(navigation image)
Home American Libraries | Canadian Libraries | Universal Library | Community Texts | Project Gutenberg | Children's Library | Biodiversity Heritage Library | Additional Collections
Search: Advanced Search
Anonymous User (login or join us)
Upload
See other formats

Full text of "Om insamlandet af etnografiska föremål"

Om insamlandet af etnografiska föremål. 



AF 



ERLAND NORDENSKIÖLD. 



ur Ymer, tidskrift utgifven af Svenska sällskapet för antropologi och 

geografi, årg. i906, h. 4. 



_ 



VMER I906. H. 4. 



Om insamlandet af etnografiska föremål. 

Af Erland Nordenskiöld. 



Ändamålet med denna kortfattade uppsats är att bland svenskar, 
som äro bosatta eller såsom resande uppehålla sig i utomeuropeiska 
länder, väcka intresse för att bidraga till Riksmuseets etnografiska af- 
delnings förökande. 

Ifrågavarande afdelning omfattar af människohand tillverkade 
föremål jämte olikartade naturprodukter från utomeuropeiska såväl 
kulturfattiga som kulturrika folk, som ej äro fullständigt euro- 
peiserade. Inom Europa göras samlingar blott från lapparna 
samt i någon mån från gränstrakterna till Asien. Föremål, som be- 
lysa vår världsdels breda folklagers etnografi, förvärfvas däremot i 
regeln ej, då de närmast böra höra till Nordiska museets jämförande 

samling. 

Från de utomeuropeiska folken eftersträfvas allt, som tillhört de 
kulturfattiga eller s. k. naturfolken; beträffande de kulturrika folken 
måste däremot göras en begränsning, dels af ekonomiska skäl, dels 
därför att museets förnämsta uppgift är att visa den mänskliga kul- 
turens första steg på utvecklingens väg. Museet är därför, för att 
taga ett exempel, mycket mer betjänt af en samling, som åskådlig- 
gör, huru ett negerfolk smälter och bearbetar sitt järn, än af en sam- 
ling dyrbara kinesiska porslinspjäser. 

Härmed vill jag visst icke säga, att vi skola försumma de asiatiska 
kulturfolken, utan blott att hos dem bör samlas särskildt sådant, 
som är ursprungligt samt ägnadt att belysa de breda folklagrens före- 
ställningar och materiella lif. Dyrbara exotiska konstsaker äro ej 
annat än undantagsvis eftersträfvansvärda, i synnerhet som National- 
museum samlar sådana. Några enstaka karakteristiska praktpjäser 



ERLAND NORDENSKIÖLD. 



kunna likväl vara viktiga för att visa de besökande höjdpunkten af 
utomeuropeisk, själfständig kultur. 

Riksmuseets etnografiska afdelning innehåller äfven arkeologiska 
samlingar, hvilka visa de olika folkens utveckling och samband så 
långt tillbaka i tiden som möjligt. Dessa föremål bestå hufvudsak- 
ligen af fynd, som gjorts vid utgräfningen af gamla boplatser och 
grafvar. De arkeologiska samlingarna äro geografiskt begränsade 
af uppgiften att anskaffa blott sådant, som faller utom Europa och 
Medelhafsländerna. Allt det öfriga lämnas åt Statens historiska mu- 
seum och Nationalmuseum. Äfven inom detta område gäller det, 
att material från de ursprungligaste, kulturfattigaste folken är mest 
välkommet. 

Vårt etnografiska museum har märkligt nog vuxit fram ur en 
naturvetenskaplig och ej ur en humanistisk institution. Detta hind- 
rar emellertid icke, att en afdelning, som man på grund däraf skulle 
vänta vara utmärkt rikhaltig, är mycket liten, nämligen människo- 
skelettsamlingen. Tack vare prof. G. Retzius och några andra äger 
dock museet en grund, på hvilken med framgång bör kunna byggas 
vidare. Kranier eller helst fullständiga skelett af människor äro 
därför för museet synnerligen kärkomna, om blott fyndplatsen och 
rasen äro kända. 

