örn Sist ö sä rer brtner Lä Å ; 4 ha ( | VLYP ' NN TANT | VEJI MT L I f Uv MY pu ÖVILL UV I SR un MG M Na CON KANN MG Ia (öka REA Ge Mila (NN ; Vi SOLID OL NM Ni i” nb IKEVn bd NN WIN ) SEM FRIN AN hi Ai NANG Kö 8 MEDA Ah NGT il Vi 1 4 | IRAS ät ME BANA | | y Å ND NA k Å ' / [CIRA STA ( (4 3 N || rt U Kl j : AV Inn UTN VT iu q STUN MM ÅN År KA IPS EUPUTI h j I Cd - få VV | Ip Å AN NA IAN NASA NN UA NIa He fan 104 ; NE VAL He WIN | ANGE FSA VR MANLO | KIRK KEJALAN.S SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT UTGIVEN AV SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN LIBRARY NEW YORK BOTANICAE GARDEN REDIGERAD AV HORSPENCAGERBERG Stockholm 1920, J. A. Kritz och Kurt Lindberg Bokindustriaktiebolag. UTGIVNINGSTIDER Häftet 1, sid. 1—128 den 10 febr. 1919 28 » 129-240 > 30 okt. 1919 > 3—4, > 241—368 » 928 febr. 1920 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Avhandlingar. ALLGÉN, Carl, Öber das Myzel von Hypholoma fasciculare (Huds.) ALM, Carl, G., Bidrag till södra Norrbottens flora. (Ein Beitrag zu Her Flora. des södlicehen, NOrrbottéh6S) —, Der Samenbau bei Cyanastrum Oliv. SR ST RTR GERTZ, Otto, Proliferation av honhänge hos Alnus glutinosa (L.) I. Gaertn. (Proliferation eines weiblichen Kätzechens bei Al- nus glutinosa (L.) I. Gaertn.) = —>»—, Några äldre litteraturuppgifter om Vaccinium vitis idaea £. leucocarpa Aschs. et Magn. (Einige ältere Literaturangaben öber Vaccinium vitis idaea f. leucocarpa Aschs. et Magn.)...... —»—, Ett för Skandinavien nytt zoocecidium. Perrisia alpina F. Löw på Silene acaulis L. (Ein för Skandinavien neues Zoo- cecidium. Perrisia alpina F. Löw auf Silene acaulis L.) Sid. J13 102 329 3205 43 107 109 215 IV HEDLUND, T., Upprop... - Ffa oSa HOLZHAUSEN, A., tacliocattleya « suecica nov. hybre. DA 1S JANSSON, Arvid, Ett litet bidrag till Stoc kholmstraktens flora (Ein kleiner Beitrag zu der Flora in der Gegend von Stockholm.) JOHANSSON, K., Fyllomorfi och diafys hos Geranium pyrenaicum L. (Phyllomorphie und Diaphyse bei Geranicum pyrenaicum L.) LAGERBERG, Torsten, Onygena equina (Willd.) Pers. från Dalarna. (Onygena equina (Willd.) Pers. aus: Dalarnat) «om sc... LAURENT, Vivi, Några studier över Stockholmstraktens adventivflora. Einige Studien tber die Adventivflora in der Gegend von Stockholm.) PAREN Se RR RR ere a AEA SE SVE NÄR Gr on LINDQUIST, Hj., Utbredningen inom europeiska Ryssland av Carex arenaria L., Carex ligerica Gay och Carex praecox Schreb. Die Verbreitung im europäischen Russland von Carex arenaria E: Carex ligerica Gay und Carex praecox SChreb.) oc sse LJUNGQVIST, J. E., Vegetationsbilder från Mästermyr. (Vegetations- DHIIder aus" MAStet ny) ooo od: sed. kas kr sR DED as desde gr LUNDEQUIST, Olof, Några anmärkningsvärda växter från Gränna och Visingsö. (Einige bemerkenswerte Pflanzen aus der Gegend von- Gränna und MiStgSODPL oss oss. tb sr sees «svs SER rn SSA MAGNUSSON, A. H., Material till västkustens lavflora. (Material zur Flechtenflöra Aer WEStKkuUStC) o.o....:sces.sc: ene sier oa sg sned MALME, Gust..:O.; A:N; Tichenes SUeCICl HOV .:....e..sssgres oc sed sees ——, De svenska arterna av lavsläktet Staurothele Norm. '(Die schwedischen Arten der Flechtengattung Staurothele Norm.)... MELIN, "Elias, Sphagnum Anlgermanieuh OD: SP: s..o.s.-c-s-- ss ago NAUMANN, E., Några synpunkter angående limnoplanktons ökologi med särskild hänsyn till fytoplankton. (Einige Gesichtspunkte auf die Ökologie des Limnoplanktons mit besonderer Räcksicht aut das "PRYtO Plank lÖ oaser sele ss send m rs AE UNGENSON, C. A., Sedum villosum L. två gånger funnen i Jämtland: Sedum villosum L. zweimal in Jämtland gefunden.)............... AOMELL, L., Svamplitteratur, särskilt för studium av hymenomyceter, (hattsvampar.) (Literatur för das Studium der Pilze, speziell (ler. FLYD GO my Zl este so sas S SE setd daler oi bs re SSE SN ROMELL, LE. G., Notes on the Embryology of Salsola” Kall Il See SAMUELSSON, Gunnar, Floristiska fragment. I. (Floristische Frag- 112102) a I&R 1) NAND SRS EAA FRA so RR AA IE Bal ar Raa Len Aa ana än SAMUELSSON, Waldemar, Några växtfynd. (Einige Pflanzenfunde.) ... SERNANDER, Greta, Några jämtländska lavfynd. <(Einige jämt- Jandische” Flechtenfunde')E655CSHSar5: 209050 25 TA oa Me ses SKÅRMAN, J. A. O., Ett bidrag till frågan om temperaturens bety- delse för frönas groning hos Geranium bohemicum L. (Ein Beitrag zur Frage öäber die Bedeutung der Temperatur fär die Keimung der Samen bei Geranium bohemicum HL.) sa.ssoonss0nn ——,, En ny 'fyndlokal för Nymphaea alba L. v. fösearG omg Västergötland. (Ein neuer Fundort för Nymphaea alba L. v. rösea GC. HN i Västergötlaäntl)e... sosse se. ess SA AR AS 112 334 100 164 93 STRÖMMAN, P. H., Lepidium Smithii Hook. funnen i Skåne. . (Le- pidium Smithii Hook. in Schonen gefunden.). 1å STÅLFELT, M. G., Uber die Schwankungen in der Zellteilungsfrequenz bei den Wurzeln von Pisum sativum .. b SÖDERBERG, E., Uber die Pollenentwicklung bei Chamaedöred coral- lina Karst. KATRIN ER ARE [ät bla Ar AR tr SENS (ER (TTO SE —, Ny lokal i Värmland för Scirpus radicans Schkuhr. (Ein neuer Fundort in Värmland fär Scirpus radicans Schkuhr.)... —>—, Proliferation hos Heterospermum Xanthii Gray. (Proliferation bei Heterospermum Xanthii Gray.) . AL AE REA EE WittTE, Hernfrid, Uber weibliche Sterilitåt Belm Timotheegras (Phleum pratense L.) und ihre Erblichkeit... tyd OYEN, P. A., Hippophaés rhamnoides L. fra en kalktuff i det syds lige Norge. (Hippophaés rhamnoides L. in einem Kalktufte im säödlichen Norwegen.) Referat. CLEMENTS, Frederic E., Plants succession. An analysis of the development of vegetation. — Washington 1916. (Ref. av. G. FREE ENE SA ar sea sa steder bä rd a ere Rn SN RA Sn da Fe TE rst sa enhet ERNsET, A., Bastardierung als Ursache der Apogamie im Pflanzenreich. Eine Hypothese zur experimentellen Vererbungs- und Abstam- mungslehre. — Jena 1918. (Ref. av I. Holmgren.) E ——, Untersuchungen täber Entwicklung, Bau und Verteilung der Inflorescenzen von Dumortiera. — Ann. du Jard. Bot. de Buiten- zorg, 2:e sér., vol. VII, Leiden 1908: (Ref. av N. Svedelius.) ... GOEBEL, K., Organographie der Pflanzen. II: 1. Bryophyten. — 2. HmintTena 19157 (Beef av;N; SvVedeliuSs)29EF 00 ass se sosse KasHYAP, S. R., The Androecium in Plagiochasma appendiculatum L. et L. and P. articulatum. — The New Phytologist, vol. FN oEkondon 1919: (Refav N: iISVedelluSi);i..s co use-sstsindes LANG, W. H., On the morphology of Cyathodium. — Ann. of Bo- tany, vol. XIX, London 1905. (Ref. av N. Svedelius.) såg —, On the sporogonium of Notothylas. — Ibid., vol. XXI, Lon- NOEL (HER VON: SVedelaS)) os sd cor ock väpdap dan di dte red orre SRA LINDMAN, C. A. M., Svensk Fanerogamflora. — Stockholm 1918. (Ref. av G. Nämmnelsson.). É LUNDEGÅRDH, H., Die Ursachen der Plagiotropie und die Reizbewe- gungen der Nebenwurzeln. I, II. — Fysiograf. Sällsk. Förh., 200ör.:0; SNUS Lund 1917. (Ref; av L: G. Romell) se. ——, Das geotropische Verhalten der Seitenwurzeln. — Ibid., 29, nr. 27, Lund 1918. (Ref. av L. G. Romell). é SAMUELSSON, Gunnar, Studien uber die Vegetation der Höchgebirgs- gegenden von Dalarne. — Nova Acta Reg. Soc. Scient. Upsal., ser. IV, vol. 4, nr. 8, Uppsala 1917. (Ref. av T. Å. Tengwall.) 336 116 300 VI SCHIFFNER, V., Die systematisch-phylogenetische Forschung in der Hepaticologie ' seit dem Erscheinen der Synopsis Hepaticarum und öber die Abstammung der Bryophyten und Pteridophyten. — Progressus Rei Botanicae, bd. 5, Jena 1917. (Ref. av N. STASIS: lus fis rtbekesblörie votan srt arr ygdnde see dr TERS oekk ker MÅS SAR REN WOoOLKE, P. C. van der, Onderzoekingen over blijvende modificaties en hun betrekking tot mutaties. — Cultura, Tiel 1919. (Ref. av barr ROmell) Sa äs sten porn: ace fök oråd SENSE 58 No sr SÅ So 1 RR In Memoriam. ÖFGREN, AlDERtös io. ch AISRIESANE AG NI Re slet RAN ASA RANCERN. Holger: (AvVJElias (Melin): seems RE SS ROsENDAHL, Henrik Viktor. (Av Selim Birger.) sade SE SAMZELTIUS, Johan: Axel. Hugo. (Av Selim, Binge) io .datbe ct STRANDMARK, Pehr Wilhelm. (AVI Selium? BiLgeDS)---0:.--s--ccc-0scs- bene Svenska Botaniska Föreningen. SAMMAN tr ACTÖN: 37. sus sn ret SERNER BER fe ds elr lists dBslein «er sl ses ERS ESS RASA Nya medlem mn äal.o.c.. sve ästa erg i Mod nja sie Sn je aj ee farsi Se RAR VA RR KAEES Statsanslag s (ONS IR OB ST SA so AR eo RAN dns el bre ER ÄRA ERA FARA SI ELR UL ARTFÖRTECKNING I nedanstående förteckning upptagas i allmänhet endast sådana växter, som blivit i något avseende utförligt behandlade. med fetstil. KA SEEl NOSA occsos ser dovesr ret ere cne naplychia SPeCiOSA......:s... +... fntennarla alpina isosssssest-tsvevs » CENT 0 BN IE TRÄNARE NEN » groenlandica «......... » MItermedCka. ss s.cssas Betula odorata fiöötryckium boreale ..........s.sss » lanceolatum ......... > FARTOSUI.. sr svs s users D STINDIER: moset sng Calamagrostis epigeios X purea Ey pSOr BUlbOSAT cc sd css are nns sd ken apsella bursa pastoris ............ » grandiflora Carex arenaria > glareosa > NRSGTUG AR SRS obbNig deta OaN AR > praecox > SEPLCEIN oeos bes ov Pae eds ar skred (CHLNAria CKIIIA ss sdees sd srrs nd Chamaedorea corallina ........... "Cladonia macrophyllodes f. subregularis [IFBeSSILÄS: sover senses das Cyanastrum cordifolium » - Johnstoni pur- Sid. 71 338 179 179 179 179 Deschampsia glauca Dryopteris spinulosa Geranium bohemicupm. sas. » PYTenaleUDA. sosse Gyrophöra discolöR sodomi. Heterospermum Xanthii............ Hippophaéös rhamnoides... ........ Hypholoma faäseiculare C-- tan Laeliocattleya suecica Lecidea baltica CONCHALPIA) Soros Ru » microsporella » taeniarum Lepidium Smithii Lycopodium ”Chamaecyparissus | » Nymphaea alba v. rosea Onygena equina Parmelia subargentifera........... » omphalodes v. insensitiva... Phleum pratense Pisum sativum | 5 | Ramalina obtusata Rhizocarpon constrictum ...... Nya arter äro tryckta Sid. 251 249 93 99 340 338 221 313 Hi 28 29 20 26 106 245 331 108 339 59 SP 61 340 30 VIII Sid. | Sid. Salsola. Kali -swsc. scms:-ss- öser sr 212 | Stauröthele guestphalica FER 202 Scirpus parvulus menn sr 234] » Hazlinskyi s.k 201 > FadiCalS:: etsas NS LOJÖ > hymenogonia ......... 202 SEE UT VLLLOSEN 5. sorsc test esa neon mer 100 » rupifraga —.......—E 200 SSTLEHe FACATIISK 5 så fers bets Sr äge salen 215 | Sphagnum angermanicum ... 21 .. E die Bädda 209 | Phionfeldra” oc, -.---«-..-e 311 : ee 202 | Thymus Ser pyllium oossoso se Jö7 Ga laleplta' vs... se OD ; clopima.................. 200| Vaccinium vitis idaea » fissa Ms f. TeuCOCATPA >... 109 ? fUSCOCUPTEA:...:.--s-. 201 | Weichselia rTeticulata -FErEeen 303 Svensk Botanisk Tidskrift Utgiven av Svenska Botaniska Föreningen Redigerad av TORSTEN LAGERBERG BAND 13 1 9 i 3 HÄFTE I SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGENS styrelse och redaktionskommitté år 1919. HäR Styrelse: R. SERNANDER, ordförande; O. ROSENBERG, vice ordförande; T. LAGERBERG, sekreterare och redaktör; ROB. E. FRIES, skatt- mästare; FR. R. AULIN, J. BERGGREN, E. HEMMENDORFF, O. JUEL, G. LAGERHEIM, G. MALME, HJ. NILSSON. Redaktionskommitté: SN. BIRGER, TT. LAGERBERG, G. LAGERHEIM, G. SAMUELSSON, R. SERNANDER, T. VESTERGREN. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT utkommer i i fyra häften årligen. Prenumerationsavgiften (för personer, ej tillhörande Svenska Bo- taniska Föreningen) är 15 kronor. Medlemsavgiften för år 1919, 10 kronor, torde inbetalas till kat mästaren, professor ROB. E. FRIES, Stockholms Högskola, Drottning- gatan 118, Stockholm Va. Nyinvalda medlemmar kunna erhålla föregående årgångar av tid- skriften till ett pris av 5 kr. pr band för årgångarna 1—5, 7 kr. för de följande. S z Föreningens adress är Stockholms Högskola, Drottninggatan 118, Stockholm Va. Tidskriftens expedition har samma adress. FÖRSÖK TILL EN NY METOD FÖR ANALYS AV VÄXTSAMHÄLLEN AV LIBRARY NEW YORK OLOF ARRHENIUS ANICAL Redan av namnet framgår ekologiens mål: att lära känna väx- ternas och växtsamhällenas förhållande till hemmet, oikos, de om- givande faktorerna, ståndorten och ståndortsfaktorerna. För att kunna lära känna de yttre förhållandenas inverkan på ett växtsamhälle är det naturligtvis av stor vikt att först känna detta samhälles sammansättning eller med andra ord att ha gjort en noggrann samhällsanalys för att sedan genom en förnyad analys utreda vilka förändringar, som genom de yttre faktorernas inverkan "ha skett inom samhället. På grund härav har samhällsanalysen kommit att spela en ganska betydande roll inom den moderna sociologien. De metoder, som finnas för samhällsanalyser, kunna vi indela i fyra grupper: den beskrivande, den avbildande, den fysikaliska och kemiska samt den statistiska. Det enklaste sättet att bevara minnet av ett växtsamhälles sam- mansättning är att uppgöra en fullständig förteckning över alla de inom samhället förekommande arterna. Denna analysmetod är, som var och en kan förstå, i hög grad otillfredsställande, då den ej för någon annan än den, som verkställt undersökningen kan frammana bilden av det växtsamhälle den försöker återgiva. Ett oerhört framsteg utgöra de metoder, som taga hänsyn till skiktindelning, frekvens och ytinnehåll av samhällena, ja, man får kanske först här begagna beteckningen »metod»>. En metod, som uppfyller nämnda villkor, är HuLTts, som första gången användes vid samlandet av material till hans akademiska avhandling (HuLT 1881). Metoden är alltför känd för att här mera "ingående behöva behandlas. Jag vill blott påminna om, att HULT med hänsyn till olika höjd över marken indelar växtsamhällena i 7 skikt, och att han för att erhålla en klar bild av arternas talför- Svensk Botanisk Tidskrift 1919. 1 2 hållanden eller ymnighet, använder NORRLINS skala något modifie- rad (NORRLIN 1870). Då han emellertid finner, att en beskrivning med ord ej ger en tillräckligt klar och överskådlig bild av samhällets sammansättning, sammanfattar han sina analysresultat med en grafisk framställning. Samhället representeras av en kvadrat med de vågräta sidorna be- tecknande skikten och de lodräta återgivande frekvensgraderna. Denna metod har förbättrats och i stor utsträckning använts av SERNANDER och hans skola. Emellertid lider denna metod av ett, i mitt tycke, stort fel. Den utgår nämligen från subjektiva omdömen, och en metod, som grun- dar sig på sådana, kan ju ej anses vara i minsta mån exakt och för- lorar därför en stor del av sitt värde. Man kan nämligen på grund av olika personers vitt skilda sätt att bedöma saker och ting, ej jäm- föra deras resultat, ja, knappast ens samma forskares resultat från skilda tillfällen. Metoden är ju emellertid utmärkt till fältbruk och har den stora fördelen, att den arbetar snabbt. För att kunna ge en noggrann, fullt tillförlitlig bild av samhället har man tillgripit en annan metod, som dock med sin stora nog- grannhet förenar ytterlig långsamhet. Den metod, jag här åsyftar, är karteringsmetoden, vilken i syn- nerlig hög grad användes och lovordas av den anglo-amerikanska skolan med CLEMENTS och TANSLEY 1 spetsen (se exempelvis CLE- MENTS). Arbetet tillgår så, alt elt större område avgränsas och uppdelas 1 smärre rutor, i allmänhet av omkring en kvadratmeters yta, varpå förband av dessa rutor tilldelas de skilda karteringslagen, och dessa avbilda i en viss skala varje ruta, som erhåller ett lö- pande nummer. På detta vis erhåller man en mycket exakt bild av ett växtsamhälle. Metoden har dock stora nackdelar, dels där- för att den såsom ovan nämnts arbetar långsamt, dels därför att man vid den noggranna undersökningen fullkomligt krossar de flesta överjordiska växtdelarna, då man ju bäst företager en sådan undersökning krypande. Genom denna åverkan framkallas en mängd ekologiska faktorer, som komma att inverka på vegetatio- nens följande utveckling. För att få fram zoneringen inom markbetäckningen, exempelvis på en strand, använda de sig av en betydligt snabbare metod, näm- ligen kartläggning efter linjer. Fotografisk kartering kan man även använda genom att avbilda 3 växtsamhällena rakt ovanifrån, men då bildens tydlighet i hög grad påverkas av växltäckets täthet, ljusförhållanden m. m., så äger me- ioden blott inskränkt användning. Med den fysikaliska och kemiska metoden menar jag den metod, vid vars begagnande man för att erhålla en noggrann kännedom om massförhållandena inom samhället väger samtliga individ av varje art för sig och sedan eventuellt kemiskt undersöker växternas sam- mansätltning. En sådan undersökning har bl. a. prof. SERNANDER utfört (SERNANDER 1898), men resultatet motsvarar ej det nedlagda arbetet, och metoden är för besvärlig för att användas vid fältarbe- ten. Endast vid ytterst noggranna ekologiska och näringsfysiolo- giska undersökningar bör man använda denna metod. Det är emellertid för fältundersökningar av stor vikt att kunna nyttja en metod, som, utan att man släpper efter alltför mycket på noggranheten vid undersökningen, ger ett pålitligt resultat inom rimlig tid. Den metod, som RAUNKLER framlagt 1909 (RAUNKLER 1909) häl- sades därför med glädje av varje växtgeograf, som önskade införa större exakthet i sin vetenskap. Då denna metod är relativt okänd, vill jag här lämna en nå- got noggrannare redogörelse för den rent statistiska sidan av me- toden. RAUNKLER går till väga på följande vis. I ett samhälle, som skall undersökas, utlägger han ett visst antal smårutor, utkastade hur som hälst inom samhället i fråga. Inom varje sådan ruta antecknas arterna. Om en art förekommer inom 20 rutor, får den frekvens- siffran 20, förekommer den på 47 rutor, får den spridningstalet 47. RAUNKLER använde inom de av honom undersökta samhällena en rutstorlek av !/120 m? och i allmänhet 50 rutor, och han anser sig på detta sätt ha fått goda resultat. En praktisk förbättring är den, att man i stället för rutor använ- der cirklar, vilka man drar upp med en på en vanlig spartserkäpp fastsatt arm med en förskjutbar rit- eller rättare sagt ritsinrättning (RAUNKLER 1912). Storleken av de rutor, man måste använda, har RAUNKLER funnit på rent empirisk väg, i det att han undersökt samma samhälle med en mängd rutor av olika storlek samt jämfört resultatet med den verkliga procentiska sammansättningen, erhållen genom räkning av samtliga individ inom några rutor. Antalet rutor erhåller han också på rent empirisk väg. Han använder såsom sagt en !/10 + m”?:s rutstorlek och i allmänhet 50 rutor och erhåller utmärkta re- sultat. Emellertid beror nog detta på, att han analyserat samhällen, sony haft en enda dominerande art med mycket hög frekvensgrad, me- dan alla andra haft låg frekvensgrad. Just i sådana samhällen kan man med RAUNKLERS metod få fram goda resultat, där åtminstone frekvenstalens storleksordning är riktig. Han anmärker själv (1909 sid. 30), att »i saadanne Formationer, hvor en enkelt eller nogle Arter er i overv&eldende Grad, maa man derfor maaske benytte en endnu mindre Flade enhed», men just dessa formationer ge de bästa resultaten med RAUNKLERS metod, då den ju är jämförelsevis grov, så att först relativt stora differenser framträda. Däremot erhål- ler man ej med RAUNKLERS metod och med användande av denna rutstorlek ett resultat, som ger en så klar bild av samhället, som önskligt vore, när man har att undersöka ett samhälle med .mera jämn övergång mellan frekvenstalen. Jag har undersökt en Sesleria-äng och har kommit till det resul- talet, alt för att erhålla ett gott värde, högst 2—3 Z:s avvikelse från riktiga värdet, måste jag undersöka 256 rutor av !/16 dm”:s storlek. Provyta, analyserad enligt Raunkizxers metod och med användande av olika rutstorlekar. Tabell I. AE IbiDLen te Cetkomia na Sale | (ÖMmTALSKS ING EINIINO fis STt IR fö EE : | , A | BIO] DF) Hd KE]. NI ÖMT | | | 1 ruta om 48 dm] 9 9 SIR JA SA 3) JR Mä I MOE EN 2 rutor. > 24 3 FJ DAN JASON ES 4 Sr 9 | gl 4 > 5 91 921 921.921] 91 81 91 21.8 |. SIE NS > 6 > 110 110110 10110] 8,10 1 AA i 16 > > 8 Ti) ILLEG 1760 T0 03 SPAOR >» 32 » I-13-113 | 131) 131 12:] 41 91 0541) 3) ANRSNARSN 64 > oo» > | 16 | 16) 16 | 14 [111 31 8102) 1| 2 108005 >; 3/8. > 119) 19-119] 14 | 1001-2007) Ojo3)ot [ANTENN 256 » oo» > | 23123 | 23 | 14 | 91 21 4 [Ojo04| Djo0s) TJ Verkligt värde | 25 | 22 | 22 | 13] 7| 1] 3|—]— 1] LjÖSdteN Det bästa resultatet skulle man naturligtvis, rent teoretiskt sett, erhålla, om man gjorde rutorna så små, att endast ett individ komme på varje ruta. Emellertid är detta av föga praktisk bety- delse, ty jag erhöll i det ovan nämnda fallet gott resultat med i medeltal 7 individ per ruta. 5) Följande tabell II visar, hur stora avvikelserna bli, uttryckta i pro- cent av frekvensgraderna, då man använder 64, 16 och 4 rutor i stället för 256. Provyta, analyserad enligt Raunkizxrs metod. Rutstorlek ”/16 dm”. Talen ange medelavvikelsen i procent, då för 3 skilda analyser ut- valts 64, 16 och 4 rutor. ! Tabell II. | Antal Artbetecknuingar analysera- — — : de rutor | Ä B C I IEEE DR a (TRA NS a Oe ag [ER 64 6 6 6 | 2 Mä a a ra LA IE 16 | 19| 16 | 211 43) 45 130 | 20 | — [200 | 180 | 80 | 70 4 | 24| 821 251| 52 | 46 | 300 | 75 | — | 250 | 233 | 168 | 88 Angående valet av rutstorlek samt antalet rutor, som böra an- vändas, kan man endast säga, att ju tätare samhället är, desto smärre rutor måste man taga, och att ju noggrannare man vill lära känna samhällets sammansättning, desto större antal rutor måste man kasta ut. Av vad som sagts framgår, att RAUNKLERS metod betecknar elt oerhört framsteg, ja, den kan kallas epokgörande inom formations- statistiken och samhällsanalysen, i det den är den första metod, som med fördel kan användas för erhållande av exakta resultat. Tabell I visar dock, att den ej med den snabbhet, man önskar, ger ett så exakt resultat, som man vill ha. Dessutom erbjuder den vissa svårigheter vid behandlingen av det erhållna materialet. För att undgå dessa svårigheter har LAGERBERG modifierat meto- den därhän, att han utlägger rutorna i förband efter linjer (LAGER- BERG 1914). Docenten Fries? har även modifierat tillvägagångs- sättet, i det han använder kvadratmeterstora rutor, som i sin tur indelas i smårutor. Härigenom vinner han dels det, att rutorna ligga i förband (d. v. s. smårutorna) och dels det, att rutstorleken efter behov med lätthet kan ändras. Trots dessa modifikationer har metoden vissa egenskaper, som gör den mindre lämplig vid fältarbeten. ! I alla tre fallen har förutsatts, att analyserna skulle ge en riktig bild av växt- samhällets sammansättning. >” Enligt muntligt meddelande. Doc. Fries har under två år med framgång an- vänt metoden vid analys av högnordiska växtsamhällen. 2m EIoV LS -=> Åira - ---- Vaccinium. LESS Ara: å >> Vaccinium. --- Vaccinium. E=SVIRAs --- Vaccinium. --- Convallaria --- Vaccinium. >> Vaccinium. --- Vaccinium. --- Vaccinium. SN I > Vaccinium. => Vaccinium. PES Via” ad --- Vaccinium. --- Åira. z2=> Vaccinium. E=> AIR. --- Vaccinium. -=-- Vaccinium --- Vaccinium. --- VaCCinium. => AIra 32 Aira. --- Vaccinium. --- d0lidago. --- AIra Underskikt. -- - - SN - BES I SS SS EE oe BRL AL RN | | 3 Dessutom: 4 1 Melampyrum nemorosuwm I ol | > pratense | 1 | Carex digitata | Fd vin 8 . | 1 Viola Riviniana | 3 | 1 Rubus saxatilis | | Poa nemoralis I I I . . | 1 | Myrtillus nigra | 2 Pyrola secunda | 1 1 | Vicia silvatica 1 | Orobus tuberosus 1.0 m Anemone nemorosa | 4 ; | » Hepatica . Galium boreale 3 1 Luzula pilosa i! Ymniga Hylocomia 1 | 1 92 | 2 1 I I 1 1 I 1 | | 1 | 3 I 3 | i | 1 | söm) I | | PES OR FONT SOA | 8 Av praktiska skäl har jag emellertid såsom sagt räknat varje rot- fast ovanjordstam som ett individ. z I en tabell inför jag i huvudkolumnen artnamnen och i de lod: räta kolumnerna antalet individ, i den ordningsföljd växterna före- komma efter linan. För varje dm sättes ett streck i den längst Analysprotokoll från överskikt i Vaccinium-Convallaria-rik moss- granskog å Munkö. Taxering av 2 m brett bälte. Tabell III Db. | RO | Ribes | : | Lont- > Gran | Tall | Björk | Rönn | | alpt- | cera Sträcka num 1a I | 1a | lg | | Id | | | | 10 m 1d I laga) | | 1a 15 m 3c Summa 5a 2a 1a 106-00 | 4e | | 1c 3d 5d 13 2 136 till vänster belägna kolumnen samt för varje 10 dm en uppgift på den sträcka, som taxerats, uttryckt i meter. På detta sätt fortsätter man, tills man anser sig ha fått tillräckligt säkra siffror. Om skiktet är synnerligen glest, vilket ofta förekommer t. ex. i strandformationer, i synnerhet när stranden är grusbetäckt, har jag funnit det förmånligare att i stället för alt endast anteckna de Har Orm, bv 10=5om, cec. 9= LM, dem: 9 individ, som tangera linan, använda ett bälte av en viss bredd, på vilket taxeringen sker efter ovan nämnda principer. Överskiktet, som omfattar buskar och träd och i allmänhet mer grovstammiga arter, taxerar jag alltid i bälten. Jag har exempelvis lagt ut 50 m lina, varefter jag taxerat ett 5 cm brett bälte på ena sidan om linan och sedan ett bälte av samma bredd på andra si- dan om linan. I stället för att här använda en i decimeter indelad lina, använde jag en en-meter eller en fem-meter indelad (tab. III b). Då det är av synnerligen stor vikt att erhålla en uppfattning av storleksklasserna inom skiktet, har jag skattat höjden av de skilda individen samt infört denna i anteckningarna. Man kunde ju även för att erhålla noggrannare resultat taga borrprov samt klava träden, men för detta arbete fordras ett taxe- ringslag, ty en ensam person kan ej hinna utföra ett noggrant arbete, om han önskar hinna flera analyser. Mattskiktet, bestående av tätt sammanflätade individ, hopfiltade med varandra så tätt, att man ej med säkerhet eller åtminstone ej utan stor möda förmår urskilja, vad som bör räknas som individ eller ej, måste taxeras på särskilt sätt. Dels kan man uppskatta ymnigheten av arterna i detta skikt efter HuLTs skala och angiva ymnighetsgraden för varje decime- ter eller meter, dels kan man mäta längden av den av linan skurna mattdelen samt angiva denna i tabellen på samma vis som förut individen, fast man nu utsätter antalet centimeter i stället för anta- let individ. Taxering av mattskiktet sker på samma gång som av under- skiktet. Emellertid blir det ju endast ett mindre antal arter, som bli an- tecknade på den grund, att de stå efter linan. Det kan mycket väl hända, att en för samhället mycket karakteristisk art har så låg frekvensgrad, att den ej kommer att stå utefter linan. Därför antecknar jag de arter, som förekomma på ett bälte av två meters bredd och samma längd som den taxerade linjen. Dessa arter in- föras i kolumnen för anmärkningar under rubriken »dessutom» (se tab. III a). Om det finns någon art, som är mycket karakteristisk för sam- hället i fråga, men som ej kommer med på detta sätt, antecknas detta särskilt för sig. För att så hastigt som möjligt utföra en sådan taxering, är det nödvändigt att två exkurrenter samarbeta; den ena skriver och den 10 andra undersöker. . Om arbetet fördelas på detta sätt, kommer en taxeringsmeter inom ett medeltätt mellansvenskt samhälle att draga en undersökningstid av mellan 10 och 15 minuter. Om endast en person skall utföra undersökningen, mer än fördubblas tidsåtgången. I glesare samhällen går taxeringen naturligtvis fortare och i tätare långsammare. De resultat, som under fältarbetet erhållits, lägger jag till grund för en hel del beräkningar. Det viktigaste och mest primära resultatet man erhåller med denna metod är den absoluta frekvensgraden, och med den absoluta frekvensgraden för en art menar jag antalet individ av denna art, förekommande utefter en längd av en meter. Jag er- håller den genom att summera ihop antalet individ av en art och dividera detta tal med linjelängden uttryckt i meter (se tab. III c). Resultat av analys från underskikt i Vaccinium-Convallaria=rik mossgranskog å Munkö. Tabell Elle: Absolut | Procen- 2 Fördel- Fysiogno- | JT fs) frekvens- | tisk fre- jningakoera misk | Livsform grad EEE ficient | effekt | | | Vaccinium vitis idaea ........ 12 AR sn 20 Ch ÅNGE (LEJMOS ANRE ENE edge 10,5 39 ag Vi 21 H Convallaria majalis 2,5 9 il | 15 G Majanthemum bifoliwm —...... il 3 il 15 G SOLA agO Ver OOMTEAR sasse oe dn set 0,5 2 Fil Ir 50 H ARNEMONE TE ep AliCA sm. sosse sen | | > Nemorosa .. . . Carex digitata........ JT ERT LED TTNIÉ 1356 sudo fos SA | HÖNA SD eORE se AS NATE | Samhällets Melampyrum nemorosuwm ...... | täthet 0,04; PRACENSE as 0,5— 3 | fysiognomiska effekt 385; MUFLIULUWS SJVIGNAN Bose een Fer NI NV0G2G = | individkoefficient 5. Orobus tuberosus Ja Biologiskt spektrum: BUFOLAESEENN Adm a oreseisder oee I Ch.45, H 42063: Poa nemoralis befa SS Aga | RUD USKRERATUNS. Kas ieor ee hl | Vicia silvatica SSE NE 3 | |SKDL KARA ISO IG HI Msn Asa NAND DA | På detta sätt erhåller man en frekvensgrad, som är direkt jäm- förbar med resultat, erhållna ur vilka andra samhällen som hälst. Detta är en sak, som man trots dess stora betydelse, mig veterligt ej förut fäst någon större uppmärksamhet vid. ON Jag vill här anföra ett exempel. I somras undersökte jag dels- en blåbärsrik mossgranskog och dels ett hygge i samma skog. Hygget var gjort under föregående höst; emedan jag föregående sommar undersökt skogen, visste jag, alt undervegetationen varit mycket likartad överallt. Men vid denna sommars undersökning av de båda samhällena fann jag, att, trots att den procentiska sam- mansättningen i stort sett ännu var lika, den absoluta frekvens- graden däremot var 304 högre i skogen än på hygget. Vid en undersökning med andra metoder hade man kommit till den upp- fattningen, att fältskikten i bägge fallen varit lika, och dock är det en mycket stor skillnad mellan dem beroende på de yttre faktorer- nas inverkan. Vid beskrivningen av det praktiska utförandet av metoden om- nämnde jag, att man för att få en fullständig bild av associatio- nen, antecknar de arter, som ej uppträtt på linjen, men som finnas på en yta omkring linjen, d. v. s. de mera sällsynta arterna. Det kan vara av visst intresse att veta, vilken frekvensgrad man skall tilldela dessa växter, och därför har jag undersökt saken något närmare. Det förefaller vara en orimlighet man här vill ha fram nämligen förhållandet mellan en yta och en linie. Men betrakta vi saken närmare, så se vi, att vad man här kallar en »linje> i själva ver- ket även har en andra dimension. Ty även om vi i ett samhälle Resultat av analys från överskikt i Vaccinium-Convallaria-rik mossgranskog å Munkö. Tabell III d. | Fördelning i höjdklasser, Absolut | Procen- uttryckt i 2 Arter frekvens- | tisk fre- |” | | i grad ' [Ex ensgrad ad fö BR d I I | | | | | | ECE ROTEN se de avses rese ved orena | 80 63 187 | 56 I SK [EEANVURA STIVERUNID. eos bipstr dessas de vas 13 REN 9 TS 22 | SOFDUB. AUCUPARIG 255 ;se vckrrn cn ine | bl 4 44 | 56 Beluld VeryUucoBll: o.slsoseesesnorie | 5 9 75 | hand Lonicera Xylosteum AR INTIAN 10 8 | | | ONIREGIDINIUNN mersterrs ss RTR ra 9 (/ | | | | Taphine .Mezerewm . o.c.secc. css 1 1 | | !' Absoluta frekvensgraden är reducerad till samma störlek som i tabell III c, så att talen äro jämförbara om faktorn 107!" införes. 12 pg utlägga en matematisk linje och anteckna alla de individ, som tangera denna linje, så erhåller den i och med detta en andra di- mension, vars storlek blir lika med medelstamdiametern av de taxe- rade individen. För att bättre kunna överblicka förhållandena inom samhället beräknar jag också den procentiska sammansättningen eller frekvensgraden. Denna erhålles, genom att varje arts individ- summa divideras med samhällets individsumma (se tab. III c). I allmänhet är det väl just denna procentiska eller relativa fre- kvensgrad, som skilda författare haft i tankarna, då de talat om en arts frekvensgrad eller ymnighet inom ett samhälle. En mycket viktig sak, som ej får glömmas, och som står i nära samband med den absoluta frekvensgraden, är samhällets täthet. Med ett samhälles täthetskoefficient menar jag medelavståndet mel- lan de olika individen inom samhället. Tätheten erhålles alltså genom att dela antalet taxerade meter med antalet funna individ. Vi skulle alltså — för att fortfarande använda ovannämnda exem- pel — säga, att tätheten är omkring 3074 större i samhället i sko- gen än i samhället på hygget. Genom att ange, hur stort medel- avståndet mellan individen i ett samhälle är, uttryckt i delar av meter, erhåller man en täthetskoefficient, som således är det inver- terade värdet av den absoluta frekvensgraden. Man kan alltså an- tingen använda den absoluta frekvensgraden eller täthetskoefficien- ten för att uttrycka samma sak, men ofta får man en vida mer åskådlig bild genom att använda den senare. Liksom man genom att räkna alla individ inom ett samhälle -.erhåller ett mått på samhällets täthet, kan man räkna alla individ av en viss art och på så vis erhålla ett mått på artens täthet (se tab. III c). Av visst intresse kan det även vara att få veta fördelningen av vissa arter inom samhället, om arten är jämnt fördelad, eller om den exempelvis är tuvad. Genom en enkel åtgärd vid taxeringen kan man åtminstone i någon mån få fram, vad jag vill kalla ar- ternas fördelningskoefficient. Därigenom, att jag antecknar in- divid av samma art, vilka förekomma i följd i samma ruta, i ta- bellen, i förening med att jag antecknar varje decimeter för sig så- som ett linjeelement, kan jag erhålla en ganska god bild av hete- rogeniteten eller artfördelningen. Jag räknar antalet rutor i tabel- den, där en viss art finns antecknad, samt dividerar individsumman aned det tal, jag då fått. Således, ju mer spridd en art är, desto 13 större blir fördelningskoefficienten, och denna ger således ett åt- minstone relativt begrepp om, hur homogent ett samhälle är. En fråga, som jag här vill nämna, men framdeles kommer alt närmare ingå på, är individkoefficienten. JaAccaArpD har vid sina undersökningar av de alpina ängarna funnit en generisk koeffi- cient, d. v. s. han har funnit, att ju flera ekologiska faktorer, som inverka på ett område, desto flera arter förekomma inom varje: släkte (JaAccARD 1907). Den generiska koefficienten erhåller han. genom att dividera antalet arter med antalet släkten. Han har på detta vis fått fram en del synnerligen intressanta resultat. Jag önskade även använda denna koefficient för att karakterisera de samhällen, jag haft tillfälle att undersöka, men fann snart, att man ej kunde få fram något användbart resultat, då samhällena i fråga: äro alltför artfattiga och den generiska koefficienten i allmänhet blir 1. Emellertid kom jag då att närmare undersöka förhållandet mellan antalet individ och antalet arter och fann, att ju flera ekolo- giska faktorer, som inverka, desto färre individ blir det på varje: art. Detta förhållande uttryckes av individkoefficienten, som; erhålles genom att dividera antalet individ med antalet arter. Härav följer att individkoefficienten är omvänt proportionell mot de ekologiska faktorernas antal (se tab. III c). En synnerligen intressant företeelse, som man utomordentligt väl får fram genom taxering efter linjer, är zoneringen. Man får t. ex. en synnerligen god bild av, hur samhällen avlösa varandra på sluttningar mot fuktiga ställen, källdrag eller dylikt. Detta är en av de största fördelar metoden äger, ty det är ju av största bety- delse för utrönandet av de ekologiska faktorernas roll inom sam- hället att på ett exakt sätt kunna bestämma zonindelningen inom detsamma. En anmärkning, som framställts mot alla statistiska metoder, är den, att man ej kan bestämma varje individs täckningsgrad. Emel- lertid är det bäst, alt, innan jag närmare ingår på saken, redogöra för vad jag anser vara ett visst skikts, en arts eller ett individs täckningsgrad. Med ett skikts täckningsgrad menas dess förmåga att hindra en viss ljusmängd att nå fram till underliggande skikt. Täcknings- graden kan således endast mätas fotometriskt och kan ej uppskat- tas. Som ett bevis på vart den subjektiva uppskattningen kan leda, vill jag anföra följande exempel hämtat från WIESNER (WIESNER 1893). Han undersökte ljusförhållandena i en skog, där han an- 14 såg ljusstyrkan vara !/2 eller !/s av dagsljusets, men när han verk- ställt mätningen, fann han förhållandet mellan ljusstyrkan i skogen -och på fria fältet vara 1:30. Man försöker också bestämma täckningsgraden genom att skatta skottsystemets projektion på marken, vilket ju i viss mån är möj- ligt med träd buskar och stora örter, men bestämmandet av projektio- nen av mindre örters skottsystem ger så stora mätningsfel, alt dessa med många hundra procent överstiga mätningsresultaten. Därför kan denna metod ej komma till användning vid analys av fältskikten, som ju i allmänhet bestå endast av smärre växter. Vad man dock i allmänhet tycks mena med täckningsgrad är synlighetsgraden eller bättre uttryckt den fysiognomiska effek- ten, d. v. s. det intryck en viss art gör på ögat. För att dock göra det möjligt för dem, som ej själva ha sett samhället i fråga, att i möjligaste mån kunna rekonstruera en bild därav och skapa sig en god uppfattning av det, är det av vikt att finna ett medel att uttrycka denna fysiognomiska effekt. Jag har sökt bestämma den på följande sätt. Inom ett visst samhälle före- kommer exempelvis liljekonvalje. Jag plockar på måfå 10 individ och pressar dem i så naturlig ställning som möjligt, varefter jag på ett eller annat sätt mäter ytan av dem. (Ett sätt att bestämma ytan är att över exemplaren lägga ett rutnät, ett annat sätt är att kopiera växterna på vanligt fotografiskt papper, väga hela pappe- ret samt mäta dess yta och sedan klippa ut kopiorna och väga dem och sedan beräkna deras yta.) Medeltalet av de 10 på så sätt funna värdena blir artens synlighetskoefficient, och artens fysiog- nomiska effekt erhålles genom att multiplicera koefficienten med artens absoluta frekvensgrad. Man erhåller på detta vis artens fy- siognomiska effekt uttryckt i cm? skottyta (se tab. III c). På detta sätt erhålles en, om icke fullt exakt, så dock relativt noggrann bestämning av vad som i dagligt tal kallas för täckningsgrad. Me- toden är relativt besvärlig, men är nog den enda användbara för detta ändamål d. v. s. för bestämmande av den fysiognomiska effek- ten hos fältskiktet. I många fall sammanfaller den fysiognomiska effektens storlek och markprojektionens, nämligen i de fall, då bladen intaga vågrät ställning med sitt ytplan. Differensen mellan synlighetsgraden och projektionen ökas, ju mera snett ställda bladen äro. Givet är att projektionsytan av skottsystemet är en mycket viktigare faktor att räkna med än den fysiognomiska effekten, men jag har ej kunnat 15 finna ut någon metod att på ett tillfredsställande sätt mäta denna yta, utan det blir i de flesta fall endast frågan om en subjektiv upp- skattning av projektionsytan. Därför få vi ännu så länge nöja oss med att använda den fysiognomiska effekten såsom ett mått på växternas ljusavstängande yta. I det övre skiktet är det relativt lätt att erhålla ett mått på projektionsytan, i det att man genom siktning erhåller projek- tionen av trädkronornas gränser på marken och sedan uppmä- ter den yta, som innefattas inom dessa gränser. Emellertid är det även mycket viktigt att erhålla kännedom om, till vilken växtklass elt träd hör. För att utföra denna bestämning ha vi tillgång till alla de utmärkta metoder skogsmännen utarbetat, såsom klavning, höjdmätning, borrprovtagning etc. Under sommarens arbeten har jag, för alt få någon kännedom om vilken klass träden höra till, huvudsakligen använt mig av höjdupp- skattningsmetoden, vilken är den minst tidsödande (se tab. III b). RAUNKLER har i sitt bekanta arbete »Planterigets livsformer» (RAUNKLER 1907) angivit reglerna för upp- ställandet av det biologiska spektret. Genom att an- vända detta, erhåller man en mera universell, en mera allmängiltig formel, med vilken man kan uttrycka ett växtsamhälles sammansättning. Man kan således ge- nom att använda livsformerna såsom indelningsgrund erhålla ett medel att jämföra exempelvis ett samhälle från Fidjiöarna med ett samhälle från Stockholms skärgård. Jag tillåter mig därför att efter RAUNKLERS föredöme upptaga det biologiska spektret såsom en sida av samhällsanalysen (se tab. III c). En sak, som även är ganska intressant, och som klarar upp begreppen om ett samhälles sammansätt- ning, är upprättandet av s. k. frekvenskurvor. Genom att efter x-axeln i ett koordinatsystem avsätta frekvens- graden och efter y-axeln = antalet arter, wsöm, ha => Fd sej ejuy samma frekvens- [0] 5 10 (5 FER AL é Frekvensgrad as—> grad, = erhåller Fig. 2. Frekvenskurva för underskikt i Vaccinivm-Con- man en åskådlig vallaria-rik mossgranskog å Munkö. bild av förhål- 16 landet mellan allmänna och sällsynta arter inom ett samhälle. Med min metod blir ju frekvensgraden för skilda arter ytterst sällan densamma, varför man får lov att samla frekvensgraderna till grupper, t. ex. varje grupp omfattande 3 frekvensgrader (se NERE Härigenom får man grafiskt åskådliggjort, om samhället har många sällsynta arter och få allmänna, eller tvärtom. I allmänhet innehålla samhällena få allmänna och flera sällsynta arter. Ju högre frekvensgrad de allmänna arterna ha, desto färre arter förekomma inom samhället, vilket ju är ganska naturligt, då inom en viss association endast ett bestämt antal individ före- komma på ytenheten. Den förutsättning, på vilken denna metod grundar sig, nämligen att ytan kring linjerna inom vissa gränser representeras av dessa, kan inte utan vidare postuleras, utan måste på ett eller annat sätt bevisas. För detta ändamål kartlade jag en del av ett växtsam- hälle i naturlig storlek. Provytan var c:a 70 cm?. Den innehöll 1704 individ fördelade på 12 arter. Över detta kartlagda associa- tionsfragment lade jag ett linjenät av 15 parallella linjer. Provyta, analyserad enligt »individuella linjetaxeringsmetoden». Tabell IV. i] I | | | Artbeteckningar | Ar | Bi |G]D AE EK a | NO mr | | - Värde, erhållet med en linjelängd | | läs et av 10,5 m rer arabernas Ul AD LOT TO TTG JE AE OR i | I I I Medelavvikelse, då linjen är 10,5 m | — — — — — — — = — — —| — » » > > 5,6 » |0,1/0,2/ 0,21 0,51 0,6| —I| 0,3) —l1 0,11 0,1 0,1 0,2 > > 0 0: 258 1 1)0:S) 1,2) 0,7 077) —=1 0:81 =1O0;sNOS ORO: » >; > > 14» ]1,4)1;2) 1531 1,010;8)] —10:4) =1031030I0A | » » » > 0,7 » I 1,7|/ 1,5] 1.4|1,7| 1,1] —| 0,6] —| 0,4] 0,41 0,31 0,6 | Verkligt Värde I moss. «soc guest | 20) 22) 2213) VT) TTT-TNRA I ovanstående tabell IV återges dels det verkliga värdet av den procentiska sammansättningen, dels det medelst linjetaxe- ringen funna värdet. I de följande raderna anges den procentiska avvikelsen från medeltalet, då man använder 15, 8, 4, 2 och 1 lin- jer såsom varande representant för samhället. Av denna tabell framgår, att man, utan att pruta av avsevärt på noggrannheten, kan nöja sig med en taxering med användande av varannan linje vi och en sammanlagd linjelängd av 5 eller 6 meter. Av tabellen framgår även, alt man med användande av korta linjelängder har utsikt att erhålla relativt noggranna värden. ”Taxeringen av 15 linjer tog en tid av c:a 1!/2 timme. För att ernå samma noggrannhet med RAUNKLERS metod åtgick 6 timmar. Alltså betyder den nya meto- den en stor tidsvinst. Denna vinst blir än mer överväldigande, när man tar med i räkningen, att endast var annan linje hade be- hövt användas. Den linjelängd, man behöver använda under förutsättning av att bältet har samma bredd, är beroende av två faktorer, nämligen he- terogeniteten och tätheten. Ju mera heterogent ett samhälle är, desto längre linje måste man använda. Hur lång linje man måste taga för att på elt fullgott sätt återge samhället, kan man ej ange, men man märker mycket väl efter den första eller andra metern, om man har med ett hetero- eller homogent samhälle att göra, och kan då bestämma linjelängden. Tätheten av samhället märker man ju även efter första metern, och denna är för detta fall oftast så representativ, alt man på detta primärresultat kan bygga en hastig beräkning av samhällets medeltäthet. Ju tätare samhället är, desto kortare linje behöver man använda för taxeringen. En faktor, som även spelar en viss roll, är bredden på linan, d. v. s. bredden av det bälte man taxerar. Ju bredare bältet är, dess kortare linjelängd behöves. Vi ha alltså funnit, att linjelängden är direkt proportionell mot samhällets heterogenitet och omvänt proportionell mot täthet och »linjebredd>. I det provsamhälle, jag undersökte för mina beräkningar, funnos i medeltal 15 individ på metern, ett ovanligt tätt samhälle. Hetero- geniteten uttryckt genom fördelningskoefficienten var 1 i medeltal; således ett mycket homogent samhälle; »linjebredden» var '/1 cm. För alt få fram en god bild av detta samhälle har jag använt en linielängd av 5,, m. Man kan således uppställa ett enhetssam- hälle, där »linjebredden» = 1 cm, fördelningskoefficienten = 1 och absoluta frekvenstalet = 1 och då fråga sig, hur lång taxeringslinje man behöver använda för att få en god bild av ett sådant sam- hälle. Genom en enkel räkning får man till resultat, att man inom detta samhälle behöver en linjelängd av 21 m. I de samhällen jag undersökt ligger absoluta frekvensgraden oftast mellan 5 och 10, ja, även högre, varför man i medeltäta Svensk Botanisk Tidskrift 1919 2 18 mellansvenska samhällen i allmänhet ej behöver taga längre linje än 3—4 m för att erhålla en god bild av samhället. Genom att man vet, vilken linjelängd, som behövs i enhetssam- hället, c:a 20 m, kan man hastigt uträkna storleksordningen på den linje, som behövs inom det samhälle man håller på att under- söka. ; Jag vill här ge en kortfattad återblick över metoden och dess. verkningssätt samt de resultat man med densamma ernår. 1) För ett arbete efter denna metod fordras inga storartade hjälp- medel, utan endast en lina och taxeringtabeller behöva medtagas, vilket gör metoden mycket användbar vid fältarbeten. Dessutom kan man arbeta snabbt med densamma. 2) Man erhåller ett värde på absoluta frekvensgraden, varigenom man kan sammanställa och jämföra resultat, vunna inom skilda samhällen även av likartad sammansättning. 3) Man erhåller på ett enkelt sätt den procentiska sammansätt- ningen av samhället. 4) Man erhåller ett värde på samhällets täthet, vilket är av stor vikt. 5) Medelst en fördelningskoefficient återges den ungefärliga homo- genitet, som är rådande inom samhället. 6) I stället för JaACcCARDS generiska koefficient har införts en in- dividkoefficient. 7) Zoneringen framhäves synnerligen väl genom de resultat man erhåller vid linjetaxeringen. 8) Man kan uppmäla den fysiognomiska effekten och därigenom erhålla — i de flesta fall åtminstone — tillnärmelsevis ett mått på ytan av markprojektionen. 9) Med de erhållna resultatens hjälp kan man ernå en statistisk indelning av arterna i »livsformer» och erhålla ett >biologiskt spekt- rum» enligt RAUNKLER. 10) Genom att sammanföra frekvensgraderna i grupper kan man erhålla frekvenskurvor för åskådliggörande av vissa förhållanden inom samhället. : 11) Metoden ger även med relativt korta taxerade linjer ett gott resultat. 12) Man erhåller genom uppställande av ett enhetssamhälle en utgångspunkt för bedömandet av längden på den linje, som behö- ver läggas genom samhället för att erhålla ett gott resultat. 19 Denna metod har jag under förliden sommar utarbetat och prö- vat. Med den har jag utfört omkring 100 analyser av skilda växt- samhällen, och den har gett i mitt tycke goda resultat. Men vad jag här vill framhålla, vilket också framgår av titeln, är, att denna metod ännu befinner sig på försöksstadiet, vilket gör att den ännu är behäftad med stora brister. Dessa hoppas jag dock så små- ningom kunna bortarbeta, så att metodens alla goda sidor komma till sin rätt. En annan sak, som jag även vill framhålla, är den, att metoden är utarbetad med hänsyn tagen till skandinaviska växtsamhällen. Därför är den ej allmängiltig eller användbar inom alla växtgeo- grafiska områden, utan man får där antingen på något sätt modi- fiera metoden eller också utarbeta någon ny. Vad jag här velat åstadkomma är en metod, med vilken man vid fältarbeten kan arbeta snabbt. Slutligen ber jag få framföra mitt hjärtliga tack till alla dem, som med råd och dåd hjälpt mig vid utarbetandet av denna metod. Stockholm i oktober 1918. LITTERATURFÖRTECKNING. Betänkande, avgivet av komissionen för försökstaxering av Värmlands läns skogar jämte plan till en taxering av Sveriges samtliga skogar. — Stockholm 1914. CLEMENTS, F. E., Research methods in ecology. — Lincoln, Nebraska 1905. HuLT, RB., Försök till analytisk behandling av växtformationerna. Aka- demisk avhandling. — Helsingfors 1881. JACCARD, P., La distribution de la flore dans la zone alpine. — Revue générale des Sciences pures et appliquées. 18me année, N:r 23, Paris 1907. (En kort sammanfattning på tyska i Bot. Centrbl. 107, 1908). LAGERBERG, T., Markflorans analys på objektiv grund. — Medd. fr. Sta- tens Skogsförsöksanstalt, 11. 1914. NORRLIN, H., Bidrag till sydöstra Tavastlands flora. — Not. Soc. Fauna et Flora Fennica, XI. RAUNKLER, C., Planterigets livsformer og deres betydning for geografien. — Gvyldendalske Boghandel. Kjobenhavn 1907. ——, Formationsundersogelse og Formationstatistik. — Bot. Tidsskr. Bd rt 0: 2; 1909. 20 RAUNKIZER, C., Measuring apparatus for statistical investigations of Plantfor- mations..- — Bot. Tidsskr., Bd. 33, H. 1; 1912, : (Ett utmärkt referar ger WILLIAM G. SMITH i The Journal of Ecology, Bd. 1, 1913). SERNANDER, R., Studier öfver vegetationen i mellersta Skandinaviens fjäll- trakter. 1. Om tundraformationer. — Öfversikt af Kongl. Vetenskaps- akademiens förhandlingar, N:r 6, 1898. WIESNER, J., Photometrische Untersuchungen auf pflanzenphysiologi- schem Gebiete. Erste Abhandlung. Orientierende Versuche öber den Einfluss der sogenanten chemischen Lichtintensität auf den Gestaltungsprocess der Pflanzenorgane. — Ber. d. Wien. Akad., Bd. 102, ADU Ir1893: SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. Bb. 13, H. 1. SPHAGNUM ANGERMANICUM N. SP. VON ELIAS MELIN Planta satis robusta, caespilibus mollibus laxis, viridis vel viola- scenti-variegata; colore excepto habitu robusto S. tenello aut gracili S. magellanico similis. Paries externus epidermidis caulinae cellularum superficialium haud raro perforatus. Cylindrus lignosus vel pallidus vel flaveolus, nunquam rubicundus vel fuscus. Folia caulina per- magna, 1,s;—2,, mm longa, lingulata, a basi (0,,—0,9 mm lata) co- aretata usque ad medium et paulum insuper dilatata, deinde in apicem, latum, 6—10-dentatum attenuata. Limbus angustus, deor- sum non vel paulum dilatatus, cellulae hyalinae fibrosae et poro- sae. Rami patuli laxe foliosi, modo fere S. tenelli. Folia ramulina exsiccata plus minusve subnitentia, ovata—oblongo-ovata, 1,,—2 mm longa, 0,,—0,v mm lata, anguste limbata, apice late retuso vel rotundato, grosse 6—10-dentato; sulco resorptorio laterali nullo; in dorso poris commisuralibus ellipticis — semiellipticis, sursum poris aut non aut vix annulatis. -Cellulae chlorophylliferae sectione transversali trapezoideae vel late triangulares, utrinque liberae vel superficie exteriore folii inclusae. Dioica: ramuli masculi a sterilibus vix distincti ideoque diffici- lime dignoscendi, plerumque pallide violascentes vel subrubicundi. Hab. in sphagneto, Sueciae, Angermaniae, ad Västanbäck, paroe- ciae Anundsjö. 2 Pflanzen meist ziemlich kräftig, gewöhnlich in lockeren Rasen; grän oder mehr oder weniger violett, selten rötlich gefärbt. Von der Farbe abgesehen habituell fast wie ein kräftiges S. tenellum oder wie ein zierliches S. magellanicum. Epidermis des Stämmcehens 2- bis 3-schichtig, die Zellen ziemlich gross und dännwandig, isodiametrisch oder langgestreckt, nicht sel- ten ungleichmässig entwickelt; die Oberflächenzellen im oberen Teil oft mit einer grossen, runden Öffnung (etwa 20 u in Diam); Holzkörper bleich oder blass gelblich, niemals rot oder braun. 22 Die Stammblätter ziemlich gleichförmig entwickelt, sehr gross und zungenförmig, gewöhnlich von einer verengten Basis aus etwa bis zur Mitte stark erweitert und später in eine breit gestutzte oder abge- rundete, an den Rändern oft etwas eingebogene, klein- oder grobge- zähnte (6—10 Zähne) Spitze auslaufend; 1,s—2,1 mm lang, an dem Grunde 0,,—0,9 mm und unmittelbar oberhalb der Mitte 0,9—1,4 mm breit. Der meist aus zwei Zellschichten bestehende Saum nach unten nicht oder wenig verbreitert. Die Hvyalinzellen der Stammblätter bis zu !/2—”/s reichfaserig, innenseitig jedoch bisweilen mit wenigen oder keinen Fasern; oft einfach, selten 2- bis 3-fach geteilt; im oberen Teile des Blattes 20—40 mu breit und 115—200 wu lang, rhomboidisch oder schwach s-förmig gebogen, im unteren Teil etwa 15 —20 wu breit und 200— 300 u lang. Auf der Innenseite des Stammblattes finden sich zahlreiche runde, grosse und unberingte Löcher oder grosse Membran- läcken, nicht selten sind sogar die Wände ganz resorbiert; räckseitig feh- len Perforationen beinahe ganz und gar, oder es finden sich, besonders gegen die Ränder des Blattes, zahlreiche halb- elliptische bis elliptische Kommissuralporen. Astbäschel von 3 oder 4 Ästchen, von denen ein oder zwei stärkere mehr oder weniger bo- genförmig abstehen, die öbrigen schwächeren Fig. 1. Habitusbild von Sphagnum angermani- dem 1 Stengel anliegen; cum. — Nat. Grösse. die Äste locker beblät- O. JUEL photo. 23 tert, ganz wie bei S. tenellum, nicht fänfreihig. Astblätter trocken mattglänzend, eiförmig bis eilänglich, 1,,—2 mm lang und 0,:—0,9 mm breit, sehr hohl, oben an den Rändern bisweilen klein gezäh- nelt; die breite, gestutzte oder abgerundete, gewöhnlich etwas rinnig hohle Spitze mit 6—10 groben Zähnen; Saum undeutlich, gewöhn- O. JueL photo. Fig. 2. Blätter von Splagnum angermanicwm. a Astblatt, b Stammblatt. — Vergr. 59. lich aus 1—2 Zellschichten bestehend, ohne Resorptionsfurche. Die Hyalinzellen der Astblätter reichfaserig, rhombisch bis rhomboi- disch oder schwach s-förmig gebogen, nicht oder selten einfach ge- teilt, im oberen Teile 100—180 u lang und 30—40 wu breit; auf der Aussenseite mit zahlreichen elliptischen oder halbelliptischen, dicht gereihten Kommissuralporen, innenseitig im oberen Teile des Blat- tes mit grossen (15—20 u in Diam.), unberingten oder schwachbe- ringten Löchern, im oberen Teile jeder Zelle gewöhnlich mit nur 24 einem einzigen, bisweilen jedoch, besonders gegen die Blattränder, zwei oder mehreren in jeder Zelle. Chlorophyllzellen der Astblätter im Querschnilt gewöhnlich tra-” pezisch, auf der Blattinnenseite zwischen die hier wenig vorge- O. JueEL photo. Fig. 3. Die oberen Teile der Blätter von Sphagnum anger- manicwm (innenseitig). a Astblatt,.b Stammblatt. — Mergr, —"! wölbten Hyalinzellen geschoben und beiderseits freiliegend, oder auch breit dreieckig und dann auf der Aussenfläche der Blät- ter von den hier sehr stark vorgewölbten Hyalinzellen einge- schlossen. Diözisch; >-Ästehen nicht differenziert und deshalb von den äb- rigen Ästchen schwer zu unterscheiden, gewöhnlich blassviolett oder rötlich gefärbt; die Tragblätter der Antheridien von den Blät- 25 tern der abstehenden Ästcechen nicht verschieden; 2?-Ästechen und Sporogone nicht gesehen. | S. angermanicum wurde von mir zum erstenmal im Vålands- myren bei Västanbäck in Anundsjö (Ångermanland) am 19. 8. 1915 gefunden und ist später in derselben Lokalität zweimal wiederge- funden worden, nämlich am 5. 8. 1916 und 1.9. 1918. Es findet sich hier innerhalb eines ziemlich begrenzten Gebietes eines Papillosum- Moores des nordöstlichen Moorteiles, bildet nur selten ganz zusam- menhängende Rasen, sondern kommt gewöhnlich zwischen ande- ren Sphagnen eingesprengt vor. Unter diesen dominiert vor allem S. papillosum, und ausserdem finden sich vereinzelt bis spärlich S. compaclum, S. Dusenii, $S. magellanicum, S. plumulosum, S. pulcehrum und S. tenellum. S. angermanicum ist eine sehr charakteristische und in der Natur leicht erkennbare Art. Es därfte am ehesten mit den von WARN- stTORF ” beschriebenen amerikanischen Formen von S. molle, denen auch eine Resorptionsfurche fehlt, verwandt sein. Habituell zeigt es eine ziemlich grosse Ähnlichkeit mit S. molle var. limbatum Warnst. f. formosum Warnst., von welcher Form ich Material vom Berliner Museum gesehen habe.” Von dieser ist S. angermanicum jedoch durch die breit abgestutzten bis abgerundeten und vielzäh- nigen Astblätter wie auch durch die charakteristiscehe Form der Stammblätter sehr leicht zu unterscheiden. Fär Hilfe mit den Mikrophotogrammen habe ich meinem hoch- geehrten Lehrer und Freunde, Herrn Professor Dr. O. JuvEL, herz- lich zu danken. ' Vgl. Meuin, E., Studier över de norrländska myrmarkernas vegetation. — Akad. Avh. Upsala 1917, S. 107—108. ” Vgl. Warsstorr, C., Sphagnales-Sphagnaceae. — Das Pflanzenreich. Leipzig 1911, 8; 132. > Leider habe ich das Warnstorfsche Originalexemplar nicht gesehen. Das be- absichtigte Exemplar, welches auf der Etikette »Sphagnum molle var. versicolor- Warnst.> benannt wird, ist von E. L. Ranp am 12. 7. 1894 auf dem Mt. Desert Isl. (Maine) gesammelt worden. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. BD. 13, Hc ISICEENES- SUECICL NOVI AUCTORE GUST. O. A:N MALME Lecidea (Biatora) taeniarum n. sp. Crusta fuscocinerea v. umbrino-fuscescens, minute et irregulariter verruculosa, verruculis raro 0,5 mm excedentibus, nonnumquam in areolas inaequales confluentibus, rarissime rimuloso-subceontinua, hypothallo nigricante; neque J, neque KOH, neque hypochlor. calc. reagens. Stratum corticale tenue, vix 20 u crassum, ex hyphis formatum subverticalibus, valde pachydermaticis, conglutinatis, pro magna parte fere amorphum. Gonidia subglobosa, 10—18 ju crassa. Hyphae medullares usque 5 pu crassae, valde pachydermaticae, crebre contextae. Apothecia sparsa, sessilia, vulgo 1—1,; mm lata, disco atro, sca- brido, opaco, plano v. rarius demum convexulo, margine satis crasso, flexuoso, vulgo crenulato, saepissime pallidiore et cum thallo fere concolore, persistente. Hypothecium (et pars centralis excipuli) incoloratum, crassum. Pars marginalis excipuli ex hyphis formata incrassatis, pachydermaticis, irregulariter contextis (haud distincete radiantibus). Thecium superne fulvo-fuscescens v. fulvum, ceterum incoloratum, J primum coerulescens, dein sordide et nonnihil vi- nose decoloratum, ascis superne diu coerulescentibus, demum pulchre vinoso-rubescentibus, KOH immutatum. Asci subeylindrici Vv. nonnihil clavati, 60—70 (— 75) u longi, 12—16 wu crassi, pariete in parte tertia summa valde incrassato. Sporae 8:nae, imbricato- monostichae, rarius fere distichae, ovoideae (haud fabaceo-curvatae); 9—12 wu longae, 5,,—6,5, rarius usque 7,5 mu crassae. Paraphyses laxe cohaerentes, 1—1,5 u Ccrassae, satis crebre septatae, superne clavato-incrassatae, clava usque 4 pu crassa, ad septa non constricta. Bohuslän (Bahusia): Skaftö, Fiskebäckskil et Kristineberg (ipse annis 1912 et 1914), Lunnevik (H. MAGNUSSON anno 1915). In saxis durioribus, praecipue praeruptis, in consortio L. lygaeae. 21 A L. rivulosa Ach., quoad habitum subsimili, recedit haec species crusta distinctius verruculosa, apotheciis obscurioribus et crassius mar- ginatis, margine crenulato, et imprimis sporis ovoideis (haud fabaceo- curvatis). IL. mollis (Wahlenb.) Nyl., (MALME, Lich. suec. exs. n. 272) sine dubio affinis, differt crusta pallidiore, rimoso-areolata, apotheciis minoribus, margine integerrimo, ascis brevioribus, 40—50 longis, usque 16 wu crassis, sporisque brevioribus, saepe subglobosis, 5,,—9 u longis, 4,5—6 crassis. Magis distat L. lygaea Ach. (MALME, Lich. suec. exs. n. 325), jam apotheciis innatis, multo minoribus, margine tenui demum excluso, thecio minus alto et paraphysibus arctius cohaerentibus distincta. Tillsammans med L. rivulosa, L. mollis, L. lygaea, L. caesioprui- nosa och några andra, mig ej närmare bekanta, bildar föreliggande art en liten särdeles karakteristisk grupp inom släktet Lecidea. Så- som redan framhålles av TH. M. FrIES i »Lichenographia scandina- vica», utmärka de sig genom ofärgat hypothecium, löst eller åt- minstone tämligen löst förenade, i spetsen mer eller mindre an- svällda och klubblika parafyser och ganska små sporer samt däri- genom, att thecium vid behandling med jodjodkalium efter en snart övergående blåfärgning blir smutsigt vinrött. Särdeles utpräglad är denna röda färg i övre tredjedelen eller hälften av spor- säckväggen, som således synes ha en annan kemisk samman- sättning än väggen i sporsäckens nedre del. Ännu skarpare framträder denna olikhet vid en mera omständlig behandling. Vid undersökningen av parafyserna går jag ofta till väga på så sätt, alt jag behandlar snittet med kaliumhydrat och därefter med sal- petersyra. Sedan överskottet av salpetersyran i någon mån avlägs- nats med vatten, tillsättes jodjodkaliumlösning. Vid en dylik be- handling av snitt genom apothecierna av ovannämnda arter blir övre tredjedelen eller hälften av sporsäcken vackert blå, under del att nedre delen alls icke företer någon färgning eller på sin höjd visar sig ytterst svagt blå. Genom samma i det hela ganska enkla tillvägagångssätt kan man även hos nämnda arter, särskilt hos L. mollis, lätt demonstrera den askogena vävnaden i hypotheciet, vil- ken visar sig som tjocka, tätt septerade, mer eller mindre ansvällda och pärlbandslika hyfer bland de smalare, mera sparsamt septerade, som löpa ut i theciet och bilda parafyserna. L. rivulosa är, såsom redan TH. M. Fries påpekat, rätt vanlig i södra Sverige upp till ekens nordgräns; enligt P. J. HELLBOM (Norr- lands lavar, sid. 87) skall den dessutom vara anträffad på ett par ställen i Ångermanland och på ett ställe i norra Västerbotten. I 28 Jämtland har jag ej lyckats anträffa den. Den på bark växande formen (jfr MaLrME, Lich. suec. exs. n. 516) synes vara inskränkt tiil sydvästra Sverige: Skåne, där den anträffats även i nordöstra delen, västra Småland och Västergötland (upp till Halleberg) och Dalsland; i Södermanland har jag förgäves sökt den. L. mollis var, när Fries” »Lichenographia scandinavica» utkom, inom Sverige an- träffad i Torne och Lule Lappmark; jag har samlat den i västra Jämtland (Snasahögen och Täljstensberget), och antagligen saknas den icke heller i Härjedalens fjälltrakter. L. lygaea är funnen i Bohuslän (vanlig på Skaftö) och i Göteborgstrakten; närmare under- rättelser om dess utbredning komma förmodligen snart alt lämnas av fil. mag. HuGo MAGNUSSON, sem under de senare åren sysslat med västkustens lavar. — I »Lavvegetationen på öarne vid Sveriges. västkust» (1887) säger P. J. HELLBOM, att L. rivulosa förekommer »ymnig, i många former» på Marstrandsön. Möjligen döljer sig bland dessa även L. taeniarum. Särskilt under sista tiden försum- made denne flitige samlare och om den svenska lichenografien mycket förtjänte forskare tyvärr ofta en noggrannare mikroskopisk undersökning av sina fynd, varför hans bestämningar blevo osäkra. I hans herbarium, som för närvarande ligger nedpackat och alldeles otillgängligt, gömmas nog åtskilliga intressanta bidrag till den sven- ska lavfloran. Lecidea baltica n. sp. Crusta fuscocinerea v. murina, subnitida, crassiuscula, 200—300 uw Crassa, rimoso-areolata, areolis parvis, raro 1 mm attingentibus, planis v. convexulis, neque J, neque KOH, neque hypochlor. calc., neque his reagentiis unitis colorata, hypothallo atro. Stratum corti- cale tenue, 14—20 u crassum, ex hyphis formatum subverticalibus, valde pachydermaticis, arctissime conglutinatis, superne fere amor- phum. Stratum gonidiale continuum, 70—85 u crassum, gonidiis subglobosis, vulgo 10—16 wu crassis. Stratum medullare ex hyphis: formatum crassiusculis, 3—4 u crassis, pachydermaticis, crebre con- textis. Apothecia satis crebra, adpressa v. innata, vulgo 1—1,; mm lata, disco atro opaco, plano v. demum convexulo, margine tenui, in- tegerrimo, cpaco, paullulum tantum prominente, demum saepe fere omnino excluso. Hypothecium crassum, nigrum, superne rubricoso- fuscum v. fuscum. Pars marginalis excipuli tenuis, nigricans. Thecium circiter 100 u altum, superne olivaceo-nigricans, ceterum 29 incoloratum, J coerulescens, KOH non reagens. Asci clavati, 15 —20 u crassi. Sporae (raro evolutae) 8:nae, ovoideae v. fere ellips- oideae, 11—14 u longae, 5—6 (—7) u crassae. Paraphyses gracillimae, vix I u crassae, gelatinam copiosam percurrentes, superne plus mi- nusve ramoso-connexae. Uppland: Värmdön, ad Kilsviken (legi anno 1913). In summis rupibus gneissaceis litoralibus ventosis. Species quoad affinitatem dubia. Habitu stirpem L. fuscoatrae in me- moriam revocat; structura apothecii vero affinitatem cum stirpe L. panae- olae indicare videtur. Lecidea contraria n. sp. Crusta tenuissima (v. subnulla), sordide albida v. rufo-cinerea, minute et vulgo disperse granulosa, rarius minute areolata, neque J, neque KOH colorata, hypothallo indistincto. Apothecia satis crebra, parva, vulgo 0,2—0,. mm lata, adnata v. adpressa, disco atro, opaco, plano, rarius demum convexulo, mar- gine tenui, concolore, integerrimo, paullulum tantum prominente, demum fere excluso. Hypothecium tenue, pallidum. Thecium 60— 30 u altum, pulchre coeruleum v. superne coeruleo-nigricans, J primum coerulescens, dein sordide et nonnibil vinose decoloratum, KOH immutatum. Asci valde inflati, circiter 25 u usque crassi. Sporae 8:nae, ovoideae, 12—15 (— 16) u longae, 8—10 (— 11) u erassae, pariele tenui. Paraphyses tenuissimae, vix 1 u crassae, gelatinam copiosam percurrentes, superne nonnihil ramoso-connexae, neque clavatae, neque capitatae. Jämtland: Enafors (legi annis 1910 et 1913). In saxis micaceo- schistosis, saepe irrigatis v. inundatis ripae fluvii. Species ob apothecia minuta et sporas magnas nec non thecium coeru- leum perinsignis. Forsan L. assimili Hampe ap. Koerb. sit affinis. Lecidea microsporella n. nom. Lecidea enalliza Nyl. var. subplana Malme in Botaniska Notiser, 1895, p- 210. Numerosis speciminibus hujus lichenis iterum reperti examinatis, varietatem pro specie nova habendam censeo. Ad descriptionem l. c, datam nihil addendum. 30 Catillaria eximia n. sp. Crusta tenuis, alba v. albida, e verrucis formata parvis, raro 0,5 mm attingentibus, semiglobosis v. depressis, dispersis v. confluen- tibus, hypothallo pallido, neque KOH, neque hypochlor. calc. rea- gens, hyphis medullaribus J non coerulescentibus. Gonidia sub- globosa, 6—9 mu crassa; stratum corticale satis indistinctum. Apothecia numerosa, adnata, nigricantia v. atra, opaca, 0,;—1 mm lata, disco plano, margine crassiusculo, repando v. auriculato et nonnumquam aliquantulum cerenulato, persistente. Thecium 55—65 wu altum, superne (sicut pars marginalis excipuli extus) olivaceo-nigricans, hypothecio, parte centrali et parte marginali exci- puli intus incoloribus, J persistenter coerulescens, KOH non mu- tatum. Asci inflato-clavati, usque 14 u crassi. Sporae 8:nae, uni- septatae, subceylindricae v. oblongae, 9—12 (— 14) u longae, 2,;—3,> (— 4) u cerassae, halone nullo. Paraphyses arcte conglutinatae, simplices, 1—1,5 wu crassae, superne nonnihil clavato-inerassatae, (KOH et HNO, tractatae) satis crebre septatae. Jämtland: Undersåker, Hålland. In saxo schistoso subaprico (legi anno 1910). Species in stirpe C. bahusiensis (Blomb.) bene distincta, C. timidulae Th. Fr., ut videtur, proxima, abs qua crusta recedit melius evoluta, apotheciis majoribus, sporis minoribus et pro rata angustioribus etc. Habitu Lecideae, e stirpe L. lithophilae Ach., persimilis est. Rhizocarpon constrictum n. sp. Crusta tenuis, cinerea, cinereo-fuscescens Vv. cinereo-rufescens, rimoso-areolata, rarius disperse areolata, areolis parvis, raro 0,5 mm excedentibus, subplanis v. leviter convexis, neque KOH, ne- que hypochlor. calc. reagens, hypothallo atro. Hyphae medullares J coerulescentes, 4—6 wu crassae, valde pachydermaticae, crebre sep- tatae, saepe nonnihil moniliformes; gonidia subglobosa, 9—12 u crassa; stratum corticale tenue, circiter 20 u crassum, ex hyphis formatum verticalibus, cerebre septatis, pseudoparenchymaticum. Apothecia adpressa, thallum subaequantia, 0,;—1 mm lata, atra, opaca, disco plano v. demum convexulo, margine tenuiusculo, haud multum prominente, demum subexcluso. Thecium circiter 100 u altum, superne smaragdulo- v. olivaceo-nigricans, hypothecio fusco- nigricante, J pulchre coerulescens, KOH non reagens (tantum su- perne dilutius smaragdulo-coerulescens). Sporae 8:nae, ovoideae, 31 coeruleo-nigricantes, 28—35 w longae, 11—15 wu crassae, halone crasso, primum uniseptatae, ad septum valde constrictae, utraque parte seplis transversalibus vulgo binis (rarius 1 v. 3), longitudi- nalibus paucissimis murali-divisae. Paraphyses crassiusculae, circiter 2 p crassae, ramoso-connexae, crebre septatae, apice haud v. vix cla- vato-inerassatae. Södermanland: Utö. In rupibus litoralibus (legi Jun. 1916). Rh. intersito Arn. (cfr. MALME, Sv. Bot. Tidskr. 1914, p. 289) affine esse videtur, at sporis peculiaribus bene distinetum. Habitu Rh. badi- oatrum macrum in memoriam nonnihil revocat. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. BD. 13, H. 1: UBER WEIBLICHE STERILITÄT BEIM TIMOS THREEGRAS (PHLEUM PRATENSE TE) UNDSIEREERBEICENREIT VON HERNFRID WITTE Wie allgemein bekannt, gibt es bei Pflanzenarten mit typisch zwittrigen Bläten viele Fälle, wo entweder das weibliche oder das männliche Geschlechtsorgan in einigen oder in sämtlichen Bläten desselben Individuums unterdräckt ist. So entsteht eine ganze Reihe verschiedener Kombinationen der Geschlechterverteilung, von de- nen die gewöhnlichsten sind:! Zwittrige und männliche Bläten an demselben Pflanzenstocke (Andromonözie); ? zwittrige und weibliche Bläten an demselben Pflanzenstocke (Gynomonörzie); zwittrige, männliche und weibliche Bläten an demselben Pflan- zenstocke (Zönomonörzie); zWwittrige und männliche Bläten an verschiedenen Pflanzenstöcken (Androdiözie); zWwittrige und weibliche Bläten an verschiedenen Pflanzenstöcken 4Gynodiözie); zwittrige, männliche und weibliche Bläten an verschiedenen Pflanzenstöcken (Triözie). Ausser den oben genannten Arten der Geschlechterverteilung gibt es auch viele andere, so können z. B. viele Pflanzen gleichzeitig andromonözisch und androdiözisch, oder gynomonözisch und gy- nodiözisch sein oder sogar alle 4 eben erwähnten Fälle haben. In der Literatur kommen viele Beobachtungen der Geschlechter- ! Vgl. P. Knute, Handbuch der Bliitenbiologie. I. — Leipzig 1898, S. 35. ” Vgl. CH. Darwin, The different Forms of Flowers on Plant of the same Spe- ÅN: RASER Byns al SIA Lane 10 —- — -— 1! Da in diesem Falle nicht jede Ährenrispe einzeln fär sich gedrochen wurde, kann vielleicht Einmischung einer kleinen Rispe eines fertilen Individuums vor- liegen. 36 Bei näherer Untersuchung hat es sich gezeigt, dass die Ursache des ausgebliebenen Samenansatzes von einer Deformierung des Gynä- zeums abhängt; sowohl die Fruchtknoten als auch die Narben sind wenig Ährenrispe kann man sehr gut den ausgebliebenen Samenansatz beobachten; bei sterilen In- dividuen sind nämlich die Hällspelzen mehr aufgerichtet als bei den fertilen (Fig. 2), welche beim guten Samenansatze mehr oder weniger auswärtsgerichtete Hällspelzen haben. Es ist ganz klar, dass dies Fehlschlagen des Gynäzeums nicht zufälliger, modifikati- ver Natur (z. B. auf Witterungs- oder Bodenverhältnisse beruhend) ist, denn die 19 Individuen sind 4 Jahre lang und an 3 verschiede- nen Plälzen wachsend beobachtet und immer vollständig weiblich steril gewesen, oder es haben sich sehr selten in einzelnen Ähren- rispen einzelne Samen entwickelt (vgl. Tab. I u. II). In diesem Falle haben wir folglich beim Timotheegras Androdiözie mit weni- ger Neigung zur Andromonözie gefunden. Nun will ich die Erblichkeitsverhältnisse dieser weiblichen Sterili- tät zu erklären versuchen. In einem mit schwedischer Marktware von Timothee besäten Beete wurde eine guten Erfolg verheissende Pflanze mit gutem Samenansatz (90 Samen pro Ährenrispenzenti- meter) ausgewählt. Einige Rispen derselben wurden im Jahre 1912 durch Pergamindäten isoliert, und die erhaltenen Samen im folgenden Jahre zuerst in ein Kästchen mit sterilisiertem Boden gesät und dann 66 Individuen auf dem Felde in Abständen von 40x40 cm gepflanzt, wovon 4 Pflanzen bald zu Grunde gingen. Im Jahre 1914 hatten einige von den Pflanzen gar keinen Samen- ansatz, und darum wurde in den folgenden Jahren das ganze Ma- terial näher untersucht. Diese Untersuchung hat gezeigt, dass von ! Es kann in diesem Zusammenhang erwähnt werden, dass die weiblich sterilen Individuen dem Äusseren nach ganz normal sind. Ein vegetativ vermehrtes, voll- ständig steriles Individuum hatte 1917 eine Halmlänge von 70—80 cm und 443 Ährenrispen, deren Durchschnittslänge 5,791+0,077 em betrug. Durchschnittlicher Samenertrag (1915) in Gramm und Anzahl von 10 Ährenrispen jedes Individuums in der Nachkommen- schaft der Timotheepflanze Nr. 630. Tabelle III. Bezeich- | Bezeich- | nunpg der Samen- AGA Anzahl nung der | Samen- ES Ae Anzabl Indivi- menge Gewiché'| Samen Indivi- menge Gamtcht Samen duen | duen gr er ! er gr OR 1,881 0,5385 SAD Bisse: 1,940 | 0,615 | 3180 No. Z,186 | V,445 7050: -] 12 c 2,857 | 0,485 | 5950 RE... 3.583 | —O0:6T0 58/0 I|13 a 2.627 0,495 | 5360 2 ER 3,598 0,52ö 6350 1138. | 0 > at FRA | (ET T3AGAA:. 2,536 0,480 | 3900 no | 0 l14 a 2,291 0,380 6 030 2 1,469 | 0,455ö 3230 |14b.. 2001 0,410 5410 MD. 0 ll4c 1;313 0,550 | 2150 2 OR 1,897 0,565 Sv) I 10 a... 0 ox FR 1078 | > 0;520 210176 000] jä la ej 1:84 OsL0C I 610 Ch FR 1,832 | 0,475 2 760 130. 0 Oe 1,307 0,495 PU MA] LOSAE SINA ÖL TN ORT 4 290 MR ones 0 IGN 2,429 0,585 4130 äh 4" 116-0c 0 6 a 3,054 | -0,510 990: II YTA. 3,3 23 0,395 8520 Obs RI Bio 2,684 0,375 7 250 27 OR 1,759 0,545 3 260 117 c I Er 0,425 3 990 Ta 2,886 0,595 4890 ]18 a 1,568 | 0,560 2 800 HU... ss 3,675 | 0,580 6470 ]18b 0 8a 1,974 | 0,485 40 NS. 2,080 0,475 4430 > FR 2,08 0,495 4700 "198.505: 3,461 0,520 6 660 Re os ) LM 2,566 0,510 2030 Ja 2,882 0,425 6740: |19: 0 9 h 18 PAR 2,651 0,450 2 590 2 TER mrs8 0:50 ok FAO IKO0 Be errn. I RN OR ET 2490 10 a 3.088 | 0,485 0657 20 na 3,000 | -0,390 7 690 10 « | 9 on (CE | 0 MLTAA dh | OJ [bea ER oe 3,215 | 0,495 6 500 315: BER 2,209 0,470 SWING ,82 0,410 780 Ad 2929 0,520 560 II | 0 RANN cc ver 3,887 0,490 6 930 EE Ork | 0 den beobachteten 62 Pflanzen 19 weiblich steril waren, während die öbrigen, 43, einen mehr oder weniger guten Samenansatz hatten vel: Tab. I, III u; fV). Aus den Tabellen III und IV geht zwar deutlich hervor, dass die Unterschiede des Samenansatzes der einzelnen Typen so gross sind, dass eine nähere Untersuchung öberflässig scheint, es därfte aber von Interesse sein, das erhaltene Ziffermaterial stalistisch zu behan- deln. 38 Ährenrispenlängen und Samenerträge (1917) bei 58 Individuen in der Nachkommenschaft der Timotheepflanze Nr. 630. Tabelle IV. | | Å Å 205 bra Samenmenge pro | Bezeichnung | Ahrenrispen Durchschnitt-| Samen- 1 000- Ährenrispenzenti- | ä pro Indi- liche ertrag | Kö Så meter | er A f ÄR Å 1 Indi- | OEHeETEA| | Individuen viduum ; Ahrenrispen-| DR ndi gewicht | | | Anzahl | länge viduum | | Anizahl | | em | gr er | 2r | | I | SENDRAG AG. 33 4:682 2,98 0,550 | 0,01929 | 30 15, VT 20 RAN 34 5,441 2,97 0,555 0,01605 | 29 2 NL SEEN | 6 4,333 0,18 0,450 0,00692 | 15 || SD | 12 SC 0,00 — — 0 JM RA ERA | 20 D5,550 0,00 — — 0 Ja 15 4,500 0,65 0,495 0,00963 - 19 3 bh 21 D,452 0,00 — — | 0 3cC | 30 3,567 1,47 0,500 0,00880 0 1EEES |, JANA | 2 4,278 1,65 0,437 0;014280 KraD 4 b 35 4,500 1,98 0,445 0,01257 28 4 ce 31 4,210 20 0,450 0,01609 36 9.0) RESET ERS. 26 5,154 0,00 = -— 0 2/0 NRA 45 Ae 0,00 — -— | 0 IFE 30 4,929 2,08 0,415 0,01206 29 KE OA 35 4.671 0,00 = = 0 | 6 e 28 4.536 1 0,575 0,01157 20 TÖM 63 4.992 I Hb 0,552 0;0177 LT ENNEINE He | 33 Aosan fi 2:85 0,417 0,01754 | 42 | Sar. D3 SLL 1,54 0,425 0,00557-) HB PI SSRDLa. 47 Amd 3,3 0.447 0;01238 0 8 e 46 D,.7.88 0,00 — — | 0) JRR: | Si 4.881 I NAS 0,467 0,01395 | 30 SKOR ort | 6 4,333 15 0500 == = | 0 MONA rede 62 5.161 6,44 0,475 0,03963 83 10 c -— — — — — 0 1 i RE 23 3,630 0,00 -— 0 1 816) FST SRA 25 6,300 1,45 0,535 0,00921 17 Kilo SE 49 D,582 T,14 0,515 0,02610 51 [are 30 6,500 5,70 0,527 N,02506 48 | FAN RA BSTN 63 4.262 1,06 0,547 0,00395 | 7 12 c 62 D,274 4,52 0,440 0,01382 dl I BYT ENS 44 5,636 5,06 0,510 0,02041 40 TAP fdr 58 3,069 0,00 — — 0 ORG NIST 48 D,417 | 6,25 0,405 0,02404 | 59 ENE e 63 4.151 4,99 0,415 0.01908 46 | SE EN 526 4,464 3,09 0,367 0,01286 ICE | SPAAG 47 20 2,100 0,92 0,467 0,00361 8 SRA forsk 45 3,833 Ia KOD0 — — | 0 15: b 38 AH 4,16 0,450 0,02324 | 51 | 15 c TH Al8ptR000 = = VR TÖ | 16 538 3,914 1509 0,455 0,00868 | 19 FÖDS SN 43 4,686 1568 0530 0,00809 | 15 | 16 ce 40 4,300 0,00 -— — 0 I | 39 I | Sam enmenge pro KBeseiehnung | Åhrenrispen | Durchschnitt-" Samen- 1 000- Ährenrispenzenti- | Hör pro Indi- liche ertrag Körner meter duen viduum; Ährenrispen- | pro Indi- gewicht Bil MfNE Til | Anzahl länge viduum Anzabl | em gr gr gr RR ones o 13 | 4192 2,20 0,430 0,04037 94 rens. 59 | 5,907 8,54 0,425 0,02450 58 EO necesse | 49 | 4,908 3,00 0,425 0,01247 29 ana 43 4.267 0,18 0,470 0,00071 2 KARERNER 17 3.785 0,00 — — 0 RR eeieise 10 4.400 0,71 0,480 0,01614 34 0 ERE 42 4,714 OT 0,355 0,01753 49 AD fre or 29 | 4,224 Ori 0,395 0,00629 16 REG Nisser 20 4,352 0,00 — — | 0) oo UTEN 17 4.029 0,26 0,395 0,00380 | 10 EL EEE 11 4,682 0,15 0,360 0,00291 | Ör Nessa 340 1 5500 0,00 — - 0 | rel 4; 4,988 3,08 0,360 0,01436 40 | TEESE 18 33 0,00 — -— [0) RO lans 8 5,000 0,00 — — 0 Die Tabelle III zeigt die Samenanzahl (1915) von 10 Ährenrispen jedes Individuums; da die Ährenrispenlänge nicht bestimmt worden war, sind die mitgeteilten Zahlen zwar nicht vollständig vergleich- bar, aber da Ährenrispen von etwa derselben Länge ausgewählt wurden, därfte diese Fehlerquelle wenig bedeuten. Die Variations- kurve der 43 fertilen Individuen wird mit Klassspielräumen von 1000 Samen die folgende: Jamen 0 1000 2000 3000 4000 5000 6000 7000 8000 9000 enär fe 7 REAR 1 1 Individuen. und die durchschnittliche Samenanzahl (M)! pro Individuum 4895, oder mit Berechnung des mittleren Fehlers M = 4 895 + 260 Samen. För die 19 sterilen Individuen ist dagegen M =1,: + 092 Samen. Das gleiche Resultat erhielt ich auch bei der Untersuchung des ' Vgl. W. JOHANNSEN, Elemente der exakten Erblichkeitslehbre mit Grundzägen der biologischen Variationsstatistik. — Jena 1913. 40 im Jahre 1917 geernteten Materials, wobei die exakte Samenanzahl pro Ährenrispenzentimeter bestimmt wurde. Diese Untersuchung: umfasst 39 fertile und 19 sterile Individuen. Die Variationskurve der erstgenannten ist: Anzahl Sa- men pro Ährenrispen- zentimeter. Anzahl In- 4 9 6 9 5 4 — 1 1 dividuen. 010 20 -30--40--507-607 70-80-90 wovon M = 31,9 + 3,2 Samen, und fär die letzteren, die sterilen M = 0 Samen. Aus dem oben Gesagten geht folglich hervor, dass das Material in Beziehung auf Fertilität aus zwei sehr verschiedenen Typen be- steht. Es kann auch von Interesse sein nachzusehen, ob dies auch in anderen Hinsichten der Fall ist. In der Tab. IV ist die durch- schnittliche Ährenrispenlänge jedes Individuums angegeben. Die Variationskurve der 39 fertilen Individuen ist: Ährenrispen- länge, cm. 3,5 4,0 4 5 d,0 5,5 6.0 6.5 740 Anzahl In- ib il 15 GÖ 4 t 1 1 dividuen. wovon M = 4.865 + 0,09 cm. Die entsprechende Kurve der 19 sterilen Individuen ist: Ährenrispen- länge, cm. 3,5 4.0 4,5 d,0 D,5 6,0 Anzahl In- 4 3 2 6 3 dividuen. URGdFNVIETPtSe-06S CIN. Die Differenz zwischen den beiden Serien ist also = 4.865 — 4,718 + V 0,09” + 0,68? ='0;087 = 0.190 und folglich so unbedeutend, dass man von keiner reellen Verschie- denheit der Serien in dieser Hinsicht reden kann. 41 Im Jahre 1917 wurde auch die durchschnittliche Halmlänge jedes Individuums gemessen; för die fertile Serie war M = 43,27 + 1,56 cm und för die sterile M = 46,)a7 =E 2508 Cm, deren Differenz = 2,93 + 2,55 ist: folglich gibt es auch in dieser Hinsicht keinen reellen Unter- schied. Was die Erblichkeitsverhältnisse betrifft, därfte man mit grösster Wahrscheinlichkeit voraussetzen können, dass die Mutterpflanze (Nr. 630) der hier erwähnten Pedigree-Kultur das Kreuzungspro- dukt (F,) eines zwittrigen und eines männlichen Individuums ISt; und dass dieses sich in der F,-Generation in folgende Zahlenwver- hältnisse spaltet: Zwittrige Pflanzen Männliche Pflanzen Summe 43 19 62 was fär 3 : 1 berechnet 46,30 : 13,50 oder 2,77 c 1,23 ergibt. Mit Berechnung des mittleren Fehlers sind = 020, MYS las 03. Das gefundene Zahlenverhältnis zeigt also eine gute Uberein- stimmung mit dem ideellen. Es wäre natärlich vom grössten Interesse gewesen, wenn man artifizielle Kreuzungen der zwittrigen und der männlichen Indivi- duen ausgeföhrt hätte, aber dies stiess wegen der Kleinheit der Blätenteile auf grosse technische Schwierigkeiten; bei allen von mir beim Timotheegras ausgeföhrten Kastrierungen schrumpfte das Gynäzeum zusammen und ist danach bald zu Grunde gegangen. Die F.-Generation habe ich nur wenig studiert. Im Jahre 1917 wurde in Einzelkulturen nach Isolierung die von 34 in F, fertilen Individuen erhaltenen Samen ausgesät; zusammen wurden 333 Pflanzen ausgepflanzt, von denen aber durch ungänstige Witte- 42 rungsverhältnisse die meisten zu Grunde gingen; nur 26 schwache Individuen wurden im Jahre 1918 beobachtet, und hiervon scheinen 18 fertil und 8 steril zu sein. Aus dem oben Gesagten geht folglich hervor, dass diese beim Timotheegras gefundene weibliche Sterilität eine rezessive Eigen- schaft ist, und dass die Kreuzung zwittriger und männlicher Indivi- duen in F, eine einfache, monohybride Spaltung ergibt. Es ist natärlich ganz unmöglich, sich mit Bestimmtheit äber die Entstehung dieser männlichen Rasse zu äussern, aber die Mög- lichkeit ist nicht ausgeschlossen, dass man in diesem Falle von einer Verlustmutation im Sinne NILssOoN-EHLES reden kann. Sowohl :' bei den Wildhafermutationen als auch bei den Speltoidmutanten ? hat dieser Forscher eine einfache monohybride Spaltung konstatiert; die erstgenannten Mutationen traten in verschiedenartigen Sorten auf, sie unterscheiden sich aber von ihren betr. Sorten nur durch den Wildhafercharakter, und dies ist auch hier der Fall, denn die zwitt- rigen Timotheepflanzen scheinen sich nur in der Ausbildung des Gynäzeums von den männlichen zu unterscheiden. ' Vgl. H. Niisson-EHrE, Uber Fälle spontanen Wegfallens eines Hemmungsfaktors beim Hafer. — Zeitschr. f. ind. Abst.u. Vererb.-Lehre, Bd. V, Berlin 1911, 8. 1. ” Vgl. H. Nirsson-EHLE, Untersuchungen uber Speltoidmutationen beim Weizen. — Bot. Notiser 1917, S. 203. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. Bb 13, ua 1. EXPERIMENT ÖVER BJÖRKENS LÖVSPRICK- NING I SKOGSGRÄNSER OCH I DALBOTTNAR AV TRORE CC. Ex FRIES Sedan 1912 har jag anställt observationer över björkens lövsprick- ning inom skilda fjälltrakter. Med anledning av vissa egendomlig- heter, som jag därvid funnit i fråga om lövsprickningens förlopp på olika nivåer inom regio subalpina, utförde jag i våras å Abisko naturvetenskapliga station några experiment med björkkvistar från skogsgränsen och dalbottnen. Till att börja med måste jag nämna några ord angående den melod, jag använde vid fastställandet av lövsprickningen. Tre tempon urskildes hos de i utveckling stadda knopparna: A- stadium = vinterstadium t. o. m. svällda men slutna knoppar (svällda knoppar = A +); B-stadium = bladspets fri t. o. m. blad- bas ej fullt fri (B 1 = bladspetsar fria men ej skilda, B 2 = blad- spetsar skilda); C-stadium = bladbas fri. Med hjälp av dessa sta- dier är det möjligt att med full exakthet beskriva respektive kvis- tars och knoppars fenologiska tillstånd vid ett givet ögonblick; de äro f. ö. användbara på samltliga träd och buskar vid fenologiska observationer. De kommo redan 1914 till användning vid 1913 års svensk-norska renbeteskommissions fältarbeten och hava sedan dess av mig blivit tillämpade under följande år. Två försöksserier utfördes. I båda fallen hämtades kvistar från skogsgränsen på Nuolja (ca. 640 m ö. h.) från ett flertal olika björ- kar samt från björkar i Abisko naturvetenskapliga stations omgiv- ning (ca. 375 m ö. h.). Att märka är, att inom Torneträskområdet — liksom för övrigt, enligt vad jag varit i tillfälle att observera, inom nordliga Norge — två olika raser av Betula odorata BECHST- 14 finnas, nämligen en kortskotts- och en långskottstyp (jfr T. LAGER- BERG 1910, sid. 117). En viss olikhet i lövsprickning förefinnes mellan dessa, i det att den förra är i genomsnitt avgjort tidigare än den senare. Övergångsformer mellan de båda raserna äro emel- lerlid mycket vanliga. De insamlade kvistarna etiketterades och sattes blandade om varandra i burkar med vatten i laboratorierummet, där de fingo stå, tills bladen voro fullt utsprungna. Temperaturen i rummet hölls vid 159—18 C. Experimenten gestaltade sig på följande sätt. Försök 1. 10 kvistar från 5 olika björkar i skogsgränsen på Nuolja av kort- skottstyp; 20 kvistar från 10 olika björkar vid Abisko naturvetenskap- liga station: därav 10 kvistar från 5 björkar av kortskotts- och 10 kvistar från 5 björkar av långskottstyp. Stadierna i tabellen referera sig till de enstaka knopparna på samtliga kvistar i varje grupp, ej till de olika kvistarnas stadium. — Experimentet började den 2 juni. Björk från ca. 650 | | Fd Björk från ca. 3175 mö. h. : MOS DN. | rd II | Kortskottstyp | Kortskottstyp Långskottstyp 2/6 10 f m.| A. |A Ar 2/6 TOT: ma AA; enstaka. B 1. | IBI 1 Tenstaka A -F. A, enstaka B 1. 10 e. m.| A—B 1, sparsamt B1. | B 1. A B 1, enstaka Bie SförlökfE ma BE || BL—2 3 1, enstaka A —+. 10-esmd- Bub (EBE2: SR ILE | öe- NOTE RAL IDA IBIS 3 1, enstaka B 2 —. | 10 e. m.| B I, sparsamt B 2. | B 2 +, enstaka C —Y B 2, enstaka B 1. | 2/6 10 f. m.| B 1—2, många B 2. | B 2—C, sparsamt C. | B 1—2, många B 2: | 10 e. m.| B 2, enstaka B 1. C, enstaka B 2—0QC. 32 7/8 10 f£. m.| B 2, enstaka B 1. 140: ÄB 0kedm. EB I2 enstaka bil. | — Bg 5/6 10 f. m., B 2, sparsamt C. |— | C, sparsamt B 2. INGE ERS fat (0 | | 10/6 10-£3 m.| 3 C, I B. 2. Fat | feg UU See CR — = | | Försök 2. 20 kvistar från 20 olika björkar i varje grupp dels från skogs- gränsen, dels från Abisko naturvetenskapliga stations omgivningar. Samtliga kvistar härstammade från mer eller mindre utpräglade kortskottsbjörkar. Stadierna i tabellen referera sig till de olika kvis- tarna inom respektive grupper; det förhärskande stadiet på varje 45 kvist blir sålunda normerande för, till vilket stadium ifrågavarande kvist skall räknas. Experimentet började den 6 juni. | Tid Björk från ca. 640 m ö. h. Björk från ca. 375 m ö. h. | 8/3 10 e. m. | A +, enstaka B 1 —. A — A + re 10 f. m. |A +, enstaka B 1 —. IA + enstaka B 1 —. — 10 e. m. |A +, enstaka B 1 —. B 1, många A +, enstaka B 2 —, MertOÖ:f. m. |A FD — B 1 —, enstaka B 1. B 1, ganska många B 2. 10 e. m. | B 1 enstaka B 2. B 2, sparsamt B 2—C. 9/6 10 f. m. | B 1, många B 2. B 2, många C. eva 10 f. m. | B 1—2, många B: B 2—C, många C. FÖ fom. | 8 B 2 12 B1. ff BA TR oo EL SR wM f Mie. m. l4 C, 10 B2,6B1 IOGT Br, mg m. |6 C, 13 B2,1B1 1670, BN fare. 10:0,9 BA TB 1 16..0,4£ BY maO0 ff. m. |[10.C, 9 B2,1B1 16 C,4 B 2 Hem. [12 0,0 B2,1B 1 16 CFA BEA Of mi l17 C, 3 B2 200; frem. 117 'C0, 3 B-2 — LO fr. m. [18 C.2 B2 — Ore: m. 119: C, I B 2 — Me 10. m. | 20 C. — Båda försöksserierna giva vid handen, att en avgjord skillnad i reaktionstid förefanns med hänsyn till lövsprickningen hos skogs- gränsbjörkarna och björkarna från dalbottnen. De senare reagerade långt snabbare än de förra under fullkomligt lika gynnsamma yttre betingelser; t. o. m. björkar av långskottstyp från dalbottnen nådde något förr än kortskottsbjörkar från skogsgränsen fram till C-sta- dium. Det är sålunda tydligt, att kardinalpunkten för bland- ningen för björkarna i skogsgränsen om våren ligger nå- got högre än för björkar på lägre nivåer. Detta stämmer helt överens med de iakttagelser, som jag tidigare hade gjort i na- turen, och vilka jag genom experimenten ville kontrollera. Det finala orsakssammanhanget, eller med andra ord, vilken nytta skogsgränsbjörkarna hava av sin tröga reaktion för värmen om våren, ligger i öppen dag. Faran för uttorkning minskas avsevärt genom ett segt kvarstannande på A- till B-stadium, till dess sommar- värmen på allvar bryter in. De på höga nivåer regelrätt återkom- mande kallperiodernas skadliga verkningar neutraliseras på så sätt. Mer eller mindre tillfälliga solskensdagar i slutet av maj eller bör- jan av juni förmå ej locka fram bladen hos skogsgränsbjörkarna; dessa stå kvar på A- till A+-stadium, ända till dess temperatur- och väderleksförhållandena bliva mindre riskabla för de utväxande bla- 46 den. Först omkring mitten av juni, då sommarvärmen börjar göra sig något mera konstant gällande i skogsbandet, övergår björken där från A- till B-stadium; C-stadium uppnås i vanliga fall först :omkring midsommar (under ogynnsamma år först i början av juli). Den rent kausala orsaken till den förskjutning i kardinalpunkten, som skogsgränsbjörkarna visa med hänsyn till bladutvecklingen, förtjänar en närmare utredning. I detta sammanhang må erinras om DE CANDOLLES bekanta experiment med kvistar av Populus alba, Carpinus beltulus, Catalpa bignoniaefoliu och Liriodendron tulipi- fera. Kvistar av dessa träd från Montpellier och från Geneve dre- vos i ett rum med en temperatur, varierande mellan +79— +10?' 'C. Gené&ver-kvistarna hade att uppvisa tidigare lövsprickning än Montpellier-kvistarna (DE CANDOLLE 1875). Genom acklimatisering hade alltså i dessa fall en förskjutning av kardinalpunkterna ägt rum. I det här föreliggande fallet med björken har emellertid ingen »acklimatisering» i form av en nedsättning av värmekravet för löv- :sprickningen ägt rum. Tvärtom har en höjning av kardinalpunkten under ogynnsammare livsvillkor inträffat. Fenomenet är alltså dia- metralt motsatt DE CANDOLLES. I själva verket saknas dock ej exempel på andra växter i fjällen med av värmeförhållandena ganska oberoende utveckling om våren. Ett belysande fall härpå må anföras. Trollius europaeus är en av de allmännaste ängsväxterna i våra subalpina skogar och inom vissa ängssamhällen inom regio alpina särskilt inom ett 200—300 vertikalmeter mäktigt bälte omedelbart ovan skogsgränsen (TH. C. E. Fries 1917). I dalbottnarna och i de lägre liderna plägar mar- ken en tid vara snöfri, och luft- liksom marktemperaturen håller sig ganska mycket över 0? C, innan de första Trollius-skotten börja visa sig. På ängsmarkerna inom regio alpina ligger snön i regel kvar på Trollius-ängarna till 15—20 juni. Under snön på ett djup av upp till ca. 3 dm med rötterna upp till markytan infrusna börja emellertid Trollius-skotten normalt skjuta "upp i drivan, där de stå etiolerade och vita, då marken blir snöfri. Det är t. o. m. ganska vanligt att iakttaga dylika Trollius-skott av en eller annan till 10 cm:s längd stickande upp tvärs igenom tunnare snölager. Ett flertal andra arter förhålla sig på samma sätt t. ex. Rumex arifolius, Poa alpina, Ranunculus acer, Solidago virgaurea, Milium effusum, Myrtillus nigra, Alchemilla acutidens, Polygonum viviparum m. fl. Kardinalpunkten hos dessa växter ligger sålunda om våren relativt högt men senare vid ca. 09 C. Tydligen spelar härvidlag växtens 47 egen periodicitet en framträdande roll för det fenologiska tillståndet vid olika tidpunkter. Liknande torde nog också förhållandet vara med björken i skogsgränserna. Björken synes hava förvärvat sig en nyttig anpassning, som gör det möjligt för densamma att existera som skogsgränsträd under vidriga klimatiska förhållanden: den äger förmåga att till en viss grad inställa sin periodicitet i samklang med klimatet. Som bekant hava erfarenheter från tropikerna ådagalagt, att perio- diciteten i bladutvecklingen och bladfällningen är en primär, av yttre omständigheter oberoende egenskap hos träden (VOLKENS 1911; jfr dock även KLeEBs 1912). I tempererade och kalla länder hava träden av naturliga skäl fått sin periodicitet fixerad efter årstiderna. Så småningom har hos många ifrågavarande periodicitet blivit mer eller mindre ärftligt fixerad (tl. ex. Fagus), men hos andra har detta ej blivit fallet (Prunus-arter). Det är då ej så oförståeligt, att björ- ken kan lyckas ställa in sina livsfunktioner i samklang med klimat- förhållandena, sådana som de äro på olika höjd över havet i våra fjälltrakter. Litteraturförteckning. CANDOLLE, ÅA. DE, Des effets d'une méme temperature sur une méme espece au nord et au midi. — Comptes rendus de F'Acad. d. sciences de Paris, 1875. FRIES, TH. C. E., Uber die regionale Gliederung der alpinen Vegetation der Fennoskandischen Hochgebirgen. — Vet. och prakt. unders. i Lappl. anordn. av Luossavaara-Kiirunavaara A.-B. Upsala 1917. KLEBS, G., Uber periodische Erscheinungen tropischer Pflanzen. — Biol. Centralbl. XXXII, 1912. LAGERBERG, T., Några anteckningar om skogbildande träd vid Torne- träsk. — Skogsv.-för. Tidskr. 8, 1910. NVOLKENS, G., Laubfall und Lauberneuerung in den Tropen. — Berlin 1911. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. Bb 13, H. 1. ERBLICHKEITSVERSUCHE MIT EINER DEK- ANDRISCHEN CAPSELLA BURSA PASTORIS (13) VON K: MV OSSTIAN DAHLGREN Vor nahe einem Jahrhundert beschrieb Opiz (1821, S. 436) ein Hirtentäschel aus Böhmen unter dem Namen Capsella apetala. Diese war durch das Fehlen der Kronblätter ausgezeichnet, und ferner waren stattdessen vier extra Staubblätter hinzugekommen. »Ich forschte» schreibt er (I. c. S. 439) »durch volle zwei Jahre nach, um nur einzelne Bläthen zu finden, in denen das gewohnte Ver- hältniss zuröckgekehrt wäre — allein umsonst! Ich nahm daher, eingedenk des Grundsatzes unsres wärdigen Vaters LinnÉ, der da sagt: ”Cultura tot varietatum mater, optima quoque varietatum examinatrix est', zur Aussaat des Samens meine Zuflucht — —>. Die Nachkommenschaft bestand aus lauter dekandrischen Individuen. Er fand jedoch nach langem Suchen einige wildwachsende Exemplare »in denen in einzelnen Bläthen sich bald ein oder das andere Staub- gefäss in Blumenblätter verwandelte». Die Konstanz des neuen Typus bei Samenaussaat liess es ihm als berechtigt erscheinen, eine neue Spezies, Capsella apetala, »floribus apetalis, decandris»> aufzustellen. In demselben Jahre, 1821, wurden »auf allen Wegen» in Wien dekandrische Capsella-Individuen angetroffen (TRATTINNICK 1821, S. 723). Ubergänge zwischen Staubfäden und Kronblättern waren nicht selten. TRATTINNICK machte keine Kulturversuche. Während der folgenden Jahre wurde Capsella apetala in Braun schweig von WIEGMANN (1823, S. 297) angetroffen, welcher glaubte- »dass diese Abnormität von zu schnellem Wachsthum bei der Därre herröährt>. Nach Aussaat bekam er meist dekandrische, aber auch 49 völlig normale Individuen. >Sie ist also bloss eine Varietät» lautet demnach sein Urteil äber die Opizsche Art. SCHLECHTENDAL (1823, S. 346) und DE CANDOLLE (1827, I, S. 497) haben jedoch gleichwie OpPiz die dekandrische Capsella bei Samenaus- saat konstant gefunden, und nach LE MaouTrt (1844 S. 176) hat JACQUIN dieselbe Erfahrung gemacht. Es lassen sich nun zwei apetale Typen von Capsella unterschei- den. Bei dem einen, den MUuRBECK neuerdings (1918) als »stami- nale Pseudapetalie> treffend bezeichnet hat, kommt nur eine schein- bare Apetalie zum Vorschein, indem die Kronblätter zwar fehlen, ibre Anlagen aber in Stamina verwandelt sind. Dem anderen gehen die Kronblätter ebenfalls ab, ohne aber durch extra Staubblätter vertreten zu sein. Unzweifelhaft sind nicht alle kronenlose Capsellae einer einheitlichen Rasse zuzurechnen. Diese Tatsache wird auch durch die Untersuchungen von ÅLM- QuisT (1907) bestätigt, der sich lange Zeit mit Capsella-Kulturen beschäftigt und einen Versuch gemacht, eine monographische Behand- lung der verschiedenen Rassen zu geben. Er hat unter seinen »Elementararten» mehrere apetala-Formen gefunden, welche ich hier anfähren will: Capsella b. p. (L.) bremensis E. At. var. apetala. Aus Bremerhafen. Kronblätter ganz fehlend. >»Ungewiss ob dieses Merkmal konstant ist» (S. 34). ; Capsella b. p. (L.) rhombea E. At. var. apetala. Aus Danviken bei Stockholm. >»Beim Säen der Samen von einem Individuum entwickeln sich sowohl Individuen mit allen Blumenblättern wie auch Individuen ganz ohne solche>» (S. 60). Capsella b. p. (L.) litoralis E. At. f. Coronopus E. At. Aus Södertälje und Holmboda bei Rosersberg (unfern Stockholm). »Blumenblätter fehlen beständig, Staubfäden 10» (S. 78). Capsella b. p. (L.) viarum E. At. Aus Stockholm. »Blumenblätter kommen bei gewissen Individuen vor, bei einigen nur bei den ersten Bläten> (S. 78). Capsella b. p. (L.) tenuissima E. At. var. apetala. Aus Simrishamn in Schonen. >» Wie es scheint vollständig und konstant ohne Blumenblätter, aber nicht lange genug beobachtet» (S. 80). DE VRrIES (1901, S. 478) und MuRrBEcK (1918, S. 30) haben auch von apetalen Capsella-Pflanzen berichtet, und weitere Literatur- angaben finden sich bei PEnziG (1890, S. 267). Es ist jedoch nicht meine Absicht, hier alle apetalen Funde aufzuzählen, die sich aus der Literatur und den Herbaren hervorsuchen lassen mögen. Die angefährten Fälle mögen genug sein. Ausser den Individuen, denen Svensk Botanisk Tidskrift 1919. 4 50 Petalen gänzlich abgehen, gibt es auch Pflanzen, welche nur vereinzelte Kronblätter in entwickelter oder umgewandelter Form besitzen. Neulich hat MuRrBECcCK (1. c. S. 30) einige solche Fälle beschrieben. Ubergangsbildungen zwischen Staubfäden und Kron- blättern waren nicht selten, und ähnliche Beobachtungen sind, wie bereits oben erwähnt, auch von Opiz und TRATTINNICK gemacht. — Bei ALMQUIST (l: ce. S. 82) lesen wir: :»Ich habe auch Arten ge- sehen, wo ganz junge Individuen alle Blumenblätter tragen, während sie später dieselben völlig verloren. Auch habe ich viele Arten in der Natur oder in Kulturen beobachtet, wo einzelne der vier Blätter fehlten. Manchmal konnte ich vermuten, dass dieselben von klei- nen Käfern aufgefressen waren.