Skip to main content

Full text of "A.O. Wallenberg; en minnesteckning"

See other formats


■m 





fGV *!! 




^y /. 



,.^i 



*\ 




of tlic 

JÖmlierstty of (Eoroutn 



Mrs. Raymond Daniell 





fr,- 



V^ 



A. O. WALLENBERG 



EN MINNESTECKNING 

AF 

HELMER KEY 



STOCKHOLM • A..B. NORDISKA BOKHANDELN 



^ ^^S^^i^^^r- <^, 




A.O.WALLENBERG 




I 



'It itroUipuix. 



AAJ.VALLENBEKG 



A.O.WALLENBERG 



EN MINNESTECKNING 



AF 



HELMER KEY 




STOCKHOLM • A.=B. NORDISKA BOKHANDELN 



^^^^T-t^^^^ri^^^^s.^.^;^:?!^:^.-^^ ''>2p•^ri?^^^i^^^r^^^-å> 



his, 



CENTRALTRYCKERIET 

STOCKHOLM 

1916. 



När jag nu till allmänheten öfverlämnar detta 
avbete, tillkommet för att hugfästa minnet af hundra^ 
årsdagen af A. O. Wallenbergs födelse den 19 no-^ 
vemher 1816, är det mig en kär plikt att få frambära 
min stora tacksamhet för angenämt samarbete till dr 
Carl Forsstrand, som biträdtvidförfattandetafde 
biografiska delarna, och till sekreteraren i Svenska Bankt 
föreningen jur. kand. Charles Dickson, hvilken bit 
stått mig med värdefulla råd och upplysningar rörande 
det rikhaltiga statistiska och bankhistoriska materialet. 

Stockholm den 7 november 1916. 

HELMER KEY. 



INNEHÅLLSFÖRTECKNING 



Sid. 
I. Ungdomstiden. — I kofferdi» och örlogstjänst. — Oxchufvuds expedit 

tion. — Resor på kontinenten. — Affärer och politik 9 

II. Kapten på ångaren »Linköping». — Året 1848 och Wallenbergs del» 
tagande i det politiska lifvet. — Medarbetarskap i »Bore». — Afsked 
ur flottans tjänst. — Borgare i och riksdagsman för Sundsvall 25 

III. A. O. Wallenbergs ställning i svenskt näringslif. — Den ekonomiska 
utvecklingen i Sverige under 18004alet. — Utrikeshandel och industri. 

— Handelsflottan. — Kommunikationsfrågorna, järnvägsbyggandet .. 35 

IV. Bankväsen och betalningsmedel i Sverige 1824 — 1856. — Bankrörelsen 
öfver hela världen i sin linda. — Bankfrågor hos Rikets Ständer 1824 — 
1864. — Bankernas inlåningsrörelse obetydlig. — Utvecklingen i uts 
landet 1830 — 1860. — Filialbankssystemet. — Bolagsreglerna för »FiliaU 
banken i Sundsvall» 49 

V. Stockholms Enskilda Banks grundande 15 oktober 1856. — Program: 
Banken allmänhetens kassör — Hufvudvikt på upplåning och växel* 
diskontering. — Upplåningens organisation A. O. Wallenbergs upp* 
finning. — Upplåningens betydelse för det svenska bankväsendets ut» 
veckling till våra dagar. — Postremissväxeln 77 

VI. Krisen 1857. — Obligationshandel och statslån. — Kriget 1870. — Kurs» 
vinster å franska rentes. — Den dagliga kassapolitiken. — Arbitrageaf» 
färer. — De lyckliga resultaten under 18705talct. — Personliga kontro» 
verser. — Schismen 1871. — Ekonomisk journalistik och journalistiska 
missgrepp. — Som arbetschef 93 

VII. Krisen 1878 — 79, — Hofors — Hammarbyaffären och den allmänna opi» 
nionen. — De sista åren af A. O. Wallenbergs bankverksamhet. 
Banksyndikatet 112 

VIII. Banklagstiftningen 1864—1886. — Banksedlarnas inlösen med mynt- — 
Agitationen mot de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt. — Bank* 
kommittcbetänkandet af den 14 dcc. 1883. — A. O. Wallcnbcrg och 
centralbanksproblcmet 129 

IX. Räntans frigifvande — Metersystemet. — Myntväsendet. — Myntkon» 
ferenscn i Paris 1867. — Myntkommittén 1869—70. — Präglingen af 
caroliner. — Francsystcmcts införande i Finland 1877. — Kreditlag» 
stiftningsfrågor. — A. O. Wallenberg som redare 147 



XI. 



XII. 



A. O. Wallcnbcrgs politiska verksamhet. — Åsikter i allmänna frigör 
— Utrikcspt)litiska intressen. - Försvaret och flottan. Represen» 
tationsrcformcn. Ställning till landtm-innapaitiet. — Henning Ilas 
milton och Arvid Possc. — Grundlagsändringar. Hans isolerade 
ställning i riksdagen 

A. O. Wallcnbcrg och Stockholm. — Hans kommunala verksamhet 
och uppfattning om stadens intressen. - Ställning och inflytande bland 
stadsfullmäktige. — Wallcnbcrg som tidningsman- — Hans förbindelser 
inom publiciteten 



Biografiskt efter 1855. - I familjekretsen. 
Representation, sommarvistelscr och resor, 
bindelser 



Umgänge och vänner. — 
Utländska personliga för; 



Sid. 



170 



188 



199 



BILAGOR: 

I. Dagbok öfver en resa från Linköping till New Orleans 1832 6. 1833 211 

II. Ur A. O. Wallcnbcrgs brcfväxling 227 

III. A. O. Wallcnbcrgs själfbiografi 229 

IV. Riksbankens sedclinväxling 251 

V. A. O. Wallcnbcrg om H ofors — Hammarbyverkens konkurs 254 

Tryckta och handskrifna källor 259 

Personregister 261 



FÖRSTA 



KAPITLET 




UNGDOMSTIDEN. - I KOFFERDI. OCH ÖRLOGS^ 
TJÄNST. - OXEHUFVUDS EXPEDITION. - RESOR 
PÅ KONTINENTEN. - AFFÄRER OCH POLITIK. 




LAND allmogemännen i Skärkinds socken i östergöt* 
land i slutet af 1600:=talet har eftervärlden anledning 
att särskildt minnas en rusthållare i Hertsberga vid 
namn Per Hansson. Några upplysningar om hans 
person och verksamhet finnas visserligen ej bevarade, 
men man kan antaga, att han var en dugande man, och han är af 
intresse såsom den förste med visshet kände stamfadern till den på 
skilda områden af kultur? och näringslifvet framstående släkten Wal* 
lenberg och såsom farfars farfar till André Oscar Wallenberg. I 
sitt äktenskap med Kerstin Jakobsdotter hade Per Hansson en son 
vid namn Jakob, som antog släktnamnet Wallberg, var bokhållare 
vid Sturefors och sedan kronolänsman i Vifolka härad och i sitt 
andra gifte med Anna Christina Tillberg, komministerdotter från 
\^by och Veta församlingar i Ångermanland, hade tre söner. Mar* 
cus, Jakob och Anders, som ändrade släktnamnet till Wallenberg 
och af hvilka den äldste blef stamfader till den nu rätt talrika och 
vidtutgrenade ätten. De två yngre bröderna afledo nämligen ogifta, 
Anders redan som student i Uppsala, Jakob, den ryktbare författa* 
ren till »Min son på galejan >\ som kyrkoherde i Alönsterås. 

Marcus Wallenberg, den äldste af bröderna, blef efter att år 
1767 i Uppsala hafva med utmärkelse förvärfvat filosofie magister* 
graden först konsistorienotarie och sedan lektor i Linköping samt 
slutligen kyrkoherde i Slaka. Han afled 1799 och efterlämnade från 
trenne äktenskap många barn, af hvilka tre döttrar ingingo giften i 
släkterna Malmsten, Wikblad och Hessle och flera af sönerna gjorde 
sig bemärkta som framstående och dugande män. Sålunda blef en 
kapten vid Första lifgrcnadjärrcgementet, en postmästare, en bataU 
jonsläkare, en kyrkoherde och prost och en köpman och resetull< 



2. ,1. O. W:dlcnberg. 



inspektör. Märkligast var emellertid den äldste i skaran, hvilken 
liksom fadern hette Marcus, ty han blcf biskop i Linköping och 
gjorde sig känd bäde som en lärd man och en dugande stiftschef. 

Född i Linköping den 25 juni 1774, genomgick Makcls Wai.lhn* 
BERG D. Y. läroverket i födelsestaden och blef 1790 student i Upp* 
sala, där han sju år senare promoverades till filosofie magister och 
sedan aflade juris kandidatexamen samt 1800 kallades till docent i 
vältalighet. Hans bana vid universitetet skulle emellertid ej blifva 
långvarig. Det var oroliga tider, och trots de styrandes åtgärder 
mot yttrandefrihet och sympati* eller antipatiyttringar för de krafter, 
som kämpade på kontinenten, följde man med lifligt intresse äfven 
i Sverige och ej minst i Uppsala händelserna på denna, och den 
unge docenten Wallenberg slöt sig till den lilla fraktion bland de 
yngre akademiska lärarna, som omfattade frisinnade åsikter. Han 
blef ledamot af det politiskt4itterära sällskapet »Juntan», hvars le« 
dande man var Benjamin Höijer och bland hvars verksammaste med* 
lemmar märktes den kvicke och talangfulle G. A. Silverstolpe. 
»Juntan» fronderade mot det rådande systemet med dess skugg* 
rädsla och benägenhet att i hvarje frisinnad rörelse se jakobinism, 
och vid den akademiska festen 1800 med anledning af Gustaf IV 
Adolfs kröning inträffade den episod, hvari »Juntan» hade sin hand 
och som för Silverstolpe och Wallenberg medförde relegation från 
universitetet. Enligt festprogrammet skulle musik utföras af aka* 
demiska kapellet, men i stället för en psalm eller hyllningshymn be* 
stämde man sig på förslag af Silverstolpe, hvilken, liksom den mu* 
sikaliske och särskildt som virtuos på violoncell bemärkte Wallen* 
berg, var aktiv medlem af kapellet, för den för höga vederbörande 
ungefär i lika hög grad som marseljäsen misshagliga »Bataille de 
Fleury». Saken väckte oerhördt uppseende, inrapporterades till re* 
geringen och medförde, sedan en sträng räfst hållits, för Wallen* 
berg och Silverstolpe den här ofvan omtalade påföljden, hvarjämte 
Höijer för en tid frivilligt lämnade universitetet. 

Marcus Wallenberg begaf sig nu till Lund i förhoppning att där 
vinna sin utkomst, men stannade blott till 1802, då han utnämndes 
till konsistorienotarie i Linköping, och tre år senare blef han tillika 
lektor i grekiska vid läroverket där. Han hade således kommit på 
samma platser som fadern, och som lektor verkade han till 1817, 
då han erhöll först Slaka pastorat och sedan efter några månader 
Landeryds prebendepastorat. Följande år utnämndes han till teolo* 

10 



gie doktor och året därpå till biskop öfver Linköpings stift. Till 
denna befordran, som väckte ett visst uppseende, enär det var ovan* 
ligt att en kyrkoherde erhöll en af kyrkans högsta värdigheter — 
Linköpings stift ansågs nämligen på den tiden som det förnämsta 
näst efter ärkestiftet — , bidrog väl, oafsedt Wallenbergs allmänt er* 
kända administrativa duglighet, hans stora anseende för lärdom. 
Han var nämligen en af sin tids förnämsta kännare af det grekiska 
språket och litteraturen och hade åren 1814—15 utgifvit en med 
beröm emottagen metrisk öfversättning af Homeros' »Ilias», hvilken 
sedan han blifvit biskop följdes af en likartad öfversättning af 
»Odysseia». Som biskop ägnade han emellertid sina mesta krafter 
och intressen åt skötseln af stiftets angelägenheter, och det blef ho* 
nom förunnadt att verka på sin framskjutna och maktpåliggande 
post i öfver fjorton år. Han afled den 22 september 1833 och följ* 
des då af det eftermälet att hafva varit »allmänt älskad för sin 
redbarhet och sitt flärdfria väsen», samt af ett »minne, som länge 
skall fortlefva i det stift, hvars angelägenheter han så värdigt före* 
stod». 

Under sin vistelse i Lund hade Marcus Wallenberg gjort be* 
kantskap med och fattat kärlek till Anna Laurentia Barfoth, dotter 
af medicine professorn Anders Eilert Barfoth och Ebba Bager, hvil* 
ken tillhörde en för framstående verksamhet på det ekonomiska om* 
rådet bekant dansk*skånsk släkt, och med henne ingick han år 1804 
äktenskap. I detta föddes tre söner, hvilkas dopnamn jämte öflig 
uppmärksamhet och artighet mot ättens äldre generationer buro 
vittnesbörd om Marcus Wallenbergs klassiska intressen och kanske 
tillika förhoppningar eller förutsägelser om gossarnas mest utmär* 
kände egenskaper för eller under den förestående färden genom lif* 
vet. Den äldste af bröderna kallades nämligen Marcus Hilarion 
(den glade), den mellerste i ordningen Jakob Agathon (den gode) 
och den yngste André (Andreios — den kraftfulle, den ihärdige) 
Oscar. De två förstnämnda gjorde skäl för sina namn och blefvo 
dugande män: Marcus Hilarion löjtnant vid Första lifgrenadjärrege» 
mentet och jordbrukare, Jakob Agathon vice häradshöfding, om» 
budsman i Östergötlands Enskilda Bank och ledamot af styrelsen 
för Stockholms Enskilda Bank. Men mest tycks biskopens förut* 
sägelse ha slagit in på André Oscar, ty denne blef den mest fram* 
stående af bröderna och genom sin mångsidiga och reformerande 
verksamhet på det finansiella området, sina stora och ofta i hand* 

11 



ling omsatta intressen på det politiska en utmärkt exponent för den 
i hans grekiska dopnamn an.gifna kraften och ihärdigheten. 

Andki'; Oscak WAiii-Niukti föddes den 19 november 1816. Tidigt 
röjde han den liHighet, oförvägenhet ocii rådighet, som blefvo ut* 
märkande för honom under hans kommande lif, och det berättas 
sålunda hur han under barnaåren genomgick och klarade sig ur åt* 
skilliga faror och äfventyr. Vid fem års ålder blef han en gång 
öfverkörd, nio år gammal störtade han utför den höga trappan mel* 
lan de två våningarna i biskopsgården, och vid samma tid började 
han de vågsamma rodd* och segelturer på sjön Roxen, som voro 
de första utslagen af den blifvande sjömannens håg för sitt yrke 
och som under uppväxten och ynglingaåren utgjorde hans förnäm* 
sta förströelse till omväxling med skolgång och läxläsning. År 1825 
hade han nämligen gjort sitt inträde i födelsestadens läroverk, hvars 
högste ledare och eforus fadern*biskopen var, ty hans namn träf* 
fas då första gången i lärjungeförteckningarna och i »lärdoms* 
skolans andra afdclnings nedre ordning». Sex år senare eller på hös* 
ten 1851 hade han hunnit till »nedre ordningen» i gymnasiums 
»nedersta auditorium», och hans framsteg kunde sålunda ej beteck* 
nas som vidare snabba, men ej heller som särskildt långsamma. 
Den nu femtonårige ynglingen hörde tydligen till den rätt talrika 
kategori bland hans jämnåriga, som ej hade någon utpräglad lust 
för bokliga studier och ej öfveransträngde sig för kunskapers för* 
värfvande, men som å andra sidan voro nog begåfvade att utan svå= 
righet kunna följa med de flitigare kamraterna och hade tillräckligt 
stor ambition för att ej stanna för mycket på efterkälken. Men om 
André Oscar sålunda under så godt som hela sin skoltid i enlig* 
het med sina kunskapers eller betygs valör ej hörde till de med be* 
röm godkända, men ej heller till de underkända, intog han i andra 
hänseenden och särskildt genom sitt hurtiga väsen och praktiska 
läggning en framskjuten och ledande ställning bland kamraterna. 
Louis De Geer, den längre fram i tiden ryktbare statsmannen, hvilken 
jämte bröderna Hjalmar August och Gustaf Rudolf Abelin, 
Nils Axel Bennich, Charles Emil Hagdaiil och flera andra seder* 
mera bemärkta och framstående män tillhörde dessa, har i sina 
»Minnen» anfört ett belysande exempel härpå. Vid hvarje vårter* 
mins slut plägade biskop Wallenberg bjuda ett flertal af skolung* 
domen på middag, hvarefter lektes »krig» i biskopshusets stora träd* 
gård. Då brukade André Oscar vara anförare för den ena grup* 

12 



pen och använde emellanåt åtskilliga krigslister för att vinna segern. 
»Liksom senare i politiska krig på rena allvaret var jag då», till* 
lägger minnestecknaren, »stundom med och stundom mot honom.» 

Biskop Wallenberg såg gärna att hans gossar ägnade sig åt kropps* 
öfningar och friluftslif. Själf hade han under sin Uppsalatid gjort 
sig bemärkt för sitt friska och hurtiga väsen, och äfven om han på 
äldre dagar på grund af tilltagande embonpoint blef mer bekväm 
och mindre rörlig, lade han ingen hämsko på sin omgifnings tycken 
och smak i motsatt riktning. Af bevarade hågkomster får man den 
uppfattningen att samma hänsyn äfven rådde på det andliga områ* 
det. Umgängeslifvet i biskopshuset, där enligt tidens sed stor gäst* 
frihet utöfvades, kännetecknades sålunda af glädje och otvungenhet, 
och gossarna Wallenberg fingo rika tillfällen att sällskapa med äldre, 
framstående personer och taga intryck af deras samtal och åsikter. 
Till umgängeskretsen hörde ej blott staden Linköpings utan äfven 
landskapets honoratiores och förnämsta familjer. Landshöfding var 
den framstående grefve G. W. Hamilton, med hvars son, den längre 
fram i tiden så ryktbare Henning Hamilton, André Oscar knöt ett 
vänskapsband, som trots då och då stridande åsikter i politiska ting 
ägde bestånd genom lifvet. Bland biskopshusets intimare vänner 
från ortens herresäten märktes den befryndade familjen Mörner på 
Thorönsborg, grefve Carl Gustaf Spens på Grensholmen, den fram* 
stående politikern och oppositionsmannen under 1820— 30*talens 
riksdagar, hvars bekantskap och vänskap fingo ett särskildt infly* 
tände på riktningen af unge Wallenbergs intressen, grefve Carl Axel 
Spens på Engelholm, den med Spenska släkten befryndade familjen 
VON Setii m. fl. 

Vårterminen 1832 afslutade André Oscar sin skolgång med exa* 
mensbetyg från gymnasiets första afdelning — försvarliga och god* 
kända kunskaper samt »berömlig» för flit och uppförande, hvilket 
ju kunde hafva uppmuntrat till fortsättning. Men biskopen hade 
gifvit efter för hans lifliga åstundan att få ägna sig åt sjömansyrket, 
och sedan sommarmånaderna tillbragts i hemmet, med besök på 
Grensholmen och andra herrgårdar samt segelturer på Roxen, af* 
reste han efter ett varmt afsked från hem och kamrater den 10 ok* 
tober i sällskap med sin broder Marcus till Göteborg. På den ti* 
den tog färden dit från Linköping fyra dagar i anspråk och var 
rätt besvärlig, men väl framme funno sig de båda bröderna genast 
väl till rätta. De bodde nämligen hos och omhuldades på bästa 

2* 13 



sätt af apotekaren Cavai iin och dennes syster, vid hvilka André 
Oscar sedermera så länge de lefdc var fästad med tillgifvenhet och 
vänskap, och de voro ett par gånger inbjudna på middag hos sin 
faders ämbetsbroder, biskopen öfver Ciöteborgs stift, sedermera 
ärkebiskop C. F. af Wingård. Den 20 oktober återvände Marcus 
Wallcnbcrg till hemmet, medförande »2,000 hälsningar» från André 
Oscar, hvilkcn, sedan ytterligare några vänte* och förbercdelsedagar 
förflutit, den 9 november afseglade såsom jungman med det af kap» 
ten SviiDMAN förda skeppet »Sophie». 

När biskop \\ allenberg lämnade sitt bifall till sonens önskan att 
få gå till sjöss, var det väl mest för att låta honom göra en försöks» 
tur och pröfva om han skulle trifvas med sjömansyrkets visserligen 
friska och fängslande men äfvcn ansträngande och pröfvande upp» 
gifter. Bestode han profvet, var det sedan meningen att han skulle 
ingå i svenska flottans tjänst. Så blef också fallet, ty resan med 
»Sophie», som pågick ända till april 1833, stärkte och befästade 
André Oscars håg och fallenhet för sjömannens yrke, medan den 
tillika vidgade hans vyer och stärkte hans viljekraft. Om sina äfven» 
tyr, erfarenheter och iakttagelser under den i flera hänseenden märk» 
liga färden, hvars mål var New Orleans, har han efterlämnat dag* 
boksanteckningar af stort intresse, såväl för den friska, ofta naiva 
humor, hvarmed de äro skrifna, som för den inblick, de skänka i 
hans tankevärld, och för kunskapen om hans karaktärsutveckling. 
(Se Bil. I.) 

Efter hemkomsten, då André Oscar till fadem«biskopen medförde 
ett bref från kapten Svedman, hvari denne vitsordade hans »för» 
undransvärda urskiljnings» och fattningsförmåga, men äfven starka 
känsla af oberoende», beslöts att han i oktober samma år skulle 
begifva sig till Karlskrona för att förbereda sig till och aflägga sjö= 
officersexamen. 

I Karlskrona fick han sitt hem hos dåvarande premiärlöjtnanten 
i K. flottan, sedermera öfversten vid flottans konstruktionskår, 
statsrådet J. F. Ehrenstam, som äfven blef hans lärare i artilleri, 
medan flaggskeppare Boström gaf honom undervisning i tackling 
samt flaggjunkare Lohman och kapten Rosengren m. fl. i andra 
ämnen. Få våren 1834 genomgick han den propedeutiska kursen å 
korvetten »Jarramas» under befäl af kaptenen frih. C. R. Norden» 
SKjÖLD, och under sommaren deltog han som kadett i den af kom* 
mendörkaptenen frih. Gyllengranat ledda öfningsexpeditionen i 

14 



Östersjön med fregatten »af Chapman». Med flit och framgång 
skötte han sina studier och idkade till rekreation och förströelse 
friluftslif och framför allt segling. Detta framgår bland annat af 
ännu bevarade bref från hans broder Jakob Agathon, hvilken fastän 
åtta år äldre under skoltiden varit hans kamrat vid segelfärderna 
på Roxen och nu efter faderns död fungerade såsom hans men* 
tor och hjälpare i råd och dåd. I början af september 1834 tycks 
André Oscar hafva vändt sig till brodern med förslag om att de 
skulle inköpa en båt, som fanns till salu i Karlskrona, hette »Gö* 
ken» och var dubbelt så stor som »Gånge Rolf», deras farkost i 
Linköping, ty Jakob Agathon svarade: »Innan man inlåter sig i en 
så betydlig handel, som den du proponerat, begäres upplysning om 
båtens storlek och fasthet samt om den är snabbseglare. Är den 
så stor att den kan trotsa Östersjön i hårdt väder, samt snällseglare 
äfven i bidevind, så hade jag lust att gå in på förslaget.» — De 
äskade upplysningarna torde ha varit tillfredsställande, ty köpet 
kom till stånd, h varjämte »Göken» försågs med två på en auktion 
inköpta kanoner och utrustades äfven på annat sätt örlogsmanna* 
mässigt. 

»Gökens» segelturer blefvo emellertid ej alltid lyckosamma, och 
en gång, då den unge skepparen var ute med några kamrater, kant* 
rade båten, med den sorgliga påföljden, att två af sällskapet drunk* 
nade och äfven A. O. Wallenberg var nära att omkomma. Det 
berättas, hur han först i sista stund blef räddad af kamraten Hen* 
RIK Sundevall och fördes medvetslös till sitt hem hos Ehrenstams 
och hur han under försöken att återkalla honom till lif hörde allt 
hvad som sades omkring honom, men var oförmögen att gifva nå* 
got lifstecken. Det sista han hörde var: »Nu börjar hjärtat slå», 
hvarpå han ej uppfattade något mera utan föll i sömn. 

Redan den 7 januari 1834 hade André Oscar Wallenberg aflagt 
skeppareexamen, i november s. å. tycks han ha genomgått styrmans* 
skolan, ty då betalade han härför arfvode till kapten Klint, och se* 
dan han kort därefter aflagt halfva officersexamen och tillbragt ju* 
len i Linköping, återvände han till Karlskrona och g.-nomgick slut* 
examen den 21 maj 1835. Omedelbart därefter reste han till Stock* 
holm och uppehöll sig där en månad, hvarpå han begaf sig till 
Linköping och vistades under juli månad där och på Grensholmcn 
och Engelholm hos sina vänner af släkten Spcns. Under denna 
sin vistelse i hemmet lyfte han sin andel i arfvet efter fadern, ut* 

15 



görande 2,369 riksdaler 1 1 sk. och 7 runst., och sedan han i sep* 
tembcr ytterligare bekommit 5, 333 riksdaler 16 sk., utgörande andel 
i nådåret, samt hestridt en del utgifter för sejouren i Karlskrona 
o. s. v., grep han sig an med utrustningen för en ny långfärd till 
sjöss med handelsfartyg. Kftcr officersexamen hade han nämligen 
ej omedelbart utnämnts till underlöjtnant i flottan utan skulle där» 
med enligt bruket den tiden anstå, till dess någon vakans uppstod, 
och i väntan härpå hade han beslutit att åter se sig om i världen. 

Den 16 oktober 1835 afreste han från Göteborg som passagerare 
på ett handelsfartyg och »med kontant 88 dollars» till Boston, dit 
han anlände i början af december och där han uppehöll sig om» 
kring 3 veckor och sammanträffade med Henrik Sundevall, hvilken 
samtidigt med honom hade aflagt officersexamen och som längre 
fram blef ryktbar såsom amiral i tysk tjänst och grundläggare af 
den tyska flottan. Med honom underhöll Wallenberg sedermera 
vänskapliga förbindelser, till dess döden upplöste bandet, och om 
mötet och samvaron i Boston skref han till hemmet: »Därigenom 
blef julen rolig nog; lägg därtill att jag tillbragt 67 dagar på sjön 
och haft litet att äta, men nu kom i ett godt hus. Vi beslöto där» 
för att må väl så länge det var kallt, men den 7 januari tog mina 
pengar slut, och hans hade tagit slut i december. Därför måste jag 
gifva mig ut igen och inte föreställa herre längre. Jag begaf mig 
till den ändan ifrån Boston den 12 januari några hundra mil söderut 
och anlände till Charleston den 21.» 

Färden till Charleston gjorde W^allenberg såsom matros å bark» 
skeppet »Garland», men redan den 6 februari 1S36 lämnade han 
detta och tog i stället hyra på skonerten »Ulla». Med denna seg» 
lade han till Rotterdam, där han öfvergick till den af kapten Ram» 
mond förda »Saracen» och for till Bangor i England och slutligen 
åter till Boston, dit ankomsten skedde den 15 augusti. Efter ett 
par veckors uppehåll i land begaf han sig ånyo till sjöss, nu med 
»Betzy» och kapten Combs, som gick i fraktfart mellan Boston och 
Sidney på Nova Scotia. Redan den 1 oktober var emellertid denna 
anställning slut, och ej blott under de nu närmast följande måna» 
derna utan äfven under hela den tid, han denna gång var borta 
från fosterlandet, eller till midten af oktober 1837, förde Wallen» 
berg en liknande tillvaro med oftast kortvariga anställningar såsom 
matros på ett flertal fartyg. Enligt anteckningarna i en dagbok var 
han sålunda i tjänst från den 4 oktober till den 29 november 1836 

16 



å kuttern »Hamilton», 12 december — 1 januari 1857 å barken »Cas* 
par», 18 — 25 januari å ångbåten »Marovian», 8 — 23 februari å slupen 
»Neptune», 23 mars — 7 maj å skonerten »Tantivy», 8 maj — 22 juli 
å briggen »Illinois» och slutligen å svenska barkskeppet »Clio», som 
fördes af kaptenen Petre, från den 12 september till den 12 oktober, 
då ankomsten skedde till Göteborg. 

Under dessa färder besökte Wallenberg New Orleans, New York 
m. fl. hamnar vid Amerikas Atlantkust men äfven ett flertal orter 
i det inre landet, ty några af fartygen, på hvilka han var anställd, 
voro flodbåtar, och han kom sålunda i tillfälle att under resorna 
och uppehållen dem emellan beskåda Niagara samt andra turist* 
attraktioner både i Förenta staterna och Canada samt vistas i 
Chicago, Cleveland, Buffalo, Albany o. s. v. Emellanåt tycks hans 
existens varit nog så äfventyrlig och oviss. På »Marovian» arbe* 
tade han sålunda som gast, och när kassan var tom och han ej var 
till sjöss, försörjde han sig som hamnarbetare under namnet Andrew 
Watson, o. s. v. Men städse var han vid friskt mod och höll 
humöret uppe, om han också ibland kände hemlängtan och var 
vemodig, såsom framgår af hans bref till sin gode vän Carl von 
Seth, ur hvilka några utdrag äro af intresse äfven för kännedomen 
om lifvet under sjöfärderna, om hans intryck af Amerika, framtids? 
planer m. m. (Se Bil. II.) Upplysande för hans sinnesstämning 
äro äfven följande rader i ett bref, som han en gång, då han var i 
långvarig saknad af underrättelser från hemmet, sände sin moder 
med särskilda förfrågningar, om han ej ännu blifvit utnämnd till 
underlöjtnant: »Hvad mig själf beträffar, så angår det mig dock ej 
huru det gått, ty jag hoppas finna bröd till min död utan kronans 

kaka, och 

Mån' oss rangen gläder, 
När vi mellan bräder 
Under masken gnagas, 

sade 'Min son på galejan', och disputera honom det den som kan. 
Jag känner mig nöjdare med några pence i fickan än mången annan 
med många pund. Herre Gud, hvad det är för en lycklig gåfva 
att känna sig nöjd med huru det är.» 

Under vistelsen i Amerika sammanträffade Wallenberg upprepade 
gånger med sin vän och kamrat Henrik Sundcvall, med Knut Natt 
och Dag och en ung Gyllenberg, hvilkas bekantskap han gjort i 
Karlskrona och med hvilka samvaron beredde honom glädje och 

17 



förströelse trots den efter dagboksanteckningarna att döma ofta rätt 
stora ebb, som rådde i sällskapets kassa. Men hyrorna på fartygen 
räckte dock i nlimänhct ej blott till bestridande af Icfnadskostna» 
derna under uppehållen i land utan också till rätt omfattande inköp 
af böcker och tidskrifter, lian läste nämligen mycket och vinnlade 
sig särskildt om förvärfvandet af kunskaper i engelska språket, 
hvarom också vittnar, att han under vistelsen i Boston år 1837 på 
engelska skrcf några uppsatser, vid hvilka han fogade följande motto: 
»Desire of knowledge increases with its acquisition. Those who 
know most are most anxious to know more. But ignorant pcople 
think they have nothing to learn, because the never learned any* 
thing.» 

Med den vakna blick, Wallenbcrg ägde för praktiska angelägen* 
heter, och det alldeles särskilda intresse, han redan nu ägnade ekono* 
miska och finansiella frågor, blef vistelsen i Förenta staterna och 
den kännedom han då förvärfvade om amerikanska förhållanden 
af särskild betydelse för hans framtida verksamhet. I sin kortfattade 
själfbiografi berättar han sålunda, att det var i Amerika, som han 
började tänka på bankväsendets olika former, och att han af de iakt* 
tagelser, han där gjorde, fick den första insikten om hur en bank 
icke bör skötas. Amerika genomgick vid den tiden en stor pen* 
ningkris. Den centrala Union Banks tjuguårsprivilegium hade till* 
ändalupit. Flera hundra nationalbanker hade uppstått, som alla 
saknade solidarisk ansvarighet, men hade obegränsad sedelutgifnings* 
rätt. De hade missbrukat denna sin ställning samt under brister i 
lagstiftningen och hejdlös och okontrollerad sedelemission lånat sig 
åt en mängd osunda affärsspekulationer. På grund af dess lättsin* 
niga förvaltning vägrade presidenten Jackson år 1836 Union Bank 
förnyandet af dess privilegium, och så utbröt en panik, som under 
stigande upphetsning medförde en våldsam krasch. I maj 1837 för* 
klarade på en gång samtliga banker sig oförmögna att inlösa sina 
sedlar och inställde sina betalningar, och på bankernas fall följde 
tallösa bankrutter. Under denna villervalla innehöll© tidningarna 
liksom en mängd särskildt utgifna broschyrer och projekt, hållna 
föredrag o. s. v. ingående upplysningar om bristerna i det ameri* 
kanska bank* och penningväsendet, och allt detta förfelade ej att 
göra ett djupt intryck på Wallenberg. Han insåg klart, att en 
banks första pHkt är att uppfylla ingångna förbindelser, och man 
kan sålunda säga, att han i Amerika fann en anledning att reflek* 

18 



tera öfver och göra jämförelser med det svenska bankväsendet, som 
om några år skulle med sådan framgång taga hans energi och verk* 
samhet i anspråk. 

Efter återkomsten till fosterlandet emottog Wallenberg den 17 no* 
vember 1837 sin utnämning till sekundlöjtnant, men han inträdde ej i 
tjänst förrän i början af januari följande år och blef då först statio* 
nerad i Stockholm. Mellantiden tillbragte han i Linköping och med 
besök på Grensholmen hos familjen Spens och på andra herrgårdar 
i trakten. Den 10 januari reste han med skjuts till Stockholm, där 
han enligt dagboken ekiperade och roade sig, men blott stannade 
några veckor eller till slutet af mars, då han kommenderades till 
Karlskrona. Här genomgick han först en öfningskurs på linjeskeppet 
»Prins Oscar» på Karlskrona redd under kommendörkapten Melan* 
DER, och därefter inmönstrades han på korvetten »Jarramas», som 
stod under befäl af den framstående kaptenen, sedermera amiralen 
S. M. VON Krusenstjerna och som först gjorde en öfningstur i Öster* 
sjön och Bottniska viken och omedelbart därpå en långfärd till 
Medelhafvet. Under expeditionen i Bottniska viken besöktes bland 
andra orter Ratan och Djäkneboda för studier af amiral Pukes rykt* 
bara expedition, och under resan i Medelhafvet, som afslutades först 
i maj 1839, anlöptes Gibraltar, Marseille, Toulon, Neapel, Malaga 
o. s. v. Wallenberg hade då kreditiv dels hos Fölsch &. C:o i 
Marseille, dels från det ansedda bankirhuset Tottie &. Arfwedsori 
i Stockholm hos Robert Andersson &. C:o i Gibraltar, och han 
gjorde såväl i Frankrike som Italien en del utgifter för nöjen, men 
köpte äfven böcker och diverse varor och ägnade sig med intresse 
och allvar åt tjänsten samt kom på god fot med sina öfverordnade. 
Bland dessa var det särskildt två, som förvärfvade hans aktning och 
tillgifvenhet, hvilket framgår af en dagboksanteckning några år 
senare: »Så länge jag andas, skall jag aldrig utan erkänsla och tack' 
samhet påminna mig de aktningsvärda förmän, S. von Krusenstjerna 
och F. Engelhardt, under hvilkas befäl jag först tjänstgjorde som 
officer och hvilkas exemplariska föredömen såsom sjöofficerare ej 
förfelat att gifva en god riktning åt dem som sålunda började sin 
bana.» 

Efter hemkomsten tycks Wallenberg nästan omedelbart och sedan 
han gjort ett besök i Linköping ha kommenderats till tjänstgöring 
å korvetten »Najaden», ty han var med på dennas expedition i 
Östersjön från början af juli till midten af oktober. Under denna 

19 



färd synas hans intressen för affärer och ekonomiska angelägenheter 
hafva mognat och omsatts i hanciling, ty cnUgt en anteckning af 
den 17 oktober sålde han diverse varor, och nägra veckor senare 
köpte han ett exemplar af »Nyckel till köpmanskorrespondens», 
som bland annat utgjorde hans lektyr under julfirandet i Linköping. 
I midten af januari 1840 reste han till Stockholm, tog logi i Grå* 
munkegränd och tillbragte ett par månader med att gymnastisera 
och studera »Bcrzelius om Blåsröret». Af gymnastiken begagnade 
han sig därför att han under vistelsen i Amerika ådragit sig ett 
bröstlidande och i enlighet med vännen Sundcvalls råd. Behand» 
lingen hade god verkan, och han hade sedermera ända in i ålder* 
domen att glädja sig åt god hälsa. För öfrigt intresserade han sig 
under denna Stockholmsvistelse för »musik och dramatik samt opera* 
comik m. m. och slutligen af riksdagstaktik». Kännedom om denna 
sökte han vinna ej blott genom talrika besök på isynnerhet ridder* 
skåpet och adelns, men också de öfriga ståndens läktare utan äfven 
genom bekantskap och umgänge med ledande politici och andra fram* 
stående riksdagsmän. Härvid hade han ett godt bistånd af grefve 
Spens, i hvars hus han var en gärna sedd gäst och som förde ho* 
nom tillsamman med flera af sina meningsfränder bland oppositio* 
nen, såsom grefve C. H, Anckarsvärd, friherre W. F. Tkrsmkden, 
brukspatron Thore Petré, grosshandlare C. Fr. W^rn d. ä. m. fl. 
Med lifligt intresse följde han ej blott de enskilda diskussionerna 
och öfverläggningarna vid samkvämen hos Spens, utan ock förhand* 
lingarna i stånden. 1840 års riksdag var ju också rik både på bety* 
delsefulla frågor och spännande episoder. Oppositionen mot konung 
Karl Johans personliga regemente, hans medelmåttiga rådgifvare och 
grefve Magnus Brahks inflytande vid sidan af eller utanför rege* 
ringen nådde sin höjdpunkt med konstitutionsutskottets decharge= 
betänkande, hvarigenom konseljens medlemmar ställdes inför riks* 
rätt. Men mer än för denna och andra konstitutionella frågor in* 
tresserade sig Wallenberg för de ekonomiska frågor, som också 
sysselsatte denna riksdag och vållade många strider och menings* 
utbyten. Den unge sjöofficeren fick emellertid nöja sig med att 
vara en passiv åhörare eller att blott privatim uttala sina åsikter. 
Hans tid var ännu ej kommen för ett aktivt deltagande i politiken, 
men helt visst mottog han med glädje och tacksamhet den upp* 
muntran, som hans politiska intresse rönte, särskildt af grefve Spens, 
hvilken en gång vid ifrågavarande tid yttrade till honom: »Du bör 

20 



bli riksdagsman, ty du har så mycket godt i hufvudet. Jag vet ej 
hur det skall gå till, emedan du tillhör de orepresenterade, men i 
alla fall — du bör bli riksdagsman.» 

I början af maj lämnade Wallenberg Stockholm, begaf sig först 
till Uppsala och uppehöll sig sedan hos grefve Spens på Höja och 
därpå i Motala och Linköping, till dess han i slutet af juni reste 
till Luleå och Kengis bruk nära Haparanda, i hvilket han jämte 
brodern Jakob Agathon genom köp år 1838 blifvit delägare. Bruks:= 
rörelsen, som sköttes af en inspektor och medelst korrespondens, 
var emellertid oansenlig och visade sig ej vara någon god affär utan 
vållade blott utgifter och besvär. 

Hvarken tjänstgöringen vid flottan eller de intressen i öfrigt, som 
vid denna tid togo Wallenbergs arbetsförmåga och uppmärksamhet 
i anspråk, voro emellertid tillräckliga för att tillfredsställa hans verk* 
samhetslust. Han ville åter ut och se sig om i världen, och han 
sökte därför och erhöll på hösten 1840 tre års permission för id? 
kände af sjöfart under andra flaggor än K. M:ts och kronans. Det 
sålunda beviljade tillståndet begagnade han först för att taga an- 
ställning såsom förste styrman på briggen »Oscar», hvilken skulle 
afgå med den ryktbara Oxehufvudska expeditionen, om hvilket märk* 
liga och åtminstone indirekt äfven för Wallenberg följdrika företag 
här må lämnas några erinringar. 

Då kaptenen vid K. flottan G. A. Oxehufvud på våren 1840 fram* 
lade planen till en expedition, som hade till syfte dels att utbilda 
unga män för sjömansyrket, dels att främja och vidga Sveriges han* 
delsförbindelser med främmande, aflägsna länder, omfattades förslaget 
med stort intresse och vann liflig uppmuntran. Den företagsamme 
kaptenen, hvilken åtnjöt anseende såsom framstående sjöofficer, fick 
sålunda på fördelaktiga villkor öfvertaga den ofvannämnda, kronan 
tillhöriga briggen, nära ett trettiotal ynglingar ur de högre samhälls» 
klasserna anmälde sig till deltagande mot en afgift af 600 rdr om 
året, några frielever antogos, och i merkantila kretsar, där man hop* 
pades vinstgifvande resultat af den blifvande världsomseglingen, gjorde 
Oxehufvud aftal om såväl export* som imporlaffärer. Det lofvande 
företaget var emellertid illa både förbcredt och iscensatt samt möttes 
redan snart efter starten af motgång och slutade efter några måna* 
der såsom ett fullständigt fiasko. Sålunda hade »Oscar» oturen att 
en natt under seglats utanför Irlands kust sammanstöta med ett 
annat fartyg, som sannolikt förliste med man och allt, och kunde 

21 



därefter blott med svåriphet och ilLi tilltygadt taga sig fram till 
Lissabon. Kfter att här ha erhållit nödtorftig reparation styrde »Oscar» 
västerut, för att därefter i enlighet med programmet segla till den 
södra hemisfären, och kursen hölls pä Kap Horn, men ändrades så 
att fartyget anlöptc först Montevidco och sedan Buenos Aires, och i 
denna stad inträffade katastrofen. Kapten O.xehufvud, som blandat 
ihop expeditionens affärer med sina egna, hvilka ej voro i bästa 
ordning, såg sig nämligen oförmögen att fortsätta företaget, försålde 
plötsligen »Oscar», afvek personligen och lät besättningen och de 
unga sjöofficersämncna reda sig själfva bäst de kunde. 

Af detta öde drabbades dock ej Wallenberg, ty han, som före 
afresan från Sverige biträdt med utrustningen och kanske redan då 
fått insikt om företagets rätta halt, hade i Lissabon lämnat sin plats 
som styrman. En härtill bidragande omständighet var att han ej 
ansåg sig ha krafter nog att sköta den ansträngande befattningen. 
På »Oscar» hade han emellertid gjort ett par bekantskaper, som 
skulle blifva af betydelse och värde för honom i framtiden, näm* 
ligen med dåvarande löjtnanten i flottan frih. C. J. A. Skogman, 
hvilken innehade befattningen som andre styrman, sedermera blef 
kommendörkapten och en på flera områden, äfven det finansiella, 
framstående man, samt J. W. Smitt, expeditionens superkargör eller 
fraktstyrman, som efter mångårig, växlingsrik vistelse i Argentina 
såsom miljonär återkom till fosterlandet, blef argentinsk generalkon* 
sul i Stockholm, mångmiljonär samt intressent och direktionsmedlem 
i Stockholms Enskilda Bank. 

Efter att den 31 januari 1841 hafva lämnat expeditionen stannade 
Wallenberg först ett par månader i Portugal och Spanien. Med 
pass af dåvarande svenske chargé d'affaires och generalkonsuln i 
Lissabon Kantzow och svenske ministern i Madrid Lorichs företog 
han en turistfärd, ofta till fots och under många äfventyr, i de efter 
karlistkriget oroliga landskapen i mellersta Spanien. Han besökte 
Toledo, Madrid och Barcelona, och i denna landets största fabriks* 
och handelsstad gjorde han bekantskap med den sedermera så rykt* 
bare Ferdinand de Lesseps, som då var Frankrikes generalkonsul 
och med hvilken han sedan i flera decennier underhöll vänskapliga 
förbindelser. 

Från Spanien begaf han sig, sedan han från Tottie &. Arfwedson 
i Stockholm erhållit ett kreditiv å 2,000 francs, först till Marseille, 
där han af svenske konsuln Fölsch erhöll pass, och så på en flera 

22 



månader omfattande rundresa i Frankrike. Därunder besökte han 
först och gjorde kortare uppehåll i Nimes, hvars botaniska trädgård 
väckte hans stora beundran, Avignon och Valence. Så kom turen 
till Grenoble, där han stannade ett par månader, eller från den 28 
april till den 27 juni, och tog lektioner i franska för språkmästaren 
La Courbassiére. Via Laurent du Port, Chartreuse och Chambéry 
for han därpå till Aix och sedan med ångbåt till Lyon samt vidare 
på omväxlande järnväg, ångbåt och diligens till S:t Etienne, Roanne, 
Moulins, Orleans, Nantes, Tours och Lorient till Brest, där han 
uppehöll sig från slutet af juli till början af oktober och med stort 
tillmötesgående från de franska myndigheternas sida bereddes till* 
fälle att besöka örlogshamnen och studera dess varf och verkstäder 
m. m. »Jag behöfver ej», heter det i dagboken, »visa mitt kort; 
man känner igen mig på min svarta rock och min bruna käpp, man 
har till och med upphört att tro mig vara engelsman och bemöter 
mig i följd däraf långt vänligare och mera förekommande.» Efter 
att ha stannat ett par dagar i Morlaix och besett grufvorna i trak* 
ten, färdades han vidare med ångbåt till Havre och Rouen och så 
med järnväg till Paris, där han uppehöll sig från den 9 oktober till 
den 29 november. Bland märkliga och framstående personer, som 
Wallenberg sammanträffade med under denna sin första vistelse i 
Paris, må nämnas den berömde landskaps* och genremålaren P. G. 
WiCKENBERG, af hvilken han erhöll introduktion till Cercle des Arts, 
samt Jenny Lind, som kommit till världsstaden vid Seinen för att 
taga sånglektioner af Garcia, men till en början blef afvisad därför 
att hennes röst vore öfveransträngd. Från Paris reste Wallenberg 
till Dunkerque och anträdde därifrån den 2 december med ångbåt 
via Hamburg och Köpenhamn hemfärden till Sverige. Den 24 eller 
själfva julafton anlände han till Linköping. 