Allsidigt beskrifvande samlingar. Vill man från en folkstam 
eller en trakt åstadkomma en verkligt värdefull etnografisk samling, 
bör man söka få den mycket fullständig, så att medelst densamma 
kan visas huru folket lefver, d. v. s. huru dess hyddor äro inredda, huru 
det kläder och pryder sig, huru det kokar sin mat, huru det jagar och 
fiskar, huru det brukar sin jord, huru det färdas, huru det strider, 
huru det utöfvar sin religion, huru det botar sina sjuka o. s. v., allt 
olika sidor af dess materiella och andliga lif, så långt som detta 
kan belysas genom föremål. När ni sålunda kommer till ett folk, 
där ni ämnar göra etnografiska samlingar, tänk er in i deras lif, lef 
med dem och sök få tillfälle att vara med om deras dagliga syssel- 
sättningar, deras fester o. s. v. 

Denna anvisning bör dock ej missförstås därhän, att man ej 
skulle samla något alls, om man icke kan samla allt. Ofullständiga 
samlingar äro nämligen ofantligt mycket bättre än inga och kunna 
småningom blifva fullständiga. 

Skulle det folk, bland hviket ni bor eller reser, hålla på att upp- 
höra med användandet af föremål af egen tillverkning och ersätta dem 






OM INSAMLANDET AF ETNOGRAFISKA FÖREMAL. 3 

med europeiskt kram, så gäller det att söka igenom deras gömmor, 
för att efterspana hvad de hafva kvar från den gamla tiden. 

Här nedan kan jag visst icke uppräkna allt, som en god, allsi- 
digt beskrifvande samling hör innehålla, det allra mesta kommer ni 
att tänka på själf. Hvad jag velat erinra om är sådant, som brister 
i en del samlingar, och därför synts mig behöfva närmare fram- 
hållas. 

Etikettering . För att göra en god etnografisk samling är icke 
minst viktigt, att allt mycket noggrant etiketteras. Hvarje sak bör 
därför förses med en etikett, hvarpå antecknas, från hvilken plats 
föremålet är, huru det användes och, om möjligt, hvad det kallas 
på de inföddas språk. Alla föremål med religiöst syfte liksom äfven 
läkemedel böra åtföljas af förklarande beskrifningar. Därtill vill jag 
tillägga, att ju flera upplysningar som stå pä etiketterna, desto 
större gagn kan samlingen medföra för vetenskapliga studier och 
såsom lärorika utställningsföremål i museet. Faller det sig svårt 
att skrifva utförliga etiketter, kan man i deras ställe anbringa ett 
nummer, hvilket hänvisar till motsvarande nummer i dagbok eller 
särskild beskrifvande förteckning. Denna insändes samtidigt med 
föremålen. Är ett föremåls ursprung ej med säkerhet kändt, förlorar 
det högst betydligt i vetenskapligt värde. 

Varning för -»kuriositetsbodar» . Man bör akta sig för kuriositets- 
bodar, ty i 99 fall af ioo blir man där bedragen och lurad att köpa 
föremål tillverkade uteslutande för turister. 

Försök att få begagnade saker. Viktigt är att samla sådant, 
som varit i bruk bland de infödda själfva. Då undviker man illa 
gjorda saker, tillverkade uteslutande för att säljas till de hvita, ty 
med sådana arbeten slarfva de infödda ofta. Man bör aldrig för- 
akta föremål, därför att de äro nötta eller smutsiga och icke ens 
om de äro trasiga, allra minst när det är fråga om sådana, som äro 
ur bruk och man icke kan komma öfver några hela. 

Frän Europa importerade föremål. Att göra samlingar från ett 
folk, som föga eller ej alls varit i beröring med hvita, är ganska 
lätt. Svårare är det, om folket länge varit under inflytande af euro- 
peisk civilisation och import. Man kan då samla på två sätt. En- 
dera försöka att frånskilja alster af europeiskt inflytande och be- 
hålla blott sådant, som tillhör den ursprungliga, inhemska kulturen, 
eller ock ställa sig som mål att åvägabringa en verklig bild af fol- 
kets kulturståndpunkt i närvarande stund, och då kan naturligtvis ej 
blott det gamla medtagas. 



ERLAND NORDENSKIÖLD. 



