Digitized by the Internet Archive in 2014
https://archive.org/details/sverigesnational28stoc
SVERIGES NATIONAL- LITTERATUR 1500-1920
XXVIII
FÖRFATTARE FRÅN 1900-TALETS BÖRJAN
I.
VERKET PLANLAGT AV OSCAR LEVERTIN, UTGIVET AV HENRIK SCHÖCK, RUBEN G:SON BERG OCH FREDRIK BÖÖK UNDER MEDVERKAN AV G. CASTRÉN, N. ERDMANN, J. MORTENSEN, O. SYLWAN, K. WARBURG, FR. VETTERLUND OCH E.WRANGEL * * * *
FREDRIK BÖÖK
FÖRFATTARE FRÅN 1900-TALETS BÖRJAN.
I.
OLOF HÖGBERG. HILMA ANGERED-STRANDBERG. ANNA WAHLEN- BERG. JANE GERNANDT-CLAINE. PELLE MOLIN. FREDRIK VETTERLUND. AXEL WALLENGREN. ERIK FAHLMAN (SIGURD DAHLBÄCK). EMIL KLÉEN. HUGO GYLLANDER. HJALMAR SÖDER- BERG. BO BERGMAN. ALBERT ENGSTRÖM.
HENNING BERGER.
STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG
"V
TRYCKT HOS BIBLIOGRAPHISCHES INSTITUT I LEIPZIG 1922
FÖRFATTARE FRÅN 1900-TALETS BÖRJAN.
i.
Volymerna banden XXVIII o. XXIX av Sveriges Natio- nallitteratur äro ägnade åt författare, som framträtt under nittonhundratalets båda första decennier. Denna period ligger oss emellertid allt för nära för att en litteraturhistorisk gruppering skulle vara möjlig. Författarna ha därför ordnats efter födelseår; de yngsta, som kunnat medtagas, äro de som blivit födda i början av 1880-talet. Ett undantag har gjorts blott för Birger Sjödin (f. 1887), dels därför att han är avliden, dels på grund av hans utomordentligt rika och djupa begåvning.
Några oegentligheter må här genast anmärkas. Vissa av de här representerade författarna hade i själva verket framträtt redan under 1890-talet (Hilma Anger ed-Strand- berg, Jane Gernandt-Claine, Hjalmar Söderberg); andra hade till och med avslutat sin produktion före år 1900 (Pelle Molin, Axel Wallengren, Emil Kléen). Det är praktiska skäl, som gjort att de här blivit sammanförda med sina jämnåriga.
Utgivarens strävan har varit att få det bästa med. Från olika synpunkter kunna naturligtvis olika invändningar fram- ställas mot urvalet. När det gäller samtida författare, be- finner man sig givetvis längre från den definitiva värderingen än annars — alldeles frånsett att ingen värdering någonsin blir riktigt definitiv. Utgivaren har emellertid försökt följa den gamla domarregeln, att i tvivelaktiga fall hellre fria än fälla, och dessa båda volymer innehålla därför ett och annat, om vars värde och varaktighet han själv icke är alldeles över- tygad. Men även dessa skapelser torde ha sitt intresse såsom belysande smak- och stilriktningar under 1900-talets första decennier.
Författare från 1900-talets början
En ingående karakteristik av de här medtagna författarna skulle med nödvändighet få en mera essayistisk än litteratur- historisk form; i många fall skulle den bli ytterst problematisk, då de biografiska utgångspunkterna fattas och då diktarna i fråga ännu långt ifrån sagt sitt sista ord. Det har därför ansetts lämpligt att blott meddela några kortfattade notiser, till ledning för fortsatta studier.
* * *
OLOF HÖGBERG är född 1855 av ångermanländsk bondestam. Efter studier i Uppsala blev han tidningsman och lärare vid högre folk- skola och företog ingående studier i sin hembygds kulturhistoria. En frukt av dessa blev det omfattande epos, Den stora vreden, som år 1905 belönades med stora priset i en av tidningen Idun anordnad romanpris- tävlan. År 1906 utkom i bokform detta originella verk, som var Olof Högbergs Utterära debut. Sedan dess har han fortsatt att i novellis- tisk form teckna Norrlands kulturhistoria (Fribytare, 1 — 2, 1910, Bagg- bölingar, 1—2, 1911, Utbölingar, 1—2, 1912).
HILMA Angered-StRANDBERG, född 1855 i Stockholm, var 1883— 1888 telegrafist i Fjällbacka; erfarenheterna från västkusten ligga till grund för berättelsesamlingen Västerut (1887). Från 1888 — 94 var hon bosatt i Amerika, gift med målaren Angered. Sina amerikanska upp- levelser har hon omsatt i Den nya världen (1898), På prärien (1898), delvis i Från det nya och gamla landet (1899). — Bland hennes senare arbeten märkas Lydia Vik (1904), Under söderns sol (1905), Trollmark (1907), Hemma (1912).
ANNA Wahlenberg, född 1858 i Stockholm, gift 1888 med redak- tör F. Kjerrman, änka sedan 1896, debuterade 1882 under signaturen Rien med Teckningar i sanden. Åttiotalets realism utformade hon till små skarpsyn ta och ironiska, men i allmänhet godmodiga skildringar ur det borgerliga familjelivet (Små själar, en vardagshistoria, 1886, Under- liga vägar, skildring, 1887, Hos grannas, skisser, 1887, / vardagslag, skisser, 1889). Hon har senare författat en mängd romaner (t. ex. En stor man, 1894, Bindande band, 1898, Med lyftad vinge, 1901, För vind och våg, 1902, Två slags folk, 1905, Ett hjärtas rop, 1909, Kärlekens förgårdar, 1910, Den starkaste, 1915, Den stora kärleken, 1918); sitt bästa har hon dock givit i sina ofta fina och fyndiga noveller och skisser (varibland Stora barn och små, 1891, Tolf skisser, 1893, Så hände det sig, 1897, In- teriörer, 1900, Skymtande ansikten, 1902, Den syndiga gamla människan, 1905, Förbrytare, 1906, Vardagshistorier, 1908, Fint folk och inte fint folk, 1912, Tom och andra historier, 1916). Anna Wahlenberg har även författat skådespel, barnsagor och historiska berättelser.
Jane Gernandt-Claine, född 1864 i Lund, har sedan 1893 vis- tats utanför Sverige, såsom maka åt den franska konsuln och forsknings- resanden Jules Claine. Hon har vistats i Sydamerika, i Sydafrika, Mada-
6
FÖRFATTARE FRÅN 1900-TALETS BÖRJAN
gaskar, Birma, Korfu, Ryssland (Baku), Finland, och överallt hämtat motiv till sina exotiska noveller. Redan 1893 hade hon framträtt med en novellsamling Fata Morgana. Det främmande landet (1898), Pampan (1900), En hemlös (1901), / pagodernas land (1903), När sjön går hög (1905), Sveaborg (1912), Magdalena (1913) är o titlarna på hennes vikti- gaste verk. Hon har även skrivit lyrik (Dikter 1908, Till Afrodite 1910, En rosenslinga 1913).
PELLE MOLIN, född 1864 av en ångermanländsk bondesläkt, var 1887 — 90 elev vid Konstakademien, levde 1890 — 94 som torpare i hem- bygden, därefter i Nordlandet i Norge, varest han dog 1896. Några av hans noveller och skisser blevo tryckta under hans livstid, men allmänt känd som författare blev han först genom den postuma samlingen Åda- lens poesi 1897. En efterskörd av hans skrifter utgavs 1916 under titeln Från Ådal och Nordlandskust. Han var en av de ursprungligaste och starkaste berättarbegåvningar, som uppträtt hos oss; det primitiva och lidelsefulla i skogs- och nybyggarlivet har han återgivit lika väl som naturmystiken och drömmerierna ; han var dessutom full av humor.
Fredrik Vetterlund, född 1865 i Halmstad, blev docent i lit- teraturhistoria vid Lunds universitet (1902) och vid Stockholms Hög- skola (1911) och är sedan 1903 litteraturkritiker i Aftonbladet. Han har författat fint inträngande vetenskapliga avhandlingar särskilt över Atterbom och Viktor Rydberg samt är en framstående essayist (Skiss- blad om poeter 1914, Bomantik 1920). Som lyriker har han framför allt återgivit stämningar och dagrar från hembygden och barndomen; till sin läggning är han spiritualist och romantiker, närmast besläktad med "Signaturerna". Hans förnämsta diktsamlingar äro / dagens stun- der (1896), Studier och dikter (1901), / Gråbergsland (1909), Sommar och september (1911), Raderingar och novelletter (prosadikter 1916). — Ett urval av hans lyrik utkom 1920 under titeln Genom åren. .
AXEL WALLENGREN, född 1865 i Lund, död 1896 i Berlin, till- hörde den litterära Lundabohémen, som manifesterade sig i de fyra årgångarna av Från Lundagård och Helgonabacken (1892 — 95) och var den poetiskt mest begåvade och mångsidigaste inom kretsen. I Bohéme och idyll (1892) visade han sin lyriska talang, starkt påverkad av Heine; i En ensam (1893) och Mannen med två huvuden (1895) framträdde han som novellist. Mest lycka gjorde han dock med sina burleska skämt, där studentkarnevalshumorn smälts samman med intryck från Mark Twain och med en slags nietzscheansk övermänniskogest på ett ytterst personligt sätt. Hans författarpseudonym för denna produktion var "Falstaff, fakir"; med den äro signerade En var sin egen gentleman (1894), En var sin egen professor (1894), Lyckans lexikon (1896). — Ett urval, Ur Axel Wallengrens skrifter, utkom 1901.
ERIK Fahlman, med sitt borgerliga namn Sigurd Dahlbäck, är född 1866 i Falun, har idkat advokatverksamhet i Stockholm, och framträdde 1914 med romanen Firman Åbergsson, byggd på barndoms- minnen från hembygden, utmärkt för sin kraftfulla och humoristiska figurteckning. Är 1915 utgav han ett band skisser, Teckningar, samt en
7
Författare från 1900-talets början
historiskt-psykologisk studie, General Döbeln, och har sedan ägnat sig åt etnografiska studier. . , ,
EMIL KlÉEN, född 1868 i Hörby, död 1898 i Lund, tillhörde samma krets som Axel Wallengren. Som lyriker saknade han visserligen självständighet, men ägde melodiskt behag. Han utgav tre dikteam- lincrar Helg och socken ( 1893), Vildvin och vallmo ( 1895) och J asmmer ( 1898), varav den sistnämnda står högst. — Ett band Valda dikter utkom 1907.
HUGO Gyllander, född 1868, har utgivit Dikter 1898 och Nya dikter 1910, och i dessa båda samlingar visat sig vara en ovanligt akta lyrisk begåvning, knapp, formsträng, personlig.
HJALMAR SÖDERBERG-, född 1869 i Stockholm, debuterade 1895 med en ironisk och underhållande berättelse ur Stockholmslivet, För- villelser. Sin kvickhet och sin grace visade han vidare i ett litet band Historietter (1898). Hans väl yppersta verk är romanen Martin Bircks ungdom (1901), där särskilt skildringen av hjältens barndom har verklig poesi. Bland hans senare verk märkas novellsamlingarna Främlingarna (1903), Det mörknar över vägen (1907), Den talangfulla draken (1913), romanerna Doktor Glas (1905) och Den allvarsamma leken (1912), skåde- spelet Gertrud (1906) samt ett kåseri i bokform, Hjärtats oro (1909), som har vackra och allvarliga sidor.
BO BERGMAN, född i Stockholm 1869, posttjänsteman och tid- ningsman, teaterkritiker i Dagens Nyheter, har beröringspunkter med Hjalmar Söderberg genom sin desillusionerade och melankoliska åskåd- ning, men är av ett mera lyriskt temperament. Han har utgivit fyra diktsamlingar, Marionetterna (1903), En människa (1908), Elden (1917), Livets ögon (1922), samt två band noveller, Drömmen (1904) och Skeppet (1915). — Hans Valda dikter utgåvos 1919.
ALBERT ENGSTRÖM, född 1869 i Kalmar län av Småland, ut- givare av Strix sedan 1897, bosatt i Grisslehamn, har vid sidan av sin verksamhet som tecknare utövat en rik författarverksamhet. Som skildrare av torpare, backstugusittare, fiskare och sjömän ar han klas- sisk; på prosa och vers har han målat småländsk skogsnatur och den yttersta skärgården vid Ålands hav. I Samlade berättelser, 1—10, 1915— 1919, är hans litterära produktion inrymd.
Henning Berger, född 1872 i Stockholm, vistades i Amerika 1892—99 och är nu bosatt i Köpenhamn. Amerikanska impressioner ge prägeln åt flera av hans första verk: Där ute (1901), Ridå (1903), YsaU (1905); i det senare finner man ett av de bästa proven på hans förmåga att återge storstadsscenerier, groteska människospillror och fantastiska figurer. Bland hans talrika senare böcker kunna antecknas Drömmen om helvetet (1906), Ur en ensams dagbok (1908), Aska (1909), Drömlandet (1909), Bendel & G:o (1910), Fata Morgana (1911), Livets blommor (1912), Ur larmet (1913), Films (1914), Hörnfelt (1915), No- veller i pastell (1917), Järntrappan (1918), De fördömda (1919), Hjärtat på väggen (1920), Vem vet (1921).
8
Ur DEN STORA VREDEN.
KVARNFÖRLOSSAREN.
"Kvarnen går dråp ligen med annan mald, men icke med din, kärefar 1"
Det var i de avlägsna förtider, då de frostiga Botten- landens styresherdar nord kring viken ännu räknade som trots och dårskap att så råg den ena sommaren, i hopp om skörd den nästa.
Och orten var Svarta-Norets by på norra stranden till Storfjärden, där Ångermanälven tömmer sitt mesta vatten i havet.
Där i byn levde i dessa tider grannar ne två.
Den ene var välvärdig kronofjärdingsmannen, välaktad, välbesutten Mates Hampusson, bonden i byn, kallad Rike- Mates.
Den andre var lagstadde skinnarn, ärlig, konsterfaren Mickel Ingevaldsson, torparen i backen, kallad Skinn-Mickel.
Om dessa två mäler sägnen, att det städse gick den ene väl, så länge den andre illa for, och detta i en växling, som berättarordet nu skall ge vid handen.
I.
EN OBJUDEN MÅNGÅRSGÄST HOS TORPARN. Högt uppe i den solsidiga stenbacken, mot kalhuggen skogsglänta tvärs över åsen, syntes över vida fjärden som en annan fyrbåk Mickels stuga, liten, arm och grå mot blåa himlen, knäböjande med sitt ansatsskjul mellan granarna, som stodo spetsgård vid rishagen, och anropande Herrens
11
Olof Högberg
iniskund med den smala kornhässjans höga spiror, som ett par uppsträckta,, magra armar.
Ännu högre satt kråkslamran på hässjans stång och slog sin olåts torra drill, för att skrämma bort '''ofåglar".
Eågskrikan, kråkan och skatan skydde nog den fattiga backen, men en ofågel, den allra värste, trivdes väl i torpet.
Det var en gäst i stugan, en mångårig, men objuden och rent ohygglig gäst.
Hans genomträngande läte, ett grymt och skärande vilddjursläte. kunde isa den, som nalkades, genom märg och ben. Tog sig denne mod och trädde in, så fick han fåfängt spana någon skymt av varelsen, men kunde ej betvivla, att något odjursväsen doldes i den arma kropp, som här i stugan ömsom kyldes, ömsom brändes, slets av kramp och ristes, anfäktad, plågad intill döden genom nätter, dagar, månader och år.
En avgrundsande, sade folk, hade kommit att pina själen ur Mickels hustru, där hon låg i burens kätte och slet sitt hår och ropade till Herren, de sinas tillflykt.
Och under tiden röt odjuret lastarord i hennes inre. vrålade ur samma hals och strupe förstenande hädelseord.
Präster, lekmän kommo dagligen tillstädes, en nitisk här av arme tröstare, likt fränderna till Job, den av Satan slagne, när de sutto jämte honom sörjande på marken.
Arma voro tröstarne i Mickels stuga, kunde helst behöva tröst för egen del, ty som en åska slog dem odjursstämman strax till tystnad på ett lika fasansfullt som otillbörligt och rent nedgörande vis.
Ofta fingo dessa främlingar hora, huru plågoanden själv indrog sitt offer i långa tvister, som tydligt gingo ut på intet annat än att bringa henne till förtvivlans avgrund eller själv- i ättfärdighetens synd. Men kunde hon ibland med kraft upplösa ordens snaror, så tog sig plågoanden en tarvlig hämnd : han skällde som en bister hund. Då hjälpte ej att täppa mun- nen, ty skallet hördes lika väl.
Stum och kall som fisken satt Skinn-Mickel under denna främlingsström mot fönstret och sysslade med skinnbered- ning vid räcknagelns skavande lie.
12
.O' •..Qi,*%.;0".t^O,»<.>'0*<'..'0«,...>0->-. .•^••...0* «»,'Q"%»,0',-»>''0' •».•Q"«.,-0",..0;
Ur Den stora Vreden
För denna köld, den genomgångnes kalla slöhet, fick han namn för gudlöst sinne något mera avgjort än hustrun för prövad fromhet.
Skilda voro tankarna i denna märkessak.
Hon kom till stugan nästan som en sparv ur skogen, icke värst olik en mörk, sköntecknad siska, mörk till skrud och mörk till ursprung.
Kyrkoherren där i orten styrde om, att gifte kom å bane.
För att övervinna Mickels tvekan för en hustru, som i allt sitt undergivna väsen röjde skick av högre stånd, fick han skinnarsysslan i häradet oansökt genom prostkungörelse från predikstolen, till brödlös harm för rätte skinnarn, som nu avsades från ämbetet, där han satt vid sin räcknagel i laga ordning, med högvälborne excellensens, generalmajorens och guvernörens utnämningsprotokoll.
Och Mickel tyckte nog, att människan höll snyggt och rent, var bra och arbetsam på alla vis. Det förtegna ursprunget skötte han icke om, ty detta hörde till betinget, och sedan gjordes honom lika, vad de sade om hans hustru. Bra nog sorgsam var hon emellanåt, men allt gick bra, tills den onde anden kom i huset.
Se, då kommo onde andar över husen både här och där, fast man längesedan trott dem vara näpsta och bortdrivna.
Onda hädarord och onda rykten döko upp om plågo- offret i Mickels stuga. Satan hade återfunnit henne, denna människa, som kommit — ingen visste vadan, och skalle gömmas undan här för Gud och världen, ingen visste varför. Dock hördes alla säga, att hon sett sin dag i slott, men hamnat här i Mickels stuga, för vad visste ingen heller!
Vad sällsamt ting var här å färdom? Om denna sak förslog ej ens att fråga kyrkoherrens fru, när hon var som mest meddelsam på sin upptagsresa. Mäster- Jakob hade icke ens för henne yppat vad han här mottagit under biktens ed, så att särskilt munlås blivit honom föresatt... Men huru överheten velat pyssla undan detta, så lät den lede icke draga sig vid näsan, han! Mången ville rent ut tro, att han haft sin gång i huset i mänsklig skepnad långt före detta gäst- besök som plågoande. Andra hade likväl talt vid karln och
13
Olof Högberg
funnit honom som en annan människa, dock med någon brytning i sitt mål. Men svart var även han, och som han röjde ett förteget herreskick, så hade folk ett stort bestyr och klena tankar om hans ärende i stugan.
Och hur man vände saken, så var dock summan den, att människan med den stora plågan förvisso led förskyllt. Men i stugan drogs den arma oförändrat med sin börda, och vad vedermödans dagar ledo, återstod av henne föga mer än mörka skalet kring en själ i mörker.
II.
PLÅGOANDENS NAMN OCH YRKE.
En dag, en sällsynt högtidsdag i stugan, unnades den arma njuta ro, fick lämna burens kätte, satt vid elden likt den ur havsnöd komne, då han i glatt och tryggat sinne välver minnet av stormar, nöd och vedermödor.
På kvällen stekte Mickel strömming på glöd och åt sin kost med välbehag. Hans hustru satt bredvid och sade slutligen :
"Det skulle styrka mig att få en strömming eller två!"
"Ackordera först med hinhåle, att en får ro i natt", sva- rade mannen kallt.
Då hördes odjurets stämma, svävande, dov och dämpad:
"Du får ro, om hon får strömming!"
"Såå!" utbrast Mickel förvånad och misstrogen. "Äst du densamme, som manar gott för människan? Huru skall en fatta det?"
"Strängaste kuse är rädd om sin stuga", lät rösten åter ganska fogligt.
Sådant var man icke van vid i gården.
"Han har visst grasserat ut sig", sade karln i huset lågt och fortfor, spörjande i vädret:
"Varför har du tagit dig för att vistas här?"
"Upptagen stuga rymmer ej nykommen!" mullrade rösten.
Hustrun syntes spritta upp ur sin tankefrånvaro och lyssna. Huru skulle dessa gåtlika ord förstås? Mickel fick sin uppfattning och sade:
"Någon nykommen av samma slag som du är? Då kan
14
Ur Den stöka Vreden
du liks vara där du är. Men huru skulle en töcken en, som du är heta; för något namn tör du väl ändå ha?"
Svaret dröjde, men kom i sin hemska egenhet så:
"Per Lyckohinder vid namn, stängde jag från livets hamn själar, som kommo till lyckogagn."
Hustrun röjde tecken till återkommen vånda och bad med stirrande blick sin karl om skoning. Nu tyckte denne, att beskeden gåvos ärliga, och ville tränga besten närmare in på livet så:
"Om en ville driva dig hädan, huru skulle en då begå sig till vägs?"
Svaret kom till sist, i bortsvävande ton, undvikande, hemlighetsfullt:
"Övermakten driver bort mig!"
"Nanå, han ville förstås inte gå in på det kapitlet!" sade karln i huset, vänd mot spiseln.
Ordet fick vila, och den sjuka njöt sin del av kosten i orubbad ro.
Mickel kunde nu med fog förvänta husfred under natten. Men då avgrundsgästen svek sitt givna löfte och genom kvin- nans nävar ville vräka honom ur hans bästa sömn över lavens balk, blev han vred och sade:
"Håll dig du i styr, Per Lyckohinder! Annars skall jag- bära dig och stugan din ut på bara backen! För du skall veta, att jag är herren i huset, sådant det är!"
III.
ETT BESÖK AV SJÄLSÄMBETET.
Samtalsorden mellan Mickel och hans hustrus plågogäst kommo ut.
Allmänt spred sig då den tron, att fulingen stod i vägen för någon märklig andans man, som komma skulle. Ty att en dråplig sven av annat slag kunde uppkomma av detta land, låg nästan utom gissningarnas stråt.
Bönder, som körde söderut till Distings marknad i Upp- sala, eller kortare sagt sörkörarne, torgförde där ett ganska
18
fyx..q-s..-o,vo's..-0"^o^
Olof Högbeeg
ärevördigt sör kör ar skryt. De kunde slå sig på skinnbeslagen länd och ropa, så att det skrällde från kapitlets mur:
"Här finns alltid en ärkebiskop åt er, prackor!"
Väldige, högt uppbur ne andens och lärdomens kämpar hade visst utgått från Bottenia nden : Botniensis, Anger - mannus, Kenicius, Stigzelius och många fler på -us, minst att glömma den överborne patriarken Ericus Benzelius.
Ja, de hade verkligen nödgats utgå för att i främmande stift söka den mänskliga tillvaro, som stundom icke ens i blygsammaste mån unnades dem i hemstiftet. Falske profeter och kvacksalvare, som sutto i gammalt högsäte där, hade intet rum ledigt för sanne profeter, men skröto ständigt över deras livsgärningars ära som egen tillhörighet, så snart den vunnits av de förskjutne på främmande arbetsfält.
Nu gissades rent ut, att Per Lyckohinder stod i vägen för någon ärkebiskop. Än mer kom tanken inom kort till rent fullmogen visshet.
En kristinna, utropad och ansedd som få, stod fram, beredd att vittna inför hela mänskligheten, att den nakna, ännu icke människoblivna själen kommit kvidande en natt i barnaskepnad och bett om kristenhetens hjälp att nå sin jordiska bestämmelse, kräklan och kåpan för Uppsala högaltar vid Sankte- Järkers kedjeskrin...
Vad den kristinnan sade, det sades likt av många tusen. Så höjdes över vida nordanstiftet ett skri, att själsämbetet skulle akta på sin sak och gå där an att stävja detta tyranni av Satan.
Nu hade käringarna i landet alltid varit ena Herrans gudsris, evad det bar, i ondo eller godo. När så överherden på Säbråbolet i Härnösundets omnejd aldrig återfick sin ro för detta käringlarm, begav han sig omsider till ort och ställe med ett väldigt lag av präster.
Flere bland dessa hade ett kraftigt rykte som trollkarlar. Andra skulle hava lärt i Lutherstaden Wittenberg, en högt ansedd merit. Ännu andra voro utropade som starkt förfarne om mörksens väldigheter. Och bland de främste var väl denne Mäster Jakob Eurenius, som själv intygat i skrift för eftervärlden, att han en gång, naken och bakbunden vid en
16
Ur Den stora Vreden
klädstång, fördes fram och åter i Blåkullafärd av en gudlös käring.
Men då nu överherden, ej den minste själv, trädde in i stugan med detta lag, så blev den arma varelsen i sin kätte strax inom dörren, i vrån bakom den oformliga bakugnsspiseln av gråsten, genast orolig och sliten av en krampanfäktelse, som kullkastade henne på händerna i halmen, stirrande för- färad på de komne.
Och så tjöt ur hennes inre odjursstämman genom märg och ben:
"Välkommen gäst, du överpräst, med dina överpräster, hjärtans mina gäster, mina vingårdsmän!"
Därpå hördes ett sakta gnagande och klafs såsom av stora glupkäftar i ett avlägset fjärran.
Det lärda laget hade låtit höra ett skräcksorl och stir- rade på den besatta, redo att taga till fötters när som helst.
Doktor Mathias Steuchius, överherden, en finbildad man, stod där ännu med sin tvivelblandade tro, men orubbat lugn och mörkt fundersam, en högvördig herre i svart kalott över svart nedfallande hår och svart hakskägg över kvartersbred prästkrage.
Ogärna hade han kommit hit för en sak, som kanske helst erfordrat en medicus. Någon latterlig despekt skulle här dragas över själsämbetet, det insåg han. För egen del grep han tillfället i akt att skyla sitt snara återtåg genom litet raljeri med ämbetsbröder, som städse gjort hans kall så bitter - ligen tungt:
"Horden I, kolleger, vad vi fingo?" sporde han på gott latin.
Ett förläget mummel kom till svar från dessa männi- skor, som alltjämt stirrade in åt kätten på den olyckliga, med öra blott för detta gnagande ljud, dessa tunga glup- käftars klafs.
"Vad kan slik er hälsning innebära?" fortfor stiftsherden. "Ar det fullervisst en avgrundshädelse, eller skolom vi rann- saka andens mening?"
17
Olof Högbekg
Nu hördes de osynliga käftarne hotfullt skarpt och gniss- lande.
Magister Haquinius Bohlin, kallad Mäster-Håkan, främste mannen i laget, stod där skälvande blek, men fick lov att taga mål i munnen och svarade undvikande:
"Näppeligen tör överläggning här, i andens närvaro, komma fuller på sin plats. Annars har ämbetet sagt sin tanka."
"Som är, att anden skall rannsakas och näpsas? Eller hur? Vad sägen I, kolleger ? Kan detta ha fallit er så snarligen ur minnet?"
"Mig tillkommer ej att det er minera åt vår prsesul någon viss procedure", tyckte Mäster-Håkan.
"Icke heller oss!" läto de andra i halwiskande kör.
"Det är visst första gången, som jag spörjer de tänke- sätten", sade doktorn leende. "Annars haven I, gode kolleger, det er min er a t mycket, som eder prsesul fått bära argt hund- huvud för. Och huru det haver sig med eder nu, är visser- ligen ej svårt att säga. I rädens, nu som alltid, att komma Djävulen till misshag."
Stiftsherden överfor laget med ett utmanande ögonkast och tillade:
"Nå, vi skulle nu rannsaka anden med den makt vi havom!"
Han lyssnade en stund efter det gnagande ljudet och såg sig om i stugan, där just ej mycket var att se. Bortom den oformliga stenspiseln syntes dörren till vedlidret, som var tillbyggt i sned ansats utom väggen, och längre bort den väggfasta so via ven.
Och så satt karlen arbetande vid sin räcknagel framför fönstret, en armods varelse, knotig och skarp i den infallande dagern, med ryggen vänd mot sina översåtar, likgiltig, slö, förhärdad. Skinn-Mickel hade icke ens sett upp eller röjt en min, då höga själsämbetet inträdde i hans låga koja.
Var ljudet hade sitt ursprung, kunde doktor Mathias ej avgöra, och tvivlaren inom honom viskade:
"Visserligen kunde hon ock vara en ventriloqua, som talar uti sin buk genom den särskilda inälvan eller buktale- strupen hos de varelserna. Och anfäktelsen är kanske den,
18
».t — ' ■
KvARNFÖRLOSSAREN
att människan jäktar efter uppseende i sin övergivenhet, men känner ej sin rätta natur, utan förblandar sitt uppsåt med en främmande andes."
Han gick närmare buren och riktade sin kraftiga blick oavvänt på den besatta. Hon fick efter hand märkbar lisa, och gnagandet lät allt svagare, utan att likväl tystna. Så tog han äntligen till orda i kraftfull ton:
"Per Lyckohinder, vem stänger du från livets hamn?"
"Den, som får mitt vingårdsfolk på skam!" lät stämman dovt, men klart som i vida fjärran.
Doktor Mathias såg frågande på sitt folk. Där skakades betänkligen på snedlagda huvuden. Stiftsherden höjde sina händer mot buren, samlade all sin viljekraft i blicken och all sin myndighet i rösten:
"I Jesu namn bjuder jag dig, orene ande..."
Han stannade, isad av ett sataniskt skri som på väldigt avstånd; det kom framstörtande i våldsam fart, och doktorn ryggade för plågooffrets ursinniga grepp i burstängerna. Nu var det vederstyggliga tjutet nära; f ölj eslagarne trängde sig i skräckens villervalla mot stuguvrån. Och så lät hastigt dessa glupkäftars klafs och gnissel tätt framför deras fötter. De störtade hals över huvud ut genom dörren och allt var åter tyst. Styggare rå fanns aldrig för gård.
Nu steg Mickel upp från räcknageln, slog skinnskavet hastigt från sig och gick med grå vass blick mot doktor Mathias, som stod där helt ensam och förlägen.
"Gå mans ut härifrån, du ock!" lät skinnarn förbittrad.
"Vet du ej, att du talar till dinom översåte?" sporde doktorn med uppbjuden värdighet.
"Ja, stor sak i det! Jag är herren här i huset, jag, sådant det är. Skall en inte få njuta arbetsron för slike latryggar?"
Så sagt och karln sköt sin stiftsherde ut genom dörren, varpå denne trädde frivilligt ut. Mickel följde efter genom farstun, synade dörrstängslet och utfor mot de dröjande på gården:
"Den, som inte var karl att läsa borfen, trängdes inte hit och arga upp'en. I har gått för tidigt från mästarn, lärde
2. — Xatiunallitteratur. XXVIII.
Olof Högberg
go 'herrar! Res till Wittenberg än ett tag, eller sitt hemma nästa gång!"
Och under de hädades mummel smällde han igen dörren och satte stängslet för.
Den arme Mickel! Om dagarne fick han sällan arbeta i fred, ej heller om nätterna sova i ro.
Och så gick det ena året mest likt det andra.
Kråkslamran slog i ur och skur sin gamla trall på stången, men värsta ofågeln satt år efter år i orubbat bo.
IV.
ÅTER EN ÖVERHETSPERSON I STUGAN. PER LYCKOHINDER I VÄG.
En dag kom Rike-Mates uppför backen in till tor par n, såg likgiltigt in åt buren, där den arma oförändrat slet sin vånda, mönstrade stugans innanrede hastigt och gick rakt fram till karln vid fönstret.
Skinnarn såg upp, förvånad över ett besök av storgran- nen, som aldrig varit sedd på backen förr, men även isad av dennes hårda min och objudna "gudsfrid".
"Här sitter du på torpet som evärdeligt och självägande," började Mates liksom förebrående. "Huru vart en töcken som du rätteligen trädandes dit?"
Stenen var lyft från torparns bröst.
"Köpte stenbacken här av fader din, Hampus Matesson i livet, för sex gilla bockskinn, vet jag!"
"Kan du det styrkja och confirmera med tingsrättens laga fäste, signete och bomärkjen?"
"Visserligen kan jag det. Här får du strax si!"
Torparn tog papperet ur fönsterlådan och räckte åt den brevsynte fjärdingsmannen. Denne stavade så igenom inne- hållet med hög röst för att själv höra vad där stod. Till slut gjorde han ett betänksamt uppehåll och utbrast:
"Jaha, jag sir ! Du köpte torpet av en, som hette Hampus Matesson, ja! Men sir du, så hette inte rätteligen fader min."
"Håhå, vad sitter jag nu hörande?" undrade karln i går- den. "Heter du inte själv Mates Hampusson heller?"
"Ja, vad är det mer?"
20
KVAKNFÖRLOSSAHEN
"Då hette väl fader din Hampus?"
"Så hade folket tagit sig för att kalla'n, men rätteligen var han döpt till Isrel bara ... Så att det här varder inte be- ståndandes. För si jag har gärna gått mina laglige vägar fram."
Kike-Mates stannade tveksam för Skinn-Mickels häpna uppsyn.
"Är du tänkande frångå mig torpet?" lät stackarn som fallen från skyn.
"Hånej, du skall få stanna kvar; men förstås, en vill ha sina trettio åliggande dagsverken om året, självkostande* dagsverken. Kan inte för hustruns skull begå mig med sliker ställning . . . Sex stackars bockskinn för torpet på frostfritt hemman nu, då allting fryser! I dessa tider, då jag kan ta som mest för kornet och en kunde räfsa liken efter vägarna."
Skinnarn hade rest upp sin magra nacke, där han satt med nävarna hopknutna över barmskinnet.
"Jaså, d'är på det viset!" lät han som en bitvarg. "Skall ha ifrån mig backen, som jag ärligen köpte och bröt upp i min svett? Nenej du! Det bär till tings först! Skall si, om laga fäste gäller!"
"Du stackare till tings!" utbrast Mates hånskrattande och utfor våldsamt:
"Kom aldrig dit, karl, om du inte far efter olyckan! Vad medhåll har du för rätta? Haver ju hädat översåtare, slagit dinom bisp! Haver ock den orene anden i ditt hus. Gjorde jag rätt, så skulle du sättas i kloven genast. Vad väljer du genstörting! Trettio självkostande dagsverk eller ned med dig i timmer kulan som själaspilling?"
Den genomisade människan föll genast till föga.
"Käre hjärtanes för Guds skull, var mig icke obarmhärtig upp i all min belägenhet!" kved han rossligt.
"Nå, så varder du vetandes att tiga vyrdsamligen still inför dinom översåte hädanefter," härmade Mates, från säck i påse hämtat. "Du kommer ner till dagsverket, då jag skickar efter dig!"
* Självkoetande — med eget kosthåll.
21
Olof Högbekg
"Ja, för Herrans skull, jag varder kommande!"
"Och så har en inte annat göra, kanske, än stå här hela dagen för ditt snack!" lät Mates illt ovanpå allt och gick mot dörren med fastebrevet i näven.
"Jag får väl igen doculamentet kanske, om du är mig så beskedlig ?" bad skinnarn undergivet.
"Vad skall det tjäna till?" snäste Mates i dörren. "Du skall få dagsverkskontrakt i stället."
Skinnarn såg efter den bortgångne med en lång, grå- vass blick, och hans mun rörde sig för en framviskad förban- nelse över bonden och allt hans hus.
*
Åren gingo mest som förr.
Olikheten var, att skinnarn efter egen hand på papperet fick giva bonden en full arbetsmånad av året med egen kost.
En höstdag, då han som vanligt satt vid räcknageln, såg han genom fönstret, att Mates lade upp kornsäckar i vink- kärran för kvarnresa.
Även den resan förbannade Mickel som allting annat.
Mot kvällningen vart onde anden i huset alldeles över sig given, tjutande, hädande, ett rov för namnlös skräck, så att skinnarn aldrig hört honom värre.
Slutligen, då det led frampå natten, röt odjuret, så att stugan skakade:
"Den Mates' kvarn fastbinder Förskräcker Per Lyckohinder. Till hundra mil må jag fly Kvarnbindarn, som kom i by."
"Så ge dig då i väg och njut gudsfred på resan!" tyckte karln i gården.
Ett avgrundstjut for bort i höstnatten över grantopparne nord genom världen.
Därefter var den slagna löst från plågan. Men bredvid sin lugnt sovande hustru vakade Mickel den natten i undran, huru det for med bondens kvarnlass. Kanske den trägna förbannelsen hade gjort gagn till sist?
22
KvAENFÖ ELO SSAEBN
V.
NÅGOT I OLAG.
Mannaminnets värsta missväxt hade gått Ma tes förbi. Som dittills hade bonden åter bärgat en dråplig skörd, så att säden låg guldgul, strid och härlig i fädernas lårar.
Mates skulle så föra mäld till kvarn. Då blev han stå- ende med glimt i ögat framför sitt späda dotterbarn, som låg i tullan, några veckor gammalt. Och han tänkte:
"För din skull ligger allt gudslånet där i lårarne!"
Så gick han ut, men kommen på gården i beråd att fatta tömmarne, gjorde han sig åter ett ärende in i stugan, såg än en gång på barnet och sade till sin hustru vid spinnrocken:
"Jag sir i saken, att folket drager oss av knutstenarna med sådana här glupskedar, som vi ha."
"Ja, vad i friden skall en göra?" undrade hon trumpet.
"Låt pojken holka ur en tolft andra, men hälften sma- lare. Det blir hans dagsverke, och virke finns i lidret."
"Så ställom vi oss på det viset då."
"Ja, annars går allting ned i grötvommen deras, och in- genting blir kvar för den, som efter oss tar emot."
Spinnrockshjulet sattes åter i gång och efter ännu ett ögonkast åt tullan bar det i väg med mälden.
Nästa dag kom Järker, mäldarn.
Han ställde sig rådlös vid dörren och tummade läder - kasketten utan att säga ett ord. Fader Mates och hans hus- folk vid bordet märkte, att någonting var fatt.
"Huru går det med mälden?" sporde husbonden.
"Går nog som sämst är!" svarade Järker.
"Ar inte kvarn i lag då?"
"Inget fel är det med kvarn, inte!"
'Har du inte vatten då?"
"Nog är det vatten, alltid!"
"Nå, vad är då för olag å färdom?"
Järker gjorde våld på sig och svarade:
"Kent ut sagt, det vållar något illt åt själva säden. Kvarnen går dråpligen med annan mäld, men icke med din, kärefar!"
23
Olof Högbekg
Nu blev Rike-Mates sint och utfor i vredesmod: "Äst du icke karl att mala, så finnas mäldare Gudi nog. Jag skall genast köra dit efter säckarna."
"Gör det, kärefar! Jag vet ej händers råd med detta!" Så sade med lättat sinne Järker, bjöd gudsfrid och gick.
VI.
OMSLAG OCH EN SON I TORPET.
Mates hade kört sitt lass till annan kvarn och med egna ögon sett henne stanna vid första grynet. Han försökte dä- danefter mången mäldare, både nära och långväga, men sporde samma klagan jämt. Till sist vinkade mäldarne nionde nej åt honom med långa spakar, så snart han syntes med sitt lass. De gjorde kors för sig, sopade med stora kvastar där han farit, bådo Herren styrka och bevara kvarnen för det onda.
Beställsamt, skadelystet rykte berättade till mången oväns fröjd, att Rike-Mates fick ej mala, han, som annat folk.
Gamla handkvarnen, i långliga tider icke brukad där i gården, skulle så tillgripas. Då hade stenarne genom väta, tryck och lång beröring sammangjutits till en enda klump. Och vem var dristig nog att låna honom sin handkvarn? Det skulle rubba Herrens rådslut eller, vad kanske värre var, stöta någon annan, som stämde kvarnarna, osagt vilken.
Här fanns ej annan råd än lita sig till grannen efter mjölet. Den harmen måste sväljas första gången nu, men sista gången blev det icke.
Tre goda år kommo och gingo. I Rike-Mates' bodar blev säden ymnig, men rent obrukbar för hushållet. Och giva kreaturen sådant foder hade varit höjden av all gudlöshet.
Då rann det honom i sinnet att byta till sig mjöl mot sin ogörliga säd, i hopp att målning kunde ske i andras ägo. Efter mycket trug blev ock ett byte gjort, men den, som mottagit säden, kom hastigt åter och utfor vredgad:
"Dig vånde fånen giva mjöl för korn, som genast stannar kvarnen. Giv mig på fläcken hit gudslånet mitt, annars går jag till tings med dig!"
Fader Mates behövde icke längre låsa något av sina fyll- da härbärgen. Nog hade sig en obefaren tjuv där in och stal
24
jor**N».o-'%.*o^...o--...*o~wo»-'.»«o^
t *
Kv ARNFÖ RLO SSAEEN
sin påse full och. greps. Men tingsrätten dömde ej till galge denna gång, utan frisade tjuven. Han hade endast stulit det värdelösa Mateskornet och kunde ej fällas av någon saköreslag.
Talet om denna kvarnstämma kom med åren ut över vida norden, och Mates blev, intill den dag som är, namn- kunnig som "Kvarnlösa-Matte, vilken ej fick mala".
Nu var en sak, att denna kvarnstämma, med allting ont i följe, gick Rike-Mates och hans hus till sinnes. I första hand försökte han så mången viskarls råd om varjehanda högst förvetna knep. Men då de alla visat sig kraftlösa, gick han till sin själaherde. Denne var av gammalt vred på Mates och sade:
"Hård var du mot själsämbetet och dem fattige jämt. Alltid ville du täppa munnen till på den stuten, som trös- kande går. Ho vet, om ej den Högstes besynnerliga hand drabbar dig nu!"
Mates gav sju fullgiltige daler tveskiftes mellan själs- ämbetet och de fattige, men kvarnarna stodo lika väl. Han gav ytterligare tolv, men det förslog ej.
*
Nu om tider gick det bonden så illa, att torparn kunde väl fara.
Så snart det hördes illt med kvarnarna, hade Mickel ej mer gått ned på dagsverksbud. Och det gick för sig. Mates fick väl lida större avbräck nu än så.
Räddningen från den lede förde också med sig annan välgång. Den, som njuter nåd av höjden, kan lätteligen komma i mänsklig ynnest. Främlingar från skilda håll hade som förr sin gång i huset för att se och tala med den prövade. Och som den tryckande gudshanden nu var återtagen, tordes de äntligen lämna bevis på sin goda vilja.
Av gudslån, som rikligt flödde, kunde Mickel, länge svulten, leva härligt hela veckan ut. Svältremmen slängde han upp åt vinden tvärs över en ås. Emellanåt gick skinnarn uppför stegen för att syna och skamskratta henne, det leda otyget.
Lönen för hans vedermöda hade en gång kommit, och det såg ej olikt ut, att själv den lede kunde åstadkomma
25
Olof Höqberg-
något gott. Genom stark vällevnad blev han dock i läng- den väl otidig till åthävor och äredryg till sinnes. Arme Mickel, stark i motgång, var dock icke den som tålde medgång. Det var väl därför, som hans mathelg skulle få ett snöpligt slut.
Folket hade en gång ändrat sig, och högt i ära hållen blev Mickels hustru som en kristinna, gången genom lut en mer än andra. Med frikostig råd kunde hon kläda sig som män- niska, och med återvunnen välmakt stod hon åter i stugan väl så mörkskön som hon nånsin varit.
Och nu, då fråga blev att skatta henne rätt, sågo alla, huru mäktigt hon var rustad med hjärtats och förståndets gåvor. Härtill kom i dessa bättre dagar som dragningskraft vad förr bortstötte alla: förtegenhetens dunkel över hennes rot och ursprung, som nu fick föresväva känslosjälen i för- sonliga tankevävnader. Summan var, att folk i nordanlandens skilda delar inom mången förbehållsam dörr tävlade om att finna Mickels hustru hos sig som gäst och vän.
Karlen hemma vid räcknageln ihågkoms också med mån- gen gåvosändning, som togs emot. Omsider hördes hon på länge ej av, och ingen kunde rätt uppge hennes viste. Skick - ningarna blevo mer och mer sällsynta, Mickel lät för varje dag allt mindre patronaktig.
Folk oroades en tid för hustrun och spådde varjehanda olycksöden. Men vad år och dagar ledo, kom hon dock till rätta, kom nedgjord i väntans skick till torpet, och då tiden var fullbordad, födde hon en son i stugan.
Mickel hade redan fått taga ned den begabbade svält- remmen och på köpet spänna upp henne flere tampar. Men det gick ej torparen så illa, att ej bonden rättnu kunde fara väl.
VII.
MATES DRIVEN TILL SJÄLVPRÖVNING.
Då slutligen all råd var ute, begynte Mates fundera själv på egen hand.
En dag for han upp ur sina tankar likt den, som fångat en lyckosam ingivelse.
"Där ha vi det!" utbrast han högt och segervisst vid skrivklaffen till väggsängskåpet.
26
0N..,Qi»v,#dr\,*O'»...«O«»«.rfo«%«<o«^
Kv ARNFÖ KLO SSABEN
Hustrun lade hejdande hand på spinnrockshjulet och vecken i hennes panna slätades.
"Ja, där ha vi det!" upprepade han. "Den där gången jag skulle till kvarn..."
"Var det inte vad jag tänkte!" avbröt hon gällt.
"Så gav mig näcken in den slemma dårskapen där om skedarna."
"Liksom inte hjonen skulle glupa i sig lika mycket för det !"
"Tag genast fram gammelskedarna, du! Men kom så ihåg en del till: vi skolom ej räkna maten i folket hädanefter. Tag till dess sämre slag, men låt dem äta välunnat!"
"Så ställom vi oss på det viset — till ett prov!" tyckte hustrun.
Och när så den nya ställningen varit rådande en tid, ville Ma tes pröva, vad mån det kunde göra.
Med vinkkärran full av samma ogörliga kvarnlass som förr i tiden syntes han en höstmorgon tidigt ännu en gång hos Järker, mäldarn.
Denne, penningskyldig som han var hos Eike-Mates, trädde mulen ut från kvarnkammarn, där han bodde med sin hustru.
Vatten hade han välsignat, kvarnen gick med fart och skulle bliva ledig just på stunden, så fort han hunne avsopa förra kundens mjöl. Och så skulle kvarnen i all sin välmakt stämmas av det fördömda Mateskornet och fattige mäldarn själv, till förödelse av sin näring under bästa vattnet, få ett ändlöst grej att åter lossa stenarne!
I vredesmod stängde han mataren, ty de sista grynen hade just gått i kvarnögat, och med sopen i hand ropade han till Mates, som nyss satt in sin häst i lidret:
"Kvicka dig, kärefar, med förstpåsen hit i kvarnstuten, så slipper jag den här välsignade excisen att slå igen!"
Eike-Mates höll gäldenärens snäva befallning till godo och utförde den skyndsamt.
Kvarnstuten var fylld med hans eget gudslån, men kvar- nen malde ännu på de sista grynen i förra mälden.
"Här skall du få se på en ynkelse igen!" sade Järker trumpet och satte mataren i gång.
27
Olof Högbebg
De första grynen föllo ned i kvarnögat, andra följde efter och kvarnen gick ju, men huru länge gällde nu att se.
"Än har det inte gripit, rnen nog blir du varse, när det griper, kärefar!" sade mäldarn olycksbådande.
I ögonblicket började stenen sakta sig, skred ett varv omkring och stod orörlig.
Så hade vattenpor let under golvet sjudit upp till pis- kande smatter, slagstänk och tisseltjut såsom ett ögonblick- ligt spel av onda andar.
Den besvikne drog en kvald suck.
"Du ser själv, kärefar!" bekräftade mäldarn.
Och mäldarhustrun, som stått vid kvarnkammarns glugg, utfor illt:
"Var det inte slikt jag kunde spå ! Vad skulle den djävuls- branden hit för att draga satanom till kvarns!"
Därpå smällde hon igen luckan och fortfor med sina skrälla hädelser ensam i kammarn.
Mates grep sig nu beslutsamt an och sade:
"Jag skall fresta se, om något illt kan dväljas nerkring kallen. Mig lyster se, vad som stannar honom."
"Var inte för tidigt, det !" menade Järker, mörk och förveten.
"Har du någon spaning däråt kanske?" lät Mates girigt.
"Icke så förutan, det!"
"Har du sett något, då?"
"Jo, en särskild en! Vet fördenskull inte, om jag yppar mig mer."
"Men alltid kan du kasta åt mig en gissningstråd!"
"Vet inte, vad det tränger mig om, så nidsk som du är efter all styggelse och besvärlighet över mig, fattige man. Nu skall en återigen vinda upp stenen för att sopa bort ohyran, innan kvarnen går."
"Ja, du slipper väl mildringen åt landsfiskalen i år!"
"Kan väl vara något, änskönt jag inte vet, vad han skall mildras för, då jag ingen orätt bedriver."
"Och så får du bränna tjäran själv på torpskogen din."
"Väl och gott, änskönt jag heller inte vet, vad proster- skapet och stadsborna ha där att göra. Ändå någon vån, att en slipper skinnas av dem»"
28
Kv ARNFÖ RLO SS AREN
"Ja, det skall jag trovärdeligen ställa om. Är du inte nöjd då?"
"Får väl fresta vara det!"
"Nå, men vad såg du för en?"
Mäldarn sänkte tonen till halvviskning:
"Gråe Jägarn, kärefar! Och vilken annan kan det vara! Fick ej hinhåle en brådska från Mickels i backen, så snart det här kom på?"
Mates stirrade andlöst på mäldarn en god stund.
"Gråe Jägarn!" viskade han darrande. "Vad i Herrans namn gjorde jag då för orätt?"
"Bäst att kärefar går ned och talar med honom själv!" rådde mäldarn.
Mates gick bort till den öppna golvluckan och såg gruv- samt ned i det mörka kallrummet, där stegen förlorade sig nere i halvdunklet.
Den sönderspillrade vattenådran sorlade, tjöt och pis- kade med sina rännilar kring väggar och tak. I allt detta hördes då och då återkommande milda klagoljud liksom fjärran från.
Mates hade sig beslutsamt nedför stegen, men då mäldarn såg hans mörka lugg järns med golvet, tycktes modet vara viket.
"Om han nu bara kunde en bön!" tänkte mäldarn. "Det där folket har visst allt sitt gudsord under stallkrubban. Se, nu bar det av med honom!"
Mates drog ned luckan med handtaget över sig.
Järker smög sig sakta dit och lade sig att ly.
Hans hustru slog upp kammarluckan, fick se sin karl i denna ställning och utbrast:
Se så där ja! Måste ned och hyllra med styggen själv till sist! Var det inte slikt jag kunde spå!"
VIII.
MATES INFÖR GRÅE JÄGARN. När Mates med bultande hjärta hade hukat sig ned under golvet och stirrade kring sig i kallrummet, kände han väl droppstänk ur det porlande skumrasket, men kunde i förstone ej urskilja mycket.
29
Olof Högberg
En liten glinder ljusning silade ned genom vattenådran, som svällde i stuprännan upp mot väggnåtet, ty det var starkt höstvatten med översvämning detta år.
Och denna ljusning stack snett ned genom stupvattnet, så att Mates genast märkte, huru den ymniga driften vräkte ned för spilld och klövs och spillrades i strålar, regn och skum mot kallen, det lodräta vattenhjulet, som darrade likt asplövet för denna påkänning, utan att röras ur fläcken.
Efter hand, vid lugnare mod och växande syn, kunde kallen skönjas hel och hållen.
Det var en välgjord, stärk och dråplig kall, med sköv- lar ne som alltid snett inskurna på lodrät axelstock. Mates, själv en händig slöjdare, som bonden mest, hade icke sett maken till välslöjdad kall och kunde nog värdera honom, om också ej till f ylles. Ty minsta aning hade varken han eller samtidens mest förvetne om dessa drivhjuls höga rum på världstankarnes ättetavla. Det var en fader till den väldiga kraftskruven*, som längre fram i tiden skulle, i omvänd ord- ning, gå segrande genom världens vida hav.
Så kunde han omsider följa den lodräta kallstocken genom halvdunklet upp mot taket, där han stödde sig med övre axelnålen, som i sin ordning steg upp genom liggar- stenens centrumhål för att därpå klyva sig till knäviket ankare med fäste under den rörliga löparstenen. Enkelt var verket och lätt granskat även i detta skumrask, men felet låg be- stämt icke där.
Lugnare till sinnes klev Mates ned från stegen och tog några försiktiga fj ät framåt på gångplankan.
Gripande tag om en sparrslå nära väggen, kunde han nu, inom bättre synhåll, men ännu värre stänkt, beskåda vattnet, där det vräkte upp mot kallens skövlar, ett sällsamt spel av brottande krafter.
En väldig huvudstråle sköt upp mot taket, andra två mot sidoväggarna. Alla trcslogos sönder i stänk och smärre strålar, som återkastades om varandra. Det yrde skum och droppar genom hela rummet, och i all denna förvirring såg
* Propellern.
30
KvARNFÖ RLO SSAE EN
den spejande länge ingenting annat märkvärdigt, än att de yttersta strålarna piskade sönder varandra i bortersta vrån till en grådimmig skepnad, som syntes danad av skum och vattenpärlor. Svävande föreföll han nog, men stod där oför- änderligt som vattenkraftens yttersta tillintetgörelse i kropps- lig måtto.
Åt detta håll såg Mates oavvänt, och vad stunden led, kunde han till sist urskilja det grådimmiga spjutet, som den gråresliga varelsen höll inskjutet mellan kallens skövlar.
Här fanns ej längre rum för tvivel. Det var Gr åe Jägarn själv, årskamraten med de gråa bergen.
IX.
MICKEL PÅ SKALL EFTER FADDRAR. KVARNEN I GÅNG TILL SIST.
Huru Mates nere i kallrummet kom till tals med Gråe Jägarn, får nu vara en sak för sig.
Järker, lyssnande vid luckan, hörde emellanåt i vatt- nets sorl, att Mates sade något med ett mål, som var skrällt av fruktan eller andra rörelser. Och så tycktes vattnets dån stegra sig till en klangröst i vida fjärran. Men vad den ene eller andre sade, det urskilde icke lyssnaren.
Och mycket, otroligt mycket fanns där att tala om, ty länge drog samtalet ut på tiden.
"Nånå," tänkte mäldarn slutligen, "visst haver Mates det han skriftar, när han nu en gång har kommit sig i den om- ständigheten och fått en sliker skriftefader!"
Bäst visste Järker själv, att mannen nere i kallrummet förr i tiden, då han kunde sälja korn, hade för fattiga stackares räkning en särskild lår, tillblandad med sand och smågrus. Denna oätliga tillsats hade väl nu återkommit i hans eget husbehovskorn — på något outrannsakligt vis!
Och hade ej de, som nödgats betala hans hutlösa pris, fått tunnan efter 40 kannor, där en kristen gav 63, och pundet efter 15 mark, då folk räknade fulla 20! "Matestunnan" och "Matespundet" voro ock ett härm, som utbrett sig vida och skulle leva länge, liksom "Mateskor net".
31
Olof Högberg
Sedan hade ju blodsugarn hans i dessa bistra tider tagit fjärdedelen i årsränta på revers, som skrevs dubbelt mot vad gäldenären fick. Och då halvåret var gånget, skulle han på köpet mutas med kalvar, kor och kvigor, får och lin och hö och ljus och ull, för att vara långmodig till årets slut med 50 procent, tagna i förskott. Här sannades, att den, som köper korv av hunden, får ge honom smör för bara korvstickan.
Var det icke annars känt, att han äktade sitt skrälle till hustru av idel snikenhet och försköt sin rätta fästekvinna, som då förgjorde sitt barn och hängde sig själv!
Eljes var ju denne kanal je en av dem, som hjälpte stånds- överheten att äta upp småman i ringaste rot.
Vem kunde så noga veta, om icke även Mates, så bonde han var, hade svurit eden åt den stora draken, som sög ut detta armodsland med sin gränslösa tull, en ed, som annars brukade sväras av präster, fogdar, fiskaler och dylike! Ty ej blott den hiskliga tullen, utan ock en gruvelig underdånig- hetsed gåvo ju nord om Dalälven alla översåtar, konungen till trots, åt sin verklige landsherre, den stora draken, där han låg och åt i sin håla någonstädes i Guds vida värld, undan- gömd för menige mans bitterliga hämndlystnad.
Ja, nog hade omänniskan Mates vad han skriftade nere i kallrummet. Det kunde väl noga räknat draga ut till kvälls. Och hade han äntligen råkat ut för Gråe Jägarn, så skulle nog skriftan bliva grundlig, innan denna kvarn eller någon annan komme att röra sig vid påfyllning ur Mates' säckar.
Den lyssnande steg upp. En timme hade gått och timmar gingo. Efter något arbete, som han hade i lidret, ropade hustrun, att strömming och rovor väntade honom till middags.
"Ar han karl att få lös kvarn i dag?" frågade hon buttert då mäldarn satt sig till bords.
"Kanske," lät svaret, "men då får Mates ett drygt dags- verke."
Hustrun började åter utfara i gälla hädelser mot detta avgrundstyg, men så hejdade hon sig vid synen av en ny förargelseklippa, som hon varsnade genom fönstret:
"Här kommer Mickel, skinnarn, uppför backen, krokig och tom. Är väl ute, den gärsmetarn, efter fadderfolk åt
32
r •*...o-...-op'».»-o,%. .Q"'.>«Q" .<>»o%?'0-wO"...*o**.>'0*»^^0's»o*,«»»o>*'"Ot
KVARNFÖ RLOSSARBN
hennes oäkta själaspilling. Här får han nionde nej ! Hör du det!"
"Ja, vad annat kan en? Vilken tör stå fadder för en sliker ! En, som hellre borde ådras ihjäl, mens tider äro. Kanske en Viterbyting. . ."
"Eller den ännu värre är!" tillade hon med hemlighets- full skräck.
"Jaja män!" suckade mäldarn.
"Och så ta vi genast av bordet, innan snålhunden här kommer."
Hon satte stenfaten i väggskåpet och sköt till dörren, som dock förargligt nog glänte upp på nytt, utan råd i brådskan.
Mickel trädde in så arm han var, hälsade gudsfriden, som nödtorftigt besvarades, ställde sig rådlös vid dörren med hjälpsökarens skyldighet och såg snålt inåt skåpet vid rov- doften, som frestande slog emot honom med aning om den föregående brådskan. Han suckade tungt.
"Nå, huru är det nu?" frågade Järker vid bordet, medan hustrun torkade av med trasan.
"Är ute och löper efter fadderfolk/' lät Mickel bekymrad.
"Nå, huru går det då?"
"Går nog som sämst är! Rakt ingen, som vill hörsamma mig."
"Nenej män, såsom du haver det ställt, så..." "Ja, d'är ställt så, förstås, att alltid rår någon om gossen, i världens tider."
"Det förstår sig nog."
"Och det har jag rakt inga händers råd med!"
"Men var det inte branog harmligt?"
"Vet just inte vad jag skall säga. Fick skinnar sysslan i häradet för att ta 'na just sådan hon var, och därmed jämnt. Men nog kan det kännas en branog lett i hugen att löpa för- gäves efter faddrar på köpet, det går jag inte ifrån. Kanske I två vore mig så barmhärtige!"
"Aldrig värt!" avsnäste hustrun illt.
"Nej, det vedervåga vi inte, du Mickel," tillade mäldarn fogligt. "Sir du, d'är för en särskild del..."
33
Olof Hög-berg
"Herre Gud i himmelen, gossen är ju som ett barn plär vara!" bedyrade Mickel gråtfärdig.
"Ja, det går så underligt tal . . . Annars finge du nog oss två."
"Hocken vill svara för en sliker på yttersta dagen, tror du?" sporde hustrun förebrående. "Kanske självaste Anti- kristen, som komma skall?"
"Vad för en?" utbrast Mickel i största häpnad.
"Antikristen, ja! Så säger en del, som ha talat med biskopsherrarne i stan, du!"
"Ja, jag hör, att det går an nedtrycka stackarn på alla vis!" klagade Mickel med avighanden åt ögonbrynen.
"Jag skall ge dig ett råd!" utbrast mäldarn rörd. "Du skall gå till Matsens!"
"Vad för slag nu då!" undrade Mickel, hånskrattande. "Han, som stal torpet av mig!"
"Jo, innan kvälls är han nog uppmjukad, vill jag tro!"
"Varför tror du det?"
Järker sänkte tonen hemlighetsfullt: "Han är nu ner vid kallen, sir du!"
"Nej då!" utbrast Mickel med f ägnad och iver. "Så att han fick dit ändå till slut!"
"Jojo män! Håller på att skrifta sig för en särskild skrifte- herre nu, en som inte tar får och getter, halm och hö och stry för syndernas förlåtelse, sir du!"
"Och kvarn var stående för starkaste pådraget, tycktes mig?"
"Stannade just som det grep i första grynet!"
"Likt och slikt som förr! Jojo män! Eiset efter ryggen där i gården med. — Och så får jag gå såsom jag haver det?'"
"Ja, här i gården vet jag rakt ingen råd!"
"Liksom i andra gårdar!" suckade Mickel och lommade av utan hälsning.
"Borde inte stackarn få lite mat till bästa?" undrade Järker, då skinnarn gått.
"Nej !" avgjorde hon snävt. "Där hunden hyllas, där vistas han. Högfärdingen där kunde ha frossat mindre."
Utan ordbyte härom gick mäldarn, som haft nattens vakt, att sova på den väggfasta laven.
34
..O . .-O* ^ O'- . . O" % /O^
\: — *j
Kv ARNFÖ RLO SSAREN
Han sov i timmar, drömmande en sällsam vävnad om Gråe Jägarn, Mates, Mickel och dennes faselige byting.
När han åter väcktes, skakad av hustrun, mötte honom höstkvällens mörker ur de nakna fönstren och lågande eld på spiseln. Hon ropade över honom:
"Kvarn går nu, hör du en gång!"
Järker lyssnade och hörde slamret.
Han for upp som en pil, grep stickblosset ur muren, tände det skyndsamt och ilade ut i kvarnrummet.
Stenen syntes i gång, mataren slamrade, Mateskornet hällde ned och en mjölimma var redan utbredd över laven. Mäldarn lade sin hand på löparstenen och kände tydligt hans gång. Alltså ingen spökelse ändå!
Så lyste han nyfiket bort mot luckan.
Hon öppnades sakta av en uppskjutande hand med grepp om taget.
En gråhår ig nacke stack upp ur golvet. Järker var nära däran att tappa blosset av skräck.
Den gråhårige dröjde en stund orörlig och såg sig skyggt omkring, stirrande och bländad av det skarpa ljuset.
Mäldarn såg en människa med ödlig uppsyn och igen- kände slutligen Mates.
Den gamle, ty gammal hade han blivit, klev varligt upp- för stegen, stapplade blöt, krokig och darrande fram på golvet och gav sig att stirra oavvänt på den kringflygande löparstenen.
Järker satte blosset från sig i klykan och bar tjänstvilligt in mäldekornet ur kärran utanför i kvällsmörkret. Därpå tog han fram en mindre påse och närmade sig tveksam Mates, där denne stod, med blicken borrad genom stenen.
"I är liks ute sent, kärefar !" sade mäldarn varsamt. "Bidar I bara en stund, så blir det mjölfyllan i den här åt käramor, då I kommer hem."
Mates hörde inte. Han tycktes ännu stå förhäxad av sin andesyn. Kanske hade Gråe Jägarn något mer att säga honom än?
Mäldarn gick bort och satte sig på en lår i skumrasket, såg ömsom på den gammal blivne, ömsom på löparens här- liga fart och den växande mjölringen.
3. — Nationallitteratur. XXVIII.
W1 »Hl I ' »' MUMmUIMM HHMMI III II* ,i««im,-«i I MMMM II I I
Olof Högberg
Så fyllde han påsen, bar ut den i kärran, tog ut hästen, som var vresig av hunger, satte för och kom in. Han gick all- deles inpå den bortkomna människan och ropade Mates i örat :
"Stå inte längre här i grubblationer nu, kärefar! Allt är i ordning och förstpåsen i kärran."
"Vad för slag?" lät Mates, som stungen och i skälvande ton, likt en ålderdoms omage.
"Hästen är ju för och mjölpåsen i kärran!"
"Jaa, jaa!" lallade den andre som en yrvaken.
Han skakade upp sig till tankenärvaro, såg sig omkring med rörliga ögon, fäste blicken än en gång på stenen, rörde läpparna ljudlöst ett tag och stammade i en skälvton, som han fåfängt bjöd till att stadga:
"Som i övermorgon... får jag hem... det här då?"
"Ja, bara kvarn så visst blir gående!''
"Du sir nu att hon går!"
Så sade med kvalfull iver Mates och skred ut i natten, ödlig, böjd och grå.
X.
DET BLEV RÅD MED FADDRAR.
Först sent mot midnatt kom kvarnköraren hem genom porten inom den fyrkantiga huslänga, som efter seden ut- gjorde hemmanets nödiga byggen inom gemensamt ytterlås.
Det var mörkt i brygghuset, drängstugan och natthär- bärget för de främmande hjonen. Endast i stugan hos mor i huset flämtade stickblosset ännu från murklykan.
Mates satte in hästen, sköt kärran i lidret med ovan svårighet, tog påsen och låste med vredet.
Hustrun hade visst hört honom, ty hon kom till mötes ut på bron.
"Vad i Herrans namn är det, att du blev så länge var- andes?" lät hon dämpat i mörkret.
"Jo, kvarn är oss lös vorden nu!" kom svaret i gubblikt huttrande ton efter lång väntan från den frusne. I skrämseln för det främmande målföret ropade hon:
"Är det inte du då?"
Han gjorde våld på sig att återfå sin gamla stämma :
36
KvARNFÖRLOSSAREN
"Hå, d'är ju jag!" lät han någorlunda igenkännlig ur mörkret.
Den onda aningen ville sammansnöra hennes bröst med en mara av skräck, där hon stod. Gnistrande ögon döko upp ur mörkret i otalighet och drevo henne in i stugan.
Han stapplade efter och hon stod färdig att mönstra honom vid blosset, som genast röjde den inträdandes gråa lugg och medfarna skick.
Ett rop undföll hustrun, och så blev hon stående utan målföre.
"Ja, kvarnen är oss gående nu!" huttrade han för att lugna henne och kastade ned påsen vid hörnskåpet.
Så gick han till bords och satte sig tigande ned till sin väntande måltid, darrande, nedböjd och tryckt såsom aldrig tillförne.
"Vad i Herrans namn har vållat dig?" fick hon äntligen fram i skärande gäll ton och började storgråta.
Mates höll upp med skeden och funderade vad han skulle säga.
"I morgon..."' började han med sin skälvton och stan- nade mitt i talet.
"Ja, huru är det då?" 'I morgon är det söndag..."
'Visst är det söndag! Du är väl inte ovislig heller." "Ja, vi skolom kläda på oss...'' "Skolom vi till kyrkan då?" "'Ja, bägge två!" "Är det för något särskilt?"
"Ja, si pojken deras... skall fram till döpande." 'Vilken pojke?" "Mickels förstås!'" "Här i backen?" "Ja, ja!"
''Herregud, vad säger du! Skolom vi gå i fadderskap åt en slik?"
"Ja och därmed jämnt om den delen!"
Den avgörande tonon hejdade henne för en handvänd- ning.
3
'• — — — — IJmHI i,,,,, , i „|| i, i -- ;
Olof Högberg
"Var kunde den slarvsparven få tag i dig som i dag?" vidtog hon åter.
"Vad för slarvsparv?"
"Hocken annan än fadern skulle vara!"
"Hocken säger att han fick tag i mig?"
"Hocken annan skulle ha tiggt dig i en sliker skamställ- ning! En skulle väl inte värre höra!"
"Jo, värre skall du få höra, om du inte tiger!" utbröt mannen i skälvande raseri, och så blev det nytt uppehåll.
"Vilken få vi med oss då?" började hon åter.
"Ja, si det blir du och jag..."
"Som ungguffäder då?"
"Förmodeligen ! "
"Men storguffädren då?"
"Ja, det blir bara en."
"Någon som vi kännom?"
"Jag känner honom visserligen. Men han får inte tid att vara med sj älvan, sir du."
"Är det någon här i trakten?"
"Hånej, bor åt fjällsidan till — branog långt åt nordvart." "Vad är det för en då?" "D'är en björnskytt."
"Var han ute i sitt skytte här på orten då?" "Förmodeligen."
"Vad kunde en töcken en heta?"
"Hm, vad var det nu igen? Jo, björnskytten Sig vald Sigvaldsson."
"Var vistas han då?"
"Hå, inte vistas en töcken en nånting inte. Kan ju fara fram både här och där, vet jag."
"Men i någon socken är väl karln husförhörsskriven?"
"Ja, d'är i något fjällhål. Närmaste granne är han till Ulv på Vargnäset, ifall du vet var han bor?"
"Nej, det har jag aldrig hört."
"Inte jag heller, men summan är den, att vi måste säga honom an för prosten på det viset. Sigvald Sigvaldsson och Ulv på Vargnäset ! Hör du det nu, som bättre minnes, då prosten frågar, så att du tar igen namnen?"
38
.^•%».0*n.#Or%.,-0'«...-0"wO»'*.^0^
KvARNFÖRLOSSAREN
"Ja, Sigvald Sigvaldsson och Ulv på Vargnäset! Skolom vi säga an dem bägge?"
"Nej, bara den förre som fadder."
"Och så kan en inte alldeles komma med skammens tomma händer för prästen!" började hon åter larma i gäll ton. "Det skall efter rätten vara en fadder slinning. Var i Guds namn skall en nu ta den?"
"Tag jäntans, du, och aldrig vidare!"
"Åt en töcken själaspilling?"
"Ja, d'är inte nog med det!"
"Vad är det mer då?" gnällde hon förfärad.
"Ja, som det är med torpet här..."
"Är det kanske frågan om torpet?"
"Du skall taga din själ i sans, mor! Torpet här kom en inte så rätteliga åt, efter samvetslagen där, jag vill säga."
"Och så går du tänkande häva åt dem torpet, som vi havom med laga kraft? Visst haver fånen vållat dig på sliker resa !"
I sin gälla klagolåt fortfor hon att ösa heta skålar av hån och hädelse över den vid bordet nedböjde karlen, tills denne fann nog av denna traktering.
"Tyst, käring där!" befallde han i sin skälvande ton. "Tyst, säger jag, annars drar du vreden på nytt över huset."
Och medan hon åter tog till lipen, gick han från bordet, där han ej funnit matron, fällde ned skrivklaffen, tände talg- ljuset och satte sig, blöt som han var, med gåspennan fram- för nytt papper.
Det var visst någon viktig sak, som nu skulle avfattas, men huru skrivkarlen svängde och hytte med pennan, så ville det icke arta sig till någon öppning.
"Är det bara vi, som giva torpet?" började hon åter i vacker ordning. "Går inte björnskytten där med som halv man?"
"Han?" utbrast, Mates lågmäld. "Du skall aldrig tala om honom. Hör du det nu?"
"Men vad ger han då som storguffader betraktandes? Var det kanske han, som tvang dig i den här bedrövelsen och skamställningen?"
39
Olof Högberg
"Käring, Gud bevare oss, om du säger ett ord mer om honom!"
"Men visst har han lagt sig ut för torparn på något vis?"
"Ja, han är densamme, som tager där det finns och lägger där det fattas, ser du. Kan ej levandes råd med det. Vakta din tunga, du, och grassera måttligt. Vi få nu mala som folket mest."
"Såg du verkligen, att kvarnen gick då?" "Du har ju förstlingen där vid skåpet!" "Av vårt gudslån? Jag trodde, att du kom med skaf- fat mjöl."
^ "Och i övermorgon redan få vi fara efter mälden. Så att nog må du tro, att en var ute på sämre resa än så."
Hon började lugna sig och fundera. Hade karln ackor- derat sig till kvarnarnas förlossning mot torpet, så var ju affären inte klen. Men vilken var den andre vid uppgörelsen? Huru hade karln blivit så bitterligen medfaren och grå i en hast? Hade han bortsvurit sig åt draken, han med, som andra storkarlar? Nåja, sior sak kunde väl också det vara ! Nådatiden var ju kvar, Kristi förtjänst stor och Herrans långmodighet övermåttan. Han finge väl ha hem prästen, han som andra, på dödsstrået. Eljes var det ej så farligt, att åldern bitit på honom. Skulle det bliva många barn, så bleve det kanske liten del på var, men ofödder kunde inte skällas arm.
Så tog sig överslaget ut i dess helhet och hon sade halv- belåtet:
"Nånå, inte var jag tänkande förkasta dig alldeles heller, Mates!"
"Sådant ville jag äntligen höra!" svarade han lättad. "För du skall veta, att aldrig i min dag var jag värre ute och ändå kunde ta mig så gott igenom!"
"Men vad folket skall grassera!"
"Stor sak i det! Vi ärom karaktärsfolk vi och aktom ej på dylikt snack."
Ordet, från säck i påse kommet, skänkte hustrun märkbar lisa. Och sedan vände han på saken för bättre verkan :
"Vad folk av stånd och karaktär veter du, som ej är illa
40
KvARNFÖ RLOSSAREN
hållet av denna pöbeln? Det hör ju rakt till stånds esprit och rätta distinction, på högsvensko sagt."*
Hustrun synade mjölet i påsen, tog litet i munnen, sken belåten, satte undan gudslånet bakom nedre skåpdörren och låste. Därpå redde hon sig till sängs och trädde bakom hänget för att sova lugnt den natten.
Mannen åter satt vid klaffen länge, sliten fram och åter av sina tvivel, som togo ut hans svett i skur på skur i växling med kylans rysningar. Behövde detta gåvobrev uppsättas? Skulle icke kvarnen gå dessutan? Var ej hela detta äventyr en sällsam villa? Mates satt nog länge i slika frestartankar, men kunde icke komma från det klara löfte, han givit kvarn- för lossarn.
Och så, vad kvalens stunder ledo om i natten, fick han lydig hand till det hårda verket, full av bävan för en slik medfadder, full av tvivel på den unge örn, som efter urålders märken borde hava sett sin första dag i torpet. Gr åe Jägarns gussöner hade genom alla tider varit en sällspord adel, starka, oförvägna och rättrådiga andar.
XI.
EN TIDIG GÄST HOS TORPARN.
Stackars Mickel hade fäktat bygden runt efter fadderfolk, men hörsamma honom hade ingen velat.
Trött, hungrig, modlös, gick han hem och lade sig vid sidan av sitt barns moder, som redan sov, med gossen vid sitt bröst.
"Om ändå pojkbytingen vore min, så kunde väl någon vån vara," tänkte han förtretad.
I växlande tankar på dagens ting somnade Mickel.
Tidigt följande morgon vaknade han vid dån och spra- kande av en svår stockeld i den djupa spiselhålan.
Skenet låg bländande starkt över rummet. Och de små nakna fönstren, som den uppvaknande först såg, gapade svart och kusligt ur höstnatten.
* En illa fattad "högsvenska" då likaväl som nu.
41
Olof Högbeeg
Huskarlen gnuggade Ögonen, reste sig på armbågen, där han låg vid frambalken, och skådade fram åt lavens fotända, förbi dess nedervägg inåt spiseln.
Den glupande lågan föll den skumsynte starkt i ansiktet. Och så skymtade som en blixt någonting gnistrande mång- brokigt och långsmalt, som for bakom dörren till vedlidret, uppslagen som denna var inåt rummet mot lavens nederända.
Skinnarn funderade i omorgnat trög tankegång, men ej egentligen oroad. En främling kunde i dessa tider av okonstlad gästning träda in genom ostängd farstudörr, göra sig hemma- stadd med vedförrådet och tända sig en värmande natteld på spiseln, utan att sådant behövde tas illa upp av husfolket.
"Är väl någon vidfärding, som har varit ute på fjärden i sin själjakt. Men ohult som en fähund har han farit i vedlidret mitt. Skulle väl in efter mer, men den här säger stopp nu," tänkte Mickel om sig själv.
Han såg fortfarande fram åt spiseln, vaktande efter främ- lingen, då denne skulle komma fram med vedbördan på armen.
Hettan var mäkta stark och eldslågan kunde till synes flåsa högt över den låga skorstenen, som en annan spökelse ute i höstnatten. Främlingen tycktes dröja i lidret.
Så hotade en av de stående bränderna att ramla fram över spiseln till spiller kol ner på golvet.
Nu stack en glittrande blank spjutyxa fram bakom ved- lidersdörren, jämte en hand från grå ärm och rätade till bran- den ordentligt. Den främmande satt alltså bakom dörren och stekte sig i denna hetta, en otroligt värmegir ig varelse. Så drogs spjutyxan tillbaka och stöttes mot golvet ned mot spiselkanten, en fin och sirlig spjutyxa, såsom man kunde kalla den. Det var både spjut och yxa på samma stång, ett högst finurligt vapen, prydligt för ögat och till synes ganska mordiskt i handgemänget. Var ej detta vapen nytt, så var det säkert lastgammalt över mannaminne.
"Vad är det för utböling, som sitter och bränner så här?" ville gårdskarin veta.
Främlingen bakom dörren lät vårdslöst som en översåte och klangfull som renaste malm:
"Ved har du mer i skogen!"
42
KvARNFÖ RLOSSAREN
"Skulle det kunna vara den där svarte Sörlandsherren nu åter?" undrade Mickel. "Har kanske något ärende till hustrun, utav vad slag det kan vara."
"Kom fram, så får en si dig!" manade han.
"Hinner väl det också. Du skall ju snart upp till räck- nageln igen. Bordsilver haver du ej att ängslas för."
"Nej det förstås, men vad är du för en?"
"Lite av varje. Bröder i samma profession, om du vill!"
"Ja, nu är ingen den andres broder i havet, skall jag änt- ligen säga. Äst du då en skinnare, du med?"
"Javäl, på sätt och vis."
"Vilket sätt och vad för vis? Endera äst du en lagstadd skinnare, eller också äst du det icke." "Kan väl vara ett sanningsord."
"Haver du kommit ordentligen från din mäster med veder- börligt gesällbrev av ämbetsskrået." "Beklagligen icke så, kärefar!"
"Ser man på! Och då äst du väl heller icke förordnad till detta ämbete av ditt överstyre?" "Vilken är då mitt överstyre?"
"Skulle väl vara den här stackars excellensen på Gävle- borg efter rätten, men jag är utnämnd av prosten och bryr mig inte om den andre."
"Och jag bryr mig varken om den ene eller andre, ser du!"
"Och så far du olovligen fram med ditt skinneri! Haver du ock farit i mitt härad?"
"Javäl, kan icke frångå mig det!"
"En ljus gosse, du! Vad har du redit för slags skinn då?" "Drakskinn på senare tiden mest!" "Vad för slag?" "Drakskinn, sade jag!"
"Hocken värsten håller sådant skinn verk till rednings?"
"Sanningen att säga ingen fler än draken själv. Och han släpper inte till skinnet godvilligt heller."
"Du spöktalar väl nu? Kan det finnas så pass mången, att det lönar sig — här på orten och nu för tiden?"
"Yrket kan väl vara tryckt, det medgives."
"Hur mången drake har du tagit ned då?"
43
Olof Högkbebg
"Så pass, att jag fick mig ett par drakskinnsstövlar åt- minstone. Här kan du se!"
Främlingen sträckte fram sin ena fot. Den brann i lå- gande eldfärger såsom glittrande metall, omlindad, som den syntes, med någon smidig fjällhud av både skönt och hemskt utseende.
"Det var nog!" utbrast skinnarn häpen.
Främlingen drog sin fot tillbaka och fortgick:
"Jo, dessa två bänningar tog jag just från den finaste fjällsättningen hos besten."
"I hans ljumske, förstår jag väl?"
"Nej, från tredje vingbogen, framifrån räknat."
"Han har då flere dylike?"
"Var en sak det, kamrat!"
"Och så är du väl dyr på dessa skinn?"
"Åja, beredda så. Hembjuder dem endast åt de för- nämsta riddare."
"Huru många riddarklädningar tar du ut av huden på en höft?"
"Minst hundra gode!"
"Det var nog!"
"Förutom några hundra bänningar." "Skarvbitar, kan jag förstå? Och så räfsar du penningen?" "Ingenting för intet. Sitter just inte i var mans naglar att gå ut och taga ned en sliker best!" "Nenej, det förstår sig."
"Och sedan vet du bäst själv, vad desse hudar taga ut en ärlig mans svett?"
"Nej, så visst jag redde månget skinn i min dag, så veder- fors mig aldrig ett slikt."
"Då trivoms vi kanske inom häradet bägge?"
"Ja, inte för thy! Men hör mig på: visst sporde du något om den här stora drakutbölingen?"
"Ingen är just någon pyssling. Vilken menar du?"
"Den, som äter upp oss med den här farliga tullen, han. som översåtarn svär sin ed åt."
"Du menar väl stora landsdraken, som alldeles äter upp detta armodsland."
KvARNFÖRLOSSAREN
"Nå, har inte en töcken som du varit däråt någon resa?" "Vet du kanske var han dväljs då?" "Vore inte nöd då!"
"Du är kanske rätta karln att dräpa honom?"
"Hå, jag säger ju inte det. Men skulle inte menige man komma sig för att samla ihop till en kanon?"
"Det vore just att komma sig för!"
"Och ha sig dit och sätta honom ett skott i bringan. Tänk dig en kanonkula i bringan på en töcken!"
"Men tänk du, om han skulle ligga för väl befästad i sin håla?"
"Jaså, du tror det!"
"Och spy en stråle dödsetter över menige man?" "På så långt håll?"
"Ja, huru långt påräknar du? Draken ligger inte stilla, medan du ävlas att skottställa kanonen, skall du tro."
"Men det kunde väl bli något råd!"