> — Dies Jahr traf ich auf sonst unbewachsener Erde ringsum einen Sambucus-Strauch:' einen recht dichten Haufen von Capsella-Individuen an, die allem Anschein nach alle derselben Rasse angehörten. Bei allen untersuchten Exem- plaren waren die Kronblätter betreffende Anomalien sehr häufig. Oft fehlten in einer Bläte eins oder mehrere der Petalen; es konn- ten sogar alle abwesend sein. Da sämtliche Exemplare Neigung zeigten, sich unregelmässig auszubilden, ist es möglich, dass es sich hier um eine genetisch bedingte Eigenschaft handelt. Zu bemerken ist, dass der Standort sehr trocken und sonnig war, weshalb die Anomalie vielleicht nur durch ungöänstige äussere Verhältnisse zu- standegekommen war. Hoffentlich werden Kulturversuche im kom- menden Jahre dieses klarlegen. Vor kurzem hat MUuURBECK (1918) eine sehr sonderbare, vor HOLM- BERG 1907 bei Norrköping eingesammelte Pflanze beschrieben. Kronblätter sind nicht vorhanden, und das Andrözeum scheint stark polyandrisch zu sein. Dies hängt von der Ausbildung kleiner, mehr oder weniger entwickelter akzessorischer Bläten ab, die an der Stelle der Sepalen sitzen. Die morphologische Deutung dieser Ver- hältnisse betreffend weise ich auf MurBECKS Aufsatz hin. Leider ist Samenaussaat nicht zustandegekommen. Es wurde bereits erwähnt, dass OPIZ, SCHLECHTENDAL, DE CAN- DOLLE, JACQUIN und ALMQUIST gefunden, dass die Abkommenschaft der dekandrischen apetala-Pflanzen ihren Eltern gleicht. FEinige Jahre hindurch wurden im hiesigen botanischen Garten unter dem Namen Capsella apetala Opiz eine dekandrische Form kultiviert. Ich habe diese Form drei Jahre hindurch gezächtet und sie völlig konstant gefunden. Nur ganz ausnahmsweise findet sich eine Bläte, welche einzelne Kronblätter oder Ubergangsbildungen zwischen 51 diesen und Staubblättern entwickelt, aber solche teratologische Sachen sind ja ohne Bedeutung. Am 15 Juli 1913 bemerkte ich bei dem Pfarrhaus in Norberg (Västmanland) eine dicht von lauter kronenlosen und dekandrischen Capsella-Pflanzen bewachsene Fläche. Dass so viele ähnliche Individuen zusammen zu finden waren, spricht ja för die Konstanz dieser wildwachsenden Form, deider wurde aber kein Samen eingesammelt. Wie es schon Opiz und TRATTINNICK hervorgehoben haben, kann man schon von fern leicht unterscheiden, ob man die normale oder die apetale Form vor sich hat. Der letztere schreibt (1. c. S. 437): »Die Abwesenheit der Blumenblätter und das Hervortreten der Staubgefässe giebt diesen Bläthen schon in der Ferne ein gelbgränes Aussehen, durch welches sie sich von den milchweissen Bläthen der Capsella Bursa pastoris Vent. auf den ersten Blick sehr leicht unterscheidet». Während meiner Capsella-Arbeiten habe ich dann und wann beobachtet, dass Individuen, die vor kurzem aus dem Freien in ”Töpfe eingepflanzt worden sind, bald Neigung zeigen, zuerst Bläten zu entwickeln, wo die Kronblätter oder Staubfäden mangeln oder nur in rudimentärer Form vorhanden sind. Auch sind rein apetale weibliche Bläten nicht selten. Ähnliche Bläten zeigen auch alte Topfexemplare mit reichlichem Fruchtansatz an ihren jängsten Trieben. Wenn diese weiblichen Bläten ihrem Schicksal öberlassen wurden, habe ich keine Fruchtentwicklung beobachten können. Nach känstlicher Pollination bilden sich jedoch oft Frächte aus. Ähnliche apetale 2-Bläten habe ich bei allen Capsella-Formen be- merkt, mit welchen ich Kreuzungen ausgefäöhrt habe — Capsella grandiflora allein ausgenommen — also auch bei der fräher erwähnten dekandrischen Capsella-Form, die in Uppsala kultiviert wurde. Apetale und weibliche Bläten bei Capsella Heegeri sind auch von LOUBERT (1905, S. 199) beobachtet worden. »Gelegent- lich>, schreibt er, »habe ich derart atypische Bläten auch in den Infloreszenzen der gewöhnlichen C. Bursa pastoris gefunden»>. Diese Formen der Apetalie sind nur Modifikationen, aller Wahr- scheinlichkeit nach durch schlechte Ernährungsverhältnisse hervorge- rufen. Auch die Tatsache, dass alte, bald absterbende Individuen mit reichlicher Fruchtbildung ' solehe Bläten ausbilden können, deutet darauf hin, dass die Nutrition eine grosse Rolle spielt. Be- kanntlich hat MuURBECK (1912) durch Hungerkulturen einen sehr vereinfachten Blätenbau von Papaverazeen erzielt. Nach GOoEBEL (1904, S. 771) will ich Folgendes anfähren: »Bei Capsella bursa d2 pastoris beobachtete ich an langen Infloreszenzen, die zahlreiche Fröchte angesetzt hatten, dass die obersten Bläten kleistogam wa- ren. Die Bestäubung fand innerhalb der noch geschlossenen Bläten- knospen statt, die Blumenkrone blieb sehr klein, die Bläten öffne- ten sich nur ganz wenig. Auch hier liegt offenbar eine Ernährungs- hemmung der letzten Bläten vor, welche wohl namentlich durch den Fruchtansatz an den unteren Bläten bedingt ist>. GAIN (1895, S. 163) hat Experimente öäber die Bedeutung der Wasserzufuhr angestellt und gefunden, dass die Capsella-Frächte kleiner und ihre Stiele kärzer werden, wenn die Pflanzen trocken gehalten wer- den. Bei reichlicher Bewässerung werden die Schötchen, die sich später entwickeln, von normaler Grösse. Ich kann auch nach ALMQUIST (1. c. S. 82) anfäöhren: »Die Schötchen sind äöberhaupt bei derselben Art und nicht so selten sogar bei demselben Indivi- duum recht verschiedenartig geformt>. Uberhaupt därfte Capsella bursa pastoris ein ziemlich gänstiges Objekt fär experimentelle morphologische Untersuchungen darbieten (siehe auch GÖNTHART IL). Fig. 1 zeigt ein Diagram — Kamerazeich- nung nach Mikrotomschnitt — einer jungen Blätenknospe der dekandrischen in Uppsala kultivierten Capsella-. Form. Von den vier längeren Staubblättern sind im Schnitt nur die Filamente getroffen. Die Kronblätter sind weg, aber durch vier extra Staubfäden ver- Fö ORD tan eränel ha Angra treten. Die wachsen später bedeutend an. nem Mikrotomschnitt durch den Ich habe zweikernige Pollenkörner in die- FOR PRAT ÖL sen Stamina gesehen. Ob sie tauglichen 60, Pollen entwickeln, kan ich nicht angeben. Im Folgenden bezeichne ich die betref- fende Capsella-Form als apetala. Professor Dr. med. E. ALM- QuIsT hat freundlichst ein paar wildwachsende Capsella-Formen, die ich för Kreuzungen benutzt, kultiviert und bestimmt, nämlich Capsella collina (ALMQuist, 1. c. S. 54) und Capsella emarginata (ALMQUIST, 1. c. S. 53), wofär ich ihm meinen besten Dank aus- spreche, und Herr Obergärtner I. ÖRTENDAHL bin ich dafär zum Dank verpflichtet, dass er den Samen einiger meiner Kulturen fär mich geerntet hat. Apetala 2 x collina 3. Nach allen Kreuzungen mit apetala zeigen die F,-Pflanzen gewöhn- lich ihre Bastardnatur durch die Entwicklung von kleinen Kronblät- tern oder von Ubergangsbildungen an der Stelle der extra Staubfäden. Bei der Kreuzung apetala x collina habe ich notiert, dass die Schötchen der F,-Pflanzen besonders gross waren. Vielleicht ist dies nur durch die guten Kulturbedingungen veranlasst. In F, sind hier wie bei äbrigen Kreuzungen mit der apetala- Form drei Kategorien zu beobachten: 1) normale kronentragende Pflanzen, 2) dekandrische Individuen, und 3) Exemplare, die den- jenigen in F, + ähnlich sind. Es erwies sich jedoch als äusserst schwierig in jedem Falle sicher zu entscheiden, ob eine Pflanze der Gruppe 2 oder 3 angehörte. Ich habe deshalb die beiden Grup- pen unter dem Namen »apetala» (vergl. Tabelle I) zusammenge- stellt. Doch ist fär alle F;-Familien in Klammern angegeben erstens die Anzahl von Pflanzen mit deutlichen kleinen Kronblättern oder —+ korollinischen Staubblättern und zweitens diejenigen ohne deut- liche Tendenz zur Bildung von Kronblättern. Diese Einteilung muss jedoch höchst willkärlich ausfallen. Sehr oft sind Exemplare der zweiten Gruppe zugerechnet worden, trotzdem die Farbe und das Aussehen der extra Staubblätter den Verdacht nahe legen, dass sie in der Tat Heterozygoten seien!. C. apetala Xx collina, F;-Familien. Tabelle I. | HN FR | | Anzahl Individuen | | | ITE | | ll LISE | Diffe- | Mittlerer | D las a Ta äv , Verhältnig= | tenz "| Fehler | — 1 ä | i; me | zahblen pro 4 NR m | nor- | ok ; K | apetala a | | | | malis | | | | LI I I | I | | | 1 SG ALA 7 18 || 2,44 : 1,556 | 0,536 | = 0408 | 1,36 2 (lär 16) =12710 17 34 | 3,176 : O,824 | O,176 | + 0297 | 0,59 3 TäleR 0 =" 1 6 AO I 25 048: D048, Et Oi36N | 0,12 4 See 205932 2j875 0 1,125)],0;123 | =E ,0)806-) 01 5 > a mt Hä An i OM I 39 | 2,872 : 1,128'| Oj198 | + Ö,277 ' 0,46 f-5. 1080 --+ 71) = 106) 40 | 146 | 2904 : 1,096 | 0,096 | + 0143 | Oje7 | | | Die Tabelle zeigt (Nr. 1—5), dass eine monohybride Spaltung vor- liegt. Fär Capsella "sind bisher drei Faktoren (4, B und N) be- a Möglicherweise haben WiEGMANN und ALrMQUuIisT (1. e. S. 60) mit Heterozygoten gearbeitet, da diese Forscher wie erwähnt nach Aussat sowohl normale als apetale Individuen erhalten haben. 54 kannt, welche auf die Blattform einwirken [SHuLL 1911, Hus 1914 (NN-Pflanzen sind steril) und zwei (C und D), die die dreieckige Kapselform bestimmen (SHULL 1914). Nehmen wir an, dass unsere apetala-Pflanze einen Faktor E besitzt, der die Verwandlung der Kronblätter in Staubfäden bedingt, so mössen die normalen Cap- sella-Formen als ee-Pflanzen zu bezeichnen sein!. Apetala «+ x emarginata ss. >< Die Zusammensetzung einer F,-Familie (Nr. 6) geht aus der Ta- belle II hervor. C. apetala Xx emarginata, F,-Familie. Tabelle II. | ed | | | Anzahl Individuen | : | ST Ditte: Mittlenlik - Ha Nr | ee — — Fum- | erhallnis- | SDS Fehler 2 | | | me zahlen pro 4 | m m | | nor- : ID) - Kra | apetala | SN | | K | | malis | | | 6 | 8+ 41)= 44] 16 | 60 | 2983 : 1067 | 0,067 | + Osesa | 0.3 1—6 138 + 112) = 150! 56 | 206 I 2,918..:, 1087 | Oj087 hetföjR ONE | Eine Pflanze lieferte lauter (67) reine apetala-Individuen und war also nach allem zu urteilen keine Hybride. Emarginata 2 x apetala ss. Die umgekehrte Bastardierung gab dasselbe Resultat. Zwei verschie- dene emarginata-Individuen sind als Mutterpflanzen benutzt wor- den. Das eine lieferte die F,-Familien 7—14, das andere 15—22. Eine mathematisch-kritiscehe Behandlung der Zahlen zeigt, dass bei den meisten F,-Familien die Differenz innerhalb der Grenzen des. mittleren Fehlers liegt. FEinige Familien, z. B. 8 und 10, zeigen jedoch erhebliche Abweichungen. Die Summierung der Zahlen der einen Gruppe (7—14) gibt gleichwie die summa summarum sämt- licher Bestände eine ziemlich schlechte Ubereinstimmung. Die Ab- weichungen sind beziehungsweise, 2,16 und 2,65 mal so gross als der mittlere Fehler. Wie lässt sich nun dieses erklären? In den meisten Fällen — in der ersten Gruppe in sämtlichen Familien — ist ein Uberschuss von normalen, d. h. mit Petalen ausgerästeten Pflanzen zu bemerken. Nur in drei Familien (15, 18 und 19) sind zu viele Exemplare des apetala-Typus vorhanden. Die Familien " Die Sache kann ja auch, und vielleicht richtiger, so ausgedruckt werden: Die kronentragenden Pflanzen haben einen Faktor der homozygotisch die Umwandlung der Petalen in Stanbfäden ganz verhindert. - - C. emarginata x apetala, F,-Familien. Tabelle III. | I Anzahl Individuen | | DPiffe. Mittlerer D | | -- Sum- || Verhältnis- | tenz Fehler | F,—Nr | RR me | zahlen pro 4 D m Mm | apetala AT | K Kul | malis | | || | I | - - | mkt 3-+ 25)= 28) 11 39 | 2,872:1,128 | 0.188 | 0277 | Oja6 | 8 Il 3+ 34= 37] 21 58 || 2,552: 1448 | Oytss | EO.2e7 | 1.07 | 9 fa 69=821 30.1) 12 2086: lor | Qo7t | =E OL | 03 10 ( 13+ 38)= 51| 31 2 2.488 : 1,512 O.nis | 0.191 | 2,68 11 ( 32+ 289= 601 21 S1 2.857 : 1,143 Otasilats0180) 078 | 12 ( 22+ 70)= 92 31 123 2.992 : 1,008 | 0,008 | = Oj156 | 0,05 | 15 (17+ 49)= 611 21 Sör 2.070: 1129 | 0129 I =E 0188 | 0:69 14 (194 62)= 811 34 TIS. 291788 NINO RSsaL ENG | A13 7—14 | (122 + 370) =492 | 206 69817 2819: 1,18 | Ost =O | Se | 15 ( 8&+r 10= 18 3 2 34205 ÖT 0.429 | =E 0818 | I 14 16 rbEET 41) 10 4 141) 2807-1145. | 0148 | == 0468 | 0,81 17 ( 6+ 18)= 21 S 32 3,000 : 1,000 | 0.000 | + 0,306 | Ojn0 | 18 A+ 190N=-27 S Sö | 2,086 : 0.914 0.086 | + 0,293 | 0,99 19 SVR RNE 11 46 || 3,044:0,956 | 0j044 | + 0)2355 1 0,17 20 (8-5 51)= 791 30 10911 21899:: 1101 Oo | =E 066) Oc 2 II( 25+ 25)= 50: 24 74 || 2,1708:1,297 | 0,297 | + 0201 | 1,48 ite 60) = 11 1 15 | 2088 1.067 | 0,067 | == OldaT |. 0715 13—22 | (109 +145)=254! 92 | 346 | 2986 :1,064 | 0.064 | + 0.098 | 0,69 7—22-| (231 + 515) =746 | 298 | 10414 | 2,858: 1,142 | Oj142 | + 0034 | 2,65 | | | II 1, 4, 7, 8, 10—14, 21 und 22 sind nicht in steriler Erde aufgezogen, und sicherlich sind sie also, wenigstens zum Teil, mit Pflanzen vermischt, die von spontan in der Erde vorhandenen Samen her- röhbren, d. h. die Kulturen haben einen Zuschuss von Pflanzen mit Kronblättern bekommen. Das ist also wahrscheinlich der Grund e” pr . D w -” . dafär, dass das Verhältnis berechnet aus der Summe sämtlicher K Zahlen, zu gross wird. Heegeri 2 x apetala z. Die nach dieser Kreuzung aufgezogenen F,-Exemplare sind alle in steriler Erde gesät und später im Freien ausgepflanzt worden. Die Tabelle IV zeigt, dass auch hier eine Spaltung nach dem Schema 3 :1 zustande kommlt. Das zusammengelegte Resultat sämtlicher behandelter F ,-Familien ist auch aus der Tabelle ersichtlich. K 56 Durch die umfangsreichen Versuche SHuLLs ist erwiesen, dass die Individuen mit normalen triangulären Frächten zwei homomere Faktoren, C und D (»>duplicate genes»), besitzen können. besprochene Capsella Heegeri ist eine cedd-Pflanze. Faktoren heterozygotes Individuum, CeDd, muss in dem Verhältnis 15 : 1 spalten. C. Heegeri x apetala, F,-Familien. Tabelle IV. Die viel- Ein in beiden | | I | | SN Individuen k LR Difte. | Mittlerer fä ns mn RNE | apetala | UM: . RE D Mg K malis 23 |A RENEE I La 70 ET fas a VISA OJ | —+— 0,655 | 0,22 24 1 BIT26E- 20 A7ETTA 61 | 3,082:0,918 | 0,082 | 0,22 | 037 20 IC 64+ 96)= 160; 47 204 3,092 :0,908 | 0,0v2 | + 0,120 | 0,76 26 illar LÖN 72] 27 -1- 991 2,909::1,091 | 010921 =1='0 ANOR 27 OS ER ONES 9 371 3,027:::0,973. | 0,02 | == OBRAKOD 23—27 |(113+199)= 312| 99 | 411 3,037:0,968 | 0,087 | + 0,085 | Ov3 1—27 |(382+526)=1208) 443 | 1651 | 2,927:1,073 | 0,073 | + 0,048 | 1,71 C. Heegeri x apetala, F,-Familien. Tabelle V. : C. bursa peter is | C. Heegeri Mittle- LR MA AVRESA = SN SANTE -| Verhält- | Diffe- | — rer IT F.—Nr. Individuenzahl 2 Individuenzabl 2 niszahlen | renz | Fehler | SYN Bj — BR Sr MN BE pro 16 D m K apetala | lödorsna li | B | apetala HER normalis . 3 E£ 20 ENS 2 NRA 0 0 - - UTN RAG GONE 0 | Ill5,74:0,26) 0738 | KO0ju96) 1,48 DO LS ARN TOS 0 3 -|12115,07:0,93! 0,072 | 0,269]) Oj27 26 AG) 21 IG): 13 0) | 315,51 :0,49) 0,515 | 0.389! 1,32 2 ARN Reg AN RR i är UVA 0 | 15.57 :0,48) 0.567 | +0,637| 0,89 23—27-411. 208 1" 96.4 IA 3 |17|15,34:0,66| 0,388 | H0,91| 177 | | Berechnet|/k288,98 =E90:26)": (0053 =E 8:59); (LIKE 4520) (ÖRON Vor einigen Jahren kreuzte ich Capsella Heegeri mit einer normal- fröchtigen Rasse. hältnis 4,:8:1 lich eine monohybride Spaltung vor. D musste also fehlen. In F, ergab sich eine Spaltung nach dem Ver- (DAHLGREN 1915, S. 399), d. h. hier lag wahrschein- Einer der Faktoren C und Wie verhält sich nun die apetala-Form in J/ dieser Hinsicht? Föänf F,-Familien wurden aufgezogen, und diese lieferten zusammen 394 normalfrächtige und 17 Heegeri-Pflanzen. Das Verhältniss ist 15,31: 0,66, welches sich ja der Ratio 16 : 1 nähert. Die Differenz ist jedoch 1,77 grösser als der mittlere Fehler. SHULL (1914, S. 117) hat oft eine zu geringe Anzahl Heegeri-Pflanzen er- halten, weil diese sich oft langsamer als normalfrächtige Individuen entwickeln und deshalb auch leichter durch Pilz oder Insektenangriffe zerstört werden, ehe sie zur Bläte gelangt. LAUBERT (1905, S. 198) schreibt: »Bei der Anzucht der C. Heegeri machte ich die Beobach- Fig. 2. In der Mitte der gewöhnliche Capsella-Typus, links die apetale Form und rechts die neuentstandene kronenlose C. Heegeri mit einer von Cystopus candidus defor- mierten Frucht. tung, dass die jungen Pflanzen, bevor sie zur Bläte gelangen, in der Regel lange einen ziemlich köämmerlichen, wenig gesunden Eindruck machen.» In meinen Kulturen haben wenigstens einige dreissig jetzt oft von Cystopus angegriffene Exemplare noch nicht geblät. Bei meiner Kenntnis von SHUuULLs ausfäöhrlichen Arbeiten sehe ich es als sicher an, dass zwei homomere Faktoren die Kap- selform des benutzten apetala-Typus bedingen. Durch Anzucht von F.-Familien mässte sich natärlich auch Spaltung im Verhältnis 3 normalfrächtige zu 1 Heegeri-Pflanze erzielen lassen. 58 Capsella Heegeri xX apetala ist also eine Trihybride, welche, falls wir Ee- und ee-Pflanzen als eine Gruppe rechnen, nach dem Schema 45:15:3:1 spaltet. Die gefundenen und berechneten Zahlen sind in der Tabelle V angefäöhrt. Drei der ausmendelnden Phänotypen sind in der Fig. 2 abgebildet. In der Mitte sieht man den gewöhnlichen Capella-Typus, links die apetala-Form und rechts die durch den Kreuzungsversuch syntetisierte kronblattlose Capsella Heegeri. Der Kontrast zwischen den apetala- Formen und den normalen Pflanzen ist in der Wirklichkeit viel mehr auffallend, als es das Bild anschaulich machen kann. An der Heegeri-Pflanze ist eine Frucht zu sehen, die dem gewöhn- lichen dreieckigen Typus recht ähnlich sieht. Solche Frächte treten nicht selten auf, wenn die Pflanzen von Cystopus angegriffen sind. SOLMS LAUBACH (1900, S. 172) hat dasselbe beobachtet: »Es ent- stehen grosse Kapseln, die, zwar unregelmässig und vielfach ver- bogen, doch im Grossen und Ganzen die Form normaler Capsella- Fröchte mit ihren Spornen aufweisen>. Auch LAUBERT (1. c. S. 198) hat Schötehen gesehen, »die in ihrer Gestalt mehr oder weniger an die Fröäöchte der Capsella Bursa pastoris erinnerten». Das Ent- stehen solcher »Räckschlagsfräöchte»—wenn sie gleich pathologischer Natur sein mögen -— ist ja recht bemerkenswert, da Capsella Hee- geri betreffs sowohl C als D eine Rezessiv-Form ist. Versuche mit Capsella grandiflora Boiss. Diese Pflanze, die im griechischen Archipel heimisch sein soll, ist im hiesigen Garten kultiviert worden. Sie ist an den ungewöhn- lich grossen Kronblättern leicht kenntlich. Ich habe die folgenden Kreuzungen ausgefährt: grandiflora X Heegeri, grandiflora X ape- tala, grandiflora X emarginata, grandiflora Xx eine in Bohuslän bei Kristineberg, Gemeinde Skaftö, wildwachsende Form, Heegeri Xx grandiflora, apetala Xx grandiflora und emarginata Xx grandiftora. Wenn Samen entstanden, waren sie in der Regel sehr schlecht ent- wickelt und keimten nicht. Von zwanzig mit der bohuslänischen Form pollinierten grandiflora-Bläten lNeferte also nur eine Kapsel einige Samen, welche normal aussahen. Keiner keimte jedoch. Capsella grandiflora X apetala lieferte vier Pflanzen, zwei typische grandiflora (offenbar durch Selbstbefruchtung entstanden), eine die nicht zur Bläte gelangte, und eine mit bedeutend kleineren Kron- blättern als normal. Letzteres Individuum bildete keine Schoten, sondern die Fruchtanlagen blieben unentwickelt. Möglicherweise 59 liegt hier eine Hybride vor, was jedoch schwer ist mit Bestimmt- heit zu ermitteln. Die Pflanze gelangte spät zur Bläte, und vielleicht kann deshalb der unterbliebene Fruchtansatz sich aus ungöänstigen äusseren Umständen erklären lassen. Da nur ein Individuum er- zielt wurde, liegt ja auch die Möglichkeit vor, dass es einem frem- den Samen gelungen sich einzuschleichen. Jedoch ist es zu beto- nen, dass ALMQUIST (l c. S. 22 u. 88) spontane Hybriden der Cap- sella grandiflora »in recht grosser Zahl» beobachtet hat, bei welchen die Anlagen der Schötchen meistens unentwickelt blieben. Sehr: selten enthielten einzelne Schoten fertige Samen. Auch andere Verfasser behaupten Bastarde der Capsella grandiflora gefunden zu haben. Sterile Capsella-Pflanzen sind mehrmals in der Literatur erwähnt [siehe z. B. Sorms LauBACH (1900, S. 171) und BLARINGHEM (1910, S. 280). NN-Individuen sind, wie erwähnt, selbststeril. Einen merkwärdigen Fall hat Norr (1907, S. 91) mitgeteilt. Er beschreibt eine Heegeri-ähnliche Form, welche recht zahlreich auftrilt. Von MELSHEIMER, dem ersten Entdecker, wurde sie im Herbar als » Cap- sella Bursa pastoris fruct. pyriform.> bezeichnet. Norr hat jedoch erwiesen, dass es sich hier um eine Pseudo-Heegeri handelt, die zwar der wirklichen täuschend ähnlich ist, aber doch bloss eine: sterile Form der normalen C. bursa pastoris darstellt, »deren Samen- anlagen fehlschlagen und deren Schötchen, wohl infolgedessen, in der Weiterentwicklung nicht gerade völlig gehemmt, aber doch in eine nach Gestalt und Grösse reduzierte Form äbergefährt werden>. Exemplare mit solchen reduzierten Schötehen können zuweilen nor- male dreieckige Frächte entwickeln. Eine »progressive Knospen- mutation» von C. Heegeri liegt natärlich nicht vor, wenn es auch bei einem flächtigen Blick so aussehen kann. Uppsala, Botanisches Institut, im Oktober 1918. LITERATURVERZEICHNIS. ALMQUIST, E., Studien äber die Capsella bursa pastoris (L.). — Acta Horli Bergiani, 4:6. 1907. BLARINGHEM, L., Les mutations de la bourse å pasteur (Capsella Heegeri Solms, (CC. Viguieri n. sp.). — Bull. scient. de la France et de la Bel- gique, 44. 1910. 60 DAHLGREN, K. V. O., Ein Kreuzungsversuch mit Capsella Heegeri Solms. — Sv. Bot. Tidskr. 9. 1915. DE CANDOLLE, A. P., Organographie végétale ou déscription raisonné des organes des plantes, pour servir de suite et de développement å la théorie élementaire de la botanique et d'introduction å la physio- logie végétale et å la déscription des familles. — Paris 1827. — Nicht gesehen ! DE VRrIES, H., Die Mutationstheorie I. — Leipzig 1901. GAIN, E., Recherches sur le röle physiologique de F'eau dans la végé- tation. — Annales d. sciences natur. 7 Série. Botanique, 20. 1895. GoEBEL, K., Die kleistogamen Bläten und die Anpassungstheorien. — Biolog. Centralblatt 24. 1904. GUNTHART, A., Uber die Entwicklung und Entwicklungsmechanik der Cruciferenbläte und ihre Funktion unter natärlichen und känstlichen Bedingungen. — Beihefte z. Bot. Centralblatt, 35, erste Abt. 1917. Hus, H., The origin of X Capsella Bursa-pastoris arachnoidea. — Ame- rican Naturalist, 48. 1914. ILaAUBERT, R., Notizen äöber Capsella Heegeri Solms. — Verhandl. d. Bot. Nerd: Proy:bBrandenburg,£47:01905: LE Maour, E., Lecons élémentaires de botanique. -- Paris 1844. MURBECK, S., Untersuchungen täber den Blätenbau der Papaveraceen. — K. Svenska Vet.-Akad. Handl., 50: 1. 1912. —» —, Uber staminale Pseudapetalie und deren Bedeutung fär die Frage nach der Herkunft der Blätenkrone. — Lunds universitets årsskrift. Nast AVGE vb 4395 IEOTS. ——, En säregen blomanomali hos Capsella Bursa pastoris. — Arkiv f. Botanik 15:12. NOLL, F., Uber eine Heegeri-ähnliche Form der Capsella Bursa Pastoris Mach. — Sitzungsber. herausgeg. v. Naturhist. Ver. d. preuss. Rhein- lande und Westfalens. 1907. Opiz, P. M., Capsella apetala Opiz. Eine neue merkwärdige Pflanze. — Flora 1821. PENZIG, O., Pflanzenteratologie I. — Genua 1890. 'SCHLECHTENDAL, D. E. L., Flora Berolinensis. — Berolini 1823. SHULL, G. HARRISON, Defective inheritance-ratios in Bursa hybrids. — Verhandlk da natarf. Nersm Brunn (49-190: —»—, Duplicate genes for capsule-form in Bursa bursa-pastoris. — Zeit- schrift f. indukt. Abstam.- und Vererbungslehre, 12. 1914. SOLMS LaAUBACH, H. Graf z, Cruciferenstudien I. Capsella Heegeri Solms., eine neu entstandene Form der deutschen Flora. — Bot. Zeitung, 58. 1900. ”TRATTINNICK, L., Botanische Bemerkungen. — Flora 1821. WIEGMANN, A. F., Correspondenz. — Flora 1823. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1909: BD 13; HI MBER DIE SCHWANKUNGEN IN DER ZELL- TEILUNGSFREQUENS BEI DEN WURZELN VON PISUM SATIVUM (Vorläufige Mitteilung.) VON M. G. STÅLFELT Bei einigen Versuchen mit der Einwirkung schwacher galvani- scher Ströme auf Wurzeln von Pisum sativum wurde meine Auf- merksamkeit auf die bedeutenden Variationen hingelenkt, welche- die Anzahl Zellteilungen in den Kontrollwurzeln aufzuweisen hatte.. Nach und nach ging meine Arbeit dazu öber, so gut wie ausschliess- lich diesen gewidmet zu werden, weil ich eine Periodizität heraus- fand, die ich hier nachstehend näher erörtern werde. Einen aus- föhrlicheren Bericht äber die noch nicht beendigten Versuche werde: ich später folgen lassen. Bei den Versuchen mit dem Einfluss des galvanischen Stromes- stellte sich allmählich heraus, dass die Werte, die ich von der Zell- teilungsfrequens der Kontrollwurzeln erhalten hatte, allzu unzuver- lässig waren, darauf beruhend, dass die Anzahl dieser Wurzeln zu klein, gewöhnlich nur 3 oder 4, war. Die Zellteilungszahl derselben variierte stark, was mich dazu veranlasste, in den Versuchen die An- zahl der Kontrollwurzeln zu vermehren. Die Zellteilungszahlen, die ich erhielt, hatten indessen eine auffallend gleichmässige Varia- tion. Ich fähre als Beispiele hier nachstehend drei beliebig aus- dem Protokoll herausgegriffene Fälle an. Jede Zahl bedeutet hier die Durchschnittszahl Zellteilungen (Pro-, Meta-, Ana- und Telophasen) pro Schnitt (Medianschnitt 5 u dick) und Wurzel. Der Wert wurde in der Weise erhalten, dass die Zellteilungen in 10 Medianschnitten aus jeder Wurzel gezählt und die Summe derselben durch 10 dividiert wurde. Erster Fall: 2 18:06 1020:9: 134,44 firerter -» : 14:44 15,8,.:16,6:. 18,7: 20,5 128; 29,8, 36,4 428: Hrater: >. 11,61 20,21 22,5, 31,7, 350. 62 Die vier Wurzeln im erslen Falle haben demnach als Ausdruck för die bei Gelegenheit der Fixierung herrschende Zellteilungsinten- sität Werte, die von 2 bis 34,5 variieren. Ein solcher Wert wie 2 in diesem Falle beruht, wie ich nach und nach herausgefunden habe, auf Abnormitäten, auf die ich hier nicht näher eingehen will. Derartige extrem niedrige Werte därfen daher in diesem Zusammen- ihange nicht mitgerechnet werden. Die gewöhnliche Schlagweite fär die Variation liegt zwischen 10 bis 15 und 40 bis 50. Ob fär die Bestimmung derselben das Zellenalter mitspricht, wie KARSTEN (1915 u. 1918) es fär möglich hält, habe ich nicht ermittelt, da das Ma- terial fär diese Aufgabe noch unbearbeitet ist. Da es bekannt war, dass Eintritt und Verlauf von Kernteilungen sich gegen äussere Verhältnisse empfindlich zeigen, liess ich es mir -angelegen sein, diese fär die Wurzeln so gleichförmig wie möglich zu gestalten. Ich liess sie in mit Filtrierpapier bekleideten Glas- schalen bei konstanter Dunkelheit (Behandlung und Beobachtungen wurden bei rotem Licht ausgeföährt) und Temperatur und mit gleichen Abständen untereinander keimen und wachsen. Aber die Variation in der Zellteilungsfrequenz war dieselbe wie zuvor. Ich dachte mir daher als einzige Möglichkeit, dass diese gleichmäs- sigen Schwankungen in den Teilungszahlen auf einer Periodizität in der Zellteilungsintensität einer jeden Wurzel beruhen mäössten. Dieser Rhythmus (ob er regelmässig ist, lasse ich einstweilen aus- ser Betracht) wäre dann eine för jede Wurzel individuelle Erschei- nung, denn die Abwesenheit eines synchronen Verlaufes beweist vollständige Unabhängigkeit von dem Wechsel von Tag und Nacht (bei Wurzeln, die im Tageslicht Nachtdunkel gewachsen waren, war die Variation gleichfalls dieselbe), und sie deutet ausserdem auf Selbständigkeit des Rhythmus auch gegenäber anderen Variationen in der Aussenwelt. Mit anderen Worten der Rhytmus wärde auto- nom sein. Den Begriff autonom nehme ich hier in Gemässheit der Pfeffer- schen Definition desselben. Doch finde ich es notwendig, dieser eine schärfere Formulierung zu geben. Nach der Diskussion, die zwischen hauptsächlich PFEFFER (das letztemal 1915) und KNIEP (1915) einerseits und KLEBsS (das letztemal 1917) andererseits ge- föhrt war, hatte es den Anschein, als ob KLEBs tatsächlich Grund för seine Behauptung gehabt hätte, dass der Pfefferscehe Autonomie- begriff zweideutig sei. Er gibt nicht deutlich genug an, wo die Grenze gezogen werden soll, wenn es gilt zu bestimmen, welche 63 Erseheinungen als durch äussere und welche als durch innere Ur- sachen hervorgerufen angesehen werden sollen. Es ist nötig, dass diese Grenze so scharf wie möglich präzisiert wird, wenn nicht die Begriffe autonom und aitiogen zusammenfliessen sollen. Da alle Erscheinungen eines lebenden Organs in letzter Hand von der Aussenwelt verursacht sein därften (ein Umstand, den auch KLEBS [1917] hervorhebt), muss ja die betreffende Grenze in der Zeit gesetzt werden. Ich rechne daher als autonom nur die Erscheinungen, deren Ursachen (eigentliche Ursachen, demnach nicht eventuell vorkommende Auslösungserscheinungen) im Individuum, bereits Wenn dieses nur aus dem befruchteten Ei besteht, depo- niert sind. In der Absicht, die Stichhaltigkeit meiner aufgestellten Hypothese von dem Vorhandensein eines Zellteilungsrhythmus zu präfen, wurde eine besondere Erbsenkultur mit grösserem Material angeord- net. Um die Voraussetzungen fär einen Vergleich in diesem Falle zu stärken, wurden möglichst gleichgrosse Erbsen angewendet. Diese keimten wie gewöhnlich nicht gleichzeitig, weshalb nur solche aus- gewählt wurden, bei welchen während einer und derselben Nacht die Schale gesprengt und die Wurzel hervorgetreten war. Von diesen wurden nach weiteren 5 Tagen die Wurzeln aussortiert, welche dieselbe Länge (65—70 mm) hatten. 39 Stäck von diesen lieferten später brauchbare Medianschnitte. Diese 39 Wurzeln haben demnach während ihres Lebens dieselbe ävussere Wachstumsgeschwindigkeit gezeigt. Wenn man nun, wie ich zu glauben wage, annehmen kann, dass bei diesen Wurzeln die Länge von äquivalenten Zellen dieselbe gewesen ist (ich beabsichtige dies bei Pisum eingehender zu kontrollieren; bei Vicia Faba und Zea Mays habe ich es zutreffend gefunden!, so wird die Schlussfolgerung sein, dass die Zellproduktion während des Wachstums der Wurzeln durchschnittlich in allen 39 Fällen dieselbe gewesen ist. Hierbei muss man auch voraussetzen, dass die Teilungszeit der Wurzelzellen im Durchschnitt bei den einzelnen Wurzeln konstant ist. Indessen können Unterschiede in Teilungs- zeit oder Streckungsverhältnissen nicht wohl die Ursache der Va- riation der in Rede stehenden Teilungszahlen sein. Diese wärde in solchem Falle nur ganz unbedeutend geworden sein, und jedenfalls hätten die Werte eine »Zufallskurve» bilden mössen. Statt dessen hildet nun ihre Kurve eine gerade Linie oder möglicherweise das Gegenteil von einer Zufallskurve. !' Ein Bericht öber diese Versuche wird in »Arkiv för Botanik» 1919 oder evtl. 1920 erscheinen. 64 Ebenso wie bei den vorhergehenden Fällen wurden auch jelzt die sämtlichen Teilungsstadien an 10 Medianschnitten fär jede Wurzel gezählt und die Durchschnittszahl pro Schnitt bestimmt. Da die relative Zellenanzahl einer Wurzel auf die absolute Anzahl Teilungen in der Spitzenpartie einwirken muss, habe ich die An- zahl Zellreihen an jedem Schnitt 0,6 mm hinter der Grenze zwischen Wurzelkörper und Kalyptra gezählt, worauf die Zellteilungszahl auf 50 Zellreihen umgerechnet wurde. Da es sich nur darum handelte, hier völlig vergleichbare Zahlen zu finden, beschloss ich die »Auf- lockerungs»-Stadien der Kerne nicht mitzurechnen, da es häufig schwieriger und zeitraubender ist, diese zu bestimmen. Telophasen- stadien wurden nur bis zu dem Zeitpunkte mitgerechnet, wo die Membranbildung bis ausserhalb des eigentlichen Kernrayons vor- geschritten war. Da die Wandbildung im Vergleich zum Verlauf der äbrigen Phasen besonders rasch vor sich gehen därfte, ist die gezogene Grenze fär das Mitrechnen der Telophasen sicherlich die schärfste, die hier zu erhalten steht. Die Prophasen wurden von dem Zeitpunkt an mitgerechnet, wo die Chromosomen als völlig frei auftreten und die Nukleolen aufgelöst sind. Diese Prozeduren zu Anfang der Kernteilung erfolgen nach den Teilungszahlen zu urteilen langsamer, aber eine bessere Grenzlinie als die vorerwähnte fär das Mitrechnen der Prophase habe ich nicht ausfindig machen können. Die Zellteilungszahlen folgen hier nachstehend. Jeder Wert be- deutet demnach auch ferner die Durchschnittszahl der Zellteilungen pro Schnitt und Wurzel. Der Ubersichtlichkeit halber habe ich sie in steigender Reihenfolge geordnet. Jr > ris lo 100 TA me NS SR 204 UNB: 20,2 u20:25 20:28) F20:4 HH2 0 BILA ILSA HET HOEAUIER AS BuUAS and eN45 46:64 49 AD ANDRA DDT H4 DÖR Mao Wenn wir annehmen, dass die Zellteilungsfrequenz in einer An- zahl Wurzelspitzen ganz unregelmässigen Schwankungen unter- worfen sei, so wärden sich diese nach der Regel för derartige Er- scheinungen gleichmässig um einen gewissen Durchschnittswert ver- teilen. Die meisten Wurzeln wärden eine Zellteilungsintensität be- sitzen, welche diesen oder naheliegende Werte hätte. Die Anzahl Varianten wäöärde nach beiden Seiten hin abnehmen, je nachdem die Werte in positiver oder negativer Richtung abwichen. Die Zell- teilungszahlen wöärden mit anderen Worten eine »Zufallskurve» 65 bilden. Eine solehe wird indessén nicht von den oben angeföhrten Werten gebildet. Wenn wir dagegen statt dessen annehmen, 1) dass die Zellteilungsfrequenz in jeder Wurzel periodisch ist, 'so dass (in Gemässheit der aufgestellten Hypothese) die Teilungs- intensität zwischen Maxima und Minima wechselt, und dass dieser Rhythmus von der Aussenwelt unabhängig und demnach nicht syn- chron in den verschiedenen Wurzeln ist, und 2) dass eine Anzahl derartiger Wurzeln gleichzeitig fixiert werden, dann mössen in dem so gewonnenen Material Maxima, Minima und andere Stadien in Proportion zu dem Zeitabschnitt repräsentiert sein, den jedes Stadium von der ganzen Verlaufsdauer einer Periode besitzt. Verläuft die Periode gleichmässig, so dass die Teilungsin- tensität abnimmt, sobald das Maximum erreicht ist und unmittelbar nach dem FEintrilt des Minimums zunimmt, dann mössen die er- haltenen Teilungszahlen eine Kurve in Form einer wagerechten Linie bilden (die Wurzelanzahl auf die Ordinate, die Frequenzzahl auf die Abszisse abgesetzt). Wuärden dagegen die Maximum- und die Minimumstadien relativ länger dauern, so dass z. B. eine Weile intensiver Teilung von einer Weile relativer Ruhe fär die Wurzel gefolgt wäre, dann werden die beiden Endpunkte der Kurve höher zu liegen kommen als die Mittelpartie und sie eine derjenigen der Zufallskurve gerade entgegengesetzte Form erhalten. Tatsächlich bilden die vorstehend aufgezählten Teilungszahlen eine Kurve der letzteren Art. Von allen 39 Wurzelspitzen fallen 12 auf die Frequenzzåhlen 15—26 und 13 Stläck auf die Zahlen 45—57. Die Intervalle .27—44 hat nur 10 Stäck. Diese relativ niedrige Anzahl von Zwischenstadien beweist, dass die Maximum- und Minimumstadien der Zeit nach länger ausgedehnt sind. Was die Teilungszahlen im uäbrigen anbelangt, so unterliegt es ja keinem Zweifel, dass alle die Läcken, die nun in der Serie vor- handen sind, ausgefällt sein wöärden, wenn hinreichend Material an- gewendet worden wäre. Die Variationsweile liegt zwichen 2 und 57, aber die Anzahl der Wurzeln war nur 39, und da ausserdem von diesen oft 2 oder 3 auf dieselbe Zahl gefallen sind, was nach allen Wahrscheinlichkeitsberechnungen eintreffen wärde, so musste die Serie gerade das vorliegende Aussehen erhalten. Das Angefährte zeigt, dass die Zellteilungsintensität in Weur- zeln von Pisum sativum einer Rhythmik unterworfen ist, die jeglicher Korrelationen zur Aussenwelt entbehrt. Die Svensk Botanisk Tidskrift 1919. I 66 sicherste Stäölze för die Autonomie dieser Rhythmik liegt in dem un- gleichzeitigen Verlauf der Perioden. Nun muss man die Frage aufstellen: Sind die Perioden untereinander gleich lang und demnach regelmässig? Dies zu entscheiden ist mit unsrer heutigen Technik sicher unmöglich, und es fragt sich, ob es äberhaupt jemals gelingen wird. Hierför wärde eine direkte Be- obachtung einer oder anderer Art erforderlich sein, aber mit der Kenntnis von der grossen Empfindlichkeit der Kern- und Zelltei- lungsreaktionen gegen äussere Einflässe kann man schwerlich zu hoffen wagen, dass eine derartige Untersuchung zum Ziel föhren wärde. Uberhaupt ist eine Untersuchung einer Periodizität wie die in Rede stehende för Experimente äusserst schwer zugänglich, und dies beruht gerade darauf,; dass sie jeglicher Korrelationen zur Aussenwelt entbehrt. Wo derartige Vereinigungsbande zwischen einer Lebenserscheinung und der äusseren Umgebung vorhanden sind, bilden sie immer den geeignetsten Angriffspunkt einer Untersuchung. Da der in Rede stehende Zellteilungsrhythmus eines Zusammen- hanges mit dem Wechsel von Tag und Nacht entbehrt, kann man die Zeitdauer der Perioden nicht entscheiden. Von dieser weiss man demnach nichts. Es ist daher ungewiss, ob die Bezeichnungen » Periodizität», »Rhytlhmus»> etc. hier die richtigen Ausdräöcke sind, da diese an die Zeit gebundene Erscheinungen bezeichnen. Aber in Wirklichkeit därfte es eine recht unbedeutende Rolle spielen, ob der »>Zellteilungsrhythmus> ruckweise mit längeren oder kär- zeren Zeitintervallen verläuft, oder ob er der Zeit nach völlig regel- mässig ist. Die grossen Variationen, welchen die Teilungsintensität in diesem Fall unterliegt, zeigen ja, dass die Erscheinung von einer speziellen und eigenarligen Nalur ist, artverschieden von gelegent- lichen Schwankungen und Fluktuationen, die ja immer durch die Zufallskurve gekennzeichnet sind. In Ermangelung besserer Aus: dräcke, und da die Zeitlängen der Perioden noch nicht bestimmt sind, benutze ich daher die Bezeichnungen Rhythmus, Periode etc. Es liesse sich ja recht wohl denken, dass die Perioden in der Zellteilung, welehe KELLICOTT (1904), KARSTEN (1913 und 1918) und andere Forscher in oberirdischen Organen gefunden haben, gerade in einer derartigen autonomen, von der Aussenwelt her regulierten Periodizität bestehen. Eine derarlige Hypothese för die Enstehung der Periodizität an die Zeit gebundener Reaktionen ist oft dargelegt worden u. a. von PFerFeERrR (z B. 1915). Die Zahlen, die ich von dem periodischen Verlauf der Teilungsintensität angefährt habe (S. 64), 67 lassen sich gut mit der Hypothese von einer Regulierung von aussen her vereinigen. Ihre Werte sind nämlich solche, dass das Minimum (die Zahlen 16—26) ungefäbhr 30—40 Z vom Maximum (den Zahlen 50—537) ausmacht, und hierin slimmen sie mit den Pro- portionen, welche KARSTEN (1915 und 1918) anföhrt, gut öberein. Bei den Pisum-Trieben fand er in der Zellteilungsintensität einen Rhythmus von solcher Beschaffenheit, dass das Minimum '/s vom Maximum betrug, und ungefähr dieselben Proportionen zeigte die Periodizilät, die er bei Zea und Pinus austriaca fand. Ich will noch ein paar weitere Umstände hervorheben, welche die Theorie von dem Vorkommen eines Rhythmus in der Zelltei- lungsintensität bei Pisum sativum stätzen. Wenn eine Periodizität von der Art, die ich hier beschrieben habe, vorliegt, mässen wir erwarten, in gewissen Wurzelspitzen die Pro-, Meta-, Ana- und Telophasen in Zahlenverhältnissen repräsentiert zu finden, welche zeigen, dass in gewissen Fällen die Intensität im Zu- nehmen begriffen, demnach auf dem Wege ist, das Maximum zu er- reichen, und umgekehrt mössen in anderen Wurzelspilzen die Zahlen zeigen, dass die Periode im Niedergang begriffen ist. Im ersteren Falle mössen wir eine relativ grosse Anzahl Pro- und Metaphasen finden, während im letzteren die Ana- und Telophasen öberwiegen werden. Bevor ein derartiger Vergleich gemacht wird, mässen wir wissen, in welchem Verhältnis die Anzahlen der Phasen im allgemeinen zueinander stehen. Ich habe versucht, Standardwerte fär diese Ver- hältnisse zu schaffen durch Summieren der Zahlenwerte der resp. Phasen fär die 39, S. 64 erwähnten Wurzelspitzen. Wenn diese Summen durch 39 dividiert werden, erhält man Durschnittszahlen fär die Pro-, Meta-, Ana- und Telophasen. Diese Durchschnilts- zahlen werden in der hier wiedergegebenen Reihenfolge: 9I,ss Ila D,82 3,30 ausgedräckt oder in Prozenten: 32,18 Vv 36,96 BH 19,39 BH 10,95 4. Demnach bilden die Metaphasen im Durchschnitt 36,96 Z von allen Teilungsstadien. Bemerkenswert ist die niedrige Anzahl Te- lophasen. Obwohl es eigentlich nicht zur Sache gehört, kann hier bemerkt werden, dass die oben angefährten Zahlen das Verhältnis zwischen den Verlaufszeiten der Phasen angeben. Demnach erfor- dern die Metaphasen die längste, die Telophasen die kärzeste Zeit, um sich zu vollziehen. Ich werde diese Sache in einer könftigen Arbeit ausfährlicher behandeln. 68 Es ist nun möglich, zwischen den verschiedenen Teilungsstadien jeder einzelnen Wurzel einen Vergleich anzustellen. In nachstehen- der Tabelle I habe ich die Teilungszahlen för vier Wurzeln mit ab- nehmender und fär vier mit zunehmender Teilungsfrequenz ange- föhrt. Jede Zahl bildet hier einen aus 10 Medianschnitten berech- neten Durchschnittswert. In den oberen vier Fällen der Tabelle haben die Anaphasen und besonders die Telophasen Werte, welche bedeutend mehr als 19,39 resp. 10,95 4 von der ganzen Anzahl Tei- lungsstadien ausmachen. In den ersten zwei Wurzelspitzen ist die Periode bei Gelegenheit der Fixierung bereits beim Minimum an- gelangt, während sie sich bei den zwei anderen noch auf dem Wege nach abwärts befindet. Von den vier unteren Wurzeln zeigen die beiden oberen, dass die Teilungsintensität im Zunehmen be- griffen ist. Bei den beiden anderen ist das Maximum erreicht. Vier Wurzeln mit abnehmender (oben) und vier mit zunehmender Zellteilungsintensität (unten). Tabelle I. Prophase | Metaphase | Anaphase | Telophase | Summe lig 6.9 Md SA 14.2 0.5 10.6 SM 44 19.5 3. 15.3 10.4 6.9 SS DM 19:2 vf DA 37.9 Hl 18 2.0 2.0 24.5 14.3 TASBEA | 9.9 DR 41.4 19.6 17 (STARR | 7.6 4.5 05 | 21:65 UED 9.4 4.8 52.8 Zum Schluss werde ich noch kurz einige Reizungsversuche er- wähnen, die ich vorgenommen habe, und deren Ausschläge unzwei- felhaft mit den Zellteilungsperioden zusammenhängen. Die Versucbe wurden folgendermassen ausgefährt. Pisum-Wurzeln von demselben Alter und Länge, aufgezogen in einer mit Filtrierpapier ausgekleideten Glasschale, welche die ganze Zeit entweder in der Dunkelkammer oder im Tageslicht — Nacht- dunkel stehen gelassen war, wurden mit ihren Spilzen in von feinem Silberdraht aufgewickelte Spiralen hineingesteckt, durch welche ein schwacher galvanischer Strom (Trockenbatterie oder Akkumulator) geleitet wurde. Die Stärke des Stromes war in der Regel 3 Mil- 69 liamp. Da der Strom durch den leicht leitenden Silberdraht pas- sieren musste, hat natärlich die Wurzel nur äusserst minimale Mengen davon erhalten. Die Einwirkungszeit variierte zwischen 1 und 10 Stunden. Die Versuche sind noch nicht beendigt, aber bisher hat das Resultat in jedem einzelnen Falle gezeigt, dass die Zellteilungsintensität durch die Behandlung gesteigert wurde. Bei den in dieser Weise behandelten Wurzeln hat die Teilungsfrequenz so gut wie immer Werte gehabt, die mit den maximalen Teilungs- zahlen der Kontrollwurzeln zusammengefallen sind. In jedem ein- zelnen Falle sind Kontrollwurzeln mitgenommen worden, da die Zellteilungsintensität sich zweifellos mit dem Alter verändert. (Ich bin Zz. Z. damit beschäftigt, dieses Verhältnis zu bestimmen). Hier nachstehend werden die Zellteilungszahlen von ein paar der Versuche angefährt. Die Ziffern bedeuten die Durchschnittszahl Mitosen pro Schnitt und Wurzel. Versuchswurzeln: 37,8 36,1. mKkontrollwurzeln: '14;4 15,3 16,6" 18,7 20,5 289 298: 36,4 42,33. Versuchswurzeln: 34,3 35,7 449. fontrollwurzelm:” P6 20528 225-111 39,0. Die Einwirkung des galvanischen Stromes dauerte im Fall a 4?/4 und im Falle b 3 Stunden. Die Fixierung erfolgte bei a unmittel- bar nach Beendigung des Versuches, bei b dagegen erst 15 Stunden nach Unterbrechung des Stromes. Es erscheint als das wahrscheinlichste, dass die Einwirkung des Stromes in diesem Fall in einem Reiz z. B. in einer Auslösung der autonomen Perioden liegt. In dem gegenwärtigen Stadium der Un- tersuchung kann es natärlich nicht als ausgeschlossen angesehen werden, dass der Strom tatsächlich die Lebensreaktionen fördert und demnach nicht nur ein auslösendes Mittel bildet. Es ist noch ungewiss, ob solche Kombinationen erreicht werden können, dass diese Sache zur Entscheidung gebracht werden kann. Gleichwobhl sind die Grände am stärksten fär die Annahme, dass eine Reizung vorliegt. Aus PFEFFERS (1893) und HorTrTEs (1901) wie auch aus meinen eigenen ! Untersuchungen geht hervor, dass das Zellen- alter in der Ursachenkette fär den Eintritt einer Zellteilung ein be- sonders wichtiges Moment ist, während die Grösse und die Streckungs- ! Siehe 8. 63, Fussnote. 70 verhältnisse in gewissen Grenzen eine untergeordnete oder gar keine Rolle spielen. So scheint eine Zelle an der Wurzelspitze von Vicia Faba unter den genannten Verhältnissen und bei voller Nähr- stoffzufuhr in einem gewissen Alter zu Teilung zu schreiten. Dies kann möglicherweise auch die Erklärung daför sein, dass die Tei- lungsstadien an den Wurzelschnitten, wenigstens von Pisum sali- vum, häufig nur stellenweise auftreten. Die Teilungen treffen hier bei einer Anzahl dicht aneinander liegender und demnach hinsicht- lich des Alters gleichgestellter Zellen gleichzeitig ein. Im Zellenalter und der Nährstoffzufuhr gibt es indessen keine Periodizität. Wenn derartige Faktoren alleinherrschend wären, wärde die Teilungsintensität sicherlich einen verhältnismässig gleich- mässigen Wert erhalten. Daher scheint es mir am einfachsten an- zunehmen, dass der Rhythmus von einem regulierenden Faktor herröhrt, und dass es gerade dieser ist, der von dem galvanischen Strom getroffen und ausser Funktion gebracht wird. Stockholm, Botanisches Institut, im Februar 1919. LITERATURVERZEICHNIS. HoTTES, CHARLES F., Uber den Einfluss von Druckwirkungen auf die Wurzel von Vicia Faba. — Inaug.-Diss., Bonn 1901. KARSTEN, G., Uber embryonales Wachstum und seine Tagesperiode. — ertsehe. mf Bot, md, TVN. —»—, Uber die ”Tagesperiode der Kern- und Zellteilungen. — Zeitschr. is 180 OSTI KLEBS, GEORG, Uber den Verhältnis von Wachstum und Ruhe bei den Pilanzen. = Biol Zentralbl:; S70S: 375; tom KNIEP, H., Uber den rhythmischen Verlauf pflanzlicher Lebensvorgänge. — Die Naturwiss., 3, S. 462 u. 464, 1915. PFEFFER, W., Druck und Arbeitsleistung durch wachsende Pflanzen. — Abhandl. d. K. S. Ges. d. Wiss., 20, 1893. —»—, Beiträge zur Kenntnis der Entstehung der Schlafbewegungen. — Abhandl. d. math.-phys. Klasse d. K. sächs. Ges. d. Wiss., XXXIV, 1015: ( | i | SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. Bb. 13, Hu. 1. PROLIFERATION AV HONHÄNGE HOS ALNUS GLUTINOSA (L.) I. GAERTN. AV OTTO GERTZ (Mit Resumé und Figurenerklärung in deutscher Sprache.) Sommaren 1918 iakttog jag hos en honinflorescens av Alnus glutinosa en säregen anomali, som torde förljäna att med några ord omnämnas, då ett dylikt fall ej synes ha i litteraturen tidigare upp- märksammats. Anomalien yltrade sig därulti, att ifrågavarande hänge upplösts i elt antal små, sekundära hängen. Hela samlingen erinrade vid ytligt betraktande om en fjorårskolte med utspärrade, förvedade kottefjäll, men skilde sig på ett i ögonen fallande sätt från en sådan genom sin livligt gröna färg. En närmare undersökning gav vid handen, att dessa sekundära hängen sutto insererade å den primära inflorescensaxeln (hängets huvudaxel, den slutliga kottespindeln) i vecket av små, fjällika blad. Som bekant äro honhängena hos Alnus glutinosa normalt bildade av ett antal dikasier med felslagen mittblomma, vilka sitta elt och ett i vecket av spiralställda stödjeblad (hängefjäll). I det av mig iakttagna avvikande fallet var dikasiernas mittblomma för- handen, ehuru i form av en inflorescens. I vecket av två sido- ställda, vid basen av nyssnämnda inflorescensaxel befintliga fjäll — tydligen motsvarande de båda förbladen (« och 8) i ett normalt dikasium — befunno sig i flera fall ytterligare två små honhängen, vilka emellertid, till skillnad från det mer eller mindre långskaf- tade miltthänget (centralinflorescensen), voro oskaftade och i elt normalt honhänge motsvarade dikasiets sekundanblommor. Här hade sålunda dikasiet kommit i sin helhet till utveckling, ehuru dess tre blommor blivit ersatta av inflorescenser. Denna byggnad träffades emellertid blott i hängesamlingens nedersta del. För öv- rigt representerades dikasierna vart för sig av endast elt skaftat, mittblomman motsvarande sekundärhänge, i det att dikasiets för- blad i allmänhet voro sterila och endast stödjebladet fertilt. Undersökningen av de sekundära hängena gav vidare vid handen, alt dessa buro tätt ställda och intill varandra tryckta hängefjäll; i dessas veck stucko på sina ställen ännu fram förtorkade re- siduer efter märkestrådar. Jag fick det intrycket av Fig. 1. Zweig von Alnus glutinosa (L.) TI. Gaertn. mit zwei normalen und, links, einem proliferierenden weiblichen Kätzcehen (Zapfen). Fig. 2. Das proliferierende Am oberen Laubblatt des Zweiges eine knoten- Kätzehen (der Zapfen) in drei- förmige, von Eriophyes laevis Nal. herrährende facher Vergrösserung, photo- Galle. — Nat. Grösse. graphisch dargestellt. ifrågavarande hängens byggnad, att de utvecklat i hängefjällens veck normala dikasier, dock kunde denna deras morfologiska arki- tektur ej iakttagas med full säkerhet, då samtliga voro helt små — de mätte endast omkring 4 mm i längd, 2 mm i bredd — och förhållandena i hängefjällens veck, även sedan det rikliga, vid under- sökningen särdeles hindersamma hartsöverdraget blivit med alko- hol avlägsnat, framträdde otydligt. Medan de sidoställda sekundär- ma 13 hängena — motsvarande dikasiets sekundanblommor -— voro oskaf- tade och täcktes av intill varandra tryckta, fjällika blad, så att de P al Qt (GB) AQ str Sjebla s(hametjal) Fig. 3. Diagramm eines in der Achsel der Deckschuppe sitzenden, deten Dichasiums mit der hier vorhan- umgebil- denen, als Inflorescenz entwickelten Zentralbläte, ferner den beiden Vor- blättern («, £) und den diesen angehö- renden, den Sekundanbliten eines nor- malen Dichasiums entsprechenden Kätz- chen. utgjorde kottelika, i viss mån om humlekoppor erinrande kroppar, visade det centrala — den ombil- dade, eljest felslagna mittblom- man i dikasiet — endast i spet- sen denna utbildning; dess mer eller mindre förlängda skaft bar ett antal — oftast 2 — smala, båg- böjda och rännformiga blad, ställda i spiral och, så vitt jag kunde av- göra, med divergensen ”/s. Vid ty- pisk utbildning voro sistnämnda blad försedda med tvenne tandlika stipler vid basen. I sådana dika- sier, som vart och ett represente: rades av endast ett sekundärhänge — motsvarande mittblomman —, voro förbladen ofta förskjutna upp på axeln av detta hänge och visade därvid övergångar från typiska hängefjäll till smala, rännformiga, med stipler försedda blad. Så- lunda voro i vissa fall båda förbladen ut- bildade såsom fjäll, i andra bägge såsom stipelbärande blad, i åter andra var det "undre förbladet fjällikt, det övre ett stipel- bärande blad. Bifogade avbildningar 1 och 2 ge en föreställning om den beskrivna prolifere- rande alkottens utseende. Figuren 2 visar densamma i tre gångers förstoring. Den knutformiga förtjockning, som å figuren framträder å skottets större mellanblad — upptill till vänster om medelnerven — är ett av Eriophyes laevis Nal. framkallat zooce- cidium. Den anomali, jag beskrivit, synes, som nämnt, hitintills icke ha blivit uppmärk- sammad, varken hos Alnus glutinosa eller någon annan art av släktet. PENnziG näm- Fig. 4. chen, einem umgebildeten Dicha- a Gruppe von drei Kätz- sium entsprechend; am Stiel des zentralen Kätzehens finden sich unten das Deckblatt und zwei seit- fertile Vorbliätter. hb und c umgebildete Dichasien mit zentralem, der Zentralbläte ent- sprechendem Kitzechen und sterilen Vorbliittern, lich gestellte, die in b als rinnen- förmige, laubblattartige und mit Nebenbliittern versehene Gebilde, in c das eine als Schuppe, das an- dere als Nebenblätter tragendes Blatt entwickelt sind. 2 Vergr i: 74 ner i sin >»Pflanzenteratologie» (II, 1894, sid. 305) flera anomalier hos Alnus-inflorescenser, men upptager icke någon, som är iden- tisk med ovan beskrivna. . Den anomala kotten anträffades den 1 juli å ett yngre, omkring 2 m högt individ av Alnus glutinosa, som i övrigt, så vitt jag kunde se, bar normalt byggda honhängen. Fyndorten var 2 km söder om Osbyholms station å järnvägslinjen Eslöv—Hörby i Skåne. Resumé. Der Verf. beschreibt einen in der Literatur bisher nicht erwähnten Fall proliferierenden weiblichen Kätzchens (Zapfens) bei Alnus glu- tinosa (L.) I. Gaertn. Anstatt der normal vorhandenen, eine Zentral- bläte entbehrenden Dichasien, die bekanntlich innerhalb der Deck- schuppen des Kätzchens sitzen, fanden sich am unteren Teile des proliferierenden Kätzchens, in der Achsel der Deckschuppen, Grup- pen von drei sekundären Kätzchen, die offenbar einem dreiblätigen, vollständigen Dichasium entsprechen, dessen Bläten sich als se- kundäre Kätzechen entwickelt hatten. Die beiden seitlich gestellten Kätzehen dieser Gruppen waren in der Achsel zweier winzigen, den Vorblättern des Dichasiums entsprechenden Schuppen inseriert. Im äubrigen Teile des proliferierenden Alnus-Kätzechens waren indessen die Vorblätter der Dichasien steril, und die Dichasien wurden je nur durch ein der Zentralbläte entsprechendes Kätzchen repräsen- tiert. Die zentralen Kätzchen jedes Dichasiums waren gestielt und trugen am oberen Teil des Stieles eine Anzahl — gewöhnlich zwei — rinnenförmiger, laubblattartiger und mit Nebenblättern versehener Gebilde, die spiralförmig, gewöhnlich nach der Diver- genz ”/s, gestellt waren. In Fällen steriler Vorblätter zeigten die betreffenden Blattgebilde Ubergänge in verschiedener Richtung zwischen schuppenförmiger und laubblattartiger Gestaltung (Fig. 4 b, c). Die näheren Stellungsverhältnisse in der Achsel der Deck- schuppen gehen aus der diagrammatischen Zeichnung (Fig. 3) bezw. der Figurenerklärung hervor. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 1919. I 03 SM 5 CSN MATERIAL TILL VÄSTKUSTENS LAVFLORA AV A. H. MAGNUSSON Det viktigaste bidraget till västkustens lavflora lämnades 1887 av P. J. HELLBOM, som sommaren 1884 besökte Orust, Tjörn, Hallands Väderö, Ven och Bornholm och därvid fann 304 arter på de sven- ska öarna. Senare ha spridda uppgifter lämnats av HULTING, MALME och THEORIN från Bohuslän och av BErG, KAJANUS och hamburger- läraren ERICHSEN från Kullen. ERICHSENS förteckning (1913) upp- tar ej mindre än 284 arter och torde vara ganska fullständig. Från de sista 20 åren saknas dock nästan alldeles uppgifter från Bohuslän. Ehuru ännu mycket av mitt i nämnda landskap insamlade ma- terial ligger obearbetat, anser jag mig dock redan nu böra göra en sammanställning av vad jag hittills hunnit bestämma, med angivan- de av frekvensen, där det varit möjligt. Utom talrika exkursioner i Göteborgstrakten har jag närmare undersökt Vargö i södra skär- gården, Björkö och den i havsbandet liggande Lindholmen i norra skärgården, delar av Ödsmåls och Dragsmarks socken och Skaftö samt Tanums socken i Norra Bohuslän. Några dagars vistelse i Naverstads socken och kortare besök i Onsala socken, Halland, samt på Särö tillåta mig att lämna enstaka uppgifter även från dessa områden. Under ett 3 dagars besök på Kosteröarna upptecknade eller in- samlade jag 158 arter, vilka alla blivit särskilt anmärkta, dels eme- dan mig veterligt ingen lichenolog förut besökt dessa öar, och dels emedan lavvegetationen här befanns innehålla en hel del intressanta arter. Förteckningen är ordnad efter ZAHLBRUCKNERS uppställning i ENGLER u. PRANTL: »Die natärlichen Pflanzenfamilien>. Verrucariaceae. Verrucaria margacea Wnabg. Gbg, i Slottsskogen och vid Kviberg. V. maura Wnbg. Allmän i svallbältet längs kusten. Koster. Staurothele fissa (Tayl.) Wain. Tanum, i bäck. Thrombium epigeum (Pers.) Schaer. Vg. Landvetter, på jord över sten- gärdesgård. Dermatocarpaceae. Dermatocarpon fluviatile Weis.) Th. Fr. Boh. Naverstad, Stenungssund, Ödsmål; Vg. Mölnlycke och i Skallsjö sn. D. miniatum (L.) Mann. Onsala. Koster. v. complicatum (Sw.) Th. Fr. Tanum, 2 lokaler. Koster, 2 lokaler. Skaftö. D. rufescens (Ach.) Zahlbr. Koster, 2 lokaler, på solexponerade berghällar bland mossa. Ny för västkusten. Endocarpon pallidum Ach. Koster. I bergssprickor vid stranden. Ny för västkusten. Pyrenulaceae. Microthelia betulina Lahm. Koster, på björk, spars. Ny för västkusten. Arthopyrenia analepta (Ach.). Koster, på ask. ÅA. biformis (Borr.) Mäll. Arg. Särö på ek. Dragsmark på bok. 4. gemmata (Ach. Mäll. Arg. Täml. allm. t. ex. Gbg, Särö, Ödsmål. Koster. 4. Myricae (Nyl). Fässberg sn, rikl. på Myrica. Ny för västkusten. Å. punctiformis (Ach.) Arn. Tanum, Naverstad, 3 lokaler, på al. Koster, på hassel. A. Cerasi (Schrad.) Kbr. Fässberg, på al. Leptorhaphis epidermidis XAch.) Th. Fr. Gbg, Tanum, Naverstad, på björk. L. tremulae Kbr. Skaftö, på asp. Porina carpinea (Pers.) Zahlbr. Dragsmark på hassel. Trypetheliaceae. Tomasellia gelatinosa (Cheyv.). Gbg, Anggården, rikl. på hassel. Fässbergs oy + sn, d:o, spars. Odsmal, do. Caliciaceae. Chaenotheca brunneola (Ach.) Mäll. Arg. Naverstad, på ruttnande stubbe. Ny för västkusten. Ch. melanophaea (Ach.) Zw. Gbg, Delsjön, på tallbark. Calicium hyperellum Ach. Allm. C. salicinum Pers.. Vg., Floda sn, på ek. CC. curtum -Borr. Koster, på ektra. SES da nd Al nd C. corynellum Ach. Under överlutor. Ödsmål. Stenungssund. Ny för västkusten. Coniocybe furfuracea Ach. Tanum, på undersida av rönnstam. Naver- stad, under överluta. Sphaerophoraceae. Sphaerophorus coralloides Pers. Allm. Fert. h. o. d. på åt norr vända bergväggar t. ex. å Koön, i Dragsmark och Tanum. v. congesltum Lamy. Tanum, på Pinnö. Sph. fragilis Pers. Allm. Fert: spars. på öppna klippor t. ex. å Koön, i Dragsmark. Båda arterna på Koster, ster. Arthoniaceae. Arthonia dispersa (Schrad.) Nyl. Ödsmåls sn, på unga askar, rikl. A. radiata (Pers.) Th. Fr. Allm. Koster, flera lokaler. 4. populina Mass. Koster, på ask och hassel. 4. lurida (Ach.) Scher. Gbg, flerst. på lind, ek och bok. Graphidaceae. Opegrapha atra Pers. Gbg, Änggården, på hassel. Ödsmål, på ask. Koster, på ek och ask. herpetica Ach. Särö, Dragsmark, på ask. rufescens Pers. Koster, på ask. notha Ach. Gbg, Mölndal. Särö, på ek. pulicaris (Hoffm.) Nyl. Gbg, Gunnebo, på ek. Särö och Billdal på alm. Koster, på ask. subsiderella Nyl. Särö, på ask. zonata Kbr. Allm. Ster. under överlutor. Graphis scripta (L.) Ach. Täml. allm. F5 GG Lecanactidaceae. Lecanactis abietina (Ach.) Kbr. Vg., Hindås, på gran. Thelotrema lepadinum Ach. Vg., Hindås, på gran. Diploschistaceae. Diploschistes sceruposus (L.) Norm. Mångenstädes, i såväl öppet som undan- gömt läge. Koster. Gyalectaceae. Gyalecta Ulmi (Sw.) A. Zahlbr. Gbg, Änggården och Gunnebo, spars. 78 Coenogoniaceae. Coenogonium germanicum Glöck. Flerst. på lodräta bergväggar vid Gbg, i Tanum och Ödsmål. Lecideaceae. Lecidea auriculata Th. Fr. var. diducens Nyl. Vid stranden: Vargö, Orust, Svanesund, Ödsmål, 2 lokaler, Ljung sn. L. cinereoatra Ach. Gbg, Tanum, Ödsmål, flerst. L. confluens Ach. f. renudata Wain. Gbg, Ödsmål. f. sorediza (Nyl) (= LL. subeonfluens Th. Fr). Hall., Vallda sn: Ödsmål. Naverstad. Ny för västkusten. fä erastulata (Ach) KboT- Gbg L. Dicksonii Ach. Gbg, flera lokaler. Öckerö. Skaftö. Naverstad. Onsala. Koster. L. furvella Nyl. Täml. allm. på hällar och block kring Gbg, men spars. Tanum. Koster. Endast på Björkö spars. c. fr. L. fuscoatra (L.) Ach. f. fumosa (Hoffm.). Allm. Koster. f. Mosigii Ach. Mångenstädes. f. cecehumenoides Wain. Allm. f. subecrustacea Falk. Gbg, 2 lokaler. f. retrahens Nyl. Gbg. Stenungssund. L. fuscocinerea Nyl. Kring Gbg täml. allm. Onsala. Björkö. Tanum. .. glomerulosa DC. f. achrista Smrft. Allm. Koster. f. euphorea Flk. Ödsmål, på laduvägg. L. goniophila Flik. f. pungens (Kbr.). Gbg, 2 lokaler. Tanum. Koster. L. intumescens (Fw). Nyl. Björkö. Vargö. Malön i Onsala. På Lecanora sordida. - L. lapicida Ach. f. declinascens (Nyl). Gbg flerst. Skaftö. Dragsmark. Koön. Koster. f. subterluescens Nyl. Dragsmark. . latypiza Nyl. Gbg. Stenungssund. . limosa Ach. Naverstad, mycket spars. på marken. Ny för västkusten. L. lithophila Ach. Gbg flerst. Ny för västkusten. f. ochracea Arn. Gbg. Grötån i Ljungs sn. L. macrocarpa DC. Allm. Koster. Av dess många i varandra övergåen- de former må anföras: f. aquatilis Nyl. Hindås. f. caesioconvexa Wain. Ödsmål. f. contigua (Nyl.). Gbg 2 lokaler. Björkö. f. ferrosa Wain. Gbg. Hindås. Naverstad. f. oxydata Kbr. Skaftö. Tanum. f f f f f FS . phaea (Fw.) Arn. Björlanda. . platycarpa Ach. Allm. - praetoria Th. Fr. Taäml fallm: "Esterizer Ach. Gbg OoYtterby: . subeonvexa Wain. Ödsmål. ER RRERRRARANES ac fö SSE OSKSVTTES NT i L. SR SS SE SRS NN NEN 5 -— [lod . musiva Kbr. Täml. allm. . neglecta Nyl. Mycket allm. ster. Koster. I Ödsmål ett ex. c. fr. MALMES Exs. nr. 689. . olivacea (Hoffm.) Mass. Allm. Koster. panaeola Ach. Gbg. Kviberg. Jonsered. Naverstad. ” . pantherina (Ach.) Th. Fr. Allm. Koster. var. sudetica (Kbr.). Sturkö vid Björkö. . pilati (Hepp.) Kbr. Sturkö vid Björkö. . plana Lahm. Gbg flerst. Tanum, 3 lokaler. f ecrustacea Nyl. Gbg, 2 lokaler. Ödsmål. var. inecommoda Wain. Naverstad. . pycnocarpa Kbr. Gbg: Högsbo, Fässberg. Tanum. Ödsmål. Björkö. Ny för västkusten. scabra Tayl. Funnen på de flesta besökta ställen. Koster. Över- Bllt:c. fr. silacea Ach. Fiskebäckskil. Naverstad, 2 lokaler. . sylvicola Fw. Vg. Hindås. Gbg: Änggården, Kållered. Ny för väst- kusten. tenebrosa Fw. Täml. allm. på solexponerade klippor. Koster. Å över- luta, Hisingen, form med gråbrun bål. trochodes (Tayl.) Leight. Gbg, flera lokaler. Ödsmål, täml. allm. Ny för västkusten. . albohyalina (Nyl.) Th. Fr. Gbg, Hovås, basen av ek. Det. MALME. Ny för västkusten. . cadubriae (Mass.) Nyl. Gbg, vid Delsjön på tallbark. . coarclala (Sm.) Nyl. Täml. allm. på stenar och berg nära jordytan. flexuosa Fr.) Nyl. Gbg, Färjenäs ster., Jonsered och Delsjön c. fr. På tall. granulosa (Ehrh.) Scher. Allm. födporenca Ach. HF od: fer, Ghe, Björkö, Koster: leucophaea (FIk.) Th. Fr. MALMES Exs. nr. 646. Kring Gbg och i Tanum flerstädes och vanl. rikl. å stengärdesgårdar. Dragsmark, på berg, spars. Ödsmål sn. lygaea Ach. En hittills föga uppmärksammad art. I »Lavvegetationen på öarne vid Sveriges västkust», 1887, omnämner HELLBOM den med tvekan. Den enda uppgiften från västkusten och Sverige för övrigt tyckes vara MALMES Exs. nr. 323. I den inre skärgården finner man den ofta täcka de avrundade bergssidorna åt norr med ett brun- svart täcke, som sällan avbrytes av andra lavar. Så t. ex. på Björkö, i Dragsmark, vid Hovås och i Onsala. På lodytor eller svaga över- lutor åt söder och väster antar den en gråbrun färgton. I yttersta skärgården förekommer LÅ. lygaea mera spars. liksom inåt land. Den är dock funnen öster om Mölndal samt nära Jonsered och vid Bohl- sjön i Naverstad sn. Saknas ej heller på Koster. quernea (Dicks.) Ach. Tanum, på en, spars., c. fr. Koster, på björk, rikl., ce. fr. Ödsmål sn, på granar med fri, västlig exposition. rivulosa Ach. Gbgstrakten, täml. allm. på lodytor och nordsluttnin- gar. Koster. 30 L. laeniarum Malme. Lik rivulosa men med raka sporer. I Fiske- bäckskilstrakten rikl. å en del hällars nordsidor, tillsammans med lygaea. Vid Strömstad och i Ödsmål enstaka, vid Gbg å ett par lo- kaler söder ut. Förgäves sökt på Vargö, Björkö och Koster. L. turgidula Fr. f. pilyophila (Smrft.). Naverstad, på tall. L. uliginosa (Schrad.) Ach. Täml. allm. f. humosa (Ehrh.) Ach. Dragsmark, 2 lokaler. Gbg, 2 lokaler. L. vernalis (L.) Ach. Tanum, Ulvesked. LT: "cinereorufa Scher. Spars. Gbg, Slottsskogen. Björkö. Dragsmark: L. demissa (Rutstr.) Ach. H. o. d. på de högsta bergen i ljungmarkerna, spars. kring Gbg, rikligare i Tanum. Även på Björkö samt på Lind- holmen, Öckerö sn och på Koster. L. fuliginosa Tayl. Gbg flerst. och rikl. Dragsmark, spars. Koster. L. ostreata (Hoffm.) Scher. Vg. Floda sn ce. fr. på tall. Gbg, 2 lokaler ster: Mycoblastus sanguinarius (L.) Norm. Täml. allm. genom Bohuslän, ofta på klippväggar. Stenungssund, på mossa. Skaftö, på L. tartarea. Calillaria bahusiensis (Blomb.>) Th. Fr. Mångenstädes på lodytor utefter västkusten, gärna tillsammans med L. lygaea. Koster. C. globulosa (FlIk.) Th. Fr. Gbg, Askims sn, på ek. C. grossa (Pers.) Nyl. Ödsmål, på alm, spars. ' C. prasiniza (Nyl.) Hue. Tanums kyrka, på alstubbe. C. Griffithii (J.E. Sm). Dragsmark, flerst. Tanum. Naverstadi Koster; på björk. Bilimbia ligniaria (Ach.). Gbg, ej sälls. på mossa på bergväggar åt norr, vanl. i enstaka ex. Vid Fässberg på stubbe. B. violacea (Crouan) Th. Fr. v. leprosula (Th. Fr). Gbg, Frölunda; ster. Delsjön, ce. fr. Ny för västkusten. B. Naeyelii (Hepp.) Anzi. Björkö, på asp. Strömstad, på Salix. Drags- mark, på poppel. Bacidia albescens (Arn.) Zw. Björkö, basen av asp. Tanum, på alstubbe. Ny för västkusten. B. inundata (Fr.) Kbr. Tanum. Ödsmål, stenar i bäck. B. rubella (Ehrh.) Mass: . Björkö och Koster, på. asp. Särö och Ytterby sn, på ask. Biumbrina (Ach) Bret hostt ti Gbojlflerst Toninia squarrosa (Ach.) Th. Fr. Tanum, 2 lokaler. Rhizocarpon amphibium (Fr.) Th. Fr. Gbg, Kviberg, vid bäck. Rh. badioatrum (F1Ik.) Th. Fr. 8 vulgaris Kbr. Ytterst sälls. Endast fum- nen vid Gbg, i Slottsskogen samt i Ödsmål. Ny för västkusten. Rh. distinetuam Th. Fr. Allm. utefter kusten i stormbältet. Vid Kviberg, Gbg, på stenar 1 åker. Koster. Rh. geminatum (Fw.) Kbr. Mångenst. Onsala. Gbg. Stenungssund. Ytter- by. Naverstad. Rh. geographicum <(L.) DC. Allm., Koster. Rh. lavatum (Fr.) Arn. Hall... Lindome. Gbg, 2 lokaler. Tanum: R. obscuratum (Ach.) Mass. Mångenst. och i växlande former. 81 Rh. Öederi (Web.) Kbr. Björkö. Tanum. Naverstad, 2 lokaler, tillsam- man med LÅ. silacea. Rh. Massalongii (Kbr.) Malme. Särö. Gbg. Dragsmark, 2lokaler. Skaftö, Koster. Cladoniaceae. Baeomyces byssoides (L.) Scher. Gbg, 2 lokaler. Naverstad. Ödsmål. B. carneus Flk. Gbg, Askim, c. fr. Naverstad, ec. fr. Ny för västkusten. B. placophyllus Wnbg. MALMES Exs. nr. 629. Gbg, Partille, c. fr. Askim ster.. Tanum, Naverstad, ster. B. roseus Pers. Gbg, ster. Ödsmål, d:o. Onsala, Tanum, Naverstad c. fr. Cladonia rangiferina (L.) Web. Allmän utefter västkuslen, ehuru ingen- städes i stor mängd. Cl. sylvatica (L.) Hoffm. Liksom föregående. Koster. Cl. mitis Sandst. Cladonizx exsiccatze, nr. 55—69. Tanum (det. SANDSTEDE). Efter den milda smaken att döma tyckes denna nyligen urskilda art, vara minst lika allmän som Cl. sylvalica i Gbgstrakten och i Öds- mål. Cl. tenuis (Flk.) Harm. Naverstad. Det. SANDSTEDE. Cl.impexa Harm. HARMAND, Lichens de France, sid. 232; SANDSTEDE, Clad. exs. nr. 70 och följ.; SANDSTEDE, Die Cladonien des nordwestdeutschen Tieflan- des, sid. 343 [= Ol. laxiuscula (Del.) Sandst.] Den vanligaste arten på västkusten, i vilken de andra äro mer eller mindre rikligt inblanda- de. Koster. Även funnen fertil vid Gbg och i Ödsmål. Liksom de båda föregående ej förut omnämnd i Sverige. f. spumosa Flik. Pinnö. Tanum. Det. SANDSTEDE. f. portentosa Duf. Ödsmål. f. condensata Flk. Tanum, flerst., Ödsmål. Cl. alpestris (L.) Rabenh. Tanum. Ödsmål. Ej funnen vid Gbg. Då pyknider ej äro utbildade, kan denna art och f. condensala av före- gående ej alltid hållas isär, varför flera andra lokaler t. ex. Gåsö och Pinnö äro osäkra. Endast steril. Cl. papillaria (Ehrh.) Hoffm. Mångenstädes steril i ljunghedarna. Koster. Mera sällan fertil t. ex. Ödsmål. Cl. Flörkeana (Fr.) Smrft. Allm. Koster. Cl. macilenta (Hoffm.) Nyl. Gbg, 2 lokaler. Tanum. Naverstad. Cl. digitata Schzr. Ödsmål. Cl. coccifera (I..) Willd. Mycket allm. Koster. ; v. pleurota (F1lk.) Scher. Gbg. Dragsmark. Tanum, 2 lokaler. Cl. deformis Hoffm. Ödsmål. Gbg, Kviberg. Ytterst spars. på båda lo- kalerna. Cl. bellidiflora (Ach.) Scher. Naverstad. Cl. uncialis (L.) Web. Steril mycket allm. Koster. C. fr. Ödsmål. CI. destrieta Nyl. Tanum 2 lokaler (det. SANDSTEDE med någon tvekan). Gbg. Förut funnen på Kullen. Cl. rangiformis Hoffm. f. muricata (Del.) Arn. Onsala. Gbg. Dragsmark. f. pungens Ach. Gbg. Dragsmark. Tanum, 2 lokaler. Koster. Svensk Botanisk Tidskrift 1919 6 CI. Cl. Cl. Cl. El. Cl. 32 . fureata (Huds.) Schrad. Allm. . crispata (Ach.) Flot. Tanum. Naverstad. Gbg. Cl: äl squamosa (Scop.) Hoffm. Allm. Koster. glauca Flk. Gbg., Änggården. Gunnebo. turgida (Ehrh.) Hoffm. Naverstad, ster. Björkö, d:o. Gbg, Möln- lycke, svagt utvecklad. subceariosa (Nyl) Wain. Se MALME, Lichenologiska notiser. 7. (Sv. Bot. Tidskr. 1916, sid. 81). Utom å den där nämnda fyndorten, Stenungs- sund, har jag träffat den spars. på Björkö och i Naverstad. . cariosa (Ach.) Spreng. Gbg, Tolltorp, spars. . alpicola (Flot.) Wain. f. macrophylla (Scher.) Wain. Gbg, flerst., men i få ex. på varje lokal. Röd, Strömstad. Ödsmål. . gracilis (L.) Willd. v. dilatata (Hoffm.) Wain. Sälls. Naverstad. v. chordalis (F1Ik.) Scher. Mycket allm. v. elongata (Jacq.) FIk. Tanum. . pyxidata (L.) Fr. Vv. neglecta (F1Ik.) Mass. Sälls. Backa, Hisingen. v. chlorophaea Flk. Allm. i ljunghedar. Koster. sjön briata (15) ET Elerstlrrkoster: cornuto-radiata (Coem.) Zopf. Askim. ochrochlora Flk. Flerst. Gbg. Tanum. Ödsmål. . pycnotheliza Nyl. Naverstad, rikl. å ruttnande stubbe c. fr. Ny för västkusten. . degenerans (Fl1k.) Spreng. På nästan alla besökta platser, dock spars. Koster. . macrophyllodes Nyl. Allm. på berg, där vatten emellanåt sipprar fram. Koster. Ny för västkusten. f. subregularis n. f. Scyphi subregulares (typice irregulares). Gbg, Änggården, rikl. på starkt vittrande berg. Ödsmål. Dalsl. Korn- sjön, på berg. Övergår i huvudformen. f. sessilis n. f. Squamae 2—5 mm altae, apothecia sessilia, saepe evoluta. Sporae 11—15 X3—4 wu Gbg. Bland före- gående. verticillata Hoffm. vv. evoluta Th. Fr. Tanum. Naverstad. Vv. Ccervicormnis. (Ach) FIK. På de flesta besökta platser mul: m. rikl. Koster. Vanl. ster. På Gåsö c. fr. foliacea (Huds.) Scheer. v. alcicornis (Lightf.) Scher. Gbg, Slottssko- gen. Koster. Täml. allm. vid kusten och på öarna. Sällan ce. fr. t. ex. Björkö. strepsilis (Ach.) Wain. Se Sv. Bot. Tidskr. 1916. sid 83, där lektor MALMBE omnämner några av mig insamlade exemplar från Gbgstrakten. Arten är täml. allm. utefter västkusten; särskilt finner man den i ljungmarker vid grunda fördjupningar i berget, där vatten kvar- stannar vid nederbörd. Ofta c. fr. Koster. f. sorediata Sandst. Röd, Strömstad. Hede och Underslös, Ta- num, på senare stället rikl., blandad med huvudformen. Ny för Sverige. botrytes (Hag.) Willd. Naverstad. Ödsmål. 33 Öl. eyanipes (Somf.) Wain. Naverstad (det. SANDSTEDE). Ödsmål. Ny för västkusten. Stereoaulon condensatum Hoffm. Tanum, 2 lokaler. Askim. St. coralloides Fr. Gbg, spars. Tanum flerst. St. subceoralloides Nyl. Dragsmark. Gbg, Hovås. Ny för västkusten. St. denudatum FlIk. Täml. allm. på hela västkusten, flerst. c. fr. Koster. St. Delisei Bory. Ehuru jag förgäves sökt få jämförelsematerial till denna intressanta art, tvivlar jag icke på bestämningen, enär den mycket väl överensstämmer med beskrivningarna i HARMAND, »Lichens de France» och CROMBIE, »British Lichens>. Lektor MALME, som haft arten till granskning, är av samma åsikt. Funnen spars. i några få ex. på nordsida av brant berghäll mellan Klubban och Lunnevik, Skaftö ibland L. lygaea och taeniarum. Ster. Ny för Sverige. St. evolutum Greve. MALMES exs. nr. 677. Allm. utefter västkusten. Koster. Funnen även i Naverstad och vid Kornsjön, Dalsl. Vid sipperytor med stark solexposition gärna c. fr. St. nanum Ach. Tanum. Strömstad. Koön. I Ödsmål flerst. Särö. St. paschale (L.) Ach. Gbg, Jonsered i skog. Röd, Strömstad. Täml. allm. i Tanum och Naverstad. Tyckes saknas i de öppna marker- na kring Gbg. St. pileatum Ach. Ster. (varför förväxling med Pilophorus cereolus (Ach.) ej är utesluten). Gbg, Kåhög, tillsamman med L. gelida. Fiskebäckskil. St. tomentosum (Fr.) Th. Fr. Vg., Hindås i skog. Tanum. Naverstad. Tyckes saknas kring Gbg. Ny för västkusten. Gyrophoraceae. Gyrophora cirrosa (Hoffm.) Wain. Allm. på sipperytor. Koster. G. cylindrica (L.) Ach. I några få ex. på klippa i avbränd ljungmark, Änggården, Gbg. På stenmur, Mölndal, 1 ex. Ny för västkusten. G. erosa (Web.) Ach. Täml. allm. Koster. G. torrefacta (Lightf.) Cromb. Gbg. Dragsmark. Naverstad. Ödsmål, täml. allmän. ff rdensta (L.) Ach. Täml. allm. Ster.: Koster. G. hirsuta (Ach.) Fw. Gbg, flera lokaler. Vargö. Dragsmark. Ström- stad. Koster. Endast ster. Giöpolyphylla (L.) Kbr. Allm. Ster., Koster. GC. fr. på flyttblock i skog, Hindås. ft coriacea Th. Fr. Frölunda, Gbg. G. polyrhiza (L.) Kbr. Gbg, flerst. Vargö. Dragsmark. Tanum. Ström- stad. Koster. Endast ster. G. proboscidea (L.) Ach. Gbg, flerst. Skaftö. Kungälv. Koster. I Tanum täml. allm. Överallt funnen c. fr. Umbilicaria pustulata (L.) Hoffm. Allm. på sipperytor, fågeltoppar och Pyersta delen av block) kH: Oo: d. ce fr. "Koster: Acarosporaceae. Biatorella Clavus (DC.) Th. Fr. Gbg, 2 lokaler. Dragsmark. Tanum. På lodytor eller överlutor. 34 B. simplex (Dav.) Br. et Rostr. Gbg, Frölunda. Styrsö. Strömstad. Acarospora fuscala (Schrad.) Arn. Gbg, flerst. Koster. A. impressula Th. Fr. Gbg, Slottsskogen. Björkö, Öckerö, Skaftö, Drags- mark, Onsala. Tyckes spridd över hela västkusten, ehuru spars. å varje lokal. Endast på starkt solexponerade, vanl. branta klippor. Ny för Sverige. ÅA. sinopica (Wnbg.) Kbr. Gbg, Änggården. Tanum. A. molybdina (Wnbg.) Mass. Ödsmåls sn, Grötåns holme, rikl. på nord- exponerade klippor i stormbältet. Ephebaceae. Ephebe lanalta (L.) Wain. Allm. på sipperytor. Koster. Ett par gånger anträffad med pyknid. Polychidium muscicolum (Sm.) S. Gray. Onsala. Gbg, Kviberg. Drags- mark. Tanum. Rörö. Koster. Porocyphus areolatus Kbr. Gbg, 2 lokaler. Dragsmark. Ödsmål, flera lo- kaler. Pyrenopsidaceae. Pyrenopsis subareolata Nyl. Gbg, Kviberg. Ny för västkusten. Phylliseum demangeonii (Mont. et Moug.) Nyl. Gbg, flerst. Tanum. Öds- mål. Ucklum. Pyrenopsidium granuliforme (Nyl.) Forss. Tanum. Lichinaceae. Lichina confinis Ag. Täml. allm. utefter kusten. Koster. .Collemaceae. Collema pulposum (Bernh.) Ach. Skaftö. Vargö. Koster. Ny för väst- kusten. C. rupestre (L. £)) Wain. Täml. allm. ster. - På Koster c. fröparaskovmid stranden. Leptogium lacerum (Sw.) Gray. Dragsmark. Särö. Björkö. v. pulvinatum (Hoffm.). Dragsmark. Koster. L. plicatile (Ach.) Nyl. Koster, på sipperytor vid stranden. L. saturninum (Dicks.) Nyl. Koster, spars. på asp, ster. L. sinuatum (Huds.) Nyl. Dragsmark, flerst. Koster, 2 lokaler. Särö. Björkö. Vargö. L. caesium (Ach.) Wain. forma. Koster, på berg vid stranden, spars. ster. Bål 7 mm tjock, kakformad, hela övre ytan utom de yngsta blågråa flikarna mörkt grönbrun av tätsittande ca. 0,1 mm långa isidier. Ny för västkusten. 85 Pannariaceae. Parmeliella lepidiota (Smrft.) Dalla Torre et Sarntheim. En steril med blågröna gonidier försedd krusta, som täml. väl överensstämmer med ex. av denna art, hittades på 2 lokaler på Koster. Ny för västkusten. P. microphylla (Sw.) Mäll. Arg. Gbg, Kviberg. P. plumbea (Lightf.) Wain. Naverstad. På en asp i barrskog, fert. Öds- mål, på ask. Ljungskile på lind och sten. De flesta individen till- hörde f. myriocarpa (Dub.). Pannaria rubiginosa (Thunb.) Del. Naverstad. På samma träd som föreg., spars., fert. Massalongia carnosa (Dicks.) Kbr. Gbg, Kviberg. Björkö. Dragsmark. Öds- mål. Strömstad. Koster. - Psoroma lanuginosum (Ach.). Allm. under överlutor. Stictaceae. Lobaria amplissima (Scop.) Arn. Ljungskile, på lind rikl. tillsammans med de två följande. L. laetevirens (Lightf.) Zahlbr. Ljungskile. På nedre delen och under- sidan av en tämligen starkt lutande, 2 dm tjock lind. L. pulmonaria (L.) Hoffm. Särö, c. fr. Gbg, Änggården. Hindås. Ljungs- kile. Ster. ID. scrobiculata ($cop.) DC. Ytterby. Skaftö. Dragsmark. Tanum. Na- verstad. Floda sn, Vg. Överallt steril. Peltigeraceae. Nephroma arcticum (L.) Fr. Dragsmark, ster. N. laevigatum Ach. Gbg, Jonsered. Björkö. N. lusitanicum (Schzeer.) Nyl. Ljungskile, på lind och sten. Särö. På båda ställena fert. f. panniforme Crombie. Koster, rikl. flerst. vid stranden. Ster. Ny för västkusten. N. parile (Ach.) Wain. Björkö. Marstrand. Ödsmål. Tanum. Koster. Endast ster. Peltigera aphthosa (L.) Hoffm. Tanum, 2 lokaler ster. Naverstad, c. fr. Koster, ster. förfcanina (L;) Hoffm. Allm. Koster, c. fr. P. horizontalis (L.) Hoffm. Öddö, Strömstad och Naverstad, c. fr. Koster, ster. P. malacea (Ach.) E. Fr. Onsala. Skaftö. Dragsmark. Björkö. Tanum. Överallt ster. P. polydactyla (Neck.) Hoffm. Täml. allm. Även på Pinnö utanför Grebbe- stad och på Koster, ster. P. praetextata (FIk.) Zopf. Vid basen av ask, Heden, Släp sn, Halland. Ny för västkusten, 36 P. scabrosa Th. Fr. Tanum. Ödsmål, ster. P. scutata (Dicks.) Leight. Särö. Öddö. Koster, ster. Tanum, 2 lokaler, fert. P. spuria (Ach.) DC. Gbg, 2 lokaler. Tanum, 2 lokaler. Skaftö. Pertusariaceae. Pertusaria coccodes (Ach.) Th. Fr. Vg., Billdal. Tanum. Resteröd. Ster. P. communis DC. Mycket allm. P. corallina (L.) Arn. Ster. allm. Koster. P. inquinata (Ach.) Th. Fr. Gbg, Frölundaborg. Spars. på berg nära un - ytan. Ödsmål. Ny för västkusten. P. leioplaca (Ach.) Scher. Täml. allm. Koster, på björk. P. lutescens (Hoffm.). Hall., Vallda sn. Gbg, Gunnebo och Floda sn på ek. Resteröd. Tanum, på al. Ster. P. Wulfenii (DC.) Fr. Jonsered, fert. Variolaria amara Ach. Skaftö, på rönn. Gbg, Änggården. Troligen allm. Lecanoraceae. Lecanora cinerea Ach. Allm., dock knappast allmännare än L. gibbosa, från vilken den i naturen skiljes med svårighet. Koster. L. complanata Kbr. Gbg, flerst. i kanten av sipperytor, t. ex. i Frölunda på flera lokaler. Vid Kviberg nära bäck. Ödsmål. Koster. Exemplar väl överensstämmande med ex. från Norrland. Vanl. ster., en och annan gång med apot. och mogna sporer. Ny för västkusten. . cupreogrisea Th. Fr. Stenungssund. Det. G. EJNAR DU RIETZ. . deusta Stenh. Allm. kring Gbg på starkt solexponerade klippor, spars. fert. I Tanum sällsynt. Koster. . gibbosa (Ach.) Nyl. Allm. i många former. Koster. . griseola Th. Fr. På sipperyta å liten holme, Långedrag, Gbg. Fert. Ny för västkusten. lacustris (With.). Th. Fr. Täml. allm. på sipperytor och vid vatten- samlingar. Koster. . laevata (Ach.) Nyl. Vg., Hindås, på block. leproscescens Sandst. Utefter hela kusten h. o. d., nere vid stranden eller på fågeltoppar, spars. fert. Onsala fastland och på Malön. Billdal. Vargö, Björkö. Ödsmål. Pinnö i Tanum och vid Ryland !/2 mil från kusten. På sistnämnda ställe fert. å fågeltopp tillsamman med Ramalina scopulorum och subfarinacea. Ny för västkusten. . morioides Blomb. Kring Gbg mångenstädes å starkt solexponerade lokaler på hård bergart i små ex. Väl skild från L. deusta genom de ytterst små gråsvarta bålrutorna, som ofta äro fert. angulosa (Schreb.) Ach. Allm. albescens (Hoffm.) Th. Fr. Lundby kyrka, Hisingen. Det. G. EJNAR Du RIETZ. atra (Huds.) Ach. Vid havsstranden rikl., i små ex. allmänt inströdd bland klippornas skorplavar. Koster. L. atriseda (E. Fr.) Nyl, På solexponerade klippor täml. allm. i små ex, NN NO NS NS S SR - Oo NN DT. badia (Pers.) Ach. Täml. allm. Koster. IL. campestris (Scher... Onsala. Askim. L. cenisea Ach. Björkö. Dragsmark. Tanum. L. conizaea Nyl. Gbg, Slottsskogen, flera lokaler. Öddö vid Strömstad, på tall. Ödsmål, d:o. L. distans (Ach.). Fiskebäckskil, på asp. IL. grumosa (Pers... Täml. allm. på klippor i ett eller annat ster. ex. Fert. sälls. t. ex. Fiskebäckskil, Gbg, Onsala. WeHageni (Ach.) Kbr. Flerst. på sten. På ask i Fässberg vid Gbg: L. halogenia (Th. Fr.) Nyl. Björkö. Hyppeln. Ödsmål. Koster. IL. leptacina Smrft., f. chlorophaeodes (Nyl.) Hedl. Strömstad. L. orosthea Ach. Fert. vid Strömstad, i Tanum och Ödsmål samt på Skaftö. Koster, ster. . polytropa (Ehrh.) Th. Fr. Här och där, t. ex. Gbg, Öckerö, Ödsmål, gärna under överlutor. Y. iluseria Ach.) Th; Fr Gbg; Änggården. Onsala. Koster. v. intricata (Schrad.) Fr. Gbg, Kviberg. Tanum. På stengärdes- gårdar. L. prosechoidiza Nyl. Allm. vid havsstranden. Koster. L. sordida (Pers.) Th. Fr. Allm. på solexponerade klippor, ofta i mängd. Koster. L. subecarnea (Sw.) Ach. Allm. på överlutor. Koster. resubfusca (L.): Allm. Koster. L. sulfurea (Hoffm.) Ach. Mångenstädes utefter kusten. Gbg, Salthol- men. Björkö. Öckerö. Dragsmark. Ödsmål. Koster. L. symmicta Ach. v. saepincola (Ach.) Nyl. Tanum, på trästängsel. L L L L SN . varia Ach. På trä, Tanum. På albark, Gbg och Tanum. . cartilaginea (Westr.) Ach. Täml. allm. på sipperytor utefter kusten. Koster. . gelida (L.) Ach. Gbg, Kåhög och Partille c. fr. Kviberg, flera lokaler, ster. Mölndal. Hindås. c. fr. Ny för västkusten. . saxicola (Poll.) Ach. I närheten av bostäder allm. På fågeltoppar tor din Koster: Ochrolechia parella (L.) Mass. Flerst. på sten utefter kusten t. ex. Bill- dal, Björkö, Dragsmark, Koster, Onsala. På träd (ask, alm etc.) vid Ytterby gamla kyrkruin. tiiartarea (L.) Mass: Allm. på berg, h. o. d. rikl..fert.' Koster: Vv. frigida ; (Sw): - Ach: Flerst. ster: i ljungmarkerna, spars. På Malön, Onsala, i mängd och fert. 0. androgyna (Hoffm.) Arn. Naverstad, på en, fert. Icmadophila ericetorum (L.) A. Zahlbr. Gbg. Vg., Björboholm. Tanum. Ödsmål. Haematomma coccineum (Dicks.) Kbr. v. ochroleucum (Neck.) På över- lutor täml. allm., ej sälls. fert. På ekbark h. o. d., fert. vid Gunne- bo, Gbg, och i Vallda sn, Hall. v. porphyridium (Hoffm.) På överlutor liksom föregående och fert. liksom denna. 88 H. venlosum (L.) Mass. Täml. allm. ehuru vanligen spars. Koster: Phlyctis agelaea (Ach.) Kbr. Dragsmark, på ask, lind och ek. Candelariella vitellina (Ehrh.) Mull. Arg. Allm. Koster. Parmeliaceae. Candelaria concolor (Dicks.) Wain. Tanum, på al. Parmeliopsis ambigua (Ach.) Nyl. Gbg, Slottsskogen, Färjenäs, Jonsered, på tall, vid Lagklarebäck på bok. Ödsmål, på tall. Ster. Parmelia Acetabulum (Neck.) Dub. Gbg, 1 lokal, :ster. Ljungs sn, på alm, i mängd c. fr. (Beträffande en del Parmelia-arter se under- tecknads uppsats i Sv. Bot. Tidskr., 1916: Om de bruna Parmelia- arternas och Hypogymniernas utbredning och fertilitet, särskilt å västkusten.) P. aspera Mass. Allm. Koster. P. centrifuga (L.) Ach. Gbg, h. o. d. på nordsidan av de högsta bergen, vanl. ster., på Ramberget fert. Ödsmål, spars. Tanum, allm. och fert. Dragsmark, enstaka. Koster. Piuconspersan(Enrh)) Ach Alm? Koster: f. isidiata Leight. Allm. f. stenophylla Ach. Tanum. Ödsmål. P. exasperatula Nyl. Täml. allm. P. farinacea Bitter. Gbg, Frölunda och på Vargö, på klippor, enst. P. fuliginosa (E. Fr.) Nyl. Allm. på berg och träd, ej sälls. fert. Koster. vi laetevirens (Flot.) Nyl: Täml. allm:;, hh: oo. d. fert (Koster P. furfuracea (L.) Ach. Från en mängd platser utefter västkusten. Vid Strömstad på Styrsö ett ex. med 1 dussin apothecier på tall i mot väster exponerat läge. Övergår ej sällan i f. scobicina Ach. P. incurva (Pers.) Fr. Träffas på nästan varje klippa i ett eller annat litet sterilt ex: P. intestiniformis (Vill.) Ach. f. encausta (Sm.). Se Sv. Bot. Tidskr., 1. ce. Utom på Ramberget funnen vid Gbg på 2 lokaler inom Bot. Träd- gården samt en lokal ej långt därifrån. Fjällbacka. På Sydkoster rätt rikl. på nordsidan av en klippa. Överallt ster. lanata (L.) Wallr. På de högsta bergen kring Gbg,i Dragsmark, Öds- mål och i Tanum. På låg klippa nära stranden, Vargö. Mougeoutii Scher. På berg i fuktigt läge samt nära havet, mången- städes kring Gbg. Onsala. Strömstad. Ödsmål. olivacea (L.) Ach. Tanum, östra delen. Naverstad. Ödsmål, öster ut, överallt sparsamt. olivetorina Zopf. Gbg, på al, vid Långedrag på berg. Naverstad, på berg. Dragsmark, på tall, 3 lokaler. omphalodes (L.) Ach. Västkustklippornas allmännaste lav, bildande stora, på långt håll synliga betäckningar. I soligt läge vanl. ster., blott en gång träffad fert. på fågeltopp. TI skog eller på sipperytor däremot ofta rikl. fert. Koster. on Sa Pe Pe HR yr Ny INR a SE 59 omphalodes (L.) Ach. v. insensitiva n. f. Thallus KOH — (hos huvud- formen roströd). Denna variation, som genom mera tilltryckta, ofta smalare och tunnare flikar i de flesta fall kan skiljas från huvud- formen utan kemisk undersökning, tyckes på västkusten vara lika vanlig som huvudformen och träffas en och annan gång fert. Ex. från Skåne (B. NILSSON), Södermanland, (E. ASPLUND) samt Värmland visa samma negativa reaktion. Enligt benäget meddelande av konser- vator LYNGE finnes den även i östra Norge. Den går gärna över i en vacker panniformis-form av mörkt bronssvart färg, även den en och annan gång fertil. Lektor MALME har fäst min uppmärk- samhet på den avvikande K-reaktionen. . panniformis (Nyl.) Wain. Ej sällsynt, helst å branta bergväggar, där fuktighet söker sig fram. Ytterst sälls. fert. På en västexponerad sipperlodyta nära Tanums kyrka dock rikl. fert. bland en mängd sterila ex. ' Koster. . physodes (L.) Ach. Allm. Koster. iprolicxe (Ach) Nyl: Allm; Koster: v. isidiotyla (Nyl). Bland huvudformen, men sparsammare. . saxatilis (L.) Ach. Allm., ehuru täml. sälls. fert. (endast å fuktigare lokaler). Koster. På bergsidor mot norr träffas stundom en vac- ker panniformis-form av stor utsträckning med tätt tegellagda fli- kar, så att en tjock krusta bildas. . scortea Ach. Gbg, Fässberg och Vargö. Ytterby. Tanum. Steril. sorediata (Ach.) Th. Fr. Täml. allm. på solöppna branta bergssidor. Koster. Steril. stygia (L.) Ach. Gbg, Hovås. Strömstad. Tanum, c fr Ödsmål. Koster. subargentifera Nyl. På ask, spars. nära Ljungskile, tillsammans med P:; Acetabulum. > Ster. Ny för västkusten: subaurifera Nyl. Täml. allm., ster. C. fr. sälls. Saleaiaarfaylku Stern, vallmt otpan träd, sc fr., salls; Ho: d. på berg fågeltoppar). Koster. . tubulosa (Hagen) Bitter. På berg å Vargö samt å Lindholmen, Öckerö sn, ster. C. fr. i flera exemplar på svagt beskuggad häll vid Lyng- äs, Onsala sn. Cetraria aculeata Fr. Gbg, Kallebäck, i sandgrop, rikl., steril. Q MANA AG toemuricatavACKk Alm? Koster: I C7 fr. sälls.; trex- Björkö, Askim. chlorophylla (Humb.) Lynge. På träd sälls. t. ex. Gbg, Ö. Begrav- ningsplatsen. Ödsmål. På stengärdesgårdar h. 0. d. t. ex. Björkö. commixta (Nyl.) Th. Fr. Björkö, steril. I Tanum, Naverstad och vid Strömstad flerst. fert. Ny för västkusten. cucullata (Bell.) Ach. På ca 70 m högt berg nära Grebbestad, rikl. Ny för västkusten. fahlunensis (Hoffm.) Nyl. I Tanum på 2 lokaler, ster. . glauca (L.) Ach. Allm. på nordsidan av berg och block, ster. Koster, islandica (L.) Ach. f. platyna Ach. Gbg. Naverstad. Björkö, f. crispa Ach. Gbg, spars, Tanum. Ödsmål. 90 C. nivalis (L.) Ach. På sandhed, Nordkoster enligt exemplar, benäget med- delade av dr. A. FRIE3ENDAHL. Ny för västkusten. C. pinastri (Scop.) Fr. Gbg. Tanum, sälls. C. saepincola (Ehrh.) Ach. Tanum, Naverstad. Usneaceae. Evernia prunastri (L.) Ach. Allm., steril. Koster. I Ödsmål spars. fertil å unga ekar. Även på mossa och berg t. ex. Ytterby. Alectoria bicolor (Ehrh.) Nyl. Dragsmark, på mossig bergvägg. 4. prolixa (Ach.) Nyl. Gbg, Delsjön, på björk. Spars. f. chalybeiformis (L.) Wain. På sten och berg, ofta på nord- sidan av fågeltoppar, ej sälls. i få ex. ster. Ramalina calicaris Fr. På al, Hindås. R. farinacea Ach. Täml. allm., ster. Koster. -Fert. på Skaftö. R. fraxinea Ach. Allm. Koster. R. pollinaria Ach. På trävägg. Koster. R. polymorpha Ach. Allm. å fågeltoppar vid stranden. Koster. Fert. ex. i Tanum och Dragsmark. R. populina (Ehrh.) Wain. Allm. Koster. R. scopulorum (Retz.) Nyl. Allm. vid kusten. På fågeltopp vid Ryland, Tanum, 8 km från Grebbestad öster ut. Koster. R. subfarinacea Nyl. Täml. allm. utefter kusten, endast ster. Koster. Usnea florida (L.) Hoffm. Naverstad, på träd. Utefter kusten sälls. på träd, men på sluttningar av fågeltoppar en och annan gång t. ex. Ödsmål, 2 lokaler och Tyftefjället i Naverstad. Caloplacaceae. Caloplaca cerina (Ehrh.) Th. Fr. Björkö, på träd, Dragsmark, på sten. Koster, träd. v. chlorina (Fw.) Th. Fr. Särö, basen av ek, vid stranden. C. aurantiaca (Lightf.) Th. Fr. Björkö, Tanum, Koster. C. citrina (Hoffm.) Th. Fr. Hisingen, Lundby kyrkmur. C. granulosa (Mäll. Arg.) Steiner. Öckerö, Hyppeln. Ödsmål. Pinnö i Tanum. Endast steril. Ny för västkusten. C. ferruginea (Huds.) Th. Fr. v. festiva (Fr.) Th. Fr. Fiskebäckskil. Koster. (Det. MALME.) C. caesiorufa (Ach.) Zahlbr. Öckerö, Björkö. (Det. MALME.) C. Heppiana (Mull. Arg.) Steiner. På nästan alla besökta öar i yttre skärgården: Björkö, Öckerö, Hyppeln, Vargö, Pinnö. Ödsmål. C. murorum (Hoffm.) Arn. Gåsö. Majorna i Gbg. C. obliterata XPers.). Allm. vid havsstranden. Koster. C. pyracea (Ach.) Th. Fr. Särö, på sten, Ödsmål, d:o., 91 Theloschistaceae. Xanthoria parietina (L.) Th. Fr. Allm. såväl vid havsstranden som på träd. Koster. X. lychnea (Ach.) Th. Fr. På fågeltoppar och stengärdesgårdar, ej sälls. Koster. X. polycarpa (Ehrh.) Nyl. Flerst. t. ex. Gbg, Redbergslid, Kungsbacka, Björkö, Tanum. Buelliaceae. Buellia coniopta (Nyl.) Wedd. På alla besökta platser i yttre skärgården: Onsala fastland och Malön, Särö, Öckerö, Björkö, Rörö, Hyppeln, Pinnö, Koster. B. moriopsis (Mass.) Th. Fr. Tanum, på översta delen av de högsta bergen rikl. Fjällbacka d:o. Gbg. B. myriocarpa (DC) Mudd. a punctiformis (Hoffm.) Th. Fr. Allm. på trad. Köster. "stigmatea Kbr. Björkö. (Det. MALME.) B. parasema (Ach.) Th. Fr. 8 vulgata Th. Fr. Jonsered, ekbark. B. alboatra (Hoffm.) Th. Fr. v. ambigua (Ach.) Th. Fr. Onsala, Koster, på sten vid stranden. Dragsmark, 2 lokaler, och Hamnholmen, Ko- ster under överlutor. B. badia (Fr.) Kbr. Gbg, flerst. Onsala. Björkö. Dragsmark. Rinodina atrocinerea (Dicks.) Kbr. Gbg, flerst. Öckerö. Koster. Skaftö. Ödsmål. biatorina Kbr. Koster, vid stranden. confragosa (Ach.) Kbr. Tanum. Askim. Conradi Kbr. Gbg, Tolltorp, spars. på jord. Ny för västkusten. demissa (Flk.) Arn. Mångenst., särskilt vid havsstranden. Koster. laevigata (Ach.) Malme. Tanum, på al. sophodes (Ach.) Th. Fr. Tanum, albark. Dragsmark, sälg. SNorx» Physciaceae, Physcia aipolia (Ach.) Nyl. Allm. på lövträd. Koster. Ph. ascendens Bitter. Skaftö. Koster. Gbg, Utby. Ph. caesia (Hoffm.) Nyl. Mångenst. på sipperytor och vid stranden. Koster. På jord å Lindholmen, Öckerö. Ph. lithotea (Ach.) Nyl. På sipperytor. Björkö. Ödsmål. Gbg, Långe- drag. Koster. Ph. grisea (Lam.) Zahlbr. Gbg, 2 lokaler. Dragsmark. Ph. obscura (Ehrh.) Nyl. Tanum. Dragsmark, på asp. Ph. pulverulenta (Schreb.) Nyl. Allm. Koster. Ph. stellaris (L.) Nyl. Gbg, flerst. Tanum. Ph. tenella (Scop.) Bitter. Mångenst. Koster. v. marina (E. Nyl.) Lynge. Gbg, Långedrag. Björkö. Öckerö, Pinnö, Ödsmål. Koster. Ny för västkusten. J2 Ph. tribacia Ach. Gärna på fågeltoppar. Gbg. Tanum, 2 lokaler. Naver- stad. Koster. Ny för västkusten. Ph. virella (Ach.) Lynge. Dragsmark, flerst. Tanum. Koster. Ödsmål. Styrsö. Anaptychia ciliaris (L.) Mass. Täml. allm. Vid Särö, på sten. f. melanosticta Ach. Mångenstädes i havsbandet på klippor. rå träd å- Koster, fert. 4. fusca (Huds.) Wain. Täml. allm. vid stranden och på fågeltoppar i dess närhet, även 1—3 km inåt land. Koster. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. Bb. 13, Hu. 1. SMÄRRE MEDDELANDEN Föreningens medlemmar uppmanas att till denna avdelning insända meddelanden om märkligare växtfynd o. d. Ett bidrag till frågan om temperaturens betydelse för frönas groning hos Geranium bohemicum L. Av de olika arterna inom släktet Geranium har väl knappast någon ur biologisk synpunkt ådragit sig en sådan uppmärksamhet som Gera: nium bohemicum L. Den plötsliga, stundom rikliga förekomsten av den- samma på lokaler, varest den faktiskt under långa tider varit fullkomligt osynlig, har vid mångfaldiga tillfällen blivit omnämnd och framhållen som en märklig företeelse. Naturligt nog har den även föranlett till åtskilliga spekulationer och mer eller mindre plausibla förklaringar rö- rande sätten för växtens spridning. Geranium bohemicum förekommer såsom känt är endast å blottad, naken jord, hälst å nyligen bränd mark, svedjeland o. d., aldrig där- emot å gräsbevuxen jord eller på sådan, som bär fullt slutna växtforma- tioner. Från en dylik lokal, varest den ett visst år synes trivas för- träffligt, försvinner den mycket hastigt, så snart den blottade marken i större utsträckning tagits i anspråk av .senare anlända växtkolonister. Redan detta förhållande i och för sig antyder, att fröna hos denna art måtte kräva alldeles särskilda villkor för sin groning. Vilka dessa i första hand äro, har E. ALMQUIST framhållit i sina »Biologiska studier öfver Geranium bohemicum DL.» i Botaniska Notiser 1899, sid. 81—85. Att temperaturen utövar ett alldeles särskilt och dominerande inflytande på frönas groningsmöjligheter är påtagligt. De av ALMQUIST anställda laboratorieförsöken utvisade sålunda, att frön av G. bohemicum icke kunde bringas till groning vid vanlig rumstemperatur, men däremot grodde ganska lätt, sedan de i vatten under en kortare tid upphettats till 400—50? C. Till och med efter upphettning under 1 minut till 100? C. behöllo de sin grobarhet och kunde fås att utveckla sig på vanligt sätt. Ännu skarpare framträder upphettningens betydelse för groningen i några synnerligen intressanta experiment, vilka utförts av T. HEDLUND (T. HEDLUND, Om frukten hos Geranium bohemicum LIL. — Bot. Notiser 1902, sid. 4—39). Ur redogörelsen för dessa i Uppsala botaniska trädgård gjorda försök må här nedanstående ordagrant återgivas. 94 »En portion frön, som skördats sommaren 1900 och under vintern förvarats i eldat rum, utsåddes den 20 maj 1901 på kall jord och erhöllo på vanligt sätt en för frönas storlek afpassad jordbetäckning (omkr. 5 gånger frönas genomskärning). Öfver en del af sådden afbrändes några dagar senare ”9/5 två brasor efter hvarandra af torrt och fint ris. Dess- förinnan hade öfver sådden utbretts ett tunnt lager mjuk, men ej egent- ligen våt mossa, hvarjämte hälften af den del, som skulle utsättas för hetta, vattnades grundligt före bränningen; den återstående delen vatt- nades däremot först sedan marken kallnat. Den först upplagda rishögen var blott omkring 30 cm hög. Men som riset var fint och mycket torrt samt dagen för öfrigt mycket solhet, var brasan snart utbrunnen på ungefär 10 minuter. Den utvecklade hettan var emellertid stor. Däref- ter upplades en ännu större hög af likaledes fint och torrt ris. Äfven den nedbrann på nästan lika kort tid, men den hetta, den spred om- kring sig, var mycket stor. Där jorden hade lämnats torr, var mossan helt uppbränd och jorden var äfven, som det tycktes, bränd. Men på den del, som hade vattnats före bränningen, var mossan blott svedd. För kvarhållande af fukten utbreddes ny mossa, där den blifvit afbränd, hvarefter vattning af sådden i sin helhet företogs. Under hela somma- ren sörjdes sedan för, att nödig fuktighet fanns i jorden. På tionde dagen "/6 efter eldningen uppkom inom den brända delen den första groddplantan, hvarefter följde den ena efter den andra under de följande 12 dagarne, men blott inom det brända området. Någon skillnad mellan den del, som fick vatten före eldningen, och den andra delen kunde ej iakttagas. På den under eldningen våta delen uppkommo 135 groddplantor och på den andra 16. Fröna hade såtts så lika förde- lade som möjligt. På det område, som förblifvit oberördt af elden, uppkommo inga plan- tor. För att emellertid genom värme på annat sätt åstadkomma groning vattnades den 6 juli hälften af den återstående delen med kokhett vatten, som i två stora vattenkannor .uthälldes på ett litet område hvar för sig under en tid af nära 1/1 minut hvardera. Den andra delen vattnades samtidigt med lika mycket kallt vatten. Verkan af det kokheta vattnet visade sig efter 11 dagar. Den 17 juli hade nämligen tre groddplantor uppkommit, och allt flere uppkommo under den följande tiden till och med den 5 augusti. Men på den del, som alltsedan sådden blott vattnats på vanligt sätt, uppkom icke en enda planta trots den hetta, som tidtals rådde under sommaren 1901, då tem- peraturen flere dagar i sträck kunde vara mellan + 32! och -+35! C.» Till ytterligare belysning av det fundamentala inflytande, som stark upphettning tydligen utövar i fråga om frönas förmåga av groning hos Geranium bohemicum, må här meddelas en iakttagelse, som jag härom året av en tillfällighet kom att göra i Västergötland, och som utan att erbjuda något egentligt nytt utöver de av ALMQUIST och HEDLUND gjorda rönen likväl icke torde alldeles sakna intresse. Efter att i Undenäs under flera år ha förgäves eftersökt den vid åt- minstone tvenne tillfällen i denna trakt fordom funna Geranium bohemicum, 95 lyckades jag sommaren 1917 påträffa densamma strax norr om Granvik nära Vättern. Lokalen var en åkerren, som under de närmast före- gående åren hyst diverse buskar, särskilt sälg och hassel, vilka emeller- tid tidigt på våren 1917 delvis nedhöggos, varefter det avverkade mate- rialet upplades i en hög, som den 6 maj fullständigt brändes. Vid ris- högens brand och som en naturlig följd av densamma vart den under- liggande växtmattan avbränd på en cirkelformig yta av omkring 3—4 kvadratmeter. I den av idel aska samt en del oförbrända kolbitar be- stående markytan fann jag den 1 juli 18 stycken på spridda avstånd från varandra växande, kraftiga rosettplantor av en Geranium-art, vilken jag utan tvekan tog för Geranium bohemicum. Som fyndet ur flera synpunk- ter föreföll mig vara av stort intresse, företog jag genast en mycket noggrann undersökning av den närmaste omgivningen i hopp att finna ännu flera exemplar och på samma gång erhålla förklaring till den märk- liga förekomsten av dessa plantor mitt uppe i askhögen. Under tidigare exkursioner i Granviks omgivningar åren 1914 och 1915 hade jag vid åt- minstone tvenne tillfällen uppehållit mig på just denna samma plats, dock utan att där kunnat förmärka någon G. bohemicum. Mina bemö- danden att hitta några ytterligare individ blevo emellertid fruktlösa, ehuru jag anslog även ett par av de följande dagarna till en förnyad undersökning av såväl samtliga åkerrenarna som den omgivande skogs- trakten. På den motsatta sidan av åkern hade en rishög av motsva- rande storlek avbränts samtidigt med den nyssnämnda, men även här letade jag i den fullkomligt vegetationslösa askan förgäves. Till slut blev jag en smula skeptisk och började smått befara, att jag misstagit mig och förväxlat Geranium bohemicum med G. silvaticum, vilken senare art förekom där ganska rikligt och på de för solgasset mest exponerade platserna visade en ovanligt kraftig glandelhårighet. En vid återkomsten till Stockholm företagen jämförelse med tillgängligt herbariematerial rätt- färdigade emellertid min första uppfattning och bestyrkte till fullo rik- tigheten av den gjorda bestämningen. Och om eljes någon den minsta anledning till ovisshet ytterligare förelegat, så skingrades densamma full- ständigt vid återkomsten till Granvik den 2 juli följande år. Då på- träffades nämligen å den alltjämt till största delen nakna brandytan 5 individ av Geranium bohemicum, av vilka trenne befunno sig i blomning. Rimligtvis måste dessa betraktas som direkta avkomlingar efter fjolårets exemplar, vilka — till större eller mindre antal — på eftersommaren blommat och därpå satt frukt. Varifrån härstamma nu de frön, som 1917 gåvo upphov till de 18 rosettplantorna av Geranium bohemicum? Vid första eftertanke vill det väl tyckas, som om de borde ha hitförts efter den ifrågavarande branden, då det ju onekligen förefaller otänkbart, att de, om de funnits där förut, skulle kunnat oskadade genomgå detta till synes förintande eldprov. Det är att märka, att alla växter — åtminstone samtliga örter — på platsen voro totalt uppbrända, så att ej minsta spår av deras vare sig under- eller ovanjordiska delar längre kunde upptäckas; endast den djupt rotade Pteris aquilina visade ännu livstecken i form av ett par små blad, 96 som stucko upp i en utkant av brandytan. Men Geranium bohemicum är tydligen icke en växt av vanligt slag; det ser nästan ut, som om dess frön vore ordentligt brandförsäkrade och skyddade mot eldfara. I själva verket blir det vid närmare granskning mer än sannolikt, att de nyss- nämnda fröna förefunnits på brandplatsen före den 6 maj 1917. I sina ovannämnda »Biologiska studier» hävdar ALMQUIST den otvivelaktigt fullt riktiga uppfattningen, att G. bohemicum vanligen framkommer av frön, som legat kvar i jorden från en föregående tid, då växten uppträtt på samma plats. Han framhåller — och detta har bekräftats av andra forskare, som studerat G. bohemicum — att de flesta frön, vilka utslun- gats av ett fruktificerande exemplar vid fruktmognaden, hamna i dettas omedelbara närhet, högst en eller annan meter från växten. Någon spridning på större avstånd av de relativt stora och tunga fröna, vilka fullständigt sakna särskilda spridningsanordningar, äger med säkerhet icke rum, åtminstone icke annat än rent undantagsvis och i varje fall väl endast på eftersommaren och hösten, men alldeles icke under våren! Med någon spridning genom vinden eller andra yttre faktorer är alltså i regeln icke att räkna. Sammanställer man detta faktum med det ovan framhållna, ofta påpekade förhållandet, att Geranium bohemicum oftast - uppträder å avbrända områden, där den stundom förekommer i ymnig- het redan samma år bränningen ägt rum, kan ju förklaringen till denna företeelse endast bli den, att fröna måste befinna sig på platsen före branden. Givetvis förutsätter detta i sin tur, att fröna på något sätt — sannolikt genom en utomordentlig grad av hårdskalighet — måste vara skyddade mot eldens inverkan eller åtminstone mot mycket stark upp- hettning. Vad nu särskilt angår detta speciella fall från Granvik kan här uppen- barligen ingen annan förklaring uppletas till förekomsten av Geranium bohemicum 1917 än den, att fröna måste ha funnits i åkerrenens jord före rishögens avbränning. Liksom vid HEDLUNDS försök har sedan här det märkvärdiga inträffat, att de ej blott uthärdat den helt säkert mycket starka hettan och omfattande förödelsen vid branden utan rent av först genom denna hetta bragts till groning. Riktigheten av denna tolkning jävas ingalunda av ytterligare en observation, som gjordes vid ett förnyat besök å samma plats 1918. Av åkerrenarnas kvarstående buskar och ris hade närmast föregående vinter ännu ett antal avverkats och därefter i skilda högar på liknande sätt tidigt på våren avbränts. Å en av de nya brandytorna — till storleken motsvarande den från fjolåret och belägen 12 steg från densamma -—- fann jag den 2 juli sju stycken plantor av G. bohemicum i alldeles samma utvecklingsstadium, som de 18 företedde året förut. Som jag den 1 juli 1917 noga granskade växtligheten just på denna punkt, borde G. bohemicum, därest den funnits därstädes, ej ha undgått mig, men faktiskt kunde då icke ett enda individ av växten upp- täckas. Att dessa sju plantor skulle förskriva sig från frön, som utkas- tats från någon eller några av fjolårets, av vilka väl åtminstone en del (se ovan) torde ha blommat och satt frukt under augusti—-september, är av förut angivna skäl ytterst osannolikt. Det kan därför ej gärna lida SU något tvivel därom, att de frön, vilka alstrat dessa sistnämnda plantor, haft samma ursprung som de av 1917, och att de i likhet med dessa efter sin fleråriga slummer i marken väckts till liv endast och allenast genom den starka hettan, som alstrades vid förbränningen av rishögen numro två. Onekligen skulle det vara av stort intresse att erfara, huru länge ungefär dessa frön befunnit sig i jorden, innan de 1917 bragtes till gro- ning, men den frågan torde, som en var förstår, knappast kunna be- svaras. Måhända rör det sig härvidlag blott om några få år — kanske 10 ä 15 — men jag ser intet hinder, varför man icke lika gärna skulle kunna räkna med 50, 100, ett par hundra år eller ännu mer. Samman- ställes det faktum, att växten påtagligen är en stor sällsyntheti trakten, med det anmärkta förhållandet, att Geranium bohemicum plötsligt kan uppträda å svedjeland efter avverkad eller nedbränd barrskog av hög ålder, synes detta väl berättiga till att antaga så ansenliga tidrymder. I så fall är uppenbart, att fröskalet hos denna art måste äga en alldeles särskild byggnad, som ej blott skyddar fröet mot utomordentligt hög temperatur utan på samma gång låter fröet behålla sin grobarhet under hela denna långa tid. Säkerligen föreligger här ett fall av hårdskalig- het, vartill få växter i vår flora kunna uppvisa motsvarighet. J: Av OC Skårman. Laeliocattleya suecica nov. hybr. (LC. Myrra X Pallas.) År 1912 lyckades det undertecknad att av frön, som skördats från frukter, uppkomna genom hybridiseringar — även utförda av under- tecknad — få fram ett par hundratal små plantor, som klarade den långa mörka vintern utan att taga skada. Visserligen har det förut lyc- kats mig att få moget frö av orchideer; men knappt utgrodda, ha de små plantorna, som knappt kunnat skönjas utan förstoringsglas, snart fallit offer för mögelsvampar och skadeinsekter. Plantorna från sådden 1912 och en senare sådd 1913 övervintrade emellertid och tillväxte sedermera för varje år. Följande sorter voro sådda: Cattleya Remula X Cattleya labiata, C. labiata XC. Mrs Pitt, C. Trianaei X C. nobilis, Laeliocattleya Myrra X LC. Pallas och till sist Epi- dendrum ciliare, befruktad med eget pollen. Av dessa sorter erhöllos tillsammans cirka 150 plantor, vilka nu be- finna sig i Göteborgs Trädgårdsförenings orchidésamling, så när som på ett tiotal plantor, som jag förra året genom köp förvärvade till Haga. I är (1919) har en planta av den hittills obekanta hybrid, som upp- stått genom korsbefruktning mellan hybriderna Laeliocalttleya Myrra och LC. Pallas, härstädes blommat och erhållit det namn, som utgör rubrik här ovan. Svensk Botanisk Tidskrift 1919. 