Enligt min åsikt är bäst att samla ungefär efter följande metod. 
Man tillvaratager allt, som är af inhemsk tillverkning, men därjämte 
sådana importerade föremål, som af de infödda på något sätt be- 
arbetats eller omändrats. Öfver sådana, som af dem användas i samma 
skick de erhållit dem, bör dessutom, om samlingen för öfrigt är full- 
ständig, uppgöras en förteckning samt tillvaratagas sådana ornamen- 
terade saker, som de infödda möjligen kopierat, eller hvilkas orna- 
ment de återgifvit missförstådda på alster af egen tillverkning. 

Från Europa och Nordamerika exporteras i stor skala spjut- 
spetsar, gudabilder m. m. öfver hela världen. Dessa äro ofta väl 
gjorda i afsikt att efterhärma liknande af naturfolken eller de ej 
europeiserade kulturfolken förfärdigade föremål, men böra vid sam- 
lande undvikas frånsedt enstaka exemplar, som kunna visa, att sådan 
import förekommer. 

Modeller. Som regel gäller naturligtvis, att så många föremål 
som möjligt böra samlas i original och modeller undvikas. Af före- 
mål, som äro svåra att medföra, är likväl, för att få dem represen- 
terade i museer, nödvändigt att låta göra modeller. Sålunda kan 
man ej släpa med sig hem hela hus eller broar. Många gånger 
saknas transportmöjligheter äfven för tunga plogar, signaltrummor, 
kanoter, eldstäder o. s. v. 

Tyvärr ser man sällan i samlingar verkligt goda modeller. Gran- 
skas dessas detaljer, skall man oftast finna, att de äro slarfvigt 
gjorda. Till husmodellerna har man i allmänhet användt för groft 
material, så att proportionen mellan väggarnas tjocklek och hyd- 
dans ytinnehåll blir oriktig. Äfven har man ibland förenklat en del 
konstruktioner. Det är därför af största vikt att vid utförandet af 
modeller tillse, att de blifva ordentligt och proportionerligt gjorda. 
Säkrast torde detta mål vinnas genom att låta en inföding förfär- 
diga modeller af sitt eget hus, sin egen kanot o. s. v. Det förstår 
han bäst. Finnas särskilda personer, som till yrket äro båtbyggare 
e. d., böra dessa anlitas. Att t. ex. låta en person, som använder 
sig af, men aldrig själf gjort en kanot, förfärdiga modellen till en 
sådan, är naturligtvis oriktigt. Tillverkningen af modellerna bör man 
själf öfvervaka, ty ett naturbarn slarfvar gärna med en sak, som det 
ej gör för egen räkning. 

Vid insamling af hus- eller båtmodeller o. d. bör man därjämte 
tillvarataga intressanta och framför allt ornamenterade detaljer af 
originalen. Modeller af hela byar äro naturligtvis högst värdefulla, 
och i sådana fall få icke ens de simplaste uthusen utelämnas. 



OM INSAMLANDET AF ETNOGRAFISKA FÖREMAL. 5 

Ornamenterade föremål. Vid insamling af sådana bör man, 
vare sig de äro korgar, väfnader, lerkärl, snidade föremål eller något 
annat, försöka erhålla serier, som visa alla, äfven de obetydligaste 
variationer i ornamentiken. De olika ornamentens betydelse bör 
man, om möjligt, låta förklara för sig af tillverkarna. Med tillhjälp 
af goda serier bör ornamentens utveckling i flera fall kunna följas, 
t. ex. ett djurmotivs förändring till ett rent lineärt eller det senares 
uppkomst genom variationer i tekniken o. s. v. Är det möjligt att 
inom en sådan serie visa, att en del föremål äro till tillverknings- 
tiden äldre än de andra, är detta naturligtvis viktigt för studiet af 
ornamentets utveckling. Finnes skäl antaga, att ett ornament ur- 
sprungligen kopierats efter något från de hvita eller ett annat folk 
härstammande föremål, är det af intresse att bifoga upplysningar därom. 