"Ja, vilket då? Översåtarn, som har svurit styggen sin huldhetsed, kan stjälpa dig, men inte hjälpa dig. Hade du en kanon och lov att taga honom och finge veta, var han vistas, så skulle du taga draken, om icke fast hellre draken toge dig."
"Nånå, det kan visst vara margf aldigt ! "
"Ja, du skall tro, att vi ha legat ute efter besten."
"Vilka fler än du?"
"Mina gussöner!"
"Har du många sådana?"
"Två i livet och bägge ha snart tjänat från sig. Var just nu i tanke att få mig en tredje snart."
"Vill du verkligen ha dig en gusson då?" "Var väl ute i det ärendet!"
"Då kan du så liks taga pojken min, som han skulle vara !" "Det har jag ingenting emot!"
"Säger du ja otrugandes? Då är du en märkvärdig en. Var jag inte ute i går förgäves hela dagen som en hund gård- rnellan!"
"Vad förebar folket som mest?"
"Det skulle bliva en svår utböling av pojken."
45
Olof Högberg
"Det tror även jag!" "Du även. Varför så?"
"Det är en naturkänning, ser du! Nå, fick du några med- faddrar åt mig?"
"Hade inte varit nöd då!"
"Så bekymra dig inte för den delen. Alltid får jag någon med mig, då det bär så långt. Vad säger du om Ma tes och hans hustru? Bägge två villfara dig — i detta och mer där- till. Torpet får du igen. Och sedan går du till Mates och tar ut ditt behov på min räkning, så snart du sitter trångt."
Mickel funderade en stund och utbrast:
"Håhå, nu förstår jag, var en skall taga igen dig!"
"Få höra, varåt du gissar på en höft?"
"Ja, äst du icke densamme, som rår om gossen?"
"Kvinnan föder barnen, kärefar, och någon rår alltid om dem, men det kan ofta vara svårt att gå i god för, vilken det är."
"Jojo män! Jaså, du hade dig till gårds likväl, så att en kan få se, huru du ser ut. Kom fram, så får jag syna dig, skamhund!"
"Sitter ju så bra vid spiseln, och du skall ju strax upp!"
"Nånå, jag förundrar mig inte, om du äst blyg. Du tör väl ha varit ett troll i dina dagar?"
"Sanningen att säga, är just detta vad jag oftast gick och gällde för."
"Ser man där! Och så förstår jag nu din naturkänning för gossen, som skall ärva ditt arga kött. Nånå, sämre kunde du ha betett dig, fast något mer än din skyldighet gör du inte."
"Det är inte mången, som får ett slikt beröm."
"Ja, något beröm precis var det inte meningen att ge dig. Men tror du nu också, att gossen kan komma sig fram på det viset?"
"Som dr ak jägare? Åjo män!"
"Så hör mig på en sak! Varför höras slike odjur alltid vara så långt i fjärran, du?"
"Draken låter aldrig märka sig i grannskapet av sin håla." "Men här på orten finnes då ingen!" "Rätt mycket sagt, kärefar! Huru vet du det så noga?" "Skulle väl någon gång ha sett eller hört varelsen..."
46
KvARNFÖ RLO SS AREN
"Då han med ljudlösa fjät och vingslag haver sig ut i kolnatten?"
"Men nog har jag farit klivande i bergskrevorna alltid."
"Och undersökt vad som dväljs nere i grunden?"
"Har du själv någon spaning, då?"
"Icke så förutan! Såg du den kulan, där de inspärras, dessa andebesatta, genstörtingar och andra, som kallas orena?"
"Timmer kulor na i jorden med gallergluggen uppåt? Vad är det mera. En sådan måste ju var socken hava, annars ginge det på tok."
"Vare därmed hur som helst. Under varje sådan kula dväljs en drake."
"Aldrig möjligt?"
"Jomän, du! Och då finnes ju minst en i varje socken."
"Så mången? Men varifrån har det sällskapet kommit?"
"Idel yngel av stora landsdraken, vet jag!"
"Han ynglar på det viset? Men då finns ju både han- drake och hona?"
"Var en sak det, kamrat! Vi ha för resten haft nog med att ta undan de nya ynglen för året. Längre kommo vi aldrig hittills."
"Du och dina gussöner? Nå, men du siktar väl ändå åt gammelparet?"
"Om vi så visst komme åt dem, ja!"
"Men då skall jag säga för dig både väl och snart, att du äst en riktig dummeresel!"
"Det är jag merendels, men huruledes nu?"
"Jo, du vill slakta hönsparet, som värper dig guldäggen!"
"Men är det inte synd om de stackare, som få släpa ihop den stora draktullen med sin svett?"
"Ingen är den andres broder i havet, du! Hocken skall öda ut sin näring för hundhopen ! Det haver du varken tack eller bröd för!"
"Kan så vara sant! Vad får du på en höft släpa ihop till draktullen, här du sitter i torpbacken?"
"Inte så litet det, må du tro. Först och främst tog Eike- Mates av mig torpet."
"Vad du ägde, att börja med!"
47
Olof Högberg
"Och så tar han trettio dagsverk om året, för att en stac- kare får sitta kvar."
"På din egen grund! Alltså gör du var tolfte dag åt dra- ken först!"
"Så tar landsfiskalen en halv tolft bästa fårskinn i mild- ring."
"För att mildra draken?"
"Ja, huru då? Vad kan jag fiskaleras för? Sedan tar fogden sex getskinn som uppgäld* på kronotullen. Så tar prosten all t j är ved på skogen. Och så tar han tull till jul, midsommar, påsk och pingst, vid Larsmäss, Ersmäss, Öls- mäss, och Andersmäss, utom stora nattvardstullen en gång om året och biktetullen, då en syndare sig biktar eller biktad varder. Och så är det ju eljes tullar i f ramfärd och åtfärd, i väg och vägamöte, vart en stackare sig vänder."
"Allt sammanskrapat åt drakestyggen ? "
"Ja, skulle inte de varelserna annars bli fuller rika av slikt skinneri?"
"Nå, men skulle inte du åtminstone vara tacknämlig, om du sluppe?"
"Ja, tag ned landsdraken, du! Översåtarn tar tullen lika väl och därmed jämnt. Hav ett öga på elden, karl!"
En brand rasade just ned och övertäckte golvet med rykande spillerkol.
Främlingen syntes sträcka ut sin näve med tumme och pekfinger i grepp, men utan att böja sig fram.
"Vad nyper du i vädret för ! Raska dig, karl!" förmanade huskarin, men ryggade häpen tillbaka.
"Jag tar eld med tången, jag!" lät främlingen.
Hans fingergrepp hade vuxit ut till eldtångsskänklar, och med dessa kastade han kolen flinkt i spiseln. Därpå samman- drog sig den utsträckta fingertången åter till fingrar, och så till sist drogs näven tillbaka. Då tänkte skinnarn:
"Ettdera är detta en vaken maresyn eller ock troligast en ny djävul, som skall hit och innästla sig."
Mycket vidare behövde han icke grunda.
* Påök under förevändning att betäcka restantier.
48
KVARNFÖ BLOSSAR EN
Lågan hade nått sin höjd, och ett skorstensdrag slog ned hennes spets mot vrån, där eldtångskarlen kunde dväljas.
När elden åter höjde sig, följde något grått till väders, och två eldblixtar, skimrande i tusen färger, drogo strimmor vid spjällets svarta gap.
XII.
"SVARTE-MICKEL."
Den söndagsmorgonen satt torparn vid fönstret, ihärdig som spindeln i sitt nät, och spanade ned åt storgrannen efter den fångst, som borde nalkas till gårds.
Mycket riktigt kommo Mates och hans hustru helgdags- klädda uppför backen. Den förre, nedböjd, grå och åldrad, till största häpnad för torparn, inträdde med ett papper i handen. Hans hustru, sig alltid lik, bar en linning.
Med skygg uppsyn hälsade Mates gudsfriden, och torparn, ögnande honom förvånad, gav svar på hälsningen. Han satt nu vid spiseln med sin hustru, som närde sitt veckogamla söndagsbarn från fylligt bröst.
Hon, torparhustrun, den fallna, den förkastade, kände huru bondhustruns gråa blick fäste sig avog vid hennes snygga linne och fylliga barm. Hon såg ej upp för att möta de dömande ögonkasten eller för att med egen blick tolka för- våning över besöket. De skulle få komma och gå och döma, bäst de ville. Tvärs genom gråa spiselaskan skådade hennes frånvarande själ minnessyner, kanske rosiga, hoppgivande, upprättande. Vem borgar för en moders tankevärld, om ock världen all förkastar henne?
Mates och hans hustru gingo fram och satte sig på bänken vid fönstret, märkbart bekymrade att finna en öppning. Där följde så en god handvändning av tvehågsen tystnad. Vägg- smeden knäppte, kissan spann på murhyllan och den lille sluckade vid sin moders bröst.
"Jaså, kärefar är ute och är tänkandes till kyrkan, sir jag!" började torparen.
"Ja, vi ärom som i den tanken," krystade Mates, och så följde ny tystnad.
Torparen tyckte bäst vara att gå lös på saken och fortgick :
49
Olof Högberg-
"Ja, här var i natt en underlig en, som hade ackorderat med kärefar om pojken här och torpet, sade han."
Den talande såg styvt tillbaka på det burgna folket. De stirrade på honom och så på varandra.
Mates skrapade på foten och fick fram i förtretad skälv- ton, i det han slängde papperet på fönsterhyllan:
"Ja, här har du nu igen ditt skrifterliga på torpet, som faddersgåva åt gossen menandes. Och så ger du henne genast linningen, käring, för vi ha bara dag och väg till kyrkan."
Då nu modern överlämnade den veckogamle lindad åt styvfadern, som skulle bära honom till kyrkan, sade hon rörd med blixt ur flammande ögon:
"Signad vare du, min själs önskeson! I brist och armod blev du född, och mörksens väldigheter stodo dig i vägen. Så slå dem du med Herrans starkhet, ty du har starkt påbrå, och Herrans änglar följe dig på vägen!"
"Kom nu med bytingen en enda gång!" avsnäste mor Mates med djupaste vedervilja.
"Herrans änglar !" upprepade Mickel tvivelaktigt. "Ja, vad det blir av gossen, men någon slags änglagosse blir han då rakt inte, det spår jag."
När nu unge svennen fördes fram till sakramentet, döptes före honom där, i väldig krets av översåtar, ett dotterbarn, som nämndes Sara Cornelia Helena, länge valda och sorg- fälligt eftertänkta namn.
För gossen åter, som därpå vattenöstes ur samma funt, hade man ej ens i nödig måtto haft en slik omtanke. Och då Mickel själv, styvfadern, syntes rätt villrådig, valde dopför- rättaren, Mäster-Jakob, helt behändigt dennes namn.
När nu anteckning företogs och oäkta Mickel Mickels- son skrevs upp jämte faddrar, så fördes till boks en från- varande storguffader, björnskytten Sigvald, boende i något fjällhål som närmaste granne till torparen Ulv på Vargnäset, även han en okänd karl på ort, som prästen aldrig sport. Det var Rike-Mates, som sade honom an och borgade för jägarn som gammal vän betraktad.
Mäster-Jakob fann visst bonden märkvärdigt åldrad efter kvarnförlossningen, men hade nu fått löfte om malbart
50
KvARNFÖ RLOSSAREN
tiondekorn för flere år i rest och ville ej för stunden göra frågemål.
Mickel sade ingenting, men vid första trångmål gick han ned till Mates och tog ut behovet sitt, hur än det gavs med tydlig sveda i den dolska hågen.
Sedan kom han ofta, illa sedd varenda gång, men aldrig motsagd, alltid hulpen.
Sedermera, då hans hustrus son kom in i fattningsåldern, gav han denne del av vad han sett och anat.
Mickel själv, styvf ådern, blev ej mera nämnd, men om hans styvson, Svarte-Mickel, skulle från skilda folk och länder spörjas otroligt många märkesting.
4. — Nationallitteratur. XXVIII.
öl
Ur PÅ PRÄRIEN.
INLEDNING.
En vinterkväll i början av 80-talet var det, och på de ojämna prärievägarne arbetade vagnarne sig mödosamt fram genom fotstjock gyttja, vadan hjulen sjönko ned än åt höger, än åt vänster. Åkar Smiths stora, täckta droska kom från Morton by och körde genom den lilla mörka lunden i ut- kanten — fram på prärien i riktning mot anhaltstationen strax bakom. Icke ett ljud hördes, icke en människa syntes till, då en stor svart hund plötsligt reste sig utanför dörren till väntrummet och gav till ett dovt skall, som genljöd ute på slätten. Månen övergöt spåret och det splitternya trähuset med en skarp glans, mot vilken appelskogen tog sig nästan svart ut.
— Hallå! ropade kusken och stannade — vad är det på färde?
— Du är för tidigt ute, Jack, svarade inspektorn som syntes i dörren, tåget kommer inte på tjugu minuter.
— Här ser inte vidare affär slikt ut, menade Jack, vilken hoppat ned och klappade hunden, som nosade på honom.
— Äh well — vad kan man begära?
Inspektören tog tillfället i akt att byta ord med en genuin amerikan. — Vardagarna är det väl inte så galet, men sönda- garna fick ju kyrkfolket sin vilja fram — de nekade bolaget att lägga spår här, om inte söndagstrafiken avskaffades. Det går inte två reella tåg på hela da'n.
Jack skrattade.
— Det var väl syndarne i Blue Point, de ville åt — eller deras ölbuteljer — i alla fall fiffigt gjort, di ä utlänningar di ena som di andra, och vi ä lika nöjda om att få Morton till en sommarsöndags-eftermiddags-suphåla .
4*
55
Hilma Angered-Strandberg
Mörka skuggor rörde sig borta vid brynet och kommo långsamt fram — en och en eller flere i klunga — i månljuset, där de uppenbarade sig som starkt byggda ynglingar med händerna i överrocksfickorna. Klumpiga, hemstickade ylle- dukar voro knutna om halsen och uppdragna över öronen. Ynglingarne gingo stilla ned mot stationen och fyllde snart perrongen, äldre män kommo till och det blev ett mummel av sävliga röster. Den lille fetlagde professor Gustafsson med sina vänliga, ljusblå ögon, sin runda filthatt och rocken knäppt under hakan, gick omkring och talade vid alla. En viss spän- ning visade sig på de flestes ansikten, då tåget visslade på avstånd, och lokomotivets eldgap kom närmare och närmare i en milslång, snör rät linje...
När det stannade, retirerade skaran med ett ryck så långt den kunde komma mot stationshusets vägg. Ned från tågplattformen steg ett ungt par, lastat med resefEekter. Damen såg sig omkring med en liten häpen, förlägen min, men Gustafs- son fattade hennes mans båda armar och ruskade dem på ett hjärtligt sätt, i det han på sjungande småländska i litet talarton yttrade:
— Välkommen min käre professor, — välkommen min kära fru Hjelm, -— det var ledsamt, att herrskapet skulle behöva komma på en söndagsafton — men sådant får anses som nödfall. Här är den kära studentskaran — Pettersson säger några ord till professor Hjelm och hans hustru, som vi nu hoppas skola få det så gott bland oss... Var är Pet...
Den nämnde ställföreträdaren för den allvarsamma flocken — en lång yngling med fundersamma blickar bakom glasögonen — hade vid detta lag trätt ur ledet. Han höll fram sin hand, klädd i en bastant, brun tumvante — för vem som ville fatta tag i densamma. Fru Hjelm strök genast sin lilla handske en gång längs insidan av den rakt utsträckta, alldeles styva ullvanten, och dess ägare sade i eftertänksam, trovärdig ton på oklanderlig värmländska:
— Iä mycket vällkomme, de ä I — och med Guds frid — vi kan inte uttrycke oss fint, men vi mener väl — det göra vi — vi mener väl.
Det var som en enda suck av lättnad dragit igenom
56
Ur På prärien
skaran vid väggen, medan herr Hjelm gjorde sina korta bock- ningar och upprepade:
— Tackar så mycket, tackar — det var mycket vänligt.
— Ja, sade åter professor Gustafsson litet kort, med ett våldsamt bemödande att icke falla i tankspriddhet — nu — nu tänker jag att våra vänner — skulle gå till den väntande vagnen . . .
Man rörde sig allmänt framåt, och studenterna gjorde tafatta försök att tillbjuda sin hjälp vid sakernas bärande. Fru Hjelm smålog så naturligt mot dem, att de blevo en god del djärvare, och därpå slogs vagnsdörren igen, och den vingliga färden begynte.
Under det herrarne bytte ord om resan, som endast räckt ett par timmars tid från Chicago, satt Matilda Hjelm och såg ut med blandade känslor av intresse för det nya och förskräckelse för allt oberäkneligt, som kunde möta i en sådan här vildmark. Genom skogen bar det ut på byvägen, där små tvåvåningshus lågo på långa avstånd från varandra med äppelhagar och tomma lotter emellan. Alla voro de byggda i samma fantasilösa stil — avlånga hus med en veranda, stödd av fyra pelare och fönster åt alla sidor på övre botten samt ett bislag på baksidan till skydd för hetta om som- maren och för köld om vintern. Späda, nyvuxna träd kantade vägarna — eller avenyerna — nedanför de smala brädtrottoa- rerna, och en träkyrka, vilken skildes från gatan genom ett staket med grind, samt ett par krydd- och slaktarbodar lågo i övre ändan av byn, som var tätare bebyggd.
Här stannade vagnen. På förstugukvisten till ett hus av den vanliga sorten stodo ett par halvvuxna flickor och väntade, tills vagnsdörren slogs upp, då de genast försvunno. En präst med fredligt ansikte och en jämn skäggkrans från ena örat till det andra, kom ut och hälsade litet tungsint.
— Välkomna — välkomna, ja, broder Gustafsson har väl underrättat — jag är Törnkvist, professor Törnkvist — våren så goda och stigen in, det här är nog kanske inte som herr- skapet är o vana vid, men vi ha gjort det så gott vi kunnat — det är mycket svårt att få hus i Morton.
Professor Törnkvist uttryckte sig lugnt och långsamt och
57
Hilma Angered-Stkandbekg
icke med lätthet. Hans ögon vilade forskande på det unga paret, medan han nu ledsagade dem upp för en mörk trappa, belagd med trasmattor, och öppnade dörren till ett lågt rum. En glödhet luft slog till mötes från en kamin, som fyllde upp en femtedel av kammaren.
— Här är varmt och gott, sade professorn med samma tungsinta min och ton, men dock med en anstrykning av förnöjelse. Var nu så goda och gör sig hemmastadda — garde- roben här har mamma lite saker kvar i — men om man stiger upp på en stol och räcker sig fram, så äro de övre hängarne
lediga Var sedan så goda och kom och ät kvällsvard
om en stund.
Så länge värdens steg ännu ljödo i trappan, var det takt- fullt tyst därinne.
Fru Hjelm stod mitt på golvet och blott stirrade på de vita väggarna. Det fanns icke mycket annat att se på. En säng, två rottingstolar och den kolossala, ytterst grant för- nicklade kaminen med hornrutor var ungefär det hela. Hennes egen behagliga figur, iklädd modern resdräkt med hög turnyr och snäva ärmar, en vid, schwungig hatt, som tronade käckt över en vårdad lugg, och gants de Suéde ända upp till arm- bågen, tog sig så komisk ut, där hon stod, att hennes man brast ut i skratt.
— Erik — här dör jag! ropade hon dämpat, — teatraliskt.
— Asch, dör — bröt han av alldeles samtidigt — det gör du visst inte — kom hit och titta på månen ett tag, är det inte stiligt med den här slätten utanför?
— Och ingen spegel ! — Hon fortsatte förtvivlad sin undersökning.
— Det ska vi köpa en för 10 cents, när vi fara in till Blue Point.
— Och se på handfatet — här spiller man ju ut vattnet, så litet är det — ingenstans att göra av tvål eller borstar . . . och var skall man få vattnet? Det blir väl min lott att gå och hämta själv i brunnen kanske?
— Det händer nog precis du!
— Och här skall man sitta — i tio år — kanhända mer !
— Tacka du din milde Gud, om du det får bara.
58
Ur På prärien
De skrattade båda — alltsammans var så orimligt, så avlägset.
— Jag begriper inte, att du inte kan ta det skojigt allt- ihop, Mattis — jag tycker det är ett riktigt äventyr.
— Skojigt?! — Den mjuka munnen försökte se ond ut — trevligt skoj — nej men kaminen, Erik — vad skola vi ta oss till, vi stekas ju, förstår du dig på den?
Icke ett dugg, tänkte Erik, men gick likväl bort och öppnade och tillslöt på en slump alla de besynnerliga små luckorna med den påföljd, att kaminen brann ännu starkare.
— Den går nog snart ut, och då få vi så kallt som i Grön- land, tröstade han, och så gingo de ned till kvällsvarden.
— Är inte fru Törnkvist frisk? — Fru Hjelm såg sig förvånad omkring vid bordet, där de båda flickorna sutto vid ena ändan orörliga och fientligt stumma, och professorn hostade stilla förläget, sedan han läst en lång bordsbön.
— M — n — joo — mamma kommer nog ned i morgon — var så god och förse sig ! . . .
Förmiddagen därpå, sedan frukosten ätits under vär- dinnans fortsatta frånvaro, hade Matilda öppnat dörren ut till gången, medan hon försökte ställa till litet hemtrevligt därinne. Då hon efter ett längre neddykande i kofferten reste upp huvudet, stodo de båda flickorna i dörren och stirrade på henne.
— Kom — kom in — jag skall visa er något vackert. Den ena såg på den andra, så öppnade en av dem plöts- ligen sin mun och sade med en djupt ogillande blick på Matilda :
— Min mamma reser till Kansas.
— Till Kansas? Gör hon det?
— Ja, mamma sa till pappa, att om herrn och frun ska vara här, så reser hon till Kansas.
— Å — kära — det var ju bra ledsamt — var allt vad Matilda kunde få fram i sin stora förvåning.
— Mamma tål inte herrskap. — Det kom mycket av- görande — som förklaring.
En liten stund härefter, då fru Hjelm skulle hämta upp dricksvatten, råkade hon mitt i köksdörren på sin osynliga värdinna . Ingen möjlighet fanns till räddning, de nästan stötte ihop med sina ansikten. Med en min, som väntade hon en hel
59
jgrs«4>''wOr%«*o^...-Q*'%j^
Hilma Angered- Strandberg
delj övertalningar, vilka hon på förhand ville visa icke tjänade till någonting, steg fru professorskan bakom dörren. Hon såg rätt framför sig, som vore det en alldeles främmande och likgiltig sak, att hennes gäst passerade igenom. Men fru Hjelm satte] lika skyndsamt bort karaffinen och tog den lilla kvinnan i axlarna trots hennes vändningar och slingringar och häpna:
— Nä — nä — ej — var så god och — jag visste inte alls att . . .
— Hör nu snälla fru Törnkvist — det här är bra ledsamt för mig — jag vet verkligen inte, vad jag gjort för att...
— Å visst inte, visst inte, — kom det skyggt under fåfänga slingringar för att komma undan.
— Varför kunna vi inte bli goda vänner? jag är den snällaste människa i världen, fru...
— Ja, det kommer aldrig i fråga, — stönade den pinade kvinnan.
— Är det besväret med maten då, som ?
— Maten! — Å den frågar jag väl aldrig efter — herr- skapet äter ju rakt ingenting, — protesterades förskräckt, medan ögonen för första gången lyftes från golvet upp till fru Hjelms halsrosett.
— Ja men — vad är det då?
— Å — frun vet väl — vi ä inte herrskapsfödda, vi förstår oss inte på hur...
— Här i Amerika! Vem talar här om sådant!
— Å det blir ändå alltid detsamma, menade fru Törn- kvist i en ton av djup övertygelse, som nästan liknade en suck.
— Fru Törnkvists man är ju professor för resten.
— Ja se, pappa kan nu vara med var som helst, det kommer aldrig annat i fråga — kom det ivrigt.
— Nu tala vi inte ett ord mer om den här saken, av- gjorde fru Hjelm, hjärtans trött på hela historien, och drog
n motsträviga kvinnan med sig in... de Det blev avbrott på avbrott i hennes upphängning av de nysydda, stiliga klänningarna. Just som hon skyndade sig för att få en stund ledig till läsning, knackades på dörren.
Ett långt fruntimmer med en gammal schal kastad över huvud och överkropp stack in huvudet utan att vänta på in-
60
'.!•!■■ ■ »i ■ ii .i i : l>
Ur På prärien
bjudning. Då Matilda närmade sig, steg hon på och sade med rask stämma i bestämd, kort ton:
— God dag, god dag — how do you do? Jag är misses Gustafsson — nej tack — jag ska inte sitta ner — och jag kom för att höra, om ni ville äta middag hos oss i dag, precis på slaget tolv.
Det var ungefär som de mötts sist i går!
Schalen hade glidit ned och visade en lång, skinntorr hals och ett så besynnerligt fult ansikte, att det verkade rent av förtrollande.
— Pappa ville, att vi skulle fira de nykomna med några vänner, men någon grannlåt ha vi inte — och ingen vill vi heller ha, för det här är ett kristligt samhälle, — och här äro vi alla lika. Precis lika allihop — kom det eftertryckligt — och — ja, jag talar alltid uppriktigt, det är lika gott att säga ifrån i början som sedan — det, som har varit, ser misses Hjelm, det är gånget, det tala vi aldrig om, — men är det så, att professorn och misses vill äta middag hos oss, så äro de välkomna . . .
Hennes ton var så uppriktigt avgörande, och hennes långa, litet framåtlutande figur verkade så beskyddande, att Matilda blev försagd som en skolflicka och sade rätt och slätt : tack.
— På slaget tolv, — vände professorskan sig om i dörren. Matilda stod kvar och såg efter henne. Om hon, fru
Hjelm, rest från Stockholm, till Uppsala, kunde man icke gjort mindre affär av hennes ankomst. Tusen, tusen mil — i en annan världsdel ! Och hemma voro de så glada, att hon kommit bland landsmän ! . . .
Litet senare sade herr Hjelm:
— Sätt nu på dig det tarvligaste du har i kofferten — nu är du professorsfru på Gustavi skola, förstår du.
— Är jag bra så här ? . . . Är du tokig, Erik? — brast hans hustru ut förargad i samma andedrag, då hon såg, med vilken min av komisk tveksamhet han betraktade hennes präktiga figur, iklädd en slät, svart sidenklänning, som satt utmärkt, en kedja med stor medaljong, slutande sig kring ett luftigt halsrysch och nya gants de Suéde. — Den här gamla otäcka
61
o «.. o ...o ... o ... O ••..•O'- ., o • .. o •...<>••... -o***.. o •..•o «.. o*'...o-«..o.<
Hilma Axgebed-Stea^dberg
klänningen, jag kan jn inte få slut på den en gång... Nej — jag har ingenting annat, och inte bryr jag mig heller om att krusa så förskräckligt... Se så — nu — gå — vi.
*
I det långa förmaket voro samhällets ledande personlig- heter samlade. Eunimet var stort och lågt. med många fönster, och stelt möblerat. På en fyrkantig matta stod ett litet bord. där Dorés bibel låg i beräknat sned ställning med ett bok- märke av vitt siden utstickande två tum. Över gungstolen hängde gula långschalar knutna i rosett., utbredda och fästa med knappnålar; på väggarne funnos oljetryck i breda oxi- derade ramar — allt bibliska ämnen. — över en liten orgel i hörnet blickade professor Gustafsson ned. ritad i svartkrita på tryckt fotografiförstoring. — och i en buktig linje sutto på stolar och soffor fruarna., alla vid första påseende varandra lika. Det var samma släta, svarta ylleklänningar utan till- stymmelse till förhöjning bak. långa koftliv utan garnering, kring halsen en linongbit, hopfäst med en liten nål och det benade håret i en knut över nackgropen. Ansiktena voro för det mesta korta och breda, något utstående vid kindknotorna . och de bara händerna vilade korslagda i skötet. Iklädda tunga kängor hängde barnen vid deras knän: småflickorna buro långa klänningar och hårt flätat, tillsmetat hår. Några ung- domar med svullna röda händer stodo i en krok, och herrarne bildade en stillsam grupp.
Det blev tyst som i en kyrka, när professor Gustafsson, vilken mött sina gäster ute på förstubron, trädde in med Hjelms.
— Jah. han vände sig litet trögt och besvärat inåt rum- met, varvid fruarna till hälften reste sig från stolarna och vredo händerna en smula nervöst över varandra eller snurrade tummarna. — här ha vi vår käre professor — jo-o broder, ute i detta land äro vi alla professorer — och hans kära hu- stru. Vi bedja nu vännerna vara välkomna till denna krist- liga inrättning, och den — hm — den världslighet, som kan finnas, och som är så naturlig — den tänker jag inte längre skall trivas i den. jag må så säga, luft. som omger detta sam- hälle — det blir nog så bra — och nu kanske mamma vill...
52
Ur På prärien
— Jaha, svarade genast fru Gustafsson med bestämd röst, i det hon fattade fru Hjelm i kjolen och drog henne med sig över golvet.
— Det här ä misses Pettersson, — det ä det — misses Pettersson och hennes tre barn, och det här ä misses Anders- son, professor Andersson därborta, hans hu-stru, och det här ä miss Swensén, hon hjälper misses Andersson i hennes hus — och miss Löfgren, hon ä misses Lundgrens hjälp. — Har Stina hälsat på mostrarna? — vände hon sig strängt och avbrytande, utan att släppa sitt tag i Matildas kjol, till husets dotter, som sög på en bit karamell nere vid dörren, — kom och gör det genast! — Jaha — och här ha vi...
Så fortgick det grundligt och stadigt hela raden utefter, och alla stego upp och räckte fram handen med allvarsamma, litet förkonstlade miner och sade:
— Tack för första gången.
Plats bereddes högtidligt åt fru Hjelm i en soffa, och tystnaden fortfor. Ingen ansåg sig behöva låtsa ett samtal, då man ändå var upptagen av att studera fru Hjelms hela person, hennes klänning, medaljong, halsrysch och — hand- skar. Handskar! Det var det oerhördaste. Matilda försökte förläget att tala vid sin granne, men fick blott: Oh yes — eller: Oh no — till svar. Slutligen efter en liten paus och åtskilliga nervösa vändningar yttrade frun rodnande:
— Hur trivs misses i Amerikat?
— Nu blir det en stor fråga, vad vi skola kalla denna unga vän för, sade professorn, som vänligt närmade sig — skola vi säga fru eller misses?
Körelse förspordes i den långa, buktande raden. Man såg på varandra, gömde huvudet bakom varandras axlar, viskade små hemliga ord och lade handen över munnen för att skyla det harmlösa fnittret.
Det var en stor skillnad mellan dessa båda titlar. Skulle man verkligen säga fru till denna unga kvinna, även om hon var av herrskap?
Ingen ville giva något svar, tills fru Gustafssons avgörande röst ljöd från matsalsdörren:
— Ja, andra få göra precis som de vilja, men jag kommer
63
Hilma Angered-Strandberg
då aldrig att säga annat än misses, det hör till mina prin- ciper . . . vill ni nu komma ut och äta . . . Här — misses Hjelm kan sitta bredvid pappa, efter det är första gången — och så hennes man på andra sidan om henne.
Man tog mycket långsamt plats, man och hustru vid varandras sida och tjänsteflickorna bredvid sina matmödrar.
— Om pappa har några ord att säga nu — så.
Efter en mycket lång bordsbön grep man sig med en viss brådska an med de halvt kallnade köttbullarna.
Det var ett särdeles stilla bordssällskap. Maten var svensk och utmärkt lagad och bordet lastat med silverpjäser, som icke nyttjades till någonting. Man drack blott vatten, åt stadigt och lät sig serveras. Ett och annat halvhögt smickrande ord om rätterna yttrades till fru Gustafsson, vilken hela tiden passade upp, något som alla syntes finna naturligt.
Men nu hade professorn dock något att säga. Han har kläde sig litet och såg ned på bordsduken.
— Hm — i långsam, eftertänksam ton: Käre vänner och medkristna — detta är ett mycket kärt, ett mycket lyckligt tillfälle, då vi få hälsa vår broder, — herr f. d. kollegan i natur- vetenskap vid Norrköpings läroverk, professor Erik Hjelm — välkommen — samt hans kära hu -stru. Alla veta vi — hm — det är oss alla bekant, att detta Gustavi prästseminarium och skolläroverk varit ämnat till Herrens ära — till att uppfostra och i kunskapen om Herren förkovra de unga vänner, vilka känt sig kallade a-att predika ordet bland våra landsmän i detta nya — och stora fädernesland — eller det land, — där vi nu äro — ville jag säga. Därför har det huvudsakligen varit med bibelns — om jag må så säga — vetenskap, med den största — och viktigaste — av alla vetenskaper — och källan till all sann kunskap, som läroverket sysselsatt sig. Men vi veta, att även världslig kunskap är en god sak — och en nyttig sak — och en tillåten sak, när den sker med gudsfruktan, och när den inhämtas inom de gränser, som Herren satt för vårt förstånd. Ty förståndet är en skön gåva, när det brukas till Herrens ära och icke förlitar sig på sitt eget förmörkade väsen, därutur ingen sann vishet står att hämta.
64
.or*%..<r>..r0,%..Q»»...'O»..<yo»'..,.o»«. ..q».. .^■wo*-*..o,wO-%.»0"wO"-..a
Ur På prärien
Men nu ville jag säga våra kära unga vänner,
att detta är ett kristligt samhälle, och att flärd och fåfänga
här icke funnit någon plats Om det är någon av oss,
som har mer än han behöver av detta jordiska goda, så ger han det så gärna till kyrkan och missionen — guld och glitter hava vi inte bruk för, — men i Herrens vingård vilja vi alltid tjäna. Våra unga vänner skola nog snart bliva oss följaktiga på trons väg och med fröjd låta det lilla — det lilla — som kanske ännu låder vid av världslig fåfänglighet — far...
— Broder Gustafsson! — det kom så hastigt, att profes- sorn fick svälja sista stavelsen. En liten rödkindad herre, som oroligt rört sig på stolen och nu rakt icke kunde hålla ut längre, lade sin hand på Gustafssons över bordet och sade, när han nu såg sig ha ordet, i sjungande, släpig ton:
— Förlåt broder, att jag avbryter dig, men jag ville bara berätta en sak, som kunde uppbygga de närvarande. Jag hade en knapp av guld, som skänkte mig mycken världslig förnöjelse, men så tänkte jag: Johansson, den ska du offra för Herrens sak. Och så sålde jag den i staden en dag och gav penningarna till yttre missionen, och jag har alltsedan varit så löckelig. — Hallelujah!
Detta väckte intet uppseende bland de närvarande, och
Gustafsson tillade blott: — Det är så, ja , då fru Hjelm
brådskande och skyggt höjde sin röst, trots mannens för- tvivlade ryckningar och trampningar under bordet. Hon hade med stigande harm känt allas blickar krypa upp och ned för hennes person och i synnerhet stanna vid halskedjan. Hon skalv litet på handen, när hon vädjade till bordets silver- prydnader :
— Jag visste inte, att det var bara guld, jag trodde, att bibeln också menade silver...
— Ånej — fru Gustafsson befanns genast vuxen om- ständigheterna — vi få inte vara några trälar under bokstaven, kom ihåg vad Jesus sade om kvinnan med den kosteliga smör- j elsen — rika gåvor behöva inte alltid vara syndiga — det här är alltsammans presenter av församlingsborna och stu- denterna.
— Och det här — fru Hjelm kände sig ännu modigare —
65
Hilma Angbred-Steandbeeg
det här är också gåvor av vänner, jag går inte och köper juveler själv, och så länge min man och jag inte sakna bröd — så — så behåller jag dem.
Fru Gustafsson sade icke ett ord — det var icke meningen att gräla. Hon hade sagt sitt, och andra fingo säga sitt. Men ofrid ville professorn visst inte hava, han lade sin hand fader- ligt på fru Hjelms axel, då de nu gingo in i förmaket.
Medan kaffet dracks, blev det mer frihet, och tungorna löstes. Matilda började med ett visst intresse se sig om bland de närvarande och plocka ut individer. Hjelm kom fram till henne följd av en skinande, litet skallig herre i flottig siden- väst och svarta byxor, mycket nötta på knäna.
— Professor Ivarsson — historia, presenterade han, och den tjocke mannen grep hennes hand med ett ansikte, som strålade, och började utgjuta en översvallande förtjusning över ett få ett bildat fruntimmer — ett riktigt bildat och fint fruntimmer — till skolan.
— Och därför så — skulle vi inte — för det är ovanligt att träffa på så där bildade fruntimmer, ska jag säga lilla rara fru Hjelm — skulle vi inte — lägga bort titlarna?
Hjelm skrattade så högt, han tordes, och Matilda såg alldeles hjälplös ut. Hon avskydde duskap med herrar — och den här! Var hon verkligen tvungen?
— I bildningens namn — kör till! ropade Erik dämpat muntert. Trion avbröts av ett fruntimmer, som Matilda just observerat.
Hon var icke klädd efter det allmänna mönstret, plaggen hängde litet löst på henne, men detta verkade icke obehagligt. Ansiktet var rörligt och intelligent, pannan väl hög, håret stod ostyrigt ut åt alla kanter. Ögonen voro stundom barnsligt öppna men sågo, då hon icke talade, matta ut, och färgen på kinderna skiftade ofta. Hon var en ännu ung kvinna.
— Jag vet icke, om fru Hjelm lade märke till mitt namn, jag är fru Linde — det är ett stort nöje för mig, att vi fått fru Hjelm hit.
— För mig också, det är då säkert, strålade Matilda upp, — orden kommo, som de föllo sig. — Bor herrskapet här ?
66
Ur Pa prärien
— Inte här — men i Blue Point, en stad strax bredvid — tvärt över prärien — men det går så ofta tåg . . .
Hon såg sig härvid skyggt om och hade ofrivilligt sänkt rösten. Matilda fick ett hastigt intryck av, att denna kvinna icke tillhörde omgivningen, och hon lade sin hand på hennes i ungdomlig, litet trotsig sympati.
Nu kom fru Gustafsson med långa steg och den magra överkroppen smått lutande och som alltid överväldigande.
— Misses Hjelm skall väl vara med nu om vårt symöte i morgon, där går det an att få se församlingen — det här är bara lärarstat n det se, — ja-a vi gå dit också, försäkrade hon tröstande, — det är klockan 3 — på slaget 3 — och så bjuds alltid på kaffe med småbröd.
Innan de skildes åt, sade värdinnan ånyo:
— Om pappa har några ord att säga så — varvid alla föllo på knä vid sina stolar, och Gustafsson bad.
Dagen därpå utkämpades en liten strid på kammaren, — men klockan 3 stod Matilda med syväska på armen och gråten i halsen utanför ett envåningshus. Fru Gustafsson var därinne och hon presenterade — kanske en smula flyktigare än i går. På bänkar och stolar sutto en mängd kvinnor, alla klädda i släta kjolar och koftor, många med härjade ansikten och grova händer. Från ett annat rum hördes ivrigt prat och slammer med koppar. En ung skägglös präst stod vid ett bord i mitten och bockade sig avmätt. Så snart Matilda funnit första bästa plats bredvid en mycket tjock fru utan snörliv och vars panna sken av svett och hårolja, öppnades mötet med bön, — och därpå satte sig pastorn ned och läste för de arbetande damerna en religiös berättelse, som intresserade Matilda. När den var slut, kände hon riktig lust att yttra sig om vissa saker däruti, men hon såg, att detta alls icke var meningen, ingen tycktes tänka på historien vidare — den var läst. och det var det hela. Omedelbart vidtog småprat, och kaffet kom in med färskt bröd — troget följt av uppklarnade blickar . . .
— Det var e vacker en, ho fått — den kan ho gärna säja ho köpt i Göttebörg...
Matilda blickade förvånad från sin kopp till grannens
67
Hilma ångered- Strandberg
tjocka, välvilliga ansikte, som strålande av varmt kaffe och intresse, lutade sig tätt intill hennes. Ögonen blinkade menande uppåt den nykomnas lilla fruhatt . . .
— Ho ska säja, att ho köpt den i Göttebörg, så blir det rarare — det sades viskande och med små välmenande knuff- ningar.
— Jag förstår icke alls, vad...
— Förstår ho inte? — ja menar, att om ho säjer, ho köpt hatta i Göttebörg, så ä det alltid likre, än om ho köpfa i Njujork — för de' har ho väll annars gjort?
— Hatten? nej den är hemifrån, jag köpte den i Stock- holm — på samma ställe, där jag köpt i flere år.
— I Stockholm! Bevare oss — har ho haft hatt i Sverjet me'? De ä väl bara nå 't, hon säjer? Har ho värkelit haft hatt därhemma i Sverjet?
Äntligen klarnade det för Matilda. Gråten hade länge svalts ned med var klunk kaffe, men nu gick det icke, fast hon var så ond på sig själv, så — för det här var då väl bara att skratta åt, tills taket gungade, skulle Erik sagt. Men det kunde icke hjälpas, nerverna voro övermäktiga — husch, ett så häftigt lidelsefullt snyftande det blev, vilt, oresonligt som ett barns. I rummet inträdde en stor tystnad. Pastorn i sin tvekan rodnade ända upp till hårfästet, han öppnade munnen, tog ett steg fram — men vände tafatt om och strök handen genom luggen. Vilka olika uttryck på dessa lugna, grova ansikten — vilka motstridande tankar, som flögo genom den kvava luften! Tystnaden talade. Där fanns välvilja och gott förstånd, där höjdes trotsiga nackar och lyste mörka miner, där jäste gammalt och sjöd över i det nyas ljus och frid. Hur vilt mången klängde sig fast vid det som var och misstänk- samt blickade mot det, som varit. Men även stillhet och enfald, medlidande och uppfattning rådde...
Innan något hunnit vidtagas, reste sig en grovlemmad kvinna med skinande hår och hederligt ansikte och talade starkt, markerande orden med den knutna handen:
— Misses — misses lilla — nu ska ja' säj a 'na, att ho vet inte, hur gott ho har fåtfet, för i de' här lanne så, om gubben hennes dödde, så vet ho, vad som då skedde henne? Jo, då
68
Ur På prärien
så geck hele denne fr untimmersf öreninga ut — och di gick från hus och te hus, tess att di fick nog te första paymenta, di kallar't — de' menar di te första inbetalninga — på ett lite hus ut på präria — och te e ko med, och där så kunde ho sitta så länge ho levde, ensamma människan, som ho ä — och ha de' så gott ho ville, för vask ä de gott om å få, och ko 'a ger go'e inkomster, — och ä det så ho får barn, så kan di komma å hjälpa te var som helst i husena, å det frågar ja 'na — var kunne ho fått de' i de' gamla lanne? Där hadde ho varit rent olöckli. Så ho ska ha go' tröst, misses.
Nu följde en och annan välment anmärkning om, att den här misses var herrskap, riktigt herrskap, så det kunde inte vara så gott — men det blev nog till en vana.
En av fruarna, som tillhörde skolstaten, följde Matilda hem längs de smala brädgångarna. Hon var mycket vänlig och försökte synbarligen att hitta på något, som kunde vara roligt att höra för den stackars nykomna frun.
— Fru Gustafsson är ett bättre fruntimmer, vet misses — ja då — men hon vill aldrig det ska låtsas om, ja hon har haft sitt, må misses Hjelm tro.
Matildas läppar darrade, och hon gick och bet i dem hela tiden.
Hon kom ensam upp på rummet utan att höras av her- rarne, som pratade i matsalen, och satte sig vid fönstret. Prä- riens vida, vitfläckiga yta sträckte sig tyst och öde — här och där sken ett gult, blekt ljus från enstaka gårdar, och hund- skall ljöd. Från byn fortsattes brädgångarna, som slingrade sig över slätten, och figurer med yllehalsdukar uppdragna över öronen gingo sävligt i riktning mot den tunga massiva massan, som reste sig mörk därute — Gustavi prästseminarium.
Hjelm kom in och tog hennes bedrövade ansikte mellan sina händer, han såg på henne med friska ögon.
— Nu skall jag hålla en liten predikan för dig. Ser du: nu är o vi här — det här är vår plats och vårt bröd, ser du, och det är särdeles svårt att få något annat, så mycket har jag sett. — - Du gifte dig med mig, fast jag var fattig som en skåpråtta — ja ja — jag menar, att nu ska vi vara förståndiga . . .
5. — NatimallUteratur. XXVIII.
09
Hilma Angered-Str, andberg
Han släppte henne, sträckte upp armarna och gjorde ett par duktiga gymnastikrörelser.
— Asch! unga människor — det är en ny värld, och så få vi se, vad vi kan få ut av den — sa' jag, ja! Skratta nu lite...! Mattis, vi ha ju varandra! —
— Ja — och med den enda trösten började också Ma- tilda Hje)m sitt liv i nya världen.
Ur HEMMA.
SJÄTTE KAPITLET.
Fröken Natalia av Dreijner låg i det ena fönstret åt gatan och hennes madrasser hängde ut genom det andra. Hon var insnodd i en japansk kimono med invävda blå fåglar i vild flykt och var själv med sin smala böjda näsa, sitt långlagda ansikte, sina vaksamma Ögon och sin smäckra växt i skynket med de vådvida ärmarna inte olik en fågel tillreds att flyga. Utställt i öppna fönstret en isklar höstmorgon verkade allt- sammans upprörande på samhället, det visste hon, kanske lika upprörande som när hon lät inreda själva salongen till sol- och badrum, förde dit vattenledning och allt. Man hade från första da'n reda på, att hon spatserade omkring därinne sandalskodd och mycket lindrigt draperad och läste poesi — "en riktig Aspasia", sa5 stadens kvickaste ungherre... Hm —
varför flyttade hon från huvudstaden? Det var visst
egentligen för att få gå på landsvägen och slänga med armarna
och vrida på kroppen som en orm hygienisk gång, före
hennes tid fullkomligt okänd här på orten. Fröken av Dreijner levde ju nämligen för hygien, det berättade hon för alla män- niskor, tills hon trodde det själv och sannerligen — vad levde hon eljes för?
Prövande blickade hennes bleka lilla ansikte i sin ovala ram av svart hår nedstruket över kinderna å la Cléo, ned
utefter gatan varenda ruta anständigt tillsluten om den
goda nattluften — — och naturligtvis alla nybyggen mitt emot på villahöjden vettande åt norr. All den vältalighet hon ött på att omvända byggmästarna förspilld — man fick väl lov att ha utsikt åt sta'n, ett så framåtsträvande samhälle! Att titta uppåt skogen kunde anstå grannsta'n, den lilla lilla
5^
Hilma Angeked-Strandbekg
grannsta'n, som man smålog åt så där som man småler åt det hjälp- och försvarslösa.
Fröken av Dreijner såg den för sig och måste själv dra på munnen — att det ännu fanns något så näpet till ! En all- rakäraste stad, som bara har en enda stenlagd gata, kallad Storgatan, med ett och annat vitrappat försök i tvåvånings- husväg, eljes idel små gråblå trähus med var sin täppa och
var sitt frontespisrum och två på gaveln och ett ofantligt,
öde torg, om sommaren en äng av gullgula maskrosor — och en liten bok- och pappershandel, skött av två fröknar av obestämd ålder, som strama till håret i en knurr i nacken och frysa om vintern i ullschalar och koka på fotogenkök i kyffet innanför, vadan bodstackaren mest luktar kaffe och stekt strömming. Samt för resten leda platsens inremissionsrörelse och gömma undan alla ogudaktiga böcker, så att köparen får leta länge innan han upptäcker dem, fråga gör han ogärna, fröknarna se så strängt ledsna ut . . . I den där orimligt lilla sta'n tittar man inom till varandra i skymningen barhänt och med förklädet under slängkappan, och drömmer om "Den egyptiska kungadottern" av Ebers som litteraturens mäster- verk och leker om jularna "Tjuv och tjuv det ska du heta", och serverar på sina supéer mellankalvstek med saltgurkor och imkokt potatis samt till efterrätt lingonpäron med grädde. Och vad själavården angår, så predikar i den smala kalk- smetade kyrkan med stengolv och kolkaminer en oskyldig- adjunkt, som av världen sett precis stiftstaden och Uppsala och vägen däremellan. För en sådan där, i övrigt fullt heder- lig, obetydlighet är det ju mycket passande att sitta och titta ut mot naturen. Medan staden härinunder inte kan tänkas se på något lämpligare än sig själv — tänk: fyra spikraka och stenkastbreda avenyer — många stenhus av fint pressat tegel med socklar av granit och tak av zink — en plantering med ankdamm — ett bosättningsmagasin efter tidens fordringar och två röreldade kyrkor med trägolv och en teologie doktor till herde... Vidare? — Jo, ett halvt tjog socialistynglingar, som 1 maj troget demonstrera, en författarinna som var jul ger ut en lyckad roman — tre kvinnliga fil. kand. — tjugonio rösträttsfruar — ett pensionerat justitieråd, som blivit fram-
72
Ur Hemma
stående spiritist — en träspekulant vars konkurs gick på 150,000 och först och sist en verkligt litterär majorska.
Jo, jag tackar — här kan en kristen människa leva... Här gå fruarna till varandra på visit i sjuknäppshandskar och skräddardräkt med sidenfoder och bjuda på supéer med 4 rätter mat utom 25 assietter smörgåsbord och anse cham- pagne för en liten smula banalt — —
Fast det har majorskan bestämt förklarat vara snobberi. Och majorskan har alltid rätt. När hon säger om sina barn så här: de ha inga fel, hur skulle de kunna ha det? deras hem är fullkomligt, deras far är fullkomlig och jag — ja, har jag något fel, så säg — jo för all del, säg? Uppriktigt sagt, jag ser inte — så rodnar hon inte alls, och hennes ögon se så lugnt på den förlägne åhöraren, att han slutar med att säga sig: hon måste ha rätt — hon har rätt.
Aldrig har heller någon dödlig hört majorskan v. Hagen, född Groth säga, att hon haft orätt. Skulle detta kunna tänkas, måste orätten ha förvandlats till något ännu rättare än det simpelt rätta. Som nu med den sista husan. Denna hade varit majorskans synnerliga favorit, prisad högt för sin stolta karaktärsfasthet — som stål, ni. Då så en vacker dag en hundrakronesedel försvann ur majorens plånbok, och husan kom inför polisen och dömdes till tukthus, sa' majorskan: — Ja, jag hade nästan förutsett detta. Lisas karaktärsfasthet gränsade till envishet, envisheten förbjöd henne naturligtvis att kväva det första svaga begäret, detta växte, alltid på grund av samma orubbliga princip — och brottet blev bara en tidsfråga.
Tyvärr är den, som alltid har rätt, knappast så älskad som han borde vara — och majorskan har fiender. Ja man kan säga att stadens societet uppdelas i dem, som beundra henne och dem som förarga sig över att inte finna något rim- ligt skäl varför de avsky henne. En tredje part består av fröken Dreijner. Hon är neutral. Det är hon alltid, när det riktigt gäller. Därför kan hon mycket väl vara vän med majorskan och på samma gång med Marks, huvudet för det motsatta lägret.
Själv tar majorskan saken storslaget. I en salong som
73
Hilma Angebed-Strandbebg
är den skönaste i staJn och har antikviteter ända från Italien, besökt av majorens en vår, bland annat vatikanens Zevs-huvud
— naturligtvis bara en kopia, säga stadsborna — maliciöst — sitter hon och talar vist milt, som hon alltid behandlar personliga obehagligheter :
— Vet ni, jag tänker på en tulpanknopp där spetsarna luta sig systerligt mot varandra, tills ett tu tre knoppen klyves
— av en inre nödvändighet, ja visst, men kommer solen till, då påskyndas mognaden. Annat är det inte jag har gjort, vänner. Och medan strumpstickorna flyga mellan fingrarna
— majorskan stickar även sin mans och sina barns strumpor, hon är underbar — fäster hon på kretsen sina barnsligt stora ögon.
— En modern ande som jag är dömd att bli en sprängkraft.
Hunnen hit i sina betraktelser sprang fröken av Dreijner upp från fönstret, där hon legat. Det fanns ingen spegel till hands, annars skulle hon med ett olympiskt löje ha beskådat sin bild.
— Natalia av Dreijner, du har blivit den allra största småstadsbon i hela småsta'n, men tyst tala aldrig om det.
När hon senare klädd till promenad kom nedför trappan, undersökte hon om de båda pensionerade lärarinnornas dörr stod ostängd, och då så var fallet vred hon sakta som en tjuv upp låset. Näsborrarna dallrade lik en kaninnos — kål- och flottos i fuktluft! Hon smög kattlikt mellan stoppade möbler och tunga draperier och öppnade även dörren till nästa rum. Baklukt — hon ryste vid tanken på hur bullarna pöste på bolstern under täcket därinnanför i den oluftade sängkam- maren — stod kvar och lät förstugans syre intränga grundligt, allt under en inre darrning som förvillande liknade stor passion. Utkommen på gatan blev hon tankfullt stående.
— Springa omkring och truga folk öppna sina fönster och bada sina kroppar artar sig till livsgärning —
Finner du den överväldigande?
Hon ryckte på axeln. — Bah, min kära vän, nog är yrket lika maktpåliggande och lika ansträngande som champin-
74
.0,*'^>.0•••...0•^,. 0%... 0"w0 -.. O •»..•O *.. .-O* .♦*'0'"'-.*0,*»^%'0**«. 0,'»«.'0,,,«. 0.
Vt' I 1 IM I I >
Ur Hemma
jonsaltning och fransk översättning... Och inte konkurrerar du ihjäl de fattiga — som när rika Anna Engblom ger massage till urbilliga priser och Frida Mark snappar åt sig notariernas renskrivning — — allt för sidenblusarnas förökande. Nej, det var just det, pengar gav det inte, kunde det då tänkas ha något slags värde, som livsgärning betraktat?
— Apropå — om hon skulle titta inom och höra efter cm Frida slutat boken — lånad i somras... Lite själavård vid sidan. Natalia?
*
I flickrummet på Matildenro gick livligt till. Fröken Frida snurrade av pur förargelse sin smidiga gestalt runt. — Så oförskämt — "modern ande"! liksom inte vi vore lika bildade som hon. — Ja se det tycker jag var fasligt sagt, vågade sy — Lena späda på, hon som nästan året om upptogs för härads- hövdingskans räkning och nu överbringat majorskans be- vingade ord. — Alla herrskap är väl lika bildade, eljes vore de ju inte herrskap.
Fröken Inez med de vackra långfransade ögonen blottade lugnt sitt sköna hull för provning framför spegeln: — Jag undrar vem som blir kretsens "vår herre" efter Hellman — han är inte favorit längre.
— "Tja, mina vänner: kropp eller själ? hos Marks ha ni- kroppen, välj !" Och fröken Frida slog ut med handen och härmade så mästerligt vederbörandes överlägsenhet, att tvil- lingarna Bella och Louise jublade och fru Mark kom inskyn- dande: — Hysch, vad är det — frid, frid —
Men ett par rynkade ögonbryn förmådde inte göra detta mjuka — kanske litet kattmjuka — ansikte skrämmande. Frida flög henne om halsen under kyssar: — Ack du lilla sötnos, du skulle inte vara lika "modernt bildad" du, som den otäcka markattan inne vid torget. — Så tokigt, modern försökte se riktigt sträng ut. — Ska man säga så? Nej kära ni, jag är visst inte bildad — minen anspråkslös, gäcken i Ögat — jag är bara en hushållsmaskin, utan vyer, så dum så dum.
Ett nytt utbrott av dotterlig ömhet. Frida drog sin mamma ned på stolen framför journalerna. Båda voro de
75
p,,,\..Q--wO^.rQ'-...-0-'%.«O*N..»0-^
Hilma Anqered-Strandberq-
begåvade med samma sorts solröda silkesliknande hår och vita hud, samma slags mandelformade, gröna, litet listiga, kinesögon med långa ljusa fransar. Fru Mark satt som på nålar — och mycket riktigt ringde strax tamburens elektriska klocka.
— Ja det kunde jag tro, flickor — trymån må väl vara ordentligt dammad i dag.
Och den ungdomliga värdinnan störtade ut, följd av sin vackra flock, Frida öppet knotande: — Så gräsligt! redan numro 2 i dag, Matildenro är då en riktig gästgivargård.
— Hysch — ysch — ysch. Fru Mark for fram, lätt som en vind. Händerna bakom ryggen gjorde små vinkar och tecken, som betydde att något dammkorn upptäckts, vilket flickorna borde fläkta bort med näsduk eller förkläde.
— Hjärtligt, hjärtligt välkommen, var så god och — Det var bara någon, som velat springa inom för att tala
om att Lindkvistens fått hem hattlagret flickorna Mark
stormade: måste slänga ditöver efter maten. Ny ringning. En mamma av de intimare — med hela pojkraden... man sprang igenom våningen och tillbaka — fem minuter på stående fot i salen — två minuter i tamburen — sista hackpratet och så ut. Nästa gång klockan surrade befanns det vara tre av stadens elegantaste damer, som högtidligt fördes genom de ståtliga rummen. Dagsarbetet kom i full gång.
Villan var nybyggd i en stil som kallades svensk ehuru med bra nog tycke av en engelsk cottage med utsprång och burar och ryggstödsbänkar och små, små rutor uppefter alla väggar. I ett gammalt hem kunde emellertid inredningen först småningom väntas hinna upp till det nyaste modet. Matsalen t. ex. symboliserade visserligen nordisk enkelhet med tunga bord och stolar, men den dyrbara byffén med sina lysande silverpjäser, sina brokiga mässingsbeslag, före- ställande amoriner, och sina spegelväggar kunde ju inte kastas bort, icke heller förmaket med allting i himmelsblått, ända till banden på divanbordets poesiböcker och förgätmigejerna på den venezianska spegelns ram, lätt nedkastade av Inez' målarhand, allt mycket vackert för en del år sedan. Som väl var stod sig ännu vardagsrummet, alltigenom hemvävt som det var, med tänkespråk ur Havamal anbringade varhelst
76
Ur Hemma
möjlighet funnits å hängen och bonader. Men det ännu ofull- bordade empirerummet — empirerummet som "skulle gjort det"! Hur hade icke flickorna samlat till detta, vaktat för att inte släppa in det allra minsta som avvek från stilen, enligt gängse avbildningar av ett rum å la Louis — nåja, vilken i ordningen glömdes lätt och var ju icke heller på minsta sätt nödvändigt att veta. Och så en vacker dag kommer dunder- slaget: antiken vore redan ur modet! Nu borde det vara några slags bruna skrindmöbler, som nog att börja med före- föllo bra enkla — Men där stod man i allt fall med sin dyr- bara samling, som åtminstone icke borde ökas.
Över hela huset vilade emellertid en ordning och en trevnad, som ingenting kunde upphäva. Värmen från det gamla hemmet hade följt med i det nya. Det var samma vackra och dugliga flickor och så naturliga — folk trivdes utmärkt på Matildenro. Husets valspråk lydde: Arbete i Herrans fruktan, och som häradshövdingens voro sant reli- giösa, fingo flickorna inte gå på baler, bara dansa då och då i höghalsad klänning, efter piano. Dess viktigare blev att ge de unga alla upptänkliga tillfällen till oskyldigt umgänge med världen, aldrig finge det glömmas att man också vore människa. Något som ögonskenligen fordrade oändligt med mat, oändligt med stök och oändligt med toalettbestyr. Men så slösades heller inte en kvart på det onödiga.
— Frida, Frida — fru Mark kom åter med ilsnabba steg. Den yrhättan hade smitit undan. — Vad, sitter du med en bok? poesi! — mitt på blanka dagen?! Nej nu har jag aldrig — skynda dig genast in i förmaket, jag får se till att tårtan skärs ordentligt till chokla'n.
— Jag är ihjälpratad — jag kräks! — Skäms med sig. Nu var fru Mark riktigt ond. — Det är sanning, trotsade Frida, det värker i magen. — Jag vill inte veta av mer dum- heter, in och sällskapa och det på minuten.
För tillfället sutto i förmaket "flickorna" Weld, den rika fröken Anne-Laura, till utseendet sextio, i verkligheten åttio år, käpprak, mustaschprydd, i silkessammetskappa och ett torn av gredelina hattplymer, som gungade oroväckande för huvudets ständiga småristning.
77
Ki
Hilma Ange red -Strandberg
— Alltid charmant, min goda Frida — hon log med grymt utstående tänder — snart kommer väl den lycklige och anmäler sig.
— Sådant tänker inte mina små flickor på. Fru Mark blinkade förstulet ogillande åt Frida — håret satt slarvigt.
— Å, Inez är väl sina modiga tjugusju år, älskade du.
— Ack inte är det någon ålder, gottgjorde fröken Anne- Lauras syster, kutryggig och darrhänt, även hon begåvad med de Weldska fruktansvärda tänderna, men av livets sorger mildrad. Skild från sin adlige man, levde hon på systerns barmhärtighet, genomgick dagligen ett litet helvete och kunde aldrig torrögd höra talas om giftermål. — Ja, Antonia känner till saken, hämnades den mustaschförsedda. — Han nöp henne på kalasen då ingen såg det, men under tiden gjorde han de sötaste miner, så att folk fann honom alltför ämabel — han brukade också kittla henne på halsen med pistolkolvar.
— Frida lilla, spring efter varmare choklad. Husets fru frestades att önska främmandet borta, men Welds hörde till den bästa societeten och finge vördas för sin ålder.
— Nå men söta du, böt den gifta om ämne — Anne-Laura var då vådlig när humöret kom på — har du hört att Torsten Hellman är osams med majorskan?
— "Bomben" ha vi döpt henne till. Denna gång hade Frida flugit tillbaka. — Frida, för all del! Men fröken Anne- Laura uppmuntrade med sitt mest glimmande leende: — Mycket kvickt, söta hon. Den tråkiga karlen skall ha blivit en riktig vauxrien och se ut som en slusk. — Så sorgligt! fru Marks samvete oroades av förtal, vadan hon egentligen ägde få minuters ro på dagen — han var förr en riktigt trevlig karl, kom så snällt hit och vardagsknottrade, sån't där som våra små hjärnor rår med. Spjuvern i fru Marks öga tittade fram.
— Men så började han föra "konversationer", inföll Frida — inte orkar man tala om ett och detsamma en hel kvart, jag gäspade honom mitt i ansiktet. — Nej, numera är tiden för dyrbar. Fru Mark kunde vara med om vad som helst bara för att hindra Anne- Lauras ekivåkiteter.
Fridas tunga lopp oförfärat:
— Han talade om "själ" — med mig ni! Skojigt, va?
78
Ur Hemma
Sa' att vi alla var "kungliga", jag med. — Vad tar herr Hell- man för smöret? frågte jag. Då teg han.
Fru Mark rentav orkade inte näpsa självsvåldet. Hon anmärkte i stället själv dess finare: — Ja det är nog en svår konst att lära sig att det stora just ligger i det lilla. — Du förstår mams, han ämnade ju höja oss. — Ack höja, det vill en högre kraft till —
Men de besökande hyste avgjord förkärlek för jorden. Fröken Weld föll värdinnan i talet: — Karlen har ingen edu- kation, det skreks att han skulle bli nånting, och så bjöd jag honom hem och så sprang han sin väg under supén.
— Det gjorde han här med, men jag rusade efter i tam- buren. — Varför går hr Hellman? sa' jag. Han var vild, ögonen stod på skaft, så här. — "Jag flyr för att rädda min själ", sa' han. Det var väldigt livat!
— Fy, Frida, nu säger du inte ett ord mer. Skäms.
— Bravo, charmant lilla hon — agerar som en veritabel aktris.
— Snälla Anne-Laura, hur har det varit med gikten? Men Anne-Laura var icke född i går och ämnade ej förfuska ämnet.
— Jag har hört — hennes långa tänder lyste grymt. — Ja, det sägs mer och mer — även systern lutade sig ivrigt fram — att det ska vara ett litet fel häruppe. Fröken Anne- Laura knackade på pannan — och fru Mark avböjde med ett litet rop. Ett ögonblick blev hon borta — vissa ord och utta- landen, hon hört, trädde som förstorade fram och kommo annat att verka matt, lite tomt nära på. — Hos den mannen fanns bestämt något fint ändå, började hon vagt — och så hördes livliga röster, några ungdomar kommo, mycket passe- ligt, infarande, på ett par ögonblick bara, inte tid, inte tid —
I spetsen gick Fridas bästa vän, den nygifta postmästarin- nan, barnsligt ung, småleende och ungmor sviktig. Man såg henne gärna omsvärmad av en hop flickbekanta, helst i vår- skymningen, i stadsparken, unga frun i mitten, rodnande men meddelsam, flyglarna nyfiket böjda in emot — för att sluka enskildheter ur äktenskapets mysterium eller ungkarls- och värdshuslivets dito, icke längre någon hemlighet för unga frun.
Strax efter tittade fröken Natalias kloka huvud inom
79
Hilma Angered-Strandberg
dörren. Frida presenterade för de gamla damerna, som aldrig lyckats få fatt i den konstiga stockholmskan: — Fröken Dreij- ner. — Av Dreijner, rättade fru Mark artigt. — Å det första räcker, avvisade föremålet snustorrt. Det var då omöjligt att träffa Ma tildenr oborna ensamma, tänka sig att sitta på en ordentlig visit — som de där.
Fröken Weld fann genast ett lyckligt ämne.
— Dreijnerska ätten slocknar visst ut med frökens bror.
— Det händer, men svägerskan är ännu inte i den kritiska åldern, så. — Ih, horreur, fröken Anne-Laura visade tänder. — Så drap jag den draken, tänkte fröken Natalia. — Jag kom för att höra vad flickorna tyckte om Rydbergs Faust? Det var omöjligt att bli hörd, de unga pratade alla i mun på var- andra, var femte minut sa' någon oroligt: Jag måste gå, jag har så bråttom. Men ingen gick. Det gällde gårdagens teater- föreställning, en vågad komedi. Frida surade, sådant fick aldrig hon vara med om.
— Frida! kallade fru Mark nervöst — hör du inte vad fröken Natalia frågar?
— Vilket? — Ah, jaså — boken. Ja snälla Natalia — först syltades, så hade vi stolväv — vill du komma och titta? — Det vill jag, det vill jag, ropades överallt. — Hysch, vänta — jo, renskrivningen tar gräslig tid. K. F. F. Ur flocken hördes:
— Viktor Rydberg — vem läser den? han är ju vådligt gammal.
— Jaha. Och Faust visst äldre ändå? undrade fröken Natalia.
— Jag tar boken hem då? — Ja kanske. Frida kände sig osäker om Dreijners ton, var hon försmädlig?
Fru Mark kom till hjälp. Hon lade vänligt sin hand på frökens och talade som till ett stort barn: — Det är mycket roligt att läsa, men vi ha så sällan tid med nöjen. Jag fruktar nog att vi är lite prosaiska på Matildenro, men jag hoppas att vi i stället törs kalla oss nyttiga. —
Där fröken av Dreijner strax efter sneddade över tennis- planen med sin försmådda Faust under armen, skrockade hon av invärtes löje. Hon hade nog varit lite elak, när hon lånade ut den.
Nej, själavården avsade hon sig bestämt.
SO
Ur Hemma
Kådhusklockan slog tio.
Ljusen i flickrummet på Matildenro släcktes. Frida låg och stirrade vaken, hon kände sig så upp-pratad, att hon kunnat fortsätta hela natten.
Om hon bara varit ensam — då skulle hon tänt lampan, många ljus — och låtit linnet glida ned och betraktat sin vita, vackra kropp — den var vacker! barmen som stod så hög och rund, asch, hon visste nog —
Vad tjänade hela härligheten till? Något flammade till i henne — från det allra värsta gick det över till det allra bästa, lyste och brände, än som en glödande feber, än lugnare, vackert, knappast jordiskt och mycket ljuvt. Hon låg där och riktigt kände hur det vägde mellan båda. Som om det fula på något sätt kunde bli mindre fult genom att tala öppet om det, inte alldeles som tankarna voro, förstås, förbättrat lite, men ändå ditåt — satte hon sig häftigt upp och ropade:
— Inez! —
— Vad vill du? systerns röst lät sömndrucken.
— Jag kysste Magnus Groth i planteringen. — Du är splitt galen, Frida. — Ja, jag ljuger — men Lennart Löving kysste jag en gång när han var i sjätte övre, det är sanning. Och Magnus ska jag kyssa, jag ska. Han får skojas upp, han är en tungus.
— Usch vad du sätter ihop, det är riktigt hemskt. — Ja men tycker du inte han ser bra ut, Inez? — Jag vet inte, han är bestämt egenkär.
— Karlar ska tycka att de är något, annars är det strunt . . . Inez — somna inte ! Vet du att min mamma är det finaste och
vackraste på jorden? Inez? Frida ruskade henne. — Vet
du, jag ville ha ett litet barn — svart med långa svarta ögon- hår men blå ögon, å vad jag skulle hålla av det... Sov inte, Inez — jag kan inte vara ensam, då blir jag vansinnig — du ska få höra något förfärligt : det finns folk som tror att Gertrud är Hellmans eget barn.
Men Inez sov för djupt att väckas även av det värsta, som kunde hittas på.
— Med dig kan man då aldrig ha trevligt, sömntuta där — Tänk om mamma och pappa vetat...
81
Hilma Angered-Strandberg
Det skalv till i Fridas bröst — hon sjönk i sömn med mungiporna neddragna som av leda. —
Samtidigt rullade fröken Natalia ned gardinen — sedan hon nickat åt stjärnorna, som i kväll, mot frosten, blinkade så många, så stora och så klarögda ned över den sovande staden: — - Ja ni undrar förstås vad ni egentligen gör för gagn nu, sedan Pettersson et Albom gett oss elektriska lampor i vart femte hörn — stackars onyttiga stjärnor!
82
Ör:"0-..'-^,,0...-C...-«0...**,'0-...*,'0-...-
✓ i V.v
Ur TOLV SKISSER.
"MIG LURAR HAN INTE"...
Det skulle bli bjudning hos de nygifta.
Hittills hade de bara haft några små enkla middagar för intimare bekanta, men nu började de allt livligare känna sin oavvisliga förpliktelse att ställa till en större släkt- och vän- supé. Och slutligen blev dagen bestämd.
Herr grosshandlaren satte sig själv ned och skrev bjud- ningskorten. Men just som han skrivit "fru Amalia Åker- blom" på ett av kuverten och tänkte sätta frimärke på, hejdades han av sin fru.
"Vet du, Rudolf, det ser bestämt vänligare och anspråks- lösare ut, om någon av oss själva går upp och säger till henne."
Ja -a, det fick hon rätt i. Änkefru Åkerblom var mostei till unga frun, och man kom överens om, att det skulle taga sig bäst ut, om de närmaste släktingarna underrättades mera privat. Man delade bjudningsvisiterna så, att frun fick de flesta på sin lott och herrn bara ett par, som han kunde göra på sin promenad till kontoret. Däribland var den hos moster Amalia.
Men när saken var uppgjord, satt lilla frun tankfull och tog ett djupt andetag.
"Suckar du, lilla Cissi?" sade den ömme äkta mannen och strök henne om kinden. Han trodde hon var bekymrad för allt bråk och bestyr som förestod.
"Ja, jag tänker på moster Amalia," sade hon. "Nu skall hon väl komma barhalsad och i stor toalett igen och kluta ut Ebba som en papegoja. Jag riktigt skäms inför dina släktingar."
Moster Amalia hade den lilla svagheten att vara förtjust i stor toalett. Då hon var ung, hade hon väckt uppseende för sin vackra hals och sina välformade armar, och fastän
85
Anna Wahlenberg-
hon nu var över fyrtio år och tämligen bastant och fet, kunde hon inte märka, att denna skönhet avtagit. Tvärt om fann hon, att fylligheten förlänat den ökade behag, och hon för- summade aldrig ett tillfälle att fortfarande låta den göra upp- seende. Detta hade nu senast skett på en bjudning för fjorton dagar sedan, och vart man kom fick man höra talas om moster Amalia s hals och armar, fastän de den gången ändå varit ovanligt mycket beklädda. Det var riktigt genant.
Nå, grosshandlaren kunde inte annat än medge, han också, att det var litet otrevligt. Men plötsligt klarnade Cecilia upp. Hon hade hittat på ett sätt att undvika halsen och armarna, ett mycket enkelt och bekvämt sätt. Det var bara det, att när Rudolf kom upp och bjöd, skulle han framhålla, att det endast var en liten tillställning i all anspråkslöshet, och att hon på inga villkor finge komma med några pretentioner. Han kunde också gärna säga något om, att de inte hade så god råd och att rummen voro för små för att man skulle kunna ha många gäster på en gång.
Det verkar alltid angenämt, när nygifta människor låta enkla och anspråkslösa.
*
Klockan halv åtta var det redan tänt överallt i våningen, och Cecilia gick omkring och såg efter om allt var i ordning. Till slut ställde hon sig framför salongstrymån och mönstrade sin egen lilla behagliga gestalt, omsluten av en spetsprydd, lilasfärgad ylleklänning med långt släp. Och hon fann allt ganska gott.
Då ljöd den första ringningen.
Hon vände sig om och lyssnade för att höra vem det kunde vara, som var så precis. Men med detsamma tambur- dörren öppnades och hon förnam röster därute, fick hon en liten smula hjärtklappning.
Det var moster Amalia. Vad skulle det betyda att hon kom så tidigt, hon som annars alltid brukade vara bland de sista? — Ah, hon hade verkligen tagit det för vardagslag! Cecilia blev på en gång nöjd och litet rädd.
86
xr,%,-o^*...rOr^..-o%*..*o,»%.<KwO-»-..^^
"Mig lurar han inte".
Fem minuter därefter trädde fru och fröken Åkerblom in i salongen, frun klädd i svart siden, enkel och höghalsad, fröken, en liten flicka på sexton år, i en halvkort, smårandig ylleklänning, efter utseendet en bättre, nysydd vardagsdräkt.
Moster Amalia rynkade ögonbrynen och tvärstannade mitt på golvet, då hon fick se Cecilia i den ljusa toaletten.
"Blir det bal?" frågade hon, skärskådande värdinnan från alla håll.
"Å, för all del, kära moster, hur kan du tänka det?" sade den unga frun och skjutsade vårdslöst undan sitt långa släp. Det är ju bara en gammal sommarklänning, som jag får lov att nöta ut."
Fru Åkerblom gjorde ingen vidare anmärkning, lät föra sig till soffan och satte sig ned, men var något tankspridd i sin konversation. Hon hade så mycket att se på. Så många ljus, som funnos i kronor och lampetter, så voro de tända. Hela våningen strålade i ett ljushav. Här och där på små- borden stod o vaser och skålar med friska blommor, och bakom pianinot hade man arrangerat en bladväxtdekoration, som såg ut att vara hyrd för dagen.
Man ville utmärka sig förstås och visa att man hade smak och sinne för det konstnärliga.
Om en liten stund ringde det igen och gästerna började infinna sig. Först kom kamrer Bergman med fru, han i frack, hon i en gulbrun sidenklänning och med mattgula espritfjädrar i håret.
Fru Åkerblom följde dem med ögonen vart de gingo. Hon hade inga fjädrar i håret, hon, utan bara en tvåfärgad rosett, likadan som den hon bar i bröstet. Man brukar inte ha fjädrar i håret, när man är bjuden på en kopp te i största enkelhet och ett litet parti preferens.
Hon satt och falkade för att få tag i Rudolf eller Cecilia och göra dem ett par små frågor. Men det var omöjligt. De voro båda så uteslutande upptagna av sina nya gäster och höllo sig så långt bort, att de varken sågo miner eller vinkar.
De nästkommande voro återigen en herre i svart frack och en fru i kulört sidenklänning.
Moster Amalia började vända sig i soffan på ett litet
6. — Nationallitteratur. XXVI II.
Anna W ahlenb ebg
nervöst sätt, lutade sig till sin dotter och gjorde henne ett meddelande, som hade till effekt, att den stackars flickan rodnade, såg olycklig ut och drog och sneglade på sin klänning, som om hon blivit underrättad om, att hon fått en stor fläck på framvåden. Men hon fick inte länge fortsätta med sina själv- betraktelser. Hennes mor stötte henne för stulet i sidan.
Två unga flickor i luftiga, ljusblommiga muslinsklän- ningar och långa musketörhandskar trädde just över tröskeln, följda av sin far, liksom de andra herrarne i frack.
Moster Amalia flyttade sig längre upp i soffhörnet och slätade ut spetsarna på sin näsduk.
"Det här står jag inte ut med," sade hon.
Och lilla Ebba gjorde sig så liten och såg så rädd ut som en råtta i en vrå.
Rågan var emellertid ännu inte lagd på måttet, men den kom i skepnaden av kommerserådinnan Hellander, en medelålders fru, kusin till värden. En flod av blekgrönt siden och svarta spetsar flöt omkring henne, då hon trädde in i salongen. Hennes moderna frisyr med den lilla locken ned- hängande ur hårkullens mitt var tydligen ordnad av hårfrisör och passade bra till den lilla spetsiga urringningen på klän- ningen.
Detta var mer än moster Amalia kunde bära. Hon steg hastigt upp och gjorde ett tecken åt sin dotter. "Kom, Ebba!"
De gingo rakt fram till Rudolf och Cecilia, som höllo på att välkomna kommerserådet och kommerserådinnan, och moster Amalia klappade småleende sin systerdotter på axeln.
"Jag ville bara säga adjö," sade hon viskande. "Tack så hjärtligt för i kväll."
Cecilia ryckte förskräckt till. Så djupt till sinnes hade hon inte trott saken skulle gå moster Amalia. Hon lade armen om hennes liv och gav luft åt sin förvåning och ängslan, men det hindrade inte fru Åkerblom och hennes dotter att taga ett lika hjärtligt och tacksamt farväl även av Rudolf och att sedan mellan raden av undrande gäster obevekligt styra kursen ut i tamburen.
88
X>'**%.«Or*wQ^..-0*%..-0"wO''w-0-%-..-0-%.-<^ wO—..-0'*..'0-«..-0^..-0*'»..-0. fl y
"Mig lurar han inte"...
Värdfolket följde dem. De ville inte på några villkor släppa dem ut, men moster Amalia var lugn och bestämd, frågade bara efter sin kappa och sin hatt, och det var först när hon fick tag i dem, som besinningen övergav henne, och hon gömde ansiktet i näsduken och brast ut i konvulsiviska snyftningar. Den unga frun såg sig oroligt omkring. I vilket i ögonblick som helst kunde det komma en ny gäst. Men Eudolf j var beslutsammare. Han tog den stackars över sig givna damen under armen, förde in henne i sitt skrivrum, släppte också in Ebba och Cecilia, stängde båda dörrarna och lät så tragedien utveckla sig i lugn och ro.
Moster Amalia kunde först varken tala eller gå. Rudolf måste nästan bära henne, så tungt lutade hon sig emot honom. Men så fort han fått ner henne i soffan, fick hon sina krafter tillbaka, sprang upp och ropade på Ebba. De skulle gå tvärt. Men de gingo inte tvärt, för hon fick ett nytt anfall, så hon måste sätta sig igen, och när det var överståndet, föll hon sin dotter om halsen och berättade henne hur olycklig hennes stackars mor var.
Hon var föraktad och övergiven och förskjuten av hela världen.
"Kära, lilla moster, hur kan du säga så?" sade Cecilia. Och plågad av rättvisa samvetskval, försökte hon smeka moster Amalias upphetsade kinder och protesterade allt vad hon kunde. Men det tjänade till ingenting, ty för fru Åker- blom existerade ingen där i rummet mer än hennes dotter.
Hon berättade för henne, att de båda voro ett par för- aktade, små eländiga kryp, som inte hörde till den lysande societeten där inne. Och därför skulle de gå. Ja, därför skulle de gå.
"Å, kära moster! Å, kära moster!" sade grosshandlaren. Det var allt vad han kunde säga, men så sade han det också för var gång han vände under sin häftiga promenad fram och tillbaka på golvet. Cecilia steg slutligen upp och viskade till honom att gå ut till gästerna. Det skulle bli skandal, om de voro ifrån bägge två. Och så rev han sig i huvudet, gick ut och lät Cecilia ensam fortsätta kampen i skrivrummet.
Den tycktes emellertid inte komma att sluta varken snart
0
Anna Wahlenbekg
eller lyckligt, och det enda, sorn höll fru Åkerblom kvar, var fruktan att möta de ännu ankommande gästerna. Ebba satt och vaggade hennes huvud mot sitt bröst, och hon sade bara, att hon ville dö.
Den unga frun grubblade förgäves över vad hon skulle taga sig till. Det enda, som föll henne in, var att gå efter eau- de-cologne, och det gjorde hon.
När hon skulle skynda över tamburen för att komma till sängkammaren, stötte hon på nya främmande. Det var Ku- dolfs syster och svåger, doktor och doktorinnan Lönnbom med son och dotter. Hon bara nickade och sprang, men hann ändå undra, varför de båda damerna inte togo av sina redan uppknäppta kappor, varunder de ljusa toaletterna skymtade fram, utan stodo och viskade helt hemlighetsfullt med Eudolf .
Då hon kom igen, hade de redan lämnat tamburen.
Eau-de-colognen gjorde emellertid ingen annan verkan än att moster Amalia fick lättare för att tala. Hon lyfte upp huvudet och frågade Ebba, huruvida hon visste, om hennes avlidne far varit en hederlig man.
Jo, det visste nog lilla Ebba.
Då var det inte den orsaken, varför de voro föraktade. Hennes mor lät huvudet sjunka igen och funderade vidare på, vad det kunde vara, som gjorde dem utstötta här i världen. Nu hade hon det.
"Jo, ser du, Ebba, en vanlig häradshövning, som han var, är visst mycket simplare än en grosshandlare."
"Nej, men moster, nu är du inte snäll," sade Cecilia.
"Och därför," fortsatte fru Åkerblom, fullständigt igno- rerande sin systerdotters tillvaro, "är det inte mer än rättvist, att man ställer så till, att simpelt folk klär sig efter sitt stånd."
Cecilia torkade sina ögon. Varför hade hon inte låtit henne behålla sin hals och sina armar!
"Det är inte sant! Det är inte sant!" sade hon.
