, "$ 4 j SV (5 fara '$ a RA Vv VW I FYTKAE LIBRARY OF De Å -IHENEW YORK BOTANICAL GARDE el 203 ÅA =6 LD) OpEr SS RO WEGILsOn: Ive kuk ; 4 SR va obs 42 oj 80 KN onbvrg (44 Si lR RAR / a puntir ÅL, 40 4 Wablber / & up EE Mr EN en a [c Vad j le 28 Soptrswbu 1988. SVENSK BOTANIK UTGIFVEN AR KONGL. VETENSKAPS ACADEMIEN. TIONDE BANDET innehållande N. 649 —720. sammanfattadt BOT 'af NT rr 00 Wahlenberg och Texten tryckt hos PALMBLAD & C, i Upsala 1826 — 1829. SYSTEMATISKT REGISTER öfver Växterna i Tionde Bandet af Svensk Botanik. C1. 2. DiIANDRIA. Cicaa intermedia 703. Pingvicula alpina 685. i villosa 686. Salvia pratensis 667. Cl. 3. TRIANDRIA, Agrostis rubra — 668. Arundo lapponica 649. Holcus atropurpur. 687. Poa flexuosa 704. Cl.4, TETRANDRIA, Scabiosa svaveol. 705. Galium svaveolens 669. Ruppia maritima 0650, Cl. 5. PENTANDRIA, Gentiana Pneym, 651. 'Tamarix germanica 670. Linum Radiola- 652. Drosera rotundifol. 688. longifolia 689. Myosurus minimus 690. Cl. 6, HEXANDRIA. Allium arenarium 691. Anthericum ramos. 671. Rumex maritimus 706. nemolap, 655. Cl. 3. OCTANTRIA: Epilobium alpin. :707. Cl. 9. ENNEANDRIA: Rheum digynum :692, CI, 10, DEcANDRIA. Lychnis Viscaria 672. alpina = 693 Spergula subulata 708 Cl. 12, ICOSANDRIA, Potentilla reptans 709. Cl. 13, POLYANDRIA: Aconitum Lycoct, 654. Ranunculus hyp. 710. heder, 673. Thalictrum alpin, 655, CL 14, Dipy NÄMIA:. 674. Stachys arvensis I Antirrhinum Elat, 711: v CL.15.TETRADYNAMIA. Alyssum incanum 675 Cardamine petrea 676: Nasturtium palust, 694 sylvest. 695. anceps 696. amphib.g67. CI. 16. MonNADELPHIA. Geranium palustre 677. Cl. 17. DIADELPHIA: Polygala vulgaris 712. comosa 713. Genista pilosa 678. Pisum maritimum 656, Astragalus alpinus 679. Trifolium fragifer. 714. Cl, 10« SYNGENESTA, Sonchus alpinus 657. Lactuca Scariola 715: Cnicus oleraceus8 698. Gnaphalium aren. 658. supin. 716. Tussilago frigida 680. Senecio aquaticus 681. Arnica alpina 699- Filago montana 659. arvensis 660. germanica 661. Viola montana 682, Cl. 20. GYNANDRIAÉ Ophrys alpina 683. Herminium Monor. 700. Malaxis paludosa 662. monophyl. 663. Cl, 21, MOoNOECIA: Carex loliacea — 664. ustulata 7172 däxa 719: pedata 684. bicolor 701. Cl, 22. DIoOEGIAs Salix hastata 719: Cl, 24, CRYFTOGAMIAG Polypodium mont. 666, Botrychium virgin. '665. Equisetum reptans 702. Ddalea spadicea 730. REGISTER öfver Tionde Bandet af Svensk Botanik. £ efter nummern betyder den andra eller frånvända sidan. | RA BOO LEE Barhbarea 6957. Acosrrum LycoctonuMmm. fl. 654. Bartsia alpina 719. ZZitherisk olja, dess aftagan-) Bassinlika trakter 7055 de mot norden 667”. Beckblomster 672. Agaricus 720. Bergsvåxter itrågårdar 654". Agrestes plante 711. Beska 698. 657. 715. Agrostemma 672. Betes-grås eller gråsslag till ÅGROSTIS RUBRA m. fl. 668. 717.| bete 649. Aira alpina 684. Betula nana 719: atropurpurea 687. Bin suga 675. 679. 698. flexuosa 649”. 704. Blomningens aftagande mot ÅLTIUM ARENARIUM m.fl. 691. | Jorden 703. 707: 710. Alopecurus alpinus 704". vp beroende af frö-- Alsinace&e 708. (672). | sättningen 694-697. ÅLYSSUM INCANUM 675. olikhet i samma Americanska växter i nor-| slågte 710: den 665. 669. 699. 716. Blå fårg på blommior i nor- 1 der654. 657: 667.705. Bokhvete 711. Boletus. 720. Amphibisk natur 697. Androgyn blomning 701.747. Anemone Pulsatilla 713. ÄÅNTHERICUM RAMOSUM Mm. fl. 671.|BOTRYCHIUM VIRGINICUM m. fl. 705 665. 669”. Anthyllis 679. Buskars och tråds utseende: ÅNTIRRHINUM ELATINE m.fl. 711.| i högsta norden 719, Apetale plantce 706. AEG i Arabis 676. 625. Arctisk vegetation 702. G ÄRNICA ALPINA m. il. 699. salycantheme 703. Artföråndringar hos odlade Caly ciflore. 703: våxter andra ån hos bergs- ARDAMINE PETRZEA m.fl. 676. växter 654”. ? = 636. ÅRUNDO LAPPONICA m. fl. 649. 704, | Cardbenediet, vild 698: Arvenses: plantee 660: Carduus 698. Asperula 669. Capparidex 688. Asterocephalus 705. CAREX BICOLOR m. fl. 701. ÅSTRAGALUS ALPINUS m. fl. 67 Ki LAXA m. fl; 718. . 683>. TOLIACEA m. fl. 664, arenarlius ÖN PEDATA m. fl. 684. Atriplex 706. å USTULATA m. fl. 717: Atropa 715. Caryophyllex 672. (708). Airopurpureus color 704X, |Centaurium 6517. 0 0 Avena planiculmis 704>, Cerastium 708. Cichorium 715. CIRCEA INTERMEDIA m.fl. 703 Back våxter under eller efter |Cxicus OLERACEUS m. fl. 698. våta år 662. REGISTER. 9) . £ Composite 698. radiate 680.|Fumariz 712: 699: capitate 698. oppo- Päårgning 670. 698. silifolie 699: Förvildade växter 711: Continentens olikhet med kuästlånder och bar 677. Corallorrhiza 662. é Cornus 699”. ATIUM SVAVEOLENS Im. fl. 669; Corydalis , 712. Garfåmne' 670”. Crocus 683”. GENISTA PILOSA m. fl. 678. 679: Cryptogamiska växters ut-|CENTIIANA P NEVMONANTHE m. fl, bredning 702. ä | 651. Cytisus 679. Gentianee 651. | GERANIUM PALUSTRE m. fl. 677. i Geropogon 715. ; Du ALEA SPADICEA 720: j I en minskning mot none Delarnes beroende af hvar- de é e . 4 4, andras ställning 652. Giska 654 i Desmansknopp 700 Glecoma arvensis 674. ä 4 3 i Dianthus arenarius 705". GNAPHALIUM ARENARIUM om. fl. Draba 676. verna 675. 690. r 658. Drifhusfönster af is! 670”. pilulare 681. DROSERA LONGIFOLIA m.fl. 689. . SUPINUM m.fl. 716. ROTUNDiFOLIA 688: 686”. Gran-vegetation VOR Gruinales 688. E [Gråsens fårg i norden 687. ; | 4. TI latine 711. | e sag SEE LEE Eri 0 ring m, 1 707. Grås-slag till bete Bög: > Färna Krk ön bg Grås-ytan i norden 649. Mö "IGrö 704. SK bm Ar OT ENDE Göthaelfs trakt 681. Ervum 678. Evighetsblomster 658. ah FFS ftoatrakt 681. Hafsgödnings ogrås 674. F ät Hafsväxter i allmänhet 650. et-ört, den allmänna, Fjäl- 673. 706. lens-, hårig — 685. 686. |Hafsärtor 656. Ficaria 690”. Hamopetalx 712: FILAGo, 716. ARVENsSIS m. fl. 660. Hattar, åmne dertill 698. GERMANICA etc. 661.| Hattberg 704. ; MONTANA etc. 659. |Hedenblomster 658. Fjäll-mjölktistel 657. 'Helzine 711. Fjärils-växter 679. ; Hermistum Monorcms 700: Flugfånga 672. Horcus ATROPURPUREUS m. il. 687. Fröfåste, betydligaste, kål- Honingsblomma 700. Humla , dess surrogat 670”. aktigt 698. ; Frösåttningen såsom mot-|Hund-viol 682. vågande blomningen 694-|Hven, röd m, il. 668. — pip li 697. 690. | om. fl. 649. 4 REGISTER. Hydnum spadiceum Pers. 720.|Lotus 678”. Håstars föda 693. Lungblomma 651. Häst-hof 680. Lungsot, medel dert 651". Höstklocka 653. > Khuride, 70: Lurkaktig beskaffenhet 697. as Moke GÖR då 2 z ; Luteola 706. Intermedice plante 703. LYcHNIs ALPINA m. fl. 693. Inundate 650. min > il ViscaRria 672. Junci 717- stygius 718: Lycoctonum 654. Låkarekonst, Likaverknings-, Homoeopathisk 688. Lökslägtet 691. KR alk-lilja 671: IEökvåxter 671”. 700: Kalk-våxt 705”. 761. Kik-hosta, medel deremot 685". Kobresia 701. i: I Maara 669. Kor, ovanlig föda f gl dem |Maraxis Mosoenyrna 663. I FRA der 675". 675. | PALUDOSA 662. Krus-tåtel 649". 704. J. Marie Lin eller Hör 712. Kål-tistel Fo | Maritime plant 706. (650). Käll-krasse 695”. I Midsommars-blomning 667”. Käårrvaäxter under eller efter| Midsommar-ljusets ankomst torra år 662. | före sommarvårman 719: Mjölks anvåndning i norden 6575 Mjölk-tistel, Mjölk-stut 657. Monopetale 712. Monorchis 700. Multisilique irregulares 654. Musrumpa 690. Musörter '661. Myagrum 697. MYosurus MINIMUS 690. Mysk-madra 669. Tiöide i högsta grad 667. LaAcTUcA ScARIioLA m. I 719. Lapathum 706. Lapplåndsk blomstring 719 Lappska gråsens fårg 668. 687. 701. 704. 717- Lappska öknen 716. dess de- lar 718. Lappskt Rör eller Piphven 649. Lathyrus 656. 678. Leguminosze 678. N Leontodon 715. ASTURTIUM 703. AMPIIBIUM Mi: Lilja, kalk-, sand- 671: 1. 697. Linaria Elatine 711. ANCEPS m. fl. 696. Linnés Våxt-Samling 684. PALUsSTRÉ Im. dl. 694. Linum Raviora m. fl. 652. SYLVESTRE m.fl. 695: Ljung 711. Naturliga Ordningarnes Ljunglika Fjårilsvåxter 678.| namn 715. 679. |Nejlik-växter 672. Lomentacexr 678. Nervdöfvande kraft 715. Longitudens inflytande pålNordiska climatets tempere- växterna 703. 712. ring 670”. 676". REGISTER: 5 LJ Norrländska forsarnes ver-IR, i Het adiola såsom slägte genus) 2. kan 670”. Nödbrödsåmne i norra or- 65 terna 653. 656. RANUNCULUS HEDERACEUS m, fl. 673. HYPERBOREUS m. fl. O 710. enothera” 703. Ranunkler 690. 710. Ononis 679. Raphanus aquaticus 697. ÖrnrRYs ALPINA m. fl. 683. Reaumuria 670— Monorchis 700. Rhenens låckerhet 649". 679: monophylla 663. ; 687. paludosa 662. RHrUM DIGYNUM 692. Opium af Laktuka 715". Rikets sydvestra sida, dess Orchidex, deras indelning 662. utseende 651. 672. 683. 700. Botacezx 651. 685. Orchis Morio etc. 713. Rotens sammanhang - med Orobus 678. Orontium "711. Osmunda virginica 665. Ruderala växter 715. Ostber edning bO77 RumMEX MARITIMUS m. fl. 706. 692: | fröredning 694- 697: 690: Oxyria 692. 2 NEMOLAPATHUM m. fl. 655. 700. RuUPPIA MARINA m. fl. 650. Råckenboll: 691”. Rättika 697. Rödmosse-kårr och högar Poolen 678. 686”. 718. Parnassia 688. Pentaphyllum 709. Personate 683. 712. 2 Petasites 680. SN Phaca 679. kKJagina 708. Phalaris 687. SALIX HASTATA m. fl. 719. Phipsia algida 717. SALVIA PRATENSIS m. fl.667.705". Pileatus mons (Hattberg) 704. Sand-bvita 675. PINGVICULA ALPINA m. fl. 685. ;Sand-lilja 671. VILLOSA m. fl. 686.|Sand-lök 691. 688”. | Sandvåsxter 7057. Pinus Mughus 719. Satyrium : 683. 700: Pip-hven, den vanliga och den|ScABIosa svAvEozEns m. fl. 205. Lappska 649. Schoenus albus 718. Pisum MaritiMumM m.fl. 656.678.|Scirpus lacustris 697. Poa rPrrsvosa m. fl. 704. Sclarea, de nordligaste Sul- POLYGALA COMOSA 713. vice .667 ”. VULGARIS m. fl. 712.|Semiflosculose 657. 715: Polygamia zxequalis etc. 658.661.]Senap 697”. Polygonum 692. 694. 711. SENECIO AQUATICUS m. fl. 681: PoOLYPODIUM MUNTANUM m, fl. 666. |Silene rtpestris 6957. Potamogeton 650. anglica 711". POTENTILLA REPTANS m, fl. 709. Silhår (J. Marix) 688. 689. 6 REGISTER. Siliquöse och Siliculosa 697. |Tort eller Torta 657. Sistotrema spadiceum 720. TRIFOLIUM FRAGIFERUM m. Ål. 714. Sisymbrium amphibium m: fl.| Tusstraco FRIGIDA m. fl. 680. 694 — 697. |Tåtel 687. Sitno (Lappskt gräs) 649”. Tätgräs 688. Skabb. medel deremwot 670". |Tätmjölk 688”. Skjörbjuggsvåxter 675. Skäfte 702. Skärpa 690”. Vv Slågtens delning 675. argdöd 654. 0. Slåttlandsvåxter på fjällen Varieteters olika förhållande 680. 6870 654". 671. 676. Vatten-Rättika 697. Vatten-Skräppa 653. Solanum 715. Vattenvåxters förhållande Solögon 690. ; 650. 673. 710. - Somrarnas olikhet nyttig för Verne plantce 690. olika våxter 663. Veronica 'verna 690. SoncHUs ALPINUS m. fl. 657. Verticillatae 667. 674. Spartium 679. Vicia 678. AN. ; SrERGULA sunULATA m. fl. 708.|Videarter t högsta norden Smultrons-klöfver 714. Snärj-gräs 669. 688 719. Sphagnum 688. kärr och hö- Vilda växters skiljande från gar deraf 686". 718. odlade 711”. Spica, Spicula 701. Vildhöret 652. Spongostemma 709. Vildkrasse 695”. StTacHYsS ARVENSIS m. fl. 674. Vinterhus 705”. Starrarternes fårg 1 nor- VIOLA MONTANA m. fl. 682. den 717- Viscaria vulgaris 672. 693. Stork-näfvar 677. Vårväxter 69y- Strandärtor 656. Våta förändrande slågters Stygiska delen af Lappmar- skillnad 676. ken 718. Växter funna sedan Linnés Succulente 670. tid 649. 653. 665. 666. 669. Svartbrånning af Climatet 670. 673. 681. 687. 696. 701. 717. 702. 703. 704. 705. 708. 710. Sydliga våxter i norden 670.) ,,71!: 713. 716. 717. 718: 720. Syror 706. 692. Växternas utseende efter lo- calen 717- Våxtfamiliers olika förhål- lande 703. . Våxtlighetens omskiften ef- Thalamiflore 703. 712. ter årens beskaffenhet 662. THaALnicrruM ALnesuM m. fl. 655.|7 dxt -stållens ursprunglighet Tistlar 693. 669. 699: Tjock- och Tunn- hjertbladige Våxt-systemer 710”. MV 678. 679. Tjär-ört 672. 693. Tormentilla reptans etc. 709". Flanichellia 650. Ske GERMANICA 670.705”. REGISTER. 7 o ; Årerlök 691. Årtlika våxtersindelning 678. Åker-ogrås 674, AE TYOY ÖR La Aker-Spergel 708. Åskvåders-verkan 689; Ö Jfvergångsbildningens våx- Å FRALaer a i ter 698. 671. 700. 7057. fings-gråslikt utseende 718.| Öknarnes våxter jemförde Angs-lök 691. med fjällarnes 683”, eg dt få 2 SS arb AV vin iv é | 649. fa ARUNDO "rAPPONICA. ILappskt Rör. Blomvippan 'styf. Blomfoderskalen något "trubbiga, Borstet sittande på blomkronans rygg, och SL som håren af densammas. längd, Rotbladen tråd- smala, Wahlenb. Fl» Lapp. n. 45vt. 1. figsa=c.: Fl. Sv. n'8b. "Roem: ” syst. 2. ps 506; 1 i Näst efter" Sädesslagén synas väl ängsgräsen,' i allmänhet sagdt, i anseende till sin nytta; vara de märkvärdigaste; men ju gle- sare ett land är Bbebodt, ' dess Vvigtigare blifva de grässlag, som utan all odling växa på mera magra ställen och utgöra de så kallade betesmarkerna. Ehuru: man väl icke kan på- stå, att vissa slägten utgöra Ängsgräsen, andra Betesgräsen, så är det Kkväl tydligt, att t. e. Grö (Poc), Kallegräsen (Alope- curi), Kampegräsen (Phlea) mera tillhöra de "förra. Intet $lägte synes mera egnadt tör de magraste ställen än det, hvar- till närvarande art räknas SOC det blir just derigenom i visst afseende särdeles nyttigt och för oss märkvärdigt. Rörslägtet (Arundo) anses till och med hafva sitt latin- ska namn af sin torrhet eller kanske rättare magerhet. Dess största och mångblommiga art, Skärvassen (Phragmites Sv. Bot. t. 114.), växer väl i vatten, men blott på mager sten- eller sandaktig grund, (då deremot kolvassen, Scirpus lacu- stris, fordrar ler-' elter dyaktig botten). De "enblommiga ar- ferna ”uppstiga allt mer och mer på det törra, tills hos 'oss vanligen blott Piphvenen (Agrostis arundinacea Linn. Sv. Bot. t: 96., Arundo', sylvatica. Schrad.) återstår, som med sitt ringa lndag i ;blommean. och deremot långa borst synes nå- got afvika och likasom bevittna den allt för stora torrheten. Denna upphör att växa i Angermanland; och sedan vidtager närvarande Lappska Pip-hven samt sträcker sig allt till Nord- Cap genom trakter, som icke mera kunna lida af särdeles långvarig torka. I samma mån som denna art synes mindre utsatt för torka, återkommer också luddets längd, och deremot afta- ger borstets. "Detta utgör artens lättaste kännetecken från dess nämnda närmaste slägtinge. Ett annat ganska säkert kännetecken är, att rotbliden blifva trådsmala, Hvilken egen- het synes stå i största samband med dess hembygds art i allmänhet. Det är nog bekant, att ingenstädes finnes en marken så jemnt betäckande gräsyta, som i nordligare länder. Den torra årstid, som i sydligare länder tillåter endast smärre buskar att beständigt betäcka marken, finnes icke der, utan tvärtom en vinter, som för hela året ger jorden mustighet. Hos oss 649. och i andra något tempererade länder synes den längre vås ren, eller rättare, efteråt kommande barvintern göra, att mest plattbladiga gräs betäcka marken. Deremot i de nordligare landsorterna 1 synnerhet under fjällen hinner icke snön bort- smälta förr än sommarvärman nästan vidtager.. Detta ger åt gräsytan en mera beständigt grönskande art, och i samma mån blifva gräsbladen saftigare, mera fallna för att likasom hopsmälta i trinda trådar eller nästan gräslöks-lika former. Ungefärli- gen på detta sätt synes man kunna förklara den af trådslika blad så tätt bestående gräsbädd, som så allmänt betäcker i synnerhet bergsidorna i de nordligaste landsorterna. Denna gräsbädd utgör i synnerhet Rhenarnes läckerhet. Man må icke tro, att dessa synnerliga djur försmå grönfoder; men i anseende till sin lätthet hafva de mindre muskelkraft att sön- dermala gröfre grässlag och hö, utan de fordra mjukare löf- sorter och :sådant gräs, som det nyssnämnda, hvilket derföre blifvit ganska bekant, icke blott ibland lapparna, utan ock alla tillgränsande orternas folkslag under namn af Sitno. Detta Sitno utgöres väl mest af Aira flexuosa; men detta grässlag växer långsamt, och derföre infinner sig först, sedan marken merendels genom eld blifvit bar och ledig till ny vegetations emottagande, denna Lappska Pip-hven, som således utgör hvad man kunde kalla första upplagan af Sitno. Den öf- verensstämmer så tämligen med egentligaste Silno- genom sina fina rotblad, men uppskjuter sedan bredare stråblad och blir derföre på visst sätt snarare och mera gifvande för nötboska- pen; således ett för dessa orter desto mera vigtigt grässlag. Tab. är ritad i Norra Ångermanland af L. L. Lestadins; som äfven angifvit grunden för ofvanstående anmärkningar om gräs- slagets betydenhet. a. outslågen blomvippa. b. blommande vippa: c. Blomkrona med ståndare, förstorad. d. Blomfoder, förstoradt. e. Blomkronsskal med borst, förstoradt. f. de fina först utskjutande rotbladen sittande på ett helt rotstånd, med strå. MU v SEE REN 4 a a NA - Ma 4 FARA KO I RER år vr SVENS 0-4 > uf ND vu f pt FRIES Vv Li LL) Py NN nr Vd y ST FEN SK Män py Lå wa gra fykm2 650. RUPPIA MARITIMA, Linns Fl. Svec. ni 154. == edit, "Wahlenb. n. 207» feet D:. är otroligt till hvilken grad hafvet göder närliggande land; och om hafsväxterna icke alltid utgöra hufvudsaken i denna gödning, så äro de åtminstone alltid vehiklet för densamma. Således blifva äfverr de magraste hafsväxter af stor betydenhet och ett vigtigt medel till naturens välgörande syftning. Jemte sin sälta och sina många kräk öfverdrager hafvet all ting och i synnerhet växterna med en viss fetmaj som sedan medde- las åt landet. | Dessa och andra för landet så välgörande omständigheter hafva dock den följd, att hafvet i allmänhet får mindre blom- mande växter, Man ror der icke bland rosor, såsom på en blomsteräng, tillhörande den oskyldiga näckens område, utan dess mesta växter förblifva nästan alltid under vattenytan, och till följe deraf nödvändigt mer eller mindre ofullkomliga tul sin -blomning;. ; Uti den naturliga ordning, som Linné kallade Inundatce, och som nyare forskare till en del: gifvit. namn al Potamo- philce, är detta ganska tydligt. Det stora slägtet Potamoge- ton har uti söta och lugnare vatten de största och bäst blom- mande arterna, som någre forskare velat finna två-hjertbladi- ge. - Deremot ju mera dess arter komma nedåt hafvet, dess mindre utbildade blifva deras blommor och i synnerhet frön, och tillika omgifva bladen nederst såsom :skidor stjelken, lika- som för att dess bättre utehålla hafsvattnet. Således tyckas dess sista arter likasom syfta åt här följande slägte, som ensamt tillhör hafvet, och af sin mindre utbildning hemtar de mesta kännetecken. Ruppia har således blott två-blommiga pedunkler eler ax, blommorna nästan alldeles bara, så att blott tandningar fin- nas på blomfästet (såsom kanske någon lemning efter. blom- blad), ståndareknapparna enkla och enrummige, fästade med en punkt på baksidan, och sprickande blott mot ändarna , utan att afgilva tydligt frömjöl, fruktämnena efter bloniningen ut- skjutande på hvar sitt skaft, som slutligen betydligt aflägsnar fröet från blomfästet; fröet äggformigt; snedt, innehållande en sort frögula, i topppen af hvilken sitter ett fröfoster, som tyckes bestå nistan blott af lillroten likasom hos de hjertblads- lösa växterna. Rd Växten förändrar sig nog mycket, men detta tyckes kuu- na förklaras af dess olika växtställen, utan alt man för detta slägte behöfver mera antaga flere" arter än för andra dylika afvikande växter (såsom Zannichellia m. fl.), åtminstone icke i norra jord-halfvan (hemispheren). Mau kan hos oss urskilja följande trenne artförändringar: 650. i. Har korta pedunkler och fruktskaften endast 2 eller 3 gånger längre än frukten, hvilken sednare är egentligen ägg- formig och kort; bladskidorna smala. Växer någorlunda upp- rätt i stilla, väl salt vatten. Den förekommer som allmännast vid större haf, såsom allestädes vid Vesterhafvet, men inöm Östersjön nästan blott vid Gottland:: Den kan anses såsom den stadigaste stam-formen , af hvilken de följande äro lika- som utdragna. 2 Är med stjelken nedliggande på den merendels' san- diga hafsbottnen, samt får mot toppen af stjelken 'uppdrifna bladskidor, ur hvilka utveckla sig spiralformiga långa blom- skaft. Fruktskafteh blifva flere gånger längre än sjelfva frök- ten; som är snabelformigt utdragen. Denna växtform förekom- mer mera sällsynt, nemligen uti trånga hafssund, der vattnet strömmar fram och tillbaka 'samt' ofta höjer och sänker sig, men icke är utsatt för någon sjögång, t. ex. vid Landskrona inom Gråen. Sådana "omständigheter synas vara orsaken till växtens olikhet. Bladskidornas ötvidgning kan stundom sluta sig med tunna hörn, (men” sådana bestämda bladöron, som före- ställas i BReichenbach icon. t. 174. f. 307. hafva icke förekom- mit oss, och torde således vara öfverdrifna). | 3. Är till ålla delar: den smalaste och fmaste formen” med slankigt framåt vettande blad, men med/blomskaft; som ofta kasta sig tillbaka, långa fruktskaft och ganska sneda, likasom kbopfall- na, frukter. Man finner den uti det minst salta vattnet, vid Östergötblands och Södermanlands” stränder, der den utgör Ruppiatis gräns mot norden. Det synes ingen tvifvel, att den är likdsom 'utmärglad 'af brist på nog egentligt hafsvatten, och alldeles att jemlikna med den finaste formen af Zannichellia, som också bildas af'sådana omständigheter. Dessa trennc former sanrmanflyta i naturen sågt! att! vi icke kunna tvifla, att de tillhöra en enda art. Vid Vestérhafvet är den första formen så allmän och så öfverdragen af hafsslem och hafskräk, att man lätt finner den mycket bidraga till den hafsgödning, som i början af denna nummer blifvit antydd. o slå Tab, fig. 1. den första ofvannämnde artlörändringen, med b. dess frukt. -- 2. andra art!örändringen, tagen ur sundet vid Landskrona. d. dess blom-ax, sedt från sidan. e.,detsamma så vändt, att ena blomman ses midtföres. ' f. detsamma, sedan! bansknapparna blifvit borttagna, sedt från sidan. g. en knapp, sedd från vidlästningssidan, h.. den- sammes ena rum, uppsprunget vid ändarna. i. frö, skuret efter läng- den. k. blottade frögulan med påsittande fröfoster. >> 3. tredje iör- ändringen från Mörjevik i Östergöthland. m. dess frö, (Denna formen kallas BR. restellata, Reickenback icon. -f.1306:) j — ya VT vM '4 AFVJ WS 4 NAR Fda. AKNE 631. hult i S måland; Ulricehamn och Götheved i Vestergöth- land och Gilberga i Vermeland. Från dessa punkter synes iden blifva ju mera utåt och vesteråt dess ymnigare, så att den är som allmännast i Halland, der den intager mera: hed- aktiga och kalla (uliginosa) gräsmarker. Likasom vi uti det föregående n. 640. ansett purpurn för att lillhöra östern, så torde man kunna förete denna blommans lazurfärg såsom ett utmärkande drag af vestern. Hela växten äger i allmänhet slägtets beska. Roten och örten hafva samma slags hitterhet som Centaurtium, men skola vara något svagare. Märkvärdigt synes vara, att sjelfva blommorna blefvo fordom mest brukade såsom ett upphostningen 'befor- drande medel uti Lungsot (lrvaraf deras namn långt förr än man insåg slägtskapen med Gentiana uppkom) samt äfven mot förstoppningar i lefvern och mjelten. Ehurn man icke kan tillräckligen förklara allt sådant, så synes det dock icke strax böra anses såsom en alldeles förkastlig öfvertro, då man ännu så litet på ett vetenskapligt sätt känner alla växters finare verkningar, och i alla fall må man icke kländra ett förtroende till naturen, som i synnerhet i sådana sjukdomar ofta utgör det sista, som fäster menniskan vid lifvet. Tab, ritad vid:Götheborg, med så väl outviklade som redan i frukt gångra blommor. (Att blommornas starka lazurfärg på tabel- Jen med en enda anstrykning icke kunnat fullt upphinnas, bör icke förefalla den oväntadt, som känner detta verks beskaffenhet), b. tu- klufven och utbredd blomma, så att ståndare-knapparnas besynnerliga hopväxning (Syngenesi) synes. c. fröhus, d fö. 5 a + 4 LPA Fv "Er " ” LG FUN, NG rg ÖNSKA N [. Ra " rN Lå vr > a 652, Sådana skäl synas hafva förmått Linné, att utan betän- kande föra denna växt till Lin-slägtet. Några nyare författare hafva åter skiljt den derifrån, kanske mest för en systematisk beqvämlighets skull eller för att slippa ett undantag. Men ehuru mycket vi värdera systemet, kunna vi icke mera än dess upphofsman behöfva, att för dess skull afvika från natu- ren, hvilket icke utan skäl kunde beläggas med ett modernt namn af vetenskaplig ultraism, fastän det i annat afseende kan tyckas vara liberalt att antaga många slägten och arter. Denna således såsom den lägsta nedsättning af Lin-slägtet betecknade växt finnes äfven endast på den magraste sandjord, der stundom så pass fuktighet bibehålles, att den: som hastigast kan fröa sig. Man ser den i ungefärligen samma sydvestra trakt af riket som föregående; dock finnes den nära hafvet ända till och med på Öland och vid Venern till och med uppvid Klara-elf. Den torde utan orättvisa kunna anses såsom en af de onyttigaste växter, och således äfven i detta afseende kun- na tjena som ett exempel huru hastigt naturen inom samma slägte kan aftaga. Tab. ritad vid Götheborg sådan som växten der mest förekommer; i sydligare orter kan den blifva nästan dubbeltlängre. b. blomma, för=- storad liksom följande figurer. c. Kronblad särskildt. - d. Blomma, sedd bakifrån eller på undra siden. ee. fröhus, sedt från sidan. f. detsamse ma, uppifrån. g. ett rum deraf. oh. frö. 4 ADR Ya fer (N.N Pina JEN ' NEC 4 643. RUMEX NEMOLAPATHUM. Fröskalen jemnbredt aflånga, helbräddade, något trubbiga: blott det ena försedt med klotrundt korn. Kransarna åtskiljda, understödda af skaf- tade åt båda ändar afsmalnade blad. Nedersta bladen bjertlikt lancetformige. Ehrh. beitr. 1, p. 181. Wahlenb. Fl, Svec. n. 398, lägtet Rumex utgör i nordligare orterna af riket en betyd- ligare del af vegetationen än i de sydligare, icke derföre att dess arter i de förra äro talrikare, utan emedan de äro ymni- gare och framför allt gagneligare genom sina beståndsdelar. Det synes som skulle den must, som uti norra orterna under den korta sommaren nästan aldrig kan fela, gifva dessa växter en större inre halt och i synnerhet göra, att fröen på den der- städes allmännaste arten, BR. aquatieus Sv. Bot. t. 209.) blifva så stora och födande, att de utgöra det nödbrödsämne, som mest brukas i stället för säd. Fröen betäckas alltid i des- sa nordliga orterna med större valvler, som aldrig få några korn på sig, och hela fröredningen sitter i vidare eller yfviga- re och mera invid hvarandra varande kransar eller hvirflar. Först när man kommer till Uplands torrare slätter råkar man arter, som hafva tydligare korn (granula) på sina fröskal, i- bland hvilka R. acutus Sv. B. t. 161.; men ännu äro hvirf- larna nästan lika stora och täta. <:Deremot uti de sydligaste örterna blifva slutligen äfven dessa hvirflar smärre och glesa- re eller mera särskildt från hvarandra sittande, hvarjemte frö- skalens korn få en allt större betydenhet, som ännu i medler= sta Sverige kunna vara nog tillfälliga. Det synes? som skulle den stundom i dessa sydligaste orter inträffande starka torkan liksom utmärgla blomstringsställningen ( inflorescentia) och tillika framkalla dessa korn såsom ett skydd för inre väsentli- gare fröredningsdelar mot solhettan och torkan. | I sådana afseenden tyckes närvarande art vara den mest anmärkningsvärda af alla. - Den tillhör af alla mest och en- dast Skånska slättlandet. Derföre är den också af alla den glesaste och spensligaste, samt har såsom sitt mest utmärkande kännetecken blott ett korn på sin öfversta eller mest utåtvän- da valvel, men hvilket korn deremot är så stort, att dess bredd är föga mindre än hela valvelns. Detta kan synas på ett ma- kalöst sätt tjena att skydda fröredningen. Till än vidare skydds erhållande synes denna art liksom gömma sig i de tätaste och foktigaste boklundarna, hvaraf den med rätta fått sitt namn. Om dess nytta kan i samma mån föga blifva fråga i jemförelse med de nordligare arterna. Dess frön äro både små och smala samt hela växten särdeles mager. Också, då den allmännaste nordliga arten ger menniskan föda, så anses 653. den i medlersta Sverige allmännaste arten under namn af Svin-syra kunna vara nog god åt dessa kreatur, och slutligen bevärdigas den närvarande art med intet svenskt namn. ; Då i det föregående talas om de nordbgå arterna, må detta icke så förstås som skulle dessa saknas uti de sydligaste landsorterna. De finnas der visserligen, men på ett sätt som synes bekrifta det som nu blifvit sagt, så vida som de der fö- rekomma mycket mera och beständigare i vatten eller åtmin- stone på fuktigare ställen. Den i nordligaste orterna mest fö- rekommande arten tillhör i de sydligare så företrädesvis och ensamt vatten , att den allmänt fått namn af R aquaticus, Vattenskräppa o. s. v.; då den deremot vid sin nordligaste grins utmed Enare träsk så obehindrat finner sig kunna upp- stiga på torrare mark, att derigenom en artförändring uppstått, som sedan fåll namn deraf. Det bör också förstås, att, då här ofvanföre liksom annor- ” städes talas om climatets förmåga, att åstadkomma gradvis föl- jande förändringar i bildning; så menas icke, att allt sådant är artförändringar, utan snarare trappvis förekommande former, som man i vetenskapen oftast kan kalla arter, och som i ur- minnes tider förmodligen bildat sig i öfverensstämmelse med elimatet, men som numera icke förändra sig. Ofta är också ett sådant föreställningssätt blott en utväg, att göra saken mera begriplig, då man egentligen blott vill framställa det samband, som är emellan climatets och vegetationens vissa grader eller Jänkar. Tabellens föreställda växt är tagen i den märkvärdiga Pålsköps- skogen vid Helsingborg. a. ett mindre redan fröbärande stånd, hvar- af blott öfre delen är färglagd. b. blomfoder och blomkrona deraf. b. blomkronans fröskal, öpnade, 4. samma, halföpnade, med fullväxt så väl korn com frö. AS 2 Hbl ” . ku DR AR M 7 A FDA RS BILAN I | | 654. ACONITUM LYycocTONUM: Vargdöd. Lus-floke. Giska. Blomhvalfvet nästan cylindriskt, inneslutande ho- og sg och som äro bakåt och nedåt hoprulla- de. Örtbladen handformige, mångklufna, hårige, med tillspitsade flikar. Linn. Fl. Svec. n. 476. FI. Lapp. n. 221. Wahlenb. Fl, Svec: n. 602, $ Norden är i allmänhet icke gifternas fosterland.” Ett i det hela litet retande climat och naturens derstädes varande nödvändiga njugghet eller sparsamhet tyckas göra, att den går genaste vägen i alstrande af de nödvändigaste uppehålls-äm- nen. Man har der icke allenast ganska få giltväxter, utan de giftigare växter, som från södern sträcka sig ända dit, synas oftast på vägen förmildras och till och med slutligen förlora nästan hela sin giftighet. Detta är händelsen med närvarande växt; och sådant står i så stort sammanhang med hela dess historia, att vi ej kunnat annat än genast fästa uppmärksam- heten dervid och söka att derigenom förbereda insteg åt det, som kommer att anföras. | Uti den för sin skärpa så allmänt bekanta Naturliga Ord- ningen Mullisiliquee finnas några slägten, som få sina blom- mor på det sättet olikformade (irregulares), att öfversta blombladet förvandlas till en sporre, som hos närvarande släg- te får den storlek och ställning, att derigenom likasom en de- stillerhatt eller hjelm uppkommer. Inom denna hjelm samlas då på ett eget sätt all blommans honingssaft, och det synes af- ven som skulle all kraften derigenom få en mera spirituel. el- ler anodynisk, nerfdöfvande beskaffenhet. Men med denna flygtigare art kan den också synas hafva blifvit mera ovarak- tig eller fast mera obeständig. Det torde också kunna-tyckas, att denna art med sin högre hjelm mera ger tillkänna eller mera förvärfvat sådant än de andra. Denna högre eller län- gre och derföre äfven mera bakåt stående hjelm är också or- saken, att de uti densamma inneslutna egentliga honingshusen få ett annat läge eller blifva såsom tvänne vägstänger sittande ofvanpå sina skaft samt få spiralt nedåt inrullade sporrar; då deremot de öfrige afdelningarna i slägtet (hvaribland Napellus Sv. Bot. t.46.) i anseende till en framtill mera hvalflik hatt få ho- ningshusen mera framåt stående och derföre likasom sittande under ändan af sina skaft samt erhålla uppåt böjda sporrar. Derjemte har Lycoctonum mindre djupt klufna eller blott handformige "blad, då desamma hos andra afdelmingar i slägtet äro nästan till basen mera fingerlikt delta. ; Härmed kan nu Linnés Lycoctonum redan anses såsom tillräckligt åtskiljt från alla andra. Det utgör således för sig 654. | en god hufvudafdelning i slägtet: Att det i samma afdelning jemte sig medgifver rum för en eller'annan asiatisk art (nämligen A. ochro- levcum och barbatum, utmärkta med ännu mer cylindriskt utdraget hvalf samt till följe deraf äfven smalare eller sammantryckt honingshus, sittände mera parallelt utmed sina skaft) tyckes vara otvifvelaktigt; men att det egentliga europeiska Lycoctonum skulle sönderfalla i flere arter. synes vara mindre riktigt. En olika mening hårutinnan har å- stadkommit en stridighet, som behöfver upplysas. A ena sidan har det varit tilltälle, att sam!a en mängd olika former i trägårdar, der de befunnits beständiga; å andra, att mera betrakta dem i sitt vilda tillstånd, hvaruti de gått öfver i hvarandra. Detta är lätt förklarligt af den erfarenheten, att väl culturväxter mest luxuriera i trägårdar och derföre till sina skiljaktigheters beständighet der som bäst pröf- vas; men vilda i synnerhet bergsväxter vantrifvas i den bästa trägård och inskränka sig till den form, som der en gång blifvit införd, kaws- ske också att de der införda formerna sammandragas till allt större oeh större skiljaktighet från hvarandra, då de deremot på sina vilda och med så högst olika localer försedda berg finna de mest verkande orsaker till luxurierande och förändringar, hvarigenom de liksom ut= svälla tills de alldeles sammanfyta i hvarandra. Ju mera växter äro af den natur. att de fordra en beständig grundmust dessmera vantrif- vas de uti på slätterna merendels anlaggda trägårdar, dess mera frodas de uti större bergstrakter. Den som skrifver detta, har haft tillfäl- le, att betrakta nu i fråga varande växt på olika berg i Europas alla tre hörn, och har icke funnit annan skiljaktighet än att den på Hel- vetiska alperna är mera gulaktig , på Carpaterna mera platt och vid Lappska Fjällen mera blåaktig, så att allestädes någon syftning till ölvergång varit märklig. Väl synes den gula SydsEuropeiska sorten äga på sitt honingshus mera kort och mindre rullad sporre samt der« emot längre läpp; den nordiska smalare och mera rullad sporre samt kortare läpp; men detta kan så väl härröra af den förras större fetma, den sednares magerher. Om icke ett sådant endast genom jemförelsen märkligt förhållande blifvit nog uttryckt på tabellen, så har man icke efter torkade eller odlade växter velat ersätta detsamma, Med den större fetma, som den gula Syd-Europeiska sor= ten onekligen äger, tyckes också en större giftighet så väl kunna före- nas. Den har således först och egentligast fått namn af att döda var- gar. Man vet också händelser, att den på en gång dödat flere mennis skor, som ätit den uti sallat, - Deremot skall den i likhet med så många växtgifter mindre verka på endast gräsätande djur, Den blåaktiga nordiska förändringen , hvarom här egentli- gen handlas, och som någon gång blifvit skiljd umder namn af A. septentrionale , torde mera än man kunnat föreställa sig hafva sin bå- aktighet af climatet. Man vet att uti arctiska trakter de mesta blom=- mor äro blå, och att de gulaktige deremot nppåt snögränsen blifva allt mer och mer sällsynta. Det synes också märkligt, att med denna blå- het följer en viss mildhet. Således blir det för oss raindre underligt hvad Linné be ättar i sin Flora Lapponica, att, då han med den kun- skap, som ficks af- utländska förlattare , kom till Norrland och aåg folket samla denna växt till grönkål och varnade för densamma såsom för döden i grytan, fick han sjelf se och bevittna att den kunde ätas utan någon olägenhet. Man vet äfven att boskapen om våren äta bladen, men längre fram på sommaren blir växten merenrdels ratad. Han lemnar också då, som det synes mest ur sin klibbiga hårighet, så pass vidrighet åt kokande vatten, att afkoket nyttjas till ohyras för- drifvrande (hvaraf det mest bland Allmogen gängse namnet Lus-Flok). Den förekommer vid de nedre sidorna eller rötterna af stötre berg, börjande i Medelpad och Herjeådalen samt sträckande sig genom Jemtland och utmed Lappska fjällryggen i synnerhet på Norska sidan, Tab. är tecknad i Lappmarken efter vildt växande stånd. a- hälf ten af ett blad från nedra delen af stjelken. b. nedra delen af vip- pan med en ännu blommande sidogren. ec. honingshus med ståndare, d. fröhus uppsprunget på inre sidan. e. ena delen af fröhuset öpnad, så att fröens vidlästning synes: allt i naturlig storlek, f. frö, förstoradt. - FORN Vr 2 j 000 ef SM (å HR NT LÄ |; é ÅA 08 då FÄRNA RUN Fa å ba NA gå MID NO LO j FUN in a A 6393. Gr. a HR 655. THALICTRUM ALPiNUM. Blomklasen enkel, med tillbakaböjda blomskaft. Stjel- ken nästan bladös,: Linn. Fl. Svec. n. 491. ed. Wahlenb. n, 642, Pallas Reis, 3: Pp. 2427. an Il arts namn kan synas tillkännagifva. en större utbred- ning än som tillkommer dess natur, och derföre anse vi oss strax böra utmärka dess rätta plats, 'hvarförutan hela dess vä- sende kan blifva missförstådt. — Den tillhör icke alla fjällar, aldraminst dem, som i midten af Europa mest förtjena och e- mottaga namn af alper; utan tvärtom är den så egentligen till hela sin natur blott egnad åt de nordiska, under eller närmre intill aretiska kretsen belägna, och framför allt åt våra Scandi- naviska eller egentligast Lappska fjällarna. På dessa sistnämn- de finnes den som ymnigast, nämligen på eller mera bred- vid alla dem som bibehålla en flerårig snö, allt ifrån Syltop- pen söder om Jemtland ända till Nordeap. Invid hafskanten synes den nedstiga till något sydligare fänder, så att den hinner icke blott Skottland utan också Valiska bergen i England, men såsom en stor sällsamhet. På det America tillhörande Grön- land lärer den vara funnen, imen icke längre inåt denna con- tinents tillhörigheter. At Sibiriska sidan tyckes den också blifva sällsynt, der den är sedd vid det inländska hafvet Baikal. Frågas det åter hvad som kan vara orsaken till denna växts företrädesvis ymnighet på Lappska fjällen, så behöfver man blott erinra, att dessa äro de som längst mot norden bi- behålla en någorlunda mildhet, så att de mera än andra kunna begagna den arectiska aldrig nedgående sommarsolen, att de vid den största kontinentens vestra kant blifva på en gång delaktiga af ett aldrig frysande hafs jemna temperatur och den starka, ehuru korta, sommarheta, som tillhör en så stor con- tinent. Detta allt tyckes just vara grunden dertill, att detta växt- slägte, Thalictrum, kan här mot Norden afgifva en så egen och characteriserande art. De arter uti slägtet, som äga lu- tande blommor (och af hvilka ingen förut blifvit föreställd i Sv. Bot., ehuru slägtet annars blifvit anfördt under n. 328). tyckas företrädesvis tillhöra högsta och kallaste bergen. På Sweitser-alperna uppstiga de, hvilka hafva sådan blomning sittan-= de uti sammansatta stråssar (racemi), som aldrahögst; och en sådan art, Th. minus, hinner också till vårt med dylik kalk- grund försedda Gottland , men saknas sedan alldeles. — Slutli< gen i Lappska fjällen uppkommer denna art, som har den al- draenklaste blomningen liksom hel och hållen lutande mot den väl lågt gående, men detta oaktadt aldrig nedgående arctiska 655. solen. Efter dessa blommor komma: de ystarkast nedböjda frukter som finnas i hela slägtet, liksom Visande fjällnaturens ytterlighét. Tillika framvisa artens blad. och stängel en ytterlig funhet förent med en risaktig. stelhet, som är så enlig med den magra: Lappska vegetationen 1. allmänhet. En sådan vegetations nytta synes vara att öfverdraga ställen , som icke kunnat fårnågon bättre; och detta böra vi Helrakla med en förundran, som länder oss åtminstone till intellectuel eller moralisk nytta. Tab. ritad i Lappmarken af Herr Lestadius. a. ett mindre, blom= mande stånd. b. f-öbärande klase, som jemte de mogna fröen också visar några torkade ståndare. c. frö, förstoradt, = d. detsammas ge- nomskärning, i ar PAA Ne Ry fe dn KL | No jä DV FÖR É PN ; J vu ÅÅ La dl Älä 4 [är (Rae NR 656. PISUM MARITIMUM -Hafs-Ärtor: Strand-Ärtor- Bladskaften äfvensom stjelken trekantige: Stiplsyne pilformige. Blomskaften mångblommige. Linn, Fl, Svoc. n. 640. ed. Wahlenb: n. 8301. U: deh stora Ärt-Ordningen kan väl Ärtslägtet icke annat än anses för medelpunkten; och vi torde således få. betrakta detta .slägtets yttersta utskott mot norden ; såsom ;ett bevis; huru och på hvad sätt naturen som längst i denna rigtning ; kan sträcka sin alstrande förmåga. | Utan att alfvarligen, sätta denna växts slägte i fråga; haf- va dock någre författare tyckt den närma: sig till slägtet La- ghyrus; Vi finna likväl de stora stiplerna, många småbladen och hela utseendet så alldeles tillkännagifva ett Pisum som det synes vara möjligt; blott med den inskränkning eller indragning i formerna, som är en nödvändig följd af hela växtens min- dre storlek, kanske också af dess fleråriga rot. . Man ser näm- Ligen att ettåriga arter, sådana som alla öfriga egentliga ärtsla- gen äro, särdeles då de tillhöra en bättre odlad jord, oftast mera froda sig till örten och alla ofvan jord varande, delar; då deremot flerårige, i synnerhet de, som liksom denna myc- ket krypa med roten, använda mindre del af sin kraft till örtens utvidgning. Den mera skarpa vetenskapliga characte- ren, som för ärtslägtet, Pisum, består i :en trekantig styl, är 2 allmänhet för dessa slägten mindre tydlig; men närvarande art förnekar icke heller i detta atseende, utan fast mer bekräftar, sitt slägte. Enligt den allmänna erfarenheten; att växterna på hafs- stranden sträcka sig som längst mot norden, tillhör också det- ta ärtsklägtets nordligaste utskott, hafskanten; men deraf följer alldeles icke, att denna växt förekommer som bäst och Jmni- gast vid de saltaste och vidaste hafven. Tvärtom synes det vara tydligt, att den söker hafvets mildrade jemna temperatur, med möjligast undvikande af dess för stora sälta och öpna viåld- samhet, som tydligen än mer minskar dess frodighet, Således finnes den vid Nordhafvet, icke utom de innersta delarna af Finmarkens stora fjordar, och är der äfven så fin och liten ; att man tycker sig se en Lathyrus med till större delen af stjelken blott på ena sidan eller till hälften pillika, smala stipler, och dessförutan en betydlig hårighet öfver hela växten. Inom Ta- na-elfs utlopp är den redan mycket frodigare. I Bottniska vi- ken håller den sig ganska vacker på de yttersta öarna t. ex. på Tafleskären utanför Umeå, der den åtminstone icke kan afhållas af vattnets sälta. Längre söder åt synes den åter dra- ga sig in uti åmynningarna, och slutligen finnes den både ym- nigast och störst samt ganska glatt, liksom fetaktig och blåak- hd 656. tigt färgad , medtijtvåviggade breda! stipler allt ned till ro- ten, öster om Ystad vid den vattensamling, som Svenstorps åns fordna utlopp lemnat efter sig. Med denna inom riket vunna erfarenheten öfverensstämnimer det ' väl, ratt” den icke finnes vid Skottland eller andra mot, stora, hafvet vända sidor af Brittiska öarna, men väl uti:Engelska canalen så. väl vid, Englands som Frankrikes stränder. i; Af det föregående är tydligt, hvarest och under hvilka omständigheter denna växt blir som nyttigast, samt huru lätt den i för densamma vidriga fall försämrar sig. Vid Svenstorps- åns nämnde utlopp utgör den likasom en verklig ärtåker; och det är väl intet tvifvel ," att den i synnerhet till utbetning åt boskapen gör samma, om icke, i: anseende till den fetma; som åtföljer hafsväxter , större nytta, utan att förordsåka samma besvär eller kostnad" med' årlig såning o. d Sjelfva ärtorna äro väl mörkbruna, hvilken färg redån på de unga skidorna antydes och alltid torde vara förent med någon bäska, så att de väl icke kunna komma i fråga till en behagligare ärtsoppa; men deras skal äro annars tunna och kärnan nästan så hvit som i goda ärtor (eller 'mycket bättre än 'hos de större Lathy< ri), hvärföre de ock 'såsom' nödbrödsämne eller rättare såsom nvodföda måste komma som närmast intill vanliga odlade ärtor. Man vet också, att de någon gång blifvit tillgipna i det af naturen så gynnade England, och böra derföre dess mer vär- deras i våra magra och aflägsna landsorter: Det är troligt, att de' kunde "odlas på sådan mager sand, som har den be- ständiga grundfuktigheten som: tillhör hafskanter, men i annat fall vore försöket utan tvitvel ringa båtande. Man har således icke att påräkna deras utspridning uppåt landet; Tabellens föremål togs i Köpinge- eller Svenstorps-åns fordna fåra vid Nybrohusen öster om Ystad. a. öfre delen af'ett stånd, med både blommor och halfmogna ärtbaljor, men hvars ena blad icke fått rum på tabellen. b, mogen och uppsprungen ärtbalja. c. en ärt särskild, i naturlig storlek. gg Lå "PNY RÅA LA n då 657. Hit aj LL LORDS 657. SONCHUS aALPINUS. Fjäll-Mjölktistel. 