Sålunda återkommen till fosterlandet åtskilliga månader innan per* 
missionstiden var ute, synes Wallenberg i alla fall hafva omedelbart 
inträdt i tjänst i flottan, där han den 28 maj 1842 befordrades till 
premiärlöjtnant, och under de följande sommarmånaderna var han 
kommenderad på korvetten »Jarramas» under dess öfnin^ysexpedition 
i Östersjön. Om hans förehafvanden efter denna kommendering 
och under senare delen af 1842 och förra hälften af följande år 
finnas ej bevarade några dagboksanteckningar eller andra uppgifter. 
Däremot vet man, att han på hösten 1843 åter bcgaf sig utomlands 
eller först till Danmark och Tyskland, hvarefter han uppehöll sig i 

25 



Frankrike och Spanien, särskildt Paris. Marseille, Barcelona och 
Valencia, och först i juni 1844 anträdde han hemresan till Sverige. 
Frän denna färd finnas blott bevarade uppKifter om passviseringar 
och rekommendationsbref. hufvudsakligc-n till bankirer och handels^ 
hus, och det är därför ej lätt att angifva densammas syftemål. 
Dock synes det högst sannolikt, att detta var studiet af utländska 
handels* och sjöfartsförhållanden m. m. 



24 



ANDRA 





KAPTEN PÅ ÅNGAREN »LINKÖPING». - ÅRET 1848 
OCH WALLENBERGS DELTAGANDE I DET POLITISKA 
LIFVET. - MEDARBETARSKAP I »BORE». - AFSKED 
UR FLOTTANS TJÄNST. - BORGARE I OCH RIKS» 
DAGSMAN FÖR SUNDSVALL. 



ED återkomsten till Sverige 1844 afslutade Wallen* 
berg sina egentliga »vandringsår». Man kan tycka, 
att hans lif hittills utvecklat sig tämligen planlöst, men 
orsaken var, att han ännu icke hade klart för sig, hvad 
han ville bli. Det låg i hans resor en god del vi* 
kingalynne; det var »ynglingen från Linköping», som omsatte sin 
barndoms äfventyrsdrömmar i verklighet, och under tiden gjorde 
han iakttagelser och sökte efter ett uppslag, som kunde ge stoff till 
en lifsuppgift, samt slukade med sin vakna intelligens begärligt alla 
lärdomar och erfarenheter, hvilka han trodde skulle kunna bli honom 
till nytta under en blifvande verksamhet i hemlandet, Häraf kan 
man t. ex. utan tvifvel härleda hans intresse för de franska skepps» 
varfven. Ty för visso hade Wallenberg redan nu kommit till den 
öfvertygelsen, att ett kvarstående i flottans tjänst icke i grund kunde 
lämna tillräckligt utrymme för en så aktiv natur som hans. Man 
finner hur han nu på allvar började se sig om efter ett lefvebröd 
på det praktiska området. Han började med stor ifver deltaga i 
det offentliga lifvet, han skaffade sig såsom vi snart skola se så 
småningom allt flera förbindelser inom politiska kretsar, uppträdde 
i offentliga diskussioner och började medarbeta i tidningspressen, 
ett intresse som sedan skulle följa honom under hela hans lif. 

Om hans verksamhet under senare hälften af år 1844 och hela 
1845 finnas emellertid inga underrättelser bevarade, men åren 1846 
—47 träffas Wallenberg såsom befälhafvare på ångfartyget »Linkö* 
ping», den första propellerbåten i Sverige, som gick mellan Stock* 



3 A. O. WjUenberg. 



25 



holni och hans födelsestad. \\'i dun tiden var (iöta kanal i vida 
högre grad än i våra dagar anlitad ej blott för fraktfart utan äfven 
af resande, och hefälhafvaren hade att glädja sig åt talrika turister, 
bland hvilka inånga utlänninger, som han tack vare sin stora språk* 
kunskap kunde tillhandagå med upplysningar m. m. Tastän man 
ännu befann sig i ångbåtsväsendets genombrottsstadium och tekni» 
ken lämnade åtskilligt öfrigt att önska, tog färden på grund af de 
många slussarna och väntstationerna ej mycket längre tid än nu, 
och särskildt åtnjöt rutcn Stockholm Linköping anseende såsom 
en både snabb och bekväm lusttur. Tör Wallenberg blef också 
hans verksamhet eller anställning som kapten särskildt minnesvärd, 
ty det var på »Linköping», som han gjorde bekantskap med Cath.x* 
KINA Wii.HHLMiNA Andkrsson, som blef hans första hustru och 
med hvilken han lefde några lyckliga år, till dess hennes bortgång 
redan 1855 upplöste bandet. 

Redan när scglationstiden år 1847 var slut, lämnade emellertid 
Wallenberg sin kaptcnsplats och tog anställning hos den ännu be* 
stående Stockholmsfirman Loven &. C:o, hvilken hade grundats år 
1804 och ombildats år 1835 samt sysslade med rederi*, export* och 
kommissionsaffärer äfvensom sjöassuranser. I samtliga dessa rörelse* 
grenar hade Wallenberg förut förvärfvat teoretiska kunskaper, och 
han förskaffade sig nu genom göromål på såväl kontoret som i järn* 
vågen och tullverket o. s. v. äfven praktiska erfarenheter. Han kom 
i nya förbindelser med handelns och näringarnas representanter och 
bedref äfven själf affärer, medan han tillika underhöll sina politiska 
intressen och förbindelser i förhoppning att såsom riksdagsman få 
verka för sina ekonomiska och finansiella planers genomförande. 
Härför voro emellertid utsikterna ännu inga eller ringa, då han ej 
var valbar till något af riksstånden, men man kan från denna tid 
skönja, hur de intressen i hans mångsidiga verksamhet, som inom 
några år skulle föranleda honom att taga steget fullt ut i syfte att 
förmedla hans inträde i borgarståndet, började att göra sig allt mer 
och mer gällande. 

Under det i politiskt hänseende så märkliga året 184S träffas så* 
lunda Wallenberg bland de för framåtskridande och reformer på 
skilda områden verksamma män, som med grefve Anckarsvärd, pro* 
fessor Thomander, expeditionssekreteraren Richert, grosshandlaren 
ScHARTAU, friherre A. G. Raab, Lars Johan Hierta m. fl. i spetsen 
i februari bildade reformvännernas sällskap. På dettas program stod 

26 



i främsta rummet frågan om representationens ombildning i syfte 
att förskaffa äfven de orepresenterade samhällsklasserna inträde i 
riksdagen, och gifvet var, att Wallenberg skulle omfatta densamma 
med särskildt intresse. Vid ett af sällskapets första sammanträden 
framlade han sålunda ett förslag om att genom omröstning per 
capita matematiskt utrörja, huruvida de fyra stånden ville bibehålla 
eller förändra ståndsförfattningen. De inom hvarje stånd i vote? 
ringen deltagandes antal skulle vara nämnare, och afgifna ja eller nej 
skulle vara täljare i de bråk, som betecknade de respektiva ståndens 
åsikter för eller emot. Sedan skulle i ett utskott hopsummeras 
de fyra ja«bråken med en gemensam nämnare. På detta sätt upp* 
kom antingen två hela och ett bråk röster för bifall samt en hel 
och ett bråk röster för afslag eller tvärtom. Förslaget erhöll af 
Hierta vitsordet »sinnrikt» och en och annan riksdagsman erbjöd 
sig att framlägga detsamma som motion, men majoriteten inom sälb 
skåpet ansåg det opraktiskt och ej ägnadt att medföra någon för* 
bättring, hvadan det ej ledde till någon åtgärd. Senare omfattade 
Wallenberg principen om samfällda val i stället för klassval och 
höll i samband härmed vid ett af sällskapets sammanträden sitt 
första ojffentliga yttrande, hvilket refererades i Aftonbladet, och där* 
efter anslöt han sig till dem, som ansågo ett tvåkammarsystem grun* 
dadt på samfällda val för bägge kamrarna såsom den önskvärda 
lösningen af representationsreformen. Det är äfven mycket antag* 
ligt, att Wallenberg, ehuru därom ej påträffats någon anteckning, 
var med på den mycket uppseendeväckande och omtalade reform* 
banketten den 18 mars 1848 i La Croix's salong vid Brunkebergs* 
torg, där bland andra politiska angelägenheter i främsta rummet 
representationsfrågan dryftades, men han uppträdde ej bland talarna. 
Banketten medförde den bekanta opinionsyttringen mot Hartmans* 
dorff och pöbeluppträdena i Storkyrkobrinken, men äfven, efter 
några veckor, ministären Posses afgång och ersättande med en ny 
regering med, enligt den tidens uppfattning, liberala åsikter och 
med grefve G. A. Sparre som justitiestatsminister och chef. Denna 
ministär, hvari Wallenbergs forne lärare Ehrenstam ingick såsom 
sjöminister och bland hvars öfriga mer framstående medlemmar 
räknades finansministern Sandströmer, framlade den 1 maj ett re* 
presentationsförslag, som med tillmötesgående af några oppositio* 
nens eller de liberalas önskningar innehöll upphäfvandet af de fyra 
stånden samt införandet af tvåkammarsystem. Samfällda val skulle 

11 



äga rum till en första kammare på nio är, med en tredjedels om» 
sättning hvart tredje är, och till en andra kammare, nyvald hvarje 
är. Förslaget hlef till en början grundlagsenligt hvilande, men det 
skulle som bekant dröja mer än ett och ett hälft decennium, innan 
reformen slutligen och i väsentligt andra former blef genomförd. 

Kort efter dessa händelser kallades Wallenbcrg äter till tjänst* 
göring vid flottan. lian blef nämligen kommenderad pä korvetten 
»Josephine», som under kommendörkapten af Pukks befäl tillhörde 
den eskader hvilken under månaderna juli — september uppehöll sig 
i södra Östersjön för att i det mellan Tyskland och Danmark med 
anledning af Schleswigi-Holsteinska frägan uppkomna kriget bevaka 
Sveriges intressen och gifva eftertryck åt konung Oskar I:s dansk* 
vänliga politik. Demonstrationen förlöpte emellertid utan några 
märkliga händelser, och efter kommcnderingcns slut återvände Wal* 
lenberg till Stockholm, där han beträdde ett nytt verkningsfält. Med 
vaken blick för tidningspressens betydelse hade han redan i bör» 
jan af sitt deltagande i det politiska lifvet knutit förbindelser med 
pressens män och särskildt med L. J. Hierta, och under riksdagen 
1847 — 48, då frågan om förändringar i myntväsendet m. m. var 
föremål för öfverläggningar, hade han i Aftonbladet skrifvit ett par 
artiklar och förordat meter* och decimalsystemets införande. Nu 
skulle han på allvar beträda publicistens bana. Hierta hade börjat 
tröttna på sitt redaktörskap af Aftonbladet, och ett konsortium af 
tio personer bildades för att inköpa tidningen. Wallenberg var en 
af de tio, bland hvilka för öfrigt märktes rektorn vid Nya Ele* 
mentarskolan J. W, Svedbom och sekreteraren i Allmänna Brand* 
försäkringsverket Gustaf Lallerstedt. Svedbom skulle blifva 
chef för redaktionen, köpesumman, 100,000 riksdaler banko, fanns 
disponibel, hufvudsakligen tecknad af Svedbom och Lallerstedt, som 
voro förmögna män, och öfverenskommelse skulle just träffas om 
öfverlåtelsen, då Hierta plötsligen ändrade sig och afböjde anbudet. 
Orsaken härtill uppgifves hafva varit, att Hierta betviflade, att de 
ifrågasatta ledarna vore tillräckligt liberala för hans Aftonblad. 

Fyra medlemmar af konsortiet, nämligen Wallenberg, Lallerstedt, 
v. häradshöfding R. Agardh och arkivarien i justitiedepartementet 
C LiLjEBORG, läto emellertid ej afslaget afskräcka sig från fullföl* 
jandet af sina publicistiska planer, utan enade sig om uppsättandet 
af en ny och egen tidning, hvilken kallades »Bore», fick sin officin 
vid Stora Nygatan och till en början utkom en gång i veckan. 

2S 



Den egentliga redaktionella ledningen anförtroddes dt August Sohl* 
MAN, nu framträdande som en af skandinavismens förkämpar och se* 
dermera länge redaktör för Aftonbladet, och ekonomien sköttes af 
C. Ekgren, längre fram i tiden bemärkt som Stockholms stadsfull* 
mäktiges vice ordförande. Bores första nummer utgafs den 17 de» 
cember 1848, och dess korta anmälan för 1849 bär alla spår af att 
vara skrifven eller influerad af Wallenberg. Den är nämligen rik på 
sjömanstermer. »Tidningen vill», hette det, »för ombytes skull 
ingenting lofva, för att hålla desto mera, den vill blifva sitt eget 
program. Den blir en passadvind, som kommer att blåsa reguljärt 
hvarje vecka, och då den ej räknar på vinst, vågar den försäkra, 
att den ej skall falla i stiltje under årets lopp.» Till fullständigande 
af detta något sväfvande program må nämnas, att tidningen i po* 
litiskt hänseende var moderat*liberal, att den blef en af skandina* 
vismens förnämsta förespråkare och att den ägnade stor uppmärk* 
samhet åt ekonomiska angelägenheter och frågor, men äfven åt lit* 
terära och kulturella intressen. Medan de politiska och ekonomiska 
afdelningarna sköttes af de ofvannämnda stiftarna och Sohlman, 
märktes såsom medarbetare i sistnämnda fack biskop Agardh, forn* 
forskaren Georg Stephens, C. V. A. Strandberg (Talis Qualis) 
och Carl af Kullberg. 

Wallenbergs intressen i Bore voro ej blott delägarens utan äfven 
medarbetarens, och fastän det numera är svårt att bland den stora 
mängden ej signerade artiklar afgöra, hvilka som härflutit ur hans 
penna, kan man med visshet antaga, att han var författare till ett 
flertal, som rörde ekonomiska och finansiella angelägenheter samt 
samfärdselfrågor, sjöförsvaret o. s. v. Sålunda torde han hafva 
skrifvit de artiklar, som innehöllo kritik af Riksbankens verksamhet, 
som handlade om trafiken på Göta kanal, om svenska och utländska 
skeppsredares olika förmåner i afseende på restitution af tullafgifter 
för inventarier å de fartyg, som de låtit bygga i Sverige, o. s. v. 
Ett längre afbrott skedde emellertid i hans publicistiska verksamhet, 
i det han från april till september 1849 tjänstgjorde i danska flottan, 
på fartygen »Najaden» och »Galathea». Detta skedde på indirekt 
föranstaltande af svenska regeringen, som af den danska blifvit an* 
modad att ställa några svenska sjöofficerare till danska flottans för* 
fogande i det pågående kriget med Tyskland, men ej ansett sig 
kunna göra detta utan remitterat framställningen till flottans offi* 
cerskår för att låta denna tillmötesgå densamma på frivillighetens 

'' 29 



vä^. Bland dem som nnmälde sig märktes, jämte Wallcnbcrg, se* 
dermera öfvcrhofjägmästarcn Victor Ankarcrona. Deltagandet i kri» 
get aflöptc emellertid utan någon egentlig aktion, ty tyskarna hade 
ej några krigsfartyg och danskarna knappast något gagn af att an» 
gripa de tyska kuststäderna. 

Efter återkomsten till Stockholm började Wallenherg ånyo ägna 
sig åt affärer, följde som vanligt med intresse tilldragelserna inom 
politiken och bidrog i Bore med några artiklar om sjöförsvaret, 
hvilka mer eller mindre direkt skulle medföra en genomgripande 
förändring i såväl hans verksamhet som medborgerliga ställning. 

Redan i mars och april 1848 hade Bore intagit några anmärk* 
ningar mot flottans styrelse, och efter dansk*tyska krigets slut kriti* 
serade tidningen vissa utnämningar, för att i april 1850 gå ännu 
längre och anmärka emot samt klandra vederbörande för att vid 
marinstationerna tillskapa nya platser med syfte att på land använda 
ett stort antal sjöofficerare. Detta var en påtaglig, om än indirekt 
kritik af det program, som dåvarande sjöministern grefve B. von 
Pi.ATHN företrädde, nämligen slopandet af de större, sjögående krigs* 
fartygen och sjöförsvarets inskränkande till kusten och skärgårdarna. 
\\ allenberg ansågs hafva skrifvit eller haft sin hand med i dessa 
artiklar, hvilket också utan tvifvel var förhållandet särskildt med 
dem, som kritiserade von Plåtens ståndpunkt och åtgärder i afseende 
på försvaret. Detta jämte hans politiska verksamhet i öfrigt, äf* 
vensom den omständigheten att det ansågs olämpligt att en sjöof* 
ficer ägnade sig åt andra intressen och göromål än tjänstens, skall 
hafva ådragit honom höga vederbörandes och speciellt sjöministerns 
misshag. Enär emellertid några anledningar till disciplinärt ingri* 
pande ej förefunnos, allrahelst VCallenberg städse i sina tjänsteåligs 
ganden visat nit och plikttrohet, nöjde man sig med att den 7 maj 
1850 utnämna honom till chef för Norrlands 2:dra båtsmanskom* 
pani, hvilket var stationeradt i Sundsvall. Förmodligen ansåg man 
sig härmed hafva funnit en utväg att förhindra den mångfrestande 
löjtnanten att ägna sig åt andra intressen än dem, som anstodo en 
officer i K. flottan. Det skulle dock snart visa sig att detta var ett 
stort misstag. 

Vid tidpunkten för Wallenbergs förflyttning till Sundsvall be* 
fann sig staden vid början af den uppblomstring, som under det 
följande halfseklet skulle göra densamma till Norrlands förnämsta 
inom handelns och sjöfartens intressesfär. Den af gammalt bety* 

50 



dande järnexporten höll sig visserligen ännu konstant vid ungefär 
11,000 skeppund årligen, men trävaruexporten var i oerhördt sti* 
gande. Af K. befallningshafvandes femårsberättelser framgår sålunda, 
att medan värdet af exporten från hela länet under perioden 1846 
— 50 utgjorde ej fullt 4 milj. riksdaler banko, hade det under näst* 
följande period, eller 1851—55, stigit till omkring lOV, milj., 
och en väsentlig del af ökningen kom på Sundsvall. Är 1850 ut* 
klarerades därifrån till utlandet 209 fartyg, år 1855 hade antalet 
stigit till 391. Staden idkade själf ett betydande skeppsbyggeri, 
och under perioden 1850 — 55 byggdes på dess varf ej mindre än 
fyrtio fartyg å 6,000 läster och värderade till iV, milj. riksdaler banko. 
Chefen för båtsmanskompaniet, hvars tjänst skänkte honom många 
fritimmar, rycktes med i denna lifliga rörelse. 

För fabriksverksamhet liksom för industriella angelägenheter i all* 
mänhet hade Wallenberg Hka litet vid denna tidpunkt som senare 
i sitt lif något större intresse. Det lilla försöket med Kengis bruk 
1838 är ett af de få undantagen — men så utföll det heller icke till be* 
låtenhet. Hans vistelse i Sundsvall sammanfaller som vi sett med det 
begynnande stora uppsvinget inom trävaruindustrien;^ men märkligt 
nog synes det aldrig ha fallit honom in att intressera sig själf eko* 
nomiskt inom denna bransch, vare sig han icke ännu hade öppen 
blick för dess stora framtidsvärden eller af andra orsaker. Det 
troligaste är väl, att icke heller denna affärsverksamhet hade för 
honom personligen något lockande. Hans håg stod redan nu till 
bankväsendet och han hade börjat få klart för sig, att det var på 
det området, som han skulle söka sin lifsuppgift. Utom denna 
hade han visserligen nu och äfven sedan en del andra ekonomiska 
intressen, men de blefvo alltid af underordnad betydelse. Bland 
dessa hans intressen intager emellertid sjöfarten och skeppsbyggeriet 
ett framstående rum. Här hade han fackinsikter, och han greps 
under sin vistelse i Sundsvall af önskan att få använda dessa i 
förening med affärer som redare och grosshandlare. Kunde detta 
låta sig göra, så funnos äfven utsikter för förverkligandet af hans 
önskan att blifva riksdagsman. Blefve han borgare i Sundsvall, 
kunde han ju i sinom tid blifva stadens representant i borgare* 
ståndet. Uträkningen skulle visa sig riktig, men dot kostade utan 
tvifvel på att taga det afgörande steget. Vunne han burskap som 

' Jämför Kap. III. 

31 



borgare, skulle liaii näppeligen, fastän därför ej funnos några lagliga 
hinder, kunna kvarstå som officer i flottan, och han var varmt fästad 
vid sjömannens yrke. 

Den relativa overksamhet, hvartill han var tvungen, fällde emel* 
lertid utslaget, och sedan de erforderliga formaliteterna klarats, af» 
lade prcmiärlöjtnant Wallenberg den 12 augusti 1<S50 inför magi* 
stråten ed såsom borgare och grosshandlare i Sundsvall. Då det i 
reglementet för sjöofficerare var föreskrifvct att vid alla högtidliga 
tillfällen vara i uniform klädd, gick han eden reglementsmässigt, 
och detta torde hatva varit den enda gången, som något sådant 
dittills hade inträffat. Episoden väckte också stort uppseende. För 
Wallenbcrg personligen medförde den emellertid knappast några 
obehag, men han fann snart, att det ej i längden kunde gå för sig 
att sköta grosshandelsaffärer och samtidigt såsom sjöofficer vara 
underkastad att bortkommenderas hvart och huru länge som helst. 
Han beslöt därför att taga afsked ur flottans och statens tjänst, och 
sedan beslutet i maj 1851 satts i verket, var han oförhindrad att 
ägna hela sin energi och sin arbetsförmåga åt de intressen, för hvilka 
han offrat sin militära bana. 

Till hans verksamhet under den första tiden i Sundsvall hörde 
såsom här ofvan antydts skeppsbyggeri, och resultaten af detta ut« 
gjorde bland annat två stycken treraastare, som han uppkallade ef* 
ter sin maka med namnen »Catharina» och »Wilhelmina». \'idare 
sysslade han med försäljning af andra skeppsbyggares fartyg och 
af ångbåtsaktier samt deltog i grundandet af ett större bryggeri, 
som visade sig vara en tidsenlig och god affär, o. s. v. Redan ef* 
ter föga mer än ett par år hade också hans anseende som dugande 
och driftig affärsman så stigit, att han skulle få se sina förhoppnin* 
gar om inträde i riksdagen förverkligade. Den 24 augusti 1855 
valdes han nämligen med 565 röster af 605 afgifna till ledamot af 
borgareståndet för Sundsvalls stad, och sju dagar senare erhöll han 
samma förtroende af Hudiksvall. Oafsedt hans nyss omtalade an* 
seende inom affärsvärlden torde till valet hafva bidragit vederbö* 
rändes öfvertygelse om, att han skulle kunna väl tillvarataga och 
främja de två städernas intressen, och Wallenbergs verksamhet i 
riksdagen skulle också visa att valmännen därutinnan ingalunda 
hade misstagit sig. Sålunda yrkade han under riksdagen 1855—54, 
eller den första han bevistade, på borttagande af tullen å lifsmedel 
och å råämnen för industrien, men för bibehållande af tull å för* 

52 



adlade produkter, och vid samma riksdag väckte han motioner dels 
om upprättande af karantän under koleratider å Tjufholmen och 
uppförande af fyrtorn å Agön och Bremön, samtliga i Sundsvalls 
skärgård, och dels om utvidgning af elementarläroverket i Hudiks* 
vall och upprättande af en landtbruksskola i Medelpad. Till hans 
norrländska intressesfär hörde äfven frågan om stenkols begagnande 
i stället för ved såsom bränsle på ångbåtar, och när den frågan i 
mars 1854 förekom vid riksdagen och i motionsform framfördes 
med yrkande på stenkolets obligatoriska eller lagstadgade använd* 
ning, uppträdde han kraftigt mot förslaget och vann talrika instäm* 
manden, när han framhöll dess orimlighet både ur kostnads* och 
andra synpunkter, isynnerhet för de norrländska landsdelarna. 

På våren 1855 blef Wallenberg föremål för särskild uppmärksamhet 
för sin andel i grundandet af Sundsvalls och Hudiksvalls filial* 
banker.^ 

Såväl för sina riksdagsintressen som i affärsangelägenheter vista* 
des Wallenberg under sin Sundsvallstid ofta i Stockholm. Där 
hade han sitt egentliga hem, som han för sin unga maka och de 
barn, hon skänkte honom, hade ordnat långt uppe på Södermalm, 
vid Kocksgatan och nära Katarina kyrka. Det var en anspråkslös 
men af trefnad utmärkt boning, omgifven af en trädgård, och här 
njöt han af hemmets ro och familj elifvets glädje under de få fri* 
stunderna från sin verksamhet i politik och afifärer. Ända från no* 
vember 1850 till september 1851 uppehöll han sig sålunda i huf* 
vudstaden, ty vid den då pågående riksdagen voro flera frågor un* 
der behandling, hvilka på honom utöfvade en alldeles särskild loc* 
kelse. Visserligen torde han med ringa beklagande ha sett det hvi* 
lande representationsförslagets fall, ty vid närmare begrundande 
hade man funnit, att det förnöjde hvarken de konservativa eller de 
liberala; men med tillfredsställelse hälsade han säkerligen ständernas 
beslut att ej antaga grefve von Plåtens sjöförsvarsreform. Förslaget 
föll väl blott med några få rösters öfvervikt, men von Plåten af* 
gick i januari 1851 som sjöminister och efterträddes af amiral Ulner, 
af hvilkcn man hoppades ett bättre tillvaratagande af äfven den 
s. k. stora flottans kraf. På det finansiella området förckommo 
flera frågor, som gifvetvis intresserade Wallenberg, och fastän han 
ännu befann sig utom riksdagen, hade han glädjen se hur en med* 
lem af borgareståndets liberala parti, nämligen bruksägnren och full* 

' Se Kap. IV. 

35 



mäktigcn i riksgäldskontoret A. Bi:r(;i;k, på hans initiativ frambar 
en motion om decimalsystemets införande i matt, mål och vikt. 
Förslaget resulterade i en skrifvelse till K. M:t med begäran om 
k. proposition och kan betecknas som en kraftigt bidragande faktor 
till den viktiga reformens slutliga genomförande. 

Wallenberg gjorde sig äfven bemärkt i den vid samma tid upp» 
komna striden om de s. k. transatlantiska tulMindringarna, som för* 
anledde diskussioner såväl inom som utom riksdagskretsarna. 

Under en stor del af 1852 vistades han åter i Stockholm och 
sysslade då dels med förverkligandet af sina bankplaner, dels med 
upprättandet af reguljära ångbåtsförbindelser mellan Stockholm och 
Sveriges östra kuststäder. I saknad af järnvägskommunikationer 
voro ångbåtarna på den tiden trots de betungande hamnafgifterna 
de förnämsta trafik* och transportförmedlarna, och Wallenbergs sträf* 
vanden för nämnda förbindelsers ordnande och utveckling kröntes 
också med framgång samt skänkte honom äfven personligen eko= 
nomiska fördelar. Sålunda anses han härigenom och genom sin 
öfriga verksamhet under Sundsvallstiden hafva grundat en förmö* 
genhet, som då kunde uppskattas till minst 50,000 riksdaler. 

Efter att som förut nämnts hafva tillbragt de sista månaderna af 
1853 och så godt som hela 1854 i Stockholm, vistades han däremot 
större delen af 1855 i Sundsvall, sysselsatt hufvudsakligen med bank* 
affärer. Dessas allt större omfattning, äfvensom de nu öppnade ut* 
sikterna att för dem och annan verksamhet vinna ett större och vi* 
dåre fält, föranledde honom emellertid att nu på allvar uppslå sina 
bopålar i Stockholm. 

Från och med 1856 tillhörde således Wallenberg de facto hufvud* 
staden, äfven om han ännu några år behöll sitt burskap i Sundsvall. 

För den norrländska staden, som skänkt honom möjligheten att 
vinna den ställning i det offentliga han eftersträfvade, och där han 
ej blott lagt grunden till sin blifvande förmögenhet utan äfven och 
hvad mer är förvärfvat anseende för drift och duglighet, bevarade 
han emellertid så länge han lefde varma sympatier. Han följde med 
lifligt intresse dess storartade utveckling, och Sundsvall ärade städse 
i honom en af dem, som tagit initiativet till och främjat denna ut* 
veckling. 



34 



A. O.WALLENBERGS STÄLLNING I SVENSKT NÄRINGS» 
LIF. - DEN EKONOMISKA UTVECKLINGEN I SVERIGE 
UNDER 1800*TALET, - UTRIKESHANDEL OCH INDU. 
STRI. - HANDELSFLOTTAN. - KOMMUNIKATIONS» 
FRÅGORNA, JÄRNVÄGSBYGGANDET. 




OR att förstå den historiska betydelsen af en enskild 
mans ekonomiska verksamhet är det nödvändigt att 
bedöma honom i förhållande till den miljö, i hvilken 
han lefvat. Man måste undersöka, under hvilka förut* 
sättningar han arbetat, huru han begagnat sig af dem 
och hvilket facit uppstått af hans lifsverk såväl för det allmänna 
som för honom själf. A. O. Wallenberg var en central figur i 
Sveriges ekonomiska lif under 1800*talet, men för att riktigt be* 
döma honom och hans verk, måste man först göra sig reda för, 
huru den ekonomiska utvecklingen i Sverige gestaltade sig under 
det gångna seklet i sina stora drag. Därefter gäller det att undersöka 
den roll A. O. Wallenberg spelat i denna utveckling eller med andra 
ord söka utreda, i hvad mån han påverkat densamma och åstadkommit 
bestående resultat i det ena eller andra afseendet. Vi börja då med 
att, så långt det med nu tillgängliga källor är möjligt, söka åstad* 
komma en kort öfversikt öfver den ekonomiska utvecklingen i Sverige 
under 1800*talet och framförallt under åren 1840 till slutet af 1S80* 
talet, d. v. s. under den tid, då A. O, Wallenberg på ett verksamt 
sätt deltog i vårt offentliga lif. 

Näst efter jordbruket var bergshandteringen med därtill hörande 
förädlingsindustrier utan jämförelse i början af 1800*talet landets vikti» 
gaste näring, och så var det ännu när A. O. Wallenberg gjorde sitt in* 
trade i det offentliga lifvet i slutet af 1840*talet. Det var dess produk* 
ter, som utjämnade vår utländska betalningsbalans ända till dess att på 
1840*talet trävaruskcppningen började komma i gång i större skala. I 



35 



början af århundradet hade omkring 50,000 personer sin utkomst 
knuten till bergshandteringen. Produktionen gällde så godt som ute» 
slutande järn; koppartillverkningen var g.inska ringa; den uppgick 
årligen till omkring 8,000 skeppund (cirka 1,000 ton) mot omkring 
550,000 skeppund tackjärn och 400,000 skeppund stångjärn. I en utför^ 
sel, som år 1800 uppskattades till ett sammanlagdt värde af 5,780,000 
rdr specie, ingingo artiklar från bergshandteringen till ett värde ai 
omkring 3,710,000 rdr, d. v. s. för mera än 64 %, däraf järn och 
stål för 3,400,000 rdr eller omkring 59 %. 

Afven de närmaste årtiondena var utvecklingen analog; utförseln 
af järnartiklar utgör 50 % af hela utförseln eller mera. Mr.n bör här 
lägga märke till den stora omhvälfning i arten af vårt näringslif, som 
försiggick under 18004alet, i det att utförseln af järnartiklar, vår 
malmexport inbegripen, i början af 1900*talet nedgått till något öfver 
15 % af hela utförseln. 

Det var tillgången på fosforfattiga malmer, träkol och vattenkraft, 
som under 1700*talet och början af 18004alet skaffade vårt land dess 
undantagsställning, i det att vårt smidesjärn i kvalitet öfverträffade 
andra länders. Men så började man i England gå öfver till att använda 
koks äfven vid stålberedning, och i den mån som denna metod ut* 
arbetades och vann tillämpning, förlorade Sveriges järnindustri i 
betydelse. I förhållande till världsproduktionen uppgick värdet af 
Sveriges järntillverkning i början af 1800*talet till omkring 10 % 
men hade mellan 1856 — 1860, då den svenska medeltalsproduktionen 
per år uppgick till cirka 177,000 ton, sjunkit till 2,52 % . Vill man 
ha ett intryck af den betydelse, som bruksindustrien ännu under de 
första årtiondena af 1800*talet hade för Sveriges ekonomi och detta 
äfven för jordbruket, i det att bland annat allmogen i bruksdistrikt 
ten hade stora biförtjänster i körslor och dylikt, kan man t. ex. 
läsa därom i Erik Gustaf Geijers Minnen. 

Järntillverkningen steg kvantitativt efter århundradets midt långsamt 
men hade under åren 1881 — 85, alltså den sista 5?årsperioden af 
Wallenbergs lif, icke kommit högre än till 429,377 ton, eller 2,08 "o 
af världstillverkningen. Förädlingstekniken gick emellertid framåt 
och det var i slutet af 1850*talet som G. F. Göransson vid Edskens 
masugn lyckades praktiskt genomföra Bessemerprocessens använd* 
ning vid stålberedning. 

Trävaruhandeln och handeln med skogsprodukter var ännu vid 
århundradets början af mycket underordnad betydelse för vår natio* 

36 



nella ekonomi. Tjäran hade år 1800 ett utförselvärde af omkring 
670,000 rdr specie, men de obearbetade trävarorna ett värde af endast 
418,000 rdr. Samtliga skogsbruksprodukter utgjorde ungefär Vs ^^ 
exportvärdet, däraf trävarorna Va- I våra dagar är det alldeles tvärt* 
om trävarorna eller förädlingsprodukterna af trä, såsom t. ex. pap* 
persmassa och papper, som tillsammans representera mer än halfva 
värdet af vår årliga utförsel. Sågverksindustrien sysselsatte också 
i slutet af århundradet omkring 40,000 personer mot endast 1,500 
i dess början. 

År 1821 beräknade man den årliga tillverkningen till endast 
267,000 tolfter plank, som var det mått, man då begagnade. Af 
dessa utskeppades omkring 200,000 tolfter. Utvecklingen gick sedan 
ända till slutet af 1840*talet mycket långsamt, men då började den 
allmänna uppmärksamheten alltmera inriktas på denna tillgång. 
Skogsvärdet hade tidigare föraktats, och vid 1823 års riksdag, 
då doktrinärt liberala tendenser i den ekonomiska lagstiftningen 
gjorde sig starkt gällande, föreslogs bland annat upphäfvande af sta* 
tens dispositionsrätt öfver ekskogar och återupptogs den från före* 
gående riksdag hvilande frågan om försäljning af kronoskogar och 
rekognitionsskogar. Genom k. proposition fattades äfven sådant 
beslut och så bortslumpades utan vidare rika statstillgångar. Man 
ville då bereda så stor näringsfrihet som möjligt åt den enskilde. 
Hvad skogsfrågan beträffar, dröjde det rätt länge innan en reaktion 
i uppfattningen inträdde och då i sammanhang med en vaknande 
insikt om skogarnas värde. 

Det var vid riksdagen 1856 — 58 som den första lagstiftningsåtgärd 
den till skogsskydd beslutades, ehuru visserligen endast rörande 
kronans skogar eller parker, härads* och sockenallmänningar m. fl. 
allmänna skogar. I sammanhang därmed beslöts upprättandet af en 
skogsstyrelse för statens räkning. 

På 1840*talet hade de stora skogsköpen af familjen Dickson i 
Värmland, Dalsland och Norrland tagit sin början. I England ned* 
sattes år 1851 tullarna på trävaror. Samma år anlades i vårt land 
den första ångsågen vid Vifsta och året därpå den andra vid Kram* 
fors i Ångermanland. Exporten steg afsevärdt och beräknades i 
början af 18604alet till nära 1 Vj milj. tolfter. En exportartikel, som 
i början af 1800*talet spelade en icke obetydlig roll, var sillen, 
som till följd af gynnsamma fisken i bohuslänska skärgården 
gaf en rik inkomstkälla åt befolkningen i dessa trakter. Frånscdt 



järn* och stälinanufakturcn samt trävarorna hade Sverige under 
den förra delen af det gångna århundradet inga stora artiklar att 
exportera. 

Kommerskollegium anger i sin redogörelse för fabrikshandteringen 
år 1800 de dåvarande fabrikernas antal till 941 med en arbetsstyrka af 
10,293 personer och ett tillverkningsvärde af 3,076,961 rdr riksgäld. 
Bland de tillverkade artiklarna märktes främst tyger och dithörande 
alster. De utgjorde '/a ^^ ^^1'"* produktionen, och dithörande fabri» 
ker sysselsatte "/j af samtliga arbetare, hvarjämte värdet uppskattades 
till omkring Vr, af hela produktionen. De därnäst viktigaste artik» 
larna voro socker, alster af tobaksindustrien, artiklar af läder, skinn* 
varor samt papper. 

Den industri, som genom Jonas Alströmfrs och andras ansträng* 
ningar på 17004alet kommit till stånd, särskildt inom textilbran* 
schen, hade sedermera till icke ringa del gått under; en stor del af 
de dyrbara maskinerna hade försålts; och den största behållningen 
blef kanske, att den yrkesmässiga utbildning, som genom denna 
frihetstidens fabriksdrift och många försök kom breda lager af vårt 
folk till del, sedermera icke gick alldeles förlorad, utan fortplantades 
som en tradition till kommande generationer. 

Den strömning mot en utveckling i frihandelsvänlig riktning, som 
efter utländskt mönster gjorde sig gällande särskildt efter lS20*talet, 
var ej heller gynnsam för uppblomstringen af en kraftig nationell 
industri. Till en viss grad verkade också genomförandet af närings* 
friheten, som inledts vid 1823 års riksdag, då man var benägen att 
betrakta alla inskränkningar såsom lämningar »från en mindre 
upplyst tid», och som fortsattes 1846 till 1864, deprimerande på 
yrkesskickligheten. 1850upphäfdes de sista utförsel* och införselförbu* 
den; genom handelsfördraget med Frankrike 1865 blef frihandels* 
principen fastslagen. En annan åtgärd var borttagandet af de 
s. k. transatlantiska tull4ättnaderna år 1851, hvilka bestodo däri, att 
betydliga lindringar hade tillerkänts i ut* och införselafgifter för 
varor, hvilka i svenska fartyg direkt utfördes till eller infördes från 
vissa utom Europa belägna orter. 

Den industriella utvecklingen var, såsom redan af det föregående 
framgår, under förra hälften af lSOO*talet i vårt land rätt mager. 
Det förekom ett visst uppsving mellan åren 1834, det år då Riksban* 
ken genomförde sin senaste bedröfliga myntrealisation och återupptog 
inväxlingen af sina sedlar, och 1860, men denna utveckling upp* 

38 



löser sig dock i stort sedt i sporadiska företeelser och ter sig 
ekonomiskt sedt i jämförelse med våra dagars mäktiga förändringar 
icke vidare imponerande. Uppsvinget är dock i vissa fall påtagligt 
och vi vilja till belysning däraf anföra några siffror. Antalet fabri* 
ker ökades icke i högre grad, men stegringen i tillverkningsvärdet 
är rätt vacker. 



1834 


Antal 
fabriker 


Antal 
arbetare 


Tillverknings» 
värde i 
riksdaler 


2.021 

2.509 


14,479 
30,757 


17,000,000 
69,000,000 


1860 



ökningen i tillverkningsvärdet utgör alltså omkring 400 % . Pro* 
duktionen af bomullsgarn, bomullsväfnader och klädes* och ylle* 
väfnader företer följande förändringar: 



1830—1834 


Bomullsgarn 
i skålpund i 
medeltal pr år 


Väfnader 

i alnar i 

medeltal pr år 


223,000 
11,466.000 


588.000 
9.874.000 


1855-1859 



1830-1834 
1855—1859 



Klädes* och ylleväfnader i alnar 
i medeltal pr år 



612.000 
1,409,000 



Sockerraffineringen visade under samma tidsperiod en stegring 
kvantitativt af 309 % och i tillverkningsvärde af 323 % . De mekaniska 
verkstädernas tillverkningsvärde (Motala verkstad oberäknad) ökades 
med bortåt 1,000 /o. Verkstädernas uppblomstring betingades af ång* 
maskinen, som införts på initiativ af svensken A. N. Edelcrantz af 
den engelske ingenjören Samuel Owen, som 1809 grundade en meka* 
nisk verkstad på Kungsholmen. Först på 1840*talet började dock 
den mekaniska verkstadsindustrien få en nämnvärd utveckling. Det 
var då, som Kockums verkstad i Malmö, bröderna Bolinders i Stock* 
holm och Trollhättans mekaniska verkstäder kommo till stånd. Det 
såg onekligen ett tag ut, som om ett industriellt uppsving skulle 
vara i annalkande och detta på många områden, men det stannade 
alltjämt vid de isolerade fallen. Ett sådant var upprättandet af 



39 



lönköpings tändsticksfabrik af bröderna J. E, och C. F. Lundström år 
1845. Fabrikationen skyddades genom patent och tog ganska hastigt 
fnrt. Kfter 1850 var den redan föremål för större eller mindre export. 
Vid världsutställningen i Paris 1855 blef den prisbelönt och fabri = 
kens artiklar ha alltjämt bibehållit sitt rykte som världsfabrikat. 

En annan uppfinning från det kemiska området var den af nitro» 
glycerinet, som uppfanns af Nohi;i. 1845. Den första fabriken an* 
lades vid Heleneborg vid Stockholm, dock först 1863, och den 
ursprungliga metoden utarbetades vidare af Nobels son A. Noni;i. 
och A. Lii;dr?:ck. 

I de båda anförda fallen är det svenska uppfinnarcbegåfningar, som 
göra sig gällande; en annan uppfinnare från samma tid är den världsbe* 
kante ingenjören John Ericsson, monitorens uppfinnare. Men denne 
lefde i Amerika och äfven Alfred Nobel förlade snart sinhufvudsakliga 
verksamhet till utlandet. Sverige var ännu för trångt. Förutsättning 
garna saknades för en industriell utveckling i större stil. ölbryg* 
gerierna, som i våra dagar utgöra en så blomstrande industri, be- 
funno sig på 1850*talet ännu i sin första utveckling. Belysande 
för den svenska industriens framsteg var emellertid den ökade sten* 
kolsimporten, som nära tredubblats under åren 1851 — 59. 

På samma gång som man konstaterar detta, är det af intresse att 
påpeka, att den industriella utvecklingen i Tyskland ännu låg i sitt 
embryo. På världsutställningen i London 1851 räknades den tyska 
storindustrien såsom alldeles obefintlig. Den engelska var då utan 
all konkurrens på världsmarknaden, framför allt beträffande järn, 
stål och textilvaror. Men de ansatser, som framkommo i Tyskland 
på lS40stalet, kommo till en helt annan utveckling än de motsva* 
rande försöken i Sverige. Uppsvinget i Tyskland knöt sig till tre 
stora områden: elektricitetsindustrien, järnindustrien och den kemi* 
ska industrien. Siemens &. Halske grundades år 1845 såsom en fab* 
rik för telegrafmateriel. Uppsvinget inom järnindustrien berodde 
närmast på uppkomsten af Thomasförfarandet, som möjliggjorde 
användning af de fosforhaltiga järnmalmerna; den kemiska industrien 
rörde sig med framställningen af färgämnen, men fick först i slutet 
af 1860=talet sitt stora uppsving genom uppfinningen att ersätta 
indigo med konstgjordt alizarin (1868 Gräbe, Liebermann). Tysk* 
lands industriella utveckling kom alltså i full blomstring långt före 
Sveriges och öfver hufvud taget kan man säga, att Sveriges industri 
under hela tiden för A. O. Wallenbergs offentliga verksamhet icke 

40 



spelade en sådan roll i vårt lands ekonomiska lif, att man skulle 
kunnat ana dess senare utveckling. Men denna skulle icke sätta in med 
full kraft förr än ungefär 10 år efter A. O. Wallenbergs död, d. v. s. 
först under 18004alets sista femårsperiod. Sannolikt torde detta 
delvis sammanhänga med återgången till tullskyddssystemet, om 
också moderat, hvartill inledningen gjordes under åren 1888—92. 

Under förra hälften af 1800*talet var, såsom redan af det före* 
gående torde framgå, jordbruket utan jämförelse Sveriges viktigaste 
näring, ehuru det visserligen ännu drefs långt ifrån rationellt. På 
1840talet lade man hufvudsakligen an på sädesproduktion och 
denna riktning bibehöll sig under tre årtionden. Sverige blef för 
någon tid ett spannmålsexporterande land. Införseln af hvete och 
råg var jämförelsevis obetydlig, och utförseln af hafre blef på 1830* 
talet flerdubblad. Exceptionellt höga priser betalades för densamma 
under 1854 — 56 i sammanhang med Krimkriget, som medförde 
utomordentligt goda konjunkturer inom landet men efterföljdes af 
1857 års penningkris. Ladugårdsskötseln var emellertid ganska för* 
summad och införseln af smör och ost öfversteg ännu betydligt 
exporten. 

Till belysning af den utveckling, som ofvan antydts, torde en del 
sifferuppgifter vara på sin plats. År 1870 lefde af industri i Sve* 
rige 613,000 personer eller 14,7 % af hela befolkningen, år 1910 
1,831,000 personer eller 33 %. Talet för personer, som berodde 
af jordbruket, hade sjunkit från 71,9 % det förra året till 48,2 % det 
senare. 

Den stora roll jordbruket spelade isynnerhet under förra hälften 
af 1800=talet och den ringa utvecklingen af industrien hade också haft 
till följd, att städernas folkmängd då ännu var jämförelsevis obe* 
tydlig. I början af århundradet beräknades den till 9,6 % af befolk* 
ningen, 1850 till 10,1 %, men 1912 till omkring 30 °o . För jäm* 
förelses skull må nämnas, att i Tyskland vid senast nämnda tid* 
punkt städernas folkmängd anslogs till öfver 50 % af hela befolkningen. 

Vid 1858 års slut, alltså två år efter startandet af Stockholms 
Enskilda Bank, var invånarantalet i Sveriges större städci' ännu myc* 
ket litet, bedömdt efter våra dagars måttstock, och utgjorde: 

i Stockholm 102,000 personer 

i Göteborg 52,000 

i Malmö 17,000 ^> 

i Norrköping 18,000 -» 

4 A o. WaUenbcrg. Ät 



Till ytterligare belysning af utvecklingen meddela vi nedan en 
andra jämförelse, nämligen rörande antalet fabriker, arbetare och 
tillverkningsvärden. 



