> - Ye nt SPARE TTAE TYNANDE VARADE: ra RTP YR sa 1o RNE Ål HV tjuta > NM ; SN é d - VV KV LT UTJA TT VE SVENSK BOTANISK FIDSKRIET UTGIFVEN AF SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN REDIGERAD AF O. ROSENBERG ocH T.: VESTERGREN BANDS IRS 3 ET NEC STOCKHOLM NYA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET 1913. UTGIFNINGSTIDER Häftet 1, sid. - 1—104 den 1 juni 1912. 2, » 105—352 » 2923 aug. 1912. 2 353—914 » 98 okt. 1912. 4, » 915 o. ff. » 10 jan. 1913. RÄTTELSE Sid. 343 rad 11 nedifr. står ÅBELIN, läS ÅLVTHIN. INNEHÅLLSFÖRTECKNING (Inhaltsverzeichnis) ADLERZ, E., Om växtinsamlingens betydelse för ungdomen vid de allmänna läroverken. (Uber die EROS des Pflanzensammelns fär die Jugend der höheren Schulen ARNELL, H. WILH., Hippophaé Rakeioldes och Thymus Serpyllum. En växtgeografisk skiss. (Hippophaé rhamnoides und Thymus Ser- barna Eine pflanzengeographische Skizze.) MIT — —, Nya iakttagelser öfver dominerande blomningsföreteelser. (Neue Beobacktunaen ber dominierende Blätenerscheinungen.) ........ AULIN, FR. R., Botaniska anteckningar från Öland. (Botanische Auf- Zeickiningen: aus Öland.) .. Sr BACHMANN, HANS, Das phytoplankton des "Sässwassers mit besonde- rer Beräöcksichtigung des Vierwaldstättersees. Ref. af E. TEILING. BIRGER, SELIM, Kebnekaisetraktens flora. Ett bidrag till kännedo- men om floran i öfversta delen af Kalixälfvens dal. (Die Flora der Kebnekaise-Gegend. Ein Beitrag zur Kenntnis der Flora im obersten Teile des Tales vom Kalix älf.) ... — —, Utbredningen af Scirpus parvulus Roem. & Schult. i Skandina- vien. (Die Verbreitung des Scirpus parvulus Roem. & Schult. in Skandimaviensi Mit:eimer: Kantesp= 0105)=os 59 -a oss I RIRDIG BRIQUET, JOHN, Réegles internationales de la nomenclature botanique. 2me. Edition. Ref... MES FNS FR NS NETTO CEDERGREN, G., Om variationen hos Desmidiaceer. Föredr. (Uber die Variation der Desmidiazeen. Vortrag.) CLEVE-EULER, ASTRID, Skogsträdens höjdgränser | i ölraldenn af SO Sjöfallet. (Die Höhengrenze der Waldbäume am Stora Sjöfallet Lappland.) NE 164 2 DAHL, OVE, Opdagelsen av Asplenum 1 marinum paa "Sendmore. (Die Entdeckung von Asplenum marinum auf Seöndmore.) . sad ERIKSSON, J. V., Bälinge mossars utvecklingshistoria Och. vegetation. (Die Entwicklungsgeschichte und Vegetation der Bälinge-Moore. Blemts ehe SKRCSum SEPA AGS) 34 KO a ae AST NEN FARIT FALCK, KURT, Några ord om variationen i antalet kalkblad hos Caltha palustris. (Einige Worte uber die Variation in der Zahl der Perigonblätter von Caltha palustris.) 466 292 9 nd fn 195 608 496 93 105 632 IV FLODERUS, BJÖRN, Bidrag till kännedomen om Novaja Semljas Sali- ces. Med tafl. 8—13. (Beiträge zur Kenntnis der Salices von No- vaja Semlja. Mit Taft. 8—13.: Deutsches Resunde rp. 425 )EEevme sme FORSSTRAND, CARL, Några anteckningar om Linnés Stockholmstid. Einige Aufzeichnungen uber Linnés Stockholmer-Zelt.) ....o.o..o.o.... FRIES, ROB. E., Den svenska myxomycet-floran. (Die schwedische Myxomyzeten-Flora.) ANN FARA ER TE RAA ESA AA a SR a ae na aan FRIES, THORALF, Sedum villosum återfunnen i Torne lappmark. Sedum villosum in Torne Lappmark wiedergefunden.) ..........o...c. FRIES, THORE C. E., Öfversikt öfver Sveriges Geaster-arter. Med tafl. 16 och 17. (Ubersicht der schwedischen Geaster-Arten. Mit Taft: 16 Und LD) oosrielrrtrlr norr str nee ep d a ronder ee RE EE ENE — — Om det alpina florelementets invandring till nordligaste Sverige. Föredrag. (Uber die Einwanderung des alpinen Floraelementes ins:nördlichsterScehweden; = Mortrag)) 0555-0500 RN HAFSTRÖM, HJ., Cnidium venosum vid Nynäs......... HAGLUND, EMIL, Om Sphagnaceernas förhållande till vissa mineral- salter. (Uber das Verhalten der Sphagnazeen zu einigen Mineral- GEN VAS a 15) SS ART Er EE EN Te BRA RAR ee FOR a a a la HEDBOM, KARL, Strödda anteckningar om några märkligare element i Upsala-floran förr och nu. (Vermischte Aufzeichnungen uber einige bemerkenswertere Elemente der Upsalaer Flora von vordem UD VOR HEULE) Teens Leer Sa RAI sa vd TATE LS IS SIR ASSR EA KA HEDLUND, T., Om frosthärdigheten hos våra kalljordsväxter. (Uber die Widerstandsfähigkeit unsrer Freilandspflanzen gegen den Frost.) HEMMENDORFF, ERNST, Bilder aus der Restinga-Vegetation bei Rio de Janeiro. Mit Taff. 31—35. SA SE EDR RER IRENE MA Ed HOOKER, JOSEF .DALTON, /Nekroölog ”af (C: SKOTTSBERG (LGH oasen HULTH, J. M., Linnés första utkast till Species plantarum. (Linnés erster Entwurf seiner Species plantarum.)......... Qkigen HULTING, J., En bokskog i Västergötland och dess lafflora. (Ein Buchenwald in Westergötland und seine Flechtenflora.) JOHANSSON, K., Bidrag till de gotländska Pulsatillornas naturhistoria. Beiträge zur Naturgeschichte der gotländischen Pulsatillen.) ......... JOHANSON, N. A., Nekrolog ENA Här r karmen a I v rgja ba dig SSR AREAN JUEL, H. O., Beiträge zur Kenntnis der Gattungen Taphrina und Exobasidium. — Mit TafloZ0555 4 SE RA JÖNSSON; BENGT, Nekrtolog tors re seeks KY LIN, NEN Uber die Farbe der Florideen und "Cyanophyceen, KÖHLER, FÖGENE, Nekrolog .. s | LAGERBERG, TORSTEN, En OSS "bildningsafvikelse hos & gran. Eine interessante Bildungsabweichung der Fichte,) smosmsmmsssssoeo snara LAGERHEIM, G., Rhipsalis rosea n. sp. Mit Taf. 28 SEA LANGE, TH., Kärlväxtfloran i Styrsö socken i Göteborgs och Bohus län. LEÉNSTRÖM, C. A. E., Lokal för ormgran (Picea. excelsa f. virgata) i Västmanland. (Fundort fär Schlangenfichte, Picea excelsa f. vir- gata in Westmanland. 645 ILINDMAN, C. A. M., Wie ist die Kollektivart Polygonum aviculare zu spalten? Mit NTA RED RS FER 4 673 LUNDEGÅRDH, HENRIK, Om protoplasmastrukturer. (Uber Protoplas- TINAS LETS ETT ESA mg KR SARAS a bre ee a aa aan ES AS ren ag fr 8 TR 4 MALME, GUST. O., Nephroma lusitanicum Scheer. anträffad i Stock- holms skärgård. (Nephroma lusitanicum Scheer. in den Stockhol- NILET= SS GRS ETS FCT S TN Te ön che bald bla le SR AA TRE SR I NA inr 0 230551 08 == Malme, Lichenes suecici exsiccati (fase.. .:9y-10)= mistosssssarssen docka 100 SEN Catillaria ;grossa (Pers) Koerb.. 1 Jämtland!) pill An. J12 — — , Xyridacer Friesiane. Beiträge zur Xyridazeen- F lora Afrikas. 245 — —, Rinodina septentrionalis n. sp. . Tea AN NAN IRNS FLINK VAD20 MALMSTRÖM, C., Om Trapa natans i Sverige. Föredrag. Uber Trapa e DATAN SKINASCRWECEN:C SVOGLLAS PIA förs. a na vb un IR nr Na40 MATSSON, L. P. REINHOLD, Till frågan om rosornas befruktning. (Zur Frage von der Befruchtung der Rosen. Deutsches Resumé p- 605.) z FRE RIE FOR LAe EN Fa AROR ASAT TOR BS IE RTR B OS ENA SOUL RDOO VON POST, HAMPUS, INelröloa NERON Fe. Så RESAN EERT SSD AA GT [RS RTR RR LEAN Lo RUDBERG, AUG., Nekrolog af N. SYLVÉN AESEERRAR ASA ROMELL, LARS, Remarks on some species of the | genus ; Polyporus... 635 ROMELL, LARS-GUNNAR och TEILING, EINAR, Om Hajnum Kallgate Durs. Med tafl. 18—22. (Uber Hajnum Kallgate burg. Mit Taft 18-225 Deutsche Tafelerklärung pi 62607 ac. FEN kt Ler OLD ROSENBERG, 0O., Uber die Apogamie bei Chondrilla juncea AN FOdD SAMUELSSON, GUNNAR, Tillägg om Equisetum trachyodon. (Nachtrag HelHelstEguISEtumAtraChyodOnAE ES KIA TITS ee ER AREA DD — — Om Diapensia-blommans morfologi. Föredrag. Uber die Mor- pbologie der Diapensia-Bläte. VYVortrag.)......... SR RE SR Fe Ca tå SERNANDER, RUTGER, Studier öfver lafvarnes biologi. I. Nitrofila lafvar. Med tafl. 29, 30. (Zur Biologie der Flechten: I. Nitrophile Hileekten se Mit- bart 290300 65 SE FORE bt RR ERAN I pA BR RNA KE SS BE ENS SKOTTSBERG, CARL, Uber Viviparie bei "Pernettya ANSER beck Lö RSS JR adl SEN FOOKER, Ja lDA soker ARR a) SKÄRMAN, J. A. 0., Anteckningar o om kärlväxtfloran i i nordligaste Värm- land. (Aufzeiehnungen uäber die Gefässpflanzenflora im nördlichsten Wermland. SN VER | 64 — — Om gallbildningar Hos Salix Caprea di förorsakade af Dory to- mus teniatus Fabr. (Öber die an Salix Caprea L. durch Doryto- mus teniatus Fabr. ' verursachten . Gallen.)............ FORE fo STAR ES Die Blitzggefährdung, der verschiedenen Barn Aetea Ret. ANSI HÖOEMEGREN SS dd Rv JAN SVEDELIUS, NILS, Uber die Spermatienbildung bei Delesseria s sanguinea. 239 SWEDERUS) MIB: NektolOgig rn. ss FA ER MRS GAR NEN SRS Te SYLVÉN, BIRGER, Ytterligare en fyndort ör vila blåbär» i Väster- götland. (Noch ein Fundort för weisse Heidelbeeren im Wester- SYLVÉN, NILS, Några monströsa former af Anemone pratensis L. (Einige Monstrositätsformen von Anemone pratensis L. Deutsches RESTE GD N2 0 Bj SE FAR FEAR SINA RAT RR a nr rä ARR oe aan area SIS VI SYLVÉN, NILS, Om Pleurospermum austriacum (L.) Hoffm. och dess nuva- rande förekomst i Sverige. Med tafl. 27. (Uber Pleurospermum austriacum (L.) Hoffm. und sein heutiges Auftreten in Schweden, Nuit Ta DT. ST EE RUDBERG. Ås or, bgsgried on or onags rs SSE TEILING, EINAR, Schwedische Planktonalgen. I Phytoplankton aus dem -Rästasjön: bei StockHOLlD söiss secs ss. dc oe SILKE ESSER EEE 0, Se BACHMANN, (El: flö0 NS edet oh SSA Eko Add eb dd or SN EAA NER San SELIN OMETAG 10502 Brr Rs FER RREAE FEET fr La TURESSON, GÖTE, Några HiyodtiAsLer rn Skåne. (Einige Adven- tivpflanzen in Skåne. S VESTERGREN, TYCHO, Förteckning på de i Sverige hittills funna ar- terna af hyphomycet-släktena Ramularia, Didymaria och Ovularia. (Verzeichnis der in Schweden bisher gefundenen Arten der Hypho- myzeten-Gattungen Ramularia, Didymaria und Ovularia.) ....o...o..c... WILLE, N., Om Udviklingen af Ulothrix flaccida Kutz. Med tafl. 14. (Öber die Entwicklung von Ulothrix flaccida Kätz. Mit Taf. 14. Deutsches Resume p.: ADO::ss.ssis oostssdestese Så ds bee ESA IE AN WISTRÖM, W., Förekomsten af Ledum palustre i norra Helsingland. (Öber das Vorkommen von Ledum palustre im nördlichen Hel- Singlan dj TIeroe RER TONER san WITTE, HERNFRID, Silene dichotoma Ehrh., en sydost-europeisk arts uppträdande i vårt land hufvudsakligen såsom vallogräs. (Silene dichotoma Ehrh. Das Auftreten einer sädost-europäischen Art in Schweden, hauptsächlich als Unkraut in Kleeschlägen. Mit einer Karte- p. -513: . Deutsches Resumé, Pp:4r0275).:..6 5 c-M-sA a Svenska Botaniska Föreningen... osa Cesar gök SAS 16 ASEA Botaniska sektionen af Naturvetenskapl. Studentsällskapet i Upsala... Botaniska Sällskapet i Stockholm Societas pro Fauna et Flora FepniCa......«c...c..cc-s:.0- AE Vetenskapsakademien os sisssyisep starr sö ddnsg ans ser R REINE TE Ur litteraturen -— sl scs ses oe oe sossar RE NO SCE ood aa är a 3 de or sfen LR oem od TE to soo aa Ms (ör ora 6 SE REA FE ni 097 333 266 346 OL9 95 903 210 924 339 9260 928 927 . 345 930 ARTFÖRTECKNING I denna förteckning upptagas i allmänhet endast de växter, som blifvit i något afseende utförligare omnämnda. För vetenskapen nya former äro tryckta med fetstil. Actinastrum Hantzschii 272. Alnus glutinosa X incana 81. Amaurochzete fuliginosa 770. Anacardium occidentale 894. Anemone patens 1. Ane- mone patens X pratensis 19. Anemone Pulsatilla var. gotlandica 5. Ane- mone pratensis 1, 218. Arcyria 795. Asplenium marinum 93. Badhamia 730. Beta maritima 293. Betula 201, 496. Betula nana 188 Betula nana Xx odorata 80. Brefeldia maxima 771. Caloplaca murorum 856. Caltha palustris 632. Cardamine pratensis fl. pleno 75. Carex livida 186. Carex heleonastes 186. Pulsatilla-arter> stort jubel i intres- serade kretsar i Uppsala (>semper aliquid novi e Gotlandia>, E. FRIES i bref till O. A. WEstöö), och lektor HARTMAN var förtjust öfver att Pulsatillornas antal i Sverige nära fördubblats. Af något intresse kan det då vara att få veta, att A. patens redan förut blifvit insam- lad på nämnda lokal. I O. A. WEestöös herbarium, som nu tillhör Visby läroverksmuseum, ligga nämligen två stycken af WEstöö den 25 aug. 1852 tagna individ, på etiketten benämnda Anemone sil- vestris. Ett detta motsvarande och på samma sätt etiketteradt exem- plar befinner sig i Uppsala botaniska museum. Att bestämningen ej blifvit riktig, är ej att undra på, då utom bladrosetten blott en del af det vissnade blomskaftet vid denna sena årstid fanns kvar. Misstaget uppdagades, så snart fyndet 1855 blifvit kändt. Uppgiften om förekomsten af A. silvestris vid Lojsta hade emellertid då redan hunnit inflyta i HARTMANS flora ed. 6, hvarur den äfven inkommit i senare litteratur. Växplatsen har alltifrån E1isSEN och STUXBERG (I) i litteraturen gått under namn af Tomklint, hvilket emellertid är oriktigt. Af Adjunkt T. VESTERGREN fick jag tillfälligtvis höra, att befolkningen i trakten använder benämningen Tonnklint, samt att tonn (uttaladt med kort, öppet å-ljud) är gotländska formen för torn. Senare har jag själf genom samtal med Lojsta-boar ytterligare öfver- tygat mig om riktigheten häraf. Växten angafs vara bekant sedan mycket lång tid tillbaka, och att dessa s. k. »>blåklockor> flitigt afplockas för att sättas i vatten, vet hvarje botanist, som på våren besökt platsen. Detsamma gäller för öfrigt äfven om >»blå- klockorna» på File hed. Egendomligt nog blef A. patens vid samma tid (1855) genom W.-. NYLANDER inrangerad i Finlands flora, enl. Hz. HELT (I). Två ån- germanländska lokaler angifvas 1857 af R. F. FRISTEDT (I). 3 A. Pulsatilla uppgafs af G. WAHLENBERG (i Utkast till Gottlands Flora) oriktigt för Visby genom förväxling med A. pratensis; under hans vistelse på Gotland (juni—sept. 1799) torde Pulsatilla-arterna ej befunnit sig i blomningsstadium. Enligt C. Säve (I) skulle A. Pulsatilla förekomma på Gotland »raro, ex. gr. in Hangvar>, en redan genom sin form osannolik uppgift, som ej heller bekräftas genom något exemplar i SäveEs herbarium. Denna lokaluppgift kvarstår i Wahlenbergs Flora suecica (bägge upplagorna) och i Hartmans floror, ännu i 8:e upplagan 1861. Antagligen var det WEsTÖÖ, som påvisade, att inga grunder förefunnos att upptaga arten i Gotlands flora; hos EIisEN och STUXBERG (I) saknas den så- lunda. | Beträffande ÅA. pratensis omtalas den först af WAHLENBERG i hans nyssnämnda flora; blott en lokal nämnes (backarna omkring S:t Göran vid Visby). Förmodligen ansåg han A. Pulsalilla vara den vanligaste arten. II. EN NY PULSATILLA-FORM. Då min uppsats var i det närmaste färdig, inträffade något, som äfven på denna de botaniska öfverraskningarnas ö var oväntadt, nämligen upptäckten af en ny Paulsatilla-form. Jag erhöll nämligen på våren 1910 genom komminister KN. SUNDAHLS bemedling till påseende en blomma, hvars färg öfverensstämde med A. patens, men som genom sin mindre storlek vid en flyktig granskning snarare kunde anses tillhöra hybriden med 4. pratensis. Som örtblad sak- nades, kunde emellertid ingen bestämning ifrågakomma. Fallet syntes ännu mera inveckladt, då jag den 14 maj vid besök i Ardre fick se åtskilliga friska exemplar, som af studeranden GUSTAF SUN- DAHL insamlats och satts i vatten. Komminister SUNDAHL berättade, att befolkningen talat om en blåklocksliknande växt, som förekom i närheten af ett mjölkningsställe i skogarna upp emot Herregårds- klint. Han hade därför själf uppsökt växplatsen och därvid genast funnit, att det här ej kunde vara fråga om den på Gotland vanliga ÅA. pralensis. Vid mitt första besök på växplatsen ofvannämnda dag voro de allra flesta blommorna i långt framskridet blomningsstadium, men vid förnyadt besök den 14 maj 1911, fick jag, tack vare den särdeles kalla våren, tillfälle att se hundratals blommor i sina tidi- 4 gare utvecklingsstadier. Genom några exkursioner längre fram under somrarha skaffade jag mig kännedom om frukt- och höststadierna samt den omgifvande vegetationens sammansättning. Växtens allmänna utseende påminte i tidigt stadium om den ofvannämnde hybriden, men bladen skilde sig ej mycket från dem hos ÅA. pratensis. Då emellertid pollen var väl utbildadt och frukterna utvecklade sig normalt, måste tanken på hybridogent ursprung öf- vergifvas. Med hänsyn till blommans form och den rätt högväxta stängeln har Ardre-formen en viss likhet med A. montana Hoppe hvilken emellertid såsom nära släkting till P. pratensis har mörk- violetta och betydligt mer lutande blommor. Ett par steg för långt mot ÅA. patens står A. styriaca (Pritzel) Hayek (ID. Närmare kom- mer då A. grandis A. Kern., hvilken vanligtvis upptages som varie- tet af A. Pulsatilla L., men ej heller den befanns identisk med den nyfunna formen. Det återstår då ingenting annat än att hänföra Ardre-formen till A. Pulsatilla L., ehuru dess habituella utseende i synnerhet mot slutet af blomningstiden är rätt mycket afvikande. Utgående från A. Paulsatilla skall jag nu närmare redogöra för Ardre-formens förhållande till den. Stängeln är mer högväxt och nästan så grof som hos A. patens. Efter mätning på ett större antal pressade exemplar fann jag stängelns bredd strax nedom sve- pet hos A. Pulsatilla från Sveriges fastland och Danmark i medel- tal vara 2,14 mm. (varierande mellan 2 och 3,; mm.), men hos Ardre- formen i medeltal 3,3 mm. (varierande mellan 2,2 och 4 mm.). Längden af stängel tillika med frisk blomma var hos den förra i medeltal 12 em. (varierande mellan 7 och 17 cm.), hos den senare i medeltal 17 cm. (varierande mellan 10 och 23 cm.). Blomskaftet ofvanför sve- pet var hos den förra i medeltal 1!/2 cm. (varierande mellan !/2 och 3 cm.), hos den senare i medeltal 3 cm. (varierande mellan 1'/2 och 6 cm.). Denna sista olikhet framträder ögonblickligen vid en jämförelse mellan herbarieexemplar. Hos A. Pulsatilla (Fig. 1, högra bilden) räcker svepet hos en frisk blomma merendels högt upp på kalken, hos Ardre-formen (Fig. 1, vänstra bilden) höjer sig kalkens bas hos en fullt utslagen blomma nästan alltid öfver svepets flikar. Ofvanstående mått på A. Paulsatilla torde nog gälla äfven mellaneuropeiska exemplar; stängelns höjd angifves t. ex. vara 8—15 cm. i en fransk flora af J. MORRIEÉRE (I). Årets örtblad äro hos Ardre-formen vid blomningstiden utvecklade ungefär så mycket som hos A. Pulsatilla eller något mindre. De öd förefalla vid jämförelse med denna art korta, och deras flikar synas mer tättsittande och breda. Vid mätning på fullt utväxta blad befanns det, att de större ändflikarnes bredd hos A. Pulsatilla var 1—1,5, sällan 2 mm., i allmänhet omkring 12 mm., men hos Ardre-formen 1,,—3 mm., i allmänhet omkr. 2 mm.. Utväxta blad Fig. 1. Anemone Pulsatilla från Göteborg (till höger) och var. gotlandica från Ardre (till vänster). Skala 0,55. af den senare likna således med hänsyn till flikarnas bredd dem hos ÅA. pratensis, och endast genom urval bland ett stort antal in- divid kunde blad af normal Paulsatilla-typ erhållas. Vid odling ge- nom inflyttande af rotstockar ökas bladens dimensioner hos båda formerna, men samma proportion bibehålles. Blomhyllet är mer kort klocklikt än hos A. Paulsatilla; kalkbladen 6 äro också i regeln kortare och bredare. Genom mätning (på pres- sadt material) fann jag på omkring 15 st. blommor hos A. Paulsatilla kalkbladens längd i medeltal 32 mm. och bredd 11 mm., alltså för- hållandet mellan längd och bredd nära 3; hos Ardre-formen voro motsvarande tal 29, 14 och 2 (ungefär). Blomhyllets färg hos den nya formen öfverensstämmer i det när- maste med färgen hos ÅA. patens, hvilken i friskt tillstånd i allmän- het kan betecknas såsom ljust blåviolett, mellan coeruleus och vio- laceus i SACccARrRDos färgskala, under det att 4. Pulsatilla stöter mer i rödt och kan benämnas violett eller rödviolett (mellan purpureus och violaceus). På bredvid hvarandra lagda pressade exemplar är blomfärgen ofta så olika, att man är frestad att kalla blomman hos ÅA. patens blå och hos A. Pulsatilla röd. Det är af intresse att se, huru flororna benämna dessa arters blomfärg. I allmänhet använ- des utan vidare åtskillnad benämningen violett för bägge arterna. Såsom blåviolett angifves färgen hos båda arterna i Sveriges Flora af NEUMAN och ÅHLFVENGREN samt GARCKE (I); ljust blåviolett hos A. patens och blåviolett hos A. Pulsatilla i Krooks och ALMQUISTS skol- flora; blåviolett hos A. patens af E. FiEK (I), ljust violett i HARTMANS flora, ed. 8. Hos 4. Paulsatilla angifves färgen till skillnad från Å. pratensis oftast som ljust violett. En enligt min uppfattning riktigare färgbestämning förekommer hos K. FritscH (ID; nämligen violett för A. Pulsatilla och blåviolett för A. patens; likaså för A. Pulsatilla hos J. CH. Dörr (I) violett eller rödaktigt violett, hos J.D. HookKER (I) »dull purple», hos C. HARTMAN, ed. 8, M. G. SJÖSTRAND (Il) och W. A. WaiLr (I) rödviolett; blommorna uppgifvas t. o. m. såsom röda hos HARTMAN ed. 2 och ljusröda -hos C. J. HARTMAN ed Blomfärgen hos den på hällmark växande Ardre-formen är i det närmaste densamma som hos ÅA. patens, ehuru i allmänhet mera intensiv och sålunda vackrare; i tidigare stadium närmar den sig dock stundom färgen hos A. Pulsatilla, och särskildt är detta fallet på växtlokalens nedre gräns 1 barrskogskanten, där kalkhällen fläck- vis täckes af ljungbeväxt sand. De i själfva ljungtorfven uppskju- tande individen hade tydligt rödvioletta blommor. Det synes allt- så, som om underlagets kemiska beskaffenhet hade en omedelbar inverkan på blomfärgen, och förhållandet påminner om det kända konststycket att medelst en syra förvandla en blå eller violett växt- färg till röd. A. Pulsatilla är särdeles lämplig för detta experiment. Måhända är den violetta färgens framträdande på kalkhaltig jord beroende på kemiska reak- tioner liknande dem som €enligt H. Paur (Die Kalk- feindlichkeit der Sphagna Und inre” "Ursache) äga rum hos Sphagnum. Hos i Visby odlade (inflyttade) exemplar bibehåller sig den blåvioletta färgen. I detta sammanhang kan det vara skäl att redogöra för de vanligaste färgerna hos ÅA. pratensis. Man fin- ner nog ofta svartaktigt purpurfärgade =: kalkblad; stiften ha då samma färg. Dessa individ kunna alltså hänföras till ÅA. nigricans (Störck) v. micrantha Beck., hvilken emellertid enligt HayeEK (II) inom Skandi- navien blott skulle före- komma i Danmark. Van- ligen är likväl färgen lju- sare och växten utgör då den äkta Pulsatilla praten- SIS MI Ej sällan; faro kalkbladen på insidan smut- sigt grönhvita eller smuts- gula, blott mot kanterna eller spetsen med svagt violett anstrykning; hos dessa individ äro stiften och märkena också ljusa. De mest avancerade af dessa ljusa färgvarieteter Fig. 2. Anemone Pulsatilla var. gotlandica utgöra f. flava Lge och f. från Ardre, maj 1911. Skala 0,45. flavescens Ahlfv. Mycket sällsynt är däremot f£. alba Tausch; det af mig sedda exemplaret hade kalkbladen hvita, endast mot basen på yttersidan litet grönaktiga, och märkena grönhvita. Detta exmplar 8 var tillika alldeles glatt och motsvarade så till vida f. glabrata Flod., hvilken dock har violetta blommor, enligt originalexemplar i Uppsala botaniska museum. 4. patens visar stor jämnhet i fär- gen; någon hvitblommig form har af mig ej blifvit sedd. Af hy- briden finner man dels mörkblommiga individ, som häntyda på en korsning med den mörka formen af 4. pratensis, dels ljusblom- miga med nästan hvita märken. Hvarken hos 4. patens eller Ardre-formen af A. Pulsatilla har jag selt den minsta benägenhet till klyfning eller mångdubbling af kalkbladen. Vore nu nämnda kännetecken hos Paulsatilla från Ardre fullt beständiga, så skulle det i öfverensstämmelse med förfaringssättet hos HaveK (II), hvilken uppställt flera svagt differentierade former såsom arter, kunna bli fråga om att öka antalet med ytterligare en. Men då karaktärerna hvar för sig tagna äro underkastade reduktioner i riktning mot hufvudarten, anser jag att Ardre-formen bör erhålla lägre rang och vill därför uppställa följande varietet: Anemone Paulsatilla EL. (Pulsåtilla vulgaris Mill.) var. gotlandica n. var. — Fig. 2. Cauli robustiore elatiore, laciniis foliorum latioribus linearibus — lineari-lanceolatis usque lanceolato-oblongis, flore involucrum cito superante, perigonio brevius campanulato usque hemispherico violaceo — azureo-violaceo, tepalis ovato-oblongis —- subovatis a forma primaria devians. — Hab. Gotlandia, paroec. Ardre, in loco calcareo-petroso »hällmark>» dicto. III: "FENOLOGISKA TAKTTAGELSENRN För Anemone pralensis framgår blomningstidens början af följande tabell, upprättad efter iakttagelser på öppen, i allmänhet sandig mark i Visbytrakten. Blomningens början anses äga rum, då på normal ståndort ett och annat blomhylle har öppnat sig. ÅT 4886, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, "O5NE9OGFIEEReR dag 20/7, 29/, (9/5) a 2SYA 234 ("/5) i fa TR Sf 26/4 SEI år 1899, 1900; 01, 02, 03, 04, 05, 06, 07, 0500 dag 2614 1/5 ZMA (!/5) Sa FA 30/4 Ef (EO 2010 Ma Ia SE CC Medelvärdet blir således 25 april. Antesen kan allt efter vårens beskaffenhet afslutas i maj eller juni, tidigast omkring 15 maj (år 1890, 1894, 1906), senast omkr. 10—15 juni (år 1887, 1888, 1902). 9 I medeltal kan 1 juni sägas vara tiden för den egentliga blomnin- gens afslutande, hvarefter under normala år friska blomhyllen mera undantagsvis förekomma och då i sammanhang med de prolepsis- artade företeelser, hvarom längre fram skall talas. Blomningstidens längd kan alltså anslås till 35 dagar. De första mogna frukterna finner man normalt i midten af juni, under tidiga år redan omkring 1 juni (1894, 1906), efter kalla vårar omkring 25 juni (1888, 1908, 1909). Efter ytterligare två veckor ha de flesta småfrukterna affallit. Att iakttaga A. patens under dess första blomningsstadium faller sig på grund af växplatsernas aflägsenhet ej så lätt. Genom jäm- förelse med A. pratlensis tror jag mig dock kunna erhålla ett ganska godt värde. Under besök på File hed i Othems socken den 14 april 1910 fann jag minst ett femtiotal blommor af A. palens ut- slagna, alla med friska kalkblad, under det blomknopparnas antal med säkerhet var större. Blomningen torde därför ha börjat om- kring den 7 april eller en vecka före A. pratensis. Detta stämmer öfverens med några anteckningar under andra år. Så t. ex. började blomningen omkring den 17 april 1896 enligt meddelande af M. ÖSTMAN, den förste botanist som sett växten på denna lokal; A. pratensis däremot började sin blomning den 25 april samma år. Ungefär samma tidsskillnad visade sig år 1900. Odlad i något skuggigt läge i Visby får A. patens sin antes fördröjd, så att den slår ut en eller annan dag senare än 4. pratensis på torra soliga sandfält och hällmarker. Blomningstidens längd utgör ungefär en månad och är således litet kortare än för A. pratensis. Orsakerna till den tidigare och på samma gång kortare blomningstiden finna delvis sin förklaring i den här nedan lämnade framställningen af skottbildningen. Hybriden mellan senast nämnda två arter har sin blomningstid något senare än ÅA. patens. Så t. ex. anträffades ingen utslagen blomma af hybriden vid ofvannämnda exkursion till File hed den 14 april 1910. Och då den är alldeles ofruktsam, kan man ju vänta, att antesen skall fortvara längre. Detta framgår också af iakttagelser på samma plats t. ex. den 24 maj 1908; A. patens var då nästan utblommad, i det blott ett fåtal blommor hade friska kalkblad, men af hybriden stodo då alla individ i sin fulla fägring. Alldeles samma iakttagelse gjordes vid Lojsta den 13 maj 1911 (fenologiskt motsvarande 20 å 25 maj 1908). Likaså är hos etti Visby odladt exemplar af hybriden blomningstidens början hvarje år försenad flera dagar och dess slut minst en vecka i jämförelse 10 med ÅA. patens på samma rabatt. Den 19 maj 1888 funnos vid Lojsta blott blomknoppar af hybriden, då af A. patens c:a 50 /o af antalet blommor för året hade öppnat sig. Beträffande A. Pulsatilla var. gotlandica synes dess blomningstid nära sammanfalla med den för A. pratensis, och antesen var t. ex. den 14 maj 1911 mindre långt framskriden än hos A. patens vid Lojsta. IV. TILL BLOMMANS BIOLOGI M. M. ÅA. patens uppgifves såsom proterogyn, så af KERNER (I); och den är det nog, om ock i ringa grad. Samma dag som blomman öpp- nar sig eller en dag senare kan man få se några ståndarknappar på androeceets ena sida öppna sig. De först mogna ståndarne äro de yttre, som döljas af de i början af antesen tilltryckta kalkbladen. Kringsvärmande dipterer kunna därför tumla om i blommarna vid antesens början utan att komma i beröring med pollen. Vid min exkursion till File hed den !!/4 1910 öfvertygade jag mig också om att märkena hos en del unga blommor ej voro belagda med pollen trots oupphörliga och ofta långvariga flugbesök. I fullt öppna blommor är honung och pollen däremot med lätthet tillgänglig för diptererna. Blommorna besöktes också flitigt af citronfjäriln (Gonep- teryx Rhamni). Fjäriln satte sig på kalkens kant och nedförde sugröret mellan ståndarna och kalkbladen utan att därvid komma i beröring med de tätt hopstående, nästan upprätta pistillernas mär- ken. Efter uppflykten fladdrade fjäriln i närheten och återvände stundom till samma blomma, som han nyss lämnat. Honungssaften är nämligen så rikligt tilltagen och utbredd till hela omkretsen af den vida glandelringen kring ståndarmassans bas, att flera besök löna sig, i synnerhet om fjäriln slår ned på olika delar af blom- mans periferi. På grund af fjärilns beteende kunde jag sluta, att hans besök blott undantagsvis föranledde pollinering, särskildt då stiften äfven i äldre blommor ej äro nämnvärdt utböjda. Den hängande, obemärkta och mer svårtillgängliga blomman hos ÅA. pratensis mot- tog, såvidt jag kunde se, intet fjärilbesök; på grund af att kalkens mynning vid antesens början endast föga höjer sig öfver marken, lämpar sig denna blomma ej i det stadiet för fjärilar. Men ett par veckor senare, då talrika blommor af denna art höjt sig öfver marken så mycket, att fjärilar utan svårighet kunde slå ned under kalkens kant, såg jag i Visbytrakten citronfjäriln besöka äfven 11 denna art. I välförsedda blommor dröjde fjäriln rätt länge, t. o. m. 2 minuter, hvarunder han några gånger ändrade plats. Eftersom märkena hos 4. pratensis äro starkt utböjda, äger nog pollinering rum vid de flesta fjärilsbesök. Bland besökande insekter märktes också humlor (Bombus muscorum och B. terrestris); äfven de dröjde mycket länge i blommorna. På växplatsen å File hed syntes den 14 april hvarken bin eller humlor; Salix-arter tyckas ej heller finnas i närheten. Af allt att döma bör hybridbildningen mellan båda Anemone-arterna å File hed tillskrifvas de dipterer, som i tämligen stort antal surrade om- kring och emellanåt uppehöllo sig i blommorna. Som A. pratensis förekommer helt sparsamt på platsen och dess blomningstid är något senare, och då vidare de för en större dipter åtkomliga ståndarknapparna åtminstone någon dag efter antesens början för- blifva oöppnade samt stiften snart bli bågformigt utböjda, är det ganska säkert, att de första blommorna hos denna art pollineras från A. patens, medan de senare framkommande få sina märken belagda med pollen från båda arterna. 4. patens däremot saknar i intet stadium möjlighet att pollineras från individ af egen art Hybriden torde därför i allmänhet uppkomma af A. patens & och A. pratensis 2. — De i Visby odlade exemplaren af ÅA. patens besö- kas mycket af bin, hvilka intränga äfven i halföppna blommor. Hos en dylik, som ännu hade alla anterer tillslutna, fann jag efter insektbesöket märkena pollinerade. Denna blomma förhöll sig så- ledes faktiskt som proterogyn. På Anemone-lokalen vid Lojsta har jag sett citronfjärilar, kålfjä- rilar och dipterer. Antagligen äro bin och humlor där ej sällsynta gäster. A. patens tillsluter blomhyllet m. e. m. fullständigt vid regn och om natten. - Detta skyddsmedel blir särskildt effektivt, därigenom att blomman snart plägar rikta sig snedt mot den bäst belysta sidan och sålunda vid regn har lätt att intaga en lutande ställning. Hos ÅA. pratensis är däremot blomman genom sin alltid hängande ställ- ning väl skyddad. Efter antesen blir blomman äfven hos ÅA. patens starkt lutande eller nästan hängande. Vid fruktmognaden är som bekant stängeln hos alla arterna upprätt. G. FRoELiIcH har (enl. SCHOLZ p. 248) användt blomhyllets ställning såsom systematiskt kännetecken och urskilt en f£. nutans af Å. patens. Artens för- hållande på Gotland ger intet stöd åt ett sådant förfaringssätt. 12 . V. SKOTTBYGGNADEN. Såsom 1 växtbeskrifningarna uppgifves saknar A. patens (Fig. 3) under blomningsstadiet utvecklade örtblad; dessa äro åtminstone vid antesens början fullständigt inneslutna inom de fjällika låg- bladen, och deras dubbelvikta flikar framskjuta i allmänhet, först då antesen nått kulmen eller då hyllet börjar vissna. Hos unga individ och alla andra, som ej blomma under året, påskynda Fig. 3. Anemone patens från File hed, 30 maj 1909. Skala 0,4. däremot bladen sin utveckling, så att de vid midten af blomnings- tiden äro rätt långt komna. På långt håll ser man deras ljusa grönska, skaften resa sig högt öfver markens moss- och lafbetäck- ning, och skifvorna hålla på att breda ut sig. På greniga, blom- bärande individ synas vid samma tid inga blad ens på sådana grenar af rizomet, som under året sakna blommor. Näringen går således i första rummet till de florala delarna, hvarigenom det blir möjligt för den väldiga blomman att stå fullt färdig till och med före midten af april... I D. B. V:s trädgård i Visby odlas sedan c:a 10 år två stora exemplar med mycket greniga rizomkomplex. 13 Af någon anledning blommade det ena ganska sparsamt under sista våren; blott tre blommor utvecklades och de kommo betydligt senare än normalt, men i stället voro bladen tidigt utvecklade, så att de vid blomningens början nådde öfver blommorna. Hos det andra individet, som ståtade med ej mindre än sjuttio blommor, syntes däremot inga örtblad, förrän blommorna började vissna. Skottbyggnaden hos Pulsatilla-arterna öfverensstämmer visserligen i stort sedt med den beskrifning på A. pratensis och Pulsatilla, som IrmiscH (I) lämnat. Blomman är sålunda terminal och skottet i regeln två-årigt på det sätt, att första året utvecklas nederst örtblad och däröfver lågbladen (knoppfjällen), som innesluta blomknoppen för nästa år. Men olikheter, som väsentligt inverka på arternas ha- bitus, finnas. HRotstocken hos 4. patens är rik på knoppar och har talrika grofva och förlängda grenar, så att ett äldre individ plägar samtidigt uppbära ända till ett tiotal eller hos odlade exemplar ganska talrika blommor. 4. pratensis är oftast en-blommig. Undan- tagsvis, särskildt på näringsrik eller blottad jord, kan den bli mångblommig, men blomskaften sitta då tätt tillhopa och blommorna tillhöra olikåldriga generationer och framkomma delvis successivt, så att blomningen på sådana individ kan fortvara tämligen länge. Skottutvecklingen hos A. patens ter sig på följande sätt. Om våren finner man på ett med blomma afslutadt skott följande blad unge- fär i bladställningen 7?/s: nederst trådiga rester af förra årets nu vissnade örtblad, däröfver vanligen 6 eller 7 stora lågblad, alla utan skifva eller med otydliga rudiment därtill (i motsats mot A. praten- sis, som merendels har något färre lågblad, av vilka de innersta 1—2 (sällan 3) i allmänhet äro utrustade med m. e. m. tydlig skifva). Åtminstone de inre lågbladen äro friska, hvitaktiga. Tydliga knoppar finnas hos ÅA. patens till ett antal af minst tre, nämligen alltid en (den största) i innersta lågbladsaxillen, nästan alltid en i den när- maste och oftast äfven en (hvilande) mindre knopp i en eller två af de nedersta axillerna; mellan dessa olika slag av knoppar befinner sig alltså en lucka. De två förstnämnda knopparna utgöras af framväxande biaxlar, vid blomningstidens början försedda med 1 eller 2 tydliga, ehuru icke framskjutande, unga örtblad, men ännu inga synliga lågblad (knoppfjäll)l. Hufvudaxeln uppbär således nu omedelbart blott lågblad, och den sekundära axelns frambrytande örtblad äro tidigt på våren knappt centimeterlånga. I augusti och september, då blomskaften vissnat, äro de två sidoaxlarnas örtblad (till antalet 2—3, sällan flera) för längesedan utväxta; på dem följa 14 nu omedelbart utan öfvergångar de knoppfjäll, hvilka bilda vinter- knoppen, som innesluter en terminal blomknopp för nästa år. Knoppar, bildande en tredje generation och nu bestående af ytterst små örtbladsämnen synas i allmänhet i de två öfversta knoppfjäl- lens axiller. De nämnda för nästa år afsedda, på andra skottgene- rationen sittande terminala blomknopparna äro redan i augusti tydliga, i det androeceum har en diameter af 2—3 mm. Den ena (den lägre) af de två axlarna af andra ordningen kan emellertid ofvanför de utväxta örtbladen afslutas med en likaledes af knopp- fjäll sluten vegetativ knopp, som utvecklas till bladrosett nästa år. Detta är en af orsakerna, hvarför de särskilda rizomgrenarne ej alltid äro tvåblommiga, hvilket eljest skulle blifva fallet. En annan orsak är, att blomknoppar, som anlagts på hösten, sedermera efter obetydlig utveckling abortera. Djurskador kunna skenbart åstad- komma samma verkan; därom mera längre fram. Ofta uppträda vegetativa knoppar i axiller till örtblad, som sitta nedom knopp- fjällen. Äfven på de ej blommande skotten omväxla örtblad och lågblad; de senare äro liksom de knoppar, de bilda, smalare än hos de florala skotten. De hvilande knopparna från rotstockens äldre delar likna till slut smala och blott några mm. långa dvärggrenar; de förblifva länge slutna och tillväxa årligen helt omärkligt, men undantagsvis förstoras en knopp hastigt, och det så uppkommande skottet för- håller sig sedan som rizomets öfriga grenar. Ett individ kan bära flera (ända till ett tiotal) för året sterila bladrosetter samt ett fåtal florala skott, men i allmänhet är de florala skottens antal större än de sterila bladrosetterna. Hos odlade exemplar af A. patens inträffar det ofta, att den blom- bärande hufvudaxelns öfversta knoppfjäll i sin axill utvecklar (genom ett slags prolepsis) en blomma, hvars skaft. då vid basen omgifves af några knoppfjäll men (så vidt jag hittills sett) inga örtblad. Skottbildningen blir då i det närmaste densamma som hos vissa fler- blommiga individ af A. pratensis. Endast en gång har jag hos 4. patens i vildt tillstånd funnit något liknande. Bland c:a 300 exem- plar af vanlig skottbyggnad påträffade jag nämligen ett, som hade ett treblommigt årsskott liknande det, som här nedan hos A. pratensis betecknas med A. 1. c, men skildt från hvarje iakttaget sådant "därigenom, att den andra generationen nedom blomman var försedd med flera lågblad men inga örtblad. - 15 Åtskilliga andra afvikande fall kunna förekomma hos A. patens De från hufvudaxeln axillärt utväxande bladskotten, som på hösten afslutas med florala vinterknoppar, kunna t. ex. under samma sommar utveckla en dubbel period af låg- och örtblad. Exempel på bladföljden nedifrån uppåt på dylika skott är hos ett individ: 2 örtblad, 1 lågblad, 1 örtblad, 5 hopslutna lågblad; hos ett par andra: 1 (eller 2) örtblad, 1 lågblad, 2 örtblad, (hvaraf det yttre med rudimentär skifva), 6 slutna lågblad. Som sammanfattning kan sägas, att de äldre individen äro tuf- eller nästan mattformigt utbredda och flerblommiga; de hvarandra närmast sittande blommorna ha normalt uppkommit från två syskon- knoppar på föregående års hufvudaxel. Skottbyggnaden är föga växlande, de olika slagen af blad väl differentierade, blomningen väl reglerad, höstblommor t. ex. äro ej iakttagna, och växtens ekologi synes gå ut på att vid vegetationsperiodens början och på kortaste tid utveckla ett stort antal blommor och därefter lika hastigt en stor bladmassa. Ett sådant utvecklingsförlopp synes bäst lämpadt för stäpper i ett svalt klimat. Hos 4. pratensis finnes upptill på den med terminalblomma afslu- tade hufvudaxeln merendels blott en axillärknopp, nämligen inom det öfversta knoppfjället; sällan utvecklas en knopp ur den närmast lägre axillen. Då därjämte hvilande knoppar i de vissnade örtbla- dens axiller nästan aldrig komma till utveckling, följer däraf, att rotstocken vanligen förblir ogrenad och plantan enblommig. Men den axillärknopp, som är synlig, utvecklar sig på våren så mycket hastigare. Redan vid blomningstidens början har den alstrat två eller tre blad, som med sina halft utbredda skifvor framskjuta öfver hufvudaxelns knoppfjäll. I flororna anmärkes också, att jordblad vid blomningen förefinnas. I olikhet mot 4. patens ha ju också hufvudaxelns inre knoppfjäll rudiment till skifvor eller äro utbytta mot örtblad med stora slidor. Hos A. pratensis ser man emellertid ej sällan två tätt hopstående blomskaft; blomman på det ena är något försenad. Den uppstår halft proleptiskt, i det den i öfversta lågbladets axill framkommande knoppen genast ger upphof till ett vegetativ-floralt skott, uppbärande redan nu två (eller ett, sällan 3 eller 4) örtblad och en terminal blomma, men i regeln inga fjällika lågblad. På denna andra generation framkommer då i öfversta axillen en tredje generation, bestående af en naken knopp (utan knoppfjäll), vilken redan på våren utvecklar assimilerande blad. Enligt IrwmiscH (I) skulle 2:a skottgenerationens blad ha liten eller 16 ingen skifva. En sådan reduktion har jag funnit mycket sällsynt på gotländska exemplar. Det af IrmiscH nämnda fallet förekom t. ex. blott en gång bland 68 undersökta exemplar; fjällika lågblad jämte däröfver sittande örtblad med skifva förekommo däremot i 4 fall. I 63 fall af 68 voro 2:a generationens blad alltså örtblad, hvilket bättre stämmer med IrRMiscHS iakttagelse på i augusti blommande exemplar af 4. Paulsatilla. Den prolepsisartade utvecklingen kan sträcka sig ännu längre, i det att, då två på hvarandra följande generationer af florala skott uppstå under samma vwvegetationsperiod, den nyssnämnda tredje generationens bladknopp ersättes af en vegetativ-floral knopp, bestå- ende af ett eller två örtblad och en ny terminal blomknopp. Denna är då i början af maj knappt längre kommen än normala blom- knoppar eljest äro under blomningen den föregående hösten, men utvecklas snart vidare, så att följaktligen tre successiva blomgenera- tioner uppstå under en vegetationsperiod och samtidigt synas då på stänglar med aftagande längd en fruktsamling, en äldre blomma och en nyutslagen sådan. Gröna blad tillhörande fyra olika skott- generationer, kunna alltså samtidigt fungera. Tre blomgenerationer förefunnos i icke mindre än 13 fall bland 70 greniga årsskott. Till och med en fjärde blombärande generation har jag en gång iaktta- git. 1:a och 2:a generationerna afslutades då (6 juni 1911) med nästan mogna fruktsamlingar, den 3:e med en äldre blomma och den 4:e med en blomknopp på tre cm. långt skaft. Den allra sista skottgenerationen (här den 5:e) var som vanligt ett litet blad- skott. Följande skema lämnar en öfversikt öfver skottkomplexens utse- ende hos ÅA. pratensis på våren. Antalet blad å hufvudaxeln antages för enkelhetens skull alltid vara 6. (Fig. 4—7). A. Enblommiga årsskott. 1. Intet blad i hufvudaxelns vinterknopp har skifva. a. Storbladigt skott både i 6:e och 35:e DHladetstax igsct. b. Dylikt bladskott blott i 6:e bladets axill. Det 6:e (öfversta) bladet å hufvudaxeln har skifva. a:rnoch iu; som. förut. (ig) 5): N 3. Både 5:e och 6:e bladen å hufvudaxeln ha skifvor. a. och b. som förut. 17 Både höger- och vänsterspiraler förekomma, och då vidare skotten kunna vara homodroma eller antidroma, uppstå minst 36 olika fall, hvilka jag för öfrigt alla iakttagit med undantag af 1. a. och 3. a. hos vänsterspiral. Fallet a. är inom alla tre kategorierna ganska sällsynt; vid ett tillfälle befanns det, att bland 50 utan urval upp- tagna 1-blommiga individ intet enda hade bladknopp i näst sista axillen å hufvudaxeln; en annan gång söktes detta fall förgäfves bland ännu större antal individ. Det är således klart, att greniga rotstockar skola höra till undantagen. — ———N AA = på SE 4 = . rn NN SI 3 a fra AN N £ , NON TE NU SE RNE EN ON FEST WE SM (e RT Na re js ÄRE Or NV MN / Je NA Ni XY Q dt / NS AR N ör EA i NE NS SZ AL IS 4 Se SS Rana - - - , br SE pe ra Fig. 4. Fig. 5. Fig. 6. Fig. 7. Ce) CIRA.) (Bl3e) (OS öken. det B. Årsskolt med blommor af två successiva generationer, (i det att ett vegetativ-floralt skott, bärande 1—4 örtblad och en terminal blomma, utvecklas i 6:e bladets axill). 1. Intet af vinterknoppens blad har skifva. a. Storbladigt (ännu blott vegetativt) skott i 5:e bladets axill. b. Utan skott i 53:e bladets axill. Vegetativ-floralt (eller floralt) skott äfven i 5:e bladets axill. 2. Det 6:e bladet å hufvudaxeln har skifva. a, DOCK C:ISOm; förut 3. Både 5:e och 6:e bladen ha utbildad skifva. (Fig. 6). Alla nio fallen äro iakttagna både hos höger- och vänsterspiral. Vanligast äro 1. b. och 1. c. Enär skotten äro än homodroma, än antidroma, uppstå minst 60 olika fall. Fallet b. motsvarar i det närmaste två på hvarandra följande en-blommiga årsskott, och rot- stocken förblir ogrenad, ehuru naturligtvis med sympodial skottföljd. Då blomningen sker efter kategorierna a. och c., skulle däremot en förgrening hos rotstocken visa sig det följande året, enär den innersta axillen hos ett vegetativ-floralt skott alltid är försedd med en knopp. 2 Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 18 Förgrenade äldre rizom äro emellertid vida sällsyntare än flerblom- miga årsskott på grund däraf, att vegetativ-florala knoppar ofta tyna bort efter en kortare tillvaro likasom hos ÅA. palens. Skottbyggnaden kan vara än mer komplicerad hos frodiga indi- vid. Så t. ex. har jag sett ett individ, som hade vegetativ-florala skott i 3:e, 5:e och 6:e axillerna men endast ett grönt bladskott i 4:e axillen. Ett annat årsskott hade bladskott inom 6:e axillen men ett floralt inom den 2:a. Vidare kan en fjärde grupp upp- ställas, utmärkt däraf, att årsskottets tre innersta blad äro försedda med skifvor; ett skott som skulle betecknas med 4 c., är iakttaget. Vegetativ florala axlar af 2:a ordningen uppbära vanligen 1—2, någon gång 3—4 örtblad, stundom både örtblad och lågblad, sällan blott ett lågblad men inga örtblad. Bladskottet (3:e generationen), som alltid utvecklas i öfversta axillen, kan således komma att sitta i olika lägen i förhållande till blomaxlarna. Tages hänsyn härtill, finner man antalet kombinationer ofantligt stort. C. Årsskott med blommor af tre succesiva generationer. Flera fall äro iakttagna, dels höger- dels vänsterspiral, motsva- rande 1. b., 1. c., 2. C., 3. A., 3. C. I föregåenderskema. Skonaxeln af 2:a ordningen kan uppbära två axlar af 3:e ordningen och således med dem motsvara kombinationen 3. c. Axlarna af 2:a och 3:e ordningen bära ofta blott ett örtblad (stödjeblad för blomman). Skott- följden motsvarar då ett monochasium (»Wickel>»). ÅA. pratensis har trots de ofvannämnda talrika fallen en tämligen väl bestämd skottbyggnad, i det de afvikande individen blott utgöra en mindre del af hela antalei. HRotstocken är enklare, bladmassan mindre, men så äro också blommorna färre. Bladens differentiering i lågblad och örtblad är ej så strängt genomförd som hos föregå- ende, och antesen försiggår samtidigt med bladutvecklingen. Blom- ningstiden är mindre skarpt begränsad, hvilket visar sig dels i den successiva blomningen hos flerblommiga individ, dels i höstblommor uppkomna genom verklig prolepsis. Växten har således inneboende anlag att utnyttja en längre tid af vegetationsperioden. Dess ekologi påminner om de varmare ländernas växter. Måhända har arten uppstått i ett varmt klimat med lång vegetationsperiod och dess blomningstid förkortats och dess florala system förenklats först sedan arten blifvit en stäppväxt. Den nu under gynnsamma om- ständigheter framträdande sträfvan att utveckla flera successiva generationer florala skott under en vegetationsperiod skulle då vara af atavistisk natur. 19 ÅA. patens X pralensis (Fig. 8) har grenig rotstock och vanligen ört- bladskott i de två öfversta lågbladens axiller som ÅA. patens, men innersta lågbladet har en antydan till skifva och örtbladen äro vid blomningstidens början utvecklade nästan så mycket som hos A. pratensis. Hybriden visar således äfven i sin skottbyggnad en bland- ning af föräldrarnas egenskaper. Af 12 enblommiga årsskott till- hörde 7 stycken kategorien 1. a. i ofvanstående skema, hvilket röjer mtälytanden af A.mpatens.; Fallen 23 b:, 34ar och 3: b. hänvisa på ÅA. pratensis. Af flerblommiga årsskott har jag blott antecknat 7. a., Fig. 8. Anemone patensXpratensis från File hed, maj 1909. Skala 0,4. 1. e., 2. a. och 4. ce. Det skulle nog varit möjligt att vidare utfylla statistiken, ty undersökningen kan vid blomningstiden ske på fältet utan skada för växten. För skottföljden hos A. Paulsatilla var. gotlandica kan användas samma skema, som här ofvan är framställdt för A. pratensis. Där- vid visar sig emellertid, att mycket större omväxling hos enblom- miga årsskott är rådande. Största frekvensen (c:a 30 ?/o) har kate- gorien 1. a., som alldeles motsvarar skottbyggnaden hos 4. patens. 20 Därnäst komma 21. b. och 2. a., tillsammans ungefär lika talrika som föregående fall. De öfriga fallen, äfven 4., äro representerade, men de flesta tämligen sällsynta. I motsats mot förhållandet hos A. pratensis är kategorien a. alltid vanligare än b. Hos årsskottets vinterknopp finner man stundom de tre innersta bladen ha skifvor. I korthet kan sägas, att skottbyggnaden öfverensstämmer med den hos A. patens därigenom, att bladskott oftast förekommer 1 näst sista axillen å hufvudaxeln, och med 4A. pratensis därigenom, att de 1—53 innersta bladen i vinterknoppen ofta äro försedda med skifvor eller rudiment därtill. Den prolepsis-artade utvecklingen af ett vegetativ-floralt skott, utgörande andra generationen, är också ett om ÅA. pratensis påminnande drag. Det sker emellertid ganska sällan, kanske blott i ett fall på hundra. Sålunda företer skott- byggnaden ungefär samma kombinationer som hos A. patens x pratensis. Samma skottbyggnad har, så vidt af det mindre rikhaltiga mate- rialet kunde ses, A. Pulsatilla från Småland. Säkert är, att kate- gorien a. är öfvervägande. Att såsom IrmMiscH (I) i fråga om skottbyggnaden sammanföra 4. pratensis och A. Paulsatilla är sålunda ej riktigt lämpligt. Hans upp- gift, att ett bladskott ofta befinner sig i axillen till det näst innersta bladet i vinterknoppen, är egentligen ej träffande för någon af de båda arterna. Ty hos 4. pratensis händer det ganska sällan och hos A. Pulsatilla är det nära nog regel. Ytterligare vill jag påpeka, att då en 2:a vegetativ-floral skottgeneration förekommer, denna i all- mänhet blott uppbär örtblad, men stundom 1—2 lågblad och där- inom ett örtblad; det af IrmiscH angifna fallet med blott lågblad måste vara ytterst sällsynt. Den rika omväxlingen i skottbyggnaden hos 4. Pulsatilla synes antyda, att denna art under sin utveckling ej såsom de föregående arterna varit utsatt för så ensidiga klimatiska och edafiska faktorer, att de påtvingat arten ett noga regleradt ontogenetiskt utvecklings- förlopp. AA. Pulsatilla plägar ju också räknas till ekfloran. Eftersom jag haft tillfälle att undersöka tämligen rikligt material äfven af A. vernalis L., skall jag lämna en kort öfverblick öfver dess skottbyggnad. I afseende på förgrening förhåller den sig som A. paltens, på den grund att bladrosetter finnas både i sista och näst sista axillen hos vinterknoppen. Greniga herbarieexemplar äro ju också vanliga. Men dessa bladrosetter börja med ett knopp- fjäll (sällan med liten skifva). Om 2:a generationen är floral, upp- 21 bär dess axel i regeln två lågblad och inga örtblad (som hos A. patens); 3:e generationens bladrosett börjar då nästan alltid med örtblad och saknar: lågblad. Gränsen mellan örtblad och knopp- fjäll på hufvudaxeln är mindre skarp; det kan till och med hända, att alla knoppfjällen ha en rätt tydlig, om ock liten skifva. Sterila rosetter ha också period af lågblad och örtblad, men lågblad utan skifva är blott ett enda, som lätt kan förbises. A. vernalis utmär- ker sig från våra andra Pulsaltilla-former därigenom, att de under en vegetationsperiod utvecklade bladrosetterna ej vissna på hösten, utan fortlefva tämligen friska långt fram på andra sommaren och följaktligen till slut förefinnas samtidigt med de nya bladen (jfr A. Hepatica). Då det i floror något oklart heter att »rot-(jord-)bladen äro utvecklade före blomningen» bör detta alltså förstås så, att bladrosetten hos A. vernalis öfvervintrar m. e. m. frisk, medan den hos de andra arterna vissnar på hösten. Likheten i skottbyggnad hos ÅA. vernalis och patens motsvaras af bådas jämförelsevis nordliga utbredning. De räknades af ENGLER till europeiska florans glaciala element. Det greniga utseendet hos rotstocken af A. patens förhöjes genom det egendomliga förhållandet, att den plägar vara mer eller mindre klufven och uppfläckt på längden. I vinkeln mellan två grenar spränges rot- stocken uppifrån nedåt; ofta klyfves den samtidigt nedifrån uppåt, hvarvid början tyckes ske i vinkeln, där en gröfre rot utgår. Till slut kan sammanhanget mellan rotstockens olika delar bli ganska löst, och faktiskt förekommer det, att ett individ på detta sätt sönderfaller i två, ett mera ovanligt fall af förökning hos en s. k. radix multiceps. (I sammanhang härmed vill jag nämna, att vege- tativ förökning någon gång sker genom rotskott). Äfven på enstaka punkter af rotstocken uppstå kortare remnor, som gå till märgen eller tvärsigenom hela rotstockens tjocklek, så att den styckevis får rent af ett nätlikt utseende (se fig. 9). De uppfläckta styckena kröka sig gärna, så att utsidan blir konkav, en följd af spänningen mellan barken och veden (J. SAcHs [I]). Det har händt, att en rot- stocksgren i följd häraf vridit sig ett helt hvarf, så att den blom- och bladbärande ändan kommit upp på andra sidan och sålunda åter riktats rakt mot ljuset. På de delar af en sönderfläckt stam, hvilka förut voro vända inåt mot märgen, framträda, såsom af- bildningen visar, kärlsträngarna i form af ett system af slingrande 22 och delvis anastomoserande ribbor. Det kan också inträffa, att klyfningen förorsakar rotstockens sönderdelning på längre eller kor- tare sträckor i stycken, af hvilka hvar och en i tvärsnitt motsvarar en cirkelsektor, som dock på den inre, förut mot medelpunkten vända delen är afstympad i följd af den inre grundväfnadens bort- Fig. 9. Anemone patens från File hed, juni 1909. Skala 0,55. döende. På dessa sektorer synas då tvärsnitten af en eller flera kärlsträngar i form af m. e. m. utdragna, mot förra medelpunkten konvergerande eller nästan parallella linjer. Kärlsträngarna äro således bandformiga med den platta sidan ställd i radiens riktning. De blottade delarna af rotstocken bestå af sönderfallande gulbruna 23 väfnadselement. Degenerationen träffar såväl celler som kärl och påminner till utseendet om gummosis, men utan flytning. Orsaken till här skildrade fenomen har jag visserligen ej kunnat fullständigt utröna; men i vissa fall är det tydligt, att utgångs- punkten befinner sig under det terminala fruktskaftet. Redan under blomningstiden uppstår en eller ett par millimeter under blomskaftets bas en lakun, som i början begränsas af ofärgade celler, som t. ex. märgkanalen hos umbellater. Men nästa år, då den subterminala sidoaxeln tillväxt i tjocklek och riktat sig uppåt samt lakunens tak samtidigt sönderfallit, befinnes lakunens mynning vara trängd åt sidan och öppnar sig utåt på sympodiet ett stycke nedom den knopp, som nu bildar spetsen. I sammanhang härmed börjar en degeneration, åtföljd af brunfärgning af de celler som begränsa håligheten. Mikrokocker och bakterier, stundom äfven hyfer, före- komma rikligt i den bruna massan. Sannolikt är det genom bar- kens kontraktion, som söndersprängningen sedan fortsättes, med den påföljd, att bruna fläckar och hålrum visa sig än här än där i rotstockens inre. Trots allt detta fortlefver växten, blommar rik- ligt och företer ofvan jorden inga sjukdomssymtom. Äfven hos herbarieexemplar t. ex. från Ångermanland, Mellaneuropa, Sibirien, Nordamerika har jag iakttagit detta fenomen. På ungefär samma sätt förhålla sig A. Pulsatilla och vernalis. Hos A. pratensis, som har mindre grenig eller på sandig mark vanligen enkel rotstock, blir klyfningsprocessen mindre märkbar. Dock uppträda ganska ofta skadorna i form af långsträckta sår, som gå in mellan kärl- strängarna. — Att Pulsatillornas jordstam kan vara ihålig, är förut observeradt af N. HJALMAR NILSSON (I). Att Pulsatillorna trots blottandet af rizomets inre väfnader fort- lefva i tiotal af år utan att duka under för växtätande djurs angrepp, beror väl i någon mån på dessa växters skarpa och giftiga egen- skaper. Hur stor skärpa de än besitta, hindrar den likväl ej en skadegörelse på blomdelarna, hvilken visserligen ej direkt har med skottbyggnaden att skaffa men måhända kan framkalla prolepsis- artade företeelser, liknande dem man i trädgårdar ser på beskurna buskar och träd. Under flera år har jag oupphörligen påträffat exem- plar af A. patens, på hvilka alla eller en del blommor blifvit afbitna. Blomskaftet sitter kvar inom svepet, men hela blomman med blom- axeln är borta. Sårytan är jämn, och på längden af den kvarstående delen af skaftet inom svepet kan man se, att åverkan skett medan blomknoppen var helt ung och innesluten i svepet. Ofta äro också 24 några af svepebladens flikar afbitna, och äfven då har snittet jämna kanter i motsats mot t. ex. de ganska sällsynta skador, som åstad- kommits af sniglar. - Lågbladen vid stängelbasen äro fullkomligt oskadade. Tiden för åverkan är således den, då blomknoppen fram- träder ur vinterknoppens lågblad. Alldeles likadana skador före- komma hos 4. pratensis och 4A. Paulsatilla var. gotlandica. Små grupper af dessa växter kunna påträffas, hvari hvarje individ: är stympadt. I synnerhet förekommer detta i utkanterna af barrskog, men på öppna sandfält är växten mer fredad. Sedan jag flera gånger hittat de afbitna svepebladen bredvid plantan, var jag öfver- tygad om, att insektlarver ej varit med i spelet. Och till slut på- träffade jag i Visbytrakten vid en del nyss skadade exemplar hopar af rapphönsexkrementer. I dessa funnos osmälta massor af pollen, liknande Anemones, samt därjämte en mängd hår, hvilka uppen- barligen utgjorde blomhyllets hår hos A. pratensis, i det de voro försedda med den för dessa karaktäristiska foten. Då ej blott gröna delar utan äfven blomdelarna ha en starkt brännande smak, är fågelns val af föda rätt egendomlig. Orren torde vara medskyldig i skadegörelsen. Åtminstone träffas hans exkrementer i närheten af de mycket vanliga på samma sätt stympade exemplaren af A. Pulsatilla var. gotlandica i Ardre. På en yta af 25 kvm. hade 50 blommor blifvit afbitna, och de kvar- varande voro endast 20. VI. STÅNDORTERNA OCH DERAS VEGETATION I RELATION TILL PULSATILLORNAS INVANDRING. Först må en redogörelse lämnas för växplatserna på File hed. Öster om Högstensvät, nära höjdkurvan för 60 meter, höjer sig marken något öfver angränsande illa dränerade hällområden och är i följd däraf skogbeväxt. Grunden består här, enligt. meddelande af statsgeologen H. HEDSTRÖM, på den lägre nivån af Megalomus- kalksten och -på den högre af Stromatopor-förande refkalksten. Den senare är till ett djup af åtminstone några decimeter söndersprängd i tämligen stora, kantiga stycken, som tyckas ligga in situ, i det de endast med svårighet kunna lösbrytas från hvarandra medelst botanistspaden. Springorna och mellanrummen fyllas af en brun- svart mylla, synbarligen bildad af de talrika generationer rötter, som under seklernas lopp inträngt i marken. Något mylla täcker också kalkstenen, eller döljes denna af ett nästan slutet täcke af örter, gräs, mossor och lafvar. Att myllan å sådan hällmark visar stor likhet med södra Rysslands stäppjord, framhålles af HESSELMAN (p. 149). På gränsområdet, där dräneringen är god, men barrsko- gen af brist på moränjord ej kunnat fullt sluta sig till bestånd och där ljustillgången således är rik, förekommer nu talrikt i större eller mindre grupper Anemone patens. På en ruta af några hundra kvadratmeter bestod vegetationen, förutom af glesa tallar och en- buskar samt enstaka granar, hufvudsakligen af följande örter, gräs och småbuskar: Anemone patens, pratensis och Hepalica, Arctosta- phylos uva ursi, Asperula tinctoria, Briza media, Campanula persici- folia och rotundifolia, Festuca ovina, Filipendula hexapetula, Fragaria viridis, Galläim boreale och verum, Geranium sanguineum, Helianthe- mum chameoecistus, La$erpilium latifolium, Potentilla arenaria och verna, Polygonatum odoralum, Prunella grandiflora, Rubus saxatilis, Thymus serpyllum. Bottenskiktet, fläckvis slutet, utgjordes af mattor af Hylocomium parietinum och Iriquetrum samt i öfrigt hufvudsakligen af Hylocomium splendens, Cladina rangiferina och Cetraria islandica. ÅA. patens förekom företrädesvis vid och delvis under enbuskar samt i närmaste sällskap med Arctostaphylos, Cladina och Cetraria eller Hylocomium; trogna följeslagare voro i regeln också Anemone He- palica, Åsperula tinctoria, Festuca ovina, Fragaria collina och Thymus. På samma plats förekommer äfven Anemone pratensis, men mindre talrikt än den andra arten. En tydlig olikhet i deras förekomstsätt förmärkes 'emellertid. 4. palens står invid enbuskar eller små tallar och företrädesvis på deras norra sida. Där träd nyligen blif- vit borthuggna, finnes fortfarande örtens bladverk kvar, men blom- ningen uteblir vanligen. ÅA. pralternsis däremot intar äfven varmare lägen på sydsidan af buskar och i de större, obeskuggade mellan- rummen, utan att blomningen eller fruktsättningen lider. Mot slutet af 1911 års utomordentligt torra sommar var bladverket hos talrika individ af den förra arten brunbrändt och dödadt; den senare arten hade stått sig betydligt. bättre. På en annan växplats, belägen några hundra meter i nordväst från föregående, antecknades (20 aug. 1911) vegetationen på en yta af c:a 25 kvadratmeter. Berggrunden stack upp på några ställen och lokalen var ännu torrare än den förra. I omgifningarna stodo Pinus silvestris t.!) och Sorbus suecica e. På den utvalda rutan växte: 5) Ymnighetsgraderna äro de af R. Hurt använda: ymnig, riklig, strödd, tunn- sådd, enstaka. 26 3 Buskar och ris: Cotoneaster integerrima e., Juniperus communis s., Sorbus suecica e., Thymus serpyllum e.—t. samt strödda mattor af Arctostaphylos uva ursi, täckande 25 procent af området. Örter och gräs: Anemone patens e., Å. pratensis e., Antennaria divica e., Asperula tinctoria e.—t., Avena pratensis e., Brachypodium silvaticum (i buskar) e., Briza media e., Campanula persicifolia e., C. rotundifolia e., Carex digitata e., Festuca ovina +t., Fragaria collina e., Globularia vul: garis e., Galium boreale e., G. verum e., Geranium sanguineum t., Helian- ihemum Chamececistus e., Hieracium sabulosorum e., Linum catharticum e., Melica nutans (1 buskar) e., Melampyrum pratense e., Polygala amarella e., Polygonatum odoratum e., Potentilla verna e., Prunella grandiflora e. Mossor och lafvar: Dicranum Bergeri Bland e., D. scoparium (L.) Hedw. e., Hylocomium parietinum (L.) Lindb. och triquetrum (L.) Br. eur. (bägge under buskar i mattor), Mollia tortuosa (L.) Schrank e., Cladina rangiferina (L.) i mattor täckande 10 procent af ytan. — Äfven här stod A. patens bland buskarna eller i något skuggigt läge bland Arctostaphylos och Hylocomier; A. pratensis fanns där- jämte på större öppna platser däromkring. På en tredje lokal, omkring en kilometer längre mot norr, har jag sett ÅA. patens såsom sprickväxt å uppskjutande berghällar, sannolikt af refkalksten, hvilka voro så litet vittrade, att de fläck- vis saknade all vegetation utom små skorplafvar. På den förstnämnda af dessa lokaler, hvilken har en utsträck- ning af ett par hundra meter förekomma jämte Anemone-arterna naturligtvis många andra fanerogamer än de nyss uppräknade. De skola upptagas i en lista här nedan. Att nästan inga annuella växter ingå 1 listan, beror på kalkstenens bristande fuktighet och förvittring, samt därpå, att marken till stor del täckes af täta och högväxta mossor och lafvar. Jag öfvergår nu till naturförhållandena på Tonnklint. Underlaget här utgöres enligt meddelande af H. MUuUNTHE af refkalksten, hufvud- sakligen den rödbruna varietet af Ascoceras-kalk, som är vanlig i klintarna på norra sidan af de talrika kullarna inom stråket Etel- hem —Lye—Stånga—Lojsta—Linde—Fardhem (Jfr. MuntHE (I) p. 167). Förvittringen och myllbildningen har här fortskridit längre än på File hed utom på klintens södra sida, där berghällen går i dagen. För florans mest intressanta beståndsdelar redogör SERNAN- DER (I och II). Efter åtskilliga besök på platsen under olika års- tider har jag uppgjort en artlista öfver fanerogamerna, hvilken jag hoppas vara någorlunda fullständig. Några hygrofila arter vid 21 kullens fot samt en del lundväxter i starkaste skuggan på nordsidan hålla sig utom gebitet för A. patens och ha därför ej upptagits på listan (t. ex. Pyrola sp., Sanicula europea, Vicia cassubica). Vidare har jag uteslutit några, så vidt jag kunde finna, blott på sydsidan växande arter, emedan ÅA. patens äfven där saknas. Dit höra Anthericum ramosum, Allium vineale och oleraceum, Centaurea sca- biosa. Hieracium porrigens, Medicago lupulina, Polygala comosa, Vicia tenuifolia. Såsom bihang till listan för Tonnklint upptar jag slutligen föl- jande arter (mest s. k. ekväxter), som med få undantag ej pläga (At. 2 Fig. 10. Tonnklint i Lojsta socken, aug. 1911. (Förf. foto.) förekomma på hällmark och i alla händelser ej af mig påträffats på de andra här nämnda Paulsatilla-lokalerna. De äro: Träd: Fraxinus excelsior L., Pyrus Malus L., Quercus robur L. Buskar: Cornus sanguinea L., Corylus avellana L., Crategus mono- gyna Jacq. och oxyacantha L., Rhamnus cathartica L., Viburnum opulus L. Örter och gräs: Anemone ranunculoides L , Athamantha Libanoltis L., Avena pubescens Huds., Carex montana L., Hypocheeris maculata L., Inula salicina L., Luzula pilosa (L.) Willd., Lathyrus niger (L.) Bernh. och vernus (L.) Bernh., Origanum vulgare L., Primula veris L., Ranunculus polyanthemos L., Viola hirta L., mirabilis L. och Rivi- 28 niana Rehb. Därtill komma mossor, som äro rikliga, där marken ej varit alltför mycket utsatt för tramp. A. patens förekommer såväl på kullens topp som på sidorna med undantag af den södra; på en fläck af 4 kvadratmeters storlek räknades (maj 1911) 60 individ, hvilka dock ej blommade (kanske några blommor afplockats). Talrikast är växten på måttligt, ej tätt beskuggade, steniga ställen och på små öppna platser, äfven vid eller på gångstigar och annan trampad mark. På nordvästra sidan träffas ett och annat individ bland så tät vegetation af lignoser, att beskuggningen uppgår till 8 å 9 efter 10-gradig skala. På den tämligen branta, för solen exponerade sydsidan saknas, såsom nämndes, ÅA. patens, medan 4. pratensis och de ofvannämnda värmeälskande växterna m. fl. bilda ett mer eller mindre; glest växttäcke. Likasom på File hed skönjes alltså äfven här en tydlig olikhet i de båda arternas fordringar på ståndorten. Pulsatilla-1lokalen i Ardre är, att döma af kartan hos MUuUNTHE (II), äfvenledes belägen på Ascoceras-kalksten eller möjligen på gränsen till de närmast lägre lagren, hvilka torde innehålla Stromatopora och Megalomus liksom å öfriga här skildrade Paulsatilla-1okaler. Ardre-lokalen afviker likväl från de båda föregående däri, att mar- ken är i det närmaste horisontal och delvis illa dränerad. Kring- strödda öfver området och delvis med hvarandra sammanhängande äro nämligen smärre skoglösa fläckar med ett tunt lager af jäs- jord (vittringsjord), liknande norra Gotlands träskhedar, samt där- emellan små: partier af naken häll. Dessa fläckar stå under den kalla årstiden delvis under vatten. Öfver dem höja sig de träd- eller buskbeväxta delarna en eller annan decimeter eller blott några centimeter. Underlaget utgöres här i allmänhet af sprickig och något vittrad häll eller också, särdeles mot utkanterna af området, af sparsamma rester af morän med sand och enstaka block af ur- bergarter. De illa dränerade partierna sakna fullständigt Pulsatilla och vegetationen är af helt annan beskaffenhet än på de torra Pulsatilla-områdena. Karaktäristiska för de tidtals vattendränkta fläckarna äro några annueller, såsom Draba verna L., Galeopsis Ladanum L. f. globosa K. Joh., Hutchinsia pelrea (L.) R. Br., Linum catharticum L., Medi- cago lupulina L., veronica arvensis L., samt därjämte Artemisia rupe- stris L., Geranium columbinum &L. och Silene marilima With. På de väl dränerade med gles och låg tallskog beväxta partierna 29 förekommer däremot Anemone Paulsatilla var. gotlandica i större eller mindre grupper. Såsom prof på vegetationen anför jag ståndorts- anteckning från en ruta af 50 kvadratmeters storlek, hvilken om- gafs af små tallar af den vanliga hällmarkstypen: Buskar och ris: Juniperus communis (lågväxt) t., Arctostaphylos uva ursi (nät af något glesa mattor) r.—y. Örter och gräs: Anemone Pulsatilla var. gotlandica t. (omkr, 100 blommande individ och ett fåtal ungplantor), A. Hepatica e., Asperula tinctoria (nedliggande form) e., Campanula persicifolia e., Carex ornithopus e., Carex digitata e., C. glauca e., Filipendula hexapetala e., Fragaria collina e., Geranium sanguineum e., Hiera- cium sabulosorum e., ÖOrchis mascula e., Potentilla verna e., Sedum rupestre e., Sesleria coerulea e., Viola arenaria e. Mossor och lafvar: Cladina rangiferina (i maskorna af Arctosta- phylos-mattorna) r., Dicranum sp. e, för öfrigt ingen nämnvärd mängd af mossor. Pulsatillan har i allmänhet något skydd af buskar liksom A. patens, men på somliga mer öppna platser växte den mer oskuggad och omgifven hufvudsakligen af större lafvar, t. ex. på en plats med blott följande vegetation: Cetraria islandica s.—t., Cladina rangi- ferina y., Fragaria collina e., Galium verum e., Geranium sanguineum e., Thymus serpyllum e., samt mattor af Arctostaphylos om kring platsen. De öfriga på Paulsatillans områden iakttagna arterna upptagas i nedanstående tabell. A utmärker de dränerade partierna på lokalen i sATdre, FE Pulsatilla-Iokaler på File hed och T Tonnklint (med undantag af sydsluttningen). ASAT oh ASETINCT Agrostis stolonifera L. + + Arcetostaphylos uva ursi Aira flexuosa L. + + + (L.) Spreng. + + Anemone Hepatica L. + + + Artemisia campestris L. + + + : ken 2 OSS R Ulsperula. titeloria; Lv, ock j RE 4 17 ER Avena PER Cnes 1 | äR AR a var. gotlandica ER Brachypodium = silvati- Antennaria dioica (L.) cum (L.) P. B. ar fran Gertn. ENSE Briza media L. + + + Anthoxanthum odora- Calamintha acinos (L.) tum L. + + + Clairv. FF Fit Anthyllis vulneraria L. + + + Campanula = persicifo- Arabis hirsulta (L.) Seop + + + lia L. TOT san 30 Campanula an Carex digitata L. rotundifo- skr glancar Ik >» ornithopus Willd. Carlina vulgaris L. Centaurea jacea L. Cirsium acaule(L.)Scop. Clinopodium vulgare L. Cotoneaster integerrima Medik. Cynanchum Vincetoxi- can (L)RE Br: Festuca ovina L. Filipendula hexapetula Gilib. Fragaria vesca L. > viridis Duch. Galium boreale L. > verum L. Geranium sanguine- um L. Globularia vulgaris L. Helianthemum Chamc- cistus Mill. Hieracium" sabuloso- rum Dabhlst. Hypericum monta- num L. Juniperus communis L. Laserpitium latifo- lium L. Lonicera 2xylosteum L. Lotus corniculatus LL. Luzula campestris (L.) DC. Melica ciliata L. > nutans IL. » 9) ++ +++ + tt tt tt +t+ +++ ++ +++ ++ + + + ++ + ++ +++ ++ = Melampyrum pratenseL. Orchis mascula L. Phleum Boehmeri Wib. Picea Abies (L.) Karst. Pinus silvestris L. Plantago lanceolata L. Poa compressa L. » pratensis L. Polygala amarella Cr. Polygonatum odoratum ( Mill.) Potentilla arenaria Borkh. Potentilla verna (L) Lehm. (= Taberne- montani Aschers.) Prunella grandi flora (1L.) Jacq. Prunus spinosa L. Ranunculus bulbosus L. Rosa spp. Rubus saxaltilis L. Sedum acre L. » album L. 30 TUpPeSiresla Sesleria Ard. Silene nutans L. Sorbus Aucuparia L. coerulea (L.) > StieCtcd ANAL Krok. Taraxacum = officinale (Web.) Wigg. Thalictrum majus Cr. Veronica spicata IL. Viola arenaria Murr. Sa +t+t+ +++ tt +t> + — ++ +t ++ +++ + ++ + + + — + 68 +++ ++ tm + tttt tt +++ + + + +t ++ + + + + +t ++ 31 För fullständighetens skull bör nämnas, att ÅA. patens sparsamt anträffats å hällmark ej långt från Visby, hvarest vegetationen är i det närmaste öfverensstämmande med den å Ardre-lokalen eller något rikare, i det åtminstone Anthericum ramosum, Inula salicina och Poa alpina böra tilläggas till artlistan. Gentemot lokalen å File hed saknas däremot troligen Hypericum montanum och Laser pitium latifolium, hvilka emellertid finnas å andra liknande stånd- orter inom ett par kilometers afstånd. Redan vid en flyktig blick på ofvanstående förteckning finner man, att floran på lokalerna i Ardre och på File hed är nästan identisk. Tonnklint hyser däremot utom de å listan upptagna arterna därjämte äfven de förut uppräknade 24, hvilka tillhöra hufvudsakligen ekfloran. Uppdelar man hällmarksfloran å File hed i sina utvecklingshistoriska beståndsdelar med användning af KJELL- MANS lista (från föreläsningar 1886), finner man 23 ”/o glacialväxter, 38 ?/o subglaciala, 32 ”/o ekväxter förutom enstaka stäpp- (Anemone pratensis) och bokväxter (Brachypodium silvaticum och Globularia vulgaris). Samma proportion råder följaktligen i det allra närmaste å två af de andra lokalerna, medan däremot Tonnklint (sydsidan undantagen) hyser blott 15 ”/o glacialväxter, 34 ”/o subglaciala och 45 ?/o ekväxter. Kände man blott denna lokal på Gotland skulle . man angående ÅA. patens och dess invandringshistoria vara frestad att däraf draga slutsatser, som uppenbarligen ej voro berättigade. Tonnklints vegetation bildar tydligen en edafid (SERNANDER II), hvars beståndsdelar i följd af bekväma rekryteringsmöjligheter från när- belägna löfängar och tack vare bristande konkurrens från barrsko- gens sida lyckats hålla sig kvar. Man kan alltså på grundvalen af de koloniartade växtsamhällena å dessa lokaler ej utan stor försiktighet söka framkonstruera Pulsatillornas invandringshistoria. Hvad nu 4. patens beträffar, är den uppenbarligen en relikt på de gotländska växplatserna. Flera skäl tala härför. För det första har den en sprängd utbredning. Ty växplatserna äro fåtaliga och ligga långt åtskilda, trots det att en otalig mängd liknande stånd- orter förekomma på ön. Vidare synes arten fullständigt ha förlorat sin spridningsförmåga på Gotland. Vid Tonnklint har den t. ex. ej lyckats öfverskrida det lilla afstånd af några tiotal meter, som skiljer lokalen från den söder därom belägna tallskogen å hällmark, i hvars utkanter den kunde väntas finna sin trefnad. Man träffar ej heller på File hed några enstaka exemplar vid vägkanter eller andra m. e. m. öppna platser utanför de i allmänhet väl begränsade 32 fyndorterna, där den uppträder i större grupper. Häri liknar den Anemone silvestris, hvilken, så förnöjsam den än tyckes vara med hänsyn till ståndortens halt af näringsämnen och huru lätt den än är att odla, likväl ej sänder ut förposter på afstånd från sina väl begränsade lokaler. Slutligen väljer A. patens på Gotland ej sådana ståndorter, som äro karaktäristiska för densamma på andra håll, nämligen sandfält och glesa tallskogar å sandig mark. Dylika platser intar den eljes i Ångermanland (FRISTEDT), silurområdet i Östersjö- provinserna (KLINGE och LEHMANN), Brandenburg (ASCHERSON), Väst- preussen (ScHoLz), Böhmen, (PODPERA Pp. 29), Schlesien (WIMMER och FiEE) och vid Lemberg (TOMASCHEE). Det får väl anses nästan själfklart, att A. patens under sin ut- bredning på Gotland valde samma slags ståndorter som inom sitt öfriga område. Hvad som utom klimatiska förändringar kan ha undanträngt den till dess nu återstående lokaler, är ej svårt att förstå, om man aktgifver på de gotländska tallskogarna på sand- jord. Deras undervegetation utgöres nämligen dels af beståndbil- dande ljung, ofta uteslutande all annan vegetation, dels af täta massor af andra ris framför allt Vaccinium Myrtilius dels af sam- manhängande mattor af örter och gräs. I intet af dessa samhällen förmå Pulsatilla-arterna hålla stånd. Måhända är det af samma skäl, som 4A. patens i Västpreussen ej når kusten i motsats mot den lifskraftiga A. pratensis, hvilken ju också genom längre blom- ningstid har vissa fördelar med hänsyn till spridning framför den förra arten (SCHOLz p. 180). Dessa omständigheter göra det sanno- likt, att A. patens invandrat till Gotland, innan tallskogarna hunnit alltför mycket utbreda sig och upptaga all för sig lämplig mark. Det återstår att söka utreda, hvilka klimatiska orsaker sam- verkat med vegetationstäckets konkurrens, I växtgeografiska arbe- ten, som behandla Mellaneuropas flora, upptages visserligen 4. patens ofta såsom ett pontiskt florelement och räknas t. ex. af PopPERA till de termofila arterna i Böhmen. Men detta enligt min tanke utan bindande skäl. A. patens har i mellersta Europa en ganska utpräglad västgräns, hvilken hastigt öfvergår till sydgräns och allestädes faller nära årsisotermen för + 82 C. Inom artens utbredningsområde är således medeltemperaturen i regeln lägre, t. ex. på Gotland mellan 6 och +7 grader. I Böhmen förekommer den emellertid norr och söder om Prag inom det område med 8 aå 9 graders medeltemperatur, hvilket som en tunga från nordväst sträc- ker sig in i Böhmen. Utmärkande för detta område äro dock 33 äfven stora temperaturamplituder, större än på de högsta delarna af Böhmerwald och Riesengebirge; och regnmängden är blott 500 mm. om året (ungefär som på de gotländska ståndorterna), under det att artens utbredningsområde i öfrigt får öfver 550 mm. regn årligen. Det är således ganska möjligt, att det mer utpräglade kon- tinentala klimatet i Pragtrakten uppväger den för öfrigt helt obe- tydliga öfvervikten i medeltemperatur. A. patens bör sålunda kunna hålla sig kvar som relikt, i synnerhet som den synes vara bunden vid vissa bergarter, t. ex. vid Hrebeny-bergen (PODPERA Pp. 28) eller förekommer på bergsluttningar och floddalarnas sidor, där vege- tationen ej plägar bilda slutet växttäcke, såsom inom norra Böhmens sandstensområde. Så uppträder den vid Weisswasser (PODPERA Dp. 29) och det i närmaste grannskap af Tofieldia calyculata, som ju ej får anses vara termofil. I mellersta Europa sällskapar den ofta med A. vernalis, hvilken räknas som glacialväxt enligt den bety- delse, som ENGLER (Versuch einer Entwicklungsgeschichte) ger ordet, och sistnämnda art antages af BLYTT och A. SCHULTZ ha invandrat till Skandinavien under den arktiska perioden. A. palens har enligt Hayek (II) följande utbredning i Europa: Ryssland (med undantag af nordöstra samt de yttersta östra och södra delarna), Finland, Gotland, Mecklenburg, Pommern, Branden- burg, Posen, Schlesien, nordöstra Galizien, norra Böhmen, Klausen- burg i Siebenbärgen och vid Mänchen. Därtill kommer i Sverige Ångermanland. Å vidfogade kartskiss har jag utmärkt de mig bekanta yttersta lokalgrupperna utom den mecklenburgska, hvarom jag ej har när- mare uppgift. Artens utbredningsområde i mellersta och norra faller, såsom nämndes, nästan helt och hållet inom ett område med lägre medeltemperatur än 8? C. De enda undantagen äro de böhmiska lokalerna samt Klausenburg. Men äfven sistnämnda lokal utmärker sig genom liten nederbörd (under 559 mm.). Den mest isolerade utposten befinner sig vid Mänchen, hvars medeltem- peratur ej öfverstiger 8". Om växten här ej blifvit införd genom människans förvållande, ha vi att göra med en reliktförekomst, för öfrigt ej den enda i den trakten. De bekanta fyndorterna för glacialväxter Haspelmoor, Deiningermoor, Garchinger Haide m. fl. ligga ej långt från Möänchen (ENGLER Pp. 168 etc.). Bland de af NZEGELI och PETER upptagna 16 underarterna af Hieracium monta- num finnas 14 blott vid Mänchen och 1 blott på Gotland. Egen- domlig är också utredningen hos vissa former af Hieracium albido- Dn Svensk Botanisk Tidskrift 1912. = 34 bracteum N. & P., som äro så närbesläktade, att de af nämnda för- fattare fördes till samma varietet, för hvilken inga andra fyndorter då uppgåfvos än Mäönchen, Prag, Helsingfors och Gotland, d. v. s. några af de yttersta lokalerna för Anemone patens. Af ofvanstående torde framgå, att ej tillräckliga skäl finnas att betrakta ÅA. patens såsom ett termofilt eller pontiskt element i mel- lan-Europas flora. Den saknas för öfrigt i Ungarn. Då nu neder- börden i de inre delarna af Gotland utgör blott 450 å 500 mm. årligen, kan artens egenskap af reliktväxt därstädes ej förorsakas Fig. 11. De yttersta lokalerna för Anemone patens. Det horisontalt streckade om- rådet har en medeltemperatur, som är lägre än + 8” C., inom det vertikalt streckade området är årsnederbörden mindre än 550 mm. Lokaler eller lokalgrupper för Anemone patens utmärkas genom ett liggande kors. genom bristande torrhet hos klimatet, och då den undviker de varmaste ståndorterna, kan orsaken ej heller vara för låg tempera- tur, utan snarare motsatsen. Artens invandring och spridning på Gotland synes därför böra förläggas till en period med svalt och ej fuktigt klimat. Om man i MUNTHES grafiska framställning (I Pp. 178) söker efter en sådan period, befinnes det, att man får gå till- baka till den subarktiska för att finna en tid, då medeltempera- 39 turen för juli på Gotland var lägre än 16? C. Om en af en tundra- period föregången stäpptid funnits nära efter istiden, ligger det när- mast till hands att antaga, att A. patens mellan dessa perioder in- kommit till norra Tyskland och att den ungefär samtidigt invandrat till Gotland. Redan för längesedan har SERNANDER (I) framkastat som möjligt, att A. patens före borealtid invandrat till Gotland. Önskligt skulle nu vara att kunna närmare precisera invandrings- tiden. Jag måste dock afstå från detta företag bland annat på grund af nedan nämnda osäkerhet rörande den systematiska be- gränsningen af A. patens och dess former. Likväl hoppas jag, att det i denna uppsats samlade materialet kan vara till någon nytta vid försök att närmare utreda frågan. Innan jag lämnar Paulsatillornas invandringshistoria vill jag blott framhålla några synpunkter. De, som behandlat frågan om A.patens nutida och forna utbred- ning, såsom ÅRESCHOUG, ENGLER, KJELLMAN, SERNANDER m. fl., ha förmodligen alla utgått från den förutsättningen, att de i Europa, Sibirien och Nordamerika spridda formerna tillhöra en och samma art. På grund af dennas nordliga förekomst t. ex. vid Lenaflodens mynning, 72” n. br. (CAJANDER), och circumpolära utbredning faller den (i likhet med t. ex. Androsace septentrionalis) inom omfånget för ENGLERS »glaciala> arter, och hvad Gotland beträffar, kunde arten med visst berättigande nämnas i sammanhang med de glaci- ala relikterna (K. JOHANSSON Pp. 85). Artens enhet är emellertid osäker. Det finnes nämligen goda grunder att anse den nordame- rikanska formen var. Nultaliana såsom egen art, A. hirsutissima (HAYEK IT), och den sibiriska formen med finflikiga blad räknas också af HAYEK såsom skild art, A. augustifolia Turcz., ehuru säkert myc- ket närbesläktad med A. patens. Den sistnämndas utbredningsom- råde skulle då vara inskränkt till de förut angifna delarna af huf- vudsakligen norra, mellersta och östra Europa. Vare sig nu den gemensamma urformen utbredt sig till alla tre världsdelarna för att därefter differentiera sig eller artklyfningen försiggått under van- dringen, måste en oerhördt lång tid ha erfordrats för uppnåendet af en så stor spridning. Det kan knappast ha skett efter istiden. Arter med sådan utbredning kunna i allmänhet anses datera sig från interglaciala perioder eller tertiärtiden, särskildt om, såsom kanske är fallet med ÅA. patens, de saknas i nordvästra Amerika. Om man antar, att arten fanns i Nordamerika före sista ned- isningen, möter det ingen svårighet att förklara, huru den därstädes 36 kommit så långt ned som till 40:e breddgraden, d. v. s. den unge- färliga gränsen för inlandisens utbredning. Likaså kan den euro- peiska formen ha under istiden undanträngts raot södra Ryssland för att sedan intaga en del af sitt gamla område. Den sibiriska formen måste då utgöra en afkomling af en bland de två andra och sannolikast af den europeiska, med hvilken den har största likhet, särdeles som deras utbredningsområde gränsa till hvarandra. Den sibiriska formen vwisar sig för öfrigt genom sin bristande mor- fologiska stadga såsom en i utveckling stadd form, den europeiska däremot är tämligen fristående, föga varierande och representerar ett äldre utvecklingsstadium, så till vida som dess örtblad ha stan- nat på det utvecklingsstadium som de finbladiga Pulsatilla-formerna uppvisa under sin tidigare ontogenes. Om 4. patens, kollektivt uppfattad, eller dess urform verkligen utgör ett arcto-tertiärt element i floran och fordom funnits till i polartrakterna, är det helt naturligt, att den vwvid kvartärtidens början skulle drifvas ned dels öfver Grönland till östra Nordame- rika, dels öfver Skandinavien eller Ryssland till sydöstra Europa, hvarefter den sibiriska formen kan ha utbredt sig på landvin- ningarna efter det aralokaspiska hafvet eller det forna sibiriska ishafvet samt vidare österut i Asien, den stora stråkvägen för arter med stor nordlig utbredning. A. pratensis har ett något sydligare utbredningsområde, hvilket sträcker sig från södra Skandinavien genom mellersta Tyskland och Böhmen till Steiermark, nedre och öfre Österrike, Ungarn, samt österut till åtminstone västra Ryssland. Den ingår i Stipa-forma- tionerna och trifves på den ungerska pusztan. I mellersta Europa räknas den till de pontiska florelementen, den ledsagar i Väst- preussen stäppväxterna i »Formation der Kalkhägel» (ScHoLrz). I motsats mot A. patens har den stor frekvens inom större delen af sitt utbredningsområde samt stor spridningsförmåga. På Gotland är den allmän ej blott på sandfälten och i kanterna af sandiga skogar utan äfven på hällmark, där den uppträder som sprickväxt eller är spridd på söndervittrad kalksten, samt å gamla strandvallar på alla nivåer. Sin spridningsförmåga visar den däri, att den snart infinner sig på kalhuggna marker eller genom skogseld härjade fält. Den florerar på vägkanter, sandiga åkerrenar, öfvergifna sand- åkrar, invid byar och andra ställen, där marken genom kultur- människans åtgärder erhållit en saltrikedom, som kanske ger den en viss likhet med den ungerska pusztan. 37 På grund af den stora lifskraft, som arten på detta sätt ådaga- lägger, behöfver den ej ha användt särdeles lång tid för att hinna ernå sin nuvarande spridning i norra Europa. Och då den öfverallt väljer de varmaste ståndorterna, bör dess invandringstid sannolikt förläggas till den subboreala perioden, såsom skett beträffande Norge (BLYTT). A. ScHULTZ anser den emellertid ha invandrat tidigare. Men den boreala tidens klimat kan i Skandinavien knappast ha varit tillräckligt varmt för artens trefnad. I fråga om ståndorternas beskaffenhet förefaller det visserligen, som om växten i Sverige skulle älska starkt kalkhaltig mark. Den trifves emellertid ännu bättre på kvartsrik sand, i Tyskland före- kommer den t. o. m. på flygsand (ScHoLz). Att den på Gotland därjämte så allmänt träffas på hällmark, beror utan tvifvel på att detta underlag är en varm jordmån och att hällmarkerna äro den gemensamma tillflyktsorten för beståndsdelar ur skilda växtsam- hällen — t. ex. ur glacialfloran och ur ekfloran — undan konkurren- sen med andra arter. Förekomsten på särskildt varma ståndorter vid Kristianiafjorden kan bero på att växten där lyckats som relikt hålla sig kvar från ett skede, då den hade större utbredning, men på grund af växtens frånvaro på Stipa-lokalerna i Västergötland kanske snarare får antagas, att spridningen skett språngvis t. ex. från Danmark. ÅA. Pulsatilla förekommer å Sveriges urformations bildningar ofta under omständigheter, som tyckas tala för dess egenskap af sandväxt. Vid närmare undersökning tror jag dock, att man skall finna, att den föredrar backar af icke ursköljd eller urlakad morän. I västra delen af sitt utbredningsområde är den i själfva verket en kalkväxt. Så i England (»Chalk downs and limestone pastures» enligt HOoKER), i nordvästra Frankrike (LLoyp och MORRIEÉERE); likaså i Bayern (SENDTNER). Ståndorten är enligt flororna i öfrigt oftast soliga backar, men för A. pratensis sandfält och sandkullar e. d. Anemone Pulsatillas ståndortsförhållanden på Gotland stå således i full öfverensstäm- melse med artens annorstädes ådagalagda förkärlek för kalkhaltig mark. Artens utbredning är något osäker. Uppgifterna om förekomst i ryska Östersjöprovinserna, Polen och Ryssland ha i allmänhet för- klarats bero på förväxling med andra arter. Dess område utgöres enligt HayEK (II) af södra Sverige, Danmark, England, Belgien, norra och mellersta Frankrike, västra, norra och mellersta Tyskland till Bayern och Schweiz. Den skulle således icke förekomma i Österrike utan KER- 38 NERS exsickatexemplar ådagalägga en förväxling med den närbesläktade ÅA. grandis. Är detta riktigt, torde A. Pulsatilla höra till de arter, som under istiden funno en tillflyktsort i sydvästra Europa. Urformen kan ha skingrats, så att en del individ undanträngts till sydöstra och en del till sydvästra Europa. De senare utgjorde då eller utvecklades ge- nom sina afkomlingar till A. Pulsatilla. Härigenom får man en enkel förklaring till artens förekomst i England, dit den kunde ha vandrat före Engelska kanalens tillkomst eller medan den ännu var af ringa bredd. Öfver Belgien och nordvästra Tyskland till södra Skandinavien var vägen också klar. Till Gottland bör arten under dessa förutsätt- ningar ha vandrat öfver Öland, hvilket desto lättare kunnat ske, ju tidigare den nått till Södra Sverige i allmänhet, enär landom- råden ju antagas till större eller mindre del ha utfyllt baltiska hafvet mellan Öland och södra Gotland (MunrtHE, I). Att A. Pulsatilla skulle inkommit till Gotland söderifrån är på grund af dess nuva- rande västliga utbredning ganska osannolikt. Om arten fordom haft större utbredning än nu mot öster, skulle detta ha varit fallet under en period med fuktigt och ej kallt klimat, alltså under Litorina-tiden. Men då skulle Östersjöns större bredd ha försvårat vandringen till Gotland. Sannolikast är därför, att arten redan under boreal tid invandrat till södra Skandinavien med Gotland. I sådant fall är den på Gotland en genom sin ålder synnerligen ärevördig relikt. Vid afslutningen af denna undersökning vill jag ytterligare fram- hålla den anmärkningsvärda omständigheten, att Gotland på samma slags ståndorter och i enahanda växtformationer hyser tre, växt- geografiskt sedt, ganska olikartade Pulsatilla-arter, nämligen en öfvervägande västlig med en utbredning ungefär från västra Frank- rike till Gotland och Pommern, en stäppväxt med hufvudsakligen sydöstligt utbredningsområde, som sänder utlöpare till södra och sydvästra Skandinavien; samt en mer nordostlig och kontinental, som ej når fram till sydvästra delen af Östersjön eller till Atlanten. Detta bör ställas i sammanhang med motsättningen i det gotländska klimatet, hvilket genom små såväl årliga som dagliga temperatur- amplituder samt genom den åtminstone vid kusterna rådande rätt stora luftfuktigheten är maritimt, men på samma gång genom låg grad af nederbörd och vid vegetationsperiodens början stark och långvarig insolation visar det kontinentala klimatets egendomligheter, här ytterligare i relation till växtvärlden skärpta genom markens geologiska beskaffenhet. 39 LITTERATURFÖRTECKNING. ARESCHOUG, F.: W. C., (D Bidrag till den skand. vegetationens historia. Lund 1867. ASCHERSON, P., (D Flora der Prov. Brandenburg. Berl. 1864. ASCHERSON und GRAEBNER, Flora des Nordostdeutschen Flachlandes. CAJANDER, A. K., (I) Beiträge zur Kenntniss der Vegetation der Alluvionen des nördlichen Eurasiens. I. Helsingfors 1903. CLERC, G. O., (D Flore de Moscou 1878. DÖLL, J. CH., (ID) Flora des Grossherzogt. Baden 1862. EISEN, G. och STUXBERG, ÅA. (I) Gotlands fanerogamer och thallogamer. Ups. 1869. ENGLER, A., Versuch einer Entwicklungsgeschichte der extratropischen Florengebiete der nördlichen Hemisphäre. Leipz. 1879. FIER) EE: (Di) Elora von Schlesien. - Breslau 1881: FRISTEDT, R. F., (ID) Växtgeogr. skildring af södra Ångermanland. Ups. 1857. FRITSCH, K., (ID) Exkursionsflora för Österreich. 1909. GARCKE, A., (D Flora von Deutschland. 1898. GRAEBNER, P., (I) Die Pflanzenwelt Deutschlands. Leipz. 1909: HARTMAN, Handb. i Skand. flora. HAYEK, A., (I) Beiträge zur Flora von Steiermark. Österr. Bot. Zeitschr. 902Ep- AVI. HAYEK, A., (ID) Kritisehe Uebersicht uber die Anemone-Arten aus der Sektion Campanaria Endl. und Studien äöber deren phylogenetischen Zusammenhang. Leipz. 1904. HESSELMAN, H., (I) Vegetationen och skogsväxten på Gotlands hällmarker. Skogsvårdsför. tidskr. 1908. | HOOKER, J. D. (Di The students flora of the British Islands: Lond. 1870: HJELT, HJ., (DD) Kännedomen om växternas utbredning i Finland. Helsingf. 1891. IRMISCH, T., Zur Morphologie der monokotylischen Knollen- und Zwiebel- gewächse. Berl. 1850. JOHANSSON, K., (D Hufvuddragen af Gotlands växttopografi och växtgeo- Skal KON AR Handl: Bd: 29 N:o 1 1897. KERNERS AS (Di Pflanzenleben. Leipz. & Wien 1890-91. KLINGE, J., (D Flora von Est-, Liv- und Curland. Reval 1882. LEHMANN, E., (D Flora von Polniseh—Livland. Dorpat 1895. ELOYD, J., (I) Flore de F'ouest de la Franee. Paris 1876. MORRIEÉERE, J., (I) Flore de la Normandie. Paris 1880. MUNTHE, H., (D Studier öfver Gotlands senkvartära historia. Sv. geol. unders.. Ca N:o 4: 1910: MUNTHE, H., (ID On the sequence of strata within southern Gotland. Geol. för. förh. 1910. 40 NAEGELI und PETER, (I) Die Hieracien Mittel-Europas. Munchen 1885. NILSSON, N. HJALMAR, Dikotyla jordstammar. Lund 1883. PODPERA, J., (I) Studien äöber die thermophile Vegetation Böhmens. Beibl. zu den Bot. Jahrb. 1904. SCHOLZ, J. B., (I) Die Pflanzengenossenschaften Westpreussens. SACHS, J., (I) Experimentalphysiologie, XIII. SERNANDER, R., (I) Studier öfver den gotländska vegetationens utveck- lingshistoria. Ups. 1894. SERNANDER, R., (II) Stipa pennata i Västergötland. Sv. Bot. Tidskr. 1908. SENDTNER, O., (I) Die Vegetations-Verhältnisse des Bayerischen Waldes. Möäönchen 1860. SJÖSTRAND, M. G., (I) Calmar läns och Ölands flora. 1863: STENHAMMAR, W. & FLODERUS, M. M., (I) Pulsatilla patens funnen på Gotland. Öfvers. K. V. Ak. Förh. 1855. SÄVE, C., (D Synopsis Flor&e Gotlandic&2. Ups: 1837. THEDENIUS, K. F., (I) Skand. florans novitier. Bot. Not. för 1855. TOMASCHEK, AÅ., (I) Zur Flora der Ungebung Lembergs 1862. . WAHLENBERG, G., Utkast till Gotlands flora. K. V. Ak. Handl. för 1802 och 1803. WALL, W. A., (I) Västmanlands flora: 1852. WIMMER, FR., (I) Flora von Schlesien. Breslau 1857. SVENSK BOTANISK PIDSKRIET 1912. BD 60, H. (1. OM PROTOEFASMWASTRURKTURER AF HENRIK LUNDEGÅRDH. Protoplasmat är en substans, som har en såväl kemiskt som fysikaliskt hög komplikation och organisation. Som jag strax skall visa är den ena afhängig af den andra, den kemiska komplikationen betingad af den fysikaliska organisationen och omvändt, hvilket gör, att man måste anse en särskild och invecklad mikroskopisk eller till och med delvis ultramikroskopisk struktur som en för den lefvande substansen särskildt karaktäristisk egenskap. Det torde därför vara högst osannolikt, att man någonsin skall påträffa ett protoplasma, som är alltigenom fysikaliskt homogent. Som ett väsentligt moment för den fylogenetiska uppkomsten af en fysikalisk heterogenitet, d. v. s. en organisation i lifssubstratet, måste betraktas en omständighet, som kan kort uttryckas i ett enda ord: arbetsfördelning. Vi skola en smula närmare skärskåda denna omständighet. En fysiolog bör anse det egendomliga något, som vi kalla lif, och hvars förnämligaste kännetecken är en häpnadsväckande alstrings- och anpassningsförmåga, till sitt väsen vara af hufvudsakligen kemisk art. Vi böra betrakta cellen som en kemisk maskin, där en ofant- lig massa ämnen befinna sig i ständiga omsättningar med hvarandra, och förmoda att dessa omsättningar följa lagarna för den kemiska dyna- miken. Jag kan naturligtvis ej här ingå på en närmare skildring och utveckling af denna uppfattning, denna bild af cellens kvalitativa natur. Jag vill blott påpeka, att den häpnadsväckande regula- tionsförmåga, som utmärker cellen och organismen som helhet betraktad, endast låter sig tänkas på det sättet, att cellens kemiska 42 material ej är kastadt huller om buller, som det vore ifall cellinne- hållet utgjordes af en homogen lösning, utan att det är på ett sinn- rikt sätt fördeladt öfver de strukturelement och organ, hvilka till- sammantagna utgöra elementarorganismen. För att tydligare åskådliggöra vår uppfattning kunna vi taga föl- jande bild till jämförelse. En kemist, som vill framställa en grupp föreningar af vissa modersubstanser, skulle tydligen ej komma någon hvart, om han blandade tillsammans dessa i samma kärl. Först sedan han fördelat utgångsmaterialet på flera apparater o.s.v. skall han lyckas frambringa ett mångsidigt resultat ur ett jämförelsevis begränsadt utgångsmaterial. På liknande sätt förhåller det sig nu i cellen. De kemiska appa- raterna, retorterna, profrören och bägarna o. s. Vv. motsvaras af plasmats strukturer och organ, och den enda skillnaden är, att i cellen allt är så utomordentligt väl sammansatt och ändamålsenligt inrättadt, att den funktionerar utan intelligenta varelsers hjälp och frambringar en otalig mängd företeelser ur ett jämförelsevis mycket enkelt och begränsadt utgångsmaterial: vid klorofylleeller luftens gaser och markens eller vattnets salter. Vi förstå sålunda af hvilken stor betydelse plasmats fysikaliska eller morfologiska organisation är och hur intimt denna är för- bunden med alla lifsfunktioner. — Detta intima samband mellan funktion och struktur är mycket viktigt att påpeka, ty det utgör ett af plasmats och cellens särmärken gentemot organismen som helhet betraktad. I den sammansatta eller »helorganismen»> (på tyska »Gesamtorganismus») betingas visserligen äfvenledes form och funktion af hvarandra, likväl är ej sambandet dem emellan så nära, att organens gestalt och karaktär förändras med funktionernas kvanti- tativa växlingar. Vi veta ju också, hurusom t. ex. bladen kunna antaga olika utseende, utan att någon variation i deras funktion kan uppspåras. Öfverhufvud taget gäller vid helorganismen, att dess gestaltning kännetecknas af en viss styfhet, som gör, att den endast medelbart, genom nyskapning, kan anpassa sig efter förändrade morfogenetiska betingelser. I cellen däremot är allting utmärkt af en påfallande rörlighet, och dess organ och strukturer kunna genomlöpa stora morfologiska för- ändringar med utomordentlig smidighet. Jag behöfver endast fästa uppmärksamheten vid de talrika formomskapningar, hvartill cell- kärnan är i stånd. Den kan ju antaga det mest skiftande morfo- logiska utseende, den kan bli trådlik, spiralvriden, amöbalik, o. s. Vv. 43 Och vid hvarje kärndelning genomlöpes ju en hel serie struktur- och formförändringar. Äfven kromatoforerna äro i stånd till dylika förändringar, ehuru i mindre utpräglad grad, och att plasmats grund- struktur kan vara växlande är väl bekant. De isynnerhet förr i tiden och tyvärr ibland äfven nu så omhuldade teorierna om en fast eller ständigt återkommande plasmastruktur äro oriktiga. Hvilket naturligtvis icke hindrar, att dessa teorier eller snarare de iakttagelser, på hvilka de stödja sig, kunna hafva en partiell riktig- het. Ingen tviflar sålunda på, att en del substanser i cellen under vissa omständigheter kunna antaga trådform. Men det vore full- ständigt oriktigt att upphöja dessa iakttagelser till en för alla fall gällande teori, som FLEMMING på senare år gjorde. Ty plasmat och kärnan kunna äfven ha skumstruktur och granulastruktur, och därför ha äfven BöTSCHLI och ÅLTMANN till en viss grad rätt i sina iakttagelser, ehuru deras teorier måste förkastas. Plasmat har alltså, generellt betraktadt, en växlande struktur, men därmed är ingalunda sagdt, att strukturen vore godtycklig, eller att plasmat öfverhufvud taget kunde antaga hvilken struktur som helst. Det är nämligen så, att cellen och dess organ, oaktadt den rika gestaltningsförmågan, i regeln bibehålla sina potentiella egen- skaper. Kärnan t. ex. förlorar ej något af sin omfattande betydelse, ehuru den vid delningen undergår afsevärda morfologiska för- ändringar. Alla dessa strukturväxlingar torde däremot ha sin grund i kvantitativa växlingar i cellens funktioner, och att de förra äro så påfallande tyder på ett intimt samband mellan dem och de senare. Emellertid inses, att eftersom cellen bibehåller sina potentiella egen- skaper, de kvantitativa funktionsväxlingarna ej kunna vara godtyck- liga. De måste alltid röra sig mellan vissa gränser, hvilka bestäm- mas af cellens kvalitativa natur. Ett öfverskridande af dessa gränser måste föra med sig en omändring af denna, hvilket i de allra flesta fall leder mot döden. Därför håller sig också cellens struktur, oaktadt sin växlingsförmåga, inom vissa utstakade gränser, och därför kan man ej kalla den godtycklig, helst som den afspeglar den just för ögonblicket härskande konstellationen af de inre, kvan- titativa betingelserna. Dessa inre betingelser äro till en del allmänna och sålunda ofta återkommande, äfven hos skilda plasmaarter. Därpå beror det, att vi återfinna vissa strukturella företeelser hos de mest olikartade elementarorganismer. Men de inre betingelserna kunna äfven vara af mer speciell, för artplasmat specifik natur, och därför kunna 44 1 celler strukturer uppstå, som «aldrig återfinnas i celler af annan art. En allmän och ofta återkommande struktur är den s. k. skum- strukturen (> Wabenstruktur»). Detta hänger samman därmed, att plasmat är fysikaliskt heterogent, och att följaktligen dispersions- medel och dispersa faser söka orientera sig så som fallet är i hvilken emulsion som helst. Mera speciella strukturföretelser uppstå därigenom, att på grund af det kemiska maskineriets speciella läggning ämnen upplagras eller afsöndras i plasmat och där antaga särskilda former; vi kunna här tänka på sådana saker som beskrifvits under namn af kromidier, mitokondrier o. s. v. hos djuren. Hos Ascaris har man t. ex. funnit egendomliga strukturer i cytoplasmat, hvilka befunnits stå i något slags samband med glykogenomsättningen (jfr nedan). Att öfverhufvud taget plasmat är af heterogen natur har jag ofvan återfört till den arbetsfördelning, som med den stigande fylo- genetiska utvecklingen blef en nödvändig betingelse för en högre kvalitativ komplikation och sålunda för en högre utveckling af ele- mentarorganismen 1 allmänhet. Därmed står naturligtvis också i sam- band att plasmats olika fysikaliska eller morfologiska element ha en mycket olika betydelse för det cellulära maskineriet. Några af dem, såsom kärnan och kromatoforerna, äro att betrakta som viktiga organ, hvilka, om de aflägsnas, ej kunna genom nybildning ersättas. Hur det är med de öfriga, smärre strukturelementen, vet man ej så noga. Men det torde vara antagligt, att en stor del af cytoplasmats komponenter kunna genom själfverksamhet återbildas, om de på artificiell väg aflägsnas. Hvilka äro nu orsakerna till, att plasmastrukturerna ha ett under olika betingelser ofta växlande utseende, under det att i hel- organismen organen och elementarorganen, sedan de en gång upp- stått, äro jämförelsevis mycket konstanta? De väsentliga orsakerna hafva vi tvifvelsutan att söka i de egenskaper, som åtskilja hel- organismen och elementarorganismen. Jag nämnde redan förut att helorganismen utmärkes af en viss styfhet, i det den anpassar sig efter förändrade betingelser hellre genom nybildningar än genom omskapning af redan utbildade organ. Detta sammanhänger därmed att de senare ha ett fast skelett, som ej efter behag kan inifrån åter uppmjukas. I cellen däremot äro alla strukturer och organ, åtminstone de som utmärka det embryonala tillståndet, mer eller mindre flytande eller kunna genom själfverksamheten åter göras bildbara. Därigenom 45 möjliggöres deras lätta omskapning, utan att i många fall särskilda anordningar synas vara af nöden. Beträffande de krafter, som närmast torde vara i verksamhet vid dessa strukturomvandlingar, har man i främsta rummet att tänka på, att genom de små afstån- den och kvantiteterna i cellen ytspännings-, osmotaktiska, kemo- taktiska och elektriska förhållanden utan tvifvel spela en mycket betydande, för att icke säga allenahärskande roll vid läges- och gestaltförändringar inom plasmat. Öfverhufvud taget torde de vid förminskning af dimensionerna allt mer öfverhandtagande yvtför- hållandena (volymen aftar som bekant fortare än ytan) vara bestäm- mande för alla cellulära, morfologiska företeelser. Alla de nyss uppräknade molekylära och energetiska förhållan- dena kunna antagligen genom små ämnesväxlingsvariationer förändras i olika riktningar, och detta gör, att utgestaltningen af cellens struk- tur och formen på dess organ så nära sammanhänger med den kemiska organisationens tillstånd. JE Under de här i korthet framlagda allmänna synpunkterna har man nu att betrakta en del uppgifter om strukturer i protoplasmat. Det är ej min afsikt att nu göra någon ingående granskning af den morfologiska cellforskningens resultat. Jag vill endast i korthet redogöra för ett särskildt område, med hvilket jag under mina hit- hörande undersökningar kommit i beröring. Det omfattar uppgifter om en del egendomliga bildningar i cytoplasmat, hvilka man på sina håll har tillskrifvit en stor betydelse för cellens funktioner, resp. för dess ärftlighetsförhållanden. Dessa bildningar höra äfven till dem, hvilka öfverhufvud taget sammanfattats under mera spe- ciella benämningar. För att möjliggöra en lättare öfverblick öfver denna delvis ganska brokiga samling morfologiska företeelser, vill jag till att börja med göra en kortfattad uppräkning. Hos många protozoer har man funnit mer eller mindre oregel- bundet gestaltade massor, ofta liggande omkring kärnan eller stående i ett slags konnektion till denna. R. HErRTWiG (1902) kallade dessa bildningar med ett gemensamt namn för kromidier, emedan de vid den brukliga cytologiska preparationen färgas tämligen starkt med 46 1 2 Fig. 1. Puglypha alveolata (konserverad och färgad). N kärna; Kr kromidialkropp; Gr granulerad zon; Cy vanligt cytoplasma. Efter DoFLEIN. Fig. 2. Äggstockägg af Proteus anguineus; synapsisstadium med svagt färgade spiremtrådar och »kromidialsubstans». Efter JÖRGENSEN. Fig. 3. Ungt ovarieägg af Lumbricus med kärnan halfmånformigt omgifvande bi- kärna (Yolk-nucleus). Efter CALKINS ur WiLson, The Cell. Fig. 4. Centrala partiet af ett ägg af Ascaris megalocephala under befruktningen. Öfverst honkärnan. Därunder hancellen sedd ofvanifrån i axelns riktning. Spermato- zoidkärnan omgifves koncentriskt af ett lager »kondriosomer> (»plastokondrier»), hvilka härstamma från spermatocytens plasma. Att både honkärnan och hankärnan äro ofärgade och ostrukturerade beror på den för plastokondriernas synliggörande speciellt afpassade preparationen. Efter MEVES. Fig. 5. Spermatocyt i delning af Huschistus. Spolfiguren med de tre i anafas befintliga kromosomerna (punkterade) omgifves af långa, trådlika »mitokondrier». Efter MONTGOMERY. 47 de s. k. kärnfärgerna och i vissa fall antogos härstamma från det s. k. kromatinet i cellkärnan (jfr fig. 1). I många metazoceller har man sedan funnit till utseendet lika- dana strukturföreteelser (fig. 2). En del författare inbegripa dem under kromidiebegreppet; andra kalla dem emellertid för mito- kondrier eller kondriosomer. Under de senare benämningarna sam- 'manfattas äfven företrädesvis trådiga och korniga bildningar i plasmat (jfr fig. 4 och 5). På senare tid har man äfven i växtceller iakt- tagit dylika bildningar (jfr fig. 14). Slutligen äro att nämna de plasmainneslutningar, hvilka gifva upphof till den s. k. bikärnan (yolk-nucleus, Dotterkern, corps vitte- lin) hos många djurägg (fig. 3). Ur denna senare lära vid kärn- delningen centrosfärerna uppstå. Utom de här nämnda plasmastrukturerna, hvilka i ett eller annat afseende afvika från plasmats grundstruktur och ofta tilläggas teo- retisk betydelse, skulle kunna nämnas en del andra bildningar. Jag afstår emellertid här från en ytterligare uppräkning, helst som jag senare får tillfälle att återkomma till en del af dem. Nämnas bör emellertid, att benämningen på dessa plasmastrukturer ofta är väx- lande, och i allmänhet gäller, äfven om de förut omnämnda bildningarna, att deras nomenklatur står på något vacklande fötter. Detta synes hänga samman därmed, att man vid studiet af plas- mats särskilda struktur i de allra flesta fall förbigått sakens fysio- logiska sida, men i stället desto ifrigare fullföljt den rent morfo- logiska analysen. Att ett sådant förfarande lätt leder till oklarhet och öfverdrift, är tydligt, och jag framhäfde ofvan dess teoretiska olämplighet. Själfklart är, att det rent morfologiska studiet af cellen, liksom af organismen i dess helhet, är ett nödvändigt stadium, ett ound- gängligt kompliment till den kausala analysen, och i princip är ej heller något att invända emot ett sådant studium. Då vi emellertid i det föregående kommit till insikt om att cellstrukturernas morfologi i motsats till den skelletterade organismens är mycket växlande och omkastbar och synes stå i ett nära förhållande till de kemiska omsättningarna vid ämneväxlingen, framgår redan däraf och a priori att det morfologiska studiet af protoplasten bör inriktas på ett väsentligt annat mål, än hvad som hitintills synes ha vwvarit fallet. Därtill kommer nu, att den morfologiska analysen af cellen har att kämpa med stora praktiska svårigheter, och en stor del af den oklarhet och dubbeltydighet, som . vidlåder så många af de 48 cytomorfologiska resultaten, måste hänföras därtill, att man ej lyc- kats öfvervinna dessa svårigheter och i många fall underskattat deras betydelse. På här antydda förhållanden beror det, att man ännu ej riktigt vet, hvad man skall kalla för kromidier eller för mitokondrier eller för bikärna o. s. v., och att olika författare få olika resultat vid studiet af samma eller likartade objekt. Men ännu större har förvirringen i detta cellärans nyaste område blifvit därigenom, att man på många håll ej vetat begränsa sig till iakttagelsernas omedelbara resultat eller åtminstone hållit sig inom det område, som kringskäres af själfva studiets speciella karaktär, utan dragit slutsatser, som gripa öfver på utomliggande områden af celläran. Man har sålunda ej sällan sökt göra fysiologi af rent morfologiska iakttagelser, hvilket måste betraktas som ett mycket farligt förfaringssätt. Vi kunna kort uttrycka oss på detta viset: Oklarheten i cell- strukturernas nomenklatur, oriktigheten hos en hel del af själfva resultaten samt de därur dragna slutsatserna kunna vi återföra på en felaktig såväl teoretisk som praktisk metodik. Vi vilja nu en smula närmre skärskåda denna metodiks brister. Vi göra början med den praktiska. Så godt som alla, åtminstone alla mera ingående iakttagelser öfver protoplasmats struktur ha gjorts på fixeradt material, och man har därvid merendels stillatigande antagit, att de i detta funna struk- turerna liknat dem i lifvet, d. v. s. att inga väsentliga morfologiska förändringar förorsakats af fixeringsmedlet vid dess inträngande i cellen. Ett sådant aprioristiskt antagande kan vara 1 viss mån be- rättigadt ifråga om cellkärnan, är emellertid oftast oriktigt då det rör sig om cytoplasmat. Jag har själf i ett arbete påvisat detta, och måste nu en smula göra reda för mina resultat i detta hän- seende. | Af någon anledning hade jag verkställt fixeringar af rotspetsar af Vicia Faba på följande sätt. Spetsarna doppades, medan de ännu sammanhängde med roten, d. v. s. voro intakta, i en 1/9 krom- syrelösning. Efter loppet af 10—30 sek. afskuros de och slut- fixerades i en svagare FLEMMINGS lösning. I de ur detta material sedermera på öfligt sätt förfärdigade präpa- raten hittades i plasmat en hel del egendomliga, på samma sätt som karyotinet färgade strukturer, band-, kedje- eller korfliknande bildningar, som visade en påfallande likhet med de s. k. mitokon- drierna och kromidierna (fig. 8). Genom särskilda försök kunde 49 jag påvisa, att dessa strukturer delvis ledde sitt ursprung från i lefvande tillstånd runda leukoplaster (stärkelsebildare), som genom det omtalade behandlingssättet deformerats på antydt vis (fig. 6 och 7). Fig. 6. Lefvande cell ur rotspetsen af Vicia faba med kärna och leukoplaster. Fig. 7. Samma efter behandling med FLEMMINGS fixeringslösning (innehållande osmium-, krom- och ättiksyra). Leukoplasterna ha deformerats och kedjats ihop i rader. Fig. 8. Rotcell af Vicia faba efter fixering med 1”/o Cr 03. Plasmat innehåller rikligt med trådar, som likna spiremtrådarna i kärnan och torde härstamma från deformerade leukoplaster (jfr fig. 6, 7) eller liknande bildningar. De påminna äfven starkt om en del zoologiska >»mitokondrier», hvarför det ej är omöjligt att en del af dessa uppstått på samma sätt. Fig. 9. Cell ur roten af Vicia faba, fixerad med konc. FLEMMINGS lösning. I plasmat synas deformerade leukoplaster. Sedermera fann jag äfven liknande deformationsprodukter i normalt fixerade rötter (fig. 9). På samma sätt som leukoplasterna kunna vakuoler och andra droppliknande bildningar i plasmat under Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 4 50 fixeringsmedlets inverkan utdragas till trådar eller sammanklibbas till kedjor 0. s. Vv. Dessa resultat göra det nu i själfva verket mycket troligt, att en hel del af de under namn af kromidier och mitokondrier beskrifna strukturerna i fixerade präparat på liknande sätt bildats genom deformation af i lifvet på annat och enklare sätt formade bildningar. Eftersom man ej undersökt lefvande material, måste man naturligt- vis ha fastnat för deformationsprodukterna i det fixerade materialet, hvilka på grund af det ofvannämnda aprioristiska antagandet gifvas ut för att vara naturtrogna. Men äfven om i vissa fall kulor, trådar och kedjeliknande bildningar påträffas i lifvet — jag har själf iakt- tagit sådana företeelser i det lefvande rotplasmat hos Cucurbita pepo — så visa mina undersökningar med önskvärd tydlighet, att man hädanefter måste framlägga verkligt kritiskt härledda resultat, för att vi skola kunna tro på deras motsvarighet i lifvet. Jag vill ej här ingå på en närmare granskning af den hithörande litteraturen under de synpunkter, som framkallats af mina anförda under- sökningar. Det är tillräckligt att fastslå, att alla blott med använd- ning af fixerade präparat gjorda iakttagelser för närvarande ställas i en tämligen tvifvelaktig dager. Jag behöfver t. ex. blott nämna en nyligen utkommen uppsats af ARNOLDI och BENECKE. Öfvergå vi härefter till en skärskådning af den teoretiska meto- diken! Man har, sade vi ofvan, understundom försökt göra fysio- logi af morfologiska iakttagelser. Detta förfaringssätt är ej nytt: ett belysande exempel utgör STRASBURGERS term »kinoplasma>, som redan PFEFFER i sin Fysiologi träffande kritiserat, hvarför det är onödigt att närmare ingå på STRASBURGERS nomenklatur. I mera omedelbart sammanhang med vårt tema stå själffallet de fysiologiska slutsatser, man trott sig kunna härleda ur plasmastrukturernas ult- seende eller lägesförhållanden. Man har ej sällan iakttagit färgade korn i kärnan, i andra stadier sådana utanför densamma och i många fall i omedelbar beröring med kärnmembranen. Dessa iakttagelser anföras som argument för ett aktivt utträdande af kärnsubstans i olöst tillstånd genom den hvilande kärnans intakta membran. Medan å ena sidan, om ett sådant utträdande verkligen ägde rum, vissa stadier skulle se ut på anfördt sätt, kunna dessa lägestillstånd i och för sig ej bevisa ett utträdande af kärnsubstans i olöst och osönderdelad form, så länge man ej lyckats iakttaga förloppet själft (jfr fig. 11). -Samtidigheten af två företeelser bevisar nämligen ingalunda att de höra ihop i 51 kausalt hänseende. Därför behöfver det ej bero på ett utträdande af karyotin i plasmat, att man sett ett samtidigt aftagande af fär- gad substans i kärnan och ett tilltagande af färgad substans i plasmat hos en del djurägg och andra celler (t. ex. JÖRGENSEN, jfr NEP Den anförda argumenteringen förlorar ännu mera i tillförlitlighet därigenom, att anlagringen af partiklar vid kärnmembranen kan bero på särskilda orsaker och i fixerade präparat måste betraktas som. en 1 många fall misstänkt företeelse. En lagring af leuko- plaster omkring kärnan är ofta iakttagen i lifvet och torde vara beroende af kemotaktiska förhållanden mellan kärnan och leuko- plasterna. Det är ingalunda osannolikt, att äfven andra inneslut- ningar 1 plasmat kunna på liknande sätt kemotaktiskt dragas mot kärnan. Säkert är emellertid, att en attraktion mellan kroppar i plasmat och kärnan ofta inträder under fixeringsvätskornas inverkan. Jag har själf gjort iakttagelser häröfver, och under namn af systrofi är sedan SCHIMPER det förhållandet bekant, att kloroplaster vid plasmolys eller under inverkan af abnorma ljus- eller kemiska för- hållanden klumpas ihop omkring kärnan. Här ha vi utan tvifvel att göra med retningsföreteelser, hvilka till sitt väsen äro obekanta, men icke desto mindre intressanta och värda att uppmärksammas. Med dylika fenomen måste man sålunda räkna vid de brukliga cytologiska fixeringsoperationerna, och de torde i många fall vara orsaken till den i fixerade präparat iakttagna anhopningen af plasma- inneslutningar invid -kärnmembranen. Fullfölja vi nu närmast vår granskning af argumenten för ett utträdande af karyotin genom kärnmembranen, är att påpeka, att ett sådant vore bevisadt, om man direkt kunde iakttaga själfva genomsläppningsprocessen eller om man i nödfall på fixeradt ma- terial erhölle regelbundna stadier just öfver det ögonblick, då kärn- membranen passeras. Sådana stadier har man i allmänhet icke funnit, men då man känner kärnans allmänna fysikaliska karaktär, är det ej så svårt att göra sig en föreställning om hur dessa stadier skulle ta sig ut i verkligheten (jfr fig. 11). Kärnsubstansen är nämligen flytande och har en större ytspän- ning än plasmat. En fast eller flytande partikel inuti kärnan kan därför komma ut i plasmat endast ifall ytspänningen lokalt upp- häfves eller sänkes till samma storlek som plasmats. En sådan lokal förändring af ytspänningen måste resultera i uppkomsten af ett pseudopodium. Afsnöres sedan pseudopodiet, i hvilket karyotin- partikeln antages befinna sig, kan denna komma ut i plasmat. Häraf - följer, "att endast i Exol 0: cytoplasma under bildandet af gulesub- stansen, af Pholcus phalangioides. Kärnan är försedd med talrika pseudopodier, hvilka omgifvande Äggkärna med mot tätare an- Efter CH. VON BAMBEKE ur KOoRSCHELT och HeEIbDER, Lehr- buch der vergleichenden Entwicklungs- geschichte der wirbellosen Tiere. företrädesvis äro riktade samlingar af små fettkorn. SJ TER Fig 11. förloppet vid en fast eller flytande partikels utträdande ur den hvilande kärnan. nen. (karyoplasmats) ytspänning ett pseudopodium bildats, som i I c afsnöres pseudopodiet, och därmed har partikeln frigjorts från kärnan, som därefter åter- Man förstår, att de viktigaste stadierna, som känneteckna den tänkta processen, äro de i bh och c, ty sig innesluter kärnpartikeln. tar sin jämna yta (d). stadier sådana som i a och b kunna äfven uppträda utan att sammanhänga med ett direkt utvandrande af kärnsubstans. Jämför texten! att kärnsubstans, väl förnämligast karyotin, skulle malt under vissa omständigheter transporteras ut Skematisk framställning af hur man bör tänka sig I a ligger partikeln invid kärnmembra- I b har genom en lokal förändring af kärnsubstansens det fall, då pseudopodier och afsnörning af dessa iakttagits, ett direkt ut- trädande blifvit bevisadt. I själfva verket ha sådana företeelser endast konstaterats i ett fåtal, för öfrigt ej närmare undersökta fall, nämligen i ägg- celler hos vissa djur (jfr fig. 10). Här är det sålunda antagligt, att kärnsubstans till ringa grad ge- nom afsnörning transporteras ut i plasmat. Evartillsfden Yatssa fall skulle användas, är ej be- kant. De flesta ha endast kunnat konstatera dess gradvisa försvin- nande, utan att uppkomsten af »kromidier» ådagalagts. I alla öfriga fall, då man stöder anta- gandet om dessa plasmastruk- turers härstam- ning från karyo- tinet på förutom- nämnda =: läges- och lagringsför- hållanden, har man ingalunda funnit pseudopo- Oiert F0FS. V:s OCh därför blir också kromidiehypote- sen fullständigt obevisad. Ytterligare kan nämnas, att re- dan 1 och för sig det antagandet, i hvilstadiet nor- ur kärnan och i plasmat åstadkomma särskilda morfologiska eller ämnesväxlings- d3 företeelser, förefaller en smula monstruöst. Man måste vara okunnig om arten af cellens kemiska maskineri för att tro, att en substans endast kan vara effektivt verksam på den plats, där den finnes upplagrad i synbar form. För öfrigt är regel, att öfvertaliga kromo- somer 0. sS. V., som komma ut i plasmat, där autolyseras och följ- aktligen kemiskt nedbrytas. Allt tyder på, att plasmat och kärn- substansen ha en alldeles särskild antagonism till hvarandra, och tänker man efter, förefaller detta helt naturligt. Ty just därigenom att plasmats och kärnans essentiella kemiska material ha en olik- artad karaktär, betingas uppenbarligen deras intima samverkan i cellens lif. Och för denna samverkan är kärnans afgränsning från plasmat lika nödvändig som individernas fortbestånd i ett växt- konsortium. Kärnan och plas- mat komplettera hvarandra: de ha hvar sitt särskildt utbildade kemiska maskineri. Mi - kunna - sålunda ganska tryggt blifva vid den öfvertygel- sen, att osönderdelad kärnsub- stans endast i undantagsfall tran- sporteras ut ur den hvilande kärnan. Dessa undantagsfall skulle då vara de ofvan nämnda äggcellerna, men dessa fall äro Fig. 12. Noctiluca miliaris. Centralparti som nämnts ännu ej tillräckligt med invid kärnan bildad centrosfärsubstans. undersökta. Det verkliga sub- Efter DoFLEiN. stansutbytet mellan kärnan och plasmat, hvilket är nödvändigt för lifvets fortbestånd, torde ute- slutande ske på diosmotisk väg och röra sig om produkter af min- dre hög kemisk komplikation än nukleoproteiderna, hvilka antagas utgöra hufvudbeståndsdelen af karyotinet (=>kromatinet>). Uppgifterna om vid kärnan lagrade »kromatinpartiklar» 0. s. v. torde sålunda, enligt hvad vi förut funnit, få återföras till fixerings- artefakt eller såsom beroende på kemotaktiska förhållanden. Det låter äfven tänka sig, att vid ämnesväxlingen med kärnan temporära och lokaliserade utfällningar bildas. Centrosfärerna hos vissa lägre djur, t. ex. Noctiluca, tyckas i själfva verket uppstå på något lik- nande sätt. (DOFLEIN, se fig. 12). Medan följaktligen ett utträdande af karyotin i osönderdelad form ur kärnan : ännu så länge ej blifvit nöjaktigt bevisadt och förmod- 534 ligen på sin höjd torde inträffa i alldeles särskilda fall hos meta- fyter och metazoer, tyckas hos protozoerna till en del andra för- hållanden vara rådande. Dessa senare ha ju i allmänhet väsentligt annorlunda beskaffade kärnor än metazoerna, och det har också redan länge uttalats farhågor öfver att utan vidare sammanföra metazoers och protozoers ecell- och kärnförhållanden och på dem tillämpa samma begreppsföreställningar och nomenklatur. Jag själf anser, att man HMtills vidare snarare bör verka för upprätthållandet af de här rådande gränserna än för deras utplånande. Vi ha sålunda hittills resonerat om förhållandena i metabiontcellen och ämna ej närmare ingå på de invecklade företeelserna i protozo- cellen. Likväl, emedan just begreppet kromidium i första hand skapats för den senare och därefter på ett, som mig synes, olämp- ligt sätt öfverförts till de högre organismernas celler, kan det vara lämpligt att framhålla den stora skillnaden mellan protozokromi- dierna och metazokromidierna. Om de förra ha vi redan talat. Beträffande de senare sy- nes gälla, att de verkligen stå i genetiskt för- Fig. 13. Mastigella vi- hållande till kärnan. TI vissa fall tyckes kär- trea. Kromidialmassa med nan fortplanta sig på det viset, att den för- däri förlöpande fri kärn- yvandlas till kromidium, i hvilket senare. nya bildning. — Efter GorP" kärnor utdifferentieras (jfr. säg: lö) Nvässer ligen äro dessa uppgifter ej oangripbara, och mycket återstår nog ännu att göra härvidlag, men de visa dock, att hos lägre och högre organismers celler vä- sentligt skilda förhållanden kunna vara rådande, hvilka man bör akta sig att utan vidare sammanblanda. Det återstår nu ännu en punkt att ventilera med afseende på den teoretiska metodiken vid studiet af de omtalade plasmastrukturerna. Man har nämligen på sina håll ansett dem för ärftlighetsbärare, för transportorgan af cytoplasmats kvaliteter. För att få en klar belysning af det orättmätiga i ett sådant antagande böra vi återkalla i minnet de inledande allmänna synpunkterna. Jag framhöll, att plasmastrukturen i allmänhet är resultatet af en arbetsfördelning, i det att cellen genom att hålla det kemiska materialet fördeladt öfver flera fysikaliskt åtskilda system kan åstad- komma ofantligt mycket mer, än om den bestode af en homogen kemisk lösning. Plasmastrukturerna äro att betrakta dels såsom delmaskiner, organ, hvilka äga en till en viss grad själfständig SCHMIDT ur DoFLEIN, Lehr- buch der Protistenkunde. - w ämnesväxling, t. ex. kärnan, kromatoforerna, dels såsom upplag, depåer: af kemiskt material, som efter behof kan utnyttjas eller förökas. Vi kunna här tänka på stärkelse, olja, ägghvitekristaller o. s. vy. Uppenbarligen är det ingen principiell skilnad mellan den gröfre strukturen och den finare, som representeras af mikrosomer 0. a. Om vi nu taga speciellt cytoplasmat i ögonsikte, är det tydligt, att dess totalfunktioner komma till stånd genom en samverkan af det kemiska material, som finnes löst i -grundmassan (enkylemat eller hyaloplasmat), och det som är i synbar måtto utsöndradt såsom mikrosomer och andra, gröfre strukturer. Och därvid är ej osanno- likt, att en del af dessa strukturer ha karaktären af plastider, d. v. s. ha en viss själfständig ämnesväxling. För att plasmats egenskaper skola ärfvas, fordras att alla dess kvalitativa, kemiska egenskaper öfverföras. En liten mängd väl blandadt plasma kan vara tillfyllestgörande vid öfverförandet af modercellens plasmas alla egenskaper. Så är fallet vid befruktningen med den ofta mycket cytoplasmafattiga hancellen. Den lilla mängd plasma, som den likväl medför, är tillräcklig för ärfningen. Nu anse emellertid en del författare, såsom ofvan nämnts, att mitokondrierna, d. v. s. vissa plasmastrukturer, äro i stånd att öfverföra alla cytoplasmats egenskaper. Några som helst bevis lämnas icke. Man har tydligen gjort den tyvärr ej alltför ovanlig: reflexionen, att de nämnda strukturerna äro af betydelse, emedan de färgas starkt i fixerade präparat. För att bevisa, att något, som de nämnda herrarna föreställa sig, vore med verkligheten öfverens- stämmande, fordras tydligen experiment. Man borde plocka ut mitokondrierna och se efter om de vore i stånd att producera ett nytt, fullständigt cytoplasma. Jag behöfver ej särskildt framhålla, att det på förhand vore högst osannolikt, att ett sådant experiment, om det nu kunde verkställas, skulle utfalla med positivt resultat. Ty icke ens kärnan är i stånd att reproducera ett fullständigt plasma. Icke ens kärnan kan ensam funktionera som cellens ärftlighetsbärare. Då, såsom jag flera gånger nämnt, det väsentliga med plasma- organen och strukturerna torde vara arbetsfördelning och ökad effektivitet och mångfaldighet för cellen i kvalitativt hänseende, vore det a priori högst osannolikt, att vissa organ och strukturer skulle hafva utvecklat sig i en sådan riktning, att de kunde öfverföra äf- ven de andra strukturernas och organens kvaliteter. Det är utan 26 tvifvel lättare för cellen att öfverföra såväl kärnan som plasmat och plastiderna vid befruktningen. Ett dylikt förfarande är betyd- ligt mera ekonomiskt och då nu cellen är en högst ändamålsenligt inrättad mekanism, böra vi med allt fog anse, att för den artlika ärfningen fordras öfverförande af både kärnsubstans, plasma och plastider, helst som därtill inga viktiga argument tala för en mot- satt hypotes. Man bör emellertid akta sig, att genom dogmatiskt betraktelsesätt förvränga vårt föregående resonemang. Därför att vi kommit till den uppfattningen, att inga plasmaorgan äro skickade att utom sina egna äfven öfverföra hvarandras egenskaper och att de tvärtom kom- plettera hvarandra och genom samverkan göra cellen fullvärdig, skall. man ej tro, att för ärfning af artens egenskaper ett öfver- förande af alla strukturelement såsom morfologiska bildningar vore nödvändigt. Ty eftersom många af dessa, såsom stärkelse, olja, ägghvitekroppar 0. s. v., under cellens normala verksamhet kunna upplösas och åter utfällas allt efter de för ögonblicket härskande inre betingelserna, kunna de vid ärfningen öfverföras 1 löst tillstånd. Ja, det låter äfven väl tänka sig, att en del mindre sammansatta kemiska föreningar kunna öfverföras i potentiellt tillstånd, näm- ligen såsom komponenter i högt kondenserade molekyler. Äfvenså är det troligt, att en hel del enklare föreningar alls ej behöfva öfverföras, emedan de förekomma 1 identisk sammansättning såväl i han- som i honcellen. Detta är nu emellertid frågor, som, ehuru varande af stort teoretiskt intresse, sakna tillräcklig faktisk grund och i hvarje fall ej här kunna närmare behandlas. Huru som helst, framgår emellertid - alltid af vårt föregående resonemang, att cellen endast begagnar sig af det potentiella öfverförandet, då det är fråga om enklare kemiska föreningar. Och, såsom en återknyt- ning till. vårt behandlade tema, är närmast att taga fasta på det, att vid ärfningen wvisserligen alla kvaliteter på ett eller annat sätt måste öfverföras, men att därtill ingalunda fordras en principiell eller bestämd fysikalisk struktur i plasmat. — Ofvan berörda frå- gor ha till en del behandlats i en föregående uppsats af mig och jag hoppas bli i tillfälle att snart närmare utveckla dem. Enligt vår ofvan skisserade uppfattning måste den mellan MEVES och STRASBURGER bestående kontroversen betraktas såsom menings- lös. Bägge forskarna anse, att plasmat endast kan vara verksamt för ärfningen, såvida det har en mikroskopisk struktur, och de anstränga sig, den ena att påvisa förekomsten af strukturelement i d7 spermatozoens plasma, den andra att demonstrera frånvaron af dy- lika. STRASBURGER, som hos några objekt ej funnit plasmastrukturer i pollenslangplasmat, som intränger i äggcellen, anser kärnan vara uteslutande ärftlighetsbärare, och MEVvEs, som funnit rikligt med plastokondrier i spermatozoen (jfr fig. 4), anser dem vara plasmats ärftlighetsbärare. Bägge två ha orätt, ty de utgå från den förut- fattade och osannolika uppfattningen, att lifvet är baseradt på färg- bara strukturer. Dessutom generalisera de alltför mycket. Det är ju inte omöjligt, att MeEvEs plastokondrier äro ett slags plastider och såsom sådana nödvändiga vid befruktningen för den fullstän- diga ärfningen, medan å andra sidan hos andra organismer alla plasmats kvaliteter kunna tänkas förenade i ett tämligen strukturfattigt plasma af ringa mängd. Sådana frågor kunna endast afgöras på fysiologisk väg. NOK Sedan vi nu i allmänna drag kommit under fund med tillförlitlig- heten och värdet af uppgifterna om en del protoplasmastrukturer, kan det vara lämpligt att i. anslutning till det föregående göra några reflexioner öfver hvad man bör ha att vänta sig vid ett närmare studium af dem och hur man lämpligen bör inrikta detta studium. I allmänhet kan man göra den iakttagelsen, att cytoplasmastruk- turen är mer växlande än kärnstrukturen. I kärnan utbildas ju i profasen kromosomerna med en sällsynt precision äfven i morfo- logiskt hänseende. Man har väl att återföra detta delvis därtill, att kärnan är jämförelsevis skyddad gentemot de växlingar, som under den ontogenetiska utvecklingen och vid de dagliga fluktuationerna äga rum i cellens verksamhet. Det blir cytoplasmat, som här kommer på mellanhand och detta nu särskildt i morfologiskt hän- seende. Vi veta ju, att embryonalcellen har ett vakuolfattigt plasma, medan äldre celler äro kännetecknade af. stora. saftrum 0. S. Vv. Sådana företeelser måste naturligtvis inverka på gestaltningen af i plasmat förefintliga flytande strukturer. Bekant är äfven, att plas- mat i flertalet växteeller befinner sig i ständig strömning. Jag har själf i rotceller hos Cucurbita pepo iakttagit de här förekommande egendomliga plasmastrukturernas ständiga formförändringar. Än bilda de kulor, än trådar, som åter falla sönder o. s. v., och där- under äro de i ständig oregelbunden svängning och böjas hit och 38 dit. Och man kan konstatera, att dessa variationer sammanhänga med plasmaströmningen. Kommer så härtill det förut påpekade nära sammanhanget mellan struktur och ämnesväxling i plasmat framgår klart och tydligt, att de plasmastrukturer, som vi tagit i ögonsikte, äfven i likvärdiga celler kunna vara underkastade ständiga och betydande formför- ändringar. Därför kan deras speciella morfologi ej tillräknas någon större betydelse. De äro, såsom morfologiska bildningar, af väsent- ligt mera fluktuerande karaktär än t. ex. kromosomerna. Därför måste det anses såsom viktigt, att dessa strukturer fysio- logiskt undersökas. Detta har i allmänhet ännu ej gjorts. Att man emellertid vid ett öfvervägande morfologiskt studium af plasma- strukturerna ofta kommit att i hög grad öfverskatta deras betydelse framgår af följande exempel. Prof. GOLDSCHMIDT hade hos Åscaris funnit egendomliga, starkt färgabsorberande strukturer, som han på grund af lägesförhållanden o. dyl. härledde ur kärnan. Genom meddelande i bref från DR. JÖRGENSEN har jag sedermera fått den upplysningen, att dessa »kromidier» vid närmare undersökning visat sig vara helt enkelt ett slags ämnesväxlingsprodukter, som stå i samband med glykogenomsättningen. Äfvenså lära fällningsmem- braner hos djurägg visa alla »kromidiernas» kännetecken. Här är sålunda mycket ännu att utforska i fysiologiskt hänseende. Hvad som framför allt bör ihågkommas vid studiet af protoplas- mats struktur, är, att cytoplasmat är den del af cellens innehåll, som har en formativ verksamhet. Cytoplasmat är själfva härden, fabrikationsorten, för alla de isynnerhet i djurplasmat ofta förekom- mande bildningar, som känneteckna cellens specialiserade tillstånd. Tager man därjämte den transitoriska upplagringen af vissa ämnes- växlingsprodukter i betraktande, kan man säga, att protoplasma- strukturen, åtminstone den gröfre och ofta äfven den finare, får en mera speciell och i många fall tillfällig karaktär, i motsats till t. ex. kärnstrukturen. Om man bortser från plastiderna såsom del- organ vinnes m. a. o. cytoplasmastrukturens egentliga karaktär under cellens ontogeni, medan kärnans delningsstruktur är fram- sprungen ur dess fylogeni, och redan denna korta karaktäristik bör lära oss att ej lägga fullt samma måttstock på dessa bägge före- teelser: Man bör emellertid akta sig att skära alla i cytoplasmat före- kommande strukturer, resp. alla dem, som särskildt framträda, öfver en kam. Detta har 1 själfva verket skett, då man sammanfört de 59 mest olikartade bildningar under samma benämningar. Hur för- hastad och otillräcklig nomenklaturen i många fall är, framgår af LEWITSKYS, PENSAS och GUILLIERMONDS uppsatser (se lit.-fört.). Dessa författare tro sig ha funnit, att mitokondrier utvecklas till kromato- forer (jfr fig. 14). Äfven STRASBURGER upptager i den sista uppla- gan af sin lärobok samma åsikt. Jag kan ej inse, hvarför man behöfver ett särskildt namn för kromatoforernas tidigare ontogene- tiska utvecklingsskeden. Det vore mycket ändamålsenligare och klarare att bibehålla ScHIMPERS kollektivbenämning kromatoforer. Vi räkna ju såväl leukoplasterna som kromoplasterna dit. Att be- lägga de tidigaste utvecklingsskedena, som kromatoforerna genom- löpa i urmeristemets celler, med ett särskildt namn, ger dem ej Fig. 14. Två celler ur groddstängeln af Fig. 15. Del af en spermatocyt Asparagus officinalis. Den högra cellen inne- af Ascaris megalocephala. Plasmat håller kromatoforer, den vänstra anlag till innehåller talrika gulekonkre- sådana (vid spolpolerna), »kondriosomer». ment, som anses ha plastidartad Efter LEWITSKY. karaktär. Efter O. HERTWIG. större intresse. Och kallar man dem för mitokondrier eller kondrio- somer, medger man samtidigt, att de skulle kunna ha helt andrsz funktioner utom de för kromatoforerna bekanta, hvilket än så länge är fullständigt gripet ur luften. Det är tydligt, att fysiologiskt vidt skilda bildningar i många fall dölja sig under de i färgade och fixerade preparat beskrifna och kanske där på liknande sätt framträdande strukturerna. Vi ha redan sett, att en del af. dem kunna vara leukoplaster eller kromatoforer. En plastidartad karaktär torde äfven många andra under namn af mitokondrier beskrifna bildningar ha. Jag erinrar här om vibrioiderna i vissa svampceeller (SWINGLE, LAGERHEIM), ka- ryoiderna hos konjugaterna (PALLA) o. s. vy. Dessa bildningars funktion återstår emellertid att undersöka. Plastidartade bildningar torde äfven 60 finnas hos djurcellerna, ehuru närmare undersökningar häröfver saknas (jfr likväl O. HERTWiG, 1909, s. 100; se fig. 15). — Plastider benämna vi. som bekant i öfverensstämmelse med PFEFFER auto- noma bildningar med särskild funktion. De utgöra liksom kärnan och cytoplasmat organ i elementarorganismen och fortplanta sig genom delning. De måste uppenbarligen ha en alldeles särskildt utbildad inre ämnesväxlingsmekanism, som gör dem till en viss grad . själfständiga. De ha m. a. o. en ganska hög individualitet. Många andra strukturer i plasmat, hvilka ej ha plastid-karaktär, ha där- emot en. relativt låg individualitet, och ett kollektivbegrepp, som sammankastar företeelser af mycket olika individualitet, måste vara mycket tänjbart eller allmänt och sålunda i föreliggande fall föga brukbart. Rena ämnesväxlingsprodukter, bildande egendomliga strukturer i plasmat, ha vi redan gjort bekantskap med hos Ascaris, och tvif- velsutan bildas i många andra fall vid plasmats ontogenetiska eller rent trofiska verksamhet produkter, som kunna se mycket egendom- liga ut, men ha en verklig betydelse, som betydlig understiger styrkan af det intryck man får af deras imponerande habitus. Jag misstänker, att t. ex. sådana strukturer, som beskrifvits i tapetceller (TISCHLER) och som väl hvar och en, som sysslat med reduktions- delningen, känner till, kunna vara af någon liknande art. Under- sökningar häröfver vore välbehöfliga. Liknande uppgifter torde många »kondriosomer» i djurceller ha. Man har ju funnit, att de omvandlas till ontogenetiskt betydelsefulla metaplasmatiska element. De kunna i ty fall helt enkelt utgöras af upplagradt byggnadsmaterial, ungefär som vid celldelningen först en cellplatta af löst sammanhängande droppar bildas, i hvilka seder- mera cellulosaväggen utsöndras. Somliga anse, att den »primära cellplattan» endast har till uppgift att mekaniskt stödja den sig ut- fällande cellväggen, och på liknande sätt förhåller det sig kanske äfven med en del »kondriosomer». I andra fall tyckas plasmainneslutningar, som på grund af sin färgbarhet draga uppmärksamheten till sig, ha en transitorisk be- tydelse. SCHILLER och SvEDELIus ha beskrifvit starkt färgade korn i plasmat hos några Rodophyceer, Antithamnion och Dellesseria i vissa stadier, och SCHILLER anser dem vara ett för kommande behof upp- lagradt byggnadsmaterial, d. v. s. rena ämnesväxlingsmellanprodukter. Medan sålunda en del plasmainneslutningar ha en mera speciell uppgift inom cellverksamheten, kunna andra återigen vara af stor 61 betydelse för allmänna företeelser i cellens lif. Jag erinrar här ånyo om den s. k. »Dotterkern», som anses vara modersubstans för centrosfärerna och sålunda utgör ett nödvändigt akcessorium vid kärndelningen (fig. 3). Hos Noctiluca (fig. 12) uppstod centrosfär- substansen genom utfällning i plasmat, och likartade förhållanden ha påträffats vid konstgjord partenogenes hos bl. a. sjöborreägg. I dessa fall har väl den i plasmat utfällda eller där förefintliga centrosfärsubstansen en komplicerad sammansättning, som gör all den kan genomlöpa en bestämd morfogenes, hvilken är relativt själf- ständig. Liksom vid kromatoforerna anser jag, att man bör be- nämna substansen med afseende på dess blifvande funktion. Jag har därför talat om »centrosfärsubstans». Någonting motsvarande skulle då också blifva »spolsubstansen», som uppträder vid hvarje karyokines och kan antaga en streckad struktur. Spolsubstanserna och centrosfärsubstanserna intaga ett slags mellanställning mellan plastiderna och de rena ämnesväxlingspro- dukterna. De utmärkas nämligen ej af någon fullständig autonomi, i det de nybildas vid hvarje delning, men å andra sidan torde de ha en större kvalitativ komplikation än mellan- eller slutprodukterna vid den allmänna ämnesväxlingen. Spolsubstansen och centrosfärsubstansen ha, som nämnts, en stor betydelse för cellens delningsfunktioner. Det är äfven troligt, att för deras utsägring erfordras särskilda betingelser och samman- stötande inre omständigheter. Man vet ännu ganska litet härom. Hos Noctiluca t. ex. uppträder centrosfärsubstansen endast i kärnans närhet. Att en hel del äfven ganska enkla ämnesväxlingsprodukter kunna antaga egendomliga former sammanhänger naturligtvis när- mast med de rika möjligheter till fysikaliska variationer, som be- tingas af protoplasmats höga kvalitativa komplikation och dess all- männa fysikaliska karaktär. Den förra kan ju inom cellens lila rum åstadkomma på olika punkter skilda företeelser, och på grund af den senare kunna så enkla förhållanden som ytspänning ge upp- hof till allehanda egendomliga gestaltningar af inneslutna droppar (fr myelinbildningar). Med det allmänna tillståndet hos plasmat torde äfven vara förbundna de tendenser till tråd-, kedje- och kul- bildning, som utmärka den finare och gröfre strukturen. I sam- manhang därmed kan nämnas, att vissa allmänna cellföreteelser, hvilka medföra omhvälfningar i cellens lagringsförhållanden, t. ex. karyokinesen, kunna återverka på plasmats struktur (jfr fig. 5 och 14). 62 Vi se sålunda, att man redan nu har en viss blick på mångfal- digheten af de gröfre plasmastrukturerna och de differenser, som äfven kunna utmärka den finare strukturen. Och man inser, att de böra benämnas och klassificeras efter andra grunder, än hvad som hittills ofta varit fallet. Hvad särskildt studiet af dem be- träffar, bör detta, enligt hvad vi i det föregående inhämtat, inriktas hufvudsakligen fysiologiskt. Af vikt blir likväl därunder alltid, att genom kritiska undersökningar få fastställdt strukturernas morfo- logiska förhållande under olika betingelser, ty därigenom kunna göras slutsatser öfver de gestaltande krafternas art och verksamhets- sätt. Och öfverhufvud taget bör en exaktare analys ai cytoplasmat afslöja en mångfald företeelser, hvilka helt säkert äro talrikare och 1 många fall ej mindre intressanta än de i kärnan. LITER ASRUR: ÅRNOLDI, W. och BÖNICKE, L., Sur F'appareil chromoidal chez quelques gymospermes et angiospermes. Botan. Arbeider tillegn. EUG. WARMING. Köbenhavn 1911. DOFLEIN, F., Studien zur Naturgeschichte der Protozoen IV. Zoolog. Jahrbucher: Abt. för Anat und Ontog: Ba rlktm90lrSsvt sr öKehtböeckt der Protistenkunder kJenarlo0g: GUILLERMOND, A., Sur les mitochondries des cellules végétales. Comptes TER GdUS de. Lacad: 4.-SCIenCes- .oLOM. 23: LYKKE TROd HERTWIG, O., Allgemeine Biologie. Jena 1909. — (=, RR; Dies Protozoen unddie rZelltheorie: ""ATehsutivZeltorenswBd LSE JÖRGENSEN, M., Zur Entwicklungsgeschichte des Eierstockseies von Proteus anguineus (Grottenolm). Festschr. f. R. HERTWIG. Bd 1, 1910, S. 439. LEWITSKY, G., Uber die Chondriosomen in pflanzlichen Zellen. Ber. d. Ad: FbotiiGesellsehe "Bad 228: HUNT TOLtRSkINnSe MEVES, FR., Uber die Beteiligung der Plastokondrien an der Befruchtung des Eies von AÅscaris megalocephala. Archiv f. mikr. Anat. Bd 76, iLOTIISTI08E: MONTGOMERY, THOS. H., The spermatogenesis of an hemipteron, Euschistus. The Journal af Morphology. Vol 22, N:o: 3, 191150Ssmpt PALLA, ED., Uber ein neues Organ der Conjugatenzelle. Ber. d. d. bot. Gesellsch:"> BA -2-H489042ES::153. 63 PENSA, A., Alcune formazioni endocellulari dei vegetali. Anat. Anzeiger BASEL SKIN — — Ancora di alcune formazione endocellulari dei vegetali. Samma ställe, 'Bd 39; 1911; S)520: i SCHILLER, JOS., Beiträge zur Entwicklungsgesch. und. Physiol. des pflanzl. Zellkerns I... Jahrb. f. wiss. Bot. Bd 49, 1911, S: 267. STRASBURGER, E., Histologische Beiträge, H. 7. Jena 1909. FEKehbrbueh der Botanik; fl Anf; 1919 5450 517 03: SVEDELIUS, NILS, Uber den Generationswechsel bei Delesseria sanguinea. Svensk bot. Tidskr. Bd 5, H. 3, S. 260. Den öfriga litteraturen finnes anförd hos: LUNDEGÅRDH, H., Ein Beitrag zur Kritik zweier Vererbungshypothesen. Uber Protoplasmastrukturen in den Wurzelmeristemzellen von Vicia faba.t Jahrb. fi wiss," Bot: BAL4AS 19105 31285: SVENSE- BOTANISK TIDSKRIET. 1912:5BDr6, HAD ANTECKNINGAR OM KÄRLVÄXTFLORAN I NORDLIGASTE VÄRMLAND. AF JIA OL SKAÄRMAN Mer än femtio år hafva förflutit, sedan dåvarande lektorn vid Högre Allmänna Läroverket i Karlstad L. M. LARSSON utgaf första upplagan af sin »Flora öfver Wermland och Dal» (Karlstad 1859). Detta arbete, som enligt författarens uppgift i förordet väsentligen grundar sig på den i unga år bortryckte docenten vid Uppsala Universitet CLAES GUSTAF MYRINS i Kongl. Vet. Acad. Handl. för år 1831 intagna afhandling »>»An- märkningar om Wermlands och Dalslands Vegetation», upptager 766 arter fanerogamer, fördelade på 336 olika släkten. Kraftigt synes LARSSONS Flora sporrat intresset för botaniska studier i dessa trakter, och då 1868 en andra upplaga af detta arbete utkom, visade denna, tack vare nya undersökningar företagna af en stor mängd botaniskt intresserade per- soner, den vackra tillökningen af ej mindre än 43 nya arter, tillhörande 14 särskilda släkten. Sannolikt har efter denna tid ytterligare ett afse- värdt antal fanerogama växter förvärfvats åt provinsfloran och möjligen föreligga äfven flera uppgifter härom publicerade. Men då jag i den mig tillgängliga litteraturen anställt efterforskningar i detta hänseende, har jag till min öfverraskning ej kunnat finna mer än några helt få meddelanden hvad det förstnämnda landskapet beträffar.! Floristiska notiser af det slag, våra botaniska tidskrifter ej sällan och med allt skäl upptaga i sina spalter, synas sedan många år nästan fullständigt saknas från Värmland, som sålunda i det hänseendet tyckes intaga en verklig särställning bland de svenska landskapen. Under sådana förhållanden må det kanske vara befogadt, att nedanstående anspråkslösa bidrag till ökad kännedom om norra Värmlands flora offentliggöres. Jag tror visserligen icke, att en Dessa förskrifva sig från G. E. Ringius, hvilken år 1888 publicerat ett par upp- satser, nämligen »Vegetationen på Vermlands hyperitområden» (i Öfversikt af Kongl. Vet.-Akad:s Förhandl. för 1888,n:o 3, pag. 187—207) samt »Några floristiska an- teckningar från Vermland» (i Bot. Notiser f. 1888, p. 105—113). 65 Värmlandsbotanist skall finna mycket nytt däri, men måhända kan det förmå väcka den slumrande företagsamheten på ett eller annat håll, och i så fall har jag icke tagit till pennan förgäfves. Efterföljande anteckningar äro till allra största delen gjorda under några resor, som jag företagit dels sommaren 1910 under något mer än fyra veckor af juni och juli månader, dels förlidet år. Under 1910 besökte jag d. 9—28 juni Älfdalen med Edebäck som utgångspunkt; följande Klar- älfven anställde jag en serie exkursioner hufvudsakligen inom Norra Ny, Dalby och Norra Finnskoga socknar upp till norska gränsen ofvan Lång- flon, där jag vände om. På återvägen hade jag hunnit till Stöllet i N:a Ny, då jag nödgades afbryta färden och hemresa till Stockholm. I medio af juli återvände jag och genomreste denna gång öfver Torsby i Fryks- dalen de öfriga socknarne i nordligaste Värmland, nämligen Östmark, Hvitsand, Nyskoga samt Södra Finnskoga. Härvid riktade jag i Östmark min uppmärksamhet naturligtvis alldeles särskildt på det redan af MYRIN besökta och speciellt omnämnda Ränneberget, hvars branta östra slutt- ning erbjuder en onekligen ytterst intressant vegetation. Hvad Hvitsand beträffar medhann jag föga mer än ett par exkursioner till det botaniskt föga kända, men anmärkningsvärda och i jämförelse med det mera be- kanta Hoffjället inom samma socken ganska gifvande Snipberget (beläget strax väster om sjön Mangen i socknens nordligaste del. Från Södra Finnskoga föreligga i Larssons flora inga uppgifter alls, hvarför jag där- städes på skilda platser — Bograngen, Letafors, Kindsjön och Medskogen — något utförligare upptecknade växtligheten än på andra ställen. För- liden sommar har jag den 26 juni—-8 juli företagit en kortare tur till Östmark, Södra Finnskoga samt de öfre Älfdalssocknarne för att kom- plettera förut gjorda anteckningar och särskildt närmare efterforska några af de ädla löfträdens förekomst i dessa trakter. I Södra Finnskoga be- sökte jag härunder det intressanta Rickenberget, hvars västra sluttning hyser en ganska rik flora, i åtskilligt erinrande om Rännebergets. Slut- ligen ägnade jag veckan 8—15 augusti åt en flyktig granskning af en del rattendrags och sumpmarkers flora inom . Hvitsand, Södra Finnskoga och Dalby socknar. På något mera ingående, detaljeradt eller systematiskt utforskande af här antydda område har jag ej af flera skäl kunnat inlåta mig; bl. a. har den sammanlagda tid, som stått mig till buds, härför uppenbarligen varit alltför knapp. Under sådana förhållanden säger det sig själft, att mina upprättade växtlistor på intet sätt göra anspråk på någon större grad af fullständighet, så mycket mindre som mina besök å hvarje sär- skild plats oftast varit inskränkta till en eller några få dagar och många växtarter alltså själffallet måste ha undgått mig. Härnedan följer en förteckning på de fanerogamer och ormbunkar, som mina växtlistor upptaga. Under 1910 hade jag i förstone uppmärk- samheten riktad hufvudsakligen på Salix-formerna och på mindre vanliga kärlväxter. Öfver de allmännaste växterna förde jag tyvärr blott knapp- händigt anteckningar och häraf följer, att en stor del af dessa växter — på hvilkas frekvens jag nämligen ej är rätt säker — ej kunnat upptagas å för- teckningen, hvilket naturligtvis är en stor brist. — Nomenklaturen är Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 2 66 densamme som i NEUMAN-ÅAHLFVENGRENS flora samt i fråga om Orm- bunkarne HARTMANS flora, 12:te uppl. Bidens tripartitus. Sedd i Östmark samt i Älfdalen; nordligast vid Långaf i Dalby. Chrysanthemum leucanthemum. Allmän genom hela området. Matricaria inodora. Allmän å odlade ställen inom hela området, stun- dom i fodervallarne uppträdande i utomordentlig mängd. Däremot synes M. chamomilla fullständigt saknas. Anthemis tinctoria. Förekommer här och hvar uti åkrar tämligen all- mänt inom hela området. 4A. arvensis däremot iakttagen endast vid ett enda tillfälle i Augusti 1911, nämligen vid Långaf i Dalby (blott tvenne ex. Achillea millefolium. Allmän. ÅA. ptarmica. Här och där ej sällsynt, merendels i kultursamhällen, men äfven å ängsmarker upp till Bograngen och Medskogen i S:a Finnskoga samt Gunneby i Dalby. Nordligaste lokalen hos LARSSON är Uddeholm. Tanacetum vulgare. Sedd mångenstädes i Östmark, Hvitsand, Dalby samt S:a & N:a Finnskoga. Artemisia vulgaris. Å odlade ställen inom hela området. Öfriga Ar- temisia-arter synas saknäs; de få stånd af A. absinthium, som jag iakt- tagit vid några gårdar i Hvitsand, Nyskoga och Dalby, torde alla här- stamma från odlade ex. Arnica montana. Östmark, å en äng väster om landsvägen mellan Konradsfors och Ränneberget (rikligt) samt nedanför sistnämnda bergs östra sluttning; Hvitsand, å Sninbergets östra sluttning (sparsamt); Ny, å ängsmark vid Kyrkebol samt vid Södra Stöllet. Senecio vulgaris. Takttagen endast vid Ransby i Dalby; troligen finnes den dock, om ock sparsamt, mångenstädes. Gnaphalium uliginosum. Allmän. Däremot förefaller G. silvaticum att vara tämligen sällsynt. Antennaria dioica. Allmän. Erigeron acer. Synnerligen allmän så inom som utom kultursamhällena. Solidago virgaurea. Inom hela området allmän. Tussilago farfara. Östmark, Ränneberget å östra sluttningen (enl. Myrin i stor ymnighet»;, något som nu ej längre tyckes vara fallet); saknas för öfrigt enligt mina anteckningar. Centaurea jacea. Inom det nordligaste området iakttagen endast å en ängsbacke vid Bograngen i S:a Finnskoga. Carduus crispus. Östmark, vid gästgifvargården; Hvitsand, i åkrar på och nedanför Snipberget; Nyskoga, vid Flatåsen; S:a Finnskoga, vid Bo- grangen; Dalby, vid Gunneby. Sannolikt mångenstädes. Cirsium heterophyllum. Takttagen på en mängd ställen: Östmark, nedanför Rännebergets såväl västra som östra sluttning; Hvitsand vid Snipberget: S:a Finnskoga, vid Rickenberget, Kindsjön, Bograngen och Letafors; Dalby, vid Sysselbäck; N:a Finnskoga, Tåsängarne m. fl. st. Cirsium heterophyllum xX C. palustre. Af denna sällsynta hybrid, som, såvidt jag vet, ej förut är funnen i Värmland, påträffade jag 1910 i S:a 67 Finnskoga vid Kindsjön 3 synnerligen vackra exemplar, hvilka växte till- sammans med stamarterna å en ängsmark nordost om sjön och vid in- samlingstillfället (d. 21:ste juli) befunno sig i full blomning. Genom de få och relativt stora korgarna (3 å 4 st.) erinrade exemplaren mest om C. heterophyllum, men förhöllo sig i öfriga delar intermediärt. C. palustre. Allmän. C. lanceolatum. Tämligen vanlig. C. arvense. Denna art synes vara i nordliga Värmland jämförelsevis ganska sällsynt och har måhända först i senare tider inkommit hit. Jag har iakttagit den endast på följande ställen: Hvitsand, Södra Åsen (omkr. 10 ex. i en åker); Nyskoga, Flatåsen (några få, lågvuxna ex. i en landsvägskant); S:a Finnskoga, Bograngen (ett fåtal ex. i en åker vid gästgifvaregården); Dalby, Gunneby (ett par ex. i en trädgårdstäppa), Persby (i en krusbärsplantering) samt vid Likenäs; endast å sistnämnda plats förekom den någorlunda riklig i en åker bland vårsäd. Mulgedium alpinum. Östmark, Rännebergets östra och norra sluttnin- gar i ända till manshöga ex.; på flera ställen starkt afbetad af kreaturen, hvilka tyckas skatta denna växt mycket högt (jfr. E. HENNING, Agronomiskt- växtfysiognomiska studier i Jämtland, Sthlm 1889); S:a Finnskoga, Ricken- bergets västra sluttning. Sonchus arvensis. Mångenstädes. S. oleraceus. Tämligen sparsamt upp till Bograngen i S:a Finnskoga. S. asper. Hvitsand, Vägsjöfors; Dalby, Gunneby. Lactuca muralis. Östmark, Rännebergets sluttningar (ganska rikligt); S:a Finnskoga, Rickenberget (täml. rikligt). Crepis tectorum. Allmän. C. paludosa. Flerstädes inom området: i Östmark, på flera ställen väster om Rögdåälfven samt rikligen å Rännebergets fuktiga sluttningar; Hvitsand, Snipberget; S:a Finnskoga, å Rickenberget samt vid Kindsjön; Dalby, Sysselbäck; N:a Finnskoga, Tåsängarne. Hypocheris maculata. Östmark, nedanför Ränneberget; S:a Finnskoga, vid Bograngen (riklig) Rickenberget och Letafors; Dalby, vid Gun- neby; N:a Finnskoga, Tåsängarne. Eljest ej iakttagen i de nordligaste delarne. Hieracium prenanthoides. Sedd i Östmark å Ränneberget samt i S:a Finnskoga å Rickenberget. — För släktet Hieracium i öfrigt är jag ej i tillfälle lämna några uppgifter. Lobelia dortmanna. Går åtminstone upp till Nyskoga s:n. Campanula cervicaria. Takttagen vid Dalsättra i Dalby samt i Tås- ängarne uti N:a Finnskoga, på båda ställena med hvita blommor (= var. subalpina hos LARSSON). C. rapunculoides. Hvitsand, Vägsjöfors (förvildad). C. latifolia. Östmark, Rännebergets östra sluttning, lokalt ganska riklig (enl. MYRIN — 1 c. pag. 228 — »sparsamt», hvadan den säkerligen med åren spridt sig). Blommorna oftast hvita, ibland lilafärgade, och blott ett enda af de flera hundrade ex. jag iakttagit hade blåa blommor. Vid gårdar nedanför Ränneberget hade den flerstädes inplanterats i trädgårds- täppan som prydnadsväxt. 68 C. patula. I Östmark flerstädes ytterst ymnig. Uti Älfdalen sedd på spridda ställen från Kyrkebol och Norra Stöllet i Ny s:n upp till Syssel- bäck i Dalby, öfverallt dock rätt sparsamt. Trichera arvensis. Allmän. Succisa pratensis. D:o. Valeriana excelsa. Förekommer å fuktiga ängar allmänt genom hela området. Viburnum opulus. Östmark, på flera ställen, särskildt å Ränneberget; S:a Finnskoga, Bograngen; N:a Finnskoga 1 en äng nära landsvägen norr ut från Tjärbackastrand — på samtliga lokaler sparsamt. (Enligt uppgift af flere personer finnes den äfven i norra Dalby i trakten :af Dalsättra). Adoxa moschatellina. Hvitsand, Snipberget, mycket sparsamt. Lonicera xylosteum. Östmark, Ränneberget, ej sällsynt, särskildt i dess södra hälft; S:a Finnskoga, Rickenberget, mycket sparsamt. Enligt MYRIN och LARSSON äfven på Snipberget, där jag dock ej lyckades finna den. Att den emellertid fortfarande växer där, sluter jag däraf, att en person, som vid mitt besök för mig uppräknade några af traktens vilda buskar, därvid äfven nämnde »benved», med hvars egenskaper han syntes för- trogen. Galium aparine. Här och där; nordligast vid Bograngen i S:a Finn- skoga. G. uliginosum. Allmän. G: palustre. =D:o: G. boreale. D:ö. G. mollugo. Denna art har jag antecknat från talrika platser i Öst- mark, Ny och Dalby socknar samt från Tåsängarne och Båtstad i N:a Finnskoga. LARSSON uppger den ännu i sin floras 2:dra upplaga endast från Karlstad, Östmark samt Bergslagen, men ej från Älfdalen, hvadan den troligen först under de senare decennierna spridt sig till de upp- räknade områdena. Asperula odorata. Östmark, Ränneberget, där- jag dock endast å en enda lokal af ringa utsträckning funnit den (i ej särdeles stor mängd)” Troligen har den här sin nordgräns inom landskapet. Plantago media. Enligt LARSSON »allmän i bergslagen, mera sällsynt i de öfriga delarne och saknas nästan alldeles i Wenerstrakten.> Bland de af L. anförda lokalerna finnes ingen från Älfdalen. Den torde dock numera ej vara sällsynt därstädes: jag har funnit den rätt vanlig vid t. ex. Transtrand och Gunneby i Dalby samt Tåsängarne och Läångflon i N:a Finnskoga, hvarjämte jag antecknat den från Bograngen och Letafors i S:a Finnskoga. Utricularia intermedia. Förekommer strödd troligen öfver hela området; mina anteckningar upptaga denna art från ett stort antal lokaler ända upp i S:a Finnskoga. U. minor. Denna art fann jag förliden sommar i Klarälfven nedanför Brattmon i Dalby; förekom sparsamt och företedde inga: blommor. Pinguicula vulgaris. Allmän genom hela området. P. vulgaris f. bicolor. Transtrand i Dalby s:n. Verbascum thapsus. Östmark, Ränneberget, mycket sparsamt -- endast 69 ett 10-tal, men synnerligen kraftiga individ funna sistlidne sommar. Veter- ligen ej observerad förut så nordligt i Fryksdalen. I Älfdalen har jag ingenstädes sett den. Serophularia nodosa. Östmark, Rännebergets östra sluttning (i mans- höga ex.); N:a Finnskoga, i en äng öster om Klarälfven norr ut från Tjärbackastrand. På båda lokalerna tämligen sparsamt. LARSSON har inga uppgifter om artens förekomst i det nordliga Värmland. Linaria vulgaris. Östmark, i åkrar flerstädes; Hvitsand, Vägsjöfors: S:a Finnskoga, Bograngen, ymnig i åkrar nära kyrkan; Dalby, vid Ransby. Troligen finnes den numera på många ställen i nordliga Värmland; i LARSSONS flora saknas uppgifter om växtens uppträdande inom området. I Hvitsand och Dalby har jag iakttagit Linaria vulgaris vid bondgårdar odlad som prydnadsväxt utanför stuguknuten. Veronica serpyllifolia. Allmän. V. verna. Om denna art heter det hos LARSSON: »allmän i de södra och mellersta delarne». Möjligen gäller detsamma äfven nordliga Värm- land; på flera ställen i Östmark och Dalby uppträder den tämligen rikligt. V. scutellata. Ej sällsynt å för densamma lämplig mark. V. chamedrys. Allmän. Virojfiemnalisa D:o. Euphrasia. Af detta släkte torde flera arter förekomma allmänt inom området, men någon redogörelse därför kan ej lämnas här. Rhinanthus major. Allmän. Rh. minor. D:o. Sceptrum carolinum. Under mina tidigare resor i Älfdalen har jag sett denna prydliga växt på några få enstaka ställen; sommaren 1910 fann jag den endast i Dalby, nämligen på den nedanför Brattmobron i Klarälfven belägna ön. I de västra socknarne har jag förgäfves sökt den. —' Troligen har den på grund af sina vackra och lätt synliga blom- mor under årens lopp sköflats på åtskilliga ställen och därigenom blifvit alltmera sällsynt. MYRIN yttrar på tal om Älfdalen i sina »Anteckningar etc.» (pag. 18D: »Sceptrum Carolinum lyser som en sällsynthet på kärr- ängarne», hvilket väl innebär, att han iakttagit den på åtminstone ett flertal platser. Från 1831, då M. gjorde denna erfarenhet, till 1868, då 2:dra upplagan af LARSSONS flora utkom, måtte emellertid Sceptrum be- tydligt aftagit, ty LARSSON anger för hela Värmland ej mer än 4 lokaler för densamma. Numera är den uppenbarligen att anses som en af Älf- dalens sällsyntaste växter. Pedicularis palustris. Allmän genom hela området. Melampyrum pratense. Allmän. M. silvatiecum. D:o. Mentha arvensis. D:o. M. gentilis. Hvitsand, Vägsjöfors; Dalby, Ransby. Scutellaria galericulata. Torde förekomma genom hela området ehuru täml. sparsamt. Prunella vulgaris. Allmän. s Glechoma hederacea. Enligt LARSSON tämligen allmän ända till de norra 70 delarne. Af mig iakttagen endast på några få ställen såsom vid Osebol i Ny s:n samt vid Bograngen i S:a Finnskoga. Stachys silvatica. Östmark, på Rännebergets såväl västra som östra sluttningar, ganska rikligt, samt å Rickenberget i S:a Finnskoga. S. palustris. Tämligen vanlig. Lamium purpureum. Synes icke vara särskildt allmän. Galeopsis ladanum. Östmark, i en åker nära gästgifvaregården (ymnig); Dalby, flerstädes. G. tetrahit. Allmän. G. speciosa. Förutom i Ny och Dalby socknar har jag iakttagit denna art särskildt i S:a Finnskoga, där den vid Bograngen förekommer ymnigt i åkrarne. Anchusa arvensis. Sedd i Östmark samt vid Ransby och Gunneby i Dalby. Myosotis arvensis. Allmän. Cuscuta europea. Takttagen endast i Östmark, hvarest den förekom helt nära gästgifvaregården, växande å Urtica dioica. Gentiana campestris. Enligt LARSSON »allmän i de södra delarne af Vermland, i de norra mera sällsynt» Beträffande Älfdalen upptaga mina anteckningar denna art endast från Sysselbäck i Dalby, där den är helt vanlig å de mot Klarälfven vettande ängssluttningarne, (sannolikt saknas den ej heller å liknande mark längre söderut); i Östmark, Hvitsand, Nyskoga och S:a Finnskoga (särskildt vid Kindsjön och Bograngen) är den ganska allmän. Vid Letafors har jag insamlat ett mindre antal ex. tillhörande formen £ 'germanica Froel., allt det öfriga tillhör &«& suecica Murb. G. amarella & lingulata. Å ängsmark vid Letafors i S:a Finnskoga, någorlunda rikligt inom ett dock obetydligt område. Ingen af de lokaler LARSSON uppräknar för denna art tillhör de nordliga delarna. Menyanthes trifoliata. Allmän genom hela området och ytterst vanlig i de talrika mossarna. Fraxinus excelsior. Larsson uppgifver, sannolikt på grund af Myrins anteckningar, att asken i Fryksdalen går ända till Ränneberget i Östmark. Det torde dock få anses som fullkomligt säkert, att ask numera ej före- kommer på eller i grannskapet af detta berg. (Se SKÅRMAN, »Om några förekomster af ädla löfträd i nordligaste Värmland>, Svensk Botanisk Tidskrift, 1911, h. 4). Trientalis europe&ea. Allmän. Naumburgia thyrsiflora. Förekommer allmänt genom hela området (hvaremot Lysimachia vulgaris synes saknas). Primula officinalis. Sedd endast i Östmark, där jag i juni 1911 på- träffade några få exemplar i en äng väster om Rögdåälfven ej långt från kyrkan. Så vidt jag vet, är detta den nordligaste fyndlokalen för växten i Värmland. Andromeda polifolia. Allmän å torfmarker genom hela området. Ledum palustre. Om denna art heter det i LARSSONS flora helt kort, att den är »allmän»>», utan reservation för några vissa trakter. Med an- ledning häraf anser jag mig böra nämna, att enligt min erfarenhet sak- 71 nas den fullständigt i hela den nordligaste delen af landskapet. I de af mig sommaren 1910 genomresta områdena kunde jag ej upptäcka växten på mer än ett ställe, nämligen i trakten af Bergsäng uti södra delen af Ekshärad; fyndet därstädes utgjordes af en liten, lågväxt buske, som tycktes föra en skäligen tynande tillvaro att döma af de små bladen samt de få och svagt utvecklade blommorna. För öfrigt har jag, trots särskildt under de två senaste somrarne företagna, noggranna spaningar, ej sett en enda exemplar vare sig i nordligaste Älfdalen eller i de väster därom belägna socknarne. — Bemärkas bör, att enligt BLYTT i Norges Flora sak- nas Ledum fullständigt jämväl i angränsande delar af Norge. Pyrola chlorantha. Sedd endast i Östmark å Ränneberget (sällsynt). P. rotundifolia och i all synnerhet P. minor och P. secunda äro inom området vanliga; P. uniflora sedd här och där. Däremot har jag ej lyc- kats finna vare sig P. media eller P. umbellata. Cornus suecica. I nordligaste Älfdalen såsom vid Gunneby och Bratt- mon i Dalby, Höljes m. fl. ställen i N:a Finnskoga, vanligen ganska rikligt. Carum carvi. Allmän. Pimpinella saxifraga. D:o. Angelica silvestris, »den största växt med örtstjelk som Värmland äger> (MYRINS Anteckningar), förekommer å fuktig ängsmark allmänt genom hela området. Peucedanum palustre. Allmän. Imperatoria ostruthium. Om denna art yttrar Myrin på tvenne ställen i sina »Anteckningar», nämligen pag. 194 och p. 230, att den förekommer »vid Ränneberget i öfra Värmland, nog rikligen». Huruvida växten är återfunnen i senare tider är mig obekant; själf har jag upprepade gånger och på olika delar af berget eftersökt den men utan framgång. Daucus carota. Några få ex. sedda i en åker vid Ransby i Dalby. Heracleum spondylium ”sibiricum. Hvitsand s:n, flerstädes. Myriophyllum alterniflorum. Ej sällsynt i Klarälfven åtm. upp till Brattmon i norra Dalby. Hippuris vulgaris. Sedd på ett flertal platser, nordligast i sjön Leten uti S:a Finnskoga samt i Klarälfven nedanför Brattmon i Dalby. Epilobium angustifolium. Allmän. E. montanum. D:o. E. palustre. D:o. Cireea alpina. Östmark, Ränneberget; Hvitsand, Snipberget; S:a Finn- skoga, Rickenberget; uti Älfdalen i Ny och Dalby socknar, särkildt på Klarälfvens östra sida ytterst vanlig i de ned mot landsvägen stupande dälder, som det nedrinnande vattnet utskurit i sandaflagringarne och som öfverskuggas af gråal m. fl. träd. Daphne mezereum. Östmark, Rännebergets östra sluttning (särskildt den nordliga hälften), tämligen riklig; i nordligaste Älfdalen, hvarest den enl. LARSSON är funnen på flere ställen, har jag ej lyckats påträffa den. Viola umbrosa. För denna art uppgifver LARSSON tre lokaler i Älf- dalen, nämligen Kyrkebol i Ny samt Strandås och Sysselbäck i Dalby, 72 hvartill kommer ytterligare Ränneberget i Östmark. På samtliga dessa ställen "har jag äfven anträffat växten, men därjämte har jag funnit den mer eller mindre ' rikligt vid Värnäs och Ljusnäs i Ny samt å ett: stort antal platser i Dalby, såsom vid Transtrand, Ransby, Gunneby, Slättne ända bort till Brattmon, hvadan' det förefaller, som skulle den i Ny och Dalby socknar inom ett område om minst 5 mils längd vara en helt vanlig växt å sådana lokaliteter, där den kan finna trefnad. : Dessa plat- ser utgöras nästan uteslutande af skuggiga och helst tämligen branta dälder, som fuktas af smärre bäckar eller från höjdsluttningarne ned- sipprande vatten. I dylika dälder, där växter sådana som Oxalis acetosella, Viola palus- tris och Cirecea alpina frodas i skuggan från gråalarnes täta bladverk, finner man oftast utan svårighet Viola umbrosa. Med de nyssnämnda tre växterna synes V. umbrosa trifvas synnerligen väl. Det ser nästan ut, som om ' Cireea och V. umbrosa sökte hvarandras sällskap; hvarje gång jag inom det ifrågavarande nyssnämnda området påträffat Circea alpina — som är den rikligast uppträdande af de två — har jag alltid efter något sökande också funnit Viola umbrosa. Denna erfarenhet förhjälpte” mig äfven i Östmark att på Ränneberget anträffa V. umbrosa, som där föreföll växa betydligt sparsammare än i Älfdalen. Jag tror knappast, att jag misstager mig, om jag säger, att V. umbrosa äfven bör finnas på Snipberget i Hvitsand. På östra sidan af detta berg fann jag Circea växande under förhållanden analoga med dem i Älfdalen och på grund häraf anställde jag forskningar efter V. umbrosa, hvilka emellertid på grund af ogunstigt väder snart måste afbrytas, innan de gifvit något resultat. V. epipsila. LARSSON uppgifver för denna lätt urskiljbara art inga andra lokaler i norra Värmland än Kyrkebol i Ny samt Täåsängarne och London i N:a Finnskoga. Det lider dock knappast något tvifvel därom, att arten i likhet med V. umbrosa har ett stort utbredningsområde i dessa trakter. Jag har nämligen under de båda senaste somrarne funnit den på en stor mängd ställen utmed Klarälfven i Ny, Dalby och N:a Finn- skoga. Äfven i Hvitsand uppträder den, t. ex. mellan Kristinefors och Snipberget. V. mirabilis har jag funnit dels i Östmark på och nedanför Ränne- bergets östra sluttning, dels i S:a Finnskoga å Rickenberget, på båda ställena täml. rikligt. Egendomligt är, att hvarken MYRIN eller LARSSON tyckas haft kännedom om förekomsten af V. mirabilis på Ränneberget. Såsom en nyhet för detta berg omnämnes V. mirabilis af RINGIUS i >Vegetationen på Värmlands hyperitområden» (pag. 202). Måhända hafva alla dessa nu omnämnda Viola-arter med åren fått en afsevärdt ökad frekvens. V. tricolor. Tämligen allmän, särskilt i de norra delarne. V. "arvensis. Allmän. Hypericum quadrangulum. Allmän. Tilia ulmifolia. "Sommaren 1910 fann jag lind dels i Östmark å Ränne- berget, dels i N:a Finnskoga, omkring 2 km. norr om Tåsans : utflöde i Klarälfven, å båda platserna: dock endast i ett enda exemplar. För- 173 liden sommar påträffade jag å Ränneberget ytterligare tre lindar, hvarjämte jag i S:a Finnskoga å Rickenberget konstaterade tillvaron af ett lind- bestånd af c:a ett tjugotal äldre och yngre lindar förutom några enstaka växande träd. - (Se vidare härom Svensk Botanisk Tidskrift för 1911, h. 4: »Om några förekomster af ädla löfträd i nordligaste Värmland. Rhamnus frangula. Förekommer "ganska allmänt inom större delen af området. Acer platanoides. Vild lönn har jag anträffat endast -å två lokaler, nämligen i Östmark å Ränneberget samt i S:a Finnskoga a Ricken- berget; på hvardera stället blott ett enda träd. (Se vidare härom den nyss citerade uppsatsen om ädla löfträd i nordligaste Värmland uti Svensk Botanisk Tidskrift 1911, h. 4). Empetrum nigrum. Allmän: Impatiens noli tangere. Östmark, på Rännebergets östra sida (spar- samt); Ny, vid Kyrkebol. Geranium silvatiecum. Tämligen allmän genom hela området. G. robertianum. - Enligt LARSSON allmän; mina anteckningar upptaga arten endast från Ränneberget: Erodium cicutarium. Sedd mångenstädes i Östmark, Ny och Dalby (ogräs 1 åkrar). Oxalis acetosella. Allmän genom hela området. Euphorbia helioscopia.. Förekommer mångenstädes som ett vanligt ogräs i åkrar. Callitriche vernalis. Här och där, mest i områdets södra delar. C. autumnalis. Mindre vanlig än föreg. Lathyrus pratensis. Förekommer ej sällsynt genom större delen af området, t. ex. i Östmark, Hvitsand, S:a Finnskoga. Orobus tuberosus. Allmän. 0. vernus. Östmark, här och där å Rännebergets såväl västra som östra sluttning (först iakttagen härstädes af RINGIUS; ej anmärkt af vare sig MYRIN eller : LARSSON); S:a Finnskoga, Rickenberget. Vicia silvatiea. Östmark, Ränneberget, ej sällsynt å östra sidan, där den ställvis uppträder i massor; S:a Finnskoga, Rickenberget. V. villosa. Vid Gunneby i Dalby (sparsamt). V. sepium. 'Östmark, Ränneberget (ganska rikligt); Hvitsand, Snipberget; S:a Finnskoga, Rickenberget. Astragalus glycyphyllus. I det nordliga Värmland har jag iakttagit denna art endast å en lokal, nämligen i S:a Finnskoga på öfre delen af RBickenbergets västra sluttning, där den inom ett mindre område växer någorlunda rikligt. Lotus corniculatus. Allmän. Medicago lupulina. Ett enda exemplar iakttaget 1911 i S:a Finnskoga vid Bograngens gästgifvaregård i ett köksträdgårdsland: Trifolium spadiceum. Hvitsand, vid Vägsjöfors; Dalby, Gunneby, S:a Finnskoga, Kindsjön, öfverallt ganska sparsamt dels i åkrar, dels på ängs- mark. - LARSSON omnämner den hvarken från Älfdalen eller Fryksdalen. T. agrarium. - Hvitsand samt norra delen af Ny, i åkrar, mycket spar- samt; sannolikt förekommer dock såväl denna som föreg. art flerstädes: 74 Anthyllis vulneraria. Hvitsand, på flera ställen — särskildt i trakten af Vägsjöfors — samt vid Gunneby i Dalby, öfverallt dock uteslutande i vallar tillsammans med klöfver. Rosa cinnamomea. Förekommer ej sällsynt genom hela området. Rubus saxatilis. Allmän. R. arcticus. På många ställen i norra Ny och södra delen af Dalby öster om Klarälfven samt i Östmark, där arten i ängarne nära kyrkan sannolikt har sin västligaste lokal i vårt land. Flerstädes i Dalby upp- träder den med flikade kronblad (f. schizopetalus). Rubus chamcmemorus. Karaktärsväxt å en stor del af de ytterligt tal- rika torfmarkerna. Comarum palustre. Allmän. Potentilla norvegica. Förekommer synnerligen allmänt inom hela om- rådet, särskildt å odlad mark. P. intermedria. I N:a Finnskoga vid Höljes insamlade jag den 19 juni 1910 ett exemplar af denna måhända i Värmland ej förut anmärkta art. Exemplaret växte i en fodervall, dit växten säkerligen för ej länge sedan inkommit genom frösådd; det var mycket kraftigt utveckladt med 11 st. från roten utgående, själfständiga stjälkar samt med talrika anlag till blommor, af hvilka dock inga vid insamlingstillfället voro utvecklade. Trots noggrannt sökande stod intet ytterligare individ att upptäcka. — Med Potentilla intermedia L. 8 Heidenreichii i P. ASCHERSON & P. GRAEB- NERS Synopsis der Mitteleuropäischen Flora (Leipzig 1904) öfverensstäm- mer det funna exemplaret mycket väl; endast de allra öfversta, helt obe- tydliga bladen äro sålunda trefingrade, samtliga öfriga konstant fem- fingrade. Fyndplatsen — belägen i den allra nordligaste kilen af Värmland mellan Dalarne och Norge — är onekligen rätt anmärkningsvärd; enligt NEUMAN & AHLFVENGRENS flora är den hos oss anträffad på spridda ställen från Skåne till upp i Norrland å >»stränder, barlastplatser, tillfälligt införd.» P. verna. Af LARSSON upptages denna art endast för södra och mel- lersta Värmland bGflerstädes sporadisk och snart försvinnande»). Den finnes dock på en mängd ställen äfven i de nordligaste delarne och har af allt att döma på dessa lokaler säkerligen varit bofast sedan långt till- baka. Förutom i Östmark, Ny och Dalby förekommer den, t. o...m. ganska rikligt, i S:a Finnskoga (vid Bograngen, Letafors och Medskogen, å ängsmarker) och äfven i N:a Finnskoga har jag iakttagit växten, näm- ligen vid Långflon nära norska gränsen. Geum rivale. Här och där. Spirea ulmaria. Allmän; äfven den glattbladiga formen (f. denudata) synes förekomma allmänt inom området. Sorbus aucuparia. Allmän. Ribes nigrum. Östmark, vid Rögdåälfven. R. rubrum. I Älfdalen tämligen vanlig upp till Höljes i N:a Finn- skoga samt vid Bograngen i S:a Finnskoga. R. alpinum. För denna art upptager LARSSONS flora en enda lokal, nämligen Wahlåsen i Karlskoga s:n. Det torde väl dock få anses säkert, att den växer på flera ställen inom landskapet. Nedanför Snipberget i —- id Hvitsand fann jag 1910 i det omedelbara grannskapet af en å en ängs- sluttning belägen stuga en ganska storvuxen buske, hvilken antagligen från början vuxit vild där på platsen; ingen som helst sannolikhet före- ligger nämligen, att den skulle ha blifvit planterad. Stugans ägare stod ej att anträffa, men en närboende person, som jag åtsporde för att vinna upplysning, uppgaf, att flera buskar af samma slag (»med röda bär, som torka och bli hårda») växte å ett visst uppgifvet ställe på Snipberget. Vidare har jag i norra Dalby vid en bondgård sett en i trädgården sedan långt tillbaka inplanterad buske, hvilken uppgafs förskrifva sig från den nedanför i Klarälfven belägna Skyllbäcksholmen; å denna ö, som är af ganska betydande storlek, eftersökte jag förliden sommar växten, men utan framgång. Chrysosplenium alternifolium. Förekommer mångenstädes inom det ifrågavarande området såsom i Östmark, Hvitsand (Snipberget), Ny och Dalby (nordligast i trakten af Brattmon). Parnassia palustris. Ej ovanlig genom hela området. Sedum maximum. Iakttagen inom föreliggande område endast i Öst- mark å Ränneberget, på hvars östra sluttning den växer skäligen spar- samt här och där. Drosera rotundifolia. Allmän. D. longifolia. D:o. D. rotundifolia X D. longifolia. Takttagen i S:a Finnskoga på flere stäl- len och i vackra ex. D. intermedia. Troligen mångenstädes. Sedd i Östmark och S:a Finn- skoga. Brassica campestris. Förekommer här och där, vanligen ej i större mängd, t. ex. Östmark, Hvitsand, S:a Finnskoga (Kindsjön); vid Värnäs i Ny ymnig i åkrar. Sinapis arvensis. Nordligast i S:a' Finnskoga vid Bograngen. Synes förekomma rätt sparsamt inom hela området. S. alba. Några få ex. af denna art insamlades förliden sommar vid Bograngen, där de anträffades i en åker tillika med S. arvensis. Sisymbrium sophia. "Enligt Larsson »allmän» Torde dock i de norra delarne af provinsen vara mera sällsynt; mina anteckningar upptaga den endast från Östmark. Erysimum cheiranthoides. Allmän genom hela området. Cardamine pratensis. Allmän. — Af denna art har jag på flera ställen i Dalby och Norra Finnskoga insamlat den troligen mångenstädes i vårt land uppträdande intressanta formen med på en gång fyllda och genom- vuxna blommor. Anomalien skiljer sig afsevärdt från vanliga s. k. fyllda eller dubbla blommor, där ju hyllebladen blifvit öfvertaliga helt enkelt därigenom, att befruktningsorganen förvandlats till färgade blad. Här är det fråga om något helt annat. På sitt yngsta stadium, d. v. s. nyss utslagen, företer blomman visserligen ingenting ovanligt: foderbladen lik- som kronbladen äro 4 till antalet och innanför dem sitta 6 ståndare af normalt utseende. Men innan hyllebladen hunnit vissna, har prolifikation inträdt, blomaxeln har vuxit ut och når till sist en ovanlig längd af ända till ett par centimeter. Samtidigt med blomaxelns utväxande visar den 76 sålunda skaftade pistillen en tydlig ansvällning i sin nedre del, d. v. s. i fruktämnet, som i sitt ansvällda parti hyser en stor mängd bladanlag af till en början grönhvit färg. Dessa blad, som tydligen ej äro annat än de omvandlade fröämnena, bilda sedan en ny blomma af samma stor- lek och färg, som den första. Ur fruktämnet kunna dessa blad utträda på två sätt, nämligen antingen från sidan genom en längsgående springa, som ej når upp till märket, eller också öppnar sig pistillen i sin spets, hvilket dock inträffar vida mera sällan. I båda fallen kommer emellertid pistillen till sist att klyfvas i hela sin längd, hvarefter de båda hälfterna ingå som foderblad i den nya blomman. De äga som sådana fullkomligt samma utseende beträffande storlek, form och färg som de verkliga foder- bladen, men röja tydligt sin härkomst genom de i midten kvarsittande märkena. Den nya blomman förfogar öfver ett stort antal kronblad, ibland bortåt ett 20-tal, men inga befruktningsorgan. Någon gång, ehuru mera sällan, framväxer ur denna en blomma numro 3, och man har då ej mindre än trenne till synes skilda blommor instuckna i hvarandra. Någon befruktning kan gifvetvis ej komma ifråga, men den vegetativa förökningen främjas genom knoppbildning å de nedersta, rosettställda bladen. För en och samma lokal upprepas anomalien år efter år. Förutom i Värmland har jag insamlat ex. med liknande abnorma blom- mor i Västergötland och Jämtland. Att denna form finnes litet hvarstädes i vårt land, tager jag för afgjordt på grund af ett rätt stort antal exemplar, som jag varit i tillfälle se från skilda trakter. — Medan hos oss formen hittills föga uppmärksammats har den i utlandet redan tidigt varit före- mål för omnämnanden (CLUSIUS har år 1601 angifvit den under namn af Cardamine altera flore pleno). Den som först närmare fäst uppmärk- samheten på fenomenet och uppvisat, hvari det för blomman egendomliga och monströsa egentligen består, är säkerligen GODRON, som 1845 i Mémoires de la Societé Royale de Nancy utförligt beskrifvit af honom i Frankrike insamlade blommor af detta slag. C. amara. Här och där genom hela Älfdalen ända upp till Långflon i N:a Finnskoga; troligen ej heller sällsynt i de västra socknarne. Arabis arenosa. Synes förekomma sparsamt i Älfdalen; iakttagen nord- ligast vid Transtrand i Dalby. Däremot uppträder den i utomordentligt riklig mängd i norra Fryksdalen: Fryksände, Östmark och Hvitsand. Sommaren 1910 var det här ej blott åkrarne, som uppvisade den i massor, utan äfven landsvägskanterna, sand- och grustagen voro ibland formligen hvita af de ymnigt utvecklade blommorna. För öfrigt har den spridt sig upp genom S:a Finnskoga ända bort till Medskogen nära norska grän- sen, där jag dock blott iakttagit enstaka exemplar. Sammanställas härmed LARSSONS sparsamma uppgifter om växtens förekomst i landskapet på 1860-talet, är det tydligt, att den sedan dess fått här liksom i åtskilliga andra provinser en mycket stor spridning. — ÅA. arenosa ”suecica har jag ingenstädes observerat. i A. thaliana. För denna art återigen tyckes LARSSONS uppgift, att den förekommer - sällsynt i Fryksdalen, fortfarande gälla. Jag har nämligen i Östmark ej lyckats finna den annorstädes än på Ränneberget och där i ytterst ringa mängd. I Älfdalen har jag ingenstädes spårat den. LI Turritis glabra. Sedd af mig inom området blott en enda gång, näm- ligen vid Sysselbäck i Dalby uti nägra få exemplar. Barbarea vulgaris. Förekommer genom hela Älfdalen; ej sällsynt vid Höljes i N:a Finnskoga. Finnes äfven i Östmark, Hvitsand och S:a Finn- skoga. Har troligen spridt sig under de senare decennierna, enär LARS- SON upptager den blott för de södra och mellersta delarne till Uddeholm i Älfdalen. B. stricta. Förekommer sparsamt i Älfdalen; mina nordligaste fynd- lokaler äro Slättne och Skyllbäcksholmen i Dalby. Nasturtium palustre. Mindre allmän. Ej sedd norr om Långaf i Dalby. N. armoracia. Hvitsand, Vägsjöfors (förvildad). Raphanus raphanistrum. Är en af de vanligaste åkerogräsen inom om- rådet, ej minst i de nordligaste socknarne — Dalby, S:a & N:a Finnskoga — där den uppträder ytterst ymnigt. Bunias orientalis. Af detta Mälardalens plågoris fann jag innevarande sommar trenne individ vid Gunneby i Dalby å en åker, i hvilken växten synbarligen inkommit med utsädesfrö. Subularia aquatica. I Hvitsand allmän i Nedre och Öfre Brocken- sjöarne; i Älfdalen sedd 1911 flerstädes i Ny och Dalby, nordligast vid Likenäs i sistnämnda socken. I S:a Finnskoga förgäfves eftersökt. Camelina microcarpa. Synes förekomma spridd här och där i Älf- dalen å odlad mark; sedd i enstaka ex. vid Osebol i Ny, Gunneby och Slättne i Dalby samt Bograngen i S:a Finnskoga. LARSSONS flora upp- tager icke mer än en lokal för densamma från Värmland, nämligen Karlstad. Berteroa incana. Liksom föreg. torde denna växt numera förekomma på spridda ställen i norra Värmland. Jag har iakttagit den — förutom i nordliga delen af Fryksände s:n — vid Gunneby och Sysselbäck i Dalby samt vid Bograngen i S:a Finnskoga, alltid sparsamt samt å odlad mark; sannolikt har den inkommit hit i ganska sen tid. Fumaria officinalis. Sedd mångenstädes. Berberis vulgaris. Själf har jag ej i Värmland sett någon vild Berbe- ris. I norra Dalby midt emot Brattmon på Klarälfvens östra strand skall emellertid för omkring 20 år sedan ha anträffats uppe i branterna en buske, hvaraf en stickling togs och inplanterades vid en gård i närheten; Af ägaren till gården förvissade jag mig förliden sommar, att busken verkligen varit en Berberis; sedermera blev busken förstörd, enär man fått för sig, att den skulle vara »giftig» (spridare af rostsvamp ?). Anemone hepatica. Af mig sedd endast i Östmark å Rännebergets så- väl västra som östra sidor — tämligen rikligt — samt i S:a Finnskoga å Rickenberget. I Älfdalen torde den fullkomligt saknas (hvilket är fram- hållet redan af MYRIN). A. nemorosa. Allmän. Pulsatilla vernalis. Enligt samstämmiga uppgifter förekommer denna årt mångenstädes i nordliga Älfdalen äfvensom i S:a Finnskoga (t. ex. norr om prästgården); själf har jag ej varit i tillfälle iakttaga den. Ranunculus: flammula "reptans. Ej sällsynt genom hela området till Båtstad i Norra Finnskoga; i Klarälfdalen ofta ymnig. 78 R. auricomus. Här och där genom hela området ända upp i N:a Finnskoga. Batrachium peltatum. Sedd här och där i Älfdalen. Trollius europeus är i vissa trakter af Värmland en ingalunda sällsynt växt och LARSSONS flora uppräknar en hel del lokaler för densamma, dock ingen från de nordligaste delarne. Att den emellertid finnes och trifves på åtskilliga håll norrut är ganska visst. . Hvad Älfdalen angår har jag sett den i Dalby nedanför Holmberget och vid Vingäng samt i N:a Finnskoga norrut från Höljes. I S:a Finnskoga växer den ganska rikligt vid Bograngens gästgifvargård; dessutom finnes den vid Kindsjön, Letafors och Medskogen, dock ej, såvidt jag funnit, i någon större mängd. Aconitum lycoctonum ”septentrionale. Denna ståtliga ranunkelväxt har jag iakttagit endast i sydligaste delen af N:a Finnskoga, nämligen på den af LARSSON angifna lokalen, något mer än 1 km. norr om Tåsans utlopp i Klarälfven i ängar öster om älfven. Några personer, för hvilka jag visade växten, uppgåfvo, att den äfven finnes på västra älfstranden äfven- som att den anträffats i Dalby väster om Vingäng. — Beträffande blom- morna må nämnas, att de varierade ej obetydligt till färgen: hos flere individ voro hjälmen och öfriga hylleblad nästan rent hvita med svagt blå färg å insidan! Actea spicata. Östmark, i en äng norr om kyrkan (sparsamt) samt å Rännebergets sluttningar, särskildt rikligt å den östra; Hvitsand, å Snip- berget; S:a Finnskoga, ganska rikligt å Rickenberget, (det nordligast hit- tills kända fyndstället i Värmland! Nymphea candida. Mångenstädes i de nordligaste delarne. Den van- ligaste formen synes vara f. erythrostigma med 10—12-stråligt märke af röd färg; iakttagen på ett flertal ställen i S:a Finnskoga samt vid Syssel- bäck i Dalby. Nuphar luteum. Liksom föregående tämligen allmän (minst kanske i Älfdalen). Silene venosa. I LARSSONS flora finnas inga andra uppgifter rörande denna arts förekomst inom området än för Östmark, där växten säges vara allmän. Numera förekommer den, särskildt i åkrar, mycket all- mänt genom hela öfre Värmland ända upp till Långflon i N:a Finn- skoga. Äfven å naturlig ängsmark är den mångenstädes vanlig. S. rupestris. I Älfdalen har jag iakttagit denna art uti Ny och Dalby socknar på många platser öster om Klarälfven. Hvad öfre Fryksdalen angår uppgifver MYRIN, att den därstädes är »inskränkt till de högsta bergen såsom Jättkärns- och Tossebergsklättarne», och enligt LARSSON upphör den vid Torsby i Fryksände. Den finnes emellertid — såsom " Märkligt må man väl kalla följande profetiska uttalande af MyYRrin (1. ce. pag. 180), afseende den mellan Dalarne och Norge inklämda spetsen af Värmland, hvilken han under sin resa år 1831 genom kikaren öfverskådat från Hoffjället och Ränne- berget: »I denna sin öfversta, ofruktbara vrå torde Värmland hysa åtskilliga nord- liga växter, som saknas längre ned, och Aconitum Lycoctonum är helt nära, under nog lika omständigheter, träffad af HisingGEr vid Kjölen i Norrige, 6 mil norr om Kongsvinger». När sedermera dconitum mycket riktigt anträffas i Värmland, be- finnes fyndlokalen (Tåsängarne) ligga nästan på pricken — 6 mil nordligare än Kongsvinger! 79 RINGIUS påpekat — äfven, om också ej i någon större mängd, här och där å de öfversta delarne af Ränneberget. Slutligen har jag sistlidne sommar funnit växten i S:a Finnskoga, nämligen å Rickenbergets öfre afsatser. Melandrium album. Förekommer genom hela Älfdalen åtminstone till Höljes i N:a Finnskoga, men i regeln rätt sparsamt. Äfven iakttagen i Hvitsand nedanför Snipberget. LARSSON har inga uppgifter för dessa trakter. M. rubrum. Allmännare än föregående. Iakttagen särskildt i Östmark å Ränneberget, Hvitsand å Snipberget, S:a Finnskoga å Rickenberget; i Dalby och N:a Finnskoga å många ställen ända till Långflon nära norska gränsen. Visearia viscosa. Allmän i Älfdalen till och med Tåsängarne i N:a Finnskoga. I Fryksdalen nordligast i Östmark, hvarest jag funnit den å Ränneberget, ej blott de högsta och brantaste delarne (tämligen sparsamt utan äfven spridd längre ned på östra sluttningen. MYRIN har i Fryks- dalen iakttagit den »endast på solsidan af de högsta bergen: Jättkärns- och Tossebergsklättarne», och LARSSON synes haft samma uppfattning rörande växtens förekomst därstädes. Af RINGIUS uppgifves den dock för Ränneberget. V. viscosa f. pallens. Vid Långaf i Dalby, sedd i 2 exemplar, växande å sandjord tillsammans med V. viscosa af normalt utseende. Stjälkarne mycket ljusa, nästan hvitgröna; mellanleden saknade visserligen ej klib- bighet, men voro ej som eljes mörkröda utan af samma ljusa färg som den öfriga stjälken. Kronbladen mycket svagt blekröda och fodret nästan rent hvitt till färgen. I öfrigt företedde växten ingenting ovanligt. V. alpina. Denna art finnes ej omnämnd af vare sig MYRIN eller LARSSON. Anträffades af mig 1886 vid Slättne i Dalby samt vid Tås- ängarne i N:a Finnskoga å Klarälfvens stränder och holmar inom om- rådet för de årligen återkommande öfversvämningarne och torde för sin tillvaro i dessa trakter ha att tacka älfven, som spridt den dit från nord- ligare belägna lokaliteter. Vid mina senaste besök i Dalby har jag kunnat fastslå, att växten sedan 1886 spridt sig ytterligare. Den uppträder nu både söder och norr om det ursprungliga fyndstället vid Slättne; å såväl Skyllbäcksholmen som å den nedom Brattmobron liggande ön har jag de båda sista somrarne sett talrika individ. Vid Tåsängarne växte den 1910 på ett ställe så rikligt, att marken formligen lyste röd af de utslagna blommorna. De kraftiga, ofta mycket högvuxna och rikligen blommande stånden vittna oförtydbart om, att växten i denna del af landskapet fun- nit en tacksam jordmån. Att den utbredt sig nedom den s. k. Vingäng- sjön i Dalby, håller jag ej för osannolikt, men tills dato har jag ej funnit något exemplar där. V. viscosa X V. alpina. Denna hybrid, som påträffades 1886 samtidigt med föregående art, har jag återfunnit de båda sista somrarne. Ehuru- väl ganska stora olikheter förefinnas mellan stamarterna, synes hybriden uppstå utomordentligt lätt. På samtliga ställen, där båda arterna växa tillsammans, har jag påträffat flera eller färre individ af hybriden; så- lunda har jag insamlat vackra exemplar af densamma från Täsängarne, 30 Skyllbäcksholmen, Brattmon, Sysselbäck, Slättne och äfven vid Gunneby strax ofvan Vingängsjön, där V. alpina dock ännu ej anträffats. — Hybri- den är ytterst lätt att skilja från såväl V. viscosa med sina klibbiga stjälk- leder, hela kronblad och stora bikronfjäll som från V. alpina med sin icke klibbiga stjälk och djupt klufna kronblad nästan utan bikrona. Många af de iakttagna individen voro såväl floralt som vegetativt synnerligen kraftigt utvecklade. Lychnis flos cuculi. Förekommer mångenstädes, ehuru såsom det vill synas ej vidare allmänt. Er Agrostemma githago. Sedd här och där — ej allmän — upp till Bog- rangen i S:a Finnskoga. | Dianthus deltoides uppgifves af LARSSON finnas sällsynt i de norra delarne »här och där ända till Tryssild i Norige». Härtill vill jag blott anmärka, att hvad öfre Älfdalen angår kan jag ej erinra mig hafva någon- städes iakttagit växten; däremot har jag sett den i Östmark, Hvitsand (trak- ten af Vägsjöfors) samt i S:a Finnskoga vid prästgården och vid Letafors. Stellaria nemorum. Östmark, Ränneberget, ganska rikligt i de fuktiga dälderna å bergets östra sluttning; S:a Finnskoga, Rickenberget, likaledes rikligt i några bäckdälder. Arenaria trinervia. Funnen sparsamt på enstaka ställen t. ex. Östmark, Ränneberget; Hvitsand, Snipberget; Dalby, vid Gunneby, S:a Finnskoga, Rickenberget. Sagina procumbens. Allmän. Scleranthus annuus. Enligt LARSSON i de norra delarne mera sällsynt. Möjligt är att så fortfarande är fallet; dock har jag på flera ställen, sär- skildt i. Östmark och i Dalby, funnit den lokalt i stor mängd. Montia minor. S:a Finnskoga, Bograngen. M. rivularis. "Sedd på många ställen inom olika delar af området. Fagopyrum esculentum. Takttagen endast i Östmark, där den i ringa mängd förekom i några åkrar. Polygonum viviparum. Ytterst allmän. — Vid Kyrkebol i Ny s:n in- samlade jag 1910 några exemplar, som hade axgroende groddknoppar blandade med normala blommor genom axens hela längd. P. amphibium. Takttagen endast vid Transtrand i Dalby. P. lapathifolium. Allmän. P. hydropiper. Sedd här och där i Älfdalen. Helxine convolvulus. Allmän. Urtica dioica. Förekommer bl. a. på östra sluttningen af HRänne- berget — äfven högt uppe å berget — stundom i stor ymnighet; det- samma gäller för Rickenberget i S:a Finnskoga. U. urens. Allmän. Ulmus montana. Endast i Östmark å Ränneberget. Om almens före- komst härstädes, se Svensk Bot. Tidskr. 1911, h. 4. Cannabis sativa. Några få ex. iakttogos i en hafreåker vid Bograngen, S:a Finnskoga sommaren 1911. Betula nana kan i stort sedt betraktas som en af områdets — enkan- nerligen de talrika mossarnes och kärrens — karaktärsväxter. Betula nana X B. odorata f. perodorata. Sedd flerstädes t. ex. vid S1 Osebol och ' Norra Torp i Ny; Höljes i N:a Finnskoga. På sistnämnda stället iakttog jag å en åkerren ett exemplar i form af ett fristående, verkligt träd med upprätt, grof stam om minst 7 meter i höjd. Säker- ligen finnes denna hybrid på många ställen inom området. B. nana X B. odorata f. pernana. En vacker, omkring 2 m. hög buske har jag iakttagit ej långt från Osebol i Ny s:n i ett kärr utmed den till Vägsjöfors ledande landsvägen. LARSSON uppgifver i sin floras 2:dra upp- laga en enda lokal för Värmland, nämligen Bograngen i S:a Finnskoga, där den en gång lär ha insamlats af WAHLENBERG enligt ex. i Riks- museets samlingar. Här eftersökte jag den förliden sommar, men med ringa framgång: hela behållningen vardt nämligen endast en liten och illa medfaren, steril buske, växande å en afbetad dikeskant helt nära landsvägen ej långt från Bograngens gästgifvaregård. Denna förefaller emellertid att vara hybridens pernana-form och visar en påfallande likhet med det Wahlenbergska exemplaret. Alnus incana. Gråalen är utan gensägelse det vanligaste löfträdet i nordligaste Värmland, ehuru den visserligen ej förmår på grund af sin lägre växt att i samma grad som björken förläna karaktär åt landskapet. Medan klibbalen (4. glutinosa) i Klarälfdalen saknas på den egentliga dal- bottnen och först anträffas i sumpmarkerna uppe å de närgränsande, skogklädda åsarnes sluttningar, stiger gråalen i täta massor ned i dalen ända till älfvens yta och för där en oftast segerrik kamp med de olika pil- och videarterna om de genom älfvens sandaflagringar årligen nybil- dade markerna. Att den mångenstädes i landskapet på samma sätt upp- träder som inkräktare och utträngt förutvarande växtlighet af träd och buskar, därom lider intet tvifvel och är för öfrigt en gammal iakttagelse (IR EMYRIN. CEC: 1pag: 2460). ÅA. incana varierar ej obetydligt i fråga om bladens utseende. En form från Norra Torp i Ny, af hvilken jag förliden sommar iakttog flera buskar, utmärker sig genom nästan cirkelrund bladform med mycket grundt sågad eller helbräddad kant; endast de ytterst i spetsen af skottet sittande bladen äga det vanliga utseendet. En annan form, sedd på ett par stäl- len (t. ex. vid Likenäs i Dalby), förefaller att vara identisk med f. argen- tata Norrl., ehuru den visserligen ej företer samma starka hårighet å bladundersidan som den norrländska formen. Alnus glutinosa X A. incana. Takttagen vid Stöllet, Ny s:n, i sumpig skogsmark. Träd med rätt grof stam. Bladen äro till formen varierande: de nedersta och mellersta å skottet vanligen rundadt trubbiga, men aldrig urnupna såsom hos ÅA. glutinosa, de i skottets främsta del sittande spet- siga, ehuru ej alltid i så hög grad som hos typisk A. incana samt ibland tydligt dubbelsågade. Undertill äro bladen nästan fullkomligt glatta utom i de nedersta nervvinklarne, som visa stora, tydliga hårtofsar; sällan följa dessa hårtofsar hufvudnerven ända ut till spetsen och hos en: del blad saknas de helt och hållet. Färgen å undersidan är mera matt grågrön än hos A. glutinosa. Ehuru saknande frukt är hybriden ytterst lätt be- stämbar på grund af bladens utseende. — I Riksmuseets samlingar finnas åtskilliga exemplar af denna hybrid från Värmland — äfven från Alf- dalen — insamlade af H. FRÖDING. 6 Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 82 Corylus avellana. Endast i Östmark å Rännebergets östra sluttning. Om hasseln därstädes meddelar MYRIN (1. c. pag. 247): »Ändtligen träffas den åter i stor mängd, reslig och fruktbärande vid Ränneberget, hvarest synes vara Hasselns nordligaste station i denna del af Fäderneslandet». Visserligen hafva de forna hasseldungarna vid bergets fot, sedan detta skrefs, fått röna samma öde som de ofvan nämnda ädla löfträden (lind, lönn, ask och alm), men lyckligtvis har ej den ibland onekligen brutalt framgående kulturen förmått utrota hasseln å den svårtillgängliga, branta bergsluttningen. Där växer den fortfarande något så när rikligt, och all anledning finnes att hoppas, att den under en lång framtid skall förbli stationär. En hel del storvuxna buskar eller kanske rättare sagdt träd af imponerande dimensioner träffas här och hvar jämsides med yngre indi- vid, hvilka uppenbarligen garantera artens tillvaro. Myrica gale. Inom området sedd endast vid Femtån i Dalby. Salix pentandra. Mycket allmän genom hela området, särskildt längst 1 norr, där tillgången måhända är allra störst; vid t. ex. Hoöljestir N:a Finnskoga är den synbarligen ymnigare än längre söderut i Älfdalen. S. fragilis. Förekommer planterad här och där. Ännu så nordligt som vid Långaf i Dalby växa ett flertal stora och ståtliga träd. S. triandra. Allmän genom hela Älfdalen med undantag af N:a Finn- skoga, där den synes fullkomligt saknas; åtminstone har det ej lyckats mig hvarken vid Båtstad, Höljes, Långflon eller annorstädes i denna soc- ken påträffa en enda buske af denna art.”) Detsamma gäller om S. daphnoides. Förklaringen härtill är att söka i strändernas beskaf- fenhet. Klarälfven flyter nämligen alltifrån sitt inträde i Värmland ofvan Långflon ända ned till Vingäng i Dalby öfver en bergig eller stenig grund utan sandterrasser på sidorna, hvarigenom såväl själfva dalen som älf- stränderna få ett annat utseende än å den efterföljande långa sträckan Vingäng—Edebäck. De ofta branta, af stora block eller groft morän- och rullstensgrus bestående stränderna erbjuda icke de fuktighetsälskande Salix-arterna lämpliga lokaler, och de söderut så karaktäristiska videfor- mationerna ersättas därför här af barrskog, oftast tall, som vanligen för- härskar å de närgränsande strandområdena. Där videbuskar å denna sträcka anträffas, tillhöra de i hvarje fall andra arter än S. triandra och S. daphnoides. Från och med Slättne i Dalby — där den å västra stran- den är ymnig — blir emellertid S. daphnoides ett konstant element i Älfdalens Salix-flora. Här och där, t. ex. vid Norra Stöllet i Ny, växer den så rikligt, att man nästan kan tala om en skog af denna landskapets helt visst vackraste pilart. — Att hvarken WAHLENBERG, som enligt MYRIN (I. c. pag. 174) år 1797 företog en resa uppefter Klarälfven till Dalby och Letafors, eller MYRIN själf på sin färd 1831 stött på S. daph- noides är högst anmärkningsvärdt. Som jag i min afhandling »Om Salix- vegetationen i Klarälfvens floddal» (Upsala 1892) uppvisat, torde dock S. ') Ett oväntadt fynd af S. triandra gjorde jag förliden sommar i Öfre Fryksdalen, där jag å Ljusnaälfvens strand norr om Hänsjön (strax ofvan landsvägsbron) på- träffade en hel del buskar tillhörande denna art. 53 daphnoides hafva funnits i Älfdalen långt före C. ÅA. AGARDHS fynd af 1849.1) S. caprea. Förekommer allmänt genom hela området. Detsamma gäller i ännu högre grad om S. cinerea och S. aurita. Hvad åter beträffar S. depressa, så är den visserligen mycket allmän inom stora delar af Älfdalen, särskildt i Dalby och N:a Finnskoga (Höljes), men synes i sock- narne västerut vara mera sällsynt. I S:a Finnskoga har jag sålunda sett den endast vid Bjurberget, Bograngen och Medskogen (mycket sparsamt"); vid Bjurberget hybridiserade den med SS. repens. ; S. nigricans är områdets allmännaste och formrikaste Salix-art. Den synes vara en fullödig representant för den kategori af mutanter, som explosionsartadt splittrat sig i en mångfald af former. S. phylicifolia. Sparsam i Ny, men ganska riklig i Dalby och N:a Finnskoga. Vid Slättne i Dalby iakttagen i särdeles vackra, storvuxna exemplar, af hvilka en jättestor buske bildade ett helt snår, 5 meter högt och af väldigt omfång. Öfvergångsformer till S. nigricans, sannolikt af hybrid natur, äro synnerligen vanliga. — Vid Längflon i N:a Finnskoga har jag iakttagit en buske med ett stort antal androgyna hängen. [S. hastata skall enligt LARSSON vara funnen på Hoffjället i Hvitsand; tyvärr har jag ej varit i tillfälle genom besök därstädes förvissa mig om denna intressanta förekomst.) S. repens. Förekommer här och hvar genom hela området; i Älfdalen mindre vanlig än västerut. S. lapponum. I Älfdalen är denna art jämförelsevis ovanlig uti Ny, men blir snart i Dalby och N:a Finnskoga helt allmän och uppträder där ej sällan bildande snår af ansenliga dimensioner. Vid Höljes i N:a Finnskoga uppmätte jag en i kanten af en skogsmosse växande buske, som hvad stammens längd angår är den största jag sett; detta jätte- exemplar, hvars något bågformigt böjda stam stöddes af ett närgränsande träd, mätte i längd drygt 6 meter och höll vid marken 9 centimeter i diameter. I de västra socknarne — Östmark, Hvitsand, Nyskoga och S:a Finnskoga — år S. lapponum allestädes vanlig och på en del ställen t. ex. vid Kindsjön (S:a Finnskoga) till och med utomordentligt ymnig. Härvid är att märka, att den dock nästan uteslutande är bunden vid ängsmarker nära sjöar eller rinnande vatten; i skogskärren liksom å de stora mos- sarne saknas den i regeln fullständigt. S. glauca är otvifvelaktigt en af Älfdalens allra sällsyntaste växter. Förliden sommar återfann jag den å 2 af de 5 lokaler, där jag tidigare (ären 1886—1890) anträffat den; dessa båda ligga i Dalby (Likenäs och Långaf). Under mitt uppehåll i S:a Finnskoga sommaren 1910 upptäckte jag S. glauca på flere ställen, nämligen vid Letafors, där jag fann en äldre 9Y-buske, vid Bograngen samt vid Kindsjön, där den växte i öfver- raskande stort antal, väl en 20-tal äldre och yngre buskar, såväl öster 3 De åldriga träd af S. daphnoides vid Kyrkebol i Dalby, som i nyssnämnda af- handling (pag. 72) blifvit särskildt omnämnda för att stödja denna min uppfattning, existera ej numera, utan hafva under åren jämte andra löfträd blifvit fällda för att möjliggöra bättre betesmarker. 54 som väster om sjön. Förliden sommar fann jag ytterligare icke så få buskar dels vid Bjurberget, dels mellan Bjurberget och Kindsjön samt mellan Kindsjön och Bograngen. Det vill häraf synas, som skulle arten i S:a Finnskoga ej vara synnerligen ovanlig. Af Salix-hybrider har jag utöfver de 19, som finnas omnämnda i af- handlingen »Om Salixvegetationen i Klarälfvens floddal», de båda före- gående åren funnit ytterligare 4, nämligen S. caprea Xx S. lapponum, S. lapponum X SS. repens, S. glauca X S. nigricans och S. glauca X S. phy- licifolia, hvilka sannolikt alla äro nya för Värmlands flora. S. capreo X S. lapponum. Funnen i vackra och tydliga exemplar på flera ställen, såsom vid Slättne och Brattmon i Dalby samt vid Bjurberget, Kindsjön, Bograngen och Letafors i S:a Finnskoga. S. /apponum X S. repens. Denna sällsynta, i vårt land hittills, såvidt jag känner, endast i Västerbotten och Uppland iakttagna hybrid har jag funnit på tvenne lokaler i S:a Finnskoga. Sommaren 1910 iakttog jag den vid Letafors. Här förekom den tillsammans med SS. repens som låg- vuxna, sterila buskar med luxurierande skott från de föreg. år afmejade hufvudstammarne; de stora, om S. lapponum erinrande bladen voro under- till endast svagt håriga och i kanten försedda med glest sittande, ytterst små sågtänder. Förlidet år fann jag hybriden vid Kindsjön; här före- tedde den ett helt annat och om SS. repens mera erinrande utseende. S. glauca X S. nigricans. I S:a Finnskoga vid Kindsjön påträffade jag 1910 tvenne å skilda ställen växande buskar. Vid Norra Torp i Ny s:n fann jag samma år en helt obetydlig buske af samma hybrid; såväl själfva fyndet som fyndstället är af intresse: närmast kända lokal för S. glauca ligger nämligen 2!/2 mil norr därom! S. glauca Xx S. phylicrfolia. Takttagen vid Bograngen i S:a Finnskoga såsom en stor, Y-hängen rikligen bärande buske, som i förstone gaf in- tryck af en typisk S. glauca. De mycket tydligt sågade samt svagt håriga bladen röja dock omisskännligt närvaron af ännu en art, hvilken knap- past kan vara någon annan än S. phylicifolia. Af öfriga under sommaren 1910 insamlade Salix hybrider må särskildt nämnas SS. aurita X S. lapponum. Medan jag tidigare sett denna endast vid Transtrand och Slättne i Dalby, fann jag den 1910 i ett stort antal exemplar på skilda platser i Dalby och isynnerhet uti N:a Finnskoga. Äfven från S:a Finnskoga har jag antecknat den, nämligen vid Bjurberget, Kindsjön och Letafors. Helt visst är denna den vanligaste hybriden af S. lapponum i dessa trakter; å olika lokaler kan den förete ett anmärk- ningsvärdt skiftande utseende beträffande bladens form, hårighet etc. Orchis angustifolia. Af mig sedd blott å ett enda ställe, nämligen i S:a Finnskoga, där jag funnit den somrarne 1910 och 1911 mycket spar- samt växande i en mosse väster om Letafors. Lokalen är ny för Värm- land, hvarifrån förut ytterst få meddelanden om densamma föreliggs (LARSSON anger den endast från ett par platser i Bergslagen samt Ekshärad). O. maculata. Allmän. Gymnadenia conopea. Östmark, nedanför Rännebergets östra och västra sluttningar; Hvitsand, Snipberget; Dalby, Sysselbäck; S:a Finnskoga, Kindsjön.. A samtliga dessa ställen ganska sparsamt. 53 Coeloglossum viride. Endast i S:a Finnskoga å Rickenberget, å hvars rästra sida den växer spridd här och där. Platanthera bifolia. Sedd här och där upp till Rickenberget samt Tåsängarne i N:a Finnskoga. Listera ovata. Takttagen endast i Östmark å nedre delen af Ränne- bergets östra sluttning; blott några få ex.! Ej förut anmärkt härifrån. EL. cordata. Dalby, vid Vingängsjön; Nyskoga, vid Flatåsen; S:a Finn- skoga, vid Bograngen och Letafors; öfverallt ytterst sparsamt. Coralliorrhiza innata. Östmark, nedanför Rännebergets västra sluttning fann jag förliden sommar ett 30-tal exemplar; eljes blott enstaka individ a skogsmark: Hvitsand, Kristinefors; Nyskoga, Flatåsen; Ny, Stöllet; Dalby, Vingäng; N:a Finnskoga, Höljes och Tallåsen m. fl. st. Polygonatum officinale. Östmark, Rännebergets östra sluttning, ett mindre antal exemplar påträffades här i Juni 1911. LARSSON liksom MYRIN synes icke haft kännedom om någon lokal för denna växt norr om Jätt- kärnsklätten i Fryksdalen. P. verticillatum. Enligt LARSSON i Tåsängarne uti N:a Finnskoga, där jag vid flere tillfällen men utan framgång eftersökt den. Däremot har jag funnit växten i S:a Finnskoga, å Rickenberget på flere ställen och tämligen rikligt, men endast steril. Majanthemum bifolium. Allmän. Paris quadrifolia. Här och där ej sällsynt: Östmark, vid Konradsfors och Ränneberget; Hvitsand, Snipberget; S:a Finnskoga, Rickenberget, N:a Finnskoga, Täåsängarne. Juncus filiformis. Allmän. J. lamprocarpus. D:o. J. alpinus. Här och där genom hela området. J. supinus. Allmän; likaså f. fluitans, som iakttagits på talrika ställen genom hela området. J. bufonius. Allmän. J. stygius är sannolikt en ganska vanlig växt i nordliga Värmland å för densamma lämplig mark, som utgöres af öppna, dyiga fläckar i kärr och andra sumpmarker; där växtligheten slutit sig samman till fullstän- diga mattor, synes den icke lätt kunna uthärda. LARSSONS meddelanden om artens förekomst i det nordliga Värmland äro skäligen knapphändiga. Jag har visserligen ej någonstädes iakttagit växten i någon större mängd och för öfrigt blott i Ny, Nyskoga och S:a Finnskoga socknar, men inom dessa på ett så betydande antal lokaler, att jag måste draga den slut- satsen, att arten i stort sedt förefinnes inom hela området. Luzula pilosa. Tämligen allmän. L. campestris. Allmän. Calla palustris. Hvitsand, Vägsjöfors. Troligen mångenstädes. Rhyncospora alba. LARSSONS uppgift, att denna växt är allmän i Värmland, har jag icke funnit bekräftad för stora delar af det nordliga området. Visserligen är den här och där rätt ymnig (t. ex. i Nyskoga norr om Flatåsen, ställvis mellan Stöllet i Ny och Vägsjöfors), men jag har också på ansenliga sträckor t. ex. i S:a Finnskoga förgäfves efter- sökt den i senare hälften af Juli å kärr och mossar. 56 Scirpus silvaticus. I södra delen af området t. ex. vid Rögdåälfven i Östmark. Ej sedd norr om Öfre Brocken i Hvitsand. S. acicularis. Allmän åtm. ända upp till sjön Leten i S:a Finnskoga. S. palustris. Allmän. S. ccespitosus. Ytterst allmän och ymnig å de talrika mossarne utgör den en af de mest konstanta karaktärsväxterna därstädes. Eriophorum polystachyum. Allmän. E. gracile. Denna art uppgifves af LARSSON från endast fyra lokaler i hela landskapet. Sannolikt äger den dock stor utbredning genom åtmin- stone det nordligaste Värmland, enär den finnes på en mängd platser i Ny, S:a och N:a Finnskoga, ofta tämligen rikligt i mossar och kärr. | E. vaginatum. Allmän. E. alpinum. Tämligen allmän. Carex vesicaria. Allmän. C. rostrata. Allmän och ofta ymnig. C. capillaris. Takttagen endast vid Kindsjön i S:a Finnskoga och där mycket sparsamt. C. flava. Tämligen allmän. C. Oederi. Här och där; nordligast vid Sysselbäck i Dalby. C. limosa och C. irrigua äro båda ytterst allmänna i kärren och mos- sarne, till hvilkas karaktärsväxter de måste räknas. C. vaginata. Takttagen på många ställen ända upp till de nordligaste delarne. C. panicea. Allmän. C. livida. Är i de nordligaste socknarne ganska allmän och förlänar ej sällan genom sin ymnighet sumpmarkerna å stora sträckor en blågrå färgton. C. pallescens. Allmän. C. pilulifera. Tämligen vanlig. CiWericetorum. nt Sedd hansoch dar: C. globularis. Tämligen allmän i fuktig skogsmark. C. digitata. "Denna art har jag iakttagit endast i Östmark å Ränne- berget samt i Dalby vid Sysselbäck, på begge ställen helt sparsamt. C. aquatilis. Mångenstädes i Älfdalen. C. acuta. Allmän. Gi echmata: —D:0. C. canescens. Allmän och ofta ymnig. C. viltilis. Takttagen endast i de allra nordligaste delarne såsom vid Bo- grangen i S:a Finnskoga och Läångflon i N:a Finnskoga. C. loliacea. Mångenstädes i Älfdalen å fuktig skogsmark. C. leporina. Allmän. C. chordorriza. Tämligen allmän. C. pauciflora. Allmän. CH dioica: Nardus strieta. Tämligen allmän å ängsmark. Triticum caninum. Mycket sparsamt i Östmark å Rännebergets östra sida samt å Rickenberget i S:a Finnskoga. T. repens. Allmän. AX 517 Dactylis glomerata. Synes vara mycket sällsynt i denna del af pro- vinsen och inom stora områden saknas denna art alldeles. MYRIN för- klarar (1. ec. pag. 226) att »i Fryksdalen och Elfdalen finnes den knappast»; LARSSON upptager den dock från Slättne i Dalby, Under särskildt för- liden sommar efterspanade jag den å en mängd ställen, men med fram- gång endast vid Letafors i S:a Finnskoga, där omkr. 30—40 individer funnos växande å en gräsbacke strax utanför en gård i närheten af landsvägen; troligen hade växten för ej längesedan blifvit införd hit. Bromus inermis. MHvitsand, Hagen, mycket sparsamt i en fodervall. B. secalinus. Sedd i åkrar vid gästgifvaregården i Östmark, vid Bog- rangen i S:a Finnskoga samt i en mossodling vid Osebol i Ny. Poa remota. Detta i Värmland sällsynta gräs anträffades 1887 af RINGIUS nedanför Ränneberget vid Tväråna; förliden sommar fann jag detsamma i S:a Finnskoga å Rickenberget, där det växte tämligen spar- samt i en fuktig bäckdäld tillsammans med Milium effusum. Glyceria fluitans. Allmän. Molinia coerulea. D:o. Avenastrum pratense. Funnen endast å Skyllbäcksholmen i Klarälfven uti norra delen af Dalby s:n. Måhända hitförd genom älfven från Norge; LARSSON liksom RINGIUS uppgifver blott några få lokaler från provin- sens sydligaste delar. ÅA. pubescens. Går åtminstone till S:a Finnskoga — Letafors (riklig) och Bograngen — samt till norra Dalby (Dalsättra). Melica nutans. Här och där genom hela området, tämligen vanlig. Phragmites communis. Förekommer genom hela området; i S:a Finn- skoga ej ovanlig längs smärre från skogstjärnar kommande bäckar, låg- vuxen och steril. Calamagrostis arundinacea. Allmän genom hela området. C. purpurea. Mångenstädes i Älfdalen. Milium effusum. Östmark, Rännebergets östra och norra sluttningar, ej sällsynt (härifrån ej angifven af vare sig LARSSON eller MYRIN); S:a Finnskoga, Rickenberget. Alopecurus fulvus. Flerstädes. Phleum alpinum. Ej sällsynt, i regeln uppträdande tämligen sparsamt, men stundom också rikligen t. ex. vid Bograngen i S:a Finnskoga. Sedd på ett stort antal platser genom hela området såväl i kulturformationer som å ängsmarker, vägkanter etc. Baldingera arundinacea. Allmän. Hierochloa odorata. N:a Finnskoga, vid Höljes å fuktig ängsmark, ganska rikligt inom ett mindre område. LARSSON upptager den från blott en lokal i Värmland, nämligen Löfstrand i Ekshärad. Troligen fin- nes den, om också sparsamt på flere ställen längs Klarälfven; för sanno- likheten häraf talar bl. a. ännu ett fynd, som jag gjorde redan 1886 å Klarälfvens strand vid Forshaga i Grafva. Anthoxanthum odoratum. Af ordalydelsen i LARSSONS flora vill det synas, som skulle arten vara allmän endast i de södra och mellersta delarne af Värmland; den är dock allmän äfven i de nordligaste, åtmin- 58 stone upp till Bograngen i S:a Finnskoga, såväl å ängsmark som i kul- turformationer. Alisma plantago. Allmän. Sagittaria sagittifolia. Inom området iakttagen endast uti Brockensjöarne i Hvitsand. Scheuchzeria palustris. Tämligen vanlig i kärr; t. ex. i Nyskoga och S:a Finnskoga. Triglochin palustre. Mångenstädes. Potamogeton natans. Tämligen allmän. P. alpinus. : Flerstädes, t. ex. Hvitsand, Hagen; Dalby, Transtrand. P. perfoliatus. Dalby, Likenäs; troligen mångenstädes. Sparganium natans. Tämligen allmän. S. minimum. Allmän. Picea excelsa f. viminalis. Ett särdeles vackert träd af denna form visades mig vid Ullgrensheden i norra delen af Dalby förliden sommar. Trädet, som vid brösthöjd höll 160 cm. i omkrets, var enligt min väg- visare åtminstone 60 år gammalt och hade, försäkrade. samme man, som ungt »sett mycket mera märkvärdigt utr. Från. de vågrätt utstående grenarne af 1:sta ordningen nedhängde, särskildt i nedre hälften af trädet, i täta massor de långa grenarne af 2:dra ordningen med sina allsidigt, rakt utåt riktade barr och förlänade det i kraftig växt stadda trädet ett högst ovanligt utseende. Asplenium trichomanes. Östmark, Ränneberget. Athyrium filix femina. Allmän. ÅA. filix femina f.- multifida. Iakttagen vid Grafol,: Ny s:n i:en bäck- däld tillsammans med normalt utvecklad 4. filix femina. Utmärkt genom dichotomiskt grenad rachis med förgreningen antingen nära spetsen eller längre ned vid skifvans midt; äfven ett och annat af primärsegmenten visa samma slags förgrening. Sekundärsegmenten ej som hos hufvud- arten utdraget aflånga utan kortare och trubbigare, men för öfrigt djupt parklufna. Samtliga blad, hvilka ge starkt intryck af monstrositet, voro utan sporgömmesamlingar. Phegopteris dryopteris. Allmän. Ph. polypodioides. D:o. Polystichum spinulosum. D:o. P. dilatatum. Östmark, Rännebergets östra sluttning, präktigt utvecklad; äfven annorstädes t. ex. Dalby, vid Gunneby; S:a Finnskoga, Rickenberget. Onoclea struthiopteris. I Älfdalen på talrika ställen allmän och ymnig, t. ex. Ny, vid Kyrkebol; Dalby, vid Gunneby, N:a Finnskoga, vid Tås- ängarne. I Östmark på Rännebergets östra (och norra) sluttning ymnig och ställvis af högst imponerande dimensioner; Hvitsand, Snipberget; S:a Finnskoga, Rickenberget. Botrychium lunaria. Torde väl finnas mångenstädes. Af mig sedd dock endast å följande platser: Östmark, Ränneberget; Dalby, vid Tran- strand samt S:a Finnskoga vid Letafors. Lycopodium selago. Här och där såsom vid Osebol i Ny samt vid RBickenberget, Kindsjön och Bograngen i S:a Finnskoga. 89 L. inundatum. Sällsynt i kärr vid Osebol i Ny samt uti sydligaste delen af S:a Finnskoga. L. elavatum och L. annotinrhum äro båda vanliga. L. complanatum. Synes vara mindre allmän. Sedd i Hvitsand — sär- skildt å Snipberget — samt i Nyskoga . och S:a Finnskoga, merendels blott i enstaka exemplar. Selaginella selaginoides. Är sannolikt rätt allmän i de nordligaste de- larne; iakttagen i kärr och å fuktiga ängsmarker på en mängd ställen, särskildt inom Nyskoga och S:a Finnskoga socknar. Icke fullt så vanlig förefaller den i Älfdalen, där jag dock sett den i Ny och Dalby. Isoétes lacustris ”"echinosporum. Synes förekomma genom hela om- rådet. : I - Augusti 1911 iakttogs den, tack vare det då rådande låga vat- tenståndet, på många ställen, nämligen uti Hvitsand, i Brockensjöarne, uti S:a Finnskoga i Kindsjön (i norra delen ymnig) och Leten, uti Dalby i Klarälfven nedanför Brattmon och vid Transtrand, uti Ny nära Femt- åns utlopp i Klarälfven; vidare har jag sett växten i ett par skogstjärnar mellan Osebol (Ny) och Vägsjöfors (Hvitsand). Möjligen finnes på dessa ställen äfven hufvudarten; det material jag undersökt tillhör emellertid f. echinosporum. Det säger sig själft, att under en så' pass lång tidrymd som 40—50 år rätt stora förändringar kunna äga rum i ett landskap hvad vegetationens fysionomi och sammansättning angår. Samtidigt med att en del växter mer eller mindre starkt föröka sig, kunna andra märkbart aftaga eller rent af försvinna, åtminstone lokalt. I och med nya trafikleders upptagande och kommunikationernas förbättrande importeras ju alltid nya växter, hvilkas förhållande till de nya boplatserna och den förutvarande växtligheten oftast erbjuder mycket af intresse. Hvad nu angår det område, som här är fråga om, så lider det väl intet tvifvel därom, att särskildt de i kultursam- hällena förekommande ogräsen mångenstädes delvis äro helt andra eller åtminstone spela en helt annan roll än på den tid, då LARSSON utgaf sin flora öfver Värmland och Dal. Den frammarsch, som en hel del af dem företagit, sedan 2:dra upplagan af nämnda arbete utkom, är lätt skönjbar. Och kastar man så en blick i MYRINS »Anteckningar etc.» och granskar, hvad han däri meddelar om en och annan (t. ex. Barbarea vulgaris, Anthemis tinctoria, Achillea ptarmica om. fl), inser man utan svårighet, att skillnaden mellan förr och nu beträffande utbredningen af en del ogräs är mer än betydande. Bland ogräsarter, som att döma af äldre uppgifter fått väsentligt ökad spridning i nordligaste Värmland under senare hälften af förra århundra- det samt början af det innevarande, må särskildt framhållas: Anthemis tinctoria Arabis arenosa Achillea ptarmica Barbarea vulgaris 90 Cårduus erispus Raphanus raphanistrum Linaria vulgaris Silene venosa Galeopsis speciosa Euphorbia helioscopia. Andra genom sitt individantal ej fullt så besvärliga ogräs, men hvilka sannolikt likaledes med åren framryckt i nordlig riktning och tilltagit i frekvens äro: Tanacetum vulgare Brassica compestris Campanula patula Melandrium rubrum Galium mollugo » album. och troligen äfven Artemisia vulgaris samt Sonchus arvensis. Till samma kategori höra tydligen också de ännu endast helt sparsamt förekommande Camelina microcarpa, Berteroa incana och Fagopyrum esculentum. Följande i mellersta och södra Sverige tämligen vanliga ogräs & rude- ratväxter saknas eller äro åtminstone ännu så länge mycket sällsynta inom detta område: Chrysanthemum segetum Anchusa officinalis Matricaria chamomilla Lithospermum arvense Anthemis arvensis Convolvulus arvensis Senecio viscosus Aethusa cynapium Filago montana Trifolium arvense Cirstum arvense Sisymbrium officinale Lappa minor Arabis thaliana. För följande växter — icke ogräs — om hvilka hittills antingen inga eller också endast sparsamma uppgifter föreligga från området men hvilka enligt mina anteckningar finnas på flere eller färre lokaler, torde däremot knappast under nyss antydda tid någon spridning mot norr kunna ifrågasättas: Crepis paludosa Silene rupestris Plantago media Viscaria viscosa Scrophularia nodosa Gymnadenia conopea Viola mirabilis Eriophorum gracile Orobus vernus Carex livida Potentilla verna Milium effusum Trollius europceweus Anthoxanthum odoratum. Det förefaller högst sannolikt, att de allra flesta af dem, måhända alla, sedan långt tillbaka funnits på respektive lokaler, men af en eller annan anledning undgått uppmärksamheten. Endast för några få växter gäller en förflyttning i motsatt led d. v. s. från norr till söder. Dessa äro: Viscaria alpina. Salix daphnoides. Salix triandra. 91 samt möjligen också för Hierochloa odorata, hvilken, såsom ofvan fram hållits, är funnen uteslutande inom Klarälfsområdet. Såsom antingen redan ultgångne eller synbarligen i fara att försvinna från området kunna antecknas: Fraxinus excelsior Sceptrum carolinum Imperatoria ostruthium Salix glauca 4 Alfdalen) Acer platanoides SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 1912. BD 6, H. 1. SMÄRRE MEDDELANDEN. Föreningens medlemmar uppmanas att till denna afdelning insända meddelanden om märkligare växtfynd o. dyl. Förekomsten af Ledum palustre i norra Helsingland. I Svensk Botanisk Tidskrift 1911 har lektor EK NIER FARNELESIKEn afhandling: »Om planmässig växtgeografisk undersökning af Sverige» påvi- sat, att i äldre landskapsfloror flera felaktigheter förefinnas beträffande frekvensbeteckningen, enär växter betecknats vara vanliga för hela provin- sen, därför att de på de ställen de observerats, uppträda allmänt. Så anföres, att Ledum palustre, som i min »Förteckning öfver Helsing- lands Fanerogamer och Pteridofyter», betecknats som allmän, är en stor sällsynthet i norra delen af Helsingland enligt hvad lektor ARNELLS egna och d:r J. F. ÖHRNS observationer ådagalagt. Af provinsialläkaren A. BODINSON, som vistats 16 år i Delsbo och lärt känna traktens flora, har jag mottagit ett meddelande om förekomsten af anförda växt: »Enligt min åsikt är Ledum ej så sällsynt, som d:r ÖHEN vill påstå; den finnes såväl i Delsbo! som i Bjuråker och Norrbo — kanske vanligast på myrslänter och mossiga ställen på bergssluttningar.» I äldre växtförteckningar fäste man största vikten vid att anföra, hvilka växter iakttagits och hvarest de sällsyntare växterna anträffats. J. A. WISTRÖM har i sin 1867 utgifna afhandling: »Provinsen Helsinglands Fanerogama Växter och Ormbunkar» anfört få afvikelser i frekvens för de växter, som betecknats som allmänna, hvarvid hänsyn tagits till deras förekomst inom landskapet i stort sedt, och några anteckningar hafva ej sedermera gjorts af honom beträffande sådana växters afvikelser i före- komstsättet. Då jag utarbetade en växtförteckning öfver Helsinglands kärlväxter och under två somrar gjorde botaniska studier i Hudiksvalls skärgård och i närliggande socknar samt efter Ljusnan i Järfsö och Ljusdal, antecknade jag förekomstsättet för de som »allmänna» betecknade växterna och erhöll välvilligt upplysningar från ej mindre än 12 växtkännare om de- ras iakttagelser öfver såväl sällsynta som »>»allmänna» växters utbred- ning inom af dem kända trakter. Tyvärr blefvo observationerna från norra och västra Helsingland ofullständiga och några växter, som af mig !T ett senare meddelande af d:r BOopinson anföres Ledum förekomma >fer- städes i Delsbo». 93 anförts vara allmänt eller täml. allmänt förekommande, hafva enligt S. BIRGERS undersökningar!) visat sig uppträda sällsynt i västra delen af provinsen, t. ex. Alnus glutinosa, Myrica gale och Pteris aquilina. Då man nu fäster större vikt än förr vid växters invandring och utbredning i vårt land, böra således planmässigt anordnade växtgeogra- fiska studier anordnas, om man skall få fullt exakta växtgränser upp- ställda. : W. Wiström. Opdagelsen av Asplenum marinum paa Sondmore. I en artikel »Asplenium marinum L. på Sandö i Norge», H. 4, 1911 av nerverende tidskrift har hr K. V. OSSIAN DAHLGREN givet nogle tildels ukorrekte meddelelser om opdagelsen av denne art paa Sondmore, der foranlediger mig til at fremkomme med folgende oplysninger. Hr DAHLGREN siger, at der efter artens opdagelse paa Mosteroen 1864” ei er publicert noget nyt fund av den, for undertegnede i 1897 i avhand- lingen »Kystvegetationen i Romsdal, Nord- og Sondfjord» anforte som nye lokaliteter Sando, Risto og Vaagso, medens den i mellemtiden ”!/s 1894 var opdaget av lektor C. H. JOHANSON paa Sands, uten at dette var offentliggjort. Jeg har dog allerede i min avhandling »Plantegeografiske undersogelser i ydre Sondmoere 1894 (Chri.a vidsk. selsk. forhandl. 1894) s. 34, meddelt, at den blev fundet av mig !9/g 1894 paa Risto» samt at den fandtes av lektor JOHANSON paa Sandö »den folgende dag» (korrektere altsaa, som hr DAHLGREN oplyser, efter JOHANSONS etiket: 3 dager senere). Jeg kom forovrig selv til at foranledige hr lektor JOHANSONS fund av planten paa Sandeo. Da jeg nemlig umiddelbart efter fundet av Asplenum marinum paa Risto passerte mit tidligere kvartér Larsnes paa Gurskoen, kom lektor JOHANSON, der hadde faat hore, at jeg var paa dampskibet, ombord for at sporge mig om voksesteder for Asplenum Adiantum nigrum. Blandt voksesteder for denne art, der ei er sjelden paa de kanter, nevnte jeg ogsaa Dolstenhulen paa Sandö og opfordret ham specielt til at reise ditut. Jeg hadde nemlig nogen tid i forveien (?/8) besokt hulen og nederst ved ingangen fundet et par eksemplarer av 4. Adiantum nigrum, medens jeg hoit oppe over indgangsportalen hadde set nogle, som det forekom mig, avvikende eksemplarer, men som det var mig umulig at naa, ube- vebnet og alene som jeg var. Jeg viste ogsaa lektoren mine eksemplarer av 4. marinum fra Risto, som jeg hadde i min botaniserkasse, og bad ham eftersoke denne. Ved tilbakekomsten til Kristiania fik jeg av to norske botanikere med- ') Bot. Notiser 1896 pag. 81. ”) Naar hr DAHLGREN anforer, at den forst 1886 gjenfandtes paa denne lokalitet, er dette ikke rigtig. Den blev f. eks. 1884 fundet av prof. A. Brytt paa dr. Hocus lokalitet, uten at man fandt det nodvendig at publicere en allerede kjendt lokalitet. I4 delelse om, at de fra lektor JOHANSON hadde faat eksemplarer av ÅA. marinum fra Sando. Herom underrettet ogsaa lektoren mig senere i brev, idet han uttaler den formodning, at jeg ei kunde ha veret i den rigtige Dolstenhule, siden jeg hadde angit, at A. Adiantum nigrum skulde vokse ved dens indgang, medens det var A. marinum. Jeg oplyste ham da om sammenhengen. Da jeg det folgende aar skulde fortszette mine undersogelser paa disse kanter, tok jeg mig atter ("9/7 95) en tur ut til Dolstenhulen sammen med den samme mand, der hadde ledsaget lektor JOHANSON. Jeg kunde da konstatere, at denne hadde taget sine eksemplarer paa selysamme sted, hvor jeg hadde set de eksemplarer, jeg ei kunde naa foregaaende aar. Jeg horte ogsaa fortzelle, at han ei hadde ladet sig neoie med disse, men efter sin hjemkomst forskrevet planten fra Risto. I min avhandling »Kystvegetationen i Romsdal, Nord- og Sondfjord»>, der foroövrig utkom 1896 (ei 1897, som hr DAHLGREN angiver) fandt jeg det blot nodvendig at sige (s. 72): »paa SandeÖ vokser 4. marinum over selve indgangsportalen til Dolstenhulen>, idet jeg forutsatte som bekjendt min tidligere meddelelse om, at hr lektor JOHANSON hadde fundet den paa oen. Likeledes siger jeg sammesteds, s. 23, at jeg det foregaaende aar hadde antat disse eksemplarer for A. Adiantum nigrum. At hr lektor JOHANSON ei selv har offentliggjort sit fund, hadde vist- nok «sin grund deri, at han vidste, at jeg allerede hadde gjort det i min avhandling 1894, likesom vi i vor brevveksling hadde moret os gjensidig over sammenheaengen med opdagelsen av Asplenum marinum paa Sandö. Hr DAHLGREN kan selvfoölgelig ikke ha set min avhandling fra 1894, men kun den fra 1896, skjont jeg like i forveien for det av ham citerte sted s. 54 anforer mine »Plantegeogr. undersogelser i ytre Sondmore», hvor angivelserne Risto og Sando hörer hjemme, medens de ei tilhorer de i avhandlingen fra 1896 omhandlede distrikter. Jeg kan ei undlade tilslut at henstille til botanikere, der besöker Norges vestkyst, at skaane Asplenum marinum, der paa alle kjendte loka- liteter kun forekommer meget sparsomt. Det samme gjzlder ogsaa Scolo- pendrium vulgare (ialfald paa det av mig publicerte sted i Sondfjord). Der maa ogsaa protesteres mot masseindsamlinger av Saxifraga hypnoides og S. Aizoon paa de av mig publicerte lokaliteter. I Lunds botaniske bytteforenings katalog anfoöres 1907 20 ark av den förste og i katalogen for 1908 30 ark av den sidste fra disse lokaliteter, de eneste kjendte i Skandinavien. Den form av Saxifraga Aizoon, der tidligere kjendtes fra Salten, er nemlig ei identisk med formerne i Ryfylke. I vore dager, da man ogsaa hos os har faat sans for fredning av naturmindesmerker, burde botanikere snarere vere med paa at frede end ved uforstandig masseindsamling bidrage til at utrydde den slags planteografiske merkveerdigheter. f Kristiania 9/2 1912. Ove Dahl. Tillägg om Equisetum trachyodon. Min i denna tidskrifts förra årgång, bd 5 s. 431, uttalade förmodan, att E. trachyodon förekommer på flera ställen inom Sverige, har redan bekräf- tatss Kand. H. SMITH har nämligen lämnat mig till påseende några exemplar af denna art, hvilka han insamlat '!9/g 1910 nedanför Predikstolen, en del af Helagsfjället, i Härjedalen (c:a 1000 m. ö. h.) i tanke att de utgjorde en hybrid mellan E. hiemale och variegatum, bland hvilka den växte. I detta fall torde det få anses som högst sannolikt, att den uppkommit på platsen genom korsning af de bägge nämnda arterna. Jag har nu äfven haft tillfälle att se exemplar af den af mig omnämnda formen från Rättvik. Professor C. LINDMAN har nämligen haft vänlig- heten att sända mig några exemplar, som läroverksadjunkten TH. KROK insamlade i juni 1893. Äfven denna form är typisk E. trachyodon. Arten är således redan känd från tre olika landskap inom Sverige. Sedan min uppsats skrefs, har DYRING publicerat sitt fynd af växten i Norge (Nyt Mag. f. Naturvid. Bd 49, s. 132). Han uppger här endast två fyndorter nära Langesund. Uppgiften i denna tidskrift (Bd. 1, s. 419) i referatet öfver prof. LINDMANDS förevisning af växten i Botaniska säll- skapet (citerad i min uppsats) att DYRING samlat växten vid Bxerum nära Kristiania är enligt hvad hr DYRING i bref till prof. LINDMAN bekräftat, ej riktig. Prof. LINDMAN har bedt mig påpeka att han ej är sagesman till denna uppgift. Gunnar Samuelsson. Några adventivväxter från Skåne. Panicum miliaceum L. — Malmö 1909. P. ciliare Retz. — Malmö 1909. Selaria glauca (L.) P. B. — Malmö 1907, 09. Bromus unioloides (Willd.) H. B. K. — Malmö 1909. Hordeum jubatum L. — Åhus 1909. Aegilops cylindrica Host. — Malmö 1909—10. Chenopodium opulifolium Schrad. — Malmö 1905 —;!) Kristianstad 1908. C. ficifolium J. E. Sm. — Malmö 1903 —. Atriplex nitens Schkuhr. — Kämpinge 1906. Amarantus retroflexus L. — Malmö 1903 —. Gypsophila paniculata L. — Åhus 1908 — Lepidium Draba L. — Malmö 1905 —. L.: perfoliatum L. — Malmö, på Turbinområdet 1907, mellersta förstads- området, sydost om staden, 1909. Sisymbrium Loeselii L. — Malmö 1904 —; Kristianstad 1909, Ahus 1909. S.Irio LL. — Ahus 1909: Y Tankstreck efter årtalet betecknar, att växten fortfarande förekommer på an- gifven lokal. 96 S. altissimum LZ. — Malmö 1904:—5; Ahus 1909: Från Åhus spridd till Kristianstad och till de på järnvägssträckan Ahus—Kristianstad liggande stationerna. Brassica elongata Ehrh. var. armoracioides (Czern.) Aschs. — Kristianstad 1908. Erysimum repandum L. — Malmö 1904 — Conringia orientalis L. — Malmö 1906; Kristianstad 1909; Åhus 1908—09. Eruca sativa Lam. — Malmö 1909. (Jfr. Svensk Bot. Tidskrift 1910, Bd 4; JE: v2-t0ch ABot. NOR 910; pag.