"Det är inte dumt påhittat," återtog moster Amalia. "Något sådant skulle vi inte kunnat hitta på. Eller vad tror du, Ebba?"
"Nej," sade lilla Ebba. Hon hade också gråten i halsen och visste knappt vad hon svarade.
90
fe . ■ ■ i ■ J>
"Mia LURAB HAN INTE"
"Simpelt folk är inte så där kvicktänkta av sig, det vet du väl."
"Ja," sade lilla Ebba.
Men nu föll Cecilia in, nästan driven till vältalighet av sitt sa mvetsk valda sinne. Hon skyllde fegt ifrån sig på sin man. Det var han, som ställt till alltihop genom att framföra bjudningen så galet. Men det var bara för han alltid var så anspråkslös och aldrig ville göra affär av sig och sitt.
När hon slutat, steg moster Amalia upp, blev stående ett par ögonblick lutad mot soffkarmen och fixerade henne.
"Det där vill du väl ändå inte, att jag skall tro," sade hon.
"Jo-o..."
"Det lyckas inte, kära du. Men jag skall i stället tala om någonting för dig, som du inte vet."
"Som jag inte vet?" upprepade Cecilia förvånad.
"Den förolämpning, som tillfogats mig och mitt barn, den gäller också dig."
"Mig?"
"Det är han," sade den vredgade frun, pekande åt den dörr, varigenom grosshandlaren försvunnit, och lutade sig närmare Cecilia, "det är han, som vill visa, att han har finare släkt än du."
Denna nya synpunkt av saken gjorde systerdottern så häpen, att hon teg för ett ögonblick.
"Ser du, ser du, jag märker, att du bleknar," sade moster Amalia. "Jo-o du, sådana kunna de äkta männen vara. Jag känner dem, jag."
"Nej, men moster...' '
"Men mig lurar han inte. Och det säger jag dig, Cecilia, jag kan bära den här förolämpningen, och Ebba kan också bära den för oss drabbar den bara en gång. Men om du bär den, kommer du att få bära den många gånger."
"Kära moster. . ."
"Lita på det, för en man, som efter tre månaders äkten- skap bara strävar efter att förödmjuka sin hustru, han blir en tyrann. En tyrann, kom ihåg det!"
"Nej, men söta moster..."
"Och en dag skall du komma till mig och tacka mig för att jag öppnat dina ögon i tid. — Kom, Ebba!"
91
Anna Wahlenberg
Hon samlade ihop sitt släp och gick stolt som en drott- ning mot tamburdörren, följd av lilla Ebba. Men innan hon hann öppna den, öppnades i stället dörren från salen, och in kommo två damer i enkla, halvmörka ylleklänningar. Det var grosshandlarens syster, doktorinnan Lönnbom och hennes dotter.
"Se, där är ju Cecilia," sade doktorinnan. "Vi ha letat efter dig i hela våningen."
Därefter vände hon sig om och hälsade på fru Åkerblom.
"Å, vad jag är glad," sade hon, mönstrande hennes toa- lett, "att se någon mer, som inte är ljusklädd. Hilda och jag blevo alldeles förskräckta, då vi kommo in i salongen. Vi hade inte fattat, att det skulle bli så storartat, för Eudolf bjöd bara på te och en liten preferens."
Cecilia stod förvånad och undrade, vad allt detta skulle betyda, men innan hon hunnit reda sina tankar, hade de båda andra fruarna inlåtit sig i full konversation, och moster Amalia, som först sett reserverat frågande ut, hade redan släppt sitt släp, började få ett mildare ansiktsuttryck och nickade bifall åt doktorinnans åsikt att äkta män äro alldeles omöjliga att använda till att skicka ärenden. Och när de kommit överens om den saken, började de trösta varann över sina toaletter.
Doktorinnan anmärkte visserligen med en suck, att fru Åkerblom åtminstone hade sidenklänning. Men då sken moster Amalia riktigt upp, klappade doktorinnan på axeln och sade, att när en ylleklänning var så smakfull som hennes, så var den lika god som om den varit av siden. Och så höllo de med varann om, att man ändå trivs allra bäst i enkla toa- letter. Och så sade doktorinnan, att lilla Ebba var så söt, att hon alls inte behövde någon fin klänning för att vara vacker. Och så sade fru Åkerblom, att lilla Hilda såg så bra ut, att man aldrig tittade på vad hon hade på sig.
Och så gick man ut i salen med så glada och leende an- sikten, som om det varit femtio år sedan det spelats tragedi i det lilla skrivrummet bredvid tamburen.
Men just som doktorinnan skulle stiga över tröskeln till salongen, tog Cecilia fast i hennes aim och höll henne kvar.
"Jag tyckte alldeles ni hade ljusa klänningar, då jag såg er i tamburen," sade hon.
92
"Mia LURAR HAN INTE" . . .
"Ah, hur kunde du tycka det?" sade hennes svägerska. Men hon hade en skälm i vardera ögonvrån.
Cecilia kysste henne på kinden.
"Så kall! Du kommer nyss utifrån," sade hon.
"Ja, jag hade glömt min näsduk, och så gick jag hem igen, eftersom vi bo så nära."
Cecilia kysste henne en gång till, men mitt på munnen och mycket varmare än nyss.
"Schyss, schyss," sadelilla doktorinnan, "talaa ldrigom'et."'
93
Ur SKYMTANDE ANSIKTEN.
KOPPAEFLASKAN.
Mellan den stunden, då den stora kopparflaskan försvann från vinden, och då den saknades, hade en rätt försvarlig tid förflutit. Hur ofta tänker man väl på en gammal vattenflaska, som år ut och år in står i en mörk vrå bakom lårar och kistor och aldrig begagnas? Det var säkert tio år sedan den sista gången var framme och luftade på sig och fick vara med på landet för att hämta hem vatten från källan, eftersom därute inte fanns någon vattenledning. Och allt sedan dess hade den stått dold för världen i sitt kulna skymundan, ty herr- skapet reste numera till badorter om somrarna i stället för att hyra sommarnöje.
En morgon trädde emellertid dess ägarinna själv in på vindskontoret. Hon var en fetlagd, femtioårs välaktad dam, hustru till den ansedde häradshövding Broman två trappor upp i huset, och hennes ärende var att visa sin jungfru vilka sängkläder som skulle tagas ned åt den främmande herrn, som skulle stanna över natten. Men på samma gång passade hon på tillfället att inspektera sina skatter. Och så upptäck- tes förlusten.
Hela huset kom i uppståndelse.
Visserligen kan det ju tyckas som om det icke skulle vara någonting synnerligt svårt för ett hjärta att mista en gammal kopparflaska, som år ut och år in står till ingen nytta undan- gömd på en vind, men den som så tänker har ingen aning om den vördnad man är skyldig gamla kopparkärl i allmänhet och gamla kopparflaskor i synnerhet.
Ett hem kan vara fullt av empirmöbler och atenienner, bronskronor, kandelabrar och tavlor i förgyllda ramar, men
94
Kopparflaskan
man liksom tror inte på gedigenheten i hela elegansen förrän man kommit ut i köket och fått se raden av blankskurade kopparkastruller ligga och lysa på hyllan, under det att locken tindra upphängda på väggen inunder. Och vad kopparflaskorna beträffar, så är det ju sant, att de icke kunna intaga en så upphöjd plats som kastrullerna och följaktligen icke heller göra sig gällande på samma sätt. Men bara det att kunna berätta att en sådan pjäs finns i huset är något hedersamt och respektabelt. Det är ju en hel liten förmögenhet i en koppar- flaska. Mindre än tjugo, trettio kronor kan den inte kosta, och att ha pengar så där räntelöst liggande undankastade i en skrubb eller uppvräkta på en vind har något generöst uti sig. Det är likaså gott som att visa fram en diamantring och bra mycket mindre skrytsamt.
Således var det icke underligt att fru Broman blev utom sig över förlusten av sin skatt och rörde upp himmel och jord för att få reda på den igen.
Med sin uthållighet och energi lyckades hon också snart få viktiga upplysningar. Folk, som bodde på vinden, hade i somras, medan herrskaperna voro borta, sett fru Persson, snickarhustrun in på gården, gå däruppe och pyssla i närheten av vindskontoren. Vad hon hade där att göra kunde ingen begripa, men nog anade man oråd, för den där människan hade allt haft fuffens för sig förr. Det pratades om att på det stället, där snickarens bott förut, hade också åtskilliga saker kommit bort, och hennes man, stackars karl, som var en hederlig och duktig arbetare, fastän han drack en smula, hade fått punga ut bra med pengar för att klara affärerna. Och han hade lovat att slå ihjäl henne, om det blev någon mer historia av samma slag.
Men man kunde aldrig vara säker på henne. Hon var en äkta slamsa. Fastän hon hade tre barn och det inte dröjde länge innan hon kunde vänta det fjärde, sprang hon omkring i gårdarna och drack kaffe eller hade kafferep hemma hos sig och tänkte bara på sitt bjäfs. Garneringar på kjolarna skulle det vara, fina nålar i håret, halskrås och hattar med plymer. Men sådant kostar pengar och är inte alltid så lätt att skaffa sig på ärligt vis.
95
.0"'%..o**'wO>*... o, ../o ,%/0's.o^.oO '...<>,%MtO,,,«.'0 •«. o ,.. Ot, »QM'..q.
Anna Wahlenb erg
En av grannarna tyckte sig för resten ha sett en koppar- flaska inne hos henne, och en annan kunde nästan svära på, att hon en dag i början på augusti svängde in till pantlånaren på gatan bredvid med en sådan på armen.
Väpnad med alla dessa bevis tog kopparflaskans ägarinna slutligen mod till sig och knackade en vacker da g på hos snickarns.
Det var äldsta pojken, en parvel på sex år, som öppnade. Modern hade troligen inte hört knackningen, ty genom den öppna kammardörren kunde fru Broman se, hur hon trallande och gnolande helt lugnt satt och virkade lakansspetsar, medan frukosttallrikarna, fulla med sillben och potatisskal, stodo kvar på bordet, och det minsta barnet tultade barfota omkring i blotta skjortan.
För öviigt tog hon sig icke illa ut, där hon satt. Hon var ung, finlemmad och med ett par blanka , mörka ögon och ett nätt, runt ansikte.
Då fru Broman steg in, reste hon sig så tvärt att tråd- nystanet föll i golvet, och antingen det nu var den besökande damens värdiga hållning, som imponerade på henne, eller överraskningen, som kom henne att tappa koncepterna, så bar hennes ansikte skuldmedvetandets omisskänneliga prägel.
Det oaktat blev hon naturligtvis ytterligt förvånad, när häradshövdingens fru började tala om kopparflaskan. Någon sådan pjäs visste hon sig aldrig i sitt liv ha skådat. Hon för- stod inte hur den egentligen skulle se ut, om det var en bords- prydnad eller en eau-de-cologneflaska, och vid den fram- kastade förmodan, att hon kunde ha något att göra med dess försvinnande, stod hon där handfallen som den förolämpade oskulden.
Kopparflaskans ägarinna hade emellertid någonting av jurist hos sig. Hon kom fram med sina bevis och visste lägga sina ord så väl, att det inte dröjde länge förrän hon kom på henne med tvetalan och hade fått henne att förklara, att hon en viss dag i början av augusti både varit ute på landet hos sin moster och suttit instängd hemma hos sig och sytt från morgon till kväll, utan att titta utom dörren.
Och då hon erhållit den upplysningen, svepte fru Broman förnämt om sig kappan.
96
Kopparflaskan
"Tack," sade hon vändande sig mot dörren; "nu vet jag vad jag vet. I eftermiddag ska jag skicka hit min man." "Herre Gud, häradshövdingen!"
Häradshövdingen var ju nästan en polis, och polisen var det värsta fru Persson visste i denna världen.
Full av ångest ställde hon sig i vägen för den utgående frun, knäppte ihop händerna och tiggde och bad.
Å, hon skulle inte göra henne olycklig! Kopparflaskan skulle nog komma igen ändå, utan att det blev någon sak av det. Det vore så förskräckligt, om Persson finge reda på det, för då skulle han slå ihjäl henne. Det hade han sagt. Hon hade en moster i staden också, och till henne skulle hon gå och be om hjälp för att få ut flaskan från pantlånaren. Om några dar, senast en vecka skulle hon komma upp med den.
Nå, kopparflaskans ägarinna hade icke något hårt hjärta. Hon tyckte synd om den stackars kvinnan, och en vecka kunde hon väl vänta, bara det var säkert att hon kom då.
Ja, det var då så säkert som aldrig det.
Och så gick då den medlidsamma frun.
Åtta dagar därefter satt hon hemma från bittida på mor- gonen till sent på kvällen och väntade på sin kopparflaska. Men den som inte kom, det var kopparflaskan.
Nåja, en dag förr eller senare var ju strängt taget icke så noga. Hon väntade nästa dag med. Men även den förgick utan att det syntes skymten av en kopparflaska.
Då blev fru Broman, som naturligt var, en smula miss- nöjd och begav sig morgonen därpå ner till snickarens för att höra efter vad det kunde vara för mankemang. Och när hon knackade på, var det återigen den lilla sexåringen som öppnade. Men han bara gläntade på dörren.
"Ar mamma hemma?"
"Ne-e-ej."
Det var något besynnerligt att hon icke skulle vara hemma så tidigt på morgonen. Men bättre lycka nästa gång, tänkte kopparflaskans ägarinna och gick ner igen strax efter ett, då hon visste att Persson ätit middag och återvänt till sitt arbete. Trots snickarhustruns opålitlighet ville hon hålla sitt löfte att icke inviga mannen i den sorgliga historien.
97
Anna Wahlenbebg-
"Är mamma hemma nu då?"
Samma dörrgläntning, samma pojke, samma "ne-e-ej".
Nå, hon försökte dagen därpå och de närmaste följande om hon kunde ha bättre tur på andra tider. Men det var lika illa hur hon än varierade med timmarna. Samma resultat. Pojken i dörren med sitt "ne-e-ej".
Till sist miste emellertid fru Broman det lilla tålamod hon hade kvar, och en förmiddag, när pojken svarade sitt "ne-e-ej", sköt hon i alla fall upp dörren och steg in och tittade sig omkring. Ingenstädes kunde hon likväl upptäcka någon fru Persson, men hon tyckte att domestikgardinen, som hängde ner från hörnhyllan och agerade garderob, rörde sig på ett misstänkt sätt.
"Hör du, min lilla gosse," sade fru Broman, "jag får lov att be dig säga din mamma en sak, eftersom hon aldrig själv är hemma. Säg henne bara det, att nu ska det bli annat av."
Dessa ord hade en märkvärdig effekt. Domestikgardinen fick plötsligt liv och flög upp i taket, och fram störtade fru Persson själv under tårar och böner.
"Kära, söta, milda, barmhärtiga, goda frun, skicka inte hit polisen!"
Det var så att mostern inte kunnat hjälpa henne, och hon visste sig ingen råd. Men om frun bara ville vänta...
"Tag hit pantkvittot," sade fru Broman. "Nog ser jag att det inte är värt att vänta. Men flaskan vill jag ha igen."
Fru Persson gick mekaniskt åt byrån till, men stannade på halva vägen.
"Ja, se det är så, att jag inte har 'et hemma. Jag lämnat åt en bekant som säkerhet för tre kronor, som jag fick låna för att köpa kängor te flickan."
Fru Broman letade fram sin portmonnä och tog upp tre kronor.
"Se här," sade hon, "skaffa nu hem kvittot, men det i denna dag, och kom upp med det till mig i eftermiddag, annars kan det hända att det går illa för er."
Och värdig och stolt i känslan av sin storslagenhet och sitt ädelmod avlägsnade sig kopparflaskans ägarinna utan att
98
[BrN.*0^«.^WO'%».»0»«wO«'«.*0'*»^
Kopparflaskan
ge akt på hur förskrämd den lilla snickarfrun stod och tittade på pengarna i sin öppna hand.
Hennes första tanke var att springa efter den bortgående för att lämna igen dem och bekänna hela den sorgliga sanningen med pantkvittot som hon på goda skäl misstänkte att inga kronor i världen skulle kunna skaffa tillrätta, eftersom hon rivit sönder det och kastat bitarna på gatan strax efter sedan hon fått det i sin hand. Men hur det var, så kom hon sig inte för. "Den som vinner tid, vinner allt," var hennes valspråk. Och så började hon fundera på om det inte skulle kunna vara möjligt att pressa fram någonting ur sin mans penning- pung, så att hon kunde göra en liten avbetalning och visa sin goda vilja. Det skulle kanske rädda situationen.
När hennes man kom hem på kvällen vågade hon emeller- tid inte säga någonting, emedan han var vid dåligt humör. Och ehuru hon var förfärligt rädd för att häradshövdingens fru ett, tu, tre skulle uppträda på skådeplatsen, lät hon även morgonstunden gå utan att tala med honom. Men på middags- timmen, sedan han ätit och var mätt och belåten beslöt hon, driven av ångest, att göra ett försök.
"Hör du, Persson," började hon, "du får allt ge mig en femma te kläder åt barnen."
Persson svor naturligtvis till.
Pengar igen! Han hade inte sett att det gick nå'n nöd på barnen.
Jo, det gjorde det visst, det. Och hon räknade upp än det ena och än det andra, en hel lång ramsa, medan han gick och visslade för att slippa höra, och sökte runt omkring rum- met efter en kam att göra sig fin i håret med.
"Har man sett på självaste!..."
Under sitt letande hade han kommit att lyfta på byrå- duken, och därinunder gjorde han helt oväntat det sällsamma fyndet av tre kronor.
"Här har du ju pengar, vet jag!"
Hon blev alldeles mörkröd i ansiktet men förklarade frankt, att det var sparpengar, som hon fått ihop med mycken möda och besvär, och de förslogo i alla fall icke till det hon måste ha.
99
Jgn%..q*n./Or\»..Q-»...-0««..^0^^
Anna Wahlenberg
Sparpengar! Han gav henne två kronor om dagen, väl vetande att det inte var värt att anförtro henne större sum- mor än så på en gång, och han förstod mycket gott att det nätt och jämt räckte till. Hur skulle hon då kunnat spara något. Nej, han kände sin kära hustru. Det här stod aldrig rätt till. Kanske hade hon tagit dem ur hans egen pung medan han sov. Ibland hade han tyckt sig sakna en del slantar.
Och han tog henne i armen och ruskade henne. Vad var det nu för konster hon hade för sig. Fram med sanningen bara !
Detta var emellertid för mycket att bära. Utpinad av den ständiga rädsla hon så länge gått i för kopparflaskans ägarinna, stod hon inte ut längre. Det var detsamma hur det gick, för lika galet blev det ändå. Och så fick han då veta hur det stod till.
Han hade icke släppt hennes arm, och hela tiden medan hon berättade, höll han den fast som i ett skruvstäd utan att yttra ett ord. Men hans ögon rullade allt vildare, och då hon slutat slängde han till henne, så att hon for raklång till golvet.
Därpå bröt det löst, och det var inga smeknamn han gav henne där han med knuten hand stod lutad över henne och slog till henne för var gång hon gjorde ett försök att resa sig på armbågen. Han brydde sig inte ett tecken om vad gran- narna kunde höra genom väggen eller se genom fönstret.
Kom hon inte ihåg att han sagt, han skulle slå ihjäl henne, ifall hon gjorde om det igen? Men hon skulle allt få märka vad det ville säga att skämma ut en ärlig karl, så han inte kunde se folk i ögonen.
Till slut rörde hon sig icke längre utan låg bara och jäm- rade sig. Men när han hämtade andan ett tag och gick ett par steg ifrån henne, passade hon på att gripa till det enda försvarsvapen, som stod henne till buds.
"Skynda dig, Persson," kved hon, "och spring efter frun. Jag är så sjuk! Jag tror jag dör!"
Men till svar fick hon blott ett skratt och en spark. Hon hade ljugit några gånger för mycket för sin man, den lilla snickarfrun.
Det var i detta ögonblick som det knackade på dörren,
100
Koppaeflaskan
vilken omedelbart därefter öppnades, och fru Broman steg oombedd in.
Hennes ansikte var rött och hennes min oblid, ty under- natten och morgonen hade hon hunnit med att reta upp sig till en grundlig förargelse. Nu förstod hon, att man begagnat sig av hennes beskedlighet till att hålla henne för narr, och att man till tack för hennes tillit och ädelmod också tänkte bestjäla henne på de tre kronorna, eftersom det gått så bra med kopparflaskan. Men nu var hennes tålamod till ända, och hon hade enkom avvaktat mannens middagstimme för att se vad han skulle säga om saken. Han fick sedan slå ihjäl sin hustru bäst han behagade. Fru Broman tvådde sina händer.
Med detsamma hon stod på tröskeln märkte hon nog att hon icke kommit i ett ögonblick, då äktenskaplig endräkt och frid präglade de bägge makarnas tankeutbyte. Men vad angick det henne? Hon hälsade ett strävt goddag och fick i utbyte ett lika strävt goddag från Persson.
Snickarhustrun hade tagit tag i sängstolpen och rest sig upp. Men på samma gång kröp hon baklänges inåt väggen med fingrarna instuckna i sitt svarta, upprufsade hår och med ett vilt uttryck i ansiktet.
"Jo, jag kommer för att säga fru Persson att mitt tålamod är slut nu, och att jag tänker ta itu med saken på allvar," började kopparflaskans ägarinna.
Den stackars hustrun stirrade på henne med ångestfulla, vidöppna ögon. Och så på en gång for hon tvärs över golvet till sin man, hängde sig på honom, kröp bakom ryggen på honom, sökte skydd hos den som nyss varit färdig att ta hennes liv.
"Herre Jesus, hon vill skicka polisen på mig!" skrek hon. "Hjälp mig, Persson! Hjälp mig! Hjälp mig!"
Och han stötte icke bort henne. Han, som för ett par sekunder sedan icke kunnat se henne röra sig utan att slå till, lade plötsligt armen om hennes liv och drog henne intill sig.
"Se så, se så, Tilda, var inte rädd, du," sade han lugnande. "Du behöver inte stå bakom ryggen på mig. Jag ska nog försvara dig ändå."
Och med detsamma rätade han upp sig så att bröstet
101
.0fNyfr,%.*Or^O'%./O»«»>o»««.^O^
; t' 1 1 »ä-— ii ..ii i ■ i i i,
Anna Wahlenberg-
svällde under tröjan och det röda hakskägget stod rätt ut i vädret.
"Jaså, ni vill skicka polisen på en sjuk kvinna," sade han vändande sig mot den gemensamma fienden vid dörren. "Ja, gör det, gör det bara ! Det får ni heder av. Men skynda er, annars får ni väl rycka upp henne ur sängen. Innan ni går, ska ni emellertid ta igen era tre kronor, som ni lämnade kvar här i går. Och här ska ni få litet på köpet te avbetalning på kopparflaskan. Jag har inte mer nu, men var lördag ska det bli vidare i texten, till den är betald te sista skärven, antingen ni nu går efter era gossar eller ej. För jag är en hederlig karl, sir ni! Och det jag säger, det gör jag, si!"
Han upphörde att gräva i den framletade, slitna pungen för att slå näven i bordet, men strax därpå fick han fram ett par kronor ur den, och utan att höra ett ord av allt vad fru Broman berättade om sin väntan och sitt änglatålamod och sitt ädelmodiga sinnelag gick han fram till henne med pengarna .
"Tag dem, eller jag kastar dem efter er," sade han, då hon inte genast sträckte ut handen.
Men fru Broman ville inte anses som en hårdhjärtad gnider ska, som var nöjd bara hon fått pressa blodspengar ur sina fattiga medmänniskor. Hon beklagade sig. Hon försvarade sig. Hon öppnade dörren och steg ut i förstugan, utan att kunna bekväma sig till att taga emot vad som bjöds henne på detta något oartiga sätt.
"Tag dem, eller jag kastar dem efter er på gården!" skrek Persson, som följde med i hälarna på henne.
Alla fönster och dörrar voro redan fulla med ansikten och vid vattenledningen på gården stod en hel hop akt- ningsvärda fruntimmer. Det hade blivit en fullständig skandal, om hon fått slantarna kastade efter sig. Vad skulle man ha trott om henne? Således var det ingenting annat att göra än att ta emot dem med en så förnäm och förorättad min som möjligt.
"Och gå nu efter polis," sade han.
Hon värdigades icke svara och gick med stolt hållning över gården genom korselden av alla nyfikna och skadeglada blickar.
102
Kopparflaskan
Men hon lyckades ändå icke undkomma dem. Från den stunden levde hon i en ständig förargelse dag efter dag och vecka efter vecka. Bara hon såg någon av husfolket, kände hon att alla sympatier voro för snickarens och alla antipatier för henne, hur mycket ont man än förut haft att säga om den lilla slamsiga, tjuvaktiga snickarfrun. Det var alldeles som om det var de, som fått lida orätt och inte hon.
Om lördagskvällarna steg likväl hennes prövning till sin högsta höjd. På slaget sju kom då alltid jungfrun in till henne i salongen och anmälde att Persson var ute i köket och ville tala med henne. Och när hon kom ut, stod han där med en tvåkrona i sin valkiga hand och lämnade henne slanten full- ständigt stum med en bock och en mörk blick, allt under det tjänstflickorna gömde sig bakom spisen och fnissade i smyg.
Hon hade försökt hälsa till honom att hon inte kunde komma ut och att han kunde lämna pengarna ändå. Men det hjälpte inte. Då gick han och kom igen var kväll vid samma tid ända tills han träffade henne. Han skulle riktigt veta att hon fått pengarna i sin hand, så att det inte blev något krångel med det, för han var en reell karl och ville ha ordning i allting.
Och det var heller ingen i hela huset och på halva gatan, som inte tyckte att han var en reell karl och att fru Broman var en småaktig och hjärtlös person.
Tänk, att ställa till ett sådant väsen för en gammal koppar- flaska ! (Saken var den, att de icke hade någon själva.) Och tänk, att vilja skicka polisen på en stackars människa i ett sådant tillstånd som fru Persson!
Men emellan snickaren och hans hustru hade det aldrig varit så väl som nu. Hon tyckte sig aldrig förr ha sett vilken präktig karl han var, och han hade fått upp ögonen för att hon var en liten stackare, som måste beskyddas. Och så kom även det till, att han dagen efter fru Bromans besök tagit blå bandet, vilket gjorde att han sedan alltid hade fullt upp med pengar, ty han var en duktig arbetare.
Han köpte saker till huset, kläder åt barnen och åt sin hustru en fin, skinnbrämad aftonkappa, som hon alltid begag- nade om söndagsförmiddagarna, då hon gick ut och gick med
7. — Nationallitteratur. XXVIII.
103
it 1 ■ 1 £f
Anna Wahlenbekg
sin man. Och när de kommo svassande över gården var det som om själva kungen och drottningen hade visat sig, så hövligt hälsade man på dem.
Och Persson satte sitt röda skägg allt högre i vädret. Det var ändå ganska upplyftande att veta sig vara en så duktig och hederlig karl, att ens heder till och med räckte till åt ens hustru.
104
ur förbrytare.
TESTAMENTET.
Herr kyrkoherden hade slutat dagens arbete, hade där- efter ätit sin goda middag och beredde sig nu att njuta sitt dolce far niente.
Först skulle han som vanligt röka en pipa och ögna ett grand i tidningarna, och sedan skulle han sträcka ut sig på soffan och taga sig en blund under en timme eller så.
Han satt emellertid i gungstolen och hade icke hunnit längre än att han fått pipan stoppad och tänd, då det knackade på dörren.
"Stig in!"
Jungfrun visade sig med en tveksam och hemlighetsfull uppsyn.
"Det är ett fruntimmer där ute som vill tala med kyrko- herden. Hon säger att hon heter fru Hellerdink."
Kyrkoherden rynkade ögonbrynen. Hellerdink var hans eget familjenamn, och det var ganska ovanligt. Utom med- lemmarna av hans egen familj kände han ingen mer som hetat så än hans föräldrar och hans bror, och de voro alla döda, brodern helt nyligen. Men han förstod gott vem det var som kallade sig vid det namnet. Brodern hade icke varit gift, men han hade haft en hushållerska, och han hade nästan väntat att få se denna person en av dagarna. Men längtat efter henne hade han icke.
"Säg henne, att jag icke har tid nu," sade han. "Hon kan komma igen en annan dag mellan nio och halv tio på morgonen."
Jungfrun stod kvar.
"Jag ville inte släppa in henne, men hon säger, att hon är tvungen att träffa kyrkoherden. Och hon ser alldeles för- störd ut."
7
105
.O^..O^oO•^.,0^..•0'^„.0•••...0•^o.O•^..«^M•0,^/0•^/^^.•0•^...0•^«•0; — — — — ■' ■ —* ^ — — — — i — — ■ — ■ — — — — i — mCZ*
Anna Wahlenberg
Kyrkoherden fick på sig en lidande min. Han kunde icke undgå sitt öde.
"Nå, så låt henne komma då/' sade han.
Jungfrun gick, och efter ett par ögonblick syntes i dörr- öppningen i hennes ställe en sorgklädd kvinna, som icke tyck- tes veta, om hon vågade gå framåt golvet eller ej. Hon kunde väl vara mellan femtio och sextio år, hade gråsprängt hår och såg ut som en person i den lägre medelklassens villkor, men som arbetat hårt i alla sina dar. Händerna i de rynkiga, svarta handskarna voro stora och ansiktet tämligen grovt, men med ett drag av fryntlighet, trots att det nu var svullet och rödaktigt som av gråt.
"Herr kyrkoherden, jag är... jag är"... började hon.
"Ja, jag vet," sade kyrkoherden och visade på en stol.
Hon närmade sig något, men satte sig icke.
"Jag kommer för att få höra av herr kyrkoherden själv, om det är sant," fortsatte hon. "Det kom upp till mig en häradshövding och sa', att testamentet inte var riktigt, som det skulle vara. Det var ett. . . ett slags formfel i det, sa5 han, och därför skulle det inte gillas, sa' han."
Kyrkoherden stod myndig och bred framför henne med de omvända händerna vilande mot höfterna.
"Häradshövdingen har ju redan förklarat alltsammans för fröken," sade han.
Hon ryckte till vid tilltalsordet "fröken", och det var först efter en paus hennes svar kom.
"Ja men..."
"Han är lagkarl! Han förstår saken bättre än jag, så när han säger det, måste det naturligtvis vara sant."
"Men herr kyrkoherden," utbrast hon ångestfullt, "inte kan det väl få gå så orättvist till. Det var verkligen Heller- dinks vilja att jag skulle ha vad som var efter honom."
"Människornas vilja min bästa fröken, är inte alltid Guds vilja," sade kyrkoherden och lyfte blicken och pekfingret mot taket.
Den sorgklädda var en gudfruktig kvinna och åkallandet av det högsta väsendet stämde henne alltid högtidligt, isynner- het då det kom från en andans man och skedde på ett så vär-
106
Testamentet
digt sätt som nu. Ett par sekunder stod hon också tyst och tillbörligt imponerad. Men de jordiska angelägenheterna fyllde för närvarande alltför mäktigt hennes själ för att de länge skulle låta trycka ner sig.
"Ja, men en människas sista vilja, herr kyrkoherde, den brukar ju ändå inte få ändras," sade hon. "Och han hade ju rättighet att ge vad han rådde om åt vem han ville, för han hade ju förtjänt alltsammans själv, vartenda öre, herr kyrkoherden. Det vet herr kyrkoherden."
"Det är möjligt," sade kyrkoherden med en handrörelse och började något otåligt gå av och an på golvet. "Men vad hör det hit?"
"Jo, jag tänker som så, herr kyrkoherden, att om de där femton tustn kommit från familjen, så skulle det kanske varit rättast om de gått tillbaka igen, och då hade väl herr kyrko- herden, som är hans bror, varit den närmaste till dem. Men som det nu är, herr kyrkoherden . . . Jag kan då verkligen säga, att jag varit med på ett hörn och skrapat ihop dem..."
Kyrkoherden lyfte upp huvudet och stannade framför henne.
"Jag trodde att fröken hade varit hushållerska hos min bror och haft kost och lön för sitt besvär," sade han.
Hon tyckte det måste synas på henne, hur benen darrade under henne.
Hade det icke varit en kyrkoherde, som stått framför henne, skulle hon aldrig i livet ha tålt något sådant, som det hon nu fick höra. Men en kyrkoherde har förstås rättighet att säga många saker, som en annan aldrig skulle våga sig fram med.
"Vi tyckte om varann, herr kyrkoherden," sade hon sakta. "Och då heter det väl inte 'kost och lön'. Vi skulle nog ha varit gifta för längesen, herr kyrkoherden, om inte Heller - dink varit så egen av sig. Han kunde nu aldrig med några ceremonier. Men han ville alltid, att de skulle kalla mig för fru Hellerdink. Det skulle inte ha gått an att någon kommit och sagt något annat så han hört det."
Kyrkoherdens små grå ögon, som hade till uppgift att skärskåda folk in i själarna, gåvo henne en skarp blick. Han hade förstått.
107
Anna Wahlenbeeg-
"Jaså...! Ja, ni får ursäkta mig, om jag säger 'fröken'. Jag har alls icke blivit underrättad om att min bror ansett sig? ha ingått någon förbindelse. Och för övrigt brukar man ju inte titulera ogifta damer för fru."
Hon slog ned blicken. Aldrig i sitt liv hade hon erfarit en sådan skamkänsla som nu. Hittills hade det just icke förekommit henne som om hon haft något att blygas för, men nu, när hennes lilla menlösa försök att skaffa sig respekt genom att framhålla, att hon var van att bära frutiteln, så totalt misslyckats, tyckte hon sig med ens avslöjad och ut- pekad som en förkastad varelse. Och hon greps av ett begär att till varje pris rättfärdiga sig.
"Jag kunde ha varit gift många gånger om, ifall jag bara velat, herr kyrkoherden," sade hon och strök floret högre upp ur ansiktet, ty nu var hon varm. "För femton år sedan friade en grosshandlare till mig, som gjorde i cigarrer, och jag kunde nu ha suttit med våning på sex rum och två jungfrur och fått heta fru av alla människor, herr kyrkoherden. Och för tolv år sedan var det en annan mycket fin herre, som hade hus- affärer, som jag kunde ha fått, om jag räckt upp lillfingret, och jag kunde ha fått bo i flera hus i staden och haft sommar- nöje vid Saltsjön med, herr kyrkoherden. Och bara för åtta år sedan..."
"Ja, ja, ja, min bästa fröken..."
Kyrkoherden viftade med handen, men den främmande hade kommit i farten, så hon kunde inte stanna.
"Bara för åtta år sedan var det en bagare i samma hus, där vi bodde, som inte ville låta mig gå i fred. Och om jag hade velat, herr kyrkoherden, skulle jag nu haft tjugu gesäller och butikfröknar och kassörskor, som skrikit 'fru' efter mig hela dagarna, så det nog skulle ha hörts långa vägar att jag var fru. Och alla mina bekanta säger förstås att jag varit dum. 'Du är då en riktig gås, Lina', säger de, 'som aldrig förstår att ta vara på din lycka'."
Kyrkoherden såg på sitt ur och suckade, men hans gäst märkte ingenting utan gick bara på.
"Och jag har, förstås, varit dum. Men Herre Gud, det är man ju alltid, när man tycker om någon. Hade jag bara
108
Testamentet
velat bråka och gjort livet surt för Hellerdink, så hade jag nog för resten rått på honom också. Jag behövde bara ha sagt, att jag ville gå ifrån honom, så hade han tvärt gått till prästen med mig. Men, Herre Gud, jag har nu aldrig kunnat vara påstridig av mig, och på sista åren, när jag började tänka mera på det, var ju Hellerdink, stackare, så sjuk. Han var ju lam i bägge benen och så nervös, att han blev ond för ingenting. Jag nändes rakt inte plåga honom. Och det kan jag då säga, herr kyrkoherden, att det rent åv är bara beskedlighet åv mig om jag inte är en ärlig och ordent- lig fru. Och hade Hellerdink vetat att jag skulle få obehag av det, så hade han nog..."
Under de sista ögonblicken hade emellertid kyrkoherden stått framför henne med lyftad hand som för att hejda den forsande ordströmmen. Han stod där värdig, lugn och av- bidande, och till sist segrade denna vältaliga, stumma befall- ning. Den betvingade avbröt sig mitt i meningen och teg.
"Ja," sade kyrkoherden med djup stämma, "så talar människan i sin få vitsko och sin kortsynthet. Hon syndar emot Gud och lagens bud, och sedan har hon ursäkter för allt. 'Jag rår icke för vad jag gjort', säger hon, och vill icke bära följderna av sin synd."
Den sorgklädda stirrade på honom.
Denna ton! Denna blick! Denna lyftande hand! Det var straffets ängel med det flammande svärdet, som stod framför henne.
Hade hon då förbrutit sig så svårt utan att veta det, utan att tänka på det, ty det var då sant, att hon just aldrig tänkte så mycket.
Hennes hjärta krympte ihop i bröstet.
"Ni lever emot Guds heliga bud," fortsatte kyrkoherden, alltjämt med handen framför hennes ansikte. "Ni lever i en förbindelse, som varken är helgad av vigsel eller erkänd av lagen. Och sedan kommer ni hit och klagar över att lagen icke vill ge er rätt, utan kullkastar vad ni trott vara ordnat enligt dess stadgar, men icke var så. Ni bryr er icke om lagen, men ni vill ändå att den skall beskydda er. Kvinna, kvinna, ser ni icke Guds finger?
109
Anna Wahlenberq-
Hon teg, till hälften förvirrad, till hälften förkrossad. "Ser ni verkligen icke Guds finger?" upprepade han. "Nej," stammade hon.
"Då skall jag visa er det. Ni trodde, att ni hade ställt allting väl för er. Ni trodde, att er vilja skulle göra sig gällande. Ni hade skrivit och förordnat. Ni hade satt sigill på det. Men Gud sätter sitt finger var han vill till trots för människans sluga beräkningar. Nu slog han er med blindhet och satte det på det där papperet, som ni trodde var så riktigt och väl skrivet. Han ville visa er, att Guds vilja står över människor- nas vilja och att han har makt att straffa dem, som bryta mot hans bud. Öppna ert sinne och tag detta som en hälsosam varna gel och en Guds kärleksfulla fingervisning för att leda er in på en bättre väg."
Den sorgklädda snyftade tyst med näsduken för ögonen. Men ännu var hennes sinne motspänstigt.
"Ack, herr kyrkoherden . . . herr kyrkoherden ..." sade hon, "inte behöver jag några fingervisningar nu längre. När man blir gammal, går det nog att leva hyggligt ändå. Men hur jag ska kunna reda mig utan pengarna, det vet jag då inte. . ."
"Ja pengarna! På dem tänker ni mer än på er själs fräls- ning, på att göra bot och avplana era synder. Ja, ja, jag förstår nog, varför ni kommit hit. Ni tänkte få mig att göra testamentet gällande och erkänna era rättigheter. Men jag gör det icke. Jag säger er det allvarligt och bestämt, jag er- känner icke att ni har några rättigheter. Jag ser Guds finger, hur underbart det styr, och följer den väg det anvisar mig. Det är min plikt, och jag gör den."
Den främmande hade under dessa sista högtidliga och avgörande ord böjt sig allt längre ned, som under trycket av en övermäktig börda, och hon snyftade nu, som om hjärtat ville brista.
"Vad ska jag ta mig till? Herre Gud, vad ska jag ta mig till?" mumlade hon.
Hon fick gråta ut en stund, medan kyrkoherden vandrade fram och tillbaka på golvet. Men till slut kom han ända bort till henne och lade sin hand på hennes axel.
Denna beröring drev henne att se upp. Och det var en
110
Testamentet
helt ny människa hon såg bredvid sig. Det var icke längre ängeln med det flammande svärdet. Det var en nådens och hoppets förkunnare, som stod där och betraktade henne med en mild blick.
"Seså," sade han, "seså!... Tag nu denna prövning som en kristen och låt den lända er till välsignelse. Den Gud älskar, den agar han. Det vet ni ju?"
"Ja," viskade hon, ty hon kunde sin bibel.
"Och jag är ingen hård människa, min vän. Tro mig, jag vill blott ert sanna bästa."
Hon blickade osäkert upp på honom. Det var ju i alla fall han. som nu skulle få hennes femton tusen.
"Jag kan icke bryta mot Herrens tydliga fingervisning och visa råd," fortsatte han, "varken för er skull, för vilken de äro ämnade till lärdom och luttring. Och ej heller kan jag göra det för mina barns skull, som skola taga arv efter mig och en gång kunde komma att förebrå mig, om jag nu frånsade mig de medel, för vilka de kunde erhålla många goda Guds gåvor. Men mitt hjärta ömmar för er. Boet vill jag låta er behålla orubbat, och om ni behöver något för att börja någon liten verksamhet, så kan ni alltid räkna på mig, ifall ett par hundra kronor kan vara till nytta.
Detta vänliga erbjudande besvarades av den sorgklädda med en häftig snyftning. Hennes tårefloder strömmade dubbelt så ymniga, och kyrkoherden blev glad att se det hans godhet tog henne så djupt.
Ja, den tog henne verkligen. Han talade ju så vackert och högtidligt. Det kanske nog var sant, att hon var en stor synderska och behövde prövas och luttras, som han sade. En andans man borde väl veta det. Och nog var det snällt av honom att ändå vara så vänlig emot henne. Men mest grät hon i alla fall över att hon varit så dum. Hon kunde icke förlåta sig själv. Ett par hundra kronor och boet var allt vad hon skulle få. Nu var det oåterkalleligt avgjort. Ack, varför hade hon icke förmått Hellerdink att gifta sig med henne? Då hade ju allt varit bra, och kyrkoherden hade icke kunnat ha något emot att låta testamentet bli gällande. Och hon kunde heller icke undgå att ägna en tanke åt cigarrhand-
111
.or-, ..<*-•.. .Q* <o*«. . o- .•<>• • . .• o • . . 0"...0'wO--*».o,wO-..o-'wO>-..a
Anna Wahlbnbeeg
låren, byggmästaren och bagaren. Hade hon lyssnat till någon av dem, så hade hon nu suttit som välbeställd fru, mått som pärla i guld, icke varit en så stor synderska, att hon behövt någon Guds fingervisning, och haft kyrkoherdens och alla andras aktning.
Kyrkoherden sträckte vänligt handen emot henne, om till avsked eller för att betyga sin välvilja förstod hon inte riktigt. Men hon tog den. Hon kunde ju inte vara så ohövlig att inte taga den. Och han väntade tydligen också på att hon skulle säga något. Han väntade alldeles som om hon haft läxa i katekesen och han frågat henne: "Vad är det?"
Och lika väl som hon alltid kunnat sina "vad är det", så visste hon även nu vad hon skulle svara. Det kom alldeles av sig självt.
"Tack," sade hon, "tack, goa herr kyrkoherden, tack..."
Så fort hon sagt det, kände hon sig dock underlig till mods. Hon tackade för att man kastade åt henne några smulor av det som var hennes eget.
Men kyrkoherden höll hennes hand, som hon räckt ho- nom. Och han höll den ännu, medan han följde henne ur rummet och ut i tamburen. Han öppnade själv farstudörren åt henne och nickade hjärtligt "ajö". Men när han vände om genom tamburen, suckade han, och det lät som av lättnad.
Det icke med synnerlig glädje motsedda besöket var lyckligt över. Han hade varit människovänlig och liberal, och han hade fått henne att inse det. Hans samvete var rent.
Inkommen i sitt rum igen tog han pipan och undersökte den. Men icke ett bloss fick han ur den. Den var slocknad.
Nåja, det kunde också göra detsamma. Han lade sig nästan hellre strax. Samtalet hade redan tagit bort en god del av den sköna middagsvilan.
Och så sträckte han ut sig på soffan, föll strax i slummer och sov snart den rättfärdiges lugna, söta sömn.
*
112
Ur DET FRÄMMANDE LANDET.
GALLIONSBILDEN.
Dragen av aderton oxar, rullade den tunga tältvagnen, som hela natten kört över oländiga vägar, uppför de gröna kullarne av en odlad trakt. I spetsen för spännet sprang en liten aplik varelse med skrämda och förvillade rörelser; det var en buschman, som nyligen tagits till fånga och fått förbli vid liv och lärt sig att styra det främsta paiet dr ägare med ett rep. Han darrade i knävecken och sköt rygg, ty pådrivaren, en stor, stark kaffer yngling, som gick vid sidan om djuren och lät sin långa piska klatscha över deras ryggar, roade sig med att kittla hans öron med snärten. Uppe på vagnen satt en hottentott och dinglade med fötterna, och husbonden följde till häst. Han gav tecken att göra halt nedanför en kulle. Solen hade gått upp över blåa berg, och himlavalvet var en enda skylös glans, i vars genomskinlighet avstånden förlorade sig. Långt bort i öster, vid foten av bergen, lyste en liten stad med röda tak, och enstaka, vita hus lågo spridda mellan ängar och fält, vilka ångade av nyplöjd mylla och där höga eukalyp- tusträd blandade sin skarpa doft med morgonluftens värme. På andra sidan om kullen såg man ut över milsvida slätter, bevuxna med taggig mimosa, där de svarte här och var ut- stakat en kraal, genom vars bristfälliga stängsel de redan i gryningen släppt ut sin boskap.
Man spände oxarne från vagnen, och buschmannen drev dem utåt markerna, där de gingo att beta i frihet, och dolde sig som ett jagat villebråd bak deras kroppar; hottentotten
115
.cr-% ..o . .o* . o- . . .- o- ... .-o-. o-- . . -o-, . .o**. ..-O"*, .-o-, .-o- O'»«..«o~»..' o.
Jane Geknandt-Claine
och kaffern kastade sten efter honom och skrattade, men sedan vände de varandra ryggen, ty deras ömsesidiga förakt var stort.
Den svarte hade att samla bränsle, och den klipske hotteD- totten skulle laga ett av vagnshjulen, som gått sönder. Hus- bonden satt kvar i sadeln och stoppade sin pipa; han såg sig icke om, drog blott då och då ett eftertänksamt bloss och kastade plötsligt om sin häst och satte av i trav för att under- söka trakten.
Under det bågformiga tälttaket var allting tyst, men två kvinnor befunno sig i vagnen. Den ena vilade lätt påklädd på en bädd av dynor — det var ett barn, närmande sig den första ungdomen, men icke vuxen ännu att döma efter lem- marnas spenslighet; den andra var en gråhårig moder med bred rygg och tunga, platta fötter, halvt förlamade av värk. Intet släktband förenade dem med varandra — den lilla jung- frun var blott tr olovad med den gamlas son. Hon låg mycket stilla med korslagda händer, läpparne voro öppna, men hon tycktes halvslumra. Ibland gick det en ryckning över hennes ögonlock.
"Sover du?" ropade den gamla hårt med en blick mot dynorna, och den lilla slumrerskan höjde huvudet i lyssnande ställning, skrämd av tonen, fast det ej låg vrede däri. Det var blott rösten av en grov kvinna, som aldrig vetat, vad det är att låta mild.
"Om du är vaken, så gå och säg till Josiah, att här inte finns en droppe vatten."
"Ja", kom svaret snabbt och tyst, och den lilla jungfrun steg ur vagnen. Det var ingen stor ansträngning att nå marken, men det hopp hon tagit, gjorde henne röd och vit efter vartan- nat. Hon stod en sekund och blundade, med fingrarne tryckta mot pannan. Så öppnade hon ögonen och såg sig om, hän- derna gledo åtskils, och hon smålog. Hon visste icke, var hon var, men hon tyckte sig aldrig ha sett något så vackert. Landskapet var icke flackt med ändlösa marker som den trakt, där hon var hemmastadd. Det höj de och sänkte sig, det andades, det levde, och hagar och hus lågo strödda om varandra inne i solskenet. Men det underliga var, att hon kände igen det alltsamman som från en dröm. Hade hon — varit här? • Bott
116
Gallionsbilden
på sådana ställen? Hon mindes intet och allt på en gång... Om hon kunnat gå och gå och gå rakt framför sig in i allt detta ljusa...
Ljudet av hästtrav ryckte henne ur dessa tankar, och en karlstämma — kort, avhuggen som den gamla kvinnans — sporde strävt: "Vad gör du här?"
Hon vände sig bleknande och såg upp till mannen på hästryggen: "Josiah, det var din mor "
Ryttaren hoppade ned och ställde sig framför henne. Han bar ridpiskan i ena handen och pipan i den andra och höll ögonen forskande fästa på jungfrun. Hon fick med knapp nöd fram sitt ärende, och han lät henne stå och famla efter orden. Då hon slutat, såg han sig om: hottentotten ledde bort hans häst, och kaffer ynglingen var försvunnen, men han visste, var det fanns en källa, hon kunde följa med, om hon hade lust. Och han grep ett tomt bleckkärl, vari hans tjänare brukade hämta vatten, och sneddade över fälten inåt en grön gångstig. Han gick kutryggig av undertryckt styrka och satte hälarne hårt i marken. Gestalten var reslig med tunga, otymp- liga lemmar och ansiktet väderbitet och skarpt. Mun och kinder täcktes av ett långt, brunt helskägg, och under de täta ögonbrynen blickade ett par ljusblå, djupt liggande ögon. Han hade rundkullig hatt med stora, bredskyggiga brätten och bar klumpiga kläder av ovanligt snitt liksom den lilla jungfrun, vilken vandrade vid hans sida, men hon var bar- huvad och barhalsad och genomskinligt skär i solen. Över det grova linnet, som var öppet i halsgropen, hade hon ett mörkrött livstycke och veckad, grå kjortel, och ett par allt- för stora skor sutto hopsnörda med en läderrem på hennes fötter. Det tröttade henne att gå, ty klara vattendroppar pärlade på hennes tinningar, men hon log förstulet mot allt vad hon såg. Då och då strök hon händerna över varandra — de voro vita och tunna och badade i fuktighet. Under hals- linningens smala springa höjde och sänkte sig barmen med små korta andedrag.
"Känn, vad det luktar gott", sade hon och stannade under en eukalyptus. Hennes ansikte lyste, men mannen bredvid henne kunde hava ryckt upp trädet med rötterna.
117
v "' 1 " 11 "
Jane Gernandt-Claine
Han tillhörde ett folk, som bevarat sin frihet genom att från far till son med beteshjordar och bohag uppsöka trakter, där aldrig människohand planterat en buske. Så hade hans fäder övergivit länderna vid kusten, där män, som kommit över de fjärran haven liksom de, velat lägga black om deras fot, och gått att bosätta sig högt uppe bland de färgade stam- mar, Gud skapat till den vite mannens egendom. Och han hatade denna mark med allt vad däruppå var — husen med sina hagar och tegen med sin plog — ty han rörde sig bland ting, som voro honom och hans folk vad oket är för tjurens fria nacke. Och det vilda ting, för vilket han icke hade namn, men som var hans hjärta, ropade mot vidderna, mot ödeland, där lejonhonan rytande kastar sig i striden för sin unge, och mot slätter utan annan gräns än skyarne, där den otamda boskapen går lös.
Hon hade icke sett dagen bland hans folk. Hon var barn av en äventyrare, som guldtörst och vandringslusta drivit till deras nejder. Sjuk och irrande, hade han klappat på deras dörr, och som det var en vit man, blev han mottagen som en broder. Han levde blott två dagar och en natt ibland dem och kunde icke tala mycket, men de hade dock förstått, att han var från ett okänt land högt i norr, och att dottern fötts honom under vandringen av en främmande kvinna. Det var ett tystlåtet barn, försvagat av umbäranden och hunger. Sin ålder kände hon icke, men hon kunde väl vara åtta, nio år, då hon kom. Sedan hade hon alltid stannat ibland dem, och de sågo den Allsmäktiges finger i de öden, som lett henne till deras hus. Ty de bodde fjärran från stamförvanter och grannar, mitt ibland de färgade folk, Gud givit dem att bruka som trälar, och med vilka ingen beblandelse äger rum, och det gavs icke hustrur åt deras söner, om icke så nära blods- band skulle knytas, att broder skulle äkta syster, vilket är Herranom en styggelse, när det sker. Men vem häver sig upp till fädernas domare, och var är den son, som fäller sin moder ? Gör han icke bättre i att vaka och bedja och akta på sitt leverne, så att frestelsen håller sig ifrån honom?
När Josiah var tjugusju år gammal och satt som hus- bonde på sin faders plats, trädde den döde vandringsmannens
118
Gallionsbilden
barn in i jungfruåldern. Hon hade länge vetat, att hon var hans utkorade, och de trolovades efter gängse sed, men då bröllopet stod för dörren, bleknade bruden bort i en sot, som vände sig i brinnande feber. Och när de en kväll sågo skuggan av döden stiga över deras tröskel, lyssnade de till rådet av en boer, som var så gammal, att han sett havet, och som talade om vilken stark läkedom det låg i dess sälta. Då han tystnat, slogo de upp sin bibel. Och som deras fingrar föllo på verser, vilka kunde tydas så, att detta var Guds vilja, bad sonen sin moder att göra sig redo och lät spänna nio par oxar för vagnen och tog föda för lång tid och befallde tre tjänare att följa spännet. Själv lyfte han jungfrun från hennes bädd och bar henne under tälttaket och satte sig upp på sin häst. Och så hade de färdats i dagar och veckor, men nu voro de så nära målet, att blott en natts resa skilde dem därifrån. Hans trolo- vade tilltog i styrka, ju mer de närmade sig kusten, men då han såg det, blev hans sinne skumt. Det var tider, då han blott tänkte på att vända hem mot sitt land igen, ty han kände, att hon tillhörde detta främmande, och han skulle hellre med egna händer grävt henne en grav i den jord han kallade sin.
De hade gått tysta en lång stund, och jungfrun saktade stegen: "Jag är så törstig", klagade hon plötsligt, andfådd. De voro icke långt från källan. "Sätt dig ned och vänta", sade han och lämnade henne vid vägen. Men hon gick ännu ett stycke framåt. Mitt för henne låg en grind, och där bakom ett hus med slingrande gröna växter och fönster, som stodo öppna mot solen. Hon ställde sig att betrakta det, och det lekte henne i hågen, att hon bodde där och vaknade ensam i det tysta solskenet och låg och blundade och kände, hur vackert allting var, icke blott morgonen, utan hela långa dagen, men hon vågade sig icke bort till grinden, hon blev stående på landsvägen med handen över ögonen, och så fann den unge boern henne, när han kom tillbaka.
Han bjöd henne att dricka, och hon vände sig om. Då såg han på henne — hon hade så underliga, ljusa ögon. "Jag kunde döda dig", sade han i sin själ. Men han menade det icke. Han tänkte blott så, ty hela hans varelse hängde vid
119
.O"^0w..O^.O-../0-..^
Jane Geenandt-Claine
jungfrun, och hans kärlek var stum, och han rasade emot sig själv. Han hade aldrig lärt att yttra känslor, och då han älskade, förvandlade det sig i hårdhet. Han gick fort och pressade ihop läpparne. Hon vågade icke betrakta honom. Och de återvände tysta till platsen, där de slagit läger.
De åto och drucko utan att tala, och när de ätit, lade Josiah bössan på axeln och tog hottentotten med sig och gick på jakt. Men jungfrun satte sig utanför vagnen, som hennes vana var, och tänkte på många ting och kände sitt hjärta svälla av sorgsenhet. Den gamla modern sysslade med mat och husgeråd. De hade intet att säga varandra. Och så blev det eftermiddag.
Mot kvällningen kom Josiah, han hade endast skjutit tre klippkaniner i bergen och kastade dem med ringaktning till marken. Hans panna var mörk, och då han såg sin trolovades ögon, kunde han hava krossat henne, där hon satt, ty det brände inom honom av dov förvillelse. Tjänarne gingo på tå och dj ärvdes icke tala, men modern skötte sitt, som märkte hon intet — den lilla jungfrun rörde sig ej.
Så blev det tid till uppbrott, ty natten var nära. Busch- mannen hade gått att uppsöka dragarne, och kaffer ynglingen kallade var och en av dem vid namn, men när de kommo och togo sina platser vid den långa järnkedjan och räckte fram sina nackar mot oket, visade det sig, att vilden förlorat en oxe. De ledde honom fram till husbonden; hans ögon flackade oroligt omkring, han kunde icke räkna och kände icke djurens antal, men då han såg den tomma platsen i spännet, började han darra. Grönblek av fruktan för döden, kastade han sig på knä.
Josiah bevärdigade honom icke med en blick, han teck- nade blott till sina bägge tjänare att rycka av honom rocken och undersökte en lång, böjlig piska av flodhästhud och be- gynte räkna slagen.
Men hans tr olovade sträckte ut händerna, när hon såg honom välja spö: "Icke det", ropade hon, "icke det!" Ty hon visste, att det var ett vapen, som slog oläkliga sår. "Jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig, Josiah!"
Ingen tycktes höra henne. Den gamla modern stod lugnt
120
.a'x..o-^..-o*%...o*-../o--»./0'-^o-^
l *-- - n i - - - - ■«'
Gallio^sbilden
och plockade fram koppar, och hottentotten och kafEern höllo sig i sidorna av skratt, men buschmannen jämrade sig icke längre; redan vid det elfte eller tolfte rappet sjönk han i gräset som en livlös massa. Ifrån den sargade ryggen flöt strömmar av blod.
Då skalv ett skri från den lilla jungfruns läppar, hon föll och förlorade medvetandet, och när hon kom till sans igen, låg hon till sängs med en våt duk på pannan. Moder och son sutto tysta och drucko kaffe i ett hörn. Det var natt och månsken, och hon kände, att de voro i rörelse. Josiahs häst sprang gnäggande efter vagnen, och hon hörde det tunga trampet av oxarnes klövar på en stenig väg. Kanske hade de kört länge.. . Var voro de? Hon ville resa sig och fråga, men i detsamma mindes hon allt och slöt ögon och läppar och drog fötterna under täcket och lade händerna upp över den bara halsen och låg som om hon sov.
Ingen hade talat till henne. Den gamla kvinnan flyttade koppar och kittel och började reda sig till natten, men sonen satte sig i tältöppningen och undersökte sin bössa och sina yxor. Stundom kastade han i smyg en blick på henne, som han i tankarne kallade sin brud.
Hur blek var hon icke, hur liten och bräcklig! Under de genomskinliga händerna höjde och sänkte sig de små nyckel- benen, barmen låg späd bak linnet, och de ljuva, nakna armarne tycktes honom vitare än ull, men han tänkte icke på att närma sig jungfrun, ty de voro ju endast trolovade, och när hon åter fått hälsan, skulle hon bli hans. Han mulnade blott av att se på henne, och han tänkte: "Du är vaken och du har något i sinnet. Därför tiger du."
Hon låg stilla, med sluten mun. Blotta åsynen av de läpparne gjorde honom galen. Och hennes ögonbryn voro rynkade som om hon tadlat honom, men han kunde hava vridit de svaga händerna ur led och ryckt hjärtat ur hennes bröst, hällre än att tåla det. "Vad har du emot mig?" mum- lade han. "Att jag slog den djävulen? Jag kunde ha dödat honom, och det har jag kanske gjort. Är jag inte herre över de hundarne?..."
Han vände på sin yxa och såg henne blixtra i månskenet
8. — Nationallitteratur. XXVIII.
.o* '%*o-»%.xr%..-o-%..-0"*.^o^o-»....o^^
Jane Gernandt-Claine
och slungade henne ut i natten. Vagnen skakade och stod stilla. En av oxarne hade stupat i spännet och måste spännas ifrån. De lämnade honom att förblöda vid vägen.
Jungfrun kröp ihop under täcket. Hennes trolovade hade hoppat ned på marken; hon urskilde hans röst bland tjänarnes halvkvävda stämmor och såg den gamla modern ställa sig i tältöppningen och ropa sin son: "Josiah!" Fyra gånger kallade hon, men det kom intet svar, och då gick hon tillbaka till sin bädd och vände sig mot väggen och somnade. Hon sov hårt, med långa, knarrande andetag, och det plågade den lilla jungfrun. "Ack", tänkte hon, "om jag ändå fick ha mörkret i fred, om jag bara fick ligga tyst och ingenting höra". Hon kände sig alltid mycket matt, ty de hade botat hennes feber med täta åderlåtningar, och hennes lekamen var lätt och tom som en urblåst hylsa. Därför tålde hon heller ingenting. Hon hade aldrig varit modig, när det gällt att åse spöstraff eller något slags rättskipning över de färgade, men efter den svåra sjukdomen, var det som skulle varje piskslag vina henne genom kropp och själ. Och människorna skulle tala sakta — eller helst icke tala alls — om hon skulle kunna uthärda dem i sin närhet. Yrseln hade icke lämnat henne helt och hållet. I hennes huvud rördes ovana tankar — för svaga att tåla någonting tungt, och trötta att upprepa sig själva, fast det var en trötthet, som icke gjorde ont, och som kunde ligga över hennes nattliga vaka så ljus och blek som månskenet över en äng, när det skall till att dagas. Ibland var det blott enstaka ord, som kommo för henne, men de klingade likt klockor och betydde nya och sällsamma ting, och om hon sett en fågel flyga upp från en buske eller en svärm fjärilar leka i solen, kunde hon tänka på det så länge, att det blev mer än fjärilar och fåglar och nästan mer än solen själv — någonting stort och tyst och himmelsvitt söm livet och döden på en gång. Hon hade känt dem bägge nära i de sjuka febernätterna, och alltid hade Döden varit mild och underskön — en mörk man på en vit häst, eller endast röster . . . som ett sus i gräset så lätta... Och när hon ville, kunde hon kalla på detta igen, ligga och lyssna till det i stillheten, men i kväll stod det blott en tät, svart ångest omkring henne, och själva månskenet
122
Gallionsbilden
gjorde henne rädd. Ty hon fruktade något, kände något — ett dunkelt hot, som vandrade därute med tunga fötter. Det hade skumma ögon och skum, vild panna, det växte sig så jättestort ibland, och var dock som en människa. Det kom tätt intill vagnen och böjde sig över tältet och tog mörkret i sina händer och gjorde skuggor därav och lät dem springa. Hon såg de långa snabba benen, de kutryggiga kropparne: "Driv bort dem", skrek hon, "kasta yxan efter dem, Josiah!"
Då grep en grov hand henne om armen, och en barsk stämma sade: "Vill du somna!" Men hon föll... föll... föll svindlande fort, från taket av en vagn och låg badande i kallsvett på dynorna. Sömnen skulle icke komma den natten, och då det gått en lång stund och den gamla slumrat till, reste hon sig upp och satte sig att lyssna. Ty de åkte över höjder, upp och ned tre gånger, och det var icke längre markerna hon hörde — jorden hade fått en ny röst — ett mummel, som klagade långt borta... gav sig över och tystnade igen, som när en smärta lägger sig till ro. Hon tänkte: "Vad är det jag hör", och kröp fram till tältöppningen och såg ut och tryckte händerna till sitt bröst. Mellan de mörka molnen hängde, blek och kall, den stilla, klara fullmånen, och därunder var allt vatten — vatten. Och hon förstod, var de voro, och ryste i sin själ, ty havet och den tysta himmelen stodo fulla av hemskhet, och hon sporde: "Vad vill det mig? Vad har jag gjort?" Men i det samma kom hennes trolovade att vända sig om, där han gick bredvid oxarne. Han betraktade henne icke och talade icke heller till henne, men hon såg hans ansikte i natten och kände sitt hjärta krympa vid hans blick.
Så tidigt, att ingen mer än han var vaken i tältvagnen, brukade Josiah lämna sin bädd och kalla hottentotten och stiga till häst eller gå på jakt i bergen. Han hade slagit läger vid en klippig kust, där villebrådet vimlade, och som han icke fördrog anblicken av vattnet och hatade utsikten av en fjärrbelägen hamn, som hans förfäder anlagt och övergivit, återsåg han sällan de sina förrän frampå eftermiddagen.
8*
123
II I , I ■! II ■ ■ ' 1 -*V
Jane Geenandt-Claine
Hans mor övergav aldrig tältet. Hon hade varit en stark kvinna, vilken med egen hand nedlagt ödemarkens vilda djur, medan hennes make levde och de ännu sökte en trakt, där de kunde slå sig ned, men sedan hon på gamla dagar begravt man och tre söner, satt hon helst i ro med kafEekittel och bibel och tänkte på sina värkbrutna fötter. Hon hade aldrig sysslat mycket med sin tillämnade sonhustru, ty jungfrun hade varit underlig från barndomen och i alla stycken olik boers döttrar, men hon hyste misstro till den unga och såg med växande förtrytelse, hur lätt hon vände vagnen ryggen.
Morgon och afton satt Josiahs käresta vid havet.
Allt var nytt för henne, och hon undrade över många ting. Eostade ankare voro begravna i sanden, och ett söndrigt roder stack upp ur vågskummet, men det säll- sammaste av allt var de svartnade spillrorna av ett skepp utan däck och med bruten mast, som låg ute i det djupa vatt- net. Många dagar betraktade hon det blott på avstånd, men så hände det sig en kväll, att hon kunde gå torrskodd till de svartnade bjälkarne, och då hon kom helt nära, började hennes hjärta klappa, ty uppe i fören satt den vita bilden av en man. Hon hade sett honom från stranden, men aldrig anat den höga tystnaden över hans åsyn. Han höll armarne korslagda och böjde huvudet, och hans hår var som långt, grönt gräs. Jung- frun såg och såg, och havet blev mer än hav i ljuset av hans anlete. Det susade och viskade i hennes öra, och hon höjde sin röst och sjöng...
Hon hade en svag stämma, som sjukdomen gjort matt och oviss, och hon kunde icke många sånger, ty hon hade glömt att sjunga bland boers, men under den tid hon vandrade med sin fader, hade hon lärt underfulla melodier från hans läppar, och de kommo tillbaka nu och sköljde över henne som vågor, och hon satte ord till dem, som hon tänkt ut vid stranden :
Vattnet är vackert, det ler mot molnen, ty himmelen är blå. Vita segel driva på dess yta, och bland stenarne gungar skummet som dun. Men jag spörjer: Vad bor bortom böl- jorna? När skall jag fara så vida, som mitt sinne drager mig, o hav?
124
Galliongbildbn
Det var i solsken. När det var storm, sjöng hon annorlunda : Vattnet är skönt — mig tycks det är av tårar. Vem gråter ? Skyn är mörk, vågen ängslas och skrämmer fåglarne, och skeppen förgås för vinden. Men jag spörjer: Vad bor bortom böljorna? När skall jag fara så vida, som mitt sinne drager mig, o hav?
Orden voro intet mot lyckan att drömma dem. Hennes mun kunde icke tala som hennes hjärta. Därinne upprann en rodnande sol över tysta morgonhav, och längtan sköt som en ström av ljus utöver vattnet, men glädjen var blek mot sorgens röda mörker, ty himlen blev som aska och eld för hennes blick, när hon kände sin själ bedrövad.
Hon kunde icke lida att se Josiah . . . Hon hade ständigt varit rädd för hans ansikte, men sedan den kväll hon sett honom piska ihjäl buschrnannen, ryste hon vid hans blotta närmande. Hon ville icke tänka på honom. Vattnet lekte henne i hågen. Till och med i sömnen såg hon dess glans.
Hon kände tiderna för ebb och flod. När de långa bölj- slagen drogo sig från stena rne, gick hon barfota ut till det strandade skeppet och vandrade omkring i dess svarta och splittrade skrov. Där var hon på havsbottnen, ty bjälkar ne voro täckta med snäckor och musselskal och doftade av vågornas sälta, men ofta klättrade hon upp på den brutna masten och höll sig fast med bägge armarne och såg på det lätta, ljusa blå, som mötte himmelen längst ute, och tänkte, att hon seglade långt bort. Hon drömde sig igenom vind och natt och hörde farorna brusa och sjunga, men en vit bild med sjögrönt hår delade böljorna och satt tyst och hög i stormen.
Hon kunde le och blunda. Aldrig, aldrig skulle hon ha varit rädd.
Hon steg ned i sanden och betraktade hans anlete. Inför lugnet av dessa slutna läppar stod hon orörlig med knäppta händer. Hans ögon sovo. Hur skulle de månne blickat, om de haft liv?
Han var icke alltid densamme. Stundom voro hans ögon- lock såsom skuggor och hans panna som den bleka skym- ningen. Men i gryningen var han förvandlad. Då klöv han osynliga vågor, och hans åsyn var som ett rop på äventyret.
125
.0"%.XrwOr%...0'....0«%..0'-..^
Jane Gernandt-Claine
Hennes svaga röst fick toner av styrka. Hon stod ute vid böljskummet och sjöng.
Hon tänkte beständigt på honom. Havet var han, och han var havet, och hon vandrade till stranden likt en, som är väntad.
En afton satt hon tyst bland stenarne. Solen höll på att gå ned, och dess sken låg över vattenbrynet i en sista flammande ljusning — till och med spillrorna av den svarta för en brunno en sekund i rött. I det hon såg det, lyfte hon upp sitt huvud och varseblev bilden med dess sjögröna hår. Dess armar voro korsade och ansiktet blekt som döden, men ögonen... ögonen... levde. De sänkte sig, de vilade på henne, och luft och jord och solnedgång och himmel var i en rörelse av dessa ögonlock.
Hon reste sig i yrsel och betraktade stenarne, där hon satte sin fot. Hon drog icke andan. Hon höll sig stilla inför undret. Hennes varelse log och blundade och gick fram i klarhet. Men hon var icke förvånad. Så skulle lyckan komma till henne — detta var vad hon alltid väntat på. Hon såg sig icke tillbaka, hon bar hans drag i sitt hjärta. Hans anlete var som ljuva sånger och hans klädnad som en dröm. Annor- lunda urskilde hon honom icke.
Det blev natt, och hon kunde icke sova, men timmarne voro som blommor, de där sprungo ut framför henne, och mörkret som en skinande morgonstund, och två dagar efter den röda solskenskvällen mötte hon på nytt hans blick.
Det var i sömnen, och det tycktes henne, att hon vandrade på en gräsbevuxen mark, vilken låg under vatten lik en över- svämmad äng, och hon undrade: "Är det havet?" Ty de snår, som snärjde sig omkring henne, hade icke grönskans färg; de voro bruna och blanka, och på deras blad sutto sköra glasklockor, som brusto under hennes fot. Det var ett under- ligt ljud, och hon stod stilla och lyddes, hon hörde steg... De kommo sakta som en dröm i drömmen, och hon ville fly. men hon dröjde; nu visste hon, var hon var. Ty hon såg honom. Han stod tätt bredvid henne, och han syntes henne sådan hon alltid tänkt, fast han övergivit skeppet. Ögats mörker drog och kallade, och hon vågade lyfta sina fingrar
126
Gallionsbilden
till hans ringlande hår — det gröna håret, vått av gräs och blomster, som växa i havet. Och hon darrade av att röra vid hans panna, men då öppnade han sina läppar och log. I det hon såg det leendet, gled hon stilla till hans fötter ; hon sade intet, höll blott händerna hopknäppta, med sitt ansikte vänt emot hans.
Sådant var deras möte, och när hon vaknade, var verklig- heten långt borta, och hon rörde sig i tältvagnen som bland främmande ting. Ibland slöt hon ögonlocken, ty det brann ett ljus inom henne, och hon betraktade sina händer och tänkte: "Ät det väl jag?"
Dagar kommo och gingo, och återigen förunnades det henne att drömma om honom.
Det syntes henne, att det var en klar natt med månsken på vågen. Skeppet låg ute i havet med sin vita bild. Så långt borta hade hon ännu aldrig sett det, men det var henne, som måste hon gå ut i vattnet och fram till honom. Böljorna sprungo tysta till hennes möte, och hon kände sand och snäckor under sin fotsula, men hon såg intet annat än det vita an- letet, nattens anlete, som var vänt emot henne, och hon fann inga ord inför hans läppars underbara mildhet — hon kunde blott skåda upp till honom. Men som hon stod så, lossade böljorna hennes fötter från grunden, och hon tryckte båda händerna mot sin barm. Därinne lyfte sig hennes hjärta och steg sjungande emot hans famn. Hennes ögon slöto sig, ty hon hade sett hans leende — i blundande salighet höjde hon sig över vattnet, och då hon var nära, helt nära, sträckte han ut sin arm och drog henne intill sig. Som det krossade skummet upplöser sig vid stranden, så försmälte hon vid hans bröst.
Nästa kväll satt hon och såg på skeppet och tänkte en ny sång:
Den, som väntar mig, är ensam ute på havet. Hur länge har han suttit och skådat över dess krusning? Hur länge har han bidat? Så länge kanhända som bränningen nött stenarne och det bott suckan i vågen. Jag har hört dig kalla. Här kommer din jungfru. Hon stiger ut i böljorna. Vattnet skall bära hennes steg fram till dig.
Hon sjöng icke med läpparne. Det var hennes håg som talade, och luften var mild — hon kunde somnat vid havet.
127
■ 1 f
Jane Gebnandt-Claine
Det vågade hon icke för Josiah och hans moder. Hon reste sig upp och tog vägen åt tältvagnen till — den våta sanden behöll märkena av hennes fötter, och hon vände sig ofta om och betraktade dem. Men i det hon gick förbi klip- porna, började hon darra. Hon hörde steg. Det var hennes trolovade som kom. Han hade sin bössa över axeln, och hottentotten följde honom, beväpnad som han.
"God afton", ljöd det i stillheten, och då måste jungfrun stanna. Hon gjorde det tveksamt med högra handen utsträckt framför sig. Josiah grep den och såg bort, men han hade märkt, att hans brud var skön den kvällen ; hennes ögon lyste, och den lilla halsen var vit som snö.
Tjänaren fick tecken att gå hem med jaktbytet, och de följde honom, bägge tysta. "Du håller dig nere vid stranden, du", sade den unge boern till sist. Han fick icke annat genmäle än ett enstavigt: "Ja."
Om en stund återtog han: "Jag ser dig aldrig." Och som hon icke visste, vad hon skulle svara, sade hon ingenting.
Dunkla makter rörde sig inom honom. Han kunde brutit ut i besynnerliga ord: "Du är frisk, dina kinder rundas, du går, vart du vill. Du kan tåla och lida en hustrus bördor, och du är min, min, min."
Men han sade intet — tvärt, besinningslöst slog han armen om hennes midja och kysste henne.
Hon fick icke ett ljud över sina läppar — hon strök blott hans kyss från sin mun.
Han gick tätt inpå henne med knutna händer: "Jag kunde döda dig", sade han.
Men jungfrun såg icke på honom, hennes ögon stodo vidöppna mot osynliga rum: "Det kan du", svarade hon med låg stämma.
Då lät han sina höjda händer falla: "Akta dig", mumlade han mellan sammanbitna tänder.
Flere ord växlades icke mellan dem. Hon gick darrande vid hans sida och steg tyst upp i vagnen och fram till sin bädd.
Det var redan sent, den gamla sov, men jungfrun låg och stirrade ut i natten. Hon lyddes på Josiah, som kastade sig av och an i sömnen, och hon hade ännu icke slumrat in, då
128
y,n«»0^%./Or%..»0'%.*0"wO'>«.yO-,'..«0'%^
*# >«*■—■■"■■■'■■■"— ■■■■■ i ■ ■ "' i lim ii ■ " ■' i ■ l ■■ ■ ill * t
Gallionsbilden
han i dagbräckningen reste sig från sitt läger och tog sin bössa och väckte upp tjänarne. Han höll ansiktet bortvänt, i det han gick förbi — det var förvridet med rynkad panna, och sådan han gått, kom han tillbaka om kvällen.
De undveko att möta varandras ögon, men hans närvaro var tyngd och plåga, och när jungfrun gick till stranden, var det för att se skyarne stiga upp ur djupet och breda sitt hot över böljorna.
Hon hade orofulla drömmar. Två nätter efter varandra skådade hon bildens vita anlete, och bägge gångerna var det samma syn — havet, som låg och ryste i dunklet och en ödslig himmel, där månen försvann bakom moln. Och hon tänkte: "Vad är det vattnet vill mig? Vad har jag gjort?" Men i samma ögonblick kände hon, att den efterlängtade var hos henne. Hennes huvud vilade mot hans axel, och hans arm låg om hennes liv; så bar han henne ut mot tystnadens bonin- gar. Bakom dem gled skeppet oformligt och tungt utan däck, utan roder, utan segel — en svartnad stomme bara, ett skelett, som drev i natten. Och hon sporde: "Är o vi döda?" men hon log åt sin fråga, ty hon kände, att hon satt där, inne i hans armar, som ett litet levande ting, en mussla gömd i skalet, och hennes fingrar lekte med hans hår, och han böjde sig framåt och spände skuldrornas muskler, vit och hög i den svarta vågen.
"Du talar i sömnen", sade den gamla kvinnan en morgon: "Vad drömmer du?"
Den lilla jungfrun blev blek som ett lärft och hennes hjärta stod stilla: Rådde hon icke ens om sin själ?
"Du har fått gå för dig själv mer än nyttigt är", fortfor den gamla. "Snart blir det väl annat av. När du kommer hem, gifter du dig."
"Gifta mig! — Men jag vill inte, jag kan inte, jag... Ja, jag tror, jag går hellre i sjön!"
Då ljöd ett oväntat ljud — ett skratt — i tältöppningen. Det var Josiah som stod där, och ingen hade hört honom skratta förr. Han yttrade icke ett ord. Han ryckte blott i bössremmen, som han kastat över axeln, och vände på klacken och gick. Hottentotten följde honom på kort avstånd. Även han bar bössa. De avlägsnade sig bortåt klipporna.
129
Jane Gernaistdt-Claine
Den gamla modern gick och bäddade upp sängarne; hon sade intet, men hennes tunna, barska mun var som det raka ärret efter en knivskåra, och de släpande fötterna tryckte jungfrun till jorden, som om de trampat på henne, där hon satt och redde sitt hår.
Hennes fingrar hade ingen kraft. Hon flätade och flätade upp igen... Vädret var fullt av mulen hetta, och händerna sjönko maktlösa i hennes sköte.
Hon vandrade icke ned till havet. Timme efter timme satt hon utanför vagnen. Sorgsna tankar rörde sig i hennes sinne; hon kände en skuld inom sig, men förstod intet — himmelen var så underligt skum.
Det blev middag. Han syntes icke till. Det blev kväll. De väntade ännu. Kaffern hade gått att söka sin herre — han vände icke tillbaka.
Den gamla kvinnan satt under tälttaket med korslagda armar och ett ansikte av sten. Jungfrun vände sig icke om — hon ville icke se och såg dock dessa breda, orörliga knän, den flata överkroppen och de starka, hårda händerna. Hon klagade stilla, hon visste icke, vad hon sade, men hon mum- lade: "Tag mitt liv..."
Hon kände olyckan sväva över sitt huvud, suset av dess vingslag uppfyllde luften och kom henne nära. Hon hade kunnat skrika av förfäran. Hon reste sig för att få luft, men den gamlas blick låg över henne och tvang henne att sätta sig . . . Hon hade aldrig varit lycklig, förr än hon kom ned till havet. Kostade det då hjärtats sista blodsdroppar att under några veckor fröjdas efter sin håg.
Hennes ångest blev ett med skymningen. Hon tog icke ögonen från bergen, där skuggorna svartnade. Fram emot natten såg hon en gestalt röra sig i ljuset av fullmånen. Det var hottentotten, och han var ensam.
Hon steg upp, detsamma gjorde den gamla kvinnan. De väntade båda. Då tjänaren kom närmare, sporde hans hus- bondes moder: "Var är Baas?"
Han skälvde i alla lemmar och störtade på knä, som när han fruktade aga : "Baas krossad. Baas nere bland stenarne", jäm- rade han och krökte armen för ansiktet som för att avvärja slag.
130
Gallionsbilden
Modern rörde sig icke. Hon yttrade blott det enda ordet: "Död?"
Då vågade han tala, men alltjämt med armen för pannan: Nej, nej, icke död. Baas levde, men han låg inklämd mellan två stenblock. Han hade störtat ned i en springa, då han jagade klippkanin, och brutit benen i fallet. Han kunde icke komma upp, han kunde icke röra sig, ingen kunde hjälpa honom, men han hade skickat efter sin mor.
"Visa vägen", sade den gamla. Hottentotten gick före, jungfrun följde efter. Och mellan dem båda vandrade Josiahs moder. Hon höll sig upprätt och tog stöd av ingen och tycktes lyssna till tjänaren, som beskrev sin herres färd.
De hade nedlagt mycket vilt den dagen och stekt en hare uppe i bergen. Det var mot kvällningen, då de redan voro på återvägen, som klippkaninen blivit skrämd ur sitt tillhåll. Baas hade bommat två gånger — den tredje träffade han, men då han ville förfölja djuret, hade berget öppnat sig och slukat upp honom . . . En spricka icke bredare än hans
fot var lång Och han hade försvunnit i djupet, fallit
så långt ner, att det blott var med möda man hörde hans röst.
Den gamla boerkvinnan avbröt honom icke och förtröt- tades icke. Hon släpade sina fötter från klippa till klippa och från stup till stup. Timme svann efter timme, och hon vandrade och vandrade. Över hennes huvud stod den vita månen, och gestalten växte och bredde sig. Det var anklagel- sen som gick där, domen som gick där, och den lilla jungfrun följde. Hon levde icke och kunde icke dö. Hon vände sina ögon från hisnande bråddjup och vek undan buskar, som sträckte sig efter henne med döde mäns armar. Himmelens ljus var en köld utan gräns och markens skugga full av tysta fasor. Hemska röster stego upp och viskade inom henne; hon tystade dem icke och lyddes icke, hon gick och gick, tills hon såg den gamla kvinnan stanna.
Framför dem re?te sig en bergvägg, hög och svart i den vita natten, och uppe på dess brant stodo orörliga och nakna skelett av träd, men nedanför moderns fötter öppnade sig i månskenet en remna av mörker, Hottentotten talade...
131
Jane Gebnandt-Clainb
Såg o de något? Var det möjligt, att en människa kunnat störta dit ned?