'I Medelpad Mjölkstut. I Jemtland Tort; ; Torta. Blomklasen enkel, sträfhårig; med smala skärmar både under och på blomskaften. — Bladen vid fä- stet pilformige, deruppom lyrtaggade, och öfverst med en mycket stor trehörnig änd-flik. Linn; Fl, Svec, n, 689. -- edit. Wahlenb. n, 857. Mi jölktistelslägtet (Sonrchus) har bland alla i högsta grad sin Naturliga Ordnings, " de Halfblomstrige växternas (Semiflosculosarum), egenskaper. Det kan gifva en så myc- ket ymnigare mjölksaft som örten är mycket stor och yfvig, samt derigenom snarare förtjent namnet Tistel än genom sin taggighet, som i betydlig grad tillkommer endast en förändring af den allmännaste och i odlingar mest närgångna arten (SS, oleraceus). ' I sammanhang med örtens ymniga mjölk hafva också fröen ett alldeles härlint fjun, som likt en fin hårpen- sel utgår alldeles omedelbart ur sjelfva toppen af fröet (utan något tecken till skaft). Blomfodret består af spånlikt öfver hvarandra liggande olikt långa fjäll, hvaraf de kortare nederst liggande bidraga att der göra blomfodret tjockare eller gifva det en äggformig skapnad. Uti denna sista egenskap öfver- ensstämmer slägtet med Hieracium, hvartill i synnerhet när- varande art af någon författare blifvit förd; men när man har afseende på hela växtens ofvananförda natur, så kan detta icke billigas, utan blir ett nytt bevis, huru mycket ett för stort förtroende till vissa skarpa af blott en enda del tagna känne- tecken kan föra ifrån 'det naturliga. De mest mjölkförande slägterna i Ordningen (såsom Tra- gopogon , Lactuca ; Sonchus), hafva också det egna, att de imnefatta så väl blå- som gul-blomstrige. arter; då deremot de mindre mjölkförande och torrare slägterna, i synnerhet Hiera- cium, ehuru mycket större, förete blott gulblomstrige arter. Af alla i högre grad mjölkgifvande slägten är närvarande Mjölktistelslägte det enda; som i Sverige har både gula och blå arter. Det synnerligaste tyckes vara, att de gula ar- terna förekomma blott i de mildare lardsorterna, de blå der- emot endast i de kallaste och nordligaste trakterna. Det sy- nes härigenom bekräftas, hvad som ofvanför anfördes, att vår högsta nord är gynnande för den blå färgen. Framför sin närmaste slägtinge (S. sibiricus) är denna arten mycket ut- märkt med sina bredflikige blad och i allmänhet ansenliga, . stundom manshöga växt. I allmänhet förenar denna arten en särdeles storlek och fyllighet med utmärkt vekhet och mildhet, en egenskap som 6&än vi också förut sett tillhöra vår mnords :blåblomstrige växter. Den bäska, som allmänt finnes i de Halfblomstrige växternas mjölk, synes hos »denna vara så förmildrad eller utspädd, : att den kan afbetas i dess större mängd. Också utgör denna art den största. bukfyllnad i synnerhet för mjölkkor; som finnes i nor- den, så mycket mera väl passande, som den korta sommaren i detta afseende måste så fort och så mycket som möjligt är begagnas. Den myckna mjölken i norden: benyttjas väl till smörgörning, och, då smöret hos oss utgör nästan den enda fetma, som ingår i all matlagning, så synes äfven åtgången va- ra sådan, att mjölken på intet fördelaktigare vis kan använ- das; men om vi skulle hafva afseende på närvarande växt ensam; så synes mjölken deraf bli mera passande ; till ostbé- redning, nämligen af sådan lös ost, som beredes | i,,de/högre bergsdalarna 1 Sweitz, och hvarur vasslan icke utprässas utan utdrages genom instuckna pinnar. - Hos denna ost utgör någon bäska en önskad egenskap, som den synes kunna få af när- varande ört. — I det hela anses denna ört för så gödande; att den derat synes hafva fått namnet T ort, hvilket ord. i Nord- ligare Norrige sättes framför vissa, gårdars namn såsom något särdeles inbjudande, der, om icke just mjölk och honing, dock åtminstone mjölk och gödning flyta. Inbyggaren ser der med glädje sina bergsrölter bekransas af dennes ljusblå blommor, som sträfvande till den mildt ljusblåa nordiska him-= meln tyckas båda den frid och förnöjsamhet, som bor i höjden. Ymnigast är denna ört visserligen i Norska Nordland och Jemtland, samt sträcker sig på ömse , sidor om fjällryggen mot norden allt till Ryska gränsen, och åt söder till fjällens slut vid: Transtrand i Dalarne. Utom Sverige förekommer den på dylika nordiska fjällrötter, ända bort i Canada, och äfven söder- åt ända till Italien, men växer åtminstone långt söder ut icke på långt när så ymnigt som hos oss. Den synes der finna gan- ska få ställen, som icke vissa årstider lida af för mycken torka. Tab. är ritad i Lappmarken efter vilda växten. a. roten med nes dersta delen af stammen. Db. medlersta delen af stjelken med ett blad. ce. blomklasen. di ett frö, litet förstvradt. = e. fröfjunsstråle , mycket förstorad. SK SM Sn tr (4 FÖDS ej FR KE V lg > å Å ' EN nn a a RN RESET MS a re 658. | "GNAPHALIUM ARENÄARIUM. > > Evighetsblomster. Hedenblomster. Bladen luddna: de nedersta aflångt spadformige; de öfre jemnbreda. MR å Ila SAR MN i MO Ng / d SL UR NY ij GR 4 fs 4 é fv ; d BNI lr fån dl kt Et Gr 4 KN Å så ” D LJ [| é ri Pe | PE TA RSUTIVA LARSA IE TEN ; LÅ CV j 3 t 4 Vg i vil / ACER | I Avd | M LM Vv | fd I v 0 ' d sg [ V Md od be Inu ; SPL hä ANAL Y b Åh 4 nat a q 4 NAN i å DS PR ENA d ! I NE 659. FILAGO MONTANA. Blomfodren ända till spetsen finullige, något tillsam- mans sittande i -vecket af blad, som äro längre än desamma, Stjelken oordentligt grenig. Linn, Fl. Svec. n. 780. - edit. Wahlenb, n, 956. efuti vi under föregående numer sett huru: detsamma kunde bibehållas vid slägtet Gnaphålium , skulle nu egentli- gen följa, att straxt visa på hvad skäl Filago kan bibehållas eller blifva qvarstående såsom ett särskildt slägte; men; emedan den sista arten deraf i högsta grad har slägtets kännetecken, så synes det bäst, att under densamma hufvudsakligast omta- la skiljaktigheten , samt förut förbereda detta skiljande genom framställning af de olägenheter, som hänförandet till Gnapha- lium medfört såsom stående i samband med de omvexlingar af namn, som synnerligen nog drabbat de två första ar- terna. Vi hafva i det föregående numer anfört såsom ett stort skäl till detsammas förenande med Gnaphalium, att arten verkligen ansets för att icke vara skild från ett annat otvif- velaktigt Gnaphalium. Deremot hafva Filagines aldrig blifvit förvexlade med något Gnaphalium, utan dess mera med hvarandra, hvaraf synes historice bekräftas, att de utgöra en särskild för sig bestående knippa, hvars bibehållande för sig sjelf reder både dem och närmaste slägte. I synnerhet är detta händelsen, sedan de en gång af Linné fått namn, som äro afpassade efter denna söndring och utan densamma förlo- rä sin rätta betydenhet, eller blifva rent af förvillande. Så- ledes är det tydligt, att om dessa växter kastas uti det stora slägtet Gnaphalium , så finnes der arter som mera förtjena namn af montanum, arvense och germanicum än dessa Filagines, då de deremot inom sitt slägte passa ganska väl till hvarandras betecknande. Detta må tjena som ett varnan- de exempel, att icke lättsinnigt företaga förändringar, hvars följder man icke så lätt inser, och som först med tiden visa sig, samt då tvinga till ett återgående, som, ehuru ledsamt, dock blir mera nödvändigt än man kunnat ana. Knappt finnes i växtriket exempel på en så rigtig namn- omvexling som emellan denna och följande art, hvilken väl blifvit understödd af nu nämnde oreda, men annars till och med stöder sig på physiska grunder. Den närvarande första arten är He enda, som finnes i hela öfre Sverige, der den, t. ex. vid Upsala, på sandbackarna är ganska allmän. När man nu vet buru Linné med en särdeles sinnlig lätthet eller kanske ursägtlig phantasi gjorde backar till berg, så kan man icke det minsta tvifla att denna är Linnés F. montana. Den växer hos oss allmänt på så torra ställen, att tillsammans 659. ned densamma, vål aldrig kunnat blifva eller blir fråga om en alfvarlig sädesodling, som skulle billiga namnet arvensis. Deremot redan i våra sydligaste landsorter der torrheten i elimatet blir alfvarligare, der synes den mera nedstiga på lå- ga ställen och således redan mindre förtjena sitt Linnéiska namn. Den kan tyckas så mycket mera söka skygd uti hafss trakter som den aldeles icke finnes i hela Britannien. Tab. ritad efter växten sådan som den förekommer på backarna vid Upsala. a. ett måttligt stort stånd i början af September. b. blomma i naturlig storlek. c. densamma långsefter genomskuren och ” förstorad , så att småblommornas ställning på fästet synes, d., en två- könad småblomma. e. en honblomma från kanten af fästet. f. tvän- ne blomfoderfjäll, så mycket förstorade att ulligheten något kunnat uttryckas, hvilken är densamma på hela öfriga växten, dex don icke i gravuren kunnat lämpeligen föreställas. teraneneagtn RE SE ARE Pode AS Nå EL VER iv Re > å Ä ATS CS SE SS bese - a RE Å : TED LR + S Fv Pars ER sa en RE 060. 660. FILAGO ARVEN$5158. Blomfodren femkantige, mot spetsen glatta och glän- sande, sittande tätt tillsammans i blomvippans tu- delningar och ändar, understödda af blad, som ä- ro kortare än desamma. Stjelken nedtill enkel, e- huru med rotgrenar. Linn, Els Svet. n. 781. - edit Wahlenb. n, 957. (I NORR då man hos oss reser söderåt, finner man icke denna andra arten förr än man hinner långt ned i Göthaland, isynnerhet uti strandorter såsom Kalmare län vid Döderhult, der den intager sådana måttligt torra fält, som i dessa orter icke illa egna sig till åkerbruk, och derföre antingen förr va- rit uppkörda till åker (hvilka ställen företrädesvis kallas ar- vensia) eller kunna blifva det. Föregående artintager ännu här längre in i landet belägna och derföre äfven högre ställen , så att bådas namn jemförelsevis befinnas rätt passande. Men uti Skåne blir sedar förhållandet något annorlunda, i detatt den- na art bibehåller sig på de för blåsten mest utsatta och hög- re ställen, medan den förra , som snarare synes lida af torra blåsten , sänker sig ned i dälderna, der också åkrarna, mu mera än förut befinnas anlagda, så att den till och med kom- mer bland säden. Allt sådant äger i det motsvarande Norra Tyskland i ännu högre grad rum, så att der vår F. arvensis synes mera förtjena namn af montana, och deremot vår Fi montana snarare böra heta F. arvensis, hvilken omständig- het varit orsaken till namn-omvexlingen , då artkännetecknena befunnits så pass tvetydiga, att de icke förmått mvtverka densamma. Det är också anmärkningsvärdt, att så långt som local-omvexlin- gen ägt rum, har ock namn-omvexlingen gått, men icke längre. Man finner allt detta mindre underkgt, då man iakttager, att ganska många växter, som hos oss t. ex. i Skåne äro slättlandsväxter (mer eller mindre arvenses) i Norra Tyskland saknas tills man kommer i bergstrakter. Tvärs om har man nog exempel på bergsväxter hos oss, som igenfinnas i Tysk- lands lägsta strandorter. Detta är till en del följden af båda ländernas motsatta afsluttning, det ena mot söder, det andra mot norr, hvaraf icke annat kan än till en del omvexlande förhållanden följa ; men att här vidare förklara sådant, tillåter icke stället. Då nu de olika benämningarna befinnas stödja sig på oli- ka naturliga förhållanden, så kan blifva fråga om icke det sydligare bör gälla mera än det nordligare. I detta afseende måste vi begagna Linneiska auctoriteten, och så länge dess system beständigt å nyo upplägges på andra sidan hafvet, må- ste också dess namn bibehållas och utlänningarna af oss lära 660. dessa Hamns grunder: Att tvärs om af höflighef för utländ- ska författare antaga förvexlade namn, vore att på en gång er- känna sin egen denationalisering och vetenskapens osäkerhet. Tab, ritad i Skåne vid Cimbrishamn. a. ett temligen stort stånd, hvars rotgrenar blifvit till större. delen afskurne. b. blomma sär- skild. ce. densamma med utbredda fjäll, så att småblommornes läge mellan fjällen synes. d, hanblomma från midten af fästet, e. hon- blomma inom de inra fjällen. f. en ofruktbar honblomma utan fjun, som setat mellan de inre och yttre fjällen, gg. blomfoderfjäll öres ställda likasom hos föregående art. : Sr SET Ne PE OO ST VESA Mn, SPE NA 3 SAR T ; | ; NN ” Ly (E 661: FILAGO GERMÅNICA,. Blomfodren till största delen glatta och glänsande, tätt sammanpackade i hufvuden, som sitta i stjel- kens tuklyfningar och på grenarnas ändar; under- stödda af blåd, som äro kortåre än desamma. Stjelken alldeles enkel. Linn. Spec. Pl. ed. 2. p; 1311. Fl. Svec, än ; Eaidära edit, Wahlenb. n. 958. : 779: (Py ) | i komma nu till den sydligaste af våra arter, hvilken så vida hörer till endast yttersta strandtrakterna i Skåne, att den kan anses nästan som en öfverflyttning från Tyskland och der- före ganska passande fått sitt namn. Det synes märkvärdigt, huru man hos oss på långt afstånd möter den ena arten efter den andra, eller, som man kanske (än tydligare kan före- ställa saken, huru mot nörden den ena arten skjuter långt ut- om den andra tills blott montana, den bergigaste och nord- ligaste, återstår. Detta gradvid utskjutande utom hvarandra , gör dessa arter hos oss mycket mera urskiljbara, liksom be- stämda för sina namn, än i Tyskland , der de alla växa till- sammans. Af detta skäl böra de också hos oss säkrast ordnas för systemet, ER Detta synes vara så mycket skäligare, som de efter den geographiska ordningen också 'gradvis tilltaga i luddenhet och förändra sina kännetecken ; så att den sydligaste fått si- na blomfoderfjäll mest bara liksom af torkan blottade samt polerade, och äfven de i hufvuden mest samlade blommorne; den medlersta har blifvit till hälften ludden, och den nordli- gaste har ända till blomfoderspetsarna blifvit ullig med längre hårighet och tillika fått de minst samsittande blommorna. I samma mån som tätblommigheten mot södern tilltager, i samma mån blir också slägtcharacteren tillräckligare, kanske till följe af inbördes tryckning och närmre förhållande mellan blommorne. Hos den första och mest nordliga arten, F.mon- tana, tränga sig honblommorna nästan intet ut mellan blom- foderfjällen och behålla derföre sitt fjun liksom hos ett rik- tigt Gnaphalium, så att denna art skiljes från nämnde slägte nästan blott med sina yttre fem blomfoderfjäll, som så- ledes utgöra slägtets allmännaste kännetecken... Hos den med- lersta arten finnes redan ett yttre slags honblommor, som sit- ta så ut emellan blomfoderfjällen, att fjunet (som det kan tyc- kas genom trängseln) förtryckes eller blir alldeles borta. Detta förhållande "är ännu tydligare eller fullkomligare hos denna si- sta sydligaste arten; och, då tillika de medlersta blommorna mest blifva ofruktbara, så uppstår derigenom Linnés Polyga- mia necessaria, dit slägtet således enligt denna artens be- 661. skaffenhet föreö och såmedelst i systemet kommer långt ifrår! Gnaphalium. Detta är en rubbning i naturliga kedjan, som ett stort systematiskt ändamål ensamt kan billiga, och som åt- minstone har den nyttan med sig, att fästa uti sinnet fina skilj- aktigheter, som annars så lätt blifva öfversedda. Då dessa skiljaktigheter annars bidraga att göra flockar, som både naturligen kunna och beqvämligen böra söndras, dess me- ra skiljbara, så synas vi älven med tacksamhet böra bibehålla dem. För att med vigten af samlade skäl komma till denna slutsatts har afhandlingens ordning blifvit nästan omvänd mot hvad den annars vanligen varit i Sv. Botanik. Alla dessa arternas gemensamma nytta kan synas vara; att icke blott i sin mån göra nakna ställen behagligare, utan äfven något förbereda dem till en bättre växtlighets emotta- gande: De synas egnade att öfverdraga de magraste ställen liksom. med en skyddande ullighet, som gifvit dem sjelfva namn af Musörter: 'Tab. tecknad vid St. Roslätt i Skåne. a, ett tämligen stort stånd. b. afskiljd blomma. c. densamma långsefter skuren. dd, hanblomma utan fjäll, e- honblomma med sitt fjäll. f. ofruktbar honblomma in= om fjället, men g. skiljd derifrån, h. blomfoderfjäll, likasom hos fö- segaende tvänne arter, Hå SN ARN : NAN ÄN j W dj ” Le " 662. Gr af AR 662. MALAXIS PALUDOSA. Bladen spadformige, skålige, upptill grynige. Blom- mans småldpp också skålformig, med en liten spets. i Swartz Vet, Ac, Handl. 1800, p, 235. och 1789. Pp. 127. t. 6,f. 2. Wahlenb,. FI, Svec. n. 995. Ophrys paludosa Linn, Fl. Svec. n. 813, 9 | BERGA hafva de riktigt blommande eller Phanerogami- ska växterna blifvit så mycket till slägten och namn förän- drade sedan Linnés tid, som i Gynandri-elassen eller dess hufvudsakligaste naturliga ordning Orchidece. Isynnerhet har slägtet Ophrys blifvit så sönderdeladt, att blott en verkligen liten del deraf återstår (som hos oss bäst föreställes af O. myodes Sv. Bot. t. 293); och likväl har detta skett så lyck- ligt, att denna bästa lilla återstående delen, som är närmast intill slägtet Orchis eller dess bihang, fått bibehålla slägtets namn, (en lycka som icke lika allmänt blifvit tillskyndad, t. ex. slägtet Lichen , ehuru dess mesta arter befinnas orubbliga, liksom skulle gamla namns helgd mindre gälla bland: mossar- na, äfven då de såsom Islandsmossen föda tusendtals menni- skor.) Det var väl icke underligt att Linné kom att stadna vid yttre, mera tillfälliga delar, och att man sedan hunnit sträcka uppmärksamheten till de innersta, hvilka befunnits så mycket mera väsendtliga, som de stå i största sammanhang med hela inre massans beskaffenhet, och framför allt med röt- ternas, hvaraf växningssättet hufvudsakligast beror. Således har man funnit att egentligaste Ophrydes höra till samma afdelning som Örchis, hvilken skiljer sig med en slem- aktigt sammanhängande och skaftad befrödningsstofts- (eller pollen-)massa samt med rotknölar, sittande emellan elleri stället för rottrådarna samt innehållande så mycket stärkelse-pulver , att de derigenom bli mycket nyttiga. ' Deremot andra afdel- ningen har liksom vaxartade pollenmassor, som lossna på ett eget sätt, och i sammanhang härmed äger den rötter, som få liksom den ena löken öfver den andra, hvilken, inom bladens skidor bildad, aldrig synes äga något stärkelse-pulver, utan en mera sammansmält, också liksom vaxartad massa. Denna lökmassa sitter hos närvarande slägte och isynnerhet hos dennma art inom öfversta bladets hela (icke delta) och säcklika skida, samt utskjuter ur sin massa den egentliga blom- stängeln, hvarjemte den blott på sidan är delad till en knopp; som framdeles: skall gifva blad ifrån sig. På samma sätt sy- nes äfven löken hufvudsakligast bestämd att nära närvarande blomstängel mer än blifvande blad hos. Norna. Deremot hos Corallorrhiza förvandlas lökmassan till en grenig corallik . kropp, nedom hvilken inga blad kunna bestå, och derföre blir äfven växten bladlös. 662. Malaxis utgör denna sednare afdelningens liksom huf- vudslägtet, hvilket har nu anförde beskaflenhet i högsta och tydligaste grad, och tillika består af flere arter (då de andra slägtena såsom mera afvikande former, hafva blott en art hvar- dera). Det blef af Professor Swartz först grundadt och det så lyckligen, att det sedermera allt mer och mer bekräftat sig, samt äfven befunnits förtjent af namnet, som så tydligen tillkännagifver dessa växters egna vekhet. Det skiljer sig högst väl från alla andra med sina blommors uppnedvända ställning, som dock egentligen härrör deraf, att blommorna för frukt= ämnets korthets skull icke kunna, såsom hos de mesta Orchi- deer , vända om sig, utan behålla sin ursprungliga mot van- liga omvända Orchid-blommor opponerade ställning. Således blir blomläppen hos Malaxis stående uppåt och tillika kom- mer frörednings-columnen att få samma rigtning som läppen, hvaraf följer att columnens vanligen bakre sida blir den främre. Häraf kommer också att man får se egentligaste frö- rednings-delarna i en alldeles ovanlig ställning eler liksom uppochnedvända. Stigma sitter så i toppen, att det synes nä- stan bäst på baksidan. Från detsamma nedgå täckelserna för pollenmassorna. Dessa täckelser (som i anseende dertill att hela cclwnnens massa bildar rum eller loculamenter omkring pollenmassorna aldeles fela hos de mest Orchis-lika slägtena) utgöra här tillsammans med sjelfva pollenmassorna flere lager öfver hvarandra, så att de innersta blifva de smalaste och e- gentligaste pollenmassorna. Dessa alla blifva qvarhängande in- vid stigma, under det att först de yttre lagerne resa sig upp med nedre ändan; och sedan de innersta, så att dessa slutli- gen blifva stående såsom uppresta på stigma, liksom till den ändan att deras saft derigenom desto bättre må nedsjunka till detsamma. Närvarande art visar allt detta i högsta grad, liksom den också äger de tydligaste lökformiga rötterna af ofvannämnde beskaffenhet, hvaraf äfven synes följa att den mer än någon annan art kan umbära tydliga rottrådar, eller liksom nära sig af sin lök, Den kan således anses som slägtets medelpunkt. Man plär skilja den med de korta nästan spadformi- ga bladen, som tilloehmed upptill blifva gryniga samt ibland äfven prolifi- cerande. Den uppåt stående blomläppen är också högst saftig, korrt och skållik (concav) med en särdeles liten spets. Den förekommer äfven blott i våra djupaste kärr, som så äro betäckta . med Rödmossa, Sphagnum, att denna slutligen multnar tillen egen sorts dy- jord. På sådan dyjord synes den framkomma nästan endast under eller strax efter de torraste somrar, (hvarom blir mera rum att tala under följande art); och det i mycket olika landsorter från och med Uppland samt Vest= manlands bergslag, allt söderut. | Tab. föreställer: a, ett stånd af medelmåttig storlek och b. ett oc vanligt stort stånd, båda afritade i Östergöthland. c. Blomman framifrån sedd och förstorad. d. densamma seddifrån sidan. e. 'fröredningskroppen sedd framifrån, med ännu inneslutna fröstoftsmassor, f. densamma, men med uppsprungna ståndare, så att deras yttre lager synas å ena sidan och de inre eller egentligaste fröstoftsmassorna å andra sidan. g. baksidan af sjelf- va fröstoftshuset med desamma uppsprungna fröstoftsmaåssorna, 'men til< lika undersittande märke (s tigm a). ARR NAT EE Vi | NA vh NER NA Mek JAR NIE IvRA RR ; as Så Si i höj ch fd PR dag lä - V EIN TSREN an BNS rr lr INNAN ry 663. MALAXIS MONOPHYLLOS. Bladet oftast ensamt, äggformigt. Blomskaften hår- fina, Blomläppen också äggformig, skålig, men tillspetsad. ; Swartz Vet. Ac. Handl. 1800, s, 234. t. 3. fig. P. a-f. Wah< lenb,. Fl. Svec. n, 992. - Ophrys monophyllos och latifo- lia (egenteligen lilifolia) Linn. Fl. Svec. n. 314, 811, —— | 0 art är till alla delar mera tunn och liksom utdragen än den föregående. Blomläppen mera tillspetsad, alla blom- bladen mycket mera spetsiga och smala. Blomskaften befinnas så tunna, att de nästan äro hårfina, och i sammanhang här- med äfven blomstängeln både finare och längre. Merendels ett enda blad finnes med en längre skida högre upphöjdt upp- åt stängeln, och detta ensamna blad har med skäl gifvit ar- ten sitt namn; endast någon gång ser man ett mindre blad mera oordentligt eller nästan på ett vanskapligt sätt utgå ur det störres, då på sidan längre öppnade, skida; men aldrig nedom eller utom densamme, utan alla de andra skidorna äro bladlösa, och mera fullkomligt skid- eller stöfvelformiga. Det- ta är väl den hufvudsakligaste skiljaktigheten från föregående art, hos hvilken flera blad sitta nedomr det, som med sin ski- da närmast omkläder löken. Allt detta torde vara en följd af lökens finhet och ställning hos närvarande art, ty här sitta fle- re lökar utmed roten bredvid hvarandra, så att de gamla visa lemnmingar efter förra års stänglar bredvid den nya. Hos fö- regående art deremot äro lökarna tjockare, och sitta mera kedjeformigt öfver hvarandra, utan att, såsom hos närvarande, nederst utskjuta några tydliga rottrådar, hvilket förhållande är tydligast, då de växa så som egentligast på dy af multnad Sphagnunt, men blir något mera närmande sig till närvaran- de art, då de någon gång komma på mera dylik dyjord. Det kan synas som gåfve lökens smalhet hos närvarande art de yttre skidorna tillfälle att blifva fullkomligt omslutande och derföre äfven bladlösa; då deremot allt sådant färhåller sig helt annorlunda hos föregående art, liksom hos M. Loeselii, hvilka båda således utgöra liksom en annan afdelning i slägtet. Ettbladiga närvarande art växer blott i sådan svart dy- ” jord, som finnes uti täta alkärr; men är, der sådan rätt afpas- sad local finnes, mindre granlaga om climatet såsom funnen äfven längre norr ut än föregående art, nämligen allt upp i Medelpad. Alla arterna af slägtet synas annars hafva det gemensamt att de knappt finnas alla år, utan nästan blott wnder eller strax efter särdeles torra somrar, då sådana djupa dyaktiga stäl- len särdeles uppvärmas eller nyss förut blifvit uppvärmda. Det tyckes som vore våta somrar i synnerhet afpassade för hög- 663. ländta ställens växter, då deremot torfa somrar tjena att ur de djupaste och kallaste kärren framlocka den egna vegetation som der finnes, såvida nämligen som sommarens öfverdrifna torka icke blir äfven för densamma menlig, i hvilket fall den synes komma under nästföljande sommare. Således torde den vilda vegetationen just behöfva den omvexling af våta och torra år, eller till och med de längre omskiften stigande än till den ytterliga grad af väta än af torka, som för odlade växters årliga fortkomst äro så menliga och derföre för deras skull så mycket iruktas, ehuru utan dessa omskiften troligen den vilda naturen icke, åtminstone sådan som den nu befinnes vara, kunde bestå, till måhända ännu större skada för landet i det hela. Utom dess synes en skiftevis uppvärming och en deremellan fulleligen till grunden gående genomblötning vara ett vilkor för icke allenast den mest mångåriga växtligheten i det hela, utan äfven för hela organiska naturens bestånd. Det kan äfven hända att i synnerhet sådana ked- jeformigt växande lökar som den föregåendes, emellan hvar blomning fordra ett eller annat års mellantid att samla ämne till så stora lökar som fordras till blomming, och att äfven derföre blomningen blir så sällsynt. I alla fall förekomma dessa arter så sparsamt, att man knapt får nog af dem för örtsamlingar , och således han föga blifva fråga om egentlig nytta af dem. Tab. är ritad i Östergöthland. a. ett vanligt enbladigt stånd. b. nedre delen af ett nästan tvåbladigt stånd. c, en förstorad blomma. LES LE ATV T Ni NL INA AM EN ' 4 w 664. IG Les badis Hit uf oOCAREX LOLIACEA. Småaxen nedtill hannbärande', fåblommige, något aflägsnade från hvarandra. Fröhusen dubbelt län- -gre än fjällen, aflångt elliptiska, trubbiga i top- pen och äfven kanterna; från hvarandra 'spär- rande. Linn, Fl, Svec. n, 840. -- ed, Walilenb, n. 1045, PRE ÄR a — Us: det stora Starrslägtets samma afdelning med den sednast föreställda Klapper-starren intager denna ett sednare rum bland en mängd arter, som icke allenast utmärka sig med en särdeles blekhet, utan också liksom samla sig omkring den egentligast så kallade C. canescens. Framför alla dessa ut- märker sig närvarande art med synnerligt stora frukter, som, då de föröfrigt äro mycket trubbiga och utstående, gifvit anled- ning, att likna den vid Lolium, i synnerhet vid det så kallade Lolium arvense Sv. Bot. n. 593., hvaraf artnamnet blifvit taget. Dessa frukter synas så mycket betydligare, som alla andra delar äro desto mera tunna och smala, så att grä- set hörer till de finaste i slägtet. Detta gräsets finhet och slankighet kan synas stå 1 nä- stan samma förhållande till växningsstället, som hos sednast beskrifne Malaxis. Liksom densamma förekommer det i synnerhet uti täta Alkärr, dock så att det särdeles tycker om kallkällors granskap och äfven fordrar bergaktigare orter, uti hvilka det förekommer ända högt upp uti Lappmarken. Arten går deremot mindre söderåt, så att den knappt är sedd nedom Östergöthland. Den hörer också i afseende på andra riktnin- gar, så vida man känner, nästan blott till Sverige i den be- märkelse , som det uti Svenska Floran rättast erhåller, och är derföre en af de Linnés arter , om hvilka utländska författare varit i största ovisshet i brist på rätta föremålet. - Man har derföre äfven skäl, att lemna densamma rum uti Sv. Bot. förr än många andra ansenligare, men i anseende till sin veten- skapliga historia mindre märkvärdiga, arter; ty Sv. Bot. synes väl först och främst efter det mest nyttiga böra upptaga i synnerhet det, som på en gång är eget för Sverige och för dess Linné, och hvarom man dessförutan så svårligen utom landet fir en riktig kunskap. Föröfrigt kan det icke blifva utan nå- gon nytta, att: känna landets egenheter, som förr eller sednare och mer eller mindre fordra sitt afseende. Ganska få arter inom Starrslägtet synas genom sin vek- het blifva så pass ätliga för boskapen som denna; men dess sparsamma förekommande , härrörande af det högst egna växt- 664. stället; Sorh den fordrar; gor att den hvarken är eller gefor någon sorts odling kan blifva af särdeles betydenhet. Tab. är ritad i Ångermanland af L, L. Lestadius, a, ett stånd med b. stråets afskärning, c, blommande topp och d, fruktbärande topp. e. yngre fröhus med sitt fjäll. of. detsamma förstoradt. g. moget fröhus. he frö derutur. i. fröhuset, tvärt afskuret, än mera förstoradt. FYRTVN hå Ur og LAN et LÅN Cr så 4 RA Sn f FRIAR NYE a RANN FIRA AA RE VRENA Dr) le ÅN Ny MENY FNL Å Vi HR SK kh Matt FSE DE ) SÄNG Rd Ex Jå 1 ANN] , rad se OA för a OR 2 . bd Vr - Rs sö Me SEN AD KN Se Ne d I Ndi Vd IS vå Då SOK SÄS välde FNL p q Ev SVAN Of ARV KVA Fe d än SS MAST SEN j ANA MH Sa UD 3 p NdSAE ba i Na ” å pr 4 Dh T vv ba fan SSA 000 bir tt» ' Y Be KL KI wu ur 669. Åt of LL. Laestadius. 665, | BOTRYCHIUM vIRCINICUM. Bladet fästadt vid midten af stammen, rästan utan skaft, i det hela delta-formigt, tvåfallt pinnbla- digt; småbladen åter pinndelta , nästan jemnbreda, «utåt tandade, något trubbige. oo, Swartz Syn. Fil. p. 171. Wahlenb, Fl Sv, mn i1rg3, Osmundå virginica Linn. Spec, PL ed. 2. p. 1579. a RE EF, växt art, som bar namn al vi viss Americansk laändsort såsom ensamt tillhörande densamma, är visserligen en synner- lighet uti Svenska Floran och Svenska Botaniken. Längre mot söder finner man knapt andra växter gemensamma för båda verldsdelarna än sådana, söm genom menniskornas ge- menskap i odlingar, näringar och handel blifvit spridda från den ena till den andra. Högst upp uti norden, der längd- graderna på jordgloben så mycket närma sig till hvarandra och med dem också verldsdelarna , samt föröfrigt en gemen- samhet uti fjällnatur och arctiskt climat uppstår, der synes åter tvertom en åtminstone delvis gemensam vegetation blif- va allt mer och mer enlig med ursprungliga naturen, Men emellan dessa sydligare och nordligaste trakterna eller nära sö- der om polcirkeln, der störa skogar mest betäcka länderna och blott synas kunna äga sina särskildta egentliga infödingar, der synes också allt gemensamt blifva som sällsyntast och märk- värdigast. En hit hörande Americansk väst upptäcktes för många år sedan uti Galium svaveolens; men långt märkvär- digare synes oss den närvarande vara. Den förra fanns åt- minstone, och befinnes äfven i synnerhet, ehuru ej endast, växa på den mot America vända Norska sidan om fjällen; den närvarande deremot är endast upptäckt midt uti Svenska Norrlands högsta skogstrakt. Det tycktes fordras en för des- sa orter så inhemsk Forskare som Herr Lestadius, för att upptäcka en sådan stor egenhet, den der tyckes liksom upp- sprungen ur sjelfva jorden i landets innersta gömställen, ”och om hvilken man således "minst kunde ana, att den skulle va- ra gemensam med en så afsöndrad verldsdel som America är. Man har väl exempel på något sådant uti en synnerlig Orchi- disk växt (Norna borealis), som synes med något dylik local tillhöra alla nordiska verldsdelar; fen annars tyckes en sådan gemenskap endast kunna äga rum bland mindre fullkomliga växter, på gränsen till hvilka också denna ormbunkelika växt kan anses vara satt. Den nu anmärkta gemenskapen mellan verldsdelarna kan förekomma så mycket märkvärdigare, som hvar verldsdels växter merendels äga något eget i sitt utseende. De Americanska Ormbunkarna hafva oftast en egen fin delning eller större 665. sammansättning och mera smidighet än framför allt de Nord-+ Europeiska, Dessa egenheter är det också, som egentli- gen skiljer närvarande art från våra gamla arter. Man skulle väl närmast jemföra den med B. rutaceum Sv. Bot. t. 372: £. 2.; men delningen hos den Americanska är så mycket större och ordentligare parbladig samt så tidigt börjande nedifrån, eller nästan 1 vwvidfästningen öfver midten af stammen, och icke på det vinrutelika sättet utåt samlande sig i bredare af- rundade flikar, att man väl ser en inre olika natur ligga till grund och alldeles icke någon blott tillfällig sönderdelning af bladet. Detta bestyrkes hos närvarande art af fröhnsens fin- het och hela växtens finare sammansättning, som är ett så be- stämdt och nödvändigt vilkor för den på en gång tidigt af- gjorda och högt drifna delbarheten; egenskaper så väsentliga; att de ej tyckas böra i sådan grad tillkomma växter inom samma naturliga slägte, om icke från en annan verldsdel; som bifogar sin egna olikhet. ; Då man gaf denna växt sitt namn, och så allmänt anta= git det samma , misstänktes den visst icke att finnas utom Å- u.erica, så mycket mindre som ingen i hela slägtet är gemen- sam för båda verldsdelarna. Det enda ställe i Angermanland vid Tåsjöberget, der Herr Lesladius fann så många exemplar att dess natur blef rätt öfvertygande, är också det enda uti Europa, der den hittills blifvit sedd. Det är synnerligt att i anledning af de nu sist nämnde, från America liksom till Eu- ropa utsträckta växterna, har man skäl att antaga en likhets- linea, som sträcker sig från Canada öfver Nyfundland till Scandinavien, utan att berora mellanliggande öar. Det synes som älskade vissa växter på denna Jlikhets-linea till den grad en viss continental-beskaffenhet i climat, att de icke kunna uppkomma förr än de hunnit densamma, ehuru just härige- nom de icke besatta afstånden blifva dess större och sanno- likheten af en öfverflyttning genom frön dess mindre. Det synes obegripligt huru stor magt de allmännare utspridda kraf- terna hafva öfver enskildta varelser. I dessa afseende är den- na växl ett ytterst långt drifvit exempel. ; E Tab. är mästerligen ritad efter naturen: 3. ett medelmåttigt stort, i Norra Angermanland vuxet stånd, med sin fröhusbärande topp, b. ett småblad, något förstoradt. ————— ee, 666. POLYPODIUM MONTANUM. ” Stambladet på ett nästan trebladigt sätt trefallt pinn= bladigt, i det hela delta-formigt; småbladen från hvarandra sittande, pinnklufna; flikarna inskurna och tandade, nästan jemnbreda. Fröredningsskåra sen ensamna, sittande på ena sidan om fröhus- gyttringen. . Allion. FL Pedem, n., 2410. Wahlenb. Fl, Syvgc, n. 1175: Köln deri föregående växten kad Syftas hafvå gjort ett stort hopp från vester till öster, och således medfört en främ- mande natur, så kan äfven denna tyckas hafva utstått en lång flyttning från söder till norr, med bibehållande af ett nästan dylikt, för sednare trakten ovanligt, utseende. Den anmärk- tes först på Italienska sidan af Helvetiska alperna och fick der sitt namn, derföre att den tillhör högre bergstrakter, ehuru just icke de egentligaste skoglösa alperna; och ungefärligen på samma sätt fanns den sedan äfven å norra sidan om samma bergssträckning. Derefter syntes den mot norden upphöra tills den återfanns vid vår Lappska fjällrygg, der den väl någon gång finnes å mera skyddade ställen på skoglösa fjällen, men mest nedunder dem, så att man anmärkt den till betydligt af- stånd, nämligen till Hofverberget i Jemtland och Täåsjöberget i Angermanland. Det synes vara eget för denna art, att, e- huru den hälst håller sig nedom fjällen och äfven vid blotta skogsberg, så aflägsnar den sig dock icke mer än till ett visst afstånd af 10 eller 12 mil från beständigt snöbärande fjäll Detta lärer vara orsaken, att den saknas på en så stor sträc- ka från Sweitzer-alperna ända till granskapet af Scandinaviens fjällar. De flere arter af ungefärligen samma fint sönderdelade utseende , hvilka växa på och bredvid Sweitzer-alperna, kun- na gifva oss anledning att anse sådant såsom utmärkande för dessa trakter; och då deremot på och bredvid våra fjällar de mesta af dessa arter saknas, så kan denna mest fint samman- satta af våra nordiska arter förekomma oss såsom en temligen främmande sydlänt form, som föröfrigt med sin Italienska upp- täckares (Allionis) namn påminner om södern. Man kan tyc- ka, att alla de antydda sydliga arterna för sin finhets skull äro mycket ömtåliga för torka och derföre hålla sig vid snöalper- na; men att de mesta af dessa för den beständiga nordiska som- marsolens skull saknas vid vira fjällar, så att blott denna när- varande der återstår. Med en större finhet än P. fragile äger; förenar dess stamblad nederst en sådan bredd, som någon gång förekom- mer hos P. spinulosum. Från båda skiljs den föröfrigt myc- 666. ket med sin trådsmala krypande rot, nästan som på P. Dry- opteris. Genom allt detta blir den icke allenast ganska åt- skiljd, utan också den skönaste bland alla Svenska Orm- bunkar. Tab,, som är ritad i norra Ångermanland, har dock under grave- ringen gått miste om en del af den ytterliga sönderdelningen samt den späda och smidiga finheten, hvilken icke utan allt för mycken mö- da kunnat anbringaspå en så pass stor figur. W Sh » NY 7 b SIS NY fer er 40 Pad MANA Å OVE j SAN d A Lid AV $ i MM rv Å pra far ag NAN f FANA ORIRR UR ” , Y VE |D Kay, MÅ MKT ) å (875 INN NI nd 7 w hu hå ) a M, ya h YR Ar ND NAN FORNA JR INU: ' ” k A AASE AIN Kila PN NIA LIRA FO STENEN G ASLAN JANE Sälg ra SAGE BILA Ad 667. SÅLVIA PRATENSIS. Blomfodret femtandadt, utstående utom de korta blomskärmen. Blommans öfre läpp klibbig, förlängd och skärformig. Bladen hjertlikt trevinklige,nag- gade och något inskurne, skrynklige, särdeles inunder hårige; de öfversta stjelkomfattande. Linn. FL Sv. n. 352. ed. Wahlenb. n. 30. D. kransblomige (Verticillate) eller Tvåläppige (Labiatce) växterna tillhöra så vida varmare, ehuru just icke de varma- ste, länder, att vi af dem ej äga särdeles många i Svenska Floran. Närvarande slägte är i synnerhet hemma i södern nära Vändkretsen; och den här förestälda arten befinnes vara den nordligaste deruti, som ändock blott likasom genom ett besynnerligt hopp hunnit ända till oss. Man kunde anse den såsom en sydlänning, hvilken gör ett midsommarsbesök i nor- den, för att hälsa denna härstädes makalöst ljusa årstid, eller på en gång njuta det ljus, som 1i sydligare länder är mera ut- deladt till alla årstider. Salvi-slägtet synes till den öfverdrifna grad vara tvåläp- pigt, att just derigenom oformlighet torde kunna förklaras uti de delar, som mest skola lämpa sig efter denna beskaffenhet. Blomfordrets tvåläppighet är redan utmärkt stor, hvarigenom underdelningen uti Naturliga Ordningen blir otvifvelaktig; men ännu mångfaldigt större blir samma egenskap hos blomkronan. Dess öfre läpp uppskjuter till en ovanlig längd och blir icke så egentligen ihåligt hvalf-formig, utan till och med tunn, lik «en skära eller sammantryckt från sidorna, så att föga rum in- uti återstår. Härutaf kan man redan sluta, att deruti knappt kunna finnas fyra ståndare i bredd; och, då man öppnar den således emot vanligheten framtill tillslutna öfre läppen, finmer man också endast tvänne, som dertill äro på det besynnerliga- ste sätt omformade. De egentliga ståndare-strängarna (fila- menta) hinna föga längre än till blomkronans tudelning, der- est man finner på deras spetsar fästade liksom vågbalancer , hvilkas öfre armar gå upp genom den tunna öfre blomläppen och der bära enrummige hyllen för befröningsdoftet (pollen), medan de nedre armarna nästan i motsatt rigtning mnedstiga och inonr' en liten, under nedre läppen nedskjutande, posse för- ena sig uti en gemensam körtel. Man finner af denna beskrif- ning, atl nämnde vågbalancer icke kunna vara bildade af an-, nat än sjelfva ståndare-knapparna, hvilkas båda rum blifvit; medelst den förenande väggens utdragning till en tråd, så åt- skilda, att det ena kommit ända upp i öfre läppens topp det andra, ehuru förvandladt till blott körtel, ända ned uti den ne- dres kakposse. På detta makalösa sätt hafva således ståndar- na blifvit deltagande uti tvåläppigheten, och mera kan väl icke behöfvas till slägtets bestämmande. 