7 98 Det har sagts mig, att även en annan av mina hybrider, troligen C. labiata X C. Remula lär ha blommat förra hösten i Göteborg. LC. suecica, som jag kallar den nu blommande hybriden, som en på- minnelse om, att den uppkommit i vårt nordliga land, har en fullt klar stamtavla, nämligen: hybridiseringen Laelia crispa X Cattleya Dowiana Laeliocattleya suwecica nov. hybr., blomma i naturlig storlek. har givit Laeliocattleya Pallas, och denna, befruktad med Laeliocattleya Myrra, som är hybriden Laelia flava X Cattleya Trianaei, har givit den av mig här namngivna LC. suecica. Att döma av de ännu blott sjuåriga plantorna, äro blad och bulber kraftiga, närmast lika dem hos C. Trianaei, men med längre och tunnare slida, som om- fattar den rätt långa blomstängeln till omkring två tredjedelar. Blomkalkarna äro vitt uppspärrade, 12 cm breda mellan petalernas spetsar, doftande som terosor; sepaler och petaler fint rosa-lilafärgade; läppens framflik är djupt lila-purpurfärgad med ljust syrénfärgat, krusigt bräm, som fram- till förblir något hopvecklat (C. crispa!); svalget är ockragult med zinno- berröda ådror (färger från C. Dowiana); sidoflikarna vita med den gula färgen genomskinande, pelaren bred, vit. 99 Blomningstid första gången i februari 1919. Kalkbladens fasta konsistens tyder på lång hållbarhet — de hava nu stått friska i 14 dagar. Haga Trädgård, Stockholm den 28 febr. 1919. Axel Holzhausen. Fyllomorfi och diafys hos Geranium pyrenaicum L. I september 1916 påträffade jag norr om Visby ett individ av ovan- nämnda art, vilket genom sin storlek, rika och täta förgrening samt monströst småbladiga inflorescens ådrog sig uppmärksamhet. Blomställ- ningen var abnormt hopträngd och utgjordes av hundratals missbildade blommor, vilka i allmänhet hade följande utseende. Fodret var regel- bundet fembladigt, större än hos normala blommor, varje foderblad om- kring 5 mm långt och 4 mm brett. Kronbladen voro rödvioletta, mer- endels av vanligt antal men smala och korta, knappt överskjutande foder- bladen, varför man vid en hastig blick knappt såg, att växten befann sig i blomningsstadiet. Ståndare i allmänhet 10, sterila, morfologiskt m. e. m. klent utbildade, knapparna alltid slutna. Karpellerna voro er- satta av fem gröna, treflikade blad av 4—7 mm:s längd. Fyllomorfien drabbade således huvudsakligen fruktbladen, men de övriga kransarna kunde sägas tendera i samma riktning, i det foderbladen voro större än normalt och de färgade kransarna m. e. m. reducerade. Därjämte förekom allmänt diafys, såväl floripar som racemipar. Den förra yttrade sig däri, att en ny blomma, i huvudsak lik den nyss be- skrivna satt på dennas förlängda blomaxel på en höjd av några (ända till 35) mm:s höjd. Hos den andra blomman hade fyllomorfien fortskri- dit något längre, i det foderbladen kunde vara flera än fem, kronbladen däremot vara färre eller alldeles saknas. Mitt i blomman, innanför de gröna blad, som ersatte karpellerna, syntes en liten knopp såsom rudi- ment till en tredje blomma eller såsom övergång till den racemipara diafysen. Sistnämnda missbildning var än höggradig, än mindre långt framskri- den. Det förra var vanligast. Den ur primärblomman framspringande inflorescensen var då mycket rikblommig, d. v. s. bestod av talrika successiva generationer av genomvuxna blommor i tvåblommiga knippen. En liknande missbildning hos Geranium robertianum L. är förut be- skriven av H. CHRIST (Botan. Zeitung 1887). För övrigt synas fasciation och dubbla blommor vara de vanligast förekommande monstrositeterna inom släktet Geranium (jfr O. PENzZtiG, Pflanzenteratologie, 1890). K. Johansson. 100 Utbredningen inom europeiska Ryssland av Carex arenaria L., Carex ligerica Gay (= C. colchica Gay, C. pseudoarenaria Rchb.) och Carex praecox Schreb. (= C. Schreberi Schrank). Ett genomögnande av äldre svenska floror giver vid handen, att grän- serna mellan ovanstående arter icke alltid dragits med den precision, som ämnet fordrar. Även lämna fyndorternas säkerhet mycket övrigt att önska, emedan botanici ofta kunna på ort och ställe övertyga sig. om, att förväxling förekommer. I samband härmed torde ett inlägg i utredningen över nämnda arters utbredning inom Ryssland äga ett visst intresse och detta så mycket mera, som en flyttning av arter från öster till väster ej sällan iakt- tages, varvid de svenska öarna, Gottland och Öland, ofta framstå såsom primära fyndorter för gästerna från stäpperna och sandslätterna österut. Vid mitt. senaste besök i Petrograd — september månad år 1918 — hade jag nöjet sammanträffa med den ytterst förekommande direktören för Botaniska Trädgården därstädes, VLADIMIR LEONTEVITSCH KOMAROFF, och rådfråga honom angående de källor man borde anlita för att på säkraste sätt fastställa utbredningsområdena inom Ryssland för ovan- stående arter av släktet Carex. Vi blevo överens om, att följande arbe- ten skulle bilda den säkraste grunden för en undersökning — utom de direkta uppgifter världsherbariets ryska avdelning kunde lämna. I en nyss utkommen illustrerad flora (P. MAJEWSKIJ, Mellersta Ryss- lands flora, Moskwa 1918), vid vilkens utarbetning den framstående Carex- kännaren D. I. LITWINOFF deltagit, finna vi följande i översättning från ryska grundtexten: »Carex arenaria L. -- Halvgräs på sandmark. Tidigare upptog man denna art för guvernementen Moskwa, Pensa, Samara (se LEDEBOUkK, Flora Ross.) men dessa data hänföra sig helt säkert till C. ligerica. Den äkta C. arenaria påträffas endast i nordvästra delen av europeiska Ryss- land, huvudsakligen på sanddyner och sandmark, som gränsa till havet (Östersjön).» »C. ligerica Gay (= C. pseudoarenaria Rcehb.). — Franskt halvgräs. Maj—juni. Träffas på sandfält, huvudsakligen sådana, som äro bevuxna med yngre tallskog, i guvernementen Kazan (omkring Oka-floden), Tamboff (omkring Oka och Vorona), Samara omkring Volga, Ilowla, Medveditza). Liknar C. praecox Schreb., från vilken den skiljes genom större växt och den aromatiska tjocka roten. Den utgör så att säga en övergång från C. arenaria till C. praecox.> »C. praecox Schreb. (= C. Schreberi. Schrank). Tidigt halvgräs. April Maj. Träffas nästan överallt på torra sluttningar, ängar, vägkanter och öppna fält, i norra hälften sällsyntare än i södra, f. pallida (Peterm.) — med fint och högt strå och med långa slaka blad, men icke alltid med blekare ax, som utmärker denna form. Förekommer enligt A. N. PeE- TUNNIKOFF i guvernementen Moskwa och Riazan>. 101 Övergå vi nu till ett annat utmärkt arbete (K. FR. MEINSHAUSEN, Cyperaceen der Flora Russlands. Durchgesehen und herausgegeben von I. KLINGE und V. KoMaAROFF. — Acta Horti Petropolitani, t. XVIII, nr 5, 1900, läsa wi: Köskerenaria EL: Spec:: plant.:n. 1331; — Boorr, Illustr: IV; p177: — EDER. Fl Ross. IV, p. 273. Hab.: Am Gestade der Ostsee, sowohl am Finnischen wie auch Riga- schen Meerbusen, auf den hägeligen Sanddänen bis zur ingrischen Grenze bei Narwa, stellenweise unter Weidengebäösch recht zahlreich wachsend.> C. colchica (= C. ligerica) Gay. De caricibus quibusdam, pag. 346—347, WrAnn. Sc. nat» II ser. 10 t., pag. 303: C. colchica Gay; pag: 360: C. li- gerica Gay.). »Species quae omnimo C. ligerica Gay (C. pseudoarenaria Rcehb.) con- gruit, late per Rossiam australem dispersa est a Danubio (in Bessarabia) usque ad Volgam; in Caucaso quoque a me in arenosis maritimis Ponti et Caspii reperta est, — specimina omnimo non differentia ab aliis e Rossia australi et ex aliis provinciis Europae.» »Igitur a proxima specie C. Schreberi Schrk. differt hisce notis. Planta robustior et crassior; spica crassior, longior et saepe laxior, utriculi majores magis elongati et apice alis binis denticulatis instructi, ideoque utriculi formae parum diversae.> »C. +» Schreberi Schrk. (= C. praecox Schreb., C. brizoides « campestris Wimm.)» — utan vidare upplysningar. x & kv För ytterligare kontroll över ovanstående data genomgick jag samtliga dessa arter i ryska avdelningen av Bot. Trädgårdens världsherbarium, varur jag antecknat följande fyndorter och utbredningsområden: C. arenaria L.: Ingermanland (Narva), Estland, Liffland, (Riga, Reval), Kurland (Libau), Ösel. Vidare voro följande fyndorter att anteckna — dock med reserva- tion — ty samtliga insamlare hava antingen bifogat ett frågetecken efter namnet, eller förkortningen var., vartill jag personligen fogar, att samt- liga exemplar ej voro typiska. C. arenaria: Krim, Dongebitet (Tscheri), I. KLInGE 15/6 1857, Charkoff, kalmuckstäppen mellan floderna Volga och Ural. C. colchica Gay: Dongebitet, Voronesz, Kieff, Tschernigoff, Charkoff, Cherson, Astrachan. I nordvästra Turkestan med angränsande del av Sibirien voro föl- jande utbredningsområden att anteckna: Uralska och Turgaiska gebiten. C. praecox Schreib.: Krim (Simferopol), Taurien, Bessarabien, Astrachan, Dongebitet, Ekaterinoslaw, Kieff, Rostoff, Tzaritzin (Sarepta), Volhynia, Voronesz, Samara, Saratoff, Simbirsk, Tamboff, Kazan, Orenburg, Mohilew, Riazan, Kaluga, Ufa, Perm, Viatka, Vologda, Jaroslaw, Moskwa, Archangelsk, ILiffland (Riga), Ingria (Petrograd). Inom nordvästra Turkestan med angränsande delar av Sibirien voro 102 följande utbredningsområden att anteckna: Uralska, Turgaiska, Akmolinska och Semipalatinska gebiten. Samtliga av mig genomsedda exemplar av C. praecox Schreb., som in- samlats inom nämnda områden, utmärkas av hög spenslig växt (153 —30 cm), blad knappast bredare än stråna, ävensom av det fint byggda axet — allt påminnande om C. brizoides L., till vilken den av mången räknas såsom form. Det synes mig därför, att C. Schreberi Schrk. bör utgå ur Ölands flora, emedan exemplaren från nämnda ö äro långt ifrån typiska. Så t. ex. träffas den på det klassiska växtstället »väster om Köpings kyrka» endast såsom arenaria-form, samman fly- tande med rena arenaria-former i omedelbara närheten av densamma. (Jfr STERNER, SV. Bot: Trdskr. 1917; sid: 285; 1918 sidj235) Av ovan anförda data framgår, att en skarp linje är dragen inom europeiska Ryssland mellan utbredningsområdena för C. arenaria L. och C. ligerica Gay, eller rättare sagt, att de förekomma inom tvenne områden, som icke tangera varandra, den förra i nordvästra hörnet av Ryssland, den senare i norra kustområdena av Svarta och Kaspiska haven jämte mellanliggande Volgaområde. Vad beträffar C. praecox Schreb., täcker dess utbredningsområde så gått som hela europeiska Ryssland. Petrograd i september 1918. Hj. Lindquist. Bidrag till södra Norrbottens flora. Nedanstående förteckning upptager en del mera anmärkningsvärda växter, som jag antecknat somrarna 1917 och 1918 under vistelse respek- tive år i Älvsbyn och Storsund. En växtlista från trakten har publi- cerats av E. MARKLUND i denna tidskrift 1917, sid. 392—400, varför i min förteckning endast upptagas lokaler och arter, som ej finnas i hans lista. Professor HENRIK HESSELMAN har godhetsfullt låtit mig taga del av herbariematerial och anteckningar från ett sydberg, Rackberget (även kallat. Hundberget). Avanäs, Gammalträsk, Storsund och Storträskliden äro belägna i Piteå socken, alla de övriga lokalerna i Älvsby socken. Nomenklaturen efter »Förteckning över Skandinaviens växter, utgiven av Lunds Botaniska Förening», Lund 1917. Alchemilla suberenata. Älvsbyn vid färjeläget, m. fl. ställen, överallt sparsamt. Alopecurus aequalis. Älvsbyn vid tjärnen. (i det följande benämnd »>Dammen>») söder om kyrkan. 103 A. pratensis Älvsby järnvägsstation (insådd?). Anlthemis arvensis. EL. Korsträsk. 4. lincetoria. Storsund. Arabis arenosa. Älvsbyn; Storsund å järnvägsbanken. Alhyrium Filix femina. Älvsbyn norr om älven. Barbarea vulgaris. Älvsbyn; L. Korsträsk. Brassica campestris. Älvsbyn, mycket sparsamt. Calluna vulgaris f. fl. alb. Älvsbyn nära prästgården. Carex aqualilis. Älvsbyn: >»Dammen>»; Nydal; Gammalträsk. På sist- nämnda lokalen förekom även en mycket spenslig form. C. brunnescens. Nydal. C. digitata. PRackberget (H. HESSELMAN). C. Halleri. Backberget i avsatser mot älven. C. rostrata var. borealis. ”Teugerliden. C.: tenella. Nydal. C. vesicaria. Älvsbyn. Cicuta virosa. Älvsbyn: »Dammen>. Cirsium arvense. LIL. Korsträsk. Convallaria majalis. LE. Kanisbergets västra sluttning. Cystopteris fragilis. BRackberget. Descurainia Sophia. Alvsbyn vid kyrkstugorna. Draba rupestris. BRackberget, mycket sparsamt (H. HESSELMAN). Dryopteris Linneana. Älvsbyn; Rackberget. D. Phegopteris. Petbergsliden. Epilobium collinum. Rackberget, ett individ (H. HESSELMAN). Erysimum cheiranthoides var. nodosum. Älvsbyn, ett av ogräsflorans mest framträdande element. Euphrasia brevipila. Älvsbyn; Storsund. E. tenuis. " Nydal. Fragaria vesca. RBackberget. Galium Mollugo. Älvsbyn i klövervall nära färjeläget. G. trifidum. Älvsbyn: >Dammen>. Gentiana Amarella var. lingulata. ”Teugerliden; Avanäs. Hierochloö odorata. Älvsbyn vid Piteälven, ovan färjeläget. Juncus stygius. Petbergsliden. Linaria vulgaris. Älvsbyn. Lobelia Dortmanna. IL. Korsträsk. Luzula pallescens. Älvsbyn. L. sudetica. Älvsbyn: >»Dammen>»> på Sphagnum-tuvor. Lychnis flos cuculi. Älvsbyn. Matricaria discoidea. EL. Korsträsk; Storsund. Melandrium dioicum. Älvsbyn i klövervallar. Melica nutans. Backberget. Mentha austriaca. Älvsbyn. Nuphar luteum X pumilum. Tjärnbacken. N. pumilum. Tjärnbacken. Phleum alpinum Älvsbyn, landsvägen nära prästgården: Storsund vid järnvägsstationen. 104 Plantago media. Älvsbyn. Poa glauca. Rackberget (H. HESSELMAN). P. nemoralis. Älvsbyn; Rackberget. P. palustris. Älvsbyn: »Dammen»>. Pyrola chlorantha. Storsund. P. unifltora. Rackberget; Storsund. Ranunculus lapponicus. I en myr öster om L. Kanisberget. Rhynchospora alba. Storträskliden. Ribes rubrum. Älvsbyn. Roripa palustris. Älvsbyn: >»Dammen>. Rubus arcticus. Allmän vid Älvsbyn, mindre vanlig i Storsundstrak- ten. Fruktsättningen var såväl 1917 som 1918 mycket dålig. Enligt med- delande av personer, bosatta i Älvsbyn, är detta förhållandet varje år. (Jfr R. SERNANDER, Pinguicula alpina och P. villosa i Hanjedalen — SV: Bot. siradskr. 1910) sid-"216:) Rumex domesticus. Älvsbyn. Saussurea alpina. Petbergsliden; Storsund. Scirpus acicularis. LE. Korsträsk. S. austriacus. Petbergsliden; Storträskliden. S. mamillatus. Tjärnbacken. Scutellaria galericulata. ”Tjärnbacken. Selaginella spinulosa. Storsund. Silene vulgaris. Älvsbyn. Sparganium minimum. LL. Korsträsk. Subularia aquatica. LT. Korsträsk. Taraxacum mn. sp. (Nära T. opacum enligt meddelande av dr H. DAHL- STEDT Älvsbyn. Triticum caninum. Älvsbyn: Selholmen. Turritis glabra. BRBackberget (H. HESSELMAN). Urtica urens. Älvsbyn, sparsamt. Utricularia intermedia. Petbergsliden. U. vulgaris. ”Tjärnbacken. Veronica longifolia. Älvsbyn: prästgården, ett individ. Viola epipsila. Älvsbyn: Dalen. Viscaria alpina. Rackberget. Woodsia ilvensis. Rackberget. "Carl G5 Am Några anmärkningsvärda växter från Gränna och Visingsö. Här nedan meddelas dels några för Gränna och Visingsö nya växter, dels nya fyndorter för en del därstädes sällsyntare växter, som jag an- tecknat under min vistelse där. Matricaria discoidea DC. Finnes ej upptagen för Gränna i S. BIRGER: 105 »Om förekomsten i Sverige av M. discoidea och Elodea canadensis». — (Ark. f. Bot. 1910, Band 9, H. 2). Jag påträffade den !"/7 1917 i en gränd i Gränna stad i flera kraftiga exemplar. Petasites officinalis (L. Moench. Enligt ALLVIN »Vista härads beskriv- ning» vid Ribbagården i Gränna med »hela alnen breda blad»; sedd där- städes av J. EDV. LUNDEQUIST på 1890 talet. Ny fyndort vid hamnvägen 1912, där den ännu finnes. Onopordon Acanthium L. Förekommer på Visingsö strax norr om Visingsborg; vid Havrakullen i Uppgränna, Gränna sn; vid Rosenlund (Jönköping) samt i Skärstad (kand. STEN NORDENSTAM). Cichorium Intybus L. Mellby, Gränna sn på ett klöverfält i mängd 1914. 1917 på annat ställe i Mellby. Taraxacum tenuilobum Dt. Grännaberget (insp. ÅA. ARVÉN). Taraxacum brachyglossum Dt. Grännaberget (insp. A. ARVÉN). Lobelia Dortmanna L. Kvarnsjöarna; Ören. Dipsacus silvestris Mill. I skolträdgården i Uppgränna, Gränna, i ett lökland (19135). Asperula odorata L. Brahehusbergen (1916) (insp. A. ARVÉN). Scrophularia vernalis L. Anneberg, Gränna sn (J. EDV. LUNDEQUIST); N. Jordstorp i mängd. Lithospermum officinale LL. Gerabäcken; Getingaryd; Vretaholm; (alla i Gränna socken), Fraxinus excelsior L. var. diversifolia Ait. Vretaholm strax nedom lands- vägen vid allén i en sänka (1915, 1916, 1917). Ny för Gränna. Hypericum montanum LL. Gerabäcken, Gränna, ovanom dammen; Ge- tingaryd, Gränna. Geranium pyrenaicum L. Förr uppgiven för Brahehus' ruiner, men nu förgäves eftersökt där. Påträffades 1914 i N. Jordstorp, Gränna sn; 1917 var den talrik där. Röttle, Gränna, 1916 (J. HAGLUND). Melilotus officinalis (L.) Willd. var. macrorrhiza. Gränna hamn (STEN- LUNDBLAD 1370; FR. HAGSTRÖM 18?; ipse 1915, 1916). Melilotus arvensis Wallr. Mellby, Gränna, införd med klöverfrö (1914). Melilotus albus Desv. Visingsö, Tunnerstad, i en potatisåker i flera stora exemplar (1916). Ny för Visingsö. Alchemilla alpestris Schm., suberenata Bus., acutangula Bus. pubescens Lam., pastoralis Bus. finnas alla i Gränna sn. Crataegus calyecina Peterm. Förekommer så gott som allmänt i hela Gränna sn. Reseda lutea L. Påträffades 1915 av mig på ett klöverfält i Mellby, Gränna sn. Sannolikt inkommen med klöverfrö. Ej förvildad från träd- gård. Erysimum hieraciifolium L. Uppgränna; Gerabäcken 1915, 1916, 1917. Bunias orientalis L. Mellby, Gränna sn 1917. Ny för Gränna. Fumaria capreolata L. Förgäves eftersökt i Gränna sn 1915, 1916, 1917. Förekom förr på Mellby Börjesgårds ägor (J. EDV. LUNDEQUIST 1887). Silene dichotoma Ehrh. Nu försvunnen från Gränna sn. Urtica dioica L. var. ramosa Neum. Gränna stad (insp. A. ARVÉN 1915); Mellby, två lokaler 1916, 1917. 106 Carex irrigua (Wg.) J. E. Sm. Bratta, Gränna sn (J. EDV. LUNDEQUIST)- Carex globularis L. Bratta, Gränna sn (J. EDV. LUNDEQUIST). Isoétes lacustris Dur. Kvarnsjöarna; Bunn (J. EDV. LUNDEQUIST). Undertecknad vore mycket tacksam, om hrr botanister, som besökt ovan- stående platser och där gjort anteckningar, ville meddela dessa till honom- Ölof Lundequist. Kyrkogatan 16. Jönköping. Sedum villosum L. två gånger funnen i Jämtland. Under en vistelse i Jorm i nordligaste delen av Jämtland förliden sommar företog undertecknad den 23 juli en bestigning av det nära norska gränsen liggande Raudekfjället (878 m), från vars topp man har en syn- nerligen storartad utsikt över den kringliggande nejden. På nervägen hade jag den lyckan att på en berghäll inom björkskogsregionen på östra sluttningen av fjället upptäcka ett rätt stort bestånd av Sedum villosum. Då jag ej sett någon uppgift om, att denna i Sverige så säll- synta växt förut blivit funnen i Jämtland, trodde jag, att det var första gången, den påträffats inom detta landskap. Men jag har nu av ma- gister TH. LINDFORS blivit upplyst om, att han redan sommaren 1914 funnit den på samma fjäll. Han skriver härom: »Jag. fann Sedum villosum den ?9/7 1914 rakt ö. om Raudeks topp omkring 100 m nedanför övre björkskogsgränsen, som här enligt barometeravvägning ligger 750 m ö. h. Fyndplatserna voro två varandra närbelägna edafider i den ört- rika björkskogen, betingade av att berggrunden här gick nästan i dagen. Karaktärsväxter voro Poa alpina (strödd), Saussurea alpina, Polygonum viviparum, Brunella vulgaris, Antennaria dioica och Sedum villosum (tunn- sådda) samt Alchemilla alpina, Thaliecetrum alpinum, Cerastium alpinum, Campanula rotundifolia, Carex Buxbaumi, Carex capillaris, Saxifraga adscendens, S. nivalis, Rhinanthus minor, Rhodiola rosea, Erigeron borealis, Sagina Linnaei och Potentilla verna (enstaka). I den ena edafiden före- kom även Sedum annuum (strödd). I bottenskiktet mossor.> Stockholm den 10 okt. 1918. C. 4. Ringenson. Lepidium Smithii Hook. funnen i Skåne. Under en exkursion i Engelholmstrakten den 23 juli 1918 påträffade undertecknad nära järnvägsbron över Rönneå strax söder om Skelder- vikens station en Lepidium-form, som jag först tog för L. campestre (L.) R. Br., men då den habituellt mycket avvek från denna genom sin för- grening ända från roten och sina till marken tryckta skott, insamlade 107 jag några exemplar för konservering i tanke, att här möjligen förelåg en varietet av förutnämnda art. Sedan fann jag genom professor LIND- MANS nyutkomna flora växten ifråga överensstämma med LDL. Smithii Hook., varom jag blev ytterligare förvissad genom lektor SKÅRMANS upp- sats i tredje häftet av Svensk Bot. Tidskrift 1918. Växten förekom vid Skelderviken på ett inskränkt område, som när- mast kunde betecknas som ruderatplats, i ett tjugotal individ. P. H. Strömman. Onygena equina (Willd.) Pers. funnen i Halland. Från adjunkten D. E. HYLMÖ fick jag mig nyligen tillsänd en svamp till bestämning. Det visade sig vara ett praktexemplar av Onygena equina (Willd.) PERS. Svampen insamlades nära Varberg >»vid den öster om staden belägna gården Trane- berg» den ”?/12 1918; den växte på en gammal koklöv. Detta — klövar av nötkreatur eller hovar av hästar — är dess vanliga substrat; en gång har den emellertid iakttagits växande på gamla yllestrumpor och yllevantar. Onygena = equina — (Willd.) Fers. ar en i Sverige säll- synt svamp; från Halland är den" förut: ej :känd. |Jfr Sa bot Tidskr:1910; 'B: 4, sid. (46 —47)). — Som det av adjunkten HYLMÖ insam- Fig. 1. Onygena equina (Willd.) Pers. på en koklöv. — lade exemplaret är synner- Nat. storl. ligen vackert, och svampen torde intressera de mykologiskt intresserade botanisterna, lämnas här en bild av detsamma (fig. 1). Thore C:> E.; Fries: 108 Onygena equina (Willd.) Pers. från Dalarna. Det av doc. TH. FRIES ovan meddelade fyndet av Onygena equina från Halland föranleder mig att omnämna ännu en lokal för denna biologiskt så intressanta svamp. Under en exkursion med skogshögskolans elever i juli 1918 å Bjurfors kronopark fästes min uppmärksamhet på ett om- råde av den till herrgården hörande parken, där den naturliga gräs- mattan företedde ett något visset utseende. Gräsmattan bildades huvud- sakligen av en tät och högvuxen Ågrostis vulgaris, som vid närmare granskning visade sig vara starkt angripen av Sclerotium rhizodes Auersw. Medan denna svamp och dess angreppsmetoder demonstrerades, gjordes av skogseleven V. PLYM-FOoRSHELL ett ganska säreget fynd. I det täta grä- set låg en pipa, som på grund av sitt väl bevarade tillstånd knappast Foto av förf. Fig. 1. Onygena equina (Willd.) Pers. på hornmunstycket av en tappad pipa. Originalet i Skogshögskolans botaniska museum. — 2 av nat. storl. 2 kunde ha tappats tidigare än föregående sommar. Dess hornmunstycke var emellertid helt och hållet överdraget med en mörkt gräddfärgad och med växtrester inmängd mycelhud, från vilken massor av Onygena equina's karakteristiska fruktkroppar sköto upp. Som synes av fig. 1 äro dessa försedda med anmärkningsvärt långa skaft och små, spor- säcksförande huvuden, vilket kanske torde få tillskrivas det undangömda läge, i vilket de kommit till utveckling. Ehuru genom substratets be- skaffenhet svampens förekomst i detta fall icke är annat än helt naturlig, så torde i alla händelser fyndet få betraktas såsom något tämligen unikt; från den synpunkten försvarar det väl sin plats vid sidan av det fynd, som år 1909 gjordes av PALM [Sv. Bot. Tidskr. 4, 1910, sid. (46)] vid Abisko i Torne Lappmark. Onygena equina gäller ju för att vara en sällsynt svamp. På grund av sitt exklusiva substrat torde den alltid förbli detta, även om den, som de hittills kända lokalerna låta förmoda, torde vara spridd över hela landet. Torsten Lagerberg. 109 Några äldre litteraturuppgifter om Vaccinium vitis idaea L. f. leucocarpa Aschs. et Magn. I Svensk Botanisk Tidskrift ha vid upprepade tillfällen (1908, 1909, 1910, 1912) lämnats uppgifter om förekomsten av s. k. vita blåbär (Myrtillus nigra GILIB. f. leucocarpa DUM.) i vårt land. Årgången 1913 av samma tidskrift innehåller därjämte (sid. 312) en notis rörande vita lingon (Vacci- nium vilis idaea L. f. leucocarpa AsCcHS. et M.), enligt vilken ifrågava- rande, efter allt att döma mycket sällsynta varietet anträffats nämnda år å tre fyndorter i Småland, nämligen i skogarna vid stora Sandeby i Bäckaby socken, i Klavreströmsskogarna samt i S. Solberga. Enligt upp- gift av HEDBOM (Sv. Bot. Tidskr., 1912, sid. 461) är den även känd från Uppland — skogen invid Ultuna — där HAMPUS VON PosT för många år sedan insamlat densamma. Att lingonrisets frukter även i fullmoget stadium understundom kunna vara vita, är en iakttagelse, som emellertid redan tidigt gjordes i vårt land. Sålunda omtalar OLoF RUDBECK d. y. (sid. 8, 9) i sitt arbete »>Lap- ponia illustrata (Nora Samolad), varav som bekant endast den år 1701 utgivna första tomen utkom, att han anträffat vita lingon (Vitis Idaea sempervirens fruclu albo) under sin resa i Lappland år 1693. Under namnet Vilis Idaea, foliis subrotundis, non crenalis, baccis albis, anföres varieteten ifråga även (sid. 100) i den av PETRUS MARTIN författade, i Acta Litteraria Sveciae 1720 offentliggjorda »Index plantarum praecipuarum, quas in Itinere Lapponico anno 16953 observavit Dn. OLAUS RUDBECK, Filius>, en växtförteckning, vilken upptager samtliga av RUDBECK under Lapp- landsresan uppmärksammade växtformer, som ditintills icke varit i Sve- rige kända eller beskrivna. Förutom dessa uppgifter om vita lingon, vilka även LINNE, ehuru en- dast under helt kortfattade hänvisningar, anfört i sin »Flora Lapponica»>, meddelar LINNÉ i »Flora Suecica» (editio II, 1755, sid. 126) därom ytter- ligare följande: »Varietas Baccis perfecte albis ad Tornoam superiorem ad radices montis Hwitaberget, Iac. Turdfiell.» Till dessa våra äldsta litteraturuppgifter beträffande vita lingon kan jag foga ännu en. Vid den undersökning, jag på sista tiden ägnat de i Sveriges offentliga bibliotek förvarade handskrifterna till OLoF CELSIUS d. ä:s »Flora Uplandica>, träffade jag i det Uppsala universitetsbibliotek tillhöriga manuskriptet på sidan 39 b följande anteckning: »Hwita Lingon sände mig Dn. Hesselius !/2 stop dn 28 sept. 1738. Jag wiste ej annat, än det war ärter» Tyvärr finnes här ingen uppgift beträffande fynd- orten. Anteckningen har emellertid utan tvivel avseende på läkaren JOHAN HESSELIUS (1687—1752), som, efter år 1728 provincialmedicus i Närike och Värmland, genom vidsträckta resor i utlandet förskaffat sig betydande insikter i naturvetenskapen (SACKLÉN, Sveriges läkarehistoria, II, 1823, sid. 665), och vars uppgift därför torde få tillerkännas en viss vederhäftighet. Man har väl närmast här att tänka på någon fyndort för de omtalade vita lingonen inom HESSELII provinsialläkaredistrikt. sålunda i Närike eller Värmland. I LARSSONS >»Flora öfver Wermland 110 och Dal; (andra upplagan, Carlstad, 1868, sid. 108) förekommer nu be- träffande Vaccinium vilis idaea följande uppgift: »Med hvita bär i Alster- -skogen och Edsgatan ”/a mil från Carlstad.» Måhända kan det vid CELSII anteckning hava varit fråga om någon av dessa lokaler. Bland andra, i litteraturen förekommande meddelanden om vita lingon skall vidare nämnas följande i andra bandet av »Svensk Botanik» (1803, -sid. 116): »Den vid Helsingbyn i Öfver-Torneå socken inom en liten krets på Oxberget växande artförändring, som har mogen hvita bär, är [i öfrigt] icke skild från den med röda bär, som växer äfven i samma trakt. Vid Hvita berget i samma socken har v. LINNE anmärkt, att den funnits.» 'En fruktbärande gren av ifrågavarande, genom vita frukter utmärkta "varietet från Torneåtrakten finnes avbildad i anförda arbete (fig. 116 e). Av denna figur framgår, att bären icke äro alldeles fria från rött färg- ämne. De hava nämligen en, låt vara utomordentligt svag, anstrykning av rött, vilken i fodertändernas spetsar blir något mera utpräglad. Samma avbildning av varieteten ifråga återfinnes i THEDENII »Skol-Botanik> I, 1854, fig. 84). Enligt uppgift i RETZII >Flora Oeconomica» (II, 1806, sid. 259) — en uppgift, vilken synes hava hämtats ur LINNÉS »Flora Lappo- mnica» (1737, sid. 110) — äro vita lingon mindre sura än röda. En del av de ovan meddelade fyndorterna för vita lingon omnämnas av NYMAN i hans arbete »Sveriges Fanerogamer» (II, 1868, sid. 155). Denne fäster där uppmärksamheten på ytterligare en lokaluppgift, vilken läm- nats i »Svensk Botanik» (III, 1804, sid. 163) vid redogörelsen för vita blå- bär. Om dessa heter det: »Sådana [vita blåbär] finnas . ... i Söderman- dand vid Nässelstad ..., äfven som hvita Lingon, hvilka växa i samma trakt.» Till slut skall tilläggas, att en fyndort för vita lingon anföres i SCHEUTZ, >Smålands Flora» (Wexjö, 1864, sid. 193): »>Bären röda, sällan såsom vid Ramsåsa i Dädesjö hvita.» Otto Gertz. Svamplitteratur, särskilt för studium av hymenomyceter (hattsvampar). Då upprepade förfrågningar, vilka svampböcker för närvarande finnas att tillgå och äro mest lämpliga, då det gäller att lära känna våra svenska hattsvampar, synas visa, att intresset för dessas studium nu är i till- tagande, tillåter jag mig hemställa att få taga tidskriftens utrymme i anspråk för följande anvisningar. ELt1iaAs FRrRIES', den världsberömde mästarens, klassiska arbeten: >Sy- stema mycologicum» (1821—1829), »Epicrisis systematis mycologici» (1836 —1838), »Monographia hymenomycetum Sueciae» (1857—1863) och >Hy- menomycetes europaei> (1874), som alla äro på latin, kunna nu endast fås antikvariskt och till högre pris, särskilt monografien, varav endast ett hundra exemplar trycktes. Det ståtliga planschverket »Sveriges ätliga och giftiga svampar» (1860—1866), som i svensk text beskriver och på 93 111 blad i folio avbildar 96 arter, kan tillfälligtvis köpas antikvariskt till pris, varierande mellan 50 och 100 kronor eller däröver. Förutom detta po- pulära verk i ett band utgav FrIiEs även ett annat lika elegant plansch- verk >»Icones selectae hymenomycetum> (1877—1884) i två band, innehål- lande tillsammans 200 folioplanscher jämte latinsk text. Även detta kan endast fås antikvariskt till pris varierande mellan 100 och 200 kronor. Den enda nyare bok på svenskt språk, som beskriver (eller åtminstone avser att beskriva) alla kända svenska hattsvampar, är P. A. KARSTEN, Rysslands, Finlands och den skandinaviska halvöns hattsvampar (1879— 1882). Detta arbetes första del, som behandlar skivsvamparna, utgör 32:a häftet och den andra delen 37:e häftet av skriftserien »Bidrag till känne- «dom af Finlands natur och folk>. Den därnäst fullständigaste svenska svampboken är andra delen av KROK och ALMQUIST, »Svensk flora», vars sista upplaga (den fjärde), som utkom 1917, innehåller bortåt 600 arter hattsvampar och flera hundra arter andra svampar. Övriga svampböcker med svensk text, bland vilka »>Svampar» av VaAL- DEMAR BULOW (1916) intar ett framstående rum, innehålla endast eller huvudsakligen ätliga och giftiga arter. Då utom hymenomyceterna även tryfflarna torde intressera de flesta svampvänner, begagnar jag tillfället påminna, att en förträfflig monografi över »Skandinaviens tryfflar och tryffelliknande svampar» av TH. M. FRirs finnes i bd 3, (1909) av denna tidskrift. Bland utländska svampböcker för nybörjare må följande nämnas: OO. WöÖnscHE, Die Pilze (1877). P. KUMMER, Föährer in die Pilzkunde (1882). CONSTANTIN et DUFOUR, Nouvelle flore des champignons. — Innehåller 3 842 bilder i liten skala. OO. WÖNSCHE, Die verbreitetsten Pilze Deutschlands (1896). G. LINDAU, Kryptogamenflora för Anfänger. I. Die höheren Pilze (1917). Har 607 bilder i liten skala. (Andra delen: »Die mikroskopischen Pilze» har 358 bilder). A. RICKEN, Vademecum fär Pilzfreunde. E. MICHAEL, Fährer för Pilzfreunde (1918). — Tre delar med inalles 345 förträffliga färgtryckta bilder. E. GRAMBERG, Die Pilze unserer Heimat (1913). — Två band med till- sammans 130 utmärkta färgtryckta bilder. Bland fullständigare utländska svampverk, som även innehålla mikro- skopiska kännetecken, kunna rekommenderas: J. STEVENSON, British fungi (1886). L. QUELET, Flore mycologique de France (1888). J. SCHROETER, Die Pilze Schlesiens (1889). S. PETERSEN, Danske agaricaceer (1907). — Ersätter första delen av KAR- STENS ovan nämnda arbete, i fall detta skulle vara slutsålt, och är fullständigare än detta i avseende på mikroskopiska karaktärer. Examineringstabeller underlätta bestämningen av släkten och arter. 112 A. RICKEN, Die Blätterpilze (1915). — Ett gott arbete med 112 färgtryckta planscher, varå mer än 700 arter äro avbildade. Priset (cirka 60 Mark) är vid direkt beställning (hos T. O. WEIGEL, Leipzig) rätt måttligt med nuvarande kurs. J. E. LANGE, Studies in the agarics of Denmark. — Av detta utmärkta ar- bete, som jag på det varmaste vill rekommendera, ha hittills ut- kommit tre häften, varav det första (1914) innehåller släktet Mycena, det andra (1915) Amanita, Lepiota, Coprinus och det tredje (1917) Pluteus, Collybia, Inocybe. Texten är kritisk och baserad på egna mångåriga iakttagelser och anteckningar. Illustrationerna tillhöra det bästa, som hittills presterats på detta område, mästerligt och med minutiös noggrannhet ritade och målade som de äro av för- fattaren själv, vilken (i likhet med BoUDIER) har den avundsvärda lyckan att i sig förena både konstnären och vetenskapsmannen. Ar- betet ingår i »Dansk botanisk arkiv» (Bd 1 nr 5, Bd 2 nr 3 och 7). BOoURDOT et GALZIN, Hyménomycétes de France. — Av detta arbete, som ingår i tidskriften >»Bulletin de la société mycologique>, ha hittills utkommit tremellineer, thelephoreer (delvis) och hydnaceer (delvis). Av moderna utländska planschverk rekommenderas: COooKE, Illustrations of British fungi (1881—1891). BRESADOLA, Fungi tridentini (1881—1892). BARLA, Les champignons des Alpes-Maritimes (1889—1892). BoUDIER, Icones mycologicae (1905). Stockholm den 1 april 1919. IL. Romell Upprop. För att få kännedom om utbredningen i vårt land av den sedan gam- malt odlade arten av röda vinbär, som ligger till grund för LINNÉS be- skrivning på Ribes rubrum, uppmanas härmed herrar botanister att i vår se efter i sin hemtrakt, om denna art, som kännetecknas av platta blommor och breda knappband, finnes där vildväxande, under vilka för- hållanden den växer och i vilket antal i förhållande till den andra, norrut i vårt land vanligare arten, som har klockformiga blommor och smalt knappband, så att knapprummen beröra varandra, och som nu bör heta R. Schlechtendalii Lge, sedan pubescens icke får räkna prioritet som artnamn längre tillbaka än till 1890, och namnet holosericeum Dietr. et Otto av JANCZEWSKI blivit använt för en annan form. Pressade små kvistar med nyss utslagna blommor jämte önskade uppgifter om före- komsten mottagas med tacksamhet av undertecknad. Alnarp, Åkarp den 25 januari 1919. T. Hedlund. Professor. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT: 1919. BD. 13, Hu. 1. REFERAT LINDMAN C.A. M., Svensk Fanerogamflora. — Stockholm 1918. Pris hHält. 14:25, kartonn. 16 kr. Att intendenten vid Naturhistoriska Riksmuseets Botaniska Avdelning, professor C. A. M. LINDMAN, sedan lång tid tillbaka varit ivrigt syssel- satt med utredandet av varjehanda kritiska växtgrupper inom den svenska floran torde vara allmänt bekant. Men att han haft så vittgående planer som att utge en större »Svensk Fanerogamflora» torde för de flesta svenska botanister intill den allra sista tiden ha varit alldeles okänt. En så mycket större överraskning måste det då erbjuda, när denna nu föreligger färdig. Det mest uppseendeväckande draget i LINDMANS flora är otvivelaktigt dess rikedom på avbildningar. Detta betyder något för svenska floror fullkomligt nytt. Figurantalet utgör 330, varvid är att märka, att oftast talrika detaljfigurer ingå i varje. För de flesta arter finnes sålunda åt- minstone någon figur. En del av bildmaterialet är rent elementärt och i detta fall avsett för nybörjaren, som enligt erfarenheten har svårt att bedöma även de enklare termernas valör och därför vid examineringen ofta ledes alldeles vilse. Det bör i detta hänseende göra goda ' tjänster. För den mera avancerade botanisten ha naturligen de mera kritiska bil- derna ett vida större intresse. Dessa avse mest detaljer av blomdelar och blomställningar o. s. v., men även i rätt stor utsträckning blad och bladdelar. Överhuvud är det avsett att utvisa formkaraktärer, som äro svåra att i ord framställa. Betydelsen av ett väl valt bildmaterial av dylikt slag kan knappast skattas nog högt. Att förf. i allmänhet på ett gott sätt lyckats träffa det karakteristiska är också uppenbart. Hans kända tecknaretalang borgar utan vidare för bildernas naturtrohet. Det är nämligen att märka, att dessa genomgående äro original, enligt med- delande av förf. till allra största delen tecknade av honom själv. Förf:s terminologi avviker i åtskilliga hänseenden från den vanliga. Flera termer synas vara alldeles nyskapade, så t. ex. kallas gräsens skärm fjäll för tomfjäll. En annan förändring möter, när en hårlös växt- del betecknas såsom >»kal>, ej »glatt>. Förf:s benämning är nog språkligt riktigare. Floran inledes med en på sexualsystemet grundad nyckel till släktena. Artbeskrivningarna äro till stor del förlagda till de utförliga examina- tionsöversikterna. Blott några få uppgifter äro i regel tillfogade i diagno- serna. Förf. har tydligen ej avsett att ge mera allsidiga beskrivningar, Svensk Botanisk Tidskrift 1919. 8 114 utan har stannat, när han ej anser flera karaktärer nödvändiga för säker bestämning. Härigenom har det blivit möjligt att trots de starkt ut- rymme krävande bilderna hålla florans volym inom måttliga gränser. För övrigt har huvudvikten lagts vid en karakteristik av artens huvud- typ, medan former av lägre systematisk valör endast undantagsvis om- nämnts. Av hybrider beskrivas något utförligare endast några helt få, som förut i allmänhet uppfattats såsom arter. Eljest finner man blott deras existens omtalad, eller för vissa släkten, såsom Epilobium och Viola, säges blott, att talrika hybrider förekomma. Nomenklaturen har av förf. kritiskt bearbetats. Han står på Wiener- kongressens grund. Därför möter man också många namn, som för svenska botanister klinga rätt främmande. De flesta ha väl införts i den av Lunds Botaniska Förening utgivna »Förteckning öfver Skandina- viens växter I» (1917), men även i förhållande till denna förekommer åt- skilligt nytt. De flesta förändringarna torde ur prioritetshänsyn vara nödvändiga, men i andra fall är detta näppeligen fallet. Särskilt gäller detta vid vissa släktklyvningar, så t. ex. står man rätt tveksam inför behovet alt avskilja Arabis thaliana som ett särskilt släkte Arabidopsis, eller att uppdela Linaria på fyra, Erigeron på två släkten o. s. v. I det senaste fallet leder detta till en sådan konsekvens, att exempelvis E. borealis och E. uniflorus bli ställda inom olika släkten, oaktat de bägge arterna äro så närstående, att deras åtskiljande stundom erbjuder så stora svårigheter, att även den skickligaste specialist stannar i Oviss- het. En annan mindre angenäm förändring är också utbytandet av Schedonorus mot Zerna, vilket dock kanske är nödvändigt, om man vill behandla släktet som skilt från Bromus. Ett par andra mera uppseende- väckande namnförändringar må ock omnämnas, den ena härstammande från F. HERMANN, som skapat Brachypodium (i stället för Triticum) cani- num, den andra en nykombination av förf. själv, nämligen Scirpus alpinus i stället för vår gamla Eriophorum alpinum. Åtskilliga arter finnas för första gången upptagna i en svensk flora. Säkerligen kommer det på många håll att hälsas med stor glädje, att ad- ventivväxterna i så stor utsträckning blivit upptagna. Någon ojämnhet råder dock härvid, så att en del utlämnats, fastän de anträffats flera gånger, medan andra ytterst sällsynta upptagits. Men av ännu större betydelse äro naturligen de inhemska arter, som här för första gången möta. I några fall rör det sig om växter, som åtminstone hos oss tidi- gare betraktats som varieteter, i andra om sådana, som ej förut urskilts i vårt land, och i åter andra om rena nyskapelser. Av sådana nyupp- ställda arter förekomma utöver dem som tillhöra Rosa-släktet, som står i en kategori för sig, följande: Poa alpigena (Fr. pro var.) Lindm., Carex pulchella (Lönnr. pro subsp.) Lindm., Luzula frigida (Buch. pro var.) Sam., Betula coriacea Gunnarss., B. concinna Gunnarss., Atriplex praecox Hölphers. Saxifraga tenuis (Wg. pro). H. Smith, Crataegus Palmstruchii Lindm., C. curvisepala Lindm. samt möjligen någon Taraxacum- och Hieracium- art. De eljest största nyheterna möta helt naturligt inom de kritiska släktena. Fullkomligt omgestaltats ha sålunda Crataegus, som förf. sedan många år ägnat de mest ingående studier, och Betula, där apotekaren 115 J. G. GUNNARSSON meddelat de första resultaten av sina fleråriga under- sökningar. Inom Euphrasia och Mentha har förf. företagit en såsom det förefaller mycket nyttig reduktion av artantalet, medan inom Atriplex ett par gamla arter rehabiliterats o. s. v. Behandlingen av Atlriplex visar, såsom förf. själv antyder, tydligt behovet av en grundlig revision av det hela. De större kritiska släktena har förf. helt naturligt ej mäktat att själv bearbeta. Här har han erhållit hjälp av framstående kännare, vilket för övrigt gäller om några mindre artgrupper även inom andra släkten. Så har H. DAHLSTEDT bearbetat Taraxacum och Hieracium, som häri- genom framställts i en utförlighet, som hittills aldrig förekommit i en svensk flora. Och ändock har det ej varit möjligt att uppta andra arter än de mest utbredda eller sådana, som : representera särskilt fristående typer. Definitiva bestämningar bli alltså ej ens tänkbara. Under sådana förhållanden hade måhända en rent kollektiv behandling varit lika ända- målsenlig. Rosa-släktet har genom S. ALMQUIST erhållit en framställning, som icke erbjuder någon likhet med vad som förut setts och onekligen slår åskådaren med en viss häpnad. Ej mindre än 205 numrerade arter, fördelade på 31 »arttyper»>, finnas upptagna. Ett 6-sidigt schema med 3 kolumner visar förf:s uppfattning om fördelningen av »arttypernas> specialarter på de förut urskilda arterna (eller artgrupperna) såsom Afzelianae, Caninae, Rubiginosae o. s. v. Om det berättigade i förf:s be- traktelsesätt saknar undertecknad varje förutsättning att fälla ett omdöme. Men då framställningen upptar samtliga av ALMQUIST erkända special- arter — även de extra-skandinaviska -- inom de hos oss representerade >grupperna», så måste det anses värdefullt att för första gången få en samlad översikt av förf:s mångåriga Rosa-forskningar framlagd. — För övrigt må i detta sammanhang omtalas, att E. ADLERZ bearbetat Rubus, ELISABETH EKMAN Draba, B. FLODERUS Salix, J. O. HAGSTRÖM Potamoge- don, O. R. HOLMBERG Puccinellia, o. s. V. Ståndortsuppgifterna äro delvis originella och betyda utan tvivel ett framsteg framför dem, som hittills mött i våra floror. Utbredningen anges helt kortfattat. I vissa fall ha försök gjorts att avskilja trakter, där en växt endast sällsynt förekommer, från sådana, där den är mera allmän. Utbredningsuppgifterna skulle ha vunnit i värde, om de blivit granskade av en specialist på området. De anmärkningar, som undertecknad ovan framställt, äro som synes av helt obetydlig natur. Förtjänsterna överväga givetvis i mycket hög grad. Därför är det att hoppas, att LINDMANS Flora skall erhålla den största möjliga spridning. Tyvärr har den nutida dyrtiden nödvändig- gjort ett pris, som otvivelaktigt kommer att i viss mån motverka dess spridning. Att alla djupare intresserade botanister — och universitets- studerande! — ej låta avskräcka sig härav är självklart. För dessa är boken absolut oumbärlig. Men det vore verkligen önskvärt, om den kunde få en större spridning även i våra skolor, för vilka bildmaterialet måste vara en oskattbar hjälp. Till sist blott ännu en synpunkt. Under sista åren har i Sverige för- sports ett ökat intresse för floristisk forskning. LINDMANS Flora kom- 116 mer otvivelaktigt att på kraftigaste sätt ytterligare underblåsa detta. Icke minst härigenom är dess framkomst av den största betydelse. Per- sonligen är förf. att på det allra livligaste lyckönska. Han har utfört en botanisk bragd. Gunnar Samuelsson. ERNST A., Bastardierung als Ursache der Apogamie im Pflan- zenreich. Eine Hypothese zur experimentellen "Vererbungs- und Abstammungslehre. — 666 S., 172 Abbildungen im Text und 2 Tafeln. — Fischer, Jena 1918. Författaren har i detta omfattande arbete behandlat apogamiproblemet, utgående från den hypotesen, att hybridisering är orsak till apogamien i växtriket. Grundläggande för hans teori äro de delvis redan förut publicerade resultaten av en undersökning över fortplantningsförhållandena hos Chara crinita, vilken befunnits bestå av en fullt sexuell ras med haploida han- och honformer och en ooapogam ras av endast honformer med diploida antalet kromosomer. De arbetsmetoder, som vid författa- rens undersökningar kommit till användning, äro dels den experimentella ärftlighetsforskningens, dels den jämförande morfologiens. I förra fallet är avsikten att genom olika fysiologiska ingrepp och genom bastarde- ringar under olika betingelser dels kunna framkalla en artificiell par- tenogenetisk utveckling hos den sexuella Chara crinitla-rasen, dels också kunna framställa former med ärftlig apogami. Dessa experiment ha hittills icke lämnat de önskade resultaten, och arbetet torde här, som författaren också själv konstaterar, ha stora svårigheter att övervinna. De jämförande morfologiska och därmed sammanhängande undersök- ningarna avse i främsta rummet att bevisa, att de apogama honformerna av Chara crinita äro att uppfatta som artbastarder, sannolikt korsningar mellan den sexuella haploida formen och andra arter (outrett vilka) med samma kromosomtal. Denna uppfattning av Chara crinita, vilken sålunda är densamma som JUEL redan 1900 uttalade angående Antenna- ria alpina, har sedermera föranlett författaren att undersöka den frågan, huruvida icke även de andra fallen av apogami i växtriket vore av hvy- bridogen natur. Genom att sammanställa tidigare uppgifter om samband mellan hybridisering och apogami inom vissa systematiska grupper (Antennaria, Alchemilla, Hieracium), genom en jämförande översikt av anomalier i hybriders och apogama växters fortplantningsprocesser och genom en jämförelse av de apogama arternas kromosomtal med de när- stående sexuellas etc., kort sagt genom en allsidig och omsorgsfull jäm- förande och homologiserande analys kommer han till den slutsatsen, att ett stort antal föreliggande fakta tillåta oss förmoda, att även de apo- gama angiospermerna äro av hybridursprung. Den åsikten, att de apogama formerna äro hybrider, synes vara väl- grundad, åtminstone beträffande de fall, som förekomma bland angio- spermerna. De undersökningsresultat, som 1917 publicerats av ROSENBERG, och vilka författaren tyvärr icke hunnit behandla i sitt arbete, ha i fråga om Archieracium redan lämnat de första säkra bevisen för teorien. 117 Det synes emellertid som om antagandet av hybridnatur i vissa fall vore i behov av ytterligare motivering, och även om vi vore berättigade att antaga elt hybridogent ursprung för alla apogama arter, torde detta likväl icke kunna ge oss någon bestämd upplysning om apogamiens egentliga orsak. Ty hybridiseringen är väl, som ref. på ett annat ställe (1919) framhållit, snarare att betrakta som en förmedlande process vid utlösandet av en apogam tendens än som direkt orsak. Enligt referen- tens åsikt skulle man också kunna tänka sig utlösning av apogami utan en förmedlande hybridisering, och just i fråga om Chara crinila's apo- gami synes en sådan tolkning ligga nära till hands. ERNSTS förslag att genom hybridisering förklara apogamien hos Chara crinila stöter nämligen på flera praktiska såväl som teoretiska svårig- heter. Ty dels ha hybrider hittills icke med säkerhet kunnat påvisas inom släktet Chara, ej heller experimentellt framställas, och den apo- gama formen saknar fullständigt morfologiska hybridkaraktärer. Vidare måste man, om hypotesen om hybridiseringen antoges, göra särskilda och komplicerade antaganden för att förklara könsfördelning och habitus hos den apogama rasen. Ty utan dylika antaganden måste man vänta, att den apogama, diploida rasens gamofyter bli monoika och dessutom till följd av hybridiseringen habituellt något avvikande från den rena sexuella formen. Det synes mig därför enklare att antaga, att apogami- tendensen hos Chara crinita har utlösts under gamofytstadiet i förening med en könssammansmältningsprocess av något slag. Ett sådant anta- gande förringar ej hybridiseringens förmedlande betydelse vid utlösandet av apogami hos angiospermerna. I arbetets senare hälft belysas från bastardhypotesens ståndpunkt flera andra avvikelser från det vanliga normalt sexuella fortplantningsförloppet hos växterna. Många intressanta uppslag för vidare experimentell be- arbetning lämnas sålunda såväl i fråga om pseudogami och nucellar- embryoni som i fråga om partenokarpi och vegetativ propagation. För de speciella frågeställningarna och diskussionerna måste emellertid hän- visas till originalframstlällningen. I. Holmgren. CLEMENTS, FREDRIC E., Plants succession. An analysis of the development of vegetation. — Published by the Carnegie Institution of Washington. Washington 1916. 512 sid., 61 planscher och 51 textfigurer. Den moderna växtsociologien, vetenskapen om växtsamhällena, har under de senaste decennierna slagit in på två vitt skilda utvecklings- vägar. Medan man i Skandinavien och Mellaneuropa, med Uppsala och Zurich som centralpunkter, steg för steg arbetat sig fram till den strängt induktiva metodik för växtsamhällenas begränsning, beskrivning och vi- dare undersökning, av vars nuvarande ståndpunkt recensenten och två andra svenska växtsociologer i ett nyligen utkommet arbete sökt giva en sammanfattning!', har i England och Amerika en motsatt riktning nått ! G. E. Du Rietz, Tu, C. E. Fries och T. Å. TENGWALL, Vorschlag zur Nomenklatur der soziologischen Pflanzengeographie. — Sv. Bot. Tidskr. 1918. 118 en rik blomstring. I motsats mot den skandinavisk-mellaneuropeiska skolan har denna :följt den farliga metoden att som grundval och led- trådar för sitt arbete ställa vissa på deduktiv väg härledda, obevisade postulat, med vilka dess resultat i stort sett kommer att stå eller falla. Främst bland dessa postulat har sedan gammalt stått den sats, enligt vilken vegetation och ståndort skulle vara direkta och trogna spegelbil- der av varandra; ohållbarheten av denna sats har vid skilda tidpunkter framhållits av RAGNAR HULT (Försök t. anal. behandl. av växtformatio- nerna, 1881, sid. 8—9,) TH. C. E. Fries (Bot. Unters. im nördl. Schweden, 1913, sid. 48—49), T. LAGERBERG (Skogsvårdsför. Tidskr. 1916, sid. 404—505) samt Du RiETZ, FRIES och TENGWALL (Sv. Bot. Tidskr. 1918, sid. 154—158). Under det sista årtiondet har inom den engelsk-amerikanska skolan en ny dylik ledtråd kommit att i förut oanad grad trycka sin prägel på hela denna skolas utveckling. Denna ledtråd är dogmen om den klima- tiskt betingade »climaxformationen>. En av den amerikanska skolans ledande män, FREDERIC E. CLEMENTS, professor vid universitetet i Minnesota, har nu i ovanstående omfångs- rika arbete velat ge en sammanfattning av de av denna skola hittills. uppnådda resultaten, på samma gång som han där framlägger den egna teoretiska åskådning, som skall utgöra grundvalen för hans i förordet bebådade stora monografi över Rocky Mountains” vegetation. Då arbetet väckt ett visst uppseende och efter allt att döma torde få ett mycket stort inflytande på den amerikanska och sannolikt även den engelska växtsociologiens framtida utveckling, torde ett kort referat av dess inne- håll vara av intresse även för svenska botanister. Den märkligaste nyheten i arbetet ifråga är utan tvivel förf:s försök. att till full konsekvens föra fram en åskådning, som tidigare utvecklats framför allt av honom själv och COWLES, men till vilken tydliga tenden- ser även kunnat iakttagas hos TANSsLEY, Moss m. fl. engelska forskare. Genom de studier över vegetationens utvecklingshistoria, på vilka de amerikanska växtsociologerna under senare år specialiserat sig, synas de småningom börjat få en ofta rent undermedveten känsla av det haltande: i dogmen om vegetationen som en produkt av »the habitat> och det otillfredsställande i de på den senare grundade växtsamhällena. CLEMENTS: har nu tagit steget fullt ut; guden »habitat> har blivit högtidligen avsatt och guden »development» utropad till dess efterträdare som den allena saliggörande nyckeln till den ideala vegetationsforskningens förlovade land. Det ligger onekligen något visst storslaget i den lugna tillförsikt, var- med förf. här formulerar och till ett helt vetenskapligt system utbygger en dogm, som för en växtsociolog med skandinavisk-mellaneuropeisk skolning väl redan vid det mest ytliga betraktande måste förefalla täm- ligen absurd. Grundvalen för hela CLEMENTS” arbete är nämligen dog- men om den klimatiskt betingade »climaxformationen». Enligt denna skall vegetationen inom varje område med någorlunda enhetligt klimat utvecklas i riktning mot en bestämd climaxformation. Denna climax- formation är den grundläggande växtsociologiska enheten, och alla andra inom samma klimatområde förekommande växtsamhällen äro endast Ir ofullgångna utvecklingsstadier av densamma. Climaxformationen är en >»organic entity», en organism, vilken alldeles som varje växtindivid »arises, grows, matures and dies», och alldeles som varje växtindivid har sin bestämda ontogenetiska och fylogenetiska utveckling. Det är som synes inte endast i genetiken de falska analogierna frodas; ett vackrare exempel på en verkligt farlig sådan torde man få leta efter. För svenska växlsociologer torde det orimliga i ett dylikt betraktelsc- sätt väl knappast behöva påpekas. De edafiska faklorerna spela ju för vegetationen en föga mindre roll än de klimatiska. Och även om man tänkte sig denudationen fortskriden ner till ett peneplan med havsytan som erosionsbas, något som man ju i praktiken helt kan lämna ur räk- ningen, och som enligt den moderna geomorfologiens viltnesbörd ej heller under gångna tider torde ha förekommit i någon nämnvärd utsträckning (jfr AHLMANN, Erosionsbas, peneplan och toppkonstans. — G. F. F. 19198), skulle väl ändå knappast någonsin de edafiska faktorerna kunna bli så utjämnade, att en dylik enhetlig, rent »klimatisk» eclimaxformation skulle kunna komma till stånd. Ett försök att på den skandinaviska vegeta- tionen tillämpa det Clementska betraktelsesättet torde också med all önskvärd tydlighet visa det både ofruktbara och oriktiga i detsamma. Även om dylika klimatiska climaxformationer verkligen kunde tänkas existera, är det f. ö. svårt att inse, varför man skulle föredraga att grunda de sociologiska enheterna på dylika abstrakta tankeprodukter framför de direkt iakttagbara fakta, som den nuvarande vegetationen erbjuder. Det är ju alldeles klart, att den genetiska vegetationsforskningen är ett inga: lunda oviktigt kapitel inom växtsociologien, men lika tydligt torde vara, att detta kapitel med nödvändighet måste vila på en ingående kännedom om den nuvarande vegetationen, och att det är på denna, som enhec- terna måste grundas. En kort översikt över innehållet i CLEMENTS' arbete torde emellertid kunna vara av intresse. I första kapitlet ges en inledande översikt över förf:s uppfattning om växtsamhällenas succession i allmänhet, om dess natur och orsaker. En terminologisk nyhet, som måhända torde förtjäna att allmänt upptagas, är inskränkandet av termen »succession> till själva fenomenet och infö- randet av den nybildade termen »sere» (på svenska lämpligen »succes- sionsserie») som sammanfattande namn på de varandra efterträdande växtsamhällena. På denna term grundas sedermera en hel del samman- sättningar, »cosere» »clisere», »eosere» »subsere», »hydrosere», »lithosere» ete. För europeiskt betraktelsesätt torde dessa vara av mindre intresse. I andra kapitlet ges en allmän översikt över den genetiska vegetations- forskningens historiska utveckling. Att notera är den stora betydelse för denna utveckling, som förf. tillmäter RAGNAR HULTS arbeten. I kap. III-VI lämnas en översikt över de allmänna dragen i en cli- maxformations utveckling, »initial causes», »ecesic causes>,»reactions> och »stabilization and climax>. z Kap. VII, betitlat »Structure and units of vegetation», är kanske av mest intresse. Här framlägger förf. sin terminologi samt definierar och klargör sina enheter. När förf. strax i början under underrubriken 120 >zonation» kort och gott förklarar, att »in short, zones are stages», och att »every zone has a temporal as well as a spatial relation, and hence is the result of development», vilken sats tydligen är en av grundstenarna för förf:s successionistiska konstruktioner, bidrager det emellertid ej till att höja läsarens förtroende för desamma. Efter en något ensidig histo- risk översikt över formationsbegreppets utveckling, där bl. a. det grund- läggande huvudarbetet på området, FLAHAULTS och SCHRÖTERS »Phyto- geographische Nomenklatur»> (1910) lyser med sin frånvaro, definieras formationsbegreppet på följande sätt: »A formation, in short, is the final stage of vegetational development in a climatic unit. It is the climax community of a succession which terminates in the highest life-form possible in the climate concerned>. I det följande synes emellertid förf. till formationen vilja räkna icke blott climax-samhällena, utan även de mer eller mindre »ofullgångna» stadierna, sålunda med andra ord hela klimatområdets vegetation. Formationens underavdelningar äro enligt CLEMENTS av två slag »climax units» och »seral units». De förra äro på floristiska grunder urskilda underavdelningar inom den »mogna>» climaxformationen, de se- nare äro »omogna» stadier av olika rang. »Climax units» äro »asso- ciation», »consociation», »society», och »clan». Motsvarande >»seral units» äro »associes», »consocies», »socies»>, »colony» och »family». Den sist- nämnda är helt enkelt en grupp individ av samma art. Som gemensam neutral beteckning, motsvarande vårt »växtsamhälle», användes termen »community». Identiskt samma »community» kan sålunda än vara t. ex. en »association», än ett »associes»>. Såväl formationsnamnen som de övriga enheternas namn bildas genom tillägg av vissa bestämda ändelser till de dominerande arternas eller släktenas namn, t. ex. Bulbilis-Bouteloa-poion, Picea-Abies-hylion (forma- tioner), Pinus-Abies-hylium (association), Pinetum ponderosae (consociation), Lupinile plattensis (society). Gentianare (clan), Andropogon-Calamovilfa- pois (associes), Calamovilfies (consocies), Sedule (socies), Hordeale (colony), och Rubas strigosi (family). I kap. VIII söker förf. under titeln »Direction of development be- visa, att all utveckling är progressiv och att all förut påstådd regressiv utveckling, d. v. s. utveckling i annan riktning än mot climaxformalio- nen, blott är skenbar och beror på »destruction» av den gamla vegeta- tionen och skapande av en >»bare area», från vilken sedan en helt ny »sere» kan taga sin början. Skillnaden synes onekligen något illusorisk, och i verkligheten torde väl t. ex. regenerationsföreteelserna (SERNANDER) på en högmosse liksom de vegetationsförändringar, som uppstå vid en dyliks transgression över kringliggande skog, ej märkbart skilja sig från vilken »progressiv»> utveckling som helst. I kap. IX, »Classification of seres>», kommer förf. efter att ha diskute- rat de förut publicerade successionistiska systemen till den slutsatsen, att climaxformationen bör utgöra den första grunden för grupperingen av >»the seres>». Under klart framhållande av den provisoriska karak- tären uppställas för Nordamerika 19 climaxformationer, därav 10 >»forest 121 climaxes», 6 »secrub climaxes>», 2 »grassland climaxes»> och en »tundra climax>. Kap. X är för svenska växtsociologer av stort värde. Under titeln »Climax formations of North America» lämnas här en sammanfattning av de nordamerikanska växtgeografernas arbetsresultat i form av kortare eller längre referat av deras avhandlingar, ordnade efter de climaxfor- mationer, inom vilka de enligt förf:s åsikt falla. Framställningen illu- streras av talrika successionistiska stamträd. I Kap. XI, »Succession in Eurasia», göres ett försök till en liknande översikt över de europeiska vegetationsundersökningarnas genetiska re- sultat. Avdelningen »Britain» torde ge en rätt användbar översikt över den moderna engelska växtsociologien. Det övriga synes vara väsent- ligen grundat på slumpvis valda Bot. Centralblatt-referat (jfr litteratur- förteckningen), bl. a. synes hela Zäricherskolan i likhet med de viktiga svenska undersökningarna över myr- och sjöbäckenas samt skogarnas successionsserier fullständigt ha undgått förf. I kap. XII—-XIV behandlas rätt utförligt vegetationsutvecklingen under gångna geologiska perioder. I samband härmed ges en utförlig resumé av speciellt amerikanska teorier och forskningar rörande klimatets pe- riodicitet. Behandlingen av de äldre tidsskedenas vegetation må här lämnas därhän. Framställningen av kvartärtidens vegetationshistoria, där, tydligen alltjämt efter på måfå valda Centralblattsreferat, även den skandinaviska torvmosslitteraturen rätt utförligt refereras, utmärker sig framför allt genom en förvånande förmåga att ignorera huvudarbetena på området. Så t. ex. synes förf. ej känna till den av 11:e internationella geologkongressen utgivna »Klimatenquéten» (1910). , Kap. XV, >»The investigation of succession», är av stort intresse. De i detta kapitel beskrivna arbetsmetoderna med permanenta, vid olika tider minutiöst kartlagda kvadrater synas lova att i framtiden ge ett primärmaterial av stort och bestående värde. Arbetet avslutas med en tabellarisk översikt över de i de mesozoiska — kvartära avlagringarna uppträdande kärlväxtsläktena, deras artantal och utbredning i tid och rum, samt av en lång litteraturförteckning. Den även i övrigt synnerligen gediget utstyrda boken prydes utom av en mängd textfigurer av 61 förstklassiga ljustrycksplanscher. För svenska växtsociologer torde CLEMENTS arbete speciellt ur två synpunkter vara av intresse. För det första ger det en god översikt över modern amerikansk och i viss mån även engelsk växtsociologi. Och för det andra ger den glänsande och lärorika exempel på de ab- surditeter, till vilka en deduktivt arbetande skola inom växtsociologien kan komma. Det torde knappast finnas några utsikter för dess engelska segertåg att nå över Nordsjön och Engelska kanalen. Uppsala, Växtbiologiska Institutionen, den 13 febr. 1919. G.! Einar! Du Rietz SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. Bb. 13: H. 1 IN MEMORIAM. Alberto Löfgren. /(elLS9 4 Sr OLS Efter en verksam levnad avled i Rio de Janeiro den svensk-brasilian- ske botanisten ALBERTO (ALBERT) LÖFGREN den 30 augusti 1918. Han var en initiativrik och flitig man, han åtnjöt stort förtroende och hade många vänner i sitt nya hemland, och han glömde aldrig sitt gamla fosterland. L. föddes i Stockholm den 11 sept. 1854; Då dr. .A. F. REGNELET SODV var bosatt i Caldas i staten Minas Geraes, önskade få en växtsamlare ut till Brasilien, och Riksmuseets nyss anställde Regnellske amanuens dr. HJALMAR MOSsÉN (den förste i denna befattning) 1873 begav sig till Minas Geraes, åtföljdes han av L. som hant- langare, växtpressare och tecknare. | Vid MOsENS hemresa till Stockholm 1876 blev L. kvar därute. Han gifte sig med en tyska och bodde för det mesta i 5. Paulo, huvudstad i staten av samma namn. Under den första tiden arbetade han som lantmätare och språklärare m. m. Då den veten- SSA skapliga undersökningsbyrån Com- missåo geographica e geologica do Estado de S. Paulo blivit ett ämbets- verk med fastare former, finna vi L. som föreståndare för två av dess avdelningar, den botaniska och den meteorologiska. I dithörande ämnen skrev han flera avhandlingar i kommissionens »Boletim>, som utkom från och med 1889, varjämte han dels själv, dels genom sin assistent, svensken GUSTAVO EDWALL, hopbragte ett betydande herbarium av staten S. Pau- los flora. Av L:s skrifter, huvudsakligen publicerade i »Boletim»>, mär- 123 kas: Dados climatologicos dos annos de 1887 —588 (1889) (samt dylika redo- görelser för de båda följande åren); Contribuicåo para uma flora Pau- lista, regiåo campestre (1890); Os sambaquis de S. Paulo (1893) (om för- modade kökkenmöddingar), Ensaio para uma synonimia dos nomes popu- lares das plantas indigenas do Estado de S. Paulo (1895); Ensaio para uma distribuicåo dos vegetaes nos diversos grupos floristicos no Est. d. S. P. (1896); (ny uppl. 1898); Relacåo das plantas cultivadas no Jardim da Commissåo (1896); A fructicultura em Argentina, observacöes feitas numa excursåo å Buenos Ayres (1904); Notas sobre as planias exoticas introdu- zidas no Est. de'S. P. (1906); Contribuicöes para a algologia paulista, Familia Oedogoniacez (1906); m. m. Härtill komma ett antal digra »Re- latorios»> eller botaniska årsredogörelser i tjänsten. — L. har även över- flyttat åtskilliga främmande arbeten till portugisiska språket, såväl bo- taniska som andra, däribland E. WARMINGS »Lagöa Santa» och C. A. M. LINDMANS »Vegetationen i Rio Grande do Sul.» Såsom det ofta händer i Sydamerika, bortmanövrerades L. slutligen från sin inflytelserika ställning i kommissionen. Han hade emellertid en angenäm reträttplats som föreståndare (ungefär från 1898) för en botanisk trädgård, belägen vid Cantareira på en mils avstånd från huvudstaden och till stor del ett verk av honom själv. Ivrig som han var för bota- nisk forskning, sökte han giva denna trädgård en vetenskaplig prägel, men råkade därigenom i konflikt med de styrande, som mera ville till- godose den praktiska försöksverksamheten (eller, som L. i ett brev ut- tryckte sig, »reformera trädgården till en vanlig plantskola»). LDL. läm- nade nu trädgården och statstjänsten (1907) och ägnade sig åt ett affärs- företag. En uppsats av honom om Acacia decurrens hade avtryckts i Tyskland och ett syndikat där erbjöd L. att övertaga ledningen av nämnda: akasias utforskande och exploatering med avseende på barkens använd- ning som garvmedel (>Companhia exploradora de materias tanniferas»>). Man inköpte till odlingsmark över 7000 har campojord vid S. José dos Campos nära Taubaté i S. Paulo. Anmärkningsvärda resultat härav synas emellertid hava uteblivit. Med sitt livliga "lynne, sitt något oroliga verkningsbegär, sitt goda huvud och sin stora bekantskapskrets hade L. emellertid ständigt »flera strängar på sin båge» och åtnjöt förmånen att konsulteras och användas. i åtskilliga offentliga värv. Så t. ex. blev han 1910 anlitad att som sak- kunnig i botanik och meteorologi medfölja en vattenuppdämningsexpedi- tion till den nordbrasilianska staten Cearå för att där söka bekämpa: torkan i vissa trakter genom konstgjord bevattning, ett uppdrag, som han hängav sig åt med ungdomlig livlighet. I Cearå samlade han ett cj obetydligt herbarium, som han jämte sina samlingar från S. José dos. Campos (se ovan) skänkte till Riksmuseet (gramineerna finnas bearbetade i E. L. EKMANS »Neue brasilianische Gräser», 1911). Till Cearå begav sig L. även 1911. Han hade där anlagt en liten »Horto Forestal» (skogs- försöksträdgård), där bl. a. försök gjordes med FEucalyptus, Grevillea, Casuarina m. fl. i och för plantering å den väldiga damm, som var under uppförande vid Quixadå. Han besökte 1911 även Joazeiro vid Rio- S. Francisco i staten Bahia och gjorde även där samlingar. 124 År 1914 fick L. anställning vid den stora och särdeles präktiga bota- niska trädgården i Rio de Janeiro, där han blev föreståndare för »bo- taniska avdelningen» och medlem i redaktionskommittén för »Archivos do Jardim Botanico do Rio de Janeiro». I denna tidskrift publicerade han omedelbart »Observacöes meteorologicas no Jardim Botanico anno de 1914» och »O genere Rhipsalis> (med 3 nya arter och 25 tavlor, av vilka 18 äro nyritade av L., dels ensam, dels med en medhjälpare). Som ett uttryck för L:s verksamhetslust kan man räkna hans (ej rea- liserade) plan att utge en stor brasiliansk flora (på portugisiska) genom att sända en hel liten expedition till Europa, där brasilianska samlingar i diverse museer skulle rådfrågas. Till sekreterare i det vittutseende företaget hade L. tänkt sig en svensk botanist, som är namnkunnig för sina talrika resor i Sydamerika. — En annan av L:s planer gick ut på att i närheten av Santos, således nere vid kusten, anlägga en tropisk botanisk trädgård som filial till den förut omtalade »Horto botanico» vid Cantareira på höglandet. Åren 1891—1914 var L. svensk(-norsk) vice konsul i S. Paulo, och som sådan erhöll han vasa-orden. Han underhöll gärna förbindelser med landsmän såväl i Brasilien som i det gamla hemlandet och korrespon- -derade med flera botanister i Sverige. Bland de samlingar, L. då och då hemsände, förtjäna särskilt sötvat- tensalgerna att omtalas. Ett stort antal av dessa intogos i WITTROCK et NORDSTEDT, »Alg&e aquze dulcis exsiccate». Inom denna växtgrupp blev hans namn förevigat genom det nya algsläktet Loefgrenia Gomont, Wittr. et Nordst., 1. cit.; nr. 1350 (1896), med den nya arten L. anomala Go- mont. Många alger ur L:s samlingar äro publicerade i O. NORDSTEDTS »De algis et characeis>, 3 (1889) och K. E. HIRNS »Monographie der ”-Oedogoniaceen» (1900), och hela hans algmaterial (omkring 270 prov) är bearbetat och offentliggjort av O. BoRGE i den nyligen utkomna avhand- lingen »Die von Dr A. Löfgren in Såo Paulo gesammelten Sässwasser- algen» (Arkiv f. Bot. 1918). Åtskilliga alger och fanerogamer bära L:s namn genom artnamnet Loefgrenii. Själv står L. som auktor till föl- jande: Euastrum divaricatum Lund subsp. tieteense Löfgr. et Nordst., i Wittr. et Nordst., Alge exs., nr. 554 (1883) och Arthrodesmus psilosporus Nordst. et Löfgr., ibid. nr. 558; Epiphyllum opunlioides Löfgr. et Dus. och Rhamnus polymorpha Weberb. f. sylvatica Löfgr. in sched., i P. DUSÉNS »Sur la flore de la Serra Itatiaia» (1903); Rhipsalis megalantha Löfgr., i Monatsschr. f. Kakteenkunde 9 (1899), Rh. pilocarpa Löfgr. (ibid. 1903): i Archivos do Jardim Botanico do Rio de Janeiro (1915) de 5 där ny- beskrivna arterna Rhipsalis Novaesii, pulchra, rigida, chrysocarpa och chrysantha; samt därsammastädes, i en uppsats av Porto om Iltatiaias orchideer de tre namnen Pleurothallis glandulifera Löfgr. ined., Epiden- drum filicaule var. ilatiayae Löfgr. ined. och Maxillaria barbosae Löfgr. ined. 123 Holger Rancken. 18/4,-1886:- Ki fNrNT01G: Under någon av de första upprorsdagarna i Finland år 1918 mördades den finske botanisten, fil. dr. HOLGER RANCSZEN. Troligen var det den 31 januari. Han hade på morgonen den 29 januari till fots begivit sig från Hälsingfors för att uppsöka den vita fronten; han kom dock aldrig fram, utan blev på vägen dit gripen av de röda i Vichtis (c:a 5 mil från Hälsingfors) och mördad. Den så sorgligt omkomne unge forskaren var född i Brahestad (Öster- botten) den 13 april 1886 och var son till lektor FREYWID RANCKEN. Efter skolgång i Uleåborg och Hälsingfors blev han student år 1904; han avlade fil. kand.-examen år 1909 och fil. lic.-examen år 1916. Under flera år var han extra amanuens vid Botaniska museet i Hälsingfors, och under en termin föreläste han i botanik vid universitetet. Redan år 1909 inträdde RANCKEN i Finska Mosskulturföreningens tjänst så- som Omkostnader för ändringar mot manuskriptet, vilka nu- mera debiteras med 1202 förhöjning, bestridas av författaren. | pr Enligt styrelsens beslut äger dessutom redaktionskommittén att, ; då den så finner lämpligt, fordra, att författaren själv med 304 bi- ; Med avseende på stilblandningar gälla följande Te : 3 Auktorsnamn sättas med gemena (vanlig stil). 2) Personnamn i texten sättas med KAPITÄLER (dubbelt understruket fr: i manuskriptet). Rö 3) Växtnamn (latinska) i texten sättas med kursiv stil (enkelt under- - 7 struket i manuskriptet). ÅN 4) Ord eller meningar, som särskilt skola framhållas, spärras ; . (understrykas med en streckad linie i manuskriptet). A Figurer numreras med arabiska siffror och förses med figur- förklaring. Om flera bilder sammanföras under samma figurnum- Re mer, betecknas de särskiia2 bilderna med kursiva bokstäver (a, b, c 0. s. Vv.) ej med siffror. BE Planscher numreras med romerska och de 1 aem ingående figu- rerna med arabiska siffror. Tabeller numreras med romerska siffror och förses med kort rubrik. — Citerade arbeten sammanföras till en avhandlingen bifogad litte- — FTaturförteckning. Noter under texten böra så vitt möjligt undvikas. > Det är önskvärt, att större avhandlingar av allmänt vetenskapligt innehåll äro författade på engelska, franska eller tyska, eller åtmin- 3 stone äro försedda med en sammanfattning på något av dessa språk. 4 Manuskript, som ej är skrivet på svenska, bör åtföljas av upp- — gift om vem som verkställt eller granskat översättningen till det — främmande språket. ; Direkt förbindelse mellan författaren och tryckeriet får ej äga rum. z Varje författare erhåller 100 särtryck med omslag avgiftsfritt av sin i tidskriften intagna avhandling; större antal efter överenskom- ; sg melse. Av smärre meddelanden, intagna i tidskriftens borgisaydelning, lämnas separat endast efter särskild överenskommelse. a SRkNe OLOF, Försök till en ny Förstör HENför anälys av växtsamhällen. (Versuch sa einer neuen Methode zur Analyse” vo nD. sp. TR As PR EST. BEN SISTA — MALME, Gösr. O. A:N, Lichenes suecici Wire, RNE Höhe wäblicke Steri- a srt SN tense L.) und ihre Erblichkeit rdr, TBORE C. E., Experiment över > björkens lövsprickning i skogsgränser och i dalbottnar. (Experimente äber > das Treiben der Birke in den Wald- "grenzen und in den Talsohlen') ERNA ” DABLGREN, K. V. Ossian, Erblichkeits- wversuche mit einer dekandrischen Cap- Hisella-bursa, pastoris (L:);.. sisse.cidti st "STÅLFRLT, M. G., Uber die Scehwankungen in der Zellteilungsfrequenz bei den Wurzeln von Pisum sativum -............ DD GERTZ, OTTO, Proliferation av honhänge hos Alnus glutinosa (L.) I. Gertn. (Pro- > liferation des weiblichen Kätzcechens « bei Alnus glutinosa. (L.) I. Gertn.) . AE MAGNUSSON, Å. H., Material till västkus- tens lavflora. (Material zur Flechten- flora der Westkäste.) EES EE SE SE CC SMÄRRE MEDDLANDEN. a > SKÅRMAN, J. A. O., Ett bidrag till frågan — Om temperaturens betydelse för frö- ot nas groning hos Geranium bohemi- — cum L. (Ein Beitrag zur Frage äber + oden Einfluss der Temperatur auf die 0 Keimung der Samen bei Geranium i bohemicum L.) > HOLZHAUSEN, AÅ., RER ONE suecica G nov. hybr... SHARE LR rv KöRANSSON, K. pyllomoör ödh diafys För «> Geranium pyrenaicum L. (Phyllomor- phie und Diaphyse bei Geranium ÖVEDR ATCU ID skiv) os fa göres oso UR ee 5 oa GSR SNES LINDQUIST, HJ., Utbredningen inom euro- peiska Ryssland av Carex arenaria L., ER SCADex ligerica Gay och Carex praecox Schreb. (Die Verbreitung im europäi- schen Russland von Carex arenaria L. sr AR RR RA im UR Ne é lität beim Timotheegras (Phleum pra- Å ALM, CARL G., Bidra till södra 21 26 43 48 61 71 93 97 99 Stockholm 1919. JI. A. Kritz och Kurt Lindbergs Bokindustriaktiebolag. / NS Bia. . | bottens flora. (Beitrag zur Flora södlichen Norrbottens.) .. a, LUNDEQUIST, OLOF, Några aninärker n värda växter från Gränna och Vising (Einige bemerkenswerte Pflanzen Gränna und Visingsö.) sotnngsns den ar RINGENSON, C. A., Sedum villosum > gånger funnen i Jämtland. (Sedum vi sum L. zweimal in Jämtland gefunden) STRÖMMAN, P. H.,Lepidium Smithii Hook. funnen i Skåne. (Lepidium Smith Hook. in Schonen gefunden.) .... FRIES, THORE C. E., Onygena e (Willd.) Pers. funnen i Halland. (0 28 gena equina Pers in Halla; nd Hå ” gefunden. ) LAGERBERG ENE Ouydsbké equ (Willd.) Pers. från Dalarna. (Onyg equina . (Willd.) Pers. aus Dalarna 10 GErTZ, OTTO, Några äldre litteraturupp- gifter om Vaccinium vitis idaea f. lev SR : cocarpa Aschs. et Magn. (Einige ältere Literaturangaben äber Vaccinium vitis å idaea f. leucocarpa Aschs. et Magn ROMELL;, L.. Svamplitteratur, särskilt fö studium av hymenomyceter (hattsvam- 5 DAT): lieed ae dar bödeln ar dr n Ar sg SANS HEDLUND, T., Upprop ......... arsa rg H REFERAT. - N LINDMAN, C. A. M., Svensk FaneF obama flora. (Ref. av G. Samuelsson) . ERNST, A., Bastardierung als Ursatl der Apogamie im Pflanzenreich. Eine Hy- pothese zur experimentellen ' Verer- bungs- und Abstammungslehre. (Ref. av | I. Holmgren)... RAT KIRED > 1 CLEMENTS, FRED E. , Plants succession. An analysis of the development of ve- getation. (Ref. av G. Einar Du Rietz) IN MEMORIAM. R ALBERTO LÖFGREN, ....... IR SRA ÖRSRE RA be aa HOLGER RANCKEN (av Elias Melin)...... SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN ; NOTISER | RR soc ev EE OR KE Utgiven av Ne Svenska Botaniska Föreningen på Redigerad av TORSTEN LAGERBERG SERNANDER, ordförande; 0. ROSENBERG, vice e ordfö 0. JUEL, G. LAGERHEIM, & MALME, Bu NILSSON. i CN Redaktionskommitté: s. BIRGER, T. LAGERBERG, 'G. LAGERHEIM, 6. SAMUELSS SR: SERNANDER, a VESTERGREN. NA Pg SVENSK BOTANISK TiDSKRIFT. 1919: BD. 13, H. 2. NÅGRA SYNPUNKTER ANGÅENDE LIMNO- PEANKTONS ÖKOEOGI MED SÄRSKILD HÄNSYN TILL FYTOPLANKTON AV LIBR Ar EINAR NAUMANN NEW YORK d Aa rä NN De ökologiska synpunkterna ha hittills endast i en mycket ringa utsträckning vunnit beaktande inom planktologien — såväl inom den marina, som inom den limniska. Inom den sistnämnda grenen är det väsentligen studiet över förorenade vatten, som fört fram de ökologiska synpunkterna. Det lider emellertid intet tvivel, att ökologiskt lagda undersökningar just på det limnoplanktolo- giska området överhuvudtaget torde ha atträkna med särskilt gynn- samma förutsättningar. Valtnet som livsmiljö erbjuder ju nämligen långt mera enhetliga och säkert överblickbara ulvecklingsbestäm- mande faktorer än varje annan ståndort. Fördelningen av växter och djur är vidare här en annan än den sedvanliga och deras in- bördes beroende av varandra också mera påfallande. Det är därför också möjligt att här tala om en verklig ökologi, innefattande det totala livet och icke blott en godtyckligt utvald del därav. Jag skall i det följande göra ett försök till en mera allmängiltig utveckling av några elementära grundlinjer för den ökologiska plank- tonforskningen inom sötvattnet. En särskild hänsyn kommer där- vid att tagas till de fytoplanktologiskt urskiljbara associationerna, såsom de kausalt kunna grupperas efter deras beroende av väx- lande ståndorter. De vidsträckta undersökningar, jag planlagt och delvis också redan utfört på detta område, kunna först efter lång- variga detaljstudier närmare framläggas. Det har därför synts mig vara till nytta alt här meddela en sammanfattande och inledande översikt över dessa frågor. Det torde också vara otvivelaktigt, alt planktologien i principiella frågor måste tillerkännas ett mycket be- tydande intresse för växtbiologien i allmänhet. Svensk Botanisk Tidskrift 1919. 9 130 I. Om begreppet plankton. Som plankton beteckna vi numera icke — som HENSENS ursprung- liga definition avsåg — alla slags i vattnet befintliga sväv- kroppar. Fastmera bör begreppet plankton begränsas till det sam- hälle av levande växter och djur, vilkas i första hand grundläg- gande karaktär är anpassningen till ett — övervägande svävande — liv i det fria vattnet. KOLKWwiTtzZ (1912), som närmare klarlagt dessa frågor, betecknar därför också plankton allenast som ett element — det levande av vattnets samtliga svävkroppar, det totala seston. Plankton måste vidare bestämt begränsas, från vad jag (1917) kallat neuston: det samhälle av växter och djur, vilka över- vunnit svävandets besvärligheter genom att lägga beslag på själva ythinnan av vattnet. De sväva alltså icke som plankton — i det fria vattnet utan äro fastmera fixerade till dess ythinna. De begrepp, vilka vi därför inledningsvis måste noga särskilja, äro seston, plankton och neuston. Deras inbördes förhållande torde enklast framgå av nedanstående skematiska översikt. A. Neustoseston = levande och livlösa | Formationsklass: Neuston. kroppar, tillhörande | ythinnan. Seston | = allt i vat-) ten suspende- IB. Planktoseston | o rat och därpå ! = levande och livlösa flytande. kroppar, 2 Formationsklass: Plankton. det fria vattnet. Plankton cch neuston representera alltså helt skilda formations- klasser. Vi komma i det följande uteslutande att uppehålla oss vid den förstnämnda. II. De ökologiska enheterna från planktologisk synpunkt. Planktons egenskap av att förekomma som fritt i vattnet svä- vande betingar naturligtvis vissa olikheter mot andra samhällen vid tillämpningen av de ökologiska grundbegreppen. Dess ståndort 131 är visserligen lält definierad som sammanfattningen av alla härvid- lag inverkande ökologiska faktorer. Från andra vegetationstyper avviker däremot plankton principiellt i ett flertal mycket betydelsefulla hänseenden. Sålunda föreligger först och främst materialet här väsentligen i form av temporala aspekter. Det finns alltså i det stora hela icke någon konstant floristisk bakgrund, mot vilken den årliga aspektväxlingen kan be- dömas. Klart är ju, att en dylik omständighet måste försvåra in- "förandet av ett rationellt formationsbegrepp på detta område. Re- lativt konstant är nämligen endast den biokemiska miljö, ur vilken de associationerna utbyggande bestånden framgå antingen i efter årstiden växlande aspekter eller också understundom i form av en enda aspekt, knuten till en mycket begränsad tidrymd. De formationsbegrepp, som vi i det följande komma att uppställa, torde därför erbjuda en än högre grad av abstraktion, än vad som eljes är fallet. Dess empiriska förutsättningar torde emellertid av orsaker, som i det följande skola närmare diskuteras, trots allt få anses mera genomförda, än vad som eljes på forskningens när- varande ståndpunkt i stort sett kan bli fallet. Denna planktons ut- präglade aspektväxling medför emellertid, som vi i det följande skola närmare finna, ävenledes vissa svårigheter vid succesionsbegrep- pets tillämpning på detta område. Den mest centrala avvikelsen mot andra växtsamhällen torde emellertid plankton erbjuda med hänsyn till det sätt, varpå asso- ciationerna här faktiskt kunna och måste grupperas efter stånd- ortens beskaffenhet. Visserligen måste vi betrakta associationerna såsom förekommande ute i naturen, och deras benämning kan alltså bli rent floristiskt. Den kännedom, vi numera äga om de olika associationernas förhållande till ståndortens beskaffenhet, gör det emellertid möjligt att just efter dylika synpunkter gruppera de- samma till högre enheter, till formationer. Det är väsentligen principerna för en dylik gruppering, vilka i det följande skola närmare diskuteras. Vi vilja emellertid med eftertryck här inledningsvis framhålla, att ett dylikt försök på detta område numera icke kan anses som ett accepterande av några mer eller mindre osäkra deduktiva synpunkter, utan att det- samma fastmera måste betraktas allenast som en följdriktig utveck- ling av empiriskt — induktivt vunna fakta. Särskilt i denna rikt- ning torde också den planktologiska forskningen för växtbiologien överhuvudtaget erbjuda ett mycket stort principiellt intresse. III. Associationernas gruppering till högre enheter efter stånd- ortens beskaffenhet. Allt eftersom den ena eller den andra av de talrika ståndorts- faktorerna tages till utgångspunkt, kan naturligtvis en helt olik- artad uppdelning av planktonsamhällena genomföras. De vidsträckta erfarenheter, vilka redan nu — väsentligen tack vare KOLKWITZ och MaARrssons arbeten — föreligga angående fytoplanktonproduktio- nens intima beroende av vattnets näringslillgångar, torde emellertid till fullo berättiga oss att tillämpa en rent miljökemisk utgångs- punkt vid associationernas gruppering efter ståndortens beskaffen- Her Vi måste alltså finna det fullt berättigat att sätta de miljökemiska faktorerna såsom de i första hand utvecklingsbestämmande. Pa- rallellt härmed göra sig visserligen även andra faktorer gällande såsom regulatorer av en mera sekundär art. Särskilt torde härvid- lag termiska och foliska realiteter böra uppmärksammas. Dessa utgöra visserligen också en nödvändig förutsättning för plankton- utvecklingen men kunna naturligtvis i och för sig intet uträtta. De äro alltså endast att betrakta som sekundära regulatorer — de miljökemiska förutsättningarna däremot som de primära. Forma- tionsbegreppet inom planktologien bör därför enligt vår mening just grundas härpå. De andra faktorerna kunna alltså endast med- räknas vid formationernas uppdelning till lägre enheter. Av dessa andra faktorer kunna, som lält inses, de fotiska endast göra sig gällande för en verlikal zonation resp. för aspekternas temporala fördelning, inom vad vi vanligen kort och gott kalla plankton -— d. v. s. rättare sagt inom ytplankton. Däremot kunna de icke i stort sett bestämma deltas grundkaraktär. Det är fastmera de kemiska betingelserna, som i första hand härvidlag äro avgörande i hela den utsträckning deras effekt icke förhindras genom termiska realiteter. Dessa sistnämnda kunna visserligen städse göra sig gällande för aspekternas temporala för- delning; men de kunna tydligen också bestämma ytplanktons to- tala karaktär för den händelse, att i den temporala utvecklings- gången de värmegrader, som äro nödvändiga för principiellt bety- delsefulla associationers utveckling, icke uppnås. På detta sätt er- hållas tydligen även termiskt begränsade formationer. Det är dock endast inom alpina och tropiska gebit, som man har att räkna med cc a An 133 dylika företeelser. Vår nuvarande kännedom om planktons ökologi torde emellertid icke möjliggöra en mera detaljerad diskussion härav. Vi begränsa därför också i det följande med avsikt vår framställ- ning till alt endast omfalta förhållandena inom det nord- och mellaneuropeiska klimatområdet. Här kan alltså icke bli tal om dylika företeelser — här ha vi alltså verkligen rätt alt räkna med de kemiska miljöbetingelserna som den för ytplanktons total- karaktär i första hand vegetalionsbestämmande faktorn. De forskare, som först på elt systematiskt sätt studerat planktons beroende av de kemiska miljöförutsättningarna, äro KoLKwitz och MARSSON (1908, 1909). Det »ökologiska system», vari de samman- fattat sina vidsträckta erfarenheter, avser visserligen uteslutande : alt tjänstgöra vid bedömningen av vattnets renhetsgrad efter förut- gången förorening med organiska avfallsämnen. De olika étager av vallnets »mineralisalionsgrad>, vilka härvid utskilts, torde emel- lertid även under fullt naturliga förutsättningar vara representerade i naturen och icke blott i form av en till slutgiltig mineralisering tenderade succesion efter förutgången förorening. Jag anser det alltså fullt möjligt alt på grundvalen av elt dylikt »system»> verkställa en gruppering av de naturliga vattendragens algsamhällen, sådana de- samma betingas av miljökemiska förutsällningar. Det är sålunda först och främst ett mera allmängiltigt försök i denna riktning, som i det följande skall framläggas. Det Kolkwilz-Marssonska systemet opererar med 5 olika étager med hänsyn till näringstillgångarna i vattnet. Systemet bygger på en ingående kemisk analys av vattnet på dessa olika étager. I dessa frågor hänvisar jag till originalarbetena. Till var och en av dessa étager äro knutna ett större eller mindre antal associationer, an- lingen redan kvalitativt därför karakteristiska eller också — väsent- ligen jämlikt mina egna erfarenheter — på kvantitativt olika sätt företrädda inom de olika étagerna, så alt en representerar optimum med högproduktion, en annan i förhållande därtill en näringsfysio- logisk utarmningszon o. s. v. De olika éttlagerna äro — jämte deras viktigaste karakteristik — följande: 1. Polysaproba typen (p). — Företrädes av vatten, rika på i häftig förruttnelse stadda äggviteämnen. — Associationer uteslu- tande heterotrofa, representerade av bakterier, svampar och andra färglösa organismer. : 2. Mesosaproba typen (m). — Asymmetrisk och bestående av två specialtyper «, 8. Förstnämnda grupp representerar en diffus 134 övergång mellan p och «; den sistnämnda är framförallt företrädd av vatten, rika på aminosyror och liknande långt komna sönder- delningsprodukter av äggvita. — Associationer i sistnämnda grupp övervägande autotrofa: alger och kromoflagellater av aminoorganis- mernas näringsfysiologiska läggning. 3. Oligosaproba typen (0). — Företrädes av vatten, rika på nitrater. Associationer rent autotrofa, nitratorganismer. P & pp 0 Ä Fig. 1. Grafisk framställning över de olika associationsgruppernas fördelning i ett vatten under självreningens fortgång. Överst dominerar den heterotrofa, på mellanstadiet den eutrofa och slutligen den oligo- trofa formationen — representerade av associationsgrupperna p +«, resp. £f + o resp. k. 4. Kataroba typen (k). — Företrädes av vatten, faltiga på ni- trater. Torde enligt mina erfarenheter kunna betecknas som en i första hand av kväveminimum hårt begränsad typ. — Associationer rent autotrofa, enligt mina erfarenheter sannolikt till stor del kvali- tativt överensstämmande med dem i o. K blir alltså åtminstone till stor del endast en rent kvantitativ förarmningstyp i förhållande till o. Dessa fem typer i det Kolkwitz-Marssonska systemet torde i sig innefatta alla de associationer, varmed vi överhuvudtaget ha att räkna på detta område. Diagrammatiskt torde detta enklast kunna åskådliggöras genom ett »ökologiskt spektrum», upptagande de fem nyss urskilda typerna, grupperade efter varandra 1 ovan angiven 135 ordning (fig. 1). Häri inlägges så den typ, som i det ena eller andra fallet är realiserad i naturen, och man erhåller en synnerligen över- siktlig bild över de föreliggande associatlionernas grundkaraktär. Vi skola i det följande närmare utföra denna princip. KoLKkWwitz' och MARSSONS system kan alltså, enligt vår mening vi- dare utvecklas till alt tillämpas för en rationell klassifikation av planktonsamhällena överhuvudtaget. Det har visserligen först ut- arbetats vid studier över genom organiska avfallsämnen förorenade sötvatten. De olika »mineralisationsgrader>, som därvid erhållas, föreligga emellertid, som vi i det följande skola finna, även under rent naturliga betingelser inom sötvattnet, svarande mot perma- nenta formationer och icke allenast — som vid självreningen — mot successioner. Systemet upptar ju också organismer av de mest olika näringsfysiologiska typer, från de rena heterotroferna till de mest utpräglade autotroferna. Anmärkningsvärt är, att systemets väsentliga tillämpning inom föroreningsforskningen så till den grad kunnat förvilla eljes kritiska författare, alt det t. ex. av WARMING- GRAEBNER (1918) helt enkelt endast anföres som en form för »sa- proplanktons» klassifikation. Och dock innefattar det ju i själva verket just det totala plankton — ej minst de grupper, som sedan gammalt föra denna beteckning. IV. De olika associationsgruppernas inbördes förhållande. Succesioner. De associalionsgrupper, som i det föregående på grundvalen av KoLrKkwitz och MARSSONS system uppställts, kunna antingen repre- sentera relativt fixa typer eller också endast led i en succesion. I större naturliga sjöar är det förstnämnda 1 stort sett alltid fallet. En succesion torde emellertid även under naturliga förutsättningar existera, om också i första hand inom dammarna. Känt är något dylikt hittills visserligen endast från kulturellt betingade föroreningar, varvid valtnets »självrening» betingar succesionen p>a>8>0>—>k. Föroreningen fungerar nalurligtvis — om den ej, vilket dock mer- endels är fallet, helt plötsligt tillföres — som en succesion i alldeles omvänd riktning. Vi få alltså härvid i efter varandra följande étager samma serie av valtnets olika mineraliseringsstadier, vilka eljes re- lativt fixa företrädas av sjöar, dammar och floder under normala förutsättningar. I naturliga vatten har man alltså att räkna med relativt fixa associationer av typen p, «, Pp, o och k, svarande mot de under na- 136 turliga förhållanden rådande näringsbetingelserna. Endast de nä- ringsfattligaste vatten erbjuda sålunda k-typen, näringsrika däremot olika stadier av 8 och o. I förhållande härtill representera emeller- tid under naturliga förutsättningar typerna p, &« och k undantag. Den förra är endast möjlig t. ex. i sådana av en övermåttan riklig växt- värld behärskade dammar, där vattnels inneboende reningsförmåga ej förmår bearbeta hela den oerhörda mängd av organisk substans, som produceras under i stort sett relativt autotrofa former, utan där i stället faktiskt heterotrofa typer komma till övervägande utveckling inom plankton. Tillståndet kan bli permanent — jag känner dylika dammar med svavelbakterier som huvudsakligt plankton — men kan också inträda periodiskt i en autosaprobisering med åtföljande själv- rening. Vi ha då återigen alt räkna med dessa typer som succesioner i ett utvecklingsled, vars klimax positivt naturligen blir den desapro- biserade slutprodukten. Skillnaden mellan relativt fixa formationer och desamma allenast som led i en miljökemiskt betingad succesion måste alltså överhuvudtaget städse med skärpa hållas i sär på det planktologiska området. De typer, som erbjuda en extrem läggning (p, m och k), äro städse lätta att hålla i sär. De andras gränser bli däremot naturligen mera flytande. Det torde därför enligt vår mening icke vara lämpligt att upplaga dessa typer som egentliga formationer utan fastmera gruppera de näringsfysiologiskt sett urskiljbara associationstyperna till allenast tre, näringsfysiologiskt definierade formationer, och på detta sätt: Övervägande | ] D ; heterotrofa i I | p Den heterotrofa formationen. ae—m typer. | | Övervägande fr I Den eutrofa formationen. autotrofa JO CT I j 5 Lyper. k | Den oligotrofa formationen. Vi erhålla alltså på detta sätt en lika översiktlig som verkligt naturlig gruppering av de olika floristiskt urskiljbara associationerna, vartill växtbiologien i övrigt för närvarande icke torde kunna upp- visa något motstycke. 137 Jämlikt den föregående framställningen erhålla vi alltså fem närings- fysiologiskt sett begränsade grupper, vardera uppbyggd av ett ofta betydande antal associationer. Huru dessa på olika sätt kombi- nerade till de tre av oss uppställda formationerna komma till ut- veckling i de olika typer av sötvatten, varmed vi sedan gammalt räkna — sjöar, floder och dammar — skall i det följande närmare ulvecklas. Sjö-, damm- och flodplankton särskildes med stor skärpa av den äldre fytoplanktologien. Det är ju också klart, att de olika fysika- liska faktorerna inom dessa vallenlyper måste göra sig gällande i en mer eller mindre selektiv utsträckning för uppkomsten av de olika associationer, vilkas primära förutsättning dock är att söka i miljökemiska betingelser. Sålunda är det faktiskt i sjöar och dam- mar merendels olika associalioner, som komma till utveckling, även då det är fråga om samma näringsbiologiskt definierade formation. Understundom äro dock associationerna alldeles identiska. Vad det rinnande valtnet beträffar, så torde man dock här icke alls kunna tala om några specifika associalionstyper. Det är ju av dessa orsaker klart, alt man icke får tillmäta de gamla begreppen limno-, helo- och potamoplankton alltför stor be- tydelse. Alt exempelvis vidtaga formationsbegränsningen från dessa synpunkter skulle ju helt enkelt leda till ett förbiseende av den principiellt reglerande faktorn: den miljökemiska. Av praktiska skäl torde det dock vara lämpligt att i det följande var för sig karakterisera de miljökemiskt betingade associationernas uppträ- dande i sjöar, dammar och floder. V. Planktonformationer i sjöar. I ökologiskt hänseende ha väsentligen de nord- och mellaneu- ropeiska sjöarna blivit närmare undersökta. Frånser man de undan- tag, som representeras av mycket djupa sjöar, torde — som jag redan förut (1917) utförligt klarlagt — det föreliggande materialet i stort sett kunna grupperas under två typer: en näringsrik och en näringsfattig, vardera direkt beroende av omgivningarnas natur. Vi erhålla alltså här först och främst två formationer. 1. Eulimnoplanktons eutrofa formation. Formationen är karakteristisk för sjöar, belägna inom elektrolytrika lösa jordlager med samtidig tillgång på i normal sönderdelning va- rande organisk substans. Plankton arbetar konsekvent i hög- 138 produktionens tecken, och vegetationsfärgen dominerar nästan konse- kvent över egenfärgen. Näringsfysiologiskt sett måste här uppträdande associationer grupperas mellan 8 och o. Det ökologiska spektrum får alltså här det utseende, som nedanstående fig. 2 utvisar. Den eutrofa formationens karakteristikon gives nästan i första hand genom den högproduktion, vari de föreliggande associatio- nerna uppträda. Av dessa torde i stort sett Myxophyceta böra an- föras som den mest karakteristiska, representerad i så gott som [LA AB O Hd DD [5.4 ;B O KA Fig. 2. Grafisk framställning av associationsgruppernas fördelning inom den :oligo- resp. eutrofa sjötypen. hela årskalendern av efter årstiderna växlande aspekter. . Smärre och grundare sjöar av denna iyp torde böra anföras som en facies för sig, alldeles tillräckligt karakteriserad genom denna association. Den är dock ofta rik på insprängningar, särskilt i form av Pediastra, Scenedesmus m. fl. former. Djupare sjöar erbjuda däremot en facies för sig, i första hand karakteriserad genom stora och långvariga högproduktioner genom associalionerna Melosireta och Peridineta — bägge begränsade till kall- resp. varmvatltnets period. Ävenledes här kunna dock Myxo- phyceta ernå en ganska ingående betydelse. Sammanfatta vi det ovan sagda, erhålles tydligen denna gruppering av den eutrofa formationen. Hydrografisktel- | Myzxophyceta, ) ler kemiskt be- / Peridineta, Eutrof for- | tingade typer. | Melosireta 0. s. V. mation. | | Historiskt betin- f Här okända typer. gade. | = 139 De anförda associationerna ha sedan planktonforskningens första tid varit kända från de baltiska slättländernas näringsrika sjöar. Rent floristiskt ha de också anförts såsom den »baltiska» sjötypens karaktär. Men är det nu verkligen fullt berättigat alt, såsom här skett, lämna dessa floristiska synpunkter och övergå till ett kausalt betraktelsesätt? Någon tvekan torde icke kunna råda härom. Från denna sjötyp föreligger nämligen även i kemiskt hänseende ett betydande analys- material, uppvisande en principiell överensstämmelse med de för- hållanden, som vwvid valtnets självrening ernås vid stadiet gm resp. o. Jag hänvisar i detta hänseende väsentligen till KOLKWITZ talrika publikationer. Ett enkelt analogislut berättigar oss alltså till att uppföra samtliga dessa »baltiska» associationer just i de nä- ringsfysiologiska grupperna 8 m och o. Därmed är också det be- rältigade i den princip, som vi här följa associationernas grup- pering till högre enheter efter ståndortens beskaffenhet — för detta fall bevisat. 