"Baas — Baas!" kallade tjänaren, och modren ropade: "Josiah!" Det förnams ett ljud — ett mummel, som tycktes komma från jordens innandömen. Den lilla jungfrun föll pä knä. Hon pressade händerna för öronen, och dock hörde hon: "För Guds barmhärtighets skull, gör ett slut... Sikta rätt! Jag kan inte röra min rygg — mina ben "
Och modern svarade: "Josiah, min son"... Hon tog tjänarens bössa, hon lade an; det ljöd ett skott... Sedan var allting tystnad. Hottentotten lutade örat till stenarne och låg ett par minuter och lyddes. "Det är slut", sade han, "Baas är död."
Den lilla jungfrun hade rest sig upp och gått fram till Josiahs mor; hon höll båda händerna om sitt huvud — rörde vid tomheten därinne: "Skjut mig", bad hon milt. "Döda nu mig. Jag skall stå stilla."
Den gamla kvinnan förstod henne icke, märkte henne icke. Hon stod ännu upprätt, och hon utbrast som den guds- mannen Job: "Herren gav och Herren tog, välsignat vare Herrens namn." Nu ägde hon blott döttrar. Gud hade velat... att hon med egna händer skulle lykta sin ende återstående sons liv. Och Han gav henne kraft att vandra hem över bergen. Hon gick sluten och talade med den Allsmäktige, men när hon nådde tältvagnen, var hon allena med sin tjänare.
Den lilla jungfrun hade blivit efter vid stranden. Hon såg icke de andra och sökte icke hinna dem. Hon hörde vågor- nas röster. Med ett tyst, betaget skratt gick hon ned till stenarne och ut i havet.
* * *
HAN ÄR SVART ELLER MOREN I VENEDIG.
Det var en gammal ätt de Saint-Aymourerna, de hade kommit till Mauritius med La Bourdonnais och rått om La Savanne under mer än ett sekel, och om man sökte över ön med ljus och lykta, hittade man icke en stamtavla som deras. Det stucko de heller icke under stol med, de gamla damerna
132
\ |.— — — — Mii ■ ■ mi i ii wmmmmmmmammmmmmmmmj \ •
Han är svart
— det fanns blott damer i familjen, på ett undantag när, men detta undantag spelade en så utplånad roll, att han knappt räknades, fast han var släktens hopp — och dess enda — vad kommande små Saint-Aymourer beträffade. Ty man kunde icke finna sig i den tanken, att ett sådant namn skulle gå ut. Kasen var livskraftig — levde åtminstone länge, man behövde bara se på härskarinnan på La Savanne. Hon var över sjut- tio år och gick med käpp och var lam i ena axeln, men "Zulie", negr essen, som passade upp henne och alltid var tillreds att springa och taga upp näsduken och skjuta fram pallen, satte armen för ansiktet, när madame inte tyckte hon kom fort nog med snusdosan eller korten. Hon visste nog, att madame inte slog nu längre, men hon hade växt upp på egendomen och tänkte på, när hon var liten och madame hade sina ringar på och rev en med de spetsiga stenarne, så att man hade långa ärr på kinden, bara man gjort det allra minsta, eller madame var förargad på någon. Det hade förts ett strängt regemente i gården, och ingen hade vågat motsäga den gamla damen — till och med Hippolyte, sonen, hade tegat inför henne och teg ännu, men hon var icke längre vad hon varit. Hon rådde icke med mer än att stöta doppskon i golvet ibland, Isaure de Saint-Aymour, och kunde bli så ond, att hon riste i hela kroppen, därför att hon måste begagna lur och ändå inte alltid uppfattade, vad folk sade. Hon hade förlorat hörseln och varit som från vettet av skrämsel sedan den stora cyklo- nen, då taket lyftes av huset och en rasad mur alldeles be- grov en Louis XV-soffa, som man knappt kunde gräva fram igen och där hon visste, att hon haft en tjock bunt hundra- rupisedlar instoppade under herdarne i sitsen, fast hon inte kunde finna dem efteråt och inte ville säga det åt någon annan än sin avlidne mans enda syster, som hade ett litet hus i Moka och kom körande till La Savanne för att trösta hume i olyckan. M : lie Avie-Henriette de Saint-Aymour vände med egna händer ut och in på sidentrasorna och drog fram stoppningen, men hittade bara två gamla reverser av ett slag, som det redan fanns för många av på egendomen, och blev vid dåligt lynne och lät spänna för och körde hem igen och satte sig till att gräma sig över en gudson hon haft och tänka på hur skönt
133
Jane Gernandt-Claine
och lugnt det skulle varit, om hon lytt sin kallelse och gått i kloster. Hon hade blivit uppfostrad i Frankrike av de fromma systrarna av Maria Himmelsfärdsorden och ångrade bara, att hon icke stannat ibland dem. Hon kunde ha varit förestånda- rinna nu, och det hade varit något annat för en Saint-Aymour än att sitta och ängslas över, att hon kanske snart inte skulle kunna betala kusken längre, och vara glad och tacka för allt, som kom från La Savanne. Hon hade intet annat att göra räkning på än spridda, men därför icke mindre välkomna bevis på släktkärlek i någon förklädd form av understöd, ty hon var fattig, men rak i ryggen. Sin förmögenhet — det lilla hon ägt, mycket var det icke — hade hon förlorat på en olycks- fågel, som hon haft den svagheten att bli gudmor åt, därför att hon varit barndomsvän med hans mamma. Jacques de Bonneval hette han, och den enda förtjänst han kunnat be- römma sig av — det insåg hon nu, men för sent — var att han haft ett gammalt namn, som han dock icke värderade bättre än att han for till Paris och spekulerade i kapplöpningshästar och (kronan på allt) gifte sig med en miss Sims — en miss Sims! — som sedan övergav honom och en liten dotter och rymde sin väg med en viss 0'Hara, irländare efter vad det ville synas och till på köpet jockey... Hon hade icke funnit upp krutet, m:lle de Saint-Aymour, men det var en öm själ, och den odågan Jacques hade varit henne kär som en son. Hon hade trott på vart ord av hans mun, tills allt hennes strukit med, och fått Isaure att låna ut summor, stora och små, emot reverser med hans namn, som skulle dyka upp så länge det fanns en möbel på La Savanne och svägerskan behöll sin vana att stoppa i krokar, men som aldrig skulle bli infriade. Olycksfågeln — han var borta nu, hade dött strax efter hustruns rymning genom ett fall av hästen — ökade på skulden år för år, kunde man säga, till och med efter sin död. Den lilla var ju kvar, hans dotter, och man kunde väl inte låta henne gå rakt vind för våg. Hon kom i pension hos systrarne av Maria Himmelfärdsorden. Det var m:lle Avie, som valde kloster, och m:me de Saint-Aymour, som betalade, men ingen av dem hade sett flickan; en släkting till dem, en ni: me de Chastenay, född Chantemerle, vilken befann sig i
134
Han är svart
Paris den tiden, men eljes bodde i Moka, hade tagit hand om henne och fört henne till de goda systrarna, som hon sedan aldrig lämnat. Hon artade sig väl, som det tycktes, skrev snällt och regelbundet till sina välgörarinnor, men yttrade aldrig någon smak för klosterlivet, syntes i stället rent av längta så smått ut i världen och gick på sitt nittonde år nu. Det hade varit Avie-Henriettes älsklingstanke, att hon skulle taga slöjan — åtminstone hade det alltid låtit så, men när hon rådgjorde med Isaure, och svägerskan gav henne full- ständigt rätt i detta, att klostret var det enda lämpliga för en flicka utan hemgift och utan familj, kunde hon plötsligt bryta av samtalet och sätta sig att tiga så fast och envist, att näsborrarne blevo vita och två långa ränder grävde sig från mungiporna ned i hakan. Hon tänkte på det kära barnet, som hon ändå bra gärna ville ha i sin närhet, och tvekade inte att mumla en hel del i sitt djupaste inre om svägerskans hårda hjärtelag. Men Isaure fick se, om man lyckades att gifta bort Hippolyte . . . hon fick se . . .
Det var hans kusin Désirée de Chastenay, som med out- tömlig beredvillighet hört sig om åt alla håll för att skaffa honom en hustru, men — som hon sade — på Mauritius strandar allt emot det löjliga. Man hade nu fått den vanan att skratta smått åt herrskapet på La Savanne, och när hon fått avslag hos de Nesles, de Villemonts, de Rivierres och d'Arnonvilles, började hon finna sig själv en smula komisk. Hon var liten och rund och munter, med ett gropigt småleende, som ständigt låg på lur och lekte och tumlade om invärtes och satte liv och skalkaktighet i ögonen på henne, innan det spratt fram på kinden. Ingen skulle ha sagt, att hon var fyllda 40 år och nästan jämnårig med kusinen, men han hade ingen ålder. Tiden hade blott blekt honom. Han hade förlorat färgen, de Saint-Aymour, som en halmkärve, vilken legat ute i solen, och av den ursprungliga blondhet, som var ett släktarv och ett dyrbart bevis på familjens ogrumlade anor, återstod blott en egen död skiftning av gult och grått i det halvlånga, vissna håret. Ansiktet var som ett gulnat pergament — kanske hade där en gång stått någonting skrivet, kanske icke, i alla händelser var det länge sedan, Nu lästes där ingenting annat än en
135
?cr%...Q ..t,o%.,.o-..,..Q*..,^^
*•* ' " iiimimi ' ■ » nu II «■■■..■»■■«■, i i i in»; m*
Jane Gernandt-Claine
oklar, förlamad lust att göra alla till lags och en fullt med- veten rådlöshet beträffande sättet. Han var så skygg för människor, att han undvek folket på sin egen gård, och det gick så långt med honom, att han skulle varit i stånd att av idel tankspriddhet stiga åt sidan för en neger. Hela dagen vandrade han upp och ned i en filaosallé, där orkanen farit fram och skalat barken från träden, och han hade en åtbörd, en besynnerlig, blixtlik rörelse med högra handen, som om han rätt vad det var fångat en fluga, men han fångade ingen- ting, det såg bara så ut, och borta i sockerrörsplanteringen skrattade de svarte. Det hettes nu, att han gick där för att ha öga på dem, och man skulle kunna tro, att han intresserade sig för sockerröret så som han höll utkik på himmelen efter torka eller regn, men det var en vana från yngre dagar, som ingenting betydde. Om han bara fick gå för sig själv och tugga betel, frågade han icke efter någonting i världen, ty han tuggade betel, M. de Saint-Aymour. Han hade tänder så svarta och ett tandkött så rött som en hinduisk grönsaks- månglare på torget i Port Louis, och det var därför de unga flickorna icke ens ville höra talas om honom — m:me de Chastenay fick nu säga, vad hon ville om de Saint-Aymourska familjejuvelerna, som det berättades att gamla frun på La Savanne gick och bar omkring i en ridikyl för att vara säker om att rädda dem, ifall cyklonen skulle komma.
Hon hade varit litet konstig, hon med, allt sedan det hände, det där med sonen . . . Det var nu så länge sedan, att ungdomen fick fråga sig för, hur det riktigt hängde ihop, men alla medelålders fruar kände till förloppet; de hade ju varit pensionskamrater med "henne" — naturligtvis var det en kvinna med i historien — och kunde förtälja, att den stackars Hippolyte varit kär — kär till vansinne i en Port Louisskön- het, en flicka av kulör, och att m:me de Saint-Aymour nästan fått bruka våld för att hindra honom att gifta sig med henne. Han var icke mycket över 20 år då och vek och svärmisk, och hon sände honom ut på långresa för att han skulle se sig om och lära sig glömma, men han kom inte längre än till In- dien, och det enda han lärde var att tugga betel. Skönheten tröstade sig och tog en man, svart som en mulatt — Där
136
Han är svart
ser man, hur det går med de där färgade, hur farligt det är, det blodet, hur förrädiskt . . . Och hon var blondare än någon av flickorna i klostret, vitare än alla döttrar av oblandade gamla familjer — som en svanehamn var hon med ljusbrunt hår och blåa ögon, men hennes mormors mor hade haft kulört påbrå, och sådant hämnar sig. Vare det nog sagt, att barnen, hennes barn, blevo svarta som små negrer.
Hippolyte de Saint-Aymour nämnde aldrig hennes namn — att tänka kunde man ju icke förbjuda honom, men om han gjorde det, var det på ett så urblekt sätt, att icke ens hans mor skulle haft något att säga. Det hade dock gått femton år utan att hon kunnat tala med honom om giftermål, men på senare tiden hade han blivit foglig i detta stycke som i allt. Han var till och med närvarande, då det överlades mellan damerna, om man skulle underhandla med de Kivierres eller de Nesles, och fast han aldrig rådde varken till eller ifrån, utan lät allt gå som det ville, var det hans skull, när det blev avslag. Han tog det icke så nära, han såg bara nedstämd ut, därför att han kände, att man fordrade det av honom, men det klack likväl till i honom, när m:me de Chastenay en dag trädde in i salongen på La Savanne och satte sig mitt emot hans mor och hans gamla faster och fick fatt i luren och sade, att nu tvådde hon sina händer — nu hade till och med de Carteracs sagt nej — kunde man tänka sig maken — Carteracs de fattiglapparne, som hade fyra fullvuxna döttrar och levde på ris och curry för att bevara skenet och behålla hästar och vagn. M:me de Saint-Aymour satt stelnackad och lät det draga upp till storm, och m:lle Avie hade blivit vit om näs- borrarne och fått två ränder i hakan — det där om ris och curry hade träffat en ömtålig punkt... Nog visste hon, att Désirée de Chastenay inte sagt det för att såra, men det var väl fler än Carteracs, som fingo göra uppoffringar för att inte precis bli tvungna att sätta foten på gatan som en simpel färgad . . . Nu kunde de ändå se, de kunde se, vad Hippolyte hade för utsikter på Mauritius
Han stod där så slagen man kunde begära, stackare, och lade en nypa släckt kalk och pulvriserad areka-nöt in i ett betelblad och skulle just till att stoppa det i munnen, då
9. - Nationallitteratur. XXVIII.
137
Jane Gernandt-Claine
modren såg på honom med ögon som eldkol — det slog upp rött i dem, när hon blev vred: "Tugga", sade hon, "det är vad du kan, tugga betel!" Och hon reste sig upp och stötte doppskon i golvet: "Olycklige — vill du då, att släkten skall gå ut?"
Ville, ville . . . han ville ingenting, de Saint-Aymour. "Nej", svarade han i förskräckelsen och fångade en fluga.
"Så visa — visa då, att du är en man — "
"Men vad vill tant, att kusin skall göra", vågade sig m: me Chastenay emellan dem, godmodig, blidkande, med ett skratt- sjukt öga för det komiska i saken. "När det nu inte finns någon, som vill säga ja — "
"Därför att man ansett det nödvändigt att gå över ån efter vatten", utlät sig m:lle Avie-Henriette oväntat, ton- viktslöst, ut i luften. "Man utsätter sig för att få avslag från en m:lle de Carterac och ingen tänker på ett stackars barn, som bara sitter och väntar på att få komma till de sina och är av lika god släkt som trots någon, ty jag skulle tro att de Bonnevalarne . . ."
Vafalls? Vad var det hon sade? Dottren till en miss
Sims in i familjen, sonhustru till Isaure de Saint-Aymour ! !
Men ordet var sagt, frågan var väckt, hon kunde spela öppet spel, Avie-Henriette, och få svägerskan dit hon ville; Hippo- lyte var nu med på allt, och Désirée de Chastenay bara skrat- tade... Det gjorde hon alltid, då talet föll på den lilla. Hon tänkte på Johannes Döparen, men det var en gammal historia, som hängde ihop med hennes vistelse i Paris för tio — elva år tillbaka. Kan man tänka sig, elva år
Hon var ännu ung den tiden, inte fylligare än att det klädde henne och förtjust i dans och hågad för nöjen och glad åt allting. Men det var det då inte mer än en mening om, det hette det överallt: "Vad hon är enkel, den lilla brunetten från Mauritius, vad hon är bonne enfant." Och roade sig gjorde hon, det var summan av saken; ingen människa kunde väl begära, att hon skulle sitta inne och sucka, därför att den stackars Jacques de Bonneval brutit halsen av sig. Gud skall veta, hon var inte utan hjärta för det, hon tog ju reda på den lilla föräldralösa — flickungen — Jacqueline — och förde henne
138
Han äe svart
till Auteuil och lämnade henne till systrarna... Nog kom den lilla i skola alltid, men, du gode, en sådan bängel det var . . . Ful som stryk och bortskämd som en prinsessa. En liten fräknig rödluva (med tydligt påbrå från det Simska hållet) som man kunde skratta sig fördärvad åt, när hon började prata. Såg hon inte allt både möjligt och omöjligt med sina små ljusblå ögon? Ett pyre på sju år, inte högre än en stövel, som upptäckte saker och ting i klosterkapellet, vilka varken de fromma systrarne eller pensionärerna eller Johannes Dö- paren själv någonsin drömt om. Ty det var nu honom det gällde. Han stod huggen i sten i en nisch i vänstra sidogången, och det kunde just icke falla någon in att särskilt fästa sig vid honom, så undangömd, som han var, men flickungen stannade med ett ryck och betraktade honom från huvud till fötter: "Det är nu också ett sätt att klä sig", sade hon, "han är ju naken nästan — en maggördel och ingenting mer. Det kan vara bra för vildarne i Jardin d'Acclimatation, men inte passar det sig i kyrkan, inte." Sådant fäste hon sig vid, ungen, vem skulle trott det om en sjuåring, men det fick man då säga, det fanns inte längre några barn. Inte hade hon varit en ängel i sina dagar, hon, Désirée de Chastenay, det Tar väl inte ett skälmstycke, som hon inte varit den första att finna på den tid hon satt på klosterbänken, men det kunde hon tryggt påstå, att om hon sett alla kyrkofäderna målade i paradisdräkt, så skulle hon inte en gång lagt märke till det.
Den lilla Jacqueline — henne fick man hålla öga på och hon hade nog kommit i rätta händer, stackars liten . . . Vec- korna gå fort i Paris, men var tredje eller fjärde torsdag hade m:me de Chastenay ändå funnit tid att hälsa på henne. Och det måste hon säga, att nog hade den lilla rödluvan givit systrarna något att tänka på. Första gången kom hon in och storgrät, därför att de kammat upp håret på henne och för att ingen trädde kulörta sidenband i hennes små spetschemiser, men det var ingenting mot vad den vördade modren berät- tade, hon skandaliserade hela Maria Himmelsfärds orden.
"Har syster vigselring liksom min lilla mamma, som reste sin väg?" hade det en dag fallit henne in att börja, och systern svarade: "Visst har jag vigselring, lilla barn."
9
139
r9r%«vO',s./0,,....o%..»-o*,'..«Q»-..#.o-..<.o»,.«^o* ...•o-,..o,,..*o-^.o*'...o-,»..o.
I»»
Jane Gernandt-Claine
"Är syster gift då?"
"Ja, mitt barn."
"Med vem, om jag får fråga?"
"Med den gode guden."
"Jaså, med den gode guden. Och vår vördade mor, är hon också gift?"
"Ja, naturligtvis."
"Med vem är hon gift då?"
"Med den gode guden."
"Båda två! Jo, det skulle bli en vacker uppståndelse, om man gifte sig så ute i stora världen."
Hon hade stått i skamvrån och hållit händerna på ryggen i två timmars tid och fått ligga på knä på det kalla stengolvet minst lika så länge, och tack vare denna hälsosamma tuktan, trodde syster Marie de la Misericorde, som tagit henne under sitt särskilda hägn att det skulle kunna göras någonting av henne. Hon lärde sig att säga "vår högt vördade mor", när hon talade om föreståndarinnan, och neg djupt, med sänkta
ögon, för Johannes Döparen . . . Ack, det trollet inte
hade det väl i alla händelser varit någonting för klostret, inte, och nog skulle det bli en rolig m:me de Saint-Aymour.
*
Det var som madame de Chastenay brukade säga: allt stötte på grund emot det komiska på Mauritius. Man hade skrattat åt gamla frun på La Savanne, därför att hon ville gifta bort Hippolyte, och nu skrattade man åt den unga, där- för att hon tagit honom. Mer behövdes det icke, det var nog. Eljes var det ingenting löjligt varken i det hon sade eller det hon gjorde, hon slog icke så mycket som upp ögonlocken en gång och yttrade icke annat än ja och nej före sitt giftermål. Syster Marie de la Misericorde, som gjorde den långa resan med henne — det hade fallit sig så väl, att hon blivit skickad till La Eéunion — ansåg det vara alldeles tillräckligt för en ung flicka, och m:lle Avie-Henriette, som tog emot henne, var fullkomligt av samma mening. Lilla Jacqueline hade nog blivit litet för strängt ef ter hållen, levat för mycket i skum- rasket kanhända . . . Hon såg något ljusskygg ut, barnet, men
140
M — i — —
Han är svart
det är en egenskap, som inte misspryder ungdomen, tvärtom, tvärtom tänkte m:lle de Saint-Aymour. Vad hennes svägerska beträffar, anmärkte hon blott, att flickan hade fräknar, men hon var nästan försonad med förbindelsen nu, och Hippo- lyte sade ingenting alls, vilket utan tvivel var det klokaste han kunde göra. Mrlle de Bonneval hade ändå haft en liten upprorsyttring, när hon såg honom för första gången, men då hade hennes välgörarinna talat om klostret och sport, som förr i breven, om hon kände kallelsen, och det hade icke be- hövts mer för att det skulle gå lätt och lugnt både med för- lovning och bröllop.
Så synnerligen muntert hade det nu icke varit, ty allt hade ägt rum inom kretsen av de intimaste släktingarne — det var ju där lilla Jacqueline framdeles var kallad att leva. M:me de Saint-Aymour tålde icke ens att höra namnet på de familjer, som avböjt sonens frieri, och betraktade festlig- heterna som ett utvalt tillfälle att visa dem sitt förakt. Man behövde varken de Rivierres, de Monthieux' eller de Nesles, de satte aldrig sin fot på La Savanne och fingo blott då och då se en skymt av den nygifta i hennes vagnshörn. Hon åkte efter ett par präktiga bruna hästar, ibland helt ensam, ibland med tanterna eller mannen vid sin sida, men alltid med en ståtlig mulatt bredvid negern på kuskbocken. Hon slog upp ögonen nu och såg på folk med en kort, kall blick, hon visste, varför ingen umgicks med dem, kände stickningen av alla smil i ryggen, men satt, som om hon sväljt en eldgaffel. Nå- gon gång — när det var en herre, som hälsade — rodnade hon bak flor och fräknar och sänkte ögonhåren och frågade tant Desirée, vad han hette, då det var tant Désirée, som satt bredvid henne, eljes yttrade hon ingenting, och det var svårt att få veta, vad hon tänkte, påstod åtminstone m:me de Chastenay. Hon hade henne inte riktigt klar för sig, kom bara ihåg den rödluviga lilla ungen och Johannes Döparen ibland och undrade: är detta densamma?... Det skall vara kalla stengolv och böner och fasta och oregelbundna verb i alla tempi och modi, som kunna få en sådan makt med naturen. Sannerligen såg hon inte ut, den lilla Jacqueline, som om hon haft hela klosterordningen i nacken, och de där ljusgula ögon-
Ul
Jane Gernandt-Claine
fransarne föllo som en förlåt mellan henne och världens ondska. Men vad var det för en mun hon hade — lång, smal, rak (efter Simsarne, alla Bonnevalar hade haft fulla, yppiga läppar) och med ett uttryck som om den gömt på något, gott eller ont, det var inte så lätt att säga, bara att det var förborgat... Var söndag gick hon i mässan med tant Avie-Henriette och mannen och sade ingenting, fällde blott ögonlocken, om han smög sig till att fånga flugor. De erbjödo ett exempel på den allra fullkomligaste endräkt, de båda, och lilla Jacqueline kom till och med överens med sin svärmor, vilket icke var allom givet, men det märkvärdigaste var ändå, att den gamla damen icke fick vänta så länge, innan hon kunde gå och stoppa rupie- sedlar in i de allra krångligaste gömmor med tanken på en kommande liten de Saint-Aymour. Undret hade skett, de hade hopp, mer än hopp, en visshet, och de lyckönskade sig alla därtill, de strålade, men när m:me de Chastenay för- kunnade den glada nyheten ute i sina kretsar, var det icke en, som icke fick sig ett gott skratt. Löjet hade slagit som en ring omkring dem alla på La Savanne, man kom varken ut eller in, och allt som hände dem var tokigt bara, galet i sig självt och ännu galnare, när det blev utspritt. Berättade inte hela Port Louis, att unga m:nie de Saint-Aymour varit ensam ute och åkt i hällregn, att vagnen blåst, rent av blåst ner i bäcken vid Moka, som svällt upp, förstås, till en stört- flod, att mulatten kastat sig från kuskbocken och fått fatt på henne, hindrat henne från att gå till botten rakt och kommit bärande med henne — folk hade sett det! — hon satt på hans arm och hade knäppt båda händerna om halsen på honom. Inte ens hälften var sant i den historien, det kunde Désirée de Chastenay bedyra — vagnen hade vält bara och betjänten hade hoppat ner och sett efter, om hans unga matmor tagit skada, men vad hon icke brydde sig om att tala om, var att lilla Jacqueline, efter vad det tycktes, fått en lätt kontusion åt huvudet och jämt klagade över att det värkte, vilket för- orsakade en formlig uppståndelse på La Savanne. Hon skulle ju kunnat göra sig våldsamt illa, skulle kanske... man vågade inte tänka den tanken till slut, men man bar henne på sina händer, man försökte alla medel, och det visade sig, att be-
H2
Han är svart
tjänten, mulatten — han hette Charles — besatt en ganska märklig förmåga att lugna henne på hypnotisk väg. Han var ett slags magnetisör, eller vad det nu skulle kallas, och hade rätt egna ögon, när man nu fäste sig vid det — verkligen en besynnerlig, genomträngande blick; man kom att tänka på förborgade ting, på de färgades häxeri och hemliga sam- fund, allt detta kuckel och trolleri, som... men hon var visst inte vidskeplig, m:me de Chastenay, hon ville just se den, som kunde påstå något dylikt, det var icke med henneTsom
med Avie de Saint-Aymour Stackars Avie började känna
ett slags bävan för den där mulatten, och det var icke fritt att icke också Isaure... Man fann knappt ord för det; man talade om det med skrämd röst, när man träffades, för så vitt man vågade tala... väggarna ha öron, man är aldrig nog försiktig i ett hus, där det finns tjänstefolk av kulör... Vem visste, om de icke vore med i någon svartkonstförening allesamman och kunde snappa upp en mening här och där och vända den avigt och tro, att man stämplade mot dem, och så kanhända falla på den tanken att hämnas med signerier eller annat otyg — gift kanske, någon ört i maten, som tog livet av en, utan att det någonsin kunde upptäckas hur. De gamla damerna blevo grönbleka av att orda om detta, och handen darrade på m:lle Avie, när hon lät sådana yttranden som ' lönnligasällskap", ' 'besvärj elser ' ' eller "LePetitAlbert"* falla ned i luren, men mitt i det hemskaste kunde det slå upp rött i ögonen på Isaure de Saint-Aymour. Detta djävulens anhang, tänkte hon, om hon finge riva dem, klösa dem, se deras blod. Hon krökte fingrarna och såg på sina ringar... de med de spetsiga stenarne . . . Om hon bara finge borra dem in i det svarta skinnet, riktigt måla och märka som hon hade lust till, ruta och randa det trollpacket. De kucklarne, de följde fan, sin mästare, de bådo till ormar, gjorde de, och kokte ihop drycker och styggelse på människoben. Man hade funnit en öppnad grav på Moka kyrkogård härom morgonen och nu stod där vakt både natt och dag — det var ett barnlik, de hade stulit med kista och allt, fler kadaver än man visste
Svartkonstbok, ännu i bruk bland de färgade på Mauritius.
H3
Jane Gernandt-Claine
om hade försvunnit på det sättet, och det var nog tomt under många kullar, dit man gick med blommor . . . Satan och hans onda andar hjälpte dem om nätterna, och de drevo spe med det heliga och förvandlade de dödas vilorum till en rövarekula. Skratta gjorde de, de likrånarne, som om de visslat i pipor, det ven från ena hörnet av kyrkogårdsmuren till den andra och polisen — ja, vad trodde Désirée, att polisen kunde uträtta ? Lägga benen på ryggen och springa, som den gjort så många gånger förr, eller visste hon något sätt kanske... Isaure höll fram sin lur, och Avie teg och blev vit om näsborrarne av ut- manande förväntan. Men m:me de Chastenay slog ifrån sig med båda händerna, hon visste ingenting annat än att det var vidskepelse och galenskap en stor del av det där pratet, och att man var tokig på Mauritius.
Jaså — var det bara här, var det bara de, som voro så löjliga?... Mrlle Avie mindes då, som om det varit i går, att hon hört en hel hop, när hon var och hälsade på sina släk- tingar i Bretagne för sextio år sen. Bonnen, som gick ut och gick med henne, glömde aldrig att sätta höger sko på vänster fot eller vända förklädet, när de mötte en herde, för det vet man, att det aviga bryter förtrollningen, och herdar äro väl kända för att kunna signa och förvända syn i alla land, så mycket som de gå ensamma och se på stjärnorna och ha reda på deras gång och ge akt på alla tecken i naturen . . . Men vad nu de färgade och särskilt den här mulatten angick, så ansåg hon, Avie, det för sin plikt att varna Jacqueline. Det stackars barnet kunde bli rent förgjort av den magnetiseringen. Hon var inte van vid folk av kulör, kom ju rakt från klostret, stackars liten, och tyckte väl i sin oerfarenhet, att de nästan voro människor som andra. I alla händelser var det inte betjäntens plats att stå framför soffan och stryka henne över tinningarna, det kommo de överens om, alla de tre da- merna; svärmodern ville till och med strax förbjuda hela behandlingen, men tant Avie tänkte på huvudvärken...
"Låt mig försöka att få bort den", sade hon en dag till lilla Jacqueline, "eller kanske Zulie kan", men "Zulie" kunde nu icke alls, hon blev strax skickad på dörren, och det väckte ont blod. M:me de Chastenay hade en gång sett negressen
144
Han är svart
knyta hand efter betjänten, som gick in i herrskaps våningen, och då hon började tala och fråga, kom det fram både ett och annat. Zulie visste nog, hon, att han stått och signat och pratat hos hästarna i stallet och tecknat någonting fram- för monsieurs dörr, som band honom vid huset och gjorde att monsieur inte kunde köra av honom, om han aldrig så gärna ville. Och så skulle en ärlig neger med svart pappa och svart mamma, som hade varit vigda — vigda i kyrkan, madame — vara tvungen att tjäna ihop med den där oäktingen. Ty inte kunde han berömma sig av far och mor sin, vit och svart — man vet vad det är för slags giftermål ... ett gifter- mål bakom köksdörren (un mariage derriére la cuisine, quoi).
M : me de Chastenay log — hon hade nu så lätt för det — och kom leende in till unga m:me Saint-Aymour, men där fick hon se en syn, som gav henne litet att fundera på, icke därför att det var något ovanligt, men av det skälet kanske, att hon just nu hade lilla Jacqueline och hennes magnetisör i tankarne. Husets unga härskarinna halvlåg vitklädd på en soffa med ena armbågen i kudden och huvudet mot han- den. Framför henne stod mulatten med sina ögon i hennes ögon, allvarsam och alldeles orörlig. M:me de Chastenay visste icke hur, men hennes blick drogs till en tavla över soffan, en gammal akademimålning, engelsk troligen — hon undrade, hur den kommit till La Savanne — vilken blivit mörkrandig efter senaste skyfallet, då huset stod utan tak, och föreställde Desdemona, lyssnande till nioren, som berättar. Det hade hon icke sett förr, den likheten . . . Han var ju präk- tig, mulatten, med panna och ögon som Othello själv och en hållning av lejontämjare ... så här . . . med armarna i kors Över det breda, starka bröstet.
Detta — detta — var visst något helt annat än vad både Isaure och tant Avie någonsin kunde föreställa sig. Hon gjorde sig knappt reda för sina intryck, såg blott, att lilla Jacqueline fällde ögonlocken, och tänkte plötsligt på Johannes Döparen i kapellet — var komma alla dumma idéer ifrån?
Unga m:me de Saint-Aymour talade om sitt huvud, det värkte så, och hon hade så ledsamt. Ingen att språka med och aldrig så mycket som skymten av ett främmande an-
145
Jane Gernandt-Claive
sikte... Det var icke utan, att tant Desirée kände en smula medlidande med henne, men innan hon gick, fann hon det rådligast att säga ett par ord i enrum åt svärmodern, ty det var väl ändå, när allt kom omkring, den klokaste av hela sällskapet... Den där mulatten borde hållas borta från vå- ningen, och vad magnetiseringen beträffar, vore det nog bäst att göra slut på den leken, och det med ens.
Detta var alldeles gamla in: me de Saint-Aymours åsikt, och som hon aldrig gjorde något till hälften, degraderade hon ögonblickligen den ståtlige Charles till stallkarl. Men samma dag blev det ett regnande som om himmelen var öppen och grymma bekymmer för sockerröret, som haft det en smula torrt en tid bortåt och nu igen stod i en syndaflod av vatten... Gud hjälpe oss för de färgade, vad de ställa till, om de nu verkligen ha den makten — tant Avie trodde det och ängslades. Isaure de Saint-Aymour satte hårt mot hårt, och vad lilla Jacqueline beträffar, så blev hon blekare och blekare och ville knappt lämna sin soffa.
Avie-Henriette visste icke, vad hon skulle tro, hon ut- tryckte sin oro för den glada Desirée; där kunde hon kanske få en smula uppmuntran... Det var ju för ledsamt med det stackars barnet, inte sov hon och inte åt hon, vart skulle det taga vägen?
"Kanske ser hon för mycket på tavlan över soffan", framkastade m:me de Chastenay, hon kunde icke hålla sig för skratt. —
Tant Avie gjorde stora ögon. hon förstod icke, ville ha klarhet.
"På moren — nioren i Venedig!" ropade Désirée. Sanner- ligen hon själv visste, hur den galenskapen kommit över henne, men mitt i munterheten utbrast hon: "Det kan aldrig vara bra, aldrig vara bra — "
Mille de Saint-Aymour förstod allt mindre och mindre. Men vad i all världen, varför det?
"Han är ju svart... Som en neger... Och det händer underliga ting. Om nu lilla Jacqueline rakt förser sig på ho- nom — "
Den gamla damen öppnade läpparna, häpnande, oför-
146
Han är svart
mögen att fatta något av detta — hela ansiktet var som ett levande spörsmål: Men kunde, kunde verkligen...
Désirée de Chastenay nickade. Det hade inträffat förr i släkten, det var historiskt, tänk bara på m:me de Chante- merle, deras grandtante, vän och samtida till m:me de Pompa - dour. Hon visste inte, hur många gånger hon hört, att denna dam haft en målning, föreställande den döende Cleopatra, över sin säng, och att hon brukade titta på... på etiopiern, som kom med huggormen i en blomster korg. Det hade blivit en sådan vana att, kort sagt, att hennes son — hon väntade honom just då — kom till världen så svart som en liten etiopier. Men det räckte inte länge, det gick över, han ljusnade för var dag, och på det porträtt, som bevarade hans drag åt efter- världen, var han så vit, som man gärna kunde begära. Och det hände, betänk det, i Normandie, där man inte sett så mycket som skuggan av en neger på den tiden.
Detta var ju en märkvärdig historia, till och med när man hört den förr, och det hade tant Avie-Henriette, då hon drog sig till minnes, men hon glömde den för ögonblicket, det kom en så orolig tid kort efteråt — han försvann, mulatten, rakt försvann, utan att lämna spår, som om han blivit upp- slukad av jorden.
Var och en blev uppskakad av detta. Om han nu rymt sin väg med ont i sinnet — planer på mordbrand kanske, eller
andra onda anslag. Gift — man tänkte på gift skulle
han möjligen redan...? Man kände efter symtom, sökte dem rent av, men hela huset mådde så bra som någonsin, med undantag av lilla Jacqueline, ty hon var verkligen dålig. Man trodde sig stå inför katastrofen, men vecka gick efter vecka, utan att någonting inträffade, och man började taga det hela litet lugnare, då m:me de Chastenay en kväll kom åkande till La Savanne. Hon hade varit där på morgonen och hört, att allt stod väl till, men nu mötte hon Hippolyte på verandan och anade något. Han stod där och skallrade tänder, darrade så att han knappt kunde tugga betel en gång — naturligtvis var det omöjligt att få ett förnuftigt ord av honom, och hon gick vidare in i våningen, genom sal och förmak — de voro tomma, men i dörren till sängkammaren
147
O- ■ <:;
Jane Gernandt-Claine
skymtade hon något vitt, som förde sig likt ett skepp för fulla segel, en svällande galeas, som styrde kurs emot henne — hjälpen i kritiska ögonblick, den småleende, vyssjande m:me Blanchard. Hon höll någonting på armen — ett litet bylte, en packe små kläder. "En gosse, madame", sade hon, "och så stor och kry man någonsin kan önska."
Men Desirée de Chastenay tvärstannade — hon sträckte händerna ut framför sig — hon såg, såg bara: "Men, men", ropade hon, "han är svart!"
"Hyss, hyss, inte svart, brun en smula, något mörk i skinnet... Den unga modern är ensam, om madame vill se henne, de andra damerna ha gått — att vila."
M:me de Chastenay nickade, hon tog det för gott allt- sammans, men på andra sidan om den stora sängkammaren, dit ljudet av röster trängde in i allt hörbarare stegring, stod Avie-Henriette som ängeln med det bart huggande svärdet och bevakade en dörr.
Hennes vapen var luren, svägerskans lur, som hon svängde : "Men så hör då, Isaure, så hör — "
Men Isaure ville icke höra: "Det en Saint-Aymour !" väste hon. "Låt mig gå in till henne, se henne..."
"Inte nu, först skall du bli lugnare. Jag säger dig, det är tavlan, moren ! . . . Det är åtminstone tänkbart, en förklaring !" Hon talade sig nästan övertygad och tryckte med våld luren mot den dövas öra. "Tänk Chantemerle, en Chantemerle, som kom svart till världen, därför att hans mor försett sig på ett kopparstick. Det är historiskt, Isaure, och det gick över, försvann efter tre veckor, tror jag. Och kan man inte hoppas, att det också här..." Hon kunde hållit på i det oändliga, fortsatt om det skulle varit aldrig så länge, men dörren öppnades bakom dem, gick upp som av sig själv, och in seglade m : me Blanchard med sitt vita bylte, och efter henne kom m:me de Chastenay, tyst, på tå, med ett finger på munnen.
Gamla m:me de Saint-Aymour blev gråblek, när hon såg på den nyfödde. Det slog rött upp i ögonen, och hon krökte fingrarna om käppen av lust att klösa, av lust att få se det flyta i strömmar, spruta upp under naglarna, detta förbannel-
Han är svart
sens blod, men hon tog icke ett steg, rörde icke på läpparna, skälvde blott invärtes av återhållet raseri.
Tant Avie-Henriette lutade sig över det lilla ansiktet i det vita byltet: "Siktigt den Saint-Aymourska pannan", sade hon med ett slags förtvivlad lätthet i tonen, och "vad den lilla... skuggningen i hyn angår, så har jag mina tankar om oljemålningen därinne, ja, sannerligen har jag inte det. Vi få se . . . vi få se, om det inte försvinner med tiden, vad säger m:me Blanchard?"
M:me Blanchard sade ingenting, hon böjde blott på huvudet — diskret, som hon väntade att bliva betald till, men det gick en sprittning över hennes läppar — m : me de Chastenay såg det och visste vad det betydde; det var löjet, som smög sig ut, som fick glimten av en springa att krypa igenom. Och det var tillräckligt, alldeles tillräckligt..', på Mauritius... där det komiska blir en eld i blånor.
149
Ur ÅDALENS POESI.
EN RINGDANS MEDAN MOR VÄNTAR...
Efter den krokiga vägen över Hästberget sprang nu mitt i natten Salmon från Nysvedjan. Nu hade han nytta av sin vana att löpa i skogen med lapparnas knämjuka gång: vägen var oändlig och brådskan stor. Ännu hade han en god bit till bygden och dessutom ytterligare en halv mil innan... vad var det?
Det knastrade i torra kvistar som under en tung kropp.
... innan han om två timmar var framme hos den sen- färdiga och hårdsövda kvinna, som han så väl kände från föregående tillfällen av detta slag. Så många hundrade ivriga män, som bultat på hennes väggar och dörr medan svetten — ibland kall av ångest — gjort ljusa ränder i deras sällan tvättade ansikten! Ja hon tog det där yrkesmässigt, vände och vred sig i sin varma säng och funderade på vilken av hustrurna, som nu kunde vara i tur... nej, vad var det?
En häftig fnysning avbröt skogens nattliga frid. Salmon förstod men fortsatte knämjuk och spänstig som en stålfjäder.
I natt skulle han icke vänta så tålmodigt som förr... det var fara å färde i nybygget hemma; han skulle slå ut hennes fönster och dra henne i håret ur det där yrkeslugnet . . . Gud i himmelen!... Det gällde ju ett människoliv! Klaga sen för nämnd och präst över Salmon i Nysvedjan... håhå! Nej nu!!
Ett ilsket brummande, som strax övergick till ett hostande vrål några få alnar framför! Salmon hade förstått för en stund sedan, att björn var i närheten, men — så nära och av den kalibern! Han tvärstannade : "jag skall ge honom tid att lugna sig och löpa sin väg", tänkte han.
153
Pelle Molin
Ur vindfällen och risbråten reste sig besten på två ben och visade sina kritande vita tänder och en öppen käft, röd som blod. "Är du av den sorten?" sade Salmon. Med ett kattlikt språng nådde han en vissnad granruska från vinterns huggste, såg sig kvickögd omkring och sprang fram till en större fura. Nu stod det icke rätt till; vad var det för en klåpare, som varit framme och svett björnpälsen med en blykittling, gjort honom ursinnig — och tagit till bens? "Det ger sig väl... det går väl över", puttrade Salmon förargad.
Nu kom björnen under rytande raseri rakt emot honom. Det här blev en allvarsam sak; gudskelov för den tjocka furan. Nu var hon värd pengar för en obeväpnad man! Kunde han nu endast ha tillräckligt kvicka ögon och sina gamla säkra fötter — annars bleve affären si och så.
Björnen är icke den senfärdiga, ludna klump, som man vanligen tror. I raseriets stund kasta honom hans kraftiga ben i långa, skjutande språng framåt mycket fortare än en senig och snarbent man kan löpa. Då brakar det i skogen; kvistar och torra grenar smälla under hans fötter; stubbar fara som boss åt sidorna; små granar böjas ned som hö. Om han då har ett ärende att uträtta hos en ensam man i skogen, är detta överstökat på två blodröda minuter — om icke Gud är god.
Och knappt hade nybyggaren hunnit sin fura, förr än besten var honom så tätt i hälarna, att det susade om honom. Men nu stod Salmon i lä och spände sina vakna, ljusblå f jällbo- ögon i den ludne gossen, färdig att som en blixt kasta sig undan famntaget, färdig att löpa runt och att alltid hava furan emellan sig och den andre under den dans, som skulle börja. Han kände sina knäsenor stå som strängar av fjäder- stål, och handen, som låg på furustammen, förnam icke tecken till skälva... nu kom den ludne farandes!
Ett hopp i halv cirkel och Nalle susade förbi, knappt en halv aln ifrån. Det förfelade språnget slutade med ett tvär- stopp i mossan, däri nosen plöjde en liten väg. Ett larmande ryt . . . mossan revs upp i tvärvändningen . . . den stod som en sky... och så kom han igen i blind ilska... gjorde hastig halt invid trädet, då han såg Salmon vika undan... rusade nu
154
En eingdans medan moe väntar.
efter honom men kunde icke hålla cirkeln så snäv som Salmon; hans kropp var för lång*.* och så bar det sig igen, att han sköt fram och tillbaka i spetsiga vinklar... gjorde tvära vänd- ningar och kast som en skrämd gris.*, kastade om... stötte emot... röt, så att det slamrade om det... klöste i mossan, så att den magra sandjorden tittade upp med avlånga gula ögon... men kom alltid på sidan om Salmon. Kvistar kna- strade, och alla små stenar rasslade och skr eko.
Solen hade gått ned för en god stund sedan — * en timme väl. Men det var ljust som på dagen. Strax efter midsommar var det, då här i våra uppsvenska bygder ingen natt är under de två timmar, som solen sover.
Luften var ljust gul med eldfållade små moln i väster. Salmon och björnen dansade i det trolska ljuset sin lidelse- fulla ringdans på Hästberget, den ene sjudande och buller- sam, den andre snabb och tyst.
Och mor som låg hemma i vånda!
Av ortens björn jägare var Salmon den främste. Allt in- till Dorotea socken fanns ingen, som haft sådan lycka i björn- skog. Han hade till dag och datum skjutit flera än tjugu björnar, det man visste säkert. Själv sade han tjugufem, och det kunde vara sanning. Men aldrig förr än denna lidan- dets och nödens och brådskans natt hade han sett maken till denna. Han kunde icke förklara detta ofattliga raseri... och denna envisa löpande kanal je, var han kanske jagad och sårad, hade man berövat honom ungarna? Nej, det fanns icke bloddroppe i de bruna håren.
Inga skott hade hörts i skogen alltsedan tjädern slutade spela. Nu — nå här var endast frågan att kunna akta sitt skinn.
Nalles små stickande ögon glödde. Ryggens hår låg, tätt, slätt, bakåtlagt. Öronen hade han dragit intill huvudet. Det låg någonting av isande beslutsamhet hos denne kamrat i skogen. Utan ett ögonblicks uppehåll jagade han efter den magre nybyggaren, men sprang nu i cirklar runt, runt, för- sökte knappa in dem och komma rakt på fienden, men sköt då alltid för långt och måste vända i en spetsig vinkel. Sal- mon var varm i händerna efter detta oavbrutna gnidande av furans stora bark. Kanske hade de jäktat i tio minuter, kanske
10, — Nationallitteratur. XXVHL
155
Pelle Molin
mindre, kanske mera. Tänk innan folk skulle komma häråt och göra ett slut på historien. Och mor, som hemma kämpade med döden! Nu ropade han: —
Hjä-ä-ä-ä-älp! Hallå-å-å-å-å.
I ett tystnadens ögonblick kunde Salmon höra hundarna från bygden, där de under natten sutto på stugubroarna, lyssnade till varandras skall och skällde tillbaka, till dess ett dussin stämmor blandades. Det grova målföret hos nämde- mannens älghund hördes gång efter annan, men det tjutande, melankoliska, dödspående skallet hos kyrkväktarens hynda var som ett långt snöre utan knutar och ändar . . . skulle ingen enda bonde vakna under sin fårskinnsfäll, stiga upp och huta åt dem, höra vad som stod på en fjärdingsväg till skogs och komma till hjälp?
Haall-å-å-å-å! Hoj!
Och Nalle fortsatte med sin manöver; kunde någon fatta ett sådant raseri! Ibland snuddade han tallen så nära, att pälsen skavdes, men alltid var Salmon några tum på sidan, kall i blicken medan svetten rann utav honom i små floder under kläderna. Den fina mossan hade han med sina näverskor — först trampat stora hål uti — så gjort stora revor uti — slutligen alldeles flitt undan — och nu sprang han på en rund upptrampad cirkel av naken jord. Så hade den ena näverskon lossnat och gått i spillo, medan den andra ännu hängde fast, men uppfläkt så att några blödande tår syntes.
Och mor, som arbetat hela aftonen med sitt — och vän- tade... väntade!
Nalle bytte om taktik. I stället för att ideligen springa började han kasta sig, slänga sig, hjula, snurra på sin bak, såsom björnar pläga göra, då de förfölja en jägare, som fattat post vid ett träd och som de icke hinna eller träffa med språng på alla fyra. Jag berättar som mig är berättat.
Så kastade han sig omväxlande på framfötterna, och bakfötterna, men emellan varje gång stack han Salmon med sina vassa, ilskna små ögon.
I torparen från Nys ved j an kokade det. Icke av rädsla för björnen, men av aggande oro för mor hemma i stugan —
166
En ringdans medan mor väntar.
med tre gråtande barn omkring sig, i väntan på det fjärde, som... ja, det var icke gott att vara ensam och fattig mitt på skogen långt från människor och hjälp i nödens stund! Nåde Gud den fattiger är i denna världen!
Salmon gled kring furan, och hans tankar gledo med:
— och då han sprungit från sin stuga med öronen fulla av jämmer, med ängslan vaggande i oroliga vågor i själen, hade han känt sig som ett rullande grått viternystan, som kastas fram av trollformler och osynliga händer efter en mörk hemlig stig. Det hade nog funnits inom honom det som kastade honom fram denna ljusa midsommarnatt. Och nu var han spikad fast på Hästberget, hans eget gamla Häst- berg, där han prövat så mycket av fara och tur...
Björnen rullade sig, och Salmon gled med armarna slagna omkring furan.
... såsom den där gången — han kunde se platsen hit då han räddat sitt liv med ett skott, då björnen redan stått framme vid skidornas brätten. Eller då en gång Nalle låg på en nyss riven kviga och tuggade på hennes juver, medan hon ännu levde. Hon hade slängt sitt huvud, så att skällan hade pinglat så besynnerligt, icke såsom från ett betande djur eller ett idislande ... ja den björnen hade visat tänderna . . . sprungit ett stycke in i grantjålen men kommit rytande till- baka emot Salmon och hans följeslagare. Salmon hade stött en torr granruska i hans gap, och kamraten hade stått med deras enda vapen, en yxa, i högsta hugg: "kom du — din — arme — hundra tusan!"... och björnen hade vänt.
Aldrig hade Salmon sett maken till björnfrossa som hans, kamratens, på väg hem efter detta. Den skakande uslingen hade sett en björn bakom varje träd och varje sten i höst- kvällen och ideligen tittat sig åt sidorna : "där är han, Salmon — Gud nåde oss!" Ja det hade varit tider i skogen här uppe!
Nalle fortsatte i vanvettigt raseri. Barr och mossa hängde i hans päls. Det ångade av honom. En talgoxe kvittrade: vad månne det var? Vem månne det var, som icke hade tid att sova den korta stund, som solen själv sov under denna härliga sommarnatt?
Och nu satte 8ig odjuret på hasorna för ett ögonblick,
10
o o-«...o'%..on...o-'..o* «..-0 '-..*o-...-o-...*o***..o •..•o-*.. o *...o --.. o.
Pelle Molin
men kastades upp igen av sitt brinnande blod och gick — gick! emot trädet, där det stannade med ett överljutt flåsande några få tum ifrån Salmon. Det såg ut, som var det björnens mening att på detta sätt skrämma den oangriplige ifrån hans fasta värn. Käften grinade halvöppen. I den litet kyliga natten blev Nalles andedräkt synlig som en svag ånga. Nu kände Salmon en kall kåre efter ryggen: hans skinn liksom krympte. Omedvetet grep han sin slidkniv... måste han låta sitt liv? Björnen hade sitt huvud tätt intill tallen; en aln ovanför hade Salmon sin hand. Det var icke tio tum från björnens käft till nybyggaren. Kunde han nu slå mannen ned, skilja honom från furan, skulle resten bli ett arbete på en minut.
Salmon grep säkert fast med vänstra handen, måttade åt björnens vänstra öga och sänkte sin långbladiga kniv med en snabb rörelse. Någonting rött och varmt sprutade upp- efter hans arm, vad det nu kunde vara. En svidande känsla stack i hans axel, och medan björnen, vimmelkantig av hugget, hoppade högt i vädret där han stod, högt i vädret som en boll, under ett avgrundsvrålande, såg Salmon att han fått sin rock söndersliten och sitt skinn rispat. Nu visste han, att leken icke skulle ändas förr än en av dem låg kall och stilla. Hade utsikten till en uppgörelse i godo för en stund sedan varit ringa, var den nu ingen. Det syntes tydligt att nu skulle det gälla för Björn-Salmon, om han ännu var Björn-Salmon. Nu skulle enderas liv spillas, men knappast björnens... i så- dan ojämn strid. Salmon tänkte: "det är icke jag, som blir änkling i natt; det är mor, som blir änka... mor, som vän- tar mig."
Nalle dansade som en besatt, skummade, väsnades och skrek. Han sprang icke längre i lovar. Han stod vid trädet i upprätt ställning och bet å ömse sidor efter nybyggaren. Barken klöstes och föll till marken i stora flagor under klornas jämna piskande. Salmons klädslarvor fingo också sitt. Axeln var halvnaken och våt av blod. men den hand, som höll kniven, rörde sig oavbrutet och var alltid färdig.
Solen gick upp. Det berg i söder, som syntes från detta ställe, stod violett och drömde, utom i toppen, som var vaken
158
.Ö*W».0^%./0*%..-0*%..-0"%.«0«*».pO''-..'0*%.^,,«.'0*,--.-0**-.«'0*-..-0«'«..-0*,»..-0.
En ringdans medan mor väntar . . .
och skinande röd av solsken. Så här dags borde Salmon varit hemma med hjälpen... hemma i stugan... som nu skulle bli ödsligare än förr... barnen jagade ut i bygden att tigga och lida nöd ... far borta för alltid ... en historia från fjällbygden . . . en riktigt svart obygdshistoria, sådan som de kunna vara här uppe.
Det, som nu hände, gick i virvlande fart.
Än en gång övergick björnen till sina kastningar, rull- ningar, volter och äventyrligheter i den högre gymnastiken. Salmons ögon voro blå och kalla som en frostnatthimmel — veko icke en sekund ifrån den hoppande besten, som, inom håll, alltid möttes av en kniv, som fördes viggsnabbt. Salmon kröp ihop, rätade ut sig, smög, smet, rann omkring trädet. Näverskon var genomtrampad och hade åkt upp på smal- benet, där den ibland vred sig runt och gjorde röda ringar i skinnet. Den vänstra handen, glidhanden, stödhanden var uppsvälld och full av blåsor, somliga höga och fyllda, andra spruckna, tömda, svidande.
Och så hände det sig, att Salmon en gång sjönk ned på knä. Då hade han vilddjuret på knappa två fots avstånd. Innan han rätade sig igen hade han björnens ögon inpå sig och kände en het, odän luftström, då den grinande björn- käften öppnades och slog ihop med en smäll och ännu en gång öppnades. Det var så nära, att Salmon då skulle mistat känningen av sin skyddande tall. Det svartnade och blev rött för hans ögon på en enda sekund, men nästa sekund hade han baklänges glidit undan — och den därpå följande sekunden, då han trodde dödsminuten vara inne, rörde sig kniven och skar i något mjukt och — på fötter var han igen, Björn-Salmon !
Nalle släppte sig ned från sin stående ställning och rusade blint efter honom, försökte snedda runt och gjorde verkligen två hastiga rundresor icke långt från trädet; men då han försökte skära in, var farten för stor, och försöket slutade med ett för långt språng och en tvärvändning. Han röt. Ett par slimsor av inälvor hängde och slängde ur ett sår. Damm och jord och mossa och barr förtogo dem deras verkliga färg. De sågo ut som grå trasor på en brun jacka.
Solen nådde furutopparna, där valplatsen var. Nalle
159
Pelle Molin
reste sig på sina bakben mot Nysvedjebyggarn, kom fram, grep i raseri furan om livet, som om det varit hon som skulle läggas i bänk. Tassarna slogo ihop på baksidan. Salmon grep fast i den högra, lutade sig hastigt åt höger och sänkte kniven en, två, tre gånger mellan björnens revben med syfte åt hjärtat. Salmons läppar voro blå, skrumpna; tungan var torr i munnen; ögonen gnistrade. Ännu var Salmon Björn- Salmon !
Och Nalle sjönk på stället, rullade baklänges, men stud- sade upp igen, sprang i en virvlande krets inåt småbuskarna, som böjde sig som sä v, kom tillbaka, steg ännu en gång i brottareställning fram, fick på nytt smaka den långa kniven och snurrade runt.
Salmon var i en underlig sinnesstämning. Inom honom vaggade, som han tyckte, röda vågor fram och tillbaka, marken gungade under honom, och ögonen sågo icke riktigt... "det vore dumt att svimma nu", tänkte han och drog djupt efter andan: "jag får icke gå under för mors skull".
Någonting rörde sig uppe i furans krona. "Det var en djärv fågel, som sitter där", tänkte Salmon och högg ännu en gång björnen till möte, ännu en gång mellan revbenen.
Salmon mäktade aldrig riktigt skildra det som nu kom, då han ibland berättade historien. Men Nalle hade tumlat som en hösäck och vält sig. Han hade hoppat på stället och vrålat högt. Han hade sprungit små susande snabba krokar på stället, sade han. Det oskadda ögat hade glimmat som ett eldkol och stuckit som en syl, men det andra hade varit gömt av blodlevrar, sade han. För varje steg, för varje flåsande suck hade blodströmmen stått som ett grovt spö, som ett skackelämne så grovt, påstod han, och mycket hade det gjort, att det gick som det gick, att Nalle inte givit sig tid att stanna ett ögonblick, draga skinnet över såren och vrida håret i en tått över dem, såsom de bruka ibland, som han sade och påstod. Om han ljög eller ej, vet jag icke. Han är för övrigt inte den ende, som haft att berätta om sådana ting. Det är många konstiga historier ur våra skogar här nordpå.
Solen hade stigit högt. En glimmande guldtråd smög sig genom barr och löv till stridens fura för att se vad som stod
160
En ringdans medan mor väntar.
på. Kunt om sjöngo trast och fink. Järpen visslade i sid- landet, och tranan ropade från träsket. Vinden låg från byg- den i dag.
Ännu en gång stod björnen upprätt vid furan, men den käft, han öppnade, var full av blod från genomstungna lungor. Än en gång smög Salmon undan i en halvrund rörelse och än en gång nyttjade han kniven: det tog rätt i hjärtat. Än en gång: det tog i halsen. Och den sjunkande, blödande, ludna massan fick rasande hugg på hugg... i bringan... i huvudet... i ramarna... i sidan... "Där har du", skrek Sal- mon och svor en kötted... "där har du!... där har du för mor!... där för ungarna!... där för hela natten, din satans djävel! vill du dö? . . . vill du? . . . vill du? . . . vill du? . . . vill du?"
Björnens sista rytande kvävdes halvfärdigt, och som genom ett silande höstregn på en fönsterruta såg Salmon genom svett och tårar, hur Nalle reste sig igen, föll, reste sig, skalv i ryckningar, föll ännu en gång och — låg där.
Salmon sjönk ihop vid furans fot. Han var dödstrött och ledbruten; nu kände han det. Hans högra hand hängde som död, men höll ännu kniven. I denna ställning träffade honom några solstrålar och kysste honom på kinden.
Han klippte med ögonlocken och ville mota sömnen. Han tänkte: skulle han fortsätta i sitt ärende... det kunde ju hända, ja . . . eller skulle han vända om och gråta över liket hemma? Det var en så sugande ångest uti honom. Han skulle nog aldrig slippa olyckan denna dag, vad heller som var. Den fattige får veta, att han är till i denna världen. Vem skulle han få att bära liket över skogen på lördag . . . det bleve dyrt . . . kistan fick vara omålad som fattigfolks kistor i vanligheten . . . häradsdomarn hade bräder vid Lillsjösågen. . . häradsdomarn var den värsta gnidare, som fanns... det är en hop karlar, som bära en lång låda över kavelbron på Långmyran . . . vem ligger i lådan?... att de kasta den ifrån sig så där!... och springa kring ett träd efter en björn... det är mor som ligger och väntar på dem... hon får alltid vänta...
Och så somnade Salmon.
Vid pass en halvtimme därefter är det något, som rör sig i furans krona. Det sticker fram ett huvud, drar det tillbaka
m
Pelle Molin
och sticker ut det på andra sidan. Det är björnhonans unge. Han är oviss på betydelsen av denna djupa stillhet efter detta långa larm. Men han ser, att mor gjort fred och den andre med, och han känner längtan att komma härifrån. Han har icke varit litet rädd häruppe. Nu sätter han tassarna intill stammen och börjar masa sig ned. Det går sakta till en början . . .
Det var icke en vettig mans blick hos Salmon, då han väcktes av ett tungt bylte, som föll ned på honom. Det var hos honom, då han rusade i väg till bygden, något av ett jagat vildbråd, en vettskrämd grå tuss med något av svansen mellan benen. Där fanns ingenting alls av nattens hjälte, av Björn-Salmon. Det var endast en svulten nybyggare, av- kvistad och allena, som sprang för sitt fattiga liv.
SJUL.
FÖRSTA KAPITLET UR EN LAPPHISTORIA.
Nu är det så, att på förjulen drager renlappen med sin hjord från fjällen, ty det kärast är av vintern söka renarna sin mossa under snön i skogarna nere i landet, och ofta komma de ända fram till havet. Men på våren tidigt vandra de till- baka; vajorna äro dräktiga och på fjällen kalva de.
Klämmet var en av de förmögnaste lapparna på sitt fjäll, såsom ock hans fader Anders före honom; och denne var det, som genom allehanda skymningshandlingar ökat släktens välmåga, men ej dess anseende. Svårt är att skilja sanning och saga, men känt var allmänt, att Anders dömts att gälda bot för renstöld, suttit inne, kommit tillbaka en bruten man och dött kort därefter. Klämmet ärvde honom ensam; han var nu enda barnet och under hans tid visade sig olyckan; hjorden minskades varje år genom krypskyttar, varg och processer. Han hade en son Sjul, det är Sivert; han var 18 år, då fadern dog, och tog jämte modern Gåli hjorden i arv och ägo.
Få mil från Sjuls kåta vid Bitåsen var pålsmässomarknad ; dit hade Gåli, det lilla surögda krypet, begett sig, men en akja med renkött drog hon efter sig; hon skulle sälja efter
J62
y-%.-O~N./0r\...o--...'0"....Q.%.^^
Sjul
vägen. Sjul var hemma, vaktade renarna och tänkte på den sommarnatt uppe till fjälls, då han just träffade sin hjärtans kär och de båda beslutat att ha sina hjordar gemensamt för all framtid. Hans käresta var nu långt ifrån, men till våren skulle de mötas, slå hjordarna tillsammans och bilda hushåll på Gitsfjäll.
På marknaden fick Gåli höra mångt och mycket och aldrig glömde hon den resan. Det berättades av den ene för den andre, mottogs med glädjeskratt och skickades vidare. Ingen av lapparna visste det säkert, men det låg i luften som syre; och visst hade det hänt — äntligen! Nu kunde de börja leva! Det skulle lysa sol över dem, som vandrade i obygden. Glädjen och brännvinet gick efter den långa raden av gäster på lappbrölloppet ; de sutto på sina korslagda ben och stucko flottiga fingrar i puttrande grytor, däri halvkokat kött och urkramade tarmar summo omkring och anammades med ett fast grepp. De skrattade och berättade; kvinnornas bjävs och pärlor glittrade och glimmade; nyheten hade gjort dem uppsluppna; de slängde med ett plirande skratt köttstyckena av sina tjuvskjutna renar: "nu skulle det vara slut med det". Folket stod omkring och gapade, ty huru ofta nordsvensken än kommer i beröring med fjällfolket, huru mycket de båda folken så att säga gnida sig mot varandra, alltid finnes hos lappen något hemlighetsfullt, något bakom, som ingen vet. Ho, hej, vad glädjen stod högt! Det ångade livslust av varenda päls. De skrattade och berättade. Visste någon att kungen påbjudit: hädanefter skall lag skydda ren och lapp bättre än hittills? Kungen hade sagt det till höga herrar, höga herrar till lägre, och nu var det gånget från topp till topp som maj el- dar tills de hunnit hit och sken över deras tillvaro — och de jublade. En så'n kung! Ingen visste det säkert, men alla kunde berätta det. Aldrig mera skulle de plocka upp sina dödsskjutna djur under förbannelser. Om nu bara fan ville ta gråben — de skrattade. Björn, det var ingenting. Honom hade Klämmet utrotat. Och nu kommo historier. Hade någon hört att Klämmet nyss varit i färd med björn? Kenfett rann i mungiporna på honom, som frågade. Åh Klämmet, björn- mannen: i honom bodde mera än hin håle visste, fast det
163
Pelle Molin
aldrig fick ord. Då han var ute sist, hade han skjutib ett fel- skott, björnen rusade på honom. Klämmet stöp i brådskan, fick handen i den öppna björnkäften, grep tag i tungan och höll fast. Det gällde livet. Klämmet kastades som en vante omkring, men höll, famlade efter kniven, fick honom i handen och stack så blodet forsade. Det var en seglivad best. Tänk över 30 styng innan han stöp. Huden var platt fördärvad och där fanns icke fläck på den, som ej rann röd av blod. Men då björnen låg död, låg Klämmet bredvid honom och levde, men det syntes ej på honom.
"Var du inte rädd, Klämmet?" hade länsman sedan en gång frågat honom. "Ja, tyss rå på'n", sa' Klämmet. Men nu hade han varit ute med sin sista björn likväl, och den hade han inte rått på. Det sägs att hela huvudsvålen följde, då björn bet. — "Ja-ja, han är heller inte riktig se'n", sade en. Ja, far hans, Nila, var en konstig kropp, det med. Om honom var det många svarta historier — hade någon hört då han lät döpa sonen sin, Klämmet, björnjägaren? De storskrattade; det var nog en glad historia, en så'n historia ! — Men då kom Sjul på skidor, åkte fram till hopen, slängde skidorna och föll som en trasa bredvid Gåli. "Puorist, Sjul, puorist"; han svarade ej, låg endast och stönade. Gåli stirrade på honom med ostadig blick — hon var full redan — och järnpipan, fylld med hur v, slängde i mungipan, ville falla, men nappades efter och stannade. "Drick nu, här är gästabud." Hon räckte ho- nom en skopa brännvin, men den slogs ur handen på henne, "ditt fyllvrak, som du är!" skrek Sjul och grät högt. "Son min, son min" — hon kom ej längre av förskräckelse — hon tänkte väl säga, "jag är din mor", men dit hann hon aldrig, förr än Sjul var mitt uppe i en historia och den var hans egen och den strypte skrattet i struparna runt om. Ja, det var dimmans fel, ty ingen kunde se något, hur kan man begära det, då den är så tjock, att den kan klippas i remsor? Man hade ju ej hört till ett ljud eller sett ett spår på hela vintern, och just den dagen skulle de komma, komma ett helt följe med vinden, så att renarna icke kunde vädra; men att det skedde, som nu kom, — herre Gud i himmelen! Utför berget hade det gått i vinande. Fetaste renarna lågo döda på stället,
164
cO**« .'O* ••.♦<>"•. .♦o* •• . .*o,
S.TUL
och resten, alla de flera hundra, jagades av vargarna — faen! i ett huj mot stupan och utför. Tusende täta knäppningar i tusen springande klövar upphörde, där stupan vek in, och så ingenting förrän kropparna dunsade djupt nere tätt som jord- klumpar, som falla ur en stjälpkärra.
Sjul grät; församlingen svor och larmade.
"Femton stycken har jag kvar, vem är det här, som vill ha en fattig dräng, femton stycken, bara femton." "Bara femton", lallade Gåli efter — "nu ha vi inte flera" — hennes tårar runno.
"Vargen, vargen, släppte du den?" Vad hans historia gick sakta: "Skulle du Nila, skulle du Lars Abram, skulle du Nich-Nichsen — tro-tror ni jag är tokig?" Nej, vad han det inte hade gjort! Det var nu två dagar sedan. Bägge två hade han ränt efter, förlorat spåren, där renarna gått i hopar på en myr, fått ögna dem och ränt igen. "Ja de' ä' hårdsprungna satar", sade en. Nere i skogen hade det gått undan. Sjul hade sprungit med skidorna medan svetten rök om honom. Där vart mössan efter; hon hade strukits av i skogen — och äntligen hade han sett en varg — den största av hopen — i en bergstigning. — Nu gnisslade och gnydde det från alla som hörde. "Nåå?" De skreko av iver. Ja, det hade burit uppför, mest i sicksack; det var brant, och där hade skinn- pälsen blivit efter — den var för tung och varm — och se'n hade han ränt i underkolten. På höjden hade vargen stannat. "Bet han emot?" Nej, han hade legat som en rem efter snön, då det bar utför igen. Sjul efter. Där hade det varit att se sig för — här stirrade allas ögon — berget var fullt av branter, skog och vindfällen. Han hade natur ligen aldrig släppt vargen ur sikte, men måst väja för träden, ligga på sidan, skeva i snön med skidorna för att vika — här böjde sig åhörarnas kroppar efter, utan att de visste det, — och då berget drog sig inåt vid brådjupen, hade han under farten hukat ihop sig, spänt de böjda benen och legat an, han hade gjort hoppet med horisontabla skidor — det gick en rörelse efter hela raden, som om de susat utför ett djup — : "Sjul, det var en skid- löpare!" Herre Jesus en sådan karl! Gåli hade fattat i hans päls såsom för att dra honom upp ur en håla; hennes tand- lösa mun var vidöppen. Grön gimpa syntes på tungan.
165
Pelle Molin
Då hade vargen vänt och gått uppför igen och så upp- för och utför hela dygnet. Hade det icke varit månljus, hade han sluppit.
Äntligen på en sjö, knappt hundra alnar före, hade han stupat av trötthet, stigit upp igen, stupat. — Var enda en av dem, som hörde, liksom grep efter en kniv för att sarga ka- naljen. — Sjul hade varit icke mindre trött och slut, hjärtat hade bultat uti honom, nästan till döds. — Gåli mumlade sakta sitt Fader vår, det grep henne. Attje mijen, jukko leh almisne; ailesen sjaddes to namma, påtes to rik, sjaddes to situd; vad kunde hon annat, det gamla kräket? Men då han hunnit fram, hade vargen rest sig igen på sina sargade fötter och grinat med öppen käft — Gåli: ho almesne, nau ai adnamen noln — men då hade Sjul stannat för att pusta, innan han gjorde slut; de hade sett på varann, han och vargen — det fanns ej kring grytorna ett enda öga att det ej begärde blod — "du har gjort mig till en fattiglapp, du, du, du satan!" Och sedan hade han slagit ihjäl honom med staven, och sedan hade han hackat och sargat och påtat uti honom med sin korta kniv, "du, du, din satan!" innan han sjunkit ned över det trasiga odjuret och fallit i dödlik sömn. Vad de miji farten aiken Gåli bad än.
Här såg sig Sjul omkring liksom för att se var han skulle sjunka ihop — en fattiglapp! såg modern som genom ett silande tjockt regn och kröp in till henne, föll ihop och tjöt.
Varenda en hade sprungit upp, och alla skreko och lade ut att så, så och så, men Gåli kände sig liten, rörde onykter och förkrossad Sjuls hår som i en dröm och läste sitt Fader vår.
Lovad vare Gud, som givit de elända att döva sorgen genom bön.
*
166
Ur GENOM ÅREN.
HEMMA TILL JULEN.
Den nya vinterdagen
gled, stillsamt ljusnande, in i hans rum
dimvit och mildögd och lade sig stum
över möbler och golv och blev långsamt skum
i vrån. Men härfrarnme vid fönstren, betagen,
han satt sig med boken vid bordet ned
och lyssnade efter, hur timmen skred.
0 julmånadsstillhet, o vintermorgonfred.
Från gatan hördes stegen
av raska fötter, men stillheten blev
1 den vida salen och skrev och skrev
i hans själ på en text, ett kärleksbrev, hur stunden var nu hans egen! Hur ledig, hur lyckligt ledig han var att samla sig själv och vad bäst han bar några lugna och dimvita feriedar.
Hur tycktes rummet mera
än i vardagens stök bli festligt stort,
väntande jul, som förr det gjort,
när hans egna pojkår ilade fort.
Nu fick han igen fantisera,
som då, om sagans gyllene skinn
och Generalife och Aladdin,
och leka all världen i hemmet in.
169
Fredrik Vetterlund
Se, golvets skinande yta,
som en karta med tomma vita länder,
är ett sagorike, där allting händer
från Jangtsekiang och till arktiska stränder.
... Grådagrarne sammanflyta.
Han satt sig i gungstoln att se därpå.
Den röda brasan fladdrar i sin vrå.
Nystar kta gardiner för blomster fönstren stå.
Han gungade fram och åter
och läste och kände den själens ro,
den djupa ro, där han åter får bo.
Han gungade saktare... Fick han det tro,
var detta hans pojktids vinterdag åter?
Förtrolig ser dagen i rummet ned.
Saktare, saktare. Timmen skred.
O, Thules milda och dimvita fred!
* * *
KLOCKSLAGEN. I drömmen var du ånyo, som ofta, i din barndoms stad och på dess fyrkantiga stora torg, som låg människotomt och skugglöst och oproportionerligt vitt under julis brinnande luftrymd.
Du tyckte att du kom långt ute från den vilda sand- stranden västan och sunnan från staden, där du sett, hur ett oerhört solklot brände ett blickstilla och öde hav. Och denna strand hade varit så långt borta, att den hörde till sagans och synernas rike, till det som en gång, ett par gånger skym- tar för själen.
Men du hade nått staden och passerat genom en skuggad gata och trädde nu ut på det skugglösa torget, där du var alldeles ensam.
Det var stort. Det var öde. Du kände, att du icke varit här på många, många år och att du var mer än landsflyktig, ty av det du här haft kärt var så mycket borta och annat och förvandlat, att . . . Det du nu såg var, det visste du, dröm- mens trollstad.
170
Vinter igen
På detta ofantliga torg stodo husen, alla fyra raderna i kvadraten, precis som förr, tigande, liksom litet framåtlutade, gömmande ditt och deras gemensamma livs hemlighet; och på södra sidan sträckte kyrkan ett fantastiskt högt torns kopparspira upp i den glansdruckna rymden. Men att här ingen enda levande varelse fanns mer än du, det var ju därför att alla de hjärtan du här ägt voro fjärran eller döda eller förvandlade.
Och du vandrade fram i ljushavet, och du kände, hur det oerhörda solklotet gled genom världsrummet, och du såg, hur ljuset däruppe över torget just nu var liksom stelnat i zenits allt överströmmande och smärtsamma höghet med glans från empyrén själv.
Då slog klockan i kyrktornet tre slag — tre ljud- liga slag över torget och staden och världen och upp i empyrén. Och dessa slag voro det enda levande som fanns, och deras ma lmr ungande var starkare än du någonsin hört.
Men vad de sade dig var detta: Från denna plats skall du ej mer vänta dig nytt liv för din själ. Aldrig, aldrig skola de blekta bilderna från det längesen förgångna helt vika ifrån dig, men ditt hjärtas träd måste du plantera annorstädes. Det liv, som rör sig här nu och hädanefter, är icke för dig. Den brokiga färdsel av människor, som just i denna stund fyller torg och gator, ser du icke; din syn är bortvänd. Vi trenne klockslag från din barndoms kyrka satte nu det märket i din levnad, att på denna plats står allt för dig till e vinner liga tider så, som det en gång var.
* * *
VINTER IGEN. Milsvitt du sträckes, min karga, vilda kust — o,ch försvinner.
Blek, sollös,
är din decembers dag.
Tidig skymning stiger över stranden
m
Feedeik Vetterlund
och fläktar med mullgrå läderlappsvinge bland ensliga gårdar, där minnen viska som mörk blåst i vandrarens öra. Och in över Hallands ljung och stenar plötsligen anas en orgelton. Ar det havet?
Ur strandens tusende stugor ljusen slå ut,
eldblommor i skymningens spår. Men efter skymningens skepnad, som smyger fram på huk,
skrider en annan och större:
decembernatten
i st järndiadem.
# * #
SERENAD.
Hemmet vilar i rosor — solsken på gröna blad!
Marmorreliefer, salen festligt glad. Rosorna röda stå, luften är joniskt blå.
Aldrig ditt solhem skall ur mitt sinne gå.
Men du äger ett annat, drömmarnas höga loft:
månmelodier, nattviolers doft!
172
.0"-...0wOn.vo%..^^
Han till Henne
Liljorna vita stå, natten är hög och blå.
Ljuva, ditt månhem älskar jag mest ändå.
* ❖
HAN TILL HENNE.
Du plötsligt älskade, jag vet det, vi skola skiljas, du och jag, så smärtsamt kär, som du mig blivit — men det är hård, orygg-
lig lag.
Den djupa skogen, den som svallat kring några solskens- stunders färd,
skall skugga höstens tomma stigar, men ej för oss bli hus och
härd.
Vårt lilla barn skall icke födas, fast när jag såg din smärta
kropp,
mitt blod förnam, att barnet lyfte mot livet sina händer opp.
Vårt lilla barn skall icke födas, fast om din mun jag måste se, hur ljuv dess amorsbåge krökes, jag vet hur barnet skulle le.
Jag vet också, det finge bära ditt dunkla väsens art och form, din själ av sent septembermånsken och nattligt svall av moln
i storm.
Men detta barn, som skulle springa som eld ur heta åskmoln två — att kastas hit till livets oro vi skola spara det ändå.
Den lilla skuggan där, som ville igenom oss till ljuset, ack, skall själv förstå vad vi försaka och viska far och mor sitt tack.
Och ej i trånad skall den sträcka sig mer mot lott, som ingen vet, men sjunka utan spår tillbaka till stilla, ofödd evighet.
* * *
11. — Nationallitteratur. XXVUL
173
;y%..o-...o-.,vo- ...o-^^
*, ,'■!■■■» iinil.aj nnt i ni ■iim innu— — n i . w— w— « »n i' ■ i i i— m^^tm — — —
Fredrik Vetterlotd
I GRÅBERGSLAND .
Din långa natt, november, tog slut, och dagen höjde sitt svårmodsöga tovande, en vilad sjukling lik, och åter lågt därnere över furubrynet dröjde himlens ljusgrått stilla tonande musik.
Men denna morgon sällsamt sitt lugn i själen lade. På vägen där jag vandrade, som blötts av skurens slag, det var mig som om livet självt bakom mig jag hade. För första gången kände jag dess vinterro i dag.
Min ungdoms granna purpurbild blev fjärran och borta . . . men Thules vintersky var kvar, så läkande ljus och mild, och gav mig äntlig lisa, att jag kommit till korta, i mången strävan, där min dag var ute och förspilld.
Den glädje, som jag kände nu, var vilande enslig
mot den jag känt i livets sorl och majdagar blå.
Den var en ton i sinnet blott, en drömbild tunn och spenslig,
var Gråbergslandets egen blick i vinterns stilla grå.
Och sorg, som fordom stormat genom vårens vita häggar, så dämpat fjärran hördes ur hjärtats djup ibland, som från ett dolt piano igenom många väggar, spelat sorgset själfullt utav en okänd hand.
Välkommen då, min vinterdag ! Snart skymmer det; jag tänder min lampa, som skall lysa i den mörka bygden ut. Välkommen, själens ensamhet! Jag vet vad du sänder. Den gamla visan Aldrig mer, den sjöng du mig till slut.
FANTASIER VID KARTAN. 1.
En öde kust, som drager i yttersta norden från väster till öster sin tusenmila rand. Den stora Ensamheten, en drottning utan like, med milt och tungsint öga ser ned på sitt rike
174
Fantasier vid kartan
vid slutet av jorden
— och isgrå havet sover invid en öde strand.
Bakom dig Asien vilar. Den bleka tundran fryser,
och blåsten susar ängsligt i skogar utan slut.
Men fjärran du ser genom klarnande eter
färgglättiga bågar och fina minareter,
och öknens himmel lyser
soltindrande, härlig, kring vida Asien ut.
Där tronar i palatset den väldige khanen bland Kinas millioner, som myllra och dö. Men hän mot väster blickar den brune sultanen, och ögat skjuter hot under härskarturbanen; han varsnar orkanen,
som österlandens väldighet skall splittra som en rö!
Ej, Asien, mer du skall i Timurs purpur klädas: din kroksabel Moskva ur dina händer vred. De vackla i grund, dina urgamla troner, vid blixt uppå blixt från Europas kanoner, och hundra folkslag rädas
för skuggan av en dubbelörn, som över klotet gled. *
O Asien, växlingsrika! Vi barn av frusna hällar bosporiska kvällar
och Smyrnas rosor drömde om i barndomshemmets vrå!
Du Kinas gula drake på din jättebarm sågs föra;
vi lekt med Nippons dock-ö, ett hänge i ditt öra;
Malaccas palmer stego emot tropikens blå,
där längst din arm du ut i de ljumma haven räckte
och efter Oceaniens korallkrona sträckte
och ville Antarktis under sydkorset nå!
— Men långt från livets länder, i yttersta norden den öde kusten drager sin tusenmila rand.
Från rymderna stillhet och skymning sig sänka.
n *
175
,OX..0'...#a%...0....«0*..,0'-...^**.»'0^^^^
V- 1 &
Fredrik Vetterlund
Som ur Jotunheims dimvärld tycks polens stjärna blänka över hjässan av jorden
— och isgrå havet sover emot en öde strand. 2.
Varför ser jag alltid i fjärran
en stor, öde sjö?
Aftonsolen kastar ut
sin dystra röda gata
över dess stilla, okrusade vidd.
Kala stränder. Knappast en fågel. Men stor som ett litet hav. Baikal —
varför ser jag dig?
Har i en urtid en gnista av mitt väsen lidit vid en sibirisk sjö? Susade min längtan i någon förkrympt tall med vinden som klagade från tundrans vidder? Ägde jag där i den stora stillheten, den stora ensamheten, dock en varelse, kanske omätligt älskad — och förlorad,
just när svår modigt purprade himlar speglades i Baikals okrusade lugn?
Eller satt jag någon gång därborta och drömde —
om Pekings små gyllne snedögda prinsessor i gyllne kejsarsalar,
176
"Livstro"
i näpna trädgårdar
med lustiga små broar
under blommande vårträd
vid klockpinglande leksakspagoder?
— Fjärran från Kina,
fjärran från Europa,
kanske var jag
en ensam gnista själ,
som fattade
aftonrymdens sorg
över en öde sibirisk sjö?
* * *
"LIVSTRO." EN ÄLSKANDES VISA. Han läste i ännu en bok, att jordelivet är det enda som finns för människan och att tillvaron ingen annan mening har än den, som vi själva kunna lägga i den. Detta sade boken, icke hatfullt och ont utan allvarligt vackert och som en reli- gion, och den ville även lära oss, hur vi skulle göra livet stort. Han som läste tänkte sig då en dikt, sjungen av en man till sin älskade om tusen år, när gudstron var borta och "livets tro" rådde bland människorna.