Tillverkningsmetodernas belysande. Vid insamling af lerkärl, 
korgar, väfnader, stickningar, basttyg, nät, stenredskap, elddon m. m. 
bör man icke blott tillvarataga alla olika typer och serier med olika 
ornament, utan äfven inhämta kännedom om tillverkningsmetoder, 
råmaterial samt vid dess bearbetning använda redskap. För att 
anföra några exempel bör man sålunda, om det gäller lerkärl, skaffa 
prof på leran, tillsatser som möjligen inblandats däri, formnings- 
redskap, halffärdiga arbeten, som visa huru kärlet bygges upp, glätt- 
nings- och ornamenteringsredskap, färgämnen som användts vid or- 
namenteringen o. s. v. Beträffande korgarbeten må särskildt påpekas 
nödvändigheten att i dess skilda stadier åskådliggöra flätningstekniken, 
som ofta är olika i korgens botten, på dess sidor och kant. Förstå 
de infödda att smälta och bearbeta metaller, böra alster af denna 
industri samlas så, att de belysa malmbrytningen, malmsmältningen 
o. s. v. Vid tillverkningen af pilar användes hos flera naturfolk en 
hel serie obetydliga verktyg, som hvart och ett blott tjänar till att 
utföra en viss detalj. Dessa redskap undgå naturligtvis uppmärk- 
samheten, om man ej bereder sig tillfälle att åse piltillverkning. I 
fråga om läderarbeten bör redogörelse lämnas för garfningsmeto- 
derna. Flera exempel skulle kunna framdragas, men de redan om- 
nämnda torde vara till fyllest för att förstå, huru dylika samlingar 
böra göras. 

Det är alltså af största vikt för samlaren att med egna ögon 
studera alla olika slag af arbete, som förekomma bland de infödda. 

Teckningar och skulpturer. Då konstverk, särskildt teckningar 
och skulpturarbeten, tillvaratagas, bör om möjligt antecknas, hvem 
som gjort arbetet och hvad detta betyder. Af vikt är att t. ex. 



Ö ERLAND NORDENSKIÖLD. 

beträffande en statyett utröna, om den kan betraktas såsom ett prof 
på höjdpunkten af de inföddas konst eller om den är ett klåpare- 
arbete gjordt i all hast utan sträfvan efter fulländning. Vidare är 
af stort intresse att lära känna, om skulpturer förfärdigas endast af 
konstnärer, eller om alla snida till husbehof, om det finnes både 
yrkeskonstnärer och amatörer. Man bör, om möjligt, försöka erhålla 
serier af » konstverk •» af olika mästare för att kunna få ett begrepp 
om deras individuella begåfning. 

Intressanta teckningar finnas ofta på husväggar, träd o. s. v. 
De böra helst tillvaratagas, och om så ej kan ske, fotograferas och 
kopieras med största möjliga noggrannhet. 

Samla äfven en del bilder i eder anteckningsbok. Låt olika 
personer däri teckna sina själfporträtt, edert porträtt, djur, växter, 
kartor, händelser m. m. och uppskrif själf för hvarje ritning tecknarens 
namn, ålder och kön. 

Etnobotaniska samlingar. I de flesta etnografiska samlingar äro 
kokkärl representerade, men hvad som kokas i dessa grytor får man 
icke se. Det skulle emellertid vara särdeles lämpligt att förete prof 
på de vare sig odlade eller vildt växande växter, som användas 
till föda, läkemedel, beredning af kläder, gifter o. s. v. Man bör 
därvid tillvarataga icke blott den del af växten, som användes, utan 
äfven den blommande växten, helst pressad, så att släkt- och art- 
bestämning kan ske. 

Lake- och trollmedel. Under en längre tids vistande hos en stam 
bör man kunna åstadkomma en god samling läkemedel. De äro natur- 
ligtvis ej alltid så lätta att få, då de flesta blott vid behof anskaffas. 
Finnas vissa »medicinmän», så är det i de flesta fall svårt att aflocka 
dem deras hemligheter. Ytterst viktigt är att inhämta tillförlitliga 
uppgifter om användningen af de olika läkemedlen. Genom kors- 
förhör kan värdet af desamma lätt utrönas. Man bör ej glömma 
att fråga efter kopphorn, lavemangsprutor, operationsverktyg o. d. 
Hvaraf och huru läkemedlen tillverkas bör utrönas. Innehåller ett 
läkemedel starka gifter, tillvaratagas så stora kvantiteter (t. ex. Y 2 
kg.), att de kunna underkastas kemisk analys. Man bör äfven fråga 
efter medel som användas till förhäxning, till blidkande af onda 
makter, till att göra rägn och att undvika »ondt» i allmänhet o. d. 