2. Eulimnoplanktons oligotrofa formation. Formalionen är karakteristisk för sjöar, belägna inom lösa jord- lager av en påfallande fattigdom på lösliga elektrolyter, eventuellt kombinerad med en riklig halt av den organiska substansens för- toryningsprodukter. Plankton arbetar här konsekvent i lågpro- duktionens tecken, och vegetationsfärgningar i ordets egentliga mening saknas alldeles. Jag grupperar denna sjötyp som det hittills första kända exemplet på i större skala företrädda kataroba associationer. Dess ökologiska spektrum har redan i det föregående (fig. 2) grafiskt framställts. Den oligotrofa formationens karakteristikon ligger i första hand i den oerhört accentuerade lågproduktion, vari de föreliggande associationerna uppträda. Desamma avvika dock delvis redan kva- litativt från den eutrofa formationens. Särskilt karakteristisk är sålunda frånvaron av ett stort antal av de Myxophyceta, vilka i högproduktion karakterisera den eutrofa formationen. Visserligen äro ett icke ringa antal species gemensamma för den eutrofa och den oligotrofa formationen, och skillnaden mellan dessa formationer måste alltså till en icke ringa del byggas på kvantitativa syn- punkter. — Som rent kvalitativa karakteristiska kunna dock för den oligotrofa typen anföras dessa associationer: Chlorophyceta, 140 Chrysomonadineta och Desmidieta m. fl. i den begränsning jag förut (1917) givit dessa begrepp. Dessa olika, i deras lågproduktion typiskt kataroba associationer kunna föreligga i form av en kombination, men de representera dock icke sällan helt olika typer av den oligotrofa formationen. Av dessa typer torde möjligen Desmidietum's förekomst bero av hi- storiska faktorer. TEILING (1916) har accentuerat denna uppfattning genom att belägga associationen med beteckningen »kaledonisk formation» — en term, vilken möjligen kan accepteras som beteck- ning för en historiskt betingad typ av den oligotrofa formationen — men icke mera. Den ifrågavarande associationen är ju nämligen först och främst typiskt oligetrof, och detta bör alltså i första hand terminologiskt accentueras. Sannolikt representerar den dock även en historiskt betingad typ av limnoplanktons oligotrofa formation och utgör i så fall det enda hittills för Nord- och Mellaneuropa kända exemplet på historiska faktorers beiydelse för planktonsam- hällenas kombination i våra sötvalten. I naturen uppträder den oligotrofa sjötypen framförallt inom ur- bergsområdena och framträder där dels i form av klara urbergs- vatten, dels i form av humusvatten. Någon parallell mellan dessa hydrografiska resp. kemiska företeelser och planktonutvecklingen har ännu icke blivit klarlagd. Fastmera synes den oligotrofa forma- tionens olika associationer kunna uppträda såväl inom den ena som den andra av dessa vattentyper. Av principiell betydelse är detta — som jag (1. c. 1917) närmare utfört — för Desmidietum's vid- kommande. Sammanfatta vi det ovan sagda, erhålles tydligen denna gruppe- ring av den oligotrofa formationen inom eulimnoplankton. | Hydrografiskt eller kemiskt betingade Oligotrof —]) typer. formation. J Chlorophyc eta, | Chrysomonadineta 0. s. Vv. Historiskt betinga- (Des de typer. | De anförda associalionerna ha först genom HUITFELDT-KAAS” (1905) undersökningar floristiskt blivit utskilda och anförts som ett karakteristikon för den »nordeuropeiska» sjötypen. Jag har gått 141 längre och (1917) förklarat deras förutsättningar rent miljökemiskt — ett tillvägagångssält, som ju härvidlag redan rent fältmässigt måste anses berättigat. Granskar man närmare från våra urbergs- valten — exempelvis hos HOFFMAN-BANG (1904), ASCHAN (1906) — före- liggande kemiskt analysmaterial i jämförelse med av KOLKWITZ och MARSSON för vattnets olika »mineraliseringsgrader» medde: lade karakltärssiffror, så visar det sig emellertid, att vi härvidlag icke längre kunna operera med de saproba beteckningarna. Det enda möjliga blir därför alt inrangera dessa associationer i den kata- roba typen. KOoLkwitz och MARSSON torde icke i större ultsträck- ning ha iakttagit en dylik av den enkla anledningen, att det nordtyska slättlandets vatten i stort selt aldrig representera elt dylikt miljökemiskt armod. Den oligolrofa formalionen blir alltså det verkligt näringsfattiga, det kataroba vattnets karakteristikon. Den eutrofa formationen har däremot under alla omständigheter en viss saprob läggning till följd av den rikliga mängd av organisk substans, som här sönderdelas. Längre än till gm-stadiet torde dock denna autosa- probisering icke leda, och några andra formationer äro därför också i stort sett otänkbara i våra sjöars ytvatten. a. Den heterötrofa fornyatrönen i sjöar. Naturligtvis är merendels ett relativt ringa antal heterotrofa for- mer insprängda i de väsentligen av autotrofa organismer uppbyggda formationerna. Det ligger ju nämligen i sakens natur, att varje form för organiskt liv måste betinga en mer eller mindre avsevärd autosaprobisering av slåndortens beskaffenhet — och alltså måsle heterotrofa organismer städse vara förhanden. Härifrån och till formationer, alldeles behärskade av dylika, är dock steget oerhört. I egentliga och naturliga sjöars ytvatten torde något dylikt helt enkelt icke vara tänkbart. Helt annorlunda förhåller det sig emellertid med bottenvatlinet. Här genomduggar ju nämligen under tidernas lopp hela det ofta betydliga likregnet från den pelagiska zonen — och här är ständig kontakt med ett bottenslam, som inom den eutrofa sjötypen ut- märker sig genom en avsevärd näringsrikedom. Det-autotrofa livels förutsältningar äro emellerlid här i hög grad begränsade av rent fotiska realiteter. Således måste man rent teoretiskt räkna. med möjligheten av till bottenvattnet knutna formationer av en heterotrof läggning — alltså med en vertikal zonation inom sjöarna, svarande 142 mot hela det ökologiska systemet i en vertikal koppling ungefär av den typ nedanstående diagram (fig. 3) visar. Klart är, att företeelser sådana som dessa i en särskild utsträck- ning måste vara förhanden inom den eutrofa sjötypen. Där ha de emellertid ännu icke studerats. Fastmera upptäcktes denna vertikala zonering först av RUTTNER (1914) vid Lunz i Nedre Österrike och P de RP Ö MJ Fig. 3. Grafisk framställning av associationsgruppernas fördelning i vertikal led inom ett näringsfysiologiskt skiktat sötvatten. Överst det egentliga ytplankton, tillhörande den oligotrofa formationen. I mitten ett mellansta- dium, kännetecknat av den eutrofa formationen. Underst bottenvattnet med dess heterotrofa for- mation. ungefär samtidigt av mig vid Kloten (Västmanland) i oligotrofa sjöar, därvid en sommartid förhindrad vertikal cirkulation till väsentlig grad torde ha betingat dess uppkomst. Denna heterotrofa djupvattensformation kan jämlikt mina erfa- renheter (vartill primärmaterialet dock till följd av yttre omständig- heter ännu ej kunnat publiceras) uppbyggas av ett stort antal asso- ciationer, vilka till sin näringsfysiologi uppvisa en ganska heterogen be- skaffenhet. Klart är, att inom bakterievärlden såväl H,S-oxidatorer som H,S-producenter av olika typ däri spela en framträdande roll. Därtill komma emellertid en serie mindre specialicerade saprober ävensom vissa järnbakterier. Huruvida de sistnämnda associationerna äro tänkbara även utan alloktona järntillskott torde dock vara osäkert. Redan nu föreliggande undersökningar — som dock ej ha gällt 143 mer än några stycken sjöar — torde alltså möjliggöra en närmare gruppering av dessa former. Jag genomför densamma på följande sätt, vartill bör anmärkas, att autotrofa former med kemosyntes tills vidare icke kunna hållas ut från heterotroferna. 1. Associationer av allmänt saprob läggning. Exempel: Infusorier, färglösa fla- gellater. Vanliga i djupvallnet av Klotens tjärnar. LÖ Associationer av specialicerad lägg- | ning. Heterotrofa for- j 1. H,S-oxiderande bakterier. mallioner. a. Exempel: En del tjärnar vid Klo- ten. 2. H,S-producerade bakterier av olika typ. 3. Fe,Ogs-fällande bakterier. Exempel: Obersee vid Lunz. Klart är, alt denna översikt med fördel kan tillämpas även för andra sötvalten än sjöar. Det är emellertid icke minst för dessas vidkommande av en stor principiell betydelse, att man äntligen får klargjort, att »plankton» i konventionell mening ju endast repre- senterar ett förhållandevis litet skikt, representerande det autotrofa livets hemvist. Dess vertikalgående är förhållandevis obetydligt — men därunder följer ett annat plankton, av minst lika stor bety- delse, där det organiskt autrofa livets rester sönderdelas och på nytt inkarneras i det heterotrofa djupvattensplankton. Djupvattnets miljökemiska beskaffenhet har utförligt avhandlats av RUTTNER. I kemiskt hänseende är överensstämmelsen med den polysaproba resp. a«-mesosaproba valtentypen principiellt klar och moliverar alltså ytterligare den gruppering på grundval av stånd- ortens beskaffenhet, vilken ovan vidtagits. 4. Sjöformationerna såsom fixa resp. såsom led i succesioner. Vi ha redan förut framhållit, att sjöformationerna under natur- liga förutsättningar i det stora hela måste betraktas som relativt 144 fixa. Succesioner från nutidens synpunkt kunna alltså barn stort selt ej tänkas. Naturligtvis betingar dock varje organism- produktion en autosaprobisering av miljön. Inom den oligotrofa sjötypen ligger ju emellertid produktionen överhuvudtaget så lågt, alt ett överskridande av k-stadiet här icke torde vara tänkbart. Tvivelsutan är därför denna näringsfattiga formation att beteckna såsom den inom plankton stabilast tänkbara. Annorlunda ligga däremot förhållandena inom den eutrofa forma- tionen. Här arbetar livet överhuvudtaget i högproduktionens tecken, och det är ju faktiskt oerhörda mängder av organisk substans, som här- vidlag inkarneras av plankton. En belysande illustration härtill ut- göres exempelvis av de siffror, som publicerats av KoLKwIiTzZ (1909) för en större alg, av mig (1918) för våra vanligaste nannoplanktonfor- mer. Klart är ju, att detta måste kunna betinga en tidvis avsevärd autosaprobisering av miljön. Överhuvudtaget torde därför den eutrofa sjötypen pendla mellan o och gm stadiet — enligt typen för en reversibel reaktion. Efler de tiligängliga näringskällornas totala exploaterande går produktionen tillbaka mot o, men gm stadiet realiseras genom autrosaprobisering snart på nytt, och därmed också förutsättningarna för en ny produktion. Det torde vara otvivelaktigt, att en synpunkt sådan som denna i större utsträckning bör vara förtjänt att uppmärksammas vid tolkningen av periodicitetsförhål- landena överhuvudtaget. Några mera avsevärda succesioner torde emellertid icke kunna förutsättas inom ramen för sjöarnas nulida liv. Det torde väl också vara tvivelaktigt, om det pendlande mellan associationsgrupperna 8Z0, vilket i det föregående antylls, rätteligen bör beläggas med beteckningen succesion. Först då historiskt geologiska synpunkter anläggas, torde man i en mera egentlig mening kunna räkna med dylika företeelser. Sålunda är det ju klart, att sjöarnas igenväxning även planktologiskt måste korrelera med associations- och forma- tionsförändringar. Det måste sålunda exempelvis förutsättas, att en på livets höjdpunkt eutrof sjötyp är att härleda ur en urtyp, fallande inom det oligotrofa livets ram, knuten till en tidpunkt, då vattnet icke ännu ägde tillgång på den agila organiska substans, som jämle elektrolytrikedomen belingar högproduktionens inträde. Å andra sidan måste efter 'det eutrofa stadiet följa nya succesioner — an- tingen i riktning mot tilltagande näringsrikedom eller, förr eller se- nare, mot avtagande. — Beträffande den på livets höjdpunkt oligo- trofa sjölypen, så torde man från miljökemiska utgångspunkter här 145 näppeligen kunna förutsätta en succesion av olika formationer — på sin höjd en genom associationsförskjutningen markerad aspekt- växling. Varje möjlighet till en succesion i egentlig mening (for- mationsförändring) är ju nämligen här av näringsbiologiska orsaker utesluten ; miljöns näringstillgångar äro konstant fattiga under hela utvecklingsförloppet, alltså ej — som för den eutrofa sjötypen — erbjudande ett pendlande från fattigdom till rikedom, och omvänt. Klart är, att dylika succesioner av högre grad på detta område verkligen med fördel också kunna paläontologiskt rekonstrueras. Att närmare genomföra dylika synpunkter torde representera en lika intressant som betydelsefull arbetsuppgift för den paläolimnologiska riktningen inom torymossforskningen. VI. Planktonformationer i dammar. Utgår man, som vi här gjort, vid formationernas begränsning från ståndortens miljökemiska förutsättningar, så är det därvidlag näppe- ligen berättigat att tala om ett specifikt dammplankton. I stort sett avviker visserligen detsamma med hänsyn till företrädda associatio- ner betydligt från sjöplankton, såväl i positiv som i negativ rikt- ning. ZACHARIAS, som 1898 uppställde begreppet heloplankton, framhöll också, att detsamma i fytoplanktologiskt hänseende positivt avvek från det egentliga limnoplankton genom en betydligt rikligare representation av lägre grönalger, flagellater och andra former. Å andra sidan saknar man inom dammplankton ofta nog vissa för sjöar karakteristiska associationer, t. ex. Melosireta. Skillnader av denna typ torde emellertid just bero av de miljö- kemiska förutsättningar, vilkas betydelse vi i det föregående av- handlat. Jämför man exempelvis den eutrofa sjötypens ökologiska spektrum med en i samma omgivningar belägen damm, så skall det nämligen visa sig, att den sistnämndas spektrum ofta nog ligger ett stycke till vänster därom. Associationerna bli alltså olika, till dels också formationerna — just till följd av de miljökemiskt växlande förutsättningarna. Dessa måste enligt vår mening repre- sentera den utslagsgivande synpunkten vid en jämförelse mellan sjö och dammplankton. Formationerna äro i första hand miljö- kemiskt bestämda, och andra faktorer kunna endast betinga varianter därav, av vilka somliga bli särskilt karakteristiska för sjöar, andra för dammar. Klart är ju nämligen, att även andra faktorer jämsi- des med de miljökemiska kunna göra sig gällande i en sekundärt Svensk Botanisk Tidskrift 1919. 10 146 reglerande utsträckning, varigenom primärt (av miljökemiska orsaker) möjliga associationsgrupperingar kunna uteslutas. Vi nämna därav såsom exempel spridningsbetingelser, termiska förhållanden, isbe- läggning, strömningsförhållanden 0. s. v. allt faktorer, vilkas närmare inverkan dock är fullständigt okänd. Dessa göra sig na- turligtvis redan gällande vid uppkomsten av formationsdifferenser inom olika sjöar men måste naturligtvis framträda med betydligt större skärpa, då man jämför sjöar mot dammar. Det torde emel- lertid icke under några omständigheter vara berättigat att tillerkänna dessa samma betydelse, som de miljökemiska faktorer, enligt vilka vi här genomfört formalionernas begränsning. I djupare mening kan man alltså icke tala om ett specifikt damm- plankton, men väl om vissa helofila varianter av de näringsfysio- logiskt definierade formationerna. Det är också uteslutande av prak- tiska orsaker, som vi behandla här ifrågakommande formationer för sig. | Vår kännedom om dammplankton är emellertid mycket brist- fällig. Så gott som alla modernt anlagda undersökningar ha näm- ligen opererat med dammkulturens torrläggbara områden, och plank- tonförhållandena i mera naturliga dammar ha endast i ett fåtal fall studerats med användning av de nutida tekniska hjälpmedel, vilka härvidlag allena kunna anses representera en säker grund för ökolo- giska utredningar. Vi indela emellertid här dammplankton på samma sätt som sjö- plankton. 1. Den eutrofa formationen. Formationen är karakteristisk för dammar, belägna inom samma områden, som den eutrofa sjötypen. Planktonproduktion står även här i högproduktionens tecken, och det ökologiska spektrum över- ensstämmer med den eutrofa sjötypens. Dammar av denna typ ha bl. a. studerats av DIEFFENBACH och SACHSE (1912) SCHEDEL (1910), WAGLER (1912) m. fl. För min egen del har jag studerat en del till denna typ hörande, planktologiskt ej egentligt kulturbetingade dammar från det skånska slättlandet. Det framgår av dessa undersökningar, att den eutrofa damm- formationen ' först och främst kan i stort sett uppbyggas av allde- les samma associationer, som de för den eutrofa sjötypen karak- teristiska. Jämsides med dessa associationer tillkomma emellertid 147 en del specifikt helofila, såsom Eugleneta, vissa lägre grönalger o. s. v. — allt associationer, vilkas näringsbiologiska spektrum faller långt ute i 2, d. v. s. betydligt till vänster om den eutrofa formationens typiska utbildning; jfr f. ö. fig. 2 och 4. Orsaken härtill ligger naturligt- vis helt enkelt i den större tillgång på exploaterbara näringsäm- nen, vilka dammar — ceteris paribus — måste erbjuda i förhål- lande till sjöar genom den i jämförelse med vattenvolymen alldeles dominerande massan av högre växtlighet, genom näringsrika botten - Pp [24 É [44 Hi Fig. 4, Grafisk framställning över associationsgruppernas fördelning inom en eutrof damm. Överst ett spektrum, som något så när överensstämmer med den eutrofa sjötypen i dess typiska utbildning. För övrigt en tilltagande förskjutning i riktning mot de saproba områdena. lagers ständiga kontakt med ytvattnet o. s. v. Likartade associa- tioner kunna uppträda i sjöar — men då först som effekten av kulturellt betingade föroreningar. Den härför erforderliga anrikningen av vattnet med näringsämnen torde nämligen endast i dammar vara tänkbar på autosaprobiseringens väg. Det är således otvivelaktigt, att formationernas grundton uteslu- tande betingas just av de miljökemiska förutsättningarna, och atti princip sjöar och dammar, vilka tillhöra den eutrofa typen, med hänsyn till planktonproduktionens beskaffenhet måste betraktas från alldeles samma synpunkter. 148 2. Den oligotrofa formationen. Formationen är karakteristisk för dammar, belägna inom samma områden, som den oligotrofa sjötypen. Planktonproduktionen' står även här i lågproduktionens tecken, och det ökologiska spektrum överensstämmer med den oligotrofa sjötypens. Relativt naturliga dammar av denna typ torde icke ha blivit närmare undersökta i planktologiskt hänseende. Den ovan givna karakteristiken är grundad på mina erfarenheter från relativt ny- anlagda — högst ett tiotal år gamla — torrläggbara dammar inom dessa trakter. De associationer, som häri uppträda, tillhöra typiskt gruppen k men överensstämma floristiskt icke alls med den oligo- trofa sjötypens. Antagligen sammanhänger detta i första hand med dammarnas torrläggning, med spridningsförhållandena 0. s. v. Klart är, att dessa kulturella ingrepp måste betinga vidsträckta modifika- tioner i associationsbilderna. För en närmare diskussion om den oligo- trofa dammformationen under naturliga betingelser är därför ett dylikt material obrukbart och skall därför 1 detta sammanhang ej vidare upplagas till behandling. Den enda möjliga utgångspunkten måste naturligtvis fastmera vara studier över relativt naturliga dam- mar inom dessa trakter. 3. Heterotrofa formationer. Dammar, belägna inom näringsrika områden, kunna redan under fullt naturliga förhållanden överföras till en sådan biokemisk miljö, att endast rent heterotrofa formers utveckling däri möjliggöres- Autosaprobiseringen kan såväl härledas ur en bortdöende hög- resp. överproduktionen med hänsyn till plankton, som ock — framför allt — ur massan av fanerogam växtlighet. Exempel av denna typ ha särskilt beskrivits av KoLKkwiTtz (1911). Vad i övrigt den heterotrofa formationens närmare gruppering beträffar, hänvisar jag till den förut (sid. 143) meddelade samman- ställning häröver. 4. Succesioner inom dammplankton. Det torde vara klart, att succesionsförhållandet inom dammplank- ton först och främst kan betraktas från alldeles samma synpunkter, som för sjöarnas vidkommande. Jag kan alltså härvidlag begränsa mig till den förut meddelade utredningen härom. I ett hänseende torde emellertid succesionen inom dammplankton vara betydligt mera utpräglad än inom sjöplankton. För det sist- 149 nämndas vidkommande funno vi ju nämligen i det föregående, all autosaprobiseringen inom ytvattnet aldrig överskred gm-typen, och att alltså succesionen inom den typiskt eutrofa sjötypen var begränsad till ett pendlande mellan stadierna 8m30o. Inom den oligotrofa sjötypen finna vi däremot varje autosaprobisering otänkbar och alltså även varje succesion i denna mening. Dammplanktons oligotrofa typ överensstämmer i så måtto full- ständigt med sjöplanktons. Den eutrofa dammen går däremot till följd av den oerhörda mängd organiskt material, som här — väsent- ligen till följd av den fanerogama växtligheten — anhopas i en för- ruttnelsekraftig miljö, betydligt längre. Vi måste faktiskt därför också här förutsätta en succesion, som i extrema fall genomlöper samtliga stadierna — utom k, vars näringsfattiga miljö här helt enkelt icke kan realiseras. Denna succesion förlöper vidare parallellt med årstiderna, så att hösten — tiden för den fanerogama vegeta- tionens bortdöende och börjande sönderdelning under till stor del heterotrofa former — betyder den definitiva autosaprobiseringens inträde. Som aspekter i vanlig mening torde därför dessa associa- tioner näppeligen kunna betecknas. Fastmer gäller det ju här i extrema fall en verkligt cirkulärt förlöpande succesion med »aspek- ter», tillhörande näringsfysiologiskt helt olikartade formationer. Grafiskt kan tydligen detta icke representeras genom skemat för en enkel jämnviktsekvation. Det torde fastmera böra framställas unge: färligen på det sätt, som fig. 5 utvisar. Till jämförelse därmed med- delar jag ävenledes en skemalisk översikt av de eljest typiska, för- kortade succesionsförloppen (fig. 6). De olika »aspekter», som de olika årstiderna här uppvisa, re- presentera alltså i detta fall helt olika formationer. Det torde väl därför också vara berättigat att anföra dylika företeelser som verk- liga succesioner. Men detta är tydligen också en betydande mot- sats till det normala förhållandet, där ju den biokemiska miljön i stort sett är konstant året om och på sin höjd erbjuder relativt obetydliga svängningar av typen gmzZo, varvid alltså aspekterna blott representera olika associationer som utltrycket för en och samma näringsfysiologiskt sett relativt enhetliga formation. Den fullsländigt cirkulära succesionstypen representerar dock jäm- likt mina erfarenheter snarare undantag. Det är emellertid under alla omständigheter av en principiell betydelse, att miljöförskjut- ningen genom autosaprobisering i dammar merendels går betydligt längre än inom sjöar, och att således associationer från helt olika 150 formationer härvidlag kunna uppträda som dominerande »aspekter» även i ytplanktons årliga variationsbild. VII. Planktonformationer i strömmande vatten. Ett specifikt >»potamoplankton>» torde i växtbiologisk mening näppeligen existera. Det strömmande vattnets plankton torde fastmera få anses representera antingen en i det stora hela potamo-allokton Lå E Vintern. SN Hösten. N B--------->)9[ 3 SN 70 VA Våren. / sc Sommaren. Fig. 5. Skematisk översikt över den cirkulära succesionstypen, karakteristisk för mycket näringsrika dammar. Hela pilar beteckna den desaprobiserande, streckade den saprobiserande facen. transport; eller också — vid en mycket obetydlig ström — en verk- lig produktion av sådana former, för vilkas utveckling de bioke- miska miljöfaktorerna äro tillstädes. Att sedan fysikaliska faktorer, här som inom dammarna, kunna göra ett selektivt inflytande gäl- lande är visserligen självklart. I första hand ha vi bland dessa här att räkna med strömbhastigheten. I överensstämmelse med de synpunkter, vi förut utvecklat, torde det vara berättigat att gruppera planktonformationerna i de floder, som verkligen utmärka sig genom en autokton produktion på samma sätt som förut för sjöarnas och dammarnas vidkommande genom- förts. Vi erhålla alltså även här de förut anförda typerna. 151 1. Der eutrofa typen. Utbredning och karakteristik i överensstämmelse med vad som anförts för den eutrofa sjötypen. — Floder av denna typ ha bl. a. studerats av KoFoip (1908), BETHGE (1911, 1915) och andra. Associationerna överenstämma här även floristiskt så golt som fullständigt med den eutrofa sjötypens. A2< TYT TTT EEPPETEERPEPPPPPE B 2 &Qorrrrrrr RR RR Rss Fe 7 fa fs I gå I PG I 4 I Ad I a NT (6) O (6) SS Fi é / vå VI Fig. 6. Skematisk översikt över de förkortade successionstyperna. Rätteligen torde dock dessa snarast böra betecknas som associationsförskjutningar inom en och samma formation. Överst till vänster idealskemat för den eutrofa sjötypen, vilket dock i naturen så gott som uteslutande torde föreligga i den till höger framställda formen. Nederst den kataroba sjötypen, utan succesionsföreteelser. Hela pilar beteckna desaprobiseringen, streckade däremot autosaprobiseringen. 2. Den oligotrofa typen: Utbredning och karakteristik i överensstämmelse med vad som anförts för den oligotrofa sjötypen. — Några floder av denna typ torde emellertid icke ännu ha varit föremål för några mera ingå- ende planktologiska undersökningar. I kemiskt hänseende svarar naturligen den eutrofa typen mot elektrolytrikedom, den oligotrofa mot motsvarande fattigdom. För Sveriges vidkommande kan härvidlag i kemiskt hänseende hänvisas till det av HOFFMAN BANG (1904) meddelade analysmaterialet. 152 Med någon ytterligare formationstyp har man under normala för- utsättningar näppeligen att räkna på detta område. I frågan om succesionsförhållandena torde jag kunna begränsa mig till en hän- visning till vad som på tal om sjöar anförts. — I stort sett har flodernas biologi under naturliga omständigheter endast varit före- mål för ett fåtal undersökningar, bland vilka särskilt märkas KOFoips (1908). Så mycket större är däremot det material, som på detta område — väsentligen tack vare den tyska forskningen — föreligger i fråga om kulturellt betingade ändringar i den normala associa- tionskombinationen. VIII. Sammanfattande översikt över de limniska planktonformationerna. Vi ha i det föregående utvecklat den uppfattningen, att man inom alla slag av sötvatten — det må sedan vara sjöar, dammar eller flo- der — kan fullständigt genomföra grupperingen med användning av de tre formationerna eutrof, oligotrof och heterotrof. De där- under sorterande associationerna kunna dels vara diffust utbredda inom såväl sjöar, floder som dammar — eller också förekomma de speciellt inom någon av dessa vattentyper. Det torde därför vara berättigat att städse räkna med dessa vattentyper som en sär- skild facies av de tre i första hand endast näringsfysiologiskt de- finierade formationerna. Den limniska terminologien beträffande for- mationer resp. deras fördelning får då det utseende, som nedan- stående översikt utvisar. A. Horisontal utbredning: ute- slutande tillhörande näringsrika vat- | a. Eulimnisk facies. fl EF inoTa formationen, beluHeloflifacked | c. Potamisk facies. B. Vertikal utbredning: uteslu- tande tillhörande ytvattnet. II. Oligotrofa formationen., Närmare gruppering som I. — — 153 A. Horisontal utbredning: ute- slutande tillhörande saproba vatten. a. En limriisk faecies saknas under naturliga förutsättningar. b. Helofil facies. III. Heterotrofa formationen. ce. Potamisk facies saknas. B. Vertikal utbredning: av fo- tiska orsaker icke endast begränsad till ytvatten. Kan därför även bilda en specifikt abyssal facies av det eulimniska livet. På grundval av vad vi sålunda utrett om de under naturliga be- tingelser existerande formationerna, torde en närmare diskussion om deras förhållande till kulturella ingrepp vara på sin plats. IX. Natur- och kulturformationer. Det är icke vår avsikt att här lämna en fullständig översikt över alla de ingrepp i det limniska livet, som kulturen förorsakar. Fast- mera begränsa vi oss härvidlag till de företeelser, vilka mera direkt stå i samband med de spörsmål, som i det föregående varit före- mål för vår huvudsakliga uppmärksamhet. Det är alltså en ut- redning över de näringsbiologiskt begränsade formationerna i deras beroende av kulturella faktorer, som härvidlag i första hand måste vara föremål för vårt intresse. Vi ha i det föregående funnit, hurusom vattnet under naturliga förutsättningar erbjuder tre stora formationer — den eutrofa, den oligotrofa och den heterotrofa — vilka till sin utbredning direkt äro beroende av omgivningarnas beskaffenhet. Kulturen kan betinga en förorening av vattnet — d. v. s. en för- skjutning av det näringsbiologiska spektrum i riktning mot p. Det är KoLKwitz och MARSSON, vilka först lämnat en systematisk ut- redning av dessa frågor, sammanfattad i det ökologiska systemet av år 1908 resp. 1909. Som vi i det föregående funnit, kan emellerlid detsamma även tillämpas för under fullt naturliga förut- sättningar föreliggande vattendrag och läggas till grund för en ratio- nell klassifikation av formationerna överhuvudtaget. Studiet av valtenföroreningarna måste därför även för vår uppfattning av de naturliga formationerna tillerkännas en grundläggande betydelse — det innebär ju i viss mån en experimentell belysning i stor skala av ståndortens inverkan på formationstypen. Vi skola i det följande begränsa oss till några belysande exempel i denna riktning. I RS ei Na Jämlikt den uppfattning, vi i det föregående utvecklat, represen- terar ju den eutrofa sjötypen det limniska uttrycket för omgiv- ningarnas »goda» jordmån. Överhuvudtaget måste också enligt vår uppfattning vattnets biologi städse betraktas mot omgivningarna som bakgrund — en synpunkt, som tydligen av den föregående framställningen att döma kan vara mycket givande. För den eutrofa sjötypens utbildning inom slättlandets bördiga marker behöva därför enligt vår mening några kulturella inflytelser icke förutsättas. Den måste helt enkelt till följd av autosaprobi- sering av sig själv uppstå under tidernas lopp. Det är anmärkningsvärt, att synpunkter sådana som dessa hittills alldeles kunnat förbises. För vår del tillmäta vi dem helt enkelt en grundläggande betydelse för en rationell utveckling av de plankton- ökologiska begreppen. Klart är visserligen, att vår uppfattning om den naturliga eutrofa sjötypens genesis knappast kan direkt bevisas genom plankton- studier inom de lika områden. Detta till följd av den domine- rande roll, som kulturen numera över allt spelar i dessa byggder-. TEILING (1916) förklarar också, satt de naturliga faktorerna i och omkring sjöarna i och för sig ej spela någon utslagsgivande roll — — — — , utan det är omgivningarna indirekt, d. v. s. i den mån de gynna bebyggelse och odling.» Vi kunna naturligtvis icke accep- tera denna sats, vilken ju går fullständigt emot vår egen grund- uppfattning, som just i omgivningarnas direkta beskaffenhet ser den första betingelsen för formationens närmare gestaltning. Som ett bevis för det riktiga i vår tolkning kan emellertid hänvisas till i litteraturen föreliggande meddelanden angående autosaprobiseringens effekt (jfr t. ex. KoLKwitz 1911). En rent experimentell bekräftelse härpå torde vidare få anses framgå ur sådana av mig med an- vändning av näringsfattiga vatten genomförda gödslingsförsök, var- vid kombinationen elektrolyter + organisk substans — alltså just det material, som den eutrofa sjötypens alldeles oavsett varje slag av kultureffekt äger — givit de allra största högproduktioner. En del hithörande litteratur har sammanställts i mina arbeten 1917, 1918. Takttagelser över relativt naturliga associationsgrupperingar — jfr NAUMANN (1911—1919), PLÖMECKE (1914) m. fl. —peka vidare i alldeles samma riktning. Visserligen gäller allt detta egentligen heloplankton; men i princip torde dessa erfarenheter böra tiller- LD - kännas en väl så stor betydelse för eulimnoplankton. Det bör emel- lertid i detta sammanhang framhållas, att en verklig direkt klarlägg- ning av dessa företeelser tydligen bör kunna framgå av en kritisk tolkning av forntidssjöars i planktologisk mening eutrofa slamav- lagringar. För en paläolimnologisk forskning med blick för bio- logiska synpunkter torde dessa ännu alldeles okända förhållanden kunna erbjuda elt betydande intresse. Inom ett med hänsyn till markbeskaffenheten oligotroft område är däremot en eutrof sjölyp under naturliga förutsättningar alldeles otänkbar. Uppträder alltså därstädes icke desto mindre en dylik där, så måste den vara kulturellt betingad. Som ett mycket be- lysande exempel kan härtill för Sveriges vidkommande hänvisas. till sjösystemet vid Växiö, vilket underkastats en mycket ingående undersökning i kemiskt hänseende. Vi finna där bl. a. — jfr närmare SONDÉN (1914) — fyra sjöar »kopplade>» efter varandra och i rikt- ning från förorevingskällan erbjudande en fullständig övergång från den eutrofa till den oligotrofa typen. Det förstnämnda ledet kan. enligt mina erfarenheter planktologiskt knappast skiljas från en naturlig eutrof sjötyp, det sistnämnda överensstämmer däremot full- ständigt med den för landskapet karakteristiska naturtypen av oligotrof art. Här föreligger alltså elt av de talrika experiment i stort, vilka tydligt bevisa de miljökemiska förutsättningarnas domi- nerande betydelse och därmed med all önskvärd tydlighet verkligen motivera den princip för associationernas gruppering, vilken vi här: närmare genomfört. Klart är f. ö., att denna av mig utvecklade sats om eu- och oligo- trofa sjötyper ävenledes i praktiken — vid föroreningsundersök- ningar — måste bli av en understundom utslagsgivande betydelse. Det blir ju nämligen icke planktonproduktionen i och för sig, som vid dylika arbeten kan tillerkännas en grundläggande betydelse, utan först densamma, sedd i relation till omgivningarnas be- skaffenhet. Vad som därför är högst naturligt och självklart på det baltiska slättlandet — den planktonhögproduktiva, eutrofa sjö- typen — är lika onaturligt och främmande för exempelvis Smålands- urbergstrakter. Där blir alltså den oligotrofa typen natur-, den eutrofa däremot kulturformationen. DANT: "ör åvägabringandet av en verkligt empirisk materialsamling tilb frågan om planktonformationernas beroende av den biokemiska 156 miljön erbjuder särskilt dammkulturen med av densamma be- roende kulturformationer ett betydande intresse. Klart är ju, att dammkulturen på många sätt innebär ett ex- periment i största skala för klargörande av olika ökologiska reali- teter. Så med hänsyn till den periodiska torrläggningen och därav betingade ståndortsolikheter, vidare med hänsyn till invandrings- möjligheter från damm till damm 0. s. v. Inga ingrepp torde dock "vara av större betydelse för vattnets liv, än de biokemiska, vilka i praktiken realiseras genom kalkning, gödsling, mekanisk botten- kultur o. s. v. Det är dock först jag, som i en större utsträckning uppmärksammat detta förhållande vid den första svenska fiskeri- försöksstationen i Aneboda. Ett par exempel i denna riktning torde i detta sammanhang vara av intresse. Den naturliga formationen är inom det av mig undersökta om- rådet typiskt oligotrof. Som effekten av den vattnets anrikning med lämpliga gödselmedel, vilken där väsentligen framgått som följden av den därstädes under åren 1912, 1913 och 1914 tilläm- pade utfodringstekniken, framgick emellertid en mycket utpräglad: -eutrof formation med associationer av typiskt gm läggning. Naltur- formationen försvann totalt, och man stod överallt inför en eutrof rikedom, som för den med förhållandena obekanta naturligtvis måste förefalla högst paradoxal i denna karga natur. Från och med 1913 inställdes emellertid utfodringen — och genast föll produk- tionen tillbaka inom de till naturformationen hörande associalio- nernas kvalitativa och kvantitativa armod. Jag hänvisar f. ö. i dessa frågor till min publikation härom (1914). En vackrare ochi större skala genomförd experimentell belysning till problemet om plank- tonformationernas beroende av de biokemiska miljöförutsättningarna torde näppeligen kunna tänkas. De anförda förhållandena torde också visa, i vilken utsträckning just dammkulturens områden kunna användas för studier i planktonökologisk riktning. Klart torde också vara, att dammkulluren överhuvudtaget måste anses erbjuda ett alldeles oerhört givande arbetsfält för studier i -ökologisk riktning. Det torde väl också vara otvivelaktigt, att fram- tidens forskning i allt större utsträckning kommer att draga nylta av dessa möjligheter, vilka ju vid tillämpning av en rationell vat- tengödslingslära rent av kunna tillerkännas betydelsen av i stordrift men med detaljerad precision genomförda experiment. Angående dessa frågor, deras praktiska betydelse och beträffande experimen- 4ella anordningar för studier över vattnets urproduktion i dess för- 104 hållande till ståndortens beskaffenhet tillåter jag mig f. ö. hänvisa till min sammanställning härom (1. c. 1918). Kort sagt, den ökologiska forskningen kan alltså i allra högsta grad härvidlag draga nytta av rent praktiska arbeten och erfaren- heter. Men man får icke heller förbise, att ökologien i form av en tillämpad vetenskap här kan göra det praktiska livet stora tjänster. anv Floder Sjöars och dammars kulturformationer stanna merendels på det eultrofa planet. För fiskdammarnas vidkommande är detta rent avsiktligt. En starkare saprobisering skulle ju nämligen föröda de produktionsmöjligheter, man just genom en så alt säga lagom för- orening vill och kan stegra. Oligotrofa miljöer äro produktions- fattiga, och detta måste övervinnas. Gödslingen innebär en sapro- bisering av vattnet och därmed, då den hålles inom vissa gränser, som jag förut (1918) utrelt, en allmän produktionsstegring. Härvid- lag måste optimum anses representerat av allra högst g8m-typen. Sjöarnas saprobisering och därmed uppkomsten av kulturellt be- tlingade formationer är en oavsiktlig bieffekt av tilltagande samhälls- bildning och industrialisering. Vattenmassan betingar emellertid, att ej heller här gm-stadiet i stort sett överskrides. Helt annorlunda däremot med det strömmande vattnet, till vilket ju också industrien i det stora bela söker sig. Här få vi därför dessa ytterst beklagliga företeelser av kulturformationer av typen Pp, « och 8 — alltså i svårartade fall därmed en horisontal upp- rullning av hela den härför karakteristiska zonationen. Särskilt den tyska litteraturen — man jämföre sammanställningen hos KOLKWIiTZ 1908, 1909, 1911 — erbjuder ett stort antal ökologiskt mycket lärorika exempel i denna riktning. Med avtagande strömhastighet erbjuder överhuvudtaget den po- tamiska facies fullständigt eulimniska resp. heliska förutsättningar. Ävenledes för en rätt tolkning av typiskt hithörande associationer måste därför studiet av flodföroreningar med dess rika zonering anses vara av en mycket vittgående betydelse. X. Andra ökologiska frågor. Den föreliggande framställningen över några synpunkter angåen- de limnoplanktons ökologi har avsiktligen givits en mycket spe- cialicerad läggning. Vi ha sålunda så gott som uteslutande uppe- 158 hållit oss vid frågan om de kemiska ståndortsfaktorerna och deras betydelse för formationernas klassifikation. Enligt vår mening representerar emellertid FETA spörsmål ett av de mest grundläggande på området. Det torde också vara det enda, som på forskningens nuvarande ståndpunkt kan med erforderlig grad av exakthet upptagas till behandling. Den klarhet, som här- vidlag kan framgå vid en kausal gruppering av de olika associa- tionsgrupperna, torde också representera ett inom växtbiologien ena- stående fall, vilket därför torde böra tillerkännas en icke ringa principiell betydelse. Andra frågor av ökologisk natur ha emellertid hitintills inom planktologien så föga bearbetats, att icke ens en första orientering av deras allmänna innebörd kan lämnas på forskningens nuvarande ståndpunkt. Hit höra till exempel problemen om spridnings- er invandringsföreteelser o. s. Vv. En del av dessa frågor har jag redan upptagit till en mera in- gående behandling vid mina planktologiska studier. Jag hoppas därför också att med tiden kunna framlägga en kortfattad orien- tering även angående dessa frågor och därmed uppdraga de första grundlinjerna för en limnoplanktons allmänna ökologi överhuvud- taget. Resumé. 1. Der Verfasser gibt in dem vorliegenden Aufsatz eine kurze Ubersicht äber die Formationsökologie des pflanzlichen Limnoplanktons. 2. Die verschiedenen Assoziationen werden von ernährungsbiolo- gischen Gesichtspunkten aus folgendermassen gruppiert. a. Die oligo-autotrophe Formation, charakteristisch fär das nährstoffarme Wasser der kalkarmen Urgebirgsgegenden usw. — Planktologisches Charakteristikum: Die sehr geringfägige, niemals vegetationsfärbende Produktion. b. Die eu-autotrophe Formation, charakteristisch fär die Ge- wässer, welche einem mehr elektrolytenreicheren Terrain angehö- ren. — Planktologisches Charakteristikum: Die vegetationsfärbende Hochproduktion. c. Die heterotrophe Formation, charakteristiseh fär die saprobisierten Gewässer — sei es, dass die Saprobifikation natär- lichen oder erst kulturellen Einflässen ihre Entstehung verdankt. 159 3. Diese Formalionen werden somit von den in der Natur auf- trelenden Assoziationen aufgebaut, die ernährungsbiologisch in der Sinne von KoLrLKxkwitz und MARSSON als p, «m, gm, o, oder k zu charak- derisieren sind. Die Weise, wodurch die grossen Formalionen von diesen Assoziationsgruppen aufgebaut werden, ergibt sich aus folgender Zusammenstellung: p Ausschliesslich heterotro- phe Assoziationen. é | Die heterotrophe Formation. [44 Der Hauptsache nach ebenso. B Vorwiegend autotrophe ASs- soziationen. Aminoorganismen. Die eu(auto)trophe Formation. Oo Nitratorganismen. k | Kämmerentwickling des Ty-) Die oligo(auto)ltrophe Formation. pus 0. | 4. Die somit charakterisierten Formationen sind immer sehr :scharf begrenzt. Es liegt aber auf der Hand, dass die Gruppen der p-, «em-, gm-, o- und k-Organismen mehr kontinuierlich ineinander ubergreifen. Auch deshalb därfte es sich empfehlen, diese Gruppen der floristiseh gekennzeichneten Assoziationen als Mitglieder von .einigen wobhl definierten, grossen Formationen einzureihen. 5. Wie diese verschiedenen Formationen von den physiologischen Gruppen der p-, am-, gm- usw.-Organismen in verschiedener Weise aufgebaut werden, kann graphisch sehr anschaulich durch öko- logische »Spektra» dargestellt werden (vergl. Fig. 1). Es sind dort «in genannter Ordnung) die heterotrophe, die eutrophe und die oligotrophe Formation graphisch durch Einlegen der verschiedenen Assoziationsgruppen in das ökologische Spektrum dargestellt. 160 6. Jede der grossen Formationen wird von einer grossen Anzahl Assoziationen (die durch die Bezeichnung Pp, am, gm... usw. zu charakterisieren sind) vertreten. Bei der Gruppierung dieser Asso- ziationen können selbstverständlich auch andere Faktoren als die (ausschlaggebenden) milieuchemischen mitwirken. Wir erhalten somit die folgende Ubersicht öber die Vereinsklassen des limnischen Planktons. I. Die oligotrophe Formation. | II. Die eutrophe Formation. I tt ——— =S Tritt nur als Oberflächen- plankton in elektrolytenar- men Gewässern auf, und zwar in folgenden Fazies: 1. Eulimnische oder Seen- Fazies. (Fräöher = der >nord- europäische Seentypus» der älteren Literatur.) 2. Helophile oder Teich- fazies. 3. Potamische oder Fluss- fazies. Ökologisches Spektrum s- Fig. 2, oben. Tritt vor allem als Ober- flächenplankton in elektro- lytenreichen Gewässern auf. (Fröher = der >»baltische Seentypus» der älteren Li- teratur.) Nähere Gruppierung wie I. Ökologisches Spektrum der Seen, s. Fig. 2, unten. Uber Teichspektra —- die gewöhn- licherweise nach links ver- schoben sind — s. Fig. 4. 161 Als Oberflächenplankton nur in saprobisierten Gewäs- sern. Kommt dazu als Tiefen- plankton in Seen und Teichen vor. — Uber das ökologische Spektrum einer derartig verti- kal zonierten Sees, s. Fig. 3. Dort oben das oberflächliche Plankton, unten das Tiefwas- serplankton. HI. Die heterotrophe Formalion. — Betrefts der verschiedenen Assoziationen, die sich beim Aufbau der oligo- bezw. eutrophen Seenformation beteiligen, s. näher bei E. NAUMANN 1917. 7. Die Selbstverunreinigung bedingt in allen nahrungsreicheren Gewässern ein Schwanken des Formationsbildes und damit ein Verschieben des ökologischen Spektrums. Eutrophe Seen schwanken somit zwischen gm 30. Teiche können aber im Jahreswechsel in dieser Weise sogar eine vollständig zirkulare Sukzesion bedingen; vergl. Fig. 5, S. 150. — Im Gegensatz hierzu zeigt aber der oligo- trophe Typus wegen seiner allgemeinen Armut an ausnutzbare Nähr- stoffe eine sehr auffällige Konstanz mit Räcksicht auf die physio- logische Beschaffenheit der sich hierbei beteiligenden Assoziationen. 8. Das Saprobisieren der Gewässer wird aber vor allem durch die Kultur bedingt. Unter derartigen Bedingungen trilt somit auch in Gebieten, die unter natärlichen Voraussetzungen durch einen oligotrophen Typus charakterisiert sind, auch ein eutropher usw. auf. Natur- und kulturbedingte Assoziationen sind deshalb hier sehr scharf voneinander zu unterscheiden. 9. Die auffälligsten Belege betreffs der hier entwickelten Auffas- sung uber die chemische Milieubeschaffenheit als das Primäre in der Ökologie des Phytoplanktons sind gewiss der praktischen Teich- wirtschaft zu entnehmen. Sie stellt ja auch eine Möglichkeit zum Experiment in Grossbetrieb dar, deren Bedeutung bei diesbezäg- lichen Fragen nicht ausser acht gelassen werden darf. Lund, Botanisches Institut der Universität, im Fröhjahr 1919. Svensk Botanisk Tidskrift 1919 11 162 LITTERATURFÖRTECKNING. ASCHAN, O., Humusämnena i de nordiska inlandsvattnen. — Hälsingfors 1906. BANG, O. H., Studien äöber schwedische Fluss- und Quellwässer. — Diss., Uppsala 1904. BETAGE, H., Das Havelplankton im Sommer 1911. — Ber. der Deutschen Botan. Ges., 1911. -—»—, Das Plankton der Havel bei Potsdam. — Plöner Berichte 1915. DIEFFENBACH, H. och SacHäszr, RB., Biologische Untersuchungen an Räder- tieren in Teichgewässern. — Int. Revue der Hydrobiologie, Biol. Suppl., Bd. III, 1912. HUITFELDT-KaAS, H., Planktonundersogelser i norske vande. — Kristiania 1906. KoFoiIiD, CH., The Plankton of the Illinois River 1894—99. -— Urbana 1908. KorLKkwitz, B., Uber die Planktonproduktion der Gewässer, erläutert an Oscillatoria Agardhii Gom. -- Landw. Jahrb., Berlin 1909. ——, Die Beziehungen des Kleinplanktons zum Chemismus der Gewässer. — Milt. aus der Königl. Präf.-Anstalt f. Wasserversorgung usw., Berlin 1911. ——, Uber Plankton und Seston. — Berichte der Deutschen Botan. Ges., Berlin 1912. ——, och Marsson, M., Ökologie der pflanzlichen Saprobien. — Berichte der Deutschen Botan. Ges., Berlin 1908. ——, —»—, Ökologie der tieriscehen Saprobien. — Int. Revue der Hydro- biologie, Leipzig 1909. NAUMANN, E., Bidrag till kännedomen om vegetationsfärgningar i söt- vatten. I—-XII. — Botan. Notiser 1911—1919. —»>—, Beiträge zur Kenntnis des: Teichnannoplanktons I, II. — Biol: Centralbl., Leipzig 1914, 1917. —»—, Undersökningar över fytoplankton och under den pelagiska regio- nen försiggående gyttje- och dybildningar inom vissa syd- och mellansvenska urbergsvatten. — K. S. Vet.-Akad:s Handl. Bd. 56: 6, 1917. —»—, Försök angående vissa avfallsprodukters och gödselämnens inver- kan på vattnets biologi. — Skrifter utg. av S. Sveriges Fiskeriför- ening, Lund 1917. ——, Några synpunkter angående vegetationsfärgningens produktions- biologi. — Skrifter utg. av S. Sveriges Fiskeriförening, Lund 1918. —»—, Sötvattnets produktionsbiologi. — Lund 1918. PLUMECKE, Beiträge zur Ernährungsphysiologie der Volvocaceen. Gonium pectorale als Wasserbläte. — Ber. der Deutschen Botan. Ges., 1914. RUTINER, F., Die Verteilung des Planktons in Sässwasserseen. — Fort- schritte der naturw. Forschung, Berlin und Wien 1914. 163 SCH.EDEL, AÅ., Produzenten und Konsumenten im Teichplankton. — Archiv f. Hydrobiologie und Planktonkunde, Bd. XI, 1916. SoNDÉN, K., Anteckningar rörande svenska vattendrag. — Stockholm 1914. 'STEUER, A., Planktonkunde. — Leipzig 1919. "TeILING, E., En kaledonisk fytoplanktonformation. — Sv. Bot. Tidskr. 1916. WAGLER, E., Faunistische und biologische Studien an freischwimmenden Cladoceren Sachsens. — Diss., Stuttgart 1912. WARMING, E., och GRZABNER P., Eug. Warmings Lehrbuch der ökolc- gischen Pflanzengeographie. — 3. Aufl. Berlin 1918. ZACHARIAS, O., Untersuchungen äber das Plankton der Teichgewässer. - Plöner Berichte, Bd. 6, 1898. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. Bb. 13, HH. 2. VEGETATIONSBILDER FRÅN MÄSTERMYR AV ST AE EJUNGOVIST Namnet Mästermyr och vad däri inbegripes torde ej vara så alldeles obekant för tidskriftens läsekrets, att en utförligare presen- tation kan anses erforderlig.! Tillgänglig för envar är en min uppsats i Turistföreningens årsskrift av 1906 (>En gottländsk myr»>»), som är tillräckligt orienterande både vad text och bildmaterial be- träffar. Den vetenskapliga granskningen av området föreligger i en av dåvarande omständigheter betingad, tyvärr blott inledande ex- posé, i en min avhandling av 1914 (se littereraturfört.), som bl. a. ger ett försök till utredning av de ifrågavarande växtekologiska begreppen och en översikt av formationerna och därjämte början till den egentliga vegetationsbeskrivningen (euhydrofyterna och hyphydrofyterna). Här föreliggande »Vegetationsbilder» avse att göra Mästermyr- studien komplett.” Av praktiska skäl uppdelas studien i sin härmed påbörjade fort- sältning i — alltefter råd och lägenhet — tidvis återkommande synekologiska monografier för varje association. Början göres med ' Mästermyr, ett typiskt sumpområde (»ett av de märkligaste i norra Europa») av den sydsvenska kärrtypen utdikades under åren 1902—08. Dess utläggning till "åker (korn- och betfält) torde ännu ej vara fullbordad. Samtidigt med utdikningen. pågick dess geologiska (L. von Post), dess” botaniska (LJUNGQvist) och zoologiska (VoN HoFfsTtTEN) undersökning. ” Då de i huvudsak författades under föråret 1914, har knappast hänsyn kunnat tagas till därefter utkommen litteratur. 165 Carex stricta-associationen. Den är en av de fysiognomiskt mest framträdande i de gottländska myrarna och kanske den allra mest betydande för utvecklings- gången. Den utgör mer eller mindre sammanhängande partier i olika utvecklingsskeden utöver hela starrmyren men framträder mera enhetligt som ett här och där avbrutet randbälte, löpande utmed backmyren (»laggarna»). Synnerligen ren och yppig i mera lågni- våiga stråk av starrmyren av markerad erodiv natur, således varest i myrkanterna vårströmmen tar väg, och där det enligt uppgifter på orten »drar och rinner» även under vintern. På dessa lokaler är ej någon sedimentation eller Chara-vegetation — om ej Chara aspera (jfr LJuUNGQvisT 1914, sid. 31). I stället är Amblystegium som bottenvegetation gynnad: Carex stricta — Amblysteqium scorpioides är den karakteristiska kombinationen, som tillsammans med och bunden till nyssnämnda slags lokal är en formationsekologisk enhet (jfr anf. st. sid. 11). Dessa lokaler äro Hemse och Alva inmyrar, vidare ut- med de södra myrlaggarna (i synnerhet s. om Nyträsk), i Silte inmyr vid Bjerges med fortsättning utmed skogskanten fram till Risala träsk, där den avlöses av Schoenus nigricans-association; vidtar åter utmed laggarna n. om Risala, och fortsätter utmed norra sidan, starkt markerad i vikarnas vattendrag (jfr anf. st. sid. 2—3), ända till Fardhems lagg i nordost, där åter Schoenus nigricans avlöser framemot Stlångaåns mynnig, där åter C. stricta tar vid (jfr anf. st. vegetalionskartan). I punsområdena — myrens erodiva delar i all synnerhet — anger associationen karaktären. Kring de mindre träsken — gölarna och punsarna (beträffande terminologi, se anf. st. sid. 2) är associationsfördelningen denna: Cladium och Carex filiformis på sydvästsidan och C. stricta på nord- ost-erosionssidan (jfr anf. st. sid. 16). Vid småträskens utdaning har nämligen vid de eroderande krafternas ensidiga inriktande elt urval ägt rum; de erosionskänsligare Carex filiformis och Cladium ha gått i regressiv facies, under det den erosionshärdigare Carex slricta kvarstått och förhållit sig progressiv. De båda associationsgruppernas i stort selt motsatta lokalisering kan förstås av följande schema med de två ekologiska ylterlighe- terna, C. stricla och C. filiformis som exempel. Vårflödet i sam- band med isverkan orsakar under översilning från öster till väster en relief av oberörda och högre partier av C. stricta samt lägre, 166 skamfilade av C. filiformis. På sin västra sida (läsidan) rensköljas C. stricta-bestånden, och i bottenskiktet kvarstannar endast Ambly- stegium, under det att bottenmaterialet ur de eroderade C. filiformis- partierna hopas på deras västsida, som är ett där eventuellt anstående C. stricta-bestånds stötsida och barriär med slamackumulation och åt- följande regeneration av (C. filiformis. Under sommaren fullbordas- sedan utbildningen av erosions- och ackumulationssida enligt den Klingeska regeln. Ett och samma C. stricta-bestånd kan således. samtidigt ge upphov till erosionsstrand (på dess syd-västsida) och en ackumulationsstrand (på dess nord-ostsida). Kommer därtill ver- kan av isskjutning enligt principen: vinkelrätt mot sydväststrecket (jfriant. stisid.418). Den kraftiga utbildningen av associationen i inmyrarna och utmed myrkanterna, där vattnet om vintern»drar och rinner» under isen, torde stå i orsakssammanhang med detta vattens syrerikedom och tu- vornas friställning, som gynnar deras genomluftning under vilperio- den. Särskilt kraftiga äro också enstaka, friställda tuvor, t. ex. b kanten av »brvyor» (grävda vattenhålor) och diken eller de öliknande kollektivtuvorna i träsken och punsarna. En tuva vid ett dike (40 em valten) i Hemse myr hade en vidd av 130 cm (bladverket.) En annan jättetuva i en torrlagd puns mellan Risala och Eskel- träsk visar fig. 1. Dessa tuvor äro vanligen lokaler för en karak- teristisk örtvegetation, därav ofta Lythrum Salicaria, Lysimachia vul- garis och Peucedanum palustre. — Över förstnämnda tuva gjordes föl- jande anteckning ('"/1 1908). I toppen: Scutellaria galericulata IV, Lycopus europaeus III, Vicia cracca I, Menyanthes 1; på sidorna Spiraec Ulmaria 111, Menyanthes 111—T1V, Alisma Plantago (1 ind.)'. — En kollek- tivtuva i Bjergesmyren hade följande utseende ('"/s 1902): Molinia NV, utgörande ett 10 cm högre parli 1 mitten, Menyanthes i samma frekvens (III) som i det omgivande vattnet, men småbladig, Lysi- machia IUI, Lyihrum (1 ind.), Succisa pratensis I, Carex panicea III, Carex ÖOederi I, Amblystegium stellatum III i toppen, A. scorpioides V i periferien. — Tuvor av denna beskaffenhet utgjorde väl be- gränsade, 50—60 cm vida, holmliknande partier i lokalens Carex filiformis-association. Ekologi. — Den polära motsättningen mellan Carex stricta och C. filiformis i associationsfördelningen är lika i ögonen fallande som motsättningen mellan växttyperna, de representera, och har däri sin ekologiska förklaring. Med hänsyn tagen till endast den vegetativa ' Den vanliga frekvensbeteckningen: I (enstaka) — V (ymnig). 167 förökningen intar C. filiformis hastigt en större yta med lös botten, C. strieta mycket långsamt. Den förras tillväxt sker horisontellt under utbildning av ett kollektivindivid av lös byggnad, den senares verti- kalt under utbildning av ett individ, tuvan, av fast, tät byggnad. C. filiformis är föga betydande som slamsamlare, vilket kompenseras 'av dess val av lämplig ståndort, nämligen sedimenteringsområdena, C. striela är god slamsamlare, väl tillpassad till stationer med ringa Fig. 1. Gammal Carex strieta-tuva i en nyligen torrlagd puns. — Omkr. "4. sedimenlering. Den på ensidig kortskottalstring grundade tuvtypen är helt visst starkt fixerad hos arten ifråga. En extrem miljö tycks dock kunna lossa den. Sålunda iakttogs hos jättelika tuvor (blad- verket 2,5 m i diam.) på det lösa characébleket i Storsäv det etiolerings- fenomenet, hurusom enstaka rhizomled voro ända till 5 cm för- längda. Sammaledes i tuvor på sandbotten i Oxarveån. Hösten 1906 erbjöd samma lokal i Storsäv för arten den motsatta ytterlig- 168 heten. Under föregående års höst hade Storträsk -torrlagts, och nu (Flarn tNOG) Var, särskilt i Storsäv, inkommen å de i ytan torra bleke- massorna en ny sorts vegetation — kolonister av Sonchus arvensis, Tussilago, Atriplex cefr patula, Chenopodium rubrum etc.; därjämte groddplantor av en del vanliga myrväxters senaste och sista sådd av 1905, såsom Scirpus lacustris, Cladium, Carex filiformis och (C. stricta. Ungplantor av den senare (1—2 års) utvisade, särskilt på de torraste fläckarna med ett ytskikt av characésand, en stark och sär- egen påverkan av de nya ståndortsförhållandena. Ungplanttuvans mitt, utbildad och rotad under föregående år, med sugrötter, som redan hunnit en djupare nivå, var av normalt utseende med friska, långa blad; årsskotten i periferien däremot voro knappt utvecklade med korta, stickande blad av lågbladsutseende. Då de därjämte voro transversalgeotropiskt eller t. o. m. positivt geotropiskt inrik- tade, gavs åt dessa ungtuvor en kuriöst stickande, xeromorf habitus, som vid första ögonkast kunde sätta identiteten 1 starkt tvivelsmål. (Jfr Phragmites f. arenaria anf. st. sid. 47). Adventivrötterna voro mycket svaga. Tillpassningen till den torrlagda lokalen var uppen- bar, men hade nålt sin förtvivlade yttersta gräns. De något äldre in- dividen voro starkt rostinficierade. Det var den sista, dödspinade generationen av Storsävs under dess välmaktstid förbålt luxuriösa Carex stricta-bestånd. På normal ståndort når associationen sin utvecklingsgräns, då en viss höjd över grundvattensnivån nålts. Tuvans under höjdtillväxten så småningom skeende ultorkning kännelecknas därav, att Ambly- stegium scorpioides i bottenskiktet ersättes av A. stellatum, samtidigt som Öörtvegetationen infinner sig. Uttorkningen träffar först tuv- kalottens mitt, där skotten bli allt svagare. Här försvåras med varje skoltgeneration alltmer vattenupphämtningen, i följd av att sugrötterna ej hinna grundvattnet före torrtiden — högsommaren, varvid ej minst den kompakta tuvstommen lägger hinder i vägen. Klyves en äldre tuva, påträffas halvt förtvinade sugrölter, bitvis krökta och förtjockade och med alla tecken till svårframkomlig- het. En stor del nå ej grundvattnet och förtorka, eller tillpassa de sig, utbilda sidorötter, som med omstämning av rotkänsligheten utväxa negativt geotropiskt och utfylla det bättre utrymmet i tu- vans övre delar, ofta med tät, kammlik förgrening mellan de fuk- tighetskvarhållande äldre bladslidorna. Helt visst en tillpassning till den ytligare fuktigheten — eller rentav atmosfärisk fuktig- het, som tuvan på äldre dagar nödtorvtigt betjänar sig av. Men RE ESV SYNT 169 därmed har den spelat ut sin roll och blir underlag för ett nylt utvecklingsled, ängsvegetationen och dess element. C. stricta-tuvans uttorkning sker ej blott under vegetationsperioden utan även om vintern, då den lältare än annan jämförlig vegeta- tion berövas skyddet av snötäcket. Faran härav kompenseras dock Fig. 2. Skott ur en slåtterskuren Carex stricta-tuva. Till höger två vinter- knoppar med obetydlig sträckning; till vänster en proleptiskt utvuxen. hos denna art genom förekomsten av vinterknoppar: mot vegetations- periodens slut ses innerst i bladrosetten följande års skott inne- slutet i en fast hylsa av lågblad. Tuvans beskärning genom slåt- tern framtvingar dock vanligen prolepsis, och då dessutom genom samma åverkan tuvan kallägges, förstås, alt därigenom påskyndas uttorkningen och därmed associationens övergång till definitiv slålter- 170 äng. — De normala sugrötterna hos C. stricta gå djupt ned i torven. och då i analogi med vad i allmänhet gäller tuvbildningar dessas: djupare bottenkäle försvinner senare än i omgivningen, så försenas också rötternas inträde i funktion. Mot detta minus i tuvans eko- logi balanserar dock den tidigare uppvärmningen av tuvkalotten,. som i själva verket bringar knopparna till en tidig utveckling — enligt uppgift på orten tidigast av alla myrväxterna, varvid de nyss- nämnda ytliga mullrötterna först komma till användning för absorb- tion av smältvattnet och det tidigare, ju högre tuvan blir. Först längre fram, parallellt med stigande transpiration och större vatten-- omsättning träda sugrötterna i funktion, men även då för en del skott (se ovan) ersatta av humusrötterna. Detta kan då för denna. hemikryptofyts vidkommande vara ex. på den av VaAuL (1911) for- mulerade satsen: »il existe donc une correlation entre la protection contre U'hiver et la faculté de prolonger la période de végétation.» Tuvans vattenhushållning torde kunna uppfatlas så, att sugrötterna betjäna med huvudströmmen, under det att tuvan själv — en kom- pakt svamp med stomme av skott, rötter och mellanfyllning av detritus — vid nederbörd ackumulerar vatten och förmedels de: vikarierande ytrötterna provisoriskt uppehåller vattenbalansen. Huruw viktiga i tuvans liv dessa adventivrötter äro, kan vidare förstås av den konkurrens om grundvattnet, den djupare rotfilten har att ut- stå med den omgivande, intensivt valtenkvarhållande Amblystegium- torven, som är associationens karakteristiska följeslagare. Torven är för växtrölterna en fysiologiskt torr botten. Gentemot den Schimperska åsikten om orsaken härtill invänder CoQuipÉ (1910), att den knap- past är hållbar beträffande torv på kalkgrund, och ser orsaken i den humifierade, m. 1. m. kolloida torvens oerhörda vattenkapa- citet, varvid dock icke överskottet kommer rötterna till godo utam stannar ovan torven. Och mältad med vatten är den impermeabel därför. — Och när även inuti tuvan humifieringen nått en viss. gräns och konkurrensen med den påkomna nya vegetationen stöter till, börjar C. stricta-tuvans avdöende på allvar i och med en ge- nomgående vatten-näringsbrist. Carex stricta-associationen är den mest motståndskraftiga mot ero- sionen och t. o. m. gynnas därav (jfr ovan). Saken kan också från en annan utgångspunkt uttryckas så: typen lämpar sig för slamfångst i stritt vatten. Tänker man sig ett sedimenteringsområde, t. ex. Storsäv — som hyste en tämligen regellös blandning av sump- växthbestånd under gynnsamma betingelser för alla — så småning- CT om omvandlat till erosionsområde, skulle den ena efter den andra: av de sträckledade typerna utmönstras därifrån (Phragmites, Carex” filiformis m. fl.); men Carex stricla kvarstode till sist. Den färdiga associationsfördelningen i myren illustrerar också förhållandet (jfr ovan) liksom också — särdeles klart — i myrens utlopp med Carex stricta och C. filiformis på erosions- resp. sedimenterings- sträckor. Endast isen förmår rubba C. stricta-socklarna. En deli punsarna och träsken isolerade tuvor voro troligen transplanterade av isen från starrmyren. Vid kortare förflyttning kunde enligt flera observa- tioner ursprunget återfinnas som en håla i träskbottnen, passande till tuvan några meter därifrån. Sådana utflyttare — alltså med avslitna sugrötter — hade ändå ett friskt utseende, tack vare den förutnämnda svampen av detritus och intracaespitösa adventivrötler. Huru ett sådant inom sig slutet tuvkomplex rent av tål vid ett va- gant levnadssätt ger SCHRÖTER (1904) ett analogt exempel på i Carex firma, som vid fjällskred kan utsättas för en radikal om pla- cering — och ändå efflorescera på den nya vistelseorten med hjälp av humusanhopningen i tuvan. Om man med SCHRÖTER, som vänder sig mot det brukliga starka åtskiljandet av associationen och dess ståndort med associationen ensidigt såsom funktion av ståndorten (jfr anf. st. sid. 11), anser, att med en dylik nyligen exemplifierad tillspetsning av reciprocileten mellan ståndorten (s. s.) och associationen denna delvis är sin egen ståndort, som förändras och tar karaktär av associationen själv, har med dessa exempel funktionsförhållandet rentav invertlerats: ståndorten, d. v. s. det autobiogent edafiska elementet inuti tuvan är funktion av associationselementet (luvan), som vid förflyttning- en tar med sig sin ståndort. Mest renodlad är den formations- ekologiska enheten (jfr anf. st. sid. 11) hos de s. k. marklöparna i landfloran och aegagropilatypen hos vattenfloran. Där är obe- roendet av underlaget — åtminstone momentant — slutfört, då — åtminstone vad den av mig närmare studerade cyanofycé-aegagro- pilan angår — denna sluter inom sig infångad eller autogen detrilus för en fortgående tillväxt. Carex slrieta-tuvans efflorescens efter en förflyttning underlättas och säkras dessutom av rötternas starkt regenerativa förmåga: strax ovan en avsliten sugrols såryla utväxer en sidorot, som omedel- bart intar moderrotens riktning och liksom skarvar densamma. Av- slites även denna, utväxer en ny skarv o. s. v. På så sätt erbju- 172 da ej sällan i gamla tuvor sugrötterna bilden av elt sympodium med ett led för varje rubbning av tuvan. Nedanstående fig. 3 återger en dylik sympodierot ur en äldre tuva. Här torde rotspetsens atrofiering ha berolt på svårframkomligheten inuti tuvsockeln. nå LO Såsom avslutning till associationsbeskrivningen med antydningar om associatlionens successionsförhållanden må in extenso användas en dagboksanteckning från Bjergesmyren (!"/s 1902). »Carex stricla dominerar härstädes, men även nästan rena C. filiformis-stråk jämte Cladium-holmar; C. stricta h. o. d. anhopad i stora tuvkomplex; en sådan om 2 m:s diam. av följande utseende (se ovan sid. 166); avståndet från de överstå skoltbaserna till de nedersta redan multnande 10—12 cm; den täta rotfilten är utfylld med färsk Amblystegium-torv och C. stricla-mull med ännu ej fullt sönderfallna rhizom; underlaget är Amblystegium-torv; röt- terna, äldre bruna, yngre vita, följdes till 30 cm:s djup, bärande märken i form av torsioner och riktningsändringar av det försvå- rade nedträngandet genom massan av packade rhizom; ibland avdör roten i spelsen, men en rot av 2. ordningen utgår strax ovan såret och fortsätter i moderrotens riktning; ofta finnes en mängd, 4—35, dylika led; tuvan har troligen sammanslutit sig av flera, varvid Ambl. scorpioides varit ligamentet; vattnet mellan tuvorna 10—12 cm djupt med C. filiformis och Cladium samt C. stricta-primärtuvor II—III; troligen till följd av den starkare kalkinkruestationen, som partiellt dödar densamma; där trivs i stället i bottenskiktet: Chara aspera IV—V, fläckvis täckande, Utricularia intermedia 11—1II, Polamogeton gramineus I; bottnen överdragen av ett lager characékalk, h. o. d. med röda fläckar av död, antocyanfärgad Utricularia; där C. stricta tuvorna stå tätare, anrikas Ambl. scorpioides, som fyller mellan- ) rummen; allt flera tuvor införlivas under fortsatt anrikning av | mossan, tills en holme är färdig. En sådan på ett framskridet stadium hade följande utseeende: storlek 2 X 2,5 m med terass- Fig. 3. Sym- formigt, högre mittparti, utgörande c:a 7/1 av hela holmen och podieroturen med en tvärspricka; detta parti, 30 cm över vattenytan är med gammalCarex lodräta sidor skarpt avsatt från holmens bräm (8 cm över stricta-tuva. vattnet) och med följande: Molinia V, Sesleria, Carex glauca Omkr. +. — (tills. IV—=V), Ranunculus acris III, Hydrocotyle i periferien III, Potentilla anserina 11, Parnassia i periferien III, Succisa pra- tensis MW, Orchis angustifolia II, Ambl. stellatum III; — brämdelen: C. striela IV, C. panicea IV, Hydrocotyle 1I1—1V, Succisa I, Ambl. stellatum V, Ambl. scorpioides 1II i periferien V; c:a 4 cm under mittplatåns yta fanns en halvmultnad C. filiformis-rosett; — i en annan holme, 11 mi diam., i mitten 15 cm hög, är tillkommen Teucrium Scordium II1—TV samt 173 i periferien Menyanthes III—IV, Carex filiformis II; en torva 25 em djup upptogs; kompakt av C. stricla-torv; i dess undre del ånyo en multnande C. filiformis rosett; — ett stratigrafiskt bevis för successionen C. fili- formis — CC. stricta.> Ytterligare en dylik holme från denna lokal beskrevs ovan sid. 166. I associationens förhållande till andra är av betydelse artens rela- tivt stora ljusbehov, som flera observationer gåvo vid handen. Milt i ett tätt Cladium-bestånd på progressivt stadium påträffas ej C. stricta men väl enst. — tunns. C. filiformis. Enligt anteckning '”/9 1904 an- träffades C. stricta högst 1—2 m in uti Cladium-beståndet från dess kant, Amblystegium scorpioides upphörde redan 0,5 m från kanten. Beträffande arlens transpiralion må här för fullständighetens skull göras en kort antydan ur en föreliggande grafisk tabell, samman- fattande serieförsök (enligt vägningsmetoden) över avdunstningen från avskurna blad av flertalet av myrens fanerogamer. Vatltenförlusten (i procent av friskvikten) avvägdes första dagen för varje timme, därefter för vart dygn. Kurvan för Carex stricla är närapå sam- manfallande med den för C. Goodenoughii och visar även ett visst närmande till den för Molinia. Absolut taget är avdunstningen livligare för dessa två Carex-arter än för de andra, undantagandes C. Oederi. I spridningsekologiskt hänseende är för arten egen dess i förhål- lande till övriga sump-Carices tidiga fruktspridning, förut påpekad av SERNANDER (1901), som anger densamma infallande i Närke mellan den "7/6 (första uppträdande i driften) och ””/7 (då fruktställningarna stodo bara). I Mästermyr hade den till större delen släppt fruk- terna den 7”?/7 1904; den >53/7-1905 voro de till hälften avfallna, likaså den ?/7 1906. Den ?/7 19035 sågos massor av frukter på vatten- ytan i tilloppsån. Den !5/6 1908 har jag antecknat som fruktsläpp- ningens början. — I sydligaste Sverige försiggår således artens frukt- släppning från mitten av juni till slutet av juli. En utpräglat tachyspor art sålunda. Ett otvetydigt orsakssamband förefinnes emellertid mellan denna tachyspori och en annan bland perenner mycket sällsynt egenskap, nämligen den att ingå i groning ome- delbart efter fruktsläppningen och fullborda den under sam- ma vegetationsperiod. Sålunda iakttogos groddplantor den ?/1 1905 tunnsådda i övergångszonen; längre ut i Carex stricta-bältet funnos de rikligt; och likaså den ”!/g8 1902 i Amblystegium-kuddarna kring C. stricla-tuvorna. Att de groende frukterna voro av den inné- varande årgången framgick därav, att de alltid lågo i dagen och 174 voro lika gröna som de ännu kvarsittande frukterna. Tydligast framgår det av följande anteckning från Asaträsk i Linde s:n den FSNO6 »Hopar av C. stricta-groddplantor och frukter vid C. stricta-tuvorna i diket, ordnade i strängar rakt under de lutande stråna: det är tydligt, att groddplantorna äro av detta års frukter; dessa och groddplantorna finnas på ytan av dyn, ej såsom hos de andra tt. ex. C. Oederi) ett stycke ned, överlagrade av vårslam.> Anställda groningsförsök bevisa samma sak (LJUNGQvisT 1915). Därvid grodde nog också enstaka frukter av en del andra arter samma år, t. ex. den närstående Carex acuta (frukterna insamla- des i Uppsalatrakten den !/s 1908). Säkerligen en artificiell groning (några frukter den ””/s — den högre rumstemperaturen). Men en- ligt mina observationer har Carex stricta (åtminstone på Gottland) normalt sin (proleptiska) groningstid under sommaren. Tvivels- utan att uppfatta som en fixerad prolepsis, vars betydelse ligger däri, alt avkomman vanligen fästes i moderindividens närhet, i stället för att som vanligt efter frukternas övervintring fördelas utöver sprid- ningsområdet tillsammans med de andra kommensalerna. I följd av den proleptiska fixeringen komma de ej med i den allmänna hy- drochorien under våren, och detta är jag böjd giva en bestämd associationsekologisk betydelse. Som nämnt framträder C. stricta- associationen renast på lokaler med m. 1. m. erodiv botten, således med åtminstone under vilperioden (sammanfallande med högvattnet) ström- mande vatten. Utpräglade sådana vattenstråk hållas relativt fria från lättare sediment samt spridningsenheter av dettas specifika vikt (t. ex. Carex filiformis). Ett urval är således att vänta därav till förmån för antingen mycket tunga frukter eller sådana, som genom groning fixerats därstädes före högvattensäsongen. Enda exemplet på det senare fallet är just Carex stricla. Ju starkare strömdrag, desto renare C. stricta association. [Den väsentliga anledningen till motsvarigheten C. stricla — erodiv ståndort ligger ju dock i själva tuv- typen (jfr ovan)]. — Den avvikande groningstiden för C. stricta torde icke förut vara känd. Möjligen gäller den blott för silurområden. Onekligen innebär den en tidsvinst för växten, som möjligen kan tagas i betraktande såsom konkurrensfaktor, om man vill försöka sig på att förklara, varför en ekologiskt så närstående art som Carex acuta praktiskt taget saknas på Gottland. Fruktspridningen — ej blott avlossningen — hos (C. stricta för- siggår således på högsommaren och sker på två sätt. Den ena på 173 kort håll inom samma öppna vatten med vind och våg. Den andra på längre distanser epizoiskt med sjöfåglar. Hur den förra tillgick, hade jag ofta tillfälle iakttaga. Under fruktsläppningen voro vatten- Vvltorna i associationen fläckvis täckta av de mycket lätta och platta frukterna, som fördes omkring vid minsta krusning av vattenytan, tills de strandade i Amblystegium-mattorna kring tuvorna, där de hade en förträfflig groningsbädd och så småningom utökade tu- vorna. Andra arreteringspunkter voro de luftiga bladrosetterna i måägon angränsande eller inmängd C. filiformis-association, vars öde därmed också var beseglat. Tätare Cladium-bestånd lade dock be- stämda hinder i vägen för inspridning. Tillfälligt inkomna frukter bli i följd av ljusbristen till ingen effekt. — Det andra spridnings- sättet har jag ingen iakttagelse över. Det göres dock ytterst troligt «därav, att spridningstiden sammanfaller med tiden närmast före och under andjakten, då således andkullarna äro som livligast i rörelse. Därigenom kompenseras den inskränkning i spridningshänseende, arten lider genom att undandragas vårströmmen. Fruktrikedomen och den i ögonen fallande sommarspridningen mnder slåttertiden torde vara anledningen till ariens- Mästermyrnamn, »fröstarr», som jag hörde av en Levedebonde. En annan benäm- ming, bruklig på myrens sydsida, var »bladstarr> eller »flatstarr» till skillnad från den trindbladiga »rundstarren> (C. filiformis). Regeln lydde, att den borde slås före fruktsläppningen. Den ansågs som ett gott foder, bättre än »linfodret», ett annat namn på C. filiformis. ZUSAMMENFASSUNG. Der Anfang der Mästermyr-Studie (Mästermyr war der grösste, jetzt -entwässerte von den Niedermooren der Insel Goltland) um fasste, ausser dem allgemeinen Teile, die Euhydrophyten (Wasserpflanzen) und die Helophyten (Sumpfpflanzen). Die hiermit angefangene Fort- :setzung wird den Rest der Vegetationsbeschreibung (also Meshydro- phyten, Oligohydrophyten und Mesophyten) umfassen. Ich weise auf das Schema uber Strandorte und Formationen hin (LJUNGQVIST 1914, S. 18—20), das ein Versuch einer Aufstellung von korrespon- dierenden Typpaaren von Standort und Vegetationstypus ist; ebenso auf die Tafeln I—III (topografische u. Vegetationskarten der Abhand- lung 1914). Mit der Carex stricta-Assoziation wird hier ange- fangen. 176 Sie ist in der Physiognomie der gottländischen Moore stark her- vortretend mit yollständigem Verdrängen der anderen Arten gleichen Typus (Carex acuta und C. caespitosa), die auf der Insel Gottland fast gänzlich fehlen. Am einheitlichsten tritt die Assoziation als ein Grenzgöärtel zwischen dem »Sankmyr» (Grandicaricion) und den »Myrbackar» (Parvocaricion) 'auf. -Besonders rein ist sie auf Lo- kalitäten des Moorrandes mit Strömung während der Hochwasser- zeit, also in Strecken erodiver Natur (mit geringer Sedimentation). Sie ist also strömendem MWasser angepasst oder vielmehr kann solches sehr gut ertragen. Carex stricta—Amblystegium scorpioides ist die charakteristische Kombination, die mit dem genannten Standorte korrelativ verbunden eine formationsökologische Einheit bildet. — Im Gegensatz zu einer anderen Assoziation des Moores, Carex filiformis, leistet sie der Erosion einen kräftigen Widerstand und liefert gewöhnlich das Material der Erosionsufern der Moorseen (gewöhnlich die Nord- westseite), während C. filiformis nur in den Alluvionen gedeiht (ge- wöhnlich auf der Säödwestseite); vgl. KLINGES Regel. In den Rasen hat sich oft eine charakteristische Krautvegetation angesiedelt (siehe S. 166). : Die Wurzeln sind zweierlei, teils gewöhnliche tiefe, teils — beson- ders in älteren Bälten — kurze, intrazäspilöse, reich verzweigte, häufig negativ geotropische Wurzeln, welche die Feuchtigkeit innerhalb des. Horstsehwammes ausnutzen. Die vorigen sind häufig infolge wie- derholter Verletzung der Wurzelspitze sympodienartig ausgebildet. — Das Ubergangszustand älterer Rasen zum Parvocaricion unter Ak- zession von Amblystegium scorpioides ist S. 172 angegeben. In chorologischer und phänologischer Hinsicht ist die frähe Som- merverbreitung und das proleptisehe Keimen der Samen bemer- kenswert, i. e. Keimen während desselben Sommers, was ein Zeitge-- winn för die Art bedeutet. — Die Transpiration ist verhältnis- mässig stark, das Lichtbedärfniss gross. Fassen, wir die Plus und Minus — sie könnten ökologische Kom- pensationspaaren benannt werden — zusammen, die einander in der Ökologie der betreffenden Pflanzenart das Gleichgewicht halten — ” sie können unter dem Gesichtswinkel von der speziell in der Physik und Chemie angewandten Regel von LE CHATELIER betrachtet werden — wobei die Arts. v. a. »das System im stabilen Gleichgewicht>» ist, können wir von verschiedenen Kompensationspaaren aufstellen. kil Gesichtspunkten aus folgende Betreffs der Respiration: Kompakter Wuchs. Isolierung der Rasen und infolge dessen gute Durchläftung. Betreffs der Transpiration: Hohes Sprossniveau älterer Ra- sen; kräftige Transpiration. Tiefgehende Wurzeln. Betreffs der Länge der Vegetationszeit: Die tieferen Wurzeln werden von dem Frost (>tjäle») in ihrer Funktion gehindert. Die oberflächlichen (intrazäspi- tösen) treten in Funktion, da der Scheitel des Rasens frähzeitig auftaut. Adventivwurzeln Betreffs des Winterschutzes: Exposition des hohen Rasen- scheitels. Spezifisehe Winterknospen. Betreffs der Vermehrung und der Verbreitung: Der säulenförmige Wuchs der Rasen bedeutet eine sehr be- schränkte vegetative Ortsverän- derung; keine Ableger. Kurzdauernde und beschränkte hydrochorische Sommerverbrei- tung; die proleptische Keimung entzieht die Art der Verbreitung durch die Fröählingsflut. Reichliche Fruchtbildung sichert die Vermehrung; Tachysporie; Akzession von Amblystegium, die ein vorzägliches Keimbett darstellt; Keimung proleptisch. Epizoische, langdistanzige Ver- breitung durch Wasservögel? Betreffs äusserer mechanischer Faktoren: Gefahr der Ortsbundenheit. Doch zufällige Störungen (Wur- zelbräche) infolge von Eis-Frost- wirkungen. Svensk Botamnisk Tidskrift 1919 Kräftiger Widerstand gegen die Erosion. Vorzögliche Regeneralion. LITTERATURFÖRTECKNING. COoQUuIDE, E., Sur les divers types de végétation dans les sols tourbeaux du Nord de la France. — Revue génerale de Botanique, T. XXII, Paris 1910. LJUNGQVIST, J. E., Mästermyr, en växtekologisk studie, I. — Akad. Avh., Karlstad 1914. —»— Iakttagelser över hydrochora spridningsenheter. — Sv. Bot. Tidskr., Bd. 9, Stockholm 1915. SCHRÖTER, C., Das Pflanzenleben der Alpen. — Zärich 1904. SERNANDER, R., Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi. — Upsala 1901. VAHL, N., Les types biologiques dans quelques formations végétales de la Scandinavie. — Overs. K. Danske Videnskab.-Selsk. Forhandl. 1911, Kjobenhavn 1911. SVENSK; BOTANISK TIDSKRIFT. 1919: CBD: 13835H::2; ANTENNARIA ALPINA (L.) G/ZERTN. OCH DESS SKANDINAVISKA ELEMENTARARTER AV THORE. C. E: FRIES Nyligen har Porsinp (1915) publicerat en intressant undersökning över Grönlands Antennaria-arter. Han anger för Grönland fyra arter, nämligen 4. alpina (L.) Gertn., 4. intermedia (Rosenv.) Pors., A. glabrata (J. Vahl.) Pors., och A. groenlandica Pors. Av dessa är den sistnämnda av dioica-typ, de övriga tre av alpina-typ. A. groenlandica Pors. skiljer sig från vår vanliga A. dioica (L.) Gertn. i flera hänseenden. Till hårigheten överensstämmer den med 4A. dioica (L.) Gertn. var. hyperborea (Donn), men är till skillnad från denna apogam. Blott <-formen är känd av 4. groenlandica Pors. Arten i fråga synes ej äga hemort i Europa; i varje fall har jag ej funnit den i något skandinaviskt herbarium. Av Anlennaria-arter av alpina-typ hava vi att inom Skandinavien först och främst räkna med den gamla 4. alpina (L.) Gertn. Få växter torde vara så föga variabla till sin habitus som denna; vissa modifikationer beträffande storlek och korgskaftens längd — sanno- likt beroende på jordmån, markfuktighet, ståndortens höjd över havet, etc. — förekomma, men på det hela taget är totalintrycket av exemplar från de mest olika orter detsamma. I fråga om hårigheten finnes emellertid två ganska skarpt skilda former; den ena har å ömse sidor ludna blad (= var. canescens LANGE), den andra har bladets översida nästan glatt. Båda formerna äro all männa i våra fjälltrakter, den sistnämnda kanske allmännast (dock framför allt i de nordliga). Vanligen äro korgarna till antalet flera men en form med en enda ganska stor terminal korg finnes (= f. simplex Lagerb.); dylika exemplar uppträda emellertid blott spar- samt. Pappus hos 4. alpina (L.) Gzertn. är i regel kritvit; ibland 180 förekomma emellerlid exemplar med rödaktigt fruktfjun (= f. rosea Lagerb.). — Kulturer ur frö hava mig veterligt aldrig blivit gjorda med dessa former av 4. alpina (L.) Gertn., men då arten är apo- gam, och sålunda korspollinering och spaltning ej kan äga rum, är det sannolikt, att egenskaperna äro konstanta generation efter ge- neration. Simplex-karaktären kan emellertid understundom på ett och samma exemplar vara förbunden med flerkorgighet; detta hindrar dock ej, att simplex-egenskapen är ärftlig, ty det är ej sagt, att den fenotypiskt framträder klar och tydlig annat än under vissa yttre betingelser. Någon större systematisk betydelse torde ej kunna tillskrivas dessa former av 4. alpina (L.) Gzertn. Den av LANGE beskrivna var. canescens synes mig lämpligen böra bibehålla rangen av varie- tet; f. simplex Lagerb. och f. rosea Lagerb. beteckna åter former såväl av typisk A. alpina (L.) Gertn. som av var. canescens Lange, vilka mer eller mindre ofta anträffas. A. alpina (L.) Gertn. förekommer som bekant nästan uteslutande som o-form. Först år 1842 konstaterades med säkerhet, att - former existera !. Frånvaron av s-exemplar hade då redan länge vållat botanisterna stort huvudbry; så t. ex. säger WAHLENBERG om A. alpina (L.) Gertn.: »vix dubito quin sit sola degeneratio prae- cedentis (= dioicae) atque eodem mare gaudet», Stötestenen beträffande frånvaron av g-exemplaren — senare den mycket stora sällsynt- heten av dylika — undanröjdes genom KERNERS experiment år 1867. Han odlade 4. alpina (L.) G&ertn. 9 och fann, att grobara frön alstrades utan befruktning. Senare har JUuEL (1898) genom jämförande cytologiska undersökningar över A. dioica (L.) Gertn. och 4. alpina (L.) Gertn. lämnat förklaringen av fenomenet. Hos A. dioica (L) Gertn. äger reduktionsdelning rum vid makrospor- modercellens delning, hos A. alpina (L.) Gzertn. ej. Den förra kräver därför befruktning, den senare ej. Under årens lopp hava inom Skandinavien allt flera ;-exemplar uppdagats. I nedanstående förteckning äro alla säkra fynd av dy- lika upptagna; ! betecknar, att jag själv varit i tillfälle att under- söka , exemplaren. /H.. U:;, FH: 1: rH.: AL, Hö Kra. a0givajattfyundir viden befinna sig i Uppsala-, Lund-, Abisko- resp. Kristianiaherba- rierna. "Jfr dock J. W. ZETTERSTEDTS exemplar från Torne Lappmark, vilka insamlades år 1821. 181 FURL 9 be id SAN | Fig. 1. 1 A. dioica (L.) Gzertn. 2 med F-habitus (Jmtl.: Hålland !!/> 1915 O. Jver; H. U.). — 2. 4. intermedia (Rosenv.) Pors. (Groenl. austr. Kingua Tusinsak 61" 45" N. Hanrz 1889; H. K.). — 3. A. intermedia (Rosenv.) Pors. (Lule Lappm.: Njunnats /: 1868 C. InpEBetouv och G. Juun; H. U). — 4. A. alpina (L.) Gertn. 3. (Norge: Hövringen !/ 1894 O. JueL; H. U.). — 5. 4. alpina (L.) Gertn. 29. (Torne Lappm.: Nuoljas topp, tillsammans med ÅA: glabrata (J. Vahl) Pors. ”!/> 1918 THorE C. E. Fries; H. A.). — 6. 4. glabrata (J. Vahbl) Pors. (Torne Lappm.: Nuoljas topp, tillsammans med 4. alpina (L.) Gertn. ?/+ 1918 Ta. C. E. Fries; H. A.) — 17. A. glabrata (J. Vabl) Pors. det. J. Lange (Lyngmarken, Disco ”5/+ 1886 L. KorpeErRUP RosenviInGE; H. K.). 182 De skandinaviska fyndorterna för A. alpina (L.) Gertn. 3. Sverige. Torne Lappmark: 1) ! »ad jugum alpinum Lapponiae Tornensis juli 1821» (J. NV? LETTERSTEDI)A HG 15: 2) ! Karesuando: 1842 (L. L. LEsTtADIuS). H. U. 3) I Karesuando 1847 (L.: EE: ExzstTADIUS). HH. U: 4): Karesuandok s/a859 (CP KAsTAÄDIUS)I HU: 5) ! Karesuando kyrka !!/7 1859 (C. P. LeEsTtaDius). H. U. 6) ! Vadvejokks nedre fall "/7 1907 (T. LAGERBERG). Sv. Bolt. Tjidskrifta09k 7) ! Lullehatjårro /7 1908 (TE. C. E. Fries). Sv. Bot. Tidskr: 1910: 8) 1 Paldåive /s 1909 (TH: Cl E: Fries): HA. 9). I Örtovare. "9/7 1913: (N. SYLVEN) Sva Bots Tidskr dIS! 10) ! Snuoratjåkko !?/8 1916 (G. SAMUELSSON). H. L.' 11) I Ortovare /1 1917 (E: HOLMGREN): 12) UR Ortö vare = /neL 97 I(ES ASPLUND) GU. 13) ! Nuolja /7 1917 (E. HOLMGREN). 14) IEValfojokE "/stt 9 (BETA Se ruND)IEN U: 15) Sjanselk "/s fö (ER FASPLUNDIEN HSU: Lule Lappmark: 1) ! Qvikkjokk juli 1879 (ALm och REUTERSCHIÖLD). H. U. 2) ! Säkokjokk '!/s 1904 (T. VESTERGREN). Jämtland: 1) ! Sydvästra Jämtlands fjällområde: Ekorrhammaren "/s 1918 (H. SmitH). Herb. H. SMITH. Härjedalen: 1) Helagsfjället, glaciärdalen c:a 1300 m. ö. h. 1908 (H. SMITH enl. muntlig uppgift). 2) ! Helagsfjällets södra sluttning 1300 m. ö. h. /s 1913 (H. SMITH). Herb. H. SMITH. Norge. PÄlFD ove, Jerkunhons M5SNStBrvom) CERT: 2) ! Dovre, Jerkinhö (A. Birytt): H: Kr. 3); Doyre ”/7. 1913; (ELISABETH EKMAN) HERU: 4) ! Söndre Froen, Storhaug, juli 1893 (A. BLyTtT). H. Kr. 5) ! Röisheim (Beverdalen) 9/7 1894 (O. JveL). H. U. 6) ! Röisheim (Beverdalen) !9/7 1894 (O. Juver); avvikande FORS ERE 183 7) ! Hövringen (Gudbrandsdalen) !/7 1894 (O. JuveEr). H. U. 8) ! Lomsfjeldene, Lauvhöen !?/1 1858 (J. E. ZETTERSTEDT). H. A. 9) ! Finse ?$/7 1916 (O. HOLMBERG). H. L. 10) ! Lom, Sulbeim 1894 (O. JuveL). H. U. 11) Tromsö, Flöifjeldet 1899 (Anpr. Nortö). Florul. Troms. 12) ! Alten, Vasbotnfjeld ved Talvik (E. H. JÖRGENSEN). H. Kr. 3-växten av ÅA. alpina (L.) Gertn. avviker till utseendet från o- växten på alldeles samma sätt som y-växten av A. dioica (L.) Gertn. från 2-växten. De viktigaste kännemärkena på typiska y- exemplar av de båda arterna framgå av följande beskrivning: A. alpina (L.) Gertn. 3 ÅA. dioica (L ) Gertn. gZ. Ståndare 5, väl utvecklade. Ståndare 5, väl utvecklade. Fruktämne utan fröämne. Stift Fruktämne utan fröämne. Stift utan märken med hår på övre utan märken med hår på övre delen och i spetsen. delen och i spetsen. Pappushår klubblika. Holk fjäll Pappushår klubblika. Holk fjäll breda, rundade, + sargade. breda, rundade, + sargade. Den i flororna gängse uppgiften, att holkfjällen hos A. alpina (L.) Gertn. äro spetsiga och smala, syftar sålunda blott på 2-växten. Holkfjällens form erbjuder icke någon för båda könen giltig art- karaktär. — Av y-växten finnas samma varieteter och former som av o-växten; y-exemplar av f. simplex Lagerb. äro mig veterligt dock ej kända från Skandinavien. TI detta samband vill jag med några ord beröra den av ett fler- tal auktorer uppgivna hybriden A. alpina (L.) Gertn. Xx dioica (L.) Gertn. De flesta i litteraturen omnämnda exemplaren har jag varit i tillfälle att granska; några har jag dock ej lyckats få se. Av allt, vad jag sett, har dock intet framgått, som synes mig giva bekräf- telse åt existensen av hybriden. Samtliga förmodade hybridogena exemplar hava nämligen enligt min mening fallit inom ramen av antingen A. alpina (L.) Gertn. eller A. dioica (L.) Gertn. Följande exemplar har jag varit i tillfälle att granska; för vart och ett med- delar jag den tolkning, jag giver detsamma. 1—2) Jämtland, Snasahögen, Getvalen ”?/7 1895 (1 ex.) och Storli, reg. alp. ”/s 1895 (2 ex.) (leg. FR. AHLFVENGREN; det. L. M. NEUMAN; herb. L. M. NEUMAN) = A. alpina (L.) Gertn. 2 (dessutom på samma ark ex. av A. alpina (L.) Gertn. 9 och dioica (L.) Gertn. >). 3 184 3) Härjedalen, .Helagsfjället /s 1908 (leg. H. SmMitH; herb. H. SMITH et L. M. NEUMAN) = Å. dioica (L.) Gzertn. 3- och 9. 4) Torne Lappmark, Karesuando ”9/7 1912 (leg. HJALMAR MÖLLER; det. L. M. NEUMANN; herb. L. M. NEUMAN) = A. alpina (L.) Gertn. 0 (pep: Tf. rosea Lagerb): 5) Torne Lappmark, Vassivagge nära järnvägen ?/s 1913 (leg. et det. NILS SYLVÉN; FH. sUD)=""Aopinas(E)GTernin: 0 6) Pasvikelven, Galgoaive (leg. et det. J: M. NORMAN; Hi U. et HF Kro = AN dioica (L:) "Germ. oh 7) Karasjokk indenfor Storfossen (leg: et det. J. M. NORMAN; H. Uspet YR) ER diorear(IrysGern so 8) Målselven, Ruostafjeld (leg: et det. J: M: NORMAN; H. KT) = AA droreaa(l5t), .Gentn: 9) Ny Sulitelma vid den branta bergväggen strax före ankomsten till Ny Sulitelma ?2/7 1904 (leg. et det. L. M. NEUMAN; Herb.oL: M: NEUMAN) == AI dioica.) GÖrtnsr20rex]. 104 Lig 10) "Fekjan i: Laksefjeld ?5/7:1909 (leg. JOH. DyrrinG;: det oEomNE INEUMAN; HH: 2 Kr! jet. L.M: I NEUMAN) EA: sdioiea)! 055) F62emm corymbosa Hn. ÅA. intermedia (Rosenv.) Pors. är, såsom ovan nämnts, enligt POR- SILD en elementarart av alpina-typ. Bladen äro på båda sidor ludna, korgarna äro små och tätt gyttrade, holkfjälllen trubbiga, sargade och mörka—bruna. Frömognaden inträffar betydligt senare hos 4. intermedia (Rosenv.) Pors. än hos 4. alpina (L.) Geertn., ja vissa år hinner den aldrig sätta mogna frön. Arten är habituellt mycket lätt att igenkänna och på intet sätt svår att skilja från AA. alpina (L.) Gertn. Den är hittills blott fun- nen på Grönland och är även här en stor sällsynthet. Vid gransk- ning av museimaterial upptäckte jag emellertid i H. U. ett ark bland 4. alpina (L.) Gertn. från Lule Lappmark (Njunnats /7 1868 C. INDEBETOU och G. JULIN), vilket jag identifierade med ÅA. inter- media (Roseny.) Pors. Exemplaren äro små men typiska; jag tvekar "därför ej om bestämningens riktighet. Från någon annan lokal inom Skandinavien har jag ej fännit exemplar i herbarierna. Växten torde därför vara en av de verkliga rariteterna i vår fjäll- flora. A. intermedia (Rosenv.) Pors. uppfattas av PORSILD såsom inter- mediär mellan A. alpina (L.) G&ertn. och 4. dioica (L.) G&ertn. Han Åe mr ARE tee 185 stöder detta sitt omdöme på holkfjällens beskaffenhet. Enligt min mening är emellertid Porsinps åsikt ej riktig, ty A. intermedia (Rosenv.) Pors. giver på intet sätt intryck av att falla utom alpina- typen. Habituellt överensstämmer den synnerligen nära med A. alpina (L.) Geertn. 7, och såsom sädan har den t. o. m. en gång varit tolkad (TH. Horm 1887). Att Porsinrp ej närmare diskuterar den slående likheten mellan 4. intermedia (Rosenv.) Pors. och 4. alpina (L.) Gertn. > är förklarligt, ty 3>-exemplar av sistnämnda art synas ej existera på Grönland. Trots sin utpräglade &-habitus i fråga om holkfjällen, äro alla exemplar av ÅA. intermedia (Rosenv.) Pors., som jag sett, honor, vilka visserligen hava alt uppvisa en abnormt sen blomning och frösätt- ning, men vilka i alla fall enligt PorRsiLp under gynnsamma år alstra grobara frön. Åtskilligt tyder på en viss abnormitet hos A. inter- media (Rosenv.) Pors., vilket måhända kan vara förorsakat av egen- domlig könskarakltär. I JvELs avhandling över Antennaria (1898) finnas observationer över könsförhållandena hos 4. dioica (L.) Gertn., vilka äro ägnade att belysa den föreliggande frågan. JUELS observationer kunna sammanfattas på följande sätt. 4. Blommornas beskaffenhet. I. Hanliga blommor. Ståndare 5, kraftiga. Fruktämne utan fröämne. Stift styft, rakt, c:a 4 mm långt, i spetsen ej tudelat, med kraf- tiga hår på övre delen samt i spetsen. Krona klockformig, knappt 4 mm lång, med 5-flikat bräm. Pappushår c:a 4 mm långa, i spetsen klubblikt ansvällda. II. Intermediära hermafroditblommor. Ståndare 5, men mindre än i I. Fruktämne fertilt. Blittistyft rakt; c:a 4 mm långtsic spetsen kluvetii två c:a '/s mm långa flikar, vilka på kanterna och i spetsarna äro beklädda med märkespapiller. Övre delen av stiftet samt märkesflikarnas utsidor äro klädda med korta hår. Krona upptill klockformigt utvidgad, men ej så vid som hos I. Bräm delat i 5 c:a ”/s mm långa flikar. Pappushår c:a 5 mm långa, i spetsen tydligt klubblikt ansvällda; klubban dock smalare och spetsigare än hos I; understundom laggig. III. Övervägande honliga hermafroditblommor. Ståndare 3, mindre än i I. Fruktämne fertilt. 186 Stift som hos II, dock längre och smalare. Krona upptill något vidgad, men ej klocklik. Brämet delat i 5 c:a '/2 mm långa flikar. Pappushår c:a 5 mm långa, i spetsen svagt ansvåällda. IV. Avvikande honliga blommor. Ståndare saknas. Fruktämne fertilt. Stift styft, rakt, c:a 6 mm långt. Märkesflikar c:a !/2 mm långa, i kanterna och spetsen försedda med märkespapiller. Korta hår på övre delen av stiftet och på nedre delen av märkesflikarnas utsida. Krona c:a 5!/2 mm lång, rörlik, upptill svagt vidgad, med litet, 5-delat bräm. Kronflikarna c:a !/3 mm. Pappushår ej eller knappt märkbart förtjockade, minst 6 mm långa. j V. Typiska honblommor. Ståndare saknas. Fruktämne fertilt. Stift slankt, utvuxet ofta böjt, c:a 7 mm långt. Märkesflikar c:a ?/s mm långa, i kanterna och i spetsarna med märkespapiller. Hår saknas. Krona trång, rörlik, c:a 6 mm lång, snett avskuren, otyd- ligt naggad. Pappushår ej förtjockade, c:a 7 mm långa. B. Könsfördelningen inom blomkorgarna. 1. Hanform: endast blommor I. — Typiskt dioika >-exemplar. 2. Andromonoik form: i korgens periferi blommor I, i mitten blommor II. 3. Gynomonoik form: i korgens periferi blommor III, i mitten blommor IV. 4. Honlig form: endast blommor IV. 3. Honlig form: endast blommor V. De typiskt dioika formerna (1 och 5) äro de vanliga. Formerna 3 och 4 äro enligt JUEL sannolikt ej särdeles sällsynta, något som däremot torde vara fallet med form 2, av vilken JUEL fann endast ett individ. De avvikande formernas holkfjäll äro intermediära mellan >- och 2-formens. Den avvikande 2-formen (form 4) har bredare och plattare huvud än den typiska 2-formen (form 5) samt bredare och mera rundade holkfjäll än denna. Det torde alltså fin- nas goda skäl för JuELs antagande, att form 4 representerar en kryptohermafroditisk ras. 4. dioica (L.) Gertn. är alltså i regel strängt dioik med skilda 3>- och 2-individ. I naturen förekomma emellertid även former, 137 vilka såväl i fråga om blombyggnaden som om blomtypernas för- delning inom korgarna och holkfjällens beskaffenhet förbinda de dioika x- och 2-formerna med varandra. Intermediära exemplar har jag i flera fall funnit i herbarierna, vilket bekräftar JuELs iakt- tagelser. Även av 4. alpina (L.) Gertn. är emellertid en avvikande köns- form funnen. JuEL omnämner och avbildar nämligen en avvikande hanlig blomma från ett >-individ, som han insamlat i Röisheim i Lom. Detta individ var fullt hanligt, men hade något mindre stån- dare än den typiska hanen, kronan smalare och mindre djupt flikad än hos denna, samt pappushåren i spetsen obetydligt utvidgade och utlöpande i en smal spets (det utvidgade partiet i kanten försett med taggar). Detta exemplar, som förvaras i H. U., har allt- så att uppvisa kombinerade sekundära könskaraktärer av &- och 2-lig natur. Mera omfattande undersökningar på rikare material av ÅA. dioica (L.) Gertn. skulle antagligen resultera i påvisandet av ännu flera könsmodifikationer än de nämnda. Alt ej flera äro kända av A. alpina (L.) Gertn., står förmodligen i samband med apogamien hos denna art samt med det sällsynta uppträdandet av Z-individ. Huru många könsraser av ÅA. dioica (L.) Gzertn. verkligen existera, är för närvarande ovisst, särskilt som inga kulturer blivit gjorda. Att en korsning mellan raserna äger rum i naturen, torde vara sannolikt. Med hänsyn till, vad som är känt angående könsformer hos 4. dioica (L.) Gzrtn. och 4. alpina (L.) Gzertn., anser jag mig kunna hävda såsom mycket sannolikt, att A. intermedia (Rosenv.) Pors. är en avvikande könlig ras av A. alpina (L.) Gertn. Den äger sin närmaste motsvarighet inom dioica-typen i den av JuEL beskrivna Q-rasen med 3-lika holkfjäll (form 4). De skäl, som tala för en sådan tolkning äro följande: 1. Ärtkaraktärerna utgöras av sekundära hanliga könskaraktärer. 2. Hos A. dioica (L.) Gzertn. förekomma flera könliga raser, av vilka en är en nära motsvarighet till A. intermedia (Rosenyv.) Pors. 3. Även hos A. alpina (L.) Gzertn. förekomma abnorma könliga raser. ; 4. Hos A. intermedia (Roseny.) Pors. förekomma anomalier i fråga om blomningstiden och fruktsättningen. 5. Växtens geografiska utbredning är högst egendomlig: enstaka spridda exemplar på Grönland: ett enda fynd i Skandinavien, där 188 alpina-former varit föremål för ivrigt efterforskande sedan 'många tiotal år tillbaka. Härtill kan slutligen läggas den omständigheten, alt >-exemplar av ÅA. intermedia (BRosenv.) Pors. visserligen tills vidare äro okända, men att dylika knappast kunna väntas avvika från typisk A. alpina (L.) Geertn. En fråga framställer sig nu, nämligen vilken systematisk valör rätteligen bör tillkomma 4. intermedia (Rosenv.) Pors. Enligt Porsirp är den frökonstant. Om så verkligen är förhållandet — Porsinrp har ej lyckats uppdraga fröplantor i kultur, utan grundar sin uppgift på iakttagelser i naturen — är A. intermedia (Rosenv.) Pors. 2 genom flera karaktärer väl skild från A. alpina (L.) Gertn. 2; den eventuellt förekommande 3s av A. intermedia (Rosenyv.) Pors. torde däremot vara identisk med 4A. alpina (L.) Gartn. 3. Till skill- nad från hos ÅA. dioica (L.) Gzertn., där parallellformen till A. inter- media (Rosenv.) Pors. sannolikt i regel är inkorsad med typiska dioika formen, torde >-karaktären hos Ad. intermedia (Rosenv.) Pors. genom apogamien vara fixerad. Det oaktat kan 4. intermedia (Rosenv.) Pors. knappast upprätthållas såsom egen art. Den är en- dast en konstant könligt avvikande ras av 4. alpina (L.) Geertn., som ur systematisk synpunkt ej bör skiljas från denna. A. glabrata (J. Vahl) Pors. är identisk med den av LANGE år 1869 urskilda varieteten A. alpina (L.) Gzertn. y glabrata J.: Vahl. Porsirp har odlat växten i fråga ur frö och funnit den konstant, varför han anser, att den bör upphöjas till rang av elementarart. Dess habituellt mest framträdande karaktär är, som namnet angiver, den nästan totala frånvaron — sparsamma förekomsten av hår- beklädnad. Redan på avstånd kunna därför A. alpina (L.) Gartn. och 4A. glabrata (J. Vahl) Pors. åtskiljas; den förra är till färgen gråvit, den senare. rent grön. Andra olikheter finnas emellertid dessutom. Bladen hos A. glabrata (J. Vahl) Pors. äro i förhållande till bredden något längre än hos A. alpina (L.) Gaertn:; hos den senare äro de sterila bladrosetterna i regel ganska långt skaftade, hos den förra kortskaftade, varigenom den basala bladmassan blir ganska 1ät. Såväl J. VAHL som PORSILD angiva i diagnoserna, att korgarna äro få till antalet (>calathio solitario vel paucis; »calathio solitario vel 189 binis») och stora. Holkfjällen beskrivas av PORSILD såsom »gla- berrima». Genom välvilligt tillmötesgående från professor C. RAUN- KLER har jag haft tillgång till Köpenhamnsmuseets grönländska samlingar. Ehuruväl grönländska exemplar finnas, vilka helt eller ganska nära överensstämma med beskrivningarna såväl beträffande korgarnas antal som holkfjällens beskaffenhet, saknas dock inga- lunda undantag härifrån. Så t. ex. finnas i Köpenhamnsmuseets samlingar exemplar av ÅA. glabrata (J. Vahl) Pors., vilka hava ett flertal korgar; oftast äro blomställningsaxlarna liksom holkfjällen svagt håriga. J. VAHLS och PORSILDS diagnoser synas mig i dessa båda punkter vara av något för stor skärpa i uttrycken, varigenom beskrivningen ej tager hänsyn till växtens alla variationsmöjlig- heter. Sommaren 1917 fäste jag mig vid en nästan glatt Antennaria av alpina-typ, som rikligt uppträder inom Torne Lappmark på Nuolja- fjällets högre delar. Jag misstänkte, att den möjligen kunde vara identisk med den grönländska A. glabrata (J. Vahl) Pors. Vid en närmare undersökning visade det sig också vara fallet. Nuolja- exemplaren avvika i själva verket så föga från vissa grönländska, att de svårligen skulle kunna urskiljas, om de sammanblandades med dessa (Fig. 1:6 och 7). De lappländska exemplaren visa blott svag antydan till reduktion av korgarnas antal; blomställningsaxlarna och holkfjällen äro svagt håriga. — Något tvivel om identiteten mellan Lapplandsexemplaren och den grönländska 4A. glabrata (J. Vahl) Pors. synes mig sålunda ej förefinnas.- I intet av: de skandinaviska herbarier, som jag genomgått, har jag återfunnit A. glabrata (J. Vahl) Pors. Arten är synbarligen en stor sällsynthet. På Nuolja växer den tillsammans med typisk A. alpina (L.) Gertn. och dess var. canescens Lange rikligt på top- pen. Den är lätt förbisedd, ty den blommar här först sent; som steril torde den vid flyktig observation kunna tagas för en hög- fjällsform av A. dioica (L.) Gzertn. Måhända är detta en av or- sakerna till, att den hittills helt undgått botanisternas uppmärk- samhet. Förekomsten av AA. glabrata (J. Vahl) Pors. i Skandinavien är ur växtgeografisk synpunkt på visst sätt ett evenemang. Redan förut är det visserligen bekant, att Fennoskandias fjällflora inne- håller ett ej ringa antal västarktiska arter (jfr TH. C. E. FRIES 190 1913), men att en gemenskap existerar med Västarktis även beträf- fande en verklig elementarart, är en nyhet. 4. glabrata (J. Vahl) Pors. är att inrangera inom den nordostliga gruppen av växter inom vår fjällflora (TH. C. E. FrRIEs 1. c.), och härigenom kommer dennas förut stora procenthalt av västarktiska former att ökas. För närvarande är blott föga känt om artens skandinaviska utbrednings- område, men sannolikt skall den visa sig finnas på flera ställen i de nordskandinaviska fjällen. Uppträdandet av A. intermedia (Rosenv.) Pors. i Lule Lappmark kan måhända förefalla mindre egendomligt, med hänsyn till vad som sagts om växtens egentliga natur. Det giver emellertid ett uppslag till diskussion av ett ännu föga diskuterat växtgeografiskt problem, nämligen på vad sätt A. alpina (L.) Gzertn. > inkommit till Skandinavien och spritt sig därstädes. Typisk 4. alpina (L.) Gertn. > sätter aldrig frön, och någon effektiv spridning genom de korta sterila rosetterna kan knappast antagas hava ägt rum i post- glacial lid. Att arten uppkommit ur ÅA. dioica (L.) Gertn. här i Skandinavien under eller efter istiden, och att förekomsten av <- individ på så sätt skulle kunna förklaras, är uteslutet. Däremot talar den vidsträckta circumpolära utbredningen i nutiden. Mig veterligt är JUEL den ende, som försökt belysa frågan. Fram- hållande, att 3-exemplaren av ÅA. alpina (L.) Gertn. icke spela någon som hälst roll för artens vidmakthållande, fattar han >-individen som »atavismer» från en tid, då A. alpina (L.) Gzertn. ej var apogam, eller rättare sagt såsom »atavismer>» från två ej apogama stamarter, ur vilka AA. alpina (L.) Gertn. framgått såsom apogam hybrid- avkomma. Hantypen är enligt JUEL utdöd, men understundom in- träffar ett återslag, och ett hanligt individ alstras ånyo. Spörsmålet om uppkomsten av 4. alpina (L.) Gzertn. är för Skandi- naviens växtgeografi av ringa betydelse, då den som art helt visst existerat redan under istiden och sannolikt även före denna. Teo- rien angående >-formens uppträdande är däremot av största bety- delse. Kunna J-individ verkligen alstras ur 2-exemplarens apo- gamt utvecklade frön, är frågan om 4. alpina (L.) Gertn. > inom Skandinavien löst. Den senare tidens ärftlighetsforskning synes emellertid ej giva stöd för en sådan teori. Till dess det experi- mentellt visats, att Z-individ uppväxa ur frön av A. alpina (L.) Gertn. 