Luta din dödskalle tätt till min, medan livets lysmask glimmar därinne ännu! Jag är din, jag är din, dessa solblinksförsvinnande timmar.
Låt mig hålla din hand den korta stund, tills ut i mörkret vi glida! Bland tusenden, strödda kring jordens rund, mig slumpen dig gav vid din sida.
Jag vet, du, älskade! sörjer ej, att det tysta stoft fick vakna
177
\ .»ii i.!,, ;»
Fredrik Vetterlund
till dig och till mig, och spörjer ej, om en underlig myt vi sakna.
Ditt ögas lidande själ en gång,
hell livet! skall mullen taga.
— Vi minns jag dock jämt en fädernas sång,
en gammal och rörande saga,
att mullen, vars makt vi prise blitt, ej alls kunde släcka ett öga, som blickade minne och stjärna som ditt, och därför tyngde oss föga;
att bakom dödskallens form och symbol ett underligt något var givet: en stigande flamma mot gränslösa mål, som nämndes det eviga livet . . .
Luta din dödskalle . . . ljuva vän!
Jag känner dess form mot pannan. Hell livet. Dess lysmask lyser ån. Snart varder masken en annan.
* * *
I SEPTEMBEE.
Hösten har inte långt hunnit, men dina lunder gulna, och bland de träd du älskat, ha de flesta redan fällts till marken.
Må du alltjämt kunna sörja dem med den riktiga, stora sorgen! Ty värst vore, om solskenet, som nyss ur den tind- rande blå klarheten lyste in i hjärtat, skulle mista själva sitt smärtorika höstvemod och bli vardagligt.
Vad hade du sedan?
Hell den som kan sörja, ty i hans själ lever ännu det han gladdes över. I honom lever livet, våren, sommaren, ännu den gula hösten.
— Kan du fortfarande rent och stort sakna det otroliga och oersättliga, som du mistat under årens gång? Har icke
178
jOrSM«0*wOr%«.-0'«...»Q'#%j><>^.*0**«.^
"Evolution"
hjärtat haft alltför gott läkekött? Nu, när du förlorat nästan allting, varav din första ungdom skulle ha trott det minsta outhärdligt — är det ej stundom, som hade du ingenting alls mistat, lever du ej ditt dagliga liv känslolöst för detta, som sedan länge är borta, gäller ej din sorg endast det du miste i går och i dag? Och hur länge skall den räcka?...
Är den en evighetsvarelse, som så gör. Är han ej i stället ett lumpet stoftkomplex, vari sensationerna med tiden för- svagas efter nödvändiga och matematiska lagar, tills de för- svinna och ingenting är kvar ? Och skall ej ett dylikt komplex självt snart nog förvandlas, "gå över i massan" och mista sin personlighet, alldeles som tidens visdom lär?
Men nej, du vet: det är icke så. Det du älskat, det älskar du alltjämt och städse, fastän denna kärlek sammansmält med ditt jag så, att du ej längre kan skilja den därifrån.
Och du vet, att i ditt väsendes djup sörjer du allt du mistat, fastän också denna sorg har förvandlats till ditt eget jag.
Må det så förbliva! Må jag och du och vi alla nära våra själar av stor kärlek och stor sorg! Har den förra varit brin- nande i ett starkt hjärta, skall den senare icke i vardagens damm själv bli vardaglig. Den skall bäras som en hemlig låga inne på själens altare, och stundom drager du dig till- baka och håller andaktsstunder där.
Och om än sommarens azurklocka har mistat sin trium- ferande middagshögtid och middagsvärme, så lyser dock sep- tembers gula och klara sol in till din känslas härd.
Må den ej slockna i dammet! Må den glänsa med sitt smärtsamma guldsken ännu i livets skräpkammare!
Ty sedan har du ingenting.
* * *
"EVOLUTION."
O syn, som låtit det döda seklets hjärta klappa : Spiraliska trappa ur Kaos mot Världen, vårt grönskande hem — och åter ur Världen kring oss till ckända rymder en trappa, kanhända en himlastege mot nya Jerusalem? —
179
Fredrik Vetterlund
0 eviga kraft, du formar av rutans isiga imma uddiga stjärnor till lek för barnen en solskensstund,
och formar de stjärnemoln, som på nattsvart botten simma och spegla oändligt fjärran på glaset i tubens rund.
Vid heta urtidshaven, där ljusets gyllene lansar trängde med möda ned till sovande skum planet, där redan bildade du gigantiska ormbunkskransar
1 kryptogamisk, blomlös och tigande yppighet.
Och årmillioner höljde med ljusets gyllene lansar
vad vasst, vad vänt du format och ställt uti tingens rad:
jätteödlans klor och hårda barbariska pansar
och den fina kvinnofoten, skär som ett rosenblad.
Och årmillioner flögo som moln — och blommor och lemmar du byggde, full av trånad mot skönhet och hög logik, och nerver löste du fram ur stoftets tyranniska remmar och känslor, som gjorde världen regnbågsstrålande rik.
Du lät akantusbladet, i härliga flikar skuret,
stråla ånyo från pelarn, tvaget i marmorns bad.
Ett nytt universum vart i Goethes sinne buret,
och Platos hjärna du gjort till en känslig vas — för vad?
Ty, formande kraft, du ock om det aldrig sedda är drömmen! Och jättetrappan du byggde — vad finns på dess översta* plats? Den ringlar ifrån granitens evigt-mörka gömmen och upp genom människohjärnans elektriskt lysta palats,
som speglar de övervärldar vår aning och vilja ge oss! Den plumpe släckaren Döden — förgäves skruvar han ner! Visst varder det mörkt i rummet — men övervärldarnas Eos i plötsligt öppnade fönster ur rosiga rymderna ler!
❖ ❖ %
180
.O"-. .-©>••. .rfOcv, «.0% . . 0M'^0»''. .•€>••• . . •0"...-O".M'O",^0"«.d,0"».'0"'»,0",",O;
Ej alltid
EJ ALLTID.
Ej alltid skall i vårens värld du skrida på solgrön äng, där pingstens liljor stå och helgdagskänslor genom själen glida som vita fjärlar genom luftens blå.
Det kommer tid, då syner icke trängas mer i din själ, då blomstermyllret gått. Av plötslig eld din barm skall icke sprängas, men du skall svara för den eld du fått.
Det blir ej fest, men vardag — i de kala och långa, långa årens stilla gång, och mannen skall med jordiskt slit betala, att gosseörat hörde sfärers sång.
Hur lyckligt dock, om så dig gälda unnas var hjärtats skuld! Om så den rikedom, du ensligt bar på själv, en dag förkunnas de tusende! Om så blir frukt av blom!
Då lever upp för dem den gröna ängen, som var din Psykes svala morgonhem. Likt fjärran klockklang ljuder andesträngen från alla horisonter ned till dem.
Och för dig själv, den bundne arbetsträlen i höstens stumma grådag — kanske då en sista fjäril fladdrar genom själen på vita vingar mot oändligt blå.
Du ler — men stilla, vet att du fått smaka vad livet ger som lycka och som lag. Och synen svinner, men dig står tillbaka din jämna, långa, tysta arbetsdag.
* * *
181
Fredrik Vetterlund
DEN UTVALDA TIMMEN.
Ingen stund på dagen sätter du mer värde på än de första stilla eftermiddagstimmarna. Du har kommit från ditt arbete och ätit middag, och nu har du en stund alldeles för dig själv.
Du kan tillbringa den vid fönstret och se på skiftningarna i ljusets spel. Ute över den trånga och instängda gården mellan storstadens höga hus skiner dock rymden lugnt ner till dig. Kanske med vinterdagens vackra grå stillhet, kanske med den tidiga mars' gyllne sommaraning. Men i högsommaren finns icke denna betraktelsens egen timme. Då är allt mäktig fullhet, strömmande glans, en ljussymfoni för dånande orkester bakom fönstrets nedrullade persienne — eterns orkester, ohör- bar för din kroppsliga hörsel men förnummen av din själ.
Men denna triumfens höga timme är icke det lutande ljusets elegi, som fyller rymden med vemodigt fint guldstoft eller skymmande grådager. Och den är det du älskar i din utvalda stund vid fönstret, när förmiddagens arbete ligger långt bakom dig och kvällen ännu är fjärran som ett äventyr.
Eller du tillbringar den på vilsoffan med en bok i
handen, en av dem, som föra inbillningen ut i de öderymder den alltid på ett sällsamt vis har älskat. Varför gör du det? Frusna dunkla månhimlar över en öde polaris, så storslaget ensliga, att det gör ont i själen — varför ser du dem och dessa andra lika fjärran syner. Långt inne i ditt väsen hägra de nu, då du är ensam, i frid med det förflutna, det närvarande och det tillkommande, och de bli till sakta själsmusik därnere, medan tystnaden står omkring dig i rummet ... och ser på dig med sin gråa blick.
182
Ur SAMLADE SKRIFTER.
JAG HAR KÖPT NURNBERGSKT LEKSAKSKRAM . . .
Jag har köpt Niirnbergskt leksakskram
för livets stora pengar.
Då andra plöjde, spelte jag fiol,
till dess de brusto, alla mina strängar.
Med stråken står jag kvar — den kan mig intet gagna.
Mitt leksakskram itu — till plogen inga krafter.
Till Helga Landet vill jag gå en pilgrimsgång
och göra bot — den vägen, den blir lång.
BLOMSTERSPRÅK. Kaprifolium. Kaprifoliernas söta, tunga mandeldoft under en sommarskymnings bleka stjärnor minner mig om blonda kvinnor,
blonda synderskor
med mörka ögonbryn över halvslutna, lockande ögon,
glimmande fram genom svarta, mjuka ögonfransar.
Vit tulpan. Men vårens vita, luktlösa tulpan, som ängsligt och blygsamt sig sluter
mot natten, och som blott till namnet en blomma är,
185
.0,,,^0''wOr\.%.0,-...-0-'wO^.O ,«.. 0 ^
- • •*
Axel Wallengben
minner mig om små förståndiga familjeflickor, som gå i vita slöjor till altaret, med släta veck på ärbar klädning,
och hjärtat fullt av comme-il-faut-tankar.
Jasminen. Jasminens starka, rusande ånga är som en ung och blek roué, som söker i sommarnatten fånga en skönhet, som vill sig för stunden ge.
Hyaci nten. Hell dig, du vita hyacint! Du är den unga, fagra och fina, som helst jag sluter i armarne mina. Du passar överallt med din ljusa, väna jungfrugestalt. Men bäst den smeker, din ånga,
mild och len och svag, under skymningstimmar långa
en döende vinterdag.
Lilj ekonvalj en. En jungfru av folket är liljekonvaljen. Hon står i det gröna gräset dold, men brytes av bönder och föres till staden och blir där till fina herrar såld.
Den gula rosen. Likgiltigt skön och fal för var och en en ros har på förakt slängt ut en gren, som tung av knoppar likt ett "tag mig!" hänger utöver gallret, som från gatan stänger.
Hon frågar ej, om hand, som av den skattar, den vårdslöst rycker eller varligt fattar.
186
i:
Det mörka skeppet
Om hon blir bruten för en konstnärs fröjd, om för en blusmans nyck — så lika nöjd!
Vid fägring trött, vid sol och allting led, hon ville, om hon kunde, blomma ned. Hon längtar slut på sommarns långa saga. Mot höst hon trånar, allt för kall att klaga.
$ $ $
DET MÖRKA SKEPPET.
Ett skepp, till randen lastat, sitt stålblå ankar kastat uti vår vita vik. Berusningsdofter strömma ur minsta vrå och gömma och komma oss att glömma båd5 värld och himmelrik.
Det skepp, som hit har hastat och fällt sitt stålblå ankar uti vår vita vik, det är av Gud förkastat bär last av kvinnotankar som trotsat himmelrik.
För jordens fröjder burna,
de vände sina viljor
från lustlöst himmelrik.
Till straff som blomster skurna,
i skeppets svarta urna
fördofta de som liljor
invid vår vita vik.
Den luft, som tungt jag andas med välluktsyrsel blandas från fagra, mörka andar, som trotsat himmelrik.
Axel Wallengeen
Från dag, som röd sig randar, till kväll, som röd sig släcker, jag maktlöst famnen sträcker mot doft från blomster skurna, som slår ur skeppets urna emot vår vita vik.
O, KUNDE JAG EOPA DE ÅR, SOM FLYTT...
O, kunde jag ropa de år, som flytt, ur gravarne upp och få börja på nytt ett liv i renbet, ett liv i ro, med kraft att hoppas och mod att tro!
O, kunde jag resa den byggnad opp,
som ofta i drömmar sig rest för mitt hopp,
och finge sätta som spira därpå
en tanke, som kunde till himlen nå!
$ $ $
DANIEL. EN BERÄTTELSE FRÅN SKOGEN.
Sedan ett par veckor tillbaka vistades jag i en trakt, mörk av storskog, då och då genomglänst av en djupblå insjö — en av dessa människofattiga trakter, som man ännu kan finna i Sverige, utan att därför resa upp till de norrländska öbygderna. Jag bodde i en by, men det var icke en av dessa skånska, hopgyttrade byar med små vita ler hus eller stora, kringbyggda gårdar på ömse sidor om bya vägen. Det var en by, vars hus lågo kringströdda i skogarna, utan att man från en gård kunde se en annan. Till "granngården" var ofta en halvtimmes väg, stundom längre.
I dessa väldiga, susande skogar, vid dessa dunkelblåa, mellan gråa klippor och blågröna furor inklämda sjöar, tager livet en annan karaktär än på de ljusa, lugna slätterna. Se- derna bliva enklare och på samma gång vildare, tankarna mera omedelbara. Det hela får en ursprungligare prägel, och
188
Daniel
människorna bevara mera av sitt djuriska driftliv än av odlingens tillskott. Lynnena är o mera inåtvända, tankarna tyngre, lidelsernas utbrott häftigare och plötsligare. Mord och andra våldsamma handlingar äro därför ej här så säll- synta som annorstädes och väcka ej heller så stort uppseende.
Men på samma gång behärskar ofta ett slags rå hederlig- het och ärlig vänlighet folket här. En främmande har ingen- ting att frukta, tjuvnad förekommer knappast.
Den bonde, hos vilken jag bodde, var ej förmögen, men stod sig gott. Huset var snyggt och trevligt, och från mitt rum hade man en härlig utsikt över de mörka, allvarliga barrskogarna, som omgåvo stället.
Ett stycke från huset — 10 å 15 minuters väg ungefär — gick en liten stig in i skogen. Slingrande sig fram på den bruna, glatta marken, här och där dold av svartgrön ljung och fina ormbunkar, ibland klättrande över furornas gula rötter och försiktigt kringgående vitmossiga stenar, ledde den allt högre och högre upp till ett berg. Men innan den kom ända uppåt till toppen, gick den förbi en liten sjö, som knappt syntes mellan de hängande grangrenarne. Om man likväl böjde kvistarna åt sidan och trampade några steg i det täta blåbärsriset, var man snart framme vid det lilla vattnet, som vid stränderna stod skumt av skugga från de väldiga grenarna . Mitt ute var en stor, flat sten, som höjde sig ungefär en meter över vattenytan.
Där låg ett egendomligt drag av vemod över den lilla sjön. Nu började det också att lida mot hösten med dess gråa dagar... Ett par stora björkar, som från en ljungrodnande udde hängde ut över vattnet, voro redan liksom stänkta med blekt guld i det dunkelgröna : det var de gula bladen, som hade börjat, och som skulle hava blivit allt för talrika, om inte de småningom hade fallit ned i det mörka vattnet.
Men det var gott om fisk, små goda abborrar, i sjön. Och med tillhjälp av en övergiven, ganska skröplig båt lyckades jag praktisera mig fram till stenen där mitt ute. Det var plats nog för mig att ligga bekvämt utsträckt, om också litet hårt. Med tillhjälp av pipan, en bok och ett jättestort metspö till- bragte jag där många milda, soliga septembertimmar, än
189
Axel Wallengken
läsande och än i tanklös njutning stirrande över sjön och den susande skogen.
En kväll hade jag just kommit i land med båten igen och tänkte mig hemåt, då jag kom att kasta en blick åt väster. Det var just i solnedgången, och jag satte mig på en stor sten att betrakta den storartade, dystra färgprakten. Tunga kopparröda moln i svällande jätteformer hängde framför solen, som över molnen uppsände en gloria av skarpt lysande strålar. Och just över en väldig gran såg man ur en spricka i molnmassan en del av den eldröda solen skina fram, glim- mande som en eldsvåda. Det hade blivit skumt, och runt omkring mig var allt tyst. Endast en ensam lom hördes skrika svagt ur vassen på andra sidan.
Då hörde jag steg bakom mig, och när jag vände mig om, var det en fyrtioårs man, som närmade sig, klivande framåt genom de täta porsbuskarna, som växte vid stranden. Det var Johanson, en ensam karl, som bodde ett stycke på andra sidan av det stora berget. Han hade varit soldat, men tagit avsked, och livnärde sig nu på sin lilla åkerlapp och en del småsysslor, som han uträttade åt andra. Om höstarna förtjänade han bäst, ty då låg han alltid i skogarna och sköt fågel, som han sedan sålde i närmaste stad. Om han sköt orren eller tjädern på sin egen jaktmark eller på andras, frågade han icke så mycket efter, och ingen annan heller egentligen. Här var ofantligt gott om vilt.
Nu stack ur hans rockficka upp ett andhuvud. Han nickade åt mig och pekade leende på sitt byte.
— Godkväll!
— Godkväll! Var har Johanson fått den anden ifrån?
— Ah, jag har tagit den med händerna.
— Så-å! Det måtte inte varit lätt.
— Jomen!
Han skrattade illmarigt.
— Ja, det vill säga, hon var vingsk juten förut! Men den som hade skjutit henne, hade nog inte kunnat söka rätt på henne. Jag såg henne plaska i ett kärr, och så gick jag ut och tog henne.
Han skrattade belåtet, nöjd med sin tillfällighetsjakt.
190
.o^% ..o . .o^ . o - . .
Daniel
— Har herrn fått någon fisk i dag?
— Ah ja, jag har fått ett par rätt duktiga, sade jag och visade min fångst.
Med ett besynnerligt leende såg han på de stora abborrarna.
— Ja, ja, de äro duktiga. Ja, i denna sjön är god fisk - men där är något annat också, tillade han och spottade i vattnet.
— Menar Johanson det? Vad skulle det då vara?
Jag trodde, att jag skulle få höra en av dessa berättelser om andar och dylikt, som florerade i dessa trakter.
— Ah — där är mycket, måtro. Där är en döder människa också.
— Nej — är där det? Hur har hon kommit dit?
— Hon gick allt själv dit, tror jag, fast det icke var så gärna, förstås. Har herrn inte hört något om det?
— Nej.
— Har herrn inte hört något om Emma? Det var märk- värdigt. Ja, det är förresten nu snart ett år sedan.
— Berätta mig det ! Jag har inte hört det ringaste därom.
— Ja, det kan jag väl tala om, för det vet nu varenda en här, hur det hänger tillsammans.
Han satte sig ned hos mig. Jag teg fram min fickflaska och bjöd honom en snaps. Sedan han ceremoniöst torkat sig med ärmen om munnen och prisat drycken, började han sin berättelse, medan molnen på himlen blevo allt mera dunkel- röda. Nu hade där blivit en ränna till i den understa skyn, och ett rött skimmer föll ned över de högsta grantopparna.
— Ja. herrn har väl hört talas om Daniel i Norragården, den gamle vithårade Daniel? Han bor ett gott stycke härifrån, skall jag säga, och bor i ett bra litet hus, fast det behövde han då inte göra, för han har pengar nog, den tusan. Han tyckte det var för besvärligt att hålla det stora jordbruket han fått av sin far, och därför sålde han det, så fort han fått den gamle i graven. När den gamle dog, var Daniel själv gammal, nära femti år. Hans gamle far var över åttiett, men han var lika kry strax innan han dog, som när Daniel kom till. Gubben hade aldrig velat låta Daniel gifta sig, för han sade alltid, att om Daniel gifte sig, så fick han huset fullt av barn och tjänare, som åto upp brödet utan någon världslig
12. — XationaUitteratur. XX VIII.
.0^,(>^.;Cy•^,,O^./0••^:0'•^,0•^..•O•^..«,^..•0••^.0••.^O•^.■0•^»■O•^.•O.
t » - - __■-«
Axel Wallengren
nytta. Nå, när gubben dog, var som sagt Daniel gammal själv och ogift. Han hade förstås haft barn med en piga en gång, men det fick di utackorderat, och pojken är nu stor och järnvägsarbetare någonstädes längre uppåt, säger di.
Emellertid, när Daniel hade varit ensam på gården ett par år, så började han tycka, att det var besvärligt att "vara allena", hehe, och han tänkte att gifta sig. Hård och strid var han, då som nu, och ingen kunde riktigt dragas med ho- nom. Prästen frågte han inte efter, och aldrig gick han i kyrkan och aldrig skickade han prästen någonting. "Han fick nog, då han begrov gubben", brukade han säga.
En dag blev han osams med sin granne, August i Berga- gården, om en äng. De trätte både länge och väl, och där skrevs mycket. En dag gick så Daniel över ängen, och då fick han se Augusts oxar där. Han körde ut dem, och de gingo uppåt bergen, och då August hittade dem igen, voro de mest döda av törst, för det var torrt den sommaren, skall jag berätta. Då nu August mötte Daniel på vägen, började han tala om oxarna och ängen. Daniel hade en stor käpp i handen. "Har jag nu skrivit med bläck om den förbannade ängen i ett års tid, så kan jag gärna skriva med den här käppen i en timme", sade Daniel, och därmed började han klappa på August, så han var nästan dödssjuk, när han kom hem. Sedan dess behållt Daniel ängen.
Ja, han var hård som ett berg och elak som en bagge. Nå, när han nu tänkte på att gifta sig, så blev man inte precis glad för det i gårdarna, skall jag säga. För "nej" vågade man knappt säga, så rädd var man för honom. Han gick nu ut om eftermiddagarna och såg sig om i husen. På ett ställe vart han inte insläppt, men han rystade i dörren, tills den gick opp, och när han kom in, onder som ett bi, och fann, att folket var hemma, började han svärja och regera med dem. De sade knappt ett ord emot. Så fick han syn på en flicka, som satt vid ugnen och spann. — Är det er dotter? frågade han. — Ja, sa' där en. — Fy f-n, hon är ju enögd! svor han till på sitt leda vis och gick sin väg. Men de blevo min- sann glada och skrattade hjärtligt, då han var gången. För den enögde, se, det var en piga! Men deras dotter, hon hade
192
.0'^t■0^^^oO•^MO^.^O•'^/0'\.^0^^.^0^^..^0,^.■•0,•,•'^0>^^•0'^'•Ol^.^O^'^/0■,
Daniel
nog två ögon, och grann var hon med. Nu så är hon gifter med min bror, hehe!
Till sist tyckte likväl Daniel, att han hade funnit vad han sökte, och det var Kalle Anderssons dotter. Han gick dit och talade med Kalle, men Kalle, som var en stor och stark karl och inte var just så rädd av sig som de andra, gav honom besked och sade, att han ville inte göra sin enda dotter olycklig med en sådan elaker man som honom. Daniel talade länge och väl med honom, men allt så fick han nej till svar. Då gick han förstås till sist, men han var blek som ett lik i synen och bad Kalle akta sig. — Det behövde du inte ha sagt, för jag känner dig ändå! svarade Kalle och började plöja igen. För se, det var fram på våren.
Se'n dess var Kalle rädd för honom, fast han liksom skämdes för att visa det, och han sade till folket, att de skulle passa på, om de fick se Daniel komma. En vacker dag kom en piga och sade till Kalle, att Daniel var borta vid ladugården och hade en bössa med sig. Kalle in då i en hast och fick sin gamla bössa ner från väggen, och ut i täppan och lade bössan i en stickelbärsbuske bredvid sig. Så kom Daniel fram och gick rakt på honom. — Jag tror du är ute och jagar i dag — ropte Kalle emot honom. — Jamen är jag så! sade Da- niel och lyfte bössan. Men i vippen hade Kalle sin bössa oppe och skrek: Om du skjuter, så skjuter jag! Men innan han hade sagt orden ur, sköt Daniel. Men skottet rammade inte. Då tog Kalle sin bössa och lade an och siktade länge. Daniel vart blek som en skjorta i ansiktet, men var måtro för hård i sinnet för att vilja springa. — Skjut du bara — ropade han. — Men Kalle satte bössan ner igen och sade: Det är synd på dig, för du vet inte vad du gör. Därmed gick han ifrån honom. Men på kvällen kom Daniel dit igen. Då tog Kalle ner bössan från väggen, så fort han fick se honom. — Jag har ingen bössa med mig, sa' Daniel så tyst. Jag ville bara tala med dig. Och så gingo de ut på gården tillsammans, och där bad Daniel honom om förlåtelse och tackade honom, för att han inte hade skjutit på honom. — Du gjorde mig mer gott än du trodde, då du lade bössan, sa' Daniel, och karlen begynte gråta. Och ett par dagar därefter skickade han två får upp
12*
Axel Wallengken
till Kalle och bad honom hålla till godo. Det var förstås inte så mycket med fåren, men ändå... Sedan hade han liksom respekt för Kalle en lång tid och ville aldrig göra honom emot ; men emot andra var han lika hård och elak.
Ännu en tid höll han på med sina frierier, men det gick lika illa. Ja, det vill säga, nog kunde han fått sig en hustru, om han hade velat hålla till godo med vad som bjöds honom; men se, han ville hava utav "bästa slaget", och det var inte mat för honom. De rika och vackra bonddöttrarna äro minsann inte nöjda med vem som helst, skall herrn tro.
När han nu såg, att det var omöjligt att få det som han ville, så blev han allt elakare och elakare. Han slog sina drängar, så att de rymde från tjänsten. Och med pigorna var det ändå värre. Var det någon av sina pigor han ville åt, så frågade han ej, om de ville eller inte. Gick det inte med godo, så skulle det gå med ondo. Och på det viset gick det illa för ett par av hans pigor, och det var med nöd och näppe de fick honom till att gå vid, att han var far till deras barn. Men allting tar' ett slut och en gräns, och till sist ville ingen piga mer tjäna hos honom, och knappt någon dräng heller. Då sålde han sin stora gård och behöll bara det lilla huset, där han nu bor, och ett par små, dåliga åkrar och en äng för en ko. Han sålde till och med skogen på rot och äger inte många tunnland av den kvar. Men han behöver inte förtjäna något för födan, för han har pengar i banken, så det förslår, vill jag mena. Han är så okristligt rik, så att han inte kan leva opp hälften av sina räntor, säger di.
Se'n han hade flyttat till den stugan, så behövde han då egentligen knappt någon tjänare, men han hade ändå en liten drängpojke, som fick göra de grövsta sysslorna. Det var han själv bliven för fin till! Drängpojken berättade för mig en gång, att Daniel ofta tog på sig sina söndagskläder mitt i veckan och satte sig framför sin spegel i stugan och drack grogg och speglade sig. En kan inte veta vad en sådan tänkte på, men högfärdig hade han då alltid varit.
Men då han hade haft drängpojken ett halvt år, så kom pojkstackarn en gång till att bryta en såg itu, och då piska Daniel honom som ett oskäligt djur och körde bort honom,.
194
Daniel
mitt i vintern, utan att han fick taga ens mössan på sig. Pojken berättade det för mig, och jag talade om det för Kalle, och Kalle gick dit och fick då äntligen Daniel till att lämna honom pojkens kläder och lönen med. Men Daniel drog av på lönen tre gånger så mycket som den usla sågen var värd, och det var synd om pojken, för han hade nog fått slita ont för de sura pengarna.
Nu var Daniel ensam ända till fram på vårsidan, men då blev han som han hade varit galen och ville prompt ha en piga i huset. Men här i trakten kände vi honom, och han fick icke någon piga härifrån att fästa sig hos honom. Då tog han in till staden, till en komsjunär di kallar 't, och tre dagar efter kom han tillbaka med en piga. Det var en riktigt ung tös, en sexton — sjutton år kan jag tro, och grann var hon med, skall herrn veta. Hon hade ett par stora, bruna ögon och ett grant ansikte förresten, fastän litet allvarligt. Jag fick höra det efter en tid av Kalle. Han sade: Nu har Daniel fått sig en piga från staden. — Månntro det, menade jag, då får han väl hämta barnmorska från staden med! Hehehe!
En kväll gick jag där förbi, och eftersom jag var gruvligt nyfiken att se, hur hon hade det hos honom, gick jag inom dörren. Gudsfred! sade jag. Hon var ensam inne. — Jaså, är Daniel inte här? — Nej, sade hon, han är ute i marken. — Jag tittade naturligtvis på henne, och hon såg bra ut, vill jag mena, men hon såg inte belåten ut. — Nå, hur trivs du här? sade jag. — Ah, sade hon. Här är inte mycket att göra. — Nej, det menade jag inte. Jag mente vad du tycker om'et här annars?
Då såg hon på mig så märkvärdigt, att jag aldrig sett sådant förr, och sade: Hade jag vetat, att han var som han är, hade jag då aldrig statt mig här! Det sista sade hon så tyst, att, jag knappt hörde det, och då såg jag, att hon fick tårarna i ögonen. — Ja, sade jag, det är en djävla karl. Du får allt lov och passa dig. — Ja, om nätterna sover jag därinne, svarade hon och pekade på köket, och där är nyckel till, så att han kan inte komma in. — Ja, ja, bara akta dig för honom, förmå nte jag.
Litet efter kom Daniel in och såg arg ut, när han fick se
195
Axel Wallengben
mig där. — Vad vill du? sade han på sitt vanliga sätt. — Jag ville ha litet vatten. Jag har gått här i skogen i många tim- mar. — Emma, gäck ut och hämta litet vatten! sade han, och se'n sa' han inte ett ord till mig, så att jag gick genast igen.
Se'n hörde jag inte till något därifrån, förrän det kunde väl vara över en månad därefter, så mötte jag Emma på vägen. Jag frågte naturligtvis, vart hon skulle gå, och med detsamma märkte jag, hur förändrad hon var. Hon var så blek, så fasligt blek, och såg ut till att ha gråtit nyligen. Men grann var hon ändå! Hon hade ett par ögon, så att man rakt kunde bli kär i henne, och hon var så stor och rak och vacker i kroppen, så det var en lust att se på den flickan. — Nå hur är det? sa' jag. — Ja, sade hon — och så teg hon. Men med ens började hon storgråta, så att hon måtte sätta sig på marken under granarna, och så talade hon om för mig, att nu var det rent illa för henne, för han hade fått det som han ville, utan att hon kunnat hindra det, och nu visste hon inte vad hon skulle taga sig till ; för som hon nu levde där, så var det inget liv för henne, utan bara sorger för varenda dag. — Du får lämna honom, sa5 jag. — Ja, det vill jag knappt ändå, för hur det nu är så — så tycker jag nästan om honom — om han bara ville — gifta sig med mig. Och hon tog till med att gråta igen, så att det ekade i skogen och jag kände mig rent ömkligt olycklig, där jag stod och såg på henne.
Jag gick till Kalle dagen därpå och talade om för honom, hur det var och sade : — Du får hjälpa det där till rätta, för det är synd, att tösen skall vara i en sådan olycka, och hon är ju så beskedlig annars. Och när hon nu säger, att hon vill gifta sig med honom, så underligt det än kan höras, så är ju ingen skada skedd, om han vill göra det, och hon tror sig till att kunna tåla honom i hela hans liv.
Ja, Kalle gick dit och fick honom i tal. Kalle talade om det se'n för mig och sade, att det hade varit hårt att få honom till att lova, att han skulle gifta sig med henne längre fram på hösten. Så var ju allt gott och väl, och då jag var ditbort en gång, såg Emma så belåten ut, och Daniel såg också så ovanligt vänlig ut, och jag tänkte: Seså, nu är det uppehålls- väder ! He !
196
P%..0-'%..-0^..-0^./0"%jO»,«..*0-'-..^
Daniel
Tyst! Var det inte en and därborta? Johanson fick fatt i bössan och kröp framåt. Efter en stunds lyssnande kom han tillbaka.
— Jag får bestämt gå hit i morgon bittida. Finns där mer i den där flaskan ? Tackar . . .
— Ja — ja — det dröjde nu flera månader förrän jag hörde till dem däruppe i det lilla huset. Men så en kväll när jag satt hemma, så var det någon, som tog i dörren, och då jag drog bort regeln, så var det Emma, som kom in, Hon var blek och förgråten igen, och man såg förresten på henne, hur det var med henne. — Nå, vad nu? sade jag. Då började hon att berätta, att hon hade gått hemifrån, för att han var som ett vilddjur emot henne och hotade att döda henne. Och det kom sig alltsammans därav, att han hade supit den kvällen, och så hade han kommit ut till henne i köket och sagt, att han, som var så rik, ville inte hava en fattig piga till hustru, utan hon skulle gå sin väg, annars skulle hon få se värre saker, än hon sett förr. Hon var alldeles utom sig utav bekymmer och mycket trött också, och jag lät henne ligga i handkam- maren till morgonen därpå, då hon gick till honom igen. Jag ville, att hon inte skulle gå till den uslingen, men hon sade: — Jo, jag går dit, för han har lovat att gifta sig med mig, och jag vill inte bliva till en skam för mina gamla föräldrar och mig själv. Och så gick hon ifrån mig med gråten i hjärtat.
Så gick några dagar igen, och så kommer Kalle till mig en dag och sade, att vi fick nödvändigt gå upp och se, hur det var hos Daniel. Se'n jag hade talat om för honom, hur hon hade kommit till mig om kvällen, hade han tänkt mycket på det och trodde inte, att det slutade väl, om inte vi två gick dit upp. Vi två gick då upp där. Det var i september, grått och gult i skogen, och tyst och stilla överallt. Jag minns aldrig jag sett så litet fågel i skogen som i fjol höst.
Vi kom till sist på eftermiddagen upp till Daniel, och när vi kom in, vände han sig om, alldeles röd i ansiktet. Emma satt vid fönstret med huvudet i händerna och vaggade fram och tillbaka i stolen.
— Jaså — här kommer ni — era . . . började Daniel på. — Om ni tror, att ni skall få mig till att gifta mig med den här
197
;0'N..O*%..0'\.vO'%..'0"%..0»'«..0-^
Axel Wallengken
pigan, så tar ni mycket fel. Det är naturligtvis rätt åt mig, tycker du, Kalle, att gifta mig med en piga i stället för med din dotter. Men det skall min själv bli lögn!
Kalle försökte lugna honom, men det gick inte.
— Nej, började han på igen, skall jag vara utstött från byn, så skall det åtminstone vara med besked. Hellre än att gifta sig med en piga, gifter jag mig icke alls. Jag kan få pigor nog, om jag vill. Men jag gifter mig inte, nej, jag gifter mig inte med en piga, nej, så min själ om jag det gör!
Med ens går han fram till ett skåp och rev ut Emmas kläder och kastade dem i en hög på golvet.
— Tag dina förbannade trasor och gå! Jag gitter inte se dig här mera. Gå, hör du!
Emma hade inte sett upp förrän nu, och när hon nu såg på honom, riktigt skar det Kalle och mig i hjärtat, så olycklig såg hon ut.
— Gå, gå! Hör du inte? skrek han.
Hon svarade inte stort — ett par ord, som jag inte fattade rätt — men hon såg på Daniel med sina stora ögon så bönligt, att jag höll på att få tårar i mina.
Men med ens blev han blek, alldeles vit i ansiktet utav ondska, och sprang fram till väggen och tog sin bössa och kunde knappt tala, men redde sig till att skjuta på henne.
Vi sprang fram, hon reste på sig då och gick ut, och i dörren såg hon på honom med en sådan blick, så det kändes nästan hemskt för oss att se på den. Så tog hon handen för bröstet och gick ut. Han for efter henne som ett vilt djur och kastade hennes kläder efter henne; och då vände hon sig om och såg på honom och tog handen till bröstet igen och gick.
Då tog Kalle bössan ifrån honom och började skälla på honom och sade, att han inte hade sett en så dålig människa , som Daniel var. — Och vet du, sa' Kalle, nu ångrar jag nästan, att jag lät dig leva den där gången, du vet. Nu vill jag inte tala med dig mer i dag, för jag ser, att du inte vet till dig, men jag kommer hit om ett par dagar igen, och då skall jag tala med dig, och du skall få veta, att du givit henne äktenskaps- löfte. Så kan du svärja dig fri — om du törs!
198
* * . — — — - • .:**
Daniel
Och därmed så gick vi, och jag och Kalle talade under vägen om att Kalle skulle taga Emma, tills allt blivit upp- gjort. Vi trodde vi snart skulle hinna upp henne, men vi sågo inte till henne, fast vi gick tämligen fort. Men på en gång stannade Kalle och såg på mig. Och med detsamma kom jag till att tänka på detsamma som han. — Tänk, om hon har gjort sig något ont, sa' han. — Hon såg så märkvärdig ut, sa' jag. Vi försökte tänka på någonting annat, men vi kom alltid att tänka på detsamma. Till sist började vi ropa och poa, men hon hördes inte till. Vi gick in i skogen och sökte henne länge, men fann henne inte . . .
Dagen därpå gick vi ut igen, som vi hade kommit överens, och sökte och ropade. Vi hade Kalles dräng med oss. Till sist kom vi hit ner till den här lilla sjön också. Drängen, som gick först, böjde sig vid stranden och såg på något, som han tog upp och visade för oss. Det var ett kläde, vått och smut- sigt, för det regnade den dagen och sjön gick hög. — Där ligger något till, sade drängen och tog upp en träsko, som låg i vattenkanten. Då förstodo vi, att hon hade gått i sjön.
Vi gingo längre bort, och där hittade Kalle en träsko till vid en sten, och tätt bredvid fann jag ett förkläde, och det kände jag igen.
Vi draggade där, men det hjälp inte, vi kunde inte finna kroppen, för där lär vara så fullt av gamla trädstammar på bottnen, och om någon kommer in bland dem och ner i den där feta dyn, så kan man inte finna honom. Men vi visste ju säkert, att hon låg där. Nästa vår fann jag ett svart band där också, som hörde till hennes kjol.
Daniel fick veta det, men han ville förstås inte tro det först, och när han till slut måste tro det, visade han sig natur- ligtvis lika hård för det. Men han måtte ändå ha hållit av henne på sitt vis, och måtte visst ha ångrat och sörjt i hemlig- het, för nu är hans hår nästan alldeles vitt och han ser ut som en gubbe i synen. Folk säger, att han talar för sig själv nu, och att han ofta går ut i skogen och ropar och talar med någon, som inte finns där. Men honom har man nu aldrig kunnat förstå sig på. Ingen vill vid honom nu. Han har fått en gammal syster till sig, som styr och ställer om allting
199
T0"-N..O--s./<^..-O's.rO"../0.s..^ . .o.
Axel Wallengren
där, och som lär vara hårdare än han. Di säger, att hon tar råd på honom till och med.
Han tystnade och såg ut över den lilla sjön.
— Men värst utav allt tycker jag ändå det var, att det var två som dog på samma gång då. För se, det lilla barnet hon bar på, hade då inte ont gjort.
Ja, det går besynnerligt till . . .
Men nu får jag allt gå hemåt, för det är snart mörkt; vi får följe, om herrn går med nu.
Vi reste oss upp och gingo från den lilla sjön, som nu låg alldeles svart, utom där en strimma av månen lyste gult på de plaskande småböljorna. Det hade börjat blåsa litet, och det susade entonigt och tungsamt i den mörknande skogen, som stod omkring sjön, där den döda låg.
200
Ur ENVAR SIN EGEN PROFESSOR AV FALSTAFF FAKIR.
SEDOLÄRANDE BERÄTTELSER. 1. Den lydige Konrad.
— Spring^ nu ut och lek, men lek snälla lekar, och lova mig att icke gå och snatta päron i skomakarens trädgård, förmanade Konrads fromma moder honom en eftermiddag.
— Ja, snälla moder, det lovar jag dig, sade den lilla Konrad och sprang ut på vägen.
Kort därpå mötte han en elak gosse, som hette Janne. Denne var alltid smutsig och olydig. De snälla barnen hade därför av sina föräldrar fått tillsägelse att undvika hans säll- skap, ty dåligt sällskap fördärvar goda seder. Konrad sökte också undfly allt umgänge med den elaka Janne.
— Kom, sade nu den stygga Janne, kom, så gå vi till- sammans bort och "nalla" päron. Skomakaren är rest till staden, så att ingen ser oss.
— Nej, svarade den lilla Konrad allvarligt, jag vill icke gå med dig och nalla päron i skomakarens trädgård.
— Varför inte det då? hånade den elaka Janne.
— Nej, ty min goda moder har förbjudet mig det, gen- mälde den ståndaktige lille Konrad och fortsatte sin väg.
Kort därpå fick han höra ett skrik från skomakarens trädgård. Skomakaren hade oförmodat kommit hem från den närbelägna staden och ertappat den elaka Janne i päron- trädet, samt straffade honom nu hårt med spannremmen.
— Det var väl, att jag lydde min goda moder, tänkte den lilla Konrad, föll på knä och fällde tårar av tacksamhet för att han undgått frestelsen denna gång.
201
Axel Wallengeen
Därpå uppsteg han och kände sig betydligt styrkt i sin föresats att icke alls tänka på skomakarens päron, utan i stället gå och snatta plommon i skräddarens trädgård; ty han visste med säkerhet att skräddaren för närvarande var borta för hela dagen i en by en och en halv mil därifrån.
Moral: Den som lyder, går det väl Även om han plommon stjäl.
2. Den stygga baljan.
— Usch, den stygga baljan! utropade Frans, för tornad över att i densamma hava nedstänkt sina byxor. Usch, vad den är förtretlig! sade han och började sparka den.
En äldre man, som i detsamma mycket lämpligt gick förbi, hörde detta. En annan man skulle kanske icke hava stannat för så litet, men denne man gjorde det, ty han kände på sig, att här var tillfälle att uttala en vis lärdom.
— Vadan bannar du baljan? sade han till den lille vred- gade gossen?
— Se, så hon har stänkt ned mig! svarade Frans och pekade på sina byxor, som nu sågo allt annat än vackra ut.
— Har baljan verkligen gjort det? frågade den äldre mannen med en djupsinnig min.
— Ja, det har hon!
— Nej, sade den äldre mannen med ett allvarsamt leende — ser du hon stänker ju icke ner mig, fastän jag står lika nära henne som du. Ser du, mitt barn, baljan kan icke
I detsamma rusade en hund förbi och stötte till baljan, så att hon föll omkull, övergöt den vise mannens byxor med smutsigt vatten och krossade fullkomligt en av hans stortår.
— Den satans baljan! skrek den äldre mannen, hoppade på ett ben, röd i ansiktet av smärta och vrede.
Då log den lilla Frans.
Moral: Onödig visdom skall man spara, Tills man råkar själv i fara.
202
Sedolärande berättelser
3. Den flitiga gossen.
Den åttaårige Jöns var den bäste i hela skolan och älskades därför mycket, om också icke av sina kamrater, så åtminstone av sin gode lärare. Han var ett tidigt utvecklat barn: vid sex års ålder kunde han uppräkna alla självljuden och sex av medljuden, vid sju års ålder kände han alla ljuden. Nu var han åtta år och kände till mycket mera av det nyttiga vi få lära i skolan.
Hans fattige fader var en rå man, som icke älskade lär- dom. Ofta ryckte han boken ur sin flitige sons händer och skickade honom ett ärende i byn. Häröver grämde Jöns sig i tysthet och fällde många bittra tårar då någon såg det.
Men en dag måste även hans hårde fader erkänna, att boklig flit är ett nyttigt ting, såsom vi skola finna i det följande.
Jöns' fader råkade nämligen i tvist med en vän vid ett tillfälle, då de utbytte tankar angående ett politiskt ämne. Slutligen utbrast Jöns faders vän: — Nej, du vet inte ens, vad politik är! Ha!
— Vet jag inte, vad politik är? genmälde Jöns' fader med uppbragt stämma. Ha!
— Så, säg då vad det är ! sade vännen i en hånande ton. Jöns hade hela tiden med spänd uppmärksamhet följt
det intressanta samtalet. Då han nu såg sin fader bragt i trångmål, ansåg den flitige gossen tiden vara inne att själv deltaga i meningsutbytet. Därför reste han sig, blygsamt rodnande, och sade: — Jag tror nog att min fader vet vad politik är, ty det vet ju till och med jag, som är så liten. Fadern såg på Jöns med en tveksam blick.
— Vad menar du då, att det är? sade han.
— Jo, svarade Jöns med en säker röst, det är ett tresta- vigt ord, som består av trenne självljud och fyra medljud. Dess etymologiska ursprung är grekiskt och dess betydelse är statskonst. I uttaladen det oriktigt, då I säden poFtik, ty det heter politik.
Sedan han sagt detta, upphörde tvisten som med ett åskslag. (Från den stunden uppmuntrade fadern Jöns' flit.)
Moral : Flitigt läsa gör dig klok Därför läs varenda bok.
203
Axel Wallengren
4. Den lögnaktiga Pella.
Pella var endast nio år, men hade redan ljugit tvenne gånger, till stor sorg för sin gråklädda moder, som icke kunde tåla en osanning. Hon agade också sin dotter rätt eftertryck- ligt för detta grova fel och förmanade henne till sanning och frid. Men den lilla Pella lät icke rätta sig, såsom vi i det föl- jande skola se.
En vacker sommardag gick den lögnaktiga Pella och lekte med några små sanningsälskande flickor. De kastade sten och smuts på varandra och roade sig tappert. Då kom en liten katt över gården.
— Den katten är vår, sade Pella, då hon fick se kissen. Som de små sanningsälskande flickorna trodde, att hon
talade sanning, började de genast att kasta sten på katten. Den träffades rätt hårt av ett stenkast, och började därför jämra sig på det jämmerligaste så att den, som verkligen rådde om katten, kom ut. Det var en aktningsvärd kvinna, som hette mor Andersson.
— Varför slån I min katta? frågade hon förtörnad.
Då framträdde en av de små sanningsälskande flickerna och sade: — Pella sade, att det var hennes katt.
Men därmed var mor Andersson icke nöjd, utan mälde vidare : — Den omständigheten att Pella uppgivit bemälda katta såsom sitt ägande husdjur, giver icke vid handen ett berätti- gande för eder att med berått mod tillfoga djuret kroppsskada.
Och icke ens nöjd med denna muntliga bestraffning, grep mor A. ett kvastskaft och ropade : — Vänta, jag skall larma eder.
Då sprungo alla de små sannfärdiga flickorna hem. Hem- komma berättade de för Pellas moder, att Pella farit med osanning.
Häröver blev Pellas fromma moder så upprörd att hon grät sig ihjäl.
Moral: Den som ljuger, vållar lätt någons död. Det är ej rätt.
* * #
204
Konsten att leva på landet
KONSTEN ATT LEVA PÅ LANDET. Mönsterfarmen.
En massa bönder ha i dessa dagar, då grönskan växer så starkt, hänvänt sig till mig med anhållen om upplysning i en hel del lantbruksfrågor. Ingalunda vill jag undanhålla dem mina goda kunskaper i detta ämne, ty få personer torde ägna livligare intresse åt vår modernäring än den, vars lätta uppgift det är att skriva dessa rader.
Som emellertid mina vänliga frågare bo på så olika plat- ser, och det strider mot mina heligaste (= ekonomiska) grund- satser att rikta ett egennyttigt postverk, vill jag i denna mycket spridda bok giva var och en sitt beskärda svar.
Från A. O. i Södregård erhåller jag förfrågan om bästa sättet att sköta ett stort jordbruk. Såsom ett slags besvarande av denna fråga vill jag förtälja, huruledes jag sköter min mönsterfarm i Skåne.
Jag sår mycket tidigt, vanligen i slutet av januari, sedan jag först uppluckrat den feta myllan och fördrivit kälen genom pågjutande av varmvatten. Detta pågjutande verk- ställes av min favorittorpare Adrian, som nu är mycket van därvid. Han föredrager detta arbete framför varje annat, och begär sällan mera än 4,50 pr dag. Detta giver jag honom mera än gärna. Därpå sår jag och Adrian vårt vete, varvid jag för kastsko vein, medan Adrian räfsar igen jorden med en liten kratta, som hans moder förfärdigat och sålt till mig för 28 kronor. Kr åttan är grönmålad, med små röda prickar. Sedan jag sått mitt vete, sår Adrian sitt vete, varvid han för kastsko vein och jag hanterar krattan.
Därpå, i medio av mars, planterar jag potatis och sätter en rova här och var. I slutet av mars brukar det regna mycket, och då fördriva Adrian och jag tiden inomhus med att lösa livets frågor. Men första vackra dag störta vi åter ut. Och nu, medan solen skiner, sår jag blandsäd, medan Adrian sjunger vår vackraste folkvisa och planterar luktvioler.
Under detta arbete gryr snart den 1 maj. Den dagen säljer jag det mesta av min boskap, varpå jag och Adrian
205
y*%.»o-*«...-crx.-o*%./o^..»<>^
Axel Wallengben
höja den festliga pokalen i trenne dygn. Men sedan åter ut till arbetet. Iklädd en snövit linnedräkt, skäktar jag lin och plöjer upp åkrarna. Adrian far till staden och låter premiera min brokota hingst. Adrians moder väver dräll, lukar, sticker sparris och klipper svinen. Vi leva ett lyckligt liv.
I juni blommar rågen, och av dess vackra blommor binder den, som skriver dessa rader, stora buketter, som Adrian säljer i staden. Den kvarblivande halmen skördar jag med en skördemaskin av Mac Cormicks tillverkning, och skänker den till Adrians moder, som därav förfärdigar de nättaste halmhattar åt Adrian.
Juli och augusti hava vi brått med skörden. Än skördar jag klöver, än bovetet, allt efter som det faller sig. Säd- eskornen och fröna blanda vi tillsammans i en stor hög, som vi sälja efter mått till en vän. För en hög på tre alnar ger han ända till tre kronor. Han är så rik.
September är min jakt och slaktmånad. Jag skjuter vad jag kommer över, resten fångar Adrians moder i giller. Nu inköper jag även oxar och ångtröskor. Mina svin nedstickas, mina hönor hängas (för att undvika blodfläckar på Adrians moders förkläde), mina bin rökas ihjäl.
Oktober ägnar jag till att taga upp något rosenpotatis.
I no vembris plöjer jag trädorna och skakar äppleträden. Då jag för nio år sedan skakade dem, föll ett stort grawen- steinareäpple ned i huvudet på Adrians moder, och inträngde så djupt, att det icke kunde utdragas därifrån. Hos denna genomsunda käring höll sig äpplet fullkomligt friskt i tre månader. Därpå lät jag, för att undvika de obehag, som skulle uppstå vid bortruttnande, med stor kostnad förstena detsamma. Men en liten kärna hade undgått försteningen, och grodde och slog rot i den saktmodiga kvinnans huvud, och är nu ett litet vackert träd på över tre alnar. Adrian klättrade upp i det häromdagen och plockade äpplen till desserten, medan jag vilade i dess skugga. Adrians moder var i början något generad över denna ovanliga hårprydnad, men nu är hon fullkomligt van därvid. (Detta är verkligen sant, och jag tål intet tvivel därom.)
I december köper jag julklappar till Adrian och Adrians
206
Konsten att leva på landet
moder. Den kvarvarande, otröskade säden uppsattes i kärvar till de små fåglarna. För liden jul hade jag uppsatt åttio tunnor säd på detta vis. Adrians moder grät av glädje, då hon hörde de små fåglarnas skrål. Såsom svenska män ägnar och anstår, dolde Adrian och jag vår rörelse bakom en höstack, till dess en massa fåglar samlat sig, då vi rusade fram och sköto de små matnyttiga yrfäna. Såsom preludium till en mycket mörk toddy smakade de ej oävet.
På nyåret släpper jag stundom kreaturen ut på bete. Det händer nämligen, att ett och annat grönt grässtrå över- vintrat, varjämte en del mossor och lavar verkligen äro ätbara vid ganska låg temperatur.
Min mönsterfarm betraktas ännu endast med förundran av mina grannar; men om de visste, huru mycket den giver i ren behållning, tack vare dess rationella skötsel, skulle de kanske få en helt annan tanke om den, som giver detta svar på de många odalmännens lärgiriga förfrågningar.
Adrians födelsekväll.
Omhägnad av tusenåriga ekar, ligger min mönsterfarm Glädjefrid, skyddad för alla de stormar, som vältra Atlan- tens stolta ångare omkull. Förströelserna på Glädjefrid äro icke många, men stora. Min namnsdag firas med buller och bång. Jag gör mig ett nöje med att ombyta förnamn varje år, vadan jag oförutsett kan väcka upp min omgivning med dundrande kanonsalut vilken dag på året jag vill. Om deras trumhinnor därvid brista gå de därigenom dess värre för- lustiga om nöjet att höra det namnsdagskväde, jag då uppläser.
Men även andras bemärkelsedagar firas.
Huru lycklig blev jag icke, då min favorittor par e Adrian en vacker höstkväll inkom i min festvåning och med glädje- strålande ansikte förtalte mig, att han just nu fyllde trettionio år. Jag ägde icke ord för att uttrycka min rörelse. Jag fattade hans hand, denna hand, som så ofta fört kastoskoveln och krattan ; och efter en stund sade jag: — Emottag min lyckönskan ! Jag vet, att du icke tycker om penningar.
Senare på kvällen spelade jag patiens med Adrian, var-
13. - Nationallitteratur. XXVIII.
207
Axel Wallengren
vid han, som vanligt, hade otur. Han förlorade något över hundra kronor. Dagen var mycket glad.
Vi avslutade densamma genom att något efter 3 på mor- gonen knacka upp Adrians moder, vilken åt mig tillredde en den härligaste sillfrukost, medan Adrian gick ut och invigde sitt nya levnadsår med strängt jordbruksarbete till kl. 4 e. m., då han av mattighet avsvimmade; häröver blev den, som skriver dessa rader, så uppskakad att jag måste styrka mig med en mycket god middag.
Sedan Adrian njutit en stärkande sömn under nära på två timmar, övergöt jag Adrians moder med en spann iskallt vatten, emedan hon klagade över den starka värmen. Vid ljudet av detta brus och moderns anskri uppslog Adrian sina ögon och uppgav det hjärtligaste flatskratt vid åsynen av den lungvåta gumman, som även hon hade svårt att hålla sig för skratt.
Temperaturövergången var henne dock något för stark, och följden blev till hennes förvåning en häftig lunginflamma- tion, ur vilken hon repade sig först efter tre veckor. Under denna tid vårdades hon på det ömmaste av Adrian, som sällan vek från hennes bädd. Som jordbruket härigenom led rätt betydligt, måste jag till min ledsnad göra rätt stora av- drag på hans lön. Men rätt skall vara rätt.
Kuku.
Förutom min favorittor par e Adrian har jag även en parasittorpare, som heter Kuku.
Adrian är storväxtare än de flesta, tack vare några orsaker, som jag verkligen icke känner. Men en till sinnelaget lägre varelse än min parasittorpare Kuku känner jag icke till. Medan Adrian är nöjd och glad med min vänskap och övriga natura- förmåner, kräver Kuku kontant betalning för de tjänster, jag låter honom göra mig. Vore icke min mildhet större än min rikedom, skulle jag för länge sedan hava för avskedat detta jordehjon, ty hans anspråk överstiga mångas tillgångar.
Eller huru skall jag väl kunna annorlunda bedöma en individ, som är så usel, att han icke ens aktar för rov att kräva
208
Den grymme Nilzon
betalning för de småsysslor, jag då och då låter honom för- rätta utöver de stadgade dagsverkena?
Jag erbjöd honom ett par mycket vackra nattofflor, när han hade upplöjt mina utmärker. I stället för att tacksamt lyfta på sin kask slog han tofflorna ur min hand och fram- sträckte en räkning på något över nittio kronor ! ! I min för- virring betalade jag honom, något, varöver jag nogsamt grämt mig.
Ännu ruskigare förekom han mig dock en gång, då han begärde kontant erkänsla för en resa, han i mina ärenden företagit. Visserligen hade han till fullo uträttat sitt uppdrag; men hade jag icke själv betalat hans biljett, försett honom med en cigarr och givit honom mina varmaste välönskningar med på färden? Jag vill icke alla resande väl, och då jag nu rent av önskade denne resenär lycka, så beräknade jag denna min välönskan till trettio kronor, vilken ganska låga beräk- ning i min kontokurant vållade honom, efter avdrag av vad hans arbete var värt, en debitering på 13 kr. 40 öre. Häremot vrenskades han, och av straffvärd godhjärtenhet gav jag efter, samt skänkte honom vad han i sin oblyghet begärde.
Nu är han emellertid stadd hos mig på livstid, och jag måste alltså behålla detta svarta vidunder av otacksamhet mot den, som med smärta skriver dessa rader.
Tacka vill jag då min Adrian! Han vet att ett förnöjsamt sinnelag är mera värt än gull och silver! Därför är han glad, ehuru utfattig.
* * *
DEN GEYMME NILZON. t
Jag elskar dig i livets vimmel,
jag elskar dig i öcknens hjup!
Du är mitt h — lv — te, min himmel,
min ros, min frögd, min tröst, min slup!
Du ej mig elskar — grymma öde! Du ger mig hin — usch fy, jag svor!
13*
209
Axel WallengbeiT
Att snart jag dveljes bland de döde, du grymme Nilzon, visst jag tror!
2.
Jag mins den första hjuva gången jag såg dig stå i din butik. Du vysslade den fina sången om Calle P., på velljud rik.
Jag var på vegen till den handel, der dagen lång jag fengslad står, och alltid för en stadig vandel, fast jag är endast tretti år.
Den kvellen föddes all min smerta. Jag serskilt mins en gong jag stog och solde strumpor, hur mitt hjerta, du grymme Nilzon, för dig slog!
3.
Jag vet ej hur, men till min ånger jag tjenner nu, att all min frid har gått förlorad för all tid, Allt se'n du tjöpte dig kalsonger.
Jag tog de allra, allra bestå
från hyllan ned och sade: "se,
herr Nilzon, var så god och se!"
(O, din munstach, den kan mig fresta !)
Du Hårde! Att du nendes pruta! Jag slog ju genast femti av, som själv jag prinsipalen gav. Ack, herre je, hur skall det sluta?!
4.
Ej nog med att min frid du rövar, du tager också på credit var enda gong du kommer hit. Att jag står rizk, dig ej bedrövar.
210
<0"'*..0*',...'ö"«,.-0',« ..-0**'..«0*''«.'0",».,0"«.»'0".»<pO"*«.,0"*««*'0,,«»*0**».. 0"*..'0i
Den grymme Nilzon
Det gick vel an, om blott mitt hjerta fick lida kval, men att jag får betala till, jag ej utstår. Far vel, far vel — jag dör av smerta.
Högaktningsfullt Eurentia Glasberg, trettiitt år.
Ur FIRMAN ÅBERGSON.
FÖESTA STYCKET: OEIENTEEING. 1.
Firman Åbergson utomhus.
Firman Åbergsons gård var ett hörnhus vid Stora torget i Eesidensstaden för Stora Kopparbergs Landshövdingedöme, och vår orientering dateras år 1865.
Halva provinsen Dalarne handlar hos Wilhelm Åbergson, firma W. Åbergson. Byarna är o nog delade mellan honom och några andra men Åbergson har brorslotten och han har framför allt bondaristokratin. Där har han också sitt person- liga umgänge, i staden umgås han med ingen utom sitt eget hus. Han är Den Oföränderlige ännu vid 48 år med en för- mögenhet som gissas till minst 700,000 Eiksdaler Eiksgälds. Han är fortfarande i skjortärmarna liksom för trettiotvå år sedan då han kom i boden hos sin företrädare och väl knappt ägde mer än skjortan. De tre fyra andra, som man kan räkna med, ha blivit grosshandlare i bonjour. Åbergson är ej sådan, han räknar det för att vara "slimsklädd" som det heter i Övre Dalarne. Bönderna se att Åbergson alltjämt begriper vad en bonde är och betyder, och vad en bonde är särskilt i denna provins, där ett gods knappt hade funnits och där en herrgård knappast fanns annat än vid Stora Kopparberget och vid järnbruken; och där de dåvarande två sågverksbolagen ännu ej hunnit sträcka ut armarna så långt. Berättelsevis från späda barndomen veta bönderna att deras förfäder i
215
Erik Fahlman
tusentals år, längre tillbaka än böckerna gå, ha varit sina egna, skyddade genom provinsens stora gränsskogar mot alla slags både världsliga och andliga patroner, liksom mot rasupp- blandning, och till nyare tid tämligen fria även mot den ej så uråldriga svenska helstatsmakten.
Åbergson lurar dem liksom hans konkurrenter göra, men hos Åbergson går det i alla fall till på ett annat sätt och allt som upptäcks blir för övrigt med stor gemytlighet rättat.
Åbergsons väldiga gårdsplan, hans över ett tunnland vida borggård mellan boningshuset, magasinet och stallarna, är en av provinsens ur affärssynpunkt viktigaste samlingsplatser. Bönderna köra in dit för sina flesta affärsbehov: spannmål och foder i köp och salu, hästaflärer varom mera nedan, speceri- och diverse. Och inom diverset kan numera sedan många år skiljas på det vanliga, lilla diverset som är lokaliserat inom handelsboden, och det stora diverset som omfattar bankir- affärer och bankaffärer.
Stora diverset är stort från kapitalsynpunkt, men är egentligen ej anlagt på nämnvärd vinst. Största inkomst- artikeln är spannmål, numera. Därnäst är lilla diverset störst. Dit hör en artikel, fisken, i och för sig knappt värd att näm- nas i detta sammanhang, men ändå: fisken är den historiska, äldsta artikeln som fordom ga v Åbergson hans ännu bibehållna titel Fiskhandlare då han vid 32 år övertog sin företrädares stärbhus och gifte sig med hans enda dotter.
Nu kunde Hr Åbergson lika gärna föra titeln Fordrings- ägare, ty större delen av hans förmögenhet ligger hos bön- derna i smålån mot god inteckningssäkerhet och måttlig ränta. Varje låntagare är samtidigt hans avgiftsfria ortsom- bud i hemorten och föser till honom de vankelmodiga och tveksamma och styrker deras sinnen så att de förbliva hos honom.
Åbergson åker också sina Eriksgator i provinsen, en gång om året då vintervägarna göra skjutshållen kortare. Det är en social prickning att då uteslutas från hans stora notvarp på gästgivargården där han vart år har nya kärnfulla talesätt, kraftextrakt ur provinsens hårda skämtlynne, talesätt som fortleva i socknen ända tills de om ett år avlösas av hans allra
m
Ur Firman Åbergson
nyaste. Det lilla varpet, om det hinns med, är avsett blott för umgängesvännerna.
Den rymliga bodtrappan till Åbergsons speceri- & diverse- handel i hörnet av hans långa röda envåningshus med gröna fönsterluckor, och med frontespisrum en trappa upp, och med rött tegeltak, är kant i kant till gårdens inkörsport. Som pojke stod Åbergson på trappan minst två dar i veckan från första dagsljuset tills flera timmar frampå dagen för att genast varsko inåt huset då lantfordon voro inom synhåll, och för att själv ägna åt de åkande gästvänskapens första omsorger enligt en noga inlärd samaritkurs.
Det var genom självständig, psykisk fördjupning av denna kurs och genom mer och mer bländande variationer däri — alltid inom det provinsiellas fasta ram — som den unge Åbergson blev oumbärlig för sin principal och småningom fick den handlingsfrihet som på omkring tio år nyskapade affären, höjde den över fiskaffärerna och det mindre diverset upp till spannmål i stort och ett större diverse som tätt om- famnade böndernas hela hushållning utom kreaturs- och slakteriaffärer och järn och trä.
Bodtrappan var den strategiska punkten på hans ung- doms slagfält där han småningom fann Ordet som trängde genom skinnpälsen på vem det vara ville, ty det styrdes av ett alltjämt ökat vetande och av ett minne som omfattade kundens och hans hemorts intimaste förhållanden, och det vägleddes av en allt snabbare siarblick som i ett nu skymtade stundens känslor och behov, och det var aldrig samma ord två gånger utan alltid nyhetens friska färger över de gamla välkända ämnena : hemortens marker i morgonrodnadens alltid nya skiftningar.
Och då någon gång senare på dagen skällsorden behövdes, vilket alltjämt ökat förråd av glosor, underbart hopfogade men ändå alltid enkla och lättfattliga ! Vilken suggestiv kraft i den unges otidigheter, tidiga budskap om den patriarkaliska mogenheten i hans yttranden nu, då han från bodtrappan vid förefallande behov rensar porten eller gatan med en rad individuellt träffande, intimt sakkunniga, lågmälda eller då- nande ord, för vilka män, kvinnor och barn vika undan som för en kavalleritrupp,
217
Erik Fahlmajst
Detta andliga välde över gatan och gården är en av de bärande omständigheterna för hans omfattande affär. Det var som sagt på 1860-talet, detta, och en del av bönderna voro enligt då ännu gällande landssed ofta nog beskänkta redan vid intåget på Åbergsons gård, och ännu oftare voro de mycket ankomna då det rustades till hemfärd. Till den tidiga morgonens samaritkurs hörde för övrigt en ordentligt besk, serverad i bästa fall av Åbergsons egen hand, och fort- sättning följde.
Men vidare var det ej blott bönder som samlades till gården. Flertalet av provinsens och ett par gr annpr o vinsers talrika hästhandlare togo in hos Åbergson, där bondmark- naden var störst. Det var merendels folk av en särskild blandras mellan tattare och skandinaver eller tattare och finnar, och denna blandras var ett farligt folk. Hästhandlargruppen för- stärktes på marknadsdagar genom ofta långväga yrkesbond- fångare, som föreburo hästaffärer. Kom så därtill mera plan- löst kringstrykande "löske" män, kvinnor och barn, såsom några tiggare, "Tok-Brita" och ett par andra på fri fot varande sinnessjuka som sällan saknades på livligare platser, och ett antal gatpojkar — så förstår man att det fordrades en styrelse över denna brokiga folklighet.
De slätrakade, blåskäggbottnade hästhandlarna och bond- f ångarna kunde i regeln ej utestängas. Gränsen dem emellan var svävande, och hänsyn till Åbergsons konkurrenter fordrade att gården måste bjuda även på hästmarknad. Denna svår- skötta detalj i Åbergsonska gårdens stora och många torg- dagar reglerades emellertid genom ett tyst men oeftergivligt förbehåll: att alla dithörande handelstvister av grövre art, inbegripet falskspel och någon gång en stöld, ett rån eller något knivhugg, voro underkastade Åbergsons gårdsrätt, hans personliga skiljedom, och fingo ej gå till polisen.
Ett allvarligt kränkande eller kväljande av denna pri- vata j urisdiktions beslut och kompetens straffades genom utestängning från gårdens affärsområde på viss tid eller på livstid, en utestängning åtföljd av otidigheter, vilka genom sin sällsamma kraft och uppfinningsrikhet fingo minnets åter- ljud i provinsen.
218
.0"X..0"'—-O*%.. O •...♦©"•..•0**'..-0--..-0-,..--0**«.'0,**-.*0*-«.-0-»..-Ol,«.. 0,,«..*0.
Ur Firman Åbergson
Stadens tre man starka poliskår insåg själv sin lägre kompetens och böjde sig för affärsintresset och gammal hävd. En polis brukade visa sig ibland vid gården men besöket tycktes blott gälla frågan om Åbergson fanns i närheten fast han ej syntes på bron. Fanns han så var allt väl även om bullret av fruktansvärda handelstvister ekade mellan husen.
På bron gjordes spannmåls- och foderaffärerna med Åberg- son själv, som genom den i regeln öppna boddörren ropade in resultaten för notering och vidare order till magasinen. Det stora diversets bankir- och bankaffärer gjordes också med honom själv, men i kammarn innanför boden.
Åbergsons metod var fullständig redbarhet i stora di- verset, samma egenskap i ofullständigare mån beträffande spannmål och andra större varuslag; och det ihärdiga ound- vikliga bedrägeriet i mått, vikt, sorter och allt, endast i lilla di ver set som i själva verket var mycket stort.
Ett förvillande drag av envis pålitlighet bestod han sig med i den för stadsborna avsedda fiskhandeln, hans och hans företrädares historiska plattform: ingen kunde där tävla med honom. Med denna lilla artikel behöll han hos sig en god del av stadens bästa köpare, ty det var mycket som fisken drog med sig då den hämtades eller besågs av hushållens utskickade. Det var före telefonernas tid.
Mittpunkten för det hela var bron fastän denna för det yttre ögat låg i affärernas ytterkant. Här bevakade Åbergson det lilla diverset och föste kär vänligt kunderna in i boden där de mottogos av kunniga händer och muntrades genom ett och annat ord från honom själv. Ett steg från bron och han stod i porten och såg nästan hela gårdens lägerliv. Upp på bron igen och han såg, åt andra hållet, större delen av stadens salutorg, och hela torgmarknaden — de närmaste stånden kunde han ropa till.
På ömse sidor om gatan har han sina egna hyresgäster, han äger hela gatumynningen mot torget, flera hus inåt gatan på bägge sidor. Hans vakthållning på bron har ett skarpt sikte på hyresgästernas förhållande till hans lilla diverse i boden, och han har ordet i sin makt med jungfrurna som känna sig lagom observerade och trots hans ålder sno på sig
21a
<: 11
Eeik Fahlman
då de gå förbi. På bron står han i själva verket ungefär mitt i sin stora domän, omgiven på alla håll av sitt klientel.
Där fanns alltså morgnarnas och förmiddagarnas Åberg- son; hans aftonförvandling må ännu vara en hemlighet. Där fick han också nog för sitt mäktiga behov av frisk luft och svalka. Handelsman Åbergson, kallad "Storfursten", är varm av sig som en bakugn och stor som ett hus; åtta timmars värmeutstrålning i det fria är vad som hör till hans bästa jämvikt. Eocken hänger i kammarn innanför boden, men den används blott för bankbesök och dylikt. Ogärna drar han också sticktröjan eller skinntröjan utanpå västen och de blårandiga skj ortärmarna .
Pigg som en tumlare välter han ur sängen om morgnarna, ej sällan med ett mumlande som har ungefär följande känslo- underlag: "Anfäkta! — här ska det bli annat av!" Med hård- spänd vaksamhet på allt och alla tar han sitt stora luftbad till tvåtiden på dagen, och utom kaffet som han får på sängen och två skeppsskorpor som han har i västfickorna och äter på bron, tar han ingenting till livs förrän omkring halvfyra - tiden, varom nogare berättas i ett särskilt kapitel.
Han har en inackordering som för oss är blott en symto- matisk biperson men som för Hr Åbergson är någonting vida mera. Vi må därför ägna några sidor åt inackorderingen, han heter Eriks Johannes Erikson, men av sina kamrater i Eesi- densstadens Högre Allmänna Läroverk kallas han "Turken".
IL
Pirmans ögontröst.
"Turken" gick i Sjätte nedre på latinlinjen, avdelning A): grekerna, grupp a): hebreerna och var 17 år, ett par år äldre än kamraterna, och han var son till en efter hemortens uppfattning mycket förmögen bonde och kyrkvärd i en skogs- socken inom provinsen många mil från den lilla lärdoms- och residensstaden dit han hade tre dagsresor på kärra eller två på släde.
Hemmanet gränsade mot prästgårdsägorna, kyrkvärdens och kyrkoherdens kreatur hade förtroligt gemensamhetsbete
220
.©**••. ,o",..o".., o - . . O" .»o-', .-o-- . ..0"...-0"...«o-»..'0-«.'-o-%.'Qfc*«..'0"«..*g;
Ur Firman Åbergson
på bådas hemskog, och det fanns i den unge grekisk-hebreiske latinarens mörklagda klädsel, allvarliga kamning och person- liga renhållning ett drag av städad kyrklighet, som vitsordade dessa hemtraktens grannskapsförhållanden.
Men ej något som helst av magerhet och Modlöshet som ju är en av kyrklighetens former. Tvärtom.
Hur skall man kunna ge det rätta kännet på hans hull med dess säregna gemytlighet? — den säregna mognaden i hans ungdom?
Han såg kanske ut att vara 25 år, eller kanske han mera såg ut som en övermogen sjuttonåring. Om man tänker sig en välrenommerad, gift, 45 år gammal specerihandlare med titel och karaktär av grosshandlare, enär han själv ej behöver gå ut i boden utan kan läsa sin tidning, röka sin cigarr och göra sina betraktelser på "kontoret" innanför; tjockt, ram- svart, välklippt, slätt, i mitten benat hår; ej fullt regelbundna men välf ormade överallt rundade drag ; ett en smula turkiskt ansiktsuttryck av det lugnaste, minst romantiska, minst oroande slaget; ett par små tjocka, ramsvarta porslins- mustascher i naturlig form av Amors båge; därunder en liten, liten svällande mun; kroppslängden fullt medelstor, figuren något satt och från topp till tå förlöpande i jämna rundningar,
och lindrigt ansvälld om man nu föryngrar denne
välaktade 45-åring enbart genom att återge åt hans natur- ligt olivfärgade hy dess vackra sjuttonårsnyans, åt blicken dess oberördhet av affärer och dess fulla obekantskap med rubbningar i matsmältningen, och åt den lilla munnen ett blekrött rosenblads friska färg : så må man tro att den ovanlige sjuttonåringens yttre har rönt ganska mycken rättvisa.
Hans vardagsklädsel redan i dessa tidiga år hade i regeln bonjour- eller livrocksnitt, den var välsittande, och den var i färger, detaljer och allt av samma lugna 45-årsmognad som hans figur.
Samma sak med hans hållning och rörelser: en harmoni i rundade vågrörelser med benägenhet att snabbt stillna av i meditativ vila. Inga omvägar varken ute eller inne utan en rätlinig, vaggande brådska förljuvad kanske just av viss- heten om att räta linjen är kortaste avståndet mellan två
221
Ebik Fahlkah
punkter. Då han kommer in i Sjätte nedres klassrum går han gärna rakt på sin plats som en tämligen stor ångare, vilken med en lätt vaggning från öppna sjön just löper in till sin ankarplats bakom hamnens vågbrytare.
Efter en snabb förankring i bänken visiteras han genast lärobokens innehåll i de delar varom fråga blir just på den lektionen. Hans saktmodiga ansikte med den turkiska blicken får ett uttryck av lindrig plåga. Den lilla svällande munnen rör sig då och då några slag i takt med läsningen i boken. Han är strängt upptagen och svarar ej gärna om man talar till honom utan ger blott en halv blick och börjar läsa halv- högt för att få vara i fred.
Lektionen börjar och han får sina frågor.
Man kan lägga märke till att han bemöts med en viss jämnårig hänsyn av lärarna.
Hur vore det också möjligt annat? Hela hans väsen är stadga och ett allvarligt skådande, som väl kanske ej för- tjänar namnet betraktelse eller eftertanke, men som ej heller är tankspriddhet eller ouppmä:ksamhet. Det skulle vara en grovhet att bemöta denne allvarlige man som en pojke.
Hans uppförande i skolan är oklanderligt, och är så även på de lediga stunderna där. Aldrig några tuffens eller något nämnvärt slarv; endast som man tror en viss lättja men även den så jämn och beräknelig att den tycks ha ett ordentlig- hetsmärke. Han tjuvläser någon gång liksom flertalet av de andra, oftare kanske än flertalet. Men han gör det på ett försynt sätt och aldrig för att utmärka sig utan blott för att den till- fälliga okunnigheten i dagens läxa ej må kunna lodas så djupt att det hörbart skramlar i botten.
Så kallade förståndsfrågor besvarar han med stor tvek- samhet. Denna tveksamhet betyder väl troligen att han har som man säger "svårt för sig" i skolsaker, men kan nog på samma gång vara en ansats till mognare uppfattning än kam- raternas: en misstänksam känsla av att det ej alltid är hans eget funderande det vädjas till, utan ofta nog är ett särskilt skolförstånd som påkallas, ett papegojeri överfört i former av ett slags tänkande som tycks honom vara någonting till frejd och hemort okänt utsocknes och mycket tveksamt.
;*.. .in i i kJ
Ur Firman Åbergson
I skolsakerna tycker han bäst om det otvivelaktiga: och det mest otvivelaktiga är lärobokens ordagranna ord, det vet han genom sin förståndiga erfarenhet, ty han har sett att kan man dem så reder man sig någorlunda och det ofta nog även utan att förstå dem. Kan han ett par rader ur läroboken utan- till, så ger han ifrån sig dem med en förnöjd brådska, men sätter — hörbart — ett tankstreck mitt i meningen där hans egna ord skola ta vid.
Klockan tre efter dagens sista lektion bär det i väg hemåt, också nu med god fart, men nu har han tid att låta tala med sig på hemvägen. Hans tal har ungefär den föreskrivna kort- heten: ja ja och nej nej. Vad därutöver är, är blott några få korta satser av ett menlöst men alltid sakligt innehåll och är aldrig vad man brukar kalla "dumt". Han småler ibland men skrattar nästan aldrig, hans belåtenhet försvinner snarare då han hör skratt omkring sig.
Jo, det finns ett par saker som få honom att skratta. Själv säger han aldrig ett grovt ord. Men det kan hända att någon av de andra anspelar på hans manliga mognad genom gåtfulla frågor, t. ex.: är du borta om lördagarna då du är hemma i X-by?
Då ljusnar det till ett ögonblick i det saktmodiga turkiska allvaret, han lyfter litet på huvudet och den lilla röda munnen formar sig så smått och obestämt som hos ett mycket litet barn, till ett översiggivet men kort och svagt ljudande skratt högt uppe i diskanten. Varpå allt återgår till sin stillhet och de tjocka blåsvarta mustascherna återfå sin fasta porslinskontur.
Det andra, som får honom att skratta, är anspelning ar pa den överdådiga mathållningen hos hans målsman Fiskhand- laren och Storfursten Åbergson. En av hans små korta satser i detta sammanhang blev hos kamraterna ett bevingat ord:
"Men Åbergson äter mer."
III
Hr Åbergson i helfigur. Vi lämnade Fiskhandlaren Åbergson innan han fått sin middag, vi återfinna honom nu ej på bodtrappan. Han har vid tvåtiden gjort inryckning i boden, dragit får skinnströjan
223
jOM%..-0-'«..<0-... 0-...0—..0"... o-
Ekik Fahlman
utanpå västen och knäppt väl igen. Han stannar gott en timme i boden och bodkammarn, utsatt för den av dagens folkskockning förhöjda kamin värmen, och kommer småningom i starkt svettbad.
Härunder genomser han med rutinerad fart dagens an- teckningar i de blyertsförda bodkladdarna, räknar i huvudet, gör med blyertspennan en del streck och obegripliga knorrar på ett papper och kommer ganska snart till et facit som han i korthet noterar. Papperet daterar han och låser in i en särskild låda i kassaskåpet. Nu* är han färdig att vittja kassan och avföra det överflödiga ur disklådan in i kassaskåpet vartill hör en ny anteckning, denna gång i en fickbok, som han bär på sig. Ställningen mellan in- och utgående varor har han nu också i huvudet, han gör dithörande noteringar i en tre- spaltig lagerbok; i dess tredje spalt inför han då så behövs order om rekvisition hos egna leverantörer, merendels im- portörer i någon av de större sjöstäderna.
Medan allt detta pågår uppvaktas Hr Åbergson av en omkring trettioårig anförvant, Nicolaus, av för oss okänt till- namn. Nicolaus tycks vara noga inne i allting; en mängd från Åbergson utgående korta stönanden och andra oarti- kulerade ljud, åtföljda av fragmentariska vändningar på ögon- globerna, iakttagas genast av Nicolaus såsom detaljerade frågor eller instruktioner och föranleda svar genom lågmälda magerlagda ord eller genom framläggande av expeditions- och lagernotor, brevkopiebok, ankomna brev, kontokur anter, räk- ningar, bankbesked, diskontnotor, växlar; ibland också genom att Nicolaus drar i någon av de fyra ringledningarna till lager- drängarna i magasinen.
Jämte Nicolaus finnas i butiken en yngre bodbetjänt och •en bodpojke.
Nicolaus är en längesedan fullflätad köpman, men är detaljist; han är mästare i det lilla diversets alla irrgångar, men kan ej utan bevakning hindras att till de övriga affärs- grenarna överföra det lilla diversets metoder oförkortade. Det finns en jäsande bitterhet hos honom mot fiskkontot och fastighetskontot, vilka konti lämna ett löjligt ringa överskott i förhållande till fiskkontots omsättningssumma och fastig-
224
Ur Firman Åbergson
hetskontots kapitalvärde. Men han får finna sig, ty disciplinen är järnhård. Sent om kvällarna då och då drar han på och sköter kaffefärgningsmaskinen uppe på lagervinden i bonings- huset, under noggrann omsorg att ingen obehörig finns i när- heten. Nicolaus är pålitligt tystlåten och tål ej heller att bodbiträdena diskutera affärshemligheter av dylikt slag.
Mcolaus är "vice verkställande direktör" för det hela, som det väl skulle heta numera om man tänker sig det hela i den nutida bolagsform, som dess omfattning skulle förtjäna. Men han äter i köket med de andra bodbiträdena och med lagerdrängarna och jungfrun; dock under fru Åbergsons aktade och omtyckta presidium vid bordet.
Endast Hr Åbergson själv och Turken Johannes ha sitt tillhåll i det stora fyrkantiga rum som är centrum i denna del av huset. Det ligger mellan bodkammarn och sängkam- marn, har stor tambur utåt gatan — samma ingång som till frontespisrummen en trappa upp — det har tre fönster åt gården, är på en gång vardagsrum, salong, matsal, museum och rökrum, ett under av trevnad varom mera skall på sin riktiga tid och plats berättas.