667. Ännu inom det stora Salvi-slägtet finnas betydliga olikheter ian- seende till dessa delarnas förhållande i längd. Det är tydligt, att på de arter der öfre läppen är kort, så blir öfre armen af ståndarnes ba- lancer äfvenså, och denna afdelning förekommer mest i de varmaste länder samt kallades hos de gamle egentligast Salvia. Deremot, i samma mån som öÖfre läppen blir längre, så tilltaga också nämnde ba- lancers Ö!re arm i längd, hvilket utgjorde slägtet Sclarea, som mera tillhör nordliga länder. Denna egenhet synes till och med hinna sin högsta -grad hos vår nordligaste art, som har balancernas öfre ända till åtta gånger längre än den nedre och i sammanhang dermed så ma- kalöst lång och smal öfverläpp. Derjemte bibehåller blomfodrets öf- verläpp sin tretandning i spetsen, hvilken hos sydligare arter ofta på olika: sätt förloras. Då söderns arter just icke äga de mest utmärkta blommorna, kan detta i någon mån synas härröra deraf, att hos dessa den &theriska oljan deremot som ymnigast utvecklas i bladen och med densamma sjelfva bladen samt de delar som mera höra till örtståndet, Der blif- v2 således dessa växter så nyttiga, att de sägas tått namn af frälsa (Salvia a salvando). Mot norden aftager detta, men deremot blir blomman mera synnerligen utvecklad. Detta gäller särskildt om när- varande arts förändringar. I hela södra Europa till och med Tyroln är den mera småblommig; i norra 'T'yskland utvecklar den större blom- mor och hos oss synes den vara som mest storblommande (som vid jemförelse af vår figur med t.ex. Kopps Flora Batava kan skönjas), lik dessa alpväxter, som med sin storblommishet ersätta mången annan brist. På södra sidan om Östersjön är denna växt temligen ymnig,men ' det synes som skulle detta vara dess rätta nordliga gräns, ty den fö- rekommer hvarken i Danmark egentligen så kalladt eller i Skåne eller dylika orter. I England är den icke funnen norr om Bedfordshir, och den synes således höra till de växter, hvilkas gräns sänker sig mot > vester och deremot höjer sig eller stiger längre mot norden med ö- stra ändan, som är vänd mot vår continent. Det blir derlöre kanske mindre besynnerligt, att man återfinner den sedan norr om nämnde gräns endast i det inre af Upland på öfre Sveriges största slätt vid Upsala och der norr om ända till Wendel. " Vid Upsala, öster om staden, är den så sparsam att föga mer än några exemplar årli- gen -erbållas. Vid Högstebro har man icke funnit den sedan Celsii tid. Deremot uti Wendel, hvarest en börjande skogaktig inuesluten- het förenar sig med slättlandsnaturen och" gör solen dessmer på vissa ställen verkande, der växer den ganska ymnigt eller tusendefallt vid Grytby uti flere hagar, och vid Karby ehuru der sparsammare. Den håller sig uti humlegårdar (likväl utom humlan), uti kal!hagar framför Jadväggar, men allt på södra sluttningarna af den sandås, hvilken ge- rniomstryker landet. Der får den grenig stjelk och flere mer än fots långa präktigt himmelsblå blom-ax, ju större dess ljusare och klarare till färgen , så lvsande att hela gräsmarken synes öfverdragen af en blå färg , som från landsvägen tilldrager sig uppmärksamheten mycket mer än af någon annan blomma. I mindre frodigt tillstånd falla blommor- na mera i violett, af hvilken färgs utveckling i naturen verkligen ten skönaste azur uppstår. I södra Europa synes blommans färg draga till och med i rödt. Den blommar på nämnde ställen i Upland under sjelfva midsommaren, då den i sydligare orter kommer sednare eller i Juli. Tab. är ritad vid Upsala; men med så stora blommor, som på de greniga stånden i Wendel. a. ett mindré stånd, på hvars öfre del äfven hårigheten är något betecknad, men på blommorna i synnerhet öfre läppen har, man icke kunnat utsätta den fina körtelbärande hårig- heten. Db. blomfoder med pistill och en del af nedre läppen, hvarpå ståndarestränugarna äro fästade, som uppbära de tvänne balfancerna. c. dessa ståndare-strängar med sina balaneer särskildt. d. nedra ändan af ena balancen, e. ståndarne ur en outvecklad blomma: uppskuren i öfre läppen, så att man uppifrån och framifrån ser, huru tomma; upp- sprungna hölsorna eller nedra befruktningsstofts-rummen äro med hör- net förenade uti en gemensam körtel. ; HT j JR ö - Li | py SR vå RR Ae dygd. NIA be ON IF ÄN SA NER 4 4 LJ FP 'Å &/ ok SEN 4 660. JUt af LL. Laladivs 668. AÅGROSTIS RUBRA, Blomkronans inre skal hälften mindre; detyttre ned- om midten försedt med borst. Blomfoderskalen lancetformige. Vippan nedtill bredt pyramidfor- mig, nästan slät; smågrenarne från hvarandra spärrande. Skidhinnan (ligula) afkortad. Linn. Fl. Sv. n, 64, ed. Wahlenb. n. 77. Ne Agrostis (Hven) innefattar till den grad de finaste gräsen, att Linné nästan misströstade både om slägtets no- gare begränsande och arternas säkrare skiljande. Hvad det förra vikommer kunna vi nu lemna detsamma (hälst närva- rande art till sitt slägte är minst tvifvelaktig) och blott Hafva afseende på det sednare, som af densamma i högsta grad på- kallas: Linné tog här såsom annorstädes gerna den tydligaste delen till afdelnings- märke, och indelte således arterna inom slägtet Agrostis i dem, som hafva borst, och dem, som skul- le vara förutan detsamma. Men detta skiljemärke, såsom här mer än annorstädes föränderligt, gaf sedan anledning till myc- ken förvillelse och bragte den här i fråga varande arten i granskapet med dem, som den minst tillhörer. Det var således en verkligen betydande upptäckt, då man fann, att de egentligaste arterna af Agrostis, eller de som ut- göra slägtets största och medlersta del, skilja sig uti tvänne af- delningar näml. dem, som hafva blott enskalig 'blomkrona och uti dem som äga två blomskal. Man trodde straxt, att detta skulle göra slägtets delande nödvändigt och kallade de förra Triehodium; men då det inre blomskalets felande icke är ab- solut, utan detsamma synes fast mer vara blott upplöst eller sönderdeladt till en fin hårpensel, som så lätt öfvergår i ett litet inre blomskal och föröfrigt alll detta blir svårt att i hast urskilja; så finner man detta slägtets sönderdelande för myc- ket stridandet mot den Linnzeiska grundsatsen, att slägterna bö- ra lätt och med blotta ögonen kunna åtskiljas. Detta oaktadt vill man gerna begagna nämnde upptäckt till slägtets under- delande , så mycket mera som detta understödjes af yttre de- lar, sättet att växa, nyttan m.m. Man finner nämligen, att den första nämnda underdelningen , med blott ett kronskal, också har fina nästan borstlika rotskotts blad eller dylika e- gentliga rotblad, att strået i sammanhang härmed nästan al- drig blir kulliggande åtminstone aldrig rotslående, och att så- ledes dessa grässlagen blifva mindre tjenliga till betning om icke för får och i synnerhet getter. Kanske är det också der- före som hufvudarten blifvit kallad Hund-hven, hvilket nåmn alla afdelningens arter i någon mån synas förtjena. — Deremot den andra underdelningen i slägtet, hvilken har två kronskal, ehuru det inre är hälften mindre eller ännu obetyd- Lå 668: ligare, äger också breda rotskottsblad, hvilka således desto lättare öfvergå i stjelkblad, hvarlöre också dessa rotskott lätta- re förvandlas. i strån och stråen blifva kulliggande samt rot- slående, så alt hela afdelningen kunde kallas stolonifera, ehu- ru detta namn egentligast tillkommer den art, som i högsta grad har denna egenskap. Till följe häraf blir denna afdel- nings arter utaf ojemförligt större betydenhet för boskapen i synnerhet såsom bete. Till denna sednare afdelningen hörer det här föreställda gräset, ehuru man verkligen icke kunnat förmoda det i an- seende till brist på kringliggande rotskott och den fullkomliga närvaron af borst i hela blomvippan. Detta är också orsa- ken, hvarföre Linnés AA. rubra blifvit så tvifvelaktig; men då man vid Lappska elfstränderna jJemför detta här aftecknade gräs med beskrifningen i Lappska Floran, så synes all tvekan försvinna. Det tyckes underligt, att detsamma i högsta nor- den blifver sum mest borstbärande och derföre äfven som mest rödt samt framför alla andra förtjenande Linnés gifna namn; emedlertid kan visst detta förklaras för en följd dels af sommarsolens beständiga närvaro dels af det mindre fro- dandet i rotskott, som det kalla fjällvattnet förorsakar. Man kan från detta, gräsets egentligaste, hemvistsfölja det till våra. kalla skogskärr, der det i synnerhet efter utdikning och 'sko- gens större aflägsnande frodas i rotskott och kulliggande strå med förlorande af borsten så som den är föreställd på Sv. B. t. 581. Mera underligt kan det synas, att man har allt skäl antaga såsom en förändring häraf den lilla form, som finnes allmänt på Uplands slätters sandåsar och klippor, och hvilken blir så rak samt kort äfven till blomningen, att Linné tog den för en egen art under namn af AZ. pumila. Men då vi be- sinne, att på dessa slättlands ryggar också finnas sjelfva Lapp- ska fjällarnas mossar, så kan allt detta förvandlas från en be- synnerlighet till en skön öfverenstämmelse. Man har trott sig här böra gifva en figur på denna artens ursprungliga Linneiska form, ehuru en annan figur på den mera vanliga formen (4. vulgaris) förut är lemnad. Dessa bå- da kunna äften tjena, att gifva något begrepp om, huru myc- ket vissa arter kunna förändra sig, så att man svårligen af en enda figur, den må vara huru som hälst vald, kan få något begrepp om deras olika tillstånd. Den här gifna figuren är gjord efter ett öfverblommadt stånd, som väl visar blomvipps- grenarnas utspärrning, men icke så väl huru smågrenarne un- der blomningen spärra från hvarandra. Derföre synes också icke på fig. c. den inre kronvalveln, som efter blomningen in- drages inom det yttre skalet. Fig. är på nu nämnda sätt väl ritad af Herr Lestadius i Piteå Lappmark. b. gren af vippan, förstorad. c blomkronskal med borst. ERA ATI H Ar V k ' id FIKON ” 4 INlg a UTG 26 ; ALAA PÅ 284 SÅN va 0 AR VR 1 MEL HI NR IN Fd (ALISEAN ph I SR PR EE SpA 5 Cr ae Pag SEE EE en a, SS NE RJ fl ne Vä Ia .å - dp LR > se Rit Öf LL.Lesladius. a = S Grav af Ad 669. GALIUM SVAVEOLENS Bladen sex i hvar krans, aflångt lancetformige, ud- dade; något hårkantade. Stjelken nedliggande, li- tet hårig. Blomskaften längre än bladen, mest treblomige. Från med krokformige hår samt af blomkronans storlek. Wahlenb. FI. Lapp. n. 85. Sv. n. 177: U: det med talrika arter hos oss försedda slägtet Galium (eller egentligaste Madra) har Sv. B. redan gifvit exempel af de fleste afdelningar. Den närvarande arten hörer väl icke till de aldrasista i slägtet, hvilka utmärka sig med särdeles stora och uppblåsta frön, (hvilka med sin liflighet liksom er— sätta den blott årliga rotens förgänglighet); men den har sin plats näst framför EA arter, och öfverensstämmer med dem uti att hafva fröen betäckta med en längre hårighet, som slu- tas med hakar eller krökta spetsar, hvarigenom äfven den i någon mån blir till ett Snärj- -gräs. I dessa sednare afseen- den kommer denna art närmast en annan för Svenska Floran ännu mera, men "annars i det hela mindre, ny art (G.rotun- difolium), från hvilken den dock med sina sex blad och dessa blads form m. m.. lätt skiljes. Aldramest utmärker sig närva- rande art med-sin angenäma lukt, hvilken dock liksom, hös den närslägtade Mysk-Madran, PR odorata, blir märk- lig först under vissnandet eller börjande torkning och således af denna arts första upptäckare blifvit obemärkt. TI anledning af denna så utmärkta och i Bela slagtet Galium annars icke veterligen förekommande egenskap har arten också fått sitt namn, hvilket man trott sig icke kunna annat än bibehålla, ehuru det synes fullt afgjort, att det är samma art, som förut blifvit upptäckt 1 Norra America och kallad än G. trifforum än G. pensylvanicum. Af båda dessa har man haft tllfälle att undersöka verkligen säkra origimal-exemplar, 'som företedt i allt äfven i anseende till vällukten fullkomlig likhet med våra. Sedan man således fullgjort den första pligten, att väl skilja allt hvad skiljas bör; så torde man få öfvergå till andra ' sammanställningar (eller eombinalioner). Redan under N:665. har man framställt de geographiska betraktelser, som denna och andra växters förekommande både i America, Grönland och Scandinavien kan föranleda. Några andra hemtade mera från Naturalhistorien torde här kunna . tillägsas: Det är en af- gjord sak, att skillnaden mellaw slägtet Galium och Asperula, bestående i kortare och längre blomkrona, är så liten, att ar- ter vandrat från det ena till det andra slägtet. Ehuru när- varande art efter Natural-historiska känneteeken är ett otvif- velaktigt Galium, så låter den derföre väl sammanlikna sig med Asperula odorota. Emedan denna sistnämnde upphör att 669. växa mot norden förr: än. vårt Galium vidtfager och i allmän- het Asperulce synas vara sydligare former, som i högsta nor- den förbytas med Galia, — så torde man kunna tänka sig närvarande G. svaveolens såsom ett nordligt utskott: af eller bibang till A. odorata. "Men då man nu icke vet, att någon otvilvelaktig, Asperula förekommer i America, så skulle deraf följa att denna välluktande Galium har, sitt egentligaste hem- vist eller förvandtskap från Europa och derifrån synes vara utsträckt till Norra America ; tvärsemot det antagna förhållan- det med Botrychium virginicum. Vi se också på vårt här fö- reställda Galium icke annat än en Europeisk physiognomi samt Europeiska egenskaper (då deremot B. virginicum befunnits derutinnan mera Americansk), hvilka desto mer torde förtjena, att i det först i Europa gifna namnet uttryckas. Af alltsammans blifva vi benägna till den slutsatsen, att B. virginicr före- kommande BKos oss bevisar till någon del det Americanska cli- matets utsträckning till vår nord, men att deremot Galium svaveolens blott mera tillfälligt synes hafva öfverkommit från nordligaste Europa till America med de hafsströmmar, som vi veta från siberiska hafvet stryka förbi Nordcap och sedan mest rikta sig åt Americanska sidan, der de nedlägga sin drifved m.m. Denna således rätt märkvärdiga ört är som mest funnen 1 de djupa under fjällen på Norrska sidan varande dalarna, der den troligen är allmännare än man hittills ansett den va- ra. Sedan är den också upptäckt i de djupa dalarna vid Norrlands största flod, Angermanån, nära Sollefteå, t. ex.i den så kallade Djupdalen. Båda ställena torde man få anse såsom särdeles passande, att hysa sista utkastningarna af sydligare växter, hvarom mera nnder följande numer. Att denna växt med sin vällukt kan ersätta. Åsperula odorata, är väl ingen tvifvel, i fall man annars vill nöja sig med så lindriga medel i Läkarekonsten: Men om menniskan såsom läkemedel försmår sådant, så kan det likväl ingå i na- turens afsigter att lifva och muntra andra djur, samt således blifva af mycken betydenhet på sitt ställe. Sådana betraktel- ser kunna väl ingå uti de friare åsigter, som egna naturforsk- ningen i allmänhet och betraktelsen af Fäderneslandets natur i synnerhet. Tab. tecknades vid Salten i Norrska Nordland af Herr Lestadins. a. medelmåttigt stort stånd, skuret i tvänne delar, men som icke e- gentligen kunnat föreställas såsom kulliggande. b. blomma, sedd från sidan. 'c. densamma, ofvanifrån. d. frukt med sina krokformige hår, mycket förstorad. | vå ÖR, HN få NN , ÅG ärtor j | | rö Äl Å Å tå | vh R LIV NA Y KE I alle SNRA ÅRE fl RR ag nrr NN Er pt Va ra a 1 AR HERR RSK RA | IA ANP Al ra ER (€ Cr uj SMR TARA Kv SR 2 4 IN RS Mn sc Ag [R rd "mv i Ås vä ; i | Se £ På UNSTR LA Md IS a Ke Ne Yr NR ER M «ww bes nn OT $ NR TV Så hd NNE jr YE | RN ÅN SS SO UF vd TAMARIX GERMANICA. Blommorne med tie ståndare, som vid basen äro sam- manväxta. Äxen sittande i toppen, ensamna. Blomskårmen längre än skaften. Bladen jemnbredt lancetformige, utan skaft. Linn. Syst. Veg. ed. Roem. 6. p. 673. Faun. Svec. App p.557. Wahlenb. FI. Sv. n. 33g. och s. 1053. Murray App Med. ed. 2. Tom. 2. p. 117. Graumiäll. Med. Bot, 2. p. 27. Hornem, Dansk, Plants ed. 3. p. 347. Retzii Fl. Oec. p. 711. D et torde knapt finnas någon annan växt och i synnerhet busk- art i det kalla Norrland, hvilkens förvandta måste sökas i den hetaste af alla verldsdelar, Africa. Redan Linné anmärkte, att, om man icke kände Africas Reawunutria, skulle man icke ana att Tamarix borde i anseende till naturlig förvandtskap stäl- las bredvid eller efter de Succulenta wäxterna, som ym- nigast och mest tillhöra samma verldsdel. + Någre forskare hafva väl åter satt i fråga om hos de mångfaldiga Succu- lenta växterna Tamarix skulle komma bland Aizoidec och iec- ke snarare närma sig till Portulacece, andre t. ex. Murray hafva fört den till Bicornes; men emedlertid synes den af Linné angifna slägtskapen vara 1 det hela sannolikast. Attin- gå uli grunderna för dessa satser, skulle föra oss på ett för Sv. B. allt för främmande fält. Vi torde således få nöja oss med, att gifva en så noggran beskrifning på Tamarix, som rummet och afsigten medgifver. Blomfodret är femdelt, qvarsittande (och grönt), slutligen merendels kortare än kronbladen, hvilka äro fem, mera färgade (rosenröda) och trubbige. 'Ståndare- strängarne äro hos vår art så sammanväxta, att den egentli- gen derefter skulle höra till Monadelphien, och tillika äro knapparna tio till antalet, hbvarom mera nedanföre. Fruktäm- net slutas med en topp, som från början synes betäckt med ett tredelt märke, hvilket väl under torkningen tyckes blifva odelt (såsom det på Tabellen föreställes), men emedan fröhusskalen snart skilja sig åt i spetsen, så har växten desto vissare blifvit förd till de treqvinnade. Fröhusets skal låta tidigt se det fina fjun, som medelst en fin sträng upphöjes öfver fröen, (hvilket fjun deremot på Reaumuria sitter under fröen och utgör största olikheten). Fröfästet är midt på skalens inre sida, och har det ganska egna, att lossna från sin nedre vidfästning och derigenom befordra fröens utträngande. Denna tfröens och fröfästets beskaffenhet skiljer Tamarix mest från alla andra växter. Föröfrigt är blom= ningen axformig och sjelfva busken till utseende mycket Cy- presslik; likväl hafva bladen en så puncterad yta, som synes tyda på den blåsighet, hvilken tillhör Africas cerystall- eller is- växter eller rättast Reaumuria. Slägtets fleste arter synas tillhöra Africas granskap i syn- nerhet vid Medelhafvet, der blommorna ordentligast äga fem ståndare. Men liksom flere i torraste södern uppkomna släg- 670. ten synes detsamma mot norden få mera utvecklad blomning; som utmärker sig särdeles med en sammanhängande ståndare- krans och 10 knappar derpå. Det är i denna tydligare form, som slägtet blifvit mest undersökt och särdeles till fröens be- skaffenhet beskrifvet. Den såkallade Tyska Tamarisken synes egentligast tillhöra Tyska sidan af de Helvetiske alperne, der den är all- männast uti och vid de vildaste, som vill enligt dervarande språkbruk säga de nedför bergsidorna häftigast löpande eller liksom mest rasande bäckarna. Med deras vatten tyckes den åtfölja Rhenfloden mot norden och således slutligen äfven upp- stiga i Södra Norriges dalar, från hvilka den kan synas hafva kommit öfver på Svenska sidan till vårt egentligaste Norrland. Men då den i Sweitz är rätt allmän vid de fleste smärre bäc- kar, så synes den 1 Norrland endast hålla sig vid de största flodernas starkaste och mest rasande forssarna, liksom visade den derigenom än mera hurudant dess egentligaste element är. Det är också just i dessa forsarna, som denna sydlänta växt blir mest skyddad för all frostens åverkan genom vattnets rö- relse, hvilken aflägsnar all köld så väl i luften som jorden och under strängaste vintern bildar ishvalf, så skyddande som nå- gra drifhusfönster. Vid ännu nogare betraktande finnas fors- sarna icke blott på detta sätt mot kölden förvarande, utan de mildra också med sitt kringstänkande och på längre alstånd liksom kringdunstande kyliga vatten den öfvermåttan starka sommarhettan, och åstadkomma således i det hela en mera jemn temperatur hela året omkring, hvilken södra regioners bergs- växter aldramest fordra och som konsten hos oss i norden aldraminst kan åstadkomma. Det blir då icke underligt, att denna buske liksom uppsöker Norrlands vildaste forsar och försmår alla omplanteringar till våra trägårdar. Man.ser uti allt detta konstens litenhet och inskränkning i jemförelse med natu- rens stora verkningar och många utvägar till frambringande af sina olika alster. — Det kan nu synas vara af alla dessa skäl som Tyska Tamarisken finnes ymnigast vid Sollefteå och ända upp mot Ed uti den stora Angermanelfven. Deremot tyckes den finna sig mindre belåten med Indalselfven, som vid Faxön begrafvit densamma i silt slam, så att den nu återstår blott vid Forss. På förstnämnde ställe lärer busken knappt blifva så stor, att den kan afgifva spasserkäppar. Om buskens Medicinska kraft har man in- gen inhemsk erfarenhet, men det är troligt, att den med sitt på en gång beska och sammandragande ämne icke är alldeles olik Chinan. I Norrige skall den läggas på dricka i stället för Humla; äfven nyttjas afkoket mot Skabb. Uti garfverierna skall den kunna användas; men emedan ylle betadt i jernvitriol antager i soppan af färska busken en vacker svartbrun färg och silke en ljus rödbrun, så synes det garf- vande ämnet vara af lindrigt slag. Tab. ritad vid Sollefteå i Ångermanland af Herr Lestadius. a. en del af buskstammen -b. blomtopp. : c. blomma, öppnad, så attstån- darne synas omgifna af 5 kronblad och lika många foderblad; allt nå- got förstoradt. d. en topp med fröhus, af hvilka de 3 nedersta ärd uppspruckna, visande fröens fjun. e. nedersta delen af ett fröhus, så afskuret att de 3 fröfästena synas ännu fastsittande vid skalens midt. f. fröhus-skal med fröfästet lossnadt från basen. sg. frö med fjun. hs. en smågrens bladiga topp. i. blad fästadt vid smågrenen. FJ INGA RN AR KT y | 0 re LÄNS hä a a | NI NR äg AEA OM åt MI ( Vr bk Ted VA JT zu AN SM ER SA Buurdnkst de, tg ET Nä de dk räka LV IL Sn Ia Sv ALL r AL ör st Meg ve Vr st FER | RE AR Fart Uy Nå NEN WH EL fa Säj |A Byron Sjt a FM 4: R Är SLL SSE i WE 4 vö 671. ANTHERICUM RAMOSUM, +» Bladen jemnbredt afsmalnande. Stångeln med grenig blomning eller vippa. Blomkronan platt utspär- rande , kortare än pistillen. Linn. Fl. Sv. n. 289. ed. Wahlenb. n. 359. alla den egentliga Sand-Liljan (Anthericum Liliago) blef gilven i Sv. B. t. 403. sådan som den allmänt förekom- mer odlad i trägårdarna, har den vildtväxande tillräckligen blifvit återfunnen på östra sidan af Skåne, der också en ny ritning deraf blifvit gjord, ehuru man haft betänkande vid att använda den i Sv. B. åtminstone så länge som så många an+ dra växter alldeles återstå. Emedlertid torde man få tillkän- nagifva , att det afritade bladet på nämnde tabel är i enlig- het med den odlade växten allt för groft eller nära halftum- bredt, och att deremot emellan den vildt växande Sandliljans och den här gifna artens blad i vilda tillståndet är till bredd och storlek föga skillnad. Hurnvida den nämnde odlade växten är en artförändring från sydligare länder eller om vår vilda Sand- Lilja i trägårdarne får lika breda blad, måste vi lemna oaf- gjordt; men det är åtminstone visst, alt Å. ramosum icke ge- nom odling blir mera bredbladig, utan alltid har endast hälf- ten så breda blad som den odlade 4. Liliago. Föröfrigt får man anmärka, att uti trägårdarna förekommer ibland en på visst sätt grenig arlförändring af den odlade Sand-Liljan, som då har grenarna utgående längre ned på stängeln eller närmare roten liksom mera närmande till flere stänglar; och denna bör icke förblandas med närvarande art, som knappt förekommer odlad, om icke införd uti någon Botanisk trägård:. Vanan vid den odlade greniga förändringen af A. Liliago sy- nes hafva förledt sjelfva Linné, att i Skånska Resan taga miste och s. 257. uppgilva A. ramosum vid Wiks fiskeläger, der verkligen ingen annan än ÅA. Liliago finnes. Detta har äf- ven bidragit att man trott 4. Liliago 1 Skåne vara rarare än den verkligen är. | Då således ingen bestämd skiljaktighet ligger uti bladfor- men och icke heller i blotta grenigheten, så bör man gifva akt på att hos närvarande art grenigheten börjar högre upp, så att en mera paniculerad blomning uppstår, hvarmed också förenas endast hälften så stora blommor, hvilkas yttre kron- blad äro i alla afseenden mindre, merendels femnervige, och de inre mera ovalformige, nära medellinien blott trenervige (då alla deremot på A. Liliago äro nästan lika stora och mera jembredt aflånga samt lika distinct trenervige). Uti dessa blom- mor blir i synnerhet pistillen jemförelsevis med kronbladen längre. . Att densamma omsider nedböjes anse vi såsom gemen- samt för både arterne. Slutligen får den greniga arten i sam- 671. manhang med sina mindre blommor också hälften mindre fö- hus knappt större än pepparkorn, af mera klotrund form med en liten spets, då de hos A. Liliago hafva den storlek och ägglika skapnad, som på tabellen 403 är föreställd. Det är just de särdeles i vilda tillståndet så utmärkt större och färre blommorna närmare toppen på den utmärkt smala och veka stängeln, som ger A. Liliago sitt särdeles lljelika utseende; hvaremot den riktigt greniga arten har en mera stadig och van- lig örts ställning. Dessa tvenne nu jemförda arter hafva också sin något oli- ka växningsort. Den greniga eller mindre arten förekommer ensam på Gottlands och Ölands öfvergångskalk och kunde så- ledes kallas Kalk-Lilja; då deremot Sand-Liljan egentligen tillhör den sandigaste östra hafs-vallen af Skåne, som olta är underbäddad af mera kritaktig bildning. Vid inre kanten af denna Skånska region synes den greniga åter blifva ymnigare, der äfven underlag af öfvergångskalk icke alldeles saknas. Ännu längre mot vester finnes samma art ensamt på Jonsknu- den vid Kongsberg 1 Norrige, hvilken med stor torrhet före- nar någon yngre bildning. - Deremot fela båda arterna å alla Britanniska öarna, hvilka visst icke sakna samma bergs- bildning, men äga så stor fuktighet 1 luftkretsen, att deras u- teblifvande deraf synes förorsakad. Detta förekommer så myc- ket vissare som de äro rätt allmänna på Europas egentliga continent, der på Alperna AA. Liliago högst uppstiger; som det kan synas för att njuta den friare liksom slättlandssol, som der herrskar. I anseende till blomningstiden synes den rätta Sand-Liljan vara något tidigare, men i synnerhet snarare öfverblommande, än den med sina flere grenar småningom sig utvecklande AZ. ramosum. Båda hafva förekommit mig såsom tidigare på den torra och magra vilda marken än i odlade tillståndet; i synner- het blir A. ramosum genom längre odling i tung och fet trä- gårdsjord mycket sednare, Således upptaga de såsom flere lil- jeväxter utan bestämd lök-rot den mera framlidne sommaren från solståndet till sädesskörden, då vårens egentliga Lökväx- ter redan gömt sig i jorden och de färre arter som tillhöra hö- sten.ännu på långt när icke hunnit visa sig. De nu ifrågavaran- de Liljelika arterna intaga alltså sin egna plats såsom prydnader. Deras smala, men ändock icke krypande, rot försedd med endast sparsamt utgående gröfre rottrådar synes just egnad för att gifva blomning under den torraste årstiden och i den torraste jordmån. Deremot kan denna rotbildning icke lofva någon sådan egentlig nytta, som mera Lökartade växter, utan man vet blott att deras blad ätas i syn- nerhet af får och äfven något af getter, hvilka båda diurslag dels fordra sådana växter, som tillhöra de torraste marker, dels bäst fördraga dem, som må hända icke sakna all lökaktig skärpa. Te Tab. är tecknäd vid Degeberga i Skåne vid midsommarstiden efter ett stånd, som då började att blomma, hvarföre äfven frukten kommit att saknas. Att ofvannämnde blommornas nervatur icke är antydd på figuren, kan föga anses för någon brist; ty den är ganska omärklig på friska kronblad och blir först efter torkningen lätt att iakttaga, hvil-= ket så väl med blommor i allmänhet som blad är händelsen. KS AKER IKVAONA PORR SR EN Mg IR ÅG RON v ” a UR 4 H - A RN tr RA 672. LYCHNIS WViIiSCARIA. Tjär-ört. Beckblomster. Flugfånga: Kronbladen oordentligt naggade. Blomfodren klubb- formige, sittande nästan ien klase. Skårmenikan- ten finullige, sittande uppom limmige leder. Bla- den jemnbredt spadlike, glatta. Linn. Fl. Sv. n. 409. ed. Wahlenb. n. 513. Us de mest naturliga och concentrerade samt derföre lättast kända Ordningarna blifva deremot slägterna ganska nära hvar- andra stående och derföre desto svårare att skilja. Några så- dana Ordningar hafva ännu slägterna så naturliga, att man med framgång söker utforska dem, t. ex. Orchidece ; andra dere- mot anlaga inom sig en mera obeständig (vag) natur, hvilket 1 symnerhet är händelsen med de Nejlikartade växterna (Caryophyllece), till hvilka närvarande slägte hörer. Man måste derföre här nöja sig med pistillernas antal till slägternas skil- jande; ett kännetecken, som på många andra ställen är af ganska liten betydenhet, men här enligt alla örtkännares syn- nerligen öfverensstämmande omdöme är det säkraste. Särde- les gäller detta om de egentligaste Nejlike-artade växterna; (sedan man från dem undantager de så kallade Alsinacec). Såle- des skiljes slägtet Lychnis från de mesta andra med sina fem pistiller, hvilka också äro så mycket beständigare som de stå i nödvändigt samband med fröhusets delning. Man har då blott att jemföra detsamma med Agrostemma Sv. Bot. n. 488., ett slägte, som enligt Linné skiljes med ett tjockt läderaktigt blom- foder utgående i betydligare och mera bladlika flikar, då deremot Lychnis har ett mera tunnt hinaktigt och upptill blott korrt- tandadt blomfoder. Denna skiljaktighet hafva väl de fleste nyare författare med afseende på många utländska arter funnit så ohaltbar, att de förenat Agrostemma med Lychnis, och se- dan underdelat det således förstorade slägtet i dess flere un- derdelningar enligt helt andra grunder; men vi kunna här såsom annorstädes nöja oss med det Linneiska såsom altid lättast ledande åtminstone till de inhemska arternas kännedom, och våga icke att hafva mycket afseende på alla utländska växter, som skulle leda till en vidlyftighet, hvilken för de me- sta bos oss-blefve mera besvärande än håtande eller förnöjande. Det således skiljda slägtet Lychnis är ieke särdeles stort, och man kan derföre till arternas igenkännande hufvudsakli- gast hafva afseende på kronbladens större eller mindre delning. Hos alla de andra svenska arterna äro kronbladen antingen fyr- eller två-klufna, så att närvarande art ensam återstår med nästan hela eller blott obestämt urnupna, mestadels endast o- jemnt naggade kronblad. Derjemte utmärker sig denna art 672. med ett nästan femrummigt fröhus; och det har derföre fun- nits Författare, som upphöjt densamma till eget slägte under namn af Viscaria vulgaris; andre hafva åtminstone gjort en egen afdelning deraf. > Likväl är den en så nära anförvant till LL. alpina, som icke har något af dessa kännetecken, att man blir frestad att anse den sednare som en afmagrad fjällen till- hörande form deraf. Detta synes visa hurn vissa kännetecken, som på en del ställen i Växtriket förslå till hela Ordningars skiljande, på andra ställen icke en gång duga till goda af- delningar inom ett slägte. Vid närmare betraktande finner man också att femrummigheten hos nu ifrågavarande växts fröhus är så litet verklig, att skiljeväggarna utgöras endast af inåt upphöjda väggarnas mellanribbor, som aldrig sammanhänga med det midt uti varande likafullt fria fröfästet. Det kommer således au på att icke af sådana mera skenbart än verkligen vigtiga skiljaktigheter låta leda sig från det verkligen naturli- ga. Härutinnan var Linné högst mästerlig. En synnerlig egenhet, som i högsta grad förekommer hos arter af slägtet Lychnis, men som deremot befinnes mycket främmande för slägtet Agrostemma, äfvensom för andre större Nejlikväxter, är att blommorna ibland blifva af en, ehuru otyd- lig, tvåbyggare natur. Förutan de med längre ståndare försed- da stånden, som äro de vanligaste, finnas, åtminstone vid Up- sala, tydligen skiljda Konstånd, som hafva flere gånger längre pistiller, men korta fruktbärare och blomfoder, kortare, ble- kare och mera urnupna kronblad, livarom tabellen med dess förklaring må jemföras. ; Artens vetenskapliga äfvensom Svenska namn härrör af den syn- nerliga klibbighet, som stjelken nedom de öfro lederna eller der den är som smalast, utsvettar. Denna klibbighets obetydliga mängd måste göra chemiska undersökningen deraf ganska svår. Man ser blottatt den är olöslig i vatten och nästan lika mycket i Alkohol. Den synes närmast komma öfverens med den klibbighet, som finnes på poppelknopparna. Under densamma är det gröna åtminstone mycket blekare, men huru- vida detta härrör af detsammas utsvettning heller af ljusets mindre gre än pistillerne. b. en sådan blomma, söndertagen, metl blott tvänne qvarsittande ståndare och ett kronblad. c dess fruktämne särskildt och förstoradt för att i synnerhet bättre låta se detlånga fästets skaft.-- d. en honblomma, blekare till färgen, med kortare blomfoder, blom- blad och i synnerhet ståndare, men med desto längre pistiller. e. den= samma söndertagen liksom b. af förra sorten. f. dess fruktämnoe till jemförelse med c. af förra förändringen. ROST ON lt id 7 ANNE Å VP SANNA KF - ORIAE : LINS Så YAN -- kö båg LÅ ER - KSS SKV 1 ; mg ; No AN 1 ån NR [ — ADR Bok rn NS a fee nuka fe: PM. t 1 - '"H vg | N å 4 LA I Sy 4 Wass TW V "då aka ; M K ) ' Vv f SE ka SLS Å Vv i NA 673. RANUNCULUS HEDERACEUS, Från tvärtöfver: skrynklige. Fröfåstet glatt (utan hår). Stjelken krypande (rotslående), trådlik. Bla- den nästan njurformige, trubbigt femflikige. Blom- fodret nästan lika långt med de aflånga kronbla- den. Ståndarne Knappt flere än tie. Linn, 'Sp. Pl. ed. Willden. 2: p. 1331. Wahlenb. Fl, Sv. n: 6274 U: det stora Ranunkelslägtet, som flere gånger blifvit om- talt i Sv. Bot., utgör denna och en annan likaledes i vattnet alldeles flytande art en egen afdelning eller snarare ett bi- hang, som kännes med: skrynkliga frön och med en blottad glandel-öppning vid kronbladens klo (utan någon fjällformig betäckning). ; ; . Den allmännaste af dessa ärter (Ranunculus agquatilis) är liksom många andra i vatten ofta förekommande växter så mångformig, att man måste tveka att framställa den uti ett sådant verk som Sv. Bot., der ingen af de allmännaste for- -merna borde fela, men så få finna tillräckligt utrymme. E- medlertid har man, för att något begränsa densamma, velat lå- ta denna sällsyntare arten gå förut, hvilken i alla afseenden lättare låter bestämma sig. Den finnes nästan endast i sådana källrännilar, som äro nära hafsstranden och således ofta blifva delaktiga af den sälta eller fetma, som tillhör densamma. I sammanhang härmed synes den hafva fått de små blommor med knappt mer än tie ståndare och den glatthet till och med på fröfästet, som bäst skiljer den från allmännaste Vatten-Ra- nunkeln. Men ehuru ståndarnes antal således förringas och kronbladens storlek aftager, så lider dock denne arten ingen förminskning till hvarken kronbladens eller blomfoderbladens antal, såsom händer med några gulblomige för vatten mindre tålige arter. Derjämte hafva bladen på denne art en mera be- stämd Murgrönslik form, hvilken tillika med den ofta rot- slående stjelken gifvit anledning till artnamnet. Sjelfva bla- den äro äfven något tjockare eller saftigare liksom beständigt grönskande, och på öfre sidan märkta med en mörkare oftast femstrålig stjerna, som saknas på den andre. I det hela är växten mycket mindre, oftast ganska oansenlig, hvilket också bidragit att den blifvit så sent bekant såsom svensk. Linné hade dessutom icke sjelf besökt den landsort, som i synner- het framalstrar densamma. Bredvid hafvet finnes den såsom sagt ymnigast uti det så nakna Halland, särdeles söder om Halmstad; äfven något uti tillgränsande delen af Skåne; men föröfrigt endast vid Wisby gamla hamn (hvilket synes vara ett undantag, så mycket mera som den der är mycket liten och icke finnes vid Tysklands 673. stränder på något ställe). Hvad ' det är för naturliga omstän- digheter, som förenar den så företrädesvis med de nämnde vestliga hafstrakter, är väl svårt att noga bestämma; men den nakna utsättning för ett vester ifrån stormande haf, synes va- ra i särdeles hög grad gemensam för dessa ställen och gifva dem en vatten-vegetation, som icke stort mindre skiljer sig än den ljungartade landtvegetation, som vi snart komma att .om- nämna. Utom vårt Fädernesland finnes arten på samma sätt växande ända till: Island, Norra Ameriea och Algier, 'så att den liksom många andra hafsväxter alldeles icke är nogräknad på luftens temperatur. De hvita Vatten-Ranunklerna äro icke skarpare amnatt åch allmänna i nedre Tyskland uppfiskas, lägges i hög så att den gulnar och gifves sedan såsom en god föda åt kor; men grön skall den alldeles icke ätas. Det förtjente undersökas på hvad sätt detta gulnandet förändrar växten så att den blir mildare. Huruvida denne hafssträndernas art är mer eller mindre mild än den allmänna, synes icke vara bekant, Tab. föreställer: ett af de till blad och stjelk största stånden,som man funnit i vattensilningar fallande nedför sjelfva hafsstranden vid Halmstad (vid Wisby är "den hälften eller trefaldigt mindre). b. kron- blad. c. blomfoderblad. d. ståndare, e frö: ala dessa småfigurer- ne förstorade. ARON 4 fran SA ' JK jö ' å i ' > t So In fer + [3 é d RN OL UV UPN BG Ve AL SNR Ga | I + ka Nog krk G Kp NP un / ; RN Vy AN 674. STACHYS ARVENSIS. Bladen aflångt hjertformige, skaftade, naggade. Blom- kransarne understödda af blad , fåblommige.. Blom- fodret nästan lika långt med blomkronan. ' Stjel- ken hårig. . Linn. Fl. Sv. n. 519. (GClecoma arvensis) — ed. Wahlenb. n. 666, i) U: sine meste skrifter förde Linné denna växt till ett helt annat slägte (Glecoma) och andre samtidige författare gaf den äter annan plats (bland Sideritis, Leonurus); men detta kom mera af den obestämdhet, som då ännu rådde mellan slägterna och af denna växts otillräckliga kännedom, än af växtens otyd- lighet till sine slägtkännetecken. Det var icke förr än under sine 'sednare” resor uti Fäderneslandet; som Linné blef rätt uppmärksam på de väsendtliga skiljemärken mellan flere' släg- ten uti Ordningen Ferticillatce, hvilka erhållas af ståndarnes ställning mot hvarandra; och sedan det således efter utgifnin- gen af den sednare Flora Svecica upptäcktes, att väsendtliga- ste skiljemärket för slägtet Stachys äro de tvänne nedre eller lägre (ehuru icke egentligen kortare) ståndarnes under öfver- blomningen inträffande nedböjning utom blomöppningen, så har denna växt alltid fått behålla sin plats uti detta slägte, äfven under en tid och hos författare , som med all flit sökt sönderdela och förändra de Linnziska slägterna. Dennaned- böjning synes så mycket väsendtligare och säkrare som den icke är tillfällig och härrörande af någon krampaktig dragning, utan fast mera deraf, att de nedre ståndarne äga mångdubbelt längre strängar, som i öppningen af blomman äro utsatta för torkan, hvaraf icke annat synes kunna hända, än att de myc- ket förr nedkröka sig, då deremot de kortare ståndarne äro så förenta med blommans hvalf, att de derigenom nästan alltid hållas upprätta. Detta är så tydligt hos närvarande art, att man trott sig böra bättre uttrycka och återutsätta detsamma!', än som skett vid de förre af slägtet under N. 431. och 578. gifne arter. De fleste och i synnerhet nordligaste arter af slägtet äro flerårige örter; blott denna närvarande (tillika med en annan tysk art) är ettårig och förekommer i sammanhang härmed endast såsom åkerogräs bland kornet. Denna här föreställda arlen synes nästan endast hafva landstigit på rikets sydvestra sida, från Malmö till Varberg, och der knappt gå längre från stranden än som hafsgödningen af Tång, slige o. d. uppföres på landet... Man har således visst icke att befara dess skadlig- het såsom ogräs, utan den uppifrån landet kommande svenske örtsamlaren synes hädanefter såsom hittills få fägna sig åt en rar ört, som oskyldigt påminner honom om den strands vänd- ning som han nalkas. — I Holland synes den vara som all- 674. månnast, och äfven i England samt tillgränsande Frankrike ymnig; men sedan blir den redan vid Berlin sällsynt, och län- gre från stora hafvet synes den alldeles icke finnas. Den hörer väl annars till de för säden mindre skadliga ogräsen, som växa sednare på året än sjelfva kornet, och såle- des kan den anses intaga knappt annat rum än det; som kornet lemnat obesatt. Kanske kunde den också i dessa för torka under vissa tider mycket utsatta trakter snarare gagna genom jordens betäckande än skada genom en musts borttagande, som troligen i alla fall föga komme sjelfva kornet till -godo. Föröfrigt synes den till sina egenskaper vara så pass kraft- lös, att det icke kan blifva fråga om någon skadlighet; men den öfverensstämmer äfven derutinnan med de öfrige arterna af slägtet, att den har en obehaglig lukt af den beskaffenhet, att den förmodligen ratas af boskapen. Tab. är ritad vid Helsingborg i Skåne efter ett medelmåttigt stort stånd, men på hvars i synnerhet stjelk hårigheten, som i allmänhet genom gravur är så svår att rätt föreställa, blifvit utelemnad. b. blomkronan särskildt; c. öfre delen af densamma med ännu samman= lutande ståndare. d. densamma sedan nedre ståndare-paret krökt sig utåt och nedåt. Y i f i å K i t S ö Å - wir Får 675. ALYSSUM IiNCANUM. Sand= hvita.» : Kronbladen tuklufne; Småskidorne något bukiga eller uppsvullnä > tillika med hela örtståndet betäckta af ett 'hvitaKtigt stjernformigt fint ludd. ARG Linns FL, Sv:mn, 582; ed. Wahlenb.' n, 716: M.. bör väl uti växtkännedomen frikallas från deltagande uti tidens partier, fastän man icke kan annat än så pass stöd- ja sig på det framfarna, att man icke utan goda skål öfver- gifver de Linnzeiska namn, som så outplånligen ingå i vår ve tenskapliga litteratur: Det må synas: ett "lofligt till och ' med lofvärdt nit, att uti naturen skilja allt hvad skiljas kan; men då detta är förent med för stora ändringar i de allmännaste namn, kan olägenheten blifva mera känbar än fördelen. Så- ledes, då vår allmänna Draba verna, som vi äro vana vid att först lära känna såsom mönster för sitt slägte, blott emedan den har djupare delta blomblad än andra slägtets arter > får ett nytt slägt-namn; och då likaledes närvarande gamla ört endast för sina tuklufna blomblads skull får ikläda sig en ny forskares namn; — så kunna vi icke medfölja. Vi äro så mycket mera för- anlåtne, att hvad den sednare vidkommer bibehålla Linnzeiska benämningen, som den i högsta grad har slägtets väsendtliga skiljemärke, bestående uti en betydlig tand på inre sidan af de kortare ståndarnes strängar, hvarigenom blomman dess snarare och mer öppnar sig, hvartill kommer: en styl som är knapt kortare än hela silicula, uti hvilkens: sednare parallela rum ligga flere frön med lillroten: mot hjertbladens förenings- linea. Detta allt torde man få anse såsom nog betecknande för slägtet Alyssum, och sedan tillägga, att uti slägtet finnas arter med tuklufna blomblad, bland hvilka denne är hufvud- sakligast. Den förtjenar företrädesvis det gifna artnamnet, e- medan den hvitaktiga under förstoringsglaset stjernformiga be- täckningen sträcker sig äfven öfver skidorna, hvaraf i före- ning med de hvita blommorne och växtstället det passande svenska namnet Sandhvita synes uppkommit. Växtens rot är tvåårig och håller sig derföre på sådan sandjord, som just icke hvart år omvändes >» men likväl knapt får hårdare igenvalla sig. Utmed vägar och på nyss öfvergif- na åkrar är den som ymnigast särdeles å vestra sidan af Skå- ne. I andra sydligare landsorter tillhör den nästan blott ru- derala ställen, dit den kan misstänkas Hafva blifvit tillfälligtvis förd, men der den bibehåller sig ganska väl till och med på Observatoriibacken vid Stockholm. Utom riket förekommer den mest i djupare continental- länder, ända bort till Sibirien, Taurien, Grekland och Rom, der den synes fröjda sig åt det torra luftstrecket; deremot sak- 675: nas den alldeles uti det fuktiga England och äfven uti vestra Frankrike. | Denna växt skall ätas temligen gerna af får och getter samt äfven något, af kor; men. alldeles. ratas af. hästar, '. Det synes som skulle desse sistnämnde djur tillika med svinet minst finna sig vid de .så kallade Skörbjuggsväxterne,. antingen de äro mindre behöflige eller föga passande fören sådan natur, Deremot ser man de simå håningssugrarne ganska flitigt besö- ka dessa med så kallade Löfkojor något öfverensstämmande hblommorne. Tab. är gjord efter ett vid Klågerup söder om Lund utvaldt stånd med till en del mognade skidor och derföre redan nederst af- fallna örtblad, hvarigenom växtens risaktiga och torra natur äfven bättre visar sig. b. den stjernformiga hårbetäckningen på 'hela örten, mycket -förstorad. ::c. ;kronblad::: .d. alla ståndare i sin ställning om- kring pistillen. e. en af de yttre ståndarne med sin tand och vids- fästningskörtel. f. fröskida. g. densamma tvärtför afskuren, så att skiljeväggens och fröen ställning synes. h. frö tvärtigenom skuret till att visa lillrotens läge mot hjertbladens föreningslinea. Ng Fr vd ERA VT a =» SAN rg et vå a Ny SM; SMÅ ; vi ” på SE 676, CARDAMINE PETRAEAS Bladen enkla; de vid roten aflånga, lyraktigt tanda- de , skaftade; de på stjelken nästan lancetformi- ge, helbräddade. Stjelken kulliggande. Kronbladen omvändt äggformige. Skidorne räta, blott tre gån- ger längre än skaftet och med klotformigt märke. Linn. Fl. Sv. n. 591. ed. Wahlenb. n. 737. Lightf. FL Scot. I. P. 317. t. 15. ms 2? Denne växt har deremot icke erhållit något nytt slägt-namn; utan blott blifvit flyttad från ett Linneiskt slägte till ett annat, hvilket icke synes förtjena mindre uppmärksamhet såsom an- tydande, att antingen växten blifvit olika känd eller slägternas kännemärken något förändrade. Både dessa omständigheter in- träffa här till någon del :soch -påfoxdra .en nogare utveckling. Utan att vilja hufvudsakligen förändra de Linneiska släg- terna Arabis och Cardamine, :som allmänt blifvit erkände för ganska goda, har man likväl vid arternas hänförande kommit i behof af skarpare: skiljemärken, hvilka .då påfunnits uti köl- formige skal hos det förra och alldeles platta eller rygg- och nerylösa skal hos det sednare slägtet. Dennaskiljaktighet sy- nes på en gång naturlig och tydlig, alldenstund med kölfor- migheten följer .en viss rakhet .och ;hårdhet hos det förra.släg- tet, med -planheten och nervlösheten :hos det -sednare :slägtet en viss mjuk .hinnaktighet, som så -väl står tillsammans med skalens upprullning från basen. och äfven med växningsstället i vatten, som Ä synnerhet på frukternas skal så ofta befor- drar ;hinaktigheten. ; i För att gäcka så 'vid första :påseendet goda skiljaktigheter fordrades dock blott en växt, som förekommer både på torra och våta ställen och derefter förändrar sig, .hvilket ,besynner- ligt nog är händelsen med den här föreställda arten. På det ställe, der den först hos oss påfanns nämligen :å Bondskärs hafsklippor och äfven längre ut i Bottenhafvet , :hestänkes den som oftast af hafsvågarna och får deraf den tunnhet och å ski- dornas skal fullkomliga nervlöshet, .som tillhör .Cardamine- slägtet. Deremot längre inpå öarna såsom :å Hemsön står den alltid på det torra med ryggade :skid-skal alldeles såsom en Arabis. Om de på sednare :stället anmärkta tydligare körtlar- na vid strängarnas fäste ikunna understödja ;hänförandet = till sednare -slägtet, 'kan :lemnas iderhän. ”Emedlertid anser man sig icke utan skäl tills vidare hafva i Flora Svecica följt den först- nämnde ursprungliga Linneiska bestämmelsen, äfven för att derigenom göra forskare så mycket mera uppmärksamma på en annorstädes icke iakttagen föränderlighet, som på ett så exempel-löst sätt synes bevisa de skarpaste skiljemärkens be- roende af små tillfälligheter. 