2, måste saken hållas för mindre sannolik. Måhända har gåtan en annan lösning. Hanformen har, såsom av förteckningen ovan synes, en helt annan och mera inskränkt £91 utbredning inom Skandinaviens fjälltrakter än honformen, som snart sagt ej saknas på något enda fjäll. A. alpina (L.) Gertn. är — av hittills gjorda fynd alt döma — till sin utbredning svagt bicentrisk, under det att 2-formen är typiskt ubikvisit. Om så är förhållandet, och ej slumpen på grund av >-exemplarens sällsynt- het gjort, att min förteckning över hittills gjorda fynd fått ett ut- seende, som ej motsvarar verkligheten, så synes mig en rimlig för- klaring till förekomsten av J-individen inom Skandinavien vara given. Den hanliga formen — liksom den honliga — kan hava ingålt i den mecklenburgoglaciala floran under istiden (Tu. C. E. Fries 1. c.). Ifrån dennas refugier i Norge har 2-formen genom sina för vindspridning väl utrustade frön hastigt spritt sig till de nyutsmälta fjällen; att dessutom även invandringsströmmar till- kommit från nordost och måhända även från söder, är troligt. Hanformen förmådde emellertid ej taga det nya land, som utsmälte, i besittning annat än steg för steg, synnerligen illa utrustad, som den är, i spridningshänseende. Från de 1venne refugieområdena — ett i norra Norge och ett i södra — har den ej lyckats tränga längre fram under de gångna årtusendena, än vad fyndlistan antyder. Förekomsten i Lule Lappmark av den egendomliga könsform av A. alpina (L.) Gertn., som går under namn av ÅA. intermedia (Rosenv.) Pors., kan måhända förklaras på ett analogt sält som 4. alpina (L.) Gertn. 2. Med hänsyn till att växten hittills blott är känd från norra Skandinavien, ligger antagandet närmast till hands, att den under istiden blott existerat på det nordnorska refugieområdet. — En annan möjlighet är dock även tänkbar. Av alla tecken att döma hava individen från Lule Lappmark vuxit under extremt ogynnsamma förhållanden — på snölägemark eller på hög nivå. CORRENS undersökningar över blommornas kön förtjäna i detta samband beaktande. Hos en ras av Satureia hortensis, som har såväl 2-liga som -liga blommor, framkallades av kulturer under olika yttre förhållanden följande resultat. Under ogynnsamma närings- betingelser blevo samtliga blommor rent honliga, under gynnsamma undertrycktes de honliga blommorna, så att nästan uteslutande >- liga blommor producerades. Att ej samtliga blommor blevo 3>-liga anser CORRENS bero därpå, att det »in praxi nicht möglich ist, alle Blätenknospen in ”besonders gänstige' Ernährungsverhältnisse zu bringen>. Är det nu möjligt, alt könskaraktären i blommorna hos A. alpina (L) Gzertn. > på analogt sätt påverkas av yttre inflytan- den? Därom veta vi för närvarande intet. Måhända förhåller det 192 sig så, att s-exemplar av ÅA. alpina (L.) Gzertn. ej äro i alla väder konstanta hanar, utan att de under vissa villkor kunna tvingas att alstra frön. På så sätt bleve förekomsten av ÅA. intermedia (Rosenv.) Pors. i Lule Lappmark förståelig. Likaledes bleve det lättare att för- stå, hur det lyckats banformen av 4. alpina (L ) Gzertn. att vinna en så pass vidsträckt utbredning inom Skandinaviens fjällområde, som den faktiskt gjort. Någon säker grundval för dessa hypoteser finnes emellertid för närvarande icke. Blott på experimentell väg kan en sådan skaffas, ty på analogier med CORRENS försök kan det invecklade problemet ej lösas. Jag har emellertid velat framlägga synpunkter för att visa, att flera möjligheter finnas att förklara detsamma utan att behöva antaga den enligt den moderna ärftlighetsläran mindre sannolika atavistiska nyalstringen av hanar ur apogama honindivid. K Vid min undersökning har jag haft tillgång till Uppsala-, Lund-, Köpenhamn- och Kristianiamuseernas samlingar. Till prefekterna för nämnda institulioner framför jag härför mitt vördsamma tack. Även för lån ur privata samlingar är jag flera personer tack skyldig, bland dem framför allt. Rektor L. M. NEUMAN och Fil, Lic. H. SMITH. Uppsala den 4 februari 1919. LITTERATURFÖRTECKNING. CORRENS, C., Zur Kenntnis der Geschlechtsformen polygamer Bläten- pflanzen und ihrer Beeinflussbarkeit. — Jahrb. wiss. Bot. 44, 1907. ——, Weitere Untersuchungen äber die Geschlechtsformen polygamer Blätenpflanzen und ihre Beeinflussbarkeit. — Jahrb. wiss. Bot. 45, 1908. FLORA DANICA, tab. 2767, fig. 4, 1869 och tab. 2786, 1869. FrIES, TH. C. E., Botanische Untersuchungen im nördlichsten Schweden. — Prakt. o. vet. unders. i Lappland anordn. av Loussavaara—Kiiruna- vara A.-B. 1913. ——, och MÅRTENSON, S., Floristiska anteckningar från de alpina och subalpina delarna av Karesuando och Jukkasjärvi socknar norr om Torne träsk. — Sv. Bot. Tidskr. 1910. GAERTNER, J., De fructibus et seminibus plantarum. — Stultgart 1788. 193 HoLM, TH., Beiträge zur Flora Wästgrönlands. — Engl. Bot. Jahrb. 8, 1887. . JUEL, O., Vergleichende Untersuchungen uäber täpische und parthenogene- tisehe Fortpflanzung bei der Gattung Antennaria. — Kongl. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 33, N:o 5, Stockholm 1900. KERNER, I., Parthenogenesis einer angiospermen Pflanze. — Sitzungsber. SES d. math.-nat. Cl. d. Acad d. Wiss., Abth. I, Bd. 74, Wien 1876. LAGERBERG, T., Några anmärkningsvärdare växtformer från Torne lapp- mark. — Sv. Bot. Tidskr. 1909: LANGE, J., Conspectus Florae Groenlandicae. — Medd. om Grönl. 3, Kö- benhavn 1880. LINNZEUS, C., Species plantarum. Ed. I. — Stockholm 1753. NoTÖ, ANDR., Florula Tromsöensis. Ed. nova. — Tromsö 1901. PORSILD, M. P.,, On the Genus Antennaria in Greenland. — Medd. om Grönland, 51, Köbenhavn 1915. AHLENBERG, G., Flora Lapponica. — Berolini 1812. Svensk Botanisk Tidskrift 1919. 13 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 1919. Bb. 13, H. 2. DE SVENSKA ARTERNA AV LAVSLÄKTET STAUROFPFHELEJ NORM: tt AV GUST. O. A:N MALME Staurothele är ett av de bäst begränsade släktena inom Verru- cariaceae, såsom familjen uppfattas i Å. ZAHLBRUCKNERS system. De murformiga sporerna, de snart förslemmade parafyserna och när- varon av hymenialgonidier karakterisera hithörande former så väl, att man aldrig behöver råka 1 villrådighet vid deras bestämning till släktet. Någon större affinitet till andra verrucariacéer torde det näppeligen uppvisa. Däremot är gränsen mot dermatocarpacé- släktet Endocarpon Hedw. mycket svagt markerad, och det finns onekligen åtskilligt, som talar för den redan av K. J. LÖNNROTH (1858) vidtagna åtgärden att sammanföra Staurothele med detta. Vi ha här åter ett exempel på huru onaturligt det är att låta bålens olika utvecklingshöjd (»>skorplik bål», »bladlik bål») enbart utgöra skiljemärket mellan familjer. Andra, helt säkert för varje licheno- log välbekanta, lämna Buelliaceae— Physciaceae och Caloplacaceae— Theloschistaceae i ZAHLBRUCKNERS system. Men om meningarna äro ganska enstämmiga bland nutida licheno- loger om släktets (eller gruppens) begränsning, om vi frånse vad nyss påpekats om dess förhållande till Endocarpon, så kan detta ingalunda sägas vara fallet i fråga om arterna inom detsamma. Under det att G. W. KOERBER, F. ARNOLD och W. NYLANDER m. fl. uppställt ett avsevärt antal arter, ha S. GAROVAGLIO och J. GIBELLI (Tentamen dispositionis method. lich. in Longobardia cresc. 1865) och G. WINTER (Pringsheims Jahrbäöcher för wissenschaftl. Botanik, X, 1876) sammanfört de flesta dessa till en enda kollektivart. WIiN- TER har icke tillerkänt de av föregående författare beskrivna for- 195 merna ens en så hög grad av autonomi, att han velat behålla dem som varieteter. Att han gått alldeles för långt, torde emellertid vara ganska säkert. H. ZSCHACKE, som i »Die mitteleuropäischen Verru- carien. I> (Hedwigia XIV, 1913) lämnat det senaste sammanfattande arbetet över släktet, för såvilt det är representerat i det av honom behandlade florområdetl, upptager icke mindre än 18 arter, men han anmärker rörande några av dem, att de äro föga skarpt skilda. Inom vårt land har släktet icke varit föremål för någon särskild uppmärksamhet. Av de på silurkalk uppträdande kalcivora arterna har, för så vitt jag kunnat finna, icke mer än en -— St. guestphalica — omnämnts i den svenska lichenologiska litteraturen, och detta dessutom endast vid ett par tillfällen. Den såväl på silurkalk som urkalk (eller skiffer) uppträdande, icke kalcivora St. hymenogonia (med 8 hyalina sporer) har sällan insamlats hos oss. Om de huvud- sakligen på gråsten, urkalk eller fjällskiffrar växande formerna med 2 vanligen förr eller senare mörknande sporer föreligga däremot rätt talrika uppgifter, särskilt rörande deras utbredning, men de ha i allmänhet hänförts till en enda art (St. eclopima) eller på sin höjd till två arter (St. clopima och St. fissa eller St. umbrina), och någon noggrannare undersökning av dem synes man icke ha ingått på. Fyndet av en för den svenska floran ny kalcivor art förliden sommar gav mig anledning att underkasta det skandinaviska Stau- rothele-materialet i våra största för forskningen tillgängliga lavher- barier, främst universitetsmuseernas i Uppsala och Lund, en när- mare granskning. Till mitt förfogande har stått det mesta, som sammanbragts av vårt lands samlande lichenologer, dock med ett undantag, som jag anser . mig särskilt böra påpeka. P. J. HELL: BOMS för kännedomen om de svenska lavarnas utbredning så viktiga herbarium befinner sig fortfarande i hans arvingars ägo och ligger magasinerat så, att det är fullständigt oanvändbart. De uppgifter, som lämnats av denna ovanligt flitiga och intresserade, men tyvärr med allt för knapphändiga optiska och litterära hjälpmedel arbe- tande lichenolog, ha därför i många fall icke kunnat kontrolleras. Av min undersökning har framgått, att bestämningarna i herba- rierna rätt ofta varit bristfälliga, och att släktet är betydligt starkare representerat i vårt land, än man hittills vetat. Av kalcivora arter äga vi således åtminstone tre, av vilka, såsom redan nämnts, icke mer än en förut varit uppgiven för Sverige, och av de huvudsak- ligen på gråsten eller fjällskiffrar växande icke mindre än fem eller, om St. hymenogonia medräknas, sex. Uppriktigt måste jag dock 196 erkänna, att jag för vissa fall ej är fullt övertygad om arternas autonomi. För att komma till klarhet i detta hänseende krävas ytterligare iakttagelser i naturen, och särskilt gäller det att under- söka, i vad mån yttre faktorer kunna inverka på bålens tjocklek och areolering, på sporernas färgförändring och på hymenialgoni- diernas form. Skulle det visa sig, att bålens areolering och: diffe- rentieringen mellan de fertila och de sterila vårtorna eller fälten ej äro konstanta, måste till exempel St. clopima och St. fuscocuprea ävensom St. catalepta och St. fissa förenas. Göres samma erfaren- het beträffande hymenialgonidiernas form, kunna knappt St. clopima och St. catalepta eller St. fuscocuprea och St. fissa hållas åtskilda. Det synes mig emellertid vara bäst att tillsvidare hålla i sär, så långt som möjligt, de redan urskilda och namngivna arterna, för så vitt de ej blivit beskrivna under uppenbart förbiseende av andra forskares arbeten. Vad nomenklaturen angår, anser jag mig icke i detta korta med- delande böra vidtaga några förändringar i den nu rätt allmänt brukliga, helst då jag, som nämnt, är tveksam rörande artbegräns- ningen. Men för vissa fall måste jag inlägga min reservation, och detta gäller redan namnet på släktet. Staurothele uppställdes år 1853 av J. M. NORMAN och omfattade enligt hans begränsning verrucariacéer med murformiga, mörka sporer. Beskrivningen passar in även på flera Polyblastia-arter och på Anthracothecium. Tu. M. Fries tillfogade år 1860 karaktärerna »sporae paucae» och »para- physes in gelatinam diffluentes>», varigenom han ville markera grän- sen mot det av A. MASSALONGO år 1852 uppställda släktet Sporo- dictyon. Först år 1864 anmärkte FRrRIESs, att närvaron av hymenial- gonidier borde anses som en nota characteristica, och vid samma tid hänförde han hit även arter med hyalina sporer och med 8 sporer i varje sporsäck. Närmare preciserade han släktets begräns- ning år 1877 och överförde samtidigt dit ett antal arter, som av olika författare beskrivits under Polyblastia. Denna av TH. M. FRIES givna begränsning av Staurothele har sedan vunnit ett ganska allmänt erkännande, vare sig man, såsom numera oftast är fallet, uppfattar gruppen som ett särskilt släkte eller subsumerar den under Verrucaria eller Polyblastia. De av G. W. KOERBER år 1855 givna namnen Sphaeromphale — REICHENBACHS likabenämnda släkte inneslöt enligt KOERBERS eget medgivande icke några lavar med murformiga sporer — och Stig- matomma kunna, såsom yngre, icke komma till användning, därest 197 icke det Normanska av någon anledning måste förkastas och något äldre än dessa då icke finnes att tillgå. Emellertid hade A. MaAs- SALONGO redan år 1852 uppställt ett släkte, Paraphysorma, som helt och hållet fotar på en otvetydig Staurothele. Visserligen är hans tolkning av fruktkroppens byggnad och av hymenialgonidierna oriktig, och han har senare låtit släktet falla. Men då icke någon som helst ovisshet föreligger om vad han avsett med Paraphysorma, kan detta icke utgöra något hinder för att använda sagda namn. Enligt mitt förmenande bör därför Paraphysorma, som är ett år äldre, vid en konsekvent tillämpning av nu gällande nomenklatur- regler undantränga Staurothele. En undersökning av Verrucaria clopima i G. WAHLENBERGS her- barium visar, att därunder dölja sig två olika, på samma papper uppfästa, på olika dagar men i samma trakt insamlade arter. Den ena, som är fullt bestämbar, har fertila bålvårtor av väsentligen samma byggnad som hos St. fissa (Tayl.), men avlånga eller cy- lindriska hymenialgonidier och är, att döma efter NYLANDERS be- skrivning, identisk med St. fuscocuprea (Nyl.). Den andra, vars bål är sönderfrätt av insekter, och som därför ej är fullt säkert bestäm- bar, har nästan klotrunda hymenialgonidier och hör således icke till vad som numera rätt allmänt, t. ex. av WAINIO och av ZSCHACKE, betecknas som St. clopima, utan snarare till SL. catalepta (Koerb.) eller St. fissa (Tayl.). Sistnämnda art har emellertid ej anträffats i Finnmarken av senare resande; St. fuscocuprea, St. catalepta och St. clopima auctor. äro däremot insamlade där av Tu. M. FRIES. Vart det av AcHARIUS i Methodus” under Verrucaria clopima anförda exemplaret från Östergötland är att hänföra, känner jag icke. Någon art med avlånga eller cylindriska hymenialgonidier, som kan komma i fråga vid en jämförelse, föreligger icke i de mig tillgängliga sam- lingarna från detta landskap. E. Fries, Lich. suec. exs. n:o 415, som är insamlad där och enligt egenhändiga anteckningar av FRIES i hans herbarium uteslutande legat till grund för beskrivningen på Sagedia clopima i »Lichenographia europaea reformata>, tillhör St. calalepta. F. ARNOLD anser också nämnda Koerberska art vara identisk icke blott med Sagedia eclopima Fr. utan även med Verru- caria elopima Wahlenb. E. Wainio, som haft tillfälle att under söka materialet i AcHARIUS' herbarium, urgerar däremot bestämt, att Verrucaria clopima har långa hymenialgonidier, vilket ju icke är fallet med Fries” Lich. suec. exs. n:o 415. Han anför dessutom, på grund av undersökning av originalexemplar, som synonym Pyre- 198 nula areolata Ach., vilket namn ARNOLD åter vill taga i anspråk för en form, som torde vara identisk med St. fuscocuprea. Den beskriv- ning AcHARIUS lämnar Över bålen, synes dock icke tala för AR- NOLDS tolkning, utan snarare peka hän på den art, som ZSCHACKE betecknar som St. clopima Th. Fr., och som åtminstone ingick i det material, som förelåg vid utarbetandet av »Lichenes Arctoi». Om nu denna min förmodan beträffande Pyrenula areolata Ach. är riktig, skulle det riktigaste sättet att lösa namnfrågan vara det att reser- vera artnamnet clopima för NYLANDERS Verrucaria fuscocuprea, art- namnet areolata däremot för ZSCHACKES St. clopima. Några utförliga beskrivningar över här upptagna arter har jag icke ansett mig behöva meddela, helst då några för vetenskapen nya icke äro uppställda. Det har synts mig vara tillräckligt att lämna ett examinationsschema jämte litteraturhänvisningar. HRö- rande den geografiska utbredningen inom vårt land har jag där- emot lämnat rätt utförliga uppgifter, ur vilka framgår att varandra närstående arter i detta avseende kunna förhålla sig ganska olika. Härvid bör dock anmärkas, att hithörande växter i allmänhet icke uppmärksammats av andra än de få speciella lichenologerna, och att de därför utan allt tvivel äro långt allmännare, än som synes framgå av vad vi för närvarande känna om deras utbredning och frekvens. Staurothele Norm. (emend. Th. Fr). J. M. NORMAN, Conatus praemissus (1853), p. 28. — Tu. M. FRIES, Lich. Arct. (1860), p. 363; Polyblast. Scand. (1877), p. 3. Conspectus specierum in Suecia occurrentium. I. Sporae binae v. singulae. 1. Thallus epilithicus. Perithecia substrato non immersa (non calcivora). A. Thallus crassiusculus, rimoso-areolatus, rarius verrucoso- areolatus; areolae fertiles ceteris non v. vix majores. Perithecia areolis immersa, apice (»operculo>») vix prominente, cum thallo fere concolore, parte thallina tumidula circumvallato. Sporae mox ob- scuratae. a. Gonidia hymenialia oblonga v. cylindrica, 2—3 wu Ccrassa, 5—12 u longa (nonnumquam etiam longiora). St. clopima Th. Fr. 199 b. Gonidia hymenialia subglobosa v. ovoidea, circiter 3 u, rarius usque 4 u crassa, usque 5 u longa. St. catalepta (Koerb.) Forss. et Blomb. B. Thallus tenuis v. tenuiusculus, continuus v. rimulosus, ra- rius verrucoso-areolatus; verrucae fertiles elevatae, ceteris multo majores, subhemisphaericae v. obtuse conicae. Perithecia plus mi- nusve alte parte thallina tenui, non tumidula obducta, apice pro- minente atro v. saltem nigricante. Sporae satis diu v. persistenter hyalinae. a. Gonidia hymenialia oblonga v. subeylindrica, 2,;—3 u crassa, 5—10 wu, rarius usque 13 u longa. St. fuscocuprea (Nyl.) Zschacke. b. Gonidia hymenialia subglobosa v. ovoidea, 3—4 u crassa, usque 5 u longa, rarius etiam majora. «. Sporae demum obscuratae. Thallus vulgo levigatus, saepe nitidulus. St. fissa (Tayl) Forss. et Blomb. 8. Sporae persistenter hyalinae. Thallus vulgo farinosus, opacus. St. Hazlinzskyi (Koerb.) Forss. et Blomb. 2, Thallus endolithicus. Perithecia substrato immersa (calcivora), elapsa v. collapsa foveolas relinquentia. (Sporae vulgo singulae, 50—75 u longae, 20—27 u crassae; rarius binae, 45--55 u longae, 18—22 u crassae. Gonidia hymenialia subglobosa, diam. circiter 2,5 u). St. guestphalica (Lahm) Th. Fr. II. Sporae octonae. 1. Perithecia substrato immersa (calcivora), elapsa v. collapsa foveolas relinquentia. Thallus endolithicus. 4. Gonidia hymenialia subglobosa, diam. circiter 3 uw. (Sporae hyalinae, 30—45 u longae, 16—22 u crassae.) St. caesia (Arn.) Th. Fr. B. Gonidia hymenialia oblonga v. subeylindrica, 1,;—2 u crassa, 4—38 u longa. (Sporae hyalinae, 30—40 u longae, 14—20 u crassae:) St. bacilligera (Arn.) Th. Fr. 2. Perithecia elevata, verrucas hemisphaericas v. obtuse conicas formantia. (Gonidia hymenialia oblonga 1,;—2 u crassa, 3—5 (, rarius usque 7 u longa. Sporae hyalinae, vulgo 22—23 u, rarius usque 35 u longae, 11—14 u, rarius usque 18 u crassae.) St. hymenogonia (Nyl.) Almq. 200 St. -rupifraga (Mass.) Th. Fr., quae in Ostrogothia collecta esse dicilur, cujus vero specimina suecica non vidi, a St: caesia peritheciis minoribus sporisque quaternis, mox obscuratis differt. Pro >Forss. et Blomb.> et >»Almq.»> supra forsan melius scribendum esset Th. Fr. — K. B. J. FORSSELL, O. G. BLOMBERG et S. ALMQUIST disci- puli erant FRIESII ejusque normam, in praelectionibus expositam, secuti sunt. St. clopima Th. Fr. TH. M. Fries, Lich. Arct. (1860), p. 363 [vix Verrucaria clopima Wahlenb. in ACHARIUS, Method. lich. Supplem. (1803), p. 20). — H. ZsCHACKE, Die mitteleurop. Verruc. I (1913), p. 188. — Verrucaria turgidella W. NYLANDER, Lich. Lapp. orient. (1866), p. 188. — Pyrenula areolata E. ACHARIUS, Synops. lich. (1814), p. 122. [Cfr. E. WaAIiN1Io, Adjum. II (1883), p. 167]. Lule Lappmark: Njammats (1864 och 1871. P. J. HELLBOM). Jämtland: Brunflo, Hälle (1875. P. J. HELLBOM), Kall, Sundet 1911. E. Du RiETtz). Härjedalen: Axhögen (1867: P- JO HELEBOM)NSE Mittåkläppan (1867. P. J. HELLBOM). Uppland: Alsike, ön Fläsk- jan (1913. E. Du Rietz). Blekinge: Hinsaberget (1871. J. HuL- TING). Norska exemplar har jag undersökt från flera fyndorter i Finnmarken (TH. M. FRIES), från Dovre (TH. M. FRIES, J. E. ZETTERSTEDT) och från Visted i Vaage (TH. M. FRIES). | Finska exemplar från Ruskiakallio i Kuusamo (F. SILÉN) och Sordavala (A. KULLHEM:; Verrucaria turgidella Nyl) avvika icke i något hänseende från ovan anförda svenska. St. catalepta (Koerb.) Forss. et Blomb. K. B. J. FORSSELL et O. G. BLOMBERG, Enumer. plant. scand. 4 (1880), p. 97. — HH. ZsCHACKE, 1: c€ Pp. 189. — Sagedia clopima 'E. FrRiIESliches nogr. europ. reform. (1831), p. 415. — Stigmatomma eclopimum F. ARNOLD et mult. al. auctor. Skåne: Kullen (1902. B. NILSSON KAJANUS. — Svagt utvecklat exemplar). Östergötland: Törnevalla (CHR. STENHAMMAR. — E. Fries, Lich. suec. exs. n:o 415), Häradshammar, Fjärdingstad (CHR. STENHAMMAR). Bohuslän: Strömstad: (1873. J. HULTING). Södermanland: Dunker (1887 och 1889. O. G. BLOMBERG), Göt- lunda (1863. O. G. BLOMBERG). Stockholm: (1852. W. NYLAN- DER) Sabbatsberg (1840. F. GrREwWwE). Åland: Pallvik, Lavö (1882. HOLMÉN Och SEDERHOLM). Uppland: Uppsala, Slottsbacken (1859. TR. M. Fries). Jämtland: Brunflo, Hälle (1868. S.: ALMQUIST.) 201 Norska exemplar har jag undersökt från Finnmarken (TH. M. FRIES, A. J. MALMGREN), Strinden i Trondhjems amt (KINDT) och Kristianiatrak- ten (N. G. MOE), finska från Hälsingfors (TH. M. FRIES). St. fuscocuprea (Nyl.) Zschacke. HH. ZSCHACKE, 1. c. (1913), p. 187. — Verrucaria celopima Wahlenb. in ACHARIUS, Method. lich. Supplem. (1803), p. 20 pr. p. (sec. specimen Wahlenbergianum in Mus. bot. Uppsal. asservatum). — Sphaeromphale areolata F. ARNOLD, Lichenol. Ausfl.'in Tirol. XXV (1893), p. 387. Ab hac vix differt St. clopimoides (Anzi) Steiner (Cfr. ZSCHACEE, I. c. p. 188). Lule Lappmark: Sarekområdet (1903. B. NILSSON KAJANUS). Jämtland: Storlien, Skurdalsporten (1873. S. ALMQuisT. — 1917. G. MALME). Härjedalen: Ljusnedalen (1866. S: ALMQUIST). Norska exemplar har jag undersökt från Finnmarken (G. WAHLENBERG, TH. M. FRIES) och från Dovre (TH. M. FRIES). St. fissa (Tayl.) Forss. & Blomb. K. B. J. FORSSELL et Ö. G. BLOMBERG, Enumer. plant. scand. 4 (1880), fa E: WAINIo, Adjum. II (1883), p. 166. — H. ZsCHACKE, 1. c., p. 185. — Verrucaria umbrina W. NYLANDER, Lich. Scand. (1861), p. 269. Blekinge (H. FALK, J. HULTING, J. F. SVANLUND), Småland, (ErERTES m. fl. — EE: Fries, Lich. sueci exs: n:o 417), Västergöt- land (G. MaALME), Bohuslän (P. G: E.: THEORIN, H. MAGNUSSON), Värmland (H. FALK), — — — — Dalarna (C. INDEBETOU), Jämt- land (t. ex. Undersåker, Ristafallet och Stamgärdet. E. ALMQUIST, G. MALME. — MALME, Lich. suec. exs. n:o 672). Norska exemplar har jag undersökt från Kristianiatrakten, där N. G. MoE insamlat arten på talrika lokaler och under med avseende på bålen mycket växlande former. St. Hazlinzskyi (Koerb.) Forss. et Blomb. K. B. J. FORSSELL et BLOMBERG, Enumer. plant. scand. 4 (1880), p. 97. H. ZSCHACEE, 1. c. (1913), p. 187. — Verrucaria inconversa W. NYLANDER, Flora 1875, p. 362 (sec. descr.; specimina a TH. M. FRIES ad Helsingfors — sicut specimina a NYLANDER descripta collecta sporis persistenter hyalinis gaudent et in descriptionem plane quadrant. Vix nisi forma v. status St. fissae, cujus specici sporae saepe diu hya- linae remanent. Småland: Visingsö, Stigby (1877. J. E. ZETTERSTEDT). Bohus- län: Strömstad, Grandalen (1873. J. HuLTING). Västergötland: 202 Lidköping (1865. F. Grewe). Östergötland: Gistad, Markeby och Kumla (1859.. CHR. STENHAMMAR. — Specimina jam a KOER- BER commemorata). Södermanland: Öja och Västermo (1872, 1882. O. G. BLomBErG). Uppland: Uppsala (1859. P. T. CLEVE), Tibble (1866. S. ALMQUIST). St. guestphalica (Lahm) Th. Fr. Ta. M. FrIE3S, Polyblast. Scand. (1877), p. 6. — St. orbicularis (Mass.) var. guestphalica (Lahm) H. ZSCHACKE, 1. c. (1913), p. 191. — St. orbicula- ris (Mass.) TH. M. FgrIEs, Övers. K. Vet.-Akad. Förhandl. (1864), p. 275. Västergötland: Kinnekulle, Blombergs hed och Nartorps hed (1861 etc. F. GREWE. — O. G. BLOMBERG. — P. J. HELLBOM). I likhet med G. LINDAU (Kryptogamenflora, III, sid. 16) anser jag denna som en särskild art, genom sina stora sporer (oftast en i varje sporsäck) skild från St. orbicularis (Mass.) eller St. nigella (Krampelh.) St. caesia (Arn. ) Th. Fr. TH. M. FrIEsS, Polyblast. Scand. (1877), p. 6. — H. ZS8CHACKE,l. c. (1913), PJ: Forte non differt a St. immersa (Bagl.) Th. Fr. Öland: (1855. STENHAMMAR och FLobDEruUs) Borgholm (1867. J. E. ZETTERSTEDT). Gottland: Visby, Kopparvik (1871. F. TRrRY- BOM 1872. J. E. ZETTERSTEDT), Galgberget (1917. G. MALME). Sannolikt är denna art icke sällsynt på silurkalk. Utan mikroskopisk undersökning kan den dock knappt skiljas från andra kalcivora verru- cariacéer, och dessa lavar ha föga beaktats inom vårt land. St. bacilligera (Arn.) Th. Fr. Tu. M. Fries, Polyblast. Scand. (1877), p. 5. — H. ZSCHACKE, 1. c. (1913), p. 194. Gottland: Ardre, Fågelhammar och Lauritze (1918. G. MALME). St. hymenogonia (Nyl.) Almq. S. ALMQUIST, Övers. K. Vet.-Akad. Förhandl. 1869, p. 444. — H. ZSCHACKE, I. c., p. 196. — Verrucaria hymenogonia W. NYLANDER, Prodr. Michenaagn Gall. et Alg. (1857), p. 184 (430). Västergötland: Kinnekulle (1861. F. GrReEwE). Östergötland: Omberg (1871 och 1874. P. G. E. THEORIN. — 1887. G MALME), Krokek (1893 och 1895. J. HULTING). Vr RA AV i 2 US Gene 203 Enligt S. ALMQUIST (Berättelse om en resa i Jämtland sommaren 1868) och P. J. HELLBOM (Norrlands lavar) är denna art funnen på några ställen i Jämtland. Exemplar därifrån har jag icke sett. Men nära Skurdalsporten har jag insamlat en Microglaena — med all sannolikhet en ny art — som är förvillande lik St. hymenogonia. Exemplaren från Omberg, som i allmänhet äro insamlade på av ned- sipprande vatten starkt fuktad skiffer, avvika från Kinnekulle- och Krok- eksexemplaren genom något större, 25—30 u långa och 12—19 u tjocka sporer samt kortare och tjockare, ända till 3 u tjocka hymenialgonidier. Till följd av den ymniga bevattningen äro perithecierna ofta missbildade, utan fullt utvecklade sporsäckar. Enligt meddelande av dr J. HuLTInG har han anträffat St. rupi- fraga (Mass.) på urkalk vid Råsäter i Krokek (Östergötland). Exemplaren ha på sin tid bestämts av Tu. M. Fries, men några sådana finnas icke i hans herbarium. Då jag icke varit i tillfälle att undersöka svenska exemplar av arten, vill jag endast på detta sätt omnämna fyndet. SVENSK BOTANISK: TIDSKRIFT: 19197 "ED: Id, H. 2. UBER DIE POLLENENTWICKLUNG BEI CHAMAE-= DOREA CORAELINA : KARST: VON ERIK SÖDERBERG Die grosse Familie der Palmae ist zytologiseh und embryologisch bisher so gut wie gar nicht untersucht worden. Meines Wissens gibt es keine Palmenart, deren Pollen- und Embryoentwicklung man einer genauen und mit modernen Methoden ausgefährten Unter- suchung unterworfen hätte. Nur durch NÉMEcs Untersuchung der Wurzelspitzen von Phoenix dactylifera kennen wir die 28 betra- gende diploide Chromosomenzahl dieser Palme. Wenn ich dann noch BaucHs »Beiträge zur Entwicklungsgeschichte und physiolo- gisehen Anatomie der Palmenbläte» sowie LöÖTscHERS »Uber den Bau und die Funktion der Antipoden in der Angiospermen-Sa- menanlage» nenne, habe ich die wichtigsten Werke erwähnt, in denen wir einige Tatsachen aus der gröberen Embryologie der Palmen finden. Dass grade die Palmen sich so lange den For- schungen der Zytologen und Embryologen entzogen haben, hängt wohl hauptsächlich von der Härte und Grösse des Materials ab, infolgedessen das Zerschneiden mittels des Mikrotoms sehr be- schwerlich ist. In den männlichen Bläten der Chamaedorea corallina hatte ich ein verhältnismässig leicht zu bearbeitendes Material, das ich dank der Liebenswöärdigkeit des Herrn Professor Dr. R. FRIES aus dem Warmhause des Bergianischen Gartens erhalten hatte, woselbst sie im März 1918 blähte. Fixiert wurde es in ZENKERS und FLEMMINGS Flässigkeiten, und gefärbt wurden die Präparate mit Eisenhämatoxylin und Lichtgrän. In zytologischer Hinsicht fand ich bei der Untersuchung der Pollenentwicklung bei Chamaedorea nichts Auffallendes. Nur in der Diakinese waren die Chromosomen einigermassen deutlich, in den öbrigen Stadien dagegen zu Klumpen zusammengeballt. Die Er- 205 miltelung der Chromosomenzahl erwies sich jedoch als untunlich; sie därfte aber wahrscheinlich 12 oder, 14 betragen. Vorläufig muss indess die zytologische Untersuchung aufgeschoben werden, bis eventuell die Pollenentwicklung anderer Palmenarten ins -reine gebracht ist. ] vs Dass ich mich jedoch schon jetzt veranlasst gesehen habe, kurz öber meine Arbeit zu beriechten, hängt davon ab, dass ich bei Chamaedorea die typische simultane Pollenentwicklung entdeckte, die man erst vor kurzem noch fär ein ganz besonderes Kennzeichen der Dikotyledonen hielt und deswegen auch den dikotylen Typ nannte. Nach der heterotypischen Teilung fehlen die Wände. Sie bilden sich :simultan nach Beendigung der homöotypischen Kernteilung. Bei dem sukzessiven oder monokotyledonen Typus dagegen erfolgt eine Zellteilung unmittelbar nach der heterotypischen Teilung des Kernes der Pollenmutterzellen. In diesen beiden Zellen erfolgt unmittelbar darauf eine neue Zellteilung, die homöotypische. Aus SAMUELSSONS u. a. Untersuchungen an Dikotyledonen und de- nen von GUIGNARD an Monokotyledonen kennen wir eine grosse Anzahl Dikotyledonen des sukzessiven und eine noch grössere An- zahl Monokotyledonen des simultanen Pollentyps: In Chamaedorea corallina stossen wir auf eine neue recht interessante Ausnahme unter den Monokotyledonen.' Ich habe mich darum auch fär be- rechtigt gehalten, diesen Fund kurz zu erwähnen, da ja jede Unter- suchung des Pollenentwicklungstyps in bisher nichtbearbeiteten Familien oder Gattungen der Monokotyledonen und in gewissen Gruppen der Dikotyledonen fär die Beurteilung des phylogenetischen und des systematischen Wertes der Pollentypen von besonders grosser Bedeutung ist. Um die Arbeiten :känftiger Forscher auf diesem Gebiete zu erleichtern, habe ich auch gemeint, es könne ein gewisses Interesse haben, eine Ubersicht des Auftretens der beiden Pollentypen bei den Monokotyledonen zu besitzen. Diese Ubersicht, die ich. des- halb hier gebe, erhebt jedoch'keine Anspräche auf Vollständigkeit, wenn ich auch nicht glaube, dass noch vieles hinzuzufägen sein könnte. Bei der Aufstellung der Liste bin ich v. WETTSTEINS'System gefolgt. , 206 Monocotyledoneae. Butomaceae. Butomus umbellatus sukzessiv HOLMGREN 1913. Hydrocharitaceae. Elodea canadensis WYLIE 1904. Scheuchzeriaceae. Triglochin palustris TÄCKHOLM und SÖDERBERG 1918. Potamogetonaceae. Potamogeton foliosus Ruppia marilima (= R. rostellata) Najadaceae. Najas flexilis > — major » » Liliaceae. Tricyrtis hirta Tofieldia calyculata Gloriosa virescens Asphodelus albus > luteus Anthericum Liliago » Sp. Funkia ovata Aloe caesia > echinata > striata Gasteria verrucosa Haworlhia sp. Apicra spiralis Allium tricoccum 386 5 Moly Fritillaria persica » simultan sukzessiv » simultan sukzessiv simultan > sukzessiv simultan sukzessiv simultan » » sukzessiv » Lilium (mehrere Spezies) »> Galtonia candicans Asparagus officinalis Convallaria majalis Trillium grandiflorum WIEGAND 1899. MURBECK 1902. CAMPBELL 1897. HOFMEISTER 1861. GUIGNARD 1898. ISsHIKAWA 1916. AFZELIUS 1918. » » STRASSBURGER 1880. » » TÄCKHOLM und SÖDERBERG 1918. SaAcnHs 1874. GUIGNARD 1915 a. > » » » » » NOTHNAGEL 1916. MivAKE 1905. STRASBURGER 1884. > 1880. MIiYAKE 1905. TÄCKHOLM und SÖDERBERG 1918. WIEGAND 1899. ATKINSON 1899. Juncaceae. Luzula pilosa simultan Amaryllidaceae. Agave virginica sukzessiv Dioscoreaceae. Dioscorea quinqueloba simultan Iridaceae. Crocus vernus > > sativus >» Iris (mehrere Spezies) > > — foetidissima » > pallida > > sambucina > > Ssibirica > Tigrida Pavonia Sisyrinchium striatum » Bermudiana Antholyza aethiopica > > Cunonia > Ixia paniculata > > — Ccoccinea > > maculata > Gladiolus gaudavensis > Freesia refracta Montbretia erocosmiaeflora > Commelinaceae. Tradescantia virginica » » discolor sukzessiv pilosa >» subaspera virginiea.. |» > zebrina > Commelina coelestis » Tinnanltia fugax » Cyperaceae. Carex acuta simultan Gramineae. Zea Mays sukzessiv Trilicum compactum v. splendens > 207 TÄCKHOLM und SÖDERBERG 1917. SCHAFFNER 1909. TÄCKHOLM und SÖDERBERG 1918. GUIGNARD 19135 b. » » HoOFMEISTER 1861. GUIGNARD 19135 a. > » » > GUIGNARD 19135 b. » 101562; » » > 1915 Db. » 1915 a. HOFMEISTER 1848. BARANETSKY 1880. » » > » > > TÄCKHOLM und SÖDERBERG 1918. ,; » >» JUEL 1900. KUWADA 1911. KOERNICKE 1896. 208 Paspalum mandioccamum sukzessiv TÄCKHOLMu. SÖDERBERG 1918: Phragmites communis » TiscHLER 1918. » v. Pseudodonax <> > » Ks Musaceae. Musa (mehrere kultiverten Formen) » TisCcHLER 1910. > » » > d ANGREMOND 1914. ; Cannaceae. Canna indica » TÄCKHOLMU.SÖDERBERG1918. Orchidaceae. 2pipactis palustris » WILLE 1886. Orchis (mehrere Species) simultan GUIGNARD 1882. Palmae. Chamaedorea corallina » Verf.” 1919: Araceae. Symplocarpus foetidus - sukzessiv DuGGARr 1900. Peltandra undulata » > > Richardia africana > (i ÖVERTON 1909: Arisaema Triphyllum PICKET MTG: Typhaceae. Typha latifolia > SCHAFFNER 1897. Lemnaceae. Lemna minor » CALDWELL 1899. Aus dieser kleinen Zusammenstellung geht demnach hervor, dass der simultane Pollentyp wenigstens in sieben monokotyledonen Familien auftreten kann, nämlich in den Liliaceae, Juncaceae, Iri- daceae, Dioscoreaceae, Cyperaceae, Orchidaceae und Palmae. Diese Familien vertreten die vier grossen Reihen (nach v. WETTSTEIN) Liliifltorae, Glumiflorae und Spadiciflorae. Es wöärde die engen Grenzen dieser kleinen Mitteilung weit äber- schreiten, wenn ich mich hier im Anschluss an jenes Verzeichnis auf eine ausfährliche Besprechung des systematischen und phylogene- tischen Wertes der Pollentypen bei den Monokotyledonen einlassen wollte, und ausserdem ist die Anzahl der untersuchten Monoko! tyledonen bisher noch so gering, dass kaum etwas hinzuzufägen wäre zu dem, was TÄCKHOLM und ich in unsren beiden Aufsätzen (1917 und 1918) gebracht haben, weshalb ich auf unsre dort ausgesprochenen Ansichten verweise. Zu der Reihe der Spadici- florae möchte ich aber doch noch bemerken, dass fast alle Forscher 209 keinen höheren Grad der Verwandtschaft zwischen den in dieser Reihe untergebrachten Familien entdecken können. Wegen Uber- einstimmungen einiger floralen Charaktere, des vegetativen Baues und der Anatlomie meint v. WETTSTEIN in diesen Familien Ausstrah- lungen desselben Grundtyps erkennen zu mössen. Diese Anschauung veranlasst ihn denn auch, in seinem System die Reihe der Spadici- florae aufrechtzuhalten. Aber zugleich gibt er auch zu, dass die Mehrzahl der Forscher der Ansicht sei, diesen Familien einen ver- schiedenen Ursprung zuzuschreiben, und dass vieles dafär spreche, diese Reihe in mehrere aufzuteilen. Unter diesen Gelehrten sind vor allem ENGLER und WARMING, die ja aus jener einen Ordnung vier bezw. drei gemacht haben. Von der Palmenfamilie sagt WAR- MING, Sie sei »eine recht vereinzelte Familie», und es existiere kein Ubergang zwischen ihr und den öbrigen Spadizifloren. Er vertritt auch die Ansicht, dass alle Forscher in Zukunft die Familie der Palmen eine Reihe fär sich bilden lassen werden. Zeigt es sich nun auch noch bei känftigen Pollenuntersuchungen der Palmen, dass sie sämtlich den simultanen Typ besitzen, wie ich ihn bei Chamaedorea corallina geftunden, während die anderen Familien der Ordnung Spadicifltorae den sukzessiven besitzen, den man bei den Arazeen Arisaema triphyllum, Peltandra undulata, Richardia africana und Symplocarpus foetidus, bei der Typhazee Typha latifolia und der Lemnazee Lemna minor gefunden hat, so erscheint mir WARMINGS Auffassung von der vereinzelten Stellung der Palmen in jener Reihe noch ferner bezeugt, da sie sich, wie ich eben gezeigt habe, in noch einer charakteristischen Hinsicht von den öbrigen Familien unter- scheidet. WARMINGS Reihe Palmae und ENGLERS Reihe Principes scheinen mir daher ausserordentlich gut begrändet zu sein. Stockholms Högskola, Botanisches Institut, im April 1919. LITERATURVERZEICHNIS. AFZELIUS, K. 1918... Zur Entwicklungsgeschichte der Gattung Gloriosa. — Acta Horti Bergiani 6. (CANGREMOND, ÅA. 1914. Parthenokarpie und Samenbildung bei Bananen. — Flora 107. ÅTKINSON, G. F. 1899. Studies on reduction in plants. — Bot. Gaz. 28. BARANETZKY, J. 1880. Die Kernteilung in den Pollenmutterzellen einiger Tradescantien. — Bot. Zeitung 38. Svensk Botanisk Tidskrift 1919. 14 210 BaucH, K. 1911. Beiträge zur Entwicklungsgeschichte und physiologischen Anatomie der Palmenbläte. — Diss. Berlin. CALDWELL, O. W. 1899. On the life-history of Lemna minor. — Bot. Gaz. 21. CAMPBELL, 1897. A morphological study of Naias and Zannichellia. — HIPPOC, "Galrk ACA SCH SC Lo: FIN OLE | DuGGAR, B. M. 1900. Studies in the development of the pollen grain in Symplocarpus foetidus and Peltandra undulata. — Bot. Gaz. 29. ENGLER, A. und GiLG, E. 1912. Syllabus der Pflanzenfamilien. Berlin. GUIGNARD, L. 1882. Recherches sur le développement de V'anthére et du pollen "des" Orehidees:”= "Ann. "Sei. Nat. Bot: (8)r6: —»—, 1898. Le développement du pollen et la reduction chromatique dans le Najas major. — Arch. d'Anat. micr. 2. —>—, 1915 a. - Sur la formation du pollen. — Compt. :rend. Acad. Paris 160. —»—, 1915 b. Nouvelles observations sur la formation du pollen chez certaines Monocotylédones. — Compt. rend. Acad. Paris 161. HOFMEISTER, W. 1848. Uber die Entwicklung des Pollens. — Bot. Zei- tung 6. —»—, 1861. Neue Beiträge zur Kenntniss der Embryobildung der Phane- rogamen. II. Monokotyledonen. — Abhandl. mathem.-phys. Cl. k. sächs. Ges. Wiss. Leipzig. HOLMGREN, I. 1913. Zur Entwicklungsgeschichte von Butomus umbella- tusklif-— Sv. Bot ulidskr.mv ISHIKAWA, M. 1916. A list of the number of chromosomes. — Tokyo Bot. Mag. 30. JUEL, H. O. 1900. Beiträge zur Kenntniss der Tetradenteilung. — Jahrb. f. wiss. Bot. 35. KOERNICKE, M. 1896. Untersuchungen uber die Entstehung und Ent- wicklung der Sexualorgane von Triticum, mit besonderer Beräck- sichtigung der Kernteilungen. — Verh. naturh. Vereins d. pr. Rhein- lande 53. KUWADA, J. 1911... Maiosis in the pollen mother cells of Zea Mays IL: — Tokyo Bot. Mag. 39. LÖTSCHER, P. K. 1905. Uber den Bau und die Funktion der Antipoden in der Angiospermen-Samenanlage. — Flora 94. MiYAKE, K. 1906. Uber Reduktionsteilung in den Pollenmutterzellen einiger Monokotyledonen. — Jahrb. f. wiss. Bot. 42. MURBECK, Sv. 1902. Uber die Embryologie von Ruppia rostellata Koch. — Kongl. Svenska Vetensk.-Akad. Handl. 36. NÉMEC, B. 1910. Das Problem der Befruchtungsvorgänge. — Berlin. NOTHNAGEL, M. 1916. Reduction divisions in the pollen mother cells of Allium "tricoceum. — Bot: Gaz. 61. OVERTON, J. B. 1909. On the organization of the nuclei in the pollen mother cells of certain plants with special reference to the chromo- somes:'—/ Ann. of. Botir25. PICKET, F. L. 1915. A contribution to our knowledge of Arisaema tri- pbhyllum.: = Mem: of the Torrey Bota Clubii6: 211 SacHe, J. 1874. Lehrbuch der Botanik. — Leipzig. SAMUELSSON, G: 1914. Uber die Pollenentwicklung von Anona und Aristolochia und ihre systematische Bedeutung. — Sv. Bot. Tidskr. 8. SCHAFFNER, J. H. 1909. The reduction division in the microsporocytes of Agave virginica. — Bot. Gaz. 47. STRASBURGER, E. 1880. Zellbildung und Zellteilung. Dritte Aufl. Jena. —>—, 1884. Die Controversen der indirekten Kerntheilung. — Arch. fi. Mikroskop. Anat. TÄCKHOLM, G. und SÖDERBERG, E. 1917. Uber die Pollenentwicklung bei Cinnamomum nebst Erörterungen äber die phylogenetische Bedeu- tung des Pollentyps. — Arkiv för Bot. 15. —2—, ——, 1918. Neue Beispiele der simultanen und sukzessiven Wand- bildung in den Pollenmutterzellen. — Sv. Bot. Tidskr. 12. TIsSCHLER, G. 1910. Untersuchungen äber die Entwicklung des Bananen- pollens I. — Archiv f. Zellforsch: 5. ——, 1918. Untersuchungen äber den Riesenwuchs von Phragmites com- munis var. Pseudodonax. — Bericht. d. deutsch. bot. Gesellschaft 36. WARMING, E. 1912. Froöplanterne. — Kjobenhavn. WETTSTEIN, R. v. 1911. Handbuch der systematischen Botanik. — Leipzig und Wien. WIEGAND, K. M. 1899. The development of the microsporangium and microspores in Convallaria and Potamogeton. — Bot. Gaz. 28. WILLE, N. 1886. Uber die Entwicklungsgeschichte der Pollenkörner der Angiospermen und das Wachstum der Membranen ' durch Intus- susception. — Christiania. WYLIE, R. B. 1904. The morphology of Elodea canadensis. — Bot. Gazx 3. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. Bb. 13, H. 2. NOTES ONS PHE! EMBRYOLOGYNORF SATSOTAS KIAETY er BY LARS GUNNAR ROMELL In Chenopodiaceae, the normal type of embryo sac seems to be a rule without exception, as far as yet known. However, the embryo sac of Salsola being not hitherto described, my esteemed preceptor, Prof. O. ROSENBERG, has thought it to be of some interest to have a species also of that genus investigated. Mr ROSENBERG also kindly provided me the Zenker- and Flemming- fixed material. MHaidenhains iron-haematoxyline was used for staining. Salsola is not a very fit material for embryological work, the sing- le curved ovule showing in early stages no fixed position relative to any marked plane. In fact, the trained eye of my friend, Fil. Lic. G. TÄCKHOLM, but recently discovered that sufficient informa- tion was to be gathered from my several hundred slides from 1913. The pollen development could not be followed because the fixing was not good for that purpose. | In following the development of the embryo sac of Salsola Kali from the beginning, we find a single sporogenous cell within a nu- cellar wall, at this stage 2 (or 3) cell-layers thick (see the figure 1 a). There is formed a tetrade, of which I have seen the chalazal mega- spore grow out. If that is always so, I am not able to say. While the embryo. sac is formed in the normal way by the usual divi- sions (fig. 1 b, c), the nucellus wall grows thicker, so that the ripe embryo sac lies c:a 6 cell-layers deep. There are two integuments, as stated by HEGELMAIER and MEU- NIER, in opposition to VAN TIEGHEM (p. 1406). Both are gene- rally visible on the dyade stage. The later stages are described by HEGELMAIER. The ripe seed of Salsola, as is well known, has an exceedingly curved embryo, which as a heliciform rolled body fills the whole space within the testa. The final shape is prepared for very early by two processes. The one is a curvation of the ovule (see Fig. 1. Salsola Kali; c, embryo sac; a, b, d, ovary cavity with ovule, respecti- vely on embryo sac mother cell, 8-nuclear embryo sac, and 2-cell-embryo stage (a and c X 440, b x300, d x130; the straight lines stand each for 0,1 mm). figure a, b, and HEGELMAIER'S, pl. IV, fig. 10), the other is a bending over of the curved ovule so that its median plane, at first longitu- dinal to the ovary, becomes finally transversal. As to the causes of these processes, it is at first to be remarked that the section 214 drawings of the ovary given by BAILLON and ENGLER-PRANTL and referring to SS. Soda and Kali respectively do not agree with my sections of S. Kali. There is, in fact, much less space within the ovary, so that the young ovule seems really to be in contact with the wall on the tetrade stage, at the latest. From the tetrade stage until fertilization, the ovule is very irregularly sited, more or less bended over: The shape of the ovary cavity all the time closely following the outlines of the ovule, it is impossible to say, if the bending-over ovule determines the shape of the cavity, or the reverse. But after fertilization the ovary rapidly grows broader and flatter, its cavity, from the beginning rounded and higher than its width, becomes a low funnelshaped, and the ovule at the same time com- pletely bends down so as to reach a transversal position (d in figure 1). In this later developement, the ovary seems to be the lead- ding part, at least its upper edge growing out actively without any pressure from the ovule. To elucidate the matter I have investigated a number of ripe seeds. In 56 investigated seeds the embryo always, conformingly to the description by HEGELMAIER, lies so as to turn the base of the cochlea with the root end versus the apex of the ovary. But the spiral formed by root and axis organ is 24 times right, 32 times left winding, that makes 43Z2—+6,124 right winding, the probable error indicated. The embryo winds then as often to the right as to the left. This result seems to indicate that external agents rather than internal formative factors are responsible already for the first ben- ding-over of the ovule and, thus, for the final shape of the embryo. LITERATURE CITED: BAILLON, Historie des plantes. — Tome IX, p. 142, fig. 195. ENGLER-PRANTL, Die natärlichen Pflanzenfamilien. — Bd III, 1 a, p. 84. HEGELMAIER, Untersuchungen öber die Morphologie des Dikotyledonen- Endosperms. — Nova Acta d. kais. Leop.-Carol. deutsch. Akad. d. Na- turf., Bd: 49; N:r 1, Halle iS65: MEUNIER, Les téguments sémineaux des Cyclospermes. — La Cellule 6, 1890. TIEGHEM, VAN, Traité de botanique. — Paris 1884. äm SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. Bb. 1 Ka AA BO ETT FÖR SKANDINAVIEN NYTT ZOO0CECIDIUM PERRISIA ALPINA F. LÖW Å SILENE ACAULIS L. AV OTO: GERTA Av docenten JoHn FRÖDIN i Lund erhöll jag till bestämning några deformerade tuvor av Silene acaulis, vilka denne insamlat somma- ren 1916 i trakten av Narvik. Närmare bestämt var fyndorten Sör- skjomen i Skjomen (Nordlands amt), 55 meter över havet; insam- lingen hade där skett den 31 juli 1916. Materialet ifråga visade sig vara av stort intresse. Min undersök- ning gav nämligen vid handen, alt deformationerna förorsakats av Fig. 1. Skottspetsar av Silene acaulis, deformerade genom Perrisia alpina. — +. en i Skandinavien. hittills förbisedd dipter, Perrisia alpina F. Löw. Dess karakteristiska cecidium — beskrivet av FRANZ LÖWw från Österrike år 1877 — utmärker sig genom följande egendomligheter. Hos icke blombärande skott förkortas de terminala internodierna, och bladen, som till följd härav rycka tätt intill varandra, antaga en avvikande form, i det att dessa, i normalt tillstånd linealt ge- staltade, bliva kortare och vid basen mer eller mindre slidlikt ut- 216 bredda. Då bladen ömsesidigt täcka varandra, uppstå i skottspet- sarna ärtskockformiga eller kottelika galler (fig. 1, 2). Den normala gröna färgen bibehålles endast i spetsarna; vid basen och över huvud så långt bladen täcka varandra, är färgen blek, nästan vit. Fig. 2. Cecidier av Perrisia alpina å Silene acaulis. — +. Gallerna förekomma merendels i stort antal å samma individ. BEzz1i, som i de italienska alperna undersökt en medelstor tuva av på detta sätt deformerad Silene acaulis, fann å densamma icke mindre än 50 dylika cecidier. Å det mig föreliggande materialet bar en knappt decimeterbred tuva 45 cecidier, en något mindre 37. Gallmygglarverna äro enligt Löw till färgen rosenröda och träffas vid basen av de deformerade bladen, vilka vart och ett städse bebos av ett stort antal sådana. Enligt samme forskare lämna de gallerna i september och begiva sig till övervintring i jorden, där de på våren genomgå sin förvandling till puppa och imago. En beskrivning av gallmyggan i dess fullbildade stadium lämnade Löw år 1885, var- vid han gav densamma namnet Cecidomyia alpina. Synonymer äro Perrisia (K1IEFFER), Dasyneura (KERTÉSZ), ävensom Dichelomyia alpina, det senare givel av RUBSAAMEN. Enligt Löw, HiERonyYMmUS och Bezzi är det av Perrisia alpina förorsakade cecidiet (HOoUuARD: 2274) känt från följande lokaler. Niederösterreich: Raxalpe (Schlangenweg), Schneeberg (Ochsen- boden). Vid mina floristiska undersökningar somrarna 1905 och 217 1909 å Ochsenboden, Schneeberg, iakttog jag själv flerstädes dessa bleka, huvud- eller kottelikt deformerade skott å Silene acaulis, vilka jag emellerlid då icke ägnade någon uppmärksamhet. Steiermark: Schneealpe. Kärnten: Glocknergruppe (nedanför Franz-Josefshöhe). Tyrolen: Gschnitzthal, Schmalserthal (ovan Kurzras mot Hoch- jochferner), Hutzel vid Trins. Wallis: Findelen Gletscher vid Zermalt. Italien på gränsen till Graubänden: Valle della Ventina, Dis- grazia. (Ba RE » (Aftenposten 1918, ”!/4, nr. 198) og dette er et helt ge- nerelt forhold som vi fra nutiden kan folge tilbake gjennem den histo- riske tid, saga-tiden og sagn-tiden helt til den i dunkelt slor indhyllede urtid i vor slegts historie, da nutidsforholdene lidt efter hvert gaar over i de geologiske. PIA. sd gen SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. Bb; 13, H. 2. REFERAT. H. LUNDEGÅRDH, Die Ursachen der Plagiotropie und die Reiz- bewegungen der Nebenwurzeln; I. — Fysiogr. Sällsk: Förh: 25: 0nr-6; Lund.1917.. 73. sid: » Die" Ursachemn etc. IIL..— Ibid. 30, nr 1; Lupd 1917 64 sid. » Das geotropische Merhalten : der Seiten- Sprösse; — Ibid. 29; nr 27;,Lund. 1918:, 90: sid: Ett av de kapitel i retningsfysiologien, som kunna göra anspråk på ett visst allmänt intresse, i betraktande av den stora roll saken spelar ekologiskt och biologiskt, är plagiotropiens problem. Vi möta det i snart sagt var förgrenad planta, i varje växt, som har en arkitektonik. I den föreliggande frågan förelågo före 1917 ungefär lika många teo- rier som något så när ordentliga undersökningar, och ingen av teorierna förklarade tillfyllest ens, vad man visste. Från detta kaotiska tillstånd har problemet med ett slag bragts i ett helt annat läge, ja blivit retnings- fysiologiskt löst genom de arbeten, vars titlar läsas härovan. Att det blev en svensk forskare. som först redde upp den trassliga härvan är ägnat att både glädja och förvåna i betraktande av vårt lands fattigdom på fysiologer — trots dess rikedom på botanister. Det bör ju ge saken ännu ett visst intresse för svenska läsare, och ett kort referat torde även därför vara väl på sin plats, att originalavhandlingarna med säkerhet studeras endast av ett försvinnande fåtal av tidskriftens läsare. Den, som emellertid ämnar läsa dem med avsikt att ordentligt tillägna sig författarens resultat, tillrådes enträget att observera extrabladet »Corri- genda und Zusätze» i »Die Ursachem» etc. del II. Eljes bli avhand- lingarna alldeles onödigt svårlästa på grund av stor knapphändighet i tabellförklaringarna och en del meningsstörande fel. Skematiska figurer till varje tabell hade ofantligt underlättat arbetet för läsaren, men hade antagligen ställt sig för dyra med hänsyn till det stora antalet försöks- serier. Den följande redogörelsen för arbetenas innehåll går i kronologisk ordning, som på samma gång är logiskt betingad. Å Angående sidorötternas geotropiska förhållanden var förut bekant: att de normalt inställa sig i ett jämviktsläge, som bildar sned vinkel med huvudrotens; 224 att »egenvinkeln» å klinostat är större än den normala vinkeln med huvudroten; att efter omvändning av hela plantan + 1809 sidorötterna kröka sig nedåt så att den gamla vinkeln med horisontalen uppnås. För att förklara, vad man visste, antog man antingen: 1) att sidorötterna hade en svagare positiv geotropism än huvudro- ten (SACHS); 2) eller att de vore plagiotropa, antingen a) så att gränsvinkeln vore deras (retningslösa) jämviktsläge lik- som vertikalläget huvudrotens (CZAPEK 1898) eller b) så att gränsvinkeln komme till stånd som en resultantverkan genom samspel mellan diageotropism och positiv geotropism (CZAPEK 1895); 3) eller resultantverkan av ett samspel mellan positiv geotropism och morfestesi (DUTROCHET, NOLL). LUNDEGÅRDH visar nu: att SACHS har rätt däri, att sidorölterna äro svagare positivt geo- tropiska än huvudroten, krävande ungefär dubbla presentationstiden (c:a 12 min. mot c:a 5) men med kortare reaktionstid (30—40 minuter mot i medeltal 56), men att detta ej kan förklara, varför de inställa sig i gränsvinkeln och ej i vertikalläge; att sidorötterna äro rent positivt geotropiska och percipiera en positiv geotropisk retning även i jämviktsläget och ännu i mindre vink- lar med vertikalen. (Bevis: horisontalläget optimalt retläge; ingen reak- tion vid intermittent retning efter sinuslagen, ej heller vid dubbelretning i godtyckliga lägen med 180! differens; i vertikalläget ingen tropistisk perception ännu efter 5 timmar); att sidorötterna äro fysiologiskt radiära. Bevis: retningslösa rötter förhålla sig lika i de båda horisontallägena 0? och —+— 180", i normalin- versläge som i normalläge (—130? resp. —509; som 09 räknas alltid hori- sontalläget på den sida där ifrågavarande rötter sitta. Jfr JostsS Vorle- sungen 3. Aufl., sid. 602—603). Jämviktsvinkeln måste alltså komma till stånd genom en hämning av något slag. Denna hämning bevisas vara orsakad varken av auto- tropism eller av något slags morfestesi, utan av en tyngdkraftsretning, som verkar starkast i —90? (vertikalläge), svagare i normalläget, och som visar sig artskild från de tropistiska retningarna bl. a. genom den stora hastighet, varmed den avklingar. Fenomenet är analogt, sannolikt iden- tiskt, med den av MARIE-MARTHE RiIss 1913 å huvudrötter påvisade häm- ningsverkan av tyngdkraftens längskomponent. Att sidorötterna växa snett, huvudroten lodrätt, beror alltså på olika värden av förhål- landet mellan den metageotoniska (längskrafts-) och den geotropiska ret- barheten hos huvud- och hos sidorötter. JT; Det hittills anförda förklarar ännu ej den normalt inträdande uppåt- krökningen av sidorötterna till jämviktsläget ur lägen under detta. Denna behandlas i del II. Redan i del I är visat att vertikalläget är ett tropistiskt retningslöst läge även för sidorötterna. I — 90" utföra förut retningslösa rötter ingen tropistisk reaktion. Däremot visa förut (t. ex. i 09) tillräckligt starkt retade rötter i detta läge en uppåtkrökning. En närmare analys visar, att denna beror på en geonegativ induktion, som percipieras i samma lägen som den positiva, starkast i 0? och 180, men ej kan komma till synes annat än, då den geopositiva reaktionen hämmas av längskraften. Den geonegativa reaktionens presentationstid är betydligt längre än den geopositivas och kan därför, då den ju endast induceras i samma lägen som den geopositiva, blott bestämmas indirekt. Bestämningen möj- liggjordes genom LUNDEGÅRDHS kvantitativa arbetssätt och skedde genom en kompensationsmetod. Den så funna presentationstiden ligger mellan 2 och 5 timmar. Även reaktionstiden är längre än för den geopositiva reaktionen. De båda reaktionernas inbördes oavhängighet bevisas även därav, att ingen korrelation förefinnes mellan den negativa och den häm- made positiva reaktionens styrka. Den negativa reaktionen visas ha lika litet som den positiva gemen- samt med autotropism, hyponasti eller metageotonus. I en teoretisk del skärskådas närmare den bild, som undersökningarna givit av sidorötternas retningsföreteelser, och upprullas till diskussion en mängd centrala, allmänt fysiologiska problem i anslutning till de nyvunna fakta. Att resumera denna diskussion på några få rader är omöjligt. Det visar sig emellertid, att en inträngande analys av ett av ålder som så otacksamt och svårt anselt kapitel som sidorötternas geotropism — »das Experimentieren mit ihnen gehört zu den zeitraubendsten und unerfreulichsten Beschäftigungen» säger SACHS — lyckats så omdana våra begrepp om geotropismen över huvud, att författaren måste söka sina paralleller mindre i tidigare undersökningar över geotropism än inom fototropismens gebit. Endast där känner man tidigare någon motsvarighet till den mångsidiga retbarhet och det komplicerade reaktionssätt hos ett enkelt organ för ett enkelt agens, som LUNDEGÅRDHS undersökningar av- slöjat för sidorötternas geoperception. II: Rustad genom sina undersökningar över sidorötterna, angriper förfat- taren så plagiotropiproblemet även för sidoskottens vidkommande. Även här visar det sig, alt det gamla plagiotropibegreppet ej håller stånd för en inträngande analys, men att däremot företeelserna elegant låta infoga sig i det skema, som förf. uppställt för sidorötterna. Förf. lyckas först visa, att förut retningslösa sidoskott av Coleus orientera sig rent negativt geotropiskt, ej percipiera någon tropistisk retning i + 90? (vertikalläge) och ej heller vid intermittent retning enligt sinus- lagen. Förhållandet beslöjas blott genom svårigheten att erhålla fullt retningslöst (rättare reaktionslöst) material. Därtill kräves klinostatering av plantorna under veckor. Å klinostat visa sidoskotten av normalvuxna plantor först en stark konvexkrökning (epinasti»!) som ytterst långsamt Svensk Botanisk Tidskrift 1919. 15 226 går tillbaka. >»Epinastin» visas emellertid vara ingenting annat än en geopositiv reaktion, vars tidskonstanter ha värden, som ej till- närmelsevis äro kända för någon förut studerad retningsrörelse. Att den avklingar ytterst långsamt, ha vi sett. Presentationstiden kan ej bestäm- mas direkt — av samma skäl som vid sidorötternas geonegativa reaktion — och även en exakt indirekt bestämning stöter här på svårigheter på grund av att den negativa reaktionen förlöper så mycket snabbare, att den hinner bringa skotten m. I. m. nära det retningslösa läget, innan ens presentationstiden för den positiva reaktionen är uppnådd. Reaktions- tiden för den geonegativa reaktionen är högst 1 timme (presentationsti- den således ännu kortare), medan presentationstiden för den geo- positiva approximativt kan bestämmas till mellan 1 och 2 dygn. För både den geopositiva och geonegativa reaktionen är vertikalläget tropistiskt retningslöst och horisontalläget optimalt retläge. Högst san- nolikt gäller således sinuslagen för båda reaktionerna. Samspelet dem emellan räcker därför ej att förklara skottens plagiotropa normalläge, som i stället även här medbetingas av en metatonisk effekt av tyngdkraftens längskomponent liksom vid sidorötterna. Dennas exi- stens kan även påvisas med stöd av skottens förhållande i + 90! och — 90? jämfört med å klinostat. (Här hade utan tvivel ett direktare bevis kunnat presteras exempelvis genom direkta jämförande presentationstidsbestäm- ningar å retningslösa plantor vid reaktion i dessa olika fall respektive). Sidoskotten (hos Coleus) äro fysiologiskt radiära. »Epinastin» kan induceras å vilken sida som helst. Morfestesi etc. spelar ingen roll för uppkomsten av jämviktsvinkeln. Till slut ger förf. en monografisk överblick över plagiotropiproblemet över huvud. Med stöd av orienterande försök och den befintliga lit- teraturen urskiljas en del olika typer (Fagus-typen, Prunus-Padus-typen, tallen, granen), vilkas plats i det nya skemat diskuteras. Hos träden synes i allmänhet förutom de nämnda retningsreaktionerna rektipeta- litet spela en roll. Närmast Coleus-skemat står Prunus-Padus-typen (med Acer, Aesculus, Alnus, Belula, Evonymus, Fraxinus, Rosa, Sorbus Aucuparia, Quercus). Sidoskottens plagiotropa läge är således liksom sidorötternas ett dy- namiskt jämviktsläge och kommer i bägge fallen till stånd genom ett samspel mellan positiv geotropism, negativ geotropism och metageotonus. Blott de relativa styrkeförhållandena äro olika. Hos sidorötterna en stark positiv geotropism, en stark metatonus och en svag negativ geo- tropism. Hos sidoskotten (av Coleus, Fuchsia, Lamium m. fl.) en stark negativ, en relativt stark positiv geotropism och en ganska svag meta- tonus. Tillsammans utgöra de tre avhandlingarna, som sagt, den första or- dentliga analysen av plagiotropifenomenet. Som framgår av ovanstående, resultera de i en omvärdering av alla värden på detta område, (märk upplösningen av de vedertagna begreppen plagiogeotropism och epinasti!) 201 och komma ganska säkert att bli klassiska till följd av originaliteten dels hos den nya bild de givit oss av fenomenen, dels av den använda metodik, som möjliggjort en så elegant lösning av det komplicerade problemet. På samma gång motsvarar denna senare kraven på modern experimentalfysiologisk forskning, bland annat genom att de använda siffervärdena äro vunna statistiskt ur ett stort material; den utmärkes, ex- perimentellt av elegans och observationsmaterialets exakthet, teoretiskt av författarens alltigenom kvantitativa arbetssätt och skickliga begag- nande av tidsförloppet hos fenomenen för att skilja i sär de med varandra hopvävda reaktionerna. Lars Gunnar Romell. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. Bb. 13, H. 2. IN MEMORIAM. Henrik Viktor Rosendahl. LSS SRS HENRIK VIKTOR ROSENDAHL var född den 12 december 1855 i Filip- stad. Fadern var veterinären VIKTOR SAMUEL ROSENDAHL, modern HEDVIG SoFIAa HÅKANSSON. Efter att vid elementarläroverket i Örebro ha genom- gått sjätte klassens ned- re avdelning överflyt- tade han till Karlstads. allmänna läroverk, ur vars 6:te övret klass han avgick hösten 1872 för att under vårter- minen 1873 såsom extra elev följa undervisning- en vid Filipstads bergs- skola. Senare beslöt Rosendahl sig för att ägna sig åt apotekare- banan och antogs i juni 1873 till elev på apote- ket i Falkenberg, där han i juli 1876 under- gick farmaciestudiosi- examen. Efter någon tids tjänstgöring på apotek avlade han i maj 1879 provisors- och apotekareexamen i Stockholm. Efter sam- ma år i december i Stockholm undergång- en <:maturitetsexamen inskrevs Rosendahl vår- terminen 1880 som stu- Yt ME ANS dent i Lund, där han 8 9 jo samma år avlade me- dicinsk filosofisk exa- men. Medicine kandidatexamen tog Rosendahl 1883 i Stockholm, och efter endast 7 års studier blev han 1886 medicine licentiat. 229 Redan före licentiatexamen hade han utom ett par kortare läkare- förordnanden under nära ett års lid varit assistent hos rättskemisten. Ekonomiska skäl gjorde emellertid, att Rosendahl på en tid fick lämna den vetenskapliga bana, som han redan för sig utstakat. I augusti 1887 blev han t. f. läkare vid Luleå —Ofotens järnväg, 1888 distriktsläkare i Gällivare distrikt och 1891 extra provinsialläkare, en be- fattning, som Rosendahl innehade till juni 1892. Det var sålunda under den s. k. engelska tiden, sedan »The swedish- norwegian railway comp. lim.» övertagit och med huvudsakligen engelska penningar fortsatte byggandet av den s. k. Ofotenbanan, som Rosendahl fick sin verksamhet i Gällivare och kom att se och genomleva ett av de intressantaste kapitlén i Lapplands historia. 1887 hade järnvägen framskridit så långt, att det första lokomotivet nådde Gällivare. Som bekant färdigbyggdes järnvägen ej längre än till Killinge vid Kajtum älv, och när banbygget många år senare återupp- togs, fick banan en helt annan sträckning. Från denna tid publicerade Rosendahl i Hygiea 1891 en uppsats om snöblindhet, en episod från en björnjakt på fjället Vittjavare i Torne Lappmark, då flera av deltagarna drabbades av denna åkomma. I en annan uppsats i samma tidskrift »Statistiska förhållanden bland Sveriges nomadfolk» lämnar Rosendahl, stödd på forskningar i kyrkoarkivet i Gällivare, vilka förts tillbaka ända till 1749, en grundlig statistisk utred- ning av en mängd förhållanden hos lapparna. Från Gällivaretiden här- stammar även en uppsats i Svenska Turistföreningens Årsskrift 1892, »En vintertur till Harsprånget». 1892 företog Rosendahl en botanisk resa genom Kvikkjokkfjällen till Virihaure, där han på Keskevare återfann den av WAHLENBERG som 8 lutescens beskrivna gulblommiga Aconitum septentrionale. Även på tvenne andra lokaler, Kettaure och Kettaurejokk, anträffades denna till sin syste- matiska plats och värde omtvistade Aconilum. En del iakttagelser från resan återfinnas i Botaniska Notiser 1892 under titeln »Några anteckningar från en exkursion genom Luleå Lappmark sommaren 1892», och på samma ställe lämnar Rosendahl i »Några lappländ- ska växtformer» bidrag till Gällivaretraktens flora. Redan från pojkåren ägde Rosendahl ett betydande botaniskt intresse, vilket han tydligen fått ifrån fadren, som i Filipstad ägde en liten botanisk trädgård. Under skoltiden i Karlstad uppmuntrades denna håg för botanik av lektor L. M. LARSSON, vilken trots sin kända originalitet i hög grad ägde fömågan att hos sina lärjungar väcka ett botaniskt intresse, som följde dem hela livet. Rosendahl ägde mer än vanligt mått av energi, och få människor skulle väl i likhet med honom ha funnit tid och tillfälle att milt under sin krävande och tidsödande verksamhet som läkare i Gällivare påbörja och fortsätta sitt arbete på gradualavhandlingen. Om materialet till denna, som bär titeln »Farmakologiska undersök- ningar beträffande Aconitum septentrionale Koelle» säger han själv, att det utgjordes av 100 kg Aconilum-rötter, som »jag insamlat dels vid foten af berget Snjärak (67? lat., omkring 500 meters höjd öfver hafvet) invid 230 Kvikkjokks kyrkby åren 1891 och 1892, dels samma mängd insamlad på Alnö vid Sundsvall.» Rosendahl fortsätter: »Sedan jag genom förberedande försök övertygat mig, att såväl den lappska som den från sydligare ort insamlade roten gent emot någras uttalande verkligen var alkaloidför- ande och giftig började själva undersökningen.> Om dessa försök att själv utröna giftigheten säger han: »Efter att hafva söndertuggat några rotstocksbitar, förnam jag inom kort myrkrypningar i händer och fötter samt senare en egendomlig känsla af afdomning i dessa delar, hudsen- sibiliteten inom ansiktet var betydligt nedsatt. Tyngd öfver hjässan, yrsel och kräkning voro i öfrigt de enda och snart öfvergående symtomen.» Redan sommaren 1882 hade Rosendahl gjort en resa till St. Peters- burg för att studera farmakognosi. Under åren 1892 och 1893 vistades han för medicinskt-farmaceutiska studier vid universitetet i Dorpat, där han arbetade under professorerna G. DRAGENDORFF och BR. KOBERT, St. Petersburg samt Berlin, och härunder framskredo arbetena på gradual- avhandlingen så, att denna kunde ventileras vid Karolinska institutet i januari 1894. Samma år blev Rosendahl docent i farmakologi vid Karolinska in- stitutet och innehade förordnande som e. o. professor där och senare vid Uppsala universitet. Den ”2/e 1895 utnämndes han till e. o. professor i farmakologi och experimentel farmakodynamik samt farmakognosi vid nämnda universitet, beviljades avsked den !?/2 1896 och förordnades den 5/7 1895 till lärare i naturalhistoria och farmakognosi vid Farmaceutiska institutet i Stockholm samt blev 1901 e. o. professor och 1912 professor därstädes i botanik och farmakognosi, en befattning, som han innehade till sin död. Åren 1903—1904 och från 1910 till sin bortgång var Rosendahl före- ståndare för Farmaceutiska institutet. Rosendahl var tidvis under åren 1892, 1893 och 1894 läkare vid observationsanstalten mot kolera vid Bredvik och Västra Hästholmen, var sommaren 1895 praktiserande läkare i Ronneby, 1896 läkare vid Rindö brunn invid Vaxholm och intill sin död praktiserande läkare i Stockholm. Utom redan omtalade resor vistades Rosendahl somrarna 1881 och 1883 för botaniska studier i Norges fjälltrakter; besökte 1901 och 1902 Dovre och 1917 Bergentrakten. 1895 vistades Rosendahl, sedan han med statsunderstöd besökt farmakologiska kongressen i London, under tre veckor för botaniska arbeten vid Kew botaniska trädgård. Efter besök på farmakologiska kongressen i Moskwa 1897 företogs en resa i botaniskt syfte till Krim. Han besökte 1903 Italien (särskilt Mortala) och Schweiz samt 1911 Italien och Böhmen. Särskilt de senare åren gjorde han för ormbunksstudier omfattande resor i Sverige, så till Jämtland 1904, 1906, 1910, 1912 och 1916, Torne Lappmark 1905 och 1908, Gottland 1909, Värmland 1910, Halland och Bohus- län 1914, Småland och Östergötland 1915, Ångermanland 1916 etc. I december 1912 reste Rosendahl till Kanarieöarna, där han efter ett kortare besök på Madeira gjorde vidsträckta exkursioner och ägnade särskilt ormbunkarna och kulturväxterna sitt intresse. Från dessa »in- 231 sulae fortunatae> har han i Farmaceutisk Tidskrift 1913 lämnat en entusi- astisk skildring av natur och flora. Rosendahls stora längtan var dock att för ormbunksstudier företaga en längre resa till Orienten, och hade icke världskriget kommit emellan, hade planen därpå antagligen redan varit fullföljd. I början av år 1918 drabbades Rosendahl av en svårdiagnostiserbar sjukdom med stark kraftnedsättning. Ännu i juli 1918 kunde han dock företaga en resa till Bornholm för att undersöka dess ormbunksflora. Krafterna minskades emellertid så hastigt, att resan måste avbrytas, och efter hemkomsten avled han å Stocksund den 11 augusti. Dödsorsaken var en utbredd form av sarkom. + + - Rosendahl var en arbetets man, van att genom målmedvetet arbete övervinna svårigheter, och hans arbetsförmåga tilltog i stället för att av- taga med åren. Särskilt måste man beundra den energi, med vilken han in i det sista, trots allt mer och mer avtagande krafter, ägnade sig åt sitt älsklingsstudium. Bittert klagade han inför den allt mer sig närmande döden, icke över denna som sådan, utan över att de arbeten, han höll på med, skulle förbliva oavslutade. Undantager man några mindre arbeten, ägnade Rosendahl tiden när- mast efter disputationen åt förarbeten för den »Lärobok i farmakognosi>, vilken utkom 1895—1897. 1902—1903 var han färdig med en »Lärobok i botanik», båda använda vid Farmaceutiska institutet. Den senare är det utförligaste liknande arbete, som utgivits på svenska språket. Rosendahl ägde ett stort intresse för mikroskopiska teckningar och mikrofotografi, vilket även fann ett tacksamt fält i de varandra olika hår- fjällen (paleae) hos ormbunkarna, och läroboken i botanik meddelar flera originalbilder av sådana. Härigenom fördes han in på studiet av kärlkryptogamerna, vilka allt mer fängslade hans intresse, och sedan han 1909 publicerat ett första bidrag till Sveriges ormbunksflora, följdes detta av en rad väl illustrerade uppsatser, behandlande denna växtgrupp. På ett värdesättande av Rosendahls hithörande arbeten är det ej min avsikt att ingå. Inför uppställandet av en massa småformer, missbild- ningar etc. som namnkonstanta enligt MILDES mönster, ställer man sig gärna skeptisk, även om ett dylikt förfarande, när det gäller kärl- kryptogamerna, ligger närmare till hands än vis å vis andra växtgrupper. Huru mycket, som ännu finnes att »göra» av Skandinaviens kärlkryp- togamer, visar även en kritisk granskning av Rosendahls arbeten, och man måste djupt beklaga, att han ej fick fullfölja dem, då de med den energi, han nedlade på atl anskaffa nytt material, och den fördjupning, som hans senare arbeten visa vid utredandet av nomenklatur, litteratur- uppgifter och växtgeografi, efter allt att döma i hög grad skulle ha fört vår kunskap om denna intressanta växtgrupp framåt. Särskilt värdefull är den utredning, som Rosendahl i uppsatsen >»Om Woodsia alpina och en sydlig inlandsform av denna samt Woodsia alpina 232 Xx ilvensis nov. hybr.» lämnade av de svenska Woodsia-arterna, liksom han på ett synnerligen klart sätt lämnat en redogörelse för de ofta med varandra förväxlade Dryoptleris dilatata och D. spinulosa och nybeskrivit hybriden dem emellan. Knappast torde man dock söka redogörelsen härför i en uppsats med titeln »Undersökningar över antelmintiskt verk- samma ormbunkar samt av dem beredda droger och eterextrakter»>».! Av Rosendahls bearbetningar av kärlkryptogamsläktena torde den, som behandlar >»>De svenska Equisetum-arterna och deras former» vara den bäst genomförda. I en liten uppsats i Botaniska Notiser 1916 »L. L. LESTADIUS, en föregångsman inom Equisetum-formernas systematik», har Rosendahl sam- manfört alla av LAESTADIUS namngivna, men ej i tryck beskrivna varieteter inom släktet Equiselum. LAESTADIUS insamlade icke mindre än 38 varie- ieter och subvarieteter, bland vilka 29 vid tiden för hans namngivning ej voro kända i litteraturen. Denna intressanta notis får man hoppas kan leda till, att även inom andra släkten uppmärksamhet fästes vid de beskrivningar av varieteter, som LAESTADIUS, vilken ägde ett enastående skarpt öga för arternas varialionsförmåga, lämnat vanligen på de exemplaren medföl- jande etiketterna men även i manuskript, varav särskilt må framhållas ett i Vetenskapsakademien förvarat, utgörande en del av den beskriv- ning över björkregionen i Torne Lappmark, som av honom förbereddes. Genom studier av herbarieexemplar visade Rosendahl 1916, att den förut från Norge ej kända Polystichum setiferum Forskål [syn: P. acule- atum (L.) Scott och Åspidium angulare Kit.]| redan på 1830-talet tagits av akademiadjunkten i Lund A. E. LINDBLOM vid Grötten (Gryten) i Roms- dalen. Det värmeälskande, västliga elementet i Norges flora tillfördes genom denna upptäckt en ny art. Ett av Rosendahls vackraste fynd är Asplenium adulterinum på Taberg i Småland. Som bekant är denna ormbunke, om vars systema- tiska värde som egen art eller hybrid mellan 4. viride och A. trichomanes mycket tvistats, i sin utbredning bunden till serpentinhaltigt underlag. Då Taberg är ett med järnmalm tätt genomdraget serpentinberg, och då man därtill genom J. E. ZETTERSTEDTS fynd 1865 därifrån kände Asp- lenium viride på dess sydligaste fyndorti vårt land, gjorde Rosendahl ett besök därstädes 1917 och lyckades utom en typisk 4A. adulterinum även anträffa den från Mellaneuropa kända hybriden mellan denna art och A. viride. Närmast före sin död var Rosendahl sysselsatt med att samla ma- terial till och utarbeta en pteridofytflora över Norge. En annan uppgift, som i hög grad lockade honom var utgivande av en liknande flora över de arktiska trakterna. Under ett besök i Köpen- hamn 1917 genomgick han därvarande samlingar och undersökte sedan herbariematerialet från Stockholm, Uppsala, Lund, Kristiania och Bergen. Ett första resultat av dessa arbeten var den 1918 utgivna >A list of the På samma sätt kan man svårligen ana, att i gradualavhandlingen över farma- kologiska undersökningar beträffande Aconitum septentrionale nya former av denna art för första gången omtalas, och att de enbart avbildas i den tyska upplagan. 233 Pteridophyta of Greenland with their localities>, och färdiga i manuskript föreligga liknande arbeten över Färöarna och Island. När Rosendahl medhunnit bearbetningen av Norges och de arktiska trakternas pteridofyter, var hans mål att samla det hela i en uttömmande flora över Skandinavien och Arklis. Enligt benäget meddelande av lektor HJALMAR MÖLLER föreligga såväl arbetet om Norges kärlkryptogamer som det, vilket behandlar Arktis med titeln »Bidrag till kännedom om kärlkryplogamernas utbred- ning på Grönland, Spetsbergen, Beeren Island, Jan Mayen, Island och Fär- öarna» i så pass färdigt manuskript, att de under den närmaste tiden komma att tryckas. Rosendahl fick även tid övrig till bearbetande av en del icke skan- dinaviska ormbunkar. Så redogör han 1916 i »Filices novae» för fem nya arter och underarter samlade av P. DusSÉN i Brasilien, C. A. M. LIND- MAN i Paraguay samt K. R. AFZELIUS och B. T. PALM på Madagaskar. I en 1917 utgiven uppsats lämnas en förteckning på de av de tvenne sistnämnda forskarna under resor på Madagaskar 1912—1913 samlade ormbunkarna. Som lärare visade Rosendahl stort intresse för undervisningen, men satte också i sitt ämne synnerligen stora fordringar på sina lärjungar. I nära samband med arbetet för undervisningen står all den möda, som han nedlade på att åt Farmaceutiska institutet anskaffa och ordna en botanisk-farmakognostisk samling. Genom egna samlingar och gåvor samt bidrag från lärjungar och andra personer lyckades Rosendahl under sin tjugotreåriga verksamhetstid vid institutet att göra denna samling till en av de förnämsta i världen. Med museet införlivades bland annat genom köp 1917 professor C. LUERSSENS europeiska pteridofyt- herbarium, ett av de mest värdefulla som finnas. Rosendahls eget stora ormbunksherbarium överlämnades enligt den avlidnes testamente såsom gåva till Riksmuseum. Det är det största, som i vårt land hopbragts av enskild man, och omfattar icke mindre än 1410 arter och varieteter i 2520 exemplar, till stor del samlade av Rosendahl själv. Herbariets värde ökas genom 358 fotografier och plåtar samt mikroskopiska preparat etc. belysande hithörande ting. Fanerogam- herbariet har som gåva lämnats till Farmacetutiska institutet, sedan Riks- museum först fått uttaga, vad det önskade. Rosendahl var en synnerligen intresserad växtodlare, och kring sin villa på Stocksund hade han lyckats åstadkomma ett verkligt hem sär- skilt för sydländska växter. Här funno mannaask, valnötsträd och mull- bärsträd trevnad på kalljord, och i växthuset frodades ett antal tropiska och subtropiska gagn- och läkeväxter såsom vanilj, ingefära, olika peppar- sorter, ett stort antal tomater, däribland en av NORDENSKIÖLD från Japan under Vegaexpeditionen hemförd, arrowrot, kanelträd, den kanariska lagern, olivträd, fikon samt ett av Rosendahl från Kanarieöarna hemfört exemplar av Opunlia coccinellifera med en koloni cochenillöss. Rosendahl odlade även en vindruvsort härstammande från den, som under Hansans storhetstid odlades på Gottland, och av vilken enligt upp- gift verkliga avläggare ännu finnas kvar vid Kopparvik utanför Visby. 234 En av trädgårdens sällsyntheter var misteln, som Rosendahl upp- dragit av frö på en apel. Av 500 frön, som på olika sätt utplanterades på äppelträd och andra träd, grodde endast tre. Tvenne plantor fröso tydligen bort, och den tredje hann på de fem första åren endast skjuta ett två centimeter långt skolt.! I sin trädgård hade han dessutom ett »Filicetum Rosendalae», där han inplanterat en mängd såväl inhemska som utländska ormbunkar, dels samlade av honom själv och hans lärjungar, dels införskrivna från utländska trädgårdar. Rosendahl har utgivit följande skrifter av rent botaniskt innehåll eller berörande gränsområdena till botaniken: 1881. Om aspidospermin och quebrachopreparat. — Farmaceutisk TIOSkr CATS: 22, en: P2 SE T-—LO0: Giftig stjernanis importerad till Sverige. — Ibid. n:o 13, s. 193 (även införd i Pharmaceutische Zeitung.) 1882. Fructus anisi stellati och dess förfalskningar. — Hygiea, Bd. dess KA vEr i uRarmaceulskiubidskrö t188205S-4SC1210). 1892. Några lappländska växtformer. — Bot. Not., s. 206—207. Några anteckningar från en exkursion genom Luleå lappmark som- maren 1892. — Ibid. s. 207—209. 1893. Farmakologiska undersökningar beträffande Aconitum septen- rionale Koelle. — Gradualavh., Sthlm. 140 s. + 4 tavl. 8:o. — Även i R. KoBERT: Arbeiten d. Pharmakologisch. Institut. z. Dorpat Bd XI—XII Stuttgart 1895. Pharmakologische Untersuchungen äber Aconitum sep- tentrionale Koelle. — 118 s. + textfig. och 1 tavla, 8:o. (De som tavlor i den svenska uppl. ingående fig. träffas här som textfigurer, men den tyska uppl. innehåller dessutom en vacker färgtavla av Aconitum septen- trionale Koelle, A. sept. tf. lutescens Wg., 4. Lycoctlonum Willd. och A. sept. f. versicolor Rosendahl. 1894-—-1895. Kopparns fysiologiska betydelse för växt- och djurriket, dess giftverkan samt terapeutiska användning. — Upsala Läkareförenings Förhandl., Bd. 30, s. 303—311. On septentrionalin as an anesthetic and substitute for curare inr the performance of vivisection. —- (Föredrag vid Farmakologiska kon- gressen i London 1895). — British Medical Journal 1895. 1895—1897. Lärobok i farmakognosi. -- Uppsala. 572 s. + 347 fig. och 1 farmakognostiskt-geografisk karta. 8:0. 1902—) 1903. Lärobok i botanik. — Stockholm. 542 s. + 607 textfig. 8:0o. 1907. Jämförande undersökning beträffande bittermandeln och denna närstående prunoidé-frön. — Sv. Farmaceutisk Tidskr., Arg. 11, n:o 1, s. 3—6 + fig. 1909, 1913, 1916: Bidrag till Sveriges ormbunksflora I: — Sv. Bot " I Svenska Trädgårdsföreningens Tidskrift 1883, s. 63—64 återgives efter »'The Garden» en uppsats, beskrivande odlingsförsök med mistel, där 70 76 av de sådda- fröna uppgivas gro. I samband därmed omtalar AxeEL Piur liknande försök med mistel vid Rosendal. 235 Tidskr. Bd. 3, 1909 (tr. 1910), s. 382-388 + 8 textfig. — II. Ibid. Bd. 7, 1913, s. 276—297 + 18 textfig. — III. Ibid. Bd. 10, 1916, s: 312—339 + 15 textfig. 1909. Mikroskopisk analys av brödfynd från 400—500-talen. — Ibid., s. 41—46, 1 textfig., tysk resumé s. 45—46. Ranunculus repens L. "fistulosus nov. subsp. — Ibid. s. (175)-(176), 2 textfig. (tr. 1910). 1911. Ärtbröd från vikingatiden (800—1050 e. Kr.) — Ibid. s. 432—433. Undersökningar över antelmintiskt verksamma ormbunkar samt av dem beredda droger och eterextrakter. (Autoreferat av föredrag i Sv. Läkare- sällskapets sektion för läkemedelslära). — Sv. Farmaceutisk Tidskr., Arg. förnro 5 :0..85—89. 1912. Mikroskopisk undersökning av vegetabiliskt fornfynd. — Ibid. fre 16 n:o 1, 1—3. 1913. Kanarieöarnas natur och gagnväxter. — Ibid., Årg. 17, s. 546—547, 553—557, 569—577, 596—0600, 609—611, 9 textfig. 1915. Om Woodsia alpina och en sydlig inlandsform av denna samt Woodsia alpina Xx ilvensis nov. hybr. — Sv. Bot. Tidskr. s. 414—420. Kornbröd från 600-talet e. Kr. — Ibid. s. 239—240, 1 textfig. 1916. Några ord om vår vildkummin och förutsättningarna för att av den destillera eterisk olja. — Sv. Farmaceutisk Tidskr., Årg. 20, N:o1, 2S. Angående Scolopendriums förekomst på Stora Karlsö. — Sv. Bot. Tidskr. s. 276. — (Följdskrift: K. JOHANSSON, Finnas herbarieexemplar av Scolopendrium : från: Stora Karlsö? — Ibid: 1917) s: 141—142). Filices novae. — Arkiv f. Botanik, Bd: 14, n:o 18, 5 s., 3 tavl. Ett ej beaktadt fynd av en för Skandinaviens flora ny ormbunke. =nid. Bd 14, n:o 14, 3s., 1 tavl. Bidrag till Norges ormbunksflora I. — Myt Magazin f. Naturviden- skaberne, Bd. 54, s. 1—535, 1 tavl. Några ord om Swartz originalexemplar av Aspidiam aculeatum. — Bot. Not., s. 285—287. Om några med hänsyn till sporofyllets utveckling avvikande former av Matteuccia struihiopetris (L.) Todaro. — Ibid. s. 93—95, 1 textfig. L. L. LAsSTADIUS, en föregångsman inom Equisetum-formernas syste- mätik. — Ibid., 3: 273—276: Bidrag till Gottlands pteridofytflora (Samman med J. SÖDERBERG.) — Sv. Farmaceutisk Tidskr.; Arg. 20, n:o 30, 31, 12 s., 8 textfig: 1917. De svenska Equisetum-arterna och deras former. -— Arkiv f. BolamE:, Bd"i5, n:o 3, 32 s, 27 textfig. Några för Sverige nya ormbunksformer. — Sv. Bot. TidSkr: ys: 275—276. Bidrag till de svenska Lycopodiacéernas systematik. — Ibid., s. 39—50, d textfig. Genmäle med anledning av Sv. MURBECK: En hos oss ånyo miss- tolkad ormbunkshybrid, Asplenium Ruta muraria L. X septentrionale (L.) Hoffm:. (Bot. Not: 1916, s: 257). — Bot. Not., ss. 43—46. On two Collections of Ferns made in Madagascar by Dr. W. A. Kaudern 1911—12, Drs K. Afzelius and B. T. Palm (the Swedish Mada- 236 gascar: Expedition) 1912—13: — Arkiv” f. > Botanik, ”Bd.: 14; m:om23) lsd, öl karta: 1918. Asplenium-studier på Gråberget utanför Gävle. — Sv. Bot. Tidskr;, so 111—113: A list of the Pteridophyta of Greenland with their localities. — Meddelelser om Gronland, Bd. 56, s. 209—220. Tre för norra Europa nya Asplenier. — Bot. Not., s. 161—168. I >»Acta florae suecicae> kommer att publiceras ett arbete över Åsplenium adulterinrhum och dess hybrid med 4. viride. Dessutom har Rosendahl publicerat ett flertal refererande uppsatser i Hygiea, Uppsala Läkareförenings Förhandlingar och Svensk Farmaceutisk Tidskrift. Selim Bir ger. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. Bb. 13, H. 2. SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN. Revisionssammanträde. Föreningen sammanträdde den 24 maj 1919 å Stockholms Högskola under ordförandeskap av professor R. SERNANDER. Ordföranden meddelade, att föreningen sedan sitt senaste samman- träde genom döden förlorat fyra av sina medlemmar nämligen f. d. fyr- ingenjören EMIL KARLSSON, Stockholm, läroverksadjunkten JOHAN SCHEDIN, Stockholm, f. d. läroverksadjunkten GEORG JOHANSSON, Malmö, samt pro- fessor J. A. PALMÉN, Hälsingfors. Ordföranden meddelade ' vidare, att ett av professor Hj. NILSSON in- givit förslag till sommarexkursion i sydöstra Skåne under tiden 15—17 "juni hade av styrelsen blivit antaget. På förslag av lektor C. A. RINGEN- SON beslöt föreningen dessutom att den 1 juni företaga en vårexkursion till Söderfors. Revisionsberättelsen upplästes, varefter styrelsen och skattmästaren i överensstämmelse med revisorernas hemställan beviljades full och tack- sam ansvarsfrihet. Härefter höll professor H. HESSELMAN föredrag om dr THORILD WuLFF8S botaniska forskning på Grönland och tolkade föreningens sorg över hans alltför tidiga bortgång. Efter föredragets slut överlämnade föredraganden till föreningens ordförande en klubba, gjord av en narvals- tand och valrossbet, och inlagd med horn av myskoxe och bard av grönlandsval. Denna klubba hade dr WULFF förvärvat på Grönland. Professor RB. ROSENBERG höll föredrag över barrträdens transfusions- vävnad, belyst med projektionsbilder av mikroskopiska preparat. Revisionsberättelsen var av följande lydelse. Undertecknade, som vid Svenska Botaniska Föreningens sammanträde den 17 november 1917 utsågos att granska föreningens räkenskaper för 1918, få härmed avgiva följande berättelse. BAER LLA NAS EA INT ORO ÅS 0alså se rassel Eds 0k ene ue ora VA SA a a KR FÖRAS 02 MALO 7108 STA ILGOE Loos oe SER CSA RA OTEL LEE (ERE BES II ATA KT 1085 217: 83 KFOR ILO ISRN OLIeT a OT) BÄRA Str) ter vassen ven ses sc rst ks a Ar tra edan darns NV 40: — > SA AR RER fras ES RNE IEA sa SL RO RA SNRA ff > 4 402: 10 Transport 7036: 95 Statsanslag . Gåvor Influtna fordringar Och ETS teR ingar OS EE SSI KIA FRV Bors aldA arg an sar Co Ch "AGA ooo vass sl ene bi ser oa SRA Genom Nordiska Bokhandeln > PTIUZES BOKIA GEL 22,5 OST Sn SSE Se RR NIR SL Rand an IN Pratar Förskötterade meGél oo...ccooc. cc. Häremot rade utgifter: Transport Kr. 7036: 95 - >» 2000: — > 335: — » 279: 70 > 20350 » 180: — > 11:28 RS » 44TSDS Summa Kr. 10 987: 93 svara följande i likhet med inkomsterna behörigen vwerifice- "Tidskriften, årg; 1918-57 Kr: 7 630125 HRedaktörsarvOlGle slö otruprsnssyssuses skeere > 0028 — Avsatt till Seneralrepistiet RSS Gif gå 6 ER » dd Distribuering, inkassering, diverse Ule Et er Na ÅRA 950: 68 Bean 2 UR TA on nn an ran oo rå a FS FS Ah RN SST 2 ana 1900: — 1 (SPOT NLIEE ILIKE fe AE Ad RNE ER EET RAR SE SD VARE eft > BURE Summa Kr. 10987: 93 Ställningen vid räkenskapsårets slut är följande: Debhet: Kredit: Inventarier och inne- Fonden för engångs- liggande lager av tid- AVSUÄER oo rer nen rensa RESTE NON skriften KTIIK22203 Napitalbristister amet Sch Kässabehallningo fis. >» 1508: 47 SWwmma KT ILS (Rest) Summa Kr. 1531: — Fonden, för upprättande. av generalregistenr: Inkomster: Utsifter: Ingående balans Ce... - Kr: 480262 Benalningtiltrof9at Kr. 556: 60 Avsatt till fonden......... 0 FVO 25 nu see slant se vet ND FREDS Summa Kr. 556: 60 Summa Kr. 556: 60 Föreningens medlemsantal, som vid 1917 års slut utgjorde 453, uppgick vid årsskiftet till 467. I anledning av revisionen få vi föreslå, att föreningen beviljar styrel- sen och skattmästaren full och tacksam ansvarsfrihet. Stockholm den 22 maj 1919. Fr. E. Ahlfvengren. J. ÅA. O. Skårman. Nya medlemmar. Vid styrelsens sammanträde den 24 maj 1919 tnvaldes följande med- lemmar: på förslag av direktör Hj. Lindqvist, fröken ELSA LEYONMARK, Stockholm; på förslag av fil. stud. E. Ingelström, fru JULIA GEIJER, Karlstad; köpmannen HUGO STELIN, Stockholm ; på förslag av prof. N. Svedelius, professor T..C: FRYE,; Seattle, Wash., U: S: AA; på förslag av laborator A. Ahlqvist, apotekaren STELLAN GULLSTRÖM, Stockholm; på förslag av doc. I. HOLMGREN, fil. mag. ERIK HULTÉN, Stockholm; på förslag av medicinalrådet E. Sederholm, stud. FREDRIK SEDERHOLM, Stockholm; på förslag av häradshövding B. Lagerwall, ingenjör JOHN BERGSTRÖM, Stockholm. Tidskriftens statsanslag för 1919. Kungl. Maj:t har tilldelat föreningen ett statsunderstöd om 2000 kr. för fortsatt utgivande under innevarande år av dess tidskrift och med skyldighet för föreningen, att i den mån tidskriften utkommer av trycket, kostnadsfritt överlämna till ecklesiastikdepartementet 2 exemplar, till läroverksstyrelsen 40 exemplar, till skolöverstyrelsen 16 exemplar samt till pedagogiska biblioteket i Stockholm och riksdagens bibliotek vardera 1 exemplar. SVENSK BOTANISK TiDSKRIFT. 1919: Bb. 13, r 2 NOTISER: Kungl. Maj:t har förlånat föreståndaren för Göteborgs botaniska träd- gård, fil. dr CARL SKOTTSBERG professors namn. Styrelsen för Skogshögskolan och Statens Skogsförsöksanstalt har den 21 maj 1919 till docent i botanik vid Skogshögskolan förordnat docenten i växtbiologi vid Uppsala universitet fil. dr ELIAS MELIN. Kungl. Lantbruksakademien har ur A.-B. Separators fond för främ- jande av blåluzernodling tilldelat fil. dr HERNFRID WiTTE, Svalöv, ett reseunderstöd för att i Nordamerikas Förenta Stater och Canada studera blåluzernodling, speciellt fröodling och förädling. Resan, som dragit en tid av omkring 3 månader, anträddes i mitten av juni. | Botanisk forskningsresa till Equador. I augusti avreste do- centen vid Stockholms högskola I. HOLMGREN och fil. mag. O. HEILBORN till Guayaquil i Equador — docenten HOLMGREN som Liljewalchs-sti- pendiat — för att bedriva embryologiska, ekologiska och växtgeografiska studier. Resan är avsedd att räcka ett år. Torrtiden tillbringas i kust- området, och före regntidens inbrott uppsökas högre belägna tempererade trakter. Särskild uppmärksamhet ägnas bl. a. åt den intressanta paramo- vegetationen, kakaoskogarna samt skogsgränsens växtsamhällen. Sthlm, J. A. Kritz och Kurt Lindberg B. I. A. B. rör VG Gake: sändas till redakiören under adress Ewxperimen- Ke: FuNfälet. ; Manuskripten böra vara maskinskrivna samt noga genomsedda — även beträffande skiljetecken — för undvikande av korrektur- ändringar mot manuskriptet. å, Omkostnader för ändringar mot manuskriptet, vilka nu- mera debiteras med 160 4 förhöjning, bestridas av författaren. Enligt styrelsens beslut äger dessutom redaktionskommittén att, då den så finner lämpligt, fordra, att författaren själv med 208 bi- drager till tryckningskostnaderna för sina uppsatser. Med avseende på stilblandningar gälla följande regler: " 1) Auktorsnamn sättas med gemena (vanlig stil). | 2) Personnamn i texten sättas med KAPITÄLER (dubbelt understruket i manuskriptet). | 3) Växtnamn (latinska) i texten sättas med kursiv stil (enkelt uudee struket i manuskriptet). | 4) Ord eller meningar, som särskilt skola framhållas, REN (understrykas med en streckad linie i manuskriptet). Figurer numreras med arabiska siffror och förses med figur- förklaring. Om flera bilder sammanföras under samma figurnum- mer, betecknas de särskilda bilderna med kursiva bokstäver (a, ö Gi 0. S. Vv.) ej med , siffror. Planscher numreras med romerska och de i dem ingående figu- rerna med arabiska siffror. Tabeller numreras med romerska siffror och förses med kort rubrik. ) Citerade arbeten sammanföras till en avhandlingen bifogad litte- raturförteckning. Noter under texten böra så vitt möjligt undvikas. Det är önskvärt, att större avhandlingar av allmänt vetenskapligt 2 innehåll äro författade på engelska, franska- eller tyska, eller åtmin- stone äro försedda med en sammanfattning på något av dessa språk. Manuskript, som ej är skrivet på svenska, bör åtföljas av upp- gift om vem som verkställt eller granskat översättningen till det . främmande språket. Direkt förbindelse mellan författaren och tryckeriet får ej äga rum. Varje författare erhåller 100 särtryck med omslag avgiftsfritt av sin i tidskriften intagna avhandling; större antal efter överenskom- melse. Av smärre meddelanden, intagna i tidskriftens borgisavdelning, lämnas separat endast efter särskild överenskommelse. | INNEHÅLLSF RT Srcssö rskr rr RAR RAR RR RAR RER FRAKT APR BOBB ARR PR PFK RR RR BRA Kön Fr nR Asea rn AP 0 BE eo 2 TR Bel a effe Ving Mile a BA lek a Aelg nå Arter rk SS viska elenentararter. [Antennaria ee (L.) Geertn. und ihr ; skandinavischen Elementararten.] SNS BSAB 4 POSTAR A KN Vg G. O. A:N, De svenska arterna av lavsläktet Staurothele Norm. 5 (Die schwedischen Arten der Flechtengattung Staurothele Norm. RoMELL, L. G., Notes on the mörda of Salsola Kali L. = ec GERYZ, O., Ett för Skandinavien nytt zoocecidium. Perrisia alpina F 0 Löw på Silene acaulis L. (Ein för Skandinavien neues RR Rs vu MPerrisia. alpina F. Löw auf Silene acaulis L.).. 2 / ni | SMÅRRE MEDDELANDEN. = RENAR Norge. (Hippophaes rhamnoides L. aus einem Kalktuffe i im södlichen könet NOFWegen.) :....ds NEN ANI SE NE SE SR SYRA SN ee AI TA Ra REFERAT. KS | 0 3 | LUNDEGÅRDE, H., Die Ursachen der Plagiotropie und die Reizbewe-= : NE gungen der Nebenwurzeln. I, II , SR Das geotropische Verhalten der Seitenwurzeln. (Ref. av L. G. FVOMIG ISS VO ST okn PAR fak REA ad AN KN a ESA LAT SSR ; BRN IN MEMORIAM. UK KBR 2 HENRIK VIKTOR ROSENDAHL (av Selim Birger) RER NS RR GAS SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN... 0. ARN 4 VERSER Ba 20 REST ÖTTSER: 2 sr Ng ds sheer oa BESS SR SRA SA NN Re SN Stocklolm 1919. J. A. Eritz och Kurt Lindbergs Bokindustriaktiebolag. Svensk Botanisk Tidskrift Utgiven av Svenska Botaniska Föreningen Redigerad av TORSTEN LAGERBERG BAND 13 | 1 9 1 9 HÄFTE 3—4 SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGENS styrelse och redaktionskommitté ER år 1919. En Styrelse: : ; AR AULIN, J. BRLeGR HENMENDOR EE 0. JUEL,-G. LAGERHEIM, G. MALME, HJ. NILSSON. FA Ez RedaktHovskommittér ÅS Z a BIRGER, T. LAGERBERG;,G. LAGERHEIM, G. SAMUELSSON. ; R. SERNANDER, T. VESTERGREN. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT utkormmera fyra Halen Arligelt ge - Prenumerationsavgiften (för personer, ej tillhörande Svenska Bo- | — taniska Föreningen) är 20 kronor. AN Medlemsavgiften för år 1919, 10 kronor, torde inbetalas till skatt- mästaren, professor ROB. E. FRIES, Stockholms FORSK DTM gatan 118, Stockholm Va. SG för de följade: be ä Föreningens adress är Stockholms Högskola, Drottninggatan I 18, i — Stockholm Va. Tidskriftens expedition har samma adress. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. BD 13, H. 3—4. FELORISTISKA FRAGMENTS oh 2 ARS AV GUNNAR SAMUELSSON Kännedomen om den nordiska kärlväxtfloran är som bekant alllt- jämt mycket ofullständig. En alldeles särskild erinran härom har jag för egen del fått, när jag under sista tiden varit sysselsalt med att utarbeta utbredningsuppgifter för den tillämnade nya upp- lagan av C. J. HARTMANS »Handbok i Skandinaviens flora». Helt naturligt har en massa luckor i vår kännedom om utbredningen: härvid framträtt klarare än eljest, men dessutom har jag lärt känna en i många fall mycket stor opålitlighet i uppgifterna, särskilt när det gällt mera kritiska arter. Därför har jag blivit tvungen alt i mycket stor ulsträckning gå tillbaka till primärmalerialet, sådant delta finnes bevarat främst i de stora museernas herbarier (Göte- borg, Lund, Stockholm, Uppsala, Bergen, Kristiania och Köpenhamn ?)?. Dessutom har jag haft förmånen att få genomse en del personers privata samlingar. Jag ber alt en gång för alla till dem — ingen nämnd och ingen glömd — få frambära mitt vördsamma tack. !' I nuvarande oroliga tider har det varit förenat med alltför stora svårigheter att i större utsträckning få material hitlånat även från Helsingfors. ” Våra museers skandinaviska samlingar äro visserligen mycket omfattande, men det oaktat mycket ofullständiga. De kunna ingalunda anses representativa för vad som verkligen .är känt om vår flora. Främst gäller detta kanske om vårt eget land. Ett enda exempel må vara tillräckligt att belysa detta förhållande. För Sagittaria sagittifolia uppges i litteraturen flera fyndorter i bl. a. Härjedalen, Jämt- land, Lycksele och Torne Lappmarker. Men intet beläggexemplar har av mig kunnat uppbringas. Därför har det ej heller varit möjligt att avgöra, om verkligen denna art eller den hos oss först nyligen urskilda S. natans avses. Och det beklagliga är, att dylika luckor i betydande utsträckning äro beroende på rena försummelser under vissa tider i fråga om accessionen till våra museer. Man har ansett — något som man alltjämt ofta får höra — att dessa redan äro överbelastade med skandi- naviska växter. Man har i alltför hög grad velat anpassa herbariernas storlek efter utrymmet i stället för tvärtom, som givetvis är det riktiga! Stora samlingar be- hövas naturligtvis främst av mera kritiska växtformer. För var och en, som arbetat med sådana, torde det vara alldeles klart, att materialet näppeligen kan bli för Svensk Botanisk Tidskrift 1919. 16 242 En del av vad jag på detta sätt erfarit kan möjligen förtjäna en något utförligare behandling än den, som kan inrymmas på några rader i en flora. I några fall kan det ock bli fråga om själva art- systematiken. Möjligen kan ock en fylligare redogörelse för några för våra botanister mindre väl kända växtarter ha en viss betydelse. Av dessa anledningar har jag tänkt att meddela varjehanda iaktta- gelser såsom »Floristiska fragment». Med denna titel har jag velat framhäva, att jag ej avser att ge monografier, grundade bl. a. på omfattande studier i litteraturen. Fastmera avser jag att utgå från våra florors uppgifter om en och annan växtart och i anslutning härtill meddela främst vad jag själv haft tillfälle att iakttaga. Uppsala, Botaniska Museet, november 1919. 1. Några Botrychium-fyndorter. I museerna finnes ett betydande antal icke offentliggjorda svenska fyndorter för våra Botrychium-arter företrätt. Även genom med- delanden från olika personer ha några nya lokaler kommit till min kännedom. Åtskilliga av dessa synas mig förtjäna att publiceras. Nedan får jag ock tillfälle att beriktiga några felaktiga uppgifter i litteraturen”. Botrychium boreale (Fr.) Milde. — Uppland. Möja: Trullsörar (1916 T. VESTERGREN). Dalarne. Idre: Lillfjäten (1906 o. 1912 G. SAMUELS- sON), Idrebyn (enl. E. P. VRaAnG). Ångermanland. Säbrå: Framnäs (1867); Nora: Storön (1868 H. W. ARNELL); Nordingrå (1866 H. W. ARNELL 0. V. F. HoLwMm); Nätra (1880 V. F. Horm). Härjedalen. Storsjö: Axhögen (1913 H. SmitHB). Jämtland. Mörsil: nära Äggforsen (1905 H. W. ARNELL); Are: Handöl (1901 F. RIDDERSTOLPE, 1906 T. (AR TENGWALL), Enafors- holm (1902 E: B: ATMQuisT); Kall: Kolåsen (1911 G. EE: DU RIE Västerbotten. Vännäs: Stennäs (1891 0. B. SANTESSON); Bygdeå: Robertsfors, Rickleå, Fredriksfors (1918 S. GRAPENGIESSER); Nysätra: Nybyn (1869 F. RisBERG); Skellefte: Ursviken (1884 o. 1887 C. HA- KANSSON). Norrbotten. Neder-Lule: Uddskär (1872 E. BÄCKSTRÖM 0. J. F. SUNDGREN); Över-Lule: Heden (1871 V. F. HoLM), Grubban nära Boden (1915 ERIK ALMQUIST); Edefors: Harads (1902 A. FRISENDAHL); Neder-Kalix: Karlsborg (1872 E. KANT); Hietaniemi: Selkäsaari (1899 G. HELTL- SING). Lycksele Lappmark. Lycksele: Norrlunda (1889 G. HALLDIN), Storholmen i Vindeln (1902 H. HESSELMAN). Pite Lappmark. Arjepluog: Västra Njaskja (1872 V. F. Horm). Lule Lappmark. Kvikkjokk: Nam- stort. Men alldeles oförutsett kan det också inträffa, att en växtart, som ej ansetts vara det minsta kritisk, visar sig vara det. Utbrytandet av Actaea erythrocarpa ur vår gamla ÅA. spicata är i detta hänseende tillräckligt belysande. ' När endast årtal och namn anges, betyder detta, att uppgiften grundar sig på av mig sedda exemplar. Eljest bifogas framför personnamnet ett »enl.». 