=951) Reseda alba L. — Malmö 1910. R: lutea LTL. — Malmö 1904 —. Medicago hispida Gzertn. — Malmö 1909—10. M. arabica (L.) Huds. — Malmö 1909. Melilotus coeruleus (L.) Desv. — Malmö, på Turbinområdet 1906: M. indicus All. — Malmö 1905 —. M. ruthenicus M. K. — Malmö 1909; Åhus 1907. Coronilla varia EL. — Malmö 1906 —. Mercurialis annua L. — Lomma 1907. Impatiens parviflora DC. — Hästveda, längs järnvägen 1906 — Amsinckia intermedia Fisch. & Mey. — Malmö, Mellersta förstaden 1909; Åhus 1907. Symphytum orientale L. — Malmö, Håkanstorp 1904 —. Salvia verticillata L. — Malmö 1906; Hohög 1907; Åhus 1907—09; Kristian- stad 1909. | Datura Stramonium L. — Malmö, Sofielund 1911; Karsholm 1909. Solanum alatum Moench. — Malmö, Fridhem 1910. S. luteum Mill. — Malmö, på Turbinområdet 1909. Stachys annua L. — Ahus 1907: Verbascum phoeniceum IL. — Malmö, Mellersta förstaden 1905; Tollarps järnvägsstation 1907. Senecio vernalis W. å K. — Kristianstad 1907. j Centaurea Bibersteini DC. (syn. maculosa auct.) — Åhus 1907 — Lactuca scariola L. — Malmö 1903 —. L: scariola L. f. integrifolia Bisch. — Malmö 1905 — Göte Turesson. Ytterligare en fyndort för »hvita blåbär» i Västergötland. Enligt upplysningar, som lämnats mig af prosten ANDERS NORDBLAD i Bitterna hafva »hvita blåbär» påträffats i Torpa församling i Älfsborgs län. Blåbärsris med hvita bär förekommer här sparsamt vid byn Hestra på en plats nära ett gammalt ställe, Nordhagen, som nyss är nedrifvet. Till färgen äro bären alldeles hvita eller skärt röda. Smaken skiljer sig något från blåbärens vanliga. Enligt prosten NORDBLADS uppgift är den mera frän än hos blåbär i allmänhet. Birger Sylvén. Sedum villosum återfunnen i Torne lappmark. Den 8 augusti 1911 fann jag på norra stranden af Laimolahti vid den nordöstra ändan af Torne träsk cirka ett dussin blommande exemplar af Sedum villosum L. Den växte på en hed ganska nära sjön och endast ett par meter öfver dess yta. Trots ifrigt letande under den korta tid som stod till buds kunde inga flera exemplar anträffas. I HARTMANS flora anges växten 'såsom funnen i Torne Lappmark »nedom fjället Ripanes». Denna uppgift torde hafva erhållits från G. Vv. CEDERVALD, som i Bot. Not. för 1867 uppger växten vara funnen vid Torneå träsk: Ripanes. Som ett af fjällen i närheten af Laimolahti bär namnet Ripainen, torde detta vara samma fyndort. Så vidt jag vet har räxten icke senare återfunnits i Sverige. Arten torde f. ö. hafva invan- drat västerifrån, enär den förekommer på flera ställen på nordliga Norges västkust, t. ex. Ofoten. Upsala den 9 januari 1912. Thoralf Fries. Lokal för ormgran (Picea excelsa f. virgata) i Västmanland. Under några besök för flera år sedan vid Skinnskattebergs järnvägs- station i Västmanland fick jag där höra omtalas en underlig gran med smala, trinda, ormlika grenar, som skulle växa i skogen där i närheten, ett föremål för mänga nyfiknas förvånade blickar. 'Atföljd af väg- visare begaf jag mig i väg dit och efter några hundra meters vand- ring i sydostlig riktning ifrån sta- tionen i något stenig skogsmark på prästboställets ägor anträffades granen, som var synnerligen egen- domlig och karaktäristisk, och befanns vara s. k. ormgran. Rundt omkring växte vanlig, normal gran. Jag lyckades sedermera genom vägvisaren, som var amatörfoto- graf, få ett par fotografier af gra- nen, som härmed afbildas, men alldenstund jag vid dess åsyn ej hade någon tanke på att möjligen framdeles publicera något rörande densamma, kom jag mig ej för att taga några mått eller göra några anteckningar rörande exemplaret i fråga. Så vidt jag nu efter mer än 8 års förlopp kan erinra mig, var trädet af vid pass 5 m. höjd G. Fant foto. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 7 98 och mycket spensligt och oansenligt i jämförelse med skogsjättarna rundt omkring. Dock voro grenarna jämförelsevis långa. Vägvisaren uttalade sin glädje öfver, att det ovanliga trädet, som sedan åratal tillbaka var kändt på platsen, så länge fått stå orördt för okynne och åverkan, och efter hvad jag nyligen försport, lär det ännu stå kvar, men en tidsfråga är det väl endast, när det en gång får stryka med, helst det till timmer och virke är alldeles odugligt. Enl. HARTM. Skand. FI. 12:e uppl. 1889, utg. af KROK, är den känd från Skåne—-Um. Lpm., men ej upptagen för Västm. Utaf en ren tillfällig- het kom jag helt nyligen att erinra mig denna gran och att jag råkade äga fotografier af densamma, se där anledningen till att den nu sent omsider presenteras för tidskriftens läsare! CC: ACE) Len stronm. Nephroma lusitanicum Scher. anträffad i Stockholms skärgård. Under en exkursion till Skepparviken på Fågelbrolandet (Värmdön) den 28 aug. 1910 insamlade jag en ovanligt smalflikig, ganska tunn, på under- sidan glatt Nephroma, som växte på en mossbetäckt, rätt starkt beskug- gad bergvägg. Någon närmare undersökning underkastades den icke vid tillfället: den tillvaratogs, dels därför att den var rikligt försedd med apothecier, dels därför att Nephroma-arter visat sig vara mindre allmänna i Stockholmstrakten. Efter hemkomsten fann jag, att den afvek från N. lcevigatum Ach. och N. parile Ach. genom gult märglager, som färgas rödt vid behandling med kalilut. Det visade sig således vara N-- lusitanicum Scheer., en art om hvars förekomst i Sverige jag ej funnit några säkra uppgifter i litteraturen. Arten beskrefs år 1850 af L. E. SCHAERER (Enum. lich. europ., p- 323) efter exemplar från Portugal. W. NYLANDER, som haft tillfälle att under- söka exemplar af växten äfven från Italien och Skotland, ansåg den 1860 Synopsis meth. lich., p. 320) ej ens kunna som varietet skiljas från den typiska N. lcevigatum. När han senare började begagna sig af mikroke- miska karaktärer för särskiljandet af lafarter, öfvergick han emellertid till SCHAERERS åsikt (Flora 1870, p. 38). Senare författare betrakta den i allmänhet som distinkt art eller åtminstone som en underart; så W. A. LEIGHTON [Lichen-Flora of Gr. Britain (1879), p. 100], E.: STIZENBERGER [Lich. helvet: (1882), p. 322], J.: M. NORMAN. Qfr Botan. Nous l893 p. 214);- A.' JATTA [Monogr. lich: Ital: merid” (1689), -p-C98) JETMEPCROMBIE [Brit. Lichens. I (1894), p. 285), A. ZAHLBRUCKNER [ENGLER & PRANTL, Natärl: Pflanzenfam. I: 1 (1907), p. 194], J: HARMAND [Lichens de Erance. IV (1909), p. 682], B. LYNGE [De norske busk- och bladlaver (1910), p. 112] m. fl Då jag icke funnit lafven i fråga mer än på en enda plats och sålunda ej haft tillfälle att noggrannare undersöka den i naturen, tillåter jag mig icke uttala någon egen åsikt om dess arträtt. Dock vill jag 99 anmärka, att en mikrokemisk karaktär, om den visar sig konstant, synes mig vara af lika stort diagnostiskt värde som morfologiska och anato- miska. Exemplaren från Värmdön öfverensstämma fullständigt med norska, som meddelats mig af LYNGE, och franska, som utdelats i CLAUDEL & HARMAND, Lichenes gallici precipui (n. 237), och visa sig också morfolo- giskt något skilda från allt hvad jag sett af N. levigatum och N. parile. För Skandinavien uppgafs N. lusitanicum först af J. M. NORMAN år 1884, och i Botan. Notis. för 1893 meddelar han, att den anträffats fler- städes vid norska kusten, från ungefär 60:de breddgraden ända upp till den 67:de. LYNGE säger den vara: »Almindelig lzengs syd- og vestkysten. Paa mosgrodd sten, gamla lovtrestammer, stubber etc. Någon uppgift om dess förekomst i Finland är mig ej bekant. Enligt ÅA. ZAHLBRUCKNER (1907) förekommer den i »West- und Säd- Europa». I västra Europa synes den till och med vara den vanligaste arten i släktet. Så är förhållandet i Frankrike, där den enligt J. HARMAND är så allmän t. ex. i Normandie, Bretagne och Vendée, att för dessa departement några speciella fyndorter ej ansetts behöfva anföras, såsom fallet är med öfriga arter. Så äfven i Storbritanien och Irland, där enligt J. M. CROMBIE Öfriga arter af släktet äro sällsynta med undantag af N. parile, som är tämligen spridd. I Schweiz däremot var den enligt E. STIZENBERGER ännu så sent som 1882 känd endast från två fyndorter. I tyska Jura, som lichenologiskt genomforskats af F. ARNOLD, har den icke anträffats af honom [Lich: fränk. Jura (1884), p- 65], ej heller i om- gifningarna kring Mänchen (Lich.-Flora von Mänchen. 1891—1901) eller i Tyrolen [Lichenol. Ausflöge in Tirol. XXX (1897): Fyndorten på Värmdön står ännu synnerligen isolerad och är långt aflägsen från de närmaste hittills kända, men det är dock mycket antag- ligt, att arten förekommer annorstädes i vårt land, ehuru den med den jämförelsevis ringa uppmärksamhet, som kommit bladlafvarna till del under de senare decennierna, blifvit förbisedd eller förväxlad med N. levigatum. Helt säkert saknas den icke vid västkusten, och det är att vänta, att den, sedan uppmärksamheten riktats på den, snart skall anträf- fas där. Släktet Nephroma är lätt att igenkänna (genom sina på under- sidan af bålflikarnas spets sittande apothecier) äfven för den, som ej speciellt ägnar sig åt lichenologien, och märglagrets färg hos N. lusitani- cum kan utan svårighet iakttagas redan med obeväpnadt öga. Gust. O. Malme. 100 Malme, Lichenes suecici exsiccati. Af detta exsickatverk hafva nu ytterligare utkommit faskiklarna IX (maj 1911) och X (mars 1912), innehållande 50 nummer: 201) Usnea florida (L.) Hoffm. var. hirta (L.) Ach., 202) Cetraria glauca (L.) Ach., 203) Parmelia physodes (L.) Ach., 204) P. conspersa (Ehrh.) Ach, 205) - Physcia aipolia (Ach.) Nyl., 206) Rinodina lcevigata (Ach.) Malme var. archea (Ach) f. maculiformis (Hepp), 207) Buellia parasema (Ach.) Th. Fr. var. sporis angustioribus, 208) Caloplaca gilva (Hoffm.) A. Zahlbr., 209) Lecanora cartilaginea Ach., 210) L. subfusca (L.) Ach. var. coilocarpa Ach., 211) L. glabrata Ach., 212) L. hypoptoides Nyl, 213) E: fuscescens (Sommerf.) Nyl. var. boligera Norm., 214) Lecania dimera (Nyl.) Th. Fr. forma, 215) Lecidea margaritella Hulting, 216) L. assimilata Nyl., 217) L. goniophila Floerke f. lignicola, 218) Bacidia rubella (Pers.) Mass. var. luteola (Schrad.) Th. Fr., 219) Ochrolechia tartarea (L.) Mass. var. leprosa (Nyl), 220) Gyalecta ulmi (Sw. A. Zahlbr., 221) Opegrapha herpetica Ach., 222) Ephebe lanata (L.) Wainio, 223) Coniocybe hyalinella Nyl., 224) Bla- stenia rupestris (Scop.) A. Zahlbr., 225) Rhizocarpon geographicum (1L.) DC. f. atrovirens (L.) Fr., 226) Cladonia alpestris (L.) Rabenh., 227) CL. papil- laria (Ehrh.) Hoffm., 228) Ramalina fraxinea (L.) Ach., 229) Evernia pru- nastri (L.) Ach., 230) Parmelia suleata Tayl., 231) P. acetabulum (Neck) Dub., -:232) -P.- fuliginosa (Fr.) Nyl: var. detevirens (Flot) Nyl, 0233) Lep: togium scotinum (Ach.) Fr., 234) Rinodina exigua (Ach.) Gray, 235) Calo- placa cerinella (Nyl.) Malme, 236) Lecanora intumescens (Bebent.) Koerb., 237) Pertusaria communis DC., 238) Toninia coeruleonigricans (Lightf.) Th. Fr., 239) Catillaria erysiboides (Nyl) Th. Fr., 240) Lecidea xanthococca Sommerf., 241) Opegrapha varia Pers. var. notha (Ach.) Fr., 242) Acro- cordia gemmata (Ach.) Koerb., 243) A. biformis (Borr.) Stein, 244) Pla- cynthium nigrum (Huds.) Gray, 245) Caloplaca aurantiaca (Lightf.) Th. EFErowvar ecygitrelle (ACh)y-==Th' Er) 246) Lecanora cenisea. Ach., 247) L. argopholis (Wahlenb.) Ach., 248)L. cinerea (L.) Sommerf., 249) Lecidea ma- crocarpa (DC:) Th. Fr. + crustulata (Ach.) Koerb., 250) Polyblastia 'sco- tinospora (Nyl.) Hellb. N:ris 202, 215, 221, 223 och 224 äro insamlade af f. läroverksadjunkten d:r J. HULTING, 218, 220 (delvis) och 222 af läroverksadjunkten fil. kand. G. A. RINGSELLE, 211 af lektorn d:r J. T. HEDLUND! och 231 af trad gårdskonsulenten A. HULPHERS, samtliga öfriga af utgifvaren. | I ett eller annat afseende anmärkningsvärda äro bland andra: Lecanora glabrata Ach. (nr 211), Skäralid i Skåne, på bok. De utde- lade exemplaren öfverensstämma, som lektor HEDLUND påpekat, synner- ligen väl med den af ACHARIUS (Lichenogr. univers., p. 393) lämnade be- skrifningen: »crusta cartilaginea glabra subrugoso-plicata inzaequabili pallida; apotheciis planis variis nigrisque, margine thallode integerrimo discum 2equante. — Habitat in truncis Fagi Suecie; Helvetix. — Apotheciorum discus dilute fuscus v. fusco-ater initio concaviusculus demum planus raro convexiusculus. Margo thallodes tenuior tumidulus albus haud 101 supra discum elevatus sed eum plerumque 2equans». Den synes vara särdeles väl karaktäriserad genom den nästan släta och sammanhängande, ljusgrå, något glänsande bålen och de små, föga öfver 0,5 mm. breda, obetydligt öfver bålen höjda apothecierna med brun eller brunsvart disk och tunn, låg, ej krenulerad eller grynig bålkant. — Åtminstone hufvud- massan af det, som af svenska lichenologer betecknats som L. subfusca var. glabrata, hör uppenbarligen icke hit. Artens utbredning inom Sverige är ej närmare känd; i den stora samling af »subfusca»-former, som jag under de senare åren sammanbragt i Stockholmstrakten, Södermanland och Östergötland samt i Jämtland saknas den helt och hållet. Lecidea margaritella Hulting (Botan. Notis. 1910, p. 303) (n. 215), Kvarse- bo i Östergötland; originalexemplar. Lecidea assimilata Nyl. (n. 216), Snasahögen i Jämtland. Arten är förut inom Sverige anträffad endast på ett par ställen i Lule Lappmark och i Härjedalen, men sannolikt har den förbisetts och förväxlats med L. alpestris Sommerf. (= L. stenotera Nyl.. På Snasahögen är den allmän, och under mitt korta besök i Jämtland 1910 insamlade jag den äfven vid Storlien. Nr 217, Löfberga på Värmdön. Har med tvekan benämnts Lecidea goniophila Floerke, med tillägget: »forma lignicola, microcarpa, hypothe- cio fuscidulo—lutescente—pallido, thecio superne fuscidulo—paullulum coerulescente, sporis 11—16 u longis, 6—7 uw Ccrassis>. Caloplaca cerinella (Nyl) Malme (n. 235), Mjölby i Östergötland, på landsvägsstängsel söder om stationssamhället. Denna art synes hafva en vidsträckt utbredning inom Sverige [jfr. Svensk Bot. Tidskr. III, p. (82, men den har ända till de senaste åren blifvit förbisedd. Lecanora intumescens (Rebent.) Koerb. (n. 236), Omberg i Östergötland, på bok och gråal. Äfven denna art har föga beaktats i Sverige, hvarför dess utbredning ej är känd. Lecidea xanthococca Sommerf. (n. 240), Hästholmen söder om Omberg i Östergötland, på gärdsgård nära Vettern. Att döma efter uppgifterna i litteraturen, sällsynt utom Skandinavien. Dess utbredning inom vårt land är hufvudsakligen nordlig; i Medelpad och Jämtland är den enligt S. ALMQUIST en bland karaktärslafvarna för skogsbergen. Vid Enafors observerade jag den mångenstädes på döda, afbarkade tallstammar vid vägen till Snasahögen, där den ofta växte i sällskap med L. elabens Fr., och under sistnämnda namn utdelades den här om året i Lunds Bota- niska förenings växtbyte, från Storlien (leg. E. P. VRANG). Äfven längre söderut torde den förekomma mångenstädes, men den kan vid flyktigt påseende förväxlas med L. flexuosa (Fr.) Nyl.; i Södermanland har jag insamlat den vid Brännkärr i St. Malm, och i Östergötland är den dess- utom funnen vid Häradstorp i Risinge af folkskollärare F. O. VESTERBERG. Fyndorten vid Hästholmen är dock den sydligaste bland hittills kända svenska. Något sydligare är den anträffad i Skotland, Aberdeenshire (enl AL: SMITH, Brit. Lichens., II, p. 102) Acrocordia biformis (Borr) Stein (n. 243), Omberg i Östergötland, på alm och sälg. "Denna art, som uppgifves vara allmän i Danmark, har inom Sverige hittills anträffats endast i Skåne, där den först insamlades 102 af director musices ALFR. BERG och sedan iakttagits mångenstädes (jfr Botan. Notis. 1895, p. 144). Lecanora argopholis (Wahlenb.) Ach. (n. 247), Hästholmen söder om Omberg, och Polyblastia scotinospora (Nyl) Hellb. (n. 250), Stocklycke på Omberg, äro två representanter för den lafflora af nordlig prägel, som utmärker Vetterns stränder vid Omberg och söder därom (jfr Botan. Notis. 1892, p. 120). Gust. O. Malme. Till ledamot af Landtbruksakademien, vetenskapliga sektionen, har i ledigheten efter framlidne professor A. E. TÖRNEBOHM invalts fil. dr EMIL HAGLUND, Jönköping. Svenska Botaniska Föreningen erhöll inbjudan att låta sig represen- teras vid The Academy of Natural Sciences of Philadelphia 100-årsjubi- leum den ;19=21 mars» 1912: Svenska sällskapet för antropologi och geografi har af årets Vegasti- pendium tilldelat hrr B. PALM och K. R. AFZELIUS ett understöd af 1,400 kr. för deras resa till Madagaskar. = Den af Svenska Botaniska Föreningen tillsatta kommittén för utredande af frågan om en ordnad växtgeografisk undersökning af Sverige samman- trädde för första gången å Stockholms Högskola den 18 febr. Närvarande voro hrr SERNANDER ordf., ARNELL, AULIN, BIRGER, HAMNER och KROK. + Ur Liljewalchska stipendiefonden har docenten H. KYLIN i Uppsala erhållit 2.500 kr. för att vid prof. PFEFFERS laboratorium i Leipzig studera växtfysio- logi och fil. kand. H. LUNDEGÅRDH i Stockholm för samma ändamål 2,700 kr. > Svenska turistföreningen har tilldelat fil. mag. K. FALCK 125 kr. som reseunderstöd för studier öfver vegetationen på Ölands alfvar. 103 Konservatorn vid Lunds botaniska museum 0. R. HOLMBERG har af Lunds universitet erhållit 800 och af Lunds botaniska förening 500 kr. som understöd för en botanisk resa till Kaukasus. Amanuensen E. STERNER har af Lunds botaniska förening erhållit ett resestipendium för pollenbiologiska undersökningar i Torne lappmark. ; Framlidne lektor A. SKÅNBERGS stora europeiska herbarium å 14,286 arter har genom testamente tillfallit K. Riksmuseum. : Vid Stockholms Högskolas årshögtid den 6 mars 1912 höll professor O. RO- SENBERG ett föredrag: Några drag ur den moderna ärftlighetsforskningen. år Ett af The Lloyd Library, Cincinnati, Ohio utgifvet arbete: Synopsis of the section Ovinus of Polyporus prydes å första sidan af ett porträtt af den svenske basidiomycetkännaren LARS ROMELL med följande dedi- kation: »To my good friend L. ROMELL, Stockholm, Sweden, who has the best knowledge of Swedish fungi of any mycologist, I beg to dedicate this pamphlet in recognition and appreciation of the many kindnesses and favors received from him. — C. G. LLOYD. pd Grefve ERIC VON ROSEN och docenten ROB. E. FRIES återkommo den 21 mars 1912 välbehållna från sin färd genom Afrika. + Aflidne botanister: den 11 maj f. d. rektorn vid Borås läroverk fil. dr. C. J. NEUMAN, f. 1839; den 30 april föreståndaren för Upsala läns frö- kontrollanstalt i Upsala, direktör TOM ERIK VON POST, f. 1858; den 1 maj adjunkten vid Karlshams läroverk J. A. BORGMAN, f. 1850; den 17 mars f. lektor ALEXANDER SKÅNBERG, f. 1840. Professor EDUARD STRASBURGER, den berömde växteytologen vid Bonns universitet, afled den 19 maj 1912 af hjärtslag, nära 70 år gammal. Cd Vid Svenska naturskyddsföreningens årsmöte den 3 april höll statsgeo- logen dr H. MUNTHE föredrag om naturskydd för geologiskt intressanta områden och föremål på Gotland och direktör W. WÖHLER om Stora Karlsö. »Sveriges natur», Svenska naturskyddsföreningens årsskrift 1912 har utkommit, innehållande bl. a. Sonfjällets nationalpark af E. LÖNNBERG; Upsala universitets naturpark af R. SERNANDER; Mina äldsta minnen al svensk natur af G. KOLTHOFF; Eriksdalslunden, ett stycke ännu bevarad Stockholmsnatur af ANNA LINDHAGEN; Två af den skånska florans största 104 rariteter af N. SYLVÉN; Åholmen af C. och P. E. MALMSTRÖM; Geheime- rådet professor H. CONWENTZ, den moderna naturskyddsrörelsens upp- hofsman: En försvunnen fågelvärld af HJ. A. LÖNNROTH; Om naturskydd för geologiskt intressanta områden och föremål på Gotland af H. MUNTHE; Från striderna vid gränsen. Ur en resedagbok af KARL ERIK FORSLUND; Några ord om Hamra nationalpark af E. LÖNNBERG; Stockholms vikti- gaste naturskyddsfråga af G. HALLSTRÖM; Ett och annat om naturskydd i Västergötland af H. MUNTHE; Några ord om kungsfiskaren af E. LÖNN- BERG; därjämte ett större antal meddelanden och notiser. Den intressanta volymen, som prydes af 4 taflor och talrika textfigurer, kostar i bokhandeln 3 kr. och utdelas gratis till medlemmar af Svenska naturskyddsföreningen (adr. Stockholm 14; medlemsafgift kr. 2 pr år; äldre årgångar å kr. 1.) En ny upplaga (den 4:e) af E. WARMINGS Systematiske Botanik har utkommit å Nordisk Forlag i Köbenhavn. Det är del II Fröplanterne (spermatofyter) af E. WARMING; del I Sporeplanterne af L. KOLDERUP ROSENVINGE är afsedd att utkomma under loppet af 1912. Det är med verklig tillfredsställelse vi hälsa en ny upplaga af denna för de nordiska botanisterna så oumbärliga bok. »Fröplanterne» fylla 7 ark mera än motsvarande del af 3:e upplagan. En 67 sidor stark fylogenetisk inled- ning är tillfogad. Förf. säger om denna: »Da Nedstamningen altid vil vere meget problematisk, har jeg tilstrebt at ordne de hojere og lavere systematiske Enheder efter hvad jeg fra et morfologisk Synspunkt maa betragte som hojere eller lavere Udviklingstrin.> En del tillägg äro i öfrigt gjorda, särskildt beträffande blombiologi och fröspridning hos många danska släkten. Ett stort antal nya figurer finnas. Af dessa äro 92 med omkr. 430 enkelfigurer original, tecknade af E. WARMING efter naturen. kd Af kyrkoherden S. J. ENANDERS exsiccatverk Salices Scandinavice exsiccate ha utkommit Schedul till fasciklarna 1 och 2 (Upsala 1911), utgörande 61 sid. stor oktav med utförliga latinska diagnoser och an- märkningar. Det enastående omsorgsfulla och präktigt utstyrda exsiccat- verket kompletteras i de 2 första fasciklarna af 114 fotografier i naturlig storlek af originalexemplar och former, som ej kunnat utdelas i prässade exemplar. Populär Naturvetenskaplig Revy, red. G. GRÖNBERG (Nordstedt & Söners förlag), häftet 1 för 1912 innehåller: N. V. E. NORDENMARK, De moderna jätteteleskopen; KARL A. GRÖNWALL, Jordskalf i Sverige; O. ROSENBERG, Ärftlighetsforskningen och rasförädlingen; LIL. A. JÄGER- SKIÖLD, Något om flyttfåglarna; H. LUNDÉN, Mätning af höga tempera- turer; G. STENBORG, Trådlös telegrafi. ;,—' Priset pr arsar kr. d dor 6 48-sidiga häften. PR TPS VARE SL Till tidskriftens medarbetare! Redaktionens adress är Svensk Botanisk Tidskrift, Stockholms Hög- skola, Drottninggatan 118, Stockholm Va. Manuskripten böra vara tydligt (helst maskin-)skrifna samt noga / genomsedda — äfven beträffande skiljetecken — för undvikande af korrekturändringar mot manuskriptet. Omkostnader för korrekturändringar mot manuskriptet bestridas af författaren. Med afseende på stilblandningar gälla följande regler: 1) ”Auktorsnamn sättas med vanlig stil. 2) Personnamn i texten sättas med KAPITÄLER oterubbelt understruket 1 manuskriptet). 3) Växtnamn i texten sättas med kursiv stil (enkelt understruket i ” manuskriptet). 4) Vid kursiveringar må spärrad stil användas (understrykes med ENG linje i manuskriptet). Citeringar böra ske genom hänvisningar till en afhandlingen bi- fogad litteraturförteckning. Noter under texten böra så vidt möjligt undvikas. Det är önskvärdt, att större afhandlingar af allmänt feleuskap: ligt innehåll äro författade på engelska, franska eller tyska, eller åtminstone äro försedda med en sammanfattning på något af dessa språk. ; SA Manuskript, som ej är skrifvet på svenska, bör åtföljas af upp- gift om, hvem som verkställt eller granskat öfversättningen till det främmande språket. Korrektur och andra handlingar, som röra tidskriften, insändas direkt till redaktionen. Direkt förbunden mellan författaren och tryc- - keriet får ej äga rum. Hvarje författare erhåller 100 Särtrick. med omslag afgiftsfritt af sin i tidskriften intagna afhandling; större antal efter öfverenskom- melse. Af smärre meddelanden intagna i tidskriftens borgisafdelning lämnas separat endast efter särskild öfverenskommelse. E (Beiträge zur NG cberchichte der gotländisehen Pulsatillsad.. FFL HENRIK LUNDEGÅRDH: Om PrOFO plass er (Dvärg Proto- plasmastrukturen.)... esk UR NA TERROR | J. AO: SKÅRMAN: lkpleckinidggr om körlybaldad i nordligaste + Värmland: SR RER uber die Gefässpflanzenflora im nörd - lichsten: Wermland) . sanssaMloloas bd 4 bg ker SARAS SNES Arr RNA A RAR | SMÄRRE MEDDELANDEN: ; : - W. WISTRÖM: Förekomsten af Ledum paldstek i norra Helsing- os land. (Uber das Vorkommen von Ledum PR im nörd- lichen Helsingland.) .. READ å SURA ONE — OVE DAHL: Opdagklsan.a av Nsplenuuids marinum paa Sondmore. > 0 (Die Entdeckung von Asplenum marinum auf Sendmore)... SAR GUNNAR SAMUELSSON: - Tillägg om RSA trachyodon. = (Nachtrag betreffs Equisetum trachyodon.) . ALE 95 GÖTE TURESSON: Några adventivväxter från Skåne. (Einige Adventivpflanzen aus Skåne.) .......... BRATE ARLA IDR BIRGER SYLVÉN: Ytterligare en fyndött för "höll blåbär» + Västergötland. (Noch ein : Fundort fär weisse Heidelbeeren - TIL: SNVCS ter 8 ÖRAT) 14 ou ads a saa senses Köp FSS PR EI SAD NE & "THORALF / FRIES: Sedum villosben. återfunnen. 4 "Farné japp. mark. (Sedum villosum in Torne Lappmark vadefketnden. 97 C. A. E. LENSTRÖM: Lokal för ormgran (Picea excelsa f. vir- | gata) i Västmanland. (Fundort fär NGOs Picea fun excelsa f. virgata in Westmanland.) .. MEL VE SSDE och —GUST. O. MALME: Nephroma uäBnäde Sker anträffad. FR Stockholms" skärgård. (N SSR FESTA IE SeNn in den - > Stockholmer-Scheeren gefunden.) scssmsseessren sränenen ren GUST. O. MALME: Malme, Lichenes suecici exsiccati (fasc. 9, 10. 100 ; z NOTISER . FIRAR EN RR SES Ai, RE RR AE SSR RR AR er oe AA ) | Utgifvet den 1 Juni 1912. STOCKHOLM, NYA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET 1912. = | SvensK Botanis TidskKrift Utgifven af Svenska Botaniska Föreningen Redigerad af | 0. ROSENBERG ocnH T. VESTERGREN AND 6 1912 HÅFTE SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGENS = styrelse och redaktionskommitté under år 1912. KE Styrelse: > Sv 'B. WITTROCK, ordförande; R. SERNANDER, vice ordförande; 20. ROSENBERG, sekreterare och redaktör; G. INDEBETOU, skatt- far | mästare; J. BERGGREN, K. BOHLIN, 0. JUEL, G. LAGERHEIM, G. MALME, HJ. NILSSON, M. SONDÉN. = ; Cd ; AM Sö D Mi ; UD Redaktionskommitté: . FS +: 0. ROSENBERG, K. BOHLIN, G. LAGERHEIM, R. SERNANDER, Ae N. SVEDELIUS. | SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT utkommer i fyra häften Beligen > -" -Prenumerationsafgiften (för personer ej tillhörande rara Bors taniska Föreningen) är 15 kronor. Medlemsafgiften för år 1912, 10 kronor, torde inbetalas till PET G RAA NA Se a mästaren, fondmäklaren G. INDEBETOU, Kungsträdgårdsgatan 4, ; - Stockholm. 2 Nyinvalda medlemmar kunna erhålla föregående årgångar af tid- SU skriften till ett pris af 7 kronor pr årgång. S 5 3 gå CK : 0 r VAR & FERRAN SAN AM SM KOR ATA Ra TEA =S CSR ke Feta Ne MESA t & SED TISK INRE AVR AS ” AP Arv EA. LS KR LJ Tr Tavla I. Rotoburg [SN MOSSEN I BÄLINGE. Växt [ysiognomisk Karla uppmätt 1907- 1908 av JNEriksson. Husklayg + Caltha ED Kärr Xx Corylus CE Starrmosse 0 Sceptrium É ED 7Tuvdunsmosse Phragmites $ Cr Sp = Mossked + Cetraria nivalts ? d Em 7allmossc 9 Carex heleonastes N — -" HN Spång i torven VY Utdikningskanal YV SR Hö jdkurva Skala 1:10000. NV Granskog lJld LUGN JL GR Rn SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. Bb. 6, H. 2. BÄLINGE MOSSARS CERVECKTINGSHISTORIA OCH VEGETATION AF JINET ERIKSSON INLEDNING. Bälinge Mossar kallas med ett gemensamt namn den komplex af stora sumpmarker, som är belägen på gränstrakterna mellan Bälinge och Skuttunge socknar i mellersta delen af Upsala län, nära grän- sen till Fjärdhundra. Området i fråga är deladt i tvenne skilda bäcken, i V Stormossen, i Ö de två myrarna, Norra och Södra Myren. De båda sistnämnda sammanhänga genom en c. 200 m. bred förträngning af myrbäckenet strax S om Ytterby och Broddbo gårdar. 60-graders latituden skär Stormossens sydligare delar samt Södra Myren, och området faller mellan 35" och 45" västlig längd från Stockholms observatorium. På topografiska kartbladet »Östhammar» finner man på den lands- väg, som från Åkerlänna i Bälinge leder inåt Fjärdhundra, och hvilken från den egentliga Stormossen afskär dess nordligaste del (på öfversiktskartan, fig. 1, utsatt såsom »kärräng»>), en afvägningssiffra, 154 fot, d. v. s. 46,2 m. Landsvägens yta ligger här ungefär 1 m. högre än kärrets. På samma kartblad är en annan afvägningssiffra, 132 fot, d. v. s. 39,6 m., utsatt på kärrytan vid den ofvan nämnda förträngningen mellan Norra och Södra Myren. Enligt MUNTHE (1910) befinner sig i de trakter, hvarom här är fråga, Litorina-haf- vets maximum på ungefär 77 m. Med stöd af nyss anförda afväg- ningssiffror kan man således beräkna, att Bälinge Mossar äro belägna på vid pass 51—59 ”/» af Litorina-gränsen. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 106 I fråga om ytvidd torde Bälinge Mossar inom Upland öfverträffas endast af de stora myrarna SO om Tämnaren samt myrområdet Flororna i landskapets norra del. Sammanlagdt uppgår ytvidden till c. 15,9 kvkm., hvaraf nära hälften eller 7,7 kvkm. komma på Stormos- sen, och på Norra och Södra Myren resp. 3,5 och 4,7 kvkm. Som redan namnen antyda, utgöras de senare af kärrmarker. Detsamma är i hufvudsak fallet äfven med Stormossen, i hvars norra del dock finnes en högmosse af inemot 1 kvkm:s utsträckning, >»Rödmossen>» benämnd. Den terräng, i hvilken Bälinge Mossar äro belägna, är en typiskt upländsk, småkuperad moränmark. Moränkullarnas höjd öfver om- gifningarna belöper sig till ett par, högst 10—15 m. Fast berg går ingenstädes i sumpmarkernas omedelbara närhet i dagen. I stort sett äro äfven de sänkor, i hvilka själfva mossarna ligga, rätt flacka, om än den egentliga (morän-) bottnen ofta nog på grund af de öfverlagrande lerornas mäktighet befinner sig på ett relativt stort djup. Områdets kuperade beskaffenhet framträder äfven ute på de vida myrytorna, i det att öfverallt större och mindre morän- kullar nå upp genom torfaflagringarna. Endast inom ett någorlunda stort område saknas dessa moränholmar, nämligen inom själfva högmosseområdet, där de djupaste såväl marina som postmarina aflagringarna äro till finnandes. För ej så särdeles länge sedan torde moränen rundt mossarna hafva varit klädd med löfängsvegetation eller åtminstone med täm- ligen oblandade björk- och aspskogar. Så är ännu fallet på sina håll vid Södra Myrens stränder, och i den granskog, som omger Stor- mossen, finner man ännu här och där väldiga gamla aspar, som omkring sig samlat de sista rästerna af markens forna vegetation, Viburnum opulus, Rhamnus frangula, Rosa-arter, Laserpitium latifo- lium, Campanula-arter och andra löfängsväxter samt åtminstone på ett ställe hassel. På vissa håll finnas äfven i omedelbar närhet till sumpmarkerna örtbackar, som delvis synas hafva uppkommit genom uthuggning af aspskogarna. Omvandlingen från löfäng till granskog är här liksom på så många andra håll hufvudsakligen att tillskrifva löfängens användbarhet som betesmark. Moränholmarna ute i kärret likna till sin vegetation fastmarken. Beträffande områdets hydrografi vill jag hänvisa till öfversikts- kartan (fig. 1.), där mossens och myrarnas alla af- och tillopp finnas utsatta. Vi se sålunda där, att Stormossen har tvenne tillopp, det ena kommande norrifrån, det andra västerifrån. Intetdera är sär- 107 deles betydande. Öfverloppsvattnet har tagit sin väg mot Ö, där det i form af en bäck sökt sig mellan låga moränkullar till Södra Myren. Denna saknar för öfrigt primära tillopp. Norra Myren åter har ett dylikt från V, och dess öfverloppsvatten tog sig fordom väg mot N men har sedermera afledts söderut öfver Södra Myren. Alla myrmarkernas vatten kommer på detta sätt att passera det sistnämnda området och tömmer sig därefter genom en bäck, som utgör ett tillflöde till Jumkils-ån, hvilken i sin tur är ett af Fyris-åns biflöden. De ursprungliga afloppen existera ej längre. Redan tidigt uppstod hos traktens landtmän den tanken, att man genom utdikning af Bälinge Mossar skulle skaffa sig en betydande tillökning i den odlade jordens areal, hvilken här uppe »på skogen» ej är så sär- deles stor. Spår efter dessa äldre utdikningsföretag finnas ännu kvar, och det märkligaste af dessa torde väl vara den gamla kanal, med hvilken man tydligen hade för afsikt att afleda Stormossens norra tillflöde söderut tvärs genom högmossen. I utdikningssyfte var den naturligtvis fullkomligt ändamålslös, och resultatet blef endast, att tallmossen fick något ökade växtmöjligheter och särskildt på de uppkastade torfhögarna kunde utveckla sig kraftigare, såsom framgår af bifogade växtfysiognomiska karta (Tafla I). Äfven i kärret anlades mindre kanaler, af hvilka åtminstone en synes hafva medfört den påföljd, att högmossens utbredning mot SV blifvit stoppad. Vidare rätades utloppet mellan Stormossen och Södra Myren. På denna liksom på Norra Myren företogos likaledes arbeten med kärrens torrläggning som mål. Men resultatet af dessa försök tycks ej på något vis hafva motsvarat de nedlagda kostnaderna. När de ägt rum, har jag ej med visshet kunnat utröna. En äldre man (c. 70 år), bosatt i torpet Löfhyddan, trodde, att de möjligen skett i början af 1800-talet. Men ännu i hans ungdom, således flera årtionden senare, plägade man vid högvatten ro i eka ute i kärret på Stormossen. Alla de nämnda kanalerna finnas utsatta på ekonomiska kartan af åren 1862—1864, från hvilken min öfver- siktskarta (fig. 1) är en kopia. Den som synes rätt gamla tanken att förvandla Bälinge Mossar till odlad mark fick sin uppfyllelse först i våra dagar. År 1903 igångsattes sålunda på initiativ af landshöfdingen P. BRÅKENHIELM och med statsunderstöd det rationella utdikningsföretag, som inom den korta tiden af fem år krönts med fullständig framgång. Då detta skrifves, äro redan stora arealer af de forna sumpmarkerna 108 To" PV Lå gå hår Prockholme Observatorivm: | NR STA RA f (= = b | > SS ann LJ | a — | (tn la I försa. | KIA | EN "al | SEND MINNS k taxar Fig. 1. Öfversiktskarta öfver Bälinge mossar. 109 lagda under plogen, t. ex. nästan hela kärret rundt omkring hög- mossen, nästan hela Norra Myren — denna hade redan under mina första arbeten därute börjat odlas — samt norra delen af Södra Myren. Bälinge Mossar äro liksom de kring Jumkilsån och V därom belägna och sedan äldre tider — LIinsÉs och WAHLENBERGS — Dbe- kanta Jumkilskärren intressanta genom sin vegetation, som karak- täriseras hufvudsakligen af jämförelsevis nordliga florelement. Det var också för att något af denna vegetation skulle bevaras åt vetenskapen, som Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala efter ett föredrag i ämnet af dåvarande docenten R. SERNANDER år 1905 anslog ett belopp af 400 kr. till undersökning af densamma. Arbetet ifråga, som utfördes af medlemmar af Sällskapets botaniska sektion, pågick i hufvudsak under åren 1906—1908 efter det myr- markerna redan börjat utdikas. Sålunda vistades fil. lic. A. FRISEN- DAHL därute c. 14 dagar sommaren 1906. Följande år fortsattes under- sökningarna af mig samt fil. kandidaterna THorE Fries, KARL ÅN- DERBERG Och SAM. MÅRTENSSON, hvilka alla utom MÅRTENSSON vistades i trakten c. tre veckor Båda åren besökte prof. SERNANDER mOoOS- sarna för öfvervakande af fältarbetena samt utdelande af råd och instruktioner. Emellertid visade det sig vid tiden för vår hemresa 1907 och sedan de anslagna medlen blifvit förbrukade, att det ännu återstod en hel del arbeten, hvilka dock med det snaraste, d. v. s. innan ännu utdikningenallt för mycket förstört myrarnas ursprung- liga fysiognomi, borde utföras. Då i synnerhet den förut nämnda högmossens arkitektonik syntes mig högeligen anmärkningsvärd och väl värd ett närmare studium, sökte och erhöll jag för fort- satta undersökningar öfver särskildt de geologiska förhållandena i Bälinge Mossar hos Kungl. Vetenskapsakademien ett understöd af 150 kr., hvarigenom jag blef satt i tillfälle att under ec. sju veckor sommaren 1908 fullfölja fältarbetena. Utom de nu omtalade besö- ken på undersökningsområdet gjorde jag för komplettering af sam- lingar samt diverse borrningar ytterligare några korta visiter därute i nov. 1908, nov. 1909 samt dec. 1910. Af de hemförda profven hafva Sphagnum-arterna (c. 100 nummer) bestämts af kand. E. MeLuiN i Upsala (ett prof äfven af apotekare C. JENSEN, Hvalsg, Danmark), en stor del af de öfriga mossorna af lektor H. V. ARSELL, Upsala, samt diatomacéerna af fru ASTRID VON EuvLER, Stockholm. Artnomenklaturen i föreliggande uppsats är hämtad, för fanero- 110 gamer och kärlkryptogamer ur HARTMAN, Skandinaviens flora, 11:te uppl. 1879, för mossor (utom Sphagna) ur S. O. LInDBERG, Musci Scandinavici, Upsala 1879, och för lafvar ur Tu. Fries, Licheno- graphia Scandinavica I—II, Upsala 1871—74. För diatomacéer och Sphagna ha auktorsnamnen utsatts (vid Sphagna endast i den stora tabellen i slutet af uppsatsen). Till Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala och Kungl. Vetenskapsakademien, hvilka så frikostigt understödt företaget, till mina medarbetare på fältet och till dem, som oegennyttigt offrat tid och möda på de viktiga bestämningarna af det hemförda mate- rialet, ber jag härmed få uttala min stora tacksamhet. I all syn- nerhet stannar jag dock i tacksamhetsskuld till min lärare, profes- sor RUTGER SERNANDER i Upsala, hvilken icke blott tagit initiativet till undersökningen samt öfvervakat och ledt densamma, utan äfven under materialets bearbetning städse ytterst beredvilligt ställt sig till förfogande och bistått med goda råd och anvisningar. INNEHÅLLSÖFVERSIKT. Utvecklingshistoria. Kärret. Lagerbeskrifning. . | Starrmossen. Utvecklingsförlopp. | Tufdunsmossen. Mossarnas vittnesbörd om klimat- | Tufvorna. växlingar. | Tallmossen. Arkeologiska anknytningspunkter | Mossheden. för tideräkningen | Arternas fördelning på de Vegetation. | olika formationstyperna. Busklaggen. | Högmossens slutstadium. Kärrängarna. | Subatlantiska lacialrelikter. UTVECKLINGSHISTORIA. Bälinge Mossars utvecklingshistoria framgåri stort sedt afde bifogade profilerna (Tafla II—IV). Af dessa synes sålunda, att kärrmarkerna i allmänhet, såväl Stormosse-kärret som Södra Myren, utvecklats på ett fullt likartadt sätt. Med all sannolikhet har detsamma varit förhållandet äfven på Norra Myren, ehuru jag ej genom borrningar 1 ik bl eller på annat sätt varit i tillfälle att skaffa mig fullt bindande bevis härför. Från denna kärrmarkernas utveckling afviker i viss grad högmossens, hvars successiva utvecklingsstadier profilserien 1—5 afser att framställa. Lagerbeskrifning. Det förefaller, som om de båda moränbäcken, hvari sumpmarks- komplexen äro belägna, till sin byggnad vore något olika. Under det jag på Stormossen, såväl i högmossens omedelbara närhet som i det S därom belägna kärret, redan några tiotal meter ut från land kunde få borra genom ett flera meter mäktigt lerlager, innan moränen: nåddes, samt på längre afstånd från land med den 7,5 m. långa borr, som stod till mitt förfogande, ej alls nådde lerans undre gräns, kunde jag under profilborrningen på Södra Myren hela vägen följa denna. Äfven under de sydliga profilerna på Stormossen (se öfversiktskartan fig. 1.) var leran betydligt mäktigare än på Södra Myren. Moränholmarna tyckas emellertid inom båda bäckena förekomma ungefär lika talrikt. Säkert fastställdt är endast, att hela traktens djupaste sänka ligger under själfva högmossen, där kitteln upptar ungefär samma yta som denna (se profil 5, tafla IV). Hvad detta har att betyda för bäckenets utveckling från hafsvik till högmosse, skola vi snart se. | Den leran öfverlagrande gyttjan skiljes nästan öfverallt från leran genom ett sandlager, hvars mäktighet varierar från någon enda till 10 cm. Närmast fasta landet hafva i detta sandlager inbäddats en mängd stenar, hvilkas storlek kan uppgå till inemot 100 kbem. Leran har under själfva strandterrassen (se s. 117) på profilerna 1—5 en ljusgrå färg, hvilken dock ute på djupet öfvergår till mera blåaktig. Här är den dessutom brokig af bruna ränder och flammor. Ett ur lerans öfre partier på strandterassen upphämtat prof fräste mycket starkt för syra och visade sig sålunda vara ishafslera. På geologiska kartbladet står öfver mossens norra del utsatt det vanliga tecknet för fynd af Litorinahafsmollusker. Dylika hafva äfven af mig anträffats uppkastade i jordvallarna på det ställe, där den nya utdikningskanalen skär laggen öster om högmossen (se kartan öfver Stormossen, Tafla ID. För öfrigt hafva hvarken sandlagret eller leran varit föremål för några närmare undersökningar i biologiskt hänseende. På de nyssnämnda strandterrasserna finna vi närmast ofvanpå 112 sand- eller stenlagret ett annat lager af ringa utbredning, hvilket jag på profilerna kallat »stranddy». Detsammas mäktighet är mycket ringa och varierar upp till 15 cm. Til färgen är materialet full- komligt svart. Det är starkt bemängdt med fin, glittrande sand och utgöres för öfrigt af ytterst små, obestämbara växtfragment, hvilka emellertid synas härstamma från gröfre vattenväxter. I ett insam- ladt prof fanns äfven ett frö, som jag dock icke lyckats bestämma. Stranddyn öfvergår utåt i tvenne mycket diatomacérika plankton- gyttjor, som utom genom sin makroskopiska beskaffenhet skilja sig från hvarandra äfven på annat sätt. Den undre visar en diatoma- céflora af följande sammansättning: Actinocyclus crassus W. Sm. r Caloneis amphisbena Bory var. subsalina Donkin r Caloneis formosa Greg. Ir Campylodiscus Clypeus Ehb. + echineis Ehb. + Cocconeis scutellum Ehb. r Coscinodiscus asteromphalus (Ehb.) GT. Coscinodiscus balticus Grun. rr BIN: TE interrupta Kätz. rr Epithemia turgida (Ehb.) Kg. r > var. Wester- Diploneis didyma manni cc (rr = mycket sällsynt; cc = mycket vanlig.) = sallsynie Grammatophora oceanica Ehb. c Hyalodiscus scoticus (Kg.) Grun. c Melosira Borreri Grev. ec Nitzschia punctata (Sm.) Grun. + Tryblionella Hantzsch » Sp. IT Navicula peregrina (Ehb.) Kg. + Pleurosigma balticum (Ehb.) W-. Sm. + Pleurosigma strigilis W. Sm. r Rhabdonema arcuatum(C.Ag.)Kg.c minutum Kg. + Synedra affinis Kg. r erystallina 'C: Ag: Tr Surtrella striatula Turp. ec + = ej sällsynt; c= vanlig; Ifrågavarande gyttja karaktäriseras såsom en »Rhabdonema-bild- ning» och är en ren Litorinatids-aflagring (salt vatten). För öfrigt är den mycket fossilfattig. Af säkert bestämbara fossil förekommer endast en och annan frukt af Scirpus lacustris. Hufvudmassan af de utslammade makroskopiska växtlämningarna utgöras af Sphagnum- blad. Vidare förekomma frön af Betula sp. Gyttjan är för öfrigt rätt starkt bemängd med oorganiska element, dock alltid ytterst fina, samt på grund däraf ganska plastisk. friskt tillstånd grågrön. Till färgen är den i Den Rhabdonema-gyttjan öfverlagrande gyttjan är mera rent grön 113 samt på grund af mindre halt af oorganiska beståndsdelar betydligt mindre plastisk. Ett prof af denna gyttja, taget i lagrets understa delar midt ute på högmossen, befanns innehålla följande diatomacéflora: I Achmanthes brevipes Ag. T Amphora arenicola Grun. Vv. ma- jor Cl. + Anomcqoneis Ehb. + Anomoeeoneis polygramma Ehb. + (Navicula) sculpta Campylodiscus bicostatus W.Sm.rr » Clypeus Ehb. cec > echineis Ehb. rr | Cocconeis pediculus Ehb. r Epithemia Argus (Ehb.) Kg. r » gibba (Ehb.) Kg. r » musculus Kg. + » sorex Kg. r Spongienålarna förekommo i så Epithemia turgidav.Westermanniir / zebra (Ehb.) Kg. r Mastogloia Braunii Grun. + Navicula cuspidata Kg. rr. » (gastroides = ) pusilla W. Navicula oblonga Kg. + » peregrina (Ehb.) Kg. r Nitzschia spectabilis (Ehb.) Ralfs r » SpA Surirella striatula Turpin + Synedra affinis Kg. r Terpsinoé americana Bail r Spongienålar. SNS stor mängd, att de före profvets inläggning i kanadabalsam för diatomacébestämningen måste till största delen frånskiljas. Diatomacéernas hufvudmassa utgöres af de stora Campylodiscus Clypeus-individen, hvadan bildningen bör betecknas som en »Clypeus-bildning». Densamma angifver (enligt fru Von EULER) mindre salthalt än Rhabdonema-gyttjan (bräckt vatten). Stora mängder af makroskopiska växtlämningar funnos i prof af denna gyttja, insamlade i närheten af land. Bland dessa må nämnas: Potamogeton sp. (flera arter), frukter Nymphea alba, frön Oxycoccus palustris, blad Najas marina, frukter Carex pseudocyperus, frukter Carex sp. (flera arter), frukter Betula sp. hängefjäll | I | Ett prof taget längre ut under mossen, var tämligen fattigt på fossil. Här funnos dock; Najas marina, en frukt Sphagnum sp.,blad (mycket vanl.) Betula sp., frön och hängefjäll Hylocomium sp., blad o. stam- Öxycoccus palustris; blad | delar Calluna vulgaris, stamdelar Amblystegium sp., blad o. stam- Equisetum sp. (?), rhizomdelar delar Ofvanpå denna gröna gyttja kommer en brun dylik (detritusgyttja), som emellertid tycks kila ut på längre afstånd från land än de 114 båda nyssnämnda lagren. Oorganiska beståndsdelar saknas nästan alldeles. Diatomacéer finnas, men äro sällsynta. Desmidiacéer 4 Cosmarium sp.) förekomma däremot talrikt. De viktigaste fossilen från denna gyttja äro: Scirpus lacustris, frukter Carex, ampullacea, frukter Potamogeton sp. (flera arter), | Carex sp. (flera arter), frukter frukter Massor af obestämbara stamde- Nuphar luteum, frön | lar af div. växter. Lagrets mäktighet är störst V och S om mossens centrum, men det finnes antydt hela vägen (se profilerna 2—5: Scirpus-gyttjan). Närmast öfverliggande lager utgöres af Phragmites-förande aflag- ringar, mästadels en ljusgul gyttja med sparsamma växtlämningar och af vanligen ytterst obetydlig mäktighet. Ö om högmossens centrum sväller det emellertid ut och öfvergår uppåt i en ljus torf af Phragmites-rhizom. Den torf, som följer efter gyttjorna, har på profilerna fått en en- hetlig och föröfrigt tämligen intetsägande benämning: »kärrtorf». Emellertid är den i själfva verket långt ifrån enhetlig, tvärtom, den är mossens mäst heterogena torf. Åtgärden att gifva den en enda beteckning har framtvingats af svårigheten att vid profilborrning säkert kunna skilja de olika leden från hvarandra. Detta har kunnat ske endast i kanterna af utdikningskanalerna. I sina understa delar består denna »kärrtorf» så godt som endast af tätt sammanfiltrade Equisetum-rhizom och kan här förtjäna be- nämningen Equisetum-torf. Närmast öfver Equisetum-torfven bildas »kärrtorfven»> af Carex-rhizom och sparsamma mossor. Afutslam- made fossil märkas för öfrigt: Menyanthes trifoliata, frön | Carex sp. (flera arter), frukter Comarum palustre, frön | Mossor, blad och stamdelar Relativt hastigt börjar »kärrtorfven» innehålla lämningar efter busk- och trädarter i form af kvistar, blad, rötter o. s. v. De arter, som förekomma, äro: Betula odorata Salix cefr. pentandra Alnus glutinosa Salix sp. Salix cinerea Myrtillus uliginosa Det närmast öfver denna »kärrtorf» hvilande lagret utgöres af en nästan amorf torf, innehållande talrika lämningar efter verkliga skogsträd: 113 Pinus silvestris, kottar, barr, stubbar | Corylus avellana, nötter Picea abies, kottar och stubbar | Rhamnus frangula, fruktstenar Betula sp., stubbar, rötter, blad Prunus padus, fruktstenar och kvistar Polyporus cefr. fomentarius Mäst utpräglad är denna torf i mossens östra delar. Stubbarna äro ofta mycket stora, och tallstubbarna ha vackra plankrötter. Års- ringarnas bredd uppgår ibland till 4—6 mm. En delvis utpreparerad stubbe i kanalkanten synes på fig. 2. Fig. 2. Tallstubbe från stubblagret i högmossens östra delar. Anmärkas bör äfven, att inom detta lager under profilborrningen anträffades ett par kolstycken, dock ej, såsom ofta plägar vara fallet, i kontakten mellan skogstorfyen och den öfverlagrande Sphagnum- torfven, utan ett par dm. under den förras öfre yta. Fyndplatsen är belägen c. 100 m. NV om mosskupolens högsta punkt (se Tafla D. Slutligen komma vi så till de öfversta torflagren. Dessa utgöras dels af en Carex-Amblystegium-torf med talrika lämningar af Equi- selum limosum i form af rhizom och stamdelar, dels af Sphagnum- torf. I den förra finnas talrika Carex-frukter af olika arter, frukter af Menyanthes trifoliata m. m. Dessa båda torfslag öfvergå direkt i den recenta vegetationen, som, sedan torfarterna ifråga börjat bildas, ej tycks ha undergått några väsentliga förändringar. 116 Ännu en torfart finnes dock i högmossens omedelbara närhet, nämligen den, som på profil 5 betecknas som »starrmosstorf». Densamma förekommer i kontakten mellan Sphagnum-torfyven och Amblystegium-torfven. Den bildas af de växtsamhällen, som utgöra öfvergångsformationen mellan kärret och högmossen, samt utgör en ljus Sphagnum-torf med talrika lämningar efter Carices, Menyanthes trifoliata, Scheuchzeria palustris och Eriophorum vaginatum. Torf- lagret går i dagen närmast utanför den egentliga Sphagnum-mossen och löper sedan in under densamma. Hvar den här kilar ut, har jag ej varit i tillfälle att bestämt konstatera; dock torde den ej gå lika långt in under högmossen som Amblystegium-torfven. Att afgöra bredden af Sphagnum-torfvens öfverskjutningsområde öfver denna har ej heller varit mig möjligt, hvarför detta på profilerna blott kunnat beräknas på ett ungefär med stöd af de gjorda borr- ningarna. Betydligt enklare gestalta sig lagerförhållandena inom kärrområ- dena. Inom Stormossens kärr förekommer sålunda samma »strand- dy», som ofvan nämnts från själfva högmosseområdet. Liksom inom detta öfvergår den utåt i de båda till sin petrografiska beskaffenhet såväl som till sin diatomacéflora skarpt skilda gyttjorna. Nu inträf- far en afvikelse från högmosseområdets förhållanden, i det här i stället för Scirpus- och Phragmites-aflagringarna kommer en mörk, amorf och starkt humifierad torfart, i hvilken inga makroskopiska fossil kunna iakttagas. Den har på profilerna betecknats som »dy». I densamma finnas tämligen talrika vedfragment. Ofvanpå denna dyartade bildning förekommer samma slags skogs- mylla med stora stubbar och öfriga skogslämningar som på hög- mossen. Det öfversta lagret sammanhänger direkt med högmosse- områdets Carex-Amblystegium-torf. På Södra Myren råda ungefär samma förhållanden som i Stor- mossekärret. De båda planktongyttjorna skilja sig till sin petro- grafiska beskaffenhet högst obetydligt från hvarandra och ha i profilen (profil 6, Tafla IV) på grund af sin ringa mäktighet ej erhållit olika beteckning. Närmast öfver dem kommer i myrens djupare delar en dy, fullkomligt likartad med den ofvan nämnda från Stormos- sens kärr. Denna öfverlagras af skogstorf och skogstorfven i sin tur af Carex-Amblystegium-torf. Utvecklingsförlopp. Stormossens utveckling från hafsvik till högmosse synes hafva tillgått på följande sätt. Då Litorina-hafvet drog sig tillbaka från dessa trakter, sköljde vågsvallet från kringliggande moränområden ned de här liggande lerorna i de djupare sänkorna (= de nuvarande myrbäckena). Detta framgår bl. a. af den mossen underlagrande lerans oregelbundet bandade beskaffenhet (se ofvan), och denna lera torde sålunda i sina öfversta lager utgöras af en blandning af Yoldia-, Ancylus- och Litorinalera. Att ett prof, taget från själfva strandterrassen, fräste mycket starkt för syra, bekräftar detta påstå- ende. Då hafsytan under sänkningen så småningom nådde pass- tröskeln, kunde den inom det nu afstängda området ej längre sänka sig så hastigt. Detta uppehåll har tydligen räckt rätt länge, enligt hvad jag trott mig kunna sluta af de i det föregående ett par gånger omnämnda strandterrasserna. Härmed menar jag de jäm- förelsevis plana lerytor, på hvilka stranddyn hvilar (se profilerna). En förklaring för uppkomsten af denna bildning vore den, att torfarten ifråga motsvarade den af fint fördelade organiska beståndsdelar bestående jordart, som uppkommer på mycket grundt vatten (högst någon dm.) i genom vassruggar afstängda strandvatten vid våra insjöar. Man skulle dock äfven kunna tänka sig, att denna »strand- dy» till sin bildning motsvarade de tångbankar på hafskusterna och säf- och vassbankar vid insjöstränderna, som särskildt om våren karaktärisera dessa. I förra fallet får man tänka sig vatten- ståndet några dm. högre än i det senare. Men innan denna stranddy bildats, hade vågsvallet genom att en längre tid på samma nivå ha fått bearbeta stranden och släpa ned först lera och sedan sand och grus från moränen bildat strandterrasserna. Då bäckenet börjat afskiljas från hafvet och bildade en lugnare fjärd, afsattes Rhabdonema-gyttjan ute på djupet och en equivalent till Clypeus-gyttjan närmare land, där vattnet var grundare och djurlifvet rikare. Efter afstängningen öfvergick strandgyttjan utåt så småningom först i den förut omtalade Clypeus-gyttjan, och sedan till ren sötvattensgyttja. De tre leden kunna vid en blott makro- skopisk undersökning ej skiljas från hvarandra. Att sötvattens- gyttjan afsatt sig äfven rätt långt ut från land, och att sjön således en längre tid bibehållit ungefär samma areal, bevisas genom dess i det föregående omtalade fattigdom på växtlämningar. Dessa utgjordes ju härute förnämligast af lättare föremål såsom Sphagnum-blad och 118 björkfrön, hvilka kunnat utföras af vinden, under det lämningar efter en fast, vid bottnen knuten vegetation saknades. Stormossens utseende på denna tid skulle framgå af profil 1 (Tafla II. Då den forna hafsviken definitivt afsnörts och blifvit en insjö, börja utmed stränderna täta rörformationer uppträda, på något dju- pare vatten Scirpeta, på grundare Phragmiteta, och i dessa afsattes detritusgyttja. Samtidigt fortgår bildningen af planktongyttja längre ut, och allt efter som sjön genom gyttjeanhopningarna uppgrundas, kunna de nämnda samhällena skjutas längre och längre utåt den- sammas centrum. Nåjas och en del andra växter, som förut bildat grundvattensvegetationen, dels utdö, dels undanträngas, och Nuphar m. fl. växter börja uppträda och tilltaga. På landsidan af Phrag- miteta men troligen ännu i vattnet uppstå tämligen oblandade bestånd af Equisetum limosum, hvilka närmast land börja uppblan- das med torfbildande Carices och annan sumpmarksvegetation. På detta sätt fortgår den forna Stormossesjöns igenväxning. I kärrmarkerna inkomma Salices, förmodligen på tufvor med Sphagna, hvarpå förekomsten af Sphagnum-blad i gyttjan tyder, och, möjli- gen något senare, björk och al, tills en krans af löfkärr bildats kring sjön. På denna mark börja slutligen verkliga skogsträd flytta ut. Profil 2 (Tafla II) vill söka ge en föreställning om detta skede. Emellertid igenväxer sjön fullständigt och bildar ett kärr. Detta öfvergår i sin tur i löfkärr, och slutligen täcker skogen hela ytan. Denna skog, som väl till en början har natur af sumpskog, bufvud- sakligen bestående af björk, får så småningom en mera xerofi prägel. Granarna bli höga och kottebärande, tallstammarna bli grofva med breda årsringar. I stort sett torde skogen slutligen hafva varit en tämligen ren barrblandskog. Så är åtminstone fallet i östra och södra delarna af mossen, under det björken möjligen spelat större roll i väster. Norr om högmossen flera hundra m. från land ha lämningar anträffats af Prunus padus och Rhamnus fran- gula. En skematisk framställning af skogsstadiet lämnar profil 3 (Tafla III). Vi komma så till det sista stadiet i Stormossens utvecklingshisto- ria: försumpningen. Huruvida denna börjat fullt samtidigt i de lägre (marginala) och i de högre (centrala) delarna af området, vill jag låta vara osagdt. Stor kan tidsskillnaden i alla händelser ej vara. Rundt omkring kanterna af den på det forna sjöområdet växande skogen uppträda kärrformationer, hufvudsakligen af samma eller mycket liknande prägel som de, hvilka i nutiden betäcka ytan. a Ute på de centrala delarna blir något Sphagnum-samhälle den för- sumpande formationen. Dessa båda hydrofytsamfund utveckla sig åt sidorna, det förra genom att fylla det lägre, ringformiga partiet, det senare genom att från något (antagligen ej allt för litet) centrum sprida sig åt periferien. Ett jämförelsevis tidigt skede af denna för. sumpning framställes (skematiskt) på profil 4 (Tafla III). Så små- ningom börja försumpningsformationerna mötas på några ställen. Sphagnum rår i den strid, som nu uppstår mellan dem. Därtill har den föröfrigt alla betingelser: den högre ståndpunkten vid anfallet, hvilket gör att den kan »vältra ut> öfver kärret, ett större obero- ende af horisontalplanet samt större tillväxthastighet. En öfver- gångs- och depressionszon bildas, innehållande representanter för båda de olika sumpsamhällena och dessutom några egna arter. På detta stadium befann sig mossen, då utdikningen afbröt dess vidare utveckling (profil 5, Tafla IV). Kärrområdenas utveckling är i grunden densamma, ehuru betyd- ligt mindre komplicerad. Sjön igenväxer här mera omedelbart. Redan från början, d. v. s. från den tid, då densamma afsnördes från hafvet, är bäckenet här mindre djupt. Det behöfs därför be- tydligt mindre medverkande omständigheter för att resultatet skall blifva detsamma: igenväxning och det forna sjöområdets betäckande med skog. Hvilka växtformationer som här förmedlat öfvergången, är jag ej i stånd att exakt afgöra. De ha ej kvarlämnat aflagringar af någon betydande mäktighet. Sjöns djup inom dessa områden har blott uppgått till omkring en meter, under det att densamma inom högmosseområdet varit minst dubbelt så djup. Om moränbäckenets sannolika stora djup ute under mossen har i det föregående talats. En följd af detta blir, att gränslagret mellan den marina leran och gyttjorna kommer att ligga fullkomligt hori- sontellt. Gyttjeanhopningarna åter bilda en kupol, visserligen föga utpräglad, men dock till sina verkningar synnerligen effektfull. På grund däraf att det xerofila växtsamhället, skogen, följer tämligen tätt på de hydrofila kärrsamhällena, kommer gyttjekupolens höjning i midten att äfven under skogsskedet göra sig gällande. Den skog, som kläder högmosseområdet, får sålunda sina högsta partier i cent- rum, under det en sänka förefinnes rundt omkring. Skogen lämnar efter sig betydligt mindre mäktiga torfaflagringar än öfriga forma- tioner. På ett framskridet stadium blir troligen torfbildningen rätt obetydlig, hvadan olikheterna i lagrets mäktighet så småningom utiämnas. Då området sedermera inträder i försumpningsstadiet, 120 kan denna försumpning utmed kanterna, där fastmarksvatten af mera näringsrik beskaffenhet silar fram, ej åstadkommas genom Sphagna (GUSTAFSSON 1909 sid. 19). Detta blir däremot fallet i det högre belägna centrum, hvarest nederbörden blir den enda fuktig- hetskällan. Sphagnum-torfyven kommer i sin tur på grund af under- lagets topografi att influeras till sin byggnad. Till frågan om hög- mossars topografi skola vi återkomma i ett senare sammanhang. Mossarnas vittnesbörd om klimatväxlingar. Den lagerföljd, som ofvan påvisats för Bälinge Mossar, innebär i och för sig ingenting originellt, utan liknar, om man bortser från detaljerna, hvad man finner i mellansvenska mossar i allmänhet, ifall dessa äro af samma ålder. Som i det föregående visats, hafva Bälinge Mossar i likhet med de flesta andra myr- och mossmarker i Upland (se t. ex. ToLrF 1900 : I sid. 8), sedan hafvet drog sig tillbaka, öfvergått från att vara grunda sjöar till att bli skogbärande mark. Därefter har en för- sumpning ägt rum, hvilken förvandlat skogen i kärr och mossar. Som jag senare skall visa, öfverensstämma dessa olika utvecklings- skeden till tiden med dem SERNANDER (1910: II) sökt fastställa för Litorina-tidens bildningar. Af inom området förekommande torf- mosslager skulle på detta sätt Rhabdonema- och Clypeus-gyttjorna samt en del af sötvattensgyttjan komma att bli af atlantisk ålder, större delen af den senare och detritusgyttjan tillika med kärrtorfven och skogstorfven af subboreal och slutligen Carex-Amblystegium- torfven och Sphagnum-torfven af subatlantisk ålder. Mot denna förklaring kunna invändas en hel del saker. Allden- stund de gamla sjöbäckena i allmänhet äro mycket grunda, vore det tänkbart, att dessa genom en långsam nederodering af aflopps- kanalen blifvit tömda. På grund af sitt större djup kom emellertid Stormossens nordligaste parti att under lång tid fortfarande vara en insjö, hvilken endast så småningom kunde växa igen. I de lager af våra torfmossar, hvilka tolkats som subboreala, förekomma lämningar af sydliga växter t. ex. Trapa natans och i Norrland hassel norr om de nutida gränserna (se t. ex. SERNANDER 1892 sid. 58, GUNNAR ÅNDERS- SON 1902), samt i mellersta Sverige ej sällan ek. Ek är emellertid hittills icke funnen fossil i Bälinge, men såväl jag själf som pro- fessor SERNANDER ha funnit hasselnötter i stubblagret om än i ringa mängd. Vidare skulle kunna nämnas, att den formationsföljd, som 121 utvecklingen angifver, vore den naturliga: sjö — kärr — löfkärr — skog. Försumpningen skulle ju möjligen kunna bero på någon uppdämning af afloppsbäcken söder om högmossen. Hvad den första af dessa saker angår, är det nu omöjligt att konstatera fakta. Det ursprungliga afloppet från Stormossen har varit utplånadt och igenfylldt sannolikt sedan förra århundradets början, och den nya afloppskanalen har gräfts genom morän till ganska afsevärdt djup. Denna morän är till sin beskaffenhet mycket hård och svårarbetad. Den ursprungliga passhöjden angifves af vattenytans höjd på profil 1 (tafla II). För att åstadkomma en genombrytning af denna passhöjd, som på relativt kort tid kunde sänka sjöns vattenyta, hade med all sannolikhet behöfts betydligt större vattenmängd än den, som genom Stormossens båda tillopp tillföres området. Vidare få vi komma ihåg, att landskapet till sin topografi är mycket flackt, hvadan något starkare fall och därmed större erosionsmöjligheter ej kan tänkas. Eklämningar ha, som ofvan nämnts, ej anträffats. Det måste dock tilläggas, att större delen af området ej blifvit undersökt i detta hänseende. De trakter, som jag haft tillfälle att närmare undersöka, inskränka sig till själfva högmosseområdet och trakten närmast söder därom. Det är emellertid mycket tänkbart, att eken längre söder- och västerut haft bättre existensvillkor. Högmosse- gyttjornas lämningar af kärr- och mossväxter tyda just ej på några för eken lyckliga betingelser i norr. Hasseln är som sagdt ganska sällsynt, 1 det att endast tre nötter anträffats. Formationsföljden visar en kontinuerlig öfvergång från hydrofi till xerofil vegetation. Hvad som härvidlag är mäst anmärknings- värdt är den relativa snabbhet, hvarmed öfvergången försiggått. Ännu medan i det nuvarande högmosseområdets centrala delar öppet vatten fanns, inkom skogen på kanterna (se profil 2, tafla II). Och det är förnämligast denna omständighet, som gör, att jag för tolk- ning af stubblagret ansluter mig till SERNANDER och betecknar det- samma som suborrealt. Torr har (1900: II) från Upland framdra- git en del exempel på torfmarker, som i nutiden äro skogklädda eller hålla på att öfverväxas med skog. Själf har jag sommaren 1908 sett samma företeelse i Dalarna på vägen mellan Annefors och Tyfors bruk i Säfsnäs socken, där grof, mossig tallskog växte på ett underlag af multnad torf till c. I m:s mäktighet. Knappast kan emeller- tid i dessa fall en så hastig formationsväxling tänkas som den i Bälinge. Dylika fenomen mana emellertid, som SERNANDER också vid uppre- Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 5 122 pade tillfällen framhållit, till försiktighet vid tolkningen af stubbla- ger som subboreala. Bälinge Mossar ha redan vid ett tillfälle varit föremål för diskus- sion i litteraturen. SERNANDER omnämner (1909:1 sid. 257) Stor- mossen i Bälinge såsom ett exempel på, hur subboreala växtsam- hällen kunna ha sin rot i atlantiska bildningar, samt hur däraf fram- kallade topografiska oregelbundenheter i de subboreala skogarna i sin tur kunna återverka på den subatlantisk-recenta vegetationens utveck- ling. Han visar sålunda där, hurusom den gyttjekupol, hvars bild- ning jag i det föregående samt å de analytiska profilerna (profilerna 1—4) sökt tolka, kommit skogsbottnen i midten af mossen att ligga högre än i de perifera delarna, samt hur i följd däraf försumpningen skett genom Sphagna från midten och Amblystegia från kanterna. Som stöd härför återger han en af mig uppgjord profil från Stor- mossen. I den skriftväxling, hvari ifrågavarande uppsats utgör ett led, återkommer HAGLUND (1909 : II sid. 391) till detta ämne och bildar sig angående Bälinge Stormosse följande föreställningar: trakten är kal eller uppodlad med massor af afloppsdiken mynnande i mossarna, hvarjämte nederbördsområdet är mycket stort. Han anser vidare, att försumpningen af den på mossområdet växande skogen börjat, då skogarna i trakten uthuggits och marken uppodlats. Genom agrikultur- geologiska undersökningar anser sig HAGLUND nämligen kunna visa, att ett visst samband finnes mellan en bygds ålder och transgres- sionsföreteelserna i traktens torfmossar (1. c. sid. 392). Just beträf- fande Bälinge Mossar råka emellertid dessa beräkningar slå fel. Trakten är mycket skogig och för att vara belägen i mellersta Upland glest bebyggd; bönderna i Bälinge hufvudbygd säga också, att deras sockenbor i mosstrakterna bo >»på skogen>. I följd af den ringa bebyggelsen är naturligtvis marken föga odlad och en del möjligen odlingsbar mark upptages ännu af skog samt mindre ängar och ört- backar, således af naturliga växtsamhällen. Jag har ej under mina vandringar rundt högmossen sett ett enda afloppsdike mynna i kärret. Slutligen är nederbördsområdet på grund af de topografiska förhållandena i trakten, den i stort sett flacka, småkuperade ter- rängen och de täta, låga passpunkterna mellan de många små vatten- dragen, ganska obetydligt. Härmed inses lätt, att HaAGLUunps försök till tolkning af försumpningen af Bälinge Mossar saknar skäl för sig. Stormossesjöns vattenyta var under början af igenväxningstiden, då förloppet sannolikt gick långsammare än sedan, stadd i långsam 123 sjunkning. Hur långt denna gått är omöjligt att exakt afgöra. Den limno-telmatiska kontakten (von Post 1909 sid. 637—640) ligger på sitt djupaste ställe å profilerna 2—4 c. 1,2 m. under vattenytan å profil 1. Om denna siffra dock är ett uttryck för den verkliga sänkningen, torde vara mycket osäkert, bl. a. därför att mossarna, då profilen gjor- des upp, varit påverkade af utdikningen under flera år. Om sjön under någon del af vegetationsperioden år efter år varit afloppslös, hvilket enligt SERNANDERS (t. ex. 1910: II), GAvELINS (1907 sid. 39) med fleras åsikt i subboreal tid varit fallet med ett flertal sjöar i södra och mellersta Sverige, vågar jag icke afgöra. Nu återstår ytterligare att orda något om den sista försumpningen, som enligt SERNANDERS teori skulle vara subatlantisk. Gent emot honom betonar emellertid HaGLuNnDp skogseldens verkan för försump- ning af förut skogbeväxt mark och anser, att flertalet mossar äro af sent datum och att en stor del uppkommit genom människans ingripande, genom svedjning och kyttning (HAGLUND 1907 sid. 19, 1908 sid. 314, 1909 : II sid. 389 etc.). Jag anser emellertid, att denna förklaring ej äger sin tillämpning för Bälinge Mossar. Dels har försumpningen här ägt rum hufvudsakligen med brunmossor och andra kärrväxter och endast till en relativt ringa del och under särskilda omständigheter med Sphagna, hvilka ju enligt HAGLUNDS åsikt är den försumpande växtgruppen på gamla moss- och myr- brändor, dels har i kontakten mellan den gamla skogsbottnen och de försumpande formationernas torf icke något brandlager iakttagits. Kol har dock, som förut nämnts, på en punkt hittats ett stycke ned i stubblagertorfven, men man finner ofta kol i torf, och detta på de mäst olika nivåer. I profiler från Gångmossen på gränsen mellan Sparrsätra och Frösthults socknar i sydvästra Upland, hvilka jag upptagit hösten 1910, har jag t. ex. funnit flera kolränder, väl afgränsade såväl uppåt som nedåt. Ingenstädes träffades kolet i kontakten mellan Sphagnum-torfven och underlagrande torfslag, men väl på olika nivåer 1 löfskogstorf och kärrtorf under Sphagnum- torfven samt i den senares öfre delar. WEBER omnämner ofta brand- lager på olika ställen i lagerserien, bland annat under starka stubb- lager; i skogstorfven under den präglaciala högmossen vid Läne- burg befunno sig ej mindre än tre tydliga brandlager, samtliga ett stycke ned i lagret och under kontakten med Sphagnum-torfven (WEBER 1910 sid. 134). Dock vill jag ingalunda förneka, att skogs- eld och svedjning under särskilda omständigheter kunna förorsaka Sphagnum-försumpning. 124 Vi skola nu öfvergå till en närmare redogörelse för tidsbestäm- ningarna. Arkeologiska anknytningspunkter för tideräkningen. Man har alltmer börjat söka efter anknytningspunkter mellan den arkeologiska tideräkningen i år och den kvartärgeologiska i perioder, af hvad slag nu dessa än må vara. SERNANDER (t. ex. 1910 : II) har för sin del kommit till det resultat, att den varma och fuktiga atlan- tiska perioden till sin hufvuddel sammanfaller med den äldsta sten- åldern i Skandinavien, representerad hufvudsakligen i landets syd- liga delar. Redan under stenålderns båda följande perioder börjar klimatet bli torrare, under döstid och gånggriftstid (till omkring år 2000 f. Kr. enl. MontELIiI kronologi, se t. ex. MontELIus 1906 sid. 65 och 66). Den subboreala perioden infaller, kan man sålunda säga, med gånggriftstid (2500—2000 f. Kr.) och räcker bronsåldern ut (till omkr. 550 f. Kr.). Ungefär till denna sistnämnda tidpunkt förlägger SERNANDER den subatlantiska klimatförsämringen, då klimatet rela- tivt hastigt blir kallt och fuktigt. Enligt ALMGREN (1906 sid. 19) och mina egna undersökningar sommaren 1910 ligga de hittills bekanta stenåldersboplatserna i Upland på 37,,—41,5 m. (Åloppe-Mjölkbo) och 35,,—41,; m. (Tors- lunda i Tierp) öfver hafvet. ALMGREN har (1. c. sid. 4 ff.) visat, hurusom hafvet vid den tid, då dessa boplatser voro bebodda, nått ända fram till desamma. Vidare påpekar-han (1. ce. sid. 115), huru- som man bör förlägga dessa boplatser till gånggriftstid (2500—2000 år f. Kr.)). ExzHoLnrm fixerar (1911: sid. 254) den ifrågavarande bo- platskulturens upphörande till öfvergången mellan döstid och gång- griftstid. Vid denna tid, omkring år 2500 f. Kr., skulle således hafvet ännu hafva nått ungefär 35 m. högre än nu. Bälinge Mossar ligga 40—45 m. öfver hafvet, och följaktligen kan man beräkna, att de afskilts från hafvet under senare delen af döstiden, eller enligt den SERNANDERSKA periodräkningen under atlantisk tid. Äfven ett annat arkeologiskt vittnesbörd af mera påtaglig art finnes från trakten. Enligt ExHorm (1909 sid. 64) är vid Oxsätra by SO om Stormossen funnen en skifferknif. Författaren ifråga visar, huru- som skifferredskapen äro intimt förbundna med den hittills kända upländska boplatskulturen (1. ce. sid. 66 ff.) och att denna, där skiffer- redskap äro funna på något afstånd från den dåtida kusten, dock i allmänhet är knuten till något vattendrag. I detta fall skulle således den skifferkultur, hvarom fyndet bär vittne, vara knuten 1235 till mossjöarna, hvilka under ifrågavarande tid med sitt sannolikt rika växt- och djurlif erbjödo den jakt- och fiskeidkande befolkningen rätt goda utkomstmöjligheter. Själfva hafsstranden torde för öfrigt genom undersökningar, som jag själf gjort våren 1911 ej hafva varil mer än ett par km. aflägsen SO om myrarna. Ett minne från en senare tidpunkt är den kafvelbro, hvilken nagra timmar före min afresa från mossarna 1 augusti 19038 anträffades vid dikesgräfning i mynningen af den vik af Stormosse-kärret, som sträcker sig upp mot gården Nyby. Dess läge är på kartan utsatt endast ur minnet. Spången ifråga bestod af tvenne längre stänger med ungefär en half meters mellanrum (om klufna eller icke kan jag nu ej erinra mig), tvärs öfver hvilka voro lagda klufna störar af ungefär en meters längd. Dessa senare voro ej afsågade i ändarna utan tillspetsade, tydligen med yxa. Bron ligger på ett djup af 60 cm. i Amblystegium-torfven, hvars mäktighet här uppgår till unge- fär en meter. Nyby-vikens mynningsområde har sedan gammalt kallats »Nyby spångmyr», men för 50—60 år sedan hade man just här plägat ro i eka öfver viken. Följaktligen kan i detta fall knap- past talas om en så hastig tillväxt i torfven, som den HAGLUND (1909:T1 sid. 188) söker bevisa för t. ex. Sphagnum-torfven i Emmaljunga- mossarna på gränsen mellan Skåne och Småland. Om vi med SER- NANDER antaga, att den postglaciala klimatförsämringen inträffat om- kring år 550 f. Kr. och vidare antaga, att den torf, hvari spången ligger inbäddad, under hela sin bildningstid vuxit kontinuerligt, komma vi till tiden omkring 400 e. Kr. som den tidpunkt, då spången ifråga tjänat sitt ändamål. Något verkligt bevis för att så varit fallet är naturligtvis svårt att framdraga. Samtidigt med fyndet af denna spång fick jag höra, att ett litet område af kärret strax S om högmossen likaledes sedan gammalt kallats »Svartarbo spångmyr». Äfven här skulle vid dikesgräfning en spång hafva anträffats ehuru af något annan byggnad, i det den ägt ett underlag af stora stenar. Kanske är Svartarbo-bron af samma konstruktion som den af SERNANDER m. fl. undersökta » Läby-bron»(SER- NANDER 1908: II sid. 146), härstammande från yngre järnåldern. Möjligt är ju också, att de båda broanläggningarna i Stormossen haft ett visst samband med hvarandra. Högmossen har säkert i alla tider varit gång- bar, men för att komma öfv er det kringliggande kärret behöfde man på hvardera sidan en spång. En annan tydning vore den, att den först- nämnda af de båda broarna endast tjänat till öfvergång öfver Nyby-vi- ken. Ytterligare en möjlighet finnes. Såvidtjag nu kan erinra mig, ledde 126 Nyby-spången i riktning från den moränholme, som på den växtfysiog- nomiska kartan (Tafla I) synes Ö om ifrågavarande spångmyr och genom ett smalt laggparti sammanhänger med fasta landet, till en annan dylik just i mynningen af »viken>. Alldeles omöjligt vore det naturligtvis ej, att den sistnämnda af de båda holmarna under äldre tider varit säte för något slags kult. Dylika företeelser äro ej okända. En undersökning af L. v. Post och S. LIinpQvist (LINDQVIST 1910) visar, att en dylik kultplats från 500-talet e. Kr. kunnat vara belägen i en myr t. o. m. utan direkt underlag af morän. Enligt hvad nyss meddelats, hade man för 50—60 år sedan rott öfver »Nyby spång- myr» och ägde ej alls någon kännedom om den i torfven begrafda spången. Att namn bibehållit sig från järnåldern och till och med kunna spåras in i bronsåldern, är ett kändt faktum. VEGETATION: Den växtfysiognomiska kartan (tafla I) visar de stora typer af växtsam- hällen, hvilka finnas representerade på Stormossens högmosseområde"), samtderas fördelning ifältet. Hufvudtyperna utgörassom synes af följande: Busklagg och kärrängar Calluna-facies 9 2 Mosshed J Carex-Amblystegium-kärr | Vaginatum-facies Starrmosse Tallmosse. Tufdunsmosse De två sistnämnda bilda tillsammans högmossens växtsamhällen. Starrmossen och tufdunsmossen utgöra öfvergångsformer mellan denna och kärret. Detta senare är 1 likhet med högmossen en utpräg- lad hufvudafdelning för sig. Slutligen bilda laggen och kärrängarna alternerande öfvergångar till fastmarksvegetationen. Vi skola nu till en början genomgå de olika typernas växtfysiognomi var för sig och därefter se till i hvad samband de stå till hvarandra. Busklaggen. Denna term har ej förut varit använd i litteraturen. I stället för busklagg skulle man ju äfven lämpligen kunna säga kärrlagg till skillnad från mosslagg; den senare termen är emellertid föga använd — man talar 1 detta fall vanligen endast om lagg — och termen kärrlagg är från växtfysiognomisk synpunkt mera intetsägande än 1 Härmed menas liksom i det föregående den del af Stormossen, som kartan tafla I omfattar, således högmossen (»Rödmossen») jämte kringliggande kärr. 127 busklagg. Med lagg menar man ju den fullfärdiga högmossens gräns- formation mot fastmarken. Då enligt hvad jag i slutet af uppsatsen ämnar visa, ifrågavarande buskformation vid en framtida högmosses transgression öfver kärret utgör begynnelseformationen för den egent- liga mosslaggens viktigaste afdelning, laggbäcken, anser jag, att den redan från början bör kallas ett slags lagg. Som af den växtfysiognomiska kartan synes, förekommer busk- laggen rundt högmossekärret blott med ett par afbrott. Den är, som jag nyss antydde, tillfinnandes endast där kärret gränsar till skog och finnes ibland icke ens där. Den saknas alldeles på en sträck: af omkring 500 m. strax S och SV om högmosseområdet, hvilket här stöter till typisk granskog. Ö om mossen har skogen i senare tider blifvit uthuggen, och ett slags örtbacke har här uppstått med höga gräs, Calamagrostis-arter m. m. Här finnes busklaggen ännu kvar, men för en tynande tillvaro. Den behöfver för sin trefnad tydligen »ryggstöd» af skogen. Busklaggen kan indelas på två olika sätt, dels i vertikal led dels efter sin sammansättning. I förra fallet skiljer man mellan laggens bottenformation och laggtufvorna, 1 senare fallet kan man uppställa åtminstone tvenne olika hufvudtyper, björk-al-lagg och Salix-lagg, af hvilka den förra vanligen gränsar till öppet kärr, den senare till löfkärr, med hvilket den bildar öfvergångar. Björk-al-laggen karaktäriseras, som namnet antyder, af björk- och albuskar, som stå på tufvor, ofta rätt höga, hvilka för öfrigt till stor del äro bevuxna med skogselement. Dessa tufvor kunna dessutom äfven bära enstaka exemplar af tall och gran samt särdeles ofta Rhamnus frangula, någon gång Viburnum opulus och Sorbus aucuparia. Inom Salix-laggen äro tufvorna mera tunnsådda och kunna till och med alldeles saknas. Salices förekomma såväl på tufvorna som uppstigande direkt ur bottenformationen. Skogselementen äro mera sällsynta, beroende på, att denna afdelning ofta bildar busklaggens mot kärret längst framskjutna förposter. Under det björk-al-laggen är tämligen tunn (i vertikal utsträckning) och ljus, utmärker sig Salix- laggen genom att bilda mäktiga, täta, ofta ogenomträngliga snår. Luften inne 1 Salix-laggen är äfven under torra dagar mycket fuktig. Enstaka, tämligen höga tallar, granar och björkar föra ibland en tynande till- varo på höga tufvor, hvilket vittnar om, att här en gång funnits den andra af laggens hufvudformer. I allmänhet kan man säga att Salix- laggen bär en betydligt mera hydrofil prägel än björk-al-laggen. Några ståndortsanteckningar skola ge en fylligare bild af laggens 128 olika typer. MNumereringen hänför sig till den växtfysiognomiska kartan (tafla D, där motsvarande siffror finnas utsatta. De olika skiktens beteckning är hämtad från Hurr (1881): A = högsta skogs- skiktet; B = lägsta skogsskiktet; C = snårskiktet; D = högsta fält- skiktet; E = mellersta fältskiktet; F = lägsta fältskiktet; G = botten- skiktet. Frekvensgraderna äro likaledes HuULTtTs: y=ymnig; r=riklig; St==strodd; t = tunnsadd; e = enstaka. Ståndortsanteckning N:o 1, i laggen strax N om Syvyartarbo spång- myr, uppgjord af. TH. ERIES (19 15/707)s4 En öprofytan foten: med björkar på höga tufvor. Själfva bottenytan var småtufvig genom den fläckvisa förekomsten af Carex teretiuscula, Carex stellulata, Carex canescens, och Juncus articulatus. Mellan dessa småtufvor låg torfven i det närmaste bar. Bestand: Ranunculus flammula t D. Agrostis canina e Viola suecica t Glyceria fluitans e Veronica scutellata f.glabra e—t E. Carex canescens s | Alnus glutinosa (ungplanta) e » loliacea e—t | Mentha sp. e teretiuscula (tufbildan- | Spircea Ulmaria e de) e—t: G. Sphagnum teres (på ett par ampullacea (steril) e tufvor; ej torfbildande) r—y Equisetum palustre e Astrophyllum affinel äfven på > silvaticum e > undulatum |” tufvor F. Carex stellulata s—r | Acrocladium cuspidatum ] Juncus articulatus s | Amblystegium cordifolium A | Caltha palustris t | Climacium dendroides l Galium palustre t Philonotis fontana | OC KS r SÅ A B C z Glyceria = NY nn | Carices gt S F NUNVNANYÄSSSRDSå qB RÅ | Juncus, Carices och örter G DISISNUAIA SN SSSSSSUSSY SpAagmum teres Fig. 3. Björk-al-lagg. Profyta N:o 1. 120 Fig. 3 utgör ett diagram af denna profyta. — I närheten af den- samma har jag själf antecknat följande växter: Carex vulgaris e » Eriophorum angustifolium e Menyanthes trifoliata e—r | Stellaria palustris (ett ex.) Equisetum fluviatile e—Ss | Pedicularis palustris e Comarum palustre e—Lt | Potentilla Tormentilla e Melampyrum pratense e Björk-al-laggens bottenformation afgränsas alltid skarpt utåt kärret. Tufvorna däremot glesna endast så småningom, och det är ej alltid Oo Oo Å lätt att säga, hvar gränsen mellan kärr- och laggtufvor bör dragas. Oo Oo Or Ofvergången sker nämligen därigenom, att skogselementen (t. ex. D Oo Oo Oo Oo N Vaccinium vitis idea, Hylocomium-arter och barrträdsbuskar) så små- ningom försvinna och ersättas af andra element (t. ex. Andromeda polifolia, Spherocephalus palustris m. m.). Från ett par tufvor belägna i kärret strax utanför föregående profyta kan jag anföra följande af Oo J Urs Å mig i augusti 1908 gjorda ståndortsanteckningar, som tjäna till att belysa detta förhållande: I. Bestånd: C.: Betula odorata, s—T | Ledum palustre e Alnus glutinosa s | Picea abies e Picea abies, 1 ex., död och torr t Pinus silvestris (som ofvan), Pinus silvestris (med kraftiga AMEN 6 ärsskott) e | Rhamnus frangula e D. Betula odorata s E. Comarum palustre e Alnus glutinosa t | Picea abies e Equisetum limosum e Rhamnus frangula e A B (0 Betula och Alnus D Betula E Comarum F Ris G Sphagnuwm rubelluns Fig. 4. Laggtufva. 130 Vaccinium vitis idea t—s Andromeda polifolia e—t G. Sphagnum rubellum (bildar tufvans hufvudmassa) y Hylocomium parietinum| > proliferum | II. Bestånd: Betula odorata s Pinus silvestris, 1 ex. 7—8 m. högt, ett dödt ex. 4—53 m. t Betula odorata s Sorbus aucuparia ett ex. e Comarum palustre (äfven med vinterståndare) e—t Equisetum limosum e Lo Bestånd: C. Betula odorata s Picea abies, låg och utbredd samt öfverklädd med epi- fyfen.Ss Alnus glutinosa t Rhamnus frangula e AH H Fig. 5. Sr om Ed Amblystegium stramineum) Spheerocephalus palustris | Thuidium Blandowii J Hylocomium-täcket genom- spränges här och där af Sphagnum. t Picea abies e Sterila Carices t Sorbus aucuparia, 1 ex. 3 dm. högt, e Vaccinium vitis idea (fertil) s Menyanthes trifoliata +t Viola palustris (fertil) e Mossor som på föreg. tufva. Comarum palustre e Equisetum limosum e Comarum palustre e Menyanthes trifoliata e Mossor som på föregåande tufva. Betula Comarum Comarum Menyanthes Sphagnum rubellum Laggtufva. Figg. 4 och 3 ge en skematisk framställning af vegetationen på tufvorna I och III, den förra med skogselementen mäst framträdande, den senare med kärrväxter. Af endast för tufvorna typiska växter 131 märkes särskildt Viola palustris. Bland mossorna ingå Spherocepha- lus palustris och Amblystegium stramineum alltid i kärrtufvornas bot- tenvegetation. På en i närheten liggande tufva anträffades af typiska tufväxter Geum rivale samt af skogselement Galium boreale och Myrtillus uliginosa. Norr om den fastlandsudde, som från Ö skjuter ut ända till starr- mossen i östra delen af kärret, gjorde jag i augusti 1908 följande ståndortsanteckning (N:o 2) i typisk Salix-lagg: Profytans storlek: 10Xx5 m. Topografi: 3 tufvor funnos, men ytan var för öfrigt jämn. Beskuggning: ”/s. Myllans djup: 3—4 em. Underlag: Amblystegium-torf. Bestånd: B. Betula odorata, 3 ex. (på tuf- Equisetum palustre (fertil) e vorna) s | Eriophorum latifolium, 1 ex. e Picea abies, 1 ex. (på en tufva) e | E. Menyanthes trifoliata (delvis Pinus silvestris, 1 afbrutet ex. | fertil) r—y (på en tufva) e | Comarum palustre xr(—yY) C. Salix cinerea (dels på tufvorna, Naumburgia thyrsiflora (ibl. dels på marken) s fertil) e Picea abies, 1 ex. (på en tufva) e F. Menyanthes trifoliata s Betula odorata (på tufvorna) e Naumburgia thyrsiflora t D. Carex ampullacea t Galium palustre e Equisetum fluviatile +t | G. Sphagnum squarrosum y Carex canescens e—t Astrophyllum cincelidioides) + ER Comarum palustre(kraftig växt, | » undulatum far y delvis fertil) e ert rs r I A N W | B | NW Betula NN | C | NS Salix cinerea | N NN D NN | Equwisetum fluviatile E NNINNNANW NW NW | BW ÅN Menyanthes och Comarum F NNUYNW ooo Menyanthes GG DN YSNS ISCSSSSSSITETISEITIIISS|TSTYS I Sphagnum squarrosum Fig. 6. Salix-lagg. Profyta N:o 2. 132 På tufvorna förekom (med undantag af träden, se ofvan) samma vegetation som på marken, ehuru i allmänhet tunnare. På en tufva växte Vaccinium vitis idea. Bland mossorna rikliga Hylocomia, sär- skildt H. proliferum men äfven H. triquetrum. — Fig. 6 är ett dia- gram af denna profyta och fig. 7 en fotografi af densamma, som kan tjänstgöra som illustration på typisk Salix-lagg. En annan i fråga om såväl fältskiktens som bottenskiktets vegeta- tion skiljaktig profyta har antecknats af TH. Fries i Juli 1907. Träd- Fig. 7. Salix-lagg. Profyta N:o 2. och snårskiktens hufvudmassa utgjordes här utom af Salix cinerea äfven af Salix pentandra; dessutom förekommo på tufvor Betula odorata, Alnus glutinosa, Picea abies och Pinus silvestris. Vegetation saknades ofta mellan tufvorna, och torfven täcktes här af vissna löf. Af särskildt märkliga arter i bottenskikten märkas Ranunculus flam- mula, Parnassia palustris, Epilobium palustre och Caltha palustris, tillhörande kärrängarnas arter, samt Valeriana officinalis, hvilken växt i Södra Myrens laggar spelar en mycket framträdande roll. I botten- skiktet förekom utom de flästa i det föregående nämnda arterna Sphagnum contortum och Amblystegium vernicosum samt Astrophyllum 133 medium, af hvilka de båda förstnämndas samt de nyssnämnda fanero- gamernas förekomst äro ett utslag af den starkare belysningen. För- hållandet visar, att ett visst samband finnes mellan de båda kantfor- mationerna, busklaggen och kärrängarna. Ännu några saker rörande busklaggens växtfysiognomi äro värda ett omnämnande. Ett stycke SV om högmossprofilens sydöstra änd- punkt (se kartan Tafla I) utgöres laggen af nästan ren al-lagg. Trä- den stå på höga tufvor med vegetation af ungefär samma samman- sättning som den ofvan beskrifna. Mellan dessa trädbärande tufvor förekommo sådana bildade af Carex acuta, och hvilka hade en höjd af ända till 6—7 dm. Äfven förekommo täta men lägre tufvor af Carex ampullacea. Marken mellan dessa Carex-tufvor är vegetations- lös och betäckt af vissnade löf från alarna. Men ett stycke längre in mot land i denna lagg förekom såsom den enda bottenväxten Coralliorhiza innata i talrika exemplar. Ännu något längre in i den långsamma öfvergången till granskogen uppträdde i täta bestånd Equisetum silvaticum utan inblandning af andra växter. Ett par typiska laggväxter, som icke blifvit nämnda i det föregå- ende, äro Lysimachia vulgaris och Calla palustris. Den förra finnes i stora kraftiga exemplar i yttre delarna af den mäktiga busk-laggen strax Ö om torpet Löfhyddan. Denna består här af mycket tätt stående, höga tufvor med Alnus glutinosa och Betula odorata, hvilkas löfverk bildar ett slutet tak. Marken mellan tufvorna saknar mossor, och vegetationen utgöres endast af (utom Lysimachia) Comarum pa- lustre i verkliga jätteexemplar med blad af ända till 2 dm:s diame- ter samt: Menyanthes trifoliata, äfven den ovanligt storväxt. Former- nas storlek beror antagligen på den starka beskuggningen och den stora luftfuktigheten. I Salix-laggen på Nyby-vikens sydvästra sida finnes i enstaka exemplar Calla palustris, en växt, som troligen skulle kommit att spela en mera framstående roll i en framtid, om ej mossens utveckling nu blifvit i förtid afbruten genom utdikningen. På Södra Myren är laggen vanligen af alldeles liknande slag som på Stormossen. På ett och annat ställe kunde dock en annan form iakttagas. Så t. ex. vid norra ändan af den här dragna profilen. Laggen var där mycket mäktig och gränsade intill en löfäng. Dess yttre delar utgjordes af täta, höga alar, som stodo direkt i botten- formationen; tufvor saknades alldeles. Innanför detta täta och höga snår var trädvegetationen mera gles. Marken saknade fullkomligt mossor men hade ett tätt mellersta fältskikt af steril Spircea Ulma- ria och (ibland fertil) Valeriana officinalis; äfven förekom Paris qua- 134 drifolia. Träden utgjordes af Betula odorata, Alnus glutinosa och Picea abies. Af buskar funnos Rhamnus frangula och Viburnum opulus samt Sorbus aucuparia. En fotografi af denna lagg är fs. Fig. 8. Lagg. Södra Myren. Kärrängarna. I kanterna af kärrområdena förekomma på de ställen, där lagg saknas, en rad mycket artrika växtsamhällen. Dessa karaktäriseras utom genom rikedomen på arter genom den talrika förekomsten af högre växter, tillhörande de naturliga ängarnas konstituenter. De Carex-arter, som uppträda i dessa samhällen, äro framför allt Carex panicea och Carex flava. Utåt öfvergå kärrängarna ofta i renare Carex panicea-formationer eller i Sesleria-ängar med ymnig Sesleria coerulea och tunnsådd Molinia coerulea i mellersta fältskiktet. Ibland utgöras de af mycket örtrika Sesleria-ängar, där karaktärsväxten har frekvensen »riklig». Inom kärrängen förekommer Spircea Ulmaria ofta 1 tämligen rena bestånd och någon gång Juncus filiformis i så- = ZE 1 7 4 1. Örtbacke 2. Kärräng 3. Spirgxa Ulmaria-formation 4. Juncus filiformis-formation IT Carex panicea-formation Fig. 9. Kartskiss öfver profyta N:o 3. N. om högmossen. Bestand: E. Agrostis canina r Poa pratensis r Aqrostis vulgaris s Festuca rubra s Juncus filiformis s Aira ccespitosa t Calamagrostis stricta e Equisetum palustre e Geum rivale e Luzula campestris e 135 dan frekvens, att man kar tala om Juncus filiformis- formationer. Gränsen mel- lan de egentliga kärrängar- na och angränsande Carex- formationer, tillhörande kär- ret skulle kunna dragas, där Amblystegium — intermedium (+ Ambl. stellatum) nästan uteslutande börjar bilda bottenskiktet; detta är fal- let inom Carex panicea-for- mationen. Bifogade kartskiss (fig. 9) ger en föreställning om de nämnda formationernas för- delning inom ett område af kärrängen i norra delen af Stormosse-kärret. De oliks formationerna hafva stånd- ortsantecknats af FRIES och ANDERBERG 1 juli 1907 på sätt som följer: Ståndortsanteckning I (ANDERBERG). Kärrängens hufvudformation. Lychnis flos cuculi e Rumex acetosa (fertil) e Spircea Ulmaria e Comarum palustre —s Caltha palustris t Carex panicea t Rhinanthus major t Carex ampullacea e >» — canescens e flava e Galium palustre e 136 Galium uliginosum e Ranunculus auricomus e flammula e repens e Diagram af profytan fig. 10. SSAISSSSIYV | Fig. 10. Kärräng. Ståndortsanteckning II (FRIES). Bestånd: D. Spircea Ulmaria t 2 » r (fläckvis y) Agrostis canina s Juncus filiformis t—S Agrostis stolonifera t Atra ccespitosa t Festuca rubra t Poa nemoralis t Ranunculus acris t Briza media e—t Anthoxanthum odoratum e Calamagrostis stricta e Carex pallescens e » panicea e Luzula campestris e Lychnis flos cuculi e Poa pratensis e (ör PaSreen IIÅR«OÄRnNY — ESISSYSSSSsSSTSTrY — Rumex acetosu (steril) e Stellaria palustris e Acrocladium cuspidatum| fn fören Bryum ventricosum de Gräs Örter (Comarum) Acrocladium och Bryum Profyta N:o 3. EE; Spirceea Ulmaria-formation: Rumex acetosa e Festuca ovina (mäst steril) r Caltha palustris t Galium uliginosum t Polygonum viviparum t Potentilla Tormentilla +t Rhinanthus major t Carex: flavare= t Viola palustris e—t Carex dioica e » — Goodenoughii e Cerastium vulgare e Galium palustre e Geum rivale e Lathyrus pratensis e Mentha arvensis e Parnassia palustris e Ranunculus repens e Trifolium HISTEe Valeriana officinalis (steril) e Vicia eraecca e Diagram fig. 11. G. Amblystegium elodes Astrophyllum affine medium + e Climacium dendroides | | | | Hypnum rivulare (?) Nå SpirXxa Spirxa Örter Div. mossor. Fig. 11. Spirea Ulmaria-formation i kärräng. Profyta N:o 3. Ståndortsanteckning III (FRIES). Bestånd: E. Juncus filiformis 1t(—yY) Poa pratensis t Altra ccespilosa e Carex panicea e Festuca rubra e Lychnis flos cuculi e Rumex acetosa (fertil) e Spirea Ulmaria e Festuca ovina (steril) s Carex flava t Polygonum viviparum (mäst ungplantor) t Viola palustris t Galium uliginosum e—Lt Svensk Botanisk Tidskrift 1912. Juncus filiformis-formation: Spircea Ulmaria (ungplantor) 2: Caltha palustris e Carex panicea (steril) e Comarum palustre e Galium palustre e Geum rivale (steril) e Potentilla Tormentilla e Ranunculus acris (steril) e > auricomus e Rumex acetosa (steril) e Stellaria palustris e Amblystegium fluitans | Climacium dendroides | 10 138 Diagram fig. 12. A B 6 c D ST SNS IE INN Sar Li Ga FR Os |) |D TANITN Fig. 12. Juncus filiformis-formation i kärräng. Profyta N:o 3. Ståndortsanteckning IV (ANDERBERG). Carex panicea-formation: Bestånd: E. Carex panicea sS—T Galium palustre e Agrostis canina s > uliginosum €e Carex filiformis (steril) t—s | Mentha arvensis e > — ampullacea(mäst steril)t Menyanthes trifoliata e Calamagrostis stricta e | Naumburgiathyrsiflora(steril)e Carex teretiuscula e | Stellaria palustris e Festuca rubra e ' G. Amblystegium inter- ) F. Carex flava t—s | medium [ Comarum palustre t Amblystegium stella- ( sj fällt Carex vulgaris e—t | lum J Caltha palustris e Diagram fig. 13. De fyra sista ståndortsanteckningarna innefattas i profyta N:o 3 å den växtfysiognomiska kartan (Tafla D. Som nämnts öfvergå de örtrika Sesleria-ängarna ibland utåt kärret i rena Sesleria-ängar. Dylika kunna förekomma rätt långt ut från land, och beror detta troligen därpå, att kärret af någon anledning här och där blifvit torrare. På den profil öfver Södra Myren, som bifogas denna uppsats (profil 6, Tafla IV) ha växtformationerna blifvit utsatta. Vi se, att afdelningen »h>, som ligger ungefär 100 m. från den lilla 139 moränholmen, utgöres af Sesleria-äng. Dess förekomst på detta ställe kan möjligen tillskrifvas den omständigheten, att den gamla utdik- A B (& D N N N SN - FE NÅNN SSW 7] earez panicea 1200 SS SE ONS Fn de G NANS- OO ÖÄÄÅ NN SSSMSRIFBRIBS""T"-SEB8PPP RT i U TT | |Asmbl. intermedium Fig. 13. Carex panicea-formation. Profyta N:o 3. ningskanalen tangerar afdelningens sydgräns och under länga tider fått bortföra vatten. En fotografi af detta samhälle visas å fig. 14. En särskildt utpräglad variant af kärrängen är Equisetum palustre- formationen som fläckvis finnes utbildad i dess längst ut mot kärret Fig. 14. Sesleria-äng ute i kärret. Södra Myren. 140 belägna delar. Artrikedomen aftager betydligt, och en del rena kärr- element börja inkomma. Sin prägel får formationen dock af Equi- setum palustre, hvilken växt finnes enstaka i såväl laggen som kärr- ängarna af vanlig typ men mycket sällan i kärret. Följande stånd- ortsanteckning (N:o 4), uppgjord af ANDERBERG i augusti 1907 kan tjäna till att illustrera typen: Bestånd: E. Equisetum palustre t Galium palustre e Carex filiformis t-s Naumburgia thyrsiflora e canescens t Viola palustris e Comarum palustre (steril) t G. Amblystegium aduncum | - . . . å . . y, ej Equisetum fluviatile +t » cordifoliumi =, Carex vulgaris e | Astrophyllum cincelidioidesN täc- 3 > NG 5 - kan- F. Menyanthes trifoliata + Climacium dendroides | Carex chordorrhiza e Thuidium Blandowiti De formationer, som på öfversiktskartan, fig. 1, fått beteckningen »kärrängar», äro af en ännu mera xerofil prägel än nu anförda prof på kärrets föga mäktiga gränsformationer. Från den s. k. »Pant- ängen» vid södra ändan af Södra myren meddelar FRISENDAHL föl- jande ståndortsanteckning (19"/:06). Formationen sträcker sig 1 sin helhet mellan torpet Källvreten och gården Gullögla, c. 2!/2 km. utmed Södra Myrens afloppsbäck. Bestånd: D. Cirstum palustre e | Leontodon autumnalis e Juniperus communis e | Luzula multiflora e Spircea Ulmaria e | Poa pratensis e E. Polygonum viviparum s | Ranunculus acris e Aira ccespitosa t | Spircea filipendula e Briza media t | F. Sesleria coerulea r—y Avenastrum pubescens e Festuca ovina rT Campanula rotundifolia e Molinia coerulea rt Carex Hornschuchiana e | Taraxacum officinale (steril) s » panicea e Potentilla Tormentilla t Crepis preemorsa e | » verna t Festuca rubra e Campanula rotundifolia e Fritillaria meleagris e Carex flava e Geum rivale e | Galium boreale e 141 Galium uliginosum e G. Amblystegium elodes |” till Polygala vulgaris e Climacium dendroides | "det Rhinanthus minor e Hylocomium parietinum äte. Salix repens e > squarrosumi Sesle- Trifolium pratense e Thuidium recognitum | blad. Vicia cracea e Redan här ha, som synes, en hel del växter tillkommit, tillhörande de naturliga ängarnas och örtbackarnas vegetation. Öfvergången till dessa samhällen förmedlas ytterligare så småningom genom en hel rad nya arter: Heracleum stibiricum, Carum carvi, Chrysanthemum leucanthemum, Ranunculus polyanthemus, Campanula persicifolia, Ga- lium verum, Pimpinella Saxifraga, Hieracium umbellatum, Primula offi- cinalis, Plantago media, Achillea Millefolium, Phleum pratense, Dianthus deltoides, Lathyrus pratensis, Veronica officinalis, Festuca rubra m. fl. Den senaste utdikningen tycks äfven på ett par ställen ha varit orsaken till kärrängars bildning i utdikningskanalernas omedelbara närhet. På detta sätt bildade nya växtsamhällen ha dock en delvis afvikande prägel. Här förekomma t. ex. Cirsium palustre-formatio- ner med tunnsådd, fertil Cirsium palustre i högsta och riklig, steril (bladrosetter), i lägsta fältskiktet. Vidare kunna här anträffas vackra, nästan rena Molinia coerulea-formationer, Agrostis-formationer m. m. På de vid kanalernas gräfning uppkastade torfhögarna upp- träda dessutom en mängd arter, som ej ha något gemensamt med den öfriga vegetationen t. ex. Ranunculus repens, Ranunculus arvensis, Polygonum aviculare, Thalictrum flavum, Hierochloa odorata, Iris Pseudacorus m. fl. Att närmare ingå på konstitutionen af dessa växtsamhällen faller emellertid ej inom ramen för denna uppsats. Kärret. Kärrformationerna utgöra de växtsamhällen, som inom Bälinge Mossar ha den största utbredningen. Hela Norra och hela Södra Myren upptagas ju af kärr, samt största delen af Stormossen. Det område, som särskildt varit föremål för våra studier, är kärret rundt omkring högmossen. Som allmän regel gäller, att ju större en kärryta är, af desto större utbredning och af desto enklare konstitution äro de formationer, som täcka densamma. I afkrokar af kärret är det, som man träffar på massor af olikartade växtsamhällen. Likaledes kunna dylika förefinnas på ställen, där torfven är mindre djup, eller där fuktig- 142 hetsgraden af någon annan anledning blifvit förändrad till det tor- rare. Någon bestämd anordning af dessa formationer kan ej skön- jas. Ett exempel härpå bildar den profil, jag dragit genom norra delen af Södra Myren (profil 6, Tafla IV) och på hvilken växtforma- tionerna utsatts. Längst i N, närmast laggen »a», kommer ett björk- kärr »b» med inströdd tall, som försvinner längre ut, »e». Björkarna, hvilka nå öfversta gränsen för snårskiktet (c. 2 m.) och till och med öfverskrida densamma, kunna betecknas med frekvensgraden r-y. Fältskikten utgöras till öfvervägande del af Carices. Formationen är ett typiskt löfkärr med buskarna stående direkt på marken, icke på tufvor. Eriophorum alpinum uppträder tämligen sparsamt. I de yttre delarna af afdelningen »d» börjar denna växt få ökad frekvens, hvilken ytterligare stiger inom nästa afdelning (»>e>»), där den når upp till s-r. Buskarna börja samtidigt bli alltmer tunnsådda. Slut- ligen förvandlas Eriophorum alpinum-kärret utan öfvergångar i en mycket vacker Eriophorum vaginatum-formation, där denna växt förekommer i ymniga tufvor och nästan ensam bildar fältskikten (afd. »f> å profilen). En fotografi af densamma meddelas i fig. 20. Den därpå följande Sesleria-ängen (afd. »g») har redan omtalats (foto. fig. 14): På andra sidan om kanalen sommitSEpeetansa denna Sesleria-formation, kommer en (Carex ampullacea-formation med Carex panicea (t) och Carex flava (e-t). Eriophorum alpinum, som finnes äfven inom afd. »i> (H, ökar i nästa afdelning (>j>) frekvensen till s-r och blir karaktärsväxt. Laggen kring morän- holmen är som alltid på dylika ställen gles. På andra sidan om denna moränholme går profilen genom ett mycket grundt bäcken, som från den egentliga myren skiljes genom en låg moränrygg, hvilken i dagen bildar en rad »holmar». Vegetationen innanför denna moränbarriär afviker i någon mån från myrens, bland annat uppträda här Sphagna och bilda jämte Amblystegia bottenskiktet. Jag har å profilen kallat afd. »k» och »n>» för »Sphagnum-kärr»>, ej »-mosse», emedan Sphagnum här icke i nämnvärd grad är torfbildande. De centrala partierna af de stora öppna kärrvidderna intagas nästan alltid af mycket fuktiga Carex-formationer, vanligen Carex livida- eller Carex limosa-kärr i ett mindre antal varianter. Där- omkring sluter sig en krans af växtsamhällen, i hvilka Carices före- komma rikliga, men där Eriophora, på Södra Myren nästan alltid Eriophorum alpinum, samtidigt bli karaktärsväxter. Utomkring dessa och intill laggkanten kommer därefter en, naturligtvis ej oafbruten, rad smala Carex ampullacea-formationer, hvilka trots sin stora fuk- 143 tighet, som gör, att de böra räknas till kärret, tyckas vara ett slags fuktiga equivalenter till de Carex panicea-formationer utanför kärr- ängarna, hvilka i det föregående omtalats. Att emellertid på en karta inlägga alla dessa olika formationstyper möter stora svårigheter på grund af de oftast mycket långsträckta öfvergångarna. Något lät- tare äro förhållandena att direkt urskilja på kärret rundt högmossen, där kärrserien själf bildar ett jämförelsevis smalt bälte, inom hvilket dock alla de olika typerna kommit till utveckling. Carex ampullacea-formationen erhåller sin karaktär nästan uteslu- tande af den växt, efter hvilken formationen fått sitt namn. Dels göra sig de öfriga Carices, som kunna ifrågakomma, föga märkbara bredvid denna grofva representant för släktet, dels förekomma de endast i jämförelsevis ringa mängd inom formationstypen. Öfvergången till förut skildrade vegetationstyper (kärräng och lagg) förmedlas genom Carex panicea och Carex flava. Tyvärr gjordes ingen ståndortsanteckning i fullt ren (Carex ampullacea-formation, men den nedan anförda, N:o 5 (19!/:07), kan dock tjänstgöra som typ, ehuru här på grund af kärrets ringa bredd en viss blandning gjort sig gällande. Prof- ytans storlek är 10 xXx10 m. Beständ: D. Agrostis sp. (steril) e Carex dioica e Carex filiformis t >» flava e Equisetum limosum e | Equisetum limosum e E. Carex ampullacea rt | Eriophorum alpinum e » — fillformis s | » angustifolium e » — chordorrhiza t | F. Menyanthes trifoliata t-s >» limosa t | Carex livida (steril) lipider | Comarum palustre e Spam cedat | G. Amblystegium intermedium ) Agrostis canina e | » scorpioides Vb Carex ccespilosa e | > stellatum | Diagram fig. 15. Inom profytan fanns en tufva — topografien var föröfrigt jämn — med följande bestånd: D. Equisetum limosum t Carex panicea e-t Sceptrum carolinum (en vinter- Agrostis canina e ståndare, 85 cm. hög) e E. Carex dioica:t Spirea Ulmaria t Carex ampullacea e Peucedanum palustre e F. Oxycoccus palustris r | | | | 144 Andromeda polifolia s Viola palustris t Peucedanum palustre t—s Caltha palustris (2 sterila ex.) e Comarum palustre t Stellaria palustris e Drosera rotundifolia (med vin- G. Sphagnum rubellum ENSE terståndare) t » Warnstor fii —— Menyanthes trifoliata t Spheerocephalus palustris t Sceptrum = carolinum = (sterila | Amblystegium stramineum bladrosetter) t Climacium dendroides fö CD: JS 2 y A B C 2 Carex filiformis E i Carex ampullacea I ISS SV Menyanthes PAS SSC SSSIKKKS"IIRImY Ambl. scorpioides och inter- medium Fig. 15. Carex ampullacea-formation. Profyta N:o 5. Som nämnts och som af namnet framgår, äro inom den näst- följande zonen Eriophora karaktärsväxter. Den vanligaste af dessa är Eriophorum alpinum. Hur ett dylikt Eriophorum alpinum-kärr ter sig under karaktärsväxtens blomningstid, får man en föreställ- ning om genom fotografien fig. 16, som är tagen i norra delen af Södra Myren i augusti 1908. Här förekomma dock en del tufvor, bildade af Polytricha och Sphagna, hvilkas motsvarighet saknas på Stormossen; i Stormosse-kärret saknas nämligen Polytrichum i regel, och tufvorna ha en annan gestalt. Från kärret SV om högmossen meddelar ANDERBERG följande ståndortsanteckning (N:o 6 å kartan Tafla ID), hvilken kan tjäna som typ för en Eriophorum alpinum-formation: Bestånd: E. Carex filiformis s | Carex vulgaris e » — ampullacea t F. Eriophorum alpinum s—T Equisetum limosum t | Carex dioica t 145 Fig. 16. Eriophorum alpinum-kärr. Södra Myren. Carex livida t » — flava e » limosa e | Comarum palustre e Menyanthes trifoliata e Pedicularis palustris e G. 1) Bottenformationen: Sphagnum obtusum e Acrocladium cuspidatum ] Amblystegium giganteum —A » stellatum ( » stramineum | Diagram fig. 17. Amblystegium vernicosum Hypnum trichoides Astrophyllum puncetatum | ( I Meesia triquetra | 2) Tufvorna: Sphagnum rubellum | 5 bia2 tufvornas » Warnstorfiif butvua- massa. » angustifolium €e Spheerocephalus palustris t Hypnum trichoides | e Amblystegium stramineum | På tufvorna förekommo dessutom: Sceptrum carolinum Luzula campestris Agrostis canina Carex panicea Equisetum palustre Festuca rubra Polygonum viviparum Salix repens 146 Andromeda polifolia Parnassia palustris Oxycoccus palustris Peucedanum palustre Betula odorata Viola palustris Galium palustre Festuca ovina Scutellaria galericulata Potentilla Tormentilla BES r y A B c D F SIF Eriopkörum alpinum G SSSYÅÅC C «(RSS AA AA II Asmblystegia Fig. 17. Eriophorum alpinum-formation. En annan typ af till denna afdelning hörande formationer är den, hvari Eriophorum angustifolium blir karaktärsväxt. Någon stånd- ortsanteckning öfver ren dylik profyta har ej gjorts. Arten kan uppträda som karaktärsväxt ensam eller tillsammans med Eriopho- rum alpinum; blandformationerna äro de ojämförligt vanligaste. Eriophorum angustifolium är mera ömtålig för torka än någon af de andra arterna af samma släkte och hade därför redan då våra ar- beten började, i allmänhet upphört att blomma, hvadan den lätt undgick uppmärksamheten. Hur hög frekvens den i själfva verket kan ha, blef jag af en slump i tillfälle att iakttaga. Några dagar före min ankomst till mossarna 1908 hade en mossbrand härjat den torra kärrvegetationen SO om högmossen. Efter c:a 14 dagar började växtligheten på de afbrända ytorna åter spira upp, och den växt, som först kom till synes och lättast tycktes repa sig efter branden, var just Eriophorum angustifolium. Här uppträdde den nu inom stora ytor med frekvensen s-r, där jag för min del, ifall jag i den lefvyande vegetationen upprättat en ståndortsanteckning, ej hade skattat den till mer än t. Föregående år hade min väg till och 147 från arbetet dagligen ledt just öfver detta område, utan att jag sär- skildt lagt märke till växten ifråga. Eriophorum latifolium förekommer sällan eller aldrig till högre frekvens än »tunnsådd». Det oaktadt förmår den i likhet med de båda andra Eriophorum-arterna under blomningstiden sätta sin prä- gel på en formation äfven i sådan frekvens. Hur den ser ut vid denna tid, visar fotografien fig. 18, som är tagen i nordöstra delen af högmossekärret, i närheten af profyta N:o 7. Denna ståndorts- antecknades af FRIES i slutet af Juli 1907. Profytans storlek: 10 x 10 m. Fig. 18. Eriophorum latifolium-formation. Nära profyta N:o 7. Stormossen. Bestånd: E.Carex dioica s Carex ampullacea (fertil) e » — filiformis (steril) t—s Wirflavare » — panicea t >» Goodenoughii e Equisetum limosum t >» — limosa e » palustre t Pinus silvestris e Eriophorum latifolium (fertil) t Salix pentandra (1 ex.) e Carex livida (mäst steril) e—t » repens e Eriophorum alpinum e—t F. Menyanthes trifoliata + Betula odorata e Andromeda polifolia e—L 148 Oxycoccus palustris e—t Valeriana officinalis (steril) e Carex chordorrhiza (steril) e G. Amblystegium intermedium) Peucedanum palustre (steril) e » stellatum SY Polygonum viviparum (mäst Astrophyllum punctatum e ungplantor) e Stereodon arcuatus e Spircea Ulmaria (steril) e Diagram fig. 19. A B (0) D E Erioph. latif. och Carex filif. F N 127 RE REY] Menwyanthes. G FÖ SESSSSSKSTTYSSSSSSSIISSSSSSSSSY Ainbl. intermedium. Fig. 19. Eriophorum latifolium-formation. Profyta N:o 7. På alla ställen där jag iakttagit denna formation, har den före- kommit närmast land af de till Eriophorum-typen hörande forma- tionerna. Artrikedomen i nyss anförda profyta liksom förekomsten af en del i kärrängarna samt Carex panicea- och Carex ampullacea- formationerna hemmahörande element bestyrker för öfrigt, att Eri- ophorum latifolium af de tre nämnda arterna är den mäst xerofia, liksom Eriophorum angustifolium är den mest hydrofila. Under det den senare arten redan två år efter utdikningens början upphört att blomma ehuru den med förvånande seghet fortlefde på vegetativt stadium, kunde man på den senare ännu sommaren 1908 icke märka minsta inflytande af torrläggningen. Ett fjärde, denna typ närstående, likaledes rätt sällsynt slag af Eriophorum-formationer är Eriophorum vaginatum-kärret. Denna formation är icke iakttagen på Stormossen, men på Södra Myren uppträder den här och där samt förekommer bland annat på profil 6 (afd. »f>), från hvilken plats en fotografi meddelas i fig. 20. FRI- SENDAHL anför (19 !9/7 06) från Södra Myren utan närmare uppgift 149 om lokal följande ståndortsanteckning. Profytans storlek är 5 x5 m., och inom densamma funnos ej mindre än 25 Eriophorum vaginatum- tufvor med inemot !/2 m:s diam. Beständ: D. Eriophorum vaginatum (60— Molinia coerulea 1—Ss TENS) Vy | Agrostis canina | Betula odorata (intill 1 m.) t > vulgaris] Spirea Ulmaria t Comarum palustre t ENCarex paniced. ST Festuca ovina t Fig. 20. HEriophorum vaginatum-kärr. Södra Myren. Polygonum viviparum t | Galium uliginosum t Salix repens t Oxycoccus palustris t Briza media e Viola palustris t Carex ampullacea e Myrtillus uliginosa e » — flava 8 lepidocarpa e Scutellaria galericulata e Luzula campestris e EG: SA ER : Peucedanum palustre e | Hypna Rhamnus frangula e | Climacium dendroides e Salix cefr. auärita e | Sphagna e F. Potentilla Tormentilla t—s 150 Diagram fig. 21. Eriophorum vaginatum. 2AZZ UR SNÖN SETT SEC NN Carex panicea. Örter. Div. mossor. UA VA td VA Fig. 21. Eriophorum vaginatum-kärr. Södra Myren. Den Carex-art, som framför alla andra behärskar de vida kärr- ytorna utanför Eriophorum-bältet på Stormossens högmossområde, är Carex livida. Dess ljust blågrå färg, som sätter sin prägel på hela formationstypen, kan på långt håll iakttagas. Vanligen är formatio- nen mycket enformig med få främmande element. Ett par arter, som aldrig saknas, äro dock Carex limosa och Equisetum limosum, den senare nästan alltid till hög frekvens, ehuru växten på grund af sin byggnad ej förmår göra sig så mycket gällande. Ibland blir den dock på mindre ytor beståndsbildande. Man kan då tala om en Equisetum limosum-variant af formationstypen. Detsamma kan, ehuru mera sällan inträffa med Carex limosa. Båda dessa varianter spela en underordnad roll. Som prof på en vanlig Carex livida-formation kunna vi taga föl- jande ståndortsanteckning (profyta N:o 8), uppgjord i norra delen af Stormossekärret af mig och MÅRTENSSON (19 ?/; 07). Profytans stor- lek är 20x20 m. Topografien är jämn med tunnsådda till strödda tufvor. Bestånd: D. Equisetum limosum t Eriophorum alpinum t E. Carex livida Carex ampullacea e Equisetum limosum s > flavare Carex dioica t—s » — Goodenoughii e » — filiformis (steril) t » — panicea e >» — limosa t | Eriophorum angustifolium e Pedicularis palustris e F. Carex chordorrhiza t—s Drosera intermedia t—s » longifolia t—Ss Menyanthes trifoliata (fläckvis s) t Oxycoccus palustris t Diagram fig. 22. I | I | | I | I | 151 Andromeda polifolia e Carex flava e Amblystegium intermedium) > Vv » stellatum (55 Riccia sp. e Utricularia intermedia (steril) e Sphagnum contortum e Equiset. limosum, Carex livida. Drosera interm. o. longif- Ambl. intermed. Fig. 22. Carex livida-formation. Profyta N:o 8. Tufvorna bestå af Sphagna. De större ha skarpt afgränsad, lodrät kant och äro på ytan något gropiga, beroende på af fältskiktsvege- tationen förorsakad ojämn belysning, föröfrigt platta och kakformade. De synas bilda grobädd för björk och gran. De mindre tufvorna slutta från en högsta punkt sakta ned mot kärrets yta samt ha en höjd af upp till 2 dm. Några större tufvor mättes: Eon: Höjd | 15Xx18 3,5 SET AO: 2,5 ES SIA NEN SS | 4. BR 21 | 5. ES (AD nade SR EE 0 sl RARE AL 152 I tabellen ha anförts tufvans största och minsta diameter. Höjden hänför sig till tufvans högsta punkt med kärrets yta som bas. Alla mått äro uttryckta i dm. Bestånd å en större tufva: DI Picea "abiest(ERex: rdärat ett Menyanthes trifoliata s dödt, öfverklädda med epi- | Drosera rotundifolia t—s fyter, se nedan) t | Comarum palustre t E: (Carex diored | Polygonum viviparum e—t » filiformis! | Betula odorata e » limosa I | Drosera longifolia (endast i » panicea | | kanten) e Equisetum limosum t—s | Empetrum nigrum e Betula odorata e Galium palustre e Comarum palustre e Salix cfr. cinerea e Eriophorum alpinum (mäst i | G. Sphagnum Warnstorfii(tufvans tufvans kant, där s, eljes) e hufvudmassa) y Luzula multiflora e | Spheerocephalus palustris e—t HIRO X YEO cCcUSI Ip alnsikisfa(mkiste| Amblystegium stramineum e blommande) r | Hypnum trichoides e Andromeda polifolia s | Paludella squarrosa e Diagram fig. 23. Picea. Carices. SER Gee Oxycoceus. 6 OR SR KANE FS IYISSSSSSVSSSSSY iSpaagnum Warnstorfii. Fig. 23. Tufva i Carex livida-formation. Profyta N:o 8. Från tufvan N:o 1 i tabellen, hvilken var anmärkningsvärdt hög, antecknades följande växter: Pyrolar media, I1ex., e Peucedanum palustre e Scutellaria galericulata e Festuca rubra e » ovina e Ranunculus flammula e Agrostis canina e | Epifyterna på granarna utgjordes af: Alectoria jubata Parmelia olivacea Cetraria juniperina y pinastri » physodes Evernia prunastri » saxatilis 8 sulcata Parmelia diffusa (nedtill) Usnea barbata B hirta » furfuracea Strax S om denna profyta bestod mosstäcket endast af strödda Amblystegia, mellan hvilka »dyn» stod bar eller vattentäckt. Med »bar dy» brukar man ofta mena mörka, vegetationslösa fläckar på ytan af en mosse. Uttrycket är vanligen oegentligt så till vida, att det ej är fråga om något slags dy i torfgeologisk bemärkelse, allden- stund Sphagnum-torfven ligger fullkomligt frisk redan några mm. under det mörka ytlagret. Mossan är emellertid dödad. Förkla- ringen är gifven af SERNANDER (1910 :III sid. 27): vi ha att göra med en regenerationsföreteelse i Sphagnum-mossens utveckling, när- mare bestämdt med en alg-hölja (> Algen-Schlenke»). Liknande feno- men och deras betydelse i kärrens utvecklingsserie ha hittills föga observerats och alls icke studerats. Hur utvecklingen skulle förlöpa, om den hölle sig uteslutande inom kärrserien, kan jag därför icke säga. Men i högmossens omedelbara närhet tycks företeelsen för- medla öfvergangen till starrmosse. På de fuktigaste ställena i kärret dödas Amblystegia af alger — troligen Cyanophycéer — och på den bara ytan utvandra Drosera-arter — D. intermedia och longifolia — och några andra växter af mindre betydelse (KRiccia sp., Utricularia intermedia) samt slutligen Sphagnum contortum, först i enstaka individer, sedan i större mängd. Ju närmare man kommer den egentliga starrmossen, desto tätare bli algfläckarna med Sphagna. Så småningom uppträder en och annan individ af Sphagnum obtusum, och snart väller denna, delvis uppblandad med andra arter, bl. a. Sphagnum angustifolium, som ett löst, svampigt täcke ut öfver det forna Amblystegium-kärret, hvarefter starrmossen står färdig. En vacker variant af Carex livida-formationen ståndortsanteckna- des af mig (19 !/708) ce. I km. S om högmossområdet. Formatio- nen utmärker sig genom sin stora artfattigdom (inga andra arter än Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 11 154 de nedan anförda träffades) och sin homogenitet samt dessutom genom en underlig, man vore nästan färdig säga »spräcklig» färg- blandning: de bruna axen af Carex limosa, de blåaktiga Carex livida- stånden, den lilla ljust gulgröna Carex flava och de hvita axen af Eriophorum latifolium, detta släktes vackraste art. Profytans storlek är 10x10 m., och formationen förekommer öfver en yta af ungefär 0,, har. På två sidor omgifves den af löfkärr med riklig Carex am- pullacea, åt en sida öfvergår den i en Eriophorum latifolium-forma- tion med Phragmites communis och åt det fjärde hållet står den genom en smal Carex ampullacea-formation i kontakt med en tunn björk-al-lagg. Hela området är beläget i en vik på en af de stora moränholmarna som synas å kartan fig. 1 S om högmossen. Tufvor saknas fullständigt. Bestånd: E. Carex limosa (fertil) r Menyanthes trifoliata (steril) e Equisetum limosum (fertil) r G. Amblystegium scorpioides) X. Eriophorum latifolium (fertil) t » stellatum [”?> F. Carex livida (fertil) y Utricularia intermedia (steril) e flava (fertil) e Eriophorum angustifolium (ste- ril) e Cyanophycéer, på enstaka stäl- len, delvis Ööfvertäckande och dödande Utricularia. En Equisetum limosum-variant af hithörande formationer anföres af FRISENDAHL (19 '!/7 06) från högmosseområdets sydliga delar (N:o 9). Profytan är belägen vid Carex-zonens kant åt land till. storlek 7 X8 m. ID: Bestånd: Equisetum limosum y Eriophorum latifolium e Profytans Andromeda polifolia e Carex dioica e E. Carex filiformis s » — Goodenoughiti e » — livida s San KOedermee » — ampullacea t Drosera intermedia e » — panicea e—t > longifolia e >» — limosa e | Eriophorum alpinum e Eriophorum angustifolium e | Scheuchzeria palustris e Salix repens e | G. Amblystegium scorpioides F. Menyanthes trifoliata (steril) t > stellatum | y Rhynchospora alba t — OT I Förekomsten af Eriophorum latifolium och Carex panicea ger for- mationen en relativt xerofil prägel, under det Drosera longifolia och intermedia äro för Carex-zonen mycket karaktäristiska arter. An- märkningsvärdt är vidare uppträdandet af Rhynchospora alba och Scheuchzeria, hvilka växter hufvudsakligen tillhöra starrmossen. Ytterligare en intressant variant af Carex-gruppens samhällen är Carex filiformis-formationen, som förekommer här och där både på myrarna och på Stormossen. Från Stormossekärrets södra delar NV om Oxsätra meddelar FRISENDAHL (19 !!/7 06) följande ständorts- anteckning från en dylik. Beständ: E. Carex filiformis. y Andromeda polifolia t Eriophorum alpinum t | Carex dioica e Carex ampullacea e | Rhynchospora alba e » — limosa e Salix repens e >» — panicea e G. Amblystegium scorpioides| tu. Equisetum limosum e » stellatum f F. Carex livida s—T Som synes, är äfven denna formation af ganska xerofil natur. Till de tufvor som i större eller mindre mängd förefinnas inom samtliga formationer och formationsgrupper — de kunna inom samma växtsamhälle både saknas och finnas — skola vi återkomma i ett särskildt kapitel. En formationstyp för sig själf är löfkärret. Det förekommer än här än där inom kärrområdena och täcker ofta stora ytor af dessa. Två olika varianter kunna urskiljas, ehuru de naturligtvis genom öfvergångsformer stå i ett visst förhållande till hvarandra. Den ena typen, som förekommer hufvudsakligen på Stormossen, har buskarna, här i främsta rummet Betula odorata, sällsyntare Alnus glutinosa, Salix cinerea och Salix pentandra, stående på tufvor. Bottenformationens karaktärsväxt är framför allt Carex ampullacea men äfven i viss mån Salix repens, som aldrig helt saknas. Bottenskiktet innehåller ofta rikliga Sphagna. Inom den andra typen stå buskarna oftast direkt på marken och utgöras af Betula odorata samt enstaka tallar, mera sällan granar. Fältskikten få sin karaktär af Eriophorum alpinum och innehålla nästan alltid enstaka exemplar af Orchis angustifolia. Bottenskiktet utgöres så godt som uteslutande af Amblystegia. I det föregående har i stora drag skisserats upp de olika kärrfor- mernas gruppering rundt omkring högmossen, och deras allmänna 156 utseende har visats genom anförande af en serie karaktäristiska ståndortsanteckningar. Därjämte har en del inom nämnda område icke förekommande formationer beskrifvits. Vi komma nu till frå- gan om formationernas förhållande till hvarandra. Tyvärr hafva inga direkta undersökningar blifvit gjorda genom upptagande af profserier i den subatlantiska torfven för slamning på frön och dylikt. På grund af vissa andra företeelser har jag dock trott mig kunna draga en del bestämda slutsatser i fråga om särskildt Stormosse- kärrets utveckling. Högmossen har allt sedan sin uppkomst i centrum transgredierat öfver kringliggande växtsamhällen, först öfver skogen, därefter öfver Amblystegium-kärret. Dess mäktighet är redan ett par meter från kanten relativt stor. Amblystegium-torfven är till sin konsistens rätt seg. Då nu Sphagnum-massan liksom vältrar ut öfver kärret, kom- mer den att strax utanför kanten tynga ned kärrytan, så att här bildas ett mycket sumpigt bälte. I dettas vatten inkomma Sphagna, åtminstone till en början af samma slag, som finnas i ljungmossens höljor. En del af kärrets Carex-arter och andra växter, som ej längre finna trefnad i denna fuktiga omgifning, försvinna, och nya växter uppträda i stället. På detta sätt har enligt min mening starr- mossen bildats. Under högmossens transgression förskjutes forma- tionstypen ut öfver kärret. Men äfven de utanför starrmossen, d. v. s. närmare land växande samhällena påverkas af högmossens omedelbara närhet. Äfven här blir underlaget fuktigare, ju närmare högmossen det är beläget. Häri ligger grundorsaken till den indelning af högmosseområdets kärr- samhällen, som jag nyss gjort. Allt efter som högmossen transgre- dierar, förskjutas de fuktiga Carex-formationerna ut öfver de mindre fuktighetsälskande Eriophorum-formationerna och komma så att undantränga dessa. På de smalaste ställena i kärret kring högmos- sen har på detta sätt uppkommit en massa blandningstyper. En konsekvens af resonnemanget är naturligtvis, att man ute på de större kärrytorna, på myrarna och Stormossens kärrområde, skall finna de enklaste och följaktligen ursprungligaste samt tydligast utpräg- lade formationerna, något som den närmare undersökningen bekräftat. Kärrets mäst hydrofila samhällen äro Carex livida- och Carex ampul- lacea-gruppens formationer, under det att de olika Eriophorum-sam- hällena för sin trefnad kräfva mindre fuktighet, Eriophorum latifolium- (och möjligen Eriophorum vaginatum-)formationen minst, Eriophorum angustifolium-gruppen mäst. Till den förra hufvyudgruppen bör äfven 157 Carex ampullacea-löfkärret räknas, till den senare Eriophorum alpinum- löfkärret. Om af någon anledning inom en del af myrområdet en star- kare förändring af fuktigheten äger rum, sker långsamt äfven en vege- tationsförskjutning åt endera hållet. Hvilka varianter af de stora ty- perna, som komma att ersätta hvarandra, beror naturligtvis på om- ständigheterna i hvarje särskildt fall. Detta är en af förklaringarna till det virrvarr af olika (hufvudsakligen bland-)formationer, som ej sällan sammansätta vegetationen i vara kärr. Starrmossen. Med starrmosse menar jag ett växtsamhälle, som har ett botten- skikt af torfbildande Sphagna, och där fältskikten utgöras till öfver- vägande del af Carices. Formationstypen bildar, som den växt- fysiognomiska kartan (Tafla I) visar, en sluten ring rundt högmossen. Längst i SV är den emellertid rätt dåligt utbildad, beroende därpå, att myren genom det gamla utdikningsföretaget här varit torrare under många artionden. Starrmossen behöfver, som jag nyss fram- hållit, för sin bildning och utveckling stor fuktighet. Trots sin ringa bredd är formationen tämligen regelbundet ut- bildad. Bredden tillåter visserligen ingen distinkt uppdelning i lik- het med kärret, men vid noggrann iakttagelse kan man dock urskilja en viss heterogenitet. I sina yttersta, d. v. s. från högmossen mäst aflägsna delar löper den ut i kärret i långa, smala uddar på högst ett par meters bredd och 5—7 m:s längd. Här förekommer i rätt stor mängd Scheuchzeria palustris, en växt, som på andra håll i Sverige spelar en roll i själfva högmossevegetationen. Den är äfven anträffad på ett par ställen i kärret (t. ex. inom profytan n:o 9). Den andra kanten, närmast högmossen, karaktäriseras i främsta rummet af Carex ampullacea. Eriophorum förmedlar längst i N öfvergången till den endast här utvecklade tufdunsmossen. Starrmossens bottenskikt utgöres hufvudsakligen af Sphagnum oblusum, i de yttersta gräns- områdena mot kärret blandad med Sphagnum contortum, inåt hög- mossen med Sphagnum angustifolium, samt Amblystegium fluitans. På ett ställe har insamlats den nordliga Sphagnum Lindbergit, spelande ungefär samma roll som Sphagnum contortum i starrmossens ut- kanter (se sid. 153). Följande ståndortsanteckning (N:o 10 å kartan), gjord af FRIES, ger en föreställning om starrmossens vegetation. Profytans storlek: SKÖR (KIL 07) 158 Bestånd: E. Carex ampullacea s | Menyanthes trifoliata (steril) s SU f Oras | Andromeda polifolia (steril) t Equisetum limosum t , | Carex chordorrhiza e Eriophorum vaginatum e—t Si klo id ene Agrostis vulgaris (steril) e G. Sphagnum obtusum Yy F. Scheuchzeria palustris rv » angustifolium +t Oxycoccus palustris på högre Amblystegium fluitans t delar r (för öfrigt t—Ss) Diagram fig. 24. CJ fa r y : ET na FRIN E N NYNV FE Car. amp. o. filif. F NSI NS II TITT Scheuchzeria och Menyanthes. G UNNNSNNNSYy SRNY9KGF NI W Spåagnum obtusum. Fig. 24. Starrmosse. Profyta N:o 10. Scheuchzeria-rhizom med förlängda internodier uppgräfdes till !/2 m:s. längd, hvilket visar, att denna växt sträfvar efter att hålla jämna steg med Sphagnum-mattans mäktighetstillväxt. I längden lyckas detta emellertid icke, och däraf följer, att ju närmare hög- mossen man kommer i formationen, desto sällsyntare blir växten ifråga. I denna ståndortsanteckning förekommer ett element, som egent- ligen är fullkomligt främmande för starrmossen, nämligen Agrostis vulgaris. Starrmossens Sphagnum obtusum-täcke underlagrades näm- ligen här af en af det forna kärrets Sphagnum Wearnstorfit-tufvor, på hvilken växten 1 fråga lyckats bibehålla sig äfven efter starrmosse- invasionen. Hur det tillgår, då kärrtufvorna formligen dränkas af starrmos- sens (och tufdunsmossens) lösa och svällande täcke, kommer längre fram (på kap. om tufvorna) att illustreras med ett antal figurer. På 159 sina håll är emellertid den senare formationen mindre starkt utbildad än på andra ställen, och midt i ett sådant smalt och föga mäktigt parti af starrmoss-zonen kunna t. o. m. rätt stora ytor (ända till flera tiotal kym.) vara fria från Sphagnum och följaktligen bära fullt typisk kärrvegetation, å andra sidan kunna isolerade starrmosspartier finnas i det närbelägna kärret. På dylika platser händer det, att starr- mossen aldrig förmår dränka kärr- tufvorna, utan att dessa i stäl- let pressas in direkt under den anryckande högmossen, hvilken — detta måste noga fasthållas — äfven i sina fasta marginalpartier är bil- dad nästan uteslutande af Sphag- num fuscum, således af en helt annan art än kärrtufvorna; af denna anledning kan man ej tala om en . i PI » 2å : - 2 "ere 2 sammansmältning mellan tufvorna och högmossens massa. Kärrtufvornas fältskiktsvegetation undergår vid denna process en be- = Skata 7600. s 2000 tydande förändring med hänsyn : till sin sammansättning. SERNAN- = ET DER illustrerar detta med följande 1. Högmosse. 3. Kärrtufvor. anteckningar (19!!/; 07) från en prof- Ae il : | yta i högmossområdets sydöstra del (fig. 25): Kärret utgjordes här af ett Carex filiformis—C. panicea samhälle, öfver hvars bottenskikt af ymniga Amblystegia höjde sig: Fig. 25. Profyta i öfvergången mellan kärr och högmosse. E. Carex filiformis rt Menyanthes trifoliata e—t >» ampullacea t—s Carex chordorrhiza e Equisetum limosum t—Ss FA SdLIOled e Eriophorum latifolium e »flava re E. Carex panicea r Eriophorum alpinum e Scheuchzeria palustris t Pedicularis palustris e Starrmossens fältskiktsvegetation hade följande sammansättning: E. Carex filiformis t—Ss | FE. Carex chordorrhiza s Equisetum limosum t—s >» — limosa s 160 Carex livida s Scheuchzeria palustris t—Ss Andromeda polifolia e | Carex ampullacea e | Menyanthes trifoliata e | Oxycoccus palustris e I det rena kärret fanns en ellipsformad tufva (1,6 Xx 1,5 m.) med följande vegetation: EE. Cares" fuliformistn v Equisetum limosum t Spircea Ulmaria e F. Andromeda polifolia s Carex panicea s Salix repens s Oxycoccus palustris t Scheuchzeria palustris (i kan- ten) t Cardamine pratensis e Carex chordorrhiza e Comarum palustre e Galium uliginosum €e Eriophorum alpinum (i kan- ten) e Majanthemum bifolium e Menyanthes trifoliata e Peucedanum palustre e Scutellaria galericulata e Stellaria palustris e Inom starrmossbältet nära kanten till kärret antecknades från en aflång (2,5 Xx 0,9 m.), till hälften dränkt tufvå följande växter: E: Carex filiformis S—T Equisetum limosum e F. Andromeda polifolia tx—y | Ozxycoccus palustris Ss Scheuchzeria palustris t—S | Menyanthes trifoliata e På en annan f. d. kärrtufva (nästan cirkelrund; 4x4 m.) i hög- mossens omedelbara närhet gjordes följande ståndortsanteckning: D. Picea abies, 2 ex., det ena 6, det andra 8 dm. högt, båda deforma och tätt epifyt- klädda. Pinus silvestris, 1 ex., välväxt. E. Pinus: silvestris, 4 ex. Calluna vulgaris (på de högsta partierna under den största tallen; saknas f. ö.) r Carex filiformis s—rT » — panicea s Equisetum limosum t Carex Goodenoughii e Comarum palustre e Eriophorum vaginatum e | F. Andromeda polifolia rt Empetrum nigrum rT Oxycoccus palustris r Carex dioica s Comarum palustre t Menyanthes trifoliata t Betula odorata, 1 ex. Carex chordorrhiza (1 kanten) e Eriophorum alpinum e Picea abies, 1 ex. Pinus silvestris, 2 ex. Salix repens e 161 Vid jämförelse mellan växtlistorna från dessa tufvor finner man, hurusom de egentliga kärrtufelementen så småningom försvinna, ju närmare högmossen man kommer. De hinna just inom detta om- råde, där starrmossen som nämndt är mycket dåligt utbildad, ej ersättas af denna formationstyp (såsom fallet var inom profyta N:o 10, se ofvan), utan tufvornas fältskiktsvegetation uppblandas i stället med mosshedens konstituenter (först Andromeda och Oxycoccus, sedan äfven Empetrum och ZCalluna), och kärrtufvornas fältskikt öfvergår följaktligen med öfverhoppande af starrmossestadiet omedel- bart i mosshedens. Då tufvorna sålunda icke dränkas af starrmosse, kommer dessutom genom deras förmedling kärrängs- (och därmed äfven fastmarks-) vegetationen i direkt kontakt med mossheden. Fig. 26. Björk med normal växt i tufdunsmossen. Tufdunsmossen. Denna formationstyp får sin hufvudsakliga karaktär genom de enstaka till tunnsådda björkar, som uppträda inom densammas snårskikt. Dessutom finnas här en mängd torrakar af gran, till hvilka vi skola återkomma på kapitlet om tufvorna. För öfrigt är vegetationen i fråga om såväl artrikedom som individantal ytterst Fig. 27. Björk med förkrympt växt i tufdunsmossen. torftig. Till sin hufvudsakliga natur torde den kunna betecknas som en Eriophorum vaginatum-Carex filiformis-mosse, i hvilken element ingå såväl från kärret och starrmossen som från ljungmossen och tallmossen. Karaktäristisk för formationen är dessutom Sphagnum angustifolium, hvilken bildar bottenskiktets hufvudmassa. Hvad björkarna beträffar, är det rätt egendomligt att se dem vara af så olika utseende. En del ha utvecklats fullkomligt normalt, under 163 det andra, möjligen flertalet, erhållit förkrympta och förvridna for- mer. Skillnaden framgår tydligt vid en jämförelse mellan fig. 26 och 27. Följande ståndortsanteckning, uppgjord af Fries, (19/07) kan anses karaktärisera tufdunsmossen. Profytan (N:o 11) är belägen i formationens bredaste del. Profytans storlek: SARA m. Området var rikt tufvadt af små Sphagnum-tufvor ( längarochtkea 2 dm. höga), på hvilka Carex filiformis rikligt förelvöno. Tallarna voro rätt >»magra», men de visade för öfrigt en god växt med kraf- tiga årsskott. Alla träden, 1 främsta rummet de torra granarna, voro beklädda med en rik epifytisk lafflora. Bestand: C. Betula odorata t | Ledum palustre (ett ex.) e Picea abies (torrakar) e Picea abies e Pinus silvestris e Pinus silvestris e D. Betula odorata e F. Oxycoccus palustris | Picea abies (torrakar och en | Andromeda polifolia e eller annan lefvande) e | Betula odorata e Pinus silvestris e Scheuchzeria palustris e E. Carex filiformis (mäst på tuf- > G. Sphagnum angustifolium Y vorna) s Amblystegium fluitans Eriophorum vaginatum t—s Hypnum trichoides e Calluna vulgaris e | Polytrichum juniperinum (bil- Carex ampullacea e | dande en större tufva) Diagram fig. 28. A B C Betula odorata. D 'Torrakar af gran. E Erioph. vagin o. Car. filif. F NY Oxycoccus. SS G SÅ KKS SSIIVVNN Sphagnum angustifolium. Fig. 28. Tufdunsmosse. Profyta N:o 11. 164 Trädens epifytflora: a) på granarna: Parmelia furfuracea t Parmelia physodes (på smärre Evernia prunastri e kvistar) r Parmelia diffusa (vid basen) e Alectoria jubata s » hyperopta (vid ba- Usnea barbata B hirta s Sen)He Parmelia saxatilis 8 sulcata t(-s) Parmelia olivacea e Cetraria juniperina y pinastri c) på björkarna: (på lägre kvistar) t Parmelia olivacea r—y Evernia prunastri t Cetraria sepincola s Parmelia diffusa (på lägre gre- Evernia prunastri s nar) t Parmelia physodes s Parmelia furfuracea t Alectoria jubata t Usnea barbata y plicata t Cetraria juniperina y pinastri Cetraria glauca e (vid basen) t b) på tallarna: Lecanora subfusca 8 argentata Parmelia physodes Yr Alectoria jubata t—s Usnea barbata 8 hirta t—Ss Lecanora subfusca &€ glabrata (på kvistar) t Lecanora varia (på kvistar) t (vid basen) t Lecanora varia t Parmelia diffusa (vid basen) t Parmelia saxatilis 8 sulcata t Usnea barbata y plicata t Inom tufdunsmossen förekomma rätt talrika tufvor af Polytrichum Juniperinum, hvilka, enligt hvad det visade sig vid deras genomgräf- ning, uppkommit på det sätt, att den nämnda mossan fattat fast fot på de ofvan omtalade små Sphagnum-tufvornas öfre yta, och undanträngt Sphagnum-arten. Tufvornas underlag och understa delar bestodo nämligen af Sphagnum-torf, deras hufvudmassa åter af Vegetationen på dessa för öfrigt rätt stora tufvor var mycket mager och gles. ANDERBERG meddelar från tufduns- mossens nordvästligaste delar en ståndortsanteckning (N:o 12 å kar- Densamma var c:a 4 m. lång, 2 m. bred Polytrichum-torf. tan) öfver en dylik tufva. Och 3 älmLehod: Bestånd: Sphagnum ännu lefde) t Andromeda polifolia e F. Eriophorum vaginatum t angustifolium Ozxycoccus palustris (hufvud- sakligen i tufvans kant, där | 163 Carex flava e Menyanthes trifoliata e > limosa e | Scheuchzeria palustris e Drosera rotundifolia (den enda G. Polytrichum juniperinum) q fertila växten, likaledes Sphagnum angustifolium| ” bland kantens Sphagnum) e Diagram fig. 29. A B (0) D E 1 NS SEN Ce (rn (Ae el US a ko 0 pr (ol ee ÖESYSSSSVSSSNYSYSVYSYITIIIIIIY C G Sphagnum angustif. o. Polytr. junip. Fig. 29. Tufva i tufdunsmossen. Profyta N:o 12. En annan tufva i närheten af den förra hade endast följande vegetation: F. Empetrum nigrum r | G. Polytrichum juniperinum y Eriophorum vaginatum t Hylocomium parietinum e Andromeda polifolia e | Sphagnum = angustifolium (i | kanten) I likhet med starrmossen är tufdunsmossen en nedpressningszon, uppkommen vid högmossens transgression. Att tufdunsmossen är utbildad endast vid norra ändan af högmossen och ej rundt om- kring densamma torde sammanhänga därmed, att starrmossen just på detta håll är bäst och mäktigast utvecklad. Den förra forma- tionstypen behöfver för sitt uppträdande mycket stor fuktighet, och är därför tydligen beroende af den senares förekomst. SI URVÖOLDA: Tufvor finnas inom alla hittills genomgångna formationer utom starrmossen. I busklaggen spela tufvorna en mycket viktig roll såsom bärare af trädvegetationen. Hur talrikt de kunna förekomma 166 ute i kärret framgår af fotografien fig. 30. Både i laggen och i kärret bildas tufvorna af Sphagna, i laggen företrädesvis af Sphag- num rubellum, i kärret alltid af Sphagnum Wearnstorfii, i båda fallen således af helt andra mossarter än dem som bilda bottenskiktet i kringliggande formation. Dessutom förekomma på tufvorna in- sprängda bland Sphagna en del andra mossarter, af hvilka Ambly- stegium stramineum och Hypnum trichoides äro vanligast; Spheeroce- phalus palustris kan likaledes finnas insprängd men bildar oftast egna, täta, svällande dynor på tufvans yta (se fig. 32—34). Tuf- Fig. 30. Tufvigt kärr Ö om högmossen. dunsmossen har, som ofvan omtalats, två olika slag af tufvor, dels de obetydliga och föga markerade Sphagnum angustifolium-upphöj- ningarna, dels de stora Polytrichum juniperinum-tufvorna, som upp- kommit ur de förra (se sid. 164). Hvad som främst karaktäriserar alla dessa tufvor är den an- märkningsvärda skillnad, som förefinnes mellan tufvans vegetation och den omgifvande bottenvegetationen. Som af i det föregående anförda ståndortsanteckningar öfver tufvor framgår, tillhöra tufvans konstituenter alltid en mera xerofil typ än den omgifvande forma- tionen. Laggens tufvor hysa hufvudsakligen skogselement, kärr- tufvorna kärrängselement och tufdunsmossens (Polytricehum-)tufvor tallmosselement (ibland kärrängselement. Detta tyder naturligtvis på gynnsammare lefnadsvillkor än dem, som bottenvegetalionen har att bjuda på. Tufvorna äro således att anse som ett slags edafider (SERNANDER 1908: I sid. 68 och 1910: I sid. 60). Utom i fråga om vegetationens sammansättning skilja sig de olika slagen af tufvor från hvarandra äfven genom sin form. Laggtuf- vorna äro tämligen oregelbundna och oftast rätt höga (c. 4 dm.) Polytrichum-tufvorna ha långsträckt form och äro högst på midten (upp till 6 dm.). Kärrtufvorna slutligen äro alltid så godt som cirkelrunda samt tämligen platta och låga, kakformade, (höjd 2 SFAM: Inom laggen kan man till en början direkt följa den genetiska utvecklingen af tufvorna ur skogsmarken. Skogen innanför laggen bildas öfverallt af mycket stenig morän. Då nu myren transgre- dierar, komma så småningom en del af dessa stenar att stå ett stycke ute i kärrformationen och på alla sidor omgifna af denna, men på sin yta bibehålla de räster af skogsvegetationen. Här bildas efter en tid ett myllager, hvilket blir gynnsam grobädd för björk och al. Denna förklaring räcker emellertid ej till att förklara alla laggtuf- vornas uppkomst. Många ha ej som de nyssnämnda någon sten- kärna. Närmare undersökningar öfver deras uppkomst ha ej blifvit gjorda, men vid ett tillfälle iakttog jag en dylik långt från land belägen laggtufva, hvilken som kärna innehöll en gammal alstubbe af ungefär 1 dm:s diam. (ungefär samma diam. som de äldsta af laggens alar). Detta sätt för Sphagnum-tufvors uppkomst är förut beskrifvet af HAGLUND (1908 sid. 299). Kärrtufvornas vegetation är i stort sedt densamma öfver hela om- rådet. Endast på de längst ut från land belägna kan man märka, att landelementen så småningom försvinna för att delvis ersättas af kärrväxter. I högmossens eller rättare starrmossens närhet till- kommer en eller annan mossväxt, vanligen Calluna, Andromeda eller Empetrum, alltså fortfarande mera torrhetsälskande former än kärrväxterna. Några speciellt för tufvorna karaktäristiska arter fin- nas äfven, och bland dessa märkas särskildt Peucedanum palustre, Sceptrum carolinum och Potentilla Tormentilla. Kärrtufvorna synas i allmänhet hafva anlagts på det sättet, att Amblystegium stellatum, en mossart, som förekommer öfverallt i kär- rets bottenskikt, först bildat en liten tufliknande upphöjning (fig. 31). På denna har sedan Sphagnum Warnstorfii inkommit och upp- SSIULL LL SLS SIUS LDS, SILLSSMIIMSIIIIDD 1. Amblystegium intermedium (ofta blandad med ÅA. scorpioides). 2. Amblystegium stellatum. Fig. 31. Begynnande tufbildning i kärret. byggt den egentliga tufvan (fig. 32). På kärrtufvorna uppträda ofta granar, någon gång andra träd i buskform, särskildt björkar. Ibland förekommer äfven Rhamnus frangula. På de närmast laggen varande kärrtufvorna, som bilda ett slags öfvergång till laggtufvorna, finnas en eller annan tall äfvensom buskar af Alnus glutinosa. Särskildt intressant är att iakttaga tufvornas förhållande 1 starr- mossens närhet. Dennas förelöpare är, som i det föregående nämnts 3. Myllager (trol. bildadt af Amblystegium stellatum). 4. Sphagnun.. Warnstorfii. 5. Spherocephalus palustris. Fig. 32. Färdigbildad tufva i kärret. (sid. 153) Sphagnum contortum. Arten ifråga tycks själf icke vara torf- bildande, hvilket däremot är förhållandet med Sphagnum obtusum. Då den sistnämnda arten infinner sig, anhopar den sig till en början rundt omkring tufvornas bas, på sätt som fig. 33 visar. Så småningom börjar den emellertid tränga in på själfva tufvan, och nu uppstår en strid mellan denna art och den tufbildande Sphagnum Warns- torfii. "Den senare sträfvar att höja sig öfver sin ursprungliga nivå, men alldenstund dess tillväxthastighet är mindre, dukar den så - 6. Sphagnum contortum. 7. Sphagnum obtusum. Fig. 33. Kärrtufva i starrmossens närhet. 169 Fig. 34. Kärrtufva i starrmossens yttre delar. småningom under (fig. 34). Den stora fuktighet, som starrmosse- invasionen medför, åstadkommer till en början en förflyttning af kärrvegetation upp på tufvan. Dennas ursprungliga kärrängsvege- ++t14 tt tt tt tt IIIs III Fig. 35. Kärrtufva med gran. tation förtränges och försvinner. Om en gran växer på kärrtufvan, dödas den under tidernas lopp. Förloppet härvid åskådliggöres af fig. 35 och 36, af hvilka den senare framställer det stadium, då 8 Sphagnmum angustifolium. 9. Vatten. Fig. 36. Kärrtufva med gran, dränkt af starr- och tufdunsmosse. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 12 170 tufvan hunnit upp 1 tufdunsmossen. Dessa granar stå nämligen kvar i långa tider såsom torrakar, icke blott i starrmossen utan äfven i den efter denna kommande tufdunsmossen, ifall en sådan formation kommer till utveckling. Hur de se ut under detta skede af sin tillvaro, synes af fotografien fig. 37. Under själfva granen kan på grund af den starka beskuggningen Sphagnum i regel icke växa, och Fig. 37. Torrake af gran, stående på en i tufdunsmossen begrafd kärrtufva. där bildas följaktligen en vattenfylld grop, ett slags »Beschattungs- Schlenke», om man för tufdunsmossen skulle kunna använda samma terminologi som för högmossen (SERNANDER 1910: III sid. 26). Ytterst sällan förekomma i kärret ett slags andra tufvor än de hittills omnämnda Sphagnum-tufvorna. De synas hafva uppkommit ur Carex ccespitosa- eller Carex acuta-tufvor, hvilka af en eller annan Ivf orsak vidgat ut sig. I en dylik tufva V om högmossen anträffades en myrstack, och det är ingalunda otroligt, att myror medverkat vid densammas bildning. Vid genomgräfning visade det sig, alt den på samma sätt som Sphagnum-tufvorna var underlagrad af ett tunnt (högst 3 cm. mäktigt) myllskikt. I tufdunsmossen Po- lytrichum-tufvor funnos ofta myrstackar, och myrgångarna genom- sätta ibland hela tufvan, så att dennas inre liknar s. k. >»myrved>. Liknande fall ha beskrifvits från norrländska myrar af HOLMGREN (1904). Tallmossen. Som af den växtfysiognomiska kartan synes, förekommer denna växtformation dels i mossens sydvästra hörn, dels upptager den det nordöstra randbältet. Den gamla kanalen tvärs genom högmossen har verkat betydligt störande på formationens utbredning i fältet; dels har det uppkommit en tallmossrand tvärs öfver mossen, dels har formationen öster om kanalen ifråga troligen fått en vidsträck- tare utbredning än hvad den eljes hade haft. Föröfrigt är det svårt att afgöra, om icke den gamla utdikningskanalen i SV rent af för- orsakat tallmossens uppkomst åt detta håll. Samhället ifråga erbjuder för öfrigt få variationer. Följande stånd- ortsanteckning (N:o 13) må tjänstgöra som typ. Profytan är belä- gen i norra delen af mossen. Profytans storlek är 10 Xx 15 m. Den- samma är något kuperad af stora, risbevuxna tufvor. ”Trädens epi- fytvegetation är föga iögonenfallande. Bestånd: B. Pinus silvestris e | F. Ozxycoccus palustris t—Ss Cr > t | Andromeda polifolia (e—)t IDRE » t | Drosera rotundifolia e E. Empetrum nigrum rt G. Sphagnum fuscum (bildande Eriophorum vaginatum (fertil tufvorna) Yy eSkjesjer Sphagnum medium (mellan Rubus chamcemorus (steril) r tufvorna) t Calluna vulgaris s Hylocomium parietinum e Myrtillus uliginosa (t—)s Polytrichum juniperinum e Ledum palustre t Spherocephalus palustris e 172 Diagram fig. 38. A B Pinus. C Pinus. D Pinus. E Erioph. vagin., Rubus cham. o. Callwna. F Ris. Sphagnum fuscum. Fig. 38. Tallmosse. Profyta N:o 13. Tallarna kunna på sina håll förekomma betydligt tätare än i fö- regående profyta och försvinna så småningom utåt ljungmossen till- lika med Ledum och Myrtillus uliginosa samt Hylocomium och Poly- trichum. Endast med enstaka exemplar ingå tallen och de nämnda risen 1 vegetationen på den vida, öppna mossytan och förekomma här hufvudsakligen inom höljområdet. En rätt egendomlig variant af typen förekommer på östra sidan af den gamla kanalen, i det Phragmites communis här växer r-y i täta bestånd midt inne bland tallarna?). Phragmites har antagligen från början vuxit ute i kärret och så småningom ingått i starrmos- sens växtsamhälle, men sedan hårdnackadt hållit sig kvar äfven efter mosstransgressionen. Det förefaller, som om Phragmites haft ett visst inflytande på denna process, så att den transgredierande Sphagnum fuscum-massan här vällt ut med betydligt mindre mäk- tighet än vanligt. I denna underliga Phragmites-tallmosse ingå näm- ligen i de undre fältskikten en hel del kärr- och tufelement: Meny- anthes trifoliata, Eriophorum alpinum, Carices, Potentilla Tormentilla m. m. Mossheden. Med »Heidemoor» menar GRABNER (1901 sid. 180) detsamma som »Hochmoor», hvilken benämning han anser vilseledande i så måtto, att den kunde antas syfta på växtsamhällets i fråga höjd " Dylika Phragmites-bestånd förekomma för öfrigt här hvar och inom kärrområdena. a 173 öfver hafvet el. dyl; af samma skäl föreslår han för »Tiefmoor»> termen »Wiesenmoor». På grund af den yttre likheten med en hed, ljunghed, tallhed, — om man bortser från underlagets be- skaffenhet och bottenskiktets sammansättning — anser jag benäm- ningen mosshed vara synnerligen träffande för högmossens ytsam- + ÄR gg å ; Jä CR FORN Å é Fig. 39. Hölja från norra delen af högmossen (Nov. 1909). hälle; högmosse är ju eljes i den nordiska torfmosslitteraturen huf- vudsakligen ett geologiskt begrepp.") Om vi från ena kanten begifva oss in på Stormossens högmosse, komma vi till en början in i en zon af verklig ljung-Cladina-mosse. ') Termen >Moorheide» förekommer hos KERNER (1896 sid. 288) såsom beteckning för en högmosses ytvegetation; >Hochmoor» användes samtidigt i samma betydelse som inom den svenska torfmosslitteraturen. 174 Här och där börja ej långt från kanten de tre Cladina-arterna upp- träda i mindre, slutna bestånd. På liknande sätt förekommer äfven Cetraria islandica och på ett par ställen Cetraria nivalis. Botten- skiktet inom formationen bildas uteslutande af torfbildande Sphag- num fuscum med inblandad Mylia anomala. Då fältskiktens växter uppträda samlade i mer eller mindre täta grupper, har på grund af Sphagnas bekanta känslighet för beskuggning torfbildningen blifvit rätt ojämn och ytan på detta sätt småkuperad. Särskildt är det Cladina- och Cetraria islandica-bestånden, som verka återhållande på Sphagna. Något längre ut än Cladina (och Empetrum) börjar Rubus chamcemorus uppträda. Här komma också de nyss omtalade Cladina- depressionerna att öfvergå till vattenfyllda höljor. Vid höljebild- ningen medverkar, enligt hvad von PosTt (1910 sid. 19)y vwvisat, snön om vintern att fördjupa groparna i Sphagnum-täcket. Sanno- likt spelar sedan äfven häftiga regn om sommaren en viss roll, därigenom att vattnet samlas 1 groparna och förstör lafbestånden. Groparna komma så småningom att konstant bli vattenfyllda. Fo- tografien fig. 39 visar en dylik hölja. Följande ståndortsanteckning visar vegetationen inom ljungmossens höljområde. Profytans (N:o 14 å kartan) storlek: 15 Xx 15 m. Inom densamma funnos en större hölja samt 8 myrstackar. Bestånd: E. Eriophorum vaginatum (i täta Cladonia rangiferina a« vulgaris höljorna. tufvor rundt höljorna; f. ö.)t Myrtillus uliginosa e Pinus silvestris (3 ex., däraf ett dödt) e Calluna vulgaris tT Rubus chamcemorus s—T Ozxycoccus palustris t+—Ss Andromeda polifolia +t Cladonia rangiferina "alpestris fläckvis y; totalfrekvens t Diagram fig. 40. fläckvis y; totalfrekvens t Cladonia rangiferina B silvatica fläckvis y; totalfrekvens t Drosera rotundifolia e—t Sphagnum fuscum = (torfbil- dande) y Mylia anomala (insprängd bland Sphagnum fuscum) e I höljan några exemplar af Sphagnum lazxifolium. Ju längre ut på högmossen man kommer, desto talrikare bli Till en början står vattenytan fullkomligt klar, endast här och där med några flytande Sphagna. Från det för torfströ- tillverkning torrlagda området i söder meddelas fotografier af snitt A B C D E Erioph. vaginatum. Ht Ris. G Sphagnum fusceum. Fig. 40. Mosshedens Calluna-facies. Profyta N:o 14. genom ett par dylika höljor, visande, att dessa uppstått genom iterativ regeneration, figg. 41 och 42. Eriophorum vaginatum, som eljes uppträder endast i spridda individer, förekommer alltid i hölj- kanterna i täta, fertila tufvor samt ute i höljorna såsom relikt i stora tufvor (se figg. 39 samt 41 och 42). Fig. 41. Snitt genom en af >»höljtorf» till hälften fylld hölja. Upphöjningen i midten bildas af en relikt Eriophorum vaginatum-tufva. 176 Något längre in på högmossen är regenerationen i full gång i hufvudsak på samma sätt, som beskrifves af SERNANDER (1909 : II sid. 442 och 1910: III sid. 28 ff.): ljunghed — hölja — Sphagnetum med Eriophorum vaginatum — (Andromeda-mosse) — ljungmosse — ljunghed. Det Sphagnetum med Eriophorum vaginatum och (därefter) Andromeda, som uppstår ur höljorna, upptager ute på mossheden större delen af ytan, och ljungheden bildar här blott smärre öar. Denna del af mosshedens ytsamhälle utgör densammas Vaginatum- facies. Att emellertid på en karta utsätta en bestämd gränslinie mellan mosshedens båda facies erbjuder mycket stora svårigheter, åtminstone så länge mossen befinner sig på samma stadium som Stormossen i Bälinge; något skarpare blir gränsen, då fullständig mosslagg med laggskog utbildats (se t. ex. min karta öfver en del af Skagershultsmossen i Nerike, publicerad af von PosTt 1910). På den växtfysiognomiska kartan (tafla I) äro högmossens nivå- kurvor inlagda. Dessa referera icke till någon för hela området gemensam nollpunkt, utan är kärrets nivå antagen som sådan för de närliggande partierna af mossen. Den ursprungliga ljung-Cladina- 7 mossen går i allmänhet ej högre än till !/2-m:s-kurvan. Höljeområ- det sträcker sig från ljung-Cladina-mossens gräns ett godt stycke in på mossens yta till något ofvanför 1'!/2-m:s-kurvan. Här vidtar moss- hedens Vaginatum-facies och regenerationsområde. I sin undersökning öfver småländska mossar inlåter sig GUSTAFS- SON (1909) på en del frågor rörande högmossarnas arkitektonik. Han kommer därvid till det resultat, att en mosses form så små- ningom genom sin utveckling blir något hvälfd, dock plattare än man vanligen är böjd att anse. Genom mina studier såväl i Bä- linge som på andra håll har jag kommit till den slutsatsen, att mossens yta från början kan vara betydligt hvälfd, äfven om den icke, såsom fallet ju är i Bälinge, påverkas af underlaget. Den starkt hvälfda formen bibehålles, så länge vegetationen befinner sig på ljunghedsstadiet (med eller utan höljor). Mossen är ännu jäm- förelsevis torr och den här bildade torfven af tämligen fast beskaf- fenhet. Då mossen kommer in på det regenerativa stadiet, blir torfven mera lös och våt. Ytan öfvergår vanligen att bli nästan plan. De centrala delarna af en sådan mosse komma enligt mina iakttagelser att ligga fullkomligt horisontellt, såvida icke särskilda omständigheter tillstöta. De ute i mosshedens Vaginatum-facies (med eller utan Scirpus ccespitosus) lefvande ljungmossepartierna kunna af en eller annan anledning bli något utdragna på längden och orienterade i en viss riktning, såsom fallet är på Skagershults- mossen (VON Post 1910 sid. 22). Genom torfvens blöta och lösa beskaffenhet kunna dessa fastare strängar tjäna som ett slags slussar. Därtill kommer den inre byggnaden af den på ytan blöta torfven: den är öfverallt, på alla nivåer, genomväfd af ett helt nät af dylika i Vaginatum-torfven dränkta Callunetum-strängar. Allt detta kan samverka till att förändra mossens topografi, och den kan sakta slutta mot lägre mark utan utbildning af lagg. Torfven kan dock ibland t. ex. efter långvariga rägn bli särskildt lös, och om laggen ej längre förmår tjänstgöra som damm, är en katastrof ej utesluten: ett genombrott af laggpartiet kan äga rum, och den instängda Vaginatum-torfyen kan flyta ut öfver kringliggande om- råde (dylika »Moorausbräche» äro beskrifna af bl. a. KLINGE 1892 sid. 437 ff.). Denna uppfattning om mossarnas arkitektonik stäm- mer i hufvudsak med WEBERS (1902 sid. 1335 ff.). 178 ARTERNAS FÖRDELNING PÅ DE OLIKA FORMATIONSTYPERNA. Xs===Harlens (+) hufvudformation; arten uppträder inom formationen på något ställe ehuru egent- ligen ej hörande till densamma eller finnes i en lokal utbildningsfacies af - arten ingår i formationen; densamma. (Sphagnum angustifolium, medium och laxifolium stå på detta sätt upptagna bland ljungmossens växter, emedan de endast förekomma i höljorna.) Fanerogamer: Agrostis canina fal > SLOlonTjeraraen » DT ATS VÅR ONCEeSPUOSA. ELIS Alnus glutinosa Anthoxanthum odoratum Avenastrum pubescens . Bemmanodoratar Ia PI Ove die Na Calamagrostis stricta ...... (AMT OL ARSA Cal ANp ala Skstes AE Campanula rotundifolia.. Cardamine pratensis .... Carex ampullacea » CESPUOS ANS CAMESCENSTA GROT AOTSINAGI SEE » AOC EE Slava ANTENNA: > flava v.lepidocarpa » Goodenoughii heleonastes Hornschuchiana .. limosa Andromeda polifolia SG JU OTsrvrS SEE JURIIGM ja Lagg Kärr IOAJUL ND SE RR SR EE EE Fal ME SEE jS N - v> 'WIOJUIJIOT IOAJUL Se + ltt l +++) xt leltl tll +tt+tx)x KURSER ös EE RR EN 'VII0OJUIIJO An 2SSOmUIIC]IS [Or] Lö "uur10JU210J 2SSOoWmUI[LL Mosshed 3 9ssow3unlT | - ISSO WL -vungems (CHa 4 (NAR [AN IL 6 a SEE NESSER EE D [ONaCedr Ta > (ONEXOLE fars SAS AA ED OLLIESCeNS, si, oo tera] > panicea KORSA CNE » teretiuscula | » stellulata Cerastium vulgare ......... (Cirsmion palusire. sen. Comarum palustre ........ | Coralliorrhiza innata (RREPISK PECEMORSA «dt Drosera intermedia > löngiyolar EE » rotundifolia ...... Empetrum nigrum | | Epilobium palustre ......... Eriophorum alpinum » angustifolium. FRACUeETNE | > latifolium ... / vaginatum ...'( Festuca ovina | > TN ÖT CER free Galmumwg DOTedle kära kr > PakuSsike NARRnA » UlignRro SRA Fritillaria meleagris ...... GEUnNUATID Ge Soon Ess: GlyceriasflanarsKysae JIM GHST JULTf OLSEN. » articulatus Juniperus communis Lathyrus pratensis Wedin Pals eE Leontodon autumnalis Linum carthartieum WEHRn ONCE aOLPestrIskok se. ? campestris 8 mul- I) LOTTA Agave: Fass Rn Se | Kyehnis flos cnaeult. 3] Lysimachia vulgaris ......| Majanthemum bifolium...| Mentha arvensis J+xll (GREAT SÅ SR Sa | SR a Sima ör = Inagg. SR ka) Ke FER Tg LSGeS cam rm rr NE nt FR I Fl —) — (ER SEEN Sa a ( a RS FU er [äg ==1 Ch — 1] — ARS Snr | Sö er RR FE a NS ROS OR LR frnge F a NE föga As er ee fn == EE SE Xl Fl — LA kar val SA I Er Re | GR a EN ER a (En rer 180 Menyanthes trifoliata MOIS COenmed EEE Myrtillus. aliginosa SEE Naumburgia thyrsiflora... Orchis angustifolia Oxycoccus palustris Parnassid palns kissen Pedicularis palustris Peucedanum palustre ...... Phragmites communis .. Picea abies L. PINS ASNOCSikIS Pro tia nn I( Poa nemoralis RGLEISISE = boose Polygala vulgaris =+:....4: Polygonum viviparum ... Potentilla Tormentilla verna RUrola: me diäs Namn ENIS Fäcris. Ce SÖN > auricomus ... » flammula -... » TEpeRsE meget Rhamnus frangula .........| Rhinanthus major ....... | » INUITER Rhynchospora alba | Rubus chamoemorus oo. TUNA LACELOSAT moon da SSG See EI > — Cinerea » lapponum HL IG TTCANSEOE SOT. pentandra 2. TC CILS Fä SENSE LE LEE Sceptrum carolinum ...... Scheuchzeria palustris -... Scutellaria galericulata ...' Sesleria coerulea Sorbus aucuparia Spirea filipendula ......... | Ulmarianksmsits SSTeUlarid Apa lmstkistae..—. Taraxacum officinale | ND [el l+]+ 277 LE SE EG EA > FR RESET EF ae OT FR [GERE JE Ge EE ME | -— |+x++) Xx AA An UBS EE EA OO 10 10 - lär olunm pralense mv... » NÖD CIS mrs. fer spadiceum Trientalis eUroOpled....s.d.. Utrieularia intermedia -... Valeriana officinalis | Veronica scutellata ......... IAVTGTACR ACA eb an se rer ne a Viola palustris Kärlkryptogamer: Equisetum palustre... .....| filur Talen Cs | > limosum I... » silvatieum Selaginella spinulosa ...... Mossor: Acrocladium SR cuspidatum Amblystegium FURL cordifolium.. elodesks.ok » exannulatum JURitan SE giganteum ... > intermedium > revolvens scorpioides... stellatum 2 stramineum . > vernicosum... Astrophyllum affine ...... > cinelidioides > medium...... punetatum... undulatum .. Bryum ventricosum Cephalozia media ......... Climacium dendroides .. Dieranum undulatum Är na EE | I+xlx+ll++l ll ++X+ Fl I IX FEFXFKKKKX RSS [EE RS ERA Fissidens adanthoides Hylocomium parietinum..' proliferum.. squarrosumi / triquetrum .. Hypnum (Brachythecium) CITRON NE 'Hypnum rivulare (?) | » fniekordes ...... cs. Jungermannia inflata Meesia triquetra Mylia anomala .... Paludella squarrosa | Philonotis fontana .........| AO) OLE URI 0 (KSR Ba sa ooo en Polytrichum juniperinum Sphagnum = acutifolium (Ehrh.) Russ o. Warnst. ' Sphagnum angustifolium | FEST CESFRN EIS SN po ot est SRA SE | Sphagnum apiculatum H. SLI OAS NRA Sphagnum con tortum (Schultz) Warnst. Sphagnum cymbifolium (Ehrh.) Warnst. Sphagnum fuscum | (Schimp.) v. Kling. Sphagnum laxifolium C. Sphagnum Lindbergii [SF SCILD P.S Se LÄRAN on) | Sphagnum medium PAnnpES oe Sphagnum obtusum NYIUE TIS [SEE SS EAS OE I Sphagnum papillosum Tvet 5 Sar SE Sphagnum rubellum (TSV IS ESR ST RANE a Sphagnum squarrosum ära COME OVER RN Sphagnum subsecundum [SER (NGE S) RENeS SYS [SV] ++++ | | pg Er rada I a | 10 ER 10 [LE SDL GA id fo ie gör epdartnB | LON AR | | | | | | Sphagnum teres Schimpr.. — | X läste fö rt SES EEE Warnstorffii | | | | Russ: OB: (ER NEF CSE NESS Un STR er Spherocephalus palustris] + | TH Se SAN (SR) (rt aa [öre net korar OR Stereodon arcuatus ..... FÖR BN 9255 + —-]—) — | — Thuidium Blandowiti ...... (SR | än SSA H a RA Ar » recognilum —...1 XI SSP (fe Sa i FE Nr NNE VS MR RN rg LA Marklafvar: | | Cetraria islandica ......... | —| — | —]| 51 — ll + Xl — FD LA es LÄ re a sr ne SNS en RS TA Mere Cladonia rangiferina | | | | alpestris URERA Led — | År äras as BS SER Sar SR AN rn) Cladonia rangiferina «a | | | | | DTLÄG ASKA a FAST SIN KAT Åren ag år SES Lö rr RE 1 are Sa STR RE [ee Cladonia rangiferina BB | | | | | | Silvalicd — ss AIF HÖGMOSSENS SLUTSTADIUM. I det föregående har påpekats, hurusom högmossen i våra dagar transgredierar öfver kärret. Om dess utveckling ej blifvit afbruten genom utdikningen, skulle den med all sannolikhet också ha fort- satt transgressionen, ända tills den uppnått fasta landet och däref- ter hade den transgredierat öfver skogen. Först nu skulle verklig mosslagg ha börjat utbildas, och denna skulle ha blifvit desto tydligare och vackrare, ju brantare sluttning mot mossen moränen hade haft. Mosslaggarna äro studerade af J. P. GUSTAFSSON (1909) och VON Post (1910). Den senare har skildrat deras växtfysiognomi och illustrerar sin framställning med en af mig uppgjord karta öfver en del af den synnerligen vackert utbildade laggen på den stora Skagershultsmossen i Närke (1910 sid. 6). Den förre har genom sina undersökningar på småländska mossar klargjort laggens funk- tion för mossens dränering. Jag skulle för min del här vilja bidra- ga till laggproblemets lösning med ett försök till förklaring af lagg- formationernas uppkomst. Af den nämnda kartan öfver Skagershultsmossens lagg framgår, huru densamma kan indelas i ett antal skarpt åtskilda zoner. När- 184 mast land kommer laggbäcken. Denna har på stora sträckor rin- nande vatten, mossens öfverloppsvatten, som här söker sig väg till utloppen, där naturliga sådana finnas eller genom mossens uppdäm- mande verksamhet bildats. I denna laggbäck samt i den närgrän- sande Caricetum amblystegiosum-zonen") finnas en mängd stora tufvor af alldeles samma typ som busklaggens tufvor, sådana de i det föregående skildrats. Dessa tufvor äro rästerna efter det forna kär- rets lagg, detta dock ej att förstå så, att denna busklagg skulle ha legat där den nuvarande laggbäcken rinner fram. Allteftersom mos- sen transgredierat upp öfver land, har naturligtvis laggen för- skjutits i samma riktning framför mosskanten. Vid mosstransgres- sionen har busklaggens bottenformation till största delen dränkts af vattnet, och en del i densamma ingående element ha flyttat upp på tufvorna och blandats med där förut befintliga skogsväxter, Vacci- nium etc. På tufvorna kvarstå alar, björkar, Salices, ete. Af den ursprungliga bottenformationen kvarblifva endast några mera fuk- tighetstålande arter, Juncus articulatus, Glyceria fluitans, Calla palust- ris. Inom Caricetum amblystegiosum-zonen, hvilken numera repre- senterar kärret, lefva fortfarande Carex chordorrhiza, Carex livida, Carex limosa och Menyanthes trifoliata. Den tredje zonen från land räknadt utgör ett Sphagnetum cariciferum. Denna zon har enligt mitt förmenande uppkommit ur den forna starrmossen. Den karak- täriseras hufvudsakligen af Carex ampullacea, som fläckvis förekom- mer ymnig; Scheuchzeria palustris fortfar att existera på samma sätt som förut, tämligen oberörd af de nya förhållandena, och denna zon har öfverhufvudtaget undergått de minsta förändringarna. Den fjärde af VON PosTts zoner är Vaginetum-zonen. Denna bildas så godt som uteslutande af ymniga Eriophorum vaginatum-tufvor. Huruvida denna zon är identisk med den tufdunsmosse, som jag i det föregående skildrat från Bälinge, är mig för närvarande omöj- ligt att afgöra, då jag ej haft tillfälle att iakttaga liknande forma- tioner på annat håll. Därmed är den egentliga laggen slut. Nu vidtaga mossens randbälten (»Randgehänge»>), ljungmosse, tallmosse och yttre ljungmosse. Dessa motsvaras i Bälinge af mosshedens höljområde. Martallskogen på Bälinge Stormosse motsvaras emel- lertid enligt min tanke ej af laggskogen utan har för sin tillkomst sannolikt andra orsaker att tacka. Emellertid synas WEBERS åsik- ') Denna zon har flytande Amblystegia och får ej förväxlas med kärret i Bälinge mossar, som ju också är ett Caricetum amblystegiosum. 185 ter rörande orsaken till tallmossens uppkomst ej finna någon be- kräftelse i Bälinge, ehuruväl jag sett dem bekräftade på andra håll. WEBER (1902 sid. 135) anser nämligen, att tallmosse förnämligast uppstår där, hvarest den starkaste lutningen på mossytan finnes. Som af min växtfysiognomiska karta framgår, ligga nivåkurvorna just i skogsområdet längst från hvarandra. Detta skulle ju äfven kunna tänkas bero därpå, att torfbildningen inom tallmossen gålt långsammare än på den egentliga öppna mossheden. SUBATLANTISKA GLACIALRELIKTER. Hvad som egentligen föranledde undersökningen af Bälinge Mos- sar, var det genomgående nordiska draget i deras vegetation. Här finner man ej blott enstaka växter, som tillhöra ett nordligare flor- område, utan hela formationer och formationsserier. Af mer eller mindre nordiska arter märkas: Carex livida, Carex heleonastes, Carex chordorrhiza, Sceptrum carolinum, Salix lapponum, Selaginella spinulosa, Cetraria nivalis, och Sphagnum Lindbergtii. SERNANDER har (t. ex. 1900 sp. 95) i dessa och liknande förekomster velat se ett bevis för en försämring af klimatet vid den subatlantiska tidens inträdande, så att temperaturen då skulle hafva varit lägre än i nutiden. I början af den subatlantiska tiden skulle således dessa växter hafva vandrat ned från norr, och när klimatet sedan blef varmare, skulle de på em del lokaler, såsom t. ex. 1 Bälinge, hafva bibehållit sig såsom relikter. Emellertid har också den åsikten med styrka gjort sig gällande, att dessa växter ingalunda äro relikter, utan att den gräns, till hvil- ken de finnas i söder, är deras naturliga sydgräns. Relikter finnas jui den svenska floran äfven från andra perioder (WARBURG 1910) t. ex. från den varma tiden före och under Litorina-hafvets maximi- utbredning. Dessa sydliga arter äro, där de växa N om sin egentliga nutida nordgräns, tillfinnandes på typiska reliktlokaler, sydlutor (> drif- bänkslokaler») ete. Men det är svårt att förstå, hur en typisk relikt- lokal för nordliga relikter, särskildt för kärrväxter, skulle ta sig ut. Man kan ju lätt tänka sig, att kärrväxter, sådana som det här är fråga om, under den subboreala tiden ej haft lämpliga lokaler till sitt förfogande. Därför hafva de då haft sitt utbredningsom- råde förlagdt längre mot norr inåt skogstrakterna. När vid den sub- atlantiska tidens inträdande klimatet blef fuktigare, bildades bland annat genom skogarnas försumpning ånyo för kärrväxterna ifråga 2 Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 13 186 lämpliga växtplatser. Deras nedvandring vid denna tidpunkt, om någon sådan ägt rum, behöfver således ej nödvändigt vara dikterad af en samtidig temperatursänkning. Jag sammanför här nedan de uppgifter, som jag i den skäligen torftiga växttopografiska litteraturen om Upland och närgränsande trakter lyckats finna om ett par af dessa subatlantiska glacialrelikter. Carex livida. Enligt THEDENIUS (1871) flerstädes t. ex. Bosjön i Elfkarleby s:n, Järlåsa, Skogstibble, Jumkils och Börje s:nar, Halm- byboda i Fundbo s:n. Enligt LÉNnstRÖM (1888) i Väster-Löfsta s:n mångenstädes: Långmossen, Dammossen, Arnebomossen, i Norrby s:n: Kärrbäckssjön. Vidare finns den vid Fiby-sjön i Vänge socken (medd. af prof. SERNANDER). Enligt R. HARTMAN: flerstädes i Gäfletrakten. Krö- NINGSSVÄRD Och INDEBETOU uppge den för Dalarnas norra socknar men ej för de södra. THEDENIUS uppger äfven ett par fyndorter från Ny- köpings län. i Carex heleonastes. Enligt THEDENIUS tämligen sällsynt: Vitulsberg 1 Vaksala s:n samt Jumkils och Läby s:nar; två fyndorter i Nykö- pings län. LDLÉNsSTRÖM: Väster-Löfsta s:n sällsynt: Stormossen nära järnvägen mellan Visbo och Snäsholmen; Tibble och Fundbo s:nar. R. HARTMAN: tre fyndorter norr om Gäfle. Enligt KRÖNINGSSVÄRD och INDEBETOU: 1 norra Dalarne samt på någon enstaka plats i södra delen af landskapet. Salix Lapponum. Enligt THEDENIUS: tämligen sällsynt: Mullbron i > Elfkarleby s:n, vid "Börje sjöri Jumkils s:nyJanlasa sm ödarbot Väster-Löfsta och Simtuna s:nar; ingen fyndort från Södermanland. Enligt LÉnstRÖMm: här och där 1 Väster-Löfsta s:n: Sjömossen, Dammossen, Arnebomossen, o. s. v., Wittinge s:n: Brunsätra; En- ångers s:n; är med all sannolikhet spridd öfver hela Fjärdhundra. Dessutom har arten träffats i Örsmossen (SERNANDER 1910: IV). RoB. HARTMAN: tre fyndorter N om Gefle. Enligt INDEBETOU: He- demora, Husby s:n, Krylbo. Sceptrum carolinum. Enligt THEDENIUS sällsynt: Björkhagen vid Domarbo i Skuttunge s:n, Brunbo i Börje s:n, Järlåsa och Skogstibble s:nar, Jumkilskärren, Halmbyboda i Fundbo s:n, Vitulsberg i Vak- sala s:n, Lassbybackar vid Upsala, Enköping, Vallox-Säby i Östuna s:n, Ensta i Täby s:n; från Nyköpings län två fyndorter. "Enligt WAHLENBERG (1826): »Usque ad Uplandiam prope Upsala» samt i tillägget: »ad diversorium Ensta Roslagiae: Carl Stenhammar.» Enligt LÉNSTRÖM: Vittinge s:n flerstädes; Väster-Löfsta s:n: Knifsmossen; Norrby s:n: Eljansbo. Dessutom i Örsmossen (medd. af prof. SER- 187 NANDER och kand. E. ALMQUIST) samt i Täby socken (SERNANDER 1905). RoB. HARTMAN upptar icke Sceptrum bland Gefletraktens växter. Enligt KRÖNINGSSVÄRD och INDEBETOU: de norra dalsocknarna. Selaginella spinulosa. ”"WAHLENBERG: »nec non in maritimis sep- tentrionalibus usque ad Roslagiam copiose». ”THEDENIUS: mången- städes i norra delen af Upland. C. J. & C. HARTMAN (1879): i Up- lands norra del samt vid Korsö fyr nära -Sandhamn i Stockholms skärgård; utbredningen föröfrigt inom Sverige angifves: » Torne lapp- mark och VB.—Verml. Ner. Vestml. och Upl. nor. del»; ett par fyndorter i Östergötland och Bohuslän angifvas. RoB. HARTMAN: flerstädes i Gefletrakten. KRÖNINGSSVÄRD OCh INDEBETOU uppge den för flera lokaler i södra Dalarna: Söderbärke, Silfberg, Hedemora, Avesta, Svärdsjö. Cetraria nivalis. SERNANDER (1900) uppger den för flera åsar i Svea- land. Själf har jag iakttagit den på Tuna-åsen utanför Upsala och Enköpingsåsen N om Enköping samt dessutom på en liten låg morän- kulle i en åker c. !/2 km. från Mälaren och högst 10—15 m. öfver sjöns yta i Enköpings-Näs socken. R. HARTMAN uppger den från Sätra-åsen 1 Gästrikland, »på senare tid ej funnen». Sphagnum Lindbergii. -DusÉNn (1887) anger dess utbredning i Sverige sålunda: Lule Lappmark, Pite Lappmark, Ume Lappmark, Jämtland, Härjedalen, Ångermanland, Medelpad, Hälsingland, (Arbrå, Hofsätter, Svartbo klint, Forneby, Söderala, Sandarne, Lingbo, Ida- fors), Gästrikland (Gäfle, Norrlandet, Hocksjö myr). Tillsammans med Sphagnum Ångströmii bildar Sphagnum Lindbergii DUSÉNS grupp af »utprägladt nordliga arter». Af ofvanstående fyndlistor framgår, att Bälinge Mossar ligger i sydkanten af de nämnda växternas utbredningsområde. Särskildt anmärkningsvärdt är fyndet af Sphagnum Lindbergii, alldenstund Bälinge Stormosse är den sydligast kända lokal för denna art, som eljes tillhör våra allra nordligaste Sphagnum-arter. Äfven Selaginella spinulosa har stort intresse. Växten förekommer tämligen vanligt i alla trakter N om Upland samt i detta landskaps allra nordligaste socknar, men längre söderut finnas blott enstaka fyndorter: Bälinge i mellersta och Korsö i sydligaste Upland, samt de synnerligen af- skildt liggande lokalerna i Östergötland och Bohuslän. Växter äro som bekant olika känsliga för klimatiska faktorer, men då en växt har en skarpt markerad sydgräns, torde den böra räknas till de mera känsliga. Om denna växt på några få, långt från hvarandra belägna punkter träffas söder om sitt naturliga utbredningsområde, kan man 188 vara berättigad att anse dessa lokaler som reliktlokaler, där växten blifvit kvarlämnad, när den nordliga floran drog sig tillbaka mot norr. Men något fullt afgörande bevis för en dylik förskjutning af en växtgeografisk gräns är detta naturligtvis icke. Den enda säkra metoden för afgörande af frågan om de subatlantiska relikterna vore masslamning af subatlantisk torf. Man skulle på så sätt komma underfund med, ifall dessa växter i forna tider i större skala ingått i myrarnas vegetation och sedan försvunnit från deras yta. Endast i ett enda fall är det konstateradt, att en af de subatlantiska gla- cialrelikterna, Betula nana, genast vid den förmodade subatlantiska klimatförsämringens inträdande tagit en lokal i besittning, och på denna lokal har den sedan lyckats bibehålla sig. Fallet ifråga, Gottersätersmossen i norra Närke, är beskrifvet af SERNANDER och KJELLMARK (1896). Betula nana förekommer för öfrigt äfven i Up- land på ett par mossar, Ålbo mosse i Ålands socken och Gölja mosse i Simtuna socken (LÉNSTRÖM 1888). Den borde därför efter- sökas äfven på andra upländska mossar och kunde tjäna som ett mycket godt »subatlantiskt ledfossil». DIE ENTWICKLUNGSGESCHICHTE UNDINEGERATNON DER BÄLINGE-MOORE. Resumé. Die Bälinge-Moore im mittleren Upland wurden in den Jahren 1906—1908 von Mitgliedern des Naturwissenschaftlichen Studenten- vereins zu Upsala untersucht. Ihre Höhe öber dem jetzigen Meeres- niveau beträgt c. 39—45 m., und die -Becken, in welehenWdie Moore belegen sind, wurden von dem Meere abgeschnärt, nachdem die Litorina-Hebung schon bis auf 51—59 ?/o vollzogen war. Die Moorbecken sind ziemlich seicht, c. 3 m., mit Ausnahme einer Par- tie des Stormossen, wo die Tiefe bis auf 6—7 m. herabsinkt. Diese Verschiedenheit der Tiefe hat auch eine andere zur Folge. Die seichteren Becken, Norra Myren, Södra Myren und der grösste Teil des Stormossen sind von Tiefmooren, die Tiefe Partie an dem nörd- lichen Ende des Stormossen von einem Hochmoore bedeckt. Die Entwicklungsgeschichte der Bälinge-Moore gestaltet sich in Kärze in folgender Weise. Als die Moorbecken wärend der ältes- 189 ten Periode der (nordischen) Steinzeit, Dolmenzeit, von dem Lito- rina-Meere als Meerbusen isoliert waren, entwickelte sich in ihrem Wasser ein reges Tier- und Pflanzenleben, was eine reichliche Ab- setzung von Gyttja mit sich brachte. Dann beginnt, nach meiner Berechnung in den folgenden steinzeitlichen Perioden, Ganggräber- zeit und Steinkistenzeit (2500—1700 v. Kr. nach MONTELi Chrono- logie), das Zuwachsungsstadium. Das Zuwachsen der Bälinge-Seen hat sich in ziemlich schnellem Verlaufe vollzogen mit Ausnahme eben des Hochmoorgebiets, wo der Verlauf der grösseren Tiefe wegen ein wenig langsamer war. In den Gegenden der jetzigen Tiefmoore hat sich oberhalb der Salz- und Sässwasser-Gyttja ein Lager von »Dy» abgesetzt, und auf dieses Substrat wanderte direkt der Wald aus. In dem Hochmoorgebiet dagegen geschah das Zuwachsen unter Vermittlung von Rohrsämpfen durch Tiefmoorformationen, die bald in Bruchwald öäbergingen. Rings um den See entstanden dichte Bestände von Phragmites communis und Scirpus lacustris, in denen sich besondere Arten von Gyttja — Detritus-Gyttja und Phragmites- Gyttja — abgesetzt haben. In den tieferen Teilen des kleinen Sumpf- sees setzte sich während der ganzen Zeit, so lange es offenes Was- ser gab, die Plankton-Gyttja fortwährend ab. Auf den aus Erlen, Birken etc. bestehenden Bruchwald folgte bald wirklieher Wald von Fichten und Tannen, so dass der Wald schon bevor der kleine See völlig verscehwunden war, auf dem ehemaligen Moorboden wuchs. Besonders wegen dieses schnellen Verlaufs des Zuwachsens schliesse ich mich der BLYTT-SERNANDER'schen Klimawechsel-Teorie an. Nach dieser durfte das Waldstadium der Moore zeitlich der Bronzezeit (1700—550 v. Kr. nach MONTELIUS) entsprechen. Die Salz- und die untersten Schichten der Sässwasser-Gyttja wären = atlantischen Alters, der grösste Teil der Sässwasser-Gyttja sowie die Detritus- und Phragmites-Gyttja, der Bruchwaldtorf und der Waldboden subborealen, endlich die obersten Torflager, welche den ehemaligen Wald zerstört haben und aus Amblystegium- und Sphagnuin-torf be- stehen, subatlantischen Alters. Profil 1 (Tafla IT) stellt den Hochmoor- See während atlantischer Zeit, Profil 2 (Tafla II) im Anfang der subborealen Zeit, Profil 3 (Tafla III) am Ende der subborealen Zeit, Profil 4 (Tafla III) im Anfang der subatlantisehen Zeit und Profil 5 (Tafla IV) in der Jetztzeit dar. Profil 6 (Tafla IV) endlich stellt einen Schnitt durch den nördlichen Teil von Södra Myren vor. Die Vegetation ist durch Standortsaufzeichnungen nach der HuLT'- schen Metode aufgenommen. Die Höhenschichten sind: A = höch- 190 ste Waldschicht, B = tiefste Waldschicht, C = Gebäschschicht, D = höchste Feldschicht, E = mittlere Feldschicht, F =tiefste Feldschicht, G = Bodenschicht. Häufigkeitsgrade: e = vereinzelt (enstaka), t = spärlich (tunnsådd), s = zerstreut (strödd), r = reichlich (riklig), y = vorherrschend (ymnig). Auf der pflanzenphysiognomischen Karte (Tafla I) haben die grossen Formationstypen verschiedene Bezeich- nung: Tiefmoor-Lagg (Busklagg), Amblystegium-Moor (Kärr), Seggen- Moor (Starrmosse), Wollgras-Moor (Tufdunsmosse), Fichten-Moor (Talimosse) und Heide-Moor (Mosshed), letzteres mit zwei Phasen (ohne besondere Bezeichnung): Calluna-Facies und Vaginatum-Facies. Ausser dem Lagg sgiebt es auch eine andere Randformation, die Moorwiesen, die jedoch keine besondere Bezeichnung bekommen haben. Der Tiefmoor-Lagg zerfällt hauptsächlich in zwei Typen: der Erlen-Birken-Lagg und der Salix-Lagg. Jener besteht aus Bulten, auf welchen die Bäume (Birken, Erlen, aber auch Fichten und Tannen) wachsen, mit Waldelementen (z. B. Vaccinium vitis idea) in den Feldschichten, Sphagnum rubellum in der Bodenschicht. Die eigentliche Bodenformation zwischen den Bulten ist spärlich ausgebil- det. In den Salix-Lagg stehen die Gebäsche meistens ohne Bulten in der Bodenformation, deren Feldschichten reichlich ausgebildet sind. Sphagnum squarrosum und Sphagnum teres bilden in den beiden Typen die Bodenschicht der Bodenformation. Der Erlen-Birken-Lagg scheint bisweilen in den Salix-Lagg äberzugehen. Die Moorwiesen findet man öberall an den Rändern der Moore, wo ein Lagg nicht ausgebildet ist, und das letztere, ist gewöhnlich der Fall, wo das Moor nicht direkt an einen Wald grenzt. Die Moorwiesen sind durch ihren grossen Reichtum an Kräutern aus- gezeichnet: Spirea, Rhinanthus, Viola, Lychnis, Stellaria, Galium, Ra- nunculus etc. etc. Einen Uebergang zu der echten Tiefmoor-Vege- tation bilden die Sesleria-Wiesen und die Carex-panicea-Formationen. Bei meinen Untersuchungen in den Bälinge-Mooren hat es sich deutlich gezeigt, dass man auf den grossen, offenen Moorflächen immer die einfachsten, feuchtesten und schönsten Tiefmoorformationen fin- det. In den Randgebieten dagegen, wo das Torfsubstrat immer ein wenig trockener ist, findet eine Mischung statt, teils mit den Sesle- ria-Wiesen, teils unter den echten Moor-Formationen. Nach ihren Charakterpflanzen teile ich die Tiefmoorformationen in Bälinge in drei grosse Gruppen ein: Carex-ampullacea-Formationen, Eriophorum- Formationen und Carex livida-Formationen, von denen die ersten und die letzten am feuchtesten sind. Jene findet man in der nächs- USD ten Nähe des Lagges, diese z. B. in der Nähe des Hochmoors. Die Eriophorum-Formationen nehmen im Tiefmoorgebiete rings um das Hochmoor das Feld zwischen den beiden anderen Kategorien ein. Unter den Eriophorum-Formationen kann man Eriophorum alpinum-, Eriophorum angustifolium-, Eriophorum latifoltum- und Eriophorum vaginatum-V arianten unterscheiden, unter den (Carex livida-Forma- tionen Carex limosa- und Equisetum limosum-Varianten. Die Boden- schicht des Amblystegium-Moores besteht hauptsächlich aus Ambly- stegium intermedium, scorptoides und stellatum. Hier befinden sich zahlreiche Bulten, von Sphagnum Warnstorfit gebildet, deren Vegeta- tion grösstenteils aus Moorwiesenpflanzen zusammengesetzt ist. Das Seggenmoor und das Wollgrasmoor sind beide als sehr feuchte Depressionsformationen anzusehen, die durch die Transgression des Hochmoores auf Kosten des Tiefmoores gebildet sind. Carex am- pullacea und Scheuchzeria palustris sind die Charakterpflanzen des Seggenmoores, dessen Bodenschicht hauptsächlich aus Sphagnum ob- tusum (mit Amblystegium fluitans) besteht. Das Wollgrasmoor ist durch Eriophorum vaginatum, Carex filiformis und — vereinzelt — Betula odorata charakterisiert; die Bodenschicht bildet Sphagnum angustifolium. Während von dem Seggenmoore die Bulten des Tief- moores getränkt werden und keine neuen zur Ausbildung kommen, findet man im Wollgrasmoor grosse, hohe, neugebildete Bulten von Polytrichum juniperinum. Das Fichtenmoor ist von gewöhnlichem Typus, mit Pinus silvestris mehr oder weniger reichlich in der tiefsten Waldschicht und der Gebuäschschicht, heidekrautähnlichen Gewächsen (Ledum palustre, Myr- tillus uliginosa, Calluna vulgaris), in den Feldschichten; die Boden- schicht ist aus Sphagnum fuscum gebildet. Die Calluna-Facies des Heidemoores erhält ihren Charakter durch Calluna vulgaris, Empetrum nigrum und Rubus chamcemorus, in der tiefsten Feldschicht durch die drei Cladina-Arten. Ausserdem giebt es hier zahlreiche Schlenken (Höljor), die auf die Von SERNANDER (1910 : III) beschriebene Weise durch Beschattung, Beschädigung etc. enstanden sind. Oberhalb der Höhenkurve von 1,5 m. — die Höhenkurven der Karte haben eine Equidistance von 0,5; m. — be- ginnt die Vaginatum-Facies, d. h. das Regenerationsgebiet, mit unre- gelmässigen Partien von Calluna-Heide von einem Vaginatum-Moore umgeben, wo Eriophorum vaginatum und Andromeda polifolia fast die einzigen höheren Pflanzen sind. Der Regenerationsverlauf ist VON SERNANDER (1910: III sid. 29) entdeckt und beschrieben worden. 192 Die Entwicklung des Hochmoors von Bälinge ist von einer Troc- kenlegung unterbrochen. Wäre dies nicht der Fall gewesen, wärde aller Wahrscheinlichkeit nach die Transgression in der Zukunft weiter gehen, und das ganze Tief-Moor wöärde endlich von einem grossen Hochmoore bedeckt werden. Der Rand des Hochmoors wärde sich dann allmählich in einen Hochmoor-Lagg umbilden, wo der jetzige Tiefmoor-Lagg (mit Ausnahme der Bulten) zu einem Laggbache, das Tiefmoor selbst zu einer unbedeutenden Zone redu- ziert werden wöärde. Das Seggenmoor dagegen bliebe fast unverän- dert. In gönstigen Fällen wärde sich sogar auf den Randgehängen hier und dort ein Laggwald entwickeln (Von Post 1910 Seite 6 und 7, von mir aufgenommene Karte und Profil durch einen ferti- gen, wohlausgebildeten Hochmoor-Lagg). Die ganze Vegetation der Tiefmoore von Bälinge hat ein nördli- ches Gepräge. Unter ihren nördlichen Arten merken wir: Carex livida, Carex heleonastes, Salix Lapponum, Sceptrum Carolinum, Sela- ginella spinulosa, Sphagnum Lindbergii und Cetraria nivalis. Die Moore von Bälinge liegen in oder sogar ausserhalb der Sädgrenze aller dieser Arten. Besonders interessant sind die Funde von Selaginella spinu- losa und Sphagnum Lindbergit. Selaginella hat nämlich ihre markierte Sädgrenze im nördlichsten Upland und kommt säödlich davon nur an einigen isolierten Standorten vor, und för Sphagnum Lindbergii ist Bälinge das säödlichste bisher bekannte Lokal. Man ist darum gewissermassen berechtigt, die genannten Arten, wenigstens die beiden letzten, als Relikte der grossen subatlantisehen Klimaverschlechte- rung anzusehen. ANFÖRD LITTERATUR: ALMGREN, OSCAR, Uppländska stenåldersboplatser. Fornvännen 1906. ANDERSSON, GUNNAR, Hasseln i Sverige fordom och nu. S. G. U. Ser- Ca, N:o ör oiStockholm 1902! ; DUSÉN, K. F., Om Sphagnacéernas utbredning i Skandinavien. Gradual- afh. Upsala 1887. EKHOLM, GUNNAR, Upplands stenålder. Uppl. Fornm. Fören:s Tidskrift. H: XXVLI. Upsala 1909: — —, Upplands bronsålder. Uppl. Fornm. Eoören:s BrdskriftiönHpeonNane Upsala 1911. GAVELIN, AXEL, Studier öfver de postglaciala nivå- och klimatförändrin- garna på norra delen af det småländska höglandet. S. G. U:s Års- bok 1907. 193 GRAEBNER, P., Die Heide Norddeutschlands. (Die Vegetation der Erde V.) Leipzig 1901. GUSTAFSSON, J. P., Bidrag till torfmossarnas geologi. S. G. U:s Arsbok 1909. HAGLUND, E., Om Hornborgasjön och omgifvande torfmarker. Sv. Moss- kulturfören:s Tidskrift 1907. TÖM våra högmössars Dbildningssätt:" G7 ECE: Bd:30:1908: — —, Exempel på hastig tillväxt af torf. Sv. Mosskulturfören:s Tidskrift 1909 (1909 : IT). =" Om våra högmossars bildningssätt 113 GF: FBd.31:1909::(1909:110)- HARTMAN, C. J. & C., Handbok i Skandinaviens Flora. 11:te uppl. Stock- holm 1879. HARTMAN, ROB., Gefletraktens växter. 2:a uppl: Gefle 1863. HOLMGREN, NILS, Ameisen als Huägelbildner. Zool. Jahrb. 1904. HULT, R., Försök till analytisk behandling af växtformationerna. Medd. Soc. Fauna et Flora Fenn. 1881. INDEBETOU, C., Flora Dalecarlica. Nyköping 1879. KERNER, A., Pflanzenleben, I. 2:te Auflage. Leipzig und Wien 1896. KJELLMARK, K., Se SERNANDER, R. och KJELLMARK, K. KLINGE, J.,. Ueber Moorausbräche. Engl. Bot. Jahrb. Bd. 14. 1892. KRÖNINGSSVÄRD, C. G., Flora Dalecarlica. Falun 1843. LÉNSTRÖM, C.A. E., Spridda växtgeografiska bidrag till Skandinaviens flora. Bot. Not. 1888. LINDQVIST, SUNE, Ett »Frös-vi» i Nerike. Fornvännen 1910. MONTELIUS, OSCAR, Kulturgeschichte Schwedens. Leipzig 1906. MUNTHE, H.. Studies in the late-quarternary History of Sweden. Guide N:o 25 vid XL Intern. Geologkongressens i Stockholm exkursioner HIF (EHE EB 1910): Vv. POST, L., Stratigraphische Studien uber einige Torfmoore in Närke. ER ERBd SL 009 — —, och SERNANDER, RB., Pflanzenphysiognomische Studien auf einige Torfmoore in Närke. Guide N:o 14 vid XI. Intern. Geologkongressens i Stockholm exkursioner 1910. (v. PosTtT 1910). SERNANDER, R., Die Einwanderung der Fichte in Skandinavien. Engl. Bot Janrbi BA: 15: 1893: — — och KJELLMARK, K., Eine Torfmooruntersuchung aus dem nörd- lichen Nerike. Bull. Geol. Inst. Upsala. Vol II 1896. — —, , Sveriges växtvärld i forntid och nutid. (I »Sveriges Rike», utg. af J. F. NYSTRÖM) Stockholm 1900. — — Växtvärlden (I »Uppland, Skildring af land och folk>, utg. af K. Human. Vetensk. Samfundet i Uppsala) Upsala 1905. — —, Stipa pennata i Västergötland. Sv. Bot. Tidskr. 1908. (SERNANDER 1908 : ID). — —, Läby-bron. En uppländsk brobyggnad från slutet af den yngre jaärnåldern.+ Uppl Förnm. 'Fören:s . Tidskrift: Mo XXI. Upsala 1908. (SERNANDER 1908 : II). — —, Hornborgasjöns nivåförändringar och våra högmossars bildnings- Salt. GG EX ESBO 3 19097 (SERNANDER) £909:51). 194 — —, De scano-daniska torfmossarnas stratigrafi. G. F. F. Bd. 31. 1909. (SERNANDER 1909 : IT). — —, Sjön Hedervikens vegetation och utvecklingshistoria. Sv. Bot. Tidskr. 1910. (SERNANDER 1910: TI) — —, Die Schwedischen Torfmoore als Zeugen DC. f- "subacaulis"Eestym: fi; lange ned i björkregionen på skuggiga ställen Polemonium campanulatum Th. Fr., uppträdande 1 rika be- stånd, samt Cystopteris montana (Henke) Bernh. I myrarna nedan- för anträffades Carex heleonastes Ehrh., C. helvola Bl. och C. rari- flora (Wg:) J.E: Sm.» Från Kebnekaise angifvas vi- dare Hierochloa alpina, Rhododen- dron lapponicum, Wahlbergella ape- tala och en hvitblommig form af Campanula rotundifolia. Med ci- terandet af dessa lokaler har allt angifvits, som finnes publiceradt om Kebnekaiseområdets flora. Växtlokalsförteckningen nedan kommer därför att sammanknyta vår kunskap om floran inom de botaniskt ganska väl genomfors- kade trakterna kring Kiruna, Juk- kasjärvi och Torne träsk i norr samt floran vid Kajtumsjöarna i INS söder och de sedan gammalt i botaniskt afseende kända delarna af Lule lappmark. Dock kan denna växtförteckning endast betraktas som en första ofullständig grundval för kommande mera ingående undersökningar, om hvilka man får hoppas, att de äfven skola om- fatta trakterna norr, väster och sydväst om Kebnekaise bort mot riksgränsen, de kanske botaniskt minst kända delarna af de svenska fjällen. Artförteckningen, som omfattar Kalixälfvens dal från Kalixfors vid Ofotenbanan i öster till Kebnekaise i väster, är byggd dels på iakttagelser under kortare besök i Kalixforstrakten sommaren 1900 och 1908 (jfr BIRGER 3), dels på anteckningar under en färd 1909 från Kalixfors till Kebnekaise, där ett uppehåll på omkring en vecka gjordes. Under denna korta tid medhanns hufvudsakligen endast en undersökning af den nedanför Kebnekaisemassivet liggande Ladtjo- vagge samt sydsluttningarna af Kebnetjåkko. Som att vänta var, visade sig floran i denna af hårda och svaår- vittrade hornbländeskiffrar och gabbrobergarter bildade fjälltrakt mycket fattig. En rikare flora torde dock efter allt att döma vara att finna något längre mot öster, där det silurstråk, som bildar grän- sen mot urbergsområdet, skär Ladtjovagge och Vistesavagge. I stor tacksamhetsskuld står jag till min reskamrat lektor ERNST HEMMENDORFF, som på alla sätt varit mig behjälplig under mitt arbete, och som meddelat anteckningar öfver floran och barometer- siffror från en bestigning af Kebnekaises topp den 21 juli 1909. Af hvad som rör vegetation och flora, skall i det följande en- dast några förhållanden, som i detta sammanhang synts mig äga särskildt intresse, beröras, en redogörelse för växtsamhällena, snö- lägenas flora etc. kommer att i annat samband publiceras. R Väster om Kaalasluspa vidgar sig Kalixälfven till en rad af lang- sträckta sjöar, af hvilka Kaalasjärvi (463 m.), Holmajärvi (466 m.) och Pajtasjärvi (468 m.) äro de största. I den senare sjöns västra del tömma sig älfvens båda källfloder, den mera betydande, från nordväst kommande Vistesajokk och den mindre, nästan rakt i väster och öster rinnande Ladtjojokk. Vid foten af Tjäuratjäkko vidgar sig den senare till den omkring tre kilometer långa Ladtjo- jaure (514 m.). Väster om denna sjö höjer sig dalen jämförelsevis sakta, så att stigningen på den öfver 1!/2 mil långa sträckan till foten af Signetjäkko endast belöper sig till omkring 100 m. 198 På Ladtjovagges södra sida stupa Skartatjäåkko och Savopakte brant ned mot älfven, och floran i dessa fjälls skugga är mycket fattig. Dalens norra sida bildar däremot långsträckta sluttningar, och här ligger på Kebnetjåkkos sydsluttning på en höjd af 682 m.") Svenska Turistföreningens stora och bekväma hydda, hvilken syn- nerligen väl lämpar sig som uppehållsort för den, som botaniskt vill undersöka dessa trakter. Ofvanför hyddan å Kebnetjåkko blir stigningen starkare och mer eller mindre djupa raviner förekomma i riklig mängd. Än högre upp blir fjället, som fig. 2 visar, mera Fig. 2. Ladtjovagge från turisthyddan vid Kebnekaise. I förgrunden till höger Kebnetjåkkos sluttningar. I bakgrunden till vänster Signetjåkko, till höger Rulle- 3 vare, med toppen höljd i moln, mellan dem Tuolpagorni. platåformigt. De af frostvittringen lössprängda blocken ha, tack vare den svaga lutningen, blifvit kvarliggande, och dessa oerhörda massor af block bilda verkliga »blockhaf». Endast här och hvar finnas några små jordfläckar med en artfattig flora, särskildt bestående af Pedicularis hirsuta och Campanula uniflora. " Enligt F. Svenonius i Sv. Geol. Unders., Ser. Ca., N:o 51, s. 39. Skulle denna höjdsiffra visa sig vara felaktig få samtliga höjdsiffror nedan, hvilka relatera sig till observationer med hyddans höjd som utgångspunkt, naturligtvis korrigeras. 199 Strax nordväst om Turisthyddan höjer sig trappstegsformigt ett berg med tämligen tvärbranta stup mot söder och nedanför dessa liggande rasmark af stora block. Berget, som utgör en utlöpare af Kebnetjåkko, har i det följande kallats Förberget. I skrefvyorna, på små afsatser eller i själfva bergroten, träffades här på en höjd af 690—720 m. en för trakten i öfrigt enastående rik flora: Betula odorata Luzula pilosa Juniperus communis 8 nana Melandrium rubrum Populus tremula Prunus padus Ribes rubrum v. glabellum Salix phylicifolia Sorbus aucuparia Aira flexuosa Anthoxanthum odoratum Antennaria alpina A. dioica Betula nana Calamagrostis lapponica Campanula rotundifolia Cerastium alpinum Cystopteris fragilis Draba hirta v. arctica Empetrum nigrum Epilobium angustifolium Equisetum silvaticum Erigeron elongatus Euphrasia minima Festuca ovina Gentiana nivalis Geranium silvatiecum Gnaphalium norvegicum Hieracium sp. Juncus trifidus Melica nutans Milium effusum Myosotis silvatica B alpestris Myrtillus nigra M. uliginosa Phegopteris polypodioides Poa alpina och f. vivipara P. nemoralis Polysticehum filix mas P. spinulosum 8 dilatatum Potentilla verna f. Pyrola rotundifolia Rhodiola rosea Rubus arcticus R. saxatilis Saxifraga ccespitosa S. cernua S. nivalis Sedum annuum Solidago virgaurea Stellaria graminea Vaccinium vitis idea Veronica alpina Viola montana Viscaria alpina Woodsia ilvensis B hyperborea- Enbart på detta bergs sydsida utgöres sålunda floran af 56 arter d. v. s. omkring 33”/o af samtliga inhemska arter, som anträffats å Kebnetjåkko och i Ladtjovagge. Flera af dessa ha i likhet med 200 Phegopteris polypodioides, Polystichum filix mas och P. spinulosum £ dilatatum, Sedum annuum och Viola montana inom det undersökta området endast iakttagits a denna lokal. Floran här kan betecknas som en relikt rikare björkskogsflora, hvilken i det lokalklimatiskt gynnsamma sydläget lefver kvar som ett minne från en varmare tid af en yppigare subalpin-flora och som häntyder på att en högst betydande regionförskjutning ägt rum "). Hur lokalklimatiskt gynnsam denna ståndort är, framgår dels af att en betydande förskjutning af björkens höjdgräns uppåt här äger rum, dels af redogörelsen nedan för förekomsten af hägg, rönn och en i bergroten. Än mera framträdande blir den sydliga expositionens betydelse dels för solstrålningen, dels som skydd mot de förhärs- kande vindarna, om man undersöker floran på samma höjd öfver hafvet på bergets nordsida. Björken saknas där alldeles, vindarna, som pressas fram i dalen mellan Förberget och Kebnetjåkko, ha i hög grad tryckt sin prägel på den art- och individfattiga floran, och större delen af bergets nordsida utgöres, där den icke täckes af snöfält, af nästan vegetationslös flytjord. På detta snöfält iakttogs ned till under 750 m. ö. h. röd snö. Prof härifrån, liksom från ett snöfält, Vid omkring 1,200 m. å Kebnetjåkko innehöllo enligt välvilligt meddelande af professor G. LAGERHEIM sparsamt Spheerella nivalis i det vanliga hvilostadiet. Andra alger kunde icke anträffas i profvet. Barr= och löfträdens förekomst och höjdgränser. Som be- kant urskilde GÖRAN WAHLENBERG i sin 1812 utgifna Flora lappo- nica en särskild regio subsilvatica, hvilken karaktäriseras med orden »ubi Pinus tantum erescit nec ulla Abies>, och som han förlägger som ett bälte eller en zon mellan regio silvatica och regio subalpina. Å den växtgeografiska karta, som meddelas i Flora lapponica, är denna »tallregions» förekomst utmärkt. Senare undersökningar ha dock visat, att WAHLENBERG allt för starkt generaliserade förhållandena, men ännu äro vi ej på långt när i stånd att bedöma den komplicerade frågan om tallens och granens utbredning och inbördes förhållande i fjällskogarna. Säkert är dock, att lika litet som granen i södra Sverige nått syd- och 1) Sedan ofvanstående redan skrifvits har en uppsats af H. Smitt utkommit, (Geol. För. Förh., Bd. 33, 1911) där han från Helagsfjällstraktens alpina region på 9200—1,250 m. ö. h. omtalar (s. 526) liknande växtsamhällen i vindskyddade syd- lägen och påpekar att deras förekomst talar för ett fordomtima varmare klimat. 201 sydvästgränsen för sin utbredning! trakter nått, vare sig sin höjdgräns eller den väst- och nordväst- , lika litet har den i våra fjäll- gräns, som klimat och konkurrensförhållanden betinga. Förekom- sten af enstaka granar eller grankolonier i tallskogen, långt upp i björkregionen ja t. o. m. i alpina regionen allt ifrån Torne lapp- mark i norr (där de likvisst äro mycket sällsynta) ned till Härje- dalen i söder tala härför. Allt tyder nämligen på att dessa före- komster icke såsom liknande tallförekomster äro relikter af ett under en varmare tid än nutiden större utbredningsfält, utan att de äro de längst framkastade förposterna för den i utbredning varande granen, hvars gränser 1 våra fjälltrakter därför ännu så länge kunna betraktas som invandringshistoria. Häraf följer att den s. k. tallregionens gräns nedåt blir oviss och beroende, icke på klimatologiska förhållanden, utan på huru långt granens invandring 1 respektive fjälltrakt hunnit fortgå, på de mer eller mindre gynnsamma konkurrensförhållandena mellan tallen och granen och flera andra orsaker, såsom att granens utbredning fler- städes i fjällskogen gynnats genom afverkning af tall etc. Att upp- ställa en särskild tallregion inom våra fjälltrakter torde därför ej vara berättigadt. Särskildt KiIHLMAN (5 s. 242) har ägnat förekom- sten af denne s. k. tallregion inom Skandinavien en ingående upp- märksamhet. Bäst markerad finna vi en sådan tallzon i Torne lappmark, och äfven i Kalixälfvens dal är den synnerligen vackert utbildad. Järn- vägen kan här sägas ungefär utmärka gränsen för granens sista ut- poster mot väster. I norr uppträder granen enstaka eller kolonivis fram till Kiruna samhälle, och äfven ungefär halfvägs mellan Kiruna och Kalixfors stationer ser man granbestånd nära järnvägen. I Kalixforstrakten lyckades jag däremot endast upptäcka en enstaka gran, hvilken växte öster om turiststationen, men längre mot söder finner man vid Lappbergs station granskog. Tallen däremot följer älfdalen ännu omkring 6 mil längre mot väster, och de sista tallarna i själfva dalbottnen växa vid västra ändan af Paittasjärvi omkring 500 m. ö. h.; på dalens mot söder exponerade sida går trädet dock högst betydligt högre. Björken följer Ladtjovagge upp förbi Kebnekaisestugan. Exposi- tionens roll som bestämmande björkens höjdgräns är här synner- ligen framträdande. Då verklig björkskog träffas vid turisthyddan !' H. HESSELMAN och G. ScHoTttTE, Granen vid sin sydvästgräns i Sverige. — Skogs- vårdsför. Tidskr. 1906. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 14 202 på 690 m. och de sista trädformiga björkarne på Förbergets syd- sida nå 728 m. samt enstaka till marken tryckta, krypande björk- buskar växa på bergets öfversta del 781 m. ö. h., så upphör björ- ken å dalens sydsida dels omkring 3 km. längre mot öster, dels stiger den där med sina sista utposter, skuggad som den växer under nästan hela dygnet af Skartavardos mnordbranter, ej högre än till 620—630 m. ö. h. I själfva dalen nedanför hyddan omkring 600 m. ö. h. förekommer björken ej alls eller mycket sparsamt. Till en Förf. foto- Fig. 3. Af vinden påverkad björkskog å Kebnetjåkkos sydsida 690 m. ö. h. I bakgrunden synas Kebnetjåkkos högre delar med talrika raviner. del torde detta kunna förklaras genom de våldsamma vårfloderna, men hufvudorsaken därtill är sannolikt de häftiga vindar, som från norr och nordväst pressas in i den trånga dalen och här som på många andra platser i våra fjäll hänvisa björken till att lefva å dalens mera skyddade sidor. Vid Kebnetjåkko träffar man ett stort antal olika typer af björken, uppkomna enbart genom vindens eller snötryckets inverkan eller genom en kombination af dessa båda faktorer. Fig. 3 visar en gles björkskog växande på ganska plan mark. Träden ha, efter allt att döma, genom vindens inverkan dels blifvit mer eller mindre ensidigt 203 utbildade, dels luta de alla åt samma håll från den förhärskande vindriktningen. Fig. 4 däremot återger en björktyp uppkommen genom snötryck och växande på en moränkulles sluttande sida. Trädet lefver här så godt som i lä för vinden, hvilket synes på den allsidigt utbildade kronan. Kringstående träd äro af snön nedbrutna än i ena än i andra riktningen. Är sluttningen starkare blifva de dock vanligen alla böjda från fjällsidan d. v. s. i snöns skredriktning. Förf. foto. Fig. 4. Genom snötryck uppkommen björktyp å Kebnetjåkkos sydsida 680 m. ö. h. Aspen iakttogs flerstädes i öfversta björkregionen, och på Förber- gets sydsluttning förekommo 700 m. ö. h. af !'/2 m. höga skott bil- dade sterila buskar. Enstaka krypande individ, hvilka endast höjde sig några decimeter öfver fjällheden, sågos å själfva Kebnetjåkkos sydsida upp till 710 m., den största höjd öfver hafvet, på hvilken aspen är iakttagen inom Lappland. I Torne lappmark når den å Nuoljas östra sida ej fullt 600 m. ö. h. (6, s. 120) och å Vadde- tjäkkos sydsida 560 m. I Lule lappmark har jag å Gellivaredund- rets ostsida antecknat den öfversta aspen vid 640 m. Till jämförelse 204 härmed kan anföras, att arten i Härjedalen å Hamrafjället lefver ännu på 1000 m. ö. h., och då den högsta kända lokalen i ark- tiska Norge enligt NORMAN ligger i Saltdalen vid 609 m. är den i Alperna enligt SCHROETER observerad ännu 1900 m. ö. h. Rönnen. I själfva bergroten å Förberget växte 692 m. ö. h., väl skyddade för vindarne bland stora nedrasade block, flera ganska stora, mångstammiga rönnar. De utbredde sig spaljerformigt öfver blocken och blommade den ?”/7 1909 särskildt rikligt å de grenar, som lågo direkt på något stenblock. Att döma af kvarsittande fruk- ter torde rönnen här under klimatiskt gynnsamma år kunna sätta moget frö. Utom i björkregionen anträffades flera rönnar i alpina regionen, där- ibland en låg, flera år gammal buske, hvilken växte i randen af ett stort snöläge 826 m. ö. h., där den d. 9/7 nyss hade befriats från snötäcket och börjat utveckla sina blad. Denna fyndort, som ligger 45 m. högre än för den öfversta krypande björken i samma trakt, visar att rönnen här äger förmåga att lefva på större höjd öfver hafvet och under klimatiskt ogynnsammare förhållanden än något annat trädslag. Dessa rönnar kunna tänkas utsådda i alpina regi- onen af fåglar, och på så sätt kan stammen alltjämt rekryteras genom nya frön. I Torne lappmark har jag observerat rönnen på Nuoljas nord- västra sida 630 m. ö. h., i Lule lappmark når den som låg kryp- buske på Gellivaredundret upp till 643 m. och inom Kajtumområdet har SVENSSON (13, s. 35) funnit den 730 m. ö. h. Då den i Härje- dalen når 1,030 m. är den högsta kända lokalen i arktiska Norge 740 m. och i Alperna är den iakttagen ännu på så betydande höjd Som 22008m COST: Häggen. I Kebnekaisetrakten anträffades häggen endast växande på samma lokal som rönnen i Förbergets bergrot 692 m. ö. h. Här förekommo flera buskar med vacker spaljerväxt. Då de i dia- meter höllo ända till två meter, var höjden knappt en half meter. De blommade synnerligen rikligt d. 9/7 1909. Gråalen är inom området endast känd från björkregionen vid Ladtjojaure omkr. 514 m. ö. h. Med all säkerhet förekommer den dock äfven längre ned längs älfven. Enen. Den öfversta förkrympta enbusken anträffades å Kebne- o o tjäkko 1,233 m. ö. h. ÅA den ofvan omtalade lokalen å Förbergets sydsida, där häggen och rönnen lefva, växa äfven flera kolossala enbuskar, af hvilka den största ägde en stamdiameter af öfver 10 205 em. och en ålder, som öfversteg 250 år. Enbuskarna ha i likhet med rönnarna utbredt sig öfver de stora blocken och söka på så sätt tillgodogöra sig största möjliga värmemängd. Videarterna. Någon videregion i den WAHLENBERGSKA meningen, d. v. s. utgörande nedre delen af den alpina regionen, kan man inom Kebnekaiseområdet lika litet som inom stora delar af våra fjäll i öfrigt tala om. Gråvidena förekomma spridda eller beständs- vis, och det är hufvudsakligen på mera vattenhaltig mark vid bäckarne eller älfvarne så t. ex. i Ladtjovagge, som mera utbredda gråvideformationer uppträda. Den högsta höjd öfver hafvet, där gråvidena (Salix glauca, S. lanata och S. lapponum) observerades beståndsbildande, var i en ravin å Kebnetjåkko ett par km. nordväst om hyddan, där de nådde 975 m. ö. h. Enstaka individ af Salix glauca växte än högre å Kebnetjäkko och vid 1,295 sågs det sista förkrympta exemplaret. Den högsta kända höjden för Salix glauca i arktiska Norge är 1,080 och för S. lanata 1,303 m. ö. h. Arternas vertikala utbredning. I den växtgeografiska litteraturen öfver Lappland saknas så godt som alla på verkliga höjdobserva- tioner grundade uppgifter om huru högt de olika växtarterna stiga i fjällen! Under olika exkursioner och särskildt under en bestigning af Kebnetjåkkos lägre topp, som når 1,538 m. ö. h. sökte jag med stöd af talrika aneroidobservationer bestämma höjdgränsen för en del arters förekomst. De erhållna värdena ha sammanställts i om- stående tabell, där äfven NORMANS motsvarande siffror för arktiskz Norge till jämförelse angifvits. Till 1,474 m. följde å Kebnetjäåkko Ranunculus pygmeus (blom- mande d. 3/7), Andromeda hypnoides och Lycopodium selago f. ad- pressa, och ännu vid 1,530 m. ö. h. fanns en flora af Ranunculus glacialis, Luzula arcuata, Salix polaris och Cardamine bellidifolia. Då de två första arterna d. 3/7 stodo i full blomning ägde de tvenne senare redan unga frukter. Granskar man den nedan meddelade växtförteckningen visar sig hela antalet observerade arter inom det undersökta området vara ! RaABor omtalar (8, s. 400) från sitt besök i Kebnekaisetrakten att björkgränsen i FTjäktavagge, som mot väster begränsar Kebnekaisemassivet, i sydlig exposition låg på 855 m. ö. h., öfre gränsen för Eriophorum på 1,200 m. och för videna (»touffe de Saule s'élevent å peine au dessus du sol») vid 865 m. ö. h. I en sidodal anträffa- des ett Betula nana-exemplar bärande tvenne blad å 1,455 m. ö. h. I en dal på massivets norra sida sätter RaBort videgränsen till 900 m. och björkgränsen i östlig exposition till 855 m. 206 Högsta observerade höjden öfver hafvet för en del växtarters förekomst å sydsidan af Kebnetijåkko samt i arktiska Norge. AR ar FR Andromeda hypnoides | 1.474 | 1.558 || Myrtillus uliginosa . .| 1.308 | 1.099 Antennaria alpina . .| 1.341 | 1.558 | Pedicularis hirsuta . .| 1.308 | 1.558 VAR 7 dTOTGGE- NER fre a 11035) 12220) CP lapponiea Ettrig 1.341 | 1118 Anthoxanthum odora- Phyllodoce ccrulea . .| 1.308 | 1.558 tum ...-+:r--- +) 949 11.066 || Polygonum viviparum | 1.308 | 1.558 Arctostaphylos uvaursi | 1.089 | 899 || Potentilla verna f.. - -| 1.308 | 1.558 Banlstandlpina... I, + 1.168 | 1.117 || Ranunculus acris f. .| 1.270 | 1.558 Campanmla (uni flora T! 4308/C3810) RNglacienrsXErErsar 15308--558 Cardamine bellidifolia | 1.530 | 1.558 || R. pygmens. ..c- 1.474 | 1.558 Glanrex scapitatan <-xenE1L2165 1622 | Rubus' aretiens/änr2eeal F2098EI5550 CANnigides ct AN 1.355 | 1.558 | Salix poläris, EREINER 1.530) 1.558 Cerastium alpinum . .| 1.308 | 1.558 || Saussurea alpina . .- -| 1.308 | 1.558 Comarum palustre . .| 7801 7081 Saxifraga nivalis . .. .| 1.308 | 1.558 Dryas octopetala . . .| 1.308 | 1.154 | S: :soppositifolia rk. NE 00 NESS Empetrum nigrum . .| 1.308 | 1.118 | Selaginella spinulosa.'| 870 1 1.038 Equisetum pratense. .| 922 1.007 | Sibbaldia procumbens | 1.316 | 1.282 | Festäca ovindi Er. 1.355 | 1.558 || Silene acaulis . ..« 1.341 | 1.558 | Hierochloa alpina. . .| 1.341 | 1.558 | Taraxacum officinale. | 1.270 | 1.558 |. Linnea borealis: > .-.| 1.025 | 9401) Trollius 'europcenrsk ErSz0NR20 Luzula arcuata . . . .|1.530 | 1.558 | Vaccinium vitis idea | 1.355 | 1.158 | Lycopodium selago f.| || Viola bijlorat tr 1.270 | 1.558 GA pressat sECsr a våre | 1.474 | 1.558 | 1 Å Rullevare 1.700 m. ö. h. 245, Hieracierna dock undantagna, hvartill komma flera former och hybrider. Af en jämförelse med det närliggande Kajtumområdets flora fram- går, att ett flertal där förekommande arter icke iakttagits vid Kebne- kaise så t. ex. Andromeda tetragona, Eriophorum alpinum, Juncus triglumis, Menyanthes trifoliata, Oxytropis lapponica, Pinguicula alpina, Sagina sazxatilis, Veronica saxatilis och flera Carex-arter. En del af dessa växter kommer dock med all säkerhet att vid framtida under- sökningar anträffas äfven i Kebnekaisetrakten. Enligt en uppskattning, som jag företagit, förekomma i Sverige i allt 155 fjällväxtarter, och af dessa äro inom området anträffade 207 100. Endast 4 (Campanula uniflora, Draba nivalis, Pedicularis hir- suta och Salix polaris) äro enbart antecknade i alpina regionen, då af de öfriga 60 iakttagits äfven i björkregionen och 36 också före- komma i barrskogsregionen. Af dessa 36 fjällväxter äro icke mindre än 31 iakttagna i barrskogsregionen i närheten af Kalixälf på sträckan Kalixfors—Kaalasluspa d. v. s. på en höjd öfver hafvet mellan 440 och 465 m. En stor del af dem förekomma sannolikt vida längre ned längs älfven, så t. ex. antecknade jag 1902 vid Jockfallet i Kalix älf, hvilket ligger omkring 20 mil nedanför Kalixfors, Astragalus alpinus. De mellan Kalixfors och Kaalasluspa iakttagna fjällväxterna äro Arctostaphylos alpina Pinguticula villosa Astragalus alpinus Pedicularis lapponica Arabis alpina Phaca frigida Angelica archangelica Phyllodoce ccerulea Antennaria alpina Ranunculus hyperboreus Bartsia alpina Salix lapponum Carex alpina >» — phylicifolia Cerastium vulgare "alpestre » — glauca Euphrasia latifolia » — hastata Eriophorum scheuchzeri » lanata Gentiana nivalis Sceptrum carolinum Juniperus communis 8 nana Stellaria borealis Juncus trifidus Thalietrum alpinum Luzula parviflora Vahlodea atropurpurea Lycopodium alpinum Viola biflora. Petasites frigida Några af dessa arter ingå vid Kalixfors som fullt normala be- ståndsdelar i strändernas eller myrarnas växtsamhällen. Äfven i skogen, som hufvudsakligen utgöres af en blandning af björk och tall, finnas som regel flera fjällväxter, hvarpå följande ståndortsan- teckning från Kalixfors vid omkring 450 m. ö. h. kan lämna exempel. Träd: Betula odorata, rikl.; Pinus silvestris, str. Buskar: Juniperus communis 8 nana, enst. Ris: Arctostaphylos alpina, enstaka bestånd; A. uva ursi, h. o. d. stora bestånd; Empetrum nigrum, fläckvis rikl.; Lycopodium alpinum, str.; Myrtillus nigra, enstaka bestånd; M. uliginosa, enst. — str.; Phyllodoce cerulea, h. o. d. beståndsvis; Vaccinium vitis idea, str.— rikl. 208 Gräs: Aira flexuosa, enst..-str., Juncus trifidus, str. på de högre liggande vindblåsta kullarna. : Örter: Pedicularis lapponica, enst.-str.; Solidago virgaurea, enst. Mossor och lafvar rikl. Florans kulturelement. Af florans 245 arter kunna endast 22 eller 99/0 med säkerhet sägas ha människan och kulturen att tacka för sin förekomst inom området. SIMMONS har vid sin intressanta sammanställning 1910 af det inflytande, som den då knappast mera än 10-åriga kulturen haft på floran vid Kiruna, funnit, att icke mindre än 42”/o eller 192 af 459 arter äro införda genom människan. I Jukkasjärvitrakten, som är en af de äldsta platserna för odling i Lappland, och hvars växt- värld i omkring 300 år stått under inflytande af människan, anser STERNER att 33"”/o af florans 364 arter äro kulturinförda. Med undantag af potatistäppor t. ex. vid Kalixfors, Kaalasluspa och Paittasluspa, tyckas inga kulturväxter odlas inom området. Af prydnadsväxter odlades vid Kalixfors station björk, rönn och hägg af i trakten inhemska arter samt dessutom Ribes alpinum och Loni- cera tatarica, hvilka båda föreföllo att trifvas ganska väl. Af ogräs sågos vid Kalixfors: Capsella bursa pastoris, Carum carvi, Chrysanthemum leucanthemum, Erysimum cheiranthoides, Mat- ricaria inodora, Phleum pratense, Rumex acetosella, Silene inflata och möjligen äro äfven att räkna hit Agrostis vulgaris, Trifolium repens och Veronica serpyllifolia. Ogräsfloran kring de få gårdarna vid Kaalasluspa utgjordes af: Achillea millefolium, Capsella bursa pastoris, Poa annua, Polygonum aviculare, Stellaria graminea och S. media. Kring gårdarna vid Pajtasluspa (467 m.) antecknades: Achillea millefolium Polygonum aviculare Capsella bursa pastoris P. lapathifolium Chenopodium album Rumex acetosella Erysimum cheiranthoides f.nodosa Sinapis arvensis Galeopsis tetrahit Stellaria media. Matricaria inodora Kring en gammal lappkåta i björkregionen vid Ladtjojaure träf- fades en oväntadt rik ogräsflora. Hur alla dessa arter inkommit, är ovisst, men antagligen ha de införts vid materialtransport till Kebnekaisestugan, härpå häntyda kvarliggande halfmultnade häst- 209 exkrementer. Följande 14 arter växte i den närmaste omgifningen af kätan sd. tj 1909: Achillea millefolium Phleum pratense Carum carvi, blommande Polygonum aviculare, blom- Cerastium vulgare mande Chrysanthemum leucanthemum, Rumex acetosella blommande Stellaria media, riklig Galeopsis tetrahit Silene inflata, steril Lampsana communis, några få Thlaspi arvense, riklig, blom- exemplar, mande, Matricaria inodora Viola tricolor, stora blommande exemplar. Äfven å den afröjda platsen närmast Kebnekaisestugan 682 m. ö. h. växte en del ogräs, möjligen ha dessa inkommit redan då stugan uppfördes 1907. De ifrågavarande arterna voro: Achillea millefolium Poa annua Carum carvi, blommande d. ?9/1, Polygonum aviculare Chrysanthemum leucanthemum Rumex acetosella blommande d. ?9/7, Stellaria media Erysimum cheiranthoides Trifoltum hybridum Matricaria inodora, blommande Veronica serpyllifolia. ATEN ES Då Kalixälf bildar gräns mellan Torne och Lule lappmarker har nedan angifvits inom hvilken lappmark de lokaler äro belägna, där anteckningar blifvit gjorda. I Torne lappmark ligga: Kebnekaise, Kebnetjåkko, Kebnekaisestugan (682 m.), Ladtjojaurekåtan (omkr. 520 m.), Kaalasluspa (464 m.) samt Kalixfors järnvägsstation; i Lule lappmark däremot: Kalixfors turiststuga, Paittasluspa (468 m.) samt det lägerställe på Holmajärvis (466 m.) sydöstra strand och de delar af Tjäurajokk, där anteckningar gjordes. Nomenklaturen är, där icke annat angifves, densamma, som i 11:te och 12:te upplagorna af HARTMANS flora. 210 ARTFÖRTECKNING. Achillea millefolium, såsom ogräs vid Pajtasluspa; Ladtjojaurekåtan och Kebhbnekaisestugan. Agrostis borealis, Kalixfors; Pajtasluspa. A. vulgaris, Kalixfors. Aira alpina, Kebnetjåkko allm.; vid Ladtjojokk i björkregionen 600 Mm: ssh A. flexuosa, och f. montana, Kalixfors; Kebnetjåkko och Ladtjovagge flerstädes. Alchemilla acutidens, Kebnetjåkko (enligt bestämning af dr. HARALD LINDBERG). Almus incana, Ladtjojaure (enligt Svenska turistfören. årsskr. 1904, s. 371). Alopecurus fulvus, Ladtjojaurekåtan; Pajtasluspa. A. pratensis, Kalixfors, på järnvägsvallen. Alsine biflora, Kebnetjåkko t. allm.; Tarfalajokks delta 600 m. ö. h. A. stricta, Ladtjovagge 610 m.: ö: h. Andromeda lypnoides, Kebnetjäåkko allm., högsta lokalen 1,474 m. A. polifolia, Kebnetjåkko; Kalixfors. Angelica archangelica, Kalixfors; Tjäurajokk; Kebnetjåkko åtminstone upp till 760 m. Antennaria alpina, Kebnetjåkko allm., högsta lokalen 1,341 m.; Ladtjo- jaure 514 m.; Tjäurajokk 500 m.; i barrskogsregionen riklig å ängarna vid Kaalasluspa 465 m. ö. h. A. dioica, t. allm. Högsta lokalen å Kebnetjåkko 1,103 m. Anthoxanthum odoratum, Holmajärvi; Ladtjojaurekåtan; Kalixfors; Kebnetjåkko både i subalpina och alpina regionen, högsta lokalen 949 m. Arabis alpina, Kebnetjåkko t. allm.; i barrskogsregionen ett exemplar vid älfven vid Kalixfors 442 m. ö. h. Arctostaphylos alpina, Kebnetjåkko allm.; Ladtjojaure; i barrskogsregio- nen t. spridd vid Kalixfors 440 m. ö. h. A. uva ursi, Kalixfors; Tjäurajokk; Kebnetjåkko äfven i alpina regionen upp till 1,089 m. Astragalus alpinus, Kebnetjåkko allm.; Tjäurajokk; Holmajärvi; Kalix- fors. På Kebnetjåkko och vid Tjäurajokk var f. arctlica Sondén den vanliga formen. f. flor. alb., Ladtjojaure. Azalea procumbens, Kebnetjåkko allm. Barbarea stricta, Kalixfors; Pajtasluspa. Bartsia alpina, Kalixfors; Holmajärvi; Tjäurajokk; Kebnetjåkko t. allm., högsta lokalen 1,168 m. En albinosform med hvita blommor och hela växten ljusgrön, iakttogs å Kebnetjåkko. Batrachium peltatum ”suecicum, Holmajärvi 466 m. ö. h., blommande den 17/7. I Ladtjojaure 513 m. ö. h. anträffades en steril Batrachium-art. Betula nana, allm. inom hela området. B. odorata och v. subalpina Larss., Leest., jfr. sid. 201. Botrychium lunaria, i hedbjörkskog strax öster om Tarfalajokks inflöde i Ladtjojokk omkring 590 m. ö. h. Calamagrostis lapponica, Kebnetjåkko t. allm. C. phragmitoides, vid Ladtjojaure i björkregionen. C. stricta, Ladtjojokk väster om Ladtjojaure i björkregionen. Callitriche sp., Kalixfors i Kalix älf. Campanula rotundifolia, vid Ladtjojokk väster om Ladtjojaure; Kebne- tjäkko flerst., högsta lokalen 690 m. ö. h. f. flor. alb., vid Ladtjojokk väster om Ladtjojaure; jfr. äfven sid. 196. C. umniflora, Kebnetjåkkos högre belägna sluttningar, högsta lokalen 1,308 m. ö. h.; Signetjäåkko (SVENSSON 13). Caltha palustris, Pajtasluspa; tyckes saknas vid Kebnekaise. Capsella bursa pastoris, såsom ogräs vid Kalixfors och Pajtasluspa. Cardamine bellidifolia, Kebnetjåkko h. o. d., högsta lokalen 1,530 m. C. pratensis, Kalixfors; Pajtasluspa. Carex alpina, Kebnetjåkko flerst.; Kalixfors. ampullacea "rotundata, vid Ladtjojokk väster om Ladtjojaure. . aquatilis, Kalixfors; vid Ladtjojaurekåtan. buxbaumi, vid Ladtjojokk väster om Ladtjojaure; Tjäurajokk. capillaris, Kebnetjåkko. capitata, Kebnetjåkko, högsta lokalen 1,216 m. dioica, vid Ladjojokk. festiva, riklig vid Kaalasluspa. goodenoughi 8 juncella, Kebnetjåkko; Kalixfors. heleonastes, jfr. sid. 196. helvola BI., jfr. sid. 196. lagopina, Kebnetjåkko allm. lagopina X personii, Ladtjovagge, ett stort typiskt exemplar. pedata, Kebnetjåkko. personii, Ladtjovagge; rikl. vid Ladtjojokk väster om Ladtjojaure. rariflora, Ladtjovagge (SVENSSON 13 s. 40). rigida, Kebnetjåkko allm., högsta lokalen 1,355 m. ö. h. . Tupestris, Kebnetjåkko, h. o. d. saxatilis, vid Ladtjojokk väster om Ladtjojaure. . tenwiflora, vid Pajtasjärvis västra del. . vaginata, Kebnetjåkko. Carum carvi, som ogräs vid Kalixfors, Ladtjojaurekåtan och Kebne- kaisestugan. Cerastium alpinum, Tjäurajokk; Kebnetjåkko, högsta lokalen 1,308 mv öjsh. f. glabra, Kebnetjåkko. C. arcticum Lge, Kebnetjåkko flerst.; i Ladtjovagge 600 m. ö. h.; jfr. sid. 196. C. vulgare, införd, som ogräs vid Ladtjojaurekåtan. C. vulgare ”alpestre, Kalixfors; Holmajärvi; Tjäurajokk; Kebnetjaäkko. Chenopodium album, såsom ogräs vid Pajtasluspa. Chrysanthemum leucanthemum, införd, som ogräs vid Kalixfors och Ladtjojaurekåtan. Cirsium heterophyllum, Kalixfors; Kebnetjåkko flerstädes äfven i nedre delen af alpina regionen. SlslsfssssNNSSSSS 212 Comarum palustre, Kebnetjäåkko, högsta lokalen 780 m. ö. h. Coralliorrhiza innata, Tjäurajokk. Cornus suecica, Kalixfors; Holmajärvi; vid Pajtasjärvis nordvästra del; Kebnetjåkko i björkregionen. Cystopteris fragilis, Kebnetjåkko å Förbergets sydsida. C. montana, i björkregionen nedom Signetjåkko (SVENSSON 13 s. 44). Diapensia lapponica, Kebnetjåkko allm. Draba fladnizensis Wulf, jfr. sid. 196. Draba hirta v. arctica (J. Vahl) Wats, Kebnetjåkko! flerst. D. nivalis, Kebnetjåkko flerst.!; Signetjäåkko (SVENSSON 13). Dryas octopetala, Kebnetjåkko flerst., högsta lokalen 1,308 m. ö. h.; vid Ladtjojokk 600 m. ö. h. Empetrum nigrum, allm. öfver hela området; högsta lokalen å Kebne- Hakkomk 505 sm. «0-1 Epilobium alsinifolium, Kalixfors. E. angustifolium, allm. öfver hela området. E. annagallidifolium, Kebnetjåkko flerst. E. hornemanni, Kebnetjåkko. E. palustre, Ladtjojaurekåtan; Kebnetjåkko i björkregionen. Erigeron elongatus, Tjäurajokk; Kebnetiåkko på Förbergets sydsluttning. E. uniflorus, Kebnetjåkko flerst. Eqwisetum fluviatile, Kaalasluspa. E. Wiemale, vid Tarfalajokk öster om Kebnekaisestugan. E. palustre, Ladtjojaure. f. polystachya, Ladtjojaure. : E. pratense, Kebnetjåkko flerst., högsta lokalen 922 m. ö. h. E. silvaticam, Kalixfors; Kebnetjåkko i björkregionen. E. tenellum ”scirpoides, Ladtjojaure; Holmajärvi; Tjäurajokk. Eriophorum angustifolium, Kebnetjåkko, åtminstone upp till 750 m. (E. russeolum, ett par km. norr om Kalixfors station nära järnvägen. E. scheuchzeri, Kaalasluspa; Kebnetjåkko. E. vaginatum, Ladtjojokk väster om Ladtjojaure. Erysimum cheiranthoides, som ogräs vid Kalixfors station; Pajtasluspa; Kebnekaisestugan. Euphrasia latifolia, Kalixfors. E. minima, Ladtjojaure; Kebnetjåkko. Festuca ovina, Kalisfors; Kebnetjåkko, högsta lokalen 1,355 m. ö. h. f. vivipara, Kebnetjåkko sälls. F. rubra, Kalixfors; Kebnetjåkko. Galeopsis tetrahit, införd, Pajtasluspa; Ladtjojaurekåtan. Galium uliginosum, Holmajärvi; Ladtjojaurekåtan. G. palustre, Kalixfors. | Gentiana nivalis, Kalixfors; Tjäurajokk; Pajtasluspa; Kebnetjåkko. Geranium silvaticum, allm. inom hela området ända upp i alpina- regionen. Å Kebnetjåkko endast iakttagen med violetta blommor. Gnaphalium norvegicum, Kebnetjåkko. " Enligt godhetsfull bestämning af docenten H. G. SIMMONS. i 213 G. supinum, Kebnetjåkko allm.; i barrskogsregionen på stranden af Holmajärvi riklig 466 m. ö. h. Habenaria viridis, Kalixfors; Kebnetjåkko. Hieracium kebnekaisense Dahlst., Kebnekaise (SVENSSON 13 s. 26). Hierochloa alpina, h. o. d. på Kebnetjåkko upp till 1,341 m., äfven i björkregionen på toppen af moränkullarna. Jfr. sid. 196. H. borealis, Kalisxfors; Tjäurajokk; Tarfalajokk; Kebnetjåkko i björk- regionen. Hippuris vulgaris f. fluviatilis, Kalixfors; Holmajärvi 466 m. ö. h. Isoétes lacustris, riklig i Holmajärvi 466 m. ö. h. Juncus arcticus, vid Ladtjojokk väster om Ladtjojaure. J. biglumis, Kebnetjåkko h. o. d.; i barrskogregionen på stranden af Pajtasjärvi vid Päajtasluspa 468 m. ö. h. J. trifidus, Kebnetjäkko allm.; Ladtjojaure; i barrskogsregionen vid Pajtasluspa 470 m. och Kalixfors 450 m. ö. h. Juniperus communis B nana, (mer eller mindre typisk), Kalixfors; Ladtjojaure; Kebnetjaåkko allm., högsta lokalen 1,233 m. ö. h. Kobresia scirpina, Kebnetjåkko. Lampsana communis, som ogräs vid Ladtjojaurekätan. Linnea borealis, Kalixfors; Kebnetjåkko, högsta lokalen 1,025 m. ö. h. Leontodon autumnalis, Kalixfors. Imeula arcuata, Kebnetjäkko t. allm., högsta lokalen 1,530 m. ö. h. 8 hyperborea, Kebnetjåkko. L. multiflora, Kalixfors; Kebnetjåkko. f. sudetica, Kalixfors; Kebnetjåkko. L. parviflora, Kalixfors i barrskogsregionen vid älfven 450 m. ö. h.; Tjäurajokk. L. wahlenbergii, Kebnetjåkko. Lacopodium alpinum, Kebnetjåkko allm.; Ladjojaure; i barrskogsregio- nen flerstädes vid Kalixfors 450 m. ö. h. L. annotinum f. alpestris, Kebnetjåkko. L. clavatum f. lagopus, Kebnetjåkko. L. complanatum, Kebnetjäkko å Förberget flerst. upp till 700 m. L. selago f. adpressa (mer eller mindre typisk), Holmajärvi; Kebne- tjäkko t. allm., högsta lokalen 1,474 m. Majanthemum bifolium, Kalixfors. Matricaria inodora, som ogräs vid Kalixfors; Ladtjojaurekåtan; Keb- nekaisestugan, blommande d. ?9/z. Melandrium rubrum. Kebnetjåkko, t. allm. i björkregionen. f. flor. alb., en form med hvita blommor och hela växten ljusgrön anträffades vid Ladtjojaure. Melampyrum pratense, Kalixfors; Kebnetjåkko. Melica nutans, Kalisfors; Kebnetjåkko i björkregionen på Förbergets sydsida. Milium effusum, Kebnetjåkko sällsynt, dock äfven på en lokal i alpina regionens nedre del. Mulgedium alpinum, endast antecknad i björkskogen vid Tarfalajokk. Myosotis silvatica 8 alpestris, Kebnetjåkko; Ladtjojaure. 214 Mwyriophyllum spicatum, Kalixfors i älfven. Myrtillus nigra, allm. inom hela området äfven upp i alpina regionen. M. uliginosa, allm. inom hela området, högsta lokalen å Kebnetjåkko 13080m öh Nasturtium palustre, rikl. vid Kalixfors turiststuga. Oxyria digyna, Kebnetjåkko allm.; Ladtjojaure. Oxycoccus microcarpus, Tjäurajokk; Kebnetjåkko i björkregion om- kring 680 m. ö. h. Paris quadrifolia, Kalixfors. Parnassia palustris, Kalixfors; Pajtasluspa. Pedicularis Mirsuta, Kebnetjåkkos högre delar, högsta lokalen 1,308 mm. oh. P. lapponica, Kebnetjåkko allm., högsta lokalen 1,341 m.; i barrskogs- regionen rikl. vid Holmajärvi och Kalixfors. P. palustris, Kalixfors. Petasites frigida, Kalixfors; Pajtasjärvis västra del; Kebnetjåkko. Phaca frigida, i björkregionen på flera ställen både öster och väster om Ladtjojaure; i barrskogsregionen rikl. vid älfven vid Kalixfors 430— 450 m. öÖ. h. Phegopteris alpestris, Kebnetjåkko. P. dryopteris, Kalixfors; Kebnetjåkko i björkregionen. P. polypodioides, Kebnetjåkko, endast å Förbergets sydsida. Phleum alpinum, Kaalasluspa; Kebnetjåkko. P. pratense, såsom ogräs vid Kalixfors station och Ladtjojaurekåtan Phyllodoce cerulea, Kebnetjåkko allm., högsta lokalen 1,308 m.; i barr- skogsregionen h. o. d. vid Kalixsfors. En form med skära blommor och hela växten ljusgrön iakttogs vid Kebnetjåkko. Picea exelsa, jfr. sid. 9. Pingwicula villosa, Kalixfors; Kebnetjåkko omkr. 670 m. ö. h. P. vulgaris, Kebnetjåkko; Kalixfors. Pinus silvestris, jfr. sid. 9. Poa alpina, Kebnetjåkko. f. vivipara, Kebnetjåkko. P. annua, införd, Kaalasluspa; Kebnekaisestugan. P. cenisia, Kebnetjåkko. P. cesia, Kebnetjåkko. P. nemoralis, Kebnetjäåkko å Förberget. P. pratensis, Pajtasluspa; Kebnetjåkko i björkregionen. Polemonium coeruleum ”"campanulatum, nära Ladtjojokk väster om Ladtjojaure. I björkregionen på Signetjåkko flerst. (SVENSSON s. 28). Polygonum aviculare, som ogräs vid Kaalasluspa; Ladtjojokk; Pajtas- lupsa. P. lapathifolium, som ogräs vid Pajtasluspa. P. viviparum, t. allm. inom hela området, högsta lokalen å Kebne- tjäkko 1,308 m. ö. h. Polystichum filix mas, Kebnetjäkko å Förbergets sydsida. P. spinulosum 8 dilatatum, Kebnetjäåkko å Förbergets sydsida. Populus tremula, Kalixfors; Kebnetjåkko, jfr. vidare sid. 12. 215 Potentilla verna f., Kalixfors; Kebnetjåkko högsta lokalen 1,308 m. ö. h. Prunus padus, Kebnetjåkko, jfr. vidare sid. 204; Kalixfors. Pyrola minor, Kalixfors; Holmajärvi; Ladtjojaure,; Kebnetjåkko. P. rotundifolia, Kalixfors; Tarfalajokk; Kebnekaise i björkregionen upp till 690 m. ö. h. Ranunculus acris och former, Kalixfors; Ladtjojaurekåtan; Kebnetjåkko, högsta lokalen 1,270 m. ö. h. R. flammula 8 reptans, Holmajärvi; Pajtasluspa. R. glacialis, Kebnetjåkko t. allm., högsta lokalen 1,530 m. ö. h.; i Ladtjovagge 600 in. ö. h. R. hyperboreus, i barrskogsregionen mellan Kalixfors och Kaalasluspa. R. nivalis, Kebnetjåkko h. o. d. i alpina regionen, lägsta lokalen i björkregionen i snöläge vid Tarfalajokk 660 m. ö. h. R. pygmeus, Kebnetjåkko, högsta lokalen 1,474 m. ö. h. Ribes rubrum v. glabellum Trautv. & Mey, Tjäurajokk; Kebnetjåkko i björkregionen 680 m. ö. h. Rhinanthus minor, Kalixfors; Ladtjojaurekåtan. Rhodiola rosea, Kebnetjåkko t. allm.; Tjäurajokk; i barrskogsregionen vid Pajtasluspa 468 m. ö. h. Rhododendron lapponicum, Kebnetjåkko h. o. d. riklig, äfven i björk- regionen t. ex. i Ladtjovagge nedanför Kebnekaisestugan och flerstädes på mossarna väster om Ladtjojaure omkring 530 m. ö. h. Jfr sid. 196. Rubus arcticus, Kalixfors; Pajtasluspa; vid västra delen af Pajtasjärvi; Ladtjojaurekåtan ; Kebnetjåkko, högsta lokalen 709 m. ö. h. R. arcticus Xx saxatilis, h. o. d. kring Kalixfors; Tarfalajokk i björk- regionen. R. chamcemorus, allm. i hela området, äfven i alpina regionen på Kebnetjåkko. R. saxatilis, Kalixfors; Kebnetjåkko. Rumezx acetosella, som ogräs vid Kalixfors station; Pajtasluspa; Ladtjo- jaurekåtan; Kebnekaisestugan. R. arifolius, Kebnetjåkko. Salix arbuscula, Kebnetjåkko. S. glauca, Kalixfors; Ladtjojaure; Pajtasluspa; Kebnetjåkko allm. S. hastata, alslvss: Kebnetjåkko. S. herbacea, Ladtjojaure; Tjäurajokk; Kebnetjåkko allm. S. herbacea x lanata, ett vackert 2-exemplar anträffades å Kebnetjåkko; exemplaret har välvälligt granskats af kyrkoherde S. J. ENANDER. lanata, Kebnetjåkko; i barrskogsregionen vid Kalixfors nära älfven. . lapponum, Kebnetjåkko; Ladtjojaure; Kalixfors. . Myrsinites, Ladtjojaure; Kebnetjåkko. . nigricans, Kebnetjåkko, h. o. d. i björkregionen äfven som små träd. . phylicifolia, Kalixfors; Kebnetjåkko. . polaris, Kebnetjåkko, högsta lokalen 1,530 m. ö. h. . reticulata, iakttogs endast på ett par lokaler å Kebnetjäkko. Saussurea alpina, Ladtjojaure; Kebnetjåkko, högsta lokalen 1,308 m. Saxifraga aizoides,) | Srddgälko & 13 34 å ; ph 1 ITENEG T c S. ), B awrantia, ( nedom Signetjäkko (SVENSSON 13, s ) a RAR 216 S. cespitosa, Kebnetjåkko h. o. d. i alpina regionen; i björkregionen vid Ladtjojokk 600 m. ö. h. S. cernua, Kebnetjåkko h. o. d. f. ramosa Gmel., Kebnetjåkko. S. nivalis, Kebnetjåkko, högsta lokalen 1,308 m. ö. h. S. oppositifolia, Kebnetjåkko t. allm. i alpina regionen, högsta lokalen 1,100 m. ö. h., i björkregionen t. ex. vid Ladtjojokk 600 m.: ö. h. S. rivutaris, Kebnetjåkko h. o. d. i alpina regionen, i björkregionen tr ex wida Ladtjöjokkr600mi ne. S. stellaris, Kebnetjäåkko; Ladtjojokk 600 m. ö. h. 8 comosa, Kebnetjåkko. Sceptrum carolinum, Kalixfors; Holmajärvi; Ladtjojaure; Kebnetjåkko. Sedum annuum, Kebnetjäkko å Förbergets sydsida. Selaginella spinulosa, Kalixfors; Holmajärvi; Ladtjojaure; Kebnetjåkko, högsta lokalen 870 m. ö. h. Scirpus cespitosus, Kalixfors; Kebnetjåkko i björkregionen till 690 m. Sibbaldia procumbens, Kebnetjåkko allm., högsta lokalen 1,316 m. ö. h. Silene acaulis, Kebnetjåkko allm., högsta lokalen 1,341 m.; Ladtjojaure; Tjäurajokk. f. flor. alb., Kebnetjåkko; Ladtjojokk 5935 m. ö. h. S. inflata, som ogräs vid Kalixfors och Ladtjojaurekåtan. Sinapis arvensis, som ogräs vid Pajtasluspa. Solidago virgaurea, allm. öfver hela området. Sorbus aucuparia, Kebnetjåkko, jfr. sid. 204. Sparganium sp., Kalixfors; Holmajärvi 466 m. ö. h.; Ladtjojokk om- kring lm. 03. Spirceea ulmaria, Kalixfors; björkregionen väster om Ladtjojaure. Stellaria calycantha, Kalixfors; Kaalasluspa; Tjäurajokk; Ladtjojaure- kåtan; Kebnetjåkko. S. graminea, Kalixfors; Kaalasluspa; Kebnetjåkko å Förbergets syd- sida. S. media, Kalixfors; Kaalasluspa; Pajtasluspa; Ladtjojaurekåtan; Kebne- kaisestugan. S. nemorum, Tjäurajokk; Kebnetjäkko antecknad på en lokal i alpina regionen. Taraxacum croceum (coll.) Dahlst. Kebnetjåkko. Thalictrum alpinum, Kalixfors; Holmajärvi; Kebnetjåkko t. allm. Thlaspi arvense, som ogräs vid Ladtjojaurekåtan. Tofieldia palustris, Ladtjojaure; Kebnetjåkko. Trientalis ewropea, Kalisfors allm.; Ladtjojaure. Trifolium hybridum, som ogräs vid Kebnekaisestugan. T. repens, Kalixfors. Trisetum subspicatum, Kebnetjåkko h. o. d. Trollius europeus, Kalixfors; vid Pajtasjärvi; Tjäurajokk; Kebnetjåkko, högsta lokalen 870 m. ö. h. Vaccinium vitis idea, allm. öfver hela området, högsta lokalen å Kebnetjäkkor f3adarma. ö. I. Wahlbergella affinis, Kebnetjåkko flerst.; Ladtjojokk 600 m. ö. h. Vahlodea atropurpurea, Kalixfors; Tjäurajokk; Kebnetjåkko. Veronica alpina, Kebnetjåkko t. allm.; i barrskogsregionen vid Holma- järvi 466 m. Ö. h. V. serpyllifolia, Kalixfors; införd som ogräs vid Kebnekaisestugan. Viola biflora, Kebnetjåkko allm., högsta lokalen 1,270 m. ö. h.; i barr- skogsregionen vid Holmajärvi 466 m. och Kalixfors 440 m. ö. h. V. montana, Kebnetjåkko, stora blommande exemplar den 20/7 å För- bergets sydsida 690 m. ö. h. V. palustris, Kalixfors. V. suecica, Kalixfors; Ladtjojokk; Kebnetjäkko. V. tricolor, som ogräs vid Ladtjojaurekåtan. Viscaria alpina, Kebnetjåkko. Woodsia ilvensis 8 hyperborea, Kebnetjåkko å Förbergets sydsida. EITTERATUR: 1. BIRGER, SELIM, Vegetationen och floran i Pajala socken med Muoni- kapellag i arktiska Norrbotten. — Ark. f. Bot., Bd. 3, N:o 4, 1904. 2. — Om Härjedalens vegetation. — Ark. f. Bot., Bd. 7, N:o 13, 1908. 3. —, Växtlokaler från Norrland och Dalarna. — Sv. Bot. Tidskr., Årg. 5 OSSE BEN 4. —, Kulturen och växternas vandringar. — Ymer 1910 s. 65—387. 5. KIHLMAN, O., Pflanzenbiologische Studien aus Russisch Lappland. — Act. Societ. pro Faun. et Flor. fennica, Bd. 6, N:o 3, 1890. 6. LAGERBERG, T., Några anteckningar om skogbildande träd vid Torne- träsk. — Skogsvårds.-För. Tidskr., Bd. 10, 1910, s. 113—138. 7. NORMAN, J. M., Norges arktiske flora I. II. — Kristiania 1894—1900. 8. RABOT, C., Les limites d'altitude des cultures et des essencre forestieres dans la Scandinavie septentrionale et les régions adjacentes. — La Revue Générale de Boetanique, Tom. 8, 1906. 9. SCHROETER, C., Das Pflanzenleben der Alpen. — Zuärich 1908. 10. SIMMONS, H. G., Floran och vegetationen i Kiruna. — Uppsala 1910. 11. STERNER, E., Jukkasjärviområdets flora. — Ark. f. Bot., Bd. 10., N:o SA ANA 12. SYLVÉN, N., Studier öfver vegetationen i Torne Lappmarks björk- region. — Ark. f. Bot., Bd:; 3, 1904. 13. SVENSSON, N. A., Om den fanerogama och kärlkryptogama vegetatio- nen kring Kajtumsjöarna i Lule Lappmark. — Vet.-Ak. Bih., Bd 21, KS N:o 1805: 14. WAHLENBERG, G., Flora Lapponica. — Berlin 1812. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 15 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912: BD. 6, HÖ: NÅGRA MONSTRÖSA FORMER AF ANEMONE ERAGTENSISI1 AF NILS SYLVÉN Monstrositeter inom blomman äro som bekant en ganska vanlig företeelse hos många arter af släktet Anemone. ”Tvenne meddelanden om dylika hafva redan förekommit i denna tidskrift. I 1908 års band, sid. (62)—64) skrifver K. JOHANSSON »om fyllodi hos Anemone silvestris L.> och 1909, sid. 47—63, redogör NILS SVEDELIUS för »några svenska monstrositetsformer af Anemone nemorosa.> Arterna af gruppen Paulsatilla ha dock blifvit mera försummad i den svenska växtteratologiska litteraturen. Då jag våren 1910 under ett kort besök på Öland påträffade en hel serie egendomliga monströsa former af Anemone (Pulsatilla) pratensis, torde därför ett omnämnande af dessa här förtjäna plats. Monströsa former af arter inom gruppen Paulsatilla äro ingalunda okända 1 den botaniska litteraturen. Redan 1832 redogör H. KOcH (»Ueber einige Monstrositäten der Anemonen»>, Flora oder allgem. botan. Zeitung, Regensburg 1832, sid. 535) för en »grönblommig»> Anemone Pulsatilla. En liknande monströs form af Anemone pratensis beskrifves 1876 af E. Loew (»>Ueber einen Fall von Bildungsab- weichung bei Pulsatilla pratensis>, Sitzungsber. d. Bot. Ver. d. Prov. Brandenburg 1876, sid. 45—46). Den af LoEw beskrifva formen hade örtbladslika, gröna och flikade kalkblad. Gröna men för öfrigt normalt utbildade kalkblad ha redan tidigare omnämnts i litteraturen (jmf. O. PENnziG, Pflanzenteratologie, Bd. 1. Genua 1890, sid. 173). Gröna blommor af den af LoEw beskrifna typen ha af E. HEINRICHER (»Beiträge zur Pflanzenteratologie>», Sitzber d. K. Ac. d. Wissensch. Wien. Abt. 1. Bd. 84, 1881) anträffats på äfven i andra afseenden monströsa individ af Anemone pratensis. >»In 219 diesen war der Quirl der Involucralblätter verdoppelt, oder das In- voluerum war in seine einzelnen Blätter aufgelöst; diese spiralig angeordnet, oft stark in Zahl vermehrt, aber verkleinert; die Kelch- blätter in 2—3 Zipfel zerspalten, die Stamina petaloid. Die Carpelle in den so afficirten Bläthen waren meist offen, leicht vergrössert, steril.> (PENzZiIG, 1. ce.) Likartade omgestaltningar af blomdelarna beskrifvas äfven af E. JACOBASCH (i Sitzungsber. der Botan. Ver. d. Prov. Brandenburg 25 juni 1880). Fördubbling af svepekransen, åtföljd af stark förökning i ståndarnas och pistillernas antal, om- nämnes af F. ScHurR (>Phytographische Fragmente», Oesterr. Bot. Zeitschr. 18, sid. 212). — Äfven för öfriga svenska arter af gruppen Pulsatilla (särskildt för Pulsatilla vulgaris) angifvas i den växtterato- logiska litteraturen en hel del monstrositeter med afseende på det fruktifikativa skottets utbildning. (Jmf. PENzZIiG, 1. c., sid. 173—174.) I de svenska flororna finna vi här och där kortfattade uppgifter om schizantha- och schizopetala-former af Pulsatilla-arterna vulgaris och pratensis. Redan i 4:de upplagan af HARTMANS flora möter oss följande uppgift om Paulsatilla vulgaris: >Funnen af Mag. Sjöstrand på Öland med sönderflikade kalkblad.> I de senare upplagorna af HARTMANS flora upptages denna form såsom en £8 schizantha med »kalkbladen smalflikade>». Om den öländska schizantha-formen af P. vulgaris säger 1863 upptäckaren G. SJÖSTRAND, 1 sin »Calmar läns och Ölands flora»: »Mellan Wickleby och Fröbygårda på Öland fann jag 1837 på en sandås många exemplar — — —, hvilkas kalkblad voro fördelade 1 talrika, jämnbreda, smala flikar. Ett ex. hade 6 tredelta kalkblad>. Förutom från Öland meddelas i den svenska botaniska litteraturen uppgifter om fynd af Pulsatilla vul- garis f. schizantha i Skåne (F. W. C. ARrREscHouUG, Skånes flora, 2 uppl. Lund 1881, sid. 185) och Västergötland (Saxtorp och Sand- hem; se O. NORDSTEDT, Sandhems flora, 1, Botan. Notiser 1900, sid. i) Monstrositeter i blomman hos Anemone (Pulsatilla) pratensis omnämnas af K. JOHANSSON från Gotland: »Monströsa former, som genom ståndares och pistillers transformering fått talrika flikade hylleblad, äro sedd i Follingbo och Sundre» (K. JOHANSSON, »Huf- vuddragen af Gotlands växttopografi och växtgeografi». K. Sv. Vet. AkoöoHandk Bd: 29 No: 1. Stockholm 1897. Sid: 172.). I NEUMANS och ÅHLFVENGRENS flora angifves också för Pulsatilla pratensis, att den liksom P. vulgaris »varierar med flikade kalkblad: f. schizope- tala Lge (Gtl.).