewaltigen Druck auf die Wände aus. Wo diese am schwächsten sind, was tatsächlieh das Verhältnis in den "Tentakeln ist, laufen sie leicht die Gefahr zu zerspringen. Ich habe oft beobachtet, dass bei der Reizung der Stöckehen die weissliche Flössigkeit des Inneren durch eine kleine Wunde eimes Tentakels fast explosionsartig hervorspritzt. Die Wunde wird geheilt, aber die Wand der Wunde wird im Anfang dinner als die des öbrigen Teils des Tentakels. An diese däunne Rinde der Wunde wirkt bei jeder Kontraktion des Tieres der Druck der weissen Flissig- keit am kräftigsten; der Reiz, den diese Flössigkeitsspannung auf die Zellenschicht der Wunde ausibt, duärfte hinreichend sem, die Ausbuchtung, die nach und nach die Form eines Zweigehens annimmt, zu erklären. Bemerkenswert ist auch, dass der verzweigte Tentakel wenigstens in gewissen Fällen nicht dauernd das Zweigchen trägt. Ich habe nämlich ein paar Mal Tentakel beobachtet, deren Zweigehen später während der weiteren Entwick- lung des Stiöckechens verschwunden sind. Zum Teil däörfte es vielleicht auf einem ver- scehiedenen Kontraktionszustand der Wundfläche und der öbrigen Tentakelwand beruhen, 16 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. zum Teil glaube ich doch mit ziemlicher Sicherheit konstatiert zu haben, dass später, wenn eine Mundöffnung entstanden ist und keine starke Flissigkeitsspannung mehr auf die Wundfläche wirkt, die Verzweigung atrophiziert wird. Ich gehe jetzt zu der anatomischen Beschreibung der geschnittenen Lacerations- stäckehen iber: i 26 A,) Stäckchen mit 16 Mesenterien abgeschnitten. 43 Tage (15. VII—27. VIII). Regeneration der "Tentakel schmnell. 8 Tage nach der Operation waren drei deutliche Tentakelanlagen, ein grösserer Richtungs- tentakel und zwei kleinere an der einen Seite desselben gut sichtbar. Grosser Richtungstentakel. Die Tentakel an jeder Seite des Richtungstentakels bildet einen besonderen Kreis (Textfig. 1), was an der Figur doch nicht deutlich ist. Zwei nicht weite Schlundröhre, ein in jedem Richtungsmesenterium ) entstanden. Keine Neubildungszone der Mesenterien, nur Reparieren der Körperwand. Die ur- — springlichen Mesenterien mit Ausnahme der Richtungsmesenterien sehwach. Secehlundrinnen noch CC nicht differenziert. NA i Regeneration eines Richtungstentakels rasch. Bei der Konservierung war der grosse Richtungs- - tentakel von 7 'Tentakeln, 3 an der einen und 4 an der anderen Seite, umgeben (Fig. 4, 5, Taf. D). Zwei kleine Mundöffnungen und wet nicht weite Schlundröhre wie 26 A,. Mesenterien wie bei 26 A, (Fig. 5, 'Taf. IIT), nur mit dem Unterschied, dass in den distalen Teilen ausser dem Richtungsmesenterium noch ein Mesen- terium mit dem einen Schlundrohr in Verbindung ist. Schlundrinne noch nicht angelegt. Keine Neubildungs- zone der Mesenterien, nur Reparieren der Körperwand. 30 A,) Stäckchen mit ursprönglich 32 Mesenterien. 24 Tage (7. VIII—31. VIIT). Neubildung der Richtungstentakel langsam, nicht oder unbedeutend den äbrigen Tentakeln vorauseilend. Bei der Konservierung des Tieres waren 7 Tentakel entwickelt (Fig. 9, Taf. T), die ringsum eine Mundöffnung standen. Jedes Richtungs- mesenterium ist in der Körpermitte mit je einem Schlundrohr ohne Schlundrinnendifferenzierung versehen wie bei 26 A, und 28 A, (Fig. 4 Taf. IV); in dem distalen Körperteil schmelzen die beiden Schlundröhre zu einem Zusammen (Fig. 1 'Taf. IV), d. h. hier bilden die äusseren Teile der urspringlichen Richtungsmesenterien das eine Richtungsmesenterienpaar, die inneren das amdere; ausserdem ist hier noch ein Mesenterium vollständig an der Reparierenseite; die ibrigen Mesenterien schwach. Keine Neubildungszone der Mesenterien, nur Reparieren der Körperwand. 31 A,, A.) 2 Stäckehen mit vom Anfang 16 Mesenterien. 32 Tage (29./30. VII-—-30. VIII/1. X). Neu- bildung der Richtungstentakel langsam. Der 7. VIII. waren einige Tentakel entstanden. In derselben Ebene wie der Richtungstentakel hat sich in der Regenerationszone ein zweiter, schwacher Richtungstentakel entwickelt. Die Tentakel schliesslich ringsum die einzige Mundöffnung gruppiert. JIHin einziges Schlundrolhr in der mitt- leren Körperpartie nur mit den Richtungsmesenterien verbunden; in dem distalen Teil treten bei dem einen Exemplar (A,) drei Nicht-Richtungsmesenterien, bei dem anderen (A5) ein gewöhnliches Paar in Verbindung mit dem Schlundrohr. Bei A, sind die Schlundrinnen wenig differenziert, bei A, dagegen deutlich. Keine Neu- bildungszone der Mesenterien, nur Reparieren der Körperwand. Mösglicherweise sind mehrere Mesenterien an der cinen Seite der Richtungsmesenterien neugebildet? 32 A,) 1 Stäckchen mit vom Anfang 16 Mesenterien. 31 Tage (29. VII—29. VIID. Richtungstentakel nicht an der Grösse den ibrigen Tentakeln vorauseilend. Tentakel normalerweise ringsum eine Mundöffnung angeordnet. Hin einziges Schlundrolhr nur in Verbindung mit den beiden Richtungsmesenterienpaaren, die von dem urspränglichen Richtungsmesenterienpaar gebildet sind. Schlundrinnen schwach entwickelt. Einige Mesen- terien, wie es scheint, an der einen Seite der Richtungsmesenterien angelegt. 35 B,) 1 Stäickehen mit urspränglich 24 Mesenterien. 26 "Tage (4. VIII—30. VIID. Der in dem urspringlichen Teil entstandene Richtungstentakel ein wenig den ibrigen Tentakeln vorauseilend. Diesem Richtungstentakel gegeniiber noch ein grosser Richtungstentakel. Ein ovaler Kreis der Tentakel; in der Mitte des Kreises, wo die zwei Richtungstentakel liegen, deren Basalteile einander sehr nahe gerickt sind, stehen die Tentakel einander am nächsten. Zwei Mundöffnungen, eine auf jeder Seite der Richtungstentakel (Fig. 3 Taf. ID). Zwei: Schlundröhre, ein in jedem Richtungsmesenterium. Keine Schlundrinnen differenziert. Ausser 28 A,) Das ursprängliche Stäckehen mit 16 Mesenterien. 41 Tage (16. VII—26. VIIT). KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3(Å. N:0O 8. NH den Richtungsmesenterien nur wenige schwache, vollständige Mesenterien. Keine Neubildungszone der Me- senterien. 37 A,) Stäckechen mit vom Anfang 24 Mesenterien. 28 Tage (4. VIII—1. X). Hin einziger, grosser Richtungstentakel den ibrigen Tentakeln in Grösse vorauseilend. An der einen Seite dieses Tentakels waren 28 Tage nach der Operation 8 Tentakel, an der anderen 19, 7 grössere und 12 kleinere, Tentakel entwickelt. Die letzteren Tentakel waren an dem Rande einer Mundscheibe, in deren Mitte eine deutliche Mundöffnung sich fand, angeordnet. Die 8 ersten Tentakel waren auch kranzförmig gruppiert, in der Mitte des Kreises war unter der Loupe keine Öffnung zu sehen, die Schnitte zeigten doch, dass auch hier eine sehr feine Mundöffnung vor- handen war. Zwei Schlundröhre, das eine von geringerem Durchmesser in dem einen urspränglichen Richtungs- mesenterium (rechts an der Fig. 2 Taf. IV), das andere, viel weitere, in seinem aboralen Teil in Verbindung mit 6 neuen Mesenterien (Fig. 3 Taf. IV), in seinem oralen ausserdem mit einem urspränglichen Richtungs- mesenterium in Verbindung (Fig. 2 Taf. IV). Die erwähnten 6 neuen, vollständigen Mesenterien, unter denen ein Richtungsmesenterienpaar (rm rm), etwa senkrecht zu der urspränglichen Richtungsebene (zu der Sagittal- achse), tragen alle ihre Längsmuskeln gegen das ursprimgliche Richtungsmesenterienpaar, d. h. die 8 voll- ständigen Mesenterien, die zwei von dem einen, alten urspränglichen Richtungsmesenterium gebildeten mitgerech- net, sind wie die vollständigen Mesenterien bei Edwardsia angeordnet. Ausserdem giebt es in der Neubildung so viele unvollständige Mesenterien wie die, welche in entsprechendem Fall auf einer Actiniarie mit zwei Mesen- teriencyklen kommen. Es leidet also kein Zweifel, dass diese Hälfte sich nach der Sechszahl regulieren sollte. Den beiden Richtungsmesenterienpaaren in dieser Hälfte entsprechend sind zwei Schlundrinnen entstanden. In der Hälfte, wo die kleinste Zahl der Tentakel und das kleine Schlundrohr sich finden, sind dagegen keine neue Mesenterien entstanden. Hier hat die Körperwand sich nur repariert. Mit dem kleinen Schlundrohr, in dem keine Schlundrinne noch entwickelt ist, stehen keine Mesenterien mit Ausnahme des einen urspränglichen Richtungs- mesenterienpaares in Verbindung. 37 A,) Stäckechen mit vom Anfang 24 Mesenterien. 28 Tage (4. VIII—1. X). Grosser Richtungs- tentakel wie bei 37 A,. Ausserdem an der einen Seite dieses Tentakels 8, an der anderen 9 Tentakel. Äusser- lich nur in der einen Hälfte eine Mundöffnung, die in Verbindung mit einem Schlundrohr steht, das in dem einen Richtungsmesenterium liegt. Keine Schlundrinne entwickelt. In dem anderen Richtungsmesenterium nur Andeutung eines Schlundrohrs. (Das Exemplar war hier nicht so gut konserviert.) Keine Neubildungszone der Mesenterien. 38 A,) Stäckehen mit vom Anfang 64 Mesenterien. 24 Tage (5. VIII—29. VIII). Grosser Richtungs- tentakel den äbrigen Tentakeln vorauseilend. Nach 16 Tage (Fig. 1 Taf. I) waren an jeder Seite des Richtungs- tentakels 8 Tentakel in einem Kreis ringsum je eine Mundöffnung angeordnet. Bei der Konservierung des Fragmentes waren die Tentakel an der einen Seite zu 11, an der anderen zu 17 vermehrt (Fig. 2 Taf. I). Es hatte sich also ein Doppelindividuum mit einem gemeinsamen von dem ursprönglichen Richtungsfach ent- standenen Mitteltentakel entwickelt. Zwei wohl entwickelte, weite Schlundröhre, das eine von grösserem Durch- messer als das andere, jedes in Verbindung mit einem der urspränglichen Richtungsmesenterien, die sich je in zwei aufgeteilt haben, indem der perifere Teil das eine, der centrale Teil das andere, neue Richtungsmesenterium bildet. Den Richtungsmesenterien entsprechen zwei Schlundrinnen. Mit dem einen Schlundrohr standen ausserdem drei Mesenterien, mit dem anderen acht in Zusammenhang. Von den letzteren gehörten 6, unter denen ein Richtungs- mesenterienpaar, das etwa 45” Winkel zu den urspränglichen Richtungsmesenterien machte und mit einer zwei- ten Schlundrinne in dieser Hälfte vereinigt war, einer Neubildungszone der Mesenterien zu. Diese 6 Mesen- terien waren so wie bei 37 A, orientiert, ausserdem fanden sich einige unvollständige, neugebildete Mesenterien wie bei diesem Stäckehen, jedoch waren nicht so viele Mesenterien der zweiten Ordnung vorhanden. Die ganze Neubildungszone, die auch hier zu nur der einen Hälfte beschränkt war, lag näher der Mittelebene als bei diesem Individuum. 38 A,) Stäckchen mit vom Anfang 24 Mesenterien. 24 Tage (5. VIII—29. VIII. Kein stark ent- wickelter Richtungstentakel. Nur eine Mundöffnung mit einem Kreis der Tentakel. Fin Schlundrohr mit zwei deutlich ausgeprägten Schlundrinnen. Zwei gegen einander stehende Richtungsmesenterienpaare von dem urspring- lichen Richtungsmesenterienpaar entstanden. Ausserdem zwei in derselben Ebene liegende Paare mit zugewandten Längsmuskeln (Fig. 5 Taf. IV). Ob einige der urspränglichen Mesenterien zu diesen Mesenterien umgebildet seien, K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 8. 3 18 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. ist unmöglich zu sagen, weil in den proximalen Partien alle Mesenterien mit Ausnahme der Richtungsmesenterien schwach entwickelt waren. Die Mesenterien deutlich nach der WVierzahl angeordnet. Diese Anordnung ähnelt gewissermassen dem bei Aiptasia auftretenden s. g. biradialen Entwicklungstypus. Es scheint nämlich an einigen Schnitten, als ob zwischen den zwei Mesenterien eines der gewöhnlichen Paare zwei sehr schwache Andeutungen zu Mesenterien vorhanden wären, die doch so wohl unten als oben bald ganz verschwinden; möglicherweise sind sie Reste einiger urspränglichen Mesenterien? 39 A,) Stäöckchen mit vom Anfang 24 Mesenterien. 25 Tage (5. VIII—30. VIID. Kein besonders grosser Richtungstentakel. Nur ein Kreis von Tentakeln, eine Mundöffnung und ein Schlundrohr mit zwei in den oralen Teilen deutlichen Schlundrinnen, die letzteren in Verbindung mit zwei von dem urspränglichen Richtungsmesenterienpaar gebildeten Paaren der Richtungsmesenterien. In dem distalen Körperteil ausser diesen ein vollständiges Mesenterium. Keine Neubildungszone der Mesenterien. 43 A,)—A5), B,)—B)). 4 Stäckehen von zwei Individuen. A,—A, mit vom Anfang 16, B,—B, mit v. A. 24 Mesenterien. — 3 Monate (9./10. II—9. V). Regeneration in stillstehendem Wasser. — A, (Fig. 6, 7 Taf. IV) wie 39 A,, es sind nur zwei Mesenterien (statt eines) mit dem Schlundrohr zusammenhängend. Schlundrohr in dem distalsten Teil in der Richtungsebene spaltförmig ausgezogen. Schlundrinnen kaum differenziert. — A,) wie A,). — Bj) wie A,), mit Ausnahme der Richtungsmesenterien keine Mesenterien vollständig. Schlund- rinne nicht entwickelt. — B,) längsgeschnitten. Das Schlundrohr zeigt unten kein Loch und scheint an Längs- schnitten als eine wohl begrenzte, obgleich nicht tiefe Einsenkung von der ektodermalen Seite zu sein. Wenn dies wirklich der Fall wäre, ist es also möglich, dass das Schlundrohr in den Regenerationsstäckehen in verschiedener Weise angelegt wird (vergl. p. 6). Nehmen wir die 16 in diesem Abschnitt näher beschriebenen Lacerationsstöckehen, deren urspröngliche Mittelebene von zwei Richtungsmesenterien begrenzt war und die ursprönglich 16—64 Mesenterien umfassten, in Betracht, ist es leicht zu finden, dass sie sich während der Regeneration in ihrem Bau wesentlich von einander differenziert haben. Wie von untenstehender Ubersicht hervorgeht, giebt es nämlich verschiedene Ubergänge von Doppeltieren mit zwei Schlundröhren und mit zwei geschiedenen, för jede Hälfte aus- gebildeten Tentakelkränzen, die nur in dem äber dem urspränglichen Richtungsfach ge- bildeten grossen Tentakel etwas Gemeinsames haben, und mit einer Neubildungszone der Mesenterien in der einen Hälfte — bis zu Einzeltieren mit nur einem Schlundrohr und eimer Tentakelgruppe und ohne besondere Neubildungszone der Mesenterien. Mit den ver- schiedenen Regenerationsarten der Lacerationsstäckehen steht auch das Verbleiben oder die Veränderung der Richtungsebene bei den Fragmenten in innigstem Zusammenhang. Ebenso ist auch die Rolle, welche die urspränglichen Richtungsmesenterien spielen, bei den verschiedenen Stiäckehen wesentlich verschieden. Weil nämlich bei den ent- standenen Hinzeltieren das Schlundrohr sich in der Mitte des urspränglichen Stickehens ausbildet, werden die urspriinglichen centralen Partien der beiden alten Richtungsmesente- rien zu dem ennen neuen Richtungsmesenterienpaar, die urspringlichen periferen Partien zu dem anderen Richtungsmesenterienpaar entwickelt. Die urspriingliche Mittelebene, d. h. die Richtungsebene, bleibt also in diesem Fall auch nach der Regeneration als definitive RBichtungsebene. Ganz anders wird dagegen das Verhältnis bei den Doppelindividuen. Hier wird die urspringliche Richtungsebene (Mittelebene) nur zu Begrenzungsebene der beiden Hälften, indem die zwei entstandenen Schlundröhre entweder sich in je einem ur- spränglichen Richtungsmesenterium entwickeln oder mit dem einen urspränglichen Richtungs- mesenterium in Verbindung treten, d. h. die centrale und die perifere Partie jedes ur- spriinglichen einzelnen Richtungsmesenteriums werden in jedem Doppelindividuum nach KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:o 8. 118) der Regeneration zu je einem neuen Richtungsmesenterienpaare ausgebildet, dessen Charak- ter als Richtungsmesenterien durch das oftmalige Auftreten einer Schlundrinne in den Verbindungspartien dieser Mesenterien mit dem Schlundrohr deutlich hervorgeht. In den Fällen, wo keine Schlundrinne an dieser Stelle sich bildet, ist das Schlundrohr von ge- ringem Durchmesser und durch keine oder nur wenige andere Mesenterien als die Rich- tungsmesenterien mit der Körperwand verbunden. Die definitive Richtungsebene der Doppelindividuen steht also senkrecht zu der ursprönglichen Mittel- (Richtungs-)ebene. Eine zweite Schlundrinne in Verbindung mit einem neugebildeten Richtungsmesenterien- paar, das senkrecht oder in etwa 45” Winkel zu der urspringlichen Mittel- (Richtungs-) ebene sich entwickelte, legte sich in dem mehr seltenen Fall an, dass in dem einen Doppelindividuum, und immer nur in dem einen, eime besondere Neubildungszone der Mesenterien entstand (wie bei 37 A,, 38 A,). Es verhielt sich nämlich so, dass durch Ansammlung des Regenerationsmateriales die eme Hälfte des Doppelindividuums regenera- tionskräftiger war als die andere, was durch die Neubildung zweter Schlundrinnen, eines weiteren und längeren Schlundrohrs und mehrerer vollständigen Mesenterien in dieser Hälfte sich äusserte, wWährend in der anderen Hälfte nur eine Schlundrinne und ein viel schwächeres Schlundrohr sich entwickelten. Bei anderen Doppelindividuen, wie auch bei den Einzel- individuen, war dagegen keine Neubildungszone der Mesenterien vorhanden, sondern die Regeneration beschränkte sich in Betreff der Körperwand und der Mesenterien hauptsächlich dazu, die Wunde der Körperwand zu reparieren (oder höchstens einige Nicht-Richtungs- mesenterien auszubilden?). Wie oben angedeutet ist, hängt die FEntstehung der Doppeltiere mit der Ent- wicklung eines grossen Tentakels iber dem ursprönglichen Richtungsfache zusammen. Weil keine Neubildung in dem abgeschnittenen Richtungsfachteil geschieht, wird die Kontinuität der beiden an jeder Seite der Richtungsebene liegenden Teile des Stäckehens durch den grossen Tentakel, der die ganze obere HFläche des Richtungsfaches erfillt, unterbrochen. Jede Hälfte muss sich also, um hinreichende Nahrung zu bekommen, in gewisser Hinsicht als ein besonderes Tier entwickeln, vor Allem ein neues Schlund- rohr anlegen. Bei langsamer und nicht so kräftiger Entwicklung des öber dem ursprimg- lichen Richtungsfach stehenden Tentakels, wobei es ermöglicht wird, dass eine Mundscheibe sich öber dem Richtungsfach anlegt und hier noch einen Tentakel eher oder später aus- stälpt, bekommt man solehe Formen wie die unter B. hier unten erwähnten. Je eher die Mundscheibe in dem Richtungsfach einen zwetiten Tentakel zu bilden vermag, je sicherer ist es, dass ein HEinzeltier entsteht. Die verschiedenen Variationen von Doppeltieren zu HFEinzeltieren werden von unten- stehender Zusammenfassung der Resultate der Versuche mit den in oben erwähnter Weise behandelten Lacerationsstiuckehen anschaulich gemacht. A. Be schneller und kräftiger Entwicklung des iiber dem urspriinglichen Richtungs- fach auftretenden Tentakels entstanden: a) Doppelindividuen mit zwei Tentakelgruppen aber mit einem fiir beide Hälften gemeinsamen Mitteltentakel, mit zwer Schlundröhren, einem wetteren und einem engeren. Jedes einzelne Richtungsmesenterium bildete ein neues Richtungsmesenterienpaar, eines in jeder Hälfte, das mit je einer Schlundrinne in Verbindung war. In der Hälfte, wo das 20 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. grössere Schlundrohr sich entwickelt hatte, fand sich eine Neubildungszone der Mesenterien; unter diesen neuen Mesenterien war in Vereinigung mit einer Schlundrinne ein neues Rich- tungsmesenterienpaar, das senkrecht oder in 45 Winkel zu der urspriinglichen Mittel-(Richtungs-) ebene stand. Die vollständigen Mesenterien in der Neubildungszone waren alle gleich orien- tiert, indem die Längsmuskeln nach dem alten Teil gekehrt waren: 2 Ex. (37 A,, 28 Tage, 24 urspr. Mes. — 38 A,, 24 Tage, 64 urspr. Mes.). b) Doppelindividuen mit Tentakeln wie bei den mit a bezeichneten versehen. Zwei Schlundröhre ohne dewtliche Schlundrinnendifferenzierung, von meistens geringem Durchmesser — besonders gilt dies oft das ewme — je in der Mitte der urspriinglichen Richtungsmesente- rien. Vollständige Mesenterien mit Ausnahme der zwei Richtungsmesenterien sehr wenig. Keine Neubildungszone der Mesenterien, also ohne neuangelegte Richtungsmesenterien; nur Reparieren der Wunde der Körperwand: 3 Ex. (26 A,, 43 Tage, 16 urspr. Mes. — 28 A,, 41 Tage, 16 urspr. Mes. — 37 A,, 28 Tage, 24 urspr. Mes.). B. Bet langsamer und nicht so kräftiger Entwicklung des ersten iiber dem urspriing- lichen Richtungsfach ausgestiilpten Tentakels entstanden: c) 1 Doppelndividuum mit nur einer, aber langgestreckter Tentakelgruppe, deren Ten- takel iiber das urspriingliche Richtungsmesenterium bedewutend einander genähert waren. Bau im iibrigen wie der des unter b) erwähnten: 1 Ex. (35 B,, 26 Tage, 24 urspr. Mes.). d) Äusserlich Einzelindividuum, indem nur eine Mundöffnung und eine ringförmige Gruppe der Tentakel entstanden waren. Im Inneren Andeutung zu einem Doppelindividuum, indem in dem aboralen Teil en Schlundrohr in jedem urspriinglichen Richtungsmesentervum vorhanden war, in der Mitte der Schlundrohrsregione liefen die beiden Schlundröhre zu einem zusammen. ÖOhne Schlundrinnendifferenzierung. Ausser den Richtungsmesenterien nur wenige vollständige Mesenterien. Keine Neubildungszone wie bei a: 1 Ex. (30 A,, 24 Tage, 32 urspr. Mes.). e) Einzelindividuen vom Aussen betrachtet von gewöhnlichem Aussehen. Das einzige Schlundrohr oft mit zwei deutlichen Schlundrinnen. Die zwei ursprimglichen Mesenterien bildeten an Jjeder Seite des Sehlundrohrs, das in der Mitte liegt, die zwei gegen einander stehenden Richtungsmesenterienpaare. Ausser den Richtungsmesenterien keime oder nur wenige vollständige Mesenterien, deren Anordnung, wie es scheint, keiner Regel folgt. Bis- weilen kam dadurch eine Gruppierung nach der Vierzuhl zu stande. In einigen Fällen waren vielleicht einige neue Mesenterien angelegt. Niemals war doch eine Neubildungszone mit Richtungsmesenterien vorhanden. (8 Ex. 31 A,, A., 32 Tage, 16 urspr. Mes. SAN AUG KATE (0 DE 38 AA; 2 ASTRA INTE DAR 39 A, 2 2 AN DÅ 43 A,, A., 3 Monate, 16 = > SNS AB BD 24 > 5 co) Fast die Hälfte der näher untersuchten Individuen zeigte also wenigstens eine Ten- denz einer Doppelbildung. Was die Grundzahl der Mesenterien nach der Regeneration betrifft, so war sie in fast allen Fällen schwer, ja unmöglich zu bestimmen, weil die Degeneration der urspringlichen KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:o 8. 2 Mesenterien mit Ausnahme der Richtungsmesenterien recht weit gegangen war (z. B. bei 28 A, Fig. 5 Taf III). In einem Fall wurde eme Gruppierung der Mesenterien nach der Vierzahl konstatiert. Bei den Doppeltieren, die eine besondere Neubildungszone der Me- senterien ausbildeten, deutete die Stellung der unvollständigen Mesenterien in der Hälfte, wo die Neubildung sich befand, auf eine Anordnung der Mesenterien nach der typischen Sechszahl hin. D. Uber eine im Freien gefundene Doppelbildung von Sagartia viduata. Oben ist erwähnt, dass Sagartia viduata niemals freiwillig sich ungeschlechtlich fort- pfilanzt. Dieser Umstand verhindert natörlicherweise nicht, wie wir schon gesehen haben, das abgerissene Stickechen regenerationsfähig sind. Nach den zahlreichen Exemplaren dieser Art, die ich sowohl fär experimentelle als för ontogenetische Zwecke untersucht habe, scheint diese Aktinie doch selten geschädigt zu werden. VWVielleicht liegt z. T. der Grund darin, dass die Farbe und die Zeichnung der Körperwand dieser Species ziemlich nahe der von Zostera, an der diese Art lebt, kommt, d. h. dass die Farbe der Sag. viduata eine Schutzfarbe ist. Dem sei wie es wolle, so habe ich nur einmal eine im Freien regene- rierte S. viduata erhalten. Ich hatte schon die Doppelbildungen mit dem gemeinsamen grossen Richtungstentakel auf experimentellem Wegce bekommen, als ich einen Tag ein grosses Doppelindividuum im Freien fand, das ganz meinen Doppelbildungen mit dem grossen, an der Basis fast blasenförmig angeschwollenen, fir beide Hälften gemeinsamen Tentakel entsprach (Fig. 7, 8, Taf. I). Die ana- tomische Untersuchung gab zum Resultat, dass das Doppelindividuum durch die Regeneration eines abgerissenen Stäckehens, in dessen Mitte em Richtungsmesenterienpaar sich befand, entstanden war. Der Bau stimmte sehr mit dem mit 37 A, bezeichneten Exemplare iberein. Der grosse Ten- »e-- takel ging von einem Richtungsfach aus. Jedes Mesenterium, das dieses Fach begrenzte, fungierte als ein Richtungsmesenterienpaar, indem alle beide in Verbindung mit je einer Schlundrinne in jedem der beiden Schlundröhren waren. Ausserdem fand sich in dem einen Schlundrohr noch eine Schlund- ÖS rinne, die in Verbindung mit einem senkrecht zu me: ursprängliche Richtungsebene und Mittelebene. den urspränglichen Richtungsmesenterien (zu der re: neue Richtungsebene. Das gestreifte Zirkel be- Go o S zeichnet die Insertion des grossen Richtungstentakels. Sagittalachse) liegenden neuen Richtungsmesente- rienpaar stand (also ganz dieselbe Anordnung wie bei 37 A,). In dem Schlundrohr mit zwei Schlundrinnen war die mit den ursprönglichen Richtungsmesenterien vereinigte Schlundrinne ziemlich schwach entwickelt. An der einen Seite hatte auch ein unpaariges Mesenterium mit dem einen Richtungsmesenterium ein Paar mit zugewandten Längs- muskeln gebildet, wie obenstehende schematische Figur eines Querschnitts der vollstän- 22 CARLGREN, STUDIEN ÖBER REGENERATIONS- UND REGULA'TIONSERSCHEINUNGEN. digen Mesenterien in der Schlundrohrsregion deutlich zeigt (Textf. 2). Während die linke Hälfte sich nicht ganz nach der Sechszahl reguliert, sind die Mesenterien der rechten Hälfte nach der Sechszahl angeordnet. Das im Iraen gefundene Doppelindividuum der S. viduata entsprach also den Doppelbildungen, die ich auf experimentellem Wege von Stiäck- chen, in deren Mitte ein urspröngliches Richtungsmesenterienpaar lag, bekommen hatte, weshalb es auch kein Zweifel ist, dass dieses Doppelindividuum aus einem so beschaffe- nen Fragmente entstanden war. E. Versuche mit kinstlicher Laceration 2. Die ausgesehnittenen mit 16—80 Mesenterien versehenen Stiickehen enthielten vom Anfang ein Richtungs- mesenterienpaar, das nicht in der Mitte der Stiickehen liegt. Abschneiden in den Endocoelen. In Betreff des äusseren Aussehens dieser Stuckehen verhalten sie sich etwa wie die im nächstvorigen Abschnitt erwähnten, und zwar sind sie am meisten den Stöckehen ähnlich, bei denen die Tentakel mehr langsam neugebildet werden. Die starke Tendenz, welche die Fragmente gehabt die seitlichen Wundränder so nahe emander wie möglich zu räcken, sieht man an den Figuren 10, 11, 13 Taf. I. Am stärksten ist diese Schliessung bei dem in Fig. 10 Taf. 1 abgebildeten Exemplar, wo die kleine Wundzone in einem tiefen Einschnitt legt. Stöckehen mit einer geringeren Zahl ursprimglicher Mesenterien (Fig. 12 Taf. IT) bekommen allmählich ihre zylindrische Form wieder ohne Annäherung der Schnittränder, weil die Höhe und die Breite der Stäckehen bei dem Abschneiden etwa gleich gross sind. Was die Tentakel betrifft, so entstehen sie in ähnlicher Weise wie die in dem Ab- schnitt C erwähnten. Weil indessen der erste äber das Richtungsfach auftretende Tentakel nicht in der Mitte des Stäckehens, sondern infolge der Stellung der Richtungsmesente- rien nach der einen Seite des Stäckehens zu ausgestölpt wurde, wird die Kontinuität zwischen den an jeder Seite der Richtungsmesenterien liegenden Tentakeln nicht so leicht unterbrochen. Denn dieser Richtungstentakel hat, auch wenn er ziemlich gross ist, viel leichter sich in eine Gruppe mit den ibrigen Tentakeln ringsum eine Mundöffnung anzu- ordnen, als der grosse Richtungstentakel, der in der Mitte eines Stäckchens steht, eine Stellung, die, wie wir schon gesehen haben, viel die Anordnung der Tentakel in eine Gruppe verhindert. In einigen Fällen ist doch der grosse Richtungstentakel nicht binnen dem Kreise der meisten ibrigen Tentakel eingeordnet, sondern bildet zusammen mit einigen Tentakeln eine besondere, kleine Gruppe (Fig. 11 Taf. I), die die Tentakel einer niemals zu voller Entwicklung gekommener Tierhälfte repräsentiert. Die nähere Untersuchung der Fragmente zeigte folgendes: 33 b) Stäckechen mit vom Anfang 48 Mesenterien, 26 Tage (30. VIL—25. VIII). Das ursprängliche Richtungsmesenterienpaar ist von der einen Seite gerechnet die Mesenterien 8 und 9. Das Tier war bei der Konservierung mit 10 ringsum eine Mundöffnung angeordneten Tentakeln versehen. Die Wundheilungsfläche ist durch eine flache Einsenkung deutlich markiert (an der Fig. 13 Taf. I punktiert). Resultat der Regeneration KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:o 8. 23 infolge nicht so guter Konservierung nicht ganz sicher. In den proximalen Partien waren die meisten urspriäng- lichen Mesenterien vorhanden, in den distalen Partien dagegen nur wenige Mesenterien. Ein deutliches Richtungs- mesenterienpaar mit entsprechender Schlundrinne, die Längsmuskeln des einen dieser Mesenterien stärker als die des anderen. Von dem einen Richtungsmesenterienpaar gerechnet, fanden sich zwei wumnvollständige Mesenterien, weiter ein vollständiges Paar, zwei unvollständige Mesenterien, ein unpaariges, vollständiges Mesenterium, das möglicherweise ein Richtungsmesenterium ist, und schliesslich zwei unvollständige, ein vollständiges und ein un- vollständiges Mesenterium. Das erwähnte unpaarige, fragliche Richtungsmesenterium steht dem stärksten Richtungs- mesenterium gegeniber, ist wie dies Mesenterium orientiert und trägt kräftige Längsmuskeln. 35 A,, 4.) Stäckehen mit vom Anfang 32 Mesenterien. Die Richtungsmesenterien sind von der einen Seite gerechnet die Mesenterien 8 und 9. 29 Tage (1. VIIL.—30. VIII). A,) 15 Tage nach dem Abschneiden wurde das Stäckcehen gezeichnet (Fig. 11 Taf. 1). Die Wundheilungs- fläche (an der Fig. punktiert) liegt in einer flachen Einsenkung. In der Mitte ist eine Tentakelgruppe ringsum eine Mundöffnung gruppiert. Ausserdem giebt es an der rechten Seite einen grossen, in der Spitze gespaltenen Tentakel, der von dem urspriänglichen Richtungsfach ausgestälpt ist. Fin Querschnitt in dem distalen Körperteil zeigt folgendes (Fig. 1 Taf. V). Das einzige Schlundrohr ist mit dem einen urspriänglichen Richtungsmesenterium (rm), das ein neues Paar bildet, und mit einem gewöhnlichen Paar verbunden, das andere ursprängliche Rich- tungsmesenterium behält ihre frihere Stellung, ist in der Mitte resorbiert und tritt nicht in Verbindung mit dem Schlundrohr. Von den urspränglichen 7 Mesenterien, die an der einen Seite des Stiäckehens ausserhalb des Richtungsmesenterienpaares lagen, giebt es in den distalen Teilen keine Spur, in den proximalen nur schwache Rudimente. In dem urspränglichen Richtungsfach (rf) sieht man an der Figur eine Einstälpung, in die die Spitzen zweier Tentakel hineingepresst sind. Diese Einstälpung, die in dem oberen Körperteil zu der Mund- seheibe gehört, setzt sich weit nach unten fort, aber wird in dieser Partie schmäler und hängt nicht mit dem Richtungsmesenterium zusammen. Das ganze Aussehen und die wobl entwickelte Muskulatur dieser Bildung deutet darauf hin, dass sie der grosse Richtungstentakel ist, in den nach der Umstälpung desselben einige kleinere Ten- takel hineingepresst sind. A»,) Mit dem einen urspränglichen Richtungsmesenterium war wie bei A, ein neuangelegtes Schlundrohr vereinigt. Noch ein vollständiges Mesenterium; das von dem urspränglichen Richtungsmesenterium gebildete neue Paar mitgerechnet in allem also drei vollständige Mesenterien. Schlundrohr unbedeutend ohne deutlich markierte Schlundrinve. Das andere ursprängliche Richtungsmesenterium und die 7 ausserhalb diesem liegenden Mesenterien wie bei A,. Kein umgestäölpter Richtungstentakel. 35 B,) Stäöckehen mit vom Anfang 80 Mesenterien, an der einen Seite der Richtungsmesenterien 31, an der anderen 47 Mesenterien. 26 Tage (4. VIII.—30. VIIL.). Starke Annäherung der seitlichen Schnittränder, wodurch die Heilungsfläche der Körperwand unbedeutend wird. Das Stäckechen war nach 12 Tagen mit 23 neuen Tentakeln versehen (Fig. 10 Taf. I, jedoch sind nicht alle Tentakeln an dem Bild sichtbar). Bei der Kon- servierung des Stäckehens war die Tentakelzabhl etwa verdoppelt. Tentakel ringsum eine Mundöffnung gruppiert. Keine Vermehrung der Mesenterien, nur Reparieren der kleinen Wundfläche. Die zwei urspränglichen Richtungs- mesenterien treten an jeder Seite mit dem etwa in der Mitte entstandenen Schlundrohr in Verbindung, die ur- spränglich periferen Teile derselben gehen direkt in das eine Richtungsmesenterienpaar, die urspränglich cen- tralen ebenso in das andere Richtungsmesenterienpaar, äber. Die ursprimgliche Richtungsebene bleibt also als definitive Richtungsebene, wodurch eine Form mit nicht symmetrisch liegenden Richtungsmesenterienpaaren entsteht (Fig. 2 Taf. V). Obeleich zwei Paare Richtungsmesenterien vorhanden sind, ist eine Schlundrinne nur an der Heilungszone der Körperwand deutlich differenziert. 40 A,) 16 urspriängliche Mesenterien, 3 an der einen Seite der Richtungsmesenterien, 11 an der anderen. 25 Tage (5. VIII.—30. VIII). Tentakel ringsum eine Mundöffnung angeordnet. Keine scharfe Finsenkung in der Wundzone (Fig. 12 Taf. I). Dice zwei urspränglichen Richtungsmesenterien an jeder Seite mit dem Schlund- rohr zusammenhängend, wodurch zwei unsymmetrisch liegende Richtungsmesenterienpaare gebildet werden. An der einen Seite der Richtungsmesenterienpaare zwei vollständige und mehrere unvollständige Mesenterien, an der anderen unvollständige Mesenterien nur in dem proximalen Körperteil. Zwei Schlundrinnen in den distalen Partien des Schlundrohrs. 