Ärliga medeltal 



Fabriker | Arbetare | värde i kronor 



1861 65. 
1881-85 
1896-00. 
1911- 



2.465 


30,016 , 


71,693.000 


2,916 


68.627 


185,643,000 


9.745 


238,181 


871.708.000 


11,692 


304.586 


1.651.057,000 



Den långsamma utvecklingen eller till och med ganska stationära 
ställningen ända till efter 1885 är alldeles påtaglig. Tillverknings* 
värdet har efter Wallenbergs död till nu, alltså under en tids- 
period af omkring 30 år, tiodubblats, under det att värdet från 
1865 till A. O. Wallenbergs död, omfattande en 20*årsperiod, icke 
ens tredubblats. 

Det ligger därför i öppen dag, att A. O. Wallenbcrg icke lefvat 
under någon period af exceptionellt uppsving eller industriell nydaning 
i vårt land. Andra exempel kunna lätt anföras. Verkstadsindustrien, 
som i slutet af 18304alet och under loppet af 1840*talet visade lofvande 
ansatser, stannade snart i växten och utvecklade sig på intet sätt 
till någon storindustri. Under större delen af ISSO-talet rådde stark 
depression och öfverhufvudtaget kan man icke förr än in på 1890= 
talet upptäcka någon i modern mening rationellt organiserad verk* 
stadsindustri. Det var till dess smådrift, och fabrikerna dispo= 
nerade i allmänhet hvar för sig endast ett ringa antal arbetare. Ny* 
organisationen kom som en nödvändig följd af svenska uppfinnin* 
gar och under påverkan af svenska ingenjörer, som i Amerika stu* 
derat moderna arbetsmetoder och nu sökte tillämpa dem i sitt 
eget land. 

Liksom på alla öfriga industriella områden i Sverige finner man, 
att också här det bärkraftiga uppsvinget inträder först i midten 
af 1890*talet. 

Statistiken lämnar i detta fall liksom eljest värdefulla upplysnin* 
gar. Man finner sålunda att tillverkningsvärdena för verkstadsindu* 
strien i runda tal vid nedanstående data gestalta sig på följande sätt: 

1885 30 milj. kr. 

1895 67 » » 



42 



1900 160 milj. kr. 

1910 250 » » 

Det är siffror, som tala. Hvilka stickprof, man än tar, blir resul* 
tåtet ett liknande. Så t. ex. företer tillverkningen i pappersmassa 
följande utvecklingsschema : 



1871—75 


1 
Årliga medeltal 


Antal 
fabriker 


, . Produktion i 
Arbetare dubbelcentner 

1 


19 

32 

123 

161 


900 63,499 

1,343 234,670 

6,058 , 3,376,300 

12,776 13,006.045 


1881—85 


1896—00 


1911— 



Ett annat bevis för, att midten af 18904alet utgör vändpunkten, 
finner man däri, att just efter 1895 antalet studerande vid universi* 
teten nedgick eller åtminstone förblef stationärt, tydligen beroende 
därpå, att näringslifvet i större utsträckning än förut lägger beslag 
på de intelligenta krafterna. 

Uppsvinget följer alltså som sagdt först 10 år efter A. O. Wal* 
lenbergs död, eller kanske rättare sagdt skjuter ingen raskare fart 
förr än efter industriutställningen i Stockholm 1897. En annan 
jämförelse bjuder stenkolsimporten. Den har mellan 1860 och 1910 
stigit från 370,000 ton till 4,640,000 ton eller från mindre än 100 
kg. per caput till 865 kg. per caput af landets befolkning. 

Den svenska handelsomsättningen visar under 1800*talet en utveck* 
ling som är parallell med den industriella. Det var visserligen ett 
framåtskridande men liksom fallet var med industrien i jämförelse 
med den utveckling, som satte in i slutet af århundradet, af en 
mycket blygsam omfattning. En del åtgärder, som vidtogos inom 
handelslagstiftningen, voro också ägnade att underlätta varuutbytet 
med utlandet. Handelstraktater ingingos med åtskilliga länder, bland 
andra med Frankrike, Kina, Havaji och Persien; och fördelaktigt 
verkade också öresundstullens borttagande. Omslutningen af 
Sveriges utrikes handelsomsättning höll sig dock på jämförelsevis 
blygsam nivå. Värdet af densamma beräknades 1850 till omkring 
42 milj. rdr, 1845—50 i årligt medeltal till 60 '.. milj. rdr eller 19,44 
per caput af befolkningen. 1860 hade man hunnit fram till 160 
milj. rdr eller 49,91 rdr per caput af befolkningen. Utförseln bestod 

43 



hufvudsakligcn af råvaror; det var trävarukonjunkturerna som isyn» 
ncrhct vållade uppsvinget. Införseln visade stegringar under flera 
rubriker; så framförallt i fråga om bomullsgarn, bomullsväfnader, 
hudar, skinn och oljor. Af kaffe importerades 1830 3,3 milj. skål» 
pund, i början af 1840*talet 5,8 milj. skålpund och i slutet af 1850* 
talet hade man hunnit till 14,3 milj. skålpund. Tullinkomsterna 
stego och uppgingo, trots alla nedsättningar, i slutet af sistnämnda 
årtionde i årligt medeltal till något öfver 11 milj. riksdaler mot en* 
dast 3,6 milj. rdr i början af 1830*talet. 

Men som sagdt, denna utveckling var under större delen af år* 
hundradet rätt obetydlig, åren 1871 — 75 hade man hunnit fram till 
450,89 milj. kr. eller 105,49 per caput, 1881—85, alltså den sista 
femårsperioden af A. O. Wallenbergs verksamhet, till 561,23 milj. 
kr. eller 121 per caput. Det går sedan långsamt ända till femårs* 
perioden 1895—1900, då omslutningen springer upp till 811 milj. kr. 
eller 161 per caput, och sedan går det hastigt uppåt. År 1912 upp* 
gick den till 1,545 milj. kr. eller 277 per caput. Stenkolsimporten 
visar naturligtvis i slutet af århundradet i sammanhang med det 
industriella uppsvinget alltjämt stigande tendens, och det är påfal* 
lande att också införseln af spannmål högst väsentligt ökats. Där* 
emot är det glädjande att anteckna, att sockerimporten alldeles bort* 
Fallit. Förklaringen därtill ligger i den svenska betsockerindustriens 
uppkomst. Försök hade redan gjorts på 1850*talet, men tillverk* 
ningen nådde nämnvärda proportioner först på 1880*talet. Det 
stora uppsvinget skedde omkring 1895, och vid sekelskiftet 
hade man kommit därhän, att tillverkningen täckte landets 
behof. 

I midten af århundradet var den ekonomiska utvecklingen, med 
undantag för sporadiska uppsving, såsom under Krimkriget och 
efter 1870 års krig, utan skarpare kurvor uppåt. En beklaglig före* 
teelse var den på 1860*talet begynnande emigrationen, som stundom 
kunde uppgå ända till 20,000 personer pr år. Under tiden 1851 — 
1860 beräknades den däremot i årligt medeltal till endast 1,690 
personer. 

En rätt märklig men i det hela beklaglig utveckling företer under 
1800*talet Sveriges handelsflotta. Få 1700*talet hade den spelat en bety* 
dande roll, icke minst genom det berömda Ostindiska kompaniets 
verksamhet, och detta fortsatte äfven under det nya århundradets 
första decennium. De svenska fartyg, som under ett år inkommo 

44 



eller utgingo från svenska hamnar, representerade då med hänsyn 
till lastningsförmågan öfver 50 X, tre år t. o. m. i medeltal 77 % 
af samtliga nationers in* och utklarerade tonnage. 1870 hade man 
kommit ner till 31,75 %, 1880 till 33,66 %. Efter 1895 började en 
stegring, så att 1900 nåddes 41,57 % och 1909 50,37 %. 

Så länge segelfartygen voro de förnämsta bärarna af varor öfver 
hafvet, redde vi oss ännu rätt bra; men ångfartygen trängde hos oss 
först långsamt in. År 1818 insattes den första ångbåten, Amfitrite, i 
trafik på Mälaren, men först tio år senare fingo vi en postångare 
insatt i reguljär trafik mellan Ystad och Stralsund. Antalet segel* 
fartyg började i den svenska handelsmarinen nedgå först på 1880* 
talet. Under 1870 inträffade liksom på öfriga ekonomiska områden 
en viss lyftning och det nybyggdes ett icke ringa antal ångfartyg. 
Men under 18804alet byggdes så mycket mindre; den svenska skepps* 
varfsindustrien gick bakåt och dess ställning blef allt svagare. 

Under tiden började utomlands direkta subventionerade ångbåts* 
linjer komma till stånd och stora fartyg byggdes, under det vi i Sverige 
hvilade på hanen och ingenting gjorde för att motsvara de stegrade kraf* 
ven. Beräknad i förmedlade tontal enligt A. N. Kiaers skeppsfartssta* 
tistik utgjorde 1850 den svenska handelsflottan omkring 2,66 % af 
världshandelsflottan, men 1865 icke mer än 1,92 %; under 18704alet 
steg proportionen tillfälligtvis till 3,22 % , men gick därefter oafbru* 
tet ned och nådde 1894 botten med 1,75 %. Efter 1895 inträdde 
liksom på alla ekonomiska områden en omsvängning, och sedan har 
äfven hos oss ett antal subventionerade linjer inrättats, uppsvinget 
har gått raskt och proportionen förbättrades åter. Redan 1900 hade 
vi nått 2,35 %. 

Jag har ansett det vara berättigadt att något uppehålla mig vid 
handelsmarinens utveckling, då skeppsfarten och rederirörelsen var 
ett af de få ekonomiska områden, bortsedt från bankväsendet, för 
hvilka A. O. Wallenberg, såsom vi längre fram skola se, personli* 
gen direkt intresserade sig. Men om han likväl icke uträttade något 
synnerligen märkligt för den svenska handelsflottans utveckling, så 
får man väl kanske däri se ett bevis för, att tidsomständigheterna 
icke voro gynnsamma, liksom icke heller den tidens frihandelsvän* 
liga riktning bildade någon lämplig jordmån för skapandet af en 
nationell industri, när det gällde att tätla med mäktiga konkurrenter, 
främst England, som satt inne med traditioner och kapital. 

1800*talets stora ekonomiska skapelse är det inhemska kommu* 

*• 45 



nikationsväsendct, järnvägar, kanalväsen, post och telegraf. Utbyg» 
gandet af kanalväsendet var det första och var ett arf från 1700» 
talet. Trollhättc kanal invigdes redan 1800 och år 1808 fick B. B. 
VON Pi.ati:n regeringens uppdrag att utstaka kanalleden Östersjön- 
Vänern. Södertälje kanal öppnades 1819, och 1822 invigdes under 
stora högtidligheter linjen Vänern —Vättern af (jöta kanal. Sedan 
kommo också andra kanaler, såsom Strömsholms, Dalslands och 
Kinda kanaler m, fl. 

Ofvergå vi till järnvägsbyggandet, så finna vi där en ifver, som 
är svår att fatta, då man tar i betraktande den ekonomiska slöheten 
på nästan alla andra områden, så vida det icke gällde de lättvunna 
förtjänster, som åstadkommos genom det tanklösa nedhuggandet af 
våra skogar, hvilkas produkter utskeppades i så godt som helt och 
hållet oförädlad form. 

Järnvägsbyggandet var 1800*talets insats i vårt ekonomiska lif, 
och om än detsamma då någon gång bedrefs i en omfattning, 
som under dåvarande förhållanden icke kunde göra det räntabelt, 
så har dock den utveckling som följt efteråt visat, att det skulle 
bli till gagn för kommande generationer, och den ekonomiska ut* 
vecklingen har numera kommit därhän, att järnvägarnas kapacitet 
och behofvet balansera hvarandra, eller till och med gått ännu längre, 
så att järnvägarnas trafikförmåga i en del hänseenden numera är 
otillräcklig. 

I midten på det gångna århundradet hade man icke hunnit syn* 
nerligen långt. Af stambanorna voro 1859 endast färdigbyggda och 
för trafik öppnade sträckorna Göteborg— Töreboda och Malmö— 
Sösdala. Dessutom funnos några få enskilda banor, Örebro- i.\rboga, 
Gäfle — Falun o. s. v. Men efter 1860 gick det betydligt fortare. 
Sedan 1855 stod järnvägsbygget under öfverste Nils Ericsons ener* 
giska ledning. Banlinjen Stockholm— Göteborg (västra stambanan) 
invigdes 1862 och samma år två tredjedelar af linjen Malmö — Fal* 
köping (södra stambanan). År 1864 öppnades hela södra stam* 
banan för trafik, 1871 den nordvästra från Laxå till riksgränsen, 
1874 den östra från Nässjö till Katrineholm och slutligen 1875 norra 
stambanan till Storvik. Få 20 år hade man för statens räkning 
byggt 1,500 kilometer och de nedlagda kostnaderna uppgingo till 
120 milj. kr. Den norra stambanan fortsattes sedermera så små* 
ningom, 1886 fullbordades linjen Bräcke — Sollefteå, 1890 fortsattes 
den från Vännäs norrut och sammankopplades 1895 vid Boden 

46 



med den på privat initiativ byggda järnvägen Gällivara — Luleå, som 
inköptes af staten. 1897 beslöts byggandet af en järnväg Gällivara— 
Kirunavara— Riksgränsen. 

Längden af samtliga trafikerade statsbanor utgjorde: 

1860 300 km. 

1870 1,100 » 

1880 1.950 » 

1890 2.600 » 

1900 3,850 » 

Kapitalvärdet beräknades vid sekelskiftet till i rundt tal 394 milj. kr. 

Samtidigt hade det enskilda järnvägsbyggandet pågått med största 
energi. Längden af samtliga trafikerade privatbanor utgjorde vid 
samma tidpunkter, som nyss anförts för statens banor: 

1860 200 km. 

1870 600 » 

1880 3,220 » 

1890 5,400 » 

1900 7,450 » 

Statens och de enskilda järnvägarna hade vid sekelskiftet 1900 en 
sammanlagd längd af 11,300 km. De förnämsta enskilda järnvä* 
garna hade byggts i anslutning till statsbanorna och voro: Bergs* 
lagernas järnväg, Mora— Vänerns, Stockholm— Västerås— Bergslagens 
samt Halmstad— Nässjö. Det nedlagda kapitalet beräknades, från* 
sedt statsunderstöden, 1900 uppgå till omkring 70 milj. kr., ett jäm* 
förelsevis lågt belopp, men som förklaras däraf att byggnadskost* 
naderna för de svenska järnvägarna med deras enkelspåriga läggning 
och i öfrigt gynnsamma förhållanden varit relativt billiga. Järnvägs* 
politiken sysselsatte de ekonomiskt intresserade under hela den 
senare delen af 1800*talet och kunde gifvetvis icke undgå att också 
i A. O. Wallenbergs ekonomiska verksamhet spela en ingalunda 
oviktig roll, ehuru han visserligen med afseende på byggandet af 
nya banor lika litet som i fråga om startandet af nya industriella 
företag själf tog mera direkta initiativ. A. O. Wallenbergs storhet 
inom det ekonomiska facket låg emellertid, som vi snart skola se, 
på ett helt annat område, nämligen inom bankväsendet, men så blef 
också hans insats där så mycket betydelsefullare och bildade utan 
gensägelse en väldig epok i vårt lands ekonomiska historia. Hans 

47 



För fulUtändishctcns skull mi i det.., snmmanhang erinras om 
t också e egraf„a.c„ och .clcfonanläKgningar.u höra ttll de. g ng^a 

« UOO hunnit en sammanlagd längd af 49,000 km. 



IS" 

48 



FJÄRDE 



KAPITLET 




BANKVÄSEN OCH BETALNINGSMEDEL I SVERIGE 
1824-1856. - BANKRÖRELSEN ÖFVER HELA VÄRLDEN 
I SIN LINDA. - BANKFRÅGOR HOS RIKETS STÄNDER 
1824-1864. - BANKERNAS INLÅNINGSRÖRELSE OBE= 
TYDLIG. - UTVECKLINGEN I UTLANDET 1830-1860. - 
FILIALBANKSSYSTEMET. - BOLAGSREGLERNA FÖR 
»FILIALBANKEN I SUNDSVALL». 




ANKVASENDET liksom öfverhufvudtaget penning* 
väsendet rörde sig i början af det gångna århundradet 
i mycket tunga former. En modern människa har sä* 
kerhgen mycket svårt att föreställa sig, huru primitivt 
det verkligen var. Jag vill därför i det följande an* 
föra några belysande exempel. Vid den middag, som A. O. Wal* 
lenberg gaf vid Stockholms Enskilda Banks 25#års*jubileum den 15 
oktober 1881 hölls högtidstalet af den bekante matematikern stats* 
rådet C. J. Malmsten, som därvid bland annat yttrade: 

»Man har ofta framkastat den frågan, hur det skulle gå i världen, 
om vår Herre tog ifrån oss potatisen. Och man har svarat: då 
finge vi äta rofvor i stället. Nål Må så vara, ehuru jag fruktar för, 
att våra magar icke vunne på utbytet. Men på fullaste allvar fram* 
ställer jag här nu frågan: huru skulle det gå med oss litet hvar, om 
de 170 bank*kontoren icke funnes till, och således icke vore till* 
gängliga för allmänhetens betjänande? Har man då också några 
rofvor att bjuda på i stället, så ber jag: Var så god och visa mig 
hvar dessa - växa.» Ja, den frågan var icke så lätt ^tt besvara. 
Det fanns 1881 i Sverige 170 bankkontor (naturligtvis inräknadt 
afdelningskontoren), men hvad fanns det i början på århundradet? 
Hur betjänades då den svenska allmänheten? 

Det är klart, att de pengar, som funnos, då ofta tingo ligga obe* 
gagnade i byrålådan. Affärsmannen förvarade kassan dag efter dag 



49 



i eget kassaskåp, och dä en hans acccpt presenterades för honom, 
räknade han upp pengarna på sin disk. I själfva verket dröjde det 
ofantligt länge i alla länder, innan allmänheten lärde sig att gå till 
banken för att deponera sina pengar på en eller annan räkning. 
Men det var A. O. Wallenbergs förtjänst, att Sverige i detta fall 
blef ett föregångsland. Som en kuriositet må dock anföras ett fall 
från en så sen tid som början af 1900:talet — ett fall, som röjer en 
mentalitet ifrån forna tider. Det fanns i Stockholm då ännu en känd 
rak* och frisersalong med mer än halfsckelgamla anor, där gubben* 
alltid hade sin kassa i chiffonjén. Och då biträdena, litet mera 
modernt anlagda än »gubben , sökte öfvertyga honom om det olämp* 
liga däri och om gagnelighcten att sätta in pengarna på bank« 
räkning, svarade han alltid: »Det är så obekvämt; jag behöfver 
pengarna ibland för utgifter, för hyra o. s. v.»; och då han slut* 
ligen ehuru motvilligt gaf med sig, utbrast han: »Om jag nu skulle 
sätta in dem, hvad kostar det då? 

Och detta var så nyligen! Hur skulle det då icke ha varit i 
början af förra århundradet eller ännu i dess midt? Det var i 
själfva verket, såsom statsrådet Malmsten i anförda tal af 1881 utveck* 
lar, en vansklig sak, både att få in pengar, och att hafva sådana att 
utbetala. Fick man in sådana visste man knappast hvar man skulle 
göra utaf dem, och hade man en utbetalning att göra i april må* 
nad, måste man redan i januari skrinlägga summan. Någon kapi* 
talbildning i egentlig mening, d. v. ^. såsom penningkapital, kunde 
aldrig bli fråga om. Men nu är förhållandet ett helt annat. Har 
jag nu en utbetalning att göra — icke behöfver jag nu, under nor* 
mala förhållanden, preparera mig för 3,000 kronor, för att vara sä* 
ker på att kunna på dagen betala 1,000 kronor; och får jag in pen* 
gar — hvilket naturligtvis alltid är mycket angenämare — nog vet 
jag nu hvar jag skall göra utaf dem. Det visar bäst de mer än 
300 miljoner kronor, fördelade på mer än 100,000 insättningsbevis, 
som nu finnas på deposition och upp* och afskrifning i banker* 
nas händer. Af dessa fanns för 25 år sedan nästan ingenting; och 
beträffande den mångfald af likvider, till belopp af omkring 500 
miljoner årligen, som numera ske genom s. k. postremissväxlar, — 
så hade man därom, för ännu kortare tid sedan, icke ens någon aning». 
Så långt statsrådet Malmsten. Vid bedömandet af forna tiders betal* 
ningsväsen får man också taga hänsyn till, att behofvet af kontanta pen* 
gar var vida mindre då än nu. En stor del likvider gjordes i natura* 

50 



prestationer, så t. ex.var detta fallet med grundskatterna och uppbör* 
den, som erlades i varor eller s. k. persedlar, och ännu på 1850#talet 
hade man ej hunnit längre än att en förenkling genomfördes på det 
sättet, att endast vissa hufvudpersedlar, olika för olika landsorter, 
skulle bibehållas, såsom spannmål, järn, smör m. fl., och de s. k. små* 
persedlarna omsättas i några af hufvudpersedlarna eller i pengar. 

Svårigheterna med likviderna gjorde omsättningen mycket tung 
och lade en stark hämsko på affärslifvet. Men det var icke mycket 
bättre i utlandet. Så småningom hade under tidernas lopp ett ban* 
kir# eller bankväsen utvecklat sig, olika för olika platser. I all* 
mänhet var det så, att bank* eller bankirrörelsen utvecklade sig ur van» 
liga handelshus, hvilka drefvo bankirrörelse som bisysselsättning, och 
först så småningom, när den ökade arbetsintensiteten fordrade en 
större arbetsfördelning, kommo en hel del firmor att specialisera sig 
på penninghandeln. Det var i allmänhet behofvet för den enskilde att 
få sina pengar bevarade på ett tryggt och säkert ställe, som gaf 
första uppslaget. Af den anledningen insatte t. ex. i London på 
15* och 1600*talen folk sina pengar hos guldsmederna, hvilket gjorde, 
att dessa så småningom utvecklade sin rörelse till verkliga bankir* 
affärer. Liknande var förhållandet i Skottland och på andra ställen, 
där grosshandelsfirmor, som arbetade i tobak, linne och andra 
stora artiklar, togo emot pengar till förvar. Småningom ombildades 
dessa firmor sedan till bankir* eller bankhus. Så skedde också 
delvis i Sverige, åtminstone så tillvida, som allmänheten ännu i med* 
let af förra århundradet i rätt stor utsträckning insatte sina pengar 
hos grosshandlare, såsom t. ex. Tottie &. Arfwedson, J. G. Schwan, 
Frans Schartau, Sam. Godenius och andra, eller hos stadsmäklare 
såsom John Holm i Stockholm eller Johan Leffler i Göteborg. 

Det var nödvändigheten att nyttiggöra de sålunda insatta pen* 
garna, genom utlåning på längre eller kortare tid, som gaf anled* 
ning till uppkomsten af vanlig bankirrörelse. Själfva uppkomstsät* 
tet visar, att utvecklingen ej kan ha varit enhetlig. Liknande för* 
hållanden i olika länder framkallade liknande företeelser, men man 
kan i regeln säga, att det ena landet icke tjänat som förebild för det 
andra. Det ligger emellertid i sakens natur, att det närmast var en 
bankirrörelse, som därvid uppstod; banker i modern mening, vare 
sig i form af aktie* eller kommanditbolag, blefvo först långt senare 
vanliga. Bland de länder, i hvilka affärslifvet under 17ÖÖ*talet och 
förra hälften af 1800*talet nått en högre grad af utveckling, intogo 

51 



England och Skottland främsta rummet, och det är därför icke märk* 
värdigt, att i dessa länder ett bankir* och bankväsende i mer modem 
mening tidigast utbildades. Det utvecklade sig där ett helt nät af 
små lokala banker, de flesta med sedelutgifning; och det är att obser» 
vera, att sedelutgifningen — till att börja med i form af ett slags 
depositionsbevis ställda till innehafvaren och löpande utan ränta — 
alltid under en period af outvecklad bankrörelse varit en nödvändig 
förutsättning för att göra den lönande. 

Anledningen därtill torde närmast vara att under primitiva för* 
hållanden utjämnandet af tillgång och efterfrågan på kapital är en 
mycket svårlöst uppgift på grund af såväl insättningens som utlå* 
ningens tillfälliga karaktär. Sedelutgifningen erbjöd med andra ord 
en bekväm utväg för anpassandet af tillgången på rörelsemedel efter 
behofvet. 

Man har här i landet mycket talat om utvecklingen i Skottland, 
detta med hänsyn därtill, att det skotska bankväsendet på 1800* 
talet erbjöd vissa likheter med det svenska, och särskildt har 
framhållits den betydelse som inlåningsrörelsen hade för de skotska 
bankerna, i det att de redan på 1700*talet mottogo pengar på 
deposition i stor utsträckning och betalade ersättning (ränta) därför. 
Men ehuru Skottland måste anses ha varit tidigt utveckladt i be* 
rörda hänseende, var det dock icke i så hög grad försigkommet, som 
man i allmänhet föreställer sig. Allmänheten satte nämligen ännu 
vid 1800*talets början icke in några pengar direkt hos de skotska 
bankerna men väl hos privatbankirer, som tjänstgjorde såsom mel* 
lanhänder och i sin ordning utlånade pengarna i större klumpar till 
bankerna. Den första bank i Skottland, som bröt med detta system 
och direkt mottog pengar från allmänheten, var den omkring 1810 
grundade Commercial Bank of Scotland. Sedan följde de andra ban* 
kerna efter, privatbankirerna mistade i följd däraf så småningom sin 
kundkrets och den ene efter den andre upphörde med sin rörelse. 
På 1840*talet hade i Skottland de sista af de medlande privat* 
bankirerna försvunnit. 

I de flesta andra länder i Europa rådde ännu mera primitiva 
förhållanden, och öfverallt var det de privata bankirfirmorna som 
spelade hufvudrollen inom penninghandeln. Det var de, som hade 
lagt beslag på hela emissionsverksamheten och behärskade den redan 
på den tiden så viktiga statslånemarknaden. Bankerna voro af mindre 
betydelse. 

52 



Den värsta svårigheten var i början af 1800#talet den bristande 
tillgången på rörelsemedel och den allmänna osäkerhet, som rådde 
på grund af den efter de Napoleonska krigen öfverallt deprimerade 
valutan. Värdet af de utelöpande sedlarna var tvifvelaktigt och 
det stabiliserades först efter svåra reduktioner i sedlarnas åtry^ckta 
värde, i Sverige liksom i de flesta andra länder. 

För att underlätta växeldiskonteringen för affärslifvet sökte man 
flera utvägar.- Så bildade man t. ex. i Sverige ett slags diskont* 
kontor, af hvilka ett i Göteborg, ett i Malmö samt 1810 en sär* 
skild riksdiskont till förmån för och understöd af Göta kanal. 
Men affärerna vansköttes, Malmö diskont stoppade. De andra 
följde exemplet och Rikets Ständers bank, som lämnat »diskonterna» 
betydande förlag, förlorade vid afvecklingen 1,343,000 riksdaler 
banko, alltså en för den tiden ganska afsevärd förlust. 

Ställningen i Sverige blef emellertid allt svårare och det gällde 
för statsmakterna att på något sätt söka råda bot. Vid 1823 års 
riksdag, då man i allmänhet var ganska initiativrik och framförallt 
lifvad för nya ekonomiska experiment, hade sammansatta stats*, 
banko* och lagutskotten åtskilliga öfverläggningar rörande till dem 
lämnade memorial om möjligheterna att finna botemedel för den 
öfverklagade förlägenheten i den allmänna rörelsen. Tillstånd, ytt* 
rades det, borde lämnas åt enskilda bolag att förena sig till bedrif* 
vande af en sammansatt upp* och utlåningsrörelse, och utskotten 
hemställde, att ständerna måtte hos K. M:t göra framställning om: 

att bolag, hvilka hade till föremål att till enskilde personer utlåna penningar, 
måtte, då sådant af Kongl. Maj:t tillätes, ega att vid penningförsträckningars meds 
delande afdraga den högsta lagliga ränta, dock icke för längre tid än högst ett 
år, och att efter förfallotiden uppbära samma öfverränta, som för hankodiskontcn 
blefvc stadgad; 

att sådana inrättningar måtte till sina fordringars utsökande och indrifvandc 
njuta enahanda handräckning som bankodiskonten; 

att de personer, som önskade för ofvannämnda ändamål upprätta bolag, skul'e 
ega att hos Kongl. Maj:t mala sig och förete sina bolagsregler och utlåningsrcgles 
menten; hvarcftcr Kongl. Maj:t, derest dessa funnes af den beskaffenhet och bolas 
gets fond af den betydenhet, att det åsyftade ändamålet — lättade lånetillgångar 
af enskilda medel till förlag för handel, näringar och jordbruk dcrigcnom 
vunnes, täcktes förunna bolaget rättighet att begagna ofvannämnda förmåner dock 
under en oktrojtid af högst tio år, efter hvilken tids förlopp bolaget hade att 
om nytt tillstånd sig anmäla, samt 

att för öfrigt allt som för handelsbolag i allmänhet vore eller blcfve stadgadt, 
rörande vederbörlig anmälan, införande i rättens inteckningsprotokoll och kungörelse 

53 



i allmänna tidningarna af bolagets ingående, ändamål och dermcd skeende förän« 
dring.ir samt bolagsmännens ansvarighet, en för alla och alla för en, tillika med 
hvad som särskildt vore eller blefve i afseende på invisningars utställande af en» 
skilde eller bolag föreskrifvct, äfven skulle landa till efterrättelse för diskonterna. 

Slutligen ansågo utskotten, att vid hvarjc lämnadt tillstånd till in» 
rättande af privata diskonter eller banker borde fogas den uttryck« 
liga förklaringen, att samma inrättningar, hvarken dä eller framdeles, 
skulle kunna påräkna något understöd af allmänna medel, samt att 
under ingen förevändning staten skulle kunna blifva i deras förvalt* 
ning mera än i andra enskilda företag inblandad, eller på något 
sätt komma att bidraga till deras upprätthållande eller utredning. 

Jag har ansett mig böra något utförligt sysselsätta mig med dessa de 
förenade utskottens uttalanden, då de utgöra själfva utgångspunkten 
för den blifvande utvecklingen af bankväsendet i Sverige. Som man 
finner, har den solidariska ansvarigheten mellan delägarna i bank* 
företag här blifvit fastställd och skulle också med ett enda undan* 
tag — Ostgöta Privatbank — komma att tillämpas vid alla kom* 
mande oktrojer, ända till år 1863, då Skandinaviska Kreditaktiebo* 
laget bildades och därmed en ny banktyp — aktiebolagsbanken — 
infördes i vårt land. Däremot talas i det anförda förslaget ingen* 
ting om någon sedelutgifningsrätt; den uppkom, som vi strax skola 
se, utan att något ingripande behöfde göras genom ny lagstiftning. 

Förslaget blef emellertid af alla fyra stånden bifallet och öfver* 
lämnades till K. M:t med en skrifvelse af den 29 nov. 1823. 

I öfverensstämmelse med hvad Rikets Ständer sålunda föreslagit 
blef kungörelse angående inrättandet af enskilda banker eller dis* 
konter den 14 januari 1824 af K. M:t utfärdad och gällde sedan 
med få ändringar och tillägg ända till år 1864. Till att börja med 
hade denna nya kungörelse icke åsyftad verkan. Det var först 
sedan lagen angående myntbestämmelsen af den 1 maj 1830 gifvit 
stadga åt landets myntväsende, som enskilda vågade begagna sig af 
tillåtelsen att bilda banker. De båda första banker, som uppstodo, 
voro Skånska Privatbanken i Ystad, som erhöll oktroj den 14 okt. 1830 
med en stiftelsefond af 100,000 riksdaler specie. I dess oktroj finnes 
intet nämndt om sedelutgifning. Den 17 nov, 1832 följde Verm* 
lands Provincialbanks oktroj. Dimensionerna voro här litet mera 
storslagna. Stiftelsefonden skulle utgöra 500,000 riksdaler banko. 
En femtedel af fonden skulle kontant inbetalas. Det öfriga skulle 
först successivt indrifvas, men därjämte skulle lottägarna för 7.3 af 

54 



kapitalet aflämna förskrifningar, åtföljda af säkra inteckningar, goda 
aktier eller andra värdepapper. För upp* och afskrifning och de# 
position betalades 3 % ränta, men ingen insättning å deposition fick 
göras till lägre belopp än 100 riksdaler banko. Som en nyhet tillkom 
hos Värmlandsbanken beviljandet af kassakreditiv, hvilken låneform 
enligt uppgift upptogs efter mönster af skotska banker. För öfrigt 
är det med afseende på dessa första banker att märka, att borgens* 
systemet florerade. I Skånebankens reglemente heter det, att alla 
utlåningar skulle ske antingen mot säkra namn eller mot hypotek. 
Den ekonomiska ställningen i landet var emellertid ännu mycket 
prekär. Myntfrågan var sväfvande, tills ändtligen den 1 okt. 1834 
den s. k. realisationen genomfördes. Riksbanken återupptog sin 
silfverutväxling och därmed hade ett stadgadt värde erhållits å det 
representativa omsättningsmedel, hvilket, såsom det heter, skulle 
enligt grundlagen såsom mynt i riket anses. Men det hade icke 
kunnat ske utan stora uppoffringar; Riksbanken såg sig tvungen 
minska sin sedelstock med 2 milj. riksdaler och detta samtidigt med 
att rika skördar i landet framkallade större behof af omsättnings* 
medel. Huru svårt det med den rådande bristen på banker och 
omloppsmedel ställde sig, kan man förstå äfven af den omständig* 
heten, att Riksbanken själf ej diskonterade inrikes växlar. Därmed 
började den nämligen först år 1846. Situationen fordrade en utväg 
och så uppkom den enskilda sedelutgifningen. 

I 1824 års kungörelse inrymdes ingen bestämmelse om kreditsed* 
lar. Frågan därom fick bedömas efter allmän lag, men enligt denna 
förelåg intet hinder för enskild person eller bolag att utgifva tryckta 
eller graverade skuldsedlar, ställda till innehafvaren och löpande utan 
ränta. Det fanns förbud att utgifva kopparpolletter eller tryckta 
eller skrifna sedlar på visst skillingtal. Men häraf följde, att skuld* 
förbindelserna måste vara skrifna på ett belopp ej understigande 
1 riksdaler. Bankbolagen kunde sålunda, enligt allmän lag, anses 
berättigade utgifva förbindelser, ställda till innehafvaren. 

Till att börja med var man något osäker; Skånebanken öfvergick 
först så småningom till regelrätt sedelutgifning; men i Varmlands* 
bankens verksamhet ingick den från början. 

I den allmänna rörelsen rådde emellertid fortfarande stor brist på 
sedlar och man måste tillgripa surrogat. Ett slags betalningsmedel, 
som därvid användes, voro s. k. assignationer, som utställdes af en* 
skilda personer, hvilka hade s. k. folioräkning i Rikets Ständers bank. 

55 



De kunde vara tryckta eller graverade och Hngo ej lyda å mindre 
belopp än 20 riksdaler riksmynt. Särskildt bruksägare och större 
godsägare begagnade sig af denna miijlighet och hade därvid den 
fördelen, att assignationerna kunde utställas å större belopp än ut* 
ställaren i det ögonblick, då han utfärdade förbindelsen, hade inne* 
stående å sitt konto. Man utgick därvid från den förutsättningen, 
att assignationen någon tid skulle hållas utelöpnnde och räknin» 
gen under tiden hinna bli fylld. 

Då och då kritiserades vid riksdagarna bruket af dessa betalnings* 
medel, men någon indragning eller inskränkning i användningen 
kom icke på länge till stånd. Först vid 1850—51 års riksdag fatta* 
des ett beslut gående ut på, att assignationerna ej skulle få utfärdas 
å större summa än som motsvarade det belopp, som utställaren vid 
tiden för utfärdandet af förbindelsen hade innestående. I samman* 
häng härmed utfärdades ett påbud, att assignationerna skulle vara 
handskrifna och ej finge lyda å lägre belopp än 200 riksdaler 
banko. Dessa restriktioner gjorde användandet af assignationer 
mindre begärligt och det upphörde så småningom alldeles af sig själf. 

Vid nästan alla riksdagar under första hälften af 1800*talet disku* 
terades bankfrågor och åtskilliga förslag till lagstiftning framkommo. 
Vid 1834—35 års riksdag förelåg bland annat ett förslag, utarbetadt 
af dåvarande statssekreteraren för handels* och finansärenden C. D. 
Skogman. Rikets Ständers bank fick uppbära bitter kritik och 
sammansatta banko* och lagutskotten uttalade sig för den enskilda 
sedelutgifningen och privatbankers inrättande. De förenade utskot* 
ten afgåfvo slutligen ett förslag, som i flera afseenden var ganska märk* 
ligt och bildar den egentliga utgångspunkten för hela den senare 
lagstiftningen rörande de enskilda bankerna i vårt land, utgörande 
alltså ett viktigt led mellan de båda hufvuddata, k. kungörelsen af 
den 14 jan. 1824 och den af den 20 maj 1864. 

Det föreslogs, att rättighet att utgifva sedlar endast skulle få 
ske efter af K. M:t meddeladt privilegium, hvilket skulle kunna 
beviljas för högst tjugu år. Man tänkte sig två banktyper, den 
ena med begränsad ansvarighet, den andra med obegränsad, alltså 
solidarisk ansvarighet, hvarvid dock skulle vara dem obetaget att med 
sig förena särskilda endast i mån af gjord teckning ansvariga delägare. 

Som grundfond skulle få begagnas, utom penningar och kontrolle* 
radt guld och silfver, fastighetsinteckningar, aktier och räntebärande 
obligationer (men naturligtvis ej egna och ej heller andra solidariska 

56 



bankers lotter). Sedelutgifning skulle få äga rum till ett belopp, 
som motsvarades af 1) behållningen i den enskilda bankens egna 
kassor af rikets gångbara mynt i silfver och sedlar, 2) återstoden af 
deposition i Rikets Ständers bank samt 3) odisponerade tillgångar 
i guld och silfver och hypotek af samma beskaffenhet som de papper, 
hvilka motsvarade grundfonden. 

Här torde några ord rörande grundfonden vara på sin plats. 
Denna motsvarade det af lottägarna inbetalade kapitalet och kunde 
bestå af pengar, af för dessa pengar förvärfvade papper eller af 
de säkerhetshandlingar, som lottägarna fingo ställa för blifvande 
inbetalningar. Enligt det förslag, som det nu är fråga om, skulle 
solidarisk bank ej få träda i verksamhet, förr än delägarna i så* 
dana säkerheter, som finge till grundfond användas, tillskjutit ett 
belopp, som motsvarade minst en fjärdedel af hela teckningssumman. 
Alla hithörande handlingar skulle pröfvas och godkännas af såväl 
bolaget som Konungens befallningshafvande och sedermera sättas i 
säkert förvar i taka händer eller kassakista med tvenne lås, hvartill 
Konungens befallningshafvande skulle förvara den ena nyckeln och 
bankdirektionen den andra. Det var denna del af grundfonden, 
som banken således själf icke disponerade, som skulle utgöra den 
förnämsta säkerheten, så att säga grundvalen för sedelutgifningen. 

Enligt det förslag, vi nu behandla, skulle också något liknande 
äga rum med banker utan sedelutgifningsrätt, d. v. s. med aktie* 
banker, som skulle deponera hypotek, motsvarande ^1^ af aktie* 
kapitalet, hvilken tillgång således alldeles skulle undandragas bola= 
gets rörelse och endast tjänstgöra som ett slags tyst reserv. 

En mycket egendomlig bestämmelse ingår i detta förslag rörande 
upplåningen. Det föreskrifves nämligen, att upplåning, vare sig i 
form af deposition, försträckning eller kreditiv, ej finge af enskild 
bank företagas till ett belopp, som öfverstege hälften af hvad å teck* 
nad eller inbetald grundfond funnes uti banken innestående. Före* 
skriften är dunkel, och det visar sig äfven, att ledningarna för den 
tidens banker ställt sig mycket tveksamma. Sålunda finner man i 
en historik öfver verksamheten vid Östergötlands Enskilda Bank 
under denna tid^ bl. a. en del uttalanden angående tolkningen. Ett 
i oktrojen af K. M:t gjordt tillägg, heter det, förbjöd direktionen 
att för bankens räkning upplåna medel under hvilken form det vara 

' Festskriften: K. Beckman, Östergötlands Enskilda Bank. Linköpings I.itogra- 
fiska Aktiebolag. Linköping 1912, sid. 49. 

5. A. O. WMenherg. ej 



m.indc till större belopp än hälften af hvad å tecknadt aktiekapital 
blifvit inbetaldt eller deponeradt. Afven om man tolkar bestäm* 
melsen så, att den åsyftade hälften af hela aktiekapitalet, fick ban« 
kcns totala upplåning alltså ej öfverstiga 375,000 riksdaler banko. 
Men det var först sedan flera år af oktrojtiden förgått, som direktio* 
nen vågade uppfatta föreskriften så pass vidsträckt. I början vågade 
hvarken den eller revisorerna tolka bestämmelsen annorlunda än att 
den afsågc endast hälften af det inbetalda kapitalet, d. v. s. 112,000 
riksdaler banko, eller på sin höjd hälften af det deponerade eller 
262,500 riksdaler banko. Det högsta belopp, som denna bank under 
de första tio åren af sin oktroj hade innestående, var 380,000 riksdaler 
banko, hvilken summa således i alla händelser öfverskred det tillåtna 
maximum, hvarför man också skyndsamt såg till, att den icke fick 
kvarstå till detta belopp. Man må för öfrigt ha tolkat denna be* 
stämmelse huru som helst; upplåningen blef i alla fall därigenom 
högeligen kringskuren, och det framgår däraf med full klarhet, att 
betydelsen af en ordnad inlåningsrörelse ännu icke uppgått för 
den tidens banklagstiftare. 

Nu blef förhållandet visserligen så, att detta lagförslag, som gaf 
anledning till en skrifvelse till K. M:t från Rikets Ständer af den 19 
maj 1835, aldrig blef lag, beroende på att den inkom till regeringen 
för sent för att kunna lagenligt granskas och i följd däraf förföll. 
Men det hindrade icke, att det ifrågavarande lagförslaget i praktiken 
kom att spela en viktig roll, i det att man vid alla under de när* 
måste åren lämnade oktrojer rättade sig efter förslaget. 

Så t. ex. inrycktes i dem alla den för vår tids uppfattning så 
främmande bestämmelsen om upplåningens starka begränsning. De 
åsyftade oktrojerna gällde Stora Kopparbergs Läns och Bergslags 
Enskilda Bank den 14 november 1835 samt, utom nyss anförda Ostgöta 
Privatbank (= Östergötlands Enskilda Bank) den 24 februari 1837, 
Smålands Privatbank den 17 mars 1837 och Örebro Privatbank den 
14 april 1837. Som en kuriositet vill jag här i förbigående anteckna, att 
Ostgötabanken mot den gällande kungl. kungörelsens af 1824 före* 
skrifter fick oktroj med begränsad ansvarighet och alltså var en ren 
aktiebank, ehuru en sådan enligt lag väl knappast skulle vara tillåten. 

Begränsningen i upplåningen går under de närmaste riksdagarna 
igen i alla förslag och för sista gången i det förslag, som utveck* 
lades i Rikets Ständers skrifvelse af den 24 maj 1845. 

Men i den nya k. kungörelse, som däraf blef en följd, daterad 

58 



\ 



den 9 jan. 1846, hade den i skrifvelseförslaget inryckta föreskriften 
om upplåningens begränsning till hälften af hvad å den tecknade 
grundfonden funnes i banken insatt, blifvit utesluten. Och om en 
sådan begränsning blef det sedan aldrig mera tal. När man betan* 
ker, att nu gällande 1911 års banklag föreskrifver att inlåningen 
skall förhålla sig till bankens egna fonder som 5:1, framstår tyd* 
ligen, huru litet utveckladt ännu vårt banksystem var vid århundra* 
dets midt och huru föga man fått upp ögonen för de stora utveck* 
lingsmöjligheter för bankverksamheten som lågo däri, att den kunde 
göra sig till hvad A. O. Wallenberg kallade »den enskildes kassör», 
d. v. s. till en uppsamlare och förvaltare af det lediga kapitalet. 
Denna funktion var ännu i Sverige liksom i nästan hela den öfriga 
världen en bisak, ja, en sida af bankverksamheten, som på många 
håll betraktades med stor misstro och såsom något nästan mindre 
värdigt densamma. 

Under 1840*talet behandlades också en hel mängd andra bank* 
frågor. Så t. ex. om lägsta sedelvalören. Den var i oktrojerna fixe* 
rad till 3 riksdaler 16 sk. banko, men många ville höja detta minimum 
till 6 riksdaler 32 sk. banko. Häraf följde växlande beslut om höjning 
eller uppskof. Det började också, särskildt bland bönderna, fram* 
träda en viss animositet mot privatbankerna, som man ansåg för* 
tjäna för mycket på sedelutgifningen. Många ville vägra förnyelse 
af privatbankernas oktrojer, som utgingo i slutet af 1840*talet, och 
göra hela rörelsen beroende af Rikets Ständers bank. Många svå* 
righeter vållades också däraf, att med afseende på Riksbanken hela 
lagstiftningen låg hos riksdagen i stark motsats till Konungens eko* 
nomiska lagstiftningsmakt i öfrigt. 

Rikets Ständer vågade dock aldrig draga ut de yttersta konse* 
kvenserna af sin makt öfver banken. Voro ständerna eller ett och 
annat stånd för oresonliga, så kommo utskotten, vanligen förenade 
banko* och lagutskotten, och lade sordin på stämningen. Så var 
det också vid riksdagen 1844 — 45. Utskotten ansågo att »systemet 
af privatbankernas rättighet att utgifva egna kreditsedlar icke kunde 
f. n. frånträdas». Detta var alltså detsamma som att tillstyrka för* 
nyade oktrojer till de enskilda bankerna. Och de skulle också 
komma att lämnas. I princip blef detta fastslaget genom k. kun* 
görelsen af den 9 januari 1846 angående enskilda banker, hvilka ut* 
gifva egna kreciitscdlar. Denna kungörelse skulle också utgöra en 
komplettering till aktstycket af den 14 jan. 1824. Härvidlag är 

59 



emellertid att märka, att di:n k. kungörelsen i rätt väsentliga delar 
skilde sig frän det af Rikets Ständer senast antagna lagförslaget. 
Såsom vi redan antydt, hade bestämmelsen rörande upplåningens 
begränsning uteslutits, hörslaget af vek äfven i andra punkter. 