248 mats vid Laidaure (1870 E. J. WIDMARK); Gellivare: Skräven (1870 V. F. HoLM). Torne Lappmark. Jukkasjärvi: Junosuando masugnsby (1889 H. SAMZELIU=), Vaivanenlaki (1880 K. P. HÄGERSTRÖM), Tsasinnjaskatjåkko 1916 G. SAMUELSSON). Bolrychium lanceolatum (Gmel.) Angstr. Dalarne. Bjursås: Sörskog (1911); Ore: Östanvik (1909); Orsa: Dovänge (1908 G. SAMUELSSON); Vänjan: Myckelåsen (1919 O. VESTERLUND), Tiberget (1882 K. P. HÄGERSTRÖM); Transtrand: Gusjön (1912), Västra Långstrand (1917); Särna: Sildret vid Fuluälven (1913 G. SAMUELSSON). Ångermanland. Härnön: Källan vid Stenhammar (1876 C. O. DE FRrESKE); Multrå: Ingelsta (1857 R. F. FrI- STEDT); Själevad: Nybruket (1878) och Alfredshem (1881 V.: F. Horm); Björna (1848 C. O. REUTERMAN); Ramsele: nedanför Krången (1867 H. W. ARNELL); Bodum: Lesjön (P. ENGMAN); Tåsjö: Tåsjöberget (1856 R. F. FRISTEDT o. C. P: LAastADIUS). Jämtland. Mörsil nära Äggforsen (enl. H. W. ARNELL); Are: Mullfjället (1916 W. BRENNER). Västerbotten. Vännäs: Stennäs (1891 O. B. SANTESSON); Bygdeå: Roberlsfors (1914), Sikeå, Borgarskär (enl. S. GRAPENGIESSER); Nysätra: Nybyn (1865 F. Ris- BERG); Lövånger: Mångby (1870 A. PALMQVIST); Skellefteå (V. F. HoLM). Norrbotten. Pite: Håkansön (1869 C. KLumM); Luleå stad (1894 0. B. SANTESSON); Neder-Lule: Uddskär (1872 E. BÄCKSTRÖM, 1873 HJ. HACK- ZELL), Södra Sunderbyn (1899 O. J. T. MEYERHÖFFER, 1915 ERIK ALM- QUIST); Över-Lule: Trångfors (1910 K. LUNDMARK); Edefors: Harads (1899 J. FRISENDAHL, 1902 A. FRISENDAHL), Åminne (1904 H. WiTTE). Lyck- sele Lappmark. Lycksele: Norrlunda (1889 G. HALLDIN), Trevnaden (1902 FR. KEMPE), Storholmen i Vindeln (1902 H. HESSELMAN). Lule Lapp- mark. Jokkmokk: täml. allm. vid Lule älv (enl. O. VESTERLUND). I 12:te uppl. av C. J. HArRTMANs »Handbok i Skandinaviens flora» (1889) anges som fyndort för Botrychiwm lanceolatwm »Ystads sandplantering (Doc. LJUNGSTRÖM)» i Skåne. Exemplar under detta namn och från denna lokal finnas i Hb. L.d. (1886 E. LJUNGSTRÖM), men de tillhöra B. ramoswm. Botrychium ramosum (Roth) Aschers. — Skåne. Ö. Torp: Smyge huk (1903 D. E. HYLMÖ); Vitaby: Vitemölla (1919 A. E. Gorton); Småland. Åker: Häradsköp (1875 K. A. TH. SETH); Ljungarum: kyrkallén åt Väster- brunn (1882 H. W. ARNELL) Halland. Övraby: Karlstorp (enl. F. E. ÅHBLFVENGREN). Västergötland. Gustav-Adolf: Hornsjön (1892 K. pP. HÄGERSTRÖM). Södermanland. Tystberga: Säterbacken (1891 E. FLoDp- MARE); Över-Selö: Åsa (1899 G. SAMUELSSON). Västmanland. Ljus- narsberg: Kungsgruvan (1909 G. SamM.). Dalarne. Stora Skedvi: mellan Lövåsen och Arkhyttan (1902), Stora Klingsbo (1918 G. SAMUELSSON); Svärdsjö: Ag (1918 ERIK ALMQUIST); Mora: nära Rysså anhalt (enl. N. SYLVÉN); Vänjan: Kyrkbyn (1911), Myckelåsen (1919 O. VESTERLUND). Hälsingland. Bollnäs: Hedens Lillbo (enl. H. SMitTH); Norrbo: präst- gården (1878 A. BerG). Angermanland. Skog: Träsk (1866 H. W. ARNELL). Norrbotten. Pite: Durrnäs nära Pitholm (1880 C. HÅKANSSON). I Bot. Notis., 1890, sid. 187. omnämner H. SaAmzenuivs Botrychiwm” rutacewm Wild. såsom funnen vid Junosuando masugnsby (Torne Lappmark). SAMzEuius' exem- plar (1889) under detta namn i Hb. Holm. tillhöra emellertid B. boreale. Botrychium simplex Hitche. Några av de fyndorter, som uppges för denna art, synas mig ej fullt säkra. När blott något enda individ an- 244 träffas, torde det knappt vara möjligt att säkert skilja B. simplex från ungdomsformer av 'B. Lunaria. Sålunda representeras fyndorten i Medel- pad (Hässjö: Söråker) blott av två mycket svaga individ i Hb. Ups. (B. GRAFSTRÖM). Och i fråga om Ölsbodalokalen (i Nysund, Närke) är jag mest böjd att tro, att de två späda exemplaren i Hb. Ups. (»mellan Viken och Sågarfallet vid Ölen», 1876 R. HARTMAN) tillhöra B. Lunaria. Från den uppgivna lokalen i Västerbotten (Umeå; jfr C. J. HARTMANS »Handbok i Skandinaviens flora», 12:te uppl., Rättelser och tillägg) har jag ej sett något exemplar. Endast från sex svenska lokaler, därav en ny, har jag sett otvivelaktig B. simplex. Dessa äro: Skåne: Silvåkra (1835 N. K. GYLLENSTIERNA); Stora Köpinge: Köpingeåns utlopp (1861 V. HöG- BERG); Ivösjön (1896 I. TRÄGÅRDH). Västergötland. Berg: Melldala Post- gården (1894 G. W. F. CARLSON). Värmland. Nor: Malma (C. O. REUTER: MAN). Gästrikland. Hille: Iggön (1895 o. 1897 H. W. ARNELL, 1917 H. SMITH). Botrychium Matricariae (Schrank) Spreng. — Skåne. Silvåkra (1857 C. O. SCHLYTER). Småland. Dalhem (1907 F. LINDER). Halland. Laholm: Mellbystrand (enl. THE SVEDBERG); Äftra: Suseåns utlopp (enl. S. SVENSSON). Dalsland. Bäcke: Torpane (1912) och Ödebyn (1912 o. 1913 S. o. C. BERG- STRÖM); Fröskog: Havsåsen (ÅA. T. Hwass); Tydje: Tydjesjön nära Tydjeby (1834 R. F. SUNDBLAD). Värmland. Lungsund: Lundsberg vid Matlången (enl. A. FREDGA 0. Å. ARRHENIUS); Norra Råda: Uddeholm (1826 MEeLLERBORG), Skymnäs (1893 o. 1897 H. A. FRÖDING); Norra Finnskoga: Höljes (Hb. BORG- STRÖM). Närke. Nysund: Ölsboda (1876 C. HARTMAN); Svennevad: Skoga- holm nära Kulltorp (1870 C. HARTMAN). Södermanland. Julita: Hjälmare- sund (1902 H.: C. KINDBERG). Gästrikland. Hille: Iggön (1896 TAR: NELL), Edskön på Kvarnharen och Furuskär, Edsköröjning, Oppslag- grund (enl. H. W. ARNELL); Öster-Färnebo: Ulvkisbosjön (enl. N. SYLVÉN). Hälsingland. Tuna: mellan Maln och Lingarö (1878 G. FINEMAN). Åsele Lappmark. Åsele: Lugnet (1885 P. F. LUNDQVIST); Dorotea (1912 TH. WoLF). Lycksele Lappmark. Lycksele (1860 J. ÅNGSTRÖM, 1887 G. HALLDIN).. Lule Lappmark. Jokkmokk: Pajerim (1909 N: K. BERLIN); Gellivare: Hakkas (1913 G. HALLDIN). — Denna art har jag dess- utom sett från åtskilliga nya lokaler inom nordsvenska landskap, var- ifrån den redan förut är känd såsom mera spridd. Botrychium virginianum (L.) Sw. — Södermanland. Nämdö (1915 M. HassELRrot). Uppland. Tolfta: Gullrudden under Strömsberg (1884 O. VESTERLUND), Fagerdal (1885 J. V. LöF). Gästrikland. Valbo: Kubbo enl. R. HARTMAN), mellan Kubbo och Långhällarna (1918 H. SMITH); Hille: Edskön på Drakberget (enl. H. W. ARNELL). Dalarne. Siljansnäs: Alvik (2 stora ex. på en tuva i en fuktig björkäng, 1918 G. SAMUELSSON); Rättvik: Östbjörka (1897 H. W. ARNELL 0. C. JENSEN); Boda: nära kyrkan (4 ex., enl. J. G. GUNNARSSON), Silverberget och ' »ungefär mitt emellan norra Lenåsen och sista gårdarna i Boda» (enl. K. WESTMAN), »västra sluttningen ned mot Saxbäcken» (1909 enl. ROLF WESTMAN), Kärvsåsen omkr. 1 km norr om Osmundsberget (enl. N. SAHLSTRÖM). Medelpad. Stöde: Edsta (1879 C. HÅKANSSON). Jämtland. Stugun: Nybodarne (1888 C. O. STRÖMHOLM, 1899 E. B. ALMQUIST). 245 I 12:te uppl. av C. J. HArTMANS >Handbok i Skandinaviens flora» (1889) uppges Botrychium virginianum för Vänjan: Tiberget (Dalarne). Som sagesman anföres K. P. HäGErRsrrRöM, Uppgiften är efter allt att döma oriktig, då intet exemplar av arten finnes i HäGERrstTRÖMS efterlämnade herbarium (nu i Hb. Ups.). Däremot föreligger från ifrågavarande plats ett individ av B. lanceolatum, som därför torde avses. 2. Lycopodium Chamaecyparissus A, Br. Kännedomen om den Lycopodium-form, som A. BRAUN år 1837 uppställde som en ny art, L. Chamaecyparissus, har hos oss varit mycket otillfredsställande. I C. J. HARTMANS »Handbok i Skandi- naviens flora» inkom den i 6:te uppl. (1854) såsom L. complanatum L. "sabinifolium Willd., ett namn som i 10:de uppl. (1870) utbyttes mot "Chamaecyparissus A. Br., medan växten i 11:te uppl. (1879) degraderats till varietet av L. complanalum. Som sådan ålerfinnes den även i det av TH. O. B. N. KroK utgivna 1:sta häftet av 12:te uppl. av samma arbete (1889). Den uppges förekomma på åtskilliga ställen i södra Sverige, men även på spridda punkter i fjälltrak- terna. KROK anser t. o. m. dess egentliga hemvist inom Skandina- vien vara norra delarna av Sverige och Finland. O. DauL upptar den i A. BLrytts »Haandbog i Norges Flora» (1906) som L. com- planatum +Chamaecyparissus med en enda fyndort, Kristiansand. Att växten varit m. 1. m. misskänd här i Norden, har framhållits av H. LINDBERG, som i »Sched& operis dquod insecribitur Plantz Finlandix Exsiccate. HFasc. I—-VIII> (Helsingfors 1906) anmärker, att vad som i Finland räknats till L. complanatum var. Chamaecy- parissus till allra största delen utgör en f. polystachyum TLindb. fil. av den äkta L. complanatum (= "fanceps Wallr.), och att den verk- liga L. complanatum "Chamaecyparissus blott anträffats i Åboland (>Regio aboönsis») och på Karelska näset. Det var därför att för- moda, att växten även hos oss vore missuppfattad. En av mig ut- förd granskning av museernas material har också visat, att detta varit fallet. Lycopodium Chamaecyparissus är otvivelaktigt en mycket kritisk växtform. Oaktat jag ej haft tillfälle att se densamma i naturen, har jag blivit övertygad, att det ej är riktigt att betrakta den blott som en varietet av L. complanatum. Ett vant öga skiljer den i de flesta fall på grund av dess karakteristiska habitus genast från den senare. Endast i ett par fall har jag sett herbarieexemplar, om vilka jag ej vågar fullt säkert avgöra, vilkendera typen de tillhöra. Men detta behöver ej betyda, att de utgöra verkliga övergångsfor- 246 mer. De kunna t. ex. utgöra en modifikation av L. complanatum, som på grund av yttre betingelser i hög grad härmar L. Chamae- cyparissus. I ett fall, där jag länge stod tveksam, anser jag en dylik tolkning säker, sedan jag i andra herbarier haft tillfälle att se elt rikare material (exemplar från Värmland. Norra Råda: Strand- holm, 1893, 1895 o. 1897 H. A. FRröDpinGg). Ej heller får det anses uteslutet, att hybrider förekomma, liksom det är tämligen själv- klart, alt vardera typen innehåller flera genotypiskt olika raser. Om man sedan ger L. Chamaecyparissus rang av art eller underart, blir närmast en smakfråga. Men som det måste medges, att olik- heterna nästan helt äro relativa och äro nästan omöjliga att bestämt karakterisera, så är kanske det senare alternativet det lämpligaste. T. ex. LINDBERG uppfattar den på detta sätt. Lycopodium "Chamaecyparissus skiljer sig från den äkta L. com- planatum främst genom en blågrå anstrykning hos de vegetativa delarna, medan en rent, ganska ljust grön färg är karakteristisk för den senare. Vidare är förgreningen hos den förra tätare, var- jämte skottens tätt tilltryckta kantblad ej äro nämnvärt bredare än de föga olikstora ytbladen. Nu kunde det möjligen förmodas, alt dessa olikheter vore framkallade av de olika ståndorter, de bägge typerna företrädesvis tillhöra. L. complanatum tillhör nämligen främst skogarna, fastän den i fjällen även går ett stycke upp på fjällhedarna, medan L. "Chamaecyparissus är hemma på ljunghedarna. Men en sådan uppfattning kan ej vara riktig. Jag har nämligen från danska hedar sett flera exemplar av L. complanatum, som äro alldeles typiska, om ock färgen är något mörkare än i skugga, dock ej blågrön. I ett fall synes ett sådant individ t. o. m. ha växt till- sammans med L. +Chamaecyparissus. I Mellaneuropa är Lycopodium "Chamaecyparissus allmännare än L. complanatum. Särskilt gäller detta de västligare delarna, men den går ända fram till Väst-Ryssland. Någon utpräglat västlig växt är den sålunda icke. Dess utbredning inom Fennoskandia har som sagt varit otillräckligt känd. Samtliga av mig sedda exemplar från norra Fennoskandia, som varit hänförda till Lycopodium "Chamaecyparissus, anser jag utan tvekan tillhöra L. complanatum, av vilken de blott utgöra en form tämligen analog med fjällformerna av de andra Lycopodium-arterna. Jag anser mig därför ha skäl att påstå, att samtliga uppgifter, jag antecknat ur litteraturen, om fyndorter av L. "Chamaecyparissus i Hälsingland, Härjedalen, Jämtland, Norrbotten, Åsele, Pite och Torne 247 Lappmarker äro oriktiga. Såsom oviss vill jag beteckna en uppgift om växtens förekomst i Närke vid »Qvissbro: i skogen nordost om Svartå bruk flerestädes» (Bot. Notis., 1886, sid. 122). Däremot torde åtminstone de flesta uppgifterna från de övriga sydsvenska land- skapen vara riktiga. Säkra exemplar har jag sett från ett 20-tal fyndorter inom sju svenska landskap. Dessutom har jag sett den från två ställen i södra Norge, ett i sydvästra Finland och 11 punk- ter i Danmark, därav 2 på Bornholm, de övriga på Jylland. Dess- utom skall den förekomma på Sjelland och såsom ovan nämnts på Karelska näset (Ny- kyrka socken). ! De fyndorter inom Fennoskandia, varifrån jag sett exemplar av Ly- copodium "Chamaecypa- rissus, och den av LIND- BERG angivna på Ka- relska näset har jag in- fört på vidstående karta (fig. 1). Växtens utbred- ning inom Sverige är enligt denna sydlig med dragning åt västlig. Dess förekomst på två stäl- len i södra Finland kan då synas ganska ovän- tad. Men i själva ver- ket överensstämmer den i bägge hänseendena lår: Lycopodium Chamaecyparissus i Fenno- med flera andra arter. skandia och Danmark. Jag vill blott nämna Galium saxatile och Gentiana Pneumonanthe, vilka ha sin huvudut- bredning på hedarna i sydvästra Sverige, södra Norge och Dan- mark. Bägge återkomma i södra Finland, den förra i Åboland, den senare på Karelska näset och i Olonets-Karelen. För Gentiana Pneumonanthe och Lycopodium "Chamaecyparissus stå förekomsterna i tydligt samband med respektive arters utbredningsområden strax ! Genom meddelande av doktor H. LinpBERG, Helsingfors, har jag under tryck- ningen erhållit kännedom om ytterligare en säker finländsk fyndort (Nyland. Snappertuna: Rasehorg). 248 söder om Finska viken, medan fyndorten för Galium saxatile åt- minstone tillsvidare är mera isolerad.' En invandring från svenska sidan är dock för denna mest sannolik. Säkra exemplar av Lycopodium "Chamaecyparissus har jag selt från följande nordiska fyndorter. Sverige. Skåne. Finja: Hörlinge (1864 P. OLSSON), Drakelia (1865 o. 1869 P. OLSSON); Stoby: Hessleholm, Stoby (1882 C. O. HAMNSTRÖM), mellan Hessle- holm och Stoby (1878 J. PERSSON); Vankiva (1884 o. 1889 J. PERSSON); Hörja: Hjälmaljung (1863 P. OLSSON). Småland. Ljunga (1864 o. 1863 STRANDMARK); Kånna (1870 S. M. Bo- BERG); Angelstad (1887, 1888 o. 1889 E. O. VESTIN); Blädinge: Hjälmaryd 1862 J. HJELMGREN); Ås: Karaby (1866 H. SANDBERG); Moheda” (1892 PH. SJö- HOLM); Vimmerby: Ingebo (1878 BAUMAN, 1869, 1871 o. 1879 A. A. W. LUND). Halland. Knäred (1859 A. THEORIN, 1859 S. L. TÖRNQUIST, 1891 L. LARSSON); Halmstad (1887 O. VON FRIESEN); Köinge (1909 S. SVENSSON). Östergötland. Mjölby: Lärketorp (1805 J. W. ZETTERSTEDTT). Västergötland. Västra Frölunda: Telegrafberget (1806 L. B. WRANGEL); Råda: Mölnlycke (1894 W. UHLEMANN); Landvetter (1889 W. UHLEMANN); St. Lundby (1891 N. R. SJÖBLOM, 1899 T. SJÖBLOM). Bohuslän. Uddevalla: Strömmeland på Stadsfjället (1854, 1855 o. 1864 TH. O. B. N. KRrRoE); Naverstad: mellan Båxerud och Buane (C. J LINDEBERG). Värmland. Karlstad: Sörmon (1855 N.C. KINDBERG, 1855 P. OLSSON, 1856 V. WERNMARK, 1857 C. A. GEIJER); Stora Kil: Enås (1856 P. OLSSON). Norge. Telemark. Solum: Klosterskogen nära Skien (1909 H. JOHNSEN, 1910 A. LANDMARK). Vest-Agder. Kristiansand (M. N.: BLYTT). Finland. Aboland. Lojo: Lojoåsen (1893 H. LINDBERG). Danmark? Bornholm. Hoilyngen (1866 TH. JENSEN); Sortebjerg (Hb. C. J.LINDEBERG). i Galium saxatile finnes visserligen angiven från fyra olika ställen i »Stockholms- trakten», men enligt L.-G. Romeur [Sv. Bot. Tidskr, Bd 9 (1915), sid. 138] avse två av dessa G. silvestre. RoMELcrs egen på anf. st. nypublicerade uppgift avser enligt hans exemplar endast G. uliginosum. Den återstående (jfr »Stockholmstraktens växter», 1914, sid. 83) från Nämdö måste också av flera skäl betraktas såsom mycket osäker. ” Denna fyndort är, såsom tillkommen under tryckningen, ej inlagd på kartan. ”I Danmark är Lycopodiwm "COhamaecyparissus insamlad på ett betydligt större antal lokaler än de, varifrån jag sett exemplar. Men Köpenhamnsmuseets äldre exemplar äro ej tillgängliga för närvarande, enär de sedan flera år äro utlånta till Petrograd. 249 Jylland. Heden NV for Dronninglund Storskov (1902 O. MOLLER, tills. m. LD. complanatum); Eveldrup Krat (Skat Skov) N for Hobro (1905 ÅA. TAANING); Sorup pr Stovring (1910 A. THOMSEN); Hedebakker N og S for Hzsum (1909 M. HoJGAARD); Undalslund ved Viborg (1870 P. NIELSEN); Hede OA for Lem (1914 C. OLSEN); Gludsted pr Norre Snede (1916 J. P. JENSEN-VOD); Holsered Sogaard Plantage (1911 J. K. NIELSEN); Heden ved Aastrup O for Varde (1858 C. A. GAD). 3. Dryopteris spinulosa (Mill.) O. Ktze i Norrland. Genom H. V. ROsENDAHLS förträffliga utredning li Sv. Bot. Tidskr.. Bd 7 (1913), sid. 285—290] måste det anses slutgiltigt fastställt, att Dryopteris dilatata och D. spinulosa äro väl skilda arter. Till samma uppfattning har H. LINDBERG kommit genom revision av det fin- ländska materialet [jfr Meddel. Soc. Fauna et Flora Fenn., Bd 43 (197) sid. 126). Likväl förekomma som bekant svårbestämda for- mer. ROSENDAHL har påvisat, att en del av dessa äro bastarder. Sådana torde dock ej vara vidare allmänna. Mycket viktigare äro fjällformerna av D. dilatata, vilka av ROSENDAHL [i Sv. Bot. Tidskr., Bd 10 (1916), sid. 327] beskrivits som var. pseudospinulosa." Själv har jag så sent som sommaren 1918 i Dalafjällen låtit lura mig att hänföra dessa till D. spinulosa på grund av bladskivans ytterst obe- tydliga glandelbeklädnad. Men detta är tydligen en oväsentlig karaktär. Såsom de för åtskiljandet av arterna mest användbara karaktärerna vill jag framhålla de smalare med mörk mittstrimma försedda paleae hos D. dilatata, vars bladskiva plägar vara sporbä- rande ända ned till de basala segmenten, medan dessa hos D. spinu- losa äro sterila. Härtill kommer en under vår och höst mycket användbar karaktär, som ej omnämnes av ROSENDAHL, nämligen att D. spinulosa är vintergrön, D. dilatata däremot icke. Utbredningen av Dryopteris spinulosa i Fennoskandias nordligare delar är ytterst ofullständigt känd. I Finland är den enligt LinDp- BERG (anf. st.) känd norrut efter kusten till Kemi och inuti landet till Kajana-Österbotten. Och i Norge är den enligt meddelande av "konservator OÖvE DAHL, som stöder sin uppgift på av ROSENDAHL reviderat material, ej säkert känd norr om Söndre Tröndelagen. För Nord-Sveriges vidkommande har man nästan ingenting annal säkert att hålla sig till än ROSENDAHLS uppgift (anf. st., 1913, sid. ' Tidigare torde denna av RoseEsnpaur själv förväxlats med bastarden. Se fynd- ortsuppgifterna för denna (anf. st., 1913, sid 292). 289), att den »tillhör låglandet och aftager i utbredning mot nord- ligare delen af Sverige. Den är af förf. ej anträffad inom: Lule och Torne lappmarker:. Dessutom anger han (anf. st, 1916, sid. 329) en form av densamma från Frösön i Jämtland. I Dalarne går den enligt mina egna iakttagelser åtminstone till Malungs, Vänjans och Älvdalens socknar. För Norrlandslandskapen har jag genom all granska museernas material lyckats uppspåra blott några helt få fyndorter. Allmän är den väl också endast i sydligaste Norr- land, men den torde vara spridd rätt långt in i skogsområdet och går nog efter kusten längs hela Bottniska viken. Dryopteris spinulosa har jag sett från följande platser i Norrland. Gästrikland. Valbo: Bläktansjön vid Kubbo (C. HARTMAN); Gävle: (1881 -C.: O: SCHEYTER), Kungsbäcksvägen (1837 C. J. HARTMAN); Hille: Iggön :(1896 T. ARNELL); Hamrånge: Strand (1896 T. ARNELL); Ockelbo (1885 E. COLLINDER). Hälsingland. Loos (1905 G. LIDMAN); Hudiksvall (1893 C. O. SCHLYTER). Medelpad. Indalsälvens öar (1884 L. M. NEUMAN). Ångermanland. Härnösand (P. ENGMAN); Boteå (1824 L. L. UESTA- DIUS); Sollefteå (1905 o. 1906 E. RÖNNBLAD). Västerbotten. Umeå (1919 V. ÄLUND); Bygdeå: Robertsfors (1919 S. GRAPENGIESSER); Skellefte: Fällbäcken (1887 C. MELANDER). Norrbotten. Pite: Öjebyn (1906 o. 1909 E. MARKLUND). Härjedalen. Lillhärdal: Håängarna (1909 N.: NILSSON). Jämtland. Frösön: Änge (1912 H. V. ROSENDAHL). 4. Calamagrostis epigeios (L.) Roth Xx purpurea Trin. Under senhösten 1 år (1919) vistades jag ett par veckor på Löv- åsens gård inom Stora Skedvi socken i Dalarne. En dag kom jag att något närmare granska några Calamagrostis-former, som växte bland buskar utefter landsvägen helt nära gården, mot Ark- hyttan. Stora bestånd utgjordes av (C. arundinacea, epigeios och purpurea i växlande former. Dessutom anträffades den som bekant ej alltför ovanliga (C. arundinacea xX epigeios, både som f. subarundi- nacea och f. subepigeios. Och därjämte förekom en form, som re- dan efter sin habitus föreföll att vara C. epigeios X purpurea. Vid noggrannare undersökning har också denna tolkning av växten ifråga visat sig vara den enda sannolika. Givetvis är det mycket vanskligt att skilja en sådan bastard från C. epigeios Xx lanceolata. Men utom frånvaron av C. lanceolata åtminstone i de närmaste omgivningarna tyder det nedom blom fjällets mill fästade, ganska kraftiga borstet mera på (C. purpurea som den ena av föräldrarna. De exemplar av (C. epigeios X lanceolata, som jag sett från fyra fyndorter, ha också genomgående utmärkts av ett svagare, närmare blom fjällets spets fästat borst, vilket även framhålles av S. ALM- QuisT (i L. M. NEUMANS »Sveriges Flora», sid. 771) såsom utmär- kande för denna bastard. Den av mig anträffade formen liknar genom det allmänna ulseendet avgjort mest C. purpurea, men av- viker från denna tydligt genom de mycket smalare och rikare borst- prickade skärm fjällen och blomfjällets nedom mitten fästade borst. Calamagrostis epigeios X purpurea är förut knappast säkert känd, åtminstone ej hos oss. På anf. st., sid. 772, omnämnes den visser- ligen med tvekan, men rektor S. ALrmQuist har vid i år företagen förnyad undersökning av de avsedda, av L. L. LäsTtADIUS i Pajala (1856 0. 1858) insamlade exemplaren (i Hb. Ups) förklarat dessa tillhöra C. epigeios. Till samma uppfattning har jag själv kommit. Ej heller har jag i herbarierna funnit något annat exemplar, som synts mig motsvara den av mig funna kombinationen. Mina exem- plar ha granskats även av ALMQUIST, som förklarat sig dela min uppfattning om desamma. 53. Deschampsia glauca Hn. I tillägget till 1:sta uppl. av »Handbok i Skandinaviens Flora» (1820) beskrev C. J. HARTMAN som en ny art Deschampsia glauca från Frösön i Jämtland, skild från D. caespitosa genom hoprullade, ej sträva rotblad, mera upprät vippa samt på mitten av blom fjäl- lets rygg fästat borst. Redan i 2:dra uppl. (1832) av samma ar- bete, liksom ett år tidigare (1831) i 2:dra uppl. av G. WAHLENBERGS »Flora Suecica», blev den indragen som varietet, Aira caespitosa gp glauca. Från 5:te uppl. (1849) åter t. o. m. 11:te uppl. (1879) av förstnämnda arbete går den som Aira caespitosa "glauca. Enda under hela denna tid nylillkomna fyndort än Elstad i Gudbrands- dalen (Norge). Mera uppmärksammad blev Deschampsia glauca ånyo först genom L. M. NEUMAN, som i sin »Sveriges Flora» (1901) åter upptog den som egen art. NEUMAN ställer den närmast D. alpina, från vilken den uppges främst skilja sig genom mindre ax, medan den skulle skilja sig från D. caespitosa bl. a. genom rak vippa med glattare grenar och blom fjällets dubbelt så långa som breda spelständer. Den omnämnes nu från två ställen i Jämtland samt ett i'var- dera Dalarne och Torne Lappmark.. Dessutom omtalas en förmodad bastard, D. caespilosa X glauca. Senare har växten be- handlats av A. PALMGREN ii Meddel. Soc. Fauna et Flora Fenn., Bd 37 (1911), sid. 12), som anträffat den på stranden av Torne träsk och finner den efter all sannolikhet vara en självständig art. Dess- utom framhåller PALMGREN, alt NEUMANS D. alpina +Fellmanni från Ponoj, vilken ej är axgroende, även tillhör D. glauca. Genom NEUMANS uppgift om förekomsten av Deschampsia glauca vid Siljan i Dalarne, kom jag alt intressera mig för växten och eftersöka den främst på Siljans stränder. Sommaren 1915 fann jag den också på flera ställen, först på Sollerön, sedan även i Mora. Den överensstämde här väl med HARTMANS i Hb. Ups. förvarade original. Den växte rikligt på Siljans stränder i en zon, som på försommaren varje år översvämmas av sjöns högvatten, på Sollerön tillsammans med t. ex. massor av Equiseltum variegatum och Scirpus uniglumis jämte andra för denna zon karakteristiska arter. Men — uppåt strandens högre delar övergick den utan gräns i typisk D. caespitosa. Och jag fick genast ett bestämt intryck, att det blott rörde sig om en ståndortsform av nämnda art. Sedan jag sett den på åtskilliga ställen vid Siljan samt dessutom på stränderna av Runn (Dalarne) och Torneträsk på alldeles samma sätt, så har jag blivit fullt övertygad om riktigheten av denna uppfattning. Några distinkta karaktärer i axens byggnad har jag alls icke kun- nat finna. Det blir endast kvar en låt vara ganska utpräglad ha- bitus, framkallad av den bleka, i regel föga utbredda vippan med dess små småax och de korta, blågröna bladen, egendomligheter, som dock helt kunna förklaras genom den ovanliga ståndorten. Exemplar, som från Siljansstranden inplanterades 1917 i Uppsala botaniska trädgård förändrade också i hög grad sitt utseende, men dogo tyvärr på grund av torka, innan de blevo fullt utvecklade det följande året. Senare har: även-.TH. C. E: Fries kommit. till en liknande uppfattning om växtens systematiska valör och har i sin nyss utkomna »Floran inom Abisko nationalpark» [Vet.-Akad:s Ark. f. Bot., 16: 4 (1919), sid. 41] betecknat den såsom: »sannolikt endast en kallvattensform av D. caespitosa»>. Enligt ovan hävdade uppfattning skulle alltså Deschampsia glauca vara en ståndortsform av D. caespitosa, 1 huvudsak analog med D. setacea (Huds.) Richter i dess förhållande till D. flexuosa; sådan denna förra uppfattas, och troligen med rätta, av flera författare 253 (jfr t. ex. J. ERIKSON i Bot. Notis., 1915). För övrigt har en dylik uppfattning långt tidigare uttalats om D. glauca fastän under ett annat namn. M. N. BiytTtT beskriver nämligen i >Norges Flora, I:ste Deel» (1861) en Aira caespilosa—humilis, som enligt original- exemplaren i Hb. Christ. är alldeles identisk med D. glauca. BryTT skriver om densamma (anf. st., sid. 100): »Den 3die Varietet, som forholder sig til Hovedarten som A. uliginosa til A. flexuosa, har jeg kun seet paa tidligere oversvommede Bredder af Elve frem- kommen efter Vandets Fald»>. Av ovanstående framgår, att jag omöjligt kan tillerkänna De- schampsia glauca någon högre systematisk rang. Den är en myc: ket typisk »herbarieart>. Men naturligtvis innehåller även D. caespi- tosa en hel mängd skilda raser. Därför kan det möjligen vara be- rättigat att åtminstone tillsvidare behålla D. glauca som en varietet av D. caespitosa, då den såsom utpräglad ändock företer en karak- teristisk habitus. I dylikt fall bör den betecknas D. caespitosa (1L.) PB. var. glauca (Hn) Wg. Naturligtvis har det intresserat mig alt genomgå tillgängligt her- bariematerial av Deschampsia-former för att se, om D. glauca an- träffats även på andra ställen än de ovan omtalade. Det har visat sig, att den hittills iakttagits på stränderna av några större sjöar med stor vattenståndsamplitud och dessutom på några älvstränder. Jag har sett den fullt utpräglad från nedanstående ställen. Sverige. Dalarne. Vika: nära Karlslund vid Runn (1917); Ål: Sunknäs vid In- sjön (1917); Siljansnäs, Rättviks, Sollerö och Mora socknar vid Siljan 1915—1918 G. SAMUELSSON). Jämtland. Östersund (Hb. HARTMAN); Frösön vid Storsjön (1843 P. J. BEURLING); Oviken: Dillne vid Storsjön (1909 E.: WARODELL); Kall: Haså vid Kallsjön (1856 TH: O.: B. N: KEOE); Åre: Duved vid Duveds- älven (1916 W. BRENNER). Pite Lappmark. Arjepluog: Piteälvens ava nedanför Stora Skärfa- fallet (1918 H. E. JOHANSSON). Lule Lappmark. Jokkmokk: Bäckaskog (1910 O. VESTERLUND); Gelli- vare: Suolokajokk (1910 G. JÖNSSON). Torne Lappmark. Jukkasjärvi: på stränderna av Torneträsk nedan- för Nedre Kaisepakte (1852 C F. FRISTEDT 0. F. J. BJÖRNSTRÖM), Torne- träsks station (1908 TH. C. E.. FRIES) och Abisko station (1910 H. DAHL- STEDT, 1912 E. SÖDERBERG, 1916 G. SAMUELSSON); Karesuando: Pältsajoki (1909"ER: CC. EE; FRISS) Norge. Akershus. Skedsmo: Kvikstad (M. N. BLYrr); Öieren (1853 o. 1855 J. M. NORMAN); Lilleströmmen (1907 O. NYHUUS). Buskerud. Aadalen; Spirillen (1889 O. DAHL). Opland. Ringebu: Elstad vid Langen (1867 P. OLSSON). Ryssland. Ryska Lappmarken: »ad Mare album» (J. ÅNGSTRÖM); Ponoj (1863 M. BRENNER, 1870 A. J. MALMBEKG, 1872 A. H. o. V. F. BROTHERUS).! Medan jag är inne på våra Deschampsia-former, förtjänar möjli- gen en axgroende form av D. caespilosa ett omnämnande, vilken jag iakttog denna höst (1919) på en dikeskant vid Nordanby i Hedemora (Dalarne). Sådana former finnas ju omtalade flera gånger i litteraturen, men ha utan tvivel delvis förväxlats med D. alpina. Denna omständighet måste också utgöra förklaringen till t. ex. O. GELERTS egendomliga uppfattning (jfr C. H. OSTEN- FELDS »Flora Arctica», 1902), att sistnämnda art blolt är en axgro- ende form av D. caespilosa i likhet med de i fjällen så vanliga ax- groende formerna av flera gräs, t. ex. Festuca ovina och Poa alpina. Från den verkliga D. alpina avvek den av mig anträffade formen mycket tydligt, bl. a. genom de betydligt mindre småaxen. Den är f. n. under odling i Uppsala botaniska trädgård. 6. Scirpus parvulus R. et S., ny för Östergötland. I sin sammanställning i Sv. Bot. Tidskr., Bd 6 (1912), av de kända fyndorterna för Scirpus parvulus inom Fennoskandia om- nämner S. BIRGER ingen lokal i Östergötland. Jag har funnit den inblandad i exemplar av Zannichellia repens (i Hb. Ld. o. Ups.) från Jonsberg: Gränsö (1880 C. F. ELMQVisTt) i nämnda landskap. En annan ny fyndort för Scirpus parvulus har på liknande sätt kommit till min kännedom. Bland en RKuppia i Hb. Ups. från Källa socken på Öland (1879 O. VESTERLUND) finnes den nämligen inblandad. ' Däremot synas mig N. I. FRLimans exemplar (1863) från Ponoj (Pl. Arct., N:o 317) ej lika utpräglade. De närma sig genom sina större ax mera Deschampsia caespitosa. Med D. alpina ha de enligt min uppfattning intet att göra. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. Bb. 13, H. 3—4. NÅGRA STUDIER ÖVER STOCKHOLMS- TRAKTENSTYADVENTIVELORA AV NVIVE CAURENT En trakts vegetation undergår sländiga växlingar. Än ske de ytterligt sakta, skönjbara först efter långa tidrymder, än åter i ett slag helt omskapande vegetalionens karaktär. Så undergår även Stockholmsfloran oavbrutet förändringar. Vad den inhemska floran beträffar, ske dessa ytterst långsamt; den tycks ha uppnått en viss stabilitet. Så förvånas man ofta över, alt på de växtställen THepbrsiws anger för c:a 70 år sedan, återfinna arter, som med hänsyn till sin utbredning tydligen ej undergått någon nämnvärd förändring under denna långa tid. När floran visar förändringar, få dessa i regel lillskrivas männi- skans inflytande. Genom exempelvis utdikning och uppodling, uthuggningar och byggnadsföretag ulrotas en och annan sparsamt förekommande art. Men i de försvunnas ställe komma en mängd nya, som mer än väl uppväga förlusterna. Knappast något år torde numera förgå, utan att någon ny art här i Stockholmstrakten gör de första trevande försöken till anpassning och spridning, och även detta sker i regel under människans direkta eller indirekta med- verkan. Av de växter, som under de senaste decennierna invandrat hit, är det endast en, om vilken man ej kan fastslå, att detta skett under mänsklig medverkan, Epilobium rubescens. Av de övriga har t. ex. Amelanchier spicata med fåglarnas hjälp spritt sig från trädgårdar och parker till våra lövängar och skogs- dungar. Över kyrkogårdsmurarna och under trädgårdsstaketen har Sedum spurium bokstavligen krupit ut i det fria och kivas nu på berghällarna som bäst om utrymmet med sina inhemska släktingar, En del av de nya arterna ha vi fått genom gräsfrö. Så är sanno- 256 likt fallet med Bromus inermis och säkert med Crepis capillaris och C. taraxacifolia, vilka först visat sig på nysådda gräsplaner på Djur- gården, där särskilt den senare visar stark spridningstendens. Och på liknande sätt har Silene dichotoma kommit hit genom klöverfrö och spritt sig över gärden och gräsvallar. Liksom Uppsala Botaniska Trädgård skänkt oss den tvivelaktiga presenten av Matricaria discoidea, så tycks vi ha en del liknande gåvor alt vänta från Bergielund. Därifrån har Senecio nebrodensis överförts till Värtan och Danviken-och på båda ställena visat en stark spridningstendens. Den senare växtplatsen är nu emellertid förstörd genom kanalbygget. Och Epilobium glandulosum, som först upptäcktes i ett dike vid Bergielund och därifrån utbrett sig till Experimentalfältet på ett sält, som borgar för dess anpassnings- förmåga, torde nog också, ehuru ingen vet hur den kommit dit, vara en present från den botaniska trädgården. De flesta nya arler komma dock från barlastplatserna. Den äldsta av dessa i Stockholm är Beckholmen. Här lossade fartygen i gamla tider sin med främmande frön bemängda barlast. Och den tidens botanister gjorde här en del märkliga fynd, om vilka uppgifter influtit och ännu bibehållas i den botaniska litteraturen, ehuru platsen som fyndort numera 1 det närmaste förlorat sin betydelse. Någon barlast i gamla tiders mening finns ej längre, och den roll denna fordom spelade, har i våra dagar övertagits av avskrädet från kvarnarna. Med den importerade säden följer en mängd främ- mande frön, som på kvarnarnas avskrädeshögar framkalla en livlig vegetation, ej mindre brokig än den, som de gamla botanisterna funno på sina barlastplatser. Att nu för tiden använda ordet barlast eller barlastplats är strängt taget oegentligt, men då det är så införlivat med den botaniska litteraturen, torde det dock vara lämpligt att bibehålla detsamma och med barlast mena allt avskräde, innehållande främmande växtfrön. En kort orientering av Stockholms barlastplatser torde kanske först vara på sin plats. Den äldsta näst Beckholmen är Danviks- krokar vid Hammarbysjö bortom tullen, som för botanisterna blivil en traditionell fyndort sedan långa tider tillbaka. De flesta barlastplatserna leda dock sitt ursprung från kvarnarna. Stockholm har två sådana, Tre Kronor och Saltsjökvarn. Fordom fanns också en tredje, Eldkvarnen, belägen på den tomt, där det nya stadshuset nu reser sig. Där gjorde botanisterna också förr en hel del fynd. Tre Kronor ligger på Hästholmen, och dess av- 251 skräde har avlagrals de sista åren 1 närhelen av ångbåtsbryggan, under en föregående lidsperiod på öns södra slultning, varför vi här ha två skilda barlastplatser. Saltsjökvarns avskräde har delvis avlagrats på bergen bakom kvarnen, där man sålunda hittar ett typiskt barlastområde. Men det mesta har förts bort för alt användas till odlingsändamål. Därigenom har Villa Plania, ett privat villaområde i närheten av Nacka järnvägsstation, vunnit sin botaniska ryktbarhet, och de sista åren ha vi på Stendörren, en mindre ö inom Dalarö socken, ur dylikt avskräde fått en intressant adventlivvegetation. Slutligen har av samma orsak Sandhamn, dit enligt AULIN avfall även förts från kvarnarna, under en följd av år vunnit ett bland botanister vida känt namn. Vid Gamla Hornsbergs bryggeri, där spannmål för arméns räk- ning lagrats under de sista åren, har uppstått en intressant om också sparsam adventivflora, och även vid Värtan kan man på grund av den livliga in- och utländska trafiken hitta en och annan långväga främling. Så har även varit fallet på Söder, där sträckorna utmed Ringvägen inom Maria församling särskilt böra framhållas. Slutligen företer Lövsta, Stockholms bekanta avstjälpningsplats för allt avskräde, en yppig och säregen adventivvegetation. Barlastplatserna förele elt mycket. växlande utseende. Emellertid återfinnas alltid vissa växtgrupper, som ge dessa platser sin karak- teristiska prägel. En sådan grupp äro våra inhemska ruderat- växter, representerade t. ex. av Chenopodium album, Triticum repens, Urlica dioica m. fl. De karakteriseras av en yllerligt snabb utbredningsförmåga, och om en barlastplats lämnas utan tillförsel av nytt avskräde, ta de i regel överhand och förkväva den övriga vegetationen. Det finns dock några växter, som äga så stor anpassningsför- måga, att de på allvar kunna uppta existenskampen med dessa. Jag skulle vilja kalla denna grupp Stockholms specifika barlastväxter, emedan de äro så ytlterligt karakteristiska för alla våra barlast- platser. Hit höra: Berteroa incana Melilotus albus Cichorium intybus M. pelilpierreanus Lactuca scariola Sisymbrium altissimum Lappula echinata S. loeselit Melandrium noctiftorum Slellaria aqualica Svensk Botanisk Tidskrift 1919 ily 258 Man kunde vänta, att även Melilotus officinalis borde höra till denna grupp. Så är emellertid ej fallet. Den omtalas visserligen i »Stockholmstraktens växter» från elt flertal barlastplatser, men återfinnes ej på någon av dessa. Av nu uppräknade växter uppträda Cichorium intybus, Lappula echinata, Melandrium noctifltorum, Melilotus albus, M. petilpierreanus, Sisymbrium altissimum och S. loeselii på alla eller åtminstone de flesta av våra barlastplatser, de tre första mera sparsamt, de övriga ofta i dominerande mängd. Så är t ex. fallet med Melilotus albus vid Villa Plania och Hornsberg, M. pelitpierreanus vid Danvikskrokar, Sisymbrium altissimum vid Lövsta och Ringvägen, S. loeselit vid Lövsta och Saltsjökvarn etc. Av de övriga är Lacltuca scariola karakteristisk dels för Danviks- krokar, dels för Lövsta och har tidvis uppträtt i dominerande mängd. Från det förra stället har den spritt sig till Söder, Henriksdal, Saltsjökvarn och Danvikstull. Märkligt nog har den emellertid somrarna 1917—19 saknats både vid Danvikskrokar, Saltsjökvarn och Söder. Samtliga dessa arter uppträda i regel endast på barlastplatserna och finnas utanför dessa inom Stockholmsområdet endast sparsamt och tillfälligt. I viss mån annorlunda förhålla sig Berteroa incana och Stellaria aquatica. Dessa båda äga i olikhet mot de föregående en tämligen vidsträckt utbredning inom florområdet. Men då de så ofta före- komma på barlastplatserna, torde det vara i hög grad sannolikt, att deras frön här medföljt en del varor från främmande hamnplatser. Bägge kräva emellertid särskilda betingelser för att kunna trivas, den förra en sandig jordmån, den senare en viss grad av fuktighet. Man träffar dem därför ofta ej på själva barlastplatserna utan i deras omedelbara närhet, där de nödiga betingelserna finnas för deras existens. Samtliga dessa arter ha tämligen sent inkommit hit, de flesta, om ej alla med barlast. Yngst äro Lactuca scariola, som först omnäm- nes från Beckholmen 1872 och Sisymbrium altissimum, som först iakttogs på 1890-talet. Jag kommer 1 det följande ej vidare att be- röra denna grupp. Kommer så en del växler, som aldrig dominera, men som man regelbundet återfinner, nämligen våra sädesslag och åkerogräs. Vad de förra beträffar, kunde man vänta, att de skulle inta en domine- rande plats, då ju avskrädet speciellt från kvarnarna till större delen 200 består av sädeskorn. Så är emellertid ej fallet. De förekomma visserligen, men alltid sparsamt Jordmånen tycks tydligen inte passa dem, och möjligen äro dessa sädeskorn också föga gro- bara. Åkerogräsen däremot förekomma här ungefär i samma proportion som på åkrarna. Så finner man Delphinium consolida och Agro- slemma gilhago endast i enstaka exemplar, då däremot Sinapis arvensis, Brassica campestris och Melandrium album förekomma allmänt och rikligt på alla barlastplalser. Vanliga, på dessa förekommande åkerogräs äro följande: Agrostemma gilhago Delphinium consolida Agrostlis spica venti Erysimum cheirantoides Brassica campeslris Melandrium album Bromus arvensis Neslea paniculata » secalinus Raphanus raphanistrum Camelina microcarpa Polygonum tlomentosum Cenlaurea cwyanus Sinapis arvensis m. fl. Även dessa växter kommer jag i det följande ej alt vidare om- nämna. Så några ord om en växlgrupp, som fastän sparsamt uppträdande, dock äger sill stora intresse. Barlastplatserna lämna vid den tid- punkt, då avfallet nyss dilförts och ingen vegetation ännu ulvecklat sig, rika existensmöjligheter för en sådan, och man kan därför vänla, alt arler, som äro stadda i stark spridning, där skola slå sig ned. På så sält torde helt säkert det plötsliga uppträdandet av Bromus inermis vid Saltsjökvarn försommaren 1917, då ännu ingen rikare vegelation ulvecklat sig, och intet nytt avskräde ditförts, böra förklaras och likaledes förekomsten av Potentilla norvegica. Båda dessa arter uppträda ofta på barlastplatserna. Aterstå till sist de mer eller mindre långväga främlingar, som van- ligen i enstaka exemplar, men någon gång tämligen rikligt, följt med som ogräsfrö med säden från åkrarna eller med emballaget från gårds- och hamnplatser, och som således även de kunna rubriceras som åäåkerogräs eller barlastväxter. De äro onekligen de intressan- taste. För all utröna deras anpassningsförmåga och möjligheler till utbredning ha min far och jag tillsammans en följd av år under olika tider besökt de olika barlastplatserna och iakttagit dessa växters uppträdande och frekvens. Många ha härvid visat sig uppträda elt, 260 kanske ett par år i. sträck på samma ställe för alt sedan åler spår- löst försvinna, medan andra åter försökt uppta existenskampen med våra egna inhemska arter. Av intresse härvidlag är, när en barlastväxt genom naturlig sprid- ning uppträder på lokaler utom barlastplatserna och under sådana förhållanden, att mänsklig medverkan kan anses utesluten. Man kan då med en viss sannolikhet förutsäga, att den möjligen kommer att anpassa sig och övergå i den inhemska floran. Och när detta skett, bör enligt min mening ej förvägras dem full medborgarrält. Att med kursiv slil i våra artlistor utmärka någonting så svagt och växlande som en tidsskillnad i arternas första uppträdande inom vårt land eller en faktor av så underordnad betydelse med hänsyn till det slutliga resultatet, som om mänsklig medverkan i en eller annan form därvid ägt rum, synes mig omotiverat. Lämpligt vore däremot alt på så sätt ulmärka alla tillfälliga fynd, vilka i detta fall kunde upptas i långt större utstäckning, än hittills skett, vilket givetvis skulle vara av stort värde. I följande tabeller över de olika barlastplatserna noteras i huvud- sak endast de främmande arterna. En del av fynden äro gjorda av min far ensam, vilket särskilt gäller sommaren 1919, då jag själv ej varit i tillfälle att fullfölja undersökningarna. Dessa förteck- ningar kunna naturligtvis ej göra anspråk på fullständighet. Så ha vi många gånger sett främmande arter under utveckling, som av en eller annan orsak försvunnit före sin blomning. Och naturligtvis äro även av andra botanister gjorda en hel del fynd från dessa platser. Auktorsnamnen ha i texten uteslutits med hänsyn till den efter- följande artlistan. Bearbetningen av materialet är gjord i samråd med min far. + + Sensommaren 1913 upptäckte vi rent tillfälligt på Hästholmen den barlastplats, som först blev föremål för vårt studium. Platsen är belägen på öns södra sluttning, och marken består av ett tunt lager mylla över berggrunden, som här och där träder i dagen och på ena sidan stupar brant ned mot sjön. En del avskräde från Tre Kronor hade helt säkert de föregående åren förts till platsen, ty på annat sätt kunde ej dess utseende vid vårt första besök för- klaras, ej heller den rika barlastvegetation, som då gjorde oss verk- ligt förbryllade. Stället har en mycket rik inhemsk vegetation, och 261 de främmande arterna hade här inpassat sig i omgivningen på elt fullkomligt exceplionellt sält. Så frapperades man av alt se Am- sinckia inlermedia i en av klippskrevorna intimt tillsammans med inhemska arter, och ej mindre förvånande, fem nya Bromus-arter förträffligt samsas med våra vanliga gräs. Jag sammanför i tabell I fynden från de olika åren: Hästholmen. Fyndlista för åren 1913—1919. Tabell I. Arter 1913 | 1914 | 1915 | 1916 | 1917 | 1918 1919 Blöpecurus agresli$ .........«o...coos 290) IF sansmcektkia utlermedid ..s .. cc ss. | FI + + + + ENE FI DIE NOPIeNSe oss ssesserssanarn eden) FO) FK) FN) F TEN romns ardUuennensis ....sced. hane) CR | | > Brächystatchys adönq:oent I + » inlermedius + » MP OILGUSHEE: Coebvo cases a + > MU GROSTACHTS: «oss snr rades scn] + | » I EA BT TIO ST kd SENASAT EP KN | | | | » RI OTO RES: (State sedda), | -— od ar | + + » Bupleurum rotundifolium se. | KIEL EEESt SLR GIS Herr ssianseg om ser sär Erdl| fuga SI dONCOIdeST sossser or sssuer sn nd coca | Chenopodium opulifoliunm see] TeRTS PO rd Men eU GRS Re Eruca sativa SA SITA RRUSIrem OPERA lag: oc scn sekr re | RUlgTaS [lUDerOSiS oms nsdrersivärbirng | -- Lepidium draba Brac | » EN) OLIOTUIU est er ser ber WERE OrGAN "Ul G ARG ver sesr rue a dnr r kines WE TNLOTES FINNER TERS FIN OA sned SER Menika ”löngifolid; 253524: svs sea Oenothera biennis f. parviftora Phalaris canariensis ER POLER Ulla: IUEFIRed LO. Isac ser srs nes vå + Ranunculus arvensis FN RR UIRIREX APIICRER oiccie oss rss Berti ssd Rs TE Salvia verticillata ......... BARG DIS: OLD ON sd RAR srstärbrt rop beRNNNe Sisymbrium orientale ........... EE [acstern Iante +++ — ++ +tt+t +tt+t+t +t+t+tt 262 Denna barlastplats är ett vackert exempel på, hur främmande arter kunna anpassa sig och hålla sig kvar år efter år trots ogynn- samma yttre förhållanden. Så medförde 1917 en ytterligt svår torka, som i det närmasle gjorde slut på all vegetalion häruppe, och denna och följande sommar uppfördes dessutom två mindre sommarstugor på platsen och en del grävdes upp till potatisodling. Men trots detta bibehålla sig vissa arter, och 1919 uppträda L£. o. m. två nya, Bromus japonicus och Lathyrus tuberosus, vilket är intres- sant, då under dessa 7 år intet nytt avfall tillförts platsen. Man kan därför vänta, alt även i framtiden återfinna en och annan av främlingarna, ehuru ingen av dem här visat någon starkare sprid- ningstendens. Emellertid ha vi under de senare åren även fålt en andra bar- lastplats på Hästholmen, nämligen i omedelbar närhet av kvarnen Tre Kronor. När man stiger i land vid Tre Kronor, får man strax invid ångbåtsbryggan se en glest bevuxen sandplan ligga utbredd utefter kajen. Vi passerade den ofta, när vi de första åren voro på väg till den andra barlastplatsen och brukade då i förbifarlen ägna den en flyktig undersökning. Vi gjorde då en och annan gång något enstaka fynd, som synes av tabell II. År 1916 inträffade emellertid en förändring. Man hade redan 1913 ditfört en del kvarnavskräde och lagrat detta vid den bortre ändan av planen, och här utvecklade sig nu 1916 en rik barlast- vegetation, som 1917 och delvis även 1918 bibehållit sig, under 1919 däremot starkt avtagit. Och då det inte är meningen alt vidare ditföra något avskräde, torde ställets betydelse som barlastplats så småningom bli ganska ringa. En del avfall har även av kvarnarbetarna använts till hönsföda eller upplagrats på deras trädgårdsland. På hela det avstängda kvarnområdet ha vi därför gjort en hel del fynd av adventivväxter. Så ha vi på andra delar av kajen ex. funnit Erysimum orientale, Chenopodium leptophyllum och Sisymbrium ortentale, invid trappan Potenilla intermedia Vv. heidenreichit och ovanför kvarnen Lepidium densiflorum och Sisymbrium ortientale. När man från Danvikstull tar vägen över bergen och kommer fram till höjderna bakom Saltsjökvarn, träffar man här på elt om- råde med en rikt grönskande vegelation, som uppvisar den mest kosmopolitiska blandling av inhemska arter och främlingar från olika trakter. Tre Kronor. Fyndlista för åren 1914—1919. Tabell II. Arter 1914 | 1915 | 1916 | 1917 | 1918 | 1919 FUREnO runs -relrofleXSs.. ssd sr I + + VTA En SEA MA BA [lö kö PR ARTNR RAD RASAR + + FREE AUG 2 UA SVIN KIREER Lr TAS SLE TIER Tje ko bir Ugh (RANN SSR ES NNE BE SE ETT EIN I ef Pre BARA RAS FINE FA ERPER SIS BAN, Bromus arduennensis » BOTT GLUST Issa nekas sk esepa sd kar nÅ > DORO RES Rosis st att | Camelina linicola Chenopodium ficifolium 5 RSS BN | » IT IIkOG LATA (UM IN GG LSS PA TE | » 100 BN ll 70 (ANNANS FIRA RN SEI Str a EROS OrIeNRlOlÉ) vcsexose sor do kr es sd re SADE + KOgOopyrum esSCWlemMUM.........sc.ed. ss. Heliopsis buphlalmoides | BARR jUOGlEN oocgirnsers diknelene då se Väsen | KEDIAUnt UENSUlOPRIRL .vccsceverssitsörd åar tiders » UTN GÄNG TE ert dar BASSE reda et Ar Lolium remotum ...... EJ ARA SR VERS EE) FREI KOS UTO TÖMS bod srersrate är TUR dgr den ör NIT + Oenothera biennis - | KENT CHL IUULEC CCI sc stas rr edt so seden ride a | + | ERGO RISE CORORIENSIS) soroccslsers rades tstorkssrs dad I + Potentilla intermedia Vv. heidenreichii...... | | + (EK ADN TE RERA fd KS ERR Ne r S PD ASSA NNE SSR SE + | BRSOER TG EEG [TCA mrs od ng rs Rn sara Rs ELSA rer säs - » (MLS TIK IR Bg FER ör ERE KOREAN > UME CUT SI SR er IR Re RR as oa ve se SN + SÄS Ön DRun: OTMEILalE. Sucky vssslners nand ser | + MaCBONIGr POOL OLA Niki bene ssd dre | + ++++ + +++ + + +++ + +t+tt +++ + +++ ++ + T ++ Först mot slutet av sommaren 1914 blevo vi genom A. WIDE uppmärksamgjorda på denna barlastplats. Fynden detta år blevo emellertid helt få. Somrarna 1915 och 1916 ditfördes emellertid rikligt med avfall, som utbreddes över berghällarna på ett sätt, som knappast kunde ha gjorts lämpligare, om en fackmässig bota- 204 nist varit där och planlagt det hela. Också utvecklades nu en yppig rikedom av främmande arter. 1917 tillkommer intet nytt avskräde, och 1918 uppodlas större delen av området, vilken uppodling 1919 utvidgas till hela det äldre barlastområdet. De flesta av de här befintliga arterna försvinna under de nya förhållandena, några bibehålla sig emellertid trots uppodlingen, ex. Melilotus indicus och Geranium divaricatum. Emel- lerlid börjar sommaren 1918 en del ehuru på växtfrön fattigare av” skräde att avlagras vid sidan av det gamla barlastområdet, och här har under somrarna 1918—1919 en delvis ny och karakteristisk ad- venlivvegetation börjat utveckla sig. Denna nya fyndort var som- maren 1919 den mest givande av Stockholms alla barlastplalser (tabell III). Saltsjökvarn. Fyndlista för åren 1914 —1919. Tabell III. | | Arter 1914 1915 1916 1917 1918 1919 rr ANT POLIS ELO LESS moon sesstes sets nens | | ör SARTED OSTOS MID] TAC Aes dnr sus se RN | | ANTOG GMISK CO ERIC GE adress sne denne FADER A SAUCE SSHr ANGUTTS TE UM ERGROTAeS msn rese | Brassica juncea | | » TU GPII SERGE FORS" MINA LINES BFOTNUS- LINRTOLOIdeSE oense | Cannabis sativa SA pre Cihaerophyllunt presCOlll =... .scskt Chenopodium ficifolium CROTISPÖRGALEIe Le sees steeen ene ses (COTOMUIG STAR Ö ter ndasebeee ss sEee ee nskr Dracocephalum thymiflorum ......... Eruca sativa .. Per arten | SE SV OTRL EGEN | Galeopsis ladanum ......... .. (ETOUR AD GREEN ARTE GLAUC NEN ECO TTG ROR ass sr EA | | | | Hordeum 3 TRO CU rs org ee AN JOS RTR SE SNS UN NN | äro Kepidutnt idensifloman I... | + > Pen OAL: 24 fo er > DER [NINA EA Då RA SSE oe SER) JE Lolium multiflorum + ++ + ++t +++ + + + + ++ +++ + tt++t+++ ++ ++++ + ++ ++ 202 mm — r ann. oayw..tnt mwnmn OöHMHMOo nn NE — Arter | 19141 1915 | 1916 | 1917 | 1918 | 1919 0 FRESTAS BIN OR RAEOR I SALLA EN, 2 I SJ LA Lolium mulliflorum X perenne. » lemulentum Medicago apiculalta Melilotus indicus Nepela calaria Ra PErA GPOCNlORC 1! skaver Neseias - Phalaris canariensis NETBäliUUa. CaRESCeNS! ocssovesdsvirs ger einer tass | » JILL RIOTICGEEN or Vote NESS R Vän gbte Askers Ranunculus arvensis ........ KRrSRer SQUCIOllUS oseerreerrrnresn Senecio vernalis Selaria ilalica SRS SNES NAKRAEn ägd » (EAA IA TOA AE BR fre REN SEE ER UP EE AE [RE FÖREG GOMO TACO, ssk vart sykal tva designen grn sanna + KI GT ROLONIG. ss. ssossn öv Sdved Sn oda ssd | | Sisyrinehium angustifolium | WrigöneUla polyceraltt..;.......s ..«:. Trilicum junceum X repens MRSRtING PIUED I [LOT ES: = tros nand åS Er ör K MEPORIGGA trip HOS) frost Sr basnies sne vf + + +++ ++ ++++ ++ ++ ++ + + + + ++ | Som jag redan nämnde i början, har under en kortare tidsperiod en stor del av Saltsjökvarns avskräde förts vidare till Villa Plania. Dess botaniska ryktbarhet började hösten 1913, då E. EKMAN vid tillfälle upptäckte stället och i glödande färger skildrade sina fynd för botanisterna. Villa Plania är som bekant ett privat villaområde i närheten av Nacka järnvägsstation, och avfall från Saltsjökvarn har där upplag- rats i stor utsträckning för alt succesivt användas för odlingsända- mål. På grund härav har det med främmande växtfrön bemängda avfallet kommit alt utbredas över ett vidsträckt område, vilket i hög grad befrämjat uppkomsten av en rik adventivvegetation. Ett särskilt tacksamt erkännande bör i detta sammanhang ägnas ägaren av stället, Ingenjör J. Rupocpms för hans varma förståelse för och vänliga tillmölesgående mol den invasion av bolanister, som under de senare åren hemsökt hans trädgårdsanläggningar. Till denna plats gjorde vi sommaren 1914 några få exkursioner, först 1915—19 ha vi ägnat stället ett mera ingående studium. Jag anför här de olika årens resultat (tabell IV). 266 Villa Plania. Fyndlista för åren 1914—1919. Tabell IV. Arter 1914 | 1915 | 1916 | 1917 | 1918 | 1919 ATVURETILLS 5 (COLA förare dos RA SAS NSL Axena falua ... FÖRARE JAG P2 10 NB HERON LOG DEN LON ÖST Vor RE So ESR AS Ballota nigra Brassica elongata » NA PUST st Carduus hamulosus Cöncals deaucordesEsiertE: Chenopodium leptophyllum Coronilla varia -. SEA Dracocephalum peregrinum rg > UD OT lOTrmm SES JET UCO: SLUG 2 Renborg eka Erysimum orientale (CE (0 0 [CA BTG TA fn Re SA SE 2 02 rg, EE ESA GAle0D SS 4 (ad OT mes de, da SR Gerrans NOD äaRIeg län » rotundifolium > FULLER TCINNN sd SA NEES SALE Ca vaetena ÖRING deGdR: 2 ANN Leonurus cardiaca ... ASLAN kept COfen Sj LÖR osorterad > perfoliatum da ät TOT ED EN SSR NO IG ams Ae Medicago apiculata........... > ITS PIA ART SOL AR vr a Melo ls öd CIS Ae ke tft > FUERLIN CTU GUL S ne ser stR EL AE AE — Mentha piperila BOD GU EA IEA Serra bre fan Bas 6 ere ASSR EVR Potentilla kecanescens vi Eee CoEAASseA one > HOTermredid:$A-r A JA SE RAnNuneuluSs Fakvensb oc. | Raphanus salivus Salvia silvestris +++ SCANAdW PECIER MOBIHEIS. os os ee RS Seat -QTamCaR rise tr LISA BED NSI TOSTEPUNN > DURIGES SSAB 0 1005. KANTS IDASIA AE + ++ + ++t++ ++ ++ ++ ++ — + + + + ++ ++ ++ ++ tt+tt+t+t ++ ++ ++ + + t++t+t++ +++ | | | +++ + 201 Arter 1914 19151 1916 | 1917 | 19181 1919 Silene conoidea.. FNS RNE LILA Fy MI RNOlOINA .. vs ss verser nånn Sisymbrium orientale NIER dl » Völgenseladsans ET rr Slachys annuad fred ila parvtflökQs.se sms ; + Viecia narbonensis Stena : + Som synes av ovanslående har floran här stålt sig utmärkt under 1917 års torka, och t. o. m. ett rätt stort antal nya arter ha upp- trätt, ehuru intet nylt avfall ditförls de senare åren. Orsaken torde vara, alt platsen har elt sankl läge, och att det upplagrade avskrä- del succesivt kringförts till de olika trädgårdslanden. 1918 och ännu mer 1919 ha fynden minskats, och de flesta av de påträffade arterna ha endast funnits i enstaka exemplar. Dock äger platsen allt fortfarande sill botaniska intresse. Från Saltsjökvarn har förutom till Villa Plania även förts avfall till Stendörren (tabell V), en mindre ö inom Dalarö s:n. Tillfälligt- vis fingo vi sommaren 1916 av ägaren till ett sommarställe på ön veta, att han utfört och lagrat en hel del kvarnavskräde på klip- porna. Den 23 juli samma sommar gjorde vi vårt första besök på platsen, vilket blev synnerligen intressant. En mindre del av avfallet hade lagrats på en klippa ovanför båthamnen, och denna plats var nu bevuxen med Conium maculalum, men dessutom fun- nos där manshöga exemplar av Carduus nutans med korgar stora som astrar, vilka lyste på långt håll. Det mesta av avskrädet hade emellertid utbretts på ett annat ställe bland klipporna, och här mötte vi nu en barlastplats med den vackraste och säregnaste vegetation vi någonsin sett. Inte ett enda exemplar av vår inhemska ruderatflora hade ännu kommit dit och sökt förkväva de ömtåliga främlingarna, utan vad vi här sågo, var en ren barlastvegetation av sällsynt yppighet. Där fanns elt rikt bestånd av Papaver rhoeas i full blomning, ett helt snår av Sisymbrium orientale och en mängd jättelika exem- plar av Sisymbrium altissimum. Stora, rikt blommande individ av Galeopsis ladanum och Melilotus peltilpierreanus ökade färg- rikedomen. Och mellan dem utbredde sig jättestora vippor av Bromus inermis och B. arvensis eller skymtade fram de gröna ply- merna av Hordeum jubalum eller H. secalinum med sina spädare ax. Särskilt fäste vi då vår uppmärksamhet vid: Ambrosia trifida med sina stora, flikiga blad, som vi här gjorde bekantskap med för första gången. En annan främling var en umbellat med jätte- stora, flikiga svepeblad, som likt en sirlig halskrage utbredde sig kring de outslagna blommorna. I hopp om att få se den blom- mande, lämnade vi den till ett följande besök, men fingo aldrig återse den. Även till omgivningarna hade främlingsinvasionen nått, ty på sandplanen vid stugan och längs gångstigarna växte här och där Erystmum ortentale och Lepidium densifltorum. Vid ett senare besök den 17 september hade en stor del av barlast- platsen förstörts, genom alt träd fällts över densamma, men även nu gjorde vi en hel del intressanta fynd. Sommaren 1917 gjorde vi likaledes ett besök den 26 augusti. Största delen av barlastplat- sen användes då till grönsaksodling. Några nya arter hittade vi ej, och av de gamla hade endast några få hållit sig kvar. Samma höst utfördes emellerlid en del nylt avskräde, ehuru rätt sparsamt, och somrarna 1918—1919 blevo fynden i någon mån rikligare. Och då ägaren ämnar föra dit nytt avfall, i den mån han kan erhålla sådant, kommer platsen allt framgent att äga ett visst bo- laniskt intresse. Stendörren. Fyndlista för åren 1916—1919. Tabell V. Arter 1916 1917 | 1918 | 1919 FIUD EO STAS MURT | I (LA Serra DS Sal fs SR NR RK a at SOL Je sr [ed + Avena fatua ks. är BEOMNIS AIN OlOIdES Pts erat bf FE AR Nr SR + (CE OT:RUS INU. a 5 06 oc lt ng Eek ee bletelle din Sverre ET | ChRenopodumweptoplylum? SEI + | TF CHREeno podium malen ess AE RINNA + PDracoceplia ln peteg Pure AES o.d SARS SS renen Ry Stmtern VORICRUG [GA sooarn ock RNE bias disad As Era AR SR Festucad derlonensisk..;....sm.soh Galeopsis ladanum .: FITOTSCUS ELROND Ro 4603 aa a SSA SR ES SA LA Sr Hordeum jubalum » secalinum ++ ++++ + 269 Arter 19161 1917 | 1918 | 1919 Leonurus cardiaca Lepidium densifltorum > salivum ; > DIP INRICITN is ccs Melilolus indicus .. Oenothera biennis BRING" PROCGS: sr sxaneg a vänt ve Nafourelern ET AAA PRISET RAS SAY RN ETT SOA a SIREN PN PSN RT TOGO FILA siare < grata sn ob SANS sco ben SERA RN VR San Örigm: Orehlal8 csssss ss akta 2 FE ROTE KT ERS or Sr ERA ATERN SR STERNER BARE FASAN Xanthium strumarium ++ ++ + +++ + ++ + ++++ Återstår slutligen Hornsberg. Arméförvaltningen har förhyrt gamla Hornsbergs bryggeri till för- varing av importerad spannmål, och överstelöjtnant E. WIKLAND, som är intresserad botanist, har åren 1915—16 låtit utbreda av- fallet från magasinen på en del öppna platser inom området i hopp om, att här skulle utveckla sig en riklig barlastflora. Genom hans vänliga tillmötesgående, för vilket vi stå i största tacksamhetsskuld, har tillfälle berelts oss all fritt studera växlligheten på dessa plat- ser. En hel del främmande arter ha också infunnit sig, som tabell VI anger. | Hornsberg. Fyndlista för åren 1916 —1919. Tabell VI. Arter 1916 ; 1917 | 1918 | 1919 Fa TEN DATO KSL Oh KT 0 N [LO KA BE No rn os AA SS DRAR EE USES NE Amsinckia lycopsoides + + Brassica juncea LR FARS STA IG DIES för Aförrenes dass a (ENTD KO TT e (DU kö NAR 0 MAKA DG [ILL ng RS SINA BARD, RYSARE ER LÖR AA Nee a a + + + PETE (OET Te 0) Le fa SAN rr Syr NA FED SE RA AA FEAR SPEER RSK LR ER + - 4 Hordeum secalinum är Lepidium virginicum Tr Medicago apiculata + Fl tl + > hispida + + + + obscura + | | | Arter 19164 1917 | 19181] LILI | ING LEO UTSE GE TEES «one ara a mSE FEN RA TRES UREA sl SF | Panicum erus galli SES So SR RR enl es OS REG PIVARITSTS Ub DS osa TES ASA AT RDR a otSA SA FASA AA ANA NS + + + Selaria ilalica AN RE ED AK EN BRANN KEN tre UTSES | » viridis SE Om Sandhamn, till vilken plats likaledes förts avskräde från kvarnarna, äga vi en mycket bristfällig kännedom. Vi ha blott företagit en exkursion dit och därvid funnit endast några få ad- ventivväxter och bland dem intet nylt, varför platsen här ule- slutits. Alla de nu skildrade barlastplatserna höra till samma typ, be- roende på, alt det avskräde, som här avlagrats, är likartat. Vege- tationen är 1 stort selt densamma, i det att ett flertal arter samlti- digt återfinnes på de flesta av barlastplatserna. Såsom exempel härpå må anföras Ambrosia trifida, Lepidium-arterna, arter av släk- tena Medicago, Melitotus etc. Vegetationen undergår även samtidigt liknande förändringar under de olika åren, vilket är av stort in- tresse alt iaktta. Så hiltade vi Lepidium perfoliatum 1915 i enstaka exemplar på tre av barlastplatserna, 1916 uppträdde två nya Lepi- dium-arter, L. densiflorum och L. virginicum på ett flertal av dem, av vilka den senare 1917 försvunnit, medan den förra bibehållit sig. Andra belysande exempel är det plötsliga upplträdandet 1916 på en hel del barlastplatser av Ambrosia trifida och Hordeum jubatum och 1917 av Axyris amarantoides, vilka vi förut ej funnit på dessa. Intressant härvidlag är, alt 1917 intet nylt avskräde tillfördes någon av våra barlastplalser. En annan lyp möta vi i Lövsta. Mest karakteristisk framträdde den sommaren 1914. Denna sommar var som bekant mycket varm; och ett lager av köks- och trädgårdsavfall, som ej innehöll några inhemska frön, hade denna sommar utlbretts vid Lövsta på elt täm- ligen vidsträckt område. Detta område hade nu att uppvisa en mycket egenartad flora. Något sammanhängande växttläcke fanns ej, utan de arter, som här uppträdde, funnos spridda i enstaka individ över hela området. En fullständig artförteckning hade varit av största intresse, men en sådan kan jag tyvärr icke lämna. Dock ha vi ur våra anteckningar och ur minnet sammanfört en fyndlista, som utom våra sädesslag innehåller följande arter: Amaranlus albus > alropurpureus » blitum > retroflexus Anethum graveolens Asparagus officinalis Beta vulgaris Brassica campeslris » napus » nigra Calendula officinalis Cannabis sativa Capsicum annuum Chrysanthemum parthenium Citrullus colocynthis Citrus aurantium Cucumis melo Cucurbila pepo Guizopia oleifera Helianthus annuus > — cucumerifolius Lacluca saliva Linum usilatissimum Panicum cerus galli miliaceum Phalaris canariensis Phoenix dactylifera Portulaca oleracea Potentilla norvegica Raphanus salivus Setaria titalica > viridis Solanum lycopersicum » nigrum Statice lulea » sinuatla Tropaeolum majus Zea mawys Som synes av ovanstående, kan man ej vara i tvivelsmål angå- ende arlernas ursprung ur Stockholms köks- och trädgårdsaffall. Endast beträffande några få av dem står man tveksam, hur de egentligen kommit dit, exempelvis Potentilla norvegica. Möjligen torde dess förekomst bero på dess starka spridningstendens för närvarande, såsom ovan påpekats. I samma utsträckning har den för Lövsta typiska vegetationen ej förekommit någon senare sommar. Temperaturförhållandena ha varil mindre gynnsamma, och det ovannämnda området har an- vänts till potatisodling, utan alt något nytt liknande i samma ul- sträckning tillkommit. Dock återfinnas allt fortfarande en större eller mindre del av ovan angivna arter, antalet i hög grad växlande under olika somrar. I hög grad fattig har 1918—1919 års flora varit, och det är tydligt, att kristidens minskade import sträckt sina verkningar även till den. På andra områden vid Lövsta återfinner man hela vår specifika barlastflora, och många av dessa arter, exempelvis Lactuca scariola, Sisymbrium altissimum och S. loeselit, uppträda här i dominerande mängd. 272 Vad fynden för övrigt beträffar, hänvisar jag endast till tabell VII, där jag emellertid uleslutit 1914 för alt undvika onödiga upp- repningar. Fit av fynden, Setaria viridis, gjorde vi 1918 på en berghäll långt bort från barlastplatsen, och torde dess förekomst knappast få tillskrivas densamma. Lövsta. Fyndlista för åren 1915—1919. Tabell VII. | | | | | Arter 11915 | 1916 | 1917 | 1918 [1919 | | | | | | | | ATI G ts TD VASSA SNS Ae | > TEDRO| [LENE STERNER Sföe oral ne sen BoRS [CAnethunm grave0leNS . sur ink stosens AST Get GIS EO [IC rs a Ste se | AULUP LER DT UORLEIS CT ms ara fela rg sarg bt go a LS se AN | | + | » SU KON 0 UREA (Ra 1-0 SA TSAR AS a + Bela svulgensi EESK Brassica napus I BROMS I Kd SER AN AS sn RSA EA SA Bryonia dioica be RAR Bada | ECalendulakofficiraRs SCART | GanneatIsEsallbt FF Chirysanikemum porlhemitns ossltssssko sår 1 BEND KON HEN KEN [NG [Cl Reg OS SAS a OR SANN SE SD Bar Foken SEE LE Guizopia oleifera Helianthus tuberosus MAO Che ES ND GRANN Ae Nor tåras LD BAN ASG Linaria repens SAMER | (CIA CUTNIG UI SITE IG Ce WINE fela np bEr Skr tt | SPapaDErE Ah CIO mna ma mare Fek nalkas | BRG STU A COS CU UUD er sär rats sa Jr AS JAS rer (SP RiGIGr LSE CON GTCRS ISA Rs 12064 0X CAD NE SBEE Sa (ID Re Rates DAS So a Anson Es g Saponaria officinalis |; SB Ca La MTCD a E LALLE Stage nok LA fl Neale | | » FLEN SIG AR ENS HAN MIN SR SINA SALE SA 1 te, SS IR | La ++ ++ +++ ++ + + +++ ++ + ++ + + ++t+t+t++t+t+t++t ++ +++ ++ +++ +++ sö 2 SE ++ +++ + Danvikskrokar föreler i stort selt samma typ som Lövsta, och en del av de arter, som ovan angivits som karakteristiska för Lövsta, återfinnas även här. Så ha vi under de senare åren an- träffat följande, för båda ställena gemensamma arter. Amaranlus blilum » relroflexus Anethum graveolens Beta vulgaris Brassica campestlris » napus > nigra Calendula officinalis Cannabis saliva Helianthus annuus Linum usitatissimum Panicum miliaceum Phalaris canariensis Raphanus sativus Selarta ilalica Solanum lycopersicum » nigrum Zea mauys Guizopia oleifera Denna arllista visar, alt Danvikskrokar i likhet med Lövsta ma- tats med köks- och trädgårdsaffall från Stockholm. Men att även avskräde från kvarnarna här avlagrals, om också ej under de se- nare åren, anlyda fynden av Brassica juncea, Eruca sativa och Erysimum orientale, som Danvikskrokar haft gemensamt med bar- lastplatser av den förra typen. Vad övriga arter belräffar, äro dessa delvis av mera permanenl nalur, såsom framgår av tabell VIII, delvis rent tillfälliga, i vilket fall vi ofta ha träffat dem på de där anlagda kolonilanden. "De torde således ha ulsikt att även under de kommande åren tillfälligt- vis kunna påträffas trots uppodlingen av området. Ett av dessa tillfälliga fynd förtjänar att särskilt omnämnas. Våren 1913, kort efter snösmältningen, fanno vi på en gräsbevuxen backe ett stycke från barlastplatsen, där någon barlast aldrig av- lagrats, några blommande exemplar av Androsace maxima. Fyndet är av elt visst intresse och ej så lätt att förklara ur spridnings- synpunkt. Möjligen skulle här kunna tänkas en spridning med flyttfåglar. Danvikskrokars betydelse som barlastplats har dock under de senare åren succesivl minskals; intet nyll avskräde ditföres, och marken tas allt mer och mer i anspråk för odling och fabriks- verksamhet. Inom en icke alltför avlägsen framtid torde därför platsens hävdvunna rykte som gammal fyndort vara: elt minne blott. Svensk Botanisk Tidskrift 1919. 18 . Danvikskrokar. Fyndlista för åren 1912—1919. Tabell VIII. re — — — —— —t.-t, — i I Arter 1912 | 1913 | 1914 1915 | 1916 1917 1918 | 1919 AMmarantaSs DI TaRN os er sea > FelrOjLET USES | Anagallis arvensis > coerulea Anethum graveolens BAlOlA SG rater Balsamna vulgarisö see Bela =D UD ARS mo LANTA | Brassica elong alar B5A:.. H:s. » Jan ceaR FASA » HOPNS es oss ssskrnse oc | > FU [IR Ne sas Ao AREAN SE Calendula officinalis —..ssse..) Camelina, luneola "5255. FIFA. Camnmabisksaltvark- se IL IE + Eruca saliva Kara Erysunum. ofientale «..s...:.:---a Guizopia oleifera NONE Katkynns aplace CYCEEE fLeonuras CardiaCca ”......:..ssAs. -— ep rd aan OKeDGe dot sd MULDGS CRIS PO tasa- ofred sond | + | Onopordon tauricum —........... Bam mudd CelN sosse PRGlaTIS CAN CNSS- ss sis. cc Raphanus (sallvist5: 50: ss RES CH a SLUTA mna SELODIG FIG UC I ass utre sad ndra | Sherardia arvensis SIene CdichkoloMA «sc. sssseso ra] Verbascum phlomoides ......... VERODICG [OP OCG! std Ao skid te serna] ad » DO CER E STANS rioden -— ++ ++ ++ +++ 0 + ++++ FNS +++ +t+t+t+ ++ ++ + + ++ + ++ ++++ + i ++ ++ ++ 4 ++ +++ + +++ ++ ++ Återstår endast Värtan. Någon typisk barlastflora möter oss ej där, beroende på, att intet avfall innehållande främmande växtfrön här avlagras. Men på grund av den livliga in- och utländska trafiken har en och annan främmande art hamnat här för kortare eller längre tid, som synes av tabell IX. Värtan. Fyndlista för åren 1914—1919. Tabelt IX. Arter 1914 | 1915 | 1916 | 1917 | 1918 | 1919 Brassica elongala BrNonRia dioica .....cwss-.s» föntendula officinalis ........ ..>«esi0 + svan [NERE tE DÖMS "de sve sans gN SSR vn ped dre väder os Malva alcea ; ERT: SS0LLDE Scene viss öre iensd Rdr et nödeke ka ERE OT TREA Sa sars onani one VT > inltermedia . EE eER ORG UTCUS so rio sr rer esdr ed ere sd ek, casa > FED TOM CR SISI CER ar beror rk rde RR kr ön | > nebrodensis X viscosus Veronica persica ras Heracleum sibiricum ” austräle........... ... ++++ - +++ ++ tttttt+t+t+t ++ + ++ +++ + + + || På samma sält utmärker sig den öppna platsen vid Ringvägen på Söder, som förut omnämnts, för fynden av en del främmande arler. Så har Sisymbrium altissimum funnils där under många somrar. Ett annat fynd av intresse är Brassica elongata. 3 Innan jag lämnar barlastplatserna, skulle jag med stöd av före- liggande material dels vilja korrrigera en gängse missuppfattning och dels fästa uppmärksamheten på några synpunkter av intresse. Det är en allmänt utbredd uppfattning bland botanister, att det egentligen är om hösten våra barlastplatser böra besökas, emedan man knappt kan vänta att finna någonting tidigare. Denna upp- fattning är emellertid fullkomligt felaktig. Barlastplatserna äga lik- som de flesta vegelationsområden både en vår-, sommar- och höst- flora, av vilka dock höstfloran i regel är den rikaste. För att be- lysa vad jag här sagt, vill jag anföra några exempel. Redan den 17 maj blommade Veronica triphyllos och den 28:de i samma må- nad Chorispora tenella, båda vid Saltsjökvarn. Den 6 juni funnos på samma ställe Dracocephalum thymiflorum, Eruca sativa och Lepi- dium perfoliatum i blommande exemplar. Andra växter, som vi funnit blommande under förra delen av juni månad, äro exempelvis Amsinckia intermedia, Erystmum orientale, Medicaqo hispida och M. 276 apiculata, Ranunculus arvensis, Silene conoidea, Trigonella polycerata och många andra. Även högsommarfloran kan vara mycket riklig, som vi hade tillfälle att konstatera vid vårt första besök på Sten- dörren den 23 juli 1916, då minst ett 10-tal arter stodo i full blom. Ett besök på barlastplatserna lönar sig alltså under alla årstider, och vill man ingående lära känna vegetationen, bör man ofta upp- repa besöken under hela sommaren. De äro också värda att besökas, ty de äga sitt speciella intresse ur många synpunkter. En sådan är de talrika fynden av säll- syntare arter, som där göras. Många arter, som visserligen tillhöra florområdet, men förekomma sällsynt, finner man ofta tillfälligt uppträdande på barlastplatserna. Så ha vi t. ex. här funnit Avena fatua, Camelina linicola, Galeopsis ladanum, Lolium remolum, L. temulentum, Papaver argemone, Sherardia arvensis, Veronica opaca, V. polita m. fl., vilka alla tillhöra florområdelt. Men även arter, som tillhöra andra delar av vårt land, uppträda här ej sällan. I regel är det sydligare arter, som tillfälligtvis komma till utveckling, men ett motsatt förhållande kan stundom äga rum. I detta hänseende är fyndet av Chaerophyllum prescottii 1916 vid Saltsjökvarn märkligt, då denna art hos oss endast förekommer i nordligaste Sverige, speciellt i Tornedalen. Av sydligare inhemsk: arter ha vi på barlastplatserna funnit en hel del, de flesta kunna rubriceras som åkerogräs. Jag noterar här följande: Anagallis arvensis Ranunculus arvensis » coerulea Scandix pecten veneris Caucalis daucoides Senecio vernalis Festuca dertonensis Sinapis alba Hordeum secalinum Veronica triphyllos Mentha longifolia En annan synpunkt av intresse är den formrikedom, som möter oss på barlastplatserna. Det finns intet vegetationsområde, som i detta hänseende ens tillnärmelsevis kan uppta tävlan med dessa. Av former, som vi där funnit, må följande anföras, emedan de ej äro upptagna i >Stockhoimstraktens växter»: Arenaria serpyllifolia f. viscida Bromus arvensis f. oliganthus > > f. patulus Bromus secalinus f. mutico-lasiophyllus » » f. polyanthus || SJ | Chenopodium album f. spicalum Chrysanthemum parthenium f. discoideum Convolvulus arvensis f. annulalus Lolium perenne f. tenue Medicago falcata f. gracilis Myosotis caespitosa f. subrepens Oenothera biennis f. parviflora Potentilla intermedia f. heidenreichii Reseda lutea f. ecrystallina + i fo gräcilts Orsakerna till denna formrikedom torde ej vara så lätta att ut- reda. I viss mån inverka nog de exceptionella yttre förhållanden, under vilka arterna här uppträda. Många av formerna torde också ur denna synpunkt få likställas med främmande arter, vilka endast tillfälligtvis komma till utveckling. Av ej mindre intresse är barlastplatsernas studium såsom even- tuella utgångspunkter för spridandet av nya arter. Att sådana ofta från dessa utbreda sig över hela vårt florområde är ju upprepade gånger fastslaget. Frågan är nu den, om någon av de främmande arter, vi här lärt känna, visar spridningsmöjligheter och spridnings- tendens. Angående spridningsmöjligheterna är det av intresse att notera, att Medicago apiculata och M. hispida 1917 vid Hornsberg uppträdde i två generationer, en som blommade tidigt på våren, och en annan som utvecklats ur den förras frön, och som under september visade en börjande frösältning. Dessa arter äro således även hos oss sommarannuella, och torde alltså äga rätt stora sprid- ningsmöjligheter. Men om ifrågavarande arter äga någon starkare spridningstendens är svårare att avgöra. I allmänhet torde som ovan påpekats sannolikheten av en spridning inom florområdet före- ligga, då en art, som endast funnits på barlastplalserna, genom naturlig spridning uppträder utanför dessa och under förhållanden, där mänsklig medverkan kan anses utesluten. Om vi nu granska föreliggande material från denna utgångspunkt, så finnas verkligen några arter, som synas uppfylla ovanstående fordringar. Till dessa höra: Brassica elongata. Denna art har under åren 1890—1919, alltså under loppet av 29 år, hållit sig kvar vid Danvikskrokar. Vi ha dessutom funnit den i enstaka exemplar vid Villa Plania, Ringvä- gen och Värtan, på de båda senare ställena under sådana förhål- landen, att en spridning dit genom barlast är utesluten, 218 Erysimum orientale. Denna art, som vi ofta funnit mer eller mindre rikligt på våra barlastplatser, har sommaren 1918 hittats av H. av TROLLE vid Saltsjö-Duvnäs, vilket visar, alt en övergång till den inhemska floran är möjlig. Melilolus indicus har år från år upplrätt allt rikligare vid Villa Plania och Saltsjökvarn, och sannolikt har den från det senare stället spritt sig till de polatisåkrar vid Henriksdal, där vi som- maren 1917 uppläckte den i ganska riklig mängd. Arten kommer sannolikt alt sprida sig. Lepidium densifloram iakttogo vi först år 1916, då den samtidigt uppträdde på en hel del av våra barlastplatser. Den har sedan hållit sig kvar och utvecklat sig rikare för var sommar, och 1918 frapperades vi av alt finna den på ej mindre än tre ställen utan- för barlastområdena, dels på Djurgården, dels på 2 ställen vid Bellevue. Arten kommer anlagligen att sprida sig. Lepidium draba har enligt »Stockholmstraktens växter» sedan 1895 funnits vid Danvikskrokar, där man allt fortfarande påträffar den. Därifrån har den sprilt sig till Lugnet, där vi observerat den under de senare åren. I »Stockholmstraktens växter» anges den vidare för Henriksdal och Saltsjökvarn, dit den likaledes kommit från Danvikskrokar. Någon starkare spridningstendens tycks arten emellertid icke äga. Potentilla intermedia har under en följd av år funnits både vid Värtan och Saltsjökvarn och i övrigt, ehuru mera sporadiskt, på nästan alla övriga barlastplatser. Sommaren 1917 funno vi den dessutom vid Enskede under förhållanden, som tämligen säkert utesluta mänsklig medverkan. Tyvärr är dock platsen numera förstörd genom byggnadsverksamhet, liksom fallet även är med den viktigaste fyndorten vid Värtan. Möjligen torde arten kunna anpassa sig och övergå i den inhemska floran. Sisymbrium orientale. "En annan barlastväxt, som vi sommaren 1917 också funno utanför barlastplatserna, är Sisymbrium orientale. Vi träffade den vid Jästängen i Nacka s:n i en tom drivbänk till- sammans med inhemskt ogräs. Någon tillförsel av avskräde där- vidlag kunde helt och hållet anses uteslutet. Det var emellertid endast ett exemplar, och då denna art vid våra barlastplatser ej visat någon större anpassningsförmåga utan tvärtom succesivt uppträtt i mindre kraftiga former, torde man ej få tillskriva detta fynd någon större betydelse. 219 Ambrosia trifida. Ett mycket förbluffande fynd gjorde vi som- maren 1917 helt tillfälligt vid Stora Sickla, då vi där upptäckte Ambrosia trifida i stor mängd. Sommaren 1916 hade den helt plötsligt visat sig på ej mindre än fyra av våra barlastplatser och 1917 även bibehållit sig på två av dem. Men att den redan nu skulle ha hunnit sprida sig ulanför dessa, syntes gåtfullt. Gåtan lick emellertid snart sin förklaring, då vi av arrendatorn på platsen fingo veta, att avskräde från Saltsjökvarn ditförts och utbretts åt hönsen just på det ställe, där den växte. Ingen barlastväxt hade i övrigt medföljt med undantag av Stellaria aquatica, som nu också plötsligt uppenbarade sig på ett ställe, där vi aldrig förut sett den växa. Sommaren 1918 medförde en kanske ännu större överraskning. När vi återkommo, hade där vuxit upp ett riktigt snår av mer än manshöga exemplar, som med sina flikiga blad och gröna blom- spiror erbjöd en i högsta grad imponerande och egendomlig an- blick. Att den kommer alt sprida sig torde väl vara sannolikt, och Stockholmsfloran kommer i så fall alt få en representant, som den kan vara stolt över, ty vad storleken beträffar, finns ingen av dess egna örter, som ens tillnärmelsevis kan mäta sig med Ambrosia trifida. Även sommaren 1919 har den återkommit ehuru ej fullt så rikligt och ej i så jättelika exemplar. Lå Av övriga adventivväxter ha vi sex arter, som sannolikt även komma att sprida sig inom florområdet, nämligen: Crepis capillaris. Vi ha funnit den rikligt i diken på ett ställe på Norra Djurgården och dessutom iakttagit den vid Rosendal och Mälarhöjden i Brännkyrka. Kommer helt säkert alt sprida sig. Crepis taraxacifolia har med gräsfrö inkommit på Djurgården, där den sommaren 1919 fanns i mycket riklig mängd och på minst elt tiotal ställen. Arten synes sålunda ha en mycket stark sprid- ningstendens och kommer otvivelaktigt att utbreda sig. Epilobium glandulosum är likaledes en ny art, som vi funnit som- maren 1915 vid Bergielund. Den visar en stark spridningsförmåga och somrarna 1917—19 ha vi även funnit den vid Experimental- fältet, där den livligt hybridiserade med inhemska arter. Kommer helt säkert att vidare utbreda sig och övergå i den inhemska floran. 2580 Potentilla recta ha vi somrarna 1915—16 hillat på spårvägsbanken vid Grönbrink på Söder. Dessutom ha vi selt herbariexemplar av den från Löparasken, en mindre skärgårdsö inom Länna s:n, där den 1915—16 hittats av G. PETTERSON. Ön i fråga äger inga som helst trädgårdsanläggningar, och någon barlast har heller aldrig ditförts, varför arten tycks ha kommit dit genom naturlig sprid- ning. Potentilla thuringiaca har från Storängen och Järla sprilt sig vi- dare till flera ställen på järnvägsbanken och även utanför den- samma. Arten kommer sannolikt att utbreda sig och övergå i den inhemska floran: Senecio erraticus. Denna art har av AULIN påträffats vid Tullinge, och vi ha funnit den vid Värtan och Edsberg. Liknande fynd ha förut gjorts från andra delar av vårt land. ' Arten torde väl därför så småningom komma att anpassa och sprida sig. Medan. man hos här uppräknade arter endast kan skönja en be- gynnande spridningstendens, så finnas åler andra inom Stockholms- floran, vilka uppenbart äro stadda i stark spridning. Liksom de förra äro även dessa i regel adventivväxter, vilka tämligen sent inkommit inom florområdet. Och då de, såvida spridningen ej samtidigt försiggår över hela landet, under den när- maste framtiden komma att bli för florområdet särskilt karakteris- tiska, torde elt uppräknande av dem här äga sitt intresse. Hit höra: Amelanchier spicata. Denna art finns ej upptagen i >Stockholms- traktens växter». Däremot omnämner AULIN den från ett par ställen, särskilt Tomteboda, där den skall finnas rikligt. Vi ha träffat den i enstaka exemplar vid Råsunda invid en vägkant, vid Salt- sjökvarn i en backe, i Kaknässkogen vid en skogstjärn och vid Experimentalfältet i några skogsdungar. Den synes sålunda ulan svårighet kunna anpassa sig under mycket olika yttre förhållanden. Även inom andra. delar av florområdet skall den förekomma i riklig mängd förvildad, ex. Nykvarn i Turinge s:n (ÅA. L. SEGERSTRÖM.) Bromus inermis. ”THEDENIUS anför i sin flora 1871 endast ett par växtställen, vilka då voro de enda kända 1 hela landet, intet dock inom florområdet, där den alltså tydligen saknades vid denna tid- punkt. I »Stockholmstraktens växter» finns den endast upptagen från några få ställen inom Stockholmsområdet. Motsvara dessa uppgifter artens hela utbredning vid denna tidpunkt (1913), skulle 281 dess spridning under de sista fem åren försiggåll med ovanlig has- lighet, ly för närvarande är arlen mycket spridd inom området och förekommer på flera ställen mycket rikligt. Elodea canadensis. Som bekant är arten stadd i stark spridning. Epilobium rubescens. I »Stockholmstraktens växter» anges för denna art endast elt växtställe inom Stockholmsområdet, nämligen »ell dike nedanför Prins Vilhelms palats, varifrån den vid diketls upprensning försvunnit.» På denna plats har den sedan återkom- mit, men dessutom ha vi funnit den på 11 nya plalser inom Stock- holm eller dess närmaste omgivningar, vilket anger en ovanligt stark spridning. Geranium pyrenaicum. I efterföljande artlista finnas 17 nya växt- ställen antecknade, och några av dessa, ex. Saltsjö-Duvnäs, ha med säkerhet tillkommit under de senare åren. Arten äger otvivelaktigt en stark spridningstendens. Potentilla norvegica. Denna växt, som finns särskilt rikligt i en del av de västra provinserna, ex. Värmland, synes allt fortfarande vara stadd i stark spridning. Det dröjde rätt länge, innan vi först funno den (Tullinge 1913), men sedan ha våra fynd ökats succesivt med varje år, och i artlistan ha vi ej mindre än 19 nya växt- ställen för den. Märkligt är, att den så ofta uppträder på barlast- platserna. Överallt ha vi funnit den endast i smärre bestånd. Sedum spurium. Denna art har med stor intensitet under de senaste decennierna utbrett sig på berghällarna i Stockholm och dess närmaste omgivningar. I artlistan finnas 10 nya växtställen antecknade. Silene dichotoma. Arten, som nyligen inkommit i vår flora, an- träffas nu ej sällan på ängarna kring Stockholm, där den raskt sy- nes utbreda sig. Thlaspi alpestre. Denna art ha vi alltid anträffat som en av de första vårblommorna, var vi än slagit oss ner under somrarna. Den följer järnvägarna, vilket man exempelvis kan konstatera vid en färd mellan Stockholm och Lövsta. Här och där dyker den upp på banvallarna på sådana ställen, där möjligheter till anpassning förefinnas. Utan överdrift kan man nu karakterisera denna art som tämligen allmän inom Stockholmsområdel. FR x 282 Arlförleckningen är utarbetad helt och hållet i anslutning till »Stockholmstraktens växter» och upptar 60 nya arter, som ej åter- finnas i denna. Av dessa omnämner emellertid AULIN i sina för- teckningar över adventivväxter funna i Sverige (Sv. Bot. Tidskr. 1914, 1916) summa 20, och har jag medlagit dessa, endast därför att jag i ett eller annat hänseende kunnat komplettera de uppgifter han där lämnat. En del av de för Stockholmstrakten nya fynd han där upplar, ha även vi gjort, men såvilt vi ej kunnat tillägga något nytt till hans uppgifter, ha dessa fynd uteslutits. De principer, som följts i »Stockholmstraktens växter», att ej medtaga sådana arter, som »anträffats i gamla eller nedlagda träd- gårdar eller rent av kunna anses planterade», har också jag följt. Jag har t. o. m. gått ett steg längre, i det jag uteslutit en del arter, som tillfälligtvis funnits vid Lövsta och Danvikskrokar, beroende på att trädgårdsavfall där avlagrats, exempelvis Adonis aulumnalis Statice lutea Helianthus annuus » sinuata Nigella damascena Tropaeolum majus m. Hl. Härifrån har jag möjligen gjort ett undantag. På Fjäderholmarna finnes på östra sluttningen mot segelleden av den holme, där pa- viljongen ligger, ett exemplar av Prunus mahaleb. Den ger intryck av att vara förvildad, och restaurangpersonalen kunde ej lämna några upplysningar, hur den kommit dit. Sannolikt är den dock planterad, men då det torde vara av ett visst intresse för Stock- holmsbotanister att veta, alt den finns där, har den medtagits. Av förvildade växter, som ej återfinnas i »Stockholmstraktens växter», har jag upptagit 11 nya arter: Acer campestre Lepidium sativum Aesculus hippocastanum Mentha piperita Amelanchier spicata Ornithogalum umbellatum Asarum europaeum Salix daphnoides" acutifolia Beta vulgaris Vinca minor Bryonia dioica Samtliga dessa arter ha på de lokaler, där vi funnil dem, varit fullt förvildade och böra således upptas av samma skäl som ex. Acer pseudoplatanus, Lactuca sativa, Colchicum autumnale m. fl. Av särskilt intresse äro emellertid de för florområdet nya, inhemska arter, som dels tillfälligt funnits på våra barlastplatser, nämligen: 283 Bromus racemosus Mentha longifolia Bupleurum tenuisstmum Chaerophyllum prescotlii Festuca dertonensis Hordeum secalinum Scandix pecten veneris Senecio vernalis Veronica triphyllos dels upplrält på andra ställen mera konstant under en följd av år: Cirstum oleraceum Leontodon hispidus v. hastilis Crepis capillaris De nya ulländska arlerna äro, med undantag av de förut om- nämnda Crepis taraxacifolia, Epilobium glandulosum och Senecio erralicus, endast att betrakta som tillfälliga fynd på våra barlast- platser och äro följande: Amsinckia inlermedia > lycopsoides Androsace maxima Axyris amarantoides Bromus arduennensis » brachystachys > intermedius > macrostachwys Bupleurum rotundifolium Chenopodium ficifolium > leptophyllum Chorispora tenella Cirsium eriophorum Dracocephalum peregrinum Galega officinalis Geranium divaricalum Geranium rolundifolium » ruthenicum Gilia capitata Helianthus cucumerifolius Heliopsis buphtalmoides Hibiscus trionum Medicago apiculata » obscura Onopordon tauricum Rumex pulcher > — salicifolius Salsola tragus Silene conoidea Sisymbrium volgense Sisyrinehium angustifolium Trigonella polycerata Vicia narbonensis Av de nya barlastväxterna äro ett mindre antal bestämda av pro- fessor C. LINDMAN, flertalet av dr. FR. R. AULIN och dr. H. DaAHuL- STEDT samt Epilobium av hovrättsnolarien HJ. KARLSSON, till vilka samtliga jag ber att få framföra mitt varma och vördsamma tack för allt vänligt tillmötesgående. Särskilt ber jag att få tacka dr. AULIN, för den osparda möda och det vänliga intresse, han visat mitt arbete. 284 Acer campestre 1. "Lidingö invid vägen mellan Islinge och Stieklinge ångbåtsbryggor 17 en del smärre exemplar. Förvildad. | Acer pseudoplatanus L. Dalarö Dalarö 18 spars.; Sthlm Djurgården 18 spars.; Bromma bL:a Essingen 17 spars.; Brännkyrka Jakobsberg 16 spars. Förvildad. j Aesculus hippocastanum L. Bromma Åkeshov 17 ett mindre träd i en skogsbacke; Solna Huvudsta 18 flera mindre exemplar på en avskrä- deshög. Förvildad. Alopecurus agrestis" L. Nacka Hästholmen 13 spars. Senare ej åter- funnen. Amarantus blitum L. Nacka Danvikskrokar 14 spars.; Järfälla Lövsta z 14—16 spars. Amarantus retroflexus L. Nacka Danvikskrokar 14 spars , Saltsjökvarn 19 ett exemplar, Tre Kronor 16, 18 spars.; Järfälla Lövsta 14—16 t. nl ett exemplar: Ambrosia trifida EL. Dalarö Stendörren 16 t. rikl., 17 spars.; Nacka Salt- sjökvarn 16,:spars', St Sikla 17 t rikl., 18=19vrikl]) "PrevKkrtonomee ett exemplar, 17—18 spars.; Sthlm Hornsberg 16 ett exemplar. Amelanchier spicata Lam. Nacka Saltsjökvarn 14—19 en mindre buske strax ovanför barlastplatsen; Sthlm Experimentalfältet 17 spars., Kaknässkogen 16 en manshög buske vid kanten av en skogstjärn; Solna Råsunda 17 eit exemplar. Amsinckia intermedia Fisch o. Mey. Nacka Hästholmen 13—16, 19 spars. Amsinckia lycopsoides A. DC. Sthlm. Hornsberg 16, 18 spars. Anagallis arvensis L. Nacka Danvikskrokar 16 spars. Anagallis coerulea Schreb. Nacka Danvikskrokar 15 spars., 17 ett exemplar, Saltsjökvarn 17 ett exemplar. Androsace maxima L. Nacka Danvikskrokar 13 spars. Senare ej åter- funnen. Anelhum graveolens L. Nacka Danvikskrokar 12—18 spars.; Järfälla Lövsta 14--17 spars., Riddersvik 18 spars. Anthemis cotula EL. Nacka Villa Plania 17 spars. Asarum europaeum L. Sthlm Stora Skuggan 19 spars.; Brännkyrka Ja- kobsbergs park 16—18 t. rikl. Asparagus officinalis ET. Järfälla Lövsta 14—17 spars. Aster salicifolius Scholl. Nacka. .Duvnäs 15 rikl. (H. AV TROLLE); Sthlm Bergielund på järnvägsbanken 15—19 t. rikl. Atriplex horlense L. Nacka Hästholmen 13—16 t. rikl., 19 spars.; Järfälla Lövsta 18 elt exemplar. i Atriplex litorale LL. Nacka Henriksdal 18 ett exemplar; Järfälla Löysta NS le Avena falua L. Dalarö Stendörren 16 spars.; Nacka Saltsjökvarn 16, 19 spars., Tre Kronor 17 spars., Villa 'Plania 15-16" spars. Axyris amarantoides L. Nacka Saltsjökvarn 17 spars., Tre Kronor 17—18 spars., Villa Plania 17 spars. ; Ballota nigra EL. Nacka Villa Plania 17 ett exemplar, Danvikskrokar 12 0 ög rel Balsamita vulgaris Willd. Nacka Danvikskrokar 17 spars, 285 Bellis perennis L. Nacka Fannydal 19 t. rikl.; Torö Landsort 15 spars.; Östra Ryd Bogesund 18 spars. Berteroa ineana DC. Dalarö Stendörren 17 spars.; Nacka Saltsjökvarn 16—19 rikl.. Tre Kronor 18—19 1. rikl., Villa Plania 14—19 t.: rikl.; Järfälla Lövsta 16—18 t. rikl. Bela vulgaris LL. Nacka Danvikskrokar 14 spars.; Järfälla Lövsta 14—17 spars. Brassica elongala Ehrh. Nacka Danvikskrokar 15 t. rikl.; 17—19 spars., Villa Plania 16 spars., 18 ett exemplar; Sthlm' Ringvägen 16 ett exemplar, Värtan 16 ett exemplar. Brassica juncea Coss. Nacka Danvikskrokar 14 spars, Salsjökvarn 16 —19 spars., Tre Kronor 17 ett exemplar, 19 spars.; Sthlm Hornsberg 16—17 spars. Brassica napus L. Nacka Danvikskrokar 13 spars., Saltsjökvarn 18 spars., Villa Plania 15 spars.; Sthlm Frescati 15 spars., Hornsberg 17 spars.; Järfälla Lövsta 14—18 spars. Brassica nigra Koch. Nacka Danvikskrokar 14 spars.; Järfälla Lövsta 14—16, 1 spars. Bromus arduennensis Dum. Nacka Hästholmen 13 spars, Tre Kronor 16 spars. Bromus arvensis L. Vv. oliganthus Hn. Nacka Hästholmen 13—15 spars. v. patulus Mert. o. K. Dalarö Stendörren 16 spars. Bromus brachystachys Hornung. Nacka Hästholmen 13, 18 spars. Bromus commutatus Schrad. Nacka Tre Kronor 16 spars. Bromus inermis Leyss. Botkyrka Hamra 12 m. rikl. längs en åkerren; Dalarö Stendörren 16 spars.; Nacka Tre Kronor 17 ett exemplar, 18 spars., 19 t. rikl., Danvikskrokar 17 spars., Lugnet 18 spars., Salt- sjökvarn 17 spars., 18—19 t. rikl.; Salem Malmängen 19 t. rikl.; Sthlm Experimentalfältet 18—19 rikl., Södra Djurgården fl. 14—19 m. rikl., Norra Djurgården nära Värtagasverket 17—18 rikl., Horns- berg 17—19 rikl., Långholmen 16 spars.; Bromma Svartvik 15—16 spars.; Lidingö Islinge 09 spars.; Järfälla Lövsta 18 spars. Bromus intermedius Guss. Nacka Hästholmen 13 t. rikl. Bromus japonicus Thunb. Nacka Hästholmen 19 t. rikl. Bromus macrostachys Desf. Nacka Hästholmen 15 spars. Bromus racemosus L. Nacka Hästholmen 13 t. rikl. Bromus secalinus I. v. mutlico-lasiophyllus Horn. Beck. Järfälla Lövsta 15 spars. v. polyanthus Beck. Järfälla Lövsta 15—16 spars. Bromus sterilis L. Järfälla Lövsta 13 t. rikl., senare ej återfunnen. Bromus unioloides H. B. K. Dalarö Stendörren 16 spars.; Nacka Häst- holmen 13—16, 18—19 spars., Saltsjökvarn 15—16 spars., Tre Kronor 16 spars. Bryonia dioica Jacq. Huddinge Vårby 18 spars,; Sthlm Experimental- fältet 18 rikl., Ringvägen 14—17 t. rikl., Värtan 15 t. rikl.,. 16 växt- stället förstört genom sprängning; Sollentuna Tureberg 15 spars.; Järfälla Lövsta 14—17 t. rikl. Fullt förvildad å samtliga ställen. Bupleurum rotundifolium L. Nacka Hästholmen 13 ett exemplar. 286 Bupleurum tenuissimum 1. Sthlm Stadsgården 16 spars. (H. Av TROLLE) Calendula officinalis 1... Nacka Danvikskrokar 14—18 spars.; Sthlm Horns- berg 16—19 spars., Värtan 16 spars.; Järfälla Lövsta 11—18 spars. Camelina linicola Sch. o. Sp. Botkyrka Fittja 18 t. rikl.; Nacka Danviks- krokar 17 spars., Tre Kronor 18 spars. Cannabis sativa L. Nacka Danvikskrokar 14—16 spars., Saltsjökvarn 15 —18 spars.; Järfälla Lövsta 14—18 spars. Carduus hamulosus Ehrh. Nacka Villa Plania 153 spars. Carduus nutans EL. Dalarö Stendörren 16 t. rikl.; Nacka Hästholmen 14 ett exemplar. Caucalis daucoides L. Nacka Hästholmen 13 ett exemplar, Villa Plania 16 ett exemplar (H. AV TROLLE), 17, 18 ett exemplar. Chaerophyllum prescottii DC. Nacka Saltsjökvarn 16 spars. Chenopodium album LL. v. glomerulosum Hn. Dalarö Stendörren 17 spars., Nacka Saltsjö- kvarn 17 spars., Tre Kronor 16 spars., Villa Plania 18 spars. v. lanceolatum Aschers. Nacka Tre Kronor 15—17 spars., Sthlm Djurgården 14 spars. Vv. spicatum Koch. Järfälla Lövsta 14 spars. v. viride Moq. Nacka Villa Plania 15—18 t. rikl. Chenopodium ficifolium J. E. Sm. Nacka Saltsjökvarn 17 Sspars., Tre Kronor 16 spars. Chenopodium leptophyllum Nutt. Dalarö Stendörren 18—19 spars.; Nacka Tre Kronor 17, 19 spars., Villa Plania 17 spars. Chenopodium murale L. Nacka Tre Kronor 16 spars.; Dalarö Stendörren 18 spars. Chenopodium opulifolium Schrad. Nacka Hästholmen 13 spars. Chorispora tenella DC. Nacka Hästholmen 16 spars., Saltsjökvarn 15—16 spars. Chrysanthemum parthenium Bernh. Österhaninge Sandemar 15 spars.; Lidingö Bosön 18 spars.; Järfälla Lövsta 14—15 spars. f. discoideum Lge. Dalarö Stendörren 17 ett exemplar; Sthlm Tanto 16 t. rikl., 17 ej återfunnen. Cichorium intybus L. Dalarö Stendörren 17 spars.; Nacka Saltsjökvarn 15—17 spars., Tre Kronor 15—17 spars., Villa Plania 15—18 spars.; Spånga Spånga station 15 t. rikl. Cirsium arvense Scop. f. integrifolium W. o. Gr. Nacka Hästholmen 13 —17 t. rikl. Cirsium eriophorum Scop. Sthlm Tanto 16 spars., 17 växtstället förstört genom bygge. ir Cirsium oleraceum Scop. Sthlm Djurgården 14—19 t. rikl. på två ställen, det ena funnet efter anvisning av HJ. KARLSSON, det andra av min far. Convolvulus arvensis L. f. annulatus Pibl. Nacka Danvikskrokar 15 spars. Coronilla varia L. Nacka Saltsjökvarn 15—18 ett exemplar, Villa Plania 15—16 spars. Crepis capillaris Wallr. Sthlm Norra Djurgården 15—19 t: rikl., Rosendal 15 spars.; Brännkyrka Mälarhöjden 15 ett exempl. 287 Crepis laraxacifolia Thuill. Sthlm Södra Djurgården 15—19 fl. rikl. Dianthus barbatus L. Nacka St. Sikla 18 spars. Förvildad. Diplotaxis muralis DC. Sthlm Beckholmen 14—19 rikl. Diplotaxis muralis DC. X tenuifolia DC. Sthlm Beckholmen 19 spars. Diplotaxis tenuifolia DC. Sthlm Beckholmen 14—19 t. rikl. Dracocephalum peregrinum LT. Dalarö Stendörren 16 ett exemplar, 17 spars.; Nacka Villa Plania 17 ett exemplar. Dracocephalum thymiftorum 1. Nacka Saltsjökvarn 15 spars., Villa Pla- nia 14 spars. Elodea canadensis L. C. Rieh. Huddinge Vårby 18 spars.; Nacka St. Sickla 18 t. rikl.; Sthlm Hornstull 18 spars., Smedsudden 18 t. rikl., Tanto 18 spars.; Bromma L:a Essingen 17 spars.; Ekerö Sundby 14 rikl.; Järfälla Kallhäll 17 rikl.; Danderyd Svalnäs 18 rikl. Epilobium glandulosum Tehm. Sthlm Bergielund 15—19 rikl., Experimen- talfältet 17--19 'rikl. Epilobium glandulosum TLehm. X monlanum IL. Sthlm Experimentalfältet vit orikl. : Epilobium glandulosum Lehm. X palustre LL. Sthlm Experimentalfältet 47-18 rikl: Epilobium glandulosum ELehm. X parvifltorum Sehreb. Sthlm. Experimen- talfältet 17—18 spars. Epilobium palustre L. X rubescens BRydb. Nacka Jästängen 17 t rikl. Epilobium parviflorum Sehreb. X rubescens BRydb. Sthlim Rackarbergen 18-19: spars. Epilobium roseum Schreb. X rubescens BRydb Sthlm Djurgården nedan- för Prins Vilhelms palats 14 spars, Rackarbergen 17—19 spars. Epilobium rubescens Rydb. Nacka Danvikstull 16 spars., Jästängen 17 1. Pl vETSKSpars., St. Sickla "18-19 Tikl.) Fattby ört: rikl; Sthlm Djurgården Prins Vilhelms palats fl. 14—18 t. rikl., 19 spars., Isblads- kärret 15 spars., Experimentalfältet 17—18 spars., Hornsberg 15 spars, Rackarbergen 17 spars., 18—19 rikl., Stadsgården 17 spars.; Brännkyrka Enskede 17 t. rikl. Erucea sativa Lmk. Nacka Hästholmen 15 spars., Saltsjökvarn 15, 18 spars , Villa Plania 14—16 t; rikl. Erysimum orientale BR. Br. Dalarö Stendörren 16 tt. rikl.; Nacka Dan- vikskrokar 13 spars., Duvnäs 18 spars., Hästholmen 16 spars., Salt- sjökvarn 14—19 t. rikl., Tre Kronor 15—19 t. rikl., 19 spars., Villa Plania 14—16 t. rikl. Euphorbia virgata W. o. K. Järfälla Lövsta 14—19 spars. Fagopyrum esculenlum Moench. Nacka Tre Kronor 16 ett exemplar; Lovö Björnholmen 14 ett exemplar. Fesluca dertonensis Asch o. Gr. Dalarö Stendörren 16 spars. Fraqaria mosechata Duceh. Österhaninge Sandemar 18 tt rikl.; Lidingö Rudboda 18 t. rikl., Öster-Yltringe 18 spars.; Värmdö Aspvik 18 t; rikl. Galega officinalis TL.. Nacka Villa Plania 17 ett exemplar. Galeopsis ladanum IL. Dalarö Stendörren 16—17, 19 spars.; Nacka Salt- sjökvarn 15—18 spars., Villa Plania 15—18 spars. 288 é Geranium divaricataum Ehrh. Nacka Saltsjökvarn 15, 19 spars., Villa Plania 15 spars , 18 ett exemplar. Geranium pyrenaicum 1. Nacka Danvikskrokar 16 t. rikl., Duyvnäs, 16 spars.; Sthlm Beckholmen 16 spars , Djurgårdsbrunn 19 spars., Kon- radsberg 16—417 rikl., Rålambshov 18 spars., Smedsudden 18 m. rikl.; Bromma Lilla Essingen 16—17 rikl., Ulvsunda 15: spars.; Lidingö Björnbo t. rikl., Gåshaga 13—17 rikl., Islinge 09 spars., Kyrkviken 18 spars., Rudboda 18 t. rikl., Skogshöjd 16 spars., Öster-Yttringe 18 rik; Järfälla Kövsta 155-18 spars: Geranium rotundifolium LE. Nacka Villa Plania 15—16 spars. Geranium ruthenieum Uecht. Nacka Villa Plania 15 ett exemplar. Gilia capitata Sims. Sthlm Hornsberg 17—19 spars. Glaucium cornieulatum Curt. Nacka Saltsjökvarn 19 spars. Guizopia oleifera DC. Nacka Danvikskrokar 14—135 spars.; Järfälla Lövsta 14—16 spars. Helianthus cuecumerifolius "Torr o. Gray. Järfälla Lövsta 14 spars. Helianthus taberosus L. Huddinge Vårby 18 spars. på sjöstranden; Jär- fälla Lövsta 18 spars. | Heliopsis buphtalmoides A. Gray. Nacka Tre Kronor 17, 18 ett exemplar. Hibiscus trionum L. Dalarö Stendörren 18 ett exemplar. Hordeum jubatum L. Dalarö Stendörren 16 spars.; Nacka Saltsjökvarn förts dörspars i fre KTonor 065 LO REmTaka Hordeum secalinum Schreb. Dalarö Stendörren 16 spars.; Sthlm Horns- berg 16 spars. Inula helenium L. Sthlm Tanto 18—19 spars. Lactuca sativa L. Järfälla Lövsta 14—18 spars., Riddersvik 14 spars. Lactuca scariola L. Nacka Danvikskrokar 14—16 rikl., 17—19 ej åter- funnen, Danvikstull 18 ett exemplar, Saltsjökvarn 15—16 t. rikl., 18 —19 ej funnen; Sthlm Barnängen 15 t. rikl., 19 ej funnen; Järfälla Lövsta 14—16 m. rikl., 17—19 rikl. Lappula echinata Gilib. Dalarö Stendörren 17—19 spars.; Nacka Häst- holmen 13—18 spars., Saltsjökvarn 14—19 spars., Tre Kronor 15—19 spars., Villa Plania 15—19' spars.; Sthlm Hornsberg 17 spars:; Jär- fälla Lövsta 17-—-18 spars. Lathyrus aphaca L. Nacka Danvikskrokar 14—15 spars. Växtstället nu- mera förstört genom potatisodling. Lathyrus tuberosus L. Nacka Hästholmen 19 spars. Lavatera thuringiaca EL. Nacka Villa Plania 18—19 spars. Leontodon hispidus L. v. hastilis (L.) Sthlm Djurgården 15—17 en tuva, 18—19 två tuvor. Leonurus cardiaca L. Dalarö Stendörren 16 ett exemplar; Nacka Danviks- krokar 12—19 spars., Villa Plania 17 ett exemplar. Lepidium densiftorum Schrad. Dalarö Stendörren 16-—19 t. rikl.; Nacka Saltsjökvarn 16—19 t. rikl., Tre Kronor 16—19 t. rikl., Villa Plania 17—18 spars.; Sthlm Bellevue 18—19 spars. på två ställen, Djurgår- den 18—19 spars. Lepidium draba L. Nacka Danvikskrokar 12—19 t. rikl., Hästholmen 15 ett exemplar, Lugnet 14—18 spars. 289 Lepidium perfoliatum L. Nacka Danvikstull 19 spars., Hästholmen 135 ett exemplar, Saltsjökvarn 15 ett exemplar, Villa Plania 15 ett exemplar. Lepidium salivum L. Dalarö Stendörren 16 spars. Lepidium virginicum L. Dalarö Stendörren 16, 18—19 spars.; Nacka Saltsjökvarn 16, 18 spars., Tre Kronor 16 spars.; Sthlm Hornsberg 16 spars. Lilium bulbiferum L. Utö På en äng vid gruvorna 15 spars. Lilium martagon L. Österhaninge Sandemar 15 t. rikl.; Lovö Björn- holmen 14—18 rikl.; Täby Näsby 18 m. rikl. Linaria repens Mill. Sthlm Värtan Elektricitetsverket 16—17 spars., 18 växtstället förstört genom kolupplag; Järfälla Lövsta 16—17 'spars. Linaria repens Mill. X vulgaris Mill. Nacka Villa Plania 15—19 spars. Lolium multiflorum Lam. Nacka Saltsjökvarn 16 spars.; Solna Haga park 10 spars. Lolium multiflorum Lam. X perenne L. Nacka Saltsjökvarn 16 ett exemplar. Lolium perenne IL. f. tenue (L.) Nacka Saltsjökvarn 15 spars. Lolium remotum Schrank. Nacka Tre Kronor 16 spars. Lolium temulentum L. Nacka Saltsjökvarn 16 spars. Lonicera periclymenum L. Botkyrka Tullinge 12—13 t. rikl.; Sthlm L:a Essingen 16 spars.; Brännkyrka Jakobsberg 16 spars. Luzula nemorosa E. Mey. Sthlm Djurgården 17 snars., 19 spars.; Lidingö Augustenro 08—18 rikl. f. rubella Hoppe. Nacka Nackanäs 15 spars. Senare ej återfunnen. Lycium barbarum L. Sthlm Navigationsskolan 15 spars., Smedsudden 18 spars. Malva aleea L. Nacka Fannydai 19 spars.; Sthim Bellevue 16—19 spars., Värtan 18—19 spars. Malva erispa L. Nacka Danvikskrokar 17 spars. Malva moschata L. Sthlm Manilla 14—19 spars.; Lidingö Tranholmen 09 rikl. Marrubium vulgare L. Nacka Hästholhmnen 15 ett exemplar. Medicago apiculata Villd. Nacka Saltsjökvarn 17—18 spars., Villa Plania 17 ett exemplar; Sthlm Hornsberg 16—19 spars. Medicago falcata L. f. gracilis Neum. Nacka Danvikskrokar 19 spars., Saltsjökvarn 15 spars., Villa Plania 17 spars. Medicago hispida Gertn. Nacka Villa Plania 17 spars.; Sthlm Hornsberg 1619 1. rikl. Medicago obscura Retz. Sthlm Hornsberg 17 ett exemplar. Medicago sativa EL. Nacka Hästholmen 13-18 spars.; Lidingö Herserud 17 rik. Melandrium noctiflorum Fr. Dalarö Stendörren 16—19 spars,; Nacka Danvikskrokar 12—17 spars., Hästholmen 15—16 spars., Saltsjökvarn 15—19 t. rikl., Tre Kronor 15—18 t. rikl., Villa Plania 15—19 spars.; Sthlm Djurgården 15 spars., Hornsberg 16 t. rikl., 17 spars. Melilotus albus Desr. Dalarö Stendörren 16—17 spars.; Nacka Hästihagen 19 spars., Hästholmen 13—19 t. rikl., Saltsjökvarn 14—18 t. rikl., Tre Svensk Botanisk Tidskrift 1919. 