> Efter dessa inledande ord om hvad man af litteraturen känner 220 om monstrositeter inom blomman hos de svenska Anemone-arterna af gruppen Paulsatilla, öfvergår jag härmed till en närmare beskrif- ning af de af mig på Öland d. ?5/s 1910 funna monströsa formerna af Anemone pratensis. Af de insamlade exemplaren kunna 12 stycken olika, från hvarandra mer eller mindre afvikande, monströsa typer urskiljas. Af dessa insamlades typerna 1—11 på landborgen strax V. om landsvägen Wickleby—Thorslunda, ett stycke N. om Wickleby kyrka. Typen n:r 12 påträffades å landborgen strax N. om My- singe hög. Typ 1 (fig. 1). Under det att de senare typerna alla representera en mer eller mindre långt gången klyf- ning af kalkbladen, vanligen förenad med klyfning och omvandling af jämväl blommans inre bladorgan, representerar typen n:o 1 en rakt motsatt monstrositet. - Kalkbladen äro nämligen här mer eller mindre sammanväxta, hvarvid deras såväl längd som bredd ofta högst väsent- ligt ökats. Det mest extremt ut- bildade exemplaret hade sålunda en blomma med 4 stycken kalkblad, hvilkas storlek framgår af följande mått (längd xX bredd): 29 Xx 38 mm., 29 x 21 mm. 200Xx'BOCmomskoch 26 X 9 mm. — Af denna typ in- 5; : samlades trenne ex.; flere stycken Fig. 1. Anemone pratensis: ; Å 5 typ (CA) liknande förekommo dessutom å fynd- lokalen. Typ 2 skiljer sig från normalformen endast däruti, att kalk- bladens antal något ökats. Exemplar med 8 till 10 kalkblad voro ej sällsynta. Kalkbladen voro något, ehuru obetydligt smalare än hos normalformen. Ståndare och pistiller voro här, såsom hos föregående typ, normalt utbildade. Typ 3 representerar äfvenledes en form med något öfvertaliga kalkblad, men de yttre kalkbladen äro här relativt breda, mer eller mindre djupt (treflikade. Ståndare och pistiller äro äfven här nor- malt utbildade. Flere exemplar förekommo. Typ 4 (fig. 2). Klyfningen af kalkbladen har här fortskridit be- 221 tydligt längre. Kalkbladens antal uppgår nu ofta till 20 åa 30 stycken. De yttre kalkbladen ha dessutom undergått förändring i riktning mot svepebladen, de äro ofta rikt och djupt flikade i fina, jämn- breda—syllika — flikar af grönvio- lett färg, på utsidan tätt klädda af tämligen långa, hvita hår. De inre kalkbladen äro kronbladslika, jämn- breda, smala, 2—4 mm. breda, stundom svagt tandade eller flikade i spetsen; deras utsida är rikt hår- klädd, insidan är vackert violett- färgad utan hår. Ståndare och pi- stiller är fortfarande normalt utbil- dade. En förändring har emellertid här träffat äfven svepebladen, hvilke: genom klyfning högst betydligt ökat i antal. Det enda till pressning in- samlade exemplaret visade härför- utom den egendomligheten, att en blomma (af 4) fullständigt saknade skaft. Svepeblad och hylleblad följa här omedelbart på hvarandra, hvar- vid de förra nästan omärkligt öfvergå i de senare. — Af typ 4 syntes jäm- Fpig.2. Anemone pratensis: typ 4. (/s). förelsevis få exemplar förekomma. Typ 5 (fig. 3; exemplaret till vänster) afviker väsentligt från före- gående typer däruti, att ståndarna här alla omvandlats till hylle- bladslika bladorgan. Hyllebladen äro ytterligt talrika, alla mer eller mindre starkt färgade, violetta. De yttre kalkbladen äro dock lik- som hos föregående typ mera svepelika, relativt starkt håriga och särskildt på utsidan mera grönvioletta än de inre kalkbladen. De vid de inre kalkbladens och ståndarnes omvandling framgångna bladen äro alHa rent violetta till färgen, smala, oregelbundet, ofta rikt och djupt flikade i fina, jämnbreda till syllika flikar. De innersta i hylleblad omvandlade ståndarbladen äro vanligen först upptill mera skiflikt utbredda, flikade i spetsen. Pistillerna äro allt- jämt normalt utbildade. Svepebladen ha äfven här starkt ökat i antal. De innersta bladen i svepebladssamlingen äro ofta vackert 200 grönvioletta. — Liksom af föregående voro exemplar af denna typ relativt sällsynta. Typ 6 visar ännu starkare mångdubbling af hyllebladen, som dessutom här visa starkare tendens att blifva svepelika. Alla äro de rikt och fint flikade. De yttre kalkbladen äro så godt som all- deles svepelika, rent gröna på insidan och flikade i nära nog full- komlig öfverensstämmelse med svepebladen. De inre kalkbladen skifta äfven de starkt i grönt och likna med af- seende på om fyllodi hos Anemone sil- vestris». För denna art angifves såväl fyllodi och petalodi som äfven pleotaxi af samma art, som ofvan angifvits för A. pratensis. 226 hvarandra skilda bladkransar af hvardera tre, såsom svepeblad ut- bildade gröna blad, under det att den till synes mer eller mindre petaloida blomman följer oskaftad, direkt ofvan den öfre svepe- bladskransen. Då man förut känner fall af fördubbling af svepe- kransarna hos ÅA. nemorosa, synes mig en dylik tolkning af den af Crusivs afbildade blomman vara den antagligaste. Såsom nämnts, föreligger bland de ofvan skildrade monströsa Anemone pratensis-typerna dels fyllodi, dels petalodi. Hos typerna 4 och 3 förekommer fylloid utbildning endast af de yttre kalk- bladen, hos typerna 6—11 mer eller mindre fullständig fylloid ut- bildning af såväl kalkbladen som äfven ståndarbladen; i de mest extrema fallen visa nu äfven pistillerna ansatser till förvandling i samma riktning. Ren petalodi förekommer endast hos typerna 35 och 12. Hos typ 35 äro ståndarbladen petaloida, hos typ 12 såväl ståndarblad som fruktblad. I sistnämnda typ föreligger för öfrigt den hos vilda former af Anemone-arterna i vårt land näppeligen förut kända formen af petalodi, som brukar benämnas petalo- mani, den långt drifna petalodi, som resulterar i verkligt fyllda eller »dubbla> blommor. Denna form af petalodi är ju högt skattad inom hortikulturen; de 1 våra trädgårdar så ofta före- kommande »dubbla» blå- och rödsipporna äro ett nog så talande bevis härför. Förvisso skulle den i typ 12 föreliggande formen af Anemone pratensis med fyllda blommor med god framgång kunna täfla med många för att ej säga flertalet af de från hortikulturen kända växtformerna med fyllda eller »dubbla» blommor. EINIGE MONSTROSITÄTSFORMEN VON ANEMONE PRATENSIS L: Im Fräöhling 1910 sind auf,.der Insel Öland in sädöstlichem Schweden folgende zwölf monströse Formen von Anemone pratensis L. gefunden worden. 1. (Fig. 1.) Form mit vergrösserten, mehr oder weniger zusam- mengewachsenen Kelchblättern; eine Bläte hatte 4 Kelchblätter 227 folgender Grösse (Länge X Breite): 29 x 38, 29 x 21, 29 x 36 und 20 Mmm. 2. Form mit schwacher Vermehrung der Kelchblätter; Exem- plare mit 8—10 Kelehblättern, die nur wenig schmäler als die der Normalform sind. 3. Form mit etwas uäberzähligen Kelchblättern, von denen die äusseren mehr oder weniger tief (3-)gelappt sind. 4." (Fig. 2.) Form mit stärkerer Vermehrung der Kelchblätter; oft bis auf 20—30 Kelehblätter. Die äusseren sind in feinen, gleich breiten, gräönvioletten Zipfeln tief zerschlitzt, die inneren kronen- blattäbhnlich, schmal, gleich breit, 2—4 cm. breit, bisweilen in der Spitze gezähnt oder etwas gelappt. Ausserdem sind hier die In- volucralblätter durch Spaltung stark vermehrt. Auf einem gepressten Exemplare mit 4 Bläten ist eine von ihnen ungestielt; die Involu- cralblätter und die Blumenblätter folgen hier eines ganz nahe dem andern, wobei die ersteren beinahe unmerklich in die letzteren öbergehen. 5. (Fig. 3 links.) Form mit stark vermehrten und zerschlitzten Kelchblättern, die äusseren wie im vorigen Typus mehr involucral- blattähbnlich als die inneren; hierzu kommt, dass auch die Staub- blätter petaloid ausgebildet sind, sie sind violett, sehmal, unregel- mässig, oft reich und tief in feinen, gleich breiten bis pfriemför- migen Zipfeln zerschlitzt. Die Involucralblätter hier wie im vorigen Typus. 6. Form mit stark vermehrten, noch mer vergränten und in- volucralblattähnlichen Kelch- und Staubblättern. In den beiden fär Pressung eingesammelten Exemplaren sind vereinzelte Blätenstengel mit doppelten Quirlen der Ivolucralblätter versehen. 7. (Fig. 3 rechts.) Form mit besonders reichlicher Vermehrung und mit vollständiger Vergränung der Kelch- und Staubblätter. 8. (Fig. 4 links.) Wie vorige, aber die Bläten ungestielt. 9. (Fig. 4 rechts.) Vom Typus 7 durch verdoppelten Quirl der Involucralblätter abweichender Typus. 10. Vom Typus 7 durch vereinzelte, ungestielte Bläten mit unten scheibenähnlich ausgeplatteten, sterilen Carpellen abweichender Typus. 11. (Fig. 3.) Wie in den ungestielten Bläten des vorigen Typus sind alle Bläten hier mit schwach umgewandelten, sterilen Carpellen versehen. Blätenstengel kommen hier sowohl mit ungestielten Bläten wie mit verdoppeltem Quirl der Involucralblätter vor. 12. (Fig. 6.) Form mit allen Blumenblättern mehr oder weniger 228 kronblattähnlich, schön violett gefärbt. Die Kelchblätter sind relativ normal ausgebildet, bisweilen etwas äberzählig. Die Staub- blätter sind mehr oder weniger stark vermehrt, schmal, ziemlich gleich breit, die äusseren ganzrandig, die inneren gelappt. Die Fruchtblätter sind alle tief gelappt oder in langen, feinen Lappen zerschlitzt. Die Involucralblätter sind normal ausgebildet. Eine sehr schöne Form. SVENSKE DOTANISK -LIDSKRIFT: 1912. BD-6,; H: 2. HIPPOPHAE RHAMNOIDES OCH THYMUS SERP YEEUM EN VÄXTGEOGRAFISK SKISS AF H. WILH. ARNELL I Svensk Botanisk Tidskrift 1911, s. 419, yttrade jag: » Många in- korrekta uppgifter, som tarfva rättelse, förekomma ock i vår växt- geografiska litteratur». Såsom exempel härpå anförde jag några oriktiga uppgifter, som finnas i den svenska litteraturen om utbred- ningen af Hippophaé rhamnoides och Thymus serpyllum i vårt land. En ödets ironi har emellertid gjort, att mitt citerade yttrande kan tillämpas äfven på det, som jag i detta sammanhang sagt om nämnda växter. Därigenom att jag godtagit inkorrekta och vilseledande lit- teraturuppgifter, ha mina uttalanden om desamma också blifvit orik- tiga. På detta förhållande har jag blifvit gjord uppmärksam genom ett från tullförvaltaren J. VLEUGEL i Umeå erhållet vänligt bref, hvari han redogör för det, som han har sig bekant om de nämnda växternas förekomst i Vesterbotten, en redogörelse, som väsentligt korrigerar de uppgifter, som förr varit gängse i litteraturen om de- samma. Med anledning häraf har jag litet närmare studerat utbred- ningen af Hippophaé och Thymus serpyllum i Sverige, särskildt i Norrland och Svealand. Bristande tid har gjort, att denna under- :sökning ej blifvit så grundlig, som jag skulle ha önskat att göra den, men den har dock lämnat så pass mycket resultat, att jag ansett mig ha anledning att redogöra för desamma. Såsom en huf- vudsaklig kunskapskälla har jag genomgått de exemplar af växterna i fråga, som finnas i den stora, svenska växtsamling, som äges af den botaniska institutionen vid Uppsala universitet (Herb. mus. Ups.'); först i andra hand har jag rådfrågat litteraturen och min egen och andras erfarenhet. 230 HIPPOPHAE RHAMNOIDES. Utbredningen af denna växt i Sverige är af så stort intresse, att jag anser mig böra lämna en öfversikt öfver det, som jag därom inhämtat. Resultatet af genomgången af Herb. mus. Ups. framgår af vidstående öfversikt enligt rutmetoden; siffrorna angifva antalet exemplar från landskapet i fråga. Härtill må läggas följande data: Boh. Dragsmark?!) (1889, A. N. JOHNS- SSE SON); Oxevik?!) (1884, GoTTH. WALLIN); den : senare af dessa lokaler nämnes redan af 3 CC: NIE LINDEBERG DE Rv Vg. Göteborg, in nemoribus?!) (1887, JA- FARK SNS COB LUNDBERG). | Upl. Blidö flerst. enl. J. W. HAMNER?); FEERE Norrtelje !); Vätö?), af mig där sedd på hol- Ark asp AR mar vid Marum på Björkön; Väddö!); Sa Harg); Börstil!); Östhammar!); Gräsö"); | NA Ge Hållnäs); Österlöfsta skärgård"); förekom- Aa mer dessutom, troligen såsom relikt, enligt SN S. G:son BLomQvisTt (Svensk Bot. Tidskr., 1910, h. 3) inuti landet vid Rotängen i | | . Alunda socken. En nn Gestr. Enligt RoB. HARTMANS och min | | | erfarenhet allmän vid kusten i Valbo och | | Hille socknar från Harnäs!) i söder till | | Iggö") i norr; nordligare sedd af mig endast vid Sörsundet i Hamrånge socken. Helsl. Enligt P. W. WisTtTrRÖM ”) sällsynt och funnen vild endast på Bredsands all- männing i Jättendal och från Ragvaldsön fram till Medelpadsgränsen i Gnarps socken. I Herb. mus. Ups. finnes ett exemplar från Hudiksvall (1909, ALFR. NORDSTRÖM); detta exemplar härrör dock troligen från en odlad eller förvildad buske, ty om denna växt funnes vild i Hudiksvalls närhet, kan detta ej Hippophaé rhamnoides enl. ex. i Herb. mus. Ups. ”) Exemplar finnes i Herb. mus. Ups. ”) C. J. LinpEBERG, Hallands och Behusläns fanerogamer och ormbunkar (1878). ” J. W. HaAmMsErR, Redogörelse för resultatet af en med understöd ur C. W. SE- BARDTS Stipendiefond företagen resa för växtgeografiska studier inom Blidö socken i i Stockholms skärgård under sommaren 1908 (Visby 1909). ”") P. W. Wiström, Förteckning öfver Helsinglands fanerogamer och pteridofyter (1898). 231 gärna ha undgått den nitiske utforskaren af Helsinglands flora J. A. WisTRÖM, som hade sin hemvist i Hudiksvall. Mpd. Enligt COLLINDER”) här och där efter kusten, sparsam — måttlig: Njurunda!) flerst.; Alnö med närliggande skär?) och Tyn- derö”!). al Vb.”). Då jag rörande utbredningen af Hippophaé rådfrågade BACK- MANS flora”), fanns i denna ingen lokaluppgift för Vesterbotten i den inskränkta betydelse, hvari det här tages; häraf har jag förledts att tro, att den där saknas. Tullförvaltaren VLEVGEL har nu emellertid meddelat mig i bref: »Hippophaé förekommer särdeles ymnigt i Holmögruppen utanför Umeå. Af mig är den iakttagen på Sörgadden, på hvilken fyren är belägen, i så stor myckenhet, att fyrbetjäningen funnit fördelaktigt att af frukterna bereda saft och sylt. Saften har en fin, frisk syra, men syltet är mindre godt. Vidare förekommer den på Gropsgrun- det med kringliggande holmar ymnigt. Äfven på östra sidan af Ängesön lär den förekomma rätt ymnigt. På fastlandet uppgaf LEsTtADIUS för mig, att han iakttagit den å strandsträckan mellan Holmsund och Taflefjärden!) på flera ställen rätt ymnigt; själf har jag iakttagit den på Klyfskär och andra holmar i Täfta skärgård (mellan Holmsund och Säfvar). Vidare har lektor Otto HOLM an- träffat den å Bjuröklubb (Löfånger) rätt ymnigt.» Nb. Piteå skärgård, Hunden'!); Haparanda skärgård”), t. ex. Seskarön; enligt BACKMANS flora: Nederkalix skärgård; Luleå skär- gård: Junkön; Småskären”?) o. s. v. — Y Exemplar finnes i Herb. mus. Ups. ”) E. CoLririsperR, Medelpads flora (1909). ;) Från det forna landskapet Vesterbotten afskiljes här Norrbotten (Nb), som på grund af en allt allmännare praxis tydligen är på väg att blifva ett skildt land- skap. 1) BAcKMAN & Horm, Elementarflora öfver Vesterbottens och Lapplands fanero- gamer och bräkenartade växter (1878). ?) Jag har ej lyckats få reda på, hvar Småskären äro belägna, och kan således ej afgöra, huruvida de ligga i Vesterbotten eller Norrbotten. I samband härmed får jag betona vikten däraf, att etiketter på herbarieexemplar affattas tydligt, så att villrådighet om fyndortens läge ej kan uppstå. Redan vid den lilla växtgeografiska utredning, hvarom det här är fråga, har jag råkat på många fall, i hvilka det brutits mot denna regel, hvarigenom det mött svårigheter, ja i en del fall hittills varit mig omöjligt att identifiera på etiketter angifna fyndorter. Häraf framgår ock, att det är mycket stora och onödiga svårigheter, som vi skulle utsätta oss för, om vi vid en preliminär växtgeografisk undersökning af Sverige beslöto oss för att begagna andra geografiska enheter än landskapen, som ha en så långvarig häfd för sig i vår litteratur och på växtetiketter, 232 Af det, som anförts, framgår det, att Hippophaé i Sverige har två utbredningsområden, nämligen vid kusten af Kattegat och längs Bottniska vikens stränder. Vid Kattegat är den mycket sparsam, då den där samlats i Bohuslän blott på de två anförda ställena, som båda ligga nära Lysekil, och dessutom på ett ställe nära Göte- borg. Det är dock skäl, att det undersökes, om den på de nämnda lokalerna verkligen är spontan eller ej, ty den möjligheten finnes ju, att exemplaren i fråga kunna ha insamlats på odlade individ, utan att anteckning därom gjorts på etiketterna; det vid Göteborg insam- lade exemplaret ter sig för mig i detta hänseende särskildt miss- tänkt. Under förutsättning af att af vestkustexemplaren åtminstone de bohusländska härröra från verkligt vild Hippophaé, framställer sig den frågan, huru man skall förklara denna förekomst. Dess inskränkta utbredning i Bohuslän tyder på en invandring 1 recent tid, och därvid ligger det nära till hands, att den kommit från Dan- mark. Hippophaé är nämligen en af de fanerogamer, som gå längst mot norden i Danmark, i det att den, såsom jag själf sett, växer tillsammans med Elymus arenarius, Psamma arenaria och Eryngium maritimum på de nordligaste klitterna på Skagens udde. Vägen där- ifrån till Lysekil är ej längre, än att en endozoisk frötransport på densamma måste anses vara möjlig, ja till och med sannolik. Från Norge kan den ej ha kommit till Bohuslän, åtminstone ej 1 nyare tid, då den i Norge knappast förekommer söder om Trondhjems- fjorden; A. BLYTT!) anger dess förekomst i Norge: »Nordenfjelds fra Trondhjemsfjorden till Stegen 679 56". Angives ogsaa for Nord- fjord>. Hippophaé har, såsom synes af det ofvan anförda, en så stor ut- bredning längs Norrlandskusten, att den nog med fog kan sägas vara karaktäristisk för densamma. Lägges härtill, att den i Fin- land förekommer på hela kuststräckan från Åland upp till Norra Österbotten, medan den i detta land saknas på sydkusten längs Finska viken likasom i Sverige vid dess Östersjökust, kan man med ännu större fog säga, att den är en karaktärsväxt för Bottniska viken. Undersöka vi närmare dess utbredning på den svenska ostkusten finna vi, att denna är mycket ojämn. Från Furusundstrakten (Blidö) är den mycket allmän och riklig på en kuststräcka af omkring 20 mil eller till och med Hille socken. Där norr om kommer en kust på omkring 12 mil, på hvilken den, om man frånser det tvifvelaktiga ') A. BLytt, Haandbog i Norges flora. 233 exemplaret från Hudiksvall, saknas. Från Jättendal i Helsingland till och med Tynderö i Medelpad, omkring 6 mil, uppträder den åter, men endast här och där samt »sparsam till måttlig», medan det norr om Tynderö på en sträcka af omkring 20 mil åter finnes en lucka i dess utbredning. Från och med Tafle i Umeåtrakten finnes den sedan spridd och ställvis ymnig ända upp till Haparanda, hvarvid den synes bli allmännare, ju längre norrut vi komma. Huru skall detta egendomliga förekomstsätt förklaras? Har den förr funnits längs hela denna kuststräcka, men af någon anledning utdött på de sträckor i Helsingland och Ångermanland, där den nu saknas? Eller äro de kuster, där den nu saknas, på något sätt olika dem, där den nu finnes, så att den ej på dem funnit trefnad? Så vidt jag kan förstå, äro alla betingelser lika goda för Hippophaöé på de delar af Norrlandskusten, där den nu saknas, som där den fin- nes. Det finnes således ingen grund för de antagandena, att den på någon del af denna kust skulle ha utdött eller saknat nödiga betingelser för att bosätta sig. En närmare till hands liggande för- klaring är antagandet, att Hippophaé invandrat till Sverige från Fin- land på olika vägar, nämligen öfver Åland, Kvarken och Haparanda. Ett sådant antagande är dock ganska svagt grundadt, så länge det ej ledes i bevis, att Hippophaé funnits tidigare på den finska sidan af Bottniska viken än på den svenska. I detta sammanhang vill jag framhålla, att denna växt måste vara ganska gammal äfven i Sverige på sträckan mellan Furusund och Hille, därför talar, att den därstädes är så allmän och ymnig. Dess spridda förekomst på stora delar af Norrlandskusten torde ha sin grund i det endo- zoiska spridningssättet, hvarvid en spridning på ganska stora afstånd ju är möjlig. Ofvanstående diskussion grundar sig uteslutande på haftornets nuvarande utbredning i Sverige och afser ej alls att reda upp de växlande öden, som denna växt under äldre tider haft i vårt land ifrån den tid, då den först inkom till Sverige, intill nu- varande tid. I detta afseende vill jag blott erinra om, hurusom i västra Norrland (Jämtland) Hippophaéö påvisats i flera kalktuffynd, som anses härstamma från tiden för den atlantiska invasionen; här torde vi ha det gemensamma ursprunget för denna växts nuvarande förekomst såväl norr om Trondhjemsfjorden i Norge som på Bott- niska vikens stränder; genom den svenska vallens höjning har afståndet mellan denna littorala växts förekomst i Norge och vid Bottniska viken småningom blifvit allt större. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 16 THYMUS SERPYLLUM. Resultatet af min genomgång af de svenska exemplar, som finnas i Herb. mus. Ups. af denna växt, ses af vidstående öfversikt enligt rutmetoden; siffrorna angifva antalet exemplar från landskapet i fråga; med stöd af pålitliga litteraturupp- gifter har jag med kursiv stil fyllt i rutorna EEE TAGS för Bohuslän och Dalsland, från hvilka landskap herbarieexemplar saknas. Af de många exemplar, som finnas från flertalet af Götalands landskap, kunde man 3 tycka sig ha rätt att sluta till, att Thymus RT Rare serpyllum är en allmän växt i denna del af Ät FLEN Sverige. Erfarenheten har dock visat, att FE sådana slutsatser ofta äro felaktiga, och jag Fiber ML HAR vet, att det skulle vara fallet äfven med É E Thymus serpyllum. Jag stöder mig härvid MM Amd Kr bland annat på min erfarenhet från Små- Få är od land. N. J. ScHEUTzZ!) anger denna växt | E z vara allmän i Småland; under tre somrars | Bh Og 1 — vistelse på det Småländska höglandet, huf- | m SA ör | vudsakligen i Barkeryds och Forserums É 7 É socknar, lyckades jag aldrig få syn på den- -S = samma. Vidare må nämnas, att det för- hållandet, att det i Herb. mus. Ups. ej finnes exemplar från Bohuslän och Dals- land samt blott ett exemplar från Värm- land står i samband med det faktum, att Thymus serpyllum är en östlig art, som ej finnes i sydliga Norge; A. BLYTT, 1. c., säger om artens utbredning i Norge: »Hist og her i de lavere egne norden- fjelds fra Trondhjemsfjorden til Nesö i Rödö (på sand 64934”); Tana- elvens bredder intil 70928"; til henimod birkegrendsen». Denna växt befinner sig sålunda i de nämnda tre landskapen vid sin västgräns och förekommer blott sparsamt i de östliga delarne af desamma. C. J. LINDEBERG, 1. c., skrifver, att den finnes sällsynt i södra och mellersta Bohuslän; under en hel sommares vistelse på Orust (1892) lyckades jag ej finna densamma. L. M. LARSSON”) anger dess ut- Thymus serpyllum enl. ex. i Herb, mus. Ups. 1) N. J. ScHEuTtz, Smålands flora (1864). 7?) L. M. Larsson, Flora öfver Värmland och Dal. 2:a uppl. (Carlstad, 1868). bredning i Dalsland: »Vid vägen nära Animskogs kyrka, vid Öster- byn (D:r TINGVALL); vid Djupedalsbron på gränsen till Västergötland (S. LINDGREND; och i Värmland: >»I östra delen från Gullspångs- älfven genom hela Wissnums och Ölme härader ända till vägen till Gustafsvik; för öfrigt på Lurön (L. BORGSTRÖM). >» I Svealand når Thymus nordgränsen för sin förekomst som en allmän växt, men det närmare förloppet af denna nordgräns framgår ej tyd- ligt af det material, hvaröfver jag förfogar. I Uppland går den längs kusten upp till Blidö enligt J. W. HAMNER l. c., men i de nordligare socknarne Vätö och Väddö saknas den och detsamma är sannolikt fallet med kustsocknarne norr därom; flertalet exemplar i Herb. mus. Ups. äro från Uppsalatrakten”"), ett från Sigtuna?!) och ett från Roo'). Från Västmanland finnas blott två exemplar, det ena från Kungö”?) (1843), det andra från »mellan Gyttorp och Grex- åsen» !) (1825, herb. WAHLENBERG); enligt O. DAHLGREN”) finnes den vid Sala. De två exemplar, som jag sett från Dalarne, härstamma det ena från Furudal') nära Oresjön (1853, CLASSON), det andra från trakten af Krylbo, »mellan Viggarne och Brunnbäck»>1); den grund- lige kännaren af Dalarnes flora fil. lic. G. SAMUELSSON har benäget meddelat mig, att dessa två exemplar utgöra belägg för de enda två mindre utbredningsområden för växten, i hvilka han själf sett den i Dalarne; för Krylbotrakten har han dessutom tillagt två lokaler, nämligen Grytnäs, Åsbo och Folkärna, Brunnbäck, Brovallen. I Norrlands två sydligaste landskap, Gestrikland och Helsingland, hör Thymus serpyllum till de sällsyntare växterna och den förekom- mer blott i de inre delarne af dessa landskap, ej i kusttrakterna. Från de inre delarna af Gestrikland är den sedan länge känd från Ockelbo socken, vid landsvägen bortom Ockelbokrogen”"); själf har jag tillsammans med d:r J. A. BRUNDIN antecknat den från Fernebo socken, Nässja och flerstädes vid vägen mellan Gysinge och kyrkan, mest på en rullstensås; enligt stud. WALD. OLSSON skall den dess- utom finnas vid vägen mellan Gysinge och Årsunda samt vid Sand- viken och Siljansö i Högbo socken. I ett interfolieradt exemplar af RoB. HARTMAN'S Gäfletraktens växter (1863), i hvilket exemplar för- fattaren intill sin död 1891 antecknat alla märkliga nyfynd för flor- området, Valbo och Hille socknar, saknas Thymus serpyllum, och 1901 i Gestriklands kust- under min vistelse under somrarne 189535 ') Exemplar härifrån finnes i Herb. mus. Ups. ”) O. DAHLGREN, Salatraktens kärlväxtflora (Sv. Bot. Tidskr. 1910). 236 trakter har jag ej lyckats finna den därstädes. Från Helsingland är den enligt P. W. WistRÖM 1. c. känd endast från Hanebo socken, mellan Hemstanäs och Kilafors, Voxna?) vid bruket och vid väg till Ofvanåker samt i Järfsö socken, sparsamt vid Ufaås. I Västernorrlands län får Thymus serpyllum plötsligt en helt olika utbredning; den är där en allmän och utpräglad kustväxt, som finnes endast i kustsocknarna från Njurunda i söder åtminstone till och med Själevad i norr. Enligt E. COLLINDER l. c. finnes den i Medelpad här och där i kustområdet och dess närhet talrik — mängdvis, nämligen på Brämön, i Njurunda, vid Sundsvall”), i Selånger, Sättna, Skön"), Timrå flerst. samt på Alnö”). I 10:de uppl. af HARTMANS flora angifves växten i fråga för Nätra!) och Själevads socknar i Ånger- manland; enligt mina egna anteckningar finnes den i följande af detta landskaps kustsocknar: Häggdånger flerst., Säbrå”) flerst., Hemsö, Nora flerst., Nordingrå flerst. samt dessutom enligt C. P. LESTADIUS på Härnön och enligt R. FRISTEDT m. fl. i Vibyggerå. I 10:de uppl. af HARTMANS flora uppges denna växt vara fun- nen på Harskär nära Umeå enligt meddelande af G. v. CEDERVALD, hvilken uppgift återfinnes i BACKMANS flora och väl ligger till grund för den uppgiften i 11:te uppl. af HARTMANS flora, att Thymus ser- pyllum skulle vara utbredd från Sk—Vb. Om dessa af mig god- tagna uppgifter skrifver nu emellertid tullförvaltaren VLEUGEL: » Thy- mus serpyllum är mig veterligen ej anträffad inom detta län; den ut- breder sig följaktligen ej så långt i norr som till Kvarken; C. P. LeEsTADIUS har meddelat mig, att han under sina otaliga exkursioner aldrig anträffat den här. Uppgiften i BACKMANS flora måste vara oriktig, så mycket mera som den där angifna växtlokalen — Har- skär i Umeå skärgård — ej finnes till.» Thymus serpyllum har 1 Sverige, om. man bortser från, att den västerut upphör på gränsen mot Norge, en utbredning, som på ett slående sätt öfverensstämmer med den till sin historia kända utbred- ningen af hasseln. På gränsen mellan Svealand och Norrland upp-. höra dessa båda växter att vara. allmänna, men norr därom finnas flera isolerade förekomster, nordligast i Ångermanland. Dessa två växter böra därför enligt all sannolikhet ha en likartad invandrings- historia, d. .v. s. de ha båda invandrat till oss från Danmark, där ') Exemplar härifrån finnes i Herb. mus. Ups. ”) Egendomligt nog har CoLiinpER ej funnit Thymus i de mot gränsen till Ånger- manland liggande socknarne Tynderö och Hässjö; det tyckes sålunda finnas en lucka i artens utbredning i denna trakt. Thymus serpyllum ännu är ganska allmän”), och de ha en gång i tiden i Sverige gått längre mot norden såsom allmänna växter än nu för tiden; då gränsen för deras naturliga förekomst sedermera småningom trängdes mot söder, ha de lyckats hålla sig kvar såsom relikter på ett och annat ställe norr om den nuvarande naturliga nordgränsen. Det sätt, hvarpå denna växt hållit sig kvar såsom en relikt i Västernorrlands län är märkligt; dels har den på detta läns länga kuststräcka funnit en så stor trefnad, att den där är en af de all- männaste och ymnigaste växterna, och dels har den därjämte där- städes artat sig till en ren kustväxt, som näppeligen någonstädes går så långt som en eller annan kilometer inåt landet från hafskusten räknadt. Sistnämnda förhållande är så mycket märkligare, som växten söderut, från och med Helsingland i norr till och med Vätö i Roslagen i söder, helt och hållet saknas på Bottniska vikens strän- der. Söder om Vätö framträder den snart åter i kusttrakterna men utan att vara uteslutande bunden vid dem nämligen i Blidö enligt J. W. HAMNER 1. c. och torde sedan fortsätta att finnas längs hela den sydsvenska östkusten; härpå tyder min egen erfarenhet från Södermanland och Blekinge och dess allmänna förekomst, om ock i något egendomliga former, på Öland och Gotland. Thymus visar stora likheter i sin utbredning äfven med Hippo- phaé; båda saknas i sydliga Norge, men förekomma som kustväxter norr om Trondhjemsfjorden och på Bottniska vikens strand. Sanno- likhet finnes sålunda för, att det i dessa hänseenden lika förekomst- sättet hos dessa växter har samma förklaringsgrund, nämligen den, som jag anfört för Hippophaö; så vidt jag vet, finnes det dock ej något fossilt belägg härför beträffande Thymus. Jag har förut uttalat den hypotesen, att Thymus skulle ha in- vandrat till Sverige från Finland öfver Kvarken och Åland. = Till denna hypotes förleddes jag däraf, att jag i Herbarium Musei Fen- nici såg, att Thymus, som i östliga Finland är allmän, västerut går fram dels till mellersta Österbotten, således till närheten af Kvar- ken, och dels till Åland, som ligger nära Roslagen. Som växten i fråga, såsom jag nu vet, emellertid saknas såväl på Kvarkens öar och kuststräckan söder därom som äfven i de delar af Ros- lagen, som ligga Åland närmast, kan denna hypotes ej upprätt- hållas. ' Exemplar härifrån finnes i Herb. mus. Ups. 238 Förestående uppsats afser 1 första hand att korrigera de oegent- ligheter, som jag blifvit förledd att uttala om utbredningen i Sverige af Hippophaé och Thymus serpyllum, men den synes mig lärorik äfven i andra hänseenden, så föga uttömmande den är. Den visar, hurusom de enskilda växterna vid ett mera ingående studium af deras utbredning i Sverige ofta i detta hänseende förete egendomlig- heter, hvilka innebära intressanta problem, som det kan vara ganska vanskligt att lösa. Den wvisar vidare, att våra stora offentliga växt- samlingar utgöra en mycket gifvande grufva vid studiet af Sveriges växtgeografi; detta framgår däraf, att genomgången af de exemplar, som finnas i endast en af dessa växtsamlingar af de här ofvan om- talade växterna, kunnat gifva så rika upplysningar. Uppenbarligen skulle det för kunskapen om Sveriges flora betyda ett jättesteg framåt, om det komme till stånd en gemensam, kritisk och full- ständig förteckning öfver det svenska materialet i de tre stora offent- liga växtsamlingar, som finnas i Stockholm, Uppsala och Lund. Den visar slutligen önskvärdheten och det stora gagnet däraf, att de svenska botanisterna i mån af möjlighet söka komplettera dessa samlingar. P. S. D:r SELIM BIRGER har haft godheten att meddela mig flera tillägg till de här ofvan lämnade uppgifterna om Hippophaöé rham- noides. Af dessa tillägg ha följande synts mig vara af större intresse. Fyndorten Småskären ligger i Lule skärgård, sydost om Luleå. Af C. MELANDER anges i Bot. not. 1883, s. 211, Hippophaö för Bodvik och Sävenäs i Skellefteå s:n. Originaluppgifter finnas om denna växts förekomst vid Haparanda i Bot. not. 1858, s. 163, och om dess förekomst nära Lysekil i Bot. not. 1888, s. 281; vidare finnes 1 en uppsats af S. BIRGER i Bot. not. 1908, s. 217=emsuppsit fatt den blifvit funnen »flera buskar i sandgropar på stranden söder om Rudebäck mellan Landskrona och Hälsingborg, antagligen förvildad». Äfven påpekar S. BIRGER, att Hippophaé blifvit funnen fossil ej blott i Jämtland utan äfven i Medelpad, samt att namnet Haftor- stöten på ett berg, som ligger på gränsen mellan Härjedalen och Norge, möjligen hänsyftar på denna växt. SVENSE BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. BD: 6, Hi 2. UBER-DIE SPERMATIENBILDUNG BEI PENESSERIANSANGUINEA VON NIES SVEDELTUS Mit 2 Tafeln und 11 Figuren im Text. In einem fröheren Aufsatz (Uber den Generationswechsel bei Deles- seria sanguinea, Svensk Bot. Tidskr. Bd. 5, 1911, S. 260) habe ich eine Darstellung des Generationswechsels bei Delesseria sanguinea geliefert, die sich auf vergleichende Untersuchungen täber die Tetra- denteilung der Tetrasporen sowie die somatischen Kernteilungen bei der Tetrasporenpflanze und der weiblichen Pflanze grändete. Als ich im Jahre 1910 Anfang November bei einem Besuch der Meeres- station Kristineberg in Bohuslän das Material zu der Untersuchung einsammelte, zeigte es sich, dass die eigentliche Befruchtungsperiode zu jener Zeit bereits so gut wie abgeschlossen war, so dass es sich nicht ermöglichen liess, damals Material för ein Studium der Ent- wicklungsgeschichte der Spermatien zu beschaffen. Die Untersuchung dieses Teils der Entwicklungsgeschichte von Delesseria sanguinea musste demnach auf ein späteres Jahr aufgeschoben werden. Es gelang mir indessen, an dem mir damals zur Verfögung stehenden Materiale nachzuweisen, dass bei Delesseria sanguinea die Tetraspo- renbildung mit einer Reduktionsteilung vyerbunden ist, sowie dass die Tetrasporenkerne 20 Chromosomen haben, während die soma- tischen Kerne der Tetrasporenpflanze 40 besitzen. Auch konnte ich den Nachweis föhren, dass wenigstens die eine der Geschlechts- generationen, die weibliche, in ihren somatichen Kernen gleichfalls 20 Chromosomen hatte. Schon hieraus konnte man natärlich völlig 240 berechtigt sein, den Schluss zu ziehen, dass bei Delesseria sanguinea die Tetrasporenpflanze ein Sporophyt und die geschlechtlichen Pflan- zen demnach Gametophyten sind, zwischen denen ein Generations- wechsel in Ubereinstimmung mit der von YAMANOUCHI fär die Flo- rideen aufgestellten Generationswechseltheorie stattfinden muss. Zur einer vollständigen Verifizierung dieser Auffassung ist es jedoch na- tärlich erforderlich, dass auch die männliche Pflanze einer Präöfung sowohl betreffs der Chromosomenzahl der somatischen Zellen als auch bezöglich des Kernteilungsverlaufes bei der Spermatienbildung unterzogen wird. An eine derartige Untersuchung knäöpfen sich auch einige andere Fragen, die zwar nicht direkt den Generationswechsel selbst betreffen, gleichwohl aber von anderen Gesichtspunkten aus ihr grosses Interesse besitzen. Eine solche Frage ist z. B. die wie die Spermatienbildung stattfindet, welche Rolle im besonderen die sog. Spermatangienmutterzelle bei der Bildung der Spermatien spielt u. s. w. Zu einer vollständigen Darstellung der ganzen Entwick- lungsgeschichte von Delesseria sanguinea bedarf es dann ferner na- tärlich auch einer Klarstellung des Kernteilungsverlaufes bei der Karpogonbildung, der Befruchtung und der Karposporenbildung. Um auf allen diesen Punkten meine begonnene entwicklungs- geschichtliche Studie öber Delesseria sanguinea zum Abschluss zu brin- gen, liess ich Während des Jahres 1911 an der Meeresstation Kristine- berg in Bohuslän neues Untersuchungsmaterial von der fraglichen Pflanze einsammeln, und swar diesmal bereits zu einem fräheren Zeitpunkt des Jahres — Anfang und Mitte Oktober — um die Be- fruchtung selbst studieren zu können. Wie ich fräher (siehe »Ge- nerationswechsel bei Delesseria sanguinea», S. 275) gefunden habe, fällt nämlich die Befruchtungszeit för Delesseria an der sehwedischen Westkäste gerade in die Mitte des Monats Oktober. Ich erhielt auch zu dieser Zeit alle möglichen Entwicklungsstadien von Spermatangien- blätter von der fräöhesten Anlegung an bis zur vollen Spermatien- Terke: Ich will nun zunächst öber diese Untersuchung der Spermatien- entwicklung berichten und hoffe in nicht allzu entlegener Zeit den Bericht auch durch einen solchen öber die Karpogonbildung und die Cystokarpienentwicklung ergänzen zu können. Zur Fixierung habe ich mich diesmal ausschliesslich der FLEM- MING'schen Flässigkeit (der schwächeren Lösung) bedient. Die Fixie- rung wurde im allgemeinen nicht öber 1 Stunde ausgedehnt. Zur Färbung habe ich ausschliesslich HEIDENHAIN's Eisenhämatoxylin- 241 ' methode benutzt. Die Dicke der Schnitte hat im allgemeinen 3 betragen. 4 u Dem Vorsteher der Zoologischen Station der Kgl. Schwed. Aka- demie der Wissenschaften bei Kristineberg, Herrn Dr. HJ. ÖSTER- GREN, danke ich herzlich fär die grosse Bereitwilligkeit und Sorgfalt, mit der er das Einsammeln und Fixieren des Materials bewerkstel- ligt hat, welches dieser Arbeit zugrunde liegt. Auch benutze ich die Gelegenheit, Herrn Professor O. JUEL meinen Dank auszusprechen, der wie fröher auch diesmal die Freundlich- keit gehabt hat, die Photographien fär die Figuren anzufertigen. I. DIE HISTOLOGISCHE ENTWICKLUNG DER SPERMATANGIEN. Die spermatangienfährenden Blätter oder — wie ich sie im fol- genden der Kärze halber nennen will — die männlichen Blätter bei Delesseria sanguinea werden, wie oben erwähnt, an der schwedischen Westkäste im Oktober angelegt und ausgebildet. Beiläufig sei er- wähnt, dass die Zeit ihrer Ausbildung ungefähr mit der bei Helgo- land (nach Kuckuck) und an den Kästen Englands (nach BUFFHAM) zusammenzufallen scheint. Ihrer Grösse und Form nach (Fig. 1) scheinen sie nur wenig von den tetrasporenfährenden Blättern abzu- weichen (vergl. »Generationswechsel bei Delesseria sanguinea», Fig. 12, S. 282). Sie erreichen im allgemeinen eine Länge von kaum 5, ausnahmsweise mehr, gewöhnlich aber weniger, 3—4 mm. und eine Breite von gewöhnlich 1, selten 2 mm. Was sie von den Tetraspo- rophyllen unterscheidet, ist, dass sie im allgemeinen schmäler sowie beträchtliceh dänner und biegsamer sind als diese und besonders eine Neigung zeigen, am Rande unduliert und gefältet zu werden. Die Tetrasporophylle sind besonders in mehr vorgeschrittenen Stadien breiter, bedeutend dicker und fester (vgl. »Generationswech- sel», S. 284, Fig. 14) und zeichnen sich durch ihre bedeutend stär- kere Färbung aus, was besonders hervortritt, wenn sie älter werden, welche Färbung auf dem Reichtum der Sporentetraden an Inhalt und auf ihrer kräftigen Färbung beruht. Die männlichen Blätter fäöhren ja auch ein bedeutend mehr ephemeres Dasein sowohl als die Tetrasporophylle wie als die karpogonfährende Blätter. Sie werden Anfang Oktober angelegt und ausgebildet. Mitte und Ende desselben Monats geht die Befruchtung vor sich, und schon Anfang oe 242 November gelingt es nur mit Schwierigkeit, männliche Blätter zu finden, die sich in ihrer Entwicklung verzögert haben. Sobald die Spermatien entlassen sind, haben ja die Blätter ihre Mission erfällt, sie welken dann bald und verschwinden. Uber den Bau der männlichen Blätter von Delesseria sanguiena finden sich in der Litteratur nur kurze Notizen. BUFFHAM (On the Antheridia, etc., of some Florideae, 1893) scheint der erste zu sein, der sie näher studiert hat, und in seiner Arbeit bietet er auch einige Abbildungen sowohl von männ- lichen Blättern als von den Sper- matangien (a. a. 0., Taf. XIV. Fig. 28—30). Im Jahre darauf hat KuckucK — offenbar ohne die kleine Arbeit BUFFHAM'S zu ken- nen — in seinen »Bemerkungen zur marinen Algenvegetation von Helgoland>», 1894, gleichfalls die männlichen Blätter unserer Pflanze sowie in einigen kleineren Bildern die Spermatangien abgebildet (a. a. 0:;- Fig: 2355 1255), rand darn eine kurze Notis äber ihren Bau gegeben. Ich habe nun Gelegenheit ge- habt, die fräheste Anlegung und Entwicklung der männlichen Blät- ter zu studieren. Sie wachsen in ganz derselben Weise wie die Te- Fig. 1. Fökarn Tree re regn ennen träsporophylle und die karpogon- bildenden Blätter von der alten, nach dem Abwerfen der Blattspreite öberlebenden Hauptachse der Assimilationsblätter der vergangenen Vegetationsperiode aus. Diese im Oktober ganz nackte Achse wird nun der Ausgangspunkt sowohl fär die Assimilationsorgane der nächsten Vegetationsperiode als fär die männlichen Blätter. Die letztgenannten entwickeln sich nun erst. Ein männliches Blatt leitet seinen Ursprung von einer einzigen der Oberflächenzellen der Sprossachse her. Diese Zelle (siehe Fig. 2 unten!) buchtet sich aus, streckt sich in die Länge und teilt sich 243 zunächst ausschliesslich mittelst Querwänden. Sehr bald treten auch Längsteilungen ein, und binnen kurzem findet man einen kleinen Gewebskörper angelegt, der in seinem zellularen Bauplan alle die charakteristisehen FEigenschaften zeigt, die den Delesseriaceentypus, welchem diese Art angehört, auszeichnen (Fig. 2 oben!) Man fin- det so die fär die Familie charakteristische Scheitelzelle, die sich aus- schliesslich durch Querteilungen teilt, ferner sieht man, wie die auf diese Weise entstandenen Quersegmente allmählich durch zwei Längs- wände sich in drei Zellen teilen, von denen die Randzellen sich dann weiter durch schräge Wände teilen, so dass dreieckige Zellen abge- schnärt werden, die zu den sekundären Scheitelzellen in den konge- nitalen Zweigen werden, aus denen ein Delesseria-Spross stets be- stehend gedacht werden kann. Sehr bald sieht man auch eine schwache Andeutung zu einer Mittelrippe her- vortreten, die ihren Ur- sprung von der mitt- leren der drei Zellen herleitet, in welche ein urspröngliches Querseg- ment geteilt wird. Wir sehen also, dass die urspröngliche einfache Fig. 2 Junge Anlagen zu männlichen Blättern von der Haup- Zellenreihe zur Entste- tachse hervorsprossend. (360 X1). hung eines kleinen Blattes mit dem ganzen fär den Delesseria-Spross typischen zellularen Aufbauplan geföhrt hat. Bei den vegetativen Sprossen, den Tetrasporophyllen wie auch den männlichen Blät- tern zeigt es sich also, dass sie nach genau demselben zellularen Schema angelegt und anfangs aufgebaut werden. Wenn das männliche Blatt älter wird, verwischt sich sehr bald die Regelmässigkeit der Zellteilungen, die das sehr junge Blatt aus- zeichnen. Studiert man z. B. die Sprossspitze eines etwas älteren männlichen Blattes (Fig. 3), so lässt sich kaum oder wenigstens nur mit grösster Schwierigkeit das zellulare Bauschema nachweisen, das noch in jängeren Stadien mit aller Deutlichkeit hervortrat. Die Ursache hierfär ist die, dass bei dem männlichen Blatt sehr bald äusserst zahlreiche interkalare Teilungen eintreffen, die die urspröngliche, regelmässige Zellenanordnung vwvollständig verwirren. Dies zeigt bereits ein Blick auf Fig. 3, wo man deutlich mehrere Zellen im Inneren des Blattgewebes beobachten kann, die sich geteilt 244 haben, obwohl die Wandbildung noch nicht so weit fortgeschritten ist, dass die neuen Zellwände ebenso dick geworden sind und ebenso scharf hervortreten wie die älteren. Deutlicher tritt vielleicht diese lebhaftere Teilung in der Oberflächenschicht des männlichen Blattes bei einem Vergleich zwischen Querschnitten rein vegetativer Blätter, Fig. 3. Spitze eines jungen männlichen Blattes (360 X1). Tetrasporophylle und männlicher Blätter hervor. Vegetative Blätter und Sporophylle habe ich in meiner fräheren Arbeit öber den Ge- nerationswechsel bei Delesseria (Svensk Bot. Tidskr. Bd. 5, S. 277, Fig. 2 und 3) abgebildet, einen Querschnitt eines männlichen Blat- N läge CTISI2LLA08NOIDK] AR SA Y VVELC0NI3, Boa ge 3 od (lp ( Fig. 4. Querschnitt eines jungen männlichen Blattes, Zentralschicht schraffiert (300 X1). tes siehbt man in den Figuren 4 und 9. Eine eingehende vergleich- ende Präfung des Tetrasporophylls und des männlichen Blattes zeigt, dass im Verhältnis zu der Anzahl Zellen, die die zentrale Mittelschicht bilden, die Zahl der Oberflächenzellen bei dem männlichen Blatte grösser ist als bei dem Tetrasporophyll (vgl. Fig. 4 hier nebenbei und Fig. 14 »Generationswechsel», S. 284). Andererseits ist das 245 männliche Blatt dänner, während das Sporophyll dicker wird und einen festeren Bau erhält. Diese Verschiedenheiten beruhen auf einer etwas verschiedenen Art des Dickenwachstums. Bei dem Dickenwachstum sowohl des vegetativen Blattes wie des Sporophylls und des männlichen Blattes geht es so zu, dass die einschichtige Zellscheibe zuerst zweischichtig wird, danach gliedert eine der so ge- bildeten Teilzellen nach innen zu eine kleinere Teilzelle ab, die in die durch das ganze Blatt sich erstreckende Zentralschicht eingeht. Vergl. Fig. 4! Die Oberflächenzellen wachsen dann in einander entgegengesetzter Richtung aus, versweigen sich und bilden so gleichsam Systeme von verzweigten unter einander verbundenen Fäden, die nach beiden Seiten hin in einer Richtung senkrecht zur Blattoberfläche auswachsen. Nun verhalten sich hinsichtlich dieses Dickenwachstums die ver- schiedenen Arten von Blättern etwas verschieden. Der Dickenzu- wachs des vegetativen Blattes konzentriert sich längs der Mittellinie des Blattes und fäöhrt so zur Entstehung der kräftig hervortretenden Mittelrippe (Abbildung siehe »Generationswechsel», S. 277, Fig. 2). Das Tetrasporophyll wird durch eine mehr gleichförmige Ver- dickung uber die ganze Sprossoberfläche hin ohne Bildung eines kräftigeren Mittelnerys gekennzeichnet. Das Gleiche ist auch bei dem männlichen Blatt der Fall. Auch hier findet sich nur in jän- geren Stadien sowie an der Spitze eine Andeutung zu einem Mittel- nerv, und der Dickenzuwachs ist sehr gleichförmig (Fig 4). Die Ver- schiedenheit zwischen dem Tetrasporophyll und dem männlichen Blatt schliesslich besteht darin, dass bei dem ersteren die nach oben und unten auswachsenden Fadensysteme durch die Q u er teilungen der Scheitelzelle mehr in die Höhe wachsen (vergl. »Generations- wechsel» Fig. 5—58, S. 278—280). Fräöhzeitig werden dann in ge- Wwissen Zweigspitzen die Tetrasporangienmutterzellen angelegt. Diese Wweichen von den uäbrigen Oberflächenzellen durch ihre Grösse und ibhbren Plasmareichtum ab und werden bald von ihren kleineren Nachbarzellen äberwachsen (a. a. 0., Fig. 8, S. 280)... Das männ- liche Blatt dagegen wird dadurch gekennzeichnet, dass die ent- sprechenden Zweigsysteme nicht so sehr in die Höhe wachsen, und dass die Scheitelzellen sämtlich ungefähr gleichgross sind (siehe Textfig. 4,6, 7). In diesen Scheitelzellen treten dagegen bald L än gs teilungen ein, d. h. eine Wandbildung senkrecht zur Sprossoberfläche, und hierdurch werden nun die im Vergleich zur Zentralschicht so äusserst zahlreichen, länglichen Oberflächenzellen gebildet. Diese gehen dann 246 sämtlich — mit alleiniger Ausnahme einer peripheren Partie (Fig. 5) — fröher oder später zur Spermatangienbildung auf eine Weise öber, wie sie unten sogleich zu schildern sein wird. Natärlich ist das männliche Blatt ganz wie das Tetrasporophyll etwas dicker längs der Mitte als an den Rändern, gleichwie man auch im Inneren noch lange die grössere Zelle in der Mitte unterscheiden kann, die die in jängeren Stadien auch von der Oberfläche aus unterscheidbare Mit- telrippe darstellt. In höherem Grade tritt jedoch ein Dickenunter- schied in verschiedenen Teilen des männlichen Blattes nicht hervor, sondern es bleibt zeitlebens ziemlich gleichdick und von lockerer, biegsamer Konsistenz. Hat auf diese Weise das männliche Blatt seine definitive Grösse erreicht, so gehen ziemlich gleichzeitig sämtliche Oberflächenzellen ausser in einer 3—5 Schichten mächtigen Randzone (Fig. 3) zur Spermatangienbildung äber. Jedes männliche Blatt bildet also auf jeder der beiden Seiten einen einzigen grossen zusammenhängenden Spermatangienso- rus aus. Zu bemerken ist in diesem Zusammenhange, dass dies nicht fär alle Delesseria-Arten die Regel zu sein scheint, denn in seiner oben angefäöhr- ten kleinen Arbeit >»On the Antheridia etc. of some Florideae» bildet BUFFHAM (Taf. XIV, Fig. 25) männliche Blätter von Fig. 5.” Randstick eines männlichen Blat- Delesseria ruseifolia ab, diemitsemem Er ENDRE Ng kräftigen, durchgehenden Hauptnery mit zahlreichen, paarweise gestellten Seitennerven versehen sind, zwischen welch letzteren die kleinen Sori sitzen. Die männlichen Blätter von Delesseria ruscifolia tragen also auf beiden Seiten zahlreiche, kleine, von einander isolierte Sori. Da nun ja das männliche Blatt bei Delesseria sanguinea nicht ganz gleichmässig dick ist, so ist es immer eine etwas verschiedene Anzahl Zellen, die zwischen den spermatangienbildenden Zellen auf beiden Seiten liegen, ja, nach den Rändern hin kann es geradezu vorkommen, dass die Spermatan- gienbildung auf nur 2-schichtigen Teilen des Blattes eintrifft. Hier grenzen dann schliesslich, wie wir sehen werden, die sog. Sperma- tangienmutterzellen dicht aneinander (Fig. 19, Taf. 6). 247 Die fräheren Zellteilungen, die der Spermatangienbildung selbst vorausgehen, sind in Textfig. 6 und 7 abgebildet. Das erstere Bild zeigt ein sehr frähes Stadium. Die untersten, in der Quere gestreckten Zellen gehören der Mittelschicht des männlichen Blattes an. Die lang- Fig. 6. Stäck eines Querschnittes von einem Fig. 7. Stick eines Querschnittes von männlichen Blatte, die definitiven Sperma- einem männlicher Blatte, die Anlagen tangienmutterzellen noch nicht angelegt der Spermatangienmutterzellen zeigend (etwa 900X1). (etwa 900X1). gestreckten Oberflächenzellen haben alle, ausser der in der Mitte, nach innen zu eine kleinere Zelle abgeteilt, die in das innere Föällgewebe des männlichen Blattes eingeht. Das nächste Stadium ist in Fig. 7 abgebildet. Hier sieht man die charakteristischen Längsteilungen, die ich bereits oben erwähnt habe, und die dazu föhren, dass das männliche Blatt eine so grosse Menge länglicher Oberflächenzellen er- hält. Diese Zellen sind es, die schliess- lich ihrerseits die Spermatangien selbst abteilen. Wie dies zugeht, ersieht man Fig. 8. Stäck eines Querschnittes von einem männlichen Blatte, die aus Textfig. 8, besser Spermatangien (sp) und ihre Mutterzellen (spm) in verschiedenen Sta- dien der Entwicklung zeigend (etwa 900X1). aber aus der Tafel 5, wo sämtliche aufeinander folgende Stadien abgebildet sind. Auf Taf. 5, Fig. 1 links sieht man eine solche Oberflächenzelle mit dem Kern in Prophase. Ich gehe vorläufig auf die zytologisehen Einzelheiten bei den Kern- 248 teilungen nicht ein und berichte nur äber den Zellteilungsverlauf selbst. Kurz, der Kern der mehr oder weniger länglichen Oberflächen- zelle teilt sich in zwei (Fig. 2, Taf. 5), und auf diese Kernteilung folgt bald eine Zellteilung in der fär die Florideen charakteristischen Weise, d. h. durch eine Einschnäörung und die sukzessive Abgliede- rung des Plasmakörpers von den Seiten her, bis schliesslich nur eine Pore öäbrig bleibt, als Verbindung zwischen den beiden so ge- bildeten Tochterzellen. Auf diese Weise wird nun die längliche Zelle in eine grössere obere, gleichfalls längliche Zelle und eine un- tere kleinere isodiametrische geteilt (Textfig. 8 und Fig. 13, Taf. 5). Hierdurch ist die obere Zelle als das erste Spermatangium von seiner basalen Mutterzelle, der sog. Spermatangienmutterzelle, abge- teilt worden. Der Kern des Spermatangiums wandert nach der Aussenwand hin, und Plasma beginnt mehr und mehr, sich um denselben anzu- häufen. (Fig. 12—16, ”Taf. 5). Hierdurch differenziert sich nun immer deultlicher das Spermatium im Inneren des Spermatangiums, um schliesslich bei der Reife als ein von der Spermatangienwand wohl abgegrenzter länglich runder Körper im Inneren hervorzutreten (Fig. "18, 16, Tafz 95; Figl27, Taf. 6). Zu diesem Zeitpumnertoder bereits vorher hat die Aussenwand des Spermatangiums begonnen, sich papillenförmig auszubuchten und sich durch die ziemlich dicke gallertige Wandschicht, die die Oberfläche des ganzen männlichen Blattes bekleidet, gleichsam emporzubohren (siehe Fig. 12—16, Taf. 5). Die Aussenwand des Spermatängiums birst und das Spermatium gleitet hinaus- (Fig: 16; Taf” 5) and wird fret (Fis:ög teman) Ich komme gleich unten zuröck auf eine Erörterung dieser Auffas- sung von dem Freiwerden des Spermatiums bei Delesseria sanguinea, die nicht mit dem tbereinstimmt, was ich in anderen Zusammen- hange auf Grund von Angaben in der Litteratur als eine Vermutung ausgesprochen habe (vgl. »Bau und Entwicklung der Florideengat- tung Martensia, S. 70), die aber dagegen eine frähere Angabe von KucKUCK bestätigt. Schon lange bevor die Entlassung des Spermatiums stattgefunden, hat indessen die basale Spermatangienmutterzelle aufs neue begon- nen sich zu räöhren. Offenbar zu etwas verschiedenen Zeitpunkten, oft aber ganz unmittelbar nach der Abtrennung des ersten Sperma- tangiums, sieht man, wie von dem einen oberen Rande der Sper- matangienmutterzelle eine spitz schnabelförmige Partie sich auszu- buchten beginnt (Fig. 3—38, Taf. 5). Dieser anfangs sehr schmale 249 Vorsprung (Fig. 4, 6, Taf. 5) drängt sich zwischen die Nachbarzellen hindurch nach aussen, während der Zellkern noch auf dem Grunde liegt. Allmählich scheint indessen der Vorsprung anzuschwellen (Fig. 5 und 8, Taf. 5), worauf der Kern ein Stäöck aufwärts wandert und eine Teilung erfährt (Fig. 7, 8, Taf. 5). Dann wird auf gewöhn- liche Weise die neugebildete Zelle abgeschnärt (Fig. 9, 10, Taf. 5), und hiermit ist nun das zweite Spermatangium von derselben Mutterzelle her ausgebildet, die das erste ausgebildet hat. Wie gesagt, scheint die Abschnärung des zweiten Spermatangiums bisweilen etwas fröher und bisweilen etwas später geschehen zu können. So zeigt Textfig. 8 in der Mitte eine Mutterzelle mit zwei Sperma- tangien, die ziemlich gleichalt aussehen, während andererseits die Figuren 9 und 10 auf Taf. 5 ein Paar Spermatangien von mehr <<: verschiedenem =: Alter zeigen. Dadurch dass auf diese Weise die bereits vorher dicht zusam- menstehenden Spermatangien- mutterzellen ein zweites Sper- matangium abschnöären, das sich zwischen den zuerstabgeschnär- ten emporpresst, kommt es na- tärlich dahin, dass sämtliche Spermatangien sich auf dem männlichen Blatte buchstäblich EEE SEA osa 00 1) AO durch einander drängen. Fig. 9 zeigt ein photographisches Bild von einem Querschnitte durch ein männliches Blatt in voller Reife; man sieht die kleinen, in einer mehr oder weniger regelmässigen Reihe liegenden Spermatangien- mutterzellen und nach aussen davon die dichtstehenden Spermatan- gien durch einander gedrängt. Fig. 10 zeigt ein Bild desselben Sta- diums von der Oberfläche aus; sie giebt eine gute Vorstellung davon, wie dicht in Wirklichkeit die Spermatangien zusammenstehen. Man kann in dieser Figur bei aufmerksamer Beobachtung sehen, wie dicht neben einem grösseren helleren Spermatangium oft gleichsam ein scharf markierter, kleinerer, runder Punkt sich befindet. Dies sind die von der Spermatangienmutterzelle etwas später abgeschnärten Svensk Botanisk Tidskrift 1912. ig 250 Spermatangien, die sich zwischen die alten emporpressen. Jede Spermatangienmutterzelle schnärt demnach regelmässig zwei Spermatangien ab. Es fragt sich nun, können möglicherweise noch mehr Sperma- tangien abgeschnärt werden? Ich habe mir grosse Mähe gegeben, öber diesen Punkt zu voller Klarheit zu kommen, es ist mir aber nie gelungen, absolut sichere Fälle zu beobachten, wo es ganz deut- lich gewesen wäre, dass die Spermatangienmutterzelle, nachdem sie bereits zwei Spermatangien gebildet, noch ein weiteres drittes ab- geschnärt hätte. Sicher ist jedenfalls, dass es in der Regel nicht Fig. 10. Stäck von einem männlichen Blatte mit reifen Spermatangien, von oben gesehen (375x1)- geschieht. Der einzige von mir beobachtete Fall, wo die Möglich- keit einer solchen weiteren Abschnärung nicht völlig ausgeschlossen erscheint, ist der in Textfig. 11 abgebildete (dritte Zelle von links). Dort sieht man, wie eine Spermatangienmutterzelle ein Spermatangium abgeschnäört hat, dem gegenöber der Verdacht bestehn kann, dass es von bedeutend späteren Datum sei. Dafär spräche, dass es spät hinter- herkommt, nachdem bereits sämtliche anderen Nachbarspermatangien abgewelkt sind, zudem könnte auch seine Stellung darauf hindeuten, dass es wirklich eines von späterer Ordnung wäre. Mit absoluter Sicherheit lässt sich dies jedoch nicht entscheiden, da es — infolge i 251 des dichten Zusammenstehens aller Spermatangien — unmöglich ist, in diesem Stadium sicher zu bestimmen, ob eine bestimmte Spermatangienmutterzelle wirklich genetisch mit den leeren Sper- matangienresten, die oberhalb desselben zu sehen sind, zusammen- gehört. Jedenfalls gehören derartige durechwachsene Spermatangien zu den reinen Ausnahmen, und in der Regel bildet jede Sperma- tangienmutterzelle nur zwei Spermatangien neben einander. KucKUCK äussert sich in seiner oben angefährten Notiz öber die Spermatangien von Delesseria sanguinea (»Bemerkungen», S. 255) folgendermassen: »Jedes Spermatangium entlässt durch eine papil- lenförmige Öffnung der gelatinösen Aussenschicht ein sich kugelig Fig. 11. Stick eines Querschnittes von einem männlichen Blatte. Spermatienentlassen, die Spermatangienmutterzellen (spm) noch mit Kernen und plasmatischem Inhalt (etwa 900x1). abrundendes Spermatium. Nunmehr!) kann die Tragzelle ein neues Spermatangium abgliedern». Wie aus der obigen Darstellung bereits hervorgegangen, ist dies wohl, wenn auch nicht ganz ausgeschlos- sen, so doch durchaus nicht die Regel. Zu beachten ist, dass es KucKUCK offenbar nicht gelungen ist zu sehen, dass jede Sperma- tangienmutterzelle(>» Tragzelle») der Regel nach stets ungefähr gleich- zeitig zwei Spermatangien neben einander bildet. Das erste Sper- matangium braucht durchaus nicht sein Spermatium entlassen zu haben, bevor das andere gebildet wird. Es ist also meines Erach- tens nicht unwahrscheinlich, dass KucKucK das zweite Spermatan- " Von mir gesperrt! 252 gium als das ältere »durchwachsend>» aufgefasst hat. Bei der Klein- heit dieser Organe können die mikroskopischen Bilder oft den Ein- druck erwecken, dass dies der Fall sei, und ein Irrtum liegt äusserst nahe. Aus den obigen Darlegungen aber därfte hervorgehn, dass es in der Regel nicht geschieht. Nach der Entlassung der Spermatien bleiben die ganz leeren, farblosen Spermatangienreste noch einige Zeit lang sitzen. In dieser Phase im Leben des männlichen Blattes sind die Spermatangien- mutterzellen fast die einzigen Zellen im ganzen Blatte, die noch Plasma und unterscheidbare Kerne besitzen. Es geht dies aus Fig. 11 hervor. Dass die Spermatangienmutterzellen wohlverschieden von den anderen Zellen im Gewebe des männlichen Blattes sind und somit auch im äbrigen einen besonderen Namen wohl verdienen, ist vielleicht nicht zum wenigsten klar gerade zu diesen Zeitpunkt. Diese Zellschicht ist es, wo die Lebenstätigkeit im männlichen Blatte sozusagen am längsten verharrt, bevor dass Blatt ganz abstirbt und abfällt. II. VERGLEICH ZWISCHEN DER SPERMA TIENBIEDUNG BEI DELESSERIA SANGUINEA UND ANDEREN FLORIDEEN. Wie ich bereits an anderem Orte (»Bau und Entwicklung der Flo- rideengattung Martensia», S. 68) hervorgehoben habe, liegen in der Litteratur äusserst wenige sicher untersuchte Fälle vor, auf die sich ein Vergleich zwischen der Spermatienausbildung verschiedener Florideentypen stätzen lässt. Die Florideenhistologie ist hier wie an so vielen anderen Punkten noch in vielen Hinsichten eine terra incognita. Was nun zunächst die Delesseriaceen betrifft, so habe ich fräöher die Spermatienbildung bei der Gattung Martensia geschildert (>Bau und Entwicklung der Florideengattung Martensia», 1908). Dort geht die Spermatangienbildung so vor sich, dass die einschichtige Zell- scheibe, die den Sorus trägt, beiderseits kleine Oberflächenzellen abgliedert, so dass sie 3-schichtig wird. Diese kleinen Oberflächen- zellen zerfallen dann noch weiter in kleinere, ohne dass jedoch die Zellscheibe sich weiter verdickt. Von der Oberfläche aus gesehen, er- scheint eine solche Lamelle auf diese Weise karriert, fast so regelmässig 206 wie ein Schachbrett, wobei man indessen stets ohne grössere Schwie- rigkeit die Grenzen der urspräönglichen vegetativen Zellen feststellen kann (vgl. »Bau und Entwicklung der Florideengattung Martensia»>, Taflr3, Fig. 10, 12); Sehliesslieh aber erreicht diese Teilung ihr Ende. Die Spermatangienmutterzellen sind nun definitiv angelegt. Sie erstrecken sich in die Höhe, senkrecht von der Oberfläche aus, und ihre Kerne teilen sich in zwei. Der eine Kern wandert in die Spitze aus und wird zum Kern des ersten Spermatangiums (a. a. O. Taf. 4, Fig. 1), das sich dann von der basalen Spermatangienmut- terzelle abschnärt. Der Kern dieser letzteren Zelle hat sich indessen aufs neue geteilt (a. a. O. Taf. 4, Fig. 2), und nachdem das erste Spermatangium — wie ich aus in der genannten Abhandlung an- abgeschnärt worden, wird von der gefährten Gränden annahm Spermatangienmutterzelle das zweite genau an demselben Orte, wo das erste gesessen hatte, gebildet. Hier wächst demnach nie das zweite Spermatangium aus, während das erste noch da ist. Die Spermatangienmutterzelle bei Martensia bildetjedesmal nur ein Spermatangium. Daher kommt es bei den Martensia-Typus nie zu einem solchen Gewirr und Gedränge von Spermatangien wie bei Delesseria (vgl. Textfig. 9,10 und Martensia, Taf. 3, Fig. 12). Hierin liegt also die Ursache dafär, dass man bei Betrachtung eines reifen Martensia-Sorus von der Oberfläche her (a. a. O., Fig. 12) stets leicht die Grenzen der urspränglichen vegetativen Zellen unterschei- den kann, von denen die verschiedenen Spermatangien herstammen. Dass genau das Gleiche bei der mit Martensia nahe verwandten Gattung Nitophyllum stattfindet, geht auch aus BUFFHAM's Bild von den Spermatangien der letztgenannten Gattung hervor (>»On the Antheridia etc. of some Floridez&e», Taf. XIII, Fig. 21). Man vergleiche z. B. die Regelmässigkeit, mit der die Spermatangien in dem ange- fäöhrten Bilde angeordnet sind, mit der Anordnung auf dem Bilde der Delesseria-Arten (a. a. O., Taf. XIV, Fig. 24, 27, 30). Es herrscht demnach in Wirklichkeit eine ziemlich markante Verschiedenheit bezäöglich der Spermatangienbildung zwischen der Nitophyllum-Gruppe und der Gattung Delesseria, So dass meine frähere Annahme (siehe »Bau und Entwicklung der Florideengattung Mar- tensia», S. 70), dass die Spermatienbildung innerhalb der ganzen Delesseriaceengruppe sich durch grosse Gleichförmigkeit auszeichnen sollte, bei eingehenderer Präfung mehrerer Typen sich als etwas öbereilt erweist. Ich wurde indessen zu dieser Annahme durch KucKuCK's Angaben uber Delesseria sanguinea (»Bemerkungen»>, S. 254 255) veranlasst, wo das Durchwachsen der Spermatangien eben so geschildert wird, wie es bei Martensia der Fall war. Eine genauere Pröfung zeigt jedoch, dass dem nicht so ist, sondern dass Martensia und Delesseria je för sich etwas verschiedene, aber doch verwandte Typen darstellen, der eine dadurch ausgezeichnet, dass nur ein Spermatangium auf einmal von jeder Spermatangienmutterzelle aus zur Entwicklung gebracht wird, der andere dadurch, dass ungefähr gleichzeitig zwei ausgebildet werden. Bei dem ersteren Typus entwickelt sich das zweite Spermatangium erst nach dem Absterben des ersten und an genau demselben Platze wie dieses. Verhält sich die Delesseriaceengruppe also nicht durchweg gleich- förmig bezäöglich der Spermatangienbildung, so zeigt es sich doch, dass das Vorkommen der verschiedenen Typen mit den verschie- denen systematischen Gruppen zusammenzufallen scheint, die man bereits seit alters her aus ganz anderen Gränden unterschieden hat. Die in anderen Hinsichten wohlcharakterisierte Nitophyllum-Gruppe wärde demnach auch mit Räcksicht auf die Spermatangienentwicklung eine Sonderstellung einnehmen. Dies zeigt indessen zu voller Evidenz, dass die Art der Ausbildung der Spermatangien bei den Florideen ein gutes, vwielleicht allzu oft äbersehenes systematisches Merkmal ist, ein Umstand, auf den ich bereits fräher hingewiesen habe (vgl. »Bau und Entwicklung der Florideengattung Martensia», S. 76 und ENnNGLER u. PRANTL, Nachträge zu I. T., Abt. 2, Florideen, S. 200). Hat diese Untersuchung der Spermatangienentwicklung von Delesse- ria sanguinea also ergeben, dass der Typus von dem bei anderen Delesseriaceen (Martensia-Nitophyllum-Typus) abweicht, so hat er sich andererseits höchst beträchtlich solehen Typen wie z. B. Chon- dria und Polysiphonia genähert. Die von GUIGNARD untersuchte Chondria hat eine Spermatangienmutterzelle, die ebenfalls gleichzeitig mehrere (oft mehr als zwei) Spermatangien abschnärt (vgl. GUIGNARD, Dével. et constitution d. Anthérozoides, Taf. 6, Fig. 15—21). Und der Polysiphonia-Typus lässt sich nun mit grösster Leichtigkeit mit dem Delesseria-Typus identifizieren. Man vergleiche z. B. YAMANOUCHI'S Abbildungen der Spermatangienentwicklung bei P. violacea (Bot. Gaz. 42, Taf. 22) mit den von mir gelieferten Abbildungen. YAMANOUCHI'S Fig. 64—70 entsprechen ja völlig dem Stadium in Fig. 1, 2 auf Taf. 5 von Delesseria. YAMANOUCHY'S Fig. 71, 72, 76, 73—80 entsprechen den Fig. 3—38, Taf. 5 von Delesseria, und YAMANoUcCHY's Fig. 81 der Fig. 9, 10 auf Taf. 5 sowie der Textfig. 8 von Delesseria. Polysiphonia und Delesseria stimmen auch darin täberein, dass die Spermatangienmut- 253 terzelle nach der Abgliederung des ersten Spermatangiums einen schmalen, schnabelförmigen Fortsatz bildet, der sich seitwärts von dem ersten Spermatangium hinauf- und hinausdrängt (siehe YAMA- NoOUCHI, Fig. 72, 75, 76, 718—80). Eine bestimmte Verschiedenheit herrscht jedoch zwischen dem Polysiphonia- und dem Delesseria-Typus darin, dass die Spermatangien so verschiedene Form haben, indem sie bei Polysiphonia ganz kugel- rund sind und der ganze Inhalt in das Spermatium töbergeht, ja, nach YAMANOUCHI'S Darstellung soll es eben das ganze Spermatangium als solches sein, das als Spermatium (»the sperm») abgelöst wärde, welch letzteres also von einer Wand umgeben ist, die nichts anderes als die Wand des Spermatangiums darstellt. So sagt YAMANOUCHI: »The sperm when detached is oval in form, and has a thin wall derived from the mother cell». Es handelte sich also hier nicht um ein nacktes Spermatium, sondern vielmehr um ein wandum- kleidetes Spermatangium, das verbreitet wird. Wie verhält es sich nun in dieser Hinsicht mit Delesseria? Wie ich bereits oben angedeutet habe, weist hier alles darauf hin, dass eine Abschnärung nicht stattfindet, dass vielmehr das Spermatium, von der Wand des Spermatangiums völlig befreit, aus dem Sper- matangium entlassen wird. Es is oft sehr schwierig, sicher zu ent- scheiden, welcher von beiden Fällen in Wirklichkeit stattfindet. Besonders gilt dies för den Fall, dass das Spermatangium, wie bei Delesseria sanguinea, an der Spitze papillenförmig anschwillt und dort eine Einschnärung um den oberen Teil herum, der das Sper- matium beherbergt, gebildet wird (vgl. Fig. 12, 14, 15, Taf. 5). Dies erweckt ja leicht die Vorstellung. dass ein Abschnörungspro- zess beginnt. Die Grände gegen die Annahme einer Abschnärung sind aber folgende: Man kann oft in einem weiter vorgeschrittenen Stadium sehen, wie das Plasma des Spermatiums wohlabgegrenzt ist sowohl von dem öbrigen Inhalt des Spermatangiums als im besonderen auch von der Wandung (Fig. 13, Taf. 5 und Fig. 27, Taf. 6). Besonders das letztere Bild erscheint mir völlig entschei- dend. Vergleicht man das Spermatium, wie es im Inneren des Spermatangiums in Fig. 27, Taf. 6 vorliegt, mit den vor ganz kur- zem entlassenen, auf der Oberfläche des männlichen Blattes liegenden Spermatien in Fig. 28, 29, Taf. 6, so sieht man, dass die letzt- genannten keine andere Wandschicht haben als das Spermatium im Inneren des Spermatangiums, d. h. es sind nackte, nur durch eine plasmatische Hautschicht begrenzte Körper. Hätte hier dagegen 256 eine Abschnärung des oberen Teils des Spermatangiums stattgefun- den, so mässte der Wandteil irgendwie an dem soeben entlassenen Spermatium zu sehen sein. Das ist aber nicht der Fall. Um Miss- verständnisse zu vermeiden, sei erwähnt, dass Fig. 28 und 29 (Taf. 6) nach Spermatien gezeichnet sind, die vor so kurzer Zeit entlassen waren, dass sie noch an dem männlichen Blatte hafteten, wie es in Fig. 17, 18, Taf. 5 zu sehen ist. Das Spermatium wird also als ein nackter, nur durch eine plasmatische Hautschicht begrenzter Körper entlassen, der sich in diesem Zustande schon vollentwickelt im Spermatangium findet: Ferner mässte man, wenn eine Abschnärung stattfindet, unbedingt Uber- gangsstadien finden, wobei das Spermatangium in seinem oberen Teile sich scharf zusammengekniffen zeigte, und solche Stadien wären natärlich vorzugsweise eben dann zu erwarten, wenn im Inneren das Spermatium reif ist wie in Fig. 27, Taf. 6. Ich habe indessen nie solche Stadien beobachtet, obwohl ich eine sehr grosse Menge ver- schiedener Entwicklungsstadien daraufhin durchgemustert habe. Andererseits habe ich freilich an lebendem Material das Entlassen des Spermatiums selbst nicht direkt beobachtet. Fig. 16 (Taf. 5) scheint mir aber eine deutliche Vorstellung davon zu liefern, wie dieses vor sich geht. Aus bereits oben angegebenen Gränden halte ich es indessen fär völlig ausgeschlossen, dass hier bei Delesseria sanguinea eine Abschnärung in der Weise vor sich ginge, wie YAMANOUCHI es fär Polysiphonia violacea beschreibt. Dagegen be- stätigen alle meine Beobachtungen die Richtigkeit der Angabe KucKkuvcK's (Bemerkungen, S. 255), wonach »jedes Spermatangium durch eine papillenförmige Öffnung der gelatinösen Aussenschicht ein sich kugelig abrundendes Spermatium entlässt>. Ich habe in anderem Zusammenhange (»Bau und Entwicklung der Florideengattung Martensia>», S. 69, 70) diese Frage behandelt, dabei mein Urteil nur auf die in der Litteratur zugänglichen Figu- ren und Notizen stätzend, und bin damals zu dem Resultate ge- kommen, dass auch bei Delesseria die Spermatien durch einen Ab- schnärungsprozess frei wöärden. Dies ist indessen nicht der Fall, wovon ich mich nun durch ein genaueres Studium der Entwick- lungsgeschichte habe öberzeugen können. Was mich besonders damals zu der obenerwähnten Ansicht fäöhrte, war BUFFHAM'S Bild von den Spermatien bei Delesseria sanguinea in dem Aufsatze »On the Antheridia etc. of some Florideae», Taf. XIV, Fig. 30 im Verein mit meinen damaligen Martensia-Studien. Ich fasste nämlich — 257 was ja sehr natärlich war, wenn man jenes Bild mit dem bei Mar- tensia vergleicht und keine entwicklungsgeschichtlichen Untersuch- ungen vwvorliegen — die langen schmalen Zellen als die Spermatan- gienmutterzellen und die kleinen runden an der Spitze als die ab- geschnärten Spermatangien in Ubereinstimmung mit YAMANOUCHI'S Darstellung auf. Die länglichen Zellen sind aber nicht die Sper- matangienmutterzellen, sondern die Spermatangien selbst, die Mutlter- zellen sind die isodiametrischen darunter, und die runden Körper sind die Spermatien. Meine damals gegebene, nur auf Litteratur- studien gegrändete Darstellung ist demnach nicht richtig, vielmehr haben meine gegenwärtigen entwicklungsgeschichtlichen Studien ge- zeigt, dass KUCKUCK mit seiner Auffassung völlig Recht hatte. Jedenfalls geht aus all diesem hervor, dass, wenn YAMANOUCHI'S Auffassung richtig ist, und wenn bei Polysiphonia das ganze Sper- matangium wirklich abgeschnärt wird, die Spermatangienbildung bei den Florideen auf in wesentlichen Punkten verschiedene Weise vor sich geht. Sehen wir aber nun auch ganz von der Frage ab, ob das Spermatangium bei Polysiphonia abgeschnärt wird oder nicht, so weicht der Typus hier doch wesentlich von Delesseria dadurch ab, dass im ersteren Falle der ganze Inhalt des Spermatangiums — Spermatangium und Spermatium sind ja gleichgross — in das Spermatium aufgeht, während im letzteren Falle (bei Delesseria) nur in dem oberen Teil des Spermatangiums das im Verhältnis zur Grösse des Spermatangiums kleine Spermatium zur Entwicklung kommt. Und diese Studie hat schliesslich wieder gezeigt, von wel- cher Wichtigkeit eine eingehende, auf die Entwicklungsgeschichte gegrändete Untersuchung der Spermatangienbildung der Florideen ist. III. DIE ZYTOLOGISCHEN VERHÄLTNISSE BEI DEN KERNTEILUNGEN DER MÄNNLICHEN PFLANZE. Es bleibt nun noch öber die zytologischen Verhältnisse bei den verschiedenen Kernteilungen der männlichen Pflanze zu berichten. Ich beginne hierbei mit einer Darstellung der Kernteilungen, die zu der Bildung der Spermatien selbst fähren, also der ersten und zwei- ten Teilung der Spermatangienmutterzelle. 258 Fig. 19, Taf. 6 zeigt das Bild eines männlichen Blattes mit zwei Spermatangienmutterzellen, die dort neben einander liegen. Das Bild ist ganz nahe dem Rande des Blattes entnommen, wo dieser nur 2 Zellschichten dick ist, und wo keine vegetativen Zellen nach innen zu abgegliedert werden, sondern die Oberflächenzellen direkt Sper- matangienmutterzellen werden. Die beiden Zellkerne befinden sich in Prophase zur Teilung. Im reinen »Ruhestadium» haben die Zellkerne der männlichen Pflanze ein Aussehen wie in Fig. 30, Taf. 6. Wir sehen einen deutlichen, mehr oder weniger stark ge- färbten Nukleolus sowie eine zahlreiche Menge kleiner, stark ge- färbter Chromatinkörner, die in einem feinen Maschenwerk aufge- hängt sind. Die Anzahl der Chromatinkörner kann nicht bestimmt werden, sie beträgt jedoch mindestens 40 oder mehr. Wir finden also hier bei der männlichen Pflanze im Ruhestadium einen Kern- bau, der vollständig mit dem ,äbereinstimmt, den ich bei der weib- lichen Pflanze zuvor gefunden und beschrieben habe (siehe »Gene- rationswechsel>», S. 310, Taf. 3, Fig. 51). Der Bau stimmt auch mit dem der somatischen Kerne der Tetrasporenpflanze öberein ausser bezöglich der Anzahl Chromatinkörner, die bei der Tetrasporen- pflanze bedeutend grösser, wahrscheinlich doppelt so gross ist (siehe » Generationswechsel>, Taf. 3, Fig. 40). Bei der Prophase der ersten Teilung der Spermatangienmutterzelle geht es auf dieselbe Weise zu wie bei der Prophase zu den soma- tiscehen Teilungen der Tetrasporenpflanze und der weiblichen Pflanze, d. h. einige Chromatinkörner werden grösser, stärker gefärbt, andere verschwinden gleichsam. Fig. 20, Taf. 6 zeigt eben dieses Stadium. Es ist dasselbe wie in Fig. 19, aber in stärkerer Vergrösserung. Das fragliche Stadium ist ja genau das gleiche wie das, welches in » Generationswechsel», Taf. 3, Fig. 55 von der weiblichen Pflanze abgebildet worden ist. Wie ich -bereits damals betonte, weist alles darauf hin, dass die kleinen Chromatinkörner im Begriffe stehen, sich zu den grösseren Körpern zu vereinigen, die dann zu den de- finitiven Chromosomen werden. Hier ebensowenig wie bei den an- deren Kernteilungen bei Delesseria sanguinea findet sich zu irgend welcher Zeit ein Stadium, das als ein Spirem bezeichnet werden könnte. Das folgende Stadium der ersten Kernteilung der Spermatangien- mutterzelle sieht man in Fig. 21, Taf. 6. Wir sind nun zum letzten Stadium der Prophase gelangt, das fär diese Pflanze so charakte- ristisch ist, und das sich völlig gleichartig sowohl bei der weiblichen Pflanze (»Generationswechsel», Taf. 3, Fig. 56, 57) als bei den soma- tischen Teilungen der Tetrasporenpflanze (a. a. O., Taf. 3, Fig. 43, 44) findet. Alle kleinen Chromatinkörner sind nun verschwunden, und die gleichgrossen Chromosomen, durch äusserst feine Fäden mit einander verbunden, treten nun vwvöllig distinkt hervor und kön- nen gezählt werden. Der Nukleolus ist noch mehr oder weniger deutlich vorhanden. Die Anzahl der Chromosomen ist nun an- näbernd 20; In Fig 21, Tafs6, können mit Sicherheit 19 Stäck deutlich unterschieden werden. Fig. 22 zeigt eine Spermatangien- mutterzelle quergeschnitten mit dem Kern in einem schönen Ana- phasenstadium. Die Nukleolen sind nun verschwunden. Fig. 26, Taf. 6 zeigt einen neugebildeten Spermatiumkern, dessen Chromo- somen noch völlig deutlich sind; und das bleiben sie noch, nachdem das Spermatium entlassen worden ist. Es ist nämlich fär diese Teilungen sehr charakteristisch, dass der neugebildete Spermatium- kern nicht in ein »Ruhestadium» zuröäckkehrt wie andere Kerne. Bevor ich hieröber berichte, will ich jedoch zunächst die zweite Kernteilung der Spermatangienmutterzelle schildern. Wie im vorigen Kapitel erwähnt worden, schickt sich die basale Spermatangien- mutterzelle bald zu ihrer zweiten Teilung an. Diese tritt ein, un- mittelbar nachdem die Wandbildung stattgefunden hat, wodurch das erste Spermatangium von der Spermatangienmutterzelle abge- schnärt worden ist (siehe Taf. 5, Fig. 3—8). Fig. 23 (Taf. 6) zeigt die spätere Prophase der zweiten Teilung. Auch jetzt treten unge- fähr 20 Chromosomen auf, und es zeigt dieses Stadium vollständige Ubereinstimmung mit dem Stadium in Fig. 21, Taf. 6. Fig. 24 giebt die zweite Kernteilung der Spermatangienmutterzelle in Meta- phase wieder. In Fig. 25, Taf. 6, sieht man denselben Kern in Anaphase. Wie soeben erwähnt, tritt der könftige Spermatienkern nie in ein Ruhestadium ein. Fig. 26, Taf. 6, zeigt einen ganz neu- gebildeten Spermatiumkern im obersten Teil des Spermatangiums. Der Kern wandert nämlich stets hinauf in das obere Ende (vgl. die Figuren auf Taf. 5). Hier häuft sich nun auch das Plasma in der oben geschilderten Weise an, und schliesslich kann man auch im Inneren des Spermatangiums das von der Wand völlig freigemachte Spermatium, nur begrenzt durch eine plasmatische Hautschicht (Fig. 27, Taf. 6), unterscheiden. Der innere Bau des Kerns ist nun ziemlich bemerkenswert. Man findet nämlich, dass er einen Bau aufweist, der völlig mit dem der späteren Prophase (in Fig. 21, 23, Taf. 6 äbereinstimmt, wobei jedoch zu beachten ist, dass ein Nuk- 260 leolus nicht wahrzunehmen ist. Die Chromosomen sind nun sehr deutlich, und ihre Anzahl kann oft sicher zu 20 bestimmt werden.?!) Im allgemeinen lässt sich sagen, dass soeben entlassene Spermatien sich fast am besten dazu eignen, die Chromosomenzahl der männ- lichen Pflanze zu bestimmen. Man vergleiche Fig. 28, 29, Taf. 6. Die Spermatien werden also mit in Prophasenstadium stehendem Kern entlassen. Man kann bisweilen beobachten, wie in dem ent- lassenen Spermatium der Kern gleichsam noch stärker auf- getrieben ist als drinnen im Spermatangium; vgl. Fig. 27 und 29, Taf. 6. Ich habe diesmal nicht die weitere Entwicklung des Sper- matiums verfolgt, hoffe aber, im Zusammenhang mit dem Bericht öäber die Befruchtung möglicherweise auf diese Frage zuräckkommen zu können. Erwähnt sei hier, dass dieser Bau des Spermatiumkerns völlig mit dem tbereinstimmt, den YAMANOUCHI bei Polysiphonia violacea geschildert hat, deren Spermatien gleichfalls mit in Prophase be- findlichem Kern und mit deutlich unterscheidbaren Chromosomen entlassen werden. Vgl. YAMANOUCHI, Life-history of Polysiphonia, Taf. XXIII, Fig. 68—81! Das Resultat unserer Untersuchung uber die Kernteilungen der Spermatangienmutterzelle ist also das, dass sowohl die erste als die zweite Teilung eine typische Kernteilung ist — völlig gleich der in den somatischen Kernen der weiblichen Pflanze — und dass bei beiden Teilungen 20 Chromosomen auftreten, die demnach die de- finitive Chromosomenzahl des Spermatiums darstellen. Es eröbrigt nun zum Schlusse noch, öber den Kernteilungsverlauf bei den somatischen Kernteilungen der männlichen Pflanze zu berichten. Hierbei kann ich mich indessen kurz fassen, da die somatischen Kerne in ihrer Teilung vollständige Ubereinstimmung sowohl mit den Kernteilungen der Spermatangienmutterzelle als mit den somatischen Teilungen der weiblichen Pflanze zeigen. Im allgemeinen lässt sich jedoch sagen, dass die somatischen Kerne bei der männlichen Pflanze grösser sind als die Spermatienkerne selbst. Dagegen haben sie dieselbe Grösse wie die somatischen Kerne der weiblichen Pflanze; vgl. z. B. »Generationswechsel», Taf. 3, Fig. 54—57, die somatische weibliche Kerne zeigen, mit Fig. 31—36, Taf. 6, die somatische männliche Kerne zeigen! Diese '" So zeigt das Spermatium in Fig. 28 (Taf. 6) genau diese Anzabhl. 261 Kernbilder sind sehr jungen männlichen Blättern zur Zeit ihrer allerfrähesten vegetativen Teilungen entnommen. Fig. 31 (Taf. 6) zeigt einen Kern auf der Grenze zwischen Ruhestadium und fräher Prophase mit zahlreichen Chromatinkörnen. In Fig. 32 (Taf. 6) beginnen einige von diesen die Oberhand zu gewinnen und stärker hervorzutreten. Schon im vorigen Stadium hat der Kern begonnen anzuschwellen und eine mehr langgestreckte Form anzunehmen. Noch weiter entwickelt sehen wir derartige Stadien in Fig. 33, 34, (Taf. 6) wo die definitiven Chromosomen nun immer deutlicher unterschieden und gezählt werden können. Ihre Anzahl nähert sich mehr und mehr der Zahl 20. Fig. 35 (Taf. 6) zeigt ein Pro- phasenstadium fast auf seinem Höhepunkt mit allen Chromosomen in ungefähr gleicher Grösse. Hier und da ist vielleicht noch ein kleineres Chromatinkorn zu sehen. Die Zahl der stärker hervor- tretenden gleichgrossen Chromosomen beträgt jedoch annähernd 20. Fig. 36 (Taf. 6) zeigt schliesslich Fragmente eines somatischen Kerns der männlichen Pflanze auf dem Höhepunkt der Prophase. Keine kleinen Chromatinkörner sind nunmehr zu unterscheiden, sondern nur die nun gleichgrossen und distinkten Chromosomen. Auf dem Bilde, das nur einen halben Zellkern zeigt, sieht man nur 10 Chro- mosomen. Aus dem eben Angefährten geht indessen hervor, dass die Chromosomenzahl der somatischen Zellen der männlichen Pflanze 20 beträgt, und dieselbe Zahl finden wir bei den typischen Teilungen, aus denen die Spermatien hervorgehen, welche also gleichfalls 20 Chromosomen haben. Die vorstehende Untersuchung bestätigt also betreffs der männ- lichen Pflanze von Delesseria sanguinea völlig die Resultate, zu denen ich bereits bei meinen fräheren Untersuchungen täber diese Pflanze gekommen bin, dass nämlich die Geschlechtspflanzen haploide Gamophyten sind mit der Chromosomenzahl 20 in allen Zellkernen im Gegensatz zu der Tetrasporenpflanze, die ein diploider Sporophyt ist. IV. ZUSAMMENFASSUNG. Die männlichen, d. h. die spermatangienfäöhrenden Blätter bei Delesseria sanguinea entbehren auf vollentwickeltem Stadium einer deutlichen Mittelrippe und bilden auf jeder Seite einen einzigen, grossen, zusammenhängenden Sorus aus. Dies schient nicht bei allen Delesseria-Arten der Fall zu sein, nicht z. B. bei Delesseria- 262 ruscifolia, die deutlich fiedernervige männliche Blätter mit dicker Mittelrippe und feinen Seitenrippen hat, zwischen denen auf jeder der beiden Seiten mehrere, von einander getrennte, kleine Sperma- tangiensori zur Entwicklung kommen (vergl. BuFFHAM!). = Die männlichen Blätter von Delesseria sanguinea werden zunächst nach demselben zellularen Schema wie die rein vegetativen Blätter und die Tetrasporophylle aufgebaut, im Unterschied aber besonders von den letzteren treten bald in der Oberflächenschicht zahlreiche inter- kalare Teilungen ein. Hierdurch wird die Oberfläche des ganzen männlichen Blattes von zahlreichen, dichtstehenden Spermatangien- mutterzellen bedeckt. Jede Spermatangienmutterzelle gliedert mehr oder weniger gleich- zeitig zwei Spermatangien ab. Das zuletzt abgegliederte Spermatangium drängt sich zwischen den älteren an die Oberfläche empor. So kommt es, dass schliess- lich sämtliche Spermatangien äusserst dicht, scheinbar ohne Ordnung wirr durch einander, zusammengedrängt stehen. Die Spermatangienentwicklung bei Delesseria sanguinea weicht hier- durch bestimmt von der Spermatangienentwicklung bei anderen De- lesseriaceen der Gruppe Nitophylleae (Nitophyllum, Martensia) ab, wo jede Spermatangienmutterzelle nur ein Spermatangium auf ein- mal ausbildet. Das zweite wird erst ausgebildet, nachdem das erste sein Spermatium abgegeben hat, und erhält dann genau denselben Platz wie das erste. Hier findet also eine Durchwachsung der ersten Spermatangien statt. Innerhalb der Familie Delesseriaceae kommen demnach wenigsten zwei von einander verschiedene Typen der Sper- matangienentwicklung vor. Das Spermatium bei Delesseria sanguinea ist bereits in dem Sper- matangium von der Spermatangienwand wohldifferenziert und wird durch eine Öffnung in der Wand als ein nackter, nur durch eine plasmatische Hautschicht begrenzter Körper entlassen. Sowohl bei der ersten wie bei der zweiten Teilung der Sperma- tangienmutterzelle erfährt der Kern eine typische Teilung mit 20 Chromosomen, welches also auch die Chromosomenzahl des defini- tiven Spermatiums bleibt. Die somatischen Kerne der männlichen Pflanze haben gleichfalls 20 Chromosomen. Der Kernteilungsverlauf bei den somatischen Kernen der männ- lichen Pflanze stimmt in allen Teilen mit dem Kernteilungsverlauf bei den entsprechenden Kernen der weiblichen Pflanze uberein. 263 Die männliche Pflanze von Delesseria sanguinea ist demnach ganz wie die weibliche Pflanze ein haploider Gamophyt mit 20 Chromo- somen in allen Zellkernen im Gegensatz zur Tetrasporenpflanze, die ein diploider Sporophyt mit 40 Chromosomen ist (vgl. im äöbrigen » Generationswechsel», S. 318.) Botanisches Institut der Universität Uppsala, im März 1912. LITERATURVERZEICHNIS. BUFFHAM, T. H., On the Antheridia, etc., of some Floride&X. — Journ. Quekett Micr. Club, Vol. V, Ser. II, No 33, 1893: GUIGNARD, L., Développement et constitution des Anthérozoides. Flori- dees. — Rev. gén. de Botanique, T. 1, Paris 1889. KuCcKUCK, P.,. Bemerkungen zur marin. Algenvegetation von Helgoland. =E Wiss" Meeresunters.. N. Ek BauH:ibot Kielr& Eeipzig 1894: LEWIS, I. F., The Life-History of Griffithsia Bornetiana. — Ann. of Botany, Vol. 23, London 1909. NIENBURG, W., Zur Keimungs- und Wachstumsgeschichte der Deles- seriaceen. — Bot. Ztg. Jahrg. 66, Leipzig 1908. OLTMANNS, FR., Morphologie und Biologie der Algen. I, II. Jena 1904—05. SVvEDELIUS, N., Ueber den Bau und die Entwicklung der Florideengat- tung Martensia. — K. Svenska Vet. Akad. Handlingar, Bd. 43, N:o. 7 Upsala & Stockholm 1908. — —, Rhodophycex. — ENGLER und PRANTL, Die natärl. Pflanzenfam. Nachtrase zum: 13 Teil; 2 Abt 1911: — —, Ueber den Generationswechsel bei Delesseria sanguinea. — Svensk Bot. askrift' Bd.-5, Stockholm 1911: WOLFE, J. J., Cytological Studies on Nemalion. — Ann. of Botany, Vol. 18, London 1904. YAMANOUCHI, S., The Life-history of Polysiphonia. — Bot. Gaz. Vol. 42, Chicago 1907. FIGURENERKLÄRUNG. TAKES Delesseria sanguinea. 3. Sämtliche Bilder sind gezeichnet unter Anwendung von LEITZ' Im- mers. '/16 und ZEISS Kompensationsokular 8 mittels ZEISS Zeichenprisma mit dem Bilde in der Höhe des Arbeitstisches. Die Vergrösserung ist ungefähr 1200/;, 264 Fig. 1. Die erste Teilung der Spermatangienmutterzelle mit dem Kern in späterer Prophase, rechts das erste Spermatangium abgegliedert; die halbmondförmige Spermatangienmutterzelle fängt an wiederauszu- wachsen. Fig. 2. Die Spermatangienmutterzelle nach der ersten Teilung zweikernig. Fig. 3. Rechts das erste Spermatangium abgegliedert und die Sper- matangiummutterzelle mit dem Kern in Prophase seitlich links wieder hervorwachsend. Links eine Spermatangienmutterzelle mit einem leeren Spermatangium wie in Fig. 3 rechts. Fig. 4—8. Verschiedene Phasen von demselben Stadium mit der wieder hervorwachsenden Spermatangienmutterzelle. Der Kern der Sper- matangienmutterzelle in Fig. 6 in späterer Prophase, in Fig. 7 in Meta- phase, in Fig. 8 in Anaphase. Fig. 9, 10. Spermatangienmutterzelle mit zwei Spermatangien, einem älteren und einem jängeren. Fig. 11. Ein neulich abgegliedertes zweites Spermatangium mit dem länglichen Kern in Telophase. Fig. 12—16. Spermatangien mit deutlich erkennbaren differenzierten, noch eingeschlossenen Spermatien. Man sieht, wie die Spitze des Sper- matangiums herauswächst und (in Fig. 12, 14 und 15) sich deutlich äber die Blattfläche hervorwölbt. Fig. 17, 18. Entlassene Spermatien an der Blattfläche noch anhaftend. Tak 76. Delesseria sanguinea. 3. Sämtliche Bilder sind gezeichnet unter Anwendung von LEITZ' Immers. !/16 und ZEISS Zeichenprisma, die Fig. 19 mit ZEISS Kom- pensationsokular 8, die Fig. 20—36 mit ZEISS Kompensationsokular 12, alle mit dem Bilde in der Höhe des Arbeitstisches. Die Vergrösserungen sind ungefähr bezw. 1200/; und ?200/;. Fig. 19. Zwei Spermatangienmutterzellen von dem peripheren, nur Zweischichtigen Teil des Spermatangienblattes. Die Kerne in fräher Prophase. Fig. 20. Kern einer Spermatangienmutterzelle in fräher Prophase seiner ersten Teilung (Detail aus Fig. 19); 30—40 Chromatinkörnehen sichtbar, einige, die Anlagen zu den definitiven Chromosomen, grösser und schärfer hervortretend. Fig. 21. Kern einer Spermatangienmutterzelle in späterer Prophase seiner ersten Teilung. Etwa 20 Chromosomen, 19 deutlich wahrnehmbar. Fig. 22. Kern einer Spermatangienmutterzelle in Anaphase seiner ersten Teilung. Fig. 23. Kern einer Spermatangienmutterzelle in späterer Prophase seiner zweiten Teilung. Etwa 20 Chromosomen wahrnehmbar. Das Sta- dium ist völlig mit dem in Fig. 21 abgebildeten öbereinstimmend. Tale 65 LONA: Svensk Botanisk Tidskrift Bd relius & Westphal. B. Lag As Ljustr Svedelius del. Delesseria sanguinea.då. Svensk Botanisk Tidskrift Bd PAT Svedelius de & an 2 + Se N Pra a ” Å + é , sÅ + 4 16 $i SA | V . sz å , ny VON 2 / fy 6 EK 32 31 4 € + f- e 5 | a KE i hJ 7 LJ, 2 [ ; Delesseria sanguinea.d. Ljustr 33 RS Å NN /s & . j & 3 j e bh 36 A.B. Lagrelius & Westphal ; + i | jet ä SM Ty i är i Z uw s ”M ” vd Å ll E wF k ; MÅ i » för 4 265 Fig. 24. Wieder sprossende Spermatangienmutterzelle mit ihrem Kern in Metaphase. Kisk2örDesslercehen in Anaphase: Fig. 26. MNeugebildeter Spermatienkern. Fig. 27. Reifes Spermatium noch in dem Spermatangium einge- schlossen. Fig. 28, 29. Entlassene Spermatien mit 20 Chromosomen. Fig. 30. »Ruhender» vegetativer Kern einer männlichen Pflanze. Fig. 31—34. Vegetative Kerne von männlichen Pflanzen in fräher Prophase. In Fig. 31, 32 sind zahlreiche (mehr als 40) »Chromatinkörn- chen» sichtbar, einige davon schärfer hervortretend. In Fig. 33 und 34 sind die definitiven Chromosomen deutlicher hervortretend, grösser uud dunkler. Fig. 35. Vegetativer Kern einer männlichen Pflanze in späterer Prophase mit etwa 20 Chromosomen. Fig. 36. Stäck eines vegetativen Kernes einer männlichen Pflanze ir späterer Prophase. Nur 10 Chromosomen sichtbar. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 18 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. BD 6, Ho 2 SCEIWEDISCHE "PELANETONALGEN Ile PHYTOPLANKTON AUS DEM RÅSTASJÖN BEI STOCKHOLM VON EINAROUPETLING Während meiner seit einigen Jahren in einer Anzahl von Stock- holmer Gewässern vorgenommenen Untersuchungen äber das Plank- ton, besonders Phytoplankton, traf ich im Råstasjön in der Nähe Stockholms eine Planktonflora, die sowohl durch ihre Zusammen- setzung als auch durch das Vorkommen einiger för Schweden oder fär die Wissenschaft neuer Formen nicht ohne Interesse sein därfte. Die Untersuchung des Råsta-Planktons wurde im botanischen Institut der Universität Stockholm ausgefährt; es ist mir eine an- genehme Pflicht, meinem Lehrer, Herrn Professor G. LAGERHEIM, för sein lebhaftes Interesse und die liebenswärdige Hilfe, die diese kleine Untersuchung möglich gemacht haben, hier meinen herz- lichen Dank abstatten zu därfen. Meinem Freunde Herrn Dr. O. BorGE bin ich fär sehr wertvolle Litteraturhilfe und Herrn Dr. E. LEMMERMANN fär das Bestimmen einiger Arten und freundliche Ratschläge in mehreren schwierigen Fällen grossen Dank schuldig. Råstasjön (Råsta-See) ist etwas N. von Råsunda, einer etwa 7 km. NW von Stockholm entfernten Vorstadt, belegen. Er fällt eine seichte Vertiefung einer dortigen Tonebene, ist 18 Hektar gross von rechteckiger Form mit grösster Länge O—W; wurde vor etwa 50 Jahren von 1,; m. Höhe bis zum Meeresniveau gesenkt; gegen- wärtige Maximaltiefe beträgt 4 m. Die O-, N- und W-Ufer sind mit breiten Phragmites-Gärteln bewachsen, deren Innensaum ge- wöhnlich mit einer Borte von Rumex Hydrolapathum, Sium lati- 267 folium und Carex Pseudocyperus sowie sehwimmend Lemna minor be- setzt ist. In den Pragmiteta kommen oft zerstreutes Solanum Dulca- mara und einzelne Salices vor. Im Schilfrande treten Bestände von Typha angustifolia und Scirpus lacustris hervor, weleche in O und W. die freie Seeoberfläche in Besitz nehmen. Innerhalb dieser Wasserobersteher wächst eine mehr oder weniger breite Zone von Schwimmblattpflanzen: Nymphaea alba und Polamogeton natans reichlich, Nuphar luteum zerstreut. Benthonisch kommt stellenweise Ceratophyllum demersum reichlich vor. Das S-Ufer ist meistens von reinen Wasserpflanzen frei und von Erlen beschattet. Ich habe nur das Herbstplankton und teilweise das Winter- plankton untersucht. arundinacear Gastrit iumNELe Cyclotella Meneghiniana Kätz. ........ Stephanodiscus Hantzschii Grun....... " var. Za-| chariasii | Brun. = var. deli- catula LT RN » pulcherrimus A. CI... Tabellaria fenestrata (Lyngb.) Diatoma elongatum Ag. Fragilaria cerotonensis (Edw.) Kitton Synedra- Ulna (Nitzsch.) Ehrenb....... Asterionella gracillima (Hantzsch. Heib. major Dn. ISaprobi- |, 29.1X 15. X 1 SEK TTG I eV 1911 öron 0 [ER | 2919 (0) rr rr rr | gm Ng | | | — j RETRO IN må Aa — rr rr | (e TI — FE | o—B8m | + r ft (0) rr 0? CECIL (Ce) IK ar gm sor ka ös G TE rr r rr ; r | + E PENG r rr | | | | | rr | | | EE =E är TR PAS RA ec (ee + 1500 | är Är är I I anm Tec CC ce PAN | I ES I | | +F | I r | (0) r rr | (0) cec | cec | ccc | + [0] + — EE FT gm— r R + r lar CE) «CC lr CONN RNE BESPRECHUNGEN EINIGER FORMEN. Chlorophyceen. Die gefundene Pteromonas angulosa (Stein) Dang. hatte völlig die Gestalt von SELIGos Pt. alata (86, Taf. VIII, Fig. 42), doch fanden sich selten Exemplare mit einem Aussehen, wie Fig. 2 es zeigt. Ankistrodesmus falcatus var. acicularis (A. Br.) West kam hier in Kolonien vor, die völlig Rhaphidium polymorphum var. serians Za- charias (02, Taf. II, Fig. 12) gleichen. Die Kolonien waren erst spindelförmig aus 1 + 2+2+2—+1 Zellen gebaut, später waren sie mehr gestreckt, die Zellen in einer Reihe, einander bis zur Hälfte (02, S. 256) äberragend, angeordnet. ZACHARIAS giebt keine Masse an; ich fand die Länge der Zellen 38--40 u, die Breite 2—3 wu. Actinastrum Hantzschii Lagerh. (82, S. 70) war in allen Proben häufig vorhanden, sowohl in Einzelcoenobien als auch in Syncoeno- bien bis zu 8 Einzelcoenobien. Die Zellen hatten gewöhnlich die typische Gestalt, die LAGERHEIM (82, Taf. III, Fig. 25—26) abbil- det, stellten aber oft Formen dar, welche sich der var. fluviatile Schröder (97, P1. XXV, Fig. 3) näherten. Bisweilen fand ich auch eine Form, die eine Zwischenstellung einnimmt und, mit der Hauptform gemischt, scharf davon absticht. Ich nenne sie var. in- termedia n. var. (Fig. 1b); Zellen dick spindelförmig mit der dick- sten Partie in der Mitte, Spitze hyalin und scharf abgesetzt, im öbri- gen wie die Hauptform. Eine solche scharf abgesetzte Spitze hat LEMMERMANN auch bei var. fluviatile in der Weser beobachtet (07, p- 407). Im Oberflächenfang vom 29. IX fand ich sehr spärlich eine eigen- tämliche Form (Fig. 1 d), die ich nach der Ähnlichkeit mit Plectri- dium tetani (cum sporis) Actinastrum tetaniforme n. sp. nenne. Die Zellen sind paukenschlägelförmig, die Basalpartie beträgt 3—4 wu, im öbrigen 1,5—--2 vu dick und 18—20 u lang, Chromatophor wand- ständig, die aufgeschwollene Basis nicht ganz föllend, Pyrenoid an der Basis, Zellspitze hyalin. Die Coenobien sind wie bei Actinastrum Hantzschii gebaut. Dass diese Abweichung nicht eine zufällige ist, wird durch die Teilungsstadien ersichtlich. Im Anschluss hieran betrachte ich die von BERNHARD (08, Seite 179—180, PI. XIII, Fig. 404—406) als Actinastrum Hantzschii var. jJavanicum beschriebene und abgebildete Form als eine von Actinastrum Hantzschii Lagerh. 2173 wohl unterschiedene Art. Diese sollte darum Actinastrum javanicum (Bernhard) n. sp. heissen. In Fig. 1 gebe ich eine Ubersicht der bis jetzt bekannten For- men von der Gattung Actinastrum, in 1000-facher Vergrösserung gezeichnet. Actin. Hantzschi var. fluviatile ist in derselben Vergrösse- rung gezeichnet wie ScHRÖDERS Originalfigur xXx 625. Ich habe nir- gends Masse von dieser ziemlich weit verbreiteten Varietät angege- ben gesehen, und wahrscheinlich beruht SCHRÖDERS Angabe Vergr. 625 (97, S. 492) auf einem Versehen, was auch Herr Dr. BR. SCHRÖDER mir gätigst brieflich mitgeteilt hat. Actinastrum Hantzschit Lagerh. scheint Neigung zu besitzen, an der Apicalpartie der Zelle aufzuschwellen. CHOoDaAT (95, Fig. 10, 13, 15—17) bildet (aus Kultur?) solche missgebildeten Zellen mit an- geschwollenen Spitzen ab. Vielleicht sind Actin. tetaniforme und ; Actin. javanicum nur Er- nährungsmodifikationen von AÅActin. - Hantzschit; werden hier aber wegen ihres charakteristischen Aussehens als Arten aufgestellt. Die Diagnose i; Mg Merge. 1000: der Gattung muss also a Actinastrum Hantzschii Lagerh. SN b > > var. intermedia n. var. dem entsprechend geän- (0 » 3 var. fluviatile Schröder. dert werden: » Cellulae d » tetaniforme n. sp. : 2 Ä ; javanicum (Bernh.) n. sp. fusiformes vel clavifor- Mesters In fast allen Proben kam eine Alge vor, die ich anfangs zu dem nur aus Plankton von Roxheim bekannten Centritractus belonophorus (Schmidle) Lemm. (Schmidle 00) bestimmte. Die Zellen waren oval oder meistens cylindrisch mit etwas angeschwollenen Enden, fast konstant 5 uw dick und trugen an jedem Ende einen 20—32 u langen Stachel. Die häufigste Form zeigt Fig. 8, auf welcher die Stacheln jedoch weggelassen sind. Die ausgesprochene Ähnlich- keit mit Ophiocytium veranlasste mich, sie mit den Arten in der Monographie dieser Gattung von LEMMERMANN (99) zu vergleichen, und sie stimmte dabei gut mit Ophiocytium capitatum var. longispi- num (Möb.) Lemm. täberein. Doch hat LEMMERMANN die von Mö- BIUS (95, Taf. I, Fig. 31—33) abgebildete beiderendig angeschwollene Form weder gezeichnet noch besprochen. Auch habe ich sehr selten kleine ovale Exemplare gesehen, die mit SCHMIDLES Fig: 6 gut 2. Pteromonas angulosa (Stein) Dang., forma. 3. Mallomonas tonsurata n. sp. 4. Glenodinium (2) Zyste. 5. Glenodinium sp. 6. Golenkinia radiata. Chod. 7. Actinastrum tetaniforme n. sp. 2. Ophiocytium capitatum var. longispinum (Möb.) Lemm. Chromatophoren. 9. Käirchneriella aperta n. sp. Kolonie und Einzelzelle. 10. Scenedesmus obliquus var. dimorphus (Turp). Rab. 4- und 2-zellige Coenobien. 11. Stephanodiscus Hantzschii Grun. var. delicatula A. Cl. Auxosporenhalbkugel mit an- haftender zelle. Tetraödron regulare Kiätz. var. Incus n. var. 279 ubereinstimmten, nur waren die Stacheln ein wenig dänner und käörzer. Deshalb will ich hier ein wenig auf die Frage der Be- rechtigung dieser SCHMIpLE'schen Spezies als Vertreter einer selb- ständigen Gattung eingehen. SCHMIDLE beschrieb sie und bildete sie 1900 als Schroederia? be- lonophora ab, sprach aber zugleich die Vermutung aus, dass es sich hier um eine besondere Gattung handele. LEMMERMANN (00, S. 273) taufte sie im selben Jahre Centratractus belonophora (Schmidle) Lemm., welchen Namen ScHMIDLE (00 a, S. 234) aus sprachlichen Röäcksichten in Centritractus belonophorus (Schmidle) Lemm. änderte und den WILLE in Nachträge zum Teil I, Abt. 2 der Natärlichen Pflanzenfamilien aufgenommen hat. WiLLE stellt die Gattung unter den zweifelhaften und wenig bekannten auf und bemerkt, dass sie vielleicht in den Formenkreis der Gattung Ophiocytium gehört. Meines Wissens ist ausser dieser Bemerkung nichts von der syste- matischen Stellung geschrieben worden. Wie untenstehender Ver- gleich zu zeigen sucht, stimmt sie mit Ophiocytium capitatum var. longispinum (Möb.) Lemm. sehr gut äöberein. Centritractus belonophorus (Schmidle) Lemm. SCHMIDLE (00, S. 146) und WILLE' (11, S:-60): Gestalt etwa oval bis biscuitför- mig mit kräftiger hyaliner Zell- haut, Zellen einzeln freischwimmend, Fänge 8—10 wu (bisweilen 18 u), Breite 5—38 wu, an jedem Ende ein bis 40 u langer Stachel, 2—3 parietale Chromatophoren, netzförmig zerrissen mit unre- gelmässig gezackten Rändern. Pyrenoid fehlt, Öltropfen fehlen, Der Zellkern zentral, Vermehrung durch Querteilung(?). Ophiocytium capitatum var. longi- spinum (Möb.) LEMMERMANN (99, SEPA TND) Cellulae cylindricae vel clavifor- mes, rectae, arcuatae vel spira- liter contortae. Membran an- fänglich ganz hyalin, später mitunter gelbbraun gefärbt, Cellulae singulae, libere viventes, Fu latae; utroque polo spina 16—50 u longa, Chlorophora plura, parietalia, saepe littera H ad instar for- matae, epyrenoidea, contentus cellularum non globo- sis oleaginosis hyalinis, multis nucleis predita. 276 Die eigentlichen Unterschiede sind also: 1) die netzförmig zerrissenen gezacktrandigen Chromatophoren, 2) die eigentämliche Querspalte und 3) die oval- biscuitförmige Gestalt. Die Chromatophboren lassen sich auf ScHMIpLE's Zeichnungen nicht gut erkennen. Fig. 8 stellt die Chromatophoren von Centritractus dar, bei etwa 1600-facher Vergrösserung gezeichnet. Der Zellinhalt war durch Jodjodkalium schwach kontrahiert. Sie unterscheiden sich im Wesentlichen nicht von den Chromatophoren bei wahrem Ophiocytium capitatum var. longispinum aus anderen Lokalitäten, die ich in frischem Zustande unter ähnlichen Verhältnissen unter- sucht habe. Die schiefe Querspalte ist ja wie BoHuLIiNn (97) gezeigt hat fär Ophiocytium charakteristisceh. Die Lage derselben pflegt jedoch an dem einen Ende zu sein, (siehe in diesem Falle ScHBrö- DER 98, 5.530 Fig. 2), das von ScHMIDLE abgebildete Exemplar ist wahrscheinlich im Wachsen begriffen, sodass die Spalte hier nahezu in der Mitte liegt. Die ovale Gestalt und die Einkernigkeit deuten ebenfalls auf Jugendstadium. Ich bin deshalb der Ansicht, dass Centritractus belonophorus (Schmidle) Lemm. als Synonym in Ophio- cytium capitatum var. longispinum (Möb.) Lemm. eintreten soll, falls man nicht die fragliche mittelständige Schiefspalte als guten Genus- charakter betrachtet. Die neue Varietät von Ulothrix limnetica Lemm. ist nach meinen Zeichnungen von Dr. E. LEMMERMANN bestimmt worden. Sie ist in den Massen nur etwas kleiner als die Hauptart; Länge der Zelle; 6--110 -Breite ;2 a, Seheidest ju dick: Neben dem Vorkommen von typischer Kirchneriella obesa (West) Schmidle fand ich auch eine Form (Fig. 9), die ich auch andern Orts in der Gegend von Stockholm angetroffen habe. Sie unterscheidet sich von Kirchneriella obesa durch den oft spitz winkeligen Einschnitt und stellt in dieser Hinsicht eine Zwischenform von K. lunaris und K. obesa dar. Die Hörner sind stumpf, Dimensionen wie bei K. obesa. Ich nenne sie K. aperta n. sp. Golenkinia radiata Chodat ist 'bislang nicht in Schweden gefunden worden. LEMMERMANN (04, S. 3) bezeichnet die Abwesenheit von Golenkinia und Lagerheimia als bemerkenswert fär das Phytoplank- ton Schwedens. Hier lebt Golenkinia in Gesellschaft mit Richteriella, Ankistrodesmus, Chodatella, Lemmermannia, Scenedesmus und anderen Protococcaceen, welche das Heloplankton charakterisieren. Zu Go- lenkinia muss ich auch einen Teil der Coelastrum sphaericum-ähn- ST lichen Kolonien rechnen, die speziell in den späteren Proben häufig vorkamen. In Fig. 6 habe ich Golenkinia radiata Chod. mit 8(?) endogenen, dick, wandigen Ruhesporen abgebildet. Sehr wahrscheinr- lich täberwintert auch Richteriella, Chodatella und Lagerheimia in derselben Weise. Tetraédron regulare Kätz. kommt in fast allen Proben in einer Form vor, die in Fig. 12 abgebildet ist. Die Zellen sind tetraöd- risch bis fast flach mit konkaven Seiten. Die kärzeren Seiten mes- sen 14—16 u, die längeren 16—138 u, Istmus der Kurzseiten 13—14 wu, Istmus der: Langseitenm "7—97w brer; Die Ecken. sind: mit "einem 7--8 uw langen, gewöhnlich schwach gebogenen Stachel versehen. Ich halte sie fär eine neue Varietät: Tetraödron regulare var. Incus n. var. Tetraédron Schmidlei var. euryacanthum Schmidle kam neben der Hauptform vereinzelnt vor. Ich sah auf mit Tannin-Fuchsin ge- färbtem Material dieser Varietät eine äusserst feine regelmässige Granulierung, die ScHMIpLE tbersehen hat; die Diagnose muss also dahin ergänzt werden. Codonosigopsis Robinit Senn fand sich selten in Einzelindividuen und kleinen Kolonien epiplanktonisch an den Galleérthällen von Kirchneriella obesa, auf Diatoma elongatum, Brachionus angularis und Eihöällen von Rotatorien. Dinobryon cylindricum var. divergens war im September häufig in grossen dichten Kolonien zu finden, wurde aber später spährlicher, Wwobei der divergens-Charakter weniger deutlich wurde. Die am 6. I. 12 aufgefundenen Mallomonas limetosa Stokes ist in den Massen etwa doppelt so gros als LEMMERMANN (10, S. 434) nach STOKES angiebt; Länge d. Zelle 45 u, grösste Dicke 15 wu, der Vorderteil ein wenig mehr zugespitzt als der Hinterteil; ich nenne sie M. limetosa var. major n. var. Mallomonas tonsurata (Fig. 3) ist anscheinend eine neue Art,') die im Råstasjön nur selten vorkommt, jedoch in mehreren Stockhol- mer Gewässern anzutreffen ist. Die Zelle ist länglich mit abgerun- detem Hinterende und zugespitztem Vorderende. Nadeln kommen nur an der vorderen Hälfte oder dem vorderen Drittel der Zelle vor, sie sind an der Basis etwas nach aussen gekrämmt, an der Spitze nicht gezähnt. Die Schuppen des nackten Teiles sind fest an einander liegend, diejenigen des benadelten Teiles etwas lockerer 1 . . rr sea ) Dr. E. LEMMERMANN hat mir diese Zuffassung bestätigt. 208 abstehend, ihre Form und Anordnung war nicht zu erkennen. Länge der Zelle 18 u, Breite 7—8 u, Länge der Nadeln c. 15 u. Peridinium aciculiferum Lemm. fand ich sehr selten am 135. X. und 13 XI. 1911, aber ziehmlich häufig und dominierend in dem Plantton, das ich am 3. XIL 1911 und 6 I 194f2-untetmnRise: fisehte. Der See gefror am 28. X. 1911. LEMMERMANN (03, S. 86—90) hat dieses Peridinium im Möggelsee Februar—April 1899 bei einer Temperatur 4,250—12,1? C.!) gefunden; ÖSTENFELD (05, S. 1110, 1126) fand es in Planktonproben von Thingwallavatn (Island) Januar— Juni 1904 mit Maximum im Februar—März bei 19—2?2 C.; G. S. WesT (09, S. 186) fand es ebenfalls als Fröhjahrsplanktont in Brace- bridge Pool im Februar—März 1907 und Januar—März mit Max- ima ber 5,99 und. 5,10 CC: WOLOSZYNSKA (If) hat esim ferehenider Stadt Lemberg im Februar unter dicker Eisdecke bei einer Wasser- temperatur von 09 C. gefunden. Ich fand oft, besonders in der Probe vom 3. XII. 11 die dännwandigen Propagationszysten, wie sie West (09, S. 187, Fig. 22) beschreibt. Fig. 4 zeigt ein Gebilde, das sehr selten in der Probe 15. X. 11 vorkam. Die Zellen waren von etwa hexagonaler, kurzer Prismen- gestalt mit zwei aufgesetzten Pyramiden. Um die Mitte waren zwei Reihen von paarigen Höckern, 6 Höckern in jeder Reihe; die End- pyramiden waren in Spitzen ausgezogen. Die Zellwand war ziem- lich dick und der kontrahierte bräunliche Inhalt wies einen tief- roten Augenfleck auf. Die Länge betrug 40 u, die Dicke 20 wu. Ich glaubte sofort, dass ich eine Peridineenzyste vor mir hatte, welche Ansicht Herr Dr. E. LEMMERMAN auf Anfrage auch gätigst bestätigt hat. Dr. LEMMERMANN hat mich ausserdem darauf aufmerksam gemacht, dass TANNER-FULLEMANN ein ähnliches Gebilde als Po- lyédrium Chodatii Tanner beschrieben hat. Ein Vergleich zwischen meiner Form und TANNER'sS veröffentlichten Figuren und auch den Originalzeichnungen, die er mir freundlichst äberlassen hat, erweist auch, dass die gefundene Zyste mit TANNERS Ålge identisch ist. Ich glaube deshalb, dass Polyödrium Chodatii Tanner ein Entwick- lungsstadium einer Peridinee und zwar eines Glenodinium ist, und dass es als Chlorophycee zu streichen sei. Ich habe die Zyste nur einzeln gesehen. Im Plankton kommt auch sehr spärlich ein Gle- nodinium vor, von welchem ich nur eine ungenöägende Abbildung. geben kann (Fig. 5). Dr. LEMMERMANN, der die Zeichnung ge- sehen hat, hält es fär eine neue (?) Spezies. Eine genaue Beschreib- vg In LEMMERMANN (10) p. 667 steht fehlerhaft 2,9—12,1” C, 279 ung kann ich nicht geben; die Länge schwankt zwischen 40 u und 42 u, die Breite beträgt 20 u. Fär den Glenodiniumeharakter der Zyste spricht auch der Augenfleck. Mit Oscillatoria planetonica Woloszynska(?) habe ich eine faden- förmige Myxophycee bezeichnet, die hier planktonisch in allen Herbstproben vorkommt. In den Massen und der Farbe stimmt sie gut mit O. planctonica äberein, nur ist die grosse Pseudovacuole derselben hier durch 2—5 kleine ersetzt; auch tritt sie hier nicht als Wasserbläte auf. Spirulina Jenneri (Hass.) Kätz. schien mir anfangs etwas fraglich, weshalb ich sie Herrn Professor G. S. West täbersandte, weicher die Liebenswärdigkeit hatte, sie einer eingehenden Präfung zu unter- ziehen. Da er schwache Spuren von Querwänden sah, was auch die Pseudovacuolen andeuteten, bestimmte er sie zu ÄArthrospira Jenneri Stiz. f. Doch schrieb er mir:!) »Perhaps specimens such as this one indicate that there is no real difference between the genera Spirulina and Arthrospira>. Diese Vermutung scheint sich bereits bestätigt zu haben. MARGARETE ZUELZER hat jängst eine Unter- suchung veröffentlicht (11), in welcher sie durch gute Methoden zeigt, dass Spirulina vielzellig ist, und dass demnach die spätere Gattung Arthrospira Stizenberger (1852) als Synonym mit der älte- ren Spirulina Turpin (1824) aufgestellt werden muss. Ich habe deshalb hier KöTtzInGs Name (Forti 07, S. 206) aufgenommen. Die in den Herbstproben dominierende Diatomeen-flora ist durch ihre Zusammensetzung von besonderem Interesse. Frau Dr. A. CLEVE-EULER, die so liebenswärdig war, die Diatomeen zu pröä- fen und zu bestimmen, hat mir mitgeteilt, dass sie etwa dieselbe Planktonformation mit Melosina arundinacea, Stephanodiscus pul- cherrimus, Steph. Hantzschii und var. delicatula aber ohne dominie- rende Diatoma elongatum in mehreren anderen Stockholmer Ge- Wwässern, speziell im Winterplankton gefunden hat; diese Unter- suchungen wurden bisher nur vorläufig publiziert (10). Diatoma elongatum Ag. scheintin Seen ein ausgeprägter Frähjahrs- und Fröhlingsplanktont zu sein, mit Maximum im März—Mai, tritt aber im Sommer und Herbst oft vereinzelnt auf. In Teichen kann jedoch ein Maximum auch im Spätsommer vorkommen (LEMMERMANN 08, S. 391). Sie entwickelte hier ein dominierendes Maximum, das bis zum Gefrieren dauerte und dem Wasser eine sehwache Nuance in braun verlieh. Sie kommt fast konstant in BIN OBIIefen LD: ok, LOL. / 280 Y-förmigen Coenobien vor (VoiGT 02, Fig. 2). Dagegen habe ich nur ausnahmsweise kreuzstrahlige (LEMMERMANN 03 a, Fig. 4 a) oder sternstrahlige (WOLOSZYNSKA 11 a, Fig. 1) doch niemals bandförmige (WOLOSZYNSKA 11a, Fig. 2) beobachtet. Diese Y-Coenobien traten fast immer in grossen unregelmässigen Syncoenobien bis zu 27 Zellen auf. Von Stephanodiscus Hantzschii var. delicatula A. C1. fand ich nicht - selten Auxosporenhalbkugeln mit einer anhaftenden Zelle (Fig. 11); der Diameter derselben betrug bis 29 u, weshalb die Maximalgrösse von 20 u (A. CLEVE-EULER 10, S. 210) auf dieses Mass ergänzt wer- den muss. :k LITTERATURVERZETICHNIS: BERNHARD, CH., (08) Protococcacées et desmidiadées d'eau douce, recoltées å Java etc. Batavia 1908. BOHLIN, K., (97) Studier öfver några släkten af alggruppen Confervales BORZI5- Bih: KO V. Alvetfandl oo Bd, 23:50 0IANEoNSS CHODAT, R., (95) Matériaux pour servir å Phistoire des Protococcoidées, Bull tEerbis Bosson CLEVE-EULER, ASTRID, (10), Das Bacillariaceen-Plankton in Gewässern bei Stockholm. Arch. f. Hydrobiol. und Planktonk. VI. FORTI, A., (07), Sylloge Myxophycearum. Patavii MCMVIL (in J. B. DE TONI, Sylloge Algarum V). KOLKWITZ, R., 11), Das Kammerplankton des Sässwassers. Ber. d. Deutsch. Hot Ges) BEEF29: —, — und MARSSON, M., (02), Grundsätze fär die biologische Beurteilung des Wassers. Mitt. d. Kgl. Präfungsanst. f. Wasserversorgung und Abwässerbeseitigung H. 1. , — — —, (08), Ökologie der pflanzlichen Saprobien. Ber. d. Deutsch. DOLSEeSErbO: 20: , (09), Ökologie der tierischen Saprobien. Intern. Revue d. ges. Hydrobiologie u. Hydrographie. Bd. 2. LAGERHEIM, G. (82), Bidrag till kännedomen om Stockholmstraktens Pe- diastréer, Protococcacéer och Palmellacéer. Öfvers. K. V. A. Förh. USS2ET NEO 2: LEMMERMANN, E., (98), Beiträge zur Kenntnis der Planktonalgen I. Hed- wigia Bd. 37. —, —, (99), Das Genus Ophiocytium Nägeli. Hedwigia Bd. 38. —, —, (00), Beiträge zur Kenntnis der Planktonalgen IX. Ber. d. Deutsch. böt: Ges bd 18. —, —, (03), Brandenburgische Algen II, Das Phytoplankton des Mäggel- sees und einiger benachbarten Gewässer. Zeitschrift fär Fischerei BA: 281 LEMMERMANN, E., (04), Das Plankton schwedischer . Gewässer. Arkiv för Botanik: Bda2:0/N'Os2: —, —, (07), Das Plankton der Weser bei Bremen. Arch. f. Hydrobiol. u. Blanktonk; - Bd: 2: —, —, (08), Beiträge zur Kenntnis der Planktonalgen XXIV. Ibid. Bd. 3. —, —, (10), Kryptogamenflora der Mark Brandenburg. Bd. 3. Algen I. MÖBIUS, M., (95), Australische Säösswasseralgen II. Abh. d. Senkenb. Na- turfriGes: Bed 18: OSTENFELD, C. H. and WESENBERG-LUND, C., (05), A Regular fortnightly Exploration of the Plankton of the two Icelandic Lakes, Thingvalla- vatn and Myvatn. Proceed.: Royal Soc: Edinb: Vol: 25 II SCHRÖDER, B., (97) Das Phytoplankton der Oder. Ber. d. Deutsch. Bot. Ges 10: —, —, (98), Planktologische Mitteilungen. Biol. Centralbl. Bd. 18. SCHMIDLE, W., (00), Beiträge zur Kenntniss der Planktonalgen. Ber. d. Deutsch. Bot; Ges: Bad. 18: —, —, (00 a) Algologische Notizen. Allgem. Bot. Zeitschrift 1900. SELIGO, A., (86), Untersuchungen uber Flagellaten. Beitr. z. Biol. d. Pflan- Zen BON: TANNER-FULLEMAN, M., (07), Contributions å F'étude des lacs alpins. Le Schoenenbodensee. Bull. Herb. Boiss. Tome 7. VOIGT, M., (02), Einige Ergebnisse aus der Untersuchung Ostholsteinischen Seen. Forschungsber. d. Station Plön, Bd. 9. WEST, G. S., (09) A biological investigation of the Peridinieae of Sutton Park, Warwickshire. The New Phytologist. Vol. 8. WILLE, N., (11), Die natärlichen Pflanzenfamilien, Nachträge z. I Teil; 2 Abt. WOLOSZYNSKA, JADWIGA, (11 a) Uber die Variabilität des Phytoplanktons derspolnisehena Teiehe” I:s Anzeiger: d/ Akad; Wissi Krakau;, Reihe B; N:005- —, —, (11 b), Beitrag zur Kenntnis der Planktonalgen. Ibid. —, —, (11 c), Winterplankton der Teichen in Lemberg. (in polnisch!) Kosmos Bd. 34. (Nur als Referat in Bot. Centralbl. gesehen). ZACHARIAS, O., (03) Zur Kenntnis der niederen Flora und Fauna holstei- nischer Moorsämpfe. Forschungsber. d. Station Plön Bd. 10. ZUELZER, MARGARETE, (11), Uber Spirochaete plicatilis Ehrenb. und deren Verwandtschaftsbeziehungen. Arch. f. Protisten-Kunde. Bd. 24. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 19 ND SVENSK BOTANISK IIDSKRIET: 1012: "BD OR He KÄRLVÄXTELORAN I STYRSÖ SOCKSNET GÖTEBORGS OCH BOHUSEEAN AF TEL LANGE Ehuru åtskilliga botanister egnat sin uppmärksamhet åt floran på Sve- riges västkust, torde man dock på det hela taget ha en ganska begrän- sad kännedom om utbredningen och frekvensen af därstädes förekom- mande växter. Dels ha, som vanligt, de resande botanisterna hufvud- sakligen fäst sig vid de mera sällsynta växterna, dels är det af lätt in- sedda skäl oerhördt svårt att grundligt utforska en trakt med en skär- gård sådan som västkustens. Visserligen finnes, i den af lektor C. J. LINDEBERG år 1878 utgifna Hallands och Bohusläns fanerogamer och ormbunkar, en växtförteckning, som omfattar hela västkusten. Denna förteckning gifver dock endast i grofva drag en föreställning om floran inom området. Under de senaste 33 åren har naturligtvis dessutom floran undergått åtskilliga förändringar, hvartill kommer, att en hel del släkten blifvit omarbetade samt uppdelade i nya arter, om hvilkas förekomst och utbredning på västkusten man ej vet mycket. Det vore därför af stort värde om intresserade personer, som ha tillfälle att botanisera i trakten, ville bidraga att så småningom söka afhjälpa denna brist genom att för mindre områden upprätta så fullständiga växtförteckningar som möjligt. Blefve tillräckligt många sådana kända, skulle ju en sammanställning gifva en god kännedom om västkustens i mångt och mycket så intres- santa flora. Föreliggande växtförteckning från Styrsö socken grundar sig på anteck- ningar och samlingar tillkomna under åren 1904—1911. Anteckningarne ha kompletterats med uppgifter hämtade ur den botaniska litteraturen, hvarjämte jag haft förmånen erhålla en del lokaluppgifter af bataljons- läkaren E. TH. FRIES (F.) och doktor P. SILFVERSKIÖLD (S.), hvilka under en följd af år själfva botaniserat inom området. Äfven ur herbarier, särskildt Göteborgs museums (h. G.), hvilket, tack vare intendenten doktor L. ÅA. JÄGERSKIÖLDS tillmötesgående, kunnat fullständigt genomgås, har åtskilligt af intresse hämtats. Slutligen har kyrkoherden R. MATSSON haft 283 vänligheten ställa sina anteckningar öfver Rosa-floran inom området till mitt förfogande. Kritiska släkten och former ha granskats af lektor S. ALM- QUIST (Rosa glauca-former), lektor F. E. AHLFVENGREN (Euphrasia), dok- tor H. DAHLSTEDT (Taraxacum, Hieracium-former), doktor K. JOHANS- SON (Hieracium-former), doktor H. LINDBERG (Alchemilla), professor C. A. LINDMAN (Poa pratensis-former, Polygonum-former, Mespilus) och rektor L. M. NEUMAN (Carex-former, Atriplex, Rubus, Limonium, Mentha). Till samtliga dessa herrar, hvilka sålunda på ett eller annat sätt bistått mig, ber jag härmed att få framföra mitt vördsamma tack. Lå Styrsö socken, Västergötlands enda verkliga skärgårdssocken, belägen i Kattegatt en half mil sydväst om Göta älfs utlopp, utgöres af ett par hundra större och mindre öar, holmar och skär, hvilka ligga kringspridda på omkring en kvadratmils yta och bilda den s. k. Göteborgs södra skär- gård. Till utseende och natur liknar denna skärgård fullkomligt den yttre bohuslänska och utgör också en fortsättning af densamma, hvar- för den i växtgeografiskt hänseende oftast förts till Bohuslän. Arealen är 0.16 kvadratmil. De största öarne, alla bebodda, äro Asperö, Brännö, Donsö, Känsö, Köpstadsö (Tjössö), Vargö och Vrångö. Sedd på afstånd gör Styrsö skärgård, liksom västkustens yttre skärgård i allmänhet, ett kalt och ödsligt intryck och det är först, sedan man kommit in mellan holmarne, som man ser en och annan grönskande fläck eller lummig dalgång göra ett angenämt afbrott mot de dystra gråstensklipporna. Egent- lig skog saknas helt och hållet och å de yttersta skären nästan all ve- getation. Emellertid sträcka sig mellan bergen på de större öarne trånga dalgångar, företrädesvis i riktningen nordost—sydväst, där de för hafs- vindarne skyddade bergssidorna och dalbottnarne äro beklädda med en del lågväxta löfträd eller täta busksnår. Dalgångarnes botten är mesta- dels mycket fuktig och utbreder sig mot hafsstranden till våta strand- ängar eller bildar smärre försumpningar. Mellan bergen sträcka sig dess- utom här och där mer eller mindre vidsträckta betesmarker och ljung- hedar, afbrutna af ett och annat kärr. Större sjöar och vattendrag fin- nas ej, däremot en stor mängd mindre vattensamlingar och mossar. Den egentligen odlade marken är en ren obetydlighet af hela arealen. Knap- past på mer än en af öarne, Brännö, kan man tala om åkerfält, å de öfriga ligga åkerlapparne spridda en och en mellan bergsknallarne. Den smula jord, som finnes, är dock af utmärkt beskaffenhet, hufvudsakligast bestående af lermylla på märgelbotten, ofta uppblandad med snäckgrus. > Bland de olika, dock utan skarp gräns i hvarandra öfvergående växt- formationerna, är strandvegetationen gifvetvis den intressantaste. A de partier af öarne, som ligga mot det öppna hafvet, saknas ofta egentlig strandbildning och de branta och alldeles kala klipporna stupa tvärt ned i vattnet. På sina ställen slutta de dock långsammare, bilda här och där grönskande afsatser samt skiljas från hafvet genom en smal strand- remsa, bildad af större och mindre rullstensblock och klappersten på 284 underlag af groft grus och sand samt kantad med mer eller mindre mäk- tiga tångbäddar. På själfva tångbädden frodas en ofta koloniartad vegeta- tion af Atriplices, Sueda maritima, Salsola Kali, Polygonum-arter, Honkenya peploides, Stellaria crassifolia Vv. brevifolia, Cochlearia officinalis och danica, Cakile maritima, Potentilla anserina, Glaux maritima, Galeopsis bifida, Matricaria "maritima, Sonchus arvensis jämte många andra. Tångbäddens flora är dock föga stadigvarande, utsatt för risken, som den är, att af första storm helt och hållet förstöras. De flesta å tången växande ar- terna äro dock så pass allmänna, att nya frön af desamma ständigt till- föras tångbäddarne hvarför floran år efter år är tämligen oförändrad. En och annan mera sällsynt art, såsom Salsola Kali och Atriplex Babing- tonii, torde man dock endast undantagsvis återfinna å samma lokal tvenne år å rad. Ofvan tångbädden bland rullstenarne och gruset återkomma de flesta af de uppräknade tångväxterna och dessutom träffas allmänt Elymus are- narius, Allium vineale och oleraceum, Melandrium album, Crambe mari- tima, Euphorbia palustris, Angelica litoralis, Solanum Dulcamara, Tana- cetum vulgare, samt mera sällsynt Ammophila arenaria, Asparagus offici- nalis, Ligusticum scoticum och Eupatorium cannabinum. Längre upp från stranden får vegetationen ett något annat utseende. Snår af Mespilus-, Rubus- och Rosa-arter samt Prunus spinosa kanta här bergfoten och klippafsatserna och öfriga karaktärsväxter äro Allium Scorodoprasum, Po lygonum dumetorum, Erysimum hieraciifolium, Ribes rubrum Vv. pubescens, Lathyrus silvestris, Calystegia sepium och Lonicera Periclymenum. Stränderna på inre sidan af öarne samt vid de långgrunda vikarne och trånga sunden te sig i regel helt annorlunda. På ett och annat ställe kan vwisserligen strandbildningen vara densamma som den ofvan skildrade, men oftast äro stränderna här gräsbevuxna och bilda ett slutet växttäcke ända ut till vattenbrynet. I hafvet utanför sådana stränder förekomma allmänt Zostera marina och Ruppia spiralis samt flerstädes å grundare vatten Zostera nana, Ruppia rostellata och brachypus samt nå- gon gång Zannichellia major. Närmare stranden bilda Arundo Phrag- mites samt Scirpus maritimus och Tabernceemontani täta bestånd och Sali- cornia herbacea är allmän, ofta växande så långt ute, att den äfven vid medelvatten är till hälften öfversvämmad. Strax innanför å den begyn: nande gräsmattan återkomma ännu en gång en del af tångbäddens växter och för öfrigt karaktäriseras floran af allmänt förekommande Triglochin maritimum, Agrostis stolonifera Vv. maritima, Atropis maritima, Scirpus rufus, pauciflorus och uniglumis, Carex Goodenowii, Juncus "Gerardi, Sa- gina nodosa, subulata, procumbens och maritima, Spergula salina och marginata, Trifolium fragiferum, Statice maritimum, Centaurion Erythrea och pulchellum, Myosotis cespitosa, Euphrasia tenuis, Odontites simplex, Plantago maritima och Aster Tripolium. Mera sällsynt träffas Carex salina Feuspidata Vv. kattegattensis och maritima, Limonium humile, Plantago Co- ronopus och Artemisia maritima. Där stränderna äro sandiga, tillkomma vanligen Festuca rubra Vv. arenaria, Triticum junceum, Carex arenaria samt på några få lokaler Carex incurva, Salsola Kali, Polygonum Raji och Eryngium marilimum. 285 Strandängarnes flora är ej särskildt anmärkningsvärd. Gräsvegetationen utgöres af våra vanligaste gräs- och låga starrarter, här och där upp- blandad med mera sällsynta sådana, såsom Hierochloö odorata, Bromus commutatus och racemosus samt Carex polygama. Af mera tongifvande örter böra nämnas Orchis maculata, Lychnis flos cuculi, Caltha palustris, Ranunculus auricomus och acris, Cardamine pratensis, Geum rivale, Ono- nis arvensis, Lotus corniculatus, Rhinanthus major och minor, Achillea Ptarmica, Chrysanthemum Leucanthemum, Centaurea Jacea samt af säll- syntare Orchis incarnata och Trollius europeus. Dessutom ingå naturligt- vis i strandängarnes flora åtskilliga element, som egentligen tillhöra strän- derna. Som förut nämnts, klädas bergsafsatserna och bergsrötterna på skyd- dade ställen af täta busksnår och på de större öarne äfven af lågväxta löfträd, hvilka flerstädes bilda små lundar. Å dessa lokaler, där träden representeras af Populus tremula, Corylus avellana, Quercus robur och sessiliflora, Sorbus Aucuparia och Tilia cordata och buskarne af arter tillhörande släktena Mespilus, Rubus, Rosa och Rhamnus, påträffas om- rådets lundvegetation. Till lundväxter kunna räknas Dryopteris spinulosa, Athyrium Filix femina, Melica nåätans, Poa nemoralis, Gagea lutea, Allium ursinum, Polygonatum odoratum och multiftorum, Convallaria majalis, Stellaria Holostea, Moehringia trinervia, Anemone Hepatica och nemorosa, Ranunculus Ficaria, Corydalis intermedia, Alliaria officinalis, Cardamine impatiens, Dentaria bulbifera, Geum urbanum, Agrimonia odorata, Vicia silvatica och sepium, Viola Riviniana, Clinopodium vulgare, Serophularia nodosa, Valeriana officinalis och excelsa samt Campanula Trachelium. A den ojämförligt största delen af öarne går den nakna gneisgrunden i dagen. Klippfloran är tämligen torftig, men har att uppvisa några af Skandinaviens sällsyntare växter, Cerastium tetrandrum, Sedum anglicum och Euphrasia montana. Till densamma höra dessutom Asplenium Tri- chomanes och septentrionale, Polypodium vulgare, Agrostis canina Vv. mon- tana, Aira flexuosa och precox, Carex pilulifera, Spergula vernalis, Silene maritima och rupestris, Teesdalia nudicaulis, Sedum maximum och an- nuum, Empetrum nigrum, Calluna vulgaris, Jasione montana, Arnica mon- tana, Hypocheris radicata m. 9. Bland de å betesmarkerna förekommande växterna märkas Equisetum palustre, Lycopodium Selago och eclavatum, Triodia decumbens, Nardus stricta, Carex leporina, Juncus filiformis och squarrosus, Ranunculus bul- bosus, Trifolium procumbens och dubium, Radiola multifltora, Gentiana baltica och uliginosa, Ajuga pyramidalis samt Euphrasia stricta och curta. I de i fördjupningar i klipporna talrikt förekommande vattensamlingarne med mer eller mindre djupt, öppet vatten påträffas allmänt Sparganium affine, Potamogeton natans, Alisma Plantago-aquatica, Glyceria fluitans, Scirpus lacustris och palustris, Juncus supinus f. fluitans, Iris pseudaco- rus, Polygonum amphibium, Callitricehe verna och hamulata, Menyanthes trifoliata samt mindre allmänt eller sällsynt Typha latifolia, Potamogeton gramineus, alpinus och polygonifolius, Carex rostrata, vesicaria och lasio- carpa, Subularia aquatica, Callitriche polymorpha, Peplis portula, Hippu- 286 ris vulgaris, Limosella aquatica, Utricularia vulgaris. Flerstädes ha emel- lertid dessa vattensamlingar så småningom uppgrundats och efter hand förändrats till mossar. I dessa småmossar förekomma bland andra Equisetum fluviatile, Molinia coerulea, Eriophorum polystachium, latifolium och vagina- tum, Scirpus ccespitosus, Rhynchospora alba och fusca, Carex stellulata och Goodenowii, Comarum- palustre, Drosera rotundifolia, Viola palustris, Hy- drocotyle vulgaris, Peucedanum palustre, Cornus suecica, Vaccinium Oxycoc- cus, Erica Tetralix, Pedicularis palustris och silvatica, Pinguicula vul- garis, Utricularia intermedia och minor. Åker- och ruderatfloran är föga olik den å fastlandet. Som emellertid åkerbruket af lätt förklarliga skäl ej kan drifvas i någon större skala och utsäde aldrig tages från annat håll, saknas några å närmaste fastland vanliga åkerogräs, t. ex. Agrostemma Githago, Galeopsis speciosa, Chrysan- themum segetum och Centaurea Cyanus. Ett anmärkningsvärdt förhål- lande är, att ett flertal växter, som i allmänhet anses vara åker- och ruderatväxter, här förekomma uteslutande å hafsstränderna. Så är fallet med Melandrium album, Papaver dubium, Melilotus officinalis, Conium maculatum, Anagallis arvensis, Cynoglossum officinale, Galeopsis bifida, Hyoscyamus niger, Valerianella olitoria, Tanacetum vulgare, hvarförutom sådana växter som dilatata (Hoffm.) AA. Gray... Brännö!, Känsö park! D. Phegopteris (1L:) €C3 Chrfistens. I Täml” allm. Mått) ! K. JoHANsson, Gotlands växttopografi och växtgeografi. D. ” Linneana C.: Christens: 'Flerst: 'Spars: Athyrium Filix femina (L.) Roth. Allm. Mått. Asplenium Trichomanes L. Flerst. Spars. ÅA. septentrionale (L.) Hoffm. Flerst. Spars. Anm. Blechnum Spicant (L.:) With. har funnits vid Bratten å Styrsö (F.). Ej återfunnen under de senare åren; antagligen utgången, sedan lokalen förstörts genom sprängning och byggnadsarbete. Pteridium aquilinum (L.) Kuhn. Allm. Mätt. Polypodium vulgare L. Allm. Talr. Ophioglossum vulgatum L. Täml. allm. Talr.—mängdv. Botrychium Lunarie: EE: Flerst:- Måttl B. Matricarice (Schrank) Spreng. Sälls. Enst. Vargö (SERNANDER). Equisetum arvense L. Allm. Talr.—mängdv. E. pratense Ehrh. Sälls. Måttl. Brännö vid Husvik! öesväncam KX Flerst) CMåttls- tals: E. palustre L. Täml. sälls. Mängdv.: Galtö!, Knarrholmen!, Rifö!, Styrsö! E. fluviatile LL: Allm. Talr.—mängdv: v. limosum (L.) Allm. Lycopodium Selago L. Sälls. Spars. Brännö! Donsö!, Långholmen!, Styrsö! IL: elavatum L. Sälls. Spars. Brännö! Måskullen!, Styrsö! Juniperus communis L. Allm. Enst.—spars. Anm. « Larkes decidua - Mill: br Pinusirsunestris. EL:och PiceavAbieskL: Karst. hafva under de senare åren af planteringssällskap och enskilda utplanterats på flera af de större öarne, såsom Känsö, Köpstadsö, Styrsö och Vargö. Typha latifolia EL. Flerst., särskildt å de mindre holmarne. Mäåttl Sparganium minimum Fr. Sälls. Spars. Brännö vid Löndal!, Galtö! SErajffute SSehnitgl Alma nal: v. zostercefolium Neum. Den vanligaste formen. v. deminutum Neum. Brännö!, Styrsö (S.), Vrångö. Zostera marina L. Allm. 1 hafvet. Massyv. v. angustifolia (Rehb.). Allm. å grundare vatten. Z. nana Roth. Antagligen i alla långgrunda hafsvikar och sund. Måttl.—mängdv. Asperö sund (F), i ett flertal vikar vid Brännö!, Donsö sund!, Stora Förö (Lbg. II)!, Galtö-sunden!, vikar vid Styrsö! Potamogeton natans L. Allm. Talr. Pirgrammeus: EX Elersti Matti talr: P. alpinus Balbis. Sälls. Måttl. Källö! P. polygonifolius Pourr. Flerst. Måttl.—talr. Ruppia spiralis (L.) Dum. Allm. i hafvet. Mängdv. R.: brachypus J. Gay. Flerst. i grunda hafsvikar.: | Talr. R. rostellata Koch. Täml. allm. i grunda hafsvikar samt i bräckt vatten. Mängdv. Zannichellia major Boenn. Sälls. Måttl. Asperö sund! Stora Förö (Lbg. VII. . Triglochin maritimum IL. Allm. Talr. UpWpalustrer EST Tam alm. Mått: Alisma Plantago-aquatica L. Allm. Måttl.—talr. 288 Phalaris arundinacea L. Täml. sälls. Måttl. Asperö!, Brännö!, Donsö!, Vingal. Anthoxanthum odoratum L. Allm. Massyv. Hierochloé odorata (L.) Wg. Flerst. Talr. Phleum pratense L. Allm. Mängdv. Alopecurus pratensis L. Allm. Talr. A. geniculatus 'L. Allm. Mängdv. Agrostis spica venti L. Sälls. Måttl. 'Brännö!, Styrsö. A. stolonifera L. Allm. Massv. v. maritima (Lam.) Koch. Allm. vid stränderna. A. vulgaris With. Allm. Talr. v. aristata Schrad. Brännö! MET anman IL. Alm rbalts mangdy. v. montana Hn. Allm. v. mutica Gaud. Brännöl. Calamagrostis epigejos (L.) Roth. Allm. Talr. Ammophila arenaria (L.) Link. Sälls. Spars. Vargö!, Vingal. Holcus lanatus L. Täml. allm. Talr. Aira precox L. Allm. Mängdv. A. cespitosa L. Allm. Måtil. A. flexuosa L. Allm: Talr.—mängdv. Avena. pratensis, FC ANm: Cabals: A. pubescens Huds. Täml. allm. Måttl. Arrhenatherum elatius (L.) M. & K. Täml. allm. Talr. Arundo Phragmites L. Allm. Massv. v. stolonifera G. F. W. Mey. Styrsö vid Donsö sund (SERNANDER). Triodia decumbens (L.) PB. Allm. Talr. Molinia coerulea (L.) Mönch. Allm. Mängdv. Catabrosa aquatica (L.) PB. Sälls. Vargö (F). Melica nutans L. Flerst. Måttl.—talr: Briza media L. Allm. Mängdyv. f. albida Lej. Köpstadsö (F.), Tannskären (S.). Dactylis glomerata L. Allm. Talr. Cynosurus cristatus L. Allm. Måttl. Poa trivialis L. Allm. Talr. P. pratensis: EL: CAM: OMassy: v. angustifolia L. Flerst. Vv. latifolia TE. Elerst. Anm. En pratensis-form, enligt LINDMAN mycket närstående P. subcoerulea Sm., insamlad på Köpstadsö!. I Bot. Not. 1843 uppgifver DÖBEN P. serotina för Buskär, där den tillsammans med Glyceria maritima täckte stora sträckor». Torde afse någon form af P. pratensis (v. angustifolia?). P. palustris (L.) Roth (= P. serotina Ehrh.) finnes nämligen nu ej på Buskär och är ej häl- ler känd från annan lokal inom Styrsö. P. nemoralis L. Allm. Mängdv. P. irrigata Lindm. Antagligen flerst. Talr. Brännö!, Köpstadsöl. f. brevior Lindm. Brännöl. f. pretexta Lindm. Köpstadsö!. 289 Piannug LL: Allm. Massy: f. major Ands. Flerst. vid stränderna. Glyceria fluitans (L.) R. Br. Allm. Talr.—mängdv. G. aquatica (L.) Wahlb. Sälls. Spars. Brännö vid Vassdal!. samt å en holme i Brannäsbukten vid Galtö!. Atropis maritima (Huds.) Griseb. Allm. Talr. —mängdy. v. arenaria Fr. Flerst. å långgrunda och leriga hafsstränder!. f. explanata Lindeb. Känsö (Lbg. IN), Lökholmarne!, Styrsö (Lbg. IX). arr arstans. (L.) Griseb. «Tam alm: Mått: Anm. Till ÅA. distans X maritima höra möjligen tvänne i h. G. un- der namn af Glyceria festuciformis befintliga exemplar, det ena insamladt af Lbg. å Lilla Känsö, det andra af C. ELGENSTJERNA å Krokholmen. iFestucanelatior LL: = fam. allm. "Talr- mangdv: RER öÖrasnE: tU TAllm: SMangdy: v. arenaria (Osb.) Fr. Donsö (SERNANDER)!, Galtö!, Vrångö!, Vargöl. F. ovina L. Allm. Massv. v. duriuscula (L.) Hack. Vargö! Anm. Den af DÖBEN i Bot. Not. 1843 från Vargö omnämnda F. glauca torde afse ofvannämnda var. Bromus erectus v. villosus Kth. Huds. Sälls. Känsö (insamlad af Lbg. enl. exemplar i F:s herbarium). Busecalmus I: ” Salls: Spars. Brannö!, Styrsö (E') B- commutatusi; Sehrad. - Salls. Spars. Köpstadsö (J: E: PALMER!) Styrsö!. B. racemosus L. Täml. allm. Mängdv. f. depauperatus Lge. Brännö (F:), Köpstadsö (F-), Styrsö (F-) BARS Alm: > Falr: f. leptostachys Pers. Brännö. f. nana Weig. Allm. B. hordeaceus L. Sälls: Donsö (W.) Styrsö. Nardus stricta EL. Allm. Mängdv. Lolium perenne L. Allm. Talr. Triticum repens L. Allm. Mängdv. v. aristatum Döll. Flerst. Vv: glaucum:! Dolls Flerst: v. hirsutum Marss. Flerst. T. junceum L. Flerst. Talr.—mängdv. Donsö (SERNANDER)!, Stora Förö!, Galtö!, Krokholmen!, Styrsö!; Vrångö (W-). T. junceum 'X repens: Sälls. Spars:—måttl. Donsö!, . Dynholmen!, Galtö!, Vrångö (Lbg V). Elymus arenarius L. Täml. allm. Mått. Eriophorum polystachium L. Allm. Talr.—mängdv. E. latifolium Hoppe. Sälls. Måttl. Galtö! E. vaginatum L. Allm. Talr. —mängdv. Scirpus maritimus L. Täml. allm. Talr. —mängdv. f. monostachys (Sonder). Anmärkt å en holme i Brannäsbukten vid Galtö!. S. rufus (Huds.) Schrad: Täml. allm. Massv. 290 S. compressus (L.) Pers. Sälls. Vargö (S); Har funnits vid:Bratten å Styrsö, men nu utgången, sedan lokalen förstörts genom kajanläggning (F-.). lacustris L. Täml. allm. Mängdv. Tabernceemontani Gmel. Täml. allm. Talr. —mängdyv. pauciflorus Lightf. Täml. allm. Mängdyv. palustris L. Allm. Massv. uniglumis Link. Allm. Massv. cespitosus L. Allm. Massv. Rlggehospura alba (L.;) M: Vahl. --Sälls: oTalr: I Styftsol(CEstati ehe: DENIUS!), Vrångöl. R. fusca (L.) Ait. Sälls. Massv. Dynholmen!, Lilla Förö!, Knarrholmen!. Carex dioica L. Allm. Massv. Cipiticens 5 Allm ”Mängdv. C. paniculata LT. Säallss Mängdv. Vinga norra vinholme (bg. NO: Uppgifves af LEFFLER för Vinga södra inholme, där den dock ej finnes. Ciantareata ES slam. alm. ”Måttl: Ciowbulpina EE. Tam: allm:s Mått C. incurva Lightf. Sälls.- Talr. —mängdv. 'Galtö!, Styrsö (F5); Vargö (Lbg V C. disticha Huds. Allm. Mängdv. f. floribunda Peterm. Köpstadsöt!. C. arenaria L. Allm. Mängdyv. v. subfeminea Neum. f. prcecocifolia Neum. Tistlarne!. Vargö. Anm. v. ligerica (Gay.) hos Lbg VII torde afse ofvannämnda form. C. leporina L. Allm. Mått. C. norvegica Willd. Sälls. Mängdv. Känsö—Fjärskär!, Tannskären!, Vinga (F-) C. canescens L. Täml. allm. Talr—mängdv. C.: elongata 'L. Sälls. Köpstadsö (Lbg. NV; exemplar: fännasteh: 6!) C. stellulata Good. Allm. Mängdyv. CcR&spuosa. L.-sSals. Vinga (F): C. gracilis Curt. Sälls. Enst. större tufva å Känsö vid Vargösundet! C. Goodenowii J. Gay. Allm. Mängdv. C. salina Wyg., ”cuspidata Wg. v. kattegattensis (Fr. Almq. Flerst. Talr. Brännö!, Buskär!, Donsö!, Känsö (F.) Köpstadsö!, Lilla Förö!, Styrsö (F-), Vrångö!. maritima OO. F:: Mull. - Sälls; ”Falr> /Donsö (FF); Köpstadsot caryophyllea Latour. Allm. Talr. ericetorum Poll. Täml. allm. Talr. pilulifera L. Allm. Talr: pallescens L. Allm. Mått. glauca Murr. Täml. allm. Talr. —mängdy. spanicea: Korn. Bal! va La ka a fa a ANNNANANAA 1) Sedan denna förteckning börjat tryckas, har E. BroppEsson i Bot. Not. h. 2 publicerat en uppsats >»Om de skandinaviska formerna af Scirpus cespitosus» enligt hvilken subsp. germanicus är insamlad å Köpstadsö och Styrsö och mellantormer mellan denna och subsp. austricus äfven skulle förekomma inom området, t. ex. å Brännö. C. polygama Schkuhr. Sälls. Måttl.—talr. Brännö!, Krokholmen (Lbg. IT)! Stålholmen (F-.). (CO eden (EhohörHofm. Tam: alm: Dalr: v. oedocarpa Ands. Brännö! f. pygmea Ands. Flerst. å stränderna. CNWeRHornsehuehana Hoppe: CAm.: mubalr: C. Hornschuchiana xX Oederi. Allm. Talr. Träffas så godt som öfver- allt där stamarterna växa tillsammans. C.: distans EL. Täml. allm. Talr—mängdv. Vv. pendula Lackowitz. Dynholmen!, Krokholmen!. C. rostrata Stokes. Sälls. Talr. .Donsö å 'Silludden!, Knarrholmen!, Kungsö!. C. vesicaria L. Sälls. Talr.—-mängdy. Brännö!, Bästholmen vid Lilla Måskullen!. (CK riparia Curt. > Sälls, -Talr. Danmarks. Lilja (W)) Krokliolmen (PSI) Vinga, (EN): C. lasiocarpa Ehrh. Sälls. :Massvyv. Lilla Förö!, Knarrholmen!, Vrångötl. C. lasiocarpa X riparia. Sälls. Måttl. Rifö!. Catman Alm. Tal mansdy. v. hirteeformis (Pers.). Köpstadsö (F.) Lemna minor L. Allm. Massv. Juncus effusus L. - Allm. Talr. Jänconglomeratuskl sr Allma. CC Tal: JöÖMfukformis 15 SAllm:— Talr: v. pusillus Fr. Brännö! J. lamprocarpus Ehrhb. Allm. Måttl.—talr. J. supinus Moenech. Täml. allm. Måttl.—talr. f. fluitans Lam. Flerst. squarrosusiL. Salls. Måttl. Asperö! Brännö! Styrsöl. compressus Jacq. Sälls. - Talr. Brännö!, Styrsö! ”Gerardi Lois. Allm. Mängdv. JK Da OmuISKTE: «AIM Talr: f. congestus Wahlb. Täml. allm. Luzula pilosa (L.) Willd. Allm. Mängdv. IL: campestris. (L.) DC: Allm. Mängdv. L. multiflora Hoffm. Täml. allm. Mått. Gagea lutea (L:) Ker—Gawler. . Antagligen flerst. - Måttl. .- Brännö, Känsö!, Köpstadsö!, Vargö!. Allium Scorodoprasum L. Täml. allm. Måttl. vAltrötneale Fk: Fakamivallm: S. Matt: 4. oleraceum L. Allm. Mått. f. complanatum Fr. Tannskären!, Vinga (W. = 8 carinatum). A. ursinäm L. Sälls. ”Talr: Buskär!, Vinga! Vinga norra inholme (AD): Anm. OÖOrnithogalum umbellatum L. och Muscari botryoides (1.) Mill förekomma förvildade utanför trädgårdar å Brännö! och Känsöl. Asparagus officinalis LE. Sälls. Spars. Galtö—Rönnskär!, Skarholmen vid Vrångö!, Tannskären (S.), Vinga (W:)!', Vinga inholmar (F>) Majanthemum bifolium (L.) F. W. Sechm. Allm. Talr. SS 292 Polygonatum odoratum (Mill). Flerst. Spars. Brännö!, Donsö!, Köp- stadsö!, Styrsö!, Tistlarne!, Vargö!, Varö (W-.) P. multifltorum L. Flerst. Spars. Buskär (F.), Krokholmen (F.), Lilla Känsö!, Tistlarne!. Vinga!, Vinga norra inholme (F'.) Convallaria majalis L. Täml. allm. Mått. Iris pseudacorus L. Täml. allm. Mått. Orchis: inearnata 15" Salls: > Spars:: - Asperö (Ebg:rvIDEBranno (F-), Köpstadsö (Lbg. VID!, Vrångö (S.). 0. maculata L. ”Täml. allm. Måttl. Platanthera bifolia (L.) Rchb. Täml. allm. Spars. Populus tremula L. Allm. Måttl. Anm. P. nigra Ait förekommer utplanterad å Styrsö!; P. alba L och candicans Ait. å Källö! Salix pentandra L. Sälls. Spars. Vinga (Al): S. fragilis L. Sälls. Enst. Buskär!, Källö! Styrsö och Vargö (LAGER- HEIM och PALM) v. decipiens Hoffm. Styrsö (Lbg. VID. caprea Ja. FAlm: Ensto spars: caprea X cinerea; , Salls; Enst iBränno! caprea X repens. Sälls. Enst. Känsö!. cinerea =; CAM Mått S. aurita L. Flerst. Spars.—måttl. Asperö!, Brännö!, Känsö!, Sjumans- holmen!, Styrsö!, Vinga!, Vrångö!l. S. auruo XX -capreda walls: "Ens! Brännot S. aurita X cinerea. Sälls. Köpstadsö (WINSLOW i h. G'!). S. aurita X depressa. »Göteborgs Skärgård» (Lbg. VIL = S.: aurita L.v. sublivida Laest.). S. aurita X repens. Sälls. Köpstadsö (Winslow I), Styrsö (Lbg. VI = SS. ambigua). S.. depressa 1: Sälls:: "Asperö (Ebg NID: Screpensmika Allm. Spars: Anm. Planterade förekomma flerst. S. viminalis L. och S. caprea X viminalis. | Myrica Gale L. Flerst. Mängdv. Brännö!, Känsö!, Köpstadsö!, Styrsö, Vrångöl. Corylus avellana L. Täml. allm. Måttl. Anm. Utplanterade förekomma flerst. å de större öarne Betula ver- rucosa Ehrh. och pubescens Ehrh. Möjligen äfven spontana å Brännö och Känsö. Alnus rotundifolia Mill. Flerst. Enst. Quercus robur L. Täml. allm. Mått. Q. sessiliflora Martyn. . Täml. allm. Mått. Ulmus scabra Mill. Sälls. Spars. Brännö!, Styrsö! Humulus. Eupulas EE: > Sälls: Enst. : Styrsö (F) Urliea wiwrens koola. Tar: U. dioiea E: Allm. =Talr. Rumex domesticus Hn. Allm. Mått. R. domesticus xX obtusifolius. Sälls. Enst. Donsöt. z 293 RTerispus I3- Allm; Måftl R. erispus X domesticus. Sälls. Enst. Känsöt. R. obtusifolius L. Sälls. Spars.—måttl. Donsö!, Känsö!, Styrsö! R. maritimus L. Sälls. och obeständig. Enst. Vargö!, Vrångö! R: Acetosa L: Allm: Måttl. R. Acetosella L. Allm. Måttl.—talr. Polygonum amphibium LL. Allm. Talr. f. aquaticum Reichard. Den vanligaste formen. f. tferrestre Reichard. Brännö!, Styrsö. P. tomentosum Schrank. Allm. Mått. PsNRersicariarIt.- Allm. "Mått: RARpunusktuds: Allm Paln P.: Hydropiper L. Allm. Talr. P. aviculare L. Allm. Måttl.—talr. RsARopEBab. (Sallst Mått Donsöt Vinga! P. dumetorum L. Tämligen allm. Talr. P. convolvulus L. Allm. Talr. iBetarmimartima: "EC. sSalls: och; obeständigEnst; Yttre vPistlarne:(F: HELGESSON!) Vargö!. Upptäcktes af förf. å den sistnämnda ön år 1907. (G. ANDERSSON, Om förekomsten af Beta maritima etc. Sv. Bot. Tidskr. 1907). Vid nytt besök å lokalen i maj följande år räknades nio individ. I oktober 1909 och augusti 1911 sågs däremot hvardera gången endast ett sterilt exemplar. Under 1910 påträffades emellertid af folkskollärare F.: HELGESSON i Göteborg B. maritima å ytterligare en lokal i Styrsö skärgård, nämligen å det större skäret af Yttertistlarne, det sydligaste och längst ut i hafsbandet belägna af alla småskären tillhörande Göte- borgs skärgård. Herr HELGESSON har i bref lämnat följande medde- iande rörande fyndet i fråga: »När jag den 10 aug. 1910 besökte Tist- larne fanns åtminstone ett 10-tal stjälkar. Från huru många individ dessa härledde sig, kom jag ej att undersöka. Hvad som genast slog mig var, att stjälkarne voro särdeles kraftiga. Längden på desamma uppskattar jag till 1.5 meter. Närmast stranden fanns grus, där ofvanför tångbädd. Beta växte ungefär 3 meter från vattenbrynet tillsammans med Atriplex litorale, Matricaria "maritima och Sueda maritima.» — Då jag i somras (1911) besökte Tistlarne, kunde tyvärr ej ett spår af Beta upptäckas. Den strandremsa, som det kunde vara fråga om, var af alldeles samma utseende som den, på hvilken Beta växer å Vargö, alltså af den i skärgården vanliga klapperstrandstypen, men då så täckt af bland annat meterhöga stånd af Aftriplex litorale, att det är mycket möj- ligt, att mindre exemplar af Beta kunnat undgå min uppmärksamhet. De lokaler, där Beta maritima hittills anträffats i Göteborgs skärgård, ligga under högvattensgränsen och växtens, som det synes, sporadiska förekomst torde också stå i närmaste sammanhang härmed och med olika års mer eller mindre talrika och långvariga stormar. Chenopodium murale L.. Sälls. Vargö (Lbg. ID. C. album L. Allm. Måttl.—talr. Na vinvde (L) Mög] "Elerst. Vv. glomerulosum (Rehb.) Hn. Flerst. 294 v. lanceolatum (Mäöhlenb.) Aschers. Brännö!, Styrsö (S.) v. subopulifolium Borb. Brännö. C. glaucum IL. - Sälls. Spars. Brännö!; Donsö (F-.), Vrångötl. C. rubrum L. Sälls. Talr.—mängdv. Donsö!, Styrsö vid Bratten och kustsanatoriet!. Atriplex Babingtonii Woods. Flerst., men obeständig. Måttl. Donsöt, Krokholmen!, Styrsö!, Vargö (F-.), Vinga! v. virescens Loge. - Doönsöt v. canescens Lindeb. . Krokholmen (Lbg. VIT, Vinga (Hn. Fl. Ed. II. A. latifolium Wg. Allm. Talr. v. microspermum W. & K. Brännö!. v. validum M. & K. Brännö!, Sjumansholmen!. v. triangulare (Willd.) Marss. Vrångö! v. venosum Marss. Lilla Förö!, Styrsö!, Vingal. A. prostratum Bouch. Flerst. Måttl. Donsö!, Galtö!, Styrsö! Vargö!l, Vinga!, Vrångö! A. hastatäam L. Wg. Sälls. Måttl.—talr: Brännö!, Styrsö! A. patulum LL. Allm: Måttl.—talr. v. ereetum Huds. Krokholmen!, Känsö!, Räfholmen!, Styrsö! v. angustifolium J. E. Sm. Känsö!, Vingal. v. sarcophyllum Neum. Brännö!, Styrsö! f. sub-Babingtonii Neum. Asperö. A:; litoraledt.s Allm: STalr: v. integrifolium Fenzl. Allm. v. rhyncothecum Fischer. Brännö!, Köpstadsö!, Styrsö! Vargö! v. serratum (Huds:) M. & K. Fillskär (W). Anm. Af de otaliga mellanformer, som öfverallt förekomma, där flera af arterna växa tillsammans, finnas i h. G. en del belagda med hy- bridnamn. Då jag emellertid anser det vanskligt att härvidlag åstad- komma en säker bestämning, ha de ej här upptagits. Salicornia europea L. Täml. allm. Talr. —mängdv. f. procumbens (Sm.). Galtö!, Stålholmen!, Styrsöl. f. pachystachia (Koch.). Brännö!, Galtö!, Vargö! f. pygmea (Palla). Brännö! Donsö!, Galtö!, Styrsö! Sueda maritima (L.) Dum. Täml. allm. Enst.—mängdv. f. prostrata Mort. Den vanligaste formen. Salsola Kali L. Täml. sälls. och obeständig. Spars. Donsö (F.), Känsöl!, Styrsö (F.) Vargö!, Vrångö!, Vinga (O. LANDEGREN i h. G') Montia fontana L ”lamprosperma Cham. Täml. sälls. Måttl.—talr. Brännö!, Buskär (S.;), Räfholmen!, Vinga södra inholmel. f. boreo-rivularis Lindb. fil. Brännö! Stellaria media (L.) Cyrill. Allm. Mängdyv. S. rHoloestiea "EN Salls.> "Styrso.(EV): S. uliginosa Murr. Sälls. -Talr. Brännö!, Styrsö! SS. graminea IL." Allm. Dal S. crassifolia Ehrh. v: brevifolia (Rafn.) Fr. Täml. allm. Talr: Cerastium vulgare C. Hn. Allm. Mått. f. glandulosum (Boenn.) Murb: Den vanligaste formen på yttre skären. 200 C. tetrandrum Curt. Allm. å de yttersta småskären; ej sedd af förf. å de större öarne. Måttl. Buskär (Lbg. IV), Galtö (F.)) Knappen!, Känsö— Fjärskär!, Lökholmarne!, Tannskären!, Tistlarne!, Varö (Lbg. IV), Vingal, Vinga inholmar!. Anm. I Summa Vegetabilium p. 161 upptager E. FRIES (C. tetran- drum för Styrsö. Om Fries haft den äkta för ögonen torde dock vara ovisst, alldenstund han själf säger sig vara osäker på densamma, och att den liknar C. glutinosum. Att den af W. från Donsö omnämnda C. tetran- drum tillhör C. vulgare har hos Lbg. IV påvisats. CI gluiinosamn Er: :1SällsölDonsö (C:1G. HH: PHEDENIUSG hh oG-) C. semidecandrum L. Allm. Talr. Sagina nodosa (L.) Fenzl. Allm. Talr. v. glandulosa Boenn. Allm. bland hufvudformen. S. subulata (Sw. Presl. Allm. Talr. S. procumbens L. Allm. Talr. —mängdv. öm artuna &. Don. Tam all. halr. Anm. NE WS anföres för Donso S- eiiata "Eri Trotstaf torf gjorda upprepade efterforskningar å lämpliga lokaler å Donsö, har den ej kunnat anträffas. Ej heller har den veterligt i senare tid blifvit sedd af andra botanister. Herbarieexemplar osedda af förf. Torde tills- vidare böra utgå ur Styrsö-floran. Honkenya peploides (L.) Ehrh. Allm. Mängdv. Moehringia trinervia (L.) Clairv. Allm. Talr. Arenaria serpyllifolia L. Allm. Talr. f. viseida Lois. Allm. Spergula arvensis L. Allm. Mängdvyv. f. sativa Boenn. Flerst. S. vernalis Willd. Allm. Mått. S. rubra (L.) Dietr. Flerst; Måttl. Brännö! Kungsö! Känsö! Rifö!, Styrsö!, Vingal. v. radicans (Presl.). Styrsö. Sesame Presl Tam allm: falr: v. leiosperma (Kindb.). Flerst. S. marginata (DC) Murb. Allm. Spars.—måttl. v. denudata Ahlfv. Brännö!, Styrsö! Tannskären!, Varö!l. Scleranthus perennis L. Allm. Mängdv. S. annuus L. Allm. Mängdv. S. annuus X perennis. Styrsö. Viscaria vulgaris Boehl. Allm. Talr. f. pallens Ahlfy. Brännöl. Silene maritima With. Allm. Talr. Rsrapestris. ll. Allm. —Talr. SÄnutans LL. Sälls, -Donsö (EF) Anm. SS. dichotoma Ehrh. Tillfällig å Styrsö (C.: G. H. THEDENIUS!). Lychnis flos cuculi L. Allm. Måttl. Melandrium noctifltorum (L.) Fr. Sälls. Talr. Brännö!, Styrsö (S.). Un- der senare åren inkommen och synes nu sprida sig. M. album (Mill.) Garcke. Allm. . Måttl. 296 Dianthus 'Armeria "IL. "> Sälls. - Spars: Köpstadsö (SZ; CC 0GC H> THE- DENIUS YR OG): D. deltoides L. Allm. Måttl. v. glaucus (L.) Ser. Tannskären (S.) Nymphea alba L. Flerst. Måttl.—talr: Asperö!, Brännö! Donsö!, Galtö!, Krokholmen!, Kungsö!, Köpstadsö!. Caltha palustris L. Allm. Måttl. Trollius europeus L. Sälls. Spars. Brännö! Donsö!, Vrångö! Anm. AÅquilegia vulgaris L. förekommer förvildad å Känsöl!. Anemone Hepatica L. ”Täml. allm. å de större öarne. Spars. f. hirta J. Holmboe. Brännö! f. alba (Mill.) Guärke. Styrsö (S) A. nemorosa L. Allm. Mängdv. f. purpurea Gray. Brännö!, Känsö!. Myosorus minimus L. Sälls. Talr. Brännö!, Köpstadsö (Winslow ih. G.!), Vingal. Ranunculus Flammula L. Allm. Mängdv. R. sceleratus. LL: Flerst. Spars. auricomus L. Allm. Talr. Gers LT Allntsrbalr: repens L. Allm. Måttl.—talr. polyanthemus L. Sälls. Måttl. Brännö! Köpstadsö (F.), Styrsö (S.) . bulbosus LT. HFlerst. - Måttl. Brännö! Köpstadsö (FE)! Styrsö: (E.)! Vinga (F.), Vrångöl. RR Friearia 0 Allm: ” Talr— mangdy: R. paucistamineus Tausch. Allm. Talr.—mängdv. v. divaricatus Schrank. Den allmänna formen. v. diversifolius Schrank. Vrångö (Lbg. i h. G!) Thalietrum flavum L. Sälls. Talr. Köpstadsö!. Chelidonium majus IL. Salls: Talr” Styrsot Papaver dubium L. Sälls. Vrångö (S.) Pr Argemone 1; Salls: ”Köpstadsorm(EN: Corydalis intermedia (L.) P- M. E.” Saälls: Känsör(E): Fumaria officinalis L. Flerst. Måttl.—talr. Asperö!, Donsö!, Styrsö!, Tannskären!, Vingal. Subularia aquatica L. Flerst. Spars. Brännö! 'Donsö! Styrsör (F) Vargö (F.), Vinga inholmar!. Teesdalia nudicaulis (L.) R. Br. ”Täml. allm. Talr: Lepidium ruderale LTL. Allm. Talr. —mängdv. Thlaspi arvense L. Allm. Talr. Cochlearia officinalis LL. Allm. Måttl. C. danica L. Täml. allm. Spars.— mått. Alliaria officinalis Andrz. Flerst. Måttl. Brännö!, Buskär! Köpstadsöt, Styrsö!, Vrångö!, Vingal. Sisymbrium officinale (L.) Scop. Allm. Mått. v. lejocarpum DC. Bland hufyudformen. S. Sophia L. HFlerst. Måttl. Asperö! Brännö!, Donsö!, Styrsö!, Vrångö! Cakile maritima Scop. Allm. Mått. FN NI f, latifolia Desf.; Styrsö (S'), Vargö! Stnapisi arvensis, E:. Allm. | Talr-mängdv: Anm. SS. alba L. förekom 1907 talr. på västra stranden af Vargöl. Diplotaxis tenuifolia (L.) DC. togs 1893 på Styrsö af V. JOHANSSON (F-); 3rassica campestris L. iakttogs 1909 å ruderatplats å Styrsö! samt Ra- phanus Raphanistrum L. 1907 i åkrar å Brännö! Samtliga tillfälliga. Crambe maritima L. ”Täml. allm. Enst.—spars. Barbarea lyrata (Gilib.) Aschers. Allm. Talr. Nasturtium palustre (Leyss.) DC. Flerst. Måttl. Asperö!, Brännöt, Donsö!, Känsö!, Vargö! Vrångöl. Cardamine pratensis L. Allm. Talr. f. speciosa Hn. Brännö. C. impatiens L. Sälls. Brännö (F'), Styrsö (S.) CfERirsauto RA skam rallm.. Dalr: Dentaria bulbifera IL. Sälls: Vinga, (ED Capsella bursa pastoris (L.) Medik. Allm. Mängdv. f. lyrata Laest. och f. pinnatifida Sehlecht. förekomma bland hufvud- formen. Draba verna L. Allm. Mängdv. Stenophragma thalianum (L.) Cel. Allm. Talr. Turritis glabra L. - Sälls. Spars: Asperö! Brännö! Arabis hirsuta (L.) Scop. Täml. allm. Måttl—talr. Erysimum cheiranthoides L. Sälls. Spars. Brännö!, Styrsöl. E. hieraciifolium L. Allm. å de yttre skären, sällsyntare å de större arne: Mått. f. stricta (Fl. de Weth.). Den vanliga formen. Alyssum ecalycinum IL. Sälls; Styrsö: vid Bratten (F. 1896; N. A. JO- LANSSON 97 15 BoG:): Berteroa incana (L.) DC. Sälls. Talr. Styrsö vid Bratten! Drosera rotundifolia L. Allm. Mängdv. f. fureata Lilja. Allm. bland hufvudformen. Sedum maximum (L.) Suter. Allm. Talr. Semanoum. 2 Flam alm; Talr: Skalbum. Tamiallm. CMåttl: S. anglicum Huds. Täml. sälls. Talr. —mängdv. Donsö å Silludden!, Stora och Lilla Förö!, Stora Måskullen!. Styrsö vid Bratten (W-)', Vinga inholmar!. / dere vlk.. Allm: Talr. Bulliarda aquatica DC. Täml. allm. Talr.—mängdv. Saxifraga granulata 1. Allm. Talr. Ribes nigrum L. Vrångö (Lbg. VI). Förvildad? R. rubrum L.; Lam. v. pubescens Sw. Täml. allm., särskildt å yttre skären. Spars.—måttl. Cotoneaster integerrima Medik. Flerst. Enst. Brännö!, Donsö!, Köp- stadsö: (F.), Styrsö!, Vrångö!l. nigra (Ehbrh.) Wahlb. Donsö (W.) Anm KL Rn El red 2: angifves fi lutea (INYg:) för Donpso:rwIorde endast bero på felskrifning och afse "nigra. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 20 298 PyruskmMalus/k Tam ballm inst v. mitis Wallr. Brännö! Känsö (Lbg. ID! PP. communis Es "Sälls: ”Enst Brännö! Känsöt Kallör Sorbus suecica (L.) Krok. Sälls. Enst. Brännö!, Känsötl. S. Aucuparia L. Allm. Enst.—spars. Mespilus oxyacantha (L.) All. Allm. Spars.—måttl. M. calycina Peterm. Brännö!, Styrsö!. Antagligen flerst. M. monogyna (Jacq.) Willd. Allm. Spars.—måttl. Rubus ideus L. Allm. Mått. v. maritimus Arrh. Allm. R. plicatus Whe. Allm. Måttl.—talr. v. silvaticus F. Aresch. Brännö! FölongipeholataskEAseh. caeriBlerst R. thyrsanthus Focke. Sälls. Donsö (F>) R. corylifolius Arrh. v. eriocarpus (Wahlb.) Neum. Sälls. Spars. Brännö!, Köpstadsö (Sz II = R. corylifolius "maximus; Lbg. VIII = R. Lagerbergii Lindeb.)', Vingal.. R. nitens Lindeb. Sälls. Köpstadsö (J. E. PALMÉR!). R. rosanthus Lindeb. Antagligen flerst. Spars. v. lejocarpus Lindeb. Brännö (F-.)', Köpstadsö (F.), Styrsö!, Vingal. v. cordatus EF. Aresch. Vinga inholmar (Ebg MIINE-URröostflörus Feriocarpus). R. cyclophyllus Lindeb. Sälls. Brännö (F'.). R. Wahlbergii Arrh. Sälls. Brännö (F.), Donsö (F-)! RR. acauminatus! Tindeb. Flersti Spars.— matt fö BrannortSerstin ER corylifolius ”nemoralis)!, Donsö!, Köpstadsö (F.), Styrsö! Vrångö!, Vingal. FYSNG0e STuS ESEPA Im EES Paste OA EES f. paniculatus Lge. Varö och Vinga (Hn. FI. Ed. 2). R. cesius X ideas. Sälls. Vinga (F.! Ett större snår utbredande sig öfver cirka 10 kvm: yta. Tillhör X- Ssubideusi Neum bb daenoms Neum. R. saxatilis LL. Sälls: Måttl.—talr. Lökholmarne!, Styrsö! Varöl. Fragaria vesca L. Allm. Måttl.—talr. FN vindis Duck Salst Tornoc(W) Ivans an (ER): Potentilla argentea L. Allm. Måttl.—talr. P. erecta (L.) Hampe. Allm. . Måttl. P. anserina L. Allm. Måttl.—talr. f. sericea Hayne. Flerst. fDirIdiS IK OCh SNES Tyrso rn (SsEbanG): Comarum palustre L. Allm. Måttl.—talr. Geum urbanum L. Allm. Mått. GA rivalen Amiral G. rivale X urbanum. Sälls. Spars. Brännö!, Danmarks Lilja (W. = G. hirtum), Vinga (Hn. FL Ed. 8 = G. intermedium), Vinga norra inholme (F.), på en holme vid Vinga (Lbg II = G. intermedium). De två senare lokalerna antagligen identiska. Filipendula Ulmaria (L.) Maxim. Allm. Måttl.—talr. FF. hexapetala Gilib: Sälls. Spars. Brännö! 200 Alehemilla pubescens Lam. Täml. allm. Mättl. A. minor Huds. Sälls. Spars. Brännö!, Styrsö (F-). A. pastoralis Bus. Flerst. Måttl. Brännö! Känsö!, Källö!, Köpstadsö (F.), Styrsö (F.). A. acutangula Bus. Sälls. Måttl. Brännö!, Känsöl. ÅA. micans Bus. Sälls. Spars. Känsö!l. A. suberenata Bus. Sälls. Måttl. Känsö!. Agrimonia Eupatoria EL. Täml. allm. Mättl. A. odorata Mill. Sälls. Spars. Brännö (Lbg. I; F.), Köpstadsö!l. Rosa canmmne Et. > Allm; Enst- mått anacolodonta Mts. mnser. Styrsö (grund- o. perf.- MATSSON & PAL- MÉR). tstimulatidens Mts. mnsecr. Vv. melanopsis Mts. mnscr. (grund-, sub-, per- o. superf.- MATSSON & PALMÉR). v. angustidens Mts. mnser. Brännö (superf.- MATSSON). v. acutelliformis Mts. mnser. Brännö (superf.- MATSSON). +pseudo-cladoleia Mts. (= cladoleia Winsl.. non Rip.). Brännö (perf.- WINSLOW; superf.- MATSSON). treteceta Mts. mnser. Brännö (perf.- MATSSON), Styrsö (per- o. superf.- MATSSON & PALMÉR). =petectula Mts. mnsecr. Styrsö (perf.- MATSSON & PALMÉR). sqataloneura Mts. mnser. Brännö (perf.- MATSSON). "nudatella Mts. mnser. Brännö (grund-, sub-, per- o. pref.- MATS- SON). abstricta Mts. mnser. Styrsö (superf.- MATSSON & PALMÉR), Brännö (perf.- MATSSON). Felatocena Mts. mnser. Köpstadsö (perf.- WINSLOW). tstenotoma Mts. mnscr. Styrsö (grund-, subf.-, per- 0. superf.- MATS- SON & PALMÉR; pref.- WINSLOW), Brännö (pref.- WINSLOW). trubelliftora Bip. Brännö (perf.- MATSSON). "argophylla Mts. mnser. Styrsö (subf.- MATSSON & PALMÉR). v. demutilascens Mts. mnser. Brännö (grundf.- MATSSON). R. dumetorum Thuill. Flerst. Enst. topacescens Mts. mnsecr. f. extracta Mts. Brännö (perf. J. A. GABRIELS- SON). tattractidens Mts. mnser. Brännö (subf.- MATSSON). Anm. Under namn af R. platyphylla Bau har J. A. GABRIELSSON utdelat en 1887 på Brännö tagen form, som gifver intryck af att vara R. dumetorum ”attractidens X R. canina ”nudatella. Fåfängt eftersökt af MATSSON. tcompacta Winsl. in herb. Styrsö (subf.- WINSLOW, GABRIELSSON, MATSSON & PALMÉR), Köpstadsö (subf.- SCHEUTZ). R. sclerophylla Schz. Styrsö (GABRIELSSON, MATSSON & PALMÉR), Köpstadsö (SCHEUTZ), Brännö SCHEUTZ, C. J. JOHANSSON, GABRIELSSON, MATSSON). R. glauca Vill. Allm. Enst.—spars. "saturella At. Donsö!. "kattegattensis At. Brännö! 300 >Palmeri A. & M. Brännö!, Vingal. "prolongata.A..& M. Brännö (grundf.- MATSSON) platyschista Mts. in sched. Källö! &Lindstroemii At. Brännö (WINSLOW enl. ALMQUIST). > Pineliensis At. Styrsö (grund-, sub- och perf.- PALMÉR). MATSSON & v.- pubescens Mts. mnser. Brännö (subf. endast en buske. MATS- SON). ”laciniosa A. & M. Brännö (pref.- SCHEUTZ, MATSSON)!. "Almquistii Mts. in litt Vrångö (PALMÉR enl. ALMQUIST), Brännö (H. LYBECK enl. ALMQUIST). zlabrosa Mts. in sched. Buskär (Lbg. enl. ALMQUIST). cinericia Mts. in sched. Brännö! R. glauciformis At. "Friesiana Leffl: Brännö! R. virens (Wg.) At. "limitata Mts. Brännö (perf.- MATSSON). T "acerbatula Mts. mnser. Brännö (superf.- MATSSON). Flinguatula Mts. mnser. Brännö (perf.- MATSSON). R. virentiformis At. ”crassifolia (Wallm.) v. ecerassatula Brännö (subf.- GABRIELSSON). Mts. mnsecr. R. tomentosa Sm. Vv. suberistata Schz. Brännö. (WINSLOW III; LEFF- LER): RR mollis Sm) Tant alm EnSst Vv. spinescens Christ. . Brännö (SCHEUTZ ID. Prunus spinosa L. Allm. Måttl.—talr. OnomsFarvenss FEKran fallna Medicago sativa L. Sälls. Köpstadsö (F.) M. lupulina TE. -Sälls. Spars: Vingal. Melilotus officinalis Lam. Sälls. å hafsstränder. Mått. Buskär!, Styrsö (F-). Trifolium procumbens L. Allm. Talr.—mängdyv. dubium Sibth. Allm. Mängdv. fragiferum 1: Allm. - Talr: Tepens ks FeAlmPalr. hybridum L. Allm. Mängdv. arvense L. Allm. Mått. pratense L. Allm. Mängdv. f. villosum Wahlb. Flerst. FT medan TN AA UU Talr: Anthyllis Vulneraria L. Allm. Talr. Ekskär vid v. maritima (Schweigg).. Förekommer mer eller mindre utpräglad å stränderna!. Lotus corniculatus L. Allm. Talr. f. 'erassifoltus "ET: Flerst: ä stränderna! Viera hirs ute (ÖIESNE: Gray: ” Tambrallnt Co far Vi detraspermanmEyrSehreb: omfamnar f. tenuifolia Fr. Takttagen å Långholmen! V. silvatica L. Täml. sälls. Måttl. Brännö!, Donsö!, Vrångör!. Warö (W-.), 301 Wälcassubiean EK) Salls: YVargor(Ebgrenl FE): Mälerd ect Allm: Dale mans dv: f. sericea Peterm. Allm. å stränderna. Vi pillosa Roth. Sälls: Spars. Styrsö! VätseptmmsE.: Allm. Talr: MiänsenftvanE: Tam vall Matt V. angustifolia (L.) Reichard. Täml. allm. Måttl. va Bobartunr (Horst) Koch" "Styrsö (Ebgtenl. FE). Vitlathyroides EL: Flerst: 'Talr: Lathyrus silvestris L. Täml. allm. Talr.—mängdv. v. platyphyllus Retz. Köpstadsö (Sz II). Styrsö (F.) Winga (W.) pi Reterophyllns ME: Sälls: Donsö: (CC: EEGENSTJERNA i b. Gi): L. maritimus (L) Bigel. Sälls. Spars. Danmarks Lilja (WW), Styrsö (Hn. F1. Ed. IL). På sistnämnda stället utgången, sedan lokalen förstörts genom kajanläggning. Jöstpratensis vig: Iam alm Måttl: f. villosus Fr. Den vanliga formen. L. montanus Bernh. Allm. Talr. Geranium molle L. Täml. allm. Mått. G. columbinum L. HFlerst. Måttl. Asperö! Brännö!, Köpstadsö!, Lök- holmarne!, Styrsö (S.). GErlneid an ESO Tamiallmt Mat: G. Robertianum L. Allm. Mått. FörmubricamerHorn.CHlerst: Erodium eteutarium (L:) EL Herit. — Sälls. - Spars. Källö! Vargöl. Oxalis Acetosella L. Allm. Talr.—mängdv. Radiola multiflora (Lam). Aschers. Allm. Talr.—mängdv. Linum catharticum L. Allm. Talr. Polygala vulgaris L. Allm. Måttl. De vanliga färgvariationerna före- komma. Anm. Mercurialis annua L. anmärkt å Styrsö (C.G. H. THEDENIUS!) samt å Vargö i trädgårdstäppor 1909!. Euphorbia palustris L. Tämligen allmän å stränderna. Måttl. EXfpeplustE Allm: Mängdv. EN ElelioscopranES TEAM: Pal: Callitriche stagnalis Scop. Sälls. Måttl. Brännö! Köpstadsö! C. verna Kätz. Allm. Mängdv. C. polymorpha Lönnr. Sälls. Talr. Styrsö C. hamulata Kätz. Täml. allm. Mängdyv. Empetrum nigrum L. Allm. Mängdv. Rhamnus cathartica LL. Täml. allm. Enst. BAT Rrangulenk I Allm: I Enst;-spars: Tilia cordata Mill. Täml. allm. å de större öarne. Måttl. Malva silvestris L. Sälls. Måttl.—talr: Donsö! Köpstadsö!, Styrsö. Mi: neglecta Wallr: - Sälls; Spars: Styrsö vid Tången! M. borealis Wallm. Flerst. Måttl.—talr. Hypericum montanum L. 'Sälls. Måttl. Brännö!, Vargö!, Vrångö (S.) H. quadrangulum L. Täml. allm. Måttl.—talr. 302 H' perforatum. 1. Allox.; Talr: Anm. Viola odorata L. förekommer förvildad å Brännö! och Känsö!. Viola palustris EL. Täml. allm. Talr. V. Riviniana Rehb. Allm. Måttl.—talr. VÄ carina, (15) ”Rehb i CAllm:; cfalr: v. crassifolia Grönv. Flerst. på sandiga stränder, t. ex. Brännö!, Donsö!, Vrångö! V. canina X Riviniana. Brännö! V.:- fricolor 1: Allm: Talr. f. typica Wittr. Allm; ff. versicolor Wittr. - Allm: V., arvensis: Murr. Allm. Talr. -Peplis: Portula TE. ”Täml. sälls: Talr.-—mängdv. Brånnott Kungsö!, Stora Förö!, Styrsö! Lythrum Salicaria L. Allm. Måttl.—talr. Epilobium hirsutum L. Sälls. Måttl. Brännö! Donsöt. E. montanum L: - Allm. - Måttl.—talr: E.: ,collinaäm Gmel: , Saälls. Talr: Styrsot E. roseum Schreb. Sälls. Måttl. Brännö! Donsöt!. FE, palustre 1: Tam. allm; Mått: Chamecenerium angustifolium (L.) Scop. Allm. Talr. Hippuris vulgaris IL. Flerst., särskildt å de mindre skären. Talr.— mängdv. Hedera Helix L. Täml sälls: Spars. Brännö!, Känsö! Styrsö! Sy- nes blomma rikligt alla år. Hydrocotyle vulgaris L. Täml. allm. Mängdv. Eryngium maritimum L. Sälls. Måttl. Donsö (SERNANDER)!, Vrångö!. Anthriscus silvestris (L.) Hoffm. Allm. Talr. Torilis Anthriscus (L.) C. C. Gmel. Flerst. Spars. Brännö! Fillskär (W.), Köpstadsö!, Vargö!, Vinga (W-.) Anm. Coriandrum sativum IL. Tillfälligt anträffad talrikt å hafs- stranden vid Halsvik å Styrsö (S.) Conium maculatum IL. Flerst. Spars.—måttl. Krokholmen!, Stålhol- men (F), Tistlarne!; Vargö!, Vinga (W). Vrångö (S) Carum; Garpi TEAM. Tal Pimpinella Saxifraga L. Allm. Mått. f. dissecta (M. B.) Spreng. Allm. Vv: nigra (NYIld)SEFlenst. Aegopodium podagraria L. Allm. Talr. Aethusa Cynapium L. Allm. Mått. Selinum carvifolia L. Flerst. Spars. Ligusticum scoticum L. Flerst. Spars. Brännö!, Donsö (W>), Dynhol- men!, Känsö!, Styrsö (S.), Tistlarne!, Vinga (W-) Angelica silvestris L. ”Täml. allm. Måttl. A. litoralis Fr. Allm. Måttl Peucedanum palustre (L.) Moench. Täml. allm.. Måttl. Anm. Pastinaca sativa L. anmärkt å Donsö!. Förvildad? Heracleum sibiricum L. Täml. allm. Spars. Daucus Carota L. Sälls. -Måttl. Styrsö! 303 Cornus suecica L. Allm. Talr.—mängdv. Vaccinium vitis idea LE. Sälls. Måttl. Brännö!, Känsö!, Vargöl. Vi OXxycoccus” L.. Flerst. Måttl—mängdyv. V. uliginosum L. Allm. Mått. VärMgrolast ES Alm. Tar mangdv. Calluna vulgaris L. Allm. Massvyv. Erica Tetralix L. Flerst. Talr. På Knarrholmen förekommer den nästan uteslutande med hvita blommor!. Prunuta, veris. LL. Allm. Talr. Lysimachia vulgaris LL. Allm. Måttl Naumburgia thyrsiflora (L.) Rehb. Sälls. Spars. Vargö! Trientalis europea L. Allm. Talr. Glaux maritima L. Allm. Talr. —mängdv. Anagallis arvensis L. Flerst. på hafsstränderna. Måttl.—talr. Centunculus minimus LE. Täml. allm. Måttl.—talr. Limonium vulgare Mill. v. hallandieum (Neum.) Salm. Sälls. Måttl. Sjumansholmen (S.1, Vrångö!l. LE. humile Mill: Flerst. Spars.—talr. Brännö! Donsö (W.), Köpstadsöt, Känsö (Lbg. D!, Lilla Känsö (A.)', Krokholmen!, Tistlarne!, Vrångö! Vv. nanum Neum. Donsöt. L. humile X vulgare v. hallandicum. Vrångöl. ÅA en gräsbevuxen fläck mellan några strandklippor anträffades L. hu- mile och L. vulgare v. hallandicum växande tillsammans samt dessutom en tydlig mellanform, som jag misstänkte vara hybrid mellan de båda arterna. Till rektor NEUMAN, som i ett par uppsatser (Statice scanica v. hallandica och Om Statice bahusiensis Fr. 8 danica Drej.) i Bot: Not. 1897 behandlat hithörande former, sändes en del exemplar af alla tre Vrångö-formerna och kom äfven rektor NEUMAN till den uppfattningen, att ifrågavarande mellanform vore att anse som hybrid, ehuru, som han anmärkte, pollenet var föga försämradt. Jag meddelar här nedan en jämförelse mellan de tre formerna från Vrångö, grundad på iakttagelser gjorda å ett 10-tal individ af hvardera formen. | L. vulgare v. hallandi- | L. humile X vulgare v. cum. hallandicum. L. humile. Stängel 20—40 em. hög; | Stängel 12—20 cm. hög; | Stängel 15—30 cm. hög; bladskaft längre än skif- | bladskaft kortare än | bladskaft än längre, än van, denna omkring 3 | skifvan(Gottskärsformen | kortare än skifvan, den- ggr så lång som bred | har enl. NEUMAN skaf- | na omkring dubbelt så (följande mått i mm. ha | ten längre än skifvan). | lång som bred (90 Xx 40, antecknats: 100 XX 30. | Denna något mer än en | 45 X 28,72 xx 35), blom- 30 Xx 25,63 X 20); blom- | och en half gång så | ställningens grenar ut- ställningens grenar ut- | lång som bred (60 X 35, | gående från öfre tredje- gående från eller något | 47 X 30,49 X 27); blom- | delen af stängeln, några ofvan midten afstängeln, | ställningens grenar ut- | längre aflägsnade, andra långt aflägsnade, långa, | gående från stängelns | närmare, deras knippe- deras knippebärande del | topp eller något nedom | bärande del 16—35 mm. 304 L. vulgare v. hallandi- | L. humile X vulgare v. . humile. . L E cum. | hallandicum. 30—55 mm. med 8—14 | denna, alla närsittande, | med 7—16 knippen, den knippen, den blomlösa | korta, deras knippebä- | blomlösa 4—8 mm.; hög- delen 6—15 mm.; hög- | rande del 10—22 mm. | bladens hinnkant sva- bladens hinnkant kraf- | med 7—14 knippen; den | gare röd eller nästan tigt röd; alla foderner- | blomlösa delen2—7 mm.; | hvit; fodernerver än alla ver starkt håriga; krona högbladens hinnkant | svagare håriga, än en 1 mm. öfverskjutande | hvit; af fodrets nerver | eller flera glatta; krona fodret. 2—3 glatta; krona DEDE IN nn öfverskju- " mm. öfverskjutande fod- | tande fodret. I ret (Gottskärsformen 1 | mm. öfverskjutande.) Som förut anmärkts synes pollenet hos mellanformen enligt såväl NEUMANS som mina undersökningar vara föga försämradt. Huru det förhåller sig med frukten, har jag ännu ej varit i tillfälle att undersöka. Vid mitt besök å lokalen i midten af augusti 1911 funnos inga mogna frukter hos någondera formen. Statice maritimum Mill. Allm. Talr.—mängdv. f. genuinum Marss. Allm. f. pubescens Marss. Täml. allm. f. glabrum Neum. Flerst. FEraxmustexcelstormEtT "Flerst:vEnst: Centaurion Erythrea Rafn. Allm. Måttl.—talr. v. minus Hn. Täml. allm. C. pulchellum (Sw.) Druce. ”Täml. allm. Mått. Gentiana balticea Murb. Allm. Mängdv. G. uliginosa Willd. Flerst. Spars.—måttl. Brännö!, Galtö!, Stålhol- men!, Styrsö (F.), Vrångö! Menyanthes trifoliata LL. Allm. Talr. Cuscuta europea LIL. v. halophyta (Fr.) Neum. Flerst. Talr. —mängdv. Brännö (Lbg D!, Buskär!, Källö!, Köpstadsö!, Styrsö (S'), Tannskären!, Tist- larne!, Varö (W. = C. europea). Convolvulus arvensis L. Täml. allm. ”Talr. Calystegia sepium (L.) R. Br. Allm. Måttl.—talr. v. colorata (Lge). Styrsö vid Bravik! Cynoglossum officinale L. Sälls. Spars. Källö! Vargötl Asperugo procumbens L. Allm. Talr. Lycopsis arvensis L. Sälls. Spars. Styrsö!, Vrångö! Myosotis cespitosa C. F. Schultz. Allm. Talr.—mängdv. Anm. MM. silvatica Hoffm. förekommer förvildad å Brännö och Donsö!l. M. arvensis (L.) Hill: Allm. Talr. M. collina Hoffm. Täml. allm. Talr. Anm. Mertensia maritima (L.) S.'F. Gray fanns enligt A. I på 1830 talet å Donsö. Under senare tid förgäfves eftersökt af förf. och andra. Bör tillsvidare utgå ur Styrsöfloran. 305 Lithospermum arvense L. Sälls. Styrsö (F.) Ajuga reptans L. Sälls. Måttl. Styrsö vid Bratten (M. V. DUBEN). A. pyramidalis L. Allm. Måttl. ÅA. pyramidalis X reptans. Sälls. Spars: Styrsö vid Bratten! Scutellaria galericulata EL. Allm. Måttl. Glechoma hederacea L. Sälls. Talr. Brännö!, Känsö!, Styrsö! Prunella vulgaris L. Allm. Talr. Galeopsis Tetrahit LL. Täml. allm. Mått. G. bifida Boenn. Allm. Talr. Lamium album L. Täml. allm. Talr. fp iarpuremm 5: > Allm: -Talr- mäångdv. hybridum Vill. Asperö. ävrmnfermednun VETT Flerst: OMäåttlo CAsSperotitBrännöt. Doönsoi (F-) Styrsö (FE). EX amplexicaule EL: Täml. allm. Måttl. Leonurus Cardiaca L. Sälls: Spars. Brännö!, Styrsö! Stachys. palastris: LwElerst:. Talr: Clinopodium vulgare L. Allm. Mått. f. capitata Neum. Bland hufvudformen. Lycopus europe&us L. Allm. Talr. Mentha aqualica L., Fr. Sälls. Måttl. Brännö! Köpstadsö! Styrsö. M. aquatica X arvensis. Flerst. Måttl.—talr. f. subaquatica Neum. Donsö!, Galtö!, Känsö!, Köpstadsö!, Styrsö. f. subarvensis Neum. Brännö!, Stora Förö!, Styrsö!, Vargötl. f. aqualicifolia Neum. Brännö. Mirarvensis I3X- Allm; — Måttl.— talr: M. austriaca Jacq. Sälls. Talr. Vrångötl. M. lapponica Wyg. "parietariefolia Becker. Sälls. Spars. Brännö! Anm. Hos Lbg I uppgifves M. genlilis L. för Vargö. Af exemplar befintliga i h. G. framgår emellertid, att Vargöformen tillhör hybriden aquatica X arvensis. Hyoscyamus niger L. Sälls. Måttl. Styrsö! Vrångöl. Solanum Dulcamara LE. Allm. Måttl. f. marinum Bab. Flerst. S. nigrum LL. Allm: Måttl. Anm. Lycium barbarum L. förekommer förvildad å Styrsö (F.) Verbascum Thapsus L. Sälls. Enst.—spars. Brännö!, Rifö!, Styrsö! Linaria vulgaris Mill. Allm. Talr. Scrophularia nodosa L. Flerst. Mått. Limosella aquatica L. Flerst. Måttl.—talr. f. tenuifolia Hoffm. Kungsö!. Veronica: longifolia L. Sälls. Måttl. Vinga (W.). V. serpyllifolia LL. Allm. Måttl. Vänoirben sis; vv Allm: Talr. V. scutellata L.: Flerst. Måttl. f. villosa Schum. Styrsö (S.) VI Chamedrys L. Allm. Tålr. V. officinalis LL. Allm. Måtil. 306 Viragrestis EST Tam alm Mattl tal Melampyrum pratense L. Allm. Talr. Euphrasia stricta Host. ”Täml. allm. Talr. E. brevipila Burn. & Gremli. Täml. allm. Talr. f. eglandulosa Lindb. fil. Brännö! E. tenuis (Brenn.) Wettst. Allm. Mängdv. BE curtaWErtfamfalmst bal: f. litoralis Ahblfv. Flerst. E. gracilis Fr. Flerst. Måttl.—talr. Brännö! Donsö (F.), Köpstadsö (EN), Styrsö (FF), Kansol. E. montana Jord. Sälls. Talr. 'Brännö! Står enl AHUEFVENGREN nära E. Rostkowiana Hayne. Odontites simplex (Hn.) Krok. Allm. Mängdv. Rhinanthus major Ehrh. Allm. Talr. Ruminor. Bbhrh hamn INT f. vitltulatus Greml. Den vanliga formen. Pedicularis palustris L. Allm. Mått. Pirsilvatiee IL. 4 Tam! Allm Mat Pinguicula vulgaris L. Allm. Talr. Utricularia vulgaris L. Flerst. Mängdv. U. intermedia Hayne. Sälls. Talr. Galtö!. U. minor L. Flerst. Mängdv. Plantago major L. Allm. f. scopulorum Fr. och f. asiatica L. på stränderna. Pmedia L. Sälls: Spars. Brännö Styrsöc(Ej P. lanceolata L. Allm. Mängdv. f. graminifolia Wahlb. Donsö (W.) P. maritima L. Allm. Mängdv. f. serpentina Retz. Donsö (W.) f. dentata (Roth.). Brännö!, Donsö (W.) Styrsö! fF gentlspETt ttblerst: P. Coronopus L. Täml. allm. Mängdv. f. integrata Godr. Donsö (A ID), Galtö!. Vargö (S.) Litorella unifltora (L.) Aschers. Sälls. Mängdv. Kungsöt. Galium Aparine L. Allm. Talr. f. marinum Fr. Allm. vid stränderna. &Vaillantii DC. Flerst. G. uliginosum L. Sälls. Måttl. Brännö!, Galtö! G. palustre L. Allm. Talr.—mängdv. G. boreale. 1 CAM: kal: f. litorale K. Joh. Donsö!. G.. verum CE Am, lalr föliföralevBrebimElerst: G. Mollugo L. Allm. Mått. G. Mollugo X verum. Flerst. Spars. Brustholmen (W.), Brännöt, Donsö (W-), Fillskär (V. DÖBEN), Styrsö (W.,' Vv. DUBEN)! Varö (W)., Vargö (F-)!, Vinga (F'). 307 Anm. Sherardia arvensis IL. anträffad å Brännö, dit den inkommit med gräsfrö. Sambucus nigra L. Sälls. Enst. Känsöt! Viburnum Opulus L. Täml. allm. Enst.—spars. Lonicera Perielymenum LL. Allm. Mått. Valerianella olitoria (L.) Pol. Täml. allm. Måttl. Valeriana officinalis LL. Allm. Mått. f. tenuifolia Vahl. Brännö. f. verticillata A. Blytt. Styrsö ($S.). V. excelsa Poir. Täml. allm. Måttl. Succisa pratensis Moench. Allm. Talr. Knautia arvensis (L.) Coult. Sälls. Spars. Donsö!, Köpstadsö!, Lök- holmarnel. Campanula Trachelium L. Täml. sälls. Måttl. Asperö! Brännö, Donsö!, Styrsöt. C. rotundifolia LL, Allm. Måttl. G: persicifolia "L.- > Sälls: Måttl. Brännö! Varöt Jasione montana L. Täml. allm. Måttl. Vv. litoralis Fr. Den. vanligaste formen. Eupatorium cannabinum L. Flerst. Måttl. Brännö!, Styrsö (F.), Stål- holmen!, Tannskären!, Vinga (W.), Vinga norra inholmel!. Solidago virgaurea L. Allm. Talr. v. litoralis Fr: Flersti på stränderna. Anm. Bellis perennis L. är anträffad i åkrar å Vrångö samti Känsö park!. Hit utkommen från närliggande trädgårdar. Dessutom å den obebodda Galtö å betesmark. Aster tripolium L. Allm. Måttl. f. discoideus Neum =: Vargöl. Erigeron acris 13 Allm) Måttl f. dissolutus An. Flerst. Filago montana L. DC. Sälls. Måttl.—talr. Donsö (F-.)!', Galtö samt å en holme utanför Galtö!, Vrångö. Antennaria dioica (L.) Gaertn. Allm. Talr. f. corymbosa Hn. Bland hufvudformen. Gnaphalium uliginosum L. Allm. Talr. Bidens tripartitus L. Allm. Talr. v. integer C. Koch f. pumila Retz. Anmärkt å Stälholmen!. Anm. Anthemis tinctoria L. har tillfälligt påträffats å Styrsö (F-). Achillea Ptarmica L. Allm. Talr. IAS "Millefoliupm vEX" Allm. = Talr: v. sudetica Opiz. Vingal. Matricaria inodora L. Allm. Talr. "maritima L. Allm. Talr. f. Raji Neum. Allm. f. recentiorum Neum. Flerst. M.: Chamomilla L. Täml. allm. Talr. Chrysanthemum Leucanthemum L. Allm. Talr.—mängdy. Tanacetum vulgare L. Allm. Mått. 308 Artemisia Absinthium L. Flerst. Måttl. AC vulgaris: Allm: = Tar; v. coarctata (J. H. af Fors.). Anmärkt för Danmarks Lilja (W.). ÅA. maritima L. Saälls. Måttl. Krokholmen (Lbg VII), Styrsöt Tist- larne!. Vinga (W-)!. Tussilago Farfara L. Allm. Måttl.—talr. Arnica montana L. Flerst. Spars. Senecio. vulgaris L. Allm. Talr. f. litoralis Mort. Flerst. S. sivaleus E- ”Elerst Måttl S. viscosus: L. ”Täml: allm. Mått. Anm. SS. saracenicus L. förekommer å ruderatplatser å Känsö!. Ut- kommen frän trädgärd. Carlina vulgaris L. Allm. Mått. Arctium minus Schkuhr. Allm. Mått. v. majusculum Hn. Flerst. Anm. AA. nemorosum Lej. uppgifves hos Sz II förekomma å Brännö. Torde emellertid ej nu finnas där. Cirsium lanceolatum (L.) Scop. Allm. Måttl. (5 palastre UM) Scop. Allm: Fi Talr GC arvense-(IL.-)ISeop., Allm.» DHalr: v. horridum Wimm. & Grab. Flerst. Centaurea Scabiosa L. Sälls. Spars. Asperö! Donsö!, Styrsö! C. Jacea L.: Allm. Talr—mängdv. f. humilis Schrank. Allm. Lapsana communis L. Allm. Talr. Hypocheris maculata L. Allm. Måttl. Hl radieata SE Tan ”allm. - Mått Leontodon autumnalis L. Allm. Talr.—mängdv. f. salinus Aspegr. Känsö!, Vinga (W-). Vv. coronopifolius Lge. Allm. Tragopogon pratensis L. Sälls. Måttl. Styrsö!, Tistlarne!. Scorzonera humilis L. Allm. Talr. v. angustifolia Horn. Bland hufvudformen. Taraxacum palustre (Ehrh.) Dahlst. Galtö! balticum Dahlst. Brännö!, Galtö! obliquum (Fr.) Dahlst. Flerst. platyglossum RBaunk. Galtö!. . dissimile Dahlst. Brännö! brachyglossum Dahlst. Vargö (H. C. KINDBERG enl. DAHLSTEDT). laetum Dahlst. Allm. "obscurans Dahlst. Allm. . lacistophyllum Dabhlst. Allm. . tenuilobum Dahlst. Galtö!. . rubicundum Dahlst. Brännö!, Lökholmarne!, Vrångö!l, . proximum Dahlst. Täml. allm. . fulvum Raunk. Brännö!, Vargö!, Vrångö! . prestans Lindb. fil. Asperö! Brännö!, Känsöt. Selkoel lem selöretunet emelie NANNA KH 4 NANA lör] NN RNE 309 . maculigerum Lindb. fil. "euryphyllum Dahlst. Brännö!, Styrsö! . tenebricans Dahlst. Allm. . laciniosum Dahlst. Flerst. . privum Dahlst. Brännö. . croceiflorum Dahlst. Vargö! . macrolobum Dahlst. Brännö!, Styrsö. . pachylobum Dahlst. Flerst. . amblycentrum Dahlst. Brännö. . hematopus Lindb. fil. Känsö!, Köpstadsö!, Vargö! dilatatum Lindb. fil. Brännö. longisquameum Lindb. fil. Täml. allm. sagittatum Dahlst. Asperö! Dahlstedtii Lindb. fil. Brännö. obliquilobum Dahlst. Flerst. tortisguameum Lindb. fil. Brännö! T. litorale Raunk. Täml. allm. å stränderna. Sonchus arvensis LD. Allm. Talr. v. laevipes Koch. Asperö!, Brännö (F-.), Vargö (F-.). Suoleraceusriks Alm; Mått: S- asper (1:.) Fill: Allm. Måttl. Lactuca muralis (L,) Gaertn. Sälls. Måttl. Brännö!, Vargöl. Crepis tecetorum L. Allm. Måttl.—talr. £: segetalis Roth. Flerst. Anm. C: capillaris (1L.)' Wallr. är iakttagen å Styrsö i trädgårdar 1908 samt å Brännö 1911! Hieracium macrolepideum Norrl. Brännö!, Styrsö! H. sabulosorum Dahlst. Flerst. HörPiosella (Col) FAM. Bör aurnemnlalamn:; DE Allm. H. latifrons Omang. Brännö!, Galtö!. H. lecanodes Omang. Vargöl. Hirnorvegiceum ET: okam > allm: H. ciliatum Almqu. Donsö!. H. basifolium (Fr.) Almqu. Flerst. Rvecteswunm ET. CBrtannö! H. vulgatiforme Dahlst. Brännö. SJs - vulgatum (Fr.) Almqu. Allm. umbellatum IL. Allm. v. dunense Reyn. Flerst. Tillägg: I sin senaste Rosa-afhandling Skandinaviska former af Rosa Af-zeliana Fr. sectio virens och virentiformis, Ark. för Bot. Bd. 11, n:r 11 anför S. ALMQUIST ytterligare ett antal Rosa-former från Styrsö socken. 310 FÖRTECKNING Å LITTERATUR, HVARI KÄRLVÄXTFLORAN I STYRSÖ SOCKEN BERÖRES. ALMQUIST, S., Skandinaviska former af Rosa glauca Vill. i Naturhistoriska Riksmuseum i Stockholm. Ark. för Bot. B. 10 n:r 3, 1910. ANDERSSON, GUNNAR, Om förekomsten af Beta maritima på Sveriges Vastkust. Sy. Bot Irdskr;! 1907; ARESCHOUG) JES (A-), (I), Flore Gothoburgensis. Lund 1836. —, —, (II), Anteckningar under en botanisk utfart i Bohusläns skärgård IS35EPhys” Sansk oTidskrY diss DAHLSTEDT, H., Västsvenska Taraxaca. ATKkI föruBOLeBSloRmDmEt sion V. DUBEN, M. W., Excursion i Bosuslän 1841. Bot. Not. 1843. CRÉPIN, FRANCOIS, Quelques considérations sur la distribution géografique des Rosa en Scandinavie. Bot. Not. 1894. HARTMAN, C. J., (Hn.), Handbok i Skandinaviens flora. Ed. 1—12. Sthlm. 1820—1889. FRIES, ELIAS, Summa Vegetabilium Scandinaviae. Upsala 1846. —, — E. TH., (F.), Några växtlokaler i Bohuslän och Göteborgstrakten. Bot. Not. 1911. LAGERHEIM, G., Verzeichnis von parasitiscehen Pilzen aus Södermanland und Bohuslän. Sv. Bot. Tidskr. 1909. —, — och PALM, BJÖRN, Zoocecidier från Bohuslän. Sv. Bot. Tidskr. 1908. LEFFLER, J. A., Bidrag till Sveriges västra kustprovinsers flora. Bot. Not. 1863. — — Öfversigt af den skandinaviska halföns anmärkningsvärdare Rosa former. Bot. Not. 1888. LINDBERG, H., Die nordischen Alchemilla vulgaris-Formen und ihre Ver- breitung. Helsingfors 1909. LINDEBERG, C. J., (Lbg.) (ID), Växtgeografiska anteckningar öfver Bohus- län. Bot. Not. 1852. —, —, (II), Fortsatta excursioner i Bohuslän åren 1852—1853: Bot. Not. 1834. =— —, (III), Nya skandinaviska växter. Bot. Not 1858: —, —, (IV), Novitiae Florae Scandinavicae I. Göteborg 1858. —, —, (V), Bohusläns foderväxter. Boh. Hush. Sällsk. Handl. 1862. —, — (VI), Bohusläns träd och buskväxter. Boh. Hush. Sällsk. Handl. 1863. —, — (VII), Hallands och Bohusläns fanerogamer och ormbunkar. Gö- teborg 1878. —, — (VIII), Bidrag till v. Sveriges och s. Norges Rubi corylifoli. Gö- teb. Musei Intend. Årsber. 1884. —, —, (IX), Studier öfver skandinaviska fanerogamer. Bot. Not. 1898. NEUMAN, L. M., och AHLFVENGREN, FR., Sveriges flora. Lund 1901. 311 SCHEUTZ, N. J. (Sz.), (I), Studier öfver de skandinaviska arterna af släg- tet Rosa. Växjö 1872. —, —, (II), Berättelse om en botanisk resa i Bohuslän 1879. Vet. Ak. Förh. 1880. SERNANDER, RB., Svenska Botaniska Föreningens excursioner sommaren 1908: Sv. Bot. Tidskr. 1909. WAHLBERG, P. F., (W.), Flora Gothoburgensis. Upsala 1820—24. WINSLOW, A. P., (ID), Göteborgstraktens Salix- och Rosaflora. Bot. Not. 1877. —, — UD, Några ord om de svenska arterna af sl. Armeria. Bot. Not. 1879. -, —, (III), Rosae scandinavicae. - Bot. Not. 1880. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 1912. BD 6, H. 2. SMÄRRE MEDDELANDEN Föreningens medlemmar uppmanas att till denna afdelning insända meddelanden om märkligare växtfynd o. dyl. Catillaria grossa (PERsS.) KoERB. i Jämtland. Då TH. M. FRIES Lichenographia scandinavica (1874) utkom, voro de nord- ligaste svenska fyndorterna för Catillaria grossa på dess normala substrat (löf- träds bark) Lidköping i Västergötland, Ammeberg i Närke och Vänge på Gotland. Med tvekan anfördes dessutom »Kubbo pr. Gefle» (med till- lägget »nonne locorum confusio! Från Östergötland och Södermanland var den vid denna tid ej känd. Däremot hade den insamlats i Jumkils socken i Uppland, men där »supra muscos saxorum umbrosorum». På liknande ståndort var den i Norge anträffad så långt norrut som på Hladehammaren nära Trondhjem. I »Norrlands lafvar» (1884) kunde P. J. HELLBOM konstatera, att lafven i fråga verkligen förekommer vid Kubbo. De af FRIES omnämnda exemplaren i STENHAMMARS herbarium äro från J. A. HARTMAN, som botaniserade i Gefletrakten: och HELLBOM hade nu erhållit arten från samma fyndort från ROB. INDEBETOU. I Östergötland (på Omberg) och i Södermanland (i Björkviks socken) har den senare anträffats af mig, å den senare fyndorten i så riklig mängd, att den kunnat utdelas i mina Lichenes suecici exsiccati (n. 39). Med stöd af då kända fyndorter uttalade jag 1909 [Svensk Bot. Tidskr., p. (83) den förmodan, att artens nordgräns i Sverige ungefär sammanfölle med ekens. Rätt öfverraskande var det under dessa förhållanden, när jag somma- ren 1910 anträffade denna laf i Jämtland och det så långt upp som vid det bekanta Ristafallet i Undersåkers socken. Den växte här tillsammans med Caloplaca aurantiaca (Lightf.) Th. Fr. och Lecidea elcochroma (Ach. Zz dolosa (Ach.) Th. Fr. nedtill på stammen och på lågt sittande grenar af granar. på sluttningen af den södra strandbrinken omedelbart nedan- för fallet. Dessa granar hållas under somrarna ständigt fuktade af »röken»> eller stänket från fallet; under vintern äro de, att döma efter fotografi från denna årstid, nedtill öfverdragna af en tjock isskorpa. Denna stånd- ortens egenartade beskaffenhet torde kunna förklara, att en laf med så 313 öfvervägande sydlig utbredning kunnat slå sig ned här. Atminstone i viss mån likartade yttre förhållanden som erbjuda ett effektivt skydd mot uttorkning och allt för stark temperatursänkning, finner den, då den slår sig ned på mossa på beskuggade klippblock, såsom fallet är i Jum- kil. Samma egenskaper hos ståndorten torde äfven betinga, att Caloplaca aurantiaca trifves här vid Ristafallet. Visserligen är den icke en så ut- prägladt sydlig laf som Calillaria grossa, men den är dock i Norrland rätt sällsynt och synes där hufvudsakligen uppträda på sten i fuktigt läge. Lecidea eleeochroma z dolosa är till sin geografiska utbredning föga känd. Den vid Ristafallet insamlade växten afviker genom mindre väl utvecklad bål och längre tid plana apothecier från de af G. WAHLENBERG insam- lade, af ACHARIUS beskrifna exemplaren och närmar sig något den i södra Sverige vanliga v. /flavicans (Ach.) Th. Fr. E.: WAINIO [Adjumenta ad Lichenogr. Lapp. fenn. atque Fenn. bor. II (1883), p- 95], som insamlat dolosa i samma trakt, hvarifrån de Wahlenbergska exemplaren härstamma (LOAd corticem et lignum abietis, ad truncum et ramulos, loco vere inun- dato prope templum in par. Sodankylä»), hänför den också som forma till Lecidea parasema Ach. [L. olivacea (Hoffm.) Mass.], hvilken hos honom sammanfaller med FRIES” Vv. flavicans. Äfven denna sist nämnda Lecidea-art växer åtminstone i regeln på bar- ken af löfträd. Här vid Ristafallet uppträdde sålunda på gran tre laf- arter, som längre söderut normalt välja ett annat substrat. Rörande Catillaria grossa har jag icke i litteraturen lyckats finna någon uppgift, att den förut anträffats på gran. Äfven ur denna synpunkt har Rista- fallsfyndet ett visst intresse och är att jämföra med t. ex. fyndet af Ba- cidia rosella (Pers.) De Not. på samma trädslag på Omberg. I föreliggande meddelande har jag följt nomenklaturen i FRIES Liche- nographia scandinavica. Catlillaria grossa uppträder emellertid i littera- turen under flera olika namn, hänförd till släktet Catillaria under tre, nämligen, förutom det här använda, C. premnea (Fr.) Koerb. (1855) och C. leucoplaca (DC) Th. Fr. (1861). Kombinationen C. grossa daterar sig från 1865 och har till auktor KOERBER (Parerga lichenol. p. 478), ej O. G. BLOMBERG (1867), såsom vanligen uppgifves. C. premnea har således åldern för sig. Den stöder sig på Lecidea premnea Fr. (1822), hvilken dock endast delvis hör hit; ACHARII L. premnea är, såsom redan fram- går af beskrifningen, en annan art, hörande till släktet Lecanactis. Då KOERBER lämnat en nöjaktig beskrifning, måste Calillaria premnea äga giltighet, äfven om FRIES ej kan citeras, därest något före nämnda år publiceradt artnamn ej finns. Och så synes verkligen ej vara förhällan- det. C. grossa stöder sig på Lecidea grossa Nyl. (1857); NYLANDER gräfde fram ett af PERSOON in herb. gifvet namn, hvilket naturligtvis ej kan undantränga ett två år förut i vederbörlig ordning publiceradt. C. leu- coplaca slutligen stöder sig på Lecidea leucoplaca DC. (1805), men som Th. M. FRIES senare påpekat, är DE CANDOLLES art en helt annan. E. FRIES” L. leucoplaca (1846) är ett »nomen nudum»> eller närmare att jäm- föra med ett »nomen in herb.», enär i Summa vegetab. Scand. endast hänvisas till Lichenes exsiccati (n. 26) och någon beskrifning ej lämnas. Hänförd till Catillaria synes mig arten sålunda rätteligen böra benämnas Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 21 314 C. premnea Koerb., eventuellt med Fr. inom parentes. Sistnämnda art- namn bringas också till användning af ÅA. L. SMITH i British Lichens 1911), men hon ger företräde åt släktnamnet Biatorina. Gust. O. Malme. Cnidium venosum vid Nynäs. Vid en utflykt från Nynäs sommaren 1905 påträffade jag i en bergs- skrefva på en ö, Stora Ramklöf, belägen öster om Bedarö en umbellat, som jag antog vara en form af Peucedanum palustre, men som vid när- mare undersökning befanns vara Cnidium venosum. Då växten dessför- innan icke anträffats i Södermanland annat än i Trosa-trakten — för öfrigt såvidt man hittills vet den nordligaste platsen för växtens förekomst i vårt land — har jag velat lämna meddelande om denna nya fyndort. Hj. Hafström. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. LOTEBDAO: SHE 22 IN MEMORIAM Joseph Dalton Hooker. 18 20 Tf L9 Med Sir J. D. HOOKER bortgick en af botanikens stormän, en man, hvilkens mer än tvenne mansåldrar famnande verksam- het varit af den art, att äfven i vår sven- ska tidskrift en kort minnesruna öfver honom förtjänar en plats. Sin kärlek till botaniken insöp HOOKER redan under barndomen, ty hans fader var den bekante Sir W. J. HOOKER. Han ägnade sig emellertid till en början åt medicinska studier, och nyss vorden M. D., kom han att såsom läkare medfölja Ross” antarktiska expedition under ären 1839 till 1843. Han hade därunder äfven till uppgift att göra botaniska samlingar, och denna resa blef bestämmande för hela hans lif — han visade sig genast vara född till naturforskare. Under åren 1844—47 utkom Flora antarctica, det för alla tider beståndande arbetet öfver de subantarktiska nejdernas flora, hvarmed han med ett slag grundlade och befäste sitt rykte. Ty det visade sig genast, att han ej var den ensidige samlaren och torre artfabrikanten, som endast en masse placerade ett »Hook. fil.» efter ett otal latinska namn — nej, hans arbeten äro så rika på mängder af växtgeografiska, biologiska och systematiska uppgifter, att man förundrad dröjer inför vidden af möta originella, ibland rent genialiska hans begåfning; här och där synpunkter, och intet kan vara mindre torrt än denna flora. Härtill kommer att dess nog 316 granna och utmärkt vackra afbildningar ännu i dag stå oöfverträf- fade. Vid 30 år såg HOOKER detta »standard work» fullbordadt, men innan han tillnärmelsevis slutfört bearbetningen af allt det nyzeländ- ska och tasmaniska materialet, grep reslusten honom ånyo. Åren 1847 —51 tillbragte ha nämligen på resor i Britiska Indien, och ingen torde ha lämnat ett större bidrag till kunskapen om dess växtvärld än han. Två somrar färdades han i de högsta och på den tiden mycket svårtill- gängliga delarne af Himalaya, genom okända områden och aldrig af européer begagnade bergspass framträngde han till Tibets gräns — äfven- tyr fattades icke, så var han bl. a. under flera veckor rajahns af Sikkim fånge och lär ej ha blifvit alltför väl behandlad. Redan i Indien bör- jade han bearbeta sina samlingar, där såg hans ståtliga Rhododendron- monografi dagen, och efter hemkomsten fortsattes detta arbete. Men snart återvände han till sin första kärlek. The botany of the Antarctic voyage utkom 1853—60 fullständig med Flora Nove Zelandice och Flora Tasmaniwm. Ar 1855 hade HOOKER utnämnts till biträdande direktör för Kew Gar- dens, och tio år senare efterträdde han sin fader, som sedan 1841 varit dess chef. Med sina vidsträckta förbindelser förde han denna underbara trädgård, under de 20 år han förestod densamma, hastigt framåt. Men ej ens hans maktpåliggande befattning hindrade honom att finna tid för nya resor. År 1871 finna vi honom i Marocko, där han besteg Atlas topp, och 1877 färdades han tillsammans med ASA GRAY tvärs öfver den nordamerikanska kontinenten. Ingen har väl sett mer af jordens flora än han. Men ej heller sitt hemland försummade han, därom vittnar »The students flora of the British Isles». Men ej nog härmed. Han tog sig nämligen det jättearbetet före att skrifva en »Flora of British India», som höll honom verksam i 25 år; han gjorde intet hastverk. Den utkom NET DEG STR Jag har redan nämnt HOOKERS systematiska blick. Hvem kunde bättre än han, som sett så ofantligt mycket, vara skickad att taga itu med det naturliga systemet, med större utsikter att åstadkomma något bestående? Tillsammans med sin berömde landsman G. BENTHAM skref han under åren 1862—83 Genera plantarum, ett mästerverk och en out- tömlig källa för alla tider. De sista åren ägnade han sig bl. a. åt studier öfver släktet Impatiens. Af största intresse är HOOKERS förhållande till DARWIN, med hvilken han alltifrån ungdomsåren var förenad genom vänskapens band. Han slukade korrekturen till DARWINS reseskildring och sof med dem under sin hufvudkudde — för att han, som han själf berättat, skulle kunna fortsätta läsningen, så snart han fick upp ögonen. Han var den förste, som fick se DARWINS utkast till Origin of species; det var redan 1844. : Han greps genast af de stora tankarna och blef jämte LYELL den, som förmådde DARWIN att framträda, just då denne fått vetskap om WALLACE'S ut- vecklingsteorier och i sin blygsamhet önskade draga sig tillbaka till för- mån för honom. Och sedermera, efter märkesåret 1859, blef han 'un- der de hetsiga anfallen en af DARWINS trofasta och talangfulla försvarare. HOOKER var icke blott en stor naturforskare, han var äfven en ädel personlighet. Och det förunnades honom att föra ett sällsynt lyckligt 317 lif] han fick arbeta under gynnsamma förhållanden, han såg sitt arbete erkändt och uppskattadt af hela den vetenskapliga världen. Otaliga ut- märkelser kommo honom till del, men de förmådde icke rubba hans jämvikt. Jag skall blott erinra om en: han blef vid Linnéfästen 1907 den förste innehafvaren af Svenska Vetenskapsakademiens Linnémedalj. Man kunde icke ha funnit någon värdigare. HOOKER hade den sällsynta lyckan att med nästan oförminskade kropps- och själskrafter uppnå en ovanligt hög ålder; ännu kort före sin död var han i arbete; det ofvan reproducerade porträttet är taget några månader före hans död. Då jag i juli 1906 sökte upp honom i hans hem »The Camp» i Sun- ningdale, hade han nyss fyllt 89 år. Mig föreföll han rent underbar — hans liflighet, hans minne, hans intresse, huru hans själ genom lifvet i Floras rike bevarat sin ungdomsfriskhet. Hur lycklig var han ej, då han fick bevittna den antarktiska forskningens renässans och de moderna expeditionernas triumfer! Han talade till sina aftågande landsmän i Lon- don, han reste åter dit för att hälsa dem välkomna hem. Det arbetet hade han varit med om att grundlägga, det var han och hans kamrater, som visat vägen. Aldrig glömmer jag, då vi tillsammans gingo omkring i den lilla bo- taniska trädgård han skapat kring sin "cottage. Där jag såg honom — en högrest, smärt och ännu fullkomligt oböjd gestalt — inramad i un- derliga Veronikor från Nya Zeland och jättestora Impatiens-arter från Asien, just demonstrerande sina ideer om det fylogenetiska sambandet mellan olika typer af Impatiens-blomman, blef han till en uppenbarelse från längesen svunna tider, JAMES ROSS reskamrat, DARWINS förtrogne, som stigit fram för att bära vittnesbörd om en storslagen epok i natur- forskningens historia. Ödet har fogat det så, att jag kommit att upptaga hans arbete inom en liten del af hans väldiga verksamhetsfält. Och den känsla jag därvid erfarit har, utom den helt naturliga af beundran, varit känslan af obe- tydlighet vid åsynen af hvad han, med sin tids begränsade resurser, lyckades uträtta. Carl Skottsberg. 318 Hampus von Post. + 15/53 1822, + '9/s 1911. Vid 88 års ålder afled i Upsala den 16 aug. 1911 en af naturvetenskapens märkesmän i vårt land, HAMPUS ADOLF VON POST. «Verksam som forskare och lärare på skilda naturvetenskapliga områden — botanik (växtgeografi, växtsjukdo- mar, svampar, fenologi, växternas va- riation), zoologi, agronomi, kemi, lig- ger hans förnämsta vetenskapliga be- tydelse utan tvifvel på geologiens och den vetenskapliga marklärans område. Hans studier öfver uppkomsten af gyttja, dy, torf och mylla, samman- fattade i arbetet Studier öfver nuti- dens koprogena jordbildningar (1862; öfversatt till tyskan af E.: RAMANN 1888) anses som grundläggande på sitt område. Genom sina under åren 1855 och 1856 utgifna afhandlingar: Om sandåsen vid Köping, Kort beskrif- ning om mellersta Sweriges jordmåner och Om kross-stensbäddar i Skedvi socken blef han dessutom en af istids- teoriens grundläggare. Af nedanstående förteckning på VON POSTS utgifna skrifter fram- går, hur ofantligt mångsidiga dennes naturvetenskapliga intressen voro, och ändock veta alla, som kände honom, att VON POST ej var den, som pu- blicerade något förhastadt eller i onödan. Härom vittna flera af honom efterlämnade arbeten i manuskript, nu tillhörande Vetenskapsakademien, däribland ett vidlyftigt Noxice plantarum, där alla de skador af parasiter och lägre djur, han iakttagit på vilda och odlade fanerogamer, äro utför- ligt beskrifna och afbildade; vidare 17 digra kvartvolymer färglagda svam- par, samt fenologiska iakttagelser under 70 år i oafbruten följd (1841— 1911). H. VON POSTS vetenskapliga gärning har blifvit utförligt behandlad i en minnesteckning af R. SERNANDER i Geol. Fören. förhandl. 1912 h. 1. Vi kunna ej bättre hedra minnet af denne minnesvärde svenske man, hvars hela lif var ägnadt åt gagnande arbete och en oegennyttig, själf- förgätande vetenskaplig forskning, än genom att här aftrycka ur nämnda minnesteckning den sympatiska personliga skildringen af VON POST, om- fattande dels hans lefnadsöden, dels en skildring från den tid, vi yngre bäst minnas honom, nämligen hans sista 20 är i Upsala. & 319 »HAMPUS ADOLF VON POST föddes den 15 december 1822 på Tisenhult i Östergötland. Hit hade hans far, som illa sårats i pommerska kriget, då med majors titel dragit sig tillbaka, tills han 1839 efter tidens sed soulagerades med postmästartjänsten i Köping. Ar 1838 ingick HAMPUS, följande släktens krigiska traditioner, som furir vid första lifgrenadierre- gementet, blef 1841 underlöjtnant vid västmanländingarna, hvarefter han som löjtnant begärde och 1852 erhöll afsked. Under sin militärtid ägnade han sig oaflåtligt åt naturvetenskapen, för hvilken han redan från sin tidigaste ungdom hade visat de otvetydigaste anlag. Åren 1839, 1840 och 1846 studerade han i Upsala, förnämligast botanik, geologi och kemi, i hvilket sistnämnda ämne han 1848 vidare utbildade sig på L. F. SVANBERGS laboratorium i Stockholm. Aren 1847 och 1849 reste han i Tyskland för att vinna insikt i glastillverkning och landtbruksläroverkens undervisning. Men större delen af den tid, som den ej alltför pressande militärtjänsten lämnade öfrig, tillbrakte han dels hemma i Köping, dels, och än mer, hos sina släktingar på deras gårdar i Östergötland, Sörmland och Västmanland. 4:0, 47-S. Recherches sur la respiration et l'assimilation des Muscinées. Comptes rendus de I' Acad. d. Sciences CXIX. 4:0, s. 440—443. Studier öfver algparasitism hos Gunnera L. Bot: Not., s. 1—20. Undersökningar öfver respiration och assimilation hos mossorna. Ib:, s. 152—155. Iakttagelser öfver tillväxten hos Orobanche-arter (Resumé en francais). Lunds: Univ. Arsskr. XXXI. 4:0, 23.s:; 2 tafl. , ND 330 1896. Zur Kenntniss des anatomischen Baues des Blattes. Ib. XXXII. 4:0, 20+3 s., 2 tafl. Iakttagelser rörande arsenikens inverkan på groende frön. Kongl. Landtbruks-Akad. Handl. och Tidskr., s. 95—112. 1898. Der Fettgehalt der Moose (tillsammans med E. Olin). Lunds Univ. Årsskr. , XXXIV. 4:0, 37+4 s., 1 tafl. Iakttagelser öfver tillväxtriktningen hos mossorna. Ib. XXXIV. 4:0, 16 s. 1901. Zur Kenntniss des Baues und der Entwicklung des Thallus bei den Desmarestieen. Ib. XXNXVII. 4:0, 38+4 s., 3 tafl. Ytterligare bidrag till kännedomen om masurbildningen hos Myrta- ceerna, särskildt hos släktet Eucalyptus L'Hér. (mit deutschem Resumé). Bot Not. s- 1615-200: 1902. Die ersten Entwicklungsstadien der Keimpflanze bei den Succulen- ten... ; Lunds Univ: Arsskr. XXXVIII: 4:00; S40S5omtal Zur Kenntnis des anatomischen Baues des Wästenpflanzen. Ib. XXRVIIL:) 74:05: 6135:; 5 tal: Färgbestämningar för klorofyllet hos skilda växtformer. Bih. t. K. Sv. Vet-Akad. Handl: -Bd::28, Afä: II N:orsSsfB0ORsmEtan: 1903. Assimilationsversuche bei verschiedenen Meerestiefen. Nyt Magazin f. Naturvidenskab., Bd. 41, s. 1—22, 1 tafl. 1910. Vikariat inom växtriket vid näringsberedning, sedt från anatomiskt- biologisk synpunkt. Inbjudningsskrift t. d. högt., hvarmed professorn etc. Nils Martin Persson-Nilsson kommer att i emb. installeras. Lund: 191055350s: II. Praktiskt botaniska m. fl. 1881--1903. Årliga berättelser öfver frökontrollanstaltens i Lund verksam- het under åren 1880—1902. Malmöhus län hushållningssällskaps kvartalsskrift. 1888. Katalog öfver svenska fröutställningen (vid den nordiske Industri-, Landbrugs- og Kunstudstilling i Kjöbenhavn), med inledning. Uppgifter om Sveriges jordbruk m. m. i samma utställnings officiella katalog. 1890. Katalog äber die Schwedische Ausstellung, mit einer Einleitung. Vid Allgemeine Land- und Forstwirthsch.-Ausstellung in Wien. 1894. Frökontrollens nuvarande ståndpunkt och utveckling inom utlandet, jemte dess förhållande till fröhandeln. K. Landtbruks-Akad. Handl. OrTidskr: Redogörelse för undersökningen af under året inköpta prof af ej kontrollerade, till salu utbjudna frövaror. Malmöhus läns hush.- sällsk. kvartalsskr. 1900. Les stations dessais de semences. Article dans »La Suede, son peuple et son industrie, exposé historique et statistique», publié par ordre du Gouvernement, redigé par G. Sundbärg (samma på svenska 1901 och på engelska 1904). 1901. Om svenska frökontrollens uppkomst och nuvarande ståndpunkt samt framtid. K. Landtbr.-Akad. Handl. o. Tidskr. 331 1903. Die Arbeitsmethoden der schwedischen Samenkontrolle. I Die land- wirtschaftlichen Versuchs-Stationen. Organ fär etc. herausgegeben von Fr. Nobbe. 1910. Gagnväxter, särskildt utländska, deras förekomst, egenskaper och användning. Rektors inbjudningsskrifter vid professorsinstallationer vid Lunds universitet under höstterminen 1910. Äfven i illustrerad upplaga, Lund 1910. III. Exsiccatverk (tillsammans med L. J: WAHLSTEDT). 1884. Urval af svenska fodergräs. 1886. Urval af svenska foderbaljväxter. » Urval af svenska foderväxtfrön, I—II. M. B. Swederus. 22/,5 1911. = ""/4 1840. Ett par dagar före jul förra året afled i sitt hem i Uppsala f. d. läroverksadjunkten, filosofie doktorn MAGNUS BERNHARD SWE- DERUS. Såsom de viktigaste data från hans lif må anföras följande. Han föddes den 27 april 1840 i Fellingsbro, Örebro län; föräldrar- ne voro kyrkoherden N. M. SWE- DERUS och dennes maka KRI- STINA, född NYSTRÖM. Han af lade studentexamen i Uppsala den 15 maj 1860 och filosofie kandidat- examen den 29 maj 1875, promo- verades till filosofie doktor den 6 sept. 1877, innehade förordnande såsom e. 0. biblioteksamanuens åren 1876—78, tjänstgjorde vid Uppsala h. allm. läroverk såsom e. 0. lärare från 1880 till den 21 mars 1884, då han utnämndes till läroverksadjunkt i naturlära, hi- storia och modersmålet vid samma läroverk, samt erhöll den 1 april 1908 sökt afsked från denna befattning. Den sjuklighet, hvaraf han under sina senaste lefnadsår lidit och som föranledt hans afskedsansökan, än- dade den 22 dec. 1911 hans lif. 332 Doktor SWEDERUS hade genom ett träget arbets- och forskningslif för- värfvat sig grundliga såväl humanistiska som naturvetenskapliga kun- skaper och har publicerat talrika skrifter af naturvetenskapligt och kul- turhistoriskt innehåll. Bland dem af hans publikationer, som till större eller mindre del äro af botaniskt innehåll, må nämnas: Botaniska trädgården i Upsala 1655—1807, gradualdisputation (Falun ItANDE Olof Rudbeck d. ä. betraktad i sin verksamhet som naturforskare Letterst. tidskr. 1878); Die zehn letzten Theile des Werkes Campi Elysii von Olof Rudbeck Bot. Zeitung, 1879); Svensk hortikultur i forna dagar (Sv. trädg.-fören. tidskr. 1880—382); Naturvetenskapernas studium i Sveriges gymnasier och skolor under äldre tider (Pedagogisk tidskrift, 1880—82); Hortikultur hos de gamle romarne (Sv. trädg.-fören. tidskr., 1885); En trädgårdsbok för svenska adelsmän på 1600-talet (i d:o 1886); Blad ur tobakens historia (i d:o, 1887). Härtill kommer hans redaktion på uppdrag af K. Sv. Vet. Akademien af andra delen af CARL VON LINNÉS ungdomsskrifter (1888). Såsom lärare verkade SWEDERUS plikttroget och han torde genom sin säregna förmåga af att omtala resultaten af sina forskningar ha gifvit sina lärjungar mången god väckelse. Undervisningsmateriellen i zoologi och botanik var föremål för hans synnerliga nit och omvårdnad. SWEDERUS afled ogift. Han var i mycket en originell man, en upp- saliensare af en numera allt sällsyntare typ. Hans buttra och sträfva väsen gjorde honom allt mera till en enstöring. Men bland sina intima vänner och i friluftslifvet borta från skolans tvång och knog, kunde han emellertid visa riktigt älskvärda och kordiala sidor och vinna aktning för sin lärdom och sina intressen, liksom äfven förståelse för sin syn på den för honom i mycket främmande nutiden. TA WSA: 333 Aug. Rudberg. FRE 5 or JANEE räd CV 15 I 1 Den 18 januari innevarande år afled å Mariestads lasarett kyrko- herden i Björsäters pastorat i Väster- götland, prosten AUGUST RUDBERG. Född i Gärdhem i Älfsborgs län 18!/142, hade han sistlidne nyårsdag ingått i sitt sjuttioförsta lefnadsår. En lunginflammation, som tillstött efter en operation, ändade hans verk- samma lif midt uppe i hans träg- naste arbete. Med AUG. RUDBERG bortgick en af de bästa representanterna för den äldre, nu snart gångna generationen. Med lifligt intresse för sitt kall för- enade han den mest uppriktiga kär- lek till naturen och till sitt land och folk, en kärlek som ofta tog sig uttryck i flitigt och mångsidigt vetenskapligt arbete. Botaniken var nog härvid hans älsklingsstudium. För västgötabotanisterna skall också AUG. RUDBERGS namn alltid kvarstå i särskildt aktadt minne. Ty det var genom RUDBERG, som vi år 1902 fingo vår första västgötaflora eller Förteckning öfver Västergötlands fanerogamer och kärlkryptogamer med uppgift om växeställen och frekvens. Denna växtförteckning var dock ingalunda RUDBERGS enda botaniska arbete rörande Västergötland. Flere meddelanden om västgötafloran har han både förut och senare publi- cerat. Följande af RUDBERG författade uppsatser återfinnas sålunda från och med år 1885 i olika årgångar af Botaniska Notiser: Nya växtlokaler i Västergötland (1885, sid. 191—196); Förteckning öfver Lugnåsbergets fanero- gamer och ormbunkar (1887, sid. 117—125); Några spridda botaniska iakt- tagelser från Västergötland (1897, sid. 197—202); Några ord om min bok: Förteckning öfver Västergötlands fanerogamer och kärlkryptogamer, Marie- stad 1902 (1903, sid. 51—53); Exkursioner på området af botanisk litteratur rörande Västergötland (1906, sid. 853—92. 159—165); Nyfunne växter i Väster- götland (1906, sid. 249—251). Förutom dessa rent botaniska arbeten publi- cerade RUDBERG i tidningar och diverse tidskrifter en mängd artiklar och uppsatser, mången gång äfven de af mer eller mindre botaniskt innehåll. Utom botaniken var det särskildt arkeologi och folkloristik, hvilka vetenskaper i RUDBERG hade en flitig och hängifven beundrare. Med JJ34 RUDBERG bortgick också en af Västergötlands Fornminnesförenings mest verksamma och intresserade medlemmar. Bland artiklar af RUDBERGS hand i nämnda förenings årsskrift må här särskildt erinras om en upp- sats: Linden i våra folkvisor. Ett intressant arbete af liknande art publi- cerade RUDBERG år 1907 i Mariestads Länstidning: Träden i folktro och folksed, ett arbete, som senare utkom jämväl i särskild bokform. Väl ett par hundra artiklar i framför allt naturvetenskapliga och folkloristiska ämnen ha af RUDBERG skrifvits i tidningar och tidskrifter. Alla hans arbeten utmärkas af klart och vackert språk och vittna oförtydbart om författarens gedigna kunskaper och stora och mångsidiga intressen. Personligen var RUDBERG en vänsäll och synnerligen älskvärd man. Redbarhet, ordentlighet och fromhet voro tillika med vänfasthet för honom särskildt utmärkande karaktärsdrag. Alla, som kommo i per- sonlig beröring med honom, funno hos honom något alldeles sär- skildt ljust och godt, något som endast den uppriktiga kärleken till na- turen och till eget land och folk kan gifva! Nils Sylvén. N. A. Johanson. Tj ÖRA kotele IE nASlsIL. NILS ABRAHAM JOHANSON var född i Norberg af Västmanlands län den 14 april 1839. Student i Upsala 1857 aflade han där- städes 1864 fil. kand.-examen och :promoverades två år senare till fil. doktor. Samma år förord- nades han till docent i sitt huf- vudämne, matematik, men läm- nade redan följande år (1867) universitetsstaden för att öfver- taga platsen som föreståndare för det nyupprättade Göteborgs nya elementarläroverk för flickor. I denna egenskap kvarstod han 15 och ett! halft arsbensteuk 1882 öfvergick JOHANSON i sta- tens tjänst och mottog förord- nande att bestrida rektorsbefatt- ningen vid Göteborgs högre real- läroverk, hvilken han förestod ända till år 1904. Då han detta år inträdde i sitt sextiosjätte lef- 332 nadsår, sökte och erhöll han befrielse från rektorsförordnandet, men tjänstgjorde ända till utgången af läsåret 1908—1909 som ordinarie lektor i matematik och fysik, till hvilken befattning han utnämnts 1884. Rektor JOHANSON var under en lång följd af år ledamot af stads- fullmäktige i Göteborg. Af regeringen inkallades han i 1890—93 års läro- verkskomité. Efter ett långvarigt lidande afled han den 6 augusti 1911, närmast sörjd af efterlefvande maka, född TISELL, samt barn. Rektor JOHANSON var känd för sina framstående organisatoriska egen- skaper samt som ovanligt skicklig lärare i sina fackämnen. Många gene- rationer ai lärjungar hade under årens lopp lärt sig att med aktning och vördnad blicka upp till den gode och skicklige skolmannen och sanne ungdomsvännen. Sedan gossåren var han lifligt intresserad af botaniken. 7:23 - gångsafgifter.... - Kr. 1;200: — FOrdfringan frost » 103: 37 Arsafgifter för 1912 > 310: 60 Obetalda afgifter... > 200: — Balans or esse 00 Summa Kr. 1,510: 60 Summa Kr. 1,510: 60 Föreningens medlemsantal, som vid 1910 års slut utgjorde 416, har un- der året ökats till 424. Med anledning af revisionen få vi föreslå, att föreningen måtte bevilja styrelsen, sekreteraren och skattmästaren full och tacksam ansvarsfrihet. Stockholm den 17 april 1912. Henrik Hesselman. N. Sylvén. Nya medlemmar. Styrelsen har till medlemmar af föreningen invalt: på förslag af direktör J. Holmboe: konservator OvE DAHL, Kristiania; på förslag af f. läroverksadjunkten C. A. E. Lénström: advokaten HJALMAR KARLSON, Stockholm; på förslag af fil. lic. G. Samuelsson: med. lic. WILHELM SJÖGREN, Sollefteå, e. jägmästaren VALDEMAR SAMUELSSON, Skinskatteberg; på förslag af läroverksadjunkten Birger Sylvén: fil. stud. JACOB JACOBSSON, Skara; på förslag af fil: lic: A--Heintze: studeranden O. PALMGREN, Malmö: på förslag af fil. kand. K. V. Ossian Dahlgren: fil. stud. STEN NORDENSTAM, Upsala; på förslag af professor R. Sernander: fil. stud. H. OLIVECRONA, Upsala; fil. stud. ESBJÖRN FLODERUS, Upsala; amanuensen GÖSTA R. CEDERGREN, Upsala; på förslag af fil. d:r N. Sylvén: professor CARL LINDMAN, Stockholm; på förslag af läroverksadjunkten T. Vestergren: direktör PER LARSSON, Striberg. 339 SAMMANKOMSTER Botaniska sektionen af Naturvetenskapliga studentsällskapet i Uppsala. Den 3 februari 1912: Fil. kand. F. HÅRD AF SEGERSTAD höll föredrag om några bidrag till kännedomen om sydöstra Sveriges växtgeografi (jfr Ark. ft. Bot. Bd 11, N:o 8). Lektor H. W. ARNELL förevisade ett lefvande exemplar af algen Aega- gropila Sauteri från en ny lokal, nämligen Aspö vid sjön Erken i Estuna socken (Roslagen), där den samlats af KARL KARLSSON. Densamme uttalade några minnesord öfver aflidne kontraktsprosten A. RUDBERG med anledning af hans botaniska författarskap. Den 27 februari 1912! Fil. doktor ASTRID CLEVE-EULER höll ett föredrag om planktonstudier i Stockholmstrakten (jfr Archiv fär Hydrobiologie und Planktonkunde, BOSSE -1012) Docent C. SKOTTSBERG föredrog om umbellatsläktet Bolax. Särskildt märkligt vore, att släktet hade petaloida foderblad. Häri ansåg sig före- draganden ha funnit ett nytt bevis för riktigheten af dess skiljande från Azorella. Denis Los mars. 4912: Professor O. ROSENBERG demonstrerade en del ärftlighetsförsök, af- sedda att illustrera den mendelska lagen. Fil. mag. E. MELIN föredrog om kärr- och högmoss-sphagna. Amanuensen G. CEDERGREN höll ett föredrag om variationer hos Des- midiaceer. Dessa äro större, än man i allmänhet gjort gällande. Star- kast varierande är cellens yttre form sedd »a fronte», mera konstant »a vertice». Föga variabelt är cellinnehållet. Vanliga äro variationer i cell- väggens struktur, granulering, striering etc. Äfven storleken kan variera, ända till dubbla (resp. halfva) eller mer. — Stundom träffar man mellan- former, sem sammanbinda flera arter i långa serier, t. ex. inom släktet Euastrum. En del af dessa serier kunna hafva gemensamt ursprung; andra hafva föga med hvarandra att göra, visa endast en parallelism i utvecklingen. — Variation synes främjas af optimala yttre förhållanden. En lifligare delning försiggår med åtföljande ojämnheter i utvecklingen. Det är nämligen så, att utvecklingen och differentieringen af yttre karak- 340 terer ej alltid gå hand i hand med den inre »mognaden», utan bli något efter. Så kan tänkas en skenbar konstans af en form så länge de yttre betingelserna äro de samma. — Man har lagt för stor vikt på vissa karakterer vid uppställandet af arter. De visa sig alltför svaga och variabla. Så är fallet med loberingen hos Euastrum- och Micrasterias- arter samt anordningen af knölar (s. k. scerobiculata-former), som kan vara gemensam för flera arter. Den 26 mars 1912. Docent N. E. SVEDELIUS föredrog om spermatiebildningen hos Delesseria sanguinea. Fil. lic. G. SAMUELSSON höll ett föredrag om Diapensia-blommans mor- fologi. Föredraganden hade sökt utreda fröämnenas utvecklingshistoria hos Diapensia lapponica, framför allt för att se efter, huruvida dessa kunde lämna några bidrag till bedömandet af familjen Diapensiaceces systematiska ställning. Han hade härvid iakttagit några förhållanden, som syntes honom vara af en viss betydelse. Fröämnena voro hetero- tropa (enl. AGARDHS terminologi), endospermet bildades genom upprepad celldelning, och fröskalet bestod af ett enda skikt (integumentets yttersta). Häri öfverensstämde Diapensia med de hittills undersökta Bicornes-typerna, men afvek bestämdt från Polemoniaceerna. Undersökningen hade sålunda lämnat ytterligare stöd åt den numera vanliga åsikten, att familjen vore att räkna till Bicornes. DPens 16 aprik:k 972: Fil. stud. C. MALMSTRÖM föredrog om Trapa natans i Sverige. Sär- skildt uppehöll sig föredraganden vid växtens forna utbredning. Själf hade han funnit fossila Trapa-nötter på fyra ställen i Svealand, bland dessa var en fyndort i Uppland (Börjesjön i Jumkils socken) den märk- ligaste, såsom utgörande den nordligaste fyndorten i Sverige. »Inom samma år upprepade växtperioder»>. Magister R. FREY redogjorde för ett fall af fasciation hos Anthemis arvensis. Professor ENZIOo REUTER föredrog om härjning af en Ophiobolus-art (fam. Sphaeriaceae) på rågfält på Erkylä gård i Hausjärvi socken, södra Tavastland, i början af senaste sommar. Samma sjukdom hade våren 1897 iakttagits på rågåkrar i Jorois och Rautasalmi socknar. = Rättelse: I 'ref. för den 4 nov. 1911, Sv. Bot. Tidskr. 1911 h. 4 p. 452 står rad. 8 uppifr. Björnd, läs Bjärnå, rad. 9 Javokkala, läs Janakkala. 345 URSEPKPERABE REN E. STAHL, Die Blitzgefährdung der verschiedenen Baumarten. Jena 1912, Gustav Fischer. 795 p..8:0. Den af folktron företrädda åsikten, att vissa trädslag äro mera utsatta för blixtskada än andra, tyckes stämma med förf:s vetenskapliga iakttagel- ser. Barrträd, popplar, ek, päronträd, alm, Salix-arter och ask ha befun- nits vara i särskildt hög grad hemsökta af åskslag, under det att al, fågelbärsträd, lönn, hästkastanj, bok och afvenbok endast sällan bli an- gripna. Orsaken till denna olikhet hos trädslagen finner förf. ligga dels i beskaffenheten hos den mark, på hvilken de växa, dels i trädens egen organisation. Om trädet växer på ett substrat af ämnen, som lätt ge- nomsläppa vatten och sålunda hålla marken torr, är faran för åskslag betydligt förminskad, enär de elektriska urladdningarna mellan molnen och jorden gärna förmedlas af vattenförekomst. För träd, växande på en mark med vattenbehållande skikt, är förhållandet däremot omvändt, hvilket också bekräftas af erfarenheten. Såsom betydelsefulla individuella egenskaper hos de olika trädslagen ha af föregående forskare på området framhållits: stammens höjd, för- grening, rikedom på blad och dessas tillspetsade form och hårbeklädnad, näringssaftens mängd och sammansättning samt vedens klyfbarhet. Förf. erkänner dem såsom faktorer af värde men anser de verksammaste egen- skaperna härvidlag vara barkens ytbeskaffenhet och framför allt dess vät- barhet. Då blixten väsentligen följer utmed ytan af det träffade före- målet, bli träd med ojämn barkyta, där insänkta, långsamt torkande stäl- len omväxla med upphöjda, hastigare torkande, svårare skadade än så- dana med slät bark. Af mycket stor vikt är den hastighet med hvilken vattnet sprider sig öfver barken. Enligt förf:s iakttagelse förhålla sig träden häruti mycket olika. Under det vattendroppar snabbt utbreda sig öfver barken af bok och hästkastanj, kvarligga de som droppar på gran, tall och ek. De förstnämnda träden förses därigenom under ett åskregn mycket fort med sammanhängande, från kronan till stammens bas räc- kande våta band, hvilka sålunda bilda en oafbruten ledningsbana för blixten och rädda trädet från att skadas, hvilket blir följden om lednings- banan är afbruten. Denna sin teori om barkens och barkfuktighetens stora roll vid åskslag har förf. slutligen sökt kontrollera genom ett par fysikaliska experiment. Barkstyc- ken ha placerats mellan elektroderna på en influensmaskin, hvarvid det visat sig, att gnistan gärna gör en omväg för att följa utefter barkstycket, Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 346 då detta är fuktadt, och äfven under andra omständigheter visar ett be- teende som öfverensstämmer med förf:s åsikter om förloppet vid blixt- nedslag i växande träd. I. Holmgren. HANS BACHMANN, Das Phytoplankton des Sässwassers mit be- sonderer Beräcksichtigung des Vierwaldstättersees. Jena 1911. 3 Mk. Den botaniskt bildade sjöbiologen har hittills saknat och saknar fort- farande ett sammanfattande arbete, som äfven kunde vara lärobok å om- rådet; nu åsyftade arbete behandlar den svåraste och mest uppmärksam- made delen: plankton. MHydrobiologien i sin helhet äger STEUERS Plank- tonkunde (1910) och den mindre upplagan af samma arbete: Leitfaden der Planktonkunde (1911), men dessa arbeten beröra i följd af författarens läggning hufvudsakligen zoologiskt och marint plankton; den botaniska limnobiologiska delen är mycket knapphändig. Förf. behandlar först på 30 sidor metoder för planktonets fångst med håf och pump, dess konservering och statistiska undersökning, vidare lodning, bestämning af vattnets temperatur, genomskinlighet, färg m. m. Den mer speciella delen, omfattande 157 sidor, innehåller utom rena listor och examineringsskemata öfver planktonflorans komponenter en synnerligen värdefull sammanfattning af vår kännedom om de särskilda planktonternas ekologi. Flagellater, Peridineer och Cyanofyceer äro be- handlade i anslutning till LEMMERMANNS stort anlagda Algenflora och planktonformerna uppställda efter dennes examineringsschemata. Vissa släkten äro därjämte vidare utarbetade, t. ex. Dinobryon. Ceratium hirundinella är föremål för en utförligare sammanställning, som ger en god inblick i dess stora variationsförmåga; förf. urskiljer en del prelimi- nära former, som torde bli till gagn vid framtida undersökningar öfver dess pleomorfism. Diatomaceerna äro naturligtvis behandlade i öfverensstämmelse med alpsjöarnas vegetation. De för dessa sjöar karakteristiska Cyclotella-ar- terna behandlas rätt utförligt (26 sidor) med många figurer och tvänne nya arter. Äfven de öfriga planktondiatomacéerna, som mer beröra oss, äro, som det synes, väl behandlade och för de viktigare äro exempel på variationsstatistiska undersökningar medtagna. Klorofyceerna synas däremot vara svagast behandlade, speciellt hvad beträffar illustrationerna. Medan de öfriga grupperna äro väl, ja rikt (Ceratium hirundinella har 64 figurer) företrädda i bilder, finnes här ingen textbild utan blott i de färgplanscher, som åtfölja boken. Dessa äro värda ett särskildt kapitel. De äro 15 till antalet och afsedda att ge ett mer lefvande intryck af planktonformerna. Skada blott att flera af dem äro rent felaktiga. Så är PI. V fig. 1 ingalunda Cosmarium Botrytis, Pl. V fig. 8, 9 icke Hyalotheca dissiliens utan H. mucosa, och att återupprepa den felaktiga orginalbilden af Atheia Zachariasii från 189 är omotiveradt. Bättre hade varit om förf. i stället publicerat mikrofotografier af karak- 347 teristiska planktonter och samhällen efter WESENBERG-LUNDS mönster. I viss mån störande för den oinvigde äro de rätt talrika tryckfelen, i all- mänhet af mindre betydenhet, men nägra skäligen missledande, såsom PI. IV fig. 6, som föreställer Coelastrum microporum, ej Coelospherium. Vi- dare letar man i litteraturförteckningen förgäfves efter flera i texten cite- rade arbeten. De anmärkningar, som f. ö. kunna riktas mot arbetet, bero på författarens synnerligen svåra uppgift att på samma gång ge en special- undersökning öfver en sjös plankton och en allmän för hela Europa giltig öfversikt och planktonflora. Helhetsintrycket af boken blir dock, att den botaniskt sinnade hydro- biologen här får en allsidig och vetenskaplig, men dock enkel och äskäd- lig framställning af växtplanktonvärlden. Einar Teiling. Regles internationales de la nomencelature botanique, 2:me édi- tion, publi€e: par JOHN BRIQUET. Jena 1912. Innehåller de på de internationella botaniska kongresserna i Wien 1903 och Bruxelles 1910 antagna nomenklaturreglerna. Vi anföra därur följande: Den botaniska nomenklaturen är oberoende af den zoologiska. Lika lydande zoologiska och botaniska släktnamn äro alltså tillåtna. Utgångspunkter för nomenklaturen äro följande årtal: för fanerogamer och pteridofyter 1753 (LINNÉ, Species plantarum ed. 1); Muscinez&e 1801 (HEDWIG, Species muscorum); Sphagnacex och Hepatice 1753 (LINNÉ, Species pl. ed. 1); lafvar 1753 (LINNÉ, Species pl. ed. 1); : Uredineer, Ustilagineer och Gasteromyceter 1801 (PERSOON, Synopsis methodica fungo- rum); öfriga svampar 1821—32 (E. FRIES, Systema mycologicum); alger 1753 (LINNÉ, Species pl. ed. 1), undantag Nostocacex homocystex 1892— 93 (GOMONT, Nostocacex homocystese), Nostocacex heterocystesxe 1886 (BORNET & FLAHAULT, Nostocac. heterocystezx&), Desmidiacez 1848 (RALFS, British Desmidiacez2e), Oedogoniaceza 1900 (HIRN, Monographie und Icono- graphie der Oedogoniaceen); Myxomyceter 1753. Undantag från prioritetslagen. En lista meddelas på nomina conser- vanda, upptagande släktnamn, som under 50 år efter deras offentliggörande varit i allmänt bruk eller vunnit häfd genom att före år 1891 ha upp- tagits i monografier och större floristiska verk. Denna lista omfattar fanero- gamer, pteridofyter, chlorofyceer, pheofyceer och rhodofyceer; listan för öfriga kryptogamer skall fastställas på kongressen i London 1915. Ett släktnamn som förvisats till synonymerna, får ej återupptagas som namn på ett annat släkte. Släkten böra ej uppkallas efter helt okända personer eller sådana, som äro främmande för botaniken eller naturvetenskaperna öfverhufvud. En art bör ej uppkallas efter någon, som hvarken upptäckt, beskrifvit, af- bildat eller på något annat sätt sysslat med densamma. Man bör undvika att uppkalla en art efter en föga bekant ort eller ett alltför inskränkt geografiskt område, såvida icke artens utbrednings- område sammanfaller därmed. 348 Samma namn kan användas för varieteter af skilda arter inom. ett och samma släkte. Exempel: Rosa Jundzillii var. leioelada och Rosa glutinosa var. leioclada. För att undvika namnändring, då en varietet upphöjes till art, är det dock rådligt att så litet som möjligt göra bruk af denna tillåtelse. Varietetsnamn sättas i samma genus som släktnamnet. Exempel: Thymus Serpyllum var. angustifolius (ej angustifolia). Artnamn skrifvas med liten begynnelsebokstaf med undantag af från personnamn härledda namn (i såväl substantiv- som adjektivform) samt sådana artnamn, som äro bildade af namn på växtsläkten i oförändrad form. Exempel: Aster novi-belgiti, Sorbus fennica, Sorbus Aucuparia, Brassica Napus, Rubus Arrhenii, Geranium Robertianum. (Metoden att skrifva alla artnamn med liten bokstaf, således Brassica napus, Sagina linnei, som på senare tid upptagits af en del svenska botanister efter amerikanskt mönster, är alltså mindre riktig.) Artnamn, som äro genitiver af personnamn, förses med ändelsen -i, om namnet ändas med vokal (t. ex. Linncei, Glazioui), med ändelsen -ii, om namnet ändas med konsonant (t. ex. Chaixii, Karstenii), dock med undantag af namn på -er, som få ändelsen -i (t. ex. Kerneri, Scheuchzeri). Personnamnen latiniseras för öfrigt icke (alltså Glazioui, icke Glaziovii), konsonanter, såsom & och w, och diftonger, som äro främmande för latinet bibehållas; dock ändras de germanska ä, ö, i till ae, oe, ue, franskans é, &, 2 till: (vanligen) e. Hybrider tecknas som följer: Salix aurita X caprea, med föräldrarnas namn ordnade i bokstafsföljd. Är hybridens uppkomst experimentellt fastställd, kan man teckna: Digitalis lutea 9 X purpurea I; Digitalis lutea > X purpurea 2. Har en hybrid form särskildt namn skrifves: X Salix capreola. (Naturligtvis kunna auktorsnamn tillfogas: Salix aurita EX caprea” IL.) Från och med den 1 jan. 1908 anses ett nytt växtnamn äga giltighet blott om det åtföljes af en på latin affattad diagnos. Detta gäller såväl fanerogamer som kryptogamer. Figurer, äfven om de äro försedda med figurförklaring, gälla från nämnda dag ej som diagnos. Detsamma gäller växtnamn på exsiccat-etiketter utan diagnos. Från den 1 jan. 1912 skola nyuppställda fossila former åtföljas ej blott af latinsk diagnos, utan äfven af figur och figurförklaring samt en noggrann beskrifning på tyska, fran- ska, engelska eller italienska. Föres en art till ett annat släkte, bibehålles artnamnet, såvida i det nya släktet ej förut finnes en erkänd art (synonym räknas ej) med samma namn, i hvilket fall den nyinflyttade arten ändrar namn. Exempel: Om Lotus siliquosus L. (1759) föres till Tetragonolobus, måste arten heta Tetragonolobus siliquosus (L.) Roth (1788), icke Tetragonolobus scandalida SECOP: (UIP Spartium bifltorum Desf. (1798—1800) fördes af SPACH 1849 till släktet Cytisus; då det förut fanns en Cytisus biflorus LT” Hér. (1785) måste SPACH ändra den nyinförda artens namn till Cytisus Fontanesii Spach. — Äldsta nam- net på Calochortus Nuttallii Torr. & Gray (1855--56) är Fritillaria alba Nutt. (1818. Man får dock ej kalla denna art Calochortus albus, såsom skett i Notizbl. Bot. Gart. Mus. Berlin II, 319 (1899), då det redan inom 349 släktet Calochortus finnes en erkänd art med detta namn, C. albus Dougl. (1839). Hade C. albus Dougl. däremot varit ett ej längre användt syno- nym, hade namnändringen kunnat ske. MoLniscH, H. Radium, ein Mittel zum Treiben der Pflanzen. Öster- reichische Garten-Zeitung. VII. 1912, 6. Heft, p. 197—202. Fig. 18—20. ZEDERBAUER, E. Versuche uber individuelle Auslese bei Waldbäumen. I. Pinus silvestris. Centralblatt för das gesamte Forstwesen 1912. 12 p., 1 Doppeltafel. RENVALL, A. Die periodischen Erscheinungen der Reproduktion der Kiefer an der polaren Waldgrenze. Helsingfors 1912. 154 p., 1 karta. 8:0. BREFELD, 0. Die Brandpilze und die Brandkrankheiten. V. Mit an- schliessenden Untersuchungen der niederen und höheren Pilze. Un- tersuchungen aus dem Gesamtgebiete der Mykologie. XV. Bd. Muön- ster i Wi: (H) Sehöningh) 1912: 7 4:0. DIEDECKE, H. Kryptogamenflora der Mark Brandenburg. IX. Bd., 1. Heft. (Bogen 1—15): Pilze, Fungi imperfecti (Anfang). HERMANN, F. Flora von Deutschland und Fennoskandinavien sowie von Island » und Spitzbergen..” Eeipzig, IH. OO: Weigel:! 1912: 524p r— Mk 11. SCHWENDENER, S. Stimmungen und Erinnerungen. Gedichte. Berlin (Vita: Deutsches Verlagshaus). 164 p. Nytt exsiccatverk. I. HAVAAS, Lichenes Norvegize occidentalis exsiccati. CHRIST, H. Die illustrierte spanische Flora des Carl Clusius vom Jahre 1576. Anhang: P. Loeflings botanische Arbeit in Spanien. Österrei- chische: Botanische Zeitschrift. LXII Jahrg., Nr: 7, Pp. 271-—-279- 1912. MEISTER, F. Die Kieselalgen der Schweiz. 225 p.+48 taflor. 8:o. Bern NOT2SA(Bertr re oKTYypET ELFÖTSchwerj Barn) Populär Naturvetenskaplig Revy (Stockholm, Norstedt & Söner) h. 2 för 1912 innehåller: VON Post, L. Vulkaner och varma källor på Spetsbergen; HESSELMAN, H. Om ymphybrider; JÄGERSKIÖLD, L. Något om flyttfåglar; EKECRANTZ, T. Några blad ur våra luktäm- nens historia; STENBORG, G. Trådlös telegrafi. — H. 3 för 1912 in- nehåller: - ROTH, ÅA. Solförmörkelsen den 17 april 1912; SKOTTS- BERG, C. På krigsteatern vid sydpolen; LAGERBERG, T. Växternas hvila och några nyare drifningsmetoder; GRÖNWALL, K. En jäst dryck funnen i en järnåldersgraf; GRÖNBERG, G. Rec. af Jägerskiöld & Kolthoff, Nordens fåglar, 2:a uppl.; RAMSTEDT, EVA, Nyare forsk- ningar öfver radioaktiva ämnen; STENBORG, G. Trådlös telegrafi (forts.) MILLER, G. The North American species of Nymphaea. Contr. from the United States National Herbarium. Vol. 16, Part 3. Washington TOKEN 109 Pp: arp 17 arter. Nymphea advena Ait. afviker från släktet i öfrigt ge- nom att bladskifvorna ej äro flytande, utan höjda öfver vattnet. WRIGHT, GC. H. Flora of the. Falkland Islands. - Journ. Linnean Soc: Bokra9p: 33-30 LON. 320 CHRIST, H. Die Geographie der Farne. 129 fig., 3 kartor. Jena., Gustav Fischer. : Mk: 12: MENTZ, A. Studier over danske Mosers recente Vegetation. 287 p., 15 fig. Köbenhavn 1912. Diss. GERTH VAN NWIJK, H. L. A dictionary of plant-names: Published by the .Duteh' Society of Sciences: = PtI-—IL,-- Haarlem 2909: Tvenne digra kvartvolymer (1444 sidor) upptagande alla kända vulgär- namn för alla kända växter på fyra språk, engelska, franska, tyska och holländska. Växterna äro ordnade efter deras latinska namn. Förf., som ägnat 25 år åt detta arbete, utlofvar tvenne nya volymer, där växterna äro ordnade i bokstafsföljd efter vulgärnamnen. LUNDEGÅRDH, H. Uber die Permeabilität der Wurzelspitzen von Vicia Faba unter verschiedenen äusseren Bedingungen. KK. Svenska Vet. Akad.- handl. - Bd-47; n. 3: - 254 .p;,o1 tabell 56 textfignrersike:o: Af biologiskt intresse är förf:s upptäckt att rotspetsen funktionerar som absorptionsorgan för näringssalter. En viss parallelism existerar mellan permeabiliteten för salter och växternas saltbehof. LUNDEGÅRDH, H. Die Kernteilung bei höheren Organismen nach Un- tersuchungen an lebendem Material. Jahrb. fär wissensch. Bot. Bd. 51, FINA 10125 pI236--28250, Tialaf sr örtextagA KNoLL, F. Untersuchungen äber den Bau und die Funktion der Cystiden und verwandter Organe. Jahrb. fär wissensch. Bot. Bd 50, H. 3 p- 453—501. 1 Taf. +69 Textfig. Cystiderna äro vattenafsöndrande hår (encelliga hydathoder), som förekomma såväl i hymeniet som å sterila delar af fruktkroppen hos hymenomyceterna. Encelliga hydathoder förekomma någon gång äfven hos fanerogamer (Gonocargum pyriforme och Anamirta Cocculus, jf. HABERLANDT, Physiologische Pflanzenanatomie, 4:e Aufl., 1909, p. 445). LIESKE, R. Untersuchungen äöber die Physiologie eisenspeichernder Hypho- myceten. Jahrb. för wissensch. Bot: -Bd 50; h. 3; 1911; p. 328-554 Förf. undersökte Citromyces siderophilus n. sp. Kossowicz, A. Einfährung in die Agrikulturmykologie. I. Bodenbakteriologi. 47 textfig. ,., Berlin.; «Gebr. Borntraeger.: IMERd:55 NADSON, G. A. & KONOKOTINE, A. G. Guillermondia, un nouveau genre des Saccharomyétes å copulation hétérogamique. Bull. Jard. imp. bot. de St.-Pétersbourg XI p. 117—143. 1911. (På ryska med fransk resumé.) I slemflytning från ekar påträffades en Saccharomycet utmärkt genom kopulation af olikstora gameter. En större ellipsoidisk cell bildar genom knoppning en mindre, som därpå kopulerar med den förra under utbildandet af en smal, något böjd eller vriden kopulations- kanal. Resultatet är en »ascus», innehållande 1 (eller 2) gulbruna, vårtiga sporer. KYLIN, H. Uber die roten und blauen Farbstoffe der Algen. Aus dem med.-chem. Inst. Upsala. Hoppe-Seylers Zeitschr. f. Physiologische Chemie: Bd 76, p. 396—425. - Strassburg 1912: 351 NOBISER Den framstående nationalekonomen JOHAN ANDERS LEFFLER, som bo- tanist känd för sin bearbetning af släktena Rosa och Spergularia i Hart- mans flora 11:e uppl. (1879), afled i Stockholm den 24 maj 1912, nära 67 år gammal. Han var född den 18 juni 1845. ik För att studera den atlantiska floran företogo professor R. SERNANDER, docenten C. SKOTTSBERG, fil. mag. F. JOHANSSON och fil. mag. F. DAHLSTEDT i början af juli månad en resa på Norges västkust under ledning af direktören för Bergens museum dr. JENS HOLMBOE. RR För fil. doktorsgrads vinnande försvarade fil. lic. ARVID FRISENDAHL, norrl., den 29 maj i Upsala en afhandling med titeln Cytologische und entwicklungsgeschichtlicehe Studien an Myricaria germanica Desr. Fil. lic. JÖRAN SAHLGREN, söderm.