Bland ändringarna må nämnas: riksdagsförslaget innehöll bland 
annat, att för bankbolags stiftande skulle erfordras minst femtio 
delägare, men denna bestämmelse ströks. Som lägsta tecknings* 
summa hade af riksdagen föreslagits 1,000,000 riksdaler banko, men 
kungörelsen fixerade beloppet till 666,666 riksdaler 32 sk. banko. 
I alla förslag och kungörelser från denna tid finnes en föreskrift 
om att K. befallningshafvande skulle genom ombud deltaga i prof* 
ningen af grundfondshandlingarna, en bestämmelse som för öfrigt, 
ehuru i något annan form, kvarstår äfven i nu gällande lag; men 
befogenheten varierades i större eller mindre grad af stränghet. Så 
också vid detta tillfälle, i det att kungörelsen ger honom en in* 
skränktare befogenhet än lagförslaget. 

Af större vikt var, att rättigheten att utgifva sedlar på innehaf* 
vande säkerheter för beviljade kassakreditiver utsträcktes från för* 
slagets 25 % till 50 % af teckningssumman (= det tecknade kapi* 
talet i bolaget). Den solidariska ansvarigheten bibehölls i öfver* 
ensstämmelse med kungörelsen af 1824. Med tillämpning af denna 
författning meddelade K. M:t förlängda oktrojer för de förutvarande 
sex privatbankerna och oktrojerade tvenne nya: Göteborgs Privat* 
bank den 12 jan. 1847 och Mälareprovinsernas den 19 juni samma 
år. En kompletterande kungörelse rörande detaljer om förfarandet 
vid bankbolags konkurs utkom följande år den 6 oktober. 

Opinionen mot de enskilda bankerna nådde under dessa år sin 
höjdpunkt, och 1847 — 48 anhöllo Rikets Ständer i en skrifvelse till 
K. M:t, att det måtte framläggas förslag om åtgärders vidtagande, 
hvarigenom penningrörelsen i landet på säkrare och mera bestå* 
ende grunder måtte kunna så ordnas, att vid de då löpande ok* 
trojernas utgång privatbankerna, utan olägenhet för det allmänna, 
måtte kunna upphöra, samt ock att under tiden till nästa riksdag 
oktrojer för nya privatbanker icke måtte meddelas. 

Men härmed var också kulmen i opinionsyttringarna mot privat* 
bankerna nådd; reaktionen kom och man började inse, att den 
privata företagsamheten icke kunde alldeles undvaras. Vid 1850 — 
51 års riksdag var stämningen lugnare; de enskilda bankerna er# 
höllo då den förmånen att intill slutet af 1854 utgifva sedlar å lägst 

60 



3 riksdaler 16 sk. banko, en rättighet som man vid de närmast före* 
gående riksdagarna sökt fråntaga dem. 

Men striden var ännu icke slut; missnöjet tog sig endast andra 
uttryck. Man ville till h varje pris hindra förnyandet af de enskilda 
bankernas oktrojer i deras hittillsvarande form. Men det gällde att 
sätta något annat i stället. Och så uppfann man en ny privatbanks* 
typ, som skulle ersätta den gamla, och som man trodde skulle bli 
ett smidigare redskap till förmån för Rikets Ständers bank, under 
hvilken de skulle göras helt beroende. Härigenom skulle också 
riksdagen kunna sköta bankväsendet oberoende af Konungens eko* 
nomiska lagstiftningsmakt, som icke sträckte sig öfver Riksbanken. 
Denna uppfinning kallades filialbanker, emedan de skulle utgöra ett 
slags filialkontor till Riksbanken. De skulle icke hafva rättighet att 
utgifva sedlar men däremot i ersättning från Rikets Ständers bank 
erhålla försträckningar på vissa villkor. 

Filialbanken skulle bildas genom aktieteckning och delägarna ut* 
göra minst 30 personer, med solidarisk ansvarighet. Af tecknings* 
summan skulle minst en fjärdedel erläggas i rikets gällande mynt 
och för återstående tre fjärdedelar skulle delägarna aflämna till 
direktionen eller order ställda med 6 månaders uppsägning löpande 
förbindelser, som skulle vara åtföljda af hypotek af myntadt eller 
kontrolleradt guld eller silfver eller publika papper, beräknade till 
det värde, hvartill de belånades i Rikets Ständers bank, eller inteck* 
ningar inom 1850 års taxeringsvärde för fastighet å landet eller inom 
två tredjedelar af brandförsäkringsvärdet å fastighet i stad. 

Oktrojen skulle beviljas på 10 år. Rikets Ständers bank skulle 
försträcka ett belopp, motsvarande den del af teckningssumman, för 
hvilken delägarna ställt förbindelser med säkerheter och skulle dessa 
därvid pantförskrifvas till Riksbanken. Försträckningen finge dock 
aldrig öfverskrida 500,000 riksdaler banko och skulle V5 utgå som 
lån; återstoden skulle beviljas som kreditiv, å hvilket filialbanken 
kunde utställa assignationcr till belopp växlande mellan 100, 150, 
500 och 1,000 riksdaler banko. Riksbanken skulle å dessa försträck* 
ningar erhålla 3 %. Bestämmelserna rörande själfva rörelsen och 
revision voro ungefär desamma som för de enskilda bankerna. 

Men resultatet skulle icke bli så lysande. Oktrojer lämnades 
under de första åren åt sju olika filialbanker, nämligen: 



FUialbankcn i Gcflc "/» 1S52 

i Blekinge Vr 1852 



61 



Skaraborgs läns Hlialbank */t 1852 

Filialbanken i Christianstad "/g 1852 

i Sundsvall "/. 1855 

> i Hudiksvall '7» 1855 

> i Lund '7u 1855 

Under de följande åren tillkommo ytterligare 15. Till samtliga 
dessa beviljade Rikets Ständers bank efter hand försträckningar till 
ett sammanlagdt belopp af 10 milj. riksdaler riksmynt, men när man 
närmare undersökte utbytet, så fann man att afkastningen för Riks* 
banken varit mycket dålig och i årligt medeltal ej uppgått till mer 
än 2,39 "-o . Vid 1862 — 63 års riksdag var därför stämningen emot 
filialbankerna; det beslöts, att nya oktrojer icke skulle få utlämnas 
och man ville skrida till en indragning af de redan beviljade. Filial* 
bankerna upphörde så småningom; en del upplöstes, i de flesta fall 
öfvertogos affärerna af enskilda banker, och några få ombildades till 
aktiebolag. 

Med anledning af riksdagsskrifvelsen af den 30 oktober 1848, som 
åsyftade de enskilda bankernas upphörande, tillsatte K. M:t den 9 juli 
1852 en kommitté med uppdrag att framställa förslag till ordnande af 
kreditförhållandena och låneanstalterna. Kommittén, hvars utlåtande 
är dateradt den 8 april 1853, fann filialbankssystemet mindre lyckligt och 
föredrog att bibehålla sedelutgifningen för privatbankerna. Svårigheten 
att draga gränsen mellan Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt och 
civillagstiftningen sökte kommittén kringgå därigenom, att den ansåg 
lagstiftningen för de enskilda bankerna böra fördelas å ena sidan i en af 
Konung och Ständer stiftad lag, innefattande bestämmelserna om deras 
rättsförhållanden och villkoren för deras uppkomst, samt å den andra 
i en förordning, hvari de reglementariska föreskrifterna om deras 
rörelse och förvaltning intoges. I jämförelse med stadgandena i 
1846 års k. kungörelse innehöll kommittéförslaget en del förändringar. 
Så t. ex. föreslogs, att till bankbolags stiftande skulle erfordras minst 
50 namngifna delägare och, hvad som var viktigare, att bank, utom 
med guld, silfver samt in* och utrikes växlar, skulle få rätt att handla 
med allmänna räntebärande papper (obligationer), hvilket alltså här 
för första gången medgifves. En del andra nya föreskrifter äro 
också af intresse; det föreslås bland annat, att minst 5 % af års# 
vinsten skulle afsättas till en reservfond, till dess att denna fond 
uppnått en tiondel af teckningssumman. Liknande bestämmelser 
ha bibehållit sig i senare tiders bolags* och banklagstiftning. En* 
ligt nu gällande bestämmelser skola således till reservfonden af« 

62 



sättas af aktiebolag minst 10 % och af banker minst 15 X, till 
dess att denna fond för aktiebolag uppgår till minst 10 /^ af det 
tecknade kapitalet och för banker till minst 50 f^ af grundfonden. 
En detalj, som vållade mycken diskussion och ovilja, var ett yr* 
kände på att såsom grund för sedelutgifning ej vidare skulle få an* 
vändas behållningarna i enskild banks kassor eller i Riksbanken. 

K. M:t öfverlämnade kommitténs betänkande jämte en skrifvelse 
till Rikets Ständer, som remitterade dem till bankoutskottet. Till 
detta remitterades också en del motioner, bland andra en af A. O. 
Wallenberg, som nu var riksdagsman i borgarståndet och snart för* 
stod att göra sin röst hörd inom riksdagen. Det är första gången, 
vi möta hans namn, men hädanefter skall det också alltid vara för* 
knippadt på ett eller annat sätt med alla viktigare ekonomiska frågor, 
som framkommo under hans långa riksdagsmannabana. 

Hans nu åsyftade motion är rätt egendomlig men återspeglar in* 
direkt den villervalla i uppfattning och åsikter i afseende på bank* 
lagstiftningen, som väl aldrig torde ha varit större än just vid denna 
riksdag. A. O. Wallenberg framställde ett alternativt yrkande, 
nämligen att Rikets Ständer måtte antingen, med frånträdande af 
1848 års skrifvelse, anhålla att kungl. förordningen af den 9 januari 
1846 måtte såsom allmän författning få lända till efterrättelse och 
att i följd däraf enskilda banker måtte kunna få upprättas äfven på 
de orter, där sådana nu icke funnes, eller ock i öfverensstämmelse 
med Rikets Ständers förut uttalade åsikt om privatbankernas förkast* 
lighet anhålla, det hvarken nya enskilda banker med egen sedelut* 
gifningsrätt hädanefter måtte oktrojeras eller de redan befintliga er* 
hålla någon förlängning å sina oktrojer. 

Så vidt jag kan finna, har A. O. Wallenberg med denna motion 
åsyftat att drifva sakerna till sin spets; han ville visa, att man höll 
på att komma in i en återvändsgränd, och sökte därför lotsa skutan 
så, att man, sedan insikt därom vunnits, åter skulle komma ut på 
klarare vatten. 

Utan tvifvel bidrog han också kraftigt till att anstormningen 
mot privatbanksinstitutionen afslogs, men vid denna riksdag skulle 
inga viktigare positiva resultat uppnås. Bankoutsko^tct, hvnrnf A. 
O. Wallenberg själf var medlem och hvilket denna riksdag ensamt 
behandlade de viktigaste bankfrågorna, kom emellertid till den 
slutsatsen, att det icke kunde afstyrka beviljandet af nya oktrojer 
för privatbanker utan förordade dessas förnyande. Utskottet hade 

65 



ingen riktig tro på Rikets Ständers bank eller dess filialbanker och 
fick uppbära mycket klander framförallt därför, att det utan när* 
mare utredning motiverat sin hemställan med '^Riksbankens före* 
speglade ofiirmåga att ersätta privatbankerna». 

Det på grund af detta utskottsutlåtande framkomna skrifvelse* 
förslaget till K. M:t antogs af två stånd, adeln och borgarståndet, 
men förkastades af de båda andra;^ det blef således ingenting däraf. 
Ofriga bankfrågor vid denna riksdag, som behandlades i förenade 
banko* och lagutskotten och delvis antogos, voro för det kom* 
mande af mindre betydelse och kunna därför här förbigås. 

Den 10 nov. 1855 utkom en ny k. kungörelse med vissa ändrin* 
gar och tillägg till kungörelsen af den 9 jan. 1846, af hvilka de 
viktigaste voro, att bankbolags stiftare skulle vara minst trettio ; att 
lägsta sedelvalören skulle fixeras till 5 riksdaler riksmynt, samt att 
bankerna hädanefter skulle få drifva handel med räntebärande pap= 
per, hvilket alltså nu först blef lagligen tillåtet. 

Vid 1856 — 58 års riksdag blefvo bankfrågoma lifligt debatte* 
rade; den ömtåliga frågan om förhållandet emellan Konungens ekono* 

^ A. O. Wallcnberg uppger själf (se A. O. Wallenbergs Själfbiografi i P. von 
Möller, 1867 års Första Kammare, P. A. Norstedt 6. Söner, Sthlm 1875, sid. 330). 
att han år 1853 skulle tillsammans med riksarkivarien J. J. Nordström ha för 
bankoutskoftets räkning författat dess utlåtande omfattande ett förslag till ny 
lag för enskilda banker, som antogs i riksdagen, men detta är oriktigt. Nämnda 
år behandlades intet fullständigt bankförslag, och de utlåtanden, som afgåfvos af 
bankoutskottet, ledde, som vi sett, till intet resultat. I sin broschyr Bankfrågan, 
sid. 7, uppger A. O. Wallenberg, att hans författarskap tillsammans med Nord* 
ström skulle ha ägt rum vid 1856 — 58 års riksdag. Det är för öfrigt att märka, 
att Wallenberg 1853—54 var medlem för borgarståndet af bankoutskottet. Men 
Nordström var då ej medlem af detta utskott. Åren 1856—58 var Wallen* 
berg medlem af bankoutskottet för borgarståndet och Nordström för präsle» 
ståndet. Dessutom var Nordström då medlem af lagutskottet. Bankfrågorna 
behandlades vid denna riksdag, såsom alltid då något viktigare spörsmål var före, 
i sammansatta banko» och lagutskottet — ej som A. O. Wallenberg uppger af 
endast bankoutskottet. Det samarbete som ägt rum måste därför ha varit då. 
Samma år afgafs också mycket riktigt ett vidlyftigt betänkande i fråga om ny 
lagstiftning för enskilda banker. Utskottets motivering uppvisar, såsom vi i 
texten påpekat, flera Wallenbergska drag. Förslaget antogs visserligen af riksda* 
gen, men blef ej heller lag utan öfverlämnades af K. M:t till 1860 års finans* 
kommitté, som dock däri gjorde rätt väsentliga förändringar. Det var detta 
förslag, som låg till grund för friherre Tersmedens motion i ämnet vid 1864 års 
riksdag och som i sin ordning gaf anledning till en motion af A. O. Wallen* 
berg, som riksdagen antog. Tydligen lider A. O. Wallenbergs framställning i 
detta fall af minnesfel och flera stora luckor. 

64 



miska lagstiftningsmakt och riksdagens befogenheter var åter uppe; 
och då banko= och lagutskotten ansågo uppenbart, att de hittills ut* 
komna författningarna i bankfrågor innefattade bestämmelser både 
af civillags och ekonomisk natur, föreslogo de, med afseende på 
formen för framställningar till K. M:t med begäran om faststäl* 
lelse å riksdagsbeslut i hithörande ämnen, att ingressen hädanefter 
skulle lyda: att Rikets Ständer »dels för sin del besluta, dels hos K.M:t 
underdånigst anhålla, att» o. s. v. Denna formulering blef också af 
riksdagen antagen. Men dessutom vidhölls, att K. M:t skulle fort* 
farande äga pröfningsrätt af bankbolags begäran af oktroj liksom förut. 

Vid samma riksdag behandlades flera andra viktiga frågor rörande 
lagstiftning såväl för sedelutgifvande som icke sedelutgifvande ban* 
ker. I synnerhet diskuterades den solidariska ansvarigheten, när* 
mast med anledning af hr G. Lallerstedts motion, gående ut på, 
att sådan ansvarighet icke skulle erfordras för enskilda banker, 
vare sig dessa vore sedelutgifvande eller icke. Dessa frågor be* 
handlades liksom öfriga hithörande ärenden af sammansatta banko* 
och lagutskotten, som i sitt utlåtande presterade ett varmt försvar 
för den solidariska ansvarigheten, hvilket sannolikt är inspireradt af 
A. O. Wallenberg, ehuru saknaden af diskussionsprotokoller från 
den tidens utskottssammanträden gör det omöjligt att därom uttala 
något med visshet. 

Förslaget om den solidariska ansvarighetens upphörande, heter det, 
kunde utskotten icke biträda. Den garanti för allmänhetens rätt och 
säkerhet, som den solidariska ansvarigheten medförde, vore, enligt ut* 
skottens förmenande, icke så mycket att söka uti den större massa 
materiell förmögenhet, hvarmed ett solidariskt bankbolag ansvarade 
för sina förbindelser, som fast hellre uti den redbarhet vid rörelsens 
bedrifvande, som den framtvingade, därigenom att män, som i bank* 
rörelse riskerade hela sin förmögenhet, häraf manades att åt rörelsen 
ägna all den ständiga vaksamhet, uppmärksamhet och försiktighet, 
som en dylik rörelse ovillkorligen kräfver. Det vore också utan 
tvifvel den solidariska ansvarigheten, som grundlagt det förtroende 
hos allmänheten, hvilket gjort de enskilda bankernas rörelse möjlig 
till och med under en tid, då de varit utsatta för en ifvoghct och 
förföljelse, som numera åtminstone i betydlig mån lyckligtvis för* 
svunnit. Förtroendet vore den lifgifvande anden i bankrörelsen, 
likasom i all affärsverksamhet; och detta skulle utan tvifvel, om ej 
alldeles upphöra, likväl betydligt lida på den solidariska ansvarig* 

65 



hetens upphäfvandc Utskotten, hvilkas förslag omfattade såväl 
scdclutgifvandc som icke sedclutgifvandc banker, ansågo därför den 
solidariska ansvarigheten, lika mycket för bankernas egen som för 
allmänhetens skull, böra bibehållas och gälla både för scdclutgifvandc 
och för icke scdclutgifvandc banker. 

I afseende på K. M:ts pröfningsrätt af bankbolags begäran 
om oktroj ansågo utskotten, att den borde bibehållas, och beträf* 
fandc scdelutgifningsrättcn föreslogs, att den skulle borttagas för 
inneliggande riksmyntkassa och behållning i Riksbanken, men i stäl- 
let utsträckas till grundfondens hela belopp, hvarjämte rättigheten 
att utgifva sedlar för innehafvandc säkcrhctshandlingar för kassa» 
kreditiv intill 50 % af grundfonden skulle få stå kvar. 

Vidare föreslogs, att de solidariska delägarna skulle bestå af 
svenska undersåtar samt att maximibeloppet af grundfond i solida» 
risk bank skulle fastställas till 4 milj. riksdaler. Motiveringen — 
äfven den troligen inspirerad af Wallenberg — innehåller bland annat: 
»att man bör förekomma bildande af stora monopoliserade penning* 
kompanier, hvilka dels, i anseende till svårigheten att placera sina 
grundfonder, skulle kasta sig på låne* och diskontrörelse, i stället för 
de för landet vida fördelaktigare depositions* och kreditivrörelserna, 
dels ock finna sig föranlåtna att inom hvar sina vidsträckta terri* 
torier inrätta afdelningskontor, hvarigenom allmänhetens affärsför» 
hållanden till bankerna komme att blifva med mera omgångar och 
äfventyr förenade än om bankerna vore mindre och hvar inom sitt 
mindre territorium för allmänheten lätt tillgängliga. Det är ojäm* 
förligt fördelaktigare för ett land att hafva många banker, som hvar 
för sig med litet pengar drifva stor rörelse, än få, som med mycket 
penningar drifva liten rörelse.» 

Man märker den Wallenbergska tankegången särskildt i sist an* 
förda mening och den öfvertygelse om depositionsrörelsens stora 
betydelse, som ligger under yttrandet och som vid denna tidpunkt 
af ytterst få personer torde ha insetts. 

Af intresse är också den föreslagna föreskriften, att af sedelutgif* 
vande bankbolags grundfond minst 60 % och af icke sedelutgif* 
vande bankbolags grundfond minst 30 °o skulle förvandlas till 
grundfondshypotek. Föreskriften att minst 60 % skulle till grund* 
fondshypotek förvandlas har med all sannolikhet inspirerats af 
A. O. Wallenberg. Det är nämligen att märka, att detta just var 
den proportion som A. O. Wallenberg fastslagit i Stockholms En* 

66 



skilda Banks bolagsordning. Bestämmelsen inflöt sedan oförändrad 
i 1864 års k. kungörelse och blef därigenom lag. 

Allt hvad de sammansatta utskotten sålunda föreslagit godkändes 
af Rikets Ständer, dels genom sammanstämmande beslut af tre stånd, 
dels efter votering i förstärkt utskott. K. M:t öfverlämnade stan* 
dernas förslag till en år 1858 tillsatt finanskommitté, som däröfver afgaf 
ett vidlyftigt utlåtande och däri verkställde åtskilliga ändringar. Leda* 
möterna i denna kommitté voro friherre W. F. Tersmeden, ordförande, 
riksarkivarien J. J. Nordström, hvilken, såsom vi förut berättat, tro* 
ligen tillsammans med A. O. Wallenberg författat eller inspirerat 
större delen af utskottsbetänkandet, landshöfdingen N. A. G:son 
Bennich, grosshandlaren G. Lallerstedt, kaptenen C. A. Manner^ 
skantz och grosshandlaren S. Warburg. 

Kommittén strök begränsningen för enskild banks grundfond och 
framhöll, att bankernas försummelse att uppdrifva inlåningen torde 
bero af andra orsaker än grundfondens storlek. 

Kommittén hade — enligt en privat uppgift också på förslag af A. 
O. Wallenberg — upptagit aktier bland de papper, som kunde mot* 
svara grundfonden, men detta tillägg ströks af utskotten, som i stället 
insatte, att minst en tredjedel skulle bestå af lätt säljbara obligationer. 
Sedelutgifningsrätten begränsades till grundfondens hela belopp och 
därutöfver i mån af beviljade och lyftade kassakreditiv till högst 50 % 
af grundfonden, så vidt krediten beviljats mot sådana säkerheter, hvilka 
kunde såsom grundfondssäkerheter godkännas, hvaremot bankemas 
riksmyntkassa icke skulle få läggas till grund för sedelutgifning. 

Detta finanskommitténs förslag, som afgafs år 1860, föranledde emel« 
lertid icke någon framställning från K. M:t till Rikets Ständer, men 
vid riksdagen 1862—63 blef detsamma genom motion af ordföranden 
i kommittén, friherre Tersmeden, underställdt riksdagens pröfning. 

Kommittébetänkandet var synnerligen vidlyftigt; bland annat om* 
fattade det ett förslag till upprättande af en Sveriges Bank, i hvil* 
ken Rikets Ständers bank skulle inneha halfva aktiekapitalet och 
enskilda personer andra hälften. Denna bank skulle vara sedelut* 
gifvande och öfvertaga större delen af Rikets Ständers banks funk* 
tioner såsom en centralbank. Häraf blef emellertid intet och frågan 
om Riksbankens omorganisation förföll i sammanhang därmed. 

På samma sätt som 1856—58 års riksdag hade finanskommittén i en 
lag sammanfört de bestämmelser, som skulle gälla såväl för bankbolag 
med rätt att utgifva egna sedlar som för bankbolag utan sådan rätt. 

67 



I finanskommitténs i sina hufvuddrag här ofvan åtcrgifna för» 
slag gjorde bankoutskottet åtskilliga ändringar, af hvilka de vik*^ 
tigastc voro, att hela grundfonden hädanefter skulle kontant inbe* 
talas, såsom också skett vid den då nybildade Stockholms Knskilda 
Bank, hvilken omständighet väl med rätt stor sannolikhet kan an* 
tagas ha gifvit anledning till den strängare föreskriften, samt vidare, 
att grundfonden skulle bestå af minst en tredjedel lätt säljbara räntc* 
bärande obligationer och resten af inteckningar i jordegendom eller 
i fastighet i stad och att sedelutgifningsrätten begränsades till be* 
loppet af i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotek samt hvad 
som lyftats å kassakreditiv, som beviljats mot säkcrhetshandlingar, 
hvilka kunde godkännas som grundfondshypotek. 

Endast borgarståndet godkände emellertid utskottsförslaget sådant 
det var. De öfriga stånden enade sig med några mindre ändrin* 
gar om en reservation, som A. O. Wallenberg afgifvit såsom 
suppleant i bankoutskottet. Reservationen gällde sedelutgifningen, 
som skulle i värde motsvaras af: 

1) det i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotckct enligt den enskilda ban; 
kcns räkenskaper; 

2) bcliAllningcn i den enskilda bankens egna kassor af rikets mynt och Rikets 
Ständers banks sedlar; 

3) guld och silfver efter samma beräkningsgrund i afseende på värdet, som 
för Rikets Ständers bank då vore eller framdeles kunde bli bestämd ; 

4) behållningen af i Rikets Ständers bank insatta medel; 

5) de för kassakreditiv lämnade säkerhetshandlingar, hvilka den enskilda ban; 
ken innehade och som vore till beskaffenheten med grundfondshypotek jämförliga 
i den mån kreditiven blefvo anlitade, dock aldrig till större belopp än som mot; 
svarade 50 % af bankens hela grundfond. 

Med denna ändring blef sålunda bankoutskottets förslag af riks* 
dagen godkändt. 

Vid samma riksdag utarbetade sammansatta banko* och lagutskot* 
tet en särskild lag för enskilda banker utan rätt att utgifva egna 
sedlar. Det intressantaste däri är den af utskottet uttalade åsikten, 
att, då dessa banker skulle bli alltför inskränkta i sin rörelse, om 
de icke finge använda största delen af det sammanskjutna aktie* 
kapitalet, det vore tillräckligt, att tio procent af grundfonden undan* 
toges från affärsverksamheten och i allmänt förvar nedsattes. Som 
man torde erinra sig, hade man, då samma fråga 1856—58 var före, 
velat fixera afsättningen till grundfonden till minst trettio procent. 
Förslaget blef antaget af Rikets Ständer med några förändringar, 

68 



af hvilka den viktigaste var, att minimibeloppet för en sådan banks 
grundfond nedsattes från 2 till 1 milj. riksdaler riksmynt. Men det 
kom icke längre. Det lades af K. M:t å sido och inga bestäm* 
melser om bank med begränsad ansvarighet inrycktes i den blif* 
vande k. förordningen. Det gjordes i stället gällande, att hvarje 
bank, som ville undgå solidarisk ansvarighet, måste söka K. M:ts 
godkännande såsom aktiebolag, och det ankom därvid på K. M:t 
att pröfva, huruvida utöfver de allmänna föreskrifterna i aktiebolags* 
lagen erfordrades några särskilda bestämmelser. 

Som bekant lämnades, ehuru sålunda ingen lag kom till stånd, 
år 1863 af dåvarande finansministern friherre J. A. Gripenstedt 
oktroj åt Skandinaviska Kreditaktiebolaget, vårt första större bank* 
aktiebolag, under omständigheter, hvarmed vi längre fram få till* 
fälle närmare sysselsätta oss. Det af riksdagen fattade beslutet 
låg till grund för en k. kungörelse af den 20 maj 1864, men denna 
inskränkte sig till de bestämmelser, som rörde bank med solidarisk 
ansvarighet. En del föreskrifter af civillags natur hade också uteslu* 
tits; man ville nämligen icke hafva andra stadganden än sådana, som 
kunde anses tillhöra den K. M:t förbehållna ekonomiska lagstiftningen 
och kunde meddelas i administrativ väg. Men i det stora hela är 
den nya kungörelsen öfverensstämmande med det af riksdagen an* 
tagna förslaget. Uti ingressen upphäfdes kungörelsen af den 14 
januari 1824, som alltså ända till dess bildat hufvudakten i den 
svenska banklagstiftningen. 

Säkert har A. O. Wallenberg haft stora förtjänster om att denna 
första någorlunda fullständiga banklag kom till stånd och han har 
själf, sannolikt med allt skäl, framhållit det som en lycklig händelse, 
att det skedde vid 1862—63 års riksdag. Vid 1865 års riksdag tog re* 
presentationsfrågan hela uppmärksamheten i anspråk och med det ökade 
landtmannainflytandet under de första åren af det nya representations* 
sättet hade reformkrafvet lätt nog kunnat komma att rinna ut i sanden. 

Vi äro emellertid nu inne i en annan period af det svenska bank* 
väsendets historia. De första sju åren hade redan passerat efter 
grundandet af Stockholms Enskilda Bank, som inleder den nya epo* 
ken. Hittills hade det gällt att få fram en för Sverige lämplig typ 
för privata banker. Denna var nu funnen och utvecklingen kom* 
mer in i en ny fas. Den kommande tiden karakteriseras när* 
mast af de privata bankernas kamp mot Riksbankens otidsenliga 
skötsel och organisation samt af sträfvandena att söka omskapa 

69 



den till en centralbank i modern mening. I sammanhang därmed 
inriktas uppmärksamheten också allt mera pä spörsmålet om de 
enskilda bankerna skulle fä bibehålla sin sedelutgifningsrätt eller icke. 
Men innan vi komma dit, gäller det att se, huru den nya svenska 
banktypen genom Stockholms Enskilda Hanks grundande skapades 
af A. O. Wallenberg och hvad denna skapelse innebar. 

För att förstå sammanhanget, är det emellertid då först nödvän* 
digt att kasta en öfvcrblick på utvecklingen utomlands, som vi läm;- 
nade omkring 1820*talet men som sedan dess slagit in på alldeles 
nya banor, något som icke heller kunnat undgå att utöfva en viss 
återverkan på vårt eget land. 

När 18304alet ingick, var begreppet affärsbank ännu okändt utom 
de engelsktalande länderna. Det första land, där man utom Stor* 
britannicn kan konstatera en betydelsefull utveckling, är Frankrike. 
Där upprättades under åren 1817 och 1818 tre stycken sedelutgif* 
vande s, k. departementalbanker, som emellertid närmast voro att be* 
trakta såsom ett slags motsvarigheter i landsorten till Banque de 
France. På 1830=talet tillkommo sex nya dylika banker, men sedan 
Banque de France erhållit rättighet att inrätta filialer, uppgingo 
departementalbankerna på 1840*talet i denna. 

Under tiden hade man börjat sträfva efter bildandet af verkliga 
affärsbanker. Hittills hade privatbankerna i Frankrike liksom annor* 
städes varit allenarådande, och emissionsverksamheten handhades 
uteslutande af dessa, men då man nu för industrien och särskildt 
för de stora kommunikationsföretagen började använda aktiebolags* 
formen, låg det nära till hands att söka tillämpa samma system på 
bankverksamheten. 

Men det blef en kinkig uppgift att genomföra. Den franska re* 
geringen gjorde svårigheter. 

Då hittade en bankir Jacques Laffitte på den utvägen att kringgå 
lagen genom att bilda s. k. kommanditbolag. Han grundade år 
1837 efter denna princip Frankrikes första affärsbank, Caisse géné* 
rale du commerce et de Tindustrie, med 15 milj. frs inbet. kapital. 
Denna ändrade år 1847 sitt namn till Caisse A. Gouin <5. Co. 
Ett stort antal liknande kommanditbolag bildades efter samma mön* 
ster, men de voro alla ganska svagt grundade och stoppade samt* 
liga revolutionsåret 1848. Först därefter började den moderna ut* 
vecklingen, och så småningom utformades den banktyp, som äger 
bestånd ännu i våra dagar. Den internationella nydaningsperioden 

70 



räckte från 1848—73. Det viktigaste decenniet blef 1850*talet; 
det var en tid då det internationella fabriks* och kommunikations* 
väsendet hade sitt genombrott, och utvecklingen inom bankväsendet 
följde ungefär parallellt, dock så, att i vissa länder, såsom t. ex. i 
Sverige, det icke kan vara tal om ett industriellt genombrott under 
nämnda tid, men väl om ett nyskapande i fråga om banker och 
kommunikationsväsen. 

I England gick utvecklingen till omkring år 1830 inom bankvä* 
sendet i samma hjulspår som tidigare; det upprättades en mängd 
sedelutgifvande privata lokalbanker, och samma system följdes i 
Nordamerikas Förenta stater, men på ett lättsinnigt sätt och utan 
tillräckliga garantier, hvarför resultatet där blef osäkerhet och fruk= 
tansvärda kriser af det slag, som den unge Wallenberg fick bevittna 
under sitt af honom själf skildrade besök därstädes år 1837. 

Nygrundningsperioderna inom bankväsendet i England voro un* 
der det gångna århundradet i hufvudsak två, den första mellan åren 
1832 — 36, den andra 1861—65. En del af de nygrundade bankerna 
voro emellertid icke sedelutgifvande; så t. ex. stiftades 1834 värl* 
dens första icke sedelutgifvande affärsbank, London 6^ \V estminster 
Bank. Härvidlag är emellertid att märka att de Londonbanker, som 
jämte den anförda under nämnda tidsperiod bildades och som 
voro icke sedelutgifvande, utgjorde en klass för sig. Landsorten 
hade sitt system af sedelutgifvande småbanker kvar, ehuru ny* 
grundningen efter 1840*talet blef obetydlig, sedan den Peelska bank* 
akten utkommit som förbjöd nyupprättade banker att utgifva sedlar. 

Londonbankernas storartade utveckling berodde till stor del på 
det kolossala uppsvinget i inlåningsrörelsen, som började på 1850* 
talet, alltså ungefär samtidigt med att Wallenberg, såsom vi snart 
skola visa, i Sverige fullt själfständigt organiserade denna form för 
kapitalets uppsamling och nyttiggörande. 

Londonbankemas insättningsräkningar tedde sig i midten af 1800* 
talet på följande sätt: 

1840 5 milj. £ 

1850 14 » £ 

1857 57 » £ 

1860 61 - £ 

I Skottland hade bankväsendet, såsom vi tidigare visat, redan i 
början af 1800*talet fått sin typ fastslagen och utvecklingen följde 
framgent ungefär samma linje. 

71 



Det var från Irankrikc, som de nya idéerna skulle komma. Men 
nya banker kunde där icke grundas på sedelutgifning, då denna 
redan, såsom i flera andra länder, blifvit monopoliserad för en cen» 
tralbank. För att ersätta de bankrutterade kommanditbankerna, in* 
rättades i slutet på 1840»talet en hel rad diskontkontor, vid hvilkas 
bildande stat, kommun och privata tillsköto kapitalet med en tredje» 
del hvardera. Ffter 1853 upplöstes dessa eller ombildades till aktie* 
bolag, af hvilka det mest bekanta blef Pariskontoret under namn 
af Comptoir national d'escompte. Aret förut hade redan framträdt 
en ny banktyp med bildandet af Société Générale du Crédit mo* 
bilier fran(;:ais, som organiserades för att alldeles speciellt drifva 
emissionsvcrksamhet i stor skala; men då denna har sin särskilda 
förhistoria, må vi först sysselsätta oss med den. 

Den nya bnnktypen framgick såsom produkten af en ekonomiskt 
social propaganda, som redan under flera årtionden drifvits i Frankrike 
och efter sin upphofsman kallades S:t Simonismen, Under sin första tid 
representerade denna riktning en socialistiskskommunistisk lära, men 
då denna innebar en ny värdesättning af det ekonomiska lifvet och 
den ekonomiska kulturen, kom den att få ett stort inflytande på 
helt andra områden än dess skapare afsett. 

Bland dem, som berördes af dessa nya idéer, voro två från Bor* 
deaux till Paris inflyttade bröder, Emile och Isaac Péreire, som slogo 
sig på järnvägsbyggande. Så småningom öfvergåfvo de visserligen 
S:t Simonismen som samhällslära men bevarade så tillvida en S:t 
Simonistisk tankegång, att de i öfverensstämmelse med denna betrak* 
tade kreditväsendet såsom det centrala i det ekonomiska lifvet. 
Genom detta skulle alla samhällets krafter sammanfattas och bringas 
till en harmonisk samverkan. Kreditväsendet skulle för det ekono* 
miska lifvet möjliggöra den enhetliga ledning, som närmast åsyftades. 
Men för att nå detta mål måste ett centralt dominerande institut 
upprättas, där alla kreditens grenar skulle förenas. Ofver hela lan* 
det skulle de spridda kapitalen uppsamlas och genom det centrala 
kreditinstitutet planmässigt fördelas på olika näringsgrenar, främst 
inom industri, handel och landtbruk. Hopsamlandet af kapitalet 
betonas starkt, och detsamma gjordes i Sverige af Wallenberg icke 
mindre kraftigt, då han säger kapitalets uppgift vara »att medelbart 
mångdubbla rörelsen i landet», sedan man genom banker funnit ett 
medel att uppsamla det. »Innan banker», yttrar han, därvid citerande 
en amerikansk skriftställare, »blifva inrättade i hvars och ens grann* 

72 



skåp och äro såsom bagarboden tillgängliga för hvar man, kunna 
de icke gagna.» 

Det är betonandet af upplåningsrörelsens betydelse, som här fram* 
träder och som gaf Wallenberg idén till den organisation af in* 
låningsräkningarna, som på bankväsendets område skulle utgöra 
hans viktigaste reform. Härmed vilja vi emellertid icke säga, att 
han fått idén från bröderna Péreire lika litet som från Skottland. 
Det var en idé, som låg i tiden och som Wallenberg fullt själf* 
ständigt och före alla andra systematiskt utnyttjade. 

Denna idé var för öfrigt den enda beröringspunkt han hade 
med bröderna Péreire och deras riktning, som han fullt medvetet 
alltid på det bestämdaste tog afstånd ifrån. Olikheten framträder 
redan då man ser, huru dessa idéer i Frankrike omsattes i praktiken. 
Just den idén som för Wallenberg var den ledande, nämligen upp* 
samlandet af kapitalet, hade man icke kunnat realisera i det första 
stora försöket, som gjordes med Crédit mobilier. Denna bank 
mottog nämligen icke pengar på deposition. Crédit mobilier fick 
för öfrigt endast ringa inflytande på utvecklingen i Frankrike, men 
större i andra länder, framförallt i Tyskland. 

Depositionsbanker som närmade sig den Wallenbergska typen 
uppstodo också i Frankrike, men först i slutet på 1850* och början 
af ISöO^alet; de viktigaste bland dessa äro Société Générale pour 
favoriser le développement du commerce et de Tindustrie en France, 
hvilken trots namnet närmast organiserades som en affärsbank efter 
engelskt mönster, samt framförallt Crédit Lyonnais, bildad 1863 i Lyon. 

Tyskland illustrerar bättre än något annat land famlandet ända 
till på 1850*talet. Det fanns sedelutgifvande banker och icke sedelut* 
gifvande banker, men sedelutgifningens oumbärlighet för att rörelsen 
skulle vara lönande betraktades länge nästan såsom ett a.xiom. Det 
må också framhållas att den viktigaste rörelsen liksom i de flesta 
öfriga länder ännu i århundradets midt låg i händerna på bankir* 
firmor. Bland nybildade banker må nämnas Bayrische Hypotheka und 
Wechselbank 1835 och Leipziger Bank 1839, men den egentliga ny* 
daningen började först efter 1846, ehuru de banker, som därefter 
under de närmast följande åren bildades, ej fingo något större in* 
flytande på landets ekonomiska utveckling. Detta blef först förbehål* 
let några långt senare grundade, icke sedelutgifvande penninginstitut. 

Är 1851 bildade i Berlin David Hansemann ett slags rent kooperativ 
diskontoförening under namn af Direction der Diskontogesellschaft, 

6 A. O. Wallenberg. 75 



däri hvarje delägare disponerade en diskontokredit motsvarande hans 
andel i föreningen. Vid samma tidpunkt började Crédit mobilier» 
idéerna utöfva sitt inflytande i Tyskland. I!n af stiftarna i Crédit 
mobilier var bankiren Ahkah.nm Oi'I'i;niii:im i Köln. lör att grunda 
och organisera liknande institut i Tyskland satte han sig i förbin» 
delsc med chefen för en dä nyligen till aktiebolag ombildad bankir* 
firma, A. Schaffhausenscher Bankvercin, (jL'st.\v v. iMi:\'issi n, och 
dessa började 1852 diskutera frågan. De önskade i synnerhet drifva 
emissionsverksamhet; industriens stödjande och nyskapande blef 
hufvudpunkten på deras program. Och med detta som utgångspunkt 
stiftades ISS") Bank fur Mandel und Industrie in Darmstadt (Darm» 
städter Bank), med hvilken förenades ett sedelutgifvande dotterbolag, 
Bank fiir Siiddeutschland. 

Efter liknande principer grundade de också tillsammans med ban* 
kirfirman Mendelssohn år 1S56 Berliner Ilandelsgesellschaft. Samma 
år ombildades Diskontogesellschaft till en verklig affärsbank. Bland 
banker som utan att påverkas af Crédit mobilicr*typcn bildades i 
Tyskland på 1850*talet må nämnas Allgemcine Deutsche Creditan* 
stalt i Leipzig samt Norddeutschc Bank och Vereinsbank i Ham- 
burg. 

Alla dessa banker lefdc närmast på eget kapital; inlåningsrörelsens 
utveckling försummades ännu i Tyskland. Den började först få 
större omfattning med grundandet af Deutsche Bank 1870. 

Såsom vi redan framhållit, var 1850*talet det stora genombrotts* 
decenniet för bankväsendet i Europa, och detta i alla länder. Till 
de nu anförda kunna vi foga Österrike, där år 1855 K. K. Privile* 
gierter Osterreicher Crédit Anstalt fiir Handel und Gewerbe bilda; 
des med 60 milj. öst. kronors kapital. 1856 var genombrottsåret 
för Skandinavien. Då grundades Stockholms Enskilda Bank och 
året därpå följde Danmark med Privatbanken och Norge med Den 
Norske Kreditbank. 

Men innan vi öfvergå till att skildra, huru Wallenberg uppställde 
och genomförde sitt program för Stockholms Enskilda Bank och 
hvilken plats som vid en mera detaljerad jämförelse tillkommer 
denna skapelse i belysning af den historiska utvecklingen, vilja vi 
ett ögonblick dröja vid ett par andra ekonomiska händelser, som 
föregingo Enskilda Bankens grundande. 

I början af 18504alet, då, som vi ofvan sett. Rikets Ständer ett 
tag tycktes hota de privata sedelutgifvande bankerna till själfva 

74 



deras existens för att kunna öfverflytta hela sedelutgifningen på 
Riksbanken eller någon annan ny institution, i hvilken staten skulle 
ingå som delägare, utkastade Wallenberg planen till grundandet af 
en filialbank i Stockholm. Tillsammans med N. M. Höglund och 
C. D. Jederholm lyckades han efter åtskilligt knog — han uppger 
själf att han därpå använde nio månader — få ihop det nödiga 
kapitalet. Men ansökan hos K. M:t om oktroj afslogs af dåvarande 
finansministern friherre C. O. Palmstierna, som ansåg, »att i när# 
heten af Riksbanken ingen annan bankinrättning var behöflig». 

I början af 1850*talet hade också de franska Crédit mobilier*idéerna 
börjat diskuteras i Stockholm och en plan framkom att omsätta 
dem i ett stort bankföretag. Det tecknade kapitalet skulle uppgå 
till den för dåvarande svenska förhållanden ofantliga summan af 
18 milj. riksdaler. Till ledande personer i det projekterade bolaget 
voro designerade hrr Holm, Johns och Kleman. Det tyckes ha 
varit meningen att banken skulle ha kontor också i London och att 
engelskt kapital skulle anlitas i den mån det svenska ej stode till 
buds. Banken skulle bli ett aktiebolag, d. v. s. utan solidarisk an* 
svårighet och utan sedelutgifningsrätt. Wallenberg motarbetade 
emellertid, såsom han själf berättar, detta företag, som han kanske 
icke utan skäl fruktade kunde komma under öfvervägande utländskt 
inflytande. Regeringen, som flera gånger hade frågan om oktroj 
under öfvervägande, afslog den slutligen, efter hvad Wallenberg 
uppger närmast med anledning af statsråden Wallensteens och 
Gripenstedts allvarliga betänkligheter. Äfven andra bankplaner 
torde vid denna tid ha varit uppe i hufvudstaden, men det stannade 
vid projekterna. 

Innan Wallenberg grundade Stockholms Enskilda Bank hade han 
emellertid medverkat vid stiftandet af två förut omnämnda filial* 
banker i landsorten, nämligen i Sundsvall och Hudiksvall. I Sunds* 
vall var han t. o. m. det första året bankens ledare, och kom där, 
såsom han själf säger, i tillfälle att tillämpa sina åsikter om ban* 
kernas skyldighet att underlätta likvider. Det förtroende, han där* 
igenom vann, ansåg han ha bidragit till den lätthet, hvarmed han 
året därpå lyckades åvägabringa teckning till en solidarisk bank i 
Stockholm. 

Bolagsreglerna för filialbanken i Sundsvall ha sitt intresse. De 
äro otvifvelaktigt författade af Wallenberg och afvika redan i ett 
och annat från det då för tiden brukliga. Man kan redan däri spåra, 

75 



att vi stå på tröskeln till en ny utvecklingsperiod för det svenska 
bankväsendet. 

Beträffande inlåningen, som behandlas i § 16, finns ingenting 
ovanligt; banken tog icke emot insättningar på lägre belopp än 
500 riksdaler riksmynt; men det fanns till denna paragraf ett tillägg, 
i hvilket direktionen »bemyndigas emottaga och mot öfverens» 
kommen afgift förvalta sparbanks enke« och pupillmedel, samt sådana 
smärre menigheter tillhörande fonder eller sammanskott, hvilka afse 
allmänt gagn eller välgörande ändamål». Vi finna således här antydan 
till den verksamhet, som numera utöfvas af bankernas notariat» 
afdelningar. 

Med afseende på utlåningen heter det bland annat: »Endast i sista 
rummet må, om direktionen finner nödigt, lån mot borgen meddc» 
las, dock aldrig sammanlagdt till högre belopp än en femtedel af 
hela teckningssumman.» Man finner således att Wallenberg redan 
här var beredd att upptaga kampen mot borgenssystemet. Gå vi 
tillbaka till 1850*talet, t. ex. till Skånebankens reglemente, för hvilket 
vi förut redogjort, möter en annan ton: där står borgenslånet i främsta 
rummet: »Alla utlåningar», heter det, »skola ske antingen mot säkra 
namn eller hypotek.» Wallenbergs formulering tyder i sin mån på 
att en ny tid var i antågande. 