24 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. Die oben erwähnten grösseren Stiuckchen, bei denen urspränglich das Richtungs- mesenterienpaar nicht in der Mitte des abgeschnittenen Stäckehens lag, verhielten sich also bei der Regeneration in etwa ähnlicher Weise wie die grossen Stuckehen, in deren Mitte die Richtungsmesenterien vom Anfang sich befanden. Die verschiedenen Endresultate sind in erster Hand der verschiedenen Stellung der urspringlichen Richtungsmesenterien zuzu- schreiben. Bei keinem der finf untersuchten Stäckehen hatte sich indessen eine Neu- bildungszone der Mesenterien angelegt. Die Wunde der Körperwand wurde also einfach repariert. Ein Teil der schon vorhandenseienden Mesenterien wurde in ihrer Mitte resor- biert, wodurch von jedem solchen urspringlichen Mesenterium zwei Mesenterien entstanden. Auf diese Weise bekam auch die Reparierungszone neue Mesenterien. Vor allem war dies mit den Richtungsmesenterien der Fall. Bei zwei von den vier am besten konservierten Exemplaren bildeten sich nämlich zwei urspröngliche Richtungsmesenterien zu zwei Richtungsmesenterienpaaren aus, indem die perifere Partie der urspringlichen Mesenterien zu dem einen Paar, die mehr centralen zu einem zweiten Paar sich entwickelten. Weil das urspringliche Richtungsmesenterienpaar nicht in der Mitte des Stäöckehens lag und die urspröngliche Richtungsebene mit der definitiven zusammenfiel und keine Neubildungs- zone der Mesenterien sich angelegt hatte, entstanden also von diesen Stäöckehen Individuen mit zwei unsymmetrisch Wiegenden Richtungsmesenterienpaaren. Bei den zwei öbrigen Stäck- chen (35 A,, A;), bei denen die Richtungsmesenterien ziemlich nahe dem einen Rande des Abschnitts sich befanden, stand das nicht weite Schlundrohr mit nur dem einen ur- sprönglichen Richtungsmesenterium und zwar mit dem, das seine Längsmuskeln gegen den grössten Teil des Stöckehens kehrte, in Verbindung, und zwar auf der Weise, dass der perifere und der centrale Teil dieses einzelnen ursprimglichen Richtungsmesenteriums sich zu einem neuen Richtungsmesenterienpaar angeordnete. Damit folgt eine Veränderung der Richtungsebene, indem die neue etwa senkrecht zu der alten zu stehen kommt. Der auf der anderen Seite der ursprönglichen Richtungsebene liegende kleinere Teil des Stäckehens dagegen weder zeigte eine Schlundrohrsbildung, noch hatte die Mesenterien gut ent- wickelt. Um die Anordnung besser zu verstehen, missen wir die Stuckchen, die ursprönglich an der Seite Richtungsmesenterien tragen, mit den Stäckehen, bei denen die Richtungs- mesenterien vom Anfang in der Mitte liegen, näher vergleichen. Während die Stuckehen mit zwei unsymmetrisch liegenden Richtungsmesenterienpaaren den in dem Abschnitt C erwähnten HEinzeltieren entsprechen, haben die Stäckehen mit nur einem neuen Richtungs- mesenterienpaar ihre Gegenstäcke in den dort beschriebenen Doppelbildungen und zwar in solchen, die mit kemer Neubildungszone der Mesenterien versehen sind. Wir können nämlich die Stöuckehen 35 A,, A, gewissermassen als Doppeltiere ansehen, von deren beiden Hälften nur die eine gut entwickelt ist, während die andere sehr stark reduziert ist und kein Schlundrohr hat. Es ist also zwischen den im vorigen Abschnitt erwähnten Doppeltieren und den hier beschriebenen ein ziemlich wesentlicher Unterschied. Während nämlich die beiden Hälften der in dem Abschnitt C erwähnten Doppeltieren mit zwei verschiedenen Schlundröhren und mit zwei auf jeder Seite der ursprönglichen Richtungs- ebene beginnenden Richtungsmesenterienpaaren, die mit je eimem Schlundrohr in Ver- bindung standen, versehen waren, fungiert hier nur die eine Hälfte und zwar die grössere KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/1. N:o 8. 25 des Doppeltieres als ein Individuum, während die andere wahrscheinlich niemals ein solches zu repräsentieren kommt. Die schwache Entwicklung der einen Hälfte zeigt sich auch in dem äusseren Aussehen des einen der zwei Exemplaren, bei denen ich die Tentakelanordnung beobachtet habe. Bei dem mit 35 A, bezeichneten Stöckcehen (Fig. 11 Taf. I) waren die Tentakel des schwach entwickelten Teiles an der eimen Scite des ur- sprönglichen Richtungsmesenterienpaares nur wenige und bildeten zusammen mit dem öber dem ursprönglichen Richtungsfach stehenden Tentakel eine besondere Gruppe ausser- halb des Tentakelkreises. Weil keine Neubildungszone in den oben erwähnten Stöckehen angelegt wurde, variierte die Grundzahl der Mesenterien nach der Regeneration nach der Zahl der abge- schnittenen, stärkeren, urspringlichen Mesenterienpaaren. HFEin mitbestimmender Faktor war hier wie iöbrigens bei allen anderen grösseren Lacerations- und Teilstäckehen auch die Zahl der Mesenterienpaare, die durch Auflösung in der Mittelpartie verdoppelt wurden. F. Versuche mit kimnstlicher Laceration 3. Ringförmiges Abschneiden, den ganzen Rand der Fussscheibe und den proximalsten Teil der Körperwand umfassend. Die unten bekommenen Resultate bei dem Abschneiden länglicher keine Richtungs- mesenterien enthaltenden Stäckcehen, bei denen die Schnittränder nur unbedeutend sich einander näherten, veranliess mich, den Umriss der Fussscheibe in eimem einzigen, ring- förmigen Stäckehen abzutrennen. Die Stäckehen enthielten also die periferen Teile der ganzen Fussscheibe und die proximalsten Teile der ganzen Körperwand. Die ganze Mesenterienzahl des Tieres war also in den. Stäckechen vorhanden. Zwei Versuche wurden angestellt: 30). 22 Tage (9. VIII. —31. VIIID. Das Stäckehen behielt bis zur Konservierung seine ringförmige Gestalt. Der ganze Umkreis der Fussscheibe wurde doch allmählich kleiner, was wohl hauptsächlich einem vVer- schiedenen Kontraktionszustand zuzuschreiben ist, wie auch das ringförmige Loch in der Mitte vermindert wurde. Zehn Tage nach der Operation waren Fig. 3. schon verschiedene Tentakel angelegt. Wie gewöhnlich traten Tentakel zuerst äber den stärksten Endocoelen auf. Bei der Zeit der Konservierung waren hier in der einen Hälfte Tentakel entwickelt, der anderen Hälfte fehlten Tentakel ganz. In dem tentakeltragenden Teil schienen die Ten- takel in etwa vier, durch tentakellose Partien geschiedenen Gruppen (Text- fig. 3) angeordnet. Die Querschnitte zeigten, dass in der Tentakelzone nicht minder als 6 Schlundröhre sich entwickelt hatten (Fig. 4, Taf. V). Diese waren von verschiedenem Durchmesser, zwei — wenn man von links nach rechts geht Nr. 3 und Nr. 6 — hatten sich je in nur einem Mesenterium diffe- renziert. Weil die Muskeln der Mesenterien in den meisten Fällen sehr schwach entwickelt waren, war es sehr schwer, sich äber die Mesenterien zu orientieren. Es scheint mir doch ziemlich gewiss, dass die mit rf bezeichneten Fächer die Richtungsfächer sind. In jedem Fall sind keine andere mit dem Schlundrohr verbundenen, an der äusseren Seite liegenden Mesenterien als die das eine dieser Fächer begrenzenden zu Richtungsmesenterien hinzustellen. Was die inneren K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 8. 4 26 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. mit dem Sehlundrohr verbundenen Mesenterien betrifft, ist es möglich, dass einige Neubildungen sind. Das Schlundrohr 5 von links gerechnet, das ibrigens in dem proximalen Körperteil in zwei Röhre aufgeteilt ist, zeigt nämlich nach innen zu in der Abschneidenzone eine deutliche Schlundrinne, weshalb es nicht unwahrscheinlich ist, dass hier ein Richtungsmesenterienpaar sich entwickelt hat. Nach aussen zu verbinden sich die Mesenterien mit den Schlundröbren in folgender Weise. Mit jedem der Schlundröhre 1, 4, 5 ist ein gewöhnliches Mesenterien- paar vereinigt, während das Schlundrohr 3 in einem urspränglichen Richtungsmesenterium und das Schlundrohr 6 in einem gewöhnlichen Mesenterium liegt. Die Verbindung der Körperwand mit dem Schlundrohr 2 vermit- teln ein anderes ursprängliches Richtungsmesenterium und zwei gewöhnliche Paare. Die Schlundröhre 2 und 3 nehmen also dieselbe Stellung ein wie die zwei Schlundröhre bei den Doppeltieren, die in ihrer Mitte ein ur- sprängliches Richtungsmesenterienpaar haben. Die Wundfläche der Körperwand ist ganz geheilt. 40. B, 21 Tage (9. VIII.—30. VIIL). Das Stäckehen behielt anfänglich eine ringformige Gestalt, den 17. VIII. war der Ring an einer Stelle fadenförmig verdännt, nach einigen Tagen brach der Faden und das Stäckehen zog sich allmählich zusammen, so dass es eine mehr langgesfreckte Form bekam. Textfigur 4 zeigt das äussere Aussehen bei dem Zeitpunkt der Konservierung. Fine tiefe Einsenkung deutet an die urspräng- liche Ringform. Die 'Tentakeln waren nur wenig entwickelt und zu zwei grösseren Gruppen, einer linken und einer rechten, angeordnet. Betrachtet man diese Gruppen näher, sieht man, dass auch diese in kleinere, an jeder Seite wenigstens 2, sich aufteilen lassen. Die Anordnung ist indessen schwer zu sehen. Links findet man binnen einer Tentakelgruppe eine Mundöffnung. In der Mitte der punktierten Reparierenzone zeigt das Stäckehen eine scharf winkelförmige Einsenkung. Das Stäckehen ist nämlich in Begriff, sich in zwei Teilstickehen zu trennen. Die Querschnitte zeigen folgendes Resultat der Regeneration. HFänf Schlundröhre, links zwei, rechts drei, sind angelegt (Fig. 6, Taf. V). Das eine an der linken Seite ist durch zwei mit zugewandten Längsmuskeln versehene Mesenterienpaare, das zweite durch ein ursprängliches Richtungs- mesenterienpaar (rm) und zwei andere Mesenterien mit der Körperwand vereinigt. An der rechten Seite ist das erste Schlundrohr mit einem gewöhnlichen Paar Mesenterien an der Körperwand angeheftet, das zweite mit zwei solehen Paaren und schbliesslich das dritte mit einem urspränglichen Richtungsmesenterienpaar und sechs anderen Mesenterien. Der abgebildete Schnitt, der nach zwei Schnitten kombiniert ist, zeigt eine geringere Zahl voll- ständiger Mesenterien, weil alle diese nicht in gleicher Körperhöhe vollständig sind. Wo Richtungsmesenterien vorhanden sind, beginnen auch Schlundrinnen aufzutreten. Mehrere Mundöffnungen sind sehr klein. Fig. 4. In Lacerationsstöckehen, die von den äusseren Partien des ganzen prozimalsten Körperumkreises ausgeschnitten sind, entstehen also wverschiedene Mundöffnungen und Schlundröhre, welche letzteren entweder durch ursprimgliche Richtungsmesenterien oder durch gewöhnliche Mesenterien, sei Paare, sei einzelne, mit der Körperwand verbunden werden. Rings um die Mundöffnungen ordnen sich neuangelegte Tentakel an, ob in geschlos- sene Kreise oder nicht, will ich bis weiter dahingestellt sein lassen. In Betreff der ibrigen Veränderungen der Stöckehen weise ich zu den speziellen Beschreibungen der Stäckehen hin. i KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:o 8. 20 G. Versuche mit kiinstlicher Laceration 4. Grössere Stiickehen, die 40—64 Mesenterien, von denen keine Riecehtungsmesenterien, enthielten. Absechneiden in den Endocoelen. Wenn die Stöckehen von dem Muttertier abgeschnitten worden sind, beginnen die seitlichen Wundränder sich bald einander zu nähern, wodurch die Stäckehen eine rund- liche Form annehmen. Ist die mittlere Wundfläche sehr lang, wird dies natörlicherweise schwerer, in solehem Fall kann es geschehen, dass das Stäckehen längere Zeit ihre längliche Form behält (35 A;, Fig. 14, Taf. I). Die Tentakel entstehen wie gewöhnlich bei den Lacera- tionsstickehen zuerst iber den stärkeren Endocoelen. Behalten die Stöckehen ihre ausge- dehnte Form längere Zeit, so dass die Wundhewlungsfläche langgestreckt bleibt, entwickeln sich mehrere Tentakelgruppen (35 A;, Fig. 14, Taf. I) wie bei den in vorigem Abschnitt beschriebenen ringförmigen Abschneidungen, wodurch das Stöckehen das Aussehen eines von mehreren Individuen zusammengesetzten Tieres bekommt. Geschieht dagegen eine An- näherung der Schnittränder, gruppieren sich die Tentakel zu einer ringförmigen Gruppe. Nach der grösseren oder kleineren Annäherung der seitlichen Wundränder wird die Wund- heilungsfläche kleiner oder grösser, in seltenen Fällen scheint auch eine kleine Neu- bildungszone angelegt zu werden. Die anatomische Untersuchung der Stöckehen zeigte folgende Anordnung der Mesenterien und des Schlundrohrs. 9 A,). Stäckehen mit vom Anfang 56 Mesenterien, 67 Tage (11. YVIL.—17. VIIL.). Sehr schönes Stäck- chen, das bei der Konservierung einen ganz runden Körperumriss, 28 Tentakel und eine runde Mundöffnung hatte. Das Fragment nahm bald nach dem Abschneiden eine runde Form an, indem die seitlichen Schnittränder sich dicht an einander näherten. Bei der Konservierung war es unmöglich, die Wundfläche zu bemerken. Die Schnitte zeigten, dass keine Neubildung der Mesenterien stattgefunden war, das Stäckehen enthielt also auch nach der Regeneration keine Richtungsmesenterien und war also vollständig radial. Die radiale Form äusserte sich auch dadurch, dass ein ganz rundes Schlundrolhr neugebildet wurde (Fig. 3, Taf. V). 32). Vier Stäckehen, jedes urspränglich mit 40 Mesenterien, 31 Tage (29. VII.—29. VIII). Nach der Operation strebten die Stäckchen wieder die zylindrisehe Form zu erreichen. Die Wundfläche war bei der Konservierung der Fragmentc unmöglich zu identifizieren. B,). Keine Neubildungszone der Mesenterien. Mehrere Mesenterien, doch keine Richtungsmesenterien, mit dem Schlundrohr vereinigt. Schlundrohr länglich (Fig. 5, Taf. V). B;). Schlundrohr länglich mit der Längsrichtung, wie es scheint, senkrecht zu den mittleren Mesenterien. An der einen Kurzseite scheint es, als ob eine Schlundrinne sich differenziert hätte; ob dies wirklich der Fall ist, wage ich nicht mit Sicherheit zu behaupten, noch minder kann ich teils infolge der nicht so guten Konservierung des Stäckehens, teils infolge einer nicht gelungenen Schnittrichtung feststellen, ob Richtungsmesenterien vorhanden sind; es scheint mir doch kaum der Fall zu sein. B;). Schlundrohr länglich, mit der Längsrichtung wie bei B,. An der einen kurzen Seite, so weit ich finden kann, ein Paar Richtungsmesenterien. Die entsprechende Schlundrinne, ob wirklich vorhanden, schwach. Ausser den Richtungsmesenterien verschiedene vollständige Mesenterien (Fig. 1, Taf. VT). B,). Wie bei B, sind keine Richtungsmesenterien angelegt. Wären solche vorhanden, wärde die Muskulatur derselben sehr schwach sein. Mehrere vollständige Mesenterien mit gut entwickelter Muskulatur. 35 As). Stäickechen urspränglich mit 64 Mesenterien. 29 Tage (1. VIII.—30. VIII.). Das langgestreckte Stäckehen - behielt lange Zeit seine urspriängliche Gestalt, indem die seitlichen Schnittränder nur unbedeutend 28 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. sich einander näherten. Nach 14 Tagen wurde das Fragment näher untersucht und abgebildet (Fig. 14 Taf. D). Es hatte eine ausgebreitete, langgestreckte Regenerationsfläche und drei Tentakelgruppen a, b und ec, die durch zwischenliegende, tentakellose Partien von einander geschieden waren. Die mittlere Gruppe (b) war am besten entwickelt; hier waren die Tentakel kreisförmig ringsum eine entstandene Mundöffnung angeordnet. In den Gruppen a und ce dagegen war eine solche kreisförmige Anordnung der Tentakel nicht sichtbar. Das ganze machte doch den HEindruck, als ob man eine kleine Kolonie von drei Individuen vor sich hatte. Verschiedene Tentakel waren in der Spitze verzweigt, eine Erscheinung, die später z. T. verschwand. — Später wurde die Regenerationsfläche verkärzt, wodurch das Stäckehen ein wenig mehr rundliche Form bekam. Gleichzeitig trat eine Regulation ein, indem eine Reduktion der Tentakelgruppen a und c stattfand. So war, wenn das Stäck- chen konserviert wurde, in der Gruppe a nur 5 Tentakel gut entwickelt, wähbhrend die äbrigen 8 sehr rudimentär waren. In der Gruppe c waren drei Tentakel noch ziemlich gross, die äbrigen waren ganz rudimentär oder ver- schwunden, möglicherweise sind einige dieser Tentakel in die Gruppe b, die mit einigen Tentakeln vermehrt war, eingeriäckt. Die Schlundrohrsöffnung der Gruppe b lag nämlich ziemlich nahe der Gruppe c. Die Schnitte zeigten folgendes: Nur ein einziges Schlundrohr in der Gruppe b, mit dem einige vollständige Mesenterien verbunden waren. Keine Neuanlegungszone der Mesenterien, nur Reparieren der Körperwand. 43). 4 Stickehen mit vom Anfang 32 Mesenterien. Etwa drei Monate (10. II.—9. V. 1903). Regene- ration der Stäckehen in stillstehendem Wasser. Regeneration langsam. Mesenterien der ersten Ordnung in der Mitte der Stäckcehen. B,). Das neugebildete Schlundrohr durch drei Paare Mesenterien mit zugewandten Längsmuskeln und durch cin unpaariges Mesenterium mit dem Schlundrohr vereinigt. Keine Neubildungszone der Mesenterien. B,) B;) Bj). Schlundrohr mit einigen vollständigen Mesenterien. Keine Neubildungszone der Me- senterien. Grössere, keine Richtungsmesenterien enthaltende Lacerationsstiickchen bildeten in der Regel (9 von 10 untersuchten Stickchen) keine Richtungsmesenterien aus, auch gab es in der Regel keine besondere Neubildungszone der Mesenterien, sondern die Wunde der Körper- wand und die der Fussscheibe wurden einfach repartiert, seitdem die seitlichen Wundränder einander mehr oder minder nahe geröckt hatten. Diese Näherung war bisweilen so vollständig, dass die Wundränder wie zusammengelötet schienen. Weil die Stäckehen vom Anfang keine Richtungsmesenterien enthielten, entstanden also radrale Formen. In einzelnen Fällen scheint es, als ob die Stäckehen eine Schlundrinne und ein Paar Richtungsmesenterien aus- zubilden vermöchten. Von den untersuchten 10 Stäckehen schienen nämlich eines (32 B;) mit einer Schlundrinne und ein anderes (32 B;) mit einem Paare Richtungsmesenterien versehen zu sein. Ob in letzterem Fall wirklich diese Mesenterien als eine Neubildung aufgefasst werden missen, oder ob sie vielleicht durch Unterdräckung einiger Mesenterien entstanden waren, wage ich nicht an dem vorhandenseienden Material festzustellen. Un- möglich ist es jedoch nicht, dass eine wirkliche Neubildungszone in den betreffenden Fällen existierte, denn unter den grösseren Stäckehen, die Richtungsmesenterien enthielten, traf ich ja bisweilen Exemplare, die mit emer besonderen Neubildungszone der Mesenterien ver- sehen waren (vergl. Abschnitt C). Die nach der Regeneration entstandene Grundzahl der Mesenterien variierte nach der Zahl der ursprimglichen stärkeren Mesenterien und in den Stöckehen, bei denen eine Neu- bildungszone der Mesenterien auftrat, auch nach der Zahl der neuen stärkeren Mesenterien. Nur in dem Falle, dass die Stöuckechen vom Anfang 6 stärkere Mesenterienpaare enthielten, durfte eine Anordnung der Mesenterien nach der Sechszahl stattfinden und vielleicht nicht einmal immer dann, weil bekanntlich die Grundzahl der Mesenterien bei radialen Formen KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:o 8. 29 wie auch bei solchen mit nur einem Richtungsmesenterienpaar durch ungleichmässigen Zuwachs der Mesenterien gestört wird. H. Versuche mit kiinstlicher Laceration 5. Kleine Stiickehen, die 8—16 Mesenterien, von denen keine Richtungsmesenterien, enthielten, abgeschnitten. Das am besten entwickelte Mesenterienpaar (das der niedrigsten Ordnung) genau in der Mitte des Stickehens. Absehneiden in den Endocoelen. Die zahlreichen untersuchten Stäckehen dieser Art enthielten bei dem Abschneiden entweder 8 oder 16 Mesenterien. Weil die ersteren bei der Regeneration sich mehr von den grösseren Stiäckehen differenziert hatten und einen regelmässigeren Entwicklungs- verlauf als die letzteren zeigten, durfte es zweckmässig sein, die Stäöckechen besonders zu behandeln. Ich beginne mit den 8 Mesenterien enthaltenden Stöckehen, eine Mesenterien- zahl, die ich zum grössten Teil von dem Grund aus gewählt habe, weil sie mit der Zahl der vollständigen, grossen Edwardsiamesenterien, die in der Ontogenie und der Phylogenie der Actiniarien eine so wichtige Rolle spielen, iäberemstimmt. a) Stäckehen mit vom Anfang 8 Mesenterien. Die äusseren Veränderungen, die solche Stäckchen untergehen, werden durch die Figuren 20 a—g Taf. II, die nach 7 Stöckehen eines Exemplares fast gleichzeitig (a 10 Tage, b—g 12 Tage) gezeichnet sind, anschaulich gemacht. Was zuerst die Form der Fussscheibe anbelangt, so wird sie bald annäherungsweise rund. Die seitlichen Wundränder nähern sich zwar ein wenig einander, aber ein Zusammenwachsen der Schnittränder kommt niemals zu Stande, fastmehr ist die Regenerationsfläche (punktiert) ansehnlich breit. Auch hat die Regenerationszone eime bedeutende Tiefe. Es bildet sich nämlich im Gegensatz zu dem Verhältnis bei grösseren Stäckechen, bei denen in der Regel nur eine mehr ein- fache Wundheilung durch Reparieren eines Teils der Körperwand und Neubildung einer Mundscheibe stattfindet, hier ein ganzer Fussscheibenteil mit neuen Mesenterien aus, äusserlich tritt auch die Regenerationsfläche nicht als eine eingesenkte Partie wie bei grösseren Stäckehen, sondern als ein ziemlich aufgeblasener Teil hervor, der später immer beträchtlich Dimensionen annimmt, so dass die neugebildete Partie oft bedeutend grösser wird, als die ursprängliche. Weil die Tentakel eher von den stärkeren Endocoelen als von den schwächeren angelegt werden, stölpt sich ein Tentakel von der Mittelendocoele, die von den stärksten Mesenterien begrenzt werden, zuerst aus. Dieser Tentakel wächst rasch zu (a), etwa wie der schon beschriebene Richtungstentakel bei grösseren Stöckcehen (p. 14). Später entstehen besonders in der Regenerationspartie neue Tentakel, bisweilen tritt nur einer zuerst auf (Fig. 20 b), bisweilen mehrere gleichzeitig; eine bestimmte Regel in dieser Hinsicht aufzustellen scheint unausfährbar, wie man schon von einem Blick der Figur 20 bg sehen kann. In vielen Fällen tritt zuerst nach dem Mitteltentakel und ihm gegenuber in dem neugebildeten Richtungsfach ein Tentakel auf (vergl. unten Nr, 40), 30 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. und noch öfter sieht man bei mehr entwickelten Stäckehen diese beiden Tentakel die iibrigen in Grösse ibertreffen (so bei den mit 39 und 40 bezeichneten Stickehen). Bei dem am besten regenerierten Stäckchen ist schon ein klemer Tentakelcyklus angelegt, an der Basis des neuen Richtungstentakels gegen itber dem zuerst entstandenen Mitteltentakel ist eine kleine Mundöffnung durchgebrochen. Allmählich werden mehrere Tentakel ent- wickelt. Die nähere Untersuchung der in oben erwähnter Weise behandelten Stuckchen zeigte folgendes: 37). Finf Stöckchen von einem Ex. wurden geschnitten. 28 Tage (4. VIIL.—1. IX.). HFEine woll begrenzte Schlundrinne in der Neubildungszone ist bei allen 5 Stiäckehen vorhanden. Die äusseren Ver- änderungen siehe oben! a). Yon diesem Stäckehen sind zwei Querschnitte abgebildet, einer durch das Schlundrohr gehend und einer unterhalb desselben. Die Mesenterien 3, 3 sind die urspränglichen Mittelmesenterien, die einzigen der urspräng- lichen Mesenterien, die vollständig sind (Fig. 3, Taf. VI). In den Schlundrohrspartien steht dem Mittelmesen- terienpaar gegeniber ein Paar Richtungsmesenterien. Zwischen diesen Mesenterien an jeder Seite sind zwei Me- senterien mit wie die der Richtungsmesenterien orientierten Längsmuskeln vollständig, mit diesen vier Mesenterien bilden ebensoviele unvollständige Mesenterien Paare. Alle diese Mesenterien, mit Ausnahme der mit 3, 3 und der mit 6 an der rechten Seite bezeichneten, sind Neubildungen. Der ganze Querschnitt sollte vollständig dem einer Hexactinie in dem Ubergang von dem s. g. Edwardsia- zu dem Hexactinienstadium ähneln, wären die Mesen- terien 3, 3 ein Richtungsmesenterienpaar statt eines Paares mit zugewandten Längsmuskeln; die vollständigen Mesenterien sind also wie bei einer Alcyonarie angeordnet. Unterhalb des Schlundrohrs trifft man mehrere schwächere Mesenterien, die in den Exocoelen liegen. Die urspränglichen Mesenterien sind an diesem Querschnitt deutlich (Fig. 6, Taf. VI). Sie sind mit Ausnahme der Mittelmesenterien sehr schwach und nur in dem proxi- malen Körperteil vorhanden. Die grösste Zahl der Mesenterien ist also eine Neubildung. Die Anordnung der Mesenterien erinnert viel von dem monoglyphischen Stadium bei Metridium, denn in den allerdistalsten Teilen sind 6 Paare vollständige Mesenterien vorhanden. a). Ausser den urspränglichen acht Mesenterien, die ziemlich gut in den proximalsten Körperteilen ent- wickelt sind (Fig. 4, Taf. VI), in den distalen Teilen (Fig. 8, Taf. VI) dagegen fast vollständig feblen, sind ein Paar Richtungsmesenterien den urspringlicheu Mittelmesenterien gegeniiber und noch an jeder Seite der Richtungs- mesenterien ein vollständiges Mesenterium mit nach dem alten Teil des Stäckechens zugewandten Längsmuskeln ange- legt (Fig. 8, Taf. VT). Zwischen den Richtungsmesenterien und den vollständigen Mesenterien der einen Seite sieht man zwei unvollständige, schwache, neugebildete Mesenterien. Der durch den proximalsten Körperteil gehende Schnitt ist etwas schräg gemacht, so dass die neugebildete Partie der Fussscheibe nicht in ihrem ganzen Umfang getroffen ist. a3;). Die urspränglichen Mittelmesenterien sind gut entwickelt auch in den Schlundrohrspartien, wo sie vollständig und mit starken Muskelpolstern versehen sind (Fig. 7, Taf. VI). Die ibrigen urspränglichen Mesen- terien sind schwach und nicht in den distalen Teilen vorhanden. Hier sieht man mit Ausnabme der Mittel- mesenterien nur neuangelegte Mesenterien, von denen ein Richtungsmesenterienpaar (rm) etwa den urspränglichen Mittelmesenterien gegeniber. An der einen Seite der Richtungsmesenterien folgt ein vollständiges und dann ein unvollständiges Mesenterium, an der anderen Seite findet man dieselbe Anordnung, nur mit dem Unterschied, dass sie zweimal wiederkommt. Alle neugebildeten, vollständigen Mesenterien tragen die Längsmuskeln an der- selben Seite und zwar gegen den alten Teil des Stäckehens. Die grösste Partie des Tieres und ebenso viele Mesenterien wie die urspringlichen sind Neubildungen. a,). Die urspränglichen Mesenterien sind schwach, nur die Mittelmesenterien sind in den Schlundrohrs- teilen vorhanden aber erreichen nicht das Schlundrohr, ebenso sind die Muskelpolster derselben schwach. Die neugebildeten Mesenterien sind folgende: HEtwas schräg von der durch die Mittelmesenterien gehenden Ebene liegt ein Richtungsmesenterienpaar, dann folgen an der einen Seite von diesem gerechnet ein unvollständiges Mesenterium, an der anderen 4 Mesenterien, zuerst ein vollständiges, dann zwei unvollständige und schliesslich noch ein vollständiges. Diese zwei vollständigen Mesenterien tragen ihre Längsmuskelpolster gegen einander gekehrt, KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/Å. N:o 8. SJ a;). In den Schlundrohrspartien giebt es ein vollständiges, ursprängliches Mittelmesenterienpaar; nicht genau in der Fortsetzung der Mittelebene sondern ein wenig gegen die eine Seite liegt ein neugebildetes Richtungs- mesenterienpaar und an der einen Seite zwischen den Mittelmesenterien und den Richtungsmesenterien zwei neue vollständige Mesenterien mit den Längsmuskeln einander zugewandt. An der Basis sind die äbrigen urspräng- lichen Mesenterien schwach, aber doch deutlich. Das eine ursprängliche Mittelmesenterium ist hier gegen die eine Seite stark gekrämmt und schliesst zwei Mesenterien ein. Es zeigt sich also, dass an dieser Seite keine eigentliche Neubildung stattgefunden ist, somndern nnr ein Reparieren der Körperwand. Die ganze Neubildung, in der noch einige nicht erwähnte, schwache Mesenterien sich finden, liegt also auf der einen Seite des einen Mittelmesenteriums. 39). 4 Stäckehen von zwei Individuen. 24—25 Tage (5, 6. VIII.—30. VIII). Die ersten Tentakel traten nach 9 Tagen auf. Schlundrinne in Verbindung mit den neuangelegten Richtungsmesenterien, bei allen 4 Stäckehen deutlich differenziert. a). Die urspränglichen Mittelmesenterien (c, ec) Fig 5 Taf. VI haben sich nach der einen Seite hin stark gekrämmt, wodurch sie zwei Mesenterien einschliessen; an dieser Seite hat keine Neubildung der Mesen- terien stattgefunden, sondern die ganze Neubildungszone liegt an der anderen Seite. Die von dem linken a bis dem rechten b einbegriffenen Mesenterien an der linken Seite sind neugebildet. Die Richtungsmesenterien liegen dem nicht gekrämmten Teil (c, c oben an der Fig. 5, Taf. YI) der Mittelmesenterien gegeniäber. In den Schlund- rohrspartien (Fig. 2, Taf. VI) sind die urspränglichen Mesenterien (c, c) reduziert oder nur schwach, eine Aus- nahme macht doch das mit dem rechten a bezeichnete, das vollständig ist. Drei Paare Mesenterien sind voll- ständig, unter denen die Richtungsmesenterien (rm, rm). Die korrespondierenden Mesenterien an den beiden Schnitten sind mit denselben Buchstaben bezeichnet. b). Die vollständigen Mesenterien sind wie bei 37 a,, dieselben vollständigen Mesenterien sind Neu- bildungen. An der einen Seite der Richtungsebene, die auch durch die Mittelebene geht, sind die unvollständigen Mesenterien etwa gleich wie bei den mit 37 a, bezeichneten Stäckehen ausgebildet, nur in dem Fach, das sich zwischen dem einen Mittelmesenterium und dem angrenzenden vollständigen Mesenterium befindet, fehlt bei 39 b ein Mesenterium, das bei 37 a, entwickelt ist. An der anderen Seite sind keine unvollständige Mesen- terien neugebildet. Das hier liegende Mittelmesenterium ist gekrämmt und schliesst an der Basis zwei umnvoll- ständige, ursprängliche Mesenterien ein. ce). Auch hier ist an der Basis das eine Mittelmesenterium gekrämmt und umfasst drei ursprängliche Mesenterien. 12 Mesenterien sind neugebildet, von denen 8 vollständig sind. Den Mittelmesenterien gegenäber, die wie die öbrigen urspränglichen Mesenterien unvollständig sind, liegt ein Richtungsmesenterienpaar, dann folgt, wenn wir nur die vollständigen Mesenterien beräcksichtigen, an jeder Seite drei andere Mesenterien, von denen die zu den Richtungsmesenterien angrenzenden, der alten Partie des Stäckechens zugewandten Längsmuskeln haben, das darauf folgende Mesenterium an jeder Seite dagegen diesem Teil abgewandten. d). Die Mesenterien sind ganz wie bei 37 a, angeordnet, nur mit dem Unterschied, dass man in den distalen Teilen bei 39 d nicht die unvollständigen Mesenterien trifft, die bei 37 a, zwischen den Mittelmesen- terien und den angrenzenden vollständigen Mesenterien sich finden, während diese Mesenterien dagegen unterhalb des Schlundrohrs auftreten. 40). 25 Tage (5. VIII.—30. VIII.). Urspränglich waren 13 Stäckehen eines Exemplares ausgeschnitten. 9 Tage nach der Operation war in 6 Stäckehen ein Tentakel uber das Mittelfach entwickelt, an einem Stäckehen war eine Andeutung eines Seitententakels, an einem anderen eine Andeutung eines Richtungstentakels vorhanden. Den 13ten Tag waren 2 Stäckehen verloren gegangen, 2 hatten noch keine Tentakel und 5 waren nur mit dem Mitteltentakel und dem diesem Tentakel gegeniäberstehenden (dem bleibenden Richtungstentakel) versehen. Bei den äbrigen 4 Stäckehen, die mehrere Tentakel hatten, waren auch diese zwei Tentakel die grössten. Die neu- gebildete Schlundrinne, die in Verbindung mit dem Richtungsmesenterienpaar stand, war bei allen Exemplaren gut entwickelt. a,)- Den vollständigen Mittelmesenterien gegeniber ist ein Richtungsmesenterienpaar in Verbindung mit einer sehr gut entwickelten Schlundrinne entstanden. Die öäbrigen urspränglichen Mesenterien sind in den Schlundrohrspartien nicht vorhanden und auch in dem proximalen Körperteil schwach. An der einen Seite trifft man von dem Richtungsmesenterienpaar gerechnet ein vollständiges Mesenterium mit der alten Partie zuge- 32 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. wandten Längsmuskeln und dann ein wunvollständiges Mesenterium, an der anderen Seite zuerst zwei unvoll- ständige, kleine Mesenterien, dann ein vollständiges Mesenterium mit den Längsmuskeln wie das angrenzende Richtungsmesenterium gestellt, dann wieder zwei unvollständige und schliesslich ein vollständiges Mesenterium mit der alten Partie abgewandten Längsmuskeln. In allem sind also 10 Mesenterien neugebildet. a). In der Fortsetzung der Mittelebene liegt ein Richtungsmesenterienpaar in Verbindung mit einer gut differenzierten Schlundrinne. Die diesem angrenzenden vollständigen Mesenterien, eines an jeder Seite, kehren ihre Längsmuskeln wie die Richtungsmesenterien. Ubrigens giebt es mehrere neue Mesenterien, aber weil die Konservierung nicht so gut ist, kann ich keine genaue Angaben iber die Anordnung geben. ay) (Fig. 1 Taf. VID. Ein Querschnitt durch das Schlundrohr zeigt folgende Anordnung der Mesenterien. Dem Mittelmesenterium gegeniäber stehen zwei vollständige Richtungsmesenterien. An der einen Seite derselben findet man ein vollständiges Mesenterium gleich wie das nebenliegende Richtungsmesenterium orientiert, dann folgen sechs wunvollständige, von denen die drei ersten wie das vollständige Neubildungen sind, an der anderen Seite finden sich zwei vollständige Mesenterien mit zugewandten Längsmuskeln durch zwei unvollständige Mesen- terien geschieden. Das von den Richtungsmesenterien am meisten entfernte Mesenterium (a) geht in dem proximalen Körperteil in das angrenzende Mittelmesenterium uber. Es ist also als ein Teil des gegen die betreffende Seite stark gekrimmten Mittelmesenteriums (a) zu betrachten, oder es ist das äusserste ursprängliche Mesenterium an dieser Seite, das in der basalen Körperpartie mit dem Mittelmesenterium zusammengewachsen ist. Fär die letztere Deutung spricht der Umstand, dass in dem zwischen diesen Mesenterien liegenden Teil nach dem Boden zu nur zwei statt drei schwache Mesenterien vorhanden sind. Weil die urspränglichen Mesenterien mit Ausnahme der Mittel- mesenterien deutlich einer Reduktion unterworfen sind, scheint es doch sehr wahrscheinlich, dass die Reduktion so weit gegangen sei, dass ein Mesenterium gamnz vollständig sei resorbiert worden. Ich muss also dahingestellt sein lassen, ob ein Zusammenwachsen zweier Mesenterien stattgefunden hat oder ob nicht fastmehr das betref- fende Mesenterium die stark gekrämmte centrale Partie des einen Mittelmesenteriums ist. Im allgemeinen habe ich solche zusammenhängende Mesenterien in letzterer Weise als ein einziges gekrämmtes Mesenterium gedeutet, was wenigstens in den meisten Fällen zutreffend sein därfte. Die in Verbindung mit den Richtungs- mesenterien stehende Schlundrinne ist gut differenziert. ay) (Fig. 2, Taf. VID. Von den ursprönglichen Mesenterien sind die Mittelmesenterien vollständig, die äbrigen sehr schwach und an der einen Seite auf der Höhe des Schlundrohrs nicht mehr vorhanden. Dem Mittelmesenterium gegeniiber ist ein neues Richtungsmesenterienpaar angelegt. Von diesem gerechnet ist an der einen Seite ein unvollständiges Mesenterium und zwei vollständige mit zugewandten Längsmuskeln, an den anderen zwei unvollständige und zwei vollständige ebenfalls mit zugewandten Längsmuskeln neugebildet. Schlundrohr in der neuen Richtungsebene in 2wet Röhre geschieden, die möglicherweise von zweien Anlagen entstanden waren, jedes mit einer Schlundrinne, die ihrerseits mit nur dem einen Richtungsmesenterium verbunden ist. Schlundrinnenzipfel fär die beiden Schlundröhre gemeinsam. Zwei Mundöffnungen. a5;) = 29). i ag) (Fig. 3, Taf. VII. Die urspringlichen Mittelmesenterien sind ziemlich schwach und erreichen in den Schlundrohrspartien nicht das' Schlundrohr. Den Mittelmesenterien gegeniäber liegt ein neues Richtungsmesenterien- paar in Verbindung mit einer wohl- entwickelten Schlundrinne. Von dem Richtungsmesenterienpaar ausgehend sind die Mesenterien an der einen Seite: zwei unvollständige, dann ein vollständiges mit den Längsmuskeln gegen den alten Teil zugewandt, weiter zwei unvollständige und ein vollständiges mit nach den Richtungsmesenterien zugekehrten Längsmuskeln, alle Neubildungen, und schliesslich drei alte Mesenterien, die nur in den proximalen Partien als schwache Auswiächse vorhanden sind. Die Mesenterien der anderen Seite sind gleich angeordnet, nur mit dem Unterschied, dass von den urspränglichen schwachen Mesenterien ein Mesenterium fehlt. Wahrscheinlich ist es reduziert oder vielleicht durch die nicht so gute Konservierung in dem Teil, wo dies Mesenterium vor- handen sein sollte — die Körperwand war nämlich hier ein wenig zerrissen — nicht sichtbar. Möglich wäre auch, dass das angrenzende vollständige Mesenterium (mit einem ? bezeichnet) ein ursprängliches Mesenterium sei, doch halte ich die erste Deutung fär die wahrscheinlichste. a,). Fin Richtungsmesenterienpaar den Mittelmesenterien gegeniiber neugebildet. Konservierung im Ubrigen nicht gut. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:o 8. 33 b) Stäckehen vom Anfang mit 16 Mesenterien. 19). 61 Tage (28. VI.—28. VIL). Den zwölften Tag nach dem Abschneiden waren drei Tentakel äber den stärksten Endocoelen entwickelt. A,). Ein Quersehnitt in dem proximalen Körperteil zeigt die Figur 4 Taf. VII. In dem ursprönglichen Mittelfach (En) sieht man links eine Sammlung von vier Mesenterien neugebildet. Beide Mittelmesenterien sind nämlich vor der Regeneration nach links gekrämmt, das linke Mittelmesenterium schliesst die 7 alten Mesenterien an der einen Seite der Mittelmesenterien ein, der in der Regenerationszone liegende Teil des rechten Mesenteriums könnte man möglicherweise als ein neuangelegtes Mesenterium, das mit dem alten rechten zusammengewachsen wäre, deuten, jedoch spricht der innige Zusammenhang der zentralen und der periferen Teile schon von der Basis gegen eine solche Deutung. Ich halte es also fär ziemlich gewiss, dass es hier zwei Regenerationszonen siebt, die eine, kleinere in dem Endocoel der Mittelmesenterien, die andere, grössere an der rechten Seite der Mittelmesenterien. Diese letztere enthält 13 neugebildete Mesenterien, unter denen ein Richtungsmesenterienpaar sich befindet, das gegenäber dem nicht gekrämmten Teil der Mittelmesenterien liegt. In den distalen Teilen des Körpers sieht man 8 Paare vollständige, gut entwickelte Mesenterien, von denen ein Richtungsmesenterienpaar. Sehlundrinne nicht scharf markiert. AS). Auf die nähere Anordnung dieses Stäckehens muss ich verzichten, weil die Muskulatur för eine Orien- tierung nicht gut entwickelt war. Ich nehme doch cine Figur (Fig. 5, Taf. VIT) mit, um zu zeigen, wie der alte Teil des Laceratiousstäckehens durch die Mittelmesenterien begrenzt ist. Die Neubildungszone lieot in dem Endocoele (En) der Mittelmesenterien. Die Zahl der Mesenterien ist an anderen Schnitten eine höhere.. A;). Fast alle Mesenterien in dem Schlundrohrsteil reduziert. Nur zwei Mesenterien mit zugewandten Längsmuskeln mit dem Schlundrohr verbunden. Das Schlundrohr liegt ganz am der einen Seite der Mittel- mesenterien, die sowohl in den proximalen als in den distalen Teilen verkämmert sind. ÖOhne Neubildung der Richtungsmesenterien. Aj). Ein Querschnitt etwas unterhalb des Schlundrohrs zeigt folgendes (Fig. 6, Taf. VII. An der einen Seite der Mittelmesenterien (links an der Figur) hat keine Neubildung stattgefunden. Die in den proximalsten Teilen vorhandenseienden alten Mesenterien sind zu nur zwei reduziert. Rechts sind auch die meisten urspräng- lichen Mesenterien verschwunden, nur ein altes Mesenterium bleibt äbrig. Die ganze Neubildung der Mesen- terien liegt an dieser Seite der Mittelmesenterien. Unter den neuangelegten Mesenterien findet sich cin Paar Räichtungsmesenterien (rm), das senkrecht zu der Mittelebene (En) steht. Das Schlundrohr liegt ganz an dieser Seite der Mittelmesenterien, zuerst in den allerdistalsten Teilen gehen das rechte Mittelmesenterium als zwei geschiedene Mesenterien und schliesslich in ähnlicher Weise das linke Mittelmesenterium mit dem Schlundrohr zusammen. Schlundrinne wenig differenziert. 28. AA) 41 Tage (16. VII.—26. VIII). In den distalsten Teilen sind finf Mesenterienpaare vollständig, unter denen ein Richtungsmesenterienpaar in Verbindung mit einer Schlundrinne. Fine nähere Untersuchung zeigt, dass das Schlundrohr und die ganze Neubildung der Mesenterien auf der einen Seite der Mittelmesenterien liegt. Das Richtungsmesenterienpaar liegt infolgedessen nicht in derselben Ebene wie die Mittelmesenterien son- dern mehr senkrecht zu diesen. Der Winkel zwischen den Mittelmesenterien und den Richtungsmesenterien ist etwa 45”. Das gegen die Neubildung gekehrte Mittelmesenterium ist mit zwei Mesenterien zusammengewachsen, warum es scheint, als ob eine Neubildung in dem Mittelfach vorhanden wäre, was doch nicht der Fall ist. Das andere Mittelmesenterium ist gegen die entgegengesetzte Seite gekrimmt und schliesst einige Mesenterien ein. As). 11 Mesenterien vollständig, unter denen ein Richtungsmesenterienpaar in Verbindung mit einer Schlund- rinne. An der einen Seite der Mittelmesenterien giebt es keine Neubildung der Mesenterien. Das zu diesem Teil angrenzende Mittelmesenterium ist auch gegen diese alte Zone gekrämmt. HEinige Mesenterien, unter denen ein Vichtungsmesenterienpaar, sind dagegen in dem Mittelfach entstanden. Es scheint auch, als ob mehrere neue Mesenterien an der anderen Seite der Mittelmesenterien entwickelt sind. Unwahrscheinlich ist es also nicht, dass Zwei verschiedene Regenerationszonen angelegt worden sind. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 37. N:o 8. D 34 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. Waährend in den vorher erwähnten grösseren Stuckechen verhältnismässig selten eine Neubildungszone der Mesenterien entstand, bildeten die kletnen, & oder 16 Mesenterien ent- haltenden Lacerationsstiiekehen, die keine Richtungsmesenterien hatten und deren Mittel- mesenterien die stärksten Mesenterien waren, fast ausnalmslos melhrere ganz neue Mesen- terien, unter denen ein Richtungsmesenterienpaar, aus, wodurch bilaterale Formen mit nur einer Schlundrinne und einem Richtungsmesenterienpaar entstanden. Sehr selten -— in einem beobachteten Fall bei einem mit 16 Mesenterien versehenen Stäckehen (19 A;) — war keine Neubildungszone der Mesenterien vorhanden, wodurch das Stäckehen in Ähmnlichkeit mit dem Verhältnis der grösseren Stäckehen keine Richtungsmesenterien bekam. Im FEin- zelnen verlief die Regeneration der Stöckcehen, je nachdem diese 8 oder 16 Mesenterien vom Anfang enthielten, ein wenig verschieden vor allem darin, dass sie bei den ersteren mehr regelmässig als bei den letzteren war. Was zuerst die mit & urspriinglichen Mesenterien versehenen Stäckehen betrifft, so fiel hier die Richtungsebene mit der Mittelebene (die Ebene, die durch die mittleren stärk- sten Mesenterien geht) ganz oder annähernd zusammen. Die Neubildungszone, die schliess- lich bedeutend in Grösse den alten Teil der Stöckechen ibertraf, lag in der Regel ziemlich symmetrisch der Mitte der alten Stäckehen gegenirber, in einigen Fällen ist das eine Mittel- mesenterium (37 as, 39 b, c, 40 a,) oder beide Mittelmesenterien (39 a) an der Basis des Stickehens gegen die eine Seite stark gekräömmt. Infolgedessen war die Neubildungs- zone iberwiegend oder ganz nach der gegen die Kräummung entgegengesetzten Seite zu verschoben. Die Stellung der Richtungsebene zu der Mittelebene wird dadurch ein wenig verändert, doch kaum so viel, dass nicht das Richtungsmesenterienpaar annähernd gegenisber dem Ursprung (den periferen Teilen) der Mittelmesenterien steht, d. h. die Mittelebene fällt auch dann fast annähernd mit der Richtungsebene zusammen. Zwar kann man an gewissen Schnitten (Fig. 5 Taf. VI) bei flöchtiger Betrachtung den Eindruck bekom- men, dass die Richtungsebene mehr senkrecht zu der Mittelebene stände, bedenkt man aber, dass man die Richtungsebene nur mit der urspränglichen Mittelebene, d. h. mit dem nicht gekriummten Teil derselben vergleichen muss, geht es deutlich hervor, das die beiden Ebenen etwa mit einander zusammenfallen. Nebenstehende Figuren (Textfig. 5 a, b) ver- suchen, die Verhältnisse der regenerierten Teile zu den urspränglichen darzustellen. Der neugebildete Teil ist gestreift, das urspröngliche Stöckehen weiss mit eingezeichneten Me- senterien, a) zeigt die normale Regeneration, b) die Verschiebung der Neubildungsfläche nach der einen Seite des alten Stickehens infolge der Krimmung der zentralen Teilen der beiden Mittelmesenterien nach der Periferie hin. re: Richtungsebene, me: Mittelebene. Von den neugebildeten Mesenterien sind nur die Richtungsmesenterien gezeichnet. Was die urspriinglichen Mesenterien betrifft, so waren sie bei den Stäckehen ziemlich verschieden entwickelt, doch waren sie gewöhnlicherweise alle mit Ausnalme der Mittelmesenterien scluvach uwnd degeneriert. Die Mittelmesenterien erreichen nach der Regeneration in einigen Fällen das Schlundrohr (bei 37 a,, as, 39 b, d, 40 a,, as, a,), in anderen dagegen sind sie nicht vollständig (bei 37 a,, a, a;, 39 a, c, 40 as). Einmal, wo die Mittelmesen- terien schwach entwickelt waren (bei 39 a), war doch eines der äussersten Mesenterien vollständig. Die Zahl der vollständigen Mesenterien in der Neubildung wechselte, ebenso und nicht so wenig die Anordmung. Bei mehreren Stöckehen (37 a,, a, a;, 39 b, d) KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 3/4. N:o 8. 35 waren alle vollständige, neue Mesenterien an jeder Seite der Richtungsebene gleich orien- tiert und -zwar so, dass sie die Längsmuskeln gegen den alten Teil kehrten, bald war an jeder Seite der Richtungsmesenterien ein vollständiges Mesenterium (bei 37 a,), bald waren Zwei vollständige Mesenterien (bei 37 a,, 39 b, d) vorhanden. Ein Stöckehen (37 a) reprä- Fig. 5. sentiert in Betreff der Anordnung der Mesenterien ein Zwischenstadium zwischen diesen, indem an der einen Seite der Richtungsmesenterien ein vollständiges Mesenterium, an der anderen zwei vollständige Mesenterien entstanden waren. Bei anderen Stöckehen dagegen waren die vollständigen Mesenterien, die nächst an dem alten Teil lagen, anders als die Richtungsmesenterien orientiert, während das vollständige Mesenterium, das an jeder Seite der Richtungsmesenterien liegt, immer auch hier gleich angeordnete Längsmuskeln wie die Richtungsmesenterien hatten. Bei 37 a,, a, waren an der eimen bSeite eines Richtungs- mesenteriums zwei vollständige Mesenterien mit einander zugekehrten Längsmuskeln ent- standen. Die mit 40 a, und a, bezeichneten Stäckehen zeigten auch an der cinen Seite eine ähnliche Anordnung der vollständigen Mesenterien, ausserdem war hier an der anderen Seite der Richtungsmesenterien ein vollständiges Mesenterium entwickelt. Die Stäckehen 40 a, und a, waren an jeder Seite der Richtungsmesenterien mit zwei vollständigen Me- senterien, die die Längsmuskeln zugewandt tragen, versehen. Diese zwei Mesenterien auf jeder Seite bildeten bei den letzteren Stöckehen doch kein Paar, weil unvollständige Me- senterien zwischen ihnen sich angelegt hatten. Bei einem anderen Stöckehen (39 c) da- gegen waren (wie bei 40 a,) zwei Mesenterien an jeder Seite der Richtungsmesenterien zu einem wirklichen Paar angeordnet; zwischen diesem und der alten Partie fand sich hier an jeder Seite ausserdem ein vollständiges Mesenterium. Dieser Verschiedenheiten unge- achtet gab es doch etwas Gemeinsames fir alle Neubildungszonen in Betreff der Mesenterien, und zwar, dass die Längsmuskeln der wvier äussersten, vollständigen Mesenterien, der zwei Richtungsmesenterien und des angrenzenden Mesenteriums an jeder Seite derselben, immer gleich orientiert und gegen die ursprimgliche Partie zugewandt waren (vorausgesetzt dass so viele vollständige Mesenterien sich entwickelt hatten). 26 GARLGREN, STUDIEN ÖBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. In allen untersuchten Stickehen hatte sich eine wohl entwickelte Schlundrinne diffe- renziert.. Fast ausnahmslos war nur ein Schlundrohr vorhanden, doch traten bei einem cinzigen Stöckehen (bei 40 a,, Fig. 2, Taf. VII) zwei dicht an einander liegende Schlundröhre auf, jedes in Verbindung mit nur einem einzigen Richtungsmesenterium. Das Schlund- rohr schien also wie in der neuen Richtungsebene gespalten. Von den 6 geschnittenen Stickehen mit vom Anfang 16 Mesenterien will ich nur vier näher in Betracht nehmen — also nicht einmal ein Drittel der Zahl der Stöckehen mit 8 Mesenterien — bei denen die Resultate am deutlichsten sind. Es geht von der Unter- suchung dieser wenigen Stöäckehen deutlich hervor, dass die Stellung der Neubildungszone und die der Richtungsmesenterien bedeutend mehr vartiert als bei den Stuckehen mit 8 Me- senterien. Bei zwei Stickehen (19 A,, 28 A;), von denen doch das eine (19 A,) nach der einen Seite gekrimmte Mesenterien hatte, fiel die Richtungsebene etwa annähernd mit der Mittelebene zusammen, bei einem dritten (28 A,) machte die erste einen Winkel von etwa 45? mit der letzteren, und bei der vierten (19 a,) waren die beiden Ebenen senkrecht zu einander gestellt. Die nebenstehende schematische Figur (Textfig. 6) versucht den letzten Fall anschaulich zu machen. Während bei den in Textfig. 5 b schematisch abgebildeten Stäckehen die Mittelmesenterien sich so zu sagen gegen die unvollständigen Mesenterien gekrimmt haben, findet hier das umgekehrte statt, wodurch die Mittelmesenterien hier ihre urspringliche Stellung behalten. Die ganze Neubildung ent- steht nur auf der einen Seite der in ihrer Stellung nicht veränderten Mittelmesenterien, diese Seite scheint also sehr kräftig, wähbrend die entgegengesetste rudimentär ist (Be- zeichnungen wie in Textfig. 5). Was die Neubildungszone der ibrigen Stiöckehen betrifft, hat sie eine sehr wechselnde . So nähert sich die Lage derselben bei 28 A, die in der Textfigur 5 b geschilderte. Bei 19 A, ist sie eine HFortsetzung der zentralen Teilen des Mittelendocoels. Schliess- lich bei 19 A, und wahrscheinlich auch bei 28 A, finden wir zwei Neubildungszonen der Mesenterien, bei dem ersten Stickehen legt nämlich ein kleiner Teil der Neubildung in des Endocoels der Mittelmesenterien, während ein grösserer mit den Richtungsmesenterien sich an der einen bPeite der Mittelmesenterien findet; bei dem zweiten scheint das Ver- hältnis umgekehrt zu sein, wenigstens liegt das neue Richtungsmesenterienpaar in dem - Endocoele der Mittelmesenterien. Von den urspringlichen Mesenterien, die nach der Regeneration mehr oder minder entwickelt sind, erreichen die Mittelmesenterien das Schlundrohr nur bei den mit 19 A,, A,, 28 ÅA, und A, bezeichneten Stäckehen. - Die Zahl der vollständigen Mesenterien vartiert, bei 19 A, trifft man die 8 Zahl, bei 28 A, die 5 Zahl. In Betreff der Orientierung der äussersten, vollständigen Mesenterien an jeder Seite der Richtungsebene ist nichts besonders zu bemerken, weil die vollständigen Mesenterien hier immer paarweise angeordnet sind, ein Umstand, der sicherlich mit dem relativ hohen Alter des Stickehens zusammenhängt. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O 8. Sl Uberhaupt scheint die Regeneration kräftiger bei den Stöckehen, die ursprimglich mit 8 Mesenterien versehen waren, als bei denen, die vom Anfang 16 Mesenterien ent- hielten, denn die Muskulatur der neuen, vollständigen Mesenterien wie auch die Schlund- rinne waren immer bei den ersteren Stäckechen stärker entwickelt, als bei den letzteren, bei denen die Schlundrinne bisweilen nicht deutlich differenziert war. Ebenso war die Degeneration der urspriönglichen Mesenterien bedeutend grösser bei den mit 8 als bei den mit 16 Mesenterien versehenen Stickehen. Es scheint also, als ob die Degeneration und die Regeneration zu einander proportional wären. I. Versuche mit kiinstlicher Laceration 6. Kleine Stickehen, die 4, 8 oder 16 Mesenterien, unter denen keine Richtungsmesenterien, enthielten, abge- schnitten. Die am besten entwickelten Mesenterien, ein unpaariges an jeder Seite, begrenzen das NStiickehen seitwiärts. Die Mittelmesenterien also schwächer als die Seitenmesenterien. Absechneiden in den Endocoelen. Was die äusseren Veränderungen, die die kleineren mit 4 oder 8 Mesenterien versehenen Stäckehen bei der Regeneration untergehen, betrifft, ähneln sie denjenigen der Stäckehen mit 8 Mesenterien, die in vorigem Abschnitt beschrieben sind, nur mit dem Unterschied, dass die Tentakelbildung infolge der verschiedenen Gruppierung der Mesenterien anders verläuft. Weil die Tentakel der angegebenen Regel folgt, dass ein stärkeres Endocoel eine frihere Entwicklung der Tentakel bedingt und die am besten entwickelten Endocoele an jeder Seite in der Mitte durchgeschnitten sind, entstehen die ersten zwei Tentakel in der Grenzzone zwischen dem alten Teil und der Neubildung, d. h. wenn man den alten Teil so orientiert, dass die Mittelebene gerade gegenöber dem Beobachter geht, entstehen zuerst zwei seitliche Tentakel, während in der Mitte später Tentakel auftreten. Fig. 17, Taf. II zeigt das Äussere eines Stöckcehens mit ursprunglich 4 Mesenterien nach 15 Tage; Fig. 19, Taf. II dasselbe dreier Stickehen mit vom Anfang 8 Mesenterien nach 14 Tagen. Von den den letzteren zugehörenden Tentakeln, die infolge der nicht glöcklichen Konservierung sich ein wenig zusammengezogen haben, sind zwei seitliche grössere und an jeder Seite zwischen diesen ein sehr kleiner Tentakel entwickelt. Die Anordnung der Tentakel ist also kreuz- förmig. Bei den Stöckehen mit 16 Mesenterien entstehen in ähbnlicher Weise in der Grenzzone der Regenerationsfläche zuerst zwei Tentakel und dann in der Regel die Mittel- tentakel. Diese vier Tentakel sind lange Zeit nach dem Entstehen der folgenden Tentakel grösser als die später entstandenen. Die Querschnitte zeigen folgenden Bau der Stöckehen: a) Stäckehen vom Anfang mit vier Mesenterien. 23 a). 60 Tage (1. VIL —30. VIII.) (Fig. 7, Taf. VII. Die Orientierung der alten Partie in Ver- hältnis zu der Neubildung ist infolge des hohen Alters der Stäckehen nicht mehr möglich. Ein Querschnitt in der distalen Körperpartie zeigt folgende Anordnung der Mesenterien. Dem vollständigen Richtungsmesenterienpaar gegenäber liegt ein vollständiges Paar Mesenterien, die unterhalb und an den Seiten des aboralsten Teils des 38 CARLGREN, STUDIEN UÖBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. Schlundrohrs mit einander vyverbunden sind. An jeder Seite der Richtungsmesenterien und von ihnen gerechnet lindet man ein vollständiges Mesenterium mit den Richtungsmesenterien abgewandten Längsmuskeln und dann cin unvollständiges Mesenterium. Schlundrinne deutlich markiert. 35. 5 Stäckehen desselben Exemplares. 26 Tage (4. VIII.—30. VIIL). b,). Die urspränglichen Mesenterien sind ziemlich kräftig. Das am besten entwickelte trägt starke Längsmuskelpolster und ist in der ganzen Länge des Schlundrohrs vollständig. In den distalsten Teilen ist noch ein urspriängliches Mesenterium vollständig. Vier vollständige Mesenterien sind neugebildet und zwar ein Vichtungsmesenterienpaar mit einer Schlundrinne und zwei unpaarige Mesenterien, die an jeder Seite der Richtungsmesenterien liegen und ihre Längsmuskeln gegen den urspränglichen Teil des Stäckechens kehren. Zwisechen dem einen dieser Mesenterien und dem alten Stäckehen an der einen Seite ein neugebildetes, unvoll- ständiges Mesenterium. Die Richtungsebene liegt in der Fortsetzung der Mittelebene. b.). Noch kein Schlundrohr und Tentakel angelegt. Das Innere ganz von einer dotterschollenäbnlichen Masse erfällt. Einige schwache Mesenterien neugebildet. b;). Nur das kräftigste ursprängliche Mesenterium vollständig, von den ibrigen alten Mesenterien nur eines in dem distalen Körperteil vorhanden. Neubildungszone: Vier vollständige Mesenterien wie bei b,, ausser- dem von diesen gerechnet an jeder Seite ein unvollständiges und ein vollständiges Mesenterium (das letztere kehrt seine Längsmuskeln nach dem alten Teil des Stäckehens), schliesslich ein unvollständiges Mesenterium neben dem kräftigsten, urspränglichen Mesenterium. Stellung der Richtungsebene wie bei b,. Schlundrinne deutlich. bj). Die vier vollständigen Mesenterien wie bei b, vorhanden. Die Richtungsmesenterien wie gewöhnlich in VYerbindung mit einer Schlundrinne. Die urspränglichen Mesenterien fast reduziert. Das Stäckehen erinnert an 37 a, (siehe Abschnitt H). Stellung der Richtungsebene wie bei bj. b;). Ein Richtungsmesenterienpaar in Verbindung mit einer Schlundrinne, dann am jeder Seite ein voll- ständiges Mesenterium mit der alten Partie zugewandten Längsmuskeln, dann ein unvollständiges und schliesslich cin vollständiges Mesenterium, das wie die vorigen orientiert ist, ausserdem am der einen Seite ein vollständiges Mesenterium, das wahrscheinlich zu dem alten Teil gehört. Orientierung der Richtungsebene in Verhältnis zu der Mittelebene nicht ganz sicher. 38). 5 Stäckechen eines Exemplares. a,—92s,, 15 Tage (5. VIII.—20. VIIL). a, —25, —29. VIII). a). Wie man von den drei Querschnitten (Fig. 8, Taf. VII; Fig. 1, 2, Taf. VIID, die verschiedene Regionen des Körpers durchgehen, sehen kann, sind ausser den vier urspränglichen Mesenterien, die alle ver- hällnismässig kräftig sind (Fig. 1, Taf. VIIT), obgleich nur das stärkste Mesenterium in der Schlundrohrpartie vollständig ist (Fig. 2, Taf. VIII; Fig. 8, Taf. VID, vier vollständige neue Mesenterien entwickelt. Zwei von diesen sind Richtungsmesenterien, von den zwei amderen liegt ein Mesenterium an jeder Seite des Richtungs- mesenterienpaares. Diese kehren ihre Längsmuskeln gegen den alten Teil wie die Richtungsmesenterien (Fig. 2, Taf. VIII). Die Richtungsebene fällt mit der Mittelebene zusammen. — Das Stäckehen hatte bei dem Konser- vieren 6 Tentakel. Der kleinste ging von den alten Exocoelen und dem Mittelendocoele aus, drei etwas grössere, alle drei etwa gleich lang, standen mit dem Richtungsfach und dem angrenzenden Fach an jeder Seite in Verbindung; die zwei grossen Tentakel, von denen der eine in der Spitze gabelförmig geteilt war, hatten sich genau in der Grenzzone zwischen den äussersten Mesenterien des alten Stäckehens und den innersten Mesenterien der Neubildung ausgestilpt. 2). Die Anordnung der Mesenterien ist wie bei a, mit dem Unterschied, dass von den urspränglichen in ihbrem Umfang deutlich reduzierten Mesenterien auch das kräftigste nicht das Schlundrohr erreichte. Die Richtungsebene geht in der proximalen Körperpartie annähernd in die Mittelebene äber, in der distalsten, in der Tentakelregion, ist sie nach der einen Seite zu verschoben. Schlundrohr halbmondförmig. Schlundrinne nicht gut differenziert. — Die Tentakelordnung zeigt die Fig. 17, Taf. II. Links ist ein grosser Tentakel genau in der Grenzzone" zwischen dem alten Stäckehen und der Neubildung, nach hinten zu stehen zwei Tentakel — zwischen dem grossen Tentakel und dem nächstliegenden ist noch kein Mesenterium entstanden — dann folgt rechts ein grosser Tentakel, der von dem Richtungsfach ausgestäölpt ist, und schliesslich an der vorderen Seite links ein mittelmässig grosser Tentakel äber die drei urspränglichen Fächer und ein kleiner äber das Fach, das einerseits von dem einen Richtungsmesenterium, andererseits von dem nächst diesem liegenden, vollständigen Me- 24 Tage (5. VII. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:0O 8. 39 senterium begrenzt wird. Dieser kleine Tentakel hat sich also zwischen den grossen rechten Tentakel und den iber die alten Fächer stehenden eingeschoben. as). Dieselben grösseren gleich orientierten Mesenterien wie bei a,, also unter ihnen ein Richtungsmesen- terienpaar in Verbindung mit einer Schlundrinne. Zwischen diesem und dem grossen Mesenterium an der einen Seite liegen in den proximalen Körperpartien drei schwache Mesenterien, von denen zwei in dem distalen Körper- teil vollständig sind. Möglicherweise sind diese drei und das erwähnte grosse Mesenterium die urspränglichen Mesenterien. Darauf deutet die Färbung der Körperwand. In solehem Fall nimmt die Richtungsebene eine senkrechte Stellung zu der Mittelebene. Dem Richtungsmesenterium gegeniäber in dem Fach, das zwischen den Zwei grossen Nicht-Richtungsmesenterien liegt, finden sich in dem distalen Teil des Körpers vier schwache Me- senterien, die aboralwärts am besten entwickelt sind, oralwärts fast verschwinden. Aboralwärts sind die inneren mit einander vereinigt. Ganz unmöglich ist es nicht, dass diese urspränglich sind. Das Vorhandensein eines der grossen Tentakel zwischen dieser Mesenteriengruppe und dem grossen als urspränglich vorher vermuteten Mesen- terium spricht wenigstens nicht dagegen, obgleich es kein bindender Beweis fär eine solche Deutung ist, denn mit der ersten Annahme wird auch die Stelle, wo der grosse Tentakel liegt, die Grenzzone. a,). Vier grosse, vollständige, wie bei a, orientierte Mesenterien neugebildet, unter denen ein Richtungsmesen- terienpaar in Verbindung mit einer gut differenzierten Schlundrinne. In der Fortsetzung der Richtungsebene liegen die vier ursprönglichen, schwachen Mesenterien, die oralwärts sebr rudimentär sind oder ganz verschwinden. An der einen Seite derselben läuft vom Boden ein ziemlich starkes Mesenterium, das vollständig ist, an der anderen treten, an der aboralen Grenze des Schlundrohrs nahe und fast parallel mit dem Rande, zwei Mesenterien, die oral- wärts durch Auflösung der Mittelpartien sich in vier fortsetzen, von denen drei in den distalsten Partien voll- ständig sind. Die Richtungsebene fällt also hier mit der Mittelebene zusammen. a.) (Fig. 3, Taf. VIID. Von den urspränglichen Mesenterien ist das kräftigste gut entwickelt und von den iäbrigen Mesenterien nach aussen gekrämmt, in den distalen Partien teilt es sich in zwei auf mit kräftigen gegen einander gekehrten Polstern. Hierdurch kommt die ganze Neubildung an der Seite, wo die schwachen Mesenterien sich befinden, zu liegen. Hier folgen zuerst zwei vollständige Mesenterien mit sehr schwacher Muskulatur, dann ein Richtungsmesenterienpaar und schliesslich noch ein Richtungsmesenterienpaar, heide in Verbindung mit je einer Schlundrinne. Die Mittelebene geht annähernd durch die letztere Richtungsebene. b) Stäckehen vom Anfang mit 8 Mesenterien. > 73 Tagg (NO. VI—22. VINN). a). Die ursprönglichen Mesenterien schwach, nicht vollständig. In der Fortsetzung der Mittelebene lieogt ein neugebildetes, vollständiges Richtungsmesenterienpaar, dann folgt an der einen Seite als Neubildung vier unvollständige Mesenterien und ein vollständiges mit der alten Partie zugewandten Längsmuskeln, an der -an- deren Seite zwei unvollständige und ein vollständiges, gleich wie das entgegengesetzte vollständige, orientiertes Mesenterium. 20). Stäckechen mit einem neugebildeten Richtungsmesenterienpaar. Infolge des hohen Alters des Stäck- chens und der nicht so gläcklichen Konservierung kann ich keine genaue Angaben mitteilen. 9). 68 Tage (10. VI.—17. VIL). a,). Ein Querschnitt des Stäckehens auf der Höhe des Schlundrohrs zeigt folgendes (Fig 4, Taf. VIII): Zwei Cyklen der Mesenterien, ein vollständiger von vter und ein unvollständiger von ebensovielen Mesenterien sind vorhanden. In dem ersteren Cyklus ist ein Richtungsmesenterienpaar in Verbindung mit einer Schlundrinne. Wie viele Mesenterien von diesen zu den urspränglichen Mesenterien gehören ist infolge der grossen Reduktion derselben und des relativ hohen Alters des Stäckehens — Verhältnisse, die mehr oder minder auch auf die Orientierung der anderen Stickehen derselben Serie störend einwirkten — schwer festzustellen. Dass das den Richtungsmesenterien entgegengesetzte Paar, das unterhalb des Schlundrohrs sich als nur ein einziges gekrämmtes Mesenterium zeigt, urspringlich ist, ist sehr wahrscheinlich. In den proximalen Teilen sind die Mesenterien be- deutend :zahlreicher. So ist ein dritter Cyklus schwacher Mesenterien in allen Exocoelen zweiter Ordnung mit Ausnahme des dem linken Richtunggmesenterium angrenzenden Exocoels. Vier kleine Mesenterien, die wahr- 40 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. scheinlich urspränglich sind, liegen in dem Exocoele, das am der linken Seite des dem Richtungsmesenterienpaar entgegengesetzten, vollständigen Mesenteriums sich befindet. Die Richtungsebene fällt wahrscheinlich annähernd mit der Mittelebene zusammen. a,). Die Mesenterien erstes und zweites Cyklus wie bei a, angeordnet, neben dem der Richtungsmesenterien ent- sesengesetzten Mesenterienpaar liegt eine dicht zusammengedrängte Gruppe von 6 ziemlich dicken kleineren Me- senterien, die zweifellos 6 mittlere, ursprängliche Mesenterien repräsentieren. Die Richtungsebene macht in solehem Fall einen Winkel von 20'—25” mit der Mittelebene. Ausser diesen Mesenterien sind in drei Exo- coelen Mesenterien einer dritten Ordnung vorhanden. Schlundrinne wenig differenziert. Auch die Tentakelanord- nung ist nach der Vierzahl angeordnet (Textfig. 7, rt: Richtungstentakel). as). Die vollständigen Mesenterien sind wie bei a, gruppiert. Ausserdem zahlreiche Mesenterien. Die Stellung der Richtungsmesenterien, die mit einer nicht wohl differenzierten Schlundrinne in Verbindung stehen, in Verhältnis zu dem alten Teil ist nicht unterscheidbar. Tentakel wie bei dem vorigen Stäöckehen (Textfig. 8, rt: Richtungstentakel). INGA Gc Fig. 8. lön SA SD) KD) S ( acer ) SEN «54 Tase (29 VI -205 VIT): 0) 3 ATOL Tage (00 YLE VII. M. Uber die natirliehe Laceration von Aiptasia diaphana und Metridium dianthus. a) Die Laceration von Aiptasia diaphana. Während eines Aufenthalts an der zoologischen Station zu Neapel in Juni und Juli 1899 bekam ich verschiedene Exemplare von Aiptasia diaphana. Sie sehnörten dann und wann Stöckehen von der Basis ab, wie viele Forscher, vor allem ANDRES (1), näher be- sehreiben. Die Lacerationsstickehen wurden in besonderen Gläsern geziuchtet. Infolge anderer Arbeiten konnte ich die äusseren Veränderungen der Stickehen nicht näher be- obachten. Bei meiner Abreise von der Station schienen mir die Stäckchen indessen meistens zu wenig entwickelt, so dass ich die Einwirkung der Laceration auf die Symmetriever- hältnisse nicht näher studieren konnte. Dann erbot sich der Konservator der Station Herr C. SANTOREIII, die Stickehen noch eine Zeit im Leben zu halten und sie zu konser- vieren, fix welche Liebenswirdigkeit ich hier meinen besten Dank ausspreche. Den 22. August wurden die kleinen Stiickehen mit Magnesiumsulphat betäubt und in sorg- faltigster Weise mit sehr schön ausgestreckten Tentakeln in Formol konserviert. Weil die 48 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. Lacerationsstiöckehen sich nicht alle gleichzeitig abschnörten, kann ich keime präcise An- oaben des Alters der Stöckehen geben. Ich glaube indessen wenig zu irren, wenn ich das Alter des Stickehens zu etwa einem und ein halben Monat schätze. ÅÄusserlich waren der alte Teil und die Regenerationsfläche der Stickechen nicht von einander zu unter- scheiden, warum ich fir die Orientierung nur zu den Schnittserien hingewiesen war, was fur das Studium der Regeneration jedenfalls nicht hinreichend war. In Quersechnitte habe ich 21 Exemplare zerlegt. Die Anordnung der Mesenterien, des Schlundrobrs und der Schlundrinnen war folgendes. 