Ungefär en kvart över tre kommer Turken hem från skolan och då reser sig Åbergson från affärerna, lämnar bod- kammarns badstuvärme och går in i sängkammarn där han kastar av sig kläderna. Han går vidare in i sitt badrum, stadens enda privata badrum.
Badrummet är ett vanligt mindre boningsrum där Hr Åbergson helt enkelt cementerat ovanpå golvbräderna, gjort lutning till ett avlopp ut till gårdens rännsten, cementerat också ett stycke uppåt rummets väggar, lagt in ett starkt trägaller som extragolv ovanpå cementgolvet, och gjort höga trösklar mot sängkammardörrn och mot dörrn till köket, som ligger invid och vetter mot gatan. För övrigt finnas inga anordningar i rummet mer än en så nyinburet vatten med flytande isstycken som huggits upp i iskällarn, och en träbänk och en träpyts.
Fru Åbergson fyller just den första pytsen ur sån där hon måste försiktigt maka undan isbitarna för att ej få dem med. Tyst och småleende ser bon på Hr Åbergson, som spritt naken står uppställd i rummets bortre del.
14. — Nationallitteratur. XXVIII,
225
jfr X.Q'--..^...^^
Erik Fahlman
Det är ett spännande ögonblick, och det är gynnsamt för att i en hast uppfatta hans kroppsliga och andliga vigör.
Hela hans väsen är spänt och samlat fullt så hårt som om han i nästa ögonblick hade att undergå ett allvarligt och våldsamt öde.
Han är gott tre tum över tre alnar hög i sitt barfota skick. Kropps vidden är förvånande, helst som ingen slapphet finns i linjerna. Vikten är omkring 16 pund eller 136 kilo i nya måttet. Benbyggnaden, som anas blott i handleder och fot- leder, är mycket grov, men har sin mer än fulla motsvarighet i hullet och muskelpartierna, vilka skymta under hullet likt avlägsna men stora och rörliga skuggor. Bröstpartiet är i bredd och djup utomordentligt präktigt, och trots de 48 lev- nadsåren har dess arkitektoniska välde ej hunnit överträffas av magen. Dennas vidd måste ju uppmärksammas; men i levande, elastiska linjer rör den sig muskulöst efter figurens minsta vridningar. Höfttrakterna och benen bilda tillsammans ett tvefaldigt pålrotsparti, som i grovlek och styrka är värdigt denna överbyggnad. Armarna i samma stil, spända i det rörliga hullet som välnärda boaormar av största slag; de stå något ut från kroppen i jämnt rundade bågar. Skulder bredden är ansenlig, men har fast utfyllning uppåt: det hela jämte överarmarnas ställning bildar en triangulär rundning vars topp markeras av de små öronen; dessa tyckas vara fästa vid halsen, om med halsen förstås det smalaste stället mellan bålen och huvudet.
Huvudet, på något framåtlutande nacke, ser ej så stort ut mot det övriga. Det är ganska jämnrunt, tätt kortklippt för värmens skull så nära saxen kunnat komma, och genom det ljusa, täta, ännu ej alls gråsprängda stubbhåret ser man skinnet och huvudets jämna linje. Ansiktsprofilen är rätt grov men ej obehaglig; nederdelen ganska stor och något framskjutande, näsan varken ett eller ett annat men något framstickande ; allt rundkantat, men fast och samlat — ej godmodigt men behärskat. Pannan rakt uppstigande över näsan och varken låg eller hög. Ansiktet är framifrån en avlångt rundad fyrkant, stadigt i linjerna, hyn är rödspräcklig men i friskt rött, ungefär som hos en fullmogen men ej över-
226
Ur Firman Åbergson
mogen rädisa. Mustascher och helskägg mycket stubbade, och ljusare än ansiktshyn. De rakas aldrig men all denna hårväxt klipps av fru Åbergson en gång i veckan för att svalka vederbörande.
Fru Åbergson lyfter pytsen och nu gäller det. Hr Åberg- sons likt kärnis blåaktiga ögon förstoras och blicken klarnar blixtsnabbt från ett tunt vardagsöverdrag av godmodigt skiftande glasyr. Ansiktsuttrycket stannar i en fast orörlighet, som organiskt passar till den uttrycksfulla figuren. Han fixerar fru Åbergson med hela sin organism och med en re- spektinjagande, suggestiv kraft, som står över vad man brukar kalla skönhet. Han är märkvärdigt nog fin i skinnet, känslig som en gris, detta sagt utan avsikt att på minsta sätt förklena hans värdighet. Vad som väntar honom ur pytsen är en prövning, fullt lika verklig som att stå för knutpiskan. Och utan minsta tvivel skulle han se ut just som nu även om han stode där för att skjutas i nästa ögonblick.
Vi ha alltså haft turen att få se honom då det gäller. Och vi få säga att detta storögda, fasta, hårda men kännande ansiktsuttryck är av en mäktighet, som ej hör till det var- dagliga. Det må vara att han i mångt och mycket ser mera ut som en frisk och färdig slaktare än som en religionsfilosof. Men i sitt läge framför det oundvikliga är han i alla fall genom hela sitt väsensuttryck en syn av orubblig, hög och befallande manlighet, som ej gärna kan glömmas.
Nästa ögonblick är denna syn borta ty den första pytsen har kastat över honom sitt innehåll och ett otal andra följa tätt efter. Hr Åbergson nekar sig nu ingenting av stora vrålande ord och annat som kan lindra svedan, och det mot cementen skrällande spjälgolvet håller ackompanjemanget.
IV.
Från klarhet till klarhet. Handelsman Åbergson, nybadad och i helombyte både under och ovanpå men fortfarande i skjortärmarna, sitter vid middagsbordet på tu man hand med Turken, också han i skjortärmarna enligt sin målsmans alltjämt synliga föredöme.
L4
227
Erik Fahlman
Det var tisdagen den 14 november 1865, ett datum som ingendera nu hade orsak att grubbla över. Men vi få se att den dagen blir till något för Storfurstens hus i mer än ett avseende.
Det var till en början smörgåsbordet, som upptog bådas intresse.
Det stora runda bordet, vars utan sirater svarvade, stadiga gula björkben stucko fram under en ren vit duk, pryddes i huvudsak av följande: Ansjovis, marinerad sill, sardiner, böckling, makrill, inkokt ål, svensk löjrom, en torr fårbog, tunga, färskgurkor, uppskuren kalvstek, små kalla chateau- briander, pickles och två ostar: mesost och en gammal brun- fläckig gräddost ej utan mask. Uppläggningen var gjord på gamla hedervärda glasassietter av olika utseende vilka syntes hämtade ur ett välförsett museum; och aUt var fasonerat och ordnat av en hand, som tydligen utövade konsten med ömhet och insikt. Denna hand var alltid fru Åbergsons egen. En stor kopparbunke full med astrar gjorde inskärning i anord- ningens sfäriska form, åt ena sidan; mitt emot skars sfären av en museiartad brännvinsflaska, uppvaktad av tre halv- buteljer röd bourgogne av distriktsmärket Chambertin.
Hr Åbergson och T arken mitt emot varandra i var sin stadiga länstol av ljuspolerad, men av ålder mörknad björk, med sittdyna i svart kalvskinn.
Brännvinsmuseiflaskan besökes av Hr Åbergson ensam; högst tre gånger i snabb följd vid förrättningens början. Inga dricksvaror finnas på bordet mer än de omnämnda två ut- korade; vardag och söndag likadant. Bourgognen, som genom- går hela måltiden, anlitas först av Turken, men Hr Åbergson hinner snart upp honom och löper långt förbi. Sista halv- flaskan är för Åbergsons privata del; ur den får Turken ett halvt glas som en för hans ungdom lämplig avslutning.
Anordningarna äro i allt vardagens vanliga, och rätterna egentligen blott två: i dag oxsvanssoppa och stuvade abborrar. Nu likväl också en ganska stadig efterrätt då det ej råkar vara köttdag på bordet.
Men vilken tillagning och vilken paradisisk fulländning hos de vattnets och fasta landets kreatur, som funnits värdiga
228
Ur Firman Åbergson
att redas till spisoffer! Och vilken ortodoxt rättfärdig tem- peratur på allt som bärs in ! — alltid av fru Åbergson själv. Och vilken konstfullt garnerad Stillebens -uppläggning på de muntert stor blommiga porslinsfaten.
Full tystnad rådde vid smörgåsbordet, där knappast någon assiett blev förbigången. En omsorgsfull rundätning blankpolerade några och lämnade kvar en blott mager orna- mentik på de övriga.
"Johannes", säger Hr Åbergson i dov baston och börjar med oxsvanssoppan, "vad är det ni läser i grekiskan?"
"Vi läser i en läsebok", svarar Turken.
"Vad står det i den då?"
"Det står om Sokrates, det vi nu håller på med."
"Du kan väl", säger Åbergson i ömsint förebrående bas, "du kan väl ändå vara hygglig och tala om nu på en gång vad Sokrates var för en? Här i sta'n finns han inte för då läste ni om'en på svenska."
"Lektor Björkman har skrivit en bok om'en på svenska", svarar Turken undvikande.
"Nå men Johannes, gossen min, för sju tusan", säger Åbergson i ännu ömsintare ton, "ska du nu krypa under stol med vad han var för en? Sokrates, förstår du? Jag är inte hjälpt med lektor Björkman. Tro-o-r du att jag har råd att köpa lektor Björkmans böcker? För resten, Johannes, hör på nu: då jag läser så läser jag med eftertanke, förstår du, lite i sänder. En rad om dagen eller två. Resten efter- tanke, min gosse. Tänk på det du! Ef t er tänk, Johannes", säger Åbergson med förhöjt allvar, "eftertänk och sök, och du skall finna vad Sokrates var för en, och sedan", säger Åbergson viskande, "sedan talar du om det för mig!" varpå Åbergson med värdighet höjer det påfyllda bourgogneglaset halvvägs.
Turkens erinring har nu fått fäste i lektor Björkmans bok där han läst första sidan och särskilt begynnelseorden: "Vem har icke hört talas om Sokrates, Forntidens visaste man?"
"Han var Forntidens visaste man", svarar Turken raskt och utan tvekan.
Hr Åbergson ser tungt forskande på Turken men ändrar
229
Erik Fahlman
för ögonblicket sina avsikter, rätar på sig och för glaset till munnen, blundar, vaggar tämligen fort fram och åter på huvudet och låter det exakt tempererade vinet påverka nerv- spetsarna. När efter åtskilliga vaggningar smakens mottaglig- het känns vara hög, öppnar han försiktigt ögonen till en be- slöjad, stel blick åt glasets inre, och sväljer hälften. Ögonen halvslutas åter, öppnas strax igen och fixera Turken med ett klarvaket blänkande, stort och allvarligt uttryck.
"Johannes", säger han med lågmält, nitiskt allvar, "när slutade Forntiden?"
"Den slutade med Emund Gamle", säger Turken vars stillsamma skådande mer och mer ofrånvänt riktar sig på målsmannen, i en stigande, förnöjd hypnos, där tillbud till ett småleende redan visar sig.
"Emund Gamle?" säger Åbergson ogillande. "Då var han ju yngre än Sokrates eller hur? Har du tänkt på det? Men, men, men — nu ska du inte skjuta fram med Emund Gamle, vem hade för resten bett honom göra slut på Forn- tiden? Och vem hade lo vt honom att ta sig tillnamn som han omöjligt inte kan ha varit född med? Jag vill inte höra talas om honom. Jag vill ha reda på Sokrates, för tu-u-san" säger Åbergson i ömt påträngande tonfall, "och särdeles om han har gjort nånting eller sagt nånting som kan vara bra för min affär eller för mitt hus i största allmänhet eller åtminstone för dig, Johannes. Eller nånting, förstår du Johannes, som man kan lägga i maten, salta eller peppra med, förstår du?"
"Han hade daimonion", säger Turken tveksamt.
"Vad hör mitt öra?" dundrar Hr Åbergson och släpper soppsleven. "Va5 i Herrans namn", säger han dystert, "hur hade han fått det?"
Helt plötsligt för Turkens inre syn skymta flera rader fram ur den grekiska läseboken eller rättare sagt ur dess handskrivna hemliga svenska översättning, "lunsen" kallad, och han tecknar Sokrates' bild i raska drag:
"'Kedan i barndomen brukade Sokrates höra en var- nande stämma tydligt giva sig tillkänna i hans inre så snart han var i begrepp att säga eller göra någonting orätt. Det är denna sedliga takt, som man har kallat Sokrates' daimonion.'"
230
Ue Firman Åbergson
"Nå nå, nå då så!" säger Åbergson märkbart lugnare och får samtidigt en tanke som för en stund avbryter det lärda samtalet. Det var verkligen eget att han häromdagen kunde tvärt på skivan svara nej till ett mycket hövligt anbud att gå in i Enskilda Bankens styrelse.
Det var ju givet att han också i dag skulle ha svarat nej. Det var inte han som behövde banken, det var klart som bond vatten att det var banken som behövde honom. Och lika klart att hans ställning mot banken var starkare som nu, än om han lät kärvänligt stänga in sig i bankkotteriet som för resten ju var en filial av järnvägsligan och behövde honom också för järnvägen, och det var till och med ett nöd- vändigt behov. De behövde honom och hans indelta stam av minst 150 avgiftsfria ortsombud, hans under årliga Eriks- gator hårt disciplinerade fält jägarkår, tungfotad men pålitlig.
Men anbudet hade kommit mycket oväntat, efter allt som hade varit och som hade legat emot från fordom och från helt nyss. Likafullt ingen som helst tvekan, inte en kvarts minuts prat för eftertanke — likt Sokrates hade Hr Åbergson hört en varnande stämma i sitt inre och denna stämma sade honom att rocken skulle vara på i Banken — Enskilda Banken gick inte ihop med skjortärmarna, och Hr Åbergsons sedliga takt hade ej ett ögonblick tvekat i valet mellan skjortärmarna och Banken, hans daimonion hade vetat vad som bäst passade honom.
"Nå", tänkte Hr Åbergson, "Banken är högfärdig på sitt vis och jag kan vara det på mitt vis." Och den slags högfärden behövde de förresten allihop få se mera av, och det skulle de också få. Denna sista tanke var adresserad till staden som tjänstemanna kotteri, och som bankkotteri, och som ett för tjänstemännen och banken krypande, slimsklätt köpmans- kotteri, och som ett de i anden fattiga konkurrenternas kotteri, ett fördömt sällskap hela bunten som Hr Åbergson brukade tänka på så litet som möjligt och åtminstone inte borde se framför sig kring middagsbordet; en luftens fänad som dragits in av matoset och svällt upp av en skvätt bourgogne.
Hr Åbergson fick syn på Turken, på hans fromma upp- syn med den nu stadigt förväntansfulla turkiska blicken ovan-
231
Erik Fahlman
för de svarta mustascherna och den lilla blekröda munnen. Och si! — luften var åter ren, och allt var återigen ganska gott.
"Hör du Johannes", sade Åbergson hemlighetsfullt, "jag skall säga dig nånting! Men hör nu noga på, min gosse", viskade han: "Jag har också en så'n där dajmonn — men kan du säga mig först' var den satt som Sokrates hade?"
Turken såg tveksam ut, men fortfarande förväntansfull.
"Min sitter i skjortärmarna, Johannes!" förklarade Hr Åbergson med en avgörande kraft som kom Turken att rycka till och Nicolaus att frågande titta in genom dörren. "Nu ska vi ringa efter abborrarna, Johannes, och så tar vi oss ett litet glas för Sokrates, men, Johannes: på inga villkor för Emund Gamle. Skål min gosse, och akta du din dajmonn för kullorna i X-by, du!"
Turkens förnöjda ansikte gick nu i blom i det lilla över- siggivna rosenröda skrattet. Och Hr Åbergson blundade över sitt glas med ett skimmer av hemlig triumf över de fasta dragen.
Klockan tre på eftermiddagen satt Åbergson med Nicolaus i släden, klockan åtta på kvällen var han i Kättvik, och under tre hela dygn opererade han och Nicolaus kring Rättviken, i Siljans sydöstra folkländer. Än i sällskap med varandra, än var för sig, enligt uppgjord arbetsfördelning. Därefter bar det norrut genom skogarna till Oresjön och Furudals bruk. Och resan skulle fortsättas över Skattungbyn och utmed Ore älv västerut till Orsasjön och vidare över till Österdalälven — upp till Älvdalens kyrka och Åsens kapell, och ned igen utmed älvens västsida. På nerfärden ämnade Storfursten Äbergson vid Mora Strand å resans andra söndag tala med allmogen på Mora kyrkovall, så som historien lärde att det även fordom skett.
Hästombyten gjordes hos ortsombuden två gånger per dygn, och såväl detta som allt annat var avgiftsfritt, utom själva notvarpen på gästgivargårdarna. Där väckte nu firman Åbergsons tankfulla nykterhet både undran och misstroende men förläts då man fick höra att det nya ej grundade sig på någon åsikt i alkoholfrågan utan endast var en personlig nyck intill nästa års slut.
232
i/ i '-" ■ sy
Ur Firman Åbergson
Resan gick i stark kurirfart och med föga nattsömn, ty principalens humör tålde denna gång inga som helst onödiga uppskov och han ville helst sitta i släden både dag och natt, vaken eller sovande. Han tuggade svag tobak dygnet om, och i de klara nätterna såg han på Vintergatan som var säll- samt tydlig och nära denna gång; hela den stora världskartan var som ett nyss djupfruset mörkblått men underifrån genom- skimrat vatten där de vänliga ljusen och Det Stora Ljuset funnos långt under ytan och endast där gåvo sin värme — endast åt den som slog hål och for ned, tänkte Åbergson halvsovande på sjön Skattungens is, som gungade svagt, ty släden kor- sade i högsta fart ett strömdrag, där övergången mellan Eriks- gatan och Vintergatan hade funnits att finna.
Men det bar upp på land igen, förbi Skattungbyn, som lämnades åt sitt ensliga öde, och vidare på landsvägen utmed Ore älv mellan väldiga skogsåsar, som i långa valvbågar höjde sig över varandra och som i norr milsdjupt skymtade fram under stjärnorna. Månen var halv, precis i första kvar- teret, och var uppgången, men på det sorgfälligaste dold av en liten stadig molntapp, som enslig och mörkt avundsjuk uppehöll sig på stjärnkartan. Fastfrusna, hoptöade snömas- sor lågo kvar på barrträden Överallt, men föllo ned här och där med ett skridande ljud och en duns.
Vägen var snömoddig och ibland avtöad till en våt is- gata, som dock var stadig och bra.
En sprucken bjällra hade i går förstört den vackra, säll- skapliga treklangen. Men från Furudal var det nya bjällror, mycket väl samstämda, men i moll, och i en djupare och mörkare ton än de förra.
De nya bjällrorna ringde på i en melodi, som oavbrutet föddes och dog innan man hann fatta meningen — fastän denna tycktes vara värd att få höra: både ljus och mörk, vacker och betydelsefull. Det gick en god stund som Åbergson halvvaket sysslade med att försöka fånga melodin.
Plötsligt kände han en svår trängsel i strupen ty några rader i psalmboken började följa med i treklangen, några rader som han aldrig ville se på, men som han likafullt kunde utantill, ja mycket mer än utantill; de ringde i öronen på
233
Erik Fahlman
honom så att han darrade som en gammal klockstapel. Det var ur en psalm som han mer än en gång förfasat sig för att Larson skulle få tag i och dra på med bland sina övriga be- gravningspsalmer :
Likt späda blomman som föll av
Om våren!
Du i det stilla
Gick ner, du lilla
Han mindes sin dotter — sin dotter — bättre nu än någon- sin. Han mindes allt! — och detta allt det var — det var — det var de sista två tre sekunderna, blicken, med det klarnande, förstående, älskande, fordringslösa uttrycket — hos henne med två års liv bakom sig — hos henne som späd och hjälplös gick in i Ensamheten — hos henne, som drog honom nu och som han ville följa vart som helst, genast, om han bara kunde. Blicken! — hjärtat klämdes ihop som i ett skruvstäd, och skrek: Förbarma Dig över oss!
XXVII.
Bokslut i månsken.
"Är Morbror sjuk?" frågade Nicolaus, som hörde något besynnerligt ljud och såg principalen slå ut med armarna.
Morbror Åbergson vaknade till ur sin vakna dröm och hörde som ett eko av ett gurglande ur strupen.
"Jag tror jag gäspade."
Men drömmen var ingen dröm och ännu mindre var gäspningen någon gäspning, utan allt var verklighet utan försköning, en verklighet i kött och blod vilken så hårt spände kroppen som som på det Kasparsonska korset i Arilds- läge. — Han var en snickare! tänkte vår vän Åbergson.
Men samtidigt hade ett ljud bakom resenärerna hastigt närmat sig: en lätt, skarp trav utan några bjällror. Och just nu hördes en genomträngande, pipig falsett, som på ett sten- kasts håll hojtade fram ett mycket upprymt:
"Tjänare, Wilhelm! Nu är det din tur!"
Och därpå hördes spridda ljud av ett flerstämmigt gap- skratt.
234
Ur Firman Åbergson
Det stora föremålet för all denna munterhet från minst två slädar såg sig ej om och rörde sig ej ens men blev synner- ligt klarvaken och fick på ett ögonblick upp sitt allra svalaste, spänstigaste och rörligaste affärshumör, som rörde sig med snabbheten av en timme per sekund och som inom fem se- kunder fick i ordning en tabell över sannolikt och osannolikt, möjligt och omöjligt i det befintliga sakläget.
Och då han var klar med den saken slog han kvickt upp fotsacken över slädens framkant, drog upp bredvid sig det över benen liggande fårskinnet, vände sig åt höger, sade några ord åt Nicolaus, som satt bakpå och körde, tog själv tömmarna i vänster hand och grep med höger hand Nicolaus i pälsskärpet, och denne unge man halades in i släden framför principalen, där han ställde sig upprätt och återtog tömmarna.
"Kör skarpt, men låt dem hinna opp oss!" föreskrev principalen, som nu omsorgsfullt surrade fårskinnet kring sin vänstra arm med stadigt tag inuti för handen. Härefter vände han runt i sin vida, men lätta och smidiga vargskinnspäls, blev sittande med vänster sida mot de ankommande och drog ur pälsens innerficka fram sin mässingssnusdosa.
Han kunde ännu ej säkert se vilka eller hur många som voro med, men han småskrattade gemytligt och upprepade för Nicolaus de två slutsatser hans tysta utredning nyss förut hade fastställt som säkra:
"Får skallar !! — Och Coriolanus är inte med!"
"Låt dem hinna fatt!" tillade han otåligt, "vi ska re- sonera!!"
Coriolanus kunde inte vara med, det hela var för dumt tillställt.
De fingo alltså hinna fatt, som de förresten skulle ha gjort ändå ty de hade bättre hästar för båda slädarna som allt i allt innehöllo fyra personer: Näppe, Marskalken, sysslingen Pelham och en ännu yngre syssling, Johan.
"Go kväll på Er allesammans!!" hojtade Åbergson nytert. — "Försök si nu här hur jag har det! — va fan hur kan Ni ställa till så dumt? Tänker Ni be mej stanna och stiga ur? Eller tänker Ni ur och springa här bredvid så att jag bultar korv av Er allihop? Eller tror Ni Ni kan få hacka fast på
235
.o* ■ ■% ,-o-. . .o* % . <.o«. . .• O" ..o* • . ..©••• . . o • . .♦o,wo--s.o'wo%.o**«..o-,*..g..
Erik Fahlman
mej mitt i Orsa kyrkby om en halvtimme? Håll hästen tre alnar ifrån annars bultar jag till på nosen så Ni ligger där hela högen!"
En lindrigt sagt missnöjd kör av stora ord hördes från de obegåvade mandråparna, men ingen hoppade ur; och alla utsikter syntes ytterligt förmörkade sedan Åbergson puffat fårskinnsbollen i nosen på första hästen så att han rände upp i drivan på vägkanten och de förföljande skjutsarna tor- nade ihop.
Åbergson funderade:
Ett bokslut måste det ju ändå bli förr eller senare — var- för inte lika gärna nu då man redan var i farten?
Han blev allvarsam och började ånyo höra sina bjällrors djupa treklang, och han mindes allför väl vad den betydde — och vad det betydde om han lät det bli slag i saken nu. — Han var för likgiltig, i djupaste grund och botten för likgiltig att kunna reda sig ens med fårskinnssköld och snusdosa, ty det var ju i alla fall framstående knivkonstnärer han fick göra med — Näppes pipiga profetia "Nu är det din tur!"
återljöd i örat och kunde lätteligen besannas — ja ty
likgiltigheten i hjärtat spred sig kännbart ända ut i händerna. — Åbergson vände sig inåt släden igen och satte sig rätt, med en förnimmelse att han drogs ned, av två späda, kraftlösa händer; och han greps av ett farligt lugn, en livsfarlig förnöj- samhet, som högtidligt intonerade förnöjsamhetens psalm:
Jag svåra slagen var, jag låg i nöd och smärta, Jag hade, o min Gud, bekymmer i mitt hjärta : Men du mig helat har, din tröst har glatt min själ. Nu är jag lugn och nöjd: nu, Herre, är mig väl!
Testamentet var i ordning där hemma; han hade sannerligen råd att dö.
*
Men Nicolaus räddade livet på sin principal genom att ofrivilligt snäva omkull i släden, varvid Åbergson fick ett göra att hålla hästen kvar på vägen. Han ryckte upp sig något :
"Det är ju klart att inte låter jag slakta ner mig all- deles som en gris, nog ska di få var och en sina ordentliga nyp."
236
.0" «.,.0-*...0-..vO*'... 0--..'0' '.. 0 *'..»0-...-0- ...•0 ,'..-0,,..'0"..-0"... 0,,«..<>*
Ur Firman Åberg-son
Och tanken på hur dessa nyp skulle kunna ta genom pälsar och skinnmössor började sysselsätta honom — bäst det var fann han dödskallelsen vara förhastad; men rymma till Orsa kyrkby ville han inte heller.
Han vände litet på sig igen:
"Om Ni tålar Er lite, små gossar, så ska jag stiga ur!"
"Det blir nog inte förrän i Orsa det — din djävla falsk- vägare! replikerade Marskalken.
"Jo det skall bli förr! Och du skall få första nypet om du passar på — få si va du tycker om'et!"
Den slappa likgiltigheten började hastigt försvinna, han kom ihåg gården och Märta och kolerainkasseringen och friveckan vid Långsjön och solen och våren och försommarn och beslöt en lustresa i vår med Märta till Arildsläge och Köpenhamn; och han trodde nu ingalunda att han skulle dö, ty han ville det ej. Skitpojkar! tänkte han.
Han ville ha några minuter för att se sig om efter utvägar, sådana utvägar som klarade honom själv men ändå gjorde någorlunda slut i saken utan att skada hans framtida prestige på samma sätt som uppträdet med kofoten kunde göra.
Nicolaus skulle han skicka undan, det var givet.
Därnäst tänkte han på klädseln — pälsen kunde han be- hålla på men inte pälsstövlarna, som han genast började sparka av sig. Han hade broddade skor för töförets skull — alltså skulle ett stycke isgata tagas till valplats. Vad kunde man inte tro då inte Coriolanus själv var med? Det var inte alls omöjligt att allesammans kommo sättande i sina vanliga läderpjäxor utan klackar ens — på isgata.
Man var i god fart kommen till Messbacken. Åbergson reste sig i släden och såg ner mot flottbron som vid backens slut gick över Ore älv norrut, ej mot Orsa dit landsvägen bar och som resan gällde.
Se där! Mycket riktigt! Det blänkte grant från bron, det var isgata där. Och just nu gick månen hastigt fram ur den lilla envisa molnstoden, gick fram som en lydig tjänare till Hr Åbergsons allt livaktigare uppsåt att här skulle det bli annat av. Hela bron var en skridskobana, som det såg ut.
"Nicolaus", sade han, "kör ner på bron, jag hoppar av
237
Erik Pahlman
där och ska göra kål på dem allihop, du fortsätter utan att stanna förstår du — du fortsätter upp till Björka, där tar du folk med dig och far tillbaks så fort du hinner så får vi vittnen någorlunda — för di svär falskt di här djävlarna — men ingen av dina karlar får blanda sig i själva affären förstår du!"
"På bron, små gossar!" ropade Åbergson åt sina otåliga vänner bakom.
Nicolaus körde mycket riktigt in på bron, men förföljarna stannade vidskepligt vid broändan för att först sätta sig in i Åbergsons planer ; en sakramenskad fälla anades — men vilken ?
Nicolaus hade fortsatt vägen, och Åbergson stod upp- ställd på bron med en lämpligt hal dansbana framför sig.
Han var i ett säreget förhöjt humör, som han kände igen från några av sin ungdoms allvarligare fejder mot större flockar, då han som nykomling vid sexton, sjutton år stred sina strider för gaturätt i gruvstadens ytterkanter. Han kände en ihållande rysning över hjässans främre del, under skinn- mössan, en krypande kyla i huvudsvålen, som dock ej var obehaglig; han märkte hur synskärpan ökades, hörseln skärp- tes och alla sinnen spändes; andedräkten blev djup, långsam och gav ljud, drog in en luft som var ändå renare än den rena vinterluften, kroppsvidden kändes ökad och spände i kläderna. Han visste att om han fick några stycken knivblad i sig, så skulle han ändå kunna hålla ut — hans vilja satte propp i hålen om så behövdes. Han var ung och rörlig som vid tjugu år.
Marskalken gick mycket riktigt främst. Va' sir man! ropade Hr Åbergsons segervissa hjärta: de gingo fram som på nålar — pjäxor alla fyra — slarv och enfald alltigenom.
Åbergson gick långsamt emot dem några steg och halkade till för att hindra alla misstankar hos motparterna. Plötsligt sprang han fram några långa, säkra steg så att broddarnas skärande i isen rent av hördes, och måttade en våldsam spark mot Marskalken, som svängde sidan till och hukade ihop sig för att kunna stå, med kniven i beredskap för svar på tal. Men det var en blind spark, Åbergson drog kvickt in benet igen, och i det han stampade fast sig även med högra foten, fällde han snusdosan mitt på Marskalkens skinnmössa med ett slag värdigt en ånghammare. Det hördes ett svagt knast-
238
Ur Firman Åbergson
rande ljud i det stilla vädret — ett ljud, som när man med handen klämmer för hårt om ett ägg — alla hörde det och hejdade sig ett ögonblick — Marskalken Paulus rätade på sig, släppte kniven, sträckte ut armarna och föll, stel som en tennsoldat.
"Bereder väg för Herren!" mumlade Åbergson och kände sig ånyo för med skorna i gatan, ty nu kom det egent- liga allvaret.
Han fick omkull en och en ibland, mest med den stora får skinnsbollen, som han lyckades hålla ihop och som gjorde en bländande effekt då den råkade mitt i ansiktet. Men minst två Napoleoner dansade ständigt runt honom, tätt inpå, och efter några minuter hade han redan fått ett par skåror, varav en i veka livet; men från sin sida hade han ännu ej förmått ånyo sätta in snusdosan på något avgörande sätt — äntligen lyckades han ge en så behändig duns åt Pelham att denne trillade under broräcket ner i älven och åtminstone tills vidare försvann ur sikte. Och samtidigt hände något överraskande: ett vilt tjut hördes och Nicolaus anlände med en spark i magen på Näppe; dessa båda rullade om varandra några varv — nu tog Johan hastigt till benen inåt land — Åbergson fångade höger arm på Näppe, ryckte upp honom på benen och hade honom att släppa kniven, slog omkull honom igen och skelade efter Nicolaus, som tycktes vara illa tilltygad, ty han förblev stillaliggande.
"Är du nöjd för den här gången?" frågade Åbergson med knäet på Napoleons bröst, och tryckte till på ett tungt och varnande sätt.
"Ja", svarade Näppe med svag röst.
"Kravla dig iväg då, och det genast! Har du tagit livet av pojken så låter jag länsman ta dig i alla fall!"
Och i det vackra månljuset, under en bleknande stjärn- himmel, bar Åbergson mödosamt sin unge vän Nicolaus till släden, som stod vid broändan åt Björkahållet, vände om förbi Näppe, som linkade omkring sina två skjutsar vid andra broändan, och åkte ner till Or sa kyrkoby där det var närmast efter läkare.
*
239
Ur JASMINER.
JASMINER.
Min tankes lustgård sig till ödsmål bytt, där inga vårregn över gruset sila, syrenens blomsterglöd av blått och lila bar brunnit ut och tändes ej på nytt.
Det vissnar, vissnar. Vårens friskhet flytt, ej mera dofters spel ur dunklen ila, men gräs och blad i våta sanden vila och eftersommarns tystnad faller lytt.
Och dock ibland en natt, en klar och stor,
när himlen glittrar ljus som pärlemor
och månens guldglans över jorden skiner...
en doft jag känner smyga mot mig blitt,
ur lövets mörka massa skymtar vitt —
och tyst jag bryter dem, min dikts jasminer.
$ $ $
HYMN TILL DAGEN.
Du unga dag vars första gryning skiner
och smyger skygg bak fällda rullgardiner,
tills plötsligt rosenröd en strimma slår
i rummet in och lyser alla vrår —
kring bädd som sömnen flytt i nattens timmar
ditt klara ljus på skrynklat örngott glimmar —
du stora, rika, gyllen var ma dag,
djupt ur mitt hjärta hell och hälsning tag!
15. — NationalliiUratur. XXVIII.
24:3
Emil Kléen
Hur stolt du skrider stilla över la riden med morgonrodnans rosenknopp i handen! Hän över himlens mörkblå fält du går med strömolns fladder i ditt blonda hår; din friska andedräkt kring nejden strömmar och fejar undan nattens tunga drömmar, med enslig vakas ångestfyllda skräck ditt ögas löje driver godsint gäck.
Ty du är mild och god mot allt som lider, du hjälper grubblar en i tankens strider och visar drömmaren i blixtlik syn Fata Morgana hägrande ur skyn; den son som vilse gick i vida världen du lyser vänligt fram till hemmets gärden och strör ditt glitter på hans bleka kind, när trött han slumrar under gårdens lind.
Den hulda är du som sig rikt förbarmar du rycker sjuklingen ur feberns armar, och fågeln som med vinggömt huvud sov i rena drillar sjunger högt ditt lov. En flod av guld du över fälten silar där sådden bidande i myllan vilar, din hälsning råmar kon i klövervall, och runt kring slätten svara hundars skall.
Hur ljust är allt! Det glittrar över ängen och daggen droppar ifrån björkens hängen, i tåget rycker båten, lagd på svaj, och göken gäckar uti vårgrön maj. Från holkens pinne höres starens kvitter, där svart mot väggens vita kalk han sitter, vid brunnens ämbar gårdens piga står med bara armar och med sollyst hår.
Nu vaknar skogen. Mellan mossgrå stammar en gyllne dager över marken flammar
244
En Syrénvisa
och stänker över snåren vänt sitt gull där hasselns buske står av hängen full och dimman lättar. Ulligt vit den rinner mot brynets ljusning som i purpur brinner, i morgonpurpur. — Hell dig dag som grytt och nattens skräck i ljus och jubel bytt!
* * #
EN VÄEVISA. Min själ är full av våren dess första fina lust. Det glittrar gult ur snåren där sälgen knoppats just. Med doft av brustna knoppar och sol på björketoppar slå vårens lena böljor i sång mot livets kust.
Min tanke som förtrollad drar ut å stiglös ban, av sippor översållad står brinkens gröna plan, som pärlemor och glitter är fågellekens kvitter. — Nu har han åter vaknat, den store gamle Pan!
* * *
EN SYRÉNVISA.
På vita gardiner och vita hus glittrande skiner månens ljus; tyst över gräsens blad och strå nattliga väsens vägar gå.
15
245
Emil Klébn
Ängen i dimma vidgar sig fri volmarna simma som öar däri rasslar ett tjuder i klövervall svarande ljuder en bandhunds skall.
Åter det tystnar. Bland parkens trän står natten och lyssnar i fjärran hän. Vad är det som ångar i timma sen
från lövvalv och gångar — Syrén, syren!
Vad är det som smeker i kvällens vind där skuggspelet leker vid gårdens grind, vad är det som svävar kring blomtyngd gren bland spindlarnas vävar? Syrén, syrén ! . . .
På vita gardiner, och vita hus glittrande skiner månens ljus: tyst över gräsens blad och strå vingade väsens vägar gå.
* * *
246
.O' '., 0 ''.,.0 "...•Q- ... 0"-..«0» -...0 »...«Q •...•O* ..»-O-'%.-O'v*0-%.-O'*wO"'..-Q;
En Nyåksvisa
EN NYÅKSVISA.
Med glans av snö i stjärneljus och sus av mörka skogar träd nyår in i varje hus att fylla vind och logar gör varje bleknad kind så röd som höstens äpplen skina, och dela lyckans överflöd bland dem som mest förtvina.
Giv vatten rikligt över mark
och rikt i brunnen även
spinn trådens spånad fin och stark
till ränningen i väven,
låt örtagårdens apelträd
av mogna frukter digna,
och åkern med den gyllne säd
i ymnigt mått välsigna.
Bjud stav åt varje lutad gång
och tröst åt varje plåga,
vår glädjes stund med spel och sång
och muntra löjen råga —
men klappar sorgen på vår dörr
lär oss den tåligt bära,
att liksom uti lyckan förr
den hand som slog vi ära.
Så hälsa vi dig, nya år
som skrider över världen,
och samla oss, när midnatt slår,
i syskonrund kring härden.
En sång, som klingar varmt och glatt
vi samfällt måge sjunga
och prisa i sylvesternatt
det gamla och det unga.
^_
247
Ur DIKTER.
SOLDENÄREN.
Hans arm var kraftig, hans själ var stark, ej van vid fruktan och kvidan. En jätte han kunde slå till mark med svärdet han bar vid sidan, ty vass var dess egg och säkert det fördes. Men när han sitt stridshorn blåsa hördes, då klang där en tveksam, ängslig ton: Han hade ej tron.
Han drog i striden för lön och sold, för gods och för dyra smycken. Han givit sig bort i andras våld och stred efter deras tycken. Förgäves han sökte få hjärtat glöda av hat till dem han befallts att döda. Hans slagsvärd klang matt med liknöjd ton: Han hade ej tron.
Men ärligt höll han sitt löfte fast och flydde ej död och fara. Han måste, när allting annat brast, sitt riddareord bevara.
Han stred. Men hans lycka var utmätt vorden. En skägglös pilt slog jätten till jorden. Och gravklockor klungo med dyster ton: Han hade ej tron.
* * H?
251
Hugo Gyllander
MIGNON.
Pilarna grönska, isar brista, första narcissen ur jorden steg, plogarne, blanka, skarpa rista fårorna upp i myllsvart teg. Hoppfull och käck som barack msdröm vårvindens ström
slår omkring kind och lockar blodet susande upp, och tron och modet. Livet är fagert och lätt som sång! Tro mig och följ mig, Mignon, Mignon!
Böljande fält, av axen tunga, gulnade ligga i solens brand, Blommorna äro mer ej unga, fåglarne tystna efter hand. Luften känns dövande torr och het. Icke jag vet
stundom, varför en skugga glider fram för min fot, där hän jag skrider — Dock, varför grubbla på skuggors gång! Du är ju hos mig, Mignon, Mignon!
Skördar ha bärgats, lärkan farit, molnen gjoit himlen låg och grå, färgerna i den syn, som varit, bleknat och plånats bort också. Askgrå, med regndropp i stripigt hår dagen nu står — Lövlösa träden grenarne sloka, känslorna åldrats och blivit kloka. Synkretsen ständigt blir mera trång — Bäst då vi skiljas, Mignon, Mignon!
Ensam är kvällen, landet fryser, vindarne pipa kring husets knut, stjärnorna darra, månen lyser,
252
j0",%..Q-'wO^wO'-...'O"%.«O''«..»O^^
Skeppet Fortuna
granarnas svarta, höga spjut
resa sig hotfullt vid snöfälts rand.
Norrskenets brand
fladdrar i höjd, dess tungor fara
åter och fram som minnens skara —
Brasan ej värmer, och kväll blir lång —
Ser jag dig aldrig, Mignon, Mignon!
* # *
SKEPPET FORTUNA.
Mänskosorlet tystnat som en suck i fjärran. Under oss är mörker, över oss är Herran. Livet svunnit undan, ligger djupt begravet. Skeppet Fortuna seglar över havet.
Vita segel svälla, bjärta vimplar leka, långa vågor sakta skeppets sidor smeka. Ned ur rymden solens flöde ymnigt strömmar. Leende vi vila uti ljusa drömmar.
Mot det blåa se vi och mot moln som draga, låta ström oss driva, låta vind oss jaga. Ingen för befälet, ingen styret sköter. Häpen skepparn stirrar, som vår farkost möter.
Hårt, med tunga lasten krämarskutan stampar. På sin post kaptenen fram och åter trampar, spanar, spejar ängsligt, med sitt rör beväpnad. Ser Fortunas segling under ordlös häpnad.
"Utan man på vakten, utan man vid ratten! Vilt för vindens nycker över falska vatten! Satan tar dem alla! Snart med gods och skuta sovande besättning skall i djupet sluta."
Bäst han profeterar, kunnig, klok och bitter, på ett grund hans egen skuta bergfast sitter, trots kompass och styre. Vem kan sådant ana! Men Fortuna seglar glatt sin vilda bana.
253
.O^. O- •...0^.. 0 -...-0*,%.'0''^
Hugo Gyllander
Vaggas lätt i solsken, jagas fram av byar, omedvetet, planlöst liksom sommar ds skyar. Okänd rymd, oändlig; målet fjärran, fjärran. Under oss är mörker, över oss är Herran.
Ej av orons vassa, hårda band vi fängslas, och vi drömma lugna, när de andra ängslas. Ej för lasten frukta vi som andra göra, på vår köl, den snabba, ingen last vi föra.
Ingen last, som trycker, ingen hamn, som lockar, ingen krämar vilja, som på vinster pockar. Utan veck på pannan vi till fest oss smycka. Hoppet står vid styret, vinden är vår lycka.
Om den sakta sjunger, om den vredgad river, lugne med vi följa, vart oss än den driver. Livets omsorg, oro, ängslan — allt begravet. Skeppet Fortuna seglar över havet.
Ur NYA DIKTER.
ETT POKTRÄTT.
Sommarn ligger flack och vissnad som ett gammalt badorts- minne,
genom rutan skådar hösten. Kallt det blev med ens därinne, grått och ensamt. Flugor hänga stela på tapetens blom, och i kaklugnsvrån i nätet ruvar spindeln, giftigt tom. — Än ett år förbi! Och blocket rullar ned mot klippans rötter, och som Sisyfus du har det åter framför dina fötter. — Tag med ro det evigt gamla! På de vackra orden märk! Kalla rullandet en uppgift, lönlösheten för ett verk. Varför ej med ord försköna det som tanken ej förskönar? Ljug en segerkrans på hjässan, ljug en konung som belönar. Ur ett intet, som vill sluka, ur ett tomt, som gäspar vitt, ljug dig glatt till livets fullhet, ljug dig in i världens mitt!
Men man tröttnar ock på sagor. — Ensam i din vrå med spindeln är du sann som morgontanken, är du helupp väckt ur svindeln. Drömslott, drömdåd, spunna vackert utav sommar dunst och
damm,
sjunka ned, då livets ande går i höstens kyla fram.
Och du sätter dig att grubbla. — Det som förr du känt och
trodde,
vad som fordom, varmt och skyddat, i ditt hjärtas kamrar
bodde,
hemlöst är det, nöter vägar, gömmer sig i snår och stack, ungdomssinnets lätta följe, trasigt, bjärt zigenarpack.
Känslor, aningar och syner, soligt liv i ovägd eter, jagats omilt bort av kalla, stadigt grå realiteter.
255
Hugo Gtllander
Ack, idéers fackla ständigt lyste vandraren på tok,
tills han såg med egna ögon, tills han slog igen sin bok.
Trodde dig det godas urbild möta mitt i kampens fara. —
Hon bar mask, och hennes godhet blev förvandlad i en snara.
Sanningsguldet fann du även, vägde det i handen glad —
mynt det var i månens strimma, men vid dagsljus torra blad.
Och det skönas absoluta fladdrade till sist i sär,
och du såg ej mer än barnet: ''Kejsarn inga kläder bär!"
Hur du jagat, hur du irrat i det stora törnesnåret! Utan vinst och utan mening — levat jämt ett år om året, sökt med ständigt nya trasor lappa hop ditt slitna liv, sökt att lägga vikt vid jakten, vikt vid vänskap och vid kiv, sökt att se ett mål i fjärran, skrattat se?n åt fåfäng möda, slutat med att skratta bittert åt de levande och döda. Vad står åter? — I ditt hjärta, vilket jublade och grät, hänga minnena som torra flugor i ett spindelnät. Och emot dig, ifrån höstens gråa smuts och bläcka gula, stirrar simpelt majestätiskt livets outrotligt fula.
Synen retar dig och plågar? — Dina blickar skjuta vasst. Kunde kanske brottet bära, kunde draga hatets last, kunde kanske utan ånger slå till mark och trampa döda dina fiender. — Men annan kamp dig getts och annan möda : slag i dimman, smuts, som sakta glider undan vart du går, och du står i dag på samma ställe som du stod i går. Jordens myllrande små gnomer skåda dig med vänligt nöje. Hör du hopplöshetens fnitter, hör du tröstlöshetens löje!
I den gråa ensamheten, när i gömmorna du rev, fann du ett porträtt en afton, slängt bland böcker och bland
brev,
bleknat, halvglömt, ifrån vårens, illusionens fågelkvitter. Lugnt du höjer det mot dagern, och du ler, ironiskt bitter. En sekund — och löjet flyktar, grinet från de hårda år. Magiskt bunden blicken glänser, ljus och drömmande du står.
Du, i vilkens tomma hjärta ständigt kallt en stämma varnar: Minns Tobosos Dulcinea, minns din strid med väderkvarnar!
256
.0***%%.0-%wOr%%..0--...-0'-..^0^..'0-%«..-0 -...-0**...-0* '..0 ••..••0-*..-0"«..-<>"«..-0.
Ett pokteätt
Dina drömmars vackra luftslott, huru dyrt de köptes se'n! Tag det verkliga i strupen och giv aldrig känslan hän! Du, som trott det gamla multna i ett mörkt, där Lethe gråter, ser en bleknad bild — och mäktigt höjer sig det gamla åter.
För ett oförklarligt något, för ett trollspös muntra spratt brister tidens fasta kedja, tio år bli som en natt. Tio års fantomer, vridna i grotesk, som aldrig räknar, synas som en mardröms skuggor, som man glömmer, när man
vaknar,
och omkring dig ligger livet, enkelt klart, i dagg och blom, i sin godhets rena linjer, i sin skönhets rikedom.
Fina, lätta ljusgestalter lösa upp den mörka bindeln: Lämna grubblandet åt hösten, lämna hjärtats gift åt spindeln! Ryck din själ ur fattigdomens grå och kalla, fula stater, där du byter slitna nödmynt mot de andres assignater.
I ditt hjärta vilken styrka! Varma strömmar sjuda fram, som om vår, när sa ven skänker liv och lust åt torkad stam. En föryngrings rika flöden, livskraft i de torra benen, och i nattens tunga tystnad plötslig klockklang ifrån stenen.
Ej begär, och icke kärlek. — Men i livets smuts och pina sinnets varma, vissa aning om det outsägligt fina, om de höga idealens rena värld, från vilken gick stundom ned en glimt att speglas i en stackars jordisk blick, göts kring läppar, göts i linjer, matt men levande, en hägring av en överjordisk sanning, av en oförstörbar fägring.
Säkert morgondagen åter i sin häxring in dig tvingar, åter tvivlets mörka andar slå din själ med vassa vingar, gnomer myllra fram ur vrårna, pipa grinande sitt: Glöm! Långa åren voro sanning, och din syn var blott en dröm. — Men du ser, vid aftonlampans flämtande och matta låga, ungdomssköna, ungdomsrena, höga ljusgestalter tåga. Och ditt bröst av glädje häves, löst ur gråa spindelgarns sega kedjor, pannan slätas och din blick blir som ett barns.
257
.jr*-%%.0',«.wOr%%..0*-..^0*-%AQ'''..-0'W
Hugo Gyllander
Som en resenär, som vänder åter till sin barndoms nejd, sinnet fruset under mödor, blicken vässad under fejd, ser i fjärran hembygdskyrkan glänsa över granskogsrand en, stannar, skälver, torkar ögat med den hårda, grova handen.
* * *
RÅDSSKRIVAREN I NtfRNBERG.
När jag hör, hur den rike bedömer vad som är för den fattige möjligt., då grinar jag till som i plåga. — Det är bittert och skärande löjligt.
Och när välmente domaren varnar och söker att hejda och stanna den man, som förkasteisens tecken bär skrivet i eld på sin panna,
då drager jag ansiktet samman, då spritter jag till som en groda, och jag fäller min penna och mumlar: "Ni vise, ni kloke, ni goda!"
Men domarn ej aktar på synen, ty ofta han hörde mig svara: "Ett anfall, som hastigt går över, ett anfall, herr domare, bara."
Jag sköter min tjänst, och jag lever. Min levnad är fredlig och stilla. — Ack, vore mitt sinne ett annat! Ack, såge och hörde jag illa!
Man ler åt min vandring på gatan,
när framåt jag ilar i smärta:
Mitt ansikte rycker och grinar,
och det rycker och sticks i mitt hjärta.
258
Rådsskrivaren i N^rnberg
De andre fått ögon, som lysa mot guld i en penningelåda, som snegla mot ära och titlar. — Men jag har fått ögon som skåda.
Som se i det gömda och dolda och blicka framåt bortom åren. Och därför blev ansiktet vridet, och där före grånade håren.
Hos barnet, som lekte på gatan, jag stundom i minen såg skrivet, i regelrätt logiska satser, en eländets saga för livet.
Och stundom en yngling jag mötte, av hälsa och övermod härlig, när hjärtat spratt till, när jag visste: Din yttersta stund blir förfärlig.
Bestämda och vägda och mätta jag människoödena funnit. Men in uti frihetens rymder jag aldrig med blickarna hunnit.
Jag hör, huru domsorden falla, jag ser brottslingens huvud, som böjes, och bilan, som blixtrar i luften. — Av vanmakt mot vanmakt hon höjes!
När rådet det höga har gille, bjuds skrivaren med som på gyckel. Jag sitter och bugar och krusar. Men mitt öga det prövar sin nyckel.
Man prisar sin stad och dess lycka, för borgare borgare tala. — De söva sig djupare in i sin egenrättfärdighets dvala!
259
.0,,%..o*'%..0,s..O*'...-0**%.«0»,«..«0-,«.^ KV
Hugo Gylla^der
Men när borgarne yvas vid stånkan och stryka sig ölet ur skäggen, då skådar jag djävulens skugga, som hoppar och nickar på väggen.
Då ser jag i frodiga dragen hos mången, hur ödet sig vänder: Från rådssalens heder går vägen till skammens och eländets gränder.
De brister och fel, som man trodde så oskyldigt lätta som spånen, de växa, de växa, de växa, de växa till galgar för sonen.
Och fladdrande lusten, som släcktes, fast glöden i askan må blinka, de skola få låga och hetta och de göra din dotter till slinka.
I trodden I välden det goda. Men barnen de kunna ej välja, när löpsnarans timme är inne och när bödelens yxa vill tälja.
De rusiga herrar, de glade, de undra och kunna ej fatta, varför skrivarens ansikte rycker, och varför han aldrig kan skratta. *
Att söka att livet förbättra
är göra det onda än värre. —
Jag kan blott i ödmjukhet bedja:
"Ack, fräls mig från Nurnberg, o Herre!"
Ty mänskliga viljan, som spirar ur dyn, och med rötter i fukten — hur bladen än glänsa och prunka, det vimlar av maskar i frukten.
260
Immaoulata
Ur dockornas dansande virvel, och hetsade slavarnes like, jag beder, jag ropar, jag kvider: "När skådar jag Frihetens rike?"
Men synerna trampa mitt hjärta, en häxdans, förvirrande, brokig. Visst kommer den dag, då det heter: "Nu skrivarn på allvar är tokig."
* * *
IMMAOULATA.
Gaveltorn och lätta spiror strålande mot skyn sig höja, men därnere ligger staden tung och mörk i kvällens slöja.
Skarpa dagrar och konturer, dragna som av andehänder. — Skuggan skrider över torgen, ruvar svart i halv och gränder.
Ljus mot skugga — tyngd mot strävan — krafters kamp ge stenen fägring, skilda krafters strid, försonad i en enda luftig hägring.
Dock mer rik den kamp, som rasar mellan själarne därinne. Vilja brottas emot vilja, stålhår t sinne slår mot sinne.
Hör, när vakten skrider framåt i de trånga mörka gapen, hur det dånar, hur det slamrar, hur det rasslar tungt av vapen.
U. — Nationallitteratur. XXVJIL
.0"VP"',./Oi,.,i«Ö,v..40,*'#>0 ■0-,..'0"...0,,...<0,'t..'0'«.0''..0"syQ,M<tt?>
Hugo Gyllandee
Inom murens fasta gördel sväller tvisten, gäsa kiven. Hat gror starkt i starka hjärtan, kraftig hand far lätt till kniven.
Men från bilden under lampan ned på lidelsernas brottning skådar lugn och ljus madonnan, himmelens och jordens drottning.
Stridens våg, som mäktig svallar och som skakar stadens rötter, sjunker undan, bryts och krossas till ett skum vid hennes fötter.
Stolta hjässor ödmjukt sänkas, avund, agg och vrede vika. Tiggaren som fursten, alla känna inför henne lika.
Och mot henne fria stiga tusen suckar, tusen böner i en enda tro från jordens splittrade och bundna söner.
Hon är den, som tåligt ansar med den fina, milda handen vad en gång i späda sinnen såddes av den rena anden.
Hon är den, som skilda viljor till en enig strävan tvingar. Hennes lov och hennes hyllning som en hymn ur stenen klingar.
Hög och ren och obefläckad ler hon över mänskoraden. — Det är hon som vaktar muren, hon som uppehåller staden.
;0"'%..p's..O'%.vO'%..fO-'wQ^....O<«...-0^
Den som älskas . . .
DEN SOM ÄLSKAS . . .
Den som älskas av nådiga feer och för vilken den Okände ömmar, åt den givas dagar i oro och kval, men nätter med vitaste drömmar.
Och av givmilda händer omsider han tager det bästa och stora: den ensamma aftonens klarnande ro och lyckan att allting förlora.
Så frälst ifrån synernas vimmel, där livsfloden bullrar och strömmar, han vaknar i glädje och sitter till bord* med tysta och leende drömmar.
16'
263
Ur MARTIN BIRCKS UNGDOM.
DEN GAMLA GATAN. I.
Martin Birck var ett litet barn, som låg i sin säng och drömde.
Det var sommarafton och skymning, en tyst och grön skymning, och Martin gick vid sin moders hand genom en stor och underlig trädgård, där skuggan låg mörk i alléernas djup. På båda sidor om vägen växte sällsamma blå och röda blommor, på smala stänglar vajade de av och an för vinden. Han gick och höll sin moders hand och såg förvånad på blom- morna och tänkte på ingenting. "Du får bara plocka de blå blommorna, de röda äro giftiga", sade modern. Då släppte han hennes hand och stannade för att plocka en blomma åt henne, en stor blå blomma ville han plocka, som satt och nickade tungt på sin stjälk. En sådan underlig blomma ! Han såg på den och luktade på den. Och åter såg han på den med stora, förvånade ögon: den var ju icke blå, utan röd. Den var alldeles röd! Och så otäckt, giftigt röd! Han kastade den elaka blomman på marken och trampade på den som på ett farligt djur. Men då han vände sig om, var modern borta. "Mamma," ropade han, "var är du? Var är du, varför gömmer du dig för mig?" Martin sprang ett stycke nedåt allén, men han såg ingen, och han var nära att gråta. Allén låg tyst och tom, och det mörknade mer och mer. Äntligen hörde han en
267
Hjalmar Söderberg
röst helt nära: "Här är jag, Martin, ser du mig inte?" Men Martin såg ingenting. "Här är jag ju, varför kommer du inte hit?" Nu förstod Martin: bakom fläderbusken, det var där- ifrån rösten kom, att han inte hade förstått det genast . . . Och han sprang dit och tittade; han var säker om att hans moder hade gömt sig där. Men bakom fläderbusken stod Frans från "Långa raden" och gjorde en otäck grimas med sina tjocka, såriga läppar, och så räckte han ut tungan så långt han kunde! Och en sådan tunga han hade: den blev längre och längre, ja, den tog aldrig något slut, och den var full med små gulgröna blåsor.
Frans var en liten buse, som bodde i "Långa raden" snett över gatan. Förra söndagen hade han spottat på Martins nya bruna klädes jacka och kallat honom snobb.
Martin ville springa sin väg, men stod som fastspikad vid jorden. Han kände, hur benen domnade under honom. Och trädgården och blommorna och träden voro borta, och han stod ensam med Frans i en mörk vrå av gården därhemma, vid soptunnan, och han försökte skrika, men det kändes som om strupen varit hopsnörd...
IL
Men då han vaknade, stod hans moder vid bädden med en ren vit skjorta i handen och sade:
"Upp med dig, du lilla sjusovare, Maria har redan gått till skolan. Och kommer du inte ihåg att päronträdet på gården skall plundras i dag? Du får skynda dig, om du skall få något med!"
Martins moder hade blåa ögon och brunt hår. Och på den tiden var blicken ur dessa ögon ännu leende och ljus.
Hon lade skjortan på sängen och nickade åt honom och gick ut.
Maria var Martins stora syster. Hon var nio år. Hon gick i skolan och visste redan vad många saker hette på franska.
Men Martin hade ännu sömnen i ögonen och drömmens virrvarr i huvudet och kunde icke komma sig för att stiga upp.
Gardinen var uppdragen, och solen sken rätt in i rummet.
268
.o •g,%wQ^s.'0\./C>',v^^..-0'%..^,^».-o,,'^o,,'.--0,,'-,o,,'"-o,,,"-g>
Den gamla gatan
Dörren till köket stod på glänt. Lotta låg i köksfönstret och pratade med någon; det var visst med Häggbom, portvakten. Till sist började Häggbom sjunga nere på gården, med sin supiga röst:
"Om jag nu vore som Salomon rik och hade pengar i stycken, skulle jag fara till Turkit och köpa mig hundra flickor."
"Vad skulle Häggbom göra med så många?" frågade Lotta. "Häggbom som inte kan sköta sin madam en gång."
Martin kunde inte höra vad Häggbom svarade, men Lotta började skratta med full hals.
"Häggbom har ingen skam i sig," sade hon.
Nu kom visst portvaktarmadamen också ut på gården; det lät som om hon slog ut en balja diskvatten. Så började hon gräla på Häggbom, och på Lotta också. Men Lotta skrat- tade bara och smällde igen fönstret.
Martin låg halvvaken och stirrade på sprickorna i taket. Det var en spricka som var alldeles lik madam Häggbom, om man såg på den på det rätta sättet.
Klockan slog nio i Ladugårdslandskyrkan, och då den hade slutat att slå, började klockan i salen. Martin hoppade ur sängen och sprang til] fönstret för att se, om päronen sutto kvar i trädet.
Päronträdet på gården var kärt för husets kattor och barn. Det var gammalt och stort, och många av dess grenar voro redan torra och döda ; men de andra skänkte ännu blom och grönska varje vår och frukt var höst.
Häggboms pojkar sutto uppe i trädet och kastade ned päron, sedan de först hade stoppat sina fickor fulla, och nedan- för slogs den övriga barnskaran om vart päron som kom ned ur trädet. Mitt i flocken stod fru Lundgren, bred och hög- röstad, och ville skipa rättvisa ; men det var ingen som brydde sig om henne. Ett stycke ifrån stod lilla Ida Dupont med stora ögon och händerna på ryggen; hon vågade sig icke in i tumultet. Och fru Lundgren skaffade henne icke något päron, ty hon var ovän med herr Dupont, som var violoncellist i hovkapellet.
269
Hjalmar Söderberg
Martin blev ivrig, kastade på sig kläderna i flygande hast och kom ned utför trapporna. Lotta skrek efter honom:
"Skall han inte tvätta och kamma sig först — "
Men Martin var redan på gården. Fru Lundgren tog honom genast under sitt beskydd.
"Kasta ner ett päron åt Martin, John — håll upp mössan, lilla barn, så får han ett päron — "
Det kom ett päron i mössan. Men nu stod Martin och kunde inte hitta rätt på sin pennkniv; han ville skala päronet.
"Tag hit päronet, jag skall skala det åt dig," sade fru Lundgren.
Och hon tog päronet, bet i det med sina stora, gula tänder och rev bort ett stycke av skalet. Martin gjorde stora ögon och blev mycket röd. Nu ville han inte alls ha något päron.
Herr Dupont låg i sitt fönster i skjortärmarna och rökte pipa med en röd kalott på huvudet. Nu böjde han sig ut och skrattade åt fru Lundgren.
Fru Lundgren blev misslynt:
"Det är ett bortskämt barn," sade hon.
Nu höll John triumferande upp det sista päronet, och barnen hurrade och skreko, men John stoppade päronet i sin byxficka. Men så hittade Ville ännu ett, och det var det allra sista; han fick se Ida Dupont stå med tårarna i ögonen borta vid väggen, och så kastade han ädelmodigt sitt päron i hennes förkläde. Så hurrades det igen; päronträdet var plundrat.
Men nu kom madam Häggbom ut:
"Gud i himmelen ett sånt oväsen, och Häggbom som ligger för döden! Ner med er ur trädet, lortungar!"
Häggbom hade för en tid sedan legat sjuk, och madamens fantasi vände ofta tillbaka till denna jämförelsevis lyckliga tid.
Pojkarna hade kommit ned ur trädet; hon fick John i håret och Ville i örat och skulle leda in dem. Men fru Lundgren kände sig en smula stucken; hon hade ju på sätt och vis pre- siderat vid uppträdet. Hon var dessutom road av gräl och försummade därför icke att med en viss skärpa förehålla madam Häggbom det olämpliga i hennes uppträdande. Ma-
270
Den gamla gatan
damen släppte sina pojkar för att kunna sätta händerna i sidorna, och det blev stor träta. Åhörare strömmade till, och alla köksfönster slogos upp på vid gavel.
Till sist bröt en röst genom grälet:
"Sch! Kanslirådet!"
Det blev alldeles tyst; kanslirådet Oldthusen hade den största våningen och var husets finaste hyresgäst. Han var klädd i en lång, åtsittande livrock, och under armen bar han en sliten skinnportfölj . När han hade kommit ned för trappan, stannade han och tog en pris snus. Därefter gick han lång- samt ut genom porten med tankspridd och bekymrad stats- mannamin .
Martin och Ida smögo ut på gatan, hand i hand. De vågade sig ett par steg utanför porten; så stannade de mitt på gatan och blinkade mot solen.
Gatan var kantad av trähus och tegeltak och gröna träd. Huset, där Martin bodde, var det enda stora stenhuset vid hela gatan. "Långa raden" snett emot låg i skuggan: en låg, smutsgrå huslänga. Där bodde bara riktigt fattigt folk, sade Martins mor. Bara patrask, sade fru Lundgren. I färgeriet litet längre ned på gatan var det ingen brådska ; färgaren stod i sin port i tofflor och vit linnerock och pratade med frun på magasinet. Till och med utanför krogen i hörnet var det tyst. En bryggarkärra höll därutanför; hästen stod med bundna framfötter och åt havre ur en påse, hängd om hans mule.
Klockan slog tio i Ladugårdslandskyrkan.
Ida pekade nedåt gatan:
"Där kommer getgumman."
Getgumman kom med sina båda getter; den ena ledde hon i ett snöre, den andra gick lös. Kanslirådets lilla dotter- dotter hade kikhostan och drack getmjölk.
"Ja; och där kommer lumpgubben."
Lumpgubben kutade in genom porten med sin påse på ryggen och sin svarta, smetiga käpp. Man sade, att han hade sett bättre dagar.
Två fulla kommo ut från krogen och vinglade gatan fram, arm i arm. En poliskonstapel i vita linnebyxor gick av och
271
Hjalmar Söderberg
an; "Fäderneslandet" stack upp ur bakfickan. En flock höns tågade ut från "Långa radens" gård, med tuppen i spetsen; polisen stannade, tog upp ett halvt franskt bröd ur bakfickan och började mata dem.
"Vad ska vi göra?" frågade Ida.
"Jag vet inte," svarade Martin.
Han såg mycket hjälplös ut.
"Vill du ha mitt päron?"
Ida tog upp sitt päron ur fickan och höll det under näsan på Martin. Det såg mycket frestande ut.
"Vi kan dela," föreslog Martin.
"Ja, vi kan ju dela."
"Men jag har ingen kniv att skära med."
"Det gör ingenting. Bit först du, så biter jag sen."
Martin bet, och Ida bet. Martin glömde, att han ville ha päronet skalat.
Nu var det någon som ropade på Martin, och i nästa ögonblick kom mormor ut och tog honom vid handen.
"Vad i Herrans namn tänker Martin på i dag? Skall han inte kamma sig och tvätta sig och äta frukost? Fanken be- sitta, en så'n pojke..."
Mormor skulle föreställa ond, men Martin skrattade bara.
I portgången mötte de Häggbom; han gick redan litet osäkert. Han vek undan med en lång lov och tog mycket hövligt av sig mössan, medan han sluddrade på sin visa: "skulle jag fara till Turkit och köpa mig hundra flickor."
På gården hade det blivit stilla. Madam Häggboms feta röda katt låg på soptunnan och spann med halvslutna ögon, och nedanför kilade råttorna ut och in.
III.
En grå oktoberförmiddag fick Martin tillåtelse av sin mor att gå ner till Ida Dupont och leka.
Herr Dupont hade två små rum en trappa upp. Vid denna tid på dagen var han på repetition i hovkapellet; Martin och Ida voro ensamma.
272
.orx^p^^y^/o-.. •P"-.,o*-
Den gamla gatan
Det var en mörk och mulen dag. Det inre rummet låg i halvskymning med en hög spånjalusi för fönstret. När man vek undan ett litet hörn av jalusien, såg man mellan två gråa husgavlar ett stycke av Ladugårdslandskyrkans stora svarta kupol. Bing bång, sade klockorna.
Ida visade Martin ett tittskåp med färglagda tavlor. Där funnos vita slott och trädgårdar med kulörta lyktor i långa glimmande rader, gula och föda och blå. Där funnos främ- mande städer med kyrkor och broar, och ångbåtar och stora skepp på en bred flod. Och där funnos festligt upplysta salar med strålande ljuskronor, men det som såg ut som ljuslågor var bara små hål, utstuckna med knappnålar. Och det blev alltsammans så stort och så levande, när man såg det i titt- skåpet. Det nästan rörde sig, det var visst något trolleri . . .
"Det har jag fått av min mamma," förklarade Ida.
"Men var är din mamma?"
"Hon är borta."
Martin såg undrande ut.
"Hur då borta?"
"Hon har rest bort med en främmande herre. Men ibland skriver hon brev till mig, som pappa läser för mig; och ibland får jag vackra saker av henne, som hon skickar."
Martin blev mycket nyriken. Han ville gärna veta mera, men han visste inte riktigt om han borde fråga.
Men Ida tog Martin om båda axlarna och såg mycket viktig ut:
"Vet du vad vi ska göra nu?" frågade hon. "Nu ska vi klä ut oss."
Hon drog ut en byrålåda och började plocka upp röda liv av sammet, sidensars och rips, med snören och rosetter i oändlighet; sidenskor, handskar och silkesstrumpor och långa slöjor av tyll — skära, vita, blå.
"Det här har jag också fått av min mamma... när hon var vid baletten."
Hon tog en tunn, ljusblå slöja med silver paljetter och svepte den om huvudet på Martin. Så fick han ett rött liv, ett skärp av silverskir, en vit kjol.
"Så lustig du ser ut," sade Ida. "Alldeles som en flicka."
273
i. *i - i i .m -i — -
Hjalmar Söderberg
Martin såg sig i spegeln, och. de skrattade båda.
"Kom hit," sade Ida, "så skall jag sota mustascher på dig."
Martin tyckte inte att det passade med mustascher, när han skulle vara flicka. Men det brydde Ida sig inte om: hon sotade en kork över ett ljus och ritade stora, svarta mustascher på Martin, och hon passade också på att svärta ögonbrynen på sig själv — så tittade de i spegeln igen och skrattade.
"O, så vackert att ha svarta ögonbryn," sade Ida . "T}rcker du inte att jag är vacker?"
"Jo," sade Martin.
Ida hittade på allt möjligt:
"Om du nu vill vara riktigt snäll, så ska vi hålla kalas."
Hon gick till ett skåp och letade fram en halvutdrucken vinbutelj och ett par gröna glas. Så dukade hon upp på toa- lettbordet och slog i.
Martin gjorde stora ögon:
"Törs du det för din pappa?"
"Ja då. Jag törs allt vad jag vill för min pappa. Min pappa är snäll han. Är din pappa snäll?" "Ja," svarade Martin.
Och de skålade och drucko. Det var ett sött och gott vin, och det lyste så grant och så dunkelrött i de gröna glasen.
Ute hade det börjat snöa. Det var stora, tunga flingor; fönsterblecket var redan alldeles vitt. Det var den första snön som föll ; och kyrkklockorna ringde i den svarta kyrkan : Bing bång, bing bång. Martin och Ida lågo på knä på en stol med armarna om halsen på varandra och näsorna tryckta mot rutan.
Men Ida slog i mera vin och skålade med Martin. Och sedan tog hon ned en gammal fiol från väggen och började spela på den, och medan hon spelade, dansade hon också och svängde med en vit slöja. Det lät mycket besynnerligt, då Ida spelade fiol. Martin höll för öronen, skrattade och sjöng och skrek. Men så började det klia på ryggen på Martin. Då kom han ihåg, vad hans mamma hade sagt, att Ida Dupont hade loppor.
Martin var inne i sängalkoven och tittade. Längst
inne i halvdunklet satt en madonnabild bakom två halvbrända vaxljus; och nedanför hängde ett krucifix.
274
Den gamla gatan
Martin stirrade förvånad. "Vad är det?" frågade han.
Ida blev mycket allvarsam och svarade lågt, nästan viskande :
"Det är vår religion." Herr Dupont var katolik.
"Vänta," sade Ida, "sätt dig därborta och var tyst, så ska jag lära dig vår religion."
Ida svepte in sig i skärt tyll med guldpaljetter. Så gick hon fram och tände vaxljusen under madonnan: två stilla, klara lågor. På en liten hylla under krucifixet tände hon en rökgubbe. I långa, blåa skyar ringlade röken fram under alkovens gardin, och luften blev tung av en stark, kryd- dad doft.
Madonnan strålade som en teaterdrottning, i rött, blått och guld; och stjärnorna på hennes mantel blinkade och tindrade i skenet från vaxljusen.
Martin frös av förtjusning.
Men Ida föll på knä framför madonnan. Hennes tjocka, mörkröda fläta lyste som blank koppar i ljusskenet. Hon mumlade något som Martin icke förstod, och hon gjorde be- synnerliga åtbörder med händerna.
"Vad är det?" frågade Martin. "Varför gör du så?"
"Tst! Det är vår religion."
Och Ida fortsatte inne i alkoven. Hennes stora, svarta ögon hade en tindrande glans. Men Martin kände sig så be- synnerligt tung i huvudet.
"Kom hit och var med," bad Ida. "Tycker du inte att det är vackert?"
Martin satte sig på sängkanten och försökte göra efter Idas åtbörder. Men snart började han nicka. Huvudet blev så tungt, så tungt.
... Ute snöade det alltjämt, och kyrkklockorna ringde: Bing bång, bing bång...
När herr Dupont kom hem, lågo barnen insomnade på sängen. Vaxljusen hade brunnit ned.
275
.o"s..O"s..a%,^o-'../0"....Q.-...^
V .« 1»WMW<W^« ■■-IMMWKM ill ■ I III »I »T II, I II - "ri" ~~ '"" »J
Hjalmar Söderberg
Hösten gick fram över jorden, och i staden, där Martin bodde, stodo husen gråa och svarta av regn och rök, och dagarna blevo kortare.
Men då eftermiddagen kom och skymningen föll på, satt Martin Bircks fader ofta vid brasan och såg in i elden. Han var icke längre ung. Han hade ett slätrakat ansikte med skarpa markerade drag, som en skådespelare eller en präst; och han hade ett sätt att le för sig själv utan att säga något, som ingav respekt och en viss känsla av osäkerhet. Men då han log på detta sätt, gällde hans löje i själva verket icke alls någon svaghet eller dårskap hos hans medmänniskor, ty det fanns ingenting satiriskt i hans lynne; han log bara åt en anekdot, som han läst i tidningen på morgonen, eller åt ett par hundar, som hade skällt på lejonen kring Karl XIII:s staty, då han på middagen gick genom torget på väg hem från sitt ämbetsverk. Ty Martin Bircks fader var tjänsteman. Och ehuru hans lön icke var stor och han icke heller hade någon enskild förmögenhet, förstod han likväl att ställa det så, att han med sin familj kunde föra en jämförelsevis sorgfri tillvaro; ty han hade endast smak för oskyldiga och enkla nöjen, och ingen fåfänga drev honom att söka umgänge med dem, som stodo över honom i förmögenhet eller rang. Han var son av en hantverkare; och då han någon gång tänkte över sin lott i livet, jämförde han den icke med sina förmäns eller sina förmögnare kamraters, utan erinrade sig i stället det fattiga hem, ur vilket han utgått. Och han fann då, att han var lycklig, och önskade blott, att den lycka han ägde aldrig skulle förmörkas. Han höll av sin hustru och sina barn och älskade ingenting i världen så högt som sitt hem. Då han var ledig från sina ämbetsgöromål, arbetade han gärna med sina händer. Han lagade bristfälliga möbler; och han förstod att nödtorftigt reparera den gamla köksklockan, som hade blomstermålningar på urtavlan och stora mässingslod på kedjor. Han förfärdigade också lustiga och sinnrika leksaker åt sina barn och små nätta prydnadsting åt sin hustru till hennes födelsedagar. Bland dem var ett litet tempel av vit
276
Den gamla gatan
kartong. Det var sirat med smala guldlister, och bakom en halvkrets av smärta kolonner fanns ett spegelglas, som tycktes fördubbla pelarnas antal. Till templets krön, som omgavs med en balustrad av marmorerat papper, ledde en spiral- trappa, också den av kartong och klädd med marmor; men i det nedersta trappsteget fanns det en liten låda, som kunde dragas ut. Och i denna låda hittade Martins moder varje år på sin födelsedag en hopvikt sedel eller ett litet smycke.
Han älskade också musik och sång. Han sjöng gärna Gluntar med en gammal studentkamrat, farbror Abraham, som stundom kom på besök; och han kunde fantisera vid pianot och efter gehör spela några stycken ur sina favoritoperor.
Men han läste sällan något annat än sin tidning.
Martin Bircks moder satt ofta, när skymningen föll på, vid pianot och spelade och sjöng. Hennes röst lät vackrare än alla andra röster. Hon sjöng visor, som ingen sjunger mera. Då stodo Martin och Maria bakom hennes stol och lyssnade förtjusta, och stundom försökte de sjunga med. Det var en visa om en soldat, som gömde en fältflaska, ur vilken han hade givit en döende prins att dricka på slagfältet. "Och prinsen drack ur den." Det var omkvädet. Och det var en annan visa om en herdeflicka, som vallade sin hjord i en dal- gång mellan branta alper. Det hördes ett brak av en lavin, och flickan skyndade på sin hjord: "Spring på, spring på mina lamm!" Och medan modern sjöng, gledo hennes händer över pianots gulnade tangenter; strängarnas klang hade en spröd glastimbre, och det suckade och klagade i pedalen. Men i basen låg en sträng bruten och surrade till då och då.
Och det kändes så ödsligt, då hon hade slutat att sjunga.
Martin drev av och an. Det var som om rummen bleve större och mera tomma, när skymningen föll på.
Till slut vände han sig till mormor, som satt vid fönstret och läste i Dagbladet.
"Snälla mormor, tala om en saga," bad Martin.
Men mormor kunde ingen ny saga. Och de gamla hade Martin redan hört så många gånger. Mormor fortsatte att läsa i tidningen med glasögonen långt ner på näsan.
277
Hjalmar Söderberg
"Kors i herrans namn," sade hon plötsligt och såg upp över tidningen, "har ni sett att en fröken Oldthusen är död?"
"Nej, är hon död," sade Martins fader. "Kunde det vara en syster till kanslirådet?"
"Nej, herregud, det var hans faster," sade mormor. "Hon hette Pella; Pella Oldthusen. Jag minns henne mycket väl, jag träffade henne i Vaxholm för många år sen. Det var en förbaskat kvick och rolig gumma; men hon hade tjyvorgan. Hennes bekanta brukade säga: 'Kära ni, låt ingenting ligga framme i kväll, för Pella Oldthusen kommer hit!' Och så hade hon en flicka som hon hade tagit upp. När den flickan skulle styras ut till sin första nattvardsgång, då stal fröken Oldthusen sin gamla jungfrus linneunderkjolar, som hängde i samma garderob som hennes egna kläder, och lät sy om dem åt flickan. Ja, det är Guds klara sanning, jag har själv hört det av en fru, som hade mycket väl reda på henne och hela släkten. 'Kära fröken,' sade jungfrun sedan, för hon hade tjänat hos fröken i många år och kände till hennes egenheter, 'kära fröken, det har varit tjyvar i garderoben! Och tänk så ledsamt; de ha stulit alla mina underkjolar, men inte frökens, fast de hänga alldeles bredvid.' — 'Kan man tänka sig så'na kanaljer,' sa Pella. 'Det var fasligt ledsamt; men jag kan ingenting göra åt den saken.' Emellertid gav hon jungfrun pengar till nytt linne en tid efteråt, för hon var förmögen och inte snål heller; men flickan fick gå till herrans heliga natt- vard i de stulna kjolarna."
Martin och Maria lyssnade med vidöppna munnar. Så hade mormor ändå till slut berättat en saga. Och sådana sagor kunde hon många.
Fadern hade tänt en cigarr och flyttade sin stol närmare elden. Så vinkade han åt Martin och Maria: "Kom barn, nu ska vi leka."
Brasan hade nästan brunnit ner. Fadern bröt sönder två eller tre tomma tändsticksaskar, och av spillrorna byggde han ett hus längst fram i kakelugnen. Han satte också in en mängd tändstickor till pelare och bjälkar, och slutligen vek han en strut av ett stycke styvt papper; det var ett torn. I
278
t • - **•
Den gamla gatan
strutens spets klippte han ett hål till skorsten. Det blev ett ståtligt slott med pelargångar och spiror och torn, alldeles som Stockholms gamla slott i Dahlbergs Svecia. Och när det var färdigt, satte fadern eld i alla hörn.
Det fräste och gnistrade och brann.
"Nej se — å se, så det brinner! — Nu tar det eld i det
bortersta hörnet. Nu brinner östra valvet, nu störtar
det in! Och tornet brinner — tornet ramlar.
Nu är det slut."
"Om igen, pappa," bad Martin, "å, om igen! Bara en gång till!"
"Nej, inte en gång till," sade fadern. "Det är inte roligt andra gången."
Martin tiggde och bad. Men fadern gick bort till pianot och strök sin hustru över håret.
Martin blev sittande framför brasan. Det brände på kin- derna, men han kunde icke slita sig därifrån. Det låg och glödde så grant där längst inne. Det glimmade och glödde och brann.
Till slut kom mormor och sköt spjället och stängde luckorna. Då gick Martin till fönstret.
Solen var längesedan borta. Det hade klarnat upp för en stund, men ännu drevo mörka skymassor fram i brutna led över himmelens tunna och glasaktiga blå. "Långa raden" låg i djup skymning. Trädgårdarnas lönnar och körsbärsträd stod o avlövade, och här och var glimmade redan ett ljus i ett fönster fram ur det dunkla kvistnätet. Nere på gatan gick lyktgubben och tände; han var gammal och krokig och hade en skinnluva, som gick långt ner i pannan. Nu kom han till lyktan mitt för fönstret, på andra sidan av gatan: när han tände den, lyste hela rummet upp. Den vita spetsgardinen tecknade sitt brutna mönster mot taket och väggen, och källor, fucksior och agapantus målade fantastiska skuggor.
Det mörknade mer och mer.
Man kunde se så långt bort där uppifrån — långt bort över de låga gamla kvarteren med trähus och trädgårdar. Man kunde se Humlegården med taket av rotundan mellan de nakna gamla lindarna. Och längst bort i väster reste sig en grå kontur; det var Observatoriet på sin kulle.
17. — Nationallitteratur. XXVIII.
279
Hjalmar Söderberg
Oktoberliimlens djupa och tomma blå blev mera djupt och mera tomt. Och i väster skiftade den i ett rött, som tyck- tes smutsigt av dimma och sot.
Martin ritade figurer med fingret på rutan, som började imma sig.
?'Är det jul snart, mormor?"
"Å, det dröjer, barn..."
Martin stod länge med näsan tryckt mot rutan och stirrade på himmelen. en tungsint skymningshimmel med blekrött mellan gråa moln.
V.
Men då lampan var tänd och man satt kring det runda bordet, var och en med sitt arbete, sin bok eller sin tidning, då gick Martin bort och satte sig i en vrå. Tv han hade plötsligt blivit sorgsen,, utan att han visste varför. Där satt han i mörkret och stirrade in i den rundel av gult ljus, inom vilken de andra sutto tillsammans och arbetade eller pratade, och kände sig utanför och övergiven och glömd.
Och det hjälpte icke. att Maria letade fram en gammal årgång av "Xär och Fjärran'' för att visa honom Garibaldi och kriget i Polen och kejsar Napoleon med spetsiga mustascher; han hade sett det alltsaniman, många gånger. Det hjälpte icke heller att hon gav honom ett stycke papper och lärde honom att vika saltkar, kråka och två båtar i lås; ty Martin längtade blott, utan att veta det., efter att någon skulle säga eller göra något, som kunde komma honom att gråta. Därför satt han butter och tyst och lyssnade till regnet., som piskade mot rutan; ty det hade börjat regna på nytt., och blåsten skakade fönsterglaset.