76 



STOCKHOLMS ENSKILDA BANKS GRUNDANDE 15 OK* 
TOBER 1856. - PROGRAM: BANKEN ALLMÄNHETENS 
KASSÖR - HUFVUDVIKT PÅ UPPLÅNING OCH VÄXEL* 
DISKONTERING. - UPPLÅNINGENS ORGANISATION 
A. O. WALLENBERGS UPPFINNING. - UPPLÅNINGENS 
BETYDELSE FÖR DET SVENSKA BANKVÄSENDETS UT= 
VECKLING TILL VÅRA DAGAR. - POSTREMISSVÄXELN. 




ID jultiden 1855 hade A. O. Wallenberg definitivt 
bosatt sig i Stockholm. Han hade hyrt våning tre 
trappor upp i det hus vid Lilla Nygatan, där källaren 
Iduna redan då hade och ännu i dag har sina lokaler i 
bottenvåningen och alltså vid samma gata, där Stock* 
holms Enskilda Bank sedan ända till år 1915 skulle drifva sin verk* 
samhet. Det var emellertid från detta nya hem, som han skulle 
starta sitt stora, så länge för hufvudstaden planerade bankföretag, 
som fick namnet Stockholms Enskilda Bank. 

A. O. Wallenberg var för tillfället bunden på sina rum. Han 
hade ådragit sig ett benbrott, som för en tid gjorde honom till in* 
valid. Dessutom var han äfven psykiskt nedböjd, i det att han 
föregående vår förlorat sin hustru och blifvit lämnad ensam med 
fyra minderåriga barn, af hvilka det yngsta icke var årsgammalt. 

Men det nya bankprojektet skulle snart bringa honom glädje och 
uppmuntran. Den 23 februari 1856 utfärdades teckningslistan ge* 
nom annons i tidningarna. De, som ville teckna, kommo själfmant 
till hans kontor och på två dagar var beloppet fulltecknadt med 
1 milj. riksdaler i 1,000 lotter å 1,000 riksdaler hvardera. Den 5 mars 
sammanträdde lott*tecknarna i Börsens gula sal och utnämnde de tolf 
förtroendemännen. Den 1 1 mars inlämnades af dem ansöknings* 
handlingen till K. M:t. Antalet tecknare af lotter var 72 och till för* 
troendemän för ansökningens inlämnande valdes: grosshandlaren And. 



77 



Bi:k(;, handlanden A. M. Brinck, revisionssekreteraren Vict. Cramlr, 

häradshöfdingcn K. Kkstköm, grosshandlaren C:. I). Jidi-khoim, såg» 
verksägaren VCnii. Ki:mi'i;, expeditionssekreteraren L. J. Lovkn, profes* 
sor S. Lovkn, stadsmäklaren N.G. Ni:tzi:i., grosshandlaren och skepps* 
redaren Wii.n. Si:rn;kWAi.i., kapitalisten ]. W. Smiit och A. O. 
\Vai.i.i;ni{i:k(;. 

Det högsta pä en hand tecknade beloppet torde hafva varit 50,000 
riksdaler riksmynt, till hvilkcn summa Wallenbergs kamrat frän Oxe* 
hufvudsexpeditionen J. W, Smitt, som genom sin verksamhet i Argen* 
tina blifvit en för den tidens föriiällanden mycket rik man, tecknat sig. 

Ofverblickar man de öfriga tecknarna, sä finner man att mycket 
olika yrken och samhällsklasser voro representerade; icke bara af* 
färsvärlden, utan också medlemmar af ämbetsmannavärlden, militära 
samt vetenskapliga och konstnärliga kretsar. Så t. ex. riksarkivarien 
Nordström, myntdirektör Åkerman, expeditionssekreteraren L. J. 
Loven, öfvcrstc Ilazelius, bildhuggaren professor Molin, författa* 
ren August Blanche, professor A. Retzius och andra. 

Bolagets ansökan blef hvilande till dess dåvarande finansmini* 
stern lämnat plats för statsrådet Gripenstedt. På hans föredragning 
beviljades den 1 juli sanktion på bolagsreglerna, den 7 augusti 
hölls konstituerande bolagsstämma och den 15 oktober öppnade 
banken sin rörelse uti en förhyrd lokal i posthuset vid Lilla Nygatan. 

Vi ha anfört namnen på några af de personer, som bidragit till 
teckningen, då däraf otvifvelaktigt framgår, med hvilket förtroende 
det nya företaget möttes inom vidt skilda lager af samhället. Man 
saknar kanske ett och annat af de ledande namnen inom hufvudstadens 
köpmanskår på den tiden, såsom Schartau, Schwan och Godenius; 
men detta bevisar ingenting annat än att dessa antagligen hade det 
bra som det var och därför torde ha betraktat alla nyheter såsom 
sig icke vidkommande. Eljest framgår det af alla meddelanden från 
den tiden, att den nya banken tillkom i ett mycket lyckligt ögonblick, 
om också i slutet af en högkonjunktur, och därtill såsom den första 
på platsen, då Stockholm märkligt nog vid denna tidpunkt ännu 
saknade en privatbank och fick nöja sig med Riksbanken såsom enda 
bank med dess äfven för dåvarande förhållanden mycket tunga och 
föråldrade maskineri. 

Det föreligger öfver Stockholms Enskilda Bank en förträfflig mono* 
grafi, utgifven vid dess femtioårsjubileum år 1S06, författad af fram* 
lidne bankdirektör H. Tu. Frölander, hvilken redogör för bankens 

78 



inre utveckling närmast ur tekniska och statistiska synpunkter, samt 
åtföljd af tabeller och ypperliga grafiska framställningar. 

För detaljer i berörda hänseenden må därför hänvisas till nämnda 
monografi; min afsikt i det följande är att behandla ämnet ur en 
annan synvinkel och hufvudsakligen söka belysa bankens program 
och utveckling i deras historiska sammanhang och framförallt med 
hänsyn till A. O. Wallenbergs personliga insats. 

I den förut omnämnda till K. M:t inlämnade ansökan om oktroj 
lyder första satsen: 

För att främja och betrygga den glädjande utveckling af en nyttig affärsverks 
samhet, som Rikets handel och näringar upphunnit, erfordras ovillkorligen att 
landets Bankväsende motsvarar allmänna rörelsens behof af ökad lättnad i pcn= 
ningetransaktioner. 

Redan här möter oss den nya bankorganisationens ledande tanke : 
dess ändamål är att underlätta likvider; dess uppgift att i en tid, då 
allmänheten ännu knappast visste, hvar den skulle göra af sina 
pengar, om den hade några, skapa en institution, som icke endast 
kunde taga dem i säkert förvar utan också nyttiggöra dem för den 
allmänna rörelsen. 

Idén att i upplåningen se en af bankverksamhetens förnämsta 
uppgifter var ännu helt ny. Problemet att uppsamla det lediga 
kapitalet hade, som vi sett i föregående kapitel, diskuterats, 
t. ex. i Frankrike, men utan att där omsättas i praktiska åtgärder. 
I England och framförallt i Skottland fanns redan ett bankväsen, 
som i stor utsträckning bedref upplåningsrörelse, men systemet hade 
ännu icke öfverförts till kontinenten och led dessutom af stora bris* 
ter. A. O. Wallenberg kände utan tvifvel i dess viktigaste punkter 
till det skotska bankväsendet; säkert hade han läst riksarkivarien 
J. J. Nordströms^ för sin tid förträffliga arbete om Credit* och Bank* 
väsendet, i hvilket denne med förståelse framhåller de skotska ban* 
kernas företräden och särskildt deras organisation af upplånings* 
rörelsen. Men därtill inskränkte sig sannolikt A. O, \\ allenbergs 
kunskap vid den tidpunkt, hvarom nu är fråga. När han 1S67 
skref sina längre fram omnämnda artiklar i Aftonbladet om skotska 
banker, hade han säkerligen för just detta tillfälle studerat sig in i ämnet. 

A. O. Wallenberg var icke en man, som när han fick en idé 
först undersökte, om den eller någon liknande idé blifvit tillämpad 



' J. J. Nordström, Crcdit= och Bankväsendet, P. A. Norstedt i.x Söner, Stock= 
holm 1853. 



på andra orter, utan han grep sig an med dess realiserande helt 
oförskräckt på egen hand och sökte genomföra den med okuflig energi 
och efter bästa förstånd. Så tillgick det för öfrigt nästan alltid på 
den tiden, icke bara i vårt land, utan i alla länder. Det hade ännu 
icke blifvit modernt att, om man ville organisera något nytt i eget 
land, först skicka ut en studiekommission för att undersöka förhål* 
landena utomlands. Det finnes i själfva verket från midten af det 
gångna århundradets bankhistoria såvidt jag känner endast ett exem* 
pel på, att något sådant försökts, och det var i Frankrike före grun» 
dandet af Sociétc Générale, i det att man då skickade öfver en 
kommission till England för att taga kännedom om därvarande 
förhållanden. 

Så skedde emellertid icke i Stockholm. A. O. Wallenberg hade 
klart för sig, att en banks uppgift bestod i att upp* och utlåna 
pengar. Problemet koncentrerade sig för honom i uppgiften att 
uppsamla kapitalet, och detta i en tid, då vi sett, med huru 
ringa förståelse denna rörelsegrcn betraktades icke bara af den sven* 
ska allmänheten, utan af våra lagstiftare, som för bankerna velat 
förbjuda en upplåning, som öfverskrede hälften af den i banken inne* 
stående grundfonden. 

Upplåningen, sådan A. O. Wallenberg tänkt sig den, var en 
nyhet, icke endast för vårt lands, utan, som jag hoppas kunna visa, 
för alla länders bankväsen vid denna tid. Hemligheten ligger däri, 
att han utgick från den synpunkten att banken skulle tjänstgöra 
som »den enskildes kassör». 

»Länge har man», heter det i den anförda skrifvelsen med hem* 
ställan om oktroj, »i Sverige hållit före, att banker endast på ett 
fält kunna gagna och att endast ett behof i denna väg vore att 
fylla, nämligen bristen på rörelsekapital, hvilken man velat af hjälpa 
genom beredande af nya lånetillfällen. Anspråken på en ändamåls* 
enlig bankrörelse hafva likväl numera vuxit, ända därhän, att man 
ansett den böra, utom annat, vara dels den enskildes kassör, dels 
sparbank i större skala för att emottaga och fruktbargöra tillfälliga 
öfverskott, dels ock en anstalt för att, utan penningars försändande 
med posten i hvarje särskildt fall, låta ombesörja inkasseringar och 
utbetalningar å annan ort. Härtill torde äfven kunna läggas en be* 
höflig utsträckning af det lånesätt, som kallas kreditivrörelse, och 
hvilket allmänt erkännes vara särdeles gagnande.» 

Härmed definierar A. O. Wallenberg bankens ofvan antydda 

80 



hufvuduppgift att underlätta likvider och att uppsamla det lediga 
kapitalet. Han antyder också det för underlättandet af likvider inom 
landet så viktiga införandet af postremissväxeln, en uppfinning af 
Wallenberg som icke hade något motstycke i något annat land. 
Hvad denna märkliga uppfinning innebar, får jag emellertid nedan 
återkomma till. Jag skall först söka visa, hur A. O. Wallenberg 
organiserade sin banks upplåningsrörelse, som i högst viktiga hänse* 
enden skulle skilja sig från de skotska bankernas. Denna organisa* 
tion är också den en uppfinning, som blef ännu viktigare för det 
svenska bankväsendets senare utveckling än postremissväxeln. 

Vi ha sett huru outvecklad bankens inlåningsrörelse var före A. 
O. Wallenberg. »I de sedelutgifvande bankernas bolagsregler», 
skrifver Frölander i sin förut omnämnda bankmonografi. »förefun= 
nos egendomliga, mycket varierande och rörelsen försvårande be* 
stämmelser, med afseende å hvilka det stundom är svårt att förstå, 
hvilka motiv som förestafvat dem.» 

Som exempel anför han: 

Depositionsbevis må ej löpa med högre ränta än 3 %. 

Depositionsbevis äro betalbara 14 dagar efter uppsägning. 

Upp* och afskrifningsräkning må ej öppnas, utan att minst 1,000 rdr insättas 
(750 eller 400 rdr i vissa reglementen). Insättning och uttagning få ej understiga 
100 rdr (150 rdr, 50 rdr, 30 rdr) samt måste ske i jämna tiotal. 

Räntan å lån skall utgöra Vs % i månaden men kan höjas till 5 % pro anno 
om vinsten å kapitalet för förflutna bolagsåret ej uppgått till 5 %. 

Många andra exempel kunde anföras och det må särskildt påpe* 
kas, att bankerna ännu i början af 1850*talet visst icke alltid betalade 
ränta å insatta medel. Beträffande filialbankernas upplåningsrörelse 
skrifver riksarkivarien J. J. Nordström\ att »upp* och afskrifnings* 
räkning utan ränta öppnas för summor insatta för att åter på en gång 
eller i större poster lyftas och mot ränta efter omständigheterna, då 
uttagning betingas i mindre poster». Hade man insatt pengar i en 
bank, kunde man riskera att när som helst få dem uppsagda från 
bankens sida med en frist af ofta ej mer än 14 dagar, då den icke 
längre ansåg sig ha någon lönande användning för dem. 

Redan från början af sin verksamhet fastslog Enskilda Bankens 
direktion nya villkor för inlåningsrörelsen: 

Depositionsräntan för tre månaders uppsägning sattes till 5 %. 
Å upps och afskrifning godtgjordes 3 %, om räntan räknades från dag till dag, 
men 4 % om räntan räknades på minimibalansen för hvarje månad och räknings^ 

' Credit* och Bankväsendet, sid. 259. 

SI 



innchafvarc crladc 10 kr. för den första blankcttbokcn och 2 kr. 50 ore for en» 
hvar af de följande; 

i krcditivräkninj; belastades 5 ",, ränta. 1 % kreditivafsift och '/, %> afgift för 
krcditivskuldcns öfvcrförandc till nytt kreditiv, hvarj.imtc hvarjc blankcttbok be» 
talades med 5 kr. 

Redan under de närmast följande åren ncdsattcs afgiften för blan» 
kcttböckerna, men den borttogs ej fullständigt förr än år IS70. 

Det detaljerade räntcschcma för insättare, som vi ofvan återgifvit, 
skiljer sig, som man finner, högst väsentligt från det tidigare god* 
tycket. Det kunde ändras, men först efter delgifvande till kunderna, 
och var icke beroende af rörelsens årsvinst eller andra för saken 
främmande faktorer. Käntelikviderna erlades från bankens sida half; 
årsvis å sådana icke uppsagda depositioner, hvilka minst ett halfår 
innestått. Och hvad som var det viktigaste af allt, insättarna oroa* 
des icke af uppsägningar. Sedan banken varit i verksamhet i tre 
år, skrifves härom i 1860 års bankkommittébetänkande angående 
bankväsendet i riket: 

»Banken har under hela sin tillvaro mot insättarna icke vid nå* 
got tillfälle begagnat sin uppsägningsrätt, utan helt och hållet öfver* 
lämnat ät dessa att bestämma om lyftning eller återinsättningar.^ 

Utan tvifvel förklarar denna liberalitet från bankens sida mycket 
af den stora och kanske äfven för dess upphofsman oväntade fram* 
gång med afseende på inlåningen, som banken redan under de första 
åren af sin verksamhet hade att glädja sig åt. Hvilken epok Stock* 
holms Enskilda Bank i fråga om inlåningen bildade i det svenska 
bankväsendets utveckling under lSOO*talet, framgår också af den sta* 
tistik däröfver som återgifves i 1860 års nyss omnämnda kommitté* 
betänkande. Kommitterade hade till och med funnit sig föranlåta 
att behandla Stockholms Enskilda Bank såsom en företeelse alldeles 
för sig och såsom särskildt ägnad att ådraga sig uppmärksamhet. 

Vi meddela härmed några utdrag ur det ifrågavarande kommitté* 
betänkandets öfversikt öfver de enskilda svenska bankernas och fi* 
lialbankernas upplåningsrörelse åren 1834 — 1859. 

A A upp* och af* 

deposition skrifning 

1834 P-Jr rmt Rö- :::-.t 

Enskilda banker 3,380 111,334 

1850 
Enskilda banker (8) 48,135 1,589,961 

82 



Å Auppsochaf* 

deposition skrifning 

1855 Rdr rmt Rdr rmt 

Enskilda banker (8) 1,153,275 3,505,418 

Filialbanker (6) 282.500 1,382,823 

1,435.775 4,888,241 

1856 

Enskilda banker (8) 969,435 1.959,030 

Stockholms Enskilda Bank... 538,600 224,084 

Filialbanker (7) 379,894 954.107 

1,887,929 3,137,221 
1857 

Enskilda banker (11) 1,142,230 2.917,197 

Stockholms Enskilda Bank... 2,415,700 472,141 

Filialbanker (7) 389,385 529,148 

3,947,315 3,918,486 
1858 

Enskilda banker (11) 1,890,175 4.182.483 

Stockholms Enskilda Bank... 5.857.200 3,649.594 

Filialbanker (10) 894.508 1,086,906 

8,641,883 8,918,983 
1859 

Enskilda banker (11) 2,415,450 3,155.609 

Stockholms Enskilda Bank... 5,387,300 2,583,910 

Filialbanker (17) 1.780,790 1.455.278 

9,583,540 7,194,797 

Stockholms Enskilda Banks ledande ställning i fråga om upplå* 
ningsrörelsen faller starkt i ögonen. Det framgår också af tablån 
att, efter de tre första åren af bankens verksamhet, proportionen mel* 
lan å deposition och å upp* och afskrifning innestående medel för* 
höll sig så, att de senare utgjorde ungefär 50 °o af de förra. Icke 
mer än omkring hälften utgjordes alltså af a vista medel, ehuru 
detta förhållande naturligtvis varierade något år efter år. Resten 
disponerade banken på längre tider och kunde därför vid en till* 
fällig panik icke behöfva riskera att få sina kassor plötsligt tömda. 
Redan från början hade A. O. Wallenberg alltså här lyckats skapa 
en fördelaktig garanti mot oförutsedda händelser. Men å andra si* 
dan var det gifvet, att systemet att bygga bankrörelsen mindre på 
eget kapital än på främmande medel ändå icke kunde bedrifvas utan 
alltför stora risker, försåvidt icke också bankens utlåning placerades 
till öfvervägande del i papper med ringa omloppstid. Införandet af 
upplåning i stor skala medförde som en logisk konsekvens, att de 
svenska bankerna icke som förut kunde placera sina medel till största 

S3 



delen i reverslån med eller utan borgen, utan måste öfvergå till 
korta, lätt negociabla papper, eller med andra ord till diskonte* 
ring af affärsväxlar såsom en hufvuduppgift. Det var också detta 
A. O. Wallenberg gjorde. 

Men innan jag öfvergår till att något närmare granska hans ut» 
låningspolitik, må det tillåtas mig att göra en jämförelse mellan hans 
upplåningssystem och det skotska, som vid den tidpunkt, då Stock* 
holms Enskilda Bank började sin verksamhet, var det enda, som i 
mycket stor utsträckning lyckats uppsuga det lediga kapitalet ge* 
nom upplåning. A. O. Wallenberg har själf i sin artikelserie i Af* 
tonbladet, som började i december 1867, utvecklat de väsentliga skilj* 
aktigheter, som karakteriserade den svenska och den skotska upp* 
låningen. En likhet var att det i Skottland liksom i Sverige i all* 
mänhet betalades ränta; i det förra landet dock ej på kortare tid 
än en månad. Villkoren för räntegodtgörelsen voro, som vi strax 
skola finna, väsentligen olika. 

Den principiellt viktigaste skillnaden var emellertid, att allmän* 
heten i Skottland kunde när som helst utbegära sitt kapital, eller 
med andra ord att det var helt och hållet a vista, hvilket gifvetvis 
för bankerna, liksom också indirekt för insättaren, måste innebära 
den största risk. 

»Då man besinnar», skrifver A. O. Wallenberg,* »att mer än tusen 
miljoner riksdaler på denna grund kunna begäras af de skotska 
bankerna, i händelse allmänheten skulle gripas af farhågor, torde 
man åtminstone kunna säga, att denna praxis ej är tillämplig an* 
norstädes än i Skottland. Lämplig är den ingenstädes. Och 1857 
års händelser visade att en bank, hvars affärer voro så sunda att 
den kunde återbegynna bankrörelsen, bragtes till att stoppa, emedan 
den ej kunde tillfredsställa alla dem, som ville och ägde rättighet 
att vid anfordran utbekomma sina insatta penningkapital. I Sverige 
äro penningar på deposition emottagna på 1, 2, 3, 4 eller 6 måna* 
ders uppsägning. Af de fyrtio miljonerna, som äro insatta i de 
svenska bankerna, äro omkring V4 P^ depositionsräkning. Detta är 
vida försiktigare och innebär en förbättring af den skotska metoden. 
Hos nästan alla författare uti dessa ämnen finner man uppgifvet 
att bankernas trygghet beror därpå, att alla inse de olyckliga följ* 
der, som skulle uppkomma, om bankerna hindras i deras jämnt 
fortgående rörelse. Om insättarna rusa till bankerna och begära 

^ Aftonbladet dec. 1867. 

84 



penningar utan att behöfva dem, måste bankerna i sin tur icke 
allenast upphöra med sin utlåningsrörelse, utan naturligen äfven i 
sin ordning af sina gäldenärer utkräfva allt hvad utkräfvas kan, och 
så spridas svårigheterna till alla näringsgrenar.» 

Häri låg alltså A. O. Wallenbergs stora insats, att han var den 
förste bland alla, som genom stadgande af olika uppsägningster* 
miner för å deposition insatta medel införde det rätta förhållandet 
mellan in* och utlåningen, så att omloppstiderna å båda sidor ba^ 
lanserade hvarandra. Detta system fanns icke i Skottland och icke 
heller i något annat land vid den tidpunkt, då Stockholms Enskilda 
Bank grundades. Detta är alltså en uppfinning af A. O. Wallen* 
berg så stolt som trots någon och får betraktas såsom en af hörn* 
stenarna i det svenska bankväsendet, liksom den sedermera blef en 
mäktig häfstång för utvecklingen af de moderna affärsbankerna i de 
flesta andra länder. En annan skillnad mellan det skotska upplå* 
ningssystemet och det svenska var, att räntan å de inlånade med= 
len i Skottland aldrig var fixerad för någon längre tid utan änd* 
rades från dag till dag i förhållande till dagsdiskontot. Som en 
följd däraf att de skilda insättningarna voro a vista, kunde ban* 
kerna där också när som helst återfordra till omedelbar betalning 
på kreditiv utestående medel, under det att denna fara var utesluten 
i Sverige. 

Den viktigaste förändring, som upplåningsrörelsens bedrifvande 
i stor omfattning framkallade, var emellertid såsom redan antydts 
omläggningen i utlåningsrörelsen, beroende på nödvändigheten att 
öfvergå i allt större utsträckning till växeldiskontering och växel* 
köp i stället för reversbelåning. 

Växeldiskontering idkades af de mindre privatbankerna i början 
på 1850«talet i ringa omfattning och köpta växlar förekommo icke 
alls. Första gången köpta växlar figurera bland tillgångarna för 
enskilda banker är 1855, då Skånes Enskilda Bank hade att upp* 
visa en post på 28,660 rdr. I Stockholms Enskilda Banks proto* 
koll för den 19 oktober 1857 föreslår A. O. Wallenberg, att banken 
hädanefter skulle bland sina rörelsegrenar upptaga äfven diskontc* 
ring åt andra banker. Direktionen biföll också detta men tills* 
vidare endast till ett belopp af 100,000 rdr. Bankens egna sedlar 
skulle lämnas som valuta. 

Såväl växeldiskonteringen som rediskonteringcn togo stark fart 
redan under de första åren af Stockholms Enskilda Banks verk* 

85 



samhet. Snart öfvergick man ocksA i öfvcrcnsstämmelse med pro* 
grammet till köp af utrikes växlar. 

»Den ökade tillgången på inrikes växlar antyder», såsom det heter 
i en af bankens styrelseberättelser från dessa år, »dels tilltagande 
affärsverksamhet dels ock att, då köpslut om varor komma till stånd, 
växelförskrifningar därå utfärdas vida mera nu än förr: ett förhål* 
lande, som direktionen anser förnämligast härröra däraf, att Stock* 
holms Enskilda Bank, likasom de flesta andra banker, numera läm* 
nar företräde åt växeldiskontering framför lån mot reverser.» 

Afven här framträder det ursprungliga Wallenbergska program* 
met, att en banks första uppgift vore att underlätta likvider. Varu* 
belåningen bedrefs i öfverensstämmclse härmed i en utsträckning, 
som hittills varit okänd i vårt land. 

Att Stockholms Enskilda Bank gick i spetsen för utvecklingen 
i fråga om växeldiskontering framgår af statistiken öfver växeldis* 
konteringens utveckling i de svenska bankernas rörelse under åren 
1856— 1S59 enligt följande tablå, däri talen angifva tusental riks* 
daler riksmynt. 



1856. 



Dec. 



Stockholms Andra en» 
Enskilda skilda ban» 
I Bank kcr 



608 ! 



58 



Filul. 
banker 



640 



1857. 



Mars 
Juni 
Scpt. 
Dcc. 



1858. 



Mars 
Dcc. 



1859. 



Dec. 



486 


70 


730 


229 


101 


606 


15 


— 


859 


754 


496 


530 


1,028 


707 


557 


2,396 


637 


772 


3.021 


1,559 


1,483 



Men i samma mån som de enskilda bankerna omlade sin rörelse 
och öfvergingo från reverslån mot säkerhet af borgen, inteckningar 
eller obligationer och dylika hypotek till växeldiskontering och 



86 



varubelåning, blef det gifvetvis svårare att erhålla lån mot pant af 
den förra kategorien af säkerheter. Inom finanspolitiken trängde 
emellertid den tanken igenom såsom riktig, att depositionsbankerna 
icke borde fastlåsa sina tillgångar i långa lån. En följd däraf blef, 
att t. ex. jordbruket fick att kämpa med ökade svårigheter. I det 
af särskilda kommitterade — bland dem riksarkivarien J. J. Nord* 
ström — utarbetade betänkandet angående förändrad organisation 
af hypoteksinrättningarna i riket heter det också :^ »Hvad som 
icke minst hämmat jordbrukets framsteg har varit saknaden af 
ändamålsenliga, för jordägarnas behof lämpade kreditinrättningar». 
Man måste betänka, att det var just vid denna tidpunkt, som 
jordbrukstekniken slog in på nya banor och man började ersätta 
den lefvande arbetskraften i viss mån med förbättrade åkerbruks* 
redskap och åkerbruksmaskiner, t. ex. tröskverk. Men anskaff- 
ning af dylika maskiner kräfde kapital. Frånsedt landshypoteks* 
föreningarna, som själfva fingo sköta sin upplåning, var ända till 
år 1861 Rikets Ständers bank den enda hypoteksinrättningen för 
jordegendom. 

Men nyssnämnda år bildades Allmänna Hypoteksbanken, som 
öfvertog alla Riksbankens fordringar mot fastighetsinteckningar på 
landet och hädanefter blef den förnämsta långifvaren till de sär* 
skilda hypoteksföreningarna. Samma år inrättades i analogi därmed 
en Allmän Hypotekskassa för Sveriges städer, som på samma sätt 
ombesörjde upplåning åt hypoteksföreningarna mellan fastighets* 
ägarna i rikets städer och köpingar.- Det var också i naturlig an* 
slutning därtill som A. O. Wallenberg år 1861 tillsammans med 
sin blifvande antagonist A. W. Dufwa stiftade Stockholms Hypo* 
tekskassa. 

Men hvarken jordbrukarna eller städernas fastighetsägare ville här* 
med gifva sig till freds. Bankernas växande inlåningsräkningar 
visade, att det fanns kapital i landet, och hvarför, frågade man sig, 
skulle icke detta också komma fastighetsägarna till godo? I riks* 
dagen agiterade bönderna och år 1867 tillsattes ett särskildt utskott 
för att undersöka möjligheten af att genom ny banklagstiftning 
finansiellt stödja jordbruket. Detta utskott hade, utan att närmare 
känna det, förälskat sig i det skotska bankväsendet, som det inbil» 

* Stockholm, Hörbergska boktryckeriet 1S60, sid. 5. 

^ Samtidigt upplöstes den p.i lS30-talet bildade Bruksägarnas Hypotekskassa, 
som haft till uppgift att bereda län mot inteckning i bruksegendom. 

87 



lade sig vara synnerligen lämpligt organiseradt och böra tjäna det 
svenska till föredöme, särskildt i friga om beviljandet af fastighets» 
krediter. Det var detta aktstycke, som gaf A. O. VCallenberg an» 
ledning till att skrifva sina ofvan citerade fem artiklar i Aftonbladet i 
slutet af år 1867 med paralleller mellan det svenska och det skotska 
bankväsendet. Han karakteriserade däri utskottets utredning så, 
att det önskade få upprättade banker, där alla samhällsklasser skulle 
insätta sitt kapital men endast jordbrukare få låna. 

Kraftigt bemöter han denna ståndpunkt och häfdar det program» 
met, att man icke finge sammanblanda en affärsbanks uppgift med 
en hypoteksbanks. Men i Sverige var det alltid så, att om man hade 
något som i sitt slag var bra, så skulle man genast göra något 
annat af det; om en person dög till en sak, så skulle han duga till 
allt, och om någon tillkämpade sig en fördel eller vinst, så kom 
afunden genast och sökte förstöra den. 

»I Sverige har man», yttrar han, »genom klok omtanke inrättat sär» 
skilda institutioner, hvilka kunna gifva fastighetsägaren amorterings* 
lån och därigenom skydda honom för uppsägningar. Bankerna 
hvarken kunna eller böra befatta sig därmed. Det är samma skill* 
nad emellan amorteringslån och den dagliga lånerörelsen och pen* 
ningomsättningen, som emellan 'stående godset' och 'det löpande' 
uti ett fartygs tackling. Intetdera kan med framgång begagnas i det 
andras ställe. Men här har man en ofantlig benägenhet att använda 
både personer och institutioner för andra ändamål än hvartill de 
äro ämnade. Så äflas man att göra sparbanker till depositbanker, 
genom att förmå dem emottaga stora belopp af få personer; af 
depositbankerna vill man göra hypoteksbanker genom att af dem 
fordra långa lån på svårligen realisabla säkerheter; af hypoteksban» 
ken vill man göra en statsinstitution, som vore särdeles lämplig att 
kapitalisera grundräntorna, då man likväl har både stats» och riks* 
gäldskontor. På detta sätt», utbrister han på sitt temperamentsfulla 
sätt, »blir allting väl beställdt, och med det hela går väl i sinom tid 
på samma sätt, som det gick med det svenska linjeskepp, till hvars 
chef en källarmästare befordrades.» 

Vi ha nu sett, huru A. O. Wallenberg utarbetade sitt bankprogram 
och huru olika det gestaltade sig i jämförelse med andra samtida 
institutioner. Vi ha återgifvit hans egen definition af en banks upp» 
gift »såsom den enskildes kassör» och vi ha sett, hvilka konsekvenser 
för bankens rörelse som följde af den nya principens tillämpning. 

88 



Återvända vi nu ett ögonblick till midten af 1850*talet och taga 
i betraktande de strömningar, som gjorde sig gällande i andra län* 
der, så framträder kontrasten skarpt. Framförallt gäller detta vid 
en jämförelse med Tyskland. Där, men icke hos A. O. Wallenberg, 
finner man, såsom vi redan framhållit, inflytande från den idékrets, 
som låg till grund för Crédit Mobilier#systemet. 

Man jämföre det blygsamma programmet i Stockholms Enskilda 
Banks oktrojansökan och de uttalanden, som framkommo t. ex. i sty* 
relseberättelsen för A. Schaffhausenscher Bankvereins första verksam* 
hetsår 1852. »Det är ett stort bankinstituts uppgift», heter det där, »att 
genom sitt eget deltagande (durch eigene Beteiligung) skapa nya industri* 
grenar och att genom auktoriteten af sin på grundlig pröfning och insikt 
grundade rekommendation förmå landets kapitalister att placera sina 
lediga medel i sådana industrier, som — riktigt planlagda — lofva vinst.» 

Det är programmet för en emissionsbank. A. O. Wallenberg 
däremot hade lagt den solida grunden för en modem affärsbank. 
Det gällde för honom handel men icke industriellt nyskapande. Man 
kan tycka detta vara en ensidighet, men säkert är, att om A. O. 
Wallenbergs begåfning icke haft denna begränsning, så hade han 
icke blifvit den store reformator han blef och Sverige i denna stund 
icke haft det bankväsende det har och som gjort det nuvarande 
stora ekonomiska uppsvinget möjligt. Om man bortser från Eng* 
land och Skottland, inrättade de stora kulturländerna först långt 
efter Sverige depositionsbanker. Ännu i dag spelar i de flesta länders 
banker det egna kapitalet större roll än hos oss. I Tyskland bör* 
jade insättningsräkningarna svälla i större omfattning först omkring 
1900, och bankaktiebolagen ha där haft en konkurrens om det lediga 
kapitalet med sparbankerna, som de ej kunnat öfvervinna. I Frank* 
rike äro icke heller inlåningsräkningarna relativt taget så stora, bero* 
ende närmast på att fransmannen har för vana att så fort som möjligt 
omsätta sitt sparkapital i fasta placeringar, särskildt statspapper. 

Huru insättningarna utvecklat sig i Sverige efter 1860*talet till 
våra dagar framgår af nedanstående tablå: 

Summan af alla insättningar i Sveriges banker och sparbanker 
(inklusive Postsparbanken). 
Sparbanker: Kronor 

1860 27,000.000 

1886 231.000.000 

1900 500.000,000 

1913 953.000.000 

7. A. O. WslltnbtTg. §9 



Postsparbanken (särskildt): Kronor 

1886 2.000.000 

1913 48.000.000 

Enskilda banker och AktiebolaKsbankcr: 

1865 40.000.000 

1881 300.000.000 

1886 328.000.000 

1900 772.000,000 

1915 2.000.000,000 

Ännu mera belysande är nedanstående uppställning, uttryckt i 
riksmark, som jag meddelar efter Sven Brismans »De Aloderna 
Affärsbankerna» : ' 



Bankmedel pr invånare i olika länder år 1913. 



Australien 

Förenta staterna 

Canada 

Skottland 

England 

Sverige 

Danmark 

Belgien 

Irland 

Norge 

Österrike 

Frankrike 

Finland 

Tyskland 

Sydafrika 

Japan 

Ryssland 



Egna 
medel 


Insätt- 
ningar 


Samtliga 
bank. 
medel 


170 


620 


790 


134 


600 


734 


117 


593 


710 


73 


520 


593 


45 


440 


485 


115 


330 


445 


102 


340 


442 


72 


320 


392 


51 


320 


571 


55 


265 


320 


52 


155 


207 


40 


160 


200 


40 


160 


200 


49 


134 


185 


26 


155 


181 


15 


45 


60 


11 


37 


48 



' Sven Brisman, De Moderna Affärsbankerna, Stockholm, P. A. Norstedt & 
Söners Förlag 1915, sid. 466. 



90 



Man finner häraf, att Sverige i fråga om inlåningen kommer när- 
mast efter de anglosachsiska länderna. Denna stolta utveckling är 
en direkt följd af A. O. Wallenbergs verk. 

Men jämte inlåningsrörelsens organisation har A. O. Wallenberg 
gjort en annan stor uppfinning på det banktekniska området, post* 
remissväxeln, och dess användande ingick, såsom vi påpekat, redan 
från början i Stockholms Enskilda Banks program. Problemet var, 
som det däri heter, att utan penningars försändande med posten 
i hvarje särskildt fall låta ombesörja inkasseringar och utbetalnin* 
gar å annan ort. 

A. O. Wallenberg har själf berättat,^ hur han fick uppslaget. När 
han såg de stora summor, som i voluminösa paketer sändes från 
en ort till en annan, fick han den idén, att mycket vore vunnet om 
man kunde skicka en papperslapp i stället för tusentals. Utgående 
härifrån konstruerade han fram sin metod och fann formen för den 
anvisning som behöfdes. Den innebär, att den bank, som lämnar 
sitt biträde med anvisningens utställande, får genom betalning af 
den som köper postremissväxeln en tillfällig kassaförstärkning; och 
den bank, som å annan ort infriar samma postremissväxel, får där* 
igenom en disponibel tillgång på den plats, där postremissväxeln 
utställts. 

De svenska bankerna accepterade denna idé och utställa och in* 
lösa numera postremissväxlar utan någon kostnad för vare sig af* 
sändare eller emottagare. Systemet saknar motstycke i något annat 
land utom Finland, som infört postremissväxeln, och kan betecknas 
såsom en stor teknisk framgång. 

Redan de båda första åren af Stockholms Enskilda Banks verk* 
samhet var omsättningen af genom densamma förmedlade postre* 
missväxlar betydande och ställde sig enligt styrelseberättelserna på 
följande sätt: 

Inlösta Utställda 

växlar. växlar. 

1858 Rmt Rdr 9.950.000 Rdr 10.530.600 

1859 17,185.000 14.638,500 



* Se Bilaga III, sid. 239. 



91 



Sedermera har postremissväxeln i Sverige ingått I det allmanna 
medvetandet såsom ett oumbärligt betalningsmedel, hvarmed alla 
banker betjäna allmänheten. Summan af genom postremissväxlar 
förmedlade likvider uppgick under år 1915 till 4,6 miljarder kr. 



^^^^^^^^^^^^^^rm^^^^^^^^^^^^^^^^^l 



92 



KRISEN 1857. - OBLIGATIONSHANDEL OCH STATS* 
LÅN. - KRIGET 1870. - KURSVINSTER Å FRANSKA 
RENTES. - DEN DAGLIGA KASSAPOLITIKEN. - AR* 
BITRAGEAFFARER. - DE LYCKLIGA RESULTATEN 
UNDER 1870.TALET. - PERSONLIGA KONTROVERSER. 
- SCHISMEN 1871. - EKONOMISK JOURNALISTIK OCH 
JOURNALISTISKA MISSGREPP. - SOM ARBETSCHEF. 




AG har i det föregående skisserat A. O. Wallenbergs 
program för Stockholms Enskilda Bank. Det må nu 
också konstateras, att banken under de första åren 
trots krisen 1857 hade att uppvisa goda bokslut.^ 
Med bankrörelsens växande omfattning följde ökadt 
behof af lokalutrymme. Ursprungligen hade banken på fem år 
förhyrt lokal i posthuset vid Lilla Nygatan. Men där blef snart 
för trångt, och i maj 1860 inköpte styrelsen en fastighet mellan 
Stora och Lilla Nygatorna, samt mellan dåvarande Joachim Bryggares* 
gränd och Lejonstedtsgränden, utgörande hela kvarteret Fan, hvilkct 
köp konfirmerades af extra bolagsstämma den 15 oktober samma 
år. Det nya bankhuset invigdes i juni 1863 och var för sin tid 
särdeles präktigt, ehuru, såsom det blifvit anmärkt, A. O. Wallen* 
bergs anspråkslöshet i personlig bekvämlighet gjorde att utrymmet 
för direktionen tillmättes mycket knappt. Styrelsen, verkst. direktören 
och kassadirektören fingo blott ett enda rum tillsammans. De, 
som på den tiden sökte ett enskildt samtal med bankens ledare, 
kunna också erinra sig, att han antingen förde dem till en fönster* 
smyg ute i stora banksalen eller till ett litet mörkt, åt gården 
vettande rum, som snart fick vedernamnet »svarta kammaren». 
Vi ha i det föregående kapitlet sett, på hvilket storartadt sätt 

' För de ekonomiska och statistiska detaljerna se Th. Frölander, Stockholms 
Knskilda Bank 1856—1906. Centraltryckcriet, Stockholm 1907- 



95 



bankens upplåningsrörclse växte. Saken var så ny, att kollegerna 
inom bankvärlden icke riktigt ville sätta tro till de Wallenbergska 
siffrorna. Särskildt lär man ha skämtat däröfver i Göteborg, där 
Göteborgs Enskilda Bank, som dä ansågs som ett mönstcrinstitut, 
icke hade någon liknande rörelse. A. O. Wallenbergs depositions» 
rörelse, menade man, var icke någon deposition, utan en på en» 
skilda håll gjord upplåning i större klumpar. 

Göteborgs Handels* &. Sjöfartstidnings redaktör S. A. Hfdlunu 
skickades därför upp till A. O. Wallenberg för att söka sondera 
terrängen, men denne lär ha tagit fram kassaboken och låtit inter* 
pellanten titta och konstatera mellan tre och fyrahundra insätt» 
ningar i månaden. 

Man läste där t. ex.: Skådespelare N. N. 500 rdr, grefvama 
X. 800 rdr, guvernanten Y. 300 rdr o. s. v. 

»Tror man i Göteborg», yttrade Wallenberg spefullt, »att jag 
går och upptar lån af aktörer och skolmamseller?» 

Men de goda göteborgarna ville icke låta sig öfvertygas, och när 
Hedlund, som kunnat konstatera faktum, pläderade för den nya 
metodens införande också i Göteborg, lär man med en axelryckning 
ha affärdat honom: ^^Sköt herrn sin tidning, vi skola nog förstå 
att sköta Göteborgs Enskilda Bank.» 

Krisen 1857 kom under bankens andra verksamhetsår och hade 
närmast sin orsak i den penningkris, som utbrutit i Hamburg och 
återverkade på den svenska marknaden på den grund att svenska 
köpmän där hade stora blankokrediter, hvilka till stor del indrogos 
eller hvilka man i hvarje fall försökte indraga. 

Afven Stockholms Enskilda Bank fick sin känning af krisen, i 
det att allmänheten rusade till för att uttaga sina insättningar. Ban* 
ken handlade till en början liberalt och infriade äfven på tre må* 
nåders uppsägning ställda depositionsbevis mot en liten provision; 
men då det under loppet af november visade sig, att dessa uttag* 
ningar synbarligen endast gjordes för att åtkomma pengar för skrin* 
läggning, upphörde man därmed. Depositionsbevis uppsades emel* 
lertid att före årsskiftet utbetalas till mer än 1,300,000 rdr. Under 
samma tid visade sig en stor del af bankens gäldenärer vara ur* 
ståndsatta att fullgöra sina förbindelser till banken. Ställningen 
såg ett ögonblick nog så hotande ut, men allt gick bra, och ban* 
ken behöfde icke ens mot någon af sina kunder vidtaga exekutiva 
åtgärder eller påyrka någons försättande i konkurs. 

94 



Detta var för visso ett vackert kraftprof för en så ung bank. 

Verkan af krisen återspeglas i bankens styrelseprotokoller från 
den tiden. Räntan å depositionsräkningen höjdes för vissa belopp 
och på längre terminer den 9 dec. 1857 till 6 %, och i februari 
följande år började pengarna ånyo inströmma. Den 30 april kunde 
man åter sänka depositionsräntan. 

Under tiden hade A. O. Wallenberg bland annat ingripit i en 
Skånes Enskilda Bank rörande episod, som finnes relaterad i lands* 
höfding S. J. von Troils Minnen från en sjuttioårig lefnad- Skåne* 
bankens sedlar hade i stor mängd kommit öfver till Danmark, 
uppsamlades där och presenterades till inlösen vid kontoret i Malmö. 
Mäklarkontoren i Köpenhamn inväxlade nämligen sedlarna mot 
rabatt i Köpenhamn, men erhöllo full valuta i Malmö. Det var en 
lönande affär och Malmökontorets kassa nedgick dag för dag. 
Situationen blef alltmer betänklig och man insåg slutligen, att om 
Skånebanken måste stängas, det skulle få allvarsamma följder för 
de öfriga enskilda bankerna i riket. 

Landshöfding v. Troil vände sig då till finansministern frih. Gripen* 
stedt och denne konfererade, efter hvad man har anledning antaga, 
med A. O. Wallenberg. De kommo öfverens om, att Skånebanken 
skulle i Skånes Hypoteksförening deponera värdepapper för att i 
valuta få föreningens obligationer. Dessa skulle sedan belånas af 
Riksgäldskontoret, hvarefter Riksbanken skulle genom sitt kontor 
i Malmö tillhandahålla Skånebanken det nödiga beloppet, som rörde 
sig om 500,000 rdr. 

Men när slutligen lånet skulle lyftas af Skånebankens ombud i 
Stockholm, grosshandlare A. Berghman, vägrade denne att ikläda 
sig borgen. Hvarje ögonblick var nu dyrbart. Formen fordrade 
en personlig ansvarighet. Frih. Gripenstedt tillkallade då A. O. 
Wallenberg, som befann sig i närheten, och denne tvekade ej att 
genast personligen lämna den ansvarsförbindelse som erfordrades. 
Riksbankens styrelse emottog sedan från Riksgäldskontoret 500.000 
riksdaler och anbefallde medelst telegram sitt kontor i Malmö att 
däraf påföljande morgon till Skånes Enskilda Bank i förskott ut- 
betala 200,000 riksdaler riksmynt. 

A. O. Wallenberg handlade här i en kollegial anda, som hade 
bort mana till större reciprocitet från kollegernas sida, än hvad han 
sedan vid kritiska tillfällen fick röna. 

Krisen hade emellertid sin gång, och den 1 dec. 1857 beslöt riks* 

95 



dagen att ett statslån skulle upptagas å 12 milj. rdr. Det skulle 
ske i den formen, att Kiksgäldskontoret skulle upplägga en stats* 
lånefond å detta belopp, hvarefter utlåningen skulle handhafvas af 
Rikets Ständers bank. Resultatet blef ett lån å V milj. llamburger* 
banko till en kostnad af 7 "/< %. Den ränta, som Riksbanken sedan 
begärde, belöpte sig till 9 % — detta ehuru ännu enligt lag högre 
ränta än 6 % icke fick förskrifvas — men då denna räntesats ver* 
kade afskräckande såsom för hög, ncdsattes den i mars 1858 till 8 %. 

Stockholms Enskilda Bank bchöfde icke begagna sig af denna 
eller annan främmande hjälp. Tvärtom förbättrades ställningen där 
så hastigt, att banken i juli 1858 kunde försträcka Riksgäldskontoret 
750,000 rdr mot en ränta af 5 %. 

Sedan man nu åter kommit in i de gamla hjulspåren, fullföljde 
A. O. Wallenberg sitt program. Postremissväxelrörelsen tog ett 
kraftigt uppsving och 1863 tillkännagaf banken, att postremissväxlar 
utan särskild afgift hädanefter såldes på 47 svenska städer, 1 1 finska, 
2 norska samt på Köpenhamn. Samtidigt erbjöd sig banken att 
utan särskild kostnad diskontera i landsorten betalbara växlar. 