1). Ein Querschnitt in der Schblundrohrsregion (Fig. 4, Taf. IX) zeigt eine biradiale Anordnung der voll- ständigen Mesenterien. Mit den beiden Enden des spaltförmigen Schlundrohrs sind zwei Richtungsmesenterien- paare vereinigt. An jeder Seite derselben liegen zwei vollständige Mesenterien (a) — ich nenne sie später kiärzlieh settlicehe Mesenterien — die ihre Längsmuskeln gegen einander kehren. In allem sind also 8 Mesen- terien vollständig. (Wenn ich unten von einer biradialen Anordnung spreche, sind die vollständigen Mesenterien wie hier gruppiert.) Zwischen den seitlichen Mesenterien an jeder Seite sind verschiedene, unvollständige Mesen- terien entstanden, die in den proximalen Körperteilen (Fig. 7, Taf. IX) ziemlich stark sind, in den distalen an der einen Seite verschwinden, an der anderen nur unbedeutend entwickelt sind oder ganz fehblen (Fig. 4, Taf. IX). Die mit b bezeichneten Mesenterien bilden mit ihren Partnern a je ein Mesenterienpaar mit zugewandten Längs- muskeln. Die Mesenterien des Stäckehens sind also nach der Sechszahl angeordnet, obgleich von dem ersten Cyklus vier Mesenterien unvollständig sind. Die zwischen den Mesenterien b liegenden Mesenterien gehören einem zweiten Cyklus an. An jeder Seite der Richtungsmesenterien findet man auch unvollständige Mesenterien eines zweiten Cyklus. Auch einige Mesenterien der dritten Ordnung sind amgedeutet (Fig. 7, Taf. IX). An der Basis sind die mit a bezeichneten Mesenterien am stärksten, die Mesenterien a an der rechten Seite der Sagittalachse laufen fast mit den entsprechenden Mesenterien an der anderen zusammen (Fig. 7, Taft. IX). 2). Doppeltier mit 2wei Schlundröhren binnen einem gemeimsamen Tentakelkranz und mit drei Richtungsmesenterienpaaren, von denen 2wei mit dem einen Schlundroir, eines mit dem anderen verbunden sind (Fig. 8, Taf. IX). Vier vollständige Mesenterien, ein Richtungsmesenterienpaar (rm,) und an jeder Seite von diesem ein Mesenterium (a) mit nach der anderen Hälfte des Doppeltieres zugekehrten Längsmuskeln, waren mit dem einen Schlundrohr vereinigt, mit dem anderen standen 8 biradial angeordnete Mesenterien (unter denen also zwei Richtungsmesenterienpaare) in Verbindung. In der Zwischenzone sind ausserdem einige unvollständige Mesenterien entwickelt. Diese zusammen mit dem linken Schlundrohr und mit den diesen zugehörenden Mesen- terien sind sozusagen binnen zwei seitlichen Mesenterien der rechten Hälfte entstanden. Die mit a) bezeich- neten zwei Mesenterien sind von einem einzigen Mesenterium in dem proximalen Teil entwickelt. 3). Die 8 vollständigen Mesenterien biradial wie bei Ex. 1 angeordnet. Unterhalb des Schlundrohrs sind einige unvollständige Mesenterien in den Exocoelen an jeder Seite des einen (am der Fig. 1, Taf. X oben) Rich- tungsmesenterienpaares wie auch an der einen Seite zwischen zwei seitlichen Mesenterien vorhanden, während sie am der anderen entsprechenden Seite fehlen. Die Mesenterien des einen Richtungsmesenterienpaares stehen weit von einander getrennt, in den aller proximalsten Partien findet man auch in dem Richtungsfach (Fig. 2, Taf. X) Zwei kleine Mesenterien, deren Aussehen dafär spricht, dass sie nicht Neuanlegungen, sondern Degenerations- reste sind (vielleicht mit Ausnahme des Filaments, das an dem einen Mesenterium sich findet und das vermutlich eine Neubildung auf einem degenerierten Mesenterium ist. Die Kontur ist in der Wirklichkeit nicht so be- stimmt wie an der Figur). 4). Vollständige Mesenterien biradial angeordnet. Unvollständige Mesenterien etwa wie bei Ex. 1, jedoch . ist keine Spur eines dritten Cyklus vorhanden, ebenso feblen die Mesenterien zweiter Ordnung in einem Exocoel. 5). Vollständige Mesenterien biradial gruppiert. Zwischen den seitlichen Mesenterien zwei Mesenterien, die mit dem angrenzenden Partner der vollständigen Mesenterien Paar bilden. Zwei Paare eines zweiten Cyklus an jeder Seite des einen Richtungsmesenterienpaares. ' 6). Stäckehen mit zwei LIichtungsmesenterienpaaren, aber mit zwei Schhwdrölren, die in dem aller distalsten Körperteil zu einem einfachen Schlundrolhr zusammenlaufen. Bin Querschnitt in der distalsten KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:0O 8. 49 Körperpartie zeigt eine typisch biradiale Form mit 8 vollständigen Mesenterien und einem spaltförmigen Schlund- rohr. Ausserdem trifft man einige unvollständige Mesenterien (Fig. 4, Taf. X). Ein wenig aboralwärts wird das Bild ein ganz anderes (Fig. 3, Taf. X). Hier sind zwei Schlundröhre vorhanden, jedes durch 4 Mesenterien, ein Richtungsmesenterienpaar und zwei seitliche, wie die vorigen orientierte Mesenterien, mit der Körperwand ganz symmetrisch verbunden. Zwischen den seitlichen Mesenterien finden sich einige unvollständige Mesenterien. Eine nähere Untersuchung gab zum Resultat, dass die zwei distinkten Schlundröhre zuerst in den aller distalsten Körperteilen in ein einziges Schlundrobr iäbergehen. HEin (etwas schräg getroffener) Querschnitt durch die aller- proximalsten Körperpartie ist schliesslich in Fig. 7, Taf. X abgebildet. Man sieht hier unter anderem ein nicht besonders gut entwickeltes Richtungsmesenterienpaar. Keine von den äbrigen hier vorhandenseienden Mesenterien sind in den distalsten Teilen zu vollständigen Mesenterien entwickelt. 7), 8). Acht vollständige Mesenterien biradial etwa wie bei Ex. 1 angeordnet. In den proximalen Partien sind einige wunvollständige Mesenterien vorhanden, die teils Paare mit den unpaarigen Mesenterien des ersten Cyklus bilden, teils Mesenterien eines zweiten Cyklus ausmachen. 9). Stäckchen mit einem Schlundrohr und drei Richtungsmesenterienpaaren (Fig. 5, 6 Taf. X, Fig. 3 Taf. XI). Schlundrohr spaltförmig, in dem einen Ende desselben ein Richtungsmesenterienpaar, in den anderen zwei sehr nahe aneinander liegende Richtungsmesenterienpaare. Die Mesenterien sind biradial angeordnet, nur mit dem wesentlichen Unterschied, dass ein Richtungsmesenterienpaar (rm,) zwischen dem einen (a,) der vier seitlichen Mesenterien (a, a, 2, a) und dem einen Richtungsmesenterienpaar sich entwickelt hat. Ausserdem sind zwei in anderen Fällen unvollständige Mesenterien (b, b), die Paar mit zwei seitlichen Mesenterien bilden, hier voll- ständig. Fin umnvollständiger, zweiter Cyklus vorhanden (Fig. 5 Taf. X). Es scheint an dieser Figur, als ob mehrere der biradialen Mesenterien nicht vollständig wären, dies ist doch nicht der Fall, indem sie nur an dem hbetreffenden Schnitt von dem Oralstoma unterbrochen sind. In den Fig. 3 Taf. XI und Fig. 6 Taf. X sind zwei Querschnitte, der eine von dem proximalsten Körperteil, der andere von dem Tier etwas unterhalb des Schlund- rohres abgebildet. Die korrespondierenden Mesenterien sind gleich bezeichnet. In den proximalsten Teilen laufen die mit b, b bezeichneten Mesenterien zusammen. 10—18, 20 und 21. Alle mit acht vollständigen, biradial angeordneten Mesenterien. Unvollständige Me- senterien des ersten Cyklus wie bei dem Ex. 1. Unvollständige Mesenterien einer zweiten Ordnung in wechselnder Zahl vorhanden. Bei den Exemplaren 13 und 21 sind die Richtungsmesenterien des einen Mesenterienpaares unterhalb des Schlundrohrs vereinigt. Ob dieses Paar hier ein einfaches Mesenterium repräsentiert, oder ob es durch das Zusammenwachsen der beiden Richtungsmesenterien entstanden ist, will ich dahingestellt sein lassen. 19). Stäöckehen mit drei Richtungsmesenterienpaaren (Fig. 1, 2, 5 Taf. XI). In der aboralen Körper- partie sind dre: Schlundröhre vorhanden, die in dem oralen Teil in ein einziges ausmänden. Die Anord- nung der Mesenterien dieses Exemplares ist ganz dieselbe wie die bei dem mit 9 bezeichneten Exemplar. So ist ein drittes Richtungsmesenterienpaar (rm, rm) zwischen dem einen (a) der vier seitlichen Mesenterien und dem einen (rm,) der symmetrisch gegen einander stehenden Richtungsmesenterienpaaren entwickelt. Wäh- rend das Ex. 9 mit nur einem Schlundrohr versehen ist, finden sich hier in den proximalen Partien dagegen drei Schlundröhre. Am weitesten aboralwärts geht das unbedeutend breite Schlundrohr, mit dem nur die Rich- tungsmesenterien (rm, rm) verbunden sind. Etwas mehr oralwärts trifft man ein ziemlich weites Schlundrohr, zu dem ein anderes Richtungsmesenterienpaar (rm,) und zwei seitlichen (a,, a,) Mesenterien gehören (Fig. 1 Taf. XT) und noch höher ein ähnliches Schlundrohr, das durch ebenfalls vier Mesenterien, ein Richtungsmesenterienpaar (rmy, rm,) und zwei seitliche Mesenterien (a, a) mit der Körperwand verbunden ist (Fig. 2 Taf. XI). Näher dem Mund gehen die zwei letzteren Schlundröhre in ein gemeinsames äber, zu dem acht biradial gruppierte Mesen- terien von der Körperwand laufen, während das erste, schmale Schlundrohr von den äbrigen Schlundröhren noch geschieden ist (Fig. 5 Taf. XI). Nahe der Mundöffnung schmilzt schliesslich auch das schmale Schlundrohr . mit den äbrigen zusammen, so dass äusserlich nur eine Mundöffnung sichtbar ist. 17 von 21 untersuchten Lacerationsstöckehen von Aiptasia diaphana waren also mit acht vollständigen, biradial angeordneten Mesenterien versehen, d. h. zwischen den zwei symmetrisch liegenden, emander gegeniberstehenden Richtungsmesenterienpaaren waren an jeder Seite zwei mit zugewandten Längsmuskeln ausgeristeten, seitlichen Mesenterien vor- K, Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 8. 7 50 — CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. handen, (Textfig. 10), die ihre Partner in ebensovielen zwischen ihnen entstandenen unvollstän- digen Mesenterien hatten. Die senkrecht zu der Richtungsebene (re) liegende Ebene (te) teilt ” das Tier in zwei symmetrische Hälften, die jede vier voll- ständige, gleich orientierte Mesenterien und zwar ein Rich- tungsmesenterienpaar und zwei seitliche Mesenterien ent- halten, deren alle Längsmuskeln gegen das Centrum des oa ; Tieres gekehrt sind (Textfig. 10). Die Stellung der vollstän- te- Fig. 10. I digen Mesenterien ber den Lacerationsstiickchen von Aiptasia =" zu dem Centrum des Tieres oder richtiger zu der senkrecht zu den Richtungsmesenterien gehenden Ebene, der Trans- versalebene, ist also in jeder Hälfte ganz dieselbe wie die der vier neuen vollständigen, äussersten Mesenterien zu dem alten Teil bei den Lacerationsstiickehen von Sagartia, die vom Hj Anfang acht oder vier Mesenterien enthalten, em Verhältnis, das fir die Erklärung der Verschiedenheit der Neubildungen wichtig ist. Auch bei den vier äbrigen, etwas abweichenden Lacerationsstöckehen der Aiptasia lässt sich die Anordnung der Mesenterien zu demselben Grundtypus hinstellen. Das von der biradialen Anordnung am mindesten abweichende Stadium trifft man bei dem Ex. 6, wo an jeder Seite der Transversalebene (te) eine Gruppe von vier Mesenterien sich mit je einem besonderen Schlundrohr verbunden hat (Textfig. 11). In der distalen Partie des Körpers ist das Stäckehen ganz typisch biradial gebaut (wie Textfig. 10). Bei den drei Nynof ibrigen Exemplaren war eine Gruppe von zwei Richtungs- > mesenterien oder vier Mesenterien, unter denen ein Rich- tungsmesenterienpaar, in zwei Fällen mit einer Ausbildung noch eines oder zweier Schlundröhre zwischen zwel resp. vier Mesenterien entstanden. So war bei den mit 2 bezeichneten Stuckehen (Textfig. 12. re: Richtungsebene, te: Transversal- ebene, zugleich Richtungsebene der dritten Neubildungs- zone) zwischen zwei seitlichen Mesenterien vier Mesenterien entwickelt, die gleich wie die auf jeder Seite der Trans- versalebene liegenden vier Mesenserien orientiert waren, oder m. a. W. die Längsmuskeln der vier eingeschalteten an der Figur von einer gestreiften - Linie umgebenen Mesenterien, die öbrigens mit emem schmalen, besonderen, während seines ganzen Laufes einzeln gehenden Schlundrohr in Verbindung standen, nahmen dieselbe Stellung zu dem Teil, in dem die Mesenterien eim- geschaltet waren, wie die Längsmuskeln der 8 biradial angeordneten, mit dem weiteren Schlundrohr verbundenen Mesenterien an jeder Seite der Transversalebene gegen diese ein- nahmen. Es fanden sich also bei diesen Lacerationsstäckehen am Ende der Regeneration drev ' gleich orientierte Gruppen von wvier Mesenterien, und zwar ein Richtungsmesenterienpaar und zwel seitliche gleichwie die Richtungsmesenterien orientierte Mesenterien. Bei den zwei letzten Exemplaren 9 und 19 war eine Gruppe von nur zwei Mesenterien und zwar ein Richtungsmesenterienpaar — an den Figuren 13 und 14 sind die zwei Mesenterien durch 0. Hi I Lem 3 1 er KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND J/. N:O 8. 31 eimen gestreiften VWViereck begrenzt zwischen einem seitlichen Mesenterium und einen Richtungsmesenterium entwickelt, aber während bei dem mit 9 bezeichneten Exemplar nur ein Schlundrohr (Textfig. 13) mit allen vollständigen Me- senterien in Zusammenhang stand, waren bei dem Ex. 19 in den aboralen Schlundrohrsteilen drez Schlundröhre deut- lich differenziert. Zwei Schlundröhre kamen (wie bei dem Ex. 6) eimes auf jede durch die Transversalebene begrenzte mit vier Mesenterien versehene Hälfte, während das dritte Schlundrohr zu dem eingeschalteten HKichtungs- mesenterienpaar gehört (Textfig. 14). In dem distalsten Teil stimmt das Stäckehen jedoch in seinem Bau mit dem des Ex. 9 iberein. Die Abweichungen von der gewöhnlichen, biradialen Anordnung lassen sich also teils durch eine scharfere i Differenzierung der an jeder Seite der Transversalebene liegenden Partien, teils als eine noch kräftigere Regene- rationserscheimung als die gewöhnliche erklären, indem Gruppen von Mesenterien bis- weilen in Verbindung mit einem ganz verschiedenen Schlundrohr in gewissen Körper- partien entstehen. Fig. 13. I Im Gegensatz zu dem Verhältnis bei den könstlichen Lacerationsstöckehen von Sa- gartia viduata regulieren sich die normal sich ablösenden Lacerationsstöckehen bei A. dia- phana also in der Weise, dass schliesslich eine zweistrahlig symmetrische Form mit zwei gegen einander symmetrisch stehenden Richtungsmesenterienpaaren entsteht. Das End- resultat der Regeneration ist also ganz dasselbe als das der Ontogenie, obgleich die Wege fiir das Erreichen der zweistrahligen Symmetrie versehieden ist. In gewissen Fällen ist die Neubildung so kräftig, dass ausserdem zwei oder vier Mesenterien, darunter ein Richtungs- mesenterienpaar, sich entwickeln, eine Erscheinung, die zu den Formen mit drei Paaren Rich- tungsmesenterien und in Zusammenhang damit oft auch zu der Ausbildung von zwei oder drei Schlundröhren föhrt. Auch bei Lacerationsstäöckehen mit der normalen Zahl der Me- senterien kann die Hälfte der Mesenterienzahl an jeder Seite der Transversalebene mit je 32 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. einem besonderen Schlundrohr in Verbindung treten, eine Erscheinung, die von besonde- rem Interesse ist, weil sie von unten angegebenen Grinden mehr primär angesehen werden muss, als die, wo nur ein einziges Schlundrohr vorhanden ist. Bekanntlich haben die Brider O. und R. HeErtwiG (12) die Anordnung der Mesen- terien bei einigen jungen A. diaphana untersucht und hierbei eine äbnliche Anordnung der Mesenterien beschrieben, wie die welche ich in der Regel bei den Lacerationsstickehen der- selben Species gefunden habe. Hiermit wäre ja alles gut und wohl, wären nicht O. u. R. HeErTtWIG wie auch später Boveri (2), der auch eine Jugendform einer Actinie mit ähnlich angeordneten Mesenterien beschreibt, nach meiner Meinung in den Irrtum gefallen, dass sie sich die Mesenterien auf ontogenetischem Wege") entstanden dachten, ja Boveri stellte sich vor, dass die in oben beschriebener Weise angeordneten Mesenterien nach einem besonde- ren Entwicklungstypus, dem er zum Unterschied von dem gewöhnlichen bilateralen, den Namen biradialen gab, angelegt werden. Hätten die erwähnten Forscher eine ganze Serie von den Furchungsstadien oder von der Gastrulation bis zum Acht-Mesenterienstadium be- obachtet, wären wir natäörlicherweise vollberechtigt, eine solehe Schlussfolge zu machen; dies war indessen nicht der Fall, sondern nur einzelne ziemlich weit entwickelte Stadien mit mehr als 8 Mesenterien waren von Hrertwic und Boveri untersucht. Unter solchen Umständen muss ich hervorheben, dass kein Grund bisher vorhanden ist, anzunehmen, dass die Me- senterien der Actiniarien auf geschlechtlichem Wege sich biradial anordnen. Fastmehr ist nach meiner Meinung der s. g. biradiale Entwicklungstypus der Actimarien eine in Zu- sammenhang mit der bei gewissen Formen auftretenden Laceration stehende Regulations- erscheinung. b) Die Laceration bei Metridium dianthus. Während die natärliehe Laceration bei Aiptasia diaphana sehr gemein ist, scheint die bei Metridium dianthus, welehe schon DICQUEMARE (6) beobachtete, nicht ganz so gewöhn- lich zu sein. Ich sage scheint,”) denn es ist möglich, dass die Laceration wäbrend einer anderen Jahreszeit als des Sommers, der einzigen Zeit, wäbrend der ich Gelegenheit ge- habt habe, Metridium im Leben zu beobachten, öfter stattfindet. Ich habe die Laceration ein paar Male in Aquarien gelegentlich beobachtet und einen Fall näher studiert. Von emem ziemlich kleinen Individuum dieser Art, das zweistrahlig symmetrisch, also mit zwei Richtungsmesenterienpaaren und zwei Schlundrinnen versehen war, schnärte sich ein langgestrecktes Stäickehen von der proximalsten Randpartie des Körpers ab, das sich bald in finf kleine Stöckehen von ein wenig verschiedener Grösse abteilte. Weil es bald zehn Jahre ist, seitdem ich das Material sammelte, und ich dann keine Absicht hatte, eine 1) Im Allgemeinen haben die Actiniarien-Forscher ganz und gar äbersehen, dass von dem Typus ab- weichende Symmetrieverhältnisse das Resultat einer ungeschlechtlichen Fortpflanzung sein könnten, so beschrieb z. B. GÖTTE (7) eine Form Tetractis jonica, deren nach GÖTTE eigentämliche Symmetrie ganz gewiss von dem Umstand abzuleiten war, dass die untersuchten Individuen durch ungeschlechtliche Fortpflanzung, wahrscheinlich durch Laceration, mutmasslich von Bunodeopsis, entstanden waren. ?) Professor THÉEL hat mir gätigst mitgeteilt, dass Metridium während des letzten Sommers oft lace- rierte. Die Umstände, unter denen Metridium eine Laceration zeigt, scheint also auch während der warmen Jahreszeit zu wechseln. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O 8. 33 solehe Untersuchung wie die jetzige vorzunehmen, kann ich leider nicht die Stelle, von der die Laceration vor sich ging, angeben, und das um so weniger, als auch die Schnitte, die ich durch das betreffende Individuum, seitdem es das Lacerationsstöckehen abgeschnört hatte, gemacht habe, keinen Haltepunkt fär die Beurteilung der ursprönglichen Lage des Lace- rationsstäckehens gab. Die Querschnitte, die ich von vier Lacerationsstäckehen — das fönfte war nicht so gut konserviert, dass eime Orientierung möglich war — gemacht habe, zeigten folgende Anordnung der Richtungsmesenterien und Schlundrinnen. 1). Zneh Sonmdknen, von denen die eine kräftiger als die andere, etwa symmetriseh gegen einander liegend. Zwei Richtungsmesenterienpaare, das eine, das in Verbindung mit der kräftigeren Schlundrinne stand, mit sehr starken Längsmuskeln, während diese bei dem anderen Richtungsmesenterienpaar ziemlich schwach ent- wickelt waren (Fig. 4 Taf. XI). 2) 3). Bäilaterale Formen mit je einer gut differenzierten Schlundrinne und mit je einem Richtungs- mesenterienpaar. 4). Kleinstes Stäckehen. Bilaterale Form mit einem Richtungsmesenterienpaar. Schlundrohr mehr rund als bei den äbrigen Stäckehen. Schlundrinne nicht deutlich differenziert. Wenn wir voraussetzen, dass die Entwicklung der käönstlichen Lacerationsstäöckehen der Sagartia viduata und die der natörlichen des Metridium dianthus denselben Gesetzen folgen (vergl. unten Abs. N-.), sind wir berechtigt, den Schluss von dem Aussehen dieser Schnitte zu ziehen, dass das Stöckehen 1 von einem Fragment mit Richtungsmesenterien, die drei öbrigen von Fragmenten ohne Richtungsmesenterien entstanden sind. In äbnlicher Weise kann man die diglyphische und die monoglyphische Formen, die TorreEY (16, p. 352) bei zwei Lacerationsstäckehen von Metridium fimbriatum gefunden hat, deuten. In wie weit diese Vermutungen treffend sind, mag eine kommende Kontrolluntersuchung fest- stellen oder umvwerfen. N. Ubersicht der Resultate. Die Entwicklungsmöglichkeiten und die Ent- wicklungsbedingungen der Lacerations- und Teilstickehen der Actiniarien. Uber den Einfluss der Regeneration auf die Symmetrie der Actiniarien. Die obenstehenden Untersuchungen haben uns also gelehrt, dass die Entwicklung der Lacerationsstäckehen der Actiniarien ziemlich verschieden verläuft, und dass infolge- dessen das Endresultat in Betreff der Symmetrieverhältnisse der Lacerationsstäckehen be- deutend wechselt. Auch wenn z. T. die Verschiedenheiten dadurch erklärt werden können, dass gewisse Stäöckehen vom Anfang Richtungsmesenterien, andere dagegen keine solche enthalten, so wird es doch bei der Untersuchung der Bedingung der Variation bald deut- lich, dass dieser Grund nicht hinreichend ist, alle Verschiedenheiten zu erklären. Dies geht z. B. schon daraus hervor, dass von Stäckehen ohne Richtungsmesenterien sowohl -radiale Formen ohne Richtungsmesenterien und Schlundrinnen als bilaterale Formen mit emmer Schlundrinne und einem Richtungsmesenterienpaar entstehen. Wenn also nicht das Vorhandensein oder die Abwesenheit der Richtungsmesenterien in den Stäckehen hinreichend ist, einen tieferen Einblick in die Ursachen der Variation zu geben, was ist es dann, das in erster Hand die Verschiedenheiten bedingt? 534 CARLGREN, STUDIEN UÖBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. Es ist in der Natur eine allgemeine Erscheinung, dass regenerierende Stäckechen danach streben, die Form des Muttertieres wieder zu bekommen. So verhalten sich, wie wir ge- sehen haben, auch bei den Actiniarien die Teil- und Lacerationsstuckehen, die immer, so weit möglich, sich in der Weise regulieren, dass der Körper die zylindrische, die Fuss- scheibe die zirkelrunde Form wieder bekommen. Diese Regulation geschieht doch in ver- schiedener Weise, indem die in die Länge halbierten Tiere wie auch die grösseren Lace- rationsstäckehen hauptsächlich durch Annäherung der seitlichen Schnittränder die zylind- rische Gestalt wieder erhalten, während die kleineren Lacerationsstäckechen fast ausschliesslich durch die Anlegung einer Neubildungszone der Mesenterien wieder zylindrisch werden. Diese Zone tritt zwar in einzelnen Fällen sowohl bei den halbierten Tieren als bei den grösseren aus der proximalsten Körperwand ausgeschnittenen Fragmenten auf, in der Regel kommt sie aber hier nicht zur Entwicklung. Jedoch giebt es auch bei solchen Stäöckechen eine Regeneration, aber diese schränkt sich in Betreff der Körperwand und der Fussscheibe hauptsächlich dazu ein, die Wundzone zu heilen. Fragen wir uns nach dem Grund dieser Verschiedenheit, scheint ihn mir in folgen- der Weise erklärbar zu seim. Wenn wir von imdividuellen Variationen ganz absehen — denn ein Individuum kann infolge verschiedener Umstände, die wir hier nicht analysieren können, regenerationskräftiger sein, als ein anderes, ein Verhältnis, das natörlicherweise auch eime kleinere oder grössere Variation in dem Endresultat verursachen kann — därfen wir vorausetzen, dass das Regenerationsmaterial in dem proximalsten Körperrand (an der Fussscheibe) dem regenerationskräftigsten Teile des Actinienkörpers, etwa gleichmässig ver- teilt ist. Ich sage etwa gleichmässig, denn es wäre möglich, dass ein Unterschied in dieser Hinsicht zwisechen den Exocoelen und den Endocoelen besteht. Auf jedem Stäckechen kommt also eine gewisse Summe der regenerativen Zellen, die nicht während einer ge- wissen Zeit iäberschritten werden kann. Schneiden wir dann ein kleineres Stöckchen mit z. B. 8 Mesenterien und ein grösseres ' solches mit 32 Mesenterien, beide von gleicher Höhe, von dem proximalsten Körperteil aus, und nehmen wir wegen der Einfachheit der Berechnung an, dass die Stäckehen danach streben, die Fussscheibe quadratisch statt zirkel- förmig auszubilden, so bedäörfte das Stöckehen mit 8 Mesenterien, vorausgesetzt dass es nicht seine urspröngliche Form verändert und die Breite des Stäckehens von Fach zu Fach gerechnet doppelt so gross wie die Höhe ist, um quadratisch zu werden, eine Regenerations- partie, die gleich so gross wie das Stäckehen selbst ist (in der Wirklichkeit ist bei vielen Fragmenten die Regenerationspartie doppelt so gross). Unter ähnlichen Umständen fordert ein Stäöckehen mit 32 Mesenterien, um eine quadratische Form zu bekommen, eine Regene- rationspartie, die 7 Mal grösser ist als das Stäckehen selbst. Wenn indessen das disponible Regenerationsmaterial hier in Ähnlichkeit mit dem Verhältnis bei den Stickehen mit 8 Me- senterien nur eine gleich (oder zwei Mal so) grosse Partie wie das Stäckehen bilden kann, giebt es also in letzterem Fall keime Möglichkeit fir die Fussscheibe, eine quadratische Form zu bekommen ohne eine Veränderung der Form des abgeschnittenen Stäckehens. Was von den Stickehen mit der angenommenen quadratischen Fussscheibe gilt, hat auch seine Gäl- tigkeit in Betreff einer zirkelförmigen, obgleich die Zahlenverhältnisse zwischen der Re- generationspartie und dem alten Stäckehen bei den betreffenden Lacerationsfragmenten andere sind. Wir können daraus schliessen, dass während das Regenerationsmaterial bei KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:o 8. 55 kleimeren Stäckehen im Stande ist, eine ganze Neubildungszone auszubilden, ist sie bei grösseren Fragmenten mit gleicher oder annähernd gleicher Höhe als die der kleimeren nicht hinreichend, eine solche Regenerationszone zu entwickeln, und dies je mehrere Mesenterien die Stuckehen vom Anfang entbalten. Die Regeneration muss sich also in letzteren Fällen einschränken, ausser der Neubildung der Tentakel, der Mundscheibe und des Schlundrohrs, welche bei allen Stäckehen äberhaupt vor sich geht, nur die Körperwand und die Fussscheibe zu reparieren, während im ersten Fall das Stöckehen den grössten Teil des disponiblen Regenerationsmateriales zur Ausbildung einer besonderen Neubildungszone der Mesenterien brauchen kann. Um möglichst grossen Nutzen des Regenerationsmateriales zu bekommen, streben infolgedessen die grösseren, langgestreckten Randstäckehen den Konsum des för die zirkelrunde (för den ganzen Körper zylindrische) Form nötigen Regenerationsmateriales zu Vermindern, indem die seitlichen Schnittränder mehr oder minder sich einander nähern, eme Erscheimung, die nicht oder wenig bei kleineren Lacerationsstickehen auftritt. In erster Hand wird also die Variation der Regeneration von dem Verhältnis zwischen der Regenerationssumme, d. h. der Summe des binnen einer beschränkten Zeit disponiblen Re- generationsmateriales, der Grösse und der Form des abgeschnittenen Stiickehens bedingt. Reicht das Regenerationsmaterial zu, dem etwa viereckigen abgeschnittenen Stäckehen wieder eine zylindrische Form zu geben, was bei kleineren Stäckehen leicht der Fall ist, wird eine ganz neue Bildungszone der Mesenterien angelegt; kann, wie bei grösseren langgestreckten Stäckehen, das disponible Regenerationsmaterial den Stäckehen eine zylindrische Form nicht verleihen, wird in der Regel keine Neubildungszone der Mesenterien gebildet, sondern die Fussscheibe und die Körperwand werden einfach repariert. Es giebt zwar von dieser Regel einige Ausnahmen, die jedoch wenigstens z. T. bei einer genaueren Analyse sich hierunter bringen lassen. In einzelnen Fällen wurde nämlich auch bei grösseren Lacerationsstuckehen eine be- sondere Neubildungszone angelegt. Wenn wir von den in Abschnitt G. erwähnten Fällen, die ein wenig zweifelhaft sind, absehen, so sind dagegen einige in dem Abschnitt C. be- sprochenen Doppelindividuen in ihrer eimen Hälfte mit einer wohl entwickelten Neu- bildungszone versehen. Das för das Reparieren nicht nötige Regenerationsmaterial ist also hier för die Neu- bildung in nur der einen Hälfte gebraucht. Diese Hälfte, nicht das langgestreckte in ihrer urspränglichen Form wenig veränderte Doppeltier, ist also mit den ibrigen Stöckehen, in denen eine Neubildung stattfindet, vergleichbar und verhält sich wie ein' kleimeres Stick- chen mit in dem einen Fall 12 und in dem anderen 32 Mesenterien. Die letztere Zahl ist zwar gross, aber wenn das Regenerationsmaterial hier etwa doppelt so gross ist wie in einem gewöhnlichen Stöckehen mit 32 Mesenterien, denn das Regenerationsmaterial stammt von den ganzen mit 64 Mesenterien versehenen Stiäckehen, ist das Verhältnis zwischen den betreffenden Stiöckehen und der Regenerationssumme mehr dem eines kleimeren Stick- chens ähnlich. Ubrigens ist es natörlicherweise schwer, eine bestimmte Grenze zwischen einem »kleineren» und einem »grösseren» Stuckehen anzugeben, denn hier spielen indivi- duelle Variationen ein, indem Stäckechen mit grosser Regenerationskraft eine Neubildungs- zone in viel grösseren Stöckehen anlegen können, als solche Stöckehen, deren Regenera- tionskraft von der einen oder anderen Ursache herabgesetzt ist, während umgekehrt in 56 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. letzterem Fall kleine Stöckehen sich wie grössere verhalten können. Wäre in den oben angedeuteten und ein wenig zweifelhaften Fällen eine Neubildungszone, wie es scheint, wirklich angelegt, gehörten diese Stickehen ohne Zweifel zu der Kategorie mit grosser Regenerationskraft. Was 5. viduata betrifft, so scheint die Grenze, wo die Anlegung einer Neubildungszone der Mesenterien und die einer Reparierenzone einander begegnen, in den Stäckehen mit etwa 16 Mesenterien liegen, denn solche Stiäckchen verhielten sich teils wie grössere, teils wie kleinere Stöckehen. Ganz gewiss hängt auch die mehr unregelmässige Anlegung der Neubildungszone -— zum Unterschied von den Stäck- chen mit vom Anfang vier oder acht Mesenterien, wo die Neubildung am stärksten ist und die regelmässigste Stellung einnimmt — mit dem Umstand zusammen, dass die Stäck- chen mit 16 Mesenterien sozusagen Grenzstickehen sind. Von den Figuren der im Abschnitt H. erwähnten Stäckehen findet man, dass die regenerierte Partie eines kleineren Stöckehens doppelt oder zweimal so gross sein kann wie das ursprängliche Stöckehen. Man sollte dann erwarten können, dass die Hälfte eines ganzen Tieres eine ebenso grosse Neubildung zeigte wie das kleine Stäckehen. Warum ist dies dann nicht der Fall? Denn wir haben gefunden, dass zwar mehrmals eine Neu- bildungszone der Mesenterien angelegt wurde, die im besten Fall mit einem ganz neuge- bildeten Schlundrohr, das nur in den distalsten Teilen in das urspröngliche Schlundrohr einmiändet, vereinigt sind — in den meisten Fällen entstehen doch keine neue Mesente- rien —, dass aber diese Neubildungszone in Verhältnis zu dem alten Stuckehen unbe- deutend ist. Offenbar liegt der Unterschied hauptsächlich darin, dass die Hälfte des ganzen längsgeteilten Tieres nicht in derselben Proportion wie der Rand des proximal- sten Körperteils regenerieren kann, dass mit anderen Worten die Regeneration in den ver- schiedenen Teilen des Actiniarienkörpers verschieden ist, ein Verhältnis, das mehrere Ver- fasser wie schon DICQUEMARE angedeutet und das ich mehrmals konstatiert habe. Unter solehen Umständen ist die Regenerationssumme in der Hälfte des Tieres zu klein, um eine grosse Neubildungszone anzulegen. FEtwa ähnliche Verhältnisse wie bei den grösseren Randstickchen sind infolgedessen entstanden, indem die beiden durch einen Längsschnitt geteilten Hälften streben, um grössten möglichen Nutzen des Regenerationsmaterials zu bekommen, die seitlichen Schnittränder möglichst nahe eimander zu bringen. Die innige Korrelation zwischen der Form des Stäckehens und der Regenerations- art äuvssert sich auch in den Fällen, wo die Stäckechen eine solehe Gestalt haben, dass sic niemals eine zylindrische Form bekommen können. Hierher gehören solche Stöckehen, die einen grösseren Teil des proximalsten Körperrandes umfassen, und deren Breite (der Ab- stand zwischen den seitlichen Schnittränder) mehrmals die Höhe öbertriftt. Der Umstand, dass in diesen länglichen Stuckechen mehrere Schlundröhre und Tentakelgruppen sich an- legen — was wir unten näher erörtern werden — wodurch stöckenähnliche Bildungen gebildet werden, deutet auch in die Richtung hin, dass es eine annähernd zylindrische Form gefordert wird, um ein typisches HEinzeltier mit einem Schlundrohr und einer ringförmigen Tentakelgruppe hervorzubringen. Wird diese Bedingung nicht erfäöllt, ent- stehen wahrscheinlich proportional mit dem Verhältnis zwischen einer kleineren oder grösse- ren Breite zu der Höhe wenigere oder mehrere Regenerationszonen, die je ein Schlund- rohr und eine Tentakelgruppe enthalten. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 374. N:o 8. 