-närk., försvarade den 14 maj i Upsala en doktorsafhandling med titeln Skagershults sockens naturminnen, I. Ed Anhållan. Under de tre år, som förflutit, sedan min uppsats om Skandinaviens tryfflar och tryffelliknande svampar publicerades, har be- träffande dylika växter en nästan fullständig missväxt varit rådande. Det lilla, som därunder iakttagits, önskar jag dock mot årets slut få tillfälle att meddela, men för vinnande af ytterligare bidrag härtill och i för- hoppning, att innevarande år måtte blifva gynnsammare, tager jag mig friheten att anhålla, att underrättelse om fynd af dylika växter å förut ej angifna lokaler måtte mig benäget meddelas, helst åtföljd af friska eller torkade exemplar. Upsala den 12 juni 1912. TRESMECETIeS: Der Unterzeichnete hat die Absicht, als Ergänzung des seit dem Jahre 1898 erscheinenden Werkes Species Hepaticarum ein zweites Werk Icones Hepaticarum zu publizieren, welches die Abbildungen aller foliosen Hepaticae -enthalten soll. Bei dem grollen Umfange vieler Gattungen der Hepaticae 322 die Gattung Plagiochila allein hat äöber 800 Arten) ist es nicht möglieh ohne langwieriges Vergleichen und Suchen eine sichere Bestimmung der Pflanzen zu erreichen. Es ist beabsichtigt, die Icones Hepaticarum in monatlichen Heften auszugeben, falls sich die genögende Anzahl von Abonnenten findet. Jede Lieferung, in Lichtdruck ausgeföhrt, soll 9 Tafeln enthalten, bei einer TafelgröBe von 25x 31 cm. Bei dem Umfange des Werkes wird sich die Herstellung auf eine Reihe von Jahren erstrecken; der (Selbstkosten-) Preis fär die Lieferung von 9 Tafeln beträgt 30 Mark. Subskriptionsmeldungen sind an den unterzeichneten Verfasser oder an die Buchhandlung R. FRIEDLÄNDER & SoHN in Berlin zu richten. F. Stephani, Oetzsch bei Leipzig. Till tidskriftens medarbetare! sä Se ! Redaktionens adress är Svensk Botanisk Tidskrift, Stockholms Hög- Manuskriptök böra vara tydligt (helst maskin-)skrifna samt noga genomsedda — äfven beträffande skiljetecken — för undvikande af NG korrekturändringar mot manuskriptet. | HN ä Omkostnader för korrekturändringar mot manuskriptet bestridas ERE af författaren. NR 3 "Med afseende på stilblandningar gälla följande regler: : 1) Auktorsnamn sättas med vanlig stil. ; 12) Personnamn i texten sättas med KAPITÄLER (dubbelt understruket RR. i; i manuskriptet). SN | 3) Växtnamn i texten sättas med kursiv stil (enkelt understruket i ; — manuskriptet). - ATNAG 4) Vid kursiveringar må spärrad stil användas (understrykes med E RS - bruten linje i manuskriptet). Se | Citeringar böra ske genom hänvisningar till en afhandlingen bis fogad” litteraturförteckning. Noter under texten böra så vidt möjligt = undvikas. (FIG Det är önskvärdt, att-större afhandlingar af allmänt Seteuskäp- KT 33 i; ligt innehåll äro författade på engelska, franska eller tyska, eller E åtminstone äro försedda med en sammanfattning på något af dessa språk. ik Manuskript, som ej är skrifvet på svenska, bör åtföljas af upp- gift om, hvem som verkställt eller granskat öfversättningen till det främmande språket. > Korrektur och andra handlingar, som röra tidskriften, insändas direkt till redaktionen. Direkt förbindelse mellan författaren och tryc- -keriet får ej äga rum. | ij Hvarje författare erhåller 100 särtryck med omslag afgiftsfritt af sin i tidskriften intagna, afhandling; större antal efter öfverenskom- - melse. Af smärre meddelanden intagna i tidskriftens borgisafdelning lämnas separat endast efter särskild öfverenskommelse, SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGENS é 2 : styrelse och redaktionskommitté under år 1912. ka NN Styrelse: CN. B. WITTROCK, ordförande; R. SERNANDER, vice ordförande: 0. ROSENBERG, sekreterare och redaktör; G. INDEBETOU, skatt- 2 | mästare; J. BERGGREN, K. BOHLIN, 0. JUEL, G. LAGERHEIM, ESR G. MALME, HJ. NILSSON, M. SONDÉN. Redaktionskommitté: 0. ROSENBERG, .K. BOHLIN, G. LAGERHEIM, R. SERNANDER, N. SVEDELIUS. i er sa ; SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT utkommer i fyra häften frligen. TV — Prenumerationsafgiften (för personer ej tillhörande Svenska KeA öksniska Föreningen) är 15 kronor. FS Medlemsafzgiften för år 1912, 10 kronor, torde inbetalas” till skålt” FE mästaren, fondmäklaren G. INDEBETOU, Kungsträdgårdsgatan 4, a Stockholm. RSA Nyinvalda medlemmar kunna erhålla föregående Argängar. af tid- Er SE skriften till ett pris af 7 KEOdOr pr argang.z ES - SN on a RR IR VÄRRE A Ar SSR ORKEN a K vår SN bg N JE, , EG Ave Sv ) NEN PR BOTANISKANSTUDIER TILLÄGNADE THEODOR MAGNUS FRIES DENT285 rr OKTOBERTIEI9T2 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT BIDSG6X CART So 9T , » . bebkas kull ge Ad N i 2 ; Äl DEN SVENSKA BOTANIKENS NESTOR [THEODOR MAGNUS FRIES LAFKÄNNAREN POLARFARAREN MUSEISKAPAREN LINNÉ-FORSKAREN MANNEN SOM MER ÄN NÅGON AF SIN SAMTID FÖRMÅTT GÖRA DEN BOTANISKA VETENSKAPEN KÄND OCH ÄLSKAD IHRREEA VÄRT LAND DEN OFÖRLIKNELIGE LÄRAREN OCH VÄNNEN ÄGNAS PÅ HANS 80-ÅRSDAG DEN 28 OKTOBER 1912 DESSA BLAD MED VÖRDNAD OCH TACKSAMHET A F SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN 4 å Ko 1 I " FINE Å SIG (rr INNEHÅLLSFÖRTECKNING ADLERZ, E.: Om växtinsamlingens betydelse för ungdomen vid de allmänna läroverken. SIE is 0 fe TERRAN IE: AS 2 nr Ar SE ARNELL, H. WILH.: Nya iakttagelser öfver dominerande blomnings- företeelser SAST RIM ER EA ba Tr SE 5 Rn a ar een bn Be AULIN SER ORT Botaniska anteckningar fråm ÖlalG .....cccccccmwuwos usel BIRGER, SELIM: Utbredningen af Scirpus parvulus RBoem. & .Schult. i Skandinavien PORER SE TD HERE RT ANN nee lor rår do BIR BS RADE PAS CLEVE-EULER, ASTRID: Skogsträdens höjdgränser i trakten af Stora FALCK, KURT: Några ord om variationen i antalet kalkblad hos Caltha palustris AI ed SR EVA ABN AP fak ata RNE AS RAS Ce ir I SENSE 1 PA FLODERUS, BJÖRN: Bidrag till kännedomen om Novaja Semljas FORSSTRAND, CARL: Några anteckningar om Linnés Stockholmstid RETESSEROBICES) Dem svenska myx0OmyCet-llOra Öh ssc.c sc sosse deardara FRIES, THORE C. E.: Öfversikt öfver Sveriges Geaster-arter ........... HAGLUND, EMIL: Om Sphagnaceernas förhållande till vissa mineral- SÄTET ISNE SER KRO SURA RS NAR RUE 20 EN: NN BSR; RN BA VAS KRA Oas Re aa HEDBOM, KARL: Strödda anteckningar om några märkligare element KNUD sSalaTlOraN ÖRE: OCh INU ass dr od RE ARA pen sl BEAR HEDLUND, T.: Om frosthärdigheten OS våra Kalljördsväxter HEMMENDORFF, ERNST: Bilder aus der Restinga-Vegetation bei Rio HULTH, J. M.: Linnés första utkast till Species Plantarum bg HULTING, J.: En bokskog i Västergötland och dess lafflora .. ... .... JUEL, H. 0.: Beiträge zur Kenntnis der Gattungen Taphrina und AO RO CES TC LUTA Er br mA na 2 a RR AT mn FR am (rasa era SAN KYLIN, HARALD: Uber die Farbe der Florideen und Cyanophyceen LAGERBERG, TORSTEN : En intressant bildningsafvikelse hos gran. LAGERHEIM, G.: Rhipsalis rosea Lagerh. n. sp. has As 3.4 LEN LINDMAN, C. A. M.: Wie ist die Kollektivart Dölg ud alder ANS S TIA LENS KSR SAN ASEA rr rr nd hn a vr Sarles BST NBA MALME, GUST. 0. A':N: Xyridaceew Friesiane. Beiträge zur Xyridazeen- INO FATIKAaSKET ERT TSSAT I SReS fe Ae Sid 466 433 3173 608 MATSSON, L. P. REINHOLD: Till frågan om rosornas befruktning ROMELL, LARS: Remarks on some species of the Genus Polyporus ROMELL, LARS-GUNNAR och TEILING, EINAR: Om Hajnum Kall- SES OUINA. 1 so 5 j ERS NR ROSENBERG) 07: Uber die Apog Färnie Så Chondvilla jänoed EN EA SERNANDER, RUTGER: Studier öfver lafvarnes biologi mo.oosmommm0cmm. SKOTTSBERG, CARL: Uber Viviparie bei Perneltya ........ .... SKÅRMAN, J. A. 0.: Om gallbildningar hos Salix Caprea S rod kade af Dorytomus töeniatus Fabr. NR RE RASA SE a grid ås vd SVEDELIUS, NILS: Uber die Spermatienbildung rå Delessenia. San- guinea KR Nas PTA 45 ESR Rae SMNENENS NULSE Örn YPlönrosperiniin änkan (LJ. Hola och dess Nuvarande förekomst öm SYetger eo see ; VESTERGREN, T: Förteckning på de i Sverige hittills finna arterna af hyphomycet-släktena Ramularia, Didymaria och Ovularia WILLE, N.: Om Udviklingen af Ulothrix flaceida Kätz. Mo TR WITTE, HERNFRID: Silene dichotoma Ehrh., en sydost- attdpalsk arts uppträdande i vårt land hufvudsakligen såsom vallogräs SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. Bb 6, Hu. 3. BEITRÄGE ZUR KENNTNIS DER GATTUNGEN CAFERINA UNDYSEXOBASIDIOM VON LIER ARY NEW VORK FH:-OA JUBEL BOTANICAL = GAKDEN, Mit Taf. 7 und Textfig. A—E. Diese beiden Gattungen sind ja nicht näher mit einander ver- wandt. Dass ich sie in diesem Aufsatze zusammenstelle, könnte ich jedoch vwverteidigen, z. B., damit, dass sie eine gewisse unläugbare Analogie in ihrer Organisation und ihrem Auftreten darbieten. Um aufrichtig zu sein, muss ich indessen zugestehen, dass der Grund tatsächlich ein anderer und mehr zufälliger ist. Waährend der letz- teren Hälfte vom Juli 1911 besuchte ich die Touristenstation Abisko- jokk im nördlichen Lappland, am Sädufer des Torne Träsk. Die Pilz- flora dieses Gebietes ist bisher wenig erforscht, und ich sammelte daher alle parasitiscehen Pilze, die ich beobachtete, um einen Beitrag zur Kenntnis dieses Teils von der Flora liefern zu können. Die Gat- tungen von parasitischen Pilzen, die mir in dieser Gegend durch ihren Reichtum sowohl an Formen als an Individuen besonders auffielen, waren vor allen gerade Taphrina und Exobasidium, während meine Ernte von äöbrigen Pilzgattungen nicht besonders reich wurde. Ich werde daher jetzt nur jene beiden Gattungen behandeln. Meine Arbeiten bei Abiskojokk waren dadurch erschwert, dass der Platz im Nationalpark von Abisko liegt, wo keine Pflanzen gepfläckt werden därfen. Was ich während meiner täglichen Pro- menaden an Pilzen beobachtete, konnte ich daher nicht näher pröä- fen, daran konnte nur bei weiteren Ausflägen gedacht werden. Dieser Aufsatz zerfällt in zwei Teile, und diese sind unter sich etwas verschiedenartig. Die Gattung Taphrina, nämlich die auf Betula wachsenden Arten dieser Gattung, habe ich schon in einem Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 24 3034 anderen Aufsatze (1909) behandelt und habe dort eine Ubersicht öber diese Artengruppe geliefert. Zu den dort verzählten Arten und Formen kann ich jetzt einige neue hinzufägen, die ich wWährend meines Aufenthalts in Abisko kennen lernte. Von der Gattung Exobasidium habe ich dagegen keine vorher unbekannten Formen gefunden. Diese Gattung, oder vielmehr die hier in Betracht kommende Arten- gruppe derselben, nämlich die Ericaceen bewohnende, schien mir indessen sehr wohl einer kritischen Präöfung und Sichtung bedärftig zu sein, und diese Arbeit ist es, die ich hier auszufähren versucht habe. Ich habe mich also nicht auf die Behandlung meiner eigenen Sammlung aus Lappland beschränkt, sondern habe alle die in Skan- dinavien auftretenden Formen, die ich untersuchen konnte, in Be- tracht gezogen. TAPHRINA-FORMEN AUF BETULA AUS DER UMGEGEND VON ABISKO. Taphrina nana Johans. Die Hauptform auf B. nana wurde nicht beobachtet. Taphrina nana var. hyperborea n. var. (Fig. 1 Taf. 7). Differt a forma principali ascis conidiis repletis. Hab. in Betula odorata, ad Abisko in Lapponia Tornensi. Dass diese Form der T. nana äusserst nake steht, kann nicht be- zweifelt werden. Im Blattparenchym ist ein Mycel vorhanden, viel- leicht sogar ein bischen kräftiger als bei der Hauptart. Ascusschichten werden an beiden Seiten des Blattes entwickelt, und sowohl Asken als Stielzellen stimmen mit denjenigen der Hauptart in Form und Grösse äberein. Man vergleiche die hier mitgeteilte Fig. 1 mit Fig. 4 Taf. 7 in meinem fröheren Aufsatz im 3. Bande dieser Zeitschrift. Da aber die Hauptart immer nur acht Sporen im Ascus zu haben scheint (JOHANSON sagt in der Taphrina-Arbeit von 18835, p. 34: »sporis paucis, sepe octonis»), während ich bei der lappländischen Form immer von Konidien erfäöllte Asken gesehen, so habe ich es för nötig gehalten, die letztere als eine Varietät aufzufähren. Bei der auf B. nana wachsenden Hauptform sind die Sporen rund und 3—4 wu im Durchmesser, oder breit eiförmig, ungefähr 5,3 uu lang und 3,5 u breit. Sie föllen meistens den Ascus nicht ganz aus, sondern liegen nach oben gedrängt, so dass eine kleine basale Partie leer ist. Bei hyperborea geht dagegen das achtsporige Stadium rasch voröber, so dass ich es nur selten beobachtet habe. Die Sporen schreiten sogleich zur Konidienbildung, und der Ascus wird von einer Menge Konidien erfällt, unter welchen sich wohl auch die Reste der Sporen befinden: Form und Grösse der Konidien schei- nen zu wechseln, sie sind aber immer kleiner als die Sporen der Hauptform. Der Ascus ist von Konidien von unten bis oben ganz voll. Die untersuchten Exemplare stammen alle von einem Baum am Strande bei der Eisenbahnstation Abisko. Gleich neben der Tou- ristenstation steht ein Baum, der mir von demselben Parasiten an- gegriffen schien, eine nähere Untersuchung war ja da nicht gestattet. Ich bedauere, dass ich bei Abisko T. nana auf B. nana nicht finden konnte. Es wäre nämlich von Interesse zu untersuchen, ob die Art in dieser Gegend auf B. nana in der Hauptform, oder etwa ebenfalls als var. hyperborea auftritt. Taphrina alpina Johans. Auf B. nana, ziemlich häufig am Strande bei der Eisenbahnstation Abisko. Taphrina lapponica n. sp. (Fig. 2 Taf. 7). T. alpin& prosxima, differt ascis sesqui majoribus conidiis repletis. Hab. in Betula odorata cirea lacum Torne Träsk, satis frequens. Seitdem ich diese Art von den anderen in der Gegend vorkom- menden zu unterscheiden gelernt hatte, fand ich sie an mehreren Orten im Birkenwalde zwischen den Eisenbahnstationen Abisko und Björkliden, sowie auch bei Jebrenjokk am Nordufer des Sees. Der Pilz hat offenbar ein im Stamme perennierendes Mycel, immer findet man nämlich grössere zusammenhängende Partien der Krone von ihm befallen, und öfters sind an den angegriffenen Zwei- gen fast alle Blätter erkrankt. Jedoch bildet er keine Hexenbesen, sondern die Verzweigung der befallenen Zweigsysteme erscheint ganz normal. Wahrscheinlich beruht dies darauf, dass der Parasit die Wirtpflanze nicht zur Erzeugung von Langtrieben stimuliert. Ich fand öÖberhaupt nur die Blätter der Kurztriebe vom Pilze befallen. In die Blätter der Langtriebe scheint der Parasit also nicht einzu- dringen, und erst an den in ihren Axillen auswachsenden Kurz- trieben tritt die Krankheit im folgenden Jahre auf. , Die kranken Blätter sind kaum vergrössert, aber etwas gewölbt. Die konkave Unterseite ist gelblich oder graulich, selten etwas röt- lich, die konvexe und unebene Oberseite ist heller und etwas mehr gelblich als bei gesunden Blättern. 356 (J Die mikroskopischen Charaktere deuten auf eine nahe Verwandt- schaft mit 7. alpina. Im Parenchym ist kein vegetatives Mycel zu finden. Die Ascusschicht tritt nur an der unteren Blattfläche auf, auf der Oberseite findet man jedoch nicht selten ein spärliches sub- kutikuläres Mycel, gerade wie bei T. alpina. Die Stielzellen sind denen der T. alpina gleich. Der eigentliche Unterschied von dieser Art liegt bei den Asken. Diese sind nach JOHANSON (1887, p. 12) 20—27 mu lang und 9—14 wu breit. Die Maasse, die ich an Präpa- raten von T. alpina gefunden, sind bezw. 25—30 und 10—13 u, und stimmen also ziemlich gut mit JOHANSONS Angabe äberein. Bei T. lapponica sind die Asken dagegen ungefähr 40 u lang und 16 pu breit, also ein recht grosser Unterschied, besonders in den Längenmaassen. Bei T. alpina enthalten die Asken je 6—38 runde Sporen mit einem Durchmesser von 3,,—5 u, und nur selten werden im Ascus Koni- dien gebildet. Bei T. lapponica fand ich immer die Asken von sehr zahlreichen kleinen Körperchen erföällt. Diese sind zum Teil rund, ungefähr 3, u im Durchmesser, zum Teil ellipsoidiseh und von etwas wechselnder Form und Grösse, z. B., 4 u lang und 2,5 u breit. Die Verschiedenheit der beiden Arten därfte durch einen Vergleich der hier mitgeteilten Fig: 2 mit Fig. 3 Taf. 6 meines fräheren Taphrina-Aufsatzes hervorgehen. Taphrina betulina Rostr. trat sehr häufig auf B. odorata auf. Das Merkmal, wodurch diese Art sich von der vorigen am auffallend- sten unterscheidet, liegt in ihrer Erzeugung von Hexenbesen. Das Mycel. scheint bei dieser Art auf einer Stelle in der Wirtpflanze lokalisiert zu sein, und dieselbe hier zur Bildung von zahlreichen accessorischen Langtrieben zu stimulieren, deren Blätter im Allge- meinen sämmtlich erkranken. Es giebt aber auch Fälle, wo die befallenen Triebe Kurztriebe sind. Wenn solche öberwiegen, wird der Hexenbesen gedrungen, wie knäuelförmig. Bei T. betulina erkranken also die Blätter in demselben Jahre, wo die Triebe auswachsen, während bei lapponica, wie oben hervorgehoben wurde, die Er- krankung erst im folgenden Jahre zu erfolgen scheint. Taphrina carnea Johans. wurde hie und da auf B. odorata be- obachtet. Taphrina bacteriosperma Johans. Auf B. nana am Ufer bei Abisko. Ich fand diese Art auch auf B. odorata, einer neuen Wirtpflanze: derselben. Am Wege zwischen Abiskojokk und Björkliden sah ich in der Krone einer Birke ein paar Kurztriebe, deren Blätter farblos und erheblich vergrössert waren. Da der Platz im Nationalpark 337 lag, konnte die Art der Krankheit nicht untersucht werden. Gläöck- licherweise fand ich später am Strande bei Abisko eine Birke, die einen in ganz ähnlicher Weise veränderten Kurztrieb trug. Die mi- kroskopische Untersuchung ergab eine vollkommene Ubereinstim- mung mit T. bacteriosperma. UBERSICHT DER SKANDINAVISCHEN, AUF ERICACEEN WACHSENDEN, EXOBASIDIUM-FORMEN. Von den älteren Mykologen werden die Exobasidien täberhaupt nicht erwähnt, was bei der grossen Verbreitung und Häufigkeit des E. Vaccinit merkwöärdig erscheint, und vielleicht dadurch zu erklären ist, dass dieser Parasit von ihnen fär ein Zoocecidium gehalten wurde. FUCKEL därfte zuerst seine Pilznatur erkannt haben, indem er ihn als Fusidium Vaccinii beschrieb (FUCKEL 1861, p. 151, Taf. X Fig. 7). WORONIN erkannte in ihm einen Basidiomyceten, beschrieb ihn genau in einer mit vortrefflichen Bildern versehenen Abhand- lung (1867) und gab ihm den jetzt gebräuchlichen Namen. Schon in seiner ersten, eben citierten, Mitteilung hatte FUCKEL zwei Formen des Pilzes unterschieden. Die eine ist die gewöhnliche, von WORONIN behandelte, die auf Vaccinium Vitis idea öberall in der Ebene vorkommt, und die begrenzte Stellen der Blätter oder Sprosse einnimmt, die dabei stark aufgetrieben werden. Die andere, die er auf der Heidelbeere gefunden, nannte er b. Vaccinii Myrtilli. Er bespricht sie etwas ausfäöhrlicher in Symbol2ae mycologice (1869, p. 26): >»Wenn der Pilz, was am häufigsten der Fall ist, jugendliche Blätter befällt, so nimmt er sofort die ganze untere Seite des Blattes ein. Dieses wird meist roth gefärbt, wölbt sich stark, wird spröde und fällt ab.> Er erwähnt dann den Fall, dass nur Flecken gebil- det werden, was er auf einen später erfolgten Angriff zöruckfährt, und sagt dann weiter: »Ist nun die Substanz dieser Flecken auch spröde und fleischig, so wird sie doch nie so dickfleischig, wie bei der Form auf V. Vitis idea. Die Sporen sind von letzterer Form nicht verschieden.> FUCKEL's f. Vaccinii Myrtilli ist also eine Form, die in der Sporenform mit der Hauptform ubereinstimmt, sich aber von dieser dadurch unterscheidet, dass sie typisch ausgebreitet, nicht 328 fleckenbildend ist, und dass sie keine so starken Hypertrophien her- vorruft. Originalexemplare FUCKEL's im hiesigen Botanischen Mu- seum haben dies bestätigt: der Pilz befällt ganze Sprosse, indem meistens alle Blätter an einem Sprosse erkrankt sind. Andere solche, nicht fleckenbildende Formen sind von anderen Verfassern beschrieben worden. THÖMEN hat in Herbarium myco- logicum oeconomicum n:o 93 und in Fungi austriaci exsiccati n:o 324 (beide vom Jahr 1873) eine E. Vaccinu var. Myrtilli Thäöm. her- ausgegeben. In Mycotheca universalis n:o 115 (1875) teilt er dieselbe Form wieder aus, aber jetzt nur als f. Myrtilli, unter Hinweis auf die von FUuCKEL beschriebene Form. KARSTEN (1882, p. 153) hat dann diesen Namen zum Artnamen erhoben, indem er eine auf V. uliginosum wachsende Form E. Myrtilli Thäm. nennt. Die THÖMEN'”- sche Form ist tatsächlich mit der FuUCKEL'schen identisch. Auf die KARSTEN'sche werde ich zuröckkommen. KARSTEN hat (1. c.) auch ein E. Andromede beschrieben, das auf Andromeda polifolia und Arctostaphylos uva ursi wächst, und das so beschrieben wird: »Fruchtkörper weit ausgebreitet; Fruchtlager ziem- lich trocken, purpurrötlich>. Zwar fehlen hier Angaben äber die mikroskopischen Charaktere, aber auf A. polifolia därfte nur eine Form auftreten, die ganze Sprosse befällt und ziemlich allgemein verbrei- tet ist. Der Artname wäre daher sehr brauchbar, wenn er nicht leider schon fräöher vergeben wäre, nämlich von PecK, der eine andere Art auf ÅA. ligustrina aus Nordamerika so benannt hat. Zwar ist diese Art vielleicht eine Form von E. Vaccinii (vergl. RICHARDS 1896), ein bindender Beweis dafär ist jedoch nicht erbracht worden. RosTRUP (1885, p. 243) hat eine Form auf Vaccinium Ozxycoccus, die ganze Sprosse dieser Pflanze befällt und dabei in auffallander Weise verändert, erwähnt. Er nennt sie vorläufig E. Ozxycocci, lie- fert aber keine wirkliche Diagnose derselben. Im Jahre 1893 hatte LAGERHEIM beobachtet, dass eine im nörd- lichen Norwegen auf Vaccinium myrtillus und uliginosum wachsende Form sich von der gewöhnlichen, fleckenbildenden Form nicht nur durch ihr Auftreten an ganzen Sprossen, sondern auch durch mi- kroskopische Merkmale unterscheidet. Sie hat nämlich grössere Sporen und Basidien, und diese tragen nur zwei Sterigmem. Seine Exemplare und eine von ihm herröährende Beschreibung wurde in dem von Briost und CAVARA herausgegebenen Exsiccate »I funghi parassiti delle piante coltivate od utili> n:o 261 veröffentlicht. Der von LAGERHEIM gegebene Artname, E. megaspermum, wird hier, als 329 Synonym, mitgeteilt. Inzwischen war nämlich dieselbe Art schon von BouDIER (1894, p. CCXLIV) in den Alpen auf V. uliginosum ge- funden und unter dem Namen EE. Vaccinii uliginosi besehrieben worden. MarrE hat endlich (1908, p. CLVIII) eine auf Arctostaphylos uva ursi kleine Hexenbesen hervorrufende Form als E. Andromede Karst., non Peck, f. uve ursti beschrieben. Diese Form scheint zu verdie- nen, als Art betrachtet zu werden. Von fleckenbildenden Formen sind indessen nur zwei mit beson- deren Namen versehen worden. Die eine wurde von KARSTEN (1878, p. 65) als E. Ledi beschrieben, und ist eine sehr distinkte Art, die sehr selten, oder vwvielleicht äbersehen ist, da sie bisher nur in Finland beobachtet zu sein scheint. Die andere ist E. Cassandree, von PeEcK (1878, p. 46) aus Nordamerika beschrieben, später aus Finland bekannt. Ihre Artrecht ist jedoch wumstritten, und auch ich neige zu der Ansicht, dass sie zu E. Vaccinii gehört. In Gegensatz zu den bisher citierten Autoren stehen diejenigen, welche die verschiedenen Exobasidium-Formen, wenigstens zum grossen Teil, nur als Wuchsformen einer einzigen Art betrachten.! THOMAS (1886, p. 34) giebt eine Ubersicht äber das Auftreten der beiden Wuchsformen an mehreren Ericineen in Thäringen und in den Alpen, wobei er hervorhebt, dass die fleckenbildende Form in der Ebene häufiger, die ausgebreitete dagegen in den höheren Re- gionen vorwiegend auftritt. In einer späteren Mitteilung (1897, p. 308) liefert er weitere Beiträge äber dieselben Verhältnisse und be- legt die beiden Formen mit Namen, indem er die fleckenbildende f. circumscripta, die ausgebreitete f. ramicola nennt. Leider hat er die mikroskopischen Merkmale vernachlässigt. Ohne Zweifel umfasst seine f. ramicola sowohl die FucKELrsche b. Vaccinii Myrtilli, als die mikroskopisch sehr verschiedene Art Vaccinit uliginosi Boud., deren Beschreibung ein paar Jahre vorher erschienen, aber för THOMAS unbekannt war. Der Name ramicola kann daher nicht gebraucht werden. Nach diesem historiscehen Uberblick will ich zu meiner eigenen Untersuchung wUbergehen. :Das Material derselben bildeten erstens die in Exsickatenwerken verteilten Exobasidiumformen. Das Auf- ' Von amerikanischen Verfassern, welche diese Ansicht vertreten, mögen hier erwähnt werden: FARLOW, List of fungi found in the vicinity of Boston (Bull. Bussey Instit. Harvard Univ., Boston 1878, p. 247); und RicHaArps (1896), dessen Arbeit wegen der ausgefährten Kulturen von besonderem Interesse ist. 360 finden derselben — sie belaufen sich zu etwa 40 Nummern — wäre mir ohne die Beihilfe Herrn Lektor D:r A. G. ELJIASSONS kaum möglich gewesen. Er hat ein Verzeichnis fast aller in Exsickaten vorkom- menden Pilze ausgearbeitet, und hatte die Freundlichkeit, mir daraus eine Liste äber Exobasidien zusammenzustellen, wofär ich ihm zum grossen Danke verpflichtet bin. Weiter habe ich die ziemlich reich- haltige Sammlung des Botanischen Museums in Upsala benutzt, ausser- dem eine vom Docenten D:r R. E. FRIES zusammengebrachte Samm- lung, und endlich meine eigenen Sammlungen. Die Angaben in der skandinavischen Literatur habe ich so weit möglich beröcksichtigt. Jedoch muss man dabei vorsichtig sein, denn einige Wirtpflanzen beherbergen zwei oder drei verschiedene Formen, und es lässt sich aus vielen Angaben nicht entnehmen, welche Form gemeint ist. Was die Begrenzung der Arten betrifft, so kann in einem Punkte nur eine Meinung herrschen, dass nämlich die grossporigen Formen eine besondere Art bilden mössen, E. Vaccinii uliginosi Boud., die immer ganze Sprosse befällt, und in den Gebirgen verbreitet ist. Auch die von MAIRE beschriebene f. uva ursi, ist nach meiner Ansicht durch mikroskopische Merkmale von den äbrigen Formen unter- scheidbar. In der Sporengrösse hält sie die Mitte zwischen der vorigen Art und den kleinsporigen Formen. Eine dritte mikrosko- pisch distinkte Art ist E. Ledi Karst., durch die Dicke des Frucht- lagers und die Länge der Basidien von den äbrigen verschieden. Es bleibt dann ein Rest von Formen uäbrig, bei denen der mikro- skopische Bau keine messbaren Unterschiede aufweist. Einige dieser Formen bilden begrentzte Flecke, andere greifen ganze Sprosse an. Mehrere Verfasser sehen hierein nur verschiedene Wuchsformen, die durch zufälligen Ursachen, vor Allem den Zeitpunkt der Infek- tion, hervorgerufen sind. Endgöältig lässt sich diese Frage nur durch Kulturversuche entscheiden. Solange solche Beweise nicht vorliegen, halte ich es fär wahrscheinlicher, dass die Wuchsform hier ein Artmerkmal ist, und zwar aus folgenden Gränden. Die gewöhnliche fleckenbildende Form auf V. vitis idea, das ursprängliche Exobasi- dium vaccinii VW ORONIN'S, verursacht eine erhebliche Verdickung der erkrankten Blattpartien, während die von der ausgebreiteten Form angegriffenen Blätter nur wenig verdickt werden. Nun kommt es nicht so selten vor, dass die gewöhnliche Form grössere Partien oder sogar ganze Sprosse von V. pvitis idea angreift. An diesen sind dann sowohl Stamm als Blätter stark aufgedunsen. Wenn aber dieselbe Wirtpflanze von der anderen, ausgebreiteten, Exobasidium- 361 form angegriffen ist, so sind die kranken Organe kaum merkbar verdickt und haben öberhaupt ein weit normaleres Aussehen, wenn man von -der roten Farbe absieht. Ich vermute, dass die letztere Form ein in der Pflanze perennierendes Mycel hat, das der flecken- bildenden Form abgeht. Auch bei dieser kann jedoch eine aus- gedehntere Infektion vorkommen, und dies därfte stattfinden, wenn die Infektion während des Austreibens eines Sprosses eintritt. Was nun die Benennung dieser beiden Arten betrifft, so muss die fleckenbildende selbstverständlich E. Vaccintii Woron. heissen. Die andere kann nicht E. Andromede Karst. heissen, weil eine andere Art E. Andromede Peck heisst. Der Name E. Myrtilli (Thäöm.) Karst. ist auch nicht zu verwenden, weil KARSTEN mit diesem Namen ebenso gut E. Vacciniti uliginosi gemeint haben kann. BLYTT (1905, p. 140) versteht jedenfalls damit diese Art (als Synonym giebt er »E. macrospermum Lagerh.> an, ein Schreibfehler för megasper- mum). Ich halte es deshalb fär das richtigste, den von FUCKEL verwendeten Varietätsnamen aufzunehmen, und nenne die Art E. Vaccinii myrtilli (Fuck.) mihbi. Uber die Artberechtigung von E. Oxycocci Rostr. hege ich eini- gen Zweifel. Ich kenne diese Form nur durch Herbarexemplare, von denen ich nur schlechte Präparate bekommen konnte. Vor- läufig lasse ich sie als besondere Art gelten. Ein angebliches Exobasidium, das Flecken an den Blättern von Arctostaphylos uva ursi bildet, erwies sich als eine Gloeosporium- artige Konidienform, die ich nicht bestimmen kann, und die ich nebst ein paar anderen falschen Exobasidien in einem Anhang be- sprechen werde. Es folgt jetzt eine Synopsis der skandinavischen Arten mit Angabe der Verbreitung in Skandinavien, soweit sie mir bekannt ist. Exobasidium Vaccinii (Fuck.) Woron. Textfig. A. Die angegriffenen Partien sind scharf begrenzt, zuweilen doch grös- sere Abschnitte eines Sprosses einnehmend, erheblich verdickt. Ba- sidien meist mit 4 Sterigmen, Sporen ungefähr 13 u lang, 3 u breit. a. Auf Vaccinium vitis: idea sehr häufig in der 'Ebene:. Die Sammlung von R. E. Fries enthält Exemplare aus Jämtland und Ångermanland. 362 Exs.: COOKE, Fungi brit. exs., ed. I, 686; ERIKSSON, Fungi paras. scand. exs. 184 a; RABENHORST Fungi eur., ed. II, 1164; SACCARDO, Mycotheea veneta 1310; Sypow, Mycoth. march. 216; THUMEN, Herb. mycol. oecon. 92, Fungi austr. 322, Mycoth. univers. 910. b. Auf Vaccinium uliginosum scheint diese Art sich weniger kräftig zu entfalten. Ich sah Exemplare aus Upland, Södermanland, Vestergötland, Dalarne, Ångermanland und Finland. Exs.: Sypow, Mycoth. march. 2900, Mycoth. german. 554. c. Auf Vaccinium myrtillus hat THomas (1886, p. 34) diese Art sowohl in Thäringen als in den Alpen gefunden. Ich habe diese Form in den Stockholmer Schären, auf der Insel Ljusterö, gesam- melt, wo sie unter Vaccinium vitis idea, das vom Pilze ziemlich stark befallen war, vorkam. Andere skandinavische Exemplare habe ich nicht gesehen, aber die von TorF (1897, p. 246) erwähnte Form kann vielleicht hieher gehören. Die Flecke, die der Pilz auf dieser Nährpflanze bildet, sind ziem- lich klein und kaum verdickt. Sie scheinen auch schnell zu ver- trocknen, und da diese Form also ziemlich kurzlebig sein därfte, wird sie wahrscheinlich leicht äbersehen. Vaccinium myrtillus dörfte för diese Art nur ein zufälliger Wirt sein, dem der Parasit nur wenig angepasst ist. d. Auf Vaccinium oxycoccus. Von RostRUP in Dänemark be- obachtet. Ich habe diese Form nicht selbst gesammelt und kenne sie nur wenig. Die in RABENHORST, Fung. europ. ed. II, unter n:o 3228 ausgeteilten Exemplare aus Finland gehören wahrscheinlich hieher. SHEAR (1907, pl. VII) liefert schöne Abbildungen von Exoba- sidiumformen auf V. macrocarpum. Die fleckenbildende Form gehört vielleicht hieher. Jedoch muss daran erinnert werden, dass hier auch andere, amerikanische, Arten in Betracht kommen können. e. Die Form auf Lyonia (Cassandra) calyculata ist als eigene Art, E. Cassandre Peck beschrieben. Weder makro- noch mikroskopisch finde ich einen Unterschied von E. Vaccinii, und föhre sie daher hier auf. LirRo hat sie in Finland gesammelt und in VESTERGREN'S Exsickat ausgeteilt. Exs.: ELruris, North Amer. Fungi, 732; VESTERGREN, Micromycetes rar: sel 1071: An dieser Stelle sind auch die Angaben äber fleckenbildende Exo- basidium-Formen auf Arctostaphylos uva ursi (ROSTRUP 1883, p. 42, 36: Fig. A. Exobasidium Vaccinii. 560:1 Fig. B. E. Vaccinii myrtilli. 560 :1. Hig; CO. BD. uve ursi: b60:k. Fig. D. E. Vaccinii uliginosi. 560 :1. THomMmas 1886, p. 34) und A. alpina (THOMAS, 1. c.) zu erwähnen. Wahrscheinlich handelt es sich aber dabei um die im Anhang erörerten Gloeosporium-artigen Pilzen. 364 Exobasidium Vaccinii myrtilli (Fuck.) Juel. Textfig. B. Syn. Fusidium Vaccinii b. Vaccinii Myrtilli Fuck. (1869, p. 26). Exobasidium Andromede Karst. (1882, p. 153); non Peck (1874, p. 73). Ramulos totos, vix incrassatos vel deformatos, occupat. Hyme- nium hypophyllum. Basidia et spor& ut in E. Vaccinii Woron. Ich habe den Eindruck bekommen, dass die Basidien dieser Art ein bisschen zarter und vergänglicher sind als bei E. Vaccinii, auch kam es mir vor, dass die Sporen kaum so gross als bei dieser Art sind. Ich kann jedoch dies nicht sicher behaupten, und jedenfalls kön- nen darauf keine Artmerkmale gegröändet werden. Die Arten, die als Nährpflanzen dieser Art aufgezählt werden, ge- hören vier Gattungen, die nicht einmal alle besonders nahe verwandt sind. Es ist sehr warscheinlich, dass hier mehrere biologische Arten, zum Teil mit verschiedener Verbreitung, wvorliegen. Die Formen auf Vaccinium myrtillus und uliginosum gehören offenbar der Ebene, denn in den Gebirgen ist die Art auf diesen Nährpflanzen nicht beobachtet worden, obgleich sie dort, besonders auf Andromeda polifolia, allgemein auftritt. a. Auf Vaccinium myrtillus ist mir diese Art nicht aus Skandi- navien bekannt. Ich kenne nur deutsche Exemplare, darunter ein Originalexemplar FuUCKEL's, aus dem Herb. E. FRrRIEs, auf dessen Etikette steht: »Fusidium Vaccinii form. V. Myrtilli m. vid. bot. Ztg. 1861. N:o 35. In sylvis ca. Oestrich. L. Fuckel> Ich bekam davon gute Präparate, die mich von der Identität dieser Form mit den äöbrigen hier aufgefährten äberzeugten. Exs.: FUCKEL, Fungi rhen. 220; Sypvow, Mycoth. march. 3228; THÖMEN, Herb. mycol. oecon. 93, Fung. austr. 324; wahrscheinlich auch ROUMEGUÉRE, Fung. gall. sel. 2614 und THÖMEN, Mycoth. univers. 115, bei diesen war aber das Hymenium schlecht erhalten. b. Auf Vaccinium uliginosum in Bohuslän von mir (ERIKSSON'S Exs.) und von LAGERHEIM (1909, p. 38) gefunden; von mir auch bei Grisslehamn. Exs.: ERIKSSON, Fung. paras. scand. exs. 286 b; wahrscheinlich auch THÖMEN, Fung. austr. 323, wo aber das Hymenium zu schlecht erhalten war. ; c. Auf Vaccinium vitis idea. Ich kenne nur ein einziges Exem- plar, das ich bei Falun gesammelt habe. An einem Individuum 365 waren die meisten Sprosse ganz von Pilze angegriffen. Die kranken Blätter sind hier kleiner als die gesunden und lebhaft rot. d. Auf Arctostaphylos alpina. Die erkrankten Blattrosetten haben blass gefärbte, oft vergrösserte Blätter. THomas (1886, p. 34) hat diese Form in Tirol gefunden. Wahrscheinlich ist es dieselbe, die LAGERHEIM (1884, p. 111 und 113) in Lule Lappmark gefunden halt. Ich habe sie bei Abisko am Ufer des Torne Träsk gesammelt. e. Auf Andromeda -polifolia scheint die Art sehr verbreitet zu sein. Ich habe Exemplare gesehen aus Södermanland, Nerike, Jämtland, Ångermanland, Lule Lappmark, Torne Lappmark, Norwegen und Finland. Diese Form ist E. Andromede Karst. Die Blätter der erkrankten Sprosse sind intensiv rot und weichen in der Form von den gesunden ab, indem sie flach und breit sind. Exs.: RABENHORST, Fung. eur., ed. II, 2720; ROMELL, Fungi paras. presertim scand. 38; SYDow, Mycoth. march. 525; THÖMEN, Mycoth. univers. 1110 (Orig.-Ex. von E. Andromede Karst.); VESTERGREN, Microm. rar. sel. 732. f. Auf Cassiope tetragona. Auf dem Berge Nuolja, oberhalb Björk- liden, in Torne Lappmark fand ich einige Exemplare auf dieser Nährpflanze, die mit den Formen auf äbrigen Nährpflanzen vwvöllig öbereinstimmten, indem das Hymenium nur die untere Seite der Blätter einnahm, und die obere Seite rot gefärbt war. Die auf dieser Nährpflanze gewöhnliche Form weicht dagegen vom Typus ab, indem sie eine f. amphigena darstellt. Die Blätter sind nämlich ringsum vom Hymenium bekleidet und sind ganz blass, fast weiss. Die erkrankten Sprosse stehen öfters terminal und ähneln aus einiger Entfernung gewissermassen kleinen Inflorescenzen (Fig. 3, Taf. 7). Sie kam auf demselben Platze häufig vor. Nach BLYTT (1905, p. 140) ist die Art auf dieser Wirtpflanze im nördlichen Norwegen allgemein. RosTtRUP (1894, p. 9 und 1904, p. 115) erwähnt sie von mehreren Lokalen in Grönland. Exs.: VESTERGREN, Microm. rar. sel. 351: Exobasidium Oxycocci Rostr. (1885, p. 243). Befällt ganze Sprosse, die dadurch mehr oder weniger deformiert werden. Stamm und Blätter werden deutlich verdickt, und sind öberall vom Hymenium bekleidet. Basidien und Sporen scheinen mit den beiden vorigen Arten täbereinzustimmen. uo 66 An den Herbarexemplaren, die ich untersuchte, war das Hyme- nium nicht so gut erhalten, dass ich ein deutliches Bild von den Basidien bekommen könnte. Von der vorigen Art unterscheidet sich diese hauptsächlich dadurch, dass sie eine stärkere Hypertro- phie und Defermation der Sprosse hervorruft. Fine ähnliche Form auf V. macrocarpum wird von SHEAR (1907, pl. VIT) schön abgebil- det. Ich halte es nicht för unmöglich, dass E. Oxycocei nur eine Form von E. Vaccinii Woron. sein könnte, denn diese Art kan ja zuweilen ganze Sprosse ergreifen. Aut Vaccinium oxycoccus und ihrer subsp. microcarpum. ROsTRUP 1885, p. 243) hat diese Art in Dänemark, LAGERHEIM (1884, p. 105) und VESTERGREN (Microm. rar. sel. 507) in Lule Lappmark gefun- den. Exs.: VESTERGREN, Microm. rar. sel. 507. Die in RABENHORST, Fung. eur., ed. II, 3228 -ausgeteilte Form scheint mir kaum zu die- ser Art zu gehören. Exobasidium uvze&e ursi (Maire) Juel. Textfig. C. Syn. E. Andromede Karst. var. uvce-ursi Maire (1908, p. CLVIID. Ramos totos occupat, qui vix deformati, sed obscure purpurei evadunt. Hymenium hypophyllum, non continuum, sed e fasciculis. basidiorum admodum distinctis compositum. Basidia 2—4, sepius. 3 sterigmata gerentia. Spore circ. 13 u longe, 4 u crasse. Professor R. MarirE hatte die Freundlichkeit mir Exemplare die- ser Form, die er in den Pyrenäen gesammelt, zu senden, und ich konnte mich dadurch täberzeugen, dass diese mit den meinigen im Wesentlichen Ubereinstimmen. Die Sporen sind ein bisschen 'grös- ser als bei E. Vaccinii myrtilli, besonders sind sie dicker, und die Verschiedenheit zwischen der zugespitzten unteren, und dem ge- rundeten oberen Ende wird dadurch grösser. Die Basidien sind kräftiger und weit resistenter, als bei jener Art, und das Hymenium scheint eine zähe Konsistenz zu haben. Die Sporen sind oft durch irgend eine klebrige, wahrscheinlich aus den Basidien herausgeflos- senen Substanz zu einem anscheinend homogenen Klumpen verklebt. Sowohl durch die Zahl der Sterigmen, als durch die Form der Sporen zeigt diese Art eine gewisse Annäherung an die folgende, welche aber durch die erheblich grösseren Sporen leicht zu erken- 367 nen ist. Das Aussehen des Hymeniums ist bei E. uvc ursi charak- teristisch (Fig. 4, Taf. 7), und steht vielleicht mit der festeren Kon- sistenz desselben in Zusammenhang. Auf Arctostaphylos uva ursti. Ich habe diese Art auf Gotland und in Lom in Norwegen gefunden. Wahrscheinlich ist es diese Art, welche KARSTEN (1882, p. 153) unter E. Andromede als in Finland allgemein erwähnt, und welche nach BLYTT (1905, p. 140) in Nor- wegen allgemein vorkommen soll. Eine Verwechselung mit der im Anhang behandelten Form ist jedoch wohl nicht ausgeschlossen. Exs.: JaaP, Fungi selecti exsiccati 35 c (teste MaAIRrRE, 1. c.). Exobasidium Vaccinii uliginosi Boud. (1894, p. CCXLIV). Textfig. D. Befällt ganze Sprosse, die dadurch kaum deformiert werden. Hy- menium auf der unteren Seite der Blätter, eine fast ununterbrochene Schicht bildend (Fig. 5 Taf. 7), Oberseite im allgemeinen rot gefärbt. Basidien ziemlich gross, mit zwei Sterigmen. Sporen dicker als bei den anderen Arten, ungef. 18 u lang, 7 u breit. (Nach BouDpiErR 20-32 u lang, d— 12 u breit). Auf Vaccinium myrtillus, uliginosa und vitis idea in den Gebirgs- gegenden Skandinaviens wahrscheinlich sehr verbreitet. Nach PALM (1908, p. 38) bei Stockholm und Norrtälje, nach VLEUGEL (1911, p. 342 bei Umeå, in beiden Fällen auf V. vitis idea. Diese Fundorten in der Ebene sind jedoch etwas verdächtig, es könnte eine Ver- wechselung mit E. Vaccinii myrtilli vorliegen. Die von RosTtTRUP angegebenen Fundorte von E. Vaccinii aus Is- land (1903, p. 293) und Grönland (1894, p. 9 und 1904, p. 115) be- ziehen sich sicher wenigstens zum Teil auf diese Art. Exs.: auf V. myrtillus ERIKSSON, Fung. paras. scand. exs. 286 a; VESTERGREN, Microm. rar. sel. 58. Auf V. uliginosum RABENHORST Fung. eur. ed. II, 4341; VESTERGREN, Micr. rar. sel. 205. Auf V. vilis idéea VESTERGREN, Micr. rar. sel.. 206. 368 Exobasidium Ledi Karst. (1878, p. 65). Textfig. E. Bildet kleine, oberseits gelbliche, Flecken an den Blättern, die dadurch nicht deformiert werden. Die in der Epidermis eingeschlos- sene Basidienschicht ungef. 70 mu dick, reife Basidien etwa 100 u lang, mit 4 Sterigmen. Sporen ungef. 12,5 u lang, 3,5 uw breit. Von den äöbrigen hier behandelten Arten unterscheidet sich diese auffallend durch die ungewöhnliche Dicke des Hymeniums. Die Basidien entwickeln sich eine Zeit lang innerhalb der Epidermis, deren Kutikula emporgehoben wird... Die Epidermis- zellen selbst werden da- el auch 25. Köpenhavn) — —, 1904. Fungi Groenlandiz& orientalis (Meddel. om Grönland, 30). SHEAR, C. L., 1907. Cranberry diseases (U.: S. Dep. of Agricult., Bureau of plant Industry, Bull. n:o 110. Washington). THOMAS, F., 1886. Mykologische Notizen (Irmischia, 6). — —, 1897. Uber einige Exobasidien und Exoasceen (Forstl.-Naturw. Zeitschrift, 6). ToLF, R., 1897. Förteckning öfver parasitsvampar, iakttagna i trakten af Jönköping (Bot. Notis.) VLEUGEL, J., 1908. Bidrag till kännedomen om Umeåtraktens svampflora (SV. BO "Fidskr. 2): — —, 1911. Zweiter Beitrag zur Kenntnis der Pilzflora in der Umgegend von Umeå (Ibid., 5) WORONIN, M., 1867. Exobasidium Vaccinii (Berichte Verhandl. Naturf. Gesellsch. Freiburg, 4). ERKLÄRUNG VON TAFEL 7. Von den Mikrophotogrammen sind Fig. 1, 2 und 6 mit Zeiss” Proj.-Ok. 4 und Leitz Obj. 6; Fig. 4 und 5 mit Leitz Mikrosummar 64 Mm; und Fig. 7 mit Seiberts mikrophot. Obj. V aufgenommen. -— Fig. 1. Taphrina nana var. hyperborea an der Oberseite eines Blattes vor Betula odorata. 550 :1. Fig. 2. Taphrina lapponica an der Unterseite eines Blattes von Betula odorata. 550 :41. | » 3. Cassiope tetragona mit mehreren von Exobasidium Vaccinii myr- tilli f£. amphigena befallenen Zweigspitzen. Auf dem Berge Nuolja aufgenommen. 4. Exobasidium uve ursi auf Arectostaphylos uva ursi (von Gotland). Das Hymenium besteht aus ziemlich distinkten Basidienbäscheln. död » 9. Exobasidium Vaccinii uliginosi auf V. myrtillus. Tinks ein junges, rechts ein älteres Hymenium, das eine ziemlich geschlossene Seheh ty budet ur: 6. Gloeosporium? exobasidioides auf Arctostaphylos uva ursi. Junges Konidienstroma, unter der Kutikula und zwischen den Zellen der oberen Epidermis sich entwickelnd. 550 :41. Derselbe Pilz in reifem Stadium, an beiden Seiten des Blattes entwickelt. Von der Kutikula sind nur ein paar Fetzen erhal- ten: 200 NI Nachtrag. Auf mein Verlangen hatte Herr Licentiat T. VESTERGREN die Freundlichkeit mir eine Sammlung von Taphrinen und Exobasidien zur Bearbeitung zu öÖbersenden, leider aber so spät, dass ich sie nur in einem Nachtrage besprechen kann. Folgende bemerkenswerte Sachen kommen in derselben vor. Wo nicht anders angegeben, sind die Exem- plare von VESTERGREN gesammelt. Taphrina nana Johans. in der typischen, achtsporigen, Form auf Betula odorata, einer neuen Wirtpflanze derselben, bei Abisko. Die erkrank- ten Blätter scheinen mehr gewölbt zu sein, als bei der var. hyperborea. Exobasidium Vaccinii myrtilli (Fuck.) Juel. a. Auf Vaccinium myrtillus: Norwegen, Tysnesö (Hardangerfjord). Ein interessanter Fund, da ich bisher keine skandinavischen Exemplare dieser Form gesehen hatte. c. Auf V. vitis idea, von demselben Fundort. f. Auf Cassiope tetragona, die rotblättrige Hauptform: Sarjek (Lule Lappmark). g. Auf Lyonia (Cassandra) calyculata, einer neuen Wirtpflanze die- ser Art: auf der Insel Haapakylänsaari in Torne Älf, G. HELLSING. E. uve ursi (Maire) Juel: Ösel (von VESTERGREN in »Zur Pilzflora der Insel Oesel>», Hedwigia 42, 1903, p. 98, unter E. Vaccinii erwähnt). Von E. Warmingii bekam ich eben von Herrn Lic. TH. FRIES Exemplare auf S. oppositifolia, die er in diesem Sommer auf dem Berge Vassitjåkko (Torne Lappmark) gesammelt. d 7 KOM B Tidskrift Botanisk sk GQ Sven foto. Juel O. SVENSE BOTANISK ITIDSERIFT. 1912: BD: 6, H. 9. BOTANISKA ANTECKNINGAR FRÅN ÖLAND AF FR: R. AULIN Under sommaren 1911 tillbragte jag en tid af 15 veckor på Öland; min vistelse där varade näml. från och med d. 1 maj till och med d. 15 augusti; jag fick under denna långa tid ett efterlängtadt tillfälle att följa vegetationens utveckling på den intressanta ön. VWisserligen är ju Öland i botaniskt hänseende synnerligen väl undersökt af skarp- synta forskare alltifrån LIiNNÉS dagar, så att föga eller intet nytt kunde vara att vänta, men hoppet om angenäma exkursioner och vissheten att finna åtskilliga växtformer, som jag aldrig sett lef- vande, lockade mig med makt. Då jag nu på gamla dagar kan disponera min tid, drog jag ej i betänkande att företaga färden, som under mina återstående dagar kommer att stå för mig som ett det angenämaste minne. Ett och annat har jag också funnit, som kanske ej saknar sitt intresse för tidskriftens läsare och som möj- ligen kan i någon mån fullständiga förut befintliga uppgifter beträf- fande öns växtlighet. Om jag därvid kommer att nämna åtskilligt, som tilläfventyrs redan förut är kändt, torde detta ursäktas mig; jag vill nämligen redogöra för hvad jag anträffat, för så vidt det ej finnes angifvet i SJÖSTRANDS Ölandsflora; en del mer eller mindre allmänna växter kommer därför att upptagas, hvaremot många säll- synta förbigås, såsom redan antecknade i nämnda arbete. De områden, inom hvilka jag företog mina flesta exkursioner och som jag sålunda bäst lärt känna, voro Borgholm med närmast om- gifvande trakter samt Resmo med närliggande socknar. Enstaka längre "och kortare utflykter, delvis med jänväg och ångbåt, före- togos emellertid åt olika håll; härvid blef Källa den nordligaste, 374 Kapelludden den östligaste och Ottenby schäferiäng den sydligaste punkten. Naturligt är, såsom för en hvar är nogsamt kändt, att utbytet af en dylik, mer eller mindre forcerad exkursion med undan- tag af enstaka växter, för hvilkas skull den företagits, blifver väsent- ligt ringare, än då man med lugn och ro får upprepade gånger ströfva genom samma område och undersöka det vid olika tillfällen. Min Ölands-vistelse gynnades af ovanligt vackert väder, om än värmen emellanåt kändes något tryckande. Regn föll dock, då det var som mest af behofvet påkalladt, men ofta inträffade detta nattetid, och tilltänkta utflykter behöfde ej inställas eller påbegynta afbrytas. Att jag ej en enda gång under denna långa tid och mitt myckna friluftslif blef våt, torde förtjäna framhållas, då man vet, huru det brukar vara vid dylika tillfällen. I följd af de gynn- samma väderleksförhållandena utvecklade sig växtligheten i ovanligt hög grad; och i stort sedt var den synnerligen frodig äfven på all- varet, ehuru den därstädes led af torkan och hettan i slutet af juli och början af augusti. Af de 107 dagar, som jag tillbragte på Öland, voro ej mindre än 82 vackra dagar, ett för en botanisk ut- flykt ovanligt gynnsamt förhållande. Mycket stora förändringar med afseende på växtligheten hafva ägt rum på Öland under senare tider i samband med det uppsving, som i stort sedt gjort sig gällande i fråga om landtbruket, i all synnerhet inom öns sydligare del. Betodling jämte mejerihandtering och lättare kommunikationer till lands och sjöss hafva därvid varit viktiga faktorer. Kärr och mossar hafva blifvit torrlagda och del- vis uppodlade, åkerjorden skötes mångenstädes med större omsorg, och renare utsäden och modernare maskiner användas, hvarigenom åtskilliga ogräs minskats eller försvunnit; så kunde jag t. ex. under min vwvistelse i Resmotrakten ej anträffa ett enda individ af Lolium temulentum, som förr därstädes varit ett synnerligen vanligt ogräs. En och annan förr ej förekommande växt har i stället uppträdt, införd med utländskt frö, och flera trädgårds- eller kulturväxter uppträda mer eller mindre subspontant. Med afseende på anordning och nomenklatur har jag följt den af Lunds Botaniska Förening utgifna förteckningen öfver Skandi- naviens kärlväxter. Skid Asplenium Ruta muraria EL. Ymnig i klippspringor på Resmo allvar, men nära Kvinneby i Sandby växer den i. verkliga tufvor på lös jord. Ophioglossum vulgatum L. Mångenstädes vid stränder samt på Borg- holms allvar. Equisetum palustre EL. Med olika former i klippspringor på Resmo allvar, söder om vägen till Stenåsa. Taxus baccata L. Ett träd sydost om Köpinge kyrka, vid kanten af en allvaråker. Potamogeton crispus L. I den lilla damm, som bildas, där ekonomi- vägen skär bäcken på allvaret söder om Kungsladugården, nära Borgholm. P. gramineus L. I flera olika former vid Mörbylånga-afloppsgrafven, Skedemosse afloppsgraf i Köpinge samt i vattensamlingar på Resmo allvar. Ruppia brachypus J. Gay. Vattenpölar mellan Borgholm och fyren; vid Källa hamn. Spira tse(KöEDIanA Kallar hamn: Zannichellia pedicellata (Wg) Fr. Borgholms hamn i gropar med salt vatten; Källa hamn. Echinodorus ranunculoides (L.) Engelm. Äfven vid Enetri i Ås voro bladen i följd af sommarens torka af vanligt utseende. Aira caryophyllea L. Resmo strax norr om kyrkan på sluttningen väster om vägen. Corynephorus canescens (L.) PB. På sandfälten mellan Kolsta och Ramsätra, Köpinge sn., förekommo spridda exemplar af en ljusgrön färg. Trisetum flavescens (L.) PB. Gräsvall öster om Borgholm. Poa alpina L. Djupare allvarjord mellan Köpinge kyrka och Kolsta; v. nodosa Hn. ymning på södra allvaret. Glyceria fluitans X plicata. I afloppsgrafven väster om Gynge i Resmo. G. plicata Fr. Nära Mörbylånga köping; Resmo i afloppsgrafven vid Gynge. Atropis baltica (Lindeb.) Stranden öster om Borgholm, synlig på af- stånd genom sin egendomliga färg. A. distans X maritima. Ottenby, Färjestaden. Festuca elatior L. v. subloliacea An. Vägkant väster om Gynge i Resmo. F. rubra L. v. oelandica Hack. Resmo allvar i små klippspringor, bildande regelbundna rutor. Bromus erectus Huds. Gräsmark utanför Borgholms badinrättning. B. inermis Leyss. Borgholms kungsgård, vägkanter söderut, gärdes- vägar. B. japonicus Thunb. Köpinge, Kolsta och kungsgården, trädesåkrar och gräsvallar. B. sterilis L. Köpinge vid en lada nära Kolsta, vid en lada nära Sten- huggeriet, Räpplinge på en allvaråker nära Tryggesta. Nardus strieta L. Sandig mark mellan Kolsta och Ramsätra i Köpinge bland Corynephorus, Jasione m. m. Lolium perenne L. Vid Borgholms hamn anträffades den s. k. f. com- pactum Beck. men dels från samma rot, dels i samma blomsamling som den normala. Lolium multiflorum Lam. Gräsvallar vid Resmo, Borgholm. Cladium Mariscus (L.) R. Br. Föra, midt emot stationen. Eriophorum vaginatum IL. Köpinge, kärrmark mellan Kolsta och Ramsätra. Scirpus compressus (L.) Pers. Resmo, fuktiga ställen på allvaret, nära stranden mellan Borgholm och Köpinge. ” S. pauciflorus TLightf. Fuktig mark vid Enetri i Ås, norra Möckleby och Borgholm. S. parvulus RB. & S.. Gyttjig hafsstrand vid Mörbylånga, söder om köpingen, Kapelludden i Bredsätra, Borgholms hamn, Källahamn (på samtliga ställen steril). S. rufus (Huds.) Schrad. Borgholm, stranden söder och öster ut; Föra, stranden nedanför Husvalla. Schoenus ferrugineus L. Föra, stranden nedanför Husvalla. Carex acultiformis Ehrh. Resmo, nedanför Gynge; Köpinge, söder om Kolsta. C. arenaria L. f. f. Köpinge, sand- och ljungfält mellan Kolsta och Ramsätra. C. distans L. Borgholm, hamnen på mudder, stranden söder och öster ut. C. extensa Good. Borgholm, stranden söder och öster ut. C. lepidocarpa Tausch. Torslunda, Tveta; Resmo allvar. C. ornithopus Willd. Under enbuskar på Köpinge allvar, nära Kolsta. C. obtusata Liljeb. Högsrum, Mossberga, Stora Rör; grusiga ställen på stranden mellan Borgholm och Köpinge. C. paradoxa Willd. Köpinge, söder om Kolsta, kvarlefvande på torr- lagd myrmark. C. pilulifera L. Köpinge, Ramsätra; betesmark mellan Borgholm och Köpinge. C. pulicaris L. Lund nära Ramsätra, Köpinge. C. riparia Curt. Resmo, nedanför Mysinge, Köpinge mellan Kolsta och Tryggesta. C. tomentosa L. Anträffades blott vid Lundegård i Köpinge sn. C. vulpina LIL. v. nemorosa (Rebent.) Koch. Resmo, nedanför Gynge, i diken. Juncus maritimus Lam. Mellan Borgholm och fyren; har antagligen flutit öfver från Småland med driften; finnes i ett rätt stort bestånd. J. squarrosus L. Köpinge mellan Kolsta och Tryggesta, ymnig på en obrukad åker. Luzula pallescens (Wg) Bess. Gärdslösa, Lindby i ungskogen nära af- loppsgrafven. Anthericum Liliago IL. Hulterstad, Gösslunda, enstaka ex. i klipp- springor. A. ramosum L. Resmo allvar, spridd men ymnig. Ornithogalum nutans L. Köpinge, Tingsdal, nära stationen samt ymnig i åkrar ned emot stranden. 0. umbellatum L. Högsrum, Rälla, ymnig i åkrar; gräsvall söder om Skedemosse i Köpinge. JG | —-J Muscari botryoides (L.) Mill. Köpinge, äng vid öfre Vannborga. Asparagus officinalis L. Stranden vid Borgholm. Polygonatum multifltorum L. Lund söder om Köpinge kyrka. Ophrys muscifera Huds. Köpinge allvar, nära Kolsta. Coeloglossum viride (L) Hn. Köpinge, ängsbacke mellan Kolsta och Tryggesta. Gymnadenia conopsea (L) BR. Br. f. densiflora (Wg.) Vickleby, söder om kyrkan, nedanför allvaret. Epipactis atrorubens Schult. Resmo allvar, väster om Torfmossen. Epipactis latifolia (L.) All. Resmo, busksnår nedanför Gynge. Myrica Gale IL. Köpinge, nära Kolsta, kvarlefvande på torrlagd kärr- mark; Gärdslösa, Störlinge, ymnig och högvuxen. Ulmus campestris L.; Sm. Mångenstädes i mellersta delen, där den bildar verkliga bestånd, odlad i enstaka träd här och där norr ut; vid Mossberga i Högsrum, där den förekommer i mängd, hade 100-tals träd afverkats; den värderas för sitt förträffliga virke och kallas af allmogen rödalm. Med alldeles glatta blad nära Glömminge och Resmo kyrkor. U. levis Pall. tyckes försvinna allt mer och mer, så att endast enstaka träd påträffades; trots ifrigt letande fann jag ej ett enda fruktificerande exemplar. Allmogen skiljer den väl från U. campestris, kallar den hvitalm och anser den vara af föga värde — endast till bränsle. U. scabra Mill. v. nitida (Fr.) Borgholm nära sjukhuset. Rumex Acetosa L. fanns i en fuktig björkskog mellan Ramsätra och Skedemosse i Köpinge s:n i en bredbladig form, liknande fjälltrakternas R. arifolius All. R. maritimus L. Vickleby, stranden nedanför Lilla Frö. R. sanguineus L. Borgholm, Slottsskogen. R. thyrsiflorus Fingerh. Borgholm, Resmo, Mörbylånga och många andra ställen. Polygonum cuspidatum L. Stranden nära Borgholms hamn. Atriplex. Många former förekomma på stranden mellan Klefva i Resmo och Bejershamn i stora bestånd, jämförliga med de yppigaste vid västkusten; voro alltför litet utvecklade för att kunna med säkerhet be- stämmas, då jag lämnade trakten. Bassia hirsuta (L.) Aschers. Eftersöktes förgäfves på Ottenby schäferiäng på samma ställe, där jag 1891 såg den i största mängd; jag har hört, att äfven andra under senare år sökt den utan framgång, hvarför jag fruktar, att den utrotats. Stellaria crassifolia Ehrh. v. brevifolia (Rafn.) Fr. Vickleby, stranden söder om Stora Frö, Köpingeviken nära Borgholm. S. media (L.) Cyrill "neglecta (Weihe) Murb. Räpplinge, Ekerum, på gränsen mellan lund och odlad jord. S. uliginosa Murr. Köpinge vid en källa mellan Kolsta och Ramsätra. Cerastium arvense L. Räpplinge, Ekerum på trädesåker; Köpinge, Tings- dal på järnvägsbanken. C. glomeratum - Thuill. Borgholm, nära kyrkogården med flera platser. C. glutinosum Fr. Torslunda, Skogsby allvar; Borgholms allvar. 3178 C. pumilum Curt. Resmo allvar, Borgholms allvar, Köpinge, Vann- borga allvar. C. pumilum X vulgare. Resmo allvar, Mörbylånga galgbacken. C. subtetrandrum (Lge.) Murb. Borgholm på stranden nära stationen; Köpinge, Vannborga. Honckenya peploides (L.) Ehrh. VWickleby, stranden nedanför Lilla Frö. Spergula vernalis Willd. Stora Bör m. fl. ställen, men alltid på sand- fält eller sandbackar. Silene dichotoma Ehrh. Mörbylånga, vallar mellan kyrkan och köpin- gen; Torslunda mellan Skogsby och Lenstad samt nära Aronstorp; Borg- holm, Kungsgården på gräsmark. Vaccaria parvifltora (Neck.) Garcke. Resmo, grönfoderåker nära kyrkan, ett stort individ. Saponaria officinalis L. Kastlösa, vägkant nära kyrkan. Trollius europeus L. Resmo, Gynge, fuktig lund, ymnig, i oerhördt stora exemplar. Aquilegia vulgaris L. Norra Möckleby, väg- och åkerrenar väster om kyrkan. Anemone Hepatica L. Mellan Borgholm och Borgahage vid allvar- kanten i olika färger, med större och mindre blommor och växlande antal kalkblad. A. pratensis L. Borgholms allvar, med på insidan mörkare och lju- sare kalkblad. Bland den vanliga formen fann jag ett par individ af f. flava (Lge.) Gärke, ett par af f. schizocalyx (Lge) Görke samt ett enda af f. glabrata (M. Flod.) Gärke. Ranunculus Ficaria L. Med fläckiga blad nära Borgholms Kungsgård och med små blommor mellan Borgholm och Borgahage i busknår. R. Flammula L. "reptans L. Resmo allvar. R. fluitans Lam. v. Baudotii (Godr.) f. marinus (Fr.) med flytblad i pölar vid Borgholms hamn. R. illyricus L. Hade på Köpinge allvar spridt sig från allvarkanten och växte bland buskar på fuktiga tufvor, där den fann sig väl under den varma sommaren. R. Lingua L. Torfgraf mellan Resmo och Mörbylånga köping. R. paucistamineus Tausch v. divaricatus (Schrank) pölar på Torslunda och Resmo allvar. R. peltatus Schrank f. submersus (Bab.) Köpinge. R. sceleratus L. Mellan Borgholm och Köpinge förekommer den på sandstranden med förkrympta, mångreniga stjälkar, bildande små låga tuvor; alldeles likartad har jag sett den vid Ljugarn på Gotland, där den hade samma slags växtplats. Adonis vernalis L. Borgholms allvar, nära Borgahage. Corydalis laxa Fr. Räpplinge, Ekerum vid en väg ner emot stranden. Teesdalea nudicaulis (L) RB. Br. Köpinge mellan Kolsta och Ramsätra på sandiga åkrar, där den förekommer i alla former från och med f. integrifolia Såby till och med f. foliosa Aspegr. Cochlearia danica L. Borgholm, stranden nedanför järnvägsstationen och bortåt Köpinge. Cakile maritima Scop. Vickleby, stranden vid Lilla Frö. Isatis tinetoria L. Mörbylånga köping och stranden norr ut. Sinapis alba L. Kastlösa, grusgrop nära stationen. Crambe maritima L. Vickleby, stranden mellan Lilla Frö och Klefva, ett enda årsexemplar. Barbarea lyrata (Gilib.) Aschers. Allmänt spridd, äfven inkommen med dåligt frö, då den färgar åkrarna alldeles gula, så att de likna rapsåkrar, så t. ex. Köpinge, nedre Vannborga. Nasturtium palustre (Leyss.) DC. Ytterligt lågvuxen, med uppsvälld rot- hals, på den gyttjiga stranden norr om Mörbylånga köping. Lunaria annua L. Borgholm, förvildad i häckar. Hutchinsia petrea (L) RB. Br. Förekom ofta i sådan mängd, att den färgade allvaråkrar rödbruna. Capsella bursa pastoris (L.) Medik. Många olika former på olikartade växtplatser, från och med f. pinnatifida Schlecht. till och med f. integri- folia Schlecht. Camelina microcarpa Andrz. Torslunda, Skogsby, på järnvägsbanken. Draba verna L. Bland dess mångtaliga former fanns på Borgholms allvar en synnerligen vacker ljusgrön form med blommor af något blek- grön färg, synlig redan på afstånd; för öfrigt anträffades många vackra former, från och med de stora, som nästan fylla arket, till och med de små en- och tvåblommiga. Stenophragma suecicum (Fr.) Cel. Köpinge, Skedemosse; Gärdslösa, nära Lindby. Alyssum calycinum IL. Stora Rör; Torslunda, sandgrop nära kyrkan; Köpinge i åkrar mellan Kolsta och Tryggesta. Berteroa incana (L.) DC. Resmo, vid järnvägsstationen. Hesperis matronalis L. Vägkant nära Glömminge kyrka. Bunias orientalis L. Borgholm, hamnen. Reseda luteola L. Grusgrop mellan Mörbylånga köping och kyrka. Saxifraga hypnoides L. Förvildad, mellan Borgholm och fyren. S. tridactylites LT. På allvar och åkrar; färgar ofta torftak rödbruna genom sin mängd; vid Tryggesta i Räpplinge växte den på ett berg i mycket våt mossa och erinrade då om fjällens S. rivularis L. Cotoneaster integerrima Medik. nigra (Ehrh.) Wahlb. Mörbylånga, Borgbyborg. Pyrus communis L. Köpinge s:n, väg- och åkerrenar nära Kolsta och Tryggesta. Rubus suberectas Ands. Resmo, vägkanter. Rubus Wahlbergii Arrh. Resmo, vid stengärdesgårdar. Potentilla fruticosa L. I nordöstra hörnet af södra allvaret, i Gårdby och Sandby, förekom den under mycket afvikande förhållanden. Ett om- råde af ett par hektar djupare, tufvig allvarjord, där vatten flyter fram om våren, var tätt beväxt med mer än meterhöga buskar af P. fruticosa, som voro hvarandra i hög grad olika: stor- och småblommiga, stor- och småbladiga, med täthåriga, gråa eller nästan glatta, gröna blad, rikblom- miga och sterila 0. s. Vv. Alchemilla acutangula Bus. Köpinge i en lund söder om kyrkan. 380 4. alpestris Schm. Borgholm, Borgahage, Köpinge nära kyrkan och Skedemosse. A. pubescens Lam. Köpinge, Kolsta; Räpplinge, Halltorp och Strand- torp. A. suberenata Bus. Resmo, Gynge; Mörbylånga, Borgby. Prunus domestica L och avium L. Förvildade vid vägkanter nära Borgholm. Medicago falcata X sativa. Mörbylånga, vid afloppsgrafven från Resmo. M. minima L. Allvaret, nära slottet. M. sativa L. Torslunda, Kråketorp; Resmo, gammal vall vid Mysinge. Melilotus officinalis Lam. Mörbylånga, Borgbyborg; Torslunda, Skogsby på järnvägsbanken. M. Petitpierreanus (Hayne) Willd. Borgholm. Trifolium dubium Sibth. Stranden mellan Borgholm och Köpinge, Slottsskogen. T. hybridam IL. I norra delen endast vid Borgholm; i södra delen flerstädes vid väg- och åkerkanter. Vid Resmo, nära Klefva växte godt om två monströsa former: dels med långskaftade blommor, som bildade en flock, dels med ett litet blad i blommans ställe, hvarigenom blom- samlingen blef stor och grön. Trifolium striatum IL. Borgholm, vid hamnen och på kruthusbacken samt på Kungsgårdens allvar; Bredsätra vid kapelludden. Authyllis Vulneraria, L. f. marilima Schweigg. Borgholm vid hamnen, storväxt, äfven med röda blommor; Köpinge allvar. Lotus corniculatus LE. Mellan Borgholm och fyren växte en monströs form, hos hvilken blommorna ersattes af små blad. Onobrychis viciefolia Scop. Akerrenar mellan Borgholm och Köpinge. Vicia lathyroides L. Stora Rör, Borgholms allvar, Köpinge på grusmark nära stranden. V. tenuifolia Both. Allgutsrum, öster om kyrkan; Borgholms kungs- gård, ängsbacke söder ut. Lathyrus niger (L) Bernh. Köpinge, Ramsätra. L. silvestris L. Köpinge, Ramsätra. Geranium dissectum L. Stora Rör; Borgholm. Euphorbia palustris L. Mörbylånga, Beteby. Synes genom kärrängar- nas torrläggning och odling hafva försvunnit från många af Sjöstrands lokaler: Acer campestre L. En buske växte vid Borgholm, alldeles invid stran- den; kanske själfsådd från stora planterade träd i närheten. Malva Aleea L. Kastlösa, norr om kyrkan, vid vägkant; Vickleby, Stora Frö, åkerren. M. silvestris L. Resmo, grusmark vid Klefva. Helianthemum oelandicum (L.) DC. Räpplinge, Strandtorp, grusås väster om vägen och motsvarande allvar. Nära Allgutsrums kyrka växte den i en beteshage tillsammans med alm, ek, björk o. d. samt vid landsvägen till norra Möckleby vid vägkanten, alldeles som ljung. Såväl där som vid Strandtorp funnos enstaka individ med blekare gröna blad och blekgulare blommor. Nära Torfmossen i Resmo fanns f. nudum Aresk. i tätt tufvade exem- plar mycket sparsam t; f.ciliatum Wahlenb. växte på grusåsen mellan Ebbe- 351 lunda och Kvinneby i Sandby, rätt ymnigt, blandad med enstaka individ af f. canescens Hn., hvilket torde: vara en rätt nordlig lokal. Fumana procumbens Gren. & Godr. Gäårdby, ett stycke väster om Skarpa Alby, i klippspringor, samt ungefär midt emellan Resmo och Gårdby kyrkor. Viola alba Bess. anträffades i ett fåtal individ vid »gröna stigen» vid Borgholm; af dess hybrider såg jag ej ett spår; året synes hafva varit otjänligt för somliga Violze; åtminstone letade jag förgäfves efter V. elatior vid Tveta i Torslunda, samma lokal, alldeles oförändrad, där jag såg den i min ungdom. I Borgholmstrakten växte, utom V. silvestris (Lam.) Rcechb., flera andra Viole jämte mer eller mindre tydliga hybrider. Vid stranden åt Köpinge till påträffades i den lösa, djupa sanden egendomliga former af V. canina och V- tricolor. Lythrum Salicaria IL. uppträdde på Resmo allvar i en lågväxt, bjärt färgad form. Epilobium adnatum Griseb. Resmo, nedanför kyrkbyn, samt nära Klefva. E. Lamyi F. Schultz. Resmo, nära Klefva. E. obscurum Schreb. Köpinge, bäcken vid Klinta, Mörbylånga nedanför Borgby. E. palustre X parviflorum, Köpinge nära Klinta. E. parviflorum X roseum, Resmo nedanför kyrkbyn. Oenothera biennis L. Mörbylånga vid afloppsgrafven från Resmo. Myriophyllum alterniftorum DC. Borgholm i en pöl nära stranden åt Köpingehäållet till. Hedera Helix L.. Sågs med enstaka blomknoppar vid Borgbyborg i Mörbylånga. Anthriscus Cerefolium (L.) Hoffm., Resmo nära kyrkan; anträffades där- emot ej vid Borgholm. ; Conium maculatum L. Ås nära Näsby. Bupleurum tenuissimum L. Stranden nedanför Borgholms station, äfven f. nanum DC:; Mörbylånga söder om köpingen; Resmo allvar, sydost om kyrkan. Pimpinella magna L. Resmo, buskmark nedanför Gynge. Oenanthe aquatica (L.) Poir. Resmo, Klefva torfmosse. Angelica litoralis Fr. Stranden mellan Borgholm och Köpinge. Pastinaca sativa L. Mellan Resmo kyrka och Borgby, vid dikeskanter: synes vara fullt spontan. Pyrola minor L., ett par individ i slottsskogen vid Borgholm. P. rotundifolia L., i tät björkskog på torrlagd myrmark nära Lindby i Gärdslösa. P. uniflora L. Köpinge, Skedemosse skog. Ledum palustre L., i små och fåblommiga individ på torrlagd myrmark vid Kolsta i Köpinge. Vaccinium Myrtillus EL. Högsrum, Rälla skog; Föra, Vassby. V. vitis idea L. Köpinge, Skedemosse skog. Primula farinosa L., uppträder äfven nedanför Allvaret, t. ex. på fuk- tig mark nära stranden både öster och söder om Borgholm, ss. ren acaulis-form, blandad med alla möjliga öfvergångar till hufvudformen: där anträffas jämväl enblommiga individ. 382 Androsace septentrionalis IL. Anträffades i växlande former; på Borg- holms allvar fanns godt om en- och tvåblommiga individ; söder om Skogsby i Torslunda uppträdde den vid vägkanten som ren f. acaulis Retz; i allvaråkrar nära byn var den mycket storväxt, dels med talrika, mångblommiga stänglar, dels med dylika blandade med oskaftade flockar samt dels med skaftade och oskaftade flockar jämte långa enblommiga blomskaft; alla formerna växte blandade. Anagallis arvensis L. Förekom på Resmoallvaret dels i allvargrus, mycket liten, dels bland ren- och islandslaf, synnerligen spenslig. Centaurion capitatum (Willd.) Br. & RB. Källa, prästgårdens gärden, på dikesrenar och i vallar. C. Erythrea RBafn. Resmo allvar, ända bort mot Gösslunda i Hul- terstad på både torr och fuktig mark, i både små och stora, rikblom- miga ex. C. Erythrea v. minus (Hn) i synnerligen vackra individ vid Mörby- långa strand samt Torslunda nedanför Runsbäck vid stranden. C. pulchellum. (Sw) Druce anträffades äfven på Resmo allvar både ss. ff. simplex Fr. och ramosissimum Pers. Gentiana uliginosa Willd. Gärdslösa nära Tjusby, på fuktig betesmark; Köpinge på torrlagd mossjord öster om Ramsätra. Cuscuta Epithymum Murr. Hulterstad nära Gösslunda; Torslunda nära Eriksöre. i Convolvulus arvensis L. Utom den på allvaret ymnigt förekommande van- liga formen fanns pä Resmo allvar spridda individ med djupt flikade kronor. Lappula echinata Gilib. Förekom i en dvärgform på Resmo allvar, på allvargrus tillsammans med Anagallis. Myosotis arvenis (L.) Hill, förekom i vackra exemplar på Köpinge all- var ofvanför stenhuggeriet. M. collina Hoffm. Köpinge, sluttningarna mot vägen. M. strigulosa Bechb. Neum. Köpinge, kungsgården söder ut, Tryggesta i uttorkade pölar. M: versicolor: (Pers) JE. Sm; Köpinge pa torra tufvonmellan Borgholm och Lundegård vid själfva stranden; Ramsätra i trädesåkrar, stora exemplar. Echium vulgare L. Mörbylånga i åkrar samt vid stranden på grusiga ställen upp mot Vickleby. Ajuga pyramidalis L. Borgholm i Slottsskogen. Scutellaria hastifolia IL. Köpinge, betesmark ned emot stranden och fuktiga ställen på Köpinge allvar. Marrubium vulgare L., torde nu mera ej vara allmän, men sågs i Resmo (ymnig), Torslunda vid Skogsby och Köpinge vid Kolsta. Nepeta Cataria L., anträffades blott i ett fåtal exemplar vid Eriksöre i Torslunda samt vid Borgholms slott. Glechoma hederacea L. Utom den vanliga formen påträffades en dvärg- form med små, lifligt färgade blommor på stranden norr om Borgholm bland uppkastad tång. Leonurus Cardiaca L. Anträffades blott i ett par individ vid Skogsby i Torslunda. 353 Salvia - pratensis L., fanns i ett synnerligen kraftigt individ i en äng nära Räpplinge kyrka. Ängsmarken var naturlig äng, ej timotejvall och slogs tidigt, före fruktmognaden. Enligt uppgift har den funnits på plat- sen omkring 7 år. Hyssopus officinalis L. Resmo, Mysinge vid en stenmur åt allvaret till. Lycopus europeus IL. f. pubescens Benth. Borgholm, slottsskogen vid vägen till Solliden. Mentha agrestis Sole. Betåker nära Ottenby. M. aquatica X arvensis. ”Torslunda Runsbäck, vid vägen. M. » X austriaca. Torslunda Runsbäck, vid diken ned emot sjön. M. austriaca Jacqu. Kastlösa nära kyrkan. M. austriaca Jaecqu f. oelandica Neum. As, Näsby allvar, Kastlösa och Resmo allvar. M. gentilis L. Borgholm, gata vid en stenfot till ett hus. Lycium barbarum L. Vid stenmurar flerstädes t. ex. i Resmo. och Norra Möckleby, trol. utkastad från gårdarna. Anlirrhinum majus L. Grusgrop nära Kastlösa station. Limosella aquatica L. Resmo allvar i uttorkade pölar. Veronica Anagallis X aquatica. ”Torslunda, Eriksöre i ett dike nära stationen. V. aquatica Bernh. Resmo, Klefva i en afloppsgraf; Torslunda, Eriksöre nära stationen. V. persica Poir. Resmo, Gynge i betåker, Borgholm nära slottet, Köpinge vid vägen norr ut. V. triphylla L., anträffades blott på ett par ställen i åkrar mellan Räpplinge och Gärdslösa samt vid Borgholm. Euphrasia brevipila Burn & Gremli, Ottenby; Gärdslösa nära Tjusby; Köpinge nära Ramsätra. E. curta Fr. Torslunda, Runsbäck på torr mark vid landsvägen. E. gracilis Fr., bland ljung på Ottenby schäferiäng samt nära stranden mellan Borgholm och Köpinge. E. stricta Host. Vägkanter nära Ottenby, Kastlösa och Resmo allvar. E. suecica Murb. & Wettst. Ängsmark nära Lindby i Gärdslösa; Kö- pinge mellan Kolsta och Tryggesta. Odontites serotina (Lam.) Rechb. Kastlösa, Dalby på dyig jord tillsam- mans med Bidens! — Vid Näsby i Ås förekom sparsamt på allvaret en form, alldeles öfverensstämmande med den af Nordstedt funna på Hväl- linge strandängar i Skåne, f. pumila Nordst. 0. simplex (Hn.) Krok. Färjestaden (ymnig). Rhinanthus minor Ehrh. Borgholm nära stationen. R. serotinus Schönh. Anträffades på södra allvarets nordsöstra del bortåt Sandby och Gårdby på flere ställen och dels på själfva allvaret, dels på betesmarker på sluttningar, något öfversvämmade om våren; utom på nämnda område såg jag den ingenstädes. Orobanche alba Steph. ”rubra Hook. Resmo allvar, Torfmossen vid vägen till Stenåsa på allvargrus vid kanten af bestånd af Carex glauca, Thymus serpyllum, Galium boreale m. fl. i ett fåtal vackra individ. 384 Utricularia vulgaris LTL. Mörbylånga i den stora afloppsgrafven. Plantago lanceolata L., anträffades i många olika former i afseende på hårighet och storlek vid stränder, på allvar och dikeskanter. P. major L. varierade likaledes i hög grad. P. maritima L. företedde många olika former och följde vägarna åt till och med tvärs öfver allvaret mellan Mörbylånga och Stenåsa. P. media L., uppgifves af Sjöstrand ss. sällsynt, hvarför jag hade min uppmärksamhet riktad på den, men lyckades, trots ifrigt letande, ej få se ett enda individ. P. tenuiflora W. & K., fanns mycket ymnig i Köpinge på Vannborga allvar men uppträdde mycket sparsamt på Resmo allvar. Litorella uniflora (L) Aschers. Resmo allvar sydost om kyrkan i ut- torkade pölar, där den uppträdde så ymnigt, att den bildade stora mattor. Asperula tinctoria L., på allvar och torr mark var den nedliggande formen yVtterst allmän, vid Borgholms stenhuggeri i mycket stora exem- plar. Den upprätta, högväxta formen såg jag blott vid Gösslunda i Hul- terstad och söder om Borgholms kungsgård. Galium boreale L., Växlade oerhördt från !/2 m. höga individ med stor, utbredd blomsamling, vid Eriksöre i Torslunda, till !/2 dm. höga med hufvudlik blomsamling, på allvaret och torr, hård mark, f. areno- sum Neum. G. mollugo L. Borgholms kungsgård vid vägkanter. G. Xx verum. Mörbylånga vid kanten af den stora aflopps- kanalen. G. verum -L.:, förekom på Resmo allvar i en form, som ifhögisrad erinrade om f. litorale Bréb. Linnea borealis L., vid Skedemosse i Köpinge uppträdde sparsamt bland den vanliga formen äfven en form med hvita blommor, stötande i ljus- grönt, utan något som helst rödt. Lonicera Symphoricarpus L. hade spridt sig ned till stranden vid Borg- holm. Valerianella dentata Poll. Ås, Näsby, och Resmo, Gynge, i betåkrar, Stora Rör och Köpinge, Ramsätra, bland råg; jag såg den aldrig bland korn. Valeriana dioica L. Köpinge, fuktig lund nära kyrkan. V- "exeelsa "Poir. -Resmo, nära kyrkbyn och. vid Klefyartnarartor mossen. V. officinalis L. Resmo, nära Gynge. Knautia arvensis (L.) Could., förekom med alla kronor likartade, f. isantha Neum. vid Kolsta i Köpinge och Klefva i Resmo. Bryonia alba L. Borgholm vid stranden. Campanula Cervicaria L. Resmo, Gynge bland buskar, Köpinge, Kolsta på kanten af gräsvallar, C. rotundifolia L., fanns i Resmo på bördig jord i mer än 2/2 m, höga, rik- och storblommiga ex., på allvaret åter i mycket småväxta indi- vid med dels några få, små, hängande blommor, dels en enda upprätt blomma i stjälkens spets; alldeles dylika har jag funnit på Gotland, Ardre s:n. Ekese hällar. 350 Jasione montana L. Mycket ymnig och storväxt på sandiga åkrar i Köpinge nära Ramsätra. J. montana Vv. litoralis Fr. Vickleby, sandstranden nedanför Stora Frö. Erigeron acris L. Växlande former från allvarets med 1-blomstriga, talrika stänglar, f. dissolutus Hn. till former med sammansatta klase- eller kvastlika blomställningar, t. ex. tallplanteringen nära Mörbylånga. Filago montana (L.) DC. Köpinge sandfält mellan Kolsta och Ram- sätra. Gnaphalium uliginosum L., växte knappt centimeterhög på allvargrus sydost om Resmo kyrka. Inula britannica L., följer järnvägsbanken på östra delen och uppträder ytterst ymnigt och rikt blommande vid Segerstad; på allvaret, ofta steril, enblomstrig, gråluden till nästan glatt. I. salicina L. Vid Näsby i Ås uppträdde den i en liten, smalbladig, enblomstrig form på tunn, hård jord, något erinrande om den gotländsks I. vrabelyiana A. Kerner. Anthemis tinctoria L., som af Sjöstrand nämnes ss. »alltmera sällsynt», hade spridt sig och syntes vara allmän på lämpliga lokaler. Achillea Millefolum L. Växlade i hög grad, efter lokalens beskaffenhet, till storlek, färg, hårighet, flikarnas utseende m. m. Matricaria discoidea DC. Ymnig vid Mörbylånga och i köpingen; Res- mo, vid kyrkbyn. Från Mörbylånga hade den spridt sig utåt sandiga vägar och växte där i små, enblomstriga individ i långa rader längs hjulspåren. M. inodora L. Utom i de 2 vanliga formerna, grof och storvuxen med mycket stora, talrika korgar, eller spenslig, med fåblommiga korgar, uppträdde den äfven i små, förkrympta ex. vid Borgby borg i Mörby- långa; äfven underarten maritima L. förekom i mycket skiftande gestalt på stranden nedanför Stora och Lilla Frö i Vickleby. Artemisia vulgaris L. ff. coarctata (J. H. af Fors.) och canescens BI. i mängd på sandstranden söderut från Vickleby. Tussilago Farfara L., har spridt sig längre norr ut och finnes nu ymnig åtminstone i trakten af Borgholm. Senecio silvaticus L. Mörbylånga i en sandgrop mellan -kyrkan och köpingen i nära meterhöga, rikblommiga exemplar. Senecio vulgaris L. Resmo, allvargrus sydost om kyrkan i centimeter- höga, fåblommiga exemplar. Calendula officinalis L. Trädesåker söder om Resmo kyrka. Carduus acanthoides L. Vickleby, betesmark nedanför allvaret, söder om kyrkan. C. nutans L., har spridt sig, så att den nu förekommer äfven vid Strandtorpsvägen, söder om Borgholm. Cirsium arvense (L.) Scop. I alla möjliga former, från obeväpnad grå- luden Vv. incanum Fisch., Resmo nära kyrkan, till alldeles grön, tornig v. horridam Wim. på stränderna. Silybum marianum (L.) Gertn. Resmo, trädesåker söder om kyrkan. Serratula tinctoria L., former med hela blad och hvita blommor an- träffades vid Runsbäck i Torslunda och Gynge i Resmo. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 26 386 Centaurea Jacea L. Växlande former i afseende på blad, storlek, färg, könlösa blommor m. m. dels på åker- och vägkanter, dels på allvaret och dels vid stranden, C. Scabiosa L. Alldeles hvitblommig vid Klefva i Resmo; med ljus- röda inre blommor och hvita könlösa blommor, nära Kastlösa, samt med alla blommor ljusröda och de könlösa mycket långa, nära Borgby borg i Mörbylånga. Scorzonera humilis L. I mer än !/2 m. höga ex. förekom den i tät björkskog på torrlagd myrmark nära Lindby i Gärdslösa. Crepis biennis L. Köpinge, timotejvall mellan Borgholm och Kolsta samt åkerren mellan Kolsta och Tryggesta. C. capillaris (L.) Wallr. Borgholm, gräsvall nära badhuset. C. premorsa (L.) Tauch. Köpinge, lund söder om Kolsta tillsammans med Corydalis cava. SVENSK BOTANISK TIDSERIET.- L912: BD: 6, H: 3. BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM NOVAJA SEMLJAS SALICES AF BJÖRN FLODERUS Med tafl. 8—13. Riktlinjerna inom den systematiserande salikologien hafva under de senaste decennierna väsentligt ändrat karaktär. Ännu nyligen till- skref man de olika helarterna inom Salix-släktet en utomordentligt stor variationsbredd, och uppfattade endast vissa intermediärt stående former såsom hybrider. En senvunnen, fördjupad insikt i de olika Salix-arternas arfsenheter har emellertid ledt till antagandet af å ena sidan ett jämförelsevis ringa antal helarter med i öfverraskande grad konstanta karaktärer samt å andra sidan ett mycket stort an- tal hybrida former eller hybridogena arter, hvilka ej sällan i oaf- brutna kedjor sammanbinda resp. hufvudarter. Under det att man förr i enlighet med dåtida åskådning med ifver efterspanade de jäm- förelsevis sällsynta intermediära formerna, hvilka ensamt tillerkän- des hybrid genes, så inriktar den nutida salikologen sina bemödan- den allt mera på att analysera hufvudarterna och särskildt att i detalj fixera dessas gränser, hvarförutan ju intet fast system inom släktet kan uppbyggas. LInnÉ tillkommer äran att inom salikologien såsom inom så många andra områden vara den store förgångsmannen. Med sin skarpblick särskilde han de flesta af släktets europeiska grundarter, 388 och hans arter äro i stort sedt ännu i dag systemets grundpelare. Att han inom salikologien lämnade efter sig månget olöst problem, var honom säkerligen icke främmande. Vid ett tillfälle betecknar han tt. o. m. uttryckligen salices såsom det släkte »queé, si ulla in Botanicis obscura, haec sane maxime», och en hvar, som ännu i våra dagar ägnar sig åt studiet af detta kritiska släkte och kämpat mot de alltjämt betydande svårigheterna vid tolkningen af dess otaliga former, inser för visso, att dessa i den salikologiska analysens barn- dom kunnat afpressa botanikens store fader en bekymrad suck. Blott långsamt skingrades det dunkel, som höljde de talrika for- mer, hvilka icke kunde inordnas inom de linnéanska arternas rå- märken. Nordiska och särskildt svenska forskare hafva under det sista århundradet nedlagt mycket och framgångsrikt arbete på ana- lysen af Salix-släktets kritiska former, hvilka vid första betraktande synas erbjuda ett hopplöst kaos. I första ledet bland de svenska salikologerna under förra seklet märkas den geniale L. L. LESTA- pius, hvilken kanske tidigare än någon samtida hade blicken öppen för bastarderingens stora betydelse för formbildningen inom släktet; G. WAHLENBERG, hvilken bl. a. särskildt studerade S. polaris och S. livpida; N. J. ANDERSSON, hvilken genom sina salikologiska arbeten vann ett vidsträckt erkännande och jämte WIMMER betraktades så- som sin tids främste salikolog; A. N. LUNDSTRÖM, hvilken särskildt studerade de nordskandinaviska och arktiska salices, samt den ännu verksamme S. J. ENANDER, hvilken ägnat sig åt analysen af de linné- anska originalexemplaren och därjämte inlagt stora förtjänster om den skandinaviska salikologien i sitt under utgifning varande exsiccatverk. I mitt senaste salikologiska arbete!) meddelade jag bl. a. några bidrag till vissa skandinaviska Salix-arters gränslinjer: Vid studiet af detta ämne kände jag mer än en gång behofvet af att i naturen undersöka Salix-floran inom något icke allt för aflägset arktiskt område, hvarigenom borde kunna vinnas en allsidigare insikt i några bland de nordskandinaviska Salix-arternas begränsning och fylogenes. Under sommaren 1911 kunde jag fullfölja denna länge närda plan, då jag bereddes tillfälle att i sällskap med tre andra veten- skapsmän — salikologerna kyrkoherde S. J. ENANDER och med. d:r ') B. Froperuvs, Bidrag till kännedomen om Salixfloran i Torne Lappmark. -- Arkiv för Botanik. Band 8. N:o 9. 1908. 359 P. LACKSCHEWITZ samt docenten TH. Hwass — deltaga i en rysk expedition till Novaja Semlja. Från Arkangelsk, jordens största träexportstad, utsänder ryska staten tre gånger under hvarje seglationsperiod en större, tämligen komfortabel ångare till Novaja Semlja. Dessa expeditioner äga ett flerfaldigt syfte. De afse att till den på ögruppen öfvervintrande, nästan uteslutande samojediska befolkningen, hvilken uppgafs nu- mera uppgå till omkring 200 personer, medföra nödiga födoämnen, särskildt vegetabilier, bränsle, byggnadsmateriel, husgeråd, ammuni- tion etc., hvarjämte de ombesörja exporten af öarnas produkter: hudar, lefvande isbjörnar etc. Vi medföljde årets andra tur, »hög- sommarturen»; jämte vår egen lilla botaniska expedition funnos om- bord flera ryska vetenskapliga expeditioner: en geografisk, en geolo- gisk-hydrografisk, en botanisk etc. Efter att under vistelsen i Arkangelsk hafva studerat den äfven i salikologiskt hänseende rika vegetationen på den kringliggande tun- dran, embarkerade vi natten till den 19 juli å ångfartyget Koroleva Olga (Drottning Olga), som efter två dygns resa — hvarunder vi passerade massor af mötande drifis från Kariska porten — kastade ankar i hafsviken Beluschja Guba (71,32 n. br.),') belägen strax norr om Köstin Shar vid västra stranden af Novaja Semljas sydö. Fartyget kvarlåg under två dygn för aflastning af timmer och proviant samt för byteshandel med infödingarna, hvarför vi hade tillfälle att (21/7, ??/7;) verkställa ett par exkursioner inåt landet. Följande dag anlände vi till ögruppens hufvudort Malo-Karma- käly (729 307). Här finnes sedan längre tid en kyrka; här bo också Novaja Semljas båda stationära ämbetsmän: prästen och fält- skären. Vid denna station hade vi tillfälle att verkställa blott en enda utflykt (24/7), hvilket var att beklaga, emedan vi här funno ett utan jämförelse rikare Salix-material än vid de öfriga af oss be- sökta lokalerna. Nästa station låg invid det allmänt kända Måtotschkin Shar, sun- det mellan Novaja Semljas båda hufvudöar, där vi ankrade i en mot norr öppen vik af den södra stranden nära sundets västra ' De här angifna latituduppgifterna äro approximativa. De besökta stationerna ligga mellan 52? och 56? ö. lgd., hvarvid de sydligare — i enlighet med västra kustens utsträckning i sydväst till nordost — alltid ligga västligare än de nord- ligare. Temperaturen var under vår resa i dessa trakter ungefär lika natt och dag, växlande mellan + 5? R på de sydligare och + 1” R vid den nordligare statio- nen, en anmärkningsvärd låg temperatur i betraktande af, att samtidigt en ovanligt stark värmebölja tryckte stora delar af den norra hemisfärens tempererade zon. 390 mynning (739 13'. Omfattande exkursioner gjordes här (f/1, ?/) på sluttningarne af fjället Pila samt i angränsande lågland. Vår sista ankarplats vid Novaja Semlja var belägen invid ett året förut grundadt, af ryssar bebodt nybygge på den nordligare hufvud- ön, beläget på södra stranden af den djupa hafsviken Guba Krestö- vaja (7493). Där kvarlågo vi visserligen i 2 dygn, men då Salix- floran här var jämförelsevis mager, och då mycken tid kräfdes för att nöjaktigt fullfölja konserveringen af de förut gjorda ansenliga samlingarna, så inskränkte jag mig till en enda utflykt inom an- gränsande område (5/7). Detta visade sig vara synnerligen välbe- tänkt, ty under återresan öfverraskades vi af en häftig nordvästlig storm, som under 42 timmar — till dess vi kommo i lä under Kola- halfön — obönhörligt fjättrade oss alla vid våra britsar och sålunda omöjliggjorde allt konserveringsarbete. Den 1 augusti anlände vi välbehållna till Arkangelsk, där vi, efter att någon tid hafva ägnat oss åt nödig vård af våra samlingar, bröto upp åt olika håll; d:r Hwass och jag nödgades express åter- vända till Stockholm, hvaremot våra båda kamrater via Kanda- lakscha verkställde en intressant men mycket strapatsrik färd tvärs öfver Kolahalfön till Murmanska kusten, hvarifrån de öfver Ar- kangelsk återvände till sina resp. destinationsorter.!) 1) Vid resor inom det arktiska Ryssland spela som bekant fullgoda pass en syn- nerligt viktig roll. Ju bättre försedd resenären är i dylikt hänseende, desto mindre behöfver han befara komplikationer vid fullföljande af sin resplan. Vi ägde kabi- nettspass, men hade äfven genom välvillig bemedling af Kongl. utrikesdepartemen- tet lyckats åt oss utverka en >»anbefallning» från ryska inrikesministeriet till resp. ämbetsmän att genom tillmötesgående underlätta vår resa. En dylik anbefallning, hvars erhållande under vanliga förhållanden synes kräfva en tid af ett par måna- der, torde vara umbärlig, om man — såsom förhållandet är med Sverige — i gu- vernementstaden äger en duglig konsul. Herr T. SÖDERLUND, som under seglations- perioden 1911 med största energi och tillmötesgående tjänstgjorde som svensk kon- sul i Arkangelsk, utverkade åt oss en rekommendationsskrifvelse från den tjänstgö- rande guvernören, hvilken mottog oss med största vänlighet och ådagalade ett otve- tydigt intresse för vår färd. En dylik skrifvelse från guvernören, hvars ernående är förknippadt med vida mindre omständigheter än inrikesministerns anbefallning, synes i dessa perifera guvernement, där guvernören har en satraps ställning, äga fullt ut lika stor kraft som den centrala myndighetens. För en resa till Novaja Semlja med en ordinarie ångbåtstur torde dylika skrifvelser f. ö. vara mindre nöd- vändiga; för en resa utan regelbundna trafikleder, såsom mina kamraters färd ge- nom Kolahalfön, äro de däremot så godt som oumbärliga. 391 Novaja Semljas salices hafva varit föremål för flera forskares studium. Särskildt hafva svenska botanister därvid inlagt förtjän- ster genom att från ögruppen hemföra rika Salix-samlingar; bland dessa forskare må här nämnas A. N. LUNDSTRÖM och O. EKSTAM. Den förre har äfven i ett monografiskt arbete!) sökt analysera No- vaja Semljas talrika Salix-former ur morfologisk och fylogenetisk synpunkt. Detta numera 335 år gamla arbete, som länge ansetts äga klassiskt värde, fyller dock icke till alla delar måttet ur modern salikologisk synvinkel. Af denna orsak och på grund af den ark- tiska Salix-florans intima samband med den nordskandinaviska, vill jag här i en svensk tidskrift framlägga resultaten af de undersök- ningar, som möjliggjorts genom min ofvan anförda salikologiska studieresa. Enär denna inskränktes till blott ett fåtal punkter inom den vidsträckta ögruppen,”) så kan min här lämnade beskrifning af dess salixflora icke uppträda med några anspråk på fullständighet; genom studier å tillgängligt, af andra forskare insamladt material har jag dock sökt i möjligaste mån komplettera de resultat, som vunnits genom studiet af mina hemförda ganska omfångsrika sam- lingar. I. ÖFVERBLICK AF DEN LOKALA SALIXFLORAN PÅ DE FYRA UNDERSÖKTA OMRÅDENA VID NOVAJA SEMLJAS VÄSTKUST. Innan jag öfvergår till detta arbetes viktigaste del, art- och hybrid- beskrifningarne, vill jag i kortaste drag framlägga en öfverblick öfver den lokala Salix-floran inom hvart och ett af de områden å Novaja Semljas västkust, hvilka jag hade tillfälle att undersöka: Köstin Shar, Karmakuly, Måtotschkin Shar och Guba Krestövaja. Köstin Shar (Beluschja Guba). Den individrikaste Salix-arten var här, likasom på de öfriga af mig besökta lokalerna, S. polaris Wg. Den för vegetationsbilden mest i ögonen fallande arten var däremot S. reptans Rupr., hvilken här uppträdde mycket allmän och varia- 1 A. N. Lundström, Kritiscehe Bemerkungen iber die Weiden Nowaja Semljas und ihren genetischen Zusammenhang. Upsala. 1877. ”) Novaja Semljas areal motsvarar ungefär en femtedel. af Sveriges. 392 tionsrik. Fläckvis anträffades äfven S. rotundifolia Trautv. tämligen ymnigt. Jämförelsevis sparsamt förekom SS. taimyrensis Trautv. Först efter längre systematiskt sökande lyckades jag uppspåra en- staka, afsides liggande kärrängar, där denna art förekom 1i ända till hundratals individer (>, 2). Af S. reticulata L. anträffades blott en- staka exemplar (2). Samtliga vid Kostin af mig funna hybrida former voro reptans- bastarder. Bland dessa märkas dels ett antal S. taimyrensis Trautv. närstående former af S. reptans Rupr. X taimyrensis Trautv., dels flertalet bland de nedan omnämnda genetiskt svårtolkade, sannolikt hybridogena reptans-formerna med sågade blad och glabrescerande kapslar. Bland de reptans-former ur denna grupp, hvilka insamla- des vid Kostin, funnos dels några individer, hvilka jag uppfattat såsom hybrider med S. rotundifolia Trautv. (resp. med S. herbacea L. Xx rotundifolia ”Trautv. f. subrotundifolia), dels några former (3), för hvilka tolkningen S. herbacea L. Xx polaris Wg. x S. reptans Rupr. synes mig sannolik. En här funnen reptans-form (2) är jag böjd tolka såsom S. polaris Wg. xX reptans Rupr. Karmakuly. Äfven här torde S. polaris Wg. vara den individrikaste Salix-arten. Den för vegetationsbilden mest karakteristiska arten är, särskildt å torrare lokaler, S. arctica Pall.; i stor ymnighet uppträ- der äfven S. reptans Rupr. Fläckvis anträffades äfven här S. ro- tundifolia Trautv. tämligen individstark. SS. tatmyrensis Trautv. (3, 2) uppträdde här jämnare fördelad bland den öfriga Salix-vegetationen än vid Kostin. SS. lanata L. (3, 2) anträffades på tre skilda lokaler. Hybrida former förekomma här i mycket stor frekvens. Det be- fanns nämligen, att S. arctica Pall. (så som jag enligt nedan läm- nade beskrifning uppfattar denna art) härstädes — i likhet med förhållandet på andra platser, där den anträffades — blott undan- tagsvis förekom 1 rent tillstånd, utan såsom regel företedde karaktä- rer, hvilka i högre eller lägre grad häntydde på hybrid inblandning af andra arter, oftast S. reptans Rupr. eller S. glauca L., mindre ofta S. polaris Wg. Ej sällan kunde karaktärer från två bland de nämnda arterna konstateras hos dessa hybrida arctica-former. Jämte S. arctica Pall. X reptans Rupr. och S. arctica Pall. X glauca L. an- träffades sålunda här former, som på goda grunder böra uppfattas såsom S. arctica Pall. X glauca L. Xx reptans Rupr. och S. arctica Pall. X reptans Rupr. Xx S. polaris Wg., troligen ock någon form 393 af S. arctica Pall. X glauca L. Xx S. polaris Wg. äfvensom ett par in- divider af S. arctica Pall. X reptans Rupr. Xx S. taimyrensis. Trauty. (2). Förutom dessa till en del mycket ymnigt förekommande och med hvarandra ej sällan sammansmältande hybrida arctica-former fann jag vid Karmakuly dels några mer eller mindre svårtolkade, med största sannolikhet hybrida reptans-former, S. herbacea L. x polaris Wg. Xx S. reptans Rupr. samt S. reptans Rupr. X rotundifolia Trautv., dels två otvetydiga polaris-hybrider af stort intresse, nämligen S. polaris Wg. Xx reptans Rupr. (9), och S. polaris Wg. X taimyrensis Trautyv. (3). Måtotschkin Shar. Salix-vegetationen liknade här i hufvudsak den vid Karmakuly, men var åtminstone på de lokaler, som jag hade tillfälle att undersöka, mindre yppig samt framför allt formfattigare. Salix polaris Wg. var äfven här individstarkast; S. arctica Pall. upp- trädde likaledes ganska ymnigt, hvaremot S. reptans Rupr. förekom något mindre allmänt än vid de sydligare stationerna. I jämförelse- vis stor mängd anträffades här på ett par ställen S. reticulata L. (8, 2). Af S. lanata L. (9) fann jag ett par rätt utbredda bestånd. Däremot anträffades här hvarken S. rotundifolia Trautv. eller oblan- dad S. taimyrensis Trautv. Äfven de hybrida formerna voro i hufvudsak de samma som an- gifvits för Karmakuly. Här fann jag sålunda i mängd S. arctica Pal Kirepians. Rupr och. S. dretica Palli Xx glanca LE. ett flertalin: divider af S. arctica Pall. X reptans Rupr. x S. polaris Wg., S. arctica Pall. X glauca L. X reptans Rupr., och S. glauca L. X taimyrensis Trautv., en individ af S. arctica Pall. X reptans Rupr. X S. taimyren- sis Trautv. äfvensom några former, hvilka jag tolkat såsom S. rep- tans Rupr. X rotundifolia Trautv. Guba Krestoövaja. På denna, den nordligaste bland de besökta lo- kalerna, var Salix-vegetationen afsevärdt mindre yppig än på de öfriga. Såsom vanligt var S. polaris Wg. äfven här individrikast; till sin habitus hade densamma alltjämt icke rönt någon synlig in- verkan af klimatet. Detta var däremot påtagligen fallet med S. arctica Pall., som här visserligen var ganska allmän, men med förkärlek uppträdde i nanaformer, hvilka till habitus ofta närmade sig S. polaris Wg. Jämförelsevis sparsamt förekom här S. reptans Rupr. Inga andra helarter än de tre ofvan anförda anträffades vid min tämligen flyktiga undersökning af denna trakt. Äfven hybridfloran var på denna lokal sparsamt representerad. 394 S. arctica Pall. anträffades här något mer än eljest fri från hybrid inblandning af S. reptans Rupr. resp. S. glauca L. De hybrida former, som jag härifrån insamlade, voro S. arctica Pall. X reptans Rupr.,;S.-vvarefieaxPall. ix glauca IL: Xx» reptans. Rupr; S3 areticon ball: Xx reptans Rupr. X S. polaris Wg., S. glauca L. x reptans Rupr. 3 (?) samt S. polaris Wg. Xx reptans Rupr. (2). II. ART- OCH HYBRIDBESKRIFNINGAR.: A. Helarter. Bland Salix-arter, som förekomma å den skandinaviska halfön, återfinnas på Novaja Semljas båda hufvudöar S. polaris Wg., S. re- ticulata L. och S. lanata L. samt, såsom relikter inom hybrida former, S. glauca L. och troligen äfven S. herbacea L. — S. polaris Wsg. var såsom ofvan betonats bland alla den helart, som på samt- liga af mig undersökta orter uppträdde till största frekvens. S. lanata L. och SS. reticulata L. fann jag vid Karmakuly och Matotschkin Shar, den sistnämnda äfven vid Kostin. Af rent arktiska Salix-arter finnas på Novaja Semlja S. reptans Rupr., hvilken anträffades i mängd på alla af mig besökta lokaler; S. arctica Pall., som i stor ymnighet växte vid de tre nordligaste stationerna, samt S. rotundifolia Trautv. och S. taimyrensis Trautyv., hvilka i jämförelsevis mindre ymnighet förekommo vid de två syd- ligaste stationerna. Dessutom håller jag icke för osannolikt, att i några bland de i detta arbete flerstädes omnämnda genetiskt svårtolkade reptans-for- merna ingå hybrida elementer af ytterligare någon helart, som mig veterligen hittills icke anträffats oblandad i dessa trakter (S. hastata L:2,.S. myrsinites. L.?). Salix arctica PALLAS. Descriptio originalis auctoris:!) »Arbuscula, fere ut Sal. fusca, vix sesquipollicaris, crassitie calami cygnei, a radice statim ramis ') PALLAS enl. LUnDpstRÖM 1, C, p. 34. 395 aliquot digitalibus crassiusculis, divaricatis terre accubans, quorum cortex spadiceo-lutescens. Stipule nulle. Folia pro planta majus- cula, pollice latiora, obovata, apice latiora rotundata, integerrima, crassius reticulata, supra nitentia, subtus tenuissime villosa, petio- lata. Amenta foeminea magna bipollicaria, digiti minimi crassitie, e lateribus ramorum longius pedunculata, duobus tribusve foliis majusculis stipata; capsule conferte, crassiuscule, conicxe, extus tomentoso-canze.» Salix arcetica Pall. är ganska allmänt spridd på Novaja Semlja, men anträffades af mig blott på de tre nordligaste af de besökta stationerna. Uppfattad i sin vanligen gängse äldre, vidare artbe- gränsning, uppträder densamma i stor individ- och formrikedom. Arten var på Sydön ganska yppig; på Nordön såg jag däremot af densamma hufvudsakligen nanaformer, men ändock var här dess ställning inom den äfven i öfrigt magra och sparsamma salixvege-- tationen mer dominerande än eljest. Salix arctica Pall. uppsöker med förkärlek torra, grusiga, vegeta- tionsfattiga lokaler i likhet med S. reticulata L. och S. rotundifolia Trautv. Till sin yttre habitus liknar arten bland de skandinaviska salices kanske mest vissa former af den af mig i Lappland funna hybridogena arten S. arctogena B. F1. (=S. herbacea L. xX polaris Wg. x S. phylicifolia L.). Min nuvarande uppfattning om den genuina S. arctica, grundad i hufvudsak på min erfarenhet om dess uppträdande på Novaja Semlja, är följande: Krypande buske med lång och grof pålrot, som vid jordbrynet öfvergår i en förkrympt, knölig, ofta klubblikt ansvälld (ända till 3 cm. tjock) hufvudstam, från hvilken utgår ett flertal korta, grofva, likaledes knöliga, grå-bruna, tätt till marken tryckta grenar. Dessa äro i likhet med årsskotten och knoppfjällen fullständigt glatta. Stipler utbildas stundom invid breda, luxurierande toppblad. Blad- skaften jämförelsevis långa (3—10 mm.). Bladskifvan fast, oftast äggrund (å mina hemförda former i medeltal blott omkring 20x10 mm.); dess icke (eller föga) tillbakaböjda spets är än skarp, än af- rundad, stundom t. o. m. urnupen; bladkanten är helbräddad (stun- dom dock uppbärande en eller ett fåtal mycket grunda sågtänder,') som sällan stiga upp ofvan bladets bas). Bladens öfversida glän- ') Huruvida serraturen är en för den genuina S. arctica främmande artkaraktär, nödgas jag t. v. lämna oafgjordt. 396 sande mörkgrön med något upphöjda nerver, äfven i outveckladt tillstånd hårfri; undersidan är blekare grön med svagt utprägladt ådernät, gärna något glaucescent, mot spetsen finpunkterad och där- städes ofta rodnad; densamma är beklädd med långa, raka, smala, framåt riktade hår, hvilka slutligen kunna till största delen bort- falla. Hufvudnerven, som i likhet med de svagt framträdande sido- nerverna ofta är rodnad, kan 1 regeln tydligt urskiljas ända fram till bladets spets. Hängena terminala med mycket långt utdragna hängeskaft och 2—4 väl utvecklade hängeblad, korta, breda, mörkt rödbruna hänge- fjäll, små enkla, trubbiga inre nektarier, glatta ståndarsträngar, kort- skaftade, korthåriga, 1 äldre tillstånd gärna glabrescerande, vanligen mörkt röd-bruna kapslar med väl utvecklade stift och medelgrofva, oftast till ungefär halfva sin längd klufna märken. Om begreppet Salix arctica begränsas enligt ofvan angifna beskrif- ning, så är det påtagligt, att arten åtminstone å de af mig besökta delarne af Novaja Semlja jämförelsevis sällan uppträder i oblandadt : tillstånd. Detta gäller ock 1 stort sedt beträffande den S. arctica Pall. från andra arktiska områden, hvilken jag haft tillfälle att un- dersöka. Huruvida denna min personliga erfarenhet af den oblan- dade artens relativa sällsynthet äger allmängiltighet, är ju ovisst; det är emellertid påtagligt, att i herbarierna många såsom S. arctica Pall. godtagna former i sig innesluta elementer äfven af andra ar- ter, framför allt af S. glauca L. och S. reptans Rupr. Den hittills gängse, enligt min mening allt för vidtomfattande begränsningen af S. arectica Pall. har föranledt vissa salikologer (däribland författaren) att antaga ett intimt fylogenetiskt samband mellan S. arctica Pall. och S. glauca L. Detta antagande måste tydligen falla i samma ögonblick, som man enligt här framlagda grunder uppfattar de vis- serligen i talrika arctica-former ingående men utanför den genuina artens gränslinjer liggande karaktärerna — ludna resp. med insänkta nerver försedda bladöfversidor, ljusa skärmfjäll, delade nektarier, korta stift etc. — såsom främmande hybridogena element, lånade af S. glauca L. eller S. reptans Rupr. Det synes mig vara otvifvel- aktigt, att S. arctica Pall. bland de europeiska arterna står närmast S. polaris Wg., med hvilken den visar intim öfverensstämmelse med hänsyn till ett flertal viktiga artkaraktärer såsom hårbeklädnad, blad- form och serratur samt skärmfjäll, nektarier och flertalet andra florala karaktärer. Hybrider. Under det att sålunda S. arctica enligt ofvan angifna 397 uppfattning i oblandadt tillstånd är jämförelsevis sällsynt på Novaja Semlja, så finner man däremot härstädes talrika former, som stå den genuina S. arctica mycket nära, men hvilka vid närmare gransk- ning uppvisa mer eller mindre utpräglade karaktärer af andra arter särskildt S. reptans Rupr., S. glauca L., S. polaris Wg. eller kanske någon gång S. taimyrensis Trauty. Dessa formers hybridogena ka- raktär torde vara oomtvistlig. Mycket ofta anträffas här äfven hybrida aretica-former af mer intermediär natur, såsom S. arctica Pall. X rep- tans Rupr., S. arctica Pall. Xx glauca L. och S. arctica Pall. X polaris Wg. Icke sällan ses dessutom arctica-former, hvilka mer eller mindre påtagligt innefatta tre arter såsom: S. arctica Pall. Xx reptans Rupr. X S. polaris Wg. (resp. S. arctica Pall. Xx glauca L. x S. polaris Wg.), S. aretica Pall. x reptans Rupr. X S. taimyrensis Trautv. samt S. arctica Pall. X glauca L. X reptans Rupr. Salix glauca L. Salix glauca IL. är som bekant en art, hvilken i utomordentligt stor utsträckning ingår hybrida föreningar. Enligt min erfarenhet är den genuina S. glauca åtminstone inom Europa 1 individantal underlägsen sina hybrida former, om man nämligen godtager min såsom jag tror välgrundade uppfattning, att den genuina arten icke äger serratur eller lifligt gröna bladöfversidor, icke äger bruna utan gula (ljust gulbruna) hängefjäll och äger ytterligt korta resp. icke tydligt utbildade stift. Om man i naturen eller å her- bariematerial enligt dessa i möjligaste mån förenklade principer granskar en större serie af i habituelt hänseende typiska glaucafor- mer, så skall man öfverraskas af att finna, huru sällsynt den så- lunda begränsade genuina S. glauca i själfva verket är vid jämfö- relse med dess hybrida former.!) På Novaja Semlja torde den ge- huina S. glauca f. n. saknas eller åtminstone vara sällsynt. Vid Matotschkin Shar anträffades dock enstaka individer af S. glauca L., hvilka i hufvudsak fyllde de ofvan skisserade anspråken på den genuina arten, med hvilken de — bortsedt från det af klimatet fram- tvungna krypande växtsättet — till habitus väl öfverensstämde. De äga sålunda fullständigt helbräddade blad, gula, spetsade hängefjäll samt sakna utbildade stift. Deras något glest hårbe- ') Enligt muntligt meddelande af d:r P. LAcKscHEWritz, den framstående känna- ren af Sibiriens salices, skall den enligt ofvan angifna fordringar genuina S. glauca vara allmän i nordöstra hörnet af Asien. 398 vuxna och rätt lifligt gröna bladöfversidor väcka dock misstanken på en om ock ringa inblandning af främmande elementer, S. arctica Pall. (eller S. taimyrensis Trautv) i Otvetydiga hybrida former af S. glauca L. äro sedan länge kända från Novaja Semlja, särskildt den därstädes allmänna S. arctica Pall. X glauca L. De af mig på ögruppen funna glauca-hybriderna äro S. arctica Pall. X glauca L., S. arctica Pall. X glauca L. Xx rep- tans Rupr., S. arctica Pall. X glauca L. x S. polaris Wg. (2), S. glauca L. X reptans Rupr. samt S. glauca L. Xx taimyrensis Trautv. Salix herbacea L. I oblandadt tillstånd torde S. herbacea L. icke hafva anträffats på Novaja Semlja.') Om ock den oblandade artens nuvarande före- komst på ögruppen är fullkomligt obestyrkt, så anser jag dock på vissa nedan angifna grunder icke osannolikt, att S. herbacea IL. i forna tider kan hafva förekommit därstädes, samt att densamma ännu ingår medelst reliktkaraktärer 1 vissa former af andra där fortlefvande arter, särskildt i S. polaris Wg., kanske äfven i former af S. rotundifolia Trautv. och reptans Rupr. S. herbacea L. förekommer som bekant i mängd på Island, på Jan Mayen och Beeren Eiland; å de båda senare finnes ock S. herbacea L. Xx polaris Wg.”) Salix lanata. L. Denna art anträffades blott i ett fåtal bestånd (3, 2). Den var här mycket lågväxt (10—20 cm. hög), men ändock resligare än öf- riga i dessa trakter förekommande buskar. Den sågs både å låg- ländta starrängar, där den nästan doldes i den höga vallen, och högt uppe i fjällen, såsom vid Karmakuly, där densamma anträffa- des strax nedanför de stora snödrifvor, som täckte fjällets öfre par- 1) ScHRENK (enl. LUNnDstRÖM I. c ) uppgifver, att S. herbacea L. insamlats på Waigatsch (den mellan det egentliga Novaja Semlja och fastlandet belägna ön), men dessa exemplar hafva vid en af TRAUTVETTER verkställd granskning visat sig vara S. myrsinites L.f. genuina, en uppfattning, hvilken S.J. ENANDER efter likaledes verkställd granskning af originalexemplaren enligt muntligt gjordt meddelande förklarat sig dela. ”) Nyss hemkommen från en salikologisk studieresa vid Norra Ishafvets stränder (1912), meddelar mig S. J. ENANDER, att såväl S. herbacea L. som S. herbacea L. xX polaris Wg. i mängd förekommer på ön Kolgujew, hvilken som bekant är belägen mellan Kolahalfön och Novaja Semljas sydö, något närmare den sistnämnda. 399 tier. Bortsedt från sitt lägre växtsätt skilde sig arten på Novaja Semlja icke från Skandinaviens smärre lanataformer; dock tycktes hårens guldglans här alltid vara mycket svagt utpräglad. Inga hybrida former af S. lanata L. påträffades. Salix polaris Wg. Salix polaris Wg. är den utan jämförelse allmännaste Salixarten på samtliga lokaler å Novaja Semlja, som jag hade tillfälle un- dersöka. Den öfverensstämde väl med de skandinaviska polaris- formerna såväl med hänsyn till växtlokal som växtsätt samt till habitus i öfrigt. Aldrig fann jag dock arten härstädes så yppig, som man stundom påträffar den hos oss, t. ex. i Lappland. Med särskild uppmärksamhet undersökte jag på ett stort antal individer bladens serratur. Det visade sig därvid, att det öfvervä- gande flertalet företedde fullständigt helbräddade blad. Blott ett fåtal former — äfven från den nordligaste lokalen — uppvisade hos några blad 1 å 2 oftast helt grunda tänder vid bladbasen. Undan- tagsvis sågos 4—5 par dylika, hvilka i regeln icke nådde upp öfver bladskifvans mitt. För att rätt kunna tolka dessa sågtandade po- larisformer från Novaja Semlja har jag på tillgängligt herbariemate- rial studerat serraturens förhållaude hos S. polaris Wg. inom vissa andra nordliga, resp. arktiska områden. Det visar sig därvid, att S. polaris Wg. på den skandinaviska halfön — där ju S. herbacea L. såsom regel är ymnig inom polarisregionerna — nästan alltid åt- minstone hos några blad uppvisar sågtänder, hvilka med förkärlek äro förlagda till bladskifvans basala delar. På Spetsbergen ses re- dan ett jämförelsevis stort antal fullkomligt helbräddade polarisfor- mer, men därstädes finnas ock enligt min åsikt otvetydiga och fullt intermediära hybrider mellan S. polaris Wg. och S. herbacea L., ehuru den sistnämnda arten trots noggrant efterspanande här icke anträffats i rent tillstånd. I Riksmusei arktiska Salix-samlingar finnas sålunda förvarade, dels en af A. G. NATHORST 1882 från Spetsbergen hemförd polarisform med utpräglad serratur och gul- bruna, utdragna, trubbspetsade hängefjäll och korta stift, dels några 1898 af G. ANDERSSON och H. HESSELMAN sammastädes insamlade närstående former,!) hvilka genom synnerligen starkt utpräglad serra- '" En typisk dylik form med ända till 10 par sågtänder återfinnes i S. J. ENAN- DERS exsiccatverk I: 14 '/+ under beteckning S. herbacea L. X polaris Wg. 400 tur och på bladens öfversida upphöjdt ådernät likaledes dokumen- tera sig såsom hybrider af S. herbacea L. De här anförda sakför- hållandena utgöra en viktig länk inom en beviskedja, som talar för, att den oblandade SS. polaris äger fullständigt helbräddade blad, och att den serratur, som nästan alltid är till finnandes hos de skandi- naviska polarisformerna, bör tolkas såsom en hybridogen karaktär från i dessa former ingående S. herbacea L. Det synes mig därföre naturligast att förklara den på Novaja Semljas polaris-blad stundom utbildade serraturen såsom en relikt- karaktär från SS. herbacea L., i full analogi med förhållandet på Spetsbergen, där såsom nämndt denna art numera likaledes saknas, ehuru S. herbacea L. X polaris Wg. ännu lefver kvar i typiska, in- termediära former. Samtliga de polaris-former, hvilka F. R. KJELL- MAN under Vegaexpeditionen 1878—1879 insamlade från vidt skilda delar af Sibiriens nordkust, synas sakna hvarje spår af serratur. Ur denna visserligen allt för ofullständiga sammanställning rörande polarisbladens serratur inom Europas och Asiens nordliga trakter synes det sålunda framgå, att denna karaktär är desto starkare ut- präglad, ju större utsikter det finnes för en (nutida eller fordomtima) sexuell påverkan från S. herbacea L. Visserligen låge det närmare till hands att — om nu serraturen verkligen är en för den genuina S. polaris främmande karaktär — söka dess ursprung från någon bland de på Novaja Semlja eller Waigatsch nu lefvande sågtandade Salix-arterna. Dessa äro S. taimyrensis Trautv. och S. myrsinites L.; måhända kunna ock hit hänföras vissa former af S. arctica Pall. och S. reptans Rupr. samt S. rotundifolia Trautv. Den skenbart mer osökta förklaringen af serraturens ursprung från några af dessa helarter motsäges dock kraftigt däraf, att hos de ifrågavarande såg- tandade polaris-formerna inga andra karaktärer af dessa arter kunna uppspåras, hvartill kommer, att S. polaris Wg. till de ifrågavarande arterna påtagligen äger ingen eller åtminstone mycket ringa sexuell affinitet. Om det således får anses antagligt, att de meromnämnda såg- tandade polaris-formerna böra betecknas såsom SS. herbacea L. Xx polaris Wg. (f. subpolaris), så återstår den frågan huruvida hybriden direkt invandrat från trakter, där den ännu är allmän, eller om den kunnat uppstå på sina nuvarande fyndorter under en föregående period, då S. herbacea L. kan antagas hafva lefvat därstädes. Det sistnämnda alternativet synes mig icke osannolikt i betraktande däraf, att medeltemperaturen för vegetationsperioderna å Novaja 401 Semlja (enligt benäget muntligt meddelande af R. SERNANDER) inom en jämförelsevis sen geologisk period — för c:a 2400 år sedan — beräknats hafva varit åtminstone 2? C. högre än nu. Under denna varmare period kan således S. herbacea L. tänkas hafva funnit gyn- samma lifsbetingelser på ögruppen, men vid inträdande klimatför- sämring med kallare och kortare somrar icke kunnat lefva kvar i oblandadt tillstånd. Antagandet af artens spridning från Nordskan- dinavien resp. Kolahalfön medelst hafsströmmarna möter intet som helst hinder, i betraktande af den utomordentligt stora betydelse, som dessa enligt de nyaste undersökningarne äga för växtarternas spridning. Analoga förhållanden med S. herbacea L. erbjuder i dessa afseen- den S. glauca L. Hybrider. S. polaris Wg. är bland de på Novaja Semlja före- kommande Salix-arterna närmast befryndad med S. arctica Pall. Med denna bildar den ock ganska talrika hybrida former, hvilka i serier sammanbinda de båda arterna. I samklang med min ofvan flerstädes uttalade uppfattning, att S. arctica Pall. här jämförelsevis sällan uppträder i rent tillstånd, anser jag emellertid det öfvervä- gande flertalet (måhända samtliga) bland de ifrågavarande hybrida formerna äga en mer komplicerad struktur och uppfattar dem så- som S. arctica Pall. X reptans Rupr. (resp. glauca L.) x S. polaris Wg. Utom dessa härstädes jämförelsevis vanliga hybrida former och den redan dryftade S. herbacea L. Xx polaris Wg. f. subpolaris an- träffade jag äfven ett par andra otvetydiga polaris-hybrider af stort intresse, nämligen S. polaris Wg. Xx reptans Rupr. och S. polaris Wg. Xx taimyrensis Trautv. Salix reptans RUPRECHT. Descriptio originalis auctoris:!) »Ad S. glaucam pygmeam proxime accedit, sed habitu et multis notis insigniter diversa, nec cum quadam Salice arctica Friesi colludens. Salicis glauce maxime pygme& caudex subterraneus adhuc crassus, torulosus, haud raro (an potius surculi fertiles?) longissime reptans, crassitie fili empo- retici tenuioris, ad distantias varias radiculas emittens, supra ter- ram vero in caudiculos (qui item ramuli sunt) 1—2 simplicissimos, foliigeros abiens: 2—4 pollices longos, adscendentes v. ex toto pro- ') F. J. Ruerecnr, Flora Samojedorum cisuralensium, p. 54. (Beiträge zur Pflan- zenkunde des russischen Reiches. II. St. Petersburg 1845). Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 27 402 cumbentes; juniores partes indumentum S. glauce ostendunt, ramuli seniores -subcealvi, wvirides et interdum rubro-suffusi, rhizoma vero semper corallino-purpurascens. Stipule elliptice, apice recto, longi- tudine pedicelli. Folia a se invicem satis remota, subsessilia, ovata et basi fere cordata, maxime evoluta 8 lin. longa, 6 lin. lata, margine integerrima, seniora subtus calva et subglaucescentia, obscure vv. non punctata. Amentum in quolibet specimine (surculo?) unicum, 1/3—1-pollicare, laterale, (bracteis 3—4 delapsis?) nudum, longe (!/2 poll.) pedunculatum. Capsulz tomentosze, sed multo minus quam S. glaucX; squme amenti glabrate, margim longe ciliate. Stylus brevis, bifidus. > Salix reptans Rupr. förekom ymnigt på samtliga af mig besökta lokaler af Novaja Semlja, dock med aftagande frekvens mot norr. Den uppsöker helst fuktiga, gräsbevuxna lokaler, men träffas äfven på torrare, vegetationsfattigare. Till sin habitus liknar S. reptans Rupr. bland de skandinaviska helarterna mest en småväxt och små- bladig S. glauca L., och den synes i dessa trakter i viss mån sub- stituera denna art. Salix reptans Rupr. är en variationsrik art, hvilken dessutom i stor utsträckning är hybridbildande. Då härtill kommer, att mig veterligt systematiska undersökningar öfver artens formväxlingar inom skilda vwvegetationsområden hittills blott i ringa utsträck- ning blifvit utförda, så torde dess begränsning ännu icke kunna slutgiltigt fastslås. Min nuvarande uppfattning af S. reptans Rupr., hufvudsakligen bildad med stöd af material från Novaja Semlja, är följande: Nedliggande 5—15 cm. hög buske med till stor del underjor- diska hufvudstammar, från hvilka i stundom nästan kamlik an- ordning åt båda sidor utgå talrika trådlika, oftast raka rötter. Huf- vudstammarne äro grofva med ofta långa, raka, på sidoskott fattiga, från marken uppstigande, gärna rotslående brun-grå-gröna grenar, som äro glatta eller i sina yngre delar fläckvis eller fullständigt be- klädda med långa hår. Knoppfjäll och årsskott än glatta, än glest —Ltätt hårbeklädda. Stipler saknas vanligen. Bladskaft mycket breda, korta (1—3 mm.). Bladskifvan vanligen omvändt äggrund med smal bas och tillbakaböjd spets, till storleken varierande: oftast c:a 22 x 10 mm;., sällan ända till 38 x 26 mm;. Bladkanten Hel bräddad (hos småbladiga, mindre håriga former vid basen ofta upp 403 visande ett eller några par hvassa sågtänder'). Den vid basen mycket breda medelnerven afsmalnar under sitt förlopp hastigt men kan i regeln spåras ända fram till spetsen; sidonerverna på öfver- sidan insänkta, på undersidan upphöjda; det finare ådernätet ofta ganska väl utprägladt. Bladens öfversida matt grågrön, i sin helhet eller utefter bladkanterna klädd af krökta hår; undersidan blekt grågrön, jämte skaftet uppbärande en oftast kraftig beklädnad af långa, svagt krökta, bladspetsen gärna tofslikt öfverskjutande hår. Hängena sidoställda; hanhängena vanligen med korta (4—10 mm.) 5 väl utvecklade hängeblad, och korta skaft, hvilka uppbära 2 (5—18 x5—11 mm.) blomsamlingar; honhängena med vanligen länga (5—22 mm.) skaft, som uppbära 2—4 likaledes väl utvecklade hängeblad och kapselsamlingar af mycket växlande storlek (6—45 x 5—15 mm.). Skärmfjällen nästan svarta, omvändt äggrunda med mycket breda, trubbiga spetsar och smalare, vanligen bruna brunsvarta baser. Nektarierna hos honblommorna vid basen kalk- likt sammanvuxna med oftast 5 långa, fingerliknande, stundom ore- gelbundet klufna, bruna flikar. Hos hanblommorna saknas yttre nektarier; de inre vanligen tre, med sammanhängande bas och ofta djupt klufna spetsar. Ståndarsträngarne glatta. Kapslarne vanligen oskaftade, filtludna, trubbiga; stiftet synnerligen kort, märkena bruna, långa, oftast ända till stiftet klufna till långa, smala, jämnbreda, vanligen krökta flikar. Hybrider. Till följd af sina S. glauca L. i många afseenden närstående karaktärer kan S. reptans Rupr.i sina hybrida föreningar vara svårskiljd från den förra arten. Stundom har jag i dylika fall nödgats lämna differentialdiagnosen oafgjord. De vanligaste reptans-hybriderna på Novaja Semlja torde vara $S. arctica Pall. Xx reptans Rupr., S. arctica, Pall. X glauca L. X rep- tans Rupr., S. reptans Rupr. X taimyrensis Trautv. samt S. arctica all. Xx reptans Rupr. xX S. polaris Wg. Sällsyntare äro påtagligen S. arctica Pall. X reptans Rupr. xX S. taimyrensis Trautv. och S. polaris Wg. xX reptans Rupr. Förutom dessa vanligen jämförelsevis lätt-tolkade reptans-bastarder finnas på Novaja Semlja talrika andra reptans-former, som till växlande grad uppvisa karaktärer, hvilka ligga utanför de ofvan angifna råmärkena för den genuina S. reptans, om ock denna art i dem vanligen är predominerande. Dessa reptans-former, hvilkas närmare tolkning för närvarande är förbunden med de största svå- 3 Beträffande dessa formers tolkning se nedan vid kapitlet om artens hybrider! 404 righeter, äga ofta från hvarandra ganska skarpt divergerande karak- tärer och sönderfalla troligen i flera fylogenetiskt skilda grupper. De äga gärna en mer gyttrad stamförgrening, smärre, rundare, mindre håriga eller fullständigt glatta och till följd däraf lifligare gröna blad med ofta väl utpräglad och stundom ända upp öfver bladskifvans midt nående serratur; kortare, fåblommigare hängen, smärre, brun-gula hängefjäll, ofullständigare nektariekrans, glabre- scerande eller fullständigt glatta, mörkbruna kapslar, tydligt utbildade stift och korta, grofva, grundt klufna eller hela märken. Dessa former, hvilka jag fann till stor frekvens vid Kostin, men äfven rätt talrikt anträffade vid Karmakuly samt vid Matotschkin Shar, äga icke benägenhet att bilda egna bestånd utan anträffas spridda bland den genuina S. reptans Rupr. De torde i hufvudsak motsvara de Salix-grupper, hvilka LUNDSTRÖM i sitt ofvan anförda arbete betecknat såsom S. reptans (Rupr.) Lundstr. a typica Lundstr. (med glatta kapslar!) samt S. ovalifolia (Trautv.) Lundstr. & typica Lundstr. och d nummularicfolia (Pall. herb.). I samklang med den dåtida uppfattningen om de hybrida Salix- formernas relativa sällsynthet uppfattade LUNDSTRÖM de ifrågavarande formerna såsom artvarieteter. Enär de utan påvisbar gräns flyta öfver i S. reptans Rupr., men ofta uppvisa viktiga karaktärer, hvilka äro vidt skilda från denna art, så synas mig — i betraktande af tal- rika analogier hos andra Salix-arter — de ifrågavarande karaktä- rernas hybridogena ursprung i högsta grad sannolik. Den bland de på trakten funna helarterna, från hvilken de flesta bland de för S. reptans Rupr. främmande karaktärerna skulle kunna tänkas här- stamma, är S. rotundifolia Trautv. (eller — med hänsyn till serratu- ren — S. herbacea L. x rotundifolia Trautv. f. subrotundifolia, om nu denna beteckning är den för de sågtandade rotundifolia-formerna exakta). Några bland de ifrågavarande formerna är jag starkt böjd att tolka såsom SS. herbacea L. Xx polaris Wg. Xx S. reptans Rupr., bland annat till följd af deras i förvånande grad intima habituella anslutning till vissa bland de analoga lappländska Salix-former, hvilka jag beskrifvit såsom S. glauca L. Xx S. herbacea L. Xx polaris Wg. Jämte de båda sist anförda i viss mån hypotetiska undergrup- perna innefattar den ifrågavarande svårtolkade reptans-gruppen åtmin- stone ännu en formgrupp, hvilken icke. synes mig kunna tolkas såsom hybrider mellan S. reptans Rupr. och någon på Novaja Semlja nu känd grundart. Enär mitt material af dessa former ännu är tämligen sparsamt, finner jag lämpligt att tills vidare icke meddela 405 någon beskrifning däraf, och än mindre vågar jag inlåta mig på några närmare spekulationer öfver deras genes. Salix reticulata L. Salix reticulata LL. uppträdde ganska sparsamt (>, 2). Den före- kom oftast något förkrympt, nära öfverensstämmande med artens skandinaviska nana-former; stundom utveckla sig dock vissa indi- vider i ganska yppiga former, som i storlek föga öfverträffas af våra största. Växtlokalerna voro de för S. reticulata L. eljest vanliga: stenbundna, jämförelsevis torra, glest bevuxna platser. Salix rotundifolia TRAUTVETTER. Descriptio originalis auctoris:!)»Salix ramis annotinis glabris, foliis orbiculatis emarginatis subtus pallidioribus integerrimis sub- glabris,, amentis in ramulo folioso laterali terminalibus, bracteis fuscis, ovariis glabris brevissime pedicellatis, stylo integro, stigma- tibus bifidis. Frutex humifusus, repens; rami adultiores tenues, fusci, prostrati, radicantes; rami preteriti anni et annotini adscendentes, ita ut planta pollicarem altitudinem adsequatur. Folia orbiculata, emarginata, venis utrinque prominentibus, subtus subpallidiora, integerrima, glabra, interdum subceiliata, lineas 3—4—53 longa, 3—4—53 lineas lata, breviter petiolata. Stipulas non vidi. Amenta coztanea, e gemma laterali, ramulo folioso insidentia; mascula non vidi; foeemi- nea pauciflora, ovata. Bractezx elliptice v. obovatae, obtusa, breviter ciliate, fusce, concolores. Ovaria ovato-lanceolata, brevissimo petio- lata, glabra, bracteis duplo v. triplo longiora; stylus longitudine squame, integer; stigmata bifida, crassiuscula. Nectarium basin capsul&e superans, integrum, truncatum, cylindricum. A precedente specie (S. retusa L.) recedit foliorum forma, pedi- cello ovarii brevissimo, stylo longiore. Salicis retusce varietates for- mas foliorum magis prolongatas ac in forma vulgari extendunt, nec umquum i formam orbiculatam abeunt.» S. rotundifolia ”Trautv. anträffades af mig blott på de båda syd- ligare bland de besökta stationerna af Novaja Semlja, men var där- städes tämligen individstark. Den växer på torra, kala, grusiga YR. E. TrAurvetrer, De Salicibus frigidis Kochii, p. 304. (Nouvelles Mémoires de la Société des naturalistes. II. Moscou 1832.) 406 lokaler och förbises lätt af salikologen till följd af sin ofta oansen- liga och för en Salix-art tämligen främmande habitus. Stundom bil- dar den små tufviga, knotiga buskar; å skyddade lokaler kunna från hufvudstammen utvecklas långa, längs marken krypande grenar. Till sin habitus erinrar arten närmast om vissa nanaformer af S. herbacea L. Förkrympt, hårdt till marken tryckt buske (högst 3 cm. hög) med grof och vid jordfästet ej sällan klubblikt ansvälld pålrot och kno- tiga, tätt förgrenade eller (särskildt på sandig mark) utdragna gul- bruna — rödbruna, glatta grenar och mycket späda årsskott, hvilka jämte knoppfjällen stundom uppbära en beklädnad af korta, böjda hår. Stipler saknas oftast. Bladskaften korta (1—5 mm); blad- skifvan liten (5—21 x 4—12 mm.), rundad—bredt oval med tvär- huggen eller hjärtlik bas och urnupen, afrundad eller tydligt utbildad spets. Bladkanten å flertalet blad helbräddad (såsom regel ses dock hos åtminstone några blad ett eller flera — ända till 10:— par vanligen hvassa sågtänder, hvilka kunna nå fram långt öfver skif- vans midt). Den vid basen breda medelnerven uppdelas före bla- dets midt i smala sidonerver, men kan såsom regel följas ända ut till spetsen. Nerverna äro på undersidan svagt upphöjda; åder- nätet är oftast föga utprägladt, bladen uppvisa å båda sidor en vanligen svagt utpräglad finpunktering. Bladens öfversida hårfri, matt grön; undersidan blekare grön, jämte bladskaftens undre yta än glatt, än ägande en oftast gles beklädnad af långa, svagt böjda hår, hvilka stundom vid spetsen och någon gång äfven längs sido- kanterna kunna tränga upp på öfversidan, där de blifva kortare och starkare böjda. Hängena terminala; hängegrenarne korta, uppbärande 2—3 väl utvecklade, vid fästet knoppbärande stödjeblad. Den basala, vanligen hårfria hälften af rachis är fri; den perifera hälften upp- bär (1—)3—4(—7) tätt gyttrade blommor. Hängefjällen tunna, breda och trubbiga, gula eller ljust gulbruna, glatta eller glest hårbeklädda. Yttre nektarier saknas; det inre nektariet vanligen utdraget, mot spetsen afsmalnande. , 2). Vid Matotschkin Shar anträffades på en tufvig starräng invid en aflägset belägen fjällsjö talrika buskar (3, 2) af i stort sedt öfver- ensstämmande karaktär, hvilka till sin habitus närmast öfverens- stämde med en krypande och på öfversidan mer än vanligt grön S. glauca L., men vid närmare undersökning uppvisade ett flertal från denna art afvikande egenskaper, hvilka synas mig finna sin sannolikaste förklaring genom att för dem antaga ett hybridogent ursprung från S. taimyrensis Trautv. Till följd af sin stora frekvens på den ofvan angifna lokalen och frånvaron af de båda eventuella moderarterna måste den ifrågavarande formen tolkas såsom en här- städes själfständig hybridogen art. Af S. glauca L. återfinnas i densamma bl. a. de ljusa, grofva gre- narne, bladens form, färg, nervförgrening och hårbeklädnad, de långa, gulbruna, trubbspetsade hänge- bladbärande hängeskaften, de gula fjällen, de stundom klufna nektarierna, de vid basen stundom ludna , 2) Vid redogörelse för S. polaris Wg. angåfvos de grunder, som talade för åsikten att S. herbacea L. kan antagas hafva under forntida bli- dare geologiska perioder funnit lämpliga lifsbetingelser på Novaja Semlja och därvid kunnat ingå hybrida föreningar med SS. polaris Wgzg. Intermediära hybrider mellan de båda arterna synas numera, så vidt man känner, icke förekomma på ögruppen; däremot har jag på likaledes ofvan angifna grunder tolkat de sågtandade polaris- 420 former, hvilka nu anträffas därstädes, såsom SS. herbacea L. x pola- ris Wg. f. subpolaris. Dylika sågtandade former hybridisera här sannolikt med SS. rep- tans Rupr. och med SS. arctica Pall. X reptans Rupr. Salix herbacea L. x rotundifolia TraAuTtv. (f. subrotundifolia >, 2). I analogi med förhållandet hos sist afhandlade bastard eller kan- ske rättare sagdt hybridogena art har jag redan ofvan framhållit, att till närmare granskning borde upptagas frågan, huruvida den serratur, hvilken enligt min erfarenhet såsom regel kan uppspåras hos Novaja Semljas rotundifolia-former verkligen ligger inom denna arts egna gränslinjer eller äro reliktkaraktärer efter en forntida hy- brid inverkan af någon sågtandad Salix-art och särskildt af S. herba- cea L. Skulle det sista antagandet vinna bekräftelse, så vore den genuina SS. rotundifolia sällsynt på Novaja Semlja, och dess flesta rotundifolia-former borde i så fall betecknas såsom S. herbacea L. Xx rotundifolia Trautv. f. subrotundifolia. Salix polaris WG. X reptans RuPR. (2). "Tad.N Bland de från Novaja Semlja hemförda polaris-formerna finnas några (6) individer (2), hvilka på såsom jag tror mycket goda grun- der tolkats såsom hybrider mellan S. polaris Wg. och S&S. reptans Rupr. Den förstnämnda arten ingick därvid alltid med predomine- rande karaktärer. De flesta insamlades vid Karmakuly; ett par in- divider anträffades vid Guba Krestovaja. Frutex humillimus, nonnullos tantum cm altus, truncis crassis, p- Pp. majore subterraneis, ramis inferioribus sepe confertis, raro rectis, pallidis, superioribus brevibus, glabris, dilute brunneis — viridibus, ramulis annotinis gracilibus, (sicut perulis) viridibus, parce pilosis. Folia satis longe petiolata, petiolo 2—6 mm longo, admo- dum lato; lamina vulgo subcoriacea, late obovata et apiculo distinceto munita — orbicularis et apice emarginata, 7—19 mm longa, 5—14 mm lata, integerrima, supra levis v. saltem in nonnullis foliis secus marginem pilis longis, curvulis raris ornata, raro punctulata, sub- tus epilosa v. pilis longis, curvulis v. rectis, vulgo raris vestita, non- nihil glaucescens, punctulata; costa inferne lata, spe purpurascens, 421 vulgo usque ad apicem folii admodum conspicua, ven& venulzxeque vulgo satis indistinete. Amentum terminale, longe pedunculatum, pedunculo 5—15 mm longo, cataphyllis 1—4, vulgo bene evolutis munito, breve, wvulgo circiter 15-florum, (fructiferum) 9—16 mm longum, 5—8 mm crassum, bracteis nigricantibus v. obscure brun- neis, latis, obtusis, pilis longis, rectis vestitis. Nectaria inferiora vulgo nulla, raro 2 rudimentaria, superius unicum, breve Vv. elonga- sericex. Stylus bre- tum, vulgo subeylindricum. Capsulze lanate vissimus v. bene evolutus, gracilis, stigmatibus angustis et vulgo alte bifidis. Enstaka bland de här sammanställda formerna stå synnerligen nära den vida mindre sällsynta S. arctica Pall. X reptans BRupr. x S. polaris Wg. Huruvida man hos dylika former äfven bör antaga en ringa inblandning af S. arctica Pall., måste till följd af denna arts stora morfologiska öfverensstämmelse med S&S. polaris Wg. tills vidare lämnas oafgjordt. Salix polaris WG. x taimyrensis TrRAuTV. (4). ANNE AAA Vid Karmakuly anträffades på en fuktig starräng vid videregio- nens öfre gräns bland rikliga bestånd af SS. polaris Wg. och S. taunyrensis Trautv. en öfver flera kvadratmeters yta utgrenad buske (>), som otvifvelaktigt är en mellan dessa båda arter intermediär hybrid. Frutex humilis, circiter 5 em altus, truncis p. p. majore subter- raneis, fulvis v. cinerascentibus, ramis confertis, sepissime rectis et squarrosis, ramulis obscure brunneis — sordide luteo-virentibus, (sicut annotinis et perulis) glaberrimis. Folia admodum longepetiolata, petiolo 2—5 mm longo, nonnumquam stipulis rudimentariis munita; lamina coriacea, vulgo obovata, 10—24 mm longa, 5—12 mm lata, basi cuneata, apice obtusa, rarius emarginata, sepe asymmetrica, margine vulgo undulata, sepissime fere usque ad apicem serrulata, dentibus utroque latere usque 7, brevibus, argutis, supra omnino epilosa, obscure viridis nitidaque, apicem versus punctulata, subtus glabra v. raro pilis tenuibus, rectis sparsis ornata, paullulum glau- cescens, punctulata; costa basi lata, sepe purpurascens, usque ad apicem folii excurrens, ven& venuleque valde indistinete. Amen- tum terminale, longe pedunculatum, pedunculo 5—12 mm longo, 422 cataphyllis 2—4, bene evolutis, foliaceis munito, (floriferum) 5—16 mm longum, bracteis obscure brunneis v. nigricantibus, latis, ob- tusis. Nectarium unicum, superius, subeylindricum, truncatum. Filamenta glabra. Salix reptans Rupr. X rotundifolia Trautv. (3, 292) Tafl. 13. Bland de i detta arbete flerstädes omnämnda kritiska reptans-for- merna med små, nätådriga och ofta sågtandade blad, fåblommiga hängen, glabrescerande kapslar m. m., finnes en grupp, hvilken synes mig böra tolkas såsom S. reptans Rupr. Xx rotundifolia Trautv. (eller —-i betraktande af dessa formers serratur — kanske rättare såsom S. herbacea L. Xx rotundifolia Trautv. X S. reptans Rupr.). Dylika former anträffades såväl vid Kostin som vid Karmakuly och vid Matotschkin Shar. Till följd af de ifrågavarande formernas hittills icke nöjaktigt ut- redda genes, deras stora variationsbredd och ännu ovissa begräns- ning gent emot andra reptans-hybrider finner jag det ändamäåälslöst att här ingå på en allmän beskrifning af denna sannolikt icke sällsynta bastard, utan inskränker mig till en beskrifning af en typisk indi- vid af densamma (tafl. 13): Frutex repens, truncis tenuibus, ramis patentissimis, tenuibus, brunneis, ramulis annotinis brevibus, gracilibus, brunneo-viridibus, glabris v. rarius pilis solitariis curvulis ornatis, gemmis seXpissime pilosis. Folia brevipetiolata, petiolo 1—4 mm longo, lato, subtus nonnumquam parce piloso; lamina obovata v. obovato-lanceolata, 10—25 mm longa, 3—12 mm lata, obtusa, integerrima v. basi dente uno alterove brevi munita, supra viridis opacaque, subtus pallidior, sepe glaucescens, et supra et subtus subglabra v. pilis longis, curvulis raris vestita; costa sXepe purpurascens, basi lata, mox repente angu- stata, venas emittens satis indistinctas, supra immersas, subtus emersas, reticulo venularum bene evoluto, denso. Amenta lateralia, patentissima, pedunculo longo (8—19 mm), glabro v. superne parce piloso, cataphyllis 2—3 munito, (florifera) parva, 7—10 mm longa, 7 mm crassa, admodum pauciflora (10—20-flora), bracteis brevi- bus, latis, obtusis, luteis v. fulvescentibus, subglabris. Nectaria in- feriora nulla, superiora 3, acuta, basi connata. Capsul& sessiles, breves, crasse, aut tote lanate aut muculatim parce pilosae. Sty- 5) lus aut brevissimus, aut paullulum elongatus et cireiter 1 mm longus, stigmatibus aut filiformibus et usque ad basin v. tantum apice bifidis, aut crassis et fere simplicibus. Bland de vid Kostin insamlade formerna af S. rotundifolia Trautv. finnes en, hvilken förtjänar särskildt omnämnande. Till habitus afviker densamma icke från de öfriga rotundifolia-formerna, men årsskotten och bladens undersida äro hårrikare än eljest, och öfver- sidorna uppbära längs kanten talrika hår. Serraturen är ovanligt kraftigt utvecklad (ända till 10 par sågtänder, hvilka vid bladets bas äro hvassa). Kapslarne, som äro jämförelsevis stora, äro än glatta, än — särskildt vid basen — beklädda af krökta hår. Till öfriga makroskopiska morfologiska karaktärer synes formen öfver- ensstämma med S. rotundifolia Trautv. — Äfven denna märkliga form är jag böjd att uppfatta såsom en nära intill S. roturdifolia Trautyv. stående form af S. reptans Rupr. X rotundifolia Trautv. Salix reptans Rupr. X taimyrensis Trautv. (5, 2). Vid beskrifningen af S. taimyrensis Trautv. påpekades, att flertalet af de insamlade formerna af denna art vid närmare undersökning företedde karaktärer, som enligt min åsikt bevisa en om ock oftast ringa inblandning af S. reptans Rupr. Hos någon af dessa är emel- lertid de från S. taimyrensis Trautv. afvikande karaktärerna så starkt utpräglade, att deras hybridogena natur måste anses oomtvistlig. En individ (Kostin, 2), hvilken jämte vissa bland dessa ofvan an- gifna karaktärer — såsom helbräddade blad, klufna nektarier, ulliga kapslar och korta stift m. m. — äfven uppvisade korta bladskaft och 1—3 små hängeblad, som på sin öfre sida uppburo en gles hårbeklädnad, kan t. o. m. betraktas såsom en mellan de båda mo- derarterna intermediär hybrid. SLUTORD. Det torde vara obehöfligt att ännu en gång påpeka, att detta ar- beta icke uppträder med anspråk på att monografiskt afhandla No- vaja Semljas Salices ur floristisk synpunkt. Därtill är, såsom ofvan 424 framhållits, min kännedom om Öögruppens Salix-flora alldeles för ofullständig. Af samma orsak har jag nödgats lämna obesvarad mer än en bland de frågor, hvilkas lösning jag hoppats att här kunna framlägga. Beträffande helarternas begränsningslinjer har jag sålunda t. ex. icke ansett mig berättigad med bestämdhet uttala mig om, huruvida den serratur, som kan påvisas hos vissa former af S. reptans Rupr. samt S. arctica Pall., och hvilken såsom regel synes kunna uppspåras hos den på Novaja Semlja förekommande S. rotundifolia Trautv., får betraktas såsom liggande inom resp. art- gränser eller bör uppfattas såsom en främmande, hybridogen ka- raktär. En annan likaledes alltjämt olöst fråga rör fylogenesen af de ofvan flerstädes omnämnda mycket anmärkningsvärda reptans-for- merna med grundt klufna märken, glabrescerande kapslar, ofull- ständig nektariering, små nätådriga blad etc. För att vinna fastare hållpunkter vid lösningen af dessa och ännu andra hithörande pro- blem erfordras bl. a. ökade insikter i Salix-floran inom kringlig- gande områden, 1 synnerhet på ön Waigatsch och å angränsande fastland. I betraktande af hafsströmmarnas på senare tider allt mer beaktade betydelse icke minst för de arktiska växternas sprid- ning, skulle otvifvelaktigt äfven en ingående kännedom om Kola- halföns Salix-former lämna värdefulla stöd för. bedömandet af släkt- skapen mellan vissa nordskandinaviska Salices och Novaja Semljas rent arktiska arter. Måhända beredes mig framdeles tillfälle att med stöd af en vid- gad erfarenhet i ofvan angifven riktning återkomma till några bland de frågor, som jag nu måst lämna obesvarade. FÖRTECKNING ÖFVER TAFLORNA. Tafl. 8. Salix arctiea Pall. X polaris: Wgio Matotselkinmshar: mes NIT TLILESEBI SET OD EROS: 9. Salix arctica Pall-X reptans Rupr. X S: polaris Wg: 9 Karma kuly: "247 NIT 491125 -BIBEODERUS: 10. - Salix arctica Pall. X reptans Rupr. X S. taimyrensis. Trauty. 2.- Karmakuly. 24. VII. 1911. B. FLODERUS. 11. Salix polaris Wg. X reptans Rupr. 2. Karmakuly. 24. VII. 1911 B. FLODERUS. 425 Tafl. 12. Salix polaris Wg. X taimyrensis Trautv. 3. Karmakuly. 24. NITSSTOTL vB: ELODERUS? » 13. Salix reptans Rupr. X rotundifolia Trautv. 2. Karmakuly. 24. NITSETITTI BE FLODERUS: ZUSAMMENFASSUNG. Im Sommer 1911 unternahm der Verf. eine salikologische For- schungsreise nach Novaja Semlja und untersuchte dabei vier auf der Westkäste gelegene Ortschaften und zwar Köstin Shar, Karmakuly und Måtotschkin Shar, alle drei auf der Sädinsel, sowie Guba Kre- stövaja auf der Nordinsel. Die auf den beiden Hauptinseln Novaja Semljas angetroffe- nen Salices sind teils die rein arktischen Spezies SS. arctica Pall.; S. reptans Rupr., S. rotundifolia ”Trautv.- und SS. taimyren- sis Trautv., teils die auch in Skandinavien vorkommenden S. lanata L., S. polaris Wg. und S. reticulata L. Ausserdem tritt S. glauca L., warscheinlich auch SS. herbacea L., relikt in hybridogenen Sip- pen auf. Mösglicherweise sind noch Elemente von anderen vorläufig nicht zu bestimmenden Spezies in gewissen Sippen vorhanden. Es ist sehr fraglich, ob die vier oben genannten rein arktischen Salices auf Novaja Semlja ganz ohne Einmischung fremder Spezies- Charaktere häufig auftreten. So ist z. B. S. arctica Pall. offenbar nur selten frei von hybridogener Einmischung, insbesondere von S. reptans Rupr., und dasselbe gilt, obgleich in geringerem Grade, auch von S&S. taimyrensis Trautv. Und vorausgesetzt, dass eine aus- gebildete Sägezähnelung ein der S. reptans Rupr. und der SS. ro- tundifolia ”Trautv. fremder Speziescharakter wäre, was fär jene Spezies wahrscheinlich, fär diese wenigstens möglich ist, so wärde auf Novaja Semlja die erstere oft, die letztere fast immer Ein- mischung von fremden Elementen darbieten. Neben den oben erwähnten Hauptarten gibt es hier, oft ausser- ordentlich häufig, eine grosse Anzahl fertiler hybriden Sippen oder hybridogener Spezies. Unter diesen sind besonders hervorzuheben S. arctica Pall. X reptans Rupr. und die damit verwandten, weniger häufigen S. arctica Pall. Xx glauca L. und S. arctica Pall. X glauca L. X reptans Rupr., sowie die ebenfalls selteneren, unter sich ver- 426 wandten S. reptans Rupr. X taimyrensis Trautyv. und S. glauca L. x tatmyrensis Trautv. : Unter den rein hybriden Sippen vwverdienen erwähnt zu werden die verhältnismässig häufige S. arctica Pall. Xx reptans Rupr. x S. polaris Wg. (bezw. S. arctica Pall. X glauca L. xX S. polaris Wg.) und die damit verwandten, selteneren S. arctica Pall. X polaris Wg. und S. polaris Wg. xX reptans Rupr., die hier weniger häufige S. glauca L. Xx reptans Rupr. sowie die seltenen S. taimyrensis-Mischlinge, SS. arctica Pall. X reptans Rupr. X S. taimyrensis Trautv. und S. polaris Wg. xX taimyrensis Trautv. Diesen sicheren, unbestrittenen Mischlingen -reihen sich noch andere von einem zweifelhafteren Ursprunge an. Besonders ist zu bemerken die sehr formenreiche, oft schwer zu deutende, wahr- scheinlich nicht seltene S. reptans Rupr. X rotundifolia Trautv. nebst einigen Sippen, in denen sich wahrscheinlich S. herbacea L., wie es scheint fast immer im Verein mit S. polaris Wg., relikt vorfindet. Der Verf. betont endlich, dass eine genauere Untersuchung von der Salix-Flora der benachbarten arktischen Gegenden vom grössten Wert fär die Aufklärung einiger auf Novaja Semlja vorkommenden Sippen ist, die er vorläufig hat unbestimmt lassen mössen. Svensk Botanisk Tidskrift Bd 6, 1912. Ta Ljustr. ÅA. B. Lagrelius & Westphal (G ” Kr å MAN AL i I VA Nr TA Ta M ; 4 FR LR RA NOR Mu Marr, BELAT ; EE ARSRL : a T a i ” vå 1 e MH ÖR | é ik ö på 1 ' vä! | | , Ae bl «I AI J [] | 4 1 os Fä - MA i - | FO 3 MR $ säng = - Y Ar Nr a 2 a f utg Ir i Å . å Å Mej q t vi då å d | Å ry | ; ; 105; ME SITE NS Fa N M & ud fd - ' j | | Lä i va "4 AA - I Botanisk Tidskrift Bd 6, 1912. Salix arctica Pall. xx :reptb Ljustr. fRupr. Xx S. polaris Wg.g9. 3 oh J H RJ ' y v 2 . hs sd F . å ) , < + 2 , q/ i a . W ” : F i KPA Å , , + + + ; ä ' , 2” + Mg LÄ ri ” , $ rs ( C bd v I v sy Å vr » I > "$ å å » Svensk Botanisk Tidskrift Bd 6, 1912. x reptans R Salix arctica Pall. 187: a) EN KG Ljustr. A. B, Lagrelius & Westphal r. X S. taimyrensis Trautv. o. +” ] ipren & Svensk Botanisk Tidskritt Bd 6, 1912. Tal I Salix polaris Wg. x reptans Rupr 9: Ljustr. A. B. Lagrelius & Westphal ÅT UI AR RA STU AD | MAIL SVIKER, ae I F T TAR AL. i " RA a [6 UN ÅA Svensk Botanisk Tidskrift Bd 6, 1912. Salix polaris Wg. x Tar: 12 imyrensis Trautv.d. Ljustr. A. B. Lagrelius & Westphal Svensk Botanisk Tidskrift Bd 6, 1912. Tal 13 Salix reptans Rupr. Xx rotundifolia Trautv. 9. Ljustr. ÅA. B. Lagrelius & Westphal 428 det ena öster och det andra nordväst om gården; vid den första af dessa två skola vi först dröja något litet. Detta bokbestånd upptager en areal af ungefär två hektar och består uteslutande af bok. I utkanterna är blandskog, och där finnes det utom bok företrädesvis björk, ek, rönn, gran och tall: Båda bokbestånden höra till ängsserien, men vid utkanterna förekomma sank mark och kärr på flera ställen. I bokskogen på gårdens östra sida finnas många sekelgamla bokar med präktiga stammar och ståtliga kronor. Af dem mättes 11, och mätningen gaf följande re- sultat för deras omkrets vid brösthöjd: 2vm. 88 ecm:., 2 m. 35 em; 2, m.: 76: Cm, 20 m-E0 SEE sem DA em.,. 2-0. 49 cm. 2 m. 42 cm, 2 m0205 Cm 2 MIAS MEINE Gem. och 2m. 8 cm; Särskildt förtjänar det att omnämnas, att en rätt långsträckt remsa sank mark skjuter in i den nu omnämnda bokskogen. Där växte det mest björk, men äfven al, asp, rönn, tröske (Rhamnus frangula), något sälg och vide samt en och annan oansenlig bok. Därjämte förekommo därstädes Anthoxanthum odoratum, Carex ca- nescens, Comarum palustre, Cornus suecica, Glyceria fluitans, Luzula pilosa, Melampyrum silvpaticum, Ozxalis Acetosella, ett och annat exemplar af Rubus chamaemorus, Tormentilla erecta, Trientalis europaea, Vaccinium Myrtillus, uliginosum och vitis idaea. Ej sällsynta voro Polystichum spinulosum, Pteris aquilina, Ceratodon purpureus, Polytri- chum commune och ett par Sphagnum-arter. Bokbeståndet nordväst om gården, invid torpet Kroghagen, har ett betydligt omfång. Arealen är cirka 8 å 10 hektar och alltså 4 å 5 gånger större än det förut omnämnda. Detta bokbestånd vid Kroghagen är 1 utkanten skyddadt af blandskog, mest björk och gran, men äfven ek och tall. Bokarna äro 1 allmänhet yngre än 1 det andra bokbeståndet och mer och mer unga, ju längre man inom beståndet kommer öster ut dalar, skogar och sjöar, och bland de sistnämnda böra särskildt omnämnas Sandsken (191,5 m. öfver hafvet) och på gränsen mot NO Sämsjön (185,2 m. öfver hafvet). Stora Mollungen, ett gods med gamla anor, är sedan långliga tider tillbaka bekant för sin rikedom på skog. Så säger t. ex. P. E. LinpsKkocG i sin Beskrif- ning öfver Skara Stift (häftet 5, sid. 371, tryckt 1816), att egendomen >har till- räcklig skog af gran, ek, bok och björk>. Då CARL VON ÅINNÉ reste j Västergötland år 1746, besökte han den 2—3 juli på färden mellan Falköping och Borås kungsgården Allestad — nu jägmästareboställe. Nämnda egendom, vackert belägen vid Sämsjön, hör till Ods pastorat. 429 från Kroghagen, och år från år tyckas de utvidga sitt område åt det hållet, ty det finnes där godt om bokplantor och unga bokar Träden äro i allmänhet vackra, kvistrena och mycket högresta. Det väldiga bokhvalfyet har man högt öfver sig, och den minsta eftertanke säger allt för tydligt, att en skarp strid är rådande bo- karna emellan (ett bellum omnium inter omnes) om ljus, rum och näring. — Äfven här företogs en uppmätning. Mätningen af de 10 äldsta bokarna gaf följande resultat för deras omkrets vid brösthöjd: mn SOFGm KIM DNE CI, SL I... OL CIS YNRAA4 CM:, /k MIrk2 rs am ST em Lum:207em5;, 1 m; fremrivm” 14 em. och nm 107 (em: Markbetäckningen i bokskogen utgjordes på många ställen nästan uteslutande af de bruna, läderartade, i förmultning stadda bokbla- den och den vegetation, som fanns, förde ett tynande lif. Följande växter upptecknades: Aira flexuosa, Anemone nemorosa, Convallaria majalis, Majanthemum bifolium, Melampyrum pratense, Oxalis Aceto- sella, Ranunculus acris, Rubus idaeus, Vaccinium Myrtillus och ett och annat exemplar af Juniperus communis. — Phegopteris Dryopteris och Pteris aquilina voro ej sällsynta. Boken utbildar härstädes grobara ållon och all förökning sker genom själfsådd. I det föregående har sagts, att ekar finnas i blandskogen i bokens närhet. På grund häraf, liksom af flera andra bevis, vågar man draga den slutsatsen, att eken här fått vika för boken. Eken har blifvit undanträngd. Att detta också skett på många andra håll i vårt land, är allt för väl bekant. Som rätt lång tid förflutit, sedan jag besökte Stora Mollungen, kunde den möjligheten ej vara utesluten att fast det då fanns godt om bokskog därstädes, den kanske nu är helt eller delvis af- verkad. Lyckligtvis behöfver man ej befara detta. Den, som äger Stora Moll- ungen, har alltid varit och är allt fortfarande mycket rädd om sko- gen, framför allt om bokskogen, som nu står lika präktig, som då jag var där. Endast litet gallring har förekommit, och en hvar, som har det minsta begrepp om skogsskötsel, vet, att denna åt- gärd måste vidtagas för att gynna återväxten. Dessa uppgifter om hur det nu är därstädes har jag erhållit i augusti månad innevarande år (1912) i bref från den nuvarande ägaren af Stora Mollungen agronomen F. DANIELSSON, som allt se- 430 dan 1884 innehaft ifrågavarande egendom. Till honom ber jag att här få frambära hjärtliga tacksägelser för de upplysningar och med- delanden af skilda slag, som han godhetsfullt lämnat mig. + Efter denna lilla redogörelse för en både föga uppmärksammad och med hänsyn till det nordliga läget ovanligt rik bokförekomst, vill jag nu öfvergå till att redogöra något litet för lafvegetationen på bok i den ifrågavarande trakten. Efter lafvarnas mer eller min- dre rika förekomst ha de i det följande uppdelats i olika grupper. De uppgifter, som här lämnas, grunda sig dels på mina på stället gjorda anteckningar och dels på insamlade herbarieexemplar. Följande lafarter voro tämligen allmänna på bokarna, nämligen Acrocordia gemmata (Ach.), Alectoria jubata (L.) £. prolixa (Ach.), Anaptychia ciliaris (L.) DC., Arthonia radiata (Pers.) Th. Fr., Buellia parasema (Ach.) Th. Fr. f. disciformis (Fr.) Th. Fr., Cetraria glauca (L.), Evernia prunastri (L.) Ach., Graphis seripta (L.), Lecanora sub- fusca (L.) Ach. och f. allophana Ach., L. angulosa (Schreb.) Ach., Lecidea elceochroma (Ach.) Th. Fr. f. achrista Smrft, Opegrapha varia (Pers.) och O. herpetica Ach., Parmelia furfuracea (L.) Ach., P. oliv- acea '(L.) Ach:; .P.-physodes (L.) Ach: och Piusaxanmis(E5Et)per tusaria communis DC., Ramalina calicaris (L.) Fr. f. fraxinea (L.) Fr., f. fastigiata (L.) Fr. och f. farinacea (L.) Fr., Sticta pulmonaria (L.), Usnea barbata (L.) f. plicata (L.) Fr. samt Xanthoria parietina (L.) TRE Er. Mer eller mindre sällsynta voro Alectoria jubata (L.) f. implexa (Hoffm.), Arthopyrenia analepta (Ach.) och A. grisea Kbr, Arthonia lurida (Ach.) Scher. och A. punctiformis Ach., Bacidia rubella (Ehrh.), B. atrosanguinea (Scher.) Th. Fr., B. Beckhausii Kbr och B. umbrina (Ach.), Bilimbia Negelii (Hepp.) Stizenb., Buellia parasema (Ach.) Th. Fr. 8. vulgata Th. Fr; :Catillaria .globulosa (ElC) ENS ESS Cemarnio saepincola (Ehrh.) 8 chlorophylla (Humb.) Scher., Coniocybe pallida (Pers.), Lecania syringea (Ach.) Th. Fr., Lecanora atra (Huds.) Ach., L.. distans (Pers.) Ach., L:: pallescens (L.) Scheer: och: ruagosa (Beers) Nyl., Nephroma tomentosum (Hoffm.) c. fr., Parmelia tubulosa (Hagen) Bitter, Peltigera canina (L.) och polydactyla Hoffm. (vid basen af en med mossa beklädd bokstam), Pertusaria leioplaca (Ach.) Scher. och P. lutescens (Hoffm.) Th. Fr., Phlyctis agelaea (Ach.) Kbr, Physcia ob- scura (Ehrh.) Nyl., Ph. pulverulenta (Schreb.) Nyl. och Ph. stellaris (L.) 431 Nyl., Rinodina sophodes (Ach.) Hellb., Sphinctrina turbinata (Pers. Stieta pulmonaria (L.) med frukt och St serobiculata (Scop.) samt Variolaria amara Ach. Synnerligen sällsynta voro Bacidia vermifera (Nyl.) Th. Fr., Buellia alboatra (Hoffm.) Th. Fr. och B. betulina (Hepp) Th. Fr., Cladonia digitata (L.) Hoffm. och CI. gracilis (L.) f. hybrida (Hoffm.) Scheer. på en med mossa beklädd bokstam vid Ljunga, Collema flaccidum Ach. vid Ljunga med frukt, Coniocybe furfuracea (L.) på rötterna af en gammal bok vid Stora Mollungen, Cyphelium stigonellum (Ach.) på Pertusaria communis, Lecanora albella (Pers.) Ach. och L. intu- mescens (Rebent.) Kbr, Lecidea symmicta (Ach.) Hedl. och L. rivu- losa Ach. f. corticola Fr., Leptogium lacerum (Sw.) och L. saturninum (Dicks.), Lopadium pezizoideum (Ach.) Kbr, Parmelia fuliginosa (Fr.) Nyl. f. Ieetevirens Fw vid Ljunga, Pertusaria multipuncta (Turn.) Nyl. vid Ljunga, Sphaerophorus coralloides Pers. med frukt och Thelo- trema lepadinum Ach. De två sistnämnda växte ofta flera meter upp på gamla bokar. Detta var också fallet med Sticta pulmonaria. På en gammal bok vid Ljunga förekom Amphiloma lanuginosum (Ach.), men ytterst sparsamt. Endast få bokstubbar funnos. Å dem insamlades följande arter: Bacidia albescens (Arn.) Zw., Buellia myriocarpa (DC.) a punctiformis (Hoffm.), Calicium nigrum (Scheer.), C. trachelinum Ach. och (C. pu- sillum Ach., Catillaria atropurpurea (Scher.) Th. Fr. och C. erysi- boides (Nyl.) Th. Fr., Cladonia botrytes (Hag.) Hoffm., Lecidea turgi- dula Fr. och L. uliginosa (Schrad.) f£. fuliginea Fr.') Lafvegetationen var ej så rik, som jag hoppats. Men då jag fäl- ler detta omdöme, tager jag närmast hänsyn till det, som jag 1 den vägen sett på Omberg”) och vid Vågsäter?) på Dalsland. Orsakerna därtill, att laffloran på boken ej hade så synnerligen många rariteter att bjuda på i den ifrågavarande trakten, voro nog flera. Främst bör det kanske påpekas, att blandskog omgifver de 3 På bokar och bokstubbar insamlades följande svamparter: Abrothallus Smithii (Tul.) på Parmelia saxatilis och andra arter, Aoyrium rufum (Pers.), Celidium stic- tarum (Tul.) på Sticta pulmonaria, Dichena fuginea (Pers.), Hypoxylon concentri- cum (Bolt.), Lycogala epidendron (L.) Fr., Polyporus fomentarius (L.) Fr., Stereum hirsutum (Willd.) och Stereum rugosum (Pers.). ”) Ett bevis därpå är följande. Efter besöket i Västergötland 1908 stannade jag under en del af juli månad på Omberg. Där fann jag genast på bok två lafarter, som på detta trädslag merendels anträffas, men som jag ej sett i Od, nämligen Ba- cidia rosella (Pers.) De Not. och Pyrenula nitida (Schrad.). ?) Se Bot. Not. 1899 sid. 229—237. 432 rena bokbestånden, hvarför man ej i bokskogens utkanter träffar några fristående bokar. Härtill kommer bokens egen starka be- skuggning och ej minst det, att oerhördt gamla bokar saknas. Utmärkt hadé det kanske också varit, om jag besökt trakten något år förut. Det berättades nämligen på platsen, att stora, uråldriga bokar för ej länge sedan afverkats i Rönne skog. Tro- ligtvis hade laffloran på dem utgjort en guldgrufva i lichenologisk väg. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. Bb 6, H. 3. NYA IAKTTAGELSER ÖFVER DOMINERANDE BLOMNINGSFÖRETEELSER AF H;: WILH: ARNELL I tre föregående uppsatser!) har jag omtalat af mig gjorda iaktta- gelser öfver dominerande blomningsföreteelser i södra Sverige, d. v. s. sådana blomningsföreteelser, som i högre grad tilldraga sig upp- märksamheten, 1 främsta rummet de, som ge sin färgton åt land- skapet. Under de år, som förflutit, sedan nämnda uppsatser offent- liggjordes, har jag haft tillfälle till likartade iakttagelser i andra de- lar af vårt land, nämligen i Hölö socken (Södermanland), på Björkö i Vätö socken (Uppland), i Leksands socken (Dalarne) och vid Ocke i Mörsils socken (Jämtland), och det är för dessa nya iakttagelser, som jag i denna uppsats vill redogöra. Studiet af de dominerande blomningsföreteelserna och af den ord- ningsföljd, hvari de aflösa hvarandra, synes mig nämligen i flera afseenden betydelsefullt. Från växtgeografisk synpunkt bör det vara af vikt att i främsta rummet lära känna de företeelser, som i högre grad ge vårt lands flora en säregen prägel, och att utreda de skiftningar, som olika delar af landet i detta hänseende ha att upp- visa. Detta studium har ock en mera praktisk sida; det gifves nämligen talrika fall, i hvilka en riktig och noggrann kännedom om de fenologiska företeelsernas ordningsföljd i naturen är till stort gagn; Jag tänker härvid för att utgå från min egen erfarenhet på 3 Om dominerande blomningsföreteelser i södra Sverige (Arkiv för botanik, 1903); Om dominerande blomningsföreteelser i Trosa skärgård (Bot. Not., 1903); Om do- minerande blomningsföreteelser i Oviken (Bot. Not. 1905). Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 29 434 allt det gagn, som jag häraf haft under mitt mångåriga arbete dels som lärare och dels som bryolog. I fråga om mina nya iakttagelser må först följande allmänna er- inringar göras. Alla serierna börja med den 20 juni och sluta med den 10 augusti, Hölö-serien redan med den 30 juli; under denna tid ha anteckningar gjorts den 10, 20 och 30 i hvarje månad. Ar- terna ha fattats kollektivt såsom i KROK och ALMQUISTS Svensk flora för skolor, så är t. ex. fallet med Alchemilla vulgaris, Taraxacum vulgare o. s. Vv... jag har öfverlämnat åt specialister att utreda de fenologiska nyanser, som kunna förefinnas mellan de underarter, hvari dessa kollektivarter uppdelats. Äfven i nomenklaturen har jag hufvudsakligen följt nyss nämnda bok. Mina anteckningar gälla i främsta rummet de vilda växterna, men ha dessutom utsträckts. till de mera i ögonen fallande odlade växterna, såsom sädesslagen, och märkligare allmänna prydnadsväxter. I några fall afse an- teckningarne ej den egentliga blomningen, men väl i nära samband därmed stående företeelser; så har t. ex. Cornus suecica antecknats. såsom dominerande, då den skyltar med de hvita högbladen, grä- sen, då de genom vippor eller ax ge färg åt landskapet, Eriophorum- arterna, då de lysa genom sina hårpenslar. Vidare må framhållas, att uppgifterna här nedan ange blott den tid, hvarunder en växt är dominerande genom sin blomning, ej växtens hela blomningstid;. hos en del växter är nämligen blomningen till en början sparsam och blir först en tid därefter, stundom till och med först en eller annan månad efter blomningens början, så riklig, att den kan kal- las dominerande, så t. ex. Leontodon autumnalis och Centaurea Jacea ; å andra sidan är det mycket vanligt, såsom allmänt kändt är, att en växts blomningsmaximum följes af en ofta lång tid med spar- sam blomning, så t. ex. Galium boreale och Linnaea borealis. I de följande tabellerna har den olika grad, hvari de antecknade växterna varit dominerande, utmärkts genom siffrorna 1—3, hvar- vid 1 betyder föga, 2 ganska mycket, 3 i hög grad och 31i ovanligt hög grad dominerande. HÖLÖ. Under sommaren 1911 bodde jag på Åbynäs i Hölö socken. Mina anteckningar gjordes kring nämnda ställe in till kyrkbygden och på den närliggande Ledarön, på hvilken det fanns en mycket vacker och yppig lundvegetation. Mina anteckningar om Campa- 435 nula latifolia, Laserpitium, Melampyrum nemorosum, Orobus niger, Ranunculus polyanthemus och Serratula tinctoria gjordes på denna ö hvars rika vårflora vid min ankomst till trakten i midten af juni tyvärr redan var utblommad. Genom den varma våren hade näm- ligen växtlighetens utveckling blifvit så påskyndad, att den blifvit något tidigare än under en normal sommare. Den mycket varma och torra sommaren gjorde, att eftersommaren blef jämförelsevis blomsterfattig, hvarför jag afslutade mina anteckningar den 30 juli, detta så mycket mera, som växligheten i denna på kulturjord rika trakt efter denna tid nästan helt afmejats, där den ej afbetats. Iakttagelser i Hölö. 20 30 | 1,0 20 3.0 20 20 1,0 | 20 30 | | | | | | Achillea Millefolium...| | | |212 Cynanchum Vincetoxi-| | » RIOrmied oms. (BG EL SSA AAA BS RA RO Agrimonia eupatoria... | 212 IDactylis glomerata a MgROSTISKDRIgerRisS sal. 200 Deschampsia caespitosa) | 213 Alopecurus pratlensis.... 21 D flexuosa... 3 Anchusa officinalis ... 2 Epilobium angusti- Angelica silvestris ...... | 42 fOLImOTsREA LR TRE LE Anthemis tinctoria -... 212 KJestue alko Dmä ee 2 Anthriscus silvestris ...| 3 Er Aga IANDeS CARS 2 Anthyllis Vulneraria .. ICD Galmumkboredlen Isie. 20) Artemisia vulgaris -... | 2 > DERUIV SS ss 1313 Den a FPTOleNSiS ss: (3 (reuptyRrvalersssnIeN 261071) FEN UDeSGeNSA- asker 2 Geranium sanguineum| 11 2|/2/212 > sativa 5 SES > silvaticum ...| 2' | Batrachium marinum [2 ORON (Gr GTI CGL GE sek 2 Calluna vulgaris ...... per 3 | Hesperis matronalis ... 2 | Campanula latifolia... 2 |'2 lHieracium: auricula' ...| 212 | > persicifolia 221 > »murorum>| 2|/2121/2] > rotundifolia) | 213) 2 , »pilosella»..|2|21/2|2 Cardamine pratensis..., 2, > rigidum...... 212 Carum carvi AA ONE | » »vulgatum> 2| Centaurea Cyanus ... | | 212 |Hordeum vulgare sk: | röja > JACed::skos | | | 2 Fa Hypericum - quadran-) | | Chrysanthemum leu-| | | GUDRUN Y350 480 2öosds shit de | | | | 2/2 CORREN: 3: ssc dass 3/31 3/3) Juncus compressus ...| 14 | (InSTUm. arvenNse., co... = 3 |Laserpitium latifoliumi | | 2 » PEluSiIerest. | 12) |LCathyrus pratensis 121212] Convolvulus arvensis... | 1:12) 2 |Leontodon autumnalis] | | | 12 |Crataegus monogyna..|3| | | | |Lotus corniculatus......|2|3| 21] 2/2] 2 3 128 2 20 | 30 20 30 1,0 20 30 | Le | Lychnis flos cuculi ... 201 201. 1. RIUMEX (ACElOS ONES 2 > FIND KO benspssre ass | >» > acetosella mr SPN DISCORTA se | IScorzonera humilis ...| 2 | Lysimachia vulgaris... | 20Secale "CerealeswE tee HTS 3 | Matricaria chamomilla| 2 | 21 2| 212 |Sedum acre .........sme 2/3/1 D inodora ...... NS » alb um see 2 Melampyrum nemoro- | » felephruns Er 2 sum... .|3|3| 3/3) 3 |Serratula tinctoria... .. 2 » pratense) 2 | 2|313 SINAPIST ATV CRSTSESsEen Jil silvaticum)| 2 | 21|3/3 Solanum tuberosum ... 2 Monotropa hypopitys .. 2 |ISonchus arvensis......... 2 OTODUSEIIG ER Metoder Sj ISpiraea filipendula 2 Paeonia officinalis ...| 2 | » ulmaria Eee 1 BB EA I Pedicularis palustris...) 3 | Thymus serpyllum 212 Phleum pratense .... | 1313 |3/3 |Trifolium hybridum ... 21-33 Phragmites communis) | [3103 = medium ...... Sä Pimpinella saxifraga.. | 2 » montanum... 2 PISA UTDENRSC oron eo kl RES » praftense we Zu FANNSN AS » SAD ML EG äs » TEPEIESTE SI 2 Plantago media ......... TN KANE Triticum vulgare ...... SNS Pod pratenstsi.” DILOSAR RR 212012 CO SAFARLCI bsr FNS | Af Hölöseriens växter märkas 1 främsta rummet de, som jag ej förr antecknat såsom dominerande; dessa äro Campanula latifolia, som började blomma på Ledarön den 12 juli och som jag samma sommare såg den 25 juli i full blom och i massvegetation i de lund- artade branterna nedom Hörningsholms slott på Mörkö, Hesperis matronalis, ställvis rikligt förvildad, Melampyrum nemorosum, som är märklig genom sitt långvariga blomningsmaximum och förekom- mer lika rikligt på Björkö i Vätö socken, Monotropa hypopitys, i Åbonästrakten ovanligt riklig med börjande blomning den 21 juli, Ranunculus polyanthemus, som på Ledarön 1 stor mängd förirrat sig från lundarne ut på ett gärde, Serratula tinctoria, hvars blom- ning började den 10 juli, samt Vicia villosa, som jag dessutom an- tecknat såsom dominerande äfven på Björkö. För öfrigt visar Hölö- 437 serien, såsom var att vänta, stor likhet med den förut af mig pu- blicerade observationsserien från den närliggande Trosatrakten; så förekomma 1 dessa båda serier Agrimonia eupatoria, Cynanchum, Anchusa officinalis, Convolvulus arvensis, Anthyllis och Avena praten- sis, som saknas 1 mina öfriga observationsserier; Sedum album, Tri- folium montanum och Laserpitium ha dessa båda serier gemen- samma med Björkö-serien, likaså den praktfulla Geranium sangui- neum, som jag dock har antecknat äfven för Nätraby. Mycket starkt dominerande uppträdde i Hölö Spiraea ulmaria i en klibbal- lund, i hvilken träden afkvistats högt upp, hvarigenom markbelys- ningen blef ovanligt stark, och Phragmites, som längs Mörkösundets grunda stränder bildar vidsträckta vassar; den sistnämnda växtens brunröda vippor började tilldra sig uppmärksamheten omkring den 15 juli, men de första utslagna blommorna sågos först den 8 aug.; blomningen började något tidigare i Kyrksjön än i hafssjön. VÄTÖ. Mina anteckningar 1 Vätö socken gjordes 1910 under en sommar- vistelse på Sundgården 1 Marums by på Björkön, till hvars sydliga delar mina exkursioner inskränktes. Äfven detta år var till följd af en varmperiod utvecklingen ovanligt långt framskriden den 20 juni, då mina anteckningar började, såsom framgår t. ex. däraf, att rön- nen då redan var öfverblommad. Väderleken slog dock redan i midten af juni om till kylig och ganska regnig, hvarigenom växt- lighetens utveckling under högsommaren så småningom torde ha återförts till normal tid. Iakttagelser i Vätö. | I | | [20] 30/10]20]30 10] le0ol30]10)20130]10] SAGE AB ST I BE BO EA RR ES | län ks | kg . . . | I | & | | Åchillea millefolium) | | 2 | 213 Alopecurus, praten=) op I | Aconitum napellus. LAST S TS 0 AA goal Aegöpodium podag-! oc | lAngelica silvestris... 119 TUTTAR Se 201 | Antennaria dioica...) 2 Agrostis vulgaris ...| 2131 3]3 'Anthemis arvensis.. 1 I Alchemilla »vulga- | | | |Anthriscus silvestris| 3|2 ki RESA HERE OR La [3/3] 2/2] | lAquilegia vulgaris. 1| ög 438 Avena sativa 'Batrachium - mari- TUI BIIFNTSESSTSE Calamagrostisarun- dinacea Calluna vulgaris ... Campanula glome- rata >» persicifolia... > rotundifolia Capsella bursa pa- STORISMERREKETS Mera Carex vesicaria (CLOY HN FSE GLÖD 0sA Centaurea jacea Chrysanthemum | leucanthemum ... iCirsium arvense palustre ...| Dactylis glomerata. Deschampsia caes-; | pitosa Eriophorum (SEiStrfO Lann EE 'Euphrasia-arter Festuca rubra ...... > arundinacea IFragaria vesca (Galeopsis speciosa...' 'Galium boreale...... | » Venus 'Genliana campestris. | » angu-l Geranium - sangui- | Te » silvaticum;, Gem anvale AE Habenaria bifolia... 'Helianthemum cha-) | maecistus Hieracium auricula) >» umbellatum' Hordeum vulgare... 201301] 10]20 3010 FAR FANA 8 | a EES 3 | 133 I 13 | I 2 ke DN 205 | [FAIR 1 BO JAESR FST SANS | | 213 SUTSUTS FORS bl FONESA re 21212 ERS SN | 3 3 JUR EON RER 21 1 i [SANTE 2032 2131-53 INNE DILSISD 2 I I 2 öl ANN Al 13 3133 1 | 1 l1l1 Hyoscymus niger ...| | Hypericum qua-) Nar anig mula PET Hypochaeris macu- lata BE Lampsana commu- FUSKA RNE Laserpitium latifo- | tg [EA SSE Lathyrus pratensis. Leontodon autum- | nalis Lilium bulbiferum.. Linum catharticum I TSTera: :Ov did Lonicera capri- (ÖÄLRsublsces Lotus corniculatus.. Lychnis flos cuculi » TROTAEDN D viscaria ... Lysimachia vulgaris) Lythrum salicaria-.. Matricaria inodora. Medicago lupulina.. 'Melampyrum nemo- TOS LEN > pratense ...' » silvatieum.. Mentha arvensis Myosotis palustris... Origanum vulgare.. Paris quadrifolia ...) Phalaris arundina-| Ced | 'Phleum pratense ... Pimpinella saxi- JEAG Ares Pinguicula vulgaris Pisum arvense » Saliv mm Pod pPraTensisL ae Potentilla anserina. » erecta Prunella vulgaris... Pyrola chlorantha.. » rotundifolia » uniflora .... 20 30 I 1,0 2,0 30 10 ENE 2131 SAR la 3 NER 24.A 1 SSV 31-302 ra 2 EI Ja ELER S2A sa 2 13/2 2 313313] 313 3133 | SKER ES OLA | 2 ÄRLA | SE ap i 22 31313)3 1 1 | 5) lo ESS SN: SIR 2 ME kr Mö a GI 121 er 14 (il EE 20 | 30 | 10 | 20] 3011 ol 20130/10 | 20 | 30110 Sale 7 7 7 8 | 6 | € öv | | 7 | [rg gå | Ag LEARN FoAlMe Ranunculus acris...|3|3 | 1) | ISyringa vulgaris ..'| 2 | Fr | » flammula! 11211 | 'Trichera arvensis...) 1 KR RA BES EE » TR DS LS (AE Trifolium hybridum) 313133 Rhinanthus major. Al | | » medium 22 | > minor.) 21 21 | » montanum.| 2,2|21/11 INOSC-ATtÉE oc ooossttns SRS P DTalense" ...| SZ lake Rumex acetosa ...... SKESLIM ang) | eDEnSK 2 NSI SNES Sr D acetosella ...| 3131 | | Vaccinium vitis I | ISCirp ustmaritinvas:.| SA 020 iden RR Secale cereale......... 3|3/3|3 3) |Valeriana officinalis! SANÖSNE NedunmRGeRed bord 2j313 | 3 | IVerbascum thapsus 21 > alb. ER | 212 | Veronica becca- | | 5 NE ss NE | Ca | Duger R rå | Fiieleptiimore na SE RNE TA ehamded nys. |2nF2 | | Sinapis arvensis ..| 31313] SMCA Viet eraccda ts | (a SN Solidago virgaurea.l. | | + | Zl 8 ord SEP UID. Fer 1 Sonchus arvensis ...+ BAG SLI LAS UDvallee 1 Spiraea filipendula' 1 2 | 3/1 | NERD TO SC ass 212]2121212 Db Wiman. URI 2:00 Violakdrvensisi sk 2 | I Vätöserien förekomma följande växter, som jag ej förut anteck- nat som dominerande: Campanula glomerata, som började blomma den 26 juni och särskildt var ymnig i en mycket yppig och vacker löfäng vid Finala, Carex vesicaria, hvilken var ovanligt riklig och lyste gröngul i talrika små försumpningar i skogarne, Festuca arun- dinacea och Phalaris arundinacea, båda allmänna på hafsstränder, den förras blomning började den 12 juli, den senares den 6 juli, Pyrola chlorantha, ovanligt allmän 1 små kolonier i barrskogen, samt Veronica beccabunga och den odlade Lonicera caprifolium. Denna serie innehåller ganska många växter, som äro gemensamma med Hölö- eller Trosa-serierna, men som saknas i min förut offentlig- gjorda serie från Gästriklands kustland, så t. ex. Geranium sangut- neum, Helianthemum chamaecistus, Laserpitium, Melampyrum nemo- rosum, Origanum vulgare, Sedum album, Spiraea filipendula, Trifolium montanum och Vicia villosa.) Melampyrum nemorosum torde med fog kunna sägas vara den vid Marun starkast dominerande växten. I motsats härtill må nämnas, att Epilobium angustifolium sammastä- 1) Flertalet af dessa växter finnes i Gästrikland söder om det område, där mina anteckningar gjorts. 440 des uppträdde så sparsamt, att den ej gärna kunde sägas vara do- minerande, och är Marumstrakten den enda nejd 1 Sverige, där jag hittills funnit detta vara fallet. Ovanligt sparsamma voro på Björkö äfven Potentilla minor och Viola tricolor, af hvilka båda växter jag. där såg blott högst få individ på myllklädda hällar. LEKSAND. De nedanstående anteckningarne härstamma från nejden kring Tibble i Leksand, där jag bodde sommaren 1909. En kall vår hade ganska mycket försenat utvecklingen, så att hägg, körsbär, hjortron och maskros stodo i sitt rikaste flor så sent som den 20 juni. I midten af juni inträffade emellertid ett plötsligt omslag 1 väderleken, och den efter denna tid rådande värmen påskyndade utvecklingens gång, så att växtligheten under juli månad torde så småningom ha kommit in på den för ett normalår vanliga tiden. Iakttagelser i Leksand. | lao 3.07 I) [Ro 8lo ao 201 30/10! 201 30]10 | KE La ee | 3 (JG Frk KE | | Abies excelsa......... 2 | Calluna vulgaris ... 3 Achillea millefolium 21 32] 2 Caltha palustris D ptarmica ... 1 11/2 Campanula patula.. if) Agrostis canina ... Si SIS >» rotundifolia 2 ln > spica venti 2 Capsella bursa pa- | > vulgaris ... 3 $TOriS Tv RES TR EL rs ll Le Alchemilla »vulga-| CAT ODRUNC OTO 11882) PISA EEE SSE AS lara 2 Centaurea cyanus... 2 Andromeda = poli- » Jaced 2131) JO MaE BRA Sa Cerastium arvense..| 11 1/1 ; Antennaria dioica... 1| 111 Chrysanthemum | 'Anthemis tinctoria.. 22 leucanthemum ... Std | Anthoxanthum odo-! Cirsium arvense ... 3 | TUSEN TES es gag ast oc) » palustre ... "NR Anthriscus silvestris S| 2 (Crepis: TeClor upa 18 RG RR Deschampsia = caes- |Arabis arenosa...... Säl d ADEnar SOTD AR 3 plilosd. munen | : Barbarea vulgaris... 2 | Epilobium angusti- | Brassica campestris fa ÖN DMRT osga sag | FEI 441 22 80 1,0 2,0 | 8.0 12» 20 | 20 16 | 20 80 10 a | | I Eriophorum = alpi- | Phleum pratense ... | SNES TULL GA 2 IPimpinella — saxi- | > angustifolium | 2 Vf REKO OL AoA AA | 21 >» vaginatum ...| 2 | Pinguicula vulgaris) I BAER Erysimum cheiran- | Pinus silvestris ...... 2121 | tROTAESR «MS 206242 Pisum arvense ...... | Ihr Fragaria vesca ...... [2 » SAMOS ERA Galium boreale... .. FN || Plantago media 25 KEN D mollugo IPS E2AK20 Pod pr atenska 2 » Derma ACE 20) Potentilla anserina. 1 Gewmonivale os sl bj » UNO LOE sr | ANP Geranium = silvati- Polygonum = avicu- GET SE 312 [are 1 Heracleum = sibiri- » viviparum 2 (ÅN I Torr SSR ARS 1 Prunus cerasus ..... 3 Hieracium auricula 2 » padus 2 » rigidum 2! 3 Pyrus communis ...1 3 >» umbellatum SN BE OG rss SINA Hordeum vulgare...) | 21 3| 3 |Ranunculus acris... Si SUSIE Hypericum qua- » flammula | 2 |A (0 li HO RON LR 0 RR TEKN ER » Tep ens... 2 Lathyrus pratensis. 2 Raphanus raphani- Ledum'-palustre ..| 2.1 31 2 strum SEE 312 Leontodon autum-]| Rhinanthus minor.. 2 YA SEE Aa 2/3 Rosa cinnamomea.. | 2 Lilium bulbiferum.. 2 Rubus chamaemo- | Linnaea borealis ... 3 ESA NYE RA RID Lotus corniculatus..| 1| 213 | 2 Rumexacelosd ik. 21 Lychnis alba... .... AA >» —— acetosella ...| 3131] 213 Lysimachia vulga- | |Sagittaria sagitti| | IL a fasa nä oh | UI NRO er RESSUSNSRAN 2 Matricaria inodora. ib 20 20 Ra ecalekcereales. in. SUR Melampyrum = pra- Solanum = tubero- tense ...... 213 STUNTU ND SIC 213 D silvaticum 213 Solidago virgaurea. SUS Mentha arvensis 2 ISonchus arvensis ... 3 Menyanthes = trifo- Sorbus aucuparia....| 3 Wear TESEN POM ES Spergula arvensis... 12012 Myosolis arvensis... 2 Spiraea ulmaria ... 2 32 > palustris..| | 1:12. 212 Succisa pratensis ... 2 Myrtillus nigra...... 2 | Syringa vulgaris ...| 13 » uliginosa) 212 Taraxacum »offici- Orchis maculata ...| | 1211 TALEN STEEN a 313 Oxalis acetosella ...| 111 Trichera arvensis... | INR Pedicularis palustris 212 Trientalis europaea 21 | ; | 20 | 229 | 1,0 | 20 | 8-0 | 10 20 I 20 1,0 20 10 | | | | | FR NE | Trifolium hybridum 2353 Veronica - chamae- | | | > pratense... 18103 1995] 59 SIE La (enes TAN es SR 200 AN | | » repens 2133) 3 |Vicia eraced ......... | | S | » spadiceum SIN "Wiola »CaNina> ...... 2 | | 'Utricularia vulgaris, | 200 2 ip alSTTIS Ke 1 | Vaccinium vitis | 90 22 [Erie0LOm aan kv RN NE | LÅ 0E URNA SISTA | | | Af dominerande växter, som ej förekomma i mina anteckningar från andra håll, finnes det i Leksandsserien blott få, nämligen Ce- rastium arvense, som var ganska riklig på ett timotejfält och bör- jade blomma den 19 juni, Eriophorum alpinum, hvilken allmänna Norrlandsväxt jag eget nog ej förr noterat såsom dominerande, Sa- gittaria sagittifolia, riklig i Limsjön, samt Utricularia vulgaris, som jag den 9 augusti såg ymnig och i bästa flor i talrika torftag på stranden af Limsjön. Leksandsfloran visar stor öfverensstämmelse med floran i södra Norrland, hvilket i fråga om de dominerande växterna visar sig t. ex. genom den rikliga förekomsten på nyvallarne af Anthemis tinctoria, Arabis arenosa, Barbarea vulgaris, Campanula patula, Cre- pis tectorum, Myosotis arvensis, Trifolium spadiceum och Viola tricolor. Af dessa äro Arabis arenosa och Campanula patula särskildt märk- liga genom sin rikliga förekomst; den förra såg jag den 16 juni färga stora fält hvita längs vägen från Säter upp till Leksand; så starkt dominerande som den senare än är under sitt korta blom- ningsmaximum, öfverträffas den dock betydligt såsom dominerande af Campanula rotundifolia, som aflöser den 1 midten af juli, och hvars blomningsmaximum varar åtminstone en månad framåt; den sistnämnda växten har sålunda med fog korats till Dalarnes land- skapsblomma. Såsom märkliga för Leksand må ännu några växter nämnas. En strandäng vid Limsjön färgades från början af juli till slåttern brun- röd af ett nästan rent bestånd af Agrostis canina och är detta det stör- sta bestånd af denna växt, som jag sett. Galium mollugo var i trak- ten mycket riklig och hade i stor skala korsat sig med G. verum. Vidare har jag frapperats af de jämförelsevis rikliga frukträdsplan- teringarne i Siljanstrakten; dessa förhöja mycket traktens skönhet så väl under dessa träds blomning, då byarna ligga liksom inbäd- 443 dade i en hvit, doftande sky af deras blommor, som under frukt- mognadstiden, då träden, såsom 1909 var fallet, digna under sina bördor af frukter. Det är ju för öfrigt af intresse, att fruktträdsod- ling kan gå till så långt mot norr och så högt öfver hafvet; detta för- hållande borde kunna tjäna till ett lärorikt och efterföljansvärdt föredöme för befolkningen i södra Norrland, där fruktträdsodlingen hittills blifvit allt för mycket försummad. Brassica campestris och Raphanus raphanistrum äro, såsom af före- gående tabell synes, mycket rikliga åkerogräs 1 Leksand; däremot lyckades jag ej där finna Sinapis arvensis. I Hölö visade sig för- hållandet vara motsatt, i det att Sinapis arvensis 1 Hölö var ett af de rikligaste ogräsen, medan jag ej lyckades att där finna vare sig Brassica campestris eller Raphanus rhaphanistrum. Det nämnda läm- nar goda exempel på det förhållandet, som jag funnit äga rum i skilda trakter af vårt land, att åkersenap och åkerkål, hvilken se- nare oftast åtföljes af åkerättika, ej trifvas i samma trakter; där det ena af dessa ogräs dominerar, saknas det andra eller är det mycket sparsamt. Så har jag t. ex. funnit, att förhållandet i detta afseende är det samma i stora delar af Gestrikland som i Leksand; i Järbo, Ockelbo och Högbo socknar likasom i största delen af Ö. Färnebo och Hedesunda socknar färgades åkrarna gula af åkerkål eller åkerättika, hvilka två ogräs dock sällan förekomma tillsam- mans i samma åker, under det att åkersenap saknades helt och hållet, såsom tycktes vara fallet i Järbo, eller var mycket sparsam såsom t. ex. i Ockelbo. I sistnämnda socken lyckades jag under en veckas vandringar till olika delar af densamma ej finna mer än ett individ af åkersenap; detta individ växte såsom ruderatväxt in- vid en gård. I de delar af Småland, Kronobergs och Jönköpings län, som N. J. ScHEUTzZ beskrifvit i Smålands flora, synes ock för- hållandena öfvervägande gestalta sig som i Leksand, om man får döma af uppgifterna om de ifrågavarande arternas utbredning; Bras- sica campestris och Raphanus raphanistrum angifvas nämligen vara i området allmänna, under det att det vid Sinapis arvensis säges >»i Jönköpingstrakten allmän, för öfrigt mycket sällsynt t. ex. Wäxjö>. På Björkö i Vätö socken har jag å andra sidan funnit förhållandet vara likasom i Hölö, dock med en mycket sparsam förekomst af åkerkål och åkerrättika, likaså på Uppsalaslätten o. s. v. Förkla- ringen på den olika utbredningen af Sinapis arvensis å ena sidan och Brassica campestris och Raphanus raphanistrum å den andra sidan är sannolikt att söka i dessa växters olika kraf på jordmå- 441 nen, i det att Sinapis trifves bäst på styf lera, de två andra ogrä- sen på lösare jordmån, såsom sand- och torfjord. I Gästrikland har jag antecknat Sinapis såsom allmän i Torsåker, hvilket nog snarast gäller kyrkbygden med dess styfva lera, i förbigående nämndt den nordligaste trakt af Sverige, där jag sett hveteodling i större skala, samt trakten kring Brunn i Hedesunda; vidare har jag den antecknad för Gefle närmaste omnejd, Edskö (sparsam), Iggö (litet rikligare), Axmar bruk, Sandviken, Söderfors och Gysinge (samt ett individ i Ockelbo); den finnes sålunda inom landskapet, förutom i Torsåker och en del af Hedesunda, endast på ställen, som stått i liflig förbindelse med andra trakter, såsom vid industriella anlägg- ningar, på barlastkajer och vid fisklägen. Sinapis arvensis visar sig sålunda här, såsom jag sett äfven annanstädes, vara en växt, som gärna följer våra vägar för samfärdsel. OCKE. Mina anteckningar från nämnda ställe gjordes år 1905 och in- skränktes till detta ställes närmaste omgifning. Utvecklingen fort- gick snarast liktidigt med utvecklingen under föregående år i Ovi- ken, där jag då gjorde likartade anteckningar. Iakttagelser vid Ocke: 20 30 1,0 | TR 30 | 10 | T SJ 1,0 2,0 30 2» | | | | | Achillea millefolium]| 2. 3|3/|2 Campanula rotun- | Aconitum = lycocto-!| | VFF O TGN NR EOKAR 3 313 TULUTIUEA NEN 10 [213/ 2) 1 Capsella bursa pa- Agrostis vulgaris ... 212 SLOTISTE, 0 rede SRA Ly Alchemilla »vulga- PO ICardamine amara.. 1 FR Säte BR RN NOS DS KON Mt (Carduus crispus ... he ee Antennaria dioica...| 21211 Carum cCarvt ....sk arsa Anthoxanthum odo-| | | 'Chrysanthemum | | ratum HRRETERSTT 21 Pill 2 | leucanthemum ... 201342 Anthriscus silvestris 20 Cirsium heterophyl- Artemisia vulgaris. . NE EN [51 4 LAR a Ed 112 lAvena sativa ........ | 3 Cornus suecica ...... 2 LANE 'Barbarea vulgaris...| 111 | Crepis paludosa 2212 Calluna vulgaris ...' | 3 Deschampsia = caes-' | Caltha palustris ...|3|2 pitosa.. SIS SO 445 » flexuosa; Epilobium angusti- KO EEER oa Nera sen | Eriophorum angu- SAJORUNNER I Ne Erysimum cheiran- UROTdeS ARR salarna Euphrasia-arter...... Restucd ruord. cc. Galeopsis speciosa... Galium boreale ...... Geranium silvati-) (200 1) 00 0 Sedna dy SENS AR å Hieracium um bella- tum PES Hordeum vulgare.... Hypochaeris macu- lata ball Lathyrus pratensis. Leontodon autum- Linnaea borealis ... Lotus corniculatus.. Jöyckeis räbra <<... Majanthemum bifo- ETOD SS NR ale on Matricaria inodora. Melampyrum = pra- feRSCIEL MES » silvaticum . Menyanthes tri- TORA IMyosotis arvensis .. Parnassia palustris. iPhleum pratense ... Pimpinella saxi- JSE Ro (el PSN NS SE I denna serie förekommer såsom dominerande; | | I 80 ry DN -— bo | | 10120180110 LÄG 7 i bo w | CS Co bo | NI NH ww DD W EG) ND bo 2 | Di | NS DN | Pinus silvestris ...... | Poa pratensis | » minor -...| Polygonum avicu- | Lare, :>ess| » viviparumi Prunus padus,...... | PUTOlA DYNOR EE rotundifolia.' » UnifloFarsE. Ranunculus acris ...| » repens..| Rhinanthus minor.. IRumex acetosa ...... » acetosella .. Stene: venosA 1... -| Solanum tuberosum/ Solidago virgaurea. Sorbus aucuparia.... ISpiraea ulmaria ... Taraxacum »offici- 400 [(2N Jeg SE oe KR NES Thlaspi arvense Trientalis europaea, Trifolium hybridum | » medium... » pratense... D repens Vaccinium vitis Id äga ER SL Veronica — chamae-' ArYSKEESIE ARA serpyllifolia Vicia eracca [Miolavbifloördesie 5. I » | Potentilla erecta -...|1 KN ANERIGOLOT Se As 20 [5] 2 6 -— = N Nn w ba 30 10120! 380110] 7 7 rå Ss NR ww — w Sw IN [CA SN 1 | 11 11 1 1 313 3/3 [22 I 3 3,3 1313 SNES 1313 | | 3 ingen växt, som jag ej förut antecknat Viola biflora har nämligen förut i min upp- sats om Oviken blifvit omnämnd som dominerande i Bergs socken. Vid Ocke-serien ligger en jämförelse med mina förut publicerade anteckningar från det närliggande Oviken nära till hands. Öfver- 446 ensstämmelsen mellan de båda serierna är stor, men å andra sidan finnas ock olikheter dememellan och dessa bero väl mest på det olika geologiska underlaget. Vid Ocke är bergarten lerskiffer, i Oviken kalk. Häraf följer, att Primula farinosa, som i Oviken är så ymnig, helt saknas vid Ocke; 1 samband härmed står möjligen ock frånvaron vid Ocke af Trifolium spadiceum och Briza media och den mycket sparsamma förekomsten af t. ex. Serratula alpina, Thalictrum alpinum, Th. simplex, Astragalus alpinus, Nigritella, Poa alpina m. fl., samt å andra sidan förekomsten därstädes af Viola biflora och det rikligare uppträdandet af Campanula rotundifolia, Calluna, Trifolium repens, Anthriscus vulgaris 0. s. V. | För öfrigt må följande framhållas med anledning af Ocke-serien. Blomningsmaximum börjar hos Matricaria inodora i Ocke likasom i Oviken tidigare än hos Chrysanthemum leucanthemum i motsats till, hvad förhållandet är 1 sydligare delar af Sverige. Leontodon autumnalis, hvars roll såsom dominerande sydligare i Sverige bör- jar långt, minst en månad, efter blomningens början, eller omkring den 1 augusti, börjar vid Ocke och, såsom jag haft tillfälle att se, äfven i det närmare fjällen belägna Undersåker spela en roll såsom dominerande mycket tidigare efter blomningens början eller redan omkring den 10 juli. Den dominerande roll på nyvallar, som Viola tricolor företer i sydliga Norrland, fortfar ännu längre in mot fjäl- len, så t. ex. ännu, såsom jag sista sommaren iakttog, på omkring 550 m. öfver hafvet vid Edsåsen i Undersåkers socken. Från prak- tisk synpunkt kan det vara skäl att lägga märke till den ymniga förekomsten af Trifolium pratense och Vicia cracca i Jämtlands fjäll- trakter, så t. ex. ännu vid det nyssnämnda Edsåsen; detta tyder på, att dessa växters nordliga raser böra kunna arta sig till lönande kulturväxter i dessa nejder. SVENSEC BOTANISK LIDSKRIETS (912.050 BD: 6, H. 3. OM - UDVIKLINGEN AF ULOTHRIX FENXNCECEIDA "KUTA AF NIE VIE Tab. 14. Fig. 1—30. Den 6:te April 1901 iagttog jeg ved Bekkelaget ner Kristiania, at den smeltende Havis paa Kristianiafjorden havde et sterkt grönt Udseende, som kunde sees paa lang Afstand. En n&rmere Undersögelse af dette Forhold viste, at der overalt i de smaa Huller med Smeltevand som fandtes paa Isens Overflade forekom en meget rig Algevegetation. Denne bestod for en Del af Chlamydomonas Reinhardi Dang., der forekom i alle muelige Udvik- lingsstadier, dels i Deling, dels som Sv2armesporer, der meget snart destrueredes, naar Smeltevandet blef noget opvarmet. Hovedmassen af de optredende Alger viste sig dog at bestaa af en Ulothrix-Art, hvis Traade bugtede sig mellem hverandre, dels som lange, dels. som korte, afbrudte Traade. Det fölgende Aar, nemlig 14 April 1902, samlede jeg denne samme- Ulothrix-Art nöiagtig forekommende paa lignende Maade paa Isen i Frognerkilen i Kristiania; her var den dog ikke blandet med Chlamydomonas Reinhardi. Jeg har ogsaa senere om Vaaren seet Havisen omkring Kristiania farvet grön af Alger, som forekom i Smeltevandets Huller, men har ikke oftere undersögt, hvilke Algearter som fandtes heri. Ved at smage paa det Vand, som forekom i Smeltehullerne paa Isens Overflade, kunde jeg konstatere, at det var Farskvand, dette bekreftedes ogsaa ved, at der fandtes Chlamydomonas Reinhardi i 448 rig Vegetation. Den paa Havisen forekommende Ulothrix-Art er saaledes en Feöerskvandsart. Traadenes Bredde, som endog kunde vexle noget inden samme Traad, viste sig at variere fra 5—9 u. Cellernes L2engde vexlede fra 1—3 Gange saa lange som brede; för Delingen var de selvfölgelig lengere, efter Delingen kortere. Alle de Celler i Traadene, som ikke havde begyndt at danne Svermesporer, syntes at vere delingsdygtige. Delingerne, ligesom Formeringen idetheletaget synes at maatte have foregaaet meget hur- tigt for i faa Dage at kunne frembringe den sterke grönne Farve, som viste sig over store Flader af Fjordisen. Traadene var fritsvömmende og almindelig afrundede i Enderne, dette er let forstaaeligt, da de som Regel fremkommer af Akineter, der frigjöres og spirer. Men i et enkelt Tilfzelde (Fig. 1) haves dog en Traad, som nedadtil var jevnt tilspidset. Det er vel antageligt, at dette er en Basalcelle, som er fremkommet ved en Svzermecelles Spiring, men som ikke paa den smeltende Is har havt noget at feste sig paa. Det er tydeligt, at denne Basalcelle har delt sig, thi 'ovenfor den findes en normal vegetativ Celle, men derpaa fölger et udtömt Gametangium af större Langde og saa to vegetative nylig delte Celler. Det er jo tydeligt, at den nederste vegetative Celle ikke kan vere Söstercelle af Gametangiet og det er da intet andet tilovers, end at den maa vare opstaaet ved Deling af Basalcellen. Cellernes Chromatophor (Fig. 1—3) bestaar af en Chlorophylskive, som er böiet og kun d&ekker omtrent Halvparten af Cellens Omkreds og heller ikke helt udfylder den i Lengden; denne Chlorophylskive er noget tykkere paa Midten hvor den indeslutter et Pyrenoid og har en uregelmeassig tyndere Kant, som kan vere bölget eller endog takket. Omtrent i Midten af Cellen eller lidt til Siden, fjernet fra Pyrenoidet, findes en liden rundagtig Cellekjerne med en stort let farvbar Nucleolus. I det farvlöse Protoplasmaindhold fandtes forskjellige större og mindre Korn eller Draaber, som var farvlöse, men bröd Lyset sterkt. Det viste sig, at disse svertedes af Overosmiumsyre og bestaar derfor antagelig af Fedt. Det viste sig dog om Algen stod i Lys, at der omkring Pyrenoiderne kunde dannes en svag Zone af meget smaa Korn, som ved Jodtilsetning farvedes blaa og altsaa maa vare Stivelseskorn. Pyrenoiderne er saaledes endnu ikke helt funktionslöse, men de er vistnok paavei dertil, da de Stivelses- mangder, som dannes omkring dem, er saa overordentlig smaa og der saa let dannes fed Olje. Formeringen foregik ved Akineter og Gameter. 449 Akineterne er almindelige Formeringsakineter, som fremkommer derved, at Cellerne i Traaden her og der afrunder sig mod hver- andre, idet Tverveggene begynder at spaltes (Fig. 4). Da dette fore- gaar samtidigt, som der findes livlige Celledelinger, vil disse Forme- ringsakineter, naar de frigjöres, som oftest have delt sig og blir derfor tocellede (Fig. 5, 6). De vokser direkte ud til nye Traade, som altsaa blir afrundede i begge Ender og ofte noget krummede. Efter hvad jeg ovenfor har meddelt om denne paa Havisens Over- flade forekommende Alge, kan der ikke gjerne vare Tvivl om, at den maa ansees for at tilhöre Ulothrix flaccida Käötz., der som ogsaa af HANSGIRG!) anfört er en Alge, som viser en ligefrem forbausende Evne til at kunne leve og trives under de mest forskjellige Livbe- tingelser. De hos denne Alge iagttagne Svermeceller, der som jeg senere skal vise, maa opfattes som Gameter, opstaar nesten altid kun enkeltvis i hver Celle (Fig. 7, 8), men rent undtagelsesvis synes der dog ogsaa at kunne dannes 2 i en Celle (Fig. 9). Gameterne ligger med sin Lengdeaxe efter Traadens Leaengdeaxe og hvis der dannes to Gameter i samme Celle (Fig. 9), da ligger de med de farvlöse Mundflakke vendt mod hverandre. Dette er vistnok at opfatte som en undertrykt Deling; thi denne Celle var betydeligt lengere end Gametangierne ellers pleier at vare og hvor Gameterne ligger enkelt- vis 1 sine delte, normale Gametangier pleier de ogsaa at ligge med de farvlöse Mundflekke vendt mod hverandre (Fig. 7, 8), tilsvarende de ved Delingen opstaaende Datterceller. Som Regel deler nemlig Cellerne sig för Gametdannelsen, saaledes at Gametangierne kun faar en L2angde af ca 1!/2 Gang Bredden. Gametdannelsen indledes med, at Gametangiets Celleinhold be- gynder at afrunde sig. Snart sees den farvlöse Mundfleek og det röde Stigma. Naar Gameterne er modne slipper de ud gjennem et rundagtigt Hul, som dannes omtrent midt paa Celleveggen, eller undertiden lidt narmet den ene Tveervaeg (Fig. 7), gjennem dette Hul presses saa Gameten frem. Gameterne (Fig. 10) er nermest 2Xgformede, ofte en Smule skjeve :og har en Lzangde af 7—9 u, en Bredde af 5—6 u. Ved nzermere Undersögelse viser det sig, at de konstant er noget forskjellige i Störrelse, i det endel er mindre (Lengde 7 u, Bredde 5 u) som jeg derfor kalder Mikrogameter (Fig. 10 b), medens de andre er noget större (Lengde 9 u, Bredde 6 u) og som jeg derfor kalder Makro- 1 A. HansGirG, Physiologische und algologische Studien. . Prag 1887, S. 83. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 30 450 gameter (Fig. 10 a). Begge Slags har en oftest noget skjevt stillet Chlorophylplade i den bagre Ende, og indeholder et Pyrenoid. Det aflange Stigma sidder omtrent midt paa Gametens Krop. I den fremre farvlöse Ende kan omtrent paa Gametens Midt sees en liden rund Cellekjerne, som dog ikke maa forvexles med de almindelig forekommende Korn af vexlende Störrelse og som oftest oval Form, der antagelig reprasenterer Reserven&ring. I Spidsen berer Game- terne 2 ligelange Cilier, der er noget lengere end Gametens Krop-. Trods megen Möie kunde der ikke opdages nogen kontraktil Vakuole i Gameten. Det kan synes uberettiget, at jeg benz&evner disse Svaermeceller for Gameter, da jeg ikke har seet deres Kopulation, men derimod vistnok maa antage, at de spirer uden saadan. Blandt de Alger, som jeg samlede paa Frognerkilen 14 April 1902 fandt jeg nemlig ganske unge Individer (Fig. 11) bestaaende af 2”og 3 Celler, der vistnok maatte vere opstaaede ved Spiring af disse Gameter. Der maa herved erindres, at hos Slegten Ulothrix er Zoosporerne: gjennemgaaende forsynede med 4 Cilier og Gameterne med 2 Cilier; desuden er det jo forlengst paavist f. Ex. hos Ulothrix zonata af A. DOoDEL 5, at Gameterne meget almindeligt spirer uden Befrugtning. Jeg har imidlertid senere faaet yderligere en Grund til at anse de neyvnte Svaermeceller med 2 Cilier for egentlig at vere Gameter. Det er nemlig lykkedes mig hos en Form af samme Art at paavise: baade lignende Gameter med 2 Cilier og desuden Aplanosporer, som utvivlsomt maa opfattes som reducerede Zoosporer. Under et Ophold ved den biologiske Station i Dröbak i Begyndel- sen af April 1912 fandt jeg paa en Spadsertur, at en Klippeskraaning ved Veien var sterkt bedekket med slimede Masser af en grön Alge. Ved Undersögelsen vwviste det sig, at disse Algetraade var nesten en Renkultur af Ulothrix flaccida Kätz. Traadene varierede i Bredde fra 6—9 wu og indeholdt en ensidig. Chromotophor med et Pyrenoid (Fig. 12). Ved Fixering i Alkohol og Farvning med Saffranin lykkedes det ved Siden af Chromatophoren med dens Pyrenoid at paavise en liden rund Cellekjerne med en liden Nucleolus (Fig. 13). Den farvlöse Del af Cellernes Protoplasma indeholdt en Mzngde smaa rundagtige eller ovale Korn, som farvedes- sorte med Osmiumsyre. Derimod kunde jeg i dette Tilfelde ikke paavise Stivelse 1 Cellerne ved Affarvning 1 Alkohol og Tilsetning "M ÅA. Dover, Die Kraushaar-Alge, Ulothrix zonata. (PringsHeim's Jahrbäöcher för wissenschaftl. Botanik. B. X. Leipzig 1876). 451 af Jod. Maaske beroede det paa, at Assimilationen ikke endnu var sterk nok. De fleste Celler var 1—2 Gange saa lange som brede, men her og der fandtes meget korte Celler, som havde delt sig saa sterkt, at de kun var !/.-—"!/g saa lange som brede. Disse korte Celler fandtes ofte som lzngere eller kortere Rxekker mellem Raekker, eller enkelte af de lengere Celler, som altsaa ikke har delt sig saa meget. Af de laengere Celler opstaar Aplanosporer, af de korte maa jeg antage, at der opstaar Gameter, uagtet jeg ikke direkte har iagttaget deres Udtrzden. Ved Dannelsen af Aplanosporerne afrunder Celleindholdet sig og Chromatophoren med sit Pyrenoid deler sig ganske ofte, saaledes at der i Apanosporerne kan findes 2 Chlorophylplader, hver med sit Pyrenoid. (Fig. 14, 15). Dette maa vistnok opfattes som en re- duceret Celledeling. Naar Aplanosporerne er ferdige, omgives de af en tynd Membran og Modercellens Vag oplöses nu paa den ene Side, saa Aplanosporen kan trede ud (Fig. 14, 15). Det viser sig, at Aplanosporerne som oftest er kuglerunde, men ofte kan de ogsaa vere ovale, eller egformede. Deres Störrelse kan vexle noget med en Lzengde fra 8—10 pv og en Bredde af 6—8 pv; hvis de er kugle- runde har de en Diameter af 6—38 u. I deres farvlöse Protoplasma sees et stort Antal smaa Korn, som rimeligvis er Reserveneering. Noget rödt Stigma har jeg aldrig kunnet finde hos dem. Der kan vistnok ikke vare nogen Tvivl om, at Aplanosporerne maa opfattes som reducerede Zoosporer, der dannes 1 (eller sjelden 2) i hver Modercelle og som har reduceret bort sine Bevagelsesorganer. Vi har altsaa et noget lignende Forhold som ved Aplanospore- dannelsen hos Draparnaldia-Arterne 5, men Reduktionen er gaaet endnu noget videre hos Ulothrix flaccida, idet hos dennes Aplanosporer ogsaa Stigma er reduceret bort. Aplanosporerne fandtes i en Utallighed mellem de vegetative Traade paa det naturlige Findested — en Klippevz&eg, som under visse Om- stendigheder overrisles af Vand, nemlig om Vaaren ved Snesmelt- ningen og senere efter meget heftige Regnskyl. I endel af det herfra indsamlede Materiale, som opbevaredes i en Glasskaal, viste det sig, at Aplanosporerne begyndte at spire. Der dannedes herved et Palmellastadium af en M&ngde runde Celler, som var omgivne af Slim. Aplanosporernes Spiring foregaar derved, at de först tiltager betyde- !) N. WiLuiE, Algologische Mittheilungen. (PrinGsHEim's Jahrbäöcher fir wissensch. Botanik. B. XVIII. Leipzig 1887, 8. 505, Tafl. XIX Fig. 131, 132). 452 ligt i /Störrelse (Fig. 16), derpaa delte de sig förstii20saammasoc Dattercellerne kunde da enten komme til at ligge tetraedrisk (Fig. 17) eller korsvis (Fig. 18); det sidste var det almindeligste. Senere delte hver Celle sig endnu engang og de derved opstaaende 8 Datterceller (Fig. 19) begyndte at afrunde sig mod hverandre, saa der dannedes smaa morberlignende Cellekolonier. Under disse Delinger opstod der Slim om Cellerne (maaske ved Forslimning af Modercelle- membranernes ydre Lag), saaledes at alle Delingsstadierne laa i et vandklart, seigt Slim. Naar der var dannet 8 Celler begyndte disse at skilles fra hverandre, saa man ofte fandt enkelte, lidt skjaeve Celler liggende ner hverandre. Disse Delingeellers Bygning var i det hele seet som Aplanosporernes, men de havde tyndere Membran end disse. Denne Aplanosporernes umiddelbart indtredende Spiring er dog vistnok betinget af ydre Forholde. Jeg kan tenke mig, at den her har veret fremkaldt af den pludelig indtraedende sterke Sommervarme, som herskede i nogle Dage, samtidig med en rig Tilförsel af smel- tende Snevand. I Almindelighed finder man nemlig, at Aplanosporerne ikke spirer, men gaar over til Hvile-Aplanosporer. Disse Hvileaplanosporer (Fig. 20) har tiltaget noget i Störrelse (Diam. 12 wu) og har faaet en granuleret Membran, saa man meget let vilde kunne antage, at det var unge Stadier af en af de Arter, som er beskrevet under Slegten Acanthococcus Reinsch (= Trochiscia Kätz.).. Men en saadan Antagelse er her udelukket, da det viser sig, at de unge Hvilesporer endnu er omgivne af Rester af de gamle Celler i Ulothrix-Traaden (Fig. 20). Desverre har jeg ikke havt An- ledning til at iagttage Spiringen hos disse Hvile-Aplanosporer hos Ulothrix flaccida. Det er efter deres Forekomst at antage, at de först spirer efter forudgaande Udtörring, som jo ofte er Tilfseldet med Algernes Hvileceller. Jeg har tidligere ') sögt at paavise, at enkelte Trochiscia-Arter kan vere Aplanosporer af Chlamydomonas-Arter, men det var jo at vente, at en Slegt som Trochiscia Kätz, der indeholder saa mange for- skjelligt udseende Celler, ogsaa kan vare Aplanosporer af meget forskjellige Algeslegter. Det er vistnok tidligere paastaaet af ÅA. HANSGIRG ”), at hans Acantho- 1) N. Wiuze, Studien äber Chlorophyceen. II. (Videnskabsselskabets Skrifter. I. Math. naturv. Klasse 1900. No 6. Christiania 1901. 8. 12.) ”) A. HaAnsoirG, Physiologische und algologische Studien. Prag 1887. S. 93, Taf. IV Fig. 24. 453 coccus minor Hansg. er Hvilestadier af Ulothrix flaccida Kätz., men dette har ikke vakt riktig Tiltro, da HANnsGirG (1. S. 94) som Ud- viklingsstadier af Ulothrix flaceida Kätz. anförer: »a) genuina nob. (incl. U. nitens Menegh., Conferva antliaria = Psichohormium antliarum Ktz., Gloeotila caldaria Ktz.), Jugendzustand: Ulothrix flaceida Ktz. b) minor nob.; einzellige Entwicklungsformen: Stichococcus bacillaris Näg. ex p., Dactylococcus caudatus nob., D. bicaudatus A. Br., D. raphidioides nob., Dactylothece Brauniti (A. Br.) Lagerh.; Protococcus viridis Ag. ex p. (inel. Chlorococcum humicola Rbh. = Cystococcus humicola Näg. ex p-), Pleurococcus vulgaris (Greyv.) Menegh., Pl. pulcher Kreh., Pl. pachydermus Lagerh., Pl. miniatus (Ktz.) Näg. (Protococcus miniatus Ktz), Pl aureo-viridis (Ktz.) Rbh.?, Protococcus grumosus Rich., P. variabilis nob., P. cinnamomeus (Menegh.) Ktz.?, Gloeocystis fenestralis (Ktz.) A. Br. (Gloeocapsa fenestralis Ktz.), Gl vesiculosa Näg. ex p., Palmella laxa Ktz., P. heterospora Rbh. ex p., P. botryoides KiZzexp. JInoderma +lamellosum, ;Ktz; exp, EX forutanunm Ktz, I. majus nob.» Dette er rigtignok at ville tilskrive Ulothrix flaccida Kätz. en alt- for stor Polymorfisme, men af mine ovenstaaende Undersögelser fremgaar det dog, at der kan dannes Stadier, som paaminder mere eller mindre sterkt om Arter tilhörende de tidligere opstillede Sleg- ter: Stichococcus, Palmella og Acanthococcus (Trochiscia), men hvoraf de to sidste ikke lengere opretholdes, da de viser sig at bestaa af Udviklingsstadier af Alger, som tilhörer forskjellige Slzegter. Da altsaa som ovenfor paavist Aplanosporerne hos Ulothrix flaccida tilsvarer de med 4 Cilier forsynede Zoosporer hos de övrige Ulothrix- Arter er det klart, at de Svzarmeceller med 2 Cilier, som forekom- mer hos Ulothrix flaccida, maa opfattes som Gameter (Fig. 10, 23, 24). Gameterne opstaar i Celler der har delt sig, undertiden endog gjentagne Gange, saa de er blevne meget korte, med Lengden kun !/3 atilraadens- Diameter, (Fig. 12:15 a, 21; 22): I szerlig gunstige Tilfelder (Fig. 21, 22) kunde jeg endog se det röde Stigma i Gameten, medens den endnu laa inde i sit Gametangium. Der dannes i Almindelighed kun en Gamet i hvert Gametangium, men jeg har dog set Billeder, som tyder paa, at der ogsaa kan opstaa 2 Gameter, men da er Gametangiet dobbelt saa langt som de Gametangier, hvori der kun dannes en enkelt Gamet. Gameternes Udtreden har jeg ikke direkte iagttaget, men der var ofte at se Gameter, som svömmede om mellem Ulothrix-Traadene. Ved at tilsette Overosmiumsyre blev de öieblikkelig fixerede og det 454 viste sig da, at de havde noget forskjellig Störrelse og Udseende, saaledes som jeg allerede har beskrevet for Gameterne af den paa Havisen fundne form af Ulothrix flaccida. Den ene Slags var smalt 2Xgformede ofte noget skjeve (Fig. 23), den anden Slags var bredt Xgformede, og ofte lidt kortere end foregaaende, men alligevel indeholdende mere Protoplasma paa Grund af den större Bredde (Fig. 24). Begge Slags berer i den bagre Ende en mere eller mindre skjev Chromotophor, som indeholder et lidet Pyrenoid. Temmelig langtoppe paa Graendsen af Chromatophoren og den farvlöse Mund- flek findes et rödt Stigma. I den farvlöse Del af Gameterne kunde jeg ikke uden Farvemidler finde nogen Cellekjerne, men selv uden Farvning saaes forskjellige smaa, farvlöse Korn. I Spidsen berer Game- terne to Cilier, som er 1'/2—2 Gange saa lange som Gametens Krop. Paa Grund af Störrelsesforholdene og den indre Bygning, synes det temmelig utvivlsomt, at de ovenfor nevnte 2 Slags Gameter dannes i noget forskjellige Slags Gametangier. De smale, ofte skjaeve Gameter (Fig. 23) opstaar vistnok af de tidligere omtalte overordent- lig korte Celler (Fig. 15 a) og er, efter hvad jeg har Anledning til at iagttage, at opfatte som Hangameter. De större, mere bredt 2g- formede Gameter (Fig. 24), der optaar af noget lengere og derfor större Celler, er vistnok Hungameter. Kopulation af Gameterne foregaar vistnok ikke almindelig; trods ivrig Eftersögning har det nemlig kun lykkedes mig at iagttage nogle faa og maaske lidt tvivlsomme Tilfelder. I et med Osmiumsyre fixeret Preparat fandt jeg oftere, at en större og en mindre Gamet, altsaa en Makro- og en Mikrogamet, havde nzermet sig til hverandre og hang fast med de fremre farvlöse Ender (Fig. 25), saaledes som Forholdet almindelig er ved Gametkopulation. Hvad som her kan vaekke Betzenkelighed ved Tolkningen af dette som begyndende Kopulation var det Forhold, at jeg ikke kunde se Cilierne, saa den Muelighed ikke er udelukket, at det kunde vere to Gameter, der alle- rede havde trukket ind sine Cilier, som var kommet i Nerheden af hverandre ved en Tilfeldighed og blev hzngende fast i hverandre. Paa den anden Side lykkedes mig i samme Praeparat at finde to afrundede Svermeceller med 4 Cilier, som jeg maa antage for at vere Zygoter. Vistnok kunde jeg hos disse formodede Zygoter ikke iagttage mere end et Stigma paa hver, men det beror jo paa Stillingen af Cellen, om man skal kunne se mere end et Stigma, saa det er altsaa ikke udelukket, at der kun have veret to, selv om kun det ene var synligt. 455 Sikkert er det iallefald, at Kopulation af Gameter i Kultur fore- kommer noksaa sjelden. Men Gameterne kan spire parthenogeneltisk, idet de uden Kopulation kan omgive sig med Membran (Fig. 26), dele sig (Fig. 27) og saaledes vokse ud til nye Traade. Jeg fandt fuldt og af saadanne pathenogenetisk spirende Gameter paa Lyssiden af Glasveggen i den Skaal, hvori jeg nogle Dage kultiverede dem. Dette synes serlig at indtrede med Makrogameterne, medens jeg ofte saa, at Mikrometerne destrueredes efter nogen Tids Forlöb uden at omgive sig med Membran. / At Gametkopulation er saa sjelden i Kultur i Glasskaaler kan maaske bero paa de helt forandede Livsforholde. Denne Alge vokser godt paa Fjeldvegge i rindende Vand med szrdeles rig Tilgang paa Surstof, medens den under Kulturen blev holdt i en flad Skaal med stillestaaende Vand, hvori den trivedes mindre vel. Blandt den nevnte Ulothrix flaccida Kätz. som jeg 6 April 1901 samlede paa Havis ved Beeekkelaget ved Kristiania fandtes ogsaa ofte Traade, som var angrebne af en Chytridiace (Fig. 28 —30). Denne Parasit havde trengt sig ind i Ulothrix-Cellerne og fortzeret Celleindholdet enten helt eller delvis, saa enkelte smaa Rester af grönt destrueret Protoplasma kunde sees ligge her og der i Periferien af de opsvulmede Celler (Fig. 28). Undertiden havde Parasiten dog forteret hele Vertcellens Indhold, saa der kun saaes et enartet graat, kornet Chytridiace-Protoplasma indenfor Ulothrix-Cellernes Vagge (Fig. 29, 30). Veertcellerne svulmede altid betydeligt op efter Para- sitens Angreb (Fig. 29) og i et enkelt Tilfzelde saa det ud som om Parasiten havde oplöst Tvzerveggen mellem 2 Veertceller og dannet et abnormt stort Sporangium, som udfyldte dem begge (Fig. 30). Det var meget almindeligt, at Parasiten angreb flere efter hverandre liggende Celler af Ulothrix-Traaden (Fig. 28, 29). Efter Parasitens Angreb svulmer Veertcellerne ofte ud paa den ene Side (Fig. 28), hvor der da kan dannes et vorteformigt Fremspring, som senere synes at blive Udtrzedelsesaabning for Chytridiace-Zoo- sporerne. Denne Udtradelsesaabning synes ikke at have nogen bestemt Plads paa Modercellen, men kan snart dannes paa Midten, snart nermere den övre, eller den nedre Ende. I et enkelt Tilfelde saaes et udtömt Zoosporangium (Fig. 28). Det havde aabnet sig i Spidsen af den nevnte Vorte og inde i Vert- 456 cellen saaes en foldet, sammentrukken Membran, som aabenbart var Zoosporangiets egen contraherede Veg (Fig. 28). Sporangiernes Indhold var farvlöst, hvor de ikke favedes grönne af Vertcellens Chlorophylrester, med en Utallighed af sterkt lys- brydende Korn. Da Kulturerne af denne af Parasiten angrebne Ulothrix flaccida havde henstaaet 2—3 Uger viste det sig, at de fleste Ulothrix-Celler raadnede og der optraadte en Mengde Traade af Apodya lactea (Ag-.) Cornu. Den ovenfor beskrevne Chytridiace synes at staa meget ner den af DE WILDEMAN !) beskrevne Plasmophagus oedogoniorum de Wilde. Da den er meget mindre, hvilket dog maaske beror paa Veertceller- nes Störrelse og der kun synes at optrede et Sporangium i hver Vertcelle bör den dog indtil videre opföres som en egen Form, som jeg betegner som var. Ulothricis. RÉSUMÉ. Im Fräöhling hat Verf. Ulothrix flaccida Kätz. auf dem sehmelzen- den Meereseise bei Christiania und auf vom Sässwasser äberrieselten Felsenwänden bei Dröbak untersucht: Auf dem Meereseise vermehrten die Fäden sich durch Akineten und Gameten. Die Akineten sind gewöhnliche »Vermehrungsaki- neten>, die dadurch entstehen, dass die Zellen der Fäden sich abrun- den und vom Verbande abspalten (Tafl. I, Fig. 3). Diese Vermeh- rungsakineten wachsen direkt zu neuen Fäden aus. Die Gameten werden vereinzelt oder zu zweien in jeder Mutter- zelle gebildet. Sie sind grössere (Makrogameten) oder kleinere (Mi- krogameten) mit 2 Cilien und einem rothen Stigma. Die auf den Felsenwänden bei Dröbak vorkommende Form von Ulothrix flaccida Kätz. hatte dickere Fäden und kärzere Zellen. Sie bilden Aplanosporen und Gameten. Die Aplanosporen, die als reducierte Zoosporen aufzufassen sind, entstehen vereinzelt in den Zellen, durch Abrundung des gesammten Zellenhaltes (Tafl. I, Fig. 14, 15) und werden frei durch teilweise Auflösung der Wände der Mutterzellen. Die Aplanosporen können " E. DE WILDEMAN, Notes mycologiques XX. (Annales de la Société belge de Microscopie:' PI SIC? Bruxelles 1899: -S. 219! "P1; VIE etEsg 457 entweder sofort keimen und bilden dann durch kreuzweise oder tetraödrische Teilungen (Tafl. I, Fig. 16—19) ein Palmellastadium, oder sie bilden ein Ruhestadium (Tafl. I, Fig. 20). Die ruhenden Aplanosporen erhalten eine kurzstachelige Membran und zeigen, vereinzelt vorkommend grosse Aehnlichkeit mit einigen Arten der Gattung Trochiscia Kätz. (Acanthococcus Reinsch). Die Keimung dieser ruhenden Aplanosporen wurde nicht beobachtet. Von den Gameten, die in ganz kurzen Zellen (Tafl. I, Fig. 21, 22) gebildet werden, kommen Makrogameten (Tafl. I, Fig. 24) und Mikrogame- ten (Tafl. I, Fig. 23) vor, die bisweilen kopulieren (Tafl. I, Fig. 25) Die Makrogameten können auch parthenogenetisch keimen (Tafl. I, ETSS20R 200): In den Zellen der auf dem schmelzenden Meereseise vorkommen- den Ulothrix flaccida Kätz. kommt eine neue Form von Plasmophagus Oedogoniorum de Wild. endophytisch vor, welche Verf. als neue Varietät (8 Ulothricis Wille) beschreibt. FIGURFORKLARING. Fig. 1—27. Ulothrix flaceida Kätz. Fig. 1. En Traad med en tilspidset Endecelle, rimeligvis opstaaet ved Spiring af en Svermecelle. (219). » 2, 33 Normal Traad med Celler för og efter Deling, visende den ensidige Chlorophylplade med et Pyrenoid. (219). I » 4. Traad, som er iferd med at danne Formeringsakineter. (PAD: » 5, 6. Formeringsakineter, som er dannet ved at Cellerne lösner frå sin Forbindelse med Nabocellerne. (212) 7, 8. Dannelsen af en Gamet i hver Celle. (21 » 9. Dannelsen af 2 Gameter i et udelt Gametangium. (? » 10. Gameter: a Makrogameter, b Mikrogameter. (2129). » 11. Unge Planter fremkomne ved Spiring af Gameter. (279). » 12. Vegetativ Traad med delvis delte Celler; fra en Fjeldveg. (619). » 13. Vegetative Celler farvede med Saffranin, hvorved Cellekjzernen (n) med sin Nucledus fremtreder. I Chromatophoren sees et Pyrenoid (p). (610) » 14, 15: Dannelsen af Aplanosporer. (619) » 16. Aplanospore, som forbereder sig paa at spire ved at tiltage i Störrelse: = (C-K0) >» 17. Aplanospore, som spirer ved at dele sig tetraedisk. (610). >» 18. Aplanospore, som spirer ved at dele sig korsvis. (619) >» 19. Aplanospore, som har delt sig i 8 Dattercelier. (8610). OM 458 Fig. 20. branerne. Hvilende Aplanosporer, delvis endnu omgivne af Modercellemem- (STD): 21, 22. Gametangier, hvoraf hver indeholder en Gamet, hvis röde +” Ar 20: 24. 20. 26. 21. 220: 30. Stigma kan sees. Mikrogameter (Hangameter). (6109) Makrogameter (Hungameter). (619). Kopulationsstadium af Makro- og Mikrogamet. (619). Spirende Gameter. (6410) Spirende Gamet, som har delt sig i to Celler. (CEN Plasmophagus Oedogoniorum de Wild. 8 Ulothricis Wille. Traad af Ulothrix flaceida KÖTZ. med et Antal Celler angrebne af Parasiten i forskjellige Udviklingsstadier; i den nest överste Celle sees et contraheret, udtömt Plasmophagus-Zoosporangium i Ulothrix-Cellen. (512). Tre paa Rad liggende Ulothrix-Celler angrebne af Parasiten. (2 19). Parasiten har oplöst Tverveggen mellem 2 Ulothrix-Celler. (219). Bats Svensk Botanisk Tidskrift Bd 6, 1912. Ljustr. A. B. Lagrelius & Westphal. N. Wille del. ad fö | : ' S ANV Å | j RR ERA - ÅR Cl AR ök ä0) FI | b | fa LE FL | kt TN / ” | I A MV (I ÅA A gi k ; , ' a i cå i I EN Ny Su Sn k d Civ h In N 1 K ka 6 ; ' Vv | a , ” nn | MÅ ad I SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT: 1912. BD 6, H. 3. STRÖDDA ANTECKNINGAR OM NÅGRA MÄRK- LIGARE ELEMENT I UPSALAGELORAN FÖRRKOGEL NU AF KARL HEDBOM Om åtta år har ett sekel förflutit, sedan WAHLENBERGS berömda Flora Upsaliensis såg dagen. MYRINsS viktiga Corollarium utkom år 1834; SCHAGERSTRÖMS Conspectus Vegetationis Uplandice år 1845. Går man ej längre tillbaka i tiden, så torde väl dessa arbeten, isynnerhet de två förstnämnda, få anses vara de hufvudkällor, som intimast förmå återge bilden af den evigt unga Flora Upsaliensis. Nedanstående rader, skrifna af en icke fackman, som nu i 39 år odlat en viss amatörmässig bekantskap med denna Flora under tidvis rätt brydsamma förhållanden, följa i den ordning, som be- tingas af uppställningen i WAHLENBERGS berömda bok. Veronica hederifolia L., ej anmärkt af W.,') M.?) och S.”) finnes vid Ultuna, af HAMPUS VON POST många år iakttagen därstädes i hans för- söksfält. Exemplar i mitt herbarium därifrån maj 1889. Lycopus europeus L. enligt W. »ad amnem Upsaliensem raro» växer ståtlig vid Kungsängstull. Ex. därifrån augusti 1903 i höjd 85 centi- meter. Salvia pratensis L. blommade vackert den 12 juni 1906 invid nuva- rande Renhållningsverket antagligen på den af W. med orden »>»in unico !) WAHLENBERG, ”) MYRIN, ”) SCHAGERSTRÖM. 460 loco a parte orientali urbis> angifna platsen. (Jmfr. SERNANDER, Sv. Bot. Tidskrift 1908, p. 225). Förekommer rikligare fullt >vild> på ett ställe nära Ultuna. Valerianella olitoria (L.) Poll. finnes ännu vid Flottsund. - Scirpus compressus (L.) Pers. »in loco subinundato»> till vänster om vä- gen mellan Sommarro och Norby rikligt. Eriophorum gracile Koch >»in palude solo fluctuante> till höger om vägen tätt invid Sommarro, Lassby Backar, ymnigt. Af W. angifven blott för Vitulfsberg. Calamagrostis epigejos (L.) Roth, af W. känd från Mälarens stränder, växer nu ymnigt i Lassby Backar. Melica ciliata L. fanns ej på Slottsbacken på W:s tid. Hierochloa odorata (L.) Wg. har nyligen anträffats af ALBERT DAHL- GREN i Lassby Backar. Glyceria aquatica (L.) Wahlb., nu växande utanför Botan. Trädgården, upptages ej för Upsala af W., M. och S. Festuca gigantea (L.) Vill., nu ymnig utefter Gefle-banans spår, växte på W:s tid mera aflägset från staden invid Mälaren. Bromus inermis Leyss. anges ej-af W. och M. för Upsala, men väl af S. Förekommer nu ymnigt dels utanför Observatoriet och dels invid Fyrisån bland pilbuskarne vid Svartbäcksgatan. Bromus asper Murr. och Bromus erectus Huds. finnas vid Ultuna. Cynosurus cristatus L. träffas ännu invid staden liksom på W:s tid, t. ex. i Flusterparken (1907). Asperula tinctoria L. förekommer flerstädes »in collibus duris cam- pestribus inter juniperos», vackrast och i myckenhet å Liljekonvaljehol- men, men äfven i Lassby Backar. Tillea aquatica L. har jag förgäfves sökt i Lassby Backar, där den funnits enligt M. Echium vulgare L. angifves af W. och S. såsom ytterst sällsynt i Up- sala-trakten. M. har flera lokaler för denna växt och nämner som exem- pel tre. Den närmaste plats, där den nu anträffas tämligen ymnigt, torde vara järnvägsbanken vid Bergsbrunna. Nonnea pulla DC. är en »advena recens», som förekommer i potatis- land invid Kemikum, Allmänna Läroverket, Husbyborg m. fl. st. Anagallis arvensis L., ej omnämnd af W., M. och S., har jag observe- rat som ogräs å en blomsterrabatt i en trädgård vid Trädgårdsgatan. Fann den också i en kornåker nära Falebro den 4 september 1903. Convolvulus sepium L. har under senare år flyttat närmare Upsala. Växer ymnigt vid Sandgropen utanför Sjukhuset. 461 Campanula patula IL. var okänd såsom medborgare i Upsala af W., men känd af M. och S. Förekommer nu allmänt norr om staden å ängarne bortom Svartbäcken. Campanula glomerata L., så allmän i norra Upland exempelvis vid Leufsta bruk, upptages ej af W., men M. och S. kände den som en säll- synthet från Upsala. M. säger: »hab. in superiore parte prati Kungs- ängen parce». Jag fann den bortom »Nöden» blommande och storväxt i augusti 1902. Phyteuma spicatum L. växer förvildad på en gård i staden sedan flera årtionden. Samma växt har jag sett invid en upplagd grushög nära en villa vid Mälaren. Glaux maritima L. togs på 1840-talet i diken vid Lilla Ultuna af HAM- PUS VON POST. Jag har sökt den å Kungsängen många gånger, men förgäfves. Chenopodium Vulvaria IL. anträffades å Linnégatan i slutet af 1880- talet af ALBERT WESTERBERG sannolikt för sista gången å denna lokal, som stämmer bra med W:s uppgift: »in urbis regione Tofven dicta.» Från Botan. Trädgårdens »borggård» säges den ock vara utgången. Blitum virgatum L., bortåt Polacksbacken. Omnämnes af S. Sanicula europea LIL. återfanns af mig augusti 1888 å W:s klassiska lokal bland Gottsundabergen. Scandix pecten Veneris L. såg jag för några år sedan utanför Nya Ångkvarnen. Tillfällig. Rumex scutatus L. från Slottsbacken upptages af S., men ej af W. och M. Epilobium rivulare Wzg. från källan vid Bergsbrunna anses af M. för en form af E. parviflorum Schreb. Den har vid Bergsbrunna-källan gifvit upphof till intressanta hybrider med E. palustre LL. Epilobium parviflorum Schreb. är nu ymnig i diken vid Kåbo Gärde samt vid Ekeby. Epilobium roseum Schreb. synes i diken vid Trädskolan efterträdt Epilobium hirsutum L., som, ymnig därstädes på 1870-talet, nu alldeles försvunnit eller rättare utrotats. Oxycoccus microcarpus Turew. växer i en myr i skogen mellan Lilla Sunnersta och torpet Nyodlingen, där upptäckt af HAMPUS VON POST. Ex. i mitt herbarium från den 20 juni 1892. Vaccinium vitis idea L. f. leucocarpum Aschs. et Magn. upptäcktes för många år sedan i skogen invid Ultuna af HAMPUS VON POST. Saxifraga tridactylites L. sågs senast i år »in colle arcis ad latus orien- tale» (W.>): Dess tillvaro på platsen är hotad, i fall den blifvande Sten Sture-stoden kommer att resas därstädes. 462 Silene rupestris L. lefver än i dag på klippan vid Kättinge i Börje, där O. CELSIUS fann denna växt för nära två hundra år sedan. Pulsatilla vernalis (L.) Mill. förekommer ännu vid Bärby, Gamla Upsala socken. (HARRY SMITH). Ranunculus cassubicus L. växer ymnigt vid Lurbo. Trollius europeus L. fanns i Flusterparken juni 1888. & Lamium dissectum With. träffas årligen bortåt Sommarro och på andra ställen. Galeopsis Ladanum L., som på 1870-talet och senare växte i Sandgro- pen, är nu utgången därstädes. Dracocephalum thymifltorum L. insamlades den 6 juni 1890 af ALBERT R. DAHLGREN vid Marieberg bortom Grindstugan. Denna lokal passar bra till uppgiften hos MYRIN: »ad agrum jugi Po- lacksbacken copiose». (Jmfr. SERNANDER, Sv. Bot. Tidskrift 1908 p. 410, 425.) Thymus vulgaris L. frodas i Sjukhusparken. Melampyrum arvense L. på örtbackar i Danmarks socken nära Kyrko- herdebostället och nära Nedre Säfja. (Jmfr. SERNANDER, Sv. Bot. Tid- skrift 1908 p. 227). Sceptrum carolinum (L.) Hn. är efter hvad jag från säkert håll (direk- tör L. J. ERIKSSON) hört uppgifvas helt nyligen anträffad i skogen söder om Bergsbrunna å Danmarks sockens allmänning nära kärret »Lunsen». Linaria striata (Lam.) DC. omnämnes ej af W., M. och S. Den vackra hybriden Linaria vulgaris (L.) Mill. X L. striata (Lam) DC. har sedan början af 1880-talet hållit sig kvar i den mindre sandgropen utanför Sjukhus- området. (Jmfr. C. J. JOHANSON, Bot. Notiser 1882 p. 4). Limosella aquatica L. iakttogs flera gånger under de senare åren i en vattengrop å högsta krönet af Stabby Backe af HAMPUS VON POST, se- nast den 26 september 1903. (Jmfr. J. P. GUSTAFSSON, Bot. Notiser 1901 P3 2): Linnea borealis L. »nobis proxime» i skogen nära Ultuna, ej ymnig. & Draba muralis L. å Gottsundabergen. Man bör vara ute i god tid, om man vill se dess vackra rot- och stjälkblad. Den 22 maj 1910 hade växten redan mogna frön och började vissna. Draba nemorosa L. nedom östra sluttningen af Ultunaåsen är ett senare tiders fynd. Jmfr. MÖRNER, Sv. Bot. Tidskrift 1909 p. (106). Draba incana IL. ymnigast å norra sluttningen af Liljekonvaljeholmen utanför gärdesgården. 463 Thlaspi alpestre L. Upsala flerstädes, Håga ymnigt. Jmfr. SYLVÉN, Sv. Bot. Tidskrift 1908 p. (70). Thlaspi perfoliatum L. Upsala. Lepidium perfoliatum IL. högst egendomlig med sina två sorters stjälk- blad, findelade nedtill, hela och omfattande upptill. Tillfällig, Upsala den 9 juni 1907. Alyssum calycinum IL. och Berteroa incana DC. upptagas såsom Upsala-växter redan af SCHAGER- STRÖM. Cardamine impatiens L. »ad radices rupium Godtsundensium locis op- time occultis atra humo przeditis», sålunda på samma platser som Lathrea Squamaria L., senast sedd 1911. Sisymbrium Irio L., tillfällig, Upsala den 23 juni 1906. Erysimum cheiranthoides L. v. nodosum Fr. vid Malma 1911. Arabis arenosa (L.) Scop. har på senaste åren uppträdt allmänt i Up- sala och vid Gamla Upsala. Brassica jJuncea (L.) Lge, tillfällig, Upsala den 27 juni 1906. Geranium pratense L. växer än i dag liksom på WAHLENBERGS tid vid Husbybäck (= Librobäck). Dess tillvaro därstädes hotas dock i hög grad af de i senaste tid där upplagda fula komposthögarne. Jag fann denna växt äfven strax bortom Grindstugan vid diket till höger om vä- gen juli 1902. Geranium pyrenaicum &L. förvildad i en större trädgårdsanläggning i staden. Corydalis laxa Fr., Krusenberg på fasta landet. Corydalis rutacea Th. Fr. försvann från Gamla Botan. Trädgården på 1870-talet. Finnes mycket sparsamt vid Linnés Hammarby, där den lyck- ligtvis skyddas. Fumaria tenuiflora Fr. rikligt vid Rickomberga den 1 oktober 1905. Trifolium incarnatum L. nära Falebro i samma kornåker, där jag. fann Anagallis arvensis L. den 4 september 1903. Medicago sativa L. Upsala och Ultuna. Medicago falcata L. X sativa L. vackraste former vid Ultuna. +, Hypericum hirsutum L. å Liljekonvaljeholmen. & Carduus nutans L. är nu mycket sällsynt vid Upsala. Jag har funnit den å Polacksbacken invid Hospitalets staket. 464 Cirsium heterophyllum <(L.) All. förekommer ganska rikligt i Lassby Backar invid »Löfgrens villa». Upptages af W. för Jumkil, af M. och S. äfven för Skuttunge. Senecio Jacobeea IL. växer vid Ultuna, nedom Jälbo. Matricaria discoidea IL. började uppträda efter år 1874. Se TH. M. FRIES, Människans inflytande på vårt lands vegetation s. 14. Anthemis Cotula L. har jag sökt förgäfves å Svartbäcksyretar, där HAMPUS VON POST antecknat denna växt efter hvad han sagt mig. Orcehis sambucina &L. såg jag för ett par år sedan tillsaluhållas af en gumma på torget i Upsala. Den var enligt uppgift insamlad »bortom Sko». Coeloglossum viride (L.) Hn har jag flera gånger funnit i Kungsparken i närheten af Asylen. Herminium Monorcheelis (L.) RB. Br. är enligt MYRIN utgången å Präst- ängen i Börje. Jag vet ej, om någon nu lefvande person känner till det ställe i Sun- nersta-skogen, »locus paludosus, optime absconditus et tamen calidus>, där enligt MYRIN. Epipactis palustris (L.), Crantz funnits och möjligen ännu finnes. Listera cordata (L.) RB. Br. har jag sett i Kungsparken nära Knäppingen, W:s lokal. Listera ovata (L.) R. Br. har jag anträffat i närheten af Ultuna en gång. Omnämnes ej af W., men väl af M., ehuru från en annan lokal (bortåt Rickomberga). Goodyera repens (L.) R. Br. finnes nu liksom på W:s tid i Sunnersta- skogen. Cypripedium Calceolus IL. återfanns 1911 af RUTGER SERNANDER vid Qvarnbo, af SCHAGERSTRÖM angifven lokal. I år har den blommat mycket vackert därstädes. Lemna gibba L. har jag ej kunnat återfinna i Upsala. Typha latifolia L., ytterst sällsynt i Upsala-trakten enligt W. på hans tid och Typha angustifolia L. förekomma nu, isynnerhet den förra, tämligen allmänt i vattengroparne i Lassby Backar. Carex pulicaris L., »post EHRHARTUM reperta juxta Lassbybackar (WAH- LENBERG)» enligt MYRIN, har jag observerat därstädes på samma plats, där Scirpus compressus (L.) Pers. växer. Carex vaginata ”Tausch. finner man sparsamt i Lassby Backar, där iakttagen så vidt jag vet första gången af ALBERT DAHLGREN. För Carex pseudocyperus L. kan utom de lokaler, som angifvas af W., äfven nämnas Ultuna, där denna ståtliga starrart uppträder rikligt på flere ställen. 465 Följande i min ägo befintliga Salix-hybrider äro jämte andra dy- lika anträffade i stadens närhet af ALBERT R. DAHLGREN: Salix caprea X cinerea Wwmr. Salix caprea X aurita Wmwmwr. Salix aurita X cinerea Wmwmr. Salix aurita X livida Wwmwr. Salix auita X repens Wmr. Salix livida X repens Brunner. Elodea canadensis Rich. har på 235 år nått en kanske mer än önsk- värdt storartad spridning i Fyrisån, Mälaren och vattengroparne i Lassby Backar. 2” Fraxinus excelsior L. Vv. diversifolia Ait. finnes i en utkant af stadens planteringar i form af ett enstaka medelstort träd. LJ Många andra af mig kända förskjutningar i Upsala-floran hafva ägt rum under den tid, som afses, och säkerligen ändå flere för mig obekanta. Det anförda är att betrakta blott som ett urval ur några små an- teckningar, gjorda under utflykter, som i allmänhet företagits i helt annat syfte än botaniskt, hvilket i någon mån torde kunna för- klara deras påfallande ofullständighet. x Skulle man med stöd af det anförda, jämfördt med andra väl- kända förhållanden, våga försöket att gissa sig till, hvilken natur- lig familj under här hos oss gifna lokalklimatiska och edafiska för- hållanden så att säga har framtiden för sig, vore man kanske mest böjd att föreslå de korsblommigas relativt unga och i full lifskraf- tig utveckling stadda grupp. SÅ Svensk Botanisk Tidskrift 1912. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT, 1912. BD: 6; MES OM VÄXTINSAMLINGENS BETYDELSE FÖR UNGDOMEN VID DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN AF E. ADLERZ De senaste årens erfarenhet har lagt i dagen en ej obetydlig miss- tro från vissa kretsar af allmänheten emot de allmänna läroverken. Denna misstro tar sig ofta uttryck uti anonyma uppsatser i tidnin- garna, hvari ofta klagas öfver orättvisa betyg?) eller öfver obefogad och för sträng disciplin. På andra områden brukar den icke sakkun- nige känna en viss tvekan att uttala sig uti frågor, där han saknar förutsättningar för att med säkerhet träffa det rätta. Så är det ej på undervisningens område. Här tror sig hvem som helst vara sakkunnig och i stånd att när som helst uttala sig mot dem, som helt och hållet ägnat sig åt ungdomens undervisning. Ej alltid upptändes allmänhetens förbittring af att dåliga betyg utdelats eller däraf att disciplinen varit för sträng utan man bestämmer helt hastigt och kritiklöst, att vissa af skolans fordringar eller syssel- sättningar äro utan värde såsom bildningsmedel eller åtminstone tråkiga och för ungdomen besvärliga och därför böra strykas. Hvad som särskildt ådragit sig allmänhetens onåd, är ofta just växtinsam- lingen på skolstadiet. Mången skolyngling med medelmåttig flit finner det besvär- ligt att använda sommaren till växtinsamling. Denna arbetsolust har stundom gifvit hemmen den föreställningen, att nämnda växt- insamling är ett sommarens plågoris för ungdomen. »Hemmen se ') En insändare i en stockholmstidning påstod i våras, att man med säkerhet kunde antaga, att 30 ”/o utaf vid allmänna läroverken afgifna underbetyg vore orättvisa. 467 därföre», såsom en stockholmslärare yttrade, »dessa växtinsamlingar med ovilja». Hvari den djupare orsaken till denna tidens ovilja mot växtinsamlingen ligger, torde vara svårt att med bestämdhet afgöra.!) Från hemmens synpunkt borde det snarare vara godt att veta, att gossarna hade en nyttig sysselsättning, som på samma gång läte dem vara ute i naturen och stärka sina krafter. För att ytterligare bekräfta, att dessa växtinsamlingar ansågos synnerligen tråkiga, berättade samme lärare, att han en gång frå- gade sina pojkar: »Hvilket viljen I helst, samla växter eller se på några experiment jag skall göra?» På denna fråga behöfdes intet svar eller rättare: svaret var gifvet, att de ville hellre se på experi- menten. Svaret var ock föga belysande, enär de båda alternativen beröra olika områden och ha olika uppgifter. Samlandet af växter är en yttring af själfverksamhet, experimentet däremot tjänar att belysa några delar af kursen. Emot nämnda lärares ord skulle jag vilja sätta ett yttrande af en framstående, numera afliden censor, som i maturitetsexamen föreslog lärjungarnas pröfning på allmänna växter och därvid fällde orden: »Först skola vi känna växten, innan vi lära oss någonting om densamma»>. Af intresse är att påminna om hvad som yttras beträffande växt- insamlingen uti metodiska anvisningar till Kungl. Maj:ts nådiga kun- görelse angående undervisningsplan för realskolan af den 9 mars 1906: Det heter där sid: 35: »Lärjungarnas växtinsamling är icke mål utan ett medel att bringa dem 1 beröring med naturen och låta dem vinna säker kännedom om allmännare växter, hvarjämte den, rätt skött, i sin mån kan bidraga till utveckling af deras prak- tiska anlag». — — — »Lärjungarna må erhålla fritt val i fråga om de insamlade arterna, men böra uppmanas att bland dem söka erhålla vanliga träd och buskar och de viktigaste af hos oss odlade växter». — — — »Lärjun- garna böra sålunda efter genomgåendet af femte klassen hafva för- värfvat en på egen insamling grundad kännedom om åtminstone ett hundratal af sin trakts vanligare och viktigare växtformer.» Nu skulle här kunna invändas, att det väl är på samma sätt med lärobok, planscher och experiment, att dessa äro medel för att 1 Uti T. VEsTERGRENS intressanta uppsats: Växtkännedom och biologiundervisning (Pedag. Tidskrift 1912 h. 2) anföres med rätta såsom orsak till det på många håll rå- dande underskattandet af floristiken de senaste årtiondenas reaktion mot det ensidiga sysslandet med artkunskapen, som sedan LIinnÉs tid förhärskat både vid universiteten och de allmänna läroverken. 468 meddela kunskap om naturen. Det heter sid. 34 mom. 2, att använd- ningen af materiell, naturföremål, afbildningar m. m. bör vara huf- vudsak vid de biologiska undervisningstimmarna. Växtinsamlingen däremot säges ej vara någon hufvudsak utan snarare tyckes uti nyssnämnda uttryck ligga en varning mot en alltför långt och en- sidigt drifven växtinsamling. För att ytterligare betona denna sak fastställes såsom minimumantal, som en gosse efter genomgåendet af femte klassen bör känna till, 100 af i hembygden förekommande växter. Detta i och för sig låga artantal minskas ytterligare genom upp- maningen till lärjungarna att bland dem insamla vanliga träd, buskar och de viktigaste af hos oss odlade växter. Uti våra skolland i Örebro ha vi omkr. 20 hushållsväxter, som allmänt förekomma i våra trädgårdar, samt öfver 130 prydnadsväxter, hvaraf, lågt be- räknadt, 25—50 äro allmänt odlade. Beräknas våra vilda träd och buskar till 235 allmänna arter, och sädesslagen med foderväxterna läggas till de 20 hushållsväxterna, framgår häraf, att den gosse, som noggrannt följer sin lärares uppmaning, ej behöfver insamla mer än ett fåtal örtartade växter af hembygdens flora. Ett i sanning ma- gert resultat af en gosses mångåriga sommararbete!, Huru kan det under sådana förhållanden bli ställdt med ynglingens »säkra känne- dom om allmännare växter», som de metodiska anvisningarna ut- lofva? I likhet med författaren af nyssnämnda utdrag af under- visningsplanen anser äfven undertecknad, att odlingsväxterna äro af stor betydelse på skolstadiet, hvarom mera längre fram. Beträffande föreskrifterna för gymnasium fastställes såsom obligatorisk en insam- ling af ytterligare 50 växter, företrädesvis odlingsväxter, för första ringen, då däremot de följande ringarna med rätta anses böra vara fria från allt tvång 1 detta afseende. Möjligheten af en dylik frihet hvilar dock på förutsättningen, att det under de föregående åren insamlade växtmaterialet är fullt tillräckligt som grundval för kom- mande botaniska studier. Att nuvarande föreskrifter i detta afseende ej äro tillfredsställande, är i det föregående visadt. I hvad förhållande står nu artkunskapen till den botaniska veten- skapen i allmänhet? Bekant är, att växtanatomiens och växtfysiologiens uppblomstring åtföljdes af ett nedsättande af artkunskapen. »Växt- kännedomens betydelse», säger T. VESTERGREN!?), »är ju dock så påtaglig, att man knappast borde behöfva erinra därom. Den är grundvalen och den nödvändiga förutsättningen för de öfriga bota- niska disciplinerna, med andra ord materialet. Anatomen be- DAD Sto. SLÅ: CO / 469 höfver den lika väl som organografen och cytologen; — — för att nu icke tala om paleontologi, växtgeografi, systematik, som stå i närmaste samband med artkännedomen. Ytterligare vill jag påminna om dess betydelse för den tillämpade botaniken (farmaci, landt- bruksbotanik etc.) och för det praktiska lifvet i öfrigt.» Samtidigt med detta tillbakasättande af artkunskapen bland en del vetenskapsmän men äfven under senare tider ha inom vissa kretsar rastlösa forskningar bedrifvits på artbeskrifningens område, och särskildt gäller detta botaniken, där DE VRIES” mutationsteori gett ökad fart åt utredandet af arter och former. De mindre lätt urskiljbara formerna eller underarterna ha för botanisten fått större intresse, då det påvisats, att de för descendensteorien äro af den stör- sta betydelse. Till följd häraf ha, som bekant, de s. k. polymorfa släktena underkastats en fullständig omarbetning, och de utredda formerna ha uppnått ett stort antal. Så räknade t. ex. släktet Hieracium uti WAHLENBERGS Flora suecica 11 arter, då nu däremot antalet former eller underarter uppgår till flera tusen blott för Sverige. På liknande sätt är förhållandet med andra släkten, såsom Taraxa- cum, Euphrasia, Alchemilla, Rosa, Rubus m. fl. För den icke sakkunnige har framträdandet af detta stora antal arter bland de polymorfa släktena stundom framkallat gyckel och motvilja mot artkunskapen i allmänhet. Om ock stundom sönder- delningen af arter gått väl långt, gäller dock i allmänhet, att de flesta urskilda formerna äro konstanta. Hvad som nu anförts, visar emellertid, att studiet af olika arter ej är något föråldradt, som skolan har att taga afstånd ifrån. Å andra sidan är själfklart, att en detaljerad kunskap af polymorfa släktens former ej tillhör skolans område. Men ej blott specialarbeten bära vittne om den noggranna forsk- ning, som utförts på artkunskapens område, utan äfven våra dagars fanerogamfloror, som äro afsedda att tjäna som handböcker, ha erhållit en utförlighet och ett omfång, hvarom man förut ej hade någon aning. Man jämföre t. ex. KocHs Synopsis med senare floror öfver tyska områden. Äfven odlingsväxterna ha varit föremål för artbeskrifvande bota- nisters intresse och behandlas med utförlig noggrannhet uti våra dagars floristiska arbeten. För hvarje år ökas såväl trädgårds- mästarnas vetenskapliga sakkunskaper som allmänhetens intresse för planteringar och blomstergrupper af nya och egendomliga arter. Och detta gäller ej blott städerna utan äfven större samhällen och 470 egendomar på landet. Man gläder sig åt att i våra växthus se nya representanter af varmare länders växtfamiljer, och nyheter på detta område beskrifvas utförligt i våra allmänna tidningar. Att odlingsväxterna såsom lätt åtkomliga i växthus och på kultiverade platser länge lämnat material för anatomiska och växtfysiologiska undersökningar, är för alla bekant. Då artkännedomen af dessa slags växter är en förutsältning för studerandet af andra delar af den botaniska vetenskapen, förefaller det ensidigt att underkänna art- kunskapens betydelse i allmänhet. Från artkunskapens förhållande till den botaniska vetenskapen i allmänhet må vi nu vända oss till dess betydelse som bildnings- medel för ungdomen. Denna artkunskapens betydelse kan sägas ligga däruti, att den bringar ungdomen i kontakt med naturen. Sommarens lediga tid kan ej bättre användas af en skolyngling än för studier af den lefvande naturen och iakttagelser i förening med insamlingar af växter och djur. Dessa sommarens samlingar bli sedan kära påminnelser från soliga sommardagar. Så påminner den eller den växten om den eller den utfärden uti en naturskön trakt. Dessa sommarstudier utbilda den egna iakttagelseförmågan, ögats och själens skarpsynthet i förening att på en gång uppfatta det gemensamma och det egendomliga 1 hvarje lefvande varelse. Härigenom drifva dessa naturstudier skolynglingen till själfverk- samhet, som, rätt bedrifven, motverkar allt mekaniskt pluggläsande!). Redan ELnias FrRIES har uti uppsatsen: Äro naturvetenskaperna något bildningsmedel??) påvisat den beskrifvande naturalhistoriens be- tydelse i detta afseende. Häraf må följande meddelas: »Redan det enklaste bestämmande af en växt fordrar dubbel uppmärksamhet: först att fatta det i diagnostiken väsentliga och sedan dennas öfver- ensstämmelse med det gifna föremålet; hela vetenskapens byggnad är dessutom strängt tillämpad logik» — — — »Det är mindre för naturalhistoriens användande 1 medicinen än för utbildande af den egna iakttagelseförmågan, hvarpå denna ädla konsts säkra utöfning beror, som naturalhistorien alltid varit ansedd som en förskola till medicinen, utom den kärlek för naturen hon inplantar. I likhet med allt, som af en inre ädlare naturdrift utvecklas, fordrar utbil- dandet af denna kärlek för naturen väl allvarlig ansträngning, men medför tillika så mycken lefnadsfriskhet, ökad kraft och and- lig helsa, att egentligen endast den tid behöfver därtill användas, 1) Sista punkterna äro omarbetade efter E. FRIES. ”) E: Fries, Bot. Utflykter I, sid. 1; 19, 20. 471 som eljest skulle förspillas på andra nöjen, sinnets nödvändiga hvilostunder. Hvarje lifligare yngling skall alltid, riktigt hänledd i naturalhistorien finna den ädlaste vederkvickelse efter strängare stu- dier». Mången torde här kanske vilja säga: Detta är ju snillrikt uttryckt af Erias FRIES, men gäller väl knappast för vår tid, som har en annan syn på naturen. Härpå kan svaras, att bland myc- ket, som i en vetenskap föråldras, finnes annat, som kvarstår som sanning och som sålunda uppfattas af hvarje generation, som arbetar i vetenskapens tjänst. Äfven vår tids erfarenhet bekräftar sålunda icke blott, att mången framstående naturforskare efter lärarens an- visning under skoltiden insupit sin första kärlek till naturen genom själfstudier öfver växt- och djurformer, utan äfven att mången, som ej kommit i tillfälle till forskningar i vetenskapens tjänst, dock ge- nom sina första naturstudier under skoltiden förskaffat sig en källa till glädje och vederkvickelse, som följt honom hela lifvet igenom. Huru ter sig nu bilden af en skolyngling, som med ifver ägnat sina somrar åt växternas studium och insamlande? Kanske mer än i andra ämnen komma här kunskaperna hastigare till mognad, grundade på ett material, som af skolgossen kan själfständigt be- handlas. Att så är fallet har jag funnit hos många bland de mera intresserade lärjungar, jag haft vid Karolinska läroverket i Örebro. Efter en tentamen 1i historia eller något annat minnesämne händer det nog, som jag vet af egen erfarenhet, att så småningom efter en kortare eller längre tid ett och annat och ganska snart betydande delar af kursen dunsta bort ur minnet. För en växtkännare där- emot återväckas vid hvarje vår nästan av sig själft minnen af gamla iakttagelser och erfarenheter i naturen. Den bland naturens blom- ster bevandrade skolynglingen befinner sig liksom uti ett rike, där han känner sig hemmastadd framför de flesta. Och med ungdomens vanliga själföfverskattning tror han sig äga större kunskaper än han har. Ofta kan han finna växter på nya lokaler, hvilka fynd då uppfylla honom med glädje, på samma gång som han på detta sätt kan göra vetenskapen nytta. Som exempel på sistnämnda omstän- dighet må följande anföras. En yngling vid Örebro läroverk bru- kade medelst velociped företaga längre botaniska utfärder. Med anledning häraf anmodade jag honom att fara till Södra Närke och sedan ge sig öfver till Lilla Röknen och söka en mossa (Hyp- num eugyrium), som möjligen torde finnas där. Af nämnda mossa fick han med ett exemplar till jämförelse. Vid återkomsten om- talade han, att han trodde sig ha funnit nämnda mossa. Trots åtskil- 472 ligt sökande hade han sett den blott på en plats. Hans iakttagelse befanns fullt riktig. Den ifver, hvarmed den unge gossen söker taga reda på floran i sin hembygd, inger honom ofta en varm kärlek till fosterbygden, en kärlek, som 1 ännu högre grad framlyser hos den åldrige gub- ben. Så skrifver LInnéÉ'!) i en af sina själfbiografier: »Stenbrohult är en kyrka, belägen på en af de täckaste orter, som Sverige fram- alstradt; ty hon ligger invid den ansenliga Sjöen Möklen, där han går in med en fjärdedels mils lång vik och lägger sig nedran vid den körkans fötter». Och på ytterligare ett annat ställe förklarar han »Stenbrohult sochn wara liksom en drotning bland systrarna; hon hafwer ock preferancen af rara och sälsama örter, som på andra ställen i landet sällan äl:r aldrig låta se sig: Ja, prästgården här tycks wara liksom af Flora siälv utsirad». Och därtill en annan sak. Uti vår penningelystna tid, då den enskilde för snöd vinning ofta ej drar sig för att förstöra vackra naturföremål, torde det ej sakna betydelse att söka införa ungdomen på ett fält för själfverksamhet, rikt på glädjeämnen, som ej vär- deras efter penningens måttstock utan i stället ha ett ideelt värde: Nu kan frågas: Ha vi råd att bortkasta ett bildningsmedel af så pass högt värde? Och kunna dessa ynglingars själfstudier under sommaren ersättas med läseårets, låt vara intressanta, lektioner på botanikens andra områden? Tydligt är, att de studier, som mana till själfverksamhet ha ett helt annat, ett högre bildningsvärde än den läxläsning, äfven 1 förening med den bästa åskådning, som lektioner medföra. Här skulle möjligen kunna invändas, att själfstudier mycket väl kunna bedrifvas genom artinsamling utan att skolans fordringar i detta afseende höjas. Härpå må svaras, att frivillig växtinsamling knappast torde röna uppmuntran eller kunna komma till stånd under nuvarande förhållanden. Då nämligen skolan genom sina små fordringar på artkunskap i så ringa grad värdesätter kunskaper af detta slag, blir följden, att dylika på frivillighetens väg utförda studier aftaga och slutligen försvinna. Hvarföre nedlägga tid och möda på saker, som skolan och dess lärare ej ge något högre värde och erkännande? Detta tillfälle till kontakt med naturen bör gifvas ungdomen under skolans nedre och mellersta stadium, då gossens intresse ofta är lätt att vinna, då synen är god och rörligheten med- ger ströftåg i skog och mark. Många, kanske de flesta, framstående ') Efter "In, Fries: Linné I, sid. 11, 12. 