"Ja," hörde han plötsligt fadern säga till modern, "du har kanske rätt i att vi borde försöka sälja pianot och köpa ett pianino i stället, på avbetalning. Det håller ju inte stäm- ning i fjorton dar : och ett pianino är också en vackrare möbel."
Martin spratt till vid orden: sälja pianot. Han visste icke riktigt vad ett pianino var, men han trodde icke att det kunde vara ett riktigt piano; han föreställde sig snarare någon- ting med en vev. Och han trodde icke, att något annat in-
280
Den gamla gatan
strument kunde låta så vackert som deras piano. Han var god vän med varje buckla och varje rispa i det röda mahogny- faneret, ty han hade själv gjort de flesta av dem, och han kände igen nästan varje tangent på dess särskilda färgton. Sälja pianot! Det lät för hans öron som någonting omöjligt. Det var nästan som om han hade hört föräldrarna i lugn ton sitta och tala om att sälja mormor och köpa en tant i stället.
Martin började gråta innan han själv visste av det.
"Mamma," sade Maria, "Martin gråter!"
"Varför gråter du, Martin?" frågade modern.
Martin snyftade bara.
"Han är trött och sömnig," förklarade mormor. "Det är bäst att han får gå och lägga sig."
Medan Martin snyftande gjorde sin rond för att säga god natt, kom Lotta in med tebrickan. Hon hade en mycket högtidlig min, då hon sade:
"Nu kan jag tala om för herrskapet att Häggbom är död."
Det blev alldeles tyst i rummet. Martin slutade upp att gråta.
Mormor knäppte ihop händerna.
"Nej, har han verkligen slutat nu, gick det så hastigt... Herregud, har han slutat. Ja, det brännvinet. . . Men det var nog bäst för honom att han fick dö, fast det blir smått för madamen; han var ju portvakt i alla fall och försörjde hustru och barn."
"Han dog precis klockan sju," sade Lotta.
Men då ingen svarade något, gick hon ut i köket igen.
"Det är kanske så gott att man skickar ut en lista bland grannarna och ställer till en liten insamling," sade modern.
Martin skickades i säng. Modern satt på sängkanten och läste bönerna med honom; han slapp med Gud som haver, ty han var så trött. Eljes brukade han också läsa Fader vår och Herren välsigne oss.
Martin låg länge vaken och lyssnade till regnet, som plaskade mot fönsterblecket; ty han var icke alls sömnig, han hade bara sagt så för att slippa läsa de långa bönerna, som
17
281
,y'.(.o"'„,o".,<o,'...-0',%/o»..,0'>„^'„t-0' ..*o*«,*o'wO'»..-0"«..-0"*..-<
Hjalmar Söderberg
han icke förstod. Ty det är omöjligt för ett litet barn att för- binda någon som helst föreställning med vändningar sådana som "helgat varde ditt namn" eller "tillkomme ditt rike". Han låg och tänkte på Häggbom och undrade, om han kunde komma till himlen. Han luktade ju alltid brännvin.
Martin var mörkrädd. Då Lotta kom in med ett tänt ljus för att ordna något i rummet, bad han henne att låta ljuset stå.
"Martin skall sova," sade Lotta, "annars kommer Hägg- bom och biter honom."
Och hon gick ut och tog ljuset med sig.
Martin började gråta på nytt. Blåsten visslade i fönster- springorna, då och då slog en port igen med en skräll, och en hund tjöt därute. Innan modern drog ned gardinen, tyckte Martin att det var ett rött sken på himlen. Kanske elden var lös på Söder.
Det var buller och bråk ner på gatan. Fulla människor
som kommo ut från krogen slag och skrik. Tunga
steg mot gatläggningen, någon som sprang och någon som förföljde — och rop på "polis, polis!"
Martin drog täcket över huvudet och grät sig i sömn.
VI.
Den vita vintern kom med bjällerklang och snö och isblommor på rutan. Det är döda sommarblommor, som gå igen, sade Martins mor. Granskogarna där ute på landet drogo från mörkret och ensligheten in till stadens gator och torg, och då julens klockor ringde in helgen, stod där också i Martins hem en mörk och försagd gran och doftade av skog, tills kvällen kom, och den stod tindrande av ljus, vita ljus och färgade ljus, och full av röda vinteräpplen och konfekt med deviser, som voro så dumma att till och med Martin och Maria kunde förstå hur dumma de voro. All julens härlighet drog förbi, det var som att vända bladen i en bilderbok, och då nyårsnattens stjärna brann över de vita taken och man sade varandra god natt och tack för i år, tänkte Martin med en frysande känsla på den rad av gråa vinterdagar som väntade
282
Den gamla gatan
och som han icke kunde se något slut på ; ty det var så ändlöst långt till sommaren, och ännu längre till nästa jul. Nyårs- morgonen väcktes han medan det ännu var mörkt för att gå i ottan. Yrvaken kravlade han genom snön vid sina föräldrars sida, och då man kom förbi hörnet stod Ladugårdslandskyrkan där som en jättestor lykta och sken ut över det vita torget, där människorna från alla håll krälade fram över snön. I kyr- kan var det orgelbrus och sång och många tindrande ljus, och Martin kände sig lycklig och god och tänkte, att detta just var rätta sättet att börja det nya året; och då prästen började predika, somnade han strax. Men då han vaknade, sken redan gryningens bleka dager in genom fönsterna i kupolen, och modern ruskade på honom och sade: "Nu ska vi gå hem och dricka kaffe."
Så gick man då hem med hjärtat fullt av de vackraste föresatser; ty Martin förstod av sig själv, att det var någon- ting sådant prästen hade predikat om. Och fram på för- middagen skickades Martin och Maria omkring på nyårs visiter till morbror Janne och moster Lovisa och till tanter och far- bröder och blevo bjudna på kakor och vin och konfekt ur julgranarna. Men hos farbror Abraham fanns det ingen jul- gran, ty han var änkling och hade inga barn utan bodde en- sam med en gammal hushållerska. Farbror Abraham var doktor och hade många gånger kurerat Martin och Maria för mässling och skarlakansfeber och ont i bröstet. Han hade ett svart skägg och en lång, krokig näsa, ty han var jude. Han hade också en papegoja, som kunde svära på franska, och en svart katt. Denna katt hette Kolmodin; och han var den klokaste katt i världen, ty då han stod utanför tambur- dörren och ville komma in, jamade han icke som andra kattor bruka, utan reste sig på bakbenen, spände klorna i klock- strängen och drog i den mycket hårt.
Då Martin och Maria denna nyårsdag kommo för att önska farbror Abraham ett gott nytt år, satt han ensam med en flaska vin på bordet och spelade schack med sig själv.
Eummet var stort och halvskumt och fullt av böcker. Ute föll snön i stora flockar. Farbror Abraham stoppade deras fickor fulla med nämnarn och lät papegojan svära på franska
283
Hjalmar Söderberg
och var mycket vänlig; men han sade icke mycket, och fram- för elden, som glödde i kakelugnen, satt katten Kolmodin och stirrade dystert på sin herre. Martin och Maria sutto tysta och sågo på varandra och kände sig beklämda. Ty de hade mer än en gång hört föräldrarna säga, att farbror Abraham icke var någon lycklig människa, och att han aldrig var rik- tigt glad.
VII.
Så var då det nya året inne. Den almanacka, som Martin hade givit sin far i julklapp, hade röda pärmar, medan den gamla hade blå. Och Martin fann med förundran och miss- räkning, att detta var den enda skillnad han kunde se mellan det nya och det gamla året, att dagarna gingo som de förr hade gått, med klockringning och snö och mulen himmel, med leda vid de gamla lekarna och de gamla sagorna och med längtan efter att bli stor. Den tiden längtade han efter, men fruktade den också. Ty modern hade så ofta pekat på lump- gubben, som hade sett bättre dagar, och sagt, att om Martin inte ville äta upp sin välling eller sin ölsupa och eljes vara en snäll och duktig gosse, så skulle han komma att bli just en sådan lumpgubbe när han blev stor. Men när modern talade så, då snördes hans bröst samman, och han såg sig själv i skymningen smyga in genom porten med en påse på ryggen och peta i soptunnan med en svart käpp, medan far och mor och syster och mormor sutto tillsammans kring lampan som förr. Ty det föll honom aldrig in att tänka, att hans hem kunde upplösas och skingras.
Det föll snö, mycket snö. Drivorna växte, och det blev gnistrande kallt. Martin fick hålla sig inne med abcbok och multiplikationstabell, med färglåda och sprattelgubbar och alla de redan vissnande härligheter som julen lämnat efter sig. Men bland sprattelgubbarna fanns det en, som hette Röda Turken, och som han höll mera av än de andra, ty farbror Abraham, som hade givit honom den, hade sagt, att det var den lustigaste sprattelgubbe i hela världen. "Ser du," hade han sagt en kväll, "i och för sig är det ju varken lustigt eller märkvärdigt, att en pappgubbe sprattlar, när man rycker i
284
i ■ ■ ■■■■■■■ , .i o
Den gamla gatan
trådarna. Men Röda Turken är inte någon vanlig pappgubbe, han kan tänka och tycka alldeles som vi. Och när du nu rycker i trådarna och han börjar sprattla, då säger han till sig själv: Jag är en varelse med fri vilja, jag sprattlar alldeles som jag vill och uteslutande för mitt eget nöje; hejsan, det finns in- genting så roligt som att sprattla! Men när du slutar upp med att rycka i tråden, då tror han att han är trött och säger till sig själv: Jag ger katten att sprattla mera, det skönaste som finns är att hänga på en krok på väggen och vara alldeles stilla. — Ja, det är den lustigaste sprattelgubbe i världen!"
Martin förstod icke mycket av detta, men han förstod att Röda Turken var rolig och satte mera värde på honom än förut.
Så gingo dagarna, och med Trettondagen började de små familjebjudningarna med julgransplundringar och skuggspel och dockteater och laterna magica med brokiga bilder på ett spökaktigt vitt lakan. Men på hemvägen gnistrade stjärnorna, och fadern pekade på himmelen och sade: "Där är Vinter- gatan, och där är Karlavagnen."
VIII.
Men en morgon, då Martin vaknade, såg han att himlen lyste med ett ljusare blått än den gjort på mycket länge och att det droppade från taken och från päronträdets nakna kvistar. Och medan han satt upprätt i sängen och såg ut mot detta ljusa blå, kom Maria in med ett ris, som tycktes blomma i hundra färger, men det var icke blommor, det var brokiga fjädrar, och hon smällde på honom med riset och dansade och sjöng att det var fettisdag och att hon hade lov från skolan, hurra ! Och att det skulle bli semlor med mandel- massa inuti till middagen.
Och de togo fjädrarna ur riset och klädde ut sig med dem och lekte indianer och vita; men de voro indianer bägge två.
Men riset tog modern, och hon satte det i fönstret i en kruka fylld med vatten, mitt i solskenet. Ty kammaren låg åt öster, och där var morgonsol. Och se, det gick icke många
285
' , * Mwm —ii i — i i - —i i ' — " ' \ '
Hjalmar Söderberg
dar, innan det kom fram små brungröna knoppar här och där på kvistarna, de svällde och blevo större, och en dag hade de slagit ut och förvandlats till veckiga, ljusgröna blad. hela riset grönskade, och nu var det vår.
En eftermiddag föll det en strimma sol in i salen, som låg åt väster.
"Se solen, barn," sade modern. "Det är vår första efter- middagssol i år."
Solstrimman föll på ljuskronans slipade glasbitar, den bröts och strödde regnbågsfärgade fläckar runt omkring i rummet, på möbler och tapeter. Fadern gick just genom salen; han satte de trekantiga glasbitarna i rörelse med ett litet slag av sin hand. Det blev ett virrvarr och en dans kring väggarna av de brokiga fläckarna, en dans som av fladd- rande fjärilar. Martin och Maria började en jakt efter dem. De sprungo sig röda och varma och slogo händerna mot väggarna, och när de sågo en solfläck teckna sig mot handen i stället för mot tapeten, skreko de i förtjusning: "Nu har jag honom!"
Men i nästa sekund gled han undan, solstrimman blek- nade efter hand, och fjärilarna tröttnade att fladdra och lysa och blevo borta — Martin såg den sista av dem slockna på sin hand.
Men nej, det var icke vår ännu.
Åter föll det snö, våt snö som smälte strax och strax var smutsig, åter ringde klockorna i den svarta kupolen under en grå himmel, och det var Långfredag. Martin och Maria voro i kyrkan, men de fingo icke sitta hos sina föräldrar, ty deras föräldrar sutto långt borta i koret bland en mängd av svart- klädda och allvarliga människor; de voro också svartklädda själva, fadern i frack och vit halsduk, och allt var svart: det röda på predikstolen och altaret var borta, och det var svart i stället, prästerna hade svarta mässkåpor, ett svart kors reste sig hotande ur altartavlans blyfärgade moln längst borta i korets skymning, och svartgrå låg himlen och stirrade in genom kupolens valvfönster. Martin kunde icke somna som
286
Den gamla gatan
vanligt, ty allt var så hemskt, koralen klagade och kvidde, prästen såg dyster och elak ut och talade om blod, och en hund tjöt därute på kyrkogården...
Martin var förtjust över allt detta, ehuru han icke visste det.
Nej, våren, den riktiga våren... Den kom först när de kungliga körde ut till Djurgården i guldspann och plymascher. Hur sken icke allt den dagen, hur lyste det icke av blått och sol och vår kring skorstenarna och taken, kring tuppen på kyrktornet! På Martins gata blommade redan lönnarna, och över de lutande planken svävade skyar av vit blom, körs- bärsblom och hagtorn. På torget och Storgatan vimlade det av folk, hela staden var ute i ljusa och brokiga kläder, och framför Livgardeskasernen stodo de ljusblå livgardisterna, som Martin älskade och vördade, på post med dragna sablar. De kungliga körde förbi i en sky av plymer och guld, folket hur- rade och Martin hurrade med, och så gick man ut på Djur- gården för att dricka saft och vatten på Bellmansro. Runt omkring gnällde fioler och positiv, och Martin kände sig full- komligt lycklig. Men på hemvägen stannade man ett ögon- blick för att se på Kasperteatern. Det började redan skymma över slätten, men ännu skockade sig folket samman kring dockteatern, där Kasper just höll på att slå ihjäl sin hustru. Martin tryckte sig hårt intill sin mor. Han såg munnar öppna sig till breda skratt runt omkring i halvskymningen, han förstod ingenting, men ljudet av träpåkens slag mot dockans huvud skrämde honom — skrattade man åt att den elake mannen därborta slog sin hustru? Så kom fordringsägaren, också honom slog Kasper ihjäl, polisen och djävulen hanterade han lika illa, tills äntligen Döden narrade honom ner i sin kittel, och det var slut. Martin kunde icke skratta och icke heller gråta, han endast stirrade häpen och skräckslagen in i denna nya värld, som var så olik hans egen. På hemvägen var han frusen och trött. Solen var borta, och det mörknade mer och mer; kungen hade för länge sedan åkt hem till sitt slott, fulla människor knuffades och skr ålade runt omkring. Vitsipporna, som Martin hade plockat i skogskanten, voro vissna, och han kastade bort dem att trampas ned i smutsen.
287
t' i in ■ ' ■ ■'■ »■ — ■— — ii i — — — — mil/
Hjalmar Söderberg
Men då man äntligen var hemma och det var natt och Martin låg i sin säng och sov, drömde han, att fadern slog modern i huvudet med en stor påk.
IX.
Sommarhimmel och sommarsol, ett vitt hus mellan gröna träd . . .
I det vita huset hade Martins föräldrar hyrt några låga rum med rankiga vita möbler och med de blåaste rullgardiner i världen för de små fyrkantiga fönstren. Tätt förbi dessa fönster strök kronans landsväg fram. Här drogo ständigt forbönder och vägfarande från Mälaröarna fram på väg till och från staden, och alla stannade de här för att betala bro- pengar, ty det vita huset var bro vaktarens hus och låg just vid landfästet till Nockeby bro. Och bro väktaren satt varje kväll på sin förstukvist, som var omslingrad av humlerankor, och drack toddy och räckte fram sin sparbössa åt de väg- farande och pratade och ljög, ty han hade varit sjökapten och rest i många främmande länder. Men nu var han en liten vit- hårig gubbe och hade i många år haft bron på arrende och var en välbärgad man.
Men på aftonen första dagen, då packlårar, koffertar och klädkorgar ännu stodo huller om buller i rummen, som sågo en smula främmande ut ännu, men där varje skåp och stol och varje blomma i tapeten tycktes säga: vi bli väl snart be- kanta — och medan kvällsvarden med smör och ost och några små stekta fiskar stod dukad vid fönstret, satt Martin tyst på kanten av en kista och betraktade den främmande och nya tavlan: den grå landsvägen med telegrafstolparna, i vilka vinden sjöng, och hästarnas, kärrornas och böndernas mörka skuggfigurer mot den grönblå västerhimlen. Men snett över vägen, ett stycke åt sidan, var det en backe med en grupp av ekar, vilkas grönska stod mäktig och tung i sommarkvällens skymning, och bland dessa ekar var det en, som stod naken och svart och icke kunde grönska som de andra, och i dess grenar hade kråkorna byggt bo.
Martin kunde icke taga sina ögon ifrån det svarta trädet
288
,ö"-%..o^..a%.»o-...»0^./0*wO'
Den gamla gatan
med kråkboet mellan grenarna. Han tyckte att han kände detta träd, att han hade sett det förr, eller hört en saga om det.
Och han drömde om det på natten.
Sommarhimmel, sommardagar. Gröna ängar, gröna träd...
Ångarna stodo fulla av blommor, och Martin och Maria plockade dem och bundo dem till buketter åt sin moder. Och Maria sade till Martin : "Akta dig för ormarna ! Om du trampar på en orm, så tror han att du har gjort det med flit, och så biter han dig." Då trampade Martin så försiktigt han kunde i det höga gräset. Och hon lärde honom också, att det var en stor synd att plocka den vita smultronblomman, ty det var den som det blev smultron av. Och de kommo överens om att den som först fick se en smultronblomma skulle säga : fri för den! — Och den som hade sagt "fri" för en blomma skulle få plocka bäret när det blev moget. Men när de kommo till ekbacken, då var där alldeles vitt av smultronblom under ekarna; Maria var den första som såg det, och hon ropade strax: "Fri för allihop!" Men då hon såg att Martin inte längre såg riktigt glad ut, föreslog hon strax att de skulle dela skatten; och så drogo de i tanken ett streck från ett träd till ett annat och delade på så sätt hela ekbacken i två delar. Till höger om strecket var det Marias smultronställe, och Martins var till vänster. Därefter satte de sig ned under en ek i skuggan och ordnade sina blommor så som de tyckte att det passade bäst; och Maria lärde Martin att sticka in det fina hjärtformiga darrgräset överallt bland prästkragar och smörblommor och att binda ihop buketten med långa strån. Men Martin tröttnade snart på sina blommor, ty han hade glömt att han hade plockat dem för att ge dem åt sin moder, och han lät dem ligga i gräset och lade sig själv på rygg mitt ibland dem och såg på skyarna, som drevo fram över den blå himlen högt över hans huvud. De liknade vita hundar; små lurviga, vita hundar. Det var kanske också små hundar. Då människorna dö, komma de ju till himmelen; men hundarna, som inte ha någon riktig själ, kunna väl inte komma så högt upp. De få springa utanför och leka med varandra. Men
289
Hjalmar Söderberg
deras herrar komma nog ut till dem ibland, och då hoppa de små hundarna upp på sina herrar och slicka dem och bli så glada . . .
Vita skyar, sommarskyar.
Men det roligaste av allt, det var den långa bron och sjön och alla ångbåtarna, som blåste redan på långt håll för att bron skulle öppna sig och släppa dem igenom. Martin lärde sig snart att känna igen dem alla : Fyris och Garibaldi, Brage, som aldrig gjorde sig någon brådska, den vackra, blåa Tynnelsö och den bruna Enköping, som kallades kaffebrän- naren, emedan den puttrade som då man bränner kaffe. Varje båt hade för honom sitt särskilda ansiktsuttryck, så att han på långt håll kunde skilja den från de andra. De hjälpte honom också att hålla reda på tiden. Då Tynnelsö låg i bro- hålet, var det tid att gå hem och äta frukost; och då Runan blåste med sin hesa hals, då var Brage inte långt borta, och med Brage kom pappa från staden. Så var det också bogser- båtarna med sina långa rader av pråmar ; dessa pråmar brukade ofta fastna i brohålet, och ingenting i världen var så roligt som att då höra pråmkarlarna svära. Men de dagar då sjön gick grön med vitt skum och vågorna stänkte högt upp över bron, då kunde inga ångbåtar tävla med rospiggarnas skutor om första platsen i Martins hjärta. I varje skutskeppare såg han då en hjälte, som trotsade vågorna och stormen för att nå något okänt och hemlighetsfullt mål; ty det föll honom aldrig in att tro, att de bara seglade till Stockholm för att sälja den ved, det hö eller de lerkärl som de hade ombord. Dessa saker behagade honom likväl icke riktigt, ty han kunde icke hindra att de mot hans vilja ingåvo honom en dunkel misstanke om en eller annan lumpen biavsikt hos skepparen, och han tyckte i djupet av sitt hjärta mest om de skutor, som kommo tomma från staden. De dansade också käckast över vågorna, och de styrde bort mot trakter, där Martin aldrig hade varit, långt förbi Tyska Botten och Blackeberg — och där gick gränsen för den kända världen.
Där var det också solen gick ned varje kväll i ett rött och skimrande förlovat land. Martin var fullkomligt viss om
290
Den gamla gatan
att det var just där den gick ner, strax bakom udden, och inte på något annat ställe. Han såg det ju så tydligt. Likväl föreställde han sig icke, att de som bodde där borta fingo se solen på riktigt nära håll, eller att de behövde vara rädda för att få den i huvudet. Om en annan gosse hade kommit till honom och sagt honom något sådant, skulle Martin ha tyckt att han var mycket dum. Ty det är med barnen alldeles som med de vuxna: de göra sig ofta de besynnerligaste föreställ- ningar om världen ; men om någon kommer och drar ut konse- kvenserna av deras idéer, säga de att han är mycket dum, eller att det är opassande att skämta om allvarliga saker.
Sommartiden, smultrontiden . . .
På den tiden var sommaren annorlunda än nu. Den var en lycka, som fyllde dagen och aftonen och trängde ända in i nattens drömmar, och morgonen var lyckan själv. Men en morgon vaknade Martin tidigare än vanligt, och då han hörde en liten fågel kvittra i ligusterhäcken utanför fönstret och såg att solen sken, reste han sig upp i bädden och ville klä på sig och gå ut. Då kom hans moder och sade, att han skulle ligga stilla ännu en liten stund, ty det var hans födelsedag, och Maria höll på med någonting därute, som han inte fick se förrän det var färdigt. Och hon kysste honom och sade, att han fyllde sju år och att han skulle vara riktigt flitig och snäll i sommar, så att han inte skulle behöva skämmas för de andra gossarna i höst, när han skulle börja skolan. Men då Martin hörde ordet skolan, glömde han fågeln, som kvittrade i häcken, och solen som sken, och han kände det så trångt i halsen, som om han måste gråta; men han behärskade sig och grät icke. Han visste inte riktigt klart vad en skola ville säga ; men det lät så elakt och hårt. Hans moder höll visser- ligen skola med honom och Maria, men det var bara en liten stund var dag nere i trädgården, i syrenbersån, och där fladd- rade fjärilar, både gula och vita och blå, och humlorna sur- rade, medan hans moder berättade sagor för honom om Josef i Egypten och om kungar och profeter och lärde honom att forma bokstäver efter en förskrift. Och han förstod att en riktig skola måste vara något helt annat. Men medan han
291
HjALMAE SÖDERBERG
var bekymrad i sitt hjärta över att han skulle börja skolan på hösten, kommo de alla in och gratulerade honom för att det var hans födelsedag, pappa och mormor och Maria, och Maria gjorde sig till och neg och sade: "Jag har den äran att gratulera!" Men Martin skämdes och blev röd i ansiktet och vände sig mot väggen.
Då lämnades han ensam. Men det dröjde inte länge förr än mormor stack in huvudet och ropade, att kungen kom ridande med femton generaler för att gratulera Martin, och i detsamma hörde han ett mullrande över bron som om åskan gick. Då sprang han ur sängen och kastade på sig sina kläder, men bullret kom närmare, det stod en sky av damm över vägen, hästarnas hovar dånade mot marken och bron, och det blixtrade av blanka vapen. Då han kom ut på verandan, hade de främsta redan hunnit långt förbi, men Martins moder tröstade honom med att kungen inte var med. I stället var det nästan hela hans krigshär, ty det skulle vara fältmanöver i Drottningholmstrakten. Det var husarer och dragoner och hela artilleriet från Stockholm, och artilleristerna skakades som potatissäckar på sina kärror och voro gråa och svarta av damm och smuts. Men Martin beundrade dem ännu mera på det sättet och undrade för sig själv, om det inte var ännu bättre att vara artillerist än att vara skutskeppare.
Men krigsmakten drog förbi och blev borta, det kom en frisk vind från sjön och tog med sig den lukt av smuts och svett som den hade lämnat kvar, och då Martin vände sig om, stod där bredvid frukostbordet ett särskilt litet bord dukat åt honom, och Maria hade klätt det med blommor och gröna blad. Då skämdes han återigen och blev röd, men han blev också mycket glad, ty mitt på bordet stod en kaka, som hans mor hade bakat åt honom, och en stor tallrik full med smultron, som Maria hade plockat under ekarna, och en tjugufemöring från pappa och ett paket med strumpor, som mormor hade stickat. Men av allt detta tyckte Martin mest om tjugufem- öringen. Ty han hade redan lärt sig förstå att ett par strumpor, det är ett par strumpor rätt och slätt, och en kaka är en kaka ; men en tjugufemöring, det är ett obestämt antal uppfyllda önskningar i vilken riktning som helst inom en viss gräns,
292
Den gamla gatan
och hur trång den gränsen var hade erfarenheten ännu icke lärt honom.
Och Martin gick omkring och tackade alla och smakade på kakan och smultronen och såg att strumporna voro röd- randiga och vackra och gömde tjugufemöringen väl i en tänd- sticksask, som han hade till kassaskrin, och där det låg ett par gamla kopparslantar förut och några små stenar, som han hade letat ut i sanden och gömt, därför att de voro så vackra.
Så blåste Brage vid Tyska Botten, och pappa måste fara till staden; men Martin fick gå med mamma och mormor och Maria till Drottningholm. Där låg kungens vita sommarslott och speglade sig i den blanka viken, och träden i parken voro större än alla andra träd, och skuggan under dem var djup och sval. Och över dammarnas och kanalernas mörka vatten gledo de vita svanarna fram med stelt sträckta halsar, och Martin trodde icke att de bekymrade sig om någonting annat i världen än sina egna vita drömmar.
Men mormor hade ett franskt bröd med sig, och hon bröt det i smulor och matade dem som man matar höns.
Sommardagar, lyckodagar, blåklint i den gula rågen . . .
Det var nära vid skördetiden, och Martin gick på vägen med sin moder, Maria gick på hennes andra sida och tog då och då en blåklint ur rågen. Men modern hade en skär klän- ning och en halmhatt med stora brätten, och hon talade med dem om människorna och världen och om Gud.
"Ser du, Martin," sade hon, "där står just det tunga och det lätta axet, som vi läste om här om dagen i bersån. Du minns, det fulla axet, som böjde sitt huvud så djupt mot jorden, därför att det hade så många sädeskorn att bära på. Men sädeskornen mal man till mjöl i kvarnen, och av mjölet bakar man bröd, och brödet är gott att äta när man är hungrig. Men det tomma axet är till ingen nytta ; bonden kastar bort det eller ger det åt sin häst att tugga på, och det blir hästen inte fetare av. Och ändå reser det sig så stolt i höjden och ser ned på de andra axen., som stå och bocka sig runt omkring."
Och modern bröt av det stolta, lätta axet och visade Martin att det var alldeles tomt.
293
Hjalmar Söderberg
"Sådana äro många bland människorna," sade hon. "Det kommer du att få se när du blir stor. Då får du också se män- niskor, som gå och hänga med huvudet för att man skall tro, att de höra till de fulla axen. Men de äro just de allra tommaste.
Men ni skall också komma ihåg, barn, att det inte tillhör er att avgöra, varken nu eller när ni bli stora, om en människa hör till de fulla eller de tomma axen. Sådant kan en människa aldrig riktigt veta om en annan. Det vet bara Gud."
Då modern talade med Martin om Gud, kände han sig på en gång högtidlig och litet generad, ungefär som en liten hund, då man försöker prata med honom som med en människa. Ty när han hörde sin mor berätta om paradiset och Noaks ark, då kunde han mycket väl följa med och såg det alltsam- mans så tydligt för sina ögon, både äppelträdet och ormen och alla djuren i arken; men vid ordet Gud kunde han icke föreställa sig någonting bestämt, varken en gammal gubbe eller en medelålders herre med mörkt skägg. Högst uppe i det blå valvet i Ladugårdslandskyrkans kupol satt ett stort, målat öga, och modern hade sagt att det var en sinnebild av Gud. Men det ensamma ögat föreföll Martin så hemskt och sorgligt; han vågade knappt se på det, och det. hjälpte honom icke alls att förstå, hur Gud i verkligheten såg ut. Han hade också fått lära sig utantill de tio buden, som Gud hade skrivit upp åt Moses på Sinai berg. Men de kunde blott styrka hans hemliga misstanke om att Gud var någonting som egentligen bara angick de fullvuxna. Aldrig kunde det vara till Martin som Gud talade, då han sade: "Du skall inga andra gudar hava för mig." Martin visste varken hur en avgud såg ut eller hur man skulle göra för att dyrka honom. Att han skulle hedra sina föräldrar föll ju av sig självt. Han kände icke heller någon frestelse att dräpa, eller att stjäla, eller att begära grannens jungfru, oxe eller åsna. Och han visste inte alls hur han skulle bära sig åt för att göra hor; men han föresatte sig att försöka akta sig för det i alla fall, för säkerhets skull.
"Gud vet allt, både det som nu sker och det som kommer att ske. Han har själv bestämt det alltsammans. Och när du ber till Gud, Martin, skall du inte tro, att du med dina böner kan förmå honom att ändra en prick i sina beslut. Men
294
Den gamla gatan
Gud tycker ändå om att man ber till honom, och därför skall du göra det. Du skall aldrig sluta upp med att läsa din afton- bön var kväll innan du somnar, om du blir aldrig så stor och förståndig. Men när du blir stor och skall reda dig på egen hand i världen, då får du aldrig glömma, att du först och främst måste lita på dig själv. Gud hjälper bara den som hjälper sig själv. Och om det en gång i livet händer dig, att det är någonting som du rätt innerligt önskar dig, så att du tycker att du aldrig kan vara glad mera, om du inte får det — då skall du inte be till Gud att han ger dig det. Försök hellre att skaffa dig det själv; men om det är omöjligt, så bed honom om styrka att försaka det du önskar. Han tycker inte om andra böner."
Så talade Martin Bircks moder, medan de gingo på vägen. Och sommarens vind susade omkring dem och strök fram över fälten, och säden gick i vågor.
Men brovakten, gubben Moberg, hade en dräng vid namn Johan. Johan var fjorton eller femton år och blev snart Mar- tins bästa vän. Han skar pilbågar och barkbåtar åt Martin, och Martin hjälpte honom att veva upp bron. Om kvällarna, då han var ledig, brukade han också leka "dunk" eller "ingen rövare finns i skogen" med Martin och Maria och några andra barn. Men det var varken för barkbåtarnas eller lekarnas skull som Martin höll så mycket av Johan och beundrade honom så gränslöst. Det var för att Johan alltid hade så mycket underliga saker att berätta om, saker som pappa och mamma och mormor aldrig talade om. Det var i synnerhet i mörkningen Johan brukade bli meddelsam, då Martin och han sutto tillsammans på en bjälke vid brohålet och väntade på en ångbåt, som skulle komma, och vars lantärnor förr eller senare sköto fram bakom udden, den gröna först och sedan den röda. Då kunde Johan tala om både ett och annat. Än var det om gubben Moberg, som brukade se små, små djävlar hoppa upp och ner i toddyglaset, upp och ner; och det var dem han pratade med när han satt och muttrade för sig själv och rörde om i glaset. Men med prästen i Lovö var det ännu värre fatt. Se han var riktigt god vän med hin onde, det visste hela socken. Det kunde man ju också förstå av sig själv, om
18. — Nationallitteratur. XXVIII.
295
Siv '■■ ■ ■ i &
Hjalmar Söderberg
man tänkte rätt på saken; hur skulle han annars kunna stå i predikstolen och predika som han gjorde i en hel timme, var fick han alla sina ord ifrån? För resten hade Johan en gång haft ett ärende till honom och varit ända inne i hans rum, och han hade med sina egna ögon sett, att det var propp- fullt med böcker från golv till tak. Ja, nog var den i kompani med fan ! — Eller han berättade om en som hade blivit mördad på landsvägen för tre år sedan, alldeles där i närheten, och han beskrev stället så noga: Det var just där skogen står så tät på ena sidan, och på den andra står ett pilträd bredvid en telegrafstolpe. Det var en kväll i november det hade skett, och gick man förbi det stället vid den rätta tiden, då kunde
man tydligt höra hur det jämrade sig i diket. Men de
fick aldrig fatt på den som hade gjort det.
När Martin hörde sådant, klämde han sig hårt fast vid Johans arm, och han kände sig lättare om hjärtat då ång- båtens lantärnor lyste fram ur mörkret och närmade sig och då han hörde maskinens dunk-dunk och kaptenens kom- mandorop och de måste skynda sig att veva upp bron. Och när de följdes åt hem över bron, voro de bägge upphetsade av tankar på spöken och mord, och Johan sade till Martin:
"Hör, han är visst efter oss!"
Martin visste inte om han var mördaren eller den mördade, men han trodde sig höra steg på bron och tordes inte vända sig om. Men Johan, som hade ett glatt lynne, skingrade hans rädsla genom att stämma upp en lustig visa, och han sjöng på melodien "det satt en kärng på Konhams torg":
"Jag går mot döden vart jag går, killivillivippombom !"
Och Martin stämde i och sjöng med. Men när de kommo fram till bro vaktar ens hus, tystnade Johan, och Martin sjöng ensam med full hals:
"Jag går mot döden vart jag går, killivillivippombom !"
Men brovaktaren, gubben Moberg, satt på sin förstukvist, som var omslingrad av humlerankor, och drack toddy med
296
.grs..crwQ^.>o-«...0"-..»o»wO-
Den gamla gatan
två bönder vid skenet av en rund kinesisk lykta. Och han var en gammal man och drack toddy varje kväll, och man sade, att han inte kunde ha lång tid kvar. Men han ville så ogärna dö. Och om han hörde någon tala om sjukdom och död, var det som om man hade sagt någonting oanständigt, eller det var mycket värre, ty oanständigt tal sårade icke alls hans öron, utan kryade upp hans humör. Men då han nu såg Martin komma på vägen och hörde honom sjunga en dödspsalm på en fräck gatvisas melodi, då reste han sig och gick med vacklande steg ett stycke fram på vägen och stannade framför Martin. Martin stannade också och tystnade strax och såg sig om efter Johan, men Johan var försvunnen.
Men gubben Moberg hade blivit blåblek i ansiktet, och han darrade på rösten då han sade:
"Och det där skall vara ett bättre mans barn! Jag får säga, att det är besynnerliga tider."
Därefter gick han in i huset utan att varken dricka ur sin toddy eller säga god natt åt bönderna och gick till sängs.
Men Martin stod ensam kvar på vägen, och det hade med ens blivit så tyst omkring honom. Han hörde bara ljudet av böndernas käppar, som de stötte hårt mot vägen, medan de gingo bort i mörkret utan att säga något.
Men Martins föräldrar hade hört alltsammans från ve- randan på sidan av huset.
"Martin, kom in!"
Martin var så röd som hans halslinning var vit. Nu skulle han redogöra för vem som hade lärt honom att sjunga så där. Men han sade, att han hade hittat på det själv. Fadern för- klarade för Martin, hur förskräckligt illa han hade burit sig åt, och Martin grät och skickades till sängs. Hans mor grät också, då hon läste bönerna med honom. Hon var upprörd och förskräckt. Ty barnens brott bedömas, liksom de fullvuxnas, mera efter den skandal de ha gjort än efter deras egen inre be- skaffenhet ; och Martins brott hade gjort en förskräcklig skandal.
Sommarens vackraste dagar hade gått. Om dagen var det regn och blåst, och sjön gick grön. Och i skymningen flaxade kråkorna kring ekbacken med det nakna trädet.
18*
297
;0" «.%.0"'...O 0'-... 0"...»0"»...0 ,-..«0 -...'0,,...*0'%*-.»0--.-0*«..«Ofc,...«0,,«.. 0.
Hjalmar Söderberg
När det regnade, fick Martin läsa "Biet och duvan" och "En padda såg en tjur vad hände". Och han läste också om "Litens resa till Drömmestad":
"Små guldfiskar en långan rad,
vimla i silver vatten.
Liten åker till Drömmestad,
kommer nog fram till natten.
Snart, snart
drömmarnas hus
skimra i månskenskvällen.
Klart, klart
tindrande ljus
skymta på tusen ställen.
Slupen glider, det går mot land,
lyktorna hela raden
stå bland vimmel och sorl på strand,
klockorna slå i staden."
Staden. Martin fick tårar i ögonen. Han hade
ofta tänkt på staden den sista tiden och undrat om allting var sig likt därhemma. Ty om vintern längtade Martin efter sommarens gröna gräs och smultronen i skogen; men då en rad av sommardagar hunnit gå och grönskan icke längre var ny och maskrosorna på gräsplanen stodo gråa av landsvägens damm, då drömde han åter om stadens tindrande lyktrader, öm julen och snön och om vinterdagens gråskymning framför den tända brasan.
298
UR DET MÖRKNAR ÖVER VÄGEN.
BLOM.
En bländande augustimorgon precis klockan åtta öpp- nades Långholmens portar för tre av anstaltens pensionärer, som där av olika anledningar hade tillbragt olika tidrymder, noggrant avpassade efter graden och beskaffenheten av deras i handling ådagalagda meningsskiljaktighet med det lag- bundna samhället. De kände varandra icke, de hade ingen känsla av förbrödring genom gemensamma olycksöden, och de sade varandra varken god morgon eller farväl.
Den, som kom först, var en undersätsig man med tjur- panna och grova handleder. Han hade en mörk kväll över- fallit en gammal arbetare, som han icke tyckte om, slagit ut några tänder på honom och sparkat honom i bröstet så att han hostade blod några dagar. Han hade fått en månad för övervåld, varav ringa skada följt, och begav sig skyndsamt till närmaste utskänkningsställe.
Därnäst kom en man, som hade bedragit ett opersonligt väsen med namn av bankbolag på en medelstor penning- summa. De tre månader, som han tillbragt inomhus, hade icke alltför mycket blekt hans friska punschhy. Han hade en välsittande mörkblå sommarkostym med smala vita ränder ; på fötterna hade han nya gula skor, i handen höll han en liten elegant kappsäck av samma färg som skorna, och han liknade närmast en handelsresande, som småvisslande kommer ut från ett hotell. Han visslade likväl icke, men steg upp i en droska med uppslagen sufflett, under vilken en svartklädd kvinna med bleka och för grämda drag väntade honom, kastade en adress åt kusken och försvann i en dammsky.
Sist kom förre skrädderiarbetaren Blom, Oskar Valdemar Napoleon. Hans ansiktsfärg gick mera i grått, ty han hade
299
.g^...p-'s..-q%.fO'N,.'0^o*u..O'^
Hjalmar Söderberg
med nio månader fått försona stölden av en till skyltning uthängd kavaj — det var nämligen andra resan. I högra bröstfickan hade han, utom prästbetyget med dess mindre smickrande anteckningar, en summa av åttio kronor, inlagda i ett blått kuvert jämte ett intyg från fängelsedirektören om gott uppförande på Långholmen.
Det var icke mycket för att vara resultatet av nio må- naders arbete, men han hade ju också haft sitt uppehälle under tiden. För honom var det i alla fall en betydande summa , och den hade också varit en hävstång till många framtids- planer, av vilka de flesta vilade på uppenbara osannolikheter, till många drömmar om ett nytt liv, om lycka och välstånd och allmän aktning, isynnerhet under dessa sista veckor, då han i betraktande av den snart förestående friheten varit förskonad från den förödmjukande slätrakningen och känt aktningen för sitt människovärde gro på nytt och växa i kapp med skäggstubben på överläpp och haka. Men nu, då han verkligen var fri och kände sommarmorgonens svala och lätta bris fläkta kring tinningarna och hörde suset i de stora träden, skötos alla dessa planer liksom av sig själva en smula i bak- grunden, naturligtvis bara tills vidare, bara för några timmar eller kanske för en dag, och en enda stor lyckokänsla steg upp i honom och svepte in honom nästan som i en yrsel. Han var också mycket hungrig, ty han hade knappt rört Lång- holmsmaten denna sista morgon, och han tänkte med längtan och välbehag på en liten matservering vid Brännkyrkagatan, som han kände till sedan gammalt, och på en stor biffstek med lök och en eller kanske två buteljer öl — tänk, öl!
På Långholmsbron stod en ledig vaktkonstapel och metade mört på små saffranskulor. Blom stannade med armarna mot broräcket och såg på; det roade honom att låtsas som om han icke hade bråttom. Där nere i det lugna vattnets tjocka grönska, i skuggan under bron, gingo stora rödögda mörtar av och an kring fångvaktarens saffranskula, petade till den ett tag, vände tveksamt om och kommo tillbaka igen; då och då kom en och annan sarv med röda fenor och gull- rygg, vackra fiskar, men litet leriga i smaken, och emellanåt blänkte också den breda silversidan på en braxenpanka. På
300
Blom
bägge sidorna av det smala Långholmssundet doppade stora lutande pilar sina grågröna blad i vattnet, och vassen vajade sakta för morgonvinden. Och i fonden, långt borta, stodo Stockholms kyrkor och torn i blått soldis, som ristade med en fin nål.
"Ja," sade Blom till konstapeln, "nu skall man börja leva igen."
"Ja, lycka till, Blom," svarade konstapeln utan att taga ögonen från flötet, som just tog ett dopp under vattenytan — det var napp, men fisken tog bara saffranskulan och lämnade kroken åt sitt värde.
En ångslup kom puttrande fram under bron, på väg till staden, och lade till vid bryggan näst invid. Blom kände sig ett ögonblick frestad att följa med, men kom strax tillbaka till sin första tanke, matstället vid Brännkyrkagatan, biff- steken, löken och ölet, sade adjö åt konstapeln och gick Lång- holmsgatan fram. Han kände sig av gammalt mest hemma- stadd i denna utkant av Söder, mellan Skinnarviksbergen, Liljeholmsbron och Långholmen.
*
Då Blom mätt och belåten kom ut från sitt matställe, var hans första åtgärd att köpa en ny svart filthatt, ty den gamla gick alltför mycket i gulbrunt, och han hade en gång hört att hatten gör gentlemannen. Därefter gick han till närmaste rakstuga vid Hornsgatan och lät avlägsna skägg- stubben från hakan och en del av kinderna, men behöll, utom mustascherna naturligtvis, ett par små polisonger vid öronen. Därefter gick han snett över gatan till en kortvaruhandel, från vilken han kom ut iförd en ren vit krage, en blårandig nattkappa och en lysande ljusblå halsduksrosett. Några steg längre upp på gatan stannade han framför en fotografs skylt- låda och speglade sig i glaset. Han blev nästan rörd över den förvandling som han undergått. Och då han på en band- formig remsa, som pittoreskt slingrade sig fram mellan porträt- ten av jungfrur, sömmerskor, frälsningssoldater, beväringar och en präst med prästkrage, läste att han kunde få ett halvt dussin kort i visitkortsformat för 2:50, kände han en oemot-
301
Hjalmar Söderberg
ståndlig frestelse att gå upp och låta fotografera sig. Dels var dagen betydelsefull för honom, så att det kort han nu tog kunde bli ett minne för livet, dels hade han också en mörk aning, som han dock sökte skjuta undan, om att det kanske kunde dröja länge innan han på nytt befann sig i ett skick lika värdigt att förevigas i bild. Han hade också låtit foto- grafera sig åtskilliga gånger förr, och han erinrade sig med välbehag den angenäma känsla han erfor av att se sitt jag så att säga i förädlad form, utan fläckar på rocken och störande ojämnheter i hyn, vackert slätkammad och med ett värdigt och sympatiskt uttryck. Han gick upp till fotografen, kam- made sig omsorgsfullt framför en spegel och satte sig orörlig framför kameran med händerna på knäna.
"Blev det bra?" frågade han, då sittningen var slut.
"Herrn kommer att se ut som en bankdirektör", svarade fotografen efter att ha kastat en blick på plåten.
Då han åter stod på gatan, kände han de goda föresatserna kalla med mera styrka och tydlighet än förut. Han borde gå ned till staden, söka upp ett par gudfruktiga och välvilliga personer som fängelsedirektören och pastorn givit honom an- visning på, söka arbete, skaffa sig ett billigt logi. Men det var ännu tidigt på dagen, urmakarens klocka där borta i hörnet visade icke fullt på tio, solen lyste så hj ärtgripande på den blå himmeln och luften var ljum och stilla. Han kunde unna sig litet tid, han kunde gå ett slag utåt Liljeholmen, ut i skogen.
Ja, skogen, den hade han tänkt på många gånger, medan han satt inburad där borta bakom gallret.
Han hade vuxit upp i ett torp i en skogsbacke, en halv mil söder om Stockholm. Då han hade gått och läst, blev han satt i lära hos en liten troende skräddare på Söder. Skräd- daren var baptist; Blom blev också baptist och lät döpa om sig. Men då han sedan kom till en annan skräddare som till- hörde statskyrkan och flitigt missbrukade djävulens namn, domnade den nya tron så småningom bort. Han gjorde nya bekantskaper och blev fästman åt en halvgammal jungfru, som hade en sparbanksbok och som gav honom pengar. På detta sätt blev han van att roa sig, inte mycket, men likväl
PQ2
.0'N,.O^..*0r%..O%...-0'*wO«-'..X>-'-..-0-'^
Blom
mer är vad som är bra för fattigt folk. De vackra sommar- kvällarna satt han ofta på Mosebacke eller i Strömparterren och drack punsch, ibland med fästmön, men ibland med en liten mörkhårig sömmerska, som han hade blivit bekant med hos Tekla en eftermiddag, då hon hade kaffebjudning i jung- frukammaren. Hon hette Edit; hon hade ett stort, mörkt hår och en mycket röd mun. Hon gick långa tider utan arbete, men förstod alltid att reda sig ändå. Blom önskade ofta, att Teklas trofasta kärlek till honom tillika med hennes sparbanksbok genom något trolleri kunde överflyttas på Edit. Men Edits hjärta var obeständigt och aldrig att lita på, och sparbanksboken förblev Teklas. Nå, som det nu var, gjorde han sig i alla fall litet glädje både med den enas pengar och den andras röda mun.
Men så kom slutet. Skräddaren, som han arbetade hos, gjorde konkurs, och han stod utan arbete. Tekla lovade att hjälpa honom och tog ut pengar från banken; han skulle få låna trettio kronor, tills han fick arbete. På kvällen, då han skulle få pengarna, tvang hon honom att stanna längre än han hade lust till. Och då han äntligen skulle gå och bara väntade på pengarna, bröt det löst. Hon var så mycket ur- sinnigare som hon måste tala mycket tyst, av fruktan att väcka herrskapet. Edit hade varit uppe hos henne på efter- middagen, de hade kommit i gräl om någonting, och Edit hade talat om. alltsammans med Blom, för att retas och skryta. Men Tekla var inte den som lät någon driva med sig! Och hon kallade honom en fähund och mycket annat och viftade med de tre tiorna under näsan på honom och förklarade att han aldrig mer skulle få ett öre av henne. Då nappade han dem till sig med ett raskt grepp och gick sin väg. Han visste att hon inte vågade göra något väsen på natten, herrskapet kunde vakna.
Men nästa dag anmälde hon honom i polisen för stöld. Han nekade först, men erkände sedan och berättade förloppet. Målsägandens framställning av saken var emellertid helt an- norlunda ; de trettio kronorna hade legat på ett bord, han hade tagit dem utan att hon såg det, och hon hade aldrig lovat honom dem. Det enda som blev fullt klart var, att han hade tagit dem.
303
Hjalmar Söderberg
Det var första resan.
Sedan hade han levat som det föll sig — haft arbete ibland, och ibland svultit och tiggt, tills han en kväll fick den idén att stjäla en kavaj på Osterlånggatan för att undgå Svartsjö.
Han hade kommit ner på Liljeholmsbron. Mjölksurror skramlade och smålurviga bondhästar stretade mödosamt med sina pinnkärror uppför det branta landfästet. Från de hundra fabriksskorstenarna kring Årstavikens stränder stego rökarna stilla och pelarrätt mot höjden som från ett herren behagligt offer. Över järnvägsbanken rusade kontinentexpressen söderut med restaurangvagnen full av frukosterande resenärer med ansjovisar på gafflarna. Men i det lugna hörnet mellan stran- den och bron simmade en ankfamilj av och an, några vita, andra spräckliga med minnen från vildandens dräkt, och mitt i flocken stod ankbonden på en flytande planka och sov på ett ben och med huvudet under vingen.
Blom tog upp en skorpa som han tagit med sig från mat- stället vid Brännkyrka gata n, smulade sönder den och kastade ut smulorna åt ankorna. Det blev strax livligare i flocken, till och med ankbonden lyfte huvudet och öppnade ena ögat, men slöt det igen. Han var helt vit, och också det tillslutna ögonlocket var vitt, så att Blom kom att tänka på de hemska, tomma marmorögon, som han hade sett på Nationalmuseum en söndag för många år sedan. De andra nappades om skorp- smulorna. En av dem hade fått fatt i en bit, som var för stor, hon doppade den i vattnet gång på gång för att blöta upp den och få sönder den; under tiden följde en annan oavbrutet med vaksamma ögon alla hennes rörelser, och då skorpbiten till sist slant undan hennes näbb, var den andra strax där och tog den. Det blev icke något slagsmål; den första nöjde sig med att i sin tur följa efter och vakta på ett tillfälle att få igen det förlorade.
Blom skrattade högt av förtjusning.
Ja, det är rätt, tänkte han, den som har något skall passa på det han har, annars kommer en annan och tar det . . .
Och han kände det nästan som en tröst att se det oskyldiga vita djuret ostraffat och alldeles naturligt utföra en handling,
304
Blom
som på människornas språk kallas för stöld, och som han hade fått lida så mycket för.
Inifrån land kom en spräcklig anka simmande, lockad av skorpbitarna, i spetsen för en flock ungar, gråbruna, dunigt ludna och med små pärlklara, svarta råttögon. Ett par små flickor med böcker i händerna, på väg till skolan, stannade och betraktade dem med förtjusning och häpnad. — "Titta, är det råttor?" — "Nej, du ser väl att det är fåglar." — "Tänk att de inte är rädda för vattnet!"
"Det är ankungar", upplyste Blom. Och han tillade i undervisande ton:
"Di ä skapta till att gå i vatten. Det är inte mera märk- värdigt att di går i vatten än att fiskarna simmar."
"Tänk!" sade den största flickan.
Och de sprungo sin väg med små hopp.
Blom erinrade sig en saga, som han en gång hade läst i en skolbok, om en ful ankunge som blev förvandlad till svan. Han sökte efter en tillämpning på sig själv och fann den delvis i sin förvandling nyss på rakstugan och i kortvaruhandeln, men det föreföll honom inte fullt tillräckligt, och han mum- lade för sig själv, medan han fortsatte över bron:
"Vänta, di ska få se! Vänta bara"...
Det var mycket varmt, och då han kom på andra sidan om bron, där nässlorna och kardborrarna stodo gråa av damm utmed vägkanten, tog han av sig kavajen, stack käppkryckan genom hängaren, slängde den över axeln och gick vidare utåt Liljeholmsvägen visslande på en munter melodi.
Ett stycke framför honom gick en ung kvinna med ett knyte i handen, och han skyndade på sina steg för att få se hur hon såg ut framifrån. Och då han kom henne närmare, stod hjärtat med ens nästan stilla i hans bröst, ty han tyckte att det var Edit. I detsamma vände hon sig om.
"Nej, se Valdemar!"
Sedan det första uttrycket av överraskning väl försvunnit från hennes ansikte, smålog hon vänligt och tycktes icke obehagligt berörd av att se honom. Hon skulle gå till en bekant, som bodde litet längre bort, och de följdes åt. Han fann henne förändrad, fylligare än förr och rödare i hyn, som
305
Hjalmar Söderberg
om hon hade druckit mycket öl. Hon frågade var han hade varit hela den långa tiden, som de icke hade sett varandra. Han kände en viss tillfredsställelse över att hon inte tycktes känna till hans "andra resa", och han improviserade något om en långvarig sjukdom och en tids kondition hos en skräddare i Södertälje.
Edit pratade oavbrutet. Hon talade om gemensamma bekanta och klagade över oförrätter, som hon hade lidit. Tekla hade varit allra värst emot henne. Men nu var hon gift med en renhållningskarl, som redan hade supit upp hennes pengar, och som slog henne var dag; och det var rätt åt henne. Hon berättade också en hel del om sig själv, men på ett sätt som knappt tycktes kunna göra anspråk på trovärdighet.
Blom lät henne prata och sade icke mycket själv. Han tänkte på de nio månader som han hade tillbragt i ensamhet.
Han drog henne sakta i armen och förde henne in på en gångstig, som ledde inåt skogen, och hon tystnade mitt i sitt prat och följde honom utan att säga något. Stigen ledde i djup skogsskymning längs med ett staket och en häck, som hägnade om en enskild trädgård från vilken några stora silverpopplar bredde sina höga och vida kronor. Åt andra sidan reste sig en granskogssluttning med mossa och ormbunkar och mörka snår.
över grantopparna seglade långsamt ett vitt sommarmoln. *
Blom vaknade vid att en stor regndroppe föll tungt på hans högra ögonlock. Han reste sig till hälften och gnuggade ögonen — hade han sovit? Han var ensam, och det regnade. Det regnade icke mycket ännu; det var bara de första stora dropparna. Men det stod ett svart moln mitt över honom...
Var var Edit?
Han hade kastat sin kavaj med käppen ett stycke åt sidan; han gick upp och tog den på sig. Plötsligt kom det över honom en otäck tanke, och han tog ilsnabbt ett tag åt bröstfickan.
Den var tom. Det blå kuvertet var borta — kuvertet med pengarna, och med fängelsedirektörens rekommendationer.
Han kände det tjockt i halsen och tungt att andas.
En plötslig vindil sköt som en vit blixt genom silver popplar- nas bladverk, och en rasande regnby piskade honom i ansiktet.
*
306
Ur MARIONETTERNA.
FIOLEN.
Jag hade gods och jag hade gård och salen fullsatt av fränder och sköna damer, som togo vård om allting med ömma händer.
Men sorgen höll sig vid dörrn på vakt, och det kom moln över solen. Jag hade ära, jag hade makt. Nu har jag bara fiolen.
Mitt hjärta är en förpinad mans,
som söker glömska och lisa,
och när jag stämmer min sträng till dans
och spelar en munter visa,
så lyssna gator och lyssna torg, och kjolar svängas och hattar, och varje ungdom, som haft en sorg, blir röd om kinden och skrattar.
Och det är gycklaren, det är jag, som kommer glädjen att frysa. Jag spelar solsken i mörka drag och mörker i dem som lysa.
309
il i i i l nu. i i l—— ———T • .*
Bo Beegman
Men det tar ända på spel och sång, och ingen minnes den döde. Den man, som ärver fioln en gång, han ärver ett olycksöde.
Han mister gods och han mister gård, han mister vänner och fränder och hamnar väl på en fattigvård med stråken i magra händer.
Förbannad vare den makt, som går ur fyra darrande strängar, och ger ditt hjärta med gamla sår till pris åt pöbel och drängar.
Välsignad, evigt välsignad dock
de fyra strängarnes gåva
att som man lugnar ett barn med skrock
få hjärtats ångest att sova.
# * *
STADSBAKN.
Jag älskar dimman som släpar våt över kajer och torg i natten och lyktornas ögon, röda av gråt, och lukten från gatan och visslans låt från en spöklikt skymtande båt ute på Mälarns vatten.
Jag älskar novemberdagens grå förtvivlan och grändens fasa, fabrikernas hjärtan som bulta och slå och droskan som rullar och löven som gå i dans kring en bänk i en vrå med en ensam människotrasa.
* * *
310
Adagio
MÅNSKEN.
Nu badar allt i nattens silverljus.
Med stängda luckor drömma vita hus
vid vägarne där ingen färdas.
Ur valvet under parkens gamla träd
en fågel lockar späd
på något hjärta som förhärdas.
Det går en dans i vitt på sjö och äng,
och vinden vilar i en rosensäng
och skuggan på sin bädd i snåren.
Men innerst i en dold och daggig vrå
står Puck och lurar på
en månglimt som har tappat spåren.
ADAGIO.
Vattnet rörs och vinden spelar, vind och vatten ta varann. Bakom skogens glesa dungar gula rågen gungar av och an.
Det är bara du som felar. Hjärtat saktar sina slag. Jag hör svag musik som spelar mig till sömns i dag.
Molnen glida lätt som vita svanar över himlens sjö, men de tiga där de fara, svanar sjunga bara när de dö.
Ont och tungt har jag fått slita, det är tungt på tiggar stig. Jag vill fara med de vita svanarna till dig.
* — —
311
ur en människa.
MÖTET.
Det kan låta som en sägen, men en kväll förliden vår mötte jag mig själv på vägen som en man vid tjugu år.
Håret hängde ner på kragen, och han gick med febersteg. I de vassa ynglingsdragen satt en hungrig mun och teg.
Och jag tog mig själv i rocken.
— Det var längesen, god dag.
Man blir glömd, man dränks i skocken,
låt oss gå ett litet slag.
Men han stannade och såg blott på mig som jag tiggt en slant, och i ryggens böjning låg blott något hövligt obekant.
Jag blev vit, jag kände svedan av de sår som minnet ger, och vi skildes tyst och sedan ha vi aldrig träffats mer.
* * *
KLOCKAN.
Jag läser om klockan som sjunkit i djupet en gång. Min själ är det rörliga djupet och klockan min sång.
312
Midsommar i Staden
Min dikt är en klocka på botten av havet som går.
Den klämtar — men ödsligt och sällan i ödsliga år.
Du darrande klockklang i själen, jag hörde dig nyss. En man ligger vaken med våta kinder och lyss.
* * *
MIDSOMMAE I STADEN.
O solens höga dag, o sommarhelg!
Det friska lövet i en spräckt butelj
och äreporten över krogen
och fattigväxterna i fönstret där
och knapphålsblomman — det är glädjen här.
Nu hälsa skogen
och ängen på i stan,
och kajen får en doft från stränderna.
Hur ha ni det, ni folk i gränderna?
Vi ha det svårt. Vi slita hela dan.
Vi göda valkar na i händerna.
Vår hjärna svettas ord, och orden slå
som tunga droppar svart på arken.
Vi längta ut i marken
och få ej lov att gå.
Då står du mitt på stadens torg,
0 sommar, med din blomster korg.
Så tack nu från ett gammalt diktarbröst, som än en gång fick röst
1 piporna och spelen,
och tack från åkarkampen, som du gav en kvist att blada av, en ruska grönt i selen.
19. — Nationallitteratur. XXVIU.
.©" •. ..O"-.. .O* #. . . O • . . O" •..•O-». ..O"- . .■0"...-0".,fO"'^0-«.--0-».»'Ot'-..»0"«..'0.
Bo Bergman
BARNVISA.
Hunden skäller och tuppen gal,
tuppen han gal,
elden slår i spisen.
Lövet darrar i liten grön dal,
liten grön dal, liten dal
lätt för morgonbrisen.
Svalan flyger i himlens sky,
klaraste sky,
vitaste sky på taken.
Klockan ringer till otta i by,
bing bång, otta i by.
Nu är dockan vaken.
Käraste dockan min, god dag, nicka god dag, skratta högt i sängen. Livet leker ett litet tag. Glad är du och glad är jag, gladast mor på ängen.
314
Ur ELDEN.
ELDEN.
Han täljer bilder till sin tröst i mörk och bildlös tid, som jagar med storm och moln och hat och höst mot fimbul vinterns vreda dagar.
Var ljusets gudom bryts på knä, där härar av dämoner tåga. Han skär i blockets hårda trä sin harm, sin längtan och sin plåga
— förvridna drag och sälla drag och tapper tro och bittert lyte, den värld som skapats av hans jag och skapat jaget till sitt byte.
Om tiden kommer med sitt ord och ropar hånfullt i hans öra, att aldrig var den mindre gjord för fantasiens leksaksgöra,
så svarar han: mitt hantverk är mitt liv, hur föga det nu gäller, och elden, som mitt inre tär, är inte bara lusteld heller.
* * *
19
315
^•^..0•^^^a^..^0^%./0*'%JO'%.w.O^'■..■0»^A#0^^..'0•^'^0*^^.^O■'^.'0"'«..'0"^'■^
Bara du går över markerna, lever var källa, sjunger var tuva ditt namn. Skyarna brinna och parkerna susa och fälla
lövet som guld i din famn.
Och vid de skummiga stränderna hör jag din stämmas vaggande vågsorl till tröst. Räck mig de älskade händerna. Mörkret skall skrämmas. Kvalet skall släppa mitt bröst.
Bara du går över ängarna, bara jag ser dig vandra i fjärran förbi, darra de eviga strängarna. Säg mig vem ger dig makten som blir melodi?
Bo Bbbgman
MELODI.
Ur MITT LIV OCH LEVERNE.
FRUNTIMMER.
Olagus Jonsson hade ett litet helvete tillsammans med sin hustru, som många ha väl det. Han hade som dräng blivit kär i hennes gula hår och röda kinder och i hennes mun som såg ut som ett blödande sår med en knivrispa i. Han hade frågat fan efter tankarna som rörde sig bakom den blanka pannan och bakom hennes blå ögon, som lyste alldeles svarta, då hon såg över hans axel i dansen.
Nu voro de gamla. Barnen voro i Amerika och Stockholm och litet varstans. Hon var en torr, benig människa med skägg- finnar och knotiga armar, som kunde ta ett tag när det gällde. Hon hade kanske också haft ett litet helvete med Olagus, men man vänjer sig också vid helvetet, och nu gingo de arbetande vid varandras sida, tigande av vana och talande endast då den ena parten ville påskynda den andras arbete.
Skola vi röra mera i deras privataffärer?
Tänkom oss dem som två knarriga gamla människor med livet bakom sig, fästade vid varandra av vana och slöhet. Åldern kommer och mal känslorna till grått mjöl, av vilket man icke ens kan baka nödbröd.
Skall jag nu börja skämta igen? Nyss var jag allvarlig, men min uppgift är ju att berätta lustiga historier.
Då jag stulit mig hemifrån kom jag ofta i närheten av Olagus stuga. Den låg fjärran från människors boningar, i
319
Albert Engström
kanten av en hallonfälla bredvid ett stalp, där det satt berg- kristaller i väggen, och under gick en fors om vårarna.
På sommarn fanns där knappt något vatten, utom i några dyhålor, där feta kräftor kröpo omkring. Det gick en gammal spång över forsen och dess stolpar hade blivit lysved som lyste grönt om kvällarna. Underliga ormbunkar kantade en damm, där det fanns gäddor, och en och annan and hittade också dit om höstarna.
På den tiden var jag svår på att snärja gäddor med mäs- singssnara, och utmed dammens dystränder stodo gäddorna under näckrosbladen och halvsovo med magen full av löjor och annan småfisk. Ibland hade den snärjda gäddan en annan gädda i magen, så stor, att stjärten stack ut ur munnen.
Alldeles som bland människor. Visserligen ser man inte stjärten av den slukade, ty människors stjärtar äro icke kon- struerade som gäddors, men den som har ögon ser tämligen bra ändå, vad det är fråga om.
Nu kommer det humoristiska, om man så vill.
Jag gick med min nyglödgade mässingssnara fäst på min stolthet, en härlig ung tallstam, smal som ett bamburör och smidig och född i en hjortronmyr, där allt vackert födes.
(Tillåt mig en parentes.) Ibland det härligaste, som jag minns från min ungdom, äro de småländska hjortronmyrarna med martallar försvinnande mot horisonten och under dem en matta av vitmossa med pors, hjortron, ängsull och odonris. En gång låg jag på rygg i en sådan där mosse. Det var sommar och alla slags mygg och andra flygfän flögo över mig. Varje träd var som en orgel full av flygfämusik. Jag låg där och sjönk ner, tills min rygg blev våt, ty strax bredvid fanns ett hål i mossen. Det hålet hade ingen botten, men släppte man ner en rev med en husniask på kroken, högg genast en sutare, en svartryggad fan med stenålderskaraktär, som såg ut, som om han levat där och velat vara i fred sedan många hundra år.
Det här om hjortronmyren hör strängt taget inte hit, men lika gärna, som man i ett sällskap förirrar sig från samtals- ämnet, kan jag ju få dilla ut på mina privata stigar, då jag skriver själv.
Alltnog! Jag gick en solig söndagseftermiddag med mitt
320
Fruntimmer
tallspö och min snara utefter Olagus' damm, då jag fick höra ett skrik uppifrån torpet. Skriket blev till en symfoni av oljud, jag trodde, att någon mördades, och jag sprang uppför branten. Jag stannade framför stugan. Taktfasta, snabba steg ljödo därinnanför — dunk, dunk, dunk, tills de slutligen stannade och ett smärtans skrän skar i mitt öra. Jag sprang in, jag såg Olagus vridande sig i plågor krypa bort till tvåmanssängen.
Jag sprang fram och hjälpte honom upp i den.
Bredvid stod gumman med svetten porlande utför pannan.
— Vad är det fråga om?
— Tänk sej, herrn, en sån jävel! Ja har vatt van sen tretti år å ta mej ett halvstop brännvin på rnornarna — å så kommer ja underfund mä, att kärngfan blandar vatten i spriten å dä har ho hållit på länge mä! Jesses jäklar! Gud, va ja slo mej !
Olagus hade upptäckt gummans försiktighetsmått och blivit ursinnig samt förföljt henne genom rummen runt spiseln. Men Olagus hade snävat över en av de höga trösklarna och slagit knät. Nu låg han där.
I hans öga fanns intet spår av hans ungdoms kärlek till hustrun. Där fanns bara hjälplöshet och hat.
Alldeles som hos kultiverade människor.
*
År gingo. Gumman hade dött och Olagus levde ensam så gott han kunde. Tänk er en gammal torpare som lever ensam utan en kvinna ! Han inrättade sitt liv efter helt andra prin- ciper än vi ha. Han blev alltmer praktisk. Han kokade varje måndag ihop en stor gryta mjöl och ärter och fläskbitar och kött av fåglar som han skjutit, en olla podrida av vad landet alstrade. Och han kokade av praktiska skäl ihop det så hårt, att han kunde skära det med kniv och ta sig en bit, då han blev hungrig. Inte så dumt!
En dag kom jag till hans stuga. Allt var förfallet runt omkring. Men det stod rök ur skorstenen och dörren var öppen. Olagus var hemma.
I förstugan hörde jag mummel inifrån köket. Olagus gick omkring och svor.
321
* * i_ nu — • * •*
Albert Engström
Jag öppnade dörren. Olagus hade blivit en liten vithårig, krokryggig gubbe, som tittade på främlingen med små i smuts inbäddade blåsvarta mullvadsögon. Han höll en björkslya i handen och uppe på spiselkransen stod en katta och sköt rygg. Kattans ögon lyste gröna av hat eller kärlek, vad det nu var.
— Kan han tänka sig — den jävla kattan! Hon har fått vana att gå opp i grytan å göra ifrån sej. Dä förstås, att dä gör mindre för jag kokar'et så hårt, men nog ä dä faen! Ja, si fruntimmer! Gör dä samma om di ä djur eller människor, samma släkte ä di! Alltid ska di fördärva dä en karlstackare behöver — men nog har en rättighet å bli förbannad, när di ger sej opp i maten!
*
Jag vill alltid komma ihåg Olagus5 stuga och stalpet och forsen och kräftorna och gäddorna. Där målade jag min närapå första tavla, grönt i grönt. Färgen blev tjock som Olagus' gröt, men jag vill påminna mig att där fanns något av Små- land i den. Åtminstone fanns där ingen teknik.
322
Ur ÄVENTYR OCH HUGSKOTT.
JOHANNES.
Tåget stannar, och konduktören öppnar en tredjeklass- plattforms järngrind. En liten satt karl raglar ut, full och bra. Svetten rinner i floder från hans panna och kinder och han släpar på den traditionella nattsäcken, vars tunnhet bulnar vid ena kanten. En avlång kropp göms där. Det är den tra- ditionella litern. Mannen heter Johannes och är en av Små- lands styvaste karlar.
Han kan endast med svårighet hålla sig upprätt. Han knäar och kutar, tar en överhalning då och då och stirrar med en oändligt slö uppsyn ut över de småländska pitprops- plantorna som omhägna den lilla stationen. Denna ängd är för honom ett universum, ty han kan inte tänka längre än till närmaste stad som ligger på en mils avstånd, omhägnad av liknande plantor. Och denna stad är med sina torgdagar ett eldorado med fläsk och kött och sill och ett spritbolag. Vid marknaden inger den honom en dunkel föreställning om cirkus och gyckel och positiv och harpor och basuner i smålänningar- nas himmelrike.
Nu är han hemkommen från en vanlig torgdag och är yrvaken efter sömnen i kupén och håller på att orientera sig, medan svetten strömmar i det grova ansiktets fåror och snus- blandat dregel rinner ur mungiporna ned på den rödgulblågrön- svartvita yllehalsduken och den dubbelknäppta västen, där silverkedjan prålar med sin urnyckel med skaft av fyrkantig silverplåt — enda arvet efter fadern.
Ur en förstaklasskupé hörs: — Att man tillåter såna där att följa med tåget!
Jag skulle vilja stiga fram och kunna ta av mig en fjäder- prydd barett och släpa fjädern i sanden och säga med böjt huvud och handen på hjärtat;
323
Albert Engström
— Sköna dam! Förlåt en vandrande riddare, men det är bara Johannes som är litet dragen och det är hans rättighet just nu. Han har inte dansat sig trött, han dignar inte under utmärkelser, han har icke tornerat sig så här echaufferad för någon frökens äras eller färgers skull. Men han lastade i natt ensam en hel järnvägsvagn med grova stockar. Det är helt simpelt en jäkla karl. Sköna dam, jag hälsar er!
Men då visselpipan ljuder och tåget går, ser jag, att det inte är någon ung dam utan en gammal fröken med hakbands- hatt och ett ansikte, i vilket livet grävt ännu djupare fåror än i Johannes, fast orsakerna äro andra.
Tåget går alltså med den gamla kvinnan och hennes in- dignation.
Johannes står kvar på perrongen. Han ser slött på loko- motivets ånga som dröjer kvar och böljar några sekunder inom stationens hank och stör, och så styr han ut på landsvägen. Han ler för sig själv, ty han är lycklig. Han har inte hört ett ont ord, han är full och glad och fredlig och han glömmer, att arbetet börjar i morgon igen.
Johannes har arbetat sig fram till förstugubron. Där står hustrun och ser hur det är fatt. Men hon grälar inte som de flesta hustrur skulle göra i samma situation. Hon bara säger till ungarna : — Nu är far hemma och nu går ni ut, för nu ska far sova ! Hon hjälper honom uppför trapporna och in i kam- marn, räddar nattsäcken med dess liter. Johannes dråsar i fållbänken och slumrar in i ett nirvana som du och jag ha svårt att tänka oss. Ty vi ha ju nerver, säges det, medan Johannes bara har en nerv. Den ena ändan har han i huvudet, den andra sitter han på. Alltså en nerv som en kabel. Åtminstone låtsar han inte om, om den har förgreningar.
Johannes sover, och fridens änglar omsväva hans läger.
Nu till Johannes historia och orsakerna varför jag unnar honom hans lilla fylla. Johannes är ståtar pojke från början. Då han blev 22 år, gifte han sig med en läskamrat, som han funnit till äktenskap lämplig. De hade gått några år och hållit varandra i händerna och lyssnat till blodets sång som lät allt närmare — och under den farliga höbärgningstiden — ni förstår — ladorna, där syrsorna sjunga, de långa ljumma nätterna
324
\ *' " ™* a ^mmåfrnmmmmimmmm ma ■ l i i aaiaaiai4 •*
Johannes
och styrkan som kom musklerna att svälla. Så var den saken klar — och varför skulle inte Johannes kunna gifta sig, han som kunde lyfta en räl på mitten och gå med en tunna råg upp- för kvarntrappan sen han själv svängt den över nacken?
Nu kom de goda tiderna. Det blev kolkörning och skogs- avverkning i stor skala nere i den fattiga socknen. Mastträden föllo först, så kom den medelstora skogen och sist pitpropsen i milliontals fot. Sågarna arbetade och de fattiga förtjänade pengar, men de rika förtjänade mera, ty de hade ju satt arbetet i gång.
I en isbelagd backe stjälpte Johannisas lass. Han kom under och bröt högra armen och hans lurviga ölänning, som han köpt för 90 kronor, blev så illa åtgången, att han måste sälja den till slaktarn för 45. Men inom 14 dar hade Johannes köpt en ny ölänning och gick med högra armen i band och lassade på med vänstra — och det var ändå stockar som voro 12 tum i lilländan. Pitpropsen var som tändstickor — och då han körde kol satt han framme på ryssen, svart som en morian och sjöng i svängarna, medan den nya ölänningen travade som på en kapplöpningsbana och isen stänkte om hans hovar.
Det var vackert att se hur kolkörartåget kom fram som en svart orm ur den vita skogen. Det ångade om de små hästarna och stybbdammet låg som en rök över och efter allt- sammans. Fast det hör strängt taget inte hit.
Men så småningom blev det sämre med förtjänsten. Kon- kurrensen blev större. Körarna sålde sina hästar och började arbeta med lastning vid järnvägsstationen.
Johannes kom ner och talade med inspektören och bad att få lasta ensam. Eljest behövdes det åtminstone två att lasta en vagn med stockar, sliprar eller plank. Han fick det — och vi äro där nu. Nu lastar han — inte alls efter 8 timmars arbets- dag, utan som en fri man (något så när), när och så mycket han vill. Han har lastat ihop ett eget hem med en trädgårds- täppa och ett potatisland framför. Han vill inte ha någon kamrat, ty han vill lita bara på sig själv. Han lastar två vagnar på dygnet, ty han har Smålands hela seniga energi koncen- trerad i sin lilla jättekropp.
325
Albert Engström
Om du går ut mitt i natten på den lilla stationens lastplan, kan du vara rätt säker på att få se Johannisas silhuett mot luften över den svarta pitpropskonturen med ena ändan av en stock på sin järnrygg. Då hans två vagnar äro fullastade. går han hem och tar sig några timmars vila.
Men då han vaknar, äro lederna stelnade. Han känner sig som i bojor och han stöter på hustrun:
— Krestin, nu får jag löv å öpp! men ja kan inte röra e le! Du får löv å hjälpa mek!
Och Krestin stiger upp och drar sin man ur sängen. Där står han stelbent och med värkande rygg, medan Krestin klär på honom ylletröjan och hjälper honom med byxorna och västen och snör pjäxorna på honom. Och det kan hända, att hon måste leda honom några varv runt i rummet, innan hon fått honom så pass att han kan reda sig själv. Så får han sitt matsäcksknyte och det bär i väg.
Men då han i den sovande morgonen kommer in på sta- tionsområdet och har satt sin breda rygg under en sliper och börjar knoga uppför den sviktande plankan, är han åter Jo- hannes, som är smålänning och icke vet av några svårigheter. Bara han börjat svettas och fått maskinen i gång, går han som ett urverk. Från måndag till lördag.
Men på lördagarna, stundom, händer det, att han måste in till stan, till fantasi och narkos. Vem unnar honom inte det?
Han har uppfyllt sina skyldigheter mot sig själv och sin familj . Hans stuga är vacker och runt omkring gror föda ur den fattiga småländska sanden. Och lite ringblommor och pioner för själen också. Och lavendel för kyrkobesöket.
På söndagen gå de till kyrkan Johannes och Krestin. Johannes går två eller tre steg före, ty han är ju karl, och efter kommer Krestin med båda ungarna vid händerna och en tredje som gör hennes hy gul och gången släpande.
Men Johannes tänker inte på sådant. Han kommer att sitta på bortersta bänken ett slag och så går han ut bland gra- varna eller till sockenstugan och bjuder på snus — eller också går han bort till stallen och pratar med herrgårdskuskarna och får sig en dragnagel ur deras söndagslitrar.
326
\ *. . .- — • .
Snö
Kanske Johannes också har med sig en liten blå flaska och kan bjuda igen. Ty han har förtjänt sitt brännvin ärligare kanhända än herrgårdskuskarna.
På måndags morgonen blir det svårt att få honom i gång. Kanske Krestin rent av måste gnida hans armar och ben. Skulle han vila över en dag bleve han förstenad och socknens good- templare skulle säga : — Ännu ett offer för brännvinet ! Men Johannes vilar inte. Och intet ont har han gjort. Johannes är en av de hederligaste människor jag känner.
* * # SNÖ.
Först måste jag befria mig från en historia, som besvärat mig ett par dagar alldeles som en efterhängsen melodi.
Jag var inne i en stuga häromdagen. Jag hade aldrig varit där förut, men interiören slog mig. Jag kände igen den och började söka i mitt minne. Den öppna spiseln med en tenn- stake och en kaffekvarn på kransen, och just det där svartnade skåpet med svartnade blommor på i hörnet. Kristi bloddroppar i fönstret och ett stort hål efter ett eldkol på just den plankan och den stora svarta katten som spann på den högtbäddade sängen — var det inte samma katt? — men då måste det vara en trollkatt, minst trettio år gammal!
Nu har jag det! Det är en söndagskväll för trettio år sedan i en likadan stuga djupt inne i Småland. Ett torp långt inne i en villsam och vajande högstammig tallskog utan stigar i snön. Jag och min bror äro där för att hämta mjölk, och medan hu- sets dotter sysslar i lagåln har Sagan blivit gäst i rummet. Hon sitter i skuggan av spiselmuren på tröskeln till köket och berättar i en gammal gummas gestalt. Det var inga sagor för barn — kanske det icke var några sagor alls — då — men nu ha de sagans karaktär för mitt minne.
Jag ser en av hennes historier alldeles som utspelad på en skum scen:
I en fållbänk sover en bonde som om han aldrig skulle vakna mer. Jag hör hur hans jämna andedrag liksom fylla
327
[.g^%..o-'s..-o^..-o's..«o,'wo*wo-t*..-0"^^
Albert Engström
stugan. Vid spiseln syssla två människor, en man och en kvinna. De viska och luta sig ihop över elden och ibland vänder han sig om och ser ängsligt bortåt den sovande. Plötsligt resa de sig upp på en gång. Hon håller en brinnande torr vedssticka i handen och han har en stöpsked, där blyet kokar. — Fort nu bara! viskar kvinnan. Var ingen mes! Skynda på bara! Och den likbleke mannen lutar sig över bonden i sängen, som sover på sidan som en stock, och häller blyet i hans öra. Kvin- nan kastar torrvedsstickan på elden, och mannen darrar, så att golvtiljorna skaka. Det knakar litet i fållbänken, det är som om den sovande skulle sträcka på sig. Så blir allt tyst.
Det var berättelsens första skede. Mellan detta och det nästa ligga femtio år.
Det är på en kyrkogård. Man gräver en grav, och dödgrä- varen råkar slå sönder gaveln på en murknad kista. En skalle rullar ut. Han tar den på skoveln och slänger upp den. Däruppe leka hans barnbarn. Nu få de en ny leksak och börja rulla klot med skallen. Men det skallrar så underligt inne i skallen, alldeles som om det skulle ligga en sten i den. — Vad är det inne i skallen, farfar? Gubben tar skallen och skakar den. Så klyver han den med skoveln . Därinne ligger en stor blyklump, avlång och oregelbunden i form. Dödgrävaren börjar fundera, saken dryftas i stugorna och inom ett halvt år föres en sjuttio- årig kvinna till stupstocken. —
Ni må tro att hemvägen från torpet trots stjärnljus och medvetandet om att ha en tolvskillingsfällkniv i fickan icke var fri från spöksyner. Tallarna blevo jättar som viskade hotelser över människobarnen, som sprungo vettskrämda över deras rötter, och enbuskarna fingo liv och snabba ben. Och hela vägen rullade en skalle efter oss. Vi hörde tydligt, hur blyklumpen skramlade i den.
Så där! Nu är jag fri från den historien. —
Nu är det äntligen snö, snö, som i min ungdoms vintrar. Jag tar skidorna och ger mig upp över bergen, över rävspår och harspår och ekorrspår. Orrarna flyga upp ur drivorna. Det flaxar i snåren och skogens tusen ljud smattra mot mina trumhinnor, där jag far fram, för att åter tystna efter mig. Uppe på utkiken stannar jag och ser norrut över de solbelysta
328
Snö
kobbarna och det blå, levande havet. Jag ser efter den efter- längtade drivisen, som väl en gång skall komma från Botten- havet med säl och all världens fröjder. Men havet är rent norr- över och ingen ljusning förkunnar att isen är på väg. Jag ser söderut över skogstopparna och — en vild glädje över att vara till griper mig, och jag beslutar att spurta söderöver inåt mar- kerna, tills jag icke har en klädtrasa kvar på kroppen. Snön är härlig och jag ränner så gott jag kan, så fort jag kan. Jag vältrar mig över gärdesgårdarna så som B. L. lärde mig en gång för länge sedan, jag arbetar mig uppför bergen och nedför bergen, och plötsligt är jag ute på landsvägen med min islands- tröja och skjortan instuckna under svångremmen. Jag är nästan naken och de vägf ärande jag möter stirra på mig som på en galning: — Så där ja, nu är han färdig!