51 Ausser der Regeneraåtionssumme, der Grösse und der Form der Stäckehen und dem Verhältnis zwischen diesen drei Faktoren giebt es auch andere, die die Variation des Baues der Stöckehen bedingen, nämlich die Abwesenheit oder das Vorhandensein der Richtungs- mesenterien in den abgeschnittenen Lacerationsstäckehen, die Stellung der Richtungsmesen- terien und die raschere oder langsamere Entstelung des iiber das urspriimgliche Richtungs- fach entstandenen Tentakels wie auch die grössere oder kleinere Annäherung der seitlichen Sehmnittränder der Stuckehen. I Wenigstens bei grösseren Stiuckehen,') bei denen dice Regenerationssumme nicht hin- reichend ist, eine Neubildung der Mesenterien anzulegen,; spielen diese Faktoren eine be- deutende Rolle. So zeigten die Experimente, was man a priori erwarten konnte, dass die Stickehen sich verschieden verhielten, nachdem sie Ricltungsmesenterien oder nicht ent- hielten. Weil in letsterem Fall die Stäckehen vom Anfang mit keinen Richtungsmesenterien versehen waren, blieben sie auch nach der Regeneration ohne solche, d. h. von solchen Stöck- chen entstanden also radiale Formen, indem die urspränglichen Mesenterien mehr direkt oder indirekt in die definitiven öbergingen. Waren nämlich die seitlichen Schnittränder einander so nahe geröckt, dass sie sich mit emander zusammenlöteten, gingen die ur- sprönglichen Mesenterien, die nur in den inneren Teilen ein wenig deformiert wurden, direkt in die neuen Mesenterien iber; war die Form der Randstickehen dagegen mehr langgestreckt, verhielt sich nur ein Teil dieser Mesenterien und zwar die schwächeren in oben erwähnter Weise, während die stärkeren ursprönglichen Mesenterien, die in der Mitte lagen, je zwei Mesenterien bildeten, dadurch dass sie in ihrer Mitte aufgelöst wurden. Entwickelten sich aus den grösseren Stäöckehen ohne Richtungsmesenterien radiale Formen, so entstanden aus den mit Richtungsmesenterien versehenen teils Hinzeltiere, teils Doppelbildungen, die nach der Stellung der Richtungsnvesenterien ein verschiedenes Aus- sehen zeigten. Fragen wir zuerst nach der Ursache der Entstehung der Doppelbildungen, so ist sie leicht zu finden. Es hängt nämlich, wie wir gefunden haben, mit einer sehr starken Entwicklung des von dem urspriinglichen Richtungsfach entstandenen Tentakels zu- sammen. Weil nämlich der zuerst enstandene Tentakel, der Richtungstentakel, bei sehneller Regeneration in der Länge und vor allem in der Breite den öbrigen Tentakeln 1 m Betreff der kleineren Stäckechen spielen diese Faktoren wahrscheinlich eine viel unbedeutendere Rolle — ich sage wahrscheinlich, denn ich habe bisher keine Experimente mit kleinen vom Anfang mit Rich- tungsmesenterien ausgerästeten Lacerationsstäckehen angestellt. Dice schwache Annäherung der seitlichen Schnitt- ränder wäre hier von geringer Bedeutung, auch därfte das Entstehen eines kräftigen Richtungstentakels nicht zu Doppelbildungen fähren wie bei den grösseren Stöckehen, weil eine grosse Neubildungszone höchst wahrscheinlich wie bei den kleineren Stäckehen ohne Richtungsmesenterien angelegt wird. Ich schliesse dies u. A. davon, dass bei den kleinen Stäckehen, die vom Anfang keine Richtungsmesenterien enthielten, des grossen Unterschieds zwischen dem Mitteltentakel und den äbrigen Tentakeln (vergl. Fig. 20 Taf. IT) ungeachtet, ganz gewiss infolge der Anlegung einer grossen Neubildungszone keine Doppelbildungen existieren. Während also nach meiner Meinung die kleineren Lacerationsstäckehen, im Gegensatz zu den grösseren, in ähnlicher Weise sich regenerieren und ihre definitive Form bekommen, sei sie vom Anfang Richtungsmesenterien oder nicht enhalten, wird das Endresultat verschieden, weil die Stäckchen urspränglich mit verschiedenen Mesenterien versehen sind; bei den Stäckehen mit Richtungsmesenterien entwickelt sich ohne Zweifel eine zweistrahlige Form, bei den ohne solche bildet sich eine bilaterale aus. HFinen regulierenden Einfluss auf die Entwicklung des Stäckehens hat die Anlegung eines grössen Richtungstentakels in den kleineren, mit Richtungsmesenterien versehenen Stiäckehen, im Gegensatz zu dem Verhältnis bei den grösseren, wahrscheinlich nicht. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 37. N:o 8. 8 58 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. vorauseilt, so dass er die ganze Breite des Richtungsfachs emnimmt — wodurch es nicht möglich wird ohne eine grössere Neubildung hier einen Mundscheibenteil anzulegen — wird die Kontinuität zwischen den an den beiden Seiten des Richtungsmesenterienpaares liegenden Partien des Fragmentes unterbrochen. Es entstanden also zwei Hälften, die nach dem Platz der ursprönglichen Richtungsmesenterien mehr oder minder entwickelt waren. Nahmen diese Richtungsmesenterien nämlich die Mitte der Stöckehen ein, bildeten sich die beiden Hälften mehr gleichmässig aus, indem sie je ein Schlundrohr und je einen Tentakelkranz anlegten; waren dagegen die Stäckchen so ausgeschnitten, dass die Richtungsmesenterien nahe dem einen Rand derselben sich befanden, kam nur der eine Teil und zwar der grössere zur Entwicklung, indem in ibm nur ein Schlundrohr und ein Tentakelkranz ent- standen, während der kleinere Teil kein Schlundrohr erhielt und nur äusserlich durch eine schwache 'ausserhalb des Tentakelkranzes stehende Tentakelgruppe angedeutet war. In letzterem Fall, der mehr selten vorkam, weil die seitliche Stellung des Richtungstentakels eine Einrangierung desselben in den von den meisten öbrigen Tentakeln gebildeten Tentakel- kreis erleichterte, zeigten also die Stöäckehen ihre Natur als Doppelbildungen wenig deut- lich, indem eigentlich nur die eine Hälfte sich entwickelte, die andere z. T. degenerierte. Sehr schön war dagegen die Doppelnatur der Fragmente ausgebildet, die aus den mit Richtungsmesenterien in der Mitte versehenen Stöckehen entstanden, indem zwei Mund- öffnungen und zwei Tentakelkränze, welche durch den gemeinsamen grossen Richtungs- tentakel von 'einander geschieden waren, entwickelt wurden. Bei langsamer und nicht so starker Entwicklung des Richtungstentakels kamen bei den Stäckehen, die in der Mitte Richtungsmesenterien trugen, Doppelbildungen mit nur einem langgestreckten Tentakelkranz und zwei "Schlundröhren oder mit ävsserlich einer Mundöffnung und einem Tentakelkranz aber mit zwei Schlundröhren in den aboralen Teilen oder schliesslich und in den meisten Fällen Finzeltiere zum Vorschein. Auch in diesen letzteren Fällen sieht man also Spuren des regulierenden Einflusses des Richtungstentakels, obgleich dieser Finfluss sich öber nur eine kärzere Zeit erstreckte und zwar in dem extremen Fall nur ber die fröheste An- legung des Schlundrohrs, da in dem aboralen Teil zwei verschiedene Schlundrohranlagen entstanden (vergl. Abs. C.). Wir haben bisher den Einfluss der oben erwähnten Faktoren nur auf das äussere Aussehen der grösseren urspränglich mit Richtungsmesenterien versehenen Stäckehen be- röcksichtigt. Aber auch in der inneren Symmetrie bedingen diese Faktoren eme Variation. So brachten die Stäckehen, von denen Hinseltiere entstanden, nach der ursprönglichen Stellung der Richtungsmesenterien in der Mitte oder mehr nach der einen Seite zu, ent- weder Formen mit zwei symmetrisch gegen einander stehenden oder zwei unsymmetrisch liegenden Richtungsmesenterienpaaren hervor. In beiden Fällen leiteten die zwei neuen Richtungsmesenterienpaare ihre Herkunft von dem alten Richtungsmesenterienpaar, indem die Mittelpartie desselben resorbiert wurde, wodurch zwei Paare entstanden, aber während bei den Stöäckchen, die vom Anfang in der Mitte Richtungsmesenterien trugen, die ur- sprängliche Richtungsebene als definitive Richtungsebene blieb, und somit auch die Rich- tungsmesenterienpaare einander gegenibergestellt wurden, wurden bei den Stöckehen, die die ursprönglichen Richtungsmesenterien nach der einen Seite des Stäckechens zu trugen, infolge der Annäherung der seitlichen Schnittränder bei allen grösseren, nicht zu langgestreckten KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:o 8. 59 Stäckehen — ein Umstand, der auf die in der Mitte der Stöckcehen liegenden Richtungs- mesenterien keinen Einfluss hatte — die ursprängliche Richtungsebene gekrummt, was den neuen zwei Richtungsmesenterienpaaren eine unsymmetrische Stellung verlieb. Waährend also bei den Einzeltieren die urspröngliche Richtungsebene, sei gerade, sei gekrämmt, in die definitive Richtungsebene öbergeht, ist das Verhältnis ganz anders bei den Doppeltieren. Hier werden: nämlich die ursprängliche Richtungsebene zur Grenzebene der beiden Hälften resp. Teilen und die neuen Richtungsebenen mehr oder minder senkrecht zu der urspräöng- lichen Richtungsebene angelegt, ein Umstand, der deutlich zeigt, dass bei der Regenera- tion der Lacerationsstäckehen die Stellung der neuen Richtungsebene in keiner Weise von der der alten abhängt, sondern dass andere Faktoren auf die Entstehung der neuen Richtungs- ebene einwirken. Zwar ist die Lage der neuen Richtungsebene nicht immer deutlich, aber wenn das neue 'Richtungsmesenterienpaar in jeder Hälfte — statt von zwei Richtungs- mesenterien wie bei den Einzeltieren — von nur einem einzelnen Richtungsmesenterium, dessen ' beide Hälften als ein neues Paar fungieren, was durch das oftmalige Auftreten einer Schlundrinne an der Verbindung dieser Mesenterien mit dem Schlundrohr bestätigt wird, entsteht, ist es klar, dass die neue Richtungsebene eine andere Stellung als die alte hat. Sollte noch ein wenig Zweifel bestehen, zeigen die Fälle, wenn eine Neubildungszone der Mesenterien angelegt wird, dass die neuen Richtungsmesenterien mehr oder minder senk- recht zu den alten stehen. Wir haben hier noch nicht die Randstäckehen näher erwähnt, deren Breite in Ver- hältnis zu der Höhe so gross sind, dass sie auch mit einer grösseren Annäherung der seitlichen Schnittränder keine annähernd zylindrische Form bekommen können, sondern immer langgestreckte Stöckehen repräsentieren. Zu dieser Kategorie gehörten drei unter- suchte Fragmente, ein grösseres Stäckchen ohne Richtungsmesenterien und zwei den ganzen proximalsten Körperrand umfassende Stuckehen, die also sämtliche Mesenterien enthielten. Alle drei zeigten 'die gemeinsame Erscheinung, dass von dem distalen Teil mehrere Ten- takelzonen entstanden, dagegen lag ein Unterschied deutlich darin, dass die letzteren Stuck- chen in den Tentakelzonen mehrere Mundöffnungen und Schlundröhre ausgebildet hatten, während bei den ersten die betreffenden Organe in Einzahl vorhanden waren. Diese Ver- schiedenheit kann nicht mit der Abwesenheit oder dem Vorhandensein der Richtungs- mesenterien in den Stäckehen in Zusammenhang stehen, denn die Mehrzahl der neuen Schlundröhre standen nicht mit den Richtungsmesenterien in Verbindung, sondern ist also in dem Umstand zu suchen, dass: das erste Stäckehen nicht so breit in Verhältnis zu der Höhe wie die zwei anderen waren. Dass diese Deutung das richtige trifft ist wahrschein- lich, denn dies Stöckehen strebte später nach der Entstehung der Tentakelgruppe die Form noch mehr als voraus abzurunden, gleichzeitig als eine Reduktion von den zwei äussersten neuen Tentakelgruppen stattfand. Oben habe ich auch angedeutet, das es nichts Anderes als die langgestreckte Form sein kann, die die Entstehung der verschiedenen Schlundröhre und Tentakelgruppen verursacht. Auch wenn diese Annahme falsch wäre, was mutmass- lich keinen Grund hat, bleibt doch das Faktum selbst äbrig, dass langgestreckte von dem äusseren Rand der proximalsten Körperpartie abgeschnittene, eine grössere Zahl der Me- senterien enthaltende Stäckehen mehrere Mundöffnungen und mehrere Schlundröhre anlegen, 60 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. welche letztere teils in Verbindung mit Richtungsmesenterien treten, teils ganz unabhängig von solchen entstehen können. Die grösseren Stiickechen brachten also teils radiale Formen hervor, teils Formen nit owe symmetrisch gegen einander stehenden, oder zwei unsymmetrisch legenden Richtungs- mesenterienpaaren, teils Doppeltieren, teils endlich Individuen mit verschiedenen Mund- öffnungen und Schlundröhren. Selten wurde hier eine Neubildungszone der Mesenterien angelegt, und zwar ein paar mal bei den Doppeltieren und wahrscheinlich auch bei einigen Stickehen ohne Richtungsmesenterien, in welechem letzteren Fall, wie es scheint, bilaterale Tiere entstanden. Ganz anders verhielten sich die kleineren Stäuckehen, die vom Anfang keine Rich- tungsmesenterien centhielten (ich habe, wie oben erwähnt, bisher nur solehe untersucht), bei der Regeneration, weil die Regenerationssumme hier so gross war, dass die Stuckehen die zylindrische Form durch eine Neubildung erreichen konnten. Mit wenigen Ausnahmen da, wo die Regeneration schwach war, wurden hier eine Neubildungszone in seltenen Fällen zwei Neubildungszonen der Mesenterien entwickelt. Schon hierdurch war eine Variation in dem Endresultat gegeben, eine solche wurde auch von der verschiedenen Zahl und Stellung der vollständigen Mesenterien in der Neubildung und in den urspriinglichen Stiick- chen wie auch von der verschiedenen Stellung der Neubildungszonen resp. Neubildungszone bedingt. Weil diese Stickehen vom Anfang keme Richtungsmesenterien enthielten, wurden die Symmetrieverhältnisse wesentlich von der Beschaffenheit der Neubildung beeinflusst. Was Sagartia wviduata betrifft, so wurde in der Neubildungszone, wenn nur eine solche, wie in der Regel, vorhanden war, fast ausnahmslos ein Richtungsmesenterienpaar angelegt. Die Stäickehen waren also nach der Regeneration mit nur einem Richtungs- mesenterienpaar versehen, d. h. die regenerierten kleineren Stickehen waren bilateral sym- metrisch. Auch wenn, was ich doch selten beobachtete, zwei Neubildungszonen sich an- legten, entstanden in einigen (2) Fällen bilaterale Formen, weil nur in einer Zone ein Richtungsmesenterienpaar sich ausbildete. Bei einem dritten Stöickehen dagegen enthielten die zwei neben einander liegenden Zonen je eim Richtungsmesenterienpaar, wodurch ein Individuum mit zwei unsymmetrisch legenden Richtungsmesenterienpaaren zum Vor- schein kam. : Ein ganz anderes Aussehen zeigten die regenerierten, kleineren Stäckehen von AZip- tasia diaphana, indem hier in der Regel vollkommen typisch zwerstrahlig symmetrische Formen mit zwei einander gegeniberstehenden Richtungsmesenterienpaaren oder bisweilen komplizierte Formen durch das Auftreten noch mehrerer Richtungsmesenterienpaare ent- standen. Ehe wir indessen die Ursache dieser Verschiedenheiten bei den zwei Formen näher diskutieren, möchten wir zuerst die Neubildungszone der Mesenterien bei S. viduata näher in Augenschein nehmen. Wenn wir von den allerkleinsten Stäckehen, die wir besonders erwähnen wollen, ab- sehen, so nahm die Neubildungszone der kleineren Stöckehen bei S. viduata gewöhnlich eine viel bedeutendere Partie des regenerierten Stäckchens ein, als der alte Teil. Oft war dieser nur halb so gross wie jene, ja in einzelnen Fällen habe ich einen noch grösseren Unterschied beobachtet; andererseits gab es, aber sehr selten, Fälle, wo die neugebildete KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:o 8. 61 Partie kleiner als die alte war. Ausser den schon erwähnten Richtungsmesenterien enthielt die :Neubildungszone eine verschiedene Zahl der vollständigen Mesenterien. Diese Ver- schiedenheit hängt z. T. mit dem verschiedenen Alter der Stäckehen, indem ältere Stäöck- chen mehrere vollständige Mesenterien haben als jingere, teils wohl auch mit der Grösse der Regenerationssumme und des ursprönglichen Stöckechens zusammen. Die grösseren und älteren Stöckehen; die vom Anfang 16 Mesenterien umfassten, waren bei der Konservierung mit so vielen Mesenterien versehen, dass es unmöglich war, die zuerst entstandenen voll- ständigen Mesenterien in der Neubildung zu unterscheiden. In Betreff der Anlegung der neuen Mesenterien mössen wir also unsre Schlussfolgerungen von den mit 4 oder 8 urspröng- lichen Mesenterien versehenen Stäckehen, und nicht einmal von allen diesen, sondern nur von den jängeren, machen. Auch hier variierte die Zahl der neuen vollständigen Mesenterien (vergl. p. 34—35 und 43). Wie die Mesenterienanordnung in der Neubildung auch wechselte, in allen Fällen, wo an jeder Seite der Richtungsebene am mindesten zwei vollständige neue Mesenterien entwickelt waren, was Regel war, kehrten diese vier Mesenterien ilme Längsmuskeln gegen den alten Teil des Stiickehens. Oft waren auch nicht mehrere vollständige Mesenterien als diese neugebildet. In etwa ähnlicher Weise verhielten sich die wenigen angetroffenen Neubildungen bei den grösseren ursprönglich mit Richtungsmesenterien versehenen Deppel- bildungen. Hier wurden nämlich 6 gleich orientierte und mit gegen das alte Stäckehen zu- gewandten Längsmuskeln versehene vollständige Mesenterien neu angelegt — eine Anord- nung der neuen vollständigen Mesenterien, die man nicht selten auch in der Neubildung der kleineren Stöckechen antrifft. Eine WSache, die för das Verstehen der Neubildung Fig. 15. re der Mesenterien bei Aiptasia von einem bedeutenden In- teresse ist, ist die Stellung der Neubildungszone in Verhält- nis zu dem alten Stäckehen. Wie ich gefunden habe, ent- wickelte sich in der Regel die Neubildung in den kleineren Stäckehen bei Sagartia viduata in der ganzen Wundfläche, obgleich die Hauptmasse der Neubildung in derVerlängerung der urspringlichen Mesenterien entstand, und die neue Rich- tungsebene etwa in der Fortsetzung der Mittelebene, d. h. der Ebene, die durch die mittleren Mesenterien des alten Stäckehens ging (Textfig. 15), lag. Der alte Teil in der Fuss- - scheibenregion ist hier wie an den Textfiguren 16—20 qua- dratförmig liniiert, die Neubildung, zu der auch die in dem alten Teil liegende Partie des Schlundrohrs gehört, ohne besondere Bezeichnung, und die Längsmuskeln der vollständigen neuen Mesenterien durch schwarze Vierecke angedeutet. me: Mittelebene, re: definitive Richtungsebene, te: Transversalebene. Die untersten ge- streiften vollständigen Mesenterien sind nicht immer vorhanden. Durch Krämmung des einen oder der beiden Mittelmesenterien wurde die Neubildungszone zu der einen Hälfte verschoben, aber auch in solchen Fällen lag die Richtungsebene annähernd in der Fort- setzung der urspringlichen Mittelebene, d. h. des nicht gekrömmten Teils derselben. Mehr selten entwickelten die Stäckehen mit Beibehalten der ursprönglichen Stellung der Mittel- mesenterien eine Neubildung nur an der einen seitlichen Wundzone, während die entgegen- me 62 CARLGREN, STUDIEN UÖBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. gesetzte Seite sich mehr oder minder stark verkörzte und sich nur einfach reparierte. Dies war das Verhältnis teils bei einem FEinzeltier, das von einem Stäckechen mit 16 ur- sprönglichen Mesenterien!) stammte (Textfig. 16, Bezeichnung wie bei Textfig. 15) — teils bei zwei Doppeltieren, die von grossen Stuckehen mit Richtungsmesenterien ihren Ursprung leiteten und die ausnahmsweise mit einer Neubildungszone versehen waren. (Textfig. 17. me: Mittelebene und urspröngliche Richtungsebene, re: definitive Richtungsebene. Der Pfeil gibt die Grenze der Variation in der Stellung der definitiven Richtungsebene an. In dem alten Stäckehen sind nur die ursprönglichen Richtungsmesenterien gezeichnet, in der Neubildung dagegen alle vollständigen Mesenterien.) Wir haben also gefunden, dass die Stellung der Neubildungszonen bei S. viduata variieren kann, dass sie in einigen Fällen, statt hauptsächlich in der Fortsetzung der Mittelebene zu liegen, auch an der einen seit- lichen Wundzone entstehen kann. Ebenso dirfte es wert sein, hervorzuheben, dass die Stäckehen in seltenen Fällen zwei Neubildungszonen anlegen können (so bei 19 A, und 28 A;, bei denen die eine Neubildungszone in dem Mittelendocoele liegt, und bei 38 a). Seitdem wir also konstatiert haben, dass bei Sagartia viduata sowohl zwei Neubildungs- zonen als auch dass eine Neubildungszone an der einen Seite des Stäckechens entstehen können, möchten wir das Schicksal der natiärlichen Lacerationsstöckehen bei Aiptasia dia- phana näher betrachten. Ich will doch vorausschicken, dass die hier unten gegebene Er- klärung des näheren Verlaufs der Regeneration bei dieser Art eine teoretische ist, denn, wie schon erwähnt ist, waren die untersuchten Stäckehen zu alt, um die Neubildung von der alten Partie identifizieren zu können. Kommende Untersuchungen durften wohl auch zeigen, ob diese teoretischen auf einer faktischen Unterlage jedoch basierten Spekulationen mit dem wirklichen Verlauf ibereinstimmen oder nicht. Während die kleineren känstlichen Lacerationsstöckehen bei Sagartia viduata, mit denen die auf natäörlichem Wege entstandenen von Metridium dianthus, wie es scheint (p. 53), ubereinstimmen, nach der Neuanlegung der Mesenterien eine bilaterale Symmetrie 1) Stäckehen mit vom Anfang 16 Mesenterien bilden in Betreff der Regeneration einen Ubergang zwischen den kleineren und den grösseren Stäckehen (vergl. oben p. 56). KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 317. N:o 8. 63 zeigten, waren die natärlichen Lacerationsstäckehen bei Aiptasia biradial. Wenn wir nur zu den vollständigen Mesenterien, den einzigen die kräftig waren, Rucksicht nehmen, war an jeder Seite der Transversalachse eine Gruppe von vier gleich orientierten Mesenterien vor- handen. Diese Mesenterien kehrten ihre Längsmuskeln gegen die Transversalebene, d. h. sie hatten dieselbe Stellung zu dieser bene als die vier vollständigen Mesenterien der Neubildungs- zone zu dem alten Teil der Stickehen ber S. viduata. Diese Ubereinstimmung:sowohl in der Zahl als in der Anordnung der Längsmuskeln der Mesenterien därfte kaum in anderer Weise erklärt werden können, als dass die betreffenden vier Mesenterien an jeder Seite der Trans- versalebene: Neubildungen waren, während die alte Partie in der Umgebung der Trans- versalebene ausgestreckt war, wie nebenstehende schematische Textfigur 18 zeigt (te: Trans- versalebene (Mittelebene?), re: Richtungsebene. Bezeichnung im Ubrigen wie oben Fig. 15.). Es haben sich also bei Aiptasia nach meiner Meinung in der Regel zwei Neubildungs- zonen ausgebildet. Dass diese Auffassung sehr plausibel ist, wird von einigen Abweichungen Fig. 18. ; Fig. 19. I I ' re der gefundenen regelmässigen Anordnung der Mesenterien eher bestätigt als widerlegt. Mit einer Annahme einer solchen Orientierung der alten Partie und der Neubildungen werden die in den Textfiguren 19 und 20 anschaulich gemachten Fälle erklärlich. Bei dem in Textfigur 19 abgebildeten Stäckehen ist jede Neubildungszone mit Ausnahme der aller distalsten Körperteilen, wo die Anordnung der Mesenterien und des Schlundrohrs wie in Textfigur 18 ist, mit ihrem besonderen Schlundrohr versehen, ein Verhältnis das fär die Ansicht spricht, dass jede von vier vollständigen Mesenterien und einem Schlundrohr bestehende Gruppe eine Neubildungszone ausmacht. FEine etwa ähnliche Anordnung fand ich bei den in Fig. 7, 8, Taf. VIII abgebildeten Stäckehen von S. viduata, wo die Neu- bildungszonen und das alte Stöckehen dieselbe Stellung zu einander einnahmen, als bei Aiptasia, und wo die Doppelbildung zweifellos darin zu suchen war, dass die Kontinuität der zwei Hälften infolge des Reparierens in der Mittelebene (das urspringliche Stuckehen stammte nämlich von zwei gleich grossen, abgeschnittenen und wieder mit einander zu- sammengewachsenen Stäckehen) unterbrochen war. Welche Ursachen äusserst in einem Fall die Anlegung eines zum grössten Teil zweigeteilten Schlundrohrs, in anderem Fall die Neubildung eines nur einfachen Schlundrohrs bei dem betreffenden Stickehen der Aiptasia 64 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. bedingen, kann ich nicht erklären. Mir scheint es doch unbedingt, als ob das letzte Ver- hältnis sekundär und zu einer Regulationserscheinung hinzufiihren sei, und dass die Aus- bildung eines Schlundrohres in jeder Neubildungszone eine primäre Erscheinung repräsen- tiere. In ähnlicher Weise deute ich das Auftreten eines besonderen Schlundrohrs in der Neubildungszone eines in der Länge halbierten ”Tieres (Fig. 4, Taf. III) als primär, die Zusammenschmelzung der Schlundrohrneubildung mit dem alten Schlundrohr, wie es in den meisten Fällen geschieht, als sekundär. Auch der unten erwähnte Fall; wo drei Sechlundröhre in Zusammenhang mit drei Neubildungszonen auftraten, ist ursprimglicher als der, wo diese Neubildungszonen mit nur einem Schlundrohr verbunden sind. Während in den erwähnten Fällen zwei Neubildungszonen vorhanden waren, zeigt uns das in der Texstfigur 20 gegebene Schema cines dritten Stuckchens drei Neubildungszonen, indem ausser den zwei bei den vorigen Stöckehen vorhandenseienden Neubildungszonen eine dritte sich ausgebildet hatte. Diese Neubildungszone, die gleich so viele und gleich so orientierte Mesenterien wie die zwei anderen hatte, nahm dieselbe Stellung zu der Richtungs- ebene (re) der zwei anderen Neubildungszonen, die zusammen ein biradiales Individuum bilden, ein, wie die Neubildungszone bei S. viduata zu dem alten Teils des Stickehens, d. h. die Richtungsebene der dritten Neubildungszone, die ein besonderes, von den beiden anderen Neubildungszonen geschiedenes Schlundrohr entwickelt hatte, lag in der Fortsetzung der alten Partie und der Transversalebene (te) der biradial Fig. 20. angeordneten Hälfte. (Die dritte Neubildungszone ist an | dem Schema durch gestreifte Linien begrenzt.) Eine dritte Neubildungszone war auch bei zwei anderen Stäckehen (Textfig. 13 u. 14, p. 51) entstanden, aber diese bestand nur aus einem Richtungsmesenterienpaar und war in der einen seitlichen Neubildungszone zwischen einem Richtungs- mesenterium und einem gewöhnlichen Mesenterium einge- schaltet. In einem Fall waren die drei Mesenteriengruppen in dem aboralen Teil mit je einem Schlundrohr versehen, was deutlich angiebt, dass drei Neubildungszonen sich | fanden, während in den anderen ein gemeinsames Schlund- rohr fär alle Mesenterien der drei Zonen entwickelt war (vergl. d. Abschnitt M.). Wenn es aber konstatiert sei, dass die biradiale Anordnung der 8 ersten voll- ständigen Mesenterien bei Aiptasia als Folge einer Anlegung von zwei Neubildungszonen entstebe, wie kommt es sich dann, dass die kleineren Stickehen bei Sagartia viduata in der Regel nur eine, die bei Aiptasia diaphana dagegen zwei (oder mehrere) Neubildungs- zonen ausbilden? Offenbar ist der Grund darin zu suchen, dass Sagartia viduata nicht freiwillig Lacerationsstäckehen abschnurt, wähbrend bei Aiptasia diaphana die Abschnärung der Lacerationsstickehen cine sehr gewöhnliche Vermehrungsart dieser Species ist. Man muss sich nämlich denken, dass mit der Vererbung (der Tendenz), sich durch Lacerations- stäckchen fortzupflanzen — in dieser Hinsicht däörfte es notwendig sein von einer Ver- erbung zu sprechen — eine noch stärkere Konzentrierung des Regenerations- wie auch des Degenerationsvermögens und somit auch des Regenerationsmateriales auf den proximalsten KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 3/4. N:o 8. 65 Teil des Körpers folgt als bet Sagartia viduata, bei der diese Partie schon der regenera- tionskräftigste Teil des Körpers ist. Unter solchen Umständen halten die Lacerations- stöckehen bei A. diaphana eine bedeutend grössere Regenerationssumme als die entsprechen- den Partien der Sagartia viduata. In diesem Umstand wäre dann die Verschiedenheit der Grösse der Neubildungszonen zu suchen. Hiermit ist doch nicht erklärt, warum es gerade zwei Neubildungszonen bei A. diaphana giebt und warum diese sehr regelmässig gegen eimander stehen. Leider sind die Beobachtungen, die ANDRES (1) gemacht, nicht hin- reichend, um einen vollständigen FEinblick in der Abschnäörung der Lacerationsstöckehen bei dieser Art zu bekommen, und selbst habe ich in dieser Hinsicht keine näheren Mit- teilungen zu geben. Möglicherweise könnte die Ursache darin liegen, dass die Lacerations- stäckehen lange Zeit durch eime mehr oder minder schmale Mittelpartie mit der Mutter in Verbindung ist, so dass an jeder Seite dieses Verbindungsstöckehens in den Ab- schnörungsregionen eine Neubildungszone sich entwickelt. In solchen Fällen hatten wir bei Aiptasia in der Regel zwei seitliche Neubildungszonen. Obgleich auch mit einer solchen Annahme das Vorhandensein der in Textfigur 20 schematisch abgebildeten dritten Neu- bildungszone sich ziemlich gut erklären lässt, indem diese Neubildungszone dann in der Fortsetzung der ursprönglichen Mittelebene, sei in der Abschnärungszone, sei in der alten Partie, läge, glaube ich, dass wir dem regelmässigen Auftreten zweier Neubildungszonen eine andere und zwar folgende Erläuterung geben missen. Ich habe schon erwähnt, dass im Inneren der kieinen abgeschnittenen Lacerations- stiöckehen bei Sagartia viduata fast gleichzeitig mit der Entstehung der Neubildungszone eine Degeneration der Mesenterien in der alten Partie vor sich geht. Diese Degeneration, die sich makroskopisch durch eine trib milchartige Flössigkeit darstellt, wird, wie es scheint, jedoch niemals: vollständig, sondern ein Mesenterium oder zwei der alten werden in der Regel als ein gewöhnliches Paar mit dem Schlundrohr vereinigt. Weil dies Paar den Rich- tungsmesenterien gegeniöber steht, wird dem Stickehen die Möglichkeit ausgeschlossen, eine zweistrahlige Form mit zwei einander gegeniber stehenden Richtungsmesenterienpaaren auszubilden. Ganz anders stellt sich die Sache bei Aiptasia. Schon ehe die Lacerations- stäckehen sich hier abschnären, deutet das veränderte Aussehen der Stäckcehen, die Un- durchsichtigkeit des Inneren, dass eine gewaltige Degeneration stattfindet, ein Prozess, der auch bei eimer nebenstehenden Form, Aiptasia lacerata (vergl. AnDrEs [1], Taf. VII) sicht- bar ist, und die hier auch deutlieh die Mesenterien trifft. Mit diesem Umstand als Aus- gangspunkt stelle ich mir vor, dass in den noch nicht von der Mutter vollständig diffe- renzierten Lacerationsstäckehen bei Aiptasia diaphana eine vollständige oder fast voll- ständige Degeneration gewisser Mesenterien vor sich gegangen ist, ehe das Stäckehen sich von der Mutter abschnärt, und dass in dieser Degenerationszone, die hauptsächlich die Mittel- partie und die Mitte des halbzirkelförmigen Randes einnimmt, ganz neue Mesenterien sich anlegen, vielleicht schon ehe das Stöckehen sich losgemacht hat, während möglicherweise die in den Seitenpartien des Lacerationsstöckehens liegenden Mesenterien, die also in der Umgebung der Transversalebene des ausgebildeten Tieres zu liegen kommen, mehr un- verändert in die definitiven ibergehen. Hiermit wäre nach meiner Ansicht die Ent- stehung der einen Neubildungszone in genäugender Weise erklärt. Die andere, die mit K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 8. I 66 <: CARLGREN, STUDIEN ÖBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. der bei entsprechenden Stöckehen der Sagartia viduata homolog wäre, sollte sich nach der Abschnirung der Stuckehen in der Wundzone ausbilden. Dass diese Hypothese die Wahrheit tangiert, wird auch von emer Angabe von ANDRES (1, p. 135, 137) in Betreff der Lacerationsstickechen von Aiptasia lacerata wahrscheinlich gemacht. Dieser Forscher bemerkt nämlich, dass bei zwei näher beschriebenen Fällen die eine Schlundrinne in dem alten Stäckchen, die andere in der Neubildung lag, was mit meiner Annahme der Stellung der Neubildungszonen vollständig stimmt. Auch spricht der Umstand, dass ich einmal zwei sehr rudimentäre Mesenterien in einem sehr weiten Richtungsfach bei Aiptasia diaphana fand (Fig. 2, Taf. X, p. 48), welche sicherlich Dege- nerationsreste waren, fär die Auffassung, dass in der einen Regenerationszone friiher eime Degeneration stattgefunden hatte. Auch das Vorhandensein der dritten in Textfig. 20 skiz- zierten Neubildungszone lässt sich mit oben gegebener Hypothese gut vereinen, man muss sich in solchem Fall denken, dass die Mesenterien auch an der einen Seite des alten Stäck- chens infolge einiger gegenwärtig nicht analysierbaren Ursachen sich degeneriert hatten, und dass danach hier eine Neubildungszone entstanden war. Auch die regelmässige Stellung der Richtungsmesenterien und der Schlundrinnen in den zweli in der Regel bei Aiptasia diaphana auftretenden Neubildungszonen wird schliesslich mit der Annahme dieses Rege- nerationsverlaufs gut erklärbar. Denn wir bekommen dann eine Stellung der Schlund- rinne und der mit dieser verbundenen Richtungsmesenterien, die wir von physiologischen Grunden voraussetzen können"), und eine Parallele zwischen der Stellung der einzigen Schlundrinne und der Makromesenterien der Tochterpolypen bei den Zoantharien und zwischen der Lage der Schlundrinne und der mit dieser vereinigten Richtungsmesenterien eimerseits bei der ersten in der Degenerationszone auftretenden Neubildung bei Aiptasia, andererseits in der Neubildungszone bei Sagartia viduata und in der mit diesen homologen zweiten Neubildungszone bei Aiptasia. Bei den ”Tochterpolypen der Zoantharien liegt nämlich die Schlundrinne in der von dem Mutterpolyp abgewandten Partie (CARLGREN 4), in der ersten Neubildungszone der noch picht abgeschnörten Lacerationsstickehen bei Aiptasia diaphana nach meiner Annahme ebenfalls in der von der Mutter abgewandten Seite, und schliesslich in der Neubildungszone der kleinen Lacerationsstickehen der Sagartia, mit denen die zweite nach der Abschnirung der Lacerationsstäckehen auftretende Neubildungs- zone bei Aiptasia ibereinstimmt, etwa?) in der Fortsetzung der Mittelebene des alten Stäckehens und von dieser Partie abgewandt. Ich glaube also wenig zu irren, wenn ich proklamiere, dass die biradiale Sym- metrie der Lacerationsstickehen bei Aiptasia diaphana zu einer Regulationserscheinung hinzustellen ist, die in der Weise sich zeigt, dass nach einer Degeneration des Entoderms und der Mesenterienmesogloea in der Mittelpartie des freien Randes der noch nicht abgeschniirten 1) Weil die Neubildungszone mit einer nicht abgelösten Knospe gewissermassen vergleichbar ist, sind die physiologischen Verhältnisse der Neubildungszonen den der Knospen ähnlich (vergl. CARLGREN (4). Die Stellung der Längsmuskeln an der dem alten Teil zugewandten Seite ist besonders bei S. viduata, wo nur eine Neu- bildungszone in der Regel entsteht, eine möglichst gänstige, weil die Neubildung dadurch sehr rasch bei Reizung sich gegen die alte Partie einziehen kann. , ”) In gewissen Fällen fällt, wie oben erwähnt, die Mittelebene und die neue Richtungsebene infolge Kräm- mungen der Stickchen nicht zusammen. Die Kräimmungen stehen wahrscheinlich mit starken Kontraktionen, die unmittelbar nach dem Abschneiden des Stickehens bisweilen in diesem auftreten, in Verbindung. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O /. 67 Lacerationsstiickehen in diesem Degenerationsteil zuerst eine Neubildungszone der Mesenterien entsteht, die zusammen mit einer gleich beschaffenen Neubildungszone, die nach der Ab- schniirung der Stickehen in der Wundzone auftrttt, hauptsächlich durch das Auftreten eines gemeinsamen Schlundrohrs ein Hinzeltier entwickelt. Nun fragt es sich: Warum findet man nicht bei Metridium, das auch Lacerations- stäckchen freiwillig abschnäört, wie bei Aiptasia diaphana dieselbe Mesenterienstellung in den regenerierten Stäckechen wie bei dieser Art. Wie es mir scheint, weil offenbar in den Lacerationsstäckehen vor der Abschnörung keine solehen Degenerations- und Regenerations- prozesse wie bei Aiptasia vor sich gehen. Ich schliesse dies daraus, dass ich, soweit ich mich recht erinnere, niemals bei der Trennung der Lacerationsstäckehen eine solehe Undurch- sichtigkeit derselben wie bei Aiptasia beobachtet, und ich immer den Eindruck bekommen habe, dass die Fragmente hier mehr rein mechanisch"') durch starke Kontraktionen abge- rissen werden. In den Fällen, wo ich eine Fragmentierung bei Metridium beobachtete, ge- schah diese nämlich in der Weise, dass eine grössere, nicht hohe Partie des proximalsten Körperrandes sich losmachte, die später wahrscheinlich infolge des Strebens des Stöckehens, eine zylindrische Form zu bekommen, um ein HFEinzeltier entwickeln zu können, sich in mehrere Teile abschnärte, eine Tendenz, die sich auch bei grossen Lacerationsstäöckehen bei Sagartia viduata vorfindet (Textfig. 4, p. 26). Die natörliche Laceration bei Metridium ist also der känstlichen bei Sagartia viduata mehr ähnlich, d. h. es bildet sich nach meiner Meinung in den kleinen Lacerationsstickehen bei Metridium wie bei Sagartia nur eine Neubildungszone aus. Nichts spricht dagegen, dass auch die Endresultate in Be- treff der Symmetrie bei beiden Formen dieselben sind. Die Entstehung der bilateralen Formen von kleinen Lacerationsstäckehen bei Metridium entsprechen der der ähnlichen bei Sagartia viduata und das Auftreten der Formen mit zwei Richtungsmesenterienpaaren, die TorrErY (16) und ich beobachtet haben, können leicht in der Weise erklärt werden, dass sie von Stickehen gekommen sind, die vom Anfang ein Paar Richtungsmesenterien ent- hielten. In der That lässt sich die bei den betreffenden Stäckehen auftretende Symmetrie viel mehr mit der, welche die mit Richtungsmesenterien versehenen Lacerationsstickehen bei Sagartia viduata zeigen, recht gut vereinen, wie ein Studium der Figur 4 Taf. XI deutlich zeigt, während sie wenig mit der der Lacerationsstäckehen bei Aiptasia töberein- stimmt. Möglich wäre es doch, dass bei Metridium in Ausnahmsfällen eine Symmetrie entstehen könnte, die der der Lacerationsstäckehen bei Aiptasia ähnelte, weil es schon bei S. viduata Symmetrien giebt, die vielleicht (z. B. den in der Fig. 6 Taf. VIII abgebildeten Fall) in der Weise sich deuten liesse, dass sie auch hier aus zwei sich gegenöberstehenden Neubildungszonen entstanden sind. Doch sind die Fälle so unsicher, dass sie am besten ganz ausser der Rechnung gelassen werden. Meinesteils halte ich auch fir wahrscheinlicher, dass das zweite scheinbare Richtungsmesenterienpaar hier zu unpaarigen alten Mesenterien hinzustellen ist. Ehe wir die Diskussion iber die Lacerationsstickehen und die Entstehung der Me- senterienanordnung derselben bei A. diaphana lassen, möchten wir schliesslich den Fall 1) Dies schliesst natärlicherweise nicht aus, dass in der Trennungszone eine Degeneration der Zellen, die die Abschneidung erleichtert, habe stattfinden können. 68 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. in der Rechnung mitnehmen, dass die Laceration nur in den Teilen stattfände, die Richtungs- mesenterien vom Anfang enthielten, dass also das alte Richtungsmesenterienpaar direkt in einen neuen iöberginge, während die ibrigen 6 vollständigen Mesenterien zu der Neubildung gehörten. Ich halte eine solche Erklärung fir höchst unwahrscheinlich, wenn es Aiptasia diaphana gilt, denn selbst sah ich verschiedene Lacerationsstöckehen, wie es mir schien, sich ganz regellos von der Basis abschnören, eine Beobachtung, die ANDRES (1) auch” gemacht, der angiebt (1. c. p. 136), dass an der Basis eines Exemplares dieser Art viele Fragmente sich fanden. Mit der Annahme eimer Entstehung der biradialen Symmetrie nur in den Stäckchen mit Richtungsmesenterien, wären auch die 6 vollständigen Mesen- terien der Neubildung schwer mit den Mesenterien der Neubildungszone der Sagartia vi- duata zu vergleichen. Grosse Schwierigkeit wärde es auch erbieten zu erklären, warum die vollständigen Mesenterien so regelmässig an jeder Seite der Richtungs- und Trans- versalebene auftreten, wenn man sich dachte, dass ein Teil der alten Mesenterien direkt in die an der einen Seite der Transversalebene liegenden vollständigen Richtungsmesenterien iberginge. | Wir haben noch nicht die Neubildung der allerkleinsten Stäckehen, die vom Anfang nur zwei Mesenterien enthielten, in näheren Betracht genommen. Hier war die Neu- bildungszone bisweilen gross, bisweilen verhältnismässig klein und minder als das ursprimg- liche Stäckehen. Auch die Neubildung enthielt eme wechselnde Zahl vollständiger Mesen- terien, in einem Fall nur ein Richtungsmesenterienpaar, in einem anderen nur ein un- paariges Mesenterium. Besonders dieser letztere Fall ist wichtig, denn hier (Fig. 5, 6, Taf. IX) entwickelte sich eine Form mit, wie es scheint, zwei Richtungsmesenterienpaaren in der Weise, dass von dem einen, der Neubildung entgegengesetzten, urspränglichen Me- senterium, das sich stark gekrämmt hatte, das eine Richtungsmesenterienpaar, von der Hälfte des anderen urspränglichen und dem neuangelegten, vollständigen Mesenterium das andere Richtungsmesenterienpaar entstanden. Wenn diese Mesenterien auch in der Zukunft als Richtungsmesenterien fungierten, hätte hier ein intressanter Fall von einer Regulation mit Hilfe der alten Mesenterien der Lacerationsstäckehen stattgefunden. Bemerkenswert könnte es auch scheinen, dass bei diesen kleineren Stäckehen, im Gegensatz zu den mit 4 und 8 ursprönglichen Mesenterien, die neue Richtungsebene nicht annähernd mit der Mittelebene zusammenfiel, sondern meistens einen annähernd geraden Winkel mit der Mittelebene machte. Dies Verhältnis stand jedoch bei zwei von vier untersuchten Stäck- chen in innigem Zusammenhang mit der Kräummung des ursprönglichen Mesenteriums; bei dem Doppeltier hang es zweifellos davon ab, dass in der ganzen Mittelebene der zwei eimmal geschiedenen aber später mit einander wieder zusammengewachsenen Stäckehen eme Wundheilung stattfand, die die Entstehung einer Neubildungszone in diesem Teil erschwerte. Dass die Stellung der Neubildungszone mit dem Streben der Stöckchen, eine zylindrische Form zu bekommen, zusammenhängt, däörfte wohl ziemlich sicher sein. Doch sind die Versuche, die ich mit so kleinen Lacerationsstäckehen bisher gemacht, zu wenig, um einige sichere Schlässe inbetreff dieser Frage ziehen zu können. Die Resultate sind doch so eigenartig, dass sie zu fortgesetzten Untersuchungen auffordern. Giebt es viel- leicht eine gewisse Grösse der Stäckehen, die am besten geeignet ist, eine Neubildungs-: zone zu entwickeln, und nimmt vielleicht die Neubildungsfähigkeit mit dem Abnehmen der KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/4. N:0O 8. 69 Grösse der Stäckehen ab, bis wir schliesslich Stuckehen bekommen, die nicht regenerieren können? Ist möglicherweise das Wegbleiben der Regeneration bei den kleinen Endocoel- stäckehen (p. 47) in dieser Richtung zu deuten? Wie im Anfang dieser Abhandlung erwähmnt ist, hat S. viduata die Mesenterienpaare nach der Sechszahl 6 -F 6 + 12 etc. angeordnet. Ganz anders sieht das Verhältnis mit den Teil- und Lacerationsstöckehen aus, die nach der Regeneration nur selten, und dies mehr gelegentlich, eine Gruppierung der Mesenterien nach der Sechszahl zeigen. Es ist selbstverständlich, dass die Grundzahl der Mesenterien bei den Individuen, die durch Längs- teilung- des ganzen Tieres entstanden sind oder von grösseren Lacerationsstöckehen stam- men, sehr 4vechselnd sein muss,;') wenn keine Neubildungszone der Mesenterien entsteht. Weil nämlich keine Regulation der Mesenterien stattfindet, hängt die Grundzahl in diesem Fall entweder ausschliesslich von der Zahl der ursprönglichen Mesenterien in den Teil- und Lacerationsstöckehen ab, wenn nämlich eme Zusammenlötung der Schnittränder vor sich geht, oder zugleich auch von der Zahl der Mesenterien, die durch eine Degeneration der Mittelpartie je zwei Mesenterien bilden, wenn nämlich die Wundmembran breiter ist. Auch wenn bei den grösseren Stäckehen eine Neubildungszone angelegt wurde, konnte die Grundzahl nicht konstant sein, weil die Zahl und Anordnung der vollständigen Mesen- terien varlierten. Nicht besser, ja fast schlimmer, war es mit den kleineren Lacerationsstickehen der Fall, denn hier wechselte nicht nur die Zahl der vollständigen Mesenterien in der Neu- bildung, sondern auch die Zahl der nach der Regeneration vollständigen, urspränglichen Mesenterien, indem in gleich grossen und gleich orientierten Lacerationsstäckehen bald keine urspränglichen Mesenterien, die nicht selten wenigstens z. T. reduziert waren, mit dem Schlundrohr in Verbindung traten, bald ein oder mehrere Mesenterien vollständig wurden. Es entstanden also auch von den kleineren Stickehen Formen mit der Grund- zahbl vier (z. B. Fig. 4 Taf. VIII, fönf u. s. w. der Mesenterien. Hauptsächlich in dem Fall, dass von den ursprönglichen Mesenterien ein Paar gebildet wurde, und die Neubildung 6 zu der Richtungsebene gleich orientierte und dem alten Teil zugekehrte Mesenterien enthielt, trat eme Regulation wahrscheinlich zu der Sechszahl ein, indem die vier unpaa- rigen lateralen, vollständigen Mesenterien später ihre Partner bekamen. Die Grundzahl der Mesenterien bei den regenerierten Stäckechen variiert also bei den grösseren Stäckehen mit der Zahl der ursprönglichen stärkeren Mesenterien, mit der Zahl der Mesenterien, die durch eine Degeneration der Mittelpartie je zwei Mesenterien bilden, mit der Abwesenheit oder dem Auftreten einer Neubildungszone und mit der verschie- denen Zahl der stärkeren Mesenterien in dieser Zone, bei den kleineren Stäckehen mit der Zahl der vollständigen Mesenterien in der Neubildung und der nach der Degeneration zuräckgebliebenen vollständigen Mesenterien in dem alten Teil des Stöckehens. Es ergiebt sich also, dass man durch Variation des Experimentierens in emer Ac- tinie, die sich nicht normalerweise ungeschlechtlich vermehrt, nach (oder fast nach) Belieben die verschiedensten Symmetrien hervorbringen kann. Denn von den Lacerationsstöckehen 1) Dass die ungeschlechtliche Fortpflanzung Unregelmässigkeiten in der Mesenterienanordnung verursachen kann, schienen mehrere Verfasser, wie PARKER, TORREY und DUERDEN, angenommen zu haben, obgleich keine genauere Analyse der Ursache dieser Unregelmässigkeiten gemacht ist. 70 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCIIEINUNGEN. der Sagartia viduata haben wir gesehen, dass teils radiale Formen ohne Richtungsmesen- terien, teils bilaterale mit einem Richtungsmesenterienpaar, teils Doppeltiere, teils kolonien- ähnliche Stickechen mit verschiedenen Schlundröhren und Mundöffnungen, teils Formen mit unsymmetrisch legenden Richtungsmesenterien, teils schliesslich Formen mit anderen Grundzahlen in der Mesenterienanordnung als der Sechszahl entstehen können. Diese Beobachtungen sind von besonderem Interesse, weil wir in der Natur alle diese verschie- denen Symmetrienarten finden. So treten radiale Formen gelegentlich unter den Sa- gartiaarten, in der Regel auch bei dem Genus Thalassianthus und nach Boveri auch bei dem Genus Gyractis und nach meinen Beobachtungen bei Paranemonia (Anemonia) Con- tarini, bilaterale Formen mit nur einem Richtungsmesenterienpaar bei z. B. Metridium und Scytophorus, Doppeltieren z. B. bei Metridium und Gonactinia, Aiptasia diaphana, Cribrina (Bunodes) gemmacea und Paranemonia Contarini, Individuen mit mehreren Schlund- röhren und Mundöffnungen bei Actinotryx Sancti Thomae und Ricordea florida, Formen mit- unsymmetrisch liegenden Richtungsmesenterien bei verschiedenen weit von einander geschiedenen Familien z. B. unter den Sagartiden, Corynactiden, Tealiden, Stoichactiden u. s. w. und Formen mit anderer Grundzahl als 6 unter verschiedenen Familien z. B. bei Halcurias und Tealia (mit der Grundzahl 10), Anthosactis Jan Mayeni (mit der Grundzahl 8) und bei den Sagartien u. A. bei Sagartia undata, wo die Grundzahl bedeutend variiert, auf. Kannte man nicht, dass in gewissen Fällen eine bilaterale Symmetrie und eine von der Sechszahl abweichende Mesenterienanordnung auch ontogenetisch durch ungleichmässigen Anwachs der urspringlich demselben Cyclus zugehörenden Mesenterien entstehen konnte, wie bei Scytophorus, Halcurias, Tealia und wahrscheinlich auch bei der erwähnten Anthosactis- art, läge es nahe zu behaupten, dass alle die verschiedenen Symmetrieverhältnisse auf un- geschlechtlichem Wege in derselben Weise wie bei Sagartia viduata sich ausbildete. Ob- gleich diese Verallgemeinerung der gefundenen Thatsachen also nicht in ihrem vollen Umfang möglich ist, glaube ich doch nicht zu irren, wenn ich feststelle, dass in allen Fällen, wo bei einer Art eine Variation der Symmetrie vorkommt, die Veränderung dieser Symmetrie in innigster Korrelation mit der bei der betreffenden Art auftretenden ungeschlecht- lichen Fortpflanzung vor allem mit der Teilung steht, sei es dass diese durch die ganze Körperlänge geht, sei es dass sie, was bedeutend gewöhnlicher ist, sich in einer Fragmen- tierung des proximalsten Körperrandes äussert, und zwar so, dass die verschiedenen Arten der Abschniirung der Teilstickehen und Fragmente in erster Hand und zum grossen Teil die verschiedenen Symmetrien bedingen. Die von dem Typus abweichenden Mesenterien- anordnungen entstehen also (nach den Erscheinungen bei Sagartia viduata, bei Corynactis viridis und Aiptasia diaphana) bei den Actiniarien in folgender Weise: 1. Radiale Formen entstehen: a) von grösseren, keine Richtungsmesenterien emthaltenden Fragmenten des prozi- malsten Körperteils, die solche Form haben, dass die seitlichen Wundränder sich zu einander schliessen können, und die keine Neubildungszone anlegen; b) von keine Richtungsmesenterien emthaltenden Teilstickehen, die die ganze Länge des ursprimglichen Körpers umfassen, und die sich wie die in a) er- wähnten Fragmente verhalten. 2. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 37. N:o 8. träl Bilaterale Formen mit nur cinem HRichtungsmesenterienpaar entstehen: c) von kleinen (selten von grösseren) keine Richtungsmesenterien enthaltenden Fragmenten des progimalsten Körperteils, indem sie eine Neubildungszone mit einem Richtungsmesenterienpaar entwickeln. d) von Teilstiickchen nuit einem alten Richtungsmesenterienpaar, die die ganze Körperlänge umfassen und deren Schnittränder sich schliessen, ohne eine Neu- bildungszone zu bilden. Doppeltiere entstehen e) von grösseren Fragmenten des prozimalsten Körperteils, in deren Mitte ein Richtungsmesenterienpaar liegt und deren Richtungstentakel stark den ibrigen Tentakeln in Grösse und Breite vorauseilt. Liegt das Richtungsmesenterien- paar an der einen Seite des Stiickehens und wächst der Richtungstentakel stark zu, kann auch ein Doppeltier entstehen, dessen jedoch nur die eine Hälfte entwickelt wird. | f) von zwei kleinen, keine Richtungsmesenterien enthaltenden, dicht an einander liegenden Fragmenten des prozimalsten Körperteils, deren aneinander grenzende, seitliche Schnittränder wieder mit einander zusammenwachsen. g) dadurch dass jede Neubildungszone — wenn zwei vorhanden sind, wie bei Aiptasia — thr eigenes Schlundrohr bekommt. Kolontenähnliche Formen mit mehreren Mundöffnungen und Schlundröhren entstehen von sehr langgestreckten Fragmenten des proximalsten Körperteils, die niemals als Ganzes eine zylindrische Form wiedernehmen können. Solche regenerierten Stiöck- chen können sich durch allmähliche Streckung und Verdinnung einer Körper- partie abschnären und dadurch klemere Kolonien von mehr zylindrischer Form hervorbringen. Formen mit zwei unsymmetrisch liegenden Richtungsmesenterienpaaren entstehen: h) von grösseren Fragmenten des proximalsten Körperteils, deren Richtungsmesen- terienpaar nicht in der Mitte des Stiickehens Uegt. i) selten von kleineren Stickchen ohne Richtungsmesenterien, die zwei Neubildungs- zonen anlegen. j) selten von gewissen Doppeltieren, deren die eine Hälfte eine Neubildungszone anlegt. Formen mit anderen Grundzahlen als 6 entstehen: k) von Teilstickehen, die die ganze Körperlänge umfassen, und von grösseren Frag- menten des prozimalsten Körperteils, die keine Neubildungszone der Mesenterien anlegen, und deren Zahl der stärkeren Mesenterienpaare kleiner oder grösser als 6 oder als gewisse Multiplen von 6 (12, 24, 48 etc.) ist. 1) von ähnlichen Teilstiickehen (und Fragmenten), die eine Neubildungszone an- legen und deren. stärkeren Mesenterien zusammen mit den neuangelegten stärkeren nicht die Sechszahl oder gewisse Multiplen davon (12, 24, 48 etc.) erreichen. m) von kleineren Fragmenten, deren nach der Degeneration zuriickgebliebene voll- ständige Mesenterien zusammen mit den neuangelegten vollständigen nicht eine Sechszahl bilden. 72 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. Unter gewissen Umständen entwickeln sich, wie wir leicht vom Obenstehenden ein- sehen können, auch aus den Teilstiuckehen und Fragmenten Individuen mit nach der Sechs-zahl angeordneten Mesenterien. Ebenso können auch Individuen mit zwei symmetrisch liegenden Richtungsmesenterienpaaren von Teilstuckehen und Fragmenten sich ausbilden, und zwar: a) von senkrecht zu der Richtungsebene halbierten Teilstickechen, die die ganze Körperlänge umfassen und die eine Neubildungszone der Mesenterien anlegen. b) von ähnlichen Teilstiickehen, die keine Neubildungszone der Mesenterien ent- wickeln, aber deren einziges Richtungsmesenterienpaar in der Mitte aufgelöst wird und somit zwei Paare RBichtungsmesenterien hervorbringt. c) von grösseren Fragmenten, die in der Mitte ein Bichtungsmesenterienpaar tragen und deren der zuerst entstandene Richtungstentakel micht oder sehr wenig in Länge und Brette sich von den iibrigen Tentakeln unterscheidet. d) wahrscheinlich auch von kleineren Stöckehen, in deren Mitte ein Richtungs- mesenterienpaar sich befindet und die eine Neubildungszone mit einem Rich- tungsmesenterienpaar anlegen. Ich habe mit dieser Zusammenstellung natäörlicherweise nicht alle denkbare Ent- stehungsweise der abweichenden Symmetrieverhältnisse der Actiniarien erwähnt, sondern hauptsächlich die Fälle beröcksichtigt, die auf emer faktiscehen Unterlage sich stötzen. Theoretisch lässt es sich noch verschiedene Entstehungsweise der oben besprochenen Sym- metrieverhältnisse konstruieren, deren wirkliches Vorhandensein kaum bezweifelt werden kann. So z. B. entwickeln sich ganz gewiss Individuen mit zwei unsymmetrisch liegenden Richtungsmesenterienpaaren aus Längsteilungsstäöckehen, die vom Anfang mit nur einem Richtungsmesenterienpaar, das nahe an der einen Wundseite liegt, versehen sind, die aber später eine Neubildungszone mit emem neuen KRichtungsmesenterienpaar anlegen. Von Formen mit zwei unsymmetrisch liegenden Richtungsmesenterienpaaren ist weiter die Entstehung der Individuen mit drei oder mehreren Richtungsmesenterienpaaren leicht zu denken. Längsteilen oder fragmentieren sich nämlich solche Stäekehen in der Weise, dass gewisse der neuen Fragmente, die zwei Richtungsmesenterienpaare enthalten, eine Neubildungszone mit einem Richtungsmesenterienpaar anlegen, bekommt man Formen mit drei Richtungsmesenterienpaaren. Unter ginstigen Verhältnissen können in ähnlicher Weise vier oder mehrere Richtungsmesenterien in einem Stäckehen auftreten, eine Er- scheinung, die mit je grösserer Wahrscheinlichkeit sich zeigen durfte, je gewöhnlicher die Längsteilung und die Laceration mit einer Anlegung einer oder mehrerer Neubildungs- zonen verbunden sind. Auch in kleineren Fragmenten können drei (oder vielleicht mehrere?) Richtungsmesenterienpaare durch das Auftreten drei (oder mehrerer?) Neubildungszonen") entstehen. Es ist bei solchen Arten (wie bei Aiptasia diaphamna), bei denen die Laceration am besten und am speciellsten sich ausgebildet hat und die Degeneration und die Rege- neration infolgedessen am gewaltigsten verlaufen. Legen dagegen die abgelösten Stäckehen keine neuen Mesenterien an, sondern reparieren sich nur einfach, ist jede Möglichkeit drei oder mehrere Richtungsmesenterienpaare zu bekommen den Stäckehen ausgeschlossen. Im 1) Die Vermehrung der Richtungsmesenterien z. B. bei Gyrostoma Hertwigi — bei dieser Art finden sich nach KWIETNIEWSKI (19) 3—6 Richtungsmesenterienpaare — hat wahrscheinlieh in der einen oder anderen hier angedeuteten Weise stattgefunden. vy KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/1. N:o 8. 73 Gegenteil je öfter solche Fragmente sich teilen, je mehr tendieren solche Stäckehen, radiale Formen zu bilden. Auch sind sicherlich nicht alle Doppelbildungen in oben angegebener Weise ent- standen, so z. B. ein Teil von ihnen bei Metridium. Ich komme zu der Entstehungsweise dieser und ähnlicher Doppelbildungen in einem besonderen Anhang zurick. Weil eine Actiniarie, die sich in der Natur nicht ungeschlechtlich vermehrt — ich sehe von gelegentlichen Zerstöckelungen und nachfolgenden Regenerationen ganz ab — doch das Vermögen hat, mit gewissen gegebenen Bedingungen die Symmetrieverhältnisse zu variieren, bedäörfen wir nicht annehmen, dass bet den Arten, wo eine Variation der Symmetrieverhältnisse auftritt, z. B. bei Metridium und bei verschiedenen Sagartia-Arten, die von dem Typus abweichenden Symmetrieverhältnisse vererbt sind. Ich muss dies gegen TorrEyY hervorheben, der meint, dass bei Metridium der monoglyphische Typus, d. h. die mit einem Richtungsmesenterienpaar und einer Schlundrinne versehene Form, auch auf geschlechtlichem Wege entsteht; keime direkte Beweise för die Wahrscheinlich- keit seiner Ansicht hat jedoch TOorrrer, wie er auch selbst gesteht, gegeben. Es ist äbrigens nicht so leicht, dies wirklich zu konstatieren. Denn auch wenn man die mono- glyphische Form bei einigen Embryonen fände, wäre man nicht berechtigt, ohne weiteres die Schlussfolgerung zu machen, dass diese Symmetrie auf geschlechtlichem Wege ent- standen wäre, denn auch in den Embryonen können Störungen geschehen, die zu einer Regeneration leiten. Ich muss dies besonders betonen, weil ich Doppelindividuen bei Sagartia viduata in Planula- und Gastrulastadien und bei Cribrina (Bunodes) gemmacea in ein wenig späteren Embryonalstadien gefunden (Fig. 21, Taf. II). Wenigstens die letz” teren Stadien — die einzigen, die ich anatomisch untersucht habe — leiteten ihren Ur- sprung von eimem einzelnen Ei, nicht von zwei teilweise mit einander verbundenen Eiern, welehes letztere Verhältnis keine Beweiskraft för eme Entstehung durch ungeschlechtliche Vermehrung geben könnte. Ganz anders verhält es sich, wenn man eine von dem Typus abweichende, konstant auftretende Symmetrie in Korrelation mit der ungeschlechtlichen Fortpflanzung setzt, z. B. die radiale Symmetrie bei dem Genus Thalassianthus, bei Paranemonia Contarini (vergl. Anhang) und vielleicht auch bei dem Genus Gyractis. Was das erste betrifft, scheint mir der Umstand, dass die Mesenterienzahl so äusserlich wechselnd ist, anzudeuten, dass die radiale Form wenigstens urspränglich mit der Abschnärung von keime Richtungsmesen- terien enthaltenden grösseren Fragmenten, die durch den proximalsten Körperteil oder durch die ganze Körperlänge ging, in Zusammenhang stand; denn wäre die radiale Symmetrie direkt auf geschlechtlichem Wege durch stärkeren Anwachs von einigen Mesenterien eines jängeren Cyklus und durch Unterdräckung von anderen entstanden, wirde wohl in Ana- logie mit dem Verhältnis, wenn bilaterale Formen wie Scytophorus sich geschlechtlich ent- wickelt hätten, die Mesenterienanordnung mehr bestimmt sein, als jezt das Verhältnis ist. Andererseits zeigt der Umstand, dass mehrere nicht in Verbindung mit Richtungsmesenterien (die ja fehlen) stehenden Schlundrinnen vorhanden sind, auf eine besondere Vererbung hin. Weil bei dem Genus Thalassianthus nach den bisher gemachten Beobachtungen nur die radiale Symmetrie sich findet, missen wir annehmen (so weit wir die bei diesem Genus auftretende Symmetrie in Korrelation mit der ungeschlechtlichen Fortpflanzung setzen), dass K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 8. 10 174 CARLGREN, STUDIEN UÖBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. sie wirklich vererbt ist. Denn auch wenn wir voraussetzen, dass bei Thalassianthus die ungeschlechtliche Fortpflanzung durch Abschnörung grösserer Fragmente oder Teilstäckehen allmählich gewöhnlicher geworden ist, während umgekehrt die geschlechtliche Fortpflanzung immer mehr und mehr unterdräckt worden ist, wie es tatsächlich mit gewissen Pflanzen, die in einigen Gegenden sich hauptsächlich ungeschlechtlich vermehren, geschieht — eine Vermutung, die nicht so unwahrscheinlich sei — sollen wir jedoch in einigen, wenn auch seltenen, Exemplaren Richtungsmesenterien") finden. Was die Ursache dieser Vererbung sei, ist nicht leicht festzustellen. Dass die durch die ungeschlechtliche Fortpflanzung her- vorgebrachte radiale Symmetrie die Entstehung einer ähnlichen Symmetrie auf geschlecht- lichem Wege erleichtert hätte, däörfte man wohl för ziemlich sicher annehmen können. Die geschlechtliche Fortpflanzung bei Thalassianthus ist vielleicht imstande, uns anzudeuten, ob die ungeschlechtliche Fortpflanzung einen Einfluss auf die radiale Symmetrie gehabt hat oder nicht. Laufen die Embryonen ein bilaterales Edwardsiastadium durch, ist es an eine Einwirkung auf die Embryonen von den Verhältnissen, welche die ungeschlechtliche Fortpflanzung durch Abschnörung grösserer Fragmente oder Teilstäckehen verursacht, nicht zu denken, entsteht aber auf geschlechtlichem Wege vom Anfang durch gleichzeitige An- legung der Mesenterien eine radiale Form, ist es sehr wahrscheinlich, dass diese Symmetrie der Embryonen einmal in irgend emer Beziehung zu der Abschnörung grösserer Fragmente oder Teilstäckehen gestanden ist. Ist das Vorkommen eimer ungeschlechtlichen Fortpflanzung bei Thalassianthus bis- her nur eine, obgleich am höchsten wahrscheinliche, Hypothese, so treffen wir in Parane- monia Contarini eine Form, die mit derselben radialen Symmetrie und demselben Auf- treten mehrerer sekundären Schlundrinnen wie bei Thalassianthus auch eine ungeschlecht- liche Vermehrungsart vereinigt. Wie von dem Anhang dieser Arbeit hervorgeht, ist die ungeschlechtliche Fortpflanzung und zwar eime solcbe durch Längsteilung hier eine so ausserordentlich gewöhnliche Erscheinung, dass wir diese Vermehrung als eine för diese Form ganz normale Fortpflanzungsart ansehen mössen, was ibrigens durch den Zuwachs des Körpers und die Veränderung desselben vor der Trennung der Teilstuckehen zu einem wie von zwei Seiten zugeplatteten Zylinder noch mehr bestätigt wird. Es treten näm- lich vor dieser Trennung Erschemungen auf, die gewissermassen mit denen einer vor- zeitigen Regeneration vergleichbar sind, die auch in der That wohl zu einem ungleich- artigen Zuwachs des Körperumrisses, in dem Zwecke, die Teilstuckehen an der Grösse der Muttertiere beizubehalten, hinzuföhren ist, was um so nötiger ist, weil die Teilstäckehen nach der Trennung keine Neuanlegungszone ausbilden, sondern nur nach Annäherung der Wundränder die Wunde reparieren. Die Entstehung der radialen Symmetrie der Paranemonia Contarini liesse sich ohne weiteres mit dem Auftreten der radialen Symmetrie bei gewissen Teilstäöckehen von Co- rynactis viridis und gewissen Lacerationsstäckehen von Sagartia viduata, und zwar mit 1) Bisher sind nur wenige Exemplare von Thalassianthus untersucht. Es wäre ja möglich, dass in sel- tensten Fällen Richtungsmesenterien auftreten. In solehem Fall ist es natärlicherweise nicht nötig, anzunehmen, dass die radiale Symmetrie sich hier vererbt hätte. Denn man kann damn die Entstehung der radialen Sym- metrie mit dem Abscheiden grösserer Lacerations- und Teilstäckehen, die vom Anfang keine Richtungsmesenterien enthalten und die später keine Neubildungszone der Mesenterien anlegen, wie bei Sagartia viduata, in Zusammen- hang setzen. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 9J/. N:0 8. 75 solchen, die vom Anfang keine Richtungsmesenterien hatten und die später keine Neu- bildungszone der Mesenterien anlegten, vergleichen, wäre nämlich das Vorhandensein zweier Richtungsmesenterien in irgend welchen, es mag sein seltenen, Exemplaren bei Parane- monia konstatiert. Bisher indessen ist es mir nicht gegläckt, bei dieser Art Richtungs- mesenterien zu finden. In dem Fall, dass hier niemals Richtungsmesenterien auftreten, missen wir die för Thalassianthus gegebene Erklärung der radialen Symmetrie zugreifen. Wie es sich mit der radialen Symmetrie bei Gyractis verhält, wage ich nicht mit Sicherheit zu entscheiden, und dies um so weniger, weil ich keme Kontrolluntersuchung der Originaltypen habe machen können — welche Untersuchung um so nötiger gewesen wäre, da Boveri (2 p. 248) nicht immer den ganzen Körperumkreis untersucht hat, und infolgedessen auch Richtungsmesenterien in der nicht untersuchten Hälfte hätten sich stecken können: Die Typen befinden sich nämlich nicht mehr unter den Actinien des Mänchener Museums, die Prof. R. HERTWIG in liebenswärdigster Weise — wofir ich meinen besten Dank ausspreche — wegen emer genaueren Untersuchung zu meiner Verfägung gestellt hat, oder sind in jedem Fall nicht angetroffen worden. Ich bin doch im Gegensatz zu Boveri, der sich die Form ontogenetisch entstanden denkt, geneigt, anzusehen, dass Gyractis nicht anders als eine Cribrina (Bunodes) ist, die sich oft durch Ablösung grösserer, keine Richtungsmesenterien enthaltenden Randstäöck- chen, die keine Neubildungszone entwickeln, fortpflanzt. In dieser Weise wäre die radiale Symmetrie hier gleich wie bei Sagartia viduata entstanden. FEinige definitive Beweise, dass die radiale Symmetrie der beiden Arten von Gyractis, unter denen wenigstens die eine, wovon auch mehrere Exemplare vorlagen, eine bedeutende Farbenvariation zeigte (1. c. p. 251), in oben genamnter Weise entstanden wäre, kann ich nicht geben, doch spricht die Uberein- stimmung des Aussehens und des anatomischen Baues von Gyractis mit einigen anderen diesem Genus ähnlichen, in der Sammlung vorhandenen Exemplaren, die Richtungsmesen- terienpaare besitzen, fär eine solche Deutung. Was endlich die Formen betrifft, bei denen mehrere Mundöffnungen und Schlundröhre vorkommen wie bei Ricordea und Actinotryx, so scheint es mir sehr wahrscheinlich, dass diese Formen bisweilen wenigstens von grösseren Fragmenten entstehen wie bei Sagartia viduata, d. h. dass der Zustand mit vielen Schlundröhren nicht direkt von unvollständigen Theilungserscheinungen entstanden ist, sondern dass die langgestreckte Form der abgeschnärten Fragmente die Anlegung verschiedener auf einmal auftretender Schlundröhre bedingt. Diese Ver- mutung erhält eine Stäötze in einem Aussprechen von DUERDEN (8) in Betreff Actinotryx (p. 154). >»ÅA very elongated example was procured having a small second mouth at one end, round which the disc tentacles had become closely aggregated, but the column wall showed no sign of division.