Tillfälliga redskap. Bland de etnografiska föremål, som i regeln 
undgå en samlare, äro de redskap, som infödingarna för tillfälliga 
behof förfärdiga men efter begagnandet bortkasta, såsom vissa lek- 
saker, kärl af bamburör, klätterringar, bärkorgar, fällor, snaror o. s. v. 



OM INSAMLANDET AF ETNOGRAGISKA FÖREMÅL. 



Då desamma kunna belysa många intressanta bruk hos ett folk, 
gifva uppslag till jämförelser med andra stammar o. s. v., böra de 
naturligtvis tillvaratagas. Dansmasker och en del andra föremål, 
hvilka brukas uteslutande vid fester, således blott vissa årstider, äro 
svåra att erhålla, om man ej själf blir i tillfälle att öfvervara en 
fest. Hos flera folk brännas de nämligen, så snart denna är slut, 
hvarför nya måste tillverkas för hvarje gång. 

Till grafvarna hörande föremål. Större, äldre graffält anser 
jag blott fackmän böra undersöka. Detta är ett studieobjekt, som 
icke försvinner, om det ej utsattes för plundring. Men äfven mo- 
derna grafvar erbjuda mycket af stort värde. Tyvärr äger Riks- 
museets etnografiska afdelning blott obetydligt material ägnadt att 
åskådliggöra begrafningsskicken hos olika folkslag. Det gäller att till- 
varataga grafgods, skeletter, svepningar, likkistor, grafurnor, likställ- 
ningar, grafprydnader o. s. v., helst så, att grafvarna kunna rekon- 
strueras i museet. Skulle den döde, såsom bland flera folk brukas, 
vara begrafven i ett väldigt lerkärl, hvilket icke kan transporteras 
helt till fjärran ort, bör man göra en teckning af detsamma och 
sedan slå sönder det i stora bitar. Dessa numreras och inpackas, 
så att de ej smulas. Bitarna kunna med lätthet hopfogas på museet, 
och obestridligen är det mycket bättre att hafva en sålunda restau- 
rerad grafurna än ingen alls. 

I många trakter är det naturligtvis farligt ja omöjligt att röra 
grafvarna, hvarför man får nöja sig med fotografier och modeller af 
desamma. 

Skeletter, om hvilka man ej vet, hvilken stam de tillhöra eller 
huruvida de äro af oblandad ras, är det ändamålslöst att tillvarataga. 
Vid insamlandet af människoskelett bör noga tillses, att alla småben 
medtagas, hvilket blir ganska svårt, om man nödgas arbeta härmed 
under natten. Det är då tillrådligt att sålla grafmyllan. 

Fotografier . I ett etnologiskt museum böra massor af fotografier 
finnas utställda. För närvarande är vår samling af sådana ganska 
obetydlig, hvarför dess kraftiga tillväxt är synnerligen önskvärd. 
Det är en ganska billig begäran, om allmänheten fordrar, att från 
olika folk utställas icke blott af dem tillverkade föremål utan äfven 
talrika fotografier, som visa folktyper, folken i deras dagliga lif, vid 
deras danser o. s. v. och hvilka jämte tillhörande beskrifningar gifva 
lif åt alla de olika föremålen. 

Af mycket stort värde äro äfven landskapsvyer, som gifva all- 
mänheten en inblick i de yttre förhållanden, under hvilka de olika 



8 ERLAND NORDENSKIÖLD. 

folken lefva. Många, som besöka museet, tänka nog eljest icke på 
att det ena folket lefver bland polaris och -snö, det andra på stäpper 
eller i öknar, det tredje djupt inne i urskogar o. s. v. 

Dupletter. Såsom jag" förut framhållit, bör man af olika föremål 
samla så många typer som möjligt och, om de äro ornamenterade, 
äfven serier med olika mönster. Af billiga, lättransportabla föremål 
skadar det för öfrigt icke att hafva dupletter, enär man vid upp- 
ställningen i ett museum mången gång kan vilja visa samma före- 
mål från olika synpunkter. Då jag hoppas, att Riksmuseets etno- 
grafiska afdelning framdeles skall kunna förse skolorna med studie- 
samlingar, är det önskvärdt att erhålla flera exemplar af typiska 
föremål. Med tillgång till stora duplettsamlingar skulle nämligen 
museet kunna göra en betydligare insats i folkbildningsarbetet än 
annars är möjligt. 



CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1907. 



CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1907. 



>