473 botanister ha under skoltiden undangjort ett arbete, som ofta lämnat material för kommande undersökningar. Må ej de ohågades ovil- lighet att samla naturföremål tjäna till anledning att betaga möjlig- heten till utveckling af sådana naturer, som kunna genom sitt bota- niska vetande bli till nytta. Hvilka åtgärder kunna nu vidtagas för att ge större betydelse åt växtinsamlingarna och artkunskapen vid våra läroverk? Viktigast af allt synes mig vara, att växtinsamlingen under de år den ålägges skolungdomen uti undervisningsplanen får den viktiga och fram- skjutna plats, som den med rätta tillkommer såsom ett till själf- verksamhet förande bildningsmedel. Som förut är visadt, är en dylik : värdesättning från skolans sida nödvändig för att ej såsom nu är fallet (åtminstone vid Örebro läroverk) antalet inlämnade växter i hög grad kommer att minskas. Mest praktiskt vore utan tvifvel, att det fastställda minsta antalet växter, som en gosse i 35:e klassen bör kunna, afsåge dels vilda, dels odlade växter, med särskildt framhållande af att ingen af dessa båda grupper bör försummas. Säkerligen är jag ej den ende lärare uti biologi, som will uttala en liflig önskan om ökning af det antal växter, som böra insamlas och inläras för skolans 5 nedre klasser. En annan viktig sak är det sätt, hvarpå de inlämnade växterna af läraren behandlas vid korrigeringen. Ehuru jag ej tilltror mig att ha funnit den rätta metoden, må det tillåtas mig att lämna några antydningar från min lärareerfarenhet. Först och främst brukar jag (trol. i likhet med de flesta lärare) framhålla växternas betydelse ur skönhetssynpunkt, hvilket gör, att det vackra hos dem ej får förstöras, utan så vidt möjligt är efter pressningen bibehållas. De pressade växterna böra sålunda så mycket som möjligt ge en bild af de lefvande i naturen förekommande. Bladens och, om så ske kan, blommornas färg bör bevaras. Intet mögel får förekomma på några växters delar. Ofta ha de af damm och mögel rykande växtbuntarna ingifvit förakt för växtpressning. Den pressade växten ger därför, har man sagt, en vrångbild af den lefvande. Alla inlämnade växter böra, synes det mig, vara af insamlaren bestämda, åtminstone böra försök ha gjorts till bestämning. Om denna fordran, som kanske synes. mången hård, ej upprätthålles blir följden, att en mängd allmänna och lättbestämda växter in- lämnas utan namn. Såsom motvikt till nyssnämnda fordran af att inlämnade växter böra vara bestämda, må nämnas, att jag vid be- tygsättningen af de inlämnade växterna föga eller intet fäster mig 474 vid felens antal.!) Erfarenheten har nämligen gifvit vid handen, att de ordentligaste gossarna ofta ha rätt många fel, då de vanligen själfva gjort bestämningen. De medelmåttiga och ofta svaga lär- jungarna kunna ha sina växter med få fel eller felfria, då de vanligen skaffat sig hjälp af kunnigare kamrater. Detta mildare bedömande af de inlämnade sommarväxterna synes mig äfven motiveras däraf, att uppvisandet af dessa ej bör vara någon svårare pröfning, som kan verka afskräckande. Tvärtom bör allt göras till uppmuntran på detta område. Hit hör beröm på grund af väl pressade växter eller framhållandet af samlingens förtjänster i öfrigt etc. Till bibe- hållandet af detta ihtresse hos lärjungarna medverkar ock ett snart återlämnande af sommarväxterna. Få ungdomarna vänta från ena terminen till den andra, förlora de ofta minnet af hvad de tagit under sommaren och intresset för huru många fel de hade och hvad läraren yttrar om samlingen etc. Lämpligt vore äfven att söka höja intresset för växtinsamlingar genom resestipendier, som skulle utdelas till de lärjungar, hvilka uppvisat de vackraste sommarväxterna, både bäst prässade och i de fullständigaste exemplaren. Denna tanke, som sedan flera år realiserats af entomologiska föreningen beträffande entomologien vid våra allmänna läroverk, borde äfven komma till utförande på det botaniska området. Den utmärkelse, som vederfares den lycklige erhållaren af ett dylikt stipendium, liksom äfven utsikten att på detta sätt bli satt i tillfälle att besöka aflägset belägna delar af vårt land skulle sporra skolungdomen till en liflig täflan på detta område. Ett annat medel att öka intresset för artkunskapen är att söka väcka ungdomens uppmärksamhet på vikten af riktiga växtlokaler och dessas betydelse för kännedomen af den geografiska utbred- ningen. Här behöfs lärarens ständiga ingripande, då många lär- jungar, lämnade åt sig själfva, ofta meddela oriktiga eller ofullstän- diga växtlokaler. Erhållna eller tillbytta växter få ofta inga eller oriktiga lokaler. Här är det sålunda af vikt att fästa uppmärksam- heten på att uppvisandet af en växt med angifven lokal först ger ifrågavarande växt något värde. Utsikten att bli i tillfälle att söka reda på nya lokaler blir då en sporre vid insamlandet af växter. Nu några ord om odlingsväxterna. Om deras betydelse äfven på skolstadiet äro nästan alla ense. Nog är det något oegentligt, att en student ofta visar sig okunnig om odlingsväxter, som en mängd icke botaniskt bildade personer känna till. Nästan alla människor 7" Detta gäller isynnerhet svårbestämda arter. 475 med allmänbildning känna t. ex. till shödroppen, Crocus, guldregnet, sibiriska ärtträdet etc., men huru ofta händer det ej, att en student står okunnig gent emot dessa växter? Då det har synts mig omöj- ligt att minska det låga antal af 150 af hembygdens växter, som en student skall känna, har jag sökt att tills vidare tillgodose det be- rättigade krafvet på kännedom om odlingsväxterna på följande sätt. Vid läsningen af familjerna ha lärjungarna fått lära sig de svenska namnen och hemlandet för i läroboken upptagna viktigare kultur- växter. Att af realister fordra latinska namn på ofta tropiska odlings- växter synes mig onödigt. Beträffande de inlämnade sommarväx- terna söker jag uppmana lärjungarna att samla odlingsväxter utan att dock försumma de vildt växande. Denna uppmaning har ock blifvit beaktad, i det att årligen inlämnas ett rätt stort antal pryd- nadsväxter. För de öfre ringarna (II—TIV), som ej äro skyldiga att samla väx- ter, har jag på annat sätt satt dessas lärjungar i tillfälle till frivillige studier på detta område. Vid våra skolland i Örebro ha vi som nämnts planterat omkr. 20 köksväxter, öfver 100 örtartade prydnads- växter och omkr. 30 prydnadsträd och buskar. Uti hvar och en af de högre ringarna användas några timmar höst och vår till studium af dessa land med odlingsväxter. Detta tillgår så, att lärjungarna granska där förekommande växter, skrifyva upp det latinska namnet och de större familjerna. Sedan få de vid terminens slut renskrifva dessa anteckningar, hvarvid misstag och förekommande staffel rättas. Någon fordran på att de skola lära sig namnen för tentamen har jag ej framställt. Det har nämligen synts mig lämpligt, att vid sidan af allt kontrolleradt skolarbete, som en skolyngling i våra dar tynges af, ett område lämnas, där frihet gifves honom att utvälja ett och annat för vidare själfstudium. Möjligt är ju, att hans uppmärk- samhet fästs vid en och annan ört eller buske, som han får se uti en park, hvarvid han kanske kommer att närmare taga reda på densamma, om den förut är påvisad och antecknad. Lämpligt synes mig ock omtala, när någon särskild prydnads- växt, som tilldrar sig allmänhetens uppmärksamhet, blommar uti den eller den blomsterboden eller uti en blomstergrupp, som lätt faller allmänheten i ögonen. Kanhända torde en och annan skol- gosse för tillfället lämna sin vanliga sorglöshet och fästa någon upp- märksamhet vid hvad som omger honom på vägen till och från skolan. Ej heller torde de få tillfällen böra försummas, då hvad som meddelas i skolan, kan komma till praktisk användning i lifvet. 476 Hvad som sagts om behandlingen af de insamlade sommarväx- terna och befordrandet af artkunskapen af vilda och odlade växter, kunde sammanfattas däruti, att allt beror på lärarens personlighet och intresse. Denna sak framhålles med rätta af T. VESTERGREN, då han (s. 62) säger: »Hvarje lärare borde för sig klargöra det fak- lum, att växtkännedomen har betydelse för hela botanikundervis- ningen. Andra discipliner af botaniken må vara vetenskapligt vik- tigare, växtkännedomen i förening med morfologien är dock förgår- den till dem alla». — — »Den förnämsta metoden (sid. 63) är nog att själf visa sitt intresse samt förstå att ingjuta detsamma hos sina lärjungar». Till dessa behjärtansvärda ord skulle jag vilja tillägga, att det enligt min åsikt vore önskligt, om läraren i någon mån fortfarande idkade studier inom någon grupp af den beskrifvande botaniken. Ferieresor, som förr anordnats 1 botaniskt syfte till Gottland, Öland, Kinnekulle, Omberg etc., ha nog i hög grad befordrat intresset för kännedomen af andra orters flora. De förkortade sommar- ferierna ha emellertid förminskat utsikten till återupptagandet af dylika resor. Beträffande de vanliga skolexkursionerna, som ofta inskränka sig till några få timmar, sällan till en hel dag, torde det vara svårt att säga något allmängiltigt såväl angående ändamålet som meto- derna för desamma. Här torde vara ett tillfälle för de olika lärar- nas åsikter att göra sig gällande. Den ene vwvill här för lärjungarna påvisa de lefvande växternas afpassning för olika lifsförhållanden, en annan vill lägga hufvudvikten vid att fästa uppmärksamheten på de olika växtsamhällen, som möta under utfärden, då andra återigen vilja framhålla jordmånens och berggrundens inflytande på växtligheten o. s. v. Mig synes lämpligast att för att under exkur- sionens få timmar vinna något resultat inskränka sig till en hufvud- saklig synpunkt, under det att andra synpunkter liksom i förbi- gående kunna komma i betraktande. Hvad som för mig framställer sig som exkursionens viktigaste ändamål, är att lära lärjungarna se, hvad som växer i naturen. Utan hjälp kunna de ofta ej träffa för dem obekanta växter. Läraren må i sådant fall visa dem ett exemplar af en växt med uppmaning att söka mera däraf. Van- ligen dröjer det ej länge, förrän de komma med den och andra. växter och fråga: »Hvad är det här?» Snart är sökandet i gång, och de täfla med hvarandra i sökande. Att intresse ofta ej saknas, framgår däraf, att gossarna fråga hvarandra: »Huru många växter: 477 Har du fått? "Jag har fått 15, 20 etec.>.. Mindre trefligt är dock att lägga in och prässa de erhållna växterna, hvarför här nog stundom behöfs kontroll. Oftast är det nödvändigt att söka bereda läxlof till följande dags morgontimmar. Vid höstexkursionerna är det af vikt se till, att frukter insamlas, som ofta behöfvas under skoltim- marna. Ehuru ett fåtal timmar årligen äro anslagna till exkursioner och dessa senares resultat följaktligen är obetydligt, äro dock nämnda exkursioner af ej ringa vikt för växtinsamlingen 1 det hela. Det faller af sig själft, att nämnda exkursioner i lärarens hand böra bli tillfällen lära de unga botanisterna att ej utrota sällsynta växter. Må de unga veta, att en sällsynt växts förekomst i naturen är viktigare än uti deras herbarier. En sådan sorglig syn jag hade tillfälle att se på Gottland 1887, där botaniserande skolungdomar på en läng sträcka vid landsvägen kastat ut med rötterna upptagna exem- plar af Anacamptis pyramidalis, är nu, hoppas jag, med det insteg naturskyddstanken erhållit omöjlig. SVENSK BOTANISK) INDSKRIET. > LOL270 0BDE6,fEERS: OM GALLBILDNINGAR HOS SALIX CAPREA 1. FÖRORSAKADE AF DORY FOMUS TYENIA TUSIEABE AF J. A. O. SKÅRMAN Våren 1909 iakttog jag under en exkursion i närheten af Sigtuna en större, trädliknande sälgbuske, hvilken jämte normalt utbildade >-hängen företedde en stor mängd egendomliga, starkt ansvällda och synbarligen i hög grad deformerade hängen af en mestadels grönbrun eller rödbrun färg. Åtskilliga som det tycktes likartade bildningar, hvilka sutto här och där spridda på äldre grenar, ännu mörkare till färgen samt hårda, nästan vedartade till sin konsistens, syntes antyda, att fenomenet nog ej var rent tillfälligt utan att det troligen upprepats under en följd af år. Jag insamlade några af dessa för mig fullkomligt främmande bildningar och visade dem sedermera för flera af mina bekanta bland botanisterna, men ingen kände till dem eller visste förklara, hvarifrån de härledde sig. I midten af maj 1910 återsåg jag min sälg, som äfven vid detta tillfälle uppenbarade sig med de besynnerliga hängena i rätt stor mängd — väl 20 ?/o af hela antalet. Jag beslöt nu att något när- mare granska den säregna gallbildningen, ty att en sådan förelåg var uppenbart. Hvad då först cecidiernas i brunt stötande färg angår, så härledde den sig förnämligast från de helt och hållet oför- ändrade hängefjällen, hvilkas mörkbruna spetsar i allmänhet sköto upp mellan och ofvanom ståndarne, så att de voro fritt synliga. Ståndarne voro gröna eller i topparne grönbruna och fullständigt omvandlade med gröna, något bladlika, starkt förkortade strängar 479 och svagt antydda, fullkomligt outvecklade knappar; innanför stån- darne sutto några smärre bildningar af snarlikt utseende, men inga nektarier. Endast å en del cecidier funnos här och hvar sparsamt s-blommor af vanlig beskaffenhet. Ett snitt genom den ansenligt förtjockade hängeaxeln visade en tämligen vid hålighet af varierande form (oftast mindre regelbunden än på fig. 1: 1 och 2), och inuti den- samma befanns en hvit insektlarv hafva sin till synes trygga och rymliga bostad. Att denna larv räknade nära släktskap med en liten vifvel, som anträffades krypande omkring på hängena och af hvilken jag insamlade ett flertal exemplar, syntes mig mycket sanno- likt, men som jag ej är någon kännare af viflar och deras larver, vände jag mig till en fackman för att få närmare upplysning här- om. Professor YNGVE SJÖSTEDT, för hvilken jag uppvisade fyndet, bekräftade emellertid min förmodan, att så var fallet, hvarjämte han benäget konstaterade, att insekten tillhörde Dorytomus teniatus Fabr. af Curculionidernas familj och att larven med all sannolikhet tillhörde samma art. Det torde väl härmed vara fastslaget, att de egendomliga, lätt i ögonen fallande cecidierna framkallats genom angrepp från denna lilla skalbagge. Ungefär halfannan månad senare eller i början af juli 1910, då jag ånyo gästade Sigtuna, gjorde jag ännu en iakttagelse å den ifrågavarande sälgen. Förutom de af vifveln angripna hängena, hvilka i motsats till de icke angripna allmänt kvarsutto å grenarne med samma utseende som på våren — de voro blott långt mindre saftiga och visade en påfallande kraftig förvedning i väfnaden när- mast kring hängeaxelns hålighet — sågs ännu ett slag af gallbild- ningar, betydligt färre än de förut nämnda samt till storleken något mindre — undantagsvis större än dessa. På ytan företedde de en mängd ytterst små bildningar med utseende af ett slags smala, starkt håriga blad; för öfrigt hade de, sedda på något afstånd, en viss likhet med hängececidierna, så att jag i förstone tog äfven dem för deformerade hängen. Hvad som emellertid på ett alldeles sär- skildt sätt utmärkte dessa nya cecidiebildningar var, att de föreföllo så att säga »genomvuxna»>: från deras yta — särskildt i den öfre delen — utgingo flere eller färre, stundom en rik samling af stora, gröna och väl utbildade blad, hvilka i fråga om storlek, form, hå- righet etc. visade i det närmaste fullkomligt samma utseende som de vanliga mellanbladen. En närmare undersökning röjde snart, att dessa gallbildningar ej såsom de förut nämnda härstammade från s-hängen, utan från vegetativa knoppar, dels terminalknoppar, 480 dels längre ned: på fjolårsskotten belägna axillärknoppar. Hos alla befanns skottaxeln nästan fullständigt outvecklad. Om denna gall- bildnings faktiska orsak har det ej lyckats mig komma till full klarhet. Dock synes mig åtskilligt tala för, att äfven denna cecidie vållats af Dorytomus tceniatus Fabr. Vid tvärsnitt syntes hvarken någon central hålighet såsom hos hängececidierna eller några mera tydliga spår af någon insekt; endast en och annan ytligt belägen grop, som i en del fall konstaterades, antydde, att en insektlarv här måhända tidigare hållit till, men af en eller annan orsak för- smått eller ej mäktat fullkomligt internera sig. Äfven om en Dory- tomus-larv förut här funnits, skulle den i början af juli ej längre varit anträffbar, enär den i så fall långt förut — sannolikt en må- nad eller mer — lämnat cecidiet för att förpuppas i jorden. — En Fig. 1. 1 och 2 J-hängececidier i längd- och tvärgenomskärning; larven har lämnat cecidiet genom den å 2 antydda sidogången; 3 deformerad > -blomma från 1912 och 4 en d:o från 1911, 5 deformerad 2 -blomma, alla tre sedda från hängeaxeln (1—2 från Sigtuna, 3—35 från Sundbyberg). granskning af öfriga sälgbuskar 1 grannskapet gaf till resultat, att å tvenne dylika iakttogos några troligen flera år gamla gallbildningar, som förföllo att härstamma från s-hängen, men 1 intet enda ytter- ligare fall kunde »genomvuxna» cecidier upptäckas. Äfven år 1911 företedde denna sälg cecidiebildande s-hängen, hvilka voro af samma utseende som de båda föregående åren. I flera af dem funnos ännu den 6 juni larven af Dorytomus, men de allra flesta voro då tomma. Ett nytt fyndställe för dessa slags bildningar har sedermera till- kommit. Sedan Fil. Dr. NILs SYLVÉN meddelat mig, att han våren 1911 vid Sundbyberg utanför Stockholm iakttagit en sälg med cecidier liknande dem vid Sigtuna, har jag i sällskap med Dr SYLVÉN såväl i fjol som i år besökt ifrågavarande lokal och där insamlat ett ganska rikhaltigt material. Vi hafva därstädes efter hand påträffat 481 ej mindre än omkring ett dussin buskar och mindre träd af sälg med gallbildningar i växlande mängd. De allra flesta af dessa voro s-exemplar, men äfven en del 2-buskar befunnos förete gallbild- ningar och slutligen har också ett flertal till cecidier omvandlade vegetativa knoppar insamlats. I allt väsentligt likna &-hängececidierna från Sundbyberg dem från Sigtuna, men ofta äro de icke obetydligt större (det största mätte ej mindre än 12 cm. i omkrets). Till färgen äro de vanligen rent gröna, beroende på att de ombildade ståndarne oftast äro längre och kraftigare utbildade än å Sigtunaexemplaren, så att hängefjällens mörka spetsar nästan fullständigt döljas af dem (fig. 1: 3 och 4). Vidare synas de i fråga om ståndarnes deformation variera mera än Sigtuna-exemplaren. Vanligtvis äro de båda innanför hängefjället belägna ståndarne fullständigt deformerade utan minsta antydan till pollensäckar i sin spets. Våren 1911 hade dessa ståndare i regel det utseende, som fig. 1: 4 visar, alltså mot spetsarne afsmalnande och utan att förete någon flikighet. I år däremot voro de ofta i spetsarne djupt klufna och nedanför spetsarne tydligt flikade (fig. 1: 3). Direkta öfvergångar från normala ståndare till fullständigt deformerade har jag ingen gång iakttagit å Sigtuna-exemplaren; å Sundbybergslokalen voro däremot i år dylika öfvergångar ganska vanliga. Somliga ståndare voro starkt iörkortade med grön, något bladliknande sträng och i dennes spets en gul knapp af nära nog vanlig form och storlek. Andra ståndare åter företedde nedanför själfva spetsen i hvardera kanten en långsträckt pollensäck, gulgrön till färgen, af abnormt utseende och utan pollen. Liksom hos Sigtuna-exemplaren sakna de två till hvarje blomma hörande ståndarne nektarier, men i stället uppträda innanför stån- darne ett flertal tätt gyttrade, egendomliga bildningar, till formen starkt påminnande om de deformerade ståndarne fastän kortare och mindre än dessa (fig. 1: 3 och 4). Hos Sundbyberg-exemplaren voro de 1911 i likhet med de deformerade ståndarne kraftigare utvecklade samt talrikare (ända till 10—12) än hos dem från Sigtuna. Med hänsyn till deras plats innanför ståndarne syntes det i förstone rim- ligt tolka dem som ett slags ombildade nektarier, men säkerligen ha de ingenting gemensamt med dessa organ; redan deras stora antal låter svårligen förena sig med ett dylikt antagande. Af o-hängececidier erhöllos vid Sundbyberg 1911 blott ett mindre antal. Dessa voro emellertid präktigt utbildade, regelbundna till formen, ansenligt stora och med starkt förtjockade hängeaxlar (fig. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 32 482 2: 1). Vid vårt sista besök å lokalen (d. 8 juni 1912) lyckades vr insamla ett 10-tal af detta slags cecidier; men dessa voro nästan alla betydligt smärre och hängets deformation var i flera fall icke såsom i fjol fullständig. Häraf synes alltså framgå, att begge sla- gen af cecidier under olika år kunna variera rätt mycket i fråga om sin utbildning. Sålunda uppträdde deformationen denna gång i somliga hängen endast uti en viss del, t. ex. den nedre, under det att återstoden var normalt utbildad. Från hängets axel utgå dels hängefjäll, hvilka förhålla sig på samma sätt som i >-hänge- — 3 bo — H ? -hängececidium (från Sundbyberg), 2 s-hängececidium (från Sigtuna), 3 gammalt lafbevuxet cecidium. — Nat. storl. cecidierna d. v. s. äro konstant fullkomligt normalt utbildade, dels abnormt stora pistiller, som uti sina respektive fruktämnen i stället för fröämnen innesluta en mångfald små gröna bladbildningar, ut- gående från fröämnenas plats i fruktämnets bottendel. Vidare utgå från hängeaxeln innanför och mellan pistillerna, analogt med för- hållandet hos -hängececidierna, 1 rätt stor mängd egendomliga bildningar motsvarande dem som ofvan omnämnts sittande innan- för ståndarne; de synas här vara något mindre till storleken samt färre och erinra ibland till sitt utseende mera om en pistill (fig. 1: 5), men skilja sig eljes näppeligen mycket från dem i s-hängececi- dierna. 483 Beträffande den vållande orsaken till dessa vid Sundbyberg funna gallbildningar i hängen och vegetativa knoppar kan jag ej finna annat, än att den är att söka i angrepp af samma lilla skalbagge, som vållat de förutnämnda cecidierna från Sigtuna. Såväl i fjol som i år har jag funnit Dorytomus tceniatus Fabr. kringkrypande å hängena, visserligen ej i någon större mängd, men åtskilliga både äldre och yngre (nyss kläckta) exemplar af vifveln ha insamlats. I de flesta fall hafva såväl 2- som J&-hängececidier företett en cen- tral hålighet, antingen fortfarande bebodd af en lefvande larv, som enligt fackmäns utsago helt säkert tillhör en Dorytomus, eller ock redan öfvergifven — hvarvid larven praktiserat sig ut genom en på sidan gräfd gång. I de fall, då cecidierna innehållit larver af veck- | Fig. 3. Tvenne cecidier, som uppstått i vegetativa knoppar. — Nat. storl. lare, ha dessa aldrig funnits i den centrala håligheten utan i ytligt utgräfda gropar eller fördjupningar och deras uppträdande i och förhållande till cecidiet torde därför ganska säkert få anses vara af sekundär natur. I de till cecidier omvandlade vegetativa knopparne (fig. 3) finnes ingen central hålighet och icke häller har jag här iakttagit någon larv, som kunnat hänföras till Dorytomus-släktet; däremot har jag ofta observerat inuti hängeaxeln smärre bruna fläckar, utgörande partier af döda väfnader, som måhända uppkommit på grund af infektion genom Dorytomus. De vecklarelarver, som ej sällan an- träffats å cecidiets yta, ha helt visst äfven i detta fall alls intet att göra med själfva cecidiets uppkomst. 484 Hvad nu först angår sådana, med all sannolikhet af Dorytomus teeniatus Fabr. vållade gallbildningar i hängena hos sälg, som här föreligga från Sigtuna och Sundbyberg, ser det ut som skulle dy- lika vara ganska ovanliga. I THOMSONS »Skandinaviens Coleoptera» uppgifves, att Dorytomus tceniatus (= Dor. bituberculatus hos THOM- soN) uppträder ej sällsynt å asp öfver hela Skandinavien; någon annan värdväxt för insekten nämnes icke. Säkerligen angriper den dock i vårt land äfven flera arter Salix, ehuru såvidt jag kunnat finna inga uppgifter härom föreligga i den svenska facklitteraturen. I den utländska däremot har jag på flere håll träffat uppgifter om, att Dorytomus tceniatus Fabr. uppträder å Salix-arter. I det » Begleitwort zu Zoocecidia et Cecidozoa imprimis provinciae Rhenance>, som åtföljer A. Y. GREVILLIUS & J. NIESSENS exsiccatsamling af ceci- dier från Rhenprovinsen (Lieferung II, Cöln 1907), meddelas å pag. 46, att larven af D. teniatus Fabr. lefver i 9-hängen af Salix caprea L. och SS. cinerea L. samt troligen äfven S. aurita L. och vållar hän- genas deformation; gallbildningarne uppgifvas vidare vara tämligen vanliga — enligt hvad Dr GREVILLIUS haft vänligheten meddela mig äro de ej sällsynta å de nämnda Salix-arterna i trakten af Kempen am Rhein. HOUvARDS stora verk »Les zoocécidies des Plantes d Europe et du Bassin de la Méditerrannée» (Paris 1908) anger D. tceniatus Fabr. för såväl Salix cinerea L. och S. aurita L. som S. caprea L. I en afhandling om »Die Lariiden und Rhyncophoren und ihre Nahrungspflanzen» af R. KLEINE i Entomologische Blätter (Interna- tionale Monatsschrift fär die Biologie der Käfer Europas, 6 Jahrgang, N:r 7—8, Berlin 1910), på hvilken Professor CHR. ÅURIVILLIUS haft välviljan fästa min uppmärksamhet, nämner författaren om Dor. teeniatus Fabr., att larven lefver i 2- och gZ-hängen af Salix caprea L. äfvensom i hängen af Populus tremula L. och P. nigra L., men någon beskrifning på cecidiebildningen eller någon upplysning om, huru pass vanlig denna företeelse är, lämnas icke. Af dessa och ett par andra uppgifter synes emellertid framgå, att Dor. teeniatus kanske ej så sällan uppträder 1 2-hängen af Salix caprea. Dock saknas nära nog allestädes hvarje som helst antydan om angripna hängen af här ofvan antydda utseende, hvilka väl alltså torde få betraktas som mycket sällsynta eller också blifvit hittills förbisedda. De beskrifningar nämli- gen, som lämnas på de af insekten framkallade bildningarne, passa synbarligen ej alls in hvarken i det ena eller andra fallet på cecidierna från Sigtuna och Sundbyberg. Om de angripna 2-hängena (af Salix caprea och SS. cinerea) heter det hos GREVILLIUS & NIESSEN: »diese 485 werden unregelmässig gebogen, die Spindel wird etwas verdickt und die Frächte kommen zum Teil (oft an der Spitze, aber auch an anderen Stellen des Kätzehens) nicht zur Entwicklung».!') HOoUARD yttrar sig i enahanda riktning sålunda: »Les chatons 2, ou plus rarement les chatons >, sont un peu epaissis et tordus.» Gallbildningar sådana som de här angifna hängececidierna från Sigtuna och Sundbyberg förefalla alltså vara på de flesta håll full- ständigt okända. Dr GREVILLIUS framhåller, att de vid Kempen funna Dorytomus-cecidierna ej hafva någon likhet med dem jag sändt ho- nom från Sverige och tillägger, att några cecidier af detta slag har han icke förut sett. Jag kan i detta samband ej underlåta nämna att, ehuru jag visserligen icke under mina Salix-studier haft upp- märksamheten särskildt riktad på förefintliga zoocecidier, kan jag dock å andra sidan ej påminna mig att vid något enda tillfälle ha sett någon cecidie af detta så lätt i ögonen fallande slag. Och full- komligt fruktlöst har jag under resor i Värmland och Västergötland de tre senaste somrarne spanat efter Dorytomus-cecidier å den i dessa landskap så allmänna sälgen.”) Det enda fall i den utländska botaniska litteraturen, där jag lyc- kats finna någon likhet med här relaterade gallbildningar i s-hän- gen, är i Revue Générale de Botanique för 1904, pag. 91—95, där M. MOoOLLuiaArRpD redogör för »Une Coléoptérocécidie nouvelle sur Salix caprea.> Den af honom funna och som ny beskrifna gall- bildningen synes mig visserligen ej fullt öfverensstämma med de svenska, men erinrar dock så mycket om dessa, att det mycket väl kan tänkas handla om i grund och botten likartade bildningar. MOLLIARD fann 1901 vid Orsay utanför Paris talrika abnormt ut- vecklade s-hängen af Salix caprea L. Missbildningen var fram- kallad af en insektlarv, som han anser »mycket sannolikt> till- höra släktet Dorytomus. De missbildade hängena voro i hög grad hypertrofierade och hade formen af en rundad massa om intill 2,3 cm. i genomskärning. På sin yta företedde de en mängd bladlika bildningar, som utan svårighet igenkändes som de transformerade ståndarne. (Om hängefjällen nämner MOLLIARD ingenting och den bifogade, något otydliga figuren ger ej heller någon bestämd upp- 3 Cecidier af detta utseende funno Dr SyrvÉs och jag vid Sundbyberg d. 8 juni i år; möjligen härstamma de också från Dor. teniatus, men som de voro tomma och inga larver anträffades kan jag ej yttra mig bestämdt härom. ?) Däremot har jag ofta funnit andra cecidier å Salix-arter, t.ex. af Rhabdophaga salicis å S. pentandra och af Rhabdophaga rosaria å S. nigricans. 486 lysning). Hängets uppsvällda axel inneslöt en stor hålighet — den förmodade Dorytomus-larvens bostad. Beträffande ståndarne kunde man å ett och samma hänge iakttaga alla möjliga öfvergångar från sådana af nästan normalt utseende till de nyssnämnda bladlika bildningarne. En noggrann undersökning af dessa senare visade, att de, då transformationen var fullständigast genomförd, bestodo af tvenne vid midten längs efter symmetriplanet förenade bladskif- vor; af pollensäckar sågos i dessa fullständigt transformerade stån- darblad intet spår, hvaremot de funnos antydda i andra ståndare, där transformationen varit mindre omfattande, som 4 rum inne- slutande degenererade, i sin utveckling hejdade celler. De båda följande åren — 1902 och 1903 — sökte MoLrLniARD på samma plats återfinna dessa gallbildningar, men bägge åren utan framgång. Däremot anträffade han förtorkade hängen — såväl 2 -hängen som Jg-hängen — hvilka visserligen icke företedde någon som hälst hypertrofi men icke desto mindre i sitt inre hyste samma larv som g-hängena af 1901. Denna upptäckt föranleder MOLLIARD att uttala den meningen, att insektens angrepp i en del fall har till följd, att hänget ödelägges utan att samtidigt visa någon speciell omvandling, i andra fall åter, att det visserligen dödas, men därvid samtidigt undergår en mer eller mindre fullständig hypertrofi. Huru- vida det ena eller andra alternativet äger rum, anser MOLLIARD bero af tidpunkten för insektens angrepp. Sker detta medan hängets väfnader äro tillräckligt unga, förmå de reagera mot angreppet med den påföljd, att hänget erhåller det ofvan angifna ansvällda och rundade utsendet, i annat fall visa de icke någon reaktion. MOLLIARD erinrar 1 samband härmed om flera kända fall, där larver af Do- rytomus-arter, bland andra D. tceniatus, angripit hängen af Salix caprea L. utan att hängena i följd häraf undergått annan förändring än att de torkat och till sist hårdnat, alltså icke alstrat några egent- liga cecidier. MOLLIARD afslutar sin uppsats med den anmärknin- gen, att det är mycket möjligt, att dessa curculionider endast under vissa förutsättningar afseende tidpunkten för angreppen — kunna framkalla de antydda gallbildningarne i hängena eller med andra ord: man skulle här ha att göra med fakultativa cecidier. En jämförelse mellan de ur s-hängeknopparne framgångna ceci- dierna från Sigtuna samt Sundbyberg och de af MOoOLLIARD beskrifna ger vid handen, att mellan dem en ganska stor likhet råder. I alla tre fallen föranleder den inne i hängeaxeln lefvande larven till samma axels hypertrofi i transversal led (ej i längdriktningen), hvarigenom 487 de allra flesta cecidierna tillsist erhålla en uppsvälld, äggrund — run- dad form. Denna cecidiebildning får sitt definitiva utseende å ytan hufvudsakligen genom de deformerade ståndarne, som dock växla till storlek och form. Minst framträda de å cecidierna från Sigtuna, hos hvilka de å andra sidan tyckas vara mest konstanta i fråga om sin utbildning: ÅA Sundbyberg-exemplaren är variationen hos de nämnda ståndarne stor (särskildt år 1912), utan att dessa dock varit underkastade en så långt gående transformation, som fallet synes ha varit med dem MOLLniaArDp beskrifvit. Måhända äro de svenska och franska cecidiebildningarne framkallade af olika Dory- tomus-arter (MOLLIARD har ju ej kunnat ange sin art), i hvilket fall olikheterna kanske kunna vara lätt förklarliga. Huruvida de franska exemplaren af Salix caprea L. företett ceci- dier äfven i vegetativa knoppar, framgår ej af MOLLIARDS uppsats, men troligen har icke så varit fallet. M. företog sitt besök å växt- platsen i april, och då voro de vegetativa knopparne säkerligen ännu ej utvecklade (hvilket bestyrkes af den bifogade figuren). Beträffande de svenska exemplaren undgick det mig fullkomligt vid mina båda första besök å Sigtuna-lokalen, att en del från föregående år kvar- sittande cecidier icke härstammade från hängen, och det var först när jag fann de »genomvuxna» cecidierna, som min uppmärksam- het fästes på, att äfven vegetativa knoppar blifvit utsatta för ceci- diebildningar. Dessa senare cecidier synas vara lika ovanliga som de förra och ingenstädes har jag lyckats finna någon beskrifning, som passar in på dem. Då jag såsom ofvan nämnts i dem ej på- träffat några andra insekter än vecklarelarver, hvilka icke ha kun- nat ge upphof till cecidiebildningarne ifråga, är det mig ej möjligt att bestämdt förklara, huru de uppkommit. Likväl förefaller det åtminstone naturligast att härvid räkna med Dorytomus-skalbaggen som den sannolika orsaken. Särskildt på den vid Sigtuna obser- verade sälgen måste synbarligen tillgången på Dorytomus teniatus Fabr. hafva varit ganska stor att döma af den trenne år i rad kon- staterade mängden angripna hängen och det icke obetydliga antalet samtidigt funna lefvande viflar. Såsom förut framhållits funnos de »genomvuxna» cecidierna endast å denna sälg. Någon emigration härifrån måtte skalbaggen ej företagit, åtminstone ej i större skala: på ett afstånd af 10 meter växte en ännu större sälg med lummig krona, men ej en enda gallbildning stod att upptäcka å denna. Troligen har insekten varit stationär sedan ganska lång tid; å äldre grenar kvarsutto åtskilliga gamla lafbevuxna cecidier af påtagligen 488 hög ålder (fig. 2: 3). Under antagande att dessa cecidier i vegeta- tiva knoppar vållats af Dorytomus tceniatus Fabr., skulle alltså den närmaste följden af insektens angrepp äfven här ha blifvit en utom- ordentligt stark hypertrofi af den outvecklade skottaxeln. Då en tydlig central hålighet i denna alltid saknas, kan detta möjligen förklaras så, att skottaxelns väfnader erbjudit större motstånd mot Dorytomus-larvens angrepp än den mjukare hängeaxeln och i följd häraf har den tillämnade bostaden ej kunnat utgräfvas, hvadan larvens utveckling förhindrats. I hvarje fall är det uppenbart, att om en Dorytomus-larv ursprungligen verkligen funnits i detta slags cecidier, utvecklingen ej skett normalt och larven aldrig nått samma fullkomning som i hängececidierna. Måhända har det stannat vid, att skalbaggen blott lagt sina ägg i den vegetativa knoppen och att dessa sedan aldrig blifvit utvecklade; de på sid. 483 omnämnda bruna fläckarne kunna kanske på detta sätt förklaras. För den senare tolkningen har salicologen Dr ADOLF TOEPFFER 1 Munchen, till hvilken jag öfversändt exemplar af dessa cecidier, uttalat sig; han anser, att båda slagen cecidiebildningar — i hängen och i vegeta- tiva knoppar — vållats af Dorytomus tceniatus Fabr., men att ut- veckling från ägg till larver ägt rum endast i hängena. Sedan ofvanstående nedskrifvits, har jag sistlidne sommar, fort- farande tack vare Dr SYLvÉNn, fått kännedom om ytterligare 2 loka- ler för samma slags cecidier å Salix caprea L., nämligen i Bergian- ska trädgården utanför Stockholm samt vid Strömstad. På förra stället befunnos några 92-exemplar — ett par träd och en större buske — angripna. Särskildt det mindre exemplaret hyste en stor mängd cecidier i såväl hängen som vegetativa knoppar. Hängececidierna liknade fullständigt dem från Sundbyberg. De voro sålunda helt eller delvis hypertrofierade samt oftast men ej alltid inuti ihåliga; 1 håligheten påträffades märkligt nog ännu så sent som den 17 juni hos flere cecidier larven af en Dorytomus. Ett särskildt intresse erbjödo en del hängececidier, som vwisserligen ned- till voro starkt hypertrofierade, men i sin öfre del ej företedde nå- gon som helst hypertrofi, utan blott en förtorkad, ihålig hängeaxel af normala dimensioner; denna senare del af hänget öfverensstäm- mer alltså med de af Dorytomus teniatus Fabr. framkallade hänge- cecidier, som beskrifvits af GREVILLIUS & NIESSEN (se ofvan) m. fl. — De i vegetativa knoppar uppkomna cecidierna voro i flere fall mycket 489 stora samt visade ofta en utpräglad benägenhet till förgrening, hvar- vid dock skottaxlarne blott högst obetydligt kommit till utveckling. Genom en tillfällighet kom jag att i juli besöka Strömstad några få dagar efter det att Dr SYLvÉNn därstädes iakttagit liknande cecidie- bildningar å ett betydande antal träd och buskar. Vid en den 13 juli företagen exkursion till det strax öster och sydost om staden belägna området anslogo vi mängden af infekterade individ, hvilke mycket växlade i fråga om storlek och ålder men mest utgjordes af halfstora buskar, till minst ett 50-tal. Längre fram i samma månad fann jag liknande cecidiebärande exemplar af sälg här och där utmed landsvägen i södra delen af Skee socken. Å en del af de angripna individen voro cecidierna helt få, å andra uppträdde de däremot ganska rikligt och några äldre exemplar vid Strömstad företedde en utomordentlig mängd, uppgående å hvarje till åtskilliga hundraden. Cecidierna uppträdde i såväl 3- och 2-hängen som i vegetativa knoppar. J<-hängececidierna visade sig öfverensstämma med dem från Sigtuna och kvarsutto allmänt ännu 1 början af augusti; hos alla var axeln mycket starkt förvedad samt ihålig med en fullt tydlig, stundom rymlig central hålighet. Vanligen ägde denna en sidoutgång, men i några undersökta fall (åtm. 6) befanns håligheten sakna sådan och 1i stället härbergerade den, oväntadt nog, en fullt utbildad och lifslefyvande Dorytomus-vifvel, som alltså måste ha genomgått både larv- och puppstadiet inuti hängeaxeln. Medan 9-hängececidierna ej visade något nytt utöfver förut gjorda fynd, erbjödo däremot en del till cecidier omvandlade vegetativa knoppar större omväxling och framför allt vida större dimensioner än såväl vid Sigtuna som i Stockholmstrakten. Till formen voro de än rundade, än kägelformiga eller ännu oftare oregelbundet ut- bildade; stundom voro de förgrenade på samma sätt som i Bergian- ska trädgården. De rundade nådde ej sällan 10—11 cm. i omkrets och de mera kägelformiga hade ibland en längd af intill 5,5 em. Medan somliga nästan fullständigt saknade gröna mellanblad, ut- märkte sig andra för en stor rikedom af väl utbildade sådana. En del cecidier voro »genomvuxna» med en skotltaxel, som nådde en längd af flere cm. och som i så fall kunde bära 8 å 9 mellanblad. Alla dessa ur vegetativa knoppar framgångna cecidier saknade cen- tral hålighet liksom öfverhufvud alla spår af Dorytomus-larver; däremot hyste de ej sällan i sitt inre smärre mörkbruna partier af döda väfnader. Vidare utmärkte de sig ej blott genom axelns utom- ordentligt starka hypertrofi utan därjämte genom en mäktig förved- 490 ning, främst i sin nedre del, som ofta bildade en uppsvälld, rundt- om gående och nedåt utskjutande gördel af vedmassa. Detta ved- parti hade efter hand fogats fast samman med hufyudaxeln (fjolårs- skottet), på grund hvaraf cecidierna vanligen endast med svårighet kunde lösgöras från sina fästen. Till sist må framhållas, att alla dessa under 4 somrar iakttagna fall af gallbildningar, hvilka samtliga visserligen ej bevisligen men sannolikt framkallats genom Dorytomus tceniatus Fabr., gälla ute- slutande sälgen; alla mina bemödanden att på de olika lokalerna i grannskapet af infekterad Salix caprea L. finna på samma sätt angripna individ af S. cinerea L. och S. aurita L. hafva hittills misslyckade. Då cecidier af här angifna slag uppenbarligen mycket litet eller alls icke beaktats i vårt land, men helt visst äro af stort intresse och gifvetvis förtjäna närmare undersökningar — hvarvid entomo- logernas medverkan är högst önskvärd — har jag ej tvekat fästa uppmärksamheten på de gjorda fynden. SVENSK BOTANISK TIDSERIET., 1912: BD 6; H. 9. UBER”VIVIPARIE BENPERNETTYA VON CARL SKOTTSBERG Als ich am 283. Januar 1908 die reifen Frächte von Pernettya pu- mila (L. fil.) Hook. auf den Falkland-Inseln einsammelte, fand ich beim Durchschneiden von einigen, dass sie statt Samen eine Menge Keimpflänzchen enthielten. Unsere Pernettya, eine Ericinee, gehört zu den Charakterpflanzen der Zwergstrauch-Heide im sub- antarktiscehen Sudamerika; sie bläht im November und Dezember und trägt im Herbst reichlich Beeren, die fast kugelrund und rot sind, und etwa 10—12 mm. in Diam. betragen. Sie werden erst Ende Februar oder Anfang März reif. Die hier beschriebenen stamm- ten aus dem vorigen Jahr; ich habe regelmässig beobachtet, dass bei mehreren Pflanzen, besonders Ericineen, die Frächte den gan- zen Winter an der Pflanze bleiben und manchmal auch den folgen- den Sommer, so dass man sie gleichzeitig mit Bläten und Fräöchten findet. Was die Ursache ist, weiss ich nicht; auch werden nicht alle Beeren von den Vögeln verachtet, denn im Winter 1902 fand ich bei der Untersuchung vom Mageninhalt der Chloöphaga-Arten (Gänse) mehrmals Pernettya-Samen. Leider wurden Keimungsver- suche nicht gemacht. In fröheren Zeiten, als die Gänse viel häu- figer waren, fanden vielleicht die Pernettya-Beeren grösseren Ab- gang; jetst sind die Gänse wegen ihres vernichtenden Einflusses auf den Graswuchs, der ja fär die Schafzucht von durchgreifender Bedeutung ist, mit Schussgeld belegt. Das Fruchtfleisch ist weiss, etwas schwammig und hat einen sässen, etwas faden Geschmack. Åusserlich verriet nichts, dass in der geschlossen Frucht schon Keimpflanzen waren, die einen bedeutenden Teil des Fleisches ver- zehrt hatten; die Fruchtwand war vollkommen glatt und gespannt. 492 Das Aussehen der quer durchschnittenen Beere zeigt Abb. 1. Es ist schon eine grosse Höhlung vorhanden, wo ein Gewirr von Keim- pflanzen steckt, die ihre Wurzel in das Fruchtfleisch hinein ge- trieben haben. Diese sind oft verzweigt und sitzen so fest, dass beim Losmachen Stäcke des Fleisches daran hangen bleiben (Abb. 2—4). Bei den allermeisten Keimpflanzen, die sich schon von der Samenschale befreit hatten, waren nur die Kotyledonen entfaltet; SES (ER Bachs Abe ST a Viviparie bei Pernettya pumila. 1. Halbierte Frucht mit Keimpflanzen in situ, X 3. 2—4, verschieden entwickelte Keimpflanzen, X 5. 5, medianer Längsschnitt durch eine in der Frucht wachsende Wurzelspitze, X 360. Hämatoxylin, Lichtgrän. ausnahmsweise wurden solche mit gestrecktem Epikotyl und ein bis zwei Blattpaaren (Abb. 4) gefunden. Sämtliche Blätter waren recht lebhaft grän; man kann aber annehmen, dass in das Innere der Beere wegen der dunklen Wand kein Licht einzudringen ver- mag. Die grösste beobachtete Pflanze war beinahe 15 mm. lang: 493 Bei den meisten von mir gesammelten Fräöchten war noch recht viel vom Fruchtfleisch, wenn auch durch die Tätigkeit der Wurzeln stark gelockert, öbrig. In zwei oder drei Fällen aber, war schon das allermeiste verzehrt und die Wurzeln wuchsen, dichtangeschmiegt, dem äusseren, zähen Teil der Wandung entlang. In keinem einzi- gen Fall sah ich sie diese durchbrechen; wahrscheinlich sind sie dazu nicht im Stande. Ihr weiteres Schicksal ist mir unbekannt geblieben. Die Frächte fallen wohl schliesslich ab, die Keimpflanzen werden durch Verwesung der Fruchtwand frei und können gelegent- lich ihre Wurzeln in den Boden hineintreiben. Werden die Frächte, was wohl auch vorkommt, nachdem schon Keimung eingetreten ist, von Vögeln verzehrt, hatja die endozoische Verbreitung ihre Zweck- mässigkeit verloren. Es steht also fest, dass die Keimpflanzen das Fruchtfleisch absor- bieren. Wie dies aber geschieht, wissen wir nicht. Da ja (vgl. unten) die Viviparie nicht obligat ist, wird man keine besondere, äusserlich wahrnehmbare Organisation der Wurzeln erwarten kön- nen. Abb. 535 zeigt einen medianen Längsschnitt durch eine Wur- zelspitze. Das Material wurde in Formol aufbewahrt und erst nachträglich fixiert. Die Wurzel wächst anscheinend nach HABER- LANDTS (Physiol. Pfl. anat.) Typus II. Die äusserste Spitze wird von einer winzigen Wurzelhaube von grossen, saftreichen Zellen bedeckt, die, wie gewöhnlich, allmählich desorganisiert und abgestossen wer- den, und man möchte nun denken, dass die Calyptra hier eine resorbierende Wirksamkeit ausäbt. Einen Beweis, dass diese in der Spitze lokalisiert ist, kann ich indessen nicht liefern, habe aber dabei an die bekannte »poche digestive» von VAN TIEGHEM, Welche die Durchbrechung der Seitenwurzeln bewirken soll, gedacht. Wur- zelhaare sind nicht vorhanden, sie fehlen indessen auch bei der erwachsenen Pflanze. Als ich die vivipare Pernettya pumila in der Natur beobachtete, wusste ich nicht, dass Viviparie bei einer anderen Art, und zwar in der Kultur, schon bekannt ist. C. BauvERr gibt nämlich in Österr. Bot. Zeitschr. 42 (1892), S. 107 an, dass bei Pernettya mucronata im botanischen Garten zu Wien die Samen in den Frächten kei- men. Es wird nur die Tatsache erwähnt, eine Beschreibung wurde nicht geliefert. In dem bekannten Handbuch VON WETTSTEINS ist diese Angabe wiedergegeben. Auch im hiesigen botanischen Garten kann man dasselbe bei den P. mucronata-Formen (»phillyreaefolia», »angustifolia») wahr- 494 nehmen. Sie blähten im Sommer 1911 und setzten im Herbst zahlreiche Frächte. Diese fielen nicht ab, sondern blieben den gan- zen' Winter an: den Pflanzen: Mitte April "1912 war ansemisen Fröchten Keimung eingetreten. Um zu ermitteln, ob die Samen direkt auf Erde keimen können, wurde am 17. eine Aussaat ge- macht. Am 27. Mai hatten noch keine gekeimt, aber am 6. Juni öbergab mir Gartendirektor ÖRTENDAHL 6 Keimpflanzen. Sie waren von demselben Aussehen wie die hier abgebildeten von P. pumila. Wurzelhaare konnte ich nicht entdecken und ebensowenig besitzen die erwachsenen Topfpflanzen solche. Vielleicht haben die Pernettyen in ihrer Heimat Mykorrhiza. Auch Pernettya mucronata därfte in der Natur vivipar sein. Am 6. Januar 1902 fand ich sie auf einer Insel ö. vom Feuerland in voller Bläte und gleichzeitig mitreifen Frächten vom vorigen Herbst (März 1901). Leider wurde keine Untersuchung gemacht. Die Viviparie bei Pernettya ist wohl als eine anormale Erschei- nung zu bezeichnen, die aber unter gewissen Umständen — wenn die Fräöchte sehr lange an der Pflanze bleiben — regelmässig ein- tritt. Unter dem Namen Viviparie sind ja verschiedene Dinge be- schrieben worden. Fastjeden Herbst kommt es bei anhaltend warmem und regnerischem Wetter vor, dass die Samen mehrerer Arten an der Mutterpflanze Keimen, dies wird aber wohl gewöhnlich nicht in diesen Begriff einbezogen. WVELENOVSsKkY (Morph. d. Pfl. S. 1098) charakterisiert die vivipare Keimung als eine konstante und erbliche Eigenschaft, welche sich in Folge biologischer Umstände entwickelt hat. Solche Viviparie finden wir bekanntlich bei den Mangrove- pflanzen und ferner beschreibt GoEBEL (Pflanzenbiol. Schilder. I S. 128) im Anschluss daran Crinum asiaticum, wo jedoch die Samen an der Mutterpflanze nur so weit entwickelt werden, dass sie nach dem Abfallen direkt auskeimen, was wohl als ein Grenzfall der Viviparie bezeichnet werden kann. FEin ganz interessanter Fall wird von VELENOVSKY (0. c. S. 1099) beschrieben, der im Gewächs- haus die Beobachtung machte, dass die Beeren von der Phytolac- cacee Rivina laevis L. regelmässig so lange an der Pflanze bleiben bis an der einen Seite die Wurzel, an der anderen das Hypokotyl mit den Keimblättern heraustritt. Etwas ähnliches wurde im hiesi- gen Garten auf Hedera »arborea»> beobachtet, nach freundl. Mittei- lung von Dr. T. LAGERBERG. In allen diesen Fällen durchbricht also die Keimpflanze die Fruchtwand. Noch mehr ausgeprägt vivipar wärden wobhl solche 495 Pflanzen sein, ber denen die Keimpflanzen erst durch das Öffnen oder die Verwesung der Wand frei werden. Es sind nur ein paar Beispiele bekannt. Bei GAERTNER, De fruct. et sem. plant. (1788), S. 42 wird för Bulbine asiatica (nach GOoEBEL I. ce. nicht = Crinum, was sonst angenommen wurde) angefährt, dass die Samen in der geschlossenen Frucht keimen (Taf. XIII). Die Wand ist hier sehr dänn und dient nicht zur Ernährung der jungen Keimpflanzen. Ferner zitiert auch GOoEBEL (0. c.) GRIFFITHS Beobachtungen ber Cryptocoryne und die von CröGErR öber Montrichardia (Araceen); es geht aber aus den Darstellungen dieser Autoren nicht hervor, ob die Keimung wie bei Pernettya verläuft. Wärde man die Viviparie auf solche Fälle beschränken, wo sie wie bei den Rhizophoraceen etc. eine konstante Erscheinung ist, dann wöärde man ja unserer Pernettya diese Eigenschaft absprechen können. Und andererseits ist diese Gattung noch stärker vivipar als die Mangrovepflanzen selbst, denn die Keimpflanzen sind ja sehr weit entwickelt, wenn sie »geboren» werden. Somit darf man wohl Pflanzen wie Pernettya fakultativ vivipar nennen. Wenn auch die hier beschriebene Form von Viviparie gar keine so auffällige biologische Erscheinung ist wie die berähmten Keimungs- verhältnisse bei den Rhizophoreen ist sie mir doch interessant genug vorgekommen um diese kleine Mitteilung rechtfertigen zu können. Bot. Institut, Upsala, Aug. 1912. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. Bb. 6, Hu. 3. SKOGSTRÄDENS HÖJDGRÄNSER I TRAKTEN AF STORA SJÖEFEATERT AF ASTRID CLEVE-EULER För någon tid sedan har A. GAVELIN sammanställt sina egna och andra forskares rön angående trädgränsernas förskjutningar i våra fjälltrakter (4) (se därstädes äfven tidigare litteratur). Enligt hans kritiska granskning synes det vara till full evidens bevisadt, att skogsträdens, särskildt tallens höjdgräns i norra Sverige under nå- gon del af det postglaciala skedet legat afsevärdt högre än i nuti- den. SERNANDER hade uppskattat den rationella tallskogsgränsens nedmarsch till ungefär 150 m. i vertikal riktning, men GAVELIN anser sig böra höja denna siffra till i genomsnitt omkring 200 m. (sid. 150). Något senare har Tu. E. Fries i nordligaste Lappland gjort fynd, som tyda på en depression af c:a 150 m. (3). Enligt GAVELINS uppskattning skulle tallen under sin maximala uppryck- ning på fjällsidorna i allmänhet hafva nått väl så högt som till den nuvarande björkgränsen (sid. 148). Rimligtvis kan man med SERNANDER och GAVELIN antaga, att detta inträffat i subboreal tid. Den ifrågavarande, näppeligen af någon betviflade gränsförskjut- ningen är en allmän, af klimatiska faktorer betingad företeelse och får ej förväxlas med sådana mindre förändringar af gränslinjerna, som försiggå i våra dagar. Beträffande de senare äro åsikterna föga stadgade och detaljkännedomen ringa, om man undantager det af A. GAVELIN utförligt studerade Kamajokksområdet nära Kvikkjokk (5). De flesta, som på ort och ställe kunnat iakttaga våra gränssko- gar i fjällen, ha därvid fått den bestämda uppfattningen att skogs- träden, särskildt tallen, därstädes för närvarande befinna sig i ned- gång. Härpå synes nämligen tyda att tallen i närheten af sin 497 höjdgräns gärna uppträder i mer eller mindre spridda dungar eller såsom isolerade träd, insprängda i björkskogen på torra och varma lokaler, hvaraf lätt fås intrycket att man står framför sprängda reliktförekomster efter en tidigare större och mer sammanhängande utbredning. Äfven bidrager den i gränszonen allmänna förekom- sten af torrakar, stundom tillsammans med några ännu lefvande individ, stundom utan dylika i sällskap, till intrycket af en i till- bakagång stadd art. Så hafva dessa i skandinaviska fjälltrakter vanliga företeelser blifvit tolkade t. ex. af A. G. KELLGREN (6) och senast af GAVELIN 1 nyss anförda specialstudie. Angående vårt nuvarande klimat hyser emellertid R. SERNANDER den meningen, att det ånyo blifvit »något varmare än under själfva klimatändringen» (den postglaciala klimatförsämringen).! På ett ställe säger han rent ut, att »nutidens klimat måste anses som både varmare och torrare än hvad den subatlantiska perioden var under sin första tid» (7, sid. 81). Att konstatera om och i hvad riktning skogsgränserna i våra dagar äro underkastade förskjutningar till följd af klimatiska orsa- ker, anser dock SERNANDER knappast vara möjligt. Äfven om man bortser från förändringar till följd af skogseldar och människans ingripande, så återstå tillfälliga och lokala inflytanden, som äro svåra att eliminera och kunna spela en stor roll. Och för öfrigt, om utvecklingen för närvarande pågår i riktning mot ett samtidigt både varmare och torrare klimat som SERNANDER tror, så kunna dessa båda förändringar med hänsyn till sitt inflytande på tallgränsens förlopp möjligen motverka hvarandra, emedan tallen, som vid sin höjdgräns i likhet med många andra låglandsväxter uppsöker just de allra varmaste och torraste platserna, på dylika utpostlokaler säkerligen är ganska känslig mot ytterligare uttork- ning och icke torde vara 1 stånd att uthärda en märkbar minsk- ning i fuktighet och nederbörd. För en viss stegring af tempera- turen och minskning af fuktigheten resp. ökning af vindstyrkan skulle dessa båda faktorer kunna tänkas uppväga hvarandras in- flytande på skogsgränsen i fjällen. Ökas torkan därutöfver, borde en allmännare uttorkning af skogsgränsens mest exponerade träd, sådan man som nämnts ofta är i tillfälle att hos oss iakttaga, kunna inträda trots en samtidig »klimatförbättring» (värmestegring).”?) ') Enligt enskildt meddelande till förf. ”) Thågkommas bör ock, att helt lokala temperaturnedsättningar (»klimatför- sämring») kunna bli följden af fjällvindarnas tilltagande i styrka. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 33 498 Torrakarnas allmänna förekomst i fjällen synes mig därför icke med nödvändighet tala emot SERNANDERS antagande, som beträf- fande fuktighetens aftagande vinner stöd i en mängd af A. BLyYTT sammanställda iakttagelser öfver växtlighetens nuvarande utveck- ling i xerofil riktning (1). Om således eventuellt nu pågående skogsgränsförskjutningar icke kunna användas som bevismaterial för en klimatförbättring eller klimatförsämring, så länge de olika faktorerna i klimatet ej hvar för sig äro kända och kunna kvantitativt beräknas, så torde dock ett utvidgadt fastställande af själfva faktum erbjuda ett visst in- tresse. Mycken osäkerhet råder ännu på denna punkt; jag skall därför som ett bidrag till frågans belysning meddela några iaktta- gelser från skogen på fjällsidorna omkring Stora Sjöfallet. Till följd af mellankommande hinder blef det mig icke möjligt att, så- som ämnadt var, undersöka hela den intressanta kedjan af tall- skogsutposter utefter Stora Lulevattnet och Lule älfs källsjöar och icke häller att uppsöka tallfossil i regio subalpina. Hvad jag har att anföra, berör sålunda endast den nuvarande skogen och dess förändringar i recent tid. Det första intrycket man får vid åsynen af de spridda talldung- arna utefter Langasjaures öfre del samt de ofvan Stora Sjöfallet belägna sjöarna Kårtjejaure, Suorvajaure, Vuoksajaure och Alemus- jaure är som sagdt, att vi här ha framför oss en mindre rest af en fordom mer vidsträckt och sammanhängande tallskog. Endast på lokaler med soligt läge i lä för fjällvindarna ses de — ofvanför fallet mestadels små — tallbestånden ofta på ett afstånd af flera kilometer från hvarandra. Ett mer ingående studium af dessa till synes relikta tallgrupper lämnade dock oväntadt nog ingen allmän bekräftelse på riktigheten af en dylik tolkning. Tvärtom förhöll sig tallen här uppe vid sin höjdgräns på ett ganska växlande sätt, allt efter fjällsidornas olika exposition för sol och vindar. För att kunna anställa någorlunda exakta höjdmätningar har jag begagnat mig af ett par från Meteorologiska Centralanstalten till låns erhållna kokningstermometrar. På den ena, n:o 268, af- lästes vattnets kokpunkt på !/20 grad när, hvarur sedan lufttrycket kunde beräknas, och på den andra, n:o 598, kunde vattnets ång- tryck vid kokpunkten direkt afläsas. Båda termometrarna kontrol- lerades före afresan samt strax efter hemkomsten till Stockholm och visade sig därvid gifva i det närmaste riktiga värden; för af- vikelserna har införts korrektioner af resp. + 0,37 och + 0,07 mm. 499 Den för bestämningarna erforderliga kokningsapparaten har välvil- ligt ställts till mitt förfogande af d:r SVEN HEDIN, som äfven lånat mig ett par af de aneroider, han användt på sina resor i Central- asien. Till d:r SVEn HEDIN, äfvensom till dir MARTIN JANSSON och d:r NiLs EKHOLM, hvilka beredvilligt bistått mig vid beräkningen af observationerna, ber jag att få uttala mitt bästa tack. Vid noggrannare höjdmätningar aflästes aneroiderna samtidigt med kokningstermometrarna. Genom kokningsförsöken vanns dels en god kontroll öfver aneroidernas känslighet och pålitlighet ifråga om angifvande af höjddifferenser, dels kännedom om det abso- luta lufttrycket, beträffande hvilket de använda aneroiderna voro ganska missvisande, eburu de fungerade utmärkt vid differensmät- ningar. Resultaten af tre olika, samtidiga observationer, ena gången vid Sjöfallshyddan, andra gången strax under den lodräta randen i Ebbatjåkkos sida äro nedan sammanställda. | Differens mel- | | | j | lan aneroi- 'Termometern 'Termometern | Aneroid dens och ter- n:o 268 n:o 598 | n:o 2207 |mometrarnas | | utslag (me- | | deltal) | | NIGER YA dan so SLS mm St mm. Ko mmm. | C9jer nam. NIT dEG an Gem SoS SE 70352 an 108;4 or ka Cl Af detta exempel framgår att aneroiden fullt nöjaktigt angaf skill- naden mellan de båda platsernas lufttryck, men att dess utslag ge- nomgående var något öfver 9 enheter för högt, hvilket äfven vid andra tillfällen befanns vara fallet. I flertalet fall har jag verkställt både aneroid- och kokpunkts- afläsningar, åtminstone vid de högsta och lägsta stationerna, och däremellan användt aneroiderna för interpolationer. För en exakt beräkning af höjddifferensen h (i nedanstående formel) behöfver man känna de absoluta lufttrycken B och b samt medellufttemperatu- ren t,, som härleddes ur observationer å de båda ändstationerna medels särskild lufttermometer. hb = (1 + 05004 t,,) 16000 SA 000 De ur formeln beräknade värdena kontrollerades med hjälp af Tabell VIII i AuG. KriscH: Barometrische Höhenmessungen und Reduzierungen zum praktischen Gebrauch von Jelineks Tafeln (Wien & Leipzig; A. Hartleben 1907). Skillnaden mellan de på båda dessa vägar erhållna värdena har icke öfverstigit 3 m.; och då observationernas egen noggrannhet icke torde vara större än som motsvarar detta belopp, har jag afrundat de beräknade vär- dena till närmast liggande jämnt femtal meter. Mätningarna omfatta trenne omkring Stora Sjöfallet belägna fjäll- sidor, nämligen Allep Kirkaos östra och sydöstra sluttning, Nieras” jämte Ebbatjåkkos sydsluttningar samt Juobmotjåkkos nordvästra — västra sluttning. I den stora sänkan nedanför och söder om sandstenshällarna, öfver hvilka fallet framgår, har som bekant en ganska stor och vacker tallskog funnit fäste. Grofva timmer hafva tagits därur för uppförande af Stora Sjöfallets turisthydda. Någon kilometer S. om fallet upphör nämnda skog och aflöses af ren björkskog på och under Kirkaobranterna. Tallen återkommer sedan icke på Langas” västra strand förrän öfver en mil längre ned, S. om Saltoluokta och Pietnesluokta i spridda, mindre bestånd. På östra stranden af öfre Langas är tallskogen mer utbredd. De starkt omvandlade ändmoräner, som i form af väldiga, tvärsträckta blockholmar och vallar äro belägna nedanför fallet i sjön och äfven bilda stranden af det midt emot liggande landet, bära visser- ligen endast björk. Åt öster fortsättas de emellertid af ett jämfö- relsevis lågt, kuperadt åslandskap, genomskuret af Vietasjokks dal- gång, och här äro vida sträckor på ömse sidor om älfven klädda med till stor del ren tallskog. Högst uppkilad finner man tallsko- gen på torra åsryggar med solöppet läge, under det att omvändt björkskogen skär ned i tallbältet utefter fuktiga sänkor och raviner. Någon bestämd höjdsiffra för gränsen mellan tall- och björkskogen är därför mycket svår att fastställa, enär gränslinjen får ett af topografien betingadt, unduleradt förlopp. Som skogbildande be- fanns tallen på lägre åsar S. om Nieras nå en ungefärlig höjd af 480 m. ö. h., och på Juobmos västra sida låg motsvarande nivå omkring 40 m. högre, eller vid c:a 520 m. ö. h. (Några kilometer längre söderut på samma sluttning mot sjön kan sistnämnda siffra måhända uppdrifvas ytterligare med några 10-tal meter). På den motsatta (västra) stranden af Langasjaures nordända stry- ker tallskogsgränsen fram på en betydligt lägre nivå, endast något 5301 10-tal meter ofvan fallhufvudet, hvars höjd är 415 m. ö. h. Den högsta observerade lokalen för lefvande tall i ett fåtal lågvuxna exemplar var här en 450 m. hög platå mellan Allep Kirkao och stranden. På grund af sitt läge rätt nedanför Kårtjejaure är ifrå- gavarande platå stormpass för de från nordväst kommande fjäll- vindarna, och ofvanstående orienterande siffror kunna därför tjäna till att belysa vindexpositionens stora inflytande på skogsgränser- nas förlopp. Allep Kirkao. Går man från turisthyddan västerut, når man efter alt ha passerat sandstenströsklarna den branta sluttningen af en ganska mäktig, i sjöbäckenas riktning löpande morän, som är be- klädd med björkskog. Moränryggen bildar nyss omnämnda, storm- sopade platå och framvisar på sin norra del bland björkarna tal- rika förmultnade rester af delvis grofva tallar, men blott en enda lefvande, c:a 4 m. hög tall med förtorkad topp och vid marken vidt utbredda basalgrenar. Inga lefvande eller döda, unga individ iakttogos här bland stubbarna. Ett stycke längre ned mot söder på samma ås syntes dock ett fåtal friska, yngre tallar. Vä- ster om åsen och ungefär tio m. under dess rygg ligger en liten myr med ett par stående tallik och en väldig, nästan alldeles för- multnad tallstubbe, men inga lefvande exemplar af trädet. Det är således otvetydigt, att tallen för icke länge sedan lefvat och nått betydliga dimensioner i stormpasset nedom Allep Kirkao, men att den numera i det närmaste är utgången. Anmärkas må, att förändringen näppeligen kan bero på afverkning, enär lokalen är rätt svårtillgänglig bortom den sönderklyftade terrängen och inga flyttningsvägar draga fram på denna sida. Tallskogsgränsen torde därför på lokalen i fråga få antagas för närvarande vara stadd i naturlig nedgång. Den rationella gränsen ligger helt nära den em- piriska, den går nämligen till fallhufvudets höjd (413 m. ö. h.). Nieras. Under Nieras-massivets södra sluttning stiger tallskogen till krönet af en omkring 490 m. hög ås och föryngrar sig ännu vid denna höjd, där rika fröträd anträffades. Åsens topp-platå bär dock ingen tall-; endast björkskog, så att den empiriska och den rationella tallskogsgränsen här sammanfalla. Äfven unga träd så- gos vid höjdgränsen; dock voro helt små individ sällsynta. Uppen- barligen är det öfvergången från det varmare och mer skyddade läget i branten till den för vindarna något mer exponerade platån, 5202 som vållar tallskogens utbredning på denna plats ett tvärt af- bräck. I sammanhängande bestånd synes tallen på Nieras-sluttningen i allmänhet icke öfverskrida nyssnämnda gräns af omkring 490 m., undantagandes på en mot S. framspringande blockkulle Ö. om det myr- och blockfyllda lågland, som ligger mellan fjällets fot och sjön. Gränsen löper här upp med möjligen ett par 10-tal meter. Den exakta höjden kan jag ej angifva, enär lokalen icke be- söktes. Längre västerut sjunker tallskogens gräns under Ebbatjåkko kon- tinuerligt i den mån man närmar sig Kårtjejaure. Den splittras upp till mindre grupper i skyddade lägen och upphör alldeles vid stranden af sjön. Här härskar oblandad björkskog. Under Ebba- tjäkko antecknades en liten grupp af flera stora torrakar på rot jämte en lefvande tall på 4535 m. höjd. Enstaka utposter af trädet lefva dock ännu åtminstone 50 m. högre upp i sluttningen på sär- skildt gynnsamma växtplatser. Den högst belägna lefvande tallen här i västra delen af Nieras-massivet anträffades i sällskap med ett annat, torrt individ i en mot söder vettande ravin med synnerligen väl skyddadt och drifvande säckläge på 505 m. höjd ö. h. Juobmotjäkko. På lägre åsar med västlig och nordvästlig exposi- tion stiger vacker och växtlig tallskog upp på Juobmotjåkko, tills den utblandas med björk, som slutligen får öfvertaget äfven på ås- ryggarna. I bäckdalar och raviner kryper björkskogen ned mot Langas. Öfvergångsnivån kan på åsarna sättas till ungefär 510— 3220 m., intill hvilken höjd tallen föryngrar sig bra. Här upp- hörde trädet att vara beståndbildande på en mot NV stupande sand- stensås, men spridda kraftiga ungträd förekomma nästan ända upp till toppen af åsen. Den öfversta tallens nivå uppmättes till 563 m. öÖ. h., det var ett svagare exemplar med några friska grenar vid toppen samt vid marken. För öfrigt voro alla dessa träd mer eller mindre unga och i full växtkraft. Inga äldre aftynade eller döda träd syntes i närheten. 4 De öfversta tallarna på Juobmotjåkko äro dock härmed ingalunda nådda. När krönet af ofvan omtalade sandstensås passerats och man Ööfvertvärat björkförande raviner och sluttningar, där tallen alldeles saknas, kommer man upp på fjällets skiffersluttningar där en utmärkt vacker Dryas-flora slagit sig ned (2)!). I detta bälte ') De i det citerade arbetet angifna, approximativa höjdmåtten böra utbytas mot de exakta siffror, som meddelas i föreliggande uppsats. 5203 fann jag bland alla Dryas-formationens alpina element och enstaka björkar en fotslång, utefter marken krypande, frisk tall på 660 m. h.ö. h. Ännu högre upp, i branten af en liten granittäckt bergkulle, som reser sig öfver skiffrarna och omnämnts i min nyss citerade uppsats, iakttogs en liten, knappast alnshög, död tall 685 m. h. ö. h. Antagligen äro dessa båda, vid en hastig exkursion funna små tallar icke de enda, som förmått gro och nå en viss ut- veckling häruppe vid och ofvan björkskogsgränsen. Innan jag fogar några anmärkningar till ofvan meddelade iakt- tagelser, sammanställas för öfversiktlighetens skull de gjorda höjd- bestämningarna 1 en tabell. I densamma ingå äfven en del mät- ningar af björkens höjdgränser såväl i bestånd som i spridda en- staka individ på de undersökta fjällen. För den egentliga björk- skogen blifva gränserna såsom redan framhållits ytterst vaga. Först må dock sägas några ord om granens uppträdande vid Stora Sjöfallet. Vid första anblicken ser man alls ingen gran i trakten omkring Stora Sjöfallet, och på västra sidan om vattendragen torde trädet i verkligheten helt saknas. Äfven har jag i litteraturen sett en upp- gift, ehuru jag ej längre erinrar mig hvar, att granen skulle upp- höra ett par mil nedanför fallet. Så är dock icke förhållandet, ty i dalen mellan Nieras- och Juobmo-massiven finnes på sina ställen rätt godt om delvis gammal och vacker gran, ehuru trädet ingen- städes dominerar i landskapet på samma sätt som tallen. Att gra- nen här på ringa afstånd lätt undandrager sig uppmärksamheten, torde bero dels på beståndens ringa utsträckning och dels på att trädet gärna uppsöker lugna och undangömda växtplatser. I det skyddade myrlandet nedanför Nieras får granen öfverhanden öfver tallen, och härifrån stiger trädet i strödda exemplar upp för den förut omnämnda tallåsen. Det öfversta unga granindividet växte några få meter nedom tallgränsen, och kanske ett 50-tal meter längre ned upphör granen att vara beståndbildande. På nedre delen af Juobmotjåkkos västra sluttning förekommer likaledes gran, men egendomligt nog börjar trädet här icke att visa sig i låglandet närmast sjön, utan först på en mer än 100 m. högre belägen nivå ej långt från barrskogsgränsen. Vid 485 m. höjd ö. h. fann jag de första granarna på en ås, som för öfrigt bar tall och björk. De voro stora och växtliga. Om än granen för närvarande icke stiger högre än tallen i dessa nejder, så är det dock tydligt, att den i berörda hänseende godt kan taga upp täflan med sist- 504 nämnda träd och äfven torde hafva några utsikter att ställvis nå högre än detta. Det synes nämligen icke uteslutet att granen här lika litet som i en stor del af fjälltrakterna i öfrigt ännu nått sin klimatet motsvarande maximala utbredning. Tabell öfver skogsträdens höjdgränser omkring Stora Sjöfallet |Allep Kirkaos NE NER Juobmotjåk- | 8. O. slutt- EN Å RE kos NV. och | ning |S. 8 uttningar 5. sluttningar V. sluttning | Björk: - 'Öfversta träden i branter] (soligt och skyddadt ETS SISTER SINE Soros 700 m: — |C:a 760 mm... eZ O RT CARBON: Ungefärlig skogsgräns i TAVIDET EEE 640 > Til 740 >» » skogsgräns på sluttningar ... | 660 » skogsgräns påj| = | plåtaer sie 620 > | Tall: I Öfversta döda individ .. 685 >» lefvande individ! 450 >» 455—505 m. ARN m.i Dryas-zonen 'Tallskogsgräns på Sslutt- ningar 425 oo» S20-mMm- » platåer 485 >» » ufbationell: FAaeEe 4855 NGARORA | | Gran: | ÖSTE FOrANSK obs. SLA de 480/7 I ao | | Undre STANS EEE RAN [380 485 » | Beträffande nivåskillnaderna mellan trädens höjdgränser på ett och samma fjäll finner man, när fråga är om större sam- manhängande bestånd, att björkskogsgränsen löper endast c:a 140 m. högre än tallskogsgränsen på Juobmotjåkko, där båda dessa skogsträd förekomma på öppna, torra sluttningar, men att skillna- den stiger upp till 215 m. (Allep Kirkao), resp. 255 m. (Ebbatjåkko), och 260 m. (Nieras) på de fjällsidor, där jag räknat med björksko- gens utlöpare uppför raviner med skyddadt läge. 52035 Söker man åter höjdskillnaderna mellan de öfversta observe- rade lefvande tallarna och björkarna (isolerade utposter), så få vi för Juobmotjåkko, Allep Kirkao, Ebbatjåkko och Nieras siff- forna. 100, 250; 255 och 270! m; respektive. Redan beträffande de egentliga skogsgränserna visar det sig så- lunda att dessa på Juobmotjåkko närma sig hvarandra mer än på de öfriga fjällen, ehuru förhållandet här helt eller delvis beror därpå att höjdsiffran för björk på det förstnämnda fjället tillhör gränskurvans lägre delar, men på de öfriga hämtats från kurvans toppunkter, ravinerna. Ifråga om utposterna faller den stora skillnaden mellan förhål- landena på Juobmotjåkko och på de andra fjällen starkt i ögonen. Under det att en höjddifferens af drygt 250 m. mellan de öfversta tallarna och de öfversta björkarna synes vara regel — hvarvid de ena såväl som de andra äro att finna på särskildt varma och skyd- dade lokaler — så är motsvarande siffra på Juobmo nedbragt till endast 100 m. Härvid är att märka, att utpostlokalerna för björk öfverallt äro likartade, nämligen lodräta stupväggar i fjällsidorna, men att de öfversta tallarna på Juobmotjåkko snarast synas vara något sämre ställda med hänsyn till växplatsen än på öfriga un- dersökta sluttningar. De träffades nämligen icke i säcklägen med södersol, utan på öppen brant med NV—V exposition. Denna märkliga uppryckning af tallen på Juobmotjåkkos mot Stora Sjöfallet vettande sluttning kan sålunda icke bero på lokala, exceptionellt gynnsamma terrängförhållanden, utan måste vara resul- tatet af andra inflytanden. Det kan då icke vara något tvifvel om att den förhärskande vindriktningen är det moment, som ej blott i detta fall utan i allmänhet uppe i fjällskogarna är af mest afgörande betydelse. Gifvetvis är det nästan uteslutande de från NV. kommande fjällvindarna, skogsträden här ha att taga upp kampen emot. Vi ha då att granska fjällvindarnas stråkvägar inom området och efterse om fluktuationerna i gränslinjernas förlopp kunna naturligt återföras till dessa vindars verkningar. När de kalla och uttorkande NV-stormarna pressas fram öfver de ofvan fallet belägna sjöarna och ned genom det strax V. om fallet belägna landpasset, sopa de, som tidigare omnämnts, med oförminskad styrka öfver en grusås, där tallen varit ganska spridd och ännu håller sig kvar, ehuru den i senare tid blifvit mycket illa åtgången. Här går traktens lägsta tallgräns, ej öfver 450 m. Ebbatjåkkos västra del flankerar nedre delen af Kårtjejaure och 506 mottager här sin del af fjällvinden. När denna sedan sveper längs fjället österut ned under Nieras, förlorar den sin kraft. I öfverens- stämmelse härmed stiga de biologiska gränslinjerna på detta mas- siv från V. till Ö. På Ebbatjåkkos SV-sluttning får ingen verklig tallskog fäste, endast spridda träd eller små grupper. Underligare kan det synas, att höjdgränserna på Juobmo- tjäkko beträffande björk ligga lika högt och beträffande tall högre än på Nieras, trots det att expositionen på Nieras är sydlig men på den undersökta delen af Juobmofjället västlig—nordvästlig. Man skulle på grund häraf vänta, att Juobmosluttningen vore rakt utsatt för de uppifrån kommande fjällstormarna. Men i själfva verket nå dessa icke fram till det egentliga, först någon km. Ö. om sjön upp- stigande fjället, förrän de blifvit så försvagade, att Juobmotjåkko faktiskt kan sägas ligga i lä för Nieras. Härom hade jag tillfälle personligen öfvertyga mig vid ett besök på Juobmo en dag, då en ganska våldsam storm rasade nere på Langasjaure. På fjällslutt- ningen var vinden icke besvärande. Om det trots NV-expositionen relativt skyddade läget vittnar för öfrigt skogsträdens eget utseende. Vid omkring 500 m. höjd ö. h. ha de unga tallarna visserligen som vanligt på höga nivåer ett svagt utbildadt grenverk mot NV., men de äro dock af frisk och kraftig växt och förete ej tecken af att vara öfverhöfvan vindpinade. Med GAVELINS mätningar i Lilla Luleälfs vattenområde visa mina iakttagelser, så långt motsvarigheter i exposition och terräng före- finnas, en mycket god öfverensstämmelse. Hvad först björkgrän- sen beträffar, finna vi hos G. 750—775 m. vara maximivärden för höjden ö. h. på soliga och vindskyddade lokaler, t. ex. på syd- sidan af större fjäll såsom Tjuolta eller vid den djupt nedskurna Vallebäcken. Så godt som exakt samma maximivärden fann jag på de mest gynnade sluttningarna omkring Stora sjöfallet. Där- emot har jag ingen motsvarighet till GAVELINS lägsta björkgräns- värden — 590—600 m. för dalbottnen mellan Ruonas och Tjuolta, eller c:a 614 m. för NV-sidan af Ruoutevares högsta topp — enär mätningar på starkt vindexponerade fjällsidor ej ifrågakommit inom det lilla område, jag undersökt. Värden för tallgränsen, som nära sammanfalla med mina högsta siffror från Juobmotjåkko-sluttningen, anför GAVELIN dels från Ruou- tevares sydöstra sluttning, dels och intressant nog äfven från de nordöstra och nordvästra sidorna af samma berg. På de sist- nämnda sluttningarna går skogs- resp. trädgränsen för tall till och 207 med ställvis något högre än på den förstnämnda. En så låg tall- gräns (425—450 m.) som jag fann i stormpasset vid Sjöfallet anför GAVELIN ingenstädes; de lägsta af honom tabellerade värdena äro 470 och 506 m. respektive. En sak som förtjänar uppmärksammas, är tallens ofvan illustre- rade förmåga att klättra upp på relativt svagt insolerade fjällslutt- ningar till nivåer, som ligga relativt högt, ja stundom absolut taget högre än på de soligaste fjällsidorna. På Juobmotjåkko framträder detta tydligt. Att enstaka träd kunna träffas mer eller mindre långt utanför de normala gränserna och att således höjdsiffrorna komma att utfalla mycket olika, allt efter som man tager hänsyn till dessa utposter eller ej, är ju en känd sak. Det kunde ju därför tyckas, att några fynd af lefvande tall på Juobmotjåkko i och ofvan björk- regionen ej hade något att betyda och att motsvarigheten härtill vid en närmare granskning möjligen skulle kunna påvisas äfven på de öfriga fjällen omkring Stora Sjöfallet. Det är dock en omstän- dighet, som ger dessa Juobmofynd en särställning och skarpt skil- jer dem från de andra tallutposter i fjällen, som jag sett diskuterade, och det är att samtliga tallar såväl i skogens öfversta del som på isolerade utpostplatser äro unga träd. Torrakar, stubbar eller mycket gamla lefvande exemplar af tall tycktes alldeles saknas i dessa regioner. Häraf synes ingen annan slutsats kunna dragas, än att den ännu pågående recenta nedgång af tallen, hvilken sär- skildt att döma af GAVELINS undersökningar skulle vara regel i våra fjälltrakter, icke äger rum på Juobmotjåkkos västra och nordvästra sluttningar. Tvärtom synes tallen här vara stadd i uppmarsch. Jag hade trott att någon motsvarighet till en dylik tallgränsför- skjutning uppåt möjligen skulle vara till finnandes på Ruoutevares nordöstra och nordvästra sidor, men äfven här har GAVELIN upp- mätt »reliktträd»> jämte döda stammar och stubbar ofvanför de sista lefvande utposterna. Någon antydan om att dessa senare skulle bestå af uteslutande eller öfvervägande yngre individ lämnas ingen- städes. GAVELIN talar nästan endast om gamla träd eller (små) bestånd af tall vid och ofvan den nuvarande klimatgränsen. De träd, som anträffats i björkzonen betraktar han genomgående som relikta, och finnas bland dem enstaka ungträd, hafva de uppkom- mit från och under betäckning af dylika relikta fröträd. Säkerligen har GAVELIN tagit fasta på ett viktigt drag i den ut- veckling, våra fjällskogar f. n. undergå, när han framhåller tallens recenta depression. Dock tror jag af skäl, som utvecklats i det 5308 föregående, att mån här icke bör undantagslöst generalisera, och särskildt är en viss försiktighet af nöden innan hvarje sprängd, från hufvudbestånden ej alltför aflägsen tallförekomst tolkas som »relikt>, d. v. s. som återstod från fordom yppigare och mer ut- bredda bestånd. Än i dag torde dylika isolerade utposter kunna vinna fäste på lämpliga platser. Här kan åter erinras om förhål- landena på Juobmotjåkko, där enstaka små tallar, med öfverhop- pande af breda sänkor eller dalbottnar spridt sig från skogsgränsen uppåt fjället och slagit rot en, stundom flera kilometer från närma- ste fröträd. Att trädvegetationer i närheten af sina höjdgränser från första början blifva osammanhängande och splittrade är helt na- turligt. Af de utspridda fröna gro kanske endast en mycket ringa del på gynnade platser, och bland de unga individ, som lyckas komma upp, faller åter en stor del förr eller senare offer för kli- matets stränghet under exceptionellt ogynnsamma år. 'Sålunda bör en kolonisation med öfverhoppande af vida mellanliggande sträckor kunna äga rum just på s. k. reliktlokaler, d. v. s. på platser där till följd af topografien, expositionen eller jordmånen ett bättre klimat "är rådande än i den närmaste omgifningen. Lika litet som de i fjällen, särskildt vid Stora Sjöfallet så vanliga utposterna af björk i skyddade branter ganska högt ofvanför trädets gränser i öfrigt äro relikter, ithy att de endast motsvara lokala höjningar af trädets klimatzon, lika litet behöfva enstaka tallar i björkzonen vara det. Först där det kan fastställas att kolonisationen definitivt upphört och endast åldriga, lefvande eller döda träd finnas, är be- nämningen relikt befogad. Tillämpas ofvanstående på Sjöfallsfjällen, så finna vi att öfversta tallskogen på åsen nedom Allep Kirkaos sydöstra sida befinner sig i långsamt utdöende och här i sin norra del i viss mån kan kallas relikt, men att förhållandena redan på Ebbatjåkko och Nieras ligga mindre klara. Någon recent gränsförskjutning är här icke säkert märkbar, då inga fynd af död tall gjordes ofvanför de högsta lef- vande träden. I söder om massivet går tallen frisk och föryngrings- duglig i sammanhängande bestånd upp till trädets yttersta höjdgräns, hvarest äfven, om ock tämligen sällsynt, träffas ungträd. På Juob- motjåkkos västra sluttning är det slutligen omöjligt att iakttaga nå- got 1iecken till en nu pågående depression af trädets gräns, utan det ser tvärtom ut, som om denna befunne sig i stigande. 209 Någon fullt generell, i nutiden pågående nedgång af tallgränsen i trakten af Stora Sjöfallet har det sålunda icke lyckats mig att på- visa, utan snarare tyckes här en allmän gränsförskjutning äga rum i fjällvindens riktning. På Kirkaosluttningen blir denna förskjutning liktydig med en depression, men på Juobmo, där fjäll- vindarna i dämpad form stryka upp för västsluttningen, får den karaktären af en höjning. Är det resultat, hvartill jag trott mig komma, exakt, så torde däraf ingen annan slutsats beträffande klimatet kunna dragas, än att fjällvindarnas uttorkande egenskaper för närvarande san- nolikt äro i tilltagande, vare sig nu detta beror på en ökning i de- ras styrka eller en minskning i deras fuktighet eller på båda delarna. Skulle detta förhållande vara med verkligheten öfverensstämmande, så synes det mig tillräckligt att ensamt förklara en långsam trädgräns- depression i vindriktningen, emedan en ersättning af förlorade ut- poster, som hafva att möta vindarnas första, starkaste anlopp, är en mycket vansklig, af slumpen eller bättre af en lycklig kombina- tion af väderleksfaktorer och spridningsmöjligheter beroende sak. Läte det emellertid bekräfta sig att tallgränsen ställvis är i sti- gande, hvilket kan väntas vara fallet endast på någorlunda vind- skyddade orter och hälst där hufvudspridningsriktningen och mar- kens stigning sammanfalla, så skulle detta onekligen utgöra ett viktigt stöd för SERNANDERS antagande, att (sommar-)värmen i nu- tiden åter befinner sig 1 tilltagande. EPETERATUR: 1. ÅA. BLYTT, Klimatvexslinger under kvartaertiden. — Kristiania Vid. Selsk. Forhandl. for 1893; n:o 35. 2. ÅA. CLEVE-EULER, Till frågan om jordmånens betydelse för fjäll- växterna. — Svensk Bot. Tidskrift 1911, h. 4. 3. THORE E. FRIES, Einige Beobachtungen uber postglaciale Regionenver- schiebungen im nördlichsten Schweden. — Bull. of the Geol. Inst. of Upsala 9 (1910). 4. AXEL GAVELIN, Om trädgränsernas nedgång i de svenska fjälltrakterna. — Skogsvårdsför. Tidskrift 1909, sid. 133—156. —»—, Trädgränsförskjutningarna inom Kamajokks vattenområde tällärtnealh::—= SIG U. Ser. C:- n:o; 227 (1909) 6. A. G. KJELLGREN, De skogbildande trädens utbredning i Dalarnes fjälltrakter I. — Bot. Notiser 1891, sid. 185. R. SERNANDER, Om flytjord i svenska fjälltrakter. — Geol. För. Förh. BaAdt27 Hut I | SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. Bb 6, H. 3. SIDENE DICHOTOMAUERREH. EN SYDOST-EUROPEISK ARTS UPPTRÄDANDE I VÅRT LAND HUFVUDSAKLIGEN SÅSOM VALLOGRÄS AF HERNFRID WITTE Det utan tvifvel viktigaste sätt, på hvilket vår flora genom män- niskans oafsiktliga medverkan i senare tider riktats med nya arter, har varit, att dessa arters frön förekommit såsom inblandningar eller föroreningar, »ogräsfrön», i från främmande länder införda ut- sädesvaror, säd eller annat åkerbruksfrö. På samma gång som ut- sädet hafva sedermera dessa inblandningar blifvit utsådda på våra åkrar och på så sätt har en del arter vunnit en mer eller mindre allmän spridning. På denna väg har naturligtvis största delen af våra åkerogräs inkommit och detta i forna tider hufvudsakligen såsom föroreningar i säd. T. o. m. i jämförelsevis sen tid (1600- och 1700-talen) ha genom utländsk säd införts för vissa delar af vårt land så viktiga ogräs som gullkragen, Chrysanthemum segetum L., (jfr NYMAN, II, p. 12—13) och ryssgubben, Bunias ortientalis L. (jfr TH, Mo-ERIES; pa 16). I senare tider är det särskildt genom utsädesfrö af vallväxter, baljväxt- och gräsarter, som vi — sedan vallodlingen vid midten af 1800-talet blef mera allmänt omfattad — erhållit en ingalunda obetydlig kontingent invandrare. Årligen införas till vårt land betydande kvantiteter vallväxtfrö, hvilket f. ö. framgår af de statistiska uppgifterna, som hafva att Sali uppvisa följande importsiffror för vallväxtfrö i medeltal pr år under åren MOSSE S STENTEN SR SR fr STORE OS Aa kr ket NESRENO IMSE br S AA FIRAR BR SR ae or Rn en GA SY rr bg MESSI TR REAR ARS RE ERS 0 SAO AO INO ON OT SE ASEA TOR RN NE 3 0 0 6 sd rs IE NOT g==1105 KOJA Tr Na SRS RA BR LÅ Se år va 2,638,606 » d. v. s. att under de senaste 25 åren (1885—1909) hafva till vårt land importerats öfver 50 mill. kg. (56,625,717) vallväxtfrö eller i medeltal 2'/4 mill. kg. årligen (jfr WitTtE, VI, p. 88). Vallväxternas frön äro i allmänhet rätt små, hvarför det rätt ofta faller sig svårt att med maskiner frånskilja inblandade ogräs- frön, i synnerhet då dessa äro af ungefär samma storlek, form och tyngd som gagnväxtfröna. De flesta vallväxtfröpartier inne- hålla därför mer eller mindre allmänt inblandningar af ogräsfrön, ja, jag har funnit i vårt land försålda, importerade partier röd- klöfverfrö, som innehållit ända till öfver !/2 million ogräsfrön pr kg. rödklöfverfrö. Större delen af dessa ogräsfrön tillhöra natur- ligtvis inom vårt land vanliga arter, men äfven andra förekomma. Jag skulle i detta sammanhang kunna anföra en del fall, men jag inskränker mig till att omnämna, att jag i ett 1908 i Västergötland försåldt rödklöfverfrö förutom af vanliga inhemska arter fann frön af bl. a. Anthemis cotula L., Cichorium intybus L., Geranium dissec- tum L., Helminthia echioides Gärtn., Lepidium virginicum &L., Picris stricia Jord., Rudbeckia hirta L., Setaria glauca (L.) P. B., S. viridis WESWPRSAB:Verbenastsp., mm. fl) (jfr) WiTITE, ILp. 230). Det är ju klart, att en hel del af dylika i en frövara förekommande ogräs frön ej kommer till utveckling och i många fall blifva de ej heller af någon iakttagna, i all synnerhet som våra kulturformationer i allmänhet ej ägnas så stor uppmärksamhet. I floristiska arbeten af olika slag finner man dock enstaka uppgifter om fynd i vallar af arter af utländskt ursprung. Det är ett ingalunda litet antal dylika arter, som under tidernas lopp i vårt land blifvit iakttagna. En hel del af dessa hafva naturligtvis blott varit tillfälliga och ej vidare blifvit spridda, andra hafva däremot så småningom erhållit full medborgarrätt i vår svenska flora, hvarpå Alyssum calycinum L. utgör ett lysande exempel (jfr WitTE, IV). En art, som i afseende på sitt uppträdande i vårt land erbjuder åtskilligt af intresse, är Silene dichotoma Ehrh. I det följande vill 512 jag redogöra för denna arts uppträdande i vårt land; denna redo- görelse grundar sig förutom på tillgängliga litteraturuppgifter och egna iakttagelser icke minst på den mängd uppgifter, som på min begäran lämnats af ett större antal personer, hvilkas namn åter- finnas i den kronologiska förteckningen på växtplatserna; jag ber att till dem alla få uttrycka min tacksamhet för deras tillmötes- gående. Dessutom hafva uppgifter erhållits ur en del herbarier, nämligen Upsala Universitets botaniska museums herbarium, (U. M. H.), Lunds Universitets botaniska museums herbarium (L. M. H.), Riksmuseets herbarium (R. M. H.), Lunds botaniska förenings herbarier (L. F. H.) samt en del allmänna läroverks her- barier. kd Silene dichotoma påträffades för första gången i vårt land 1867 i en klöfvervall vid Ribersborg nära Malmö samt samtidigt på ett par andra ställen i Skåne (jfr LiunsaA, I, p. 287; GRÖNVALL, I, p. 183). Det torde kunna vara af intresse att här först i korthet redogöra för denna arts uppträdande i Sveriges olika landskap. I Skåne har Silene dichotoma iakttagits på en stor mängd platser inom olika delar af provinsen, dock till synes mest i dess södra och västra delar. Under de resor, som jag sistförflutna som- mar företagit, har jag iakttagit denna växt nästan öfverallt i klöfver- vallarna, ofta mycket allmänt, och dock utgöra de af mig anteck- nade lokalerna (jfr kronol. förteckn.) säkerligen blott en liten bråkdel af alla de ställen, där denna art detta år verkligen uppträdt. Man torde därför med fullt fog kunna påstå, att Silene förekommit rätt allmänt öfver hela provinsen, troligen mera sparsamt i de nord- liga mot Småland gränsande delarna (jfr kartan). Med ytterst få undantag är det i klöfvervallar som arter i fråga uppträdt, blott på ett par ställen har den äfven förekommit på barlast- eller ruderat- platser (t. ex. Malmö, Åhus). I Blekinge har Silene dichotoma blott anträffats på 4 olika ställen i kusttrakterna. Under de senaste åren 1907 —1912 har den däremot iakttagits på en hel del platser i Halland, särskildt i dess södra och mellersta del. Hvad denna provins angår, så torde Silene dichotoma i likhet med i Skåne hafva förekommit på långt flera lokaler än de iakt- tagna, alldenstund i Halland användes rätt mycket importeradt rödklöfverfrö, ett förhållande hvartill jag sedermera i ett annat sam- SVERIGE Skala 1:250000 200 ke VI Här de Ormen m Fyndorter (+) för Silene dichotoma i Sverige. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 313 34 9314 manhang vill återkomma. De halländska fyndorterna för denna art hafva nästan uteslutande varit klöfvervallar. Redan 1869 påträffad i Småland vid Grenna har Silene sedan dess iakttagits på 9 olika platser i vidt skilda delar af denna pro- vins, i flertalet fall i klöfvervallar, dock vid Västervik, Berga järn- vägsstation och möjligen Oskarshamn på växtplatser af annat slag, nämligen. ruderatplatser. På Öland har Silene dichotoma påträffats på ett flertal platser längs västra kusten upp till Borgholm, öfverallt säkerligen i klöfver- vallar. På Gotland har denna växt i klöfvervallar iakttagits på ett flertal ställen, särskildt på öns mellersta och mest jordbruks- idkande del. I Östergötland har Silene blott ett fåtal gånger blifvit funnen, och i Västergötland, hvarest den skall hafva blifvit anträffad redan 1868 vid Borås, har den iakttagits på omkring 15 ställen i olika delar af provinsen, dock nästan uteslutande i Skaraborgs län samt i Göteborgstrakten. Fyndorterna hafva väl i de flesta fall varit klöfvervallar samt i ett fall — Styrsö (1904) — hafreåker. I Bohuslän, Dalsland, Värmland, Nerike och Söderman- land har Silene dichotoma blott iakttagits på 10 ställen och i fler- talet fall i klöfvervallar, vidare på ett ställe — Boh., Hållta s:n — i hafreåker samt vid Nyköping troligen på ruderatplatser. I Stockholms-trakten har den anträffats på icke mindre än 8 fyndorter, såväl i klöfvervallar som på ruderatplatser. I Upland har arten i fråga uppträdt på ett flertal spridda platser, i allmänhet i klöfvervallar, vid Upsala och möjligen vid Sigtuna på ruderatplatser. För Västmanland föreligga, märkvärdigt nog, ej några upp- gifter om denna arts uppträdande, under det att den i Dalarna blifvit anträffad på spridda ställen i klöfvervallar. I Gestrikland har Silene dichotoma ej heller ännu blifvit funnen men däremot i Helsingland på 4 ställen, på samtliga ställen tro- ligen i vallar. I Medelpad har denna art observerats på icke mindre än ett 10-tal lokaler, af hvilka flertalet äro belägna i trakten af Sundsvall samt längs järnvägen Sundsvall -Ånge. Fyndorterna hafva varit vallar samt i några fall barlast- eller ruderatplatser. Äfven i Jämtland är denna växt på 5 ställen iakttagen i timotej- vallar, och slutligen har den äfven blifvit funnen i Västerbotten 215 vid Umeå, hvilken sistnämnda fyndort således är den nordligaste i vårt land hittills observerade. Beträffande tidpunkten för denna arts uppträdande i landets olika delar, så lämnar den kronologiska fyndortsförteckningen (sid. 520) upplysning därom. År 1867 anträffades den, som nämndt, för första gången vid Malmö; under 1860-talets sista år iakttogs den i Skåne på ytterligare några ställen samt i Västergötland vid Borås (1868) och i Småland vid Grenna (1869). Under 1870-talet blef den blott funnen på några nya växtplatser i Skåne, äfvensom på nyssnämnda plats i Småland. Likaledes under nästkommande decennium, 1880 —1889, är den att anteckna blott för ett fåtal nya fyndorter, näm- ligen i Skåne på några ställen, på Gotland på 2 och i Östergötland och Nerike hvardera på 1 ställe. Under 1890-talet iakttogs arten däremot på ett rätt stort antal nya växtplatser, först och främst i Skåne, 1 Stockholmstrakten och äfven på Gotland samt därjämte på en lokal i hvardera af provinserna Bleking, Halland, Småland, Öland, Östergötland, Dalsland och Upland. Sedan år 1900 är Silene dichotoma iakttagen på en massa ställen i Skåne, på en hel del nya ställen i Halland, Småland, Öland, Gotland, Västergötland och Upland, på ytterligare en eller några få lokaler i hvardera af land- skapen Bleking, Dalsland och Östergötland samt i Stockholms- trakten och slutligen på alla i kronologiska förteckningen upptagna fyndorter i provinserna Bohuslän (3), Värmland (1), Södermanland (3), Dalarne (c:a 10), Helsingland (4), Medelpad (c:a 10), Jämtland (5) och Västerbotten (1). Som synes, är det särskildt under de 10—15 sista åren, som Silene dichotoma mera allmänt uppträdt i vårt land. Hvad fyndorternas beskaffenhet angår, så kan man äfven ehuru i en hel del fall bestämda uppgifter härom saknas — säga att de med få undantag utgöra klöfver- eller gräsvallar, inklusive gräsmattor i trädgårdar o. d. I ett fåtal fall har arten också upp- trädt på barlast- och ruderatplatser, så t. ex. Sk., Malmö, Åhus, Kristianstad och troligen Helsingborg; Blek., Karlshamn; Smål., Högsby s:n (Berga), Västervik och troligen Oskarshamn; Gotl., Visby; Ög., Norrköping; Södml., Nyköping; Stockh., Nacka; Upl., Upsala och möjligen Sigtuna; Medp., Timrå s:n (Vifstahvarf), Sunds- vall. Äfvenledes har den anträffats i hafreåkrar på ett par ställen, nämligen Sk., Malmö (1870), Vg., Styrsö (1904) och Boh., Hållsta s:n (1904). Som en sammanfattning af det sagda, kan sålunda anföras, att Silene dichotoma efter att 1867 för första gången hafva påträffats i 316 vårt land, sedermera och särskildt under de senaste 15 åren uppträdt på ett stort antal växtplatser i sydligaste Sverige, särskildt i Skåne och Halland samt äfven på Öland och Gotland och dessutom på spridda ställen i nästan alla provinser upp till Jämtland och Västerbotten samt alt fyndorterna för densamma nästan uteslutande utgjorts af klöfver- vallar, blott i ett fåtal fall af ruderatplatser och andra ställen. Sedan jag nu i korthet redogjort för de nakna fakta, som sam- manhänga med uppträdandet af Silene dichotoma i vårt land, torde det kunna vara af intresse att påpeka orsakerna till dess uppträ- dande såväl i allmänhet som i större mängd 1 vissa trakter. Orsaken till att Silene dichotoma så allmänt uppträdt i klöfver- vallar har sin grund däri, att importeradt utsädesfrö kommit till användning och att detta såsom inblandning innehållit frön af arten i fråga. Frön af Silene dichotoma hafva nämligen varit en karak- teristisk inblandning i osteuropeiskt, särskildt ryskt!) och äfven osttyskt (schlesiskt) rödklöfverfrö (jfr BURCHARD, I, p. 25). Att denna art under senare år uppträdt allmännare torde säkerligen bero där- på, att den i senare tid blifvit allmänt spridd i de länder, hvar- ifrån vi importera rödklöfverfrö, äfvensom i viss mån därpå att vår import af vallväxtfrö tilltagit; ryskt rödklöfverfrö har också i senare lid kommit mera till användning (varit allmännare i mark- naden) än tillförene. Som förut framhållits, har Silene dichotoma i vårt land allmän- nast uppträdt i Skåne, Halland och äfven på Öland och Gotland. Anledningen härtill är att söka i den omständigheten, att produk- tionen af utsädesfrö till vallarna i dessa trakter är betydligt lägre än t. ex. i mellersta Sverige. Under åren 1890—1909 producerades i Skåne, Halland, Bleking, Kalmar län och på Gotland i genom- snitt blott c:a 25 ?/o af hela utsädesbehofvet af vallväxtfrö, under det att denna produktion i öfriga delar af Götaland och hela Svea- land i genomsnitt under samma tid var 90 ?/o af utsädesbehofvet. Under åren 1900—1909 hafva dessa siffror varit respektive c:a 20 och 85 ?/o. Det är således själfklart, att Silene dichotoma skall hafva allmännast uppträdt i de delar af landet, där produktionen af vallutsäde är lägst, och hvarest således största delen af det im- porterade rödklöfverfröet kommit och kommer till användning. Oaktadt Silene dichotoma uppträdt på en mängd platser i vårt land, torde emellertid spridningen inom landet åtminstone hittills " STEBLER & ScHRÖTER, I, p. 107, säga: »In russischen (Rotklee-) Saaten — — fin- det sich oft in Masse der Same des gabeligen Leimkrautes, Silene dichotoma Ehrh.»> 517 hafva varit rätt obetydlig. I allmänhet torde växten till de flesta iakttagna lokalerna hafva med vallväxtfrö, företrädesvis rödklöfver- frö, blifvit direkt införd från utlandet, endast på sista tid torde någon spridning hafva förekommit. För att närmare klargöra nyssnämnda förhållanden är det nöd- vändigt, att jag i korthet redogör för klöfverodlingen i vårt land. Öfver större delen af vårt land odlas sedan lång tid tillbaka så kallad svensk rödklöfver, på grund af sin sena utveckling äfven kallad senklöfver eller sen rödklöfver (Trifolium pratense L. subsp. serolinum); genom sin härdighet och varaktighet är denna sena rödklöfver den för oss lämpligaste. I sydligaste Sverige går dock äfven tidig, s. k. schlesisk rödklöfver (Trifolium pratense LL. subsp. praecox) rätt bra till; denna sistnämnda är 2 å 3 veckor tidigare, samt mindre härdig och varaktig än den s. k. senklöfvern; den tidiga rödklöfvern kallas i vårt land i allmänhet schlesisk, där- för att utförda försök hafva visat, att af olika härstamningar af tidig rödklöfver lämnar dylik från Schlesien och närliggande trakter bästa resultatet i de trakter af vårt land, där tidig rödklöfver öfver hufvud taget kan användas. I Sverige produceras nästan endast frö af sen rödklöfver, under det att erforderligt utsädesfrö af tidig rödklöfver importeras. I de allra flesta fall är det också just i od- lingar af tidig rödklöfver, som Silene dichotoma iakttagits; dylika odlingar förekomma mest i sydliga Sverige, men äfven här och hvar för öfrigt, mången gång beroende på att det utländska röd- klöfverfröet falskeligen försålts såsom svenskt frö. Att Silene ej i någon större utsträckning blifvit spridd från dessa vallar med tidig rödklöfver, beror nog till största delen på att dessa vallar afslagits till hö, innan Silene satt moget frö; endast i de mera sällsynta fall, då af tidig rödklöfver tagits fröskörd, kan spridning hafva ägt rum. I Skåne, där både sen och tidig rödklöfver odlas, synes dock sprid- ning ibland hafva förekommit, ity att i fält af sen rödklöfver en- staka exemplar påträffats; så t. ex. har jag iakttagit denna art i fröodlingar af typisk sen rödklöfver (jfr WitTtE, V) i St. Harrie s:n (1912), Dagstorps s:n på tvenne gårdar (1912), Strö s:n (1911), Span- narps s:n på flera gårdar (1911 och 1912). I dessa fall kan man ej tala om, att Silene dichotoma blifvit direkt införd, då utsädet af rödklöfvern produceras inom landet. Säkerligen har artep från fält af tidig rödklöfver på ett eller annat sätt spridt sig till dylika med sen. I ett fall fanns i rödklöfverutsädet ej frö af Silene, men ändock uppträdde densamma i klöfvervallen. I och med att Silene 918 dichotoma börjat uppträda i fröodlingar af sen rödklöfver är vägen öppnad för dess spridning inom landet. Slutligen torde det också kunna vara af intresse att omnämna orsaken till att Silene dichotoma förekommit på fyndorter af annat slag än klöfvervallar. Som nämndt har den också trenne gånger iakttagits i hafrefält. Understundom användes nog importerad rysk hafre till utsäde i vårt land och torde i dåligt rensad dylik frön af Silene kunna förekomma, då arten i Ryssland äfven uppträder såsom ogräs i hafrefält (MALZEW, I, p. 252). Likartad är också orsaken till dess uppträdande på tvenne ruderatplatser, nämligen Upl., Upsala vid ångkvarnen och Stockh., Danviken, afstjälpnings- plats för afrensning från Saltsjökvarn. I dessa fall har säd införts för nämnda kvarnars behof, före förmalningen har säden rensats och sedan har afrensningen och med den frön af Silene dichotoma utförts på afstjälpningsplatserna. Vid Upsala ångkvarn förekom också Silene dichotoma tillsammans med en hel del andra arter af ryskt eller sydosteuropeiskt ursprung såsom t. ex. Alyssum hirsutum Bieb., Anthemis ruthenica Bieb., Artemisia scoparia W. & K., Con- ringia orientalis (L.) DC., Erysimum repandum L., Kochia scoparia (L.) Schrad., Silene Czerei Baumg., Sisymbrium allissimum L., m. fl. (jfr WitTE, I, p. 51—57). På samma sätt kan den ju också hafva kommit till en del andra ruderatplatser. Till en del ruderat- och barlastplatser torde väl Silene dichotoma kunna hafva kommit med emballage eller på annat dylikt sätt. Så torde otvifvelaktigt varit fallet vid Berga järnvägsstation i Småland, hvarest jag fann den nära godsmagasinet emellan tvenne järnvägs- spår tillsammans med en del sydosteuropeiska arter, såsom Glaucium corniculatum (L.) Curt., Psyllium arenarium W. & K. och Sisym- brium altissimum L. (jfr WirtE, III, p. 175). Hvad slutligen angår utbredningen af Silene dichotoma utanför vårt lands gränser, så är jag endast i tillfälle att i korthet beröra densamma. Af NYMAN, I, p. 233, uppgifves den förekomma i södra Ryssland, Ungern och Österrike, hvarifrån den sedan spridt sig öfver en stor del af Europa. I Ryssland förekommer den (jfr MALZEW, I, p. 274), såsom åkerogräs i Kaukasien och donska kosackernas land samt i guvernementen Jekaterinoslaw, Taurien, Cherson, Bessarabien, Poltava, Kiew, Podolien och Charkow samt sporadiskt i guvernementen Kursk, Polen, Pskow och S:t Peters- burg. 219 I Tyskland!) förekommer den numera mångenstädes framför allt 1: de östra delarna, så t. ex. påpekar HIiLrBERT, I; p. 90, att denna art i början af 1880-talet var sällsynt i Ostpreussen, men att den nu (1910) visar stor tendens till spridning. Krause, I, p. 62 säger: »Silene dichotoma zeigte sich um 1900 äberall in Norddeutschland unter Rotklee. 1904 fand ich sie bei Rostock, Ribnitz und Wis- mar fast auf jedem grösseren Kleeschlage.» I Danmark är Silene dichotoma på en mängd ställen anträffad i klöfvervallar och äfven i Norge är den iakttagen.”) Som jag redan förut påpekat ligger orsaken till att Silene dicho- toma utbredt sig utanför sitt egentliga utbredningsområde i använ- dandet af ryskt och i senare tid schlesiskt eller österrikiskt röd- klöfverfrö. Det torde i detta sammanhang kunna vara af intresse att omnämna, att frö af denna art i senaste tid t. o. m. användts för förfalskning af rödklöfverfrövarors härkomst. Som bekant är en af frökontrollanstalternas viktigaste uppgifter att bestämma här- stamningen af rödklöfverfrö, alldenstund dylikt från olika trakter har mycket olika odlingsvärde. Så t. ex. lämnar i mellersta Europa (t. ex. i Tyskland) ryskt rödklöfverfrö betydligt bättre resultat än franskt, hvarför också priset på det förra är högre. Som här- komstbestämningen till stor del sker på i frövaran befintliga ogräs- frön och då dylika af Silene dichotoma äro karakteristiska för ryskt och äfven schlesiskt rödklöfverfrö, men ej förekomma 1 franskt, så har afrensning af ryskt frö, innehållande massor af frön af Silene uppköpts”) troligen för att inblandas i franskt rödklöfverfrö för att på så sätt omnaturalisera detsamma och söka bedraga frö- kontrollanstalterna och därmed jordbrukarne, allt naturligtvis för förtjänstens skull. Af Kocn, I, p. 101, upptages den 1837 ej för det nuvarande Tyskland; den angifves förekomma i åkrar och vid vägar >»bisher bloss zwischen Wien u. der unga- riscehen Grenze»>. 2?) I R. M. H. finnas ex. från Narvik 1910 af Dr. P. ZENETTE. I nr 52 för den 24 dec. 1910 af det tyska annonsbladet: Saaten-, Däinger- und Futtermarkt finnes på sidan 1436 följande annons: »Silene zu kaufen gesucht. Offerten unter L. B. an die Expedition des Blattes.» (Jfr GROossER, I; BoERGER, I, p. 16—77.) 520 KRONOLOGISK FÖRTECKNING ÖVER VÄXTPLATSER FÖR SILENE 1867. 1868. 1869. 1870. 1875. 1879. 1881. 1888. 1889. DICHOTOMA I SVERIGES OLIKA LANDSKAP. 1. Skåne. Malmö, Vv. om Ribersborg i ett klöfverfält i stor mängd (S. A- TULLBERG enl. LILJA, I; .P>-,257);, Malmo (NISEne JÄV MStA: R. M:; H3. HH: M: "RAMBERG: 1 -L. M. Il AS fULTBbR SGAO SEM L. M. H.); Hammarlöfs s:n (A. BÅÅTH enl. LILJA, I, p. 287). »på åkrar, helst bland klöfver; flerstädes vid Malmö; mellan Söfve- stad och Krageholm (S. A. TULLBERG); Ö. Torp vid hafsstranden (E. BÖÖS). Ehuru antagligen inkommen med klöfverfrö, torde dock denna växt, då den redan vunnit en sådan spridning, anses för- tjänt af medborgarrätt i vår flora» (GRÖNVALL, I, p. 183); Maglarps Sn (EL OM. RÄMBERG-L UU. MSE Se MC: Ahlstads s:n (R. HELGESSON i G. SAMUELSSONS herb); Malmö i klöfveråker (SCA TULEBERG i LIMSSHD): Malmö i hafreåkrar mellan Rönneholm och Limhamn (E. CEDER- WATI; enl TT IAS vp r25d) Lund (C. G.. PH." HUMBLA 1 L: M. H.,, Ro NMOEID; KjellssNobbelots s:n i klöfveråkrar (B. F. COSTER i U: MOD OR MoBSOonkopings h. allm. lärov. herb.). Dalby s:n i stor mängd i en vall (HJ. MÖLLER) pi åkrar, i synnerhet klöfveråkrar, införd med utländskt frö och numera ganska spridd i södra och västra delen t. ex. Kjells-Nöbbe- löf (B. CÖSTER), Lund (G. HUMBLA), Malmö mellan Rönneholm och Limhamn (EE. V. "CEDERWALL) Hammarö (enl. LILJA), St. Svedala (G. HUMBLA), Östra Torp på hafsstranden (S. A. TULL- BERG), Söfvestad, Krageholm, m. fl. st.> (ARESCHOUG, I, p. 285). Tolånga- s:n (A. ROTH i U. M. HH.) S. Asums sn (A. ROTH i C.G. H. THEDENIUS herb.); Lund (B. F: CÖSTER i Västerås h. allm. lärov. herb.); Farhults s:n (A. SJö- STRÖM i Falu h. allm. lärov. herb.); Välinge s:n: Tånga (R. WAL- LENGREN i U. M. H., Västerås h. allm. lärov. herb.). 1880 eller 1890-talet. Efveröds s:n: Lyngby gård (L. LAVESSON i L 1890. 1893. 1894. MH3; Välinge s:n: Tånga (R. WALLENGREN i R. M. H.). Balkåkra s:n: Marsvinsholm (OSKAR WIJKSTRÖM); Bårslöfs s:n (J. A. SJÖSTRÖM i U. M. H.); Hvellinge s:n: mellan Hvyellinge och St. Hammar i klöfvervall (J. BERGGREN); Tygelsjö s:n (RUD. HER- LITZ i U. M. H., L. M. H.); Malmö (FR. E. AHLFVENGREN); Hel- lerstads s:n: Vasaholm (JOH. VIDE i Malmö h. allm. lärov. herb.). Stehags s:n (OTTO MÖLLER iR. M. H.); Österslöfs s:n (L. J. WAHL- STEDT i L. M. H.); Svedala s:n: Roslätt (A. NORDSTRÖM i U. M. H.). 1895—99. >»på flera ställen i klöfvervallar kring Eslöf> (BIRGER, I, p. 220). 1896—97. Simrishamn, norr om staden på sandiga klöfvervallar, »riklig, men tyckes så småningom försvinna» (HOLMBERG, I, p. 71). 1897. 1898. Reslöfs s:n: Marieholm (N. ROSÉN i L. M. HJ). Lund: nära Kungsmarken (B. F. COSTER i U. M. H;). 1890-talet. Österslöfs s:n: Ekestad (L. J. WAHLSTEDT i U. M. H-.). 1900. 1901. 1903. 1904. 1905. 1906. 1907. 1908. 1909. 1910. AO911: 1912. Hvellinge s:n: nära kyrkan i gräsvall (FR. AULIN), i klöfvervall (J. BERGGREN); -Reslöfs s:n (N. ROSÉN i C. G. H. THEDENIUS herb.); Stehagsi sn (OTTO: MÖLLER ilL:F) HD: Bårslöfs s:n (OLOF J. HASSLOW i G. SAMUELSSONS herb:); Opp- manna s:n:- Arkelstorp (LJ. WAHESTEDI I LF: H): Kyrkheddinge s:n: i klöfvervall (JOH. ERIKSSON); Lund (ROB. IBARSSON I La EH): Lund: i åkrar ö. om staden (G. PÅHLMAN); Flädie s:n: Bjerred 'STEN SVENSSON); Glumslöfs s:n: vid vägen Landskrona—Helsing- borg, massvis i klöfvervall (N. SYLVÉN); Malmö: på ruderatplatser vid turbinen och gödningsfabriken (G. TURESSON). Malmö: på ruderatplats!; Svalöfs sn i klöfvervall! (WITTE, III, p- 180). Svalöfs s:n: Kjellstorp (J. E. PALMÉR i L. F. H.); Åhus: ruderat- plats (G. TURESSON). Håslöfs sn: Håslöf i klöfvervall (V. NORLIND); St. Köpinge s:n: Svenstorps järnvägsstation (G. JÖNSSON); Malmö: Håkanstorp i klöfvervall (G. TURESSON); V. Skräflinge s:n: Bulltofta i klöfvervall tillsammans med Vaccaria segetalis (Neck.) Garcke (G. TURESSON); Lomma s:n: Alnarp i klöfvervall (G. BÅGENHOLM). Skytts-Vemmerlöfs s:n: i en klöfvervall (V. NORLIND); V. Ahlstads s:n: -1 kanten af en klöfvervall (V. NORLIND); Hardeberga sn: i klöfvervall (G. PÅHLMAN); Hököpinge s:n: nära kyrkan (FR. AULIN); Malmö (A. KEMNER i L. F. H.); Lomma s:n: nära Lomma järn- vägsstation, troligen i vall (G. BÅGENHOLM); Svalöfs s:n: Svalöf, Kjellstorp och Lönnstorp i klöfvervallar (J. E. PALMÉR); Åhus s:n (NORDSTRÖM, I, p. [44]); Helsingborg (NORDSTRÖM, I, p. [44]); N- Vrams s:n: Ahleborg i klöfvervall (Å. ÅKERMAN). Åsums s:n (C. G. THEORIN i L. F. H.); Malmö: på ruderatplatser vid turbinen och gödningsfabriken (G. TURESSON); Hardeberga s:n: vid järnvägsstationen (G. PÅHLMAN); Lackalänga s:n: i sandig åker mellan landsvägen Kjeflinge—Lund och statens järnväg (G. PÅHL- MAN). L:a Beddinge s:n: nära Espö (A. KEMNER); Malmö: nära Södervärn A. KEMNER); Åhus s:n: ruderatplats (G. TURESSON); Kristianstad: på utfyllningar tillsammans med Vaccaria, Sisymbrium-arter, m. fl. (G. TURESSON). I klöfvervallar norr om vägen Fågelsång—Sandby (G. PÅHLMAN); Kjeflinge på banvallen mot Örtofta, rätt riklig (OTTO R. HOLMBERG); V. Strö s:n: i klöfvervall af svensk sen rödklöfver!; Spannarps s:n: Karindal i klöfvervall af sen rödklöfver!; Kristianstad: på regemen- tets skjutbana tillsammans med Senecio vernalis W. & K. (G. TU- RESSON). Trelleborg: i klöfvervall nära staden!; Simlinge sn: flerestädes i klöfvervallar!; Ö. Wemmenhögs s:n: nära Tofthögs järnvägsstation Ört Nn Utan 1898. 1904— Nn i klöfvervall!; i klöfvervallar mellan Skurups järnvägsstation och Skönabäck (Simlinge s:n)!; Tryde s:n: nära Tomelilla i vall af An- thyllis vulneraria L. och Bromus arvensis L.!; mellan Tomelilla och Bollerup i klöfvervall!; mellan Hannas och Hammenhög i klöfvervall!; Ö. Tommarps sn: vid Tommarps järnvägsstation i klöfvervall!; nära Svedalajärnvägsstationi klöfvervall!; mellan Tomelilla och Esperöd i klöfvervallar!; Mellan-Grefvie s:n: vid Jordholmens järnvägsstation i klöfvervallar!; mellan Lockarps och Fosieby (Fosie s:n) järnvägsstationer flerstädes i klöfvervallar!; Burlöfs s:n: nära Arlöfs järnvägsstation i klöfvervall!; mellan Lund och Dalby i klöfver- vallar!; Lomma s:n: nära Lomma Järnvägsstation !; mellan Lomma och Alnarp flerstädes i klöfvervallar!; mellan Flyinge (S. Sandby s:n) och Holmby järnvägsstationer i klöfvervall!; mellan Örtofta och Gårdstånga i klöfvervall!; mellan Flädie och Stäfvie järnvägsstatio- ner i klöfvervall!; Vallkärra s:n: nära järnvägsstationen i klöfver- vall!; St. Harrie s:n: enstaka i vall af sen rödklöfver!; mellan Kjeflinge och Barsebäck flerstädes i klöfvervallar!; Dagstorps s:n: Hufvudstorp, enstaka i vall af sen rödklöfver!; på en annan gård allmän i vall af tidig, enstaka i dylik af sen rödklöfver!; mellan Söderhviddinge och Norrhviddinge järnvägsstationer i klöfvervall!; mellan Norrhviddinge och Teckomatorps järnvägsstationer i klöfver- vallar!; Eslöf i klöfvervall!; mellan Eslöfs och Trollenäs järnvägs- stationer flerstädes i klöfvervallar!; Remmarlöfs s:n: nära kyrkan i klöfvervall!, Sunnantorp i fröodling af Festuca pratensis Huds.!; mellan Trollenäs och Marieholms järnvägsstationer mångenstädes i klöfvervallar!; mellan Marieholms och Teckomatorps järnvägsstationer i klöfvervallar!; Torrlösa s:n: Östraby i klöfvervall (OLOF TEDIN); Kjells-Nöbbelöfs s:n: i klöfvervall mellan kyrkan och järnvägen !; Svalöfs s:n: nära Kjells-Nöbbelöf!, nära Kjellstorps järnvägsstation !; Kågeröds s:n: strax n. om järnvägsstationen i vall af tidig rödklöfver!; N. Vrams s:n: nära N. Vrams järnvägsstation i klöfvervall!, Vrams- Gunnarstorp i klöfvervall!; Kärreberga s:n: Björnekulla i vall af tidig rödklöfver!; Mörarps s:n: Rosenlund i klöfvervall!, Vassatorp i klöfvervall!; Vällufs s:n: nära Påarps järnvägsstation i klöfver- vall!; Spannarps s:n: Sjunnagården i vall af sen rödklöfver, enstaka!; Ausås, flerstädes i vallar af sen rödklöfver!; Grönby s:n i klöfver- vall!; St. Råby s:n i klöfvervall!; Lackalänga s:n massvis i klöfvervall!. årtal. Herrestads s:n: nära nya kyrkogården ymnig i klöfvervall (H. CHRISTOFFERSSON); Benestads s:n: ymnig i klöfvervall (H. CHRISTOFFERSSON); Nefvitshögs s:n: Staffanstorp (HJ. MÖLLER); Tygelsjö socken (HJ. MÖLLER); mellan St. Råby och Bjällerup ett stort individ vid vägkanten (H. CHRISTOFFERSSON); St. Ibbs s:n: (Hven): nära Bäckviken i åkrar bland Medicago sativa L. och M. faleata X sativa (jfr G. PÅHLMAN, I, p. 172). 2. Blekinge. Karlshamn: Schweizerhuset i klöfvervallar (G. PÅHLMAN). 05. Karlshamn (NORDSTRÖM, I, p. [44]). 1903. 1907?. 1896. 1907. 1908. 1910. 1911: 1912: 1869. 1873. 1892. Augerums s:n (E. RUNDKVIST i L. M. H.). Karlskrona: Gullberna (JOH. ERIKSSON). 3. Halland. Tvååkers s:n Utteros (FREY SVENSSON). Hishults s:n (KNUT JOHANSSON). Veinge s:n: klöfvervall (J. E. PALMÉR), nära kyrkan i klöfvervall (FR. E. AHLFVENGREN); Vapnö s:n: Sperlingsholm i klöfvervall (J. E. PALMÉR); Harplinge s:n (FR. E. AHLFVENGREN). Veinge s:n: nära kyrkan i klöfvervallar (AHLFVENGREN, I, p. [14]); Harplinge s:n: flerstädes i klöfvervallar (AHLFVENGREN, I, p. [14)). Laholm: V. Mellby i klöfvervall (FR. E. AHLFVENGREN); Snöstorps s:n: Tofta i klöfvervall (FR. E. AHLFVENGREN); Harplinge s:n: fler- städes i klöfvervallar (FR. E. AHLFVENGREN); Morups s:n: Munka- gård i klöfvervall (FR. E. AHFVENGREN); Tvååkers s:n: Bäcka- gård ymnig på en trädesåker (FR. E. AHLFVENGREN). mellan Halmstad och Guldbrandstorps järnvägsstation i klöfver- vall!; Falkenberg, nära staden i klöfvervall!, östra gärdet i massor (STEN SVENSSON); Abild s:n i klöfvervall!; Stafsinge s:n: Lis och Stafsjö, enstaka i klöfvervallar (STEN SVENSSON). 4. Småland. Grenna (C. ALFR. ANDERSSON i U. M. H.) Grenna, i en vall norr om staden (A. A. W. LUND). Västervik: ruderatplats (A. A. W. LUND). 1900 (omkr.): Växiö (F. HÅRD ÅF SEGERSTAD). 1(0R 0 1902. Lofta s:n: Bjursund i klöfvervall (C. PLEIJEL). Jönköping: Torpa i klöfvervall (E. L. EKMAN i Jönköpings h. allm. lärov. herb.). 1902 (omkr.): S. Sandsjö s:n: n. om kyrkan (F. HÅRD AF SEGERSTAD). 1906. 1907. 1893. 1900. 1901. 1903. TOTT Skärstads s:n: Broddstorp (E. L. EKMAN); Högsby s:n: Berga järn- vägsstation emellan järnvägsspåren tillsammans med Glaucium corniculatum (L.) Curt., Psyllium arenarium W. &. K., Salvia verti- cillata L., Sisymbrium altissimum L., m. fl.! (jfr WITTE, III, p. 171). Hossmo s:n: Binga (J. E. PALMÉR). 5. Öland. - Ventlinge s:n (ERNST NORDSTRÖM 1 R. M. H.); S. Möckleby s:n i klöfvervall (C. ARESKOG enl. E. WAHLGREN). Resmo s:n (O. GERTZ). i en åker !/s mil s. om Borgholm (J. A. O. SKÅRMAN). Resmo s:n: i klöfvervall vid vägen till Klefva (N. SYLVÉN och G. BÅGENHOLM). Borgholm: vid Kungsgården (FR. AULIN); Torslunda s:n: Lensta och vid vägen till Arontorp (FR. AULIN); Mörbylånga-dalen (FR. AULIN). 5324 1885. 1889. 18935. 1897. 6. Gotland. Mästerby s:n (FR. E. AHLFVENGREN). Visby nära gamla hamnen (E. JÄDERHOLM i U. M. H)). Hemse s:n (T. VESTERGREN i U. M. H)). »förekommer sällsynt och sporadiskt, exv. Visby: hamnen (ett par år); Mästerby s:n: Båtels; Klintehamn: nära Valla bland klöfver; Hemse s:n: Halldings> (JOHANSSON, I, p. 189). 1903—05: Hejde s:n: Gervalls på gräsmattor i trädgården (FR. E. AHLFVEN- 1906. 1906 1. 1907. 1909. 1910. 1912. 1882. 1890. 1900. 1906. 1868. 1900. 1901. 1903. 1904. 1903. 1906. GREN). Tingstäde s:n: på en backe nära kyrkan (FR. AULIN). 1907. Fole s:n i klöfvervall (TORE LINDFORS). Boge s:n: i en vall af rödklöfver och blåluzern (Medicago sativa 1); utsädet skulle enligt uppgift vara af galiziskt ursprung (L. G. ROMELL). Bursvsna (EI ERIESGT CEST. Tingstäde s:n; Visby: vid St. Hästnäs; Källunge s:n på odlad myr; Vesterhejde s:n: Nygårds; Björke s:n; Burs s:n; Rone s:n: Rone- hamn (JOHANSSON, III, p. 234). Endre s:n: Hanes i en andra årets rödklöfvervall så ymnigt, att den var om ej rent af det allmännaste, så dock i alla händelser det mest framträdande ogräset (T. VESTERGREN). 7. Östergötland. Vikingstads s:n: Sköldstad (K. G. F. LAGERFELT i R. M. H.). Rogslösa s:n: Kartorp bland klöfver (ERIK JÖNSSON enl. KIND- BERG, I p- 80) Rogslösa s:n (O: JÖNSSON i UME RE MORE MSE: mellan Kuddby och Täby i klöfvervall (J. BERGGREN); Norrköping: vid hamnen på ruderatplats! (WITTE, II, p. 180). 8. Västergötland. Borås (enl. ex. i C. G. IH. THEDENIUS hBerbi: Borås: Sesla i en gräsmatta (STEN SVENSSON). Korsberga s:n: Munkebo »in agris cum Trifolio ex Silecia allata» ÅLFR.. STALIN i. U. M..H; DB: MID; Hjo: Björketorpi(SEnnEeR- GREN, jfr. RUDBERG, I, p. 54); Medelplana s:n: Råbäck nära Turist- hotellet i klöfvervall (J. BERGGREN). Sköfde: i en klöfvervall nära staden (A. VINGE); Källby s:n: Konge- tomten (G. PAUL JOHANSSON); Medelplana s:n (LEANDER KINBERG), i en åker nära Råbäck (J. A. O. SKÅRMAN). Styrsö s:n: i hafreåker (J. E. PALMÉR). Styrsö s:n: nära kyrkan »ganska allmän på en med gräsfrö be- sådd åker» (C. G. H. THEDENIUS; jf. LANGE, p- 295). Dala s:n (ALFR. STALIN). 1907. 1909. 1910. 1911. 1912. 1905. 1911. 1912. 1893. 1900. 1901. 1883. 1901. 1907. 1892. 1895. Jungs sm; Törestorp (RK RARNE CD: Fi Hi Fyrunga s:n: Bjertorp i klöfvervall (J. E. PALMÉR). Fässbergs s:n: Gunnebo nära Mölndal i en klöfvervall (STEN SVENSON). Askims s:n: Hult i klöfvervall (E. TH. FRIES, I, p. 43); Warnhems s:n (ERIK ALMQUIST enl. H. W. ARNELL). Kvänums s:n: Badened i vall af tidig rödklöfver!. 9. Bohuslän. Hålta s:n: Bresten i hafreåker (J. E. PALMÉR i L. M. H.). Högås s:n: Tånga i klöfvervall (J. E. PALMÉR). Uddevalla: i klöfvervall nära staden!. 10. Dalsland. Ör s:n: kyrkogården: (A. FRYXELL i U. M. H., Vänersborgs h. allm. lärov. herb.). Bäcke s:n: »vid torpet Mon nära Bäckefors på 1:sta årets klöfver- vall, där den växte ganska rikligt bland den skäligen klena klöf- vern, bland hvilken äfven flera andra i Dalsland sällsynt ogräs förekommo, såsom Medicago lupulina L., Cerastium arvense L. och Camelina microcarpa Andrz.> (P. A. LARSSON, Öjersbyn). 11. Värmland. Tveta s:n: Mossvik »in agro inculto» (HERM. G. FRÖDING i R. M. H.). 12. Nerike. Örebro (TROLANDER, I, p. 91). 13. Södermanland. Nyköping: Hållsta och vid hamnen, enstaka ex. (BLOM, I, p. 46). Julita s:n: Fogelsta, riklig i en klöfvervall (K. HEDBOM). 14. Stockholms-trakten. Lidingön (JOHN PERSSON i R. M. H); Bo s:n: Gammeludden (FR. ANTONI i R. M. H.). Brännkyrka s:n: Liljeholmen, gräsvall (FR. AULIN). 1897—98. Nacka s:n: Danviks krokar, ruderatplats (FR. AULIN). 1903. 1906. Sånga s:n: Svartsjö (T. VESTERGREN). Brännkyrka s:n: Johannesdal i klöfvervall (FR. AULIN); Solna s:n: Bergshamra i klöfvervall (N. SYLVÉN och H. WITTROCK). Utan årtal: Nacka s:n: Danviken på en afstjälpningsplats för afrensning från Saltsjökvarn (K. A. OSENIUS). [DA ND ” 15. Upland. 1899—1901. >På klöfvervallar tillhörande Elmsta by i Väddö s:n, Rosla- 1900. 1901. 1903. 1904. 1903. 1909. 1910. OM 1904. 19035. 1906. 1907. gen; växten förekom i riklig mängd flerstädes och var inkommen med tyskt klöfverfrö (K. A. OSSENIUS). Väddö s:n: Elmsta (E. M. LEMOINE i UC M:S HD): Norrtelje: Granparken i klöfvervall (BJÖRN PALM). Sigtuna (THORE C. E. FRIES); Norrtelje: Fågelsången i klöfvervall (BJÖRN PALM); Upsala: ruderatplats vid ångkvarnen! (WITTE, I, Pp. JD) Wendels s:n: Örbyhus i en klöfvervall (G. A. FRÖMAN). Upsala: ruderatplats vid ångkvarnen (G. BÅGENHOLM). Upsala (G. BÅGENHOLM i L. F. H.). Danmarks s:n: Flottsund (THORE C. E. FRIES). Knifsta på järnvägsvallen (ERIK ALMQUIST enl. H. W. ARNELL); Källviken vid Furusund i klöfvervall (G. LUNDQUIST). 16. Dalarne. Boda s:n: Västanå; Orsa s:n: Stackmoro, m. fl. ställen; alltid i åkrar (JOHANSSON, II, p. 264). 4 St. Skedvi s:n: Nyberget, talrik i en första årets vall tillsammans med bl. a. Berteroa incana DC., Vogelia paniculata (L) Horn. och Medicago sativa L. (G. SAMUELSSON). Hamra kronopark: Korrisbergsvallen i timotejvall (ANDERSSON och HESSEEMAN) (Lp: 100): Gagnefs "sin (KK. HEDLUND i R. M: CH: IUESEE anetsborgs; hh. allm. lärov. herb.) Hedemora: Grådö vid Nybyn; Gagnefs s:n: Tjärna och Gröntuf; m. fl. ställen, införd genom utländskt frö (WISTRÖM, I, p. 213). 17. Hälsingland. Bergsjö s:n: Kyrkbyn (STRÖMMAN, I, p. 364). Jättendals s:n: Frösten (STRÖMMAN, I. p. 364). 1908—09. Bergsjö s:n: Kyrkbyn (STRÖMMAN, I, p. 364). 1910. 1909. Ljusdals s:n i .timotejvall (JOHANSSON, IV, p. 269); Gnarps s:n: Gällsta (STRÖMMAN, I, p. 364). 13. Medelpad. Flerstädes på barlast eller i åkrar, Sköns s:n: Tunadal; Timrå s:n: Östrand och Vifstahvarf på barlast (L. M. NEUMAN); Stöde s:n: Edsta (G. A. ERIKSSON); Torps s:n: i åkrar mellan järnvägen och älfven (J.. G. GUNNARSSON); Lidens s:n: enstaka i vallar vid kyr- kan (K. JOHANSSON) (jfr COLLINDER, I, p. 145). 1910. Lidens s:n: Järkvissla i en vall (E. COLLINDER). 1911. Sundsvall: mosaiska kyrkogården (IVAR SAHLIN i R. M. H.); Stöde s:n: Kärfsta (INGEBORG NORDLANDER i R. M. H.), Edsta (C. A. NORDEA NDER I OG. ES 050 fymra saa(k) AT GREDIN Ir Lö FS Hl) 19. Jämtland. 1905. Norderö sn: i åkrar (FL. BEHM enl. ex. i P. A. LARSSONS, Öjers- byn, herb.); Mörsils s:n: Ocke i timotejvall tillsammans med Silene noctiflora: E:; hvete; m. fl: (Ef: W; AÄRNEEL): 1911. Brunflo s:n i timotejvall (JOHANSSON, IV, p. 272); Marieby s:n i timotejvall (JOHANSSON, IV, p. 272); Are s:n: Dufed i timotejvall (JOHANSSON, IV, p. 272). 20. Västerbotten. WT Umea (KL. TRAFRVENFELT i RR: Mi HH.) SILENE DICHOTOMA EHRH. DAS AUFTRETEN EINER SUD- ÖSTEUROPÄISCHEN ART IN SCHWEDEN, HAUPTSÄCHLICH ALS UNKRAUT IN KLEESCHLÄGEN. ZUSAMMENFASSUNG. Der Verf. giebt einen Bericht äber das Auftreten der Silene dicho- toma in Schweden; dieser Bericht ist auf Litteratur-Angaben, Mit- teilungen vieler schwedischen Botaniker, Exemplare in mehreren öffentlichen Herbarien sowohl auch auf eigene Beobachtungen ge- gräöndet. Silene dichotoma wurde am ersten Mal im Jahre 1867 bei Malmö (Prov. Schonen) in einem Kleeschlage gefunden. Seitdem, be- sonders während der 15 letzten Jahre, ist diese Art an vielen ver- schieden Lokalitäten bis nach Umeå (Prov. Wästerbotten) beobach- tet. Die Mehrzahl dieser Fundorte befindet sich doch in Säd- Schweden, in den Provinzen Schonen und Halland sowie auch auf den baltischen Inseln Öland und Gotland. Hauptsächlich ist Silene dichotoma in Kleeschlägen und ähn- lichen Lokalitäten aufgetreten, ist aber auch als Ruderatpflanze ge- funden. Dreimals ist sie auch in Haferäckern beobachtet. Das Auftreten der Silene dichotoma in den schwedischen Klee- 328 schlägen beruht darauf, dass viel Kleesaat in Schweden importiert wird und in dieser Saat Samen der erwähnten Art als Verun- reinigung vorkommen. Dass die meisten Fundorte sich in Säd- Schweden befinden, beruht wieder darauf, dass in diesen Gegenden wenig Kleesaat produziert wird; darum wird hier zum grossen Teil importierte, mitteleuropäische oder russische Kleesaat ausgesät. In Mittel-Schweden dagegen, wo im allgemeinen nur spätblähender Rotklee, s. g. Spätklee oder einschittiger Rotklee angewandt wird, wird der Bedarf an Kleesaat zum grössten Teil mit der eigenen Produc- tion gedeckt; nur selten wird hier importierte Kleesaat gebraucht. An den meisten FundortenistSilene dicholoma wahrscheinlich direct eingefährt, denn der importierte, frähblähende, mitteleuropäische Rotklee wird in Schweden nicht zur Samengewinnung sondern nur för Heugewinnung angebaut. Der Verf. hat doch in den letzten Jahren beobachtet, dass Silene dichotoma vereinzelt in Samenfeldern vom :schwedischen Rotkliee oder Spätklee erschienen ist, und damit scheint die wirkliche Verbreitung dieser Art in Schweden angefangen zu sein. Der Verf. erwähnt auch das Auftreten der Silene in Haferfeldern und auf Ruderalplätzen, insbesondere bei einigen grossen Dampf- möählen und bei Häfen einiger Seestädte. Schliesslich berichtet der Verf. kurz öber die Verbreitung dieser Art in Mittel-Europa. LITTERATURFÖRTECKNING. AHLFVENGREN, FR. E. (D, Några växtgeografiska notiser från Halland. Sv. Bot... Tidskr: EV; 1910:p- (4)! ANDERSSON, G. och HESSELMAN, H. (D, Vegetationen och floran i Hamra kronopark. Medd. fr. Statens Skogsförsöksanst. 4, Stockholm 1908, Per: ARESCHOUG, FE: W. GC. (DD; Skånes Elöra. Lund 18515 BIRGER, S. (D, Växtlokaler från Skåne, Småland och Uppland. Bot. Not. 1908, p: 215. BLOM, CARL (I), Invandrare. Bot. Not. 1912, p. 45: BOERGER, ÅLB. (ID, Die Provenienzfrage bei Klee- und Grassaaten. Landw. Jahrb: CBA lp BURCHARD, 0. (D, Die Unkrautsamen der Klee- und Grassaaten mit be- sonderer Beräcksichtigung ihrer Herkunft. Berlin 1900. 329 COLLINDER, E. (D, Medelpads flora. Upsala 1909. FRIES, E. TH. (D, Några växtlokaler i Bohuslän och Göteborgstrakten. Bot Not: 19101, pp: -39: — » —, TH. M. (D, Människans inflytande på vårt lands vegetation. För- eningen Heimdals folkskrifter n:o 25. Stockholm 1895. GROSSER, (D, Vorsicht beim FEinkauf von Rotklee oder: Wozu braucht man Silene? Zeitschr. d. Landwirthschaftskammer fär die Prov. Schlesien 1911, Nr. 4. GRÖNVALL, Å. L. (ID, Ett par för Skandinaviens Flora nya växter. Bot. Not. 1868, p. 182. HILBERT, R. (D, Uber einige seit Begin der Erforschung unserer einhei- michen Flora neu ins Gebiet eingewanderten und zum festen Be- stande gewordenen Pflanzen. Schrift. der phys.-ökon. Gesellsch. Zur Konissbersrint Pr: Bd.: 51, 19105 p- 90: HOLMBERG, OTTO R. (D, Botaniska anteckningar. I. Bot. Not. 1900, p. 67. JOHANSSON, K. (ID, Hufvuddragen af Gotlands växtgeografi och växttopo- ORAES TERS ESVERVER ARE Handl 29:01 "1897: — > — (ID, Några bidrag till Dalarnas flora. Bot. Not. 1900, p. 261. — » — (IID, Nyare bidrag till kännedomen om Gotlands kärlväxtflora. Bot Not. 1910,7p- 209: — » — (IV), Små bidrag till Hälsinglands och Jämtlands flora. Bot. Not. NOT SPN2O KINDBERG, N. C. (D, Nya tillägg till Östgöta flora. Bot. Not. 1892, p. 178. KOCH, G. D. J. (ID, Synopsis flore germanic&e et helvetice. Frankfurt a. MISS S7: KRAUSE, E. H. L. (D, Arch. d. Ver. d Freunde 'd. Naturgeschichte in Mecklenburg 61, 1909, p. 62. LANGE, TH. (D, Kärlväxtfloran i Styrsö socken i Göteborgs och Bohus JänstoSv-E Bot uid sSkrö VISIO f2:p: 202: TJA No(Mi Skånes Elora. Stockholm 1870: MALZEW, A (D, Die Unkräuter des Gouvernement Kursk. Bull. d. Bureau frans siBor CI EL008NEp 249! — » — (ID), Die Verbreitung der wichtigsten Feldunkräuter in Russland. Bullsd Bureau frans. Bot Ir1909) ps 251: NORDSTRÖM, K. B. (D, Några skandinaviska adventivväxter. Sv. Bot. uäidskrt: INC90085p- (43) NYMAN, C. F. (I), Sylloge flor& europ&ae. Örebro 1854—55. — » — (ID), Sveriges fanerogamer. Örebro 1867. PÅHLMAN, G. (D, Förteckning öfver ön Hvens fanerogamer och kärlkryp- togamer; Bot. — (IID, Några bidrag till kännedomen om vegetationen på våra ru- deratplatser. Sv. Bot. Tidskr. III, 1909, p. 174. —» — (IV), Alyssum calycinum L., en i Sverige genom utländskt vallväxt- frö spridd art. Sv. Bot. Tidskr. III, 1909; p. 337. —»— (V). Gaffelglimmet (Silene dichotoma Ehrh.) och fliknäfvan (Gera- nium dissectum LL.) i svensk senklöfver. Sveriges Utsädesförenings SM GdSkories OD: DT. —» — (VD, Rationell vallväxtfröodling och betydelsen för vårt lands jord- bruk af densammas ordnande. Landtbruksveckans förhandlingar. Stockholm 1912, p. 85. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 1912. Bb 6, Hu. 3. UBER PIE: FARBE: DER FLORIDEEN UND CYANOPHYCEEN VON HARALD KYLIN Mit Taf. 15. In dem zweiten Bande des grossen Werkes OLTMANNS » Morpho- logie und Biologie der Algen» lesen wir S. 197: »Mir scheint klar: die Färbungsursachen der Florideen bedärfen erneuter Präöfung. Dann muss man aber nicht bloss fragen: weshalb erscheinen sie bald heller, bald dunkler rot, sondern auch weiter: weshalb sind verschiedene Vertreter der Gruppe verschieden gefärbt, obwohl sie am gleichen ÖOrte wachsen? Wer oder was verleiht den Phyllo- phoren, Helminthocladien usw. einen braunen, den Furcellarien, Polyides u. a. einen mehr gelblichen Farbenton? Weshalb wird Gigartina Teedii bei Neapel am Niveau fast grän? Die Bostrychien des Brackwassers werden als schmutzig violett geschildert, Batra- chospermum und Lemanea endlich haben eine Färbung, die kaum noch an Florideen erinnert. Warum ?» Da diese Fragen in der Literatur noch gar nicht befriedigend beantwortet sind, möchte ich hier einige kleine Beiträge geben, die möglicherweise dazu dienen können, unsere Kenntnis tuber die Färbungsursachen der Florideen zu erweitern. In diesem Zusam- menhang will ich auch mit einigen Worten die Färbungsverhält- nisse der Cyanophyceen besprechen. Zuerst muss ich aber äber die in den betreffenden Algen vorkommenden Chromatophorfarb- stoffe Bescheid geben, wobei jedoch nur die allerwichtigsten Tat- sachen Erwähnung finden. Hinsichtlich der Einzelheiten muss auf meine fräheren Arbeiten verwiesen werden. Die Farbstoffe. I.) In Wasser unlösliche, in Alkohol lösliche Farbstoffe. 1) Chlorophyll. 2) Carotin. Mittels MornriscH's Kalimethode gelingt es sehr gut, auch bei den Cyanophyceen Carotin nachzuweisen. 3) Xantnophyll. In emer meiner fröherensATbetens(OWSES: 118) wurde behauptet, dass eine Lösung von Xanthophyll, welches aus Ceramium rubrum extrahiert worden ist, bei Kochen nach Zusatz von etwas Eisessig grön gefärbt wird, und dass sie sich bei Be- handlung mit Alkali in irgend einer Weise verändert, so dass die Farbe nach Zusatz von einer Säure bis zu saurer Reaktion augen- blicklich grän wird. Diese Angaben beruhen, wie spätere Unter- suchungen gezeigt haben, darauf, dass meine Xanthophyllösungen von Phykoxanthin verunreinigt waren. Eine reine Xanthophyllös- ung gibt diese Reaktionen nicht, sie sind aber fär eine Phykoxan- thinlösung charakteristisch. Aus meinem Material von Ceramium rubrum wurde auch ein drit- ter gelber Farbstoff extrahiert. Dieser scheint mir mit dem fär die Fucoideen charakteristischen Farbstoff, Phykoxanthin, iden- tisch zu sein, und sein Vorkommen in den Extrakten aus Ceramium wurde auch auf Verunreinigungen von Diatomaceen und Fucoideen zuröckgeföhrt (KYriIn, 1911, S. 120). Später habe ich noch zwei Florideen, Delesseria sanguinea und Batrachospermum Gallei, hin- sichtlich des Vorkommens von Phykoxanthin untersucht. Bei De- lesseria liess sich dieser Farbstoff nachweisen (Verunreinigungen ?), bei Batrachospermum dagegen nicht. — Die Cyanophyceen mössen aufs neue hinsichtlich des Vorkommens von Xanthophyll und Phyko- sxanthin untersucht werden, da man aus den Literaturangaben keine sicheren Schlässe ziehen kann. II.) In Wasser (bei Gegenwart von Neutralsalzen oder sehr wenig Alkali) lösliche, in Alkohol unlösliche Farbstoffe. 4) Phykoerythrin. Von diesem Farbstoffe gibt es zwei Modi- fikationen: a) mit prachtvoll orangegelber Fluorescenz!). Diese ist die häufigere Modifikation. 1) Phykoerythrinkrystalle aus Ceramium rubrum, die seit mehr als zwei Jahren auf einem finstern Ort in 20”/oiger Ammoniumsulfatlösung (+ Toluol) aufbewahrt sind, lösen sich in Wasser bei Zusetzung von ganz wenig sehr verdännter Natrium- 033 b) ohne oder beinahe ohne Fluorescenz. Diese Modifikation ist bei Polysiphonia Brodiwi, P. nigrescens und Rhodomela subfusca nach- gewiesen. Das Phykoerythrin aus P. nigrescens wurde schon fröher in Krystallen erhalten. Später ist es mir auch gelungen einen Phykoerythrinextrakt aus Rh. subfusca zum Krystallisieren zu bringen. 5) Phykocyan. Von diesem Farbstoff gibt es drei Modifika- tionen: a) blaugränes Phykocyan. Die Lösung ist bei geringerer Konzentration blaugrän — grän, bei grösserer Konzentration blau — blauviolett — violett. Diese Modifikation ist bei Batrachosper- mum Gallei, Lemanea fluviatilis und Calothrix sp. nachgewiesen worden. b) blaues Phykocyan. Die Lösung ist bei geringerer Konzen- tration blau mit einem Stich ins Gräne, bei grösserer Konzentration indigoblau — blauviolett — violett. Diese Modifikation ist bei einer Phormidium-Art nachgewiesen worden; ist wahrscheinlich bei den Cyanophyceen sehr verbreitet. ec) blauviolettes Phykocyan. Die Lösung ist bei geringerer Konzentration hellblau, bei grösserer Konzentration blauviolett — violett — rotviolett. Diese Modifikation ist bei Ceramium rubrum, Dumontia filiformis und Porphyra hiemalis nachgewiesen worden. Bei den Florideen findet man als charakteristisches Nebenpigment das Phykoerythrin, und bei den Cyanophyceen das Phykocyan. Unter den Florideen gibt es aber mehrere, die neben Phykoery- tbrin auch Phykocyan enthalten. Diesistschon fräher för Bangia fusco- purpurea, Batrachospermum Gallei, B. moniliforme, Ceramium rubrum, Chondrus crispus, Dumontia filiformis, Lemanea fluviatilis, Porphyra hiemalis und P. umbilicalis nachgewiesen worden (KYLIN, 1912, S. 425), und gegenwärtig kann ich noch folgende hinzuzufögen: Ahn- feltia plicata, Furcellaria fastigiata, Laurencia pinnatifida, Nemalion multifidam, Phyllophora membranifolia. — Das Phykocyan lässt sich bei einer Floridee leicht dadurch nachweisen, dass man die Alge in Wasser extrahiert, und die so erhaltene Farbstofflösung spektro- skopisch untersucht. Ist Phykocyan vorhanden, gibt die Lösung ein kräftiges Absorptionsband im Orange (zwischen C und D). Lässt carbonatlösung leicht wieder auf. Die Lösung zeigt die rote Farbe und die lebhaft orangegelbe Fluorescenz einer aus der Alge friscb bereiteten Phykoerytbrinlösung. — Phykocyankrystalle aus derselben Alge, die ebenfalls auf diese Weise seit mehr als zwei Jahren aufbewahrt sind, lösen sich unter den oben erwähnten Bedingungen in Wasser leicht wieder auf. Die Lösung zeigt die blaue Farbe und die lebhaft karminrote Fluorescenz einer aus dieser Alge friseh bereiteten Phykocyanlösung. 334 sich das Phykocyan nicht aus der Alge extrahieren, kann man die lebende Alge spektroskopisch untersuchen; bei Gegenwart von Phy- kocyan beobachtet man im Orange ein kräftiges Absorptionsband. Auf Grund einer Literaturangabe lässt sich auch das Vorkommen von Phykocyan neben Phykoerythrin bei Nemalion lubricum und Spheerococcus coronopifolius behaupten. BocaTt (1908, S. 102) hat die wasserlöslichen Farbstoffe dieser Alge extrahiert und spektro- skopisch untersucht, und beobachtete dabei auch ein Absorptionsband im Orange (von 24 = 630 an 4 = 595). Dies ist eben ein Absorp- tionsband des Phykocyans. BocaATt's Farbstofflösung stellte demnach nicht, wie dieser glaubte, eine Phykoerythrinlösung dar, sondern enthielt eine Beimischung von Phykocyan. — Wie es scheint, ist das Phykocyan ein auch bei den Florideen gar nicht selten vorkom- mender Farbstoff. Es lässt sich nun fragen, ob es nicht Florideen gibt, die gar kein Phykoerythrin sondern nur Phykocyan enthalten. Dies, glaube ich, ist der Fall bei der kleinen Bangiacee Asterocytis ramosa und bei einigen Batrachospermum-Arten, nämlich B. vagum, B. vir- gatum und B. testale. Die blaugräne bis spangräne Asterocytis ra- mosa ist hinsichtlich der Farbe der Mehrzahl der Cyanophyceen sehr ähnlich, und in ihrer Farbennuance findet sich nichts, was eine Beimischung von Phykoerythrin verrät. Die erwähnten Batra- chospermum-Arten sind der Farbe nach grän mit einem Stich ins Blaugräne. Die Farbennuance deutet auf eine Beimischung von Phy- kocyan nicht aber von Phykoerythrin, da aber keine spektroskopi- schen Untersuchungen gemacht sind, kann das Vorkommen oder Fehlen dieser beiden Farbstoffe hier nicht sicher festgestellt werden. In der Literatur gibt es meines Wissens noch keine Angabe öber das Vorkommen von Phykoerythrin neben Phykocyan oder von Phykoerythrin allein bei den Cyanophyceen. Da aber die bei- den Farbstoffe sehr nahe mit einander verwandt sind, und da sich das Phykocyan bei den Florideen neben Phykoerythrin hat nachweisen lassen, ist es a priori recht wahrscheinlich, dass sich auch Phyko- erythrin bei den Cyanophyceen neben Phykocyan wird nachweisen lassen. Meine eigenen Untersuchungen haben nur wenige Cvyano- phyceen umfasst, und bei diesen habe ich kein Phykoerythrin beob- achtet. In der Literatur gibt es aber Angaben tber Absorptions- spektra von lebenden Cyanophyceen oder von Wasserextrakten dieser Algen, die mir zu beweisen scheinen, dass Phykoerythrin auch bei den Cyanophyceen vorkommen kann. 530 SAUVAGEAU berichtet (1908, S. 95 und 97) äber das Vorkommen von roten Cyanophyceen, und die wasserlöslichen Farbstoffe einer dieser Cyanophyceen Oscillatoria corliana ist von BocaAT näher untersucht worden. Bocart schreibt (1908, S. 101): »La macération dans PF'eau douce éthérée donne un liquide rose violacé par trans- parence, jaune brun par réflexion, ayant I'aspect d'une solution de Phy- coérythrine. Le spectre d'absorption observé directement, puis photographié sous des épaisseurs de liquide variant de 80 millimée- tres å 5 milliméetres, a donné les bandes suivantes: Ideon 0 A= 352, max MINEVers TA === 500 Hrder=H40-a = 530; — IE Dm0 ilderm= 50534 4 E=492; — A=1495 qui diminuent simultanément en intensité avec VPFépaisseur du liquide coloré.» BocaTtT betrachtet den von ihm untersuchten Farbstoff als eine Phykocyanmodifikation. Dies ist es aber nicht, sondern eben ein typisches Phykoerythrin. Farbe und Fluorescenz sind typisch. Die Absorptionsbänder einer reinen Phykoerythrinlösung liegen nach meinen Untersuchungen (KYLIN, 1910, S 212) I bei 2 569—-565, II bei 2 541—537, III bei 2 498—492, und auch in dieser Hinsicht ist die Ubereinstimmung demnach gross. — Wahrscheinlich kam bei dieser roten Oscillatoria cortiana nicht Phykocyan sonden nur Phyko- erythrin vor. Die im normalen Zustande violette Oscillaria sancta ist von GaAI- puUKOV sehr sorgfälltig spektroskopisch untersucht worden, und in seiner Arbeit »Einfluss farbigen Lichts auf die Färbung lebender Oscillarien» Taf. I Fig. 1 bildet er das Absorptionsspektrum dieser Alge ab. In dem gelbgränen — blaugränen Teil dieses Absorptions- spektrums findet man die drei för Phykoerythrin charakteristischen Absorptionsbänder wieder, und diese Bänder beweisen meiner Mein- ung nach zur vollen Evidenz, das die violette Oscillaria sancta Phy- kyerythrin enthält. Das Absorptionsband im Orange zeigt aber, dass sie auch Phykocyan enthält. Ausserdem berichtet GammuKkov (1903, S. 486), dass Oscillaria cal- dariorum, die in normalem Zustande blaugrän bis spangrän ist, ihre Farbe ändert, wenn sie in gräönem Lichte wächst. Sie wird dabei zuerst graugröän, dann hellviolett, violett und schliesslich braun. Wenn man die von GAIDUKOV gegebenen Absorptionskurven (a. a. O., Taf. 26) näher studiert, findet man, dass das Phykocyan, wel- ches bei den blaugränen bis spangränen Individuen vorkommt, 236 beim Ubergang zu dem graugröänen Farbenstadium beinahe voll- kommen verschwindet. Die hellviolette Farbe wird dadurch be- dingt, dass die Alge Phykoerythrin ausbildet, und bei der Vergrösser- ung der Phykoerythrinmenge tritt das violette Farbenstadium auf (die von GaiDUKOV a. a. O. abgebildete Fig. 14 Taf. 26 zeigt sehr gut das Absorptionsspektrum des Phykoerythrins). Bei diesen beiden letzteren Farbenstadien ist, wie die abgebildeten Absorptionsspektra zeigen, das Phykoerythrin mit etwas Phykocyan vermischt. Die Farbe wird nach GaipUukov schliesslich braun; das Phykoerythrin beginnt jetzt zerstört zu werden; die Bedingungen der braunen Farbe können jedoch nach der von GAIDUKOV gegebenen Absorp- tionskurve nicht sicher festgestellt werden, vielleicht spielt aber ne- ben der Verminderung der Phykoerythrinmenge die Vergrösserung der Menge gelber Farbstoffe eine nicht unbedeutende Rolle. Die Farbe. Hinsichtlich der Farbe möchte ich unter den Florideen folgende Gruppen aufstellen: 1) rot. Die Algen, die in diese Gruppe einzureihen sind, sind lebhaft rot gefärbt. Sie besitzen eine Farbe, die man als die ty- pische Florideenfarbe bhbetrachtet, und diese wird davon bedingt, dass Phykoerythrin in reichlicher Menge vorhanden ist, Phykocyan aber fehlt. Die Algen besitzen ausser Phykoerythrin auch Chlorophyll, Carotin und Xanthophyll. Wird das Phykoerythrin zerstört, erhalten die Algen durch die drei letzteren Farbstoffe eine gelbgräne Far- be. Zu dieser Gruppe mögen folgende Algen erwähnt werden: An- tithamnion plumula, die Callithamnion-Arten, die Delesseria-Arten, Plocamium coccineum, Rhodochorton Rothii, Spermothamnion roseolum. Diese sind an der schwedischen Westkäste sublitorale Arten, nur die beiden letzteren kommen auch in der Litoralregion vor, Rhodo- chorton Rothit aber nur an solchen Stellen, die vor stärkerer Belich- tung gut geschötzt sind; Spermothamnion roseolum wird, wenn sie an Stellen mit etwas stärkerer Belichtung vorkommt, zuerst blassrot, dann gelbgrän oder mehr weniger gelblich und schliesslich vollkom- men entfärbt. 2) rot mit einem Stich ins Rotbraune. Zu dieser Gruppe gehören die Polysiphonia-Arten und Rhodomela-Arten. Diese Arten sind in der Regel nicht so lebhaft rot gefärbt, wie die der vorher- 337 gehenden Gruppe, der Underschied ist jedoch nicht besonders gross. Diese Arten enthalten diejenige Phykoerythrinmodifikation, die nur wenig oder gar nicht fluoresciert. Sie kommen sowohl in der Li- toral- wie in der Sublitoralregion vor. Bei stärkerer Belichtung wer- den sie blassrot mit einem Stich ins Rotbraune, schliesslich gelb- grän bis gelbbraun oder vollkommen entfärbt. 3) purpurrot, tief braunrot oderrotviolett. Hieher gehören Ahnfeltia plicata, Bangia fuscopurpurea, Ceramium rubrum, Chondrus crispus (die Litoralform), Dumontia filiformis, Laurencia pinnatifida Phyllophora membranifolia, Porphyra hiemalis. Diese Arten enthal- ten ausser Phykoerythrin auch Phykocyan. Ist die Phykocyan- menge im Vergleich mit der Phykoerythrinmenge gering wie z. B. bei Ceramium rubrum (die Phykocyanmenge etwa 16”/0 der Phyko- erythrinmenge; vgl. KYLIN 1910, S: 235) wird die Farbe tiefrot bis purpurrot. Wird die Phykocyanmenge vergrössert, nicht aber die Phykoerythrinmenge, so wird die Farbe tief braunrot wie bei Bangia, Dumontia, Laurencia und Porphyra oder rotviolett wie bei Ahnfelltia, Chondrus und Phyllophora — Die erwähnten braunroten Arten sind von besonderem Interesse. Sie sind an der schwedischen Westkäste Litoralformen, entwickeln sich während des Winters und Frählings, um während des Sommers abzusterben. Nur im Win- ter sind sie tief braunrot, verändern während des Frählings ihre Farbe in Purpurrot, tief :Rot bis Rot und werden im späten Frähling hellrot bis blassrot. Im Sommer werden sie oft gelbgrän bis stroh- gelb und schliesslich vollkommen entfärbt. Diese Farbenveränder- ungen erkläre ich folgendermassen. Zufolge der während des Fräh- lings zunehmenden Lichtstärke wird das sehr lichtempfindliche Phykocyan nach und nach zerstört, und die Algen enthalten schliess- lich nur Phykoerythrin und mössen dann wie die Arten, die der ersten Gruppe angehören, rot gefärbt werden. Im späteren Fräöhling wird aber auch wegen der immer grösser werdenden Lichtstärke das Phykoerythrin mehr und mehr zerstört (oder vielleicht besser gesagt, die Neubildung von Phykoerythrin kann mit der Zerstörung 'des- selben nicht gleichen Schritt halten) und die Farbe wird dabei mehr und mehr blassrot. Ist das Phykoerythrin vollkommen zZer- stört, muss die Farbe wegen der noch anwesenden gelben und gränen Farbstoffe mehr weniger gelbgrän oder gelblich werden. — Die mehrjährigen, rotvioletten Arten Ahnfeltia plicata, Chondrus cris- pus und Phyllophora membranifolia werden, wenn sie an Stellen vorkommen, wo die Lichtstärke zu gross ist, in ähnlicher Weise 338 wie die vorhergehenden Arten, mehr weniger hellrot bis blassrot oder gelbgrän bis vollkommen entfärbt. — Die Sublitoralform von Chondrus crispus ist in der Regel lebhaft rot, und besitzt dann kein Phy- kocyan, bisweilen hat aber die Farbe einen schwachen Stich ins Violette, was auf eine unbedeutende Beimischung von Phykocyan deutet. — Furcellaria fastigiala besitzt blass rotviolette Zweigspitzen; diese enthalten sowohl Phykocyan wie Phykoerythrin. Ältere Zweige werden mehr braun, rotbraun oder bisweilen gelbbraun. Die Ein- zelheiten dieser Farbenveränderungen kann ich gegenwärtig nicht erklären. Beim Trocknen wird diese Alge schwarz. Dies beruht darauf, dass sie einen mit den Gerbstoffen verwandten Stoff ent- hält, welcher nach dem Tode der Alge oxydiert, und dann mehr weniger braungefärbte Produkte gibt (vgl. KYLIN, 1911, S. 409). — Die Zweigspitzen von Polyides rotundus sind häbsch tiefrot. Sie enthalten wahrscheinlich kein Phykocyan, oder wenigstens ist dieser Farbstoff nur in sehr geringer Menge dem Phykoerythrin beigemischt. Ältere Zweige sind braun — rotbraun, nur selten gelb- braun. Polyides wird, wie bekannt, beim Trocknen nicht schwarz, sondern die Zweige sind in durchfallendem Licht nach wie vor rot, im Gegensatz zu Furcellaria, deren Zweige dann schwarz erscheinen qdiese Verschiedenheit ist das beste Merkmal, um nach den Trock- nen Polyides und Furcellaria von einander zu unterscheiden). — Die purpurrote bis tiefrote Nemalion multifidum enthält wahrschein- lich nur geringe Phykocyanmengen. Sie ist an der schwedischen Westkäste eine Sommer — Spätsommerform, und behält auch an Stellen mit verhältnissmässig starker Belichtung ihre Farbe ganz gut bei. Erst in Spätsommer wird sie mehr weniger blassrot ge- färbt. 4) grau. Hieher gehören Batrachospermum moniliforme und B. helminthosum und diejenigen Batrachospermum-Arten, die mit diesen am nächsten verwandt sind. Sie besitzen eine graue Farbe, die sehr schwierig zu beschreiben ist, und die bei der verschiedenen Individuen ganz beträchtlich variiert. Oft hat die grau Farbe einen Stich ins Rötliche, bisweilen ins Blaue, Blaugräne oder Gelbgräne. Die Arten besitzen sowobl Phykocyan wie Phykoerythrin. Die Bedingungen der grauen Hauptfarbe kann ich gegenwärtig nicht erklären. 5) dunkel moosgrän. Hieher gehören Batrachospermum Dillenit, B. Gallei und Lemanea fluviatilis. Die jängeren Zweige erscheinen in durchfallendem Lichte blass rotviolett. Diese Algen enthalten 039 sowohl Phykocyan wie Phykoerythrin. Werden sie nach dem Ab- töten mittels Toluol in destilliertes Wasser gelegt und vor der Einwirkung der Luft geschätzt, behalten sie mehrere Tage ihre dun- kel mossgräne Farbe, werden sie dagegen der Einwirkung der Luft ausgesetzt, so werden sie bald rotviolett (vgl. KYLIn, 1911, S. 398 und 410). Weder diese Erscheinung, noch die Ursache der dunkel moosgränen Farbe dieser Algen kann ich gegenwärtig erklären. 6) blaugrän, spangrän oder grän mit einem Stich ins Blaugräne. Hieher gehören Asterocytis ramosa, Batrachospermum vagum, B. virgatum und B. testale. Diese enthalten neben Chloro- phyll, Carotin und Xanthophyll wahrscheinlich nur Phykocyan, aber kein Phykoerythrin (vgl. oben). 7) weiss. Hieher gehören nur einige parasitische Florideen, die Choreocolax-Arten und Harveyella mirabilis. Sie haben keine Chro- matophorfarbstoftfe. Die Cyanophyceen habe ich nur wenig studiert und kann des- halb ihre Farbenveränderungen nicht genauer besprechen. Fol- gende Gruppen scheinen mir aber unterschieden werden zu kön- nen. 1) hellblau, blaugrän, spangrän oder grän mit einem Stich ins Blaugräne. Die hieher gehörenden Cyanophyceen besitzen ausser gränen und gelben Farbstoffen nur Phykocyan, aber kein Phykoerythrin. Die verschiedenen Farbennuancen werden von der grösseren oder geringeren Phykocyanmenge bedingt. Ist die Phyko- cyanmenge gross, so spielt die Farbe mehr ins Blaue, ist sie da- gegen gering, spielt die Farbe mehr ins Gräne. Das Vorkommen von verschiedenen Phykocyanmodifikationen, von blaugränem oder blauem Phykocyan, bei verschieden Arten verursacht nur dann einen Farbenunterschied, wenn sie bei ihnen in annähernd gleich grossen Mengen vorhanden sind. 2) blauviolett, violett oder rotviolett. Bei den dieser Gruppe angehörenden Cyanophyceen gibt es ausser Phykocyan auch Phy- koerythrin in mehr weniger grosser Menge (vgl. oben). 3) rot. Bei den Cyanophyceen, die dieser Gruppe zuzuzählen Wwären, kommt ausser den gränen und gelben Farbstoffen nur Phyko- erythrin aber kein Phykocyan vor. Vgl. was oben von Oscillatoria cortiana gesagt ist. Die komplementäre chromatische Adaptation. GAIDUKOV hat nachgewiesen, dass Oscillaria sanecta und 0. cal- dariorum, wenn sie in verschiedenfarbigem Licht kultiviert werden, ihre Färbung verändern. Die Farbenveränderung hängt von der Farbe des einwirkenden Lichtes ab, und zwar so, dass diese Cyano- phyceen in rotem Licht gränlich werden, in gelbbraunem blaugrän, in grönem rötlich, in blauem braungelb. Fie Farbe verändert sich demnach in dem Sinne, dass sie mehr und mehr komplementär zu der Farbe des einwirkenden Lichtes wird. Nach Vorschlag von Prof. ENGELMANN nennt GAIDUKOV diese Erscheinung die komple- mentäre chromatische Adaptation. Den Vorgang dieses Prozesses konnte GaimuKov nicht gut er- klären (vgl. GAIpuKOV, 1906, S. 3). Die Farbenveränderungen erklären «sich aber ganz einfach durch das Verschwinden und Wiederauftreten eines oder der beiden wasserlöslichen Chromatophorfarbstoffe, des Phykocyans und des Phykoerythrins; vielleicht kann bisweilen auch eine Vergrösserung der Menge gelber Farbstoffe und eine Verminder- ung der Chlorophyilmenge mitwirken. Dass diese Erklärung richtig ist, därfte daraus hervorgehen, was schon oben hinsichtlich des Vorkommens von Phykoerythrin und Phykocyan bei Oscilla- ria caldariorum gesagt worden ist (vgl. KYLrin 1911, S. 113 und MAGNUS und SCHINDLER 1912, S. 319). In der Literatur begegnet man oft Angaben, die daräber berich- ten, dass die verschiedenen Florideen hinsichtlich ihrer Farbe sehr unähnlich sein können, und dass eine und dieselbe Floridee ihre Farbe im hohen Grade verändern kann. Die urspräöngliche, mehr weniger lebhaft rote, purpurrote oder rotviolette Farbe verblasst, und die fröher so schön gefärbten Algen zeigen jetzt nur eine sehwach rötliche Farbe, welche sich schliesslich ins Rötlichgelbe, Gränlich- graue, Gelbgräne, Strohgelbe, Goldigbräunliche, Braungelbe verän- dert. Alle diese Erscheinungen werden von GaiDUuKOoV als chroma- tische Adaptionen gedeutet, und Uberhaupt kann eine rote oder blaugröne Alge ihre Farbe nicht ändern, ohne dass GAIDUKOV in dieser Erscheinung eine chromatische Adaption erblickt. Nach dem, was ich schon fräher hinsichtlich der Farbe der Flo rideen gesagt habe, werden diese Farbenveränderungen von der Zerstörung des Phykoerythrins (und des Phykocyans) verursacht. Die Zerstörung des Phykoerythrins scheint oft von einer Vermehr- 541 ung der gelben Farbstoffe begleitet zu sein und vielleicht auch von einer Verminderung des Chlorophylls. Aber nur diejenigen Florideen, die an Stellen mit stärkerer Beleuchtung vorkommen, verändern ihre Farbe ins Blassrote und schliesslich ins Gelbgräne oder mehr weniger Gelbliche. Werden sie aber vor stärkerer Be- leuchtung beschätzt, behalten sie ihr Leben lang die rote Farbe. — Ich muss mich demnach der Meinung von ÖLTMANNS und SAU- VAGEAU anschliessen: es ist die Quantität des Lichtes nicht, wie GAIDUKOV meint, die Qualität desselben, die in der Natur eine Farben- veränderung der Florideen verursacht. Hinsichtliceh des Einflusses der Lichtstärke auf die Färbung der Cyanophyceen hat NADsoNn ein sehr lehrreiches Experiment gemacht. Er berichtet daräber folgendes (1908, S. 141): »Phormidium, welches an schattigen Stellen wächst, hat die fär die Gruppe der Cyanophyceen charakteristische blaugröäne Färbung. An helleren Sonnenschein gebracht und zwar auf einen Tisch, wel- cher am öÖstlich gelegenen Fenster stand, bekam es im Sommer, «nach ca. 2 Monaten eine hell-goldgelbe Färbung mit bräun- lichem Stich. Diese Färbung ähnelt ausserordentlich der fär eine ganz andere Algengruppe charakteristisehen und zwar der Färbung der Diatomeen. Im Herbst bei verminderter Intensität des Sonnen- lichtes, wird die goldig-braune Färbung allmälich wieder durch die blaugräne ersetzt. »An derselben Phormidium-Art wurde sodann eine Das Phykoerythrin wäre einer dieser assimilatorisceh wirkenden Farbstoffe. Nach ENGELMANN wWäre es aber möglich dem Chlorophylle »eine specifische und zwar funda- mentalere Rolle beim Assimilationsvorgang zuzuschreiben, als den ihm beigemischten anders gefärbten Stoffe. Letztere könnten dann beispielsweise einfach als optische Sensibilatoren wirken, wie nach H. W. VoGEL's wichtigen Untersuchungen viele Farbstoffe räcksicht- lich der Silberchloridsalze»> (a. a. O., S. 20). Von diesen beiden Theorien: 1) sowohl Phykoerythrin wie Chlorophyll!) wirkt assimi- lierend; 2) nur Chlorophyll assimiliert, Phykoerythrin ist ein opti- scher Sensibilator, betrachtet ENGELMANN die erstere als die wahr- scheinlichere. GaipuUKOV schliesst sich auch der ersteren dieser Theorien an. Er behauptet sogar, dass die Meinung, dass das Chlorophyll bei den in den Tiefen wachsenden chromophyllhaltigen Algen der einzige Assimilationsfarbstoff ist, dem Hauptgesetze der Natur — dem Gesetze der Erhaltung der Energie — widerspreche (GaipuKov 1904:1, SLS). KERNER sglaubt dagegen, dass das Phykoerythrin als optischer Sensibilator wirkt. Er schreibt (1887, S. 361): »Dieser Farbstoff zeigt nämlich eine sehr kräftige Fluorescenz, d. h. er absorbiert einen grossen Teil der auf ihn fallenden Lichtstrahlen und sendet andere Strahlen von grösserer Schwingungsdauer aus. Die blauen Strahlen werden durch ihn gewissermassen in gelbe, orange und rote umgewandelt, und so erhalten die Chlorophyllkörper schliesslich ') ENGELMANN betrachtet die Wirkungsweise des Chlorophylls als >»mit der der optischen Sensibilatoren verwandt» (a. a. O., S. 20). 5343 doch noch jene Strahlen, welche bei der Zersetzung der Kohlen- säure als treibende Kraft wirksam sind.» Hierzu ist aber zu be- merken erstens, dass das Phykoerythrin erst dann fluoresciert, wenn es aus den Chromatophoren extrahiert worden ist, zweitens dass dieser Farbstoff nicht hauptsächlich die blauen, sondern die gelb- gränen, gränen und blaugröänen Strahlen absorbiert. Nach HANSEN (1893, S. 302) wäre das Phykoerythrin als ein Ath- mungspigment zu bezeichnen. Diese Theorie wärde aber voraus- setzen, dass der Farbstoff leicht Sauerstoff binden und entbinden könnte. Dies kann aber das Phykoerythrin nicht. Jängst ist von ÅA. v. RICHTER (1912, S. 290) behauptet worden, dass die Nebenpigmente (wie das Phykoerythrin) keine aktive Rolle im Prozesse der Photosynthese spielen. Es wurde nämlich von ihm nachgewiesen, dass sich die Assimilationsintensität der schar- lachroten Plocamium in gränem Licht ebenso stark verminderte, wie die der gränen Ulva lactuca und der durch Zerstörung des Phy- koerythrins >»fast gänzlich grän» gewordenen Gigartina Teedii, im Vergleich mit der Assimilationsintensität dieser Algen in weissem Lichte. Die Anwesenheit des roten Farbstoffes machte sich in keiner Weise bemerkbar. Dies gielt von den litoralen Rotalgen. Die sublitoralen Rotalgen assimilierten dagegen nach den Versuchen RIcHTER's in gränem oder in weissem zerstreutem Lichte von geringerer Stärke nicht unbedeu- tend besser als die gränen Algen unter denselben Bedingungen. Warum? Dies wird von RIcHTER gar nicht erklärt. Diese letzteren Versuche scheinen mir aber dafär zu sprechen, dass das Phyko- erythrin bei geringerer Lichtstärke gerade im Sinne optischer Sensi- bilatoren wirkt. Das Chlorophyll absorbiert die roten bis orange- gelben und die blauen bis violetten Strahlen, kann aber die gelb- gränen bis blaugröänen nicht ausnutzen. Diese Strahlen werden aber von dem Phykoerythrin absorbiert, und diese Absorption er- höht. dann die Assimilationsintensität zugunsten der roten Algen. Bei grösserer Lichtstärke wärde aber das Chlorophyll selbst in hin- reichender Menge die fär die Assimilation nötige Energie absor- bieren, und der Energiezuschuss durch die Tätigkeit des Phyko- erythrins als optischer Sensibilator erhöhte die Assimilationsinten- sität nicht merkbar. ; 344 EIPERATURVERZETGENIS BOCAT, L., Sur le pigment de F'Oscillatoria cortiana rouge. — Comptes rendus de la soc. de biol. 64:1. Paris 1908. ENGELMANN, TH. W,, Farbe und Assimilation: = Bot Zemuns- Al. Leipzig 1883. GAIDUKOV, N. Uber den Einfluss farbigen Lichts auf die Färbung le- bender ;,/Osecillarien.. — Abhandl; di; k.; preusstraäkadenms ad Wis- sensch. 1902. Berlin 1902. —e—, MWeitere Untersuchungen öber den Eiimfluss” farbigen Iich- tes auf die 'Färbung der Oscillarien: :— Ber. va demselrbot. (Gesstot Berlin (1903: ——, Die Farbenveränderung bei den Prozessen der komplementären chromatischen Adaptation. — Ebenda. =, Die Farbe der Algen und des NWassers. — Hedwisrardo mlbres- den 1904. =53—, Zur Farbenanalyse der "Algen. — Ber. id HdeutseniDoESKes:t 22 Berlin 1904. ——, Die komplementäre chromatische Adaptation bei Porphyra und Phormidium. — Ebenda 24. Berlin 1906. HANSEN, A., Uber Stoffbildung bei den Meeresalgen. — Mitteil. aus d. Zool Stat. zu Neapels plsvberinlöd5s KERNER, A') Pflanzenleben. LÖ Leipzig löst. KYLIN, H., Uber Phykoerythrin und Phykocyan bei Ceramium rubrum (Huds.) Ag. — Hoppe-Seyler's Zeitschrift fär physiol. Chemie. 69. Strassburg 1910. ——, Uber die gränen und gelben Farbstoffe der Florideen. — Ebenda. 74. Strassburg 1911. —,—, Uber die roten und blauen Farbstoffe der Algen. — Ebenda. 76. Strassburg 1912. ——, Uber die Farbstoffe der Fucoideen. — Ebenda. 81. Strassburg 1912. MAGNUS, W., und SCHINDLER. B., Uber den Einfluss der Nährsalze auf die Färbung der Oscillarien. — Ber: (dj deutsek:tbotrtt6esk30: Berlin 1912. NADSON, G. A., Uber den Einfluss der Lichtstärke auf die Färbung der Algen. — Bull; du jardin imp: bot. de St: Petersbomrsiesssmto0s: RICHTER, P., Uber den Wechsel der Farbe bei einigen Sässwasseralgen, insbesondere den Osecillarien. — | Bot. Centralblatt: rr 200 Cassel. 1880 (S. 605). RICHTER, A. V., Farbe und Assimilation. — Ber. d. deutsch. bot. Ges. S0:E Berlins a oM2: SAUVAGEAU, C., Sur des Myxophycées roses et sur un procédé d'étude de :1a Phycocyane. — 'Comptes rendus de larsoce” derbiol 64:11. Paris 1908. ——, A propos dOscillariées rouges observées dans un aquarium du laboratoire de Banvyuls-sur-Mer. — Ebenda. ——. Sur la coloration des Floridées. — Ebenda. Svensk Botanisk Tidskrift Bd 6, 1912. Tal AR I Absorptionsspektrum des Phykoerythrins 2 s . blaugriänen Phykocyans 3 ; » blauen s I | , blauvioletten pg Ljustr. Cederquists Graf. A -B., Sthlm. UAE | i hb 4 Lå ”A 4 Al ; . dy 0) » ” ” d > Å i ; j S å i Cd j ä NE re. ss OK SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. BbpD 6, Hu. 3. NYRIDA CEAZESERIESIANA BEITRÄGE ZUR XYRIDAZEEN-FLORA AFRIKAS VON GUST. O. A:N MALME Rastlos schreitet die Erforschung der reichen Vegetation Afrikas fort. Gegenden, die noch vor einigen Jahren fast vollständig unbe- kannt waren, sind jetzt in verschiedenen Richtungen bereist worden. Einige Reisende verfolgen hauptsächlich andere Zwecke, rein ge- schäftliche, geographische, ethnographische, zoologische u. s. w., und treiben Botanik nur nebenbei. Die botanischen Sammlungen, die sie nach Europa mitbringen, sind bei weitem nicht wertlos, dass sie aber betreffs der Konservierung und der Vollständigkeit der Exemplare oft viel zu wöänschen öbrig lassen, ist eine Tatsache, die nicht verwundern darf. Anderen ist die Botanik die Haupt- sache. Es ist selbstverständlich, dass diese viel wertvollere Samm- lungen zuzammenbringen können. Und ganz besonders wird dies der Fall werden, wenn der Reisende ein geschulter Systematiker und schon durch fröhere Reisen geöbter und bewährter Samm- jer ist. Im vorigen Jahre unternahm der Dozent der Botanik an der Universität Uppsala, Dr. RoB. E. Fries, als Begleiter des schwedi- schen Ethnographen Graf E. VON ROSEN, eine Reise durch Afrika, von Kap nach Alexandria. Die Xyridazeen, die er bei dieser Gele- genheit sammelte, hat er mir zur Bearbeitung gesandt. Sie stam- men, mit einer Ausnahme, aus Rhodesia, hauptsächlich aus der botanisch fast unerforsehten Umgegend des Bangweolo-Sees. Die Sammlung enthält allerdings nur sechs Spezies, jede liegt aber in mehreren vorzäöglich konservierten Exemplaren vor. Sie liefert einen Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 26 246 sehr wertvollen Beitrag zur Xyridazeen-Flora von Nord-Rhodesia, die bisher so wenig bekannt war, dass nur zwei je einmal gesam- melte Spezies in der einschlägigen Litteratur erwähnt worden sind. Obgleich meine Monographie der Fam. Xyridacexe för Das Pflanzenreich hoffentlich bald beendigt sein wird, veröffentliche ich jedoch schon hier die Bearbeitung der Fries'scehenSammlung und benutze dabei die Gelegenheit, auch einige Bemerkungen uber andere afrika- nischen Spezies mitzuteilen. Es sind jetzt bekannt etwa 175 Spezies der Gattung Xyris, die sich auf zwei Sektionen (oder vielleicht besser Unter- gattungen) verteilen. Die eine, Nematopus Seubert, mit etwa 85 Spezies, ist auf Sädamerika (nebst der Insel Trinidad) beschränkt; die beiden kubanischen Species, X. bicarinata Griseb. und X. navicularis Griseb., sind nur infolge ungenauer Untersuchung hierher gebracht worden. Die andere, Euxyris Endlicher, mit etwa 90 Spezies, kommt in allen Weltteilen mit Ausnahme von Europa vor. Eine Gruppie- rung der zahlreichen Spezies ist, wenn auch in ALB. NILSSON'sS Stu- dien uber die Xyrideen schwach angedeutet, nie durchgefährt wor- den. Wenn man auf eine uUbersichtliche Darstellung nicht ganz und gar verzichten will, ist aber eine solche ein dringendes Erfor- dernis. Innerhalb der Untergattung Nematopus, deren sämtliche beschriebene Spezies ich schon zu untersuchen Gelegenheit gehabt, habe ich denn auch (nach dem Bau der seitlichen Kelchblätter, der Ausbildung der Blattscheide, der Länge der Brakteen im Ver- hältnis zu der Ähre u. s. w.) eine Anzahl grösserer oder kleinerer Artengruppen unterschieden, die jedoch aus Gränden, die hier nicht erörtert werden sollen, nicht Sektionen (bezw. Subsektionen), son- dern Stirpes (Gesamtarten, Sippen oder Verwandtschaftskreise) be- nannt werden. Als Beispiele können erwähnt werden: Stirps X. rupicole Kunth mit den Spezies X. rupicola Kunth, X. tenella Kunth (mit f. subte- nella (Malme), f. extensula (Malme) und var. Riedeliana (Malme), X. con- cinna N. E. Brown, X. andina n. sp., X. setigera Oliver (nicht Alb. Nilss.) und X. witsentoides Oliver; Stirps X. hymenachnes Martius mit den Spe- zies X. pterygoblephara Steudel, X. bahiana Malme, X. nubigena Kunth, X. hymenachne Martius, X. Blanchetiana Malme (= X. hymenachne var. angustifolia Malme), X. commixta n. sp. (= X. stimulans Alb. Nilss. pip: min.) XX fusca "Alb: Nilssiy X.-siumulans Nb RENTSsSKE=N megapotamica Malme), X. metallica Klotzsch, X. tortula Martius und X. asperula Martius; Stirps X. pilose Kunth mit den Spezies X. obtusiuscula Alb. Nilss., X. pilosa Kunth, X. insignis Alb. Nilss., X. calostachya V. A. Pouls. und? X. globosa Alb. Nilss.; Stirps X 5347 vestite Malme mit der Spezies X. vestita. — Innerhalb der Untergat- tung Euxyris gibt es leider mehrere Spezies, und zwar besonders unter den afrikanischen, die ich vorläufig mit dem unliebsamen »non vise» oder, weil sie nach ungenöägendem Material beschrieben worden sind, mit »minus notze» bezeichnen muss. Ich bin deshalb in einigen Fällen mit der Gruppierung noch nicht ins Reine ge- kommen. Es scheint mir jedoch nicht unangemessen zu sein, ein paar afrikanische Stirpes schon hier zu beschreiben. Die äöbrigen sollen nur anhangsweise erwähnt werden. 1. X. batokana N. E. BROWwNn (1901) in ÖLIVER & THISELTON- DYER Flora of trop: Africa. VIII: påc283! african&e (1912), p. 296. Caspitosa rhizomate brevissimo, radices crassiusculas emittente. Folia subteretia v. leviter compressa, vulgo spiraliter torta, 25—40 BV farinsk tantunmn/I0kem. vy. usquerZ0 cm longsar ami, MALME, Xyridace2r rarius usque 2,; mm lata, acuta, levia glaberrimaque, in sicco non- nihil nervoso-striata, in vaginam abeuntia vigesimam — duodecimam partem folii occupantem, jam superne lamina multo latiorem, ligula bene evoluta acutiuscula munitam, inferne valde dilatatam, castane- am nitidamque, omnino eciliatam v. basi pilis ferrugineis longius- culis ciliatam. Scapi subteretes, ecostati, in sieco paullulum nervoso- striati, 60—100 cm alti, 1—2 mm crassi v. etiam tenuiores, basi vagina circumdati satis ampla, 5—8 cm, rarius usque 12 cm longa, apice obtusissima, sepe in apiculum brevem subulatum excurrente, inferne castanea nitidaque. Spica valde multiflora, stro- bilacea, fusiformis Vv. obovoideo-fusiformis, basi attenuata, vulgo 10—15 mm, rarius tantum 8 mm Vv. usque 24 mm longa, 4—6 mm, rarius usque 7 mm crassa; bracte& inferiores steriles 10—41535, quinquefarize, infime ovales v. ovato-ovales, 2 3 mm longe, apice rotundate et mucrone brevi acuto munite, fulvo-ferrugine2&e, ecari- nate v. rarius sub apice carinate, area dorsali plane nulla, inter- medize (flores suffulcientes) late ovales v. obovato-ovales, 3,,—4,5 mm long, 2,;—3,; mm late, cochleatze, apice rotundatz, subinteger- rime, coriace2, ferrugine& Vv. ferrugineo-castanea, subnitida, margine paullulo pallidiores, ecarinatze, area dorsali lanceolata v. ovato-lanceo- lata, cinerascente v. cinereo-viridi, opaca (nonnumquam fere omnino deficiente) notatex. Sepala lateralia libera, subaquilatera, falcato-cur- vata, spathulato-linearia, 3—3,; mm longa, 0,,,—1 mm lata, apice 348 obtusa, fulva v. fulvo-ferruginea, marginibus pallidioribus, ala cari- nali angusta, fere inde a basi pilis brevibus satis crebris ciliato- scabridula, superne in mucronem tenuem, apice sepe nonnihil peni- cillatum, usque 0,; mm longum excurrente. Petala lutea, lamina obovata, circiter 5 mm longa et 3,; ram lata, basi cuneata, apice crenata v. crenato-lacerata, ungui lineari, circiter 5 mm longo. Sta- minodia bibrachiata, brachiis breviuscule penicillatis (pilis satis paucis, superne moniliformibus). Anther&e sublineares v. basi non- nihil latiores, circiter 1,5 mm longa, connectivo angusto, filamento sublineari, dimidiam partem anther&e subaequante. Ovarium uni- loculare, placentis parietalibus, basi haud confluentibus; ovula nu- merosa, funiculis brevibus affixa; stylus in parte fere dimidia supe- riore trifidus, stigmatibus subcapitatis. Capsula 2,5—3 mm longa, pericarpio tenui, rimis longitudinalibus dehiscente; semina satis numerosa, obovoidea, usque 0,; mm longa, ferrugineo-castanea, longitudinaliter costulata. Nordost-Rhodesia: Bangweolo, Kapata-Halbinsel, auf nassen Wiesen und zwischen hohen Gräsern am Rande der Sämpfe, 9—11. Okt: 1911 -(n. 853, 853 a, 853€, 853 €, BHS MG, NMS: Das Originalexemplar habe ich nicht gesehen. Nach der Dar- stellung BROWN's zu urteilen weicht es durch köärzere, etwas brei- tere Blätter und käörzere Ähren von der oben gegebenen Beschrei- bung ab. Die Bestimmung muss deshalb leider als etwas unsicher betrachtet werden. Die in Xyridaceze african&e (p. 296) erwähnte Busse'sche Pflanze därfte mit der Kapata-Pflanze identisch sein; die Ähren sind zwar kleiner, aber es handelt sich wahrscheinlich um Zwergexemplare. Die von FRIES in grosser Menge mitgebrachte Pflanze vwvariiert erheblich in Bezug auf die Länge der Blätter und die der Ähren. Am Rande der Sämpfe gesammelte Exemplare haben bis 70 cm lange, einige aus den Wiesen stammende dagegen nur 10—15 cm lange Blätter. Die Ähren können zahlreiche Bläten entwickeln, verlängern sich, ja nachdem das Blähen fortschreitet, und erreichen, wenn die äusseren Bedingungen gänstig sind, eine beträchtliche Länge. X. batokana verhält sich, allem Anscheine nach, in dieser Beziehung wie die brasilianische X. Zahlbruckneri Heimerl, die ich in Santa Anna da Chapada (Matto Grosso) zu beobachten Gelegen- heit hatte. Ån einem Individuum findet sich eine interessante Missbildung. Etwa 3 cm unterhalb der terminalen Ähre sitzt ein aus sechs 5249 8—10 mm langen Ähren bestehendes Knäuel, das von zwei 7—9 mm langen, spitzen, auf der einen Seite an der Basis etwas ver- wachsenen Brakteen gestätzt wird. Es sind diese wahrscheinlich die untersten Brakteen der normalen Ähre, die nach unten ver- schoben sind. In den Achseln steht je eine Ähre mit sehr kur- zem Stiel, und in den Achseln der beiden untersten Brakteen dieser Ähren hat sich wieder je eine Ähre entwickelt. Derartige axilläre, kurz- oder ungestielte Ähren habe ich sonst nie bei den Tausenden von Xyridazeen-Individuen gefunden, die bei meiner Arbeit mit diesen Pflanzen untersucht worden sind. Dagegen gibt es einige Fälle von mehr oder weniger nach unten verschobenen und vwver- längerten Brakteen. Auf eine solche Missbildung stätzt sich zwei- felsohne die von ALB. NILSSON erwähnte »var bracteata» der X. gracilis RB. Br. Und an dem von demselben Verfasser beschrie- benen Exemplar von X. foliolata Alb. Nilss. geht etwa 1 cm unter der Ähre ein Blatt aus, das »aus einem 1,5 cm langen scheiden- förmigen Teile und einer etwa 15 cm langen fast stielrunden Spreite» besteht (Stud. Xyrid., p. 65). An anderen von A. v. MEe- CHOW mitgebrachten sowie an den von GOSSWEILER gesammelten Exemplaren sind zwar die untersten (bis zehn), sterilen Brakteen der Ähre mehr oder weniger verlängert, aber das soeben erwähnte Blatt ist nicht vorhanden. Innerhalb der Gattung Abolboda Humb. & Bonpl. ist eine Verschiebung der untersten Brakteen der Ähre oft eine normale Vorkommnis. In den Ähren von X. imberbis Humb. & Kunth und X. Poeppigii Kunth sind die beiden untersten Brakteen steril. Bei X. vaginata (Spreng.) Alb. Nilss. und X. pul- chella Humb. & Bonpl. sind »pedunculi ad medium vaginis duabus spathaceis instructi> (KUNTH), schon die untersten Brakteen der Ähre dagegen die Tragblätter der Bläten. Meiner Ansicht nach entsprechen diese beiden gegenständigen Scheiden etwa an der Mitte des Blätenschaftes morphologisch den sterilen Brakteen bei den erstgenannten Spezies. 2. X. leptophylla MALME n. Sp. Subbulbosa, radicibus crassiusculis. Folia tenuia, subteretia, 30—40 cm, rarius usque 45 cm longa, 0,,—0,s mm lata, acuta, levia glaberrimaque, conspicue nervoso-striata, in vaginam abeuntia duodecimam— decimam partem folii occupantem, jam superne lamina latiorem, ligula satis magna subobtusa munitam, dorso superne 350 ferruginascentem opacamque, ceterum castaneam nitidamque, ima basi valde dilatatam. mm, rarius usque 4,; mm lata, acuta v. apice subulata, levia glaberrimaque, nonnihil nervoso-striata, aciebus obtusiusculis, in vaginam abeuntia quartam fere partem folii oceupantem, jam superne lamina paullulo latiorem, ligula conspicua subacuta munitam, late albido- v. fulvescenti-hyalino-marginatam superne (sepe fere usque ad basin) viridem v. roseo- v. vinoso-violascentem, transverse rugu- losam et opacam, ima basi valde dilatatam, ferrugineo-castaneam et ibidem pilis longiusculis, albidis v. fulvescentibus ciliatam, ceterum eciliatam. mm longa, circiter 2 mm lata, apice obtusiuscula et lacerata, dorso ferruginea, ceterum albido-subhyalina, ala carinali satis angusta, inde a basi pilis breviusculis crebris cili- ata, superne in mucronem subulatum, usque 2 mim lougum excur- rente. Petala lutea, lamina obovata, circiter 6 mm longa et 4 mm lata, apice crenato-lacerata, basi cuneata, ungui lineari, circiter 7 mm longo et 0,5 mm lato. Staminodia bibrachiata, brachiis longe penicillatis. Anthere lineares, circiter 2,5; mm long2e, connectivo angusto, filamento sublineari, dimidiam mm longe, 2,—3 mm late, apice ro- tundate subcoriacerx, albide v. stramine2, marginibus tenuiores et subhyalin&e, sub apice sepe leviter carinatze, intermediax obovato- ovales, 5-—7 mm longe, 3,,—4 mm latze, nonnihil cochleatze, apice rotundatae, membranace&e v. saltem submembranaceex, subhyalino- albide v. dilute stramine2r, apice spe roseo-purpurascentes, lzeves, subnitide, integerrime, eciliate, sub apice saepe carinate, area dor- sali nulla. Sepala lateralia, libera, 2Xequilatera, fere recta, lanceolata, 5—7 mm. longa, circiter I mm lata, acuta, subhyalina, dorso stra- minea, apice s&epe roseo-purpurascentia, ala carinali satis angusta, in partibus tertiis infima mediaque pilis brevissimis satis raris ciliato- scabridula. Petala lutea, lamina obovato-suborbiculari, 4—5 mm longa, apice serrato-lacerata, basi late cuneata, ungui lineari, usque 5 mm. longo, circiter 0,, mm lato. Staminodia bibrachiata, brachiis longe penicillatis (pilis superne moniliformibus). Anthere sublinea- res, circiter 1,; mm longe, connectivo angusto, filamento sublineari, dimidiam partem anther&e 2quante v. paullulo longiore. Ovarium uniloculare, placentis parietalibus, basi haud confluentibus; ovula numerosa, funiculis brevibus affixa; stylus usque ad medium trifi- dus; stigmata flabellato-lacerata. " Nordwest-Rhodesia: Zwisechen Broken Hill und Chirukutu, auf feuchtem grasigem Platze, 10. Aug. 1911 (n. 296) Durch die hellen Brakteen der Ähre und die quer runzeligen Blätter erinnert diese Spezies einigermassen an X. straminea Alb. Nilss., unterscheidet sich aber schon durch den ziemlich breiten, kurz bewimperten Kiel der seitlichen Kelchblätter. Ihre nächsten Verwandten sind die in Benguela vorkommenden Spezies aus dem Verwandtschaftskreise der X. scabridula Bendle, die mir leider noch wenig bekannt sind. X. humpatensis N. E. Brown [vergl. MALME, Xyridacezr africana (1912), p. 3021, die bei einem Vergleich in erster Linie in Betracht kommen kann, ist, wenigstens oft, einjährig und hat schmälere seitliche Kelchblätter; ausserdem ist die Ähre verhält- nismässig dicker, mit dunkleren, breit weisslich berandeten Brak- teen. — Zu der Stirps X. scabridule gehört jedenfalls unsere Art und ist pflanzengeographisch von Interesse, da die öbrigen Spezies (X. nivea Welw. ap. Rendle, X. Welwitschii Bendle, X. scabridula Bendle, X. humpatensis N. E. Brown und X. affinis Welw. ap. Rendle, viel- leicht auch X. erubescens Rendle) sämtlich in der Umgegend von Huilla (Benguela) zuhause sind. X. filiformis Lamarck (in Senegal, Sierra Leone und Liberia) weicht durch den nur oben bewimperten Kiel der seitlichen Kelchblätter, durch an der Basis zusammenlaufende Plazenten und mit Area dorsalis versehene Brakteen von den obigen Spezies ab und bildet meiner Ansicht nach eine besondere (monotypische) Stirps. Eine andere Stirps bilden X. brunnea Alb. Nilss., mit der X. obscura N. E. Brown wahrscheinlich zu vereinigen ist, und X. atrata Malme. Sie zeichnen sich durch wenigblätige Ähre mit schwarzen oder dunkelbraunen Brakteen ohne Area dorsalis, und schmale seit- liche Kelchblätter mit der ganzen Länge nach oder nur oben bewim- pertem Kiele aus und sind in Nyassa-Land und Maschona-Land zuhause. 5. X. capensis THUNBERG (1794), Prodr. plant. capens., p. 12. — ALB. NILSSON, Afrik. Art. Xyris (1891), p. 154, et Stud. Xyrid. (1892), p. 40. — N. E. BROWN in OLIVER & THISELTON-DYER, Flora of trop. Binca: VIL (1901); p- 13. Nordost-Rhodesia: Bangweolo, Kapata-Halbinsel, am Rande der Papyrus-Sämpfe, an offenen Plätzen, 1. Okt. 1911 (n. 851 b, 852). Diese Spezies ist die am weitesten verbreitete der ganzen Gattung. Sie kommt im Kap-Lande sowie in fast allen Teilen des afrika- nischen Wald- und Steppengebietes vor [vergl. MALME, Xyridacex africana&e (1912), p. 305) und ausserdem in einem eng begrenzten Bezirke in der södbrasilianiscehen Provinz des tropischen Amerika, in der Umgegend von Caldas, Minas Geraes, und im benachbarten 338 Såo Paulo. Mir ist es nicht gelungen irgend einen Unterschied zwischen der von A. F. REGNELL, HJ. MOSÉN u. ÅA. in Brasilien ge- sammelten Pflanze und der in Afrika vorkommenden ausfindig zu machen. Das Vorkommen einer afrikanischen Xyris, die ausserdem an der Käste selten zu sein scheint, im Inneren von Brasilien bleibt mir rätselhaft. Es ist mir allerdings noch eine afrikanische Spezies der Gattung bekannt, die auch in Sädamerika angetroffen worden ist, und zwar X. anceps Lamarck. Diese wächst aber in Afrika hauptsächlich in der Nähe der Käösten und scheint in Sädamerika fast ausschliesslich am atlantischen Ozean vorzukommen, und es lässt sich wohl denken, dass sie in verhältnismässig später Zeit von Afrika nach Suädamerika gekommen ist. X. capensis Thunb. var. schoenoides (Martius) Alb. Nilss., von der X. nilagirensis Steudel nicht zu trennen ist, hat eine weite Verbrei- tung in Vorder- und Hinterindien. Die vwvielleicht als Subspezies abzutrennende robustere, mit schwärzlichen Ähren versehene X. me- lanocephala Miquel scheint auf Java und Sumatra häufig zu sein. Auf Madagaskar fehlt die echte X. capensis; die daselbst vorkom- mende X. semifuscata Bojer ap. Baker därfte wenigstens als eine Subspezies zu betrachten sein und ist auf diese Insel beschränkt. 5 a. X. capensis THUNBERG var. microcephala MALME n. var. Czespitosa. Folia vulgo 5—8 cm, rarius tantum 2,5 cm longa, 0,1:5—1,5 mm lata, levia v. in sicco minute tuberculata, vagina tertiam v. dimidiam fere partem folii occupante. Scapi subteretes v. leviter compressi, fistulosi, 15—23 cm alti, 0,;—1 mm lati, in sicco ner- voso-striati, inferne luteo-ferruginei. Spica pauciflora, obovoidea v. demum subglobosa, 4—53 mm. longa, bracteis membranaceis, fulvo- castaneis Vv. junioribus luteo-fulvescentibus, infimis ovato-ovalibus, circiter 2,5 mm longis, apice subrotundatis, intermediis ovalibus, 3,—4 mm longis, circiter 2,; mm latis, apice rotundatis. Sepala lateralia lanceolata, 3—3,; mm longa, usque 1 mm lata, apice obtu- siuscula, ala carinali angusta, superne subnulla. Rhodesia: Victoria-Fälle, Livingstone-Insel, an feuchten, offenen Plätzen bei dem Wasserfalle, 31. Juli 1911 (n. 175); Bangweolo, Kapata-Halbinsel, im Papyrus-Sumpfe, 7. Okt. 1911 (n. 852 b). Ausser- dem in Transvaal: Houtbosh (REHMANN n. 5738; Herb. Zuäörich); Modderfontein, an sandigen, nassen Stellen am Bache (PaAuL CON- RATHI DN» 345 Herb Zurich). 3259 Diese Varietät unterscheidet sich durch die schmalen Blätter und die kurzen Ähren mit kärzeren Brakteen und seitlichen Kelchblättern. Sie erinnert an Var. pallescens Malme, die jedoch viel hellere Ähren hat. 6. X. straminea ALB. NILSSON (1891), Afrik. Art. Xyris, p. 153. — N. E. BROWN in OLIVER & THISELTON-DYER, Flora of. trop. Africa. NIT (1901); Pp: 19: Nordwest-Rhodesia: zwischen Broken Hill und Chirukutu, auf feuchtem grasigem Platze, 18. Aug. 1911 (n. 301). Die mitgebrachten Exemplare sind klein, nur 6—12 cm hoch, stimmen aber sonst genau mit den von NILSSON beschriebenen Barter'schen uäberein. Die Pflanze ist, wenigstens oft, einjährig. — Ausser im Niger-Gebiete kommt die Art nach BROWN auch in Nyassa- Land und Transvaal vor; ich habe jedoch keine Exemplare aus diesen beiden Fundorten gesehen. In Kamerun (Garua) ist sie im J. 1909 von C: LEDERMANN (n. 5051) gesammelt worden. Die beiden obigen Spezies nebst X. huillensis Rendle(Benguela, Huilla), X. zombana N. E. Brown (Nyassa-Land), X. makuensis N. E. Brown (Ny- assa-Land) und das Innere von Mosambik), X. multicaulis N: E. Brown (Nyassa-Land und Rhodesia) und X. parvula Malme (Sansibar) bilden die Stirps X. capensis, die sich durch den ganzrandigen, nicht bewim- perten Kiel der seitlichen Kelchblätter auszeichnet. Die Ähre ist öfters wenigblätig mit verhältnismässig langen, gewöhnlich dännen Brakteen ohne Area dorsalis. Wahrscheinlich sind auch X. fugaci- flora Rendle (Angola), X. anisophylla Welw. ap. Rendle (Angola) und X. rubella Malme (Sansibar und Deutsch Sädwest-Afrika) hierher zu bringen. Eine andere nahestehende Stirps, Stirps X. ancipitis, bilden die weit verbreitete X. anceps Lamarck und die madagassische X. humilis Kunth (von der X. Thompsontu Rendle wahrscheinlich nicht zu trennen ist). Sie weichen hauptsächlich durch die Area dorsalis der Brakteen der Ähre ab. Ganz isoliert steht X. Ledermannit Malme (Nord-Kamerun), die mösglicherweise mit der nach sehr unvollständigem Material beschrie- benen X. Barteri N. E. Brown (Niger-Gebiet) identisch ist. FEiner- seits erinnert sie an die X. congensis, andrerseits scheint sie mit X. decipiens N. E. Brown, wenn auch nicht näher, verwandt zu sein. 260 X. decipiens N. E. Brown (Sierra Leone; Liberia; Kamerun; Gabun, Angola) und die nach unvollständigem Material beschriebene X angularis N. E. Brown (Niger-Gebiet) stehen den Spezies der grossen neuweltlichen Stirps X. caroliniance Walth. sehr nahe und därften da unterzubringen sein. G. BENTHAM hat jene sogar als mit X. laxi- folia Martius (= X. macrocephala Vahl) identisch betrachtet. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. Bb. 6, H. 3. OM: ERÖSTHÄRDIGHETEN. HOS. VÅRA. KAELJORDSVAÄSCIER: AF TI REDREUND Om en växt, som härstammar från varmare länder, utsättes för mycket låg temperatur, så kan han lätt taga skada och t. o. m. dö, äfven om temperaturen icke är så låg, att vattnet fryser till is inom honom. Men i fråga om våra kalljordsväxter är alltid en frost- skada beroende af isbildning af vattnet inom de dödade cellväf- naderna. Att det likväl icke är isbildningen i och för sig, som or- sakar protoplasmans död i cellerna, framgår af följande enkla försök. Om en stelfrusen blad- eller brysselkål intages i rumsvärme, så visar det sig, så snart han upptinat, att han är slak och vissen. Protoplasman i cellerna har dött. Hennes hudskikt har förlorat sin semipermeabla beskaffenhet och kan ej längre kvarhålla de vattenlösliga ämnena inom cellen. Dessa utbreda sig i cellväggarne och i det omgifvande vattnet, om den döda växtdelen lägges däri. Därmed upphör äfven det osmotiska tryck, hvarmed de utspände cellväggarne i den lefvande växtdelen vid närvaro af vatten. Men om samma kål fått stå kvar ute, till dess blidväder inträffat, och han intages, sedan han fått upptina, är han frisk och lefvande. Däraf framgår, att han icke var död, medan han stod frusen, utan blef det först under upptinandet, när detta skedde hastigt. Han skulle äfven hafva dött, om han fått frysa mycket hastigt. Många växter och växtdelar kunna tåla att blifva stelfrusna, om de blott få frysa och upptina tillräckligt långsamt. Men de uthärda icke huru stark frysning som helst. Sjunker temperaturen mycket Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 31 262 lågt — olika för olika växter — så dör protoplasman i cellerna äfven om upptinandet sker huru långsamt som helst. För att söka få fram den egentliga orsaken till växtens eller växt- delens död genom frysning, måste vi äfven taga kännedom om för- loppet vid frysningen i en växtdel. Då en lefvande växtdel får frysa långsamt, bildas isen i cell- mellangångarne. Vattnet för isbildningen tages från cellernas inre, hvarvid det passerar genom cellväggarne och öfvergår till is på deras utsida. Isen i cellmellangångarne tillväxer alltså i sin beröringsyta invid cellväggarne. Den antar på grund häraf form af intill hvar- andra ställda nålar eller pelare ungefär som i s. k. pipkrake, som uppstår i jordytan på vissa jordslag. Ofta kan isbildningen blifva så betydlig, att cellerna skiljas från hvarandra på långa sträckor. Gör man en mikroskopisk undersökning af den unga barken hos träd och buskar på våren efter en sträng vinter, skall man finna, att den i det inre är spjälkad på långa sträckor parallelt med ytan. Men däraf tar växten ingen synbar skada. Det gäller sålunda att se till, hvilken förändring protoplasman undergår till följd af isbild- ningen. När is bildas mellan cellerna, tages som nämndt vatten från deras inre. I följd häraf förblifva cellväggarne icke längre utspända. Den frusna växtdelen ser därför ut som vwvissen, om han utgöres af en örtartad växtdel såsom ett blad eller en stjälk. Saftrummen blifva mindre, och härvid sammandrager sig det omgifvande protoplasma- lagret och ökar på samma gång 1 tjocklek. Protoplasman undergår alltså förändring till sin form. Men denna formförändring medför, att smådelarne inom henne måste undergå förskjutning förbi hvar- andra. En inre rifning hos protoplasman uppstår såväl vid frys- ningen, då saftrummet minskar i volym, som vid upptinandet, då det åter utvidgar sig. Det är tydligen denna omlagring af hennes smådelar, som kan orsaka en sönderrifning af hennes inre struktur, så att hon dör. En del växter och växtdelar äro mycket ömtåliga för en dylik omlagring. "Andra åter kunna tåla den till en viss grad, om den blott försiggår tillräckligt långsamt i båda riktningarne. Så för- hålla sig de ofvanjordiska delarne af våra kalljordsväxter under vintern. Rötterna äro däremot något ömtåligare, särskildt deras finare förgreningar. Men frosthärdigheten är mycket olika hos en och samma växt under olika årstider och under olika förhållanden. Höstsädens blad kunna under vintern tåla ända till — 13 gr. och 563 ännu mera för någon tid utan att taga skada. Men de nya fram- växande bladen skadas i Maj redan af mycket lindrig frost. Träd och buskar äro äfven mycket ömtåligare för frost och temperatur- växlingar, sedan de på våren börjat sin lifsverksamhet. Det är en egendomlighet för protoplasman, att hon är ömtåligare för nämnda omlagringar, då temperaturen någon tid varit jämförelsevis hög. Men om temperaturen blir lägre såsom på hösten, så undergår hon en sådan förändring, att hon under vinterdvalan är långt frosthär- digare än under sommaren. Denna olikhet i protoplasmans för- måga att tåla en inre omlagring af sina smådelar, kan pröfvas på ett mycket enklare sätt än genom frysning. Om en lefvande växtdel neddoppas i vatten, hvari något ämne blifvit löst, som ej förmår intränga i protoplasman, t. ex. rörsocker, så åstadkommer en sådan lösning genom det osmotiska tryck den utöfvar, att vatten uttränger ur cellerna alldeles som vid frysning, hvarvid protoplasmalagret drager sig tillsamman och blir tjockare. För en sådan undersökning lämpar sig en maskrosstängel synner- ligen väl. Om ett ytligt cellager af denna inlägges 1 mikroskopet för observation af enskilda celler och behandlas med olika starka sockerlösningar, så skall man finna, att resultatet blir mycket olika allt efter årstiden. Intages den till undersökning på senhösten, kan mycket vatten utdragas ur cellerna utan att protoplasman dör, om blott koncentrationen i den omgifvande sockerlösningen ökar lång- samt. Det kan då vara möjligt att öka koncentrationen högst be- tydligt (ända till 2 å 3 grammolekyler på litern) utan att protoplas- man tar skada. Man skall vid en sådan undersökning äfven finna, att protoplasman är långt ömtåligare, då hon efter en vattenutdrag- ning skall bringas att återtaga sin ursprungliga form. Och ju mera vatten, som utdragits, desto svårare är det att få henne att utvidg: sig utan att taga så svår skada, att hon dör. Först förstöras då de yttre delarne, så att de insläppa sockret, hvarefter hon så små- ningom totalt förlorar det utseende, som utmärker den lefvande, och kan ej längre påverkas som förut medelst förändring i socker- lösningens koncentration. Man kan däraf draga den slutsatsen, att protoplasman är ömtåligare för ett upptinande än för en frysning, och att hon vid stark frysning mycket väl kan vara vid lif, men att hon likväl dör vid upptinandet; detta må försiggå huru lång- samt som helst. Om man sommartid gör en liknande undersök- ning af maskrosstängeln, skall man finna, att det visserligen går tämligen lätt för sig att framkalla plasmolys, men att protoplasman 064 dör redan, då hon drifvits ett jämförelsevis kort stycke från cellens ändar, äfven om man ökar rörsockerlösningens koncentration så långsamt, som det är möjligt. I stället för rörsocker kan naturligtvis äfven ett neutralt salt t. ex. kaliumnitrat användas. Detta diffunderar mycket hastigare genom cellväggarne än rörsockret, men så intränger det också, om ock mycket långsamt, i protoplasman. I svagare lösningar åstad- kommer det, som bekant, till följd af sin dissociation ett starkare osmotiskt tryck än en ekvimolekylär lösning af rörsocker. Men ökas koncentrationen hos dem båda, bli de isotoniska vid 1,6 mol på 1 liter vatten, hvarefter slutligen 2 mol rörsocker på 1 1. vatten gör samma verkan som 3 mol kaliumnitrat. Och likväl är dennas dissociationsgrad (beräknad ur lösningens molekylära förmåga att leda elektricitet) ännu vid så stark koncentration 0,6s89. Enligt mina för några år sedan utförda undersökningar häröfver, som jag framdeles i annat sammanhang skall lämna redogörelse för, mot- svara dessa lösningar hvarandra isotoniskt på följande sätt, om deras koncentration uttryckes i mol på 1 1. vatten: 0,10 0,50 1,00 1,50 2,00 2,50 3,00 mol kaliumnitrat är isotoniskt med 0,16 0,73 1,19 1,53 1,77 1,91 2;02 mol rörsocker; eller om koncentrationen uttryckes i gram på 1 1. vatten: 10,10 50,50 101,00 151,50 202,00 252,50 303,00 gr. KNOs isoton. med 34,72 249,66 406,98 523,26 605,34 653,22 690,84 gr. rörsocker. Vid cec: 209? C., utgör 3 mol KNO; på I Iywmattenfenimattadilös- ning, hvars osmotiska tryck enligt beräkning (om hänsyn tages blott till antalet molekyler och ioner) uppgår till något öfver 100 atmos- färer. Samma verkan har 2 mol rörsocker på 1 liter vatten. Då jag, som synes, icke angifvit koncentrationen i mol på 1 liter af lösningen utan på 1 1. af lösningsmedlet, kan ej den invändningen göras, att det osmotiska trycket är högre än det efter molekylan- talet beräknade, emedan 1 1. af lösningen innehåller desto mindre mängd af lösningsmedlet, ju större det lösta ämnets molekyler äro och ju .starkare koncentrationen är. Att en rörsockerlösning ut- öfvar ett betydligt högre osmotiskt tryck än det efter molekylantalet beräknade har äfven BERKELEY och HARTLEY visat (1904). Enligt deras undersökningar åstadkommer t. ex. 420 gr. rörsocker på litern ett osmotiskt tryck af 43 atm. i stället för 29,2. En lösnings osmo- tiska tryck är sålunda beroende icke blott af dess molekylära kon- centration utan äfven af dess specifika vikt (HöBER, Physik. Chemie 5265 d: Zelle u. Gewebe: 3 Aufl. S. 24). Men detta egendomliga förhål- lande kan ej nöjaktigt förklaras hvarken genom att tillgripa mole- kylarattraktionen ej heller genom hydratteorien. Det är icke möjligt att ange, hvari protoplasmans olika härdighet mot omlagring af sina smådelar består och ej heller på hvad sätt växten åstadkommer en ändring i denna härdighet under påverkan af för- ändrade lfsvillkor: Det är, som bekant, en utmärkande egenskap för den lefvande organismen, att den till en viss grad kan direkt anpassa sig för de förhållanden, hvarunder den utvecklar sig. In- träder en sådan förändring i dessa, att dess organisation icke längre står i full harmoni med dem, så söker han anpassa sig för de nya förhållandena, såvida icke förändringen är allt för stor eller sker för hastigt. När en växt påverkas af låg temperatur, och om han kan ackommodera sig för att tåla frysning, så förändrar han den finare organisationen hos protoplasman på sådant sätt, att denna bättre kan uthärda en eventuell omlagring af sina smådelar. Men denna större härdighet uppstår endast, om temperaturen är så låg som möjligt utan att frysning inträder. Genom frysning blir en växtdel icke frosthärdigare, utan tvärtom blir han efter upptinandet mindre frosthärdig än förut. Omväxlande frost och tö under vin- tern är därför långt skadligare än en jämn frost. Det framgår äfven af försöken med maskrosstängeln, att protoplasman blir i detta hänseende ömtåligare, ju flere gånger hennes smådelar under- gått omlagring. Häri ligger sannolikt anledningen till, att hon tar mycket lättare skada, då hon vid upptinande skall återtaga sin ur- sprungliga form, än när denna först förändrades genom frysningen eller tillsatsen af sockerlösning i försöket med maskrosstängeln. En växtdels eller cellväfnads frosthärdighet är sålunda först och främst beroende af protoplasmans egen natur att tåla den inre om- lagring, som orsakas af frysning. Men med ett enkelt medel kan växten åstadkomma, att denna omlagring blir så ringa som möjligt. Detta medel består i upplagring af dels lösta och dels fasta bestånds- delar i cellerna. Rent vatten fryser under vanliga förhållanden så snart temperaturen går nedom 0 gr. Men innehåller det något eller några ämnen i lösning, så ligger, som bekant, dess fryspunkt desto lägre, ju starkare koncentrerad lösningen är. En ökning af en lös- nings osmotiska tryck med 12 atmosfärer sänker dess fryspunkt med 1? C. när lösningsmedlet utgöres af vatten. Inom växtens lef- vande celler innehåller alltid vattnet en del lösta ämnen i tämligen starka koncentrationer. Cellsaften utgör en sådan lösning af hvarje- 266 handa ämnen såsom sockerarter, salter och syror, hvarföre dess fryspunkt ligger mer eller mindre under 0?. Vattnet i den omgif- vande protoplasman innehåller äfven en dei ämnen i lösning till så stor mängd, att dess fryspunkt blir densamma som för cellsaften i samma cell. I en växt kan därföre vattnet icke öfvergå till is, förr än temperaturen gått ned under fryspunkten för cellsaften. Ju star- kare lösning denna utgör, desto mera måste temperaturen sjunka, för att frysning skall inträda. Ett moget och sockerrikt äpple fryser vid en lägre temperatur, än ett som är omoget och fat- ligt på socker. Vid undersökning af ett par äpplen efter den varma och solrika sommaren 1911 fann jag, att deras fryspunkt låg ungefär vid — 3? C. Lösningens osmotiska tryck inom dem utgjorde alltså ungefär 36 atmosfärer. Men de vattenlösliga ämnena inom cellen sätta äfven en gräns för frysningen, och därmed äfven för omlagringen af protoplasmans smådelar. Isen som bildas mellan cellerna, utgöres af rent vatten. I samma mån som detta utdrages ur cellerna för isbildningen, ökas koncentrationen hos det kvarvarande. När cellsaften blifvit så kon- centrerad, att dess fryspunkt sänkts till omgifningens temperatur, afstannar frysningen, och protoplasman är skyddad mot ytterligare omlagring af sina smådelar. Om inom cellerna finnas ämnen upp- lagrade, som icke äro lösta i vattnet, såsom stärkelse eller olja, så ökas tydligtvis koncentrationen hastigare under frysningen och denna afstannar förr, än då samma celler äro fattiga på sådana upplags- ämnen. Ty antag, att en cell innehåller olösta beståndsdelar till >/e af sin inre volym, och denna vid frysning minskas med !/12, så har därigenom åstadkommits en fördubbling af koncentrationen hos dess cellsaft (bortsedt från ändringar i salternas dissociationsgrad). Men hade innehållet i samma cell blott till !/3 bestått af olösta be- ståndsdelar, och dess fryspunkt före frysningen varit densamma, så hade cellsaften icke nått den koncentration, som i föregående fall hindrade fortsatt frysning, förr än volymen minskat med !/g, d. v. s. efter 4 gånger så stark volymförminskning som i förra fallet. Upp- lagring af såväl vattenlösliga som olösliga ämnen i cellerna under sommaren är alltså ett verksamt medel att skydda deras proto- plasma mot frostskada, uppkommen genom för stark isbildning. Detta skydd mot frostskada genom upplagring af lösliga och olös- liga beståndsdelar i cellerna kan efteråt ganska afsevärdt förstärkas genom vissa kemiska omsättningar hos upplagsmaterialet. Vid temperatur omkring 0” ökas sockerhalten på bekostnad af stärkelsen, 267 i det att denna genom en hydrolyseringsprocess omsättes i socker. En potatisknöl, som legat ett par veckor vid en temperatur omkring 0? eller föga däröfver, blir så rik på socker, att han smakar söt. Höjes temperaturen, kondenseras sockret till stärkelse, hvarjämte en del syrsättes till kolsyra och vatten genom andningen, så att po- tatisen efter någon tid åter har normal smak. En brysselkål blir som bekant äfven mera välsmakande till följd af ökad sockerhalt, sedan den någon tid stått utsatt för mycket låg temperatur, särskildt om denna varit så låg, att den frusit. Om sålunda en växt på- verkats någon tid af mycket låg temperatur, som hotar att skada honom genom frost, så sänkes hans fryspunkt, och han blir äfven på så sätt frosthärdigare. Det återstår att omnämna ännu ett skydd, som växterna hafva mot frost. Detta utgöres af deras hudväfnad, som hos öfvervint- rande växtdelar alltid är synnerligen kraftigt utbildad. En sådan är trädens och buskarnes ytterbark. Dennas förnämsta uppgift är visserligen att skydda mot uttorkning, men den utjämnar äfven i någon mån hastiga temperaturväxlingar, när den består af tjocka lager luftförande celler och sålunda är en dålig värmeledare. Där- jämte möjliggör den i hög grad växtdelens underkylning, så att frys- ning inträder först vid en temperatur, som kan ligga flere grader under växtdelens fryspunkt. Om denna hos ett äpple ligger vid — 2", kan det godt utsättas för en temperatur af — 4”, utan att isbild- ning uppstår i det inre, och det kan då äfven utan fara plötsligt ut- sättas för högre temperatur. Mogna vindrufvor, hvilkas fryspunkt ligger vid — 3", börja frysa i sitt inre, först när temperaturen gått ned under —7 å 8” (enligt H. MÖULLER-THURGAU). Men ett villkor för att en växtdel skall kunna underkylas är, att den icke har ett öppet (färskt) sår. Aftages skalet på något ställe hos ett äpple, så börjar frysning vid sårytan, så snart temperaturen nedgaått under dess fryspunkt. Den värme, som frigöres, då vattnet antar fast form, hindrar underkylningen. Och denna blir desto mera för- hindrad, ju större såret är. På samma sätt är det med hvilken växtdel som helst, att han börjar frya förr, om han är sårad eller afskuren. Men när temperaturen i det underkylda äpplet sjunkit så mycket, att frysning börjat, så stiger temperaturen inom det- samma till dess fryspunkt och stannar vid denna, till dess att frys- ningen utbredt sig i hela äppet. Därefter sjunker den så småning- om till omgifningens temperatur. Detta förlopp kan lätt afläsas på en i äpplet instucken känslig termometer. Temperaturens stigning 268 från underkylningsgraden till fryspunkten beror, som nämndt, på det värme, som frigöres, då vatten öfvergår till is. Denna värme- utveckling är äfven ägnad att i hög grad hejda frysningen, så att den förlöper långsammare. Villkoren för att buskar och träd skola äga högsta möjliga grad af frosthärdighet, äro alltså följande: Protoplasman skall i god tid på hösten hafva afslutat sin lifsverksamhet och antagit sådan be- skaffenhet, att den är härdig mot omlagring af sina smådelar. Cel- lerna skola vara rika på upplagsnäring, såväl vattenlöslig som olöslig. Därjämte böra skotten vara försedda med ett kraftigt barklager, ett villkor, som i jämförelse med de två föregående är af under- ordnad betydelse. De fysiologiska betingelserna för god vinter- härdighet hos ett fruktträd äro, såsom vi skola finna, desamma som för riklig blomning. Växtplatsen skall vara solig och varm, så att rikligt af kolhydrat kan beredas. Emedan kolsyreassimila- tionen gynnas af hög relativ fuktighet hos luften, i det att klyföpp- ningarne då stå säkrare öppna, så ligger däri en af anledningarne till, att träd och buskar stå sig bättre mot stark frost i ett kust- klimat. (Härtill bidrager naturligtvis äfven, att temperaturväxling- arne icke försiggå så hastigt i kusttrakterna som i det inre af landet). Jorden får ej vara vattensjuk, så att rötterna hindras från att upptaga tillräckligt af näring och därmed äfven af vatten till ersättning af det, som bortgår från bladen genom transpirationen, ty häraf hämmas kolsyreassimilationen. Om jorden redan under högsommaren är torr 1 det öfre jordlagret, så att nitrifikationen af- stannar och tillgången på kväfve därigenom minskas, får växten mera öfverskott af kolhydrat. Skotten tvingas äfven till följd af mindre tillgång på ägghvita att afsluta sin tillväxt tidigare på som- maren och kunna därföre mogna vid en tid, då belysning (längre dagar) och temperatur äro mera gynnsamma för kolsyreassimilatio- nen, hvarigenom cellerna blifva rikare på upplagradt material. Ty den egentliga upplagringen i cellerna vidtager först, när skotten äro fullvuxna och det i bladen beredda byggnadsmaterialet på grund däraf ej längre behöfver användas för utbildning af nya celler. En solrik och varm sommar, som tillika är torr, är sålunda ägnad att göra träd och buskar vinterhärdiga. De olika näringsämnena 1 jorden hafva ett stort inflytande på trädens och buskarnes utbildning med hänsyn till härdighet mot frost. Riklig tillgång på kväfve föranleder, att skotten blifva frod- vuxna och sent mogna på sommaren. Deras celler blifva jäm- förelsevis stora och tunnväggiga samt fattiga på upplagradt mate- rial, såväl i löst som särskildt i olöslig form. De skadas därför mycket lätt redan af en tämligen lindrig frost. Däremot måste växten äga god tillgång på kali för att kunna ernå högsta grad af vinterhärdighet. Vid kalibrist blir kolsyreassimilationen hämmad, tillgången på kolhydrat blir mindre, och cellerna blifva fattigare på upplagrade beståndsdelar och i följd däraf mindre frosthärdiga. Huru kalifattigdom hos växten gör den mera ömtålig för frost, kan lätt iakttagas hos våra jordbruksväxter såsom stråsäd och balj- växter efter frostnätter på våren. Men äfven på ett annat sätt har kalit inflytande på frosthärdigheten. Till följd af hämmad kol- syreassimilation vid kalibrist blir utvecklingen försenad, så att mog- naden af skotten infaller senare på sommaren, då mindre kolhydrat kan beredas... En liknande verkan har äfven brist på fosforsyra. God tillgång på kali och fosforsyra äro alltså nödiga villkor, för att träd och buskar skola ernå högsta möjliga frosthärdighet. Huru väderleken under en sommar har inflytande icke blott på blom- rikedomen utan äfven på frosthärdigheten under påföljande vinter, framträdde särskildt tydligt under de i det hänseendet mycket läro- rika åren 1901 och 1902, åtminstone i mellersta Sverige. Som- maren 1901 var ovanligt solrik, varm och torr, medan 1902 var raka motsatsen i högsta grad. Under sommaren 1902 stod det eljest ömtåliga hvita mullbärsträdet (Morus alba) med oskadadeé skott på kall jord i Uppsala botaniska trädgård. Det blommade dessutom mycket rikligt denna sommar och bar en ofantlig mängd mullbär, något som kanske aldrig förr inträffat vid så nordlig bredd- grad på kall jord. Men efter denna regniga, kalla och solfattiga sommar (1902) blef det under den kommande vintern i hög grad förstördt af frosten, ehuru denna vinter icke kunde sägas vara ovanligt svår. Äfven långt frosthärdigare träd och buskar blefvo då skadade. Årsskotten hos krusbärsbuskarne förfröso på flere ställen i Stockholmstrakten. Och 1 trädskolorna blefvo ett-åriga föräd- lingar af päron ganska allmänt förstörda. När protoplasman i en cellväfnad dödats af frost, antager den mycket snart en brun färg. Ty när hon dött, kan hon ej längre hålla de ämnen, som förekomma 1i cellsaften, skilda från dem, som förekomma inom henne själf. Kemiska omsättningar uppstå, som föranleda brunfärgning inom henne (humifiering). Inom gröna växt- delar såsom öfyvervintrande blad, blir klorofyllet omsatt i en brun produkt genom inverkan af den sura cellsaften. När skott hos träd 270 och buskar någon gång dö till följd af uttorkning, inträder icke sådan brunfärgning, förr än de åter blifva genomvåta. Cellsaften och protoplasman hafva intorkat, innan de i dem förekommande ämnena kunnat inverka på hvarandra. Ett vid vanlig temperatur hastigt torkadt blad förblifver grönt af denna anledning, om ock det sedermera blekes så småningom, särskildt vid belysnning. En uttorkning af skott kan någon gång äga rum på våren, då jorden är djupt tjälad, så att rötterna icke förmå upptaga vatten för att ersätta det, som afdunstar från skotten, ifall luften skulle vara mycket varm och torr, såsom den stundom kan vara under solheta dagar, medan snödrifvor här och hvar ligga kvar, mot hvilka fuktigheten i luften kondenseras. De frostskade skotten torka äfven förr eller senare, men genom brunfärgningen hos de dödade cellväfnaderna, särskildt mellan barken och veden, röjes dödsorsaken. Mognaden af skotten försiggår 1 samma ordning som deras till- växt, så att spetsdelen är sist mogen. Denna förstöres äfven först vid inträffande frostskada. Merändels är äfven märgen och sär- skildt dess omkrets ömtåligare för frost än veden och kambiet, så att det kan inträffa, att skotten hos ett fruktträd till följd af frost- skada kunna vara bruna i märgens yttre del och angränsande delar af märgstrålarne, medan kambiet på samma höjd af skottet är lef- vande och kan på normalt sätt fortsätta tjocklekstillväxten. Flere åar efteråt kan man då (enligt FRANKE) vid genomskärning af kvisten ännu se denna frostskada i dess inre. Hvad beträffar partierna utanför veden, så äro de inre delarne af den primära barken och de yttre delarne af mjukbastet ömtåligast för frost. Stora partier på barkens insida kunna sålunda vara totalt förstörda af frost och bruna, medan kambiet likväl kan vara vid lif och fortsätta sin verksamhet på våren. Efter den synnerligen stränga vintern 1911 —12, då temperaturen på Alnarp den 4 februari gick ned till — 25”, voro skotten hos många klätterrosor bruna på barkens insida. Men på våren sköto de merändels sidoskott, och från kambiet ut- bildades ett nytt lager af ved och mjukbast. Det gamla mjuk- bastet var till stor del förstördt och brunt, och det protein det inne- höll kunde till motsvarande del icke tillgodogöras. De framväxande skotten företedde också symptom af kväfvehunger. De fingo små, bleka och delvis nästan gula blad och växte mycket långsamt. Kambiets och angränsande delars stora frosthärdighet beror dels på det höga osmotiska tryck, som här är rådande, och som måste utbildas till skydd mot det tryck, som den omgifvande barken ut- 571 öfvar, men dels också därpå, att de unga cellerna sakna saftrum och i stället äro fyllda af protoplasma, hvarigenom en minskning af vattnet inom denna i följd af frysningen medför en hastigare ök- ning i koncentrationen af de lösta ämnen, som det innehåller. De frosthärdigaste delarne hos ett skott äro merändels knopparne. Det är nämligen ingenting ovanligt att få se dessa svälla något litet på våren, ehuru skottets kambium är förstört af frosten. Denna svällning kan stundom vara högst betydlig, såsom jag hade tillfälle att iakttaga här på Alnarp våren 1912 hos en Peonia arborea, hvars skott visade sig vara förstörda ända ned till marken, under det att knopparne voro fullt friska och gjorde en betydande ansats till utveckling, innan de omsider förtorkade. Denna stora frosthärdighet hos knopparne beror utan tvifvel till god del på protoplasmans härdighet mot omlagring af sina småde- lar. Men därtill kommer, att knoppens unga cellväfnader bestå af plasmafyllda celler. De innehålla alltså till en betydande del olös- liga beståndsdelar, hvarigenom en minskning af vattnet inom dem medför en hastigare ökning i koncentrationen af de däri lösta äm- nena. Huru denna koncentration vid en volymförminskning af cel- len ökar desto hastigare, ju mera olösta beståndsdelar, som finnas inom densamma, kan lätt iakttagas hos en kulformig alg, t. ex. NXanthoria-algen. Inom dess protoplasma saknas saftrum fullstän- digt. Redan algens plasmatiska innehåll reducerar alltså vatten- mängden inom honom rätt betydligt. Ännu mera blir detta för- hållandet, när stärkelse upplagras inom kloroplasten och olja om- kring densamma. Om stärkelsen på morgonen är förbrukad, kan plasmolys stundom framkallas med 1, mol KNOz3 på litern (= 42 atm.), men vanligeu inträder denna först vid användning af 1,5 mol = 56 atm.) eller något därutöfver. Huru stort det osmotiska tryc- ket är inom algen, då han ligger i vatten, kan omöjligen fastställas, men när han vid påverkan af ett yttre osmotiskt tryck minskar i volym, hvarvid den rätt betydligt utspända algmembranen följer efter, ökar koncentrationen af de lösta ämnena inom vattnet, som genomtränger protoplasman, ända därhän, att den, när membranen ej längre är utspänd, har erhållit det höga osmotiska tryck, som är rådande i den omgifvande lösningen. När därefter under dagens lopp den stora kloroplasten fylles med stärkelse, och sålunda en ännu mindre del af algens innehåll utgöres af vatten och däri lösta ämnen, ökar koncentrationen vid en lika volymförminskning som på morgonen så betydligt, att plasmolys inträder först vid använd- 572 ning af 2 å 22 mol: KNOs (=73 a 60 am) Stundomrar det knappt, att tydlig plasmolys visar sig, förr än koncentrerad kalisal- peterlösning eller 3 mol på litern vid + 20? användes. Som exem- pel kan jag anföra, att ett algindivid, som var fritt från stärkelse på morgonen, visade tydlig plasmolys först vid användning af 1,6 mol KNOs (= 60 atm.) efter en minskning af volymen med 27, ”/o. När samma individ under dagens lopp hade upplagrat åtskilligt med stärkelse i kloroplasten, framträdde tydlig plasmolys först vid användning af 2,2. mol (= 80 atm.) efter en minskning af volymen med 27,4 ?/o. Följande dag upprepades samma sak blott med den skillnaden, att volymförminskningen på morgonen vid tydlig plas- molys utgjorde 27,9 ?/o och på eftermiddagen 26,s ?/v. Den sista siffran anger en minskning af det osmotiska trycket inom algen, som under den närmaste tiden minskade ännu mera. Redan föl- jande morgon framträdde tydlig plasmolys vid en volymförminsk- ning af 23,s ?/o. Den upplagrade stärkelsen hade icke fullständigt förbrukats under natten. Anledningen härtill var, att i samband med minskning af det osmotiska trycket tillväxten hade aftagit och därmed äfven förbrukningen af beredd näring. Denna upplagrades, så att äfven på morgonen en starkare lösning måste användas näm- ligen omkring 1,75 mol (= 63 atm.) för att erhålla tydlig plasmolys. Denna minskning i det osmotiska trycket och tillväxten samt i följd däraf starkare upplagring särskildt af stärkelse utgjorde algens för- beredelse för den protoplastdelning för svärmsporbildning, som snart därpå inträdde. Under den tid, som här afses, var medelvärdet för algens diameter hvarje morgon onikring kl. 83 och den därur beräknade tillväxtkonstanten för dygnet följande (tillväxtkonstanten angifves med talen mellan värdena på diametern): 14,5 u — 43 — 15,95 u — 28 — 16595 u — 16 — 17)52 u — 16 — 18) uu — 14— 185650 — 17— 19,32 uu — 4— 19:47 u- 'Kloraplasten | hade mu tudelatsis ock till följd af de orienterande arbetena inom algen, som därmed hade inträdt, undergår denne oupphörligt ändring till sin yttre form, hvarföre icke några säkra mått på hans storlek kunna erhållas i början af protoplastdelningen. Jag har undersökt ett stort antal algindivid på samma sätt och alltid med samma resultat, nämligen att ett desto större yttre osmotiskt tryck måste användas för erhål- lande af tydlig plasmolys, ju större del af algens innehåll utgöres af olösta beståndsdelar, och detta, såsom synes, till en viss grad oberoende af det osmotiska trycket inom algen. Emedan det af skäl, som jag här icke har anledning att närmare utreda, måste 373 hos luftalgerna finnas någon kolloid mellan protoplasman och mem- branen, som genom sin svällning äfven trycker på denna, har jag med tydlig plasmolys menat så stort mellanrum mellan protoplas- man och membranen, att denna icke längre är utspänd, d. v. s. icke sammandrager sig vidare, när starkare lösning användes. Jag bör kanske tillägga, att protoplasmans hudskikt hos nämnda alg, när den är fullt lifskraftig och icke varit innesluten i någon lafbål, är så ogenomträngligt för en starkare salpeterlösning, att plasmoly- sen icke går tillbaka, äfven om algen får ligga i lösningen till föl- jande dag. Efter denna utflykt på sidan om själfva ämnet återstår ej mycket att tillägga rörande frågan om frosthärdigheten. Är ett träd ömtåligt för frost, kunna icke blott alla årsskott utan äfven äldre delar förfrysa, hvarefter nya skott framväxa ur s. k. sofvande knoppar på äldre grenar, som ännu äro friska. Ej sällan inträffar äfven, att blott begränsade partier af stammens omkrets blifva frostskadade hos eljest tämligen frosthärdigt utbildade träd. Vanligt är, att på så sätt dödade partier vetta åt söder eller öster. De hafva då uppstått därigenom, att den starkt frusna stammen träffats af solen och för hastigt upptinat inom den belysta delen. Så kallade frostsprickor, som i radiens riktning klyfva stammen, uppstå däremot icke på grund af dålig frosthärdighet, utan till följd af stammens starkare sammandragning i tangentens riktning än i radiens vid stark köld alldeles som vid uttorkning. De uppstå icke heller förr, än stammen nått en ganska betydande tjocklek. Botaniska laboratoriet vid Alnarps Landtbruksinstitut i september 1912. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. Bb 6, H. 3. ÖFVERSIKT ÖFVER SVERIGES GEASTER-ARITEN AF THRORESCX ES ERIES Med tafl. 16 och 17. Sedan ett par år tillbaka har jag sökt att från skilda delar af Sverige hopbringa en så fullständig samling af Geaster-arter som möjligt. Då det vid bestämningen visat sig, att i vårt land ett oväntadt stort antal arter af dessa svampar förekomma, och som ej sedan år 1849, då E. FriEs' Summa vegetabilium Scandinavize?!) utkom, någon sammanställning öfver de svenska Geaster-arterna gjorts, har jag ansett mig böra meddela, hvad vi för närvarande känna angående de i Sverige förekommande jordstjärnorna och de- ras geografiska utbredning. Den följande framställningen grundar sig uteslutande på af mig själf gjorda eller kontrollerade bestämningar, ett förfaringssätt, som varit fullt berättigadt med hänsyn till äldre författares rätt oklara artbegränsning och synonymik. I fråga om artbegränsningen har jag så godt som helt och hållet följt de två förnämsta kännarne af släktet, nämligen L. Horrés och C. G. Lrovyp, hvilka båda på få undantag när hysa likartade uppfattningar. Blott i ett enda fall har jag med ledning af svenska exemplar ansett mig hafva skäl att ') Såsom i ett eller annat hänseende tvifvelaktiga måste följande i detta arbete för Sverige uppgifna arter strykas: G. striatus, G. umbilicatus, G. mammosus och G. hygrometricus. —— d10 hysa en annan mening än LLovp. I regel hafva de af HoLLöÖsS och LLoyp lämnade beskrifningarna och afbildningarna varit till- räckliga för att tillåta mig att komma till definitiva resultat i be- stämningarna. Blott i två fall har jag för säkerhets skull ansett mig böra rådfråga HorLrös, som välvilligt beriktigat min upp- fattning. Mitt material härleder sig till väsentlig del från de botaniska muséerna i Upsala och Lund samt från samlingarna vid Stock- holms högskola. Jag ber därför att till prefekterna vid nämnda institutioner få frambära mitt tack för den beredvillighet, hvarmed materialet ställts till mitt förfogande. Äfven från ett flertal privat- personer har jag erhållit större eller mindre bidrag. I särskild tack- samhetsskuld står jag härför hos doktor K. HEbDBOM, redaktör W- BörLow, fil. kand. L. RoMELL och kand. E. FLopErRuUs. Slutligen måste jag äfven uttrycka min stora tacksamhet till jur. stud. G. HEDBOM för den hjälp han lämnat mig med fotograferingen af Geaster-arterna.. Släktet Geaster innefattar alla de svampar, som på svenska gå under namn af jordstjärnor. Någon vidlyftig släktdiagnos torde det därför vara onödigt att här meddela. Jag inskränker mig sålunda blott till att i korthet redogöra för svamparnes inre byggnad och för den här i beskrifningarna använda terminologien. Inom fruktkroppen kunna två väl skilda lager urskiljas, ett yttre exoperidium, och ett inre, endoperidium. Den omogna fruktkroppen är till en början klotrund, mera sällan upptill utdragen i en spets. Vid mognaden brister exoperidiet stjärnlikt i ett antal flikar (4 — flera), under det att det samtidigt i sin helhet undergår en mer eller mindre fullständig omkrängning. Till följd häraf lyftes det inre klotrunda på exoperidiets midt med ett kortare eller längre skaft fästade endo- peridiet i höjden. På endoperidiets spets befinner sig en hos skilda arter på olika sätt markerad mynning för sporernas spridning. Exoperidiet består af tre skikt; ytterst klädes det af ett löst my- celielager, cuticulan, som hos vissa arter (G. coronatus |[Scheeff.] Schroet.) vid mognaden och omkrängningen lossnar och kvarsitter på substratet; innanför befinner sig det s. k. fibrösa skiktet, som till sin konsistens är fast, ofta läderartadt; innerst är exoperidiet försedt med ett köttigt lager. På färska, nyss mognade exemplar, är detta kraftigt utveckladt, men till följd af sin konsistens torkar 576 det sedermera snart ihop och intager en ganska ringa volym. På de flesta arterna (G. limbatus Fr., rufescens Pers., triplex Jungh. m. fl.) sönderfaller snart det köttiga lagret och bortfaller. Till följd af förändringarna hos exoperidiets innersta skikt förefaller endoperi- diets skaft att vara utsatt för större variationer till sin längd, än hvad i verkligheten är fallet. Endoperidiet är till färgen grått — brunt eller svart; dess yta kan vara slät eller sträf. Mynningen är till konfigurationen mycket varierande; i enklaste fall är den när- mast omgifvande delen (=peristomfältet) föga afvikande från endo- peridiet f. ö. Oftast är dock ett skarpt afgränsadt peristomfält för handen. Själfva mynningen är antingen utdragen i en kort fibrös och slät papill eller också är den utbildad såsom en lång, fårad peristomtub. Endoperidiets inre utgöres i moget tillstånd af spo- rerna och kapillitietrådar. Från skaftets fästpunkt uppskjuter dess- utom inom endoperidiet en tydlig columella af varierande storlek och form. Bestämningsschema för hittills kända svenska Geasterz-arter. Kr oRigIdae: Exoperidium hygroskopiskt, läderartadt, i torrt tillstånd omslu- tande endoperidiet, i fuktigt stjärnlikt utslaget. 1. G. ambiguus Mont. II. Non rigide. Exoperidium ej eller blott obetydligt hygroskopiskt, såväl i fuk- tigt som torrt tillstånd omkrängdt. 1. Exoperidium deladt i två lager, det inre djupt 4-deladt, stylt- likt uppbärande endoperidiet, det yttre skållikt vidväxt substratet. 2. G. coronatus (Scheff.) Schroet, 2. Exoperidiets köttiga lager bildande en mer eller mindre tydlig skål för endoperidiet; flikar flera än 4, ej styltlikt tillbakaböjda. SG fniplex. Junsh 3. Exoperidium ej deladt i två lager och endoperidium ej om- gifvet af en skål, bildad af det köttiga lagret; flikar flera än 4. A. Exoperidium hvalflikt omkrängdt; endoperidium ej sittande i en af exoperidiet i sin helhet bildad skål. a) Mun slät eller fibrös, ej tublikt utdragen, ej fårad. &« Endoperidium ej sträft; stora arter. T Endoperidium oskaftadt; färgen rödbrun. 4. ÅG. rufescens Pers. an | NT +rt Endoperidium skaftadt; färgen mörk-—svart. 5. G. limbatus Fr. 8 Endoperidium sträft af små korn; liten art. 6. G. minimus Schwein. b) Mun tublikt utdragen, fårad. & Endoperidium nedtill försedt med en kragformig slöja; endo- peridium starkt mjöligt. 1; G, Bryantii Berk. 8 Endoperidium utan slöja; endoperidium ej mjöligt. + Endoperidium ej sträft. + Skaft långt; stor art. 8. ÅG. pectinatus Pers. ++ Skaft obetydligt; liten art. 9; , GG; inanusi Pers; TT Endoperidium mycket sträft. 10. G. asper Mich. B. Exoperidium omkrängdt, i midten bildande en skålformig grop, i hvilken det oskaftade endoperidiet sitter insänkt. 11 Gi föumbridtastET: G. ambiguus Mont. MONTAGNE, Florula Boliviensis p. 47. 1839. — Hornrös, Die Gasteromyceten Ungarns, p. 59, tab. IX, fig. 15—17. 1904. — G. Drummondii et striatulus, LLoYDp, Australian Species of Lycoperdacex p. 16, fig. 8—9. 1905. Exoperidium utvändigt glatt eller understundom sprickigt, hvit- aktigt, invändigt kastanjebrunt—svart. Flikarna regelbundna, 5 10, starkt hygroskopiska, i torrt tillstånd tryckta till endoperidiet, i fuktigt stjärnlikt utslagna. Endoperidium kulformigt, ljusgrått, fin- knottrigt eller blott mer eller mindre mjöligt, på gamla exemplar fullständigt glatt, oskaftadt. Peristom skarpt afgränsadt, fåradt, mer eller mindre svagt kägellikt, af samma färg som endoperidiet eller mörkare än detta. Capillitium gulaktigt—hyalint, 4—7 u i diam. Sporer ljusbruna, klotrunda, vårtiga 4—7 mu i diam. Hela svampen mäter i slutet tillstånd 1—1,5 cm. i genomskärning. Endoperidiet varierar mellan 4—14 mm. i diam., det utbredda exo- peridiet mellan 1—4 cm. Huruvida G. Drummondit Berk. och G. striatulus Kaleh. (= G. ambiguus Mont. enl. Horrös) äro två skilda arter eller ej, torde ännu ej vara definitivt afgjordt. HorLrös påpekar emellertid (1. c. p. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 38 378 59—60), att den af BERKELEY uppgifna enda skillnaden mellan G- ambiguus Mont. och G. Drummondii Berk., nämligen att den förres endoperidium skulle vara mycket sträft, under det att den senares vore obetydligt sträft, icke alls håller streck. Senare har emellertid LrovyD förfäktat den åsikten (The Lycoperd. of Australia, New Zea- land etc. p. 16) att G. Drummondii Berk. är väl skild från G. am- biguus Mont. genom sitt mörka peristom. Egendomligt nog lämna, synes det mig, de svenska kollekterna afgörande bevis för de disku- terade formernas systematiska valör. G. Drummondii Berk. är blott funnen två gånger i Australien; i Upsala-trakten hafva emellertid exemplar af H. von PosrT (1892) insamlats, tillhörande gruppen Rigide-. Dessa exemplar äro alla typiska G. Drummondu Berk. och hafva sålunda mörkt peristom. På en vidfogad lapp har LLovyp, som vid ett par tillfällen genomsett i Upsala Bot. museum befintliga samlingar af gasteromyceter, uttryckligen pointerat, att han anser dessa exemplar i minsta detalj öfverensstämma med af honom granskade original- exemplar af BERKELEYS G. Drummondiii Kew. Emellertid hafva ytterli- gare tvänne kollekter på skilda tider af en Geaster af sektionen Rigide gjorts i trakten. af Upsala af H. von Post och KARL HEDBOM-. Båda dessa innehålla exemplar med mörka peristom men därjämte alla öfvergångar i en jämn serie ända till med det öfriga endoperidiet likfärgadt peristom. Att genomföra någon skarp skillnad mellan å ena sidan G. Drummondit Berk. och G. ambiguus Mont. å den andra baserande sig på peristomets färg, synes mig därför fullkomligt ohållbart. — Två andra hygroskopiska Geaster-arter förtjäna att i detta sammanhang omnämnas, då de möjligen kunna förekomma på hedarne i södra Sverige, nämligen G. corollinus (Batsch.) Holl. och G. floriformis Vitt.; den förra är lätt igenkänd på sitt fullkomligt släta, skarpt afsatta, peristomfaält, den senare genom saknaden af tydligt markeradt dylikt. Förekommer på öppna, sandiga platser. Är i Sverige blott fun- nen tre gånger, nämligen 1 Upsala-trakten, Kronoparken af H. VON Post 1877, vid Ultuna af densamme 1892 samt på sistnämnda lokal år 1893 återfunnen af K. HEDBOM. — G. ambiguus Mont., liksom f. ö- alla andra hygroskopiska Geaster-arter, äro typiska steppformer. G. coronatus (Scheff.) Schroet. SCHROETER in COHN, Kryptogamen-flora von Schlesien, Pilze. 1889 p. Pp. — LLovyp, The Geastre p. 31, fig. 58—61: 1902. — HoLrLrös; 5379 Die Gasteromyceten Ungarns p. 61, tab. VII, fig. 11—14, tab. VIII; fig. 19. 1904. — G. quadrifidum Persoon, Synopsis methodica fungorum p- 133. 1801. p. p. — G. fornicatus Fries, Systema mycologicum III, Da2 1829: p: p. Ung fruktkropp klotrund, hvit. Exoperidiet delar sig vid mog- naden i två lager, ett yttre, flockigt, som är fastvuxet vid substratet som en skålformig hinna, och ett inre hvitaktigt, hvilket regelbun- det splittrar sig i fyra flikar. Dessa äro starkt hvalflikt omkrängda, så att endoperidiet höjes upp liksom på fyra styltor. Endoperidium kort men tydligt skaftadt, aflångt, äggformigt eller päronformigt, vid basen försedt med en apofys, grått, blågrått, brunt eller svart, glatt eller mer eller mindre pruinöst. Peristomfält blekt, skarpt afsatt, i centrum utlöpande i en mycket liten, af sammanhäftande trådar bildad, slät peristomtub. Capillitium brunt, 3—38 uv i diam. Sporer bruna, klotrunda, knottriga, 4—5 wu i diam. Liten art men mycket varierande ttll storleken. Endoperidium 4—10 mm. i diam., exoperidium (utbredt) 2—5 cm., höjd 1—4 cm. — Varierar i flera hänseenden rätt afsevärdt. Endoperidiet är i regel kastanjebrunt — svartbrunt och glatt, men former med pruinösa hvit- gråa endoperidier förekomma äfven, ehuru sällsynt; peristomfältet är då af samma färg som det öfriga endoperidiet. I vanliga fall äro exoperidiets flikar i kanten tydligt inåtböjda och därför smala, men flikarna kunna ibland äfven vara breda och ej inåtböjda. Flikarnes antal är så godt som alltid 4, men 3- och 3-flikade exemplar före- komma äfven. Hvad storleken angår, framgår af ofvan anförda mått att variationerna äro afsevärda. G. coronatus (Scheff.) Schroet. har mycket ofta förblandats med G. fornicatus (Huds.) Fr., och först nyligen har full klarhet vunnits rörande dessa båda arters inbördes förhållande. G. coronatus (Scheeff.) Schroet. är mindre samt har skarpt afsatt peristomfält, under det att G. fornicatus (Huds.) Fr. i regel är betydligt större samt saknar markeradt peristomfält. Den förra arten växer företrädesvis i myll- rika barrskogar, under det att den senare föredrar sandiga platser i löfskog. G. fornicatus (Huds.) Fr. är hittills icke känd från Sverige, men torde dock kunna förekomma. Ehuru G. coronatus (Scheeff.) Schroet. utan tvifvel är en bland de vanligaste jordstjärnorna i södra och mellersta Sverige, har jag blott erhållit exemplar från Uppland, Upsala flerstädes, Östhammar, Lönn- holmen 1884 (Tu. M. FRIES), Stockholm, Kaknässkogen (L. ROMELL), Lilljansskogen (L. ROMELL), Södermanland, Tystberga s:n, Rogsta 280 1891 (leg. A. Å. LINDSTRÖM in herb. J. VLEUGEL), Äs (ÅA. VON PosT), Östergötland, Vist s:n i gammal barrblandskog 1905 (GUNNAR FRIES) samt Skåne, Liarum(?) (W. BörLow). — Uppgifves i Summa vegeta- bilium Scandinavizxe såsom iakttagen vid Upsala. G. triplex Jungh. JUNGHUHN, Nova gen. et sp. plant. flore Javanic&e. Tijdschr. voor Nat. Gesch. D. VII, St. III, p. 887. 1840. — LLrovybp, The Geastr2e, p. 25—27, fig. 47—49. 1902. — HoLL6ös, Die Gasteromyceten Ungarns, p.o7Sy tabl XI, fig. 1-6; tab KRINSIRSHITeIro0A: Ung fruktkropp klotformig, men i toppen utdragen till en tydlig spets. I moget tillstånd är exoperidiet mer eller mindre djupt deladt i 4—7 spetsiga flikar, som hafva benägenhet att rulla in sig bakåt. Det köttiga skiktet är kraftigt utveckladt och lossnar redan tidigt från det fibrösa skiktet bildande af sina inre delar en skål, i hvilken det oskaftade endoperidiet med basen sitter ned- sänkt. Endoperidium gråaktigt, slätt med ej skarpt afsatt munfält eller peristom men med en trubbig munpapill. Capillitietrådar ljusbruna, 6—7 u i genomskärning. Sporer klotrunda, vårtiga, ljus- bruna, 4.5—5.5 u i diameter. G. triplex Jungh. är en af de största arterna inom släktet; endo- peridiet varierar mellan 1.s—3.s cm. i diam., exoperidiet (utbredt) mellan 6—12 cm. Omedelbart före exoperidiets söndersprängande belöper sig den unga fruktkroppen i genomskärning till c:a 3 cm. Ifrågavarande art har varit rätt omstridd. Den sammanblandas lätt med G. fimbriatus Fr. (jfr. DE TONI i SACCARDOS Sylloge p. 75), från hvilken den dock skiljer sig genom sin storlek, sin af det köttiga lagret bildade skål, sin egendomliga form i outslaget tillstånd samt genom sina jämförelsevis stora och knottriga sporer. Står i sistnämnda hänseende närmast G. rufescens Pers. och G. lim- batus Fr., från hvilka den dock genom öfriga karaktärer väl skiljer sig. G. triplex Jungh. synes till sin utbredning inom Sverige vara ut- prägladt sydlig. Från följande lokaler hafva exemplar kommit mig tillhanda: Gottland, Lummelunda (K. HEpDBOM 1889) samt Eskelhems s:n i barrblandskog (A. HANNERZ 1911); Skåne, Klågerup (W: BÖLow). Alla från Sverige iakttagna exemplar hafva varit mer eller mindre gamla och af väder och vind angripna; ett enda, i Skåne insam- ladt, var dock mycket ungt och ej fullständigt utslaget. På detta var exoperidiets näbblika förlängning i spetsen tydligt framträdande. 581 G. rufescens Pers. PERSOON, Synopsis methodica fungorum p. 134. 1801. — FRIES, Systema mycologicum, III, p. 18. 1829. — Lrovyp, The Geastre, p. 22, 23, fig. 38—41, p. 41—42. 1902. — HoLrLrös, Die Gasteromyceten Ungarns, p. 74, tab. XI, fig. 7—8, tab. XKXIX, fig. 10. 1904. Ung fruktkropp klotrund, ej utlöpande i en spets. Exoperidium rödbrunt, deladt till midten i vanligen 6—7 flikar, sällan i flere eller färre, hvalflikt omkrängdt, uppbärande det oskaftade eller till följd af det köttiga lagrets skrumpnande eller aflägsnande obetydligt skaftade endoperidiet. Detta klotrundt—bredt äggformigt, glatt, blekt eller ljusbrunt. Peristomfält mer eller mindre skarpt afsatt, något upphöjdt, bildadt af sammanhäftande trådar. Capillitium brun- aktigt, 6—12 u i diam. Sporer bruna, klotrunda, knottriga, 4—5 u i diam. Medelstor — mycket stor art; endoperidium 1.s—3 cm. i diam., exoperidium 3.5—8 cm. — Det köttiga lagret är i torrt tillstånd c:a 2 mm. tjockt, mörkt rödbrunt, sprödt, mer eller mindre genomdra- get af djupa sprickor och sönderklyftadt, slutligen successivt loss- nande från det hvita, pergamentartade fibrösa skiktet och affallande i små oregelbundna småbitar. Mycket gamla och väderbitna exem- plar sakna därför fullständigt det köttiga lagret; de äro i så fall svåra att makroskopiskt fullt säkert skilja från illa medfaren G. fimbriatus Fr., men sporernas utseende lämnar äfven i dessa fall säker ledning. — Från G. limbatus Fr. skiljer sig G. rufescens Pers. så godt som uteslutande genom sin färg; den nästan totala sakna- den af skaft är äfven en viktig karaktär. Ehuru hittills föga observerad, torde utbredningen i södra och mellersta Sverige vara stor. Exemplar hafva granskats från Gott- land, Thorsburgen (L. ROMELL), Östergötland, Omberg 1853 (J. E. ZETTERSTEDT), Västergötland, Kinnekulle 1850 (J. E. ZETTERSTEDT) samt Uppland, Upsala flerstädes i barrskogar (TH. C. E. FRIES m. fl.). — Uppgifves i Summa vegetabilium Scandinavie äfven för Skåne. G. limbatus Fr. FRIES, Systema mycologicum, III, p. 15. 1829. — Lrovrp, The Geastre, p. 23—25, fig. 42—46, p. 41. 1902. — HoLrLös, Die Gastero- myceten Ungarns, p. 75, tab. IX, fig. 25. 1904. 382 Ung fruktkropp klotformig. Exoperidium ungefär till midten de- ladt i 7—10 spetsiga flikar; dessa mörkbruna—sgråa, glatta eller genomdragna af sprickor. Endoperidium klotformigt—omvändt päron- formigt, i spetsen något nedtryckt, grått eller mörkbrunt, tydligt skaftadt samt försedt med en tydlig apofys. Peristomfält icke eller mer eller mindre tydligt begränsadt; mynning svagt konisk, bildad af sammanhäftande trådar. Capillitium ljusbrunt, 4—6 u i diam. Sporer klotrunda, mörkbruna, starkt knottriga, 4—6 u i diam. Medelstor—stor art. Endoperidium 1—53 cm., exoperidium 3—9 cm. diam. Skaftet är tjockt och ofta sammantryckt från sidan; det öfvergår utan skarp gräns 1 apofysen. — G. limbatus Fr. och G. rufescens Pers. äro två hvarandra synnerligen närstående arter. De väsentligaste karaktärerna, hvarpå de säkert kunna särskiljas, äro att söka dels i färgen — mörk hos den förra, rödaktig hos den senare — dels i sporernas skulptur. Hos G. limbatus Fr. äro knottrorna så kraftiga, att sporen liknar en morgonstjärne-klubbas hufvud, under det att sporerna hos G. rufescens Pers. ej äro så starkt skulpterade. Sporfärgen är äfven något olika hos de båda arterna. Rent yttre morfologiska olikheter äro emellertid så godt som omöj- liga att påvisa. G. limbatus Fr. har alltid ett tydligt skaft samt dess- utom en väl utvecklad apofys; båda delarne saknas i allmänhet hos G. rufescens Pers., men enstaka exemplar af denna art såväl med skaftadt endoperidium som med apofys förekomma. G. limbatus Fr. är en sällsynt art och uppgifves i Summa vegeta- bilium Scandinavie blott från Östergötland. Exemplar, som hafva tillhört E. Fries” herbarium, från detta landskap, finnas i Upsala botaniska museum, men sakna närmare lokaluppgift. Dessutom hafva exemplar kommit mig tillhanda från Upsala, Polacksbacken (herb. E. Fries) och Gottland, Västerhejde (K. HEDBOM). G. minimus Schwein. SCHWEINITZ, Synopsis fungorum Carolin& superioris. Schrift. der Naturf. Gesellschaft zu Leipzig. Bd.: I, ps 58 182200 BRIS, Systema mycologicum, III, p. 16. 1829. — Lrovrbp, The Geastre, p. 27—28, fig. 50—52, p. 41. 1902. — HorLrös, Die Gasteromyceten Ungarns, p. 76, tab. X, fig. 8—10, tab. XXIX, fig. 28. 1904. Exoperidium hvalflikt omkrängdt, grundt 7—9 flikadt, på insidan ockrafärgadt—hvitaktigt. Endoperidium äggformigt, oskaftadt eller genom det köttiga lagrets hoptorkning resp. försvinnande obetydligt 283 skaftadt, hvitt—ljusbrunt, på ytan klädt af fina korn. - Peristomfält skarpt afsatt med fibröst, ej reffladt peristom. Capillitium hyalint, 3—4 pu i diam. Sporer bruna, svagt knottriga; 4—5 u i diam. Liten, synnerligen vacker och karaktäristisk art. Endoperidium 8 —10 mm., exoperidium (utbredt) 12—25 mm. i diam. — I utlandet hafva betydligt större exemplar iakttagits. Enligt Horrös (1: c. p. 77) är peristomfältet ej alltid skarpt afgränsadt; de svenska exem- plaren hafva dock alla tydligt markeradt dylikt. — Endoperidiet är oftast försedt med en liten apofys; dess hela yta är tätt klädd med små, hvita, glänsande, för känseln sträfva kristallkorn; på gamla sönderregnade exemplar äro de dock mer eller mindre fullständigt bortsköljda. — Genom sitt sträfva endoperidium lätt skild från öfriga Geaster-arter. Gamla sönderregnade exemplar kunna möjligen förväxlas med G. nanus Pers., men kunna äfven de säkert bestäm- mas på sina tunna capillitietrådar och sina småknottriga sporer. G. minimus Schwein. är 1 Sverige blott funnen en enda gång, näm- ligen i Östergötland, Krokek, Marmorbruket 1890 af G. O. MALME. G. Bryantii Berk. BERKELEY, Outlines of British Fungology, p. 300. 