676. Då vi således utgå från dem mest originella Linneiska > växten, kunna vi väl anse:-troligt, att. den som finnes på Fär- öarne och Skottland är den samma med vår på Hemsön; men den Södra Europas bergstrakter (t. ex. Österrike, in der Brähl) tillhörande Araåbis hispida måste man antaga såsom: er alldeles särskild art och verklig Arabis. Den sednare skiljer sig med enstörre och rakare växt, med en rimaktig blånad (glauce- scentia), på. bladen, hvilka i synnerhet. mot spetsen hafva starr kare och längre hår (hvaraf artnamnet), med dubbelt längre skidor (sex gånger längre än eget skaft), ett blekt färgadt och 1 kanten mycket hinnaktigt blomfoder, samt mycket större blomblad. Grunden af blomman synes vara. gulaktig (då den på vår Norrländska art deremot snarare är violfärgad); hvilka färgor icke pläga omvexda, utan åtminstone i nordiska blom- mor hålla sig beständiga i vissa slägten, så att den blåaktiga nera tillhör Cardamine, den gulaktiga mera Arabis-slägtet, och. hos dem vara benägen att ökas under mindre varsam tork- ning likasom: hos DPrabce. Om dessa skiljaktigheter såsom mest bestående i ett mer eller mindre skulle synas otillräckliga, så få vi tillägga att den utländska växten: på. sitt. ställe växande har synts. oss till hela utseendet så olika, att vi der icke ihog- kommit vår lilla norrländska Cardamine. VWVitvifla således icke på: skiljaktigheten, ehuru vår Norrländska art också förekom- mer hårig, men hårigheten är på densamma kortare och sträc— ker sig ofta då: hela stjelken uppföre ända på blomfodret, som vi icke sett: hända på den Österrikiska. arten, och det. utan att andra väsendtligare kännetecken förändras... Den så kallade Arabis Crantziana Ehr/s; har väl smärre blommor ungefärli- gen såsom den Norrländska, men i allt annat synes den mera öfverensstämma med Österrikiska växten, så. att ingen förbin- delse emellan de tvänne hufvudarterna. derigenom ådagaläggas. Om nu dessa artbestämmelser äro. riktiga, så följer att den rätta C. petrcea blir en af de växter, som: finnas blott. på en tvär-zon nedom 'Arctiska kretsen från America allt till Öster= sjön: det vill säga:tvärsöfver den:bredaste och mest strömande öppning, som verldshafvet åstadkommer mot norden. Den synes hål= la sig som mest och vara bäst characteriserad på öar i denna Zon. Att den hos oss finnes endast på öar vid mynningen af Norrlandå största flod; kan komma deöraf, att nordiska climatet der mest temper reras nästan på sätt som nämnt är under N. 670, och det äfven deri- genom, att Östersjöns vatten, der Bottenhafvet är som bredast, vissa tider kommer i ett särdeles stigande mot den stora ur floden nedfallande vattenmassan ungefär såsom i Roslagen. Således finnes den som al- dramest utmärkt på Bondskär i mynningen af norra utloppet och på Lossmen ; föröfrigt såsom sagt på Hemsön. Tab. tecknad efter växten på Hemsöns norraste udde af Herr Le- stadius. a. medelmåttigt stort stånd i sin vanligaste ställning med nå- gra redan uppspruckna skidor och vid b. tillbakarullade skal; c; blomma sedd uppifrån och d. nedifrån. e.kronblad, litet urnupet: ff. stån- dare med pistill och vid "" körtlar utmed båsen. g.. fröskida nedtill afskuren och uppsprucken, så att skalens ringa kölformighet med rygg- nerv synes, h. en lika visad skida utaf stånd från de yttersta hafs= klipporna, på hvilken intet tecken till ryggnerv & do blott kupiga skalen finnes, i. ett örtblad. ETT J VIN NANA 4 NYJUNY VN "My a KA : j Å n TAN ge ä > - ar NV / Nu AR ÖL I JE i ns dr LS bi: UCL j a PN ME RNA NG SN rk År 0 TRASKAR vånR Rn | TÅ "NN ot | ”" iv FK É An Å Wjoyla alt Ma od HE ; k lä Ek FER LS NGA MO ND AFA 677. GERANIUM PALUSTRE. Skaften tvåblomige, ensamna, ganska långa och tilli- ka med stjelken knälikt nedböjda. Bladen fem- klufna tandade. - Blomfodren udd-spetsade (cuspi- dati). Kronbladen i toppen hela (utan urnyp- ning). ; SN | Linn. Sp. Pl. ed, Willd, 3. p. 703. Wahlenb, FL Sv. n. 767: Nästan af samma skål, som man fruktat att gifva den Al- männaste Vatten-Ranunkeln, har man äfven i anseende till mångformigheten tvekat att framställa de allmännaste flerårige Stork-näfvarne (Gerania), och får först meddela denna mera ovanliga och lätt afskiljda art. Den skiljes redan genom sin rot, som icke allenast är flerårig, utan också har tjockare eller tapp- formige roltrådar. Detta är något eget för tvänne det vestra Skåne tillhörige arter, som synes vara en öfvergång till den ännu större knölighet, hvilken tillhör ännu sydligare växter af detta slägte. Närvarande art får deremot till örten en desto större smalhet och vekhet, så att den mest nedligger på andra växter eller marken. Af detta skäl utsträcker den sina blomskaft särdeles långt för att förete sina sköna blodröda blommor. Vidare skiljes den med sina både + toppen hela och vid basen jemna (icke vågige) kronblad. Uti vestra delen af Skåne finnes denna art temligen ym- nigt vid Fogelsång, Norra Wram, Kropp m.fl. st.; men an- nars är den blott sedd vid Christianstad, och hvad ännu märk- värdigare är söder om Götheborg vid Eunnagården i Fässbergs socken på en äng, som kallas brudängen. Den synes fordra sådana kärraktiga ängar, som, utan att genom sin sumpighet om sommaren blifva kalla, likväl om vintern genom öfver- svämningar eller någon annan omständighet till hög grad be- frias från grundfrysning eller käle. I en sådan mark, som föröfrigt äger en los svartmylla, frodas dess rötter ganska mycket, utan att växten ofvan jord blir särdeles framträdande. Det är på sådana ställen, som dess besynnerliga rötter skulle kunna fås till temlig mängd; och det är väl ingen tvifvel, att de då genom sina tjocka rottrådar skulle både mycket me- ra förslå och vara kraftigare såsom sammandragande eiler till och med garfvande medel, än de andra blott med smala rot- trådar försedda Storknäfvarne. i På den söder om Sverige varande Europas stora conti- nent är denna arten rätt allmän , ända till och med på de lägre alperna, och skall äfven med framgång blifva införd i trägårdarne till prydnad, förmodligen dock endast å särdeles passande belägenhet. Deremot felar den alldeles på de Brit- tiske öarna, hvilka i så många afseenden skilja sig från det öfriga 'Europa. Huruvida man häruti får igenkänna en conti- 677. n ehtal-natur eller anse denna arten liksom ersatt af den ännu mer knöliga G. nodosum på de nämnde öarne, torde vara svårt att afgöra. ; | Tab, föreställer ett stånd taget vid det i natur-historiskt afseen- de märkvärdiga Fogelsång öster om Lund i Skåne. Den fina och ges nomskinliga: hårigheten ,, som, föga annat än mot dagen synes, har man tvekat att på tabellen söka uttrycka, emedan det icke kunnat ske annorlunda än genom svarta streck, som liknat svarthårighet, näs stan mera afvikande från; växtens utseende än. den. hårlöshet som ” här förekommer. = > stable 27 RER ng RT Ng a LS Så hi Nor DO ok då NM 678 GENISTA PILOSA. Bladen nästan viggelika (kilformige). Stammen Cel- ler riset) nedliggande. Blommorna på sidan: ur bladvecken, kort-skaftade. ” Baljorna ännu mer ärr den öfrige växten finhåriga. Linn. Fl. Sv. n.. 635. ed. Wahlenb. a. 795. D. finnes få växter, hvilka hafva i alla: afseenden så märk- värdiga frö som de Fjärilslika blommorne (Papilionacece); och derföre är det visst skäl, att här meddela någon allmännare ofversigt af dem, än som. förut i detta verk skett... De bi- draga först ansenligt till denna Linneiska: Naturliga Ordnings- urskiljande, i det att alla. frön deraf hafva lill-roten tillbaka- böjd intill hjertbladens kant eller nogare:' till föreningslinien e- mellan dessa kanter... Med detta :kännétecken anse: vi den nämnde Linneiska Ordning skiljd från de i mera varma cli- mater förekommande. Lomentacere (Leguminose rectembrycs Decandolle) ;ehuru nyare forskare funnit mindre skäl! att skilja desse Ordningar, en sak som hos: oss är af: mindre betyden= het, då. vi i vårt lands Flora. alldeles sakna den: sednare ord- ningen. ) ; ed ; Våra Fjärilslikt, blommande växter få äfven namn af Ärt- ordningen, .emedan de egentliga ärtorna innefattas, deruti och kunna. anses för de , mest utbildade och allmännast kända, således. 1 alla afseenden, betydligaste. . Men. detta oaktadt be- finnas de mesta.växter i ordningen hafva så mycket :från. e- gentliga ärtorna afvikande frön, att man: derefter kan skilja hela ordningen + tvänne afdelningar, såsom följer. 1) De mest Artlika växterna hafva frön med tjocka el- ler köttaktiga hjertblad, som knappt under: -groningen blifva riktigt gröna eller liknande blad, utan: genom, sin ymniga halt af Stärkelsepulver gifva unga plantan sin föda. Det är samma ämne, -sonmr föröfrigt. gör: dessa frön till de näst. Sädesslagen mest närande äfven, för djuren. Vi,hafva af dennay afdelning nyligen i Sv. B. förehaft. det egentliga Ärtslägtet (Pisum), som här enligt namnets betydelse får främsta rummet genom sina: half-klotrunda hjertblad. Till detsamma närma sig slägterna Lathyrus., Vicia, Ervun och Orobus., hvilka hoss oss: utgöra denna första 'afdelning:, sor hos Decandolle får namn 'af Sar> colobe, som vi i fri öfversättning tyckas bäst kunna gifva med Tjock-hjertbladige. Men, emedan gränsen mellan tjocka och tunna hjertblad alltid blir svår att bestämma , så behöfver nran se sig om efter andra. mera. skarpt bestämbara skilje- märken. Man finner d&, att med hjertbladens tjocklek är för- enad en lång och jemnbred vidfästningsyta, som midtuti har en smal Linea. Det synes som skulle den mängd slärkelse- mjöl, som dessa frön umehålla, icke kunna inkomma, utan: 678. genom en större förening med öfriga växten. Detta är-allmänt gällande ibland svenska växterna; men de varma klimatens bönor, synas icke så noga iakttaga sådant, liksom vi förut fun- nit varmare länders växter i afseende på hela ordningens kän- netecken icke så trångt låta innesluta sig. De varmare kli- matens egentliga Art-växter hafva dock icke mindre än våra riktiga klängen, utan de blifva ofta såsom 'Turska-bönorna till stjelken vindande liksom för att dess bättre kunna uppbära den stora last af närande stärkelse, som skall samlas i deras tjocka hjertblad. 'Sådana uppehållningssätt finnas aldrig :hos följande till ört mera än frön betydliga afdelnings växter. '2) Den andra afdelningens frön närma sig mera till all- .männa förhållandet derutinnan, att hjertbladen äro tunnare nästan som egentliga blad, hvarföre dessa växter få namn af Plhyllolobe, som vi torde få öfversätta med Tunn-hjert- bladige. Då de vid groningen uppkomma ofvan jord, an- taga de grön färg och i allmänhet blads så väl egenskaper som förrättningar. De hafva icke något sådant betydligt närings- ämne för unga plantan, utan de bidraga mera genom sin större förening med luften att gifva hela plantan den lifaktighet, att den snarare sjelf kan nära sig ur jorden. Utanpå dessa frön ser man blott en rund föreningspunkt eller hilum, lik- som skulle här i anseende till mindre halt af Stärkelsepulver icke behöfvas så stort samband med moderväxten. Dessa frön äro merendels i öfverensstämmelse med bjertbladens tunnhet sjelfva flata .och tunna, men uti några uppkommer liksom till ersättning för det bristande stärkelset en betydligt stor fröhvi- ta, som dock aldrig är stärkelsehaltig, utan blott innehåller slem, till den grad och at den renhet, att alltsammans i vat- ten förvandlas till den klaraste crystallvätska. I sådant fall kunna fröen blifva ansenligt runda och ärtlika (t. ex. Lotus tetragonolobus), men detta är blott till yttre formen, ty redan den lilla runda vidfästningspunkten skiljer dem från mera rik- tiga ärtor. Denna” afdelnings växter sakna klängen och äro sällan slingrande. Om denna sednare afdelnings -vidare underdelande äfven- som om Genistce-slägtets och dess arters skiljande, blir mera rum att anföra under följande numer. Tab. tecknad vid Halmstad :mot hösten, då växten för andra gån- gen har sparsammare blommor tillika med fröbaljor. b. blad sedt från sidan och c. från ryggen. .d. blomfoder. e. blottad blomma, så att alla kronbladens form synes. f. ståndare-columnen särskild och mera förstorad. g, fröbalja, på hvilken den hvitaktiga finhårigheten blifvit utelemnad. h. densamma uppsprucken. i. toppen deraf. ks frö , sedt från sidan. 1, fröfoster. m. detsamma med utspärrade hjertblad. CESAR SRA LET - SV "” "i LÄR HM LE. SR Pyk z ÅA (öva NS i BN TIN p FRE BANDET OA TT . | vr RANGE 679; ASTRAGALUS ALPINUS; Stjelken nedliggande. Bladen med nie par småblad, af oval form. Blomklasarne längre än bladen, med nedhängande blommor ochärtbaljor; de sednare utom blomfodret på skaft uthängande, spetsade, hårige. Linn. Fl. Svec. n. 661. ed. Wahlenb. n. 824, D: de egentligaste Ärtväxterne (Tjock-hjertbladige, Sarcolobe) alltid hafva ståndarne delta i två knippen såsom bästa Diadelphister, så finnes det deremot ibland de tunn- hjertbladige Fjärilsväxterna en afdelning, som har alla ståndare-strängarna hopväxta i en enda stam, som blir ett slags falsk Monadelphi. Om denna hopväxning föranledes af fröens och fruktens antydda tunnhet, kan man väl lemna derhän; men en sådan sammanställning är åtminstone något, som tanken kan fästa sig vid till minnets underhjelpande. Här måste vi nu skynda att anföra det Genista hörer till den- na afdelning. Det slägtet skiljes också ganska väl med sina tunna och långa skidor från Ononis och Anthyllis; men med Spartium är det deremot så nära beslägtadt, att många nyare författare fört vår Spartium scoparium till Genista, dock slut- ligen bättre till Cyzrisus. Vi lemna med flit allt så som Linné gifvit oss det, då nämligen icke större skäl till ändring före- kommer än som här är händelsen; och anse Genista skiljd med öfre blomfoderläppens tydliga två-tandning och seglets aflånga form, då deremot Spartium har blott litet urnjupen öfre blomfoderläpp och ett bredt, mycket mera ansenligt segel. Hvad Genisternas geographiska förekommande angår är det mycket "märkvärdigt, att de växa endast uti de vestra mot stora hafvet vända landsorterna, och denna art särskildt är den, som allmännast förekommer uti den aldramest för Ve- sterhafvet utsatta orten af Halland. Det är icke här nu rum alt betrakta hvad som gör denna ort till en sådan ljung-mark; nog af att detta sker till den grad, att sjelfva fjärilsväxterna måste antaga ljunglikt utseende och liksom denna dela ljun- gens växtställe eller krypande gömma sig ibland densamma. Slägtet Astragalus deremot såsom riktigt Diadelphiskt har också en tjockare fröbalja, men hvars tjocklek synnerligen nog härrör deraf, att den är på längden till hälften tvårum- mig. Det synes som hade de hos detta slägte nästan i högre grad än hos det föregående tunna fröen lemnat så stort rum i fröbaljan, att den ena föreningslinien fått tillfälle att intränga ' i caviteten och skilja fröen i två rader eller åstadkomma en ofullkomlig tvårummighet. Detta kan ske på två sätt: antin- gen att den undre från frön bara föreningslinien uppstiger så- som hos Astragalus, eller att den öfre fröbärande sömmen nedtryckes såsom hos Phaca. Att vidare underdela dessa släg- 679. ten efter som kölen är mer eller mindre hvass (i Oxytropis); synes oss nog småaktigt, och föröfrigt i mån som det' är öf- verdrifvet skarpt också mindre säkert utförbart, hvaraf rena misstag ofta kunna följa, såsom med flere af dessa växter verk- ligen skett, men hvilket här icke passar sig anföra. Våra icke särdeles många arter at slägtet Astragalus äga alla örtstjelk. Af dem hafva de tvänne, som tillhöra sydli- gare slättlands orter, någorlunda uppåt stående blott till slut något slaka fröbaljor. Deremot de tvänne sednare fjällväxter- na få straxt efter slutad blomning starkt nedåt böjd eller kängande frukt. Den närvarande arten är så allmän icke blott på fjällen; utan också i närmaste nedom dem belägna landsorter, att de förste resande i desse trakter straxt anmärkte densamma. Der utmärker sig såsom en nedliggande ört, som till alla delar är ganska slak och vek. Småbladen äro ända till nie par, korta och breda. Blommorna äro så slakt hängande och äfvenså blifva de på en skaft-lik basis nedhängande fröbaljorna, att alltsammans fläktar för minsta väder. Blommorna utmärka sig dessutom med en synnerligt skiljd hvit och violet färg, som än mer synes tillåcka de under den aldrig: nedgående som- marsolen i dessa orter verkligen talrika honingssugarne. Den förekommer någon gång uti större nästan-fjäll-lika trakter med hvita till och med litet gulaktiga blommor, liksom lånade af den i dessa trakter mest växande Phaca frigida. Det är ingen tvifvel att denna art är en af de ätligaste och att den hörer till Rhenens sommarläckerheter, hvarmed han på en kort tid uppfriskar sig efter den långvariga torr- het, som vinterbetet af rhenmossan måste göra. Tab, ritad i Piteå Lappmark efter ett mindre stånd. a. särskild blomma. b. seglet sedt nedifrån och c snedt från sidan. d. vinge. e. kölen. f. blomfoder med fröredningsdelar, något från hvarandra skiljda. g. fröbalja, tvärtför afskuren, så att den halfva skiljeväggen och fröens läge på bägge sidor om densamma jiakttages, -h. densam- mes topp efter längden klufven med halfva skiljeväggen och ett frö. i. fröfoster. k. detsamma med utspärrade hjertblad. RN Ra NE Aa vu Wigg od 680. TUSSILAGO FRIGIDA. Blomstråssen ("Thyrsus) likhög, simpel. Blommorne strålige. Bladen treviöklige, ojemnt bugtade , in- under gråluddne. Linn. Fl. Sv. n. 744. ed. Wahlenb. n. g21, Tyiana de Strålblomstrige Sammansatta blommöorne (Composi- te radiate) är slägtet Tussilago visserligen ett af de naturli- gaste. Roten är alltid ganska mycket krypande och uppskic- kar från särskildta toppar blomstänglar, som icke hafva några riktiga blad, utan dessa komma från andra rottoppar och ut- veckla sig derföre längre frampå sommaren med en desto mer obehindrad frodighet, oftast med den runda form, som jemte storleken förskaffat dem namn af Häst-hof. Om blomstän- geln får blott en blomma såsom på vår allmännaste och å Sv. Bot. t. 2. redan föreställda art, så blir den ovanliga skillna- den mellan den tidiga blomningen och efterkommande bladen som mest i ögonen fallande; men icke dess mindre fullfölja de större arterna, med mångblommig stängel, samma syftning i starkare grad i det att de slutligen utveckla så stora blad, att de liknats vid stora hattar, hvaraf den afdelningen fått namnet Petasites. "Den egentligaste arten deraf är också för- ut gifven i Sv. B. t. 224. och tvänne andra för Skånska slätt- landet egna arter återstå ännu att föreställa; men innan man gör detta, finner man anledning att vända sig till andra än- dan af riket för att upptaga närvarande med dem förvandta art. Att från Södra Europas slätter på derintill varande al- per växter uppstiga, kan vara mindre underligt; men att man hos oss skall söka den ena förvandta arten på Skånska slät- ten, den andra på Lappska fjällen, är väl mycket märkvärdigt; och för att än mera fästa uppmärksamheten dervid synes när- varande art ganska väl hafva fått namn af 7. frigida (eller den mot kölden tålige). Sådan tyckes dock vissa växters na- tur vara, att de mera värdera en fri luft och sol » än de fruk- ta för olika temperatur under största delen af året. Det Sy- nes vara för dessa växters i jorden sig väl gömmande rötter tämligen likgilligt huru sträng köld, som regerar under fre fjerdedelar af året, blott de under en kort tid kunna ur sina särskildta knoppar uppskjuta stänglar och blad, det må ske på Skånska slätten eller de nästan ändå mer blottade Lappska fjälltrakterna. - Denna Lappska arten måste blott betydligt stå tillbaka mot sina skånska slägtingar med sina mindre och blott tre- vinkliga blad, som också äro betydligt mera urtagna i kan- terne med deremellan längre samt mera tillbakarullade flikar och med sin enklare eller glesare blomning. Med samma skiljemärke synes den också söndra sig från Södra Europei- 680; ska Alpernes 7. nivea, liksom den enblommiga afdelningenk dT". sylvestris från sina närmaste slägtingar. Vidare skiljer sig "vår Lappska art med en mera omsvept eller af omfattande nästan skidformige skärm liksom för kölden bättre skyddad stängel. Deremot synes den mera än de fleste andra arter utveckla sina strålblommor, som det kan tyckas för att desto mer njuta den aldrig nedgående arctiska sommar-solen. Detta sednare tyckes äfven mest hända i de högre fjälltrakterna, der den ofvanför alla betydligare buskars gräns blir mera få- och storblommig, med förmodligen de störste strålarne i slägtet. Uti sjelfva den nästan-alpinska busktrakten är den som allmän- nast ända från högsta Lappmarken till Angermanlands Tiåsjö- berg och Jemtländska bergen. Afven finnes den flerestädes i dessa orters nästan-skogiga trakt; men längre ned är den blott sedd vid Muonioniska och i Savolax vid Idensalmi, på hvilka ställen man först om våren anmärkt den äga så tät blomning och så litet strålige blommor, att man misstänkt en egen artförändring. Huruvida detta tillstånd deremot är blott en mindre utvecklad vår-form, nästan såsom hos Violerne, är icke fullt afgjort. Man har också sett mera hermaphrodita former af de sydligare arterne, hvilka troligen stå i samman= likning härmed. Angående dess kraft och nytta är intet bekant. Troligeri har den kraft, som gifvit Pestilensroten sitt namn, länge sedan hos denna kalla art blifvit bortfrusen. Snarare kunde man vänta sig något af det sammandragande och svärtande ämnet i bladen, hvilket hos Tussilago Farfara är väl bekant. Tab. tecknad i Piteå Lappmark på ett ganska lyckadt sätt af Herr Testadius. a. ett i bästa blomning varande stånd med blott litet ut= vecklade örtblad. b. en längsefter tuklufven sammansatt blomma, visande diskblommor midt uti och strålblommor vid kanterne. c. disk. blomma särskildt, mycket förstorad. d. strålblomma på samma sätt, e. emkrotsen af ett fullväxt mindre blad. WNna AR ROR ATV SMET oa vå Lay dal bd Spå h SAT LAS ina &É MT É ROS FS Vabis + 681. " SENECIO "AQvATICUS. Blomstrålarne utstående, platta, elliptiska. Bladen lyr- formige, annars hela; de nedersta alldeles odelte, omvändt ägglike. Frden glatta. Willden, Sp. Pl. 3. p- 1997. Wahlenb. Fl Sv. n. 929, Urs den under Sv. B. n. 606. gifne Jakobsstat (S. Jaeo- bea), är denne såsom namnet ganska passande tillkännager blott en vattenform; men detta i så hög och märkvärdig grad, att man ej kan tveka särskildt framställa densamma. > Väl hafva någre forskare alldeles nekat dess riktiga skiljaktighet från ofvannämnde hufvudart; och man kan knapt tvifla, att den medelst mellangrader så närmar sig dertill, att gränsen blir svår till att annorlunda än på ett konstmässigt sätt ge- nom ett skarpt taget enskildt kännemärke bestämma. Detta skarpa gränsmärke har man då satt i de alldeles glatta frön, 'och detta antaga vi äfven, ehuru någon forskare, som anta- git denne art, satt ett sådant teckens giltighet hos ett förvandt slägte i fråga (hvad nämligen Gnäphalium pilulare angår). Hos närvarande art understödjes nämnde märke af icke blott full- komlig 'glatthet hos alla andra delar, utan också af en der- med i samband stående tunnliet och hinnaktighet, som gör bladen särdeles ådrige "och blomstrålarne utmärkt tre-strecka- de. Dermed följer äfven en större helhet "eller. odelthet i synnerhet hos de nedersta bladen, eller om "de någon gång klyfva sig blifva flikarne mera glest stående, afrundade och bugtige. ' Tillika är stjelken särdeles ihålig; och roten synes knappt vara mer än tvänne år, såsom hos blommande växten alldeles utan alla ansättningar af knoppar eller ögon för blif- vande skott och stjelkar. Alla dessa skiljaktigheter kunna synas stå i stort sam- manhang med eller kanske vara till största delen en verkan af växandet i vatten. Men till dess ymnigare 'förekommande åtminstone hos oss tyckes en särdeles vattentrakt vara erfor- derlig, en sådan nämligen som bildat sig der Göthalands stör- sta flod utgjuter sig i Vesterhafvet. Genom den vexelverkan, som här uppkommit eller kanske ämnu fortfar, mellan det utströmmande flodvaltnet och det mest vintertiden under de då rasande vestanstormarna inträngande hafsvattnet synes en egen fet sumpighet danats bredvid floderna, hvilken går långt inåt landet. Således går äfven denna växt utmed sjelfva Gö- tha-elf allt upp till Ström midt för Lilla Edet, der bafvets mest omedelbara fordna eller närvarande inverkan synes upp- höra; och vid den andra grenen af Götheborgsviken, som kanske. fordom varit föga mindre betydande och nu är blott mera styckvis interciperad med deraf följande "igenvallning samt derföre förtjent af namnet Säfveån, der tyckes denna 681. växt hafva sitt egentligaste hemvist och sträcka sig icke mins dre långt från hafvet, nämligen ända till Gräfsnäs i mnorraste viken af sjön Anten. Derifrån har kanske någon gång varit en genom Wanderydsvattnet och Romeled gående förening med Götha-elf, så att en annan stor flodö analog med Hisin- gen bildats, till ännu större vattenvexling. Förutan denna så märkvärdiga flod-sträcka, som väl kan anses nog mägtig för att tillegna sig Jacobsstaf och vid dess nordliga upphörande förvandla den till en vattenväxt samt sedan såsom sådan skyd- da den för köld i sitt djupa med verldshafvet sammanhän- gande sköte, är denna växt icke hos oss sedd, om icke vid motsvarande östra sidan af Götha-land, der den likväl på Norrlandsstranden vid Vestervik är så sparsamt funnen, att den torde vara en mera med barlast tillkommen främling än riktig inföding. Denna egentliga S. aquaticus synes endast vara utspridd till dylika med verldshafvet i förening stående vattentrakter af England och nedre Tyskland. Deremot uti Italien och andra södra Europas länder finnes en finare och mera små- blomig form med bhjertformig ändflik på de nedersta bladen, hvilken form torde kunna anses såsom tillkommen genom der varande climats större torrhet och andra omständigheter. E- medlertid har den blifvit upptagen under namn af S$S. errati- eus Bertol. uti Reichenb. icon. t. 357. f. 538. Sprengel syst. 3. p. 559. Härom kan jemföras Bot. Zeitung 1826. p.432. der något tvifvel om den riktiga S. aquaticus uppkastas, som ge- nom vår tabell och öfrige framställning torde kunna anses upplyst. j Tab. vid Götheborg så väl tecknad af Dr. Wahlberg, att inga sär- skildta småfigurer blifvit nödige, om icke b. strålblomma, UR ORK Viv, sg Nera j fa MG lg tra KR an FR den kADp mk vd NR PA KIT NER No ia trden SE DR cd Sage” LASEE TEN FE LÄR ak fr FAR N än 4 fv Sådan NAR äv SN AV OR MY, SAR. AR RN 0 NG SÄS NELSON PY: Sj ont. NE KT SIN SN Bh Kajrant KET ERE SLET NG JR TEA FOTA a JAR VAN, eb Any brett FRAN r NDAER NAMNET > oo RNE) A Valet boule mee RN Tkodog Inslln Rh Nn Öolv i ee TRA inv 4 IVT Wald SÖT kad Pr kän Or HN SVS Faa VER ÖR Ae inb RTR a, PE esk RN Ho KRA br Run RR meludöjs ep sår fyrbent vga ad a RR da HERA a ES AE + & ATS åå HOK NRA RN N ES a i tv i ä Ä + + ARN FIERGT lals vid ON a Ng « ÖS val a LÄ 682. VIOLA MONTANA. Stjelken upprä ättstående, trekantig, — Bladen nedtill hjertlika, uppåt aflånga, på öfre sidan litet håri- ge, sågade. Bladskårmen utåt tandade; de öfre halft-ägglike, längre än halfva bladskaftet, af bla- dens. tjocklek. Blomfoderflikarne lancetlike , spet- sige, , Linn. FL. Sv. n, 787. ed. Wahlenb. n. 967. Näst efter det syftemålet för Sv. B. att framställa Svenska na- turen sådan som den är, synes intet vara angelägnare än att visa huru och på hvad skäl den förr blifvit föreställd, och det i synnerhet då detta föreställningssätt verkligen är föran- ledt af eller till och med grundadt i Svenska naturen. Man har i den föregående numern sett, huru stort sammanhang sy- nes vara emellan den växtens namn, skiljande m. m. och en mycket egen trakts beskaffenhet. Något dylikt och kanske i vissa hänseenden ännu OFIREEA kan sägas om närvarande växt. Den lika så allmänt kända som allmänt förekommande Hund-Violen, Ziola canina, Sv. Bot. n. 290; har det ge- mensamt med flere växter af samma vidsatta artnamn, att va- rå såsom det djur, hvaraf de äro uppkallade, högst mångfor- mige och derigenom äfven en plåga för de till allt fint åt- skiljande sträfvande växtkännarne. Sedan man funnit den förändras icke allenast till storlek och ställning på åtskilligt sält, utan äfven till finare och gröfre hårighet samt öfverst i Norrland äfven äga särskildta gallstånd; så synes man väl vid dess derstädes iagtagne upphörande vara trött vid att undersätta flere artförändringar. Då således Linné sedan på långt afstånd från desse Hundviolens förändringar eller vid Lappska fjäl- larnas rötter och nära derintill varande berg fick en annan form, tycktes den väl med dubbelt skäl kunna bestämmas så- som egen art. Denna här aftecknade arts skiljemärke blef då hufvudsakligast de stora bladskärmen, som öfverst hel och hållna äga de andra bladens gröna sammansättning, med nä- stan blott på en sida varande gröfre och bredare inskärnin- gar, och som hinna till mer än bladskaftets halfva längd. Också äro bladen uppåt mycket mera aflångt utdragna, hela växten starkare eller stadigare upprättstående, liksom mindre bärande märke efter den ofta inträffande torka och mattande blåst, som synes utmagra 7. canina på sydligare slättlandstrak- ter. Vi finna derföre Linnés gifna artnamn såsom vanligen ganska passande för att uttrycka naturen af växtens omgif- velse och med detsamma dess egen beskaffenhets ursprung. Detta oaktadt neka utländske Växtforskarne dessa skilj- aktigheters giltighet för att bestämma en egen art, och säga, 682. att på deras berg synes, huru denna så kallade art samman? flyter med Hund-Violens otvifvelaktiga förändringar nämligen med 7. canina 3 lucorum Beichenb. icon. t. 75. f£. 154. Mer- tens Deutschl. Fl. 2: p. 262. 266. Mi hända :'sker'sådant hos dem mera än hos oss derföre, att i Tyskland -stora slätter och höga berg äro hvarandra närmare och verkligen ' mera blanda eller förena sin vegetation. Derjämte kunna också o- lika grundsatser i vetenskapen anses såsom något bidragande till så olika bestämningar; ty då Linné vid Violernas skiljan- de satte mycket värde på bladskärmens beskaffenhet såsom närmast förent med hela växtens hållning, så finna nyare granskare allt för liten beständighet uti dem och söka mera konstiga skiljemärken uti blomfodrets beskaffenhet, sporrens längd m. m. d. Häruti märker man tydligen den olika syft- ningen, som hos Linné var till allt sådant, som sätter väx- terna i samband med öfriga naturen , hos de nyare till det absolut begränsande, hvilket just ofta genom sin afsöndring likväl blir ohaltbart. Utan att vilja bestämt afgöra, hvilket som uti nu förevarande fall leder till det rättaste, nöja wvi oss med att stödja den ofvan meddelade uppgiften om denna Linneiska växts riktighet med den försäkran, att i de trak- ter, der Linnés 7. montana skall växa, ingen annan än denna förekommer, och att i synnerhet de smalbladiga förändrin-. garne af 7V. lactea, som så ofta blifvit uppgifna för Linnés V. montana, stadna på ansenligt afstånd från dessa orter, så att om dem icke bör bli någon fråga. Tabellens hufvudfigur med blommor är tecknad vid Arfvidsjaur i Piteå-Lappmark af Herr Lestadius. b. blomfoder med nedersta kron- bladet. c. sido-kronblad och d. ett af de öfversta kronbladen, «-- e. fruktbärande topp från Akankoski kalkbrott i Kemi-Lappmark. vv hej bä hå i i - i ve N ö i VT RV + / tand Y å LJ Å LM : Rd "Ar sg Å q | ren Å i ,« j Å + U AN i . | a 1. 19 - . - dd , ” u I Fa I + ) (I 4 bd 4 el i L.A KAJ | (LV re f för sÅAN ver j N å vå / Y | vat Y Tv MVA Vu ' j AA PITT ba 4 1 å if Ler h AGE | : . , RR 2 / vi AM AH TE FÖRETAS IN | AN ör RER Ia 277 sytt rt Ra ER FN f) . - SÄS öd HS (3 sår PTA + ERSATT te ERA MA OY å b MN 4 N Lä »4 på vw a Å MM så w Å gl så å K 4 q YLl 7” Tv i DO ÄYSAN bu | . - Tja hå > MM Så NEYGE At 3 - LA MR v Å SANS K Ä « Ny ij FAR a Nn ) å AA Lr ANA KL NIAGKA . ” 4 SAVE & d Vv - i FARA NAR 683. | OPHRYS ALPINA. Blomlåppen aflång, odelad, på sidorne utgående i en blott trubbig tand. Bladen från roten, jemnsma- Ja, lika med dén bladlösa stjelken. Linn, Fl. Sv. n. 817. ed. Wahlenb. n. 90: Sisora artnamnet redan antyder är denna växt utaf hela Na- turliga Ordningen Orchidecw den, som finnes aldraöfverst så väl på högsta Lappmarkens som medlersta Europas fjällar. Man torde således icke heller böra undra, att den blir så pass outvecklad, att slägtet icke straxt och otvifvelaktigt i- genkännes. Rötternas beskaffenhet visar, att den icke kan stå långt ifrån egentliga Orchis-slägtet, som med sina rötter gifvit hela Ordningen sitt namn. Den inunder hvarken sporr- ellér säckformige utan temligen plana blomläppen, tillikå med de inre kronbladens ringa längd och bredd mot de yttres, sät- ter den näst under Flugblovmstret (Ophrys myodes) Sv.B. t. 293., som också rätt väl kan blifva en bergsväxt och på Omberg växer ganska väl tillsammans: med Bartsia alpina. Vi se i alla andra delar hos närvarande fjällväxt blott en rin— gare utveckling: de öfre kronbladen behålla alltid en sam- manlutning liksom för att skydda inre delarne för snöfall och köld; blomläppen förblir alltid mycket mindre och på sidan blott försedd med en vinkel. eller mindre betydlig tand, lik- som vågade den sig icke utom det öfre taklika skyddet. Äf- ven de innersta fröredningsdelarne deltaga i denna ringa ut- veckling, i det att befröningsmassorne icke såsom på O. myo- des hafva strängarne lösa inom nedre delen af skidorne, utan mera fastväxta och bara. Detta sätter vår fjällväxti en särdeles likhet med slägtet Satyrium, af hvilket S. viride finnes högt upp på fjällen särdeles öfverensstämmande, oeh hvilket slägte nästan på samma sätt skiljer sig från Orchis; men i anseen- de till alla delarnas större utbildning hos de sistnämnde släg- terna får allt en större betydenhet i yttre delarne. Derföre, ehuru vi antagit Satyrium såsom ett särskildt slägte från Or- chis, så tycka vi oss väl kunna låta närvarande fjällväxt stry- ka under Ophrys, och således lemna vi i sitt värde det nya slägtet Chamorchis Rich. eller Chameerepes Sprengel, hvilkets skiljaktigheter blott ligga uti det som nu är anfört, Vi torde så mycket mera få anse ofvananförde blommans bildning såsom ägande samband med växtstället, som hela öf- riga ofvan jorden varande växten tyckes visa en må hända än- nu större lämpning efter climatet. Ofvanpå rotknölarne sitter en hinnaktig hölsa (spatha?), som synes vara nog stor för att öfver vintern hysa hela örtståndet. Ur densamma utveckla sig sedan bladen och stjelken på en gång och i en ganska synnerlig likformighet, för att i största hast vara färdiga till 683: blomning. Detta allt synes hafva en stor likhet med vissa lökväxter i synnerhet Safframn-arterna (Croci); och om vi närmare betrakta växningens omständigheter för dessa olika växter, finna vi en öfverensstämmelse, som är större än man kan förmoda vid nästan motsatta orsaker. . Liksom vir fjäll- växt nära under snögränsen har blott några få veckor att vä- xa på, så måste också Saffransarterne efter den regniga vin- tern skynda att snart växa ifrån sig för den straxt efterföl- jande starka sommarens torka. Det är således synnerligt huru kallaste fjällens och hetaste öknens växter kunna af motsatta orsaken blifva så påskyndade i sin växt, att deraf samma ut- seende uppkommer: en ny bekräftelse på den satsen att ytter- ligheter närma sig till hvarandra. — På vår lilla Fjäll-Ophrys synes den nya löken med sin upphöjning uppom den gamle och med sin krans af redan uttittande nya rottrådar visa, huru den tidigare än andra förvandta växter förbereder följande årets hastiga växning. På Helvetiska alperna finnes denna växt endast straxt nedom och invid sjelfva snögränsen, liksom kunde den till följe af sin nu angifna natur icke fördraga någon varmare och längre sommar, som der vankas längre nedom samma gräns. Deremot i Lappland växer den på några från snön bättre blottade och gräsbeväxta sidor till och med i sällskap af Astragalus oroboides, men alltid vid högsta delen af fjäll- ryggen, der ett för långvarigt vegeterande ändock är litet att befara. Tab. är utförd efter ett utkast gjordt vid Salten i Norska Nord- land af Herr L>stadius. Likväl har i synnerhet en blomma af öf- verdrifven välmening blifvit tillsatt, så utvecklad eller vidöppen i lik- het med fig. c., att en sådan aldrig af sig sjelf och utan våldsam ut=. bredning förekommer på axet, hvarigenom ett något främmande 'ut- seende uppkommit. b. blomma särskild , sedd från sidan i sin na- turliga ställning och så outslagen , som den naturligen alltid blir. C: blomma med våldsamt utbredda kronblad och midtför sedd. d. inre delarne af blomman b. något mera förstorade. Je kr FE ES 4 ERE r öv Ne FYN v LM ge tönA Na SR Å ; NOCIT : bal FARA / va törn EG LA Å AN Å sÅ , q tv lek NN SDL SE SPISAR Vv vn & FRIN JL Fe 2” VE SSV: SLM GO, d Rit af L 5 More badus As ss Of) SN | NS» 684. CAREX 'PEDATA. Honaxen något. skaftade, nära hvarandra sittande, med strödda och. få blemimars.t Skåre atnårsome fattande, spetsigt uddade, = Fröåhusen glatta och glänsande, nästan klotrunde, försedde med en li- ten spets och tvåläppig öppning. Linn. Sp. Pl: ed. 2. p. 1384. Wahlenb. Fl, Lapp: ni 444, t. 14: Svec. n.. 1057. U: den Linneiska nu mera inom Englands gränsor förva- rade Växtsamlingen lärer icke finnas någon växt af ofvan- stående nanm. Man hade då ingen annan utväg till dess be- stämmande, än att söka densamma der den först i natureu blifvit påfunnen; ett sätt till växters bestämmande, som i föga mindre tvifvelaktiga fall ledt till så goda bestämmelser, att de blifvit gillade af sjelfve de Linneiska Samlingarnes upplyste ägare, nämligen enligt de dunkla eller mindre tydliga anled- ningar, som "efteråt i dessa Samlingar blifvit märkbara. Således är nu t. ex. bestämmelsen af Äira alpina antagen uti den nya Brittiska Floran. En så lycklig utgång kan något trösta oss öfver den stora förlusten af Linneiska Samlingarne, då den öfvertygar vetenskapens verld, att hela Svenska jorden kan i många fall vara mera upplysande än några deraf plåc- kade strån, och att den i alla fall behöfves till bekräftande af det, som någon gång i Samlingen genom hastighetens oaktsam- het blifvit mindre tillräckligt inlagt eller betecknadt. Det är så— ledes som den Linnzeiska Samlingen icke gör den Svenska jor- den umbärlig för Växternas vetenskap, hvarigenom vwvi icke kunna annat än uppmuntras till dess nogare undersökning, under det att vi med största tacksamhet erkänna de stora upplysningar, som alltid skola hämtas från meranämnde Sam- lingar, och derföre med glädje erfara, huru de med alla kon- stens och vetenskapernas medel förvaras såsom en helgedom ”) ”) Om Linneiska Växtsamlingens förvaring i England före- kommer en Berättelse i Regensb. Bot. Zeitung 1825. I. Beil. 2. der följande ord läsas p. 4. ”Mohamed”s Ge- beine können in der Kaaba zu Mekka nicht ge- wissenhafter aufbewahrt seyn, als Linnés Sam- lungen - - - - diese Sehätze des nordischen Propheten - - --” "och vidare p. 7. ”Die Exemplare Linnés —- - - sind sehr gut erhalten - - - und mit Sub- limatauflösung iberwaschen.” - - samt åter p. 4. ”Her- barium -- sogar noch in demselben Kasten, in welchem das- selbe einst in Upsala aufgestellt war (so wenig auch die altmo- dische Architectur dieses Kastens zu der elegauten Einrich- tung des Museums harmonirt)” -- hvarvid torde få anmärkas att skåpet också med tiden behöfver något sublimat! 684; uti det rikaste land, som verlden äger. På detta sätt blir & ena sidan den Linnziska Samlingen bäst förvarad i brist på den svenska naturen, och å andra sidan den svenska natu- ren bäst undersökt i brist af Samlingen; utaf hvilka särskild- ta bemödanden slutligen den största möjliga upplysning måste framkomma. Det är vanligen genom olikartade bemödandens slutliga förening, som det bästa möjliga uppstår så väl i ve- tenskapernas som konsternas och inrättningarnas verld. Om denna förening icke så snart och utan omständigheter "vinnes, så torde man hafva skäl att trösta sig deröfver, då utslaget derigenom blir desto vissare och värderas desto mera. Angående i fråga varande växt viste man, atteden blifvit tagen på Piteå-Lappmarks fjällar af Solander; att den skulle äga nästan trådsmala nedtill släta blad, tre ax af nästan samma höjd, ehuru utan skaft; och det emedan de nedre eller hon- axen voro utdragne med mindre tätt sittande blommor, som föröfrigt voro mörkt rostfärgade. Vid eftersökning på nämn- de fjällar fanns ingen annan art än den här föreställda, hvar- på denna beskrifning passade. Väl äger den icke sådan stor- lek, som Linné synes antyda; men detta kan särdeles för fjällväxter, som så lätt till längden förändras, icke vara af stor betydenhet; ej heller äro fröhusen ”obsolete pubescen- tes” utan glatta, hvilket dock på de brunskade fjäll-starrar- terne icke så lätt urskiljes. Ett större stånd af denna således märkvärdiga art är afritadt i den sednaste Flora Lapponica, men den mindre figur, som här gifves, har icke dess mindre sitt utmärkta värde genom den förr ställningen. Man vet icke att denna art är funnen utom de Lappske Hällarne; ehuru känmetecknenas mindre betydlighet och väx- tens oansenlighet kan göra, att den måhända blifvit öfversedd i mindre undersökta länder bland den stora mångd af dylika växter som finnes. Det är i synnerhet med C. digitata och den dermed kanske för mycket förvandta C. ornithopoda , som sjelfva art- namnet ger oss anledning att sammanlikna denna art. De små skärmen, tätt sittande axen med glest strödda blommorna gö- ra också ett nästan dylikt utseende; men fröhusens glatthet och hela öfriga naturen visar ingen förvandtskap med sist- nämnde starrarter. Tabellens hufvudfigur är ritad vid Ran-dalen i aska Nordland midt emot 'Piteå- ”Lsppmark af Herr Lestadius. ob. en del af strået med skärm och ett moget honax. c fröhus. d. fjäll, som setat der- under : alla tre sistnämnde figurerne förstorade. När Br JA 24 & "wet SYRA ÖJ tä ÖNS ' ju TNE SÅ WE Sd ANS NN 3 ; VN wa ” 4 : Lä Vs K ev 2 é MM f PAR Ag 4 ND TRE GOD Gr pA 685. (PINGVICULA ALPINA. Fjällens Fet-ört. Blomsporren conisk, tillbakaböjd, komtamee än blomläp- pens flikar. > Froöhuset tillspetsadt. Linn. Fl. Svec. n. 26. Lapp. n. 12. t, 12. f. 3. Wahlenb. FL Sv. n. 23. Reichenb. icon, t. 8i. f. 166. (och såsom artförändringar äf. ven 167s soch 268). tgREERAERARAG Ta ersättning för den brist på AIGA slägt- bestämmelse ; som vid detta slägtets förnämsta art, Allmänna Fetörtenj P. vulgaris, i Sv. Bot. n. 36., kan Andas , torde man här få anföra, att slågtet har en spgrrfornig blomkrona, som fram- till delas i tvänne läppar, af hvilka den öfre är två-flikig, den nedre treflikig. ' På öfre sidan af denna blomkrona är fästadt ett blomfoder, som i ännu högre grad är tvåläppigt, men så att tvärtom öfre läppen plit.” treflikig, den nedre tvåflikig. Från detta å öfre: sidan varande. blomfäste liksom ned- eller inskjuta fröredningsdelarne i blomman på det sättet, att pistillen blir uppom eller än gre fram och de tvänne'ståndarne nedom eller ' bakom, liksom understödjande den förra med sina krökta strän- gar, hvilka - slutas med :en i-deras utvidgade, nästan sköldfor- miga, ända på inre sidan insänkt frömjöls-knapp. Fröhuset bildar sig inom blommans hinnor merendels något snedt, och öppnar sig slutligen till hälften med två flikar eller skal, inom hvilka finnes ett-enda rum, som midt. uti sig äger ett fritt frö- fäste, från allmänna fästet upphöjt genom ett verkligt skaft, som gör att det. kommer riktigt midt i fröhus-rummet och blir i möjligaste grad fristående. Detta fruktens förhållande närmar slägtet till Rotacec, men blomman förer det till Per- sonate. Hvar blomma sitter på sitt egna' skaft, som uppkom- mer från roten emellan en krets eller ros af blad, hvilka äro mer eller mindre tungformige, oskaftade, med in- eller upp- åtböjda” kanter och derinom eller på öfre sidan, smörjiga utaf en mängd liksom fetma utsilande' papiller, hvaraf slägtnamnet: Roten synes alltid vara flerårig, fästad i fuktig jord, som tyc- kes vara så pass nödvändig, att efter den torra sommaren 2826 knappt någon blomma af den allmänna arten kunde på- finnas. Derföre håller den allmänna Fetörten sig mest i skogstrakter, uppom hvilka i egentliga bergs- eller fjällbygder tillkomma: några ovanligare arter, som nu, så vida de tillhöra vår Flora, skola framställas. Uti norden finnas blott tvänne medarter bredvid Allmän-= na Fetörten, hvilka intaga hvar sin motsatta sida om huf- vudarten och utbilda sig der i högsta grad, liksom skulle det- ta sparsamhetens land -mest egna sig för motsatta ytterlighe- ter. Den första har fnligen de mest vidöppna blommor- na, den längsta frukten, växer på de högsta ställen och blom- mar först med snöens färg, I hos den sista allt detta är 685. motsatsen, hvarföre det också passar satt sedan jemförelsevis framställa densamma. WÄ Den egentligaste Fjällarnes Fetört (P. alpina) har i sammanhang med de nämnde, i hela slägtet mest vidöppna, blommorna också den tjockaste och kortaste sporren; som dess- utom antager gulgrön färg liksom närmande sig åt sjelfva ört- bladen, då /deremot de andre. arterna hafva annorlunda färgad (violett) sporre. Fröredningsdelarne synas äfven, i-anseende till ett härigenom uppkommet större rum 1 blomman, blifvit mera fritt utvecklade och i synnerhet blir frukten mycket längre eller nästan snabelformig. Färgen förekommer i detta slägte mycket beständig, ty så vanligt det annars är, att vio- letta blommor kunna bli hvita, så vet man icke något: sådant vara anmärkt om de violett -blommande Fetörterne. 