Och när jag ångande som ett lokomotiv åker in på min gård, känner jag mig tjugu år yngre.
Till en vacker snö hör ett skidspår. Det är som en berät- telse, som en saga.
329
Ur KRYSS OCH LANDKÄNNING.
FATTIGSTUGAN.
Jag ser mig själv som en liten tolvåring pulsa landsvägen framåt genom drivorna. Jättefurornas kronor gunga vita av yrsnö, mina kläder äro vita och vita moln av snö virvla upp vid varje steg. Jag bär på en korg, som skall till fattigstugan, och i den finns ett dussin ljus, ett dussin julkusar, underligt formade bröd med hedniska linjemotiv, några korvar och ett stycke färskt fläsk. Ty i morgon är det julafton.
Vid Domberget stannar jag och stampar i marken, ty här är vägen ihålig och härunder bo troll, som ha varit farliga förr i världen, men nu kunna skrämmas med stampningen av en barnfot. Jag tänker mig deras håla med röda sandväggar och tallrötter i taket, hopsnodda som ynglet i ett snokbo. När jag stampar, faller sand i ögonen på jordfolket och de slicka ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor gnissla i ett stenrös.
Litet längre fram passerar jag Klädstenen, som ligger några steg inne i skogen. Den är ett rullstensblock, och sedan generationer vika gummorna av vägen där och ordna sin klädsel, innan de fortsätta till kyrkan. De knyta de stora vita huvuddukarna ovanpå de svarta och fälla ner de vita stärkta underkjolarna som för dammets eller snöns skull burits upp- fästa. Och en efter annan gå de bakom stenen och huka sig ned några ögonblick. Ty kroppen är den helige andes tempel och man skall gå in i herrans hus utan jordiska tankar eller behov.
Nu glesnar skogen. Till vänster skymtar genom yrvädret Möcklaflons vita yta och till höger sorlar en brun bäck, där smågäddor gå upp om vårarna och där jag gått med mässings-
330
..o%.,o%
■0-'%..0«%<<.0'^.<.0'»<..-O»N./0-,«..-O%%.'O<'..-O''«».-O<,».»-Q>t
Fattigstugan
snara. Men nu har snön slagit bro över den här och där. Vid åbron stannar jag och tittar ned på den varmbrungula bottnen. Vissen starr står och darrar i strömdraget. Om man hoppar upp och ned på strandtuvorna, komma feta gröna kräftor bak- länges ut ur gyttjemoln och gå på sned en stund tills de besluta sig för att krypa in i något mystiskt hål under motsatta stran- dens tuvor. Men nu måste jag gå till fattigstugan!
Genom yrsnön ser jag redan kyrkan, sockenstugan och fattigstugan, tröstlösa, fula och fattiga alla tre. Mitt för kyr- kogårdsgrindarna ligger en väldig driva och från dess krön kan jag se inöver gravarna, där jag lekt med mina skolkamrater. Där rinns bara två familjegravar. Inom ett järnstaket ligger kammarjunkare Spaldencreutz, som sades vara Gustav IV Adolfs bror, fast Gustav den tredje kanske inte var hans far. Underliga äro herrans vägar ! Och under en mossig sten ligger Maja Skragge, änkan efter kaparkaptenen, som kom hem från Medelhavet med en järnkista full med spanska dubloner och holländska bågskyttar och köpte fyra hemman i socknen och reste ut igen och försvann. Men änkan fortsatte hans regemente och piskade upp drängarna högst egenhändigt och körde sitt fyr spann själv när hon åkte till kyrkan.
Men utanför sydvästra hörnet av kyrkogården är själv- spillingarnas plats, och där växer intet gräs, ty marken är för- bannad.
I sockenstugans övre våning bodde klockaren, som var fritänkare och spelade gammal musik på ett gammalt piano med gula tangenter och spinetton.
Bredvid sockenstugan låg fattigstugan, rutten, sned och vind, två rum nere, ett på vinden.
Jag stampade av mig snön i den svarta förstugan. Från köket, det största rummet, hördes ilskna röster, gamla, vresiga, knarrande gubbstämmor och gumfalsetter. Vid mina stamp- ningar förtonade grälet därinne som en döende morrning, dörren öppnades och jag kände igen Regentas röst, som frå- gade: — Ocken ädä? Eegenta var stående namn på fattig- husets värdinnor.
— D'ä bara Albert, jag skulle lämna en korg hemifrån.
— Kors i alla tier, ä Albet ute å går i tocket vär! Ja, si
20. — Nationallitteratur. XXVIII.
Albert Engström
den frua, den frua, ho tänker då för jämnan på di fattie. Stig in å värm sej, de yr ju så d'ä rent okrestlit — åj åj åj, å så tånger korgen ä! Ja, den frua, den frua, en har la allri sitt maken !
Jag klev över den alnshöga tröskeln och såg mig omkring. Det var inget obekant folk, jag kände varje fattighjon.
Nu sutto de där i sina fållbänkar, män och kvinnor om varandra och sågo i den tilltagande skymningen ut som tras- bylten. Elden smällde och pep i några sura tallpinnar på härden och det sparsamma skenet fladdrade som på måfå runt väggarna, kastande en ljusfläck här och en där, glänste till i ett par brillor, kom en flintskalle att blänka.
Där satt gubben Sjöstedt, nittiåringen, rak i ryggen som en soldat, oböjd av ödet, hård som flinta, hemsk ännu att skåda, när sinnet rann på honom. Han hade varit socknens rikaste bonde men processat bort gård och grund, processat bort sitt sista öre. Nu satt han här längst upp vid fönstret och stirrade framför sig med små stickande ögon. Han delade säng med Gremsingen, en åttiåring som också varit bonde. Han led av andtäppa och vi pojkar kunde härma hans pip och hostning på ett sätt som närmade sig fulländning.
Dessa båda bildade fattighusets aristokratiska element.
Där satt Grej sen, före detta soldat, omstrålad av ett slags krigisk gloria, ty han hade legat på kommendering i Skåne när Carl XV skulle hjälpa dansken mot tysken. Han ljög så att små blå lågor flammade kring hans enda fram- tand. Han hade vita mustascher, vit rättarkrans och spänn- halsduk, blå outslitliga kommissbyxor med skinn på knän och bak och träskostövlar. Bredvid honom satt Håka, före detta mordbrännare, numera kvastmakar e. I fattighuset bodde han bara om vintrarna. Somrarna drog han omkring i bygden, ty han hade vandrareblod. Han var känd i varenda socken mellan Eksjö och Västervik. Man skulle aldrig lämna honom ensam i köken. I hans korg hade jag en gång släppt in en levande ekorre. —
I nästa fållbänk sutto Kitta På Sne och Falka-Stava. Kitta hade tjänat piga i bättre hus, men en sergeant hade gjort henne olycklig. Sonen som blev sjöman hade skickat
332
Fattigstugan
hem pengar i många år, men så småningom upphörde sänd- ningarna. Han var väl drunknad. Falka-Stava hade varit regementshetär vid Smålands husarer. Nu var hon stendöv och använde sina hoptiggda slantar till snus. Hon hade inte ett grått hårstrå, ögonen voro svarta som kol, örnnäsa hade hon, som alltid var brun av snus, rynkig var hon som ett gammalt äpple, och kring for hon som ett torrt skinn.
I sängen mittemot satt MufTa-Lotta, som inte kunde tala rent. Hon kardade ull åt bondhustrurna och sprang med skvaller. Hon var krokryggig så att huvudet tycktes sitta mitt på bröstet och gnodde i ur och skur utefter vägarna med sin ullkorg, fick en kaffeskvätt här och en där. Det var en sport bland oss pojkar att kunna tala som MufEa-Lotta.
Bredvid Mufia-Lotta satt Lama Johanna. Benen voro förtvinade och hon måste ha hjälp med både det ena och det andra. Men sticka strumpor kunde hon. Hennes fingrar rörde stickorna blixtsnabbt och ögonen hade hon med sig. Hon hade en fix idé — att ett kärleksförhållande existerade mellan Falka-Stava och Håka. Det tjänade ingenting till att försöka ta henne ur den tron. Hon kunde ligga vaken natt efter natt och stirra och lyssna i mörkret, och när hon jagat upp sin fantasi tillräckligt väckte hon sin sängkamrat och bad henne dra eld på en svavelsticka, ty det stod aldrig rätt till. Och Muffa -Lotta for upp ur sömnen och bad på sitt kinesiska språk Johannna dra ända in i Hälsingland. Och då vaknade kanske de andra. Grej sen svor så taket kunde lyfta sig och Kitta På Sne skällde och gnällde om nattfred och försäkrade att Falka-Stava låg som död under samma fäll som hon — det var bara svartsjuka — hon skulle skäms och veta hut gamla lama människan — tänk om Johanna vore frisk och hade samma sinnelag — marskattorna voro som läsbarn emot henne, och en skulle vända ut och in på henne och titta på själen — håll dej still och sov ditt skrälle!
Och då teg Johanna. Hon våndades en stund och suckade och vred på så mycket av kroppen hon kunde tills hon som- nade av trötthet vid att lyssna och stirra. Och snart hördes bara de sovandes stånkande, Gremsingens pip i bröstet och en och annan snarkning.
20
Albert Engström
I den återstående sängen låg stortjuven Stolpe. Han sov mest nu på sina lagrar. Han var över 70 år och 40 av dem hade han varit i fängelse. Det var han som stal kyrksilvret i Håskulla kyrka med prästen Ekboms hjälp. Prästen stod själv i sakristian och langade dyrgriparna ut genom fönstret till Stolpe. Ekborn hängde sig i rannsakningshäktet, men Stolpe ville leva och vittja flere kyrkor. Det lyckades också, men han blev alltid fast, ty kyrkstöld hade ingen välsignelse med sig. Han var far till en massa barn som alla hade samma tjuvsena och voro fruktade i många kyrksocknar, ty de drogo sig ej för att ta till kniven om det gällde.
Man må inte tro, att gubben Stolpe var orkeslös, fast han sov för det mesta. Han var bara lat.
Hans sängkamrat var Blinningen, Johan Petter, blind- född och f. d. elev vid blind- och dövstuminstitutet. Han representerade bildningen inom fattigstugan, ty han var den ende som kunde läsa. På vinterkvällarna, då hjonen trötta efter dagens strövtåg med tiggarpåsen sutto och dåsade i mörkret — ty ljus användes icke — tog Johan Petter fram den enda bok han ägde och läste med oändligt långsam sövande röst igenom den från pärm till pärm. Han kunde den sedan många år utantill, men han satt ändå och fingrade på de upphöjda typerna alldeles som på institutet, ty det hörde till, han var lärd så. Boken var Den Blindes tidsförsonare, Stockholm, tryckt hos L. J. Hjerta 1842. Johan Petter var litet larvig, litet fjollig, eller hur man skall säga. Han var en fyrtiårs man, yngst av hjonen. Lama Johanna påstod all- deles säkert att Kegenta och han hade sitt ihop, men hur det var med det vet inte jag. Säkert är emellertid att Johan Petter var favoriten. Regenta var en frodig femtioårs människa med tjocka läppar, små talgiga ögon och lätt grånat hår. Hon var despot och styrde med järnspira. Hon hade många år bott tillsammans med skinnskräddare Parath i Uddestorp, och när han dog — han frös ihjäl efter en vintermarknad i Ingatorp ute på Bruzaholmsskogen — sökte hon och fick den just lediga och framstående befattningen som Regenta i fattigstugan.
När hon var på dåligt humör och skulle liva upp sig med en kaffeskvätt och gick fram för att elda i spisen, där
334
Fattigstugan
vart hjon hade sin egen kaffekokare stående, kunde den onde flyga i henne så att hon slängde alla de andras kokare utåt golvet så sumpen yrde och skrek: — Ja har ju sagt att spisen amin!
"Spisen ä min, sa Regenta," var ett ordspråk i socknen.
Vid sådana tillfällen blev det liv i luckan. Grej sen svor och gubben Stolpe lovade att skära av morlösa (matstrupen) på Eegenta. Muffa-Lotta skällde på kinesiska och Falka- Stavas ögon lyste som onda stjärnor. Hon ville bitas och rivas, men Regenta var stark och satte henne i sängen så lumporna yrde.
Regenta bodde i vindskammaren. Det var liksom för- nämligare. Så när hade jag glömt berätta att det andra rum- met på nedre botten upptogs av gubben Geiz, f. d. husar och tokig, fast hans galenskap som oftast var av det mildare slaget. Han låg i sin säng höljd i trasor av de mest vidunder- liga slag och kulörer och lallade som ett barn, måste matas som ett barn. Men när han fick sina anfall måste han bindas. Då sköt han fradga ur den tandlösa käften och vrålade då och då fram rysliga svordomar, minnen från korpralstiden och rekrytexercisen vid Ingelsta skvadron.
Ja, nu sutto de där i sina fållbänkar allesammans. Ur de svarta munnarna stod andedräkten vit, ty det var kallt i rummet. Blåsten ven i ett par trånga rutor. Den sura veden fräste och smällde.
— Ja, ja få la tömma korgen då, Albet lelle, sade Regenta, för han sa la ha en tebakers mä sej, när han går.
Hon började plocka opp innehållet på fällbordet.
— Åck åck åck, ja, den frua, den frua! Si va brö, va brö, å vörtbrö te på köpet! å va korv å va fläsk — ja, åck åck åck! — å va ljus — ho tar sej rent å för när.
— I kan la tänna på ett ljus då, när en har lyse, sade gubben Sjöstedt.
— Ja vesst, vesst, Sjöstedt lelle, dä sa ja vesst dä. Ja sa bara gå opp på kammarn ätter svagelstecker. Ja, si nu slipper den fattige å setta i mörker. Si en törs inte lämna nåra stecker här nere, för si gubba ä så ovålia så.
— Hut, käring, brummade Stolpe. Men vindstrappan knarrade redan under Regentas lispund.
335
Albeet Engström
Stolpe reste sig stånkande ur sängen.
— Ja, en sa la glo på gusslånet, då, ätter som dä likar sej te kalas.
— Steck inte dit klorna förrän dä bler ljus, för då får du mek å leka mä, varnade Grej sen. Nää du, Stolpafaen, Eegenta sa räkna, innan du ger dej opp i maten. Sett lögn, sa ja !
Regenta klev in.
— Si ja feck löven å ta rätt på ljusastaken också, si! Va ä I oppe ätter, Stolpe? I har la inte vatt framme ve bordet? Si nu ble dä ljust — å s'ocke ljus, köpeljus ä dä, ja, en har då allri sitt maken, den frua, den frua, ja säjer då dä! Har I vet å tacka nu, era stackare? Ja, ja får la tacka då för mej å di andra. Gu ska löna hasskapet på den yttersta dagen i evihet amen, skulle inte sånt hasskap få sitta på nådatronen i hans rike, så kommer la ingen in i saliheta, d'ä ljug dä!
— Ja tack, söta snälla! Hälsa å tacka så möe! Ja tack, då! ljödo några röster i korus.
Men Blinningen tillade: — Vell inte Albet ha ett guss ord mä säj på vägen?
Regenta for ut: — Äsch, tösst mä dej, Johan Petter!
Han vell läsa, stackarn Men Albet får la gå nu, innan
dä bler ner mörkt.
— Å, ja ä inte mörkrädd! Läs du, Johan Petter!
Jag visste att Blinningen blev ledsen, om han inte fick läsa för varje främmande som hade något ärende i fattigstugan.
— Sir I dä, Regenta, atte han vell! triumferade Blin- ningen och grävde fram sin bok bakom huvuddynan. Han började fingra på första sidan och stavade i klagande tonfall:
Den blindes Tidsförsonare.
Stockholm, tryckt hos L. J. Hjerta, 1842. Stormäktigsta Allranådigsta Drottning! Detta första i Swerige werkställda försök att medelst tryckta upphöjda bokstäfver bereda Blinda tillfälle att sjelfwa lära sig känna och läsa sitt modersmål, nedlägges i underdånighet inför de Blindes och Döfstummes höga Beskyddarinna. Det nådiga hägn och Moderliga beskydd, hwarmed Eders Kongl. Majestät alltid täckts omfatta dessa wanlottade med-christna , inger mig den ljufwa förhoppning,
336
Fattigstugan
att denna lilla samling af tänkespråk m. m., utgifwen till ljus och tröst på den Blindes töckenhölj da bana, skall med nådigt wälbehag af Eders Kongl. Majestät upptagas. Med djupaste undersåtlig wördnad, trohet och nit framhärdar Allernådigsta Drottning, Eders Kongl. Majestäts Aller under dånigste och tropligtigste tjenare och undersåte O. E. Borg. Allm. Institutet för Blinda och Döfstumma den 8 Now. 1842. ABCDEFGHIJK — dä hörs bjällrer i Ekeberga li, sade Blinningen plötsligt och lyssnade.
Jag lyssnade också, men hörde ingenting.
— LMNOPQ — di kommer närmre, dä la nöen, sum sa te töjet — RSTUW —
— Va sa du setta å läsa upp alfabeten för? Dä vet du la, atte Albet ä lärder på förut, sade Regenta.
— Dä kan va, dä, invände Johan Petter, men när alfa- beten står här, så sa en la läsa opp'et. Å sefirera å skilje- teckna mä. Men nu så kommer dä redia guss ord: Tröste- och tänkespråk. Tålamod besegrar allt. Flit bräcker mödans skal. Blott werksamhet är lif, och arbete är njutning.
Nu hördes bjällrorna närma sig i rask takt.
— Daglig öfning gifwer färdighet. Gör rätt, det är din plikt, gör godt, det är din ära, fortsatte Johan Petter i sorglig näston. Där tro och kärlek styrka gifwa, försakelse blir lätt för menskan. — Di kommer hit, åkara, sade Johan Petter. Nu tar di å ve grinna.
— D'ä la neen, som sa te klockarn, gissade Regenta och försökte se ut genom fönstret, som nu stod svart i kvällningen. Nä, jesses, di kör rakt på vårat, va kan dä va för främmat?
Släden stannade utanför fattigstutrappan, tunga stövlar klampade på bron och i förstugan, dörren rycktes upp och in kommer Johan i Havvik, fjärdingskarlen. Han kom tydligen "i dragande kall å ämbetets vägnar", ty han såg bister ut, en förkroppsligad bild av den hämnande rättvisan. Gubbar och gummor stirrade oroligt på den mäktige.
— Go kväll, sulle ja la sä, men dä egentelien mä Stolpen och Regenta ja vell tala. Säj nu, Stolpe, har du son din, Kalle, den lömmelen, gömder här nöenstans. Ljuj nu inte utan erkänn, för här sa i alla fall ble unnersökning och rumster-
337
Albert Engström
ning. Finns han här, så säj ifrå du mä Regenta, å förvärra inte dett straff!
— Nää, fjärsman lelle, ja har inte sitt te nån Kalle. Ä dä nöen aen sum har sett te Kalle Stolpe? Nää, si dä! å faren sulle la va den närmasta.
— Inte har ja sitt te pojken, sade Stolpe och spottade framför fjärdingskarlen. Han ä la gammal nock nu för te inte hänga far sin i rockaskörta. Va har han gjort för nöe nu då ?
— Jo han kum ut ifrå cellera i Jönseping som i förrgår, å han va inte väl utkummen förrän han geck på kroa å skar en bromsare ve bana, å när di sulle ta'an så skar han en tvåTtri te å smått ut å kum unna. Å i natt så har di brötet sej in hos handlingsman i Höreda å di tror att dä ä pojken din, för dä va nöen sum hadde sitfan bortåt Hunnersta te.
Gubben Stolpes ögon glindrade.
— Ja ta'an den som kan, ho ho, men här finns han inte.
— Men han brukar ju allti bo här när han ä ute på illt å jävelskap. Säj nu opprecktit, um I har'an här! Jasså, I vell inte. Ja, då får vi la bönna på å söka.
Han öppnade dörren. — Agust, binn marra ve broa å kum in, för här ska ble rumsterning. Lås farstedöra å ta u nöckelen !
— Nej, låt mej komma ut först, Johan, bad jag.
— Köss, ä Albet här? Å ja sum inte så'an. Ja, dä bäst atte han går. Ajöss, ajöss, å hälsa så gött!
Jag tog min korg och gick. Yrvädret hade tilltagit, stormen ven i kyrkogårdens kala aspar. Jag tänkte på min vän Kalle Stolpe, som varit så hygglig mot mig, då vi voro skolkamrater. Han var ju äldre än jag, men han var litet sen i skolan. Han låg inte åt vetenskapen. Vid det här laget var han väl aderton år. Hur många tallbössor hade han inte gjort åt mig, hur många enbågar hade han inte skurit för min räkning och hur mycket rackartyg hade han inte lärt mig. Hur m
— Va ä du för en?
Ur dunklet bakom syrenhäcken vid kyrkogårdsmuren steg en lång figur fram. Mitt hjärta stannade. Jag kände igen silhuetten genom snöyran, Det var Kalle Stolpe.
338
.0,^.•0•^..•0•,^.•0^..•0,^w•0,•^.•0',•..•0'^o<0•^.'0••^/0^/0,^.•0•^MO',^.•(^
Fattigstugan
— Jasså, ä dä du, Albet! Ja så la, atte du kum ifrå fat- tistova. Va ä dä för en släe, sum står där?
— D'ä fjärdingsman.
— Jävlarrr — då bler dä å ta på luffen igen — jösses va ja ä trötter, ja har gått i ett gångane sen i går mora. Å i kväll hade ja tänkt å smita mej in, när Eegenta hade gått opp på kammarn, å lagt mej på golvet eller kropet opp i spisen, men nu går dä inte förstås, för kärngera kan inte hålla t j åken — va sae fjärdingskarn?
— Han sa att du hade skurit en bromsare
— Jo jo du, di va på mej som fluger på sirap, men ja tap- pade u dom lite krösamos mä svallingen blank
— Å så trodde di att dä ä du som har brutit dej in hos handlarn i Höreda —
— Hongri förstår du, gosse, så dä rev å slet i buken, men ja skar bara å ett schok amerikanskt fläsk —
— Di söker efter dej på vind —
— Ha ha, låt dom snoka — å så har ja mä mej julklapp te gubbafasen, en kagge matsnus! Å den ligger här i snön bakom syrenera — du ä en bra pöjk Albet å du skvallrar inte, men säj åt gubben att han har snus här i snödriva, när du går i julotta i över mor a. Men nu får ja ge mej i väg. Ligger sjön?
— Ja, nog har di gåttfen, men inte ä han säker —
— Ja måste över sjön innan dä bler svart i kväll, för annars hittar ja inte dit ja vell. Håll t j åken, Albet, annars
så vet du ! Ajöss mä dej ! Ja tar över åkern här å ner
te sjön. Glöm inte kaggen!
Och Kalle Stolpe försvann i natten och snöstormen. Sedan har ingen hört av honom.
*
339
PC*': .O""*- . Q'*:.Gr"" .<)":..<>■ . C^O-** *• <OjZfS>P . • '
•0-..'*,0..#»"O.x,O..*-<0..^,A^'~j5'
.o--..:o
Ur MIN 5:TE BOK.
ISBÅTEN PILENS SISTA KESA.
Personerna äro:
Janne Mattsson, skeppstimmerman, blond jätte med väldigt helskägg och ett par ögon, så fasta, att man tycker sig se dödens allvar i dem. Bara med de ögonen har han en kväll rensat en hel hamnkneipe i Hamburg, och den blev tom så hastigt, att båda dörrposterna höllo på att stryka med.
Matts Holmström, fiskare med tjugu års erfarenhet av Ålandshavs vintrar och somrar och ett humör, som ingenting kan slå ned.
Gustav Persson, fiskare, död nu sedan ett par år. Man riggade av en bark på Grisslehamnsslipen, rackbandet ramlade ned från märsrån och klöv hans skalle.
Perssons son, Kalle, pojke på tjugu år.
Summa fyra man, alla väl förtrogna med havet, rådiga, fatalister, intet kink.
En dag i början av mars 188* fick Grisslehamn besök av en stor potentat, själve brännvinskungen i Mariehamn, en man som länge furnerat hela Ålandsarkipelagen med sprit och var rik som ett troll. Nu kom han från Bremen, där han köpt en skuta, och bråttom hem hade han. Isen låg ända över till Åland, vädret var vackert, och inom kort hade han gjort upp med ovannämnda fyra personer, att de för en summa av femton riksdaler per man skulle frakta honom över till Sig- nildsskär. Därifrån skulle han klara sig själv.
Man stuvade alltså in mast, segel, proviant och bränn- vinskung i isbåten Pilen och begav sig i väg. De tre milen tillryggalades utan några uppehåll, och i skymningen var man framme.
340
Isbåten Pilens sista resa
På Signildsskär äro Grisslehamnsbor alltid välkomna sedan kongliga postföringens tider, och där glammades och dracks kask, tills man sent på kvällen kojade.
Klockan sex på morgonen voro Grisslehamnsborna på benen, ty de längtade hem och ville begagna sig av den ut- märkta isen. Några av deras värdar, som voro spåmän, anade oväder och rådde dem stanna dagen över, men både Mattsson och Holmström röstade för hemfärd, och därvid blev det efter några avskedskoppar kaffe.
Med glatt mod gåvo de sig i väg. Långt i väster sågs en blå strimma. Isen hade alltså brutit upp en ränna mitt i havet, men vinden var svagt västlig och man hade alltså ut- sikter att få vila sig med bidevindsegling en stund.
En god mil räckte den fasta isbänken. Men då de kommit fram till kanten, såg det mindre trevligt ut, ty därutanför drev ett halvmilsbrett band av issörja och mindre iskäl snabbt norrut för en kraftig sydlig ström. Nå, att arbeta i isen voro de vana, men läsaren kanske icke vet, vad ett sådant arbete betyder. Att tvinga fram en båt genom ett kanske meter- djupt band av sörja, som rör sig med ett par tre knops fart, kräver sitt folk, synnerligast om det är så brett som vid detta tillfälle. Man vill icke driva för långt ur kursen, och man lägger manken till. Mellan de större isflaken drar man båten, springande utanför sidan. Man jumpar över rämnor. Man tar djärva steg på små isbitar, man hoppar ombord, sedan man givit sista bäriga käl en kraftig spark. Man får icke släppa relingen. Man måste akta sig att bli klämd. Man drar sig fram med båtshakar, pikar sig fram, ror där sörjan tillåter, man arbetar med ett ord.
Äntligen voro de på öppet vatten, hissade på och började segla bidevind mot Understens fyr, ty de hade drivit med issörjan ett gott stycke norröver. Under tiden hade det hunnit bli afton och började skymma.
En kvarts mil utanför Under stensbergen säger plötsligt Holmström, som satt till rors: — Titta åt norden! Vad är det som kommer där?
De andra sågo ditåt och sågo — jag begagnar Holm- ströms ord — ' som en rök av millioner ångbåtar".
341
Albert Engström
— För fanken, det blir väder, vi måste ta ner seglen!
Knappt hade Mattsson hunnit ta ner klutarna, förrän orkanen var över dem. Fortare än en soldat gör vänster om — Mattssons uttryck — vred båten, akterlastad som den var, näsan mot sydväst, och i samma ögonblick voro de inhöljda i en tjocka av vatten. Skummet rök och förblindade dem.
Mattsson kröp för över och sökte hissa stagfocken, men båten lade sig på sidan. Då knopade han om hälften på den och lät bara en bit som ett lakan stå uppe, men då han skotade an, ville lä sud ögonblickligen gå under, varför han lät fock- stumpen stå som en säck.
Med rasande fart började de slöra mot fasta isbänken på svenska sidan. Snart voro de framme vid iskanten, drogo upp båten ur den växande sjön, togo ned masten och andades ut. Nu var det nästan mörkt, men de voro ju bärgade och kunde till och med börja tänka litet på en matb—
Pang!
Ett fruktansvärt brak, och isen som de stå på, är en oreda av gungande flak. Sjön har vuxit för hög och brutit sönder isbänken. De börja driva söderut.
Nu börjar ett arbete, vilket den, som icke varit med i havsisen, har svårt att göra sig en föreställning om. I början äro ju isflaken tämligen stora, men de brytas i allt mindre bitar. Det gäller att springande och hoppande bredvid båten hindra den att komma tvärs för sjöarna, ty då knäckes den som ett nötskal mellan iskälen. Stundom möter ett större käl, båten dragés upp på det och karlarna stå två på var sida om båten på det våldsamt gungande kälet, tills det brister. De kliva i båt med ena benet, gå och springa med det andra, och bara en tanke: att icke komma tvärs. Möter en ränna mellan två käl, springa de bredvid båten, täpper ett käl rännan, tages fart och de stå åter på gungande och osäker grund, tills kälet kanske dyker med ena kanten under ett påträn- gande käl, och de åter kliva i båt för att börja arbeta med båtshakar och pikar. Ni må tro att detta är livet.
Medan bakom dem i den mörknande natten sjöarna stå som svarta väggar med isstycken som vältra, slå kullerbyttor
342
Isbåten Pilens sista resa
i de hemskt lysande brotten, dyka och dåna mot varandra. Så möter man en stockning och måste ut med benen igen. Ett felsteg, och benet skulle klippas av som mellan ett par haj käftar.
Nattkylan tilltar, båt, kläder, allt är nedisat.
Efter bortåt en timmes springande, pikande och dragande undan de hotande vita kammarna akter över märkte de, att Pilen började läcka. Lyckan gjorde att de stötte på ett större iskäl, där de drogo upp båten. Men det var dock icke större, än att det sjönk ett par fot genom båtens och karlarnas tyngd. Det bar dem emellertid kanske tjugu minuter, innan det bräcktes, vilken tid de begagnade till att ösa ut det mesta vattnet.
Då de åter voro i sjön, gällde det att arbeta sig in i isen åt land till för att få mindre sjö. Pilen började läcka än värre, och nu började ett dubbelt arbete, för livet. De säga sig icke minnas mycket av detta arbete, som de beräkna ha varat åtminstone ett par timmar, under det natten blev allt mörkare.
Slutligen träffade de ett iskäl, som var litet större än de andra, och där drogo de upp Pilen igen. Det kälet bar, ehuru det icke var större, än att man nätt och jämnt kunde gå runt båten. Sjön sprutade ju över, men kylan tog till ytterligare, så att det blev tjockare och säkrare, och Pilen frös fast, så att de icke behövde stödja honom som förut på det mindre kälet, där de måst stå i vatten en aln uppåt sjöstövlarna. Detta sista käl kommo de upp på mittför skäret Halsaren.
Hungern tog till, men det var omöjligt att komma åt provianten, ty båten var som en kopp full med is. Mattsson berättar: — Jag rotade i mörkret bland grejorna och fick tag i ett stycke bröd, som en fjärdedels kaka, men det var fruset. När jag talade om att jag hittat brödbiten, sa Holmström: — Ack kära, låt mej få en bit! Då sa Persson: — Det är säkert mitt, för jag hade mjukt bröd med mig. Då gav jag det åt Persson, och han sökte knäcka det mot båtsuden, men det gick inte. Han försökte bita i det, men han fick inte loss något, och så sa han: — Det här får du försöka själv med, Mattsson, jag kan inte! Jag började tugga, och då var det en frusen vante. Jag hade just tänkt ge det åt Perssons Kalle, för han
343
Albert Engström
frös, så att kroppen drogs ihop som en fällkniv. Han kunde inte räta ut sig, och vi trodde rakt att han skulle bli slut.
— Tror du, att vi nånsin får äta skarpt bröd mer? sa Holmström. — Det kan du ge dej fan på ! sa jag. Så där pratade vi för att hålla modet uppe, fast det såg mörkt ut.
Men rätt som det var, började vinden se ut som om han ville mojna, och det var ju ett gott tecken. Värst var det med kläderna, för de var bara is och sprack, när man rörde sig, och det var ju tvunget för att inte somna, för det hade varit döden. —
När det blev dager, var det fullt mojt, och då voro de utanför Simpnäsklubb, strax norr om Arholma. Så långt hade de drivit på natten. Kölden hade varit så stark, att blåisen, som frusit mellan kälen, bar. Det måste alltså ha varit rätt många grader kallt.
Nu höggo de loss båten och avlägsnade så mycket som möjligt av isen inombords samt började draga rätt på land. Men emellan Simpnäsklubben och land började svagare blåis, båten gick igenom och började läcka. Således måste en ösa, medan blott tre kunde arbeta med framkomsten. Det började se dystert ut igen, då plötsligt som ett skott vinden sprang över på sydväst.
Detta var räddningen. I tunn blåis går bra att segla, fast båten skärs sönder av de vassa kanterna. Den var ju läck förut, så det gjorde ingenting, om den blev alldeles för- störd, bara man kunde rädda livhanken. De visste, att för frisk akterlig skulle blåisen snart ha ätit sig igenom borden, om de icke stundom ändrade "faret", d. v. s. vattnets linje på sidorna under forsen. De lastade alltså ned båten så mycket som möjligt i föra, hissade och började segla norr på. Då de tyckte att isen ätit sig igenom tillräckligt, lastade de allt i aktern och seglade så en stund, bytte om igen och krånglade, ända tills de närmade sig Grisslehamn. Under tiden hade de huggit loss litet proviant och stillat den värsta hungern. Och det var inga modlösa karlar, som stego ur Pilen på den fasta isbänken vid Grisselhamns Ställudde. Men trötta voro de, och reaktionen efter spänningen inställde sig våldsamt.
Tullvaktmästarna kommo ut och togo hand om båten.
344
Isbåten Pilens sista resa
Den äldste av dem, gubben Eliasson, sade: — Ni har varit ute i natt, kan jag se på båten. Jag har levat sjuttio år, men aldrig i min levnads tid har jag tänkt mej ett sådant väder.
De fyra vacklade var och en till sitt. De voro isstoder, och vid knän och armveck och överallt i lederna hade isrust- ningarna spruckit, så att kroppen lyste igenom. Det blev kaskar och dygnslång sömn.
Detta berättade Mattsson för mig, medan han tjärade sin båt.
— Det kan Engström gärna skriva om, så att de får reda på inåt land, att här är inte som att gå och böka i en åkerlapp. Och vill Engström rita av Pilen, så står han i skjulet nere vid sjöbodarna som ett minne, för stort mer duger han inte till.
Jag gick ner och ritade av Pilen.
345
Ur GENOM MINA GULDBÅGADE GLASÖGON.
JXJLOTTA.
Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.
När låg snön på din gård så vit som julaftonsmorgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?
Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik — det var paradiset på jorden!
Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.
346
JULOTTA
Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor över snöiga fält och isar och sovande byar. Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan inne i skogarnas natt, eller rårna frysande sjöar. Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet, och haren spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter
rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.
Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd. Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget, gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor, tills de kyssas till döds av vita systrar på taket. Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa. Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre, lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden, medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner, pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken, männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas
gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv, nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso. Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk njutande tvåmansvärmen ännu, tills helglat och sävlig undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden, medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla. Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan, linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.
Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg.
21. — Nationallitteratur. XXVIM.
347
Albert Engström
Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel, finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och
skjortor.
Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen! Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.
Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns, isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan, men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen, tarmarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje. Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun, vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.
Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllra ur sängen, tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln, gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan. Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan, sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus, slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan. Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i
knuten.
Torparen går till lidret och drar med seniga armar släden vid skaklorna fram. Han öppnar dörren till fäjset och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?
Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen. Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule, knakar i skaklor och gnisslar ibland under järnskodda medar. Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran. Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller ett st järnstoft
348
jyx..qx.*Qr%..-O^...*0'-%*0^«.é'0"
JlJLOTTA
sakta från furorna ned i ljuset från tor par ens fönster.
Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar,
Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger
i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan.
Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen,
slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar
stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.
Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar, ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden, och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan, backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen. Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor, tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus. Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal? Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning, och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar, upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar! Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren!
Men mellan tjänsterna torpar n går ut på vallen och söker gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring
härden
21
iO"^O^N.<Or%,.-0*%.^0"wO*»«.*0~-..'0-N.^
Albert Engström
tills det ringer igen och han går att höra predikan, kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig. Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve! Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar. Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.
Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster lämnar jag tor par n åt sig. Det stoj as på vall och i stallar, ljuder av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en
gnäggning
vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.
350
Ur YSAIL.
i.
STOEMEN.
En eftermiddag i september stod i norr ett stort moln över Clark street.
Det reste sig bakom Lincoln Park, vars grönska klart belystes av några sneda solstrålar, sträckte sig över hotellet La Plazas höga och smala skyskrapareskelett, som lyste tegel- rött i aftonglansen, och tornade upp sig till en ofantlig blågrå kägla, skarpt konturtecknad mot en kall och blekgrön höst- himmel. Molnets form, som även kunde sägas likna en slägga i en knuten jättenäve, företedde något olycksbådande och sällsamt hotande, på samma gång som det förlänade gatuper- spektivet ett gåtfullt och i sin drömstämning storartat och utom det verkligas gränser draget aspekt. Långt bortifrån, nästan ned vid den smutsiga och oljiga floden, där svängbroar hängde och undervattenstunnlarna löpte, kunde man som i ett stereoskop iakttaga hästar, vagnar, automobiler och lång- samt vandrande figurer uppe vid parkentrén. Kabel vagnarna, de elektriska tågen och vagongerna på sidogatans luftbana, själva husen, träden och båglampornas höga stolpar tecknade sig under detta alltjämt stigande moln leksaksartat små, och hela den långsträckta vyn fick en anstrykning av dockteater. Den påminde även om något av dessa gamla gravyrblad av en Callot eller Stefano della Bella, där man på en handsbredds yta ser en massa mikroskopiskt små varelser röra sig på ett
353
*. *
Henning Bekgeb,
torg med fj ärrutsträckning i det oändliga, under en milshög och skybelastad himmel.
Molnet steg långsamt och täckte parkfondens bleka valv, sänkande gatans avlägsnare partier i en blyfärgad skugga. Men de närmast floden belägna tvärgatorna belystes ännu av västersol, som i breda band strimmade Clark street.
Vid Ohio street hade en folkskockning uppstått. De söderifrån kommande kabelvagnarna, fullastade med hemåt- vändande arbetare och fabriksflickor, råkade i själva sväng- kurvan i kollision med en rad ofantliga bagagevagnar, höga som hus och bjärt målade likt cirkus- eller menagerivagonger. Vardera dragen av tre par stora, gråfläckiga elefanthästar, upptogo de tillsammans en ansenlig plats, och då tunnel- mynningen fortfor att utspy långa ramsor av människomyll- rande kabelvagnståg, blev snart Clark streets södra ända en levande blockad, som sträckte sig ned till floden. Liksom för att ytterligare förvärra och avstänga all trafik, svängde nu också bron, på samma gång avbrytande ledningen för de elek- triska spårvagnarna, och skockningen och trängseln blev oerhörd Oberörd av detta framgledo sakta på norra sidan av svängbron en rad majsskutor, medan genom brons bågformiga järnöver- byggnad skymtade i den bortersta rännan sotröksbolmande bogserare, vars dubbla trossar, spända till bristning, drogo bomullspråmar. Varuhusen på andra sidan, frukt- och fisk- kvarteren lågo nästan i mörker, och ljus började glimma som vargögon mellan de övertäckta basarborden och inne i de öppna bananashallarna, men de höga spannmålseleva tor ernås snedskurna toppar brunno ännu i kvällsglöd, liknande forn- tidens primitiva och fula fyrbåkar. Vinden, som förut varit sydlig, hade kvarlämnat en frän lukt från de stora slakte- rierna, Union Stock Yards, en lukt av blod och kött, vilken ännu dröjde i den kvava luften över floden.
Molnet låg nu så gott som över hela himmelsöppningen mellan den långa gatans takresningar. Uppe vid Lincolnpar- ken, vars grönska smultit hop med skybanken, tycktes det vila på husen, och söderut sänktes det oavlåtligt. Solen var försvunnen, och en och annan regndroppe, stor och tung. satte ett svart och klatschande märke på den grå asfalten.
354
J0"\..<>•%.^O*^••'Ö*%.>*0*•%.>O•••.»•0••^
— g 1 -s:;
Ur Ysail
Hugo Nordling lämnade sin plats på spårvagnens ytter- sida, där han hängt mellan himmel och ett smalt fotsteg, med båda händerna krampaktigt fasthållande sig vid ett spensligt takstöd, och steg ned på gatan. Regnet tycktes öka, och ännu hördes ej gonggongen från kabelbolagets reparationsvagn, under det att däremot allt flera lastvagnar, cabs, buggies, auto- mobiler, bicyklar och nedgående spårvagnar anlände. Då han därtill utbetalt hälften av sin tillfälliga förmögenhet, tio cents, och ej hade något bestämt mål för sin färd, ansåg han sig kunna lika väl stanna, där allt annat rörligt synbarligen beslu- tat iakttaga ett pulserandets pauserande, och för några minuter vila sina värkande och uttröttade lemmar.
Han stod ett ögonblick rådvill på körbanans träkubbs- beläggning, med hängande armar, domnade efter trängsel- greppet, slappt gapande mun och den i grönt skiftande rund- kullshatten på nacken. Regnet tilltog, och detta väckte honom till liv.
Framför sig såg han en vägg av hus, gröna, grå, brunröda och smutsvita. Nedre bottnen av vart och ett inrymde butiker : apotek, cigarrbodar, biljardhallar, speceriaffärer och krogar. Mitt framför honom var en stor bar, namnet Wosslick lästes i upphöjda, förgyllda träbokstäver mot svart grund över den med dubbla svängglasdörrar försedda ingången. På ömse sidor om namnet syntes ett klumpigt utskuret och kromgult ölglas — betecknande den liberala kvantitet, som stället utminuterade.
Nordling stirrade slött på skylten. Han lät blicken löpa nedåt och upptäckte på vänster sida en rakstugas karamell- liknande Figaropåle i röd och vit spiral, men då han riktade ögonen åt höger, såg han en svart tavla, på vilken kritats den lockande legenden : ostron, korv och surkål gratis till varje glas !
Hugo Nordling bokstavligen slukade med ögonen den lilla plåtskylten. Och under de få sekunder, denna paus varade, bevistade han i tankarna en sorts kinematografföreställning av sina närmaste öden.
Sålunda mindes han ankomsten till den stora staden sent en kväll: hur han uttröttad schasats med i en hjord av utvand- rare, bärande sina kappsäckar och snubblande vid vart steg över den gamla ulsterns långa skört. Han kom ihåg det snus-
355
Henning Berger
kiga hotellet, uppfyllt av illaluktande bönder, den dåliga maten, den torftiga bädden. Han erinrade sig med en rysning den för- färliga natt, då han överfölls i en gränd och rånades på kon- firmationsklockan, det enkla silvercylinderuret, som han ej nänt6 göra sig av med, och på plånboken, vars magra innehåll likväl betydde veckor av mat och husrum. Därpå följde den långa och hemska raden av gråa morgontimmar, då han hutt- rande av köld stod i kö bland stackars arbetslösa utanför jätte- fabrikers baktrappor för att förgäves tigga om arbete. Och så kvällsstunder, då han likt en tjuv smög in på pantlånekontor för att efter hand plottra bort allt det lilla, han ännu ägde: kläder, böcker, små nipper och minnessaker från det upplösta föräldrahemmet. Slutligen påminde han sig alla de nätter, han nu under sin första sommar i det främmande landet drivit husvill och förtvivlad omkring på de oändliga gatorna eller sovit några timmar under buskagerna i en park. Små tillfälliga anställningar, som så gott som vad som helst, hade ibland in- bringat ett par dollars, ett par oförmodade bisträckningar från vänner i det gamla landet och några små ficklån av lyckligare lottade bekantskaper härute hade även ibland underlättat kampen mot undergång. Men nu kom hösten och sedan skulle vintern följa — hur skulle det gå? Och dock tyckte han sig skönja en ljusning, känna en fläkt av svalka kring den heta pannan, en strimma och en fläkt, som skulle bebåda morgon.
Dessa reflexioner av den unge svensken hade ilsnabbt flugit genom hans hjärna. De voro icke nya, i månader hade han tärt på dem, liksom en av hunger försmäktande i det längsta tuggar på sista brödbiten för att uttänja illusionen om födans riklighet. Han hade ständigt, dag för dag, genomgått mot- gångslistan, och det tycktes honom alltid att föga mer skulle kunna återstå. Men så var det likväl — alltid litet till, något mera, en liten råge. Och så sluthoppet, som aldrig ville slockna, den där slutliga chansen, vilken kunde komma som blixt ur moln eller som ett fallande stjärnskott.
Han hade aldrig fått taga någon examen därhemma. Ingenjören var det som lockat — underkänd elev vid ett privat- institut hade han varit och sedan en tvivelaktigt duglig ritare vid en mekanisk verkstad i landsorten. Och ändå, ändå —
356
Ur Ysail
han visste vad som slumrade bakom: idéerna, grubblerierna, uppfinnarfröet, vilket gjort andra landsmän världsberyktade — drömmandet, som ansågs förkastligt inom hans praktiska bransch, men som ändå kunde vara valvspannet under bron till framgång. När skulle han? Faderns död hade skingrat för- hoppningarna därhemma. Och så hade han efter bouppteck- ningen rest med de få lämnade slantarna hitut.
Hugo Nordling såg upp. Det hade blivit underligt tyst och stilla i luften. Regnet hade upphört, det var tryckande kvavt. Folkhopen bakom honom teg plötsligt, de unga flic- korna böjde mot bröstet sina magra och vackra ansikten under de prålande billighetshattarna och fingrade mekaniskt på sina tomma frukostaskar. De sågo ut som judinnor, med svarta hårbucklor över fina och osunt bleka anletsovaler. Karlarna, med järnarbetarnas onaturligt utvecklade överkroppsmusku- latur, tuggade sina hängmustascher och läste flottiga och till- skrynklade tidningsnummer. Över alla låg trötthetens tyn- gande allvar, parat med en likgiltighet som fick anstrykning av maskin, av orörligheten, hos i tvungen vila bragta rördelar, kugghjul och pistonger.
Då gick en stöt genom raden av hopade tågvagnar. Kabel- felet var hävt och alla fingo bråttom återtaga sina platser. Långsamt satte sig den slingrande ormen i rörelse och vagn efter vagn, fullastad med enahanda typer, defilerade förbi. Det tycktes aldrig vilja taga slut. Tusentals arbetsvarelser gledo alltjämt framåt. Samma böjda, väldiga skuldror, insjunkna bröstkorgar, knycklade slokhattar, samma bleka och vackra kvinnoansikten med svarta och mandelformade ögon. Gong- gongerna ringde, hävstängerna gnisslade, de elektriska trådarna susade, och fräsande blå lågor väste kring hjulen. Vagn efter vagn, last efter last — fortare, fortare, det började vissla för farten. Och i motsatt riktning skyndade strömmen av åkdon, ilade bicyklister och flöt mängden av gående mot svängbrons mynning. Pulsådern hade återupptagit sina funktioner.
Men allt fler av de fullpackade vehiklarna, länk efter länk, maskin- och släpvagnar, östes ur tunnelgapet. Frontplatt- formernas stora lyktögon stirrade rätt på framförglidande kam- raters svarta stålplåtsryggar. Och de trötta männen och kvin-
357
Henning Berger,
norna sutto, hängde i klumpar, trängdes med förvridna lemmar inne i vagnarna, på fotstegen, mellan kopplingarna, halvvägs mot taken, varhelst en järnstång eller läderrem kunde räckas. Under ett oavbrutet och stampande ringande virvlade tåg efter tåg förbi, Clark street rakt fram, och tycktes till sist dräpas, uppslukas av stormmolnet.
Det var nästan mörkt. En skymning, som blev dess vemodigare, emedan den tändande gnistan till de stora båglam- porna just utsänts, steg mellan husen. Man såg lykta efter lykta flamma till, de plötsliga ljusprickarna hoppade i sicksack gatan upp. Snart brann ett oändligt pärlband i den melankoliska sista dagsbelysningen. Då började det åter regna.
Den unge utvandraren vände sig beslutsamt mot krog- ingången. Han hade endast fem cents, och den lilla nickelslanten kunde likaväl här som annorstädes — han hade först ärnat sig längre upp, närmare de svenska kvarteren — tjäna till att vid ett glas öl få glufsa i sig så mycket som möjligt av gratistilltugget som kvällsmat. Därjämte finge han skydd undan ovädret, sedan nu hans spårvagn längesen gått. Och det skulle bliva ett oväder ! — Men natten? Nå, den finge han väl, som så ofta förr, tillbringa ute.
Då han tog ett steg mot dörren, fängslades hans blick av en blänkande snedspegel, tillhörande källarvåningens rakstuga. Först tycktes den endast reflektera den mörka himlen, där skyar jagade i vitt och grått, men därpå upptäckte han vid ännu ett halvt steg sitt eget huvud mot den höga och orofyllda bakgrunden. Han smålog omedvetet mot sin bild: ett präktigt huvud på de breda axlarna, avskurna av spegelramens under- kant, som till ett bröstporträtt. En tänkares panna över gråblå drömmar ögon, råggult och oklippt hår och en blond stubbmustasch. Ett vekt underparti för resten, och dock något av uthållighet i kindlinjerna ! Så mager han var ! Ingen där- hemma skulle känna igen honom. Och så solbränd. Hår och skägg stucko ju av som konstlad maskering mot skinnets brons.
Nordling kastade ännu en blick uppåt gatan. Den var så gott som tom, och först nu insåg han att det var i sista minuten, kabelvagnarna flytt iör stormen. Begnet började piska ursin-
358
Ur Ysail
nigare, det föll med dånet av trumvirvlar, hagelblandat oeh hårt — asfalten vitnade under dansande trindkorn. Långt bort växte mörkret till en hastigt framrullande svart vägg, en häst störtade vid tvärgatans hörn, och han såg människor för- skräckta springa mot närmaste ingångar. Ett visslande ljud, följt av ett underjordiskt buller, ven och rullade som en osyn- lig våg längs husens väggar, vilka tycktes vackla. På en gång delades jättemolnet av hundratals blixtar som likt eldormar ringlade uppåt och nedåt, liksom ätande sig en fräsande väg i skybankens yta. Stormen, västerns tornado, slet kring hans huvud och han famlade bedövad, överväldigad och beklämd efter svängdörrens metallgrepp.
Då såg han hur på den tomma, övergivna vattenforsande gatan en kvinna skyndade rakt emot honom. Hennes tunna klänning var smetad till kroppen och kring hennes svarthåriga och obetäckta huvud lekte himlens och stormens blixtar som ett diadem. Hon bar i ena handen en gitarr, och det såg ut som kom hon rätt ur det rämnande molnet.
HL
WOSSLICKS KÄLLARE.
Hugo Nordling slängde upp dörren. Den var av glas, men ändå genombruten, täckt av ett nätfint, grönt galler. Den unga flickan rusade förbi honom in i källarsalen.
I samma ögonblick kom en liten rödbrusig tysk eller bömare i skjortärmarna och grått, snarare än vitt, förkläde fram. Mat- rester, som leverkorv, limburgerost och dylikt, hade fläckat hans dräkt, där han förmodligen torkat någon förskärarkniv. Han såg ut som en slaktare men var utan tvivel uppassare.
— Gom in, skrek han, eller gå ot. Warum bleiben Sie doch hier — so, so, in oder ot — damn it!
Nordling hoppade in.
Den lille kyparen fortsatte, darrande på målet av både spritinverkan och förskräckelse och med vitlöksstinkande ande- dräkt:
— Vi måssde naturlich stänge här — in tette ferbannede väder — - se på det golv! Hjälp mick no, så får tu en glas bier.
359
Henning Berger
Åskan skrällde till och blixtar ljungade — de tycktes väsa vid själva tröskeln.
Inifrån lokalen hördes en hög och skrovlig basröst:
— Easka på, fyllhund, sätt bommen för •— här får ingen mer komma in.
— Glas bier — hjälp mick tu, viskade uppassar en. Han sköt till ett par stora innerdörrar, delade på mitten
i flygel vikningar, och Nordling tryckte axlarna mot plankorna, samtidigt pressande ned med sina starka händer en stor järn- bom, som den lille flåsande tysken knappt mäktade hålla. Den passade slutligen i krämporna och de reste sig andfådda upp. Golvet närmast dörren, tydligen nött och gropigt, liknade en miniatyr sjö av smutsigt vatten, på vilket sågspån simmade.
Svensken såg sig omkring. Lokalen hade tycke av väntsal — den var ovanligt stor, halliknande, med högt tak, uppburet av en dubbel rad smala pelare. På vänsterväggen hängde en till dimensionerna och ämnet storartad tavla, men ohyggligt illa målad, en plankstrykarimitation, en hantverksmässig kopia av Makarts Karl den Stores intåg i Antwerpen. Längs motsatta väggen löpte en flottig och mörk utskänkningsdisk, baren, bakom vilken höga hyllor, fullproppade med buteljer av alla former och färger, glas i alla storlekar, porslinsmuggar, bålar, sejdlar och terrakottabyster av simplaste slag, reste sig. Tre kassaregister av nickel blänkte över den långa raden av ölfat, vilkas kopparkranar ständigt droppade fradga i baljorna på golvet inunder. Schablonmässiga oljetrycksporträtt av kejsar Wilhelm I, Bismarck och Moltke prydde fondväggen över trenne mystiska dörrar, omsorgsfullt slutna och försedda med meka- niska självstängare. Ett dunkel, som den underliga dagern vid en solförmörkelse, rådde i salen. Fönstren mot gatan, vilka sutto högt upp, piskades svarta av hagelströmmarna och ru- tades då och då fantastiskt av gulskimrande blixtar.
I denna skymning sutto eller stodo i grupper ett femtiotal personer. De flesta sågo ut som arbetare, men några hade i sin klädsel en mer affärsmässig och kontorslik anstrykning. Längst bort vid baren stod en imponerande gestalt, hög, svart- klädd, med väl tillknäppt redingote över en bred, litet fetlagd gestalt. På disken bredvid honom stod bland små tömda visky-
360
Ur Ysail
tumlare och sodasifoner hans höga hatt, välborstad till nöt- ning, svartglänsande och litet luddig som en illa slickad katt. En rulle gulnade papper stod snett på stup i hatten. Mannens slätrakade ansikte var pussigt och blekt, kring den låga pannan ringlade små svarta lockar som sniglar. Ögonen, som speglade ovädersblixtarna utifrån, voro ljusa och lyste stundom under tunga och svullna lock av ett sällsamt vanvettsskimmer, vilket även tycktes sprida sig över de skarpa dragen kring näsa och mun. Gestalten hade något av fallen imperator över sig, och huvudets mask var Neros.
Nordlings blick dröjde vid företeelsen, han kände sig på samma gång intagen av och oroad över detta utseende. En nervös förkänsla av en eller annan kommande katastrof grep honom, kittlade bukhålans nervcentrum till ångest och kom honom att andas kort och tungt som skulle han kvävas i den elektricitetsladdade atmosfären.
Salen var nu nästan svart. Samtalets låga sorl drunknade i det utdragna rullandet från åskan.
Uppassaren kom fram med ett stort fotglas, fyllt av öl, fradgan rann kring hans fingrar.
— Hier, sade han, und därborta har du frilunch — gor- varna äro heta hela tiden. Dank you för den hjälp...
Man skrek på öl från ett bord, där fyra individer, som sågo ut som kapplöpningsjobbare för hemlig vadhållning, med hattarna på nacken och cigarrer i mun, spelade poker med flug- smutsade och flottiga kort. Tysken skyndade bort.
Nordling gick fram till ett högt väggbord med stenskiva, där en blå gaslåga lyste under en stor panna. På bordet, som omsvärmades, trots en sakta snurrande mekanisk fläkt, av en här av flugor, stodo assietter med rester av wurst och surkål, brödkanter och tomatobitar. En stor skål var fylld med riven pepparrot, i en annan stod i ättiksblandat vatten en massa sölade gafflar med trasiga hornskaft. En glasburk innehöll selleristjälkar och färsk vitlök, vars grönskande skaft stucko upp över kanten som fjäderbuskar. Bredvid en stor och rund, stinkande lirnburgerost fanns en bunke med en anrättning av filmjölk och hackad gräslök, och från pannan med frankfurter- korvarna steg ångan som en sky. Nordling betänkte sig ej.
361
Henning Berger,
Han tog en tallrik, rörde hastigt kring gaffeln i ättiks- fluidet och lade därpå fyra korvar, några selleristjälkar, peppar- rot och ett par skedar av filmjölksröran på den. Ett stort stycke ost kapade han av med en kniv och lät det omslutas av de tvenne största bitarna svartbröd. Ölglaset hade han ställt på närmaste bord, tätt vid en pelare, och där slog han sig nu ned.
Han åt med den arbetslöses och uthungrades glupskhet. De starka kryddorna förtogo möjligheten av rätternas ursprung- liga smak, god eller dålig. Munnen sved när han sköljde ned tuggorna med en klunk öl.
Värmen och maten kom honom att för ögonblicket slöa till. Han idisslade för hundrade gången den likt en mara hans hjärna ridande tanken på arbete. Och som vanligt såg han för sig en massa personer, som hade denna saknade klenod.
Nu mindes han senast det långa tåget av stannade kabel- vagnar på gatan utanför. Han såg tydligt alla dessa män med sina frukostpaket eller lunchblecklådor, sina blusar eller arbets- skjortor. Här och där ett verktyg, en hyvel eller ett järn. De äldre rökte sina majssnuggor, de yngre cigarrettstumpar, en del läste aftontidningarna under det de väntade. Uttröttade foro de dock hem till familj eller ordnat logementshus, där kvällsvarden, landets huvudmåltid, rykande väntade. Och sen skulle lördagen, veckans avlöningsdag, komma, då de på kvällen hade råd att taga några extra glas, gå på melodram- teatrarna eller till de stora danslokalerna. Hur hade han ej utmålat för sig detta regelbundna liv, som han skulle föra de första åren i det främmande landet, till dess han fått ihop nog att våga något eget, taga språnget. Det lilla rum, han skulle hyra, den rikliga föda, han skulle tre gånger om dagen förtära, var han skulle köpa kläder, dricka sitt öl, skaffa sin tobak. Banken, i vilken hans besparingar skulle insättas: han såg sig själv addera i en liten bok. Hur hade han ej studerat annons- spalterna i söndagstidningarnas väldiga formatupplaga, hur han gått, sökt, stått i kö, hängt på platsanskaffningsbyråerna. Och hur till slut dådlösheten kommit smygande, den tilltagande likgiltigheten, lättjan. Begäret att leva blott för dagen, rys- ningen att gå upp om morgnarna, de allt vildare idéerna om något oförväntat, som skulle inträffa. Gatans dagdr ivarliv,
362
Uk Ysail
krogens vilostunder, de alltmer avlägsna utsikternas ständiga uppskjutande. På nytt detta farliga drömliv, som redan en gång förut gjort honom nära omöjlig därhemma i det gamla landet. Den där vansinniga grubbeltanken på uppfinningen, som han aldrig helt ville släppa. Och under tiden detta gradvisa sjunkande till nästan vagabondens ståndpunkt.
Ja, vagabond. Satt han ej här nu med tomt glas och färdig att taga ett nytt, och sen ännu ett, fastän han då ej skulle ha pengar kvar till spårvagn för natten och morgondagen. Trös- tade han sig redan icke med, att bleve det endast vackert väder, kunde han gott gå ute en natt i stället för att tigga om plats på en soffa hos vänner ute i förstaden. Och sade han sig ej varje dag, att komme man blott in i oktober, skulle han få arbete — ännu hängde sommarstilleståndet kvar. Och detta trots att han redan nu med en rysning tänkte på vinterns köld och snö och hemska, kalla vindar från den stora sjön.
Den unge svensken knackade. Därpå kom han plötsligt ihåg att han ej längre ägde tio cents, utan endast fem, han hade nyss glömt att han hunnit betala konduktören sin slant innan vagnarna stannat. Ett nytt glas och han skulle vara alldeles utan mynt. Men tysken kom redan med ölet.
Det blev med ens svart natt. Därpå ljungade ett band av silvervita blixtar och en knall liknande en häftig dynamit- explosion skrällde genom rummet, som tycktes darra. Glasen klingade bakom disken och några röster skreko högt till. Bland dessa urskildes en kvinnas höga och gälla skri av fasa. Sedan blev det tyst under det man hörde regn och hagel falla likt dån av blykulor mot plåtbetäckning. Och slutligen övergick detta smattrande till så ursinnig skurhäftighet att det lät som ett ihållande knackande av hammare och släggor. Man kunde också höra det brusande vattenforsandet på gatan, det lät som strömvågor nedanför ett vattenfall.
Värdens stämma hördes först:
— Tänd gasen, skynda på! Och kyparens oroliga svar:
— Ja, ja, bara det nu icke är farligt...
Darrande slog han eld och lyckades, balanserande på tåspetsarna, tända de åtta brännare, som på korta armar höllos
363
.0"*«...0''...0-%...0#'../0'*»...0- 0--..-0^..'0,,«-,0','.^0#*-.'0*%.-0"..^0,'«..-0.
HENNma Berger
ut från salspelarna. Lågorna spredo endast en ofullständig belysning i det stora rummet, de tycktes sväva i dimma och brunno trögt och ostadigt med fladdrande blå och gula spetsar. Åskslagen fortforo och ekade från omgivande tomma tvärgator och deras bakgränder.
En av pokerspelarna slängde sina kort och strök ned i handen några slantar. Han var helt blek.
— Jag spelar inte på en stund, sade han.
De övriga invände ej något. Gäspande sköto de ned hat- tarna på nästippen och sträckte på sig, med armarna slående bågar över huvudet. Här och där rekvirerades öl eller visky. Värden hängde med trumpen uppsyn över en tidning, under det han samtidigt rökte och gav akt på kassaapparaterna. Nero- ansiktet stod orörlig som en bildstod.
Nordling hade fått sitt glas just som åskslaget inträffat. Avsiktligt eller icke, hade kyparen ej tagit nickelslanten som låg på bordet. Hur skall jag göra, tänkte svensken, törs jag stoppa på mig myntet?
En uppassare öppnade en av fonddörrarna. Där bakom tycktes vara någon gång till en gård, ty ett kallt drag ström- made ut och regnfallets plask hördes hårdare, det lät som smällde vattnet mot asfalt och tomma tunnor. Strax därpå kom han tillbaka med ett fat obrutna ostron, som han satte på lunch- bordet. Några karlar kommo fram och togo för sig.
Även Nordling reste sig. Men i det han höjde sig, med ena handen stödd mot skivan så att tummen kunde oförmärkt skrapa in femcentsstycket, fick han sikte på en grupp, förut dold av den honom närstående pelaren. Den fängslade honom till den grad att han blev stående lika orörlig som imperators- gestalten vid diskhörnet.
Kring ett runt bord med tomma glas och fem spridda bentärningar sutto några män, halvt höljda i kappor och med slokhattar eller mössor på de lockiga huvudena. De rökte krit- pipor, hade ringar i öronen och voro ovanligt mörkhyade. En av dem, den äldste, med grått i det bruna och krusiga skägget, hade benen, från foten upp till knäet, korsvis lindade med breda band av blått ylle. Hans rock hade, i stället för knappar, som det tycktes, dubbla rader av gamla silvermynt.
364
Ur Ysaxl
Men det var ej denna, nog så pittoreska samling, som attraherade svenskens uppmärksamhet ; som vanligt hade hans blick sekundsnabbt omringat och uppfattat figurerna, måle- riskt värderat situationen och hjärnfotograferat den. Dock tillbakasköts bilden för en annan — den unga flicka, som satt framför bordet, styv och orörlig och med ett stelnat drag av förskräckelse i det vackra ansiktet.
Det var samma kvinna, som sprungit in genom krogdörren, när ovädret bröt löst.
Hon satt på den låga barstolen som en gudinna på sin olympiska pall. Gitarren låg på golvet. Hennes svagt brun- brynta ansikte var blekt — likt den vaga opalskiftning, man kan iakttaga på en gardin vid tidigt morgonljus. Ansiktet — ungt, rent orientaliskt — var präglat av ett allvar, som påminde om det uttryck, bilden av den stora sfinxen ger oss. över- belysningen från pelarens dimmiga gaslåga kastade underskugga från den smala och raka näsan över en hårt sluten mun, full- komligt tecknad, trots tunna och violetta läppar. Det svarta håret, tungt och hårt sammanvridet i ormflätor, i vilka ett par blå fasetterade stennålar glittrade, förlänade pannan ett utseende av diadembärande — en mörk krona, hotfullt vriden av okänt smide. Hennes ögon voro vidöppna, mandelformade ooh ändock tillräckligt rundade för att låta iris framträda likt kattens vidgade pupill vid vaket iakttagande. De hade ett uttryck av outrannsaklig skräck. Kring halsen, som var obe- täckt, ringlade ett halsband av bärnstenskulor.
Nordling stirrade förhäxad på denna syn. Det var en tavla, som hans inneboende artistiska temperament genast slukade begärligt. Han trodde sig drömma.
Den unga flickan satt alldeles rak, oberörd, liksom främ- mande för omgivningen. Hennes torftiga dräkt, en simpel och oväderssmutsad kattunsklänning av enklaste snitt, föll i raka, stela och likväl formintima veck kring den unga kroppen. Sålunda avtecknade den skarpt de unga brösten, midjans smalhet, höfternas svagt rundade linjer. Även de sluttande skuldrornas och armarnas konturer framträdde, som hade hon varit naken, och överbelysningen hjälpte upp att giva relief. Ett gallerfönster, minnande om cell, bakom
22. — Nationallitteratur. XXVIU.
365
Henning Bekgee,
det underbara huvudet bidrog att giva scenen anstrykning av tablå.
Men det var ögonens uttryck, som mest tjusade, rent av hypnotiserade betraktaren. Han såg hur deras färg, liknande ljust vin, likväl bar en simmande förnimmelse av ovädret utan- för, en gungande spegelbild av naturens uppror och dess kuvade fasa för det obegripliga. De voro ödesögon — dunkla och druckna av dödens liv.
I detta ögonblick skållade ett plötsligt gapskratt genom salen. Det kom envar att rycka till. Den unga flickan skakades som av en rysning, hennes ögon vidgades en sekund ännu mer, därpå tändes de av repulsiv eld och med en obeskrivlig åtbörd, så enkel men talande, av harm, som stegrades till avsky, reste hon sig. Ögonen drogos hop till smala springor, inom vilka flöto svartrött, och de fina pensélbrynen lin j ef ör enades och fälldes djupt ned till ett hotfullt vågstreck.
Skrattet upprepades och besvarades av gäckande ekon under ackompanjemang av åskans skrällar och hagelstormens dån. Nordling, vilken tyckte känna sitt hjärta spritta av länge återhållen nervös förskräckelse, såg sig förvirrad omkring.
— Vad är det, stammade han, vad i guds namn — En av spelarna pekade mot utskänkningsdisken.
Det var neroansiktet, som skrattade. Han stod med till- bakakastat huvud och framskjutet bröst, i talarställning som på en tribun, händerna knutna, någon gång låtande dem vifta i luften med en för övrigt väl beräknad och plastisk gest. Ena foten var obetydligt skjuten framom den andra, som hos en violinspelare.
— Ha, skrek han, ha!
Och mellan de rullande hånskrattsalvorna inblandade han obegripliga ord.
— Han måste vara tokig, viskade Hugo.
— Galen, svarade ynglingen vid pokerbordet i en sorts tillrättavisande ton, som talade han om något, hela världen borde veta. Det är ju 0'Neill, advokaten.
Det låg dock något sublimt, även om det var vansinnets gloria, över företeelsen. De svarta snigellockarna snodde sig kring den bleka pannan och då han med ett ryck plötsligt slet
366
Ur Ysail
upp redingotens alla knappar och kastade slagen vitt tillbaka, framhävdes överkroppens starka byggnad ännu mer — en torso som hos de grekiska gudastoderna. Han grep pappersrullen och skakade den högt i luften. Stämman steg till vibrerande vrål, men bibehöll ändå en viss klang:
— Mina herrar — mina herrar...
— Tyst — ts — ts, hyssjade värden.
— Tig, Wosslick, kroghållare och kopplare, före detta ålderman och statsmedelsrövare — det måtte jag bäst veta som ljugit dig fri — tig!
Alla hade rest sig och grupperna upplöstes. Till och med kring matbordet blev tomt. Uppassarna fnissade förstulet och gjorde menande grimaser åt kända kunder. Åskådarna bildade halvcirkel kring advokaten.
Men värdens runda och röda ansikte endast log. Några rätt uppstående hårstrån från hans starkt pomaderade och väl benade frisyr darrade lätt. Han rullade sin feta, svarta och spolformiga cigarr från den ena mungipan till den andra. Seende sig omkring med sina i skinande fettvalkar begravna grisögon, harklade han, liksom sökande instämmanden:
— Ack, den 0'Neill, han är bra. Storartad — storartad . . . Den lille tyske kyparen gnäggade:
— Dja, han er pra, han er wunderbar. Spelaren skrek:
— Bjud på något, 0'Neill!
— Tig! röt advokaten.
Därpå, slående ut med armarna:
— Mina herrar! Ni hör hur den store domaren väsnas därute — inte sant? Den store domaren med allvar uti blick och majestät på pannan — som någon, lyckligtvis längesen av- död, poet yttrat sig. Under detta de lössläppta elementens raseri — ja, mina herrar, jag vet mycket väl att frasen är rent förbannat utnött, men händelsevis passar den — ha vi här kom- mit samman. Det tyckes mig som såge jag idel anklagade: domare och jurymän — och varför inte för resten advokater också — här i afton. Ty, det är vid st järnbaner et sant, aldrig har jag bland nämnda ingredienser skådat vad man innerst skulle vilja erkänna vara hederligt folk. Nej ! Visserligen har
22*
367
Henning Berger
jag lyckats få en stackars kvinna, som dödat sitt oäkta barn, dömd till livstids tukthus — vet ni vad det vill säga? — och även fått frikänd en gif tblandare — han var nämligen millionär — men vad betyder det? Bosch, mina herrar, bara bosch. Ah, jag har talat! Gud, så jag talat! Den silvertungade 0'Neill — mina herrar. Ja, så kallades jag. Och skämtavdelningen i våra stora dagliga uttydde det på sitt sätt — ni förstår: silver — tungade . . . Jaa, det var inte dumt, det var sant, silver fattas ej — inte sant, krögare? Nå, stadsfullmäktig Wosslick, nicka åtminstone! Vem var det som sa något? Unge man, unge falskspelare, vare sig du hängs här i Joliet eller får en liten skön stöt på fyra tusen volts i stolen i Sing-Sing — jag sympatiserar i alla fall med dig ! Ja, tro mig, mina älsklige, vi är o alla lika — alla på samma stråt. Vi vandra samma väg — samma väg! Jag är visserligen full och galen, men — hoho! — galen är jag alltid, men — men — men inte alltid full. Det gäller därför att alltid bli full . . . Herrar jurymän, jag slutar med att erinra er om — icke edra gelikar, det gör lagen — utan — utan — utan om att ni äro alla familjefäder, att ni ha ett hem, små barn. .. Värna detta, värna dem i den dom ni besluta. Jag yrkar livs- tids tukthus å denna brottsliga kvinna.
Advokaten såg sig omkring med vilda och förvirrade ögon. Han rosslade hest och slet med ett hastigt ryck upp kragen. Den svarta halsduken brast och hängde med ett band ned efter västen. Så skrek han:
— Tjuvar, pack och rövare — mina bröder, vad vilja ni ha? Jag bjuder — ta det dyraste! Hej, Wosslick...
Han stack ena handen i byxfickan och drog ut en grabb- näve silvermynt och sedlar, dem han kastade på disken. Därpå slog han med knuten näve i den massiva skivan slag på slag, bemödande sig att fastnita de stora dollarslantarna i träet. Värden sökte lugna honom.
Ett bifallssorl hälsade talet. Kyparna sprungo omkring :
— Vad vill ni ha — ni hörde han sa det dyraste?
Det blev en allmän rörelse i salen. Det var som hade det osammanhängande talet haft en förlösande verkan på oväders- trycket, stormen meddelat. Alla flyttade sig, rörde sig, gesti- kulerade, samtalade. Åskan mullrade ännu, men på avstånd.
368
Ue Ysail
Regnet föll, men jämnare, mer i takt, vinden ven utdraget, men lågt, som suset om hösten genom präriegräset. Det var musik i dessa naturljud — långa, brusande stråkdrag, avslutandet av en mäktig och obändig symfoni.
Nordling andades djupt. Den sammanrafsade föda, trasor av en måltid, som han glupskt slukat, kvarlämnade ej det varaktigare intrycket av mättnad och slö belåtenhet, vilken den spiltades foderranson beskär. Hans strupe brände av törst genom lök- och rödpeppartillsatsen. Han såg vilt, som våld- samt väckt ur en dröm, på uppassaren.
— Giv mig er bästa visky och soda, sade han. Och en cigarr — men från öarna, om ni har här, förstår du...
Runt omkring honom sorlade gästerna. Det var nattens barn, olycksfolk, utskum, folk på sidan av lagen. Spelare och tjuvar, utan tvivel, kopplare, dagdrivare, arbetslösa. Han kände sig på en gång solidarisk med dessa, ville göra något, säga något. Därpå fick han infallet gå fram till den förryckte advokaten för att trycka hans hand. Varför inte, tänkte han, vad var det han nyss sade? Samma väg — ja — visst, hur enkelt och träffande! Men då han trängde sig igenom leden, där kyparna sprungo med flaskor i en hand och glaslastade brickor i den andra, under det de höllo cigarrlådor klämda under armarna, såg han att 0'Neill spelade tärning med värden. De små benpjäserna skrällde mot disken var gång han med en ed hårt slog ned den över stjälpta läder- bägaren.
Då erinrade sig Hugo zigenarna. Han såg ivrigt mot deras bord.
De sutto ungefär som förut. Karlarna hade fått vin och pratade livligt sinsemellan, ett par stoppade kritpipor, de andra rullade snabbt cigarretter mellan de smutsiga och bruna fingrarna. Men flickan hade vänt ryggen till och lagt ned huvudet mot sina på bordet korslagda armar. Schalen över axlarna stack upp som en trekantig kapuschong.
Nordling balanserade sitt lilla viskyglas på handens flatsida och gick över till gruppen.
— Lycka till, sade han, lycka till — trevlig natt?
En av karlarna, den i förnämligare dräkt, såg upp. Han
369
Henning- Berger
log och tänderna lyste vita i det knollriga skägget. Flickan rörde sig icke.
— Lycka till, sade han på bruten engelska, lycka till. God vän, god vän, tycka om Amerika. Mycket god vän, glad gosse . . .
Nordling kände sig hastigt förlägen, främmande. Vad skall jag säga? övervägde han.
Han stirrade på kvinnans svarta rundnacke.
Mannen med silvermynten i jackan fick en glimt i ögat. Han klappade flickgestalten lätt på skuldran.
— - Ysail, sade han, sjung något.
Flickan satte sig upp.
— Sjung något, Ysail, bad karlen. Och han tillade några ord på ett obegripligt språk.
Hon reste sig.
En av männen reste sig samtidigt. Han tog upp gitarren från golvet och räckte henne den med en sorts bugning, varvid han förde ena foten bakåt och lätt böjde knäet. Därpå tog han sin mössa och gick runt salen, stannade vid de olika grupperna, grimaserade, pratade och skrattade. Så småningom bildade kroggästerna en vid ring kring sällskapet under gallerfönstret. De flesta hade halvtömda glas i händerna och på nytt föresvä- vade Nordling bilden av en teatertablå. Även värden hade makat sig utanför sin disk. Ett par av spelarna och den lille bömiske kyparen stodo på stolar. — Endast advokaten stan- nade dyster och mörk, med böjt huvud på sin plats. — Åskan hade dött bort.
Då knäppte flickan ett anslag på gitarrens strängar. Hon slöt ögonen och lät huvudet lätt falla framåt. Några fina hår- slingor, som lossnat, föllo som mjuka blomstjälkar kring kin- derna.
Ysail sjöng.
Det var en lång, dallrande ton som flöt och porlade. Därpå steg den och orden, omöjliga att urskilja, klingade och hoppade skumdroppslikt. Så blev rösten sträv, mörk, nästan hes. Hon höjde huvudet, öppnade ögonon vitt och skrek ut ett rop och en suck — en snyftning i natten. Hon sjöng vidare — vad sjöng hon väl om? Ansiktet var blekt och allvarligt, ibland strängt.
370
;0"*\ 0^,f0•^„Q•^./g•'^/0A^0'^..0^,,O'^t;0'^,o^^.^0•^t^0'^,/0,^■^0■
Ur Ysail
Ögonen sågo långt bort. Då och då vibrerade en ton från gi- tarren.
Hugo Nordling stirrade så länge på den underliga sånger- skan, att hans alltmer vidgade pupiller till slut blevo glasartat stela som hos en i hypnotisk sömn försänkt person. I en sorts f järrskådning skönjde han sitt föregående och trodde sig se ett kommande. Och Ysails bild kom emot honom som förut på gatan under molnet, blixtarna och stormen.
Ovädret hade gått. Även vinden ven ej längre, icke en pust förnams utanför fönstren och den bommade dörren. En- dast den smältande hagelsnöns droppande från rännor och fasadlister tonade i takt med zigenerskans sång.
Stumma, med halvöppna munnar och riktspända blickar, stod flocken från gatan, kroggästerna och dräggen. De glömde för en kort minut visky, natt och livets oväder. Även den oär- lige värdens djuriska anlete uttryckte en slö frid, som ej hade med vardagsnjutningarnas råheter att skaffa . Och från 0'Neill, den begåvade mutkolven, mannen med det sjuka samvetet och sinnet, trängde en djup suck. Den steg ur hans tunga bröst som en förtvivlans amen till hans nyss förut utslungade för- virrade litania över ett förspillt liv.
Den främmande flickan slog en drill, knäppte tre hårda grepp på gitarren och slutade sin sång med ett högt skri. Hon rätade upp sig, pressade knäna hårt tillsammans, böjde kroppen bakåt så de spända bröstens vårtor tecknades tydligt genom tyget, och lyfte de smala armarna högt och rakt över huvudet, med båda händerna fasthållande gitarren. Huvudet låg lika- ledes tillbakakastat — ett gåtfullt leende kring de fina munvink- larna. Ögonen, orörligt fixerande framåt, högt över hopens huvuden, skimrade gula som halsbandets bärnstenspärlor.
I detta ögonblick lyste fönstret upp bakom Ysail. Det färgades smaragdgenomskinligt och en bred flod av månsken bröt en pelare av silver och grönt i gasljusets rödtöckniga dunkel. Gallret avtecknades skarpt på golvets belysta kvadrat och skuggbilden träffade även en flik av flickans klänning.
* —
371
INNEHÅLL.
Författare från 1900-talets början. I.
Inledning av Fredrik Book 5
Olof Högberg :
Ur Den stora vreden:
Kvarnförlossaren 11
Hilma Angered- Strandberg :
Ur På prärien:
Inledning 55
Ur Hemma 71
Anna Wahlenberg :
Ur Tolv skisser:
"Mig lurar han inte" 85
Ur Skymtande ansikten:
Kopparflaskan 94
Ur Förbrytare:
Testamentet 105
Jane Gernandt-Claine :
Ur Det främmande landet:
Gallionsbilden 115
Han är svart eller Moren i Venedig 132
Pelle Molin:
Ur Ådalens poesi:
En ringdans medan mor väntar 153
Sjul 162
Fredrik Vetterlund:
Ur Genom åren:
Hemma till julen 169
Klockslagen 170
Vinter igen 171
Serenad 172
Han till henne 173
I Gråbergsland 174
373
. .'O"*. .»Q»*»* ..Q"*. ,«Q*.. # .Q»», ,/Q"N .-Q»», .^»v^O^^O^^/O*
Innehåll
Fantasier vid kartan 174
"Livstro" 177
I september 178
"Evolution" 179
Ej alltid 181
Den utvalda timmen 182
Axel Wallengren:
Ur Samlade skrifter:
Jag har köpt niirnbergskt leksakskram 185
Blomsterspråk 185
Det mörka skeppet 187
O, kunde jag ropa de år, som flytt 188
Daniel 188
Ur Envar sin egen professor av Falstaff Fakir:
Sedolär ande berättelser 201
Konsten att leva på landet 205
Den grymme Nilzon 209
Erik Fahlman (Sigurd Ddhlbäck) : Ur Firman Åbergson 215
Emil Kléen:
Ur J asminer:
Jasminer 243
Hymn till dagen 243
En vårvisa 245
En syrénvisa 245
En nyårsvisa 247
Hugo Gyttander:
Ur Dikter:
Soldenären 251
Mignon 252
Skeppet Fortuna 253
Ur Nya dikter:
Ett porträtt 255
Rådsskrivaren i Nurnberg 258
Immaculata 261
Den som älskas 263
Hjalmar Söderberg:
Ur Martin Bircks ungdom:
Den gamla gatan 267
374
Innehåll
Ur Det mörknar över vägen:
Blom 299
Bo Bergman:
Ur Marionetterna:
Fiolen 309
Stadsbarn 310
Månsken 311
Adagio 311
Ur En människa:
Mötet 312
Klockan 312
Midsommar i staden 313
Barnvisa 314
Ur Elden:
Elden 315
Melodi 316
Albert Engström:
Ur Mitt liv och leverne:
Fruntimmer 319
Ur Äventyr och hugskott:
Johannes 323
Snö 327
Ur Kryss och landkänning:
Fattigstugan 330
Ur Min 5:te bok:
Isbåten Pilens sista resa 340
Ur Genom mina guldbågade glasögon:
Julotta 346
Henning Berger:
Ur Ysall:
Stormen ,. 353
375
BINDIMQ LIST MAY 1 1929
LO
IS! fe
i
O:
•H:
1
Q»!
I
CO;
G
g
z
University of Toronto Library
DO NOT
REMOVE
THE
CARD
FROM
THIS
Acme Library Card Pocket
Under Pat. "Ref. Index File"
Made by LIBRARY BUREAU