En annan del af bankens verksamhet, som också började få allt 
större omfattning, var den, som afsåg köp och försäljning af obliga* 
tioner och utländska valutor. Betrakta vi först obligationshandeln, 
så finna vi, att det dröjde länge, innan man ville riktigt erkänna 
denna rörelsegren som fullt berättigad för en bank. Revisorerna 
uttryckte vid flera tillfällen en viss tvekan, och ännu så sent som 
1871 förklarade en så förfaren affärsman som generalkonsul J. W. 
Smitt på en bolagsstämma, att han »trodde det ej egentligen höra 
till en banks verksamhet att köpa obligationer utan endast att emot* 
taga och utlåna penningar». 

För A. O. Wallenberg var emellertid obligationshandeln en myc* 
ket viktig principsak, och han genomförde sitt program konsekvent 
i denna punkt liksom i andra. 

Under år 1861 afslutade banken gemensamt med firmorna D. 
Carnegie &. C:o och C. G. Cervin med Riksgäldskontoret ett in* 
hemskt 4 7- % statslån å 3 milj. riksdaler till en nettokurs af 91 % 
och 1863 öfvertog banken tillsammans med Oscar Ekman och C. G. 
Cervin ett 5 % statslån å 3 milj. riksdaler till en kurs af 97 Va %• 
Detta lån hade karaktären af ett rustningslån under de då oroliga 
tiderna i sammanhang med Karl XV:s skandinavistiska politik. 
År 1866 var svenska staten under penningkrisen i England åter 

% 



ute i låneärenden. Riksgäldskontoret ville uppnegociera 9 miljoner 
thaler och det underhandlades därom till en räntefot af 5 %' och 
en kurs af 90,61 %. Men lånet af böj des, ehuru Riksgäldskon* 
toret nedsatte sina anspråk till 4 miljoner thaler. Man fick då 
vädja till den svenska marknaden och det lyckades också, i det att 
Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Kreditaktiebolaget 
tillsammans med Riksbanken öfvertogo fast mellan 3 och 4 milj. 
thaler obligationer på nyssnämnda villkor. 

Jag yttrade nyss, att obligationshandeln för A. O. Wallenberg var en 
viktig principsak, och i själfva verket hade han här ett mål för ögonen, 
hvars stora betydelse då liksom länge under senare tider blifvit 
af våra ledande män alltför mycket förbisedd. A. O. Wallenberg 
ville nämligen skapa icke endast en inhemsk obligationsmarknad 
till direkt gagn för den inhemska företagsamheten, d. v. s. såsom 
förhållandena då tedde sig närmast för att underlätta såväl det 
statliga som privata jämvägsbyggandet, utan i främsta rummet en 
marknad inom landet för våra statspapper. Han var en afgjord 
motståndare till den speciellt under de senaste decennierna af 1800* 
talet och ända fram till strax före krigsutbrottet 1914 i så stor skala 
bedrifna utländska upplåningen. Han ville att Sverige skulle ha 
en stark ekonomisk ställning, såväl utåt som inåt.^ 

Det första villkoret för politiskt oberoende är, enligt C. F. Berg* 
STEDTS sammanfattning af A. O. Wallenbergs åsikter i detta ämne, 
att nationen, så vidt möjligt är, frigöres från utländsk skuld* 
sättning; statskreditens omsorgsfulla vårdande bör vara statsmak* 
temas oaflåtliga sträfvan. En blick på kursnoteringarna visade, att 
statskrediten icke vore sådan som den borde vara, i följd däraf att 
statslånen planlöst upptoges: en låntagare som ständigt är ute och 
går kan nästan aldrig betinga sig fördelaktiga villkor oaktadt både 
punktlighet och soliditet; först när vi betalt räntor och amortering 
en längre tid, utan att upptaga nya lån, kunna vi hoppas att in* 
taga ett högre rum på fondmarknaden. En korporation sådan som 
Riksgäldskontorets styrelse ansåg A. O. Wallenberg ej lämplig att 
handlägga låneärenden. De kollegiala formerna hindrade ett beslut* 
samt ingripande i rätta ögonblicket. Det riktigaste trodde han vara 
att åt regeringen öfverlämna själfva negociationen; rik sgäldsfullmäk* 
tige skulle sedan utfärda obligationerna och besörja likviden. Lå* 

' Se närmare C. F. Bergstcdt, André Oscar \\ allcnberg. (Scparattryck ur Svenskt 
Biografiskt Lexikon.) Stockholm, F. a G. Bcijer. 1S91, sid. 55. 

97 



nen borde så vidt möjligt göras inhemska, d. v. s. förbindelserna 
utfärdas i svenskt mynt på svenska språket, och likviderna ske 
inom Sverige. Därigenom undvckes kursförluster, kommissions* 
arfvoden till utländska ombud och riskerna af sädana ombuds tänk* 
bara insolvens, utan att obligationerna dock skulle bli mindre be» 
gärliga på den utländska marknaden. 

Han insåg emellertid, att ett verkligt inhemskt fondsystem, som 
skulle kunna fylla statens upplåningsbehof, hvarvid han närmast 
tänkte sig lånen i form af pcrpetuella räntor, endast kunde förut* 
sättas i den mån den inhemska kapitaltillväxten räckte till. Men 
därför var det också för dem, som hade kapital att förvalta, en 
plikt mot fäderneslandet att genom omtanke och sparsamhet bi* 
draga till den inhemska kapitalbildningen. 

Uttalanden mot den utländska skuldsättningen återkomma ganska 
ofta i hans korrespondens. Så skrifver han t. ex. i ett brcf till 
bankdirektör Lettström den 5 nov. 1883: »Vi få aldrig reda och 
ordning i vår marknad förr än vi sluta med det årliga upplånandet 
i utlandet.» Detta är som sagdt ett ofta återkommande ledmotiv. 

Under krigsåret 1870 var affärsställningen i Sverige blomstrande 
och några förluster på kriget gjorde vi icke. Stockholms Enskilda 
Bank hade vid krigsutbrottet 916,000 frcs att fordra i Frankrike, hvil* 
ket belopp på grund af det där införda moratoriet icke inflöt vid för* 
fallotiden, men redan 1871 visade det sig att allting blifvit betaldt. Un* 
der dessa år gjordes stora obligationsaffärer. Banken begagnade de 
fördelaktiga inhemska konjunkturerna till att på A. O. Wallenbergs 
förslag inköpa betydande belopp af Förenta staternas 5 % obliga* 
tioner och franska 3 °o rentes. Inköpskursen för de förra utgjorde 
89 — 90 %, för de senare omkring 57 % . Äfven under 1872 fortsattes 
dessa obligationsinköp, och när på sensommaren ett nytt franskt 
lån å 5 °o skulle emitteras, tecknade Stockholms Enskilda Bank lik* 
som flera andra svenska banker betydande belopp, men när tecknin* 
garna sedan skulle fördelas, visade det sig, att lånet blifvit så kolossalt 
öfvertecknadt, att hvarje tecknare blott erhöll 7,8 procent af det be* 
lopp, för hvilket han antecknat sig. A. O. Wallenberg lär emeller* 
tid ha fått hvad han önskade för Stockholms Enskilda Banks räk* 
ning. Detta tillgick så, att han — enligt hvad han upplyste en af 
sina kolleger i hufvudstaden, som för sin bank^ fått nöja sig med 
de få procenten — utfäst sig att betala en procent i kommissions* 

^ Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolag. 

98 



arfvode till en af sina gamla goda bankirförbindelser i Paris mot 
det att denne åtog sig anskafiFandet, alltså till ett pris af emissions* 
kursen plus 1 %. 

Genom alla dessa obligationsköp ökade banken under ett år sin 
obligationsportfölj från 2,400,000 kr. till 5,200.000 kr. Men det 
var tyvärr icke endast statspapper och därmed jämförliga, som funnit 
plats i portföljen. Vi komma nu, som vi snart skola se, in på den tid, 
då järnvägsbyggandet rasade som värst, och Stockholms Enskilda Bank 
skulle ock få sin beskärda andel af svenska järnvägspapper och fram* 
förallt dragas med stora poster af Bergslagernas järnvägsobligationer. 

De utländska statsobHgationsköpen visade sig emellertid bli en 
mycket god affär, och detta var en del af rörelsen, som mycket 
roade A. O. Wallenberg. Han följde kurserna med oaflåtlig upp* 
märksamhet, och under sina resor gör han i korrespondensen med 
bankdirektör Lettström upprepade iakttagelser i detta fall och disku* 
terar med sig själf om han skall sälja eller icke, eller uttrycker sin 
tillfredsställelse öfver kursstigningar. Så skrifver han t. ex. i ett 
bref dateradt Paris den 20 juni 1874, efter att ha konstaterat att 
det inre politiska läget i Frankrike var mindre tillfredsställande: 
»I fredags, dagen efter min ankomst, steg fem*procents*räntan för 
första gången till 95 procent. Nu lämnar jag till Er att bedöma i 
hvad sammanhang dessa bägge evenementer stå till hvarandra. Men 
säkert är att, efter hvad jag kunnat inhämta, ställningen kan be* 
tecknas sålunda: 

la politique est mauvaise, 
la finance est bonne.» 

Afvecklingen af dessa franska obligationsköp skedde mycket för* 
delaktigt. När den sista posten afvecklades 1876, visade det franska 
»rentes»*kontot ett vinstsaldo af 428,557 kr. 12 öre. 

Såsom ofvan antydts, började Stockholms Enskilda Bank tidigt 
göra valutaaffärer. Afven här var A. O. Wallenbergs personliga 
ingripande det afgörande. Det hörde liksom obhgationsaffärerna till 
de affärsgrenar, som han själf gärna sysselsatte sig med. Men detta 
är ett särskildt kapitel, som först kräfver en något närmare för* 
klaring. 

Med bankdirektör Gustaf Lettström, som inträdde i banken 
1862 samt där först fungerade som sekreterare och sedermera som 
kassadirektör, underhåller han under sina resor en vidlyftig korrc* 
spondcns. Lettström skulle regelbundet skicka honom rapporter 

99 



öfver bankens ställning, och deras brcfväxling rör sig ofta om 
de dagliga kassabekymren. Dessa härledde sig närmast från de 
mycket ojämna kassaanspråk, som ställdes på banken från det af* 
sevärda antal landsortsbanker, för hvilka Stockholms linskilda Hank 
på den tiden fungerade som ombud och som ägde rätt att a 
vista förfoga ej blott öfver egna tillgodoh.ifvnndcn utan också 
öfver betydande belopp därjämte. Det hände icke sällan att de 
landsortsbanker, som hade räkning i Stockholms Iinskilda Bank, 
kunde disponera flera miljoner kr. utan föregående avi, men lika 
ofta inträffade det att endast några få dagar efteråt remissor in« 
kommo, som fyllde bristen. Dessa kassaförskjutningar skulle ba* 
lanseras och det var icke då som nu, att banken, när den behöfde 
pengar, skickade upp en bunt växlar till Riksbanken för att rediskon* 
tera dem; tvärtom, någon rediskontcring kom icke i fråga, och när 
den egna sedelutgifningsrätten icke längre räckte, fick man tillgripa 
andra utvägar. Närmast var det två sätt som användes. Antingen 
betjänade man sig af belåning i någon af statens kassor, vanligen 
Riksgäldskontoret, af statsobligationer och därmed jämförliga pap* 
per eller också sålde man utländska tillgodohafvanden. Hade man 
icke några sådana disponibla, fick man använda utländsk lånckre* 
dit i en eller annan form för att skaffa sig dem. Härvidlag är 
att märka, att under normala förhållanden arten af vårt lands ex- 
port, då liksom nu, medförde att det på våren alltid brukade vara 
brist på utländsk valuta, som gjorde sig alltmera kännbar, till dess 
sjöfarten på Norrland öppnades, då det motsatta förhållandet så små* 
ningom inträdde för att i juli och augusti vanligen förbytas i rikare 
tillgång. Det är gifvet att det med hänsyn därtill kan anses fullt 
berättigadt att låna upp utländska penningar på våren, då kursen 
står högt, för att betala igen dem på sommaren då kursen är låg. 

Det var också det, som A. O. Wallenberg lät Stockholms En* 
skilda Bank göra redan under bankens första skede. 

Så heter det t. ex. i protokollet för den 4 januari 1858, att drag* 
ning på utländska hus borde göras ej blott för kassaförstärkning 
utan också då det till följd af kursförhållandena kunde vara nyttigt. 
Det framgår alltså häraf, att A. O. Wallenberg dref utländsk upp* 
låning dels på kort tid för att kunna hålla tillräcklig kassa särskildt 
vid sådana tider af året, då resurserna hemma voro knappa, dels 
också såsom ren arbitrageaffär i större eller mindre omfattning. 

De utländska tillgodohafvandena förvandlades sedan till växlar och 

100 



öfverfördes till svenskt mynt vanligen på det sättet, att växlar eller 
checker å de utländska tillgodohafvandena såldes till Riksbanken 
eller andra hugade svenska köpare. Numera ske köp af valuta 
genom aftal i telefon, men på den tid, hvarom det nu är fråga, 
ägde dylika växelförsäljningar rum genom mäklare på Stockholms 
Börs. 

I sin korrespondens med sekreteraren Lettström behandlar A. O. 
Wallenberg oupphörligt bankens kassapolitik och frågor om för 
densamma behöfliga upplåningar inom eller utom landet. Ett par 
exempel ur högen må vara nog. Så skrifver han t. ex. den 25 
maj 1868 från Wiesbaden: 

Jag må bekänna dessa underrättelserna [om att det var ondt om pengar i kassan] 
i den 19 d. föreföllo mig orimliga. Det inträffade på en måndag och visade att 
man hade försummat taga kännedom om Lördagsposten på Lördags afton eller 
Söndags morgon, hvilket man bör göra, då kassan är klen. 

Men så trodde jag, att det var omöjligt, att med 900,000 kr. odraget, låta 
kassan utsina. Slutligen tröstade jag mig med, att när man står på land och ser 
på, förefaller alltid båtsegling äfventyrligare än för dem, som sitta i själfva båten. 
Emellertid har jag nu i tvenne bref enträget bedt hr Netzel [bankens dåvarande 
kassadirektör] att hvarken spara på kursförlust eller ränteförlust, utan blott 
bringa kassan till en resonabel ställning. 

Låt mig erfara om mina tvenne bref till hr Netzel framkommit. Var själf 
ytterst fåordig om mina brefs innehåll till Er. 

Nu väntar jag att Ni vid emottagandet af detta bref ville telegrafera till mig 
endast »Wallenberg, Wiesbaden», och upplysa hur det gestaltat sig intill den 
dagen. Men som vi alla veta, att telegrafen ej är tät, så måste en mystiKcation 
begagnas. 

Scandia betyder kassan, 

Union » bankerna, 

Aros » Riksbanken, 

Orion » deposition, 

Franzén » upp* och afskrifning, 

Göta » vår utländska skuldsättning. O. s. v. 

Mycket ofta gjorde A. O. Wallenberg också under sina resor 
själf besök hos sina utländska korrespondenter, såsom i Paris hos 
bankirfirman Mallet Fréres &. C:ie och sedan hos Crédit Lyonnais 
samt i London först hos Fredk. Huth &. Co., sedan också hos C. J. 
Hambro &. Son, och ordnade personligen där krediter för banken. 

Men detta var endast en af utvägarna för åstadkommande af 
kassaförstärkning. Lånade man icke utomlands, så fick man göra 
det hemma. I ett bref till Lettström heter det härom : 

101 



Skulle Ni bchöfva likna i Riksgäldskontoret, ik använd dertill Stockholms 

stads obligationer och 14 dagars uppsägning, ej längre, så att vi kunna iter» 
betala före revisorernas ankomst till Kiksgäldskontorct, ty det är visst lika kräs» 
liga karlar i hr som i fjol. Anser Ni det bchöfvas. som jag ej kan bedöma, si 
begär länet strax. Friga af gr.innlagenhetsskäl Wikblad, om der finnes pengar, 
så att man ej gör dem onödigt besvär. 

Oss förefaller allt detta kanske skalisen primitivt, men det är 
ändå af stort intresse att se, huru små de tekniska resurserna då 
voro och huru äfvcn på numera mycket enkla områden det person* 
liga ingripandet från chefens sida oupphörligt gjorde sig gällande. 

Men jag vill nu ock nämna några ord om de ekonomiska resul» 
täten af Stockholms Enskilda Banks verksamhet. De första åren 
voro såningsår, men om man öfverblickar de 18 åren mellan 1860 
till det stora krisutbrottet 1878, så finner man, att nettovinsten på 
en grundfond af en miljon rdr varierade emellan lägst 284,000 
rdr år 1868 och högst 755,000 kr. år 1875. De reserverade medlen, 
som i 1859 års bokslut uppgingo till 365,000 rdr, belöpte sig i 

1875 års till 2,321,000 kr. Depositionsmcdlen, som vid 1859 års 
utgång voro 5,387,000 rdr mot 4,249 bevis, hade vid 1877 års slut 
ökats till 20,483,000 kr. mot 12,072 bevis, alltså ett otvetydigt tecken 
till det förtroende, som den stora allmänheten visade banken. 
Lottägarna erhöllo under nästan hela denna tidrymd 25 % utdel* 
ning, och lotterna, som nominellt lydde å 1,000 rdr, betingade år 

1876 ett pris af 5,000 kr. å fondbörsen. 

Ännu så länge hade alltså A. O. Wallenberg alla skäl att vara 
nöjd med sitt verk. 

De närmaste åren efter kriget 1870 voro konjunkturerna mycket 
goda och företagsamheten efter den tidens måttstock särdeles liflig. 
Penningställningen inom landet var också ovanligt gynnsam. Det 
officiella diskontot gällde från den 20 juli 1871 till den 5 juni 1873 
oförändradt 4 /i. 

Årsvinsterna voro under de närmast följande åren för Stockholms 
Enskilda Bank betydliga; men under intrycket däraf började lott* 
ägarna knorra öfver de stora afsättningama till fonder och ville ha 
utdelningen höjd. Efter 1875 års bokslut kom en viss opposition 
till uttryck på den ordinarie stämman, och på den ajournerade 
stämma, som hölls den 14 oktober 1876, hade det ursprungliga 
vinstfördelningsförslaget undergått en modifikation till lottägarnas 
favör. Genom det beslut, som då fattades, öfverfördes af reser* 

102 



verna 1,000,000 kr. till grundfonden. Härigenom erhöUo lottägarna 
en gratislott för hvar gammal lott i öfverensstämmelse med styrel* 
sens redan till den ordinarie stämman gjorda förslag, men dessutom 
bestämdes, att för hvar lott skulle utlämnas nominellt 900 kr. af 
Bergslagernas jämvägsobligationer och 100 kr. i bankens depositions* 
bevis. Det var ju en lysande utdelning, men hade A. O. Wallen* 
berg kunnat förutse det annalkande ovädret, skulle han säkert icke 
ha kunnat förmås till att gå med på så liberala villkor. 

Under 1877 gestaltade sig förhållandena dock ännu jämförelsevis 
fördelaktigt. Årsvinsten utgjorde 565,000 kr. och depositionsräkningen 
öfversteg 20 milj. kr. Men åtskilliga stormtecken började märkas, 
skörden var under medelmåttan, järnprisen föllo, påbörjade järn* 
vägsanläggningar afstannade af brist på medel, och penningknapp* 
heten dref mot årets slut upp diskontot till 6 V, °°- Den erfarne 
sjömannen kunde icke längre undgå att lägga märke till, att ovädret 
snart skulle bryta löst. Svårt skulle det särskildt hota Stockholms 
Enskilda Bank. 

Men för att förstå de angrepp som då kommo att riktas mot 
A. O. Wallenberg och hans bank, måste vi flytta oss något tillbaka 
i tiden och redogöra för händelser, som äro nödvändiga för att få 
en öfverblick af det historiska sammanhanget, liksom också för en 
del personliga förhållanden, hvarigenom A. O. Wallenberg under årens 
lopp skaffat sig många afundsmän och mer eller mindre hätska fien* 
der, som gärna begagnade första tillfälle att komma honom till lifs. 

Jag går då först tillbaka så långt som till år 1863, det år då vår 
första aktiebank. Skandinaviska Kreditaktiebolaget, bildades. Planen 
därtill framlades vid det nämnda år hållna nationalekonomiska 
mötet i Göteborg af Tietgen, Danmarks store initiativtagare på det 
ekonomiska området under det gångna århundradet. 

Tietgens förslag gick ut på, att bankens hufvudkontor skulle för* 
läggas till Köpenhamn, men Wallenberg, som befarade, att afdel* 
ningskontor i Sverige af en utländsk bank skulle kunna åstadkomm.^ 
svåra rubbningar i den inhemska penningrörelsen, ifall utlänningarna 
vid något tillfälle fmge intresse af att draga pengar ut ur landet, 
uppställde såsom villkor för sin medverkan, att banken finge sitt 
hufvudsäte i Göteborg. Tietgen måste ehuru motvilli^^t gifva vika. 
Häraf följde emellertid, att banken förlorade sin internationella 
karaktär och redan från början organiserades såsom en i hufvudsak 
svensk penninginstitution. 

103 



A. O. Wallcnberg var under ett år ledamot af den nya bankens 
styrelse, men afsade sig sedermera detta uppdrag. Under de första 
åren rådde mellan de båda bankerna ett godt samarbete, men sedan 
Skandinaviska Kreditaktiebolaget 1865 öppnat eget afdelningskontor 
i Stockholm, uppstod en konkurrens, som icke alltid antog vän* 
skapliga former. Man vet att under krisåret 1S78 utländska för* 
frågningar om Stockholms Enskilda Banks soliditet från det hållet 
besvarades på ett sätt, som icke kan karakteriseras som kollegialt. 
Ett eko däraf återfinnes i en artikel i Stockholms Dagblad för den 
7 december, i hvilken det bland annat heter: »I dag hafva vi till= 
fredsställelsen omtala, att en af de utländska bankirer, hvilka i det 
afseendet — nämligen i fråga om gemenskapen med svenska pen* 
ninginrättningar — hafva de flesta förbindelserna med Sverige, i 
bref hit förklarat sig vara långt ifrån att hysa någon tanke på af* 
brytandet af dessa förbindelser och att han uppmanat till lugn, 
förtroende och enig samverkan såsom de bästa botemedlen mot 
de svårigheter, hvaraf vårt affärslif för närvarande är hemsökt.» 
Därtill fogade tidningen följande med udden tydligt riktad mot 
det håll, som vi ofvan åsyftat: »Hvad vi här ofvan yttrat om nöd* 
vändigheten af enighet och sammanhållning, skulle vi önska att sär* 
skildt få lägga dem på hjärtat, hvilka hafva sig anförtrodd led* 
ningen af våra största penninginstitutioner. Afven om det egna 
intresset icke manade dem till fred och endräkt, kunna de dock i 
sin ställning icke annat än betänka, hvilka olycksbringande följder 
för det allmänna en allvarsam och länge fortsatt schism mellan dem 
måste komma att medföra.» 

Sådana svårigheter som de här omförmälda ha emellertid de flesta 
betydande män haft att kämpa emot och kunnat sätta sig öfver. 
Värre var det med en del personliga antipatier, till hvilkas fram* 
kallande A. O. Wallenberg själf icke alltid var utan skuld. 

En af hans hätskaste ovänner var vice häradshöfding A. \X'^. Dufwa, 
hvilken som riksbankschef under en lång följd af år hade tillfälle 
att genom små kitsligheter reta A. O. Wallenberg, såsom t. ex. genom 
dröjsmål vid den s. k. växlingen, då Stockholms Enskilda Bank 
till Riksbanken uppsände småsedlar och silfver till utbyte mot större 
sedlar,^ eller vid lånebehof för Stockholms Enskilda Bank, såsom 
då Riksbanken vid ett tillfälle 1869 vägrade inlösa sina egna deposi* 

' Se Bilaga IV, sid. 251 o. följ. 
104 



tionsbevis före förfallodagen, hvilket Stockholms Enskilda Bank hem* 
ställt om mot erläggande af ränteskillnad intill förfallodagen. 

Huru besynnerliga förhållandena i många fall voro, finner man 
bland annat af en process, som Stockholms Enskilda Bank 1867 
förde mot Riksbanken och som den förlorade. Th. Frölander be* 
rättar episoden på följande sätt:^ 

Under året råkade banken i en egendomlig kontrovers med Riksbanken. När 
bankerna sände en vaktmästare till Riksbanken med den s. k. växlingen — d. v. 
s. småsedlar och silfver till utbyte mot större sedlar — förekom ej sällan, att 
Riksbanken icke lämnade valuta därför genast utan vid banktidens slut, ja, till 
och med först andra eller tredje dagen därefter. Lördagen den 1 Juni vid Ibtiden 
inlämnades från Enskilda Banken för växling i Riksbanken 57,800 rdr i smärre 
sedlar och 580 rdr i silfvermynt. Vaktmästaren aflägsnade sig därefter, såsom 
vanligt vid större växlingar, och erhöll vid sin återkomst omkring kl. Vt 2 det 
besked, att expeditionen ännu icke var färdig. När han måndagen den 3 Juni 
på förmiddagen åter inställde sig för att erhålla valutan för växlingen, meddelas 
des honom, att denna först kunde fås senare på dagen. Under dagens lopp blef 
det emellertid kändt, att den Riksbankens kassör, som mottagit växlingen, försvun* 
nit, hvarför inventering verkställdes på eftermiddagen, och vid denna närvoro 
efter inbjudan tvcnne af Enskilda Bankens direktörer, Wallenberg och Netzel. 
Härvid påträffades i kassaskåpet Enskilda Bankens växlingsnotor, buntade sedlar 
å 5 rdr och 1 rdr, några lösa sedlar å 10 rdr samt silfverpåsen med 580 rdr, allt 
ostridigt tillhörande Enskilda Bankens växling. Detta belopp, tillsammans 19,520 
rdr, återställdes till Enskilda Banken, hvaremot Riksbanken vägrade lämna valuta 
för den öfriga växlingen eller 38,860 rdr. Härom processades nu under ett par 
år, men oaktadt den kassaskrifvare i Riksbanken, som tjänstgjort såsom biträde 
åt den försvunne kassören, intygade, att han åt denne, i öfverensstämmelse med 
de aflämnade notorna, uppräknat 100 sedlar å 50 rdr och 2,600 å 10 rdr eller 
sammanlagdt 31,000 rdr och dessa ingingo i Riksbankens rörelse, förlorade Ens 
skilda Banken i alla instanser och måste som förlust i 1870 års bokslut afskrifva 
ofvannämnda 38,860 rdr. 

I detta fall kan ju skulden till konflikten knappast läggas Dufwa 
till last, men episoden är dock betecknande för arten af det förhållande, 
som på den tiden rådde mellan Riksbanken och de enskilda bankerna. 

Hvad nu Dufwas fiendskap till A. O. Wallenberg beträffar, 
så ansågs densamma härröra från en konflikt dem emellan under 
den tid, då de gemensamt sutto i Försäkringsaktiebolaget Skandias 
styrelse. En förtroendeman i bolagets tjänst hade skött sina ålig* 
ganden på ett mindre tillfredsställande sätt. Dufwa fordrade 
hans afskedande, och A. O. Wallenberg satte sig icke däremot men yr* 
kade att mannen i fråga skulle få uppbära ett hälft års lön. Då 

» Stockholms Enskilda Bank 1856- 1906,sid.39. Se äfven Bilaga IV.sid.251 o. följ. 

8. A. O. lFj//»n6«rjy. JQ3 



A. O. Wallenbergs mening segrade i styrelsen, tog Dufwa sitt parti 
och utgick ur bolagets direktion. Den yttre orsaken torde ju knap* 
past ha varit annat än en förevändning; konHiktanledningarna lågo 
för visso djupare och berodde på, att de båda herrarna hade alltför 
kraftiga och despotiska viljor för att kunna trifvas länge under samma 
tak. Men A. O. Wallcnberg hade genom denna schism fått en 
fiende för lifvet. 

En ännu allvarligare och mera omfattande konflikt inträffade år 
1871 inom Stockholms Enskilda Banks egen styrelse. Protokollen 
från denna tid antyda en viss spänning, och diskussionerna antogo 
en starkt personlig karaktär. Det hade uppstått en opposition quand 
méme mot verkst. direktören, d. v. s. mot A. O. Wallenbcrg, och styrel* 
sens tid blef upptagen af struntfrågor, på hvilka den icke borde ha spillt 
några ord alls. Vid ordinarie bolagsstämman 1871 trädde splittringen 
tydligt i dagen. Sex direktionsmedlemmar, nämligen herrar H- A. Abi;* 
LIN, A. G. Bennicii, b. g. Forsgrén, A. W. Frestadius, J. Michaeli 
och A. O. Wallenberg voro under omval, hvarjämte herr Edv. Ceder* 
LUND undanbedt sig återval. Då det efter förrättadt val visade sig, 
att till nya direktionsmedlcmmar utsetts grosshandlaren Ludvig 
Lamm, docenten J. W. Arnberg och hamnkaptenen F. von Sydow, 
men att Frestadius och Bennich icke blifvit återvalda, afsade sig 
justitierådet Cramér, grosshandlarna Netzel och Michaeli samt 
grefve von Rosen sina platser inom styrelsen. Schismen var nu full* 
ständig, och bolagsstämman ajournerades till den 4 april för att be^ 
reda delägarna rådrum för öfverläggning angående de nya val, som 
måste företagas. Under mellantiden sammanträdde en stor del af 
lottägarna till ett enskildt möte för att rådgöra om den uppkomna 
situationen, hvarvid Wallenberg förklarade, att han för sin del skulle 
obetingadt rätta sig efter, hvad mötet behagade besluta, samt hem* 
ställde, att herrar Netzel, Michaeli, von Rosen och Cramér skulle 
återväljas, om de kunde förmås att återtaga sin afsägelse. En kom* 
mitte, bestående af friherre W. F. Tersmeden, öfverste Wijkander, 
brukspatron C. Ekman, grosshandlaren Michaeli och A. O. Wal« 
LENBERG, tillsattes för att upprätta förslag till val af nya direktörer. 
Hr Michaeli anmälde inför kommittén, dels att de fyra direktörer, 
som afsagt sig, icke voro villiga återtaga sin afsägelse, utan att herr 
Bennich återvaldes, dels att äfven H. A. Abelin och B, G. Fors* 
gren ämnade afsäga sig ledamotskapet af styrelsen. Vid den ajour* 
nerade stämman afsade sig dessutom den nyvalde ledamoten Arn* 

106 



berg sin plats under uttalad farhåga, att hans inval i någon mån 
skulle ha varit bidragande orsak till den inträffade brytningen. I 
följd häraf måste val af 7 medlemmar äga rum, och detta utföll så, 
att justitierådet W. Wretman, friherre K. Åkerhielm, kammarherre 
J. L. Bogeman, byråchefen C. Limnell, docenten J. W. Arnberg, 
häradshöfdingen R. T. Carlén och grosshandlaren N. G. Netzel 
utsagos till styrelseledamöter. Af direktionens 12 medlemmar hade 
alltså 8 afgått, och endast herrar N. G. Netzel, G. H. Strx\le, J. Ag. 
Wallenberg och A. O. Wallenberg kvarstodo. 

Bland de följder, som konflikten medförde, må nämnas grundan* 
det af Aktiebolaget Stockholms Handelsbank — af folkhumorn 
kallad »Frånskilda banken» — hvilken öppnade sin rörelse den 1 
augusti 1871 och bland hvars aktietecknare så godt som samtliga 
de från Stockholms Enskilda Bank afgångna styrelseledamöterna 
återfinnas. Flera af dessa ingingo också i den nya bankens styrelse. 

De schismer och personliga konflikter som vi ofvan antydt kunna 
naturligtvis icke ha uppkommit utan en viss skuld äfven å A. O. 
Wallenbergs sida, och förklaringen finnes i själfva verket ganska 
nära till hands. Det låg i A. O. Wallenbergs karaktär att aldrig 
kunna underordna sig någon annan ; han skulle vara obestridt främst 
för att kunna trifvas riktigt och tålde därför ingen opposition. Han 
ville hvart han kom och i hvilken miljö han än befann sig, likgil* 
tigt om han rörde sig inom affärsvärlden eller på politiska eller kom* 
munala områden, styra och ställa, med andra ord själf utgöra den 
ledande kraften. Fick han icke det, råkade han alltid i en viss skef 
ställning, som icke var behaglig, ty något af sina idéer eller en gång 
uppställda mål ville han aldrig uppgifva. »Han tillhörde icke», skrif* 
ver redan en af hans samtida, »det slags folk, som först frågar, om 
ett hans förslag hade utsikter att gå eller icke. Fram skulle det, om 
det också icke hade utsikt att få mer än hans egen röst.» Och 
så var det i riksdagen liksom på de olika områden, där hans lifliga 
verksamhetslust gjorde sig gällande. 

För främjandet af sina idéer använde han sig i mycket stor utsträck* 
ning af tidningspressen, och det är otvifvelaktigt att han var en född 
journalist. »Om man vill drifva igenom en sak», brukade han yttra, 
»ja, då skall man först skrifva 200 tidningsartiklar i ämnet.» 

Detta är också i stort sedt obestridligt sant; men det beror på 
sättet och hvilka syften man har. Gäller det ideella frågor, lag* 
stiftningsfrågor af ett eller annat slag, såsom t. ex. rösträttsfrågor, 

107 



nya arfslagar, ekonomiska frågor af allmänt intresse, såsom t. ex. 
bland de frågor, för hvilka A. O. W^allenberg närmast intresserade 
sig, frågan om införande af guldmyntfot, af francen som myntenhet, 
frågan om Riksbankens omorganisation, om räntans frigifvandc, om 
administration af gäldbundcn köpmans bo o. s. v., ja, då gäller det 
af honom uppställda programmet som en fundamental sanning. Ett 
intensivt upplysningsarbete genom pressen är då den enda väg, som 
kan leda till det önskade målet. 

Också kan man icke annat än uttrycka beundran för den mång* 
sidiga och aldrig tröttnande skriftställarvcrksamhct,' som A. O. 
Wallcnberg i dylika ämnen trots sin af praktiska ärenden så 
upptagna tid medhann. Många af hans ekonomiska artiklar äro 
verkliga mästerstycken, sakliga och på samma gång populära. Ingen 
har såsom han med sitt ord i pressen bidragit till det svenska folkets 
ekonomiska uppfostran och detta i en tid, då man ägde så ytterst 
ringa förståelse för hithörande ämnen och då det i hela vårt offent» 
liga lif fanns endast få personer som verkligen ville någonting 
och satte in sin person på att drifva det igenom. »Hela den svenska 
ekonomien», skrifver Harald Wieselgren i sin nekrolog, »ville 
han hjälpa på fötter» — och för att nå det målet var hans ekonomiska 
skriftställeri ett ovärderligt hjälpmedel. Men han nöjde sig tyvärr 
icke alltid med de sakliga argumenten; hans stridbara natur för* 
ledde honom ofta att, både i tal och skrift, framföra sina idéer med 
en polemisk skärpa och personlig hänsynslöshet, som icke kunde 
undgå att förskaffa honom talrika fiender och icke sällan äfven 
skadade den sak han ville förfäkta. 

Han hörde till det slags journalister, som, äfven om de icke kunna 
gagna saken, dock vid hvarje tillfälle måste säga fullt ut, hvad de 
ha på hjärtat. När han skref, tänkte han mera på att det skulle 
göra effekt i bladet än om det var klokt att uttrycka sig så som 
han gjorde. Ett sådant temperament kan anses vara uttryck för en 
stark rättskänsla, men att det icke sällan måste vålla obehag för 
skribenten själf, är ju uppenbart. A. O. Wallenberg var med andra 
ord en god journalist, men en dålig diplomat. En annan skulle i 
hans ställning ha försiktigt gått ur vägen för många ömtåliga frå* 
gor, som han icke hade någon skyldighet att väcka eller diskutera, 
bara för att icke vålla något men för de stora intressen, som det 



' Se vidare sid. 192 o följ. 
108 



var hans närmaste lifsuppgift att bevaka och skydda. Men så 
resonerade aldrig A. O. Wallenberg. 

Åren 1883—84 hade han t. ex. i riksdagen väckt motioner om 
upphäfvande eller i hvarje fall inskränkningar i familjefideikommissen, 
och en af hans närmaste hade med anledning däraf yttrat till ho« 
nom: »Hvad skall det tjäna till att så framträda i en fråga, i hvil* 
ken du alls icke behöfver yttra dig, men som måste stöta många? 
Är det rätt mot Stockholms Enskilda Bank, som ju har många 
fiender och därigenom utan tvifvel får ännu flera?» Men A. O. 
Wallenberg svarade kort: »Om jag skulle ha frågat det ringaste 
efter, hvad folk säger eller tycker, så skulle jag aldrig ha kunnat 
uträtta något.» 

Mången har han också stött för hufvudet under debatter i riks* 
dagen eller annorstädes genom onödigt skarpa eller giftiga repliker 
och det icke sällan personer, som i grunden hyste beundran 
och högaktning för hans person. Som exempel på en sådan kon* 
flikt kan man nämna hans kontrovers med Inteckningsgaranti* 
aktiebolagets chef, Hlnrik Palme, som uppväckt hans ovilja under 
en diskussion i Nationalekonomiska föreningen, då Palme upp* 
trädde för Riksbankens omorganisation till ensam sedelutgifvande 
bank. — Det var på ett valmöte på Börsen i september 1878. Palme 
var uppställd som kandidat till riksdagsmannaskap, men A. O. 
Wallenberg uppträdde däremot med den kitsliga anmärkningen, att 
han kunde ha nog med att sköta det »finansiella konststycke», som 
han skapat, därmed åsyftande Stockholms Intecknings Garanti Ak* 
tiebolag, som stiftades 1869. 

Men innan jag ingår på krisen 1878—79 och den hets mot 
A. O. Wallenberg, som då uppstod och som en del personliga miss* 
grepp af honom själf bidrogo att öka, vill jag först betona, att man 
på grund af det anförda icke må tro, att A. O. Wallenberg i grund 
och botten var en hård och hänsynslös natur. »Välgörenhet i affä* 
rer», skref Harald Wieselgren i sin nyss anförda nekrolog, »var icke 
hans sak. Men detta hindrade honom visst icke att vara både 
välgörande och hjärteöm i enskilda förhållanden. Så var han äfven 
ofta i sitt personliga uppträdande, t. ex. i riksdagen, vid kommu* 
nala sammankomster eller affärsmöten, hänsynslös ocK mycket for* 
drande gehör för sig själf, men i sitt enskilda lif öppen, nästan 
naiv, strålande af vänlig godmodighet. Den ena fasen var honom 
fullt lika naturlig som den andra.» 

8- 109 



I familjen och såsom arbetschef visade han de allra vackraste 
sidorna af sin karaktär, men det var ocksä därför, att han då rörde 
sig i en krets, där ingen bestred hans personliga auktoritet. Om 
han hade svårt att samarbeta med öfverordnade och stundom äfven 
med sådana personer, som skulle vara med honom jämställda, så 
var han däremot så mycket mera behaglig mot sina underordnade. 

Det säges om honom att han aldrig gaf en befallning. »'Den 
som ej förstår», yttrade han, »att då jag ber, uppfatta det som en 
befallning, passar ej i min tjänst.» Men med denna mjukhet i 
formen vann han på detta område mera än någon despot. 

Hemligheten af det goda förhållandet till de underordnade berodde 
utan tvifvel också på det intresse, hvarmed han gjorde sig under* 
rättad om hvars och ens enskilda villkor och gladde sig åt deras 
förbättring. Han var född optimist och ville se nöjda och lyckliga 
människor omkring sig. Hans läggning i detta afseendc framgår 
klart af hans vidlyftiga korrespondens med bankdirektör Lettström; 
han önskar att alla skola ha det bra och lefva i angenäma familj eför* 
hållanden, liksom han också, om det var en person som stod honom 
nära, kunde finna hjärtevarma ord för att uttrycka sitt deltagande 
i hans sorger och bekymmer. 

Men han ville å andra sidan framförallt väcka sina samtida 
landsmäns ambition att föra en människovärdig tillvaro och ville 
ha inpräntadt i deras medvetande, att det ekonomiska oberoendet 
och välståndet vore det första villkoret för att kunna uträtta något 
gagneligt för sig själf eller andra och att framgången i detta fall 
borde utgöra en sporre till nya ansträngningar. 

Han framhåller åter och åter att kapital blott är verkställdt arbete, 
och att hvar och en måste arbeta för att skaffa sig en sparpenning 
eller, om han vore rik, för att icke försoffas, samt för att bidraga till 
landets kapitalbildning. 

Han ville icke heller att man skulle »lägga sten på börda» för 
de olyckliga, mot hvilka utsökning måste anlitas, och medverkade 
därför bland annat till borttagande af bysättningstvånget, hvilken 
lagstiftning alltid gjort ett vidrigt intryck på honom. Och hans 
grundprincip var, att ingen skulle genom utmätning beröfvas möj* 
ligheten att genom arbete försörja sig.^ 

Ingen svensk har såsom han betonat arbetets plikt och välsignelse: 

»Arbetare äro vi alla», yttrar han i sitt festtal vid Stockholms 

^ Se Bilaga III, sid. 242. 

110 



Enskilda Banks tjuguårsjubileum den 15 oktober 1876. »Läraren, som 
undervisar, bidrager till de intellektuella krafternas utveckling, do* 
maren, som skipar rättvisa, bidrager att upprätthålla rättrådighet och 
laglydnad, näringsidkaren åstadkommer produkter, köpmannen besör* 
jer utbyte, ämbetsmannen vidmakthåller samhällsordningen, krigaren, 
beredd till själfuppoffring, funderar på huru ett vidsträckt land skall 
kunna försvaras, utan att i fredstid bära en alltför tung rustning. Där* 
för måste alla klasser arbeta, men alla arbetare böra såsom resultat af 
sitt arbete få ett öfverskott, en sparpenning om än aldrig så liten, 
och dessa små besparingar, uppsamlade medelst en den nyare tidens 
viktigaste uppfinning, bankväsendet, blifva i form af kapital drif* 
kraft till nya arbeten. Sparsamheten, alltid nyttig, har härigenom 
fått en helt annan och större betydelse. Den ekonomiska förkofran, 
som är så nödvändig, är helt enkelt, midt under djupaste fred, 
striden mot det mänskliga eländet, som väl aldrig kan riktigt beseg* 
ras, men dock väsentligen lindras.» 

Den tankegång, som här går igen, är den, att man för att 
kunna skapa ett nationellt, socialt och kulturellt framåtskridande 
måste utgå ifrån det ekonomiska välståndet såsom det grundlag* 
gande, en sanning, som på A. O. Wallenbergs tid ännu var mycket 
litet insedd i Sverige. Däremot finner man icke sällan hos andra 
länders framstående personligheter på den tiden en liknande tanke* 
gång. Så skrifver t. ex. hans store samtida Werner von Siemens:^ 
»Den människa, som icke har några behof, är fientlig mot hvarje 
kulturutveckling. Först då vissa behof hos henne blifvit väckta och 
hon vant sig vid att arbeta för deras tillfredsställande, utgör hon 
ett tacksamt föremål för sociala och religiösa kultursträfvanden. Om 
man däremot börjar med att söka verka för de senare, skall man 
aldrig uppnå annat än skenresultat.» 

' Werner von Siemens, Lebenserinnerungen, Berlin 1901, sid. 247. 



111 




I 



KRISEN 1878-79. - HOFORS-HAMMARBYAFFAREN 
OCH DEN ALLMÄNNA OPINIONEN. - DE SISTA ÅREN 
AF A. O. WALLENBERGS BANKVERKSAMHET. - BANK. 

SYNDIKATET. 




s^-< 



E första allvarliga krissymtomen i Stockholm fram* 
trädde i början af år 1878, då en del betalnings* 
inställelser inträffade. Bland de mera betydande fir* 
%}f) [/^y':)>'^ mor i hufvudstaden, som under året stupade, må 
C^S^^^^^liis? nämnas N. M. Höglund, Sam. Godenius & C:o, Asp, 
Berger 6< C:o, Guilletmot €< Weylandt, Isaac Hirsch m. fl. Orsa* 
ken var den öfverspekulation, som framkallats af de goda konjunk* 
turerna efter 1870 års krig. Men härvidlag är att märka, att öfver* 
spekulationen i Sverige mindre gällde grundandet af nya produk* 
tiva företag än byggandet af nya järnvägar. Det industriella ny* 
startandet var i Sverige i stort sedt okändt före midten af 1890* 
talet, och hvad som förekom på 1870*talet bestod i enstaka fabriks* 
företag eller nydaning inom bruksindustrien, särskildt i sammanhang 
med Bessemerblåsningens införande, eller rörde sig om alltför vidt* 
omfattande uppköp af bruksegendomar med otillräckligt eget kapital. 
Men i synnerhet byggdes det järnvägar med små egna tillgångar 
och stora lån. Större delen af Stora Bergslagsbanans utbyggnad 
faller under denna period. Arbetslönerna voro uppdrifna och 
materialpriserna kolossalt höga. Stångjärn betingade t. ex. år 1873 
13 kr. pr centner, men priset gick 1878, då krisen utbrutit, ned till 
6,8 kr. pr centner. Gifvet var att ett sådant sakläge måste leda 
till en ekonomisk katastrof. 

Ett typiskt företag för denna tid var Göteborgs Handelskompani, 
som grundades år 1871 och hvars chef blef D. O. Francke. Detta bo* 
lag räknade bland sina aktieägare en mängd fina namn, James Dickson, 
Oscar Dickson, Wilh. Röhss i Göteborg och i Stockholm bland 
andra äfven A. O. Wallenberg. I styrelsen sutto August Röhss, 

112 



Ivar W^rn m. fl. af den tidens märkesmän inom den svenska 
affärsvärlden. Detta bolag höll sig visserligen uppe ända till den 
18 jan. 1879. Men om jag behandlar det först, så är det därför 
att en redogörelse för dess verksamhet kastar en så bjärt belysning 
öfver då gängse affärsmetoder. 

Man utgick ifrån att ingen placering kunde vara säkrare än jäm= 
vägsobligationer. Det ansågs otänkbart, att de svenska järnvägarna 
icke skulle kunna inlösa sina obligationslåns förfallande räntekupon* 
ger. Om en bank öfvertog ett sådant obligationslån med 10 % 
marginal som kommission, så trodde den sig alltid kunna utplacera 
obligationerna åtminstone till pari och sålunda göra en afsevärd 
vinst. Men att ett sådant obligationslån kunde misslyckas, trodde 
man sig aldrig behöfva taga med i beräkningen. 