> Später könnten dann die Stäckehen in kleinere Fragmente sich abschniären, eine Tendenz, die wir schon bei S. viduata gefunden haben. Vielleicht sind die Teilungserscheinungen, die DUERDEN hier beobachtet, zu solchen Abschnärungen, die hauptsächlich den Zweck haben, den Stäckehen eine zylindrische Form wiederzugeben, hinzustellen. Unwahrscheinlich därfte es iäbrigens nicht sein, dass wirkliche Teilung hier nebenbei vorkommt. Es wäre intressant zu wissen, ob die hier gegebene Erklärung der Vielbildungen auch auf ähnliche Bildungen bei den Madreporarien einigermassen sich anwenden liesse. Zum Schluss will ich die Frage ein wenig besprechen, deren Aufstellung mir den ersten Impuls dieser Untersuchung gab, obgleich eine nähere Analyse davon nicht in den Rahmen meiner gegenwärtigen Mitteilung gehört, die Frage nämlich, ob die ungeschlecht- liche Fortpflanzung in irgend einer Korrelation zu der bilateralen Symmetrie der Antho- 76 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. zoen-Embryonen stände, m. a. W., ob die bilaterale Symmetrie dieser Embryonen als Folge einer Vererbung von eimer durch die ungeschlechtliche Fortpflanzung entstandenen bilate- ralen Symmetrie, ausgebildet wäre. Fine direkte Lösung dieser Frage wie auch so vieler anderen phylogenetischen Fragen können wir niemals finden, wir missen uns auf Wahr- scheinlichkeits- und Analogiebeweise stötzen. Ich dachte jedoch, dass könnte man durch könstliches Experimentieren die in der Natur bei den Actiniarien auftretenden zu einer ungeschlechtlichen Fortpflanzung leitenden Teilungserscheinungen nachahmen und dabei bilaterale Formen erhalten, wäre auch die Frage der urspränglichen, bilateralen Symmetrie der Anthozoen ihrer Lösung näher gekommen. Wie wir gesehen haben, ist dies mir ge- gläckt, indem ich konstatieren konnte, dass kleine, keine Richtungsmesenterien enthal- tende kinstliche Lacerationsstäckehen des proximalsten Körperteils der Sagartia viduata, einer sich nicht ungeschlechtlich fortpflanzenden Actiniarie, fast ausnahmslos bilaterale Formen mit einem Richtungsmesenterienpaar und einer Schlundrinne gaben, indem eine Neubildungszone von Mesenterien u. A. von einem Richtungsmesenterienpaar sich ent- wickelte. Damit sind jedoch nicht alle die verschiedenen, bilateralen Symmetrien der An- thozoen genägend erklärt. Die Frage ist nämlich komplizierter als ich vom Anfang ver- mutete, weil wir von der Stellung der vollständigen Mesenterien in der Neubildungszone annehmen mässen, dass es die dorsale Schlundrinne und das dorsale Richtungsmesenterienpaar sind, die einmal vererbt worden sind. Dies stimmt zwar sehr gut mit dem Vorhanden- sein nur einer dorsalen Schlundrinne bei den Ceriantharien, der Gruppe, die zusammen mit den Antipatharien mehrere der urspränglichsten Charaktere beibehalten haben, iber- ein, aber unter solchen Umständen bleibt es noch ibrig, die Entstehung der ventralen Schlundrinne der Alcyonarien, der Zoantharien und der Actiniarien zu erklären. Dies ist eine Sache, die eine weitgehende Diskussion fordert, und die ich infolgedessen zu einem anderen Zeitpunkt verschiebe. Die hier konstatierte, innige Korrelation zwischen sowohl der Grösse, der Form und der Regeneration als der Symmetrie bei den Teil- und Lace- rationsstäckehen der Actiniarien steht doch, unabhängig von der Lösung dieser Frage, fest. Anhang. Uber die Längsteilung von Paranemonia Contarini (Hell) nebst Bemerkungen iber die Doppelbildungen bei den Actiniarien im Allgemeinen. Während meiner Studien in dem Zoologischen Institut zu Messina sammelte ich ein Paar Hundertzahl Exemplare der kleinen Actinie Paranemonia (Anemonia) Contarini (Hell), weil ich die Beobachtung gemacht hatte, dass sie in Teilungsstadien sich befanden. Als ich während dieser Zeit mit anderen Arbeiten beschäftigt war, konnte ich den Teilungs- erscheinungen nicht näher folgen. Was ich hier mitzuteilen habe, ist also nur auf Studium des konservierten Materials basiert. Von 203 untersuchten Individuen waren nicht weniger als 47 in Längsteilungsstadium. 26 von diesen hatten sich von ihrem Partner ganz getrennt, unter ihnen fanden sich Exemplare, bei denen die mit der Längsteilung verbundenen Er- scheimungen fast zum Ende gefihrt waren, indem nur ein schwacher Einschnitt in der Fussscheibe und die mit einander zum grössten Teil zusammengelöteten Wundränder an einer Längsteilung deuteten; andere dagegen hatten die Trennung kärzlich abgeschlossen, die Wundränder hatten sich einander stark genähert und waren nur teilweise miteinander zusammengewachsen, von der offenen Wundzone hangen hier und da Geschlechtsorgane aus. Bei den äbrigen 21 Individuen hatten die Teilstöckehen sich nicht von einander ge- trennt. Bei 12 Stuckehen war die Teilung derselben noch nicht begonnen, durch ungleich- mässigen Zuwachs war indessen die im Querschnitt zirkelförmige Körperform zu einem langgestreckten Övale umgebildet (Fig. 25, Taf. II), an einigen von diesen zeigte eine schwache FEinschnärung an der Mitte der Fussscheibe, wo die Trennung der Teilstöckehen begonnen war. Die neun ibrigen befanden sich in deutlichem Trennungsstadium. Bei drei von diesen hatten sich die Fussscheiben der Teilstäckehen noch nicht von einander geschieden (Fig. 24, 26, 27, Taf. ID). Bei einem Exemplar waren die proximalsten Teile der beiden Hälften ganz käörzlich von einander getrennt, die eine Fussscheibe war zirkel- rund, die andere in der Trennungszone noch nicht geheilt. Zwei Exemplare (Fig. 23, Taf. II) waren zu einem Drittel, von dem proximalen Teile gerechnet, geteilt; jede Spur emer Teilung der Fussscheibenpartie war schon verschwunden. Drei Exemplare waren schliesslich fast bis zu dem oralsten Ende getrennt, aber während das eine (Fig. 22, Taf. II) keine Wunde in der Teilungszone:zeigte — die Körperwand und die Fussscheibe waren nämlich in der Trennungszone ganz normal und zeigten eine nur schwache Spur einer Wundheilung — waren die Fussscheiben der anderen (Fig. 28, Taf. II) noch nicht 78 CARLGREN, STUDIEN UBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. vollständig regeneriert, ebenso waren die Wundränder der distalen Teile des Körpers noch nicht geschlossen. Die Teilstäckehen, die in allen Fällen zwei waren, jedoch mit Aus- nahme des in der Fig. 27 Taf. II abgebildeten Exemplares, das sich in drei Teile zu teilen begonnen hatte, waren gewöbhnlich etwa gleich gross, in einigen Fällen (Fig. 22, 24, 27, Taf. II) war der Unterschied in Grösse zwischen den Teilstuckehen ansehnlich. Die Längsteilung verläuft bei Paranemonia Contarini also nach meiner Meinung in folgender Weise: Die Teilungserscheinungen werden durch unregelmässigen Zuwachs des Körpers, im Zwecke die Teilstickehen bei der urspringlichen Grösse der Mutter annähernd beizubehalten, eingeleitet. Meistens geht dabei die in Querschnitt etwa zirkelrunde Form des Körpers in ein langgestrecktes Oval irber (Fig. 25, Taf. IT), mehr selten ist der Zuwachs des Körpers mehr einseitig und verhältnismässig unbedeutend (Fig. 24, Taf. II), in welchem Fall die Teilstuckehen von bedeutend verschiedener Grösse sind. (Das in Fig. 22 Taf. II abgebildete Exemplar ist wahrscheinlich von emem solchen, wie von dem in Fig. 24 Taf. II reproduzierten, entstanden.) Nach dieser Vergrösserung der Stäckechen folgt die Längsteilung, die zuerst als eine schwache Einschnärung in der Fussscheibenrand beginnt. Gewöhnlich befinden sich die Einschnörungen, und zwar zwei einander gegeniber, in der Mitte der langgestreckten Fussscheibenpartie (Fig. 26, Taf. II), bisweilen nach der einen Seite zu (Fig. 24, Taf. II), bisweilen an beiden Seiten (Fig. 27, Taf. II), in welchem letzten Fall drei Teilstäckehen statt der gewöhnlichen zwei entstehen. Die Einschnä- rungen an der Fussscheibe werden allmählich grösser, bis sie schliesslich einander be- gegnen. Von den jetzt getrennten Fussscheiben geht die Längsteilung des Körpers rasch distalwärts, bis schliesslich die beiden Teilstäucke nur mit der Mundscheibe und dem Schlundrohr zusammenhängen. Dann folgt die vollständige Trennung der Teilstäckehen. Wahrscheinlich ehe dies geschieht, haben die Wundränder des proximalen Teils sich ein- ander genähert und mit einander zusammenzuwachsen begonnen. Nach der Trennung werden die Wundränder des distalsten Teils in ähnlicher Weise verlötet. Dies sind in kurzem die äusseren Veränderungen der Stäckehen. Was die inneren betrifft, so sind sie mit Ausnahme des starken Anwachses vor der Teilung, den ich doch nicht habe näher untersuchen können, nur unbedeutend. Weil nämlich die Wundränder sich schliessen und die Wunde sich nur repariert, ohne eine Neubildungszone der Mesen- terien anzulegen (wie gewöhnlich bei den kiömnstlichen Teilungen bei Sagartia), behalten die neuen Stöckehen die Symmetrie des Muttertieres. Weil diese radial ist, wird auch die Symmetrie der Teilstuckehen radial. Es giebt nämlich bei dieser Art, wie ich an zahlreichen Exemplaren konstatiert habe, wie bei dem Genus Thalassianthus, keine Rich- tungsmesenterien. Eine zweite Ubereinstimmung des Baues der Paranemonia mit dem des betreffenden Genus liegt darin, dass das Schlundrohr mit zahlreichen mehr oder minder gut differenzierten Schlundrinnen, die in Verbindung mit Nicht-Richtungsmesenterien stehen, versehen ist — ein unter den Actiniarien alleinstehendes Verhalten. Was das In- nere der Stickehen im Ubrigen anbelangt, so waren die Geschlechtsorgane bei den Teil- stäckehen gut entwickelt. Die geschlechtliche und die ungeschlechtliche Fortpflanzung können also nebenbei einander etwa gleichzeitig bestehen. Ich habe hier oben angedeutet, dass die Längsteilung bei Paranemonia rasch, wenn auch vielleicht nicht so schnell wie bei Corynactis (p. 13) vor sich geht. Fiär die Wahr- KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 3(. N:0O 8. 79 scheinlichkeit dieser Ansicht sprechen nämlich teils der Umstand, dass so wenige Exem- plare im Trennungsstadium sich befanden, teils das Verhalten, dass eine Menge vollständig getrennter Teilstöckehen nur wenig und dann nur in dem proximalen Teil die Wunde der Abschnärung verheilt hatten, ja die Fussscheibe selbst, in der die Teilung beginnt, hatte bei vielen Exemplaren ihre runde Form nicht ganz wieder bekommen. In der That ähnelten viele natörliche Teilstäöckehen bei Paranemonia den känstlichen von Sagartia vi- duata, die etwa einen Tag alt waren. Ich muss also dabei festhalten, dass die Trennung der Teilstäckehen bei Paranemonia rasch verläuft. Ich will jedoch nicht unerwähnt lassen, dass einige der beobachteten Fälle nicht gut mit dieser Ansicht stimmen, z. B. die in Fig. 22 und 23 abgebildeten, bei denen die Fussscheiben und die abgeschiedenen Körper- partien von einander und von der nicht getrennten Partie gut abgegrenzt waren und bei denen jede Spur der Wundheilung fast verloren gegangen war. Das Vorhandensein dieser Stadien kann indessen niemals die Ansicht umstossen, dass die Längsteilung bei unserer Art rasch verläuft, weil die Längsteilung dieser Stöckehen, die meiner Meinung nach niemals zu zwei geschiedenen Individuen sich entwickeln, sondern immer als Doppeltiere bleiben, höchst wahrscheinlich abgeschlossen ist, ein Sachenverhältnis, das wir jetzt näher er- örtern wollen, indem wir die Doppeltiere bei den Actiniarien näher in Betracht nehmen. Ich habe oben (p. 71) die Entstehungsweise einiger Doppelbildungen bei den Ac- tiniarien erwähnt. Es handelte sich um Doppelbildungen, die teils infolge einer Störung der normalen Entwicklungsverhältnisse in der Mittelpartie des distalen Teils des Körpers entstanden waren — der störende Faktor war in mehreren Fällen das Auftreten eines mächtig entwickelten Richtungstentakels, in einer anderen das Vorhandensein einer Wund- heilungszone im der Mittelpartie —, teils infolge der Anlegung zweier oder mehrerer Neu- bildungszonen sich entwickelten. Unter diese Kategorie lassen sich indessen nicht alle Doppelbildungen bei den Actiniarien bringen, vor allem gewisse der Doppelbildungen, die bei verschiedenen Actiniarien wie bei Metridium, Protanthea, Gonactinia und einigen anderen Gattungen gefunden sind. Am meisten bekannt sind die Doppelbildungen der Metridium, die schon DICQUEMARE beobachtete. Bei diesem Genus trifft man nämlich nicht selten Individuen, die in den proximalen Teilen normal gebaut sind, in den distalen da- gegen eine Doppelbildung zeigen. Mehr selten, wie in Fig. 18 Taf. II, sind die Doppelbildungen nur durch das Auftreten zweier Schlundröhre binnen einem gemeinsamen langgestreckten Tentakelkranz angedeutet, gewöhnlicherweise ist ein grösserer oder kleimerer Teil des dis- talen Endes wie -gespaltet und mit zwei vollständig geschiedenen Tentakelkränzen und Körperwänden versehen, wie nebenstehende Konturzeichnung eines ähnlichen von mir gefundenen Falles von Gonactinia prolifera zeigt. Waährend bei Metridium eme Doppel- bildung also in dem distalen Teil des Tieres auftritt, hat sie sich bei anderen Arten nur zu dem proximalen beschränkt, d. h. die Doppeltiere bei diesen sind in den distalen Körperpartien einfach, während der proximale Teil mit zwei geschiedenen Fussscheiben und zwei ganz geschiedenen Körperwänden versehen ist. Solche Doppeltiere sind z. B. von Mc. Crapy bei Cribrina (Actinia) cavernosa (15 p. 51) und von mir bei Protanthea simplex und jetzt bei Paranemonia Contarini beschrieben. Fine recht typische Abbildung solcher Doppelbildungen finden wir in Fig. 23 Taf. II. 80 CARLGREN, STUDIEN ÖBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. Wie sind nun diese Doppelbildungen entstanden? Sind sie als monströs zu betrach- ten, d. h. leiten sie ihren Ursprung von Ursachen, die nicht mit Teilungs- oder Knospungs- erscheinungen verbunden sind, oder mössen wir sie als Teilungs- oder Knospungsstadien ansehen. Was besonders die Doppelbildungen bei Metri- dium betrifft, so sahen die älteren Autoren in diesen nur Monstrositäten (vergl. PARKER 15 p. 43), nur Gosse sprach auch die Meinung aus, dass die Entstehung der Doppeltiere auf einer Tendenz zu einer Teilung beruht. Selbst war ich 1893 der Ansicht, dass sie als Resultat »einer begonnenen Längsteilung, die nicht zu Ende gefihrt ist, betrachtet werden» können. PARKER (15) und TorreY (16), die die Doppelbildungen bei Metridium kärzlich näher untersucht, halten sie schliesslich als Individuen, die sich in Längs- teilung befinden. Zweifellos sind auch verschiedene Doppel- bildungen bei Metridium als Folge Teilungserscheinungen entstanden, so verschiedene — jedoch vielleicht nicht alle — Doppelbildungen die PARKER und Torrey beschrieben haben. Selbst habe ich ein Doppelindividuum beobachtet (Fig. 18, Taf. II, Textfig. 22), dessen Bau deutlich zeigt, dass es durch eine Längsteilung entstanden ist. Der Bau dieses Tieres ist wie folgt: Die zwei Mundöffnungen setzen sich hier in zwei verschiedene Schlundröhre fort, die ein wenig unterhalb der Mitte der Schlundrohr- Ausstreckung in ein einziges ungeteiltes Schlundrohr ivbergeht. FEinen Querschnitt des dis- talen Teils zeigt nebenstehende schematische Figur 22. Mit den Schlundröhren sind mehrere vollständige Mesen- terienpaare, zwischen denen unvollständige — an der Figur nur mit einem HKreuzzeichen bezeichnet — sich finden, vereinigt. In jedem Schlundrohr gibt es eine Schlundrinne in Verbindung mit emem Richtungsmesenterienpaar. Beide diese Paare befinden sich an derselben Seite und diver- gieren ein wenig von der Mittelebene (die gestreifte ge- rade Linie). Die Mesenterien, die die Mittelebene be- grenzen, bilden an jeder Seite ein Paar mit zugewandten Längsmuskeln. Die zwei linken Mesenterien der beiden Paare sind mit dem linken Schlundrohr, die zwei rechten mit dem rechten Schlundrohr verbunden. Die zwei Schlund- röhre sind durch zwei mesenterienähnliche Lamellen mit einander verbunden, was auf eine Teilungserscheimung deutet. Was doch am deutlichsten den Ausschlag fällt, dass es sich um einen Teilungsvorgang handelt, ist, dass in den beiden Mittelendocoelen eine Ver- doppelung der Tentakel stattgefunden hat, so dass in jedem Endocoel zwei Tentakel neben einander liegen (an der Figur sind diese Tentakel mit vier gestreiften Zirkeln ange- deutet, die grossen unvollständigen Zirkel, die von diesen Tentakeln ausgehen, bezeichnen die ungefährliche innere Grenze der Tentakelzone). Ist es also völlig konstatiert, dass gewisse distale Doppelbildungen durch Teilungs- erscheinungen entstehen können, so zeigt uns andererseits die in Fig. 22 und 23 Taf. II Fig. 21. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 31. N:o 8. 81 abgebildeten Individuen von Paranemonia, dass das Auftreten der proximalen Doppel- bildungen von ähnlichen Ursachen beruhen, denn hier zeigte die verheilte Wunde deutlich den Entwicklungsverlauf. Seitdem wir also gezeigt haben, dass die betreffenden Doppelbildungen durch Teilung entstanden sind, stellen wir die Frage auf: Befinden sich diese Doppeltiere in fortgesetzter Längsteilung oder sind sie nicht fastmehr Resultate einer Teilung, die aufgehört ist? Mit anderen Worten: bilden sich von diesen Doppeltieren allmählich zwei Einzeltiere aus, oder bleiben die Doppeltiere als solche wie eine Art von Monstrosität? PARKER und TorreEr halten es, was Metridium betrifft, för wahrscheinlich, dass die Längsteilung bei dieser Art sehr langsam vor sich geht, dass also die Doppeltiere sich schliesslich trennen, obgleich PARKER (15, p. 50) die Möglichkeit nicht ausschliessen will, dass gewisse Fälle monströs bleiben können. Zwar haben sie der vollständigen Trennung nicht direkt folgen können, aber sie halten eine solche för höchst wahrscheinlich, weil PARKER im Freien Individuen gefunden hat, die er infolge einer ibereinstimmenden Farbenzeichnung und einiger anderen Charak- teren als längsgeteilte Individuen betrachtet. Auch wenn wir voraussetzen, dass die be- treffenden Exemplare von einander stammen — es muss sich doch immer schwer fallen zu beweisen, dass zwei im Freien gefundene Individuen einmal zusammengehört haben — so ist es zu bemerken, dass die gefundenen Ähnlichkeiten zwischen den nebeneinander sitzenden Individuen und die Entstehung des einen Individuums von dem anderen ebensogut durch das Annehmen einer Laceration als durch das einer Längsteilung erklärt werden. Auch spricht die direkte Beobachtung TorreEr's, der während neun Monate keine Veränderung in dem von ibm und PARKER angenommenen fortgesetzten, sehr langsamen Teilungsprozess fand, deutlich dagegen, dass diese Doppeltiere fortwährend in Längsteilung sich befanden. Denn wie soll man von einem Prozess denken, der während einer so langen Zeit als neun Monate nicht merkbar weiter schreitet? Ich föärchte sehr, dass auch das be- kannte hohe Alter der Actinien, das PARKER cben för seine Ansicht anföhrt, nicht hin- reichend sein sollte, einen so langsamen Prozess zum Ende zu fiöhren. Ubrigens giebt es nichts, das auf eine so langsam gehende Fortpflanzungsart, die ganz gewiss in dem ganzen Tierreich alleinstehend wäre, deutet, denn soweit wir bisher kennen, verlaufen die Teilungs- erscheinungen bei den Actiniarien wie die Querteilung bei Gonactinia, die Längsteilung bei Corynactis und Paranemonia (siehe diese Arbeit!) rasch. In der That kann ich mich nicht zu der von den erwähnten Forschern vertretenen Ansicht anschliessen, und dies um so weniger, da die Verhältnisse bei Paranemonia deutlich dieser Ansicht widersprechen. Die schwache aber in der ganzen Trennungspartie gleich reparierte Wundzone zeigt näm- lich, dass die Trennung der verschiedenen Partien mit wenigem Zeitunterschied vor sich gegangen "ist, ebenso deutet der Umstand, dass die getrennten Hälften von der nicht ge- teilten Partie gut begrenzt sind, wie auch das Aussehen der Wundzone, das zeigt, dass die Wunde schon lange verheilt ist, darauf hin, dass die Teilung beendigt ist. Ich bleibe also bei der Ansicht, die ich 1893 (18) in Betreff der Doppelbildungen bei Metridium, jedoch ohne einige Beweise dafiör zu geben, aussprach, Meiner Meinung nach sind nämlich bei den Actiniarien die im prozimalen Körperende ausgebildeten Doppel- K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 8. 11 32 CARLGREN, STUDIEN UBER DEGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. tiere") wie auch verschiedene im: distalen Ende'entwickelten zwar durch eine Längsteilung entstanden, aber diese ist nicht den ganzen Körper durchgegangen sondern an einem ge- wissen Punkt aufgehört. Solche durch eine unvollständige, micht zum Ende gefilrte Teilung gebildeten Doppeltiere bleiben also ihr ganzes Leben als eine Art von Monstren stehend. Giebt es also, wie es mir scheint, hinreichende Grinde fär die Annahme, dass die Längsteilung dieser Doppeltiere abgeschlossen ist, so fragt es sich, ob die zu Doppeltieren leitenden Teilungen langsam und allmäbhlich von der oralen oder aboralen Seite vorwärts schreitet, oder ob sie ziemlich rasch und mehr gleichzeitig in dieselben Richtungen vor sich gehen. Wie ich schon angedeutet habe, bin ich u. A. von den Verhältnissen bei Pa- ranemonia geneigt, anzusehen, dass die Teilung ziemlich rasch verläuft und dann plötzlich aufhört, wonach die geteilten Partien die Trennungszonen reparieren und je ein cylindrische Form eines umngeteilten Tieres bekommen. Eine solche Deutung muss ich unbedingt fär die wahrscheinlichste halten, denn die Natur strebt ganz gewiss nicht einen Regenerations- und den diesem vorhergehenden Degenerationsprozess zu verlängern. Schliesslich wollen wir uns noch eine Frage machen. Wann entstehen die Doppel- tiere? Treten sie schon in den Embryonalstadien auf, oder geschieht die Teilung, wenn die Tiere Geschlechtsreife erreicht haben? Was Paranemonia betrifft, so spricht alles dafir, dass die Entstehung der Doppeltiere im innigsten Zusammenhang mit der normalen Längsteilung steht. Was dagegen solche Formen wie Metridium anbelangt, die die Längs- teilungen in der Regel nicht zum Ende fihren, und bei denen also die Längsteilung keine Rolle als Fortpflanzungsart spielt, ist es nicht unwahrscheinlich, dass sie fast alle in dem Embryonalstadium entstehen. Zwar kann ich keine direkte Beweise för diese Ansicht geben, denn das mir zur Verfigung stehende Material ist ganz zu gering, um irgend welche bestimmten Schlisse in diese Richtung zu ziehen, jedoch scheint es mir, als ob die An- ordnung: der mesenterienähnlichen Bildungen (wahrscheinlich wirklichen Mesenterien) Fig. 23. zwischen den Schlundröhren ein wenig leichter sich verstehen lassen, wenn man voraussetzt, dass die Teilungen im Embryonalstadium vor sich gehen. In jedem Fall sind Doppelbildungen im Embryonal- stadium nicht selten. Wie schon erwähnt ist, habe ich solche mehrmals gesehen, so während meiner ontogenetischen Studien an Sagartia viduata, wo distale Doppelbildungen -in frei schwimmendem Planulastadium auftreten und bei Cribrina (Bu- nodes) gemmacea. Bei dieser letzteren Art habe ich in dem Inneren der Weibchen 3 Embryonen gefunden, die in den distalen Partien eine Zwillingbildung zeigten. Das äussere Aussehen des einen dieser Exemplare ist in Fig. 21 Taf. II abgebildet. Einen Querschnitt durch dasselbe Exemplar zeigt die nebenstehende schematische Figur. 2) Mit diesen Doppeltieren darf man nicht die Teilstäckehen, die in fortwäbrender Längsteilung sich be- finden, verwechseln. In solchen Stäckechen sind ja die Wundzone (Trennungszone) im Gegensatz zu dem Ver- hältnis bei den Doppeltieren nicht oder schwach verheilt, so lange die Stäckchen mit einander zusammenhängen. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 34. N:0 8. 83 Die neuen Richtungsebenen (re) der beiden Hälften liegen senkrecht zu dem urspräng- lichen Richtungsfach (me). Die Mesenterienanordnung der beiden Hälften stimmen mit einander iberein und sind wie bei Edwardsia Andresi angeordnet, d. h. sie sind mit acht vollständigen und vier unvollständigen Mesenterien, die zusammen den ersten Cyklus der Actiniarien bilden, versehen. Nicht so regelmässig ist die Mesenterienanordnung der zwei anderen Embryonen. In Fig. 6 Taf. XI ist ein Querschnitt des zweiten Embryos abgebildet. Hier ist jedes Schlundrohr mit nur einem Richtungsmesenterienpaar ausge- röstet und die Mesenterienanordnung unregelmässig; zwischen den beiden Schlundröhren seht ein Mesenterium. Das Ävussere älnelt dem des ersten Exemplares, nur ist die Spaltung bedeutend kleiner als dort. Die Tentakel sind an der einen Hälfte 7, an der anderen 9. Bei dem dritten Exemplar schliesslich, bei dem jede Hälfte mit 8 Tentakel versehen ist, findet sich zwischen den beiden Hälften keine Furche. Die Tentakelkränze der beiden Hälften grenzen an einander, aber sind von einander geschieden. Sie machen, von der Seite gesehen, einen Winkel von 45” mit einander, in der Spitze des Winkels, die den höchsten Punkt des Tieres bildet, liegt die Grenzzone zwischen den Hälften. Die Mesenterienanordnung ist folgende: Acht vollständige Edwardsiamesenterien und vier un- vollständige, die zusammen einen Cyklus bilden, sind -vorhanden. Von den beiden Schlundröhren ist das eine bedeutend weiter als das andere, jenes ist mit den 8 voll- ständigen s. g. Edwardsiamesenterien verbunden, dieses dagegen mit dem einen ventralen Richtungsmesenterium und dem angrenzenden ventro-lateralen, vollständigen Mesenterium, d. h. diese beiden Mesenterien sind von dem kleineren Sehlundrohr unterbrochen. Dies ist besonders intressant, denn hier kann man die Mesenteriennatur der zwischen den Schlundröhren liegenden Lamellen genau feststellen. S Das äussere Aussehen und besonders die Mesenterienanordnung der drei Doppel- bildungen der Embryonen der Oribrina gemmacea variieren also bedeutend. In der That bin ich recht unsicher, ob die Doppelbildungen hier infolge derselben Ursachen entstanden sind. Es scheint mir kaum das Verhältnis zu sein. Möglicherweise ist das zweite Doppel- tier durch Längsteilung entstanden, was dagegen kaum der Fall mit dem dritten ist. Die Anordnung der Mesenterien des ersten ähnelt viel der, die ich bei gewissen Doppeltieren von Sagartia viduata gefunden habe, obgleich das äuvssere Aussehen der Doppelbildungen bei Sagartia und des betreffenden Cribrina-Embryos verschieden ist. Jedoch glaube ich, dass es möglich wäre, die Entstehung dieses Embryos durch eine Verletzung des Mittel(Rich- tungs)Faches zu erklären. Ich halte es äöbrigens fär recht wahrscheinlich, dass dice Doppel- bildungen in vielen Fällen infolge Störungen der Entwicklung in den allerfröhesten Em- bryonalstadien, ja sogar in dem Blastulastadium, angelegt werden. Wie es damit sich verhält, können nur genaue, experimentelle Untersuchungen entscheiden. Gegenwärtig habe ich die Aufmerksamkeit nur darauf lenken wollen, dass die Doppeltiere der Acti- miarien in ganz verschiedener Weise und infolge ganz verschiedener Ursachen entstehen können. 84 CARLGREN, STUDIEN UÖBER REGENERATIONS- UND REGULATIONSERSCHEINUNGEN. Literaturverzeiehnis. 1) ANDRES, A. Intorno alla scissiparita delle attinie Mitt. Zool. Stat. Neapel. Bd. 3, 1882, p. 124. 2) BovERI, TH. Uber Entwicklung und Verwandtschaftsbeziebungen der Actinien. Zeit. wiss. Zool. Bd. 49, 1889, p. 461. 3) DERSELBE. Das Genus Gyractis eine radial-symmetrische Actinienform. Zool. Jahrb. Abt. Syst. Bd. 7, 1893, p. 241. 4) CARLGREN, 0. Beobachtungen äber die Mesenterienstellung der Zoantharien nebst Bemerkungen iber die bilaterale Symmetrie der Anthozoen. Festskrift för Lilljeborg, Uppsala, 1896, p. 146. 5) DERSELBE. Uber die Regeneration der Seeanemonen 3 p. Comptes Rendus du congrés des Naturalistes etc. tenu å Helsingfors 7—12 Juillet 1902. Helsingfors, 1903. - 6) DICQUEMARE, J. T. A second essay on the natural history of the See-Anemones. — Phil. Trans. 65. 1775. p, 207—248. 7) DERSELBE, J. T. ÅA third essay on the natural history of the See-Anemones. — Phil. Trans. 67. 1777. p. 56—84. 8) DUERDEN, J. E. Jamaican Actiniaria. Part. 2. Scient. Trans. R. Dublin Soc. (2) Vol. 7. 1900. p. 131. 9) DERSELBE. On the Actinian Bunodeopsis globulifera Verr. Trans. Lin. Soc. London (2) 8. 1902. 10) GOoETTE, A. FEiniges äber die Entwicklung der Scyphopolypen. Zeit. wiss. Zool. Bd. 63. H. 2. p. 292. 11) HAZEN ANNAH PUTNAM. The Regeneration of an Oesophagus in the Anemone, Sagartia luciae. Arch. f. Entwicklungsmechanik (Roux). Bd. 14. p. 592. 1902. Regeneration in the Anemone Sagartia luciae. Arch. fär Entwicklungsmechanik Bd. 16. 1903. p. 365. = 12) HERTWIG, 0. u. R. Die Actinien etc. Jena 1879. 13) LOEB, J. Experiments on Artificial Parthenogenesis in Annelids Chaetopterus and the Nature of the Process of Fertilization. Amer. Journ. of Physiol. Vol. 4. N. 9. Jan. 1901. 14) PARKER, G. H. The Mesenteries and Siphonoglyphs in Metridium marginatum Milne-Edw. Bull. Mus. Comp. Zool. 30 Nr. 5, p. 259. 1897. 15) DERSELBE. Longitudinal Fission in Metridium marginatum Milne-Edw. Bull. Mus. Comp. Zool. 35 Nr. 3 p-. 43. 1899. 16) TORREY, H. B. Observations on Monogenesis in Metridium. Proc. Californ. Acad. Science. (3) 1. p. 345. 1898. 17) DERSELBE. Papers from the Harriman Alaska Expedition 30. Anemones with discussion of variation in Metridium. Proc. Washingt. Acad. Sc. Vol. 4. p. 373. Washington 1902. 18) CARLGREN, 0. Studien äber nordische Actinien I. K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd. 25. N:o 10. 1893. 19) KWIETNIEWSKI, C. Actiniaria von Ambon and Thursday Island. Semon Zool. Forschungsreisen in Austra- lien. Jena 1898. Berichtigung Pag. 16 Reihe 3 von oben steht: atrophiziert wird, lies: atrophirt. KUNGL. Sv. VET. AKAD. HANDL. BD. 37. N:o 8 TAF. 1. J. Cederquist Auto. Ahlin & Carlgren del. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND. 31. N:0 8. S5 Tafel I. Die Figuren beziehen sich zu Sagartia viduata. Alle Individuen mit Ausnahme der an den Figuren 7 und 8 reproduzierten sind durch känstliche Laceration erhalten. Genauere Figurenerklärung dieser und folgender Tafeln findet sich in dem Text. t: Mitteltentakel (Richtungstentakel). r: ursprängliches Richtungsfach. Fig. 7 u. 8 zweimal, die äbrigen Figuren mehrmals vergrössert. Die in den Figuren 1—5, 7—9 abgebildeten Individuen stammen von grösseren Lacerationsstäckehen, die vom Anfang mit einem Richtungsmesenterienpaar in der Mitte versehen waren. Fig. 1. Doppelindividuum (Nr. 38 A,, p. 17) mit zwei Schlundröhren und mit einem fär beide Tentakelkränze gemeinsamen Mitteltentakel (t), nach 16 Tagen gezeichnet. Wundzone oben in der tiefen Einsenkung. 2. Dasselbe Doppelindividuum (Nr. 38 A,. p. 17) nach 24 Tagen. Das Stiäckehen in konserviertem Zu- stand abgebildet. Wundzone wie in Fig. 1. 3. Doppelindividuum (Nr. 35 B,, p. 16) mit zwei Schlundröhren und Mundöffnungen binnen einem ge- meinsamen, ovalförmigen Tentakelkranz. Die zwei grossen vertikal gestellten Tentakel sind die Mittel- tentakel. Der eine ist mit t bezeichnet. 26 Tage alt. Wundzone oben wie in Fig. 1. 4. Kleineres Doppelindividuum (Nr. 28 A,;, p. 16) von der Reparierenseite gesehen. 41 Tage alt. Grosser, gemeinsamer Mitteltentakel. 5. Dasselbe Doppelindividuum (Nr. 28 A,, p. 16) von der Mitte der alten Partie gesehen. 6. Zwei von einem grösseren Fragment des proximalsten Körperteils entstandenen Individuen, im Begriffe sich von einander zu scheiden. Man sieht noch eine langgestreckte, fadenförmige Verbindungspartie zwiscehen den beiden Hälften. Wundzone an der inneren, oberen Seite. 7—38. Im Freien gefundenes Doppelindividuum (p. 21) von ähnlichem Aussehen wie das des in den Fig. 1 und 2 abgebildeten, Fig. 7 von der Mundseite, Fig. 8 von der Längsseite. 9. Von aussen gesehen ein FEinzelindividuum, im Inneren mit Andeutung einer Doppelbildung (Nr. 30 A,, p. 16), 24 Tage alt, durch langsamen Zuwachs der Richtungstentakel entstanden. Wundzone oben. 10—12 stellen grössere Lacerationsstäckehen mit einem urspränglichen Richtungsmesenterienpaar dar, das nicht in der Mitte der alten Partie des Stäckehens lag. 10. Einzelindividuum (35 B>, p. 23), dessen seitliche Wundränder einander sehr genähert sind, 12 Tage alt. Die Wundzone liegt in der tiefen Einsenkung unten. Nach dem Leben gezeichnet. 11. Individuum (Fig. 35 A,, p. 23) mit Tendenz zu Doppelbildung. Rechts sieht man einige Tentakel, unter denen einen grossen in der Spitze geteilten Tentakel, der sich von dem urspränglichen Richtungs- fach (r) ausgestälpt hat. Diese Tentakel liegen ausserhalb des grossen Tentakelkreises. Links auch ein gabelförmig geteilter Tentakel. Reparierenzone punktiert, ziemlich gross. Im Leben, 15 Tage nach dem Abschneiden, gezeichnet. 12. Einzelindividuum (Nr. 40 A,, p- 23), 25 Tage alt, von aussen gesehen, typisch gebaut, im Inneren wie das in Fig. 10 abgebildete Exemplar mit zwei unsymmetrisch liegenden Richtungsmesenterienpaaren und zwei Schlundrinnen. 13—14 stellen Individuen vor, die von grösseren Lacerationsstäckehen entstanden sind. Das in Fig. 13 abgebildete Individuum war urspränglich mit einem Richtungsmesenterienpaar, das nicht in der Mitte des Stäckchens lag, versehen. Das in Fig. 14 reproduzierte enthielt keine Richtungsmesenterien. 13. HFinzelindividuum (Nr. 33 b, p. 22), 26 Tage alt. Vergl. den Text. Die reparierte Wundzone oben in der Einsenkung. 14. Langgestrecktes Individuum (Nr. 35 As, p- 27) mit drei deutlich von einander geschiedenen Tentakel- gruppen, 14 Tage nach der känstlichen Laceration gezeichnet. In der Mittelgruppe (b) ist die Mund- öffnung deutlich. Nach 29 Tagen waren die Tentakelgruppen a und c bedeutend reduziert. Repa- rierte Wundzone oben, punktiert. i . j (ER JG Kd ee T Ul ” ; ; NYA ÅA > I Å F. MAR en gy - & - NV KK sd OMM vt AIN + AUKOREICEA AH LA MIRA KA - JE Cm ” j 0 SAFISKT: T pd = | ” | N uu dr Oh Ste NÄ H JL 7 förlora slfk ME KU jr Nd N od a j tent BRANN tigt oms Br nalle noe Rå foilde Erika 4 na lil red KE ika fa > vt orkanens sig) klan tott yRå 0 | IA Frorad tä slam E före HETT FETSTIL RANE Pr fn anptnade emiren sjablids nyta Te Nr ' . | JOAR fn OMIE ab 0 sand rölngen jure NN nia svd Um be Ks vörbntktr fw din Ch in Bf äv) Annan nt tale nt ve NÖDEN Fusget ar LO Aa ylar HE sinar Mansintognodt um LON AE dT JO Ls SR Hilaiggodl a go FI : ae a nå älg "a sb ON BER pa mtd veten DA bin EL ng Her CN je (Re Mögroa a vibni 4 4 a oc Tanis hydönaa tt INTAR fa HURDV HORROR NE sid rr Hesa | IRF mi bi KS snön ig SycT Di KANT TA si SR Bri SAT un Fn [EE FR i sörbylönirg MAT olla 00 vit MH al ter tl of 8 av 2 AVD Shih mi nasbirikat ngr si 0 notalnaiav fu Irans Reg - sätranswueboltraV stt Nsbå sehsosead- naiv don Idö ml | anbidsk ox Sön ie NOA CARD 4 inde. sann ooh an onorbyuR an naiböd dy ia lens oh sw ve + SE 3 Ng Ae SENT Sr NNE TNE SSD MATE ME at fe TIL) sunblidlagagatt sorgsna HR fre ät om (get bi sg stad one ER fear 00 EON USA äm ET - hb arb TngquetrninensnanNtt dass me Ha ad MÄTA TON 15 SS jake GC Alen e bei 7 diken neat 0 | 26) emunbirit i rod BOTT mA vå HH AT om tgäntas TN oRiNTe- fö ilogfk a idlönsputk 4nv suspre lt Har ACS 2 så OR sy ST mansnamn an öv ola 20 RTR RAA SR At fa vas åäta a stäl Ö ; Hilal veasivrdloseken möervm åh Iledväsen gat (2 sg, fold, j a al mo JIE 4 al -” ana mans 0 HA vr) ar söt Sö i wtf sogsrg KaT nehöegoit avetuismae run box unless . 