1860. — LLoYD, The Geastre, p. 16—17, fig. 23—26, p. 39. 1902. — Horröéös, Die Gasteromyceten Ungarns, p. 53, tab. IX, fig. 1—4. — G. calyculatus Buckel Symbi myc: pa 345: 1869-p- Pp Ung fruktkropp klotformig, hvit. Exoperidium hvalflikt om- krängdt, ungefär till midten deladt i 83—10 flikar, i början gråhvitt, med tiden genom regnvattnets inverkan ljust ockrafärgadt eller ljus- brunt. Vid torkning bildas i det köttiga lagret mer eller mindre djupa remnor. Endoperidium pa färska exemplar starkt hvitpud- radt, men med tiden försvinner mjöligheten fullständigt och endo- peridiet blir till följd häraf slutligen mörkt med en viss dragning åt blått. Endoperidiets bas, apofysen, är ringformigt ansvälld och på färska exemplar omgifves öfre delen af det väl utvecklade skaf- tet af en från apofysens ringformiga ansvällning nedhängande, hvit- mjölig, flockig krage eller slöja. Peristomfält ej tydligt markeradt. Peristom långt, tublikt samt starkt faåaradt. Capillitium brunt, af ungefär samma diameter som sporerna. Sporer mörkbruna, klot- runda, knottriga 4—6 u i diam. Stor—medelstor art. Endoperidium 6—20 mm., exoperidium 2—6 cm. i diam. — Är utan tvifvel den vackraste af alla Geaster- 584 arterna. Genom den nedhängande, från skaftet fullständigt fria kragen samt äfven genom endoperidiets mjöliga öfverdrag är G-: Bryantit Berk. så väl karaktäriserad, att en felbestämning aldrig bör kunna komma i fråga. I södra och mellersta Europa synes denna art vara rätt allmän, under det att jag från Sverige blott känner den från Upland, Upsala- trakten flerstädes (TH. M. och Tu. C. E. FRIES 0. a.), Knifsta (R. SERNAN- DER), Stockholm, Tomteboda (L. ROMELL), Roslagen, Vigelsbo grufvor(G. A. FRÖMAN), Söderm. Äs (A. v. Post) samt Skåne, Skäralid (W. BULow) G. pectinatus Pers. PERSOON, Synopsis methodica fungorum, p. 132. 1801. — LLOYD, The Geastre, p. 15, 16, fig. 19—22, p. 41. 1902. — HoLrLrös, Die Gasteromyceten Ungarns, p. 55, tab. VIII, fig. 1—7, tab. XXIX, fig. 16. 1904. — G. tenuipes Berkeley, Journ. Bot. VII, p. 576. 1848. — G. calyculatus Fuckel, Symb. myc., p: 37. 1869 p. p. Ung fruktkropp klotrund. Exoperidium hvalflikt omkrängdt, till midten deladt i 8—10 flikar. Köttiga skiktet med tiden försvin- nande. Fibrösa skiktet hvitaktigt—smutsbrunt, läderartadt och syn- nerligen resistent. Endoperidium klotrundt, mörkbrunt—mörkt, i färskt tillstånd mer eller mindre pruinöst, långt skaftadt, nedtill oftast strieradt eller reffladt med fårorna sammanlöpande mot skaf- tets vidfästningspunkt. Peristomfält skarpt afsatt. Peristom längt, tublikt utdraget, tydligt fåradt. Capillitium brunt, 4—6 pu i diam. Sporer bruna, klotrunda, starkt knottriga, 4—6 u i diam. Vanligen stor art, men äfven mycket små former förekomma, ehuru sällsynt. Endoperidium 1—3 cm., exoperidium (utbredt) 3—14 cm. idiam. Peristom 3—7 mm. högt. — Skaftet är vanligen i förhållande till sin längd smalt; oftast är det från två sidor tydligt tillplattadt. — En dvärgform, till storleken öfverensstämmande med G. nanus Pers., men f. ö. fullständigt lik hufvudformen, uppträder sparsamt i barrskogarne kring Upsala. Huruvida öfvergångsformer till denna förekomma, kan jag ännu ej afgöra, förrän rikligare material insamlats. Inom södra och mellersta Sverige uppträder G. pectinatus Pers. ej sällsynt, föredragande barrskog framför löfskog. Följande fynd- orter äro mig bekanta: Jämtland, Frösön (G. ANDERSSON), Medelpad, Sundsvall (F. LÖNNKVIST), Upland, Upsala-trakten flerstädes (TH. M. FRIES 0. a.), Knifsta (SERNANDER), Västmanland, Sala (E. P. Fries 1850), Värmland, Karlskoga (C. REUTERMAN), Nerike, Axbergs prästgård 285 (K. KJELLMARK 1892), Södermanland, Stockholm (L. ROMELL), Öster- götland, Omberg (A. GREVILLIUS 1883) samt Sunds s:n, Axfallsboda (R. Räär 1878), Småland, Femsjö, Yaberg (E. P. Fries 1856), Väster- götland, Kinnekulle (J. E. ZETTERSTEDT 1850) samt Bohuslän, Udde- valla :(P. LARSSON 1893). G. nanus Pers. PERSOON, Memoire sur les Vesse-Loups ou Lycoperdon. Journ. de Bot. Tom. II, p. 27. 1809. — HoLrrös, Die Gasteromyceten Un- garns, p. 55, tab. IX, fig. 7—11. 1904. — G. Schmidelii, LLoxbD, The (Geastre p. 18, fig:l27; p. 42:-1902: Exoperidium hvalflikt omkrängdt, till midten deladt i 5—38 olik- stora flikar, på insidan glatt eller något söndersprucket, ljusbrunt. Endoperidium nästan klotrundt, vid basen med tydlig apofys, bly- grått — brunaktigt, oskaftadt eller till följd af det köttiga lagrets hop- torkande kort skaftadt (1,;—2 mm.). Peristomfält skarpt afsatt, fårade. Peristom mer eller mindre tublikt utdraget, fåradt. Capillitium brunt, 5—7 mu i diam. Sporer bruna, klotformiga, starkt vårtiga, 4,5—6 pu i diam. Liten art, mycket närstående G. pectinatus Pers., från hvilken den hufvudsakligen afviker genom sin storlek samt genom icke eller föga skaftadt endoperidium. Storleken är enligt Horrös (1. c. p- 56) rätt varierande, men på grund af det obetydliga svenska materialet synes det olämpligt att anföra några siffror, grundande sig blott på detta. Äfven i fråga om peristomfältets begränsning uppgifver HoLrLrös att variationer förekomma; de hittills kända svenska exem- plaren hafva dock mycket skarpt markeradt dylikt. G. nanus Pers. är mig veterligt blott funnen två gånger i Sve- rige, nämligen i Upland, Ultuna i Långhagen 1890 (K. HEDBOM) och på Öland, Stora Rör (G. LAGERHEIM 1912). Ultuna-exemplaren, två till antalet, äro gamla och i mindre godt skick; bestämningens. riktighet har kontrollerats af Horrös och torde därför vara fullt säker. G. fimbriatus Fr. FRIES, Systema mycologicum, III, p. 16. 1829. — Lrovbp, The Geastre, p. 36—37, fig. 74, p. 40. 1902. — Horrös, Die Gastero- myceten Ungarns, p. 68, tab. X, fig. 17—18. 1904. Ung fruktkropp klotrund, ej utdragen i en spets. Exoperidium 386 till eller öfver midten deladt i 5—13 olikstora. flikar, tunt, på gamla exemplar sladdrigt, pappersliknande, på ej alltför illa medfarna exemplar med kvarsittande köttigt skikt, på insidan ljusbrunt, glatt. Flikarna inåtrullade under exoperidiets odelade midt; denna skål- formig. Endoperidium klotrundt, oskaftadt, med basen nedsänkt i det skålformiga exoperidiet, hvitt—gult eller vanligen ljusbrunt. Peri- stomfält ej afsatt, otydligt; mynningspor saknande peristom, 1 kanten vanligen oregelbundet trådig. Capillitium blekt—brunt, 6—8 wu i diam. . Sporer blekt bruna, svagt knottriga, 3—4 u i diam. Medelstor—mycket stor art. Endoperidium 1,;—2 cm., exope- ridium (utbredt) 4—96 cm. eller mera i diam. — Exoperidium i färskt tillstånd köttigt, sprödt, på insidan försedt med ett 2—3 mm. tjockt köttigt skikt, som dock vid torkning afsevärdt sammansjun- ker utan att spricka sönder och bildar en mycket resistent hinna på exoperidiets insida. Det yttersta skiktet, cuticulan, lossnar med tiden från det fibrösa skiktet och kan lätt afskiljas från detta. — Såvida exemplaren äro färska eller åtminstone ej så illa medfarna, att det köttiga skiktet fullständigt bortdenuderats, är G. fimbriatus Fr. mycket lätt att skilja från andra arter... Gamla exemplar äro däremot svårare att blott med hjälp af makroskopiska karaktärer säkert särskilja från G. rufescens Pers. Sporernas knottrighet och storlek lämna dock äfven då ett fullt tillförlitligt hjälpmedel. — Närstående G. fimbriatus Fr. är G. saccatus Fr., som ursprungligen beskrefs från Brasilien. Enligt Horröéös förekommer den äfven i Ungern, hvarför det icke är omöjligt, att den i framtiden äfven kom- mer att upptäckas i Sverige. Från G. fimbriatus Fr. skiljer den sig bl. a. därpå, att den unga fruktkroppen är försedd med en spets samt genom ett tydligt afgränsadt peristomfält. — En annan, äfven- ledes i södra och mellersta Europa förekommande närbesläktad art, G. lageniformis Vitt., öfverensstämmer i allt väsentligt med G. saccatus Fr., men är, till skillnad från denna, på utsidan af exoperidiets ge- nom längdsprickor strierade flikar glatt, ej flockig. G. fimbriatus Fr. är sannolikt en af de vanligaste jordstjärnorna inom Sverige, ehuru exemplar kommit mig tillhanda blott från ett fåtal lokaler, nämligen Upland, Upsala mångenstädes (TH. M. och Tu. C. E. Fries), Vreta udde (K. HEDBOM), Älfkarleby (K. HEDBOM), Västmanland, Engelsberg (P. A. TIMMANDER) samt Skåne, Bökebergs slätt (W. Börow). — Föredrager barrskog, där den växer särskildt under gamla granar. — Uppgifves i Summa vegetabilium Scandi- navixe för »Suec. med.»>. 257 G. asper Mich. Lrovp, The Geastre, p. 18—19, fig. 28—30. — G. asper Mich., G. pseudostriatus Holl. och G. Berkeleyi Mass., HoLrrLös, Die Gastero- 6, 12—14, 18—22, tab. myceten Ungarns, p. 57—58, tab. IX, fig. 5 XXIX, fig. 24—25. Ung fruktkropp klotrund. Exoperidiet delar sig ungefär till mid- ten i 5—9 flikar och är på utsidan kastanjebrunt—svartbrunt. Fli- karne äro vid torkning ofta något hygroskopiska och böja sig svagt uppåt, dock ej särdeles mycket. Endoperidium oskaftadt— kort skaftadt, grått —brungrått, klotrundt eller något tilltryckt, på ytan tydligt knottrigt och sträft samt nedtill försedt med en vanligen skarpt afsatt apofys. Peristomfält väl afsatt, utlöpande i en fårad, konisk, medelstor peristomtub. Capillitietrådar gulbruna, 4 2 u tjocka. Sporer mörkbruna, knottriga, 5—7 u i diam. Medelstor—stor art. Endoperidium 1—3 cm., exoperidium 3,5 —9 cm. i diam. — Färska exemplar sakna fullständigt hvarje an- tydan till skaft, men till följd af det 2—3 mm. tjocka köttiga skik- tets skrumpnande blir vid torkning endoperidiet kort skaftadt. — G. asper Mich. tages här i samma omfattning som af LLrovyp i The Geastre p. 18 och innefattar sålunda äfven G. pseudostriatus Holl. och G. Berkeleyi Mass. Den förstnämnda af dessa skall enligt HOLLöÖs utmärkas genom större växt och saknad af hygroskopicitet; HoLLös synes dock själf benägen att fatta G. pseudostriatus Holl. blott såsom en modifikation af G. asper Mich. G. Berkeleyi Mass. skiljer sig genom ännu större storlek och genom sidenartadt peristomfält, detta senare kännetecken är dock enligt HoLrLrös icke konstant. — Det stora antal svenska exemplar — c:a 50 stycken —, som kommit mig tillhanda, synes mig fullkomligt bekräfta Lroybps uppfattning. Hvad storleken beträffar finnas alla öfvergångar från typisk G. asper Mich. till G. Berkeleyi Mass.; äfven hygroskopiciteten och peristom- fältets utseende variera. — Tyvärr har denna art först under tryck- ningen anträffats, och figur har därför icke kunnat lämnas. Någon svårighet att identifiera eventuellt nya fynd enbart med ledning af beskrifningen torde dock ej förefinnas, ty genom sitt sträfva, sand- pappersliknande endoperidium är G. asper Mich. en af de mest ka- raktäristiska arterna inom släktet. Funnen blott en enda gång i Sverige, nämligen hösten 1912 i Wåärdsätra naturskyddspark i stor mängd af E. FLODERUS. 288 Ia 2 3—9d 6—7 3—9 10—11 Eiga od » 4—35 , 6—38 9 » 11—12 FIGURFÖRKLARING. Tal 6 Geaster ambiguus Mont. från Upland. Geaster coronatus (Scheeff.) Schroet. från Upland. Geaster triplex Jungh. från Gottland. Geaster rufescens Pers. från Gottland och Upland. Geaster limbatus Fr. från Gottland. Tall; Geaster minimus Schwein. från Östergötland. Geaster Bryantii Berk. från Upland (4 är färskt exemplar). Geaster pectinatus Pers. från Upland. Geaster nanus Pers. från Upland (4 ggr förstorad). Geaster fimbriatus Fr. från Upland (10—11 äro färska exemplar). Svensk Botanisk Tidskrift Bd 6. 1912. Tar 10: Th. C. E. Fries & G. Hedbom foto. Cederquists Graf. A.-B., Sthlm. Svensk Botanisk Tidskrift Bd 6, 1912. Tal bee 8 Th. C. E. Fries & G. Hedbom foto. Cederquists Graf. A.-B., Sthlm. SVENSE. BOTANISK TIDSKRIFT. 1912: "Bp 6, Hi 3. TILL FRÅGAN OM ROSORNAS BEFRUKTNING AF L. P. REINHOLD MATSSON INLEDNING. Vid mitt arbete med utredandet af de spontana Rosa-formerna har jag gifvetvis äfven måst ägna uppmärksamhet åt rosornas be- fruktning och anställa en del iakttagelser och försök i fråga därom. Då jag här går att framlägga resultatet af dessa studier, får jag från början betona, att det varit från systematisk synpunkt, som min undersökning verkställts samt att den begränsats till former af grupperna Villose och Canine. Redan länge har man haft reda på, att atrofi i stor omfattning förekommer hos de ifrågavarande Rosa-formernas pollen. FOCKE är, så vidt jag vet, den förste som påpekat detta förhållande, näm- ligen i: Die Pflanzenmischlinge 1881; och det har därefter blifvit närmare undersökt af CRÉPIN, hvilken 1889 lämnar en redogörelse härför (5). I de af honom undersökta fallen angifves antalet väl utbildade pollenkorn till ?/s3 å !/3 och att !/3 är vanligast. Senare hafva PARMENTIER (16) och SCHWERTSCHLAGER (19) m. fl. gjort iakttagelser öfver samma företeelse med liknande resultat. SCHWERT- SCHLAGER säger sig dock hafva fått c. 50 å 60 ?/o godt pollen, men medgifver, att han för sin undersökning valt efter de bäst utveck- lade ståndarknapparna. Till så pass godt resultat som dessa for- skare har jag likväl icke kunnat komma. Att sätta ett bestämdt medeltal finner jag emellertid mycket svårt, då de icke fullt utbil- dade kornen ofta äro hopklibbade och omöjliga att räkna. ROSEN- 290 BERG (17) har i ett par fall öfverhufvud icke kunnat anträffa några dugliga pollenkorn. I allmänhet synes likväl sådana förekomma, ehuru i betydligt mindre procent än de icke utbildade. Man har alltså att räkna med, att befruktning kan äga rum, hvilket för öfrigt bevisas genom förekomsten af tydliga hybrider. Ingen an- ledning finnes heller att betvifla, att befruktning verkligen sker så snart dugligt pollen under eljest lämpliga villkor fästes å märkena. Det har legat nära till hands att sätta förekomsten af en öfver- vägande procent missbildadt pollen hos de ifrågavarande rosorna i förbindelse med deras stora mångformighet och att söka förklara den senare företeelsen såsom beroende af hybridisering, hvilket skulle bevisas af den förra omständigheten, då hybrider i allmän- het ha dåligt eller odugligt pollen. Häremot har CRÉPIN (5) dock an- märkt, att man icke gärna kan tänka sig något dylikt, alldenstund man kan spåra en påfallande motsvarighet i formbildningen hos gruppen Cinnamomece, som i allmänhet har godt pollen. Omvändt träffas ock godt pollen hos fullt säkra hybrider, i hvilka R. alpina L. och R. pimpinellifolia L. ingå. Då det visat sig, att polymorfa släkten ofta äro apogama, har ROSENBERG anställt embryologiska undersökningar för att utröna, om apogami förekommer hos rosorna. Dessa undersökningar har han ännu icke slutfört, men har han i en förutskickad uppsats (17) 1909 förklarat, att, ehuru han ännu ej på grund af cytologiska data säkert kan säga, om apogami föreligger, han dock finner detta med all sannolikhet vara händelsen, bl. a. på grund af LUNDSTRÖMS (13) kastreringsförsök med vissa Rosa-former. OM ROSA-FORMERNAS KONSTANS. Ju längre jag hållit på med mina Rosa-studier, desto klarare har det blifvit mig, att formbegränsningen i naturen är synnerligen skarp. Detta inträffar t. o. m. i sådana fall; där det knappast kan vara tal om annat än lokala raser. "Det kan vara svårt nog att taga reda på, hvilka karaktärer, som hopknippats med hvarandra och bilda en enhet och man kan lätt nog blanda bort en föga framträdande typ, men har man väl rätt fastställt den nämnda karaktärsenheten, jag skulle vilja säga karaktärsknippet, skall man 391 sedan rent af frapperas af den trohet, hvarmed det hålles samman i alla nya hithörande individ, man möter.!) Det bör tilläggas, att den konstans jag funnit hos formerna i na- turen, bekräftats i nya generationer vid odling. Sedan mer än tio år tillbaka har jag hållit på med kulturer af rosor, först i framlidne häradshöfding C. O. SCHLYTERS trädgård å Högsgård i Hög och sedan i de trädgårdar, jag själf innehaft i Ilsbo och Has- sela, allt i Helsingland. Jag har härunder haft tillfälle att granska mellan 300 och 400 fröplantor, som hunnit så långt att de kunnat bestämmas. Det utsådda fröet har dels varit kontrolleradt rent från främmande inblandning, då det alstrades, dels okontrolleradt; och det har tillhört ett flertal former. Det skulle föra mig för långt från ämnet att här ingå på en detaljerad redogörelse för dessa kul- turer. Resultatet af dem har varit, att då fröet tagits från individ, som ej blifvit flyttade, har jag i båda fallen nästan utan undantag fått samma form igen. Likadant har förhållandet varit med de kulturer, som verkställts af DInGLER (10) och ALMQUIST (4). Då jag emellertid äfven haft det syftet med mina kulturförsök att, om möjligt, få fram mutationer, beslöt jag pröfva den af DE VRIES i samband med WAGNERS migrationsteori framkastade tanken, att frö från flyttade individ i detta hänseende skulle vara särdeles gynn- samma. Som likväl en Rosa-kultur har ett jämförelsevis långvarigt förlopp — när nötterna utsås på hösten det ena året, gro fröna icke förrän andra eller tredje våren därefter, och sedan behöfves i lyckligaste fall 3 å 4 år, innan plantorna komma till blomning och fruktsättning — kunde det icke bli tal om att afvakta 3:e till 5:e generationen, efter flyttningen, d. v. s. de generationer, hvilka vanligen först visa en större föränderlighet, utan såg jag mig hänvisad till ett och samma flyttade individ, som under några ') ALMmouist (2—4) har visserligen nyligen i en serie afhandlingar öfver formutred- ningen hos hvad han nu kallar RB. Afzeliana, förut R. solstitialis, offrat mycket åt den gamla trossatsen om öfvergångsformer hos rosorna; men beror detta på: dels: att han missuppfattat en del af mig urskilda typer och bortblandat andra sådana, dels att han måste komma till en artificiell uppdelning af formerna på grund däraf, att han antar en fullständig parallelism mellan formerna hos de stora för- greningarna af hufvudarterna. Att utvecklingen hos dessa skall gå i likartad rikt- ning, säger sig själft, men det är hvarken rimligt eller naturenligt att fordra, att den därför skall vara fullt analog. Denna olyckliga parallelism har hittills gjort Rosa-studiet ofruktbart och misstänkt. För öfrigt synes det mig oriktigt att pu- blicera en preliminär utredning, då klarhet ännu icke vunnits i flera hufvudfrågor, hvarför man sedan, såsom också skett, oupphörligt nödgas göra rättelser. Det blir i så fall svårare att komma till rätta med litteraturen än med naturen. 392 år efter flyttningen fått inrätta sig i nya lifsvillkor. I Bergianska trädgården i Stockholm odlades lyckligtvis en Rosa-buske, som jag fann särdeles passande. Denna hade år 1887 af fram- lidne d:r J. A. LEFFLER flyttats dit från Skaftölandet i Bohus- län och af honom (12) beskrifvits under namn af R. tomentosa Sm. f. suberistata Schz. mskr. Denna form, som visat sig såsom god underart, är i Bohuslän föga föränderlig, men uppträder i östra Sve- rige söndersprängd i underraser. Från det nämnda exemplaret i Bergianska trädgården insamlade jag hösten 1904 ett antal nypon och utsådde nötterna i min dåvarande trädgård i Ilsbo. Befrukt- ningen var icke kontrollerad. Utsädet gick upp våren 1906, och hösten 1908 hade jag ett antal af 47 plantor, hvilka då granskades, hvarefter 7, -som i något afseende föreföllo egendomliga, jämte 6 andra flyttades till Hassela. Af de nämnda 7 visade sig 2 sedan blott vara obetydliga variationer. De 5 återstående äro märkliga. En har funnits vara R. tom. +Rostafinskii Blocki, hvilken odlas i Bergianska trädgården och icke anträffats vild i Sverige. Här torde föreligga en korsningsprodukt.!) Den har redan visat god frukt- sättning. En annan är tydlig R. alpina x tomentosa "subceristata och i det närmaste intermediär. Den har blommat först i år, och frukt- sättningen var mycket dålig. Af 6 blommor, som isolerades med florbindel, medan de ännu befunno sig i knoppstadiet, och 5, som lämnades fria, erhöllos i hvardera fallet endast 2 nypon, af hvilka det ena isolerade icke nådde mognad, utan vissnade dess- förinnan. Detta senare hade af 27 fruktämnen endast ett med an- sats till utbildning; det andra hade af 36 fruktämnen 35 icke alls utbildade, men däremot ett, som utväxt till fullt utvecklad nöt, hvars frö hade godt embryo. Af de båda icke isolerade nyponen visade det ena 24 icke alls utbildade fruktämnen samt 3 väl utbildade nötter med fullt utvecklade frön, det andra 25 icke alls utbildade fruktämnen och en icke fullt utvecklad nöt. De tre återstående fröplantorna skulle möjligen gifva anledning att antaga mutation. Två af dessa äro hvarandra alldeles lika. De äro starkt beväp- nade, med småblad rent grågröna, de å blomskotts-öfver- och mel- lanblad bredt äggrunda, och med sågtänder med + utböjda kanter utan tydlig afsättning utlöpande i udden; toppnypon äro i regel ') Det bör omtalas, att jag samtidigt, men på en annan och lägre belägen plats i trädgården hade en sådd af denna underart, hvilken likväl icke gick till. Det är ej alldeles uteslutet, ehuru föga troligt, att något frö på för mig okändt sätt kunnat inkomma i R. "subcristata-sådden. 593 elliptiska. Föräldratypen är starkt beväpnad, med småblad blaå- aktigt grågröna, dock ej glaucescenta eller blågrå, de å blomskotts- öfver- och mellanblad smalt äggrunda, och äro sågtänder å dessa blad kort triangulära med raka kanter och tydligt afsatt udd; topp- nypon päronformiga. Den återstående formen är svagt beväpnad med småblad rent grågröna, de å blomskotts- öfver- och mellan- blad ovala—äggrundt ovala samt med sågtänder å dessa blad myc- ket grunda och breda med raka kanter (inkant tydligt vinkelrät mot medelnerven) och kort, tydligt afsatt udd; nypon smalt päron- formiga. Huruvida mutation verkligen föreligger, kan gifvetvis icke säkert afgöras, förrän man genom nya kulturer fått tillfälle att se, om formerna hålla sig konstanta. POLLINATIONSFÖRSÖK. I hvad mån befruktning sker medelst pollenöfverföring af insekter låter sig icke afgöra genom att gifva allmängiltighet åt iakttagelser på enskilda platser, utan måste studeras 1 hvarje särskildt fall. SELANDER och BRYANT-MEISNER (18) hafva 1908 på Kullen hos där förekommande Rose observerat talrika besök af flugor, hvarjämte anträffats skalbaggar »ätande blomdelar och pollen eller blott kry- pande i blommorna». De senares betydelse för befruktningen torde kunna lämnas ur räkningen, då åtminstone jag icke iakttagit någon sådan trafik mellan blommorna, att frömjöl kunnat öfvertranspor- teras. Härmed öfverensstämma ock de undersökningar, som an- ställts af SCHWERTSCHLAGER (19), hvilken för sin del funnit blom- besök af skalbaggar talrikast, men som dock icke kan beteckna dessa insekter annat än som pollenförstörare. Däremot äro flugorna tydligen pollenöfverförare. Jag har likväl i allmänhet ej kunnat finna annat, än att deras besök måste betecknas såsom sparsamma. I slutet af juni och början af juli 1908 gjorde jag noggranna iakt- tagelser öfver ett 70-tal rosenbuskar, som då blommade i min träd- gård i Iisbo. Jag fann därvid besök af flugor då och då (spar- samt), af skalbaggar 1 enstaka fall och af fjärilar undantagsvis. Men senare hade jag tillfälle att den 24 juli s. å. vid Stenungssund i Bohuslän hos några därstädes då ännu blommande buskar, till- hörande bl. a. R. gl. finserta Matss., göra samma observation som SELANDER och BRYANT-MEISNER. Några besök af bin eller humlor nämna icke dessa författare; och några sådana såg jag ej heller till i Ilsbo. Däremot har jag i sommar kunnat konstatera talrika be- Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 39 5294 sök af humlor å mina rosor i Hassela. Dessa besök ägnades i första hand blommorna hos den förut nämnda kulturen af R. tom. +suberistata, hvilken hade en synnerligen exponerad plats och först 1 år blommat i större utsträckning. Alla buskar af denna kultur, utom R. +Rostafinskii hafva starkt lysande, lifligt rosenröda blom- mor, hvilka måste vara särdeles lockande. Också var trafiken af humlor mycket liflig; och därifrån utsträcktes den till andra i när- heten odlade rosenbuskar, som samtidigt befunno sig i blomning. För tillkomsten af mina hybrider från Bergianska trädgården skyller jag på professor WITTROCKS bin, ehuru utan fullt säkra bevis. Äfven getingar kunna tänkas såsom transporterare af pollen. Vid kall och regnig väderlek söka de ofta skydd i de ännu ej fullt ut- slagna blommorna. Dock måste det betraktas som en mera säll- synt företeelse, att humlor, getingar och bin besöka Rosa-blom- morna. Åtminstone i alla här behandlade fall sakna nämligen dessa blommor honung och gifva för den skull alltför liten valuta för besök. Vid öfverförandet af pollen behöfver ingen särskild brådska göra sig gällande. Det är nämligen ej alls nödvändigt, att frömjölet omedelbart skall vara hämtadt från en blomma i full lifsverksamhet för att vara befruktningsdugligt, om det nu eljest har denna egen- skap. Befruktningsdugligheten kan bevaras i flera dagar, ja mer än en vecka, efter det att ståndarne afskurits. SCHWERTSCHLAGER (19) vill i själfva blommans konstruktion hos de former, som hafva stiften förkortade och märkena samman- slutna i ett kort ulligt hufvud se ett hinder för insektbefruktning. Insekterna skulle nämligen ej så bra nå märkena och för öfrigt hindras af hårigheten. Någon som helst svårighet synes det mig dock icke förefinnas för insekterna att komma i beröring med mär- kena äfven hos dessa former. De hybridisera ej heller mindre än formerna med längre och glatta eller mindre håriga stift. Så vidt jag kan finna är själfbefruktning eller åtminstone frukt- sättning, utan att pollenöfverföring från andra blommor skett, det vanliga. Som säkert kan sägas, att vi här möta både autogami och fruktbildning utan befruktning. Jag skall strax framlägga be- vis för detta mitt påstående. Huruvida apogami föreligger eller frukten bildas på annat sätt, har jag däremot icke kunnat afgöra. Som jag redan nämnt, gjorde jag sommaren 1908 en del iakttagelser och undersökningar öfver ett 70-tal Rosa-buskar, som jag då od- lade i Ilsbo. Afsikten var att få klarhet i vissa befruktningsfrågor; 295 och jag har redan talat om därvid inträffade insektbesök. Då jag första morgonen vid 5å-tiden började mina observationer, var en blomma redan utslagen. Den tillhörde R. fMatssonii At. v. firmula At. Redan kl. !/28 f. m. befunnos märkena klibbiga; och vid samma tid öppnades flera ståndarknappar, hvarvid pollen omedelbart ned- släpptes å märkena. Senare på förmiddagen, då flera blommor sla- git ut, upprepades samma procedur; och pollinationen pågick till inemot aftonen. Det visade sig omöjligt att kunna undvika själf- pollinering under dagen, så snart en blomma slagit ut. Tidigt" på morgonen hindrades ståndarknapparna af dagg och fuktigheti öfrigt att öppna sig; de måste först vara torra. För att ur en blomma säkert kunna aflägsna dess eget pollen, måste man öppna den, så snart den utvecklats så pass, att sådant läte sig göra, och genast borttaga och undanskaffa ståndarna. Emellertid blefvo icke alla märken samtidigt befruktningsbara. De lägre, sidoställda kommo senare, men ej heller alla ståndarknappar öppnades på en gång. I hvilket fall som helst sökte hvarje blomma sköta om sin egen be- fruktning och försvåra befruktningen för andra blommor genom att komma i förväg och syntes äfven härför ha de bästa förutsättnin- gar.!) Nämnas må, att odlare af trädgårdsrosor t. ex. GESCHWIND (11) vid experimenterande med korsningar gjort liknande iakttagel- ser, hvarvid dock i allmänhet andra grupper, 1 de flesta fall Gallicance kommit i betraktande. För att vinna absolut säkerhet om fruktsättningen, där främmande pollen icke kunnat tillkomma, afskildes ett antal blommor af olika former. De sätt, på hvilka jag isolerat blommor i fall af detta slag, hafva varit: dels genom att innesluta hela grenen, medan knopparna ännu icke slagit ut, i florbindel, d. v. s. i en påse af tätt flor, som bundits fast om stammen och sedan omsorgsfullt blifvit tillsydd, dels medels bord och sglaskupor på sätt GESCHWIND (11) anger, dock med den ändring, att grenen med blommorna 1 knoppstadium lagts i en för densamma särskildt afpassad fördjupning i kanten af bordskifvan och genom denna blifvit ledd in under glaskupan, hvar- jämte hål för luftväxlingen anbragts 1 bordskifvan. Dessa hål äro endast tillgängliga för insekter underifrån, där erfarenheten visat, att de icke uppmärksammas. I förevarande fall användes endast sistnämnda metod. På grund af, att jag senare reste bort fick 1) Anmärkas må, att här kallas de blommor för befruktade, hos hvilka befrukt- ning till det yttre iakttagits, utan afseende på, om denna befruktning verkligen för- anledt fruktsättningen eller icke. 296 isoleringen fortfara till i början af september. Resultatet för frukt- sättningen af denna isolering visade sig sålunda: R. glauca Vill. obcontracta Matss.: 4 blommor i knoppstadium isole- rade under glas. Alla utvecklade nypon. Dessa hade 24—28 frukt- ämnen, tillsammans 104. Af dessa voro 24 icke alls utväxta, 9 dåligt utbildade till nötter, 2 fullbildade till nötter utan utveckladt frö och 69 fullbildade till nötter med utveckladt frö. Procenten alltså respek- tive 23 ?/o, 8,7 2/0, 1,9 ?/0o, 66,4 2/o. Nötterna från 2 nypon,!) tillhopa 37, utsåddes på hösten s. å. i Hassela. Endast 1 planta har er- hållits, hvilken uppkom 1912. R. coritfolia Fr. (= virentiformis At.) +Bergiana At.: 4 blommor i knoppstadium isolerade under glas. Alla utvecklade nypon. Frukt- ämnenas antal i hvardera växlade mellan 36 och 41, tillsammans 153. Af dessa 51 icke alls utväxta, 2 dåligt utbildade till nötter, 16 fullbildade till nötter utan utveckladt frö och 84 fullbildade till nötter med utveckladt frö. Procenten alltså respektive 33,3 ?/o, 1,3 ?/o, 10,4 9/0, 55 ?/o. Nötterna från 3 nypon, tillhopa 59, utsåddes på hösten 1 Hassela. 2 plantor ha uppkommit, båda 1910. BR. virf. "inerassata At.: 4 blommor i knoppstadium isolerade un- der glas. Alla utvecklade nypon. Fruktämnenas antal mellan 37 och 40, tillsammans 155. Af dessa 40 icke alls utväxta, 13 dåligt utbildade till nötter, 8 fullbildade till nötter utan utveckladt frö och 94 fullbildade till nötter med utveckladt frö. Procenten alltså respek- tive 25,8 /o, 8,4 /o, 5,2 /o, 60,6 2/0. Nötterna från 3 nypon, tillhopa 67, utsådda på hösten. 3 plantor uppkomna, alla 1910. RB. virf. £trichella At.: 5 blommor i knoppstadium isolerade under glas. Alla utvecklade nypon. Fruktämnenas antal mellan 22 och 32, tillsammans 144. Af dessa 68 icke alls utväxta, 3 dåligt ut- bildade till nötter, 2 fullbildade till nötter utan utveckladt frö och 71 fullbildade till nötter med utveckladt frö. Procenten alltså respek- tive 47,3 /o, 2 ?/o, 1,4 2/0, 49,3 9/o. Nötterna efter 3 nypon, tillhopa 50, utsådda på hösten. 6 plantor uppkomna, alla 1910. För jämförelse meddelas resultatet af fruktsättningen samma år från en buske, som planterats på en annan plats i trädgården, där inga insektbesök observerades, innan blommorna till de nypon, för hvilka här redogöres, visade sig vara befruktade. Dessa blommor voro icke isolerade. ') De nötter, som utsåtts af såväl denna som följande former, hafva alla sjunkit i vatten och blott kontrollerats på detta sätt, hvilket bör vara tillräckligt, då endast nötter med utveckladt frö sjunka. I alla öfriga fall ha dock nötterna sönderskurits. 597 R. virf. +"tenuata Mts. var. (af At. förd till "hirti-dinota At.): 10 blommor själfbefruktade, men icke isolerade. Alla utvecklade ny- pon. Fruktämnenas antal mellan 21 och 31, tillsammans 258. Af dessa 61 icke alls utväxta, 10 dåligt utbildade till nötter, 20 full- bildade till nötter utan utveckladt frö och 167 fullbildade till nötter med utveckladt frö. Procenten alltså respektive 23,6 ?/o, 3,9 2/0, 7,8 2/0, 64,7 Yo. Frånsedt RK. trichella, där två nypon företedde dålig utveckling, synes alltså resultatet af fruktsättningen hos de under glas isolerade och de icke alls afskilda blommorna blifva så pass lika, att skill- naden mycket väl kan bero på det tillfälliga urvalet och säkerligen skulle i det närmaste försvunnit vid undersökning af ett större an- tal fall. Då det kan vara af intresse att se, huru fruktsättningen samma år tog sig ut i fria naturen, anföres här ett prof från Häls., Igge- sund. De 10 nypon, som undersökts, togos bland de bäst utveck- lade. Resultatet måste därför betecknas såsom det bästa möjliga i Hälsingland år 1908. RB. virf. +solanifolia Matss.: 10 blommor, okontrollerade, med väl utvecklade nypon. Fruktämnenas antal mellan 27 och 35, tillsam- mans 309. Af dessa 49 icke alls utväxta, 20 dåligt utbildade till nötter, 16 fullbildade till nötter utan utveckladt frö och 224 full- bildade till nötter med utveckladt frö. Procenten alltså respektive NörsK 005-00, 1042 UR KUR ör Huru ställer sig fruktsättningen hos toppblommor 1 förhållande till sidoblommor, respektive toppnypon till sidonypon? Då de förra äro större och bättre utvecklade än de senare, skulle man kunna tro, att de ock ha bättre fruktsättning. Jag har i denna fråga nu i år gjort en undersökning, hvarvid R. gl. "perglauca At. och R. gl. "hodophila At. studerats. Den förra var icke isolerad, men vakta- des blommorna till de nypon, för hvilka redogörelse lämnas, så länge, att själfbefruktning skett; den senare var isolerad genom flor- bindel å den gren, från hvilken nyponen hämtats; och hade flor- bindeln anbragts, förrän blommorna slagit ut. Af R. "perglauca undersöktes 10 toppnypon och 10 sidonypon. I förra fallet varie- rade fruktämnenas antal mellan 31 och 44, hela antalet var 369. Af dessa 66 icke alls utväxta, 8 dåligt utbildade till nötter, 22 full- bildade till nötter utan utveckladt frö och 273 fullbildade till nötter med utveckladt frö. Procenten alltså respektive 17,9 ?/o, 2,2 2/0, 5,9 2/0, 298 74 ?/o. I senare fallet voro fruktämnena mellan 27 och 35, tillsammans 298. Af dessa 41 icke alls utväxta, 7 dåligt utbildade till nötter, 11 fullbildade till nötter utan utveckladt frö och 239 fullbildade till nötter med utveckladt frö. Procenten alltså respektive 13,s ?/o, 2,3 2/0, 3,7 /o, 80,2 ”/o. Af R. Fhodophila undersöktes 6 toppnypon och 11 sidonypon. I förra fallet växlade fruktämnenas antal mellan 37 och 44; tillsammans utgjorde de 241. Af dessa 75 icke alls utväxta, 2 dåligt utbildade till nötter, 3 fullbildade till nötter utan utveckladt frö och 161 fullbildade till nötter med utveckladt frö. Procenten alltså respektive 31,1 /o, 0,8 ?/o, 1,3 /o, 66,8 ?/o. I senare fallet varie- rade fruktämnena mellan 27 och 34; de voro tillsammans 337. Af dessa 122 icke alls utväxta, 3 dåligt utbildade till nötter, 4 full- bildade till nötter utan utveckladt frö och 208 fullbildade till nötter med utveckladt frö. Procenten alltså respektive 36,2 /o, 0,9 2/0, 1,2 ?/o, 61,7 ”/o. Någon verklig skillnad synes alltså i detta afseende icke förefinnas i fruktsättningen, ehuru toppnyponen hafva ett större antal fruktämnen och nötter. Däremot framgår vid en jämförelse mellan de båda undersökta formerna, att florbindeln varit till skada för fruktsättningen. -Själfbefruktning föreligger nämligen i båda fallen. Jag har äfven jämfört det resultat, jag här i år erhållit vid själf- befruktning, med fruktsättningen hos de buskar af R. "subceristata (den ena förmodade mutanten), hos hvilka talrika besök af humlor observerades, och för ändamålet undersökt 10 nypon. De blommor, från hvilka dessa nypon utvuxit, voro dock icke kastrerade, hvar- före själfbefruktning nog äfven till icke ringa utsträckning ägt rum. Fallet kan emellertid ha sitt intresse, huru det tar sig ut med frukt- sättningen, då de mest gynnsamma insektbesök förekommit. An- talet fruktämnen växlade mellan 31 och 49, hela antalet var 388. Af dessa 59 icke alls utväxta, 14 dåligt utbildade till: nötter; 24 fullbildade till nötter utan utveckladt frö och 291 fullbildade till nötter med utveckladt frö. Procenten alltså respektive 15,2 /o, 3,6 ?/o, 6,2 "/o, 75 ”/o. Resultatet är sålunda ungefär detsamma som wvid själfbefruktning 1 det fria. HYBRIDISERINGSFÖRSÖK. Huru fruktsättningen förhåller sig vid korsbefruktning på experi- mentell väg, då blommans eget pollen på förhand aflägsnats, fram- går af följande försök. Här föreligger därjämte hybridisation. För att kunna följa utvecklingsförloppet vid hybriders bildning och se- nare vid deras fortplantning, befruktade jag sommaren 1908 i Ilsbo R. gl. "obcontracta Matss. och R. virf. "Matssonii At. v. firmula At. med hvarandra, sedan jag genom flerårig analys förvissat mig om, att de buskar, med hvilka experimentet skedde, voro rena från hy- bridogen inblandning. Valet träffades mellan dessa underarter af det skäl, att de äro hvarandra så olika som möjligt, så att det skulle bli lätt att följa hvarderas karaktärer. Så har t. ex. den förra glaucescenta, glatta, starkt dubbelsågade småblad, medan den senare har sina småblad rent gröna, pubescenta och enkelsågade, alla andra olikheter att förtiga. Af R. "obeontracta öppnades 8 out- slagna blommor, och samtliga ståndare med ännu oöppnade knappar bortklipptes med en fin sax och togos därifrån, hvarefter blommorna isolerades, tills märkena blefvo klibbiga, då de befruktades medelst pensling med friskt pollen från £. "Matssonii v. firmula och åter afskildes. Gifvetvis tillsågs, att ingen obehörig knopp eller blomma fick dela isoleringen. 3 isolerades under glas och 5 genom dubbla florbindlar. Omvändt öppnades och kastrerades 6 blommor af den sistnämnda underarten, och pollinerades de vid passande tid med äfvenledes friskt pollen från R. Fobcontracta. Samma försiktighets- mått vidtogos, så att någon befruktning på annat sätt ej var tänk- bar. 3 isolerades under glas och 3 medelst dubbla florbindlar. För- loppet vid fruktsättning och kultur har visat sig sålunda: R. "obcontracta: 3 blommor kastrerade och befruktade med pollen från R. £Matssonu v. firmula, isolerade under glas. Alla utvecklade nypon. Fruktämnenas antal i hvardera mellan 27 och 32, tillsam- mans 88. Af dessa 31 icke alls utväxta, 2 dåligt utbildade till nötter, 7 fullbildade till nötter utan utveckladt frö och 48 fullbildade till nötter med utveckladt frö. Procenten alltså respektive 35,2 ?/o, 2.3 2/o, 8 Yo, 54,5 Yo. De 48 fullmatade nötterna utsåddes hösten 1908 i Hassela. 35 plantor ha erhållits (4 år 1911, 1 1912). — — 5 blommor kastrerade och befruktade med pollen från R. "Malssonii v. firmula, isolerade med dubbel florbindel. Alla ut- vecklade nypon. Fruktämnenas antal i hvardera mellan 24 och 600 39, tillsammans 149. Af dessa 34 icke alls utväxta, 4 dåligt utbil- dade till nötter, 2 fullbildade till nötter utan utveckladt frö och 109 fullbildade till nötter med utveckladt frö. Procenten alltså respek- tive 22,s ?/o, 2,7 9/0, 1,3 ?/o 73,2 ?/o. De fullmatade nötterna såddes ; och har! jag erhållit 8 plantor (1:: 1910; 6:019115 EERO) R. Matssonii At. Vv. firmula At.: 3 blommor kastrerade och befruk- tade med pollen från R. ”"obcontracta, isolerade under glas. Alla utvecklade nypon. Fruktämnenas antal i hvardera mellan 26 och 33, tillsammans 86. Af dessa 21 icke alls utväxta, 1 dåligt utbil- dad till nöt, 4 fullbildade till nötter utan utveckladt frö och 60 fullbildade till nötter med utveckladt frö. Procenten alltså respek- tive 24.4 9/0, 1,2 2/0, 4,6 2/0, 69,8 ?/o. De fullmatade nötterna såddes, men sådden har icke gått till. — — 3 blommor kastrerade och befruktade med pollen från R. "obceontracta, isolerade medelst dubbel florbindel. Alla utvecklade nypon. Fruktämnenas antal i hvardera mellan 27 och 29, tillsam- mans 85. Af dessa 12 icke alls utväxta, 2 dåligt utbildade till nötter, 3 fullbildade till nötter utan utveckladt frö och 68 fullbildade till nötter med utveckladt frö. Procenten alltså respektive 14,1 ”/o, 2,4 "/o, 3,5 ”/o, 80 ?/o. De fullmatade nötterna utsåddes; 4 plantor hafva erhållits, (3: 1910; 1: 1911): Ehuru de erhållna plantorna ännu äro för litet utvecklade för att fullständigt kunna studeras, visa de dock, särskildt de tidigast upp- komna, så pass mycket af karaktärer från båda föräldrarna, att man kan se, att korsningen lyckats och att fruktsättningen föranledts af den verkställda befruktningen och icke skett utan befruktning. Fruktsätt- ningsprocenten företer ingen anmärkningsvärd skillnad från den procent, som erhölls vid själfbefruktning samma år och på samma plats. Den är dock något högre, hvilket kanske får räknas experi- mentören till förtjänst. KASTRERINGSFÖRSÖK. I Sv. Bot. Tidskrift 1909 har E. LunpstRÖM (13) redogjort för kastreringsförsök med Rosa-former, hvilka isolerats efter kastrerin- gen, utan att märkena befruktats; och har afsikten härmed varit alt se, om fruktsättning kunde försiggå utan befruktning genom apogami eller på annat sätt. Försöken utfördes i Bergianska träd- gården i Stockholm 1908 och omfattade tillhopa 9 blommor, till- 601 hörande R. gl. Fdilatans At. och en form, som af ALMQUIST räknas till R. virf. "silvescens Matss. Fyra blommor hade omslutits med gastyg och fem täckts med vaxpapperspåsar. Af dessa dogo de förra bort, medan de senare växte ut till nötter, hvilka innehöllo »typiskt utbildade embryoner» och hvilka alltså tillkommit utan befruktning. Utan att betvifla, att fruktsättningen haft här skild- rade förlopp, tillåter jag mig dock anmärka, att täckningen med papperspåsar, som äro öppna nedlill, icke isolerar från besök af flugor och skalbaggar, af hvilka de förra säkert visat sig vara pol- lenöfverförare; göras papperspåsarna åter täta nedtill, riskerar man, alt blommorna dö. De här af mig förut beskrifna isoleringsmeto- derna äro därför att föredraga, emedan de åstadkomma verklig iso- lering och icke nämnvärdt störa blommans lifsverksamhet. Vi äro härmed inne på frågan om fruktsättning utan befruktning. I sam- band med mina öfriga undersökningar af befruktningen och frukt- sättningen under sommaren 1908 gjorde jag äfven en del försök för att komma till någon klarhet i detta fall. Dessa försök hafva i främsta rummet afsett former af artgruppen R. Afzeliana (Fr.) At., men därjämte utsträckts till en canina- (dumetorum)-form: R. "con- vineiens Matss. Då förfaringssättet med den senare formen varit an- norlunda än med de öfriga, skall jag spara med redogörelsen för denna form, tills jag behandlat A/f-zeliana-formerna. Hos de ifrågavarande formerna kastrerades ett antal blommor un- der lika förhållanden och på samma sätt som i förut beskrifna fall med RB. "obcontracta och RK. FMatssonii v. firmula. Sidoställda knop- par och blommor, som icke gjordes till föremål för experimentet, aflägsnades med nödig försiktighet och likaså de afklippta ståndarna. De kastrerade blommorna inneslötos omedelbart i dubbel florbindel, utom i ett fall, där isoleringen skedde under glas. Isoleringen fort- sattes till i början af september, då nyponen voro fullt utvuxna, ehuru de gifvetvis ej skördades, förrän de mognat. Att de stude- rade blommorna här som alltid varit märkta, anser jag mig knappt behöfva omtala. Resultatet af fruktsättningen framgår af följande tabell: 602 Giter blormmnsen Procenten respektive ET FELT > i | FR i | Fruktämnenas utbildning | 22 AA ANN — | Zz Zz | - "subcontracta Matss.: | | 1 blma kastr., isol. m. | | | florbindel .;. + « ++. .|(1)[;26 14 201 40.1 2.130 SETT EE Id:o 1 blma, kastr., isol. | | | I GLeT to las 1 11 NE BR RA es UT SR R. "Matssonii At. v. lce- | | | fanle.At: 20 ble 9 0 Ta ANNA | kastr., isol. m. flor- | bindel. vuscsesekee NAN Re RNE | IS:a] 26 2 1 16-51-45 15785) ANN | R. Matssoniti At. v. fir- MEG TSAT: Li Dima: Kästr.> 1SOL Mm: lör | bindels ....... ne IN] 4 0 12-122] STRESS OR Ir Se 1 Dblma, kastri iso- | | lerad m. florbindel.! (1)] 16 0 1 9) 20-035 3,9 | 34,6 KR Cinerassata "Atos od EDITAN IKAStfRISOLe= |ivrad med ' florbindel.| (1)| 38 | 0 | 01 34927) OEORN As Af BR. "Matssoniti v. letula utsåddes de 14 fullmatade nötterna hos det första nyponet. Sådden skedde i Hassela hösten 1908. 2 plan- tor hafva uppkommit (den ena 1910, den andra 1911). Likaså utsåddes samtidigt de 22 fullmatade nötter, som erhöllos af R. ”"Matssoni Vv. firmula. Här hafva 3 plantor uppkommit (en LIOTLONTVA TLL Af BR. "obceontracta utsåddes äfvenledes på samma gång de 19 full- matade nötter, som innehöllos i det första nyponet. Någon planta har dock icke gått till. I de fall, då nötterna icke blifvit utsådda, hafva de varsamt sön- derskurits för undersökning af fröna, och har intet fel kunnat upp- 603 läckas å deras embryo, när de i tabellen upptagits såsom goda. De nötter, som blifvit utsådda, ha endast profvats i vatten. Närmast af det skäl, att någon konstlad isolering icke skulle be- höfvas, gjordes R. fconvinetens till föremål för experiment. Af denna form hade jag ett 10-tal fröplantor efter en tidigare sådd; och dessa voro planterade i en ödelagd gårdstomt i närheten af Ilsbo präst- gård. Af dessa plantor blommade 3 första gången 1908. Blomnin- gen skedde ej förrän i midten af juli, då buskarna i trädgården, hvilka voro starkt exponerade för sol, redan slutat blomma. Nägra spontana rosor funnos icke på minst 1 kilometers afständ och all- deles säkert icke i hela socknen någon då blommande vildros. Ej heller växte i närheten någon trädgårdsros, som kunde föranleda befruktning. Å de nämnda plantorna utvaldes de 3 tidigaste blom- morna, hvilka kastrerades efter hand, sådant var möjligt hvarvid de aftagna ståndarna tillvaratogos och förstördes. Då jag vid denna tid måste resa bort för en rhodologisk undersökning i Bohuslän, afklippte jag, innan jag reste, alla öfriga knoppar och så många skott, som kunde misstänkas alstra någon blomma. Isoleringen i naturen var sålunda fullständig. Samtliga försöksblommor utveck- lade nypon. Fruktsättningen resulterade som följer. Då det möj- ligen kan vara af intresse, upptages i redogörelsen hvarje särskild blomma. Nyton Fruktämnen | Nötter ej Nötter fullb., Nötter fullb., Summa el icke utväxta | fullbildade dåligt frö godt frö i ; EEE I 6! 13 1 | 8 4 26 2 19 0 2 0 21 5) 15 0 5 Jd 23 4 13 1 S 0 22 | J 24 0 0 | A 26 Summa 54 2 23 9 118 Procenten alltså respektive 71,2 ?/o, 1,7 ”/o, 19,5 ?/o, 7,6 Till jämförelse upptages resultatet af fruktsättningen 1 år hos en af samma buskar af R. fconvinciens, hvilken jag flyttat till Hassela. Den hade endast 7 blommor. Dessa isolerades icke, men då några insektbesök ej kunde förmärkas, utan att busken dock formligen vaktades, är det antagligt, att själfbefruktning ägt rum. 604 Nygon Fruktämnen Nötter ej Nötter fullb., Nötter fullb., Sömimna : icke utväxta | fullbildade dåligt frö | godt frö | i N 1 | 2 | 0 1 17 20 2 2 0 0 2 22 5 2 1 0 16 19 4 1 2 1 14 18 2 i 1 0 17 | 19 6 il 0 3 18 | 22 7 4 2 0 14 | 20 Summa | 13 6 3 116 | 140 Procenten alltså respektive '9,3 ?/o, 4,3 ?/o, 3,6 /o, 82,8 Ya. Ehuru undersökningen sålunda icke varit af någon större omfatt- ning, ger den dock alldeles bestämdt vid handen, att frukt- sättning kan ske hos de ifrågavarande Rosa-grupperna utan befruktning af något slag; och denna iakttagelse har be- kräftats genom odling, då 5 plantor erhållits ut frö, Som under kontroll alstrats utan befruktning. Detibör nämnas, att odlingen skett på sådan plats och med den omsorg, att någon förblandning af frö ej är att befara, så mycket mindre som 1 hela Hassela ej spontant växer en enda canina- eller villosa-form. Det är sant, att jag icke erhållit så många plantor; men mina Rosa- kulturer 1 öfrigt ha vid jämförelse ej heller lämnat bättre behåll- ning. Man måste ha relativt stora utsäden för att få några plan- tor. Vid en blick på den här meddelade redogörelsen finner man först, att den befruktningslösa fruktsättningen ej är normal för R. Feonvinctens. Hos de öfriga formerna är procenten utveckladt frö mycket växlande. Om man betraktar hvarje särskildt fall, skulle man möjligen få fram en viss proportion mellan de olika talen. Jag vågar dock ej inlåta mig på något försök till förklaring. Så- som särskildt anmärkningsvärdt må framhållas, att R. £Matssoni Vv. firmula visat sig äga förmåga af fruktsättning både med och utan befruktning, enär den vid korsning satt frö, som gifvit upphof till tydligen hybridogena plantor, men äfven obefruktad alstrat frö, ur hvilka plantor erhållits, äfvensom att dess pollen i alla fall är be- fruktningsdugligt, alldenstund jag likaledes fått hybridogena plantor af frö efter därmed befruktade blomraor. Det bör nämnas, att jag alltid experimenterat med samma buske. Föreligger här apogami, skulle arten alltså höra till samma typ som t. ex. vissa Hieracium- 603 former. Påtagligt är, att ett flertal Rosa-former äro organiserade på samma sätt. I största korthet sammanfattar jag resultatet af mina studier i JD föreliggande fråga sålunda. Ehuru Rosa-blommorna tydligen äro byggda som insektblommor, har befruktningen hos grupperna Caninc dd D D och Villose till ojämförligt största delen öfvergått från insektbefrukt- ning till själfbefruktning, hvarefter utvecklingen tydligen slagit in på vägen till fruktsättning utan befruktning, antagligen genom apogami, därvid vissa former kommit längre än andra. Denna omständighet fo) fo) må tjäna som en bidragande förklaringsgrund till Rosa-formernas . fo) 3 påtagliga konstans, ehuru jag är öfvertygad om, att denna i första hand har sin grund i elementarartbildning; och hoppas jag att efter fortsatta kulturförsök och därpå baserade studier kunna framlägga Sd slutgiltiga bevis härför. ZUR FRAGE VON DER BEFRUCHTUNG DER ROSEN. RESUMEE. Der vertiefte Einblick in die Frage von der Vielförmigkeit der Gruppen Caninae und Villosae der Gattung Rosa ergibt, dass hier eine auffallende Konstanz vorliegt. Die hierfär angestellten Kultur- versuche bestätigen denn auch die Beständigkeit dieser Konstanz und die Samenbeständigkeit der Formen. Die Zahl der Hybriden ist gering. Da ausserdem sogar rein lokale Rassen häufig gut begrenzt er- scheinen, könnte man schliessen, dass die allerdings als Insekten- bläten gebauten Bläten dieser Gruppen dennoch in der Regel ohne Hilfe von Insekten Frächte bilden. Meine Untersuchungen in der Natur haben ergeben, dass Insekten die Bläten relativ selten be- suchen und dass vor allem Fliegen den Pollen öbertragen, obgleich auch Hummeln dasselbe tun können. Nicht selten werden die Blä- ten von Käfern besucht, die jedoch den Pollen zerstören. Zur Auf- hellung der Befruchtungsfrage angestellte Beobachtungen und Ver- suche haben vor allem ergeben, dass die Autogamie die Regel zu sein scheint und dass die Befruchtung innerhalb derselben Bläte so schnell stattfindet, dass schon hierdurch den öäbrigen Bläten die 606 Konkurrenz erchwert wird. Die Fruchtbildung ist ungefähr dieselbe gewesen, gleichviel ob die Bläten isoliert oder, wenn auch vor In- sektenbesuch geschätzt, doch frei gelassen oder ganz sich selbst öberlassen wurden. Zu denselben Ergebnissen bin ich im Anschluss an Hybridisationsversuchen auch bei der Kreuzbefruchtung auf könstlichem Wege gelangt. Fröchte bilden sich auch ohne Befruchtung. Die Aussaat der so erhaltenen, voll entwickelten Samen hat ungefähr dieselbe Prozent- zahl Pflanzen ergeben wie andere Aussaat, obgleich diese Prozent- zahl in allen Fällen sehr niedrig gewesen ist. Dagegen ist die Pro- zentzahl ohne vorherige Befruchtung ausgebildeter Samen sogar bei demselben Individuum sehr verschieden gewesen; so z. B. bei R. "subcontracta Matss., wo eine Bläte 86,6 ?/o gar nicht ausgewachsene Fruchtknoten gegen 3,6 ”/o der zweiten und 6,1 ”/o völlig entwickelte Samen gegen 46,4 ”/o der zweiten lieferte. Bei einigen Formen hat diese Fruchtbildung die normale Prozentzahl vwvöllig entwickelter Nöässchen mit vollentwickeltem Samen gezeigt, bei andern ist sie auf- fallend schlecht, doch in allen untersuchten Fällen möglich, gewesen. Bei ein und demselben Individuum von R. £Matssonii At Vv. firmula At. ist Fruchtbildung beobachtet worden sowohl nach Pollination mit Blätenstaub einer andern Form als auch bei Kastration der Staubfäden und Isolierung. Auch ist festgestellt, dass ihr Pollen in allen Fällen befruchtungsfähig gewesen, da Kreuzungen mit einer andern Form dabei gelungen sind. Beweise dafär liegen in der Tatsache, dass die hier entstandenen vollentwickelten Nässchen gesät worden und stets Pflänzchen erzeugt haben, und dass die aus den Kreuzungen hervorgegangenen Pflanzen Charaktere beider Stamm- arten aufweisen. Die Entwickelung strebt offenbar danach, die Frächte ohne vorausgegangene Befruchtung hervorzubringen, also wahrscheinlich nach Apogamie, wenn auch diese Entwicklung bei den einzelnen Unterarten verschieden weit gediehen ist. För lämnad hjälp vid korrekturläsning m. m. frambäres ett hjärt- ligt tack till min vän fil. lic. T. VESTERGREN. 6. 8. 19. 607 BEGAGNAD LITTERATUR. ALMQUIST, S. Studier öfver Bergianska trädgårdens spontana Rosa- former. Acta Horti Bergiani B. 4. Stockholm 1907. — » — Skandinaviska former af Rosa glauca Vill. i Naturhistoriska riksmuseum i Stockholm. Arkiv f. Botanik, utg. af K. Sv. Vet.-Akad. i Stockholm, B. 10 n:r 3. 1910: —» — Skandinaviska former af Rosa ÅAf-zeliana Fr. sectio glaucifor- mis At. Arkiv f. Botanik, utg. af K. Sv: Vet.-Akad. i Stock- Ikon, 12. 05 ng Ia Kal — » — Skandinaviska former af Rosa Afzeliana Fr. Sectio virens och "virentiformis. Arkiv f. Botanik, utg. af K. Sv. Vet.-Akad. i Stockholm BB: 10 nr ot 1912 CRÉPIN, FB. Recherches sur F'état du developpement des grains de pollen dans diverses especes du genre Rosa. Bull. de la Sock rr Fdembot dexBbels: 1889! 5 Rose hybride. Bull de la Soc: r. de Bot. der Belg: 1894. DE VRIES, H. Die Mutationstheorie I, II. Leipzig 1901, 1903. DINGLER, H. Fakultative parthenogenetische Fortpflanzung bei Rosa rubiginosa? Mitt. Nat. Ver. Aschaffenburg B. V. 1906. —» — Versuch einer Erklärung gewisser Erscheinungen in der Aus- bildung und Verbreitung der wilden Rosen. Mitt. Nat. Ver. Aschaffenburg B. VI. 1907. —»— Neuere Beobachtungen in der Gattung Rosa. Englers Bot. Jahr- bächer B, 40. 1908. GESCHWIND, R. Die Hvybridation und Sämlingszucht der Rosen. 2 verb. Aufl. Leipzig. LEFFLER, J. A. Öfversigt af den Skandinaviska halföns anmärk- ningsvärdare Rosa-former. Bot. Not. 1888. LUNDSTRÖM, E. Kastreringsförsök med Rosa-former. Sv. Bot. tidskr. TANIA BIS: MATSSON, L. P. R. Släktet Rosa i Neuman, Sveriges flera 1901. MENDEL, G. Versuche töber Pflanzenhybriden, OSTWALDS Klassiker d. exakt. Wissenschaften n:r 121. PARMENTIER, P. Recherches anatomiques et taxinomiques sur le genre Rosier. Ann. sc. nat. Bruxelles 1898. ROSENBERG, 0. Uber die Chromosamenzahlen bei Taraxacum und Rosa. Sv. Bot. tidskr. 1909; B: 3: SELANDER, S. & BRYANT-MEISNER, R. Blombesökande insekter på Kullensld0SEEST Bott fidskr: Tt909FBES! SCHWERTSCHLAGER, J. Die Rosen des sädlichen und mittleren Frankenjura. Munchen 1910. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912: BD oOMMENO: UTBREDNINGEN AF SCIRPUS: PARVULUS "ROEM S& SCHUET I SKANDINAVIEN AF SELIM BIRGER Några af vår floras arter undgå tack vare sin ringa storlek och förekomst i grunda vattensamlingar 1 likhet med t. ex. Bulliarda aquatica och arter af släktet Elatine jämförelsevis lätt äfven den mera tränade botanistens öga. Kommer härtill stor habituell likhet med en annan art, i detta fall Eleocharis acicularis, och att växten ofta uppträder steril, så ha vi väl funnit förklaringen till att en art sådan som Scirpus parvulus, hvilken nu är bekant från bortåt ett tjugotal säkra lokaler i olika delar af vårt land, först så sent som år 1887 med säkerhet blif- vit hos oss identifierad. Artens upptäcktshistoria och förekomst i vårt land ha synts mig äga det intresse, att de berättiga en sammanställning, helst som de tryckta uppgifterna därom äro spridda i ett flertal lätt förbisedda notiser. Många kännare af vår flora skola också med all säkerhet vid en blick på den meddelade kartan öfver artens utbredning s. 610 förvånas öfver, att arten förekommer på ett så pass stort antal lokaler inom Skandinavien och kringliggande länder. En öfversikt öfver hvad man till dato känner om artens förekomst bör därjämte öka intresset dels för att offentliggöra hittills opubli- cerade fynd, dels för att eftersöka denna intressanta växt vid våra kuster. FÖREKOMST I SVERIGE. Den första uppgiften om Scirpus parvulus förekomst i vårt land återfinnes hos C. G. MYRIN (25, s. 225) 1831, hvilken efter professor 609 P. WAHLBERG anger den som tagen 1822 vid Sundbron i Fryksdalen i Värmland. Uppgiften inflöt redan samma är (1831) i G. WAHLEN- BERGS Flora suecica och har sedan allmänt blifvit återgifven i våra floror. I den intressanta uppsats, som HJ. NILSSON 1888 publicerade öfver: »Scirpus parvulus Roem. & Sch. och dess närmaste förvandt- skaper i vår flora», lämnas för första gången en kritisk granskning af detta fynd. NILSSON framhåller att uppgiften med all sannolik- het hänför sig till de exemplar af äkta Scirpus parvulus, hvilka nu förvaras i Riksmuseets herbarium och å hvilkas etikett med WAHL- BERGS stil finnes antecknadt: »Scirpus nanus. Tagen på min resa med HIsInGER till Wärmland — S. Norrige. Sunne? Lysager? Låg bredvid Carex maritima.> En ny granskning af etiketten visar att NILSSON såtillvida fel återgifvit den som dess lydelse är: »Scirpus nanus. Tagen på min resa med HIsINGER. Wärmland eller S. Norrige. Sunne? Lysager? Låg bredvid Carex maritima», hvilket gör det än mera troligt att exemplaren äro norska. På exemplar i herbariet i Uppsala härstammande från HARTMANS herbarium finnes antecknadt: »Funnen och meddelad af WAHLBERG. Stället glömt men troligen Fryken.» Först 56 år senare publicerades af S. BERGGREN (4, s. 110) en notis om ett nytt fynd af arten i sterila exemplar vid Långstorp i Hörs socken i Skåne. Redan följande år visade dock NILSSON (26, s. 141), att dessa exemplar, liksom de med samma bestämning, som insamlats 1887 af ELGENSTIERNA i Bornån en half mil från Nora i Västmanland, icke vore något annat än Eleocharis acicularis. Sommaren 1887 observerades emellertid typisk Scirpus parvulus af HJ. NILSSON och andra botanister på flera lokaler vid den skån- ska kusten kring Falsterbo, Skanör, Malmö och Arlöf. Efter allt att döma hade dock Scirpus parvulus redan vida tidi- gare iakttagits 1 vårt land, och J. F. E. SVANLUND (30, s. 223) har fäst uppmärksamheten på, att den kände botanisten och krono- bagaren i Karlskrona G. C. ASPEGREN redan i: »Försök till en Blekingsk flora» 1823 s. 4 lämnat en tydlig beskrifning af arten samt att i hans efterlämnade herbarium finnas sterila exemplar in- samlade på »Stubbholmen» (= Stumholmen) i Karlskrona. I Upp- sala herbariet finnas också exemplar af Scirpus parvulus (enligt K. A. TH. SETHsS bestämning 1903) härstammande från G. WAHLEN- BERGS herbarium och med påskrift: Scirpus acicularis. Blekinge. ASPEGREN. >»allmän»>. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 40 610 Karta visande Scirpus parvulus utbredning i Skandinavien. 611 Det kan således anses fastslaget, att Scirpus parvulus redan före 1823 blifvit anträffad i vårt land. Nedan ha alla mig bekanta svenska fyndorter för arten samman- förts landskapsvis. Efter HJ. NILSSONS ingående redogörelse för olikheterna mellan denna art och Eleocharis acicularis ha sannolik- heterna för en felbestämning gifvetvis blifvit mycket minskade. Skåne. HJ. NILSSON (26, s. 146) säger 1888, att arten förekommer på dybotten i grunda, lugna hafsvikar, oftast nedsänkt under vatt- net, så t. ex. i Skanörs och Falsterbos instängda saltvattenslaguner, i Foteviken m. fl. ställen, vidare mellan Malmö och Arlöf samt troligen ferstädes utmed kusterna. På Hvellinge strandängar vid Foteviken har jag själf iakttagit den mycket ymnigt lefvande i små saltvattenslaguner åren 1897 och 1898. I september 1898 anträffade O. NORDSTEDT (27, s. 55) exemplar med de karaktäristiska vinterknopparna i ändan af utlöparna i haf- vet något söder om Saxåns utlopp och af J. ERIKSSON (11, s. 194) uppgifves, att den skall vara iakttagen äfven vid Engelholm. Halland. Falkenberg 1911 (STEN SVENSSON enl. ex. 1 Uppsala herb.). Blekinge. Torhamn dels vid Gislevik strax väster om Torhamn dels vid Torhamns udde på 1 dm. djupt vatten (J. ERIKSSON 1897, ESsi 94 och 1195): SVANLUND (30, s. 223) säger 1898, att på den ofvan omtalade lo- kalen på Stumholmen i Karlskrona, där ASPEGREN iakttog arten före 1823, torde den nu tack vare kajbyggnader och utfyllning vara utdöd, men själf anträffade han den 1898 vid Elleholm, där den växte i mängd, nedsänkt i vattnet, på den grunda, af dyblandad sand bestående hafsbottnen. Småland. 1906 iakttogs den rikligt vid Solbacken norr om Kal- mar af lektor HJ. MÖLLER. Enligt exemplar (t. ex. i Uppsala herb.) insamlades arten 1906 af CARL PLEIJEL vid Gamleby: Hammar. Apotekare CARL PLEIJEL har godhetsfullt i bref meddelat följande om dess förekomst: »Den iakttogs i Gamleby i september 1906 på grundt vatten invid Gamlebyvikens strand nedanför Hammars egen- dom, på blålera. Den förekommer därstädes på flera ställen — på lerbotten — och uppträdde under de år jag var på stället, 1906— 1909, alltid steril.» Öland. 1895 upptäckt af E. HEMMENDORFF (15, s. 172) dels i Borgholms hamn, dels vid Ekerum ungefär en mil söder om Borg- holm. På båda ställena anträffades en submers, steril form. Jfr. vidare härom HEMMENDORFF (16, s. 39). 612 Färjestaden mycket riklig 1906 enligt meddelande af lektor HJ. MÖLLER (ex. i Riksmuseets herb.). Gotland. »Öja vid Sjöboudd (E. TH. Fries 1910). Så vidt i juli kunde ses, blott steril, både på stranden och på grundt vatten. Hittills förgäfves eftersökt på andra ställen». (K. JOHANSSON 19, s. 249). Ex. härifrån tagna af d:r K. JOHANSSON finnas i Uppsala herb. Södermanland. >»Denna art är tagen i Hållsviken i Västerljungs socken i juli 1893 af O. G. BLOMBERG, som å etiketten kallat väx- ten Sc. acicularis med örtrefvor». (O. NORDSTEDT 28, s. 179). Hölö socken: Hyperstorpet 1911 (SiIGFRID ARNELL enl. ex. i Upp- sala herb.). Uppland. Ymnig å ett mindre område i viken vid Öregrund 1899 (O. R. HOLMBERG 17, s. 192). Apotekaren CARL PLEIJEL har med- delat, att han redan 1898 insamlat växten på denna lokal och har sändt mig exemplar därifrån tagna det nämnda året. Först genom HOLMBERGS notis blef emellertid bestämningen fullt klar. Apotekare PLEIJEL säger om fyndorten: »Öregrundslokalen är en strax utan- för staden belägen lagun med bräckt vatten, lerbotten och stående i förbindelse med hafvet blott genom en smal ränna.» Roslagen: Gregersboda 1901 (HARALD och ÅRNE FRIES enl. ex. i Uppsala herb.). Väddö, Edeby 1901 (G. LAGERHEIM enl. Bot. Not. NUCIO SÅ Eko FÖREKOMST I NORGE. D:r JENs HOLMBOE har välvilligt meddelat, att han från Norge känner följande lokaler för Scirpus parvulus: 21. ”Gaasoen Vid Kristiania (jfr. BrYTT: Norges ffloratonmsm203) Lokalen är osäker, då exemplaren (insamlade af M. N. BLYTT) äro för unga för att tillåta säker bestämning, och arten har ej senare här återfunnits. 2. Holmestrand (HH: C: PrRurrzfen! BLYTTS flora ssesme65): 3—5. Lunde; Nystrand och Örstvet i Eidanger (nära Brevik enl. JEFDYRING LÖSTS ES 0) 6. Gjerpendalen vid Skien (enl: J. DYRING 10, s. 156). 27—10. Enl. R. E. Friotz (14, s. 93) har flerstädes 1 trakten af Kristianssand, Mandal och på Lister anträffats en växt, som möjli- gen är Scirpus parvulus. 11—13. Ogne elv; Horr och Foselv vid Nzerland på Jaderen (N.- BRYHN 8; S. 209): 613 14. Pollen nära inloppet till Flekkefjorden i Söndfjord (O. DAHL, ds. 3). HoLMBOE har däremot icke godtagit följande af BLrytT 1886 (6, s. 9) angifna lokaler: »Fredriksstad i Mengde paa flere Steder: Seutelven, Oren, Aale, Grzesvik (if. RYAN)» och 1892 af BLYTT (7, S. 19) omtalade: »Eidanger: Gunneklevfjord, alm.» FÖREKOMST I FINLAND. Det första meddelandet om Scirpus parvulus förekomst inom det finska florområdet lämnades vid Societas pro fauna et flora fen- nicas sammanträde den 7 oktober 1899, då mag. C. E. BorpTt!), som anträffat arten vid Emsalö 1 Borgå skärgård, redogjorde för densamma samt höll föredrag om skottbyggnaden. Nästan samtidigt hade emellertid stud. A. PALMGREN”) anträffat den vid Jomala på Åland ilanddrifven vid Ramsholmen och tyd- ligen vuxen i närheten, och ett år senare upptäcktes den af fil. kand. C. W. FONTELL”) äfven 1 Jakobstads skärgård. Vid sällskapets möte den 3 oktober 1901 lämnade rektor A. ARRHENIUS”) utom en redogörelse för de tidigare fynden uppgiften att arten på Åland syntes vara allmän. Själf hade ARRHENIUS funnit den vid Slätskär i Lemlands skärgård, af andra hade den utom i Jomala blifvit iakttagen i Finström, Hammarland och på Ekerö. Vidare var växten iakttagen i Pargas söder om Åbo och i skärgården mellan Hangö och Åbo, så t. ex. vid Bromarf. I omnejden af Helsingfors var den allmän, så t. ex. vid Edesviken och vid Hum- melviken samt vid Fölisön, där den var mycket ymnig och blom- made. ARRHENIUS slutar sin redogörelse med följande ord: »Af här anförda data framgår otvetydigt, att Scirpus parvulus är en på vida sträckor af våra kuster allmänt förekommande art, som fler- städes uppträder såsom en verklig karaktärsväxt.» I anslutning härtill meddelade professor T. SELANn, att han fun- nit växten på Lappviksudden och vid Vik nära Helsingfors, och professor PALMÉN att densamma efter professor A. O. KIHLMANS utsago förekom massvis vid Kaitans 1 Esbo skärgård. Assistent C. E. BonrpTt åter omnämnde, att han bland Zannichellia-individ, ' Meddel. af Soc. pro faun et flor. fen. H. 26, s. 5, 100 samt Bot. Not. 1900 s. 140. ”) Meddel. af Soc. pro faun. et flor. fen. H. 26, s. 25 samt Bot. Not. 1900, s. 140. ") Meddel. af Soc. pro faun. et flor. fen. H. 27, s. 8. ) ?) Meddel. af. Soc. pro faun. et flor. fen. H. 28, s. 5. 614 insamlade af HARALD LINDBERG sommaren 1893 å Karelska näset vid Hummaljoki å Björkö, funnit sådana af Scirpus parvulus. Rektor M. BRENNER yttrade slutligen att arten vid Helsingfors var till den grad allmän, att det från Fölisön i nordväst rundt om staden till Södernäs i nordost icke fanns någon långgrund, under vanligt vattenstånd af grundt vatten betäckt och mot hafsvågorna något så när skyddad strand, där densamma ej i stora mäng- der skulle växa. Här förekommo tvenne former, dels den vid Helsingfors vanliga tumshöga eller därunder, dels en annan, dubbelt högre och däröfver samt gröfre: f. major. Vidare omtalades fynd- orterna Bromarf, nordväst om Hangö samt Onas och Varlax i Borgå socken. I Meddel. af Soc. pro faun. et flor. fen. 1902—1903 (H. 29, s. 202) omtalas exemplar tagna 1864 i en grund vik vid Wapparfjärden i Pargas, och torde dessa exemplar vara de äldsta kända finska. I den finska floristiska litteraturen tyckes arten i öfrigt endast omtalas af E. HÄYRÉN (18, s. 165), som för Ekenäs skärgård säger om Scirpus parvulus: »Ej antecknad, men troligen förbisedd. Har påträffats uppkastad på stränder». Om dess allmänna utbredning säger A. J. MELA (24) 1906: »AI. — NESSER Öm: (Åland—Nyland, Karelska näset och mellersta Öster- botten); O. ALCENIUS 1907 (3, s. 36):> Hafsstränder. Åland—södra Karelen, troligen äfven kusten norrut, åtminstone till södra Öster- botten (Pedersöre)» och HARALD LINDBERG anger i texten till Atlas öfver Finland 1910 s. 35 (enligt franska men ej svenska upplagan) att den förekommer »vid syd- och västkusten». Blommande exem- plar från den ofvan omtalade fyndorten Pedersöre finnas i Riks- museets herbarium. Med all säkerhet är arten iakttagen på flera ställen i Finland, men tyvärr har det varit mig omöjligt att få reda på om exemplar från andra lokaler förvaras i Herbarium musei fennici. Anmärkningsvärdt är, att Scirpus parvulus i Finland på ett fler- tal lokaler tyckes uppträda i en myckenhet, till hvilken vi i vårt land ej känna någon motsvarighet. FÖREKOMST I DANMARK. Om utbredningen säger J. LANGE (21, s. 106) i sin 1886—1888 utgifna flora: »Slesvig: ved Bredderne af Slien i M&engde, Halvmaa- nen ved Husum. Lolland: i stor M&engde paa inddemmede Strek- 6135 ninger af Nakskov Fjord, f. Ex. ved Holeby, Fuglsang Storskov ved Lojne-Aaens Udlob i Guldborg Sund. Mogen: ved Gronsunds Ferge, Seveds ved Skjelskor. Bornholm: Nexo, Kjeret S. for Snogebezaek. » D:r C. ÖSTENFELD, som välvilligt lämnat en kartskiss öfver alia säkra danska lokaler för Scirpus parvulus, omtalar äfven tvenne nya sådana, de nordligaste i Danmark, vid Limfjorden och på Lzaesö. FÖREKOMST UTOM SKANDINAVIEN. Då det synts mig vara af särskildt intresse att få fastställdt artens utbredning i Östersjöprovinserna, har jag därför vändt mig till den framstående kännaren af den östbaltiska floran, professor K. R. KUPFFER 1 Riga, som välvilligt lämnat följande upplysningar. » Scirpus parvulus är i vår flora mycket sällsynt — låt vara att den ofta kan ha blifvit förbisedd — och man kan med säkerhet antaga, att dess förekomst är begränsad till kusterna af våra öster- sjö-öar samt Estland. Sannolikt tillförlitliga synas endast följande 3 fyndorter vara: 1. Dagö. Insamlare och närmare fyndortbeskrifning ej kända. Jfr: E. LEHMANNS. flora (22). 2. Hapsal. Funnen af mig sommaren 1903 mattbildande på stranden af en hafsbukt, där den vid högt vattenstånd öfversväm- NAS JIFERTERS KOPPFER (20515: 189): 3. Schwarzenbeck, väster om Reval 4—6. Fischermai, Seewald och Ka- tharinental vid Reval. 7. Wiems, norr om Reval. | I : Jfr E. Russows flora (29). I S. Kasparwiek, enligt muntligt meddelande af professor RuUssow till mig. I äldre floristiska arbeten från vårt område finnes ännu en upp- gift om artens förekomst vid Dorpat, hvilken emellertid icke senare blifvit bekräftad. Uppgiften finnes först hos J. G. FLEISCHER och E. LINDEMANN 1839, senare hos F. J. WIEDEMANN och E. WEBER 1852 samt hos J. G. FLEISCHER och A. BUNGE 1853.» Då som redan flera gånger framhållits särskildt en del äldre upp- gifter om Scirpus parvulus visat sig bero på felbestämning, har jag för artens utbredning i öfrigt här endast vågat upptaga de upp- gifter, som godtagits i ÄSCHERSON och GRABNERS floror. 616 I P. ASCHERSON och P. GRAEBNER: Flora des nordostdeutschen Flachlandes utgifven 1898—1899 finnas följande uppgifter om artens förekomst: »An od. in salzhaltigem, wenigstens brackiscehem Wasser sehr gesellig (fräher, jedenfalls irrthäömlich, b. Lenzen angegeben). Mit Sicherheit nur an der Ostsee. Mecklenburg: im Fischlande von Körkwitz bis Wustrow im Saaler Bodden zahlreich. Rägen u. Pommern") östlich bis Usedom an den Strandseen u. brackischen Binnenseen nicht selten. Hinterpommern bisher nur bei Kolberg: Nordufer des Kamper Sees viel!! Westpreussen: Kr. Putzig: am Wiek bei Beka!! u. Grossendorf!! Wohl öfter ubersehen u. sicher an den brackischen Kästengewässern Pommerns verbreiteter.» Om arternas utbredning säga ÅASCHERSON och GRAEBNER i Synop- sis der mitteleuropäischen flora utgifven 1902—1904: >»An oder in salzhaltigem, wenigstens brackiscehem Wasser, sehr gesellig, an der Käste nur in geschätzten Buchten und Binnengewässern; wohl vielfach uäbersehen. An der Nordsee bisher nur bei Husum; häufiger an der Ostsee: Bei Schleswig! Läöbeck; In Neuvorpom- mern! (vom Fischlande an); Rägen!! sowie Usedom! mehrfach; Kolberg: Kampscher See!! Putziger Wiek!! An' der "Adria bei Monfalcone, am Timavo und S.: Sabba bei Triest. Pola: Altura. Sehr selten im Binnenlande: Halle: Salziger! (hier 1806 von SPRENGEL entdeckt) und Sässer See fräher. Alle äbrigen Angaben sehr un- sicher, so nach SCHINZ br., die in der Schweiz: Ct. Bern: Urtenen; Ct. Solothurn: Kriegstetten. Die Angabe in dem Sässwasser-Teich bei Salem im Herzogthum Lauenburg ist, obwohl Noltesche Origi- nale vorliegen (PraAnL, Krit. F1. 231), recht zweifelhaft.> Om all- männa utbredningen säga ASCHERSON och GRAEBNER vidare: »Mittel- meer- und Atlantische Käösten Europas bis Irland, England, Däne- mark; Säöd-Skandinavien; Ehstland; Serbien ?; Nord- und Säd-Africa; Japan; America.» Scirpus parvulus är sålunda en art med en vidsträckt utbredning inom såväl gamla som nya världen. I Europa är dess nordligaste kända fyndort trakten af Jakobstad i Finland på omkring 63” 40'n. br. ') MARSSOoNn (23, s. 513) uppger i sin flora öfver Neu-Vorpommern, Rägen och Usedom 1869: »Auf dem Dars an den Seen der Nordspitze, am Zingster Strom ; verbreitet am HSaaler Bodden, z. B. bei Pättnitz, Saal, Neuendorf, am Strande bei Bresewitz. Bei Greifswald an der Käste des Boddens von Eldena bis zum Fresen- dorfer Struck stellenweise. Auf Usedom am sädlichen Ufer des Peenemiänder Köl- pinsees.» 617 Alla äldre uppgifter om att den i likhet med en mängd andra hafsstrandsväxter skulle ha blifvit iakttagen på ett flertal lokaler i det inre af landet har enligt ASCHERSON och GR.EBNER reducerats till att den med all säkerhet förekommit vid Halle, ett fynd så mycket intressantare som afståndet till närmaste hafsstrand öfver- stiger 270 km. I vårt land är arten nu anträffad på åtminstone 19 säkra fynd- orter, den nordligaste vid Öregrund 602 20' n. br. Man frågar sig ovillkorligen, om alla dessa nyupptäckta lokaler såväl hos oss som än mera i Finland bero på, att man först i senare tid fäst mera uppmärksamhet vid växten eller om de sna- rare kunna förklaras genom att Scirpus parvulus under senaste år- tionde fått ett betydligt ökadt utbredningsområde i de Skandinavien omgifvande hafven. Med all säkerhet torde båda orsakerna ha bidragit och det bör ihågkommas, att äfven om arten endast under gynnsamma år sätter moget frö, så är genom de talrika groddknopparna väl sörjdt för en vegetativ förökning och spridning. DLAGERHEIM har också | HEM- MENDORFF 16, s. 39) funnit de jämförelsevis tunga hibernaklerna vid Borgholms kust i augusti 1896 drifvande omkring, uppburna af moderskotten och NORDSTEDT (27, s. 55) har funnit liknande indi- vid drifvande i hafvet utanför Saxåns utlopp i Skåne. Till slut ber jag att till följande personer, som bistått mig vid denna sammanställning, få framföra mitt tack: d:r HJ. HJELT, d:r JENS HOLMBOE, professor K. R. KUPFFER, d:r HJALMAR MÖLLER, d:r GC. ÖSTENFELD, apotekare C. PLENEL, d:r H. G. SIMMONS och d:r C. SKOTTSBERG. LITTERATUR: 1. ASCHERSON, P. och GRAEBNER, P., Flora des Nordostdeutschen Flach- landes (ausser Ostpreussen). — Berlin 1898-99. 2. ——, Synopsis der Mitteleuropäischen Flora. — Leipzig 1896—1912. 3. AÅLCENIUS, O., Finlands kärlväxter. 4:de uppl. 1907. 4. BERGGREN, S., Scirpus parvulus Remer et Schultes i Skåne. — Bot. Not:=TS57 SOL SME BEIT: MINI och BEXEE) AC Norges Blora I-III, med: filläsgss Kristiania 1861—1876. 6. BLYTT, A., Nye bidrag til kundskaben om karplanternes udbredelse i Norge. — Christiania Vidensk.-Selsk. Forh., 1886, n:o 7. ——, Nye bidrag til kundskaben om karplanternas udbredelse i Norge. — Christiania Vidensk.-Selsk. Forh., 1892, n:r J. ot | 618 BRYHN, N., Bidrag til Jaderens flora. — Nyt. Mag. f. Naturvidensk., Bd. 22; st245—320. Kristiania 1877- DAHL, 0O., Kystvegetationen i Romsdal, Nord- og Sondfjord. — Kris- tiania Vidensk.-Selsk. Forh. 1896, n:r 3. DYRING, J., Flora grenmarensis. Et bidrag til kundskaben om vege- tationen ved Langesundsfjorden. — Nyt. Mag. f. Naturvidensk. Bd. 49, s. 99—276. Kristiania 1911. ERIKSSON, JOHAN, Scirpus parvulus i Bleking. Bot. Not. 1897, s. 194—193. FLEISCHER, J. G., Flora von Est- Liv- Kurland. — Utgitven af E. LINDEMANN. Mitau och Leipzig 1839. —»—, samma arbete. 2:dra uppl... Utgifven af A. BUNGE. Mitau och Leipzig 1853. FRITZ, RB, E., Undersogelser over floraen paa kysten af Lister og Mandals amt. — Cristiania Vidensk. Selsk. Skrift. I, 1903, n:r 3. HEMMENDORFF, EÉE., Scirpus parvulus Roem. & Sch. funnen på Öland. — Bot. Not. 1896, s. 172. ——, Om Ölands vegetation. — Akad. afhandl. Uppsala 1897. HOLMBERG, OO. R., Scirpus parvulus Roem. & Sch. i Upland. — Bot., Not: 18995:s 192; HÄYRÉN, E., Studier öfver vegetationen på tillandningsområden i Ekenäs skärgård. — Act: Soc. pro Faun. etiElorsHen. 23, n:r 6, Helsingfors 1902: JOHANSSON, K., Nyare bidrag till kännedomen om Gotlands kärl- växtflora. — Bot. Not. 1910, s. 209—238. KUPFFER, K. R., Beiträge zur Kenntnis der ostbaltischen Flora. IV. — Korrespondenzblatt d. Naturforscher.-Vereins z. Riga. Bd. [5 L907ESEI0E 200: LANGE, L., Haandbog i den danske Flora. — Köpenhamn 1886—88. LEHMANN, E., Flora von Polnisch-Livland (mit Nachtrag.) — Archiv för d. Naturkunde yv. Iiy- Est KurlandsfXgoFs2xmDmorpat 1895 och 1896. MARSSON, T. F., Flora von Neu-Vorpommern und den Inseln Räögen und Usedom. — Leipzig 1869. MELA, A. J., Suomen Kasvio. 1906. MYRIN, C. G., Anmärkningar om Värmlands och Dalslands vege- tation. — Vet.-Ak. Handl. 1831, s. 171—269. NILSSON, HJ., Scirpus parvulus Roem. & Sch. och dess närmaste förvandtskaper i vår flora. — Bot. Not. 1888, s. 139—147. NORDSTEDT, O., Scirpus parvulus i Skåne. — Bot Not. 1899, s. 54—55 ——, Scirpus parvulus i Södermanland. — Bot. Not. 1909, s. 179. RUsSsSOW, E., Flora d. Umgeb. Revals. — Archiv för d. Naturkunde v. Liv: Est-- und Kurland. VILI. Dorpat. 864 SVANLUND, J. F. E. Äldre förekomst af Scirpus parvulus i Sverige. = UBOESNOT 1898) SMVP20me 2 WIEDEMANN, F. J., och WEBERBR, E., Beschreibung der phaneroga- mischen Gewächse Est- Liv- und Kurlands. — Reval 1832. SVENSK BOTANISK JlIDSKRIET. 1912: BD: 6, HH: 3: OM SFLAJNUM: KAEEGNERESBEURG AF LARS-GUNNAR ROMELL ocH EINAR TEILING Med tafl. 18—22. Hajnum Kallgate burg — namnet klingar allt annat än svenskt och få »fastlänningar» torde veta att Hajnum (eller Hejnum) är namnet på en svensk socken och att den där belägna Kallgate burg hyser Sveriges vackraste idgransförekomst. Den märkliga platsen är visserligen icke okänd för vetenskapen. Dess vetenskaplige upp- täckare, TYCHO VESTERGREN, har emellertid hittills gifvit offentlighet åt sin upptäckt endast genom ett föredrag i Botaniska Sällskapet i Stockholm år 1906, hvarjämte två af VESTERGRENS fotografier pu- blicerats i den lilla folkskriften »Naturskydd> af K. STARBÄCK. Några bilder från lokalen i fråga torde därför kunna vara af in- tresse. Vår kännedom om Kallgate burg härleder sig från några korta besök i somras. Platsen ligger mycket afsides långt upp i hagarna, 3 km. från närmaste landsväg och ännu längre från närmaste människoboning, och är så säreget belägen midt i en för öfrigt synnerligen mager ödemark, att vi endast ha VESTERGRENS nDOg- granna anvisningar att tacka för att vi hittade dit. Hajnums socken är belägen på norra Gotland mellan 5740" och 57945' n. br. och mellan 30' och 40" östligt från Stockholms obser- vatorium. Kallgate burg ligger i Ö. delen af socknen på en linje mellan Visby och Slite, 7 km. från Slite och hafvet. Höjden öfver hafvet är 35 meter. 620 Det gotländska ordet burg betecknar en höjd med plant krön och mer eller mindre branta sidor. En burg behöfver emellertid alls icke ha något borgaktigt öfver sig, som man skulle kunna tro efter att ha sett Torsburgen eller Hoburgen, för att ta de största och mest bekanta gotländska burgarna. En helt vanlig strandvall kan också, om det vill sig väl, hedras med epitetet burg, måhända be- roende på gotlänningens ovana vid större höjddiffe- renser. Hvad Kallgate burg beträffar, utgöres den af Ancylusgränsvallen i trak- ten, på vidstående karta utmärkt med A. G., som med en höjd af knappa 3 meter och en bredd af 15—20 genomlöper hela socknen i norr och söder. Landskapet på ömse sidor om vallen är något olika. Åt öster, ned till Litorina- gränsvallen (L. G.), utbre- der sig plan som ett golf en af Ancylussjön nivelle- rad, öfver kilometerbred slätt, fuktig af stagnerande vatten och bevuxen med gles, marig tallskog. Går man däremot från An- + BR Cd , O ka 4 LS ar Sa åa (Gm 4 Fyr fr SNR AR 0 att I 1 pl 2 I I 1 U kJ X för Ex & benen ; in RES 4K SR + ct Sn fr be bn Pl Eg cylusvallen västerut, mär- Fig. 1. Ö. delen af Hajnums socken. Ancylus-gräns- ker NA ac Kenmngen vallen Kallgate burg = A. G.—A. G. Idgransföre- sakta höjer sig, tills man komsten något ofvan burgens midt på kartan é (lölskdgs betecknad): efter att ha passerat ett flertal större och mindre ishafsvallar (af hvilka endast de större äro upptagna å kartan) står vid foten af den stora klint, som upptar centrum af Haj- nums socken. Är inte vädret allt för torrt, torde man på denna vandring bli ganska våt om fötterna, ty liksom där finns en hel 621 serie af vallar, finns där också en hel serie af uppdämda vätar alternerande med vallarna. Hela landskapet gör ett mycket egen- domligt intryck med den regelbundna omväxlingen af kilometer- långa, skogiga vallar och långsmala vätar, bevuxna med enstak: mariga tallar eller helt kala, liknande breda landsvägar (etymon till Kallgate?). Äfven innanför Ancylusvallen finns naturligtvis den obligatorisk: väten. På ett ställe har den till och med öfvergått till ett verkligt kärr, matadt af en liten västerifrån kommande bäck (icke upptagen å kartan). Det genomsipprande vattnet från kärret underhåller här i vallens undre lager en riklig och jämn fuktighet, som gynnat upp- komsten af en nästan tropisk vegetation. Särskildt på vallens in- sida står grönskan tät som en vägg, bildande den skarpaste kon- trast mot den kala väten innanför. Den ordinarie vegetationen af tall och gran har fått maka åt sig och i stället tränges på den smala vallen utefter en sträcka af några hundra meter (löfskogsbe- tecknad på kartan) ett virrvarr af Ulmus campestris, hassel, idgran, ek, asp, ask, Rhamnus cathartica, Evonymus, rönn, hagtorn m. m., och den i kronorna klättrande murgrönan bidrager att höja in- trycket af yppighet. En ständortsanteckning från vårt besök i juli har följande utseende: Träd och högre buskar: Mespilus monogyna | » oxyacantha Corylus avellana ; Prunus spinosa Evonymus europa Fraxinus excelsior Pinus silvestris Örter Populus tremula Quercus Robur Rhamnus cathartica Sorbus Aria > Aucuparia Viburnum Opulus : Allium ursinum Anemone Hepatica Anthriscus silvestris Asperula tinctoria Brachypodium silvaticum Taxus baccata Clinopodium vulgare : S KUtmErS FcampEsties Convallaria majalis Klättrande: Dactylis glomerata Hedera Helix Filipendula hexapetala BUSSAR » Ulmartia Fragaria vesca Juniperus communis Galium boreale Lonicera Xylosteum » verum Geranium Robertianum > sanguineum Geum urbanum Heracleum sibiricum Lactuca muralis Lapsana communis Majanthemum bifolium | Melampyrum pratense | Moehringia trinervia Myosotis sp. Plantago lanceolata ROdESp; Potentilla reptans Ranunculus acris polyanthemos Rosa sp. Rubus caesius bd SAX ALIS Sanicula europaea Stachys silvatica Taraxacum sp. Trifolium medium Valeriana officinalis Veronica. Chamaedrys Vicia sp. Viola sp. Primula veris Är således floran på Kallgate burg märklig till sin sammansätt- ning, är den äfven imponerande med afseende på den vegetativa utbildningen af många dess element. Fig. 4 visar en trädformig hassel med en stamomkrets af 1,40 m. en half meter från marken och en höjd af sex meter. På fig. 2 synes en Evonymus med den aktningsvärda höjden af nära 7 meter. Rhamnus cathartica antar trädform och när cirka 5 meter i höjd. Murgrönan når också jätte- dimensioner. Ett af VESTERGREN uppmätt exemplar, som klättrar i ett träd af Rhamnus cathartica, har en stamomkrets vid brösthöjd af 57 cm. och ett mäktigt hvalf af blommande grenar. Idgranen slutligen når här en för Sverige säkerligen enastående stor- lek. Våra figg. 10 och 11 visa tvänne idjättar. Den förstnämnda representerar det längsta uppmätta exemplaret med en höjd af 11 !/2 m. Omkretsen en half meter öfver marken är 149 cm. Det andra exemplaret har åter den tjockaste stammen med en omkrets af öfver 2 m. För öfrigt finnas alla mellanstorlekar ned till de minsta små- telningar. Glädjande nog är nämligen föryngringen mycket stark. Fig. 5 vill ge en föreställning härom. Från den centralpunkt af växkraft, som denna intill det starkt uppvärmda, grunda kärret gränsande del af burgen representerar, tonar den växtfysionomiska bilden af åt bägge håll och öfvergår småningom i den triviala barrblandskog, som bekläder större delen af Ancylus- liksom de andra vallarna, i samma mån som det bevattnande kärret öfvergår i en mindre vattenrik, sommartiden ut- torkande vät. Spridda idgranar träffar man dock ännu sedan man 623 gått kilometerlångt i rena tallskogen, en del friska och trifsamma, men många med gula barr, skvallrande att lokalen icke längre rätt passar. Vid en jämförelse mellan de mått idgranen når på Kallgate burg och uppgifter i litteraturen visar det sig, att de största Kallgate- exemplaren nå öfver det normala maximimåttet för Europa, som synes snarare under- än öfverstiga 10 meter. De faktorer, som bruka anges som speciellt gynnsamma för idgranens utveckling, kalkhaltig och fuktig—sumpig jordmån och beskuggning af andra träd, äro ju också 1 synnerligen hög grad till finnandes å Kallgate burg. En kort resumé af idgranens geografiska utbredning torde i detta sammanhang vara på sin plats. Om man för redans skull endast tar hänsyn till hufvudarten, tillhör växten de subtropiska—tempe- rerade delarna af Europa och Asien samt Norra Afrika (Algeriet). Dess nordgräns går i Norge på c. 62!/22 n. br., böjer i Sverige något af mot S. genom S. Värmland och Nerike till Uppland, där den gör en kraftig krök åt N. ungefär till Gäfle, går därifrån norr om Åland till V. Estland, böjer här åter emot S. genom Estland och Livland och löper sedan i en väldig båge åt SO. genom de forna polska landskapen Lithauen, Wolhynien och Podolien ned till Krim och vidare i samma riktning N. om Kaukasus och genom N. Persien öfver Himalaya bort till SW. Kina. I dessa trakter är emellertid förloppet mindre väl kändt. Vid jämförelse af nordgrän- sens sträckning inom Europas och äfven Asiens fastland med kli- matiska kurvor finner man en förbluffande noggrann öfverensstäm- melse med januari-isotermen för — 59? C5. Denna öfverensstäm- melse är för Skandinavien och den europeiska kontinenten nästan matematisk, men blir mindre god i Ö. Asien, hvartill dock den ofullständigare kännedomen om dessa trakter i växtgeografiskt och måhända äfven meteorologiskt afseende torde bära någon skuld. Den bristande öfverensstämmelsen på Norges västkust torde liksom de där förekommande anomalierna i en del andra växtgeografiska kurvor ha en rent historisk orsak. Vi ha icke i litteraturen kunnat finna någon sammanställning af de bägge citerade kurvorna. Det synes dock ganska sannolikt, att det just är idens kända frost- känslighet, som betingar dess nordgräns. Några af våra bilder visa medelålders idgranar. Vi ha tagit dem med dels för att få serien fullständig, dels för att något belysa trä- dets växsätt. Vi kunde nämligen konstatera att äfven här, där ') Enl. A. SvePAn, Grundzäöge der physischen Erdkunde. Leipzig 1908. 624 växten tydligen fått vara tämligen i fred för sina värsta fiender, torggummorna, buskformen är den för arten normala. Endast som ung har idgranen normalt verklig trädform med en enda hufvud- stam, men snart nog framkomma ortotropa sidogrenar, som täfla med hufvudstammen i längd, så att den medelålders växten nor- malt är en buske af sockertopps- eller äggform, mycket lik en gam- mal välvuxen Juniperus. Jämför figg. 6 och 7. Undantagsvis bi- behålles emellertid en enda hufvudstam såsom figg. 8 och 9 visa. Detta synes inträffa vid särskildt ringa ljustillgång. Kring exempla- ret å fig. 8 har skogen sannolikt förr varit ganska tät efter hvad de många stubbarna, hvaraf en synes till vänster å bilden, låta för- moda. Och exemplaret fig. 9 har helt säkert vuxit upp i samma täta hasselskog, hvaraf synes en skymt till höger på bilden, och således i djupaste skugga, fastän i senare tid ett flertal buskar fram- för nedhuggits (rotskotten från två af stubbarna synas i förgrunden af bilden), så att läget nu är ganska exponeradt. Det synes icke omöjligt, att den starka, tydligen relativt unga adventivskottbildningen på stammen (som icke är kvistad) står i sammanhang med denna uthuggning. Å andra sidan är ju dock som nämdt idgranen ingen ljusälskande växt, fordrar till och med ganska stark beskuggning. För den, som är något inne 1 gotländska förhållanden, förefaller det i förstone ganska ofattligt, att en sådan idförekomst som Kall- gateburgens står att finna på Gotland. Gotlänningen, som med sin konservatism ännu icke kommit från det gamla sättet med kombi- neradt skogsbruk och boskapsskötsel, har nämligen för sed att sko- ningslöst och systematiskt utrota idgranen ur sina hagar. Kreatur, särskildt hästar, lära nämligen icke ha förstånd att själfmant låta bli den giftiga busken. Men då större delen af den ouppodlade jorden på Gotland är utlagd till hagar, är det rent underbart att det alls finns något kvar af idgran på ön. Hvad Kallgateburgföre- komsten beträffar, har dess räddning kanske legat däri, att den är belägen så aflägset, att man funnit det obekvämt att beta hästar där. Emellertid är platsen visst icke orörd. Det märkes granneligen att där betas med kreatur. Man ser det mycket tydligt af det olika utseende vegetationen har på ömse sidor af en gärdesgård, som lö- per längs efter vallen. På östra sidan af denna saknas i det när- maste hassel och dylika ätbara saker, och utom idgran finnes mest tall. Väster om gärdesgården åter vidtar omedelbart den ofvan skildrade täta vegetationen af hassel m. m. Hagen på östra sidan är tydligen mager, medan den västra lyckligtvis erbjudit rikligare bete, så att kreaturen icke funnit mödan värdt att i högre grad förgripa sig på vallens svårgenomträngliga, snårartade växtlighet. Det ser dock ut som detta skulle vara vederbörande till sorg, ty den ofvan i annat sammanhang omtalade uthuggningen af hasseln kan ej gärna ha annat syfte än att förvandla vallen till betesmark. Skulle hagen någon gång behöfvas för hästar, finge kanske idgranarne samt och synnerligen stryka på foten. De behandlas tydligen icke med nå- gon principiell pietet. En af de större jättarna var fult kvistad och på ett annat ställe, där afverkning skett, skvallrade grenar och ris om att åtminstone en större idgran hade stått i vägen. Redan år 1906 uttalade VESTERGREN Öönskvärdheten att få Kall- gate burg fridlyst som naturminne. Sedan har samma önskemål ett par gånger framkommit i naturskyddslitteraturen, t. ex. år 1909 i den ofvannämnda skriften »Naturskydd>. Det förefaller egen- domligt, att saken ännu icke hunnit ordnas. Det synes dock som om ingen tvekan kunde råda om lämpligheten och önskvärdheten att åt Sveriges vackraste och märkligaste idgransförekomst bereda ett effektivt skydd. Visserligen torde ingen öfverhängande fara för vandalisering föreligga. Men redan den afverkning af skyddande tall och gran och låt vara obetydliga huggning i hasselsnåren, som ägt och äger rum, är olämplig och kan utgöra en fara för idbestån- det. Idgranen befinner sig ju dock i vårt land i utkanten af sitt utbredningsområde och torde tämligen lätt reagera för en omild behandling. Dessutom är det icke blott idgranen som förtjänar skydd, utan den intressanta växtformationen som sådan med Evo- nymus, Sorbus Aria m. fl. Och för att rationellt skydda den fordras skydd mot betning. Det vill för öfrigt synas som det skulle vara en synnerlig lätt sak att här åstadkomma hvad som behöfves. För det första är hela formationen koncentrerad på ett område af 20 m. bredd och några hundra meters längd, och vidare är marken i fråga af ekonomiskt tämligen ringa värde såsom af- sides liggande och med skäligen skralt bete; den är dessutom sta- tens egendom, enär den hör till prästgårdsjorden. Bäst vore kanske dock att låta skyddet omfatta ett något större område, hvarför icke rentaf hela den ganska magra men någorlunda jungfruliga sträckan mellan klinten i väster och t. ex. Litorinavallen i öster, ett område Svensk Botanisk Tidskrift 1912, 41 626 som är geologiskt intressant och, äfven oafsedt Kallgateburgforma- tionen, för botaniken kan ha sitt stora intresse med sina väl utbil- dade typiska vätar i alla nyanser från rena kärret till den fuktiga tallskogen. Då hade man också garanti att bevattningsförhållandena i evärdliga tider bleve de samma på den botanisterna speciellt intresserande Ancylusvallen. ERKLÄRING DER TAF. 18—22. Fig. 2. Vegetationsbild aus Kallgate burg (Ancylus-Grenzwall, 35 m. äu. d. M>), Kirchspiel Hainum, Gotland, der grösste Eibenbestand Schwe- dens. 3 2 Fig. 3. Geschlossene Vegetation von Ulmus campestris am Westrande des »Burges»: Fig: 4... Grosse baumförmige Hasel, Kallgate burg. Fig. 5. Kräftige Verjängung der Eibe,; Kallgate burg. Fig. 6, 7. Typisch strauchförmige Eiben mittleres Alters, Kallgate burg. Fig. 38. Baumförmige. Eibe.. Kallgate burg. Fig. 9. Einfacher Eibenstamm mit reichlicher Adventivsprossbildung, wahrscheinlich durch "das Weghauen der ehemaligen beschattenden. Haseln hervorgerufen. Fig. 10. Die grösste Eibe des etwa 150 Individuen zählenden Bestandes auf Kallgate burg, 11,5 m. hoch. Fig. 11. Detailbild des Stammes der dicksten Eibe. Umfang !/2 m- uber den Boden mehr als 2 m. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT, BD 6, 1912. Tafl. 18. Ulmus campestris. Taxus. Evonymus. (c:a 7 m. hög) Fig. 2. Parti af Kallgate burg från väster med Caricetum-kärr i förgrunden. Romell foto. HH då 3. Sluten vegetation af Ulmus campestris på västsidan af Kallgate burg: — Teiling foto. KARE a 4 FEK Vv ax € Ni SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT, BD 6, 1912. Taj 9: Fig. 5. Föryngring af idgran, Kallgate burg. — Romell foto. ROR rus FORS FR UN HRRENR BAR TA BAN VAR ARN ÖV vr VE a AR RR Vr OR Rs Tafl. 20. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT, BD 6, 1912. 010] (£) II9UOH 19) Q O utfall — 'Sanq d1e5HeY ov 10JjySnq ASIdA fe Ieurviaspri Soop] EPP SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT, BD 6, 1912. in med riklig adventivskott- Romell foto. c nstammig idgr 4 4 I 9. Medelålders idgran, trädform. d. bildning. foto. Romell SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT, BD 6, 1912. 030] I[I9WOY — ”SINq JJeSNeY uduwwrjssurtISpr dISEFDJOfj UFA 010] [904 .Q Sanq d3re5HeY ed uvurerspr eissoq udd Or P4 0 mens gr ers - 3 KR XJ SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. Bb 6, : H. 23. FINNES FÖRSTA UTKAST LIGL, SPECIES PLANTARUM NÅGRA ANTECKNINGAR AF djö Ilse ÖNS I bref till ABRAHAM BÄCK i sept. 1746!) säger LInnéÉ bl. a.: »jag håller på med species plantarum och arbetar från morgon till afton, att jag nästan däraf grånar.» Något mer än tre år därefter, den 6 okt. 1749?) läsa vi i bref till samme BäcK: »jag begynner aldeles slå Species plantar. utur tan- karne, jag har sedan i fiohl ej fått tid att se på dem. Jag kiörde då åstad alt til Polyandria; det är mig omögligt på ett helt åhrs ständiga arbete expediera dem; jag har lust lämna det giorde till ett inventarium äfter mig, at äfterwärden kan se at jag kunnat giort det, om jag haft tid och welat...» IDnot tll detta "senare BäcKk-pref (anf. st. s: 87), säger FRIES: »Detta första utkast till Species plantarum, som LINNÉ nu nödgades öfvergifva, finnes bland manuskripten i Linnean Societys bibliotek. Det utgöres af 105 folio-blad och slutar med 3 arter af släktet Aizoon. Anmärkas må, att däri icke angifvas några egna species- namn.» Då jag för närvarande är sysselsatt med granskning af de :i Linnean Society befintliga LINNÉ-handskrifterna, ber jag att om detta 7 Publiceradt i Bref och skrifvelser af Carl von Linné... Utg. af TH. M. Fries. Afd. 1: D. 4, 1910, s. 61. Jfr äfven TH. M. Fries, Linné, D. 2, 1903, s. 260—261. ?) Publ. anförda ställe s. 86. 628 första utkast få meddela några upplysningar, som möjligen kunna vara af intresse för de svenska botanisterna. I box 2 af den obundna handskriftsamlingen låg en bunt lösa blad och ark, som af Dr E. ÄHRLING 1881 försetts med följande beteckning på ett särskildt papper: »Caroli Linnei... Species plan- tarum Upsalie 1748 (not by him perfected in this form, not pub- lished)» ... Dessutom hade han meddelat utdrag ur det ofvan an- förda senare brefvet till BäcKr. De i denna kapsel liggande växtbeskrifningarna ha i senare tid ordnats efter Species plantarum 1753 och försetts med blyertsnum- mer hänvisande till resp. sida i detta arbete. I box 1 låg en bunt oordnade papper, försedd med påskrift af senare datum: »Species plantarum, etc. (First draft) before 1748.» Vid närmare granskning af de i dessa kapslar liggande växt- beskrifningarna!) befanns inom kort, att de voro på samma sätt arrangerade, skrifna med samma ordentliga stil och afgjordt afvi- kande från Species plantarum 1753, till hvilket en hel del manu- skript finns kvar i Linnean Society. Jag tvekar därför icke att påstå, att bägge kapslarnas innehåll höra till samma manuskript- redaktion. Men då visar sig, att manuskript finnes icke blott till Monandria—Polyandria, utan äfven till senare hälften af systemet (visserligen icke komplett till någondera delen, i det en stor mängd släkten saknas). Har således LInnÉ efter det missmodiga brefvet af 1749 åter upptagit arbetet eller har han i hastigheten meddelat Bäck en vilseledande uppgift? Ja, härom kan jag för närvarande ej yttra mig, Manuskriptet i sitt närvarande skick (enstaka blad ha hittats i andra buntar och flera kunna möjligen komma till) består af 581 blad, med några få undantag i folio (33 xX-21 cm.) och vanligen i form af halfark. Titel och förord upptaga hvar sin sida. Titeln anföres här: ') Bland de rent botaniska bladen funnos här och hvar instuckna blad med släkt- namn och ibland korta diagnoser med utförliga farmakologiska anteckningar. Dessa visade sig höra samman med en på annat ställe förvarad bunt lösa papper, be- tecknade »>Observationes in materiam medicam>, till hvilken de också nu förts. 629 CAROLI EINNZET Medic: & Botanic. Profess: Upsaliens. SPECIES PLANTARUM in quibus VEGETABILIUM Nomina specifica differentiis constructa Synonyma Autorum numerosa Varietates ad Species redactze Loca natalia singulis addita. Företalet, tydligen mera i utkast och ej med så tydlig skrift, som det öfriga manuskriptet, kan ju vara af intresse att här anföra (LINNÉS stafning bibehållen, förkortningar upplösta): AED Rationem operis redditurus sequentia dabo. Generum characteres quondam dedi. Species ad sua genera retuli in Horto Cliffortiano viridario cliffortiano, Flora Lapponica. Singulis nomina prefisi specifica, que differentiam subministrarent, nec sola verba. ut Detecto genere absque libro alio plantarum species noscet lector ex solo nomine. hac dein methodo institere Royenus in H. Lugdbat. et Gronovius in F1. Virginica. Plures ipse vidi dein plantas vivas et siccas. habes hic omnia nomina ex horto Cliffortiano, FI. Lapponica, et vir- ginica, Horto Ludgbat. et a me visarum plantarum aliarum in volumen congesta facile omnia, quarum differentias indagare licuit. Varietates quo onerantur Botanicen reduxi ad suas species non de copia specierum superbiens sed de nominibus. Miraberis tam paucas mihi notas species; sed cur? remotus sum in angulum mundi, ubi nullus Botanicus. ubi unicus hortus meus acade- micus frigore pressus, ubi Horti sicci, Botanicorum herbaria desunt, excepto unico antiquo Burseri circa 1600 lecto. dum peregrinabar pluras vidi species, sed tum aliis intentus edendis variis opusculis et conscri- bendis unus homo; studiis medicis dein operam dans. Judicabam potius me editurum mea, ut haberent Germani (exceptos volo Helvetos et Bo- russos) quam pro labore suo carperent docti, qui arte fecere ut per 3 annos a Botanicis lucubrationibus liber viverem usque dum Hallerus et Sauvages me erexerunt & incitarunt. Judicabam et incipere, quo alii faciliores incederent, sic Morisonus quod incepit, Rajus auxit, Tournefortius reformavit, Vaillantius exaltavit et ex me lateres faciant alii, tandem crescet. lantarum. rsta utkast till Species p fö å texten i LIinnks Prof p 631 Detta företal tyckes mig bära spår af den modstulenhet, hvarom det senare Bäck-brefvet vittnar. Jämför i motsats härtill den seger- sälla tonen i företalet till Spec. plant. 1753. Jag öfvergår nu att nämna några ord om växtbeskrifningarna. De omfatta för Monandria—Polyandria c:a 300 släkten, för Didy- namia—slutet af systemet c:a 200. Härvid är att märka, att släk- tena icke alltid tagas i samma uppfattning som i den tryckta upp- lagan. För att blott nämna några få exempel, så behålles ännu Diervilla, Gerbera, Kleinia. Ophrys, Neottia, Herminium äro skilda. Likaså Pinus och Abies. Artantalet är ofta olika. Salix har t. ex. flera arter. Men ofta är artantalet mindre. Exempel: Briza, Circea, Hydrocotyle, Swertia, Tillea. Detta kan i vissa fall bero på, att LInNÉ vid utarbetandet ej kände flera arter, men i andra måste anledningen vara den, att han ej slutbehandlat släktet. Hvad som mest utmärker beskrifningarna äro de utförliga syno- nymlistorna.. Som exempel: Gynandristerna, Hippuris, Linnea, af hvilken senare här meddelas et facsimile. Förekomstuppgifterna kunna ofta vara rätt olika redigerade. Så t. ex. står om Hippuris, 1 manuskriptet: »Habitat in paludibus et aquis fluentibus ad ripas fluviorum>»>, i tryckta uppl.: »Habitat in Europe fontibus.> Ligustrum, 1 manuskriptet: »Habitat in sepibus per Europam australiorem et Japoniam», i tryckta: »Habitat in Europe collibus glareosis». — Trivialnamnen äro ej anförda. Dock finnas de någon enstaka gång anförda med en mikroskopisk stil i kanten. Det är naturligtvis klart, att LInnÉ begagnat denna betydande materialsamling vid utarbetandet af Spec. plant. 1753. Att den varit till nytta vid utgifvandet af Materia medica 1749 kan ju möj- ligen framgå däraf, att så många farmakologiska anteckningar voro inlagda, såsom ofvan påpekats. Det anförda må vara nog. Bristande tid har hindrat mig att när- mare ingå på manuskriptets granskning. Jag har med dessa rader endast velat fästa fackmännens uppmärksamhet på detta LINnÉs första utkast till Species plantarum. London, den 2 okt. 1912. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. Bb. 6, H. 3. NÅGRA ORD OM" VARIATIONEN I ANTALET KALKBLAD HOS CALTFATFPARU SNS AF KURT FALCK I sin »Einfäöhrung in die experimentelle Vererbungslehre» sid. 19 afbildar BaAUurR en kurva, som åskådliggör variationen af antalet perigonblad hos Caltha palustris. Den är ett exempel på huru icke alltid modifikationskurvorna visa öfverensstämmelse med den s. k. sannolikhetskurvan, utan tvärtom kunna vara ganska olika denna. Af de 281 blommor, som BauR undersökte, voro 223 3-taliga, de öfriga hade flera än 5 kalkblad, men inga voro 4-taliga. Kurvan är sålunda »einschenkelig> eller »half». I Svensk -Botanisk Tidskrift 1910 s. (9) meddelade jag några iakttagelser från Härjedalen öfver Caltha-blommor, däribland äfven öfver deras kalkbladsantal. Af 376 blommor voro öfvervägande an- talet (547) 5-taliga, endast 9 hade flera kalkblad, men icke mindre än 20 blommor voro 4-taliga. Uppritar man en kurva öfver detta, blir den helt olika BAURS. Under en vistelse vid Kristineberg i Bohuslän under juni 1912 passade jag på tillfället att undersöka, hur samma sak förhöll sig där. Det visade sig då, att modifikationskurvan därifrån intar en mellanställning mellan dem från Tyskland och från Härjedalen. Af 572 blommor var endast en 4-talig, 36 hade flera än 5 kalkblad. Här nedan meddelar jag dels en tabell, dels kurvor åskådliggörande variationen af antalet kalkblad på de olika ställena. 633 | | ERS | | 0 Antal kalkblad |A SA NG 6 7 8 9 IB2E | | | | IB 20 | | Her | | | Proc. blom. fi Tyskland | — | 79,4 | 1630 EAT 1,4 1 | 281 | med detta Li Bohuslän | 0,2 | 93,5 | 4.7 1 (ösa SS 7 ERRIN kalkbladsant. 'i Härjedalen | 3,5 | 94,9 | 4 | Oj — =— 576 | BauURr skrifver på samma ställe om sin Caltha-kurva: »Hier lic demnach offenbar die untere Grenze der Modifizierbarkeit der Zahl der Blumenblätter schon ziemlich nahe bei mittleren Werten der HÄRJEDALEN BOHUSLÄN IN SKEAND SS 5 6 d 8 9 Kurvor åskådliggörande variationen af kalkbladsantalet i blommor af Caltha palustris. Siffrorna 4—9 beteckna antalet kalkblad, siffrorna vid kurvorna procenttalet blom- mor. (Kurven die Zahl der Perigonblätter von Caltha palustris zeigend. Die Ziffern 4—9 bezeichnen die Zahl der Blätter, die Ziffern bei den Kurven die Zabhl der Bliten, in Prozent ausgedräckt). Bedingungskonstellationen.> Att döma af de fall jag undersökt skulle emellertid den undre gränsen för Calthas modifikationsför- måga i detta afseende ligga betydligt lägre. Förklaringen på BAURS halfva kurva skulle då vara den, att de yttre faktorer, som möjligen verka reducerande på blombladens antal, på ifrågavarande ställe skulle saknas eller vara af ringa betydelse i jämförelse med dem, som möjligen framkalla en ökning af bladantalet. I Härjedalen skulle förhållandet vara det motsatta, och kurvan bli mera lik sannolikhetskurvan. 634 Om denna förklaring vore riktig, skulle man här ha ett exempel på hur en arts modifikationskurva för en särskild egenskap kan förskjutas åt ena eller andra sidan, beroende på olikheter i de yttre förhållandena. Det är ju väl kändt, huru människan genom att ändra de yttre faktorer, som inverka på växten, kan få modifika- tionskurvan för en viss egenskap att förskjuta sig 1 önskad riktning. Växter, som odlas under goda kulturbetingelser t. ex., visa ofta afvikande egenskaper mot sina vilda släktingar. I detta fall skulle det vara naturen själf, som verkat reglerande. Om de yttre därvid inverkande faktorerna äro klimatiska, näringsförhållanden eller dylikt, vill jag låta vara osagdt. Näringsförhållanden spela ju en stor roll vid frambringande af anomalier, och det är icke uteslutet, att äfven klimatiska faktorer kunna inverka därvid. »Der befördernde Einfluss reichlicher Nahrungszufuhr auf die Production von Anomalien — — — sind allbekannte Thatsachen, die uns lehren, wie oft eine Veränderung der Ernährung (Transpiration, Respiration, Transport der Baustoffe eingeschlossen) die Pflanzen zur Erzeugung abnormer Gebilde zwingt>. (PENziG: Pflanzen-Teratologie II p. V). Detta allt gäller emellertid endast, ifall man förutsätter, att man har att göra med samma Caltha-ras på alla tre ofvannämnda ställen. Det sannolikaste är väl dock, att så ej är fallet. Det är ju väl be- kant, hur denna växt på olika platser kan visa ganska stora skilj- aktigheter i andra afseenden, i synnerhet i bladens form, tandning o. s. v. Den enklaste förklaringen på ofvan relaterade olikhet skulle då vara den, att det är fråga om skilda raser, som med afseende på variationsförmågan förhålla sig olika. SVENSK. BOTANISÉE JIDSKRIET. 1912. BD 67 H: 3. FEMARKS ON SOME SPECIESCOF THE GENUS FÖLYXFÖRUS BY LARS ROMELL As well known Enias FrIES detected and described a large num- ber of new species, some of which are so rare that nobody seems to have found them again. On the other hand there occur some species which do not agree fully with any of the published descriptions. In some in- stances such incongruity may be due to variations. In other in- stances, when the description of a species which has not been re- found agrees exactly in the most points and differs only in one point, there may be reason to suspect that the difference be owing to misprint or other error. I think, however, that such supposi- tion should be admitted only in extraordinary cases and with the utmost care and not before the region, where the described spe- cies was found, is thoroughly searched through. At this occasion I will comment a little upon some such or else interesting species of Polyporus and publish two new names. For easy reference I will take the species in alphabetical order. Polyporus albidus. If I have interpreted this species correctly, it is rather common in Sweden. It grows preferably on standing subrecent stubs of Abies (rarely on Pinus), sometimes even on living trees. It is pu- rely white (at least below and within) and has smaller size and smaller pores than Pol. borealis and does not occur so frequently and so abundantly as that species. I would not doubt that it be the true Pol. albidus of Fries, if there where not two other species to which it can be referred with about the same probability, viz. Pol. acidulus and Pol. tra- 636 beus. I know no other Pol. acidulus and no other Pol. trabeus than this.!) At all events it must be identical with Pol. trabeus of LUuNnD (Consp. Hym. p. 91) which is said to be »vulgaris»> at Stock- holm. Pol trabeus Rostk. seems to be another species, however, as far as can be judged from his figure. Polyporus albus. In September 1896 I detected a white and soft fleshy-fibrous Polyporus in a cavity of a living old tree of Fraxinus excelsior in the avenue (>allé») at the manor-seat Sandemar about 30 km. south- east from Stockholm. In April 1904 I sent a sample of it to BRESADOLA, and he informed me that it is identical with the spe- cies which he means under the name Pol. rubiginosus in Hym. Hung. p. 8 (72) and also identical with Pol. albus in his Fungi Pol. p. 73. In last August my son brought me two specimens of a large white Polyporus from a living tree of Populus tremula on an island called Asken in the archipelago of Stockholm. As I suspected identity with the Sandemar species I went to look for the latter again but was sorry to find that the tree had been taken away in the meantime. Ås to the name question of this Polyporus it can not be referred to Pol. rubiginosus as the authentic specimen of the latter in Kew Herb. seems to be identical with Pol. leporinus which is a quite different plant. I strongly doubt that it can be FriES” Pol. albus either, as FRIES compares his plant with Pol. salignus and cites BuLL. t. 433. f. 1. with which my plant has no resemblance. The surface is not »glabratus», but »villoso-seruposus» as in Pol. epi- leucus. I therefore would rather refer my plant to this last named species (which is unknown to me), if the description did not dis- agree in other points. The flesh is fibrous (not »caseosus») and the pores are white only on fresh specimens. When drying, the pores become at first rose-pink or incarnate and lastly sordid or subfuscous. It does not agree either with FI. Dan. t. 1794 cited by Fries. Being thus unable to identify it with any of the spe- ' In November 1896 I found a species with rather thin sericeous pilei growing »imbricato-multiplex» in a resiniferous wound on a living spruce near Stockholm. BreEsaDoraA has referred this collection to Pol. trabeus, but I am unable to agree with him in this instance. The species must be very rare and seems to be unde- scribed, but as I have no photo of it I will defer the naming of it to another time. The spores are allantoid, 6 X 1 u. 637 give a description of it below. Whether the specimens found by BörLow on Populus tremula at Lund and mentioned under the name of Bjerkandera lactea in Bot. Not. 1889 p. 142 belong here can not now be decided, as those specimens are not saved and the tree on which the grew is cut down. The short description given by BöLow seems to suggest identity. — The following description refers to the specimens found on Populus. Polyporus albo=sordescens nov. nomen. Apus, anodermeus, fibroso-carnosus, contextu albo. Pileus crassus, subungulzformis (basis non attenuata) subtus planoconvexus (mar- Fig. 1. Polyporus albo-sordescens. 638 gine etiam in statu sicco non vel parum incurvo), postice latissimus et crassissimus (11—18 cm. in tangentiali, 39—9 cm. in vwverticali et 8—10 cm. in radiali directione) in superficie villoso-secruposus, azonus, albus; pori subregulares, distincti, albi, dein sensim rose- oli vel inearnati et demum in fungo exsiccato sordidi, subfusci; caro fibroso-carnosa, succosa, subzonata, alba vel leviter roseo-in- carnata in statu siecco luteola; sapor substipticus; odor haud no- tabilis; spor&e hyaline, ellipsoidex vel ovatze, recte vel obliquee, l-guttate, 4—5'X Iu. Ad truncum vivum Populti tremulc in insula Asken prope Furu- sund 14 Augusti 1912. Polyporus annosus. As well known Trametes radiciperda is generally considered iden- tical with Pol. annosus. It should be noted, however, that at least the original description of Pol. annosus (Syst. Myc. I p. 373) seems to agree better with Pol. ungulatus (Pol. marginatus). The state- ment »Ad truncus Betulae» suggests also such interpretation and is not compatible with Tram. radiciperda, which never is found on Betula as far as I know. The size »3 unc. crassus» in quite in- consistent with Tram. radiciperda even if we suppose that »3» is a misprinti for »1», and the word »fere» seems to exclude the possi- bility that »unc.> be a misprint for »lin.>. I doubt also that any- one has ever found the reflexed part of Tram. radiciperda up to »4 unc.» broad. Polyporus incarnatus. What this name respects seems doubtful. With exception of the word »giaber» the description agrees with the species so named by KARSTEN of which RosTtKovius has given a good figure under the name Pol. hematodus. But this figure is cited by FrRIiEs under another name (Pol. rufus) and his own figure (t. 189. fig. I) seems to represent a different species, viz. Pol. rixosus (also called Pol. collabens and Pol. emollitus etc.). FRIES statement in Hym. Eur. »margo superior passim reflexus> agrees well with Pol. hcema- todus. The surface of said reflexed margin is puzzlingly like that of Pol. dichrous, though these species are certainly distinct. In old specimens the pores often become blackish and in such state the plant has sometimes been considered as a separate species (Pol. 639 violaceus). Pol. purpureus Rostk. 27, t. 3, cited under Pol. violaceus, is, however, no doubt another plant growing on Fagus. Pol. hae- matodus grows only on pine as far as I know. Polyporus medulla panis. What plant was respected by the original founder of the name »medulla panis> will probably remain unknown. I doubt, however, that is was the species so named be PERSOON, as the name is not appropriate as understood by him. It is also an open question what Fries ment with that name, though he refers to specimens determined by PERSOON, as the only specimen signed by FRIES ine his herbarium (from which the figure in Icon. sel: t: 190 fi 2is made) belongs to another species and most probably to another section. There is no doubt, however, that PERSoON's plant occurs in Sweden. I have collected it at least four times, viz. at Femsjö (Hägnen), at Tyresö in Södermanland, at Ådö in Mälaren, and at Flottsund near Uppsala. In all these places it grew on old stubs of oak. A specimen in Karsten's herbarium referred by FRIES to Pol. medulla panis belongs to Trametes radiciperda grown on pine as usually. And in fact PERSooN's Pol. medulla panis is sometimes so like the resupinate state of that species that I at first referred thither the collection from Femsjö and only wondered that it grew on oak and that it was more purely white than usually. The two species are decidedly distinct, however, and even not closely allied to each other as will be seen when comparing their spores. — By this opportunity I may say that we are not entitled to boast if we, when using a modern microscope, are able to see that the old authors often made mistakes. Without this divining-rod it is ex- ceedingly difficult in many instances to avoid confusion and even with the use of it we are not seldom liable to be the victims of Wrong opinions. Polyporus mollis. PERSOON's expression »poris subflexuosis> in the description of Boletus mollis and the fact that Fries at first referred this species to the genus Daedalea and also in his last work keeps the charac- ter »poris flexuosis> might possibly raise doubt as to whether the plant I refer to Pol. mollis be the true one, as I have found the 640 pores rather subregular or at least not daedaloid. According to FrIeES his plant is frequent »ad ligna putrida Pini in montosis». My Pol. mollis grows just on such places. I can not say that it is properly frequent here around Stockholm, but I have about eight collections of it, all from pine except two which are from spruce. It agrees tolerably with Fries” figure (Icon. sel. t. 182 fig. 3), though my plant has more often the shape of fig. 2 (Pol. fragilis) of the same plate, that is to say, the rear part which adheres to the bark or wood is more elongated upwards. There is no other species Fig. 2. Poalyparus mallis. described by FRrIiEs, to which my plant can be referred, and his figure shows subregular and not flexuose pores.?) In dried state the whole plant is almost unicolor (carneo-testaceus or sublateritius)- The pores are even darker and do not retain anything of the white color as one could suppose from the description. The specimens distributed by KARSTEN in Fungi Fenn. 312 have whitish pores and seem to belong to another species, viz. Pol. ' It may- be noted in this connection that the pores seem to vary in some spe- cies. Pol. caesius for instance is collected both with subregular and with daedaloid pores. 641 albobrunneus which is a dry and thin species recently described in Arkiv för Botanik, Band 11: 37). Polyporus nigrolimitatus. This species is described (in Arkiv för Botanik, Band 11: 3 pag. 18) as only resupinate. I have to report now, that my friend EGE- LAND has found (at Seljord in Norway) a reflex form which appears to belong here. I have been unable to catch any spores, but the habit resembles so closely that of Pol. nigrolimitatus that I do not doubt of the identity. The resupinate part is about 1'!/2 cm. broad vertically and 4'!/2 cm. horinzontally. The reflex part forms right angle with the resupinate part and is 1'/2 cm. broad. The surface is uneven, brown, (lateritio-badius), minutely tomentose under the lens and not distinctly zonate nor concentrically suleate. By the last character this species is furthermore separated from KARSTEN'S Fomes tenuis. Polyporus pannocinctus. Since I described this species”) I have found it also at the latitude of Stockholm, viz. on the island Vester-Ridö in Mälaren and on an island in Östersjön, in both places on fallen rotten logs of Fraxinus. Polyporus rufopodex nov. nomen. Apus, coriaceus, zonatus, scruposo-glaber, albus, basi subtus ru- fescente. Pileus postice attenuatus et gibbus, usque ad 1 cm. crassus, ceterum tenuior (ad medium circa 3—4 mm. crassus) non villosus sed dense et subregulariter scrupulosus (quasi granulato- Im a letter my esteemed leader and friend BreEsanora has given me the sur- prising information that Pol. albobrunneus is to him a resupinate form of Pol. fra- gilis, a view which I can neither accept nor understand and which I mention here only to show how the opinions can diverge sometimes in spite of the microscope. I have about a dozen collections of Pol. fragilis, among which occurs also the resupinate form, and I am unable to identify Pol. albobrunneus with any of these collections either macro- or micro scopically. Among other differences Pol. fragilis has daedaloid pores and becomes totally sordid when årying, while Pol. albobrunneus has subregular pores which mostly remain white after drying. At Stockholm I have found Pol. albobrunneus but once, while I collected it repeatedly and abund- antly in Lappland, where I did not see Pol. fragilis. ”) In Hym. of I appland. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 42 642 squamosus); pori subregulares vel in directione radiali parum elon- gati, cirea 2—3 mm. longi, minuti (circa 6 pro mm.), in statu sicco partim laceri, albi, vel postice rufescentes; caro fibrosa, alba, lenta, coriacea vel suberosa, in parte postica fere lignosa; spor: hyaline, oblique ellipsoide2x vel suballantoidex, 2-guttatze, 3—3'/2 (—4) x 1/2 ARS CR SERSAG ten Pe » et RR Ag PP rn BRUKETS se S d Polyporus aurantiacus (a dried specimen from Norway, in the lower left corner). — P. rufopodex (three specimens in the lower right corner). = P. heematodus (the upper half part of the figure showing both resupinate specimens and a specimen with narrow reflex margin). Ad truncum prostratum abiegnum (vel forte pineum?) seriatim crescentem in Östergötland, Simonstorp, legit amicus ERIK HAG- LUND, qui illud nomen, forte haud ineptum (si color constans) quo- que proposuit. — Quoad formam et magnitudinem ad Pol. zonatum et versicolorem accedit. Polyporus sericeo=mollis. In the description of this species it is stated that the margin is >vix reflexus»>. Some days ago I collected, "atokaknastnmear 643 Stockholm, a form (photo 1571 on this page) which had a number of distinet reflex pilei up to 2 em. broad in radial direction. Besides these pileate specimens there grew on the same stub also partly or totally resupinate specimens. The surface of the reflex part beco- mes lastly glabrous. — I should add that the spores of this collec- tion are a little smaller than stated in the description, viz. 3—4 "!/2 Xx 1!/2—2 u and generally oblique and 1 guttate.) Fig. 4. Polyporus sericeo-mollis. The figure shows both resupinate, and partly reflex, and totally reflex specimens. Neither this collection nor that from Lappland show any hint of a ptychogastric state. And I am still not fully satisfied that the 3 Since the above was written, I have made two other collections (on rotten fence-rails in Bromma near Stockholm) containing mostly resupinate specimens which are so exactly like Pol. sericeomollis tnat I would not have hesitated to swear to the identity. But together with these resupinate specimens there occur in one of the collections also reflex ones, some of which are purely white and like those of photo 1571, while others are a little greyish above and subzonate and radially sub- rugose just as in specimens which I have hitherto referred to QueELET's Pol. flori- formis. In all these specimens (both resupinate and reflex) the spores are subcylin- dric or suballantoid 4'/2—6 (—7) X 1'/2(—2) u. If all these recent collections and all these specimens really belong to Pol. sericeo-mollis, this species seems to be very variable. 644 chlamydosporic specimens, mentioned in Arkiv för Botanik, Band 11:03 pag: 22; really belong here. Polyporus unitus. What this name respects seems mystic. A specimen in PERSOONS herbarium, collected on the Vosges Mountains, to which place PERSOON refers, is quite identical with his Pol. medulla panis and does not agree with his description. The specimens collected by SOMMERFELT, to which FRIES refers in El. p. 116, I have not seen. There exists, however, in FRIES” herbarium a specimen from BLYTT, and this belongs probably to RosTtKOVIUS” Pol. aurantiacus, while a specimen from WEINMANN appears to be KARSTEN's Pol. ferrugineo-fuscus. Polyporus Weinmanni. This plant shall occur according to FRIES »in Suecia media haud raro». What species he means is, however, a riddle to me. There is no specimen of it in his herbarium except one from KARSTEN, and this looks like Pol. fragilis. The description seems also to agree with Pol. fragilis except that the pileus can not properly be said to be »tenax>. BRESADOLA, Who in Fungi Pol. p. 73 identifies these two species, seems now inclined to refer my Pol. lapponicus to Pol. Weinmanni. This should mean that Pol. lapponicus be identical with Pol. fra- gilis, an opinion which is by no means acceptable as the two are in fact far distant from each other. And even if we drop the opi- nion that Pol. Weinmanni be identical with Pol. fragilis, I can not accept Pol. lapponicus as a true representative of Pol. Weinmanni, as it does not agree with the description, the pores being not »labyrinthic» and not »tactu rufo-fusci>, the margin not »thin> etc. Polyporus viridans. A rich collection of Pol. viridans (Pol. inconstans) from Hemming- skär in Mälaren suggests the opinion that my Pol. Nuoljae be perhaps only a variety of that species, though it has another color. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. Bb 6, H. 3. OM SPHAGNACEERNAS FÖRHÅLLANDE TILL NISSA MINER AESNEBER AF EMIL HAGLUND Nedanstående undersökning af några hvitmossors förhållande till i handeln förekommande mineraliska växtnäringsämnen afsåg egent- ligen att få svar på en del frågor af praktiskt intresse. I sin helhet äro försöken ännu icke afslutade och denna uppsats utgör därför endast ett kort sammandrag af hittills vunna resultat. Sedan längre tid har man haft sig bekant, att hvitmossorna ogärna fördraga en del mineralämnen, hvilka utan fara tålas eller t. o. m. äro nödvändiga för andra växter. Sålunda säger SPRENGEL 1847, att hvitmossorna icke tåla koncentrerade mineralsubstanser. SENDT- NER inskränkte detta påstående 1854 till basiska ämnen. Af hvit- mossornas förekomst i naturen drog MIiLDE 1861 den slutsatsen, att de icke fördraga kalk. Från honom härstammar uttrycket kalk- skyende. Experimentellt fördes saken 1898 vidare af CEHLMANN. Han odlade Sphagna i olika kalksaltlösningar och fann då, att elementet Calecium icke var lika skadligt i olika föreningar. Kolsyrad kalk visade sig mest skadlig, mindre gips och minst kalksalpeter. Olika arter visade äfven olika känslighet: mossens arter visade sig betyd- ligt känsligare än kärrets. I kalkhaltigt vattenledningsvatten dogo hvitmossorna efter någon tid. WEBER kom 1900 till rakt motsatta resultat. Han fick hvit- mossor att växa i det kalkhaltiga Weser-vattnet; Sphagnum recur- vum tt. o. m. fruktificerade och den för öfvergödsling med kalk- pulver mycket känsliga högmossarten Sphagnum medium fördrog äfven vattnet utan spår af skada. 646 Sålunda stod saken, när dr. H. Paur, botanist vid Kgl. Moorkul- turanstalt i Möänchen, började sina intressanta undersökningar, hvilka publicerades 1908. PauL gjorde först kulturförsök 1 kalkhaltigt vattenledningsvatten, hvari Sphagnum medium inom kort dog ut, medan den lifligt växte i destilleradt vatten. Då möjligen andra ämnen i vattenlednings- vattnet kunde verka skadligt, företogos nya försök med destilleradt vatten, fullt eller halft mättadt med kolsyrad kalk samt utan kalk. I fullt mättade lösningar dog växten inom kort, i halft mättade lefde den längre och i kalkfria iakttogos inga skadliga verkningar. Olika arter visade äfven här olika känslighet. Vid försök med olika koncentrationer dog Sphagnum rubellum (högmossart) liksom föl- jande vid närvaro af 77 mg. CaCO, pr liter, S. medium vid 134 mg. och S. platyphyllum (kärrart) vid 223 mg. Försök anställdes sedan med gips, som visade sig oskadligt äfven för de mest känsliga arterna. Detta stämmer väl med mina iakttagelser 1 naturen. I Jämtland har jag insamlat hvitmossor och hvitmoss- torf fullständigt hvita af utvittrad gips. Salpetersyrad kalk visade sig vid en tillsats af 966 mg. pr liter inverka dödligt på S. medium; dosen är dock som synes ganska stor. Af alkalikarbonaterna visade sig de svagt alkaliska karbonaterna KHCO, och NaHCO, visserligen skadliga, men i mindre grad än de mera alkaliska, normala salterna. Dödande koncentration var för de nämnda fyra arterna resp 240, 170, 149 och 107 mg. Natron- salterna voro farligare än motsvarande kalisalter. Beträffande alkalisulfaten voro de neutrala oskadliga liksom gips, medan de sura salterna KHSO, och NaHSO, voro svagt alkaliska och skadliga, i mindre grad dock än de kolsyrade salterna. Äfven många andra växter skulle dock lida vid så hög koncentration af sistnämnda saltlösningar. Af syror visade sig fosforsyra mycket farlig (25 mg. P,O;), svaf- velsyrehalten fick däremot uppgå till 120 mg. SO, innan verknin- gar syntes; med salpetersyra visade sig verkningarna, när koncen-: trationen var 82 mg. HNO, pr liter. Kali- och natronlut visade sig döda växterna vid en koncentration af resp. 56 och 40 mg. pr liter. Under försökens gång gjordes den intressanta och som det sedan visade sig mycket betydelsefulla upptäckten, att lefvande hvitmossor reagera surt vid beröring med lakmuspapper. Undersökningar före- togos då af surhetsgraden, hvarvid det visade sig, att halten syra var 647 högst hos mossens, minst hos kärrets arter. Sättes surhetsgraden till 100 hos S. rubellum, så var den hos medium 86,7, hos S. Gir- gensohnii (skogsform) 65,s och hos S&S. platyphyllum (kärrart) 50. Som ofvan visats voro hvitmossorna särskildt känsliga för baser, föga för neutrala salter. Det var således påtagligt, att neutralise- ringen af »sphagnum-syran» syntes skada växten. Kulturförsök gjordes därför i destilleradt vatten, i vatten försatt med kalk, så att halfva eller hela halten syra neutraliserades eller kalk fanns i öfverskott. Af försöken framgick, att högmossarterna dogo, när syran neutrali- serades, kärrarterna däremot icke. Någon kalkskyende egen- skap i egentlig mening finnes icke hos hvitmossor, men väl en känslighet mot alkaliska substanseri allmänhet, genom hvilka den i plantan befintliga syran neutraliseras. Denna syra spelar en stor roll i vissa arters lifsprocesser. Enligt PAuLs åsikt har syran sin största betydelse för högmossarterna, hvilka för fyllande af sitt behof af mineralämnen äro hänvisade till upp- samling ur luftens kosmiska stoft. Syran omsätter detta stoft i för växten löslig och upptagbar form. Sådan är för närvarande frågans läge. Genom Paurs undersök- ningar hafva vi fått förklaringen till de förut divergerande resultaten hos olika forskare och äfven fått en fingervisning om möjligheten att bekämpa hvitmossorna med vissa mineralsalter. Emellertid har Paur endast undersökt hvitmossornas lifsvillkor i saltlösningar och resultaten skulle möjligen kunna tillämpas, om man flitigt öfver- vattnade Sphagnum-fälten med starka lösningar. Ett vida bekvämare sätt vore att öfverströ hvitmossorna med pul- veriserade salter, då operationen kan ske en gång för alla. De af PauL pröfvade ämnena äro dock af föga betydelse för kulturväx- terna. Emellertid föras i handeln åtskilliga s. k. konstgjorda göd- ningsämnen, hvilka äro nödvändiga för rationellt bedrifvet jordbruk på torfjord. Flera af dessa äro basiska såsom kalken och tomas- fosfatet, andra sura, t. ex. superfosfatet, där dock fosforsyran bör enligt Paurs utsago vara skadlig för hvitmossorna. Dessa ämnen beslöt jag nu använda till några experiment å hvit- mossor, och skulle de därvid användas i de kvantiteter, som man funnit vara lämpliga för kulturväxter och gräs. I vårt land hafva redan försök utförts i praktiken att fördrifva hvitmossor med malen 648 dolomit af disponent H. W. TiBERG vid Långbanshyttan. Af dessa försök har framgått, att hvitmossorna dödas, om toppen träffas. TIBERG anser äfven, att magnesian är af stor betydelse härvidlag (I, s. 33 o. 34). Vid TiBErRGS försök ute iskogsmarkerna uppväxte emellertid äfven gräs och örter, hvilka möjligen kväfde eventuellt bildade nyskott. Öfvergödslar man en fuktig äng med mineral- ämnen, kan sålunda lätt framdrifvas ett rätt frodigt gräsbestånd, som kväfver och fördrifver hvitmossorna, utan att det med säker- het kan afgöras, om ämnena också direkt dödat hvitmossorna. För att utesluta denna felkälla förlades försöken till en mosse med rena bestånd af hvitmossor utan någon sådan vegetation, som kunde tänkas få ökad lifskraft genom öfvergödslingen. Försöken förlades därför till Granarps mosse, som är en oodlad del af Flahultsmossen, Mosskulturföreningens Experimentalfält vid Jönköping. Mossen har afdikats för en del år sedan, dock icke skarpare än att hvitmossor ännu flerstädes uppträda i stora tufvor. I stort sedt intagas tufvornas toppar af Sphagnum rubellum och fuscum, sidorna af S. medium och sänkorna af S. laxifolium med enstaka tufvor af SS. tenellum. I tufvorna träffas dessutom Cal- luna, Andromeda och Oxycoccus samt Eriophorum vaginatum och Scirpus cespitosus. Den sistnämnda ersätter mest tufdunet på mera torra ställen. Öfver hela mossen finnas strödda martallar och en- staka björkbuskar. Till försök utvaldes rena bestånd af största möjliga utsträckning, hvarvid tillsågs, alt föroreningar af andra arter eller ris var ingen eller obetydlig. I allmänhet uppgingo beståndens areal till 10—1535 dm”?s yta, hvari uttogs en ren fläck af 4 dm's storlek till försöket. Den gödslade delen förlades till ena sidan eller i sluttning rätt under den ogödslade för att hindra nedsilning af urlakade mineral- substanser. Vid utströendet af de olika ämnena användes en fyrkantig träram af I dm:s höjd och 2 dm:s sida, hvilken underlättade en jämn för- delning af ämnena och gjorde, att allt kom endast den afsedda arealen till godo. Försöket verkställdes den !7/5 1911 och omfattade egentligen blott Sphagnum rubellum (och fuscum) samt medium; af laxifolium kunde på grund af torka icke påträffas större rena be- stånd; å denna gjordes blott ett kalkningsförsök. De vanliga konstgödselmedlen tomasfosfat, superfosfat, chilisal- peter samt kalk äro som sagdt nödvändiga för kulturväxter å torf- jord, och enbart gagnande, om de tillföras i lämpliga kvantiteter; 649 de tre förstnämnda kunna dock verka skadligt, om tillförseln är alltför riklig. Den utströdda mängden afvägdes därför i kvantiteter, som motsvarade full gödsling pr hektar af ifrågavarande ämnen å hvitmossjord. Direktör H. vONnN FEILITZEN hade vänligheten upp- göra följande schema öfver de kvantiteter, som böra tillföras dylik jord, och i enlighet därmed verkställdes försöken. Försöken omfattade följande ämnen, allt beräknadt pr hektar: a. 6,000 kg. släckt kalk. b. 1,000 > thomasfosfat. C: 400 » superfosfat. VO ST kamnit & 400 >» chilisalpeter. f. 1,000 >» thomasfosfat + 1,000 kg. kainit. 000 » + 400 > chilisalpeter. Br 10005 kämit + 400 > » pe 6,000 » kalk +1,000 kg. thomasfosfat + 1,000 kg. kainit + 400 kg. chilisalpeter. Dessutom tillfördes äfven stallgödsel å en ruta efter 530,000 kg. pr hektar. I det följande kommer jag blott att redogöra för de enkla för- söken a—e. Den första okulärbesiktningen verkställdes helt flyktigt den 1 juli, en mera ingående den 23 okt. 1911. Som okulärbesiktningen ej uteslöt den möjligheten, att endast träffade delar vissnat, medan resten var lefvande, medtogos i okt. smärre profver för mikrosko- piska undersökningar och kulturförsök. Profven insattes i glasrör med 25—35 mm:s diameter 'och 5—7 ecm:s höjd. Nedre delen af profvet stötte nätt och jämt i glasets underkant. Rören sattes vertikalt i ett större tvättfat, som täcktes med en dSglasskifva för att minska afdunstningen. Till en början användes mossvatten från Flahult, hvilket täckte botten 3—5 mm. Sedermera användes vanligt vattenledningsvatten. Jämte de göds- lade profven insattes äfven ogödslade af alla arterna och dessa trif- des godt; både Sphagnum rubellum och laxifolium visade en kraftig tillväxt, S. medium mindre, men den var dock i alla händelser lefvande. Fatet hade placerats något på sidan om ett mot väster vettande fönster, hvarför ljustillförseln icke var så stor. I följd häraf blefvo alla nyskott; som skötos af dessa ogödslade individ, etiolerade och kunde utan svårighet iakttagas och uppmätas. 650 Det visade sig härvid, att alla nybildningar, äfven hos S. rubellum, blefvo lifligt gröna, ej som eljes röda. Detta talar ju för riktig- heten af den af WARNSTORF uttalade meningen, att det röda färgämnet hos hvitmossorna är ett skyddsmedel mot för stark insolation. Det skulle således ha samma funktion som anthocyan, ehuru det här utgöres af ett i cellväggarna förekommande garfämne, som är svårt att extrahera. Mest träffas ämnet hos arter, som lefva på öppen mark; i skogsmark blir färgen svagare, liksom också inten- siteten aftar under vintern. PauL, som i det hela är af samma åsikt, har dock funnit gröna individ bland de röda och anser därför, att äfven rasegendomligheter möjligen spela in. Jag öfvergår nu till en specialbeskrifning af försöken. FÖRSÖK MED KALK. Kalken utgjordes af nysläckt silurkalk från Kaflås i Västergöt- land, enligt tidigare analyser med 70—80 /o CaO. Sphagnum medium. !/7 1912. Redan den 1 juli voro plantorna nedvissnade. I okto- ber hade kalken bildat en hård, fast skorpa, hvari hvitmosstop- parna voro inkittade. Samtliga plantor voro gulhvita och döda. 2/7 1912. Kulturförsök visade att plantan var död. Alla celler voro affärgade, klorofyllcellerna voro hyalina och tomma. I själfva toppen funnos i oktober 1911 några svagt grönfärgade blad; vid mikroskopisk undersökning visade sig de luftförande cellerna vara m. 1. m. fyllda af grönalger. Äfven på våren voro en del celler fullständigt fyllda af dem. 18/9 1912. Hela parcellen var grå och död, inga nyskott hade framkommit. Sphagnum rubellum. !/7 1911. Plantan var affärgad och till utseendet liflös. ”/10 1911. Den röda färgen var försvunnen äfven från stam och nedre blad, så att hela plantan var affärgad. Kalken bildade krusta, hvari topparna voro insmälta. Mikroskopisk undersökning: Alla klorofyllkorn voro affärgade, ofta upplösta, så att cellerna voro tomma. En del blad voro svagt grönfärgade till följd af den rikliga förekomsten af-grönalger i luftcellerna. 651 24/3 1912. Kulturförsök. Alla plantorna döda och fullst. affär- gade äfven i den undre rödaktiga delen. På ytan har växt upp en del lefvermossor, därjämte finnas ej sällan rikliga kolonier af grönalger inuti de hyalina cellerna. 18/9 1912. Okulärbesiktning. Hela parcellen utan nyskott, död. Sphagnum laxifolium. Kalken var äfven här hopsintrad med topparna som förut be- skrifvits. !/7 1911. Till utseendet död, affärgad, hvit. 23/40 1911. Hela tufvan död. Mikroskopisk undersökning visade, att kloroplasterna voro affärgade och till största delen försvunna, här och hvar funnos algkolonier. 4/4 1912. Alla plantorna döda; kloroplaster och grönalger som ofvan. 19/9 1912. Hela parcellen svart, utan några hvitmossor och utan öfverväxande vegetation. De okalkade plantor, som kultiverades, växte oafbrutet under vintern. De nybildade, etiolerade skotten voro d. ?2/14 1912 2—3--35 cm. långa med kraftiga kloroplaster och utan grönalger. FÖRSÖK MED THOMASFOSFAT. Till försöket användes thomasfosfat med cirka 14 ”/9 citratlöslig fosforsyra. Sphagnum medium. Vid okulärbesiktning i juli och okt. 1911 var plantan grå och nedvissnad. 2/4 1912. Kulturförsök.: Toppen var död och borta; öfre blad voro affärgade mot spetsen, men brungröna och styfva närmare grenbasen. Klorofylleeller här svagt grönaktiga. I vissa blad hade basalpartiet gröna klorofyllceeller, medan öfriga celler voro tomma och döda. Öfversta bladen voro ej sällan grönskiftande genom rik utbildning af grönalger i hyalincellerna. Nyskott hade fram- kommit cirka 3 cm. nedom toppen; de voro högst 1 cm. långa. ”/s 1912. Verkan af thomasfosfatet visade sig fortfarande mycket skarp på parcellen. 19/9 1912. Topparna hade ofta öfverväxts af mossor, endast en- staka nyskott iakttogos. Thomasfosfatet dödar således träffade 652 delar, men icke hela plantan, förr eller senare framkomma nyskott, som dock kunna duka under för öfverväxande annan vegetation. Sphagnum fuscum. Den gödslade delen var vid okulärbesiktning affärgad, grå och nervissnad. 24/, 1912. Kulturförsöken: Toppskotten ha ett gulgrönt (ej brunt) utseende. Bladen hafva kloroplaster, men dessa äro svagt färgade ofta otydliga och sparsamma. Grönalger förekomma obetydligt. Ingen spetstillväxt har ägt rum, men 3—4 cm. från toppen hafva växt ut gräsgröna nyskott, hvilka nu nå ytan. 2/5 1912. Okulärbesiktning. Ännu tydlig verkan, inga nyskott. 225 AOT2. > Parcellen är död; öfverväxt af strödda Cladonia rhangiferina och rikliga mossor. I fältet har således S. fuscum dödats af thomasfosfat; i kulturer kan den utveckla nyskott. Thomasfosfat hämmar betydligt eller t. o. m. dödar hvitmossor, men har osäkrare verkan än kalk vid här gifna kvantiteter. FÖRSÖK MED SUPERFOSFAT. Superfosfatet var s. k. 20/0 handelsvara, som enligt 4 analyser af partiet höll från 18,60—19,:3 ?/o vattenlöslig och 1,04—0,52 "/o ci- tratlöslig fosforsyra. Sphagnum medium. Vid okulärbesiktning visade sig ytan af parcellen i juli delvis och i oktober fullständigt nedvissnad. Bladen voro då affärgade och hufvudskotten döda 1,,—2 cm., medan de nedre partierna syntes oberörda. Från dessa delar hade därför skjutit enstaka nyskott. 22/, 1912. Kulturförsök. Toppen var död och bladen affärgade; klorofyllcellerna voro hyalina och saknade kloroplaster, medan luftcellerna voro fyllda med grönalger. Nyskott hade framkommit dels ned på stammen, dels nära toppen. 29/9 1912. Okulärbesiktning visade emellertid att nyskotten dött ut, så att all hvitmossa var försvunnen från parcellen, i stället fanns något ljung och ung renlaf. Sphagnum rubellum. I oktober 1911 affärgad, gråaktig och nedvissnad. 653 24/, 1912. Hela toppen död, det röda färgämnet borta; ofta grön- alger i luftcellerna; de klorofyllförande cellerna hyalina. Enstaka, gröna nyskott hafva framkommit nedom toppen (0,5 cm. långa). 19/4 1912. Fullständigt död; strödda ungplantor af ljung samt lafvar. Om man betänker den ringa kvantitet (10 gr. på 4 dm”) som utströtts, så är ju verkan af superfosfat mycket kraftig; de svaga nyskotten ha icke haft styrka nog att uppväxa till nya individ. Samma mängd fosfat till vallväxter eller grönfoder skulle på lik- nande jord haft utmärkt god verkan. FÖRSÖK MED KAINIT. Kainit är som bekant ett rå-kalisalt från de tyska kaligrufvorna. Den består i sin renaste form af K> SO; MgSO, MgCl 6 Hz O. I grufvorna förekommer den dock rätt mycket uppblandad med koksalt, så att sammansättningen brukar vara 24/90 kaliumsulfat, 16,35 ?/o magnesiumsulfat, 13/0 klormagnesium, 14 ”/o vatten, 31 "/o klornatrium och 1,5”/o gips samt lera. Den vattenlösliga kalihalten brukar vara 12—13"/o. Använd kvantitet efter 1,000 kg. pr har. Sphagnum medium. Vid okulärbesiktning i juli och okt. 1911 syntes kainiten haft en dödande inverkan på plantorna, i det samtliga voro gråa och ned- vissnade. 4/4 1912. Topparna voro döda och ofta affallna; starkt etiolerade nyskott hafva emellertid utväxt från stammens nedre delar. ”/s 1912. Okulärbesiktning. Hela tufvan hade ett brungrönt ut- seende, medan ogödslade delar voro rödbruna. 19/9 1912. Någon vidare skillnad mellan beströdda och obeströdda kunde icke iakttagas. Sphagnum rubellum. Förhöll sig fullt lika. Den öfre delen var således affärgad och det röda färgämnet borta. Vid kultur framkommo nyskott. Våren 1912 var parcellen svag eller död, och kainiten låg kvar som ett mörkt pulver; på hösten 1912 kunde dock ingen tydlig gräns synas mellan öfverströdda och obeströdda delar. Kainitens verkan är således endast temporär, åtminstone i rena bestånd synas plantorna kunna repa sig. 654 FÖRSÖK MED CHILISALPETER. Chilisalpeter eller natriumnitrat innehåller i den vanliga handels- produkten omkring 15 ”/o kväfve. Gödslingen verkställdes efter be- räknad 400 kg. salpeter pr har. Sphagnum medium. Den orörda delen var lifligt röd med gulgrönt och brunt. Den öfverströdda delen afstack skarpt genom sin gråblekgröna färg, dock syntes skotten icke vara döda. Mikroskopisk undersökning visade äfven, att blad och skott voro lefvande. 24/, 1912. Kulturer. Toppbladen hafva bibehållit sin brungröna färg; klorofyllcellerna äro gröna; de luftförande cellerna äro m. I. m. fyllda med grönalger. Därjämte förekom protonema af hvit- mossa, som nog bidrager till färgningen. Nyskott, dels toppskott, dels sidoskott, hafva framkommit och växt ut 3—4 cm.; de äro gröna och etiolerade. 19/9 1912. Ett par nyskott lefvande, resten af parcellen död samt öfverväxt af stora ovala grönalger, svamphyfer, Cladonia rhangi- ferina och unga bålar af Cetraria islandica. Sphagnum rubellum. Liksom hos föreg. åstadkom äfven här salpetern en förändring af färgen, som ursprungligen var lifligt röd. I juli voro sålunda plantorna gråaktiga; i okt. voro hufvudena gulbleka, men nedre delen af stammen röd. ”Topparna voro döda; klorofyllcellerna hyalina och luftcellerna fyllda med grönalger. ?4/, 1912. Topparna voro nu tydligt döda och ofta bortfallna. Från toppregionen och de lägre delarna hade framkommit nyskott af intill 4 cm:s längd. 19/9 1912. Vid okulärbesiktning syntes en del af nyskotten, som framkommit å parcellen, vara lefvande, men föra en tynande tillvaro. Chilisalpeter utöfvar således en hämmande inverkan på träffade delar, dock tyckas plantorna icke helt dö ut däraf. x Af öfriga försök, som anställdes och som nu tills vidare förbi- gås, vill jag här endast framhålla, att 1) Kainit + superfosfat verkade dödande, hvilket lätt inses af föregående. 655 2) Superfosfat -+- chilisalpeter hämmade betydligt, dödade stundom. 3) Kainit + chilisalpeter dödade icke direkt, men här utvecklades massor af mossor. Lepidozia, Cephalozia, Jungermannia och vid närvaro af kalk äfven Funaria. I år (1912) hafva liknande försök anställts med S. angustifolium, som spelar en viktig roll vid skogsförsumpning. Här användes äfven kalkmjöl (malen kalksten). Försöken visa hittills samma re- sultat som ofvan beskrifvits. Dock är verkan af kalkmjöl icke så skarp som af nysläckt kalk. ES Som i det föregående framhållits uppkommo i luftcellerna ofta encelliga grönalger, hvilka på hösten 1911 fyllde cellerna och gåfvo plantan en grönaktig skiftning, äfven om hela växten var död och grå och hela cellinnehållet försvunnit. Först iakttogos dylika å med stallgödsel öfverströdda parceller. Jag sände prof däraf till lektor TH. HEDLUND, som godhetsfullt meddelade, att algen var densamma, som förekommer i bålen af Micarea, Beomyces, Sphy- ridium, Icmadophila, Solorina, Peltigera aphtosa och Peltigera ve- nosa. »Den är liksom andra aörobiontiska klorofycéer i behof af organisk näring (pepton) och utvecklar sig af den anledningen rik- ligt vid närvaro af naturlig gödsel». Emellertid ha dylika alger utvecklats äfven genom tillförsel af mineralämnen. Å parcellen med enbart chilisalpeter anträffades en mycket stor, aflång klorofycé. Huruvida nu dessa alger bidraga till hvitmossornas fullständiga död, eller om de uppträda först sedan mossan redan är död, har icke kunnat afgöras. Mera påtagligt dödande äro emellertid de lefver- och bladmossor, som ibland uppträda. Äfven vid kulturer fann jag flera sådana, ehuru nyskotten här också fingo plats att utveckla sig särskildt mot glaskanterna. Å parcellen däremot stå ju plantorna mycket tätt, hela ytan öfverväxtes därför snabbt med mossor, och på så vis undertrycktes eventuell nyskottbildning. Som exempel på de mossor, som uppträda, kunna anföras föl- jande, hvilka lektor H. W. ARNELL haft godheten bestämma. An- märkas bör dock, att flera ännu äro på ett förberedande stadium och därför svåra att säkert bestämma. På parcellen (S. rubellum) med släckt kalk: ungskott af Ceratodon purpureus. 656 På parcellen med enbart chilisalpeter (S. medium): Mylia anomala, Nardia crenulata samt Cephalozia catenulata och media. På parcellen med kainit och chilisalpeter (S. medium): Odonto- schisma Sphagni, Cephalozia bicuspidata och (C. catenulata. På parcellen med thomasfosfat, kainit och chilisalpeter: unga skott, tämligen säkert af Pohlia nutans och Tayloria tenuis. Under 1912 ha nu mossorna ytterligare utvecklats, men inga fruktificerat. På ett par parceller, hvari kalk ingår, anträffades spar- samt Funaria hygrometrica ce. fr., hvilket stämmer med TIiBERGS iakttagelse, att på hvitmosstufvor, hvilka öfverströtts med malen dolomit, denna mossa gärna blir karaktärsväxt. På hösten 1912 iakttogs också, att parcellen med enbart chili- salpeter utom mossor äfven öfverväxts af klorofycéer, svamphyfer och mindre individ af Cladonia rhangiferina jämte unga bålar af Cetraria islandica. Genom de gjorda försöken torde sålunda kunna fastslås, att kalk och superfosfat och i mindre grad thomasfosfat verka direkt förintande på hvitmossor, medan verkan af kainit och chilisalpeter är mera osäkert. Emellertid framkalla dessa liksom stallgödsel en liflig alg- och mossflora, som förkväfver nyskottbildningen. ANVÄND LITTERATUR. Rörande äldre litteratur i ämnet hänvisas till de utförliga förteckningarna i C(EHLMANNS och PAULS arbeten. ; V. CEHLMANN, Vegetative Fortpflanzung der Sphagnaceen nebst ihrem Ver- halten gegen Kalk. Inaug.-Diss. Braunschweig 1898. H. PAUL, Die Kalkfeindlichkeit der Sphagna und ihre Ursache etc. Mitt. d. K. Bayr. Moorkulturanst. 1908 H. 2. H. V. TIBERG, Drag ur näringslifvet i Filipstads bergslag. 1912. MW. Zachrissons B. A. B., Göteborg. —»—, Skogsproduktion på kemisk grundval. Verml. Bergsm. fören. Annaler 1906. —»—, Skogsjordsanalysen och jordens produktionsförmåga. Verml. Bergsm. för. annaler 1907. SVENSK BOTANISK LIIDSERIET. 1912. BD 6, H; J. Tessinska huset, norra fasaden. NÅGRA, ANTECKNINGAR OM FINNES STOCKHOLMSTID AF CARL FORSSTRAND Det gamla ruskiga trevåningshus, som i våra dagar bär numret 33 vid Österlånggatan och är beläget invid det hvalf, hvilket öfver Ferkens gränd sammanbinder kvarteren Luna och Apollo, ägdes i slutet af 1730- och början af 1740-talet af en snörmakareålderman vid namn MARTIN JÄGER och beboddes jämte honom och hans familj af engelska handelsagenterna WELAM eller WILLIAM MEISTER och JoHN RED. Den förstnämnde af dessa är märkvärdig därför Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 43 658 att det utan tvifvel var hos honom, som CARL VON LINNÉ erhöll husrum, då han i september år 1738 bosatte sig i Stockholm för att som praktiserande läkare vinna sin utkomst. Enligt utanskrif- terna på ännu bevarade bref från J. BURMAN och CLIFFORD”) bodde nämligen den unge, redan nu för sina botaniska arbeten i utlandet högt uppburne och ansedde men i sitt fosterland så godt som okände doktor CARL LINNEUS, såsom han nu och till sitt adlande kallades, vid ifrågavarande tid »chez Monsieur Guillaume Meister», hvilken enligt forskningar i samtida mantals- och taxeringslängder ej kan ha varit någon annan än den ofvannämnde engelska affärsmannen, en af de många utländingar, som under förra delen af frihetstiden begagnade sig af de genom det nya statsskicket vidgade möjlig- heterna för handelsförbindelser mellan Sveriges hufvudstad och ut- landet. Om hur LInsÉ kom att hamna hos honom föreligga ej några uppgifter, men man kan tänka sig, att det möjligen skedde på grund af rekommendationer, som han erhållit under sin vistelse i Holland eller England af de bankirer eller handelshus, med hvilka han hade beröring för sina penningeangelägenheter, och om man undrar öfver att han valde sin bostad i en trakt af Stockholm, som numera gör ett hufvudsakligen ruskigt intryck och ej heller åtnjuter det bästa anseende, så bör man erinra sig, att såväl de lokala som sociala förhållandena fordom voro väsentligt olika. Kvarteren vid Österlånggatan och dess gränder, som i våra dagar uppvisa så många sorgliga vittnesbörd om vanvård och förfall och mest bebos af folk i anspråkslösa lefnadsvillkor samt äro rika på lumpbodar, klädstånd, småhotell och skäligen tvetydiga »rum för resande» — det Jägerska huset tillhör nu denna kategori under benämningen Hotell Sala — hade nämligen under frihetstiden lik- som den öfriga staden mellan broarna högre anseende än nu. Vid den närbelägna Skeppsbron, som några år före LinnÉs bosättning i Stockholm hade stensatts och till och med prydts med en allé- plantering och där många af de ansedda och förmögna handels- husens innehafvare hade icke blott sina kontor utan äfven, hvilket är ovanligt nu för tiden, sina våningar, var medelpunkten för det merkantila lifvet. Och fastän stadens västra och södra delar an- sågos som förnämligare samt bebyggandet af malmarna under in- flytande af de stigande behofven af ökadt utrymme, vidare vyer och friskare luft gått raskt framåt och särskildt de främre delarna ) Linné. Tefnadsteckning af Tu. M. Fries. D. 1, sid. 258. 659 af Norrmalm blifvit uppsökta af de högre och burgnare samhälls klasserna, saknades ingalunda representanter för dem äfven i kvar- teren vid Österlånggatan och dess gränder. Förmodligen var det vetskapen härom och förhoppningarna om lönande praktik hos traktens talrika köpmansfamiljer och välmående borgare, som be- stämde LINnnÉs val af bostad, men han påverkades därvid utan tvifvel äfven af ekonomiska hänsyn. Vid Österlånggatan och Fer- kens gränd, som i förbigående nämndt torde ha fått sitt namn efter ett vid densamma beläget näringsställe, hvars skylt innehöll en gris (det tyska Ferkel?), bodde han säkerligen billigare än vid den för- nämligare Västerlånggatan eller vid de andra, mondänare gatorna i stadens västra del, där Riddarhustorget motsvarade den nutida Kungsträdgården såsom mötesplatsen för den eleganta och sysslo- lösa världen, samt grannskapet med de präktiga adelspalatsen och rikets kollegier medförde en höjning i hushyrorna. Ett annat mo- tiv till att LINNÉ valde sitt hemvist i stadens östra del, såsom om- rådet mellan Skeppsbron och Österlånggatan, Stora Tullgränd och Slottsbacken ännu vid denna tid officiellt benämndes, torde ha funnits däri, att han i denna trakt af staden hade jämförelsevis få kolleger eller konkurrenter i läkekonstens utöfvande och att han sålunda kunde beräkna att få god praktik, så fort han blifvit känd och uppmärksammad. Detta dröjde emellertid, såsom framgår såväl af hans egna anteckningar som af hans biografers skildringar, åt- skilliga månader, och under tiden hade han tillfälle att se sig om i och förnya och vidga bekantskapen med Stockholm, där han hade uppehållit sig några veckor dels på nyåret 1729 och dels under sommaren 1731. Vid det förra tillfället hade han bevistat de ana- tomiska föreläsningar och demonstrationer, som i stadshuset vid Södermalmstorg i därvarande anatomisal höllos af arkiatern VON BROMELL, assessorerna SoEM och NORDENHEIM m. fl. af hufvud- stadens förnämsta läkare, vid det senare bodde han och var gäst hos apotekaren JOHAN CONRAD WARMHOLTZ, som innehade apoteket Markattan!) och hvars son CARL GUSTAF WARMHOLTZ, den seder- ' Detta, som i afseende på åldern var det andra 1 ordningen af hufvudstadens apotek och räknade sin tillkomst från 1620-talet, då det anlades af Gustaf II Adolfs lifmedikus JakxoB RoBERTSSON, Var ifrån början och ända till 1860 beläget vid Stora Nygatan (N:o 28). WarwmuHorrz blef dess ägare år 1705 genom gifte med sin föregångare J. L. ArimacHeErs dotter och innehade det till sin död 1745. Apoteket flyttades 1860 till N:o 42 Stora Badstugatan, 1879 till N:o 3 vid samma gata och 1892, då det i stället för Markattan fick namnet Leoparden, till N:o 16 Tegnérgatan. 660 mera så framstående litteraturkännaren och bibliofilen, var en af deltagarne i hans privata kollegium samma år'). Under denna sin Stockholmsvistelse använde LINnnÉ de vackra sommardagarna för att taga kännedom om trädgårdarna i hufvudstaden samt göra bo- taniska exkursioner i dennas omgifningar, hvarom hågkomsterna och de gjorda rönen bevarats i hans skrifter Hortus och Adonis Uplandicus. De trädgårdar, i hvilka Linné utförde sina studier, voro »Hortus Jacobinus Regius vid S. Jacob>, d. v. s. den vid denna tid på ett helt annat sätt än 1 våra dagar gestaltade och anordnade samt af murar omgifna Kungsträdgården, de kungliga trädgårdarna vid Carlberg, Ulriksdal och Drottningholm, den Piperska trädgården på Kungsholmen, apotekaren WARMHOLTZ trädgård på Södermalm, trädgårdsmästarne HENRIK GOLLNITZ och JOHAN ÅLICH'S anläggnin- gar, den förra vid hörnet af Surbrunns- och Luntmakaregatorna, den senare vid hörnet af förstnämnda gata och Norrtullsgatan, träd- gården vid Ingemarshof nära Roslagstull samt Hornsbergs trädgård vid Ulfsundasjön ”). Om det Stockholm, hvari LiInsnÉ sålunda under höstmånaderna 1738 och i bekymmersam väntan på att hans framtidsutsikter skulle ljusna, gjorde sig hemmastadd, kunna vi bilda oss en intressant och ganska tillförlitlig föreställning med ledning af ett par ungefär samtida publikationer, nämligen majoren ANDERS JOACHIM VON HE- NELS Den nu för tiden florerande vidtberömda Kongl. Residence- Staden Stockholm (1728) och tyske skolmästaren JOHAN GEORG RöÖD- LINGS Det i flor stående Stockholm, eller korteligen författad Beskrif- ning öfver den nu för tiden vidt berömde Kongl. Svenska Residence-, Hufvud- och Handels-Staden Stockholm, etc. (1731 samt supplement 1740). Det förstnämnda af dessa arbeten, hvilkas titlar utvisa att man lefde under återverkningarna af den karolinska och Rudbeckska tiden med dess förhärligande af fosterlandet och dess märkvärdig- heter, kan betecknas som Stockholms första stads- och adresskalen- der och är, ehuru egentligen blott ett torrt namnregister, af ganska stort intresse. Det innehåller nämligen »Förteckning på alla Kongl. Maj. och Cronans höga Embetsmän, samt förnäme och ansenlige med ringare Betjente, hvilka der uti värchelige Beställningar stadde äro, med andra befintelige stånds-personer; samt lofl. Magistraten ') Tr. Fries a. a, d. 1, sid. 49, 73. ”) Förteckningen återfinnes i Hortus Uplandicus, i Carl von Linnés Ungdoms- skrifter, samlade af E. ÄmrLinG, utg. af Kungl. Vetenskapsakademien, ser. I. 661 och hederlige Betjente, som under stadsens Jurisdiction sortera, m. m.» och skänker sålunda en föreställning om de Stockholms invånare, som vid slutet af 1720-talet räknades till samhällets »>up- per ten» och bland hvilka många äfven voro samtida med LINNÉ. RöDpLInGs bok åter innehåller en utförlig skildring af Stockholms historia, förnämsta byggnader, kyrkor, monument, märkesmän 0. s. v., och den nyss omtalade C. G. WARMHOLTZ, som i sitt omdöme om verket först säger, att det är »vidlyftigt nog, men icke desto mindre hvarken grundeligt, fullständigt eller påliteligt», har utan tvifvel gjort författaren större rättvisa, då han tillägger, att det »länder honom till beröm, at han, såsom utlänning, med den insikt och förmåga han ägde, presterat det som tils datum ingen Svensk Man sig åtagit, neml. at lemna Allmänheten i händer en så detaillerad Be- skrifning öfver Svea Rikes Hufvudstad, som denna är.»!) En särskildt från topografiska synpunkter vida värdefullare källa för kunskapen om Stockholm på 1730-talet och närmast följande liksom föregående decennier finnes emellertid i stadsingeniören PETRUS TiLLEUvS berömda General Charta öfver Stockholm med Malmarne Åhr 17332). Med denna till hjälp kan man följa Linné på hans ströftåg i Stockholm och få en mycket instruktiv föreställ- ning ej blott om den emot i våra dagar rätt olika fördelningen af land och vatten och om de skilda stadsdelarnas belägenhet, utsträck- ning, omfattning och bebyggande, utan äfven, tack vare de talrika som ram anbragta upplysningarna och explikations-noterna, om den nya kvartersindelningen med kvarterens i de skilda församlingarna belägenhet och namn, om gatorna och gränderna i staden mellan broarna, om väderkvarnar, apotek, skolor och lastageplatser, om de förnämsta såväl offentliga som enskilda byggnaderna och husen och de sistnämndas ägare o. s. v. Det är ett i många hänseenden med det nutida mycket olika Stockholm, som den gamle stads- ingeniören sålunda skildrat, och tänker man på de många öppna platserna, de vida vattnen med deras naturliga stränder, de talrika träd- och malmgårdarna på Norrmalm, de otaliga täpporna med de landtliga, idylliska, rödmålade trähusen på Ladugårdslandet och Södermalm, de ståtliga palatsen på Riddarholmen och Blasieholmen, det nya slottet, som under CARL GUSTAF TESSINS och CARL HÅRLE- MANS Öfverinseende nu nalkades sin fullbordan, den lifliga hamnen med de många ostindiefararna och de andra fartygen 0. s. v., så 9" Bibliotheca historica Sueo-Gothica. TI, sid 122. ”) Reproducerad i Stockholm, Sveriges hufvudstad ... 1897. Utg. af E. W. DAHLGREN. 662 må man ej undra öfver att samtiden talade och skref om »det i flor stående Stockholm> och att den blifvande blomsterkonungen inom kort och sedan hans verksamhet som läkare börjat blifva ekonomiskt gifvande fann sig ganska bra till rätta. Hans bostad hos »monsieur Meister» torde visserligen icke ha utmärkts af någon vare sig större rymlighet, Jjustillgång eller trefnad, ty det nuvarande Hotell Sala, som synes vara detsamma som ålderman JÄGERS hus, fastän med uppenbarligen i nyare tid upphuggna eller förstorade fönsteröppningar, erbjuder i blott ringa grad dessa förmåner. Men omgifningen var pittoresk och intressant, och LINNÉ, som längre fram i tiden såsom namngifvare åt djur och växter gärna rörde sig bland Olympens gudar och halfgudar och andra mytologiska varelser, befann sig nu liksom under hela sin tillvaro som bofast i Stockholm midt uppe i den antika gudavärlden, representerad af de för barocktidens smak och idévärld så typiska kvartersnamnen. Här funnos starka och tappra karlar som Mars, Hercules och Jason. bedragna äkta män som Vulcanus, sköna kvinnor som Venus, Gala- tea och Europa, hemska företeelser som Medusa och Medea, Ovidius- figurer som Pyramus och Thisbe o. s. v., ja öfver nittio mellan grän- derna och brinkarna lokaliserade klassiska fantasiväsen, och trött- nade man på dem, så erbjöd verkligheten mycket, som äfven kunde fängsla tankar och intressen. Vid många af de gamla gatorna, hvilkas namn ofta innehålla intressanta erinringar om det medeltida och Vasatidens Stockholm och minnen af framstående och märkvärdiga människor, lågo näm- ligen hus, vackrare och ännu ej så vanvårdade och förfallna som i våra dagar, hvilkas byggnadsart och utsmyckning säkerligen till- talade LinnÉs för allt vackert och ovanligt här i världen vakna sinnen. Sålunda låg t. ex. vid den nu så ruskiga, ej långt från hans bostad belägna Kindstugatan och i kv. Cepheus det länge den rika och ansedda släkten TÖRNE tillhöriga hus, hvars om religiös tillförsikt vittnande inskription öfver den lilla vackra portalen: »Then Gudh wil hielpa, kan ingen stielpa» säkerligen vann hans gillande; vid Svartmangatan skänkte den med de Cruus'ska och Lewenhauptska vapensköldarna och andra ornament rikt smyckade portalen en erinring om hur äfven de smala och mörka gatorna i stadens inre under stormaktstiden ingalunda ringaktats af rikets förnämsta familjer; vid Prästgatan förde den lilla underliga järn- dörren till höger om den egentliga porten i Hasselska huset tan- karna tillbaka till den medeltida anordningen med »källarhals» eller 663 en direkt nedgång från gatan till källaren, och på liknande sätt erbjöd sig vid de flesta andra gatorna och "gränderna i portaler och andra arkitektoniska detaljer ett dekorativt åskådningsmaterial, som man väl kan antaga väckte den unge läkarens intresse, när han passerade dem under promenaderna till sina patienter eller till något af de näringsställen, på hvilka han intog sina måltider. Det var godt om källare och värdshus i 1700-talets Stockholm och sär- skildt i staden mellan broarna; ja, det är med förvåning man läser '!) om deras och krogarnas betydande antal, och stockholmarnes i våra dagar så ofta anmärkta och klandrade fallenhet för utelif torde knappast vara blott en nutidsföreteelse utan kan nog med fog betraktas som en genom seklen nedärfd vana. Hvad nu LInnÉ vidkommer, så var han ju ännu ungkarl och antagligen ej inackor- derad hos sin likaledes ogifte hyresvärd utan hänvisad att intaga åtminstone sina middagar på någon källare. Själf har han gifvit stöd åt detta antagande i den roliga anteckning, där han omtalar, huru han, när de efterlängtade patienterna ej kommo till honom, sökte upp de unga eleganta kavaljererna på deras matställen, inledde samtal med dem, erbjöd dem sina tjänster och inom kort botade dem från de obehagliga åkommor, af hvilka de ledo och som gjorde dem nedstämda, så att de snart åter voro friska och enligt tidens sed kunde hängifva sig åt grundliga libationer”). Linné har tyvärr uraktlåtit att närmare angifva hvar den så drastiskt skildrade epi- soden ägde rum. Han talar blott om hur han »begynte freqventera de allmännaste spisqwarter», en uppgift, som med hänsyn till käl- larnas nyss påpekade talrikhet ger rum för vidsträckta gissningar; men då de unga kavaljererna uppenbarligen tillhörde den tidens vivörer och eleganta lättingar, som enligt LInnÉs meddelanden bland annat förnötte tiden med att på middagarna flanera på Riddarhustorget, kan man antaga, att de sedan dinerade på någon af de vid torget eller i dess grannskap belägna och till de förnämsta i staden räknade källarne, såsom Riddarhuskällaren, Tre Kronor, Förgylda Äplet, Tre Spisar, Kejsarkronan, Gyllene Hoppet m. fl. Men det är äfven möjligt, att LinnÉ inledde bekantskapen med dessa sina första patienter på någon af de gamla ansedda källarne i när- heten af hans bostad vid Österlånggatan: Den Gyldene Freden, Stjär- I T. ex. i C. Lunpiss uppsats Källare och kaffehus i Stockholm i Samfundet Sankt Eriks årsbok 1903, som visserligen mest sluter sig till senare hälften af 1700-talet, men äfven innehåller intressanta uppgifter från den förra hälften. Sy TH PrRieskan a. I Bid:-253; 664 nan, Holländska Dyhn och Riga, af hvilka den förstnämnda ännu fin- nes kvar under namnet Freden och med sin af en krans af vin- drufsklasar omgifna skylt trotsat nyare tiders ringaktning för bevaran- det af gamla stadens pittoreska minnen. I sina meddelanden om Stockholmskavaljerernas lefverne har LINnnÉ emellertid särskildt omtalat, hur de plägade på eftermiddagarna kl. 5 gå på Castenhof för att dricka ett glas vin och kl. 7 till Lars på Hörnet för att taga en hjärpe. Det förra af dessa ställen är lätt att identifiera som den vid dåvarande Norrmalmstorg (sedermera Gustaf II Adolfs torg) belägna och efter drottning Christinas vinskänk CASTEN HOFF upp: kallade källaren, Hotell Rydbergs föregångare. Hvem >»Lars på Hör- net» var, är däremot svårare att afgöra, ty många källare voro be- lägna vid gatornas och grändernas korsningar eller vid deras ut- mynnande i torgen, och om deras innehafvare blott omnämnas med dopnamnen, blir man ganska tvehågsen om deras lokalisering. Men liksom man nu mera med full visshet vet, att den Claés, efter hvil- ken den berömda källaren Claés på Hörnet vid Roslagstullsgatan er- höll sitt namn, hade varit kypare hos den på Ingemarshof i när- heten af Roslagstull boende källaremästaren INGEMAR FRODBOM samt hette CLAEs BROVvALL, hvarför också hans värdshus till omväxling med Claés på Hörnet benämndes Brovallshof, så torde man kunna identifiera den ifrågavarande Lars på Hörnet med den Lars BECKE- STRÖM, som på 1730-talet innehade källaren Draken vid Österlång- gatan och hörnet af Drakens gränd. LIinsÉs källarlif skulle emellertid ej bli af långvarig varaktighet. Hans omsorger om kavaljerernas hälsa hade redan mot slutet af hans första Stockholmsår skänkt honom anseende som en af huf- vudstadens skickligaste läkare icke blott inom ungkarlsåkommornas utan äfven andra sjukdomars område, och den bekantskap han i samband härmed gjorde med CaAarL GuUsTtTAF TESSIN, hvilken vid denna tid äfven fått kännedom om hans stora vetenskapliga be- römmelse utomlands, medförde en genomgripande förändring i hans lokala och öfriga lefnadsförhållanden. Mellan den lysande och in- flytelserika magnaten, nu landtmarskalk vid den pågående riksda- gen och en af hattpartiets ledare, och den unge driftige läkaren och snillrike naturforskaren knöts ett på ömsesidig aktning och be- undran grundadt vänskapsband, hvilket för den sistnämnde jämte en mängd andra förmåner äfven medförde en omstörtning i hans materiella lif. TESSIN erbjöd honom nämligen bostad och vivre i sitt palats vid Slottsbacken, och sedan LIinnéÉ blifvit där installerad, 6635 befann han sig i en miljö, som bildade den mest fullständiga kon- trast mot hans bostad och omgifning vid Ferkens gränd. I stället för sin anspråkslösa bostad hos »monsieur Meister» erhöll han i det Tessinska huset vid Slottsbacken, hvilket då liksom än i dag räknades bland hufvudstadens vackraste byggnader och var på det präktigaste sätt inrättadt, den kammare,') som TESSIN själf bebott under sin ungkarlstid, och måltiderna, som LIiNnnÉ ofta intog i sin värds sällskap, hade helt visst en annan sammansättning än käl- larkosten. Hans excellens herr grefven och landtmarskalken, som efter sin faders död år 1728 bekommit palatset i arf, men ej däri Tessinska huset; gårdsinteriör på 1730-talet. inflyttade förrän i början af 1730-talet, förde nämligen ett stort hus och utöfvade en stortartad gästfrihet. Han hade vid denna tid ny- ligen återkommit från ett par års vistelse utomlands, och hans ställning vid riksdagen och som en af hattpartiets chefer gjorde att han ofta äfven af politiska skäl gaf gästabud, som kräfde en talrik tjänstepersonal och att husets inrättning äfven i andra afseenden var ordnad på stor fot. År 1739, då LinnÉ, antagligen på nyåret eller förvåren,”) flyttade in i palatset, hade TESsSsin sålunda i sin BURRIES), 9: As Ly SIA. AD ? Den exakta tidpunkten torde ej numera kunna bestämmas; men då LinsÉ på sommaren 1739 gifte sig och satte eget bo samt de föregående månaderna beredt honom åtskilliga framgångar och förmåner, delvis genom Tessins förord och in- gripande, är det antagligt, att den närmare beröringen eller så godt som dagliga samvaron emellan de två märkliga männen hade börjat under årets tidigare del. 666 tjänst en kassör, en kock, fyra lakejer, två kuskar, en husdräng, en jungfru, fyra pigor och en springpojke, och medan man om vå- ningarnas dekorativa utstyrsel och utsmyckning erhåller en före- ställning i de fasta, än i dag bevarade takmålningarna, dörröfver- styckena m. fl. lika präktiga som vackra detaljer, finnas äfven in- tressanta upplysningar tillgängliga för kännedomen om den flytt- bara inredningen och utstyrseln under C. G. TESSsINS besittningstid. I sitt nyligen utgifna praktverk om den minnesrika byggnaden har nämligen grefve F. U. WRANGEL”) till den värdefulla redogörelsen för byggnadens tillkomst och historia m. m. som bilaga fogat en reproduktion af »Inventarium öfver saker, möbler, husgeråd m. m. som kvarlämnades 1735», eller samma år som det grefliga herrska- pet anträdde sin nyss omnämnda resa till utlandet. Det är ett mycket intressant aktstycke denna förteckning, ty det skänker en detaljerad föreställning om det Tessinska hemmets in- redning, möblering och utsmyckning med en mängd dyrbara konst- och konstslöjdsalster, pretiosa m. m. — samlingar, som blefvo ännu rikare då de om ett par år ökades med de af husets ägare under hans ambassadörstid i Paris gjorda förvärfven. I sammanhang med LINnnÉs vistelse i huset torde emellertid i förteckningen de uppgifter vara af det största intresset, hvilka belysa tidehvarfvets vurm för kuriosa och skänka en föreställning om den ofta högst olikartade och omväxlande sammansättningen af sådana och af de på den tiden så vanliga naturaliekabinetten. Man samlade allt möjligt, som var vackert eller märkvärdigt, man var ingalunda kri- tisk i afseende på föremålens äkthet och verkliga natur, och fastän det i de Tessinska samlingarna ej tyckes ha funnits så underbara och öfverraskande ting som t. ex. apotekaren SEBAS i Hamburg månghöfdade »hydra>», hvilken en gång af LInnÉ förpassades till falsariernas eller de konstruerade vidundrens värld, så träffades dock i det med falldörr och lådor försedda valnötsskåpet i stora förmaket åtskilliga intressanta och egendomliga saker. Här om- växlade sålunda en sköldpadda, hopsatt af musslor och med en mussla på ryggen, med två förgyllda sfinxer, en liten elefant af porslin med en Datura-växt eller manla, en bomullsväxt med »ana- tomi af ett människoöga>», en liten sjöväxt med ett Rhinoceroshorn, svärd af en svärdfisk med en enhörnings horn, en hvalrosstand med ' Tessinska palatset. Ett bidrag till Öfverståthållarehusets i Stockholm historia. Af W. LeEGraAnN. Stockholm 1912. 667 två sjöäpplen och tre stycken bernsten med insekter uti, »en kiäft af träd at lära känna häståldern» med ett par kristalldrufvor och ett strutsägg och med ytterligare en mängd föremål af vidt skilda slag och hopförda i en oreda, som utan tvifvel väckte den unge entusiastiske naturordnarens undran och ogillande. Men det är äfven ganska troligt, alt samlingarna, hvilka han antagligen ej var sen att taga kännedom om, roade honom och att han under skär- skådandet af kabinettets innehåll blef, såsom han ofta i sina skrif- ter uttrycker sig, »stupefactus». Särskildt var väl detta händelsen, när han midt ibland föremål från djur- och växtvärlden anträffade »syster Hedvigs porträtt i chagrinfoder»!) eller »ett nakot, sofvande qwinfolk, måladt migniature af m:lle Beauté, med förgyld ram och glas», m. m. Men vida mer än af dessa märkvärdigheter kan man antaga, att LINNÉ skulle vara intresserad af och förtjust öfver de anstalter för odling af blommor och prydnadsväxter, som funnos inom palatsets trånga men mästerligt använda gårdsutrymme. Af bilderna i DAHL- BERGS Suecia antiqua et hodtierna får man en föreställning om an- läggningens utseende, och sådan den var under byggherren NICO- DEMUS TESSINS tid, då Suecia-verket tillkom, var den säkerligen äfven under hans sons och på LInnÉs tid. Längre fram, efter husets för- säljning år 1755, undergick densamma åtskilliga förändringar; men ännu i början af 1800-talet skref ErErs”) särskildt om den af de Dahlbergska planscherna, som återger utsikten från huset uppåt trädgården, att den öfverhufvud motsvarade verkligheten, »allenast att inga statyer slå på taket, icke eller äro några trän tillseendes öfver husen, som blott på taflan blifvit ditsatta att bortgömma gaf- lar och skorstenar ifrån kringliggande hus». Äfven en annan olik- het fanns på ELERS' tid mot under den Tessinska perioden, näm- ligen däri, att de under denna i anläggningen befintliga konstver- ken voro borta. Ännu medan C. G. TEssiIn var husets ägare, för- des nämligen ett par af dessa konstverk till hans landtgårdar Bo på Värmdön och Åkerö i Södermanland, och i samband med för- säljningen skickades de öfriga till sistnämnda ställe. Men när LINNÉ bodde i palatset, funnos de kvar, och till omväxling med de sirliga blomsterprydda rabatterna, buskagerna och slingerväxterna i 1 HeEpbvviG CHaArRLottA Tessin, C. G. T:s äldsta syster, f. 1690, d. 1736, gift med öfverstelöjtnanten OTrto FREDRIK VON SCHWERIN. ?) Stockholm; I, sid. 259. 668 den vackra gårdsanläggningen hade han således tillfälle att beundra en Bathseba i marmor af JEAN DE BOULOGNE, en Neptunus i brons, modellerad och gjuten af ADRIAN DE VRIES, en byst af kejsar Com- modus, »antique och obeskrifveligt vacker», samt statyer af Mars, Hercules, Mercurius, Ceres, Dejanira m. fl., eller en samling represen- Bollhusgränd ; ”Tessinska husets gafvel till vänster. tanter för samma mytologiska societet, hvarom kvartersnamnen i trakten lämnade erinringar. Den ofvannämnda inventarieförteckningen ingaf till en början med sina uppgifter om rummen i huset och deras användning för- hoppningar om, att något meddelande kunde anträffas om CARL GUSTAF TESSINS ungkarlskammare, hvarigenom det skulle ha blifvit 669 möjligt att närmare lokalisera LInnÉs bostad. Men förteckningen tyckes blott omfatta de lägenheter som bebotts af TEssIn och hans maka personligen äfvensom af betjäningen strax före deras utrikes- resa år 1735, och någon underrättelse om den ifrågavarande kam- maren förekommer ej. Då emellertid dessa lägenheter så godt som samtliga synas ha tillhört palatsets centrala delar, torde ungkarls- kammaren ha legat i något af dess sidopartier och sannolikt i det åt Bollhusgränden vettande. Rummen här ha nämligen fönster, medan däremot den andra, förr intill Bollhuset gränsande gafveln har blott några få fönster. Om detta antagande är riktigt, skulle LiInnÉ sålunda ha bott utåt nämnda gränd, hvilken på hans tid visserligen var lika smal och mörk som nu, men däremot hade ett vida bättre anseende. De vackra och egendomliga, nu förfallna portalerna till de forna Ba- nérska och Benterska husen vittna till och med om att där rådde en viss prakt, och från det Tessinska huset hade man en vidare och vackrare utsikt än nu, då den gamla Skomakarekällaren efter- trädts af en resligare nybyggnad. LInsÉs vistelse i Tessinska huset blef emellertid ej långvarig. Det anseende, han vunnit som läkare, de härmed följande rikliga inkomsterna, hans anställning som amiralitetsmedikus och andra framgångar skänkte ju honom möjlighet att föra ett mer oberoende lif och att grunda sitt eget hem.!) Det dröjde ej heller länge förrän han satte planerna härför i verket. Den 26 juni 1739 fick han, för att citera hans egna ord, på sina svärföräldrars gård Sweden nära Falun >»äga sin länge efterlängtade brud SARA ELISABETH Morea, och »efter en månads nöje i Falun» var han åter i huf- vudstaden för »att bevaka sine antagne sysslor». Ehuru några exakta och fullt bevisande uppgifter icke kunnat anträffas om de nygiftas bostad, kan man med mycket stor sannolikhet säga, att LINNÉ hade förhyrt en lägenhet i stadens södra del, i kvarteret Achilles n:o 40, d. v. s. i det stora hus, som efter sin förste ägare och byggherre, k. myntmästaren, sedermera rikskammarrådet Isaac CRONSTRÖM än i dag plägar kallas räntmästarehuset och som upp- ” För kännedomen om Linsks befordringar och förbättrade ekonomiska ställ- ning m. m. hänvisas till Fries utförliga och intressanta skildring; a. a. I, sid. 254 0. f. 670 tager den vidsträckta och välbelägna tomten vid Slussplan mellan Skeppsbron och Järntorgsgatan '). Huset ägdes i slutet af 1730- och bör- jan af 1740-talet af assessor OLOF AHLLÖF, och bland de i mantalsläng- den för 1740, hvilken är den enda, som för ifrågavarande stadsdel och tidpunkt finnes i behåll, upptagna hyresgästerna träffas: »Medicine doctoren hr N. Lennäus med sin fru och pigan Barbro.> Det torde ej råda något tvifvel om, att denne LENNÄUS var identisk med LINNÉ, ty dels fanns det ej vid denna tid enligt SACKLÉN?) m. fl. biografiska auktoriteter någon läkare med namnet LENNÄUS (eller väl riktigare LENNEUsS) vare sig i Stockholm eller annorstädes i riket, och dels voro ju felskrifningar af LINnNÉs namn ingalunda ovanliga särskildt på den tid, då han ännu var jämförelsevis okänd. Dopnamnets initial N. kan helt enkelt ha berott på att man ej hade reda på det verkliga namnet, utan nöjde sig med den be- teckning, som motsvarar det nutida N. N., och för öfrigt må på- pekas, att felaktiga såväl dop- som familjenamn äro ytterst van- liga i äldre tiders mantals- och taxeringslängder?). Emellertid finnes det ett par andra och mer vägande skäl för att det verk- ligen var LINNÉ, som vid tidpunkten ifråga bodde i Räntmästare- huset, nämligen dels den anförda mantalslängdens uppgift, för öfrigt kompletterad eller bekräftad af taxeringslängdens för år 1741, att familjen utgjordes blott af doktorn och hans fru, och dels den omständigheten att uppgifter om dem saknas i de föl- jande årens taxeringslängder. Som bekant föddes LInnÉs och hans makas första barn, sonen CARL, den 20 januari 1741 och kunde sålunda ej upptagas i mantalslängden för 1740, och familjens flyttning till Uppsala efter doktorns utnämning till professor där ägde rum i oktober 1741, hvadan några uppgifter gifvetvis ej kunna förekomma i nyssnämnda visserligen ganska summariska men fullständigt bevarade och för kännedomen om Stockholms invånare ovärderliga taxeringslängder. Det ena som det andra ” Kvarteret Achilles omfattade på denna tid, liksom nu, två tomter eller fastig- heter, betecknade med n:r 37 och n:r 40, och trots svårigheterna att numera fullt exakt bestämma dessas storlek och läge, kan man med ganska stor visshet antaga, att det med n:r 40 angifna huset utgjorde det främre och åt Slussplan liggande. ”) Sveriges läkarehistoria från Gustaf I:s till närvarande tid. ”) De nu anförda antagandena om att LinsÉ bodde i Räntmästarehuset ha förut meddelats i förf:s år 1906 i A. D. K:s Julnummer publicerade skildring Linné som läkare i Stockholmssocieteten, hans patienter och umgänge, men sedermera un- derkastats nya forskningar i de i Stockholms stads arkiv förvarade mantals- och taxeringslängderna från 1730—40-talen m. fl. källor. 671 synes otvetydigt visa, att LInnÉ under de två sista åren af sin Stockholmstid bodde i Räntmästarehuset --- en utan tvifvel sär- deles väl vald plats för hans läkarepraktik, och härför finnes ännu ett åtminstone indirekt bevis af intresse. Bland LIinnÉs närmare vänner och bekanta, sedan han blifvit känd i hufvudstaden och uppmärksammad i dess veten- skapligt intresserade kretsar, märkes den framstående mekanikern MÅRTEN TRIEWALD, liksom LINNÉ en af stiftarna af K. Vetenskaps- akademien. Han var son af den till börden tyske hofslagaren eller, som han benämnes i mantalslängden för 1740, profsmedsålder- mannen TRIEWALD, som också bar dopnamnet MÅRTEN och ägde ett hus vid den efter honom uppkallade gränden mellan Järn- torget och Kornhamnstorg och i närmaste grannkvarteret till kv. Achilles. När LiInsÉ, hvars maka vid tidpunkten närmast före och efter sin nedkomst vistades hos sina föräldrar i Falun, fick under- rättelse om sonens födelse, skref han ett bref") till fru ANNA DLISA, hvari han tolkar sin fadersglädje m. m. och bland annat skrifver: »Jag har låtit notificera din barnsäng till Riksrådinnan, Rutenschiölds, Kopparslagarens, Ziervogels etc., hvilka alla fägna sig däröfwer hö- geligen, önska k. Mors restitution och dig mycken hälsning till- sända.> — Riksrådinnan var utan tvifvel grefvinnan TESSIN, RU- TENSCHIÖLDS voro antagligen dåvarande fiskalen i riksbanken GÖRAN ADOLF R., känd för sina naturhistoriska intressen, slutligen hof- rättsråd och lagman, och hans fru, f. RUTENSPARRE, Och ZIERVO- GELS hofapotekaren /EGiDius Z. och hans fru, f. RiBE, och kan man ej antaga, att >Kopparslagarens» voro ålderman TRIEWALDS? Vid ifrågavarande tid var ju skillnaden ej så stor som sedan mel- lan kopparslagare och smeder, och LIinnÉs hörde väl till den hedervärda borgarfamiljens umgänge, både genom bekantskapen med sonen och, om antagandet om bostaden är riktigt, till följd af det nära grannskapet. Hvilken lägenhet LInnÉ bebodde och om det var med utsikt åt Skeppsbron och öfver Strömmen eller öfver Slussområdet och Söders ännu ej af s. k. skandalhus missprydda höjder, har varit omöjligt att utreda, då några uppgifter om våningarnas fördelning m. m. ej förekomma i mantals- och taxeringslängderna och andra källor ej stått till buds. Men utrymmet var antagligen ej något ') Dateradt Stockholm den 26 jan. 1741 och infördt som bil. VIIT i första delen ar ERIES AA. betydande, ty hyresgästerna voro många och räknade ibland sig åtminstone ett par familjer med barn. Det kan ju ha ett visst intresse att enligt mantalslängden lära känna denna ganska he- terogent sammansatta omgifning till det Linnéska hemmet: Kaffekokaren Fin Hollsten Hobel, med dess hustru och två barn samt svärmoder och dess släkting Anna Lund; aflidne commissarien Stein- meijers änka fru Maria Valan med ett barn; aflidne handelsman Miden- dorfs änka madam Anna Midendorf; handlanden Johan Eijre; handlanden Carl Wreth, med dess hustru och jungfru Fröberg, som informerar sig härstädes i syende; tolagsbokhållaren Anders Ekmark med dess fru och 2 barn; contoirsskrifvaren Abraham Biörkegren; packhuskarlen Christian Kaleski med dess hustru och 4 barn; auskultanten Jonas Meiisner; extra ordinarie cancellisten Simon Meiisner, samt prästmannen hr magister Serlachius. Härtill kom ett rätt stort antal pigor, bland hvilka dock endast den hos familjen »Lennäus» anställda åtnjutit hedern att blifva uppförd med sitt namn, Barbro. Det var som synes bland personer i antagligen rätt anspråkslösa ekonomiska villkor, som LINNÉ slagit upp sitt bo, folk, som voro i helt annan sambhällsställning än medlemmarna af de kretsar, i hvilka »hattarnas arkiater» befann sig vid utöfvandet af sin läkare- praktik eller då han såsom vwvetenskapsakademiens förste preses förde ordet bland så märkliga och ryktbara män som ANDERS VON HÖPKEN, JONAS ÅLSTRÖMER, ÅUGUSTIN EHRENSVÄRD, CHRISTOFFER POLHEM, DANIEL Tinas m. fl. bland samtidens främste. Men det finnes ingen anledning antaga, att han ej fann sig väl till rätta och att han med den hjärtegodhet, som städse utmärkte honom, stod sina grannar bi i råd och dåd. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 1912. Bb. 6, H. 3. NUIERISTA DIE KOECEKTIVARTIROEYGONUM ANICUEAREZUNSENE REN ? VON C. A. M: LINDMAN Hierzu Taf. 23—26. 1. GEGENWÄRTIGE BEGRENZUNG UND EINTEILUNG DES POLYGONUM AVICULARE. Das Polygonum aviculare — im Sinne der europäischen Botaniker der Gegenwart — hat wie nur wenige andere Pflanzen den Ruf, sehr vielgestaltig oder »variabel» zu sein. Diese Ansicht ist auf C. BAUHIN zuröckzufähren. Dieser scheint von der Pflanze eben so Vvlel gewusst zu haben, wie die Literatur in neuerer Zeit, wenn wir sein Namen- und Synonymenverzeichnis im Pinax theatri botanici, 1623, S. 281, als ein Zeugnis von seinen Kenntnissen ansehen därfen. Unter seinem »Polygonum majus» (einer Spezies?) zählt er folgende drei (Varietläten?) auf: I- P. latifolium, II: P. oblongo angusto folio, III. P. brevi angustoque folio. Unter I. steht eine lange Reihe Synonyma aus den Patribus Botanices. Die drei erwähnten Varie- täten werden von LINNÉ in Sp. pl., S. 362 (als bzw. «a, y und 8) aufge- nommen, und daneben noch zwei nach DILLENIUS (als d und &). Dadurch ist die Vielgestaltigkeit des Polygonum aviculare zu einem Axiom geworden. Allmählich hat man Arten abgetrennt, die LINNÉ seinen Prinzipien gemäss hätte in P. aviculare einschliessen mössen, ZKBY IP: IBellör dir ANS IP pulchellam: LoissP: Raj: Bab utfarstdas alte P. aviculare blieb indessen ebenso »formreich» wie zuvor, und grössere floristisehe Handbächer enthalten eine längere oder kärzere Reihe von diesbezäöglichen »Varietäten». Wenn man aber sagt, eine Pflanze sei » variabel», so muss entweder festgestellt sein, dass sie tatsächlich fluktuiert, d. h. durch gewisse Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 44 674 äussere Faktoren hin und her umgestaltet wird (Varietät bedeutet in diesem Fall aitiogene Form oder Modifikation); oder dass die sog. Varietäten, selbst als fixierte Formen bzw. Rassen aufge- fasst, wirklich derart zusammengehören, dass sie nicht verdienen, als selbständige Arten getrennt zu werden. Diese Verhältnisse sind indessen in Bezug auf P. aviculare noch nicht untersucht worden. Wir sind demnach berechtigt zu fragen: Können alle diese so sehr verschiedenen »aviculare-Formen» wirk- lich derselben, einer einzigen Art angehören? Wenn aber die Unterschiede erheblich und konstant sind, warum werden sie nicht als Artmerkmale benutzt? In einem Aufsatz in der Zeitschrift Botan. Notiser, 1904, S. 139, habe ich eine neue Art, Pol. calcatum, aus der Sektion Avicularia beschrieben. Diese Art, die in Schweden ziemlich häufig vorkommt und auch in Dänemark, Finnland, Norddeutschland, w. und ö. Europa und Asien gefunden ist, bildete fräher ein Glied der Formserie P. aviculare (sensu lat.) und ist als eine Parallelart zum aviculare (sensu strictiore) anzusehen, freilich mit geringerer Variation. Von »P. aviculare» im letzteren Sinn ist P. calcatum in seiner typischen Form ebenso gut getrennt wie P. Raji, P. Bellardi u. a. Der Rest, die immerhin formreiche Kollektivart P. aviculare L. — in diesem Aufsatz als aviculare coll. bezeichnet — hat nach Ausschluss des P. calcatum folgende unbestrittenen gemeinsamen Merkmale: 1. Zweige und Blätenstände beblättert bis an die Spitze, wenn auch sehr kleinblättrig; 2. Fruchtkelch freiblättrig fast bis zum Grunde; 3. Artikulation des Blätenstieles dicht unterhalb: der Bläte; 4. Frucht eingeschlossen in den Keleh; 5. 'Quer- schnitt der Frucht deutlich dreieckig (dreiseitig prismatisch); 6. Frucht mit rotbrauner bis schwarzbrauner, auf Grund sehr feiner Streifen oder Punktreihen matter oder nur schwach glänzender Oberfläche oder bisweilen ganz blank; 7. Dauer der Individuen durchaus sommerannuell. Das so abgegrenzte P. aviculare coll. ist bis jetzt noch nicht mit Erfolg systematisiert worden. Auch nach Wegnahme des gut charak- terisierten P. calcatum, lassen sich zwar wie fräher die in so vielen Handbächern wiederholten Varietäten des alten P. aviculare (s. lat.y geltend machen, die von MEISNERS Bearbeitung in DC. Prodr., Vol. 14, 1856, S. 97—98, herröähren. Aber mit einer solchen Einteilung, die vorwiegend Blattform und Stengelrichtung beräöcksichtigt, ist wenig gewonnen. Diese Meisner'schen (z. T. von LEDEBOUR u. a- 675 aufgenommenen) Formen sind nur selten den Sammlern gut bekannt geworden, und in allen Sammlungen findet man sie teils verwech- selt, teils verabsäumt. " Sehr oft enthält die Herbaretikette einen falschen Varietätsnamen, oder es ist gar nicht versucht worden, die Varietät anzugeben, auch wenn zwei oder mehrere gut getrennte Formen zusammen auf dem Bogen liegen. Es ist eine Schwäche, dass Verfasser auf dem floristischen, pflan- zengeographischen, physiognomischen und ökologischen Gebiet nur einen kollektiven Namen anwenden, wenn sie eine Art behandeln, die anerkannt »vielgestaltig» ist. Wenn man in ihren Verzeich- nissen einen Namen wie »P. aviculare» antrifft, kann man nicht umhin zu fragen: »Wie sieht das ”P. aviculare” aus, von dem der Verfasser gerade an dieser Stelle redet, denn es ist ja weltbekannt, dass die Art viele Formen enthalten soll?» Es wäre besser, solche ungenauen Angaben zu Sstreichen, wie man es z. B. allzu oft bei den Kryptogamen tut, auch wenn diese besser bekannt sind, als die aviculare-F ormen. Es ist nicht meine Absicht, hier die Behandlung von »P. aviculare» in der floristischen Literatur nach LINNÉ zu referieren. Ich werde nur ein paar Beispiele anfäöhren, die zur Genäge beweisen, wie weit man sich erlaubt hat, diese Art zu malträtieren. Der eine Verfasser hat der alten Bauhin'schen und Linné€'schen Aufstellung gar keine Rechnung getragen, sondern öbergeht die Variation stillsehweigend. Andere haben diese Art sogar in mehrere zerlegt, freilich ohne die neuen Arten durch genaue vergleichende Untersuchung fest zu begränden. Kurz nach Linné wurde seinem aviculare mit dem beibe- haltenen Merkmal »caule procumbente» eine hervorragende Varietät von RorH (Tent. fl. germ., Vol. 2, 1789, S. 455) hinzugefägt, nämlich 8 erectum (»notabilis Varietas» — die äöbrigen Varietäten daselbst sind von geringerer Bedeutung). FEine andere Varietät folgte alsbald: das litorale Link (nach Pers. Syn. 1, 1805, S. 439). In vielen der neuesten Handbächer sind diese beiden noch beibehalten, sogar wo alle anderen weggelassen sind. Man beachte indessen, dass diese beiden sich gegenseitig nicht ausschliessen, denn nichts hindert ja, dass ein »erectum» zugleich ein »litorale» sein kann oder umgekehrt. Es war besonders den sädeuropäischen Botanikern vorbehalten, allmählich eine Menge neuer Formen unter den Avicularia zu ent- decken; einige waren selbständige Arten, andere sind auf aviculare- Formen reduziert worden. Man ist erstaunt, wenn man bei BOREAU, Elore du Centre de la Erance, 3:e éd;, T: 21857; 5.559, anstatt 676 des trivialen P. aviculare L. folgende 9 Arten findet: aviculare L., monspeliense Pers., agrestinum Jord., arenastrum Bor., polycnemiforme (Lec. et Lamtt) Bor., denudatum (Desv.) Bor., humifusum Jord., microspermum Jord., rurivagum Jord. Und nicht weniger befremd- lich ist es, in demselben Jahre in einem Werke wie KocH's Synops. fl. germ. 'et helv., 3 Aufl., 1857; S::536, unter Piravicularenk mur die Namen £ erectum und y littorale zu finden, von nur wenigen beschreibenden Worten begleitet. 1856 hat MEISNER in seiner Monographie, DC. Prodr. Vol. 14, auch P. aviculare L. ziemlich ausföhrlich behandelt. Wenn man sagen darf, dass LOISELEUR, JORDAN, BOREAU u. a. zu viel gewagt haben und Merkmale aufstellen, die sie sicherlich nicht an hin- reichendem Material gepräöft haben, z. B. die Fruchtform, so scheint MEISNER'S Darstellung jJeder tiefgehenderen Untersuchung zu ent- behren, seine Gesichtspunkte sind z. T. den unwesentlichsten Ver- hältnissen, z. B. den Standortseinflässen, entnommen, und in sehr unklarer Weise werden dadurch Rassenmerkmale und aitiogene Modi- fikationen in den Diagnosen durcheinander gebracht. Ohne Zweifel ist hierdurch das Unheil angestiftet, dass man die in DC. Prodr. gegebenen Varietäten (vegetum, erectum, diffusum, angustissimum, depressum, nanum), die sich ziemlich unklar durch Blattform und Wachstumsweise unterscheiden, för wenig bedeutend angesehen hat, und in vielen floristiscehen Werken sind sie daher ganz einfach ausgelassen. Eine ähnliche Einteilung von P. aviculare, wo nur Blattform und Habitus beräöcksichtigt werden, hat neuerdings ÅA. LEHMANN in dem 36. und 39. Jahresberichte des Vereins för Naturkunde zu Zwickau 1906—1909 gebracht. Dieser Verfasser versucht ebensowenig wie MEISNER irgendwelche Formen von systematiseh höherem Wert herauszulesen. Er hat die Liebenswärdigkeit gehabt, mir seinen Aufsatz: Formen des Vogelknöterichs aus der Umgegend Zwickaus (1910) zu senden, und da eine reiche Sammlung seiner neubenannten Formen in den Besitz des Herb. Stockholm gelangt ist, habe ich dieselben genau studieren können. Von seiner Auffassung zeugen schon die von ihm gewählten Namen, z. B. densum, strictum, pro- stratum, ovalifolium, maximum, minimum, virgatum usw. Leider hat er das oben erwähnte P. calcatum nicht gekannt und nicht abge- trennt halten können, weshalb eben diese Art (bzw. Bastarde damit) unter seinen Formen auftritt, z. B. in seinen f. minus, gracile, pro- stratum, Reinholdi, ovälifolium. 677 Durch die Abtrennung des P. calcatum als Spezies ist wenigstens eine der alten aviculare-Formen zum Teil näher bestimmt und ihrer Natur nach verständlicher gemacht worden. Es unterliegt keinem Zweifel, dass Meisner's & depressum (DC. Prodr. 14, p. 98) zum Teil mit P. calcatum zusammenfällt und nur wegen verabsäumter Untersuchung als aviculare-Form beibehalten wurde. Zur Erklä- rung der sog. aviculare-Variation gereicht teilweise, dass an den aviculare-Lokalen das nahe verwandte calcatum auftritt, Vorzugs- Wweise auf dem härtesten und trockensten Boden, wo niedergedräöckte aviculare-Individuen leben. Dass aber Bastarde vorkommen, ist nicht zu bezweifeln. Auf Rechnung dieser kommen viele »Ueber- gangsformen>», von denen in gewissen Werken die Rede ist (so bei HARTMAN, Handb. i Skand. Flora). Ich habe z. B. aviculare-Formen zusammen mit calcatum auf einem sandigen Hof gesehen. Alle Individuen waren als rundliche, flach an den Boden gedräöckte Rosetten ausgebildet. Waährend einiger sonnigen Tage habe ich daselbst die Pflanzen äberwacht und dabei viele Blätenbesuche von winzigen Fliegen beobachtet. Es ist einleuchtend, dass Fremdbe- stäubung unter solchen Verhältnissen nicht vermieden werden kann. Könnte man noch eine oder mehrere Formen von P. aviculare coll. zu höherer Einheit als bloss »Varietät» (bezw. Standortsform) abtrennen, so wäre dies ein weiterer Schritt zur besseren Auffassung von den Schwankungen. Könnten wir P. aviculare coll. (sensu stricto, excluso P. calcato) gleichsam in zwei Arten zerlegen, so hätten wir schon zwei feste Punkte im Formengewirr. Damit wärden wir auch gewisse Formen för wirkliche »Zwischenformen»> und Bastarde erklären können. 2. SIND DIE AVICULARE-FORMEN NUR AITIOGENE MODIFIKATIONEN? Es scheint allgemein angenommen zu werden, dass das meiste, wenn nicht alles, was wir »Variation»> bei Polygonum aviculare nennen, den Verschiedenheiten des Standorts zuzuschreiben sel. Zerstreute Angaben in der floristischen, pflanzengeographischen und sogar pflanzenanatomischen Literatur deuten diese Meinung an, obgleich eine solche Abhängigkeit keineswegs erwiesen ist. Gewisse Handbächer nennen eine bestimmte Varietät »Ruderatform»>, »Äcker- form», »Strandform» usw., um gleichsam die Zusammengehörigkeit mit einem bestimmten Standort hervorzuheben. Schon bei MEISNER 678 in DC. Prodromus ist fär jede Varietät ein anderer Standort ange- geben, fär vegetum »in umbrosis humidis et solo pingui»>, fär erec- tum >»in solo glareoso subumbroso, inter segetes»>, för diffasum »in incultis siccis>, för angustissimum >»in arenosis>, för depressum >»in solo siecco duro lapidoso vel arenoso, viis tritis, plateis urbium»>. Selbstredend sind viele Merkmale auch bei diesen Pflanzen unbe- ständig und einer gewissen Modifikation unterworfen, je nachdem die Individuen im Schatten oder in der Sonne, auf einem Sandfeld oder einem Misthaufen stehen. Hieher gehören z. B. der aufrechte oder niedergestreckte Wuchs, die Höhe des Stengels, mitunter sogar die Dimensionen der Blätter und vielleicht die Grösse der Bläten und Fröächte. Ein Beispiel davon ist »Polyg. aviculare var. nanum Boiss.>, ursprönglich als hochalpin von den Gebirgen der Pyrenä- ischen Halbinsel angegeben — und doch eine Form, die man auf jeder Landstrasse mit hartem Boden antreffen kann. Da ich hier auf derartige Verhältnisse nicht näher eingehen kann, bemerke ich nur, dass die Sache nicht so einfach ist, dass man in jedem Falle die äusseren Agentien als hinreichenden Erklärungs- grund benutzen kann. Es gibt z. B. an trockenen Stellen kurz- wachsige Formen, die keineswegs kleinblättrig sind, oder wenn kurzblättrig, jedenfalls nicht schmalblättrig. Es gibt an denselben Lokalen sehr grosswäöchsige und langästige Formen mit sehr schma- len Blättern, — als wären nur die Blätter von einer Reduktion getroffen, nicht aber Stengel und Äste. Von MEISNERS oben ange- föhrten Varietäten sind z. B. »angustissimum» (mit linealisch lang- zettlichen, spitzen Blättern), und »depressum»> (mit breit elliptischen, spatel- oder zungenförmigen Blättern) das eine wie das andere an offenen, sandigen Plätzen zu suchen. Man hat demnach keinen Grund zu behaupten, diese beiden Formen seien neben einander durch die angefährten Standortsbedingungen hervorgerufen. Ihre Diver- genz muss auch ihre Ursachen haben, sie hindert aber nicht, dass beide einen offenen, sandigen Standort vorziehen. Diese beiden sehr extremen Typen sind in der Tat durch die ganze Struktur, durch die Farbe, die Substanz usw. (siehe weiter unten) so gut verschieden, dass ein gegenseitiger Uebergang undenkbar ist. Bestimmt kann man also sagen, dass die sog. »aviculare-Formen» durch Merkmale getrennt sind, die in keiner Relation zu den äus- seren Bedingungen stehen. Die Behauptung Hartman's in seinem Handb. i Skand. Flora, dass fast jeder besondere Ort seine verschie- dene aviculare-Form aufweisen kann, ausser den »zahlreichen Ueber- 679 gangsformen», muss dahin modifiziert werden, dass an jedem Ort mehrere verschiedene, nicht durch Uebergänge verbundene Formen beisammen wachsen können, die aitiogenen Modifikationen nicht mitgerechnet. Mit anderen Worten, die Vielgestaltigkeit des kollek- tiven Polyg. aviculare kann unmöglich nur als ein Produkt der äusseren Bedingungen erklärt werden, sondern ist auch als ein Gegen- satz zwischen erblich verschiedenen Formen aufzufassen. Ich werde jetzt auf einige Verschiedenheiten dieser Art aufmerksam machen und beginne mit den vegetativen Merkmalen. 3 EVEGETATIVET HAUETIYPEN: Die vegetative Ergologie oder Lebensgeschichte der aviculare-F or- men (und wohl auch aller verwandten Avicularia) hebt nach folgen- dem Schema an. Alle aviculare-Formen (aviculare coll.) sind streng sommerannuell, und wenigstens in Skandinavien keimen sie im Fröhjahr, um im Herbste desselben Jahres abzusterben. Im Spät- sommer keimen sie nicht, und im Herbste sind deshalb alle Indivi- duen so erschöpft, dass sie unfehlbar sterben, selbst wenn kein Frost eintreffen wöärde. Niemals öäberleben sie den Winter. Das hypokotyle Stengelgleid hat eine oberirdische Länge von 0,5 bis 3 cm (nur in schattiger Lage und bei dichter Saat erreicht es die Länge von 2—3 cm.). Der Stengel wächst anfänglich stets aufrecht. Im Juli sind die Bestände schon gut entwickelt und das Blähen beginnt. Schon jetzt können wir die in vegetativer Hinsicht verschiedenen Typen unterscheiden. Zu diesem Zweck lassen wir alle gelblichen Pflanzen beiseite und beobachten nur die mit ent- weder gräöner oder blaugröner Blattfarbe. Nach kurzer Uebung wird man erkennen, dass die aviculare-Formen sich in zwelierlei Weise entwickeln und verzweigen. Entweder findet man einen aufrechten Hauptstengel, der in verschiedener Höhe und in fast allen Blattwinkeln Seitensprosse erzeugt, von denen die untersten mehr auswärtsspreizen als die oberen, dem Hauptstengel an Länge gleich werden können und sich in derselben Weise verzweigen. Oder man sieht mehrere scheinbar gleiche Hauptzweige, die sich von schräger Basis in unregelmässiger Weise emporrichten, sich aber nicht oder nur spärlich verzweigen. Der erste Typus ist grosswächsig, der Hauptstengel kann schon Anfang Juli ca. 3 dm hoch werden, die untersten Internodien 680 sind 3 cm lang oder länger und bis 3 mm dick. Der zweite Typus ist niedriger, erreicht öfters nur die halbe Höhe des ersten (im Juli etwa 1 bis 2 dm hoch) und selbst die längsten Aeste am Grunde sind nur 1—2 mm dick; die Stengelglieder sind nur 1—2 cm lang. Dieser Grössenunterschied tritt meistens sehr deutlich hervor, wo die beiden Typen bei einander wachsen. Da der letz- tere also bescheidener auftritt auch die Farben sind anspruchs- loser als beim ersten Typus — so ist es erklärlich, dass die Samm- ler diesem zweiten Typus geringere Aufmerksamkeit gewidmet haben. In der Tat ist dieser Typus in den meisten Sammlungen weniger zahlreich vertreten als der erste. Die jetzt beschriebenen Verhältnisse sind den Lokalen eigen, Wo die Pflanzen in dichten Beständen und mit anderen kräftigen Ruderatpflanzen (Chenopodium album, Atriplex patulum, Poa annua) zusammen leben und durch guten Boden eine äppige und nor- male Entwicklung erlangen. Auf einigermassen gutem Boden, auf loser und etwas feuchter Erde, z. B. Gartenbeeten, Misthaufen, losem Schutt und Sand, wo der Boden nicht festgetreten wird, äberall da können die aviculare-Formen sehr dicht keimen und schon im Juli Dickichte von 3 bis 4 dm Höhe bilden. Sehr oft sind diese nicht rein, sondern enthalten beide Typen oder Arten (sensu nostro) und wohl auch noch intermediäre Formen. Der höhere Teil dieser Vegetation ist, wie oben erwähnt wurde, als aufrecht zu betrachten. Der Hauptstengel wächst vertikal (an den Knoten bisweilen zickzackgebogen), die Aeste aber bilden mit ihm einen Winkel von etwa 45”, und die untersten werden bald so lang (oder länger) wie der Hauptstengel, wodurch der Pflanzenbestand dicht verflochten erscheinen kann. Stehen die Pflanzen weniger dicht, so nehmen die basalen Aeste eine mehr horizontale Lage an oder schmiegen sich an den Boden an. Die aufrechte Stellung des Haupt- stengels dauert indessen im allgemeinen bis zum Herbste fort; ein aufrechter Stamm wird nicht mehr niedergestreckt, und noch im Spätherbst, wenn die umgebende Vegetation abstirbt, ragen die zähen, kahlen Hauptstengel dieser Polygonum-Form oder die basalen Stäcke derselben aus dem Boden hervor, und eher werden sie von unseren Föässen zerrissen und zerfasert, als dass sie sich zu Boden treten lassen. Wenn es also berechtigt wäre, mit RortuH (Tent. fl. germ.) eine erectum-Form> von P. aviculare coll. abzusondern (siehe oben, S. 675), so ist es doch - nicht immer möglich, fär dieselbe das Epithet 681 »aufrecht>» als wesentliches Merkmal in Anspruch zu nehmen, und LINNÉ kann sehr wohl diesen aufrechten, grosswächsigen Typus in Species Plantarum gemeint haben, als er dort sein P. aviculare mit den Worten »caule procumbente» charakterisiert. Denn nicht nur eine offene Lage und ein kahler Platz haben den Einfluss, dass die Pflanze mehr niedergestreckt und ausgebreitet wächst, nein auch in dichten Beständen, im Gras oder unter anderen Kräutern, kann dieselbe Form zuletzt zu einem verworrenen Geflecht von lie- genden und hängenden Aesten heranwachsen, und sogar die langen terminalen Blätenstände sind hin und her gebogen. Der zweite, niedrigere Typus scheint von Anfang an fär einen niedergestreckten Wuchs prädisponiert zu sein; der Hauptstengel hat einen nicht viel stärkeren Wuchs als die langen, schlaffen Aeste. Exemplare am Rande eines Grasteppichs erzeugen im Grase schräge, hin und her gebogene Aeste, senden aber zugleich äber den Sand niedergestreckte Aeste aus, und im allgemeinen wird eine Gruppe von diesem Typus gegen den Herbst vielfach mehr verflochten und verworren, als im ersten Fall. Betrachten wir jetzt die aviculare-Vegetation der offenen Plätze mit hartem und trockenem, von Menschen und Tieren fest- getretenem Boden, z. B. auf Wegen und Strassen! An solchen Stellen keimen die aviculare-Pflanzen spärlich und vereinzelt, und schon fräöh bekommen sie eine niedergestreckte, ausgebreitete Form. Sie treten dann als vereinzelte Rosetten von rundlicher Form auf dem kahlen Boden auf. Auch in diesem Fall kann man unschwer die oben beschriebenen beiden Typen erkennen und unterscheiden, und zwar teils an der verschiedenen Grösse, teils an der Tendenz gewisser Individuen einen deutlich aufrechten, wenngleich kurzen Hauptstengel auszubilden (diese Individuen sind zugleich etwas bunter gefärbt mit rötlichem Anstrich an Bläten und Stengelgliedern), während andere durchaus an den Boden gedräöckt oder schwach aufsteigend sind (diese zeigen gewöhnlich nur weisse und gräne Farben). Der grosswäöchsige Typus bekommt an diesen Standor- ten einen niedrigeren Hauptstengel als sonst, der ausserdem nicht mehr vertikal steht, und sehr verlängerte am Boden liegende Aeste. Der andere Typus erhebt seine Stengel nicht mer als ein paar em öber der Erde, ausgenommen an schattigen Stellen, wo die Zweig- spitzen sich m. o. m. vom Boden aufrichten. Bei den verschiedenen Formen des P. aviculare coll. ist demnach ein aufrechter oder niedergestreckter Wuchs keine hauptsächliche 682 Eigenschaft, sondern von der Umgebung abhängig. Mehr oder minder aufrecht sind sie, die eine wie die andere, auf kultiviertem Boden, in Gärten, auf Grasboden, in Äckern, im Getreide; niederge- streckt sind sie auf Strassen, Landstrassen, Wegrändern und in der Wildnis auf trockenem, kahlem Boden. Das verwandte P. calcatum ist fast ausnahmslos gleichsam niedergetreten, weil es den härtesten und trockensten Boden in ganz sonniger Lage vorzieht. Unter gänstigen Umständen werden die aviculare-Individuen von beiden Typen sehr gross auch auf offenem, kiesigem Boden, und die an der Erde liegenden Stengel erreichen gut !/2 m. an Länge. Gegen den Herbst können die beiden Typen gleich gross sein und in dieser Jahreszeit werden sie einander immer ähnlicher an Ha- bitus und vegetativer Gestaltung, was sowohl fär die vereinzelten, niedergestreckten Individuen, als auch fär die dichten, aufrechten Bestände gilt. Diese allmähliche Veränderung im gegenseitigen Verhalten: der beiden Typen ist eine Folge von zwei den aviculare-Formen (und ' wohl den meisten Avicularia) eigentäömlichen Verhältnissen: der Heterophyllie und dem Blattfall. Die beiden hier besprochenen Typen sind heterophyll in dem Sinne, als die Seitensprosse erster Ordnung kleinere Blätter haben als der Hauptstengel, und ihre Seitensprosse (zweiter Ordnung) wiederum noch kleinere. Hiermit hängt eine Verkärzung der Internodien zusammen, wodurch der ganze Spross einen anderen Habitus als der Hauptspross erhält. Vgl. Taf. 24—26. Diese Heterophyllie (und Heterokladie) ist ungleich stärker bei dem ersten, grosswächsigen, normal aufrechten Typus. Die Stengelblätter sind (normal) elliptisch, obovat oder oblanceolat, 3—4 cm lang, 1—2 cm breit, die Blätter den ersten Seitensprosse nur halb so gross und bisweilen relativ schmäler, und die Sprosse der letzteren Ordnung, die terminale, ährenförmige Blätenstände bilden, tragen nur kleine Stätzblätter, die oftmals nur 3- mm lang und 1 mn breit sind; siehe Taf. 24, 25. Sogar an kleinen, schlecht er- nährten Exemplaren ist diese Heterophyllie kenntlich, und bei sehr schmalblättrigen Formen, siehe Taf. 25: 2, sind die Blätter jedenfalls stark dimorph in Bezug auf die Länge. Der zweite Typus ist dagegen bei weitem nicht so stark heterophyll wie der vorhergehende. Die Stengelblätter sind hier niemals so gross wie dort, und an den Seitensprossen sind weder die Blätter noch die Internodien erheblich verschieden von ; 683 denjenigen des Hauptstengels. Dazu kommt, dass, wie schon oben erwähnt, die langen Aeste sich nur spärlich verzweigen, wenigstens zu Anfang der Vegetationszeit. Siehe Taf. 26. Es ist einleuchtend, dass der stark heterophylle Typus sich sehr umgestalten wird, wenn die Hauptstengelblätter abfallen. Dies nimmt schon im Juli seinen Anfang. Sobald die ersten Bläten zum Vorschein kommen, vergilben einige von den untersten Stengel- blättern und fallen ab. Im Herbst sind schliesslich gar keine Blätter erster Ordnung ubrig, obgleich die Pflanze sich noch in voller Lebenskraft befindet, und auch an den Seitensprossen fallen sie allmählich ab. Auch eine im Juli sehr breitblättrige Pflanze muss dadurch zuletzt in eine klein- und schmalblättrige metamor- phosiert werden. Der zweite, weniger heterophylle Typus verändert sich dahingegen weniger. Im Herbststadium sind demnach die Pflanzen zwar etwas kleinblättriger als im Sommer, sie ähneln indessen an Blattgrösse den alten schon etwas entblätterten Individuen des heterophyllen Typus. Aber schliesslich, wenn keine andere Blätter bleiben als die der äussersten Zweigspitze, sieht der zweite Typus auffallend grossblättrig aus im Vergleich zu dem ersten, der in diesem letzten Stadium den Eindruck von gänzlicher Blattlosigkeit macht, eine Erscheinung die wahrscheinlich Anlass dazu gegeben hat, dass eine aviculare-Form den Namen »denudatum> (als Art) bekom- men hat. Zu dem jetzt geschilderten Gegensatz kommen noch andere vege- tative Merkmale hinzu, und vor allem ein durch die Blattform verschiedener Habitus. Ich muss vorläufig auch dieses Verhalten ohne viele Einzelheiten kurz darstellen. Im grossen ganzen hat der heterophylle Typus (vgl. die Abbild. Taf. 24.) eine verhältnismässig schmälere Blattform; die erste Blattgeneération — die des Haupt- stengels — macht oft eine Ausnahme von dieser Regel, denn die Stengelblätter, besonders die ersten, können sehr breit sein (ellip- tiseh bis obovat), die oberen aber nehmen dann sehr rasch an Breite ab, und bei demselben Typus sind ganz schmalblättrige In- dividuen sehr gewöhnlich. Der zweite, mer ebenblättrige Typus ist dagegen äusserst selten schmalblättrig was den Hauptstengel betrifft (in seinen reinen Formen wahrscheinlich niemals), und in seinen ausgeprägt breitblättrigen Formen öbertrifft er den ersten Typus, denn hier kommen sehr breit elliptisehe oder beinahe rundliche Stengelblätter vor. Die Blätter der Seitensprossen zeigen deut- 684 licher denselben Unterschied: beim 1. Typus sind sie lanzett- lich, schmal-lanzettlich oder oblong, beim 2. Typus eiförmig, ei- lanzettlich oder elliptisceh; dazu kommt noch, dass sie beim 1. Typus etwas spitz, beim 2. Typus stumpf sind. Es sei noch ein- mal daran erinnert, dass der 1. Typus grosswöächsiger ist, als der zweite, aber selbst wenn gleich grosse und starke Pflanzen ver- glichen werden, treten diese Verhältnisse in allen Altersstufen her- vor, es muss indessen ziemlich reichliches Material gesammelt werden, um eine genaue Bestimmung sicher zu stellen. (Taf. 25: 3, 3 a). Ich werde diese Angaben weiter unten durch Abbildung gewisser Zwischenstufen, die höchst wahrscheinlich aus Kreuzungen hervorge- gangen sind, vervollständigen. Der genaue Vergleich der vegetativen Merkmale lässt schliessen, dass wir das jetzige Polyg. aviculare als eine kollektive Art be- trachten därfen. Vor allem scheint es mir mit einem einheitlichen Artbegriffe unvereinbar zu sein, zwei Typen zusammenzuwerfen, von denen der eine stark heterophyll, der andere beinahe homophyll gestaltet ist, und för eine Spaltung der Kollektivart ist dieser Unterschied hinreichend, wenn wir die Gestaltung der äbrigen Arten der Sekt. Avicularia erwägen. Keine von diesen gewährt nämlich so ein Doppelbild, wie das P. aviculare coll. Da es fär die Artauffassung sehr bequem ist, wenn die Spezies- namen die vegetativen, leicht ersichtlichen Merkmale ausdräöcken, schlage ich vor, die beiden hier unterschiedenen Spezialarten Poly- gonum heterophyllum (die blattpolymorphe Art) und P. aequale (die mehr ebenblättrige Art) zu benennen. Ich gehe jetzt zur Beschreibung der fruktifikativen Merkmale äöber, sowie zu ihrer Zusammengehörigkeit mit dem oben dargestellten vegetativen Haupttypen »heterophyllum>» und »aequale>. 4. BLUTEN- UND FRUCHTFORMEN. Bei der Bestimmung einer Pflanze aus der Sekt. Avicularia ist es unbedingt notwendig, vor Allem die Frucht (die Nuss) mit einer Lupe zu untersuchen. Geschieht dies nicht, so werden leicht die verschiedensten Formen verwechselt, was auch vielfach in Mu- seen und Privatsammlungen zu sehen ist. Es gibt im europäischen Verbreitungsgebiet des aviculare coll. | wenigstens 4 Arten, die den aviculare-Formen sehr ähneln: Polyg. 685 Bellardi, calcatum, Raji und maritimum. (Von diesen sind die drei ersteren auch in Skandinavien verbreitet). Alle diese unterscheiden sich vom aviculare coll. durch eine glatte, glänzende Frucht, während diese bei P. aviculare coll. entweder ganz matt oder sehwach glänzend ist und eine gewisse Skulptur besitzt. Die erwähnten 4 Arten sind alle leicht kenntlich, weil sie eine bestimmte Fruchtform haben. Bei P. calcatum ist die Frucht im Querschnitt beinahe bikonvex mit zwei Stumpfen Kanten und einer dritten schwächer ausgebildeten; die Flächen zwichen den Kanten sind im Querschnitt konvex (siehe Botan. Notiser 1904, die Abbil- dung pag. 140 5. Bei P. Bellardi, Raji und maritimum ist der Querschnitt prismatisch mit drei vorspringenden Ecken und m. 0. m. konkaven Seiten; wegen der rinnenförmigen Seiten können ihre Fröchte als 3-konkav bezeichnet werden. Bei den aviculare-Formen dagegen findet man nicht jene einheit- liche, gemeinsame Fruchtform. Die Frucht ist zwar immer 3-seitig und 3-eckig. Von den Seiten ist immer eine breiter als die öbrigen, und von diesen wiederum gewöhnlich die eine breiter als die andere. Damit hört aber die Uebereinstimmung auf. Die vielen Formen lassen sich indessen auf zwei Haupttypen verteilen, die sich nicht nur durch die Gestalt, sondern auch durch Skulptur und Farbe unterscheiden. Bei gewissen Formen ist die (reife) Frucht im Querschnitt 3-s ei- tig prismatisch oder sogar 3-konkav, wenngleich die Seiten nur schwach ausgekehlt und seicht rinnenförmig sind. Eine solche Gestalt kommt immer hei der grössten Fruchtform vor und gehört als ein vorzägliches Merkmal dem P. heterophyllum an (Taf. 23: 1—7). Diese Frucht erreicht eine Länge von 3 (bis 4) mm. Bei voller Ausbildung hat sie weiter die folgende charakteristische Gestalt: die grösste der drei Seitenflächen ist regelmässig oval (oder fast elliptisch) mit der grössten Breite dicht unterhalb der Mitte oder an der Mitte selbst, und die Seitenlinien verlaufen von der Basis bis an die Spitze in sehr gleichmässigen und schönen Bogen und meistens völlig symmetrisch; kurz bevor sie sich an der Spitze begegnen, konvergieren sie langsamer und laufen, mit einer konkaven, eben- falls sehr häbschen Krämmung, in eine kurze Spitze aus. Die Gesamtform der Seitenfläche wird dadurch eiförmig mit einer kurzen, sanft herablaufenden Spitze; siehe Taf. 23, Fig. 1—3. Diese Frucht- ') Polyg. calcatum hat indessen 3 Narben wie die äbrigen Avicularia. 686 form kommt auch etwas schmäler vor, namentlich bei sehr schmal- blättrigen Individuen, oder umgekehrt kärzer und breiter bei sehr kurzen, dicken und gedrungenen Exemplaren, Taf. 23: 6, (aller- dings sehr selten!), was ja die korrelative Abhängigkeit nach Form und Grösse zwischen den Pistillblättern und den Laubblättern darlegt, wie dies auch bei anderen Pflanzen bekannt ist. — In anderen Fällen wird die Frucht in allen Dimensionen bedeutend verkleinert, — sogar um die Hälfte kärzer und schmäler; es sieht dann aus, als hätten die obere Hälfte und die Spitze ihre Form beibehalten, während die untere Hälfte stark verkärzt ist; siehe Taf. 23, Fig. 7, 8. Trotz solcher Veränderungen kann man nicht bezweifeln, dass derselbe Haupttypus vorliegt, denn Farbe und Flächenstruktur sind die Hilfsmittel zur Identifizierung. Die typische heterophyllum-Frucht hat nämlich eine dunkel rot- braune Farbe, bald leberbraun, bald mehr schwärzlich (russ- schwarz), aber nicht gelblichbraun, und eine matte Oberfläche, glanzlos oder nur an den Ecken etwas glänzend. (Um nur völlig reife Fräöchte zu untersuchen, empfiehlt es sich die von selbst abfallenden zu wählen, denn bevor sich die Nuss mit dem Perigon ablöst, ist sie nicht reif.) Das matte Aussehen der reifen aviculare- Frucht ist durch feine longitudinale und parallele Ritzen in der Mitte der Seiten verursacht; bei dem in Rede stehenden Typus sind die Ritzen am deutlichsten und die kleinen Rippen dazwischen so dick, dass die Streifung sogar mit gutem unbewaffneten Auge wahr- genommen werden kann. Im Verein mit der leberbraunen Färbung ist diese Flächenskulptur ein sehr bequemes Merkmal, das, wie ich glaube, das typische P. heterophyllum begleitet und dasselbe in hybridogenen Kombinationen anzeigt. Indessen ist auch dieses Merkmal gewissen Modifikationen unterworfen, wenngleich nur selten, wohin z. B. eine undeutlichere Streifung und ein ausgeprägterer Glanz zu zählen sind, die ohne Zweifel durch Bastardierung hervor- gerufen werden können. Unter den aviculare Formen kommt dann ein zweiter Frucht- typus vor: der Querschnitt zeigt zwei konvexe Seiten und eine (die kleinste) konkave; die breiteste Seite ist eiförmig triangulär mit der grössten Breite tief unten, und bald mit symmetrischem Umriss, bald (und vielleicht öfter) etwas schief; im oberen Teil verlaufen die Kanten ungefähr geradlinig, können aber schneller konvergieren, wodurch die Spitze abgestumpft wird; und schliesslich 687 ist es eine sehr häufige Erscheinung, dass die Kanten nicht ganz eben, sondern oberhalb der Mitte ein wenig eingekerbt oder ge- knickt sind, wodurch der oberste Teil als eine kurze (zusammenge dräckt 3-eckige) Pyramide abgesetzt ist; siehe Taf. 23, Fig. 10—13. An Grösse ist dieser Typus durchgängig etwas kleiner als der erste, etwa 2 bis 2,; mm lang. Die Farbe des zweiten Fruchttypus ist dunkler als beim ersten, sehr häufig ganz schwarz, und die Oberfläche im allgemeinen nicht ganz matt, sondern ziemlich glänzend. Eine ganz blanke Frucht ist hier weniger selten, als beim ersten Typus. Die Flächenskulptur kann auch hier aus feinen Ritzen oder Punktreihen bestehen, sie ist indessen sehr fein und öfters durch eine zarte, undeutliche Chagrinierung ersetzt. Eine Fruchtform wie diese begleitet denjenigen vegetativen Typus, den ich oben (S. 684) aequale genannt habe. Dieser hat also folgende Merkmale: Frucht schwarz oder schwärzlich, fein gestreift oder chagriniert, m. o. m. glänzend, von eiförmiger Basis pyramidalisch; die grössten Seiten sind konvex. Die hier ausgesprochene Ansicht, dass auch die fruktifikativen Organe zur Spaltung des (kollektiven) P. aviculare Anlass geben können, hat eine weitere Stätze darin, dass das Perigon in zweierlei Gestalten auftritt. Dieses Verhalten kann erst bei der Fruchtreife beobachtet werden, wenn das Perigon um die Nuss geschlossen ist und mit ihr abfällt. Die heterophyllum-Formen haben ein tiefer gelapptes, beinahe freiblättriges Perigon; die Tren- nung der Zipfel reicht bis an die Basis der Frucht, und das ver- wachsenblättrige Stäöck, der >Fuss>, unterhalb der Nuss ist sehr kurz, bei der grössten Blätenform etwa !/1+ oder !/3 von der Länge der Zipfel, Taf. 23: 1—38. Bei heterophyllum-Exemplaren von öppiger Ausbildung sind die Zipfel etwas länger als die Frucht (auch wenn diese am grössten ist), und hällen dieselbe ein, wozu auch noch der Umstand beiträgt, dass sie sehr breil sind, was man an den breiten, rein weissen oder rötlichen (oft rosen- oder purpurroten) Kanten erkennt. Sehr oft bleiben indessen auch bei diesem Typus die Zipfel kärzer als die Frucht; um den Typus in solchem Falle zu erkennen, hat man die Aufmerksamkeit auf den sehr kurzen Fuss zu richten. Die aequale-Formen haben kärzere Perigonzipfel, aber einen ver- hältnismässig längeren, abwärts keilförmig verschmälerten »Fuss»>; auch sind die Zipfel nicht so tief getrennt wie beim ersten Typus, 688 sondern umschliessen mit einer kurzen Perigonröhre die Basis der Frucht, Taf. 23:9—14. Bei diesem Typus — dem P. aequale zuge- hörig — ist ausserdem der farbige Rand der Zipfel schmäler und nicht (oder wenigstens selten) von rötlicher Farbe. Diese Merkmale machen eine Gruppe aequale-Exemplare unscheinbarer, als die mehr buntgefärbte Vegetation der heterophyllum-Formen. Als Polyg. calcatum von den öbrigen Formen des alten P. avicu-| lare abgesondert wurde (Bot. Not. 1904, p. 139), hob ich als vor- | zägliche Merkmale fär die neue Art hervor, dass die Laubblätter gleichförmiger als beim P. aviculare (sensu strictiore) und die Peri- gonzipfel am Grunde zu einer Röhre verwachsen sind. Durch die gleichen Kennzeichen, wenngleich weniger ausgeprägt, nähert sich P. aequale dem P. calcatum. In der Tat findet man häufig Exem- plare, die Uebergänge zwischen den beiden Arten bilden, wie es auch intermediäre Formen zwischen heterophyllum und aequale gibt. Die Grenzen dieser drei Arten sind demnach nicht scharf. Ange- sichts dieser Serie von drei nahe verwandten Arten, von denen sich die eine durch gewisse Formen den beiden anderen anschliesst, tritt uns die Frage entgegen, ob nicht die Zwischenstellung von P. aequale auf einen hybriden Ursprung desselben hindeutet. Diese Pflanze wäre dann als P. calcatum x heterophyllum (bzw. calcatum x aviculare) zu bezeichnen. Ich hatte fräher eben dieselbe Auffassung, halte es aber jetzt för natäörlicher, P. aequale als Art zu betrachten, denn es tritt als eine Art auf, die so weit ich kenne eine grössere Frequenz besitzt, als P. calcatum, und bald mit diesem, bald mit heterophyllum zusammen, bald ganz allein auftritt und, wie andere Arten, bald rein oder genuin, bald in hybridogenen(?) Formen erscheinen kann. Dadurch dass P. aequale als Art betrachtet wird, können wir mit seiner Hilfe gewisse Formen mit grösserer Bestimmtheit för Misch- linge erklären und gewisse Merkmale verständlicher machen. Es können nämlich gewisse abweichende Individuen fär aequale xX hetero- phyllum, andere ebenso gut fär aequale X calcatum gelten, während noch andere eine Kombination von Merkmalen darbieten, die nur der Kreuzung calcatum x heterophyllum entsprechen kann. Um die schwedischen Apvicularia-Arten besser kennen zu lernen, fing ich 1898 an, verschiedene Formen zu säen. Polyg. Raji keimte sehr ergiebig und gab eine durchaus reine Ernte. Dasselbe Resultat erreichte ich mit denjenigen heterophyllen Formen, die äberhaupt keimten und reife Fräöchte erzeugten. Viele Formen waren mir 689 damals nur unvollständig bekannt und die geernteten Pflanzen zu wenige oder zu schlecht, um Ssichere Folgerungen zu gestaåtten. Eines der Resultate war indessen die Absonderung des P. calcatum, und mit Röäcksickt auf einige Formen, die ich fär Aberrationen oder Bastarde hielt, versprach ich auf dieselben später zuröäckzu- kommen. Die Kulturversuche mussten indessen nach einigen Jahren hinter anderen Arbeiten und Reisen zuröckstehen. Die aviculare- Formen lassen sich nämlich nicht immer bequem Kultivieren. Viele Proben keimten bei mir nicht. Ältere Frächte als von der Ernte des vorigen Jahres konnte ich öäberhaupt nicht zum Keimen bringen und selbst diese keimen schlecht, wenn sie im warmen Zimmer aufbewahrt werden. Wahrscheinlich mössen sie eine gewisse Zeit der Winterkälte ausgesetzt werden um sSsicher keimfähig zu sein. Seit 1904 habe ich nur zerstreute Formen gesäet, aber mit schlech- tem Erfolg, da ich sie nur in Töpfen habe ziehen können. Ich zog deshalb vor, einige aviculare-Lokale in der freien Natur (haupt- sächlich in den schwedischen Provinzen Uppland und Söderman- land) auszuwählen, die ich alljährlich besichtigen konnte um die Entwicklung der Vegetation bis zum Herbst zu verfolgen. Es hat sich dabei herausgestellt, dass dieselbe Form von Jahr zu Jahr an einer Stelle wiederkehrt, aber sich auch m. o. m. hin und her verändern kann, was wohl vor Allem von der Witterung des Jahres, dem dadurch veränderten Boden und der ungleich starken umgebenden Vegetation abhängig ist. Auf diese Weise lassen sich die konstanten Merkmale allmählich von den zufälligen Schwankungen und Modi- fikationen unterscheiden, während andererseits auch ganz kleine Differenzen nicht gern unbenutzt bleiben, da ein hundertfach reicheres Material als bei der Kultivierung im Garten zu Gebote steht. — Ich hoffe indessen mich späterhin auch durch weitere Kulturver- suche täber gewisse aviculare-Formen, insbesondere aus der Formserie P. aequale, bestimmter äussern zu können. Abnorme Fruchtbildung. Im Spätsommer und Herbst findet man nicht selten an den aviculare-Individuen abnorme Frächte: die Nuss verlängert sich, ragt aus dem Perigon mit langer Spitze- heraus und bleibt gränlich oder gelblich. An demselben Stock blei- ben jedoch mehrere Fräöchte an Grösse und Farbe ganz normal, und nicht selten sind auch intermediär ausgebildete Frächte vor- handen, die nicht erheblich verwachsen sind, aber keine dunkle Farbe bekommen, sondern gelblich oder hellbraun bleiben; dabei entbehren sie jeglicher Skulptur und haben eine glatte, dänne, fast Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 45 690 durchsichtige Fruchtschale. Die innere Organisation des Samens ist dieselbe wie in der normalen Frucht und der Same ohne Zweifel in vielen Fällen keimfähig. Mit der abweichenden Gestalt der Frucht ist gewöhnlich eine Formveränderung der Blätenhälle verbunden: das ganze Perigon nimmt eine unnatärliche Länge an, und beson- ders wird der basale, verwachsenblättrige Teil (der Fuss) stark verlängert. Diese Erscheinung erinnert — mutatis mutandis — an die monströse Veränderung der viviparen Ährchen der alpinen Poa-, Festuca und Aira-Arten. Bei den aviculare-Formen kann die monströse Frucht an mancherlei Individuen auftreten, den kleinsten, Zwerg- haften an offenen Plätzen, wie den töppigsten ir dichten Beständen; sie scheint besonders in den nördlichen Ländern, wie Skandinavien und Sibirien, vorzukommen und, wie schon erwähnt, zu Ende der Vegetationszeit. Sie ist unter dem Namen »P. aviculare var. rostra- fum> von S. Sommier in seiner Flora dell" Ob inferiore, 1896, S. 88, mit folgenden Worten erwähnt worden: »Acheenio viridi levi, in rostrum producto». Ich habe diese Monstrosität bei sämtlichen aviculare-Typen, heterophyllum, aequale und calcatum, gefunden. 5. ZUR SYSTEMATIK UND SYNONYMIK DER GEWOÖHNLICHSTEN AVICULARE-FORMEN. Polygonum heterophyllum n. sp. Annuum e sect. Avicularia. Caulis erectus rigidus ramis ramulis- que suberectis vel paulum divaricatis, rarius procumbens ramis humifusis, long. 2—6 dm; internodia infima cec. 3—535 cm longa. Folia polymorpha, caulina majora late lanceolata vy. obovato-lan- ceolata v. anguste lanceolata v. sublinearia, c. 2—4 cm longa, ramo- rum dimidio breviora lanceolata v. oblonga, ramulorum minima et multo angustiora, lineari-oblonga v. lineari-lanceolata; omnia distincete acutiuscula, colore lete viridia. Cymulce, aut flores solitarii, seecundum ramulos sepe productos racemosi vel subspicati, foliis minimis fulti. Perigonium e podio brevi patelliformi choritepalum, lobis podium longitudine pluries superantibus, dorso lzete viridibus, marginibus albis roseis purpureisve perlatis, fructum sXepissime superantibus occultanti- bus. Nux trigona, ovata vel subelliptica, 2—3 mm 1., faciebus canalicu- latis v. subplanis, minute longitudinaliter striatis, opaca Vv. parum nitens, facie maxima late ovata vulgo symmetrica marginibus con- cinne arcuatis apice in apiculum excurrentibus; colore hepatica v. castanea rarius nigrescens. — Vide cet. pag. 679, 684. 691 Syn. +P. ravieulare EL. sp. pl, sec: specm. mn Herb; Cliffort. (Mus: feet "Herb: Linn.; Pixrdvs srerectum Roth, Tent” fl germ.; P: monspeltense Thieb. in Pers. Syn. 1; 439, ex p.; P. av. & vegetum WemsjuMersn: mm; DC Prodr. vo Ipod, ex p.; P: av: p erectum ibid. (augendum!) et Lange, Haandb. i d. danske Fl1., ed. 4, p. 297; P. agrestinum, denudatum, humifusum Boreau, FI. du C. de la France, ed.r3, ex op., sec. specim. ex Herb) Boreauw; P:av. f. arvense; palustre, et ex p. umbrosum A. Lehmann 1. cit. (fide specim-.). Non P.-. heterophyllum Sol. ms. (quod est Muehlenbeckia complexa Meisn. in DC. Prodr. v. 14). — Non P. erectum L. sp. pl! Jes tab” nostre 23, 24:25: Var. eximium n., tab. 24, fig. 1—4, tab. 25, fig. 1 3, vulgo elatum, caule firmo, basi ad 3 mm diam., foliis infimis obovato- lanceolatis ad 4 cm. 1.; modif. foliis anguste lanceolatis acutissimis. Var. angustissimum Meisn. in DC. Prodr. v. 14, p. 98, caule ramisque longissimis tenerrimis, foliis lineari-lanceolatis longe atte- nuatis, ochreis ad 13 mm elongatis perspicue candidis, fructu szepe angustiore, lanceolato. — Syn. P:. flagellare Spr. Syst.? P. neglec- tum Bess. Enum. pl. Volhyn. p. 45, ex p.; P. av. v. polycnemiforme Neck et Lamotte, Pi polyenemijorme "Boreau PE tCCCHEORERSP! flagelliforme Lois. ex p.; P. av. Vv. strictum Trautv. (fide specim.). Var. c&espitosum n., tab. 25, fig. 5, differt a typo statura humili, robusta, decumbente, implexe ramosa, sepius brevifolia; an proles hybrida, habitu a P. aequali recepto? Syn. P. av. & depressum Meisn. RNE. Prodt. VT p 987 ex-Pp: Var. litorale (Link, in Pers. Syn. et Enum. h. Berol. 2 : 1, 385, non Meisn.), differt a typo foliis late spathulatis, apice rotundatis, carno- sulis; modificatio halophila. — Syn. P. av. var. crassifolium Lge, Haan rErERNed. 3; vide Bot.sNot. 1896; prr75. Var. boreale Lge (emend.), tab. 24, fig. 5, forma borealis, sub- simplex, subhomophylla, foliis saeepe obtusis carnosulis; praecox jam ab ipsa basi abunde florens, a var. litorali haud satis diversum. Syn. P. av. var. nanum Boiss. ex p. "rurivagum (Jord) Boreau, Fl. d. C. de la Fr. Tab: 23: 8,25: 4. Differt a typo caule tenui erecto sxpe ad nodos geniculato, ramis divaricatis, foliis anguste lanceolatis, ramulorum = P. av. « vegetum (Led) Meisn. miD€G Prodervttmmson ex .p. et zz depressum. ibid. ex p;; P.ragrestinum etvarenoesirum,et humifasum Boreau 1. ct. ex P3, sec: speem. ex) Herbatboreau; P. dissitiftorum Bianca (fide specim. Todaro, FI. sic. exs. n. 171); P. litorale' Heldr. Herb. grec. norm. nn: 879 /a, bo (non fKm)FER dr: f. maximum, ovalifolium, Reinholdi, typicum A. Lehmann, 1. cit. nec non f. arvense, gracile, umbrosum ejusdem ex p. (fide specim). IC: tab: DOStke 20, 205 Variat aliquanto minus quam P. heterophyllum n., sed equo modo formas diversas producit. ') Von den vielen in älteren Werken veröffentlichten Arten innerhalb der Grenzen des aviculare ist das von Boreau als »>rurivagum Jord.> beschriebene die einzige, die schon durch die Beschreibung klar und verständlich ist und demzufolge eine von den wenigen, woräber die Sammler sich einig waren. Fast alle äbrigen älteren aviculare-Formen (bzw. Arten) liegen in Exemplaren vor, die zu verschiedenen Arten gehören, wesbalb die betreffenden Namen nicht verdienen beibehalten zu werden 693 "oedocarpum n., tab. 23, fig. 14, 26, fig. 4, 6, 7, distincte hetero- phyllum quoad magnitudinem foliorum, grande, robustum, fructu majore ad 3 mm 1, latiore, incerassato; herba nunc erecta nunc adscendens. Forsan aequale Xx heterophyllum? Die vielen Formen, die durch Modifikation der Dimensionen und Proportionen entstehen, werde ich hier nicht benennen. Da ein einziger Name nicht ausreichen wärde um z. B. anzuzeigen, dass eine Pflanze in verschiedenem Grade kärzer als gewöhnlich ist — denn es darf natärlich dabei nicht unberöcksichtigt bleiben, dass sie zugleich in verschiedenem Grade entweder dicker oder dänner ist —, wärde man allzuviele Benennungen schaffen mössen, um dem Bedärfnis zu entsprechen. Ich schlage daher die folgenden allgemeinen Benennungen vwvor, die erforderlichen Falles dem Art- oder Varietätsnamen hinzugefägt werden können: 1. In Bezug auf die totale Grösse: microtypus (kleinwächsig), miotypus (von gewöhnlicher Grösse) und megalotypus (grosswächsig); 2. In Bezug auf die Länge der Stengelinternodien: brachytypus (kurz) und dolichotypus (lang oder hoch); 3. In Bezug auf die Dicke der Internodien: trachytypus (sehmal) und hadrotypus (dick); 4. In Bezug auf die Blattform: leptotypus (angustifolium-Form) und eurytypus (latifolium-Form). Das Pol. heterophyllum var. ccespitosum, Taf. 25, Fig. 5, ist also mio-, brachy-, hadro- und eurytypisch. Das P. aequale auf Taf. 26, Fig. 2, ist mio-, dolicho-, trachy- und leptotypisch. Wer die Erforschung der Avicularia fördern will, darf nicht kri- tiklos sammeln, noch auch die Formen nach oberflächlicher Ähn- lichkeit unter einander mischen. Von jedem Individuum muss man eine oder mehrere Frächte aus dem Perigon herausnehmen und ihre Form und Skulptur mit der Lupe mustern. Zwei oder mehrere Individuen, die nicht genau denselben Fruchttypus haben, sollen nicht auf denselben Bogen gelegt werden. Da reife Frächte zum Bestimmen aller Avicularia notwendig sind, empfiehlt es sich je- dem Exemplar ein kleines Kuvert beizufägen um die ausfallenden Fröchte aufzubewahren. In den meisten Herbarien ist dies nicht vorgesehen, und da sich alle Frächte bei vwvoller Reife allmählich 694 ablösen, findet man oft in einer Mappe den ganzen Vorrat entweder ver- schwunden oder im Umschlage so innig vermischt, dass es besser ist, sämtliche Frächte wegzuwerfen um Verwechselungen zu vermeiden. Aus demselben Grunde sind junge Exemplare ohne reife Fröchte nicht viel wert. Auch sind allzu junge Pflanzen in Bezug auf die Spross- und Blattgestalt nicht hinreichend deutlich ausgebildet. Man vermeide es auch sehr alte Exemplare zu wählen, die ihre Stengel- blätter gänzlich verloren haben. Ende August und Anfang September kann man in Nord- und Mitteleuropa diese Pflanzen mit Vorteil studieren. ERKLÄRUNG DER ABBILDUNGEN AUF DEN TAFELN 23—26. TARO Die Abbildungen zeigen die reife Frucht, teils von der Seite, teils von oben gesehen, und das um die Frucht geschlossene Perigon. Vergrösse- rung 8. Fig. 1—7. Polygonum heterophyllum TLindm. 1. Die grösste Bläten- und Fruchtform (zur Pflanze Taf. 24, Fig. 4 gehörig). 2. Dem vorigen sehr ähnlich. Stockholm. 3. Dieselbe Form (zur Taf. 24, Fig. 3 gehörig). 4. Etwas kleinere Bläte, Stockholm, in grossen Beständen mit der Form Fig. 14 auf dieser Tafel zusammen angetroffen. 5. Var boreale Lange (zur Taf. 24, Fig. 5 gehörig). 6. Var. caespitosum Lindm. (zur Taf. 25, Fig. 5 gehörig). 7. Frucht, zur Taf. 25, Fig. 2 gehörig (vielleicht etwas mit P. aequale gemischt). 8. Polyg. het. Frurivagum Boreau, Blätenhöälle und Frucht (zur Taf. 205, Fig. 4 gehörig). 