De svenska bankerna skulle emellertid snart få röna, att det inom 
landet icke fanns tillräckligt kapital för en omedelbar afsättning af 
dessa obligationsmassor bland allmänheten, utan bankerna blefvo 
liggande med stora klumpar utan möjlighet att afyttra dem och 
ofta utan att kunna belåna dem. 

Göteborgs Handelskompani var emellertid den oförskräcktaste 
obligationsköpare af alla. När bolaget stoppade, låg hela kapitalet, 
5,491,000 kr. och mer till, immobiliseradt i järnvägsobligationer, till 
större delen i Bergslagernas järnväg, af hvilka bolaget innehade för om* 
kring 7,000,000 kr., som det förgäfves hade sökt afyttra. Dessutom 
hade Handelskompaniet i någon mån sysselsatt sig med aktie* 
emissioner och bland annat deltagit i grundandet af Aktiebolaget Atlas 
i Stockholm, som under dessa järnvägskonjunkturens gyllene tider 
startat med det i och för sig lofvärda syftet att inom landet tillverka 
jämvägsmateriel. Bolaget stiftades 1871 och förvärfvade af Rör* 
strands porslinsfabrik en stor tomtareal för en fabriksanläggning. 
Bland delägarna var A. O. Wallenberg och till chef utsågs den 
sedermera som kommunalman och riksdagsman i Första kammaren 
bekante generalkonsul Edvard Fränckel. Detta var ett af de få 
industriella företag, i hvilka A. O. Wallenberg personligen ägde ett 
ekonomiskt intresse, men som visserligen ej skulle visa sig lönande. 
Aktierna, nom. å 200 rdr, voro i bouppteckningen upptagna till 
10 kr. pr styck. Det var öfverenskommet att de nödiga förlags** 
lånen skulle försträckas till ena hälften af Göteborgs Handels* 
kompani, till andra hälften af Stockholms Enskilda Bank; men när 
Handelskompaniet stoppade, blef det Stockholms Enskilda Bank, 

113 



som fick öfvertagA hela bördan. Det blcf en mycket dålig affär, 
som med svårighet släpade sig fram under A. O. Wallcnbergs tid 
för att sedermera år 1891 underkastas en mödosam rekonstruktion. 

En ännu tyngre affär skulle banken få på sina skuldror genom den 
afveckling, som under 1878 års kris skulle drabba de stora Pctréska 
bruksegendomarna, »Hofors &. Hammarby Bruksägare'^. Vi ha i det 
föregående sett, att A. O. Wallenberg mycket sällan direkt velat 
intressera sig ekonomiskt i industriella företag eller bruksrörelse. 
Att han gjorde det i ett enstaka fall såsom Atlas bevisar ingenting. 
Snarare skulle man kunna tro, att detta isolerade försök verkat 
afskräckande, då det endast beredde honom bekymmer. I hvarje 
fall skulle det ha varit mer än underligt om A. O. Wallenberg i 
slutet af sjuttitalet, alltså vid öfver 60 års ålder, plötsligt skulle ha fått 
ett obetvingligt begär att kasta sig in på ett alldeles nytt verksamhets* 
fält, bruksrörelse, som han tidigare aldrig haft något intresse för och 
för hvilkct han säkerligen icke heller hade någon djupare förståelse. 
Redan på dessa grunder är det psykologiskt fullkomligt osannolikt, 
att A. O. Wallenberg skulle ha haft den ringaste lust att personligen 
eller för bankens räkning bli ägare, helt eller delvis, till de Petréska 
bruksegendomarna. Man kan tvärtom med största sannolikhet på* 
stå, att dessa affärer, i den mån det var nödvändigt, blefvo honom 
påtvingade. Och jag vågar till och med tro, att det var den obe* 
hagligaste motgång, som på det ekonomiska området drabbade honom 
under hela hans lif. Icke heller var det honom angenämt att till 
sist nödgas tillgripa konkursförfarandet, som öfverhufvudtaget var 
honom motbjudande. 

Under många år sträfvade han efter att få administration erkänd 
såsom laglig afvecklingsform, och själf hade han med stora uppoff* 
ringar af tid, pengar och arbetskraft i andra fall såsom t. ex. i 
fråga om utredningen af den samma år stoppade firman N. M. Hög* 
lund lyckats få en administrativ afveckling med därefter följande 
rekonstruktion till stånd. Alldenstund afvecklingen af de Petréska 
affärerna flera gånger blifvit utförligt berättad och senast af Th. Frö* 
länder, torde jag för detaljerna kunna hänvisa dit' och vill här en* 
dast fästa mig vid några hufvuddata samt de synpunkter, som 
beröra A. O. Wallenberg personligen.^ 

* Stockholms Enskilda Bank 1S56— 1906, sid. 55 och följ. 
' Se angående A. O. Wallenbergs egen uppfattning af förloppet Bilaga V, sid. 
255 o. följ. 

n4 



Affären omfattade Hofors och Hammarby Aktiebolag samt Avesta — 
Garpenbergs Aktiebolag, i hvilka bolag herrarna Petré voro hufvud* 
delägare. De största försträckningar, som Stockholms Enskilda Bank 
vid denna tid lämnat något industriellt företag, gällde dessa båda 
firmor. Förbindelsen mellan banken och hufvuddelägarna går så 
långt tillbaka som till 1858, då ett kreditiv beviljades hr Hj. Petré, 
som för öfrigt ända tills katastrofen inträffade stod på vänskapli* 
gaste fot med A. O. Wallenberg. Anledningen till obeståndet var 
den vanliga under denna tid. Herrarna Petré utvidgade öfver höfvan 
omfånget af sin rörelse. Stora nybyggnader utfördes, nya egen* 
domar inköptes, hvartill kommo stora aktieförvärf. Hofors och Ham* 
marby A.#B. var det ursprungliga företaget, men 1872 bildades 
Avesta— Garpenbergs A.=B., i hvilket herrarna Petré öfvertogo aktier 
för 1,100,000 kr., hvarjämte de fingo tillskjuta stora förlag. I slutet 
af år 1877 var ställningen ohållbar och skuldbördan uppgick vid 
årsskiftet för Hofors och Hammarby A.*B. till omkring 6,400,000 kr. 
och för Avesta— Garpenbergs A.*B. till omkring 4,300,000 kr. 

Det föreligger från slutet af år 1877 och 1878 en korrespondens 
mellan A. O. Wallenberg och Hj. Petré, som visar att A. O. Wal* 
lenberg otvifvelaktigt på allt sätt bemödade sig om att åstadkomma 
en afveckling genom administration på så fördelaktiga villkor som 
möjligt för familjen, ehuru han helt naturligt måste med stränghet 
bedöma de metoder, som af Hj. Petré blifvit använda för att 
hålla affären flytande, och med grämelse såg det mot honom själf 
igångsatta intrigspelet för att misstänkliggöra hans afsikter och 
sätta i fråga hans goda vilja. Det sista af dessa bref af den 11 
okt. 1878 lyder: 

Om du, som genom stort oförstånd och alltför mycken sjelftillit nära nog i 
grund ruinerat dig sjelf och hela din slägt, nu ville afhålla dig frän att genom 
intrigspel motverka de välvilliga och alfvarliga bemödanden som göras för att 
rädda något åt dig och dina slägtingar, så gjorde du hvad du borde. 

Ehuru ingen med hvilken banken någonsin haft att göra trakterat mig mtd 
så missledande uppgifter som du, tänker jag ej numera derpå, blott du vill låta 
bli att förstora den timade olyckan. 

En copia af detta bref sänder jag till Carl Limnell, en bland dina få verkliga vänner. 

Den 6 nov. 1878 beslöto samtliga fordringsägare administration 
af egendomarna och denna fortgick lugnt ett år. Därefter samman» 
trädde Hofors och Hammarby fordringsägare ånyo den 8 nov. 1879 
för att fatta beslut angående administrationens fortsättande, men nu 

115 



hade under tiden åtskilligt inträffat. Th. Frölander berättar epi* 
soden på följande sätt:' 

Brukspatron Cornclius. som närmast Icdt bruksdriften, hade undanbcdt sig 
itcrval på grund af bristande tid, och sAväl de återstående administratörerna som 
majoriteten af fordringsägarna, efter fordringsbelopp räknadt, voro ense om, att 
i hans ställe borde inväljas majoren C. Lillichöök, som var väl förtrogen med 
Hoforsverkens skötsel. Riksbanken hade ej varit representerad vid det första 
sammanträdet, men nu uppträdde en fullmäktig, som visserligen sade sig icke 
representera Riksbanken men å andra sidan hade i uppdrag meddela, att herrar 
fullmäktige för beviljande af ytterligare betalningsanstånd fordrade herr P. A. 
Cassels inväljande i administrationen. När valet skulle företagas, begärde några 
af de närvarande, att röstningen skulle äga rum per capita. Några lagstadgade 
former för administration funnos icke, såsom förut nämnts, och Wallenbcrg, som 
var ordförande vid mötet, framhöll förgäfves, att vid konkursförvaltning om= 
röstning skall ske efter fordringsbclopp, samt att borgenärerna vid tidigare för; 
rättadt val af revisorer för administationen själfva tillämpat denna omröstnings; 
grund. Herr Wallcnberg nedlade då ordförandcklubban, hvilken öfvertogs af 
bankdirektören C. Kberstein, och under dennes presidium omvaldes de öfriga 
administratörerna, men efter herr Cornelius invaldes herr Cassel i stället för den 
föreslagne major Lilliehöök. Den för en förvaltning medelst administration 
oundgängligt nödvändiga enigheten mellan fordringsägarna var nu brusten. I:gen= 
domligt föreföll det. att Riksbanken så bestämdt fordrade att få tillsätta en ad* 
ministrator. då denna anstalt icke hade något egentligt intresse af administrationen, 
alldenstund dess fordringar voro täckta af oomtvistliga hypotek — hvilket bäst 
styrkcs däraf, att vid den sedermera företagna försäljningen å auktion af dessa 
hypotek en del af dem förslog till skuldens fulla gäldande och den öfriga delen 
måste återställas till konkursförvaltningen. 

Ställningen hade genom utgången af valen vid detta fordrings* 
ägarnas möte blifvit ohållbar. Stockholms Enskilda Bank, som var 
största fordringsägaren, hade icke fått in de representanter i för* 
valtningen, som den fordrade. Bankens styrelse sammanträdde den 
10 nov. och beslöt att på grund af hvad som förefallit söka bo* 
lagen i konkurs. Det lider nog intet tvifvel att bakom intrigspelet 
vid valet af administratörer stod Riksbankens ledare, vice häradshöf* 
ding Dufwa, som då liksom vid många andra tillfällen lät sig behärskas 
af sin personliga animositet mot A. O. Wallenberg och kanske icke 
utan tillfredsställelse såg, att bolagen skulle drifvas i konkurs, då 
han därigenom kunde hoppas på att få till stånd en opinionsstorm 
mot A. O. Wallenberg och hans bank. 

Vare därmed huru som helst, säkert är, att det beställsamma ryktet 
länge sysselsatte sig med denna affär och att man inom vida kretsar 
af samhället var mycket benägen att påbörda A. O. Wallenberg 

' Stockholms Enskilda Bank 1856—1906, sid. 58 och följ. 

116 



mindre vackra motiv i denna sak, motiv som voro honom full* 
ständigt främmande. 

De båda bolagens fastigheter skulle emellertid nu säljas på auktion. 
Hofors och Hammarby A.*B:s fastigheter såldes i april 1880, hvarvid 
banken för att bevaka sina fordringar inköpte fast egendom för 
1,962,000 kr. samt senare på lösöreauktionen dessutom en del för 
verkens drift behöfliga lösören. 

Sedan kom Avesta — Garpenbergs Aktiebolag, men vid auktionen på 
dess fastigheter bevakade Stockholms Enskilda Bank icke sitt in* 
tresse utan lät dem förvärfvas af Järnkontoret och Norrköpings En* 
skilda Bank för en miljon kr., anseende det bättre att taga den 
eventuella förlusten än att betunga banken med ännu en svår* 
utredd affär. Beslutet var utan tvifvel klokt, ty banken förlorade 
på sina fordringar hos detta bolag endast 82,000 kr. Man kan 
tillägga, att det säkert varit fördelaktigt, om banken kunnat förfara 
på samma sätt med de Hofors och Hammarby A.*B. tillhörande 
bruksegendomarna, och det är icke osannolikt, att A. O. Wallen* 
berg skulle ha låtit också dem gå ifrån sig, ifall han då på en gång 
ansett sig kunna taga en så stor förlust för banken, som i sådant 
fall blifvit oundviklig. I alla händelser är det säkert, att han där* 
igenom skulle ha besparat banken ännu större förluster i framtiden 
och i följd däraf dess styrelse många bekymmer. A. O. Wallen* 
berg grep sig emellertid an med finansieringen af de nyförvärfvade 
bruksegendomarna och grundade för deras öfvertagande Hofors Ak* 
tiebolag med ett aktiekapital af 1,000,000 kr., som han med mycket 
besvär lyckades få tecknadt bland sina vänner. 

Detta nya aktiebolag skulle icke blifva något glädjebarn. Det 
kunde icke betala någon utdelning och banken måste år efter år 
öka förlaget. Efter A. O. Wallenbergs död upphörde man på hans 
efterträdares, sonen K. A. Wallenbergs, förslag att bokföra någon ränta 
för större delen af de gjorda förskotten, men det hjälpte icke. Aktie* 
kapitalet gick ännu en gång förloradt och en fullständig rekonstruk* 
tion blef oundviklig. För att slippa det besvärliga konkursför* 
farandet valde man den formen att — sedan samtliga delägare 
gått in därpå — nedsätta det gamla aktiekapitalet till en tiondel, 
alltså till 100,000 kr., hvarefter 1,900,000 kr. nytecknad.^s, och på det 
sättet tillfördes företaget friska pengar. Äfven så rekonstrueradt 
var bolaget länge endast en medelmåttig affär, som gaf sina aktie* 
ägare 4 % i årlig utdelning. Och om bolagets aktier under krigs* 

117 



året 1916 vid försäljning till Svenska Kullager A. *B. på grund af da 
rådande konjunkturer och däraf uppkomna lysande vinster betingat 
ett högt pris, så är detta något, som aldrig kunnat förutses och icke 
har något det ringaste att skaffa med bedömandet af bolagets värde 
under de tidigare skeden, vi ofvan skildrat. 

Men Stockholms Enskilda Bank hade också andra svårigheter att 
bekämpa under krisåren 1878 — 79. Vid flera tillfällen var läget 
t. o, m. kritiskt. Åtskilliga samverkande orsaker kommo härvidlag 
i betraktande och bland dem voro flera af rent personlig art, i det 
att A. O. Wallenbergs ovänner passade på att, utan hänsyn till de 
olyckor af vidtomfattande allmän betydelse som måst blifva följden, 
om en katastrof inträffat för Stockholms Enskilda Bank, göra allt 
för att väcka allmänhetens misstroende mot banken. Att andra 
banker undandrogo sig att kollegialt stödja den, ha vi redan ofvan 
antydt, men därtill kommo andra mera direkta åtgärder till dess skada, 
hvarvid dock är att märka, att äfven A. O. Wallenberg genom ett mindre 
försiktigt uppträdande snarare bidrog till att öka hetsen än tvärtom. 

Den första anledningen till agitation mot banken inträffade på 
sommaren 1878, då den vägrade inlösa några förfalskade tiokrone* 
sedlar efterapande Stockholms Enskilda Banks. Häraf följde, att 
Riksbanken genast förbjöd sina kassörer att i likvid mottaga sagda 
banks tiokronesedlar. Exemplet följdes af en mängd offentliga myn* 
digheter och inrättningar, hvilket allt förmådde bankens styrelse dels 
att utfästa en belöning af 500 kr. åt den, som kunde upptäcka för* 
falskaren, dels att bestyra om tryckandet af nya sedlar. Längst gick 
ordföranden i »Frånskilda bankens» styrelse, A. O. Wallenbergs 
forne vän och f. d. medlem af Stockholms Enskilda Banks styrelse, 
generaltulldirektör Bennich, hvilken förbjöd tullverket att mottaga 
alla Stockholms Enskilda Banks sedlar. 

Då oron redan förut var stor, kunde sådant icke annat än öka 
svårigheterna för banken, och i början af december växte misstroen* 
det till en storm, som det icke blef så lätt att stilla. Så tillkommo 
ett par nya moment, som ytterligare bidrogo till att stegra förvir* 
ringen. Bankinspektören dr C. G. Carlquist upptog i Stockholms Dag* 
blad ryktet om att Stockholms Enskilda Bank skulle befinna sig i 
någon förlägenhet till skärskådande och vederläggning, utan tvifvel 
i bästa afsikt — man har till och med påstått, att A. O. Wallenberg 
skulle på förhand ha känt till artikeln — , men gjorde det i alla 
händelser på ett sätt, som icke kunde annat än skärpa misstroendet. 

118 



Det hette i hans artikel bland annat: 

»Man har hört, att Stockholms Enskilda Bank har stora belopp 
att fordra hos affärsmän, hvilkas ställning är i olag, och hvad man 
hört, är också verkligen grundadt. Men hvad man knappast lär 
med någon säkerhet veta, är huruvida eller huru stora förluster 
kunna vara att på dessa fordringar befara, och om man tager i be* 
räkning det sätt, hvarpå Stockholms Enskilda Bank förvaltats, så bör 
man hafva grundad anledning till det antagandet, att banken, åt= 
minstone hvad säkerheten angår, ej låtit hänföra sig af någon svindel, 
liksom att den ej skall tappa hufvudet för hvad som nu inträffat.» 
I samma stil fortsätter författaren och påpekar, att banken har ett 
stort antal aktieägare, hvilkas förmögenhet skulle räcka till för alla 
bankens förbindelser, äfven om alla dess till nära 34 miljoner upp* 
gående tillgångar i fordringar, jämte dess grundfond, 2 miljoner, och 
reserverade medel, nära 900,000 kr., vore bortblåsta. Till sist innehåller 
artikeln en uppmaning till depositionsinnehafvarna att icke genom 
en rusning sätta banken i förlägenhet. 

Det kan ju icke nekas, att ett sådant skrifsätt knappast kunde 
verka särdeles lugnande, och situationen förvärrades ytterligare genom 
en insändare från A. O. Wallenberg själf till bemötande af dr Carl* 
quists artikel men som knappast var mera diplomatiskt affattad och 
som i hufvudsak utmynnade i, att om allmänheten sade upp sina 
depositioner, så måste banken göra motsvarande kreditinskränkningar 
för sina låntagare. Artikeln slutar med följande hänvändelse till 
dr Carlquist: »Jag ber eder vara öfv^ertygad om, att jag tror afsik- 
ten med eder artikel varit välmenande, men jag befarar, att mången 
läsare skall tro sig däruti skönja en vink, att det skulle vara mindre 
väl beställdt med våra banker och att allmänheten gjorde bäst uti 
att beröfva dem sitt förtroende. Må det ske, om giltiga anledningar 
förefinnas, hvarom icke, så torde det nog vara bäst att låta allting 
hafva sin jämna gång, då allting nog kommer att gå bra, utan risk 
eller äfventyr för någon.» 

Det ligger i öppen dag, att icke heller sådana uttalanden voro äg* 
nade att lugna oroliga sinnen. Slutet på visan blef att dr Carlquist 
afgick ur Stockholms Dagblads redaktion och tidningen själf skref 
en ledare, som sökte gjuta olja på vågorna och hvars hufvudkläm vi 
återgifvit ofvan i annat sammanhang.^ A. O. W allenbergs inlägg visar 
emellertid, att han, i den situation hvari han befann sig, icke riktigt 
' Se sid. 104. 

119 



kunde bedöma hvad som borde göras för att återställa förtroendet 
och att han vid detta tillfälle liksom vid många andra icke förstod 
att med tillräcklig försiktighet begagna sig af det skrifna ordet utan 
i öfverskattning af sin auktoritet gick alltför rakt på sak. 

Ställningen var mycket brydsam, så mycket mera som alla fiender 
förenade sig om att hvar och en i sin mån söka åstadkomma skada. Från 
Riksbankens sida rönte banken allt annat än tillmötesgående. A. W. 
Dufwa, som alltjämt hade ledningen, glömde för sin personliga fiend» 
skåp mot Wallenberg totalt den objektivitet, hvartill hans ställning 
hade bort förplikta honom, och icke nog med att Riksbanken ne* 
kade att åt Enskilda Banken belåna Allmänna Hypoteksbankens obliga* 
tioner, den vägrade till och med att köpa af banken på C. J. I lam* 
bro &. Son i London dragna, af denna firma accepterade växlar, 
ehuru dessa papper alldeles säkert eljest hade godtagits hvar som 
helst i hela världen. 

Den allra värsta rusningen gick emellertid öfver, men sinnena lugna* 
des i någon mån, då det blef bekant att konung Oskar personligen den 
7 dec. insatt ett större belopp i banken. Men om man också hade kom* 
mit öfver det värsta, så utöfvade dock den genom krisen uppkomna si* 
tuationen en kännbar inverkan på rörelsen under 1879. Särskildt ned* 
gick inlåningsrörelsen. Depositionsbeloppet var vid 1877 års slut, en* 
ligt Th. Frölander,^ fördeladt på 12,072 bevis, vid 1879 års slut på blott 
7,408, hvarigenom medelstorleken för hvarje bevis ökats från 1,696 
till 2,065 kronor. Den höga depositionsräntan, som den 2 jan. 1879 
fixerades till 6 % för deposition på 6 månader och i juli samma år 
för deposition på 12 månader samt i augusti nedsattes till 5 V, % 
för samma tider, hade således i stort sedt förmått kvarhålla insättarna 
eller locka nya. Upp* och afskrifnings*räkningen rönte däremot icke 
någon nämnvärd inflytelse af agitationen. Vid 1878 års slut inne* 
stodo 2,633,000 kr. på 2,768 räkningar och ett år därefter 3,166,000 
kr. på 2,657 räkningar. 

Att märka är dock, att nedgången i insättningsbevisens antal i fråga 
om depositionsräkningen ej, såsom Frölander uppgifver, berodde på, 
att en afsevärd del af de små spararna blifvit rädda och tagit ut sina till* 
godohafvanden, under det att de större stannade kvar, utan har en 
annan förklaring. Tvärtom kvarlämnade nämligen nästan alla de 
små insättarna i banken vid förfallodagen sina under årens lopp 
gjorda in sättningar. Men det var på den tiden alls icke ovanligt, 

' Stockholms Enskilda Bank 1856—1906. sid. 64. 

120 



att en insättare kunde inneha 20 till 30 bevis, samtliga kanske å 
100 kr. stycket. Summan af dessa bevis sammanslogos nu på ett 
bevis, och däraf uppstod det minskade antalet bevis, hvilket således 
alldeles icke var liktydigt med någon flykt från banken af de små 
insättarna. 

Det är emellertid gifvet, att också de andra bankerna svårt utsattes 
för krisens verkningar. Samtliga privatbankers på lagsökning eller kon* 
kursutredning beroende fordringar uppgingo den 30 september 1879 
till omkring 5,300,000 kr., och Riksbanken hade vid samma tid på in* 
drifning beroende fordringar till ett belopp af 2,379,000 kr. samt vid 
årets slut 3,380,000 kr. Dåvarande finansministern Hans Forssell, äfven 
han mycket afvogt sinnad mot A. O. Wallenberg, var en principiell 
anhängare af »non«interventionsprincipen». Men hans motstånd blef 
brutet och han fann sig till sist föranlåten att söka ingripa. Hans 
plan gick ut på att bilda en järnvägshypotekskassa, till hvilken 
staten såsom garantifond skulle lämna några milj. kr. i statsobliga* 
tioner. I denna kassa skulle de enskilda bankerna ingå som del* 
ägare och erhålla lån mot järnvägsobligationer utaf medel, som kassan 
skulle förskaffa sig genom upplåning. Men planen rönte ingen 
sympati från bankernas sida utan förföll. Något senare skulle den 
dock återkomma såsom k. proposition vid riksdagen, ehuru i en 
betydligt modifierad form. 

Riksdagens beslut blef, att det skulle upprättas en jämvägshypo* 
teksfond å 23 milj. kr., hvartill staten skulle upplåna medel och ur 
hvilken allmänna inrättningar, banker och kreditanstalter skulle kunna 
erhålla lån på viss tid, dock ej längre än till slutet af år 1893, mot 
pant af obligationer och skuldsedlar, utfärdade af svenska järnvägs* 
bolag, som före utgången af 1878 undfått koncession. På grund 
af vid samma riksdag väckta enskilda motioner beslöts ytterligare, 
dels att staten från Hallsberg — Motala — Mjölby Järnvägsaktiebolag, 
som försatts i konkurs, inköpte dess järnväg, dels att till Sågverks* 
ägarnas Garantiförening öfverlämnades såsom reservfond 3 miljo- 
ner kronor i statsobligationer. Genom dessa åtgärder beredde stats* 
myndigheterna en väsentlig lättnad för det betryckta affärslifvct. 

Finansministern Hans Forssell hade emellertid genom detta statens 
ingripande lidit ett principiellt nederlag och ville icke gärna ha 
gjort det för intet, utan kom vid samma riksdag med en proposi* 
tion om indragning af de enskilda bankernas femkroncsedlnr, hvilket 
förslag han också lyckades genomdrifva. De enskilda bankerna hade 

9. A. O. W.-illenberg. J21 



då sådana sedlar utelöpandc till ett belopp af mellan 13 och 17 miljo« 
ner kr. och »med dessas indragning hade», skrifver Frölander/ »utan 
skada kunnat anstå till lugnare tider». 

Ur järnvägshypoteksfonden erhöll Stockholms Knskilda Bank suc 
ccssive lån å 4 miljoner kronor mot pant af järnvägsobligationer 
och kunde därigenom utan nämnvärd indragning i sin utlånings* 
rörelse möta det stora utflödet från depositionsräkningen. 

Vid ordinarie bolagsstämman 1879 hade delägarna beslutit att utaf 
1878 års vinst afsätta en half miljon kronor till afskrifning af för* 
luster, och vid extra stämma i juli samma år enades de om att in» 
bjuda till teckning af ett tusen nya lotter till pari, hvarigenom grund* 
fonden ökades från 2 till 3 miljoner kronor. Beloppet tecknades 
på kort tid dels af gamla, dels af 64 nya lottägare, som icke hade 
låtit afskräcka sig af den sega agitationen mot banken. 

Jag har ofvan gjort några antydningar om det yttre förloppet af 
krisen, sådan den gestaltade sig närmast för Stockholms Enskilda Bank. 
I sammanhang dä*rmed har det påpekats, att A. O. Wallenbcrg genom 
några mindre förutseende åtgärder gaf hugg på sig, hvilket af hans 
ovänner eller afundsmän begagnades som en välkommen anledning 
att utan hänsyn till riskerna för det allmänna hetsa till anfall mot 
banken och dess ledning. Men på samma gång jag icke stuckit 
under stol med misstagen från A. O. Wallenbergs sida, måste 
också å andra sidan framhållas hans stora duktighet och out# 
tröttliga energi. Intet gör sig själf, och så icke heller vid detta 
tillfälle. Allt intresse koncentrerade sig kring A. O. Wallenbergs 
person, och det var tack vare hans intensiva arbete som svårig* 
heterna så småningom kunde öfvervinnas. Man försökte i dessa 
dagar mot banken de mest besynnerliga trakasserier. Så t. ex. 
begärde finansminister Forssell vid ett tillfälle genom en ukas från 
finansdepartementet dagliga rapporter med en mängd sifferuppgifter 
öfver bankens rörelse. Men A. O. Wallenberg, som med skäl 
kände sig djupt sårad, fick genom privat förmedling ukasen upp* 
häfd. Han behöll sitt hufvud kallt och vidtog också taktiska 
drag af stor skicklighet. Höjandet af depositionsräntan till 6 % 
visade sig t. ex. vara en lycklig åtgärd. Det är också att taga i 
betraktande, att A. O. Wallenberg naturligtvis icke bara hade fiender 
utan också många och hängifna vänner, som i dessa stormiga tider 
stodo honom bi. Hans hela personlighet med det svenska draget 

* Ibid., sid. 66. 

122 



af bred humor och robust trygghet gjorde honom bland köpmans* 
kåren, särskildt bland småhandlarna i Stockholm, till en mycket 
populär man. Det är detta som i mycket förklarar det stora in« 
flytande, som han hade på valmanskåren och i stadsfullmäktige, 
liksom denna popularitet inom stora samhällslager under krisåren 
säkert också beredde honom ett verksamt moraliskt stöd. Icke 
heller A. O, Wallenbergs gamla utländska förbindelser sveko; trots 
intrigspel från Stockholm höllo de troget fast, och i detta samman* 
häng må närmast ihågkommas bankfirmorna Joh. Behrenberg Gossler 
&. C:o^ i Hamburg, Mallet Fréres &. C:ie i Paris samt Fredk. Huth 
&. Co., C. J. Hambro &. Son och Fruhling &. Goschen i London. 

I sammanhang härmed må det tillåtas mig att erinra om några 
personliga drag af A. O. Wallenberg under dessa stormiga år. Det 
var under år 1877 eller 1878, innan ännu ryktet om Göteborgs 
Handelskompanis osäkra ställning hunnit tränga ut till vidare kretsar. 
A. O. Wallenberg fick en dag besök i banken af en »vän», som 
ville ge honom en värdefull vink och uppmanade honom att 
snarast sälja sina aktier i ifrågavarande bolag, som snart skulle 
bli värdelösa. Men A. O. Wallenberg afvisade med förakt för* 
slaget att söka pracka på andra med affärslifvet mindre förtrogna perso* 
ner deprecierade värdepapper. Han satte händerna på ryggen och 
vände sig bort, och »vännen» fick gå med oförrättadt ärende. 

En annan episod från 1879 berättas af K. A. Wallenberg.- 
»En morgon kom jag som vanligt hem till min far. Det var sön* 
dagen efter en het och ansträngande vecka. 'Det var bra att du kom, 
din mor och jag hafva träffat en öfverenskommelse, som jag hop* 
pas du biträder. Fortfara våra ovänners anlopp och finansministerns 
och Riksbankens afvoghet mot Stockholms Enskilda Bank, så vet 
jag knappast hur det går. Det är möjligt, att banken får inställa sina 
betalningar. Ingen af våra antagonister synes ha klart för sig följ* 
derna eller hvilken landsolycka det skulle vara, därför att så många 
större affärer äro beroende af att vi stå upprätt. Jag är emellertid 
säker på, att bankens fordringsägare få sitt. Hur det däremot går 

' Behrenberg Gossler accepterade midt under krisen växlar åt Stockholms 
Enskilda Bank, och då Riksbanken, sin vana trogen, vid ett tillfälle vägrade 
diskontera 300,000 mark, accepterade af Behrenberg Gossler, utan att erhålla 
särskild garanti, deponerade Stockholms Enskilda Bank säkerheter för mångdubbla 
beloppet, hvarefter Riksbanken tog växlarna. 

'^ 1 Ekonomiska studier, tillägnade Marcus Wallenberg, Sthlm 1914, sid. 19. 

123 



med lottägarna är ovisst. Jag vill emellertid, att du skall vara 
öfvcrens med oss, att innan nägon annan lottägare förlorar ett 
öre, skall familjen Wallenberg lämna ifrån sig allt, som den äger.'^ 

En anekdot frän samma tid har sitt intresse till belysande af den 
solidariska ansvarighetens betydelse. 

Den rike konsul C. D. Phii.ipson, meddirektör i Intecknings* 
garantiaktiebolaget, sålde i förskräckelsen alla sina lotter i Stock» 
holms Enskilda Bank och skyndade sig sedan, för att slippa från den 
solidariska ansvarigheten, att anmäla detta, då han, efter hvad med 
anspråk på trovärdighet säges, möttes af det öfverraskande svaret 
ungefär så: »Ja, lotterna må herrn gärna sälja, bara herrn har en 
kvar. Herrn har 3 milj. och är därför ett präktigt namn. Släppa 
vi herrn ur banken, så ligger dess renommé er icke om hjärtat, 
men hålla vi er kvar, så gör ni i detta afseende hvad ni kan.» 
Och han blef kvar. Då hans ansökan att få utgå ur banken vid 
den ordinarie bolagsstämman på våren 1879 föredrogs, så blef den 
afslagen med den ofantliga majoriteten af 1,330 röster mot 12.' 

Ehuru krisen med år 1879 kunde anses öfvervunnen, så skulle 
den dock kasta sina slagskuggor långt fram i tiden. Det uppsving, 
som det svenska näringslifvet haft under 1870*talet, hvilade icke på 
någon fastare grund och hade varit alltför kortvarigt för att sätta 
några djupare spår, och det visade sig fördenskull också, att det när< 
mast följande årtiondet, långt ifrån att förete någon afsevärd för* 
bättring, snarare utmärktes af ett fortsatt svaghetstillstånd. Alan ser 
det bland annat på utvecklingen inom bankrörelsen. Betrakta 
vi t. ex. Stockholms Enskilda Banks depositionsräkning, så finna 
vi, att denna efter krisen länge förblef stationär och icke förr än 
omkring 1890 orkade stiga upp öfver 20 milj. kr., eller ungefär 
samma tal, som uppnåtts redan år 1875. Den hade under krisen 
sjunkit till 15 milj. kr. och vid slutet af 1885, strax före A. O. 
Wallenbergs frånfälle, icke hunnit förbättras mer än till något öfver 18 
milj. kr. Konvalescensen kan alltså betecknas såsom mycket långsam. 

Lottägarna, som under den tid, då bankens grundfond utgjorde 
endast 1 milj. kr., kunnat glädja sig åt utdelningar af ända till 25 °o , 
fingo nu på det större kapitalet nöja sig med den mera blyg* 
samma dividenden af 8 %. 

Kraftiga afskrifningar måste göras, framför allt i bankens obliga* 
tionsportfölj. Krisen hade gjort ledningen försiktig och ställningen 

' Ivar Blå, Sista krisen. Sthlm 18S0. A. L. Normans Boktr. A.*B., sid. 51. 

124 



hade stärkts genom nyemissionen 1879. Det kan nog icke heller 
förnekas, att man uppskjutit med kapitalutvidgningen väl länge 
och låtit banken under 1870*talet arbeta med ett i förhållande till om* 
slutningens hastiga tillväxt och de därigenom ökade riskerna alltför 
Htet eget kapital. 

Men man lär först af praktiken, och så var det äfven här. Några 
märkligare händelser i bankens skötsel inträffade icke under de 
återstående åren af A. O. Wallenbergs lif. Det är egentligen på 
1880#talet före hans död endast att anteckna Halmstad— Jönköpings 
Järnvägsaktiebolags konkurs. Järnvägen såldes på auktion och inro- 
pades af ett för tillvaratagande af obligationsinnehafvarnas intressen 
bildadt konsortium under ledning af Stockholms Enskilda Bank. 

Som de ifrågavarande obligationerna inköpts för lågt pris och 
endast voro bokförda till ett värde af 50 % , gjorde emellertid 
banken å dessa ingen ytterligare förlust. 

Krisen 1879 hade varit ett gif akt icke bara för Stockholms En* 
skilda Bank, utan, som vi redan påpekat, säkert i lika hög grad för 
de öfriga bankerna, ehuru, till följd af det uppseende som den 
Petréska afvecklingen väckte, uppmärksamheten i högre grad kon* 
centrerats på denna bank. Trots afunden och misstron vaknade 
besinningen, när det första känslosvallet lagt sig, och den insikten 
kunde icke återhållas, att bankerna dock hade många gemensamma 
intressen att bevaka. Man hade sett faran af en alltför otyglad 
konkurrens, och den tanken låg därför nära till hands att söka 
etablera något slags samarbete. Det pekades på exemplet från 
Skottland, där bankerna upprättat ett ständigt syndikat i Edinburgh 
till dryftande och afgörande af sådana frågor, med afseende på 
hvilka bankerna kunde ha nytta af ett enhetligt uppträdande. 

Idén till upprättande af ett svenskt banksyndikat torde ha utgått från 
A. O. Wallenberg. På hösten 1872 utsändes en af honom författad in* 
bjudningsskrifvelse. »Syndikatets befogenhet», hette det däri bland an* 
nat, »skulle icke sträcka sig till att fatta några beslut, som vore för 
de enskilda bankernas styrelser bindande, utan skulle syndikatet endast 
lämna upplysningar samt framställa förslag till bankstyrelsernas eget 
bepröfvande och afgörande. Man har tänkt sig, att om icke alla 
bankstyrelser nu anslöte sig till det förslag, som nu i sådant hän* 
seende väckes, borde det åtminstone anses lämpligt för alla att del* 
taga i öfverläggning om detsamma, för att efter allvarlig pröfning 
däröfver fatta beslut.» 

'■^' 125 



Första sammanträdet hölls på Stockholms Enskilda Banks lokal 
den 18 nov. 1879. Det beslöts att inbjuda till ett bankmöte, och 
den 6 april 1880 sammanträdde åter ombud för bankerna, denna 
gång å Skånes Enskilda Banks lokal. Men så uppstod en ömtålig 
fråga: valet af medlemmar i syndikatet. Enligt Marcellus' lär baron 
Stjernblad, Skånebankens ombud och ordförande vid mötet, en* 
skildt ha förklarat, att han icke ville ingå i syndikatet, om A. O. 
Wallenberg däri erhölle plats. Hade A. O. \V allenberg insisterat 
därpå, skulle Skånebanken alltså ha dragit sig tillbaka och den 
åsyftade samverkan mellan de enskilda bankerna ha gått om intet. 
A. O. Wallenberg beslöt då för den goda sakens skull att icke 
stå hindrande i vägen. Man arrangerade det så, att A. O. Wallen» 
berg honoris causa blef vald men undanbad sig uppdraget. Han 
deltog ej heller i bankmötena 1880 och 1881, då eventuella förslag 
från syndikatets sida skulle dryftas. 

Hösten 1882 var A. O. Wallenberg däremot med på bankmötet 
och invaldes i syndikatet, därifrån baron Stjernblad afgick. 

Som syndikatsmedlem utvecklade han en mycket liflig verksamhet. 
Han fäste uppmärksamheten vid skatteregleringskommitténs förslag 
om förhöjd sedelskatt och om stämpel på inrikes växlar, föreslog, att 
bankerna borde uppmanas att hvar i sin stad till syndikatet insända 
tidningsartiklar, som kunde afse klander mot de enskilda bankerna, 
föreslog att blott en siffra måtte för hvarje bank utsättas i kolum* 
nen för växeldiskonto, väckte förslag om att syndikatet borde sam* 
manträda en gång hvarje månad, föreslog 6 månaders uppsägnings* 
tid för depositioner med högsta ränta, yrkade att banker ej borde 
diskontera växlar utan att betalningsorten vore utsatt i själfva tex* 
ten. Förslagen rönte emellertid icke alltid framgång, och på våren 
1883 anmälde sig Wallenberg ofta hindrad af andra göromål, främst 
riksdagens sammanträden. 

Hösten 1885 omvaldes Wallenberg till syndikatsmedlem med högre 
röstetal (24) än någon annan. 

A. O. Wallenberg kom alltjämt med nya förslag, men motståndet 
blef större. Den 14 dec. 1883 afgaf den bankkommitté, som till* 
satts den 18 nov. 1881, sitt stora betänkande. Detta behandlades 
af syndikatet under våren 1884, och i diskussionen därom del* 
tog A. O. Wallenberg outtröttligt. Vid bankmötet samma år af*, 
gaf han en reservation mot en del beslut, som fattades å detsamma, 

' Ur nyare tidens politiska skiften. Sthlm 1889, sid. 67. 

126 



närmast rörande vissa föreslagna ändringar i lagstiftningen beträf* 
fande de enskilda bankerna. Mötet beslöt emellertid att låta till 
styrelserna för de respektiva bankerna öfversända afskrift af ett af 
A. O, Wallenberg för mötet framlagdt förslag till principuttalande 
för att eventuellt af dem, i den mån det kunde anses lämpligt, an* 
vändas vid uppsättandet af deras blifvande yttranden öfver nyss- 
nämnda betänkande. Detta A. O. Wallenbergs förslag var af föl* 
jande lydelse: 

Då vi nu tillåtas inför Konungen afgifva ett underdånigt utlåtande i banks 
frågan, så våga vi med liflig öfvertygelse om Konungens landsfaderliga afsigtcr 
och goda vilja att betrygga den ekonomiska ställningen, i djupaste underdåniga 
het hemställa om en snar slutbehandling af de väckta förslagen till genomgris 
pande förändringar i Sveriges hela bankväsende. Uppskof från år till år med 
besluts fattande af statsmagterna i hithörande frågor kan leda derhän att sådana 
frågor företagas till afgörande under en inträffad politisk eller finansiel kris. Fa; 
ran af en sådan olycka är så uppenbar och så stor att vi icke anse oss behöfva 
ens försöksvis teckna densamma. Hvad näringslifvet i landet behöfver, det är 
stadga och trygghet i den lagenliga utöfningen af alla lofliga näringsgrenar. 

Vid bankmötet på hösten 1884 väckte A. O. Wallenberg en vik* 
tig motion med yrkande närmast på snar omorganisation af Sveriges 
Riksbank, som vi få tillfälle återkomma till längre fram, men då 
densamma icke vann mötets bifall, afsade sig A. O. Wallenberg 
återval till syndikatet och deltog ej heller senare i något bankmöte. 

Jag har ansett mig böra återgifva i dessa korta drag uppkomsten 
af banksyndikatet och A. O. Wallenbergs roll därvid. Ty äfven 
här är den karaktäristisk; han var full af verksamhetslust ännu 
under sina sista lefnadsår, så länge han hade auktoritet att drifva 
sin vilja igenom och fick ha ledningen obestridt. Men märkte han, 
att han icke vidare hade makt att göra sin ståndpunkt helt gällande, 
synes det som om han icke längre kunde trifvas utan föredrog att 
stå ensam. Det kan heller icke nekas att, allt ifrån den Posseska 
ministärens tillträde till makten och några år framåt efter svårig* 
heterna under 1879 års kris, A. O. Wallenberg intog en ganska 
isolerad ställning och råkade i ett kyligt förhållande äfven till många 
af kollegerna. En följd häraf var, att hans kapacitet beklagligt nog 
icke togs i anspråk för den stora bankkommitté, som år 1SS3 afgaf 
sitt betänkande, hvilket allt jag får anledning att närmare beröra i 
nästa kapitel. Under de sista åren af hans lif synes emellertid en 
omsvängning i opinionen ha börjat göra sig gällande, och när den 
Themptanderska ministären i slutet af år 1885 planerade tillsättan^ 

127 



det af en ny bankkommitté, var äfvcn A. O. Wallenberg bland do 
föreslagna ledamöterna. Han erhöll från dåvarande statsrådet och 
chefen för justitiedepartementet N. II. VuLT von Steykrn ett den 
2 januari 1SS6 dateradt bref med förfrågan, om han ville antaga 
ledamotskap i en kommitté, som skulle få i uppdrag att utarbeta 
förslag till lagstiftning angående bolag, såväl aktiebolag som soli* 
dariska, äfvensom rörande med bolag jämfiirliga intressentskap, för* 
eningar o. s. v. A. O. Wallenberg svarade i ett för honom karak* 
täristiskt bref med ett beklagande, att tillsättandet af kommittén 
först nu blifvit beramadt, alltför sent för att den till nästa riksdag 
skulle kunna hinna utarbeta något lagförslag om ny aktiebolags* 
lag, samt erinrade därvid om, att riksdagen afgifvit en den 20 maj 
daterad skrifvelse till K. M:t med anledning af hans motion i 
detta ämne med hemställan om proposition i det angifna syftet. 
Hvad själfva uppdraget anginge, ville han först veta, med hvilka 
han skulle samarbeta, innan han definitivt svarade. Ett muntligt 
samtal med justitieministern aftalades, och ögonskenligen måtte detta 
hafva aflupit till ömsesidig belåtenhet, ty han åtog sig uppdraget, 
hvilket han emellertid aldrig skulle komma att sysselsätta sig med 
på grund af sitt få dagar därefter timade frånfälle. 



128 




ONDE 



KAPITLET 




BANKLAGSTIFTNINGEN 1864-1886. - BANKSEDLAR* 
NAS INLÖSEN MED MYNT. - AGITATIONEN MOT 
DE ENSKILDA BANKERNAS SEDELUTGIFNINGSRATT. 
- BANKKOMMITTÉBETANKANDET AF DEN 14 DEC. 
1883. - A. O. WALLENBERG OCH CENTRALBANKS» 

PROBLEMET. 




NDER loppet af 1860*talet fortsatte anloppet mot 
de enskilda bankernas sedelutgifning inom riksdagen, 
särskildt från landtmannapartiet, som i sedelutgifnin* 
gen såg en vinstkälla, som enligt dess mening ute* 
slutande borde vara förbehållen Rikets Ständers bank. 
Det kan också med säkerhet fastslås, att det, såsom A. O. Wallen* 
berg påstår,^ i mycket var vinstbegäret och afunden mot de enskilda 
bankerna, som i detta fall kom till uttryck. Åren 1868 och 1869 fram* 
kommo flera motioner, af hvilka ett par gingo ut på förslag om indrag* 
ning af de enskilda bankerna och i sammanhang därmed ändrad bank* 
lagstiftning. Det senare året framlade också A. O. Wallenberg en 
motion, gående ut på, att hvarje bank borde åläggas att vid an* 
fordran med klingande mynt inlösa sina sedlar. I öfverensstäm* 
melse härmed kräfde han borttagande af den i 1864 års kungörelse 
de enskilda bankerna medgifna rättigheten att utgifva sedlar på sin 
behållning af riksbankssedlar och på depositioner i Riksbanken. Ut* 
gick denna bestämmelse, måste de enskilda bankerna öka sitt för* 
råd af hårdt mynt och finge sålunda i högre grad än förut med 
Riksbanken dela kostnaden för anskaffande af ädla metaller och i 
sin mån bidraga till spridandet af mynt till olika delar af landet. 
Förslaget vann rätt mycken anklang i Första kammaren, men kunde 

' A. O. Wallenbergs sista uttalande i bankfrågan. Stockholm. Centraltryckeriet 
1886. sid. 32. 



129 



lika litet då som vid 1870 års riksdag, vid h vilken A. O. ^X' allén» 
berg förnyade sin motion, tillvinna sig hela riksdagens bifall. 