3 4 > 3 Glad op I dburteomekönieles nedodstmenoiusoel stwmrsönm: ar IM NN AN, SÅ Bed REDEYE RAL ene. Sör - sil Ög söm PET €d ANG AR AN anork förd ormisibonot ti ÖL Ad een Big I ASG. OA UTN IAJSnIG St dag ds IR i OM HER 6 Sd ce ” Vard Blast song tbog ARS Hö fö SUISSE gå AU IV HORN Ian sitdet (0) UTE Hin ont Förre vi TA PESHYRIg 9 de ok and > amvisebor ett Kerttrnfodel ey ol EN uogaT. > in | å d Sn - jr! ' Pär ; i - 4 Ä IR:ND: 25 KUNGL. Sv. VET. AKAD. HANDL. BD. 37. N:o 8. 20: Åhlin & Carlgren del. J. Cederquist, Auto, KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3(. N:o 8. 87 Tafel II. Die Figuren 15—17, 19 und 20 repräsentieren mehrmals vergrösserte Individuen, die von kleineren, käönstlichen Lacerationsstäckehen der Sagartia viduata stammen. Fig. 15 u. 16. Doppelindividuum (Nr. 15, p. 44) mit zwei Mundöffnungen und Schlundröhren durch Zusammen- » » wachsen zweier kleinen Lacerationsstäckehen entstanden. 54 Tage alt. Fig. 15 stellt das Stäckehen von der Oralseite, Fig. 16 von der Fussscheibe vor, in der Mitte der letzteren Figur sieht man die Zusammenwachsungslinie. : 17. FEinzelindividuum (Nr. 38 a,, p- 38), 15 Tage alt. Die zwei grossen, zuerst entstandenen Tentakel liegen in der Grenzzone zwischen der alten Partie und der Neubildungszone. . 18. Im Freien gefundenes Doppelindividuum (p. 80) von Metridium dianthus. Zwei Mundöffnungen mit je einer deutlichen Schlundrinne (rechts) binnen einem gemeinsamen langgestreckten Tentakelkreise. Dass das Tier sich teilweise längsgeteilt hat, geht von dem Vorhandensein von zwei neben einander stehenden Tentakeln in jedem der zwei Mittelendocoele hervor. Links nach innen zu sieht man zwei dieser Tentakel. Natärl. Grösse. 19. Vier Einzelindividuen, 14 Tage alt (Nr. 31, p. 37, 41), von Lacerationsstäckehen, die vom Anfang mit 8 Mesenterien, unter denen keine Richtungsmesenterien, versehen waren, entstanden. Urspränglich lagen in der Mitte der Stäckehen Mesenterien vierter Ordnung, an den Seiten Mesenterien einer dritten und ersten (resp. zweiten). Kreuzförmige Anordnung der 4 Tentakel; die zwei seitlichen sind, den stärkeren Mesenterien entsprechend, die zwei grössten. a—c die ganzen Tiere von der Mitte der- alten Partie, d die Mundscheibe und Tentakel von dem oralen Teil gesehen. 20. 7 Einzelindividuen (Nr. 37, p. 29, 30), a 10 Tage, b—g 12 Tage alt, von Lacerationsstäckehen mit 8 Mesenterien, unter denen keine Richtungsmesenterien, entstanden. In der Mitte das stärkste Me- senterienpaar. Von dem durch diese Mesenterien begrenzenden Emndocoele ist ein grosser Tentakel aus- gestälpt; a ist nur mit diésem Tentakel versehen. hb hat ausserdem ein, c zwei, d, e, und f drei und g fänf Tentakel. a und f zeigen die Tiere von der Mitte des alten Stäckehens, die öbrigen Figuren von der (punktierten) Neubildungszone. 21. Doppelembryo (p. 82) von Cribrina (Bunodes) gemmacea, das von dem Körperinneren der Mutter ausgeworfen wurde, mehrmals vergrössert. In der Zwischenpartie der beiden Hälften Richtungs- mesenterien. s 22—28 beziehen sich zu natiärlichen Längsteilungserscheinungen bei (pp. 77—79) Paranemonia (Anemonia) - Contarinz (Hell.). 2 mal vergrössert. Vergl. Anhang. 22. Dauernde Doppelbildung. Längsteilung von unten fast bis zu der Mundscheibe gegangen. Die beiden Teilstäckehen von bedeutend verschiedener Grösse. Von der Seite gesehen. 23. Dauernde Doppelbildung. Längsteilung der beiden etwa gleich grossen Stäckchen, nur eine kurze Strecke von der Fussscheibe sich erhöhend. Von der Seite gesehen. Die Fig. 24—28 stellen Teilstäckehen, von der Fussscheibe gesehen, vor: 24. Rechts ein kleineres Teilstäckehen, im Begriff sich abzugrenzen. 25. Langgestrecktes Individuum, bei dem die Teilung noch nicht begonnen ist. 26. Tier in beginnendem Teilungsstadium. Die beiden Hälften etwa gleich gross. 27. Tier in beginnendem Teilungsstadium. Drei Teilstäckehen. 28. Längsteilung fast zum Ende gefährt. Nur eine sehr unbedeutende Partie der Mundscheibe vereinigt die beiden Hälften. TR UV - - - i i - ST / KG j - MW - ij I I ee ( Re 8 ma NE UunK2 HADELIGAAR SAIIVAG AAA PYY VE pl i RR a Å GS > - ae PRV 1 t 4 LÅ i FM d9sT- F | ja Vw oldv Ar iden orakel nero Kära re iran 085 en Ayers ob mmDnEnG gb Noda MISTA idryrgrby pömatlärberm id AA nu mg nrRobra [TE tin a boat at 2) atrudds vili lt vo vtsa våt tan CP at IR RET OR abmesalnn. anbulntsenviter ut nail snok if ati FOR OR mms pat EN vo oT SE nifiadnr yah "rov ät HUT NOR al) ; : ; (PY SSA an I Aindlennsmdarnenn [OINE tanrobrådrnn tens avemårn slit My mr ör söka Kr RN novbivib | é ANORAUVN Hg vr I WENER SU svar 15 treor al op) 66 & " IFA barn ve mener målvakt mov OR etstnbivilt En | änkan > mma sense IN ERS Ant nannid fare. nutid | ydnif tisly Van den lane OVR Kp 4 ka F ansb fov fr tu SHE Fimpar VOR j wa Oma. fr Av maten An Na. sf eribaskhtiNe bys tab 0 öl i ME ; = Oo neBtpr) NE len Ssd eo BR VESTRE SON ; NES Ta VV HA Bar 61 dpobi rifgnfrrper br Fn Joni ty .atratasensocmmuedtds kt a [RA vadar | dv notimaskt LOKE önbrO setet uivvinstol tha” eb OHiM oh out Sv Jade mmdniltton Hva oh. MINST OR ah ommitlöömA soturbket (rwosttowsx teen) erg. Dyra non älv HAM ab for ot kevngn sen umdrsra byn ob Bodyrsae TNT 2 norsiröse ” nodsewve Hol mayo mob nov lbketost ham ottads bort sil. f Sin see Hun I senere vv JR BRT 21 ST ovat Or & (OR TA AA Mn use bris Sn ys NV a mete anv OM ch fl abe ond sund an Ik vy SS Förtltusen LS ä fatutnaT 9 48 Nio ter afnonabart. mel uyTgod mtr Huv ROT [Er nin äör c fest Un an beredde höar 6 fv 0 oe rtörrnr nd dd nedyerra v laxlstasT. inst Dn fun Tun pe Lä mv mit mand och fl utsatt Atle OMM mb fo lt sil nn ix bg nd EA lokalt 3 udd VM 08 fotona ah 07 man (öre nufl) svt a AOV. (88. am ot mnIRE hk i" H (FN tl mL RR sleurtilgin alb inn fa NOM é Å rn ZI ae unit act avla) penon [KU el Bad re at INT wonliotgit OAS stek ke Via nrvdaA ov I kat rv dop | | er arne diodabraN oh ax ct ar KSR HO TUE vanblidlog od z ”nödoxs UR val mo RN furmbvitrR bastopbad nov RR yt but om "and vifta ” 9 få act poet PA WIRE ”anoblidlsqod: ohm HR ae Bodö db udiodsern 196 nor k ut Harbor nupaesent FN NOV pA rkutenist nallar 82-88 a | i mn ; dola Mergatk ml os adoxotaltar oron a : rel ÄR bh tour Hov unRYT om mab ind, JM Hanau bividat Soto fanol ya uobfot oitt nte Bhutid? mobnsusigad ofenatiT f be Auf Nn HA vt in me oda I VT YR Alusk fo 5. | fr. HP | 7 : ge JR AR | | ÅA LJ , TAF. 3 KUNGL. Sv. VET. AKAD. HANDL, BD. 37. N:o 8. J. Cederquist. Foto. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:o 8. 89 Tafel III. Fär alle Figuren der Tafeln III—XI gelten folgende Bezeichnungen: rf: ursprängliches und bisweilen auch definitives Richtungsfach; rm: Richtungsmesenterien; sl: Schlundrohr; Entoderm punktiert. Mesogloea und Längsmuskeln der Mesenterien schwarz; die innere epiteliale Bekleidung des Schlundrohrs und die Filamente ge- streift; Ektoderm der Körperwand ohne besondere Bezeichnung mit Ausnahme des Ektoderms der Neubildungs- zone — wo es möglich war, die Grenzen einer solchen annähernd festzustellen — das quadratförmig liniiert ist. Wenn nicht anders bemerkt ist, sind die Querschnitte an den Tafeln so orientiert, dass die vom Anfang nach innen gerichtete Partie der Lacerationsstickehen nach oben gekehrt ist. Ausföährliche Erklärung der Figuren findet man in dem Text. Schnitte vielmals vergrössert. Die in den Figuren 1—4 abgebildeten Querschnitte beziehen sich zu in der Transversalebene an der Länge halbierten Stäckehen, alle äbrigen zu känstlichen Lacerationsstäöckeben, die regeneriert sind. Fig. 1. Teil eines Querschnittes in der Schlundrohrenpartie von einer der regenerierten etwa 80 Tage alten Hälften (Nr. 1 d, p. 10) von Sagartia Troglodytes. In der Einsenkung liegt die kleine Neubildungs- zone; a und a, repräsentieren ein urspringliches gekrämmtes Mesenterium. Ohne Neubildung der Rich- tungsmesenterien und der Schlundrinne. i > 2. Querschnitt einer Hälfte (Nr. 4 b,, p- 10) wie in Fig. 1. Alter des Fragmentes 75 Tage. Das in der Neubildungszone (Reparierenzone?) liegende Mesenterium ist vielleicht ein altes Mesenterium. Die Figuren 3—6 stellen Querschnitte von Sagartia viduata vor. > 3. (Nr. 2 a, 71 Tage, p. 10.) Querschnitt in dem aller aboralsten Teil des Schlundrohrs, wovon nur ein Teil getroffen ist. a, a, a, a, b, b, b, b, sind vier urspräöngliche, einfache Mesenterien, die oralwärts je zwei Mesenterien bilden. >» 4. (Nr: 4 G. a, 64 Tage, p. 11.) Querschnitt in der Schlundrohrenpartie, ein ganz neues Schlundrohr in der Neubildungszone der Mesenterien zeigend. Sl, das alte, Sl, das neue Schlundrohr. > 5 u 6 sind Querschnitte der grösseren Lacerationsstäckehen, die bei dem Abschneiden in der Mitte ein RBichtungsmesenterienpaar trugen. Die in Fig. 5 und 6 abgebildeten Querschnitte zeigen keine Neu- bildungszone der Mesenterien, sondern die Körperwand ist nur einfach repariert. >» 5. (Nr. 28 A,, 41 Tage alt, p. 16.) Doppeltier. In jedem urspränglichen Richtungsmesenterium ist ein Scehlundrohr entwickelt. Beide Schlundröhre in ihrer ganzen Länge von einander geschieden. Zahl der urspränglichen Mesenterien 16. Reparierenzone unten. > 6. (Nr. 30 A,, 24 Tage alt, p. 16.) Querschnitt des Körpers durch den proximalsten Teil (vergl. Fig. 1, 4, Taf. IV). K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 8. 12 i ar vit "I | Å r bas POR TENN j N ; | : N I LÄ wi) IT l j A + [ ; » yi J arg ij 7 > [| N t . f 1 3 " uReh tll telaT last tba NN. DU pla Ae bla an 0 Å V hål Hard I pl Md é Sn ” TIL SE ll be krv DR TN 53 hi Fn ENA 2000) RÅ urbio Ä sbatynil rolig nde ser 1 BO MANDA ; uwb He q cv lea - d n Pär AnrnfpY > rag (1 gå iu IF NR NP 1 I : | p N 0 i LyGkaE av ' I ( a SARA LUNG MON KUNGL. Sv. VET. AKAD. HANDL. BD. 37. N:o 8. TAF. 4. rm Åhlin & Carlgren del, J. Cederquist, Foto. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/1. N:o 8. : 91 Tafel IV. Durchgehende Bemerkungen siehe Taf. III. Alle Figuren beziehen sich zu känstlichen Lacerations- stäckehen der Sagartia viduata. Alle Figuren stellen Querschnitte der grösseren Lacerationsstäckehen dar, die bei dem Abschneiden in der Mitte ein Richtungsmesenterienpaar trugen. Die in Fig. 1, 4, 5, 6 und 7 abgebildeten Schnitte zeigen keine Neu- bildungszone der Mesenterien, sondern die Körperwand ist nur einfach repariert. Fig. 1 und 4. (Nr. 30 A,, 24 Tage alt, p. 16.) Vergl. Fig. 6 Taf. III. — Fig. 1 Querschnitt in dem distal- sten Körperteil. Fig. 4 Querschnitt auf der Höhe des aboralen Teils des Schlundrohrs. In jedem ur- spränglichen Richtungsmesenterium ist ein Schlundrohr entstanden, die in der distalen Körperpartie zu einem Schlundrohr zusammenschmelzen. Von den 32 urspränglichen Mesenterien sind nur die Richtungs- mesenterien und in dem distalen Teil ein einzelmes Mesenterium vollständig. 2 und 3. Querschnitt eines Fragmentes (Nr. 37 A,, 28 Tage alt, p. 17), das vom Anfang mit 24 Mesen- terien versehen war, in der Mitte des Körpers (Fig. 3), näher der oralen Seite (Fig. 2). Doppeltier. Eine Neubildungszone der Mesenterien in der einen Hälfte des Doppeltieres. Die vollständigen Mesen- terien der Neubildungszone nehmen dieselbe Stellung ein, wie die lateralen und dorsalen Edwardsia- mesenterien; diese zusammen mit einem der alten Richtungsmesenterien, dessen äussere und innere Teil als ein neues Richtungsmesenterienpaar fungiert, sind mit dem einen neuen Schlundrohr ver- bunden, ein anderes Schlundrohr ist in dem anderen alten Richtungsmesenterienpaar entstanden. Re- parierenzone unten. : 5, 6 und 7. Querschnitt der FEinzeltiere, bei denen die zwei urspränglichen Richtungsmesenterien sich zu zwei neuen Richtungsmesenterienpaaren gruppieren. (Nr. 38 A,, 24 Tage alt, p. 17). Zahl der urspränglichen Mesenterien 24. Reparierenzone unten. 6 und 7. (Nr. 43 A,, etwa 3 Monate alt, p. 18). Ursprängliche Mesenterien an der Zahl 16. Fig. 6 Querschnitt durch den proximalsten, Fig. 7 durch den distalsten Teil des Körpers. Die zwei Rich- tungsmesenterienpaare an der Fig. 7 sind von einem urspränglichen Richtungsmesenterienpaar an der Fig. 6 entstanden. AN wi mtd bantnd Un MA Me UL OM RN oda STL tent i Fr NER dä = 2 sr va ye SN V 4 os rann ÖR sl Ner NAR skg j DECO. sc AF latt oatoltiänmta I hem 0 Fanna ät / ja I ev i ok rdr Rån É IT 40 4 N i | I N | [AE v é na I Z il . ' sänd FT UT må X I vv Å i Mg j! n tU + y I Fl b | I 40 MENTAR Melt! ni | Å ih , $ | I | NN Vv [| jun ' + | amy & Mm Fä TOKEN i f OD il ! i + i avg Fr = j|Er ' TT I JM ? al FR d Hf I i t la FJ = F i JR > Kr SE PA AT NR BENA KUNGL. Sv. VET. AKAD. HANDL. BD. 37. N:o 8. TAR SS rm. 2 Åhlin & Carlgren del. J. Cederquist, Foto. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/1. N:o 8. Ja Tafel V. Durchgehende Bemerkungen siehe Taf. III. Alle Figuren beziehen sich zu känstlichen Lacerationsstäck- chen der Sagartia viduata. Fig. 1 und 2 stellen Querschnitte von grösseren Fragmenten dar, die vom Anfang ein Richtungsmesen- terienpaar enthielten, das nicht in der Mitte der Fragmente lag. Fig. il = ev 0 (or) (Nr. 35 A,, 29 Tage alt, p. 23.) 32 ursprängliche Mesenterien. An der einen Seite des urspräng- lichen Richtungsfachs ein Schlundrohr in Verbindung mit nur einem der urspränglichen Richtungs- mesenterien (rm), dessen innere und äussere Partien ein neues Richtungsmesenterienpaar bilden, an der anderen Seite ist das urspruängliche Richtungsmesenterium bedeutend reduziert und ohne Schlund- rohr. In dem urspränglichen Richtungsfach ist ein Teil der Mundscheibe und einige Tentakel ein- gestälpt. (Nr. 35 Bs, 26 Tage alt; p. 23.) Ursprängliche Mesenterien 80. Das ursprängliche Richtungsmesen- terienpaar geht direkt durch Auflösung seiner Mittelpartie in zwei neue unsymmetrisch gestellte Rich- tungsmesenterienpaare äber. Reparierenzone unten. und 5 repräsentieren Querschnitte von grösseren TLacerationsstäckehen, die vom Anfang keine Rich- tungsmesenterien enthielten. (Nr. 9 A,, 67 Tage alt; p. 27.) Radiale Form, vom Anfang mit 56 Mesenterien. (Nr. 32 B,, 31 Tage alt; p. 27.) Radiale Form, vom Anfang mit 40 Mesenterien. und 6. Querschnitte der Lacerationsstäckehen, die den ganzen Rand der Fussscheibe und des proxi- malsten Teils der Körperwand umfassen. (Nr. 30, 22 Tage alt; p. 25.) Reparierenzone (z. T. vielleicht Neubildungszone) nach dem Zentrum des Stäckehens gerichtet. 6 Schlundröhre entstanden, von denen zwei in Verbindung mit dem einen Richtungsmesenterienpaar. (Nr. 40 B,, 21 Tage alt; p. 26.) Nach zwei Schnitten kombiniert. Der vom Anfang geschlossene Ring (wie in Fig. 4) an einer Stelle allmählich verdännt und schliesslich unterbrochen, wonach das Stäck- chen eine langgestreckte Gestalt angenommen hat. Die gestreifte, äussere Linie deutet die ungefähr- liche Ausbreitung der Fussscheibe des Stäckehens an. HFiänf Schlundröhre, von denen zwei in Ver- bindung mit je zwei urspränglichen Richtungsmesenterien entstanden, entwickelt. Das Stäckcehen zeigt eine Tendenz, sich in der Mitte zu teilen (vergl. Textfig. 4). - i Vv SR IN ven 16 VA RASTERNA q fa Ip Fri | a 3 dd | MI Pra 2 Sj pv 3 q VE | H Å Ia . FK - KT i så Å f MN röra APR De (100 i ROR oll TUR GeR ohvin ding GORE ä N vi ” Aa d i MH | - 4 Pp AE r i au PE a + vital vil äh vd fv Na dif Sr 0 Fp öprnåg) nal NA (Å Mecel id jä rs ci = Bh AK 28 ev At tt FAT sä Rd - Hi kW HÅ ost) unmask gl mo be t ' fyra h ta dh va dt Aanbaj N Ne N earn Alaa bön ON. GREG G |: r iv da (vi värt PA uret Ne q « vv "a YE aus dn w Ål , SÅ a i Å dö id Ny 4 l k lö db ön vaf Pytnnett ee in Mud unter tl Wåriasr tens oe! I dy” nån RR A j ) j j " N Le Q | j "pal sn” wine [ idartien I ov mn ati ud led KVAR ” 3 (1 E Wett C s 0 MUS 4 HT RAGN I TE Fu ct 5 " inn i a An WYV sme mo MYT a rådet Ir vå 3! Ä nää sal M ufe msfåk. 1 ra äv 7 5 föga St vå v ch | en NOD h ss wi 3 at URNA OUR MU FET IN bg rid : Ra HE rehanud 6 TV AE : | , HI ar Savin Nov al atdgnett nr n RARE ALHER vi ä vi - tet UA nd tvenne NR 20 SA kl Vd NS KD NE sått SÄ ani” sb tent TT i Tra rp fon fn Lr ne MH Väl Bbda FS v KUNGL. Sv. VET. AKAD. HANDL. BD. 37. N:o 8. TRE. (a Ahlin & Carlgren del J. Cederquist, Foto. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/. N:O 8. 25 Tafel VI. Durchgehende Bemerkungen siehe Taf. III. Alle VFiguren beziehen sich zu känstlichen Lacerations- stäckehen der Sagartia viduata. - Fig. 2» » 1. (Nr. 32 Bs, 31 Tage alt; p. 27.) Querschnitt durch ein grösseres TLacerationsstäckehen, das vom Anfang keine Richtungsmesenterien hatte. Bäilaterale Form vom Anfang mit 40 Mesenterien. Fin neuangelegtes (?) Richtungsmesenterienpaar. 2—8 sind Querschnitte von kleineren Lacerationsstäckehen, die vom Anfang keine Richtungsmesenterien enthielten. Bei den 8 ursprängliche Mesenterien enthaltenden Stäckehen lagen die stärksten Mesen- terien vom Anfang genau in der Mitte der Stäckehen. Die Neubildungszone der Mesenterien, die immer auftrat, liegt in den Figuren 3, 4, 6—38 symmetrisch zu dem alten Teil des Fragmentes. 2 und 5. (Nr. 39 a, etwa 24 Tage alt; p. 31.) Fig. 5 Querschnitt durch den proximalen Teil, Fig. 2 dureh die Schlundrohrpartie. Das Stäckehen ist gegen die eine Wundseite stark gekrämmt, so dass die Neubildungszone an nur der einen HSeite des Stäckechens liegt. c) Mittelmesenterien des alten Stäckehens a, a, b, b. Korrespondierende Mesenterien in den beiden Schnitten. Reparierenzone unten. Von den 8 urspränglichen Mesenterien eines der seitlichen Mesenterien vollständig. 3 und 6. (Nr. 37 a,, 28 Tage alt; p. 30.) Fig. 3 Querschnitt durch die Schlundrohrregion, Fig. 6 durch die proximalste Körperpartie. Von den urspränglichen Mesenterien waren die mittleren voll- ständig. 6, 3 an jeder Seite der neuen Richtungsebene, gleich orientierte, vollständige Mesenterien neugebildet. 4 und 8. (Nr. 37 a,, 28 Tage alt; p. 30.) Fig. 4 durch die proximalste Körperpartie, Fig. 8 durch das neue Schlundrohbr. Keine der urspränglichen Mesenterien sind vollständig. Vier, 2 an jeder Seite der neuen Richtungsebene, gleich orientierte, vollständige Mesenterien neugebildet. : 7. (Nr. 37 a;, 28 Tage alt; p. 30.) Das Stäckchen stimmt in Allem mit dem in den Figuren 3 und 6 abgebildeten iberein, nur mit dem Unterschied, dass an der einen Seite des neuen Richtungsfachs nur zwei vollständige, neue Mesenterien vorhanden sind. äg KN VG dra vr ark än p g bv & NN ME ad Å ; Y SI d - "| p Å | Ne FF | 2nlig a ä äär er + | ” N | 4 & Å p dag - i JsRtM eter, KR SURT ut rn svt såk pra jö | OK | re 2 VII rr a VARAT a LUST AED AE [ Så förr Her FA NN ÖT CM I Mckluvs ON AN AN AE Soouwbedrsund ant LM mabottä eken hiv save SrÄRd dr NE på Ivan bfare v I uvakalV an alt and er ll RT ORT Ny "i al ua Mur avutt för Cd ye dö i mpue ovRR UPN AM set ns Th AM AR a Feldt KK KÖTT mh On RRD HT TN ANG anv der tal ma St l po | MV Ra Om fl KE jie Lör SOV VE om Al a AN bu Sr sfithrd [TE fl ER bt ya und utt ; oh tb EN nok "ag AU TYSTA EEE AD as LO NE gra NONE tårna GR Sv & så | TA q - Å ä ” 4 ; CM kändt Åh FE ij i fa astrar RR färg 18 JG & d l Ä SLSOM uten ni Bg nd SO vr Nl RATE EN ' + Ne ne dere ebrittrenkt mod fn om Re NN ef anv bör | i& Vi AT , pro hi tan dl uvalnövA ML TVN KN så akut : N v wo Fr EN TR 4 l FET JK dat d 3 J d UU E NV sfle 7 vag mr MM - JU0WS H Ne e (a [| sFLPER Fin lam 4 3 URSKPENT VA OD NN j TT DATE ed iår GG SA le; MN A brvrdd LATER j NAN iv OAL MH Kolaftte TT (0K N pe LE ae) Mons a Ä j st, WNEE Omdt a kap vagt arv UA JR VER nu il va mv emd Il amn Ht F i sx [ ; ON GA i Ha ' I - Ja - Få IR: NG Bp. 37. N:o 8. KUNGL. Sv. VET. AÄAKAD. HANDL. Foto. J. Cederquist, Ahlin & Carl KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS -HANDLINGAR. JA ND 31. N:O 8. NU Tafel VII. Durchgehende Bemerkungen siehe Taf. III. Alle Figuren beziehen sich zu känstlichen Lacerations- stäckehen der Sagartia viduata. Die Figuren stellen Querschnitte von kleineren Lacerationsstäckehen vor, die vom Anfang keine Richtungs- mesenterien enthielten. Bei den in den Fig. 1—6 abgebildeten Stiäckehen lagen die stärksten ursprönglichen Mesenterien genau in der Mitte der Stäckehen. Fig. 1—3 Stäckehen vom Anfang mit 8 Mesenterien. > 1. (Nr. 40 as, 25 Tage alt; p. 32.) Zabl der neugebildeten, vollständigen Mesenterien wie bei dem in Fig. 4 und 8 Taf. VI abgebildeten Stäckehen. Von den urspränglichen 8 Mesenterien sind die Mittel- mesenterien vollständig, ausserdem noch ein unpaariges, vollständiges Mesenterium, das durch die stärke Kräimmung: des einen Mittelmesenteriums (a, a) entstanden ist. Die gestreifte Linie deutet an, dass in den proximalen Partien die Mesenterien a, a ein einziges Mesenterium bilden. >» 2. (Nr. 40 a,, 25 Tage; p. 32) Zwei geschiedene Schlundröhre, jedes in Verbindung mit nur einem Rich- tungsmesenterium. > 3. (Nr. 40 ag, 25 Tage alt; p. 32.) Keine der urspränglichen Mesenterien vollständig. 8 vollständige, neue Mesenterien, ein Richtungsmesenterienpaar und an jeder Seite von diesen zwei mit zugewandten Längsmuskeln versehene Mesenterien, die durch unvollständige Mesenterien geschieden sind. » 4—6 stellen Querschnitte unterhalb des Schlundrohrs von Stäckehen vor, die vom Anfang 16 Mesenterien hatten. ; >» 4. (Nr. 19 A,, 61 Tage alt; p. 33.) Zwei Neubildungszone der Mesenterien, die dine gross mit einem Richtungsmesenterienpaar (rm) an der einen Seite des alten Stäckehens, die andere kleiner in dem Endocoele (En) der Mittelmesenterien. >» 5. (Nr. 19 A,, 61 Tage alt; p. 33.) Neubildungszone in dem Mittelendocoele (En). » 6. (Nr. 19 A,, 61 Tage alt; p. 33.) Neubildungszone der Mesenterien ganz an der einen Seite des Stäck- chens. Die urspränglichen Mittelmesenterien nicht gekrämmt. En: ursprängliches Mittelendocoel. >» 7 und 8. Querschnitte der Fragmente, die vom Anfang 4 Mesenterien, unter ihnen keine Richtungs- mesenterien, enthielten, und deren stärkste Mesenterien unmittelbar an den seitlichen Wundränder sich befanden. SER (INT ora 6 0Tageralt) pp. xt) Vergl den Text. >» 8. (Nr. 38 a,, 15 Tage alt; p. 38) Querschnitt durch den distalsten Körperteil. Das stärkste urspriäng- liche Mesenterium vollständig. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band. 37. N:o 8. 13 NGN j Barr ÅR dv eh ASTA wit e KV | (ERAN SI0Sntlör Borens dt Hulla tr föl säs PC sf SUR SR 10 Fran Id TS vett au MT EL ang Bro USE Rn ET Ante Sk iir, stabrajn .batr wvmvlsenR avla Sä La AKS [Ya ja 4 stona äl sive Jukka klo Körm tabb PIE sluts may tt fe NE ARE KN vatt oc finan ; un Hö net notd, fn sm salh GE Nee NAR Tf blida We 58 tysta, ogit JA Or RE val ROTA ARGA pf al otinå wäl vv RR EN BL Kra en EL i . | FT Fa ravin pla abb - (a) oket ot ID AR ER KOMER ue mun vbn AR Oe TA BROS nu Blidskåär/ vB Larsiuvbaorstyt i Mi agn Mias om kersmnivibom Ho mee ts a an sunnIdolf nej pni när absuSSM kh det AN MN su Tgb pynlor saibtävviven n sabba an er Tatletfisne NORMAN vnylår mmommån Dad antarlglttar, imtoln ; te abs fyr GÖTE Nu i dj TVR i se vil AF Ye uy ÅA IP fäntilb MN UM, bragt född MN und (CL Fu dj ol or sinifr pribede Ye ML ( TAF. 8. VET. AKAD. HANDL. BD. 37. N:o 8. KUNGL. Sv. Ahlin & Carlgren del. J. Cederquist, Foto. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O 8. 99 Tafel VIII: Durchgehende Bemerkungen siehe ”Taf. III. Alle Figuren beziehen sich zu kinstlichen Lacerations- stäckehen der Sagartia viduata. Die Figuren stellen Querschnitte von Aletneren Lacerationsstäckehen vor, die vom Anfang keine Richtungs- mesenterien enthielten. 1—6. Die stärksten urspränglichen Mesenterien unmittelbar an den seitlichen Wundrändern. rund: 25 (NT. 38 ar, 15 Tage alt; p. 38.) — Vergl. Hig, 8 Taf. VIL — 4 urspr. Mesenterien. Quer- schnitte durch den proximalen Körperteil (Fig. 1) und durch die aborale Partie des Schlundrohrs (Fig. 2). (Nr. 38 as, 24 Tage alt; p. 39.) 4 urspr. Mesenterien. Stäckechen mit zwei Richtungsmesenterien- paaren in der Neubildung. Die in der alten Partie sich befindenden zwei starken Mesenterien sind von dem stärksten urspränglichen Mesenterium, das sich stark gekrämmt hat, entstanden (durch die ge- streifte Linie angedeutet). (Nr. 9 a, 68 Tage alt; p. 39.) 8 ursprängliche Mesenterien. Querschnitt in der Schlundrohrregion. Vierstrahlige Form mit einem neuen Richtungsmesenterienpaar. Das gewöhnliche Paar, das den Richtungsmesenterien gegeniber steht, bildet in dem proximalsten Teil ein einziges gekrämmtes Mesen- terium (durch die gestreifte Linie markiert). (Nr. 25 a,, 43 Tage alt; p. 42.) 16 ursprängliche Mesenterien. Querschnitt in der Schlundrohrregion. 6 vollständige Mesenterienpaare. Fin Mesenterienpaar von einem gekrämmten, urspränglichen Mesen- terium wie in Fig. 4 entstanden (durch die gestreifte Linie angedeutet). (Nr. 19 ay, 61 Tage alt; p. 41.) 8 ursprängliche Mesenterien. Querschnitt in der Schlundrohrregion. Dem Richtungsmesenteriumpaar gegenäber, wie es scheint, ein zweites Richtungsmesenterienpaar. In der aboralen Schlundrohrpartic des Faches a) finden sich jedoch zwei kleine Mesenterien. 7 und 8. (Nr. 15, 54 Tage alt; p. 44.) Zwei Querschnitte durch den distalsten Körperteil. Doppeltier durch Zusammenwachsen zweier wieder mit einander vereinigten Lacerationsstäckcehen, die je ein ge- wöhnliches Mesenterienpaar enthielten. Die gestreifte Linie geht durch die Zusammenwachsungslinie. Zwei Neubildungszonen der Mesenterien. Zwei Schlundröhre. Richtungsebene senkrecht zu der ur- spränglichen Mittelebene. q ö ee fs MM Ö KK +G AVLA / | ARS ” SN | LJ - h F - Kn. ä b d FYR öf & Tre | Dr Mn "” - i LA -” Tages) - då - : v " an RS . ja ID <<» ktm ettan se violent så Sa an AkT Fa STEN spinn? —LJ LEE NSP - SN ALA - 9 orten noun am sib mv ibgyd Masen barn svin hor Hgv alt ål Ch fan RE Vr AA Å - Tone Rita iab om mdtoltantur vbn a = EMLA wmiäTasenlt wear JUIV dot a Bl Ju = t HE 7 sutoshogblie sb site skrets ot div bus (I julen bajs sokemlona. om bis JO z LU tan ng AL AT Baljan bo (28 4 jade ot ft mar Jude marotggss tt mete 159 "ns sjnobafta snin av url inb nu Sit Ombord frå om BH dömt mshunste od manar Tue die ent ina itaeoM nåd I ja Siu i not i - | | ie gr d 00 vdirblg wi ut Biädagver KÄKEN EL SUST Ern nig €C 1.06 MR ; ölen pa skett ann stl AG Nobia Ht fr [Kr ” Mons. dnr oe Svt angle eatnnnindsn kant KRT Rinixotg Ir Hi tilltd ARENA "KH döna ay 2 fö Sd Oc SAR sin sf j oib 1 ” dsokrmylarhavltoe sb dt ARN IFIlrreskA ton: HKS as (88 4 4 at Hara ne Rae EN fn. ST RR ARGA nude VI PORT avd i dargb) j Mendes Iis omr a Mindösrsutby tårar) Stub riqeny & tå af HG Sd bell InAgu king da elow ei ed öv Abuse venparnivatusdiygn 2 WbiiansAlN age 48 irl he bröt (osann GE Hvar faueb o TRNKANETE iesebersib ooh dom siluvner ov (bb TIA sg bö N ag fed Atta Töre tan bov rr Ec RR > dl HLR MN t f H 9 ten Hi ; vid sjejde bem fr 200, Å or HE HionTYRnaae starduka uraslidör KUNGL. Sv. VET. AKAD. HANDL. BD. 37. N:o 8. TAF. 9. Ahlin & Carlgren del, : J. Cederquist, Foto. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/7. N:o 8. 101 Tafel IX. Durchgehende Bemerkungen siehe Taf. 1II. Die Figuren 1—3, 5 und 6 beziehen sich zu känstlichen Lacerationsstäckehen der Sagartia viduata, die Figuren 4, 7 und 8 zu natärlichen, etwa 11/2 Monate alten Tacerationsstäckehen der Aiptasia diaphana. Die Figuren 1, 3, 5 und 6 stellen Querschnitte von kleineren Lacerationsstäckehen vor, die vom Anfang nur ein einziges gewöhnliches Mesenterienpaar enthielten. Fig. 1. (Nr. 16, 50 Tage alt; p. 45.) Die gestreifte Linie bezeichnet die Mittelebene. a, a: die urspränglichen Mesenterien. 2, 3. (Nr. 24 a,, 52 Tage alt; p. 45.) Fig. 2 Querschnitt durch die proximale Partie, Fig. 3 durch die Schlundrohrregion. 1, 1, 2, 2: die urspränglichen zwei Mesenterien. Die gestreifte Linie bezeichnet die nach der einen Seite zu gekrämmte Mittelebene. Neubildung der Mesenterien nur an der cinen Seite des alten Stäckehens. > 5, 6. (Nr. 24 a,, 52 Tage alt; p. 45.) 1, 1, 2, 2,: die urspränglichen zwei Mesenterien. 3: neugebildetes Mesenterium. Mittelebene wie in Fig. 2, 3 durch die gestreifte Linie angedeutet. 4 und 7. (Nr. 1, p. 48.) Einzeltier. Fig. 4 Querschnitt durch die Schlundrohrregion, Fig. 7 durch den proximalen Teil, a) seitliche, vollständige Mesenterien, b) unvollständige Mesenterien, die Paar mit a bilden. » 8. (Nr. 2, p. 48.) Doppeltier mit 2wez Schlundröhren. Zwischen den seitlichen Mesenterien an der einen Seite ist nämlich eine Zone mit einem besonderen Schlundrohr und vier gleich orientierte, vollständige Mesenterien (rm, rm,, a, a) entwickelt. ys 3 ; | ERE 5 undotfimdma ur dov agent hh br 4 Fang DOT ' mad Hå gg FK mv ds oc & bar v annu ResbrA Mor oh sor faks KEENNES RT myr styras å ( v AHRNE OM: ag arta nibvd ben fftaxad sit sflirteog et Lä i YT : å ER VA Sand GNT OT pal tetrig 2 al nd Biker lj £ IE (0 0 fr ÖR dr Sh Iöeskkorad talk oftast tt fö uid niruget ob OR Å SR JSNIR lg non rut Te untsitrmsa oden SN KE tad Slostipt amb äv oåh Vv | mm N a j A DM ; | | ja = je ; SRA se An OR mio Ta FASTERNDER okt RE SR & AN NG GER 6 ia rr E tönnabognt- amet ao bird RE öäsdatst - i HON Hos FÖR notyrritorbroltå st EN tion '« BTR TT EN - un fn gt Mi mms Och SR jön fe si norske ög tbaikallor aubilive (6 - 2 wndig-Y my RSIIoM dvitv öh st RIE 4 ösimbentte 4 GENT im ma barer oh Bag tbxtal mör Om mala banine urban! ned. sie ön KN & Md (0 KUNGL. Sv. VET. AKAD. HANDL, BD. 37. N:o 8. 0-0 0 KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 3/. N:O 8. 103 Tafel X. Durchgehende Bemerkungen siehe Taf. III. Alle Figuren beziehen sich zu natärlichen, etwa 11/2 Monate alten Lacerationsstäckehen der Aiptasia diaphana. Fig. 1, 2. (Nr. 3, p. 48.) Fig. 1 Querschnitt des Stäckehens unterhalb des Schlundrohrs, Fig. 2 Querschnitt in dem proximalsten Teil. In dem einen Richtungsfach (an der Figur unten) zwei rudimentäre Me- senterien. > 3, 4 und 7. (Nr. 6, p. 48.) Fig. 4 Querschnitt des distalsten Teils mit nur einem Schlundrohr. Mehr proximalwärts, Fig. 3, teilt sich das Schlundrohr in zwei auf, jedes Schlundrohr in Verbindung mit vier gegen das Zentrum gleich orientierten, vollständigen Mesenterien. Fig. 7 Querschnitt des proxi- malsten Körperteils (etwas schräg getroffen). > 5 und 6. (Nr. 9, p. 49.) Stäckechen mit einem Schlundrohr und drei Richtungsmesenterienpaaren. Fin drittes Richtungsmesenterienpaar (rm,, rm,) ist nämlich zwischen einem Richtungsmesenterium und einem seitlichen Mesenterium (a,) entstanden. a, a,: seitliche vollständige Mesenterien, b: die diesen Mesen- terien zugehörenden Mesenterien, die in den distalsten Partien auch vollständig sind. Fig. 5 Quer- schnitt des distalsten Teils, Fig. 6 ein wenig unterhalb des Schlundrohrs. 4 [Er i NN tskanolt et RA dat av NR hödbjrt fornlö. OM TN bh LE a i är Nindavabf & ST otdorlylitå sh ör Hiolslnng, SL AN ER Z av Ör dd KN STAND ie enas lr Ah ch oc RS hörn anälty ant His, SNR i oM Asbadig.g aroma TAN söm sätet notsfrkalli Dl Mads 2 Ä id CBE Hr ääuiban ta (TD UR BRT OST Uri TR en dl Higd 18 fv bob vger mö FR un NM KösyPögjeligr. tfaTtnånRo dörbla TA Å 0 UK EN (å ON AnoHorsg sir 19 Pia vevan otesenmyteginndtn På bi brer föradiin. far SRA Birger render STR mot NOAA stin ja (MT, AE Tsarhols) NANM, fa mtrstodtiltansrel seat (NODE stmbingte GR jul RS PN Ro Ramaller Tu ho i tel nef om ob STARS sö : unnade 25 bleve Fi niy ä VR sk [ KUNGL. Sv. VET. AKAD. HANDL. BD. 37. N:o 8. TAF. 11. J. Cederquist, Foto. KUNGL. SV. VET. AKADEMIENS HANDLINGAR. BAND 31. N:O 8. 105 Tafel XI. Durchgehende Bemerkungen siehe Taf. III. Durch Öbersehen ist das Entoderm an den Figuren 4 und 6 nicht punktiert. Die Figuren 1—3 und 5 beziehen sich zu natärlichen, etwa 11/2 Monate alten Lacerations- stäckehen der Aiptasia diaphana. Fig. 1, 2 und 5. (Nr. 19, p. 49.) Stäckehen mit dret Richtungsmesenterienpaaren und teilweise auch mit drei Schlundröhren. Das dritte Riechtungsmesenterienpaar (rm, rm) nimmt dieselbe Stellung wie bei den Ex. 9 (Fig. 5, 6 Taf-X) ein. Alle Querschnitte gehen durch die Schlundrohrregion, Fig. 1 durch den aboralen Teil, Fig. 2 mehr oralwärts, Fig. 5 noch mehr oralwärts (vergl. p. 49). a, a, seitliche Mesenterien. » 3. (Nr. 9, p. 49.) — Vergl. Fig. 5, 6 Taf. X. — Querschnitt durch den proximalsten Körperteil. > 4. (Nr. 1, p. 53.) Querschnitt eines natärlichen Lacerationsstäckehens des Metridium dianthus in der Schlundrohrregion. Zwei Richtungsmesenterienpaare. » 6. Querschnitt eines Doppelembryos in der Schlundrohrregion der Cribrina (Bunodes) gemmacea. Tryckt den 16 april 1904. Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 37. N:o 8. 14 SE a & S U e- 4 på ÅR &€ ” - Å AN TR É um Aonotogr nb en arv OR fer ant född ngll BV Nn | [IPA måste ae ön fre mösänen ANG - = 0005 HL "TAR PR land 5 oll FS NG FER fen AES SA fn Had ig UR Kr | Ks | | - a : rst SDR UF fuzz mnhiestt TD | NR J | jo HEGYUND rg 41 210 Ira SEND ” ap Ri Lv or Ju HOV LIE fe LO OA ELR UU VTG TATA Lv ” LT HA (Ul KL Ne 4 [NG NRK näe ger dr of sol 2 | "ati IN MAMA ' | q ; 3 VA RSVEEOSN : FN SR TT FIRST ah e | | ; "NOR tex EN I) TORN ag 14 td UT ia REON HATE PUR MÖIRSTIMIRING fe i 4 vr RR ij pr nl vr fr f faen MD FUN Ne 0: 793 55 NLRA NA Au de Me 3 2044 106 295 Ir Er 5 ZE z ERE EEE Fn 3 Earle EN are Fe ET ära ER EE ST ert Tybgt EES INT FI ; FER irl i ; nga N Di Sr 3 FN ZE ERA SE 2 a RE se = : SSSSeEre ST EE FSE rErtr adl grs rg rss reses rer EEE Tra SEEK ND y FINER NN - J 0 RR SANDEN Oc sån 5 Ak f AN u 3 | i cf e = | . i; a NN FL i ÅA förd Vy v AR På 5 v - På rer ÅR made (LA fö FS