19 290 Kronor 17—18 spars., Villa Plania 15--19 t. rikl.; Järfälla Lövsta 14—16 t. rikl., 17—18 spars. Melilotus indicus Al. Dalarö Stendörren 18—19 spars.; Nacka Henriks- dal i potaltisland 17 t.: rikl., 'Saltsjökvarn 16 spars., 17—19:t. rikt; Tre Kronor 14 spars., Villa Plania 14—19 rikl ; Sthlm Hornsberg 16 ett exemplar. Melilotus officinalis Wikl. Nacka Hammarby 18 spars.; Sthlm Holmia 17 spars. Melilotus petitpierreanus Willd. Dalarö Stendörren 16—19 spars.; Nacka Danvikstull 18 spars., Hästholmen 13—19 t. rikl.,Jästängen 18 spars., L:a Sickla 18 ett exemplar, Saltsjökvarn 14—2138 t. rikl., Tre Kronor 16—18 t. rikl., Villa Plania 14—19 rikl.; Bromma L:a Essingen 17 spars.; Solna Huvudsta 18 spars.; Järfälla Lövsta 14—18 t. rikl. Melilotus ruthenicus M. Bieb. Nacka Hästholmen 13—16, 19 spars., Villa Plania 14—16, 18—19 spars., 17 t. rikl. Mentha longifolia Huds. Nacka Hästholmen 14 spars. Mentha piperita L. Nacka Villa Plania 17—18 spars. Förvildad. Myosotis caespitosa C. F. Schultz. f. subrepens Neum. Dalarö Stendör- ren -17—18 t. rikl. Myosotis silvatica Hoffm. Mörkö Hörningsholm 14 rikl.; Nacka Duvnäs 18 spars (H. av TROLLE), Storängen 19 spars.; Djurö Runmarö Gatan 19 spars. f. lactea Boenn. Mörkö Hörningsholm 14 t. rikl.; Lovö Kersö 14 törikl. Myrrhis odorata Scop. Nacka Saltsjö-Duvnäs järnvägsstationen 19 spars.; Tyresö. Kumla 17 trikl; Österhaninge Sandemar 18 rikl.; Sthlm Djurgården Blockhusudden 18 spars.; Brännkyrka Grönbrink 18 spars.; Ed Uddnäs 19 t. rikl.; Spånga Riddersvik 15—17 1. rikl.; Östra Ryd Bogesund 18 t. rikl. Naslurlium armoracia Fr. Huddinge Vårby 18 rikl.; Nacka Kolbotten- sumpen 15 rikl. (H. AV TROLLE), 19 spars., Hammarby 181. rikl., St. Sickla 18 t. rikl.; Bromma Åkeshov 17 rikl., Ålsten 18 riklsrEd Stäket 17—19 t: rikl.; Lovö Kersö 14 spars. Nepeta cataria LL. Nacka Saltsjökvarn 16 spars. Nonnea rosea Link. Lidingö Vreten 09—14 t. rikl. Oenothera biennis 1. Dalarö Stendörren 18 ett exemplar; Nacka Tre Kronor 17 ett exemplar. v. parviflora A. Gray. Nacka Hästholmen 15 spars. Onopordon tauricum Willd. Nacka Danvikskrokar 12 ett exemplar. Ornithogalum umbellatum LIL. Österhaninge Sandemars park 15 spars. Förvildad. Panicum ecrus galli L. Sthlm Hornsberg 16 ett exemplar; Järfälla Lövsta 14 tri Panicum miliaceum EL. Nacka Danvikskrokar 14--15 t. rikl., Tre Kronor 18 spars.; Järfälla Lövsta 14—16 rikl. Papaver argemone L. Nacka Saltsjökvarn 16 spars.; Järfälla Lövsta 19 spars. Papaver rhoeas L. Dalarö Stendörren 16 spars.; Nacka Henriksdal 19 spars., Villa Plania 15 spars. 291 Papaver somniferum L. Torö Landsort 15 spars. Förvildad. Paslinaca sativa L. Dalarö Stendörren 17 spars.; Nacka Henriksdal 15 —17 rikl.; Tyresö Kumla 17 t. rikl.; Sthlm Värtan 15—19 rikl.; Solna Huvudsta 18 t. rikl.; Järfälla Lövsta 17—18 rikl. Phalaris arundinacea L. v. picla L. Brännkyrka Enskede 18 spars. Förvildad. Phalaris canariensis EL. Nacka Danvikskrokar 14—16 t. rikl., Hästholmen 15 spars., Saltsjökvarn 16 spars., Tre Kronor 15—16 rikl.; Sthlm Djurgården 15 spars.; Bromma L:a Essingen 16 spars.; Järfälla Lövsta 14—16 rikl., 17—19 spars, Poa chaixii Vill. Lidingö Tygtorp 08—18 t. rikl. Poa chaixii Vill. X pratensis L. Lidingö Tygtorp 09 ett exemplar bland stamarterna. Potentilla bifurca L. Sthlm Värtan 14—17 t. rikl., 18 växtstället till största delen förstört genom sprängning. Potentilla canescens Bess. Nacka Saltsjökvarn 15 spars., Villa Plania 18—19 spars. Patentilla intermedia L. Nacka Hästholmen 14—15 spars., Saltsjökvarn 15—19 spars., Villa Plania 17 ett exemplar, 18 spars.; Sthlm Värtan fl. 15—16 t. rikl., 17 spars. på två ställen, senare ej återfunnen. Det viktigaste växtstället förstört genom bygge; Brännkyrka Enskede 17 spars., 18 växtstället bebyggt; Järfälla Lövsta 14 spars. v. heidenreichii Zimm. Nacka Tre Kronor 19 spars. Potentilla norvegica L. Dalarö Stendörren 16, 18—19 spars.; Nacka Häst- holmen 14—16 spars., Saltsjökvarn 17—18 spars., Tre Kronor 16--17 spars., 18—19 t. rikl., Villa Plania 17—19 spars , Älta 17 spars.; Sa- lem Malmängen 19 spars.; Tyresö Kumla 17 spars.; Sthlm Horns- berg 16—19 spars., Ringvägen 16 spars., Stadsträdgården Hornstull 19 spars., Värtan 16 spars.; Bromma Alvik 16 spars., L:a Essingen Wö= 17 spars;; Brannkyrka Enskede fl. 18 t rtikl, Sättra 16 spars.; Lidingö Skogshöjd 15 spars.; Järfälla Lövsta 14 spars.; Utö Edesnäs 15 spars. i Potentilla recta EL. Brännkyrka Grönbrink 15—16 spars. Senare ej åler- funnen; Länna Löparasken 15—16 spars. (G. PETTERSON). Potentilla thuringiaca Bernh. Nacka Alphyddan på järnvägsbanken 11 —19 rikl., Järla station 16 t. rikl. Primula auricula L. X veris L. Mörkö Hörningsholms park 14 spars. Prunus avium L. Nacka Danvikskrokar 14—19 t. rikl., Hammarby 18 rikl., St. Sickla 14 spars.; Sthlm Rackarbergen 17 t. rikl.; Järfälla Lövsta 18 spars. Prunus cerasus L. Sthlm Rackarbergen 17 t. rikl. Prunus insititia L. Brännkyrka Ekbacken 13—19 t. rikl. Prunus mahaleb L. Lidingö Fjäderholmarna 14—15 ett exemplar. Möj- ligen planterad. Ranunculus arvensis L. Nacka Hästholmen 15—16 spars., Saltsjökvarn 15—16 spars., Villa Plania 18—19 spars. Raphanus sativus L. Nacka Danvikskrokar 14—17 spars., Villa Plania 17—19 spars.; Sthlm Hornsberg 16—19 t. rikl.; Järfälla Lövsta 14—19 spars. 292 Reseda lutea L. Dalarö Stendörren 16 spars.; Nacka Danvikskrokar 17 —18 spars.; Sthlm Kungsgatan 16 spars., Norra Djurgården 15 spars. f. crystallina Web. Nacka Villa Plania 14—15 spars. f. gracilis Gr. et Godr. Nacka Danvikskrokar 14 spars. Rumex pulcher L. Nacka Hästholmen 13 ett exemplar. 3 Rumex salicifolius Weinm. Nacka Saltsjökvarn 19 ett exemplar. Salix daphnoides Vill. "acutifolia Willd. Lidingö Tyringe 08—09, en mindre buske vid sjöstranden. Förvildad. Salix purpurea L. X viminalis L. Bromma Ulvsunda 11 en buske. För- vildad. Salsola tragus L. Nacka Tre Kronor 18 ett exemplar. Salvia silvestris LL. Nacka Villa Plania 15—19 ett exemplar. Salvia verticillata L. Nacka Hästholmen 15—18 ett exemplar. Sambucus racemosa L. Nacka Saltsjö-Duvnäs järnvägsstation 19 spars.; Bromma ” L:a Essingen 17 tj kl Sundbyberg 165-190 1Sparst Lidingö Tygtorp 08—09 rikl; Sollentuna Sollentunaholm 19 spars. Saponaria officinalis L. Järfälla Lövsta 19 t. rikl.; Sollentuna Kyrkogår- den 19 t. rikl. Scandix pecten veneris L. Nacka Villa Plania 15 spars. Scorzonera hispanica L. Ekerö Kaggeholm 14 spars. Sedum spurium M. B. Huddinge Snickarkrogen 18 t. rikl.; Nacka Dam- torpsbron 19 spars., Duvnäs 16 t. rikl., Fannydal 19 rikl., Gamla kyrkogården 19 rikl., L:a Sickla 18 rikl.; Sthlm Albano 16 t. rikl., Experimentalfältet 17 rikl., Långholmen 15—19 t. rikl., Ringvägen 16—19 t. rikl., Söder Agras tomt 16—19 t. rikl., Tennispaviljongen 13—14 spars., Värtan 18 t. rikl.; Lidingö Augustenro vid Tygtorp 08—09 spars., Sticklinge vid ångbåtsbryggan 17 t. rikl.; Solna Karlberg 17 spars.; Lovö Drottningholm 16 rikl., Björnholmen 14—16 spars.: Spånga Duvbo 16 t. rikl.; Järfälla Lövsta 17 spars. Senecio erraticus Bertol. Sthlm Värtan 15—16 spars.; Sollentuna Edsberg 13 spars. Senecio nebrodensis L. Sthlm Danviken 16 rikl. Växtplatsen nu förstörd genom kanalbygget. Värtan Elektricitetsverkets tomt 16—19 rikl. Senecio nebrodensis L. X viscosus L. Sthlm Värtan 16—17 spars. Senecio vernalis W. et K. Nacka Saltsjökvarn 15 ett exemplar (E. WIK- LAND). Setaria glauca PB. Nacka Tre Kronor 16 spars., Villa Plania 17 spars. Setaria italica PB. Nacka Danvikskrokar 14—13 spars., Saltsjökvarn 16, 19 spars., Tre Kronor 15—16 spars.; Sthlm Hornsberg 16 spars.; Järfälla Lövsta 14—16 t. rikl. Setaria viridis PB. Nacka Saltsjökvarn 14 ett exemplar, 17 ett exemplar, Tre Kronor 14 spars., Villa Plania 17 ett exemplar; Sthlm Hornsberg 16 spars.; Järfälla Lövsta 18 spars. Sherardia arvensis L. Nacka Danvikskrokar 14 ett exemplar (A. WIDE); Duvnäs Ekviken 17 spars. (H. Av TROLLE). Silene conoidea L. Nacka Saltsjökvarn 15—16 spars., Villa Plania 14—15 spars. 293 Silene dichotoma Ehrh. Dalarö Stendörren 16, 19 ett exemplar; Nacka Danvikskrokar 18 ett exemplar, Saltsjökvarn 18, 19 ett exemplar, Villa Plania 15 ett exemplar; Bromma Åkeshov 17 t. rikl.; Lidingö Talludden 17 t. rikl.; Solna Hagalund 17 spars., Tomteboda på ban- vallen 18 t. rikl.; Blidö Yxlö 18 spars. Silybum marianum Gertn. Sthlm Björns trädgård på Söder 17 t. rikl. Förvildad. Sinapis alba L. Nacka Hästholmen 15 spars.; Sthlm Beckholmen 19 rikl., Reymersholm 16 ett exemplar. Sisymbrium allissimum L. Dalarö Stendörren 16—19 t. rikl.; Nacka Dan- vikskrokar 19 spars., Hästholmen 15—16, 18 spars., Saltsjökvarn 15 —19 t. rikl., Tre Kronor 16—19 rikl., Villa Plania 15—18 t. rikl:; Sthlm Ringvägen 09—19 m rikl., Värtahamnen 08 spars.; Solna Tomteboda på banvallen 18 t. rikl.; Lovö Björnholmen 15—16 spars.; Järfälla Lövsta 14—19 rikl. Sisymbrium loeselii L. Dalarö Stendörren 16 t. rikl.; Nacka Danviks- krokar 14—17 spars., 18—19 t. rikl., Hästholmen 15 —16 spars., Saltsjö- kvarn 14—16 rikl., 17—19 spars., Tre Kronor 16—18 t. rikl., Villa Plania 17 spars.; Sthlm Tanto 16 spars.; Lovö Björnholmen 15 spars.; Järfälla Lövsta 14—19 m:. rikl. Sisymbrium orientale L. Dalarö Stendörren 16 rikl., 13—19 spars.; Nacka Hästholmen 13—16 spars., Jästängen 17 ett exemplar, Tre Kronor tortirikl., Villa Plania 14=—16; 19-spars: Sisymbrium volgense Bieb. Nacka Villa Plania 14—15 spars. Sisyrinchium angustifolium Mill. Nacka Saltsjökvarn 17 ett exemplar. Stachys annua L. Dalarö Stendörren 19 ett exemplar; Nacka Villa Plania förspars;, (4 ett exemplar: Stellaria aquatica Scop. Botkyrka Tullinge 12 spars.; Huddinge Vårby 18 t. rikl.; Nacka Hästholmen fl. 13—18 rikl., 19 spars., L:a Sickla 18—19 rikl., S:t Sickla 17—18 rikl., Villa Plania 16—18 spars.; Sthlm Hjorthagen 15 t. rikl.; Solna Huvudsta 18 t. rikl., Tomteboda 18 spars.; Järfälla Lövsta 14—18 t. rikl.; Blidö Yxlö 18 spars. Symphytum asperum Eepech. Nacka Duvnäs 11—16 rikl. Symphylum asperum Lepech. X officinale L. Solna Råsunda 14—17 m. rikl. Symphylum officinale L. Sthlm Frescati 15 t. rikl. v. ochroleucum Neum. Ekerö Kaggeholm 14 t. rikl. Thlaspi alpestre L. Botkyrka Tullinge station 12—13 t. rikl.; Nacka Fannydal 19 spars.; Sthlm Bergielund 16 t. rikl.; Bromma Järn- vägsbanken 16 t. rikl.; Brännkyrka Jakobsberg 16 rikl.; Lidingö Marietorp 08—09 rikl., Tyringe 14 t. rikl, Väster-Yttringe 18 spars.; Solna Huvudsta 16 t. rikl.; Ed Stäket 17 rikl ; Lovö Krankholmen 14 1. rikl.; Sollentuna Sollentunaholm 19 spars.; Spånga järnvägs- banken 17 rikl.; Järfälla Lövsta 16—18 spars.; Djurö Runmarö Gatan 19 spars. Trigonella polycerata EL. Nacka Saltsjökvarn 16 t. rikl., 18 spars. Trilicum junceum PB. X repens PB. Nacka Saltsjökvarn 19 ett exemplar. Vacecaria parviflora Moench. Nacka Saltsjökvarn 16, 19 spars., Tre Kro- nor 16 spars., Villa Plania 16 spars. (H. AV TROLLE). 294 Verbascum phlomoides.L. Nacka Danvikskrokar 18 ett exemplar. Veronica opaca Fr. Nacka Danvikskrokar 12 ett exemplar. Veronica persica Poir. Nacka St. Sickla 16—19 m. rikl., Storängen 19 t. rikl., Sågtorp 16 rikl. (H. av Trolle), Sthlm Engelska kyrkan 16 rikl., Experimentalfältet 16 spars., Värtan 16 spars.; Järfälla Riddersvik 17 spars. Veronica polita Fr. Nacka Danvikskrokar 15 spars. Veronica triphyllos L. Nacka Saltsjökvarn 16 ett exemplar. Vicia narbonensis L. Nacka Villa Plania 17 ett exemplar. Vinca minor L. Nacka Kykogården 19 rikl., St. Sickla 16—18 rikl., Orhem 19 spars.; Bo Kummelnäs 17 rikl. Förvildad. Xantihium strumarium L. Dalarö Stendörren 16 ett exemplar. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. Bb. 13, H. 3—4. DER SAMENBAU BEI CYANASTRUM OLIV: VON KMPRORE C-EX ERIES Im Jahre 1891 beschrieb OrtitvEr eine neue Monokolyledonen- pflanze aus dem tropischen Westafrika, die er Cyanastrum cordi- folium nov. gen. et. spec. nannte. OLIiveR stellte die Gattung zu der kleinen Familie der Haemodoraceae. Fäönf Jahre späler (1896) publizierte CoOrRNU, der OnivErs Beschreibung nicht beachtet hatte, dieselbe Pflanze, die ihm aus dem tropischen Afrika zugeschickt worden war, unter dem Namen Schoenlandia gabonensis nov. gen. et. spec. Er rechnete seine Pflanze zu der Familie der Pontederiaceae. In der >»Flora of tropical Africa» (1898) findet man Cyanastrum unter den Haemodoraceae. Ausser C. cordifolium Oliv. wird hier eine weitere Art — C. Johnstoni Bak. — erwähnt, die im Gebiete zwiscehen dem Tanganyika und Nyassa gesammelt worden war. Elwas später (1900) beschrieb ENGLER zwei weitere Arten, C. hosti- folium und C. Goelzeanum, beide aus Deutsch Ostafrika. In den folgenden Jahren sind noch drei Arten beschrieben worden, näm- lich C. Verdickii De Wild., C. Bassei Engl. und C. Hockii De Wild; die beiden Arten DE WILDEMANS stammen aus Katanga, diejenige ENGLERS aus -Deutsch Ostafrika. — Nach Ros. E. Fries, der die Cyanastrum-Arten kritisceh untersucht hat, ist indessen C. Hockii De Wild. in keiner Weise verschieden von C. Johnstoni Bak. Es bleiben also sechs gute Arten in der Familie der Cyanastrazeen öäbrig, und alle verteilen sie sich auf zwei natärliche Gruppen in der Gattlung Cyanastrum Oliv. Oben wurde angedeutet, dass die systematische Stellung der Gattung Cyanastrum unter den Monokotyledonen recht zweifelhaft 296 war. Ihre Rubrizierung unter die Haemodoraceae bzw. Pontederiaceae blieb nicht bestehen; denn bald genug fand ENGLER (1900, a. a. 0.) zWwingende Gräöände, um die neue Familie der Cyanastraceae auf- zustellen. Ihren Platz im System weist ihr ENnGLER in der Nähe der Liliaceae an; von dieser Familie unterscheiden sich aber die Cyanastraceae in mehreren Hinsichten. Den wichtigsten Familien- charakter fand ENGLER in der Organisation des Samens; dieser besitzt nämlich ein kräftig entwickeltes Perisperm. Ein solches fehlt wie bekannt bei sämtlichen öbrigen Familien der Liliiflorae, ist aber charakteristisceh för die Scitamineae. Eine Abbildung der Organisation des reifen Cyanastrum-Samens, wie ENnGLER sie auf- fasst, findet sich im Zusammenhang mit der Familienbeschrei- bung (a. a. O.) Auf der schwedischen Rhodesia-Kongo-Expedilion 1911—1912 sammelte RoB. E FriEs am Säödende des Tanganyika (»Kolombo in den Gebirgen am Sädende des Tanganyika-Sees, an etwas schattigen Standorten; blähend. 26. Nov. — n. 1331») Herbarien- material von C. Johnstoni Bak. Auch wurden einige jängere und ältere Bläten fisxiert. Dieses Material wurde mir zur Verfögung gestellt, und an demselben habe ich einige Untersuchungen ausgefährt, deren Resultat ich hier vorlege. Die Fixierungen waren mit JUELS Flissigkeit ausgeföhrt, und die Resultate waren befriedigend. Ältere weitlumige Embryosäcke waren jedoch recht stark kontrahiert wor- den. För eine Untersuchung wie die vorliegende waren immerhin auch diese Fixierungen anwendbar. Das Material war nicht besonders reichlich, enthielt aber doch Stadien von Makrospormutlierzelle bis zu vorgeschrittenem Endo- spermstadium. Die Embryoentwicklung selbst war dagegen nicht repräsentiert; leider fehlten auch halbreife und reife Samen. Diese Läcke konnte jedoch in wesentlichem Grad ausgefällt werden. Durch die liebenswärdige Gefälligkeit von Prof. A. ENGLER Dahlem Steglitz hat mir nämlich das Berliner Herbarium das Samenmale- rial, auf das ENGLER seine Beschreibung vom Bau des Cyanastrum- Samens gräöndete, zur Verfögung gestellt. För die Uberlassung dieses wertvollen Materials spreche ich hiermit meinen ehrerbieti- gen Dank aus. Es ist mir also gelungen, die Entwicklung der Samenanlage in ihren wichtigeren Phasen bis zum reifen Samen zu verfolgen. Es wäre jedoch erwänscht gewesen, ein intermediäres Stadium zwischen den Samenanlagen in den Fixierungen, deren Entwicklung am 20 weitesten fortgeschrilten war, und dem reifen Samen in dem Ber- liner Material zu erhalten. Ebenso hätte ich gewänscht, Samen von Cyanastrum Johnstoni Bak. zur Verfögung gehabt zu haben; ieh musste diese durch C. cordifolium Oliv. aus dem Berliner Herbarium ersetzen. Diesen Mängeln konnte indessen nicht abge- holfen werden; denn ein vollständigeres Material, als ich es zur Verfögung gehabt habe, existiert gegenwärlig in Europa nicht. Die Fruchtanlage ist oberständig und aus drei Fruchtblättern gebildet. Sie ist dreifächerig und an der Spitze dreigeteilt mit TS Si fa SS a —— ar! / : a N II TN | | SUN | j | / A kd | ( w | pg | er (ON | / N I | / Cd ar | REN S N d SS AX Oo | | GV NNE (J i 1) Ve 3 RES N Nad po / | / "| ] ( ( LX X FRA i Å | (LE | / / / | | (EE I AR 4 FLAG N | | N Z ; Ne | ; N | AS 0 f MN , ) | | fi UNS NE NOG (GT NN | VÄ NN | | | z NIA 1 j ; Å I || | / G SR / J | | | ; N är PS HOS JEN = SA ad N FE a b Fig 1. Lings- (a) und Querschnitt (b) durch junge Fruchtanlagen von C. Jolnstoni Bak. In a rechts ist die basale Partie eines Staubblatts getroffen. — Vergr. a??, b 9. basalem Griffel (Fig. 1). Jedes Fach enthält zwei analrope Samen- anlagen (Fig. 1), die alle vollständige Embryosäcke ausbilden. Nur eine einzige der Samenanlagen entwickelt sich zum reifen Samen; die öbrigen werden gewöhnlich verdrängt, ohne eine Endosperm- entwicklung erreicht zu haben. Schon bevor die Embryosackmutterzellen begonnen haben sich zu teilen, hat die Samenanlage ihre definitive Ausbildung erreicht. Der Nuzellus ist von zwei Integumenten umgeben. Das iäussere 298 Integument ist dick und kräftig, das innere dänner mit stark ange- schwollenen Rändern am Mikropylarende. Die Mikropyle ist deut- lich. Der Nuzellus ist schmal und kegelförmig und bis zur Chalaza hinauf deutlich von dem innern Inlegument abgegrenzt; auch zwischen dem innern und äussern Integument kann die Grenze ein gules Stäck weit verfolgt werden. Durch den Funikulus tritt ein Gefässbändel zum Chalaza-Ende der anatropen Samenanlage ein (Fig. 2). i Der Embryosack scheint nach dem Lilium-(Adoxa-)Typus angelegt zu werden. Weder im 2- noch 4-Kern- stadium habe ich nämlich irgend- welche Reste von verdrängten Tetraden- zellen beobachten können. Sämtlliche Tetradenkernen därften deshalb einen Bestandteil des definitiven Embryo- sacks bilden, der durch eine neue Teilung der vier Tetradenkernen gebil- det wird. Aus den beigefägten Abbil- dungen kann man den oben angedeu- teten Verlauf bei der Bildung des Embryosacks mit recht grosser Wahr- scheinlichkeit herauslesen (Fig. 3). Stadien mit heterotypischen und ho- möotypischen Kernteilungsfiguren, die Pig. 2. Junge Samenanlage von von absolut entscheidender Beweis- CJ ohmstoniUBar. = "Mergr.5"1." kraft -gewesen . wären, fandenflik lieder in dem fixierten Materiale nicht. Während der Entwicklung bis zum vollständig ausgebildeten Embryosacke macht die Samenanlage keine weitere Differenzierung durch. Die Veränderung besteht darin, dass ein kräftiges Wachs- tum stattfindet. Im Nuzellus dagegen treten bedeutende Verände- rungen während dieser Periode ein. Schon im 2-Kernstadium kann eine beginnende Verdrängung derjenigen Zellen wahrgenom- men werden, die dem in der Bildung begriffenen Embryosacke zu- nächst liegen. Die Verdrängung des Nuzellus schreitet rasch fort (Fig. 3), so dass nur kleine Reste desselben öbrig sind, wenn der Embryosack fertig ist. Der Embryosack ist von gewöhnlicher Beschaffenheit. Der Eiap- parat wird von einer grossen Eizelle nebst zwei kleineren Syner- 299 giden gebildet; in der Milte liegt der grosse Zentralkern; die Anti- poden sind wahrscheinlich infolge der Schrumpfung bei der Fixie- rung in meinen Präparaten nicht deutlich hevorgetreten. Der Form nach ist der Embryosack schmal und langgestreckt. Nach der Befruchtung wächst der Embryosack schnell in die Länge wie in die Breite. Bald hat er beinahe das ganze innere Integument verdrängt mit Ausnahme der angeschwollenen Mikropy- a b c Fig. 3. Entwiecklungsstadien des Embryosacks von €". Johnstoni Bak. a Makrospor- mutterzelle, hb) 2-kerniger Embryosack, c 4-kerniger Embryosack. Die degenerierten Nuzellarzellen sind schwarz bzw. schraffiert gezeichnet. — Vergr, 239, larpartie desselben (Fig. 4). Im Embryosacke findet eine lebhafte Kernteilung statt, die vom Zentralkern ausgeht, und eine sehr grosse Anzahl freier Kerne bekleiden in kurzem die Wände des Embryo- sacks. Eine Teilung des Kerns der Eizelle hat in einem so fort- geschriltenen Stadium, wie Fig. 4 es zeigt, noch nicht stattgehabt. Das Endosperm bleibt indessen nicht definitiv, denn dem reifen Samen fehlt das Sameneiweiss vollständig. 300 Aus der geschilderten Entwicklung der Samenanlage von Cyan- astrum Johnstoni Bak. ersieht man, wie der Nuzellus schon in einem fräuhen Stadium verdrängt wird, und dass nur kleine Nuzellusreste öbrig bleiben, wenn der Embryosack definitiv angelegt ist. Während der Entwicklung wird sogar bald der grössere Teil des inneren Inte- guments verdrängt. Dies stimmt auf keine Weise mit der Beschrei- bung äberein, die ENGLER (1900 a. a. 0.) vom Cyanastrum-Sa- men gegeben hat. Dieser soll nämlich seiner Meinung nach mit einem kräftigen Perisperm versehen sein. Das Perisperm ist indessen ein Nuzellargewebe, das durch die darin aufgespei- cherte Nahrung beim Keimen des Samens in ähnlicher Weise Dienst tut wie das Endosperm. Bei C.Johnstoni Bak.zeigen meine Untersuchungen, dass nicht die geringste Spur des Nuzellus öbrig bleibt, die Anlass zur Bil- dung von Perispermgewebe ge- ben kann. Dass die Verhält- nisse bei dem von ENGLER un- tersuchten C. cordifolium Engl. so grundverschieden sein sollen bei einer so wichtigen systema- tischen Eigenschaft, die das Pe- risperm ohne Zweifel bildet, därfte kaum möglich sein. Bei Fig. 4. Vielkerniges Endospermstadium einer nähern Untersuchung des bei C. Johnstoni Bak. — Vergr. 55. Bildes, das ENGLER uöäber den Bau des Samens bei Cyanastrum mitgeteilt hat, fand ich auch, dass es nicht äöber jeden Zweifel erhaben war, dass das Perisperm wirklich bei der von ihm be- schriebenen Cyanastrum-Art existiert. Das als Perisperm gedeutele Gewebe schien nämlich uber dem Gefässböndel am chalazalen Ende des Samens zu liegen (Fig. 5). Bei der Untersuchung vod Mikrotomschnitten des Materials, mit dem ENGLER gearbeitet hat, zeigte es sich, dass meine oben 301 aus der Figur hergeleitete Deutung des sog. Perisperms durchaus richtig war. Uber dem Gefässbändel des Chalaza-Endes hat der reife Cyanastrum-Samen ein kräftiges, Stärke fäöhrendes. aber gleichzeitig sehr lockeres Gewebe, das also seinem morpholo- gisehen Ursprung nach mit dem Perisperm nichts gemein hat. Das betreffende Gewebe nebst dem grossen stärkereichen Embryo Fig. 5. Die Organisation der Bläte und des Samens bei Cyanastrum (nach ENnGLER . — Blite (f) und Staubblätter ('?) von C. Goetzeanum Engl.; Fruchtanlagen ($), Frucht (7?) und Samen (+) von C. cordifolium Oliv. wird von der dännen Samenschale umgeben (Fig. 5). Das Endo- sperm fehlt vollständig. Gestätzt auf die Verhältnisse bei Cyanastrum Johnstoni Bak. lässt sich die Entwicklungsgechichte und Organisation des Cyanastrum- Samens in ihren grossen Zägen wohl deuten. Die Entwicklung 302 verläuft in der oben geschilderten Weise, bis die Endospermbildung ziemlich weit fortgeschritten ist. Die Eizelle beginnt danach sich zu teilen, und allmählich wird das Endosperm vom Embryo ver- drängt und absorbiert. Gleichzeitig treten Teilungsprozesse in den wenigen urspränglichen Zellenschichten ein, die äber dem Gefäss- bändel des Chalaza-Endes liegen. Die Teilungen gehen so vor sich, dass die Wände in tangentialer Richtung angelegt werden; auf diese Weise entstehen radiierende Bändel von Zellen, die von der Gegend der Chalaza nach der Samenschale verlaufen. Das neugebildete Gewebe ist lose und locker; die Zellen in demselben sind mit Stärkekörnern vollgepfropft (Fig. 6). Wenn auch die mor- phologische Deutung des chalazalen Gewebes beim Cyanastrum- Samen als Perisperm nicht richtig ist, so ist damit nicht gesagt, dass nicht die physiologisch-biologische Funktion des fraglichen Gewebes die sein kann, die ENGLER demselben zuschreibt. Zu Gunsten der Ansicht, dass das Fig. 6. Der chalazale Anhang des Samens von Gewebe ein Aufspeiche- C., cordifolium Oliv. Die kleinen sehwarzen Pänkt- chen sind Stärkekörner. Reste des Gefässbundels FuRSSoReen 2 das beim 10. Keimen des Samens in sind unten zu sehen. — Vergr. ca. ' Funktion tritt und der jungen Pflanze Nahrung zuföhrt in derselben Weise, wie das Endo- sperm und Perisperm bei andern Pflanzen, sprechen in der Tat einige Umstände. Das Gewebe und der Embryo werden allseilig von der Samenschale umschlossen, und öberdies sind die Zellen des Gewebes mit Stärkekörnern vollgepfropft (Fig. 6). Zu beachten ist weiter, dass der chalazale Anhang so gross ist (5,5 Xx 6,, mm), dass er sehr gut ein Quantum Aufspeicherungsnahrung enthalten kann, die för die keimende Pflanze von wesentlicher Bedeulung sein kann. Wenn der chalazale Anhang der keimenden Pflanze wirklich als Aufspeicherungsorgan dient, so zeigt die Gattung Cyanastrum einen bisher unbekannten Samentypus. Das Gewebe, das hier die Auf- 303 gabe eines Aufspeicherungsorgans hat, hat entwicklungsgeschichtlich nichts mit dem Endosperm noch mit dem Perisperm zu tun. Esist ein organon suigeneris und muss mit einem neuen Namen benannt werden — z. B. Chalazosperm. Das Chalazosperm hat morpholo- gisch gesehen nichts mit Perisperm zu tun; vom systemaltischen Gesichtspunkt aus spricht daher das Vorkommen eines ev. Chalazo- sperms in keiner Weise för Verwandtschaft mit Pflanzen, die ein Perisperm besitzen. Die Chalazospermnatur des chalazalen Anhangs bei Cyanastrum muss indessen bis auf weiteres als sehr unsicher angesehen werden. Die anatomische Struktur des Anhangs scheint mir nämlich ge- wisse Eigentämlichkeiten aufzuweisen, die vielleicht einen Finger- zeig dafär geben, dass seine physiologisch-biologische Bedeutung eine andere ist als die oben angedeutete. Das Gewebe ist locker, und zwischen den radiierenden Zellreihen finden sich grosse Inter- zellularräume; uUberdies ist die Samenschale schwach entwickelt und bildet deshalb vielleicht kein unäbersteigliches Hindernis dafär, dass der Anhang zur Anlockunge von Tieren dienen kann fär synzoische Verbreitung. Gewisse von SERNANDER (1906) beschrie- bene Elaiosome zeigen wenigstens habituelle Ähnlichkeiten in der Struktur mit dem chalazalen Anhange des Cyanastrum-Samens. Ge- gen seine Elaiosom-Natur spricht jedoch der grosse Reichtum an Stärke in den Zellen, seine fär eine solche Aufgabe riesenhaften Dimensionen und endlich der Umstand, dass er vollständig von der Samenschale umschlossen wird. Das letztere ist meines Wissens bei keinem einzigen der bisher bekannten Elaiosome der Fall. — Weiter als bis zu Vermutungen därfte man gegen wärlig nicht kom- men. Nur Keimversuche mit Cyanastrum-Samen mit und ohne chalazale Anhänge können die Frage definitiv entscheiden. Das wichtligste Resultat meiner Untersuchung ist, dass Perisperm beim dCyanastrum-Samen fehlt. Die Gattung Cyanastrum weicht indessen nichtsdestoweniger in mehreren Hinsichten so stark von den öbrigen Monokotyledonen ab, dass die von ÉENGLER aufge- gestellte Familie der Cyanastraceae auf jeden Fall durchaus moli- viert sein därfte. Sie unterscheidet sich von den Liliaceae und nahestehenden Familien innerhalb der Liliiflorae u. a. durch das Fehlen eines Endosperms und durch die im Zusammenhang damit stehende kräftlige Enltwicklung des Embryos. Vielleicht ist das als Zeichen fär Verwandtschaft mit Helobiae zu deuten. Die ausge- prägte Synkarpie im Gynäzeum scheint jedoch ein so wichtiger 304 Charakter zu sein, dass ENGLERS Placierung der Familie unter den Liliiflorae als gut moliviert angesehen werden darf. Ein Grund zur Annahme einer näheren Verwandtschaft mit den Scitamineae liegt nicht vor, da der Chalazaanhang, wie es sich gezeigt hat, von ganz anderer Natur ist als das Perisperm. Obwohl die Cyanastrum-Arten also nicht ohne systematische Anknäpfungspunkte innerhalb der Liliiflorae sind, so mässen sie nichtsdestoweniger als sehr spezialisiert betrachtet werden. Sie besitzen sehr eigenartige Rhizomknollen; aus den sechs Samenan- lagen entwickelt sich nur ein einziger reifer Samen; die Antheren öffnen sich mit apikalen Spalten, die mit einem Öffnungsmecha- nismus versehen sind, der stark an denjenigen der meisten Eri- kazeen erinnert. Kommt dann vielleicht noch das Vorkommen eines Chalazosperms hinzu — was indessen nicht als konstatiert angesehen werden kann — so därfte es deutlich sein, dass die Familie Cyanastraceae eine ziemlich isolierte systematische Stellung einnimmt. LITERATURVERZEICHNIS. CorRnNUu, M., Note sur un genre nouveau de Pontéderiates d Afrique: Schoenlandia (Sch. gabonensis Cornu). — Bull. Soc. Bot. de France, Fe SER II PTS 890: ENGLER, A., Botanische Jahrbäöcher. — 28. Leipzig 1900. —2—, » » — 38. Leipzig 1905. FeDDE, F., Repertorium novarum specierum regni vegetabilis. — XL. Berlin 1913: FRIES, RoB. E., Wissenschaftliche Ergebnisse der scehwedischen Rhodesia- Kongo-Expedition 1911—1912 unter Leitung von Eric GRAF VON RosEN. — Bd I. Bot. Unters., H. II. Stockholm 1916. HooKER, W. J. et J. D., Icones plantarum. — P1. XX, tab. 1965. London 1898. SERNANDER, R., Entwurf einer Monographie der europäischen Myrme- kochoren. — K. V. A:s Handl. Stockholm 1906. SOLEREDER, H., Uber die Cyanocysten von Cyanastrum cordifolium Oliv. — Beih. Bot. Centralbl. Bad. XXXIII. Dresden 1917. TISELTON-DYER, W. T., Flora of tropical Africa. — Vol. VII. London 1898. DE WILDEMAN, E., Etudes sur la flore de Katanga. — Ann. Mus. Congo, Bot. Ser. LV: "Brussel 1902: SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. Bb. 13, H. 3J—4. KUR KENNTNISCDER WEICHSELIA RETICU- FAFANSTORES ET WEBBEWARKD NEBST BEMERKUNGEN UBER DIE SYSTEMATISCHE SIHELUNG DER GATTUNG/THINNFELEDIA VON RUDOLF FLORIN Eine der rälselhaftesten Erscheinungen in der Entwicklungsge- schichte der Pflanzenwelt ist zweifelsohne das plötzliche Auftrelen von hoch ausgebildeten dikotylen Blättern in der Kreide. Wir wis- sen weder wo noch wie die Angiospermae entstanden sind, auch nicht ob sie mono- oder polyphyletiscehen Ursprungs sind, nur dass sie zuerst zur mittleren Kreidezeit (Cenoman; in ein paar Gebielen sehon im Neokom) auftraten. Daher ist natärlich die Flora der un- teren Kreide von grösstem Interesse. Leider ist doch unsre Kennt- nis von derselben sehr mangelhaft. Als eine der eigentämlicheren dieser unterkretazeischen Pflanzen vom botanischen Gesichtspunkt aus därfte Weichselia reticulata (Sto- kes et Webb) Ward zu betrachten sein. Gleichzeitig ist sie auch geologisch bemerkenswert, indem sie sogar als eine Charakterpflanze des Wealds anzusehen ist. Was die Synonymik dieser Art belrifft, so sei nur darauf auf- merksam gemacht, dass die von SEwaArpb (1910) gebrauchte Bezeich- nung Weichselia Mantelli (Brongn.) Seward nach den nunmehr an- genommenen Nomenklaturregeln unrichltig ist, da SToKkEs und WEBB schon im Jahre 1824 die gedachte Pflanze unter dem Namen Pe- copteris reticulata beschrieben haben, also vor dem Erscheinen von BRONGNIARTS »Prodrome d'une histoire des végétaux fossiles» und »Histoire des végélaux fossiles», in welchen Arbeilen die Bezeich- nung Lonchopteris Mantelli vwverwendet worden ist. Da wohl kein Svensk Botanisk Tidskrift 1919. 20 306 Grund vorliegt, hier die Prioritätsregel aufzugeben — der von SE- WARD 1910 (S. 496) angefährte (>long established usage») ist natär- lich unhaltbar — soll die zuerst von Warp gegebene Kombination (siehe FONTAINE 1899), Weichselia reticulata (Stokes et Webb) Ward, angewendet werden. Uber die Gattungsbenennung besteht dagegen nunmehr keine Meinungsverschiedenheit. Der Stamm von Weichselia ist von BoMMER untersucht worden, und es wird hier daher auf diesen Verfasser verwiesen. Nur so viel därfte in diesem Zusammenhang zu erwähnen sein, dass nach dem genannten Forscher der Stamm — obwohl er in gewissem Grad an denjenigen eines dikotylen Baums erinnerte — doch in seinem analtomischen Bau von diesem deutlich verschieden gestaltet War. Auch der Querschnitt des Blattstiels wurde von BOMMER unter- sucht. Hier konnte eine gewisse Ähnlichkeit mit Matonia peclinata R. Br., einem in der Jetztzeit indomalayischen Farn, konstatiert werden. Vom oberen verbreiterten Ende des Blattstiels gehen nach BOowM- MER die Blattfiedern erster Ordnung aus. Auch hier liegt eine gewisse Analogie mit Matonia vor. Uber die Natur der Verzweigung der Achse kann ich mich leider nicht aussprechen, da mir entsprechendes Material nicht zugänglich war. Die Rekonstruktion BoMmMERS (Fig. 11) genögt nicht, um diese Frage zu lösen. Die Fiedern letzter Ordnung sind an beiden Seiten der verhält- nismässig dicken Fieder vorletzter Ordnung in im allgemeinen et- was ungleicher Höhe inseriert, sitzen also einander nicht ganz ge- rade gegenöäber (Fig. 1). Sie beginnen mit einer breiten, geraden Basis und enden mit einer stumpfen Spitze, die ein wenig aufwärts gebogen ist. Auch die ganze Fieder letzter Ordnung ist schief auf- wärts gerichtet, so dass ihr deutlicher Mittelneryv also einen Winkel von Wweniger als 90? mit der Spindel bildet. Sehr eigentämlich und fär Weichselia charakteristiseh ist ferner, dass die Fiedern lelzter Ordnung nicht in ungefähr derselben Ebene liegen; vielmehr bilden die Oberseiten jedes »Paares» einen Winkel von weit weniger als 180? miteinander. Dieses Verhältnis zeigen besonders schön einige Exemplare aus Quedlinburg in Deutschland, die der Paläobotanischen Abteilung des Naturhistorischen Reichs- museums zu Stockholm gehören. Die Nervatur ist fräher von SEWARD (1900 u. 1910) schematisch wiedergegeben. Da die Fiedern letzter Ordnung der mir zu Gebole stehenden Exemplare ihre Nervatur nicht ganz deullich zeigen, kann ich sie nicht so detailliert beschreiben wie es wöän- schenswert gewesen wäre. Doch ist so viel zu sehen, dass ich die Auffassung SEWARDS im grossen bestäligen kann. Der Mittelnerv ist ziemlich kräftig und deutliceh wahrnehmbar. Er läuft nicht bis in die Spilze hinein, sondern endigt in einem Abstande von derselben, der ungefähr !/5 der ganzen Blattlänge oder weniger be- trägt (Fig. 2). Die vom Mittelnerven aus- gehenden Fiedernerven laufen wohl kaum so regellos, wie SEWARD (1900; Taf. 1, Fig. 13) angegeben hat. Eine gewisse Parallelli- tät ist sicher vorhanden (Fig. 2). Die Fie- dernerven sind freilich viel sehwächer als der Miltelnerv, treten aber dennoch ziem- lich deutlich hervor. Ob das auch im le- benden Zustande der Fall war, ist zweifel- haft. Die Epidermis, sowohl die der Ober- wie die der Unterseile, und das Blattgewebe im öbrigen scheinen der Schrumpfung bei der durch das Absterben verursachten Aufhebung des Turgors und der darauf folgenden Eintrocknung nur unbedeulend widerstanden haben zu können, wodurch die in das Blaltgewebe eingebetteten Ner- ven zum Vorschein gekommen sind. Zwi- schen den Fiedernerven sind zahlreiche querlaufende Anastomosen vorhanden, wo- durch eine Menge kleiner Felder umgrenzl werden, die in der Nähe des Mittelnerven am grössten sind. So weit ich habe finden können, fehlten Haare an der Blattepidermis. Da die verkohlten Weichselia-Blätter eines Stäckes von dem bekannten belgischen Fundort Bernissart teilweise losgemacht werden konnten, wurden einige Fragmente 307 TERESE Ed FORE FR RV Photo Tu. EKrromM. Fig. 1. Fieder vorletzter Ord- nung mit den undeutlich ge- paarten Fiedern letzter Ord- nung. Abdruck in Sandstein von Quedlinburg, Deutschland. — Natärl. Grösse. 308 in Paraffin eingebettet und mit Huälfe eines Mikroloms geschnitten. Die Schnittdicke belrug 7—15 wu. Ich konnte mir dadurch eine bessere Auffassung vom Blattbau verschaffen. Das Blatt war recht dick (225 300 u) und dorsiventral gebaut, obwohl keine grössere Verschiedenheit in Form und Grösse der Zellen zwischen Palissadenparenchym und Schwamparenchym vor- handen gewesen zu sein scheint. Ob das Blatt mit einem spe- ziellen Schulzgewebe, einem Hypoderm, versehen war, kann ich nicht sicher entscheiden. Dagegen ist die Epidermis, wenigstens die der Unterseite, recht dick. NW PÄR EST ÄR ! RT ek VAT aa 1 2 I / 0 SH VARS ar y 0" od 20 SS a FR 0- ; E I (4 I) OT s LJ TR j i , , : 000 0 3 0 07 K i I Ver Ä PAA FR | ( RN ÖNA [IJZ RAS SY > ( I NT Ki (d Po Photo Verf. Fig. 3. Verteilung der Spaltöff- nungen an der Unterseite einer Fie- der letzter Ordnung. — Unter Be- nutzuog eines Zeichenapparats nach Lertz gezeichnet. Fig. 2. Fieder letzter Ordnung, die Nervatur zeigend. = Vergr. +. Lokalität: Bernissart, 3elgien. In der Mitte des Parenchyms waren oft Fiedernerven sichtbar, sowohl quer abgeschnitten als längsgetroffen. In letzterem Falle konnte ich deutliche Spiralverdickungen der Elemente wahrnehmen. Wahrscheinlich handelt es sich hier um Tracheiden. Spaltöffnungen sind wahrscheinlich nur auf der Unterseite anzu- Ireffen. Fig. 3 zeigt die Verteilung derselben in den kleinen, von durechscheinenden Nerven begrenzten Feldern. Die Orientierung der Längsachse der einzelnen Spaltöffnungen ist ganz regellos. Fig. 4 stellt eine Spaltöffnung in Flächenansicht dar. Zwei halb- mondförmige. wallarlig verdickte Epidermiszellen umschliessen eine mehr weniger ellipsoidische Öffnung, in welcher man die Schliess- zellen und die zwischen diesen befindliche Spalte erblickt. Auch 309 die Schliesszellen scheinen in ihrem der Spalte zunächst liegenden Teil — eine zentrale Parlie ausgenommen — verdickt zu sein. Sie liegen in einem niedrigeren Niveau als die Wallzellen.! In Fig. 5 habe ich versucht, einen Querschnilt der Spaltöffnung von Weichselia im lebenden Zustande zu rekonstruieren. Ausdröck- lich sei betont, dass es sich nur um einen Versuch handelt. Er basiert auf der Untersuchung der Flächenansicht nach Behandlung des Materials nach Schulzes Mazerationsmethode sowie auf der Untersuchung, von Mikrotomschnitten von verkohlten Fiedern letzter Ordnung. Die der Spaltöffnung zunächst liegenden Epidermiszellen sind wahrscheinlich wallartig verdickt. Die äussere Wand geht in eine dännere Randpartie (siehe auch Fig. 4) äber, die öber eine Höhle, die äussere Alemhöhle hervorragt. Diese Höhle wird unten von Fk nr N i NI Pig. 4. Spaltöffnung in Flächen- Fig. 5. Rekonstruktion eines ansicht. Unter Benutzung eines (nicht ganz medianen) Quer- Zeichenapparats nach LeErrz sehnitts von einer Spaltöff- gezeichnet —-- Vergr, 459, nung. — Vergr. 4590 den zwei Schliesszellen begrenzt, deren Querschnittsform unbekannt ist. Wahrscheinlich war die Höhle nicht besonders tief. Die nun kurz beschriebene Spaltöffnung trägt wvohl ein xerophi- les Gepräge. .Wahrscheinlich ist, dass sie im Prinzip so gebaut war, wie es in Fig. 5 dargestellt ist. Suchen wir unter rezenten Farnen nach Weichselia-äbhnlichen Blattstrukturen, so werden wir "Dass die Richtigkeit der hier vertretenen Auffassung betreffs des Baues der Spaltöffnungen nicht ganz sichergestellt werden konnte, ist auf den nicht hinreichend guten Erhaltungszustand des Materials zuröckzuföhren. Die Lage der Schliesszellen kann keineswegs als festgestellt betrachtet werden. Vielmehr handelt es sich hier nur um Vermutungen. Hoffentlich werden die belgischen Paliobotaniker die he” treffenden Strukturen aufklären können, 310 solche, so vwviel ich weiss, nur bei gewissen xerophilen Formen, einigen Niphobolus-Arten, die von GIESENHAGEN untersucht sind, finden. Sowohl was die Flächenansicht wie der Querschnitt des Spaltöffnungsapparats betrifft, zeigtle Weichselia wahrscheinlich ein an gewisse xerophile Niphobolus-Arten erinnerndes Aussehen (siehe GIESENHAGEN S. 81 und 84). Ob die Weichselia-Spaltöffnungen auch bezöäglich der Form und Anheftung der Schliesszellen mit Niphobolus iibereinstimmten, muss ich dahingestellt sein lassen. — Die Frage von der systematischen Stellung der Gattung Weichselia ist schwer zu entscheiden. BOMMER sagt (S. 6): »La structure du petiole et de la tige,-la mode de division de la fronde et jusqu'a un certain point l'organisation du synange! offrent des analogies évidentes avec les Matoniacées et il parait certain, que Weichselia se rattache å ce type de Fougéeres. L'ensemble de: ces caractéres rapelle aussi, quoique d'une maniere beaucoup plus vague, I'organi- sation des Marattiacées.> Er hält es doch nicht för unwahrschein- lich, dass Weichselia zu den Pteridospermen zu rechnen ist, was in- dessen vorläufig nicht entschieden werden kann. Dazu ist unser Kenntnis von den Fortpflanzungsorganen dieser Pflanze noch allzu läckenhaft. SEWARD sagtin seiner Arbeit »Fossil Plants» (vol. II, S. 496): »It is by no means certain that Weichselia Mantelli (= W.-. reliculata; siehe oben) is a true fern; no satisfactory evidence of fructification has been adduced. — The broad and strong rachis is comparable with that of a Cycadean leaf and the thick lamina suggests a plant of xerophilous habit.» Die Auffassung SEwaARrpbs betreffs der Xero- philie ist wohl durch meine Untersuchung der Fiedern letzter Ord- nung als bestätigt anzusehen. Denn die Sukkulenz derselben, die Verteilung der Spaltöffnungen und die wahrscheinlich unter das Niveau des Blattes im äbrigen herabgesenkte Lage der Schliesszellen sind als xerophile Charaktere aufzufassen. Sie stehen offenbar mit dem Bedärfnis nach Transpirationsschutz im Zusammenhang. Meiner Meinung nach hat man bezöglich der systematischen Stellung von Weichselia nur zwei Alternative — Farn oder Samen- farn — in Betracht zu ziehen, sofern man nicht eine neue Klasse konstituieren will, was wenigstens vorläufig in Anbetracht unsrer unvollständigen Kenntnis von dieser Gattung nicht opportun sein därfte. In diesem Zusammenhang ist AnTEVvsS' Diskussion öber die syste- !' Sehr unvollständig bekannt. 311 malische Stellung von Thinnfeldia von einem gewissen Interesse. Auch was diese Gattung betrifft, ist unsre Kenntitnis von den Frukti- fikationsorganen so mangelhaft, dass wir die Klassifizierung auf vegetative Merkmale zu basieren suchen mäöässen, so weit dies öberhaupt tunlich ist. ANTEVS Sucht nun durch Untersuchung der Kutikula der Blätter, besonders der Spaltöffnungen, wenn möglich die Stellung der Galtung Thinnfeldia im System aufzuklären. Er vergleicht die von PorscH aufgestellten Spaltöffnungstypen, den Pteridophyten-Typus und den Gymnospermen-Typus, und glaubt bezäglich des ersteren die Definition PorscuHs mit dem folgenden Satze vervollständigen zu können: »Die Schliesszellen liegen ferner, so weit ich habe finden können, immer in gleicher Höhe wie die Epidermis, da diese niemals eine solche xerophile Ausbildung hat, dass ihre Herabsenkung eine Notwendigkeit fär ihre Funktion wird» (ANTEVS S. 19). Diese Behauptung ist indessen unrichtig. Es gibt nämlich bei gewissen Farnen eine deutlich xerophile Ausbildung, die im grossen und ganzen dasselbe Prinzip erkennen lässt, wie es bei den rezenten Gymnospermen zum Ausdruck kommt. Dies trilt beim Belrachten einiger von GIESENHAGEN (S. 81) mitgeteilter Figu- ren deutlich hervor. Wir sehen hier, dass bei gewissen Niphobo- lus-Arten die Schliesszellen weit unter dem Epidermisniveau (zuwei- len bis zur Tiefe einer ganzen Zellschicht wie es bei den rezenten Gymnospermen am öftesten der Fall ist) herabgesenkt sind (bei N. spissus Willd. und confluens BR. Br.); ausserdem sind die Wände der Epidermiszellen, besonders bei Niphobolus confluens, stark ver- dickt. Dass man aber auch hier den Pteridophyten-Typus erkennt, wie er von PorscH geschildert ist, soll nicht in Abrede gestellt werden. Wahrscheinlich wird man xerophile Ausbildung der Spaltöft- nungen auch bei anderen Farnen antreffen können. Hiermit ist gezeigt, dass die Auffassung ANTEVS', dass Thinnfeldia nicht zu den Pleridophyten gehört, sich kaum durch den xerophy- tlisehen Bau ihrer Spaltöffnungen motivieren lässt. Der andere Hauptgrund ANTEVS' (S. 18): »der vollständige Mangel an undispu- tablen Sori», welechen er >»als einen besonders schwerwiegenden » ansieht, mag dann gelten was er kann. Kehren wir nun zu Weichselia zuröäck. Aus der obigen Diskus- sion geht hervor, dass man die xerophile Ausbildung ihrer Spaltöffnungen nicht ohne weiteres als Beleg fär die Auf- fassung, dass eine gewisse fossile Pflanze ein Nicht-Farn 312 sei, anwenden darf. Weichselia kann somit den Pteridophyten angehören und, so weit wir bis jetzt wissen, scheint dies nicht unwahrscheinlich zu sein. Damit ist keineswegs gesagt, dass die Frage von ihrer systemalischen Stellung entschieden ist. Vielmehr mössen wir hier — wie es von Thinnfeldia gilt — die Entdeckung der Fruktifikationsorgane abwarten. Erst dann kann das Problem endgältig gelöst werden. Paläobotaniseche Abteilung des Naturhistorischen Reichs- museums zu Stockholm, Dezember 1919. LITERATURVERZEICHNIS:. ANTEVSE, E., 1914. Die Gattungen Thinnfeldia ETT. und Dicroidium GOTH. — K': Sv. Vet. Akad. Handl, Bd.: 51, No. 6: BOMMER, CH., 1910. Contribution å PFélude du genre Weichselia (note préliminaire). — Bull. Soc. Roy. Bot. Bruxelles, 47 : 3. BRONGNIART, AD., 1828. Prodrome d'une histoire des végétaux fossiles. —»—, 1828—38. Histoire des végétaux fossiles. ENGLER und PRANTL, 1902. Die natärlichen Pflanzenfamilien. — Teil I. AD. 4. FONTAINE, W. M., 1899. Notes on Lower Cretaceous Plants from the Hay Creek Coal Field, Crook County, Wyoming. — In WaRrbD, L. F. The Cretaceous Formation of the Black Hills as indicated by the Hössil Plants (USE Geolt Suty; (93 Ann Rep Bartpu GIESENHAGEN, K., 1901. Die Farngattung Niphobolus. PoRSCH, O., 1905. Der Spaltöffnungsapparat im Lichte der Phylogenie. SEWARD, A. C., 1894. The Wealden Flora. — Vol. 1. —>»—, 1899. On the Structure and Affinities of Matonia peclinatla RB. Br. with Notes on the Geological History of the Matonieae. — Phil. Trans. Roy. Soc. London, Ser. B, Vol. 191: ——, 1900. La flore wealdienne de Bernissart. — Mém. Mus. Roy. d'Hist. Nat. Belgique, T. 1. =>, 1910: Fossil Plants. — Yo STOKES and WEBB, 1824. Descriptions of some Vegetables of the Tilgate Hörestsini Sussex, -— Irans: GeollsSoc: Ser.2; Molly d: SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. Bb. 138, u. 3—4. UBER DAS MYZEL VON HYPHOLOMA PASSICETEATRE (HUDS) (Vorläufige Mitteilung) VON CARE ALLGEN Während eines kurzeren Aufenthalls im August 1915 in Jörlanda, im wesltlichen Bohuslän 37 km nördlich von Gothenburg und auf der Breitengrade der Insel Marstrand gelegen, hatte ich eine gute Gelegenheit, die dort befindliche Hymenomvyzetenflora zu sludieren, die in diesem Monat förderlicher Naturverhällnisse wegen ausser- ordentlich reich war. Ganz besonders war es mir gäönslig, die bio- logischen Verhältnisse des Pilzes Hypholoma fasciculare (Huds:.) und im besonderen dessen Myzel näher zu studieren. In der mir zugänglichen Lilteratur ist die Lebensweise und zumal die Nah- rungsbiologie der fraglichen Art nicht deutlich angegeben. In SCHMEILS nalurwissenschaftlichem Atlanten wird die Lebensweise unsres Pilzes folgenderweise charakterisiert: »>Er ist einer der ge- meinesten Pilze an Baumstöcken, morschen Baumwurzeln, auch von Obstbäumen, an faulendem Holzwerk und auf Walderde; in die- sem Falle wächst das Mycel jedoch meist an unterirdisch liegen- dem Holz. Auch als Baumparasit tritt dieser Pilz auf. Er wächst in dichten Bäscheln zu 10—100 Exemplaren.» Nach LINDBLAD wächst er in dichten Hägeln auf Stoppeln von Laubhölzern. Nach diesen Beschreibungen kommt somit der Pilz im allgemeinen sapro- phytisch vor, kann aber auch gelegentlich als Parasit auftreten. Da aus meiner diesbezäglichen Untersuchung hervorzugehen scheint, dass der fragliche Pilz sehr oft als Parasit vorkommt, zumal öfter als saprophylisch, will ich hiermit mitteilen, was ich zu finden geglaubt habe. 314 Meine Studien öber die Ernährungsbiologie von Hypholoma fasci- culare sind in einem Gebiele vorgenommen, wo der Boden aus Gra- nilmassiven mit einer nur sparsamen Erdschicht bestand. Auch die zahlreichen Spalten, die im Granit vorkamen, waren mit einer dännen Erdschicht gefällt. In diesem Gebiete kam Hypholoma fasciculare in grosser Anzahl vor. Die Vegelation bestand im äbri- gen aus Calluna, Vaccinium, Laubmoosen und einigen Birken mit eingemengten kleinen Föhren- und Eichenpflanzen. Sehr zahlreich war der fragliche Pilz in der aus Calluna und Vaccinium bestehen- den Vegetation, und ich nahm hier eine Untersuchung vor, teils um die Ausbreilung des Myzels zu studieren, teils um zu sehen, mit welchen höheren Pflanzen dasselbe in Verbindung stand, und endlich in welcher Weise diese Verbindung zustande gebracht war. Es zeigte sich bald, dass das Myzel mit den Wurzeln von Calluna in Verbindung stand, und dass soweit ich finden konnte, die Hä- phen in dieselben eindrangen, um ihnen organische Nahrung zu ent- nehmen. Dies scheint mir auch ganz natärlich, wenn man bedenkt, dass der Pilz sehr zahlreich eben da vorkam, wo die Calluna-V ege- tation am reichsten entwickelt war. Auch konnte ich wahrnehmen, dass das Myzel einer Gruppe von 6 Hypholoma-Individuen die in der Calluna-Vegelation wuchsen, mit dem lebenden Wurzelsystem einer ungefähr ein Meter davon befindlichen Birke in Verbindung stand. Beim Durchschnitt der Birkenwurzeln aus dem Gebiete des Myzels war es unschwer zu sehen, dass eine Menge von Hyphen in das Gewebe der Wurzeln eindrangen. Endlich habe ich auch Gruppen von Hypholoma, aus 2—1535 Individuen bestehend, in para- sitischer Verbindung mit Wurzeln lebender Linde gefunden. Aus dieser Untersuchung scheint hervorzugehen, dass wenn auch Hypholoma fasciculare sich saprophytisch ernährt, eine parasilische Lebensweise jedoch nicht so selten ist, wie im allgemeinen ange- geben wird. Wie intim dieser Parasitismus ist, kann natärlich nur durch mikroskopische Untersuchung abgemacht werden, und eine solche hoffe ich in der nächsten Zeit ausföhren zu können. Die Anzahl der Individuen, die in einer Gruppe vereinigt sind, wird im allgemeinen bis zu 100 angegeben. So viele Individuen habe ich nie in einer Gruppe vereinigt gesehen; ich muss fastmehr sagen, dass Gruppen von mehr als 15 Individuen sehr sel- ten sind. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1919. Bb. 13, H. 3—4. SMÄRRE MEDDELANDEN Föreningens medlemmar uppmanas att till denna avdelning insända meddelanden om märkligare växtfynd o,. d. Viktigare tillägg och rättelser till Upplands flora. Närmast med tanke på den tillämnade nya upplagan av »Hartmans Flora» meddelar jag följande utbredningsuppgifter om kärlväxter, som härutinnan tarva komplettering eller korrigering av föreliggande litteraturuppgifter. Nästan ett halvt sekel har gått, sedan en växtgeografisk sammanfattning gavs för hela Uppland (THEDENIUS' Flora 1871), och inledningsvis må en kort översikt vara på sin plats av dess utforskande efter nämnda tid- punkt. THEDENIUS' i Övrigt så förtjänstfulla arbete lämnar om många arters ulbredning ofullständiga eller missvisande uppgifter, naturligt nog då den växtgeografiska kunskapen om stora delar av landskapet var ringa eller ingen. Men även oavsett detta har THEDENIUS för mycket generaliserat förhållanden inom smärre områden Chans egen erfarenhet före 1871 om- fattade huvudsakligen Stockholms omgivningar samt delar av Valö och Älvkarleby socknar). Utan inskränkning betecknas exempelvis som »>all- männa: Prunus spinosa, som blott finnes i provinsens södra hälft; Cy- noglossum officinale, Lepidium ruderale, Sisymbrium officinale m. fl., som äro rätt sällsynta utom Stockholmstrakten, o. s. v.; å andra sidan äro lokaluppgifterna mycket njuggt tilltagna för i stora områden allmänna arler såsom Carex monlana, Corydalis laxa, Epilobium parviflorum 0. a. Blott i få fall gör TARDENIUS åtskillnad på frekvensen inom olika trakter, något som dock för en mängd arter vore högeligen motiverat. För ett par områdens vidkommande avhjälptes väsentligen dessa brister genom de viktiga tilläggen i Bot. Not. av O. VESTERLUND 1884 (norra Upplands inre delar) och C. A. E. LENSTRÖM 1888 (västra Uppland). Sedan dess har blott ett arbete av större betydelse utkommit, näm- ligen »Stockholmstraktens Växter» (1914). Det ojämförligt mesta, som under den senaste mansåldern uträttats för Upplands floristiska utforskande, har ägnats Stockholms skärgård och föreligger samlat i nyssnämnda verk. 316 Ett och annat blev redan förut offentliggjort, särskilt alt nämna SE- LANDERS och BRYANT-MEISNERS fyndlista från Möja (Sv. Bot. Tidskr. 1909), ett av de vackraste bidrag, som någonsin givits till Upplandsfloran. I »Stockholmstraktens växter» — med åtskilliga senare »Tillägg» i denna tlidskrifts spalter — bjudes en god och detaljerad framställning av floran i områdets kust- och skärgårdsdel; uppgifterna från dess Mälartrakt äro vida mindre fullständiga. Nyare, speciellt växtgeografiska bidrag från andra provinsens delar (mest Uppsalatrakten och norra Roslagen) före- ligga av H.: HESSELMAN 1904, J--G' TAURELL S: åå, H. WITTE (BOLCNOP 1904), S: BIRGER (Ibid. 1908), J: V- ERIKSSON (Sv. Bot. Tidskr: 19012) 0Kö HEDBOM (ibid), F: RR: AvDIN (ibid: 1914), E. TH. FRIES (ibid: 1915)YY6ehtAl SÖRLIN (ibid. 1916), åtskilliga smärre bidrag och spridda enstaka upp- gifter att förtiga. Intill det sista ha emellertid åtskilliga delar av Uppland varit nästan alldeles outforskade, framför allt dess perifera områden i norr och nord- väst. I dessa, att förmoda rätt intressanta trakter har jag de sista åren bedrivit ingående studier och har bl. a. 1917 och 1918 med understöd av K. Vetenskapsakademien (sistnämnda år ss. innehavare av ett KROKS resestipendium) undersökt kustområdet och skärgården från Harg till Älvkarleby samt hela det uppländska Dalälvsområdet. Från dessa trakter förskriver sig ock huvudmaterialet till föreliggande uppsats. Den grundas i övrigt på 16 års botanisering i vilt skilda delar av landskapet. Dessutom har jag haft nöjet mottaga uppgifter från ett stort antal herrar, som i det följande citeras med inom parentes angivna förkort- ningar. I föreliggande del ha sålunda medtagits fynd av lektor H. W. ARNELL (A), fil. d:r J. BERGGREN (B), läraren J. V. BERZEÉEN, Rö (BZ), med. lic. A. BJURE, Uppsala (BJ), kand. G. BJÖRKMAN, Uppsala (BN), amanuens G. E: DuU RIETZ (DR), docent S. P. EKMAN. (E), stud. G. ELEERTNOGOE ERrRICSON), Uppsala (ET), fil. mag. G. ERDTMAN, Stockholm (EN), med. d:r BJ. FLODERrRUS (B. FL.), privatlärare G. A. FRÖMAN, Uppsala (F), professor B. HESSELMAN, Uppsala (H), kyrkoherde F. HILLSTRÖM, Upplands-Tuna (HM), direktör KJ. KoLTHOFF, Uppsala (K), fil. mag. P. KÄLLANDER, Uppsala (KR), lektor E. M. LEMOINE, Uppsala (L), stud. A. LJUNGBERG, Enköping (LJ), assistent O. LUNDBLAD, Uppsala (LD) stud. B. LUNDMAN, Västerås (LN), läroverksadjunkt K. A. OsEeNIUSs, Nyköping (0), läroverksadjunkt G. A. RINGSELLE, Stockholm (RB), fil. lic. L.-G. RoMELL (RL), författaren S. SE- LANDER (SEL.), professor C. SKOTTSBERG (SG), kronofogde V. F. SUNDBERG, Östhammar ($S), jägmästare O. VEsTERLUND, Älvdalen (V), läroverksadjunkt E. VRETLIND, Enköping (VD), assistent N. WILLÉN, Stockholm (W) och docent O. ÖSTERGREN, Uppsala (Ö). Till dem alla ber jag få uttala min stora tacksamhet, liksom ock till kontraktsprost J. O. HAGSTRÖM och docent G. SAMUELSSON för bestämning av några kritiska arter. Uppgifter ha vidare hämtats ur Riksmuseets (Hb. Holm.) och Uppsala universitets (Hb. Ups.) m. fl. herbarier; härvid har i regeln anförts endast in- samlarens namn. Slutligen ha utnyttjats handskrifter i Uppsala universitets- bibliotek av C. J. HARTMAN (HN mscr.), K. FR. THEDENIUS (THED. mser). samt FR. TH. NorÉuUsS, »Naturhistoriska & antiqvariska anteckningar om Roslagen 1832» (NORÉUS mser.). 317 F. n. saknar jag uppgifter från jämförelsevis få trakler inom provinsen och däribland inga, där man torde ha anledning att vänta särdeles märk- liga fynd. Dock vill jag uttryckligen framhålla, att lokaluppgifterna inga- lunda få betraktas som uttömmande, om de än i regeln torde vara till- fyllest för en uppfattning av resp. arters utbredning inom Uppland. För de flesta komma helt visst åtskilliga nya lokaler framdeles att upptäckas; många socknar äro nämligen endast flyktigt undersökta, och minst ett 10-tal torde ännu aldrig ha besökts av någon botanist. Mest i behov av kompletterande undersökningar äro, i stort sett, de trakter, som genom- löpas av Stockholm— Roslagens och Stockholm-—Västerås — Bergslagens järnvägar. Förteckningen är närmast avsedd som ett komplement till de fyra ar- beten, som ovan angivils såsom upplandsflorans nyare huvudkällor (THED. F1., St. V., LÉNSTR. 1888 och VEsT. 1884). De många spridda uppgifterna ur andra, mest nyare, arbeten ha därför här sammanförts, och för vissa intressantare arter ha alla kända lokaler anförts i elt sammanhang. Härvid ha källorna angivits endast där så erfordrats till åtskillnad från opublicerade uppgifter. Blott där särskild anledning förelegat, ha äldre källor än de ovannämnda fyra citerals; på detta sätt har t. ex. en och annan gammal uppgift framdragits ur en oförtjänt glömska. Några ord må här sägas om J. A. WIiSTRÖMS (1857) uppgifter från nord- ligaste Uppland. I hans avhandling meddelas åtskilliga rätt märkliga sådana, av vilka en del sedan anföras i THEDENIUS” och HARTMANS flo- ror. Andra ha utelämnats av obekant anledning, men detta säkerligen med rätta, ty flera av hans uppgifter torde ej vara tillförlitliga. Atminstone har det icke lyckats förf. finna Allium schoenoprasum, Orchis sambucina, Crataegus oxyacantiha, Melampyrum nemorosum m. fl. av WISTRÖM upp- givna arter i de av honom avhandlade socknarna. Emellertid ha flera av hans cj senare citerade uppgifter visat sig fullt riktiga. Då en naturlig växtgeografisk indelning av provinsen ej låter sig genom- föra med användande av de administrativa gränserna, har jag för de all- männa utbredningsuppgifterna använt allmänna ultryck ss. nv. Uppl., n. Uppl., c. Uppl., m. Rosl. o. s. v. (= norra, nordvästra, centrala Uppland, mellersta Roslagen o. s. v.) utan att härmed avse områden med fixerade gränser. För angivet ändamål torde de ändock vara tillfyllest. Vidare ha begagnats: St.-tr. = Stockholmstrakten (= den del av Uppland som avhandlas i St. V.,); St. skärg. = nämnda områdes skärgårdsdel; St. omg. = Stockholms omgivningar (något vidare fattat än »Stockholmsområdet» i St. V.); Upps.-tr. = Uppsalatrakten (iträngre mening än c. Uppl.); Mälartr. = Mälartrakten: o. s. v. | Uppställning och nomenklatur överensstämma, vad pteridofyterna be- träffar, med sista pointsförteckningen (1917); för fanerogamerna har följts LINDMAN, Svensk fanerogamflora (1918). Med spärrad stil ha utmärkts städer, socknar och några andra an- vända enheter. För provinsen nya arter betecknas med grövre stil. — Ett utropstecken inom en parentes, t. ex. (AD, betecknar, alt jag sett ve- derbörandes herbarieexemplar; efter en parentes, t. ex. (B)!, betecknar det, alt jag själv sett växten på lokalen i fråga. 318 Från Uppsalatrakten meddelas inga nya speciallokaler, enär sådana inom kort torde bli :publicerade i annat sammanhang. Förutom de ovan nämnda ha följande namn förkortats: M. M. Fro- pDERUS = M. FL.; CJ "HARTMAN = HN; COU(R) HARTMAN ="0C! (RJESMNG GY TISELIVS = TIS: CITERAD LITTERATUR: ANNELI 1853 = FLODERUS, A. et GOLDSCHMIDT, M. A:, Synopsis plan- tarum parocciax Uplandixe Funbo. — Ak. Avh: Uppsala 1853. BN. = Botaniska Notiser (jfr nedan”. HN Fl. = HARTMAN, C. J., Handbok i Skandinaviens flora. 1—12 uppl. — Stockholm 1820-—1889. IHIRSSELM. 1904 = HESSELMAN, H., Zur Kenntnis des Pflanzenlebens schwe- discher Laubwiesen. — Ak. Avh. Jena 1904. (Särtryck ur Beiheften z. Bot. Centralblatt). LAURELL 1904 = LAURELL, J.: G., Florenbild von Oeregrund und Um: gebung in Schweden. — Allg. Bot. Zeitschrift 1904 NE 0—0: LENSTR. 1888 = LEÉENSTRÖM, C. A. E., Spridda växtgeografiska bidrag till Skandinaviens flora. — BN. 1888. MELIN 1917 = MELIN, E., Studier över de norrländska myrmarkernas vegetation. — Ak. Avh. Uppsala 1917. (Särtryck ur >NOorr- ländskt Handbibliotek VIT»). SBT. = Svensk Botanisk Tidskrift (jfr nedan). SCHAG. 1845 = SCHAGERSTRÖM, J. A., Conspectus vegetationis Uplan- dice. — Ak. Avh. Uppsala 1845. SUNNE = Stockholmstraktens Växter, utg. av Botaniska Sällskapet i Stockholm. — Stockholm 1914. TAEDIUEL = THEDENIUS, K. F;; Flora över Uplands "och Söder manlands fanerogamer och bräkenartade växter. — Stock- holm 1871. VEST. 1884 = VESTERLUND, O., Botaniska iakttagelser i norra Up- land BN-I1854: W6G 1820 = WAHLENBERG, G., Flora upsaliensis. — Uppsala 1820: WiISTR. 1857 = WISTRÖM, J. A., Botaniska och Geologiska iakttagelser över Dalälvens flodområde i Upland. — Ak. Avh. Stock- holm 1857. Uppgifter ur andra arbeten än de nämnda i BN. och SBT. ha citerats direkt till årgång och sida i resp. tidskrift. Pteretis Struthiopteris. Någorlunda vanlig i s. Rosl. (se St. .V.;) och vid nedre Dalälven, annars sälls.; ej känd från ce. Uppl. Nya lokaler: Torsvi Sågviken vid Mälaren (W)!; Vallby Bryggholmen (TH. FLODERUS enl. VD); 319 Ununge nära Skebo (0; L; Tolfta Rocknöbäcken (Hm); Tierp Bro 'G. PETERS); Tångsön o. Musön nära Mchede; Söderfors Björkön; Älv- karleby Älvkarleö bruk, Tensmyra, Marma by, Storön och flera smärre holmar i Dalälven. Polystichum Lonchitis. Hållnäs vid Verkskärsbäcken nära Äng- skär, upptäckt av med. kand. B. SJösTRÖM 1908 (Hb. Ups)! Förekomsten utgöres av en enda stor tuva i ett vid en åkerkant upplagt stenrös, vadan här torde föreligga ett exempel på långväga recent spridning. Asplenium Ruta muraria. Samtliga kända förekomster: Runmarö och närliggande kalköar i Djurö skärgård t. allmän (jfr St. V. ete.); Värmdö Lådnaön (R!'); Väddö Nothamn (0; L!; R); Singö Norrvreta och Tran- vik (R; jfr TAaED. Fl. och SBT., 1915, sid: 108); förr även vid Stockholm (THED. FL) och Harbonäs (HN FI. 1889) men säkerligen utgången åt- minstone på sistnämnda plats. Botrychium ramosum. Synes vara funnen tre gånger: »Roslagen>» (P. C. AFZELIUS!; jfr TED. F1.; troligen är fyndplatsen Grisslehamn, där nämnde insamlare tagit åtskilliga växter enl. Hb. Ups); Ljusterö Hjälpskär (St. VV); Funbo utan nämnd lokal (ÅA: FL. 1853, sid. 4). B. virginianum. Mångenstädes — men oftast helt sparsamt — i de nordligaste socknarna. Älvkarleby Ytterboda (= Sågarbo) skog (HN FI. 1879 och 1889); av mig sedd på ett 10-tal andra lokaler (Flät, Finn- torpet samt flerst. i Förråds- och ”Tamsbergsskogarna nära Gårdskär); Västland mellan Sätra och Träsksjön samt kring Alhavet på åtm. ett dussin ställen; Toifta Amyra och Guldrudden på Rocknö skog (V!; jfr VeES'T. 1884, Fagerdal (J. V. LöF!, säkerligen = föreg. lokal), Rocksjöskogen. Equisetum variegatum. Förut blott känd från Älvkarleö, Harg och Run- marö. Är ej sällsynt vid norra kusten: Älvkarleby t. allm. i havets närhet samt på älvens sandstränder upp till fallen, vid Stormaren etc.: Västland Norrmossen nära Holmsånger; Hållnäs t. allm. men blott vid kusten; Gräsö vid Örskärssundet. — I THED. mser. även anförd från Djurö Stafsnäs, men uppgiften avser en späd E. palustre (enl. THED:s egna ex. i Hb. Holm.) E. scirpoides. 'T. allmän i alla kustsocknar från Älvkarleby till västra delen av Forsmark (Stor-Rångsön, Frebbenbo); Harg Bodaskogen vid Östhammar (S5; Östhammar (WAHLENBERG!, trol. = föreg. lokal). Inåt landet sälls. ända till Vaksala; nya lokaler äro: Tierp Gubbo; Valö Horsmyrn vid Vigelsbo (F5; Film Norrberget på prästgårdens skog V); Alunda Svista skog (V), Svista n:r 2(C:E. G: FLEETWOOD!; trol..= föreg.); Vendel Öster-Ekeby skog (ED. Lycopodium inundalum. Nora: ö. och sö. om Tiesjön (EN); vid Östa- sjön i stbr mängd. — Uppgiven (av WisTtR. 1857) för nedre Dalälven, vilket säkerligen är riktigt, ehuru ingen speciallokal ännu är känd. Selaginella selaginoides. Längs hela kusten men söderut allt sällsyn- tare och inskränkt till skärgården. — T. allm. från Älvkarleby genom alla kustsocknar (även deras inre delar) åtm. till södra delen av Harg 'Sandasjön); Gräsö »gemeinm» (LAURELL 1904)!; Singö (R! Väddö. (L! och Björkö') (A) flerst.; Länna >»allestädes vid stränderna på Svartnön> Härmed avses, liksom i det följande, Björkö-Arholma sn i Rosl. 320 (C: Hy in litt. ad TAERD;): se vidare 'St V. och SBT. 1915; sid-127. —"Innena landet: Tolftä flerst.; Valö flersti(Fl); Tegelsmöra Tobo (V); Bälinge (SBT. 1912, sid. 181). Finnes otvivelaktigt även i nv. Uppl. Isoétes lacustre. "Utom St.-tr. känner jag den från Stockh.—-Näs Len- närtsnäs (TH. KrRoKk!); Enköp.—-Näs Kotte (LJ); Strandsjön inom Skogs- tibble, Järlåsa och Österunda snr; Dalälven vid Mehede och Marma by. I. echinosporum. Dalälven allmän; Mälaren trol. mångenstädes; an- nars sällsynt. — Båda arternas utbredning är otillräckligt känd. ; Taxus baceata. Som kustväxt går idgranen upp till Gräsö Valbo (enl. uppgift) och Örskär (THrED. FL)!, där åtskilliga exemplar växa vid »Skvatmyren»> mitt inne på ön. Alla nordligare (västligare) växtställen äro inlandslokaler: Hållnäs nära Hållen (ett enda, mindre träd, som 1917 dog efter hård skattning av dess kvistar för begravningskransar); Hjulöskogen nära Lövstagränsen (sannolikt Upplands rikaste förekomst; ännu kunna exemplaren räknas i 100-taD; [Österlövsta nära Sund (V), säkerligen. = föreg. lokal]; Tolfta nära Brändäng (en enda buske enl. uppgift; Västland mellan Sätra och Karlsäter (en buske enl. uppgift); Söderfors Untranäset (en buske; enl. uppgift lära flera finnas); Älv- karleby »Idkvistmyrn» vid Myrbo nära Marma stationssamhälle (denna lokal, känd redan av CELSIUS, går i litteraturen under diverse beteck- ningar, bl. a. felaktigt ss. »Mehede»; LINNE omtalar idgranen härstädes ss. ymnig; numera är den sparsam och illa medfaren. Den på Geol. kartan namngivna »Idegransmossen» är ej den riktiga lokalen, som lig- ger vid landsvägen). — Ovan har jag utom egna iakttagelser upptagit några uppgifter av befolkningen, som torde vara säkra. Lokalen i Börstil (THED. F1.) känner jag icke. Sparganium Friesii. Sällsynt; säkra ex. sedda från Lidingö Stock- by (T. PEYRON!); Ösby-Garn Garnsviken vid Hakunge (C. LINDMAN !); Dannemoratrakten: Dannemorasjön (J. ANGSTRÖM)!, Gruvsjön (THED! m. fl), Filmsjön (J. LEYONMARKDH; [Öster-] Lövsta (HND; Altuna Drammansbo- sjön (BJ); Västerlövsta Gårdsjön (LENS'TR. 18881. Även uppg. för En- åker Hallaren (ibid.). Till dessa lokaler kan jag blott lägga ett par i Dalälven: Nora Ingboviken och Sjökarlsbo. S. speirocephalum. Tills. med S. Friesii i Dannemorasjön (ÅNG- STRÖM!) och Gårdsjön (LENSTR ); båda enligt SAMUELSSONS uppfattning sannolikt representerande hybriden affine X Friesii. S. affine. Hållnäs skäret Kjällen, i häll-pölar; Öregrund Tall: parken (0. JURL!); Söderfors Ingsjön. S. glomeratum. Östervåla Hårrskog, Tvärbräckan; Nora Buckarby och flerst. vid vägen mot Kerstinbo, Bro; Enåker N. Ekedal; Harbo nära” Karbo, nära Berg; Skuttunge Ytterby. — På alla "dessavstallenmi pölar utmed landsvägarna; sannolikt t. allm. i. hela nv. UpplJetmörut blott funnen i Västerlövsta (LENS'TR. 18880). Zostera marina. Nordligast funnen i Lidöfjärden vid Vätö (BN. 1901, Sid 277): Potamogeton filiformis. 1 sött vatten känner jag den blolt från Håll- näs St. Västerfjärden (5 m ö. h.)), Runmaröns småsjöar (åtm. Styrsviks träsk, Nore träsk och Vitträsk) samt några ställen i Mälaren: Sånga 321 Igelviken (St. V.; F. LUNDBERG); Norrsunda allm. vid Skarvens ö. strand; S:t Olov vid Munkholmen (M. FL.1); Sigtuna vid bron (id.!); säkerligen flerstädes. P. pectinatus. I sött vatten: åtskilliga småsjöar i havets närhet, t. ex. Assjön ($S), Markasjön och Kanickebolssjön nära Östhammar; Mälaren ej sällsynt, utom St.-tr. t. ex. Norrsunda Rosersberg (Tis); Husby-Ärl. Steningeviken; S:t Olov Munkholmen (M. FL); Sigtuna Aludden (Tis); Håtuna Signildsberg (A. CEDERSTRÖMD, Vassunda Hagelstenaviken (LD') närmare Uppsala flerst. (WG 1820), även i Fyrisån (ibid.)! samt Enköping i ån (Tis!; VD). Dessutom i flera låglandssjöar inom Mälarens vatten- system: Sollentuna Ravaln (SBT. 1917, sid. 407)!'; sjön Fysingen vid Hammarby Holmen : (Tis!) och Norrsunda ' Vallstanäs; Knivsta Valloxen (Tish; Rasbo Långsjön (KH; Tegelsmora Tegelsmorasjön (BN). P. lucens. Allmän i ö. Mälaren och närliggande sjöar samt Funbo- åns och Fyrisåns valtensystem upp till Vendelsån; torde för övrigt vara t. allm. i hela Mälaren och i inre Rosl. åtm. upp till Bladåker Rör- sjön och Norrsjön (R!); se vidare St. V. — I provinsens övriga delar sällsynt: Skefthammar Gimo damm (S; Valö (THED!); Tierp flerst. i Tämnarån (t. ex. vid Fors, HN); Västland Karlholm i Tämnarån; Järlåsa Strandsjön (sparsam); Nora Nordmyrasjön. P. erispus. Norr om Upps.-tr. blott funnen i Vendel Burungesjön (G. CEDERGREN!) och ån vid Ekeby; Tierp Tämnaren (Tis!) Tämnaråns ut- flöde ur samma sjö (N. J. ANDERSSON 1; i v. Uppl. blott känd från Tors- tuna isån (BJ). P. mucronatus. Sollentuna Ravaln; Rådmansö Ö. Jusharan i Ut- Fredels skärgård (RL5; Edebo Skärstaviken (R. MosÉn; Hållnäs den yttre av de s. k. Slada insjöar (Ytterfjärden). — Alla best. av HAGSTRÖM. P. panormitanus. Ny för n. Uppl.: Västland Snatrabodarna; Älvkarle- by 3 lokaler nära Gårdskär (alla best. av HAGSTRÖM). Förmodligen spridd längs hela kusten. Ruppia. Ingen art känd från kuststräckan Väddö—Älvkarleby. Nord- ligaste kända Upplandslokaler äro: för R. spiralis: Vätö Skabbholmen (BN. 1901, sid. 249); för R. roslellata: Vätö (ScHAG. 1845) och Björkö Tall- holma (A) Zannichellia repens. I sött vatten (förutom Mälaren): Uppsala (THED. F1.) åtm. fordom; Skogstibble Tjälinge i ån (S. ALMQUIST!; jfr BN. 1866, sid. 182); Älvkarleby Dalälven vid Älvkarleö järnvägspark, 20 m ö. h. (LN!) Elodea canadensis, Till S. BIRGERS framställning (Ark. f. Bot. 1910) har jag blott att tillägga: hela Mälaren numera allmän, likaså Funboåns valtensystem till Lagga Norrsjön, Rasbo Långsjön och Almunge Lötsjön; Oxundasjön i Ed, Hammarby och Norrsunda snr; Värmdö Malma- sjön: =I n: :Uppl:rej annu funnen Alopecurus ventricosus. I. allmän i St. skärg., i syn. yttre delen (ända till Svenska Högarna: KR); jag känner ett 50-tal nya lokaler (delvis en- ligt DR och RL!). Nordligare spridd: Vätö Gislinge, L. Håkanskär och Vattungarna (DR), Skabbholmen (HESSELM. 1904); Björkö Sterbsnäs (ET; Väddö Elmsta (L'!); Singö Tranviksfjärden (R!); Börstil Skian; Öst- Svenek Botanisk Tidskrift 1919. 21 322 hammar (SBT. 1916, sid. 75)!'; Öregrund; Gräsö Sladdarön (F!), Kalv- hagen (HN!) Västerby (S!). Synes saknas vid n. kusten. Även inne i landet, men utbredningen ännu outredd; känd från Bromma Gubbkärr (SBT. 1915, sid. 432); Uppsala (BN. 1900, sid. 106)!; Torstuna Skensta saltkälla (A. N. AFzeELIUS!; LENSTR. 1888); felaktigt uppgiven för Vittinge ibid.; avser A. geniculatus X pratensis enl. ex. i Hb. Holm). Polypogon monspeliensis (L.) Desf. Österåker Näs brygga vid Tunafjärden 1916 (KE; Järfälla Riddersvik 1916 (R"!. Till förstnämnda plats säkerligen kommen med kompost från Riddersvik. Calamagrostis purpurea. Spridd i ny. och v. Uppl., i syn. dess högre delar; av mig sedd flerst. i Älvkarleby, Söderfors, Nora, Väster- löxsta Mir IRNSER? 1855)0 Jarlasa, Åland och Skogstibble snr (jfr THED: Fl); Tierp Fors (HN!) Annars sälls.: Funbo (TaED. FL; AF; Harg Hargs bruk (T. SVEDBERG!) och vid Sandasjön; Björkö Simpnäs (S. ARNELL!); Djurö Höl; Torsvi 'Trundebogrund; Adelsö Björkö; även känd från några andra ställen i St.-tr. Holcus mollis. Funnen på fyra ställen i Rosl.: Bo Myrsjön (SBT. 1915, sid. 369), Gustafsvik (1864, B. ENGSTRÖM; Roslagskulla Gregersboda (St. VD); Björkö Arholma (SBT. 1918, sid. 492); åtm. på sistnämnda lokal införd. Aira praecox. Vätö Idö (BN. 1908, sid. 221; hit hänför sig även upp- giften i BN. 1901, sid. 249). Avena strigosa. Sandhamn 1887 (C. G. HOFFSTEIN!), förmodligen på barlast. Cynosurus cristatus. TT. allmän ss. naturaliserad (på ängsbackar o. d.) i St.-tr. (se St. V.) och något nordligare, näml. i ö. Rosl. till Väddö!oceh Edebo samt i ö. Mälartr. (t. ex. Norrsunda flerst.). I provinsens övriga delar blott införd med gräsfrö och tillf. förvildad. Poa remota. Sälls., dels i n. Uppl., dels i v. Uppl. Samtliga kända före- komster: Älvkarleby Sågarbo skog (med Festuca silvatica), Storön !/4 mil sydost om Hyttö, Nydal vid Västlandsgränsen; Västland nära Al- havet; Tolfta Rocksjöskogen; Söderfors Kolmilön (kanske inom Tierp); Västerlövsta Sågbäcksdalen vid Al (LÉSsSTR. 1888)!'; Aland Kölva skog TaED. FL)!'; Skogstibble vid Mälsjön (ibid.), Strandsjön (3 lok.), Sten- nässjön (2 lok.), Sågstennäsån och Lindsjöbäcken. | P. Chaixii. Utom St.-tr. sällsynt: Norrsunda Rosersbergs park (SBT. 1914, sid. 372); Knivsta Noors park; Skutskär!) Herrgårdsparken. P. bulbosa. Svinngarn Haga ekbackar på hällar vid Mälaren (VD!). — Uppgiften Djurö Hårsten (SBT. 1916, sid. 89, RL!) beror på felbestäm- ning. Puccinellia retroflexa f. pulvinata. Allmän i (ålm. yttre) skärgården och på fastlandskustens öppnare delar. "Till denna art hänföra sig de flesta uppgifter om PP. distans i skärgården; sistnämnda art tillhör mest in- landet och träffas i Uppland blott undantagsvis på havsstränderna (då vanl. vid sjöbodar, båtstäder o. d. kulturpåverkade ställen). P. retroflexa uppträder oftast som chasmofyt och går bland alla fanerogamer längst ') Kapellförsamling inom Älvkarleby sn. 323 ut på de exponerade hällarna. — Exemplar föreligga (i Hb. Ups. och Hb. Holm.) från ett 20-tal lokaler; ytterligare meddelad från ett 20-tal av de yttersta skären i St.-tr. (DR, RLH; av mig sedd på många skär kring Runmarön samt de flesta kobbar och strandklippor vid norra kusten. — Inne i landet funnen på Uppsala Kungsäng (WAHLENBERG enl. SBT. 1918, sid. 491). Festuca silvalica. Älvkarleby Sågarbo skog samt Färnäsudden och Björkön i Dalälven (sistnämnda delvis inom Söderfors); Tierp Tångsön; på alla ställena i stor mängd. F. gigantea. De flesta uppländska förekomster — samtidigt de nord- ligaste i Sverige — falla inom ett isolerat utbredningsområde kring nedre Dalälven. Älvkarleby Sjöängarna vid Gårdskär (2 lok.) Sågarbo skog (med föreg. art), Älvkarleö missionshus (LN') Tensmyra, Kungsön, Enno- ten, L. Färnäset, Storön, Björkön, L. Kvarnön, L. Kasholmen; Tierp Tångsön oeh ett par närbelägna holmar; Söderfors Björkön (samma som ovan nämnda), Gysingen (på Tylleroppsön och en mindre holme), Tammsforsen (Wistk. 1857)! Vid sistnämnda plats även utvandrad på den nya Untradammens stendossering; jfr de förut kända förekomsterna på järnvägsbankar vid Uppsala, Norrtälje och Hargshamn. Zerna inermis. Sällsynt utom St.-tr. och Upps.-tr.: Björkö Tallholma (4); Enköping Ö. Ringgatan (Vv)!; Rasbo Älvgärde (KI; Skutskär Torget. — Även insådd på järnvägsbankar, t. ex. vid Aland, Vittinge, Knutby, Knaby och Harg stationer. Z. Benekeni. Norr om St.-tr. endast: Harg Fagerön (SS! m. fl.), Tvärnö (Ö!, »Hargs öar> (HN mser.); Tierp Tångsön; Älvkarleby en holme s. om Storön; Förrådsskogen. — Vid Ultuna (SBT. 1912, sid. 460) ej vild. Z. tectorum. Mycket sällsynt; några få förekomster, delvis tillhörande det förgångna, i StU-tr. och Upps.-tr. — Uppgiften »täml. allmän» i THED:S' m. ff. floror är alldeles felaktig och torde ej äga giltighet i något land- skap. Visserligen var arten fordom ymnig på vissa torvtak men torde (åtm. på landsbygden) aldrig ha ägt någon större utbredning. — Sällan sådd, t. ex. på norra stambanans nyanlagda slänter utanför Stockholm 1918); Enköping vid Realskolan (VD)! Brachypodium silvatiecum. -Spridd längs hela kusten; dessutom på ett par Mälarholmar nära Drottningholm (THED. F1) och några inlandslokaler i n. Uppl. Frånsett St.-tr.,, där åtskilliga nya skärgårdslokaler kunde tilläggas, anföras här samtliga kända: Björkö Tallholma (A); Singö (SBT. 1915, sid. 109); Harg Torsholmen (NökÉUsSs msecr), Fagerön (ibid. J. ÅA. BLADIN enl. THED. msecr., m. fl); Gräsö Fårö (H. LUNDBERG)!, Idö, Getskär, Rönngrund, Örskärssundet; Börstil Tuskö (NORÉUS msecr.), xallerö och Sikörn; Forsmark Storskär, Stor-Rångsön; - Hållnäs Skaten, Ängskär (THED. FL)!, Flottskär, Enskär; Västland nära Holms- ånger, Träsksjöbäcken (1 mil från havet); Älvkarleby Sjöängarna vid Gårdskär (2 lok.) Tistelharen, Dalälvstranden ö. om Skutskärs kyrka, Björkön (delvis inom Söderfors) och L. Kasholmen i Dalälven; Tierp Tångsön och närliggande holmar; Söderfors Tylleroppsön vid Gysingen. — Ett par av lokalerna ligga mindre än !/2 km från gränsen mot Gästrikland. 324 Lolium temulenium. Sällsynt och kanske överallt tillfällig; enligt litteratur- och herbarieuppgifter funnen omkr. ett dussin gånger. L. perenne. Enl. THED. FI. »täml. allmän» — ett mycket missvisande uttryck, om man frånser, att arten allmänt sås i parker och gräsplaner, stundom även på järnvägsbankar. >»Vild» (kanske ofta tillfällig) träffas den på ladugårdsbackar, landsvägskanter o. d. täml. sällsynt och nästan blott i provinsens södra och mellersta slättbygder. Cuviera europaea. Älvkarleby Förrådsskogen omkr. 1 km från havet samt Björkön i Dalälven, halvannan breddgrad ovan artens hittills kända nordgräns i Djurö och Möja skärgårdar. Elymus arenarius. Inne i landet: Älvkarleby Marma skjutfält, utan tvivel införd. Scirpus radicans. Blott känd från Enåker kring den sänkta sjön Hallaren, på dess uppländska sida först funnen av DAHLGREN (SBT. 1910, sid. (78). Träffas i riklig mängd dels på Hallarens nuvarande stränder vid Hallsjöbro m. fl. st., dels spridd över den forna sjöbottnen och utmed avloppskanalen ända till Uddnäs och Kölfors. Sc. maritimus. Börstil Markasjön (7 m ö. h.), enda kända sötvattens- förekomst i mell. Sverige. Upptäckt under skidfärd 1917; knappt åt- komlig sommartiden. Sc. ,rufus.. .Ej . sällsynt även n. om St-tr: Gräsö ÖOÖrskar; borst Sandören, Fårhagen; Forsmark Storskär m. fl. st. Hållnäs Skaten, Ängskär (THED. FL)!, Flottskär, Örnstensskäret m. fl. st.; Österlövsta nära Ledskär.; »Löfsta s:ns skärgård» (ÖSTLING, Hb. Holm.). Sc. Tabernaemontani. Insjöförekomster: Hållnäs flerst. i forna havs- vikar; Börstil Assjön (S!) och Markasjön (även i Harg), Vassunda Tomtasjön (LD!). Enl. äldre litt.-uppgifter även ferst. vid Mälaren, vilket sannolikt är riktigt, ehuru blott ett par speciallokaler föreligga: Mofjärd på Svartsjölandet (BN. 1845, sid. 203) samt Enköping (HOLMBLAD! i Hb. Ups.). Torstuna Skensta saltkälla, numera utgången (VD). Se. parvulus. Spridd längs hela kusten, ymnigast i n. Rosl. Samtliga kända lokaler: Djurö Djurhamn (SBT. 1915, sid. 436); Runmarö nära Lerkila, Södersunda (ibid. sid. 127); Blidö Oxhallsö (DR; Roslagskulla Gregersboda och Brudnäs (St. V.); Länna Långö (SBT. 1915, sid. 127); Frötuna Hummelö (SEL!'); Norrtälje Långgarn; Väddö Edeby (BN. 1901, sid. 248); Edebo flerst. vid Edeboviken; Harg Sandicka (S!); Bör- stil Skian; Östhammar flerst.; Öregrund (BN. 1899, sid. 192; O. JUEL!); Forsmark Fiskartorp; Hållnäs Måsörn i Hållens skärgård; Västland Lumpen; Älvkarleby Söderbränngrund och Sågarbo. — Tillsvidare är detta artens svenska nordgräns, men då den i Finland går till Öster- botten, finnes den utan tvivel även vid södra Norrlandskusten. Sc. mamillatus. Synes mest förekomma i häll-pölar o. d. på kust- klippor och kobbar, sannolikt i hela skärgården. Till lokalerna i St. V. kunna exv. läggas: Sandhamns skärgård fl. (DR); Styrsskär i In-Fredels skärgård (RL); vid norra Upplandskusten t. allmän (åtm. i Forsmarks, Hållnäs och Älvkarleby skärgårdar). Inne i landet antecknad i Fastärna Metsjön; Knivsta Säbysjön och Södertorps skog; Skogstibble Stennässjöns holme; Järlåsa Grissjön och Möjsjön; Tolfta Dorkarby 325 skog; Älvkarleby Björkön i Dalälven; Östervåla, Nora och Enåker flerst. Sc. uniglumis. Vid Mälaren trol. ej sällsynt, t. ex. »stränder och kärr på Färingsön (= Svartsjölandet), m. fl. st.» (BN. 1845, sid. 203); Adelsö Björkö; Enköpings-Näs Långholmen; Häggeby (HN!). Vid Dalälven likaså t. allmän, åtm. i Nora, Söderfors och Älvkarleby. Tämnarens stränder vid Harbonäs m. fl. st. Österunda Ål (LÉNSTR. 1888). Edebo Järinge (R. MOSÉN). Sc. caespilosus (austriacus). Ny för n. Uppl: Älvkarleby Glamsen, Storön, Bölsjön; Hållnäs Fräkensjön, Hjälmunge träsk. — Förut känd från v. Uppl., där den isynnerhet är allmän i högsta delarna av Vittinge och Järlåsa m. fl. snr. Schoenus ferrugineus. T. allmän i de nordligaste socknarnas skogs- trakter från Gästriklands gräns till västra delen av Forsmark; inåt landet ungefär till linjen Hyttö—Strömsberg—Lövsta bruk—Frebbenbo. Utom detta område: Börstil Lugne mosse (TaED. FL), Östhammars- mossen (ibid.), Snäcksjön, Strömsjön, Björnholmsträsken; Valö; Film och Jumkil (THED. Fl1.; sistnämnda lokal, först anförd av EHRHART, torde dock tarva bekräftelse). Troligen i ännu flera snr i n. Uppl. — Den rena Schoenus ferrugineus-associationen är ett av n. Uppl:s mest karakteristiska växtsamhällen och intager i synnerhet i Älvkarleby och Hållnäs betydliga arealer. Cladium mariscus. Finnes i de 4 nordligaste kustsocknarna och torde på Hållnäshalvön ha sina rikaste svenska fastlandsförekomster. Arten är här ej helt bunden till sjöar utan förekommer även i stora rena bestånd insprängd i diverse kärrsamhällen, isynnerhet Schoenus ferru- gineus-, Carex lasiocarpa- och C. panicea-associationer. Hittills har jag upptäckt ett 20-tal lokaler: Hållnäs sjön »Kammva> vid Malen, Granklo- sjön, Elronsjön, Djupfjärdssjöarna (sparsam), L. Rönfjärdep, sjön »Bränn- lägde» ö. om Hållen, vid L. Västerfjärden, St. Västerfjärden och kärren v. därom, kärren »Norrmossen» och »Bosundet> nära Storboda, Fräken- sjön, Degerträsket, Lissglosjön, Björnsjön, Skälsjön och kringliggande kärr samt Runsjön (= följ); Österlövsta Runsjön och Lanholmssjön; Västland en tjärn sydost om Gällbo, kallad »Storsjön»!; Älvkarleby Bölsjön, artens nordligaste svenska lokal. — På de två sista ställena sparsam och blott sedd steril, eljest vanligen i stor mängd och rikligt fruktificerande. Förut känd från två sjöar i Rosl., nämligen Harg Sandasjön (upptäckt 1882 av J. A. BLADIN enl. THED. mscr. och Hb. Ups.) samt Väddö Marsjön (1900, 0)! Jfr SBT. 1913, sid. 31. Rhynchospora fusca, förut blott angiven för St. skärg. och c. Uppl., är vida ymnigare i dess n. och v. delar. Valö vid Älgsjön (F!); Hållnäs t. allmän; Österlövsta Runsjön; Bäckdammen vid Lövsta bruk (HN mser.); Västland vid Träsksjön; Älvkarleby, Söderfors, Nora (EN)! och Enåker (id.)! flerst. inom Dalälvens översvämningsområden; Vittinge flerst. Carex arenaria. Fullt säkra växtställen äro blott Sandhamn (St. V.)! och »Norrtäljevikens strand» (A. FL!, Hb. Ups.), förmodligen samma lokal som »Wätö» (ScHAG, 1845). Övriga äldre uppgifter, näml. Blidö och 326 Väddö (ibid.), ha aldrig bekräftats och ha möjligen tillkommit genom förväxling med CC. disticha, som ofta på havsstränderna blir förvillande lik C. arenaria. Om uppgifterna N. Lagnö (St. V.) och Östhammar (SBT. 1916, sid. 75) gäller nog detsamma. C. glareosa. T. allmän vid norra kusten i alla socknar Älvkarleby— Forsmark; spridd vid nordöstra kusten: Gräsö Örskär; Öregrund (SBT:. 1915, /sid:: 109); Hargs , bruk: (PnED. FL): vid. Hargsviken!;. aStor: kubben nära Grisslehamn» (ibid.); Väddö Byholma (H), Sandviken (0; LH; Björkö Arholma (DR); Vätö Gislinge (DR'). C. heleonastes. Ny för n. Uppl.: Valö Vigelsbo (F!); Björklinge wvid Vissjön. C. norvegica. Längs hela kusten. Älvkarleby-Östhammar täml. allmän; Harg vid Hargsviken; Edebo vid Bodaviken; Vätö Rödkubb (BN. 1908, sid. 221), Vattungarna (DR). Nya lokaler i St.-tr.: Norrtälje Långgarn; Rådmansö Röder Storskär och Svenska Högarna (DE); Möja Bodskär i Björkskärs skärgård (DR) C. tenella. Älvkarleby täml. allmän i socknens västra delar; mellan Marma by och station; vid Bosjön (THED. FL), dess enda förut kända lokal, nu trol. utgången. Förövrigt sparsamt spridd över en stor del av n. Uppl.: Västland Alhavet och flerst. kring Träsksjön; Tolfta Åmyra under Strömsberg (VD; Tegelsmora prästgårds skog (V); Skuttunge mellan Risbosjön och Mellanbo (C. M. NYMAN); Harbo Storskogen mellan Harbonäs och Nyckelholmen i(T. VESTERGREN !). C. brunnescens, som enl. TaED Fl. »i nordvästra delen av Uppland torde kunna påträffas», finnes där mycket riktigt: Älvkarleby ett skogs- fall vid Tistelharen; Söderfors park; Nora nära Buska. C. remota. Fullt säker blott i nordligaste Uppl. och där nående sin svenska nordgräns: Tolfta Rocknö skog (VrsTt. 1884); Älvkarleby Sågarbo skog, .vid Kungsådran (nära fallen), Djupsjöbäcken och många ställen i Älvkarleöskogarna nästan fram till Gästriklands gräns. Övriga av gammalt uppgivna lokaler (Värmdön, Norrtäljetrakten, Jumkil) äro måhända osäkra, då varken herbarieexemplar eller senare uppgifter bestyrka desamma. C. aquatilis. Flerst. vid Dalälven: Ehåker kring Lillån; Nora Hol- vastby ängar, Nordmyra, Hovgårdsudde etc.; Älvkarleby »Spjutlandet» i socknens översta hörn. Förut blott känd från St. omg.; även uppgiven för Blidö och Ljusterö (SBT. 1915, sid. 123 resp. 433); synes alldeles saknas vid den övriga Upplandskusten, ehuru den finnes vid Gävle. C. ornithopoda. Blott känd från Väddö Edeby (BN. 1901, sid. 248), Norrsund (0; L!) Ortalalund flerst. (R!) samt Blidö Ängskär (DR!); jfr SBI: 1917; sid 2760: C. globularis. Spridd i ny. Uppl.; stänklokaler i andra delar av pro- vinsen, dock ingen i s. Uppl. Söderfors Rämsön; Östervåla Hårrskog och flerst. nv. därom; Nora mellan Bro och Baggbo, ö. om Torbacka, Buckarby flerst., Elinsro nära Tärnsjö station; Enåker Kölfors; Skogs- tibble Borrsätra på Ribbingebäcks skog; Valö Orrdalsmyran (THED. F1.); mellan Vamsta och Berkinge invid gränsen mot Forsmark; Skeft- hammar Askmyrmossen (MELIN 1917, sid. 310). 327 C. montana. Mycket allmän i provinsens högsta del (Järlåsa och kringliggande snr); från detta centrum är arten spridd över hela c. Uppl. öch v. Uppl., i de flesta snr m. 1. m. allmän. Når åt ö. till Skepp- tuna (THED. FL), Fastärna och Almunge; nordgränsen löper genom Dannemoratrakten, Tämnartrakten och Nora ned mot Sala; går ned till de inre Mälarvikarna men skyr den egentliga Mälartr. — För övrigl några stänklokaler i St.-tr. och Norrtäljetr. samt ett par nordligare: Tierp Smedsbo; Älvkarleby vid Kronsågen; Harnäs (C. O. SCHLYTER!) C. livida. Vida spridd i n. och v. Uppl.: Älvkarleby och Västland flerst.; Hållnäs t. allm.; Österlövsta Gökhagssjön; Tegelsmora präst- gårds skog (V);, Nora Nordmyra, Hundsjön; Enåker v. om Storån; Harbo Lacksjön; Vittinge och Österunda flerst.; se vidare THED. Fl. och LENSTR. 1888. — I St.-tr. torde arten tarva bekräftelse; åtm. ett par av de uppgivna lokalerna äro felaktiga, näml. St. Möja (enl. muntl. uppg. av SEL.) samt Spånga Kalvudden (ex. härifrån i Hb. Holm. äro C. panicea). C. vaginata. Liksom i n. Uppl. (THED. FL)! är arten t. allmän i nästan hela v. Uppl., i synnerhet dess högre delar; sällsynt i c. Uppl.; sydligare känner jag blott: Enköping (VD) samt Stockholm Kaknäs. C. extensa. Täml. allmän längs hela ö. kusten till Hållnäs Björns fyr; i vissa trakter ss. Forsmarks skärgård mycket allmän. C. lepidocarpa. Spridd över hela n. Uppl. och karaktärsväxt för kalk- kärren i nordligaste delen. Vendel Älby; Film Österby bruk (F"); Valö Vigelsbo gruvor (F!); Börstil Snäcksjön; Forsmark nära Fiskar- lorp; Hållnäs Rommesmaren; Västland flerst.; Älvkarleby täml. all- män. Förut uppgiven för Roslagskulla Gregersboda (SBT. 1915, sid. 109); Ljusterö Dragboda (ibid. sid. 433); Bälinge Södra Myren (SBT. 1912, sid. 149). C. distans. Till utbredningen lik C. extensa men sällsynt; nordligast vid Hållnäs Ängskär (TBED. FL)! och Flottskär. Som övriga nya lokaler kan jag blott anföra: Gräsö Kalvhagen och Getskär; Börstil en holme i Östhammarsfjärden ($'). C. silvatica har längst i norr ett isolerat utbredningsområde: Västland Lindesberg i gränsen mot Älvkarleby (tätt invid den ovan nämnda Poa remota-lokalen); Älvkarleby mellan Lämpesbo och Gårdskär (helt nära sockengränsen), Förrådsskogen (med Cuviera europaea). Förut endast funnen i sydligaste Mälartr. (Svartsjö park, Bockholmssätra). (C. acutiformis. Uppgiven för några lokaler i sö. Uppl., men intet her- barieexemplar är känt, vadan artens förekomst inom provinsen torde vara osäker.| Acorus calamus. Nordligast: Älvkarleby Dalälven vid Marma by och Älvkarleö bruk. Spirodela polyrrhiza. Ej för mig känd från nv. eller n. Uppl. Om upp- giften >»sällsynt i norra delen» (THED. FL) beror på någon positiv iakt- tagelse, känner jag icke. Lemna gibba. Sällsynt och delvis kanske blott tillfällig; exemplar föreligga från några ställen kring Stockholm och Uppsala samt Börstils 328 prästgård (SH; även uppgiven för ett par lokaler i St. skärg. och Norr- täljetr. Aldrig funnen av förf. Juncus balticus. Mångenstädes vid norra kusten, dessutom på några inlandslokaler kring Dalälvsmynningen. Älvkarleby Harnäs, Skutskär, Klyxen, Olsbäcken, Långsand, Långsandsörarna, Hällörarna, Skrakören; Dalälvens stränder och samtliga holmar upp till Rotskär; Stormaren, Bokärr och ett litet kärr vid Ytterboda (de båda sista c:a 15 m ö. h.); Hållnäs flerst. nära Rossholm; Fågeln, Björn och åtskilliga skär vid östra kusten; Forsmark flerst. på skären; Börstil Glupudden; Gräsö Örskär. — Gustafsberg Aspviksnäs (H. KUGELBERG)!). [Juncus fuscoater torde ej finnas i Uppland. Uppgiven för Djurö (SBT. 1915, sid. 434), men exemplar från detta ställe (Hb. Holm.) äro J. lamprocarpusl]. J. stygius. Ny för n. Uppl.: vid landsvägen Tobo—Lövsta bruk, trol. inom Österlövsta (H): Film vid Norrberget på kyrkoherdeboställets skog (V!. Märk uppgiften: »mellersta Roslagen» (BN. 1849, sid. 16). Gagea pratensis. Till kända lokaler (Stockholm, Ulriksdal, Österåker, Enköping, Skokloster) äro ett par att lägga: Vidbo prästgård sedan många år (KR)!; Älvkarleö bruk (LNV! Allium scorodoprasum. Nordligaste säkert spontana förekomster äro: Harg Fagerön (THED. m. fl)!; Gräsö Getskär; Forsmark Storskär. I parker och trädgårdshäckar träffas arten (kulturspridd?) flerstädes i samma trakt: Hargs bruk (HN msecr.)!'; Gräsö Idö, Muskargrund; Fors- marks park. Inne i landet: Rasbo Älvgärde park (K'!) samt flerst. vid Mälaren (se THED. F1); även av dessa förekomster stå några i uppenbart samband med kulturen. ÅA. schoenoprasum. T. allmän upp till Gräsön (även Örskär) och Öre- grundstr. Nordligaste fastlandslokaler: Börstil Glupudden; sandfälten vid Sund (på detta ställe troligen förvildad); Hållnäs vid Fågelsundet. Vid Mälaren sällsynt: Hillersjö Skansholmen (SBT. 1917, sid. 4045; Ekolns strander 1 Västeråker m. fl. snr. Fritillaria meleagris. Av dess kända lokaler rymmas de allra flesta (inemot 200) inom en cirkel kring Uppsala med ett par mils radie. Annars sällsynt; nordligaste fyndorter äro: Börstil Ed (S); Hållnäs Hammarviken; Västland Sätra (enl. uppgift); Söderfors Jörsöns ängar; Mossbo utmed järnvägen (= ->Untramossen» i THED. Fl). Polygonatum multifltorum. T. allmän längs hela nö. och n. kusten, i syn- nerhet på inre skären (i Lövstabuktens skärgård allmän); Dalälvens flesta holmar i Älvkarleby upp till Björkön; Tierp Tångsön. Cypripedium calceolus. Inne i landet, förutom vid Uppsala, känd från några få lokaler: Rö Beateberg (St. V.; bör därur utgå ss. ej tillhörande dess område); Hökhuvud nära Norrvällen (S6); Valö Gålamora och ett par ställen i Vigelsbotrakten (F'!); Film Stynsbo (Herb. WAHLENBERG), Österby (BN. 1863, sid. 84); Tierp (ibid.); Tolfta flerst., t. ex. Fagerdal (jfr VEST. 1884); Östervåla Grinden nära Tierpsgränsen (enl. uppgift, erhållen. genom E); Björklinge nära Vissjön åtm. förr (enl. uppg) Lär även funnits i Rasbo Klockarängen (H. ALZÉN enl. K) och Funbo (WG 1820). — I kustsocknarna Älvkarleby—Väddö (L) mångenstädes. 329 Ophrys muscifera. "Torde numera blott finnas i kustsocknarna; ymni- gast längst i norr: Älvkarleby ett 20-tal lokaler; angränsande delar av Västland flerst. Synes saknas i de övriga norra socknarna men åter- kommer i Börstil: Strömsjön, Snäcksjön, Lugnemossen (THED. FL)!; samt några sydligare snr. Orehis masculus. Djurö Munkön (jfr SBT. 1917, sid. 143); Blidö Röd- löga Storskär (DR). Norr om St.-tr. känd från: Vätö Lidö (HN Fl. 1879), Skabbholmen (HESSELM. 1904); Björkö St. Asken i mängd (ET); Singö Ramsan (SBT. 1909, sid. [79), där även Vätö-lokalerna nämnas]. — Lokalen nära Norrtälje» (Gibid.; St. V.) bör utgå ss. utan tvivel varande identisk med Lidö. Uttrycket användes av THED. vid första meddelandet av arten såsom uppländsk (se BN. 1881, sid. 67); men i THED. mscr., vari införts alla för provinsen nya arter, står endast: Lidö 1876, funnen av O. STERN- VALL. Arten torde blott finnas i skärgården. 0. sambucinus. Nordligaste lokaler äro Gräsö Örskär samt på fast- landet: Forsmark Storskär; Hållnäs Skaten, Ängskärsklubb, Bondskäret och Flottskär; på alla dessa ställen i största mängd. Utbredningen inåt landet outredd; förutom några Mälarlokaler äro följande kända: Rimbo Viby (O. ALMQUIST!)!'; Alunda Ål (V); Funbo (A. FL. 1853, sid. 4); Rasbo Knösen och Smörkätten (K!). Även funnen i enstaka ex. i Rö Rökrog (Bz) och Edsbro nära kyrkan (Bz). 0. Traunsteineri. Börstil Lugnemossen (SS; Älvkarleby Mararna, Olsbäcks-tjärnen; på alla tre lokalerna i sällskap med Ophrys, Liparis, Sehoenus m. fl. utpräglade kalkväxter. Blomningstid ett par veckor se- nare än den i n. Uppl. allmänna O. incarnatus'. Platanthera chlorantha. Spridd längs hela östkusten upp till Hållnäs Flottskär, Enskär och Fågeln; torde i vissa delar av skärgården vara allmännare än P. bifolia. För övrigt säkert känd endast vid Dalälven: Älvkarleby ett 10-tal öar mellan Älvkarleö och Untraverket; Tierp Musön och Sikten nära Mehede; Söderfors vid Tammsforsen (WISTR. 1857; THED.!; R. HN!. Från provinsens övriga inre delar föreligger ingen säker uppgift; säkerligen finnes dock arten vid Mälaren. Cephalanthera rubra. Håbo-Tibble nära Skålgrund (sedd i ett enda ex. omkr. 1880 av M. och B. FL), enda kända fynd vid Mälaren. C. longifolia. Förutom skärgårdslokalerna finnas även några på fast- landet: Häverö Vallmar (0); Harg nära Hargshamn (enl. uppgift); Börstil flerst. i trakten av Kavarö Skate (SG). Liparis Loeselii. I n. Uppl. (kustsocknarna Harg—Älvkarleby) torde finnas flera lokaler än i hela Sverige för övrigt; hittills upptäckta äro ett 20-tal, därav nya: Börstil Lugnemossen (B; SH, nu trol. utgången; Forsmark Frebbenbo träsk, Norrmossträsket; Hållnäs Björkfjärdssjön, Bromoss-sjön, Kärringsjön, Kråkmarn, Gubbens höll, Brännlägde-sjön, Rommesmaren; Västland Barsjön; Älvkarleby Skälgrund, Mararna, Olsbäcks-tjärnen, Komossen, Djupsjön, Stensångersjön; se vidare HN Fl. 1889. På de flesta lokalerna helt sparsam, blott vid Mararna i mängd. Achroanthes monophyllos. Film Österby bruk vid Gröna gången (J. LEYONMARE!); Gräsö Kråkbo träsk (B; S5; Västland vid Träsksjön; Älvkarleby Skälgrund samt ett 10-tal lokaler på fastlandet. Alltid en- staka eller fåtalig. Erik Almquist. 330 Några nya sydliga lokaler för Carex glareosa Wyzg. Beträffande utbredningen av Carex glareosa Wg. lämna våra floror endast knapphändiga upplysningar. Så meddelas t. ex. i »Sveriges flora» av L. M. NEUMAN, att denna art skulle förekomma sällsynt från Norr- botten till Östergötland, och C. A. M. LINDMAN har i »Svensk fanerogam- flora» uppgiften »Ög., UpplL-Vb., sälls.» Enligt elvte upplagan av HART- MANS »Handbok i Skandinaviens flora> är Carex glareosa funnen på havs- stränder från Kalix skärgård i Västerbotten till Harg och Storkubben vid Grisslehamn i Uppland samt dessutom vid Kvarsebo i Östergötland. I tredje upplagan av KINDBERGS Östgötaflora (tillägget) tillkommer en ny lokal för Östergötland, Kårholmen i Dagsbergs socken. Å bifogade kartskiss (fig. 1) äro dessa fyra sydliga lokaler betecknade med cirklar. I litteraturen har jag ej kunnat finna några uppgifter om, att Carex glareosa an- träffats mellan Grisslehamn och Kvarsebo, varför arten i sin utbredning utefter kusten skulle göra ett språng på över 20 mil, då avståndet är så stort mellan de nämnda lo- kalerna. I >»>Stockholmstraktens växter» fin- nes icke Carex glareosa upptagen. På uppdrag av amanuensen O. ARRHENIUS för Liljewalchska skärgårdsundersökningen vistades jag för floristiska studier i slutet av maj och början av juni 1918 i Bullerö Fig. de sKarbskiss. över ut skärgård av Nämdö socken. Här fann jag bredningen av Carex glareosa den 20 maj Carex glareosa på norra sidan av Wg. i Östergötland, Söderman- St. Mellskär (även kallat St. Mellanskär och land och Uppland. Förut pub- — St. Mälskär), en holme belägen ungefär 1 km licerade lokaler äro utmärkta z ? = a genom icke fyllda cirklar. väster om Bulleröns norra ända och således i nordligaste delen av Södermanland. Den förekom över en yta av blott några få kva- dratmeter och som vanligt tillsammans med Juncus Gerardi och Tri- glochin marilimum. Emellertid är detta icke första gången, som Carex glareosa anträffats inom det område, som i floristiskt hänseende räknas till Stockholms- trakten. För fullständighetens skull bifogas här nedan i anslutning till kart- skissen förteckning över samtliga av mig kända lokaler för Carex gla- reosa i Uppland. Älvkarleby, Långsandsörarna (ERIK ALMQUIST, !9/& 1915, H. U.]. Vessland (O. PETERSSON, /6 1892, H. U.) Öster-Lövsta, Ledskär (ERIK ALMQUIST, 2/6 1917, H. S.). Hållnäs, Klubbkasen (ERIK ALMQUIST, !5/6 1917, H. $S.) " H. U. == Uppsala Universitets Botaniska Museums skandinaviska herbarium, H. S. = Riksmuseets skandinaviska herbarium, 301 Forsmark, Storskäret (ERIK ALMQUIST, ”/6 1917, H. U. och H. S.) Harg, Hargs bruk (C. H[ARTMAJN: j. r.,/' /6 1844; H.: U.) Grisslehamn, Storklubben (HJ. MosÉnN, !5/2 1867, H. S.). > Storklubben (P. AFZELIUS, S: a., H. U.) Väddö, Sandviken (E. M. LEMOINE, /7 1900, H. U.) Vätö, Arholma (G. EINAR Du RiE'TzZ, "9/6 1916). » — Gislingö, norra sidan av ön (G. EINAR Du RiETZ, ”/6 1917). Rådmansö, Kapellskär ( H. HESSELMAN, 1895). Carl G. Alm. En ny fyndlokal för Nymphaea alba L. v. rosea C. Hn i Västergötland. Genom professor G. LAGERHEIM blev jag i maj 1917 i tillfälle taga kännedom om ett till Vetenskaps-Akademien samma år inkommet brev, innehållande uppgift om ett par nya lokaler för röd näckros å Tiveden. Enligt brevskrivaren, folkskolläraren A. E. HELLMAN i Tived, hade röda näckrosor anträffats, utom i de förut kända sjöarna Fagertärn och Krok- sjön, uti ytterligare ett par småsjöar, nämligen Lillsjön och Porsvattnet, båda belägna i Tiveds församling av Skaraborgs län. I den förra skulle finnas ett enda exemplar, som sades årligen bära 3—4 blommor; dessa skulle vara skära till färgen samt enligl HELLMANS förmenande härut- innan avvika från Tivedens övriga röda näckrosor och följaktligen ut- göra en extra raritet. I Porsvattnet åter uppgåvos näckrosorna ha den vanliga röda färgen, och där skulle tillgången vara något rikligare, näm- ligen åtminstone ett par individ. Då jag under somrarna 1912—1914 upprepade gånger besökte Tived och under flera veckor uppehöll mig därstädes för botaniska undersök- ningar, samspråkade jag vid skilda tillfällen med åtskilliga sockenbor om förekomsten av röda näckrosor å Tiveden, men i detta sammanhang hörde jag aldrig några andra sjöar nämnas än Fagertärn och Kroksjön, varför detta HELLMANS meddelande hos mig begripligtvis väckte en be- tydlig överraskning. Ehuru jag ej hade någon speciell anledning be- tvivla uppgiftens riktighet, ansåg jag emellertid lämpligt att genom be- sök på ort och ställe kontrollera huru härmed förhöll sig samt taga kännedom om, vilken av de båda Nymphaea-arterna de uppgivna röda näckrosorna tillhörde. Från mina tidigare besök i orten hade jag ingen som helst erfarenhet av de nyssnämnda sjöarna, som båda äro tämligen oansenliga; av dylika tjärnar har Tiveds socken att uppvisa en hel mängd. Från Finnerödja, varest jag i juni 1917 uppehöll mig i och för stu- dier över traktens flora, gjorde jag alltså d. 20 juni en tur till Tived i syfte att först undersöka Lillsjön. Denna, som är belägen helt nära kyrko- herdebostället Häggeboda, var lätt funnen. Den ligger omkring 1 mil nord- väst om Fagertärn, den klassiska fyndorten för vårt lands röda näck- rosor, och motsvarar till storleken ungefär denna sjö; till Kroksjön, vilken är belägen några kilometer sydsydväst om Fagertärn, och som är väsentligen mindre än både Fagertärn och Lillsjön, är avståndet något 332 större. Lillsjön är,. som redan framhållits, en obetydlig tjärn med dy- botten och barrskogsklädda stränder. Anländ dit följde jag under en god stund den oländiga stranden utan att finna någon annan Nymphaea- form än den vanliga N. alba, som förekom mera sparsamt än Nuphar luteum. Jag hade redan passerat större delen av sjöns omkrets och stod redan i begrepp att vända om, fullt övertygad som jag var om halt- lösheten i den lämnade uppgiften, då jag bakom en liten framskjutande udde plötsligt upptäckte tvenne ej långt från stranden på den spegel- blanka vattenytan simmande, fullt utslagna och utsökt vackert rosenröda näckrosor jämte fyra tillhörande, ännu slutna knoppar, samtliga av allt att döma stammande från ett och samma individ. Medelst en anskaffad stång lyckades jag komma i besittning av en av de utslagna blommorna, varefter exemplaret i övrigt fullt oskadat lämnades i ro. Denna blomma tillhörde Nymphaea alba v. rosea och överensstämmer beträffande färgen fullkomligt med samma form från Fagertärn och Kroksjön; enligt den lämnade uppgiften skulle ju den röda näckrosen här vara ljusare, men någon dylik åtskillnad kunde icke förmärkas, så mycket mindre som ljust röda näckrosor förekomma i båda de nyssnämnda sjöarna. Då jag icke hade någon utsikt att samma dag hinna till den mera avlägset och avsides belägna sjön Porsvattnet, återvände jag efter några timmar till Finnerödja. Först ett par veckor senare, då jag vistades i östra delen av Undenäs, kom jag i tillfälle att besöka denna sjö. Den 3 juli på morgonen begav jag mig från Granvik i Undenäs och anlände vid middagstiden till den nära Porsvattnet belägna gården Kärrefallet. Här visste emellertid folket alls ingenting av röda näckrosor uti ifråga- varande skogstjärn, och det var, berättade de hemmavarande, med den allra största förvåning som de några veckor tidigare under den gångna våren i en tidning läst en uppgift härom. Under de 11 år den nuva- rande innehavaren av gården bott där, hade både han själv och hans familj mångfaldiga gånger rott. runt Porsvattnets stränder utan att ha varseblivit någon enda röd näckros, varför de på det högsta betvivlade, att sådan någonsin där funnits. I varje fall voro de fullt övertygade om, att under dessa elva år ingen dylik blommat där. Ehuru frågan om Porsvattnets röda näckrosor i och med denna upplysning tydligen redan var besvarad, företog jag till yttermera visso en närmare under- sökning. Under en vandring runtomkring sjön granskade jag massor av näckrosor utmed stränderna (å djupare vatten funnos inga), men dessa tillhörde antingen Nymphaea alba eller Nuphar luteum och av den ut- lovade röda varieteten, som dock enligt uppgiften här skulle förekomma i åtminstone ett par exemplar, och som nu vid denna tidpunkt mitt i högsommaren ovillkorligen borde hava hunnit till blomning, sågs ej en skymt. Meddelandet, att Porsvattnet skulle hysa röda näckrosor, har således icke befunnits överensstämma med verkliga förhållandet utan är uppen- barligen en ren dikt. Troligen har brevskrivaren erhållit uppgiften härom från något ovederhäftigt håll och sedan i god tro låtit den gå vidare utan att närmare undersöka förhållandet. Däremot är det ju oförnek- ligt, att sådana uppträda, om också ännu så länge endast helt sparsamt, 333 i Lillsjön, som alltså med Fagertärn och Kroksjön kan dela äran av att hysa denna utomordentligt vackra näckrosvarietet. År 1918, då jag ånyo besökte Lillsjön, iakttog jag en utslagen blomma och tvenne blomknoppar. Vid den sista »inspektionem> förliden sommar voro ännu inga blommor men väl några blomknoppar utvecklade, varemot det föreföll, som om tvenne skilda stånd skulle förefinnas helt nära varandra. En månad senare (d. ”"/1) kunde kyrkoherde D. AHLNER i Häggeboda vid ett besök därsammastädes konstatera tvenne röda näckrosor, av vilka den ena hade överblommat och befann sig under vattenytan, jämte en outslagen knopp. Helt naturligt framställer sig den frågan: sedan huru lång tid månne har växten funnits härstädes? Det synes då ytterst osannolikt, att den skulle kunnat länge ha exislerat här obemärkt. Lillsjön ligger, såsom ovan framhållits, nära prästgården och byn Häggeboda samt på obetyd- ligt avstånd från landsvägen — varifrån den dock ej är synlig — och den sällsynta blomman härstädes borde under sådana förhållanden snart nog ha blivit upptäckt och känd i orten, vida lättare tyckes det än den i den avlägset och otillgängligt belägna Kroksjön. Den minimala mängd, vari den här uppträder, antyder. väl också ganska tydligt, att den ej gärna kan ha gamla anor på denna lokal. I HELLMANS brev till Veten- skaps-Akademien finnes ingenting nämnt om tidpunkten för dess upptäckt. I Häggeboda är kännedomen om den röda näckrosens förekomst i Lill- sjön ej synnerligen gammal. Det berättades för mig därstädes, att den så nyligen som för endast 6 å 7 år sedan blivit upptäckt; fyndet gjordes av en hyttarbetare från Röfors bruk i trakten av Laxå, vilken då till- fälligtvis uppehöll sig i Tived. Allt tyder på, att Lillsjön i en mycket sen tid erhållit sin röda näckros, troligen för blott ett eller annat de- cennium sedan. Med allra största säkerhet kan den möjligheten lämnas ur räkningen, att någon person tagit sig för att inplantera denna näckros från Fagertärn eller Kroksjön. För dylik kultur saknar befolkningen i dessa bygder helt visst allt intresse. Mycket betecknande är onekligen, att den mång- årige ägaren till den närmaste gården i Häggeboda, belägen allra högst 500 meter från Lillsjön, visserligen kände till, att röd näckros förekommer där, men ännu ingen gång brytt sig om alt taga den i betraktande. Icke förty är det väl dock högst sannolikt, att Lillsjöns röda näckros här- stammar från endera av dessa sjöar. Den kan ju tänkas ha blivit dit- transporterad genom vattenfåglar, som fört med sig frön (möjligen pollen ?). Att vissa simfåglar och vadare kunna medverka vid näckrosornas sprid- ning får väl anses som alldeles säkert. Åtskilliga notiser i den botaniska litteraturen tyda härpå. Så t. ex. meddelar professor J. HOLMBOE (Bergen) i en avhandling om endozoisk fröspridning genom fåglar (Nyt Magazin for Naturvidenskaberna, 1900), att i ventrikeln av en d, ?5/9 1898 å J2aderen i Norge skjuten skäggdopping (Podiceps cristatus) anträffades 15 frön av Nymphaea alba och 3 av Nuphar luteum, och i Sv. Bot. Tidskr. för 1907, sid. 16, nämner SELIM BIRGER i en avhandling rörande samma ämne, att han i Pajala uti Norrbotten iakttagit en gräsand förtära frukter av Nymphaea candida. Av AuG. HEINTZE uppgives i Fauna och Flora J34 för 1917 sid. 126, alt kärrsnäppor befunnits" hysa frön av Nymphaea alba. Från Tiveden känner jag ett fall, där näckros med allra största sanno- likhet blivit utplanterad genom änder. Vid Backen i Finnerödja finnes nära det gamla, numera nedlagda tegelbruket en damm, som i och för tegeltillverkningen blivit utgrävd i lera. I denna damm, som tillkommit för omkring 20 år sedan, och i vilken absolut säkert inga växter plan- terats av människohand, befinna sig — förutom Hippuris, Alisma, Pota- mogeton natans, Sparganium glomeratum, m. m. — flera individ av Nymphaea candida. Dammen är, såsom jag själv kunnat förvissa mig om, ett ofta anlitat tillhåll för gräsänder, och då flera av den omgivande traktens sjöar (t. ex. Härsåsen, Norra och Södra Vellervattnet, Narven, Gårdsjön) faktiskt hysa ifrågavarande Nymphaea-art, torde det vara mer än blott och bart en gissning att antaga, att förekomsten av Nymphaea candida härstädes måste skrivas på räkningen av gräsändernas besök. Att frön av näckrosor likaväl som frön eller frukter av andra vatten- växter oskadade kunna passera matsmältningskanalen hos en fågel, är väl rätt sannolikt (jfr C. H. OSTENFELD: Bemeerkninger i anledning af nogle forsög med spireevnen hos frö, der har passeret en fugls fordöjelse- organer, Sv. Bot. Tidskr. 