'Dét är således äfven "en större egenhet än man skulle förmoda, att denna fjäll- arten shar hvita blommor med' den dragning åt gröngult.på sporren, som redan är nämnd. På blomläppen hafva flere arter något gult, men hos denna är det som märkligast och går ofta ut i tvänne. bestämdare gul- luddna fläckar, som gifva anlédning till medlersta tflikenas delning i tvän- ne hörn eller rättare flikartiga rundningårs Detta äfr en sorts frodighöt, som ibland förekommer på fjällen, utan att på något sätt egna; sig till en särskildt art (hvarföre den dock blifvit ansedd under namn af P. flas vescens Flörke.. Reichenb. icon. t. 31. f. 158.) Också en'annan slättlandets form (P. brachyloba Pp. s. st. f. 167.) anse vi komma under samma förhållande och vara densamma, som hos oss finnes på Gottland; Denna sédnaste formen får också något bredare och derföre äfven kor- tare flikar på öfre blomfoderläppen, hvilken lilla skiljaktighet så väl tyckes kunna stå tillsammans med den nämnde olikheten, utan att på hågot sätt gifva skäl till att antaga densamma såsom en tredje art; Den hårighet på blomskaften , som skall hafva skaffat den rum i en: annar afdelning hos Sprengels Syst. Veg. 1..p. 48., synes vara, en än- nu obetydligaro skiljaktighet; och vi torde dess mer:-få , anse arternas fördelning efter hårigheten samt denna utbrytning i anledning deraf för så litet Linne&ansk, att vi åtminstone icke komma i någon frestelse att följa densamma. Långt bättre synes oss blifva, att indela slägtet efter spor= rens större och mindre vidd, hvars grader torde bäst kunna bestämmas ef- ter sidonervernas riktning på sätt som å närvarande tabeller är antydt. Vi hafva förut i Sv. B. och annorstädes anmärkt den stora likhet, som, hvad vissa växter vidkommer, finnes emellan 'våra fjällar och de mest aflägsna slättlandstrakter. Denna Fjällens fetört synes just egnad, att med sin omtalta vidöppna blomma intaga så mycket ljus och värma, som i hast ske kan, eller i- högsta grad älska ett fritt läge. Det blir då förklarligt, huru den från fjällens snövattensbäckar kan med ett hopp komma till det flackaste slättland eller rättare den för blåsten mest ut- satta Ö, som Sverige äger. Sjelfva kalkbildningen på Gottland synes gynna denna gemenskap, som också äger rum för det midt emot svaran= de Lifland. Att deuna fjällens art i anseende till kraft och användning kommer nästan alldeles öfverens med Allmänna Fetörten, synes otvifvelagtigt. Tab; är hufvudsakligast ritad vid'Karasuvando i norraste Lappmar. ken af Kyrkoherden Lestadius, b. blomma framifrån sedd. c. blom- läppens medlersta flik af den förändring, som kallas bimaculata. d. blom- foder, sedan blomkronan blifvit frånrifven, med blottade fröredningsde- lar, allt sedt från sidan, men vid d.+ midtföre. e. den frånrifna blomkro- nan, från sidan sedd och sammantryckt, för att visa nervernas utsprid- ning. (Vid dessa tre sednaste figurerna torde dock böra anmärkas, att de äro gjorda efter torra och sedan uppblötta exemplar:) f. fröhus med blorbfoder. g. detsamma blottadt och uppsprunget: Än senen SM « KA I VER gå My ALPINST > , Mega MES On a IE DIE ar lsd Na KARA VG / kd v a ; | Vg kd Ar y , BAN ” NÖT MG i N. q fyrdg Vv Nå i VU Ya 9 HU SVE UR EMAL i d 4 a Ii 686. PINGVICULA VILLOSA. Blomsporren nålformig, rakt bakåt stående, längre än blomläppens : urnupna. flikar. — Fröhuset eomvändt hjertformigt. Lim, FI. Svec. n. 27. ed. Wahlenb. n. 25. Qärtadt den föregående arten (P. alpina) således kan besö- ka mildare trakter och ehuru den till blad och rot har största likhet med P. vulgaris, så att blott de, för ofvannämnde orsa- 'ker i luften mera utsatte, delarne synas vara annorlunda; — 'så finnes' döck aldrig något vidare närmande mellan dessa ar- ter, utan båda bli på denna sidan 'stådiga utan något afvikan- 'de 'mot sin mellangräns.. Deremot finnes af den Allmänna Fetörten, P. vulgaris, verkligen på fjällen 'en förändring, 'söm något närmar sig mot P. villosa médelst ett tydligare hå- rigt skaft och mindre blommor. "Detta oaktadt deltager den sistnäninde (P. villosa) alldeles:icke i detta närmande, eller går henne på något sätt till mötes, utan blir sig alltid lik så- som mycket skiljd i synnerhet till nedre delarna, hvilket sy- nes hänvisa till en större orsak i grunden, der hufvudskiljatig- heten mellan dessa sista både arterna befinnes ligga. Detta allt gör denna art ännu mera till den nedre ytterligheten mot den förra, som vi anse för den öfre. : =" "Om vi återigen börja med blomman ; få vi anmärka, att denna hos P. villosa är smalast eller trångast i hela slägtet, så att sporren blir som man kallar nålformig. I sammanhang dermed synes äfven fröredningsdelarne vara de kortaste och i synnerhet fröhuset bli nästan omvändt hjertformigt. Alla blom- mans flikar äro icke blott trubbigt kilformiga, utan till och med urnupne, som är något ganska eget hos denna art och veterligen icke finnes i minsta mån hos någon annan art i slägtet. " Blommans utmärkta smalhet ökar på visst sätt oan- 'senligheten; hvarföre den enslige forskaren blir desto mer för- nöjd af att inuti blomman mötas af liksom tvänne täcka ögon, som bildat sig på nedre läppens mellanflik. Dessa svara väl mot de två gula fläckarne på förra artens nedre läpp, men äro ojemförligt bättre utbildade på den blåaktiga grunden och för- sedda med sin mörka ögonprick midt uti. Bladen äro ojem- ”förligt de minsta, rundaste och tunnaste eller mest hinnaktiga i hela slägtet, och kunna i följe häraf icke blifva tydligen fe- «ta på ytan såsom hos föregående arter, utan i dess ställe ut- bildar sig en ganska utmärkt hårighet i kanterna i synnerhet å nedre delen (eller det) som något svarar mot bladskaften. Denna del blir så mycket tydligare som allt till stjelk och rot -börande är mycket fint och utdrages till och med i årliga af- satser, hvilka, oaktadt finheten, så tydligen visa dessa delars mångårighet. - Den utmärkta hårigheten, som föröfrigt betäcker blomskaften och blomfodret, synes äfven på wisst sätt återfin- 686. nas i fröbuset, så vida som de enskildta fästena för hvart frö äro hårformiga och gifva hela det gemensamma centrala fröfästet utseendet af en liten hårtofs. Det kan således tyckas vara med allt skäl, som hårigheten fålt gifva denna art sitt namn, och torde äfven kunna anses som en motsats mot den 'föregå- ende alltid i hög grad glatta arten, Det redan ofvanför antydda sammanhanget mellan i syn- nerhet nedre delarnes bildning och grunden, hvarpå växten finnes , torde nu förtjena att närmare betraktas. De andre ar- terna växa vanligen på dyjord, och det så beständigt, attingen (om icke den ofvanför nämnda fjällens artförändring af All- männa Fetörten) skulle komma på Rödmossa (Splia= gnum). Deremot är denna art alldeles egnad åt Rödmossan och åt de stora trakter deraf, som mest finnas i nordligaste Lappland. I den delen af detta land, — som långsammast af- sluttar ,' utan att bilda sjöar och hvilken dessutom: torde på visst sätt mest få njuta arctisk sommarvärma, — der bilda sig de största Rödmosse-kärren, som till och med af en öfver- drilven grundsyra på sig uppskjuta liksom ättehögar af Rö d- mossa. Sådan är trakten i synnerhet omkring Enontekis; och emellan samt invid densammas Rödmosse-ättehögar växer denna art ymnigare och vackrare än annorstädes. Max torde således få anse detta såsom dess egentligaste hemvist; hvarifrån den spridt sig till de andre Lappmarkerne och-äfven till öfre delan af Jemtland, Sibirien och Grönland. Attnu fin- na den bildad efter denna högsta nordens största Rödmosse= nederlag och att se i dess hårighet en viss också för Röd-= mossan uppkommen liksom Droser-artad natur, hvarom mera nedanföre, torde icke vara öfverdrifvet. Hvad kraften vidkommer tyckes denna lilla art i anseen- de till sin ymniga saft-utsilande hårighet på blomskaften och växande endast på Rödmossen (Sphagnum) böra öfverträf- fa den Allmänna Fetörten och närma sig till Drosera; egentliga Silhår, men dess litenhet torde göra användningen svår och mindre vidsträckt. Tab. är hvad hufvudfigurerne angår tecknad vid Karasuvando i norraste Lappmarken af Kyrkoherden Lesta dius. a. ett stånd af vanli< gaste storleken med en nyss utslagen och derföre mera djupt nedhängan« de blomma samt ett nyss öfverblommadt skaft med börjande fröhus. b. ett stånd, som ännu nederst visar förra årets blad- och stjelk-lemningar (till bevis af växtens flerårighet) samt föröfrigt ett ungt, men fullvuxet, fröhuss. c. blad och d. en sådan bladtillämning, som finnes under de riktiga bla- den. e. blomkrona, sedd framifrån och mycket förstorad. f. blomma mera snedt framifrån samt i mera utblommadt tillstånd och derföre något min« dre hängande än på a. -- g. en del af nedre blomläppen än mer förstorad, till att bättre visa de ögonlika fläckarna. h, lösrifven blomkrona sedd från: sidan och sammantryckt. i. fröredningsdelar, liksom förra figuren efter uppblötta exemplar. k. fröhus uppsprunget och sedt tvärtför öppningen. 1. detsamma sedt längsefter öppningen. m. fröfäste blottadt, men med qvar= sittande frön. 1. detsamma utan frön. o. frö. -- Dessa figurer hoppas man gifva en sådan framställning af växten, att Reichenb. icon. t. 83. f. 172 och 173 liksom flere andra äfvenledes efter torra och ofullkomligare exemplar gjorda afbilder icke behöfva anföras. ÅA enn = rik. RE BN Sd Ad elf SÅ a EARL PF ERE Ne »Å (IX åp Ae He JE JG » Å | 9 d jet dit Pr rk CN få år a madde AN r a RAG 3 Ba ÅN röd 6 ; 7 a A Ra | 4 i ” 0 1) A 4 |/ ) NS = [G)] 687. HOLCUS ATROPURPUREUS. Sinåblommorne två (eller sällan 3 och 4), bägge (el- ler: alla) försedda med lika uppstående » borst och "fuallkomliga frön, samt vid basen omgifna af hår och mot toppen finluddna, . Blomfodren inneslutan= de alltsammans (till och med borstens toppår); tillspetsade. : | j | i " "Wahlenb. FI. .Sv. ns (93. (under Aira). fälten Gräsens indelning och bestämmande till sina slägten påkallat ” kanske mera förbättringar än någon annan Naturlig Ordning bland de tydligen blommande växterna. Utaf nyare försök här- utinnan synes oss Raspails vara det mest lofvande. Det har haft en sådan inflytelse på vår öfvertygelse, att den här före- stäl.da arten. nu blifvit flyttad till ett annat slägte, och det på så: goda skäl ,;: att varaktigheten af denna förändring synes oss svara /otvifvelaktig. : Slägtet Holcus, Ludd-tåtel, (hvars tvänne gamle årter förut äro gifna i Sv. Bot. nämligen !anatus under .n. 84 och mollis under n. '198:) skulle enligt den gamla (der också med- delade) slägtskillnaden kännas af tvänne olika småblommor inom hvart och ett blomfoder, af hvilka den ötre var hanne och en- sam borstbärande; men detta kännetecken, såsom egentligen be- stående i en missbildning eller bristfällighet, kunde icke natur- ligen 'vara' haltbart så vida naturen måste sträfva att bota den= samma. Till detta syftemål synes naturen hafva hunnit hos närvarande art, som fått alla småblommorne lika fullkomliga och således afkastat den gamla slägtskillnaden , utan att derfö- re vara en mindre god art af slägtet, som således blott behöf- ver att med andra ord bestämmas. Småblommorne äga således hos det reformerade slägtet Holcus en utmärkt litenhet mot det stora blomfodret, son :de således icke uppfylla, utan: an- taga derinom en sådan fri: ställning, 'att flerestädes så väl vid basen som upptill tomma rum uppstå mellan dem och blomfo- dret. Denna fria ställningen gör att de särdeles lätt utfalla (hvarföre gräset blir fallet för att så sig sjelf) och aldrig synas bli viviparerande såsom på flere arter af slägtet Aira o. d. Med detta allt tyckes följa, att borstet icke utgår från basen, utan från öfre delen af ryggen, samt hos olika arter kröker sig mycket o- lika till och med tillbakars inom blomfodret. Vidare äro småblommorne utan alla sido-nerver och i sammanhang dermed afen jemn, nästan broskaktig och glänsande substans ungefärligen såsom på slägtet Phalaris« För att bättre innesluta småblommorna har blomfodret en mera båtfor- mig skapnad med inre skalet treköligt. Hela gräset är utmärkt vekt och finluddet, som gifvit anledning till det svenska ganska passande namnet. Deremot hos det närmaste slägtet Aira, egentlig Tåtel, äro små- blommorne tätt omsvepta af blomfodret och ungefärligen lika stora el- ler litet längre än detsamma, hvilket också derföre icke har någon båt- form eller trekölighet? Borsten utgå från basen och kröka sig icke förr än uppom både småblommorne och blomfodret. Småblommorne hafva oftast två sido-nerver, emellan hvilka tunnheten eller saftlösheten är 687. desto större. Hela gräset är glatt, men sträft, ägande antingen mycket grofnervige , platta eller också borstlika blad, HUD Enligt dessa skiljaktigheter passar närvarande Lappska gräs ganska väl in uti slägtet Holcus. Deremot uti Aira-slägtet har det alltid skics kat sig mindre väl och i anseende till sina småblommors litenhet: kom= mit nedemot de minsta arterna (utgörande ett bihang, Airopsis), som hafva borstlika blad och uti allt en hel annän natur. "Det intager så villigt sin egna plats uti Holcus-slägtet; att man nu: mera: kan undra, hvarföre det icke förr ditkommit, hvartill orsaken. egentligen varit de mera fullkomliga småblommorne, som man icke velat medgifva inom det slägtet på gammalt sätt betecknadt, I det hela hafva Holcus-årter- ne en nog lönlig (clandestin) blomning, hvilket hos de vanliga arter- na hjelpes dermed att den öfre småblomman antager hann-natur, Der= emot hos närvarande art är all blomning så lönlig, att man sällan ut- om småblommornas toppar märker några ståndares-knappar, . Det -be- ständiga Lappska sommarljuset synes i många fall göra en mera uts wecklad blomning umbärlig. "Hela gräset hos 'denne art är i hög grad slutande sig till de förra arterna i slägtet såsom utmärkt lent och bred- bladigt samt vid nogare påseende äfven å bladens öfra sida. betäckt med ett fintludd, Den betydligare färg, som icke heller alldeles saknas hos sydli- are arter så vida finluddenhet låter densamma genomskina, finnes här utbildad till den mörka purpurfärg, som -gifvit arten sitt namn, hvil= ket den äfvenså väl kan bibehålla i sitt nya slägte som i det gamla- Man torde således få fägna sig öfver, att i detta: gräs hafva fun- nit en länge saknad eller misskänd prydnad för sitt slägte, Den mest iluddna arten, H. lanarus , saknar mest den antydda färgen, har i hög« sta grad den abortierände blomningen och synes fordra mesta värman £ör att växa, Den andra eller blott lena arten, H. mollis, ihar lud= det samladt vid lederna, antager i synnerhet på blomfodret betyd- ligt af den mörka purpurlärgen , får ibland också öfre småblomman fruktbar, men alltid med långt borst, som "hinner utom det tillspetsa=- de blomfodret, Man finner den dragå sig mest åt vestra sidan af Göthaland och således i detta som andra afseenden något anvisa på: den sista ar= teni. Denna här nu föreställda Holcus. atropurpureus ger genom ,sin friska. fröbärning, såsom nämnt är full betydelse åt slägtet, utvecklar i saknad af luddet på yttre sidan den mesta purpurfärgen, men får der= emot dess 'mera hår omkring småblommorna och äfven finluddenhét på desammas öfre del. - Denna nordiska art framkommer icke förr än i Jemtland och tilltager sedan i allmänhet eller ymnighet genom hela Lappmarken, så att den först under den aldrig nedgående arctiska so=- len som mest visar sin purpurfärg, såsom den största skönhet på sitt ställe i'eitt slag, Den/håller sig äfven iden trakten der skogen bör? jar upphöra och således solen; mest oafbrutet kan verka, utan att kylan ännu blifvit för mycket kännbar, Det är just denna trakt, som vi finna mest kunna emottaga de utkastningar af sydligare slättlandsväxter, som vi flere gånger anmärkt särdeles förekomma i Lappmarkens högre det, Att detta egentligen Lappska gräs finnes möt ryskå sidan vid Pasvig, är säkert; men om det sträcker sig längre bort igenom Siberien, vet man icke. Det synes visst, att det icke växer åt Amerikanska sidan, De sydligare arterne få i Danmark namn af Heste fröjd såsom det begärligaste bete för dessa djur. Här vore således äfven en fägnåd för Lappska hästarne och, der icke sådana mera finnas, troligen för de djur, som få göra deras tjenst, nämligen Rhenarne, hvilka snarare mer än mindre behöfyva ett godt sommarbete; Vi hafva tyckt oss under grä- sets handtering i växtsamlingen märka en god lukt deraf. Tabellens hufvudfigur tecknad efter ett yngre stånd vid Karasu- vando af Kyrkoherden Lestadius. b. tvänne mera mogna blommor förenade med sina skaft. c. skall i genomskärning visa blomfoderska= lens ställning mot hvarandra, d. ett isärfläkt blomfoder med sina små- blommor (nämligen sedan de liksom följande blifvit fröbärande). e nedre småblomman och f, den öfre. g. fyra småblommor uti ett blom- foder. h. frö ur nedersta småblomman med i. sin genomskärning, k:. frö ur öfre småblomman med !. sin genomskärning. SR SEN fiklikrt kr ry vv FM nr vet AR ra SA Vad Si Na såg I FRA ll kk Pb. Kg Nr Ar V/A är då shrati? NAT et Mm td ryå S gå "ve Mia OSA +” run ANSI 0, PR up ; é LS a = vi $ Nye; AN kay i I tell NNE NE KE Ad i PION [LYLE sh IRFREA CT g Fi MANAS KUPP AdplnssöRe NK TEE ch phi Vg RN FFS RAT ÄRE Sa Bytte pv AR AVR rg (a YE Ag 1e5 LE EE vv NTE €. JE Sån bilovlbnd påjend i» LÄ CJ al a FEN ' jr fort 6; tv gr fr JA td PE ANA MÅ » KOM FYR ATTERTYR Moa PYRY sh VEMPRNA AR a Ng a Vv LL SLA få AA rf , 4 er gl Bg, SSE or vild ANU rd åa a NEN TATA NAR - ör : tll NN täled AN AS fö en Få "” v sö ÖRA du le Gö, = a - rt Vv +P grtig an era yn tg For fur er Ned EES SERNER 688. 688. DROSERA ROTUNDIFOLIA, Jungfru Marie Silhår. Tätgräs. Stångeln klasebärande. Bladen nästan kretsrunda, från sidorne sammanvikna. Pistillerna tre. Linn, FI, Sv. n. 273. ed. Wahlenb, n. 341. Murray App. Med. 3. p. 500. Hahneman Apothek,. Lex. 2. 2. p. 81. Rein. Arzneim. 6. p. IX, 227. Archiv f. d. Homeop. I: 3. p.218. <> III 3. p. 70. == V. 2. Pp. 146. «- VI. 3. p. 63. -- VIL 1. p. 65. Homceop. Disp. n. 108. Gisler Vet. Ac. Handl." 1749. s. 11-14. Graumiäll; Med. Bot, 2. p. 39. Pharm. Bat. ed. Nieman. alt. 2. p. 241. Whistling. Ekon. Pflanz. 2. p. 407. D:. torde finnas få växter, hvilka till sin plats uti Linneiska sexual- systemet äro så lätt bestämda, men deremot till sin naturliga förvandt- skap så tvifvelaktiga , som närvarande slägte. Ett beständigt femtal hos ståndarne och antingen tre eller fyra pistiller förer slägtet säkert till Pentandrien och Tri- eller Tetragynien. Derstädes finnas först nå gra buskväxter, med hvilka det knappt kan jemföras, och sedan blott Parnassia Sv. B. t. 172., som enligt de flestas omdöme är dess närma= ste slägtinge , och hos hvilken man torde i de på kanternas hår kör- telbärande honingshusen få igenfinna någon likhet med Droserernas blad. Till dessa både slägternas skiljande fordras blott att märka det närvarandes brist på honingshus, tvådelta skaftade märken, spiralt såmmanrullade kronblad, alldeles enrummige 'fröhus, som spricka i tre eller 4 flikar, på midten af hvilkas inre yta frön äro fästade så att de ligga (imbricatim) spånlikt nedöfver hvarandra mot fröhusets botten med den fria ändan m.m, Till yttre delar skiljer det sig nästan mera med sin före blomningen spiralt sammanrullade klase eller ax (nästan såsom Asperifoliz), sin nakna stängel, och sina blad, hvilka både i kan- ten och på öfre ytan äro besatta med hår, i toppen utsilande en myc- ket klibbig vätska. Detta allt ärså eget, att man blir tvifvelagtig om slägtet tillika med Parnassia skall kunna sättas :såsom ett Bihang till Gruinales eller efter de så kallade Capparidee eller om det bör lemnas alldeles särskildt eller närmare intill Alsinacee , så mycket mera som en nog- grann Örtkännare fört en annan Europeisk art till slägtet Spergula under namn af Spergula droseroides. Mot dettasednäste strider dock kraften. Icke mindre eget är Droserans växningsställe och dess kraft, som allt synes stå i stort sammanhang; ty, ehuru man väl icke kan påstå att växten tager kraften ur jorden, så finres dock uti jorden en förs. beredelse dertill som är nödvändig, Således finnas våra arter af det- ta slägte endast på Rö dmossa (Sphagnum), som i synnerhet med ti> den under förmultning antager cn fränhet, hvilken växten än vidare synes föröka, Till följe häraf blifva dessa växter alldeles oätlige för bo- skapen, I materielt afseende vet man blott att jernsalter hos dem å- stadkomma brunsvart färg. Den finare kraften har man länge vetat vara så skarp, att huden inflammeras och blåsor uppdragas samt vår- tor borttagas, till hvilket sista ändamål knappt något är lättare att till- gripa: Invärtes har den någon gång gagnat mot catarrh, (vattsot, sten- passion, frossa, ofruktsamhet), ögon-inflammationer, men äfven stun- dom åstadkommit dylika krämpor, Detta har man ansett såsom en alls deles oförklarlig motsägelse till dess i-sednare tiotalen af år på goda anledningar en egen Läkarekonst uppkommit, som i rak motsats mot den gamla säger, att lika medel bäst böta lika sjukdomar (similia simi- libus curantur) och deraf kallas Hom &e opatisk Medicin, som kunde öfversättas med Lika. verknings Läkarekonst (då den andre skul- le heta motverknings Läkarekonst). Det är här icke hvarken tillräckligt rum ellef passande ställe att vidare förklara , sådant; men väl :synes' man "böra nämna, att härigenom upptäckaren af denna Medi- cin, Haht eman, och dess "efterföljare kommit derhän att genom en hög grad af utspädning göra farliga gifter till godaläkemedel, Således 688. har äfven dessa växter efter en otroligt långt drifven förtunning befun- nits vara det enda varaktigt hjelpande medel uti riktig epidemisk kik- hosta ock vissa ögonkrämpor. Till -den ändan stöter man sönder hela örten, utprässar saften och blandar dertill lika delar spiritus vini, hvil- ken blandning än vidara. på ett konstmässigt -och bestämt sätt förtun« nas; hvarefter användningen sker med den kunskap och försigtighet, som erfordras oth icke hos andre än riktiga och goda Läkare kan väntas. Denna starka kraft, som hela växten äger, att emotstå en luft= organerna upplösande sjukdom, synes icke vara så alldeles olik med egenskapen af hårens utsilade saft att liksom ett annat gäsnings-äms. ne förhindra mjölkens upplösning. Den kommer nämligen komjölken att på ett sätt tjockna, som hindrar den från: all chemisk förvandling. Uti Norrland synes komjölken i anseende till det beständiga sommar- ljuset och andra om sommaren för hela året ilufi-kretsen sig samman- hopande verksamma orsaker blifva så benägen till att surna, att den sig sjelf öfverlemnad nästan hel och hållen från botten förvandlas i en sur vassla, som föga kan användas. För att hindra detta beredes så kallad Tätmjölk, som får en jemn seghet eller täthet från botten allt till ytan af kärlet, och såsom sådan låter länge förvara sig samt ätas, utan att på magen utöfva den försvagande verkan, som i ofvan- nämnde grad surnad mjölk måste åstadkomma. Denna Tätmjölk fortplantas vanligen genom en liten del af samma mjölkslag; men från början skall den fås derigenom, att man med Drosera bestryker kär- len, hvaruti sedan spenvarma mjölken särdeles af getter silas, och den således erhållna, i början tunna tätmjölken, sedan genom vidare ut= blandning eller liksom fortplantning efter vissa reglor förstärkes tills den får fullkomlig tjockhet eller täthet med en sötaktig smak, utan all syrlighet. Man måste således härutinnan förfara med omsorg och kännedom för att riktigt lyckas. "Fill Tät-ämnets förvaring öfver vintern behöfver man blott upptorka det tunnt utbredt på ett kärls botten, hvarefter det om våren kan åter upptagas af vispad ägghvita till vidare fortplantning. Den således beredda fullgoda tätmjölken är så spis.sam, att den anses för en särdeles tillflygt uti onda år, sär- deles då barkbröd måste tillgripas, hvilket betadt deruti blir mycket drägligare. Man finner häraf att detta påfund icke--blott är för sma- kens tillfredsställande, utan hufvudsakligen ingår i folkets bergning. Till detta vigtiga ändamål nyttjas i Angermanland Drosera så bestämt framför Pingvicula, att ingen tvekan i valet uppstår. 'Tät-ämnet synes hos den sednare vara långt mindre utbildadt och afsöndradt: Om man skulle våga, att göra sig ett vid vissa grundämnen mera fästadt eller materiellare begrepp om den anförde verkan , så kunde man tro sig se Droserans kraft såsom i synnerhet verkande på Mjölk- sockret och icke allenast hindrande dess öfvergång i surnad, utan åstad- kommande dess utdragning i en seg slemmighet. Kanske att Drose- ran i sammanhang härmed förorsakar en Diabetisk tendens hos urinen, som hindrar vattensot, samt en sådan slem- eller sockerbildning i luftröret och ögonen , som skyddar dem? - 3 Flere delar af växten synas tillkävnagifva en särdeles känslighet, Blommorna utveckla knappt sina kronblad, utan vanligen öppnar sig hvar blomrtaa för en gång blott litet i toppen under middagstiden och vid särdeles vackert väder, hvarefter den straxt åter sammanvrider sig om- kring och tillika med fröredningsdelarne till en sorts.tut, som skyddar frukten under tillväxten och mognandet. Största retligheten visa bla=- den, hvilka mest äro besatta med fångade flugor. Utan tvifvel bidra- ger hårens klibbighet att flugorna invecklas , men det synes äfven som skulle håren verkligen inböja sig och omsluta dem. - Detta allt synes gälla till den grad om båda hos oss förekommande arterna, att man trott sig kunna förutskieka det såsom något allmänt, ehuru man till egentligt bruk mest användt den rundbladiga all- männare sorten. Sedan detta i förening med hvarfannat här blifvit an- fört, få vi bättre rum att under följande nummer på en gång och äf- ven i sammanhang ingå uti skiljaktigheten mellan båda arterna. Tabellens förklaring är densamma som under följande art (der blott g. br och b"+ tilläggas), LEDET HART Hi fra ANY FA ITRI TEEN Å bRRASK rutt NULAVA RR As AEA LINDE Ve ' mötts ( LL Lr Kara TREE AN GAR ran Jjkbeer PN een 17 ÖRE DIN GA | FA sRivA. & 4 AMbAPfollrav SJR CW Oh en b YET TE ARN AE 5 PIL Ba bk Pilar? SPUN CI 2 > OR Ra 4 RS bön Fv a ÄN or er Ake ov VN SKR GÖRAN G Pt vän IFS MR UGL SÅ YE EVER Pyle tyda a Gl d a 1 RNE N é ERT or oh af JR ARE Ra "NE PWPA Stuk 3 dd AR RNE AE rr” VR ON ER pu EN UNOve BA an VA NTE SM Är AN LAN BIN TIS ARN Pal dr 4 Oyj Å 1 - STEN JRR Mp ; Ma ; [KE Ryn HÖR 4rovfilg Ck DE SEN el MJ ÅR 4 $ NN jär $ 4 kel eg öra SA EE 1 SINE sr NN s vd d AL AT ELFSS A TE NNE Nn hö NÄ” SMA ch IR a MOT = - fyr ' ND ARN US TA LV wr Ng 4 + OA" Rån NI nrg År 689. 689. DROSERÅAÅ LONGIFOLIA. Siångeln klasebärande. Bladen aflånga och mycket > afsmalnande mot skaften, från toppen inrullade. Pistillerne fyra. Linn, Fl. Sv. n. 274. ed. Wahlenb. n. 342, Va arternas skiljande är det upplysande att anföra, att Lin- né satte våra tvänne allmänna arters skiljaktighet i fråga och understöddes derutinnan af den noggranne forskaren Scopo- li, då deremot nyare örtkännare antaga trenne arter. Så vida som vår kännedom hittills sträcker sig kunna vi hvarken hyl- la den ena eller den andra satsen, ehuru vi. sett mera anled- ving till Linnés fråga än andras antagande af en art, som skul- le vara mellan både härvarande arterne. Den rundbladiga arten är till alla trindare eller längre delar spensligare samt”grönare, men samlar deremot en större mängd körtelbärande hår på sin runda bladskifva, mot hvilkens midt de blifva både kortare och finare än på den andra arten. Dessa bladen äro såsom mycket bredare från början invikne med kanterna. De äro också både till följe af sin form och tunnhet samt känslighet mera skicklige att fånga flugor. Från den körtelbärande röda hårigheten nedgå på öfre sidan af blad- skaften fina hvita hår ända till roten, och dessa utgöra en af de bästa skiljemärkena, som förtjent upptagas i ofvananförde artskilnad om den icke ändock vore tillräcklig. I sammanhang med den: större finheten äro också blommorna hälften mindre, ännu mera ömtålige eller knappt öppnande sig, samt inuti för- sedda med endast tre pistiller. Fröhuset äfven i sammanhang med öfriga växten smalare och öppnande sig i blotttre flikar ; men de smala frön få deremot en betydligare arillus, som bäst ses af figurerna. Med detta allt kan äfven växtstället synas stå i något samband, ty den finnes allmännare på mindre kärrakti- ga ställen, blott Sphagnum kan riktigt växa, der densamma tyckes hafva mindre egen näring än som den följande arten synes fordra. Deremot den Långbladige arten är till alla delar dub- belt grofvare, har en mera knuten rot, från hvilken flere blad- skaft uppgå, hvilka äro mycket stelare, rödare och alldeles glatta (utan alla hår). Den utdragna, långa och smala blad- skifvan är besatt med något längre, grofvare och äfven rödare hår, samt befinnes i början från toppen sammanrullad, hvil- ken ställning den också sedan mest antager, då retning af in- secter eller annat orsakar sammandragning. De dubbelt större blommorne förmå mera öppna sig och utspännas äfven starkare, sedan blormfodret blifvit borttaget, af de starkare fyra pistiller- na. I synnerhet bli de alldeles vidöppne, då vackert väder ef- ter stark åska inträffar. Således sedan man en eller annan vecka väntat på dem, blefvo de ganska väl utslagne med upp- 689. rättstående ståndare men emellan dem utspärrande pistiller (b" bit) d. 18 Juli 1827 efter ett natten förut varande åskväder, så starkt att dylikt icke inträffat på flere år. Detta bekräftar än vidare växtens stora känslighet. Frukten är grofvare och öpp- nande sig med flere flikar, men har de i mindre grad nedåt stå- ende fröen försedda med en tätare tillsittande och derföre o- tydligare arillus. Denna arten växer blott på djupare rödmos- sekärr och längre ut i de samma, utom föregående, 'så att de endast vid gränsen blandas något med hvarandra. Det kan ock- så synas som skulle denna arten såsom i det hela grofva- re och bättre närd vara den kraftigaste, men kanske att det mest verksamma ligger på den föregående i den vidare bladskifvan. ” Hvad varaktigheten angår synes denna sednare långbladi- ga artens rot vara mera och tydligare flerårig, då den förra af flere växtkännare uppgifves såsom till roten blott tvåårig. Den- na sednare uppgiften torde dock mest härröra deraf, att de små bladknopparna, som om hösten sätta sig på den sednare, icke blifva särdeles märkliga förr än gamla ståndet nästan förmult- nat, så att man icke utan större uppmärksamhet ser dem vara uppkomna af ett gammalt stånd och icke af frön. Båda arter- ia äro således i sjelfva verket fleråriga, och om man skulle få dömma af fröens litenhet, skulle man -anse den rundbladige arten för mindre skicklig att fortplanta sig med frön än den Jlängbladige. ARE Kralten måste väl egentligen vara ungefärligen lika hos bå- de arterne. Likväl anses den bättre bibehålla sig hos den gröf- re långbladige arten, så ätt den bättre bunden i knippor kan föras till försäljning. Deremot har den rundbladige arten mest blifvit försökt såsom Läkemedel, kanske mest derföre, att den all- männare och på lättare tillgänglige ställen växer, dels äfven så- som finare ger vid utprässning mindre af den allmänna örtsaf- ten till utspädning af den sega vätska, som genom'de på den- samma talrikare håren utsilas och som utan tvifvel är det kraf- tigaste. Tab. är ritad efter stånd tagna i det bekanta Hvitulfsbergskärret vid Upz3 sala och figurerne betecknade med samma bokstäfver, som på föregående ta. bell. Hufvudfiguren är af medelmåttig storlek efter ett blommande stånd. b. blomma med blomfoder så pass utslagen , som den vanligast förekom- ner. bt densamma så utslagen, som den endast förekommer under den mest gynnande väderlek. bX" inre delarne derur. c. blomma väl utbredd och sedd midtföre så att alla inre delarne synas i förhållande till hvar- andra. d. fruktämne med pistiller från sidan i naturlig ställning. e. en pistill ensam med sina tvänne märken. f. fröhus uppsprunget till hälf- ten. g. den ena delen deraf sedd från sidan. h. hela fröhuset uppsku- ret på ena sidan och utbredt, så att fröfästena- med några vidhängande frön synas. i. frö omgifvet af sin hinna (arillus) och k. klufvet efter läng- den så att fröets storlek mot hinnan än bättre iakttages. Detta har man så mycket sorgfälligare sökt utmärka, som dessa delar hos vår växt af- vika från Gertners figur och som härutinnan en hufvudskillnad mellan denna art och den så kallade D. anglica skall ligga, hvilken vi dock icke rätt känna, utan önska oss upplysning derom. Det är åtminstone visst, att all den i öfre och östra Sverige oss förekomna D. longifolia varit af . den nu anförde b:skaffenheten; fr— 1 AT ARNE Dl ARV LJ TU SJ le rp SAC yb Nya NN p ag (€ SN Lo Di rv I UREA gg VAR KN Gr ; SS TN je AS HR Så EG | BES 2 (RN KM | | k Å 2 | AU - i | i | RAVE är j Å SVA rv i v pA M Tv ÅT NNE VR Flen LG RENT VF LARSA LE ST pod Å , kd Ma SV Weg ; ; ' At AM NA HRF ÄG Ne ; Fats . -Z : a Får å hu NAR FÖR ; BR råg van AL FM FT te KO 4 FARA in MS a Hi EN —"s a rn c , + dä —- Pa dn Pr rr KAR ATSFLER we Årg Fr Mböd -— - . La » ve | f ” -. 1 J [6 | +» € 4 fr il i | i - ' VA ; La de NN vb bj )L i [E on 2. å (a ala Ä vo j| k g NANG MR ö HÅ PRE = - Ej - VE ET te 3 då a 3 At z 5 Pe r ” SNRA 690. Gr a RR 690. MYOSURUS MINIMUS: Linn, Fl, Sv. n, 276. ed. Wahlenb, n. 348. Syst. Veg. ed. Sprengel 1:p. ÖQ72: 0 ? ; Minsta Musrumpa är en ordagrann öfversättning af of- vanstående namn, hvilken man dock icke velat anbringa under titeln af orsak, att ett sådant namn hvarken är ursprungligen syenskt eller af den större svenska allmänheten bekant. - Väx- ten är så liten, att den i allmänhet lemnas obemärkt, och om den skulle märkas, blefve väl ingen jemförelse med de under namn af Solögon väl bekanta Ranunklerna deraf följden. Detta oaktadt är förvandskapen med Ranunklerna så stor, att skillnaden till slägte flere gånger blifvit satt i fråga. Det är redan af Svensk Botanik bekant, att Ranunklerna förändras på åtskilligt sätt till blombladens och ståndarnes an- tal, så att, om ingen annan skiljaktighet hos närvarande lilla växt ägde rum, skulle man icke för dess skull' belasta veten- skapen med ett särskildt slägte. Men det är i synnerhet uti den del, som. gifvit växten sitt namn, hvaruti hufvudskillnaden finnes. Man har väl också exempel på Ranunkler, "som haf- va utdraget frö-fäste, men icke till sådan grad ,' att frön deri- genom få förändrad ställning till "sina väsentligaste delar; en omständighet, som vanligen är af der betydenhet, att icke blott ett annat slägte, utan ofta en annan Naturlig Ordning deraf upp- kommer. ' Det är nämligen fröens upp och nedvända eller hängande ställning, som 'så hufvudsakligen skiljer Myosurus från Ranunklerna, att icke. mera kan bli frågan om förening uti ett slägte, utan blott om huru man med bibehållande af ana- logi skall kunna qvarhålla dem 1 samma Naturliga Ordning. Härjemte har Myosurus smala kronblad med nästan längre klo än skifva och ett blomfoder, som nedlöper utanpå skaftet. Sjelfva örten har både blad och enblommige skaft endast från roten. | j Växten hörer tillde egentligaste vårplanterna (planta vernet. ex. Draba gerna, Veronica verna), så att den orm hösten växer till så pass stora plantor, som ' tidigast om våren kunna blomma och sedan före midsommaren gifva mogna frön, hvarefter hela växten försvinner innan den egente liga sommartorkan kommer. Med: denna högst ringa växtens varak« tighet tyckes hela fröbildningen äga största samband, Då de mest mång- åriga växter såsom Palmträden sällan bära blommor och frukt, samt äfven våra vanliga trädslag gifva vida mera frukt somliga år, så måste derefnot en: sådan snart förgänglig ört som. den närvarande nästan nöd- vändigt gifva frön hvart enda år och det inom en kort gifven. årstid. Man ser i allmänhet att sådana växter rakt'sträfva tillfröbildning, och detta igenkännes hos närvarande. i aldrahögsta grad. Den hlla: roten och örten är-en obetydlighet mot frukten, som utbildad utgör största delen af hela växten , och derföre så rättvist gifvit hela växten sitt namn. Denna således egentligaste Musrumpan eller frukten får en sådan saftighet , att frön kunna utbildas, äfven då eller i fall torkan skulle göra hela den öfriga växten onyttig för näringen. Det blir der- före mindre underligt, att fröet med sitt frö-foster vänder sig mera mot frö-fästet såsom dess näring än mot örten och ioten, som det väl kan umbära. Man synes således kunna säga, att denna ört på ett utmärkt 690. sätt är bildad för att under sin fröbäring kunna uthärda den starkaste uttorkning. En sådan bildning blir dock merendels inskränkt, hvarföre äfven vår Myosurus är enda arten i sitt slägte (sedan den så kallade M. Shortii Rafin. befunnits icke väsentligen skiljd). Den finnes endast uti Europa från Petersburg och Wermlands slä- tare del till Montpellier och Kesmark vid Carpatherna. Man har väl fonnit en form uti Norra America, men denna torde liksom så många andra Europeiska växter vara dit öfverkommen med Europeiska ny- byggare, Den synes sky från djupare och mera odelade continental<« länder. Huruvida detta kommer deraf att torkan i dem redan i bör- jan af sommaren blir så stark, att en så beskaffad växt icke kan bestå, måste lemnas derhän. Emedlertid har man anledning att tänka sig ett sammanhang emellan allt hvad växter heter och climatet; och kanske blifva just dessa minsta växter den känsligaste måttstocken på landets torrhetsgrad, För att mindre lida af torkan synes denna och flere späda vårväxter mest förekomma på ställen vända mot östern och morgon- solen (icke gerna mot södern och vestern såsom mera torkande). Från dessa allmännare betraktelser torde man få återkomma till mindre betydande anmärkningar. Den lilla Myosurus intager nyss blot- tad jord, vid vägar och andra icke magra ställen , hälst å större slätt- landstrakter, knappt uti skogs- och bergsbygder (således icke i Sweite längre in än vid Basel). De första blommorna hafva temligen ordent- ligt femtal i blombladen och ståndarne, hvarföre växten rättast såsom Linné gjorde föres till Pentandrien; men föröfrigt händer ofta, att kronbladen blifva blott tre och ståndarne deremot sju: en förändring, som icke kan anses underlig vid betraktande af dessa delars stora lik«< het hos denna växt (liksom blomfodret och kronbladen hos Ficarias ståndare och pistiller hos andra i synnerhet vatten-ranunkler). På sär- deles små stånd finner man blott 2 kronblad och 3 ståndare, till och med på de aldraminsta inga kronblad utan endast 3 eller 4 stån- dare. Detta är då en förkrympling, som icke bör göra oss ovissa om det som är ordentligast, Annars göra de grönaktiga kronbladen ett synnerligt utseende inom den nästan hvita blomfoderkransen, som i synnerhet med sina nedåt gåendo mycket hvita utskott gör ett synner- ligt afbrott på det gröna skaftet, hvars saftighet de synas bevara. Den= na blomfodrets hvithet förenad med en stor tunnhet utom starkare fär- gade och saftigare delar kunde liknas vid en hvit vaxkappa, i högsta grad tjenlig att utehålla solens för starka inverkan från de inre afsaf- tighet så mycket i behof varande delarne, och det under en tid, då frukten behöfver komma sig före till full saftighets erhållaude. Denna lilla växt skall enligt anställda försök ätas af kor, getter och hästar. Det synes således som hade den i likhet med flere vår- och höstväxter förlorat den skärpa , som närslägtade växter annars hafva. Tab. fig, a. visar ett något större stånd vuxit mellan gräset i en lågländt änvgsväg vid Upsala. 'b. blomma med endast 3 kronblad, —c: blomma med 5 kronblad och 5 ståndare, som blifvit från hvarandra böjda och mellan dem frösfästets pelare afskuren, betydligt förstorad. d. frö-fäste med sitt skaft och ett vidsittande blomfoderblad. e. kron- blad något mera förstoradt. f. ståndare med icke uppsprungen knapp: g. en del af frö-fästet längs efter skuret med tvänne q«-arsittande frön. h. frö skuret på tvären. i, frö skuret efter längden så att frökärnans vidlästning synes. k. den sednare skuren efter längden tillika med frö-fostret. 