9. Polyg. aeguale XX heterophyllum? (von einer niedergestreckten Pflanze, mit Habitus und Blätenhälle von Polyg. aequale, jedoch mit purpurroter Farbe, und Fruchtform von P. heterophyllum oder intermediär). Hugelwiese, Oxford in England. 10—13. Polygonum aequale Lindm. 10. Typische aber: ziemlich schmale: Frucht (zur. Taf: 26) Fig. gehörig). 11. Ebenfalls sehr typische Frucht (zur Taf. 26, Fig. 1 gehörig). 12. Dieselbe Form, nur etwas grösser und deutlich gestreift. Uppland. 13. Genau dieselbe Form, die Fruchtschale aber chagriniert. Uppland. 14. Polyg. aequale "oedocarpum Lindm. (Blätenhölle und Frucht der Pflanze Taf. 26, Fig. 7 entnommen). 695 TAF. 24. 1—5. Polygonum heterophyllum Tindm. EE 1 Dö Junge Pflanze vom gewöhnlichen aufrechten Typus vor dem Aufblähen. Stockholm. Ältere Pflanze (obere Hälfte), käörzeres Exemplar von sandigem Orte. Tullgarn in Södermanland. Zweigstäck einer sehr grossen Pflanze von einem Kartoffelfeld; daneben (rechts) ein Stäckehen des Hauptstengels. S. auch "Fafr23:3 Zweigspitze einer grossen Pflanze mit stark verlängerten Bläten- ständen, niedergestrecktes Exemplar. Sandfeld bei Tullgarn. S. aneh faff2s: Var. boreale Lange, die ganze Pflanze, unverzweigt von der Wurzel ab, niedergestreckt. An kiesigem Hofplatz, Dovre in Norwegen. S. auch Taf. 23: 5. , 5. Polygonum heterophyllum Tindm. Aufrechte Pflanze einer nordskandinavischen Form (Provinz Medelpad), der Var. boreale nahestehend. Obere Hälfte einer starker leptotypischen Pflanze (vielleicht durch Kreuzung mit P. aequale entstanden). Ackerboden, Oxford in Ensland IS auch: Taft23. Junges, zartes Pflänzchen; daneben 3, a, zum Vergleich ein gleich starkes Exemplar von P. aequale; letzteres erkennt man an den mehr gleichförmigen Blättern mit stärker bogenförmigen Konturen, den mehr abstehenden basalen Ästen und nur grän- und-weissem, nicht rötlichem Perigon. Var. caespitosum Lindm.; kleines Stöck einer sehr brachy- und hadrotypischen Pflanze. Auf Kulturboden bei Cambridge in Bngland! Sk auch. 23: 60: Polyg. heterophyllum ”rurivagum Boreau, an einem »ungefär en åttondels mil norr om marmorbruket på Kolmorden>. Ett första meddelande om fyndet återfinnes 1 1853 års Botaniska Notiser, p. 177—79: »Pleurospermum austriacum Hoffm., en ny Svensk växt, beskrifven af M. M. Floderus.> Det heter här, att »växten förekommer på stenbunden mark, ej ymnigt.» År 1856 besöktes växtplatsen af C. F. NYMAN, som efter där insamlade lefvande exemplar utförligt beskref växten i Botaniska Notiser för sagda år, p. 152—54: »Pleu- rospermum austriacum ad plantam suecicam Ostrogothizx incolam, ita e loco speciei maxime boreali (lat. 58? 40”).> Till beskrifningen fogar här NYMAN följande ord: »Miretur forsan talem plantam in Svecia tam diu latuisse ut primum ultimis his annis ibi detecta sit. Locus vero suecicus Pleurospermi austriaci est in silva illa vastis- sima Kolmorden, et quidem limitibus valde angustis circumscriptus. Ibi planta crescit inter saxa et saxula musco circumlita cum Xv- losteo, Actea etc. inter arbores minores sparsasque, presertim Pini et Abietis, ad latus boreale subumbrosum jugi montani minoris, 698 cujus rupes przerupte, plante imminentes, Peltigera arctica et mus- cis numerosis tecte sunt.» Lokalen ofvanför marmorbruket blef ej länge den enda kända svenska fyndorten för Pleurospermum. Redan i 1858 års Botaniska Notiser kunde den dåvarande utgifvaren, TH. M. FrRIEsS, glädja No- lisernas läsare med följande meddelande (p. 120). »Stud. P. Olsson har i bref till Utg. meddelat den fägnande underrättelsen, att den utmärktaste af våra Umbellat-växter, Pleurospermum austriacum Hoffm., hvilken hittills blott varit känd från en enda lokal vid Marmorbruket på Kolmorden, denna sommar blifvit upptäckt på trenne nya ställen, äfvenledes på Kolmorden, och på ett af dessa i stor ymnighet.» Ofvannämnda uppgifter ingå nu också i de svenska flororna, så i HARTMANS flora 6—9 upplagorna. I denna floras 10 upplaga (Stock- holm 1870, p. 77) namnges förutom Marmorbruks-lokalen en del nya fyndlokaler: »Rödmossen, Eriksberg, Häradssveden och Hult i Qvillinge s:n enl. Kindberg.» !) Den fullständigaste lokalförteck- ningen från Östergötland återfinnes i N. C. KINDBERGS »Östgöta flora», 3 uppl. Linköping 1880, p. 121: »Krokek Marmorbruket Oxåker [se 1 å kartan] (M. M. Floderus och V. Stenhammar) och S. O. stranden af Viksjön, Raggans äng [2 å kartan] (först uppgif- ven af studer. Landström), Qvillinge Rödmossen [3] och Eriksberg [4] (C: M. Sondén), Häradssveden [5] och Hult [6] (G. Westling), Tyrstorp [7] D:r C: Lönnberg och D:r P. Olsson).> Genom tillmötesgående af d:r F. AULIN, Stockholm, docenten C. SKOTTSBERG, Uppsala, och docenten H. Simmons, Lund, har jag er- hållit uppgifter angående de i herbarierna 1 Stockholm (S.), Upp- sala (U.) och Lund (L.) föreliggande svenska exemplaren af Pleuros- permum austriacum och har däraf kunnat bilda mig en föreställning om tiden för växtens upptäckande på de senare Östgöta-lokalerna. Från Qvillinge, Rödmossen, föreligger i Lunds harbarium ett af P. AUG. GÖDECKE insamladt exemplar redan af år 1857; senare exemplar härifrån äro alla af år 1858 (S., U.). Från Tyrstorp finnas exem: plar af tidigast år 1858, insamlade af OLoF HAMMARSTEN (U-.), Pu. LUNDBERG (S.) och P. OLsson (U.); senare insamlingsår äro 1863 (U.),- 1876 och. 77 (S-); 1880. (L:) och 1892 (SN AVGE TBAGGR) HEDE första exemplaret från Häradssveden är likaledes insamladt 1858, af CARL SVARTLING, (L.); senare exemplar ha insamlats åren 1867 '") Jmf. N. C. KinpBErG, Tillägg till Östgöta flora, Linköping 1868, p. 32. 699 Å - SPA fr - BR = P0, POLY Ar a A OUR ÅAR. j$ 700 (S:;; U.ysoch 1877 (S:, U., Ly: Från Qvillinge, Eriksberg öoreligger blott ett exemplar, insamladt år 1866 af E. AUGUSTINSSON (U-.), lika- ledes blott ett exemplar från Raggans äng vid Viksjön i Krokeks s:n, insamladt år 1877 af N. C. KiInNDBERG (U.). Förutom de ofvannämnda finnes ännu en Östgöta-lokal omnämnd i litteraturen, Fridhem nära Kopparbo i östra delen af Krokeks s:n, vid Bråviken, c. 4 km. öster om Marmorbruket [8 å kartan]. I ett meddelande i »Sveriges natur» (Svenska naturskyddsföreningens års- skrift 1912, p. 147—51) säger J. P. LINDE, att »ett exemplar af Pleurospermum austriacum har funnits i bergen (vid Fridhem), men tyvärr blifvit utrotadt.» I 11 upplagan af HARTMANS flora (Stockholm 1879, p. 139) till- kommer en lokaluppgift från ett andra svenskt landskap, Söder- manland: >»Kila s:n [9—14 å kartan]: Mosén enl. S. Almqv.> Vi- dare uppgifter om Pleurospermum i Södermanland meddelas af H. SAMZELIUS: »Några för Södermanland nya växtlokaler», Botaniska Notiser 1884, -p. 146, där följande fyndlokaler angifvas: »Vreta i Kila s:n (G. Sederholm), Virå bruk i Björkvik [15 å kartan] (jäg- mästare C. A. Hollgren).> I herbarierna i Stockholm, Uppsala och Lund föreligga exemplar från Kila s:n af tidigast år 1869 (S.. U'), insamlade af R. MosÉn. På de flesta herbarieexemplaren angifves blott Kila s:n som fyndort; endast å några få etiketter träffas när- mare lokaluppgifter. Det äldsta Vreta-exemplaret återfinnes i Riks- museets herbarium och har insamlingsåret 1877 (C. D. ENGELHART); i Uppsala herbarium förekommer ett exemplar från Korsbäcken, insamladt år 1899 af J. P. LINDE. Pleurospermum torde emellertid ej numera kunna återfinnas på alla de ofvannämnda lokalerna. Enligt välvilligt meddelande af godsägare G. SEDERHOLM på Ålberga i Kila s:n är Pleurospermum sistförflutna sommar af honom förgäfves eftersökt vid Raggan, öster om Viksjön. SEDERHOLM skrifver i bref om sitt besök vid Raggan följande: »Fyndplatsen vid Raggan har jag noga undersökt utan att finna Pleurospermum. Jag är ock tämligen säker på, att den ej finnes där på grund af markens beskaffenhet. Där har synbarligen varit en tämligen flack löfäng, som nu allt mer försumpas. Jag antecknade där följande fanerogamer: gran, al, björk (endast B. oderata), ek (ett litet ex.), rönn, en, hägg, Salix aurita och pentandra Daphne, Viburnum, Lonicera, Myrica, Rubus idceus och saxatilis, Caltha, Viola riviniana och palustris, Geum rivale, Orobus vernus och tuberosus, Spirea ulmaria, Angelica, Selinum carvifolia, Peucedanum 701 palustre, Melampyrum pratense, Scorzonera, Potentilla erecta, Succisa, Paris, Lysimachia, Thalictrum flavum, Aira, Agrostis vulgaris. Flere af dessa tyda ju på försumpning, andra att Pleurospermum möjli- gen förr funnits.» SEDERHOLM meddelar äfven, att kyrkoherde LINDE förgäfves eftersökt Pleurospermum vid Rödmossen, Härads: sveden och Hult. Han tillägger härvid: »Såväl genom bete som genom slåtter utrotas Pleurospermum synbarligen lätt och har an- tagligen varit vidare utbredd förr i denna trakt.» Den enda fullt säkra nuvarande lokalen för Pleurospermum i Östergötland skulle då vara den först kända vid Oxåker. Växten förekom där sistförflutna sommar i ett flertal såväl blommande som sterila exemplar. Den 1 aug. i år besökte jag 1 sällskap med gods- ägare SEDERHOLM och kyrkoherde LinpE Oxåker-lokalen, och kunde vi då där räkna 53 blommande Pleurospermum-exemplar. I största individrikedom uppträder Pleurospermum 1 Kila s:n i Södermanland. Vi finna den här på trenne skilda områden utmed Kila-ån (eller Vreta-ån) och dess biflöden, från väster till öster: Korsbäcken, Vreta och Ålberga. Vid Korsbäcken förekommer den dels utefter själfva Korsbäcken [9 å kartan], dels strax öster därom i en mindre ravin från landsvägen ned mot ån [se tafl. och 10 å kartan]. Å båda lokalerna uppträder Pleurospermum å c. 500 m. lång sträcka. Vid bäcken har SEDERHOLM förra sommaren räknat 350, i ravinen 305 blommande Pleurospermum-exemplar. Såsom bevis på växtens dominerande uppträdande å den första lokalen kan omnämnas, att jag vid besök där den 1 aug. 1912 från en punkt å bäcksluttningen kunde räkna ända till 99 blommande exemplar. Förutom blomexemplaren förekom å båda lokalerna ett stort antal sterila rosettplantor. — Å Vreta-området träffas Pleurosper- mum å en nära 1 km. lång sträcka utmed Bålsjöbäcken och Kila- ån efter bäckens utlopp i denna [11 å kartan]. Enligt SEDERHOLM blommade växten här förra sommaren i 904 ej sällan upp till nära 2 m. höga exemplar; antalet sterila bladrosetter var snart sagdt oräkneligt. Ålberga-området är måhända det intressantaste af Kila-förekomsterna. Pleurospermum förekommer här på tre skilda ställen vid kanten af en mot Kila-ån svagt sluttande åker. Å alla tre ställena anger artsammansättningen mer eller mindre löfängs- artad vegetationstyp. Och öfverallt där artsammansättningen här är mera löfängsartad ingår också Pleurospermum i artlistan. Den Vreta-området närmast liggande växtlokalen (på c. 1, k:ms afstånd därifrån), Ålberga-lokalen n:o 1 [12 å kartan], är den Pleurospermum- 702 rikaste af de tre Ålberga-lokalerna. På c. 300 m:s afstånd från ån och c. 250 m. från den närmast österut belägna lokalen växer Pleurospermum här på en c. 150 m. lång sträcka i skogskanten. Sistförflutna sommar räknades 71 blommande och ett flertal sterila exemplar. Ålberga-lokalen n:o 2 [13 å kartan] ligger c. 250 m. ONO. från den förra och på c. 100 m:s afstånd från Kila-ån. Endast ett sterilt Pleurospermum-exemplar påträffades här. Ålberga- lokalen n:o 3 [14 å kartan] ligger c. 150 m. öster om lokalen n:o 2, blott c. 30 m. från åkanten. Pleurospermum växer här på ett c: 6 m. bredt och 35 m. långt balter invid en gardesgard. 19 exemplar blommade under den senaste sommaren. Redan ifråga om Ålberga-lokalerna har framhållits att Pleurosper- mum växer i löfängsartad vegetation. Å alla de af mig d. 31 juli —1 aug. förra sommaren besökta Pleurospermum-lokalerna var också artsammansättningen mer eller mindre karakteristisk för löfängs- artad mark. Följande artlistor från de olika växtplatserna visa detta. 1. Oxåkerlokalen ofvanför Marmorbruket i Krokeks s:n, Öster- götland. 19!/g812. Betula odorata'"), B. verrucosa, Populus tremula; Alnus glu- tinosa, Picea excelsa, Pinus silvestris, Quercus robur, Salix caprea, Sorbus aucuparia, Tilia ulmifolia. Corylus avellana, Daphne mezereum, Lonicera Xylosteum, Ribes alpinum; Crategus, Juniperus communis, Rhamnus frangula, Rosa cinnamomea, Rose spp. — Myrtillus nigra, Vaccinium vitis idea. Pleurospermum austriacum: 53 blommande och ett flertal ste- rila exemplar, de blommande ända till c. 2 m. höga; Angelica sil- vestris: enligt uppgift af kyrkoherde LinpE år 1909 här ända till 3.6 m. hög, nu dock upp till blott c. 2 m:s höjd, Geranium silva- ticum, Hypericum quadrangulum, Laserpitium latifolium, La- thyrus: pratensis, "Pteris -aquwilina 15, Spired ramarna weror lius europeus; Actea spicata, Ajuga pyramidalis, Alchemilla vulga- ris, Anemone hepatica, ÅA. nemorosa, Antennaria dioica, Anthriscus sil- vestris, Campanula persicifolia, C. rotundifolia, Chrysanthemur leucan- themum, Cirsium heterophyllum, Clinopodium vulgare, Epilobium mon- tanum, Equisetum silvaticum L., Fragaria vesca, Galium boreale, G. palustre, G. verum, Geranium robertianum, Geum rivale, Glechoma hederacea, Heracleum, Hieracia spp., Hypocheris maculata. Lactuca ") Nomenklaturen i öfverensstämmelse med NEUMAN, ÅHLFVENGREN, Sveriges flora Lund 1901. 703 muralis, Lotus corniculatus, Majanthemum, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Mentha, Naumburgia thyrsiflora, Origanum vulgare, Oro- bus vernus, Oxalis acetosella, Paris, Pimpinella saxifraga, Polypodium Wryopteris "E., Pi vulgare :E.; Polystiehums Filt mas: (LC.) Roth; P: spinulosum (Retz.) DC, Potentilla erecta, Primula officinalis, Prunella vulgaris, Pulmonaria officinalis, Pyrola media, P. minor, Ranunculus acer, R. flammula, RB. polyanthemos, R. repens, Rubus saxatilis, Soli- dago virgaurea, Stellaria graminea, Struthiopteris germanica, Succisa pratensis, Trifolium pratense, T. repens, Valeriana excelsa, Veronica chameedrys, Vicia eracca, V. sepium, V. silvatica, Viola mirabilis, V. riviniana. Agrostis vulgaris, Calamagrostis arundinacea, Deschampsia cespitosa; Anthoxanthum odoratum, Dactylis glomerata, Deschamp- sia flexuosa, Carex digitata, C. pallescens, Glyceria fluitans, Luzula pilosa, Melica nutans, Poa nemoralis. 2. Vretalokalen, Bålsjöbäcken — Kila-ån. 19?!/;12. Alnus glutinosa, Betula odorata, B. verrucosa, Populus tre- mula, Prunus padus; Picea excelsa, Pinus silvestris, Salix caprea, Sorbus aucuparia, Tilia ulmifolia. Daphne, Lonicera xylosteum, Ribes alpinum, Salix aurita, S. cinerea; Corylus avellana, Ribes rubrum, Rosa cinnamomea, Rubus ideus, Salix pentandra, Viburnum; — Solanum dulcamara; Myrtillus nigra, Vaccinium vitis idea. Pleurospermum austriacum: 904 blommande, ända till öfver 2 m. höga exemplar och synnerligen talrika sterila bladrosetter; Angelica silvestris, Cirsium heterophyllum, Geranium silva- ticum, Spirea ulmaria; Achillea millefolium, Aegopodium poda- graria, Alchemilla vulgaris, Alisma plantago, Anemone hepatica, A. nemorosa, Anthriscus silvestris, Arenaria trinervia, Caltha, Campanula persicifolia, C. rotundifolia, Centaurea jacea, Chrysanthemum leucan- themum, Cirsium lanceolatum, C. palustre, Convallaria majalis, Crepis paludosa, Dianthus deltoides, Epilobium angustifolium, Equisetum sil- vaticum L., Fragaria vesca, Galeopsis tetrahit, Galium boreale, G. pa- lustre, G. uliginosum, G. verum, Geum rivale, Glecehoma hederacea, Hieracia spp., Hypericum quadrangulum, Impatiens noli tangere, Lac- tuca muralis, Lathyrus pratensis, Lychnis flos cuculi, Lysimachia vul- garis, Lythrum, Majanthemum, Melampyrum pratense, M. silvaticum, Mentha, Myosotis palustris, Naumburgia thyrsiflora, Orobus tuberosus, Oxalis, Paris, Pimpinella saxifraga, Polypodium Dryopteris, P. Phe- gopteris, Polystichum spinulosum, Potentilla erecta, Primula officinalis, 704 Pteris aquilina L., Pulmonaria officinalis, Pyrola minor, P. rotundi- folia, Ranunculus acer, R. polyanthemos, R. repens, Rhinanthus minor, Rubus saxaltilis, Scorzonera, Scrophularia nodosa, Selinum carvifolia, Serratula, Solidago virgaurea, Stachys silvatica, Stellaria graminea, Struthiopteris germanica, Succisa pratensis, Trientalis, Trifolium flexuo- sum, Trollius europceus, Urtica dioica, Valeriana excelsa, Veronica chamedrys, Vicia cracca, V. sepium, V. silvatica, Viola riviniana. Agrostis vulgaris, Calamagrostis arundinacea; Avena pra- tensis, Baldingera arundinacea, Briza media, Calamagrostis lanceolata, Carex. pallescens, Deschampsia ccespitosa, Festuca ovina, F. rubra, Luzula multiflora, L. pilosa, Melica nutans, Poa nemoralis, Triticum caninum. Vid Korsbäcken-lokalerna återfinnes i det närmaste samma vege- tation som vid Vreta-lokalen. Några särskildt anmärkningsvärda arter tillkomma dock, så främst Campanula cervicaria, Clinopodium vulgare, Gymnadenia conopea och Orobus vernus. 3. Ålberga-lokalen n:o 1. 1921/:12. Betula odorata, B.: verrucosa, Picea excelsa kö pilmstire: mula, Prunus padus, Salix caprea, Sorbus aucuparia. Corylus avellana, Daphne, Juniperus, Ribes alpinum, Rubus ideus, Salix aurita. Pleurospermum austriacum: 71 blommande och flere sterila exemplar; Lathyrus pratensis, Melampyrum pratense, Pteris aquilina L., Trifolium flexuosum, Trollius; Actea, Alchemilla vulgaris, Anemone hepatica, A. nemorosa, Anthriscus silvestris, Are- naria trinervia, Caltha, Campanula persicifolia, C. rotundifolia, Con- vallaria majalis, Epilobium angustifolium, Equicelum = silvaticum, Fragaria vesca, Galeopsis bifida, Galium boreale, Geranium robertianum, G. silvaticum, Geum rivale, Hieracia spp , Hypericum quadrangulum, Lychnis flos cuculi, Lysimachia vulgaris, Melampyrum silvaticum, Orobus tuberosus, O. vernus, Oxalis, Pimpinella saxifraga, Polygona- lum officinale, Polypodium vulgare, Polystichum Filix mas, Poten- tilla erecta, Pyrola minor, P. rotundifolia, Rubus saxatilis, Scorzonera, Sedum maximum, Solidago, Spircea ulmaria, Stellaria gråminea, Succisa, Veronica chameedrys, Vicia cracca, Viola mirabilis, V. rivi- niana. Agrostis vulgaris, Calamagrostis arundinacea, Deschamp- sia cespitosa; Anthoxanthum, Calamagrostis lanceolata, Festuca ovina Luzula pilosa, Melica nutans, Poa nemoralis, P. pratensis. 4. Ålberga-lokalen n:o 2. 1921/;12. Alnus glutinosa, Betula odorata, B. verrucosa, Picea excelsa, Popu- lus tremula, Prunus padus, Sorbus aucuparia, Tilia ulmifolia. Daphne, Ribes alpinum, KR. grossularia. Anemone hepatica, Anthriscus silvestris, Convallaria majalis, Epilo- bium augustifolium, Equisetum silvaticum, Fragaria vesca, Galium boreale, Geranium silvaticum, Geum rivale, Lathyrus pratensis, Majanthemum, Melampyrun silvaticum, Orobus tuberosus, O. vernus, Ozxalis acetosella, Pleurospermum austriacum : 1 sterilt exemplar, Pyrola secunda, Rubus saxaltilis, Spircea ulmaria, Veronica chamedrys, V. officinalis, Vicia cracca, V. sepium, Viola mirabilis, V. riviniana. Carex digitata, Dactylis, Deschampsia ccespitosa, Luzula pilosa, Mi- lium effusum, Poa nemoralis, Scirpus silvaticus, Triticum caninum. 5. Ålberga-lokalen n:o 3. 193!/:12. Populus tremula: buskartade rotskottsexemplar, Prunus Padus: buskexemplar. — Daphne, Ribes alpinum, Rubus idceus. Alchemilla vulgaris, Cirstum heterophyllum, Convallaria majalis, Equisetum silvaticum, Fragaria vesca, Galium boreale, Geranium sil- vaticum, Orobus tuberosus Paris, Pimpinella saxifraga, Pleurospermum austriacum: 19 blommande och flere sterila exemplar, Potentilla erecta, Pteris, Rubus saxatilis, Stellaria graminea, Succisa, Trollius, Viola riviniana. Agrostis vulgaris, Calamagrostis arundinacea, Dactylis, Deschampsia ccespitosa, D. flexuosa, Melica nutans, Scirpus silvaticus, Triticum caninum. Af de ofvan meddelade artlistorna framgår, att Pleurospermum å alla de närmare undersökta växtplatserna uppträder i mer eller mindre löfängsartad vegetation. Helt naturligt är dock, att flere arter i de gjorda uppräkningarna ej kunna anses såsom för löf- ängsvegetation särskildt typiska. Se vi exempelvis på de för Vreta- lokalen angifna arterna, finna vi bland dem representanter ej blott för mera löfängsartad vegetation utan jämväl arter, karakteristiska för å ena sidan mera fuktig ört-gräsmark, å andra sidan ren lund- däldsvegetation. Förhållandet är också det, att å Vreta-området trenne olika ståndortstyper föreligga, en mera lunddäldsartad, en mera gräs-örtbacke—löfängsartad och slutligen närmast bäck- och åkanterna en mera fuktig ört-gräsmark. I den kring Kila-ån här längst ned förekommande lunddäldsvegetationen är Pieurospermum sällsynt; den starka beskuggningen utgör tydligen ett hinder för dess trefnad. Bland de för denna vegetation mest karakteristiska Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 46 706 arterna märkas Alnus glutinosa, Prunus padus, Daphne, Lonicera xylosteum, Viburnum, Impatiens, Lactuca, Oxalis, Paris, Polystichum spinulosum, Pulmonaria, Spircea ulmaria, Stachys silvatica, Struthiop- teris, Urtica dioica, Valeriana, Melica, Poa nemoralis och Tritlicum caninum. Vida talrikare uppträder Pleurospermum å mera solöppen gräs-örtbacke—löfängsartad mark. Såsom <:karaktersväxter här- ifrån må särskildt nämnas Betula-arterna, Populus tremula, Ribes alpinum, Anemone hepatica, Geranium silvaticam, Campanula persici- folia, Convallaria, Hypericum quadrangulum, Lathyrus pratensis, Oro- bus tuberosus, Pleurospermum, Primula officinalis, Ranunculus acer och polyanthemos, Rhinanthus minor, Scorzonera, Serratula, Trifolium flexuosum, Vicia cracca och silvatica, Viola riviniana, Agrostis vulga- ris, Calamagroslis arundinacea, Avena pratensis, Briza media, Carex pallescens. I största individtal träffas dock Pleurospermum på den mera fuktiga ört-gräsmarken och bland buskarna närmast bäck- och åkanterna. De mest karakteristiska arterna äro här Alnus glu- tinosa, Daphne, Salix aurita och cinerea, Angelica silvestris, Cirsium heterophyllum och palustre, Crepis paludosa, Epilobium angustifolium, Equisetum silvaticum, Galivm boreale, Geum rivale, Pleurospermum, Succisa, Trollius, Valeriana, Agrostis vulgaris, Calamagrostis arundi- nacea och lanceolata, Deschampsia ccespitosa. Ehuru Pleurospermum tydligen älskar mera solöppna lokaler, träffas den stundom här gruppvis i ståtliga blomexemplar midt inne i busksnåren. Orsaken härtill torde vara, att växten här är bäst skyddad mot slåtter och bete. I huru hög grad Pleurospermum fördrager markfuktighet blir tydligt, då den här och där å Vreta-området synes uppträda i säll- skap med sådana fuktighetsälskande växter som Alisma, Baldingera, Caltha, Lysimachia vulgaris, Lythrum, Myosotis palustris och Naum- burgia. Ålberga-lokalerna synas mig vara af alldeles särskildt intresse för förståelsen af Pleurospermums uppträdande inom landet. Såsom redan förut påpekats, växer Pleurospermum här på tre skilda ställen vid kanten af en mot Kila-ån svagt sluttande åker. Den finnes, så snart markvegetationen blir mera löfängsartad. Se vi på artlistorna från de olika lokalerna, skola vi finna, att förutom Pleurospermum 13 arter äro för dem alla gemensamma: Populus tremula, Prunus padus, Daphne, Ribes alpinum, Convallaria, Equisetum silvaticum, Fragaria vesca, Galium boreale, Orobus tuberosus, Rubus saxaltilis, Viola riviniana och Deschampsia cespitosa. På tvenne af de tre lo- kalerna uppträda dessutom sådana för löfängsvegetation karakteristiska 707 arter som Anemone hepatica, Orobus vernus, Viola mirabilis, Melica nutans och Triticum caninum. Den mellan skogskanten och ån nu liggande åkern har förr varit gammal ängs- eller hagmark, och det är rester af denna vi kunna spåra i de nuvarande Pleurosper- mum-lokalerna. Då Pleurospermum i hela sitt uppträdande i vårt land synes bunden till mark med mer eller mindre löfängsartad vegetation och dylik med all sannolikhet före uppodlingen funnits öfver hela det nuvarande åkerområdet, torde man väl, då Pleuros- permum nu växer på alla de tre mest utpräglade löfängsresterna vid åkerkanten, med allt fog kunna antaga, att Pleurospermum före uppodlingen förekommit öfver större delen af den dåtida ängs- eller hagmarken. Liksom de öfriga löfängselementen har den nu blifvit undanträngd till de tre »relikt»-lokalerna i skogskanten. Om så ej vore fallet, måste man antaga särskild spridning af växten till en hvar af Ålberga-lokalerna från någon af de närmast liggande vid Vreta eller Korsbäcken. Får man som mest sannolikt antaga Ål- berga-lokalerna såsom »relikt»-lokaler, då torde Pleurospermum vara af rätt hög ålder inom området. När åkern vid Ålberga-området blifvit bruten är mig tyvärr obekant, men den torde förefunnits såsom sådan redan, då Pleurospermum första gången påträffades i vårt land. På de af botanister mera sällan besökta Kila-lokalerna kan Pleurospermum mycket väl hafva förekommit länge nog, utan att upptäckas. Utmed gårdarna och vägarna ha helt säkert ängs- markerna längs bäckar och åar varit mest utsatta för slåtter och betning, detta mera förr än 1 nutiden. Häruti ha vi väl att söka en af förklaringarna till växtens sena upptäckande öfver hufvud taget i vårt land. I de svenska Pleurospermum-lokalerna på och kring Kolmården finna vi nordgränsen för denna märkeliga växts utbredning. Detta dock under förutsättning, att de i norra Asien och Ryssland före- kommande Pleurospermum-formerna äro att uppfatta som själfstän- diga arter. Så sker också i de moderna systematiska arbetena, exempelvis i ENGLER-PRANTL, Die natärlichen Pflanzenfamilien, III: 8, Leipzig 1898. De närmast Sverige liggande lokalerna för Pleuros- permum austriacum träffa vi i Tyskland, i provinserna Väst- och Ostpreussen. Enligt Nyman, Sylloge flore europa, Örebro 1854—55, p. 165, förekommer PI. austriacum förutom i Sverige i södra Schweiz, Österrike, Tyskland (Alperna, Sudeterna, Thäringen, Hessen), Frank- rike (Dauphinée, Provence), Piemont, Lombardiet, Ungern, Croatien, Transsilvanien, Lithauen, Volhynien och Podolien. F. W. C. 708 AREScHOUG (Bidrag till den skandinaviska vegetationens historia, Lunds universitets årsskrift, Tom. III, p. 18—19) ansluter sig till LEDEBOURS och TURCZANINOWS åsikt om identiteten af Pleurosper- mum austriacum, P. uralense, och P. kamtschaticum och angifver följ- aktligen Norra Asien såsom centrum för Pleurospermums utbredning. Arten sträcker sig från östra Sibirien ända till östra Frankrike med en mot väster sjunkande nordgräns. Den är nämligen ganska all- män i Ussuri-gebitet, Amur, Kamtschatka, Daurien, Mongoliet, hela Sibirien, mellersta och norra Ryssland. Från Lithauen går denna arts nordgräns mot väster öfver Ostpreussen, Posen, Schlesien, Thäöringerwald, Hessen, Schweiz, Dauphiné och Provence. Dess sydgräns går öfver södra Ryssland, Kroatien, Slavonien, de syd- tyska Alperna, Lombardiet och Piemont. Kring Östersjön upp- träder den i Lithauen och Ostpreussen.> En närmare redogörelse för Pleurospermum austriacums förekomst inom Mellaneuropa åter- finnes hos AuvG. ScHuvLz, Entwicklungsgeschichte der phanerogamen Pflanzendecke Mitteleuropas nördlich der Alpen, Stuttgart 1899 (Forschungen zur deutschen Landes- und Volkskunde, Bd. 11, H. 5), p. 282—85. I fråga om speciallokaler hänvisas förutom till detta arbete till den i litteraturförteckningen ytterligare medtagna floristiska litteraturen. ScHUuLz ingår i sitt ofvannämnda arbete förnämligast på frågan om Pleurospermums invandring till Mellan- europa. Jag tillåter mig här citera följande: »Pleurospermum aus- triacum kann nur in einer sehr kalten Periode, in welcher der Wald von weiten Strecken vollständig verschwunden war, nach Mitteleuropa einegwandert sein. In keinem Lande, in welchem es in Anpassung an trockenes, warmes Sommerklima — — — hätte leben können, ist es in weiter Verbreitung in einer solchen wvor- handen. — — — Nun könnte man aber auf Grund des fast aus- schliesslichen Vorkommens im Walde annehmen, dass die Einwande- rung nicht im kältesten Abschnitte der kalten Periode, sondern in deren wärmeren Abschnitten stattgefunden habe, entweder in den- jenigen, in welchen der Fichtenwald vorherrschte, oder in denje- nigen, in welchen ein sehr grosser Teil Mitteleuropas mit Buchen bedeckt war. Ich glaube jedoch, dass die Einwanderung wenig- stens in den westlich des Weichselgebietes gelegenen Teil Mittel- europas ausschliesslich im kältesten Abschnitte vor sich gegangen ist, dass die heutige Verbreitung freilich auf Neuausbreitung in späterer, wärmerer Zeit zuröckgeföhrt werden muss. —— — — — Es scheint auf der Hochebene fast ausschliesslich in Flussauen 709 zu wachsen; es ist infolgedessen unmösglich festzustellen, ob oder wo es hier seit der kalten Periode lebt, oder ob es, wenigstens nach einem Teil der Oertlichkeiten, erst später aus den Alpen dadurch, dass seine Teilfrächte herabgeschwemmt wurden, eingewandert ist. — — — Nördlich von Weichselgebiete wächst Pleurospermum noch im säödlichen Schweden an wenigen Stellen in Östergötland und in Södermanland. Die ziemlich gleichmässige Verbreitung, welche Pleurospermum im Gebiete der Weichsel von der Karpaten bis zur Ostsee besitzt, lässt es nicht unwahrscheinlich erscheinen, dass es wenigstens in den nördlichen Teil dieses Gebietes vorzäglich oder ausschliesslich erst nach dem kältesten Abschnitte der kalten Pe- riode eingewandert ist. Von der unteren Weichsel ist es in der ersten heissen Periode [»in deren Ausgang' der Beginn der Litorina- senkung fällt», A. ScHuLz: Einige Bemerkungen täber die Entwick- lungsgeschichte der gegenwärtigen phanerogamen Flora und Pflan- zendecke Skandinaviens. I. Berichte d. deutschen botan. Gesellsch. 1910, p. 129| äber das damals trockene Ostseebecken nach der skan- dinavischen Halbinzel vorgedrungen. Ebenso wie bei Thesium al- pinum &L. waren also auch bei ihm die nach der skandinavischen Halbinsel wandernden Individuen nicht unwesentlich anders an das Klima angepasst als diejenigen, welche nach dem söädlich der Ost- see gelegenen Teile Mitteleuropas vordrangen.» SCHULZ antager sålunda, att Pleurospermum invandrat till Sverige redan under ancylustiden eller under boreal tid. Att med stöd af de få och hvarandra närliggande svenska fyndlokalerna för Pleuro- spermum söka närmare diskutera denna växts invandring 1 vårt land synes mig skäligen lönlöst. Huru väl kan icke en rent tillfällig spridning här ha ägt rum i betydligt senare tid än åtminstone ancylus- tiden. Under ancylustiden var en stor del af Kolmården sänkt under vatten. Ancylussjön torde i trakten af Krokek ha stått 75 å 80 m. högre än den nuvarande Östersjön. Under litorinatiden har dock vatt- net aldrig nått öfver de högst liggande af de på Kolmården kända Pleurospermum-lokalerna. Litorinagränsen synes nämligen på Kol- mården gå på c:a 50—60 m:s h. ö. h., under det att de högst lig- gande Qvillinge-lokalerna, Rödmossen, Häradsveden och Hult, sy- nas ligga på c:a 75 m:s höjd ofvan den nuvarande hafsytan. Re- dan Oxåker-lokalen ligger dock betydligt lägre (c:a 30—40 m. ö. h.) och Kila-lokalerna på blott 12—30 m. Uteslutet är ju ingalunda, att Pleurospermum skulle ha kunnat invandra till området åtminstone 710 under litorinatiden. Från de högre liggande partierna af Kolmår- den, som då voro höjda ofvan hafsytan, kunde den under senare tid ha vandrat ner längs bäckar och åar till nuvarande lägre växt- platser. På dessa lägre liggande lokaler har växten snart funnit större trefnad och bättre utvecklingsmöjligheter än på de äldsta, med barrskog sannolikt tidigt beväxta områdena; den har här ökat i antal, under det den slutligen blifvit fullständigt förträngd på de ursprungliga lokalerna. Från någon gammal lokal å norra Kol- mården invid någon af de härifrån åt norr och öster rinnande vat- tendragen får den då antagas ha spridts jämväl åt Kila-hållet. Men lika eller snarare mera sannolikt än ett dylikt antagande om tidig invandring till vårt land, är väl, att arten tillfälligt spridts till Kol- mårdsområdet i jämförelsevis sen tid. De tämligen långt från hvar- andra liggande fyndorterna peka dock bestämdt på, att Pleurosper- mum inkommit i vårt land långt före fyndåret 1853. En spridning på betydande afstånd måste emellertid då förutsättas. Då Pleurosper- mum austriacum är hapaxant (i flororna uppges den dock i allmän- het som pollakant, detta sannolikt på grund af den vanligen mång- åriga, pleiocykliska utvecklingen), förökar den sig uteslutande på könlig väg. Frukterna äro afpassade för vind- och vattenspridning; med vindens och vattnets hjälp torde de väl ändock näppeligen kunna spridas på så synnerligen stora afstånd. Spridning genom flyttfåglar bör väl ej vara alldeles utesluten. Att människan skulle förmedlat växtens spridning öfver på svenskt område låter föga sannolikt. Enligt J. P. LiInpDE (»Sveriges natur» 1912, p. 150) skulle det dock beträffande Pleurospermum på Kolmården »framkastats, att den under Lovis DE GEERS tid inkommit med utländska sme- der eller bergsarbetare, hvilka inflyttat till Kolmården från Öster- rike eller Böhmen.> Emot ett dylikt antagande talar dock ganska bestämdt växtens uppträdande på så många skilda lokaler, främst förekomsterna i Kila. Pleurospermum austriacum torde länge, kan- ske alltid, få räknas till de ej så sällsynta arter i vår svenska flora, beträffande hvilkas invandring en spridning på större afstånd när- mast måste antagas utan att nöjaktigt kunna förklaras. Inom de mera centrala delarna af sitt utbredningsområde är Pleurospermum austriacum en alpin eller subalpin växt. Sålunda anföres den exempelvis af Pax (Grundzäge der Pflanzenverbreitung in den Karpathen. I. ENGLER, DRUDE: Die Vegetation der Erde. II. Leipzig 1898, p. 208) bland typiska representanter för den alpina och öfre subalpina regionens flora vid sidan af sådana arter som Lyco- AT podium alpinum, Selaginella spinulosa, Phleum alpinum, Poa laxa, Carex atrata, Salix herbacea, Arabis alpina, Viola biflora, Epilobium alsinifolitum, Bartschia alpina, Gnaphalium supinum och Hieracium alpinum. I andra delen af samma arbete (ENGLER, DRUDE: Die Vegetation der Erde. X. Leipzig 1908, p. 153) upptager Pax Pleu- rospermum, Daphne mezereum, Empetrum, Primula elatior, Lycopo- dium Selago, Corydalis cava och solida, Gagea minima och Galanthus nivalis m. fl. såsom exempel på arter, »die an kalkreiches Substrat gebunden sind.»!) Under rubriken »subalpine Bachufer» upptager han (II, p. 165) bl. a. följande karaktersväxter: Betula carpathica, Salix lapponum, Poa Chaixii, Rumex arifolius, Melandrium rubrum, Thalietrum aquilegifolium, Ranunculus aconitifolius, Trollius europcewus, Aconitum Napellus, Cochlearia officinalis, Epilobium alsinifolium, An- gelica Archangelica och Mulgedium alpinum och tillfogar: »>Akzes- sorisch treten hinzu Sippen höherer Lagen, die der Bach herab- sehwemmte, und die zeitweise sich hier erhalten; vorzugsweise auf Kalk gedeiht hier Pleurospermum austriacum». Från stenig mark ofvanför närliggande bokskog antecknar han (II, p. 176) Pleurosper- mum vid sidan af bl. a. Trisetum flavescens, Elymus europceus, The- sium alpinum, Lunaria rediviva, Ribes alpinum, Cotoneaster integer- rima, Amelanchier vulgaris, Rosa alpina, R. pimpinellifolia och Vero- nica saxalilis. Från stenbunden bergsluttning anför han (II, p. 209) från annan lokal bl. a. Lycopodium Selago, Juniperus nana, Thesium alpinum, Aconitum Napellus, Sedum Rhodiola, Cotoneaster, Empetrum, Viola biflora, Angelica sylvestris, Pleurospermum, Valeriana sambuci- folia och Solidago Virga aurea var. alpestris. "Under kapitlet »Das ostsiebenbärgische Randgebirge» upptar han (II, p. 227) bland arter »auf den Waldwiesen> bl. a. Scorzonera humilis, Laserpitium lati- folium, Potentilla thuringiaca och Pleurospermum austriacum. — BECK VON MANNAGETTA (Flora von Nieder-Österreich. I. Wien 1890, p, 45) hänför Pleurospermum austriacum till sin »Formation der Voralpenkräuter». »Auf allen höheren Voralpengipfeln, etwa von 1,100 m. aufwärts, wo der Baumwuchs sich lichtet, äberall zWwischen der Formation der Legföhre auf den Hochgebirgen und an mehr feuchten, moorigen, durch das Weidevieh gedängten ') I detta sammanhang torde några ord böra nämnas om jordmånen på de sven- ska Pleurospermum-lokalerna. Endast vid Oxåker synes Plewrospermum i vårt land växa på kalkgrund, på den i trakten här vanliga Kolmårds-marmorn. På Kila- lokalerna liksom sannolikt äfven på Qvillinge-lokalerna uppträder den däremot på mosand, åkerlera, svämmsand och svämmlera. 712 Stellen auch in der Alpenregion ist die Formation der Voralpen- kräuter ausgebildet. Obwohl einer Wiese nicht unähnlich, ent- behrt sie doch des geschlossenen Bestandes rasenbildender Gräser; hingegen senkt eine Menge von charakteristischen Kräutern und Stauden ihre Wurzeln in mit dunkler Moorerde angefällte Läcken des Felsschuttes. Uberall sind Voralpengewächse innigst mit der Legföhre verbrödert, aber auch alle der Sonne leicht zugänglichen Stellen des Voralpenwaldes, namentlich die höheren, mässig ab- fallenden Thalschluchten besetzen sie mit Vorliebe.> Bland denna formations karaktersväxter på kalkalperna märkas bl. a. Polygonatum verticillatum, Rumex arifolius, Melandrium sylvestre, Trollius europceus, Aconitum napellus, Thalictrum aquilegifolium, Ranunculus aconiti- folius, Lunaria rediviva, Pleurospermum austriacum, Geum rivale, Polemonium coeruleum, Carduus nutans, Coeloglossum viride, Nigritella angustifolia, Gymnadenia odoratissima, G. albida, Rumex scutatus, Viola biftora, Thesium alpinum, Saxifraga adscendens, Primula elatior, Myosotis alpestris, Veronica fruticans, V. alpina, Bartschia alpina, Erigeron alpinus, Phleum alpinum, Poa alpina, P. hybrida, Carex atrata, C. capillaris, Aspidium lonchitis, A. lobatum, A-. filix mas, Scolopendrium vulgare; till dessa sluta sig arter sådana som Cheno- podium bonus Henricus, Urtica dioica, Silene nutans, Ranunculus acer, Pimpinella magna, Heracleum, Epilobium montanum, Chamw- nerium angustifolium, Hypericum quadrangulum, ÖOriganum vulgare, Calamintha clinopodium, Valeriana sambucifolia, Eupatorium canna- binum, Paris, Orchis maculata, Gymnadenia conopea, Listera ovata, Cardamine hirsuta, Alchemilla vulgaris, Galeopsis speciosa, Veronica chamedrys, Anthoxanthum, Sesleria coerulea, Briza media och Fe- stuca rubra. A. KERNER (Das Pflanzenleben der Donauländer. Innsbruck 1863, p. 240—41) anför Pleurospermum jämte Laserpitium latifolium m. fl. såsom exempel på arter, hvilka först eller bland de första infinna sig på svämmbildningarna utmed bäckarna i undre alpregionen. — O. DrupDE (Das Hercynische Florenbezirk. Grundzäge der Pflan- zenverbreitung im mitteldeutschen Berg- und Hägellande vom Harz bis zur Rhön, bis zur Lausitz und dem Böhmer Walde. ENGLER, DruDE: Die Vegetation der Erde. VI. Leipzig 1902, p. 336) om- talar i följande målande ordalag Pleurospermum vid Rbön: »Am Westhange der Eube als einzigen Standort der Rhön wächst in 800 m Höhe öppig die stolze Dolde Pleurospermum austriacum im jungen Schlage von Buchen und Eschen zusammen mit weiss- 713 blätiger Rosa tomentosa, Aconitum Lycoctonum, grossblättriger Lappa, Lactuca muralis, und Aegopodium. Zwischen 1 und 2 m hoch schiessen die kräftigen Stengel auf und tragen an riessiger Mittel- dolde schon vor Mitte August reichlich Frächte, während die letzten Seitendolden noch blähen; die 4-fach gedreit-fiederteiligen und zierlich geschnittenen Blätter werden auf fusshohen, röhrig-zerbrech- lichen Stielen emportragen und fangen an den blähenden Pflanzen bereits an zu verglben. — — — — — — ——— — — — — Von Pflanzen, welche ausserdem als soleher Formation zugehörig anzusehen wäre, sind hier zu nennen: Actea spicata, Geranium silvaticum, Trollius europeus, Allium ursinum, Mercurialis, Cy- stopteris, Dryopteris, gemeine Farne u. s. w.> Från Thäringerwald upptar DRrRuUDE (p. 372) Pleurospermum bland i bokskog allmänna arter; af de anförda arterna må här särskildt nämnas Prunus avium, Fraxinus excelsior, Tilia parvifolia, T. grandifolia (>seltener»), Quercus, Lonicera xylosteum (»frq. äberall»), Acer campestre, Cornus, Ligustrum, Pleurospermum austriacum (» Buchenwald und Gebäsch unter Linden, Eiche, Hasel, Kreuzdorn»), Laserpitium latifolium (»vereinzelt an manchen Stellen >»), Geranium silvaticum, Aconitum Lycoctonum, Viola mirabilis (>cop. im Sieblebener Holze»), Vicia pisiformis, V. silvatica, Hepatica, Sanicula, Actea, Aquilegia, Bromus asper, Brachypodium, silvaticum ete.!) — O. SENDTNER (Die Vegetationsverhältnisse Säud- bayerns. Mänchen 1854, p. 784) angifver Pleurospermum från föl- jande slags växtplatser i Bayern: »An grasreichen Abhängen, in Auen, zwischen Gebäösch auf mergeligem oder kalkig-lehmigem Bo- den zerstreut bis in die Voralpen, mit den Flässen in die Ebene verbreitet.> Dess öfre gräns i alperna faller inom undre alpre- gionen på 5,600 fots höjd; samma öfre gräns uppgifves för Epilobium montanum, Menyanthes, Veronica serpyllifolia, Carex Persoonii m. fl. (SENDTNER, 1. c., p. 397). Pleurospermum hänföres (p. 406—07) till arter på kalk-kiselmark med förhärskande kalk. SENDTNER upp- tager (p. 565) Pleurospermum »als Begleiter der Alpenknieholzwäl- ” Om Pleurospermums uppträdande inom det mellantyska berglandet säger DruveE slutligen p. 639: »Listera cordata, Viola biflora, Polemonium coeruleum und Pleurospermum austriacum sind Relikte des Nordens, welche vermutlich ent- lang an den Moränenformationen des nordischen Landeises aus dem uralisch- skandinavischen Europa nach Siden gewandert sind und im Walde vereinzelte, durch die Verschiedenenartigkeit ihrer Lage ganz den HEindruck von Relikten hervorrufende Standorte behalten haben.> Drupe uppfattar då den i Ural före- kommande Pleurospermum-formen identisk med den mellaneuropeiska. 714 der» vid sidan af bl. a. följande arter: Ribes alpinum, Lonicera coerulea, Calluna, Vaccinium vitis idea, V. Myrtillus, V. uliginosum, Salix hastata, S. arbuscula, Juniperus nana, Aconitum, Viola biflora, Geranium silvaticum, Imperatoria Ostruthium, Heracleum sibiricum, Laserpitium latifolium, Mulgedium alpinum, Pyrola rotundifolia, Myo- soltis alpestris, Melampyrum pratense, Daphne mezereum, Thesium al- pinum, Coeloglossum viride, Tofieldia calyculata, Agrostis stlolonifera, Milium effasum, Sesleria coerulea, Aira flexuosa, Poa nemoralis, P. cenisia, Lycopodium Selago, Selaginella spinulosa, Aspidium Lonchitis, Polystichum spinulosum, Blechnum spicant. — A. ENnGLER (Die Pflan- zen-Formationen und die pflanzengeographische Gliederung der Alpenkette erläutert an der Alpenanlage des neuen Königlichen botanischen Gartens zu Dahlem-Steglitz bei Berlin. 3 Aufl. 1910, p. 57—58) anför såsom allmänt utbredda arter »auf Hochstauden- wiesen in den graischen und cottiscehen Alpen> bl. a. följande: Phleum alpinum, Thalictrum aquilegifolium, Anemone vernalis, Trol- lius europeus, Filipendula hexapetala, Geum rivale, Alchemilla vu - garis, Trifolium spadiceum, Geranium silvalicum, Linum catharticum, Laserpitium latifolium, Pleurospermum austriacum, Carum carvi, Ga- lium boreale, Arnica montana, Achillea millefolium, Gnaphalium nor- vegicum, Circium heterophyllum, Hypocheris maculata, Crepis palu- dosa och Hieracium aurantiacum. Af ofvanstående litteraturutdrag framgår, att Pleurospermum, äfven då den uppträder på sina mera naturliga subalpina—alpina växt- platser, förekommer i sällskap med arter, af hvilka många äro gamla bekanta från dess svenska fyndorter. Många af karakters- växterna där angifvas också såsom karakteristiska för de mellan- europeiska och alpina Pleurospermum-lokalerna, så exempelvis mången gång Daphne, Lonicera xylosteum, Ribes alpinum, Geranium silvaticum, Hypericum quadrangulum, Trollius m. fl.; äfven de för Kolmårds-förekomsterna så typiska Angelica silvestris och Circium heterophyllum ingå i de ofvan citerade artlistorna. Det är ju en sedan länge känd sak, att många i Alperna subalpina-alpina flora- element hos oss aldrig uppträda såsom sådana. Se vi exempelvis på den förteckning på »ek- (och al-)växter», som framlidne Pro- fessor F. R. KJELLMAN meddelar i sina föreläsningar (våren 1886) öfver »Skandinaviska fanerogamflorans utvecklingshistoriska ele- ment», skola vi där finna en hel del arter, som i likhet med Pleurospermum i Alperna uppträda såsom subalpina eller alpina arter. Såsom exempel på dylika må här särskildt framhållas Ar- 715 nica montana (jfr ScHBRÖTER, Das Pflanzenleben der Alpen. Zärich 1908, p. 392), Brachypodium pinnatum (SCHRÖTER p. 312), Laserpi- tium latifolium (SCHRÖTER p. 453) och Pleurospermum austriacum. Äfven några af de i vår flora närmast såsom bokväxter ingående arterna äro i alperna snarast alpina (så exempelvis Pimpinella magna [SEHRÖTER p. 4531). En hel del af våra mest karakteristiska löfängselement upptagas af KJELLMAN såsom subglacialväxter. Af våra mera typiska löfängs- och lunddäldsväxter finna vi här exem- pelvis Acteea, Adoxa, Aegopodium, Arenaria trinervia, Carex digitata, Convallaria-arterna, Corydalis fabacea, Daphne, Ficaria, Gagea lutea, Listera ovata, Lonicera xylosteum, Melica nutans, Milium, Orobus vernus, Paris, Platanthera bifolia, Ribes alpinum, Stachys silvatica, Stellaria nemorum, Triticum caninum, Viburnum, Vicia silvatica och Viola mirabilis. Äfven en del af våra glacialväxter ingår ofta i den typiska löfängsvegetationen, så exempelvis Circium heterophyllym, Coeloglossum viride, Galium boreale, Poa nemoralis, Rubus saxatilis och Trollius europeus. Se vi sålunda närmare på de arter, som sammansätta artlistorna från våra löfängar och löfängsartade växt- samhällen, skola vi där finna en rik blandning af olika utveck- lingshistoriska element. Då nära nog de flesta karaktersväxterna i våra löfängar äro att närmast anse såsom subglacialväxter, bör det ej förundra, att den i mellaneuropas bergs- och alptrakter sub- alpina—alpina Pleurospermum austriacum så väl funnit sig till rätta hos oss å löfängsartad mark. Likheten mellan artlistorna från de svenska Pleurospermum-lokalerna och de utomsvenska är ju mången gång slående. Samma vegetationstyp, som vi ha i Pleurospermum-lokalerna, äga vi flerestädes, men trots detta är Pleurospermum en af våra säll- syntaste växter. Enda förklaringen härtill blir väl den, att Pleuro- spermum inkommit i vårt land under bra mycket senare tid än de egentliga löfängsväxterna, i så sen tid, att den, hindrad af den förut befintliga vegetationen, ej någonsin kunnat utbreda sig annat än inom ett ytterligt begränsadt område. :' Sedan Pleurospermum upptäcktes såsom svensk växt, har den helt naturligt blifvit föremål för ganska hård beskattning af bo- tanister och växtsamlare. Tack vare sin jämförelsevis rikliga före- komst vid Oxåker och å Kila-lokalerna, har den ännu alltjämt und- gått att utrotas. Då numera växtplatsen för Pleurospermum vid Oxåker på kyrkoherde J. P. LinpEs i Krokek framställning och Kungl. Vetenskapsakademiens tillstyrkan blifvit af länsstyrelsen i 716 Östergötlands län fridlyst, kunna vi med säkerhet hoppas, att denna vår stoltaste Umbellat för all framtid skall få kvarstå såsom en sann prydnad för vår svenska flora. FÖRTECKNING PÅ ANVÄND; I TEXTEN EJ CITERAD LITTERATUR. ADAMOVIC, L., Die Vegetationsverhältnisse der Balkanländer. Engler, Drude: Die Vegetation der Erde. XI. Leipzig 1909. ARCANGELI, G., Compendio della flora italiana. Torino 1882. Beiträge zur Flora des Regnitzgebietes. VI. Deutsche botan. Monat- schrift:;-XIL 1894. GRADMANN, R., Das Pflanzenleben der Schwäbischen Alb. 2 Aufl. Bd. 1. Täbingen 1900. —» — Uber - einige Probleme der Pflanzengeographie Suäddeutschlands. Engler's Botan. Jahrbächer. Bd. 34. Leipzig 1904. GARCKE, A., Flora von Deutschland. 20 Aufl. Berlin 1908: HERMANN, F., Flora von Deutschland und Fennoskandinavien. Leipzig 1912: KINDBERG, N. C., Tillägg till »Östgöta flora». Botaniska Notiser 1863, p. IBG) KNAPP, J. A., Die bisher bekannten Pflanzen Galiziens und der Bukowina. Wien 1872. KocH, E., Beiträge zur Kenntnis der deutschen Pflanzenwelt. Mitth. d. Thäringisch. bot: Verems:. N. F. XI oOWemmanpioomn MUNTHE, HENR., Studies in the Late-Quaternary history of Southern Sweden. Geol. Fören. Förhandl. Bd. 32. 1910. Stockholm 1911, (Da TURER NATHORST, A. G., Beskrifning till Kartbladet »Stafsjö». Sveriges Geolo- giska undersökning. Stockholm 1877. NYMAN, C. F., Sveriges Fanerogamer. I. Örebro 1867. OBORNY, A., Flora von Mähren und österr. Schlesien. Bd. 1. Bränn 1885. SCHINZ, H. u. KELLER, R., Flöra: der Schweiz. TT 08vAGDIEvZmmen 909: SCHULZ, AUG., Uber einige Probleme der Entwickelungsgeschichte der gegenwärtigen phanerogamen Flora und Pflanzendecke Suäddeutsch- lands. Beihefte zum Botan. Centralbl. Bd. XX. Abt. II; p.: 197—295. TORGES, Zur Flora von Weimar: Mitth. d. Thuäur. bot: Merems: NIESVI Weimar 1894, p. 9. UECHTRITZ, R. VON, Resultate der '"DurchforseNung "der sehlesisehen Phanerogamenflora im Jahre 1885. Jahresb. d. Schl. Gesellsch. f. vat. Cultur. 63. Breslau 1886, p. 216—276. VOLLMANN, FR., Neue Beobachtungen uber die Phanerogamen und Gefäss- kryptogamenflora von Bayern. Berichte der Bayerisch. bot. Gesellsch. Bd. IX. Mänchen 1904, p. 22. WIRTGEN, PH. Flora der preussischen Rheinprovinz und der zunächst angränzenden Gegenden. Bonn 1857. 010] UJATÅS I "GIGI "sne I ”UDNILYSIOY PIA UDUTABI 'U:S PIM "PULTUBIIIPOS WIMINLHYISNN WNUMIds0.Lmd)JT SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. Bbp 6, H. 3. RHIPSALIS ROSEA LAGERH. N. SP. VON G. LAGERHEIM Mit Taf. 28. Herr D:r P. DusÉNn, der seit Jahren in Paranå botanischen For- schungen obliegt, hatte die Gäte, dem hiesigen botanischen Institut im Sommer 1911 zwei Sammlungen von Rhipsalideen zu täbersen- den. Der ersten Sendung, Stecklinge als >»Muster ohne Wert>, folgte eine Kiste mit grossen bewurzelten Exemplaren. Sämmtliche Exem- plare wurden sofort in ein Gemisch von Lauberde, Torfstreu, Holz- kohlenstäckechen, Wandkalkbrocken und ein wenig Lehm gepflanzt und im Warmhaus kultiviert. Sie sind hier im allgemeinen gut Wweiter gewachsen und haben teilweise gebläht. Wegen Zeitmangel und Abwesenheit von Stockholm habe ich bisher nicht alle For- men bestimmen können, sodass ich jetzt nur öber eine derselben genauer Dberichten kann. Sie därfte eine neue Spezies darstellen, die wegen ihrer schönen, wohlriechenden Bläten auch das Interesse der Pflanzenzöchter verdient. Ich benenne sie Rhipsalis rosea. Rhipsalis rosea nov. spec. Tab. 28. Rh. caulibus erectis, non scandentibus, ramis (in speciminibus cultis) nutantibus, dichotomis vel trichotomis, articulis infimis spe cereiformibus 3—5-gonis, junioribus primum rubris vel pallide vi- ridibus, nitentibus, dein obscurius viridibus, opacis, carnosis, spa- thulatis, apice obtusis, ad basim et ad apicem purpureis, margine leviter crenato, in sicco nervo mediano instructis, areolis margina- 718 libus, purpureo-cinctis, pube brevi et setis pluribus ornatis, floribus apicalibus, ex areola singulis, majusculis, ovario exserto, prismatico, tetragono, ad basim attenuato, nudo, squamulis nullis, phyllis pe- rigonii cire. 12, infimis triangularibus, mediis et summis lanceo- latis, acutis, staminibus numerosis, dimidium perigonium 2quanti- bus, stilo stamina 2quante vel vix superante, in stigmata 3—4 recurvata diviso. Bacca ignota. Fruticulus epiphyticus (vel in caldario in solo humoso vwvigens), usque 235 cm. longus, pars inferior lignescens, ad 8 mm. crassa, articulis angu- statis, crassis, suberosis, griseo-fulvis. Articuli juniores non suberosi, ad 37 mm. longi, basi 2—3 mm. diametro, in parte superiore usque 11 mm. lati, 2—3 mm. ecrassi. Cren&e 2—3,; levissime. Gemme florum rubre. Flores speciosi, diametro cire. 3,7 cm., odorati. Perigonii phylla rosea, irfima 3—5 mm. longa, media circ. 12 mm. longa, summa 19 mm. longa, 6 mm. lata. Stamina 11 mm. longa, filamentis apice curvato attenuatis, roseis, antheris vitellinis. Stilus 13 mm. longus, roseus, stigmatibus albis, 3 mm. longis. Habitat in Brasilie civitate Paranå prope Caiguava in silva pri- meva ad truncos. et ramöos, altit. 1100-—1300 mm: si mos Po DUSÉEN leg. 19 nov. 1909 (n:o 8984, spec. in Herbario Regnelliano mus. bot. Holm.) et loco non indicato 1911 (spec. viva in caldario univ. Holm .); floret Novembri (in caldario Aprili). Wegen der blattartigen, Opuntia-äbnlichen Glieder und des her: vorragenden Fruchtknotens gehört die Art zur Untergattung Phyl- lorhipsalis K. Sch.; wegen der deutlich gegliederten Zweige ist sie in die Abteilung Terminate G. A. Lindb. dieser Untergattung zu stellen. Sie weicht von den äbrigen hierher gehörigen Arten”) un- ter anderem durch die nervlosen Glieder und die terminalen Blä- ten ab. Der Wuchs ist strauchartig, aufrecht, mit aufrechten oder spreiz- enden Zweigen, die einerlei Art sind. Sie sind gabelig verzweigt, zu 2—4 gestellt. Die Glieder sind sämtlich flach, ausgewachsen mit etwas konvexen Flächen, am Rande nicht gefläögelt. Wie bei an- deren Rhipsalis-Arten?) entstehen auch bei unserer Art bei Kultur cereiforme Sprosse. Sie erschienen an meinen Exemplaren haupt- sächlich am unteren Teil des Stammes (Taf. 28, Fig. 1, 2), wurden bis 1902, Neudamm 1903. ?) K. GorBeL, Pflanzenbiologische Schilderungen, Teil 1, S. 104, Marburg 1889. TE) An mehreren der getrockneten Exemplare aus Caiguava waren die untersten Glieder des Stammes cereiform ausgebildet. Durch die al- mählich verjängte Basis und die abgerundete Spitze erscheinen die jängeren Glieder mehr oder weniger spathelförmig. Nerven sind an lebenden Gliedern nicht sichtbar, nur an getrockneten Gliedern tritt ein deutlicher Mittelnerv hervor, Seitennerven fehlen. Die Glie- der sind an den 2—4 (in der Regel 3) Areolen schwach gekerbt. Diese werden von einem winzigen, nur bei Vergrösserung sichtba- ren, roten Schäppehen gestiäötzt, sind mit spärlichem, weissem, dann gelblichem, äusserst kurzem Wollfilz bedeckt und mit einigen gelb- lichen, abfallenden Börstchen versehen. An der Spitze der Glieder ist der Wollfilz reiechlicher: Die Areolen der cereiformen Glieder tragen zahlreichere Börstchen als die Flachsprosse. Die nicht sehr zahlreichen Bläten entstehen einzeln aus den Areo- len am Scheitel der Glieder. Sie sind radförmig, bis 3,7 cm. im Durchmesser und gehören also zu den grössten der Gattung. Die Höllblätter sind schön rosa gefärbt (siehe Fig. 1 auf Taf. 28). Die Bläten hauchen einen feinen Wobhlgeruch aus, der an Rose und Cedroöl erinnert. Die sehr zahlreichen Staubgefässe sind etwa halb so lang wie die Hälle, die spreizenden Fäden sind rosenrot, die Beutel dottergelb. Der rötliche Fruchtknoten ist nicht eingesenkt, nackt, im Querschnitt viereckig (Taf. 28, Fig. 4) mit ein wenig her- vorragenden Ecken, im Längsschnitt fast triangulär (Taf. 28, Fig. 3), ungefähr 5 mm. lang. Der rosenrote Griffel trägt 3 —4 weisse zuräöck- gekrämmte Narben, die die Staubfäden kaum uberragen. In der Heimat bläht die Pflanze im November. Die erste Bläte der im Warmhaus kultivierten Stecklingpflanzen entfaltete sich am 12 April des Morgens, fing an, sich um 2 Uhr zu schliessen und war zwischen 5 und 6 Uhr ganz geschlossen. Dieser Vorgang wiederholte sich noch weitere 3 Tage. Die zweite Bläte öffnete sich am 16, 17 und 18 April und wurde dann abgeschnitten. Die dritte Bluäte entfaltete sieh am 17, 18, 19, 20 und 21 April, die vierte und letzte Bläte am 20, 21, 22; 23, 24, 25 April. Befruchtungsversuche misslangen, die Art därfte demnach (wie die öbrigen Rhipsalideen ?) selbststeril sein. Die Kultur betreffend dieser durch ihre grossen, schönen und wohlriechenden Bläten empfehlenswerten Art sei bemerkt, dass sie in der Heimat in einer Höbe von 1100 bis 1300 m. ä. M. wächst und also nicht sehr warm gehalten zu werden braucht. Es mag fer- ner hervorgehoben werden, dass sie ihre Glieder sehr leicht ab- 720 wirft, sodass man fär genöägend feuchte Luft sorgen muss; zur Kul- tur in Wohnzimmern eignet sich deshalb die Pflanze wahrschein- lich nicht. Stockholm im October 1912. ERKLÄRUNG DER TAFEL 28. Fig. 1. Drei bläöhende Stecklingpflanzen in natäörlicher Grösse. Fig. 2. Unterer Teil einer Pflanze mit cereiformen Gliedern; nat. Grösse. Fig. 3. Bläte im Längsschnitt; nat. Grösse. Fig. 4. Fruchtknoten im Querschnitt, vergrössert. Svensk Botanisk Tidskrift, Bd 6, 1912. IhEN 20 Elsa Rosenius pinx. Rhipsalis rosea Lagerh. & Ke rt ge | så - g EA i Fd | Vv i cd Vid SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. Bb. 6, H. 3. DEN.SVENSKA MYXOMYCET-ELORAN AF ROB' EE: FRIES År 1898 utarbetades af mig en förteckning öfver alla de då i Sverige kända arterna af myxomyceternas grupp, hvilken följande år pub- licerades i Öfversikten af K. Vet. Akad:s förhandlingar under titeln »Sveriges myxomyceter». Ehuru det därför möjligen kan synas öfverflödigt att redan nu, efter så relativt kort tids förlopp, före- taga en ny revidering af vår svenska myxomycetflora, så ha dock en del omständigheter synts mig tala för önskvärdheten af en ny komplett sammanställning. Först må då nämnas, att under de gångna 14 åren talrika nya bidrag blifvit lemnade — särskildt ge- nom undersökningen af förr ej studerade trakter — bestående dels i flera för vårt land ej förr påvisade former, dels i en mängd bi- drag till kännedomen om arternas utbredning öfver våra olika om- råden. Dessutom ha under de senare åren myxomyceterna nästan öfverallt varit föremål för ett intensivt studium i systematiskt hän- seende, hvarpå den under förra året utkomna andra upplagan af ListER's Monograph of the Mycetozoa (efter ARTHUR LISTER'S död utgifven af dennes dotter och skickliga medarbetare på området, miss GULIELMA LISTER) är ett påtagligt och storslaget uttryck. Den härigenom betydligt vidgade kännedomen om gruppen i fråga har i många fall medfört en ändrad uppfattning af arternas begräns- ning o. a., något, som äfven kommer att gälla många af de svenska myxomyceterna, så att äfven från denna synpunkt en revision af våra arter torde vara af behofvet påkallad. I min föregående bearbetning af vår myxomycetflora anförde jag vidare en del arter, hvilkas artvärde öfverhufvudtaget och med- Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 47 722 borgarskap i vår flora kunde sättas i fråga, men från hvilka jag dock, på grund af uppgifna fynd af E. FrIEs, ej kunde bortse. Ett par af dessa (t. ex. Physarum sulphureum och Cribraria tenella) har det nu lyckats mig återfinna och säkert konstatera för vårt land; andra däremot ha, tack vare senare årens vidgade kännedom om myxomyceterna, kunnat mer eller mindre säkert identifieras med andra arter, hvarigenom denna osäkra kontingent i den svenska myxomycetfloran kunnat till stor del lemnas åsido. Den sammanställning, som härmed framlägges, kommer därför att i åtskilligt afvika från den i »Sveriges myxomyceter» lemnade. Olikheten ökas också mera skenbart därigenom, att sedan nu på den senaste, i Bryssel hållna botanistkongressen lagarne äfven för myxomyceternas nomenklatur blifvit fixerade, hvarvid LINnÉs Spe- cies plantarum (1753) satts som utgångspunkt, åtskilliga arter måst ändra namn, ja t. o. m. ett så stort släkte som Chondrioderma fått utbyta detta sitt yngre namn mot det äldre prioritetsberättigade, PERSOON'ska Diderma. Mindre lyckligt är det däremot, att det väl- kända Spumaria-släktet måste enligt lagarne låta detta namn vika för det okända ADANSON'ska Mucilago, liksom Tubulina-namnet för det något äldre GMELIN'ska Tubifera. För att gifva bearbetningen ett större praktiskt värde har det vidare synts mig lämpligt att framlägga densamma i form af en liten flora med beskrifningar till alla arter. Genom stort tillmötes- gående från miss G. ListTER's sida har jag erhållit tillåtelse att till släktbeskrifningarne foga samma instruktiva figurer, hvar- med släktkaraktärerna i den ListER'ska monografien illustreras. Jag anser mig äfven här böra omnämna, att de nedan lemnade be- stämningsschemata äro i stort sedt byggda på de i nämnda mono- grafi meddelade, liksom naturligtvis äfven för artbeskrifningarne en mängd uppgifter hemtats ur ifrågavarande arbete. Dock äro alltid, där ej annat särskildt finnes angifvet, de i det följande leminade diagnoserna hufvudsakligast byggda på svenskt material. Det glä- der mig att här få ett tillfälle att till miss G. ListER offentligen uttala min stora tacksamhet för den hjälp, jag härigenom vid detta arbetes utförande, liksom tidigare vid många tillfällen mottagit från hennes sida, hvilken från sin aflidne vördade fader tagit i arf ej blott specialkännedomen om myxomyceterna, utan äfven intresset och beredvilligheten att stå till tjänst med alla de upplysningar, som önskas. Ett tack vill jag äfven rikta till prof. H. SCHINZ i Zörich, hvilken lemnat mig en värdefull hjälp genom att till be- 17123 gagnande ställa de klichéer till de ofvannämnda figurerna, hvilka han för sitt arbete öfver Schweiz myxomycetflora låtit utföra.” Bearbetningen grundar sig först och främst på Upsala Botaniska Museums rikliga samlingar, men äfven på det Naturhistoriska Riks- museets samt Lunds Botaniska Museums kollekter af ifrågavarande grupp. Af privata samlingar har jag naturligtvis i första hand an- vändt mig af de mig själf tillhöriga”), men därjämte har jag äfven haft lyckan att kunna få granska den framstående myxomycet- kännaren doktor K. HEbpBomMms värdefulla samling, liksom äfven andra, doktor E. HAGLUND i Norrköping och tullförvaltaren J. VLEUGEL i Luleå med största tillmötesgående låtit mig få ta del af deras kol- lekter. Spridda bidrag har jag dessutom erhållit från åtskilliga andra håll, såsom från min fader, prof. TH. M. Fries, hvilken städse lifligt intresserat sig för denna växtgrupp och först af alla riktat min blick på densamma, prof. R. SERNANDER, adjunkten T. VESTER- GREN, fil. kand. L. ROMELL, akademiträdgårdsmästaren I. ÖRTEN- DARE mn GC. GG. LLOYD, notarien THORALF FRIES och fil. lie, THORE Fries. Till föreståndarne för ofvannämnda museer liksom till alla nu nämnda medarbetare begagnar jag tillfället att uttala mina upp- riktiga tacksägelser. En mera ingående skildring af myxomyceternas byggnad och märkliga utvecklingsförlopp torde här ej vara platsen att lemna. I dess hufvuddrag är detta ju också välbekant. Några allmänna anvisningar samt förklaringar öfver uttryck, som i det följande komma att användas, må emellertid här inledningsvis meddelas. Myxomyceterna äro bestämbara blott i det torra, sporbildande stadiet. De lösa plasmodierna, som föregå detta, kunna visser- ligen uppvisa olika färger, storlekar o. s. v., men endast i undan- tagsfall kan man ännu med någon större säkerhet till arten identi- fiera desamma. Blott inom vissa släkten, där de verkligen kunna vara till hjälp vid artbegränsningen, anföres därför i det följande plasmodiefärgen. Arterna böra således insamlas, sedan plasmodierna utdifferentierats till sporangieform och sporerna blifvit mogna för 1") H. ScHInz, Die Myxomyceten oder Schleimpilze der Schweiz (i Mitt. d. naturw. Ges. in Winterthur. VI. 1906). ?) Då i de nedan anförda lokaluppgifterna ett ! bifogas, afses därmed, att arten blifvit insamlad af mig själf. Exemplaren finnas då i regeln i mina privata sam- lingar. 724 eller börjat att spridas. Ofta kan man emellertid genom att placera de i regel mera i ögonenfallande plasmodierna eller ännu bättre de omogna, ej ännu stelnade sporangierna i fuktig kammare, under ett glas eller dyl., få dem att fullt utvecklas, så att äfven de blifva be- stämbara. De utvecklade sporangierna kunna till formen mycket variera, vara skaftade eller sessila o. s. v., hvilket af beskrifningarne nedan närmare framgår. En företeelse, som i hög grad försvårar begrän- sandet af vissa arter och deras identifiering, är förekomsten af s. k. plasmodiokarpier, d. v. s. sporangiernas — äfven skaftade ar- Fig. 1. Myxomycet-utvecklingen före sporangiebildningen. A. Sporer, delvis groende, af Comatricha nigra. ??2/,,. — B. Svärmeeller af Didymium Ser- Li , od Be - s M . . pula. 252/,, — C. Myxawöbor av Fuligo septica. ??2/,. — D. Litet plasmodium af samma art. 229/,, — E. Plasmodium af Didymium serpula. 14. — F. Plasmodie-stycke af Didymium sp. 250/,, — Enligt SCHINzZ. ters — förändring till krypande, oskaftade, mer eller mindre bug- tade, förgrenade eller t. o. m. nätlika former. Inom en del släkten hafva sporangierna sammanslultit sig mer eller mindre intimt till komplexer af högre ordning: ethalier. Stundom kan denna sam- mansmältning vara så genomförd, att de enskilda sporangierna ej längre kunna urskiljas i det utvecklade zethaliet, såsom t. ex. hos Lycogala, Reticularia o. a. Som en praktisk anvisning vid bestäm- ningen må därför nämnas, att sporangierna aldrig öfverstiga en eller ett par mm. i tvärgenomskärning, hvaremot z2ethalierna pläga vara flera gånger större. Gränsen mellan z2ethalier och tätt hopade enskilda sporangier (såsom t. ex. hos Tubifera) är emellertid mycket 725 vag; för sethaliebildning fordras en större eller mindre upplösning af de enskilda sporangieväggarne (jfr förhållandet hos Dictydictha- lium, som bildar den enklaste typen för 2ethalierna). Sporangierna utgöras alltid af en vägg, som kan vara bildad af ett till ett par urskiljbara skikt, samt sporerna. Därtill kommer hos en del arter ett från skaftets spets eller hos sessila former från sporangie-basen inskjutande sterilt parti: kolumellan, hvilken kan vara pelarformad, konisk, halfklotformad eller klotrund. Sporsprid- ningen befrämjas dessutom inom vissa grupper genom förekomsten af sterila, på olika sätt förgrenade eller skulpterade trådar, utgående från sporangieväggen eller kolumellan eller ock fritt liggande in- blandade bland sporerna samt tillsammans utgörande det s. k. ka- pillitiet. Med namnet elaterer pläga de nämnda fria kapillitie- trådarne betecknas. Sporerna lemna för myxomyceternas begränsning synnerligen viktiga karaktärer. (Genom deras färg kunna stora afdelningar be- gränsas, liksom hvarje art i regel har en ganska konstant färgton. Uppgifterna i de följande artbeskrifningarne beträffande densamma afse alltid den färg, som sporen uppvisar under mikroskopet vid genomfallande ljus, utom i de fall, då särskildt anges, att uppgiften hänför sig till sporerna i massa, hvarvid då framhålles det helhets- intryck, som en mängd af sporer mera makroskopiskt lemnar. Sporytan eger vanligen en fin skulptur i form af vårtor, taggar, band eller lister, hvilka senare pläga vara förgrenade, bildande ett mer eller mindre upphöjdt nätverk på sporytan. För urskiljandet af denna skulptur kräfves i allmänhet blott en förstoring af inemot 300 gånger; önskvärdt, om också ej oundgängligt är emellertid vid flere tillfällen äfven användandet af immersion, hvilket alltid ger klarare bilder af den finare skulpturen. Med den begränsning, hvari myxomyceterna här tagas, d. v. s. bortseende från den parasitiska ordningen Phytomyxinere samt Acrastece, räknar den svenska floran inalles 123 arter. Denna siffra torde få anses relativt hög och talar för, att vårt lands myxomycet- flora i det hela taget kan betraktas som jämförelsevis väl känd. I sin monografi upptar miss LISTER (år 1911) inalles 246 hittills kända myxomyceter, hvaraf således halfva antalet är funnet i Sverige. Ur samma arbete framgår vidare, att från hela Storbritannien och Ir- land, helt visst det hittills bäst undersökta området, 155 arter äro kända, eller med den vidare begränsning, som här nedan ges ett par arter, blott 152. En god jämförelse lemnar Schweiz, ett land, 726 hvilket, liksom vårt, eger både låglands- och fjällnatur, och hvars myxomycetflora nyligen af H. ScHIinz blifvit föremål för en modern undersökning; 1 hans arbete upptagas därifrån 102 arter. Helt visst torde emellertid ännu åtskilliga arter vara att vänta från vårt land, speciellt borde de sydligare delarne, hvilka i nyare tid ej blifvit särskildt undersökta, kunna lemna åtskilligt nytt af in- tresse. Att ännu ett och annat bör kunna läggas till nedanstående sammanställning, kan man ha skäl att sluta af myxomyceternas kända sporadiska eller rent af meteorlika uppträdande, hvilket bl. a. belyses af den mängd arter, som hos oss, oaktadt mycket letande, blott äro iakttagna vid ett enda tillfälle från en enda lokal. Dessa uppgå nämligen inalles till ett antal af 30, hvartill kommer ej mindre än ytterligare 32 arter, hvilka, enligt hvad jag känner om dem, måste betecknas som mer eller mindre sällsynta. Såsom spar- samt förekommande vill jag beteckna 19, såsom mer eller mindre allmänna blott 42 arter. | I afsikt att väcka uppmärksamheten på de ännu hos oss förbi- sedda formerna, anföras i det följande under hvarje familj och släkte de arter, hvilka att döma af deras utbredning i öfrigt snarast kunna ställas i utsikt att hos oss anträffas. ——— KU NT I NN ÖFVERSIKT AF MYXOMYCETFAMILJERNA. I. Sporerna (hvita), sittande på skaft på utsidan af fruktkroppen (Exosporecw). : 3 Fam. 1. Ceratiomyxace&. II. Sporerna utvecklade inuti sporangier (Endosporew). A. Sporerna svartaktiga, violettbruna eller purpurgråa, i massa ver- kande svarta (ett par arter inom Stemonites- och Comatricha-släk- tena afvika genom rostbruna sporer). (Amaurosporales). 1. Sporangier kalkförande (Calcarinew). a) Kalk i form af små, rundade korn. Fam. 2. Physarace&. b) Kalk i form af kristaller. Fam. 3. Didymiace&e. NS Sporangier utan kalk (Amaurochetinecw). a) Sporangier enkla, nästan alltid skaftade och försedda med kolumella. Å Fam. 4. Stemonitace&. b) Sporangier förenade till zethalier, oskaftade. Fam. 5. Amauroche&etace&. B. Sporerna till färgen olika, men ej svarta 1. violetta (undantag göra blott ett par Cribraria-arter med violetta sporer). (Lamprosporales). 1. Kapillitium saknas eller, om sådant finnes, ej bildande ett system af likartade trådar (Aneminec). a) Enkla sporangier. ") Sporangie-väggen hinnartad, besatt med mikroskopiska, runda, plasmatiska korn och (med undantag af Lindbladia) i öfre delen bildande ett nätverk. Fam. 6. Heterodermace&e, ++) Sporangie-väggen broskartad utan plasmatiska korn, aldrig bildande ett nätverk; sporangierna åtskilda. Fam. 7. Eiceacese. +++) Sporangie-väggen hinnartad utan plasmatiska små korn: sporangierna tätt stående intill hvarandra. Fam. 8. Tubulinace&. b) Sporangierna förenade till zthalier; deras väggar ofullstän- diga, perforerade eller bildande ett falskt kapillitium. Fam. 9. Reticulariace&. = ND [9.0] 2. Kapillitium finnes, bildande ett system af likartade trådar. (Caloneminec). a) Sporangierna bildande eethalier; kapillitium bestående af renade, ofärgade tuber. g g eg Fam. 10. Lycogalace&. b) Enkla sporangier. 5") Kapillitie-trådarne antingen fria och ogrenade (elaterer) eller bildande ett nätverk med grenarne utgående under stora vinklar; kapillitieförtjockningar i form af spiraler eller ringar. 8 Fam. 11. Trichiace&. +=) Kapillitie-trådarne nätformigt förgrenade med grenarne utgående under stora vinklar, med förtjockningar i form af kammar, halfva ringar, taggar eller vårtor. Fam. 12. Arcyriace&. +=) Kapillitium bestående af solida trådar, antingen hoprullade och hårlika eller nästan raka och fästade vid sporangie- väggen, enkla eller förgrenade under spetsiga vinklar. Fam. 13. Margaritace2&. Fam. 1. CERATIOMYXACEZ. De mogna fruktkropparne af mjuk, smörartad konsistens, bestå- ende af upprätta, tagglika bildningar eller plattor förenade till bi- kaksliknande massor, på ytan bärande äggformade, ofärgade sporer, enstaka sittande i spetsen på fina skaft. a (9 VW (ELLA > CERATIOMYXA Schroeter. UD RES )X Enda arten är: pi Tr NME C. fruticulosa (Muell.) Macbr. Plasmodiet vat- 7 AY tenklart. Sporbärarne hyalina, snöhvita, gula ; till rödgula, mattvis växande, tagglika, enkla ART eller sparsamt förgrenade, trubbiga, 1—6 mm. Ceraliomyxa fruticulosa.! a. Grupp af sporbärare. höga, 0,1 mm. tjocka. Sporerna 10—13 p iånga, ER Nan ar en spor: 6—7 pu breda, glatta. — Ceratium hydnoides (Jacq.) Alb. et Schw.; Ceratiomyxa mucida (Pers.)Schroet. Mycket allmän på murken ved, särskildt uppträdande kort efter rikligt regnande. Södra Sverige upp till Torne Lappmark (DIS i regio subalpina!). — Sparsammare förekommer var. porioides (Alb. et Schw.) Lister. Sporbärarne sammansmälta till en bikaks-lik matta, habituelt mycket erinrande om Polyporus ”") Denna, liksom följande figurer, äro med vederbörligt tillstånd hemtade ur LisTER, Mon. of the Mycetozoa (publicerad som »A Descriptive Catalogue of the species in the Herb. of British Museum» London 1894). 1729 vulgaris Fr. — Ceratium porioides Alb. et Schw.; Ceratiomyxa mucida var. porioides List. Iakttagen i Upland vid Upsala! samt i Länna skn!; Nerike, Åmme- berg!; Vermland, N. Finnskoga skn!; Ångermanland, Kramfors! Fam: 2. PHYSARACEA: Sporangier enkla eller z2ethaliebildande. Kalk i form af amorfa korn förekommande, än inlagrade i alla delar, än blott i skaft och kolumella eller i sporangieväggen eller därjämte i blåslika utvidg- ningar på kapillitie-trådarne. Sporer i massa svarta. 1. Kapillitiet bildande ett tätt nätverk med trådarne efter hela sin längd uppfyllda af inlagrade kalk-korn. Badhamia. [CO Kapillitiet bildadt af nätformigt förgrenade, tunna trådar med blåsfor- miga utvidgningar fyllda af kalk-korn. U a) Sporangier enkla. ") Sporangier mer eller mindre klotrunda, linsformade eller bil- dande plasmodiokarpier. Physarum. +=") Sporangier tallriksformade, skaftade. Trichamphora. =++) Sporangier till formen mer eller mindre liknande upptill slutna bägare; skaft broskartadt. Craterium. "+++) Sporangier äggformade, glänsande, tätt gyttrade; skaft hinn- artadt. Leocarpus. b) Sporangierna förenade till zethalier. Fuligo. 3. Kapillitiet utan kalk. a) Sporangie-väggen ogenomskinlig, kalkförande. Diderma. b) Sporangie-väggen hyalin, utan kalk. Diacheea. BADHAMIA Berk. Sporangier enkla, skaftade, oskaftade eller plasmodiokarpbildande; väggen enkel, hinnartad med inlagrade amorfa kalk-korn. Kapillitiet bil- fande ett” nätverk ar mer eller mindre breda band eller tuber, efter hela sin längd uppfyllda af inlagrade kalk-korn; mera undantagsvis före- ; ur Badhamia utricularis. komma kortare, trådlika, kalkfria stycken. — = =«& Grupp al sporangier. 7 2 7/0. —b. Del af kapillitiet 16 arter kända. jämte en spor-hop. /,. 1. Sporerna sammanhängande i hopar. a) Sporerna vårtliga hufvudsakligen på ena sidan. B. capsulifera. b) Sporerna jämnt vårtiga öfver hela ytan. B. utricularis. [NA Sporerna sinsemellan fria. 730 a) Sporangierna hvita-gråa. 7) Sporangier oskaftade; sporer violettbruna, nästan glatta; plas- modiet hvitt. B. panicea. +=) Sporangier oskaftade eller på korta, hinnartade skaft; sporer violettbruna, fintaggiga; plasmodiet gult. B. foliicola. +=) Sporangier oskaftade eller på styfva skaft; sporer mörkt purpur- bruna, tätt taggiga; plasmodiet hvitt (möjligen äfven gult). B. macrocarpa. b) Sporangier gula. B. decipiens. c) Sporangier ljusröda till rödbruna. B. lilacina. B. capsulifera (Bull.) Berk. Plasmodiet gult. Sporangierna tätt växande, klotrunda till päronformade, hvitgråa, 1—1,5 mm. i diam., vanligen oskaftade, men stundom uppburna af korta, halmgula, hinnartade skaft; kapillitiet bildadt af breda, nätformigt förgrenade band, fyllda med hvita kalk-korn. Sporer mörkt purpurbruna, sammanhängande i hopar på 38—20 (vid tryck dock lätt lossnande från hvarandra), starkare vårtiga på den utåtvända, fria sidan, 11—13 pu i diam. — Badhamia hyalina (Pers.) Berk. Sällsynt, växande på murken ved och bark. — Småland, Femsjö (E. Fries, enligt exemplar i Upsala bot. museum under namnet Physarum hyalinum). Arten förblandas lätt med den följande, hvilken den mycket liknar. Vid en noggrann undersökning af mig tillgängligt material har jag blott funnit ofvannämnda prof, som kunnat föras hit; alla öfriga hafva tillhört Badh. utricularis. Utom sporernas skulptur må fram- hållas deras mörkare färg och de vanligen oskaftade eller kort- skaftade sporangierna såsom utmärkande kännetecken. B. utricularis (Bull.) Berk. Plasmodiet gult. Sporangierna ägg- eller päronformade, mera sällan klotrunda, gråa och mer eller mindre metallskimrande, '/2—1 mm. i diam., enstaka eller gruppvis (druf- klaselikt) hängande på slaka, tunna, halmgula, enkla eller oregel- bundet förgrenade, stundom ända till 10 mm. långa skaft, mera sällan oskaftade. Kapillitiet hvitt. Sporer klart bruna, i lösa hopar på 7—10, jämnt vårtiga öfver hela ytan, 9—12 pu. Temligen allmän, på murken ved. — Småland, Femsjö (E. FRIES enligt Stirp. Femsj.); ÖG., Rejmyra (H. v. Post; exemplar i Upsala bot. museum); Nerike, Lerbäck, Klockarhyttan (SERNANDER); Upsala, flerstädes; Umeå (VLEUGEL). 731 B. foliicola Lister. Plasmodiet gult. Sporangierna temligen klot- runda, !/2—1 mm. i diam., gråa-hvitgråa, stundom något iridiserande, oskaftade eller sittande enstaka i spetsen på gulbruna, spensliga, ogrenade, intill !/2 mm. långa skaft. Kapillitie-trådarne relativt smala. Sporerna fria, violettbruna, fint taggiga, 9—11 wu. Sällsynt, växande på torra blad, strån o.d. — Jämtland, Åre i granskogsregionen! och Frostviken, Väktarklumpen i björkregionen! Alla de svenska exemplaren äro oskaftade och likna habituelt mest en späd Physarum cinereum. Det Badhamia-bygda kapillitiet skiljer dem emellertid från Physarum-släktet. Närmast besläktad är arten med Badh. utricularis, från hvilken den emellertid skiljes på de fria sporerna, den skaftade formen äfven genom de å skaften enstaka sittande sporangierna; från B. panicea är den skarpast skild genom plasmodiets gula färg samt äfven genom mera fintaggiga sporer. B. decipiens (Curt.) Berk. Sporangierna fullkomligt oskaftade, klotrunda eller utdragna 1 korta, krökta plasmodiokarpier, !'/2—"/1 mm. breda, gula-gulröda. Kolumella felande. Kapillitiet bildande ett gult-gulrödt, tätt nätverk, alltigenom försedt med inlagrad kalk eller stundom med få korta, hyalina trådar förbindande stora, gula, greniga kalk-knutar. Sporer fria från hvarandra, violettbruna, nästan glatta, 10-13 pu. Mycket sällsynt, på murken ved, bark o. dyl. — Vermland, Dalby skn, Dalkarlsbacken på aspbark! B. macrocarpa (Ces.) Rost. Sporangierna uppburna af intill ?/: mm. långa, smutsgula-bruna, fårade skaft eller ock oskaftade, tem- ligen klotrunda, !/2—1 mm. i diam., hvitgråa. Kapillitiet ett oregel- bundet nätverk af grenade kalk-knutar, förbundna medels tunnare strängar, dock alltigenom inlagradt med kalk. Sporer fria, mörkt purpurbruna, fintaggiga öfver hela ytan, 11—15 (p. Mycket sällsynt, på murken ved. — Blott iakttagen i Upsala bot. trädgård vid tvenne tillfällen, dels bland mossa på ved, dels på en murken almstubbe! B. panicea (Fr.) Rost. Sporangierna tätt, ofta massvis växande intill hvarandra, temligen klotrunda eller genom trycket sinsemellan kantiga, hvita eller gråhvita, oskaftade eller sällan med ett kort mörkrödt skaft. Kapillitiet hvitt, alltigenom fylldt af kalk-korn eller någon gång med några få hyalina trådar emellan kalkmassorna. Sporer violettbruna, nästan glatta, 11 up. 732 Temligen allmän art, på torra blad och särskildt på murken ved och bark, framför allt af asp och andra löfträd. — Skåne, Lund (E. Fries enligt Syst. mycol. III s. 141); Nerike, Åmmeberg!; Upsala, flerestädes; Umeå (VLEUGEL). Habituelt lik föregående liksom ock mycket erinrande om Physa- rum cinereum. De glattare, ljusare sporerna skilja den bäst från den förstnämnda, kapillitiets Badhamia-byggnad från den senare, ehuru dock därutinnan anknytningspunkter mellan arterna finnas. B. lilacina (Fr.) Rost. Sporangierna sällskapligt växande och ofta tätt hopade, oskaftade, mer eller mindre klotformade, c:a !/2 mm. i diam., blekröda. Kapillitiet af samma färg. Sporer mörkt purpur- bruna, skrofliga eller nätformigt skulpterade af vårtor och kammar, INN Mycket sällsynt. Hittills blott känd från Sverige i det exemplar, hvarpå E. Fries beskref arten (såsom Physarum lilacinum) och som insamlats vid Femsjö i Småland, växande på björkbark.: Det finnes fortfarande i behåll i Upsala bot. museum. Af de återstående, i Sverige ej anträffade Badhamia-arterna torde hos oss snarast vara att vänta Badh. nitens Berk. med gula sporangier såsom decipiens, men med sporerna sammanhängande i hopar, ovispora Racib., hvars oskaftade, kalkhvita sporangier innehålla ellipsoidiska sporer, samt rubiginosa (Chev.) Rost., hvilken kan karakteriseras som en skaftad lilacina med tydlig kolumella. Alla dessa hafva iakttagits på åtskilliga ställen i Mellan-Europa och England. PHYSARUM Beers: Sporangier skaftade, oskaftade eller plasmodio- karp-bildande. Sporangie-väggen enkel eller dub- bel, oregelbundet uppspringande, med små amorfa FAO kalk-korn inneslutna i väggen. Kapillitiet af nät- Physarum nutans. z re A . - 2 Hr fvenue sporangier AA MOT OE förgrenade trådar med blåsformade ut Sf ib: Del Afkapillis I jon SAN 206 NEG : Möt mad kakan vidgningar (kalk-knutar), fyllda med amorfa kalk fästadt vid ett stycke” "korn. Sporer i massa mörka. — s0farientaarat af sporangie-väggen: LVÄrSpOrer a 21 kända från vårt land. 1. Sporangier skaftade (blott tillfälligtvis uppträdande i oskaftade former). a) Skaftet alltigenom, såväl i väggen som i det inre, försedt med in- lagrad kalk. ”) Kapillitiet glest med stora, oregelbundna kalk-knutar. g) Sporangier hvita-gråa. Ph. leucopus. Pp) » svafvelgula. Ph. sulphureum. ND 33 "") Kapillitiet tätt, persisterande, med små, vanligen mer eller mindre rundade kalk-knutar. 4) Sporangier klotrunda, utan eller med kort, konisk kolumella; skaft hvitt-brunt. i) Skaft hvitt eller nedtill brunt; sporangier och kalk-knutar gråhvita. Ph. globuliferum. it) Skaft, sporangier och kalk-knutar brunaktiga. Ph. murinum. TTT Skaft, sporangier och kalk-knutar gula. Ph. cilrinum. 2) Sporangier äggformade-kort cylindriska med lång pseudo-kolu- mella; skaft gult. Ph. mutabile. b) Skaft utan kalk eller med kalkinlagringar blott i väggen. ") Kalk-knutarne gula-gulröda. 4) Kolumella saknas. T) Sporangierna metallskimrande i stålblått och rödt; kalk- knutar kantiga. Ph. psittacinum. Ti) Sporangierna gulaktiga (gula, gulröda, gulgröna eller gul- gråa); kalk-knutar rundade-spolformade. Ph. viride. 8) Kolumella lång, nående öfver halfva sporangie-höjden. Ph. penetrale. ++) Kalk-knutar hvita (Obs.! Oskaftade former förekomma bland dessa ej sällan hos didermoides och compressum, någon gång af nutans). 4) Sporangier äggformade på hinnartade, hvita skaft; kalk-knutar rundade; sporer svartbruna. Ph. didermoides. 2) Sporangier från sidorna tillplattade, på styfva skaft; kalk- knutar rundade: sporer mörkt purpurbruna. Ph. compressum. 7) Sporangier teml. klotrunda, på styfva skaft; kalk-knutar något kantiga; sporer mörkt purpurbruna. Ph. connatum. Sporangier teml. klotrunda på åtminstone nedtill styfva skaft: kalk-knutar kantiga; sporer ljusare, brunvioletta. Ph. nutans. S Sporangier oskaftade, ofta plasmodiokarpbildande. a) Kalk-knutar hvita. ") Sporangie-väggen enkel. ag) Sporangierna hvita-gråa. Ph. cinereum. 2) > bruna. Ph. Famintzini. =") Sporangie-väggen dubbel. a) Hvita sporangier eller plasmodiokarpier. 1) Från sidorna starkt hoptryckta plasmodiokarpier; väggens inre skikt mycket bräckligt; sporer 8—10 gu. Ph. sinuosum. TT) Rundade sporangier eller plasmodiokarpier, stundom till- plattade från sidorna; väggens inre skikt rätt länge per- sisterande; sporer 10—12 gu. Ph. bitectum. 8) Gula sporangier eller plasmodiokarpier, ej hoptryckta från sidorna. Ph. contextum. 134 b) Kalk-knutar gula, röda eller bruna. 7") Sporangier röda-rödbruna: kalk-knutar rödaktiga. Ph. rubiginosum. +=) Sporangier och kalk-knutar gula. gZ) Sporangie-väggen enkel; sporer nästan glatta, 7—10 pu. Ph. virescens. 2) Sporangie-väggen dubbel; sporer tätt finvårtiga, 9—14 pu. Ph. alpinum. Ph. lIeucopus Link. Totalhöjd omkr. 1 mm. Sporangierna klot- runda, c:a !/2 mm. 1 diam., ofta ett par förenade och uppburna af gemensamt skaft, hvita-gråhvita, på ytan oregelbundet skrynkliga. Skaft tjockt och styft, upprätt, med ett par längslöpande fåror, upp- åt afsmalnande, hvitt till gulhvitt. Kolumella saknas. Kapillitiets nätverk af fina hyalina trådar med 10—50 pu stora, oregelbundna, hvita kalk-knutar. -Sporer brunvioletta, mycket fint taggiga, 7—=10 gp. Mycket sällsynt; på murken ved, torra blad, mossa m. m. I Sverige blott känd från en säker lokal: Upsala, där den växte på en murken almstubbe! Äfven af E. FRIES upptagen från Sverige (i Summa Veg. Scand.), ehuru utan närmare angifven lokal; exempla- ren finnas ej i behåll. Ph. sulphureum Alb. et Schw. Totalhöjd c:a 1 mm. Sporan- gierna tämligen klotrunda, !/2 nära 1 mm. i diam., skrofliga, svafvelgula. Skaftet kort (till 0,3 mm. långt), styft, ungefär jämn- tjockt eller stundom tjockast på midten, svagt längsfåradt, hvitt- hvitgult. Kolumella felande. Kapillitium med talrika, stora, oregel- bundna, hvita kalk-knutar. Sporer, violettbruna, fintaggiga, 9—11 pu. Mycket sällsynt, på torra blad, strån, nedfallna pinnar m. m. — Upsala, Norby lund! Dessa nämnda exemplar uppfördes i »Sveriges myxomyceter» under namnet Physarum variabile Rex, hvarunder de äfven af LIsTER blifvit behandlade i Journ. of Bot. 1899, sid. 2. Sedermera har emellertid samma form blifvit anträffad i Nord-Tyskland och, otvif- velaktigt med rätta, identifierad med Physarum sulphureum Alb. et Schw., med hvilkas afbildning den utmärkt stämmer. Härigenom har denna sistnämnda, af E Fries i Summa Veg. Scand. för vårt land uppgifna art, hvilken i »Sveriges Myxomyceter» räknades bland de osäkra formerna, blifvit återfunnen och säkert konstaterad såsom tillhörande svenska floran. På samma ställe omnämnde jag äfven Physarum flavum Fr. såsom en dubiös art. Sedermera anges denna 1735 af HEDBOM [i Svensk bot. tidskr. 4, sid. (94)| vara återfunnen i när- heten af Upsala. Exemplar, som denne godhetsfullt meddelat mig, synas mig emellertid knappast kunna identifieras med den af E. FRIES lämnade beskrifningen eller MASSEE'S nyare, utan hänför jag dem till (Craterium aureum (jämf. nedan under denna art). Hvad Physarum flavum i själfva verket är, torde därför få anses oafgjordt, ehuru som i ListTERS Monografi, 2:dra uppl. framhålles, mycket (särskildt det hvitgula skaftet, kortare än sporangiet o. a.) talar för dess identifiering med Ph. sulphureum. Ph, globuliferum (Bull.) Pers. Totalhöjd 1—1,5 mm. Sporangi- erna klotrunda, upprätta, 0,5 mm. i diam., smutsigt gråhvita, fint skrynkliga men glattare än de båda föregående. Skaftet spensligt och temligen jämntjockt, hvitt—gulhvitt. Kolumella kort, konisk. Kapillitiet persisterande och bibehållande sporangiets form äfven sedan sporerna spridts, rikt på små (10—20 p stora), hvitaktiga, runda, elliptiska eller spolformade, någon gång trekantiga kalkblå- sor. Sporer brunvioletta, nästan glatta, 6-—9 pu. Mycket sällsynt; på murken ved, bark o. dyl. — Upsala, Flott- sund! Ph. murinum Lister. Totalhöjd c:a I mm. Sporangierna klot- runda, !/2 mm. i diam., grågula-gråbruna, skrynkliga. mm. Sporan- gierna 1tätt växande i massor, skaftade och äggformade, 0,8 mm. långa och c:a 0,5 mm. breda, eller oskaftade och mera klotrunda, hvita-gråhvita; sporangie-väggen af 3 skikt, det yttersta lätt från- skildt, hvitlt och äggskal-liknande, tjockt och bräckligt, det meller- sta tunnt och färglöst samt sammanhängande med det innersta tjockare och med en karakteristisk rutighet tecknade lagret. Skaft Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 48 1738 hvitt, hinnartadt, varierande i längd. Kolumella felande. Kapilli- tiet med talrika, täta, rundade eller äggformade, hvita kalk-blåsor. Sporer mycket mörka, svartbruna, fint taggiga, 10—13 pu. Sällsynt; på torra blad, strån o. d. — Upsala, botaniska trädgår- den på halm i drifbänkar (NYMmaAn); Östergötland (enligt E. FRIES i Summa Veg. Scand.). I WaAHLENBERGS herbarium, inordnadt i Upsala bot. museum, finnes äfven ett typiskt exemplar af arten, insamladt 1809 och skänkt af Swartz, men utan uppgifven lokal (under namnet Spumaria didermoides). Ph. nutans Pers. Totalhöjd 1—1,> mm. Sporangierna sällskap- ligt växande men: åtskilda, skaftade, vanligen nedåtböjda, dock ofta äfven upprätta, klotrunda eller vanligen uppifrån afplattade med undersidan alldeles plan eller konkav, '/2—”/+ mm. i diam., hvita- gråhvita; väggen tunn, hinnartad, sönderbristande i vanligen rätt länge kvarsittande oregelbundna rutor. Skaft grått, gulbrunt till svart, upptill spänsligt och ofta böjdt af sporangiets tyngd. Kapil- litietrådarne spänsliga med få, små, hvita kalk-knutar. Sporer ljust violettbruna, nästan glatta, 3—10 up — Tilmadoche nutans Rost. Mycket allmän på murken ved. Från södra delarne af landet till Lappland (Lule Lappmark: A. CLEVvE); i fjällen äfven iakttagen upp i björkregionen. En mycket variabel art, af hvilken följande tvenne former äfven förekomma 1 Sverige: var. violascens (Rost.) Lister. Sporangie-väggen metallglänsande,; mycket tunn och bräcklig, utan kalk-inlagringar. Sparsamt iakttagen, ehuru den nog torde förekomma öfver hela landet. Insamlad vid Upsala (K. HEpBom), i Värmland, Dalby skn! och Ångermanland, Anundsjö! och Kramfors! var. Jeucoph&eum (Fr.) Lister. Styfvare och gröfre än hufvudfor- men. Skaft styft, så att sporangiet vanligen är upprätt. Sporan- gieväggen med rikare kalkinlagring, ej så bräcklig. Kapillitietrådarne med stora utvidgningar vid förgreningspunkterna och stora, ofta förgrenade kalk-knutar. — Physarum leucopheum Fr. Allmän och liksom hufvudarten vidt utbredd öfver hela landet. Ph. compressum Alb. et Schw. Totalhöjd 1—1,5 mm. Sporan- gierna upprätta, från sidorna hoptryckta och vanligen öppnande sig hvalflikt genom en längsspringa utefter ryggkanten, normalt skaftade, men stundom sessila eller t. o. m. bildande plasmodio- karpier, hvita-hvitgråa, liksom mjöliga på ytan; väggen tunn, hinn- 739 artad med inlagrade hvita kalkkorn. Skaftet styft, rakt, fåradt, svart, brunt eller gråhvitt. Kolumella felande. Kapillitiet med talrika, täta, rundade kalk-knutar. Sporer mörkt purpurbruna, med finare eller gröfre taggighet, 9—14 wu. Sparsamt förekommande, på murken ved, bark, torra blad och strån. — Upsala, flerstädes ; särskildt typiska, vackra exemplar på torra Crinum-blad i bot. trädgårdens växthus!; Kolmården, Simonstorp, oskaftade och plasmodiokarpa exemplar (E. HAGLUND); Värmland, Dalby skn, Slättne på björkved!; Lappland, Abisko på björkbark! Som af den lämnade beskrifningen framgår, är denna art syn- nerligen variabel. Namnet har den erhållit från den skaftade for- mens från sidorna karakteristiskt tillplattade sporangier. De oskaf- tade formerna visa detta otydligare och äro därför svårare att iden- tifiera. Lättast kunna de bland de svenska arterna förväxlas med nutans, didermoides och connatum. Som skiljekaraktärer från den förstnämnda må här framhållas, förutom sporangie-formen, de mör- kare sporerna och den stora rikedomen på rundade kalk-knutar i kapillitiet, från didermoides saknaden af det äggskal-liknande ytter- skiktet i sporangieväggen, från connatum den mera rundade for- men på kapillitie-knutarne samt hela sporangiets tillplattade form. Ph. connatum (Peck) Lister. Totalhöjd 1 mm. Sporangierna skaftade, enstaka eller ett par förenade i spetsen på ett gemensamt skaft, klotrunda eller päronformade, gråhvita, !/2>—?/+ mm. i diam. ; väggen hinnartad, tunn, med hvita inlagrade kalk-korn, (enligt LisTER) stundom nästan saknande dessa och iridiserande. Skaft styft, upprätt, varierande i färg, brunt-gråhvitt. Kapillitiet med täta, mera kantiga, hvita kalk-knutar. Sporer purpurbruna, myc- ket fintaggiga, 10—12 u. Mycket sällsynt, på murken ved och bark. — Upsala, Norby lund på aspbark! Arten står, såsom ofvan nämnts, mycket nära föregående art. I första upplagan af ListERS Monografi hålles den ännu samman med denna, något som följts af mig i »Sveriges myxomyceter»>, där de under Phys. compressum upptagna exempiaren från Norby just tillhöra denna senare urskilda art, connatum. Angående skilje- karaktärerna se under föregående art. Ph. cinereum (Batsch) Pers. Sporangierna fullkomligt oskaftade, väx- ande sällskapligt och ofta tätt intill hvarandra, klotrunda eller ut- 740 dragna till mer eller mindre långsträckta, raka eller krökta och någon gång förgrenade plasmodiokarpier, !'/«—"”/+1 mm. i genom- skärning, gråhvita med svagt blåaktig anstrykning, på ytan något ojämna; väggen enkel, tunn, hinnartad med inlagrade hvita kalk- korn, någon gång nästan fri från sådana och då något iridiserande. Kolumella felande. Kapillitiets kalk-knutar hvita, varierande till formen, vanligen kantiga eller grenade. Sporer violett- eller pur- purbruna, fintaggiga eller nästan glatta, 7—12 pu. Allmän på torra blad, strån, mossa o. dyl. samt ved och bark; stundom i massa uppträdande äfven bland lefvande växter, gräs och - annat.! Iakttagen från södra Sverige upp till Torne träsk, förekommande upp 1 regio subalpina. Ofvanstående beskrifning innesluter äfven den form, som blifvit betecknad med namnet Physarum vernum Somm. och som i andra upplagan af ListERsS Monografi behandlas som skild art. Den skall utmärkas genom mörkare och större sporer (9J—12 u mot cinerea's 7—10) samt i allmänhet något gröfre dimensioner på hela sporangi- erna. Prof, som torde kunna räknas hit, har jag samlat från trak- ten af Torne träsk, och från andra håll af landet har jag sett exemplar, som tendera mot vernum. Någon gräns existerar dock näppeligen mellan cinereum och vernum, åtminstone har jag på det svenska materialet ofta ej kunnat afgöra, hvilken som skulle före- ligga, hvarför jag här föredrar att förena båda under Phys. cinereum. Ph. Famintzini Rost. Sporangierna tätt hopade, tämligen klot- runda, ägg- eller njurformade, !/s—!/2> mm. i diam., gula-bruna, skrofliga; väggen med sula till gulbruna kalkkorn-inlagringar. Kapillitiet bildande ett tätt nätverk af hyalina trådar med triangu- lära eller kantiga, stundom grenade, hvita kalk-knutar, hvilka i sporangiets centrum sammanflyta till större kalkmassor; hela kapil- litie-massan mycket elastisk och efter sporangie-öppnandet starkt utvidgande sig till cylindriska, ofta fritt utfallande, hvita, bomulls- lika massor. Sporer purpurbruna, fintaggiga, 10—12 u. — Physa- rum Gulielme Penzig. Sällsynt, på nedfallna barr och mossa i våra skogar. — Upsala (HEDBoOM); Flottsund nära Upsala! t En sådan ymnig förekomst, vid Flahult, Jönköping, där svampen genom sin mängd rent af var skadegörande, har skildrats af TH. WuULrFF i Zeitschrift fär Plan- zenkrankheiten. Bd. 16, sid. 202—206. 1906. 741 Arten har under de senare åren gått under namnet Phys. Gulielmee, hvarunder den 1898 beskrefs af PEnziG från Java. Här har jag emellertid ansett mig böra identifiera den med den äldre arten Famintzini, af ROSTAFINSKI (i Monogr. sid. 107) beskrifven efter ett enda fynd, som gjorts i Polen. I Lisrers Monografi (Ed. II) fram- hålles Phys. Gulielmcee's likhet med nämnda art, dock med den skil- naden, alt Famintzini's elastiskt sig utvidgande kapillitium skulle vara ersatt af ett vanligt Physarum-kapillitium. Nu äga emellertid alla fullt mogna sporangier på de prof, som insamlats kring Upsala, ett kapillitium, som i detalj stämmer med den beskrifning, ROSTAFIN- skI ger på sin art. Äfven i allt öfrigt stämma de bra med dennes beskrifning, men särskildt som nämnts uti förekomsten af det för släktet så egendomliga elastiska kapillitiet, hvilket habituellt mest lik- nar ÅArcyria-släktets. Arten är nu inalles känd från 5 håll, nämli- gen förutom som nämnts Java, Polen och Upsala-trakten äfven från Nordtyskland (Kiel) och Schweiz. Ph. sinuosum (Bull.) Weinm. ex Fr. Sporangierna oskaftade, bildande buktade, ofta förgrenade och t. o. m. nätformade plas- modiokarpier, från sidorna sammantryckta och därigenom bildande liksom kantställda skifvor, c:a 1 mm. höga och '/. mm. tjocka, hvita-hvitgrå, stundom skiftande något i smutsgult; väggen dub- bel, det yttre skiktet tjockt, kalkrikt, uppsprickande tämligen regel- bundet längs plasmodiokarpiets rygglinje och med hälfterna böjan- de sig hvalflikt isär, det inre tunnt, hinnartadt, blottadt upptill vid ytterlagrets öppnande. Kapillitiet med talrika, täta, hvita, ofta för- grenade kalkknutar. Sporer brunvioletta, fintaggiga, 3—10 p. — Physarum bivalve Pers. Sparsamt förekommande på torra blad, barr, strån, pinnar och gyn rSmaland ns Femsjö:(E. FRIES enligt! St; Femsj.); Nerike; Kumla (ROoMmELL); Södermanland, Äs i Julita skn (HEDBOM); Upsala, från ett par lokaler! Ph. bitectum Lister. Sporangierna oskaftade, c:a I mm. i diam., eller utdragna till aflånga eller krypande, buktade, från sidorna hoptryckta eller trinda, plasmodiokarpier; sporangie-väggen af två skikt, det yttre hvitt, kalkrikt och bräckligt, äggskalsliknande, upp- till oregelbundet sönderfallande, nedåt basen persisterande, utböjdt åt sidorna, det inre tunnt, gråbrunt, blottadt vid ytterlagrets affal- lande. Kapillitiet med talrika, hvita, oregelbundna, dock vanligen tämligen afrundade kalk-knutar. Sporer mörkt purpurbruna, fin- taggiga, 10—12 u. — Physarum Diderma Lister. 742 Mycket sällsynt, på torra pinnar, bark, blad m. m. — Upsala, Marma (HEDBOM). Ph, contextum Pers. Sporangierna oskaftade, klotrunda, äggfor- made eller utdragna till njurformade eller långsträckta plasmodio- karpier, c:a !/2 mm. i genomskärning, tätt växande intill hvaran- dra i små, skiflika kakor och genom trycket emot hvarandra ofta kantiga, gulhvita-ockragula: sporangie-väggen dubbel, yltre lagret tjockt, kalkrikt, upptill oregelbundet sönderbristande och blottande det inre tunna väggskiktet. Kapillitiet med talrika stora, hvita kalk- knutar. Sporer mörkt violelt-bruna, fintaggiga, 10—13 pu. Mycket. sällsynt, på torra blad, pinnar.0o. di = Upsala Norrby lund! Äfven upptagen af E. Fries i S. Veg. Scand. samt i Stirp. Femsj. anförd från Femsjö i Småland. I närheten af Physarum contextum står en art, Phys. conglomera- tum Rost., hvilken jag i »Sveriges myxomyceter» upptar för vårt land, på grund af E. Fries uppgift i S. Veg. Scand. Som emellertid de för densamma utmärkande karaktärerna (speciellt något ljusare och mindre, 3—10 » stora sporer) äro grundade på mikroskopiska saker och ej af de äldre beskrifningarne framgå, och då det troli- gen enda i behåll varande exemplaret af E. FrRiES' Diderma conglo- meratum (= Physarum conglomeratum Rost.; förvaradt i Kew, men insamladt i vestra Sverige) enligt Lister (Monogr. ed. 2, sid. 80) i själfva verket tillhör Physarum contextum, så torde ett förnyadt fynd af conglomeratum behöfvas, innan den kan anses tillhöra vår flora. Att den emellertid hos oss kan väntas, är troligt, då den är känd från bl. a. Tyskland och England. Ph. rubiginosum Fr. Sporangierna sällskapligt växande, ofta ho- pade, oskaftade, tämligen klotrunda, !'/2—1 mm. 1 diam., skarla- kansröda-rödbruna; sporangieväggen hinnartad med inlagrade röd- gula kalk-korn. Kolumella saknas. Kapillitiets kalk-knutar stora, kantiga eller greniga, orangeröda eller rödbruna. Sporer blekt vio- lettbruna, fintaggiga, 8—11 (. ; Mycket sällsynt, hos oss blott iakttagen på mossa i barrskog. — . Af E. FrIeES anträffad vid Femsjö, Småland, enligt uppgift i Stirp. Femsj., där det tillägges »hoc et plures Gasteromycetes, qui maxime meteorici, unica vice tantum legi>.. Exemplaren finnas ej i IL Fries” herbarium och synas ej längre vara i behåll. Emellertid har arten blifvit återfunnen på senare tid vid tvenne tillfällen: Ultuna vid Upsala (E. VON Post) samt Kolmården (E: HAGLUND). 1743 Ph. virescens Ditm. Sporangierna oskaftade, hopade gruppvis i små gyttringar, klotrunda eller oregelbundet äggrunda, !/+—'!/2 mm. i diam., guldgula tili gulgröna, på ytan skrynkliga eller nästan glatta; sporangieväggen enkel. Kolumella felande. Kapillitiet med runda- de eller kantiga, oregelbundna, gula kalk-knutar. Sporer nästan glatta, blekt violettbruna, 7—10 gp. Sparsamt iakttagen, ehuru troligen icke sällsynt i våra barrsko- gar under vissa år; växande på nedfallna barr, mossa och pinnar. — Upsala, flerstädes; af E. FRIES i Syst. myc. uppgifven en gång, men ymnigt anträffad vid Femsjö, Småland, växande på nedfallna bokblad. Ph. alpinum Lister. Sporangierna strödda eller gyttrade, oskaf- tade, mer eller mindre klotrunda och c:a 1 mm. i diam. eller ut- dragna till plasmodiokarpier (enligt ListER intill 30 mm. långa), blekgula; sporangie-väggen dubbel, ytterskiktet rikt kalkförande och lossnande från den tunna, hinnartade innerväggen. Kapillitiet med stora, enkla eller greniga, gula kalk-knutar. Sporer tätt finvårtiga, purpurbruna, 9—14 «wu. Mycket sällsynt, växande på torra strån, blad och dyl. — Jämt- land, Frostviken, Väktarklumpen 1 reg. subalpina! Arten, som urskildes af LiSTER år 1910, synes vara en rent alpin myxomycet. Den är hittills känd från Blue Canon i Californien, från Arolla i Schweiz (8,000 fot ö. h.) och Ste Croix 1 Jura-bergen (3—4,000 fot ö. h.), åtminstone på de senare ställena, hvarifrån närmare uppgifter föreligga, i närheten af smältande snö. Den lik- nar mycket Physarum virescens, under hvilket namn äfven det af mig anträffade, mycket sparsamma materialet finnes anfördt i >»Myxo- mycetfloran i de jämtländska fjälltrakterna». Den tjockare och fastare, dubbla väggen, de påfallande mörkare och tydligare vårtiga samt större sporerna erbjuda karaktärer, på hvilka arten synes väl grundad och genom hvilka den lätt skiljer sig från pvirescens. Af de här ofvan behandlade svenska Physarum-arterna kunna blott viride, nutans och cinereum sägas vara allmännare förekommande i vårt land. De öfriga äro, som af lokaluppgifterna framgår, blott sparsamt, de flesta mycket sällsynt uppträdande. Öfverhufvudtaget är detta spora- diska förekomstsätt mycket karakteristiskt för släktets arter. Det är där- för svårt att på förhand ange någon af de talrika utländska arterna, som hos oss vore att vänta, då snart sagdt hvilken som helst plötsligt skulle kunna uppdyka. De utländska arternas stora antal gör det också här omöjligt att för alla dem framhålla de utmärkande egenskaperna. FULIGO Haller. Sporangierna förlängda och förgrenade samt hoppackade och sammanväfda i hvarandra till ett dynformadt z2ethalium, som ofta är försedt med ett ytligt barklager, rikt på kalkkorn. Ka. pillitiet bildande ett nätverk af hyalina trådar Fig. 5. Fuligo septee -10—11 /, fintaggiga. F. muscorum. F. septica (L.) Gmel. Plasmodiet hvitt eller gult. Aethalierna dyn- lika, mycket varierande i form, färg och storlek, från ett par mm. intill 2 dm. i diam. De enskilda sporangierna mer eller mindre tydligt urskiljbara, !/s mm. breda, med öppningar här och där sins- emellan; enskilda sporangie-väggen hinnartad, mycket bräcklig, med inlagrade strödda kalkkorn. Kolumella saknas. Kapillitiets kalkblåsor mycket varierande, spolformade-kantiga, förbundna med långa, tunna trådar. Sporer svartvioletta, nästan glatta, 6—10 gp. — Fuligo varians Sommerf.; Aethalium septicum (L.) Fr. Mycket allmän på murken ved, stubbar, stockar, bark och dyl., äfven allmänt uppträdande på lefvande mossa och strån. Arten är en af de mest i ögonen fallande, äfven på grund af de stora, lifligt färgade plasmodierna, hvilka äro kända under namnet »trollsmör». — Södra Sverige upp till Lule Lappmark (Sarekfjällen i regio alpina; T. VESTERGREN) samt Torne lappmark (kring Torne träsk !). Artens många former torde kunna grupperas på följande hufvud- typer, hvilka dock ej äro skarpt afgränsade ifrån hvarandra (jfr Sveriges Myxomyceter sid. 225): Var. a candida (Pers.) Aethalierna snöhvita med ojämn, trådig yta, utan skarpt markeradt barklager, till formen vanligen mera ut- plattade, skiflika till lågt dynformade. -— Allmän i våra barrskogar och ofta uppträdande tidigt om sommaren. Var. 3 violacea (Pers) Aethalierna violetta, oregelbundna, utan utpräglad bark. — Allmän; till denna form höra de ofvan citerade exemplaren från Sarekfjällen. Var. y flava (Pers.) Aethalierna rent gula, oftast mer eller mindre äggformade eller rundade af 1—ett par em:s storlek; barklager otyd- ligt. — Träffas ofta på mossa, mossiga stubbar o. dyl; funnen på aspbark vid Torne träsk. + Af dessa är en, som jag nyligen funnit i Kongo, ej ännu beskrifven. 145 Var. d rufa (Pers.) Aethalierna tjocka, halfklotformade till mer eller mindre klotrunda, försedda med afsatt gulbrun-rödbrun bark. -- Mindre allmän och enligt hvad jag hittills sett blott förekom- mande på murken ved och bark af löfträd, särskildt asp; synes där- för också vara en sydligare form. Den var under hösten 1912 mycket allmän i trakterna kring Upsala. F. muscorum " Alb. et Schw. Plasmodiet gult. Aethalierna dyn- lika, ett par mm. intill 5 cm. i diam., ofta plattade till bandformade och kantställda, ej sällan taktegelformadt ordnade den ena skifvan öfver den andra, på ytan glatta, gråa eller gulgråa, utan tydligt ut- bildadt barklager; de enskilda sporangierna tätt sammanväfda, deras vägg försedd med orangegula kalkkorn. Kapillitieblåsorna oregel- bundna, ofta greniga, orangegula, förenade af relativt korta trådar. Sporer svartvioletta, fintaggiga, 10—11 u. — Fuligo ochracea Peck.; Fuligo simulans Karst. Tämligen sällsynt, växande på bark, stjälkar och strån samt äfven iakttagen på lefvande växter såsom lingon- och blåbärsris. — Små- land, Burseryd (K. A. TH. SETH); Östergötland, Kolmården (E. HaG- LUND); Upsala (HEDBOM; SERNANDER); Vermland, Dalby och N. Finn- skoga socknar (!). Äfven upptagen redan af E. Fries i Stirp. Femsj. och Summa veg. scand. m. m. Fuligo cinerea (Schwein. )Morg. är en i Mellan-Europa och varmare län- der förekommande art, som hos oss bör efterforskas. Den har hvita 2ethbalier liksom ibland Fuligo septica, intill 6 cm. långa, samt taggiga sporer liksom muscorum, hvilka dessutom vanligen äro anmärkningsvärdt ellipsoidiska till formen, 13—17 X $—12 pu. TRICHAMPHORA Junghuhn. fr: pezizoidea Jungsh, Totalhöjd 1—2,;5 mm. Sporangierna gråhvita, skifformiga, mer eller mindre konkava och bildande grunda skålar, ”/+— 1/4 mm. i diam. och ca. '/« mm. tjocka; väggen MU tunn, hinnartad, med inlagrade kalkkorn öfver 2X / (o hela ytan. Skaftet tunnt, gulbrunt, genomskinligt, a 4 | 2 längsstrimmigt. Kapillitiet mycket variabelt, bil- b 5 pe o Fig. 6. dadt af färglösa grenade trådar, med flera eller Toichamphpra Peziaoidea. = CA . -- gr af tre sporan- färre kalkansvällningar eller utdragna kalkfyllda zier 3, Pb kapillitium = N . G > med tvenne sporer. 9/,. rör. Sporer purpurbruna, i massa svarta, fin- i taggiga eller nästan glatta, 9—17 yu. Denna enda art af släktet, som brukar förekomma på torra blad, ved och annat, synes blott en gång hafva insamlats i Sverige, näm- ligen i Västmanland af LINDBLAD. I BERKELEY'S herbarium i Kew finnes nämligen ett prof, af E. Fries meddeladt densamme, med anteckningen »Physarum n. sp. Suec. Vestm. in hymenio Auricula- rie mesenterice. Aug. leg. Lindbl.> Enligt meddelande från Miss G. LisTER äro dessa exemplar i sin allmänna byggnad fullt typiska. CRATERIUM Trent. Sporangierna sällskapligt växande i grupper, skaftade, bägarformade med eller utan ett afsatt lock, eller omvändt äggformade till nästan klot- runda; väggen med inlagrade kalkkorn, åtminstone nedtill broskartad. Kapillitiet nätformigt förgre- His. Craterium minutum. — nadt med kalkansvällningar. Skaft broskartadt. a sporangier, hvaral det K Z is högra med affallet lock Sporer i massa svarta. — 5 arter, däraf 2 ute- 20/4, — b del af kapillitiet med kalkknutar samt slutande amerikanska, de tre öfriga äfven i Sverige. tvänne sporer 19/,, 1. Sporangieväggen glatt, glänsande: lock tydligt afsatt. Cr. minutum. 2. > » mjölig eller ojämn; lock mindre tydligt eller ej utbildadt. a) Sporangierna bruna, uppåt öfre delen hvitmjöliga. Cr. leucocephalum. b) Sporangierna rent gula. Cr. aureum. Cr. minutum (Leers) Fr. Totalhöjd ”/+—1,5 mm. Sporangierna bägarformade, glatta, glänsande, gulbruna- bruna; locket platt eller konvext, hvitt till gulbrunt, skarpt begränsadt. Skaftet brunt eller gulbrunt, intill !/> mm. långt. Kapillitiet bildande ett nätverk af hyalina trådar med talrika stora, hvita kalkansvällningar. Sporer fint vårtiga, $—9 u. — Craterium pedunculatum Trent. Mycket sällsynt, växande på döda blad, strån, kvistar o. dyl. — Skåne (E. Fries enligt Summa Veg. Sc.) och Småland, Femsjö (en-. ligt Stirp. Femsj.). I nyare tid återfunnen vid Upsala (HEDBOM) samt i Ångermanland vid Kramfors! Cr. leucocephalum (Pers.) Ditm. Totalhöjd 1 mm. Sporangierna omvändt äggformade till klubblika, '/2 mm. i diam., vid basen gul- bruna-rödbruna, uppåt hvita och fint mjöliga af pålagrade kalk- korn; den konvexa, hvita kalotten affaller som ett lock, ehuru ej 147 så skarpt begränsadt som hos föregående art, den öfriga delen af väggen bildar en kvarstående bägare. Skaft intill '/; mm. långt, rödbrunt. Kapillitiet med stora, hvita eller gulaktiga kalkansväll- ningar. Sporer fintaggiga, 7—9 pu. Sparsam, ehuru den allmännaste arten af släktet i Sverige; väx- ande på torra blad, strån, barr o. dyl., men äfven på kvistar och bark. — Småland, Femsjö (E. Fries, enligt ett mycket sparsamt material i Upsala bot. museum); Östergötland, Kolmården (E. HaG- LUND) och Reymyra (H. VON Post; exemplar i Upsala bot. museum); Upsalatrakten flerestädes. Cr. aureum (Schum.) Rost. Totalhöjd !/2—1 mm. Sporangierna äggrunda eller omvändt äggrunda till nästan klotrunda, c:a !'/2 mm. i diam., guldgula eller gulgröna; väggen på ytan ojämn, upptill eller nästan ned till basen söndersprickande i oregelbundna stycken, utan afsatt lock. Skaft 0,2—0,5; mm. långt, rent gult, fåradt. Ka- pillitiet af hyalina trådar med oregelbundna gula kalkansvällningar. Sporer fintaggiga, 8&—9 u. — Craterium mutabile Fr. Sällsynt; på torra löf, bark m. m. — Skåne o. Småland (enligt E. FRIES i Summa Veg. Scand.); Upsala, Lassby på bark af Populus (HEDBOM). Arten visar stora anknytningspunkter till Physarum-släktet och skulle med kanske lika stor rätt kunna hänföras till detta; den sammanknyter båda släktena. De ofvannämnda Upsaliensiska exem- plaren hänfördes ock af HEpbBowm i [(Svensk Bot. tidskr. 4 (94)] till Physarum och uppfattades som den osäkra Friesiska arten flavum. Deras långa skaft, längre än sporangierna samt gulröda och ej blekt hvitgula, synas mig tala emot en sådan identifiering (jfr ofvan under arten Physarum sulphureum). Däremot har jag något tvekat, huru- vida det ej möjligen vore riktigare att hänföra dem till Physarum citrinellum Peck, en blott från Förenta staterna och Japan känd art, som otvifvelaktigt står Craterium aureum mycket nära; i första upplagan af ListeErs monografi räknades denna ock under Crateri- um-släktet. Exemplaren ha sporangieskaften något mera stötande i rödt än som normalt synes vara fallet hos Cr. aureum och ten- derande mot Phys. citrinellum. De gula, ej hvitaktiga kalkblåsorna i kapillitiet, de små, c:a 9 pm stora, blott mycket fint taggiga sporerna och framför allt en rätt tydlig antydan till persisterande bägarparti vid sporangiebasen synas mig dock mest tala för exemplarens identi- fiering med Crat. aureum, hvilken sällsynta art därmed blifvit på nytt påvisad för vårt land. 748 LEOCARPUS Link: L. fragilis (Dicks.) Rost. Plasmodiet orange- gult. Sporangierna massvis sällskapligt växande, hängande ofta i drufklasliknande gyttringar, om- vändt äggformade eller päronformade, någon gång mera klotrunda, gula, gulbruna eller rent bruna, glatta och glänsande, 2—3 mm, långa och 1—1,53 mm. i genomskärning. Skaft mera sällan felande, RA ER Le vanligen intill 1,5 mm. långt, tunnt, hvitgult. litium med hyalina trå- Kolumella saknas. Kapillitiet bildande ett nät- dar och förgrenade kalk- knutar. 229, verk af styfva hyalina trådar, med kantiga, för- grenade gula kalkknutar. Sporerna svartbruna, fint taggiga, 11—13 u. — Leocarpus vernicosus (Schum.) Link. Denna den enda arten af släktet förekommer allmänt i vårt land, på ved, nedfallna torra barr, kottar, blad och dylikt; i ögonen fallande genom de ofta stora hopar, hvari den växer, samt genom det egendomliga, om insektägg erinrande utseendet. Särskildt rik- ligt uppträdde den under den regniga hösten 1912 öfverallt 1 barr- skogarne kring Upsala. — Från Södra Sverige känd upp till Väster- botten, Umeåtrakten (VLEUGEL). DIDERMA Pers. Sporangierna vanligen oskaftade, mera sällan skaftade och stundom plasmodiokarp-bildande; väggen bildad af två skikt, innehållande inlag- rade amorfa kalkkorn. Kapillitietrådarna utan kalk. — 17 arter. 1. Sporangieväggens yvytterskikt, bildande en glatt, tämligen äggskal-liknande-kalkkrusta, innerskiktet Fig. 9. Diderma testaceum. hinnartadt; sporangierna vanligen oskaftade (Sub- a Tre sporangier, det öf- & RAS DR AA versta med väggen delvis SENUS Eu-Dider ma). affallen, blottande kolu- mellan. ?/,. — b stycke af a) Sporangier hvita-hvitgråa. väggens yttre och inre 4 a skikt; från det senare ut- +) Sporangierna skifformade, skaftade. gå kapillitietrådar. 120/,. : S : | D. hemisphericum. =4) Sporangierna halfklotformiga-klotrunda, oskaftade. sv) Kolumella hvit; sporangieväggens innerskikt sammanhängande med det yttre; sporerna violettbruna, 7—10 pu. D. spumarioides. 749 8) Kolumella hvit sporangieväggens innerskikt länge persiste- rande, färglöst, lossnande från det yttre; sporer purpurbruna, IE D. globosum. y) Kolumella gul-rödbrun; sporangieväggens innerskikt lika före- gående, men nedtill gulaktigt; sporer purpurbruna, 9—13 (. D. niveum. b) Sporangier blekröda, oskaftade, nedtryckta. D. testaceum. 2. Sporangieväggen bildad af 2(—3) sammanhängande skikt, det yttre broskartadt med små inlagrade kalkkorn (hos radiatum stundom hvitt af rikligare kalkinlagring, erinrande om Eu-Diderma), det inre hinn- artadt; sporangierna vanligen skaftade (Subgenus Leangium). a) Kolumella felande. D. Trevelyani. b) Kolumella hemisferisk-klotrund. D. radiatam. D. hemisphe&ricum (Bull.) Macbr. Sporangierna sällskapligt, men glest växande, bildande cirkelrunda tunna skifvor, 1—1,5 mm. i diam., hvita, uppburna af ett centralt på ena sidan fästadt, styft och jämntjockt, fåradt, hvitgult-brunaktigt, intill 0,8 mm. långt skaft. Sporangieväggen bildad af ett yttre äggskal-liknande, bräck- ligt skikt, lätt skildt från det inre hinnartade lagret. Kolumella otydlig. Kapillitietrådar bleka, ofärgade. Sporer blekt violettbruna, nästan glatta, 7—9 pu. — Chondrioderma Michelii (Lib.) Rost. Mycket sällsynt. I vårt land blott insamlad en gång: Upsala i bo- tan. trädgården på granbark 1853 (E. P. FrRiEs; exemplaren finnas förvarade i Upsala bot. museum). Enligt uppgift skall arten äfven förekomma på torra blad o. dyl. D. spumarioides Fr. Sporangierna sällskapligt, oftast tätt växande, halfklotformiga, vidfästade med bred bas, oskaftade, hvita-gråhvita, !'/2—1 mm. i diam.; sporangieväggens yltre skikt tjockt, bräckligt, mer eller mindre fast sammanhängande med det inre lagret. Ko- lumella låg, svagt kullrig till halfklotformig. Kapillitie-trådarne pur- purbruna. Sporerna violettbruna, fint taggiga, 7—10 u. — Chon- drioderma spumartoides (Fr.) Rost. Sparsamt uppträdande på torra blad och strån. — Småland, Fem- sjö (E. FRrIES enligt Stirp. Femsj.); Upsala, Kronoparken (NYMAN) och Flottsund!; Ångermanland, Anundsjö (G. von Post). D. globosum Pers. Sporangierna gruppvis växande i täta ho- par, klotrunda, oskaftade, rent hvita, 0,5=1 mm. i diam.; vVäg- 750 gens ytterskikt äggskal-likt, bräckligt, lätt lossnande och vanligen genom ett tomrum skildt från det tunna, inre, hinnartade och persi- sterande lagret. Kolumellan halfklotformig eller nästan klotrund, hvit. Kapillitietrådar blekt purpurbruna. Sporer mörkt purpurbruna, fin- taggiga, 11—14 pu. — Chondrioderma globosum (Pers.) Rost. Sällsynt; på torra blad, pinnar, lefvande mossa o. dyl. — Upsala, Norby (NYMAN). Åreskutan i videregionen! Äfven uppgifven för Sverige af Swartz (1 K. V. A:s Handl. 1815) och E' FRIES (1 Sum- ma Veg. Scand.); belysande exemplar till dessa uppgifter synas emel- lertid ej mera existera. D. niveum (Rost.) Macbr. Sporangierna gruppvis tätt hopade, klotrunda och sessila eller vanligen från bred, platt bas half- klotformade, glatta, hvita, 0,7—1,5 mm. i diam.; sporangieväggens ytterlager äggskal-likt, bräckligt och lätt affallande, det inre längre persisterande, tunnt och hinnartadt samt stundom iridiserande i spo- rangiets öfre del, broskartadt och gulbrunt i dess nedre del, hvari- genom det tömda sporangiet i bottnen har en gulbrun färg. Kolu- mella tämligen halfklotformad, gul eller gulbrun, genom urblekning stundom mera hvitaktig. Kapillitiet varierande. Sporer purpur- bruna, fint taggiga, 9—13 u. — Chondrioderma niveum Rost. Allmän i fjälltrakterna, växande på torra blad och stjälkar, i så väl björkregionen som regio alpina, äfven ofvanför videsnåren; den anträffas där ofta tätt intill de smältande snödrifvorna. Jämt- land, Åreskutan flerestädes! och Frostviken, Väktarklumpen!; Torne Lappmark, Njutum nära Riksgränsen bland videsnåren inom regio alpina! — Utom fjälltraktsområdena saknas den ej alldeles, åtmin- stone i nordliga delarne af landet; nyligen har jag nämligen haft tillfälle att granska ett typiskt vackert exemplar af arten, insamladt vid Umeå (VLEUGEL) i maj 1907 och växande på lefvande blad af Vaccinium vilis idea. Den tidiga insamlingsdagen torde möjligen ersätta för- hållandena inom artens egentliga hemvist, fjällen. var. Lyallii (Mass.) Lister. Afviker från hufvudformen hufvud- sakligen genom starkare taggiga sporer, 11—135 ju stora samt genom vanligen större, hemisferisk eller klubblik, ockragul kolumella. — Chondrioderma Lyallii Mass. Förekommer inom fjälltrakterna tillsammans med den typiska formen till hvilken gränsen är mycket vag, på liknande substrat som denna; insamlad från Jämtland, Åreskutan! och Frostviken! D. testaceum (Schrad.) Pers. Sporangierna tätt gruppvis växande, 751 rundade och starkt afplattade uppifrån, fästade med en bred, oskaf, tad bas, glatta, hvitaktiga med en tydlig, starkare eller svagare skär färgskiftning, c:a 1 mm. i diam.; ytterskiktet tjockt och bräckligt- äggskal-liknande, lätt lossnande från det inre tunna, längre persis- terande, gråaktiga skiktet. Kolumellan = ljusröd-rödbrun, stor, mer eller mindre halfklotformig. Kapillitiet blekt purpurbrunt. Spo- rerna blekt violettbruna, nästan glatta, 7—8 pu. — Chondrioderma testaceum (Schrad.) Rost. Mycket sällsynt, på torra blad, kvistar och murken ved. Arten har på senare tiden hos oss blifvit insamlad blott i Södermanland, vid Äs i Julita skn nära sjön Aspen (HEDBOM); den upptas emeller- tid) redan atv ERIES LL Summa Veg. Scand: och anges! ti o: m. i Syst. Myc. såsom förekommande »passim>». D. Trevelyani (Grev.) Fr. Sporangierna gruppvis växande, klot- runda eller något ellipsoidiska, tämligen glatta och gulbruna, 1—1,3 mm. i diam., oskaftade eller uppburna af tunna, mörkbruna, intill !/> mm. långa skaft; väggen vanligen tämligen regelbundet sönder- bristande i smala, slutligen stjärnformigt tillbakaböjda, på insidan hvita flikar; väggen af tre lager, intimt sammanhängande: det yttre brunt broskartadt, det mellersta tjockt, kalkförande, det inre tunnt hinnartadt, utsändande de nätformadt förgrenade, purpurbruna ka- pillitietrådarne. Kolumella fullkomligt felande (på de svenska exem- plaren; annars enligt uppgift någon gång tämligen stor, klotformad). Sporer mörkt violettbruna, fintaggiga, 10—13 uu. — Chondrioderma Trevelyani (Grev.) Rost.; Didymium subceastaneum Romell in exsicc. Mycket sällsynt, på torra löf och dyl. — Nerike, Kumla (RoMELL); Stockholm, Beckholmen (ROMELL). D. radiatum (L.) Lister. Sporangierna sällskapligt växande, strödda eller ofta tätt intill hvarandra, klotrunda med undersidan platt eller t. o. m. konkav, hvitgråa till smutsbruna, 0,5—1,2? mm. i diam., oskaftade eller oftast uppburna af ett styft, intill '/2 mm. långt, hvitt, gulaktigt (vanligast) eller brunt skaft; sporangieväggen sönder- bristande oregelbundet eller ock öppnande sig från toppen i regel- bundna flikar, som breda ut sig och länge kvarsilta som en stjärna rundt om den centrala halfklotformade eller klotrunda, hvita-gul- aktiga, c:a '/2 mm. breda kolumellan. Sporer mörkt violettbruna fintaggiga, 10—13 u. — Chondrioderma radiatum (L.) Rost. Mycket allmän på murkna stubbar och stockar, bark o. dyl. Iakt- a tagen från södra Sverige upp till Torne lappmark (Nuolja och Orto- jokk vid Torne träsk, i björkregionen!). Af de återstående Diderma-arterna torde helt visst ytterligare ett par vara att vänta i vårt land. D. effusum (Schwein.) Morg. och simplex (Schroet.) Lister, båda tillhörande FEu-Diderma, äro kända från åtskilliga håll i Mellan-Europa och Storbritannien; den förra bildar utbredda plasmodiokarpier med rödbrun kolumella, den senare har gråbruna eller gulbruna sporangier, från alla andra afvikande genom enkel vägg. Möj- ligen vore riktigast att redan nu uppföra arten floriforme (Bull) Pers. såsom svensk; såsom synonym till densamma plägar nämligen uppfattas Diderma lepidotum Fr., hvilken upptas i Summa Veg. Scand. Som emeller- tid i Syst. Myc. själfva Did. floriforme därjämte behandlas, men anges blott från Frankrike, så synes först ett förnyadt fynd böra styrka artens medborgarskap i vår flora, innan den med säkerhet kan anges som svensk. Den är karakteriserad af Leangium-vägg, långt skaftade sporan- gier och sporer med glest stående vårtor; i Mellan-Europa synes den ej vara sällsynt. DIA CEZERAS ET; Sporangierna cylindriska-klotrunda, försedda med en kolumella, om skaft finnes utgörande en fortsättning på detta; sporangieväggen hyalin, metallglänsande, utan kalkinlagringar. Stjälk och kolumella kalkförande. Kapillitiet bildande ett nätverk af rödbruna trådar, utan alla kalkblåsor. = a — 7 arter, hvaraf blott en i Sverige. Fig.10: D. leucopoda (Bull.) Rost. Totalhöjd 1,5—2 Diacheoea leucopoda. Två sporangier:på det högra mm. Sporangierna sällskapligt växande, kort är väggen till största de- d , len bortfallen, blottan- — cylindriska (sällan mera klotrunda), '/+ mm. i de kapillitiet och kolu- 2 TOLERE diam. Skaftet hvitt, från bred bas uppåt afsmal- nande, styft och mycket bräckligt, !/3 till lika långt som sporangiet. Kolumella cylindrisk, hvit, styf, nående halfva sporangiehöjden till nära dettas topp. Kapillitiet bildadt af ett nätverk af trådar, för- bindande kolumellan med sporangieväggen. Sporerna violett-svarta, fint taggiga, 7—9 u. — Diachea elegans (Trentep.) Fr. Sällsynt, förekommande på nedfallna kvistar, torra blad, strån, mossa o. dyl. — Småland, Femsjö på boklöf (E. Fries); Söderman- land, Äs i Julita skn (HEbBom); Upsala, Gottsunda (NYMAN). Af de öfriga Diachcea-arterna tillhöra alla den nordamerikanska eller tropiska floran utom en, hvilken blifvit iakttagen upp till Mellan-Europa, och som därför kan väntas möjligen förekomma i vårt land. Denna, 753 Diachea subsessilis Peck, har fullständigt klotrunda, nästan oskaftade sporangier och nätformig skulptur på sporerna. Till familjen Physaracew höra 5 släkten, alla monotypa, hvilka ej äro anträffade inom vår flora. Af dessa äro Erionema, Physarella och Phy- sarina rent tropiska typer och äro näppeligen att vänta från Sverige. Erionema aureum Penz. kansägas vara en gul Fuligo septica med de enskilda, långa sporangierna ej så tätt sammanpackade och med ett ytterst elastiskt, vid sporangieväggens sönderfallande sig starkt utvidgande kapillitium. Physarella oblonga (Berk. et Curt.) Morg. står nära de skaftade Physarum- arterna, men utmärkes genom sporangiets kort, men rent cylindriska form, hvartill kommer, att från dess topp sträcker sig nedåt en rörlik fördjupning, hvarigenom sporangiet får formen af en cylindrisk pokal. Den blott på Java anträffade Physarina echinocephala von Höhnel liknar skaftade Diderma-arter i inre byggnad och utmärkes däraf, att sporan- giet utvändigt är besatt med trubbiga taggutskott. Släktet Colloderma med arten oculatum (Lippert) G. Lister, hittills kändt från Österrike, Skottland och N. Amerika, borde möjligen kunna anträffas i Sverige; det uppges skildt från Diderma på förekomsten av ett gelatinöst ytterskikt i sporangie- väggen. Cienkowskia-släktet med den enda arten relticulata (Alb. et Schw.) Bost. är emellertid det ännu felande Physaracé-släkte, som snarast är att vänta från vårt land; kanske vore det också riktigast att redan nu förläna det medborgarrätt, såsom med tvekan gjordes i »Sveriges Myxomyceter» (sid. 226). I Syst. Mycol. III. s. 112 upptager nämligen E. FRIES Diderma reticulatum (Alb. et Schw.) Fr. såsom »iuter folia coacervata perraro» och då han uppger sig själf hafva sett den växande, bör denna uppgift afse Syd- Sverige. Denna Diderma-art är emellertid en på- taglig Cienkowskia-synonym. Emellertid bifogas till Fig: 11. Cjen kom ika arten en intressant uppgift, att den blifvit anträffad culata. a Del af ett plas- CM 20035 : S KE X 5 modiokarp. 4/,. — b. Kapil- växande intill Diderma vernicosum (= Leocarpus fra- litietrådar och ett stycke gilis) samt att på mellanrummet mellan dessa två at en RT kalk- arter mellanformer förekommit. Som några sådana fd mellanstadier mellan de båda släktena Cienkowskia och Leocarpus rätt svårt låta sig tänka, har detta meddelande hos mig väckt den tanken, att en tillfälligt plasmodiokarp form av Leocarpus fragilis med dess öfver- gångar till den skaftade typen förelegat; en dylik är dock ej, så vidt jag vet, beskrifven, men borde, liksom hos så många andra arter, kunna förekomma, och en sådan borde ha en påfallande likhet med Cienkowskia (Diderma) = reticulata. Denna har nämligen de slingrande och ofta ana- stomoserande plasmodiokarpierna täckta af en gulbrun vägg, som erinrar om Leocarpus-sporangierna, liksom äfven kapillitierna, sporfärg, m. m., om förstoring ej användes, erinra om den andras. Då ingen uppgift lämnas om förekomsten eller ej af de för Cienkowskia karakteristiska, spetsiga taggarna på kapillitie-trådarne, så må därför tills vidare lämnas öppet, huruvida detta släkte tillhör svenska floran eller ej, i synnerhet som intet exemplar finnes i behåll i E. Fries herbarium. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 49 Fam. 3. DIDYMIACEZE: Sporangier skilda eller förenade till z2ethalier. Kalk i form af stjärn- eller linsformade kristaller, förekommande utanpå sporangie- väggen. Kapillitiet nästan undantagslöst utan kalk-knutar. Sporer 1 massa svarta. 1. Enkla sporangier; kalkkristallerna stjärnformade. Didymium. 2. Sporangierna bildande ecethalier; kalkkristaller stjärnformade. Mucilago. 3. Enkla sporangier; kalkkristallerna linsformade, med radierande strimmighet. Lepidoderma. EiSvL2 Didymium squamulosum. a. Två sporangier; på det högra väggen till största delen = affallen, blottande kapillitiet och kolumellan. 22. — pb. Stycke af sporangieväg- gen med kalkkristaller och kapillitietrådar ?200/,. DIDYMIUM Schard. Sporangierna skaftade, oskaftade eller bildande plasmodiokarpier, men ej 2thalie-bildande; spo- rangieväggen besatt med stjärnformade kristaller, mer eller mindre glesa eller ock tätt förenade till en lossnande krusta. Kapillitiet bildadt af enkla eller förgrenade trådar utan kalkblåsor, — 14 arter, hvaraf 7 i Sverige. 1. Kristallerna på sporangiets yta förenade till en äggskalsliknande krusta. D. difforme. 2. Kristallerna glesa eller löst förenade. a) Sporangierna skiflika, uppburna af ett centralt fästadt, mörkt skaft. D. Clavus. b) Sporangierna tämligen klotrunda, skaftade. +) Skaft styfva; sporangierna ej att börja med täckta af ett affallande hölje af kalkkristaller. 1) Skaft och kolumella mörkbruna-svarta; skaft ogenom- skinligt, på ytan ojämnt. D. melanospermum. 1) Skaft brunsvart eller orangegult, genomskinligt, glatt. D. nigripes. it) Skaft och kolumella vita (plasmodiokarpa exemplar stundom förekommande). D. squamulosum. ==) Skaft hinnartade, blekt gulbruna; sporangieväggens kri- staller löst förenade till ett tjockt, glatt, affallande hölje. D. crustaceum c) Sporangierna utdragna till dynlika plasmodiokarpier; ka- pillitiet rikligt, bildande ett elastiskt nätverk. D. Wilczekii. 3 D. difforme (Pers.) Duby. Sporangierna strödda, fullkomligt oskaf- tade, nedplattade och dynlika eller mer eller mindre utdragna till stundom greniga plasmodiokarpier, intill 2—3 mm. långa, hvita och glatta; sporangieväggens ytterskikt bräckligt och lätt affallande samt bildadt af så tätt hopade kristaller, att hvarje enskild sådan ej kan urskiljas. Kolumella felande. Kapillitiet bestående af från sporangie- basen till dess öfre vägg löpande, sparsamt (särskildt mot ändarne) förgrenade trådar. Sporer mörkt purpurbruna, finvårtiga, 11—14 uu. Sparsamt iakttagen och insamlad i vårt land, ehuru helt visst ej sällsynt. Den förekommer på nedfallna torra blad, torra multnande stjälkar o. dyl. — Upsala flerestädes (ROMELL, VESTERGREN,!) Äfven angifven redan af E. Fries för Småland, Femsjö (enligt Stirp. Femsj.). D. Clavus (Alb. et Schw.) Rost. Totalhöjd !/2—"?/+ mm. Sporan- gierna sällskapligt, men glest växande, bildande glatta, cirkelrunda, hvitgråa skifvor af !/2—1 mm:s diam. och 0,2 mm:s tjocklek, upp- burna af ett centralt fästadt, brunt eller svart, ofta mycket kort skaft. Kolumella saknas. Kapillitietrådarne sparsamt förgrenade. Sporer blekt violettbruna, nästan glatta, 5—38 pu. Tämligen sällsynt, växande oftast på torra strån, blad m. m., stundom på bark och ved. — Nerike, Kumla (ROMELL); Kolmården (HEDBOM); Upsala vid Norby (NYMAN), Ultuna (HEDpBOoM) och Flott- sund ! D. melanospermum (Pers.)Macbr. Totalhöjd 0,5—1 mm. Spo- rangierna sällskapligt växande, men strödda, klotrunda eller uppifrån något nedtryckta, på undersidan intryckta, ”/.—1 mm. i diam., grå- hvita och finmjöliga, vanligen uppburna af ett svartbrunt, ogenom- skinligt och ojämnt, intill 0,7 mm. långt skaft, någon gång dock oskaftade. Kolumella halfklotformig, vanligen mörkbrun. Kapillitiet af styfva, sparsamt förgrenade trådar. Sporer mörkt purpurbruna eller purpurgrå, nästan glatta eller fintaggiga, 9J—12 u. — Didymium farinaceum Schrad. Allmän på mossa, torra strån och blad, men äfven på murken ved. — Småland, Femsjö (E. P. FRIES; exemplar i Ups. bot. mus.); Kolmården, Simonstorps skn (E. HAGLUND); Upsala flerstädes; Värm- land, Dalby skn!; Dalarne, Falun (J. G. CLASON); Umeå (VLEUGEL):. Var. minus Lister. Kapillitie-trådarne tunna, mjuka; sporer 7—9 p. På liknande lokaler som hufvudarten, men sällsyntare. — Små- land, Femsjö (E. Fries enligt exemplari Upsala bot. mus.); Upsala! 756 D. nigripes (Link) Fr. Totalhöjd 1—1,5 mm. Sporangierna klot- runda, på undersidan intryckta vid skaftets fästpunkt,; c:a !/2 mm: i diam., hvitgrått, mjöligt; skaftet spänsligt af en—tre gånger spo- rangiets höjd, svartbrunt, något genomskinligt, glatt och glänsande. Kolumella tämiigen klotrund, mörkbrun. Sporer blekt violettbruna, nästan glatta, 8—11 u. Sparsamt förekommande på torra blad, strån och pinnar. — Upsala, flerstädes (NYMAN!); af E. FrRIEs upptagen i Summa Veg. Scand. och i Stirp. Femsj. angifven för Småland, Femsjö. Hufvudformen liknar i skaftets färg mest D. melanospermum, från hvilken dock det glatta, glänsande, spänsliga skaftet skiljer den" samma. Genom gulaktigt färgadt skaft är en var. xanthopus (Fr-.) Lister utmärkt, hvilken (såsom art) finnes anförd i Summa Veg. Scand., men som på senare tider ej blifvit återfunnen i vårt land. D. squamulosum (Alb. et Schw). Fr. Totalhöjd intill I mm. Spo- rangierna klotrunda med afplattad undersida, '/2—1 mm. i diam., skaftade, oskaftade eller någon gång uppträdande som krypande, bandlika, starkt nedplattade, slingrande plasmodiokarpier, gråhvita, ojämna och fint mjöliga. Skaft hvitt eller hvitgult, styft och bräck- ligt, med ojämn yta. Kolumella klotrund eller halfklotformad, hvit till hvitgul, felande 1 de plasmodiokarpa formerna. Sporerna violett- bruna, mer eller mindre tydligt fintaggiga, 8—11 u. — Didymium effusum Link. Tämligen allmän på torra strån, blad o. a. — Småland, Femsjö (enligt exemplar i Upsala bot. museum, under namnet Didymium globosum); Upsala flerstädes; Jämtland, Åreskutan i gran- och björkregionen! samt Frostvikens skn flerstädes i regio subalpina och alpina! Lappland, Ortojokk vid Torne träsk i björkregionen! I södra och mellersta Sverige uppträder arten skaftad eller sessil, men med kolumella utvecklad; möjligtvis finnes där äfven den plasmodiokarpa formen, men denna har dock, så vidt jag vet, ännu ej där iakttagits. I fjälltrakterna dominera däremot de mycket kort skaftade, sessila och plasmodiokarpa formerna. D. Wilczekii Meylan. Sporangierna oskaftade och utdragna till långsträckta, krökta, slingrande eller nätformigt förgrenade plasmodio- karpier, 1—3 mm. breda, intill 3 cm. långa och 0,3—0,5 mm. tjocka, gråhvita af pålagrade stjärnformade eller kantiga kalkkristaller, stundom alldeles saknande dessa och då blygråa-svarta; väggen 1757 tunn, hinnartad. Kolumella felande. Kapillitiet rikligt förekommande, bildadt af brunaktiga, lodrätt ställda och hufvudsakligen mot ändarne förgrenade trådar, hvilka sinsemellan så anastomosera, att de till- sammans bilda ett sammanhängande, elastiskt nätverk, som lätt lossnar från sporangieväggen. Sporer purpurbruna, tätt och mycket fint vårtiga, 9—13 pu. En uteslutande i fjälltrakterna, men där allmänt förekommande art, växande på torra stjälkar, kvistar o. dyl. inom såväl öfre barr- skogs- och björk- som alpina regionen. — Jämtland, Åreskutan (SERNANDER,!) och Frostviken flerstädes!; Torne Lappmark, Orto- vare!, Pålnoviken! och Njutum vid Riksgränsen! Denna art har i litteraturen haft en kort, men mycket skiftande historia. På grund af att densamma första gången, 1898, af mig anträffades i exemplar, som fullständigt saknade all kalk, en form som jag sedermera funnit lika allmän i våra fjäll som hufvudtypen, och då den dessutom råkade att växa inblandad bland Lamproderma columbinum, beskref jag den i Sveriges myxomyceter såsom en plasmo- diokarp varietet af denna art. Efter insamlandet följande år af rikare, och äfven kalkförande material från Frostviken, kunde dess plats inom Fam. Didymiacece konstateras. Stödd på ListERS i bref med- delade uppfattning identifierade jag den därvid med Lepidoderma Carestianum (Babenh.) Rost. (jfr. Myxomycetfl. i de Jämtl. fjälltrak- terna). Sedermera har arten blifvit funnen såsom en karakteristisk alpin myxomycet i Alperna och Jura-bergen och från sistnämnda ställer uppställde; MEXIAN (1 .-Bull:, Soe. Vaudoise" di. Se. Natur. 46, s. 290, 1908) densamma som ny art under Didymium-släktet och beskref den under namnet Did. Wilczekii. Denna placering torde af allt att döma vara den riktiga. Uppfattningen af densamma som en Lepidoderma-art föranleddes af granskningen af en del abnorma exemplar, som visade påfallande likheter med: Lep. Care- stianum. Den hos myxomyceterna inom alpina regionerna så vanliga förekomsten af atypiska exemplar, som jag i Myxomycetfl. i Jämtl. fjälltr. s. 8—9 sökt framhålla, har här vållat denna oreda inom artens systematik. D. crustaceum Fr. Sporangierna klotrunda, tätt hopade och ofta sammanflytande, eller strödda, skaftade eller sessila, 0,7—2 mm. i diam., hvita och glatta genom förekomsten af en dem täckande tjock, bräcklig och affallande kalkkrusta. Skaft ljust lädergult, 0,2—0,4 mm. långt, hinnartadt, ofta gruppvis sammanhängande och först 758 doldt under sporangiernas kalkkrusta. Kolumella liten, oregelbunden, hvit eller ljust smutsgul. Sporerna purpurgrå, tydligt taggiga, 10—13 yu. Mycket sällsynt; förekommande på torra löf och grästrån. Arten: upptas här som svensk, emedan den af E. Fries, hvilken uppställt arten, i Summa Veg. Scand. anföres för Västergötland. Några exemplar finnas emellertid ej i behåll och har den ej heller på senare år blifvit återfunnen i vårt land. I Syst. myc., där arten beskrifves, omnämnes den som uteslutande föreliggande i utländska exemplar. Af de här ej upptagna Didymium-arterna torde speciellt Didymium complanatum Rost. hafva utsikt att anträffas i vårt land. Den är en plasmodiokarp art, från alla andra utmärkt genom förekomsten uti ka- pillitiet af egendomliga, stora, runda, gula blåsor. Möjligt är, att den redan af E. Fries blifvit insamlad i Sverige, detta såvida hans Did. Ser- pula är identisk med complanalum, något som ej kunnat afgöras säkert, då exemplar saknas. MUCILAGO Adans. M. spongiosa (Leysser) Macbr. De enskilda sporangierna utdragna, plattade, flikade, hvitgråa, än ganska glest, än tätare förenade eller samman- smältande till dynlika zethaliemassor af ett par intill 6 ecm:s utsträckning och c:a 1 em:s tjock- lek, täckt af en gemensam, hvit, mycket bräcklig och affallande bark af kalkkristaller. Kolumella Fig. 13. Mucilago spongiosa. 1hålig, af samma form som sporangierna, följande a. Aethalium. !/,. — b. Styc- : s ss : 7 Allas ke af sporangievägg med dessas vindlingar och förgreningar. Kapillitiet kalkkristaller och kapilli- tietrådar. Till höger lösa bildande ett nätverk af styfva trådar utan kalk. kalkkristaller samt tvenne sporer. 200/,. Sporer matt purpurfärgade, tydligt taggiga, 10— 13 p. — Spumaria alba (Bull.) DC. Enda arten af släktet. — Tämligen allmän, växande på murken ved, på mossiga stubbar och vanligast fruktificerande på lefvande grässtrån, stjälkar och blad. — Södra Sverige upp till Torne lapp- mark: Abisko i björkregionen (THorRE FRIES) och Ortojokk, lika- ledes i björkregionen! 1759 LEPIDODERMA De Bary. Sporangierna skaftade, sessila eller plasmodio- ; SN karpbildande; väggen broskartad, besatt med ; ha ytliga, mer eller mindre linsformade kalkkri- MM staller. Kapillitiet af styfva trådar, vanligen RN) | utan kalk. 3 arter. fp 1. Sporangierna med gula skaft. L. tigrinum. / 2. Sporangierna oskaftade, vanligen plasmodio- Fig. 14. karpbildande. L. granuliferum. Lepidoderma tigrinum. a. Sporangium. 9/5. — b FE. tistingm.(Schrad:) Rost: Totalhöjd t—1,5 :;""Pilittum och sporer sl mm. Sporangierna strödda, klotformade med undersidan afplattad och omkring skaftets fästpunkt mer eller mindre insänkt, ”/.—1,5 mm. 1 diam., olivgröna-smutsbruna, mer eller mindre tätt, ibland mycket glest, besatta med rundade eller kantiga kalkkristaller. Skaft '/2—>/+ mm. långa, ljusgula-gulbruna, längsfårade, inuti bildade af en svampig väfnad. Kolumella halfklotformig, gul-gulbrun. Kapillitiet bildadt af sparsamt förgrenade, raka eller böjda trådar utan kalk. Sporer mörkt purpurgrå, tätt fintaggiga, 10—13 u. Sparsamt förekommande på mossiga stubbar, med sporangierna fästade uppe på den lefvande mossan. — Södermanland, Äs i Julita skn (HEbBom); Upsala (NYMAn); Värmland, Dalby skn!; Jämtland, Åreskutan i granregionen!; Ångermanland, Kramfors!; Lule Lapp- mark (NYMAN). L. granuliferum (Phill.) R. E. Fr. Sporangierna oskaftade, half- klotformade, dynlika eller vanligen utdragna till oregelbundna, buktade eller skiflika plasmodiokarpier, intill 3 cm. långa och c:a '/2 mm. tjocka, gråhvita af mer eller mindre täta kristallfjäll, hvilka lätt affalla och blotta den nästan svarta sporangieväggen. Kolumella felande eller som en svag upphöjning längs bottnen af plasmodio- karpiet. Kapillitiet bildadt af mer eller mindre rikt förgrenade, grofva trådar, hvilka här och där äro försedda med blåsformade ut- vidgningar, utflylda af oregelbundna, i hufvudsak rundade eller af- långa, 20—--30 pu stora kalkklumpar. Sporer fintaggiga, purpurbruna, T2=—181 I fjälltrakterna tämligen allmän; saknas i öfriga delar af landet. Den växer på torra blad, strån och stjälkar, men äfven genom plas- modiernas uppkrypande ofta förekommande högt uppe på grenarne af lefvande Salix-buskar. — Jämtland, Åreskutan! och Frostviken, 760 Väktarklumpen!; Lappland, Njutum vid Riksgränsen!; alla lokalerna liggande inom videsnåren i regio alpina. Arten står otvifvelaktigt mycket nära den återstående, tredje Lepi- doderma-arten Carestianum Bost., och i LisTERS Monogr. (Ed. IT) upp- fattas den som blott en varietet af densamma. Alla de svenska exemplaren äro dock sinsemellan så öfverensstämmande och genom förekomsten af kalkkropparne i kapillitietrådarna, genom större plasmodiokarpier och i det hela taget större sporer så väl skilda från Carestianum, att jag i öfverensstämmelse med bruket inom andra grupper ej kan frångå uppfattningen om dess artberättigande, fast former skola någon gång anträffats (i Alperna), som i viss mån tyckas sammanknyta arterna. FAM. 4. STEMONITACEZ. Sporangierna skaftade; skaftet fortsättande in i sporangiet ett längre eller kortare stycke som en kolumella, från hvilken förgre- nade kapillitietrådar trådlikt utstråla. Sporer vanligen mörka, i massa verkande svartaktiga. Kalk saknas. 1. Sporangieväggen med tiden helt bortfallande eller kvarsittande i oregel- bundna stycken, särskildt vid sporangiebasen. —2 mm. Sporangierna klotrunda eller stundom tillspetsade i båda ändarne (kort spolfor- miga), äfven någon gång cylindriska (ehuru ännu ej iakttaget i vårt 765 land), rödbruna. Skaftet svart, fortsättande som kolumella nästan till sporangiets topp. Kapillitie-trådarne krusiga, temligen jämn- tjocka. Sporer 6—8 p. — Comatricha Persoonii Rost. Jämtland, Åreskutan i videregionen c:a 800 m. ö. h.! och Frost- viken, Väktarklumpen i regio subalpina! Äfven uppgifven af ROSTA- FINSKI för Småland, Femsjö (E. Fries). — Arten förekommer — med undantag af en utländsk varietet — uteslutande på torra blad, strån o. dyl., ej på ved. Hos oss synes den vara allmännast i fjäll- trakterna. C. typhoides (Bull.) Rost. Totalhöjd 2—3 mm., hvaraf skaftet uppgår till ungefär !/1. Sporangierna cylindriska, fint silfvergråa af den bitvis oregelbundet affallande, hinnartade väggen, sedan lila- bruna. Skaftet svart, täckt af en silfvergrå tuta, fortsättningen på sporangie-väggen. Kapillitie-trådarne utgående från hela kolumellans längd, på nedre delen af sporangiets yta ofta bildande ett ytligt nätverk liksom hos Stemonites-arterna. Sporerna försedda (på hvar- dera halfvan) med 3—5 ytterst små vårtor, blott vid stark förstoring klart urskiljbara. — Syn.: C. typhina Rost. Teml. allmän, på murken ved. — Lund, i botaniska trädgården (MURBECK); Nerike, Åmmeberg!; Upsala, flerstädes (NYMAN!); Ånger- manland, flerstädes!; Lappland, Kvickjock (A. CLrEveE) och Björk- liden vid Torneträsk i björkregionen! Var. heterospora Rex. Afviker från hufvudformen genom sporan- giernas något mera rödbruna färgton, genom saknad af den silfver- gråa hinnan omkring skaftet samt genom förekomsten af en fin (blott vid immersion iakttagbar) nätformig skulptur emellan de små vårtorna på sporernas yta. Upsala, Flottsund på en granstubbe!, Ångermanland, Seltjärn! Denna rätt markerade typ af arten torde ej vara sällsynt hos oss, ehuru hittills förbisedd. Af de återstående Comatlricha-arterna torde ytterligare ett par, såsom europeiska arter, kunna anträffas i vårt land; särskildt äro de på torra löf växande arterna lurida Lister (med mörka, tätt vårtiga sporer) och rubens Lister (bleksporig, med sporangie-väggen vid basen delvis persiste- rande) värda att efterforskas, isynnerhet i södra delarna af landet. 766 ENERTENEMA Bowman. E. papillatum (Pers.) Rost. Totala höjden 1—1,253 mm. Sporangierna klotrunda, svarta, c:a !/2 mm. i diam. Foten svart, relativt tjock och uppåt af- smalnande, fortsättande genom hela sporangiet ae ree som en ogrenad kolumella, hvilken i toppen vid- | a gar sig till en liten skifva; från denna utgå enkla Fig. 17. Enerthenema 5 OK s a papillatum. a.Grupp eller sparsamt förgrenade, på äldre stadium löst af sporangier. l/,, — Å AO o o b. Sporangium. 1/,.— nedhängande, fina kapillitie-trådar. Sporerna grå- c. Sporangium med s . . väggen och sporerna — SVvaärta, mycket fint taggiga, 3—10 fer diam. — Pbortfallna. 16fT Enerthenema elegans Brown. Enda arten af släktet. — Tämligen allmän från södra Sverige upp till Lappland, växande på multnande ved. Arten varierar något med hänsyn till kapillitie-trådarnes före- komst, i det stundom en del äfven utgå från kolumellan nedanför dennas spets. En extrem form i detta hänseende har RAUNKLER beskrifvit från Danmark som Ancyrophorus crassipes; hos oss är denna iakttagen af K. HEDBOM nära Upsala vid Sandgropen. LAMPRODERMA Rost. Sporangierna klotrunda eller ellipsoidiska, vanl. skaftade; väggen metallglänsande, iridiserande, delvis kvarsittande på de fullt mogna sporan- gierna, särskildt vid basen, såsom oregelbundna stycken. Kolumellan nående till eller ofvan Fig. 18. Lamproderma Sporangiets halfva höjd, hufvudsakligast från scintillans. a. Grupp af k: Ad ; RAR - sporangier. 2,54, — b. Öfre delen utsändande talrika kapillitie-trådar, Sporangium utan vägg 3 SEM 2 å Å . 2 och sporer, visande — hvilka ej förena sig till något ytligt nätverk. — kolumellan och kapillitiet. 25/,. 6 arter. 1; Sporer glatta eller nästan glatta. a) Sporangierna (inklusive skaftet) 2—3 mm. höga. L. columbinum. b) » , » 1—1,5 » > 7") Kapillitie- RAHSras mörka, vid basen bleka. L. scintillans. 35) » D > eller ljusa, ej blekare vid basen. L. violaceum. 2. Sporer taggiga (jfr violaceum). L. echinulatum. 3. > med nätformig skulptur (jfr violaceum var. dictyosporum). L. eribrarioides. Mo L. columbinum (Pers.) Rost. Sporangierna klotrunda, päronfor- made eller äggformade, 0,5—0,8 mm. i diam., uppburna af 1,35—2 mm. långa, svarta skaft. Kapillitiet bildadt af purpurbruna trådar, temligen raka och sparsamt, mot ändarne rikligare förgrenade med blekt färgade spetsar. Sporer 11—14 pj, punkterade af fina små- taggar. — Lamproderma physaroides (Alb. et Schw.) Rost. Sparsam; på murken ved, helst bland mossa. — Upsala (NYMAN); Vermland, Dalby och Norra Finnskoga skn flerstädes!; Jämtland, Åreskutan i barrskogsregionen!; Ångermanland, Anundsjö skn! Var. sessile Lister. Afviker från hufvudformen genom oskaftade sporangier och saknad af kolumella. Den liknar mycket oskaftade former af violaceum, men utmärker sig från denna genom de ble- kare spetsarne på kapillitie-trådarne. Den förekommer ock gärna 1 sällskap med hufvudformen, hvilket underlättar identifieringen. Vermland, Dalby skn, Dalsätern på murken, mossig granstock! L. scintillans (Berk. et Br.) Morg. Totalhöjd 1—1,5 mm. Spo- rangierna klotrunda, c:a 0,5 mm. i diam. Kolumella pelarformad, jämntjock, knappt nående sporangiets halfva höjd. Kapillitie-trå- darne utgående blott från kolumellans spets, styfva och dikotomiskt förgrenade, svarta eller bruna, men intill kolumellan ljusare färgade. Sporer 6,5—8 pu i diam. — L. irideum Mass. Mycket sällsynt; på multnande blad, strån o. dyl. — Jämtland, Frostviken, Väktarklumpen i regio subalpina! L. violaceum (Fr.) Rost. Totalhöjd intill 1,5 mm. Sporangierna klotrunda eller stundom något utdragna, äggformade, 0,5—1 mm. i diam., vanligen uppburna af ett skaft af sporangiets halfva—hela längd, någon gång mycket kortskaftade eller rent sessila. Kapillitie- trådarne nästan färglösa--bruna, rikt förgrenade och bildande en relativt tät massa. Sporer purpurgrå (i massa svarta), ytterst fint punkterade af småtaggar, 8—10 wu. Arten är i vårt land den ojämförligt allmännaste af släktet, sär- skildt rikligt förekommande i våra fjälltrakter, där den luxurierar på multnande delar af den höga örtvegetationen i björk- och nedre fjällregionen. I skogstrakterna i öfriga Sverige förekommande på murken ved, mossa o. dyl. Den är ock en af de mest varierande myxomycetarterna hos oss. Exemplar, tillhörande hufvudformen, har jag haft tillfälle att se från: Småland, Femsjö (E. Fries) samt Jämtland, Åreskutan i regio silvatica och alpina! och Frostviken, Väktarklumpen i regio alpina! 768 LISTER grupperar de mera afvikande formerna på 3 varieteter, hvilka dock alla tyckas vara jämnt förbundna med hufvudformen. I sporstorleken öfverträffa dock alla densamma. Alla dessa har jag kunnat påvisa för vårt land. Var. Sauteri (Rost.) Lister. Kapillitiet brunt; sporerna mörkare, 11—153 pm, nästan glatta till fintaggiga. Exemplar, som mera tydligt voro att hänföra till denna form, har jag sett från Upsala!, Åreskutan i såväl barrskogs- som björk- regionen! och Torne lappmark, Ortojokk! Var. Caresti&e (Ces. et de Not.) Lister. Sporangierna nästan svarta, kort skaftade eller sessila; kapillitiet mörkt purpurbrunt; sporer mörkare än hufvudformens, 10—16 p, tält fintaggiga. Synes vara den allmännaste formen 1 fjälltrakterna; Jämtland, Åreskutan! och Frostviken!; Lappland, Vassijaure och Njutum nära Riksgränsen! Var. dictyosporum Lister. Lik föregående, men sporerna försedda med upphöjda linjer och småtaggar, ordnade i rader så att en nät- formig skulptur åstadkommes. Härutinnan erinrar formen något om Lamproderma cribrarioides, dock är nätverket här aldrig slutet, utan öfverallt afbrutet, upphöjningarne på långt när ej så höga och framträdande och bilda aldrig en så tydlig (1—1,5 p hög) bård rundt sporperiferien som hos cribrarioides. En sällsynt form, den bäst markerade af alla; hittills har jag blott sett den i ett prof från Åreskutan, växande på torra stjälkar! Utomlands är den blott tagen i Schweiz och torde vara specielt bunden vid alpina lokaler. L. echinulatum (Berk.) Rost. Totalhöjd 2—4 mm. Sporangierna klotrunda, 0,5—1 mm. i diam. Kapillitiet till färgen växlande, med bleka spetsar, trådarne styfva, sparsamt förgrenade. Sporerna 15— 20 p i diam., taggiga med mörka taggar. Denna art har ej förr blifvit noterad för Sverige. Vid en förnyad granskning af det rika Lamproderma-material, jag insamlade för en del år sedan i Jämtland, har jag funnit ett litet prof, som otvifvel- aktigt är att hänföra till arten echinulatum. Det härstammade från Frostviken, Väktarklumpen. Dess sporer voro i allmänhet 17—19 i diam.; enstaka uppnådde emellertid ända till 22 pu i diam. L. cribrarioides (Fr.) R. E. Fr. Sporangierna tätt hopade, klot- runda, 0,38—1,2 mm. i diam., nästan oskaftade eller på korta, blott intill 0,5 mm. långa skaft. Kapillitie-trådarne blekt purpurbruna, 769 fina och oregelbundet böjda. Sporerna 12—18 p» i diam., försedda med regelbundet nätformig skulptur af upphöjda lister, hvilka bilda omkring ett tjog maskor på hvarje sporhalfva och som tydligt kunna iakttagas som en 1—1,5 w bred bård rundt om sporen. -— L. Lycopodii Raunk.; LisrtER, Monogr. ed. II sid. 158. Mycket sällsynt; växande på diverse torra örtartade växtdelar, strån, blad o. dyl.; utomlands insamlad vid ett par tillfällen på Lycopodium-blad. — Lappland, Njutum-branten nära Riksgränsen i reg. subalpina! En ytterst vacker och på grund af sporernas egendomliga utse- ende lätt igenkännlig art. Beträffande dess förekomst utomlands se R. E. Fries, Myxomycetfloran i Torne lappmark sid. 259—60, där äfven artens synonymik utredts. I LisTERS senast utkomna upplaga af myxomycetmonografien användes fortfarande namnet Lampro- derma Lycopodii (Fr.) Raunk., något som, enligt hvad jag på anförda ställe visat, är oriktigt. Den återstående, sjätte arten af Lamproderma-släktet, L. arcyrionema Rost. utgör i viss mån en parallell-form till arten elegans inom Comatricha- släktet, i det dess kolumella i spetsen förgrenar sig i några gröfre grenar, som sedan alstra de fina kapillitie-trådarne. Den är en mellan-europeisk och allmän tropisk art. CLASTODERMA Blytt. C. Debaryanum Blytt. Totalhöjd omkr. 1 mm. Foten nedtill ojämn, uppåt glatt och afsmalnande till ytterst tunn nedanför sporangiet, till nedre hälften mörkbrun, därofvan gulaktig och mot spet- sen med skiftning i rödt. Sporangiet klotrundt, 0,25 mm. i diam., brunt; väggen bortfallande med undantag af små rundade eller kantiga stycken, <= Fig 19. Clastoderma hvilka förblifva fästade i spetsarne på kapillitie- af rap AR trådarne i det mogna sporangiet. Kolumella ytterst vs ers obetydlig, uppdelande sig i de ljusbruna, diko- nde kapillitiet tomiskt förgrenade kapillitie-trådarne. Sporerna glatta, violettbruna VS=LU0 fo Cha Denna utomordentligt vackra art, enda inom släktet, är en af de sällsyntaste myxomyceterna i vårt land. Den har hittills blott blif- vit funnen hos oss i norra Värmland, Dalby socken, där den af Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 50 770 mig anträffades hösten 1896 på ett par ställen, växande på såväl gam- mal granbark som multnande tallved. Dess ytterst små, nästan mikro- skopiska dimensioner, hvarigenom den mest liknar Mucor-sporangier, gör den naturligtvis lätt förbisedd. Den anträffades först af BLYTT vid Kristiania 1879 och beskrefs därifrån, men är numera funnen ytterligare på ett par håll i Europa, Nordamerika och varmare Asien. eO Till familjen Stemonitacee hör ytterligare ett, hos oss S ännu ej anträffadt monotypt släkte, Echinostelium minutum 6 de Bary. Den borde äfven kunna finnas i Sverige, då den är känd från Tyskland och England. Den är ännu la mindre än Clastoderma, knappt nående !/2 mm. i total- q höjd med blott 40—50 pu stora, färglösa sporangier. Ka- Fig 20. Echino- pillitiet är bildadt af blott få, enkla eller sparsamt förgre- stelium minutum. a. Grupp af spo- nade och anastomoserande grenar försedda med fina tagg- d gi . 20/ rä b. , o so o Sporangium utan lika sidoutskott samt utgående från spetsen af en mycket vägg, visande ka- kort kolumella. pillitiet: alla spo- rer utom två ut- fallna. ?89/,, — c. Spor. 500/,. Fam. 5. AMAUROCEVETACEASZ: Plasmodiet grädd-hvitt. Sporangierna förenade till zethalier, af dyn-lik form, i hvilka de enskilda sporangierna ej kunna urskil- jas. Kapillitium finns, mörkt purpurbrunt. Spormassan svart eller svartbrun. I. Kapillitiet bildadt af oregelbundet förgrenade strängar eller trådar utan blåsor. Amaurocheete. II. - Kapillitietrådarne med talrika, kamrade blåsor. Brefeldia. AMAUROCHZETE RBost. A. fuliginosa (Sow.) Macbr. Aethalierna in- AG a till 4 cm. breda och 1 cm. höga, täckta af en silfvergrå, tunn, ytterst bräcklig och affallande tb hinna. Det inre innehållande dels ett kapilli- ee lium, bildadt af mer eller mindre talrika, ojämna SE SM ka SLAG och oregelbundet förgrenade strängar och finare fuliginosa. a. Aethalium trådar, som utstråla från zthaliets bas, dels spo- 1, — b. Kapillitium. 29/,. 5 3 A rer, 11—13 p i diam., svartbruna (den ena hälf- ten något ljusare än den andra) samt nästan släta eller fint punk- A. atra (Alb. et Schw.) Rost. terade af småtaggar. JT NN j-— Ensam inom släktet. Allmänt förekommande och en af de tidi- gast uppträdande myxomyceterna (juni—juli eller t. o. m. tidigare), växande på ved och liksom Stemonites splendens var. flaccida oftast på relativt färska och fasta stockar och stubbar. — Iakttagen från södra Sverige (Småland och Gottland) upp till Upsala (HEDBOM;!) och norra Värmland!. BREFELDIA Rost. B. maxima (Fr.) Bost. Aethaliet utbredt, af ore- gelbunden omkrets, intill 30 cm. i diam. och fe—1 cm. tjockt, svartbrunt, bildadt af lång: sträckta, förgrenade och sammansmältande spo- > rangier, delvis med tydlig, styf kolumella. Kapil- (0 50 litiet bildadt af trådar, utstrålande horisontelt från kolumellan eller från sporangiernas centralparti; FR hvarje tråd utvidgar sig på gränsen mot nästa a. Aethalium. !/s — - 2 2 - 5 b. Kapillitietrådar. !/,. sporangium till en egendomlig mångkamrad blåsa, som fortsätter i en motsvarande kapillitie-tråd i tillstötande sporan- gium. Sporer 9—12 u, fint punkterade af småtaggar. Denna enda art af släktet förekommer blott sällsynt i Sverige; den uppträder på diverse substrat, murken ved o. a. I Syst. Mycol. anges arten såsom »apud nos abunde», något som dock ej är fal- let, då den såvidt jag känner blifvit tagen blott på följande fyra ställen: Småland, Femsjö (enligt Stirp. Femsj.); Stockholm (ROMELL), Upsala nära Ultuna (HEDBOM) samt i bot. trädgården, där den upp- trädde i sept. 1907 på en öppen sandgång (I. ÖRTENDAHL). Ham 65 HETERODERMAGCEXE: Sporangie-väggen hinnartad, vanligen gallerformadt genombruten, besatt med mikroskopiska, plasmatiska korn. Kapillitium saknas. Sporer relativt små, 4—7 pu i diam. I. Sporangierna oskaftade, stående tätt packade och bildande en zetha- lium-liknande massa; sporangie-väggen oregelbundet sönderfallande, ej bildande något persisterande nät. Lindbladia. II. Sporangierna skilda, skaftade. ÅA. Sporangie-väggen med förtjockningar i form af ett persisterande nätverk utan parallella, mediant löpande ribbor. Cribraria. = NT Nn B. Sporangie-väggen med förtjockningar i form af persisterande, mer eller mindre parallella, mediant löpande ribbor, förbundna genom finare trådar. Dictydium. Eig20. Lindbladia effusa. a. Sporangiesamling. 1/,. — b. Längdsnitt ge- nom en dylik. /,. LINDBLADIA Fr. L. effusa (Ehrenb.) Rost. De enskilda sporan- gierna små, !'/1+—!/2 mm. i genomskärning, !'/2—1 mm. höga, tätt packade i en eller flera skikt till en eethalie-liknande massa af mer eller mindre oregelbunden skif- eller dynlik form, 1—10 mm. tjock och intill 10 cm:s bredd eller mera; sporan- gieväggen gulbrun till nästan svart, slutligen ore- gelbundet sönderfallande upptill och på sidorna samt utsläppande den gulbruna spormassan. Sporerna fint vårtiga, 4—6 pu. — Lindbladia Tubulina Fr. Enda arten af släktet, tämligen allmän i våra barrskogar och uppträdande på murknande stockar och stubbar. Iakttagen från södra delarnpe upp till Lule Lappmark (Kvikkjokk; A. CLEVE). Arten erinrar habituelt rätt mycket om Tubifera ferruginosa, med hvilken den äfven i förekomstsättet öfverensstämmer. Dennas färg är dock mera rödbrun, dess enskilda sporangier längre, mera tub- formade och ej Fig. 24. Cribraria aurantiaca. a. Grupp af spo- rangier. ?/,. — b. Spo- rangium med spo- rerna utfallna. 2?9/,. vid mognaden så sönderfallande som Lindbladia's. CRIBRARIA Pers. Sporangierna klotrunda eller något päronformade, skaftade, växande gruppvis tillsammans, men skilda. Sporangie-väggen persisterande i form af ett nät- verk, bildande en gallerkula, genom hvars maskor sporerna spridas; ofta tillkommer dessutom ett per- sisterande basalt bägarparti samt skifvor eller an- svällningar af olika form i nätverkets knutar. — 5 Tartler. 1. Nätverkets knutar ej utvidgade. a) Sporangierna grågula (lerfärgade); deras basala bägarparti ej skarpt afgränsadt. Cr. argillacea. hb) Sporangierna karmosinröda; bägaren ej skarpt afgränsad, försedd med nätformadt förtjockade lister. Cr. rubiginosa. 113 c) Sporangierna rödgula; bägaren upptill väl begränsad, försedd med från skaftets spets utstrålande, raka lister. Cr. rufa. 2. Nätverkets knutar utvidgade till plattor, från hvilka trådarne utstråla. a) Sporangierna gulbruna. a) Bägaren perforerad mot kanten, så småningom upplösande sig i nätverket. Cr. macrocarpa. 8) Bägaren ersatt af gröfre ribbor, som utstråla från skaftets spets, förbindande detta med nätverket. Dettas knutar platta. Cr. splendens. y) Bägaren väl utbildad och skarpt begränsad eller felande. +”) Nätets knutar platta, kantiga. Cr. auranliaca. =) förtjockade, utstående. ” 2” +) Knutarne med flera fria strålar, sinsemellan förbundna medels 3-8 fina trådar. Cr. intricata. tt) Knutarne vanligen utan fria strålar, förbundna me- delst 4—5 fina trådar. Cr. tenella. b) Sporangierna mörkbruna eller rödbruna. Cr. pyriformis. c) Sporangierna purpurröda. | Cr. purpurea. Cr. argillacea Pers. Totalhöjden 1—1,5 mm. Sporangierna klot- runda, !/2—1 mm. i diam., kort skaftade till nästan oskaftade, van- ligen växande tätt intill hvarandra, grågula (lerfärgade); sporangie- väggen mer eller mindre, ofta till största delen persisterande, bil- dande en oregelbundet begränsad bägare. Nätverkets trådar utan förtjockningar vid knutarne. Skaftet mörkbrunt, fåradt. Sporerna ockragula, nästan glatta, 5—6 pu. Tämligen allmän på murken ved, stubbar o. dyl. — Gotland, Visby (HI. PETTERSSON), Uppland, Upsala (HEDBOM;!) och Länna!, Värmland, Dalby skn flerstädes!, Jämtland, Skurun!, Ångermanland! Cr. rubiginosa Fr. Totalhöjd 2—4 mm. Sporangierna kort (till 0,;> mm. långt) skaftade, tätt sällskapligt växande liksom föregående art, klotrunda-ellipsoidiska, karmosinröda. Sporangie-väggens basala bägare upptagande ungefär halfva höjden af sporangiet, upptill ej skarpt begränsad, försedd med nätformiga förtjockningar, hvilka ofvan bägaren öfvergå i trådnätet; detta utan tydliga utvidgningar vid knutarne. Sporerna gulröda, nästan glatta, 5—6 gu. Mycket sällsynt. Arten påträffades första gången vid Femsjö (Stirp. Femsj. p. 84) af E. Fries, hvilken senare beskref den i Syst. Myc. III p. 172 (1829). Sedermera har den ej blifvit återfun- 774 nen i vårt land. Det ifrågavarande exemplaret existerar ej i E. Fries” herbarium, hvarför jag ej sett något svenskt material. Emel- lertid förefinnes nu enligt ListTER's Monogr. ed. II, i British Mu- seum ett preparat af arten, härstammande från Sverige och taget från en kollekt af densamma, som finnes i GREVILLE'S herbarium 1 Edin- burgh; detta senare saknar emellertid, enligt meddelande från Miss G. ListER all uppgift om ursprunget, men torde utan tvifvel härstam- ma från Sverige och på sin tid blifvit skänkt till GREVILLE af E. Fries. På senare tider har den blifvit funnen på ett par ställen i Schweiz och Jura-bergen. Den är emellertid att betrakta som en af de sällsyntare myxomyceterna, hvars återfinnande i Sverige vore af stort intresse. Cr. rufa (Roth) Rost. Totala höjden 1,5—2 mm. Sporangier sällskapligt, men mera glest växande, tämligen klotrunda, ”/1—1 mm. i diam., gulröda. Basala bägaren nående ungefär !/s af spo- rangiets höjd, skarpt afsatt med naggad kant och försedd med från skaftet utstrålande, mer eller mindre framträdande ribbförtjocknin- gar; nätverket med stora maskor utan utvidgningar vid knutarne. Skaftet svart, af sporangiets längd eller längre. Sporer blekt gul- röda, fint vårtiga, 5—7 pu. — Cribraria rufescens Pers. Tämligen allmän, på murken ved. — Skåne, Ringsjön (B. JÖNS- SON); Småland, Femsjö (E. Fries; exemplaret, som i Upsala bot. museum ligger under namnet Cribraria fulva Schrad., är numera mycket ofullständigt utan några hela sporangier). Af LLroyp åter insamlad 1909 på samma ställe. Upsala flerstädes; Värmland, Dalby skn!; Ångermanland! Cr. macrocarpa Schrad. Totalhöjd 2 mm. Sporangierna klotrunda, !'/2—1 mm. i diam., gulbruna. Bägaren nående !/3 af sporangiehöjden, upptill utan skarp begränsning och mot kanten mer eller mindre perforerad med talrika från skaftets spets utstrålande ribblika förtjock- ningar, hvilka öfvergå i nätverkets trådar; utvidgningarne i dettas kanter af oregelbunden form, förlängda och ofta sammanflytande. Skaft ungefär af sporangiets längd, mörkbrunt. Sporer gulaktiga, nästan glatta, 4—6 . : Sällsynt; på murken ved. Hittills blott anträffad vid Upsala, Flottsund (THoraALF FRIES) samt i Ångermanland vid Seltjern! Cr. splendens (Schrad.) Pers. Totala höjden 1,5 mm. Sporan- gierna gruppvis' växande, klotrunda, gulbruna. Bägaren ersatt af ME omkring 9 strängar, hvilka utstråla från skaftets spets upp mot spo- rangiets midt, där de, förgrenande sig, bilda ett glest nätverk med små, ofta trekantiga utvidgningar vid knutarne. Skaftet 4—5 gånger sporangiets längd. Sporerna blekgula, nästan glatta, 5 pu. Mycket sällsynt; på ved. — Sedan gammalt uppgifven för Sverige af E. Fries (i Summa Veg, Scand.); om denna uppgifts värde är numera svårt att uttala sig, då intet material existerar af svampen i E. Fries herbarium. På det prof, som där ligger under namnet Dictydium splendens Schrad., finnes intet sporangium, blott några fullkomligt obestämbara rester. På senare år funnen i Ångerman- land (vid Seltjern i Anundsjö skn;!). Det af mig i Sveriges myxo- myceter från Upsala-trakten uppgifna profvet afviker 1 åtskilligt från den typiska formen och närmar sig rätt mycket Cr. macro- carpa. Det har sporangierna betydligt kortare skaftade (skaften blott 2—3 gånger sporangielängden) samt nära dubbla antalet strängar utstrålande från skaftets spets. Vid basen af detsamma finns ett skiflikt bägarrudiment. Cr. aurantiaca Schrad. Totalhöjd 1—2 mm. Sporangierna klot- runda, af gulbrun färg, men rätt mycket varierande i ljusare eller mörkare skiftningar (vanligen nötbruna). Bägaren nående !/3 af sporangie-kulans höjd, skarpt afgränsad mot nätverket; dettas kanter mycket varierande till storlek och form, platta, kantiga och ofta förgrenade, förbundna medels enkla trådar samt stundom utsändande enstaka fria strålar. Skaft af sporangiets längd eller längre, intill 4 gånger detsamma. Sporer gulbruna, glatta, 5—6 pu. — Cribraria vulgaris Schrad. Den ojämförligt allmännaste af alla Cribraria-arterna i vårt land, redan tidigt (i juni och juli) samt senare uppträdande, ofta i ymnighet, på murknande tall- och granstubbar. Insamlad från södra delarne af landet upp till södra Västerbotten (Umeå; VLEUGELJ). Cr. intricata Schrad. Totala höjden 1,5—-3 mm. Sporangierna klotrunda, gulbruna. Bägaren mera varierande än hos föregående och ofta starkt reducerad, som mest nående !/3 af sporangiehöjden. Nätverket mera finmaskigt med knutarne förtjockade, mörkbruna, utstående, kantiga, förbundna med hvarandra medels talrika trådar, ofta mer eller mindre parallelt löpande samt äfven utsändande flera fria strålar. Skaft 2—4 gånger sporangiets längd. Sporer gulbruna, nästan glatta, 5—6 pu. 776 Arten står mycket nära föregående och synes i själfva verket genom mellanformer förbunden med densamma. Typiska exemplar har jag blott sett från Uppland, Länna skn (!), hvarför den hos oss otvifvelaktigt är mycket sällsynt. Nämnda prof hade mycket svagt, blott skiflikt utvecklad bägare. Ett annat prof tillhör den vackra form af arten, som i ListTERs Monografi, ed. II uppföres som var. dictydioides (Cooke et Balf.) Lister. Bägaren så godt som eller fullständigt felande. Knutarne i nedre delen af nätet utdragna och sinsemellan sammanflytande till talrika långsträckta ribbor, som stråla samman mot skaftets spets. Upsala, Flottsund på murken granved!l. Cr. tenella Schrad. I de flesta egenskaper väl öfverensstämmande med föregående art, från hvilken den skiljer sig genom att från nätverkets knutar utstråla färre trådar, inga af dem slutande fritt. De svenska exemplaren jag sett (se nedan) voro mycket spänsliga. Skaftet, gulbrunt, mätte cirka 1 mm. och nedtill blott c:a 45 ji genomskärning, uppåt spetsen blott 10 —15 pu. Sporangiekulan var klotrund, c:a 0,15 mm. i diam. med basalbägaren reducerad till en helt obetydlig, i kanten tandad basalskifva, hvars tänder löpte ut i nätverkets trådar. Knutarne voro gulbruna, rundade till aflånga eller här och där rätt långt utdragna med afrundade kanter och saknade fria trådar eller voro försedda med mycket enstaka dylika; från hvarje utstrålade däremot 3—535 med närmaste knutar förbundna trådar. Sporerna voro anmärkningsvärdt stora, c:a 8 p, hvaremot de i LisTERS Monografi anges öfverensstämma med intricata's, således 5—6 pu. Mycket sällsynt; på multnande ved. — I Summa Veg. Scand. an- föres den af E. Fries såsom svensk, utan närmare angifven lokal. Såsom detta hittills varit den enda uppgiften för Sverige, och då alla exemplar, som kunna stödja densamma, saknas, så kunde sättas i fråga, om denna lilla nätta art verkligen vore att räkna till vår flora. Att så är förhållandet, har jag nyligen kunnat konstatera, i det jag bland mina samlingar funnit hittills förbisedt material, som otvifvelaktigt är att hänföra till denna art. Det insamlades af mig redan 1898 vid Pengsjö i Ångermanland, där det växte på starkt murken ved af ett barrträd. Cr. pyriformis Schrad. Totalhöjd 1—1,5 mm. Sporangierna säll- skapligt växande, klotrunda-päronformade med mer eller mindre afplattad bas, mörkbruna-rödbruna. Bägaren utgörande !/3 af spo- rangieväggen, tämligen skarpt begränsad med tandad kant. Nät- verkets knutar mycket varierande till storlek och form, mångkantiga eller triangulära, ofta förgrenade eller någon gång (såsom på elt exemplar insamladt vid Upsala af E. NYMAN) helt obetydligt ut- bildade. Skaftet svartbrunt, något längre än sporangiet, undantagsvis af dettas flerdubbla längd. Sporer i massa chokladbruna, nästan glatta, 5—6 pu. Tämligen allmän på murken ved och iakttagen flerstädes från södra delarne upp till Jämtland och Ångermanland. Såsom af beskrifningen framgår, är arten rätt variabel; den är dock i allmänhet lätt igenkännlig från öfriga på den mörkare bruna färgen, som när sporerna fylla sporangiekulan, går åt det choklad- bruna. Cr. purpurea Schrad. Totalhöjd 2,5 mm. Sporangierna klotrunda, gruppvis växande, ofta nedböjda, purpurfärgade, c:a I mm. i diam.; bägaren upptagande ungefär tredjedelen af sporangiet, tämligen väl begränsad, men med djupt tandad kant. Nätverket af fina trådar med blott en del af knutarne utbredda till oregelbundna, flata, kan- tiga skifvor. Skaftet 1—2 gånger sporangiets längd, groft och svart purpurfärgadt. Sporer purpurröda, mycket fint vårtiga, 5—6 pu. Sällsynt; växande på murken ved. — Upsala, Norby på gamla murk- nande timmerstockar (NYMAN). Ångermanland, Pengsjö i Anundsjö skn! Lappland, Lycksele skn, Hornunge vid Stöttingsfjället (GUSTAF voN Post). Äfven uppgifven i Summa Veg. Scand. för Söderman- land (LINDBLAD); några exemplar härifrån synas dock ej mera existera. Arten är genom sin purpurröda färg en af de lättast igenkännliga af de svenska Cribraria-arterna, hvilken, om den vore något så när allmän i vårt land, helt visst skulle oftare hafva insamlats. Af Cribraria-släktets öfriga arter torde möjligen ytterligare en vara att räkna till Sveriges myxomyceter. I Stirp. Femsj. uppger nämligen E. Fries Cribraria capillaris Fr. samt Dictydium microcarpum Schrad. från Femsjö-trakten i Småland. Den förra, som gissningsvis blifvit identifierad med Cribraria microcarpa (Schrad.) Pers., kan lämnas åsido, då den aldrig blifvit beskrifven och i Syst. Mycol. alldeles uteslutes. Den andra upp: föres (af ROSTAFINSKI, LISTER 0. a ) som en god art, af PERSO0ON öfverflyttad till Cribraria-släktet. Emellertid finnes i E. Fries' herbarium intet material af arten, och på senare tider har den ej hos oss återfunnits. Den står när- mast Cr. pyriformis, från hvilken den skiljer sig hufvudsakligast genom de spänsligare, längre skaftade sporangierna (skaft 4—10 gånger sporan- glets längd). DICTYDIUM Sechrad: Sporangierna mer eller mindre klotrunda, skaf- tade; väggen bildad af persisterande, parallella strängar, löpande från skaftets spets upp mot spo- rangiets topp, sammanbundna sinsemellan genom tvärgående finare trådar; väggen i öfrigt snart bort- fallande eller stundom persisterande vid sporangie- Fig. 25. Dielydiumcan- basen som en skifva eller grund bägare. Ribborna cellatum. a. Grupp af sporangier. 24. — b. på insidan rikt besatta med små (1 pu stora), run- Sporangium med spo- ; [) rerna utfallna ”4. dade, plasmatiska korn. — 1 art. D. cancellatum (Batsch) Macbr. Totalhöjd 1—2 mm, Sporangi- erna mörkt rödbruna, upptill och nedtill slutligen intryckta; väggens parallella ribbor talrika (40 —50), till nära toppen ogrenade, förbundna med regelbundna transversala strängar. Basalbägare vanligen full- ständigt felande eller helt obetydligt och oregelbundet utbildad. Skaftet mörkt rödbrunt, 2—3 gånger så långt som sporangiet, upp- till vridet och böjdt, så att sporangiet vanligen blir hängande. Sporer rödbruna, fint vårtiga, 4—7 pu. — Dictydium cernuum (Pers.) Nees.; Dictydium umbilicatum Schrad. Allmän art, vanligen växande i stora massor sällskapligt på murk- nande stubbar och stockar. Hufvudformen har jag sett från Små- land, Femsjö (E. Fries), Gottland, Visby (HJ. PETTERSSON), ÖG., Skedvi (GREVILLIUS), Upsala, flerstädes, Ångermanland, Anundsjöskn!. Arten är mycket variabel; ett par mera markerade former hafva urskiljts, af hvilka jag i Sverige funnit de två följande: Var. fuscum Lister (i Journ. Bot. 34. sid. 120. 1898). Sporangierna lutande, mindre och brunare; bägaren väl utvecklad. Skaftet svart- brunt. Gottland, Visby (HJ. PETTERSSON), Upsala (ROMELL; HEDBOM!). Till denna typ hör, enligt hvad JAHN (Ber. d. deutsch. bot. Ge- sellsch. 19, sid. 100. 1901 visat, den af SCHRADER beskrifna Dictydium venosum, hvilken af E. FrRIESs i Summa Veg. Scand. upptages för Sverige (se Sveriges Myxom. s. 237). Var. alpinum Lister (i Monogr. of Mycet. ed. 2. sid. 185. 1911). Sporangierna upprätta med eller utan en oregelbundet utbildad bägare. Ribborna färre (20—30), gröfre och stundom här och där utvidgade till oregelbundna plattor, i sporangiets öfre tredjedel för- grenade till ett Cribraria-likt nätverk. 9 Värmland, N. Finnskoga skn, Granhult och Balkåssätern!. I Bidrag till Sveriges Myxomycetflora sid. 71 och Sveriges Myxo- myceter s. 237 upptogs denna form som skild art, Dictydium mira- bile (Rost.) Schilb. [Syn.: Heterodictyon mirabile Bost. och Cribraria mirabilis (Rost.) Mass.] Som jag sedermera haft tillfälle granska ett exemplar från Frostviken (G. KJELLBERG), som i viss mån intar en mellanställning till hufvudarten, och då i öfrigt ifrågavarande typs nära anslutning till Dictydium cancellatum af ListTER och särskildt JAHN (1. c.) blifvit klart motiverad, så uppföres den här under varietets rang, hvilket bäst torde återge dess systematiska valör. Fam va fEICEAGEXE Sporangier enstaka, skaftade eller vanligen sessila, klotrunda eller mer eller mindre utdragna till plasmodiokarpier. Väggen brosk- artad. Kolumella och kapillitium saknas. EYE LICEA Schrad. Sporangier fullkomligt oskaftade, stundom plas- modiokarpbildande. — 5 arter. Fig. 26. Licea flexuosa 1: I Sporer :9—14 j = a. Grupp af plasmodio- KaArp1er:T fader 0 PIAS a) Plasmodiokarpier; sporer 11—14 wu. mOokarng Ja — € Spo- /1: IL flexuosa: b) Sporangier halfklotformiga; sporer 9—11 (pu. L. minima. 200 SPporet 16-20-72: L. pusilla. L. flexuosa Pers. Sporangierna utdragna till aflånga, sträng- lika, krökta och ofta något greniga plasmodiokarpier, bland hvilka äfven stundom rent klotrunda sporangier kunna förekomma; plas- modiokarpierna intill 6 mm. långa, gulbruna eller mörkbruna, oregel- bundet öppnande sig. Sporerna blekt olivbruna, i massa gulbruna, fint taggiga, 11—14 u. Allmän, på murken ved. — Södra Sverige upp till Lappland. (Lule lappmark; A. CLEVE). L. minima Fr. Sporangierna hemisferiska från en bred bas, intill '/> mm. i diam., bruna nästan svarta; väggen regelbundet sönderbristande i 3—4 flikar. Sporer något mörkare än föregående, fint taggiga, 9J—11 pu. Sällsynt; förekommande på murken ved och lätt förbisedd på grund af dess små dimensioner. — Småland, Femsjö (enligt E. FRIES, 780 Stirp. Femsj.); Ångermanland, Kramfors på tallved!; VB., Umeå- trakten (VLEUGEL). L. pusilla Schrad. Till det yttre erinrande om föregående, med hemisferiska, '/2—1 mm. stora sporangier, svartbruna, sönderbristande i oregelbundna flikar. Sporer tätt och fint vårtiga, 16—20 . Sällsynt; på murken ved. — Upsala flerstädes (NYMAN), ; Värmland, Dalby skn! äfven uppgifven för Småland, Femsjö (E. Fries, Stirp. Femsj.) De båda här ej anförda Licea-arterna äro kända blott från hvar sin enstaka lokal i resp. England och N. Amerika och torde näppeligen vara att anträffa Fig. 27. i Sverige. Den amerikanska L. biforis Morgan är Greadella aperculafa. a." intressant såsom den minsta myxomyceten, "i. somm. srupp a sporangiler. 4. — b. Sporangium «lång oeh 0,1 mm. bred. KS MSE RICA Familjen Liceacew räknar ytterligare det monotypa släktet Orcadella operculata Wing.. hvilket äfven tillhör Tysklands och Englands flora samt därför möjligen ock torde finnas i Sverige. Sporangiet liknar en liten (0,1—0,3 mm. vid) urna, uppburen af ett skaft och öppnande sig med ett platt lock. JAg NET: a Fam. $. TUBULINACEITE Sporangierna tätt hopade intill hvarandra, mer eller mindre cy- lindriska, sporangieväggen hinnartad, rödbrun, utan plasmatiska småkorn. Sporer små, 4—8 pu, rödbruna. I. Sporangierna utan någon kolumella. Tubifera. II. Sporangierna med en ihålig, falsk kolumella, förbunden med sporan- gieväggen med ihåliga, vågräta utskott. Siphoptychium. TUBIFERA Gmel. T. ferruginosa (Batsch) Gmel. Plasmodiet först hviltt, öfvergående till rödt. Sporangierna tätt stående, bildande en bikakslik, rödbrun massa af 1—7 cm:s bredd och 53 mm:s höjd; de Fig: 20: Tubifera ferruginosa. enskilda sporangierna !/>—1 mm. i diam., trinda Sporangiesamling. ?/,. eller genom trycket mot hvarandra kantiga. Spo- rer 5—38 u, med ytterst fin, nätformig skulptur öfver största delen af ytan, den återstående delen nästan glatt. — Tubulina cylindrica (Bull.) DC. och fragiformis (Bull.) Pers. 781 Allmän på murken ved, särskildt stockar och stubbar af våra barrträd; hos oss en af de mest iögonfallande myxomvyceterna dels på grund af dess storlek, dels tack vare plasmodiets lysande färg. — Iakttagen från Södra Sverige upp till Jämtland (Åreskutan i barr- skogsregionen ;!), Ångermanland (Kramfors;!) och södra Vester- bolten (Umeå; VLEUGEL). Af släktet är blott känd ytterligare en i varmare länder förekommande art, T. stipilata (Berk. et Rav.) Macbr., utmärkt genom att sporangie- hopen sitter upphöjd på ett kort skaft samt genom mindre, blott 3—5 stora sporer. SPP HOPTYCHIUMSROSE Sw Casparyi Rost. Till alla delar: liknande Tubifera ferruginosa, men lätt igenkännlig på SE förekomsten af centralpelare i hvarje sporangi- 23 um. Dessa ha blifvit uppfattade som reducerade FÖRR) sporangier, hvilket medfört, att arten äfven in- He | rangerats under Tubifera-släktet, såsom af Mac- FIG & BRIDE (N. Am. Slime-Moulds sid. 157. 1899) och ij j ; Fig. 29. i LisTERS Monograph ed. 2 (sid. 193). Siphoptychium Casparyi. : g A a. Sporangiesamling. ?/,. — Enda arten af släktet; mycket sällsynt. I Sverige b Öfre delen af två spo- é 5 SR rangier med väggen delvis endast funnen en gång: i norra Värmland, Dal- borttagen, så att kolumel- > = o ; lan blir synlig. 29/,. by skn, Dalsätern!, växande på en murken stock. Detta exemplar synes vara det enda säkra från gamla världen; i N. Amerika är den flera gånger iakttagen. Till familjen hör ytterligare ett, hos oss ej förekommande monotypt släkte, Alwisia Bombarda Berk. & Br., blott noterad från Ceylon och Ja- maica; torde knappast vara att anträffa i vårt land. Den har ellipsoi- diska sporangier i små, skaftade gyltringar samt ett kapillitium af ett knippe rörformade trådar, fästade upptill och nedtill vid sporangieväggen. Fam. 9. RETICULARIACEZ. Sporangierna förenade till ethalier. Sporangieväggarne utan plas- maliska korn, genombrutna och ofullständiga eller bildande ett falskt kapillitium i 2ethaliernas inre. 1. Enskilda sporangierna pelarformade; deras vägg bestående af en öfre kantig, kupolformad del, fortsättande ned till basen i 4—6 raka trådar. Dictydicelhalium. 782 2. Enskilda sporangiernas väggar genom uppkomsten af stora runda hål reducerade till breda band. Enteridium. 3. Enskilda sporangiernas väggar reducerade till oregelbundna band, som förgrena sig i talrika anastomoserande trådar. Reticularia, DICTYDLETHALIUM Rost. D. plumbeum (Schum.) Rost. /Ethaliet skiflikt, sammansatt af upprätta, pelarformade sporan- gier, 1—3 cm. bredt och !/2—1 mm. tjockt, gul- brunt, skifferfärgadt, iridiserande, rutigt genom spetsarna af de enskilda sporangierna; dessa genom trycket sinsemellan kantiga, 0,2 mm. i Fig. 30. diam., väggen bildad af en basal och en apikal Dictydicethalium plumbe- z 3 Ås Må um. a. Athalium 24. — konvex platta, hvilka sinsemellan äro förbundna b. Några fritagna sporan- gier: de till höger full- medels 4—6 trådar. Sporer grågula (lerfärgade), ständigt tömda på sporer. A d ö 20, fintaggiga, 9—-12 u. — Clathroptychium rugu- losum HRBost. Denna den enda arten af släktet är ej med säkerhet att räkna till svenska floran. Den upptas emellertid af E. FRIES i Summa Veg. Scand., ehuru några exemplar, bestyrkande denna uppgift, ej längre existera. Särskildt i Södra Sverige torde den dock helt visst kunna påträffas. Den växer på ved. ENTERIDIUM Ehrenb: Ethalierna bildade af fullt sammansmältande sporangier, hvilkas väggar genom uppkomsten af stora runda hål reducerats till ett nätverk af breda band. — 2 arter. E. olivaceum Ehrenb. Ethalierna skiflika till dynlika, 1—3 cm. breda, 1—3 mm. tjocka, oliv- » gröna-bruna, glänsande. Sporerna förenade i < klumpar om 6—20, i massa grönaktiga, på den yttre fria halfvan vårtiga, på den andra glatta, Fig. 31. Enteridium olivaceum. a. AXthalium. ?/,. — Kapillitium. 35/,, — Sporhop. 2!09. 9—12 pu. Sällsynt; på ved. — Halland vid Hallaböke såg (E. FRIES; exem- plaret finnes i Upsala bot. museum och är typexemplaret för Reti- cularia versicolor Fr.); Upsala, Norby (NYMAN) och Flottsund! 783 Den andra arten af släktet, E. Rozeanum (Rost.) Wing. är nord- amerikansk och liknar denna i mycket; den igenkännes bäst på de fria, nätformigt skulpterade sporerna. RETICUTFARTIAN Bull: RK. Lycoperdon Bull. /Ethalium dynlikt, half- klotformadt eller något aflångt, !/2—6 cm. bredt och intill 1!/2 cm. tjockt; väggen tämligen bräcklig, snart bortfallande, gråhvit och silverglänsande, glatt samt omslutande den chokladbruna pseudo- käpillitie- och spormassan. Pseudo-kapillitiet bildadt af resterna af enskilda sporangiernas .. Fig. 32. 5 t Reticularia Lycoperdon. väggar, utgående från zethaliets basalmembran «+ Ethalium. th. — b. Del af kapillitiet. 109/,. (hypothallus) som oregelbundna band, uppåt upp- delade i finare, oregelbundna trådar. Sporerna 6—38 p i diam., ej fullt klotrunda, på ena hälften kullriga samt där nätformigt skulp- terade, den andra med form af en kort, trubbig, glatt eller blott med enstaka vårtor försedd kon. Enda arten af släktet. Allmän, på murken ved, bark o. dyl. Noterad från södra Sverige upp till Torne Lappmark, Abisko i björk- regionen! I närheten af Retic. Lycoperdon står en form, som i LISTER'S Mono- grafi (2:a uppl.) upptages som skildt släkte, Liceopsis lobata (Lister) Tor- rend, hufvudsakligen utmärkt genom mera fria, ej så sammansmälta en- skilda sporangier. Den är insamlad ett par gånger i mellersta och södra Europa. Fam: 10: LYCOGALACEZA. Sporangierna fullständigt sammansmälta till < ethalier, utan skillnader mellan de enskilda spo- rangierna. Kapillitium bildadt af färglösa, för- grenade, relativt tjocka, glatta eller skrynkliga tuber. - = . - Bios. Blott ett släkte med 3 kända arter tillhör denna 3 maskor på sporhalfvan, 13—15 p i diam., de 1,5—2 pu breda listerna inräknade. — Trichia chrysosperma (Bull.) DC. Tämligen allmän, på murken ved. — Småland, Femsjö (E. FRIES); Kolmården (E. HAGLUND; HEDBOM). Uppland, Upsala-trakten på talrika lokaler (därstädes redan insamlad af WAHLENBERG enl. exemplar i Ups. bot. museum); Värmland, N. Finnskoga skn!; Ånger- manland, Anundsjö skn, Seltjern!. Tr. affinis de Bary. Sporangierna tätt hopade intill hvarandra, klotrunda-äggformade, oskaftade, !/2—1 mm. i diam., liksom kapillitie- och spormassan lysande guldgula. Elatererna 4—6 p tjocka, med hastigt afsmalnande, koniska spetsar; spiralförtjockningarne 4—5, täta, stundom besatta med små spetsiga taggar. Sporerna 13—14 up, de upphöjda listerna !/2—1 ju höga, bildande ett sammanhängande nätverk med 3—5 maskor på sporhalfvan. Sparsamt förekommande på ved, bark o. dyl. — Upsala flerstädes!; Åreskutan vid Ullån!; Ångermanland, Seltjern i Anundsjö skn!; VB., 1871 Umeå-trakten (VLEuUGEL); Lappland, Ortojokk vid Torne träsk i björkregionen ! Tr. persimilis Karst. Mycket liknande föregående, men redan till det yttre skild genom en mera gulbrun, ej så lysande färg. Kapillitie- och spormassan af mattare gul färg. Elatererna vanligen på spiralerna försedda med små spetsiga taggar. Sporerna 11—14 j; dess nät- skulptur ej sammanhängande, utan banden afbrutna här och där. Allmännare än föregående art, från hvilken den ofta blott med svårighet skiljes; på murken ved. — Ö.Götland, Kolmården (E. HAGLUND); Nerike, Ammeberg!; Södermanland, Floda (HEDpBoM); Uppland, Upsala-trakten från ett par lokaler; Värmland, Dalby och N. Finnskoga skn!; Jämtland, Åreskutan i granskogsregionen!; Ånger- manland, Kramfors och Anundsjö!; VBotten, Norbyskär i Nord- malings skn! Tr. scabra Rost. Sporangierna till växesätt och form liknande båda föregående arterna, guldgula-gulbruna, skinande. Kapillitie- och spormassan lysande gula. Elatererna 4—56 pu tjocka, med korta, koniska spetsar samt 4—5 oftast mera oregelbundna spiralförtjock- ningar, hvilka kunna vara besatta med små taggar. Sporer 9—12 sm, med en ytterst fin, blott vid stark förstoring såsom nätformig urskiljbar skulptur af mycket låga lister, bildande ungefär 40 maskor på sporhalfvan. Tämligen allmän på multnande ved. — Småland, Femsjö (E. FRIES; tvänne exemplar ligga i Upsala bot. musei samlingar, det ena under namnet Trichia chrysosperma, det andra etiketterat Trichia nitens); Upsala (NYMAN; HEDBOM); Värmland, N. Finnskoga skn!; Ångermanland, Anundsjö skn!. Tr. varia Pers. Sporangierna sällskapligt växande, glest eller tätt packade, klotrunda ('/2—1 mm. i diam.), äggformade eller någon gång utdragna till korta, aflånga plasmodiokarpier, vanligen oskaftade, någon gång försedda med mycket korta, svarta skaft, gula-gulbruna, vanligen matta, ej glänsande. Kapillitietrådarne 3—5 p tjocka, gula, med kort afsmalnande spetsar, försedda med två ganska glest löpande spiraler, längs ena sidan af tråden mera upphöjda än längs den motsatta. Sporer gula, nästan glatta, 11—16 . Mycket allmän på murken ved, bark o. dyl. — Från Södra Sverige upp till Torne Lappmark (Ortojokk vid Torne träsk i björkregionen :!) 788 Tr. contorta (Ditm.) Rost. Sporangierna glest växande eller tätt hopade, klotrunda (!/2—1 mm. i diam.) eller något utdragna till af- långa plasmodiokarpier, oskaftade, matt gulbruna; sporangieväggen mer eller mindre täckt af bruna, plasmatiska korn. Kapillietrådarne gula, cj sällan med en eller annan förgrening, 3—5 pu tjocka, med 4—5 tämligen oregelbundna, bitvis glesa och ojämnt upphöjda spiral- band samt ofta försedda med taggutskott af olika längd, innanför spetsarna ofta ansvällda. Sporerna gula, fint taggiga, 10—14 pu. Sparsamt förekommande på ved, bark o. dyl. Exemplar tydligt tillhörande denna hufvudform har jag sett från Upsala, Fredriks- lund !, Jämtland, Åreskutan i regio alpina! och Lappland, Njutum 1 regio subalpina!. Det mycket variabla kapillitiet gör arten tämligen svårbegränsad. Som i diagnosen anges förekomma äfven grenade elaterer, hvilket i viss mån strider mot släktkaraktären. Dylik förgrening kan äfven undantagsvis uppträda hos andra arter, ehuru ej så ofta som hos denna; i alla fall är det lätt att afgöra, att Trichia-arter föreligga på den talrika förekomsten af fria elaterspetsar. En förgrening till ett sammanhängande nätverk förekommer aldrig. Ett par utpräglade, afvikande typer af arten förekomma: Var. inconspicua (Rost.) Lister. Elatererna regelbundna, ej grenade, med tydliga, täta och regelbundna spiralband. Sporangievägg och sporer lika hufvudartens. Sparsam. — Upsala, Norby! och Gottsunda!; Jämtland, Frostviken, Fågelberget på almbark inom det relikta almbeståndet! samt Gruten- jokk på Salix lapponum 1 regio alpina!; Ångermanland, Seltjern i Anundsjö skn!; Lappland, Ortojokk vid Torne träsk!. Var. alpina R. E. Fr. (i Myxomycetfl. i de Jämtl. fjälltrakterna p. 5). Sporangierna svartbruna-svarta; sporangieväggen tjock och styf, invändigt täckt af en tjock, mörkbrun beläggning; sporer 14—20 yu. Tämligen allmän inom fjälltrakterna, åtminstone de jämtländska, såväl inom öfre barrskogs- som björkregionen och regio alpina; växande på torra grenar af Salix samt företrädesvis på torra stjälkar o. a. af högre örter Rumex, Mulgedium m. m.). — Jämtland, Åre- skutan och Storlien, flerstädes!, Frostviken på flere lokaler!. — En alpin form, som utom Sverige återfunnits på ett par ställen i Mellaneuropas fjälltrakter (se närmare härom i Myxomycetfl. i Torne Lappmark sid. 259). Den är den mest markerade af contorta's former och vore kanske värd artrang, såsom ock MEYLAN föreslagit 789 (i Contr. å la Connaiss. des Myxom. du Jura i Bull. de la Soc. Vaudoise des Scinence Nat. 44. 1908). Tr. Iutescens Lister. Sporangierna skinande, gula-olivfärgade; väggen tunn, hinnartad, fullkomligt saknande all beläggning med plasmaliska ämnen. Elatererna enkla eller något förgrenade med tydliga eller vanligen mycket svagt framträdande spiralband. I öfrigt lik föregående art, hvilken den står mycket nära. — Trichia contorta (Ditm.) Rost. var. lutescens List. Monogr. ed. I. sid. 169. Sällsynt, på murken ved 0. dyl. — Upsala!; Lule lappmark, Kvikkjokk (A. CLEVE). Utom de ofvannämnda tvänne mera typiskt byggda profven har jag haft tillfälle granska ytterligare ett par från vårt land, hvilka dock visade en något afvikande byggnad. Dessa voro af mig in- samlade vid Upsala, dels i Norbylund på aspgrenar, dels på ön Fläskjan i Mälaren på träbitar uppkastade af vattnet på stranden. De stämde utmärkt väl öfverens och karaktäriserades genom före- komsten af kulformade ansvällningar på kapillitie-trådarne samt talrikare förgrening af dessa. Härigenom erinra de mycket om Hemitrichia Karsteniti i kapillitiebyggnaden, hvaremot sporangie-väggen är den för Trichia lutescens och Hemitrichia abietina typiska. Det sista af de anförda exemplaren har ock af mig (i Bidrag till Sveriges Myxomycetflora och Sveriges myxomyceter) blifvit anfördt under sistnämnda art. Då nu tvänne prof af samma typ föreligga, torde kanske skäl finnas att urskilja dem som en särskild varietet eller art. Att denna emellertid skulle nära ansluta sig till Tr. lutescens är jag nu öfvertygad om efter granskning af mera material af denna sist- nämnda, hvarför de visserligen förgrenade, men fria kapillitie- trådarne tala. Tr, decipiens (Pers.) Macbr. Plasmodium ljusrödt eller hvitt. Total- höjd 2—4 mm. Sporangierna päronformade, c:a I mm. i diam., gulbruna, skinande; skaftet cylindriskt, !/2>—1 mm. långt, mörk- brunt, ihåligt och uppfylldt med sporlika celler. Kapillitie- och spormassan matt gul. Elatererna 4,5—5,5 u tjocka, försedda med 4—5 1äta spiralförtjockningar utan taggar, mot ändarne långsamt afsmalnande; dessa spetsar 75—100 pu långa, längst ut släta, utan spiralskulptur. Sporer mycket fint vårtiga, 9 —12 u. — Trichia fallax Pers? Mycket allmän art, på murknande stockar, stubbar, bark o. dyl., 790 af såväl tall och gran som löfträd (björk, Salix). Takttagen från södra delen af landet upp till Lappland: Lule Lappmark, Kvikkjokk (A. CLEVE), Torne Lappmark, flerstädes kring Torne träsk!. Den går upp i björkregionen och t. o. m. i regio alpina (Frostviken på Salix lapponum). Var. sessilis BR. E. Fr. (i Sveriges Myxom. sid. 239). Sporangierna oskaftade. Från andra sessila former inom släktet lätt igenkänd på de långt utdragna elaterspetsarne; genom öfvergångsformer för- bunden med hufvudformen. Upsala!; Värmland, Norra Finnskoga skn!; Lappland, Ortojokk vid Torne träsk i björkregionen!. Tr. Botrytis Pers. Plasmodiet purpurbrunt. Totalhöjd 1,5—535 mm. Sporangierna skaftade, päronformade, enkla eller ett par för- enade i knippen, c:a ”/. mm. i diam., mörkt gulbruna, rödbruna till nästan svarta, ofta med ljusare strimmor, som ange de linjer, efter hvilka väggen brister sönder. Skaftet mörkt purpurfärgadt, ofta ett par gruppvis förenade. Kapillitie- och spormassan smutsigt gulbrun. Elatererna 4 — 5 tjocka, med 3—5 täta spiralförtjockningar samt utdragna i långsamt afsmalnande, nära 100 pu långa spetsar, hvaraf yttre hälften är glatt utan spiraler. Sporer nästan glatta, SUL Sällsynt; på murken ved. — Upsala, Flottsund (E. NYMAN). Var. lateritia (Lév.) Lister. Skaften i större antal förenade, röda, uppbärande i en tät samling, intill ett tjog eller flera mörkt purpur- färgade till svarta sporangier. Kapillitie- och spormassan rödbrun. Elatererna mot ändarne hastigare afsmalnande, spetsarne 20—40 j långa. Vida allmännare än hufvudformen, ehuru ingalunda vanlig. — Upsala, flerstädes; Värmland, N. Finnskoga skn!. Var. munda Lister. Sporangierna enstaka i spetsen på de mycket korta skaften, liknande hufvudformens. Kapillitie- och spormassan gulbrun. Elatererna med täta, regelbundna spiralband, mot ändarne hastigare afsmalnande än hufvudformens; spetsarne c:a 30 j långa. Mycket sällsynt. — Östergötland, Kolmården, växande på bark (E. HaGLUNnD). Enligt Lister blott undantagsvis växande på ved o. dyl., vanligen på torra blad. Exemplaren stämma väl med auten- tiska dylika, samlade af ListERrR i England. Tr. subfusca Rex. Totalhöjd c:a 1,5 mm. Sporangierna skaftade, päronformade, omkr. ”/« mm. i diam., ensamma eller parvis sam- ck! manhängande, gulbruna-rödbruna, (på de svenska exemplaren) med ljusare strimmor, som antyda väggens söndesprickningslinjer. Skaft brunt. Kapillitie- och spormassan lysande gul. Elatererna med 3—4 upphöjda spiralband, vid ändarne hastigt afsmalnande med koniska till kort utdragna, 5—15 pu långa spetsar. Sporerna fint taggiga, 11—14 pu. — Trichia Botrytis Pers. var. subfusca List. Sällsynt, på murken ved och bark. — Upsala, Flottsund (E. NYMAN); Värmland, N. Finnskoga skn, Enberget!; Jämtland, Gällö! Arten liknar habituellt mest den hos oss ej funna Trichia erecta Rex, till hvilken jag i Bidrag till kännedomen om Sveriges myxo- mycetflora hänförde det enda, för mig då kända profvet (från Verm- land). I Sveriges Myxomyceter anförde jag det sedan såsom en form af Trichia Botrytis, hvarunder också subfusca länge placerats (Lis- TER, Monogr. ed. 1.). De tvänne prof, jag nu sett från Sverige; hafva emellertid visat sig så enhetliga och för öfrigt alla saknande den karaktär, nämligen taggbeväpning på elatererna, som skall ut- märka Trichia erecta, att dess uppfattning som artskild från denna synes styrkt. Till skillnad från Tr. Botrytis må särskildt framhållas dess hastigare afsmalnande elaterspetsar samt större och något mera taggiga sporer; den lysande gula kapillitie- och spormassan skiljer den i öfrigt lätt från de svenska formerna af Tr. Botrytis. Utom de här utförligare behandlade Trichia-arterna samt den i för- bigående omnämnda erecta räknar släktet blott ytterligare en art, verrucosa Berk., hvilken också möjligen skulle kunna anträffas hos oss. Den är funnen i Skottland och England samt Sydeuropa och i öfrigt i varmare utomeuropeiska länder; mest liknar den Tr. affinis i sporskulptur m. m., men skiljes genom förekomsten af långa skaft, som uppbära ett par knippvis förenade sporangier. HEMITRICHIA Rost. Sporangierna skaftade, oskaftade eller plasmo- diokarpbildande, vanligen gula. Kapillitiet bil- -” . ee . a dande ett förgrenadt, elastiskt nätverk, med spi- ralförljockningar. — 10 arter. 1. Kapillitiet rödt, taggigt. H. vesparium. 2. - Kapillitiet gulaktigt, vanligen ej taggigt. É j Fig. 35. a) Sporangierna skaftade. Hemitrichia vesparium. d i JUR TEL . Å a. Sporangiegrupp. 25/1. ”) Sporangieskaftet ej ihåligt. H. leiotricha. — b. Kapillitium. "0/1. — C. Spor. 300 je [AS >=) Sporangieskaftet ihåligt och fylldt med sporliknande celler. H. clavata. b) Sporangierna oskaftade. =) Kapillitiets spiralband mycket upphöjda; sporangieväggen tunn, slät, genomskinlig. H. abietina. >=) Kapillitiets spiralband svagt framträdande; sporangieväggen tjock, ogenomskinlig på grund af pålagrad, kornig substans. H. Karstenii. H. vesparium (Batsch) Macbr. Totalhöjd 1,5—2,5 mm. Sporan- gierna päronformade, skaftade till nästan oskaftade,!/2—?/+ mm. diam., sammangyttrade i grupper, rödbruna till nästan svarta, glänsande med blåaktig metallglans. Skaft rödt, vanligen knippvis förenade, fårade. Kapillitie- och spormassan lifligt rödbrun. Kapillitietrå- darne 5—6 p tjocka; försedda med 3—5 regelbundna, tydligt upp- höjda spiralband, hvilka bära talrika utstående, 2—5 j långa taggar. Sporer fint vårtiga, 10—11 up. — Hemitrichia rubiformis (Pers.) List. Tämligen allmän, på murken ved, helst af löfträd (björk, bok). — Göteborg, Bokedal!; Upsala, Norby (NYMAN); Värmland, N. Finn- skoga skn!; Ångermanland, Seltjern i Anundsjö skn!. Till det yttre ofta, särskildt på äldre stadier, mycket lik Trichia Botrytis var. lateritia, från hvilken dock kapillitiet lätt skiljer den- samma. H. leiotricha Lister. Sporangierna tämligen klotrunda, '/2—1 mm. i diam., skaftade (eller mera sällan sessilå), smutsgula till olivfärgade. Skaft mörkbrunt-svart, 0,,—0,3 mm. långt. Kapillitietrådarne gula, ej taggiga och utrustade med 3—6 rätt svagt framträdande spiral- förtjockningar. Sporer fint vårtiga, 9—13 up. — Hemitlrichia intorta List. var. leiotricha List. Mycket sällsynt, växande på torra blad o. dyl. Blott en enda gång funnen i vårt land, i ett enda sporangium, på ett torrt Azalea procumbens-blad på toppen af Väktarklumpen i Frostviken, Jämt- land, inom regio alpina! H. clavata (Pers.) Rost Totalhöjd 1—3 mm. Sporangierna säll- skapligt växande, men fria från hvarandra, klubb- eller päronformade, '/2—1"'/1 mm.i diam., skaftade, glänsande gula; väggen hinnartad, på insidan fint papillös (finprickig), till största delen bortfallande och kvarlämnande en ofta skarpt begränsad basal bägare. Skaft i längd rätt varierande, intill 1,5 mm. långt, gulbrunt till nästan svart, ihåligt 1793 och fylldt med rundade eller kantiga celler. Kapillitie- och spor- massan gul. Kapillitietrådarne 5—6 ;« tjocka, med 5—56 regelbundna, tydliga spiralförtjockningar. Sporerna tydligt finvårtiga, 8—10 pu. Allmän och af släktets arter den hos oss oftast anträffade; väx- ande på murken ved. — Södra Sverige upp till Lappland (Orto- jokk vid Torne träsk i björkregionen!). H. abietina (Wigand) Lister. Sporangierna tätt växande, oskaftade (eller på mycket korta skaft), klotformade till kort päronformade, 0,3— 0,7 mm. i diam., gulaktiga; sporangieväggen mycket tunn, hinn- artad, glatt och genomskinlig, vid basen vanligen persisterande som en bägare. Kapillitiet sparsamt förgrenadt, dess trådar 3—35 pi diam., försedda med en—tre högt uppskjutande, oregelbundet löpande spiralförtjockningar. Sporer finvårtiga, 9—12 u. — Hemitrichia Wigandii (Rost.) Lister. Sällsynt, växande på murken ved. — Upsala, Gottsunda på en granstubbe!; Angermanland, Kramfors på murken ved af gråal samt Pengsjö i Anundsjö skn!. H. Karstenii (Rost.) Lister. Sporangierna strödda, oskaftade, klot- runda eller bildande krypande, slingrande och stundom förgrenade små plasmodiokarpier, '/+—"/2 mm. breda, gulbruna-rödbruna; spo- rangieväggen tjock, ogenomskinlig på grund af ett skikt af tätt på- lagrade, oregelbundna korn. Kapillitiet gult-gulbrunt, dess trådar 3—5 ms i diam., försedda med 3—35 svagt framträdande spiralband samt stundom här och där försedda med ringformade förtjock- ningar eller oregelbundna utvidgningar. Sporer fint vårtiga, 9—135 uu. Mycket sällsynt. Hittills hos oss blott funnen i Ångermanland vid Kramfors på granbark! Möjligen borde här såsom svensk form äfven upp- 4 tagas Hemitrichia serpula (Scop.) BRost., hvilken finnes 7 anförd i Stirp. Femsj. under namnet Trichia relicu- lala samt äfven i Summa Veg. Scand. Då emeller- AR ER tid inga exemplar finnas i behåll i E. FRIES” her- 0 EJ ce barium, lämnar jag frågan om dess medborgarskap i vår flora tills vidare öppen, särskildt som den Fig. 36. viktigaste karaktären, den nätformiga sporskulpturen, Oliqonema nitens. e a > . PA re a. Grupp af sporangier ?/,. ej alls finnes omnämnd i beskrifningen i Syst. myc. >= pb. Elater. 280/,. — c. 1 i SN 3 | - 400 Arten finns emellertid utbredd äfven öfver Mellan- Spor. "f. Europa och är värd att efterletas i särskildt vårt lands södra delar. De öfriga 4 här ej nämnda Hemitrichia-arterna torde knappast vara att vänta hos oss. 794 Familjen Trichiacece inrymmer förutom de här behandlade tvenne svenska släktena äfven tre, hvilka ännu ej blifvit anträffade inom vårt land. Oli- gonema med dess två arter samt det monotypa Calonema ha små, blott intill '/2 mm. stora, i hopar gyttrade Trichia-lika spo- rangier samt sparsamt kapillitium med ofullständiga sy 7 a spiralförtjockningar. Det förstnämnda släktet har fria 3 elaterer och är med sina båda arter kändt från mel- lersta och södra Europa m. m. samt torde helt visst kunna anträffas hos oss. Calonema har uteslutande nordamerikansk utbredning. Det tredje släktet Cornu- via med den enda, eleganta arten serpula (Wig.) Rost. g. 37. liknar de plasmodiokarpa Hemitrichia-arterna, men Cornuvia serpula. - AN ne 3 : - o a. Plasmodiokarp. 7. med ringformade förtjockningar i st. f. spiralband på ES ser ”hr kapillitietrådarna. Såsom känd från Tyskland och 9 England, är dess förekomst äfven i Sverige ej otrolig. Fam. 12. ARCYRIACEAE: Sporangierna enkla, skaftade eller oskaftade. Kapillitiet bildande ett nätverk af tubformade trådar, förgrenade under vida vinklar och försedda med förtjockningar 1 form af kammar, halfva ringar, taggar eller vårtor. 1. Sporangierna skaftade; väggen upptill bortfallande, nedtill persisterande i form af en liten skål; kapillitiet elastiskt. Arcyria. 2. Sporangierna oskaftade (undantagsvis skaftade hos Perichcena); kapil- litiet ej elastiskt. a) Sporangierna gyttrade i hopar; sporangieväggen enkel, persisterande, papillös, ej försedd med kantiga korn. Lachnobolus. b) Sporangierna åtskilda; väggen vanligen dubbel, med ytterskiktet försedt med mörka, kantiga korn. Perichena. ARCYRIA Wiggers. Sporangierna längre eller kortare skaftade, med skaftet ihåligt, uppfylldt af sporliknande celler. Sporangieväggen persisterande som en liten basal, hinnartad skål eller bägare, i öfrigt mycket snart bortfallande, hvarvid den elastiska kapillitiemassan väller fram mer eller mindre (klot-cylinderformadt). Fig.38. Arcyria denudata. é å : & a. Grupp af sporangier. 1. Sporer 9—11 u i diam. ÅA. ferruginea. 2/,,. — b. Kapillitium. 299 1: = C. SPOT. Ca 2 ESPOEer. 0:00 diam. a) Kapillitiet vidfästadt basala bägaren. ") Sporangierna så väl som den blottade kapillitiemassan äggformad, gråa. ; ÅA. cinerea. ++) Sporangierna och kapillitiemassan klotrunda, smutsgula. A. pomiformis. "<") Sporangierna och kapillitiemassan äggformade—cylindriska, röd- bruna. A. denudata. b) Kapillitiet fritt från basalbägaren. ”) Sporangierna och kapillitiet matt gula, det senare nedböjdt, hängande. ÅA. nutans. ++) Sporangierna rödbruna-röda. 1) Kapillitiemassan upprätt, utan persisterande väggstycken. ÅA. incarnata. [ it) Kapillitiemassan hängande, nedböjd, vanligen med oregel- bundna stycken af sporangieväggen kvarsittande utanpå det- samma. A. Oerstedtit. A. ferruginea Sauter. Sporangierna tätt gruppvis växande, ägg- formade, !/2—1!/2 mm. höga, uppburna af 0,3—0,838 mm. långa skaft, rödgula eller röda, mera sällan gula; basala bägaren på insidan för- sedd med nätformade teckningar. Kapillitiemassan fri från bägaren och lätt bortfallande från denna, utdraget äggformad, mer eller mindre upprätt; trådarne 5—6 » tjocka, med täta tvärställda lister, ofta dessutom taggiga. Sporer rödgula, nästan glatta, 9—11 (. Mycket sällsynt; på murken ved. — Upsala, Norby (E. NYMAN). Angermanland, Anundsjö skn (GUSTAF VON PosT). A. cinerea (Bull.) Pers. Sporangierna sällskapligt växande eller en- staka, äggformade till kort cylindriska, gråa, '/2—1 mm. i diam. Skaft intill 0,2—2 mm. långt, grått-gråsvart eller brunt. Kapillitiemassan grå, vid väggens affallande obetydligt utvidgande sig, nedtill med en del trådar vidfästade bägaren och därför ej så lätt lossnande från denna; trådarne 3—4 mp tjocka, tätt vårtiga till lågt taggiga, emot sporangiets bas oftast slätare, finprickiga. Sporer nästan färglösa och glatta, 6—38 wu. Tämligen allmän; på ved, mossa m. m. — Östergötland, Kol- mården (E. HAGLUND); Södermanland, Äs i Julita skn (HEDBOM); Upsala flerstädes; Norra Värmland!; Dalarne, Ludvika!; Ånger- manland, Kramfors flerstädes!; Västerbotten, Umeå (VLEUGEL). A. pomiformis Rost. Sporangierna strödda, glesa, tämligen klot- 796 runda, smutsgula; skaft gulbrunt, 0,2—0,4 mm. långt. Kapillitie- massan klotrund-päronformad, '/2—1 mm. lång och ungefär lika bred, smutsgul, med talrika trådar fästade vid bägarens insida; trå- darne c:a 3 p tjocka, försedda med tvärställda band och taggar. Sporer blekgula, nästan glatta, 7—38 p. Tämligen allmän; på ved. — Småland, Femsjö (Lroyp); Nerike, Åmmeberg!: Upsala (NYMAN; HEDBOM); Norra Värmland !; Ångerman- land, Anundsjö skn!; Västerbotten, Norbyskär i Nordmalings skn.! A. denudata (L.) Macbr. Totalhöjd 2—3 mm. Sporangierna säll- skapligt, ehuru vanligen ej synnerligen tätt växande, tydligt skaf- tade, äggformade eller kort cylindriska, 1—2 mm. höga och c:a 1 mm. i diam., ljust rödbruna, som äldre mera matt färgade; bägaren hinnartad, glänsande, trattformad eller mer eller mindre bägarlik, glatt eller fint papillös och nätformigt tecknad på insidan. Skaft !/s<—1 mm. långt, mörkt rödbrunt. Kapillitiet med många trådar vidfästade bägaren, ej särdeles mycket utvidgande sig; trådarne van- ligen blott med knölar eller halfva ringar. Sporer i massa rödbruna, nästan glatta, 6—8 pu. — Arcyria punicea Pers. Tämligen sällsynt art; växande på murken ved, bark o. dyl. Under namnet Arc. punicea (=denudata) går ofta A. incarnata, hvil- ken habituelt liknar densamma (se nedan). Så tillhörde nästan allt det i Upsala bot. museums herbarium förefintliga materialet af Arc. punicea i själfva verket incarnata och vid tidigare bearbetning har jag äfven gjort mig skyldig till samma förblandning, hvaraf uppgiften i Sveriges myxomyceter om artens allmänna förekomst upp till Ångermanland härleder sig. I själfva verket känner jag den nu ej från annat håll än Upsalatrakten, där jag emellertid sett exemplar från talrika lokaler (Kungsparken, Norby, Gottsunda, ”årdsätra) samt vidare från Umeå, där den insamlats af VLEUGEL. Säkert finnes den äfven i andra, särskildt de sydliga delarne af vårt land. ÅA. incarnata Pers. Sporangierna tätt hopade, gruppvis växande, mycket kort skaftade, nästan sessila, mer eller mindre cylindriska eller ellipsoidiska, 1—1,5> mm. höga, c:a ”/« mm. 1 diam., ljusröda till köttröda, som äldre mörkare och smutsigt rödbruna; bägaren mera utplattad, nästan skiflik, fint papillös. Skaft 0,1—0,3 mm. långt. Kapillitiet mycket elastiskt, utvidgande sig mycket vid spo- rangieväggens försvinnande, med tiden hopfiltande sig med grann- sporangiernas och bildande en köttröd-rödbrun, ullig trådmassa, 797 hvilken lätt lyftes upp ur bägarne, med hvilka inga eller ytterst få kapillietrådar äro fastväxta, trådarne med tvärband eller halfva ringar, ofta äfven med taggar. Sporer lika föreg. Mycket allmän på ved af såväl barrträd som löfträd. TIakttagen från södra Sverige upp till Lule Lappmark (Njammats: A. CLEVE). Såsom skiljemärken från föregående art må framför allt framhållas, att kapillitietrådarne äro fria från bägaren, hvilket vid mikroskopisk undersökning bäst afgöres; inga trådändar synas då fastvuxna vid bägarens insida. Makroskopiskt kan arten med litet vana vidare igenkännas på de kortare sporangieskaften och de mattare färgade, ej så glänsande bägarnes mera utplattade form. A. nutans (Bull.) Grev. Sporangierna tätt gruppvis växande, skaf- tade, cylindriska, oöppnade 1,5>—2 mm. höga; på moget stadium efter väggens försvinnande bildar kapillitie-massan ett intill 12 mm. långt och c:a 1 mm. bredt, cylindriskt, mattgult, mycket elastiskt nätverk, hvilket som en plym böjer sig åt sidan ned mot substratet, lätt lossnande från sporangiets basala bägare. Kapillitie-trådarne J3—4 pu tjocka, försedda med korta spetsiga taggar och halfva ringar. Sporer blekgula, nästan glatta, 6—38 pu. Arcyria flava Pers. Allmän, på murken ved af såväl barr- som löfträd. — Södra Sverige upp till nordligaste delarne af landet (Nuolja vid Torne träsk i regio subalpina!). A. Oerstedtii Rost. Sporangierna tätt växande, olika långt, men vanligen mycket kort skaftade, smutsigt rödbruna, cylindriska, oöpp- nade '/2—1'!/2> mm. höga; sporangieväggen vid affallandet kvar- lämnande, utom den basala bägaren, vanligen äfven oregelbundna skifvor, som fasthänga utanpå kapillitiemassan och, liksom basal- bägaren, äro på insidan papillösa, finprickiga. Kapillitiet på moget stadium bildande ett cylindriskt, plymlikt, nedåtböjdt, hängande, rödbrunt nätverk af intill !/; cm:s längd och !/2—?/+ mm:s diam.; trådarne försedda med skarpa taggar, 1—3 pu långa. Sporer bleka, i massa rödbruna, nästan glatta, 7—38 . Mycket sällsynt; på murken ved. — Upsala vid Sandgropen på gamla pilstubbar (HEDBOM); Västerbotten, Norbyskär på murken gran- ved! Dessutom af ROSTAFINSKI angifven för Sverige utan närmare lokaluppgift. Habituelt lätt förblandad med Arcyria incarnata. Vid mikrosko- pisk undersökning dock säkrast skild på det med skarpa taggar 798 försedda kapillitiet samt äfven på de, dock ej alltid kvarsittande styckena af sporangieväggen, från hvilka alltid kapillitietrådar utgå. Af de återstående, här ej upptagna Arcyria-arterna torde specielt A. slipata <(Schwein.)List. vara värd att efterforskas. Den är anträffad på ett par ställen i mellersta Europa samt äfven i Finland, hvarför den antagligen äfven torde förekomma hos oss, ehuru hittills förbisedd. Den liknar mycket ÄArcyria incarnata och skiljer sig från denna hufvud- sakligen blott på förekomsten af fina, i spiral löpande linjer på kapillitie- trådarne jämte incarnata's tvärlister och halfva ringar. De öfriga arterna torde knappast vara alt vänta i vårt land, då de synas tillhöra varmare länders eller Nordamerikas flora. LACHNOBOLUS Fr. L. congestus (Sommerf.) Lister. Sporangierna små, tämligen klotrunda, SER mm. i diam., tätt växande i små gyttringar eller hopar af ett par mm:s till öfver 1 cm:s genomskärning, ockra- gula, med svag anstrykning af ljusrödt, glänsande. Kapillitiet bildande ett nätverk af blekgula, oregel- Fig. 39. bundna, 2—38 pu tjocka trådar, öfver hela ytan RASTER AA täckt af täta, oregelbundna vårtor. Sporer blek- Fp cn fold Sent gula, nästan glatta, med enstaka små vårtor, 6—38 u. — Lachnobolus circinans Fr. Enda arten; tämligen sällsynt, men vidt spridd öfver landet, växande på murken ved, hälst af löfträd. — Småland, Femsjö (E. Fries enligt Stirp. Femsj. och Syst. Myc.; exemplar ej bevarade); Upsala från flere lokaler; Lappland, Kvikkjokk (A. CLEVE). PERTICEHAENAT ET: Sporangierna tämligen klotrunda, oskaftade, eller bildande plasmodiokarpier, sällan kort skaf- tade; innerskiktet tunnt, hinnartadt. Kapillitiet af fina, ej elastiska trådar, förgrenade eller enkla, utrustade med taggar eller vårtor eller nästan Fig. 40. släta, vanligen med oregelbundna sammandrag- Perichcena corticalis. a. å 543 Grupp af sporangier.7/.. Ningar. Sporer gula-bruna, fint vårtiga. — 6 — b. Kapillitium jämte en spor. 2?30/,. arter: 299 1. Sporangie-väggen tjock, ytterskiktet täckt af bruna korn. P. corlicalis. 2. Sporangieväggen tunn, hinnartad, ej täckt af korn, innerskiktet fint papillöst. P. vermicularis. P. corticalis (Batsch) Rost. Sporangierna växande gruppvis eller strödda, vanligen mer eller mindre klotrunda eller ock utdragna till korta, aflånga plasmodiokarpier, oskaftade och vanligen något nedplattade, brunaktiga till gråa eller nästan hvita; väggen vanligen söndersprickande tämligen regelbundet genom öfre halfvans affallande som ett lock, stundom mera oregelbundet. Kapillitiet sparsamt före- kommande, bildadt af förgrenade eller enkla, 1,5—4 u tjocka, blek- gula trådar, på ytan mer eller mindre ojämna på grund af små vårtor eller oregelbundenheter. Sporer gulaktiga, 11—14 pp. — Perichena populina Fr. Tämligen allmän, förekommande företrädesvis på bark och ved af asp eller poppel, men äfven på ek (tagen af E. NYMAN) och alm (af mig tagen på gamla almbarkstycken inom reliktformationen på Fågelberget i Frostviken). Iakttagen från Södra Sverige upp till Jämtland. P. vermicularis (Schwein.) Rost. Sporangierna strödda, oskaftade, klotrunda från en smal bas, 0,5 mm. i diam. eller utdragna till kortare eller längre, raka, krökta eller t. o. m. nätbildande plasmo- diokarpier, ockragula till grågula; väggen ytterst tunn, hinnartad, genomskinlig, finprickig på grund af små papiller på väggens inre lager, öppnande sig tämligen regelbundet med en längsspricka längs öfre delen af sporangiet. Kapillitiet rikligt, bildadt af sparsamt förgrenade, blekgula trådar, 2 —4 pu tjocka, skrofliga på grund af små oregelbundna vårtor eller ojämnheter. Sporer blekgula, 10—153 yu. — Perichena variabilis Rost. Sällsynt, hos oss blott iakttagen på torra stjälkar efter örtartade växter, utomlands äfven angifven för ved och bark. I Sverige blott anträffad inom fjälltrakterna: Jämtland, Åre i barrskogsregionen (vid kyrkan) och videregionen! samt Frostviken, Väktarklumpen i vide- regionen!; Lappland, Njutum nära Riksgränsen inom videsnåren i regio alpina! Af de återstående 4 Perichcena-arterna tillhöra tvänne tropikernas säll- syntheter, de två andra däremot äfven den mellaneuropeiska floran och böra kunna anträffas i vårt land. Af dessa utmärkes Per. chrysosperma 500 (Currey) Lister genom taggigt kapillitium och blott 8—10 ju stora sporer, Per. depressa (Corda) Libert genom starkt nedplattade sporangier och 10—11 p stora sporer; båda öfverensstämma i sporangieväggens byggnad med corticalis. Fam. 13. MARGARITACEZ. Sporangierna oskaftade. Sporangie-väggen vanligen enkel, glatt och genomskinlig. Kapillitiet af hoprullade och hårlika eller raka och vid sporangieväggen fästade trådar, enkla eller sparsamt för- grenade med grenarne utgående under spetsiga vinklar. 1. Kapillitie-trådar utan spiralförtjockningar. a) Kapillitiet bildadt af talrika, hoprullade trådar. Margarita. b) Kapillitie-trådarne nästan raka, fästade upptill och nedtill vid spo- rangieväggen. Dianema. 2. - Kapillitie-trådarna med tydliga spiralförtjockningar. Prototrichia. MARGARITA Lister. kopparfärgad och vackert iridiserande vägg. Ka- pillitiet bildadt af mycket långa, elastiska, solida och ogrenade trådar, 0,4—2 p tjocka och försedda ( Vy med ylterst fina, blott vid stark förstoring iakttag- Feskan bara vårtor, hvilka äro ordnade i ett långt utdraget ; Sporangierna oskaftade, med tunn genomskinlig, LaNAEN SA spiralband. — Blott en art känd. Marqgarila metallica. 4 z é a. FEN Ax M. metallica (Berk. et Br.) Lister. Sporangierna — b. Kapillitie-tråc 5 É 3 jämte en spor. ?”,. mer eller mindre klotrunda, 0,5—1 mm. i diam. Sporer 10—13 p, gula, mycket fint vårtiga. — Arten öfvergår utan skarp gräns i var. plasmodiocarpa (Blytt) R. E. Fr., hvilken har sporangierna utdragna till bandlika, enkla eller förgrenade plasmodiokarpier, hvilka oftast äro hopade till skiflika, intill ett par em. stora bild- ningar. På murken ved; iakttagen på såväl gran som grå-al. Hufvud- formen synes hos oss vara mera sällsynt och är blott iakttagen i Västerbotten, Norbyskär i Nordmalings skn! En öfvergångsform till varieteten har jag sett från Upsala, Eklundshof (HEDBOM). Allmännare är däremot denna senare, hvilken jag sett från Upsala (E. NyYMAn!;), Värmland, Dalby skn! och Ångermanland, Kramfors!. Beträffande denna art se i öfrigt den utförligare behandlingen i Sveriges myxomyceter sid. 241—243. S01 DIANEMA Rex. Oskaftade sporangier eller plasmodiokarpier. Kapillitie-trådarne nästan raka, enkla eller spar- samt förgrenade med båda ändarne fästade vid sporangieväggen. 3 arter. 1. Sporerna sinsemellan fria. D. depressum. 2 > sammanhängande i klumpar. D. corticatum. Fig. 42. 8 5 . Ö Dianema depressum. 4 D. depressum Lister. Sporangierna bildande »in betula», hvarjämte med BERKELEY'S handstil står till- lagt »affinis T. flagellifer Berk. — Lindblad». Helt visst är det därför insamladt i vårt land af LINDBLAD och sedermera troligen af E. Fries sändt till BERKELEY. På exemplaret i fråga grundade ROSTAFINSKI arten Prototrichia elegantula, hvilken dock ej skiljer sig från metallica. Ännu ett släkte, Listerella med den enda arten paradoxa, tillhörande fam. Margaritacee, har för blott några år sedan blifvit beskrifvet af JAHN från Nordtyskland, där den på trenne lokaler anträffats växande på Cla- donia rangiferina. MHabituelt liknar den med sina svartbruna sporangier mycket Licea minima och mäter blott 0,2—0,3 mm. i diam.; i motsats mot hos Licea-arterna förefinnes dock ett kapillitium, som utgöres af hårlika trådar med täta, pärl-liknande förtjockningar. SVENSE BOTANISK TIDSKRIFT. 1912: BDI06, HH; 3. STUDIER ÖFVER LAFVARNES BIOLOGI KÖINERROFIEA EAEVAR AF RUTGER SERNANDER INLEDNING. Terminologi och arbetsmaterial. I lafvarnas näringsfysiologi har det alltsedan Schwendenerianismens framträdande aktuella problemet om naturen af sambandet mellan hyfer och gonidier trängt de flesta andra frågor i bakgrunden. I den stora frågan om näringsupptagandet utifrån, som i förra seklets midt ofta diskuterades '!), veta vi ej stort mer än då. Innan de experimentella arbetsmetoder, med hvilka fanerogam- fysiologien laborerar, kunna i någon större utsträckning tillämpas vid utrönandet af de olika formerna för detta näringsupptagande, måste ett vidlyftigt biologiskt forskningsarbete vara undangjordt. Jag tänker i detta samband ej så mycket på det viktiga kapitlet om, hur de enskilda konsortiernas kamp med hvarandra biologiskt ge- staltar sig, sålunda på t. ex. sådana utredningar i detta hänseende som MALME (1892) lemnat för Lecanora atrisedas antagonistiska symbios med Rhizocarpon geographicum och förf. (1907) för sambandet mellan Lecanora gelidas chlorophycé- och cyanophycé-bålar. Det gäller helt enkelt att till en början särskilja och beskrifva de samhällen, hvilka lafvarne bilda eller i hvilka de ingå. Ej ens här äro nämligen an- nat än några förarbeten undangjorda. Och härefter har man att 1 Märk Tua. M. Fries värdefulla utredningar och analyser i Genera heteroliche- num 1861 p. 6—12. 304 som utgångspunkt för de rent fysiologiska undersökningarna skaffa sig en föreställning om de viktigaste af de yttre faktorer, hvilka faktiskt i naturen påverka dessa associationer till deras samman- sättning och utvecklingshistoria i den riktning, som bland andra KIHLMAN inslagit vid sina biologiska studier från Kola-halfön, GAL- LOE 1 sina Danske Licheners Okologi och FIinK vid sina arbeten öfver de nordamerikanska klippornas lafvegetation. Till detta emellertid på det stora hela hittills föga beaktade kapitel af lafbiologien vwill jag i det följande lämna ett bidrag genom att meddela några iakttagelser öfver en ny biologisk grupp, de nitro fila lafvarne. WARMING ger i sin »Oecology of plants», p. 68, följande defini- tion på nitrofiler eller nitrofyter: Nitrophilous plants (nitrophy- tes, ruderal plants). These thrive best in soil where compounds of ammonium and nitric acid are abundant, and therefore especially in the vicinity of human dwellings (dung-heaps, higbly-manured soil). They belong to certain special families (Chenopodiacez, Cruciferz, Solanacez2, and others), and nitrates occur in their cell-sap. Other species develop feebly in such soil, because they take into their tissues more nitrate than they can endure. De lafvar, hvilka här nämnas nitrofila, uppträda också på sub- strat med ett öfverflöd på kväfveföreningar, om ock ej uteslutande och alltid direkt som ammoniumsalter och nitrat, hvilka gynna just dessa arter, men äro skadliga för andra. Nitrofila växtsamhällen, bildade af andra växter än lafvar äro ingalunda sällsynta och delvis äfven kända och beskrifna i den nordiska vegetationen. Utmed hafsstränderna ligga tångbäddar uppvräkta, där ej blott en mängd äfven ruderata nitrofyter, exempelvis Chenopodiaceer, Ana- gallis, Cirsia, Stellaria media etc. samla sig, utan äfven element, hvilka såsom dCakile maritima och Crambe maritima fåfängt sökas utom tångdriftens område. Den yppiga vegetationen på »fugletuerne» och »fuglebak- kerne» med t. ex. Cochlearia som karaktärsväxt är en särskildt genom NORMAN bekant företeelse från det arktiska Norges kuster. Genom imprägnation af exkrementblandadt stoft eller indränkning af vatten, kommande från kväfverik mark, uppstå de afvikelser i klippornas fanerogam- och mossvegetation, som äro så iögonfal- lande invid vägar och gårdar, och som jag skildrat i min framställ- ning af Upplands växtvärld p. 108. 505 Gödselvattengölarne och deras stränder hysa en intressant, om ock artfattig flora af alger och fanerogamer. Splachnaceerna växa enligt BRYHN på exkrement efter nötkrea- tur, älg, ren, får och räf, vidare på djurkadaver, särskildt af lem- lar, samt på af svampmycelier genomväfda stubbar och träd- FOTter: Husdjurens spillning uppvisar i bestämd ordning en rad af koprofila svampar. Organismerna, särskildt bakterierna och algerna, i våra för- orenade sötvatten, »saprobierna», fördelas nu efter de för- orenande kväfveföreningarnas oxidationsgrad (Korxwitz och MARS- SON) i trenne grupper: poly-, meso- och oligosaprobier. Huru fanerogamvegetationen påverkas hos oss framför afloppsledningar etc. är ännu ej utredt, men påfallande är, huru bredbladig t. ex. Phragmites blir kring mynningen af en kloakledning i en sjö. Till och med nitrofila, eller om man så vill saprofila saltvattens- alger och af dem bildade samhällen finnas. Jmfr t. ex. HÄYRÉNS undersökningar öfver Enteromorpha-arternas uppträdande i den syd- finska skärgården. Däremot torde det efter de sparsamma och ytterst torftiga notiser, som jag i litteraturen lyckats uppspåra angående nitrofila lafsam- hällen, dessa hittills vara så godt som förbisedda. Och dock äro de en oupphörligt återkommande och alldaglig företeelse, ej blott i Norden, utan jag har anledning att antaga äfven i andra trakters vegetation. Jag indelar dem efter kväfvekällan i två grupper: or- nitokoprofila och saprofila (koniofila). För den första gruppen är kväfvekällan fågelexkrement, för den andra humusbildningar. Mot terminologien i denna uppställning af en stor biologisk grupp nitrofiler, som efter kväfvekällans naturbeskaffenhet, hvad lafvarne beträffar, uppdelas i ornitokoprofiler och saprofiler, kan göras en hel del anmärkningar. För det första är nog milt nitrofilbegrepp en utvidgning af det som t. ex. WARMING uppställer. Mina nitrofytiska växtsamhällen omfatta alla, som lefva i ett medium af relativt öfverflödande kväfvenäring. Att i stället, som någon gång i litteraturen sker, använda ordet saprofyter (gazchc = rutten) i samma omfattning torde ge upphof till för mycket förväxling. Det skulle kunna synas som om uppställandet af en särskild grupp ornitokoprofiler jämnställd med koprofiler skulle vara onödig Men fågelexkrement, som bestå af både fxeces och urin, äro alldeles 306 olika sammansatta med den vanliga formen för zozcoc, d. v. s. feces af växtätande däggdjur. I de förra ingå i ofantligt större omfatt- ning urinsyra och klorider, hvilket medför en bestämd olikhet i den fysiologiska inverkan på vegetationen. (Om en särskild grupp af nitrofyter med däggdjursurin som kväfvekälla behöfver uppställas, lämnar jag därhän). Termerna saprofil och saprofytisk för den grupp af lafsamhällen, som påverkas af kväfveföreningarna i humusbildningar, kunna med den något förvirrade terminologi, som råder på hithörande områden, ge upphof till missförstånd. Särskildt skulle man kunna förväxla dessa saprofila lafvar med de lafarter, som, då de sakna gonidier, bruka sägas lefva saprofytiskt. Man jag vill ogärna bilda en ny term för denna lafsamhällsgrupp, som onekligen, biologiskt sedt, nära sluter sig till andra, som saprofytiska allmänt erkända och upp- kallade växtsamhällen, t. ex. de gröna saprobiernas. Och i själfva verket finnes redan i litteraturen begreppet saprofila lafvar taget i likartad bemärkelse som i denna afhandling. Både BITTER (1899) och MALME (1901) kalla de lafvar, som lefva ofvan döda växtdelar, särskildt andra lafvar, och i dem nedsänkta rhiziner, saprofyter; och jag själf visar 1907, hur de med olikartade alger utrustade Lecanora gelida-bålarna lefva saprofytiskt på hvarandra. — Skulle emellertid en ny term visa sig nödvändig, skulle jag vilja föreslå koniofil resp. koniofyt (zövec = stoft), hänsyftande på att kväfvekällan, humusbild- ningar, här tillföras som stoft, vare sig med vatten eller luft som agens. Då jag i det följande uppkallar vissa lafsamhällen under namn af formationer, så uppställas dessa rent empiriskt efter arternas fysiognomiska gruppering i naturen, på de analytiska och induktiva grunder, hvilka Uppsalabotanisterna efter RAGNAR HuLTs föredöme bruka följa. Efter KERNER upptagas karaktärsväxterna som namn- gifvare. Dessa lafformationer motsvara sålunda hvarken WARMINGS »formations», eller hans »associations». De bli sedan de enheter, hvilka närmast biologiskt och fysiologiskt skola undersökas. De förberedande forskningar i detta hänseende, som här lämnas, torde emellertid berättiga till att sammanslå dem till »de nitrofila lafvar- nes formation» (formation då taget i WARMINGS bemärkelse) för de fall, då en sådan enhet behöfver användas vid naturhistoriska resonemang. 307 De första uppteckningarne gjorde jag 1898 i Uppsala-trakten. Sedan dess har jag under resor i olika delar af Skandinavien haft min uppmärksamhet inriktad på hithörande fenomen, särskildt under färder i Uppland, Södermanland, Skåne och den norska Ilex-regionen. Frekvensgraderna äro de 5 HuLTtsKA: ympnig (y), riklig (r), strödd (s), tunnsådd (t) och enstaka (e). Då ej auktorsnamn blifvit utsatta för lafvarne, ansluter sig art- uppfattningen till TH. Fries” Lichenographia scandinavica och den härpå samt professor Fries manuskript och föreläsningar grundade förteckningen öfver Skandinaviens lafvar, som 1880 utgafs af O. G. BLOMBERG och K. B. J. ForsseELL. Lektor G. MALME och Fil. Lic. THorRE Fries har vänskapligen biträdt mig vid bestämningen och revideringen af en del arter. — Likaså står jag i tacksamhetsskuld till lektor H. WIiLH. ARNELL för bestämning och granskning af mina mossprof. Deras nomenklatur ansluter sig till LINDBERG, Musci scan- dinavici. För fanerogamerna följes elfte upplagan af HARTMANS flora, för algerna KJELLMAN, Skandinaviens hafsalgflora. NÅGRA DRAG UR DE PETROFILA LAFSAMHÄLLENAS ALL- MÄNNA UTVECKLINGSHISTORIA OCH EKOLOGI. Om lafvegetationen på det nordiska inlandets klippor och block förekomma i litteraturen flera notiser, dock alltför knapphändiga ens för att ur dem få fram den bild af dess utvecklingshistoria och ekologi, som denna lilla undersökning kräfver till bakgrund. Utgående från mellersta Upplands slättbygd, där mina flesta ståndortsanteckningar äro gjorda, skall jag därför söka lämna en öfversikt af de växtsamhällen på öppet belägna medelstora eller större block af granit, gneiss och leptit, i hvilka lafvarne så starkt dominera, alt man kan tala om lafsamhällen, hufvudsakligen från synpunkten af deras ståndorters allmänna topografi och ekologi. De yttyper på ett block, hvilka man på växtfysiognomiska grun- der bör hålla i sär, äro zenitytor, lodräta väggar, öfverhän- gande väggar (öfverlutor) och grott-ytor, (-tak, -sidor och -botten). Deras förhållande till hvarandra synes bäst på bifogade figur, fig. 1. De delar af ett block, som döljas af den omgifvande markens vegetationstäcke, upptagas därjämte särskildt på grund af sin afvikande vegetation under namnet fotytor. 508 Om ett kiselbergartsblock uppgräfves ur marken, eller genom sprängning får friska brott, kläda sig de jungfruliga ytorna med en koloni!) af lafvar och aerofytiska alger, tämligen jämt fördelade på de olika kornen af kvarts, fältspat, glimmer, hornblende etc. Lafvarne utgöras på zenitytorna förnämligast af Rhizocarpon-arter, hvilka här efter ett antal år sluta sig samman till det första, sten- yvtan täckande samhället, Rhizocarpon-formationen, ett brokigt lapptäcke, där hvarje lapp sällan hunnit mer än 1 7 cm. eller så, af lafindivid, som med eller utan svartfärgade marginalhyfer stöta intill hvarandra. Efter den af de två vanligaste arterna, som dominerar, få TT Sipper Ev I NNA LINS 1.// LT valten-''M Ofverluta Zenilyta Ze nily ta I |. Fotyta = SGtoUa Fig. 1. Skematisk bild af yityperna på ett block eller en bergknalle. Den streckade linjen snötäckets fördelning efter snöfall under den af pilen angifna vindriktningen. vi 2 facies: Rhizocarpon geographicum- och Rh. petreum-facies.”) Jämte Rhizocarpon-arter finnas inströdda en del andra krusta-lafvar. Bland dem komma individen af Lecanora cinerea att få ett be- stämmande inflytande på den följande utvecklingen. Dessa öfver- växa nämligen sina grannar, Rhizocarpon-individen, så att det gamla lapptäcket efter en tid kommer att utom de ännu ej öfverväxta Rhizocarpon-exemplaren, som hvar för sig äro inskränkta till det område, öfver hvilket de under kolonisations-stadiet utbredt sig, 1) I detta samband tages ej hänsyn till en på dylika (mera fuktiga) lokaler ej ovanlig, också direkt kolonibildande algformation, Trentepohlia Iolithus-sam- hället. Detta öfvergår också efter några årtionden till Cinerea-Saxatilis-formationen. ”) Rh. petreum då taget som kollektionamen för Rh. grande, distinecturn och obscuratum. 309 bestå af flere 10-tal [) cm. stora Lecanora cinerea-flak. I det sam- hälle som bildats, Cinerea-formationen, i hvilket också andra krustalafvar utbredt sig på Rhizocarpas bekostnad, ha äfven nya element inkommit, såväl krusta- som bladlafvar. Bland dessa senare märkes Parmelia saxatilis (L.) AcH. Då denna blifvit riklig, har den till sällskap en hel del andra bladlafvar, sär- skildt Parmelia- samt Gyrophora-arter, och man kan nu nämna samhället Saxatilis-formationen. I naturen möter man dock dessa tvänne sistnämnda samhällen i sina rena former — HULTS lecideta pura och parmelieta pura (HuLTt 1887 p. 196) — icke så ofta som öfvergångsstadiet dem emellan, hvilket kanske lämpligen sammanfattas under namnet Cinerea-Saxatilis-formationen efter de två gråa lafvar, hvilka väl framför andra gjort, att gråsten: er- hållit detta sitt folknamn. Som svenskt namn torde grålafs-sam- hället vara lämpligt. Saken förhåller sig nämligen så, att kampen mellan krusta- och bladlafvar, som i det allmänna föreställningssättet — ett par märk- liga undantag föreligga i KIHLMANS framställning af Lecanora tarta- reas biologi, BiTTERS af Pertusariaceernas och MALMES (1901 p. 178), skildring af huru Lecidea fuscoatra håller sig mot att öfverväxas af Parmelia centrifuga och P. saxatilis — alltid antages sluta med att de förra öfverväxas af de senare, i själfva verket är betydligt mera komplicerad. Bladlafvarne, och nu särskildt Parmelia saxatilis, breda sig visser- ligen, tack vare bålflikarnes högre läge,i stor utsträckning ut öfver kru- stalafvarnes bålar och döda dem under sin skugga, hvarvid helt säkert dessa senare vid sin bortmultning lämna näring åt de förra. Men krustalafvarne ha äfven mycket viktiga värn mot denna öfver- växning. Som jag i en kommande uppsats närmare skall utveckla, utlöser nederbördsvattnet ur bålen af Lecanora cinerea liksom flere andra af Cinerea-formationens konstiluenter med skorplik bål, exempelvis Lecanora gibbosa, Lecidea fuscoatra och L. macrocarpa, en substans, som indränkt i den tillstötande bladlafsbålen troligen verkar dö- dande eller tillväxthämmande på densamma. Lösningen är wvisser- ligen mycket utspädd, men tack vare den långsamma tillväxt, hvil- ken är lafvarne egen, itereras indränkningen tid efter tid och kan där- för verka kraftigt nog. Granskar man sålunda en kontakt mellan Le- canora cinerea och Parmelia saxatilis, finner man ej sällan den senares bål i kontakten visa en del sjukliga förändringar: inrullningar, 310 mörkfärgningar, ibland till och med afflarningar samt, som en följd häraf, att det kraftigt fortväxande Lecanora cinerea-individet buktar in i Parmelia saxatilis-individets omkrets. Å andra sidan lyckas kraftiga bladlafsflikar, särskildt om de befinna sig högt öfver krusta- lafvarne, att längs långa linjer överväxa desamma och detta i så stor utsträckning, att i stort sedt kampen mellan det två båltyperna slutar med krustalafvarnes undergång. Likaså slutar sedermera kampen mellan bladlafvarne å ena sidan och busklafvarne samt mossorna å den andra förr eller senare med de sistnämdas seger. Men detta tar högst betydliga tidrymder, under hvilka åtskilligt kan inträffa, som ger Cinerea-formationens konstituenter utrymme att ånyo utbreda sig. Kråkor rifva upp busklafs- och mosstufvorna för att komma åt den insektsvärld, som under dem finner sitt skydd; stormar och slag- regn bortsopa andra, särskildt om torka och tramp gifvit angrepps- punkter. Ej ens de en gång af bladlafvar eller mossor öfverväxta partierna af Lecanora cinerea och L. gibbosa äro med absolut säker- het dömda till undergång. En lång tid fortlefva de nämligen i det fuktiga mörkret under sina besegrare, så att, om deras tufvor aflägs- nas, de kunna växa vidare som om ingenting inträffat. Alla dessa invecklade förskjutningar mellan lafvar af olika båltyper resultera i, att den blandade Cinerea-Saxatilis-formationen kommer att härska öfver sammanlagdt ofantliga ytor på våra hällar och block. På de lodräta väggarna förhåller sig utvecklingen i stort som på zenitytorna. Det samhälle, som här motsvarar och i själfva verket står mycket nära Cinerea-Saxatilis-formationen, kallar jag efter dess mest karaktäristiska laf, Parmelia fuliginosa (Fr.) Nyl., Parmelia fuliginosa-formationen. Den upptar i sig element från de öfverhängande väggarne, särskildt Lecanora sordida. De öfverhängande väggarne ha en ytterst karaktäristisk vege- tation. De s. k. leprösa lafvarne spela här hufvudrollen. Då flera af dessa tillhöra de sedan ACHARIUS så försummade, men dock så vik- tiga s. k. lichenes imperfecti, hvilkas särskiljande och benämnande ännu möta synnerligen stora vanskligheter, kan jag här ej närmare ingå på denna vegetation. Utmärkande för de samhällen, som konstituera densamma, äro att karaktärslafvarne, t. ex. Amphiloma lanuginosum, Coniocybe furfuracea, Hematomma coccineum, Lecanora sordida, Lecidea lucida, Lecidea orosthea AcH. (Syn. Lecidea sul- phurea (HoFFM.) HeDL. f. petrophila (Tu. Fr.) HEDL.) och Urceolaria scruposa, intaga stora sammanhängande flak. Jag uttager bland dessa samhällen som de viktigaste Lecanora sordida- och Leci- S11 dea orosthea-formationerna. I motsats till grålafsamhället ha vi här lysande och bjärta färger t. ex. Lecanora sordida krithvit, ofta med ett stick i rosa; Lecidea orosthea ljusgul; Coniocybe fur- furacea och Lecidea lucida gröngula 0. s. v. På någon närmare beskrifning af dessa inlåter jag mig icke, då koprofilerna, som i det följande skall visas, här ha så liten betydelse. — Då detta också är fallet på grottytorna, hvilkas vegetation är nära besläktad med de öfverhängande väggarnes, lämnar jag äfven dem å sido. Några ståndortsanteckningar återfinnas dock i kapitlet om de saprofila lafsamhällena. Fotytan, som är starkt sluttande eller lodrät, men ej öfverhän- gande, är ojämnt utbildad och kan ofta saknas. Den har sällan större höjd än 10 cm. Den har en mycket intressant, hittills så godt som förbisedd lafvegetation af Bacidia inundata lichenes imperfecti etc. Exemplaren sluta sig sällan tillsammans, utan stora ytor af hällen äro bara. De två faktorer, som på samma substrat och under samma geo- grafiska förhållanden mera i smått betinga lafsamhällenas fördel- ning, äro bevattningen och belysningen. Den kritiska skiljelinjen mellan stark och svag vattentillförsel på de olika yttyperna är lodlinjen. För att visa detta skola vi se, hur de olika yttyperna komma i åtnjutande af de olika vattenkällorna: regn, snö, dimma, rimfrost och grundvatten. Hvad regnet beträffar, faller detta mer eller mindre lodrätt ner på zenitytorna och fördelas visserligen ej direkt lika på dessa, enär de starka lutningarne erhålla betydligt mindre direkt nederbörd än de svagare. Men efter endast en kort stunds regn, när laftäcket nått sin mältningskapacitet, rinner öfverloppsvattnet från de svagare lut- ningarne ner öfver de starkare. Ofta kunna de topografiska förhållandena vara sådana, att detta öfverloppsvatten rinner ut öfver särskilda mer eller mindre begrän- sade afloppsytor: sippervattensytor. De icke eller svagt nitrofila lafsamhällena på dessa har jag föga studerat. Bland beståndsbildare och dominerande arter märkas Dermatocarpon miniatum — efter hvilken jag ad interim ger dessa samhällen ett kollektivnamn —, Ephebe pubescens, Gyrophora hir- suta, G. polyphylla 82 deusta, G. polyrrhiza, Pannaria microphylla, Umbilicaria pustulata m. fl. På sippervattenytor i bergsprängningar kan af dessa Gyrophora hirsuta uppträda som en enbart domine- rande, riklig — ymnig, antagligen svagt saprofil kolonist, så t. ex. i stor 812 utsträckning på sprängningar i Stockholms-granit, hufvudstadens norra järnvägsnät. Vid konstant vattentillförsel betäckas dessa ytor af de karaktäristiska svarta algsamhällen, för hvilka jag från folkspråket upptar namnet bergssegor. Dessa bildas äfven ofta på klippväggar nedanför rem- nor, där grundvatten bryter fram. De bestå af cyanofyceer, dels fria, dels licheniserade sådana, bildande en tät låg matta af så mörk färg, att man för att låna en bild af KERNER, I p. 119, får intryck af att ett fat bläck hällts ut öfver klippan. I nederbördsrika klimat bli de synnerligen iögonenfallande på de lutande och lodräta berg- väggarne, så t. ex. i den norska Ilex-regionen. Deras ekologi är föga känd. 