1908, sid. 1). Å andra sidan är det väl icke alldeles otänkbart, att den röda näck- rosen i Lillsjön kan ha uppstått spontant på platsen av samma okända orsaker, som en gång frambringat den röda varieteten i Fagertärn och Kroksjön. På ett ställe i Tived förekommer verkligen röd näckros inplanterad, vilket kanske här bör omnämnas till förekommande av framtida misstag. En numera avliden person företog sig nämligen för omkring tjugu år sedan att i den lilla sjön Norra Trehörningen, belägen i grannskapet av gården Kråkvattnet och ej att förväxla med den större, mera sydligt be- lägna sjön med samma namn, plantera elt från den närbelägna Fager- tärn hämtat exemplar. Då jag förliden sommar under några dagar uppehöll mig i Tived, besökte jag d. 26 juni Norra Trehörningen och iakttog därvid trenne individ näckrosor av rosea-formen, samtliga bä- rande blommor av ljust röd färg. Under förutsättning, att de under åren nytillkomna icke äro hybrider utan verkligen härstamma från Fa- gertärnsexemplaret, synes det anmärkningsvärt, att förökningen under så pass lång tidrymd i detta fall ej varit större. J. A. O. Skårman. Ett litet bidrag till Stockholmstraktens flora. Från Vagnsunda på södra Yxlan (Blidö s:n) meddelas härmed en för- teckning på arter, som i »Stockholmstraktens växter» antingen saknas för Blidö eller finnas uppgivna endast från andra lokaler inom denna socken. Aegopodium podagraria. Anagallis arvensis, (1915, 1916). Agrostis spica venti. Andromeda polifolia. Alopecurus ventricosus. : Asplenium septentrionale. Barbarea lyrata. Bidens tripartita. Calla palustris. Campanula palula. Carex lasiocarpa. C. limosa. C. polygama. Carlina longifolia BRehb. Cephalanthera longifolia. "Två lokaler. Ci räbra. En lokal. Cerastium arvense. Chenopodium polyspermum. Circaea alpina. Cirstum heterophyllum. marna. Coeloglosum viride. Conium maculatum. Corallorrhiza neottia. Corydalis intermedia. Hakholmarna. Cotoneaster inlegerrima. Crepis praemorsa. Cynanchum vincetoxicum. Daphne mezereum. Delphinium consolida (1906). Dentaria bulbifera. Drosera longifolia. D. rotundifolia. D. longifolia X D. rotundifolia. Echium vulgare. Fritillaria meleagris. I tångvallen och ett 10-tal meter inåt en strand- äng; långt från människoboningar. Galium mollugo. Geranium bohemicum. Några kraf- tiga ex. sommaren 1916 på en liten fläck, där föregående år en ris- hög bränts. Goodyera repens. Holcus mollis. I gräsvall 1917. Iris pseudacorus. Juncus compressus. J. filiformis. Lathraea squamaria. Linaria vulgaris. Lycopodium selago. Västerhol- 335 Lycopsis arvensis. Malazxis paludosa. Malva neglecta. Matlricaria discoidea. s. k. sopgödsel upplossats. Matricaria inodora "marilima. terholmarna. Melilotus albus. 1913. M. officinalis. 1911. Båda sistnämnda på samma slags lokaler, som Matr. discoidea. Mespilus monogyna. Myosurus minimus. Myrrhis odorata. Neotltia nidus avis. Neslea paniculata. Nymphaea alba. Ononis repens. Elt odling i skogen. Papaver argemone. Polygonatum multiflorum. Polygonum dumetorum. P. hydropiper. Prunus avium. Rhynchospora alba. Sambucus ebulus. från trädgårdar. Selinum carvifolia. Senecio viscosus. Sorbus suecica. Taxus baccata. skilda lokaler. Tilia cordata. Flera lokaler. Trifolium spadiceum. Typha latifolia. Ulmus scabra. Verbascum nigrum. Veronica hederifolia. V. spicata. Hakholmarna. Viola mirabilis. Woodsia ilvensis. Flera lokaler. Zannichellia polycarpa. Byviken. å lokal, dår från Stockholm Väs- Flera lokaler. 1918. ex. invid en Har spritt sig Byholmen. Talrika ex. "Tre.,.ex., på långt Flera lokaler. Hakholmarna. Arvid Jansson. 336 En ny Calypso-lokal i Norrbotten. Undertecknad får härmed meddela, att Calypso bulbosa av mig på- träffats vid Jämtön, Råneå socken, Norrbotten i omedelbar närhet till havet. För en tio till femton år sedan påträffades växten vid det s. k. »Prickberget> utanför Luleå, där jag även i år tagit densamma. Av fyndet här i Jämtön att döma, torde Calypso kunna finnas på flera platser i kusttrakten. Härvarande fyndplats är belägen fyra mil från växtlokalen vid Luleå. Mig veterligt är närmaste fyndort Harads uppefter Lule- älven inemot Lapplandsgränsen, varför det torde vara av intresse för vårt lands botanister att erfara, alt utbredningsområdet ej är inskränkt till Ume och Lule Lappmark och de tillgränsande socknarna av Väster- och Norrbotten. Jag fann endast ett exemplar, men dels hade jag ej tillfälle att söka vidare, dels torde den delvis ha varit utblommad vid tiden för fyndet. Vid elt förnyat besök på växtplatsen anträffades tvenne utblommade exemplar. Vid »Prickberget> upptäcktes Calypso av dåva- rande gymnasisten numera fil. mag. RAGNAR SAHLSTRÖM. Efter vad jag tror, blev detta fynd på sin tid aldrig anmält. Jämtön den 15 juni 1919. Ragnar Berglund. Ny Iokal i Värmland för Scirpus radicans Schkuhr. Under tiden den 8—16 aug. 1919 vistades jag i Sunne och. företog då en del smärre exkursioner i Frykensjöområdet. Vid en den 14 aug. för studiet av hydrofytfloran företagen exkursion gjorde jag ett växtfynd, väl värt ett omnämnande i denna tidskrift. Jag fann nämligen då på en strandäng på västra stranden av sundet mellan Övre och Mellan-Fryken ett enda kraftigt individ av Scirpus radicans med blomställning och tvenne rotslående skott. Växtplatsen, som troligtvis översvämmas varje vår och höst, är närmare bestämt belägen mellan g i Ulfsberg och sista siffran i punkt 121 på topografiska bladet. Som en dag återstod före min av resa, hann jag ej genomforska de vidsträckta stränderna kring Övre Fryken eller Mellan-Fryken. Synnerligen noggrant undersökte jag dock den västra stranden av sundet och alla Scirpus silvatiecus-exemplar under- kastades en mönstring, men något mer Scirpus radicans-individ stod ej att finna. För så vitt jag kan se av föreliggande litteratur, så finnes ej något fynd av Scirpus radicans från Frykensjöarnas område förut publicerat. Det av mig hittade individet kan ju också mycket väl vara den första invandraren i dessa trakter. Emedan det alltid är av stort intresse att veta, när en växt, som liksom Scirpus radicans tyckes vara stadd i spontan invandring (se SERNANDER, Sv. Bot. Tidskr. 1910, sid. 278—283), första gången uppträder på en ny lokal, så har jag ansett mig böra publicera detta fynd. Jag hoppas även att härigenom väcka intresset hos de botanister, som tilläventyrs komma till dessa trakter, för att av- göra, om Scirpus radicans finnes flerstädes vid Frykensjöarna och sålunda 331 är gammal där, eller om det gäller en invandring, vars första stadium jag fått bevittna Blomställningen, som var överblommad och saknade frukter, och ett av groddskotten pressades och hemfördes för säker bestämnings skull och har av mig överlämnats till Riksmuseets herbarium. Scirpus radicans har förut hittats i Värmland vid den 3 mil från Sunne belägna Rådasjön i N. Råda av HERMAN AÅ. FRÖDING den ?/1 1898 och vid Karlstad, av A. HÖLPHERS den ”9/7 1899 Erik Söderberg. Thymus serpyllum i Västerbotten. Thymus serpyllum har, såsom jag i denna tidskrift 1912 påvisat, en egendomlig och svårförklarlig utbredning i Sverige. Lektor O. HOLM har i dessa dagar benäget meddelat mig, att han påträffat denna växt på Bredberget invid Böle by i Lövångers socken (Vb.). Genom detta fynd blir förekomsten av Thymus serpyllum i Västerbotten för första gången med säkerhet påvisad, varjämte dess svenska nordgräns fram- flyttas över en breddgrad; fyndställels läge nära Boltniska Vikens strand tyder dessutom på, att backtimjan i Västerbotten likasom i Västernorr- lands län är en kustväxt. H. Wilh. Arnell. Några växtfynd. Som jag under sommarens lopp gjort några växtfynd, som torde vara värda beaktande, vill jag härmed meddela desamma. Veronica longifolia. Överbo i Ålands socken. THEDRESIUS angiver trenne förekomster i Uppsala län i resp. G:la Uppsala, Bälinge och Fitja socknar. ij k Sceptlrum carolinum. -BRödmossen mellan Mångelbo och Risbosjön i Skultunge s:n; L:a Småmossen mellan Råcksjön i Huddunge socken och Pålsjön i Harbo socken; Danmarks allmänning, 5 km ssv. om Bergs- brunna station. Listera cordata. 1 km öster om Hallsta i Romfarluna s:n. Pyrola umbellata. Ahlbäck i Simtuna socken och Hov i Rasbo s:n. Picea excelsa f. virgata. Ett synnerligen vackert och karakteristiskt exemplar visade mig skogvaktare LARSSON i Rödjabro, Tärnsjö, och växer den vid Djurkarlsbo i Huddunge s:n. Monotropa och Goodyera angivas av WALL såsom rara i Västerås- trakten, dock har jag funnit den förra vid Garp-Råby i S:t Iliar, vid Boda i Dingtuna och vid Vagersta i Romfartuna. Den senare har jag däremot endast anträffat vid Garp-Råby i S:t Ilian. Uppsala den 14 sept. 1919. Waldemar Samuelsson. Svensk Botanisk Tidskrift 1919 22 338 Proliferation hos Heterospermum Xanthii Gray. På en parcell i Bergianska trädgårdens kompositéavdelning påträffades hos Helerospermum Xanthit Gray här i naturlig storlek avbildade late- rala proliferation hos ett flertal blomkorgar (fig. 1). Vid närmare under- sökning visade sig denna proliferation bestå där- uti, att dessa små blomkorgar, som till ett antal av fyra stycken synas i den avbildade huvud- korgen, växt ut i stället för de rörlika diskblom- morna. I en del fall tillväxte även de fjällika skärmbladen något, men de antogo dock aldrig bladform. I en blomkorg med fem stycken små korgar hade skaften hos tvenne sekundära korgar växt samman och fascierats. Av litteraturen alt döma (jfr O. PENZIG, Pflanzen- teratologie, 1894) synas sådana laterala prolifera- tioner som den här omtalade och avbildade vara ganska vanliga hos familjen Compositae. Ett an- nat slags lateral proliferation, som rätt ofta på- träffas hos växter tillhörande denna familj, är den med sekundära korgar i holkfjällsaxillerna. Diafys eller central genom växning av blomställningen, så att två korgar komma att stå över varandra, är däremot ytlterligt sällsynt. Mogna frön insamla- des av tvenne med proliferation försedda korgar. Dessa frön komma att sås nästa år, för att det skall utrönas, om en med denna anomali fixerad Fig.1. Heterospermum Xanthii ras kan erhållas. Gray med prolifererande . a : förde Erik Söderberg. Några jämtländska lavfynd. 1. Anaptychia speciosa (Wulf.) Mass, återfunnen i Sverige. Vid ett besök på Valberget i Undersåker s:n den 12 juni 1919 fann jag ovanstående märkliga och vackra lav nerc vid foten av bergets syd- ostsida. Den uppträdde associationsbildande tillsammans med Pannaria coeruleobadia (Sehleich.) Mass. på en överluta av ett stenblock i urens nedre del. Dessutom förekom på överlutan sparsamt en missbildad Parmelia sulcata Tayl. Anaplychia speciosa (Wulf) Mass. är uppgiven endast en gång förut för vårt land, nämligen av P. J. HELLBOM, som fann den 1878 i Härje- dalen, där den förekom ytterst sparsamt i Funäsdalep v. om Funäs- dalens by bland mossa på dolomit (P. J. HELLBOM, Norrlands lavar 1884, sid. 43). 339 Då Valberget mig veterligt ej förut är omnämnt i den bolaniska litteraturen, torde det vara på sin plats att säga några ord om det- samma. Valberget ligger milt i det stora myrrika skogsområdet i sydöstra de- len av Henäåns dalgång, som går fram mellan Edsåsen i norr och Väl- listafjället i söder. Med en mjukt avrundad topp reser det sig brant ur en urskogsartad granskog, givande hela skogsområdet elt karakteris- tiskt utseende. Dess topp ligger enligt topografiska kartan 465 m Öö. h. Granskogen går upp till toppen på bergets alla sidor utom på sydost- sidan, som utgöres av en mäktig ur med block i stora dimensioner samt en c:a 10 m hög berghammare därovan. Trädvegetationen är på denna sida synnerligen obetydlig, bestående endast av enstaka granar, aspar, björkar och videarter. Överhuvudtaget verkade fanerogamfloran mycket mager och faltig på sydliga arter. Lavfloran däremot var, särskilt på hammaren, vida rikare (jfr nedan). I Norge har Anaplychia speciosa varit länge känd. Den är även här, med elt märkligt undantag, Vaagsöe vid mynningen av Nordfjord, en ut- präglad subalpin lav med central utbredning, och synes höra hemma i övre delarna av de stora dalgångarna i landets sydöstra del, där den uppträder sällsynt och alltid sparsamt på mossklädda stenar (BERNT LYNGE, A monograph of the Norvegian Physciae. — Christiania 1916, sid. 12). I Finland synes den enligt E. WAINnNIo (Adjumenta I, sid. 125) ha en liknande central utbredning. IF. ö. är Anaptychia speciosa vilt spridd i Syd- och Mellaneuropas bergstrakter samt i Storbritannien. Den är en utpräglat kosmopolitisk art, uppgiven från alla världsdelar. Docenten BERNT LYNGE, Kristiania, har haft vänligheten att hjälpa mig med bestämningen. 2. Parmelia subargentifera Nyl. på Valberget. På hammaren av det ovan omtalade Valberget anträffades vid samma besök Parmelia suabargentifera Nyl. .Den förekom på hammaren några meter upp från bergroten i ett flertal sterila individ. På den synner- ligen lavrika bergväggens vertikalytor antecknades dessutom bl. a.: Caloplaca elegans (Link.) Th. Fr. Parmelia conspersa (Ehrh.) Ach. > pusilla (Mass. > panniformis (Nyl) Wain. Gyrophora vellea (L.) Ach. > saxalils, (LL) Ach Haemalomma ventosum (L.) Mass. , sorediala (Ach.) Th. Fr. Lecanora saxicola (Poll.) Ach. Physcia pulverulenta (Schreb.) Nyl. Lobaria pulmonaria (L.) Hoffm. v. angustala (Hoffm ) Nyl. > serobiculata (Scop.) DC. ) aipolia (Ach.) Nyl. Parmelia centrifuga (L.) Ach. Ramalina farinacea Ach. Parmelia subargenlifera har i Sverige visat sig äga en sydlig ulbred- ning med en tydlig dragning åt öster. Den har i norr anträffats upp ILO NINKarleDy (6: 0! MATME, Sv. BO) Tiäskr. 1910, sid. 100). pen ar 340 inom silt utbredningsområde cen på lövträd vanlig lav, speciellt kring kyrkor, gårdar, landsvägar och andra mer eller mindre kulturpåverkade ställen. Det synes sålunda vara elt betydligt avstånd mellan Valbergslokalen och nordgränsen för P. subargentifera's sammanhängande utbrednings- område. För att förstå fyndet från Valberget är sannolikt kännedomen om artens utbredning i Norge av betydelse. Inne i landet är den där iakttagen upp till Otta i Gudbrandsdalen (saxicola J. HAVAAS) samt ut- med kusten till Lekanger i Sogn (ymnigt på alléträd, G. EINAR DU RIE'rZ 1919). Det är sannolikt, att Parmelia subargentifera, när norska Vestlandets lavar bli mera studerade, kommer att kunna följas utmed kusten åt- minstone upp till ekens nordgräns, och att sålunda Valbergsförekomsten måhända kommer att få sin förklaring med Meraker-Åre-dalgången som spridningsväg. I Finland har P. subargentifera sitt utbredningsområde förlagt till de sydliga delarna. Uppe i norra Karelen föreligger emellertid en enstaka lokal analog med Valberget, »in latere rupis ad Hiidenportti in par. Nurmes» (WAINI0O, Adjumenta I, sid. 125). Denna lokal, liksom de svenska och norsks utposterna, är anmärkningsvärd även på grund av substratet. P. subargentifera är nämligen annars en typisk: lövträdslav och är inom sitt egentliga ulbredningsområde icke funnen på sten. Jämte de från Valbergets hammare omnämnda Physcia-arterna utgöra dessa trenne P. subargentifera-1okaler vackra exempel på den mot lavarternas nord- gräns så karakteristiska substratväxlingen. 3. Ramalina obtusata (Arn.) Bitter vid Ristafallet. Vid ett besök av Södra Ristafallet d. 5 juni 1919 anträffades Ramalina oblusata (Arn.) Bitter växande på granar i stänkbältet på fallets södr: sida. Jämte Ramalina minuscula Nyl. förekom den sparsamt på mesta- dels döda grankvistar, inhöljda med Ramalina farinacea Ach. f. gracilenta Ach. 1—2 m ovan marken. Ramalina obitusata är i vårt land förut iakttagen upp till mellersta Uppland, men som den ända tills helt nyligen (TH. C. E. FRIES, Sv. Bot. Tidskr. 1918, sid. 255) varit en i Sverige förbisedd art, är kännedomen om dess utbredning ytterst bristfällig. Det torde sålunda vara för tidigt att avgöra, om föreliggande fynd är ännu ett bidrag till Ristafallens sydliga utposter, eller om det ingår i artens sammanhängande utbred- nipgsområde. 4. Gyrophora discolor Th. Fr. i barrskogsregionen. I juni 1919 fann jag ovanstående lav på Edsåsen i Undersåkers s:n. Den förekom sparsamt och steril på ett fritt liggande stenrös på södra sluttningen c:a 520 m ö. h. tillsammans med en tämligen gles lavvegeta- 341 tion, huvudsakligen bestående av Gyrophora cylindrica (L.) Ach. och G. proboscidea (L.) Ach. Fyndet av denna sällsynta lav har sill intresse, enär den enligt MALME (Sv. Bot. ”Tidskr. 1918, sid. 291) efter det material, som då stod honom till förfogande, tillhör den fåtaliga grupp av lavar, vilka icke förekomma nedom trädgränsen. Grela Sernander. REFERAT. Några nyare synpunkter på frågan om mossornas fylogeni. A. ErRNsST, Untersuchungen öäber Entwicklung, Bau und Ver- teilung der Infloresecenzen von Dumortiera. — Annales durJand: Bot. de Buitenzorg, 2:e ser. vol. VII, Leiden. 1908: K:” GOEBEL, Organographie der Pflanzen: II. Aulacemmuteet Bryophyten. — Jena 915. S. R: KAsAvYAP, The Androecium in Plagiochasma appendirewka- tum LL: et L: and P.artieulatum. — The New Phytologist; volgxNEnm 7, London 1919. W. H. LANG, On the morphology of Cyathodium. — Annals of Botany, vol. XIX, London 1905. +, On the sporögonium of Notothylas. — Ibidenm,; vol London 1907. V. SCHIFFNER, Dice systematisch-phylogenetische Forschung in der Hepaticologie seit dem Erscheinen der Synopsis Hepati- carum und öber die Abstammung der Bryophyten und Pterido- pnyten. — Progressus Rei Botanicae, Bd.; 5, Jena 1917. Såsom numera säkert fastslagna satser beträffande mossornas in- bördes släktskap och systematiska uppdelning må först anföras, att denna stora och mångformiga växtklass bildar blott tvenne naturliga ordningar: levermossor och bladmossor. Varje avskiljande av sådana typer som Anthoceros, Andraea och Sphagnum som självständiga, med lever- eller bladmossor likvärdiga grupper måste avvisas som fullkomligt oberättigat, i det att den förra är att anse som en lika så god levermossa som de bägge senare släktena äro goda bladmossor. Att levermossorna äro ur- sprungligare än bladmossorna torde vidare få anses som ganska säkert. Men huru sedan inom de bägge mossordningarna de olika typerna lämp- ligen böra systematiskt grupperas, därom hava meningarna icke så litet gått isär. I synnerhet gäller detta om levermossorna, där sådana släkten som Riccia, men framför allt Anthoceros, varit föremål för en högst skiftande systematisk värdesättning, som tagit sig uttryck däri, att de placerats än i ena, än i den andra ändan av systemet, alltefter som de uppfattats som primitiva eller härledda typer. I allmänhet har väl den 343 åsikten varil mest antagen, som i levermoss-systemet sältler ricciacéerna lägst och anthocerotacéerna högst, och som i varje fall betraktar de sistnämnda som topp-punkten och avslutningen på en utvecklingsserie. Som en av de främsta representanterna för detta åskådningssätt må anföras H. LEITGEB (prof: i Graz, 18353—1878), vars i slutet av 1870-talet publicerade klassiska arbete, >»Untersuchungen "uber die ELebermoose>, bildar den säkra anato- misk-utvecklingshistoriska grunden för vår kännedom om levermossorna. Grundläggande för L:s uppfattning av t. ex. Marchanlia-seriens systema- liska anordning var arkegonens och anteridiernas ställning: hos sådana släkten som Marchantia, Preissia m. fl. förekomma dessa på i skottspet- sarna bildade receptakler, som äro att uppfatta som särskilda metamor- foserade, greniga skott med begränsad tillväxt. Förekomsten av rhizoid- rännor, fjäll m. m. talar ju tydligt för receptaklernas skottnatur. Hos åter andra som t. ex. Plagiochasma, Clevea m. fl. förekomma anteridierna och arkegonen på receptakler, som stå i rader på bålens ryggsida, alltså icke toppställda, och som sakna rhizoidrännor. Dessa receptakler upp- faltas av L. som dorsala, icke förgrenade utväxter från bålen, icke ho- mologa med dem hos t. ex. en Marchantia. Slutligen saknas alla slags receptakler hos Riccia-gruppen, där anteridier och arkegon hava en mer eller mindre diffus anordning på bålen. Vissa hithörande ha kanske ännu arkegonen i grupper eller rader, men hos de flesta äro de strödda, utvecklande sig i akropetal följd, i den mån bålen tillväxer. Tolkningen av denna scrie var nu mycket enkel. Riccia var den enklaste och där- för den primitivaste typen, Marchantia den mest komplicerade och där- för höjdpunkten på serien. Detta syntes desto naturligare, som en jäm- förelse mellan sporogonen tycktes peka åt samma håll. Hos Riccia är ju sporbildningen total, och elaterer saknas; hos en lågt stående mar- chantiacé som Corsinia finnes i sporogonet ett sterilt parti, en antydan till ett slags fot, på samma gång jämte sporerna finnas sterila »näringsceller»>, ett slags bildningar motsvarande elatererna, men utan spirallister. Slut- ligen visar sig Marchantia-sporogonet med sin differentiering i skaft och kapsel, sina väl utbildade elaterer o. s. v. som den högsta typen. Sådan var den Leitgebska uppfattningen. F. O. Bower, professor i Glasgow, har ytterligare utvecklat och gene- raliserat denna tanke i sin teori om sporofytens uppkomst hos arke- goniaterna genom en successiv sterilisation av en ursprungligen helt i sporbildning övergående zygot. Härigenom bleve sporofyten att uppfatta som en inskjuten, »interpolerad>, fas mellan själva zygotbildningen (befrukt- ningen) och reduktionsdelningen, vilket ju är den huvudsakliga innebörden i den Bowerska s. k. interpolationsteorien för sporofytens uppkomst. LEITGEBS uppfattning, att marchantiacéreceptaklerna äro av olika na: tur, dels metamorfoserade skottbildningar och dels dorsala utväxter, leder dock till vissa svårigheter. Redan HOFMEISTER hade också framkastat lanken, att alla marchantiacéreceptakler vore -- trots olika organisation — med varandra homologa bildningar av skottnatur. En svårighet för det Leitgebska betraktelsesättet är, att det leder till den slutsatsen, att hos vissa släkten (RBeboulia, Fegatella m. fl.) 3- och 2-receptakler vore av olika morfologisk natur, enär hos dem &-ställningarna bleve dorsala 344 ulväxter från bålen, medan 2-receptaklerna bleve metamorfoserade skolt. Hos Marchantia och Preissia vore däremot både >- och 2-receptakler metamorfa skott. Detta vore högst osannolikt, enär det ju annars är regel i växtriket, att såväl >- som ?-organ jämte de bildningar, som uppbära dem, alltid äro homologa med varandra. Även de fjäll, som förekomma på de förment olika slagen av receptakler, erbjuda svårigheter för LEITGEBS antagande. Den ovan omnämnda Plagiochasma bär näm- ligen fjäll vid basen av sina oskaftade, i rader på bålens ryggsida sit- tande receptakler, som enligt L. vore dorsala utväxter. Om nu dessa fjäll cj vore reducerade fjäll, homologa med dem, som sitta på de metamorfa skottreceptaklerna, så nödgas man antaga, att fjällen utbildats på bålens översida, varifrån ju receptaklerna själva vore utväxter. Detta är emellertid högst osannolikt, emedan aldrig annars hos några mar- chantiacéer fjäll utbildas från bålens översida. De äro alltid strängt lokaliserade till undersidan. Trots dessa morfologiska svårigheter har likväl LEITGEBS uppfalt- ningssätt i regel slagit igenom. GOEBEL, som ägnat mossorna ett mångårigt, ingående studium, har i sina tidigare arbeten, t. ex. vid behandlingen av mossorna i SCHENKS »Handbuch der Botanik», Bd II, Breslau 1882, helt anslulit sig till denna uppfattning, och ännu i den 1:sta upplagan av hans »Organographie der Pflanzen> (Jena 1900—01) möter oss 1 stort sett samma åskådning. Helt annat är emellertid det uppfattningssätt i dessa frågor, som kommer till synes i den fullständigt omarbetade 2:dra upplagan av hans »Organo- graphie». GOEBEL ser nu ej längre i den Leitgebska Riccia— Marchantia- serien en progressiv serie med Marchantia som topp-punkten, utan i stället en regressiv, d. v. s. Riceia är slutpunkten i en reduktionsserie, som -begynner med Marchanlia och sedan steg för steg förenklas och häm- mas 0. s. v., ända till dess att slutpunkten är nådd hos Riceia, som alltså blir ett växtsläkte, som till de högsta marchantiacéerna förhåller sig ungefär som t. ex. en Lemna till de högsta inom ordningen Arales. Det, som kommit G. att så totalt ändra uppfattningen om marchantia- céernas fylogenetiska sammanhang, var studiet av en märklig kinesisk levermossa, som slumpen förde i hans hand med jord från några från Kina till Mänchen försända tebuskar. Denna levermossa, som G. identi- fierat med GRIFFETHS släkte Monoselenium, är också en högst märklig typ. Habituellt liknar den en Pellia och har en mycket tunn och genom -: skinlig bål, som saknar varje assimilationskammarsystem, och är Mono- selenium den enda hittills kända marchantiacé, som icke ens har spår av dylik vävnad. Sin marchantiacénatur visar den dock genom före- komsten av fjäll och typiska tapprhizoider samt framför allt genom sina receptakler. Monoeci är rådande, och sitta >-receptåklerna omedelbart bakom = 2-receptaklerna, vilka äro tydligt toppställda och bilda avslut- ningen på skottet. Stundom kunna även androgyna receptakler före- komma. Ett kort, obetydligt, ofta med bålen sammanvuxet skaft uppbär 3 -receptaklerna, som även, om ock sparsamt, äro försedda med fjäll och tapprhizoider. Anteridierna anläggas centrifugalt, alltså med de yngsta ut i kanten. 345 GoEBEL har nu i detalj närmare undersökt receptaklernas utvecklings- historia, och har därvid lyckats påvisa, att den dorsala ställningen en- dast är skenbar. I själva verket äro även >&-receptaklerna av skolt- natur, till anlaget toppställda, men de förskjutas upp på ryggsidan däri- genom, att mycket tidigt ett nytt ventralskott anlägges, som samman- väser med moderskottet och avslutas med ett 2-receptakel. Härigenom är alltså fastslaget, att någon principiell morfologisk skillnad mellan 7- och 2-receptakler med avseende på anläggning och ställning på bålen icke finnes; de äro fullkomligt homologa bildningar. Vad som gäller om Monoselenium's dorsala receptakler gäller även de andra, och den Hofmeistlerska tanken, att alla levermossreceptakler — oberoende av sin ställning — äro med varandra homologa skolt- bildningar, har härmed av G. bevisats vara riktig. Till samma re- sultat har även helt nyligen KaAsnYAP kommit till beträffande 3-recep- taklerna hos Plagiochasma. Sådana företeelser som ventralfjäll och tapp- rhizoider på &-receptaklerna tarva nu ingen vidare förklaring, ty deras förekomst på receptäkler, som äro omvandlade skott, är fullt naturlig. Med avseende på anteridieutvecklingen visar sig Monoselenium Ööverens- stämma med såväl marchantiacéer som jungermanniacéer. I regel sker nog anteridiets delningar efter det för de förra gällande, mera ur- -sprungliga schemat, men dessutom förekommer ofta en förenkling av celldelningsförloppet, överensstämmande med vad som är regel hos de mera härledda jungermanniacéerna. Monoselenium visar sig således ten- dera åt en förenklad typ. Beträffande Monoselenium's sporogonutveckling förtjänar alt framhållas, all ett kort, rudimentärt kapselskaft kommer till anläggning, men det utvecklas icke vidare och spelar alls ingen roll vare sig vid sporogonets exposition eller vid sporspridningen. Jämte sporer förekomma i kap- seln dessutom egendomliga bildningar, nämligen dels ett slags i växten avstannade »elaterer»>, avlånga eller med antydan till spiralbandslister, dels ock ett slags med kromatoforer och stärkelsekorn försedda »näringsceller>, tydligen även de ett slags degenererade och omvandlade spormoderceller. Genom de nu i korthet skildrade organisationsegendomligheterna är det ju tydligt, att Monoselenium är en i flera hänseenden i hög grad re- ducerad form. Reduktionsföreteelserna kunna i korthet sammanfaltas sålunda: assimilationskammarsystemet å bålens översida har helt och hållet försvunnit. Att detta verkligen är en reduktionsföreteelse visas tydligt vid jämförelse med släktet Dumorliera. Detta tropiska marchantia- césläktes anatomiska byggnad har redan för länge sedan skildrats av GOEBEL (Pflanzenbiol. Schilderungen. — II, sid. 222, Marburg 1891) och även ingående behandlats av ERNST. Här anlägges i skottspetsen ett ofull- ständigt assimilationskammarskikt, men en övre epidermis, »taket> till kamrarna, kommer aldrig till utveckling. Även de cellrader, som bilda kamrarnas >»väggar», vilka uppbära »taket>, utebli, eller av dem finnas blott spåren kvar i form av ett ofullständigt rutsystem, och slutligen för- svinna längre bak å bålen även assimilationstrådarna, så att bålen får en lika enkel byggnad som hos en tallös jungermanniacé. Hela denna tydliga reduktion hos Dumortiera får sin biologiska förklaring genom att 346 denna växt är en hydrofilt utbildad tropisk regnskogsväxsxt utan behov av det Itranspirationsskydd, som kammarsystemet innebär. Andra Du- mortiera-arter, som förekomma även på torrare lokaler, ha normalt assimilationskammarsystem. Regnskogs-Dumorliera'n är således reduce- rad, och med kännedom härom är det ju också tydligt, att detsamma måste vara fallet med Ionoselenium. Alt dennas organisation skulle vara primiliv motsäges alldeles av receptaklernas och sporogonets organisation. Tydlig reduktion med avseende på bålens vegelativa byggnad visar även släktet Cyalhodium, som undersökts av både GoEBEL och LANG. De hanliga receplaklerna hos Monoselenium visade ju prov på tydlig reduktion med hänsyn till skaftets utbildning och de rudimentära fjällen. Även själva receptakelskivans form och anteridiernas anordning pekar emellertid enligt GOEBEL åt samma håll. De anläggas på den nästan runda receptakelskivan centrifugalt med alla de yngsta anteridierna i skivans kant. Hos en Marchantia med tydligt sammansatta, strålfor- miga receptakler anläggas ju anteridierna i radiala rader utefter strå larna, de äldsta innerst, de yngsta ytterst, och varje stråle på ett dy- likt sammansatt receptakel motsvarar ett helt enkelt receptakel hos t. ex. en Lunularia, där anteridierna anläggas akropetalt åt ett håll, åt skolt- spetsen, men icke radialt. Nu finnas former med sammansatta re- ceptakler, där strålarna emellertid börja bli mindre utpräglade, men att receptaklet verkligen är sammansatt framgår därav, att åtminstone ante- ridierna fortfarande anläggas i radiala rader alldeles som hos de tydligt sammansatta. Slutligen försvinna strålarna alldeles, och receptaklet blir rundat skivformigt, men att denna enkla skiva verkligen härstammar från elt sammansalt förgreningssystem, det framgår av antleridiernas alltjämt centrifugala anläggning. Härigenom blir det en iögonenfallande olikhet mellan dessa genom reduktion enkla receptakelskivor och de primitiva enkla som hos Lunularia. Den anordning av anteridierna, som före- kommer hos Monoselenium, visar alltså, att dess receptakel är en mycket reducerad bildning, där reduktionen gått så långt, att dess natur av skottsystem nästan blivit utplånad. Skaftet har, om det hos dylika typer ens kommer till utveckling, i varje fall förlorat sina rhizoidrännor, och det är endast på jämförelsens väg man kan leda i bevis, att det verk- ligen är av skottnatur, homologt med det hos en Marchanlia. Genom studiet av Monoselenium har GoEBEL alltså kunnat uppvisa, att beträffande &-receptaklerna en utveckling i regressiv riktning, en reduktion eller förenkling, ägt rum inom marchantiacé-serien. Ja, denna har slutligen gått så långt, att som t. ex. hos släktet Corsinia nästan varje spår av receplakel försvinner, och arkegon och anteridier upp- stå direkt på bålen. Endast deras radiala anordning kring en obe- tydlig central upphöjning — den sista resten av receptaklet — jämte några som perikätialblad funktionerande fjäll vittna om att denna arke- gon- och anteridiegrupp måste uppfaltas som ett försvunnet receptakel. Steget härifrån ner till den enkla Riccia-typen är ju sedan icke långt. Sådan är GOEBELS uppfattning av utvecklingsgången av marchantia- et-serien, avläst på anteridiereceptaklernas organisation, 347 I allmänhet uppvisa icke 29-receptaklerna en lika tydlig reduktions- serie, men sporogonen visa däremot, all reduktionen även gripil om- kring sig inom den honliga sfären. Marchantia representerar den rela- tivt ursprungligaste typen med elt sporogon, som öppnar sig med upp- springande fikar. Fullt utbildade celaterer finnas även. Monoselenium- typen uppvisar elalerernas degeneration: de hämmas i sin utveckling och liksom stanna i växten. De rudimentära spiralbanden visa, alt denna tolk- ning måste vara riktig. Några av dessa degenererade elaterer bli till ett slags näringsceller. Precis samma förhållande möter oss hos det även på andra grunder som reducerat tolkade släktet Corsinia, där sporogonet dessutom förblir slutet och endast vittrar sönder. Riccia kan så även med avseende på sporogonorganisationen bli ett slutstadium av en reduktion. Enligt GoEBEL äro ricciorna även med avseende på sin vegetativa ana- tomi alt uppfalta som avslutningen på en reduktionsserie. Särskilt tydligt visar en sådan form som den sydamerikanska R. charlacea med sin pappers- tunna, av blott tvenne cellskikt bestående bål, alt så måste vara fallet. Förulom i receptaklernas organisation och bålens anatomiska byggnad framträda enligt GoEBEL reduktionsföreteelserna hos levermossorna även i klyvöppningarnas byggnad. Som bekant äro dessa av i stort sett tvenne typer: de s. k. enkla eller öppna, som endast bestå av en öpp- ning mellan några sammanslölande celler, och där mynningen leder direkt in i assimilationskammaren, och de s. k. sammansatta eller tlunnformiga, som bestå av flera på varandra liggande ringformiga cellskikt, och där vttermynningen leder in i en liten tunnformig kanal. De sistnämnda kunna betraktas som enkla, som blivit försedda med ett tunnformigt bihang, vars storlek växlar hos olika arter. Det sistnämnda slaget finnes på bålen endast hos ett fåtal släkten som Marchanlia, Preissia m. fl. De flesta släktena ha däremot enkla klyvöppningar på bålen. Högst egendomligt är emellertid, alt levermossor med enkla klyvöppningar på bålen ofta på sina 2-receptakler hava endast sammansatta klyvöppningar (t. ex. Fegatella-arter) eller ock både enkla och sammansalta. Nu har G. ex- perimentelt kunnat visa, att den enkla typen är en hämningsföreteelse, en reduktion, av den sammansatta. Genom att låta groddknoppar av Marchantlia utvecklas i mycket svagtljus fick G. fram små förkrympta bålar med obetydliga assimilationskamrar med enkla klyvöppningar. Marchanlia, som normalt bildar blott sammansatta klyvöppningar, kan således under ogynnsamma ytlterförhållanden tvingas att bilda enkla. Typerna kunna således övergå i varandra, och den enkla klyvöppningen är uppenbar- ligen att uppfatta som en reducerad sammansatt. Äro de det hos Mar- chanlia, äro de med största sannolikhet detsamma också hos de andra levermossorna, och man kan alltså vara berättigad att draga den slut- satsen, att levermosstyper med enkla klyvöppningar äro reducerade. Detta antagande bekräftas även av förekomsten av de sammansatta klyv- öppningarna på receptaklerna hos sådana arter, som ha enkla på bålen. De sammansatta klyvöppningarna på receptaklerna fylla väl ej något särskilt behov just där. De kunna svårligen biologiskt förklaras, men äro de enkla på bålen reduktionsföreteelser, så blir det icke så svårför- klarligt, att receptaklerna, som uppbära könsorganen, ännu ha den sam- 348 mansalta typen kvar, ty det är ju en ofta bekräftad regel, att fortplant- ningsorganen och organisationsföreteelser, som med dem stå i samman- hang, alltid äro så alt säga mera konservativa i sin organisation än det vegetatliva systemet, som alltid är mera plastiskt. De sammansatta klyv- öppningarna, som ännu finnas kvar på receptaklerna, vittna således om en ursprungligare organisation, som på bålen har försvunnit. Även klyvöppningarnas organisalion visar således enligt GOEBBEL samma sak som receptaklerna, nämligen att inom levermossornas utveckling en förenkling i organisation ägt rum, d. v. s. organisationstyperna .böra ordnas som reduktionsserier. I detta sammanhang måste naturligtvis även Anthoceros diskuteras. Denna märkliga levermosstyp har ju alltid spelat en framstående roll vid den allmänna fylogenetiska diskussionen såsom havande en relativt lågt organiserad gamofyt på samma gång som en högt utbildad sporofyt. GOoEBEL framhåller nu, att Antihoceros visar både i sin gamofyt- och sin sporofytorganisation exempel på primitiva karaktärer. De ursprungliga ka- raktärerna i sporofytorganisationen enligt G. äro: förekomsten av kolumellan samt ett arkespor, som är kupolformat och täckande kolumellan; vidare am- fiteciets utbildning som assimilationsvävnad med klyvöppningar. Att det kupol- eller klockformiga arkesporet måste anses ursprungligare än det cylindriska framgår av en jämförelse mellan de schizokarpa och stegokarpa hladmoss-sporogonen. Hos en Andraea t. ex. anlägges i sporogonet arke- sporet relativt tidigt som ett cylindriskt parti, som tillväxer från basen mot spetsen successivt med sporogonets tillväxt. Först när denna avslu- tats, fortsätter arkesporbildningen och bryggar över kolumellan. Skulle nu hos denna typ utvecklingen stanna av på ett tidigare stadium, och den kupolformade avslutningen inhiberas, ja, då bleve ju arkesporet cy- lindriskt, just såsom det är hos stegokarperna. Deras sporogonorganisation är således med hänsyn till arkesporets utbildning en hämningsföreteelse i jämförelse med schizokarpernas, och denna står ju uppenbarligen i korrelation till utbildningen av peristomet och locket. Tydligen är alltså enligt G. ett upptill klockformigt arkespor en ursprunglig organisation icke blott hos Andraea och Sphagnum utan även hos Anihoceros. Även själva förekomsten av kolumella hos Anthoceros är också en relativt primitiv organisation. Delta framgår av en jämförelse mellan Anthoceros och andra anthocerotacéer. Inom släktet Notolhylas t. ex., som ingående undersökts av LANG, finnes kolumella hos vissa arter, men saknas nästan hos andra. Man finner emellertid, att hos dessa senare någon liten ko- lumellavävnad alltid anlägges till en början i sporogonets bas, men att den på ett senare stadium, högre upp, försvinner, därigenom att endo- leciet allt mer ryckes med i sporbildningen med resultat, att kolumellan slutligen försvinner. Arkesporets förläggning till endoteciet samt kolu- mellans totala försvinnande, varpå ju samtliga jungermanniacéerna visa exempel, är således något härlett i jämförelse med utbildning av lång kolumella som hos Anthoceros, vilket däremot måste betecknas som ett ursprungligare förhållande. Denna åsikt, som först framställts av LANG redan år 1907 och nu ytterligare understrykes av GOoEBEL, står ju i tyd- 349 lig motsats mot den, som hyllas av BowERrR och särskilt SCHIFFNER, vil- ken uppfattar Anthoceros som den högsta levermosstypen. För bedömandet av Anlthoceros-frågan kan det även vara av vikt att påpeka, att hos denna levermossa finnas större likheter mellan gamofyt och sporofyt än hos någon annan mossa. Bägge generationerna hava ju här en högre grad av självständighet än inom andra mossgrupper, och denna visar sig däri, att även sporofyten är grön och kan assimilera. Men dessutom har GOoEBEL påvisat, att såväl gamo- som sporofyt ha klyvöppningar av samma typ. De sedan gammalt bekanta tvåcelliga klyv- öppningarna av fanerogamtyp på sporogonet hava ju alltid spelat en stor roll vid de systematiska diskussionerna, i det man hållit före, att hos levermossor typiskt tvåcelliga klyvöppningar endast förekomme på Aniho- ceros-sporogonet. Hos flera sydamerikanska Anlihoceros-arter har G. nu emellertid funnit precis likadana klyvöppningar på gamofytens undersida. Detsamma är fallet hos Dendroceros. Att dessa klyvöppningar på gamo- fyten funktionera som vattenporer, införselmynningar till slemkanaler 0. s. Vv. spelar ju ingen roll. Huvudsaken är, att morfologiskt lika bild- ningar förefinnas på gamofyt och sporofyt. Alltså kan icke gärna de mångomtalade sporogonklyvöppningarna vara några nybildningar på en sporofyt, som allt mer börjar antaga någon slags fanerogamstruktur, vilket BowERS interpolationsteori fordrar. Saken får mycket enklare sin förklaring, genom att Anlhoceros är relativt primitiv och att inom levermossorna de största likheterna mellan gamofyt och sporofyt före- finnas inom de ursprungligaste grupperna. Andra anthocerotacéer, som visa sig mera härledda med avseende sporogonets inre byggnad, ha även- ledes på sporogonet reducerade, funktionslösa klyvöppningsanlag. Sammanfattningen av det hela blir alltså, att GoOEBEL anser Anlhoceros som en i alla avseenden relativt primitiv och ursprunglig levermossa. Anmärkningsvärt är, att detta är en åsikt, som bland bryologer förfäk- tals t. ex. av S. O. LINDBERG redan år 1875, medan den åter står i up- penbar motsats till de åsikter, som hyllas av systematici som SCHIFFNER och morfologer som BowER och CAMPBELL. Även inom jungermanniacé-serien finner GOoEBEL flera reduktionsföre- teelser t. ex. återbildning av tallösa former från foliosa (Zoopsis, Plerop- siella), reduktion av blad, såväl underblad, amfigastrier, som sidoblad samt reduktion av periant ända till fullkomligt försvinnande. Även inom bladmossornas ordning finner GOEBEL en mängd reduk- tionsföreteelser, ehuru här icke så tydliga recessiva serier äro förhanden som inom levermossordningen. Dock hava såväl vegetationsorganen hos gamofyten som även sporogonet varit underkastade en reduktion. Så upp- fattar GOEBEL t. ex. de s. k. protonemamossorna (Buxbaumia m. fl.) som reducerade. Ganska allmänt utbrett är undertryckandet av bladbildningen på fertila skott (Polylricham, Mnium m. fl). Hos Sphagnum, där anteri- dierna sitta i bladvecken på särskilda skott, visar G., att detta i själva verket är en till ytterlighet driven reduktion av ett helt skott, som ut- bildat ett enda toppställt antheridium 0. s. v. På sporofyten visar sig reduktionen t. ex. i utebliven seta-bildning hos Sphagnum och Andraea, och G. ser i pseudopodiet en ombildad >»vaginula», som utvecklats kor- 350 relativt med anledning av setans hämmande. Alldeles tydliga reduk- tionsföreteelser hos bladmossor äro slutligen sådana fenomen som rudimenlär ring liksom kleistokarpi och frånvaro av kolumella. De nyare åsikter angående bryolyternas fylogeni, som GOEBEL förfäk- tar, kunna i korthet sammanfattas så, alt inom såväl lever- som blad- mossor tydliga reduktionsserier äro förhanden. Tydligast äro dessa inom den förra ordningen, där den Leitgebska uppstigande Ricceia — Marchantia- serien rätteligen bör läsas i omvänd ordning, i det alt såväl Marchanlia som Anthoceros äro relativt primitiva släkten. Från det förra leder en tydlig regressiv serie ner (ill Riceia. Regressiv utveckling, om också ej fullt lika tydlig, kan även påvisas på talrika punkter inom bladmossor- nas ordning. Mossorna måste vidare anses vara en växtgrupp utan tydliga anknyt- ningspunkter vare sig nedåt till någon alggrupp — Coleochaete-teorien är ju från alla synpunkter absolut omöjlig — eller uppåt till någon pterido- fytgrupp. Om mossornas första uppkomst kunna vi således icke ens gissningsvis yttra oss. Deras upprinnelse är för oss höljd i ett full- komligt dunkel, vartill naturligtvis även frånvaron av säkra mossfossil än yvtterligare bidrager. Naturligen hava dessa GoEBELS åsikter icke undgålt invändningar och kritik. Så har SCHIFFNER i silt Översiktsarbete över den systemaltisk- fylogenetiska hepatikologien kriliskt granskat denna G:s »revolutionära> uppfattning. Enligt S. vore det något i växtriket absolut enastående, att en växtgrupp så i sin helhet skulle undergå en nästan allmän reduktion, som skulle träffa alla organen. Han menar vidare, alt den av ulveck- lingstanken postulerade progressiva utvecklingen enligt vår erfarenhet vore en slags allmän naturlag, från vilken det icke vore någon orsak att undantaga Marchantiales-serien. Denna sista invändning kan väl dock knappast tillmätas någon verklig betydelse, enär ju en högre utveckling mången gång just måste tänkas som en förenkling, och så alldeles ena- stående är väl något dylikt alls icke. Flera svampgrupper visa ju som helhet betraktade en tydlig reduktion, och man kan ju även hänvisa på gamofytgenerationens allmänna successiva reduktion inom serien arkego- niater — gymnospermer — angiospermer. Men i det förra fallet före- ligger ju förstås ett radikalt förändrat levnadssätt (parasit- eller sapro- fytliv) och i det senare fallet kompenseras ju gamofytens reduktion genom sporofytens allt högre utveckling i stället, vartill ju ingen direkt motsvarighet kan påvisas inom levermossgruppen. S. framhåller vidare, att med G:s antagande man först måste tänka sig, att levermossorna utvecklat sig progressivt till en Marchanlia's organisationshöjd, och först sen skulle regresser taga vid. Någon förklarlig grund till att denna progressiva utveckling så plötsligt och oförmedlat skulle ha slagit om i en regressiv, menar S., att GoEBEL icke förebragt. Detta är naturligtvis riktigt, men G. har ju å andra sidan icke heller menat sig ha löst alla utvecklingshistoriska gåtor, som kunna beröra marchantiacéerna. G. menar blott, att de nu levande typerna lättare kunna förklaras och för- stås som reduktionsbildningar än som molsalsen, och någon som helst mening om huru det för övrigt nog så högt organiserade släktet Marchantia ddl en gång har uppstått, har ju GOoEBEL icke framlagt. Detta torde få anses som ett mera lönlöst problem alt grubbla över. Den typen får tillsvidare tagas som ett faktum. GOEBELS i många hänseenden så räckande uppslag får väl för övrigt mer tagas som en arbetshypotes, som det gäller alt vidare utforma, än som ett i alla detaljer färdigt och genomtänkt fylogenetiskt system. Såsom arbetshypotes är det emellertid att anse som det viktigaste uppslaget som på de senare åren framkom- mit på bryologiens område. Till sist bör även framhållas, alt de resultat, vartill GoEBEL nu kom- mit vid sin behandling av mossorna, även ha stor allmänbotanisk be- tydelse. Den Bowerska tanken, att sporofyten i allmänhet skulle ha utbildats successivt genom den gradvisa utvecklingen av en zygot, har spelat en stor roll i generationsväxlingsproblemets historia. Teorien har blivit mycket omstridd, och särskillt har den framstående engelske växtpale- ontologen ScorTTtT riktat en ingående kritik gentemot denna BOWwERS »anlti- tetiska» generationsväxlingsuppfattning. Scorr hyllar i stället den >»homo- loga» teorien, som ser i gamofyt och sporofyt tvenne från början morfolo- giskt likvärdiga generationer, vilka emellertid inom vissa växtgrupper av okända anledningar utvecklats högst olika. Böra nu levermossorna rätteli- gen uppfaltas så som GOoEBEL ser saken — och tungt vägande skäl ha ju anförts därför då faller också ett av de bästa stöden bort för BOWERS antitetiska interpolationsteori, som just kräver en Riccia-artad urtyp som utgångspunkt. Man kan icke heller förneka, alt vad man numera känner om algernas generationsväxling icke mycket talar för BOWERS teori men däremot desto mera för ScoTt'trs. Jag har i annat sammanhang (SVEDE- LIUS, Zytol.-entw. Studien uber Secinaia. — N. Acta R. Soc. Sc. Upsal., 1915 och Naturwiss. Wochenschrift, N. F. Bd. XV, 1916) uppvisat, att inom floridéserien en ny generations uppkomst lältare låter sig förklaras genom reduktionsdelningens förskjutning, varigenom i ett slag uppstår en ny »generation>, en sporofyt, morfologiskt — men icke cytologiskt — homolog med en förut befintlig gamofyt. Enligt denna teori bleve det alltså ett ursprungligare stadium, när gamo- och sporofyt i en generationsväxling äro morfologiskt lika, än när de äro olika. Såsom generationsväxlings- frågan historiskt utvecklat sig, har emellertid det sekundära och härledda blivit uppfattat som ursprungligt och »typiskt>. HOFMEISTER grundlade ju vår botaniska generationsväxlingsuppfattning på vad han fann hos mossor, pteridofyter, gymnospermer och angiospermer, och det var då ganska förklarligt, att man till en början kom till en uppfattning, som betrak- tade de bägge leden i en generationsväxling såsom nödvändigtvis ägande en fundamental morfologisk olikhet sinsemellan. Mången har ju också velat se »antitesen» ligga just i detta. Det är ju också synnerligen betecknande, att när fallet Dictyota först blev klarlagt, så väckte det ett så kolossalt uppseende, att här gamofyt och sporofyt vore alldeles lika. Detta föreföll egendomligt, och att förklara detta märkliga faktum blev då ett problem. Nu är den vetenskapliga frågeställningen en helt annan. Att gamofyt och sporofyt äro lika synes oss numera mera naturligt och ursprungligt, och i stället skall den vetenskapliga frågan besvaras: huru kommer det sig, alt inom så stora växtgrupper generationerna blivit så 352 olika? Vågskålen lutar alltså nu mera åt den -homologa tcorien, och denna synes även fått ett starkt stöd i GoEBELS nu refererade hypotes om levermossornas fylogeni, enär ju GOEBELS åsikt, t. ex. om Anthoceros som cen ursprunglig levermosstyp med den inom ordningen största överensstämmelsen mellan gamofyt och sporofyt, står i full har- moni, med vad som från homolog generationsväxlingssynpunkt just måste fordras av en primitiv typ. Nils Svedelius. P. C. VAN DER WOLK: Onderzoekingen over blijvende mödifi- caties en hun betrekking tot mutaties. — »Cultura», Tiel 1919: ÅA en lönn (Acer Pseudoplatanus), som förut visat ett alldeles normalt utseende, framkommo efter beskärning helt och hållet avvikande skott, vars blad voro vita, finhåriga, med smala, helbräddade, spetsiga flikar så att hela bladskivan ungefär liknade en femuddig stjärna, och vars blommor blevo rödaktiga, enkönade med dioik könsfördelning (ej poly- gama) och större än de normala; för alt endast nämna de mest i ögonen fallande skillnaderna. Kort sagt, de nya skotten representerade en helt ny lönnart i gestalt av en »knoppmutation». Vid närmare eftersyn visade det sig, att de avvikande skotten uteslutande funnos invid snittytor, som tagit röta, därför alt de bortglömts vid den efter beskärningen verk- ställda karbolineumstrykningen. Förändringen syntes alltså ha något samband med rötan. Okuleringsförsök med normala knoppar på vitt underlag och tvärtom gåvo i bägge fallen vita skott som de ovan beskrivna. Alltså ett resultat i stil med BaURrs försök över infektiös kloros och tydande på att för- ändringen har karaktären av en smittosam sjukdom. Förf. gjorde nu infektionsförsök med ur rötsåren utskrapad substans med positivt resul- tat, och tog så itu med att söka renodla den förmodade »modifikations- bakterien». Även detta lyckades. I kulturerna uppträdde i mängd sex bakterieformer, av vilka fem visade sig overksamma, men den sjätte var verkligen den sökta bakterien. Med renkulturer av denna bakterie var det möjligt alt regelbundet framkalla den nya lönnformen och ej blott i gestalt av en knoppmulta- tion, utan även hos fröplantor. "Det senare skedde på följande sätt. Vissa parceller vattnades med uppslamning av bakteriekulturer, medan andra vattnades med endast vatten som kontroll. ÅA samtliga parceller utsåddes sedan frukter av normal lönn, varav en del på förhand försetts med rispor medelst en preparernål. A de ej inficierade parcellerna kommo av 900 utsådda frukter 850 plantor till utveckling, alla normala. A de inficierade parcellerna kommo av 450 rispade frukter 291 plantor upp, alla med den nya formens karaktärer, och ur 450 oskadade frukter 429 plantor, av vilka 287 voro normaia lönnplantor och 142 plantor av den nya formen. Om det sistnämnda försöket (med oskadade frön) kan sägas till sin yttre habitus något påminna om en mendelklyyning, så gav samma försök 353 med något annan anordning en bild, som på ett slående säll erinrade om ett fall av mutalion. Förf. ympade i detta fall sina parceller med en mycket svag uppslamning av modifikationsbakterier i vatten, lät se- dan parcellerna ligga en månad utsatta för mycket regn och sådde där- efter i den så behandlade marken 1600 lönnfrukter, av vilka alla utom 18 kommo upp. Av plantorna blevo 1578 normala och 4 den nya for- men. I de 4 vila plantorna kunde modifikationsbakterien påvisas. På ett originellt sätt sökte förf. vidare, med en djärv kombination av fakta, åter avlägsna bakterien ur de angripna skotten, så alt säga sterilisera dem, för att kunna studera deras sätt att förhålla sig, sedan orsaken till förändringen bortfallit. Å ett fält, där förf. botaniserat sedan år tillbaka, märkte han en dag en: sjukdom på några mållor, som vid närmare undersökning visade sig orsakad av en mögelsvamp, vilken från rötterna och rothalsen trängde uppåt genom växtens vävnader. De sjuka mållorna visade nu den egendomligheten, alt de druser av kalciumoxalatkristaller, som normalt träffas i vävnaden, förekommo ovanligt sparsamt eller helt saknades. Emellertid återfunnos kristallerna på annat ställe och i annan gestalt än vanligt, nämligen som ytterst små, nästan ultramikroskopiska kristaller, ordnade i form av en cylinder omkring mögelsvampens hyfer. Hos plantor, som överlevat svampangreppet, blevo dessa kristalleylindrar allt trängre emot spetsen av hyftrådarna och kunde till slut iakttagas t. o. m. inuti hyftråden, som då var död. Det hela gav intrycket, att mållan, för att tala teleologiskt, använde oxalatet som försvarsmedel mot parasiten. Förf. isolerade nu genom söndermalning och separering med vatten ett kvantum kristalldruser ur friska mållor och så alt säga vaccinerade med denna kristallgröt, utstruken på sterila bomullstussar, vita (alltså bak- terieangripna) skott. Han väntade att få se skotten återtaga utseen- det av normala lönnkvistar, för den händelse desinfektionen skulle Iyc- kas. Därav blev emellertid intet. Alla skott förblevo vita som förut och behöllo sina andra avvikande kännetecken under hela den tid obser- vationerna varade, d. v. s. flera år. 'Emellertid påstår förf., att hans desinfektionsförsök ändock lyckats, detta på följande grunder. I snill av desinficierade skolt kunde i motsats till ej desinficierade inga bakte- rier iakttagas. Vid kulturförsök på näragar med snitt eller raspat trä från desinficierade resp. ej desinficierade skott uppträdde alltid de karak- teristiska kolonierna av modifikationsbakterien, när ympmaterialet häm- tats från de senare, aldrig när det härstammade från de förra. Man kan göra den invändningen, att oxalatet kan ha verkat utvecklingshäm- mande i kulturerna, och att därför inga bakteriekolonier kommo till ut- veckling. Emellertid tyda onekligen resultaten "av de korsningsförsök, förf. anställde, på att han ändå kan ha rätt. Vid korsning mellan blommor av ej desinficierade vita skott och nor- mala lönnblommor gåvo båda de reciproka korsningarna vit avkomma (13 resp. 9 individ). För korthetens skull kallas här och i det följande de på det karakteristiska sättet ombildade skotten vita, de av normalt utseende gröna. Kontrollförsök med grön X grön resp. vit X vit gåvo uteslutande grön resp. uteslutande vit avkomma (22 resp. 19 individ? Svengk: Botanigsk Tidskrift 1919 23 354 Vid korsning mellan desinficierade vita skott och gröna blev resultatet däremot en intermediär (mosaik-) bastard (13 individ). Ännu ett tredje resultat gav korsningen i ett fall, där förf. med sin bakteriekultur ympat ej en hel kvist, utan endast en ung blomställning. Efter 2 !/2 veckor var denna utvecklad, men förrådde till det yttre ej nå- got om närvaron av bakterierna. Den användes nu till korsning med normala lönnblommor, och resultatet blev: 3 oympad 9 ympad: 7 vita plantor i JF ympad 2? oympad: 6 gröna plantor. Tyvärr utfördes endast ett dy- likt försök. Redan den yttre bilden av VAN DER WOLES försök är mycket intres- sant, då den ger rum för den förmodan, att åtskilliga mutationer, när- mast då klorofyllmutationer, vilka man tolkat som spontana, i själva verket kunnat orsakas på något liknande sätt. Hade förf. ej på förhand känt sina mutationers natur hade han säkert aldrig i de 4 bland 1600 avvikande plantorna sökt och funnit deras »modifikationsbakterie». Även i och för sig är det ett mycket intressant och märkligt förhållande, att närvaron av en viss organism i en växts vävnader kan, utan att verka märkbart skadligt (annat än indirekt; en helt vit lönnplanta måste ju dö av svält), så genomgripande som i de refererade försöken förändra denna växts man kan säga samtliga synliga karaktärer. Med tanke på hur vanligt symbiosfenomenet är i naturen, är detta ett resultat, som för- tjänar beaktande. Försökens intresse i övrigt framgår kanske bäst av den svårighet det bereder att otvunget inordna dem i genetikens kategorier. Man tänker närmast på en modifikation, av typen »fast dimorfism>, liksom t. ex. en tvångsvriden Dipsacus. De osteriliserade vita skottens ärftlighetsför- hållanden förklaras enkelt som falsk ärftlighet genom överföring av modifikationsorsaken. Det enda försöket med en ympad blomställ- ning gav ett med BaAURS och CORRENS försök över ärftlig panaschering 'plasmatisk nedärvning) alldeles parallellt resultat. Korsningsresultaten med steriliserade vita skott skulle då bero på en efterverkan, ett begrepp, som det synes referenten vara något skelögt över. Tyvärr har förf. ej följt dessa korsningar i flera generationer, men även om en längre serie generationer förelåge, vore saken ej myc- ket klarare, då genetici ännu veterligen icke beslutat sig för vid vilket antal generationer de vilja sätta gränsen mellan efterverkande modifika- tion och inducerad mutation. Vid en tolkning av fenomenen som mutationer är det att lägga märke till att mutationsprocenten vid vaccinering av skott och vid sådd av rispade frön var 100, samt att mutationen var åtminstone halvt domi- nant över stamarten. Enligt den riktning av genetiken, som seglar med presence-absence-teorien som barlast i båten, skulle hittills endast förlust- mutationer vara kända. VAN DER WoLES vackra försök blevo tyvärr hastigt och omilt av- brutna som en indirekt följd av kriget: marken där han hade sina kul- turer plöjdes under matbristens dagar upp för plantering av malnylli- gare saker. Det är enligt uppgift därför som särskilt korsningsförsöken lida av den genomgående svagheten, att materialet är så sparsamt. Huruvida några kulturer av den intressanta bakterien ännu äro i behåll, upplyser ej förf. I varje fall ha den holländske forskarens rön synts referenten rärda att fästa uppmärksamheten på, medan de ännu ha kvar sin friskhet, d. v. s. innan de hunnit pulveriseras i den ortodoxa geneli- kens holländare. Resultaten äro dessutom i original något svårtillgäng- liga för svensk publik, då de hittills endast publicerats på holländska. Lars-Gunnar Romell. GUNNAR SAMUELSSON, Studien äber die Vegetation der Hoch- gebirgsgegenden von Dalarne. — Nova Acta Reg. Soc. Scient; WÄsSal;' sent rIV, vol 4 nr: 8 Uppsala 1917:' 252; sid: 29 tabeller, 17 textfig., 1 karta och 7 tavlor i ljustryck. Kännedomen om våra fjälltrakters vegetalion har länge varit ganska bristfällig. En stor lucka fylldes emellertid genom FRIES arbete från Torne Lappmark, »Botanische Untersuchungen im nördlichsten Schweden», Uppsala 1913. Andra forskare, såsom HEINTZE och FRÖDIN, ha sedan riktat den växtgeografiska litteraturen med arbeten om de lappländska fjällen. Genom föreliggande arbete har SAMUELSSON velat öka vår kunskap om vegetationsförhållandena i våra sydligaste fjäll. På grund av sin art- fattigdom ha dessa i botaniskt hänseende varit särskilt styvmoderligt be- handlade. Efter en kortfattad historik lämnar förf. en översikt av de topografiska och geologiska förhållandena. Därpå redogöres för områdets klimat. Tyvärr äro de meteorologiska stationerna mycket fåtaliga och ligga på sådan nivå, att deras siffror knappast kunna sägas lämna några säkra upplysningar om själva fjällens klimat. Den enda inom området be- lägna meteorologiska stalion, från vilken fullständiga uppgifter föreligga, är Särna, som är beläget endast 440 m ö. h. och alltså ligger långt nere i barrskogsområdet. Författaren diskuterar därefter de synekologiska grundbegreppen. Ef- ler alt hava uldömt RAUNKIERS och LAGERBERGS metoder vid fältarbetet, den förra på grund av alt den ej ger någon god föreställning om Ve- getationen, den senare genom silt långsamma arbetssält, söker SAMUELS- SON anslutning till HuLT. En vare sig teorelisk eller praktisk överens- stämmelse med. denne föreligger emellertid icke. De synekologiska grund- begrepp förf. först behandlar, äro ståndort och bestånd. Det förra utgör »sammanfattningen av alla på en bestämd lokal verkande ekologiska fak- torer>, det senare är helt enkelt lika med vegetationen. I anslutning härtill kan det lämpligen erinras om, att för HULT betydde ståndorten substrat, under det att bestånd hänförde sig till vegetationen i ett be- stämt skikt. Associationen, den för växtsamhällena grundläggande en- heten, definieras på följande sätt: »associationen är sammanfattningen av de till sin sammansättning väsentligen överensstämmande bestånden.» På vad sätt denna väsentliga överensstämmelse skall föreligga, uppgives 356 dock ej. För flertalet av de moderna »synekologerna» bestämmes asso- ciationen av de i densamma ingående arterna; enligt SAMUELSSON kunna till samma association hörande bestånd i hög grad avvika från varandra. Hans definition lämnar oss därför i sticket, när det gäller att avgöra, vart ett »bestånd» skall föras; på sin höjd kan man ha en subjektiv mening därom. Att förf. utgående från dylika svagt och osäkert grun- dade begrepp ej kunnat komma till den »översiktlighet och klarhet», varom han ordar, är av det sagda lätt förståeligt. Beträffande växtsam- hällenas indelning anser förf., att den vanligen brukade indelningsgrunden, vegetationen själv, endast lämnar mer eller mindre konstlade grupperingar; en naturlig indelning kan först uppnås, när växtsamhällenas ekologi blivit mera känd. Med andra ord, en indelning efter ståndorten är den mest önskvärda. I vad mån denna indelning skulle vara »naturligare» än den förra, motiveras dock ej. I följande kapitel beskrivas de närmast fjällen liggande barrskogarnas vegetation. Tallen är inom området vida ymnigare än granen. De för- härskande tallskogarna äro de lavrika, och i undervegetationen spelar ljungen den största rollen; dessutom förekomma Empetrum, blåbär och Betula nana. Andra tallskogar äro de mossrika samt de örtrika, vilka förf. synes böjd att antaga som relikter av en skogstyp, som tidigare haft stor ntbredning;-. försumpade tallskogar förekomma jämförelsevis rikligt vid myrarnas transgressionsområden. Av granskogarna är den blåbärsrika mossgranskogen viktigast. Ängsgranskogarna upptaga endast mindre arealer; förf. urskiljer bland dem tre associationer, ormbunksrika, ört- och gräsrika samt hjortronrika granskogar. I synnerhet av den ört- och gräsrika lämnar förf. ingående beskrivningar och artlistor. Av större betydelse äro de försumpade granskogarna, vilka stå de hjortron- rika nära. Av blandskogar omtalas såväl tall-granskogar som tall-björk- och gran-björkskogar, av vilka de sistnämnda äro särskilt vanliga i barr: skogsregionens övre del. Områdets skogsgränser har förf. ägnat ett flertal sidor, och den teo- retiska behandlingen av dessa torde vara arbetets vetenskapliga tyngd- punkt. Beträffande barrskogsgränsen påpekas, att granen vanligen går högre än tallen, vilket sammanhänger med den förras något mindre värmekrav under sommaren. Den >»klimatiska barrskogsgränsen» vill förf. förlägga, »där typiskt trädformiga, under goda fröår kottebärande barrträd under för trakten normala ståndortsförhållanden upphöra». På ett flertal ställen, där tallen bildar barrskogsgräns, äro de översta träden i skogsregionen tallar, under det att björk endast förekommer i buskform. På dessa ställen anser förf. björkskogen vara nedpressad genom markens torrhet och starka vindar. I sammanhang härmed föreslås termen fjäll att gälla för sådana berg, vilkas toppar höja sig över barrskogsgränsen, som i första hand bör vara betingad av temperaturen. Denna omvär- dering av begreppet fjäll synes referenten synnerligen olämplig; bättre är väl att som hittills skilja mellan subalpina (= björkbevuxna) berg och fjäll, d. v. s. sådana, som höja sig över (björk-)skogsgränsen. Några siffror över barrskogsgränsens höjd meddelas icke, då förf. enligt uppgift endast i förbigående sysslat med densamma. Björkskogsgränsen däremot är föremål för en mera ingående diskussion. 307 SAMUELSSON försöker först klarlägga de olika begreppen i skogsgräns- frågan och kastar sig direkt in på frågan om skillnaden mellan skogs- gräns och trädgräns. Efter »ingående överläggningar» och med stöd av uttalanden av SCHRÖTER angående dessa gränser i Alperna, där dock för- hållandena äro tydligt olika våra, kommer han till den åsikten, att kli- malisk björkskogsgräns och klimatisk björkträdsgräns ur teoretisk synpunkt måste vara identiska. Han säger sig nämligen icke kunna finna någon orsak, varför enstaka trädformiga björkar skulle kunna stiga högre, än det vore möjligt för sådana alt sammansluta sig till bestånd, såframt markbeskaffenheten medgåve detta. Den inom största delen av Sveriges fjälltrakter generella företeelsen, att enstaka björkar nå 20—30 m högre än den sammanhängande skogen, skulle således på varje punkt vara för- orsakad av edafiska omständigheter. För den händelse att de edafiska faktorerna i skogsgränsen överallt vore likartade, låge det intet orimligt i ett sådant antagande; delta är emellertid icke förhållandet. I hög grad sannolikare torde det vara, att klimatiska faktorer förorsaka förekomsten av spridda träd ovan den sammanhängande skogen. Den gränslinje SA- MUELSSON vid sina undersökningar och resonnemang arbetat med, är »den klimatiska trädgränsen», vilken ligger på en höjd, »där björken upphör alt uppträda trädformig på sådana lokaler, som i klimatiskt avseende äro för trakten normala och således icke i följd av lokalklimatiska om- stländigheter, i främsta rummet temperaturförhållanden, äro särskilt gynn-. samma eller ogynnsamma för trädväxt». Alt fastställa denna klimatiska trädgräns stöler dock på stora svårigheter, ly den är, som förf. med- giver, icke i naturen direkt iakttagbar. Trots detta föredrager SAMUELS- SON att använda denna rent teoretiska gräns framför den av FRIES givna övre skogsgränsen, vilken erhålles genom att sammanbinda de översta flikarna av den sammanhängande skogen på en fjällsluttning. Ett strängt fasthållande av den övre skogsgränsen ger, anser förf., åt- minstone i fjälltrakter, sådana som Dalarnas, lätt fullständigt felaktiga resultat. Hur det är möjligt, att man genom att arbeta med den övre skogsgränsen skulle kunna erhålla »felaktiga» resultat, är obegripligt; fastställandet av dennas läge på varje särskild punkt sker ju rent objektivt. Däremot är det icke uteslutet, att man i Dalarnas fjälltrakter därigenom erhåller värden, som äro låga i jämförelse med den klimatiska träd- gränsens. Som av författarens definition på denna gränslinje framgår, kan den empiriska trädgränsen stundom ligga lägre, stundom högre än den klimatiska. Någon norm för att avgöra, var den sistnämnda bör förlöpa, lämnas dock ej. Självfallet är därför, att de värden förf. upp- giver för denna höjd, äro i hög grad subjektiva; de torde knappast kunna erhållas annat än genom uppskattning. Det är således tydligt, att SA- MUELSSON ej gått fördomsfritt till väga vid sina trädgränsmätningar. Han vill ur de olika värden, som erhållas på den klimatiska trädgränsen, belysa dennas »geografiska genomsnittstendens» inom området. Teore- tiskt borde denna gräns vara ett slags medelvärde av den empiriska trädgränsens höjd på ett fjäll eller en fjällgrupp; i detta medelvärde skulle de edafiska och lokalklimatiska plus- och minusvariationerna elimi- neras, och gränsen bör således ge ett ultryck för de allmänna klimatiska 308 förhållandena inom ifrågavarande område. Den för den klimaliska träd- sränsen viktigaste faktorn anser förf. högsommartemperaturen vara. Han har således gjort sina mätningar med denna teori för ögonen och anser, alt de siffror han anger, i allmänhet motsvara den »klimatiska träd- gränsen». När han sedan med hjälp av dessa siffror vill belysa de kli- matiska olikheterna inom området, rör han sig med ett cirkelbevis, så gott som något. För övrigt stå och falla författarens trädgränssiffror med denna teori. SAMUELSSONS metod är ett exempel på, hur man icke bör mäta; i själva verket är det icke vare sig träd- ej heller skogsgräns han har mätt, utan en fingerad klimalisk gränslinje. Av författarens skildringar av björkskogsgränsen framgår, att glesa lav- björkskogar äro utomordentligt vanliga i skogsgränsbältet. Ej sällan uppträda bordbjörkar mot gränsen till kalfjället. Stundom skjuta kala hedar långt ner i björkskogen. Att svårigheterna alt bestämma gränsen mellan regio subalpina och regio alpina under sådana förhållanden bliva stora, inses lätt. Förf. anser, att åtminstone på en del ställen, där björk- buskar uppträda ovan de trädformiga björkarna, en nedpressning av skogen har ägt rum, och stundom överstiger denna depression björk- buskområdets vertikala utsträckning. Orsaken till dessa depressioner sökes dels i vindpåverkan under vintern (KIHLMANS bekanta teori) dels i ogynnsamma näringsförhållanden, torka och vind. Att dessa senare fak- torer icke hava någon nämnvärd inverkan på skogsgränsens läge, har referenten nyligen haft tillfälle redogöra för (Sv. Bot. Tidskr. 1918). Med hjälp av de till omkr. 70 uppgående mätningarna över den kli- matiska trädgränsen har förf. konstruerat en trädgränsisohypskarta. Denna visar den för skogsgränsen påvisade allmänna stigningen av grän- serna från de lägre fjällen mot de högre. Orsaken till den stigning, som alltså går parallelt med massupphöjningarnas stigning, söker förf. i den Bräcknerska teorien om sambandet mellan skogsgränsens höjd och dal- bottnarnas. Den för andra svenska fjälltrakter påvisade stigningen av skogsgränsen från lågfjällen mot högfjällen håller han för troligt bero på bättre tillgång på vatten i de senare än i de förra. Med andra ord, skogsgränsen på lågfjällen skulle i dessa trakter vara nedpressad och icke motsvara den »klimatiska trädgränsen». Ja, förf. går t. o. m. så långt, att han anser, att någon sänkning av denna gräns från W. mot E. ännu icke är säkert påvisad i Fennoskandia — förutom i Dalarna. Att premisserna till denna djärva slutledning helt och hållet sväva i luften, behöver knappast pointeras. — Som den faktor, vilken har den största betydelsen för den klimatiska trädgränsen, framhålles högsommartempe- raturen och framför allt middagstemperaturen under denna tid. Dess- utom håller förf. för troligt, att en förändring av klimatet i kontinental riktning skulle vara gynnsam för höga skogsgränser. De hos oss hittills konstaterade stigningarna av skogsgränserna mot de högsta massupp- höjningarna skulle därför bero på, att klimatet inom dessa är mera kontinentalt än på förbergen. Genom nederbördens utfällande på rand- bergen skulle i massivens inre molnigheten vara mindre och således temperaturen högre. Att dylika förhållanden skulle existera i vårt land, är cemellertid högst osannolikt och är i varje fall obevisat, samt strider 359 mot all erfarenhet. Beträffande högsommartemperaturens betydelse för skogsgränsen kan det vara lämpligt påpeka, att det icke är påvisat annat, än att det råder en korrelation mellan dessa, vilken för övrigt synes vara olika i olika klimat. Då således korrelationen icke är identisk på skilda punkter, torde det vara sannolikt, att den mätta högsommartemperaturen står i relation till en annan (klimatisk) faktor, vilken själv står i intimt samband med skogsgränsen. Björkregionens vertikala utsträckning är i Dalafjällen obetydlig. Som elt medelvärde anges 50 m, och 100 m synes vara maximum. Detta dock endast för den händelse man räknar björkregionen från barrskogens övre gräns, ty på ett flertal fjäll nå barrträden lika högt som eller högre än de trädformiga björkarna. Förf. anser detta sistnämnda vara ett krite- rium på, att björkskogen är nedpressad, och skildrar en rad exempel på detta förhållande. I allmänhet anses ringa näringsrikedom och låg vattenhalt som de för skogsväxt skadligaste faktorerna. Lavhedar upp: träda då allmänt i skogsgränsbältet. På några ställen har förf. funnit, att länge liggande snö varit hinderlig för skogens utbildning. På de lokaler, där snön först i hög- och sensommaren bortsmält, uppträda då mossrika rishedar. Referenten måste på grund av sin erfarenhet om den lagbundna utsmältningstiden för dessa växtsamhällen ställa sig i hög grad tvivlande inför riktigheten av dessa observationer. Ingen av de av SAMUELSSON beskrivna mossrika rishedarna torde utsmälta senare än slutet av juni månad. Däremot kan möjligen något enstaka år tillfälligt- vis hopad eller nedramlad snö kvarligga anmärkningsvärt länge, men denna kan ej hava den betydelse förf. vill tillägga densamma. De inom björkregionen viktigaste skogstyperna äro de lavrika. Av risen i dessa spelar Empetrum den största rollen; dessutom förekomma Calluna, Betula nana och blåbär ofta i stor mängd. De mossrika björk- skogarna äro av mindre betydelse; risen äro desamma som inom de lavrika. Blott obetydliga arealer intagas av ängsbjörkskogar, i dem do- minera högvuxna örter, såsom Aconitum, Mulgedium alpinum och Cha- maenerium angustifolium. Den absoluta övervikten av de lavrika skogarna ger björkregionen ett magert utseende. Detta ökas ytterligare genom björkarnas starka deformering, vilken är mest påfallande i lavbjörk- skogarna, mindre i moss- och ängsbjörkskogarna. Förf. anser de deforme- rade björkarna uppkomna genom snötryck. Vore detta fallet, borde dock ängsbjörkskogarna såsom de snörikaste och längst snötäckta visa den rikligaste förekomsten av deformerade björkar. I det följande kapitlet skildrar förf. vegetationen i regio alpina inom de 7 av honom urskilda fjällgrupperna. Den ojämförligt största delen av vegetationen utgöres av lavrika rishedar: övriga hedar liksom ängar och myrar spela endast en mindre roll i jämförelse med dessa. Förf. övergår därefter till en beskrivning av de inom området urskilda växtsamhällena i björk- och fjällregionerna. De allra flesta av dessa ha tidigare beskrivits av FRIES från Torne Lappmark. Det oaktat har SA- MUELSSON funnit det lämpligt att begränsa och indela dem efter helt nya principer och även använt en helt annan terminologi än denne, vilket icke kan sägas bidraga till att åstadkomma enhet i denna vetenskaps- 360 gren. Han utgår uteslutande från fält- och bottenskiktens natur. Ingen hänsyn tages sålunda därtill, huruvida ett skogs- eller snårskikt före- kommer eller ej. Lavhedar och lavbjörkskogar sammanslås sålunda, ängar och ängsbjörkskogar o. s. v. Indelningen ter sig på följande sätt: A. Hedserien. a. Risrika lavhedar. Calluna-hedar. 2. Cladonia-hedar. 3. Cetraria nivalis-hedar. b. Gräsrika lav- och mosshedar (jämte snölägesamhällen). c. Risrika mosshedar. B. Ändgsserien. a. Gräs- och högvuxna ängar. b. Källdragens mossängar. C. Myrserien. a. Carex-myrar. b. Eriophorum- och Scirpus caespitosus-myrar. c. Ris-myrar. D. Vattensam hällen. j-— Att här kritiskt referera samtliga dessa växtsamhällen kan ju icke ifrågakomma. Några punkter, där referenten har en från förf. helt av- vikande mening, må dock beröras. Den av SAMUELSSON gjorda sam- manslagningen av hedar, snår och skogar måste betecknas som synner- ligen olämplig. Förf. går t. o. m. så långt, att han anser de alpina växtsamhällena endast vara självständiga utbildningsformer av markfloran i barrskogarna. Enligt denna uppfattning tillhöra således en blåbärsrik lavtallskog, en blåbärsrik lavbjörkskog och en blåbärsrik lavhed en och samma association. Likaledes en örtrik granskog, en örtrik björkskog, ett örtrikt videsnår och en äng föras till en association, blott överens- stämmelse existerar i fältskikten. Konsekvenserna av ett dylikt för- faringssätt bliva nog så betänkliga, vilket också författarens arbete ger vid handen, när han skall beskriva vegetationen i björkregionen. Han talar där om hedar, utan att i varje speciellt fall klargöra, huruvida det är fråga om verkliga hedar eller björkskogar tillhörande hedserien. För en läsare blir det under sådana omständigheter omöjligt avgöra, hur förhållandena gestalta sig. Det hade t. ex. varit av stort intresse att få vet- skap om, hur pass vanliga verkliga hedar äro inom björkskogsområdet, men att ur beskrivningarna utläsa detta är helt enkelt ogörligt. De principiella skäl, som föranlett förf. att sammanslå hedar och skogar 0. s. vV., äro, att skogsskiktet ej skulle ha någon ekologisk betydelse för undervegetatio- nen. Huruvida detta antagande är sant, torde åtminstone kunna disku- teras. — Beträffande de av förf. skildrade »gräsrika moss- och lavhedar- na» skulle åtskilligt kunna anföras, icke så mycket om begränsningen av dem som fastmer om den allmänna betydelse förf. fäster vid deras upp- trädande. Det utmärkande för de av SAMUELSSON beskrivna gräshedarna är, förutom rikedomen på »gräs», uppträdandet av ris, såsom Empetrum, blåbär, lingon samt lavar, bland vilka särskilt Cladonia alpestris och 361 Celraria nivalis förekomma i hög frekvens. Dessa gräshedar hava i Dalafjällen sin huvudsakliga utbredning på höga nivåer, där deras do- minans är så framträdande, alt förf. urskilt en särskild region inom regio alpina, upptagande de högsta partierna av fjällen ned till 100—150 m ovan skogsgränsen. Nedanför denna gräshedsregion vidtager risheds- regionen. I och för sig kan ju denna indelning av kalfjället i Dalarna vara berättigad, men förf. vill tillmäta densamma en generell betydelse och synes böjd att vilja låta den gälla för hela den skandinaviska fjäll- kedjan. Han grundar sig därvid bl. a. på uppgifter av VESTERGREN från Sarekområdet, en trakt, som referenten sedan ett flertal år är väl för- trogen med. Det kan då framhävas, att SAMUELSSONS direkta jämförelse mellan gräshedarna i Dalafjällen och Sarek är fullständigt felaktig. I de verkliga gräshedarna saknas ris, framför allt de av SAMUELSSON nämnda, och av lavar förekomma blott sparsamt krustalavar, bägareladonier o.s.v. Orsaken till denna brist på ris och Cladinae är att söka i den långvariga snöbetäckningen. När därför förf. påstår, att »gräshedarna» i Dala- fjällen skulle ha sin sammansättning att tacka den sena utsmältningen, är detta endast en konstruktion, utan stöd av iakttagelser. Tvärtom äro de att betrakta såsom rishedar, i vilka risen på grund av det höga läget och därav följande faktorer blivit uttunnade. De »gräshedar» förf. skildrar äro på ett par undantag när att betrakta som »gräs»-rika ris- hedar, och lidpunkten för deras utsmällning är ingalunda senare än de verkiiga rishedarnas, snarare tvärtom. För övrigt är det högst sannolikt, alt på sådana jämförelsevis låga fjäll, som Dalarnas, snön ej blir lig- gande på topparna; förekomsten av Loiseleuria-hedar på dessa talar även för, att de tidigt blir barlagda. — Atskilligt vore ytterligare att anföra om författarens uppgifter angående snöfördelningen och utsmältningen av en del växtsamhällen, men det nu sagda må vara tillräckligt. Faran av att på grund av litteraturuppgifter schematisera förhållanden, som man själv ej iakttagit, kan vara nog så stor, och förf. har ej sällan fallit offer för rena konstruktioner, när det gällt bedöma snöns betydelse för ve- getationen. Ett studium av snösmältningsförhållandena på våren skulle här ha undanröjt ett flertal av de felaktiga slutsatser förf. kommit till. Sista kapitlet i arbetet har förf. ägnat åt den alpina och subalpina floran. Hela det ovan barrskogsgränsen iakttagna antalet kärlväxter uppgår till 208, alltså en i jämförelse med andra fjälltrakter anmärk- ningsvärt låg siffra. Alpina arter i Dalarna räknar förf. 56 och subalpina 23. Det framhålles, att förekomsten av kalk i substratet spelar en stor roll för åtminstone vissa av dessa; de rikaste fyndorterna äro sådana, där berggrunden utgöres av kalkhaltiga bergarter. Fyra kartor i texten visa utbredningen av fjällväxter i Dalarna, och arbetet avslutas av ett biologiskt spektrum i RAUNKLERS mening. T. Å. Tengwall. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 19191 BD 13, 03 Ar IN MEMORIAM Pehr Wilhelm Strandmark. För SAT El /T OLS. Släkten STRANDMARK härstammar från Viås i Sjösås socken i Småland. PER WILHELM STRANDMARK föddes den 26 januari 1841 på komminister- bostället Elinge i Hamneda i Småland. Fadern var prästen och kyrko- herden i S. Ljunga ISAAC STRAND- MARK, modern var EVA CHARLOTTA OSEEN. Tio år gammal intogs han i Växjö läroverk och avlade den 14 september 1861 studentexamen i Lund samt på dagen fem år senare filosofie kandidatexamen och pro- moverades den 28 maj 1868 vid Lunds universitets 200-åriga jubel- fest till filosofie doktor. Efter att läsåret 1866—1867 ha tjänstgjort som extralärare i Lund, utnämndes STRANDMARK 1868 till adjunkt i botanik, zoologi och fysik vid Hälsingborgs högre allmänna läroverk, vilken befattning han inne- hade till uppnådd pensionsålder 1907. Under en lång följd avlar tjänstgjorde han i läroverkets hög- sta klasser, tills lektorat i biologi och kemi sent omsider inrättades. Redan under skoltiden fram- trädde STRANDMARKS böjelse för nalurvetenskaperna, särskilt bota- niken, och hans intresse för jakt och liske. Han var också en av grundarna av den botaniska föreningen bland lärjungarna vid läroverket i Växjö. Första resultatet av de botaniska studierna var gradualayhandlingen: >»Om växtämnets läge i fröet, jämte särskilt redogörelse för hjärtbladens ställning hos svenska växter», Lund 1868. Senare har han i Botaniska 363 Notiser publicerat: 1880 »Blomställningen hos Empetrum nigrum L.>; 1882 »Leersia oryzoides Sw. funnen i Skåne» samt 1887 »Förgreningen och bladställningen hos Montia särskilt med avseende på frågan om blommans orientering.» En uppsats om symmetriförhållandena hos Erodium cicutarium, till vilken betydande förarbeten utförts, blev aldrig avslutad. STRANDMARK var en intresserad florist och samlare samt hopbragte ett till $—10 000 exemplar uppgående herbarium, vilket befinner sig i Öster- sunds läroverks ägo. Till längden var STRANDMARK nära tre alnar, en god gymnast som bevarade en ovanlig uthållighet och spänstighet ända till den sista sjuk- domen bröt hans krafter. Somrarna brukade han tillsamman med sin familj tillbringa vid någon småländsk sjö, vanligen Bolmen, genomströvande trakten och undersökande den i botaniskt och geologiskt hänseende. Någon gång omkring år 1880 voro bröderna STRANDMARK samlade i barndomshemmet. Rullstensåsarnas olösta gåta kom då på tal och det framhölls att deras uppkomst antagligen vore att sammanställa med de s. k. tunnelälvarnas lopp under isen. PER STRANDMARK, som dittills endast flyktigt sysslat med geologi, före- tog sig med stor kraft att söka lösa detta problem, satte sig noggrant in i istidslitteraturen och framlade sina åsikter först i Redogörelsen för Hälsingborgs: läroverk, läsåret 1884—1885: »Om rullstensbildningar och sältet, varpå de blivit danade» och i ytterligare bearbetat skick i Geolo- giska Föreningens Förhandlingar 1889: »Om jökelälvar och rullstensåsar»>. De försök till vederläggning, som gjordes, bemötte han i en uppsats i nämnda tidskrift »Ytterligare om jökelälvar och rullstensåsar»>». Problemet om rullstensåsarnas uppkomst får väl ännu anses olöst och teori står mot teori, men STRANDMARKS arbeten komma alltid, huru- dan lösningen än blir, att räknas som klassiska. Selim Birger. Johan Axel Hugo Samzelius. & 2 14,4867) Fale, 2008 Den 1 maj 1918 avled å Sofiahemmet i Stockholm efter en längre tids sjukdom (gulsot) länsjägmästaren HUGO SAMZELIUS. Han var född den 3 januari 1867 i Nyköping, där fadern fil. dr. JOHAN SAMZELIUS var läroverksadjunkt. Från honom ärvde sonen det levande intresse för naturen, dess fauna och flora, vilket kom att följa honom hela livet. Den 1 juni 1886 blev SAMZELIUS student, och den 15 juni 1889 utexami- nerades han från Skogsinstitutet. I statstjänst innehade han sedan en mängd förordnanden inom landets olika delar, men sökte sig med förkärlek till de nordligaste reviren. En del år var han anställd i privat tjänst och gjorde då vidsträckta resor 364 för skogsundersökningar särskilt i Finland, men även i Ryssland. Så arbetade han 1899 och 1900 i guvernementet Archangelsk och det senare året även i guvernementen Perm och Vologda. 1910 antogs SAMZELIUS till länsjägmästare i Stockholms län. HUGO SAMZELIUS var ett inom hela Skandinavien mycket känt namn. Härtill bidrog hans stora mångsidighet och ovanligt stora arbetsförmåga. Mest bekant var han genom sina skönlitterära verk, vilka till stor del innehålla norrländska natur-, jakt- och folklivsskildringar, uppfyllda av en varm kärlek till de avhandlade ämnena. Utom intresserad friluftsmänniska och jägare var SAMZELIUS en fram- stående hundkännare, som särskilt nedlade ett nitiskt arbete på föräd- lande av våra inhemska jakthundsstammar. Han var den förste, som uppmärksammade och gjorde den präktiga nordsvenska spetshunden bekant. Under sina talrika resor i norra Skandinavien gjorde han även stora och värdefulla etnografiska samlingar och var en tid amanuens hos ARTUR HAZELIUS på Skansen. För personhistorisk forskning ägde SAMZE- LIUS stort intresse och fallenhet. Han utgav 1915 sina anteckningar över släkten SAMZELIUS samt efter att förut ha publicerat en del för- arbeten det stora, verkligt värdefulla arbetet: »Jägeristaten. Anteckningar om svenska väldets skogs- och jaktväsen>», Stockholm 1915. I ett stort antal större och mindre uppsatser har SAMZELIUS yttrat sig i skogsfrågor, sär- skilt när det gällt skogsvård. Några av dessa äga även för icke skogsmannen ett visst in- tresse så t. ex. »Björken i fjällmarken>, Skogs- vännen 1903 och »Några iakttagelser rörande skogsförhållandena vid Stora Lule vatten», Skogsvårdsföreningens Tidskrift 1903. Under 1880- och 1890-talen fångade botaniken SAMZELIUS' ombytliga sinne, och han sammanbragte ett betydande herbarium samt utgav flera skrifter av rent botaniskt innehåll. Det skandinaviska herbariet skänktes senare till Nyköpings läroverk, och de utomskandinaviska växterna över- togos av Riksmuseum. Redan som skolyngling publicerade han i Botaniska Notiser 1884 »Några - för Södermanland nya växtlokaler» och 1885 »Ytterligare några tillägg till Södermanlands flora». På samma ställe trycktes 1890 >»>Vegetationsiakttagelser inom Pajala socken av Norrbottens län», grundade på iakttagelser sommaren 1889. Uppsatsen innehåller många intressanta fynd däribland även av en koloni fjällväxter, av vilka Dryas octopetala långt nere i barrskogsregionen vid Junusuando masugnsby endast omkring 320 m ö. h. är den märkligaste. När författaren av dessa minnesord sommaren 1902 undersökte Pajala sockens och Muonio kapellags flora, hade SAMZETUS sin verksamhet i 365 Pajala, och var mig på alla sätt behjälplig, även om hans foristisk: intresse länge sedan hade mattats. I Botaniska Notiser utkommo ytterligare 1891 »Några exkursioner vid Gellivare kyrkoby i svenska Lappland» samt »Calypso bulbosa (L.) Behb. funnen nära Tornio älv.» En ingående redogörelse för alla data ur sitt liv har SAMZELIUS själv lämnat å sidorna 542—546 och 676 i det ovan omtalade arbetet »Jägeri- staten». Där återfinnes även en förteckning över utgivna skrifter. I Skogsvårdsföreningens Tidskrift 1918, sid. 663—666 ägnar professor GUNNAR SCHOTTE några minnesord åt HUGO SAMZELIUS som skogsman. Selim Birger. 366 SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN Årsmöte. Föreningens årsmöte ägde rum den 27 november 1919 under ord- förandeskap av professor R. SERNANDER. Ordföranden meddelade, att föreningen sedan senaste sammanträde genom döden förlorat tre av sina medlemmar nämligen: f. d. lektorn K. F. DUSÉN, Kalmar, hovkamreraren HJ. HAFSTRÖM, Stockholm, samt majoren HJ. PrRAVITZ, Karlskrona. Det härefter företagna valet av funktionärer för det kommande året utföll på följande sätt: till ordförande valdes professor R. SERNANDER, till v. ordförande pro- fessor O. ROSENBERG, till sekreterare och redaktör professor T. LAGER- BERG, till skattmästare professor RoB. E. FRIES samt till övriga leda- möter i styrelsen fil. dr. FR. R. AULIN, läroverksadjunkten J. BERGGREN, lektor E. HEMMENDORFF, professor O. JUEL, professor G. LAGERHEIM, lektor G. MALME och professor HJ. NILSSON. Till ledamöter i redaktionskommittén utsågos doktor S. BIRGER, pro- fessor T. LAGERBERG, professor G. LAGERHEIM, docenten G. SAMUELSSON, professor R. SERNANDER samt läroverksadjunkten T. VESTERGREN. Till revisorer utlsågos professor H. HESSELMAN och lektor J. A. O. SKÅRMAN med lektor FR. AHLFVENGREN och lektor C. A. RINGENSON som suppleanter. Sedan valen företagits, meddelade ordföranden, att styrelsen vid silt samma dag hållna sammanträde beslutat att till föreningens avgörande framlägga förslag om höjande av den ordinarie medlemsavgiften till 15 kronor samt avgiften för ständig medlem till 150 kronor. I överens- stämmelse med stadgarnas $ 26 bordlades detta ärende. Härefter höll professor R. SERNANDER ett med skioptikonbilder belyst föredrag om föreningens sommarexkursion till Skåne den 15—17 juni 1919. Sammanträdet bevistades av omkring 90 personer. Sammanträde den 15 december 1919. Som ordförande fungerade professor R. SERNANDER. Det vid föregående sammanträde bordlagda ärendet om medlemsav- gifternas höjande upptogs till behandling. Sedan föreningens skattmästare lämnat en översikt över kassornas ställning och redaktören redogjort för de nuvarande framställningskostnaderna för tidskriften, väckte ordföranden 367 proposition på styrelsens förslag, vilket enhälligt blev antaget. (Detta beslut innebär alltså, att avgifterna för ordinarie ledamot och ständig ledamot från och med år 1920 utgå med resp. 15 och 150 kronor.) Sedan detta ärende avgjorts, framlade professor O. ROSENBERG resul- tatet av en cytologisk undersökning av en mutant, som uppstått i en av professor C. H. OSTENFELD anlagd kultur av Ilieracium tridentatum. Därefter höll fil. lic. G. TÄCKHOLM föredrag om sina cytologiska under- sökningar över släktet Rosa. Sammanträdet bevistades av 32 personer. Nya medlemmar. Vid styrelsens sammanträde den 27 november 1919 invaldes följande medlemmar: på förslag av läroverksadjunkten D. Hylmö: ingenjören ALBERT ANDERSSON, Stockholm; på förslag av grosshandlare E. Nordström: kassören NILS BERGVALL, Stockholm; på förslag av professor Hj. Nilsson: fil. kand. HARRY CHRISTOFFERSSON, Svalöv, fil. kand. G. NILSSON-LEISSNER, Svalöv, agronomen GUSTAV SUNDELIN, Svalöv, agronomen IVAR WÅLSIEDT, Linköping; på förslag av professor T. Lagerberg: professor F. KOLPIN-RAVN, Köpenhamn, godsägaren M. W. RHEDIN, Ellesbo, Surte; på förslag av apotekaren Julius Ericsson: kammarskrivaren FOLKE BR. SUNDBERG, Göteborg; på förslag av lektor A. Heintze: artisten EINAR ZACKAU, Uddevalla; på förslag av docenten K. V. O. Dahlgren: teknologen MÅRTEN BJÖRKLUND, Västerås, fil. mag. HARRY GUSTAF SVENSSON, Uppsala; på förslag av doktor Selim Birger: fil. mag. VILHO A. PESOLA, Järvenpää, Finland; på förslag av fil. lic. K. Afzelius: redaktören C. A. TÄRNLUND, Stockholm; på förslag av apotekaren A. Edv. Gorton: apotekaren Ö. ALKMAN, Eslöv, apotekaren MARTIN GERNER, Göteborg; på förslag av professor R. Sernander: majoren, friherre CARL ADOLF FALKENBERG, Stockholm, fil. stud. MAGNUS LINTON, Uppsala, fil. stud. A. OLOF SJÖGREN, Uppsala, fil. stud. GUNNAR BJÖRKMAN, Uppsala, fil. kand. ROLF NORDHAGEN, Kristiania; 368 på förslag av läroverksadjunkten J. Berggren: doktor MAGNUS SUNDQUIST, Göleborg, tullbevakningskontrollören JOHAN HOLTZBERG, Göteborg; på förslag av doktor E. Laurent: fil. mag. ERIK HELLSTEN, Hudiksvall. NOTISER! ; Mendelska Sällskapet i Lund har för avsikt att instundande vårtermin utgiva första häftet av sin tidskrift »Hereditas». Innehållet kommer att upptagas av originalavhandlingar, vilka redogöra för ärftlighetsundersök- ningar å såväl växter, djur som människor. Ett stort antal ärftlighets- forskare ha redan utlovat bidrag. Varje band beräknas skola omfatta 22 tryckark i stor oktav, fördelade på tre häften. Illustrationerna tryckas dels i texten, dels på särskilda planscher. Banden utkomma tvångsfritt med ungefär ett band per år. För att granska till införande i tidskriften inlämnade avhandlingar har sällskapet tillsatt en redaktionskommitté bestående av professor, fil. dr. H. NILSSON-EHLE, docenten, med. dr. HERMAN LUNDBORG, docenten, fil. dr. N. HERIBERT-NILSSON och fil. lic. GUSTAV THULIN. De, som önska subskribera, kunna göra anmälan därom till redak- tionen av »Hereditas», Lund, Adelgatan 7. Bandets pris blir 25 kr. Lå Som botanist i den under prins VILHELMS ledning startade expeditionen till Centralamerika deltager lektor ERNST HEMMENDORFF. + I den svenska Kamschatka-expeditionen, som den 16 februari lämnade landet, deltager fil. mag. ERIK HULTEÉN, Stockholms Högskola, som botanist. Stockholm 1920. I. A. Kritz och Kurt Lindberg Bokindustriaktiebolar. Bia TN SOS id! Till tidskriftens EKS SA "Manuskript, ävensom korrektur och andra handlingar, som direkt röra tidskriften, sändas till redaktören under adress Experimen- talfältet. Manuskripten böra vara maskinskrivna samt noga genomsedda — även beträffande skiljetecken — för undvikande av: korrektur- ändringar mot manuskriptet. Omkostnader för ändringar mot manuskriptet, vilka nu- mera debiteras med 160 4 förhöjning, bestridas av författaren. Enligt styrelsens, beslut äger dessutom redaktionskommittén att, då den så finner lämpligt, fordra, att författaren själv med 304 bi= drager till tryckningskostnaderna för sina uppsatser. Med avseende på stilblandningar gälla följande regler: 1) Auktorsnamn sättas med gemena (vanlig stil): 2) Personnamn i texten sättas med KAPITÄLER (dubbelt understruket i manuskriptet). 3) Växtnamn (latinska) i texten sättas med kursiv stil (enkelt under- struket i manuskriptet). 4) Ord eller meningar, som särskilt skola framhållas, spärras (understrykas med en-streckad linie i manuskriptet). Figurer numreras med arabiska siffror och förses med figur- förklaring. Om flera bilder sammanföras under samma figurnum- mer, betecknas de särskilda bilderna med kursiva bokstäver (a, b,c 0. S. Vv.) ej med siffror. Planscher numreras med romerska och de i dem ingående fan. rerna med arabiska siffror. Tabeller numreras med romerska siffror och förses med kort rubrik. | Citerade arbeten sammanföras till en avhandlingen bifogad litte- raturförteckning. Noter under texten böra så vitt möjligt undvikas. Det är önskvärt, att större avhandlingar av allmänt vetenskapligt innehåll äro författade på engelska, franska eller tyska, eller åtmin- stone äro försedda med en sammanfattning på något av dessa språk. Manuskript, som ej är skrivet på svenska, bör åtföljas av upp- gift om vem som verkställt eller granskat översättningen till det främmande språket. Direkt förbindelse mellan författaren och tryckeriet får ' ej äga rum. Varje författare erhåller 100 särtryck med omslag avgiftsfritt av sin i tidskriften intagna avhandling; större antal efter överenskom- melse. Av smärre meddelanden, intagna i tidskriftens borgisavdelning, lämnas separat endast efter särskild överenskommelse: 1HO: pg RUDOLF, Zur Kenn VEN der Weichselia tekollpta (Stokes e ED Webb) Ward nebst Ber FFEABER öber die PYRSOREDE Stellung söder Gattung Thinnfeldia. LR ALLGÉN CaArL, Uber das Myzel von ”Hypholoma fasciculare (Hud) 313 >> SMÄRRE MEDDELANDEN. | E i 5 ALMQUIST, ERIK, Viktigare tillägg och rättelser till Upplands flora. I. (Wich: å tigere Nachträge und Berichtigungen zur uppländischen Flora. I ALM, CARL, G., Några nya sydliga lokaler för Carex Blar Oras : SS (Einige SA södliche Fundorte fär Carex glareosa Wg.) sa.s.eoe ; " SKÅRMAN, J. A. O.,.En ny fyndlokal för Nymphaea alba L. v. rosea j CA Västergötland. (Ein neuer Fundort fär Nymphaea pa OM FISEN I tv. tösea: C. Hin :in: VÄstergotland:). ss... i.sos ns ERS RES BE. 331 Nr JANSSON, ARVID, Ett litet bidrag till, Stockholmstraktens flora. (Ein äv ; ÖR = kleiner Beitrag zu der Flora in der Gegend von Stockholm.) .. : 334 > BERGLUND, RAGNAR, En ny Calypsodlokal i Norrbotten. (Ein neder til 5, Fundort för Calypso in Norrbotten.) .. ; OR a SÖDERBERG, ERIK, Ny lokal i Värmland för. Stirpus Tädieum, Schkubé = 2 2 = 0 (Ein neuer Fundort in Värmland fär Scirpus radicans SCRES 336 ARNELL, H. WiLE., Thymus serpyllum i Västerbotten . . ...... FR Sar 5 KISTA RI BON) WALDEMAR, Några växtfynd. (Einige PilagsenfandeNt Re éo . SÖDERBERG ERIK, Proliferation. hos 'Heterospermum Xanthii Gray. (Proliferation bei Heterospermum Xanthii Gray.).......ss.cssssssossostont 3 SERNANDER, GRETA, Några jämtländska lavfynd. (Einige jämtländische TTSCH LETISUIIUE) inv tg oe oder SFS de MA Ir ge Sälar era fd BR nd ite Re Sofo a ASG ESS REFERAT. ERNST, A., Untersuchungen uber Fötvicklung: Bau und VYEFIEERNR der i fällorescenzen von Dumortiera. -GOEBEL, K., Organographie der Pflanzen. II:1. Bryophyten. — 2. Aufl. "KASHYAP, 5. R., The Androecium /; in Plagiochasma appendiculatum j Fa etulvandt