1. planta med vidsittande fröskal tagen om hösten. Från dess hjertbladsfäste utväxer sedan om våren så väl blad och blomskaft som det öfver a. varande rot-tråds.knippe, hvilket utgör liksom sed- nare årets rot. NaN PR PR dr ATA 7 Aa HOCSNG UN FLOKNSEA a Pp NEON a A Vv äg 2M rr Fe - take Hofberg rn id CM py rand ARN: yr AD pod den bg CTS Öken är vd ag jar ” IN | AT i Så PAR ennstr. Gå) x Ae ” FS 7 VTER 6M. Ret af PFA aklberg 691. ALLIUM ARENARIUM. Sand-lök. Åker-lök. Stångeln nedtill omgifven af nästan trådformiga blad. Blowhylstret myssformigt, affallande. Umbellen ned- till lökbärande, med upptill (eller midtuti) rakt uppstående blomskaft. = Ståndarnes "inre strängar med sidoborst, trefaldigt högre än knappen. Linn. Fl. Sv. n. 279. ed. Wahlenb, n. 351. Reichenb. ic, t. 404. f. 590. (4, vineale). U: det egentligast så kallade Lök-slägtet (AllZium) kunna väl de arterne, som under n. 236. (4. ursinum) och 89. (4. Schenoprasum) äro afhandlade, anses för både de lättast skilj- da och fullkomligast fröbärande; men>de andra återstående ar- terne utgöra icke dess mindre liksom slägtets kärna eller me- delpunkt, stigande så mycket i lökbildning eller rättare lök- bäring, att derigenom icke blott fröbildning utan äfven blom- ning och blad bli på visst sätt otydliga. Att en sådan lökbä- ring, som här äger rum i sjelfva blomningen, skall blifva hin- derlig för denne sednares utveckling, synes oundvikligt. Det- ta kan ännu ske i mindre eller större grad, allt efter som små- lökarne i blomningen antingen intaga blott liksom mellanrum- men mellan blommorna (så att dessa sednare likasom emellan blomskärm , eller palece, få rum att här och der framkomma), eller också i sednare d. ä. högsta antydda graden packa sig lökarne så tätt tillsammans, att icke några blommor kunna ut- komma här och der emellan lökarne, utan alla nödgas attut- växa i en fascikel eller tofs från toppen af det således i hög- sta grad bildade lökhufvudet. Detta sednare är händelsen med närvarande art, hos hvilken således lökbäringen kan anses för aldrafullkomligast, så mycket mera som lökarna ofta i hufvu- det blifva utväxta i långa trådar eller sjelfgroningar. Under det att naturen genom en på detta sätt oafbrutet verksam vegeta- tionskraft åstadkommer fortplantningen , försaummas eller åtmin- stone försenas blomningen i högsta grad, och under allt det- ta förfallna bladen mer än hos andra arter, så att slutligen växtsamlaren icke af hela växten får annat än en i hög grad missfosterlig martofs af de grodda hufvudets lökar. Detta är verkliga or- saken, hvarföre denna art, ehuru egentligen af alla bäst skiljd genom de i sammanhang med den anförda trängseln m. m. också i längre spetsar utväxande ståndare-strängarne, blifvit så sent känd och i mångfaldiga afseenden misskänd. Detta allt tjenar äfven till förklaring, hvarföre vi vågat under ett gammalt Linnziskt namn framställa en utrikes i sjelfva vinländerna för sitt växande i vingårdarna uppkallad art, som åtminstone hos oss icke synes kunna få namn af odlingar, hvilka icko finn»s i landet, och i allmänhet icke böra ge namn åt vilda växter. Linné såg under sin skånska resa på detta lands yttersta bihang, vid Skanör och Falsterbo, en Lökart, som i säden, blandad icke gaf allmänna Ängslöken efter till myckenhe- ten; men den lärer haft i högsta grad förfallnade blad, som Linné der- före tog för platta, ehuru, såsom ban säger, ganska smala. Detta blef 691.. dest 4: arenariums som: man för dei beskrifningen platta bladens skull haft så svårt för att rigtigt igenfinna, Emedan Linné också liknar sin at vid 4; Scorodoprasum, Råckenbollen, troligen äfven för Lök. hufvudets täthets skull (hvaraf det från tyskan härrörande namnet), så har man tagit några förspridda och i åkrarna högstsällan förekomman- de törkrymplingar af densamma för 4. arenarium L.; men det är högst otroligt, att Linné här emot sin. vana, grundad på de riktigaste grund- satser, lemnade något sådant sin uppmärksamhet, utan fast troligare är, att, då Linné såg de tre-trådige ståndarne, så slöt han att bladen skulle vara platta, som de verkligen äro på alla andra tre-trådige lök- bärande arter. Då man vidare finner vår här föreställda art vara den ailmännaste vid Skanör, hvilken i sjelfva. verket allt sedan Linnés tid varit föremålet för landtmannens klagan under namn af Akerlök el- ler San dlök, och hvilken klagan öfver lök bland rågen, som Linné också nämner på anförde ställe i Skånska resan, går så vida som denne art, men. ej vidare, -- så synes. väl all tvifvel om hvad som verkligen blifvit ment och bör menas med- 4: arenarium. försvinna , så framt man vill taga saken ef'er det helas anda och icke hålla sig vid ett enda ord, som tydligen, härrör af ett misstag, föranledt af sjelfva naturen. Utom ofvannämnde anledning, att vänta platta blad, så växer den också vid. Skanör så grof, att bladen derigenom få nedtill en stor intryck = ning. af stjelken, samt förö'rigt såsom mycket ihåliga lätt vid hvarje böjning.sammanfalla med sina båda i sådant fall plattade ytor. Detär derföre troligt, att den förtjente Retzius, som också såg växten blott i samma trakt, tog dem för platta enligt Linné Detta var då äfven så väl af naturen föranledt som att D:r Wahlberg lyckligen igenkände den finare och oftare med: riktiga blommor försedda formen i norra skärgården för utländningarnes 4. vineales;. olika bestämningar, som långt ifrån att vara felaktiga hafva den betydliga förtjensten , att visa naturens och förhållandernas olika inflytelse. -- Vi kunde upplysa iör- hållandet med. exempel af A; Schenoprasum. som högst i norden iår så grofva blad, att de synas halfplatta (semiteretia) och ÅA. oleraceum, hvarifrån mer eller mindre plattade förändringar under namn af A. ca= finatum utgått, om icke rummet redan vore för mycket medtaget, Denna framställning må icke så missförstås som skulle vi tilläg- ga växten. verkligen platta blad, som på något sätt liknad- Roc- kenbollens.. Med de trinda och merendels fina bladen och starka lök.bäringen synes. på vår art de i långa hår utlöpande strängarnes spetsar stå i god öfverensstämmelse, Den öfriga skiljaktigheten torde nog förstås af det ofvananförde.. ; Sedan inga vingårdar, som intaga de varmaste: bergssidor i Södra Tyskland; mera finnas, så fort!ar denne Lök art mot norden att växa på den varmaste sanden särdeles ofvanpå kalkbildningar och i hafstrak. ter, der den.endast förtjenar Linnés gifna artnamn. Den finare växten förekommer i Skärgårdstrakter allt söder om Wermdön och Götheborg, men först på Ölands södra del och nämnde yttersta udde af Skåne blir den i synnerhet grofvare sorten till ett svårt ogräs bland rågen. Man har icke blott ondt af den på åkern, utan dess smålökar hlanda sig i stor mängd bland sädeskornen och förringa ansenligt spanmålens värde. En sådan säd undvikes mer än all annan af köpare, emedan denna iök= sort har starkare och vidrigare lukt och smak än sjelfva H vitlökens något närmande sig åt Ramslök. Man torde således kunna sätta i fråga, om den. icke bidrager till de hudens och andra afsöndringars sjukligHeter som plåga. dessa trakters inbyggare, älvensom till den upp- väckta eller spända sinnesstämning, som utmärker detta strandfolk. Tabellen föreställer den finare formen, som vid Marstrand blifvit mästerligen. tecknad: af D:r Wahlberg. b. blomma. c. en trespetsig el- ler rättare treborstig ståndare. d; en ståndare utan sidoborst. e. frukt- ämnet. f. kronbladi =- Utaf den gröfre formen hade väl flere figurer kunnat tilläggas för att nogare visa bladens form, den ofta affallande och calypter-lika spathan , utväxande smålökar m, m.; men detta hade kneppt kunnat ske utan att betunga den fina Tabellen. cam fi fy 5 Fdäla NN SETAA 6 ' + ANY (ML ' FI (7 ROR MASK ja) Jr - ann ör RN TN MJ LÅ 2 RR I N NR La RA ART RUNS Nå 692. IURHEUM DIGYNUM. ha SeKmålnige och FrRaranide Bladen njur- - formige. Linn; Fl Svec. n. Sö (under Råmex) ed: Wahlenb. n. 443. Zz ter 22 ry Ötllaaden lan de båda förvandta slägterna : Rumex och Rhöeumf synes dock vara så bestämd och deras öfriga beskat- feöliet så tydligen begränsad, att: det bör kunna afgöras om en svensk växt skal föra till det: terertollek sudra eller: ett från båda' skiljt slägte. 5 ”Riarnex har tydligen två öde blomhyllets. det yttre (ca- lyx) med sinä”alltid tre flikar svarande mot fröets hörn; det inre med sina lika många blad liggande på fröets sidor och ut- växande med-fröet till. fröskal, som äro: så: tätt tilltryckta, att blott två ståndare ( stamina) på hvar sida af fröel kunna ut- växå, således spärra från hyarandra och liksom söka öppningen mellan skalen: (emellan hvilka två ståndare eller midt emot val- velns mellanneryv finnes: ingen ståndare): Fröet är i öfrigt bart (utan” alla vingar), försedt med Iångskaftade fjäderformiga mär- ken: "Inuti fröet finnes ett :smalt frö-foster,. som är antingen ringformigt eller åtminstone krokigt liggande vid sidan af frös bita Blewn der emot har blott ett slags blomhylle (calyx), hvar- af er flik”svakar mot: hvart hörn af. frukten och hvarje mel- tanliggande flik mot hvar plansida af densamma. Denna sed- nare slags flik Har indm sig eller «emellan sig och fruktens plaxisidar tre ståndare, 'så att den medlersta svarar mot mel- lanlinien' (och feltes hos förra slägtet). Fröet utgår med sina kanter i vibgar eller hinnor, på hvilka upptill fästes ett nästan oskaltadt märke. Inuti fiöc finnes ett så bredt frö-foster att det tudelar fröhvitan och derföre alltid blir rakt. Detta sednare slägtet synes kunna (hvad Rurmex, troligen i.anseendes till. inta starkare. beroende af hvarandra, ER kan) förändra sitt: tre-tal. Man finner att det ordentligaste för- hålla det af tre ståndare mot livar och en af fruktens didår icke an öfvergifvas,, utan häldre tre-talet af fruktens sidor. rubbas liksom hos de lägr e afsättningarne uti slägtet Polygonuwm.. Det är icke rart, alt på vanliga Bikborbatvfrten se fyrvingade frön; och på EshnA lilla Cappska art äro de alltid blott tvåvingade. Vi finna föröfrigt ingen annan skillnad än att frukten i förening med i hela. växtens spädhet är mera hinnaktig och märkena me- fra sönderdelade i pensellika tofsar, som dock: icke . likna de solformiga märkena på Rumex. Denna nordiska art synes så- ledes otsunget följa Eheum såsom dess sista utskott mot nor- den och på fjällen, eller på sin höjd blifva ett bihang, dertill, som enligt Linneiska grundsatserna icke förtjenar: skiljas der från under namn af Oxyria. Det synes äfven vara en viss a- nalogi mellan; de mest sura Rumices nämligen Acetosw och den- RR 692. na mest syrlika Rheum; ty, då de förra utesluta alla ståndar- ne och drifva dem i särskildta blommor, så utesluter denna i det stället en tredjedel af antalet i alla fructifications-detar. Vi uttrycka detta äfven med namnet Rheum disynum, som ut- om dess har den förmånen med sig att åtminstone bibehålla det Linneiska artnamnet Således kunna vi väl undvika att belasta vetenskapen med tvänne nya namn (Ozxyria renifor- 7nis), på en tid då sådant i anseende till natur-föremålens be- ständigt tilltagande mängd merasän förr kan vara afskräckande. Vid ett närmare betraktande af växtens alla delar synes det nu anförda i det hela bekräftas. Roten är smal i likhet med de egentligaste Syrornas (Acetosce). Deremot synas de med fin- gerlikt från bladskaftet utgående bladribbor försedda bladen, som utbreda sig 1 tvänne runda flikar, vara mera lika Rhabar- bar-arternas. Man märker nämligen att på de stora Rhabar- bar-arterna, som hafva trevinklig frukt, så äro bladen någor- lunda tre-lobige; då vår lilla art i öfverensstämmelse med sin blott tvåvingade frukt har dem endast två-lobige. ; Vidare är Blomningen på denna lilla arten grenigt vippelik ungefärligen sasom på de större Rhea (och icke till den grad,kranslik. el-. ler verticillat som på Rurnices). - Utom den finhet i inre de- larne, som är analog med Acetosernas, så är allt det öfriga full- komligen såsom hos Bhabarbar-sorterna. Hinaktigheten gör till och med att bildningen hos frukten på denna lilla arten bist iakttages. Man ser hos ingen annan så tydligen huru kärnan på litet afstånd .omgifves af en nerv, som upptill, der lill-roten icke är täckt af fröhvitan, bar förening med densamma och se- dan med en bågformig utböjning går till pistillen. Från den- na nerv utgår en :strålighet så skön, att den icke kan före- ställas. Med denna finstrålighet tyckes också den finare delnin- gen af pistillen på denna täcka art kunna förenas, utan att man derföre har skäl göra ett nytt slägte. Åfven geographiska betraktelser tyckas stadga vår fjällväxt såsom ett bihang till de större Rhea. Slägtet Rkeum tillhör egentligast den djupaste continent som finnes nämligen det inie Asiens bergstrakter, hvarifrån man mot norden kommer till denna lilla arts hembygd; som sedan utbreder sig till alla arctiska verldsdelar, men icke mot de på land så fattiga antarctiska trakterna, der blott Rumices i synnerhet de mindre syrliga och mindre saftiga befinnas vara ungefär lika allmänna som mot norden. Denna art blir i nordens mest vanlottade orter mest att värdera genom sin behagliga syrlighet, som gör den särdeles tjen= lig att ingå i maten. Man vet att den i detta afseende blef mycket nyttig under Engelska Expeditionen till Mellvills-ön, att den som mest gagnade under förra delen af arctiska sommaren, men sedan började dels tryta dels försämras. Tåbellens hufvudfigur föreställer ett mindre eller i synnerhet kor. tare stånd, som tillika med blommorna a. och b. blifvit ritade i Piteå- fjällen af Kyrkoherden Lestadius. .c. blomma med mera utväxt fruktämne samt tillbakaböjda blomfoder-flikar. d. frukt med likaledes nedböjdt blomfoder, vid hvars medlersta flik synas qvarsittande stånda- re-strängar. e, frökärna, hvars ythinna midtpå blifvit borttagen, så att fröfostrets kant synes. e" kärnans genomskärning på tvären. f. frökärna, hvars fröhvita blifvit i tu bruten, så att hjertbladen nedhänga i öppnin- gen. g. den samma fröhvitan ensam. h. fröfostret på sned sedt. i. det- samma med utspärranhe hjertblad. k. rotblad af ordentligaste form och adrighet, Sr ÖN ! vi. y ; ISA 2 Nå LÅ MUST AL NE Vä NUR a Ra Å Ly ” H NG Män Å ATL fan. SKON a Få + (0M y Få "Ur ' NN VT oo 693. LYCHNIS ALPINA. Kronbladen tvåklufna.: "Blomfödren omvändt ägglormi- ge. Blomskårm och stjelk glatta (utan så väl hår som klibbighet). Bladen nästan jemnsmala, glatta. Linn. Fl, Sv. n. 410: ed. Wahlenb. n. 514, | FN Lychnis Viscaria, den allmänna Tjär-örten, n. 672 har man som hastigast vidrört den omständigheten, att den här föreställda fjällväxten al nyare, det naturliga systemet till- gifne, författare anses för så skild från L. Viscaria, att den åtminstone kommer i en annan afdelning uti slägtet, då der- emot Linné betraktar fjällväxten nästan som ett foster af den andra. Dessa olika uppgifter härröra såsom vanligen från o- lika synpunkter, som, då de å ömse sidor förenas med någon öfverdrift, så lätt alstra sådana raka motsatser, sonmr väl icke kunna ligga i sjelfva naturen utan på sin höjd föranledas deraf. Sedan de nyare Naturliga Systemets anhängare uti allmänna In- delningen sökt och följt naturen så mycket som möjligt, synas de uti speciella detaljer nästan med flit säga sig lösa derifrån och söka samt följa konstmässiga skiljaktigheter; då deremot Linnés förfa- zande var motsatt , alt nämligen i det generella föga söka naturen , såsom der ofta oupphinnelig, utani stället vid detaljen dess mer blif- va vid densamma utan någon afledning genom konstmässigheter. Hvar och en af dessa förhållanden har utan tvifvel sin goda si- da; och då man icke vil kan förena båda utan att förlora bå- das fördelar, så har man äfven börjat nyttja båda sådana som de äro. Men då namnen som vi vilja bibehålla bero på den sär- skildta kännedomen och vi i norden hafva mycket lättare för att få en speciell naturlig åskådning af några växter än en ge- nerell åskådning af hela växtriket, som södern mera kan lem- na, så följer, att vi enligt vår belägenhet måste mera närma oss till det Linneiska förhållandet. — Här i detta särskildta fall hafva de nyare hos de nu i fråga varande: växterna. sett många konstmässiga skiljaktigheter, af hvilka de liksom genom sammanläggning slutligen få en stor samma, då deremot enligt Linneiska åsigten en allmän naturlig öfverensstämmelse äger rum, som blott urartar i flere små skiljaktigheter. Detta kan icke bättre föreställas än genom hela växtens granskning, så nämligen att man börjar med frukt och fröredning, hvarpå de nyare grundat sin sats, och nedstiger till hela växten som me- ra föranleder den Linneiska slutsatsen. Under sökandet efter konstmässiga speciella skiljaktigheter hafva de nyare kommit på den satsen, att vår fjällväxt skulle hafva enrummigt fröhus till hufvudskillnad från Viscaria, som mer än någon annan förvandt växt har detsamma femrummigt. Denna uppgift är egentligen alldeles oriktig, men blott något föranledd deraf, att hos IL. alpina skiljeväggarne äro först o- 693. ordentligare till antalet, afvikande än. till fyra än till sex, se- dan kortare i sammanhang med hela fröhusets korthet och sist mera tunna: eller hinnaktiga således; mindre tydliga. och äfven mera förgängliga, derföre snarare förloras 1: gamla exemplar, Då MEL I . .” ' -” + 8 ) som måhända 1 sydligare länder, der växten är rarare, oftast blifvit undersökta. ” Med denna hufvudskiljaktighet synes väl också största åtskillnaden försvinna; men ännu kan man fästa sig vid att på L. Viscaria är det särskildta fröhusskaftet mycket lingt, då deremot på £L. alpina högst kort, eller som det upp- gfves intet. Den större kortheten hos sednare. växten blir i sjelfva verkét än mindre betydande, sedan man fonvit af DL. Viscaria ett ”hon-tillstånd med rätt kort fröhusskaft” såsom vi framställt på vår anförde tabell. När man således går från frukten, utan att deruti funnit någon stor olikhet, så blide tuklufmna kronbladen af största betydenhet till arternas skiljan- de, men motsäga just icke annars Linneiska satsen om deras stora förvandskap, ty denna klyfoing kan' väl stå tillsammans: med den "större finheten hos fjällarnes art: Härmed följer em mildare mera blåaktig firg på de 1 allt smärre blommorne, hvil ka vanligast komma närmare till hvarandra; men, då detta e= ntil'gen härör af de nedre blomskaftens större längd, så blir deck den hes några gilna skiljsktigheten, att blommorno silta mera i hufs vud alldeles grundfalsk, och tvärsom skilja sig de nedre blomskaften allt mer och mer från stjelken och komma ibland från roten i övers ensstämmelse med den ö'rige större delbörheten och spenslighetens Under allt detta förloras tjäruktigheten och växten 'antager en högst latt till och med blåaktig yta. Ehuru den således älven 1 anseende till tjärakugheten icke kan komma under Ziscaria, så bör den dock såsom art stå näst derintill. Äfven den nu omtalte tunnheien och hinn= aktigheten kan anses för grunden till fröhusets korthet, så vida den näs mar sig till blåselik beskaffenhets som också kan hafva oordentligs heten i rummens: antal med sig, hvilket allt är en ofullkomlighets Dess förekommande är ymnigas! på Svenska sidan,a' fjällen, deri- från den med floderna synes sprida sig till närliggande östra landsor- ter ända till hafvet, Vid dess stränder upphör den sedan utmed he- la medliersta Sverige, men det är rätt besynnerligt, att den åter fin= nes på olands södra del och de uddar af Blekingen, som li- kaledes vända sig mot största vidden af Östersjön, På. detta sätt hö rer den till de L=ppska växter, som sprida sig blott till östra sidan P . : - YR . om es 4 . o å af riket. Ei märkvärdighet är äfven att den växer högst ymnigt på de gamla slaggvarpshörarne efter kopparhyttan vid Garpenberg, der den lik som på Öland är högst fin och liten (nästan som Silene rupestris). In= genstädes närmar den sig till L. Viscaria, så att om någon ölvergång dertiil icke kan bli fiå a, utan den skulle "enligt Linnés våägsats vara liksom en lösryckt vanslägting deraf, hvilket icke saknar all skenbar an- ledning. Man vet intet bestämdt om denna örts, nytta, men såsom saknan- kV : SR LER. RA de all klibbighet torde den vara mindre obehaglig än Tjär-Örten för de gräsätande djuren. 2 4 / Tab. är ritad efter ett måttligt stort stånd på Piteå :Lappmarks fjäl ar af Kyrkoherden Lestadius. 2. blonuna särskildt; b. blom!ao- der. c. fröhus omgifvet af sitt blomfoder och blott i toppen bart samt uppsprunget med fyra nedböjda flikar. d. detsamma skuret efter läng- den, så att man ser huru högt rummens skiljoväggar stiga mot toppen af fröfästet samt huru kort det inom blomfodret varande fröhusfästet (Thecapodium) är. 694; » NASTURTIUM PALUSTRE. Skidorne aflånga, på alla sidor uppsvälda och i båda ändar trubbige. Kronbladen mindre än blomfodret. Stjelken upprättstående. Bladen alla fjäderlikt kluf- ne; med öron omfattande stjelken , hårkantade. Linn. Fl. Sv. n. 593, (Sisymbrium amphibium fB palustre). ed. Wahlenb. n. 743. förlagdttmintedete Sodan första och förnämsta arten af det åter upplifvade släg- tet Nasturtium under n. 624. blifvit gifven, återstå i vår Flo- ra fyra arter af samma slägte, hvilka blifvit på flerfaldigt sätt förvexlade och misskände samt derföre behöfva att på en gång framställas till jemförelse. Deras betraktande i sammanhang ökar i alla afseenden deras interesse, hvarföre man hoppas, att få härstädes uppoffra åt dem ett betydligt rum i detta häf- te. Sammanställningens värde torde också behöfvas för att er- sätta bristen på egentlig särskildt nytta af dessa växter, hvilka icke kunna annat än tjena till föda för de mindre granlaga djuren. De växa alla såsom slägtet Nasturtium i allmänhet på våta ställen, hälst dem som midt på sommaren uttorka eller något blottas från vatten och blefvo derföre af Linné mer eller mindre samlade under namnet amphibium. Blommorne äro på alla fyra arterna gula, så att de redan dermed skiljas lätt från den syd- ländta hvitblommande första arten. 'Skidorne äro väl på alla i tämlig grad mnedböjda såsom de böra vara 1 slägtet; men annars så olika till formen, att man med skäl undrar dem kunna ingå i samma ordning och än mer i samma slägte. Vi vilja anföra arterna efter som de till skidformen och stylens korthet komma mer och mindre nära intill Källkrassen (N. aquaticum). Den första arten (N. palustre) har verkligen skidor och styl, som äro så lika med Källkrassens, att man kan undra på hela öfriga växtens stora olikhet. Dess blommor äro de minsta i slägtet, dess fröskidor de mest af frön fullstoppade och roten den mest förgängliga. Derjemte har den vidsträcktaste geographiska utbredningen från Skåne ända till Enare-träsk. Alla dessa omständigheter synas stå i ett märkvärdigt samman- kang. Man ser här, huru växten, för den förgängliga rotens skull, liksom skyndar sig att bilda frön med sådan bråska, att blommornas utbildning blifvit mycket försummad. För den skyndsamhets "skull, hvarmed växten kan fullborda sina frön, synes den också kunna växa i så olika climater. Han synes blott i den lilla grad hafva ogräs-natur att blifva i menniskors granskap eller knappt någonsin finnas i alldeles vilda skogen. Detta är något som äfven iakttages vid de öfrige arterne. Det kan synas underligt att denna således allmänna och 694. mycket väl skiljda art framträder under ett mindre bekant namn såsom hade den varit mera okänd för vår störste Växt- kännare. Utan tvifvel såg Linné densamma för sina fötter 'o- taliga gånger och upptog den äfven såsom en särskild art i Up- saliensiska Herbationerne äfvensom uti första upplagan af Flo- ra Svecica; men sedermera, i betraktande af de många för- ändringar , som skidform och annat undergår hos de sista och mest amphibiska arterna, blef också denna förd under de sam- ma, kanske mera såsom en upp i landet förlupen besynnerlig urartning än såsom en af-art i egentlig bemärkelse. Således blef denna växt under Linnés sednare tid och äfven derefter föga bemärkt, tills den nu åter bekräftas såsom särskild och vård kanske mera uppmärksamhet än många andra egentligen lika onyttiga växter. Vid ett således inträffadt närmare skärskådande af dess e- genheter få vi äfven anmärka dess betydliga och hårkantade bladöron, som omfatta stjelken i mycket större grad än på nå- gon af de andre arterne. Detta torde vi kunna anse som ett liksom hos så många andra ogräs betydligare frodande i blad. Härmed synes också förenadt ett särdeles rodnande på sidor och stjelk, icke alldeles olikt de kärraktiga med den samma växande Polygonernas. Dess växningskrets är såsom många ogräs-artade i synner- het å vattenaktiga ställen förekommande arter ganska vidsträckt, ty den är anmärkt från högsta Lappmarken, till Norra Ameri- ca, Java, China och åter Sibirien; således finnes den troligen öfver nästan hela jorden. Den kan desto mindre vara en så- som ofvan nämnt är urartning af de följande, hvilka åtminsto- ne hos oss icke gå på långt när så högt mot norden. Det för- tjenar kanske anmärkas, att den till slut uti Lappmarken hål- ler sig vid de största vattendragen ungefärligen såsom de föl- jande hos oss, men utan att derigenom något förändras. Slutligen torde kunna anföras, att dess artnamn (palustre) egentligen uppkommit vid jemförelse med de följande arterna deraf, att den uppstiger från de större sjö- och å-kanterne, samt således kommer upp Ii landets kärraktiga ställen ; men den finnes alldeles icke i egentliga med beständig grundsyra försed- da större kärr, utan fast mera eller endast på sådana våta stäl- len, som om sommaren uttorka till den grad, att botten sönder- spricker och således egentligen kallas inunderade (Zoca inundata).: I anledning häraf hafva äfven någre Författare kallat den N. terrestre, hvilket dock kan föra till sådan förvexling och för- villelse, att vi i det hela icke kunna föredraga detsamma. Af den nu anförda växningsställets beskaffenhet blir hela dess na- tur att starkt växa i blad med liten blomma, men stark frö- sättning och förgänglig rot dess mera begriplig. Tab. föreställer ett något mindre stånd taget närmare slutet af sin blomning vid Upsala. b. blomma sedd från sidan. c densamma upp- ifrån. d, fröskida. e. dess afskärning, som visar fröens sammanhopade läge, f, fröskidan efter längden, sedan sidoskalet blifvit borttaget. 200 4 säl S SÄRL Å WL rå ÖA OM N MTRARNE SÅ VAS SNRA N + 69535. NASTURTIUM sSsYLVESTRE. Skidorne jemnsmala, nästan platta, längre än sina skaft. Kronbladen större än blomfodret. Stjelkarne uppstigande. Bladen pennformige: småbladen på de öfre nästan jemnsmala, sågade. Linn. FL. Sv. n. 594, (Sisymbrium). ed. Wahlenb, n. 746. Ålder till denna arts anförande i denna ordning är dels den utmärkt korta stylen, som närmar sig till föregåen- des, dels har mau trott den långa skidan kunna anföras såsom första afvikningen innan de allt för korta komma. Föröfrigt synes denna intet förvandt med föregående utan fast mera med' följande art. Den börjar raden af dem, som hafva flerårig rot och i sammanhang dermed större blommor, med kronblad dubbelt större än det äfvenledes gula blomfodret, och framför allt ganska svag frösättning. Kanske äro dessa de smalaste ski- dorna i hela slägtet också de, som gilva minst mogna frön eller liksom blifva förtvinade, ofta oordertligt krökta och säl- lan öppnande sig. I sammanhang härmed är hela växten ut- märkt spenslig, med blad utan alla kanter eller utan öron på bladskaften särdeles den nedre delen. På den hårda stjelkens nedre del upptäcker man en skarphet, som icke är ovanlig hos sandväxter. Roten synes på det sättet vara mycket liflig, att den särdeles stiger 1 sanden eller gruset och ger nya stjelkar från sidan af de gamle (så som tabellen föreställer), utan att der visa någon knölighet såsom på de följande tvänne arterne. Denna art blef först uppgifven såsom Skånsk, utan att Linné synes hafva fästat mycken uppmärksamhet dervid. Man var derföre oviss om densamma tills man vid Mälarn påfann en växt, som icke kan vara någon annan, och fick tillfälle att nogare lära känna densamma. Det är dock blott vid några få hamnar eller utlastningsplatser vid nämnde sjö, som man hit- tills veterligen funnit den, så att en tillfällig hitkomst från syd- ligare orter väl synes möjlig, så mycket mera som den håller sig endast i sjelfva strandgruset eller dess sand. Aldrahäst är den funnen vid Strömsholms-canalens utlopp; sämre eller ne- derst med något knölaktig rot förekommer den vid Skokloster. Ehuru den således väl växer i stundom torrare men i synner- het magrare jordmån än de andra arterne, så är den dock långt ifrån att hos oss förtjena namnet sylvestre, som den synes haf- va fått i sydligare länder, der den må hända oftare aflägsnar sig så mycket från vattendragen, att den kan hinna de på hög- ' läntare ställen belägna skogarna. Man skall hafva funnit den, åt södern ända sill Nya Holland, ehuru icke veterligen under linien såsom föregående art. Det vore då icke underligt om den blifvit så utmagrad af torkan, att den kan förekomma oss 695. liksom 1 betydlig grad förtvinad, särdeles i jemförelse med föl- jande arter, som till roten äro ansenligt mera stadgade, Den växer också sednare, så att den mot hösten mindre hinner till riktig frösättning och mognad, hvilket äfven torde kunna anses såsom följd af en sydligare natur, som här vid dess nordligaste gräs mindre får tid att utbilda sig. Deraf har hänt att våra resan- de växtkännare i sydligare, orter, dem de merendels lemnat före dess mogning, fått mindre reda på densamma. Om den derstädes mera än hos oss närmar sig till den följande arten, måste man lemna oafgjordt. Skidans smalhet kommer egentligen af fiöens ringa antal och deras bestämda en-radiga ställning, som allt ger utseendet af en Arabis. En sådan smalhet synas flere närslägtade väx- ter (t. ex. Nasturtium aquaticum , Barbarca) i sydligare län- der "antaga, då de deremot i norden blifva som kortast och mest uppblåsta. Det är derföre äfven 1 sydligare länder, som den i jemförelse med odlade Källkrassen (Nasturtium a- guaticum BB precocius) fått namn af Vildkrasse (som är e- gentliga öfversättningen af N. sylvestre), hvilket namn den så mycket mer förtjenar som den i anseende till sin både skarpa och bittra smak icke kan nyttjas till mat, utan blott utgör en föda för mindre granlaga gräsätande djur i likhet med följan- de arter. — I sammanhang härmed kan såsom ett tillägg vid NN. agualicum Sv. Bot. n. 624. anmärkas , att äfven af densamma odlas egentligen den nämnde sydligare varieteten, som har tunnare och mera rödaktige blad samt smalare stjelkar, hvilken skördas under kyligare årstider såsom blifvande beskare om sommaren, (enligt Hermbstedts Archiv 7. p. 338). I allmänhet synes den mildare vintern särdeles vid hafvet befordra alla Krasse- sorters ätlighet, hvilken minskas i de kallare länder, der de samma blott om sommaren kunna växa och det med erhållan- de af en särdeles besk vidrighet. Tab. tecknad efter stånd tagna vid Strömsholms=canalens. utlopp i Mälaren. b. ett stycke af stjelken nära roten , för att visa densam- mas skarpa upphöjningar. c, blomma från sidan med utspärradt blom= foder. d. fröskida. e, dess genomskärning på tvären, hvaraf fröens läge synes; f. fröskida efter längden blottad från ena skalet. [1 Be KIA | [ é EA ARN för HÅ AE ' AVI . 1 4 4 SN ' Ra ' «l) | Cl Ha RA bra Ar FANS LL ROR Mi Vilt | IRS EAA NN I KLAN h é LU LONA I le NY AN - ” 1 Uu NE v 4 NM ÖS ng RE aa NAN 4 H j VLT | RN a! 6 ; LR a fd SÄLG SR 'Y | S NR Sk dal SÅR ve JA bb gången af det ena årets stånd efter det andra tyckes vara mycket sen- färdig och otydlig i jemförelse med de riktigt tvåknölige Orchidernas. å ”"' JA i Fc LL DÅ N - | " '"VRED ARA . || I LA | 4 LL | | ' it vil p j 0 [3 « ; h 4 Lå d LÄ NE a ja Lä SN - VÄTA ANAV ET ”n SERNER petar NG Hr ds ÖPA Ne h ” MM | Jr K ” ST NU IVA OR k id Å. VG C La FIN Tuolodledt RJ Sa 5 JR or Fa | « HN KOR 701. CAREX BICOLOR. Axeu något skaftade, ovalformige, merendels tre sam- sittande och med hannar nedom honblommorne. Mårkena två. Fråhusen knappt längre än fjällen, omvändt äggformige, trubbige. Strået trindt, ned- Allioni Fl: Pedem. n. 2311. Wahlenb, Fl. Sv. n, 1093. RN terrälöstet (Carex) är icke allenast ganska naturligt och väl begränsadt i en likaledes mycket naturlig Ordning (hvilket i växt- riket är temligen ovanligt), utan det har också inom sig gan- ska naturliga afdelningar, som icke synas kunna öfvergå i hvar- andra med mindre vid försök dertill en viss oformlighet upp- står, hvilket nästan blott är händelsen på de högsta fjällar (el- ler alperna). Således finnes ingen öfvergång från de med ett enda enkelt ax försedda arterna till de med flere alltid androgy- na småax- (spicule), så framt man icke för sådan skulle vilja anse de så kallade :Kobresice, hvilka tydligen hafva en misslyc- kad hermaphrodit-natur, som uppstått under bemödandet till denna öfvergång, hvarföre de också med sin oformlighet gerna må utgå ur slägtet, för att icke bortskämma eller utskämma det, och komma att med sitt lika oformliga (med K börjande barbariska) namn stå bredvid detsamma. Vid öfvergången från den andra nämnda hufvud-afdelningen (spiculate) till den tre- dje med flere riktigt sjelfständiga och särskildt blommande ax (spicate) samt med de mest fullkomnade arterna försedda floc- ken uppstår väl icke en så ofullkomlig hermaphrodit-natur, men i stället en så kallad falsk androgyn beskaffenhet. Denna är icke så betydlig, att derigenom afdelvingarna rubbas, utan deras mest i ögonen fallande kännetecken blifva endast otill- räckligare. Det blir nämligen icke alltid nog, att se på små- blommornes läge, utan man måste hafva afseende på den vida hufvudsakligare , men svårare, skillnaden mellan' småax (spi- eula) och -: riktigt ax (spica).. Småax kallar man då dem, som äro egentligast såsom delar af ett sammansatt ax, och så- som sådana alltid sitta utan skaft eller åtminstone tydligen så- som på C. paniculata visa sig vara sönderdelningar af strået och derföre alltid understödda af blott vid två sidor fästade skärm. Riktiga ax (spice) deremot äro icke allenast meren- dels särskildta för särskildta kön, utan de sitta också rik- tigt afskiljda på egna mer eller mindre tydliga skaft, oftast lik- som med en knut eller till och med lökaktighet inplanterade i blad- eller skärmvecket. Aldratydligast är detta hos dem som förses med nedtill skidformiga skärm (bractee vaginantes), hvil- ka arter derföre såsom fullkomligast komma först i sin afdel- ning, och derefter låter man dem följa, som" hafva blott en- sidiga skärm, samt aldrasist dem som äfven med blott två mär- ken åter något närma sig till de med sådana alltid försedda 701. småaxade (spisulata). Det är nu endast bland de sednare underdel- ningarne af de riktigt axade starr-arterna, som den redan nämnda fal. ska androgyna beskaffenheten uppstår och det nästan blott på fjällar- na.. Väl har man en (C. Buxbasrmii) i våra strandprovinsers djupaste och således äfven kallaste kärr, som närmar sig till samma natur; men på de än kallare fjällarne får man allmännare vår så kallade C. alpi- na , hvilken dock ännu liksom den förra ibland får särskildt uppståen- de han-ax. Slutligen kommer man på och vid de högsta fjällarne till dem, som bli i högsta grad slokande och hvilkas hannblomning till den grad äfven af denna ställning förtryckes , att man vid änd-axets bas har blott något tecken till densamma qvar, Sådan är bland de med tre märken försedda arterna C, asrata och äfven till en del C. ustu- lata. ; Den här tecknade arten tyckes om möjligt kunna gå än vidare i denna beskaffenhet såsom närmande sig åt de småaxade arterne me sina två märken. Verkligen har D:r Hartman också funnit på vår allmännaste art 2f de med 2 märken fleraxade arterne, en sort ofullkom> liga hermaphrodit-blommor, som kunna sättas i någon jemnlikhet med Kobresiernas, På vår närvarande art gå sido-axens skaft oftast genom ett missbildadt fröhus, hannblommorne äro särdeles få vid ba- sen af änd-axet och uti dem finnes oftast den medlersta ståndaren va- 13 stränglös, samt icke så litet liknande de nedersta litet skaftade frö- husen, hvilka afvikelser från det normala dock mindre synas inträffa på samma art 3 sydligare Europas högsta alper. Fröhusen, i stället för att svartna, som är det vanligaste hos andra fjällarnes arter, an- taga deremot en särdeles ljus blåaktig färg, som emot de mörka fjäl- len särdeles faller i ögonen och gifvit anledning till artnamnet. Denna fröhusens färg synes mest härröra af en fin knottrighet i ytan, som ej är ovanlig på alpernes arter. Inuti fröhusen har jag aldrig funnit nå gon rätt utbildad frökärna, hvilket kan härröra af den ofullkomliga har- blomningen. Strået är alltid liksom nedböjdt af den öfverflödigt ym- niga (ehuru ofullkomliga) ända till toppen sig sträckande förtidiga frukt- ansättningen. Bladen äga en med fröhusen något öfverensstämmande blåaktig färg. Roten är utmärkt krypande eller liksom med sina rakt åt sidan utlöpande skott ersättande den ofullkomliga fröbildningen, Alla de nu anförde afvikelserna från det mest ordentliga förhål= landet i Starrslägtet hafva icke blott det gemensamma, att förekomma på fjällen, utan också på de mest från hvarandra afskiljda fjällar. Den allmännaste C. atrata finnes icke blott på alla Europeiska fjällar, utan den synes också med liten förändring 1 färg vara antarctisk (såsom C. magellanica Lam.). Af de rara Kobresierna har man funnit den ena efter den andra på våra fjällar. Den närvarande Starr-arten var en stor sällsynthet på Italiens toppar af alperna, nu också på de hög- sta Lappska. A båda växer den der vatten med jord nedrinner från glacierer och dylikt, genom hvilken kalla betäckning den sällan kan uppresa sin lutande topp. Detta allt synes tyda att den är ett foster af localen; men om från någon annan viss stammart , är svår att sä- ga. Atminstone har man icke anmärkt någon öfvergång eller närman- de mot någon annan art. Den synes blott vara ewt allmänt utskott från de fleraxade med två märken liksom C. arrata från de med tre märken och Kobresierna dels från de ettaxade dels från de småaxade. ; Tab. tecknad efter stånd tagne vid Polljaur i de högsta Luleå- fjällen af Kyrkoherden L&estadius. b. fröhus med fjäll. c. blotta fröhuset. d. detsamma med afskärning på tvären som äfven går ge= nom fröet och den outbildade frökärnan , 'så att deras förhållande till hvarandra iakttages. e. blottadt frö sedt från yttre sidan. NN fäldne gg Län sale Mos a Yr hä - Ek. , , äv ma Frö ' Ne Vi Nl ww vm vå polerat (FREE eg ög allae 4 Su SM mr qv ab. vå ” Ur NV j LON 7 Av bg | RS Fong : Par Nebret EEE KN Hå 2 ; n Women Lo SAPA M 5 Mm per Av j RA Förr RÅ ki ylle "KVKM Lag ul re h vå Mal ' SR ng v å 4 | i” Rå me HL | RA Blas = . : | Så ä 4. | SY GA fora sn än SN Shun 4 . : NOK på 4 v d » i h C 6 i; Pc pa | i OR ) 0 A kl i ; ' Re ngndtbr PÅ oda NE. i RN N ed AN ks å sr | eg 4 NT Nan jar Fes VA fe + R RC EN YNN tar br RA FR AR samar VR ae AO Gr af FR 702, EQUISETUM REPTANS. Stjelkarne hit och dit vettande nästan krypande, un- gefärligen femkantige, skarpa, inuti med lika sto- ra håligheter. Slidorne med färgade kanter och nä- stan borstlika qvarsittande tänder. Wahlenb. Fl. Sv. n. 1210, RKA RN J u mera man nedstiger till och ibland de ofullkomligaste (Cryptogamiske) växterna dess mer blir vegetationen i al- la verldsdelars arctiska trakter likadan till och med vid jor- dens båda poler (så väl den antarctiska som arctiska). Det blir då mindre underligt, att de fleste och troligen alla svenska ar- ter af slägtet Equisetum också finnas i de andre nordiske verlds- delarne. Om här något förhållande till geographien äger rum, så är det troligen mera i anseende till norr och söder, som så ansenligt verkar på dylika växter, ehuru i södern varande högsta bergen göra ansenligt undantag. " Om man vill på något naturligt sätt reda (och icke blott efter konstmässiga kännetecken sönderdela) arterna uti det högst naturliga slägtet Equisetum, måste man väl samla dem omkring vissa hufvudarter, från hvilka de mest genom förgrening och dylikt synas utgångna. Första hufvudartexr blir då £. arven- se, som utmärker sig med sin tunnhet, släthet och föga var- aktiga stam, uppkommande hastigt om våren, på hvilken stam antingen icke finnas några grenar eller hos biarterna utväxa de tillika med stammen och böja sig nedåt. Andra afdelnin- gen har medelmåttigt hård stam, som sednare på sommaren utväxer och ännu sednare får grenar, hvilka stå uppåt. Tre- dje afdelningen uppväxer och blir fruktbärande mot sena hö- sten samt derföre får så hård stam, att den aldrig kan skjuta några grenar, utan står naken öfver vintern, hvarföre hufvud- arten kallas £. hyemale, med desto större skäl, som den ef- ter vintern är hårdast och då i synnerhet samlas till skafning. I brist på stjelkgrenar delar sig denna desto mer i roten. Sär- deles blir denna sönderdelning i fjälltrakter så stor, att der- igenom en egen art synes uppstå, som i de högsta arctiska trakterna vinner sin största finhet, Denna utgör föremålet för närvarande tabell. "Den finaste och egentligaste formen häraf har på den myc- ket krypande roten, som gitfvit anledning till artnamnet, också nästan krypande trådsmala stjelkar eller rotgrenar med blott fyra kanter och endast fyra inre deremot svarande canaler samt borstbärande tänder på slidorne. Dennes olikhet med E. hye- male är så stor, att man vid hastigt påseende knapptkan fin- na någon förvandskap. Sådan förekommer den utom på fjäl- larne också vid Roslagens stränder. Deremot vid de högre och 702. sydligare fjällens rötter blir den något grofvare med fem eller sex kanter och förutan de deremot svarande inre canalerne ock- så en medelpunkts-canal af ungefär ssamma storlek som de på sidorne. 'Slidornes tänder bli också mindre borstbärande ut- om de som sluta ofruktbara grenar, hvilka hafva borst nästan såsom finaste formen. Således närmar sig den gröfre formen något åt stam-arten E. hyemale, men får dock aldrig, så vida man sett, de grofva stammar med: en stor pipa i midten och affallande slidtänder. Det synes således blifva ett tillräckligt afstånd mellan dem bägge. ; Det synes märkligt, att, då rätta E. hyemale i medlersta Sverige håller sig på sandiga skogshedar, som likväl höst och vår hafva nog vatten, så blir den i Lappmarken mest utmed de större flodernas stränder. Deremot uppstiger i dessa orter först den gröfre förändringen på bergssidorne, och sedan hin- ner den finaste sorten de högsta fjällarne och i synnerhet de mest arctiska orterna. Huru den derefter kan återvända till Ros- lagens stränder, torde: bli en annan fråga. Dess skarpare kanter kunna gifva oss anledning att förmo- -da den vara än mera skafvande än det allmänna Skäftet (Sv. Bot. n. 330.), ehuruväl hela växtens finhet och skörhet synes göra den, åtminstone på vanliga sättet använd, mindre gagnelig. Tab. visar? 1. fruktbärande topp af den finaste formen, förstorad, =- 2. Helt stånd af den gröfre formen med 'uppom nummern visad ge- nomskärning af roten och vid X nya rotskott för nästa år, af hvilka det vid + tyckes blifva stjelkbärande: allt hufvudsakligen enligt Kyrkoher- den Lestadii ritning i Lappmarken, a förstorad frukttopp med fem kanter, b, mellaustycke af stjelken med sex kanter och en me- delpunkts canal, c. en ofruktbar topp af samma inre beskaffenhet, men med långa tänder i öfversta ändan, é a V r $$ é 6 703 CIRCAEÅ INTERMEDIA: Blomfodret glatt (på C. lutetiana gleshårigt), grön- aktigt, ungefärligen så långt som kronbladen. Blomklaferne samsittande. Örtbladen hjertformige, groftandade, glänsande, på ofvan rännformige skafft (på C. alpina hinnkantade). Ehrharts Beiträge 4, p. 42. Retz. Suppl. Sec. FI, Sc. p. 4, Flor Dan, 1. 256, Regensb, Bot, Zeit, 1828, 2. p. 588. Wahlenb; Fl, Svec, n. 4 pB: Ma. har väl i allmänhet föresatt sig, alt icke egna särskild- ta tabeller af Sv. Bot. åt artförändringar, ehuru märkvärdiga eller från hufvudarten afvikande de ibland kunna synas vara; men särskildta afseenden kunna de ibland under-arter (sub- species) mest märkvärdige så kallade mellan-arterna (planite intermedic) förtjena, i synnerhet då de bidraga att afgöra he- la slägtens förhållanden och beskaffenhet, så som här med närvarande växt synes vara händelsen. Detta är äfven or2 saken, hvarföre man trott sig kunna uppoffra en särskildt nummer deråt. Det är ingen tvifvel, att olika växtfamilier förhålla sig mycket olika till delarnes betydenhet vid arternas skiljande. Vi hafve nyligen sett, huru bland Nasturtia en litet varak- tig rot är benägen att bilda dess fullkomligare frukt och til- lika mindre utvecklade kronblad, och något dylikt tyckes hos de fleste at Decandolle så kallade Thalami-florce kunna anmärkas, hos hvilka föröfrigt den ena delen af blomman kan tilltaga i storlek och antal på den andras bekostnad. Der+ emot hos samme Författares Calyci-flore ser man de i ögo- nen mest fallande blommans delar vara så förenta, att de liktidigt och i samma grad utveckla sig, utan att kunna taga något från hvarandra. Detta är mest händelsen hos de af Linné företrädesvis så kallade Calycanrtheme, hvilka utmär= ka sig dermed att blomfodret så närmar sig till kronbladens beskaffenhet, att alltsammans straxt efter blomningen affaller och lemnar frukten bar, liksom afstympad. Man ser således Epilobium hirsutum ganska bestämdt skilja sig med sin stora blomma från E. pubescensy och på sätt som hos dessa båda synes blommans storlek hos dylika växter i allmänhet aftaga mot norden. | Circea hörer icke allenast till samma naturliga familj, utan synes i allt vara mera analog med slägtet Epilobiurm än man i början kan förmoda. I allmänhet tyckas alla dessa växters slägten till geographiska utbredningen och sin bild- ning följa longituden. Vestra America har sina rödblommi- ge Oenatherce , det östliga deremot sina gulblommiga arter af samma slägte, hos hvilka alla blommornas storlek och längd. 