'Danskarne (HARrRTZ Pp. 230; PORSILDI po 210)Ebenkamnlor de grönländska klippornas »sorte striber» (»black stripes» WARMING 1909 p- 241) framhålla de häpnadsväckande temperaturextremer, för hvilka dessa samhällen äro utsatta. De lodräta väggarne komma i afgjordt sämre åtnjutande af det direkta regnet. Dock kan äfven deras lafvegetation vid storm och blåst bli fullt genomblött af regnvatten. Härtill kommer sipper- vattnet från de redan mättade zenitytorna, hvilket blad- och krusta- lafvarna härstädes utbreda sinsemellan. Men redan då detta slags ytor börja luta inåt endast några grader, inträder en än hastigare omkastning i vattentillförseln: Sippervatt- net kommer nämligen ej öfverlutan till godo. Då det når öfre kanten af denna, samlar det sig till droppar, som falla direkt till marken. Någon sugning från laftäcket, hvilket eventuellt skulle draga till sig sippervaltnet och utbreda detsamma, som faktiskt äger rum i de lodräta väggarnes vegetation, kan ej inträda här. Några af hufvudkonstituenterna i de två här dominerande lafsamhällena, Sordida- och Orosthea-formationerna, t. ex. Lecidea orosthea själf, Amphiloma, Hcaematomma coccineum, Coniocybe furfuracea, Lecidea lucida m.fl. hafva nämligen en af soredier täckt, starkt ombrofob bål, från hvilken vatten rullar af istora droppar, som vore det kvicksilfver. För att visa huru kraftigt dessa leprösa ytor kunna hålla väta ifrån sig, kan t. ex. följande fall tagas. På ett mindre Uppsala-granit- block i barrblandskog, Knifsta, Uppland, fanns en öfverluta mot NV och V, lutande c. 5 från lodlinjen, gående från marken upp till 40 ecm:s höjd. Begränsades uppåt af en hvälfd zenityta med mosstäcke af bland annat Dicranum scoparium och Stereodon cu- pressiforme med inströdda Cladonia rangiferina (L.) och Cl. squamosa. Öfverlutan var täckt af en obestämd lichen imperfectus (riklig), Am- 313 philoma lanuginosum (strödd) och Hematomma coccineum (strödd). Trots att det regnat intensivt de båda föregående dagarne, nattens dagg varit betydlig, Cladonic stodo mjuka och mättade med fuk- tighet, och vatten med lätthet lät sig frampressas ur mosstäcket mellan fingrarne, voro Heaämatomma- och Amphiloma-bålarne allde- les torra, och från desamma röko vid beröring som ett fint moln soredier. Samma var förhållandet med Lichen imperfectus (19 ”?/£ 12). — Ju högre upp på blocken eller bergknallarne öfverlutorna äro belägna och ju mer de sålunda genom den stigande vindstyrkan bli utsatta för att vätas af regn eller att isbark-beläggas (jmfr nedan), dess högre vinklar mot lodlinjen tyckes det behöfvas, för att Sordida- och Orosthea-formationerna skola kunna hålla stången mot de lod- räta väggarnes Fuliginosa-formation. Grottytorna förbli så godt som oberörda af regnen, och regn- stänk afledes hastigt af de äfven här vanliga leprösa lafvarne. Fotytan hålles genom nedsipprande vatten och kontakten med markens mosstäcke ganska jämnt fuktig, skyddad som den är för afdunstning. Snöns fördelning (jmfr fig. 1) och afsmältningssätt erbjuder myc- ket af intresse; och jag torde, liksom för andra drag af klippsam- hällenas ekologi, hvilka här skizzeras, en gång återkomma utförli- gare härpå. Zenitytorna täckas vid snöfall i lugnt väder af en snökalott, ur hvilken ofta de af koprofila formationer klädda spetsigaste top- parne sticka upp. Vid snöstorm utan snöbarkbildning (jmfr HAM- BERG 1902, p. 377) får stötsidan en tunnare snöbeklädnad än lä- sidan. Snökalotten griper ej sällan öfver de angränsande lodräta väggarne och öfverlutorna som en gesimsdrifva. — Vid afsmält- ningen spelar undersmältningen (KIHLMAN, Pp. 47) en mycket stor roll. Genom det sällan mäktiga snötäcket insläppas betydliga ljus- och värmekvantiteter till laftäcket, som friskt vegeterar i droppet från eller i kontakt med det ofvanliggande snöhvalfvet. Sippervatt- net förhåller sig till de lodräta väggarna, öfverlutorna och grott-taken som sippervattnet efter regn, blott att tack vare ge- simsdrifvorna lafvarne på de af dessa täckta partierna af lodräta väggar och öfverlutor också blötas. Man skulle tro att för de när- mare marken varande partierna af dessa yttyper markdrifvornas smältvatten skulle vara af betydelse. Denna är emellertid ganska liten. Rundt blocken uppstår nämligen en mer eller mindre sam- manhängande vindkanal (jmfr figuren), som skiljer blocket från 814 markens snötäcke (jmfr HAMBERG 1907, p. 18). Bredden på denna kan efter vindförhållandena växla mellan 5—50 cm.; störst blir den vanligen på den direkta stötsidan, minst på den motliggande lä- sidan. Icke ens i grottorna yr snön under vanliga förhållanden in mer, än att den bildar ett några cm. mäktigt osammanhängande täcke. Det vatten, som kommer från dimma, dagg och rimfrost, för- delar sig ej fullt likformigt på de olika yttyperna. Detta beror på att zenitytorna och de lodräta väggarnes vegetation i mycket högre grad kunna tillgodogöra sig detta vatten än de nämnda leprösa lafvarne på öfverytorna och i grottorna. Vid vissa väder beslå sig zenitytor, lodräta väggar och öfverlutor med snöbark (Eiskruste, KIHLMAN, Pp. 50), mest på blockens mot vinden vända sida. Det grundvatten, hvarmed bergssegorna öfversilas, förvand- las ofta under vintern till mäktiga svallisbildningar. Om vi taga en återblick på de olika blockytornas vattenekonomi i sin HKelhbet, finna vi sålunda, att det bplirtett oetHorTdistort plus för zenitytorna å ena sidan i jämförelse med öfver- lutorna och grottorna å den andra. De lodräta väggarne komma att intaga en mellanställning Om ljusets inverkan på lafsamhällenas fördelning kunna vi i detta samband fatta oss mycket kort. Zenitytorna få större ljusmängder än de andra yttyperna. Olik- heterna i den ljusmängd, som olika exponerade zenitytor mottaga, visa sig bland annat i att bladlafvarne bli sällsyntare på skugg- än -solsidorna och att i stället mossorna här rycka in fortare och säkrare. Skillnaden mellan de ljuskvantiteter, som falla på en lod- rät vägg och en omedelbart intill stötande, åt samma väderstreck vettande öfverluta, som stupar t. ex. 10” inåt, är praktiskt taget minimal. Och vare sig en öfverluta vetter åt solen eller åt norr, har den i hufvudsak samma, af de ombrofoba lafvarne karaktäri- serade vegetation, fullständigt skild från den lodräta väggens Fuli- ginosa-formationer, som oberoende af expositionen till allra största delen kännetecknas af ombrofila lafvar. Bergssegorna äro sig lika, vare sig de äro vända mot norr eller söder. Af den föregående utredningen framgår, att däremot vattentillgången ställer sig högst olika för de nämnda ytformerna. Det torde då ej vara förhastadt att tilldela dessa olikheter och ej vexlingarna i ljustillgången, hvilka naturligen ha sin bestämda inverkan, hufvudrollen bland de faktorer, som reglera den ifrågavarande vegetationsfördelningen. 815 De substrat för nitrofila lafvar, som icke utgöras af kiselberg- arter, utan af kalksten, jord, trädbark, lignum 0. s. v., äro i denna afhandling ej så utförligt behandlade, att någon allmän ekologisk exposé behöfver föregå den speciella framställningen. ORNITOKOPROFILA LAFVAR. Den normala lafvegetationen och fågelspillningen. Vissa fågelarter, t. ex. i inlandet kråkor och vid kusterna utom dessa måsar, använda topparne af block och klippartier som ut- sikts- eller hvilopunkter, hvilka de med seg konservatism använda år efter år. Som ett minne af sina besök kvarlämna de naturligen exkrementer, hvilka dessutom vid regn upplösas och nedsippra längs strimmor på block- och klippsidorna. — En oerhördt större omfattning än hvad fallet blir på dessa fågeltoppar får denna nersmetning med exkrement på de egentliga fågelbergen, där fåg- larna uppehålla sig mera permanent och i större antal. Den inverkan, som denna fågelspillning utöfvar på blockens och klippornas lafvegetation, är af två slag. För det första skadas eller dödas representanter för den icke ko- profila laffloran. Det är synnerligen vanligt att intill fågeltopparne få se individ af såväl blad- som krustalafvar af Cinerea-Saxatilis- formationen, på hvilka en del af bålen tydligen dödats af den ex- krementbegjutning, för hvilken de blifvit direkt utsatta, medan den andra delen. som förblifvit intakt, fortlefver och fortväxer. Att de förra partierna äro dödade, kan man se dels på affärgningen, som vanligen går i röda färgtoner, dels på att de falla sönder i afflar- nande bitar. Ju starkare nedsmutsningen är, dess flere bara fläckar uppstå på stenytan, ty äfven de koprofila lafvarne kunna få för mycket af det goda. I sin starkaste potens bli fågelbergen till slut utan all vegetation. Klassisk i detta hänseende är St. Paul, de tvärt ur Atlanten uppstigande klipporna utanför Sydamerikas kust, som 1832 be- söktes af DARWIN. Den högsta punkten håller 50 fot i höjd mot en omkrets af ej fullt en åttondels mil. Klipporna, som bebos af otaliga par af en art hafssula och en art tärna, lysa »from a distance of a brilliantly white colour. This is partly owing to the dung of a 316 vast multitude of seafowl, and partly to a coating of a glossy white substance, which is intimately united to the surface of the rocks. This, when examinend with a lens, is found to consist of nume- rous exceedingly thin layers, its total thickness being about the tenth of an inch. It consists of phosphate of lime; and its origin without doubt is due to the action of the rain or spray on the bird's dung. — Not a single plant, not even a lichen, grows on this island.> DARWIN, p. 8—10. Genom min vän lektor ERNST HEMMENDORFFS tillmötesgående kan jag bifoga en vacker, af honom tagen fotografi af denna sterila ö (tafl. 29), visande under den hvita guano-kalkfosfat-regionen den af vågorna renspolade mörka sockeln. För att emellertid bestämdt utröna, om lafvar direkt dödas af fågelexkrement-lösningar och för att studera förloppet härvid, an- ställdes följande experiment, som visade positiva resultat på öfver- raskande kort tid. I Knifsta socken, Uppland, utvaldes tvänne block af Uppsala-granit, resp. 100 och 90 cm. höga, liggande öppet på hvar sin lilla fält- backe i en åker. På dessa upptogos små profytor af resp. ce. 10 dm. af 4 olika lafsamhällen. Hvarje afton under 26 dygn (5/1—?/s 1912) besprutades dessa profytor med en koncentrerad infusion på exkrement af kråka (Corvus cornix). En femte profyta, något mindre, upptogs en bit härifrån mot SO på stammen af en medelstor asp (Populus tremula) i ett blandskogsbryn. Den besprutades 24 aftnar (!2/7—?/g 1912) med samma slags infusion. 1. Cinerea-Saxatilis-formation. Block 1, på horisontal yta, 60 cm. ofvan marken. Bestod af: Gyrophora polyphylla Lecanora gibbosa Lecanora cinerea Parmelia centrifuga Parmelia saxatilis 2. Saxatilis-formation. Block 1, omkring ett hak, bildadt af en vägg med 45 lutning och en horisontal yta, 50 cm. ofvan mar- ken. Bestod af: Gyrophora polyphylla Parmelia conspersa Hedwigia albicans > prolixa (ACH.) NYL. Lecanora cinerea » saxatilis Umbilicaria pustulata 3. Fuliginosa-formation. Block 1, i den öfre till föregående horisontalyta stötande kanten af lodrät vägg. Bestod af: NSK BOTANISK TIDSKRIFT, BD 6, 1912. a 4 u SVI 'Ww Jo S8g TT 1OGI 8/y, 0307 JAHOGCNANNIH "HH — 'O UvIj Ppos :euseddoj enmsuonejoss Yo ey 18rpurjsHng synposdsSuruppsapuos setop YO JUJWDIYXIPSL] Je ap 1sepua BepetuwurIj uopNesSoq pra fqqa pA upsej Wap (Pparq SIPrOLU AN) UDIULNV I euxoddiyY-smedq 1'S RE OR RAR fi 2 817 Lecanora cinerea Parmelia prolixa v. isidiotyla NYL. Parmelia saxatilis 400Saxicola-förmation (jmfr p. 823). Block 2; den flacka, skrofliga fågeltoppen. Bestod af: Caloplaca vitellina Parmelia prolixa Lecanora saxicola » saxatilis Parmelia conspersa Nanthoria lychnea 5. Xanthoria parietina-Physcia ciliaris-formation. Be- stod af: Physcia ciliaris Physcia pulverulenta « allochroa Xanthoria parietina Följande förändringar iakttogos under experimentens gång och vid deras slut. (Färgnyanserna angifna efter bålen i fuktigt tillstånd.) 1. Gyrophora polyphylla. Den 2 augusti: Från att hafva varit mörkt olivgrön, var bålen nu svart. Dess primära hapter lossnade lätt från stenen. Lecanora cinerea. Den 16 juli: På bålen märktes punkter i svag rosafärg. Den 2 augusti: Med mot den grå bålen förtonande skära fläckar. Lecanora gibbosa. Den 2 augusti: Bålen makroskopiskt oför- ändrad. Parmelia centrifuga. Den 2 augusti: Svagt rödaktig ton på bål- flikarnes kant. Parmelia saxatilis. Den 17 juli: Bålflikarne rodnande i kanten. Den 2 augusti: Bålen med en skärt brunröd färg, särskildt i kant- partierna. 2. Gyrophora polyphylla. Den 2 augusti: Som på 1. Lecanora cinerea. Den 17 juli: Intill mossan (Hedwigia) stötte ett bålparti, hvilket genom denna hölls mera jämnt fuktigt. Detta hade nu antagit en roströd färg. Parmelia conspersa. Den 2 augusti: Apotheciernas hymenium hade ändrat sin bruna färg till rödaktig. Parmelia prolixa. Den 17 juli: En del bålflikar visade spår till affärgning i margo. Den 2 augusti: Den ursprungliga mörkt ka- stanjebruna bålen brunröd, sladdrig. Parmelia saxatilis. Den 16 juli: Flere bålflikar med röda mar- ginalpartier. Den 2 augusti: Som 1. Svensk Botanisk Tidskrift. 33 818 Umbilicaria pustulata. Den 2 augusti: Vissa partier af bålen, som normalt är mörkt olivgrön, med en rödbrun anstrykning. 3. Lecanora cinerea. Den 17 juli: Från 2 hade en sippervattensrand gått ner öfver 3. Där denna gick öfver L. cinerea, hade dess bål antagit en roströd färg. Parmelia prolixavV.isidiotyla Den 2 augusti: Längs den nämnda sipper- randen hade bålen, som normalt är sotbrun, blifvit brunröd. Parmelia saxatilis. Som 2. 4. Caloplaca vitellina. Den 2 augusti: Makroskopiskt oförändrad. Lecanora saxicola. » » » » Parmelia conspersa. » » Som 2. Minst angripen af detre Parmelia- arterna härstädes. » prolixa. » » Bålen med små rödbruna partier. saxaltilis. » > Bålen med starkt rödfär- gade marginalpartier. Xanthoria lychnea. > > Makroskopiskt oförändrad. Dessutom hade den 2 augusti i laftäcket inkommit ett 10-tal yt- terst små exemplar af Acarospora fuscata 2 rufescens. Möjligen hade ock några små individ af Caloplaca vitellinha uppväxt under expe- rimentets fortgång. 5. Physcia ciliaris. Den 2 augusti: Makroskopiskt oförändrad. > pulverulenta. > » » Xanthoria parietina. » » » Hvad som verkar dödande på lafvarne i fågelexkrementlösningen behöfver utredas genom analyser och mera detaljerade experiment. Den rikligt närvarande urinsyran i oförändrad form är det knap- past, därtill är den för kemiskt indifferent. Snarare då klori- derna, af hvilka man från andra växtgrupper vet, att ganska mått- liga koncentrationer äro farliga. Urinsyran och andra kväfveför- eningar sönderdelas under inflytandet af vissa bakterier i ammo- niak, ammonium-salter och nitrat. Att ett öfvermått af dessa föreningar kan verka skadligt är gifvet. Att de framkalla åtminstone en fysiologisk dekomposition visar tydligt experimentlafvarnas rödfärg- ning. Den är att hänföra till lafsyrornas öfvergång till de röda färgämnen CiHisNO2 och Ci.Hi2N203, som gå under namnet orcein. Dessa uppstå genom inverkan af ammoniak och luftens syre ur orcin, som uppstår, då lafsyror vid närvaro af alkalier 319 spalta sig i detta och kolsyra. — Urin användes också fordom vid framställningen af det bekanta laf-färgämnet orseille, där den fär- gande substansen just är orcein. Fågelexkrementens roll kunna troligen understundom de kväfve- föreningar öfvertaga, hvilka utlakas vid fiskars sönderdelning. Ett roligt exempel härpå beskrifver och illustrerar, fig. 2, PorsiLp (p. 217—220) från Disko på Grönland. På en gneiss- klippa, som användts till att torka »angmasetter» (Mallotus arcticus), Fig. 2. Klippa med bara fläckar i lafvegetationen efter fisk, som här fått torka. Disko, Grönland. Efter POoORrRsinp. hade lafvegetationen försvunnit från just de fläckar, där fiskarne legat. Porsirp kan icke förklara fenomenet, men framkastar att lafvarne fastklibbats vid fisken, hvaremot dock talar, att han ej »har kunnet se noget saadant paa torrede Exemplarer». Enligt min tanke ha kväfvehaltiga sönderdelningsprodukter dödat lafvarne, hvilka sedan skörnat och afflarnat på sätt, som jag beskrifvit från fågeltopparne. Det dödade laftäcket består enligt PORsSILp åtmin- stone delvis af Buellia coracina (Nyl.) (B. moriopsis (Mass.) TH. FR). 320 Innan lafvarne dö ut, antaga vissa arter, troligen som en direkt följd af den öfverflödande kväfvenäringen, understundom yppiga växtformer af stort intresse. Alldeles likartade tillväxtsfenomen in- träda vid ymnig imprägnation af kväfverikt stoft eller sippervatten. Ibland blir själfva bålen tjockare: pachythalli. Vanligare är dock cladomani, d. v. s. att bålflikarne yppigt förgrenas, så att den ena bålfliken lägger sig öfver den andra (t. ex. Pannaria microphylla), eller ock att bålen får en mycket stark interkalär tillväxt, så att den till följd af fixeringen vid underlaget medels hapterer måste (jmfr BitTTER, 1901 (p. 462) slå labyrintiska, hjärnbarksartade vind- lingar [t. ex. Parmelia physodes (L.)). Oftast samverka båda tillväxt- fenomenen (t. ex. Parmelia conspersa). I hvarje fall uppstå krustor af flere millimeters tjocklek. Pachythalli framkallas hos såväl blad- som skorp-afvar. Leca- nora saxicola får på samma block tjockare bålflikar, ju mera sipper- vatten den får från fågeltoppen. Lecanora atra påverkas af stoft- imprägnation; en sådan form har TH. Fries påvisat i sin Licheno- graphia I, p. 238: »Crassitie cruste admodum variat. Crusta crassis- sima przedita viget in rupibus calcareis elevatis et arenariis Oelandize Gotlandizxeque (forma pachythallina, si placet)». Ibland slår bålen, t. ex. hos Lecanora cinerea, mer eller mindre emergensartade veck, hvar- igenom öfvergång till cladomani förmedlas. Hos Parmelia physodes (L.) och P. tubulosa BiTTER har BITTER iakttagit en isidiös cladomani, som han 1901, p. 463, sätter i sam- band med »die ungebrochene Kraft der Luftströmungen, welche die Laubflechten zu einem festeren Anhaften und geschlosseneren Wuchs zwingt, besonders aber der häufige und rasche Wechsel zwischen Durchfeuchtung und Austrocknung». För extrema utbildningar »bedarf es wohl einer besonders wasserreichen Atmosphäre». Egentlig cladomani framkallas blott hos bladlafvar. Jag har som en följd af fågelexkrement (f), stoftimprägnation (s) och humusvattenin- dränkning (h) iakttagit den hos följande arter: Lecanora crassa s. Parmelia tubulosa s. saxalilis f. s. » physodes f. s. Pannaria microphylla h. Physcia stellaris 2 adscendens'!) f- s. Parmelia conspersa f. s. Xanthoria parietina f. s. (troligen Parmelia prolixa f. s. äfven saltvattensstänk). ') Namnet här som i det följande taget kollektivt. 321 Af outredd anledning har jag iakttagit cladomani hos: Parmelia encausta”). Parmelia saxatilis v. panniformis. Physcia aquila”) Cladomaniska krustor af Lecanora crassa och Xanthoria parietina slå veck, hvilka aflossas och tillföras vinddriften. Jmfr. SERNAN- DER, 1901, p. 33— 30. Då genom fågelspillning dödade båldelar — dels bitar af kant- partierna, dels bucklor — af Umbilicaria pustulata afflarna, har jag sett isidier al- stras på den kvar- lefvande = sårytan. Jmfr MASSART, p. 22. Fågeltopparne till- höra genom sittläge uteslutande zenit- ytorna och Cinerea- Saxatilis-formatio- nerna. Vid under- sökningar i natu- ren visar det sig, att deras konstitu- enter förhålla sig olika mot de öfver- flödande indränk- ningarne med kväf- veföreningar. Som äfven experimenten antyda, duka de två karaktärsarter- na, Lecanoracinerea Fig. 3. Sippervattenyta, nedtill med Gyrophora polyrrhiza, gående SPA . z från en fågeltopp ner i en Cinerea-formation. (De stora hvita och Parmelia saxa- skorplaffläckarne Lecanora cinerea). Halfannan meter högt block NE af Uppsalagranit, Uppland. Vrå. SVEN BLOMQVIST foto 195/310. tilis, ganska snart af Uppsalagranit, Uppland. Vrå I LOMQVIST foto 195/3 under för en sådan itererad indränkning, trots att den förra, som nämndt, vid ej allt för stark koncentration ofta antar luxurierande bålformer, och att den senare en tid genom sin hastiga tillväxt kan reparera de afflarningar, fågelexkrementen or- ') En god morfologisk utredning af dess eladomani finnes hos BITTER, 1901, p. 440. ?) Öfver denna form, som AcHarRiUs kallar v. slippea, har han i Metodus, p. 202, lämnat en utmärkt beskrifning. — En pachytallinsk form beskrifver WAHLENBERG i ACHARII Metodus, Suppl., p. 48, under namn af crossophylla. 3822 sakat i dess skottsystem. Jag har i fågeltoppar sett Parmelia saxa- tilis och P. prolixa intimt blandade med hvarandra till en krusta, i hvilken den förra, men ej den senare dödats.— Gyrophora-arterna och Umbilicaria duka tydligen under för en måttlig imprägnation, men synas gynnas af mycket svaga lösningar. På de sippervattenytor, som utgå från fågeltopparne, anträffas de stundom i lokala anhop- ningar omedelbart under det koprofila samhällets förtonande. Fig. 3 visar en sådan, från en fågeltopp med Physcia stellaris 8 adscendens s, Caloplaca vitellina r och Parmelia conspersa t utgående Physcia- klädd sippervattenyta, i hvars distalända frodades en yppig koloni af Gyrophora polyrrhiza. — Parmelia conspersa, P. prolixa och Lecanora atra bilda en subkoprofll öfvergångsgrupp, som både i sin tillväxt starkt gynnas af stoftimprägnation och som kan tåla ganska mycket af exkrementlösningar. Fågeltopparnes koprofila vegetation. I Cinerea-Saxatilis-formationer, som mera tillfällighetsvis utsatts för fågelbesök, äro Acarospora fuscata, Caloplaca vitellina och Lecanora saxicola de första koprofila kolonisterna. Om man granskar unga individ, såväl i dessa edafider, som de mera sparsamma i den nor- mala Cinerea-Saxalilis-formationen, finner man, alt de slagit sig ner på de döda hyferna i kamp-zonen mellan skorplafbålarne eller på partier af dessa, som af en eller annan anledning dött. Jmfr för Caloplaca BITTER 1899 p. 92. Under sin vidare tillväxt dra de helt säkert näring ur de förmultnade lafbålar, öfver hvilka de ut- bredt sig. Däremot kunna de, om kväfvehaltig näring ulifrån i form af humusstoft, humusvatten eller exkrementlösningar tillföras stenen, äfven direkt gro och tillväxa på dess ytor. Med dessa sa- profyter (jmfr p. 806) och koprofyter äro vi inne på fågeltopparnes egentliga flora och den andra formen för fågelexkrementiernas in- verkan: inryckandet af de koprofila lafvarna. Som äkta fågeltopps-koprofiler, hvilka normalt icke eller sparsamt uppträda inom Cinerea-Saxatilis-formationen och edafidiskt torde kunna anföras: Caloplaca cerina y chlorina. Lecanora saxicola. » ferruginea Physcia ccesia. murorum 3 miniata. >» — pityrea (ACH.) » vitellina. » — stellaris 3 adscendens 323 Ramalina polymorpha. Xanthoria lychnea. NXanthoria parietina. Fördelningen af dessa arter på formationer står i naturen i ett tydligt beroende af de exkrement-mängder som förorena dagvattnet. Fa Om vi till en början utgå från förhållanden i inlandet, torde det vara lämpligast att efter denna utgångspunkt uppställa två sam- hällen: Lecanora saxicola-formationen och Physcia stel- larisg8adscendens-formationen, den förra svagt, den senare starkt koprofil. Som ett tredje samhälle få vi Ramalina polymorpha- Xanthoria lychnea-formationen. Denna torde kräfva ungefär samma exkrement-kvantiteter som Physcia-formationen, men tyckes därjämte vara betingad af vissa vindexpositioner. I Saxicola-formationen kunna de flesta elementen af Cinerea- Saxatilis-formationen anträffas, ofta i gamla och frodiga individ. Karaktärslafvarne äro emellertid Lecanora saxicola och därnäst Physcia stellaris 8 adscendens samt Caloplaca vitellina. Exempel: 1. 195/812. Uppland, Knifsta, Säby, åker, block af Uppsalagranit. Blocket 1,1 m. högt; däraf 1 m. med Cinerea-Saxatilis-formation. (Karak- tärsväxter: Hedwigia albicans s, Lecanora cinerea r, Parmelia saxatilis r. Aterstående 10 cm. fågeltopp med: Caloplaca cerina y chlorina e. Lecidea fuscoatra e. > ferruginea e (i en spricka). Physcia stellaris 8 adscendens e (intimt > vitellina s. inblandad i Lecanora saxicola). Grimmia campestris (= Gr. leuco- Parmelia conspersa e. phea) t. » prolixa e. Lecanora cinerea e. » saxalilis e. » saxicola r—y. 2. 1973/712. Skåne, Bokenäs, betesfält vid Råbelöfsssjön, 2 m. högt granitblock. Täckt af Cinerea-Saxatilis-formation med mycket Hedwigia albicans, utom fågeltoppen, som bar en koloni af: Physcia stellaris 8 adscendens s. Lecanora saxicola r. Stereodon cupressiforme e. Från denna fågeltopp gingo långa sippervattenytor ut med: Caloplaca vitellina. Physcia adscendens. Lecanora saxicola. Vanligare är emellertid att det koprofila samhällets mest fram- trädande växtform är Physcia stellaris 8 adscendens. Denna uppträder i täta bestånd, hvart och ett tydligen simultant uppväxt från samma 324 soredie-sådd. Med Lecanora saxicola i mer eller mindre upp- stigande skott bildar den ofta tätt hopväfda flak; likartadt blir re- sultatet af kampen mellan densamma och Xanthoria lychnea vo pygmea. Cinerea-Saxatilis-element äro sparsamma och oftast i unga exemplar (jmfr nedan). Följande ståndortsanteckningar få exempli- fiera Physcia-formationens uppträdande: 1. 19!9/300 och 197??/912. Knifsta station, åker, runsten af Uppsala- granit, 1,6 m. hög. Zenitytorna med Cinerea-formation (Lecanora cinerea y) utom på framsidans släta, c:a 80 från horizonten lutande yta. Denna, som 1900 täckts af samma formation, men sedan rentvättats, härbärgerade 1912 en koloni af Lecanora cinerea, Rhizocarpon spp., Acarospora fuscata m. fl. samt Caloplaca vitellina på de nedersta 50 cm. y, för öfrigt r- Motliggande yta (vänd åt öster) öfverlutade c:a 10' från lodlinjen. Den härbärgerade en Lecanora sordida-formation med Caloplaca vitellina r-. Dess rikliga förekomst stod tydligen i samband med stofttillförseln från den omgifvande åkern. Toppen hade en kalott, på hvilken den rika ex- krementanhopningen ej tillät någon vegetation, men var för öfrigt upp- tagen af en Physcia-formation, gående på sippervattenytor ner i Cinerea- formationen och i framsidans koloni, med (1912): Acarospora fuscata t. Lecanora saxicola e. Caloplaca vitellina r. Physcia stellaris 3 adscendens y (liksom 1900). Rinodina milvina e. 2. 1819/:,99. Uppland, Norrsunda, tvenne grindstolpar klädda af Ci- nerea-formation med bl. a.: Caloplaca vilellina e Lecidea intumescens. Lecanora cinerea y Parmelia prolixa. » sordida Rhizocarpon geographicum. Fågeltoppar med koloni-artad vegetation (den ena stolpen saknade Le- canora saxicola): Caloplaca vitellina. Lecidea sp. Lecanora cinerea. Physcia stellaris 3 adscendens. » saxicola. Xanthoria lychnea. 3. H9P/SHOTEPSelpag. re22 och KIgko Undantagsvis kunna fågelexkrement äfven inverka på andra yttyper än zenitytor och med sippervatten på de lodräta väggarna. Det är i grunda nischer som tjäna fåglar till uppehållsort. Äfven här möta vi Physcia-formationen. 4. 19?/712. Mofjorden N. om Bergen. Vid foten af ett brant skiffer- fjäll, ofvan 1 m. hög lodrät vägg, som stupade ned i vattnet, gick en grund grotta i form af en tresidig pyramid in i berget. Dess botten sluttade något utåt och var beväxt med: 325 Caloplaca murorum 8 miniatla (i pyramidens Parmelia fuliginosa e. spets täckande en yta af några [) dm.) » saxatilis e. Lecanora gibbosa r. Prasiola sp. e. Physcia stellaris 3 adscendens r. På väggen nedanför med dess täckande Verrucaria maura-skorpa gingo strimlor med Lecanora, Physcia och Prasiola ner. Ramalina polymorpha—Xanthoria lychnea 4 pygmeea- formationen är ett synnerligen i ögonenfallande samhälle, som redan i Lichenographia Scandinavica uppmärksammades. Tu. M. FRIES säger p. 41 om Ramalina polymorpha: »Rupes saxaque majora ven- tosa incolit ideoque precipue in scopulis marinis, cacuminibus mon- tium, saxis magnis erraticis camporum etc. invenitur, Xanthoriae lychnew persepe socia» och p. 147 om Xanthoria lychnea: »Forma 2, ad saxa majora ventosa (sxepe socia Ramalincw polymorphe). Det är just på starkt vindexponerade fågeltoppar af bergklintar och högre block af urbergarter, som formationen kommer till ut- veckling. Det vindexponerade läget är tydligen den ena betingelsen. Hvad detta betyder för ståndortens vattenhushållning är svårt att utan direkta observationer afgöra; att märka är bristen på snö- täcke under vintern. Jmfr p. 813. Egendomligt är, att formationen med såväl Ramalina som Xanthoria kan på sippervattensytor gå ner till lägre nivåer. Jmfr ståndortsanteckningarne 4 och 7. Den andra betingelsen torde, att döma efter ett antal direkta observationer, vara närvaron af fågelexkrement (eller annan lämplig kväfvekälla). Physcia stellaris 3 adscendens är dock härdigare än Ramalina och Nanthoria mot för stark imprägnation. (Jmfr ståndortsanteckning 4), och stora bara fläckar äro vanliga i samhället. Kiselbergartsgrund är troligen den tredje betingelsen. Med dessa edafiska fordringar återkommer Polymorpha-Lychnea-formationen öfver ofantliga om- råden. Hvad Norden beträffar, finnas de bägge märkesarterna från Bornholm i söder till Finnmarken i norr, och formationen är an- tecknad från såväl inlandet (t. ex. Örebro) som västkusten (8) och de yttersta skären i öster (9); låglandet (1—9) såväl som fjällen (10). Karaktärsväxter äro de två arter, efter hvilka jag uppkallat for- mationen. NXanthorian kan någon enstaka gång saknas. Känne- tecknande för inlandet är Ramalina pollinaria och vid kusten äfven andra arter af släktet. För öfrigt ingå Saxicola- och Physcia-forma- tionens element i olika proportioner. »,. 326 Från inlandet och låglandet kunna följande exempel tagas; 1-3, 8 och 9 från klippor, de öfriga från block: 1. 18?5/398. Husbyborg NV om Uppsala. Här reser sig med brant sluttning mot S och i pallformade afsatser en leptitklippa. Dess skoglösa topp ligger c:a 27 m. öfver hafvet och 16 m. öfver den nedanför varande lerslätten. På afsatsernas tunna myllager gräs-örtbackar med bl. a.: Agrostlis vulgaris. Anthyllis Vulneraria. Cetraria aculeata. Peltigera canina. Polytrichum piliferum. Potentilla argentea. » islandica. Rumex Acetosella. » nivalis. Scleranthus annuus. Cladonia alcicornis « damcecornis. Sedum annuum. » pyxidata. » — Telephium. » silvatica (L). Stereocaulon paschale. Dicranum scoparium. Thuidium abietinum. Festuca ovina. Trifolium agrarium. Grimmia apocarpa. Veronica spicata. Leontodon autumnale. Viola arvensis Murr. Från myllan i denna vegetation sippervatten, som på en brant zenityta 3—4,5 m. under toppen framkallat följande svagt koprofila lafvegetation: Gyrophora hirsuta. Lecidea neglecta. » polyphylla. Parmelia conspersa. Lecanora cartilaginea. » prolixa. cinerea. Massalongia carnosa. » saxicola. Rhizocarpon geographicum. Xanthoria lychnea a pygmea. 6,3 m. under toppen en liten klint, hvars topp på en yta af 0,5 (] m. är upptagen af Polymorpha-Lychnea-formationen med utom mossor: Gyrophora hirsuta. Parmelia prolixa. Lecanora cinerea. » saxalilis. » saxicola. Ramalina polymorpha. Parmelia conspersa. Umbilicaria pustulata. Xanthoria lychnea a« pygmea. 2. 187/1098. Uppland, Årsta station. Topp af öppen leptitklippa klädd af Polymorpha-Lychnea-formation med Lecanora saxicola. Ramalina pollinaria. Physcia cefr stellaris 2 adscendens. » polymorpha. Xanthoria lychnea a pygmeea. 3. 1975/311. Gamla Uppsala, Bärby. Nära under toppen af ett trak- ten dominerande leptitberg en bergknalle med fågelexkrement och en vegetation af: Physcia cmsia. Ramalina polymorpha. Xanthoria lychnea a pygmea. På en sippervattenyta i närheten Lecanora cartlilaginea. y g 4. 187/1098. Uppland, Vaksala, Slafsta, 2 m. högt Uppsalagranitblock på öppen leptithäll. Blockets zenitytor med Cinerea-Saxatilis-formation, hvars hufvudkonstituenter voro: Alectoria jubata. Parmelia prolixa. Lecanora cinerea. > saxalilis. Parmelia conspersa. Rhizocarpon geographicum. Umbilicaria pustulata. En Polymorpha-Lychnea-formation upptog en osedvanligt långt ner gå- ende del af blocket och sträckte sig dessutom i långa strimlor ner i Ci- nerea-Saxalilis-formationen; en strimma nådde till ett par dm. från basen. Lafvar äro: Lecanora saxicola. Ramalina pollinaria. Physcia cfr stellaris 8 adscendens. » polymorpha. Xanthoria lychnea « pygmeea. Själfva toppen var starkt nedsmetad. Här växte endast en koloni af Physcia. En sipperyta med samma vegetation gick ner i Cinerea-Saxaltilis- formationen. 5. 181!?/:,99. Uppland, Norrsunda, hög bautasten på Njords hög. Täckt af Cinerea-formation med bl. a.: Lecanora cinerea. Lecidea intumescens. D sordida. Parmelia prolixa. Rhizocarpon geographicum. Vid basen stoftimprägnationszon på 1 dm. höjd, i hvilken Cinerea-ele- menten uppblandades med Lecanora saxicola. Physcia cefr ccesia. och på toppen en Polymorpha-Lychnea-formation med Ramalina polymorpha. Xanthoria lychnea a pygmeea. 6. 197/912. Knifsta, Noor, 1,7 m. högt Uppsalagranitblock i gräsbacke invid åker. Cinerea-Saxalilis-formationen på blockets i N och S utsträckta toppkam insprängd med koprofier: Caloplaca vitellina s. Lecanora saxicola t. Det södra 30 X40 cm. hållande utsprånget intogs emellertid af en Po- lymorpha-formation med: Buellia myriocarpa «&« puncliformis Parmelia saxalilis t. Vv. sligmatea e. Lecanora cinerea e med pachythalli. Caloplaca vitellina s. » saxicola s med cladomani. Parmelia conspersa t med cladomani. Physcia stellaris 8 adscendens t. > prolixa t. Ramalina polymorpha Tr. 828 På en c:a 30 & af ytan täckte mycket unga kolonister ofullständigt klippytan. Af dessa voro Caloplaca vitellina och Rhizocarpon sp. mera jämt utströdda: Lecanora saxicola, Physcia och Ramalina voro resp. tätt hopade intill hvarandra. Inga sippervattenytor gingo ner i blockets Cinerea-Saxalilis-formation. Mot densamma blefvo dess två karaktärskonstituenter i Polymorpha-for- mationen resp. t. 7. 192/912. Knifsta, Säby. C:a 4 m. högt jätteblock af Uppsalagranit midt i en åker. Det kamformiga 1,5 m. i N och S utsträckta topp-par- tiet sluttar brant åt alla håll. Ner till 30—50 cm. var det på östra sidan beväxt med en Polymorpha-Lychnea-formation, på västra med en Physcia- formation: Polymorpha- 4 Lychnea- Physcia- Lafvar. formationen: formationen: BI TYD SP BER irEf KET ETe RRSRRSREN Se SSR r S TFECA ROTA OCIRÉTCO ooomse og ses BIKSERSAEER e e SUDTICOIO 250 vyg3 örter cströr Korten t t Parmela, prolixa ...sc-. ss e t Physcia stellaris 8 adsten dens SE CRS S y FRU TIGRa poly mm OrpRa” <> s-t = Xanthoria lychnea a pygmea ......... r-y t Mossor. Tortula sp.. NN a Aa S S-r Hedwigia HITS fm fra RARE t einedra kanten Talrika, små bara fläckar. Polymorpha-formationen fortsatte i fina strim- lor i den nedanför varande Cinerea-Saxatilis-formationen med: Caloplaca vitellina. Ramalina polymorpha. Från kusterna har jag följande anteckningar: 8. Bohuslän, Oroust, Rundsberget. HELLBOM anför 1887 p. 8 härifrån: >»Öfverst på den högsta rundade toppen växa Xanthoria lychnea pygmea, Physcia cesia, Gyalolechia vitellina, Aspicilia gibbosa och cinerea, Rama- lina polymorpha — alla mycket sparsamt, ty en del af bergstoppen är ännu alldeles laffri. 9. 1979/;; 01. Roslagen, Stora Håkansskärnäs, gneissklippor, fågel- toppar med: Acarospora fuscatla. Ramalina polymorpha. Caloplaca vitellina. > subfarinacea NYL. Physcia cefr cesia. Xanthoria lychnea a pygmea. 329 Från fjällen har jag endast denna anteckning: 10. 18'!/7 95. Härjedalen, Gråstöten vid Malmagen, 20 m. nedom den 1,013 m. ö. h. belägna toppen i regio alpina inferior ett block med föl- jande toppvegetation : Gyrophora sp. Ramalina polymorpha Tr. Parmelia saxalilis Rhizocarpon geographicum. Xanthoria lychnea & pygmea Tr. NXNanthoria parietina har jag en enstaka gång funnit på inlandets fågeltoppar. Det var som kolonist på toppen af ett söndersprängdt block: (Knifsta, aug. 1912). Men vid kusten blir förhållandet: ett annat. Som i kapitlet om de nitrofila hafsstrandlafvarne närmare skall utredas, finnes i stormbältets öfre del en Xanthoria parietina- formation. Den anträffas emellertid också på fågeltoppar och fågelberg ofvan detta bälte på den nivå, till hvilken WARMING (1906 p. 9) för- lägger sitt »Ramalina-Beelte». Den rådande vegetationen på klip- pornas zenitytor i detta bälte är Cinerea-Saxatilis-formationen, men med några karaktäristiska inblandningar af lafvar, hvilka så godt som uteslutande äro bundna vid kusten. Äfven här är detta samhälle så att säga substratet för Xanthoria-formationen och det beror på mängden af fågelexkrementer, huru många af dess element som kunna stå kvar. Som exempel på denna Parietina-formations koprofila utbildning taga vi följande anteckning från ett fågelberg (1) och en af fågel- exkrement påverkad lodrät vägg (2). 1. 19/12. Jeitingen i Bergens yttersta skärgård, Erica cinerea-regio- nen. Denna lilla kupolformade, fritt exponerade klippö, vid hvars under- sökning min vän JENs HoLMBoE lämnade mig en värdefull hjälp, har en nord-sydlig utsträckning på c:a 300, ost-västlig på c:a 200 m., med en höjd af c:a 20 m. Berggrunden förklyftad, af vågorna renspolad gneiss. Vege- tationen låter fördela sig på följande bälten, räknadt nedifrån uppåt. Fig. 4. a. Alaria-bältet. Börjar 1 m. under högvattenslinien (hvl. Utmärkt af Alaria-formationen med ymnig 4A. esculenta. b. Areschougii-bältet. Hvl till 1 m. under densamma. Utmärkt af Fucus Areschougii v. nana-formationen med Corallina officinalis (L.) Fucus Areschougii v. nana, Spongomorpha effusa (KJELLM.) etc. c. Vågsvalls-bältet. Börjar i högvattenlinjen och sträcker sig till c:a 5 m. öfver densamma. Utmärkt af Verrucaria maura, hvars bål bil- dar en hög, mörk bård, från hvilka stora flammor, motsvarande vågornas 330 slickningsområde vid normala vindar gå upp på de renspolade hällarna i nästa bälte. Verrucarian y i hela bältet, i undre delen Hildenbrandtia rosea KÖTZ. och Lichina confinis. I basen gick Fucus Areschougii v. nana upp i en eller annan dm. höga uddar. d. Storm-baltet Från c:a 5 till 10 m. ofvan nvyl: Stora friskoöljda hällar med kolonier af Caloplaca murorum s och fläckar af Verrucaria maura och Grimmia maritima e. Små partier af Cinerea-formation på zenitytor i skyddadt läge samt Ramalina cuspidata (AcH.) NYL. på klyf- tornas väggar. c. Fågel-regionen. Sträckte sig ända till toppen. Här hade måsarne sitt tillhåll. Ståndorterna voro följande och med följande vegetation: 1) EKlipphallar. På dessa funnos till”e:a 10520 afmelanytan bara fläckar, orsakade af lokal inverkan af fågelexkrement. Vegetation var en Xanthoria-formation, i hvilken kvarstod en grundstomme af grålaf-sam- hällets element. Karaktärslafvar: sa clcAA e ge AW IWAV Fägsvallsbälver PERM AE — HHögvallenlinje = Mera Bra VARE SE ne a NE ERS AA nn os klå Uarma - bälut N NN Ad ( ES ove Skalor Höjd Orr — SOm (Längd I " ES J Fig. 4. Profil genom den starkt exponerade klippan Jeitingen i Bergens yttre skärgård, visande zonuppdelningen. Lecanora atra t. Physcia aquila e. » cinerea Tr. > pityrea e. Parmelia saxaltilis r. Verrucaria maura t (förekom ända > tiliacea e (uppemottoppen). upp mot toppen). Xanthoria parietina r. 2) Hällkar. Funnos här och där ända upp mot toppen. Det af grön- alger uppfyllda vattnet var af fåglarna upprördt till en ogenomskinlig mölja full af fjäder och exkrementer. Vid stränderna ordnade sig vegeta- tionen i bälten, en miniature motsvarande fördelningen vid de skyddade hafsstränderna. Vid passpunktsnivån började ett bälte af 1—3 cm. höjd af ymnig Verrucaria maura. Därofvan kom ett »storm-bälte» af samma höjd utan vegetation och så fågelregionen. S31 3) Klyftor. Dessa branta och ofta djupa nog. På de lodräta sidorna växte: Ramalina Curnowii CROMB. r—fläckvis y. » cuspidala > » På bottnen: Stellaria media. 4) Jordfyllda springor. En yppig på samma gång halo- som ko- profytisk fanerogam-vegetation med rätt mycket mossor. Flere arter t. ex. Matricaria inodora och Melandrium silvestre med succulenta blad. Består af: Leontodon autumnale. Matricaria inodora "maritima. Melandrium silvestre "crassifolium. Ranunculus acris. Rhodiola rosea. Agrostis alba. » canina. Angelica litoralis. Armeria elongata " maritima. Aster Tripolium. Cerastium vulgatum. Rumex Acetosa. Cochlearia officinalis. » crispus. Festuca rubra. Sagina procumbens. Glyceria maritima. Sedum acre. Poa pratensis. » anglicum. v. subcoerulea (SM) ASCH. Silene rupestris. & GREBN. det. HARRY SMITH. » > 2, 19 ?9/6 12. Östra stranden af ön Anuglen i Hardangerfjordens myn- ning. Lodrät klorit-glimmerskiffervägg mot O. Vindexposition medel- måttig. Ett Laminaria-bälte representerar den sublitorala, ett Fucus- och därefter ett Pelvetia-bälte den litorala utbildningen af den marina vegeta- tionen. Den supralitorala regionens svallbälte har en starkt uddig gräns uppåt, är 1,5—3 m. hög, upptages af en Verrucaria maura-formation. Storm- bältet 2—3 m. med fågelreden och fjäder. Ståndorter:jordbetäckta pallar och springor samt lodräta väggar. Ofvan detta komma de vanliga skogsfor- mationerna på pallar; därjämte sippervattenytor med Caloplaca vitellina, Collema sp., Dermatocarpon miniatum och Physcia aquila. I stormbältet, som i detta samband särskildt intresserar oss, rådde föl- jande vegetation: 1) Pallarna: Corylus Avellana. Poa nemoralis. Festuca ovina v. vivipara. Ilex Aquifolium. Leontodon autumnale. Lonicera Periclymenum. 2) Springorna: Leontodon autumhnale. Melica nutans. Rhodiola rosea. Polypodium vulgare. Populus tremula. Rosa canina L. Sorbus fennica. >» salicifolia(MYRIN)HEDL. Rumex Acetosa. > crispus. Sedum anglicum. 332 3) De lodräta väggarne voro påverkade dels af sippervatten från pal- larna, dels och förnämligast af fågelexkrementer och saltvattensstänk vid stormar. Ofvan stormbältet rådde, som nyss antydts, ett Dermatocarpon- samhälle med svag antydan till saprofilism. Här hade däremot en Pa- rietina-formation kommit till utbildning, hvilken utom några inströdda krustalafvar bestod af: Caloplaca murorum 3 miniata e. Xanthoria parietina y-r. Ett utprägladt koprofilt samhälle, som väsentligen är bundet vid kustklippor!) i såväl norra som södra hemisfärens zon, är den redan i inledningen omnämnda Prasiola-formationen. Den förekommer visserligen inne i landet, men här under samma förhållanden som vid kusten: invid ett stort vatten och på måsars och tärnors utsikts- block (sjön Åsnen, BorGeE p. 210). Vid kusten är den ej ovanlig på fågeltopparne. BoORrRGESEN, som p. 715 meddelar en fotografi från Färöarne af en »Prasiola stipitata-association», säger på samma sida: » Prasiola stipitata grows as a rule on horizontal or slighthy sloping sides of rocks, and prefers places where birds live, especially the summits of rocks under fowling cliffs». Den upptages här, ehuru algformation, enär den ofta är uppblandad med lafvar. Som exempel på dess sammansättning och uppträdande kan fältet 1. på tafl. 30 med tillhörande beskrifning tagas. De fem nu skildrade formationerna, af hvilka de i inlandet upp-: trädande där hålla sig väl åtskilda, visa på kustlandets fågeltoppar betydligt större tendens att öfvergå i hvarandra och uppträda ofta mera som facies af samma formation. Till den brokighet, som den ornitokoprofila vegetationen här erbjuder, bidrar åtskilligt. Så t. ex. att det rikare fågellifvet indrager betydligt större och mera omväx- lande arealer af block- och klippytor inom dess krets. Dessutom har man att räkna med växlande inblandningar af de halofila laf- varne såsom Verrucaria maura, Lichina pygmea och L. confinis samt den grupp af de s. k. strandlafvarne, särskildt Physcia aquila och en rad Ramalina-arter, hvilka hafsklimatet såsom sådant tyckes särskildt gynna. Obeständigheten visar sig redan på de första koprofila inträng- lingarne i grålaf-formationen: 19 4/712. Herlö, Bergens yttre skörgård, Erica cinerea-regionen. På den låga platån »Hvalen» låg i en strandäng ett 1,2 m. högt granitblock. Det var bevuxet af en Cinerea-Saxatilis-formation med bl. a.: ") Jag frånser sådana förekomster som på starkt urindränkt mylla vid Dalarö klockstapel (19 !!/s 12). k DIIOYJUDPY 9 OF 'SI1ej-Droshyd 'C 0 6 "SAJLJ-DUNIPRa-DINIdomw) ”& 'SIDLRJ-DIOISVAJ I "UdptIRSILYS-SUDSIA 'OLLH Je udpurgysS pi YF0olqPRel ed uonejpsvsa mNosdoxqonurg 'GIL/,61 010] DYAASLLOMS ') — 'Sotej-opnbpo bivsiyg LL SIRej-Dunuvd Tafl. 30. SK BOTANISK JIDSERIET, DD 06: LI9L2; x SVEN se JANE MA Re ag FRESK PN om gng SÅ ag BRN SE MER JR är AE S33 Lecanora cinerea Parmelia saxatlilis f. panniformis r Lecidea fuscoatra Umbilicaria pustulata Toppen var i vertikal till 20 och i horizontal led till 50 cm. täckt af ett lafsamhälle, som genom . — Öfverhufvudtaget torde kommande undersökningar göra de koniofila lafvar, som i denna uppsats behandlas, endast till en med de saprofytiska lafvar, som lefva på sina döda kommensaler, eller på humus, eller på afdöende fanerogamdelar o. s. v. sidoord- nad grupp. Jmfr föröfrigt BITTER 1899 och MALME 1901. Härmed vare hur som helst, sippervattnet från dessa såmhällen framkallar på nedanför liggande klippytor uppträdandet af vissa lafsamhällen, som genom öfverensstämmelsen i karaktärskonstituen- ter med de ornitokoprofila samhällena röjer sin nitrofila, i detta fall saprofila karaktär. 330 De ganska olikartade och varierande former, under hvilka de saprofila lafsamhällena äro utbildade på klippornas och blockens sippervattenytor samt segor, vattnade af med kväfveföreningar för- orenadt vatten, kunna tyda på, att dessa samhällen till sin utbild- ning äro beroende af flere och invecklade ekologiska faktorer. Till en början ha vi att räkna med mängden af och periodicite- ten i själfva de vattenkvantiteter, som tillföras de ifrågavarande yt- typerna. Vidare med beskaffenheten och koncentrationen af sipper- vattnets kväfveföreningar. Olikheterna i ljusexpositionen tyckas i och för sig vara af betydelse, hvarjämte de framkalla olikheter i afdunstningen och därmed i vattenekonomien. Vidare medför kust- klimatet inryckandet af särskilda arter. Redan i kapitlet om de petrofila lafsamhällenas allmänna utveck- ling ha efter mängden af och periodiciteten i sippervattnet utskilts sippervattenytor och bergsegor. De förra äro mesofytiska samhällen, de senare lefva ett amfibiskt lif. Källan till de lösningar, som framkalla saprofil lafvegetation, an- tar jag just vara humusbildningar. Som bekant är koncentratio- nen af de lösliga kväfveföreningar, som meteorvattnet utlakar ur normal humus, äfven med stor absolut kväfvehalt mycket ringa. I jämförelse med den direkta nederbördens homeopatiska halt på kväfveföreningar äro de dock ej utan betydelse, hvartill kommer infiltration af medfördt humusstoft. Emellertid bli de ammonium- och nitratföreningar, som utlösas med här ifrågavarande aflag- ringar, än större genom sekundärt inflytande. De här åsyftade gräs- och örtbackarna få nämligen, som framhållits, genom kopro- gent stoft och äfven genom urin och exkrement från människor och djur ett extra tillskolt af lösliga kväfveföreningar, och genom deras inflytande oxideras äfven en del af själfva myllans annars svårtill- gängliga kväfvekapital. Detta sippervatten, som naturligtvis för olika lokaler visar olika koncentration, är dock icke sammansatt som det från fågelexkrementen. Det lemnar direkt ammonium- föreningar och nitrat.!) Urinsyra är mycket sparsam, enär den saknas i växtätande djurs urin. Klorider och fosfat finnas i denna i betydligt mindre utsträckning än i fågelexkrementen. En högre fuktighetsgrad gynnar exempelvis Physcia obscura på Ph. ccesias bekostnad. ") Från kulturjord kan rägn utlaka betydliga salpetersyrekvantiteter. Boussingault (Miller & Weis p. 292) har t. ex. visat, att trädgårdsjord, som efter långvarig torka höll salpetersyra, motsvarande 769 kg. natriumnitrat per hektar, sedan det rägnat 20 dagar, endast höll 32 kg. 336 Antagligen beroende på belysningens direkta inflytande äro Phy- scia ccesia, Lecanora saxicola och en del andra nitrofiler vanligare på sol- än skuggsidor. Olikhet i de nu nämnda faktorerna framkallar på sippervat- tenytorna följande olika saprofila formationer. Sippervattenytornas lafsamhällen på zenitytor ha som grundstom- me element dels ur Dermatocarpon-, dels ur grålafs-formationen, i hvil- ken senare den ofta förtonar mot sidorna. Fuliginosa-formationen spe- lar samma roll på de lodräta väggarne. De nya elementen äro som nämndt till en stor del desamma, hvilka i det föregående konsta- terats som ornitokoprofiler. Vi erinra oss äfven, alt det från deras samhällen under vissa förhållanden kunde utgå sippervattensytor med samma slags vegetation. Men i dessa saprofytiska samhällen, hvarom här är fråga, framkalla olikheterna i sippervattnets natur en del olikheter. Liksom hos ornitokroprofilerna uppstå vid svag koncentration Lecanora saxicola-formation, vid starkare Physcia-samhällen. Den rol, som Physcia adscendens spelar bland ornito-koprofilerna öfver- tages här af Ph. ccesia, efter hvilken vi få Physcia c&esia-formatio- nen. På lägre delar af zenitytorna, där afdunstningen blir mindre och fuktigheten mera kontinuerlig, tränger sig Physcia obscura fram på bekostnad af Ph. cesia. Vi kunna då få en särskild Physcia obscura-formation. Vid hafskusten j återkommer liksom bland ornitokoprofilerna NXanthoria-formationer. Som vikarie för Lecanora saxicola uppträder här ibland L. cartilaginea, och som relikt kan man äfven få denna under samma förhållanden i inlandet. Till exempel på sippervattenytornas Saxicola-formation må föl- jande ståndortsanteckningar tjäna; i 2 och 3 äfven medtagna anteck- ningar från samma slags ståndorter, men icke bevattnade: 1. 1829/:,99. Uppland, Norrsunda, Viggeby. Svagt mot V stupande granithäll, framstickande ur gräsmatta med planteringar. Vegetation dels ett samhälle ur den petrofila serie, som skildrats i SERNANDER 1908 p. 403—405, ungefär stående på det stadium, som där kallas Saxifraga gra- nulata-formationen, med mossorna i halfklotformiga jordiga tufvor, bestå- ende af: Bromus mollis Potentilla argentea Climacium dendroidés Poa compressa Peltigera canina ATT ISIN EI Saxifraga granulata Sedum acre dels en Lecanora saxicola-formation, bar, med karaktärsväxterna: Dermatocarpon miniatum Sedum album Tortula ruralis här och där lämnande hällen Lecanora saxicola 2. 18 !?/;1 99. " Uppland, Skånella, Ekeby. I en granithäll i gräsplan med Artemisia Absinthium, Cirsium lanceolatum, Urtica dioica etc. samt en Tortula = ruralis-formation med Arenaria serpyllifolia, Bromus mollis, Galium verum och Polytrichum juniperinum framstack en öppen yta, hvars Saxicola-formation bestod af: Grimmia apocarpa Lecanora cinerea Lecanora saxicola Physcia ccesia Physcia obscura I hällen en grund sänka på 40 Xx 50 cm. med: Peltigera canina e Potentilla argentea e Agrostis vulgaris e Capsella Bursa pastoris e Ceratodon purpureus e Hypnum albicans e Sedum acre t KF ARNUWUN 8 Taraxacum vulgare e Tortula ruralis y Viola tricolor e Nära intill en häll, som låg högre och ej besvärades af jordvalten. Den bar dels på toppen en ornitokoprofil vegetation med Physcia sp. och Caloplaca vitellina, dels på den öfriga ytan Cinerea-Saxatilis-formation med Lecanora cinerea 6 saxicola Gyrophora polyphylla Parmelia conspersa Parmelia prolixa VA saxatilis Rhizocarpon spp Um bilicaria pustulata dels ett ur grålafs-formation utbildadt busklaf-samhälle med Cetraria aculeata islandica Cladonia furcala y subulata 2 Cladonia silvatica IL. Grimmia apocarpa Polytrichum juniperium 3. 187/:1 99. Ekeby. Nedanför ängsmark, a, fig. 5, en åt V stupande gneisshäll, b och c, under alldeles lika yttre förhållanden, men c med sil- vatten från a. b en Cinerea-Saxatilis-formation, stadd i öfvergång till en Grimmia-Cladina-formation; c en Saxicola-formation, stadd i öfvergång till en Tortula ruralis-formation. a) Karaktärsväxter: Achillea Millefolium Agrostis vulgaris Alchemilla vulgaris Astrophyllum sp. Chrysanthemum Leucanthemum Hylocomium squarrosum 338 Prunella vulgaris Pläånlago media Peltigera canina.. Physcia ccesia.. ac Rhizocarpon dear den Saxifraga granulata Sedum acre. Thuidium Ubietitana F$ see ASSR TOTTI KATd:0ES fors RENEE b) SR OTIN SKATAN O [LIES rn San soc sö ss nano se olen = Cetraria odontella . Ren 3 Cladonia furcata y subulata: ED a är sl JOTTELG (OL NNE RKS a - SänB oo dog äs 5 STUDUMCA sr dog uerr Abiortded nere + GTUTUDNIANS GP O COMP Cs 250,0 ocg olen teio rå sr ere Es + 2 canescens och ectesg res Gytophöraspalyphyllatg! FIEF TeGOM ÖRA GUN ENEA 555 sesse eastern är 13 SAICMCO LA see — Parmelia conspersa ........ EF 3; prolixa : — : SAL ALIS «acne oe SST KR Aes LT SK RAT sorediata + Ar Thuidium abietinur Veronica officinalis Alltså icke en art gemensam mellan b) och ce). Gneisshäll, där partiet c, som vattnas från ängsmarken a, är klädt med n öl in 2 Aa nd a RE ENL ae koniofil Saxicola- formation: partiet b, som är ovattnadt, med Cinerea-formation. — Uppland, Skånella. Cesia-formationen illustreras med: 19 13/7 Fraxinus 12 Stockholms inre skärgård, Fjäderholmarna. och beskuggad af dess bestånd af Acer plalanoides, Aesculus Hippocastanum, excelsior , och Ulmus montana reser sig en 3 m. Tileni. park hög pegmaltit- 339 vägg mot SV lodrät. Öfver dess skrofliga yta nedsipprar vatten från en några grader från horizontlinjen stupande fältbacke med: Allium oleraceum Poa nemoralis Capsella Bursa pastoris Potentilla argentea Geranium -Robertianum Sedum Telephium På klippväggen dels sprickor med Poa nemoralis, Potentilla argentea och Sedum Telephium, dels och öfvervägande en Ceesia-formation med rikliga Physcice och dito krustalafvar samt strödda mossor: Caloplaca aurantiaca e Lecanora saxicola t » cerina t Orthotrichum rupestre » vilellina t Physcia adscendens Ceralodon purpureus » cCesia Hedwigia albicans » obscura » pilyrea Caloplaca aurantiaca, C. cerina och Physcia obscura uppträdde hufvud- sakligen på väggens nedre del. — På en fläck omkring en spricka, ur hvilken antagligen grundvatten sipprade, ymnig Dermatocarpon miniatum. Obscura-formationen illustreras med följande anteckningar, af hvilka 1 är afsedd att visa skillnaden mellan en bevattnad och icke bevattnad yta. 1. 19!/812. Knifsta, gårdstomt. En fritt liggande gneisshäll, b i fig.6 och 7, lutar 45 mot O. På ena delen, fig. 7, begränsas sluttningen uppåt af en flat yta med Cinerea-formation. Alldeles intill, fig. 6, ligger, o 5 10 dare UPS NER BSTN | Fig. 6 och Fig. 7. "Tvenne intill hvarandra stötande partier af samma gneisshäll, det ena icke, det andra utsatt för näringsrikt sippervatten. Uppland, Knifsta. skuggad af en nära intill växande Betula alba, en afsats a på samma yta, upptagen af en gräsbacke med fet mylla, täckt af björklöf och strödda mossor. För öfrigt betecknar i fig. 6 a den af en moss-formation med 340 ymniga mossor upptagna öfvergången mellan a och b; c är en gräs- backe ungefär som a. Vegetationen ntgöres af: Fig. 7 b. Grålafformation stadd i öfvergång till ett busklafförande Grimmia-samhälle. Mossor y, lafvar s. Fig. 6 b. Obscura-formation med mossor s och lafvar y. Fig. 7 b. Fig. 6 b. CeToalodopm pu pUrelS .s:..=>s=- == Torre ENT Si Cladoma..pyxidaäld :......-«= t » silvatica a e GILODmiG SO Pp O CAT P Us monec ser edsessre sena sis RE iF » CIT COMMUlOG NN ser ses cross R » Jä [0 NGE ip SOS GSN ES BS Ae GiTropRora "Pp Ol PU Ma ante. sssseks se BERG HH edwigia" GlDICARS mososser san >= eCUNRORA ORG teser A RA doofenensn ES ASdSNNRE » (Uf (Sa BN Rser ESSEN BST oe 03 4 RER l D Qibbosad jr FBR ör oe fs S > SATIC OLE Söners Uss pace serber ber sia e t Lecidea fuscoatra D Sp. Massalongia" carnosak8Ese Iis 20 ja EJ SER EN a ua SS CS FN Nephromium levigatum BB papyraceum ce — Par elaNS CDC US oc sco rn oss sees SSE SLS NE = Pellig era TI fESCENS oss so. so sep ste Rss. SR SEEN = » SJ 01 ARNE SRS a Li bohgörn deeds ne == PIUJSCIA COSTA söner desde ears AA TR e » ODSCURA mand s der ese ds EL SVR =— i Polytriehum SpuosamA T::ssESEEIASeseoa = Stereodon cupressiforme är TOTTA RAS sr ren ss see SRA SELE ANSER ar = r Således liksom i den bevattnade Saxiola-formationen, jämförd med den icke bevattnade grålaf-formationen, p. 822, icke en lafart gemensam. I springor på fig. 7 b: Cetraria aculeata e Potentilla argentea e Poa compressa e Scleranthus annuus e Fig. 6 a. Gräsbacke med ymniga gräs, strödda örter och strödda mossor: ERE 341 Agrostis canina Hylocomium proliferum Allium oleraceum Myosotis collina Capsella Bursa pastoris Phleum pralense Climacium dendroides Poa compressa Festuca ovina Polygonum Convolvulus Galeopsis tetrahit Stellaria media Thuidium abielinum Fig. 6 a. Tortula ruralis-formation med: Bryum ventricosum f. Hedwigia albicans Hypnum albicans Potentilla argentea Sedum acre Scleranthus annuus > annuum Stereodon cupressiforme Thuidium abietinum Fig. 6 ce. Gräsbacke 'med: Agroslis canina Potentilla argentea Phleum pratense Sedum acre Poa compressa Thlaspi arvense 9. 19/9 12. Knifsta. På ett 60 cm. högt Uppsalagranit-block i åker- kant studerades följande ytor med saprofil vegetation: a) och b) stoft- imprägnerade, c) en sippervattenyta. a) 45” öfverlutande yta. Öfre delen 30 cm. ofvan marken med Ceesia-formation; stora fläckar dels bara, dels med obestämbara anflog af lafvar. Bestämbara: Caloplaca vitellina s Lecanora cinerea s Physcia cesia s., små individ b) Vertikal vägg mot SV. Cesia-formation med följande konio- filer: Caloplaca vitellina s. Lecanora saxicola t. Physcia ccesia s. c) Midt på denna vägg kom från en ofvanliggande jordig sänka i blocket en c:a 60 cm. hög sippervattenyta. På denna ordnade sig vege- tation i 3 vertikala bälten, hvartdera 20 cm. högt: a Ccesia-formation, 3 Obscura-formation och y (fotzonen) Caloplaca-facies. Arterna fördelade sig sålunda: a. 8 ; Gallo pla can er UTOPI. ve sk SNI SV » DU UCE Am maja one rt e sn Ne TE CAR ORAA SALG OMM soda ago sr TEARS NGN Pil SCIaMClESION > 2401 2V-L ses Solna eds Eee 1 so — » ÖDSCIUT Cor ses dte nej EEE y l Saprofil Xanthoria parietina-formation på sippervattenyta vid kusten illustreras af följande anteckning. 342 19 ?/7 12. ”Bergens skärgård, Alfverström. Skyddadt -läge i smalt sund. Brygga uppbyggd af plattor af hård glimmerskiffer. Fig. 8 visar vegetationens fördelning. e Åvup raliloral- BRATOKEN Fig. 8. Profil genom en stenbrygga vid Alfverström, Bergens skärgård, visande zonuppdelningen (bokstäfverna se täxten). a) Trampad gräsmatta med Poa annua, Plantago major, Taraxacum ÖIS VE b) Stenyta med krustalafvar såsom Caloplaca vitellina samt Parmelia conspersa. Från a) och b) går sippervatten öfver c). c) Parietina-formation med: Caloplaca murorum 83 miniata e Lecideaceer, delvis med död bål » vitellina Physcia obscura Xanthoria parielina s CC) Som föregående, men Caloplaca murorum BB miniata s d) Maura-formation med: Caloplaca murorum BB miniata Verrucaria maura y Xanthoria parietina e) Pelvetia-formation med: Hildenbrandtia rosea Pelvetia canaliculata y Verrucaria maura 343 f] Fucus vesiculosus-formation med: Ascopyllum nodosum Fucus vesiculosus y g) Fucus serratus-formation med: Fucus serralus y Relikta Lecanora cartilaginea-förekomster exemplifieras genom följande anteckningar: 1. Husbyborg p: 826. 2 BaArb Yep S2 Om bergsegornas natur har redan förut talats. De saprofy- tiska lafvarnes uppträdande härstädes har jag föga studerat. Att del dockt EE teNA Okecanora .saxicolamochWrbhyscia "cesia samt Gyrophora hirsuta och Umbilicaria pustulata, om man nu vill räkna dem till de svaga saprofilerna — under vissa förhållanden finnas insprängda i den svarta cyanofycé-mattan har jag iakttagit. Stoftimprägnation med vinden. Från vägar, åkrar, betesmarker och gårdar upphvirflar vinden i ingalunda obetydliga kvantiteter ett stoft (vindmylla JOHANSSON Pp. 26), innehållande häst- och nötkreatursspillning, hvilket uppsamlas af vegetationsmattan i omgifningarna. Af denna koprogena stoft- imprägnation påverkas lafvegetationen på sten, träd och lignum. Block och klippor. Vegetationen på de block och klipphällar, som bli utsatta för vindmylle-imprägnation, undergår på yltyper af alla slag för- ändringar. På zenitytornas grålaf-formationer och de lodräta vägg- arnes Fuliginosa-formation börja dessa med att en del bladlafvar, särskildt Parmelia conspersa och P. prolixa, tilltaga i antal och frod- växthet. Samtidigt inkommer Caloplaca vitellina på en mängd punkter och därefter Lecanora saxicola. Då denna tilltagit i fre- kvens, och någon af eller alla arterna: Physcia adscendens, Ph. cesia och Ph. obscura samt vissa lecideaceer inkommit, är van- ligen den ursprungliga vegetationen så förändrad, att man kan tala om ett saprofytiskt samhälle. Liksom på sippervattenytorna är Ph. ccesia vanligare än Ph. adscendens; Ph. obscura är mera 344 fuktighetsälskande än de andra arterna. — På genom sprängning eller annat sätt blottlagda ytor kunna de saprofila lafvarne in- komma direkt. Vi få sålunda samma badioatrum s Rinodina milvina t I denna formation små tufvor af mossa blandade med lafvar: Cladonia fimbriata Lecidea neglecta » pyxidata Parmelia saxalilis Som en illustration till att vindmylle-imprägnation blir starkare neråt kan tagas följande anteckning, hvilken visar, att öfre delen af ett block bär Saxicola-formation, nedre delen Physcia-formation. 1. 18 ”/;: 99. Uppland, Norrsunda, Viggeby. Runsten af granit, stå- ende invid väg. Nord- och ostsidan branta zenitytor, hvilka uppdelas i ett öfre bälte med Saxicola-formation och ett undre med Cesia-formation. Öfre bältet 1 m., nedre 40 em högt. 346 NORDSIDAN OSTSIDAN Öfre bältet Nedre bältet — Öfre bältet Nedre bältet Caloplaca vilellunar: Tre sNEesee. e r e ja Griminnia eft Nopocarpa Essie = == e = TJeCAnN OKAY CHReERE ORSA NIAN. y — y —- » SAXLCO (Ars NRASAEE S ig S Je Paärmelia” sprolscevpEeeepaee t — t ST » SAXAMNSEKESRASSSe a e — e — Physciad prolixa e » saxicola s Bålen med > saxatilis e blastomani. Physcia ccesia r bl) Acarospora fuscata 3 rufescens f. sinopica y b?) Caloplaca vitellina y c) Sedum acre y d) Gruset utan vegetation. 3. 1910/512. Knifsta. Uppsala-granitblock i åkerkant. Blockyta 50 xX 60 em., lutande 45 mot S 0. Ytan slät, vittrad. Stark lerstoftsimprägnation. Ceesia-formation af: Brachythecium glareosum e Lecanora cinerea t Caloplaca auranliaca e » saxicola e,inväfd i Physcia » ferruginea e ccesia > vitellina € » subfusca e Grimmia aprocarpa e Physcia ccesia y, men ej täckande. » cfr montana e » obscura e, inväfd i föregå- Lecanora calcarea v. Hoffmanni t ende. FrEKnISta, PporoLie I det följande visar anteckning 1 de grundläggande kolonierna till en Adscendens-formation; 2 dess utbildning på en fotyta. 1. 19/9 & ??/9 12. Knifsta, Särsta. Invid väg- och åkerkant i gräsbacke har ett förut jordfast Uppsalagranit-block uppvräkts. Det är 90 em. högt och 100 X 130 cm. i längd och bredd. Ett parti med den ursprungliga Cinerea- 348 Saxatilis-formationen, i hvilken inkommit Acarospora fuscata, Caloplaca vitellina, Lecanora subfusca och Rinodina milvina, bibehållet. Större delen af blocket emellertid nu renspoladt från lera och med kolonier af sapro- fytiska lafvar, hvilka på såväl zenitytor som vertikala väggar börjat sluta sig till Cesia-formation. Stoftimprägnation stark. Vertikala eller svagt Zenitytor öfverlutande väggar AcCarospord. fUSCalaREeEE oe. 2 S t Små individ, ett par mm. i arsle ; Calop La 60-40 IE ke seas are ren Se began skars sne e lc LeCan OTaNCUTeTeDE oden dis rs ag tess sen på ESTLRCKNISK e-fläckvis t » SORT COLA RN ns deöng sS0c es lass las Ae = e > subfusca e — » TUR (0 Ser DEE AR Soros t l UNG GIAe Of IIS GO MO ooo (ae a ago alder rs NS e e ROTINelGE CONSPETS AT oss degen a sugs Reese e e » JELUIG LIT ÖS Aes = ses on on Ann TRISS — e PEO MIAN elsas osrlass Iran es SER Seele ass Ne e = ITiS CIO AOC S CEN OEI Sj oro ssesn oss seret der AL SLtAas Sa p DIC ST UNNER koks mo rstreda pass Tres Ra S | e TUNZ0OCATPORAGe0g Tap Nena IA. sss esse e = 2. 19 2/9 12. Knifsta, Säby. 1 m. högt Uppsalagranit-block i gräsbacke nära åker. I vinkel mot den horizontala öfre ytan en öfverluta, stu- pande 15 mot V. Ytan en jämn, plan kvarts-epidot-släppa. Öfverkanten 1 m. ofvan marken. De undre 8 cm. utbildade som fotyta. Lecanora sordida-formation med ett brokigt laftäcke, hvars brokighet orsakas dels genom färgmotsättningen mellan karaktärslafvarna: Lecanora sordida, Rhizocarpon geographicum, Caloplaca vitellina o. a., dels däraf att individen äro små och att stenytan är full af små fläckar utan vegetation eller med små, nästan mikroskopiska lafbålar: Acarospora fuscata t Lecanora subfusca i gränspartiet Caloplaca vitellina s, i de nedersta mot fotzonen r 20 em. riklig Lecidea orosthea t Lecanora atra t Parmelia stygia e D cinerea s-t Rhizocarpon geographicum s > sordida r > Sp: CS I fotytans glesa vegetation följande bestämbara lafvar: Bacidia umbrina y compacta s Caloplaca vitellina s Physcia adscendens s, liten med späda bålflikar. 349 Den fuktighetsälskande Obscura-formalionen håller sig som nämndt till blockens basaldelar: 2. Knifsta, p. 830. 20019 /812. Knifsta, Säby gård. Uppsalagranit-block framstickande ur lera vid dikeskant. Fig. 10. a och d. Gräsbackar på lera. b. Torlula formation på lera, hvil- ken här och där framträder som bara fläckar. c. 50” mot SO sluttande block- yta. Öfverkanten liggande c:a 25 Cm. ofvan é marken. Vegetationen Fig. 10. Block med koniofil vegetation i dikes- starkt stoftimprägnerad. Obscura- kant, Knifsta, Uppland. För bokstäfverna se formation med: Far: Caloplaca aurantliaca e i nedre deci- Parmelia conspersa e metern. » saxalilis e Caloplaca vitellina e Peltigera rufesvens e Cladonia pyxidata e Physvia adscendens t Collema furvum s » ccesia t Grimmia commulala t > obscura r Hedwigia albicans e Rhizocarpon geographicum t Lecanora cinerea e » sp. I > saxicola e Rinodina sp. e På öfverlutor och grottväggar är det bland de saprofila lafvarne Caloplaca vitellina, som hufvudsakligen utvisar att dessa yttyper vindmylleimprägnerats. Men äfven former af Physcia ccesia eller Ph. adscendens kunna uppträda i ganska stor mängd, men i små exemplar med smalflikig bål. 1. 19 7/;12. Knifsta, Säby. Stort Uppsalagranit-block i betesmark. Från en höjd af 120 cm. ofvan marken och ner till densamma gick en öfver- luta, stupande 10 mot SO. Den var täckt af en Orosthea- formation med: Lecanora sordida Rhizocarpon geographicum Lecidea orosthea y » Sp. I de understa 30 cm. glesnade Orosthea-täcket, och i detsamma fanns insprängd Caloplaca vitellina t. 2. 19 7/3 12. Ibidem. 60 cm. högt Uppsalagranit-block med öfverluta som med 5 stupning mot O. gick från toppen till marken. Orosthea Sordida- formation med: Acarospora fuscata e Lecanora badia Bacidia umbrina > sordida Caloplaca vilellina e Lecidea fuscoatra Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 55 350 Lecidea orosthea Parmelia fuliginosa Rhizocarpon geographicum I de understa 30 cm. var laftäcket glesare och Acarospora samt Calo- placa resp. s. . Knifsta pp. W24; Grottornas växtsamhällen äro besläktade med öfverlutornas och fotytornas. Äfven här intränga Caloplaca vitellina och Physcia- former. 1. 19 ””/9 12. Knifsta. Stort block i betesmark nära väg. Vid marken en grotta ungefär 40 cm. djup och 60 cm. hög. På det plana taket, som stupade 60” från lodlinjen, var Caloplaca vitellina r. Innerväggen, som stupade 3 från lodlinjen, var beväxt med: Caloplaca pyracea t Lecanora subfusca f. r Physcia cfr adscendens s 2. 195/812. Säby gärde. Liten grotta i mindre Uppsalagranit-block Taket (halfva ytan bar) med: Bacidia umbrina r Caloplaca vitellina s Träd och buskar samt bart trä. De faktorer, som åstadkomma den skillnad i våra trädslags laf- flora, hvilken så påfallande sticker lichenologen i ögonen redan vid hans första lärospån i naturen, äro okända. Lorsy har visat, att fördelningen mellan blad- och krustalafvar står i ett visst sam- band med huruvida barken på ett trädslag är sprickig eller jämn, men för öfrigt veta vi så litet i hithörande frågor, att vi ej ens äga en allmän öfversikt af våra olika trädslags laf-formationer. (För Sverige ha vi de mäst omfattande artlistorna hos HELLBOM, Nerikes lafvegetation, och för Danmark af GALLoOE. Ingendera skiljer dock mellan normala och stoftimprägnerade träd.) Att de yttre bark- skiktens kemiska beskaffenhet spelar in, tar jag för afgjordt. Så kommer jag i det följande att visa, att Populus-barken, äfven utan stoftimprägnation, har en alldeles särskild lafvegetation, som står den nitrofila vegetationen på fågeltopparne mycket nära. Vid behandlingen af de ornitokoprofila lafsamhällena framhölls, att det var på två sätt, som fågelexkrementen verkade på stenarnes lafvegatation, dels genom att döda vissa ej nitrofila lafarter, dels genom alt införa nya, nitrofila. Tvifvelsutan verkar stoftimprägna- tionen på samma sätt direkt dödande på vissa arter i trädens laf- beklädnad. Till ett verkligt utredningsförsök af detta fenomen äro 351 dock mina studier för otillräckliga. Men däremot kan redan nu ett härmed i samband stående sakförhållande konstateras, det nämligen, att den utväljande inverkan, hvilken barken tack vare sina kemiska och fysiska egenskaper utöfvar på sin lafbeklädnad, förlorar i bety- delse, i den mån en ny faktor, vindmylle-imprägnationen, får göra sig gällande. I Betula albas normala lafvegetation i Uppsala-trakten kunna följande arter anses som mäst karaktäristiska: Alectoria jubata Parmelia olivacea (L.) Evernia prunastri » physodes (L.) Lecanora subfusca » sulcata Tayr. Leptoraphis epidermidis Ramalina farinacea (L.) Parmelia diffusa Usnea barbata Hur i grund förändrad denna vegetation kan bli genom stoft- imprägnation visar följande förteckning (19 '/;, 12) öfver de lafvar, som ingå i vegetationen på en björk invid stora landsvägen i Karolina- parken, Uppsala. På den sida af trädet, som vetter åt V och utåt vägen, just där vinden pressar som hårdast mellan Karolina och parken, börjar 0,5 m. öfver marken en 3 m. hög, 0.1—0,3 m. bred strimma af: Physcia adscendens s Rinodina sophodes (AcH.) t » ciliaris t Xanthoria lychnea a pygmea s > pityrea (ACH.) e » > 3 polycarpa e » — pulverulenta (SCHREB.) e > partetina r I Picea Abies normala lafbetäckning ingår ingen Xanthoria eller Physcia. Utmed dammiga vägar kan man dock få se hela gren- system täckta af Xanthoria parietina. I de täta, ohyggligt sterila skånska granplanteringarne är detta en synnerligen kännetecknande företeelse i de närmast vägarne stående trädraderna. 19 5/7 12. Råbelöf. På döda eller utdöende grangrenar i brynet af ung kultur-granskog, skuggad af alléträd, utmed väg: Physcia tribacia (ACH.) NYL. Xanthoria lychnea P3 polycarpa Xanthoria parietina Ribes Grossularia utmed vägar bär en yppig lafvegetation. Från Knifsta har jag (19 5/3; 12) på en sådan antecknat: Caloplaca sp. Physcia stellaris (1L.) Physcia adscendens Ramalina calicaris (L.) Xanthoria parietina På Prunus spinosa å alfvarmark med gles vegetation, vid åkrar 852 eller intill vägar kunna hela grensystem täckas af Xanthoria parielina eller X. lychnea i stället för den vanliga rikliga-ymniga karaktärs epifyten Evernia prunastri. Det senare var fallet i ett slånsnår vid Kvarnbo, nära Upsala, där (19 "/1 12) som sådana epifyter antecknades: Evernia prunastri e Physcia adscendens e Parmelia physodes (L.) e Usnea barbata B hirta e Xanthoria lychnea £ polycarpa r—y med frätsår af Hypochnus centrifugus (LEV.) TUSL. Alléträden, t. ex. Acer, Tilia och Ulmus, bära på sina stammar en yppig matta af bl. a. Xanthoria parietina, X. lychnea, Physcia- arter, Caloplaca-arter, t. ex. C. vitellina. Undersöker man dessa lafvars bålar, skall man finna, att de mellan och under sina flikar hysa betydligt med stoft från den nedanför liggande vägen. Vid en analys af sådana förekomster som de nu meddelade visar det sig sålunda för det första, om man jämför dem med den nor- mala lafbeklädnaden på samma träd- och buskslag i exemplar från samma trakt, lika grofva, lika friställda o. s. v., att såväl en del arter saknas som nya tillkommit. Vi ha anledning misstänka, att dessa nykomlingar äro nitrofila, och om några med ganska stor säkerhet. De äro nämligen dels identiska med nitrofila lafvar på sten, hvilkas nitrofili där är lätt att konstatera, enär de ej växa på sten, som ej genom fågelexkrement eller stoftimprägnation fått ett extra kväfvetillskott, dels tillhöra de något af de tre släkten, Xanthoria, Physcia och Caloplaca, hvars arter åtminstone på sten alltid äro nitrofila. För det andra visar det sig, att de olika träd- och buskslagen ha en mycket mer med hvarandra och just genom öfverhandtagandet af de nämnda arterna öfverensstämmande flora än under normala förhållanden. Vid denna senare omständighet skola vi särskildt fästa oss. Det är sedan länge bekant, att lafvegetationen på träden i våra stor- städer är i hög grad svag och torftig. Det är då af intresse att se, att de träd, som öfver hufvud taget bära vegetation, förlora sina normala arter, men bibehålla en del andra, hvilka de icke bära under normala förhållanden, men hvilka inkomma vid stoftimprägnation. NYLANDER fäste tidigt uppmärksamheten vid hithörande fenomen och har inför Sociéeté Botanique de France den 13 juli 1866 lämnat en intressant framställning af lafvegetatationen på träd, trävirke och murar i Paris. Efter hans föredöme ha sedan lämnats flera 333 ' sådana förleckningar öfver storstädernas lafvar, af hvilka den vik- tigaste är ARNOLDS från Muänchen och trakten däromkring. Om vi begagna oss af NYLANDERS uppteckning från Jardin du Luxembourg, Paris” bästa laflokal, från stammar af Acer, Aesculus, Paulownia, Populus, Tilia o. a., få vi följande artlista (några syno- nym från TH. Fries lichenographia bifogas inom parentes): Parmelia acetabulum (NECK.) DUB. Physctia parietina L. (Xanthoria parietina (L.) Tu. FR.) > » v. sorediosa » stellaris (ACH.) v.typica(Ph.stellaris (L.) Nyr.gsadpressa Tu. FR.) » » Sr Av tenella ScorR. (Pi istellaris((IENANST AS prdde scendens (FR.) TH. FR.) Physcia obscura (EHRH.) Vv. sorediosa/Ph. obscura (EHRH.) NYL f virella (avlat) ING IRI) Physcia pulverulenta Vv. pityrea (ACH.) Lecanora murorum (HFFM.) AcH. NYL. Vv. corticicola (Xanthoria vel Caloplaca sp.) Lecanora candelaria Acu. (? Caloplaca vitellina (EnruH.) TH. FR.) » cerina (EHRH.) AcCH. (Caloplaca cerina (AcH.) TH. FR.) sophodes Vv. exigua AcH. (Rinoaina exigua (AcCH.) Tu. FR. a pyrina (ACH:) TH: FR) Lecanora parisiensis n. sp. (vel potius var. L. subfuscae) » scrupulosa ACH. NYL. » umbrina (EkRH.) AcH. NYL. Lecidea parasema V. enteroleuca AcH. (Lecidea elceochroma (ACH.) THE SERE) Lecidea albo-atra Vv. athroa (ACH.) NYL. Arthonia tenellula NYL. I anslutning till det föregående resonemanget torde man ha rätt att kalla större delen af dessa arter saprofila. Utom de tre nämnda släktena ha vi också en Rinodina, ett släkte som t. ex. i R. Conradi KörpB. enligt MALME 1901, p. 175, äger en saprofil. Lecanora paristensis och L. serupulosa tillhöra Lecanora subfuscas formserie, ur hvilken jag ålminstone sett en representant, hvilken bland andra trädlafvar förhåller sig som BiTtTER visat för Caloplaca vitellina, d. v. s. den slår sig ned på döda partier af sina kommensaler. En petrofil ele- mentarart af Lecidea eleochroma är saprofi. Liknande artlistor erhåller man från alla andra större städer och äfven mindre, särskildt fabrikscentra. Man gör i allmänhet de HA giftiga gaser, hvarmed luften i dessa städer bemänges, i bland äfven sotbeläggningen, ansvariga för att så många lafvar ej kunna trifvas. (I Londons parker sakna enligt uppgift träden all lafbeklädnad). Detta torde nog vara riktigt. Men stoftimprägnationen, som vid städernas gator naturligtvis spelar en så stor roll, bidrager troligen till att döda en del af de icke nitrofila elementen, samtidigt som den medför inryckning af dem som äro det. Den skulle sålunda i förbund med de giftiga gaserna och sotet döda den normala laf- vegetationen, men hjälpa den saprofila att till det yttersta uppehålla lifvet under kampen mot dessa två faktorer. Om möjligen sapro- filerna i och för sig själfva äro mera motståndskraftiga mot gaser och sot) vela vi ej. Dessa slutsatser vinna i styrka, därigenom att det visar sig, att äfven storstädernas stenlafvegetation drabbas af samma urval. Som exempel kan tagas ÅRNOLDS lista (p. 29—30) öfver floran på sand- stens-blocken i tvenne Mänchen-broar (med hans nomenklatur bibe- hållen): Aspicilia calcarea concreta Lilhoicea nigrescens Callopisma pyraceum (syn. Calo- Parmelia decipiens (syn. Physcia) placa) Parmelia obscura cyclocelis (syn. Gyalolechia aurella (syn. Calo- Physcia) placa) Placidium hepaticum Lecanora dispersa Placodium murale (syn. Calo- Lecidea = enteroleuca (syn. pb. placa) elceochroma) Som synes, till åtminstone hälften saprofiler. I samband med den saprofila vegetationen på själfva stammen bör äfven den vid rothalsen och stambasen i korthet nämnas. I parker med fuktig jord blir den algvegetation, som här är så van- lig på träden, men tyvärr till sin sammansättning alldeles outredd, synnerligen yppig på de nedersta dm. Dessa algklädda stambaser — jag har i Uppsala annoterat Acer, Aesculus, Betula, Fraxinus, Picea Abies, Populus nigra, Salix fragilis, Tilia, Ulmus m. fl. — uppsuga vid snösmältningen och vid större fuktighetsperioder kväfvehaltigt humusvatten och fixera äfven vindmylla. De sakna sällan tunn- sådda — strödda lafvar, alltid saprofyter såsom Xanthoria lychnea och Physcia-arter t. ex. Ph. tribacia. Till och med Pinus silvestris kan äga denna basala grönalgs-lafvegeltation. I den trampade delen 355 af Kungsparken vid Upsala härskade den på en jättetall upp till 30 cm. med följande lafvar: Physcia pityrea e. Xanthoria lychnea a pygmea Xanthoria lychnea B polycarpa På lignum medför stoftimprägnationen också inkommandet af saprofytiska lafvar. På gamla lador, utsatta för vindmylle-drift från åkrar och vägar, träffar man, särskildt på de nedre stocklagen, ofta Caloplaca vitellina, Physcia-arter, Xanthoria lychnea, mera sällan X. parietina. — Af intresse är att bland stenlafvar, som vid berg- artsstoftsimprägnation inkomma på lignum (jmfr SERNANDER 1892) den nitrofila Lecanora saxicola är en, då detta stoft innehåller koprogena beståndsdelar. Under samma förutsättningar uppträder den på bark; jag har i Stockholm, på Djurgården, sett den i stora exemplar på rothalsen af en ek invid väg. Den hade icke att kon- kurrera med någon grönalgsvegetation. Stoftimprägnation vid stränder. Hafsstränder. Vi särskilja i de skandinaviska kustklippornas vegetation två hufvudregioner i vertikal led: den supramarina och den marina regionen, hvilka jag låter åtskiljas af öfversta gränsen för storm- vågornas inverkan. ocDen marina regionen låter sig fördelas i de supralitorala, litorala, sublitorala och elitorala regionerna, af hvilka endast de två förstnämnda föra lafvar. Gränsen mellan litoral och supra- litoral är ur topografisk synpunkt högvattenslinjen vid lugnt väder, »flodgränsen vid dödtid> (SIMMONS, p. 173), och ur biologisk öfre gränsen för de stora buskalg-samhällena.! Båda regionerna låta uppdela sig i bälten. Den supralitorala regionen delar jag i svall- bältet (Maura-bältet, WARMING, 1906 p. 18) och storm bältet (Placo- dium-bältet, WARMING 1. c. — Med Placodium afses Caloplaca muro- rum.), af hvilka det senare försvinner vid vindskyddadt läge. Svall- bältet begränsas af de normala vågornas och bränningarnas slick- Den biologiska gränsen mellan supralitoral och litoral uppfattas mycket olika af olikaförfattare. Jmfr t. ex. differenserna mellan BoRGESEN, SIMMONS och KYLIN. Från den här lämnade definitionen bildar endast KJELLMANS (p. 11) »Porphyraformation> vid våra kuster ett undantag. Jmfr KYLINn, 1907, p. 220. 326 ning, stormbältet af stormvågornas. Verrucaria maura-formationens upphörande betecknar den från fjärran håll synliga gränslinjen. Stormbältet, där vegetationen är koloniartad med Caloplaca muro- rum nedtill och Xanthoria parietina upptill, aflöses, då vegetationen ej blott sluter sig, utan kastar om till samhällen af i det stora hela taget inlandsprägel, af den supramarina regionen (Ramalina-bältet, WARMING 1. Cc.). Lafvegetationens utbildning i dessa regioner och bälten är an- märkningsvärdt likartad vid Västerhafvets och det baltiska hafvets kuster. Först i det senare hafvets skyddade lägen och starkt bräckta vatten förlora sig de marina typerna. I litoralregionen är ingen laf formationsbildande och endast ett lafsläkte representeradt: Verrucaria!. Några författare dela de svarta marina Verrucarierna i flere arter /V. halophila, maura, mu- cosa, striatula 0. s. V.). DEICHMANN-BRANTH söker, åtminstone 1892, att göra alla dessa till ståndortsmodifikationer af en enda art, V. maura (WAHLENB.). Jag följer honom, åtminstone tillsvidare, härutinnan, men ej, förrän mera öfvertygande bevismalerial fram- lagts, då han i denna modifikationsserie äfven indrager den icke halofila V. nigrescens och dess enligt honom lakustrina modifika- tioner, t. ex. V. hydrela. Litoralregionen låter utmed stora sträckor af den norska kusten uppdela sig i ett öfre Pelvetia-bälte och två undre: Fucus vesiculosus- och F-. serratus-bältena. Verrucaria maura går ner i de båda första, men ej i det senare bältet, och i Hilden- brandtia-, Pelvetia- och Fucus vesiculosus-formationerna; det är ganska egendomligt att se V. maura- och Hildenbrandtia rosea- krustorna under hafsytan kämpa med hvarandra som skorplafvarne på en grålafshbäll. I västra Norges yttre skärgård har jag iakttagit den åtminstone ner till 40 cm. i Fucus vesiculosus-bältet och 50 cm. under Pelvetia-bältets öfre gräns, däremot ej så djupt i den inre skärgården, och i Östersjön endast en eller annan cm. ner i litoral- regionen. Troligen står detta i samband med den kraftigare ebben i den yttre skärgården, hvilken skänker den uttorkning, ljus och atmosfärisk luft i större ulsträckning. I svallbältet dominerar fullständigt Maura-formationen, i hvars svarta täcke andra växter med undantag af gränszonerna mot de ofvan- och underliggande bältena endast äro enstaka. Lafvarne äro storm bältets arter. Verrucaria mauras beroende. af saltvattensöfversvämningens inten- ') Segrestella leptoptera (NYL.) som uppgifves för denna region, känner jag icke. FRE RESURSER STORT MA ARE I ES RE SE 857 sitet är så i ögonen fallande, att jag ej behöfver närmare ingå härpå. I stort kan detta ses af förekomsten på Jeitlingen från haf- vet ända upp till toppen, 20 m. ö. h., dit saltvaltenstänket på grund af det exponerade läget kan nå; 1 smått af Maura-bältet en minia- ture rundt vattenbrämet i hällkaren (Jeitingen och Fjäderholmarne). Detta beroende är för öfrigt utmärkt behandladt och illustreradt af WARMING, 1906, p. 6—8. WaARMING, 1. c. p. 8 och 19, liksom GAL- LOE, Pp. 358, anser att V. maura är ömtålig för starkt ljus. Detta torde vara riktigt, men enligt min tanke är solljusets inverkan här- vidlag mera indirekt. Det är uttorkningen, som den icke kan tåla till mer än en viss grad, ty den växer yppigt och väl utbildad på starkt solexponerade sydhällar, men här icke så högt som på nordhällarne, enär på de förras öfre delar vattenindränkningarne uttorka fortare än på de senares. I supralitoralregionens allra understa delar är ej sällan en annan formation utbildad: Lichina-formationen.Den har sällan mer än 1-2 dm. vertikal utsträckning. Den består af Lichina confinis, hvars upprätta Fucus-liknande skottsystem höja sig öfver den krusta af Verrucaria maura och Hildenbrandtia rosea, som täcker hällens yta. Då den sällsynta L. pygmecea uppträder, tyckes den bilda en undre facies, i hvilken jag också antecknat Pelvetia canaliculata som ut- löpare från det underliggande Pelvetia-bältet, på c:a 1 dm. vertikal höjd, ofvan hvilken kommer en öfre L. confinis-facies af samma vertikala dimensioner. Oftast nå dock ej Lichina-arterna forma- tionsbildande frekvens, men deras allmänna och karaktäristiska uppträdande i svallbältets understa del berättigar alt vid behof upp- ställa en underafdelning: Lichina-bältet. Dessa nu nämnda lafvar bruka någon gång och enligt min tanke med rälta kallas balofila. Men äro de möjligen också nitrofila? Med vågorna uppvräkas plankton och drift, och klippornas vegeta- tion kan ej undgå infiltration af växt- och djurdelar, ofta synner- ligen kväfverika, hvilkas sönderdelningsprodukter sedan kunna komma den tillgodo. Hur det i själfva verket förhåller sig med Verrucaria mauras och Lichina-arternas nitrofili lämnar jag tillsvidare därhän, men att en sådan spelar in i stormbältsvegetalionen som en viktig faktor i dess ka- raktärskonstituenters ekologi, båller jag som mycket troligt. Hvad som först faller i ögonen på ett väl utveckladt stormbälte inom ett granit- eller gneissområde, är dess ljusa färg, bjärt af- stickande mot det kolsvarta svallbältet. Vid närmare analys visar 858 det sig, att denna ljusa färg är betingad af två faktorer. Den ena ligger i att vegetationen, särskildt nedåt, är koloniartad, så att den bara berggrunden, som endast en ringa geologisk tidsrymd legat öfver hafsytan, visar den glaciala afslipningen ännu frisk och oför- vanskad och sin naturliga, ljust rödaktiga färgton. Den enda kor- rosion, dess yta hunnit genomgå, är från den korta tid, då den under landhöjningens förlopp låg i svallbältet och var substrat till Maura-formationen. Den andra ligger i att Xanthoria parietina, ka- raktärslafven för bältets öfre del, lyser brandgul, särskildt på sol- sidan (f. aureola AcH.). Bältet byser egentligen, då dess vegetation är som fullast utvecklad, två formationer, den ena Caloplaca murorum-formationen i bältets undre, den andra Xanthoria parietina-formationen i bältets öfre del, hvadan man, om man så vill, kan tala om ett Murorum-bälte och ett Parietina-bälte. Dessa sammanslås af WARMING, 1906, p. 18, till Placodietum efter Placodium (Caloplaca) murorum. Skola de sammanslås, torde dock Xanthorian böra användas som namngifvande. Saken är nämligen den, att då stormbältet i mera skyddade lägen krymper i hop, min- skas Caloplaca murorum, medan bladlafvarne — (C. murorum-for- merna i stormbältet äro rena krustaformer; jmfr GALLOE hos WAR- MING, 1. c. p. 11 — med Xanthoria parietina i spetsen kvarstå. Vid undersökning med luppen af bergytan inom Murorum-for- mationen visar det sig, att denna yta icke är så fattig på vege- tation, som det vid första ögonkastet synes. Utom pygmeiska blad- lafbålar upptäcker man talrika små apothecier, tillhörande ytterst svagt utbildade krustalafsbålar. Dessa former fördelas hvar för sig i litteraturen på ganska olika systematiska enheter, beroende på svårigheterna att afgöra, om man har att göra med modifikationer af vanliga lafvar med normalt bättre utvecklad bål eller egna ele- mentararter. De äro i behof af en ingående systematisk utredning. Af Caloplaca murorum själf bör den marina formen, thallo sub- obliterato, heta v. miniata (HoFFM.) f. obliterata (PERS.). Om den säger TH. FRIES i sin Lichenographia, p. 171: »Heec, precipue ad scopulos secus omnia fere nostra litora marina crescens, seorsim forsan sit notanda; habitu sat recedit». Till sin Physcia stellaris 8 adscendens hänför Tu. FRIES den i Östersjökusternas stormbälte ej ovanliga Physcia-form, som E. NY- LANDER kallat v. marina, och för hvars vidlyftiga synonymik hän- visas till Lichenographia scandinavica, p. 140. Släktet Rinodina är företrädt åtminstone af två arter. De hänföras, 359 om man följer MALME 1895, till R. demissa (FLÖRKE) ARN. och R. milvina (WNBG.) Tu. FR. Till Lecanora varia B polytropa f. halogenia (L. oreina forma ma- erior, NYL.) hänför TH. FRIES en Lecanora, som är vanlig i storm- bältet vid såväl Väster- som Österhafven. Den upphöjes af NYLAN- DER hos BRENNER, p. 72, till egen art: L. halogenia (TH. FR.) Nyl., och detta godtages 1892 af HEDLUND, p. 36. Samma små former och därjämte 1 sänkor och ojämnheter större eller mindre fragment af Cinerea-Saxatilis-formationens konstitu- enter anträffas i Parietina-formationen. Dess viktigaste karak- tärsdrag är emellerlid, som nyss blifvit antydt, bladlafvar i väl ut- vecklade exemplar: NXanthoria parietina, Physcia aquila, Ph. ccesia, Ph. ciliaris och Ph. obscura. Caloplaca murorum finnes, men spar- samt. Bland skorplafvarne är Lecanora atra bäst utbildad. Som edafider förekomma på klyftväggar Ramalina-bestånd. Om ljusets inverkan på stormregionens lafvar skrifver GALLOE, p. 358: »I Placodiumbeltet spiller Lysforholdene ligeledes en let paaviselig Rolle. Her gzelder den Hovedregel, at ved sterkest Lys er de to gule Likener Placodium murorum Hoffm. (navnlig var. obliteratum, der er skorpeformet, feltet og gul) samt Xanthoria pa- rietina L. i absolut Overvesgt; ved svagere Lys er de graa Skorpe- likener, navnlig Lecanora atra i Overvaegt. Sidstnaevnte Art do- minerer derfor paa Klippevaegge med Nordeksposition.» I stormbältet kunna konstituenterna i den supramarina regionens grålafssamhällen sålunda icke fortlefva annat än som inspränglin- gar; däremot undanträngas de af en grupp lafvar, förnämligast ur släktena Caloplaca, Xanthoria och Physcia. Vi få här ett alldeles analogt förhållande med det, som inträder, då ett grålafs-samhälle blir utsatt för fogelexkrement eller koprogent stoft: tillbakahål- lande af Cinerea-Saxatilis-formations-element, tillförsel af nya. Hvad är orsaken till att pioniärerna från den tillstötande supra- marina regionens grålafs-samhälle, som under extramarina förhål- landen skulle rycka in på de ifrågavarande klippornas zenit- ytor, här hållas tillbaka eller dödas? Fyra faktorer har man närmast att tänka på, antingen hvar för sig eller kombinerade med hvarandra: vågornas mekaniska verkan, vattenindränknin- gen såsom sådan, indränkning med hafssalter och infil- tration med koprogent stoft. I svallbältet äro vågors och bränningars nersköljande krafter så mäktiga, att de genom att bortspola vid klippan ej tillräckligt hårdt 3860 fästa busk- och bladlafvar måste utöfva en selektiv inverkan. Ve- gelationen vittnar också härom, den bildas af de med synnerligen kraftiga hapterer utrustade Lichina-buskarne och framförallt af Verrucaria mauras fernissartade öfverdrag, hvilka båda skott- former trotsa de mest rasande stormvågor. Ännu till Murorum- bältet med dess bestånd af skorplafvar och bladlafvar, som antagit krustaformig bål, sträcker sig, om ock betydligt försvagad, denna selektiva verkan. Det är tydligt att beståndets gleshet beror dels på afspolning af icke motståndskraftiga element, dels på att hafs- vattenindränkningen här icke är stor nog att insläppa den för bort- spolning motståndskraftiga Verrucaria maura'). Men i Parietina- bältet finnes ingen antydan om att grålafs-samhällenas bladlafvar skulle vara utsatta för faran af bortspolning, då de på klippan re- lativt lätt fastsittande NXanthoria- och Physcia aquila-individen all- mänt kunna utveckla sig till åtminstone en half kvdm. stora fläckar. Vattendränkningen som sådan kan icke heller hindra grålafs- samhällena att rycka ner i stormzonen, då den här icke kan vara större än den de få uthärda i närheten af vattenfall utan att duka under. Däremot torde imprägnation af hafssalter och koprogent stoft få anses ha afgörande selektivt inflytande på Paretina-formationen. Huru rollerna skola fördelas mellan dessa faktorer, kunna kanske indränkningsförsök med lösningar af klorider, ammonium-föreningar och nitrat i olika proportioner och koncentrationer afgöra. Det är analogierna från de ornitokoprofila och öfriga nitrofila lafsamhällena, som göra, att vi kunna uttala oss så positivt om klo- riders och kväfveföreningars antagligen skadliga inflytande. Än mera kan så bli fallet, då det gäller att utröna de faktorer, som medföra de för Parietina-formationen kännetecknande elementen. Då denna är kraftigt utvecklad ända upp i Roslagen, där salt- halten endast är 0,5 & (troligen ända upp 1 Bottenhafvet med ännu lägre procentsiffror), torde betydelsen af imprägnationen med salt böra sättas efter den med organiskt stoft. Det viktigaste skälet för 5 Jag har också varit betänkt på att sätta gränsen mellan svall- och stormbäl- tena till Parietina-bältets bas. Därför skulle också tala, att på klippornas nordsida Maura-formation (jmfr p. 841) ofta intar Murorum-formationens plats, hvadan jag sålunda i det här följda systemet i detta fall får gifva Maura-formationen eda- fisk plats i stormbältet. Men en sådan får understundom också gifvas den än högre upp (jmfr Jeitingen). utan att regionindelningen behöfver rubbas. Dess- utom har jag i min indelning velat framhäfva den markerade skillnad mellan det svarta Maura-täcket och den mer eller mindre renspolade hällen, som utgör ett af de mest framträdande fysiognomiska dragen i vår yttre skärgård. S61 alt ge denna senare faktor hufvudrollen är emellertid den marina Partietina-formationens likartade sammansättning med extramarina, tydligt nitrofytiska formationer. Äfven här behöfvas detaljerade experiment, ty hithörande problem äro af för komplicerad natur att endast kunna afgöras genom ekologiska iakttagelser ute i na- turen. Så har man ännu föga hållpunkter för att förklara de skiljaktigheter, som jämte alla likheter finnas mellan de marina och extramarina nitrofil-samhällena. Hvarför inför hafvets närhet NXanthoria parietina i stormbältets med de extramarina Physcia-formationerna, i hvilka den är mycket sällsynt, så nära besläktade karaktärssamhälle? Är det hafsvattnet, som här är verksamt? Men hvarför återkommer då Xanthoria i sådan utsträckning i Populus--barkens flora? Caloplaca murorum, som på hafsklipporna är så vanlig och efter allt att döma nitrofil, är sällsynt i inlandets nitrofila samhällen. Den är här i stället kalkälskande och följer så begärligt kalken, att den på äldre stenmurar sällan saknas på murbruket och en zon af stenen omedelbart intill detta, hvarjämte den ockuperar de sipper- vattenytor, som utgå från fogarnas hörn öfver det underliggande blocket. Med den supramarina regionen äro vi inne på de kända grå- lafs-samhällena. På de vanliga zenitytorna är det Cinerea-Saxa- tilis-formationen, som härskar, med några »hafslafvar» såsom Physcia aquila och Lecanora cartilaginea edafidiskt inblandade. De ornitokoprofila samhällena bli på grund af fågelvärldens rikedom vanligare än i inlandet. Liksom i stormregionen öfvergår här in- landets Physcia-samhällen till Parietina-formation. Endast på de branta ytorna och de lodräta väggarne uppträder en främmande vegetationstyp; de klädas nämligen ofta med en tjock päls af Ram a- lina-formationen, så godt som enbart bildad af en eller ett par ymniga Ramalina-arter. På grund af denna formations närvaro uppställer WARMING, 1906, p. 18, sitt Ramalina-bälte. Detta är ett godt grepp, och det gäller att utröna huru långt in i landet detta bälte går; säkerligen föga långt från hafvet Däremot kan jag ej följa honom, då han, som sätter likhetstecken mellan sina »Beelter» och »Associationer», 1906, p. 18, säger: »Ramalina-beeltet (Ramali- netum R. scopolorum) med mange andre graa, brune og gule Laver, blad- og skorpeformede», och sålunda slår ihop regionens grålafs-, eventueilt kanske Parietina-formationer med min Ramaålina-forma- tion. Och då GALLoE, 1. c. p. 359, säger: »I Ramalinabeltet do- minerer den umaadelig tykbarkede Ramalina polymorpha sbsp. 362 scopulorum, der konkurrerer alle eller n&esten alle Skorpe og Blad- likener ud>, öfverdrifver han, om icke hans » Ramalinabeeltet» är iden- tiskt med min Ramalina-formation, högst betydligt dennas utbred- ning och roll i kampen mot andra samhällen. Regioner och bälten draga sig samman, ju mera kustklipporna komma i lä och vindskydd. Murorum-bältet försvinner först; så Parietina-bältet. Svallzonen har, då så skett, dragit ihop sig till några dm. I den supramarina regionen kunna skogsformationerna omedelbart tangera Maura-bältet. I det baltiska hafvets mest utsötade partier ersätta i litoralregio- - nen grönalgerna brunalgerna. I lämplig exposition kommer såväl svall- som stormbältet till utbildning. Men i såväl de ornitokopro- fila samhällena som i stormbältet förlorar Xanthoria partetina i sam- band med saltets försvinnande ur vattenstänket all betydelse. På parietina-samhällets plats komma i stället sötvattensträndernas af Lecanora saxicola och Physcia ccesia präglade samhällen. Murorum- bälte saknas, och Maura-formationen, som här icke är tillnärmelse- vis så praktfullt utbildad som vid salt vatten, stöter omedelbart in- till Saxicola-Cesia-samhällets koloniartade utposter. I skyddadt läge ske starka sammandragningar af regioner och bälten. Exemplifieringen börja vi genom att taga några ståndortsanteck- ningar från den skandinaviska halföns västkust, först Atlanten (1—7) och så Kattegatt (8 och 9). 1 P. 829 och fig. 4. Klippön Jeitingen lämnar ett exempel på den ma- rina regionens utbildning ute i Atlanten vid full vågexposition. I litoral- regionen saknas här Pelvetia-bältet. Gränsen mellan de väldiga svall- och stormregionerna, den förra kolsvart af Verrucaria maura, den senare ljusröd af den, som det vid första ögonkastet synes, renspolade hällen, går utmed de praktfulla Maura-flammornas öfre bräm, som markerar den normala bränningens räckvidd. De båda bältenas vegetation är skil- drad 1. c. Ungefär vid 10-meterskurvan börjar den supramarina regionen, hvars normala grålafs-samhälle genom det rika fågellifvet ersatts med en Parietina-formation. 2. 194/.12. Ön Lille Ture ligger liksom föregående i Erica cinerea-re- gionen, Bergens yttre skärgård. Från en strandklippa af gneiss i half- skyddadt läge härstammar denna profil. Den supramarina regionen. stavnsbundne» djurarter så- som Åclinia equina, balanider, Patella vulgata, Purpura lapillus o.s.v. Fucus vesiculosus var vanligast bland algerna, men uppträdde fläckvis. Verru- caria maura förekom till åtminstone 40 cm. under bältets öfre kant. c) Serratus-bältet, 20 cm. Fucus serratus-formation med täta bestånd af karaktärsalgen. På klippan Patella vulgata med talrika epifyter. Sublitoral: Laminaria-bältet, 100 em. + med en Laminaria-formation af bl. a.: Alaria esculenta Lithothamnion sp. Laminaria Cloustoni » digitata » saccharina 3. P. 831. Bergens inre skärgård, halfskyddadt läge. 4. 195/712. Poldernaeset i Bergens inre skärgård. Halfskyddadt läge. På en 45 mot V stupande strandklippa, som genom de upp- stående skikthufvudenas olikartade vittring fått en trappstegsartad profil, var vegationsfördelningen: Den supramarina regionen: «Cinerea-formation med Racomitrium- tufvor. I springor Aira flexuosa, Sedum anglicum och Silene rupestris. Den marina regionen: Supralitoral. Stormbältet. 20 em., Parietina-formation, koloniartad med: Caloplaca murorum Physcia aquila Lecanora atra Xanthoria parietina I springorna: Armeria maritima Festuca rubra. 864 Svallbältet, 20 em. Maura-formation. Lät a) Pelvetia-bältet, 20 em. Pelvetia-formation. b) Vesiculosus- bältet, 300 cm. +. 5. 197/612. Anuglens sydöstra strand. Hardangerfjordens mynning, inre skärgården. c) Maura-formation. Stormbältet med Parielina-formation och i den supramarina regionen en grålafsformation med Lecanora tartarea. 6. P. 826, fig. 8. Skyddadt läge. Märkligt att trots detta en — visser- ligen svagt utpräglad — Murorum-facies af Parielina- formationen kommit till utveckling. ford 7. 19/7 12. Alfverström i Bergens inre skärgård. Brant bergvägg mot O. Den supramarina regionen: a) Betuletum geraniosum med bl. a.: Betula odorata Geranium silvalieum Cerefolium silvestre Polystichum Filix mas Corylus Avellana Populus tremula Epilobium angustifolium Prunus Padus Sorbus Aucuparia b) Öfvergångsbälte på 30 cm., där bar häll började visa sig, och lundvegationen uppblandades med: Collema sp. Pannaria microphylla Geranium Robertianum Peltigera canina Grimmia maritima Verrucaria maura Den marina regionen. Supra litoral Stormbältet saknas. Svallbältet. '40::em: Verrucaria maaras y. Kitto Tal a) Pelvetia-bältet. 10 cm. adscendens e Xanthoria parietina r b) 10 cm. Murorum-formation af: Caloplaca murorum Lecanora subfusca Svallbältet. 50 em. Maura-formation. 9. 18?7/712. Hallands Väderö, Sandviken. Halfskyddadt läge. Starkt sönderklyftade gneissklippor. Den supramarina regionen: = Cinerea-Saxatilis-formation. SIM PI:aLEO:T a Storm bältet. 150 cm. Parietina-formation med rikliga lafvar: Caloplaca murorum mest nedåt Physcia aquila Lecanora atra » Sp. » cinerea Ramalina sp. särskildt på klyftsidor Xanthoria parietina r I sprickor: Aster Tripolium Plantago maritima Svallbältet. 50 cm. Maura-formation. Från det baltiska hafvet har jag följande anteckningar; 1—5 från yttre skärgården, 6 från den inre. 1. Horns udde, nordvästra Öland. — Vid sina undersökningar öfver öländska raukars uppkomst anmodade mig JOH. GUNNAR ANDERSSON att granska lafvegationen på olika zoner af sådana. Han visar att dessa zoner på den stormexponerade kalkstenskusten härstädes ha följande vertikala utbredning (ANDERSSON, p. 20): »Raukpartiets hela höjd är 3,7 m. Korrasionszonen bildar det lägsta, 1,2 m. höga, jämnbreda bandet. Där ofvan följer ablationszonen, höjd 1,0—1,2 m., och öfverst stilleståndszonen med en höjd af 1,3 m.>» Öfre gränsen för korrasionszonen fixeras sålunda (1. c. p. 17): »Då genom den långsamt skeende landhöjningen den öfversta delen af ett ungt, lågt raukanlag nått upp öfver den nivå, dit det finaste korra- derande materialet vid maximum af vågrörelse sköljes upp, eller med andra ord öfverskridit korrasionszonens öfre gräns, träda andra denu- Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 56 366 derande krafter, vittring och ablation, i förgrunden.> Om ablationszonen säges samma sida: »Hit når endast det vid vågbrottet uppslungade vattnet». Till stilleståndszonen når vågsvall endast undantagsvis. ANDERSSONS korrasionszon motsvarar sålunda mitt svallbälte, hans ablationszon mitt Murorum-bälte, medan stilleståndszonen faller dels i Paårietina-bältet dels i den supramarina regionen. Efter de stuffer, ANDERSSON lemnade mig, gaf jag följande utlåtande om vegetationen: >Profven från ablationszonen innehålla: Små svarta thallusflikar af archilichener, troligen däribland Verrucaria sp. Caloplaca sp. Dessa bilda ingen sluten formation, utan förekomma som tätt och jämnt strödda kolonister af några få mm. storlek på den smågropiga stenytan. De äro utan apothecier, små och outvecklade. Intet »lafanflog»> torde vara äldre än ett par år. Utvecklingen af lafvegationen tyckes vara i hög grad hämmad genom vågstänket. De svarta lafanflogen äro ofta mer eller mindre calcivora», 1. c. p. 18. Detta tyckes vara motsvarigheten till öfre delen af svallbältet och nedre delen af stormbältet med Murorum-formationens koloniartade bestånd. Om stilleståndszonen säger jag, 1. c. p. 19: »Lafvegetationen på stilleståndszonen utgöres efter de meddelade profven af: Xanthoria parietina (L.) Tu. FR. Caloplaca sp. Lecanora albescens (HOFFM.) TH. FR. ”dispersa (PERS.) FLK. » calcarea (1...) SMRBFT. Catillaria lenticularis (ACH.) TH. FR. a. vulgaris (KÖRB.) Tu. FR. Verrucaria nigrescens PERS. Den formation, som dessa lafvar konstituera, är vanlig på Ölands och Gottlands solöppna kalkklippor och fullt normalt utvecklad, utan att bära några spår efter skadlig inverkan af vågstänk. De särskilda »lafindividerna», som uppnå en storlek af mer än en half kvdm., kunna vara af ganska hög ålder, en del åtminstone några tiotal år. Forma- tionen är sluten. Den föryngras genom de äldre lafvarnes successiva utdöende — mest genom att Xanthoria parietina afdör centrifugalt —, hvarigenom sporer och soredier få tillfälle att gro på den bara stenyta, som härigenom blottas.> Som jag nu ser, voro de sista profven från öfvergångszonen mellan två samhällen: det nämnda på de öppna kalkklipporna så vanliga sam- hälle, där Lecanora calcarea spelar samma roll som L. cinerea på kiselbergarter, och en Parietina-formation från stormbällets öfre bräm. De "marina kalklafssamhällena behöfva underkastas en särskild utred- ning, liksom dessa studier öfver nitrofila petrofyter endast ha iakttagel- ser på kiselbergarter till bakgrund. 367 2, 19 !0/5 12. Södermanland, Utö, norra delen. På den mot öppna hafvet liggande utsidan af ön upptogs mot den i ONO förlöpande kustlinjen en i N-S gående profil. All morän bortspolad från de glattslipade hällarne, som bestå af på borst stående hälleflintgneiss med glimmer- skifferinlagringar. Den supramarina regionen. Utanför den maritima skogsgränsen, som här bildades af mycket låga vindpiskade Pinus silvestris, kom i horizontal led det maritima hedlandskapet, af hvars vegetation vi här endast skola fästa oss vid hällarne, på hvilka härskade en Saxatilis-formation med (inom den profyta, genom hvilken proliilen lades, saknades Lecanora cinerea): Gyrophora erosa Parmelia physodes (1L.) >» — polyphylla » prolixa (1L.) Lecanora spp. » saxatilis (1) Lecidea spp. » > v. panniformis Parmelia conspersa Rhizocarpon geographicum » lanata Spherophorus fragilis Den marina regionen. Supralitoral Storm bältet. 1) Parietina-bältet, 140 cm., med Parietina-formation på hällarne, Rama- lina-formation på klyftväggarne och moss-fanerogam-matta i sprickorna. a) I Parietina-formationen lafvarne, bland hvilka Physcic spelade hufvud- rollen, ymniga, men ej täckande: Lecanora atra Physcia ciliaris » halogenia » obscura Lecidea sp. Xanthoria parietina Physcia aquila » ccesia. b) Ramalina-formationen består af ymnig R. subfarinacea c) Sprickorna med: Agrostis alba Cladonia sp. Allium Schoenoprasum Festuca ovina Bryum sp. Juncus Gerardi 2) Murorum-bältet. En 10 cm. otydlig öfvergångszon med Caloplaca murorum och Verrucaria macura. Svallbältet. 190 cm. :Maura-formation med Verrucaria maura, Caloplaca murorum och Lecanora halogenia samt i nedre delen Lichina confinis. 3868 Svallbältet genomdrages af ett glimmerskifferstråk. Genom olikformig vittring i de lodräta, på borst stående lagren ha hällkar samt små kammar och ryggar med lodräta sidor af några mm. eller cm. höjd uppstått. I de förra frodades ymnig Enteromorpha. På de senare voro de mot NNV vända insidorna, men ej de mot hafvet och SSO vända utsidorna klädda af Verrucaria maura. Troligen var den mera lång- samt förlöpande uttorkningen af insidan orsaken härtill. Jmfr p. 841. Litoral. I själfva hafvet ett glest Fucus vesiculosus-bestånd och af andra nereider (determ. C. SKOTTSBERG): Cladophora sp. Hildenbrandtia rosea fertil. Pylaiella litoralis (L.) KIJELLM., steril. I tvänne klipplaguner, som genom trånga sund stodo i förbindelse med öppna sjön, rådde innerst Enteromorpha-bestånd, men föröfrigt ymnig Fucus vesiculosus med en tät päls af epifyter. Bland öfriga nereider märkas (determ. C. SKOTTSBERG): Ceramium diaphanum HARV. Pylaiella litoralis (L.) KJELLM.; med sparsamma unilokulära sporangier. 3. 192?!1/;01. Roslagen, Norrtälge yttre skärgård, Märren. Denna lilla starkt exponerade hafsklippa är 3,6 m. hög. Svallbältet med en koloniartad Maura-formation. vitellina Rinodina milvina. Lecanora halogenia Verrucaria maura Physcia adscendens v. marina Xanthoria parietina 4. 19”/701. I själfva hafssvalget utanför Norrtälge skärgård ligger en liten isolerad grupp af klippor, bland hvilka den största kallas Tjärfven. Den är 7 m. hög och består af en mörk, glimmerskifferartad gneiss. — Ofvan litoralregionens Fucus-bestånd, bildadt af F. vesiculosus 8 balticus KJIJELLM. (hufvudformen, utan blåsor) och ett svallbälte, från hvilket jag saknar anteckningar. Hela toppkupolen faller inom storm- 369 bältet. Dess zenitytor upptagas af en Parietina-formation (om ett Murorum- bälte finnes, som jag af hemförda stuffer har anledning att misstänka, har jag icke upptecknat) med: Caloplaca murorum Vv. oblilerata Physcia ciliaris Lecanora halogenia Rinodina milvina Physcia adscendens Vv. marina Xanthoria parietina I hällkaren Lemna minor och Enteromorpha (ända upp till 3,2 m. ö. h). I skrefvor och klippspringor: Agroslis alba 3 maritima Hypnum albicans Angelica litoralis Juncus compressus > silvestris » Gerardi Cochlearia danica Sagina procumbens Festuca sp. Sedum acre Glyceria distans Sonchus arvensis Grimmia maritima Stellaria graminea 5. Till stormbältet hör tvifvelsutan den vegetation från Ångermanlands skärgård, som HELLBOM, 1884 p. 26, förtecknar på följande sätt: »En utanför Norrfällsviken långt ut i hafsbandet liggande kal klipp- holme förtjänar omnämnas blott för sin artfattigdom. Efter en tämligen grundlig undersökning blef (1875) resultatet endast följande 3 arter: Xanthoria parietina f. aureola, Caloplaca elegans och murorum, Physcia obscura, Verrucaria nigrescens»>. 6. 19!5/712. Fjäderholmarne i Stockholms inre skärgård. , SCHRÖTER & KIRSCHNER, p. 15; skvalpbältet urskil- jes ej af dem), hvars underkant faller vid gränsen för vågsvallets inverkan, och en lakustrin region. Dess öfversta del är skvalp- bältet. Jämte öfversvämningsbältet (»Die Grenzzone», SCHRÖTER & KIRSCHNER, 1. c.). motsvarar det, som nämndt, hafssträndernas supra- litoral. Hvad som ligger under detta kan här lämnas ur räkningen, jag känner ännu ej någon permanent submers lafart. Om öfversvämningsbältets amfibiskt lefvande lafvar kunna vi i detta samband fatta oss kort, då jag en annar gång vill åter- 3872 komma till denna synnerligen intressanta biologiska grupp, hvilken först af Erias FRIES (jmfr t. ex. hans Lichenographia Europa) har närmare undersökts i bygderna kring fädernehemmet i Femsjö. — Den fördelar sig något olika i sjöar med brunt och icke brunt vat- ten. I våra barrskogstrakters bruna vatten, men ej så starkt i andra sjötyper, blir t. ex. Lecanora lacustris beståndsbildande. Mina undersökningar öfver skvalpbältets lafvar hänföra sig i allmänhet till lerslättssjöar. Beståndsbildande eller för öfrigt viktiga amfibiska lafarter äro t. ex.: Caloplaca cerina y chlorina, Lecanora cinerea, L. saxicola, Lecothecium corallinoides, Staurothele clopima, Verrucaria-, Rhizocarpon- och Segestria-arter. Att vi bland dessa äga ett par kända koniofiler torde ej förvåna. Skvalpbältet är sällan mer än några dm. i vertikal riktning. Det är Saxicola- och Cesia-formationerna som åter möta oss, troligen äfven här i sitt uppträdande betingade af kväfveöfverskottets grad: Saxi- cola-formationen minst, Cesia-formationen mäst fordrande; bland- samhället håller medelvägen. Grundstommen i dessa formationer är den tillstötande supralakustrina regionens grålafssamhällen; då dess element af för stark stoftimprägnation dö, tyckas Rhizo- carpon-arter rycka in bland de mera framträdande kolonisterna. Yppigast utbildade äro såväl Physcia ccesia- som Lecanora saxicola- bålarne omedelbart intill högvattenslinjen, hvarest de som ett ljust, på långt håll synligt bälte gå fram öfver strandens block och klippor- Vi taga ett par exempel från mellersta Upplands slättsjöar. 1 och 2 från Säbysjön, 3 och 4 från Mälaren: 1. 19??/911. Säbysjön i Knifsta. 130 cm. högt Uppsalagranitblock i magnocaricetum med foten vid dagens låga vattenstånd: Skvalpbältet. Underbälten: 1) 20 em. högt. Saxicola-formation. Grundstommen de vanliga elemen- ten ur Cinerea-Saxatilis-formationen, däribland Heduwigia albicans, till lika stor del bemängda med: Lecanora saxicola Physcia adscendens Caloplaca vitellina 2) 20 em. Ceesia-formation. I öfre delen med talrika element ur 1); de undre 10 cm. ett rent bestånd istora exemplar af: Physcia ccesia Rhizocarpon geminatum Öfversvämningsbältet. ”Underbälten: 1) 10 cm. Karaktärslaf: Rhizocarpon geminatum. SIR 2) 50 em. Strödda krustalafvar, såsom Rhizocarpon geminatum och Le- cidea sp. samt Lecanora saxicola. 3) 30 cm. Staurothele elopima beståndsbildande. TI detta underbälte går öfre gränsen för magnocaricetum. 2, 19??/312. Bredvidliggande likartadt, 90 cm. högt block med basen i det omgifvande magnocaricetums öfre gräns, liggande mera skyddadt och längre in mot land, hvadan skvalpbältet här får mindre höjd. Den supralakustrina regionen. 10 cm. Cinerea-formation. Den lakustrina regionen. Skvalpbältet. 20 cm. Ccesia-formation. Öfversvämningsbältet. 60 cm. Krustalafvar, däribland Caloplaca cerina y chlorina 10 cm. ofvan marken. 3. 19?5/912. Uppsala universitets naturpark, Vårdsätra löfäng. Stort Uppsalagranitblock 1,4 m. högt, håller 2 m. i O och V. Ligger i magno- caricetum, 1 m. utanför strandsnåret, på östra sidan beskuggadt af alarne i detta, hvilka äfven sträckte sina grenar ett stycke ofvan blocket. På södra och västra sidan rådde följande vegetationsfördelning: Den supralakustrina zonen. 60 cm. Med r-y Parmelia sulcata; infek- tionen tydligen utgången från alarne, hvars karaktärslaf den är (om så- dana flyktingar jmfr SERNANDER. 1891 p. 29), sparsamt uppblandad med P. saxatilis. Den lakustrina zonen, Skvalpbältet. 65 cm. Saxicola-Ceesia-formation med: Caloplaca vitellina s-r Parmelia conspersa e Lecanora cinerea e Physcia ccesia t » saxicola r Rhizocarpon geminatum r Parmelia fuliginosa f. lcetevirens Verrucaria nigrescens r EEOTS Öfversvämningsbältet 75 cm. Blockbasen liggande strax under magno- caricetums öfverkant. Lafvegetationen bestod i öfversta delen af ett Verru- caria nigrescens-samhälle, hvilket till knappt mer än 10 2 lämnade block- ytan bar, med: Lecanora cinerea Staurothele elopima » saxicola Verrucaria nigrescens Y och i underdelen af en sammanhängande Staurothele clopima-krusta. Nordsidans skvalpbälte hade utom rikliga mossor ett glest lafbestånd af utom rikliga krustalafvar t. ex. Bacidia umbrina y compacta: Lecanora saxicola s Physcia adscendens e Parmelia physodes e » ccesia e Öfversvämningsbältet med ända upp mot skvalpbältet gående Staurothele- formation: i öfre delen med Lecideea efr macrocarpa forma. 374 Den starkt beskuggade ostsidan hade i skvalpzonen endast anflog af lafvar och i öfversvämningsbältet ungefär samma vegetation som på nordsidan. 4. 199?/,,12. Uppland, Flottsund, 80X50 cm. i längd och bredd, 30 cm. i höjd hållande block. Ligger i strandäng. Skvalpbältet. 20 cm. Saxicola-formation: Caloplaca vitellina +t Lecanora saxicola y Verrucaria nigrescens, i de undre 10 cm. s. Öfversvämningsbältet. 10 cm. Verrucaria nigrescens-formation med: Caloplaca cerina y chlorina t steril. Lecanora saxicola t i små exemplar. » vitellina e Verrucaria nigrescens r Högvattenslinjen skär basen afstrandsnårets trädbestånd. På de stora träden, särskildt Alnus glutinosa, få vi intill och några dm. därofvan på rothalspartiet ett skvalpbälte med ett särskildt Physcia-sambhälle. »Öfversvämningsbältet>, här det barlagda rotpartiet, saknar lafvar. Ofvan skvalpbältet kommer »den supralakustrina regionen» med det vanliga, på alarna af Evernia prunastri m. fl. karaktäriserade lafbeståndet. Denna Physcia-formation får naturligtvis andra proportioner arterna emellan och delvis äfven andra arter än de petrophila Physcia- formationerna. Men äfven här träder en form af Physcia ccesia i förgrunden, och efter denna uppkallas det lilla, men säregna sam- hället. Bland dess andra konstituenter märkas Caloplaca vitellina och Physcia virella (AcCH.). Den är också rik på mossor. Som exempel på dess utbildning kunna vi taga tvänne grofva Alnus glutinosa från den nyssnämnda Säbysjöns strandsnår (19 ??/, 12). 1. Den supralakustrina regionen. Bland lafvarne märkas: Buellia myriocarpa Ramalina farinacea Evernia prunastri Xanthoria lychnea a pygmea e Skvalpbältet. Physcia ccesia — i formation med något mossor och: Caloplaca vitellina Buellia myriocarpa. Physcia ccesia r Rinodina pyrina (ACH.) > pityrea Xanthoria lychnea a« pygmea s virella (ACH.) Öfversvämningsbältet. Utan lafvegetation. S73 2. Som föregående, men som prof på mossvegetationen i skvalpbältet kunna här dess konstituenter nämnas: Orthotrichum anomalum Sterodeon cupressiforme ÅTERBLICK. En lista på de lafarter, hvilka efter hittills gjorda iakttagelser öfver deras allmänna uppträdande i naturen kunna kännetecknas som nitrofila, ter sig sålunda: Caloplaca aurantiaca Physcia ccesia > cerina » pilyrea ferruginea » obscura murorum 3 miniata » tribacia » pyracea » virella vitellina Xanthoria lychnea « pygmea Lecanora saxicola » » 2 polycarpa Physcia adscendens » parietina hvarjämte en del andra arter af släktena Caloplaca, Physcia och Xanthoria troligen höra hit. Som stående på gränsen till de äkta nitrofyterna — heminitro- fyter om man så vill — kunna antagas: Acarospora fuscata Parmelia Acetabulum Buellia myriocarpa v. stigmatea?) Ramalina polymorpha Lecanora cartilaginea Rinodina milvina Gyrophora hirsuta Denna lista på heminitrofyter är mycket kort, den är egentligen ett ganska godtyckligt urval från de koniofila, delvis äfven ornito- fila samhällenas artförteckningar. Det bör noga betonas, att det på denna undersökning, som är uteslutande biologisk och afsedd att utreda de yttre konturerna af en öfverflödande kväfvenärings inver- kan på lafvegetationens fysionomi, icke utan fysiologiska experiment låter sig till mer än en viss grad af sannolikhet bestämma, om en laf är verkligt nitrofil, och till än mindre, om den är svagt nitrofil. Svårigheterna att urskilja i hvad mån submersion och saltimprägnation inverka på den supralitorala hafs- och insjölafvegationen ha gjort, att '") Jmfr SANDSTEDE p. 226: >mehr in den Dörfern als auf freier Heide.» 876 jag tillsvidare ej medtagit dess representanter i de ofvanstående listorna, ehuru nitrofilismen här tydligen spelar en viktig roll. Då de ledande synpunkterna för denna undersökning äro alldeles nya, finnes föga att ur litteraturen hämta till komplettering. Ett och annat står dock redan nu att få. Från den andra (1802) af de lapplandsfärder, hvilkas resultat ligga. som solida grundstenar för den moderna växtgeografien, hem- bragte WAHLENBERG en rad af observationer öfver en märklig lafflora, som han uppdagat på Finnmarkens kustklippor. Denna flora, öfver hvilken sedan Tu. Fries under sina resor på 1850- och 1860-talen gjorde nya, betydelsefulla rön, torde, om speciella studier ägnas häråt, kunna väsentligt vidga vår kännedom om den supralitorala och den ornitokoprofila lafvegetationens biologi. Jämte de många arter, hvilka WaAHLENBERG och TH. FrIES funnit >»in scopulis marinis quam maxime ventosis insularum litorumque>, »in lapidibus litoralibus, fluxo maris interdum irrigatis etc.>, som tydligen till- höra subitoralen, ha några anträffats t. ex »in ipsis cacuminibus alpium Finmarkie (v. c. circa Gjesver)» (Lecanora atrosulphurea (WNnBG.) AcCH. a normalis Tu. Fr.). Bland dessa finnas säkerligen ornitokoprofiler. Som en sådan torde få sättas den eleganta Lecanora straminea (WNBG.) AcCH., just såsom L. saxicola och L. cartilaginea tillhörande undersläktet Placodium (Hur) TH. Fr, om hvilken TH. FrIES efter WAHLENBERGS och egna iakttagelser i Lich. Sc., Pp. 224 anför: »Ad saxa majora solitaria secus litora marina (ubi lari quie- scentes sedem pr&ecipue eligunt) atque in tumulis lapideis signi causa a piscatoribus in montium maritimarum cacuminibus exstructis— passim copiosa. In ipsis rupibus rarius observatur. Ventorum violentix, ut riie observavit WAHLENBERG, quam maxime exposita loca sibi expostulat nec alibi crescit.» Ett område af jorden, där helt säkert de ornitokoprofila lafvarne få en relativt större betydelse än annars, torde vara de af pingvinkolo- nier bebodda delarne af södra halfklotet. Några undersökningar öfver lafvegetationen därstädes från denna synpunkt äro ej gjorda, men man behöfver blott läsa SKOTTSBERGS skildringar af dylika lo- kaler, jämförda med DarBisHIreES laflistor, för att få ett bestämdt in- tryck, som helt säkert ej direkt härpå inriktade iakttagelser skola jäfva, att deras lafflora är en vikariatflora till våra fågeltoppars och deras sippervattensytors. Först är att märka, som SKOTTSBERG ofta framhåller, i hvilken stor utsträckning pingvinexkrementen döda vegetation. Han säger S77 t. ex. 1904 p. 662: »The penguins are perhaps one of the most inimical influences of Antarctic plants. On many places where the Antarctic flora might have attained a rich development, we find the ground completely covered by penguin rookeries, not ha- ving as much as a square inch free from guano. A striking exam- ple of the influence of the pinguin rookeries is Paulet island. There all the level ground, all the slopes, when not too steep, are quite covered with penguins.» Att denna förstörelse verkar selektivt på lafvegetationen torde vara klart. Ornitokoprofilerna tillhöra i norden ju framför allt släktena Caloplaca, Physcia och Xanthoria; bland algerna släktet Prasiola. Just dessa släkten — Prasiola vanligen licheniserad till Mastodia tesselata Hookx. fil. & Harv. är det, hvårs arter domi- nera i SKOTTSBERGS anteckningar från block och klippori pingvin- områdena, och på de stuffer härifrån, som han hemfört och visat mig, spela dessa släkten hufvudrollen. Vi citera t.ex. Skottsberg 1912 p. 11: >»Die unteren, steilen Abbänge sind mit losem Material be- deckt, das sich beim Klettern sofort in Bewegung setzt. Der ganze Abhang leuchtet schon in grosser Entfernung wie rot gestreift; das sind die oben erwähnten, mit grossen tafelförmigen Basaltstäcken bedeckten Streifen, die mit Krustenflechten dicht besetzt sind. Zwi- schen ihnen wächts so gut wie nichts. Die Flechten sind Placodium miniatum! och Mastodia tesselata. Auf der Erde zwischen Steinen Pra- siola erispa. An ein paar Stellen nahe dem Kratersee wurden ganz ver- einzelte, verkämmerte Moosrasen schon bei meinem ersten Besuch (?/2 1902) gefunden. Mehr fand ich auch nie im Tieflande. Erst während der Uberwinterung entdeckte ich, dass zwar wegen der Pinguine die Vegetation unten so äberaus arm ist, dass aber höher hinauf eine reichere Flora sich findet>. L. c. p. 12: >»Ross-Insel in der Nähe von Kap Lagrelius. Hier sammelte NORDENSKJÖLD einige Proben aller von ihm beobachteten Pflanzen; Moose wurden gar nicht gesehen, dagegen folgende Flechten: Mastodia tesselata Placodium elegans? Neuropogon melaxanthum 5 miniatum Physcia cesia Rhizocarpon geographicum Squamaria chrysoleuca» " Syn. Caloplaca murorum B miniata. ” Syn. Caloplaca elegans. 378 Det är tydligt, att en rad af biologiska och fysiologiska spörsmål knyta sig till existensen af en nitrofilgrupp bland lafvarne. Utöf- ver hvad nu framlagts, kunde följande påpekas. ; I hela frågan om lafvarnes näringsupptagande från »substratet» måste själfva lafvens imprägnation med ämnen, främmande för detta, medtagas som en mycket viktig faktor. Det finnes substrat, såsom järn och glas, i och för sig så godt som kemiskt neutraia för de lafvar, som på dem tagit fäste. Som jag 1891 p. 31 framhållit, är denna lafflora ganska brokigt sam- mansatt. Tvifvelsutan är här den normerande kemiska faktorn arten af det stoft, hvarmed denna vegetation imprägneras. Från ett gammalt trätak på Njurunda kyrkogårdsmur, hvilket infiltrerades med ett, som det tycktes, icke eller svagt koprogent mi- neralstoft, funnos på spikhufvudena stenhällarnes Cineraria-forma- tion med. (1: e. p. 23): Lecanora cinerea Physcia sp. 5 varia 3 polytropa Rhizocarpon geographicum Lecidea fuscoatra a fumosa = Stereocaulon paschale Däremot blir vegetationen under andra imprägneringsförhål- landen helt annorlunda. På ett järnstaket vid Leufsta i Uppland (19 17/;; 00) intill en trafikerad väg hade från alléträden i kraftiga exemplar öfverflyttat: Lecanora subfusca Physcia stellaris Xanthoria parietina (vanligast); sålunda en nitrofil vegetation. Nyss framhölls också lafflorans enhetlighet i städernas trädplan- teringar, där de olika substraten mera influera på sina epifyter som stoftsamlare, än genom sin egen kemiska sammansättning. Den selektiva roll, som de olika formerna af imprägnation ha på med de gynnade lafarterna konkurrerande former, får också tagas med i beräkningen. Finnes det substrat, hvilka genom sin egen sammansättning utan främmande infiltration locka nitrofila lafvar? För framtida under- sökningar i detta hänseende skulle jag, utom fallen p. 834, vilja framdra tvänne: ben och Populusbark. Som växande på ben anför t. ex. ARNOLD, p. 71, från Mänchen- trakten 13 lafarter; af dessa äro 6, möjligen 7 (Gyalolechia lactea) nitrofiler : 379 Caloplaca cerina Caloplaca vitellina > murorum Physcia tenella » pyracea Xanthoria parietina. Från Sibiriens nordkust, Rirkajpia, ger ALMQVIST, p. 209, följande vegetationsskildring: »Stora hvalrefben, nedslagna i marken, träf- fades ymnigt; på sådana trifdes Lecanora straminea, Acarospora mo- lybdina, NXanthoria lychnea och Physcia cesia; mindre talrikt fun- nos Lecideacei. Björnskallar och mindre ben voro täckta af Ca- loplace (cerina, vitellina, elegans), Lecanore (subfusca, Hageni), Phy- scie, NXanthoria lychnea jämte Lecideaceer». Som synes, dominera nitrofiler. Men än märkligare är floran på Populus, särskildt Populus tremula. Aspen har en från våra andra trädslag afvikande lafflora. Dess, hufvudmassa är bildad af arter ur släktena Caloplaca (t. ex. C. aurantiaca, cerina, pyracea, ferruginea), Physcia (t. ex. Ph. adscen- dens, ciliaris, obscura, pulverulenta, pityrea) och Xanthoria (X. parie- tina är kanske aspens speciella karaktärslaf), alla nitrofila släkten. Det bör dock med styrka framhållas, att det ingalunda är säkert att kväfvehaltiga föreningar äro de enda betingelserna för nitrofi- lernas trefnad. Kanske influera vissa salter (jmfr de halofytiska lafvarne), glykosider såsom salicin etc. En komperativ analytisk och mikrokemisk utredning af aspens och andra svenska trädslags bar- ker skulle vara välkommen. Vidare tarfvas det analyser af de nitrofila lafvarne själfva. Inne- hålla de t. ex. mera ägghviteämnen, särskildt peptoner, än andra. lafvar? En biologisk hithörande iakttagelse skulle jag vilja anföra. — I olika delar af Sverige, kanske mest invid städerna, parasitera på de större lafvarne, hufvudsakligen på trädstammar, men äfven på murar, en svamp med flockigt mycelium. Det är Hypochnus centrifugus (LEv.) TusrL. I Uppsala är den synnerligen vanlig, och jag har alltsedan sista delen af 1880-talet haft tillfälle att iakttaga dess härjningar. Stora fält af stammarne kunna genom dödade lafvar stå som svartbrända. Svampens bästa tid är höst, vår och vinter un- der töväder. Den är omnivor och angriper en mängd lafarter. Fram- förallt älskar den, som också SVENDSEN framhållit, Xanthoria parietina. Men därnäst är det X. lychnea, Caloplaca murorum (på murar) och alla Physcia-arterna, som den särskildt utväljer. Kanske dessa ni- trofiler innehålla mera kväfveföreningar än de mindre starkt an- gripna grannarne Parmelia sulcata, Variolaria ete.? 380 Med denna fråga om kväfvehalten är föröfrigt ett aktuellt fysio- logiskt problem förknippadt. Just för Xanthoria parietina ha BEIJE- RINCK Och ARTARI påpekat, att gonidierna vid kultur visa sig vara relativt starkt peptonfordrande; om nu detta är riktigt, hvilket dock af en del forskare, senast TREBOUX, drages i tvifvelsmål, skulle en undersökning öfver hela linjen af mina nitrofila lagas gonidier i detta hänseende ej vara utan sitt intresse. LITTERATURFÖRTECKNING. AcHARIUS, E., Methodus Lichenum. Stockholm 1803. ALMQVIST, E., Lichenologiska iakttagelser på Sibiriens nordkust. Vega- expeditionens vetenskapliga arbeten. Bd 1. Stockholm 1882. ARNOLD, F., Zur Lichenenflora von Munchen. Munchen 1892. ARTARI, Å., Zur Frage der physiologischen Rassen einiger grönen Algen. Berichte der deutschen Botanischen Gesellschaft. Band 20. 1902. BEIJERINCK, M., Culturversuche mit Zoochlorellen, Lichenengonidien und anderen niederen Algen. Bot. Zeit. 1890. BITTER, G., Ueber das Verhalten der Krustenflechten beim Zusammen- treffen ihrer Ränder. Pringsheims Jahrbäöcher fär wissenschaftiche Botaniki Band 33. Leipzig is99! —»—, Ueber die Variabilität einiger Laubflechten. Ibidem. Band 34. 1901. BLOMBERG, O. G., och ForsseLuL, K. B. J.: Lafvarne i Points-förteckning öfver Skandinaviens växter. 4. Characeer, alger och lafvar. Lund 1880. BorGEr, O., Algologiska notiser. 3. Zur Kenntniss der Verbreitungsweisc der Algen. Botaniska Notiser 1897. BRENNER, M., Hoglands lafvar. Meddel. af Societas pro Fauna & Flora fennica. 12. 1885. BryYHN, N., Beobachtungen töäber das Ausstreuen der Sporen bei der Splach- naceen. Biologisches Centralblatt. Band 17. 1897. BOÖRGESEN, O., The Alg&e-Vegetation of the F&eröese-Coasts. Botany of the Feröes. Part II. Köpenhamn 1905. DARBISHIRE, O. V., The Lichens of the Swedish antarctic expedition. Wis- senschaftliche Ergebnisse der schwedischen Sädpolar-Expedition 1901-1903: "Band IV.” "Tieferung/ il: StockholmWi9r2 DARWIN, CH., Journal of Researches into the Geology and Natural Histo- ry of the Countries visited by Beagle. London 1840. DEICHMANN-BRANTH, J. S., Om Udvikling og Afzendring hos Verrucaria hydrela Ach. Botanisk Tidskrift. Band 18. Köpenhamn 1892. ;FINK, B., The Lichens of Minnesota. Contributions from the United States National Herbarium. Vol. 14. Part. 1. Washington 1910 (Special Bibliography p. 4—5). 331 FRIES, E., Lichenographia europ&ea reformata. Lunda 1831. FRIES, TH. M., Genera heterolichenum europ2&ea recognita. Upsalizxe 1861. —»—, Lichenographia scandinavica. P. 1—2. Upsala 1871—74. GALLOE, O., Danske Likeners Okologi. Botanisk Tidsskrift. Bd 28. Kö- benhavn 1908. HAMBERG A., i Geologiska Föreningens Förhandlingar Bd. 24. 1902, p. 377. ——, Die Eigenschaften der Schneedecke in den lappländischen Gebirgen. Naturwissenschaftliche Untersuchungen des Sarekgebirges. Band 1, AP: II "Stockholm; 1907: HARTMAN, C., C. J. HARTMANS handbok i 'Skandinaviens flora. Uppl. 11. Stockholm 1879. HARTZ, N., Östgrönlands Vegetationsforhold. Meddel. om Grönland 18. Kbhyn 1895. HEDLUND, T., Kritiscehe Bemerkungen uber einige Arten der Flechten- gattungen Lecanora (Ach.) und Micarea (Fr.) — Stockholm, K: V. A. Bihang, BA 18, Afd:lILI N:o 3, 1892! HELLBOM, P. J., Norrlands lafvar. — Stockholm, K. V. A. Handl: Bd 20. N:o 8, 1884. , Om Nerikes lafvegetation. — K. V.A. Handl. Band 9. N:o 11. Stock- holm 1871. —»—, Lafvegetationen på öarne vid Sveriges vestkust. — Stockholm, K. NITAD Handl Bilhang, "BA 12; Afdeln: 3; N:o 4 1887. HULT, RB., Die alpinen Pflanzenformationen des nördlichsten Finlands. Medd. af Soc. pro Fauna & Flora fennica. 14. Helsingfors 1887. HÄYRÉN, E., Uber den Saprophytismus einiger Enteromorpha-Formen. Meddelanden af Societas pro Fauna & Flora Fennica. H. 36. Hel- singfors 1910. JOHANSSON, K., Hufvuddragen af Gotlands växttopografi och växtgeografi. KORV ASNiElandk st Band 2077-N:ocE FSthlmalsöz 2 KERNER, A., Pilanzenleben, 2:e Aufl. Eeipzig & Wiens Band I 1896; Band IT 1898. KIHLMAN, A. 0O., Pflanzenbiologische Studien aus Russisceh Lappland. Acta Soc. pro Fauna & Flora fennica. T. VI, N:r 3, Helsingfors 1890. KJELLMAN, F. R., Handbok i Skandinaviens Hafsalgflora. I Fucoidece. Sthlm 1890. KOLKWITZ, BR. und MARSSON, M., Ökologie der pflanzlichen Saprobien. Berichte d. deutsch. Bot. Gesellschaft. Band 26 a. Berlin 1908. KYLIN, H., Zur Kenntnis der Algenflora der norrwegischen Westkäste. Stockholm), KC VI ASATrkiv för Botanik; Bdi10! =N:ovi: 1910: Studien öber die Algenflora der schwedischen Westkäste. Aka- demisk Afhandling. Upsala 1907. LINDBERG, S. O., Musci Skandinavici in systemate novo naturali dispositi Upsåla 1879. LoTSY, J. P., Beiträge zur Biologie der Flechtenflora des Hainbergs bei Göttingen. Dissertation. Göttingen 1890. LORENZ, I. RB., Physicaliscehe Verhältnisse und Vertheilung der Organis- men im Quarnerischen Golfe. Wien 1863. » 1 - Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 382 MALME, G., De sydsvenska formerna af Rinodina sophodes (Ach.) Th. Fr. och Rinodina exigua (Ach.) Th. Fr. — Stockholm, K. V. A. Handl. Bihang; —BAr2inAfdeln.3, N:o 11:-1895: —»—, Lichenologiska notiser. I. Ett exempel på antagonistisk symbios mellan tvenne lafarter. Bot. Notiser 1892. ——, Några drag af lafvarnes inbördes kamp för tillvaron. Botaniska Notiser 1901. MASSALONGO, A., Synopsis lichenum blasteniospororum. Flora 1852. MASSART, J., La cicatrisation chez les végéteaux. Extrait des Mémoires couronnés et autres Mémoires publiés par I'Académie royale de Bel- gique. T. 57. 1898. MÖLLER, P. E., og WEIS, FR., Studier over Skov- og Hedejord. II. Om Salpetersyrens Forekomst og Dannelse i Muld og Mor. Sertryk af det forstlige Forsoöogsvesen II. Kbhyn 1908. NORMAN, J. M., Norges arktiske Flora I, II. Kristiania 1894—18935. —»—, Conatus redactionis nov&e generum lichenum. Magazin for Natur- videnskaberna. Bd. 7. Kra 1852. NYLANDER, A. E., Ålands lafvegetation. Notiser ur Sällskapets Pro Fauna & Flora fennica förhandlingar. Häfte 3. Helsingfors 1857. NYLANDER, W., Les lichens du Jardin du Luxembourg. Bulletin de la Société Botanique de France. Tome 13. Paris 1866. PORSILD, M. P., Bidrag til en Skildring af Vegetationen paa Zen Disko. Medd. om Groeonland. 25. 1902. —»—, & SIMMONS, H. G.,. Om Fzergernes Havalgvegetation og dens Oprin- delse. En Kritik. Botaniska Notiser. Lund 1904. ——, & SIMMONS, H. G., Om Fergernes Havalgvegetation og dens Op- rindelse. II. De ökologiska enheterna i den färöiska hafsalgvege- tationen. Botaniska Notiser 1904. REINKE, J., Abhandlungen äber Flechten 1—35. — Jahrböcher f. wissensch. Bor BOr2002512001594-—95: SANDSTEeDE, H., Die Flechten des nordwestdeutschen Tieflandes und der deutschen Nordseeinseln. Abh. Nat. Ver. Bremen. Bd. 21. Bremen 1912. SCHRÖTER, C. und KIRCHNER, O., Die Vegetation des Bodensees. Teil I. Lindau 1896. SCHIMPER, A. F. W., Die indo-malayische Strandflora. Botanische Mit- theilungen aus den Tropen. Heft. 3. Jena 1891. SERNANDER, RBR., Om förekomsten af stenlafvar på gammalt trä. — Bo- taniska Notiser 1891. —»—, Stipa pennata i Västergötland. Svensk Botanisk Tidskrift 1908. —»—, Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi. Upsala 1901. ->— i ANDERSSON, JOHAN GUNNAR, Om öländska raukar. — Stockholm, KÖ NIAT Bilang bd 21 Afa mi seN:oR 895! —=—, | Växtvärlden i: Upplandj Bad frEeCik Upsalartö0l ——, Om några former för art- och varietetsbildning hos lafvarne. Svensk Botanisk Tidskrift. 1907. SKOTTSBERG, C., On the zonal distribution of south atlantic and antarctic vegetation. The Geographical Journal. London 1904. 383 SKOTTSBERG, G., Einige Bemerkungen uber die Vegetationsverhältnisse des Graham Landes. Wissenschaftliche Ergebnisse der schwedischen Sädpolar-Expedition 1901—1903. Stockholm 1912. SVENDSEN, C. J., Sclerotium lichenicola. Bot. Notis. 1901. Lund. TREBOUX, O., Die freilebende Alge und die Gonidie Cystococcus humicola in bezug auf die Flechtensymbiose. Berichte d. deutschen Bot. Ge- sellsch. : Berlin 1912. WAINIO, E. A., Etude sur la classification des lichens du Brésil. Hel- singfors 1890. | WARMING, E., Dansk Plantevzekst, I Strandvegetationen. Köbenhavn & Kristiania 1906. —»—, Oecology of Plants. Oxford 1909. SVENSK BOTANISK TIDSKRIET. 1912: BDE6,EER EN INTRESSANT BILDNINGSA EYINEISE FIOSTE RAN AF TORSTEN LAGERBERG Sn Icke så sällan anträffar man egendomliga former af kottebildning hos våra barrträd. Afvikelser från det normala utvecklingsförlop- pet framträda dels i kottarnas egen byggnad, dels i deras lokalise- ring inom skottsystemet. Till den förstnämnda gruppen af abnormi- teter hör bland annat genomväxning af kottar, en företeelse, som ingalunda sällsynt uppträder exempelvis hos lärkträden. Äfven vår vanliga gran kan understundom uppvisa samma afvikelse, och den ger här i sin mest extrema form upphof till egendomliga mellanting mellan kottar och vegetativa skott, hvilka som bekant tillmätts ett stort värde för tolkningen af kottens morfologi och legat till grund för den af TH. M. Fries uppställda formen acrocona (jfr. Strödda bidrag till kännedomen om Skandinaviens barrträd. — Bot. Not. 1890, sid. 256). I viss mån kunna nyssnämnda afvikelser hos gra- nen äfven hänföras till den senare gruppen, då de mer eller mindre kotteliknande bildningarna ofta uppträda på skott, som normalt aldrig bära kottar; de uppstå sålunda mången gång i spetsen af hufvudstammen, hvilkens längdtillväxt därigenom kan afbrytas. Att fullt typiska kottar hos 1 öfrigt normala granar utvecklas från stamtoppen torde vara en stor sällsynthet, mig veterligt finnes detta icke mer än en gång omnämndt i litteraturen. I Hedesunda socken af Gäfleborgs län har nämligen anträffats en gran, hvars stamspets öfvergått i en stor och kraftig, nedhängande kotte, som innehöll fullgoda frön. Fyndet är närmare omnämndt i Skogsvårdsförenin- gens Tidskr. 1911; allm. del. sid: 95; fig. 1 af KSNORMEROE 885 Ser man för jämförelses skull på de afvikande fall af kottebild- ning, som förekomma hos tallen, så skall man finna, att de i mot- sats mot hvad förhållandet är hos granen hufvudsakligen beröra kottarnas plats i grensystemet. Exempel härpå lämnar den hos tallen ganska vanliga ”kottesjukan', som yttrar sig däri, att kottar anläggas i täta gyttringar, oftast på hufvudstammen men äfven på kransgrenarna i kronans öfre del. Dessa gyttringar kunna under- stundom täcka betydande partier af den stamdel, på hvilken de sitta. Missbildningar af detta slag sammanfattades af TH. M. FRIES till en f. polycona (anf. ställe, sid. 264). I sitt uppträdande äro de för öfrigt ganska variabla, kottesamlingarna uppstå understundom vid årsskottens bas, mången gång på deras öfre del, och i enstaka fall utvecklas de terminalt, hvarvid stamknoppen på grund af af bristande näringstillförsel kan duka under. (En närmare redo- görelse för dessa olika former af kottesjuka har jag lämnat i Skogs- vårdsföreningens Tidskr., 1911, allm. del., sid. 135—139, fig. 1—3). Hos granen synas afvikelser, som yttra sig i en öfverproduktion af kottar, vara en stor sällsynthet. Det enda fall, som torde vara bekant, har beskrifvits af G. HEMPEL (Samenbildung unter anormalen Verhältnissen. — Centralbl. f. das gesammte Forstwesen, bd. 6, 1880, sid. 368 och följ.). På en c:a 70 cm. lång grantopp voro såväl hufvudstam som kransgrenar besatta med kottar, sam- manlagdt 103 stycken, som framgått ur adventivknoppar. Samtliga voro normalt utvecklade och sutto tämligen glest på skottaxlarna, deras genomsnittslängd var 10,5; cm. Dessa kottar innehöllo rikligt med moget frö, hvilket vid företagna försök visade sig äga en be- tydligt större groningsprocent än annat frö af samma proveniens. Betydligt afvikande från det nu relaterade fallet är emellertid det, som nyligen kommit i mina händer, och som därför torde vara värdt ett omnämnande. Till Föreningen för Skogsvård öfversändes nyligen af stadsfogden C. DANsSTRÖM i Köping toppen af en c:a 1,s m. hög gran, som an- träffats på Unsta gårds ägor i Hacksta socken af Upsala län. Top- pen har det utseende, som vidstående fig. 1 utvisar. De öfre 7 centimeterna af det 1911 utvecklade, 16 cm. långa årsskottet upp- tagas af en tät och allsidig gyttring kottar. Dessa, till antalet 43 stycken, äro visserligen alla små och af ganska varierande storlek men förete icke något abnormt i sin utveckling; mogna frön synas dock icke ha kommit till anläggning i någon. Den största når en längd af 4 cm. och den minsta en längd af blott 1,5 cm. Kottefjäl- Fig. 1. Förf. foto. Grantopp med kottegyttring och häxliknande grensamling från Hacksta socken, Uppland. 387 len äro påfallande breda, de nedre nästan hjärtlika, med en väl af- satt, flikad spets, som tydligt pekar hän på acuminata-typen. De äro genomgående ställda under divergensen ?/13, ett förhållande, som enligt uppgifter i litteraturen lär vara högst sällsynt (jfr. KIRSCHNER, LoEW och ScHRÖTER, Lebensgeschichte der Blätenpflanzen Mittel- europas, bd. 1. Stuttgart 1894, sid. 154). Kottarna ha i allmänhet ett långt (intill 12 mm.) och smalt, mot deras bas väl afsatt skaft, som på sin yttre hälft är besatt af glest ställda, förtorkade täckfjäll, i hvars veck kottefjäll icke kommit till anläggning. — Äfven tallens kottar äro som bekant under enahanda förhållanden påfallande lång- skaftade. — En vidare undersökning af den täta gyttringen ger vid handen, att kottar icke utvecklats ur alla axiller på det ifrågavarande stamstycket. Där kottar saknas, finner man dock genomgående små knoppar med egendomliga bladbildningar, som icke äro af knopp- fjällsnatur; dessa knoppar ha emellertid på ett tidigt stadium af- stannat sin utveckling och torkat. Undantag härifrån göra endast 6 stycken omedelbart ofvan kottegyttringen sittande, hvilka utvuxit till små särdeles svaga grenar, som här föreställa kransgrenar; den längsta af dessa är endast 2,5 cm. Att kottesjukan kan ha ett menligt inflytande på utvecklingen af både hufvudskott och kransgrenar, därpå lämnar som bekant tallen mångfaldiga exempel, och det är tydligt, att den äfven i detta fall medfört samma resultat hos granen. : Hufvudstammens under inne- varande år utvuxna led är visserligen betydligt kraftigare än kransgrenarna men endast 11,7 cm. långt och af påfallande svag byggnad. Hvad som gifver den nu behandlade kottesjukan hos granen ett särskildt intresse är dock, att den icke uppträder som en isolerad företeelse utan kan ställas i samband med en egendomlig form af polycladi, som redan förut yttrat sig hos samma träd. Ett öfre, 10 cm. långt parti af den år 1910 utbildade delen af hufvudstam- men har nämligen äfven det slagit in på en abnorm utveckling. Barren ha fått en annan form, de äro här korta, platta och breda med tvärt afsatt spets — samma utseende ha de för öfrigt äfven inom kottegyttringen — och ha samtliga utvecklat knoppar i sina axiller, af hvilka det öfvervägande flertalet, säkert flera än 100, ut- vecklats till små, med fullt normala barr försedda grenar. På detta sätt har sålunda kring hufvudstammen uppstått en häxkvastliknande bildning, som dock gent emot granens normala häxkvastar intager en afgjord särställning. Så vidt jag kan se torde emellertid denna 388 missbildning vara af likartad beskaffenhet som den, hvilken Tu. M. FRIES observerat hos granar, tillhörande den egendomliga formen acrocona. Han uppger nämligen (anf. ställe, sid. 256), att det stundom kan inträffa, att det i vecken af dess kottefjälliknande barr eller barrliknande kottefjäll kan alstras knoppar, hvilka under följande år utväxa till en mängd mycket tätt sittande grenar, ej obetydligt erinrande om s. k. häxkvastar. Det intressanta hos denna nu omnämnda gran är sålunda, att den vid en viss tidpunkt fått benägenhet för polycladi, och att denna egenskap under det första året tagit sig uttryck i öfverproduktion af grenar och under det följande ledt till uppkomsten af en kotte- gyttring. Det skulle tvifvelsutan varit af stort intresse, om man kunnat följa trädet i dess vidare utveckling för att se, huruvida denna abnorma egenskap varit af mera tillfällig natur, eller om den skulle ha lämnat spår efter sig för framtiden. Det enda som med säkerhet kan sägas i den saken är, att bildningsafvikelsen icke skulle hafva återupprepats år 1913, ty det svaga toppskottet är med afse- ende på förekomsten af knoppar fullständigt normalt utveckladt. Öfverhufvud taget känner man ytterst litet om bildningsafvikelser af hithörande slag. Tallens kottesjuka, som dock varit föremål för behandling af en stor mängd författare, är icke studerad med hän- syn till sina orsaker, och om den är beroende på något ärftligt an- lag, vet man icke. Visserligen kan man lätt konstatera, att kotte- gyttringar upprepade gånger utvecklas på ett och samma träd, men att man däraf är berättigad att draga den slutsatsen, att de äro ut- slag af en rasegenskap, är väl ingalunda gifvet. Omständigheter finnas, som tyda på att detta icke är fallet. Kottegyttringarna upp- träda nämligen oftast under den period af trädets lif då tillväxten är starkast, och synas äfven vara särskildt vanliga under sådana år, som följa efter varma och för utvecklingen i öfrigt gynnsamma vegetationsperioder. Möjligt är alltså, att denna bildningsafvikelse kan vara inducerad af enbart yttre faktorer. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. Bb 6, H. 3. BIEDERSWANUSPDER RESTINGASVEGETATION BETRIO DE JANEIRO VON ERNST HEMMENDORFF Mit Taf. 31—35. Dank der freundlichen Vermittelung des Herrn Professor Dr. TH. M. FRrIES erhielt ich 1897 im Inneren des Staates S. Paulo, Bra- silien, eine Anstellung, die mir auch die Musse för botanische Zwecke gab. Gegen das Ende meines dortigen Aufenthaltes, der sich länger gestaltete, als es urspränglich meine Absicht gewesen war, verliess ich meine erste Stelle und arbeitete von Anfang Juli 1900 bis Ende Juli 1901 als Assistent der Botanischen Abteilung des Museu Nacional in Rio de Janeiro. Während diser Zeit machte ich verschiedene Exkursionen in die Umgegend von Rio und besuchte auch zwei von den sog. Restingas. Die eine, Praia de Leblond genannt, liegt westlich von Rio zwischen der kleinen Lagöa Rodriguez de Freitas und dem Ocean. Im Osten, näher der Stadt, schliesst sich an die Praia de Leblond die Restinga da Copacabana, wo der Badeort desselben Namens liegt. Die andere ist die Restinga de Mauå im innersten Norden der Riobucht, wo die Eisenbahn nach Petro- polis beginnt. Ich konnte im ganzen jedoch nur vier Exkursionen nach der Praia de Leblond und zwei nach Mauå machen. Dazu kommt, dass die Mehrzahl dieser Ausfläge in den fär das Studium der dortigen Pflanzenwelt wenig göänstigen Monat Juni fiel und öberall in der Praia de Leblond durch menschliche Tätigkeit her- vorgerufene Verwästungen der Vegetation sichtbar waren. Diese kleine 390 Skizze ist daher selbstverständlich sehr unvollständig und läcken- haft. Doch hoffe ich, dass die Photographien eine ziemlich gute Vorstellung von der allgemeinen Physiognomie jener eigenartigen Vegetation geben können. Eine grändliche Behandlung der brasili- anischen Restingapflanzen, die allerdings sehr zu wöäönschen wäre, wöärde eine an Zeit und Raum viel ausgedehntere Erfahrung sowie ein sorgfältiges Studium der weit zerstreuten Sammlungen von N. J. ANDERSSON, P. DUSÉN, FREYREISS, GLAZIOU, RIEDEL, ULE, WIiD- GREN u. a. erfordern. Meine eigenen Sammlungen befinden sich hauptsächlich im Natur- historisehen Reichsmuseum zu Stockholm, und ich verdanke mei- nem Freunde Herrn Lic. Phil. E: L. EKMAN, Assistenten des Reg- nellschen Herbars des Stockholmer Museums, die Bestimmung der meisten meiner Restingapflanzen. Von den Forschern, welche die brasilianische Restingavegetation erwähnen, sind es, sofern ich kenne, nur zwei, E. Ure'") und H. SCHENCK ”), die derselben eine etwas ausfäöhrlichere Besprechung widmen. Es geht jedoch deutlich hervor, dass nicht alle Autoren unter dem Namen Restinga genau dasselbe verstehen. Die einen benutzen das Wort fär die Vegetation, die anderen fär den Boden oder die ganze Landschaft. MaARrTius z. B. sagt: ?) »Etwas erhöbhte feste Ufer, welche aus schönem weissen Sande bestehen (Restingas), sind oft mit einer lieblichen Vegetation immergräner, dicht belaubter, einzeln stehender Gebäsche bekleidet. Coccoloba, Pisonia, die zierlichen Palmen Diplothemium maritimum (Guriri) und Cocos schizophylla (Ariri) Mart., Chrysobalanus Icaco, Anacardium occidentale, in den nördlichen Provinzen auch Myrodendron, das den köstlichen Umiri- Balsam liefert, einige Myrten, auf denen der parasitische Loranthus rotundifolius St. Hil. sitzt, — — — gehören unter andern diesen ') E. Ure: Die Vegetation von Cabo Frio an der Käste von Brasilien. ENGLERS Bot. Jahrbäöcher, Bd. XXVIII, 1900—1901, p. 511—528. ” KARSTEN und ScnenckK, Vegetationsbilder, Heft. 7. H. ScHEnck: HStrandvege- tation Brasiliens, 1903. ”') OC. F. P. von Martvs: Die Physiognomie des Pflanzenreiches in Brasilien. Mimnchen 1824. p. 6—7. 391 anmuthigen Uferwäldchen an». ALBERTO LOEFGREN !)”) vertritt die- selbe Meinung wie Martius, indem er den Namen Restinga fär den Boden bewahren will und för die Vegetation das in S. Paulo gebräuchliche Wort Nhundu (sprich: Njundå) oder Junduå vor- schlägt. Und ScHENncK endlich äussert: ”?) »Das portugiesische Wort >»Restinga» bedeutet »Sandbank». Man versteht in Brasilien unter ersterem Ausdruck mit niedrigem Gebäsch bestandene, aus- gedehnte, flache oder wellige Sandstrecken, welche hinter den Aus- sendänen an zahlreichen Stellen der dortigen Käste oft mehrere Kilometer landeinwärts sich ausbreiten und besonders in der Umge- bung von Lagunen oder als Landzungen zwischen diesen und dem offenen Meere entwickelt sind». Dieser Auffassung SCcHENCKS möchte ich mich anschliessen, denn auch ich habe in Brasilien die Ansicht gewonnen, dass die Brasilianer das Wort Restinga weder fär den Boden noch fär die Vegetation allein, sondern fär beide zusammen, also för den Landschaftstypus, benutzen. Praia de Leblond. Der Boden besteht aus feinem Quarzsand. Unmittelbar am Ocean ist der Sand fast vollkommen vegetationsfrei. Darauf folgt gewöhn- lich eine Pes caprae-Formation und dann auf etwas höheren, wellen- förmigen Dänen die eigentliche Restingavegetation (Fig. 1). Die hauptsächlichen Vertreter der Pes caprae-Formation sind Ipomoea acetosaefolia und I. Pes caprae sowie vor allem Remirea maritima und Sporobolus virginicus, sämtlich mit langen, kriechen- den Stämmen. Von I. Pes capr& mass ich einen solchen Trieb von 22 m 28 cm Länge. Diese Pflanze besitzt eine kräftige Haupt- wurzel, von der Stämme in verschiedenen Richtungen an die Boden- oberfläche ausgehen. Diese haben verhältnismässig kurze und spärliche Wurzeln. Nur an den Verzweigungspunkten sind die Wurzeln grösser und zahlreicher. Weit besser sandbindend als die Ipomoea-Arten ist Remirea maritima mit ihren tiefgehenden Rhizomen. !) ÅLBERTO ÅLOEFGREN, Ensaio para uma distribuicao dos vegetaes nos diversos grupos fioristicos do Estado de S. Paulo. Boletim da Commissao Geographica e Geologica de S. Paulo, N. 11, 8. Paulo 1896, p. 14—135. ”?) ÅLBERTO ÅLOEFGREN, Notas Botanicas (Cearå), p. 11. (In Ministerio da Viagao e Obras Publicas. Inspectoria contra as Seccas. Publicagao n. 2., Serie I A. In- vestigacoes Botanicas, Rio de Janeiro 1910). 5 Vegetationsbilder. Text zu den Tafeln 39—492. 392 Die Einförmigkeit dieser nicht geschlossenen, spärlichen und armen Pflanzengesellschaft wird durch 0,5 m hohe und 4—5 mm breite, fast kreisrunde »Inseln> von Eugenia sp. (Myrtaceae) unterbrochen. Auch Bromeliaceen-BRosetten, Acicarpha spathulata und Tibouchina holosericea kommen hier vor. Die charakteristisehen Pflanzen der eigentlichen Restingavegetation sind Sträucher, welche Gebäsche von 0,,—3 m Höhe bilden. Mehrere von diesen Sträuchern erreichen als kleine Bäume eine Höhe von .6—7 m. Und uöäber die Bäumchen ragen noch die 8—9 m hohen Blätenstände der >» Piteira» (Fourcroya gigantea Vent., Amaryllidaceae), (Fig. 4), empor. Das Gebäsch ist nicht öberall geschlossen, sondern bildet dichte polsterförmige Bestände mit offenen Feldern dazwischen. Diese Polstern nehmen von der Peripherie aus nach der Mitte hin allmählich «an Höhe. zu », Nur der. 2. mv hohe stenen AbstmvAarder Dänen gegen das Meer zu zeigt eine fest geschlossene Formation (Fig. 1, welche, wie mit einer Gartenscheere zugestutzt, vom Ufer an allmählich ansteigt. Je nach dem vorherrschenden Strauch kann man verschiedene Gebäschformationen unterscheiden. Die wichtigsten derselben sind Anacardium occidentale-Formation (Fig. 5). Coccoloba populifolia- » (Fig. 3). Myrtaceen- » (Figg. 1 und 4). Clusia- > (Fig. 4). Anacardium occidentale ist ohne Frage die am meisten hervor- tretende Pflanze der Restinga. Sie breitet sich mit ihren Zweigen wie ein Teppich äber den Boden aus wie die schwedische Fichte an den Meeresufern und in den Gebirgen ihrer Heimat. Ausser den genannten tritt eine Menge anderer Sträucher und Bäum- chen auf, wie Aspidosperma pyricollum, Bombax sp., Byrsonima sericea, Cestrum laevigatum und Solanum-Arten, Cupania emarginata, Ery- throxylon ovalifolium, Heteropteris chrysophylla, Lucuma laurifolia, Maytenus obtusifolia, Mimusops subsericea, Schinus terebinthifolius, Sophora tomentosa, verschiedene Melastomaceen u. a. Zu den Bäum- chen könnte man auch einen Cereus sp. (Figg. 2 und 5) rechnen, der allgemein vorkommt und 5 m Höhe erreichen kann. Zwei niedrige Palmen, Diplothemium maritimum (Fig. 5) und Desmoncus orihacanthos zeigen auf den ersten Blick, dass wir es mit einer echt tropischen Vegetation zu tun haben. Im dichten Schatten des Geböäschs ist der Boden oft feucht und mit abgefallenen Blättern bedeckt. Hier gedeihen verschiedene Stau- 393 den, z. B. Anthurium Harrisii (2), Vernonia geminata, Polypodium brasiliense, Polystichum adianthiforme, verschiedene Bromeliaceen u. a. Die erstgenannte besitzt ein eigentämliches System vertikaler Triebe, welche durch ein Netzwerk von zerschlitzten Blattscheiden und Luftwurzeln geschätzt sind. Weit zahlreicher sind im Gebäsch die Schlingpflanzen, repräsen- tiert durch Arrabidaea conjugata, Clitoria cajanifolia, Dioscorea sp., Heteropteris coleoptera, Mikania stipulacea und testudinaria, Oxypetalum Banksit, Peplonia nitida, Plukenetia tamnoides, Smilax sp. u. a. Als Epiphyten treten ein paar Bromeliaceen, besonders Tillandsia usneoides und einige Strauch-Flechten hervor. Epidendrum denticu- latum kann ebenso gut als Erdorchidee wie als Halbepiphyt leben. Im letzteren Fall€ sendet die Pflanze Luftwurzeln in die Erde hinab. Eine Loranthacee, wahrscheinlich ein Phoradendron sp., kommt als Schmarotzer auf einer Eugenia sp. (Nr. 396) vor (cfr. oben das Citat aus MARTIUS). Die offenen Flächen zwischen den Gebäsch-Polstern sind selten nackt, sie tragen vielmehr 'gewöhnlich eine »Capim Gordura»>- Formation (Figg. 2 und 5). »Capim Gordura» (Capim = Gras; Gor- dura = Speck) ist der brasilianische Name der Melinis minutiftora, weil dieses klebrige Gras stark nach ranzigem Schweinefleisch riecht. Neben Melinis minutiflora kommt stellenweise auch ein Andropogon, wahrscheinlich A. Ridelii, reichlich vor. Auf einem offenen Sandfelde beobachtete ich das eigentämliche Wachstum der Cassia uniflora: 5 em äber den Boden sandte sie in allen Richtungen bis 75 cm lange, horizontal gerichtete Zweige aus, die nicht an den Boden gedräöckt waren. Die Wurzel verzweigte sich 6 cm unter der Erde und hatte bis 118 cm lange, horizontale Zweige. Die ganze Pflanze erinnerte stark an ein vergrössertes Helianthemum oelandicum (L.) Sw. Restinga de Mauå. Auf dem niedrigen Sandufer wachsen Ipomoea Pes caprae und die Gräser Spartina brasiliensis und Sporobolus virginicus. Hinter diesem schmalen Streifen befindet sich ein höherer Sandwall mit den Sträuchern und kleinen Bäumen Bumelia obtusifolia v. buxifolia, Dal- bergia ecastophyllum, Erythrina reticulata, Maytenus obtusifolia v. ellip- tica, Schinus terebinthifolius, Sophora tomentosa und Ximenia americana. 394 Unmittelbar an dem Sandwall ist ein dichtes Gebäsch von Hibiscus tiliaceus L., und dann kommt eine Mangroveformation mit Avicennia tomentosa, Acrostichum aureum, Laguncularia racemosa und Rhizophora Mangle L. Die eigentliche Restinga ist eine Sandebene, in der Gebäsch- formationen und offene Sandfelder mit einander abwechseln (Figg. 6—8). Die Restinga zieht sich um einige Hägel mit sog. Capoeira- vegetation (d. h. jungem Wald auf abgeholztem Waldboden). Die Kirche Fig. 6 steht auf einem solchen Hägel. Hier und da ist die Restinga etwas morastig. Von den Bäumen und Sträuchern des trockneren Bodens habe ich Clusia fluminensis und lanceolata sowie Tibouchina Gaudichau- diana (Fig. 8) notiert. Auf solehem Boden kommt auch die Schling- pflanze Davilla rugosa Vor. Das dominierande Holz ist jedoch Anacardium occidentale, wenn auch andere Bäume höher werden können. Ich beobachtete ein Exemplar von Anacardium, das för sich allein ein kleines Gehölz bildete. Es sandte bis 15 m lange horizontale Zweige aus, die sich schon wenige Meter vom Hauptstamm entfernt zum Boden senkten und dann weiterkriechend zahlreiche vertikale Triebe emporsandten. Solche kriechende Zweige älterer Bäume bilden oft auch eigene Wurzeln aus. Im Innern eines derartigen Anacardium-Gehölzes gedeihen verschiedene Bromeliaceen, Orchideen, wie Prescottia rodeien- sis, die Farne Polypodium brasiliense und die Cyperaceen-ähbhnliche Schizaea pennula u. a. Die offenen Sandflächen (Figg. 6—38) tragen eine spärliche Vege- tation von niederliegenden Borreria latifolia v. sideritis, Cassia flexuosa, Stylosanthes viscosa und Zornia diphylla, von kriechendem Lipos- toma capitatum sowie von aufrechten Borreria' capitata und Vernonia geminata. Die Leguminosen besitzen hier auffällig kleine und we- nige Blätter. Hier und da sieht man kleine Rasen von Melinis minutiflora und der charakteristischen Cladonia verticillaris (Raddi) EEG Am Rande feuchterer Stellen gedeihen als Bäumchen oder Sträucher eine Aulomyrcia sp., Coccoloba populifolia, Miconia guianensis und prasina sowie die kletternden Bredemeyera Kunthiana und Malanea bahiensis. In der Capoeira-Vegetation bemerkte ich einen kleinen Baum, Ouratea cuspidata, die Sträucher Casearia sp., Erythroxylon coelo- phlebium und Mapouria alba, sowie die Schlingpflanzen Chiococca 395 brachiata und Cleobulia multiflora. Im Schatten unter den Holz- pflanzen wuchs der stattliche Streptocalyx floribundus. LJ Vergleicht man nun die Vegetation der Praia de Leblond mit derjenigen von Mauå, so treten mehrere Unterschiede hervor. Die Vegetation von Mauå hat ein weit ruhigeres Gepräge: Am Strande Mangrove statt der offenen Dänen; die Bäume können höher wer- den; dicht polsterförmige Gebäsche wie auf der Praia de Leblond kommen nicht vor. Die Ursache ist leicht zu finden: die Praia de Leblond ist den vom Ocean kommenden Winden ausgesetzt, die Restinga de Mauå aber durch die hohen Berge der Rio-Bucht geschätzt. Dass die Epiphyten von Mauå weit reicher an Arten und Indi- viduen sind, ist wohl der grösseren Regenmenge am Fusse der Berge zuzuschreiben. Damit hängt wohl auch zusammen, dass dieselben Arten, z. B. Anacardium, bei Mauå später blähen als auf der Praia de Leblond. So grosse, vegetationsarme Sandflächen wie bei Mauå findet man nicht auf der Praia de Leblond. Das därfte wohl davon abhängen, dass der Sand bei Mauå viel reiner und grobkörniger ist. Endlich ist die Vegetation der Praia de Leblond und besonders die Restinga da Copacabana durch Feuer, Axt und Haustiere zum Teil öbel zugerichtet, während man bei Mauå nur Brennholz geholt hat. Der mangelhaften Ubereinstimmung meiner Artenlisten der beiden Lokalitäten kann man wegen ihrer Unvollständigkeit keinen grösseren Wert beimessen. Und wir kennen äberhaupt noch die Zusammensetzung der Restingavegetation zu wenig, um Ssichere Schlässe auf ihre Herkunft ziehen zu können. Soviel steht jedoch fest, was auch ULE und SCHENCK hervorheben, dass einige Restinga- Arten, wie z. B. Melinis minutiflora, in den Campos des brasilia- nischen Hochlandes vorkommen, während andere weit verbreitete tropische Kästenbewohner sind. Die Restingavegetation trägt einen ausgesprochen xerophytischen Charakter. Davon zeugen die harten, steifen Blätter der zahlreichen Myrtaceen und Clusiaceen, das Vorkommen von Succulenten, wie Cereus, und erdbewohnenden Bromeliaceen mit ihren wasseraufspei- chernden Blattrosetten. Bemerkenswert ist der Reichtum an Pflanzen mit Milchsaft: Apocynaceen, Clusiaceen, Euphorbiaceen und Sapotaceen. Die ökologischen Faktoren, welche diese Xerophytenvegetation bedingen, sind in erster Linie Boden, Wärme, Wind und Regen- menge. Der Boden besteht, wie schon gesagt, aus fast reinem, durch- 396 lässigem Quarzsand. Hier und da bleibt jedoch das Wasser länger stehen, und hier wächst dann auch eine äppigere Vegetation. Der Tau spielt jedenfalls eine wichtige Rolle för die Wasserversorgung der Restingapflanzen. Am 9. Juni 1901 um acht Uhr morgens waren die Pflanzen der Praia de Leblond fast noch alle nass vom Tau. Am selben Tage legte ich zwei Maximum-Thermometer auf den Boden und bedeckte ihre Kugeln mit einer 1 cm dicken Schicht Sand. Nachdem die Instrumente von 10 Uhr 40 morgens bis 3 Uhr 35 nachmittags da gelegen hatten, zeigte das eine, welches im sonnigen Sande lag, ein Maximum von + 43,7? C., das andere aber im Schatten unter dichtem Gebäösch nur + 27,52 C. Uber die Bedeutung des Windes ist schon oben gesprochen. Dass jedoch der Wind solche Wirkungen wie die auf der Praia de Leblond nicht allein hervorrufen kann, zeigen die öppigen Wälder der Serra do Mar. Dazu tragen noch die Wirkungen von Boden und Regen bei. Die Regenmenge in Rio ist fär ein tropisches Land ziemlich gering, 1091 mm pro Jahr. In den Gebirgen regnet es natärlich viel mehr. ; Ein der Bedeutung nach noch nicht bekannter Faktor ist das Grundwasser. Man hat bisweilen die Restingawäldechen mit den Gehölzen der Campos cerrados des brasilianisehen Hochlandes verglichen. Soweit meine Erfahrung der Campo-Region von S. Paulo reicht, finde ich diesen Vergleich wenig zutreffend. Diese beiden Pflanzengesell- schaften wachsen zwar auf trockenem Boden und haben einen aus- gesprochenen Xerophytencharakter. Aber ihre Arten sind im all- gemeinen ganz verschieden und die Restingas viel dichter bestanden. Auch die klimatischen Verhältnisse sind nicht gleich: im Innern eine lange Trockenzeit, an der Käste feuchte Luft und in allen Jahreszeiten Regen. Mir scheint die Restinga eine zwar weit ver- breitete, aber eigenartige Vegetation zu haben, deren Zusammen- setzung und Lebensbedingungen noch nicht genögend erforscht sind. 597 VERZEICHNIS DER RESTINGA-PFLANZEN. Die Bestimmung meiner Restinga-Pflanzen ist mit besonderen Schwierigkeiten verbunden gewesen, weil ein bedeutender Teil der- selben nur steril gesammelt werden konnte. Ich gebe daher hier zum känftigen Vergleich ein alphabetisches Verzeichnis der bis jetzt bestimmten Pflanzen (inkl. Uferpflanzen) mit ihren resp. Nummern. 1. Pflanzen aus der Praia de Leblocrd und Restinga da Copacabana. Anacardiaceae. Anacardium occidentale L. (388). Schinus terebinthifolius BRaddi (362,:391). Apocynaceae. Aspidosperma pyricollum Mull. Arg ol 350). Araceae. Anthurium Harrisit Endl. (406?!) Asecelepiadaceae. Oxypetalum Banksit Roem. et. Peplonia nitida Dene. (401). Semmlt.— (351): Bignoniaceae. Arrabidaea conjugata Mart. (341, 3672?). Bombacaceae. Bombax cyatophorum K. Sch. (365?, 3742). (Calycerace ae: Acicarpha spathulata B. Br. (346). Celastraceae. Maytenus obtusifolia Mart. v. latifolia Reiss. (393). 1) Die Nummern, deren Bestimmung unsicher ist, sind mit einem? bezeichnet. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 58 398 Compositae. Mikania stipulacea Willd. (381). Mikania testudinaria DC. (377). Vernonia geminata Less. (392). Convolvulaceae. Ipomoea acetosaefolia Roem. et Ipomoea Pes caprae Sweet (410). Schult. (340). Cyperaceade. Remirea maritima Aubl. (347, 379). Dioscoreaceae. Dioscorea sp. (369). Erythroxylaceae. Erythroxylon ovalifolium Peyr. (398). Euphorbiaceae. Plukenetia tamnoides Möäll. Arg. (370). Gramineae. Andropogon Riedelii Trin. (408?). Sporobolus virginicus Kunth (378, 380). Guttiferae. Clusia fluminensis P1. et Tr. Clusia lanceolata Camb. (404, (SDS): 405). Rheedia brasiliensis (Mart.) P1. (373). Leguminosae. Andira frondosa Mart. (386?) . Cassia unifltora Spreng (395). Clitoria cajanifolia (Presl.) Benth: Inga maritima Benth. (3662?). (343). Sophora tomentosa L. (344). Liliaceae. Smilax sp. (363). Loranthaceae. Phoradendron sp. (3942?) 399 Malpighiaceae. Byrsonima sericea DC. (397, 409). Heteropteris chrysophylla (Lam.) Kunth (342). Heteropteris coleoptera Juss. (Syn. H. aenea Griseb. in Flora Bras.). (361). Melastomaceae. Tibouchina holosericea Baill. (360). Myrtaceae. Eugenia sp. (396). Eugenia sp. (400). Myrtacee (375). Myrtacee (376). ÖOrcehidacede: Epidendrum denticulatum B. Vanilla sp. (407). Rodr. (402, 403). Palmae: Desmoncus orthacanthos Mart. Diplothemium maritimum Mart. (349). (372). Polygonaceae. Coccoloba populifolia Wedd, (387, 390). Polypodiaceae. Polypodium brasiliense Poir. Polystichum adianthiforme (382). (Forst) J. Sm. (383): Sapindaceae. Cupania emarginata Camb. (368). Sapotaceae. Lucuma laurifolia A.: DC. Mimusops subsericea Mart. (384, Vy. retieulata INA4DEX(385): 359; 399) Solanaceae. Cestrum laevigatum Schl. (359). Solanum caavurana Vell. (3452, 348?, 358?) Umbelliferae. Hydrocotyle umbellata L. v. bonartiensis (Lam.) Spreng. (352). 200 2. Pflanzen aus der Restinga de Mauå. Anacardiaceae. Anacardium occidentale L. (438). Schinus terebinthifolius Raddi (452) Bromeliaceae. Streptocalyx floribundus (Mart; Tillandsia pulchella Hook (464) Mez (440). Tillandsia stricta Sol. v. Krameri (E. Morr.) Mez (462). Celastraceae. Maytenus obtusifolia Mart. v. elliptica Reiss. (411). Combretaceae. Laguncularia racemosa (L.) Gärtn. (441). Compositae. Vernonia geminata Less. (412, 429). Dilleniaceae. Davilla rugosa Poir. (414). Erythbhroxylaceae. Erythroxylon coelophlebium Mart. (4232?). Flacourtiaceae. Casearia sp. (424, 465). Gramineae. Melinis minutiflora P. B. (460). Spartina brasiliensis Raddi (443). Sporobolus virginicus Kunth (467). Guttiferae. Clusia fluminensis P1. et Tr. (416). Clusia lanceolata Camb. (415). Tovomitopsis paniculata (Spr.) Pl. et Tr. (453, 458). Leguminosae. Cassia flexuosa L. (430). Cleobulia Multiflora Mart. (421). Dalbergia ecastophyllum (L.)- Erythrina reticulata Presl. (447). Taub. (444). Sophora tomentosa L. (445). Stylosanthes viscosa Sw. (431, 439). Zornia diphylla (L.) Pers. (428). 901 Malpighiaceae. Byrsonima sericea DC. (413). Mayacaceae. Mayaca sp. (459). Melastomaceae. Miconia gutianensis (Aubl.) Cogn. Miconia prasina (Sw.) DC. (425). 456). Tibouchina Gaudichaudiana Baill. (436). Myrtaceae. Aulomyrcia sp. (426). Ochnaceae. Ouratea cuspidata (St. Hil.) Engl. (422). Olacaceae. Ximenia americana IL. (446, 449). Orchidaceae. Prescottia rodeiensis B. Rodr. (461). Polygalaceae. Bredemeyera Kunthiana Klotzsch (427). Polygonaceae. Coccoloba populifolia Wedd. (454). Polypodiaceae. Acrostichum aureum IL. (448). Polypodium brasiliense Poir. (466). Rubiaceae. Borreria capitata DC. (432. Borreria latifolia DC. Vv. sideritis K. Schum. (433). Chiococca brachiata Ruiz. et Lipostoma capitatum D. Don (435). Pav. Vv. densifolia Mull. Arg. (4202?) Malanea bahiensis Mull. Arg. Mapouria alba (Ruiz et Pav.) (455). Mill. Arg. (419), 902 Sapotaceae. Bumelia obtusifolia Roem. et Schult. v. buxifolia (Roem. et Schult.) Miqu. (451). Schizaeaceae. Schizaea pennula Sw. (437). Verbenaceae. Avicennia tomentosa Jacq. (442). BEMERKUNG ZU DEN PHOTOGRAPHIEN. Die Figg. 1—3 sind am 9. Juni 1901 aufgenommen. Der auf den Figg. vorkommenden Mann ist, mit Hut und Schuhen, 1,62 m hoch. Die Figg. 6—8 sind nach Aufnahmen vom 24. Juni 1901 gemacht, und der Mann auf diesen Figg. ist 1,72 m hoch. :0190] ftopuawuwsH HH — 'Puduvisaq UurpopuiN sne q2ruyrrestdney uvsnqar-eSunsay syur 'surdd0 sp YeN HreqpPpHRIIuun uT UJUNA ISO[SUONLBIIDJA SJYDII :ONIN dop ut 'snannbna snjogorods pun Dunupwu Parsug uUdJJIV-p20woOdp "UJ2IPINYIwoOLg juu pPIPUueS PunisS.iIoptoA tuf ”UJUasdE UJISIAA UOA PuUojqaT ap BreIg top pteIUISSKy Oct "SL Tafl. 31. RIET, bDL0; LIME K A = a EN så = -—- ; 4 FR & AA ja MH AN - Velg v TE je is , A ; & je JEN saft ä Pr FER ; « - 2 i vera på + kal = d br EG 3 | K) Va STR SAS bei 8 Frö > SS st N ie d 4 LA ERE TAL at RO bra y POS 3 w . I , ev . 1, g é - > Me 1 rå é 4 + ( Å D | å ' ot CS d : mö 4 ; ; - h k I g MAS NSK BOTANISK TIDSKRIFT, BD 6, 1912. SVI 030] UTOpuduuRH "HH — 'ds snasog) dvdr Pp IMjurprRpao wnlmpsNINUy YINLIUS I -SSOIB Ip DLOYIYNUu SUN IST PUNISI9PION UT SBI) Se PUOIQAT Ip BIBI OL T IET4 SVENSK BOTANISK TIDSKRIET, BD 6, 1912. TajLr3a: 2 Fig. 3. Praia de Leblond. Links im Vordergrund Inga maritima, ein Strauch mit weissen Bläten. Das Gebäsch im Hintergrund besteht aus Coccoloba populifolia. — E. Hemmendorff foto. Fig. 4. Praia de Leblond. Links im Vordergrund Bromeliaceen, rechts Fourcroya gigantea und Cereus sp. Das niedrige Gebäösch eine Myrtacee, das höhere Clusia sp. MV A 4 fer ee ae er NR 1 PANG ost SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT, BD 6, 1912. Tafl. 34. Fig. 5. Praia de Leblond. Die Palme ist Diplothemium maritltimum, das Gras Melinis minutifltora, das Gebäösch im Hintergrund Ana- cardium occidentale mit links Cereus sp., rechts Bombax sp. (blattlos). Fig. 6. Restinga de Mauå. Im Vordergrund Sandfeld mit Stylosanthes viscosa, Cassia flexuosa, Borreria latifolia v. sideritis (alle niederliegend und Borreria capitata (aufrecht). Im Hintergrund Restingawäldchen. r meo da Im ET INVÄNTA KR ER FA s 3 ert SUN KNPR ER ASO Nr see AR nr 5 TA yr ÅG LA SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT, BD 6, 1912. Taj 30 Fig. 7. Restinga de Mauå. Gebäsch von Anacardium occidentale, im Vordergrund dieselben Arten wie auf Fig. 6. — E. Hemmendorff foto. Fig. 8. In der Mitte zwei Sträucher von Tibouchina Gaudichaudiana, im Vordergrund fast vegetationsloses Sandfeld, im Hintergrund dichtes Gebäsch auf zeitweise von Sässwasser uber- schwemmtem Boden. — E. Hemmendorff foto. "ra z T Rå ” + v Sd a 4; , = WE vy + h ' Lan . wu ; M v "vh i L äh AN Fr AN PRE öh RAG A + yr & ;« hk FT d - FOT Ja ML (OT N v TA ,i bra | vi Flisa å SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. Bb. 6, H. J. FÖRTECKNING PÅ DE FSVERIGE, HITTILES FUNNA ARTERNA AF HYPHOMYCET- SLÄKTENA RAMULARIA, DIDYMARIA OCH: OVURARIA AF TYCHO VESTERGREN Den omständigheten, att jag i augusti detta år på Gotland an- träffade ett antal i Sverige förut icke observerade arter af Ramularia och närstående släkten, ingaf mig den tanke, som jag härmed förverk- ligar, att som utgångspunkt för vidare efterforskningar göra en sammanställning af de 1 Sverige hittills funna representanterna för de ofvannämnda tre släktena. Den, som vill framgångsrikt 1 naturen efterforska Ramularierna och deras släktingar, gör klokt i att misstänka hvarje vissen fläck på ett blad, hvilken ej bär pyknider eller andra fruktkroppar, att vara framkallad af någon af dessa vår svampfloras undangömda repre- sentanter. Därvid bör man ej anse saken vara afgjord genom att med lupen konstatera, att inga samlingar af konidiebärare (cespituli) stå att upptäcka. Utsättas dylika blad för fuktighetsmättad luft, t. ex. genom att de läggas tillsammans med fuktigt läskpapper under en glaskupa, framväxa, om ett till dessa arter hörande mycelium finnes i bladet, snart nog de nämnda konidie-alstrande hyferna, hvarvid de i de flesta fall taga sin väg genom klyföppningarna. Genom att under en natt hålla bladen fuktigt på detta sätt har jag lyckats upptäcka flera former, som förut voro mig okända, ehuru jag många gånger iakttagit de af deras mycelium alstrade fläckarna. De flesta arternas fläckar äro skarpt begränsade, men man har äfven 904 anledning att undersöka vissna bladspetsar, bladkanter och andra vaga fläckar, som ej göra intryck af att ha uppkommit genom svampangrepp. På sådant sätt upptäckte jag i augusti en Ramularia i vissna bladspetsar och bladkanter af Hieracium umbellatum, en annan på små, knappt märkbara vissna spetsar af bladflikarna hos Achil- lea Millefolium, en tredje på helt vissna blad af Cirstum acaule, hvilkas konidiebärare framträdde då bladen höllos i fuktig kammare. I nedanstående förteckning har jag ordnat arterna efter värdplan- tornas familjer, då erfarenheten visat, att dessa svamparter, hvilk: liksom så många andra på vissna växtdelar fruktificerande former börja sin tillvaro som parasiter, äro specialiserade till en enda eller ett fåtal till samma familj hörande värdplantor. För min samman- ställning har jag utom egna samlingar haft tillgång till Upsåla bo- taniska museums svampherbarium”?) samt min vän tullförvaltaren J. VLEUGELS herbarium. I det följande upptages efter hvarje lokal insamlarens namn eller, om fyndet är publiceradt, en hänvisning till det i litteraturförteck- ningen upptagna arbete, där detta skett. Ett! antyder, att jag själf insamlat exemplaret i fråga; ett >non vidi» att jag själf ej haft till- fälle att granska exemplar från den förhandenvarande lokalen. Composite. Ramularia Cardui Karst.; Sacc. Syll. X p. 557; Lindroth p. 39. Carduus crispus. Västerbotten, Umeå (Vleugel II p. 349); Helsing- land, Bollnäs (Rostrup p. 42: »Ramularia på Carduus cripus»); Gotland, Visby! R. corcontica Bub. & Kab.; Sace. Syll. XVIII p. 557. Hieracium alpinum. Lule Lappmark, Sarvesvagge!; Torne Lpm. Vassijaure! (Micr. 749). R. Lactuc& Jaap; Lindau p. 530. Lactuca muralis. Stockholm, Experimentalfältet (Eriksson, exs. 391 b sub nom. R. Lampsane (Desm.) Sacc. f. Lactucee Erikss.) ') I anseende till den stora betydelse, som tillgång till originalexemplar och autentiska exemplar har för svampstudiet, borde det för de svenska mykologerna vara en oafvislig plikt att till ett mykologiskt centralställe insända beläggexemplar för alla märkligare svampfynd, i främsta rummet alla nybeskrifna arter, dessa helst med påskrift Originalexemplar. Vi äga i vårt land endast ett större svampherba- rium, nämligen Upsala botaniska museums; önskligt vore, att de svenska mykologerna betraktade detta välordnade och ytterst värdefulla herbarium, upprättadt genom prof. TH. M. Fries” initiativ på grundvalen af Erias Fries svampherbarium, som ett dylikt centralställe, närmast i likhet med Herbarium musei fennici i Finland. 205 R. Lampsanz& (Desm) Sacc.; Syll. IV p. 207; Lindroth p. 40. Lampsana communis. Stockholm, Djurgården! Experimentalfältet J. Eriksson exs. 391 a). Gotland, Bro (Vestergren I. p. 28): R. Taraxaci Karst.; Sacc. Syll. IV p. 207; Lindroth p. 41. Taraxacum officinale. Västerbotten, Umeå (Vleugel II p. 349); Up- land, Upsala vid Kungshamn (Eliasson III p. 19); Stockholm, Haga! Östra stationen!; Nerike, Kumla (L. Romell i herb. Ups.); Småland, Kalmar (L. Romell i Eriksson exs. 390); Gotland, Bro (Vestergren EPS) Ekeby! : R. Virgaure& Thäm., Sacc. Syll. IV p. 209. Solidago Virgaurea. Västergötland, Botered (A. G. Eliasson i herb. Ups. Ramularia-arterna på Compositeer äro i trängande behof af en DD grundlig utredning, baserad på undersökning af originalexemplar. Ingen familj torde härbergera så många hithörande svampar som denna. Jag D HD DD anför här utan namn följande fynd: Ramularia på Achillea Millefolium : Gotland, Bro; på Artemisia Absinthium: ibid.; på Hieracium umbellatum: ibid.; på Cirsium arvense: ibid.; på Cirstum acaule: ibid. Ovularia abscondita Fautr. & Lamb.; Sacc. Syll. XIV p. 1054. Lappa officinalis. Gotland, Eriks i Bro (Vestergren, Micr. 141”. Lappa minor. Ibid. (Vestergren, Micr. 141). O. Carletonii El. & Kell.; Sacc. Syll. X p. 541. Lactuca muralis. Upsala, Flottsund (Eliasson III p. 18: non vidi). Campanulace2. Ramularia macrospora Fres. (coll.), Sacc. Syll. IV p. 211; Lindau p. 508. Campanula persicifolia. Gotland, Bro! Campanula glomerata. Upland, Norrtelje (Palm II p. [8]; non vidi). R. macrospora Fres. vy. major Lindr. p. 37. Campanula rapunculoides. -Upland, Torsvi s:n, Brandholmssund (K. J. Heggblom i herb. Ups); Västergötland, Vänersborg, Skräck- lan (ÅA. G. Eliasson i herb. Ups.); Gotland, Ytlings i Bro! Dipsaca ce. Ramularia Succis2e Sacc.; Syll. IV p. 207; Lindau p. 506. Succisa pratensis. Gotland, Tuare myr i Bro s:n! Ovularia Tricher2& Vesterg.; Sacc. Syll. XVI p. 1035. — Syn. Ramularia Tricher&e Lindr. Trichera arvensis. Gotland, Ytlings i Bro (Vesterg. II p. 169 'et Micr. 146). Denna art är utan tvifvel synonym med Ramularia Trichere Lindr. 9206 Jag har aldrig funnit den med tvåcelliga konidier, som LINDROTH uppger stundom förekomma, hvarvid konidierna skola vara mycket längre, 12—30 TA måhända ett groningsfenomen. Valerianaceze. Ramularia Valerian& (Speg.) Sacc. Syll. IV p. 207;. Lindau p. 505. Valeriana officinalis. Gotland, Bro s:n, Tuare myr och Ytlings! Caprifoliacezx. Ramularia ÅAdoxz (Rabenh.) Karst., Sacc. Syll. IV p-. 206. Adoxa Moschatellina. Upland, Upsala vid Sunnersta (Eliasson III p- 19); Stockholm, Experimentalfältet (Eriksson exs. 389). Plantaginacecz. Ramularia Plantaginis Ellis & Mart.,, Sacc. Syll. IV p. 214. Plantago major. Stockholm, Haga!; Västergötland, Vänersborg, Beateberg (Eliasson i herb. Ups.); Gotland, Bro! R. plantaginea Sacc. & Berl.; Sacc. Syll. IV p. 214. Plantago lanceolata. Gotland, Bro: Östergarn; Ardre (Vesterg. I p.- 208). Serophulariacee. Ramularia variabilis Fuck.; Sacc. Syll. IV p. 212. Verbascum nigrum. Upland, Täby! Verbascum Thapsus. Småland, Törnamåla i Tingsås (C. J. Johan- son i herb. Ups.) Digitalis purpurea. Västergötland, Venersborg (A. G. Eliasson i herb. Ups.) R. filiformis Lindr. p. 34; Sace. Syll. XVIII p. 5352. Pedicularis silvatica. Småland, N. Jordatorp (J. E. Lundequist enl. Lindroth 1; c:; non vidi). R. coccinea (Fuck.) Vesterg.; Sacce. Syll. XVII p. 553; Lindroth p. 31. Veronica officinalis. Upland, Täby!; Småland, Sunnansjö i Ö. Thorsås C. J. Johanson enl. Vesterg. Microm. 148); Gotland, Bro! R. pseudococcinea Lindr. p. 32; Sacc. Syll. XVIII p. 553; Lindau p. 496. Veronica Chamedrys. Stockholm, Experimentalfältet (Lindroth p. 32); Småland, Sunnansjö i Ö. Thorsås (C. J. Johanson enl. Vesterg. Microm. 298 sub nom. R. coccinea.). 907 R. Anagallidis Lindr. p. 33; Sacc. Syll. XVII p. 553. Veronica aquatica. Gotland, Bro s:n, Duss (Vesterg. Micr. 1097 b). Ovularia Bartsi& (Johans.) Rostr.; Sacc. Syll. X, p. 542. Bartsia alpina. Torne Lappmark, Björkliden!; Lule Lappmark, Kvickjock (Lagerheim i Eriksson exs. 194). O. Veronic2& (Fuck.) Sacc. Syll. IV p. 143; Lindau p. 253. Veronica agrestis. Upland, Upsala, Slottsbacken (Eliasson i herb. Ups.); Stockholm, Experimentalfältet! (ej V. arvensis, som uppgif- ves Palm I p. 47). Veronica panormitana. Stockholm, Bergieluna (Palm II p. [8]. O. duplex Sacc., Syll. IV. p. 143; Lindau p. 254. Secrophularia nodosa. Skåne, Skäralid! (Miecr. 746). Scrophularia sp. Upland, Upsala bot. trädgård (Eliasson III p. 18). Didymaria Linarie Pass., Sacc. Syll. X p. 550. Linaria vulgaris. Södermanland, Södertelje!; Gotl. Forsa i Hejde (Vestergren I p. 26); Bro! Labiate. Ramularia Ajugz& (Niessl) Sacc.; Syll. IV p. 212; Lindroth p. 36; Lind- au p. 488. Ajuga genevensis. Upsala bot. trädgård! (herb. Ups.) R. calcea- (Desm:) Ces;, Sacc. Syll. IV p. 212; Lindroth p. 35; Lindau p. 489. Glecehoma hederacea. Stockholmstrakten! R. lamiicola Massal.; Sacc. Syll. X p. 560; Lindroth -p. 35; Lindau p. 490. Lamiam album. Upland, Norrtelje (Palm I p. 48) och i Vester- gren, Microm. 1347); Upsala, Kungshamn (Eliasson III p. 19). R. Marrubii Massal.; Sacc. Syll. Xp. 560; Lindau p. 491. Marrubium vulgare. Gotland, Gute i Bäl (Vestergren, Microm. n. 547). Borraginacee&e. Ramularia Anchusz& Massal.; Sacc. Syll. XI p. 604; Lindau p. 487. Anchusa officinalis. Upland, Upsala, Grindstugan och Länna (Elias- son III p. 19 sub nom. R. Anchuswe-officinalis Eliass.); Gotland, Slite (Vestergren, Microm. 147 och III p. 171; sub nom. R. An- chusc-officinalis Eliass.). R. cylindroides Sacc. Syll. IV p. 206; Lindroth p. 29; Lindau p. 486. Pulmonaria officinalis. "Upland, Håga vid Upsala (Eliasson III p. 19); Stockholm (H. Hesselman i herb. Ups.), Skuggan (Eriksson exs. 193); Öland, Borgholm (Lind i Vestergren, Microm. 1098). 908 Ovularia Asperifolii Sacc. v. Cynoglossi Sacc.; Syll. IV p. 142. Cynoglossum officinale. Gotland, Bro (Vestergren, Microm. n. 142 och IIE-psr169): Primulaceece. Ramularia Lysimachix Thäm., Sacc. Syll. IV. p. 213; Lindau p. 483. Naumburgia thyrsifltora. Södermanland, Södertelje! (herb. Ups.) R. Lysimachiarum Lindr. p. 28; Sace. Syll. XVHI p. 551. Lysimachia Nummularia. Stockholm, Karlberg (Lindroth 1. c.; non vidi). R. Primul2&e Thäöm.; Sacc. Syll. IV p. 214; Lindroth p. 29; Lindau p. 482, Primula elatior. Upland, Upsala, Graneberg (Eliasson III p.: 19) Ovularia primulana Karst.; Sacc. IV p. 143. Primula officinalis. Upland, Kapellskär (G. Lagerheim i Palm II p. [7); Norrtelje (Palm 1. cec); Upsala, Vårdsätra (Eliasson III p. 18); Västergötland, Skara, Skaraborg (Eliasson I p. 60); Gotland, Visby; Bro (Vestergren I p. 28). Umbelliferee. Ramularia Anthrisci v. Höhn.; Sacc. Syll. XVIII p. 551. Anthriscus silvestris. Stockholm, Haga! Ulriksdal!; Gotland, Bro! Endre! Ekeby! R. Archangelic&e Lindr. p. 22; Sacc. Syll. XVIII p. 551. Angelica Archangelica. "Torne Lappmark, Abisko!; Lule Lapp- mark, Njunnats (Lindroth p. 22); Kalakjaur! Sarvestjocko! Serva- tjocko! R. Heraclei (Oud.) Sacc.; Syll. IV p. 206; Lindroth p. 21; Lindau p. 447. Heracleum sibiricum. Gotland, Ekeby s:n, Mangsarfve! R. Levistici Oudem.; Sacc. Syll. X p. 555. Levisticum officinale. Gotland, Eriks i Bro!; Södermanland, Sträng- nästrakten! Didymaria Pimpinell&e Vesterg.; Sacc. Syll. XVI p. 1040. Pimpinella nigra. Gotland, Bingerskvarn nära Visby (Vestergren, Microm. 68 och II p. 157). Onagracee2&e. Ramularia Epilobii paårviflori Lindr. p. 24; Sacce Syll. XVIII p. 549; Lindau p. 473. Epilobium parviflorum. Gotland, Ytlings i Bro! R. Epilobii rosei Lindau p. 474. Epilobium roseum. Stockholm, Djurgården. 209 R. punctiformis (Schlecht.) Höhn., Ann. myc. 1907 p. 268. Epilobium angustifolium. Torne Lappmark, Abisko!; Lule Lapp- mark, Aktse!; Västerbotten, Skellefteå (Vleugel; Umeå (Vleugel I p. 387); Västergötland, Axvall (Lind p. 388); Stockholm, Djurgår- den!; Gotland; Tuare myr i Bro! Violace2. Ramularia agrestis Sacc.; Syll. IV p. 202; Lindroth p. 18; Lindau p. 469. Viola arvensis. Stockholm, Ulriksdal!; Gotland, Bro! Hanes i Endre! R. lactea (Desm.) Sacc.; Syll. IV p. 201; Eindroth p. 17; Lindau p. 468. Viola hirta. Östergötland, Krokeks s:n, Sandviken (Vestergren, Microm. 1247). Viola odorata. Skåne, Lunds botaniska trädgård (Ernst Ljungström neberbi Ups): Ri Viol Träl: Sacc. Syll X pi 950. Viola canina. Herjedalen, Lillherrdal, Akersberg (Falck p. 17). Viola Riviniana. Stockholm, Djurgården!; Gotland, Bro! Malvacee. Ramularia Malv&e moschate (Sacc.) Vesterg. Microm. 474. — Syn. R. Malve& Fuck. var. Malve moschate Sacc. Syll. IV p. 205. Malva Alcea. Gotland, Hejde (Vestergren I p. 28 sub nom. R. Malvcae Fuck.); Bro! (Vestergren, Microm. 474). Maculis amphigenis, exaridis brunneis, nervis typice limitatis; c2espi- tulis amphigenis, e stomatibus erumpentibus. Hyphis conidiophoris simpli- cibus, integris vel denticulatis, eseptatis, 40—60 X3 u; conidiis 1-septatis 18—27 (—35) X (4—) 5 (—6) u, cylindraceis, rectis, apice rotundatis, basi (vel interdum utrinque) obtuse apiculatis, subinde pyriformibus, ovalibus vel ellipsoideis, eseptatis. — Ramularia Malve Fuck. »conidiis hypharum longitudine, fusiformibus, plerumque curvatis» ab hac specie differt. Denna Ramularia på Malva Alceea afviker i flera hänseenden från beskrifningen af Ramularia Malve Fuck. Jag finner det därför riktigare att uppfatta den som en från FUCKELS R. Malve skild art. SACCARDO har emellertid 1. ce. lämnat en kort beskrifning af en R. Malve Fuck. var. Malve moschate Sacc., hvilken så nära öfverensstämmer med min Ramularia på Malva Alcea, att jag icke tvekar att benämna denna Ramularia Malva moschate (Sacc.). Geraniacecz2. Ramularia Geranii (Westend.) Fuck.; Sacc. Syll. IV p. 204; Lindroth p. 19; Lindau p. 464. 910 Geranium pusillum. Upland, Upsala, Kungshamn (Eliasson III p. 19); Roslagen, Täby!; Gotland, Gute i Bäl (Vestergren I p. 28); Bro! Ramularia Geranii silvatici Vesterg.; Sacc. Syll. XVI p. 1041; Lind- roth p. 19; Lindau p. 464. Geranium silvaticum. Lule Lappmark, Puorek!; Medelpad, Sunds- vall (Rostrup p. 36 sub nom. R. Geranii Fuck.); Gotland, Bro (Microm. 75 och I p. 163). TRAVERSO (Bull. Soc. Bot. Ital. p. 216, 1904) anser, att arten bör för- enas med R. Geranii. Att denna mening ej har stöd för sig, inses redan däraf att, oafsedt de morfologiska skiljaktigheterna, den af mig uppställda formen redan innan dess konidieutveckling slutat på sina fläc- kar åtföljes af ytterst talrika, då ännu omogna pyknider, något som ej är fallet med R. Geranit på G. pusillum. Leguminosee. Ramularia montana Voss. non Speg.; Sacc. Syll. XI p. 603; Lindau p- 464 (sub nom. R. Cracc&e Lindau). Vicia Craccea. Gotland, Visby vid Bingerskyvyarn! Ovularia deusta (Fuck.) Sacce. Syll. IV p. 140. Orobus tuberosus (= Lathyrus montanus). Stockholm, Saltsjöbaden (Palm II p- [7 DON vidi: O. Schwarziana Magn.; Lindau p. 245. Vicia villosa. Gotland, Bjers i Vesterhejde! (Vestergren, Micr. 144 sub nom. OQO. fallax (Bon.) Sacc.) Rosacez2e. Ramularia arvensis Sacc.; Syll. IV p. 203; Lindroth p. 24; Lindau p- 460. Potentilla reptans. Upland, Upsala, Norby (Eliasson i herb. Ups-.); Gotland, Bro! Ekeby! Potentilla argentea. Stockholm, Haga!; Gotland, Bro! Potentilla norvegica. Dalarne, Mora (Lind i herb. Vleugel). Potentilla anserina. Gotland, Bro, Tuare myr! (efr. R. anserina Allesch.). R. Tulasnei Sacc.; Syll. IV p. 203. Fragaria grandiflora (cult.). Västerbotten, Umeå (Vleugel I p. 387); Upland, Upsala bot. trädgård!; Västergötland, Vänersborg (Eliasson i herb. Ups.); Gotland, Bro!; Skåne, Alnarp (Hedlund). Fragaria vesca. Gotland Hejde (Vestergren I p. 28). Ovularia haplospora (Speg.) Magn.; Lindau p. 242. Alchemilla vulgaris. Lule Lappmark, Kvickjock (Lagerheim p. 104 sub nom. Ramularia Alchemille Schröt.); Jämtland, Åre (EC: J-JO- hanson - enl. Eliasson II p. 214); Medelpad, Sundsvall (Rostrup p-. 37: Ramularia Alchemille Schröt.); Stockholm (Romell exs. 49) Ski allmän; Djurgården (Palm I p. 47); Danderyd (Palm ibid.); Väster- götland, Vänersborg, Kasan (Eliasson I p. 60); Kyrketorp (Lind p. 388); Småland, Sunnansjö i Ö. Thorsås (C. J. Johanson enl. Eliasson II p. 214). Ovularia Gei FEliass. III p. 18; Lindroth p. 26 (Ramularia Gei Lindr.); Lindau p. 458 (Ramularia Gel). Geum urbanum. Upland, Upsala, Kungshamn (Eliasson III p. 18) GETCIfer2e. Ramularia Buniadis Vesterg.; Sacc. Syll. XIV p. 1059; Lindroth p. 17. Bunias orientalis. "Upland, Upsala slottsbacke (Vestergren V; Mic- rom. 73); Stockholm, Nacka!!; Ulriksdal!; Observatorium (Lagerheim Palme np oS): R. Armoraci&e Fuck:; Sacc. Syll. IV p. 201. Nasturtium Armoracia. Upland, Norrtelje (Palm I p. 47); Upsala botan. trädgård (Eliasson i herb. Ups); Gotland, Ekeby s:n, Mangsarfve! Ranunculaceez2e. Ramularia 2equivoca (Ces.) Sacc.; Syll. IV p. 201. Ranunculus auricomus. Gotland, Källunge (Vestergren IV p. 40 et Micr. 347). R: Calthe Lmdr. p. 15; Sacc. Syll; XNIL p. 546; Lindau p. 448. Caltha palustris. Stockholm, Experimentalfältet vid Sjöstugan (Eriksson exs. 299 sub nom. Cercospora Calthe Cooke); Söderman- land, Allhelgona s:n, Bullersta; Västergötland, Axvall (Lind p. 388) R. Trollii (Jacz.) Iwanoff, Zeitschr. fär Pflanzenkrankh. 1900 p. 97; Tra- vaux d. 1. Soc. Imp. d. Naturalistes de St.-Pétersbourg XXN, 1900, Fasen Sp, 125 Sacc. Syll; XN- (1039) Trollius europeus. Torne Lappmark; Björkliden!; Vassitjockos väst- sida!; Abisko! Lule Lappmark: Rapadalen'!; Situojaure!; Låddepakte! Didymaria didyma (Ung.) Schroet.; Sacc. Syll. IV p. 200; Lindau p. 378. Ranunculus sardous. Gotland: Hejde prästgård (Vestergren I p. 26). Aconitum Lycoctonum. Lule Lappmark, Snjärak (Lagerheim p- 106); Njunjes (ibid. p. 111 sub nom. R. didyma Unger); Jämtland, Frostviken, fjället norr om Stora Väktarsjön i björkregionen (ROB-. E. FRIES); Sundsvall (Rostr. p. 36 sub nom. RB. didyma Ung. Caryophyllacegr&. Ramularia Moehringiz& Lindr. I p. 13 (1902). På Arenaria trinervia. Stockholm, Ulriksdal! N. B. Ovularia Stellarie (Babh.) Sace. = Graphium pallescens (Fuck.) Magn. (Vestergren, Micr. 747). Polygonaceg2e. Ramularia decipiens El. & Everh.; Sace. Syll. IV p. 215; Lindroth p- 13; Lindau p. 441. Rumex Hippolapathum. Upland, Upsala, Graneberg (Eliasson III pi r19): R. pratensis Sacc.; Syll. IV p. 215; Lindroth p. 13; Lindau p. 440. Rumex Acetosa. Stockholm, Haga!; Gotland, Bro! Rumex Acetosella. Gotland, Bro! R. Rhei Allesch.; Sacce. Syll. XIV p. 1063; Lindroth p. 42; Lindau p. 443. Rheum Rhaponticum (cult.). Upland: Upsala bot. trädgård!; Got- land: Ekeby s:n, Mangsarfve! Ovularia obliqua (Cooke) Oudem.; Sacc. Syll. IV p. 145; Lindau p. 237. Rumex crispus. Upland, Upsala, Kungshamn (Eliasson III p, 18); Stockholm, Experimentalfältet! (Eriksson exs. 387); Södermanland, Dunker!; Gotland, Bro! Rumex domesticus. Nerike, Kumla (L. Romell i herb. Ups.) O. Rumicis Eliass. III p. 18; Sacc. Syll. XIV p. 1055. Rumex crispus. Upland, Upsala bot. trädgård (Eliasson 1. c.). OQO. Bistort2& (Fuck.) Sacc. Syll. IV p. 145; Lindau p. 239. Polygonum Bistorta. Småland, Sunnansjö i Ö. Thorsås (C. J. Johansson enl. Eliasson II p. 213). O. rigidula Delacr.; Sacce. Syll. X p. 341. Polygonum aviculare. Stockholm: Östra stationen!; Observervatoriet! Gotland: Skäggs myr 1 Västkinde! (Microm. p. 847). Uftieacexe. Ramularia Urtice Ces.; Sacc. Syll. IV p. 216; Lindroth p. 12; Lindau p. 439. Urtica dioica. Västerbotten, Umeå (Vleugel I p. 388); Upland, Flott- sund vid Upsala (Eliasson i herb. Ups.); Stockholm (Hzggblom m. fl.) allmän på hösten!; Småland, Ingatorp (R. Tolf i herb. Ups.), Strömsberg (O. Nordstedt i herb. Ups.); Skåne, Lund (0. Nordstedt iCherb- Ups): Myricacee2. Ovularia destructiva (Phill. & Plowr.) Massee; Lindau p. 235; Sacc. Syll. IV p. 198 (Ramularia destructiva Phill.. & Plowr.) Myrica Gale. Stockholms skärgård, Dalarö (G. Lagerheim i Palm I p. 47); Småland, Nässjö (Rostrup p. 47); Vestergötland, Grimstorp (O: Nordstedt i herb. Ups.); Nerike, Porla (Lagerheim i Vestergren, Micr. 245); Gotland, Bro! 913 Salicaceee. Ovularia salicina Vesterg. I p. 28; Sace. Syll. XIV p. 1055; Lindroth, Acta Soc. F. FI. fenn. 22, 3 p. 5, 1902 (Ramulaspera salicina Lindr.). SalmseinereasiGotland, Bro! (1 cp. 280et Miecr rar. sel. 2) Salix hastata. Torne Lappm., Torne träsk! (Vestergren, Micr. 1550). På grund af att sporerna äro fintaggiga har LINDROTH 1. c. för denna art bildat ett eget släkte, Ramulaspera, något som på så subtila grunden måhända torde vara onödigt; 2-celliga konidier har jag aldrig lyckats upptäcka; LINDROTH uppger dem »sehr selten zweizellig» (groningsfeno- men ?). Spathiflore. Ramularia aromatica (Sacc.) Höhn.; Lindau p. 436. Acorus Calamus. Stockholm, Nacka!; Skåne, Spången vid Rönne å (Micr. 619). R. Alismatis Fautr.; Lindau p. 435. — Alisma Plantago. Östergötland, Qvillinge, sjön Glottern (Starbäck i Eriksson exs. 498 sub nom. Didymaria aquatica Starb. et in Vester- gren, Microm. 1096). Sparganiacee&e. Ramularia Sparganii Rostrup p. 45; Lindroth p. 12. På Sparganium simplex. Stockholm (G. Lagerheim i Lindr. p. 12 sub nom. R. Sparganii Lindr.); Upland, Ultuna vid Upsala (Ro- Strup, le) Graminee&e. Ovularia pulchella (Cesati) Sacc. Syll. IV p. 145; Lindau p. 235. Festuca rubra. Gotland, Ytlings i Bro! (Microm. 145). GENERAD” LITTERATUR! ELIASSON, A. G. (I), Fungi suecici. Bot. Notiser 1895 p. 17, 57, 107. —— (II), Svampar ur C. J. Johansons herbarium. Bot. Notiser 1896 p.- 206. —— (III), Fungi upsalienses. K. V. A. Bihang 22, 3, N:o 12 (1897). ERIKSSON, JAKOB, Fungi parasitici scandinavici exsiccati. Stockholm 1882—95. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 29 914 FALCK, K., Bidrag till kännedomen om Härjedalens parasitsvampflora. Arkiv. för Botanik. Bd 12. N:o 5: Stockholm 1912! LAGERHEIM, G., Algologiska och mykologiska anteckningar från en bo- tanisk resa i Luleå Lappmark. K. V. A. Öfversikt 1884, N:o 1, Stockholm. LIND, JENS, Liste over Svampe indsamlede under Svenska Bot. För:s Exkursion til Billingen 1907. Svensk Bot. Tidskr. 1907 p. 385. LINDAU, G., Hyphomycetes i Rabenhorst, Kryptogamen-Flora I: 8. Leip- zig 1905—1906. LINDROTH, J. IVAR (numera LIRO), Verzeichnis der aus Finland bekann- ten Ramularia-Arten. Acta Soc. F. EE Fenn23 mn: 5 mwHelsing- fors 1902. PALM, B. (ID, Till kännedomen om Stockholmstraktens svampflora. Svensk Bot. Tidskr. 1908, p- 38. —— (ID, Nya bidrag till Stockholmstraktens svampflora. Svensk Bot. Tidskr. 1910 p. (1). ROMELL, L., Fungi exsiccati presertim Scandinavici, cent. I (1890), II (1895). Stockholm. ROSTRUP, E., Mykologiske Notiser fra en Rejse i Sverige i Sommeren 1882. K. V. A. Öfversikt 1883, n. 4. Stockholm. VLEUGEL, J., Bidrag till kännedomen om Umeåtraktens svampflora. Svensk Bot. Tidskr. 1908:5p- 504. ——, Zweiter Beitrag zur Kenntnis der Pilzflora in der Gegend von Umeå. Svensk Bot. Tidskr. 1911 p. 325. VESTERGREN, T. (D, Bidrag till kännedomen om Gotlands svampflora K. V. A.: Bihang.. Bd 22; IL 63 Stockholm sI5: —»— (ID, Verzeichnis — — zu meinem Exsiccatenwerke :Micromycetes rariores selecti. -Fasc. 1-—3: Bot: Not. 16995pi 1953: =>—' (IIT), Verzeiehms ete: Fasc: 456: Ibid” 599 0p-mick: 2 (IV), Verzeichms efte. oFaset = 105 Did SDU RPS —— (V), Verzeichnis ete. Fasce: 11-175 Ibxdspt9o0ampamii=a: —— (VD, Diagnoses micromycetum przaemisse. Jahreskat. pro 1897 d. Wiener Krypt. Tauschanstalt. Wien 1897. FASA Sh RR SEEN USING: MR TR KN pe 5 NR rn Färg rr AKNE MD ra fra FORSEN VS SEN SNAE Sjö VÄRK vägs Lr 4 4 Vakir Jö S b d - VI Ja ” sd MPR yr AE G 2 EE AR M Ar SE NIE | LEKTOR FRA TES $ i INNEHÅLLSFÖRTECKNING Ne AN H. 0. JUEL: Beiträge zur Kenntnis der galgen Taphrina und FEV Exobasidium. Mit Taf. 7.. SO ords bss Vr STR ge RN a FR. R. AULIN: Botaniska FS ARNE REN från Öland” | (Botanische Auf- E ” zeichnungen aus Öland.) .............« ÖSREGN a 373 så BJÖRN FLODERUS: Bidrag till Känsledowsn. om fr NOSBj Semljas ES Salices. Med tafl. 8—13. (Beiträge zur Kenntnis der Salices von C SK Novaja Semlja. Mit Taf. 8—13. Deutsches Resumé p. 425.)......... 3887 J. HULTING: En bokskog i Västergötland och dess lafflora. (Ein FAR Buchenwald in Westergötland und seine Flechtenflora.) ....... SSC ART” SIR H. WILH. ARNELL: Nya iakttagelser öfver dominerande blomnings- | Fe företeelser. (Neue Beobachtungen öber dominierende Bläten- 2 erscheinungen.) .......... 2// ARR ATRGA N. WILLE: Om Vdviklhagen. af Ulothrix flaccida. Kätz. Med tafl. 44. RER - (Öber die Entwicklung von Ulothrix flaccida Kätz. Mit Taf. 14, 00 Deutsches Resumé p. 456.) = .nnssnsnmnsnns AT SEBER KARL HEDBOM: Strödda anteckningar om några ASPEN Re OR HooA EAS i Upsala-floran förr och nu. (Vermischte Aufzeichnungen äber 6 2 einige bemerkenswertere Elemente der SR Flofa von vordem = do oc und von heute.) la... vn EN E.: "ADLERZ: Om växtinsdmlikgens' Hetydelsa för URRdOrd vid der 2 SE allmänna läroverken. (Uber die Bedeutung des Pflanzensammelns AA fär die Jugend der höheren Schulen.)...... ...... 466 OSAR J. A. O. SKÅRMAN: Om gallbildningar hos Salix Galten L. förorsakadör SLR AR af Dorytomus tzeniatus Fabr. (Uber die an Salix Caprea L. durch : OS Dorytomus tzeniatus verursachten Gallen.) .. PST ENS ROS AREAN LG aa an CARL SKOTTSBERG: Uber Viviparie bei Pernettya SR SR 491 |; ÖN : ASTRID CLEVE-EULER: Skogsträdens höjdgränser i träktent al Störk "RENSA S Sjöfallet. (Die PRENSA der Waldbäume am Stora Sjöfallet, = Eappland):==0 si... > MÖRE HERNFRID WITTE: Silere' dickotöma Ehrh., en 0. sydostöurgpakte atlö | Sj $b uppträdande i vårt land Hufvudsakligen såsom vallogräs. (Silene NNE dichotoma Ehrh. Das Auftreten einer sädost-europäischen Art in NCGE 20 Schweden, hauptsächlich als Unkraut in Kleeschlägen. Mit einer Ayn des Karte p. 513. Deutsches Resumé p. 527.) .. NE sa RO HARALD KYLIN: Uber die Farbe der Hörldeta; Jad CyAnphseken ät É ba Sed Bä Re 1 RN RA RR ANSVAR Er AA ARV SS AN SIR An EINE ER AR I SEELE rn 531 SS GUST. O. A:N MALME: Xyridace& Friesian&e. Beiträge zur Xyridazeen- SN PR INT) NASN gb NANNE Ke SANN sr al Nk ENG GR SRS NE NR RAN RA Reka ee BOTEN 545 TT T. HEDLUND: Om frosthärdigheten hos våra kalljordsväxter. (Uber = die Widerstandsfähigkeit unsrer Freilandspflanzen gegen den Frost.), 561 = 0 THORE C. E. FRIES: Öfversikt öfver Sveriges Geaster-arter. Med tafl. = cc 2 16 och 17. (Ubersicht der schwedischen Geaster-Arten. Mit Taf. 4 , NR TT 268 År fö BR AN br 6) ARS JRNR SUN BS RS GR RES BAGAR RER SAS RR bl L. P. REINHOLD MATSSON: Till frågan! om rosornas be r (Zur Frage von der EE der Rosen. PES Resumé p. 605.) ... SSR SELIM BIRGER: Ulbredningen af Seas ANOR RocR. & Schult. RRD z i Skandinavien. (Die Verbreitung des Scripus parvulus: Roem. Z is Schult. in Skandinavien. Mit einer Karte p. 610) ...... VERK SERA: 608 LARS-GUNNAR ROMELL och EiNAR TEILING: Om Hajnum Kall- SR gate burg. - Med tafl. 18—22. (Uber Hajnum Kallgate DC Mit Taf. 18—22. Deutsche Tafelerklärung p. 626.) 2 gen ST LEN -—J. M. HULTH: Linnés första utkast till Species Pontare Linnés erster Entwurf seiner Species plantarum.) .......... 627 KURT FALCK: Några "ord om variationen i antal knlkblad: or EN Caltha palustris. (Einige Worte äöber die Variation in der Zabl oc der 'Perigonblätter von Caltha palustris:) = -.:isn.ssesiimsgeneseessssnn 82 LARS ROMELL: Remarks on some species of the Genus Polyporus. 0635 "EMIL HAGLUND: Om Sphagnaceernas förhållande till vissa mineral- = = | salter. (Uber das Verhalten der SPN zu Ras Mineral- Ra SAlZeN) a 645 CARL FÖRSSTRAND: Några ALGCKNRReE: om Tinhös. Stockholmstid. ; | NL (Einige Aufzeichnungen äber Linnés Stockholmer-Zeit.)... FLOD C. A. M. LINDMAN: Wie ist die Kollektivart Pölykennn avieulare FRSONNA zu spalten? Mit Tal, /20=—=00:==3 3000 scegus ss Ars ora GAN SORAN ene 673 NILS SYLVÉN: Om Pleurospermum austriacum (L.) Hoffm. och Ae8S: 5 nuvarande förekomst i Sverige. Med tafl. 27. (Uber Pleurosper- SN mum austriacum (L.) Hoffm. und sein heutsyre? Auftreten in = Schweden. Mit Tal: 7.) =sig oss os s da sn ske Ein tar LbsE skr RER SE G. LAGERHEIM: Rhipsalis rosea n. sp. Mit Taf. 28... STAT: ROB. E. FRIES: Den svenska myxomycet-floran. (Die sohwedische 0 Myxomyzeten-Flora.) 721 RUTGER SERNANDER: Siu” öfver gfentnes Biologi: få ”Nitrofila ; lafvar. Med tafl. 29, 30. (Zur Biologie der Flechten: I. ökas 5 Flechten. ” Mit Taf. 29, 30.) EEE EE Sr EE EE SE TORSTEN LAGERBERG: En intressant bildningsafvikelse Od gran. Ma (Eine interessante Bildungsabweichung der Fichte')... ERNST HEMMENDORFF: Bilder aus der Restinga-Vegetation bei Rio de Janeiro. Mit Taf. 31—35. TYCHO VESTERGREN: Förteckning på dc i Sverige hittills funja: inter af hyphomycet-släktena Ramularia, Didymaria och Ovularia. (Verzeichnis der in Schweden bisher gefundenen Arten der Bg myzeten-Gattungen Ramularia, Didymaria und Ovularia.) ARE a Utgifvet den 28 Oktober 1912, STOCKHOLM, NYA TRYCEEBI-AKTIEBOLAGET 1912. SEPA 0 MRS rat Ur SENT fr BN Dö STEN SANN ANG Svensk Botanisk Tidskrift Utgifven af Svenska Botaniska Föreningen Redigerad af 0. ROSENBERG och T. VESTERGREN BAND 6 | 1912 HÄFTE 4 0 | i SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGENS = styrelse och redaktionskommitté SE Å under år 1912. Styrelse: ; V. B. WITTROCK, ordförande; R. SERNANDER, vice &' ordförsnde O. ROSENBERG, sekreterare och redaktör; G. INDEBETOU, skatt- = Sa mästare; J. BERGGREN, K. BOHLIN, 0. JUEL, G. LAGERHEIM, | Å G. MALME, HJ. NILSSON, M. SONDÉN. Redöktionskösuniitäs : 0. ROSENBERG, K. BOHLIN, G. LAGERHEIM, R. SERNANDER, N. SVEDELIUS. ; AR SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT utkommer i fyra häften årligen. — Prenumerationsafgiften (för personer ej tillhörande Svenska Bo- : taniska Föreningen) är 15 kronor. Å E Medlemsafgiften för år 1912, 10 kronor, torde inbetalas till skule. SE mästaren, fondmäklaren - G. INDEBETOU, Kungstrnägardaperan” 4, 0 Stockholm. i Fr Nyinvalda medlemmar kunna erhålla föregående årgångar ar tid- SRA = — skriften till ett pris af 7 kronor pr Argång. | Sn 5: 4 Mi ER Far 4 LM Ä AN RE SR se EMS ÅA RdRR et SA ÄR Made Re PSD NER SENS - PE EE a Nat TIG SAR IRS 2 BARDA ERS SE ON ARTAS SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1912. Bb 6, uH. 4. UBER DIE APOGAMIE BEI CHONDRILLA JUNCEA VON OT ROSENBERG Während meiner Untersuchungen äber die Apogamie in der Gattung Hieracium machte mich Herr Professor C. RAUNKIAER in Kopen- hagen darauf aufmerksam, dass Kastrierungsversuche, die er an der Composite Chondrilla juncea angestellt hatte, als Resultat gegeben hatten, dass möglicherweise hier auch ein Fall von Apogamie vorlag. Auf Veranlassung des Herrn Professors RAUNKIAER beschloss ich dieser Pflanze eine cytologische Untersuchung zu widmen. Mein Material slammt aus den botanischen Gärten in Kopenhagen und Berlin. Fixiert wurde hauptsächlich mit CARNOY's Alkohol-Chloroform- Essigsäure und ZENKER's Kaliumbichromat-Sublimat-Essigsäure. Die erste Flässigkeit war besonders för die Feststellung der Chro- mosomenzahl sehr geeignet, weil die Chromosomen dabei sehr distinkt erscheinen, während die letztere Flässigkeit besonders fär die Fixie- rung des Embryosackes ausgezeichnet geeignet war. Meine Untersuchungen uäber Chondrilla sind zwar noch nicht völlig abgeschlossen, ganz besonders gilt dies fär die Teilungen bei der Pollenbildung. Aber da sie dennoch zu einem gewissen Resul- lat in Hinsicht auf die Frage der Apogamie gekommen sind, will ich jetzt sehon einen Bericht daröber geben. Zuerst war es nötig die Chromosomenzahl bei den vegetativen Kernteilungen festzustellen. Untersuchungen von Kernen in den Integumenten und besonders in den in lebhafter Teilung begriffenen Blätenblättern liess mit ziemlicher Sicherheit 14—16 Chromosomen in den Prophasen erkennen. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. 60 LIBRARY NEW YORK BOTANICAL GARDEN. 918 Gebilde in der Nähe des Äquators, aber sehr unregelmässig ein- gereiht sind. Nur sehr selten beobachtet man Bilder wie Fig. 3 rechts, wo die Kernteilungsfigur sehr regelmässig erscheint und ganz einer vegetativen Metaphase entspricht. Am meisten haben sie das Aussehen wie in der Fig. 3 links und Fig. 5. Dann folgt die Anaphase (Fig. 4), wobei die Chromosomen sich ziemlich unregelmässig auf die zwei Pole verteilen. Die Tochter- kerne gehen bald ins Ruhestadium uber, und die Pollenmutterzellen werden in zwei Zellen geteilt. Eine weitere Teilung der Pollen- mutterzellen kommt gewöhnlich nicht vor. Nur sehr selten habe ich Tetraden gefunden. Das gewöhnliche ist wie gesagt, dass die Pollenmutterzelle und der Kern nur sich einmal teilen und die Tochter- zellen stellen die Pollenzellen dar. Sie werden von einer typiseh ausgebildeten Exine umgeben und ihr Plasma scheint in ganz nor- maler Menge vorzukommen. In der von SHIBATA und MIYAKE! untersuchten apogamischen Houttuynia scheint ein ähnlicher Fall von weitgehender Abnormalität bei der Pollenbildung vorzuliegen, während sonst in apogamischen Pflanzen wie z. B. in Taraxacum die Reduktionsteilung dabei ganz typisch verläuft. In jungen Samenanlagen enthält die Embryosackmutterzelle einen grossen Kern, der in den fräöhen Prophasen sich ganz typisch ver- hält. In der Diakinese treten dieselben Unregelmässigkeiten wie in den Pollenmutterzellen ein, die Chromosomen erscheinen in der vegetativen Zahl, 14—16, also nicht als Gemini (Fig. 7). Der Kern teilt sich und för gewöhnlich auch die Embryosackmutterzelle (Fig. 8, 9. Chondrilla verhält sich also in dieser Hinsicht wie Taraxacum, nach JuvELr's Untersuchungen. Die hintere Tochterzelle wird zum Embryosack. In Fig. 11 ist ein eigenartiges Stadium abgebildet, das ziemlich oft vorkommt. Die Chromosomen sind nicht klumpen- förmig sondern dänn und langgestreckt und haben ein sehr »vegeta- lives» Aussehen. In Hieracium habe ich oft dergleiche Strukturen getroffen besonders in den Pollenmutterzellen. JUEL und besonders SCHKORBATOW ”) haben auch in Taraxacum ähnliche Chromosomen- Formen in den Embryosackmutterzellen beschrieben. Fig. 8 stellt die erste Teilung der Embryosackzelle dar. Der Kern zeigt die un- reduzierte Chromosomenzahl. SBmBsATA, K. und Mäivake, K., Ueber Parthenogenesis bei Houttuynia. Bot. Magazine. Tokyo 1908. ”) SCHKORBATOW, L., Parthenogenetische und apogame Entwickelung bei den Bli- thenpflanzen. Russisch. Charkow 1909. SJS) Aus der obigen Untersuchung scheint also hervorzugehen, dass in Chondrilla ein Fall von apogamischer Embryosack- und Embryo- Entwicklung vorliegt, der dem Taraxacum-Schema folgt. In späteren Stadien der Embryosackentwicklung bildet sich ein mächtiger Ob- lurator aus den basalen Zellen der Samenknospe aus, der in die Mikropyle hineinwächst und dieselbe vollkommen ausföllt. SVENSK BOTANISK "TIDSKRIFT. 1912. BD 6Eret RINODINA SEPTENTRIONATISTN SSE AF GUST. O. A:N MALME I min för sjutton år sedan offentliggjorda revision af vissa syd- svenska Rinodina-former [De sydsvenska formerna af Rinodina sophodes (Ach.) Th. Fr. och R. exigua (Ach.) Th. Fr.] omnämnde och beskref jag i korthet äfven en norrländsk form, som rätt nära ansluter sig till R. lIcevigata (Ach.) Malme, men som skiljer sig från densamma genom i allmänhet smärre apothecier och genomgående smalare sporer. Med något särskildt namn belades den emellertid icke. Något tillfälle att ytterligare ägna uppmärksamhet åt denna form erbjöds mig icke förr än under ett kort besök i Jämtland sommaren 1910, då den anträffades flerstädes kring Hålland i Un- dersåkers socken och vid Handöl, på båda ställena på barken af gråal. Sistlidna vinter mottog jag samma Rinodina från forstmästaren fil. mag. G. LÅNG. De öfversända exemplaren voro insamlade i Finland, Kittilä socken (Kemi Lappmark). LÅNG meddelade mig dessutom, att han observerat den mångenstädes under sina resor som Renbeteskommissionens sekreterare och städse funnit den vara väl skild från R. lIcevigata. Han hade för afsikt att beskrifva och namngifva den, så snart hans arbete vid Renbeteskommissionen afslutats och han kunde ägna sig åt bearbetningen af de lafsam- lingar, han hopbragt. Hans verksamhet afbröts emellertid i förtid, då han, som bekant, blef ett af offren för järnvägsolyckan vid Malmslätt. 921 Vid ett nytt besök i Jämtland sommaren innevarande år insam- lade jag åter den ifrågavarande lafven på flera ställen såväl i' Un- dersåker som vid Handöl, vid Undersåkers järnvägsstation i så stor mängd, att den kunnat utdelas (under n:o 290) i den nyss ut- komna 12:te faskikeln af mina Lichenes suecici exsiccati. För att arten måtte blifva i vederbörlig ordning publicerad, vill jag här be- skrifva densamma. . Rinodina septentrionalis n. sp. ”Thallus e verrucis formatus sub- hemispheericis, minutissimis, 0,1—0,2 mm latis, cinereis v. fusco- cinereis, opacis, KOH haud reagentibus, supra hypothallum obscu- rum dispersis, saepe rarissimis, rarius salis confertis. Apothecia sparsa, rarius satis conferta, parva, vulgo 0,,—0,3 mm, rarius 0, mm lata, disco opaco, fusco-nigricante, plano Vv. rarius demum con- vexo, margine thallode primo elevato et seepe minutissime crenulato, dein vulgo attenuato, lxvigato, plus minusve obscurascente, rarius demum fere excluso. Stratum corticale. excipuli crassum, superne nonnihil attenuatum, J haud reagens, stratum medullare gonidia pauca—satis numerosa fovens; margo proprius vulgo subnullus. Thecium 65—580 u, rarius usque 90 u altum, superne fuscescens, J coerulescens, demum szepe sordide decoloratum, KOH non rea- gens. Paraphyses apice clavato-capitate. Asci clavati v. inflato- clavati.. Spore 8:ne, ellipsoidex vv. ellipsoideo-oblonga, 15—19 wu, rarius usque 21 w longe, 6-—8 u, rarius usque 9 uw crasse, sepe curvulae, medio non constricte, pariete inaequaliter, nempe ad api- ces spore et ad septum, valde incerassato (placodiomorphee). Per provincias norrlandicas et Lapponiam, ut videtur, late distri- buta, corticem lzevigatum Salicis et Alni incan& incolens. Ipse in Jämtland, Undersåker et Handöl, multis in locis collegi (Lichenes suecici exsiccati n:o 290). R. levigate (Ach.) Malme persimilis at sporis angustioribus et apotheciis vulgo minoribus recedit; transitus numquam vidi. Habitu in memoriam revocat R. pyrinam (Ach.), que species jam sporis aliis facillime dignoscitur. Jam in Sydsvensk. form. Rinodina sopho- des et RB. exigua (1895), p. 28 descripsi hanc speciem et nomen ei non imposui. Lecanora levigata f. dispersella Wainio [Adjum. ad Fichenoge: Lapp. fenn. et: Fenn: bor: 1 (1881); po151] e descrip- tione hujus speciei forma admodum macra esse videtur. Såsom redan nämnts, står ofvan beskrifna art mycket nära R. levigata, och omöjligt är icke, att den faller inom densammas va- riationssfär.. Men å andra sidan må icke fördöljas, att den senare, 922 äfven om R. septentrionalis icke diträknas, på olika substrat företer så stora olikheter i sitt allmänna utseende, att man kan misstänka, det under densamma sammanförts skilda systematiska enheter. Helt säkert skulle den, som hade framför sig endast de båda i mitt anförda arbete (p. 26) beskrifna formerna 1 och 4 — den förra med sina upphöjda, tätt hopade apothecier med brungrå, ofta vinkligt böjd bålkant, växande på brädtak, gärdesgårdar o. d.; den senare med sina mera tilltryckta, spridda apothecier med svartgrå, mindre framstående kant, växande på asp, företrädesvis på halfdöda grenar — anse dem för skilda arter trots likheten i apotheciernas inre byggnad och särskildt sporstorleken. Men när f. 2, som äfvenledes växer på gärdesgårdar, men på fastare byggda, mera släta stänger, och därjämte på torra enpinnar, gammal bark o. d.. kommer med i räkningen, visar det sig åtminstone för mig omöjligt att uppdraga några bestämda gränser. Fortfarande måste jag därför anse dessa former såsom samhöriga och olikheterna såsom sannolikt framkal- lade af substratets olika beskaffenhet. Omfattande iakttagelser i fria naturen, parade med mikroskopiska och mikrokemiska undersök- ningar, leda nog ej så sällan till en annan uppfattning af arternas begränsning än granskningen af ett eller annat herbarieexemplar. I sitt arbete Lichenes prope Pitlekai collecti (Stockholm 1909) upptager E. Wain1o för RB. levigata namnet RB. archea (Ach.) Wainio, detta på grund af en undersökning af originalexemplar i ACHARII herbarium. Då sporstorleken hos AcHARHU Parmelia sophodes y P. archea enligt samma författare är 16—20 u 1., 8—10 pu cr., är det nog otvifvelaktigt, att denna hör till R. levigata, icke till R. turfacea, dit den förut hänförts såväl af WAIn1Io som af Tu. M. Fries. Att min f. 1 af R. lIevigata äfven blifvit behämnd R. turfacea f. archea, har jag också redan 1895 framhållit. I sina Adjumenta (I, p. 153) beskrifver emellertid WaAIin1o under namn af Lecanora turfacea var. archea en laf med en i hög grad växlande sporstorlek (18—32 wu 1l., 10—12 u Cer.). Det ligger nära till hands att antaga, det någon sammanblandning af två olika arter här föreligger. När han 1909 i ofvannämnda arbete) åt densamma gifver namnet R. orbata (Ach.) Wainio f. fuscogrisea Wainio, uppger han sporstorleken till 27—36 w 1, 11—13 pu er. utan att dock på något sätt erinra om den rätt afvikande uppgiften i Adjumenta. Namnet »arch&ea» har således äfven af dem, som haft tillgång till AcHArRi herbarium, blifvit an- vändt för olika saker. Lyckligtvis föreligger enligt de nu af fler- talet botanister antagna nomenklaturreglerna icke något skäl att 923 låta det undantränga »lexvigata», ty det senare har som artnamn varit användt 31 år tidigare (redan år 1878). Af samma skäl torde namnet R. orbata (Ach.) Wainio för R.:turfacea (Wahlenb.) Th. Fr. ej komma att vinna gillande af lichenologerna. Men från WAINIOS ståndpunkt sedd, är nog äfven denna namnförändring nödvändig. Han visar sig nämligen som en extrem anhängare af prioritetsprin- cipens obegränsade giltighet. Ett exempel härpå lämnar hans ut- bytande af det i 99 år använda släktnamnet Nephroma Ach. (1810) mot Opisteria (Ach.) Wainio (1909) på den grund, att ACHARIUS i Methodus (1803) begagnat sistnämnda namn för den grupp af släk- tet Peltidea, som omfattar de arter, för hvilka han senare grundade släktet Nephroma. 924 SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN Föreningens årsmöte. Föreningen sammanträdde till årsmöte den 30 nov. 1912 på Stockholms Högskola under ordförandeskap af professor R. SERNANDER. Närvarande voro 80 medlemmar. Valet af funktionärer för år 1913 utföll sålunda: Styrelse: professor V. B. WITTROCK, ordf.; professor R. SERNANDER, vice ordf.; d:r T. LAGERBERG, sekreterare; läroverksadjunkten T. VESTER- GREN, redaktör; d:r F. R. AULIN, skattmästare; läroverksadjunkten J. BERGGREN; professor O. JUEL; professor G. LAGERHEIM; lektor G. MALME; professor HJ. NILSSON; professor O. ROSENBERG; professor M. SONDÉN. Redaktionskommitté: docenten RoB. FRIES; G. LAGERHEIM; T. LAGER- BERG; R. SERNANDER; T. VESTERGREN. tevisorer: hofkamrer HJ. HAFSTRÖM; professor H. HESSELMAN. tevisorssuppleanter: jägmästaren G. SCHOTTE; fil. d:r N. SYLVÉN. Till de afgående sekreteraren-redaktören, professor ROSENBERG och skattmästaren, fondmäklaren G. INDEBETOU, hvilka undanbedt sig återval, framförde ordföranden föreningens tacksamhet för allt hvad de alltsedan föreningens stiftande verkat för densamma. Till hedersledamot beslöt föreningen att kalla f. d. professor Tu. M. FrRIES, Upsala (på förslag af hrr LAGERHEIM, ROSENBERG och SERNANDER). Ordföranden meddelade, att tredje häftet af föreningens tidskrift ut- gifvits som festskrift till firande af professor TH. M. FRIES 80-årsdag. En festupplaga af häftet hade utgått i 150 exemplar med särskildt om- slag, professor FRIES” porträtt i fotogravyr, oförändrad paginering, men med tillägg af h. 2 p: 239—265, tafl 5 och 6 (ompagineradt till 920—946, tafl. 36 och 37) samt h. 4 p. 915—923; inalles 602 sidor, 87 textfigurer, 32 taflor. Dessutom hade 18 exemplar, däraf 17 numrerade, tryckts på bättre papper (perfektionspapper). Afhandlingarnas antal var 35 af 34 medarbetare. Den lifliga anslutning, som företaget rönt från alla håll, hade äfven visat sig ifråga om ekonomiskt understöd åt detsamma, som beredvil- ligt lämnats af grosshandlaren HJALMAR WIJK, frih. CARL DE GEER till Leufsta, herr OSCAR CARNEGIE EKMAN, d:r FRANS KEMPE, fru SIGNE TRYGGER, f. SÖDERSTRÖM, hofrättsrådet K. G. ALMGREN, med. d:r L. GRUNDBERG m. fl. Ordföranden meddelade vidare, att professor FRIES på födelsedagen, den 28 oktober, uppvaktats af en deputation från föreningen, bestående af dess vice ordförande professor SERNANDER, professorerna G. LAGER- HEIM och O. ROSENBERG, lektor E. HEMMENDORFF samt adjunkten T. VESTERGREN. Därvid öfverlämnades ett exemplar af festskriften, i ett band af mörkgrön marokin med jubilarens monogram på en bädd af lager med inflätad linnea, utfördt af hofbokbindaren G. HEDBERG. Docenten ROBERT FE. FRIES tog därpå till orda och framförde sin faders, professor TH. M. FRIES hälsning och tack till föreningen för den hyllning, som från föreningens sida kommit honom till del på hans 8$1:a födelsedag, samt anhöll att få för de närvarande föreningsmedlem- marna förevisa det därvid öfverlämnade exemplaret af festskriften. Därpå vidtogo aftonens föredrag. Docenten FRIES skildrade under före- visande af ett stort antal utmärkta skioptikonbilder den färd, som han tillsammans med grefve ERIC VON ROSEN företagit genom Afrika från Kap till Kairo. Det utomordentligt underhållande och lärorika föredra- get åhördes med spändt intresse af de närvarande, som uttryckte sin tacksamhet därför genom ihållande applåder. Professor H. O. JUEL förevisade därpå skioptikonbilder af en större samling af honom själf utförda botaniska färgfotografier, omfattande landskapsbilder, enstaka vilda växter in siltu, en mängd blommande fri- lands- och växthusväxter från Upsala botaniska trädgård samt kolorerade bilder ur botaniska planschverk. De vällyckade fotografierna, som voro af den utsöktaste färgverkan, väckte åskådarnas lifliga gillande. Efter sammanträdets slut samlades föreningens medlemmar till supé i hotell Rydbergs festvåning. Nya medlemmar. Styrelsen har till medlemmar af föreningen invalt: på förslag af d:r F. R. Aulin: fil. d'ir FRED. LÖNNKVIST, Sundbyberg; på förslag af prof. H. Hesselman: forstmästaren GUSTAF VON Post, Moälfven, Ångermanland, jägmästaren H. WIKANDER, Moälfven, Angermanland; på förslag af prof. O. Rosenberg: fru ESTER BESKOW, Stockholm, fil. stud. E. G. HARRY EKSTRAND, Stockholm, fil. stud ERIK S. SÖDERBERG, Stockholm; på förslag af prof. R. Sernander: fil. stud. EINAR WESTBLAD, Upsala; - på förslag af fil. stud. E. Teiling: studeranden RUDOLF FLORIN, Bergianska Trädgården, Albano: på förslag af studeranden Göte Turesson: ARTHUR M. JOHNSON, B. A., North Central High: School, Spokane Wash UfESEeAL SAMMANKOMSTER Botaniska sällskapet i Stockholm. Demo Tebrs THE: Professor C. LINDMAN höll ett af skioptikonbilder belyst föredrag: Vegetationsbilder från den internationella växtgeografiska exkursionen i England 1911. Professor G. LAGERHEIM demonstrerade nägra i Högskolans växthus blommande Primula-arter. Den apel 1912) Fil. doktor E. MJÖBERG föredrog om Australiens växtvärld. Föredraget belystes af ett flertal vackra skioptikonbilder. Läroverksadjunkten d:r FR. AULIN redogjorde för intressanta botaniska fynd på Öland sommaren 1911, däribland Fumana procumbens och Oro- banehererupra;. ji. po S13: Professor G. LAGERHEIM förevisade tvenne i Stockholms Högskolas växthus blommande Aroideer, Arum Dioscoridis och Helicodiceros musci- vorus. Dem O nd) ELI D:r T. LAGERBERG höll föredrag om tvenne discomyceter från Norr- lands tallhedar, Dasyscypha fuscosanguinea Behm och Lachnellula chrys- ophthalma (Pers.) Karst. Båda uppträda som svåra skadesvampar å ung- tallar på de norrländska tallhedarna. (Jfr. TORSTEN LAGERBERG, Studier öfver den norrländska tallens sjukdomar, särskildt med hänsyn till dess. föryngring. Skogsvårdsföreningens tidskrift, fackuppl. 1912, p. 291—326. D:r N. SYLVÉN föredrog om några monströsa former af Anemone pratensis. (Jfr. Sv. bot. tidskr. 1912, p. 218—228' Professor G. LAGERHEIM demonstrerade blommande, ur frön från Misiones i Argentina uppdragna exemplar af Petunia inflata R. E. Fr. samt nagra ur ogräsfrön bland Petunia-fröna samtidigt uppkomna exotiska växtformer. (Jfr. G. LAGERHEIM, Nya eller mindre bekanta prydnads- växter. Trädgården» 1912). Direktör F. FANT meddelade några rön från kulturer af Corydalis solida och Petasites frigida vid Hall utanför Södertelge. Den 16 okt. 1912. D:r N. SYLVÉN höll ett föredrag om Pleurospermum austriacum och dess utbredning i Sverige (jf. p. 697). D:r T. LAGERBERG förevisade Epilobium alsinifolium X palustre och E. davuricum X palustre från Särna i Dalarne. Denis dec: 1912: Lektor E. HEMMENDORFF höll ett af skioptikonbilder belyst föredrag: Bilder ur Restinga-vegetationen vid Rio de Janeiro (jf. p. 889) Professor O. ROSENBERG refererade: Å. H. Trow, On the inheritance of certain characters in the common groundsel, Senecio vulgaris I1L., and its segregates (Journ. of Genetics II, 1912 p. 239), och förevisade i sam- band därmed skioptikonbilder af de omtalade formerna. Professor G. LAGERHEIM redogjorde för hrr AFZELIUS och PALMS resa på Madagaskar och förevisade nägra af dem hemsända museiföremål, däribland en del Apocynaceer med extremt xerofil utbildning. Rådman H. T. BENCKERT redogjorde för några fall af abnormt yppig utveckling af svenska örter under sommaren 1912. Vetenskapsakademien. Deniid= sept Lok. Prof. J. ERIKSSON redogjorde för resultaten af sina studier öfver Rhi-- octonia violacea och Rh. Solani, som hos oss nu börjat uppträda som sjukdomsalstrare på kulturväxter, den förra på morötter, kålrötter m. fl., den senare på potatis. Direktör M. AGRELIUS hade till Akademien öfverlämnat tvenne band teckningar af svenska växter, en del utgörande original till afbildningar i Svensk Botanik, utförda af gifvarens fader hofkamreraren ANDERS JOHAN AGRELIUS (T 1834). Till införande i Arkiv för botanik antogos: Uber einige schwedische Meeresalgen af doc. H. KYLIN och Die Morphologie des Kerns und der Teilungsvorgänge bei höheren Organismen af fil. kand. H. LUNDEGÅRDH. Den 9 okt. 1912. Prof. G. LAGERHEIM föredrog om betydelsen af algernas färgämnen och refererade i samband därmed doc. H. KYLINS med reseunderstöd från Akademien utförda undersökningar vid Kristinebergs zoologiska station öfver hafsalgernas biokemi. Till införande i Arkiv för botanik antogs: Om mossvegetationen vid Tåkern af H. W. ARNELL och C. JENSEN. 928 Den v2300okt ct 9de2: Det Regnellska resestipendiet å 15,000 kr. för undersökningar öfver floran i Sydamerika tilldelades ende sökanden, Regnellske amanuensen vid Riks- museets botaniska afdelning fil. lic: E. L. EKMAN. Den: 13 nov. L9II2: Till införande i Akademiens handlingar antogs en afhandling af do- centen C. SKOTTSBERG: A botanical survey of the Falkland Islands. Den 27. nov. 1912: Prof. JACOB ERIKSSON höll ett föredrag öfver potatiskräftan och dess uppträdande i Sverige och utlandet. Akademien beslöt tillstyrka fridlysning af ett 20-tal gamla ekar vid Mellansundet i Rytterns socken, Västmanland. Till införande i Arkiv för botanik antogs: Växttopografiska undersök- ningar i Åsele lappmarks fjälltrakter. I. af fil. lie: A. HEINTZE. Societas pro Fauna et Flora Fennica. Den 2 mars 1912. Doktor H. LINDBERG anmälde till publikation: Material till kännedomen af de i Finland förekommande Taraxacum-arterna. Magister WIDAR BRENNER förevisade en på kalkberg lefvande form af Arenaria trinervia, Convolvulus sepium m. fl. växter från Barösundstrakten i västra Nyland. Herr BRUNO FLORSTRÖM hade insändt ett meddelande om Taraxacum- arter från Satakunta. Mag. E. W. SUOMALAINEN förevisade en fasciation af Ranunculus repens. Den. 13 vapril. L9I912: Följande reseunderstöd för botaniska undersökningar under sommaren 1912 utdelades: åt mag. W. BRENNER 200 mark för floristiska och växt- geografiska undersökningar i Barösunds skärgård i Nyland; åt gymnastik- lärare B. FLORSTRÖM 150 mk för studier i Satakunta, särskildt rörande Taraxaca; åt student V. HEIKINHEIMO 100 mk för botaniska insamlingar i sydvästra Finland; åt stud. M:; E. HUUMONEN 150 mk för exkursioner i norra och mellersta Österbotten; åt mag. J. S. V. KOPONEN 250 mk för floristiska studier i de finska delarna af Onega- och Olonets-Karelen. Doktor H. LINDBERG redogjorde för sina undersökningar af en sten- åldersboplats i Kyrkslätt socken i Nyland och demonstrerade de därvid gjorda växtfynden. Mag. LAURA WECKSELL meddelade om nya fyndorter i Finland för Sedum fabaria och Conringia orientalis. 929 Forstmästare J. MONTELL hade insändt ett meddelande om de för Finland nya Chamaeorchis alpina och Erigeron unalaschkensis, som han funnit i nordvästligaste hörnet af Enontekis lappmark. Student M. E. HUUMONEN meddelade om nya växtfynd m. m. från Uleåborgstrakten. Den 4 maj 1912. Till publikation anmäldes: J. P. NORRLIN, Nya nordiska Hieracia II; ÅA. PALMGREN, Hippophaé rhamnoides på Aland. Professor J. A. PALMÉN uppläste ett upprop jämte frågeformulär för insamling af uppgifter rörande de ädla trädslagen i olika delar af Finland. Mag. F. KLINGSTEDT demonstrerade några sällsynta Salix-bastarder från Fiskarhalfön i Lapponia tulomensis, bland dem de för finska flora- området nya S. herbacea X myrsinites och S. lanata X lapponum. Doktor H. LINDBERG framlade exemplar af den för Finland nya Lemna gibba, insamlad i Kökar på Åland af stud. N. JOHANSSON: likaså ex. af Chara aspera, som insamlats af pastor O. KYYHKYNEN i sött vatten i Suomussalmi socken i Kajana-Österbotten, där arten sålunda är att anses såsom relikt; vidare Nitella hyalina från S:t Johannes socken söder om Viborg. Mag. R. FREY inlämnade till publikation en uppsats om i Finland iakttagna fasciationer hos fanerogamer. Årsmötet den 13 maj 1912. Forstmästare J. MONTELL tilldelades ett stipendium om 300 mk för insamling af Hieracia i Enontekis lappmark. Professor F. ELFVING meddelade om två häften botaniska anteck- ningar gjorda vid Åbo akademi på 1700-talet, vid tiden för naturalhisto- riens begynnande uppsving därstädes. Den 35 oktober 1912. Framlades 37:e häftet af Sällskapets Meddelanden, för verksamhetsåret 1911—1912. Häftet innehåller redogörelser för de i referaten i denna tid- skrift omnämnda förhandlingarna. Doktor H. LINDBERG meddelade, att Polytrichum Jensenii blifvit fun- nen i Närpes socken i Södra Österbotten. Tidigare inom Finland känd blott från Karelska näset. Den 2 november 1912. Inlämnades ett meddelande från forstmästare J. MONTELL, som på Jehkatsch i Enontekis lappmark funnit några exemplar af den för Fin- land nya Antennaria carpathica. Förevisades exemplar af den likaledes för den finländska floran nya Airopsis praecox, funnen af student V. HEIKINHEIMO i Eckerö på Aland. Professor K. M. LEVANDER anmälde till publikation: Till kännedomen om planktonbeskaffenheten i Helsingfors inre hamnar. NOTISER Bland den mängd af hyllningar från korporationer och enskilda, som kom professor TH. M. FRIES till del på hans 81:a födelsedag, var äfven följande adress från Botaniska sektionen af Naturvetenskapliga student- sällskapet i Upsala. Till Professor THORE FRIES på 80-års-dagen den 28 okt. 1912. En höstafton 1852 sammanträdde på ett studentrum i Upsala några unga naturforskare och bildade en botanisk-zoologisk förening, den första upprinnelsen till vår Botaniska Sektion. Det var Ni, Herr Professor, som tog initiativet härtill och under ett halft sekel förblef Ni en af vår förenings flitigaste arbetare och största krafter I otaliga föredrag framlade Ni för oss resultaten af de forsk- ningar på lichenologiens, mykologiens, den arktiska växtgeografiens och den historiska botanikens fält, som gjort Edert namn vida berömdt. Hvem kan räkna de sektionsmedlemmar, hvilkas första vetenskapliga försök Ni gifvit stöd och hjälp? Till deras ljusaste minnen hör Eder vänsälla, varmhjärtade personlighet, medelpunkten i såväl de allvarliga förhand- lingarna som den uppsluppna ungdomsglädjen. I Universitetets Botaniska Museum, som Ni skapat, har Ni rest Eder ett minnesmärke för alla tider. Hvad det, icke minst för Sektionens ar- bete betydt, kan ej med få ord sägas. Sent skall det glömmas, att lan- det rundt verkat och ännu verka talrika ungdomslärare, hvilka ha Eder att tacka för kärleken till botaniken, ja för hela sin friska syn på tingen. Väl förvaltade Ni arfvet från Linnés klassiska tid och gaf Edra lärjungar med frikostig hand däraf. Den nordiska botaniken hälsar Eder nu, liksom en gång Eder fader, som sin högt aktade Nestor. Med stolthet kan dock Botaniska Sektionen säga, att ingen såsom vi äga Eder med de gemensamma minnenas och det gemensamma arbetets rätt. Vi önska Eder af fullaste hjärta, enkelt och vördsamt, de vackra höst- dagarnes klaraste ljus och varmaste sol, arbetets glädje och hemmets lycka. Bolaniska Sektionen af Naturvetenskapliga Studentsällskapet i Upsala. 931 Till professor och föreståndare för den naturvetenskapliga afdelningen af Statens skogsförsöksanstalt har K. M:t utnämnt docenten vid Stock- holms Högskola, d:r H. HESSELMAN. Att t. v. på förordnande upprätthålla föreståndarskapet för skogsafdel- ningen därstädes har utsetts jägmästaren G. SCHOTTE. Från och med 1913 har anstalten uppförts på ordinarie stat med tvenne afdelningar: 1) den naturvetenskapliga med 1 föreståndare, 1 assi- stent samt 1 biträdande kemist; 2) skogsafdelningen med 1 föreståndare, 1: assistent, 2 skogsbiträden, och 1 skrifbiträde. - Lönen är för. förestån- dare 7,500 kr. (1 ålderstillägg å 600 kr.); assistenter -3,000 kr: 1 ålders- tillägg a 400 kr). Expensmedel för hvarje afdelning-5,900 kr. Aflidne botanister: den 16 juni 1912 genom järnvägsolyckan vid Malmslätt den finske lichenologen, medlemmen af renbeteskommissionen, forstmästaren, fil. mag. GUSTAF LÅNG från Kyrkslätt i Finland; den 29 okt. 1912 i Marstrand fru ALIDA WESTER, f. OLBERS, född den 13 okt. 1842, bekant för sina vid Stockholms Högskola utförda anatomi- ska arbeten öfver blommans och fruktväggens byggnad hos Rosaceer, Boragineer, Alsineer m. fl. växtfamiljer, publicerade i Bih. till” K. Vet.- Akad:s handlingar 1884, 1885, 1887, 1890, 1899. &x K: M:t har förordnat f. d. professor T. TULLBERG att tills vidare un- der 5 år vara inspektor för den Linnéanska stiftelsen å Hammarby. + D:r P. DUSÉN, som afreste till Brasilien i juli 1908, återkom till Stock- holm i slutet af november 1912 efter 4 års forskningar i de brasilianska staterna Paranå och Santa Catharina. D:r DUSÉN har hemfört kolossala samlingar, särskildt från Paranå, hvars flora förut är så godt som oun- dersökt; den enda botanist som förut något vistats där är B. RODRIGUEZ. Samlingarna omfatta omkring 40,000 herbarieexemplar och ett stort antal museiföremål. Med den betydelse, som den sydamerikanska forskningen äger för den svenska botaniken, är det högligen önskvärdt, att denna yt- terst värdefulla samling måtte kunna förvärfvas åt vårt land. Kyrkoherden S. J. ENANDER företog den 9 juli—8 sept. 1912 för stu- dier af släktet Salix en resa i europeiska Ryssland och Sibirien. Fär- den ställdes från Arkangelsk till Ponoj på Kola-halfön, vidare med en rysk ångare till öarna Kolgujew och Waigatsch i Ishafvet, samt Petsjora. Från Arkangelsk fortsattes därpå resan uppför Dwina till Kotlas, från Kotlas med järnväg söderut till Vjatka vid Kamå, därifrån åt S. O. till 932 Perm vid samma flod, Okå-floden och Jekaterinenburg i Ural. Härifrån företogs en utflykt till Tjumen vid floden ”Toböl i guvernementet Tobolsk i Sibirien. Inalles omfattade resan öfver 1,000 mil. + Till Kina via Sibirien afreste den 24 aug. 1912 docenten TH. WULFF för att dels idka botaniska studier, dels för de Röhsska samlingarna i Göteborg uppköpa föremål af Kinas gamla konst och konstindustri. Efter framkomsten till Peking och några veckors uppehåll därstädes begaf sig d:r WULFF, som åtföljes af tolk, kock, komprador och kulis till det inre af Nordkina. Om vistelsen därstädes medför önskadt resultat, kommer han att göra en liknande expedition i Sydkina. «> D:r W. KAUDERN, som den 31 dec. 1912 återkom från sin andra resa till Madagaskar, där hån vistats från medio af juni 1911 till medio af november 1912, har vid sidan af sina zoologiska och etnografiska forsk- ningar, hvilka utgjorde resans hufvudändamål, äfven insamlat en del bo- taniskt material, nämligen frukter och frön, spritmaterial och större mu- seiföremål samt ett tusental prässade växter, hvilket allt inköpts af Riks- museet. + För filosofisk doktorsgrads vinnande försvarade fil. lic. H. LUNDEGÅRDH den 19 okt. 1912 vid Stockholms Högskola en afhandling: Die Morpho- logie des Kerns und der Teilungsvorgänge bei höheren Organismen. > Ett fanerogamherbarium, som innehåller något öfver 2,300 skandinaviska arter och som finnes i Norrköping, är till salu. Närmare meddelanden lämnas af major ÅA. STACKELBERG, Norrköping och doktor J. Hurting, Markvardsg. 6, Stockholm. & Ett fåtal exemplar af Tu. M. FriEs' porträtt i koppartryck kunna erhållas genom Svenska Botaniska Föreningen (pris 3 kr.) STOCKHOLM NYA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET 1913. - Tilt tidskriftens medarbetare! ARTE a Redaktionens adress är Svensk Botanisk Tidskrift, Stockholms Hög. skola, Drottninggatan 118; Stockholm Va. Manuskripten böra vara tydligt (helst maskin-)skrifna samt noga genomsedda — äfven beträffande skiljetecken — för undvikande af 5 korrekturändringar mot manuskriptet. AN Omkostnader för korrekturändringar mot manuskriptet bestridas af författaren. Med afseende på Stilblandalagns gälla följande regler: 1) Auktorsnamn sättas med vanlig stil. an 2) Personnamn i texten sättas med KAPITÄLER (dubbelt understruket å i manuskriptet). rd 3) Växtnamn i texten sättas med kursiv stil (enkelt understruket i TE manuskriptet). ; 4) Vid kursiveringar må spärrad stil användas (understrykes med Kr bruten linje i manuskriptet). 2 sseternentrrrer er rr Ret s sn Citeringar böra ske genom hänvisningar till en afhandlingen bi- SS sd fogad litteraturförteckning. Noter under texten böra så vidt mö jigt ; undvikas. Det är önskvärdt, att större 'afhandlingar af allmänt vetenskap ligt innehåll äro författade på engelska, franska eller tyska, eller åtminstone äro försedda med en sammanfattning på något af dessa språk. | Manuskript, som ej är skrifvet på vänska, bör åtföljas af dö: gift om, hvem som verkställt eller granskat öfversättningen till det främmande språket. i; Korrektur och andra handlingar, som röra tidskriften, insändas SE direkt till redaktionen. Direkt förbindelse mellan författaren och trye- SNES keriet får ej äga rum. - Hvarje författare erhåller 100 särtryck med omslag afgiftsfritt at sin i tidskriften intagna afhandling; större antal efter öfverenskom- - melse. Af smärre meddelanden intagna i tidskriftens borsta lämnas separat endast efter särskild öfverenskommelse, 4 LINS FIER ve oy PES New York Botanical Garden LI RANN 0 2682 En - > ror TR - SIR JAGET TR RJ + a 4