703 väsentligen skiljer arterna. Det blir då naturligare att Euro- . pas Epilobier visa flerfaldig öfverensstämmelse med Circee. Man kan anse Circeerne för den spädaste utbildningen i sin Ordning, hvilken behöfver det skygd och det försvar mot torkan , som endast bergtrakternas skogar kunna gifva; och derföre finnas de i synnerhet på rikets vestra sida. Der går den stora arten (C. lutetiana Sv. B. t. 586.) ungefärligen så långt som bokskogen sträcker sig; den mindre (C. alpina Sv. B. t. 567) deremot följer granskogen ända upp under Lapp- ska fjällarna. Om nu den här föreställda C. intermedia vere en verklig mellanart, så skulle den väl också härutinnan när- ma sig till ett medel-förhållande, men detta är alldeles icke händelsen. Tvärtom finnes den veterligen endast i Skåne, och det på ställen och i trakter, der C. lutetiana är allmännast och frodigast, så-att den derigenom egnar. sig att intaga äfven våltare ställen, hvarigenom den nedre delen får bladform och glatthet af C. alpina, under det att den öfre med sina större blommor behåller sig mera liksom en tillhörighet af C. Iute- tand. Genom allt detta synes då på en gång blifva afgjort hvart denna växt-form hörer och huru litet den utgör någon sådan öfvergång från den ena till den andra arten, som på något sätt kan billiga de båda Linneiska arternas förenande till blott en art, eller” det påståendet (i Sprengels Syst. Veget.) att endast samma art ulgör hela slägtet. Vi ärö således här lik- som vid Nasturtia af den mening, alt man snarare kan an- taga tre arter, än förena” alltsammans till blott en enda art. Den nu anförda C. intermedia bekräftar kanske annars sin föga sjelfständighet dermed , att den mindre befunnits sätta någon frukt, (såframt icke detta kommer af den sena blomningen), ntan blott frodas i nedre delarne, tillfälligt uppfriskade ge- nom källvattnet, som den mera än sjelfva CC alpina synes fordra. Häraf dess grofva rotskott och tjocka leder, som allt aflägsnar den från sistnämndo till alla delar fina art. Om vi häruti icke se något annat än C. lutetiana, är det likväl en annan ytterlighet deraf mot den helbräddade, spen- liga, på ovanligt torrt ställe vuxna form, som förut i Sv. Bot. är gifven, och mot hvilken denna icke är alldeles onödig till ett omfattande begrepp om arten. Den lilla C. alpina är der- emot mera beständigt densamma, som äfven synes följa af dess nordligare och inskränktäre växningsställe. ; Man har också i Tyskland anmärkt att då C. alpina blommar i Juni, C, lutetiana i Juli, så komther GC. intermedia i Augusti, hvil« ken skillnad meHan den första och sista dock hos oss i anseende til den kortare sommaren torde bli mindre betydliga 7 Tab. efter ett medelmåttigt stort stånd i den så kallade Påls. köpsskogen vid Helsingborg, d. 27 Julii nyligen kommen i blomma. b. outslagen blomma, c. blomma förntan fröredningsdelar sedd uppifrån, d. båda "kronbladen. e. fröredningsdelarne särskildt. f. fullständig och väl utslagen blomma , liksom de två sista figurerna betydligt förstorad. ) nr ut EK J ” AN 1 tU; 7 ARI I ) AR Å i) 15 GE MV Åb kt bdh fi Ån Pa AE Ä . LA då fån a 4 ky MN ' ; KEN RE 104. 704 POA . FLEXUOSA. Biomskalen aflånga, uti äfvenledes aflånga fyrblomiga småax. Blomvippan slak, pyramidformig, med krur sige alldeles släta grenar. ' Roten krypande. Smith Fl. Brit. 1. p. 101. Engl. Bot, a6. t! 1125. Wahlenb. FJ), Cårp. n» 70. Svéc. n. 108, Lapp: n. 65: (P. lara). SBlägtet Poa eler Grö utgöres af en sådan mängd eller kedja af närslägtade arter, att man har få eller inga punkter, der man med 'full säkerhet kan göra en afskärning eller art- skillnad, utan att behöfva frukta för öfvergångar eller artför- ändringar. I synnerhet blir det svårt att bestämma, om oli- ka fjällars alster böra åtskiljas eller förenas, då man icke från t, ex. Lappmarken till Carpartherna kan i en kedja full- följa fjäll-naturen, utan blott efterse, om de i det ena landet så förändras att full likhet med det som finnes i det andra upp- står, hvarom alltid är svårare bli fullt förvissad. Det må således icke för mycket förundra någon, att den art, som i sednaste Flora Lapponica kallas P. lara; se- dan framträdt under namn af P. flexuosa, och nu återigen 2 nyaste Editionen af Linnés växt-system förenas dermed. Den egentliga P. lara är till alla delar mera smal och slokande med en blomning så utdragen, att den mera liknar en klase (racemus), som äger större och mindre färgade små ax, utan förenande ludd emellan småblommorne. Man har funnit den i syn- nerhet på de högre toppar af medlersta Europas alper, som icke äro långt från slättlandet och särdeles fallna för att samla dim- ma och oväder på sig såsom. en hatt, hvaraf namnet Pilatus, egentligen mons pileatus och dylika namn. Det är tydligt att gräsen häraf böjas och af dimman bli drypande samt fallna får en slokande växt, samt hvad Grö särskildt vidkommer få större och slätare småblommor, som man vet tillhöra mera i vatten vuxna arter af detta slägte, till en motsats mot A- rundo och dylika slägten, som 1å längsta håren på de vatten- rikaste ställena. Annars kunde man kanske till följe af den- na släthet anse detta gräs för nära förvandt med P. nemora- Zis eller glauca, då deremot följande tydligen står näst intill P. pratensis. Det Nordiska fjällarnes gräs, som nu kallas P. flexuosa, har deremot mera spänd växt och pyramidformigt uppstående vippa, men med 'slokande och krusigt böjda grenar nedtill, hvarföre den i likhet med Aira flexuosa fått sitt artnamn. Dess mera färgade och af ludd förenta småblommor synas fullkomna artskillnaden från föregående, så framt icke allt härrör deraf, att den i högre Norden finnes på de torrare för- alper (voralpen), som der icke äga några till sådan grad moln- Lä 704 samlande battberg, utan fastmer lida af en sommartorka, som tydligen är desto känbarare såsom förenad med ett beständigt ljus. Deraf torde dessa trakters grässlag få den fallenhet för mörk eller svartaktig 'purpurfärg (color atro-purpureus), som verkligen utmärker dem. Huru det: nu också må förhålla sig med artskillnadens beroende af dessa omständigheter, som synes rätt svårt att afgöra, så är det åtminstone riktigt att hafva uppmärksamhe- ten vänd åt allt sådant, som kan stadga och öka begreppet om elimaternas olikheter. "Om man således skulle låta ett dylikt bidragande till ländernas olika physiognomie mera uu- derstödja än förringa det Botaniska åtskiljandet, så vore der- med ingen felaktighet begången. Den nordiska arten anmärktes först på Skottlands alper, hvilka verkligen till gräs-vegetation synas Öfverträffa våra. Der finnes åtminstone en Alopecurus -alpimuss, som icke är sedd annorstädes. Då desse -alper också alstra Avena pla- niculmis, torde det ej förefalla underligt om Östra Europas al- per hafva Poa flexuosa. Teb. är ritad i Piteå-Lappmaäarks fjällär af Kyrkoherden Laesta= dius. a. hela gräset i yngre tillstånd, 'b. småax med skaft och d. dems= förutan. e. kronskal: alla tre figurerna förstorade. e. äldre strå och vippa. hl. I NU vå EN ; TA dl MSN År "R ÅRE yn 2 UU; - AR > vd it 4 é vå I . 03 vn U d ; EE 10 1 MECKA Xx SN vn Vr 9 ÖN es i mA MAR f : oa SR Lay edt AE BIOE. Jd oc sier Så 705 SCABIOSA svAVEOLENS. Blomkronorne femklufne, strålige. Fåstets fjäll i spet- sen tilltjocknade. Rotbladen lancetlika, helbrädda- de, blårimige (subglaucescentia); fljelkbladen fjäder- formige. Erösborflen kortare än allmänna blom- fodret. Decandolle' FI. France, n: 5307. Fries Nov. p. 110: ed, 2, Pp: 20, Wahlenb. FI, Sv. n. 164. Sedan de tre Linnzeiska arterna af slägtet Scabiosa blef- vo gifne i Sv. Bot., har denna i alla afseenden nyare art blif- vit genom Professor Fri es's forskningar funnen tillhöra Skå- ne. De förra arterna befunnos vara utaf hvar sin afdelning i slägtet och det samma kan ännu sägas vara händelsen deri- genom, att med våra arters antal också afdelningarne blifvit på visst sätt förökta till fyra. Det blir derigenom desto märk- ligare huru bestämdt vissa slägten skicka en art utaf hvar af delning mot norden, då andra deremot förete någon viss af- delning under högsta bredds graderna. Grunden dertill ligga visst i förhållanden, som förtjena all uppmärksamhet. Den första Åfdelningens art (S. arvensis SV. D.iN. JI22) med sitt håriga fröfäste och den andra Afdelningens Sc. suc- cisa (Sv. B. n. 422.) med sina betydliga fröfästes fjäll gå un= gefär lika långt mot norden, ehuru den sednare ntgör myc- ket större del af vår nordiska vegetation. Sedan möter man mot södern de arter, som mest utbilda sina fröns bihang eller kransar, så nämligen att hos S. columbaria (Sv. Bot. n. 393.) det femstråliga bihanget blir tydligast och sist hos närva- rande art äfven sjelfva frökanten betydligt utbredd, Det iem- stråliga bihanget, såsom ägande med sig femklyfning hos blomkronan, är utan tvifvel nog vigtigt för att bestämma ett eget under-slägte (subgenus), kalladt Åsterocephalus ; men hu- ruvida sjelfva frökantens invikning och tilltjockning hos tre- dje arten kan utgöra mer är en underafdelning (Spongostem- ma Reichenb.) från egentligaste Asterocephalus med ut- bredd kant, kan man lemma derhän. Emedlertid är det märk- ligt, att denna fjerde arten har sista beskaffenheten ganska tyd- lig och tillika de längsta och starkaste fröfästes-fjällen , så att den liksom företar allt hvad slägtet har synnerligt. På dessa förlängda fröfästes-fjällen synes också en glandulös hårighet, som i synnerhet ger arten den i slägtet ovanliga vällukten, hvaraf artnamnet. Det nu anförda innelattar också artens säkraste skilje- märke från de svenska samslägtingarna ; men för en hastigare öfversigt och till skiljandet från andra utländska arter af samma afdelning kan i synnerhet märkas: de ovanligt lancet- lika, belbräddade och spetsiga rotbladen, det ljusa utseende, 703 som hela växten äger och som förskaffat den namn af S. ea- nescens hos en del författare. Denna hvitaktighet kommer i sydligare Europa mest al en fin hårighet, som hos oss synes vara ringare, men i dess ställe tyckes hela växten mot nor- den antaga mera ljushet. Det är i synnerhet märkvärdigt, att utomlands ritas och beskrifvas dess blommor såsom mörkblå och mindre än hos oss. Detta synes stå i öfverensstämmelse med den 'storblommighet och ljushet, som vi mot norden an- märkt bos Salvia pratensis Sv. Bot. n. 667, Sådan som den här föreställes finnes växten ymnigt i den sandigaste delen af östra Skåne och äfven på inre slätten omkring Weberöd. Den skall icke förekomma tillsammans med &S. columbaria, som är en egentlig kalkväxt, utan så- som sagt blott hålla sig i de sandigaste trakterna liksom Di anthus arenarius, Anthericum Liliago, Astragalus arenarius m,. fd. Det kunde höra till växt-geologiens finare detaljer att bestämma , hvarföre den inskränkes till trångare sand-kretsar än t. ex. den förste af dessa växter. Förmodligen forårar den starkare solvärme, som endast kan uppkomma i vissa mera bassin-lika sandtrakter, hvars (medelpunkt eller rättare) utmärktaste exempel Hvidisköfle synes vara, Det är uti en dylik bassinlik slättlands trakt, som den ofvan jemförda Sal- via pratensis i Upland ensamt, men så ymnigt, förekommer. Således kan naturen tyckas hafva på vissa ställen sina Dvif- bänkar, på andra ställen sina vinterhus (antyåda under 7a- marix gallica) för vilda växternas fortkomst, hvilket allt tor- de mera kunna begagnas för odlingar i stort af gydligare växter. Tab. är benäget ritad i Skåne af Herr Arfvedson enligt Professor Fries?s anvisning. Hufvudfiguren a. visar ett mindre stånd med färg- lagdt rotskott och blomtopp, b- fröhufvud. ce. frön med fröfästes-fjäll, det ena längre ned, det andra högre upp På fröfästets d: :frökrans med sin medelpunktsstjerne, & frö från sidan sedt med sin kant-krans, men utan stjerna. ; RATE g 706 RUMEX MARITIMUS. Fröfkalen med jemnbreda korn och två vinklar å hvar sida, utgående i borstlika spetsar längre än sjelfva skalen, Fröredningskransarna sammanför= da. Bladen ganska vågige, jemnsmala. s Linns FL. Sv. n. 313, ed. Wahlenb. n, 395, Fries Nov. ed. 2, FROV: Euiig det Naturliga Blomningssystemet, sådant som det nu 1 synnerhet af Decandolle framställes, blifva flere bland de blomkronslösa växterra (Plamte Apetalce) ansedda såsom dicliniska än förut; och man torde deraf få anledning att äf- ven betrackta de dicliniska eler dioica Rumices såsom de förnämsta i slägtet, så mycket mera som de mest förljena namn af Syror, och mest närma sig till de utan tvifvel mera utbildade A/hea. Man torde äfven kunna anse dem för att näst efter 'de sistnämnde mest tillhöra en djupare conti- nent, eller minst egna sig att blifva egentliga hafsväxter (plan- te maritime). De samma hafva äfven de mest kornfria valv- lerna [ty den tvärfåll, som finnes hos Acetosa är just något motsatt mot egentliga longitudinelt i mellan-nerven bildade korn (granula)] och äro tillika mest ådrige samt således mest utan sådan nervatur, som utgår i tandningar på kanterna. Ju mera de nästföljande, egenligen så kallade Lapatha, hafva breda blad, dess mera synas frövalvlerna till form och be- skaffenhet likna de samma; men deremot ju mera de bli smalbladiga, dess mera egenhet synes hos frövalvlerna upp- stå, så att ett visst motvägande i bildning torde kunna an- märkas, hvilket egentligen vill säga, att det som felas hos ena delen ersättes eller utväxer dess mer i den andra. Detta torde vara som märkligast hos den här föreställta arten. Dess : blad äro nemligen de mest smala',; liknade vid Luteolans, och derjemte de mest krusige eller rättare vågige, som kommer deraf, att de mer än alla andra arters få en longitudinel ner=- vatur , som utesluter alla tandningar eller dylikt i kanterna: Liksom till. ersättande af denna brist på tvärribbor i bladen få deremot fröskalen de mest utbildade sido-utskott, som utlöpa i de färsta och längsta borstlika tandningar som man känner i slägtet. Tillika är kornet liksom förlängdt efter en större del af mellannerven. Detta allt kan äfven synas gifva hela växten ett visst hafslikt utseende. Det är icke ovanligt, att ju mera Cheno- podia och Atriplices vid hafvet blifva smalbladige, dess me- ra frodas deras fröbetäckning. Hos vår närvarande växt kan man i de gula långborstade fröskalens sammangyttringar, som finnas i strandens Tångbäddar, se någon hastig likhet med en 706 mängd långbenta hafsinsecter; och vi kunna: tillstå, att mer än en gång en dylik känsla uppkommit hos oss. : Arten förekommer knappt på öppna och rena hab anders utan tillhör egentligen sådana bässin-lika vikar, i hvilka hafs- vattnet under vissa vindar uppdrifves och sedan blir qvarstå- ende, eller åtminstone qvarlemnande en hafssyra i grunden. Omkring sådana ställen förekommer . den mest i nordvestra Skåne, så utsatt för hela Cattegats indrifvande vatten. På andra orter och localer söker man den ofta länge förgäfves; men påfinner den dock ibland på ganska synnerliga belägen-= beter t. ex. vid gamla hamnen utanför Wisby. Till och med vid några insjöar upp på Östergöthlands slätter finnes den visst växande såsom vid Skogssjö nära Skenninge, och utan tvifvel flerstädes. Man sträfvade länge emot antagandet af en så egentlig hafsväxts förekommande så långt upp i landet, och ville tro att det snarare vore AR. palustris, så mycket mera som man icke fick dess fröskal 'rätt utbildade; men sed- nast erhållna goda exemplar sätta ärten utom tvifvel. Den nämnde BR. palustris synes vara en mera sydlänt växt, som knappt finnes uppom Skånes hafskanter; då deremot R. ma- ritimus troligen föga rättar sig efter lufttemperaturen, utan mera söker en syra i grunden, som tillhör vissa bassiner, äfven om de icke äro egentligen salta af det nu varande haf- vets vatten. Den rena syrlighet, som tillhör de 'egentligaste syrorna (Acetosce), synes mest förekomma upp i landet, der grundens fuktighet är som renast. Näst derefter torde i slägtet hos de större Lapatha betydligaste styptiska kraft uppstå; och slut- ligen vid hafvet bildar sig er mera besk gulaktighet. Den närvarande arten har icke blott till bladens form någon likhet med Luteolan, utan tyckes äfven hysa något dylikt Ag RA som mest ger sig tillkänna i roten och fröskalen. Tab. är tecknad efter ett mindre stånd vid Helsingborgs hamn. b. ung frukt med blomfoderflikar, och ännu röda sido-taggar på frö skalet. c, mognade fröskalet med sina långa sido-borst- Fv 4 HH La Å . Wi ; NÄR SV Ng Byar CM dl Kn d-A d freden NR Fe ” IN ne ör ne a FE IP: NTA N N Rel. of LL Leladids 707 EPILOBIUM ALPINUNM. Pistillens mårke alldeles helt eller oklufvet. Fröhusen ganska glatta. Bladen elliptiska, nästan helbräd- dade. Stjelken fåbiomig,. blott på två sidor fin- hårig, nedtill kulliggande. "> Linn. Fk Sv, n. 331. ed, Wahlenb, n, 422, [da Dia är rätt märkvärdigt, att se vegetationens aftagande mot norden och våra fjällar, hvilket tydligen visar sig hos slägtet Epilobium. Man undantage blott den stora Epilobium angu- stifolium, som väl förekommer ända upp på fjällen, men som i Lappmarken är att anse såsom en sådan praktväxt, som mest tillhör menniskors granskap, eller åtminstone sådana ställen der jorden undergått någon särskildt förändring. De andra arterna aftaga tämligen ordentligt, så att man först saknar de mera storblommige, och med mera stjelkomfattande blad försedda, samt äfven mera hårige arterna, tills slutligen nedom fjällen blott E. montanum och palustre återstå. Vår närvarande fjällväxt synes” väl till inre delar vara närmast den sistnämnde, men yttre delarna likna nästan mer den förra. Från båda skiljes den bäst i alla tillstånd med en sådan glatthet, att blott någon mycket fin hårighet är liksom ' dold på bladkanterna, hvilken på stjelken nedlöper och der blir tydligast såsom tvänme motsatta hvithårige linier, hvilka liksom de motsittande bladens par skifta läge. Högst upp på fjällen blir stjelken nedtill liggande, uppreser sig sedan något med toppen och får slutligen en äfvenledes mest lutande blomma i samma riktning som nedre delen af stjelken; och detta allt merendels efter det vattens riktning, som under sitt nedflytande bidrager till nedtryckningen. Bladen bli här mest små, som man plär säga liknande Serpylli, och frö- skidan får en särdeles klubb-form. ' ; Deremot då den, åtföljande det nedflytande kyliga fjäll: vattnet, kan fästa sig vid någon källa i skoglandet och njuta mera stillhet, samt åtminstone till öfre delarne mera solvär- ma, får den rak stjelk och större blad, nästan såsom £. mon- tanum , och äfven längre, samt derföre icke så klubbformig fröskida. I håda formerna insamlas den icke mycket för växtsam- lingarna. Den förra formen finnes väl temligen ymnigt vä- xande på många ställen i fjällen, men dess löstagande går långsamt och blir derföre icke mycket verkställt; vid källorna deremot finnes den sednare sällan i någon mängd, ty den sy-. nes föga skilja sig ifrån sjelfva deras upprinnelse, 707 Man har icke heller så lätt att under insamlandet skilja dem från tillgränsande former af E. montanum , hvilken äf- ven tyckes hafva sin lutande och nedliggande fjällform. Än svårare blir det att enligt Författares beskrifningar och rit- ningar afgöra hvad som alltid menas. Den utan tvifvel skar- paste och mest uppgilna skiljaktigheten mellan ZE. montanrum och E. alpinum, som består i det något eller intet inskurna stigma , är endast synlig i-de bäst utslagna blommor, som ic- ke alltid påfinnas under mindre gynnande väderlek. Det är således mindre underligt om man blir något osäker om dessä arters förhållande vid sina gränsor, och får nöja sig med att af hvardera utsöka det som är någorlunda tydligt. Det torde så mycket mera kunna ursägtas om här icke all möjlig skärpa blifvit iakttagen som föga nytta deraf står att vänta. I afseende på egentlig användning äro de i högsta grad obetydliga; och deras olika geographiska utbredning lof- var också inga särdeles upplysningar. Det är troligast, att de förekomma så temligen lika på alla åtminstone nordligare fjäl- lar, sedan man funnit att andra mera bestämbara växter va- rit mera gemensamma för dem alla, än man efter afståndet kunde förmoda. Tab, är ritad i Piteå Lappmark af Kyrkoherden Lestadius. 3. den mindre på fjällarne förekommande egentligaste formen, med a. blomma och b, densamma sedan kronbladen blifvit uppryckta, -- 2>, den större i synnerhet vid kallkällor ned uti skogslandet växande förändringen, c. densammes blomma, d. en större bladform, e. ett styc- ke af stjelken med bladens vidfästning för att bättre visa den två- sidiga finhårigheten. f. ett stycke af stjelken längre upp med smalare blad. rn Käg Aa ftyPe AY får dr b4 VE INR rg AB: j bn vå Sn Ae pA (pg Ka ja” ret «åt dh | Ke JE bunåv a ÄR Å Ås Sn pe AM, rn A HÖ. g ri 708 SPERGULA sUBULATA: Bladen motsittande, sylformigt plattaktige; kanthåri- ge, långuddade. = Stjelkarne uppstigande med jem- förelsevis mycket långa blomskaft och nästan upp- rätt blomma. (örat Vet. Ac, Handl. 1789. p. 45. t, 1. f. 3, Wahlenb, Fl. Svec. nn 527. Via betracktande af den allmänna Åker-Sp ergelns knu- liga leder med hinvnaktiga skärm och 'nästan i krans sittande blad samt sammansittande blommor, kan man icke annat än finna närvarande Hlla växt utgöra en mindre förvandt sam- slägting.. Den andra arten, Spergula nodosa, synes väl nå- got mera närma sig åt vår här föreställda art, men ännu är afståndet dem emellan så stort, att närmre förvandskap tyd- ligen finnes utom slägtet. Det är från allmänna Sagina pro- cumbens, som man mycket mera kan anse den vara liksom uppstigen än nedstigen från någon egentlig Sp ergel. Dess mindre artförändring har också gått under ett namn med den så kallade Spergula saginoides, ett namn som nära uttrycker förvandskapen, så framt det icke snarare borde efter natur- - liga beskaffenheten heta Sagina sperguloides. Om detta allt torde vi nu få yttra oss något omständligare. Sagina är en al de långt drifna förminskningar från sin Naturliga Ordning, som antagit en sådan varaktighet, att den väl synes utgöra ett hufvudslägte. De bestämdt fyrtaliga så väl blommans som fruktens delar stå i sådant fast samman- hang med den lilla örtens tvefallt förenta blad, att den lilla hufvudarten, S. procumbens, kan vara utspridd till en af de allmännaste örter, och kanske äfven få sina bihang, utan att någon rubbning i delarnas antal märkes. Blott i de nordli- gare eller nära fjällen varande bergstrackterna uppstår såsom der vanligen ett sträfvande till flerårighet, hvarmed femtal bildar sig, och således synes man få den nämnda Spergula sAäginoides. Denna form antager troligen åter i de mera torra mot 'Cattegat belägna hafstrakterna en stelhet och hvasshet, som utgör närvarande art. Ehurn vi velat stadga en närmare förvandskap af dessa former med Sagina än med Spergula, så neka vi visst icke att alltsammans är alt anse mera som en lösryckning från Spergule slägte än från något annat. Sådana förminskningar till fyrtal ; som kan sägas utgöra Sagina, synes endast kun- na inträffa med femqvinnade slägten så att frukten kan del- taga i förminskningen, Således ger man äfven Cerastium- 708 slägtet sträfva deråt med sin C. tetrandum, men utan att kunna ernå en sådan varaktighet, ty man får deraf knappt annat än em artförändring af den allmännare C. semidecan- drum. I fall man här skulle få tala om den ena delens be- roende at den andra såsom orsak, så torde man kunna tänka sig alt så väl fröhusets till antalet dubbla klyfning som också kroubladens tvåklyfning svårare hos Cerastium än Spergula medgifver en förnrinskning ända till fyrtal. Man ser också hos Sagina alt kronbladens förminskning ända till försvinnande” förenas dermed. É Med det ofvanför framkastade nammet Sagina sperguloi- des har man dock icke det alfvare som skulle man vilja flytta alltsammans till Sagina slägtet. Alla dessa slägten äro så för- vandta, att man i fall antalet såsom delningsgrund öfvergifves, allt för mycket äfventyrar att förvilla alltsammans. Den stad- ga, som Linneiska systemet infört, äro vi aldraminst benäg- na att utan större skäl på något sätt rubba. Tab, är vid Götheborg mästerligen tecknad af Dr. Wahlberg och på kopparplåten lika förträffligt utförd af Herr Ruckman. Hutvudfi- guren ” föreställer ett något större stånd. b. blad. c fröhus och de frö något förstorade. MN v p Fd Al lar (CS ; / SM VO rar TN ba 4 kän SM | NA (4 FANG Få i ; Nr SRA jär” eu du ÖR SJUERG pd I w FI AR En (frih V " kafA ös fö DE Od kår 709. NY kik 709 POTENTILLA REPTANS. Bladen femväxta, viggelika. Stjelken refvigt liggande och ytterst rotslående. Blomskaften enblommige, i vecken af kortare blad ensamne. Linn, Fl. Sv, ns 456, ed. Wahlenb, n. 578, + Ut det stora hufvudslägtet Potentilla hafva förut i Sv. B. blott tvänne arter blifvit föreställda, hvilka med sina pinnata blad torde kunna anses såsom en yppighetens utväxt på sjelf- va kärnan af slägtet, som äger fem småblad 1 ändan på blad- skaften och derföre af de gamle kallades Pentaphyllum. E- hura öfvergången från fem småblad till pinnata blad är lätta- re än man kunde tro derigenom att sido-småbladen sänka sig ned på bladskaftets sida, så uppkommer dock oftare svårighet att skilja mellan fembladige och trebladige arter. Dervid mär- kes att en verklig fembladig art knappast någonsin genom af- magring kan blifva trebladig; men väl kan en trebladig blifva fembladig, äfvensom en fembladig synas få sju småblad. Detta sker nämligen genom en sorts yppighet, som gör att nedersta småbladen först bli ovanligt breda, sedan tvåflikige och slut- ligen tvådelta, så. att två småblad mer än- vanligt tillkomma. Detta tillstånd af en oäkta fem- eller sjubladighet skiljes dock merendels med säkerhet derigenom, att sådana tillkomna små- blad äro antingen jemförelsevis med de andra för små eller med sitt hufvudpar vid basen mera sammanhängande, och vid nogare eftersökande finner man dem som ännu äro blott litet klufoae från sina hufvudblad. Närvarande art är en af de bästa så kallade Pentaphylla, men som väl måste skiljas från en sådan oäkta fembladig, som nu blifvit antydd och äfven till slägte gör svårighet. Vår Po- tentilla reptans förtjenar i högsta grad sitt artnamn genom si- na långa rankor, hvilka vid sina leder i synnerhet mot top- pen och sednare på året bli rotslående. : Den torrare delen af sommaren använder den mest med att frambringa ganska or- deatliga femblad och de största blommorne i afdelningen, båda sittande på långa skaft, dock så-att blommornas äro längst. Rankorna utgå till stor mängd från en hufvudrot, som med den längsta spindel befinnes djupt nedborrad i den hårda le- ran. Således är den ganska tjenlig att emotstå den starkaste torka, som midt på sommaren kan förekomma på våra stör- sta och mest öppna slätter, der den just synes frodas af den väderlek, som kommer så många andra att förtvina. Man fin- ner den der intaga i synnerhet åkerrenarne, som den med si- na rankor så mycket pryder och betäcker, utan att lägga sig på den näravarande säden, och åt hvilka den långa rotspin- deln, liksom spikar eller pålar i jorden, ger stadga och varak- 709 tighet. Sjelfva rankorna torde till och med kunna afbålla jord” ylan från nedrasning eller flytning. För det Upländska: åker- bruket med sina varaktiga renar och diken kan den således anses för långt mera nyltig än. skadlig. Alt den annars delta- ger i sina samslägtingars sammandragande kraft m. m, är in- gen tvifvel, och troligen än rikare på så kalladt Tormentill- rödt färgämne; men skickar sig mindre väl till insamling. . Helt annorlunda förhåler sig i de fleste delar den af Lin- né så kallade Tormenilla reptans, som nu ofta mindre väl sättes bredvid densamma. Denna 'Tormentilla är ingen egent- lig Pentaphyllum såsom rätteligen ägande blott tre småblad, men hvilka lätt på ofvanauförde sätt delas till fem. Härom. kan man på sält som sagt är lätt öfvertyga sig. Dessa egent- ligen smala trebladen synas hafva en likhet med den vanliga Tormentillans, som torde förbereda den likaledes faltiga blott med fyr- i stället för femtal försedda blomman. Det är också visst alt i naturen lärer man hafva mesta svårigheten, alt all- tid skilja dessa båda arter; och då kan jag icke annat än finna det vara bäst, att låta dem vara tillsammans uti ett eget slägte. Till roten synes den alldeles sakna den djupt gående spindel, som så mycket utmärker Potentilla reptans, och i stället blifva en vanlig allt nedifrån rotslående växt utan stamrot. Så vida man vet förekommer Tormeniilla reptans aldrig på slätter utan i skogar, der den i synnerhet eller kanske endast under bokarna antager sin rätta natur. Det är åtminstone visst, att, sedan man en tid tagit förändringar af Zormentilla recta för densamma, så har man i de största Bokskogstrakter trott sig slutligen finna den rätta. | e Tab. är tecknad efter ett Upländskt stånd med så lång rotspindel, att den måst föreställas afskuren, samt med tvänne så långa refvor, att de ieke fått rum på tabellen, utan blott en mindre refva erhållit plats, nedtill såsom vanligt blott bärande blad, midt på en blomma och öfe verst rotslående. b, ett sådant oegentligen sjubladigt blad, som omta- ladt är. e. ett tuskuret fröfäste med sina frön och på andra sidan qvarsittande blomfoder. d. frö särskildt och med qvarsittande pistill; e, fröfoster i samma ställning. EO Ae ÄR i MM (d HN K LÖR Å å 'h mn 4 ( vig jÅ LÄR SN : je Mee id rv NCR Ra | tå rv solen SN frn NK pen ng LEN RAM an i ch MS år Fe öd balle Ka en NN a ju" Ni , a H 3 OS sil uti MEANS d vi i a " . d rt (äg fll ” bs go DR har vå FA. ON När fra PO EA äg MN Ör MPR I I NN ry” bet T he de SR — ba - ww Ro SEESENE RN HA AA 7 a gr JRR PA elen NSP SS fr YES PR mr fä - JE Å NYTT RIERSSa Lv erfröne AR Re = ES 3 Ho. 710 Pod RANUNCULUS. HYPERBOREUS. Bladen utspärradt treklufne. Stjelken trådformig, kry- pande (rotslående), på ändan oftast” tvåblomig. Blomfodret nästan lika stort med de två eller tre kronbladen och endast fem ståndarne. JFrön släta, småspetsige. Er op Act. Hafn. X. p. 458. t, 4, f. 26. Wahlenb. FL, Sv. [brand de, ifrån sitt mest ordentliga antal i frörednings delar- ne så ofta afvikande Ranunhclerna, är denna nordiska arten den som lider mesta 'förminskningen. Då ståndarnes antal från det vanliga halfva eller hela hundradetalet hos denna för- ringas ända till 5, så kan man väl anse det såsom den största Ytterlighet, under hvilken ingen troligen kommer. Vid be- traktande af de olika arter, som lida en betydlig förminskning; finner many: att sådant inträffar med de efter alla mera-genom= gripande indelningar mest särskildta arter. Den uti Sv. B. ns 673 anförde B. hederaceus med sina ungefärligen 10 ståndare hörer till en helt annan afdelning än denna med sina fem. Man torde der mindre kunna: förundra sig, då den hörde till en vanligen i vatten växande flock, hvaremot denna är en af de mera landet tillhörande gulblommiga arterna; men sådan är vattnets och det nordliga climatets förenade kraft, att den det ;oB&ktadt måste lida än starkare förminskning. Det torde dervid kunna anmärkas såsom en synnerlighet, att bådas bladform så temligen öfverensstämmer, som kunde tillräcknas det ungefär ligen lika växandet i vatten. Hos den mera på ytan simmande R. aquatilis närma sig bladen till rundhet, men hos dessa sna—- rare med valtnet flytande arterna är en mera åt kilform syl- tande treflikighet mest passande. Hvad blomman vidare angår så stadnar icke förminsknin- gen vid ståndarne hos RR. hyperboreus , utan kronbladen bblf- va oftast blott två och blomfoderbladen tre, så att alltsammans svarar så temligen mot ståndarne. Oaktadt all denna för- minskning hos Plomiane yttre delar bibehåller sig fröens stora antal alldeles olörringadt. Det är synnerligt nog huru fruk- ten hastigt tilltager med ett nästan uppblåst fröfäste, som kan tyckas nästan förtrycka de utom varande delarne af blomman. Deremot i sydligare länder blir slägtet mera fallet för att al- vika från det mest normala på ett motsatt sätt: medlitet frö- fäste för få, menmera lökaktiga, frön och derutom luxurierande blomningsdelar i synnerhet kronblad. Denna således besynnerliga art, som kryper och nästar gömmer sig vid jorden å vattenaktiga ställen i den mest slätt- OO landslika delen af högsta Lappmarken, synes" knappt äga nå- gon nära förvandt samslägtinge, om icke den till bladform så olika BR. reptans. Man har i synnerhet funnit vår närva- rande art upp uti Torneå-Lappmark, der knappt annat än tall- skog förekommer och denna börjar att ansenligt glesna. = Att man föröfrigt i anseende till växtens oansenlighet icke kan vara rätt säker om huru vidsträckt den förekommer, behöfver knappt anmärkas. : Man vet nu att den å Amerikanska sidan finnes icke blott på Grönland, utan ända till den sednast be- sökta Melvillsöen uti Americas ishaf, och förtjenar således väl sitt namn. Det är troligen för dessa högst vanlottade orter, som den med sin fattiga blomning egentligast är egnad. Man kan med nöje betrakta på huru olika sätt äfven de mest förvandta växter strälva sig upp mot norden: under den högsta climatets hårdhet. Denna arten synes hålla sig i jorden och vid densamma , så att blott den ofullkomligaste 'blo:uning "kan bildas, då deremot den onekligen nära förvandta R. -ni- ”vwalis liksom skyndar från jorden, för att: på det mest fria sätt i luften utvekla en så stor och fullkomlig blomma som någon i slägtet. Utan tvifvel håller sig derföre den förra: på de mest källaktiga ställen, der jordvärman är störst, och äfven skygdet bäst, men den andra åter på den mest upphöjda belägenhet, ' der intet annat än snövatten vankar af den aldrig nedgående solens verkan,som således ifrån jorden liksom uppkallar ochisolerar en blomma utgörande största delen af växten. Det blir tyd- ligt, huru sådana motsatser svårligen finna rum bredvid hvar- andra i Växtalsternas ordnings system, och att derföre nöjet och sinnet för naturens fria verkningar något kan minska In- sten för systemer, hvilka alltid mer eller mindre lägga band på naturen, och att sådana systemer 'kunna för någon blifva dess osmakligare ju mera de göra anspråk på att vara natur- tiga, och ju mindre de deremot uppfylla det systemets första ändamål att tjena till en börjande undervisning liksom en gram- matica, hvarefter under ett förtroligt umgänge med naturen allt system merendels försvinner liksom grammatican ur säl- skapet. Detta taga vi oss friheten anföra till det Linneiska Växtordnandets försvar på en tid, då det mera än kanske nå- gonsin angripes. Tab, är ganska lyckligen aftecknad vid Jukkasjärvi i norraste de- len af Svenska Lappmarken af Kyrkoherden Lestadius. a. blomma med tre kronblad, hvilken är mera sällsynt: b. vanligaste blomman, som jämte 3 blomfoderblad och '5 "ståndare i dikhet med! föregåendo, har endast två kronblad. c, blomknopp. d, frö med sitt, tilltecknadé nästan klotrunda fröfäste, sådant som det synes efter upptorkning, mn IG N PI in Tv ARR + t SUN (kl Är (FEN " få A ky KA bä AR V Di SLUT Dn I 4 MN IE « hy AL. NG VE JL 711 ANTIRRHINUM ELATINE. Bladen mest spjutformige, skiftevis fästade, kortare än blomskaften. Stjelkarne nedliggande, Linn. Specs Pl. ed. Willd. 3. p. 234. Wahlenb, FI. Svec. n. 700. Dönia art är till blomning och frukt elt ganska godt Äntirr/hi- num i den något omfattande bemärkelse, som Linné tog detta / slägte ; men egentliga örten befinnes så afvikande särdeles från IZinaria, att man knappt utan den största och mest i ögonen fallande motsägelse i tillsatsen kan antaga det sedan införda namnet Linaria Elatine. "Ordet Linaria är just bildadt för en ört, som i påfallande grad liknar ett Lin, då deremot E- latine är ungefärligen detsamma som Helxine och betyder ett nedliggande litet Bokhvete, ungefär såsom en förminskning elletö katekes vanslägting af denna ”sädtsärbi ten Polygonum tartaricum eller P. Convolvulus. Ett slägtnamn som i sådan grad som Linaria betecknar ett örtens piseenla. hvilket icke finner eller gerna kan finna rum hos alla arlerna, är något misslyckat; och vi äro så mycket mindre benägne att bruka det, som derigenom största delen af arterna beröfvas sin Lin- neiska benämning, hvilken då skulle tillkomma endast de få, som förut blifvit betecknade med umnder-slägt-nramnet Oron- tium,. Skillnaden mellan Orontium eller de nyares Antir- rhinum å ena sidan och Linnés egentligaste Åntirrhinum el- ler de nyares Linaria å andra sidan är också icke större, än att Orontium synes "kunna: förblifva hvad det varit, ett något afvikande bihang till Antirrhinum; - Blomkronans mindre edalinande i sporre hos Örontium är liksom motvägdt af det större stölce rummet hos fröhuset, som gör att det öppnar sig med två hål mot det nedras såsom vanligt enda öppning. Den- na olikhet synes alldeles intet verka på kg ga växten; ty man kan icke annat än finna större likhet mellan örten äf Antir- rhinum majus och minus, som derföre just fått dessa jem- förande namn, än emellan den förra och vår Elatine. Man kan väl/erinra, att nu ÅLinartia såsom slägtnamn i stället för Antirrhinum är allmänt antaget och denna förändring gör ju intet; men skola då vetenskapliga namn af tiden omhvältvas liksom lotteri-numror i hjulet? Och föröfrigt, huru lätt det all- mänt antagna kan förändras, synes allmänna Ljungens namn bevisa, som för några år sedan icke fick vara Erica, men nu åter nästan lika allmänt är det. Vi måste anföra allt detta så- som ursägt att vi för närvarande art bruka ett nu nästan allmänt förkastadt slägtnamn. Det redan ofvanför till sin bemärkelse uttydda artnamnet säger redan mer än som behöfves, för att skilja denna ' växt från sina svenska samslägtingar. I Södra Europa finnas flera 711 i arter med ungefär samma starkt tvålärgade blommor och lika= sådan nedliggande trådlik stjelk, hvilka synas utgöra en sär- skildt naturlig flock. Af dessa äga de sydligare merendels grot- va ägg- eller hjertlika blad. Den mot norden längst gående arten är såsom naturligt också den fmaste, med blad som bak- åt dela sig i uddar nästan såsom”ett fint Bokhvete Ehuru man icke länge sedan påfunnit denna art i Skåne såsom en ny växt för Svenska Floran, behöfver man dock icke tvifla att den är riktigt vild. Den finnes. växande på åkrarne vid Malmö och flerestädes efter sädens afbärgning så gömd emellan jordens ojemnheter, att man tydligen ser den så sig sjelf, och icke såsom flere andra nyligen anmärkla väx— ter t. ex. Silene anglica troligare inbärgas med säden samt med densamma åter utkommer på åkern. De växter, som påxetta sätt, ehuru utan uppsåt, blifva delaktiga af samma skygd mot climatet som sädesarterna, kunna väl också lika litet som de samma anses för riktigt vilda. | De gamle, som ofta med en from tilllörsigt till natnren sökte Läkedomskraft hos i synnerhet till utseendet utmärkta växter, tillade denna en sträf och besk egenskap samt brukte den mot skörbjugg och såsom sårläkande. . Utan att härom veta något bestämt, bar man dock i sednare åren åter fått lära känna Läkedomskraft i så många förut föraktade växter, att man härutinnan snarare bör med de gamla vara något god- trogen än för mycket misstrogen mot naturen. c Tab. är tecknad efter stånd tagne i Skåne vid Malmö och: den så kallade Borgmästargården. b. inom Blomfodret varande fröhus, som börjat att oordentligen sörmderspricka. c. fröhus med alldeles bortfallna sidoväggsflikar eller lappar, så att fröen synas blottade med meilan- väggen. d. detsamma sedan alla frön utfallit och lemnat de tvänne fröfästena bara. e. ett lodrätt tuskuret fröhus, så att fröens läge om- kring sina fästen bättre synes. rd ru FAR. he ; GH syr vtg JM NL NS Ne CLF PR SUGNA ler 5 Hå NASA VON N ww Tool MN i p p OM Lå SÅR TR Avå Ce bn fr gös I ESR LL Uj 0 ana jar år : LG GÅ Lr I | 712 POLYGALA vULGARIS J. Marias Lin eller Hör. Blommorne försedda med kamm och sittande i gles klase. Blomfoder-vingarne utspärraride, något läng- re än blomkronan, slutligen” betydligt längre än det skaftlösa omvändt äggformige fröhuset. Bla- den nederst lancettlika, hvassa. Linn, Fl, Svec. n. 632. ed. Wahlenb, n. 788. s. 1065. Ganska få lika allmänna växter hafva till sin naturliga för- vandtskap blifvit så olika bedömda och i alla systemer så O- lika ställda som Polygala ; ; och sådant sker ännu till den grad, att detta ämnets åter upptagande synes mindre öfver- tlödigt. Orsaken ligger till en stor del i de olika delarnes, såsom det synes, olika eller icke öfverensstämmgnde bildning, som ger olika resultater efter som man har mer eller niihdre afseende på den ena celler andra delen. Den förvandtskap, som sednaste Fruktkännare (Car pologer) antagit med Tri- coccce i anledning af fröets bildning, motsäges så alldeles af blommans beskaffenhet, att man bäste medgifva dess ohaltbar- het i det hela, ty naturen kan väl icke :antagas egentligen äga sådana motsägelser uti sig. De fleste hafva sedan satt den 2 Naturliga Blomningssystemet bland Monopetalce ungefär ihop med NE vid Personatce; men, detta .oaktadt, kommer den nu i Decandolles nyaste verk uti en helt annan icke en gång angränsande hufvudafdelning af Systemet nämligen -Thalami- flore, och der närmast intill Fumarierna bilen Ärtväx- terna alldeles såsom i Linnés sexnalsystem. och-äfven dess Naturliga Ordningar. För att få den till "Thalamiflorce må- ste antagas, att de egentligen flere kronbladen äro. medelst stån- darnes tub förenta till ett eller till ert .oäkta Monopetala (Hamo= petala). Behofvet af sådana förklaringar, de må vara i naturen så grondade som möjligt , är alltid en stor svårighet i ett exami- neringssystem och gör att detsamma icke i sådant afseende kati mäta sig med det Lineiska. I alla fall synes Polygalans för- vandtskap med Corydalis vara den mest grundade och den som äfven minst motsäges af frukten och fröen. .Till och med den besynnerliga Arillus, som antagit formen af en tre- fingrad vårta, betäckande hilam, är något, som befinnes äga en motsvarighet hos Cory .dales. Utaf Polyg saloe äro de mest storblommige. och med den största kammen (crista) försedda arterna capska buskar, icke utan all analogi med de deörstädes lika utmärkta arterna af Erica-slägtety men liksom af sistnämnde, så äfven af detta slägtet, tillhöra de näst derefter kommande arterna Europa: ett förhållande efter Geographiska longituden , som tyckes gemen- 712 . »e LJ ” , , . ÅA samt för båda slägtena, Ibland de Europeiska mera örtlika ar= terna, som hafva tre snart affallande bractex, då de hos cap- ska buskarna äro qvarsittande, tyckes Polygala vulgaris va- ra liksom stamarten, omkring hvilken de andra mest stå så nä- ra, att man ofta får nöja sig med ganska obetydliga känne- tecken för skilljandet. I Södra Europas bergstrakter förekom- ma dem , som hafva större. eller i synnerhet längre blommor med äfven derinom skaftade fröhus; men i norden växa endast arter med så små eller mindre blommor och i synnerhet kortare fröhus än på P. vulgaris. I allmänhet torde kunna anmär- kas, att hvad som under Circcea sades om vigten af blom- mornas storlek till arternas skiljande, också tyckes gälla här, oeh det af ungefärligen samma goda skäl. Om också Poly- galan skall böra till Thalamiflorce, så är dock ett sådant sam- od 2 band mellan alla blommans och äfven fruktens delar, att ingen synes kunna tilltaga på den andras bekostnad, utan allt får en varaktig storlek. Vår allmänna Polygala kännes då med icke allenast stör- re, utan också mera öpna blammor, så vida, att de sido- blombladen , som kunna kallas alce eller vingar, stå utåt ho- 2) od 7 rizontelt eller till och med något uppåt, lemnande det undre eller kroppen mycket mera blottadt. Ehuru fröhuset är läng- re till formen än hos de andra svenska arterna, så blifva dock de nämnda vingarna detsamma i än högre grad, så att alltid fröbhuset väl kan täckas af desamma, om icke snedheten gör att fröhuset vid nedre eller rättare inre kanten med. sidan något framtittar. Liksom blommorna äro de mest öpna eller flygande, så är också örten den mest slaukiga, utan någon synnerlig rot-tofva, af blott litet viggelika blad, och roten nästan krypande utan någon hufvudstock. Arten befinnes hos oss så mycket mera vara den allmännaste än- da upp till Vermlands och Norrlands bergstrakter, som den synes häl- la sig bredvid våra så allmänna granitiska grundberg, hvilkas svalkan- de fuktighet den kan tyckas behöfva. Den har der vanligen de skö- naste enfärgade starkt men icke egentligen mörkt himmelsblå blome mor, som jemte den mer än hos någon annan växt lin-lika örten gör att den i våra norra bergstrakter kallas J. Marie Lin. Endast mot slätterna antaga blommorna en lika enfärgad rodnad, men synas knappt någonsin bli hvita, om icke på en mindre varietet (oxyptera), som blif- vit funnen i Östergöthland på gränsen mellan granit och öfve:gångsberg. Den anses vanligen af allmänheten såsom en särdeles välsigr ad växt, som både betecknar och ger must eller mjölk i landet, hvaraf den redan hos de gamla fick sitt så allmänt antagna namn. Tab. är tecknad vid Upsala efter ett sådant stånd, som mest skil- jer sig från följande art, med sin ensamna, nästan rakt uppstående stjelk och blott mindre sidoskott vid roten. b, blomma ungefärligen dukbelt förstorad. c. sjelfva blomkronan med nedböjd läpp än mer förstorad. d. fröhus med något frånviken vinge. e. ett dylikt sedt me- ra på snedden, så att vingspetsarnes utböjning mera märkes. f. fröhus särskildt; g. frö flere gånger förstoradt med bredvid tecknade grund- drag af fröhusets column och omkrets för att visa fröets vidsättnings- sätt inom (icke medelst) arillus, h. frö i samma ställning tuskuret från efvan till nedan med fröfoster. i. det sistnämnde särskildt. -- k, en halfväxt blomma med sina korta skärm, ; ; | 4 - a , - Ar ÅG 9 4 RT i. Ly | 7 äv FOR, FYRA MOR le nd i ål Ån ” W | | m 4 Ar ä' Nya ” Å vu bond Dp + | + Gör al AB Rit eS Hrvedba På | 213 POLYGALA CoMOosA. Blommorne försedda med kamm och sittande i en tät klase med i början uppskjutande skärm, ”Blomfo- der-vingarne sammanlutande, knapt så långa som blomkronan, slutligen kortare än det skaftlösa nä- stan runda fröhuset. Bladen jemnbredt lanceilika, Roten tufvig. Schkuhr 11. p. 324 ts 194. - Reichenb, ic, t, 26, f; 54-56. Fries Nov. ed. 2. p, 225. Wahlenb. Fl, Sv, n, 2789. s. 1065, Pg store Linné med sitt öpna eller begärliga sinne för he- la naturen kunde icke störas af sådana småsaker, som han sett leda till en förvillelse, från hvilken han med så mycket ar- bete ränsat vetenskapen. Han ville derföre i Sverige aldrig erkänna mer än den allmänna Polygala, ehuru han väl såg P. amara Sv. Bot. n. 434. vid hafsstränderna och utan tvif- vel årligen vandrade öfver den här nu såsom nästan ny fram- ställda arten, - Man fäste också den tiden uppmärksamheten nästan blott vid de bredare rotbladen på P. amara, och öft- versåg de små blommorna och dylikt, troligen så mycket mera som den här föreställda växten har ungefärligen dylika, utan tecken till sådana rotblad. Man var här så litet böjd för att antaga tre arter, att man lät den tredje liksom förvilla de bå- da andras skiljande. Ungefärligen så stod saken, då en gran- synt forskare upptäckte denna art såsom ny vid Leipzig, hvar- efter denna pyhet äfven af vår icke mindre gransynta Fries påfanns å ett ställe i Skåne , hvarifrån exemplar kommo upp= åt landet. Man var dock här mest böjd för att anse den så- som -en vanslägting af P. amara tills man vid Upsala fann den allt omkring sig såsom en allmän ört. Ju mera man då fick anledning att studera dess efter allt utseende allt för små skiljaktigheter, "desto större öfverensstämmelse och beständig- het har man funnit hos dem. < Således har en upptäckt, der örten är rar, gifvit anledning till dess igenkännande såsom en ny allmän växt, der Linné med så många gransynte disciplar botaniserat i ett århundrade. Sannerligen en sällsynt, kanske oerhörd händelse! Dess skiljaktigheter äro förut antydde, så att de nu. be- höfva blott samlas och nogare uttryckas. De små hblommorne äro på våra slätter af en röd lilac, och endast vid tillgrän- sande skogstrakter af blå och hvit färg. De starkare yttre färgorna utspädas dock hastigt mot det inre af den tämvigen tillslutna blomman till en mild rosenfärg, som faller sig myc- ket täck på den kortfransade läppen. Blomvingarnes samman- lutande kan ungefär liknas vid ställningen. på Orchis Morio, då deremot deras utspärrande hes föregående art förekommer I 713 nästan såsom på O. mascula. Efter blomningen utväxa väl vingarna såsom vanligen 1 slägtet, men knappt till så stor längd, som ena loben af fröhuset äger, och således blir en stor del af detsamma obetäckt, så mycket mera som dess bredd är betydligare mot längden. Sjelfva stjelken är temligen rakt spänd , ehuru just icke alltid upprättstående, försedd med en tätare ochlängre blomklase samt slutas före blomningen med blom- skärm mycket längre än de outvecklade blommorne, hvaraf artnamnet härleder sig. Bladen äro alltid ända ned till roten smalt-lancettlika, smalare än på någon annan af de andra ar- terna. Roten mycket mera stubbelik, från en punkt utskickan- de en större mängd stjelkar. | Växningsstället är på de största slätternas lösa jordlager eller högre bäddar. Således synes den ingenstädes vara all- männare än omkring Upsala, på sjelfva de högre Fyrisåns kanter, på Liljeconvaljshbolmen högst ymnig och utmärkt, bortåt Sandgrind vid Norby, bortemot Hvitulfsberg m. fl. st. Deremot så snart man kommer åt mera bergfasta skogsbac- kar såsom egentliga Norbylund, Godtsundabergen, Lassbybac- kar m. fl. befinnes P. vulgaris merendels ensam rådande. Vid Håtuna är P. comosa likaledes funnen af Dr. Hartman; men mera bortåt Stockholm synes den icke förekomma, der ock- så dess sällskap samt merendels till färgen någorlunda jemn- like Ånemone Pulsatilla är mycket sällsynt. Föröfrigt vet man den såsom en sällsynthet förekomma på Omberg utanför Stocklycke, på Öland och Gottland. Utom den i likhet med slägtets förut anmärkta longituds sträckning från Leipzig till Upsela efter longituden dragna medellinien vet man den icke längre eller vidare mot öster och knappt något åt vester af- vika; men huruvida sådant är en tillfällighet eller bestämd regel, kan man icke så noga känna i anseende till dess svåra skiljande från andra arter. Angående nyttan har man sig icke något bekant, men, om det är tillåtet att sluta något af utseende och dylikt, så har man icke att vänta hvärken P. amarce beskhet eller P. vulgaris godhet, utan snarare Genistce-lik färghalt. Tab. enligt benägen anvisning af Professor Fries tecknad af Herr Arvedsson i Skåne alldeles öfverenskommande med växtens utseende vid Upsala, men i för mycket utväxt tillstånd för att låta se blom- skärmens uppskjutande öfver de små blomknopparne på stjelkarnes toppar. b. och c. såsom på föregående tabell. d. fröhus med vingar i naturlig ställning och e. frånvikna. f. frö (i likhet med föregående ta- bells g.). -- g. on mycket ung blomknopp med sitt långa skärm, h. en mera utväxt blomknopp ungefärligen att jemföra med föregående tabellens k. ——— RR - ”- pr Sp RR a & KA a da, RN 2 wy Abe NG FRAN rs "OM 4 Å VIN HA Kit ap SI WERbrg £ 714" TRIFOLIUM FRAGCIFTERUM. Blomfodren åtskiljda af fästets fjäll, slutligen uppblå- sta och ofvantill hinnaktige samt finhårige, med de öfre tändren starkt nedböjda. Småbladen om- vändt äggformige, urnjupne. Bladskårmen skidlor- mige. Stjelkarne krypande. Töres Fl, Svec, n. 670. ed. Wahlenb, n. 853. Kisirer slägtet synes nästan i alla språk hafva fått sitt namn af bladen, icke allenast för deras utmärkta sammansätt- ning , utan också derföre att de utgöra växtens wvigtigaste eller mest mustiga, innehållsrika del. Deremot och fördenskull blifva också fröen snart sagt de obetydligaste i hela classen, försedda med en ännu obetydligare fröbalja. Till vidare skygd tjenar då ibland den gqgvarsittande blomkronan, som i syn- nerhet är händelsen hos arter med mera än ett frö; men of- tast blir blomfodret den del, som med fröet något tilltager i storlek och tjenar till dess beskyddande. Detta sker då på två sätt: antingen tilltjocknar det täthåriga blomfodret och bil- dar en mer åler mindre upptill sammandragen urceolus eller urna omkring det ensamna fröet, hvilken utriculus förenas 1 hufvud, som någorkinda fre en harlot, hvaraf namnet för delse Lagopoda, 1 hvilken den sednast anförda T-. striatum Sn Bot. n. 616. är en utmärkt art, heller .också ut- sväller blomtfodret blott på öfre sidan till en blåsa eller blåse- likt hvalf öfver fröet, som då utgör afdelningen Vesicaria eller Blåseklöfver. Detta uppsvällande kan icke ske utan att blomfodrets öfre tänder komma 1 kors med de nedre nästan som en sax, hvaraf öppningen snart nedtryckes och tillslutes, och derigenom den alltid hos dessa arter.oansenliga blomkronan liksom alnypes eller försvinner samt blomfoder-blåsorna bilda hela frö- hufvudet. I södra Europa- särdeles vid Medelhafvet, äro dessa Väplingarnas blåshufvuder anindre, men ofta desto mer ludd- na; den nordligaste arten deremot får de största och glattaste blåshufvena som liknats vid Smultron, ehuru långt större än dessa bärens vanliga sorter, och detta är då vår närvarande såkallade Smultr:ons klöfver (TZ. fragiferuwm). Såsom orsak till det nu anförda geographiska förhållandet torde kun- na anföras, att de sydligare arterna mest äro ettåriga växter, som under dessa ländernas regntid eller vinter mest fullända - sin frösättning och således icke behöfva skygd för annat än må hända hastigare solinverkan; då deremot denna mot nor- den längst gående arten måste vara beredd på en verklig som- marvärmes uthärdande och derföre behöfver den största blå- san af alla. Smultron-klöfvern är af ofvanantydda anledningar såsom den mest storblåsiga också den till blomman oansenli- 714 gaste af alla. Då tillika örten kryper ganska tätt invid mar- kan; så märka vi den knappt förr än de vid temligen långa skaft fästade blåshufvena af små äggs eller större hasselnötters storlek ligga för våra fötter. De hafva merendels åtminstone på öfre sidan en blekröd färg och kunna må ske mest liknas vid någon större sort Ananas-smultron; men få aldrig den li- tenhet och starka rodnad, som vanliga vilda smultron. Man anmärker denna art knappt annat än mot hösten på fält och betesmarker vid eller nära hafvet i de för Öster- sjön mest utsatta södra landsorterna Skåne, Blekingen, Öland och Gottland som ymnigast; mera sällsynt är den i Halland och utanför Götheborg, samt slutligen sedd vid Johannisborg utom Norrköping. Den älskar utmär kt mustig grund, och som det synes äfven gödning, hvarföre den il kåller sig vid bebodda stränder nära sund o. d. Således är den nu för ti- den vid Carlbergs canal allt bortåt Ulfsunda-fjärden ganska ym- nig, om derstädes alldeles ursprunglig eller händelsevis dit- kommen få vi lemna oafgjordt. : Anställda försök säga, att denna växt ätes af all boskap, ehuru just icke af ao djur utmärkt gerna. Skulle man deremot få använda ofvan anförda allmänna satser på den- samma, så skulle man af de särdeles små fröen och blom- morna sluta till särdeles mustiga blad. Det förekommer också mycket »saunolikt, att den utgör en hufvudsaklig del af det så mycket värderade betet på fälten nära hafvet, och kanske en del af den must, som vi veta de så kallade Masch-län- derna i Hollstein och än mer Holland äga. Den bör väl då afbetas så tidigt, att blåshufvena ej hunnit utväxa, hvilka €j kunna annat än vara mindre behagliga vid betandet och kan- ske en orsak, att försök i smått icke utfallit särdeles gynnande. Att örten deremot icke passar till afbärgning, ses lätt af dess krypande växt. Äfvenså blir det tydligt, att dess fortplant- ning på marker, som icke äro dess mer egnade för densam- ma, måste misslyckas. Tab. är tecknad vid Marstrand af Dr, Wahlberg, så alt huf vudfiguren visar både blommor, halfväxt och mogen frukt. oc. ett fruktbärande uppsväldt blomfoder. d. frö. å Ve, Å Å N é Åä -” + My RR NM 20 N år 1 ) PR | I MR + HO 715 LACTUCA ScARIOLA:; i Bladen omvridna (så att ytterst nedre sidan blir dett öfre), lyrtaggigt klufne, hvassa, nederst pilformigt omgifvande stjelken, på kölen liksom stjelken fin- taggige. Linn. Spec, Pl. ed. Wild. 3. p. 1526. Wahlenb. FI. Sv. n. 860. Fädtan kan verkligen anses för ett sådant hufvud- slägte bland de Half blomstrige växterna (Semzflosculosae), att den långt mera än Cichorium bordt gifva namnet (La- ciucacece) åt hela Ordningen, som nu iördrå lämpligen hos så många nyare författare kallas Cichoracece; ; likasom ÅA- tropa långt snarare bordt gifva namnet Atropece åt Luridce än Solarium Solanece. Om sättet att gifva Naturliga Ord- ningarna namn af ett visst slägte, skall blifva mera antagligt; måste man väl med mera omsorg för allmänna förhållanden välja passande hufvudslägten, och "ické Såsom Yu ofta skett med en sådan rastlös verksämhåt!; ila till sönderdelande och specialiserande, att den större Alsen måste blifva långt efter: ett förhållande, som vår store Linné så mycket und- flydde och hvarutinnan vi ej kunna annat än följa honom. För att grunda detta vårt påstående få vi då straxt an= föra, att Lactucan är den mest mjölkgifvande och den kraftigaste mjölken aflemnande i hela sin Naturliga ordning (liksom Åiropa äger den största Läkedoms-kraften ibland: Luride). . Näst: derefter kommer i båda afseenden Leonto- don. Bägge dessa slägter hafva också i sammanhang härmed sitt fröfjun sådant, som det egentligast i Ordningen bör vara, nämligen. skaftadt och hårfint (ty de fjäderformiga pappi fin- na vi t. ex. hos Geropogon lättare öfvergå i de borst eller syllika). Lactucan står också öfver Leontodon så vida som dess skaft är mycket finare och längre, eller mera skilj- aktigt från det bukiga, svartaktiga fröet. Vidare kunna vi anse de färre småblommorna på ett bart fäste för egentligare, såsom derifrån mera uteslutande allt örtlikt af hår, fjäll och dylikt. Småblommorna kunna också derigenom anses såsom bättre förvarade af det smala, cylindriska blomfodret, under- stödt af fjäll, som nästan oafbrutet uppstiga från örten. Ört- bladen hafva härjemte i högsta grad den runcinata-del- ning, som egentligast tillhör Naturliga Ordningen, och hos de mest kraftiga arterna förstärkes den med en taggighet på rygg- nerven, som är bland dessa växter utan annat exempel. Man har af detta märkvärdiga slägte icke mer än när- varande art i Sverige, såsom någorlunda vildt växande. Den är af alla mest taggig på sin ryg gnerv och stjelk, samt har derjemte de mest omböjda bladen, så att undre sidan icke allenast blir vettande åt horizonten, utan till och med oftast 715 alldeles uppvänd. Vidare äger den också de smärsta små- blommorna af helt blek-gul färg. Det är i synnerhet dessa sista kännetecken, som väl kunna egna den nordligaste arten till skillnad från den sydligare, än mera giftiga ÅL. virosa, I sammanhang med det anförda, kan växten också synas vara den mest slankiga eller spölika till sin växt, ofta manshög. I allmänhet tyckes det tillkomma de egentliga gulblom- mige Laktuk-arterna, att, liksom så många andra Nerf- döfvande eller illa luktande växter, icke aflägsna sig mycket från menniskors granskap. De arter, som icke odlas, äro mest ruderala, och som det synes, särskildt tillhörande de gamla ruderala städerna. Således finnes vår art blott i det gamla Calmars murar vid Sjöporten och vid det i ecclesia- stiskt afseende ännu äldre Lund vid norra tullen. Man kan visst angående densamma, så väl som andra dylika, anse för afgjordt, att den ditkommit med menniskorna; men detta sy- nes hafva skett så i forntiden, och nu mera tyckes den vara så oberoende af menniskors tillfälliga skygd, att man icke kan neka den burskap såsom svensk. Namnet Scariola skall också betyda den vildaste liksom till yttre delar den skar- paste eller skråfligaste af alla Lactuk-sorter, hvarifrån flere mellan-sorter föra till den odlade. Det är icke heller ovan- ligt, att de mest stinkande ruderal-växter i menniskors gran- skap, stå nära invid de genom odling mest förmildrade. Att detta här inträffar inom samma slägte, synes vara eget, kan- ske något att sammanlikna med Lepidium ruderale och sa- tivum. Den nämnde nerv-döfvande kraften är hos den ur väx- ten genom inskärningar vunna saften så stark, att man af nästan alla gulblommige arter beredt ett sorts Opium under namn af Lactucarium. Att detta likväl betydligt måste skilja sig från Wallmons Opium, kan väl icke den tvifla' som känner huru mångfaldigt sådan kraft nuancerar sig. FE- anedlertid är sådant veterligen icke så utrönt, som det nu en- ligt vetenskapens: påfunna sätt kan utrönas. Detta är också allt hvad Sv. B. tror sig behöfva om denna, liksom andra växters märkvärdighet i dessa afseenden anföra; ty den skulle mycket misskänna sin bestämmelse om den ginge in uti nå- gon specialisering af sådant, som kunde leda till särskildt medicinsk användning, hvilken allt mer och mer befinnes böra lemnas åt egentliga Läkaren, i öfvertygelse, att allmänheten väl kan skada sig men knappast gagna sig med dylikt. Tab. är ritad efter stånd vid Lunds norra tull i Skåne, hvil= -ket var mer än två alnär långt. och hvaraf således blott toppen med en derunder varande mindre bit + och föröfrigt medlersta icke der- med sammanhängande delen af stjelken kunnat få rum på plåten. -- a. frö, förstoradt. b. dess tvär-skärning, | LÄN, | sr ING S LR LSS JEN 1 $ äl Mur Gi Hi DEE RTVIROE NLA (Mek Ar NY d N MET kn M SN PR PAReR Ne Å n Aa sd "” i UTE EES TLA j AY d iw stl Vv 1 é LAN r Å [9 NY sd | PW ÅT vd Mg AX vm OT SN 3 2 AL NERE Ne IL : | Jay Ä ”Å TT je Te j kh ' ( NIE Hb tv: V PÅ j , | NEW AR hd - hr 0] di AR AA LU RN G Ny . TÅ I Fk H RA a rd lg ig . ING vv ; | S 0: 7 é sr . FRAN AR 9 AR ” AR Säng, ERE La va & ku hå . Fn HO L al LL Laadius 716 2 GNAPHALIUM suPInNUM. Bladen alla jemnsmala, finullige. = Stjelkarne enkla, nästan trådformige, axbärande. : Willdenow Spec, Pl. 3. p. 1888. Wahlenb. FI. Sv. n. 914. I Säg Sv. Bot. n. 658 —661. är slägtet Cnaphalium om- talt, i synnerhet till sina gränsor eller de arter, som stå bredvid dem dels såsom det ansågs inom dem (G. arenariunr) dels utom de samma (Filägoyj” Här följer nu en art, som väl står närmare intill de sednare eller uti en afdelming, som derföre blifvit kallad Filaginoidea, ehuru skillnaden från egentliga Filagines är betydligt stor, och egenheten deraf större än man med ett sådant namn betecknat. Från de egentligaste med riktigt glänsande och squarrösa blomfoderfjäll försedda Gnaphalia, kommer man hos oss tydligen till de tvåbyggare- (diorca) arterna, hvilka hafva hannblommorna försedda med fjäll, som i någorlunda grad hafva dylik beskaffenhet, men honblommornas fjäll äro långt mera närmande sig åt Filagines; och det är synnerligt, att till den nordligaste af dessa arter, har man icke funnit an- nat än hon-stånd, såsom ensamt förenbara med högsta nor- den. Än mera till blomfodrets beskaffenhet närmande sig åt Filagines, kan man anse de arter vara, ibland hvilka när- varande hörer, i det att fjällen ligga ganska tätt tryckta in- till hvarandra och äro utan all glans, fast mera af en brun färg, som synes utesluta all sådan. Men det som mest skil- jer dessa arter från alla andra, och som ”ofvanför mentes; är den nästan axlika blomställningen. Det är mycket i ögonen fallande, att, då de egentligaste Gnaphalia hafva en inflo- rescentia cymosa, hvartill också Filagines med sin dicho- tomi närma sig, så få dessa arterna sina blommor i blad- vecken på sätt att öfverst ett tämligen utbildadt riktigt ax uppstår. Ett sådant sätt att växa, synes bland närslägtade Europeiska växter vara långt mera ovanligt än bland de A- mericanska, som ofta utgöras af axlika, enkla stjelkar från roten till toppen. Denna axformighet är hos närvarande art aldrastörst så vida som dess blommor. sitta ensamna' först inom blad och sedan skärm, som uppåt blifva allt mindre och mindre. E- buru de med tiden oftast få korta skaft, så befinnas de dock alltid ensamna eller fullkomligt simpla, som utgör ett huf- vudsakligt skiljemärke från G. sylvaticum och dess under- art, som på ett eller annat sätt får flere blommor i hvart bladveck. Vidare kännes den här föreställda arten med sin smalhet till alla delar, hvilken dock i vissa tillstånd blir o- tydlig genom kortheten. Då den växer bland ris eller dy- likt, blir stjelken genom stödet och skygdet alldeles trådsmal; 716 kommer den deremot på mera öppna ställen; så kan wäl hända, att stjelken någon gång lägger sig ned, men meren- dels förkortas den derhän, att blommorna bli sittande all- deles vid roten, emellan en ros afsblad, som då äfven bli rätt korta och således synas mindre smala. Dessa tre till- stånd näml. af mera klas-artad (racemosus) blomning, mera axlik smalhet och slutligen stjelklöshet, hafva gifvit anled- ning till bestämmande af tre särskildta arter, som icke ens äro art-förändrimgar, utan blott olika ställningar härrörande af ställets beskaffenhet. ! I dessa olika former förekommer den på alla Europzei- ska fjällar, ehuru den smala trådlika synes vara allmännast i norden, särdeles i den flackare trakt, som blifvit betecknad med namnet Lappska öknen (Sv. Bot. n. 644). Man ser den der ofta nog växa ihop med eller nära vid G. sylvati- cum pL fuscatum, utan att man kan märka någon öfvergång från den ena i den andra; än mindre hvilkendera skulle vara stamarten för den andra. Man är väl van vid att snarast tänka sig skogstrakten, såsom grund för en del af fjällarnas vegetation; men det är väl troligt, att fjällarnas växter i ur- verlden funnos förr än skogstrakternas, och då skulle här- ledningen blifva omvänd. Man må genom denna vink åt- minstone låta afhålla sig ifrån, att enligt slutsatser föreställa naturen annorlunda i våra systemer än den för våra ögon sjelf i sin frihet framställer sig. ” . Tab. ritad i Lappmarken af Kyrkoherden Lestadius., a. den första formen med många blad och många blommor på den städi- gare stjelken. b. den andra formen med få så väl blad som blöm«= mor, på en derföre mera trådsmal stjelk. oc. den tredje formen utan någon stjelk, d. fröbärande topp med skaftade fröfästen, som är ett för alla tre formerna gemensamt moget tillstånd, ehurn tydli- gast på den andra formen. e frö med sitt fjun. k Oster Länk 4 LR SMA HL FP Ar - > AA RR lb 0, Es sR 4. » 4 a 4 get AM T Kd CE ALE RT RÅNE NR - - ja RN - aj & - på AA LSE SRS v on i i & kö rd AR) Å NM SJR HO 2 u J 3 NUR 3 Wi q 717 $ CAREX usTULATA: Svartbränd - Starr. Axen med uthängande skaft, ovalformige, något när- - mande sig hvarandra. Axskårmen skidformige, när t stan bladlösa. Frdåhusen ovalformige, tillspetsade, i synnerhet upptill platta, med trubbigt tvåtandad mynning. | Wahlenb. Fl. Sv. n. 1060. D en större allmänheten tror sig mest af växternas utseende kunna dömma, hvarest de vuxit; och ingen ting är vanligare än att växtsamlaren vid hemkomsten mötes af sådana yttran- den: det har han samlat i kärren, — på ängarna, — i sko= garna o. s. v. < Ehuru allmänheten härntinnan om vissa en= skildta växter kan taga mycket felt, så är det dock visst, att det hela inträffar så pass, att det bör öka äfven en Växt- kännares nppmärksamhet på saken; och då vi nu hafva för oss tvänne Starr-arter, som öfverträffa de fleste andra uti att hafva utseende af hvar sitt växtningsställe, så är det icke ur vägen att säga något om denna sida af den så mångsidiga vegetationen, den mångsidigaste liksom den tåligaste af all skapelse. ; Det är ingen tvifvel, att högsta fjällen framför andra belägenheter ge åt växterna ett eget utseende, och att intet faller så mycket i ögonen, 'som .den svarta färg, hvilken så många gräslika växter visa derstädes till sina fröredningsdelar. Man märke då straxt, att detta icke så mycket träffar de egentliga Gräsen, hvilka ofta tvärs om på aldrahögsta fjällen vid is och snö oftast blekna, så att t. ex. den högsta af alla Agrostis eller Phipsia algida lika väl skulle kunna kallas albida; — mutan det är i synnerhet Gräslika växter med mera stadigt hinnaktiga delar omkring sina frön såsom Junct och Carices , hvilka oftast visa sig liksom svartbrända af kölden eller klimatet. Men icke heller alla afdelningar i det stora Star-slägtet visa sådant; ty de småaxade och dermed närmast förvandta ett-axade arterna, få ofta till och med grönaktiga eller bleka fröhus på högsta fjällen; utan man anmärker det i synnerhet hos de mera hinnaktiga Mångaxade arterna, som tillika då få den falska androgyna blomning, som vi nyligen omtalt från en annan sida under Sv. Bot. n. 701. Vi finna då härati ett skäl mera att icke på något sätt blanda dessa falskt-androgyna mångaxade arterna med de verkligen androgyna småaxade starr-sorterna. Den här föreställda arten öfverträffar alla andra uti att vara liksom svartbränd, och deraf har den fått sitt namn, hvilket alldeles icke bör förblandas med sotig eller ustilagi- nosa, som den aldrig befunnits vara och minst af alla synes 717 kunna bli. - Ty dess, om vi så få säga, svartbränning har icke, såsom synes varit händelsen med andra, gjort fröhusen liksom uppsvälda, utan fast mer sammanfallna; så att de äro tunnast eller plattast i hela slägtet, nära liknande svarta fjäll, i hvilkas botten endast ett litet frö eller kanske rättare frö- ämne finnes. Denna fröhusens tunnhet är. så stor, att axen synas sammansatta af blott två slags svarta fjäll, så tätt lig- gande på hvarandra, att endast genom tätheten temligen tjocka ax uppkomma. Häraf synes äfven hända, att änd- axet blir mycket likt de andra axen, ehuru merendels färre fröhus finnas deruti än vanligen hos de andra så kallade Falskt-androgyna arterna. Skulle man söka någon vidare förklaring af denna så kallade Svart-bränning genom climatets åverkan, så synes man få anledning dertill af de arter, som på Upländska bac- karna och fälten om våren äfven visa någon, ehuru mång- faldigt mindre, svarthet. Dessa växa nämligen på ställen, som under den årstiden äro mest utsatta för ömsom starkt och långvarigt solsken samt den deremellan kallaste och ofta med snö förenta blåsten; och hvilka ställen derföre äga i andra delar en mera alpestrisk vegetation än man skulle vänta sig. Det är ingen tvifvel, att sådant i mångfaldigt hö- gre grad inträffar i synnerhet på de mest nordiska fjällen och- är orsaken till det der inträffande ömsom njutande och ömsom lidande; som man kunde kalla en än af solen än af frosten liden förbränning. På de högsta is-fjällen håller den sig mest å vattnade äfven till grunden kalla ställen, och torde i sammanhang dermed och jemförd med C. atrata, kunna sägas hafva det upptill mera rundaktiga strå och mera skidformige skärm, som vi under följande art Vilja förena med en dylik local. Föröf=- rigt är sjelfva gräset af en sådan liflig grönska, som mest åtföljer svartaktig blomming och vi så väl kunna betrakta på vår ofvanför antydda C. montana. Man märker äfven hos denna fjällarnas art mera gula rottrådar än hos andra. Sedan denna art blef mera allmänt känd såsom högsta nordens egentliga tillhörighet, har man äfven anmärkt den såsom förekommande på ett par alper i Krain och Kärnthen, till ett nytt bevis huru mycket de mest åtskiljda alper kun- na hafva samma arter. Det torde fordras dessa ställens Ita- Tenska luft för att till verkan motsvara det beständiga sol- skenet på de nordiska. T.b. tecknad i Piteå Lappmarks fjällar af Kyrkoherden Le stadius. b. ett stycke af strået nedtill. e ett ungt eller icke fullväxt fröhus med sitt fjäll. d moget fröhus med e derinom varande frö i samma förstoringsgrad och motsvarande ställning. f. tvärskärning af bägge i motsvarande högd hån basen och g. tvärskärning af det uppom fröet sammanfallna eller platta fröhuset. - rm & FF SVS fr KAN a nm Ae ha ” / ” 2 SE bena DA > an pe - + änn öns s : a stela h MM lä VIT pg UN FÅR | L vv MM AM OMG RR Rd 3 öron rolbg NvG EN 1 md UA trd 4 lor fp vr MN k P4 3 KAL ot NÅ fp C' rar SOM då TES ” u Sä Så AR SR Yr Hå i P0 NM A å JV TN yr 2 4 VÄ ylV ” re Vv ns ' FL Cd SM SÅ SY brat ASO va at) IRA Vv K NPR ; Mik tv VG, Ng ha Pn NN, " NY Pris . vid ” betan gr - Få Je IN NGN W. PE AREA sd NM Ger 4 ; Går s e i M sr ' NA fel | RN f är köl fu RN NS ve 'V syd på SÅ ' Rs SO RN | | 3 Nå TAR Lö b ST ar OM fre nl 4 - v (RS ; iv (P : Så CR TER u«W NN å - Ni i PR Ch pe - I SMA "4 GS på vå. Un Öp NE , KW |: ad by NN ya NS "Vil EN inner NEN al ON va Hä SONEN W IR p a SN HONG LÄN UJ 49 ) MR [ Cm j ' NY PES KE ' Kl : Va i Å f USA AM | A AVG | NERE hy Fn AD | WAR Ce | - Lv Era j a ARLA LYSA KP EN FO a 0 1! AGE HL af LL Lestadiur. graf Å. 718 CAREX LAxA; Axen med uthängande skaft, aflånga, aflägsnade från hvarandra. Axskårmen skidformige, med korta blad, Fröhusen lika långa med de trubbige fjällen, aflångt elliptiska, något trubbige, tilltryckta; mynningen alldeles helbräddad. Wahlenb. Fl; Lapp. ns 440, t. 15. f. 1. Sv. n. 1062. CK man nu skulle fullfölja den anledning, som gafs under förra nummer, att betrakta Starr-arterna, särdeles de mång- axade till deras olika utseende efter växt-ställena, så kunde anmärkas, att ingen har ett så ängs-gräs-likt utseende, som C. pallescens med sina mjuka, till och med vågige blad, gröna blomning och trubbige, nästan gräs-korns-lika fröhus. Vid kanterna af så väl kärr som andra vatten, finner man de mest bredbladige och mest skärande af allmänheten egent- ligast för sin sträfhets skull så kallade Starr-arterna vara försedda med för stråets skarphets skull också blott tvåsidiga skärm. Längre ut på kärrenas gungflyn bli arterna mera smala; men till slut på mossarnas ur än större djup liksom uppväxta Rödmosse (Sphagnum): antaga de ett alldelea Tåglikt utseende med rundadt strå och återigen skidformiga skärm. Betraktar man närmare den flock af Starr-arter, hvaruti C. limosa utgör liksom medelpuncten och hvartill närvaran- de art äfven hörer, så synes sådant än mer utveckla sig. Denna flock tillhör egentligast norra Sverige, der de olika kärrtrakterna äro mest utbildade. Således finner "man "icke förr än der vid kärrens kanter, eller 'i' det till kärr sig'sam= lande nedrinnande vattnet den derföre så kallade C. irrigua med sina breda blad och spända skarpt trekantiga strån; be stämdt ensidige skärm och smala intet omsvepande fjäll» "Ut- om densamma i gungflyen fås den redan nänmda nellan- arten, som är den allmännaste och längst nédstigande mot södern. Längre ut uppträder då såsom sagt rätta rödmosse- grunden, som ofta i början och då den ännu ibland kan ut- torkas, antager en viss surnad eller saltaktighet, som 'gör den öfverdragen med mer eller mindre hvitnande gräsartade alster såsom Schoenus albus och den så kallade Carex li- vida, som då utmärka sig jemte sin hvitnande yta med rundt strå och i sammanhang dermed skidformiga skärm samt mera omfattande fjäll. Till slut eller aldraytterst uppstår en sådan rödmosse-dy, som icke mer kan kallas gungfly, emedan den icke sammanbindes eller genomdrages af några gräsrötter och derföre med sitt jordlika utseende blir mest försåtlig för djuren, som deruti ofta omkomma utan att nå- 718 gon simkonst kan rädda dem. . Detta är hvad Linné hade i sinnet då han uppnämde Juncus stygius i en stygisk local. Det är denna Rödmosse-dy, som mest tager öfver- handen uti den nordligaste Lappmarken, der i anseende till det jemnt och småningom afsluttånde landet ingen sjötrakt nedom fjällen bildar sig såsom i sydligare Lappmarker, utan i dess ställe en kärrtrakt, förmodligen den största i sitt slag i Europa." Denna trakten, som utgör den nedre delen af oden förut betecknade Lappska Ödemarken eller rättare Öknen, är också icke allenast den mest obeboeliga, utan för både menniskor och: djur den mest otillgängliga, så vida som ingen varelse enligt det som redan antydt blifvit om sommaren hvarken gående eller roende eller simmande, utan må hända blott flygande: såsom en sträck-fogel' kan deröfver framkomma. Om icke en sådan trakt är till för de största vadare bland foglarna, hvilka -ensamna synas 'kunna uppe- bålla sig på en dylik dy, så synes man förlägen om icke na- turen »äfven i norden äger:en sådan ytterlighet af jordmån, som är nästan otillgänglig för djuriska naturen. Deremot växt-naturen synes väl här såsom annorstädes gå längst; och således finner man denna stygiska delen af Lappska ödemar- ken eller denna stygiska öken, så mörk eller nästan svart af nedsyltad Sphagnum, som den andra är hvit af torr Rhenmossa, vara just för eller till en del af närvarande Starr-art bildad, hvilken bland alla sina närmaste för- vandta! är så ytterst tåglik och vek, att man deraf trott sig böra ge der sitt art-namn; så ovanligt långskidad och till fjällen 'så mycket omsvepande; till och med af en blekbrun färg, som mest synes tillhöra den af multnad Rödmossa be- stående grunden om man annars för en så hbottenlös local får nyttja den benämningen. Den påfanns först år 1800 i en så otillgänglig trakt vid Enontekis. Sedan anpmärktes den af ingen förr än Kyrko- herden Lestadius blef bosatt i trakten och fann den mera allmänt, ehuru mindre storväxt i trakten af den nya kyrkan Karasuvando. Tab. är derstädes ritad af Kyrkoherden Lestadius, som i den- nå ensliga ort användt så mycken af verldsbullret visst icke störda men dock af lifsbärgningens omsorger inskränkta tid för Sv. Bet. -- kb. fröhus med sitt fjäll. c. fröhusets och innevarande fröets tvärskär= ning. d. hela fröhuset och e. det uttagna fröet, NEN AC OM ( CR (sv ANN NN Fd steka vf | än v sg | 3 KR (| PA RE ' LUNE ; svt H + i É yr rer Kr 4 || || 1 H KRISEN wW Pranlie KAN AR ve Me SR NER KSV Revie ck F ge wi HO. d g Ce 3 Iål. af LL Lastaedsaur 719 ; SALIX HASTATA:. Fruktåmnena skaftade, glatta, förlängda och näbbiga; fjällen hårige. Bladen mest äggformige, hvassa, nästan skaftlösa, ådrige, finsågade,. oftast med breda bladskärm. Linn. FI. Svec. n. 882. ed. Wahlenb. n. 1131. Sedan vi talt om så många olika localer eller jordmåner och det utséende, som de kunna sägas gifva åt högsta nor- den, torde icke öfvergången blifva svår till betraktande af den ansenligare delen af vegetationen, som i synnerhet ger hvad man kunde kalla växt-physiognomien åt landet. I stäl let för de mer eller mindre dvärgaktiga barrträd, som i Pi- nus Mughus hafva sin ytterlighet, på medlersta Europas i synnerhet östligare alper, har Lappska fjällen sina mer eller mindre dvärgaktiga Björkar, hvilkas ytterlighet är den egent- ligen så kallade Dvärg-björken (Betula nana), och så- som kanske "än mera egna sina Vide-arter. Det senare slägtet är så mångsidigt och talrikt, att man väl något be- stämdare synes kunna afgöra, hvilken del deraf mest tillhör högsta norden. Detta blir då icke så mycket de med ludd- na skaftade men trubbiga fröhus, som utgöra svenska skogs- ängarnas plåga, utan fast mera de med glatta långspetsade fröhus och glandulöst sågade blad, hvilka med sin mera guld- gula färg synas bättre svara mot det beständiga midsommars- Ljuset under föröfrigt vinterns fortfarande (såsom nedanför nämnes). Bland dessa är &S. lanata både den som ensamt tillhör Cappska fjällen och den vackraste af alla. Med den- samma är vår närvarande art mera förvandt än man 1i hast skulle kunna. tro, och det i följe af sina nästan på samma sätt långhåriga fjäll i en annars alldeles glatt blomning, sina utmärkt ådriga, glandulöst sågade blad (sådana som de wun- der Inddet äro i än högre grad på S, Zanata), ehurti blom- ningstiden är något olika. ; Denna blomningstidens olikhet hos Salices och dess rätta begripande fordrar ett återgående till allmännare betraktelser. Att midsommaren eller solens beständiga gång öfver horizon- ten inträffar i dessa trakter innan våren kommit eller nästan en månad förr än till följe af luftens temperatur vintern för- jagas (eller då i anseende till ljusets aftagande hösten nalkas), kan ej annat än vara en hufvudorsak till Lappska vegetativ- nens egenhet. Deraf måste vegetationen syfta till vårblom- ning eller att först af allt utveckla blommorna, och deraf utan tvifvel att Björkar och Salices kunna gå som högst upp, der deras toppar lysa guldgula af blomning medan djupa snö- bäddar ännu betäcka marken och deras rötter: sannerligen en i högsta grad Lappländsk syn, som kan väcka beundran öfver ljusets magt öfver vinterkölden. Men den långa vin- 719 tern och den med köld och snö så mycket omskiftande vå- ren synes göra, att de som hafva de tidigaste eller redan om hösten uthängda amenta måste till slut blifva efter dem, som först om våren utsträcka hängena ur sina knoppar. 9Så- ledes har sjelfva D värg-björken nästan inneslutna hann- blommor om vintern, och bland Salices, som alla hafva «dem än mer betäckta, gå just icke alltid de arterna, som blomma först eller på bar qvist, som högst. Den nämnde S. lanata är i denna såsom i andra delar den mest egna och förunderliga derutinnan, att ehuru högt den står på fjällen, så utskickar den sina guldgula ax ganska tidigt, liksom upp- hämtande solens gyllene strålar bland snö och is. Vår när- varande art dröjer deremot något liksom behöfde den för sin spädare blomning en mindre hård årstid, och således framkomma de ej förr än med de första bladen. När den blommar har den dock mycket späda blad till finhet färg och form icke så alldeles olika Myrten i synnerhet högst upp mot NordCap. Ju sednare deremot andra grenar ut- vecklas och ju längre den kommer ned i skogstrakten, dess mera breda nästan bjertformiga blad får den, nedom sina ganska korta bladskaft försedda med nästan dylika blad- ören, som allt gifvit den sitt art-namn. Ehuru denna arten äfven förekommer på medlersta Eu- ropas alper, är den dock der så sparsam och dålig, samt inskränkt till högre regioner, 1 anseende till vegetationen mest närmande sig med högsta norden, att man har möda igen- känna densamma, sedan man sett dess ymnighet och frodig- het i vår högsta nord, som utan tvifvel är dess egentliga stamhåll. . Bortåt NordCap finner man den såsom sagt nästan i form af små Myrtenbuskar till en stor del betäcka marken, der den nämligen äger nog beständig vätska, som den for- drar. Ungefärligen så äfven på fjällen, hvarifrån den sedan synes sänka sig, åtföljande i synnerhet de större vattendra- gen långt ned i skoglandet. Således synes den som aldra- vackrast vid Kemi- och Torneå elfvar, der den i form af vid pass manshöga häckar bekransar alla stränder. Längre söder i Sverige finnes den endast liksom sparsamt kringkastad, i form af en nästan krypande buske ungefär såsom på södra Europas alper. Således växer den verkligen nedom Omberg vid Brobybro med Bart- sia alpina, och skall äfven vara sedd i Skåne. Likväl akte man sig noga att icke i dess ställe taga S. livida, hvilkens bredbladiga förän- dringar svårligen skiljas derifrån utan en noga uppmärksamhet på frö- redningsdelarne, som ju längre åt söder dess rarare träffas på S. hastatra. Den synes vara för Rhenen och annan boskap till sommarföda den behagligaste af alla allmännare Pil-arter; äfvensom under blomningen ett hufvudtillhåll för de i Lappmarken så ymniga Jordhumlerne. Tab. är äfvenledes tecknad vid Karasuvando af Kyrkoherden L2- stadius. a. hannqvist i'full blomma. Db. c. en förändring af hann- blomman med sammanväxta ståndare-strängar. d. honqvist något öf- verblommad så att fruktämnena bättre synas. e fruktämne med sitt fjäll betydligt förstorade. f. fullväxt blad i svnnerhet af nedre grenarne: ag bond k tå : Nå NT Jr ö af rr (IN 1 q NR TA KYSS OVE LAN AJ Set & nh > re 720. NY SAIT 2 2720 DJEDALEA s8PADICEA: Hatten med oftast ordentlig fot, åt alla sidor utbredd, ludden, gulbrun (spadiceus). Skifvorne på åtskil- ligt sätt sammanflytande, slutligen liksom sönder- rifna och af ungefär samma färg. Persoon syn. p. 557. (Hydnum). Wahlenb. FI. Sv. n. 1976. D: Sv. Bot. ännu är långt ifrån att kunna upptaga alla Cryptogamiska växter, får man fortfara med att framställa de märkvärdigaste, om ej alltid till nyttan dock i anseende till andra egenskaper och växtningsställe. Den här föreställ- da Svampen företer så mycket anmärkningsvärdt, att dess meddelånde redan synes försvara sig. Sedan man med lätt möda lärt, att bland Hattsvam- parna urskilja de tre stora hufvudgenera Agaricus, Boletus och Hydnum , hvilkas egentligaste och bästa arter äro gan- ska hastigt uppväxande, samt äfven snart, inom en eller an- nan månad, försvinnande och af den vekhet som härmed följer just synes hemta sin lämplighet att antaga hvart sitt slägtes fullkomliga kännetecken; så kommer man till några mera varaktiga arter, som just för sin hårdhet skull ofta blifva till de delar, af hvilka slägternas kännetecken hemtas, så otydliga eller tvetydiga, att de liksom stå emellan de nämnda Hufvudslägterna. Bland dessa synes närvarande art vara en af de besynnerligaste såsom på en gång förenande flere af dessa slägters kännetecken. Största delen af fröred- ningsmassan består af hit och dit böjda samt sins emellan här och der förenade skifvor, hvilka emellan sig lemna lik- som irrgångar. Denna beskaffenhet har man väl något jem- fört med egentliga Skifsvamparne (Agaricus), men sedan ta- git till grund för ett eget slägte, Dcedalea. Likväl märker man snart, att de så kallade irrgångarne äro korta, och, om man skär uti massan, ser man dem på djupet blifva detsam- ma i allt högre grad, så att de i botten alldeles likna po- rerna på en Boletus. Sådan beskaffenhet hafva de, som sitta nära kanten af hatten redan i ytan antagit, af orsak, att de der i anseende till massans tunnhet och sin egen korthet icke hinna utbilda sig i några långa vinklar eller krokar. Man kan således anse denna svamp såsom en Boletus, hvars pi- por äro ytterst utvidgade för att intaga en större yta än vid basen, och det af orsak att på sednare stället svampens grund- massa upptränger emellan de derstädes glesa pipändorna; då 'deremot på de bästa en kort tid varande Boleti suilli pi- porna sitta så jemnt vid hvarandra, att de med ändarna bilda en sammanhängande | vårtig yta, som lätt skiljes från köttet. > Den 'större skiljaktigheten mellan piporne hos när- varande svamp förbereder också den afvikelsen, att, då frö- 720 redningsmassan nedstiger utföre den nästan lodråta fot-till- - aämninges, så skilja sig: méllanväggarna uti tänder, "som nog likna dem på en Hydnum. Svampens förande till detta slägte har än vidare blifvit föranledt deraf, att hela fröred- ningsmassans skiljeväggar med tiden och under upptorkning spricka sönder samt likna platta taggar, hvilket tillstånd blif- vit taget för ursprungligt, tills man hunnit uppsöka den säll- synta Svampen i sitt rätta yngre och friskare tillstånd. Man torde till- följe af den hufvudsakligaste nu anförda beskaffenheten, få anse denna Svamp såsom närmast förvandt med de Boleti, som hafva något vinkliga pipor, och som ehuru blott ettåriga alltid sitta på träd. Denna art kan må hända anses hafva af sitt växtställe på jorden fått något större mjukhet och än mer i längden dragna vinklar. Från de andre Dedaleerna synes den äfven skilja sig med sin i början svafvelgula fröredningsmassa så afvikande från den öfriga svampens mörkbruna färg; då deremot hos amdra D2xX- daleer allt är ungefär likfärgat eller af samma massa som hatten. bh Det synes vara en lycklig Iag uti den välgörande natu- ren, att de besymnerligaste alstren också äro de sällsyntaste. Närvarande ovanliga svamp upptäcktes först uti Hartziska granskogarne i Tyskland, och sedan tyckes den vara endast funnen uli Kungsparken vid Upsala. Man torde kunna för- klara sig detta deraf, att båda äro omgifna af stora och var- ma slätter, som genom sina vindar förmå drifva den mustiga gran-vegetationen till sin höjd. På sednare stället växer den väl i tjockaste granskogen, der jorden består blott af svart- mylla, tillkommen genom -barrens förmultning; men hvarest skogen dock nyligen blifvit Iitet urfälld och derigenom mar- ken tillgängligare för sol och varm duft. Med detta växt- ställe torde också dess starka terpentimartade lukt stå i sam- band, äfven som dess starka mörkröda färg, som gifvit an- ledning till art-namnet, hvilket passar i hvad slägte än ar- ten försättes, så egen och ovanlig är den. Då ett stycke af svampen lägges i vatten, ger det först en gul färg och sedan brunaktig. Om den vore mindre sällsynt, kunde det derföre blifva fråga om dess försökande till färgning, Tab. föreställer Svampen sådan, som den pålanns i Kungsparken vid Upsala i början af September månad, men tuskuären från ofvan fill nedan och med frånvänd fröredningssida, så att blott kanten af. fröredningen synes. a,...a. betecknar jordytan. 3. en liten del af fröredningsmassan, som vid a. visar sina krokgångar oskadade, vid b. är genomskuren midtpå, så att krokgångarne synas förvandlade till olikformige hål, och vid c. nära basen, hvarigenom de visa sig såsom temligen likformige hål, ungefär liknande en Boletus. 3. kanten af hatten, som ytterst visar blott porer; men inåt korta gångar, 4. den- samma från sidan. 5. en liten del af fröredningsmassan nederst mot jordytan 'geller foten, der den börjar likna ett Hydnum. 6. densamma ån sidam OT ESSEN Rn LÅ k n Å ing ål : on, boer ER je Å ÄR. in gav ole Me q RÅ Br EA (AR JR RU lil 0 2633 I n Libra II IN tanical Garde | | 5 0028 | New York 3 30 INN Fer