Inom Stockholms Enskilda Bank genomförde A. O. Wallenberg 
emellertid, oberoende af lagstiftningen, sin åsikt. På styrelsens för* 
slag beslöto nämligen lottägarna i linskilda Banken vid bolagsstäm» 
mor 1869, att i bolagsordningen orden »eller Rikets Ständers banks 
sedlar» skulle utgå, hvarigenom banken frivilligt åtog sig förplik* 
telse att inlösa sina sedlar med mynt, när så påfordrades. I sam» 
manhang härmed berättar Th. Frölander' en rätt lustig episod: 
»Insikten om nyttan», skrifver han, »af den ändring i bestämmel* 
serna om scdelinlösen, som föreslagits af Wallenberg, hade små= 
ningom trängt igenom, och från K. finansdepartementet utgick 
till de enskilda bankerna ett den 15 november 1870 dagtecknadt 
cirkulär med förfrågan, huruvida bankerna äfven under den löpande 
oktrojtiden skulle vara villiga själfmant frånträda dem genom bo* 
lagsreglerna tillförsäkrad rätt att inlösa sina sedlar med Riksban* 
kens. Inom finansdepartementet måtte man icke ha gjort sig någon 
brådska med expeditionen af detta ärende, ty när cirkuläret den 16 
februari 1871 föredrogs inför Enskilda Bankens direktion, med» 
delade verkställande direktören, att det först dagen förut kommit ban- 
ken till hända. Bankstyrelsen kunde i svarsskrifvelsen till finans* 
ministern åtnöja sig med att framhålla, att banken redan 1869 ge= 
nom bolagsstämmobeslut själfmant frånträdt ifrågavarande rätt och 
den 23 juli samma år erhållit K. M:ts sanktion på en motsvarande 
ändring i bolagsordningen.» 

De följande åren gingo i fråga om lagstiftningen tämligen spår* 
löst förbi. Krigsåren 1870 — 71 voro heller icke ägnade för ekono* 
misk lagstiftning. Men diskussionen om sedelutgifningen och frå* 
gan om Riksbankens omvandhng till centralbank fortsatte, eller, så* 
som slagordet då hette, striden om »enbanks* eller mångbankssyste* 
met». Är 1873 väckte riksarkivarien Nordström en motion rörande 
vissa detaljer beträffande sedelutgifningen, men fick afslag. Under 1874 
kommo intressantare spörsmål i bankfrågan på dagordningen i sam* 
manhang därmed att K. M:t då för riksdagen framlade ett förslag 
till ändrad författning angående de enskilda bankerna. 

Oktrojen skulle, hette det, icke längre vara tidsbegränsad; vidare 
innehöll förslaget strängare bestämmelser i flera afseenden; så t. ex. 
skulle förbudet att genom utdelning minska insatt grundfond utsträckas 

' Stockholms Enskilda Bank 1856—1906. Stockholm 1906. sid. 94. 

130 



äfven till reservfond, som på grund af föreskrift i bolagsreglema 
blifvit bildad; skarpare kontroll skulle införas öfver sedelutgifningens 
omfattning o. s. v. 

Angående grunderna för sedelutgifningsrätten innehöll förslaget, 
jämte de gamla, en del nya bestämmelser. Så t. ex, skulle sedel* 
utgifningen bland annat få motsvaras af 

bankens vid hufvudkontoret och de afdelningskontor, der allmänna ombud 
funnes anstälda, befintliga tillgångar af i riket lagligen gällande mynt och Riks= 
bankens sedlar äfvensom bankens behållning af i Riksbanken på löpande räkning 
insatta medel, dock med den inskränkning, dels att å riksbankssedlar och behålls 
ning af nyssnämnda slag sedelutgifning finge grundas endast så länge berörda seds 
lar i riket utgjorde lagligt betalningsmedel och af Riksbanken vid anfordran ens 
ligt deras lydelse inlöstes, dels ock att samtliga de i denna punkt omförmälda 
tillgångar, med undantag af guldmynt, icke finge såsom grund för sedelutgifning 
användas till större belopp än som, sammanlagdt med värdet af grunds och res 
servfondshypotekcn, motsvarades af grundfonden en och en half gång samt res 
servfonden. 

En annan bestämmelse föreskref, att 

banksedel skulle inlösas med lagligen i riket gällande mynt, dock att till ins 
lösen jemväl finge användas Riksbankens sedlar, så länge de i riket utgjorde lags 
ligt betalningsmedel och af Riksbanken vid anfordran efter deras lydelse invexs 
lades. 

Den senare paragrafen skulle uppväcka åtskillig diskussion, och 
A. O. Wallenberg anmärkte med rätta under riksdagsdebatten, att 
»det är ett stort förtroende, som K. M:t här tycks visa de en* 
skilda bankernas styrka, då K. M:t således föreskrifver, att när 
Riksbanken upphör att inväxla sina sedlar, då skall de enskilda ban« 
kemas skyldighet att inväxla med mynt taga sin början». 

Förslaget blef icke heller i sin helhet af riksdagen antaget, utan 
båda kamrarna anslöto sig såväl i fråga om grunderna för sedel* 
utgifningsrätten som beträffande sedlarnas inväxling med mynt i 
hufvudsak till en af A. O. Wallenberg väckt motion, i hvilken 
det heter: 

att grundfondshypoteken skulle till minst två tredjedelar bestå^ af lätt säljbara, 
räntebärande obligationer; 

att bankbolag ej skulle ega att utlemna eller i allmänna rörelsen på en gång 
hålla utelöpande större belopp af egna banksedlar, än som s.immanKigdt i värde 
motsvarades af: 

a) det i allmänt förvar nedsatta grundfondshypotck, enligt enskilda b.inkens 
räkenskaper; 

b) i enskilda bankens hufvudkontor befintligt svenskt guldmynt, så ock det 

131 



främmande fjuklmynt, som enligt gällande konventioner blefvc med svenskt guld; 
mynt lika bcrättigadt ; 

c) enskilda bankens reservfond, för sÄ vidt den utgjordes af si beskaffade 
säkerheter, som vore med j,'rundfondshypotek jcmforliga och blifvit i allmänt 
förvar nedsatta, dock att dit ej finge hänföras hvarkcn sidan fond som stode 
till bolagets förfogande eller outdelade vinster, och 

d) ett belopp motsvarande högst femtio procent af enskilda bankens hela fond, 
såvida detta blifvit uti säkerlietshandlingar, jemförliga med grundfondshypotek, 
i allmänt förvar nedsatt; samt 

alt banksedel. JÅ den i bänkens bufvudkonfor Ull invcxlint; företeddes, ovilkor- 
lii^en skulle med rikets mynt inlösas, och enskild bank icke e^'j att mot banksedel- 
innehafvarens bestridande verkställa denna invcxling med Riksbankens sedUr. 

Genom den Wallenbergska formuleringen bortföll den förhatliga 
bestämmelsen, att de enskilda bankernas skyldighet att inlösa sina sed* 
lar med mynt först skulle inträda i sin fulla utsträckning, då Riksban* 
ken icke längre såg sig iståndsatt att inlösa sina, och i öfverensstäm» 
melse med hans förslag upphäfdes också rätten att utgifva sedlar 
mot Riksbankens sedlar och mot behållningar i Riksbanken. 

På grundvalen af detta riksdagsbeslut utfärdades en k. kungö«= 
relse af den 12 juni 1874 angående enskilda banker med rätt att 
utgifva banksedlar, som sålunda ersatte den dittills gällande af den 
20 maj 1864. Genom detta aktstycke fastställdes också de enskilda 
bankernas skyldighet att inväxla sina sedlar med mynt, och A. O. 
Wallenbcrgs så länge färfäktade tanke hade i detta fall segrat. 

Det följande året afskaffades genom riksdagsbeslut Riksbankens 
enriksdalerssedlar. »Denna frågas vikt låg», skrifver A. O. \X allen* 
bergS »däruti, att man icke borde ha en banksedel å samma valör, 
som den antagna räkneenheten, särdeles i ett land, där begreppet 
mynt och banksedel blifvit så förväxladt som hos oss.» 

För krisåren 1878 och 1879 har jag i annat sammanhang redo* 
gjort och omtalade också då, att finansminister Hans Forssell passade 
på och genomdref indragning af de enskilda bankernas femkrone* 
sedlar. I sammanhang därmed uppstod emellertid en principdebatt, 
som hade sitt stora intresse. Forssell hade begärt, att de enskilda 
bankerna skulle såsom säkerhet för de växlingsförskott, som Riks* 
banken för femkronesedlarnas inlösen utfäste sig att ställa till 
disposition, utlämna till Riksbanken en del af sina grundfondshypo* 
tek, som sålunda i en viss utsträckning skulle få lösgöras. Med 
rätta betecknade A. O. Wallenberg detta som en svår rättskränk* 

' Bankfrågan, sid. 17. 
132 



ning mot den privata äganderätten. Bestämmelsen att de enskilda 
bankerna skola i allmänt förvar nedsätta såsom grundfondshypotek 
ett belopp, som motsvarar minst sextio procent af grundfonden, 
förekommer både i 1864 och 1874 års banklag. Men, skrifver A. 
O. Wallenberg, den afser någonting helt annat än att utgöra en 
garanti för sedelutgifningen; dess syfte är i första hand att bereda 
skydd för lottägarna mot en alltför brysk tillämpning af den solida* 
riska ansvarigheten. »Hade beslut fattats», heter det vidare, »att 
godtyckligt förminska dessa grundfondshypotek, för att utkasta en 
del af dem i den allmänna bankrörelsen, så hade man trädt för 
nära de lottägares rätt, som icke gillat åtgärden. En bankbolags* 
stämma kan icke ens med förstärkt majoritet fatta ett sådant beslut, 
och ändrar man banklagstiftningen, bör sådan ändring aldrig till* 
lämpas, förrän vid ny eller förlängd oktrojs beviljande.»^ 

Den del af den k. propositionen, som afsåg lösgörande af en del 
af grundfondshypoteket för ställande af säkerhet för Riksbankens väx* 
lingsförskott, lyckades icke heller vinna riksdagens bifall utan förföll. 

Äfven 1881 väcktes motioner om upphörande af de enskilda sedel* 
utgifvande bankerna, men utan framgång. Lagutskottet samman* 
trädde emellertid tillsammans med bankoutskottet för dryftande af 
hithörande frågor, och resultatet blef en hemställan, at riksdagen 
måtte aflåta en skrifvelse till K. M:t med begäran, »att K. M:t 
måtte låta öfverse gällande lagstiftning för enskilda banker med 
rätt att utgifva egna banksedlar samt därefter till riksdagen af* 
gifva förslag till ny lag i ämnet». Riksdagens framställning afsåg 
närmast lagen för enskilda banker med banksedelutgifningsrätt. 
Men K. M:t utvidgade uppdraget till att gälla äfven lagstiftning 
för aktiebolag, som drifva bankrörelse, och förordnade den 18 
november 1881 en kommitté för att afgifva yttranden och förslag: 
a) i fråga om ny lag för enskilda banker med banksedelutgifnings* 
rätt; b) i fråga om erforderlig lagstiftning för aktiebolag, som drifva 
bankrörelse; och c) i fråga om de förändringar, som borde vid* 
tagas med Riksbanken, i händelse en större eller mindre inskränk* 
ning skulle komma att ske i de enskilda bankernas banksedelutgif* 
ningsrätt. 

Till medlemmar af denna kommitté utsagos landshöfdingen grefve 
G. Lagerbjelkk, godsägaren baron J. E. Stjernblad, expeditions* 



Bctnkfrågan, sid. 19. 

155 



chefen L. Annfrstiijt, grosshandlaren Oioi- Wijk, bankdirektörerna 
TiiioDOK Mannhiimfk, g. Giiii, i-.DUAKi) MiCKSCHhK, Hl. dr Caki 
Uekslow, bankofullmäktigen J. W. Arnbkrg samt possessionaten 
I. LvrrKrNS. 

Fullmäktigen i Riksbanken A. W. Dufwa var också från början 
med och har säkert utöfvat ett icke ringa inflytande på arbetets 
gäng inom kommittén, men afled innan kommittén hunnit full* 
göra sitt uppdrag.' Kommittén afgaf sitt i flera afsecndcn märkliga 
betänkande den 14 dcc. 1885. 

Att A. O. NX allenberg icke tilldelats ledamotskap i kommittén 
har sannolikt sin förklaring i det ganska starka personliga motsats* 
förhållande, som redan vid denna tidpunkt rådde mellan honom 
och dåvarande statsministern grcfve Arvid Possk. Men hans uteslu* 
tände var icke endast en stor orättvisa utan säkert också att beklaga 
ur den synpunkten, att hans deltagande kanske skulle ha påskyn» 
dat en lösning af de många sväfvande bankproblemcn och speciellt 
af centralbanksfrågan. Som det nu blef, kom han att stå som en 
ifrig och på grund af sin stora auktoritet farlig bekämparc af de 
genom kommittén framlagda förslagen, äfven i några fall, då man har 
svårt att ur saklig synpunkt förstå den af honom envist intagna 
ståndpunkten. 

A. O. Wallenberg hade emellertid år 1881 väckt en motion om 
skrifvelse till K. M:t med hemställan om lagstiftning för bankaktie* 
bolag med begränsad ansvarighet, som ännu så länge alldeles sak* 
nades. Hans motion rörde särskildt grundfonden, som han ville 
skulle fi.xeras till minst 1 milj. kr. Redan 1856 hade, som jag 
tidigare påpekat, förslag framlagts i riksdagen, att bankaktiebolag, 
liksom solidarisk bank, skulle afsätta en del af sina grundfonds* 
hypotek i allmänt förvar; men då solidarisk bank skulle afsätta 
60 ?^, skulle aktiebank slippa med 30 %. År 1863 nedsatte sam* 
mansatta lag* och bankoutskottet i på nytt utarbetadt förslag pro* 
portionen för aktiebanker till 10 %. A. O. Wallenberg ville nu i sitt 

' Det föreligger bland A. O. Wallenbergs efterlämnade papper en handling, 
betecknad såsom >Häradshöfding Dufwas förslag till Riksbankens omorganisation>. 
Det stämmer ganska nära med det slutliga förslaget, men inrymmer något större 
andel och inflytande för enskilda aktieägare än kommitténs förslag. Det bör 
också framhållas, att Dufwa, med alla sina fel och sin personliga hätskhet, 
också hade goda egenskaper, särskildt som organisatör, och det är säkert alt han 
uträttat ett stort och förtjänstfullt arbete för att bringa ordning, reda och mindre 
byråkratisk formalism i Riksbankens förvaltning. 

134 



förslag återupplifva denna princip och önskade få fastslaget 30 %. 
Motionen behandlades af Första kammarens tillfälliga utskott men af* 
styrktes och förföll. I förbigående må nämnas att i den blifvande 
svenska lagstiftningen angående bankaktiebolag — den första lagen 
utfärdades den 19 nov. 1886^ — ingen bestämmelse blifvit inryckt om 
någon afsättning af grundfondshypotek i allmänt förvar. Det är så* 
ledes en tanke, som väl flera gånger varit uppe och diskuterats och 
som A. O. Wallenberg också återupptog i sina senare bankmotioner, 
men som aldrig ledt till något förverkligande i vår lagstiftning. 

De följande åren var A. O. Wallenberg alltjämt verksam med 
nya banklagstiftningsförslag. Aren 1884 och 1885 väckte han unge* 
fär likalydande motioner om lagstiftning rörande bankaktiebolag 
och kreditanstalter. Särskildt framhåller han bristen på enhetlighet 
i de hittills beviljade koncessionerna. 

»Om man genomgår bankaktiebolagens mångskiftande bolagsord* 
ningar,» heter det, »skall den, som älskar omväxling och planlöshet, 
väl få sitt lystmäte, ty denna brokiga separata lagstiftning företer 
icke ett system utan i stället en mångfald olika detaljbestämmelser.» 

Föreskrifterna om rösträtten äro t. ex. ett riktigt kaos, som mer 
än något visar, huru litet man funnit lämpligt följa några bestämda 
och någorlunda likartade grundsatser. I en del aktiebanker äro femtio 
röster maximum, såsom i A.*B. Stockholms Handelsbank, A.sB. Sunds* 
valls Handelsbank m. fl.; i en del får man icke rösta för mer än 
tjugu aktier, såsom i Stockholms Handtverksbank och Industri* 
kreditaktiebolaget. All begränsning sakna Göteborgs Köpmansbank 
och Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolag; då dessa bolag 
äro in amplissima forma anonyma, så kan en förut okänd aktie* 
ägare bereda stämman den föga angenäma öfverraskningen, att med 
bolagsordningen i ena handen och aktierna i den andra ensam 
bestämma besluten. 

I somliga bolag skulle aktierna vara ställda på innehafvaren, 
ibland på viss man och i något fall kunde man göra det ena eller 
det andra fakultativt. 

Lika brokiga bestämmelser gälla om oktrojtiden. Det vanligaste 
är 10 år. Men fem stycken banker, Skandinaviska Kreditaktiebola* 
get, Industrikreditaktiebolaget, A.*B. Stockholms Handelsbank, A.*B. 
Gefle Bank och A.*B. Blekinge Bank hade fått femtio år och en 
bank, Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolag, obestämd tid 
eller för alltid. 

135 



A. O. Wallenbergs motion omfattar också ett förslag för kredit* 
aktiebolag, alltså banker, som utom den vanliga bankrörelsen skulle 
drifva emissionsvcrksnmhet. Han iiade föreslagit, att minimikapi* 
talet för aktiebanker skulle fastslås till minst 1 miljon kr.; för kredit» 
aktiebolag ville han sätta lägsta beloppet till 2 miljoner kr. Det 
heter för öfrigt i motiveringen bland annat: 

\.n tydligt framträdande förgrening af nutidens bankverksamhet härleder sig 
frin den franska beryktade Crédit mobilicr, som skulle förmedla alla slags före» 
tag, såsom jcrnvägsanläggningar, fabriksanläggningar, inköp och styckning af 
fasta egendomar med mera, omfattande allt tänkbart- Ännu i dag anses i utlan< 
det flertalet bankaktiebolag berättigade att göra crédit»mobilicr«afifärer. Men jag 
anser, att, när man g.\r att lagstifta, man bör skilja mellan kreditaktiebolag och 
sådana institutioner som uteslutande genom bankverksamheten betjena allmän» 
heten, och strängt bibehålla till andra bolag och enskilde ställningen af fordrings» 
egare, så vida ej konkurs hos någon bankens gäldenär inträffar, och banken 
nödgas tillfälligtvis blifva egare af aktier, verk och inrättningar, från hvilka 
bankstyrclsen bör så snart som möjligt befria sin bank. 

Krcditakticbolag dcrcmot, med berättigande att göra crcdit;mobilicr;affärer, 
kunna utveckla en gagnande verksamhet, men som densamma alltid måste vara 
förenad med en större risk, anser jag att dessa institutioner icke böra erhålla 
oktroj, derest de ej grunda sig på minst två millioner kronors grundfond. 

Till högst tjugu år har jag föreslagit den oktrojtid, som borde beviljas för 
vare sig bankaktiebolag eller kreditaktiebolag. Denna tidsbestämmelse bör icke kuns 
na hindra eller på något sätt afbryta något aktiebolags gagnande verksamhet, men 
förändrade förhållanden kunna skänka sådan erfarenhet, att ändring i lagstift; 
ningen blir bchötlig, och sådan lagstiftning kan vid förnyelse af oktrojen tilh 
lämpas uti den regeringens pröfning då understälda förnyade bolagsordningen. 

Dessa motioner med förslag till lag angående bankaktiebolag och 
kreditaktiebolag 1SS4— 85 hade ingen framgång och de afstyrktes bland 
annat med den motiveringen, att K. M:t nu hade nya förslag på grund* 
valen af 1885 års bankkommittés betänkande under utarbetande 
och att dessa snart borde kunna förväntas. 

Mera framgång hade A. O. Wallenbergs 1885 i en motion fram* 
lagda förslag med hemställan om utarbetande af ny aktiebolagslag, 
i det att riksdagen därom beslöt en skrifvelse till K. Al:t. Med 
skäl fann A. O. Wallenberg den gamla lagen, som härledde sig 
från 6 oktober 1848, i behof af en renovering. Jag anför ur 
motiveringen: 

Det lagförslag, som jag nu tillåter mig framlägga, upptager alla de bestämmel» 
ser, som förekomma i 1848 års lag, måhända något förtydligade, och med be» 
gagnande af nu brukliga tekniska benämningar. De väsentligaste tilläggen äro, 
att aktiebolag skall bildas medelst aktieteckning, som eger bindande kraft mot 
aktietecknarne; att inregistrering af aktiebolag skall på ett ställe for hela riket 

136 



verkställas, så att säkra underrättelser alltid kunna erhållas angående samtliga i 
verksamhet varande aktiebolag; att skärpta bestämmelser meddelas: om aktieegares 
skyldighet att verkställa inbetalningar och att för det oguldna aktiebeloppet afs 
gifva förbindelser; om förtydligande af gällande bestämmelse om aktieegares 
frikallande från inbetalningsskyldighet utöfver aktiebeloppet; om ansvar för stys 
relsen, i händelse densamma underlåter att behörigen fullgöra sina åligganden; 
om akties odelbarhet och det minimibelopp, hvarå aktie må lyda ; att såsom regel 
skall gälla aktiebrefs utställande till viss man, men att Konungen må kunna, när 
företaget är af synnerligen allmänt gagn, medgifva att aktiebref utfärdas till inne- 
hafvaren; att flertalet af aktiebolags styrelseledamöter skall vara svenske män 
och ändtligen att årlig revision af bolagets räkenskaper skall vara obligatorisk. 

A. O. Wallenbergs framställning hade i detta fall goda skäl för 
sig, men han skulle icke få upplefva något resultat. K. M:t tog 
mycket rundlig tid på sig. Det skulle dröja hela tio år, innan 
någon ny lag kom till stånd; den första nya aktiebolagslagen efter 
1848 utfärdades nämligen icke förr än den 28 juni 1895. 

I detta sammanhang må också omnämnas, att A. O. Wallenberg 
under 1885 års riksdag kraftigt uppträdde mot den k. propositio» 
nen angående indragning af de enskilda bankernas tiokronesedlar. 
Ett antagande af förslaget trodde han skulle komma att medföra 
stora rubbningar för den allmänna rörelsen och särskildt för de 
aflägsnare landsdelarna och jordbruket. Men han lyckades icke 
förhindra förslagets genomförande. 

I 1883 års bankkommittébetänkande är det isynnerhet två punk* 
ter, berörande de enskilda bankerna, som väckte A. O. Wallenbergs 
lifligaste opposition. Den ena rörde den solidariska ansvarigheten, 
den andra en inskränkning i sedelutgifningsrätten. Den solidariska 
ansvarigheten ville kommittén fastställa på det sättet, att h varje delägare 
i bankbolag skulle utöfver den andel i grundfonden, som på honom 
belöper, ansvara för bolagets samtliga förbindelser, i bankbolag, 
som bildats med grundfond uppgående till minst 1 milj. kr., med 
lika belopp som hans andel i grundfonden samt i bolag, som bil* 
dats med grundfond mindre än 1 milj. kr., med två gånger denna 
andel. Denna ansvarighet skulle gälla lika för såväl sedelutgifvande 
som icke sedelutgifvande bankbolag. För bankbolag med sedel* 
utgifningsrätt ville kommittén ålägga delägarna att särskildt ansvara 
för bankbolagets utgifna sedlar med ytterligare lika belopp som hvarje 
bolagsmans andel i grundfonden. Därutöfver skulle ingen ansva* 
righet finnas och den obegränsade solidariska ansvarigheten såle* 
des bortfalla. 

10. A. O. U/^lUnberg. J37 



Mot denna afvccklinp af det gamla solidariska banksystemet oppo» 
ncradc sig A. O. Wailenbcrg på det bestämdaste, i det att han 
onekligen på goda grunder framhöll, att det nya systemet skulle 
få det solidariska systemets olägenheter, närmast bestående i mot» 
vilja hos personer, som hafva något att förlora, att ingå som del» 
ägare med ansvarighet utöfver det inbetalade beloppet, utan att 
likväl erbjuda dess fördelar, bestående i den så godt som absoluta 
tryggheten för bankens sedciinnchafvare och öfriga kreditorer. 

Sedelutgifningen ville kommittén begränsa till ett maximum af 
50 milj. kr., hvilket tal tagits såsom liggande närmast medeltals» 
siffran för de enskilda bankernas utelöpande sedlar under åren 
1878 — 82, utgörande något öfvcr 48 milj. kr. 

»Med förslaget att bestämma totalbeloppet af de enskilda ban» 
kernas sedelutgifningsrätt till femtio miljoner kronor», skrifver A. O. 
Wallenberg, »afses uppenbarligen, enär de enskilda bankernas verkligt 
utelöpande sedlar nu uppgå till femtio miljoner kronor, att bortskära 
de enskilda bankernas obegagnade sedelutgifningsrätt. Denna upp* 
går i medeltal för tjugosju enskilda banker till tjugofem miljoner 
kronor.»' 

De olägenheter, som däraf antogos skola uppstå, skildras af A. O. 
Wallenberg på följande sätt: 

Borttages nu den obegagnade bankscdclutgifningsrättcn, som utgör en ka$sa< 
reserv för de enskilda bankernas afdelningskontor och för den allmänna rö^ 
relsen, så har detta till följd, att utUningsräntan höjes vår och höst, då landt: 
brukaren och industriidkaren behöfva bytesmedel, ty Riksbanken, hvars hela 
bankverksamhet nu förhåller sig till öfriga bankers som 114 till 578, hvarken 
är eller blir så öfverväldigande stor, att dess diskonto kommer att utöfva annat 
än ett relativt inflytande på penningställningen, eller att den kan låta beloppet 
af sina utelöpandc banksedlar variera med 10 millioner kronor i månaden. I stab 
let kommer Riksbanken att, såsom bankkomitén så lifligt önskar, verka som >en 
bromsapparat på den allmänna rörelsen>, och det lägges i ett fåtal bankofull* 
mägtiges händer att behcrska rörelsen, genom att efter godtfinnande tvinga våra 
aflägsna landsorter att, i brist af banksedlar, skaffa sig nödigt bytesmedel i guld» 
mynt, äfven för de mest tillfälliga behof. Det är knappast sannolikt, att de en» 
skilda bankerna vilja ensamma påtaga sig denna kostnad, utan i stället inträffar, 
att de begränsa sina asvista^utbetalningar eller att de höja vilkoren för kassa» 
kreditiv och minska de beviljade beloppen. Med de höjda vilkoren kan en 
bank, för minskadt belopp utelöpande banksedlar, erhålla samma inkomst som 
tillförene för ett större beviljadt belopp, men allmänheten får vidkännas strängare 
vilkor. Någon annan källa hafva de enskilda bankerna icke att ösa ur, och när 



* Se Bankfrågan, sid. 24. 
138 



derför deras Inkomster kringskäras, hafva de intet annat val än att höja lånevil* 
koren. 

Jag ber få fästa uppmärksamheten på den väsentliga skihiaden emellan a^vista* 
systemet, som här är brukligt, och att alla anvisningar af betydenhet måste utstäl* 
las på ett visst antal dagars uppsägning eller sigt. I förra fallet får jag ans 
visningen genast förvandlad till det i alla liqvider gängse bytesmedlet, i senare 
fallet får innehafvaren af en anvisning gå två gånger till banken med vissa dagars 
mellanrum eller också vidkännas ett diskontafdrag för att genast erhålla mynt eller 
banksedlar. Med de enskilda bankernas förlamande hafva vi att motse sigtsyste* 
mets införande och postremissvexlarnes försvinnande. 

Vi äro nu inne på den allvarligaste bland de farhågor, som man 
på den tiden hyste mot införandet af en ensam sedelutgifvande 
bank, farhågor, hvilka uttalades icke endast af monopolets motstån* 
dåre utan delades äfven af många af reformens ifrigaste föresprå* 
käre. Man trodde, att införandet af ett sedelmonopol skulle minska 
möjligheterna för landsortsbankema att på mindre tätt befolkade 
orter hålla afdelningskontor i samma omfattning som tidigare, då 
det icke kunde löna sig, när man icke längre kunde hålla en ränte* 
fri kassareserv i form af egna banksedlar. Med tanke därpå kunde 
också A. O. Wallenberg i Stockholms Enskilda Banks direktions utlå* 
tände angående 1883 års bankkommittés betänkande uttala den åsikten, 
att olägenheten af sedelindragningen icke skulle så mycket drabba hufi» 
vudstaden eller de tätt befolkade trakterna som landsbygden och af* 
lägsnare orter. »Direktionen har härvid trott sig finna», heter det, 
»att förlusten af banksedelutgifningsrätten komme att mycket väl er* 
sättas af den ökade bankverksamhet, som tillskyndas hufvudstadens 
bankinrättningar, genom förlamandet af bankverksamheten i orterna, 
på sätt kommitténs förslag afse.» 

Den kommande utvecklingen efter riksbanksreformens genom* 
förande 1897 skulle emellertid ge ett alldeles motsatt resultat mot det 
man här befarade, i det att tvärtom sedermera af olika anledningar 
till stor öfverraskning för de flesta ett ännu större antal bankafdel* 
ningskontor uppstått på olika platser, så att i detta fall snarare upp* 
stått ett öfverflöd. Däremot är det möjligt, att A. O. W allenbergs 
farhågor för landsorten och de mindre tätt befolkade städerna reali* 
serat sig på ett annat sätt, om också icke i någon oroväckande ut* 
sträckning. Det är nämligen uppenbart, att riksbanksreformen med* 
fört en centralisation af penningväsendet till hufvudstaden och de 
större städerna. Särskildt visar hufvudstaden stor dragningskraft; 
de flesta större landsortsbankerna äro numera där representerade, an* 

139 



tingen genom egna afdelningskontor eller genom A. »B. Sveriges Privata 
Centralbank, och framförallt under tider af liflig spekulation har 
man tyckt sig förmärka en viss tendens att hellre nyttiggöra kapi» 
talet i lukrativa om också riskabla placeringar i Stockholm än till* 
fredsställa legitima men kanske icke alltid sA omedelbart inbringande 
lokala bchof i provinserna. 

Jag öfvergår nu till A. O. Wallenbergs ställning till centralbanks» 
problemet. Första gången han mera direkt i riksdagen ingrep i 
denna fråga var år 1S79, då han väckte förslag om ändring af § 
72 i regeringsformen och § 71 i riksdagsordningen. Hans framställ» 
ning gick ut på, att Riksbanken skulle stå under Konungens och 
Riksdagens gemensamma garanti och vård och icke såsom dittills 
utgöra ensidigt en Rikets Ständers bank. Den skulle, efter de för» 
ordningar, stadgar och reglementen, hvilka redan voro gjorda eller 
af Konungen och Riksdagen beslötos, hädanefter förvaltas af nio 
fullmäktige, bland hvilka tre skulle förordnas af Konungen och hvar» 
dera kammaren välja tre. Valen till dessa fullmäktige skulle gälla 
för tre år, dock så att hvardera kammaren vid hvarje riksdag valde 
blott en fullmäktig, förutsatt att icke ansvarsfrihet för föregående 
årets förvaltning blifvit fullmäktige vägrad, i hvilket fall nytt val 
af samtliga fullmäktige skulle ske med bestämmande af den tid hvar 
och en af de valda skulle inneha befattningen, så att därigenom en 
af dem hvarje år skulle komma att afgå. 

A. O. Wallenbergs förslag afstyrktes emellertid af konstitutions» 
utskottet och förkastades af bägge kamrarna. Enahanda öde drab^ 
både förslaget, då han vid riksdagarna 1881 — 82 förnyade motionen. 

I detta sammanhang må yttras några ord om A. O. Wallenbergs 
uppfattning om regeringsformens § 72, som han gång på gång motio* 
nerade om att få ändrad. Den af A. O. Wallenberg åsyftade be» 
stämmeisen lydde: »Riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas», 
hvilken lydelse måste betyda, att Riksbankens sedlar voro under» 
kastade tvångskurs, en tolkning, som han ansåg så mycket mera 
berättigad, som man vid den tid, då paragrafen nedskrefs, väl kände 
Riksbankens oförmåga att med mynt inväxla sina banksedlar, ehuru 
man visserligen hyste den förhoppningen att framdeles kunna ho» 
norera dem efter lydelsen. A. O. Wallenberg ville ha paragrafen 
formulerad på följande sätt: »Riksbankens sedlar skola, vid anförd» 
ran, efter deras lydelse, af Riksbanken inlösas.» I sitt kraf på 
ändring hade A. O. Wallenberg också själffallet alldeles rätt, och 

140 



orimligheten i den gamla formuleringen beträffande Riksbanken hade 
blifvit bjärt i ögonen fallande, sedan skyldigheten för de en* 
skilda bankerna att med mynt inlösa sina sedlar blifvit, såsom vi 
ofvan sett, genom k. kungörelse af 1874 i lag fastställd. 

Svårare är det att förstå de angrepp, som A. O. Wallenberg vid 
olika tillfällen riktade mot 1883 års bankkommitté, därför att den 
enligt hans förmenande skulle ha velat låta tvetydigheten i fråga 
om Riksbankens skyldighet att med mynt inlösa sina sedlar kvarstå 
eller med andra ord rent af ha förordat ett bibehållande af tvångs* 
kursen. Uttalanden i sådan riktning finner man t. ex. i Stockholms 
Enskilda Banks utlåtande af den 7 febr. 1884 angående bankkom* 
mittens betänkande. Men ser man närmare efter hvad bank* 
kommittén verkligen yttrat, kunna dessa beskyllningar knappast 
rättfärdigas. Bankkommittén föreslår i sammanhang med sitt förslag 
till riksbankslag en formulering af den omtvistade § 72 i regerings* 
formen på följande sätt: 

Riksbanken allena eger rätt att utgifva banksedlar; dessa sedlar skola, vid an» 
fordran, efter sin lydelse, med guld af banken inlösas, och må för mynt i riket 
erkännas, så länge de af banken sålunda inlösas. 

Det är uppenbart, att i det senare ledet af satsen en viss sam* 
manblandning af begreppet mynt och myntrepresentativ äger rum, 
men i sak innehåller den ju endast, att man icke är skyldig mot* 
taga Riksbankens sedlar vid Hkvider, ifall Riksbanken skulle nödgas 
inställa sina betalningar. Detta är ju således motsatsen till tvångs* 
kurs och att en sådan tolkning varit af kommittén afsedd, framgår 
med full tydlighet af den för öfrigt intressanta motiveringen för 
paragrafen, där det heter: 

I afseendc på Riksbankens sedlars betalningskraft har komitén föreslagit, att 
de skola utgöra lagligt betalningsmedel i riket, så länge de vid anfordran med 
mynt inlösas och i detta syfte äfven hemställt om ändring af regeringsformens 
§ 72. Utan att vilja inlåta sig på något bedömande af den frågan, huruvida 
genom det vid 1850—51 års riksdag i grundlagen intagna stadgandet, att riks- 
bankens sedlar skola vid anfordran med mynt inlösas, den sedlarna redan förut tilU 
erkända rätt att såsom mynt i tiket anses, blifvit satt i sådant förhållande till 
ofvannämnda senare stadgande, som af 1840 års riksdag uttryckligen begärdes, 
nämligen att denna deras rätt blefve beroende af och egde bestånd endast så 
länge Riksbanken fullgjorde sin invcxlingsskyldighet, har komitén ansett böra 
utan all tvetydighet i såväl grundlagen som lagen för Riksbanken uttalas, att Riks» 
bankens sedlar skola förblifva lagligt betalningsmedel i likhei med landets mynt, 
endast så länge, de när som helst af banken mot mynt utbytas och sålunda med 
mynt förblifv» lika i värde. Sedlarna hafva derigcnom, i likhet med hvad t. ex. i 

141 



England och Norge eger rum, gifvits den bgliga kurs. som for omsättningen är 
fördelaktig och stundom oumbärlig, utan att kunna villa densamma de olagen, 
heter och förluster, som af en tvingskurs alltid aro att befara. Det torde slutligen 
icke bchöfva förklaras, att äfven under forutsättning af bristande inlösning sed. 
lama böra hafva och bibehilla bestämd tvingskurs mot sin ansvarige utgifvare. 
Riksbanken sjelf, samt mot staten och dennas egna verk. hvarför äfven ett stad» 
gande dcrom blifvit i lagfön.laget intaget. 

Riksbankssedlarna skulle således enli^jt kommitténs uppfattning 
inlösas med mynt, under alla förhållanden, så lån^t den svenska 
statens resurser räcka, och längre kan man väl icke komma. A. O. 
Wallenbcrgs angrepp i detta fall ter sig därför mera som en tvist 
om själfva formuleringen än som en strid i sak. 

En kort redogörelse för det förslag till riksbankslag, som framlades 
i bankokommitténs betänkande af år 1S83, må här vara på sin plats. 

Rikets Ständers bank styrdes, såsom ock namnet antyder, alltjämt 
blott af den ena af statsmakterna, nämligen riksdagen, och förvalta» 
des af dess ombud. Kommittén visar, att erfarenheten lärt, att 
detta system varit föga ägnadt att skydda landets invånares på 
myntväsendet beroende egendom och rätt, och föreslår, att de kon* 
stitutiva grunderna för Riksbankens anordnande och verksamhet 
måtte blifva af Konung och Riksdag gemensamt fastställda och under 
dess gemensamma ansvar och kontroll tillämpade och sålunda erhålla 
formen och helgden af civillag. Men dessutom ville kommittén 
inrymma enskilda delägare och för det ändamålet bilda ett bolag, 
hvilket i likhet med andra bolag skulle äga och förvalta sin egen* 
dom på det kontraktsenliga aftalets grund. »De enskilda delägarna 
skulle också», såsom det heter, »tillföra Riksbanken den mäktiga 
kraft, som ligger i det enskilda intresset.» 

Den högsta myndigheten öfver banken skulle utöfvas af bank* 
stämman, hvilken till två tredjedelar skulle utgöras af riksdagens och 
till en tredjedel af aktieägarnas delegerade, en anordning, som be* 
tingades däraf, att staten skulle tillskjuta två tredjedelar af kapitalet 
samt ikläda sig garanti för alla bankens förbindelser, under det 
att de enskilda delägarna skulle tillskjuta en tredjedel och icke 
hafva ytterligare ansvar. Antalet delegerade skulle utgöra 72, hvaraf 
hvardera kammaren skulle utse 24 och de privata lottägarna lika* 
ledes 24. Kapitalet skulle utgöra 60 milj. kr., hvaraf alltså de en* 
skilda skulle teckna 20 milj. kr. Aktieägarna skulle tillförsäkras en 
årlig utdelning af 4 7- °° . ^ör såvidt bankens behållning därtill läm* 
nade tillgång, men i intet fall mera än 8 X. 

142 



Bankstämman skulle ha ungefär samma befogenhet som en van* 
lig bolagsstämma samt välja bankråd och fullmäktige för banken. 
Bankrådet skulle vara sammansatt af femton personer, utsedda för 
en tid af tre år på så sätt, att en tredjedel för hvarje år underkasta* 
des omval, och enligt arten af sin uppgift närmast komma att spela 
en roll jämförlig med den, som riksdagens bankoutskott då gjorde 
och ännu gör. Den förvaltningen ledande och för densamma an* 
svariga styrelsen öfver Riksbanken skulle enligt förslaget, såsom tidi* 
gare skett och allt fortfarande är fallet, utgöras af sju fullmäktige, 
af hvilka en, nämligen ordföranden, skulle af Konungen utses, men 
de öfriga sex väljas af bankstämman. 

Sådant tedde sig i stora drag innehållet i detta så mycket om* 
stridda förslag, och däraf torde med all tydlighet framgå, att det 
genom det jämförelsevis stora inflytande, som medgafs enskilda del* 
ägare, bort innebära en ganska god borgen för en förvaltning, som 
skulle taga skyldig hänsyn till näringslifvets intressen. 

I hvarje fall måste vår nu gällande riksbankslag, utfärdad 12 maj 
1897, med afseende på hvilken riksdagen ej gifvit efter något annat 
af sin makt, än att den afstått från att välja fullmäktiges ordförande, 
hvilken numera utnämnes af K. M:t, i jämförelse med förslaget af 
1883 betraktas såsom mycket litet tillfredsställande i fråga om garan* 
tier för kontinuitet och sakkunskap i förvaltningen. 

Bankkommitténs betänkande diskuterades på ett extra bankmöte 
våren 1884, liksom också i pressen, och A. O. Wallenberg var framför* 
allt outtröttlig. Till bankmötet hösten 1884 inkom han — ehuru 
det förra bankmötet redan afgifvit ett utlåtande — med en motion, 
i hvilken han sökte principiellt närmare precisera sina ståndpunkter, 
h varjämte han ville få frågan upptagen af bankmötet till förnyad 
behandling, hvilket emellertid afslogs. 

Den Wallenbergska motionens slutpåstående lyder: 

Den i näringslifvets alla grenar så djupt ingripande bankfrågan synes hafva 
blifvit af Bankkommittén behandlad utan afseende på näringslifvets kraf, i afsikt 
att undanrödja de Enskilda Bankerna och att i deras ställe upprätta en ny Fiks» 
bank med många afdelningskontor i orterna. Den skarpa centralisation, som häraf 
skulle blifva en följd, gifvcr ökad styrka åt Riksbanken i dess maktutöfning 
öfver landets alla näringsgrenar. Komiténs mening synes hafva varit att bringa 
de Enskilda Bankernas oktrojer till en och samma förfallodag, den 31 december 
1888, och härtill har chefen för finansdepartementet lånat sin medverkan. Inom 
denna tid hoppas man förmå Riksdagen att antaga en banklag med de mest be» 
tungande bestämmelser för de scdelutgifvande bankerna med utplånande af be» 

143 



nämningcn »Enskild Bank> ur författningen och, om det vore möjligt, ur allmänna 
förcbtallningssättct. Meningen synes vidare vara, att derefter bevilja tio Ars oktroj 
för de sedelutgifvandc bankerna frAn 1888, med eller utan tilikännagifvande, att 
denna skulle vara de Enskilda bankernas sista oktroj. och sAicdcs deras tillvaro 
upphöra Ar 1898. Det är sjelfklart, att institutioner af denna beskaffenhet, utan 
framtid, komma att mindre väl än de nuvarande Enskilda Bankerna motsvara 
den allmänna rörelsens bchof, och allmänheten sAlcdcs nödgas sätta sitt hopp till 
den kommande stora centralbanken, som lofvar allt hvad man behagar och i 
synnerhet att kunna verka sAsom en >bromsapparat> pA företagsamheten. Med 
bekymmer, icke för de Enskilda Bankerna, ty deras rätta betydelse bljfver nog 
fullt uppskattad när de saknas, utan för näringslifvet i allmänhet och all indu- 
striel verksamhet och storslöjden i synnerhet, emotser jag för vArt land en svAr 
tid under perioden 1888 1898, om man icke vid vidtagandet af bankreformerna 
gAr i en helt annan ordning med frAgorna än den nu föreslagna. Mil man reform, 
om sAdan eljest anses af nöden, sA bör man först och ofördröjligen ordna Kiks< 
banken, sAsom man önskar att densamma mA komma att blifva Ar 1898. Den 
täflan, som Riksbanken genast skulle kunna utveckla, skulle bäst visa, om och 
när de Enskilda Bankernas gagnande verksamhet kunde umbäras. Dcrjcmtc 
borde en författning ofördröjligen utfärdas om bankaktiebolag och kreditakties 
bolag, hvarpA det system för bankverksamhet utan bankscdelutgifningsrätt, man 
synes eftersträfva, kunde lagligen grundas, och icke bankaktiebolag tillkomma 
endast fotade pA de Asigtcr, som för tillfället hysas af olika chefer för finans* 
departementet. Ifvern att slA ikull det befintliga borde i stället rigtas pA att grunds 
lägga nAgot nytt. För öfrigt kunde det Ju inträffa, att systemet bankaktiebohg 
blefve pA ett sA tillfredsställande sätt ordnadt, att Enskilda Banker, för att undgA 
obehaget af förföljelser, sjclfmant öfvergingc till detta system. 
PA grund af det anförda tillAtcr jag mig föreslA: 

att Bankmötet behagade sAsom sin mening uttrycka, att det bank« 
institut, som först bör reformeras, i händelse vi skola Äter införa enkanks» 
systemet, är Sveriges Riksbank. 

Det framgår häraf, att A. O. W^allenberg velat börja reformarbe* 
tet med en omorganisation af Riksbanken, och detta är ju också 
otvifvelaktigt en riktig utgångspunkt. De erfarenheter, man hittills 
haft om dennas förmåga att tillgodose näringslifvets berättigade behof, 
voro ju mycket bedröfliga, och denna oförmåga hade också blifvit 
i otvetydiga ordalag erkänd af bankkommittén. A. O. Wallen* 
berg betonade också att den fientliga hållningen gent emot de 
enskilda bankerna, som hittills på ett så utmärkt sätt fullgjort 
sina förpliktelser mot allmänheten, måste te sig bra oberättigad 
och knappast kunde förklaras annat än som ett utslag af den afund, 
som blott alltför ofta spelat en så sorglig roll i vårt lands historia. 
Sina tankar i detta hänseende har han uttalat utförligare i en i 
detta arbete flera gånger citerad broschyr, utgifven under titel »A. O. 

144 



Wallenbergs sista uttalande i bankfrågan» och daterad den 8 jan. 
1886, alltså få dagar före hans död. Broschyren har tillkommit så* 
som ett diktat af honom själf och är till hufvudinnehållet öfver* 
ensstämmande med ett föredrag, som han hållit å Nationalekonom 
miska föreningens sammanträde den 17 december 1885. 

Men om man kan förstå och uppskatta A. O. Wallenbergs kritik 
af bankkommitténs förslag till afveckling af de enskilda bankerna, 
så är det däremot mindre lätt att fatta hans motvilja mot bank* 
kommitténs riksbanksförslag. 

I det utlåtande som Stockholms Enskilda Banks direktion afgifvit 
öfver kommitténs betänkande anföres i denna punkt: 

Sveriges Riksbank är en statens tillhörighet och har af ålder varit styrd af den 
ena statsmaktens delegerade. Bankkommittén föreslår härutinnan några otillräck» 
liga och mindre ändamålsenliga modifikationer, såsom inrymmandet af enskilda 
aktieegare och medgifvandet af rätt för Konungen att tillsätta en bland sju styrelse» 
ledamöter. Direktionen håller före, att antingen bör Riksbanken förblifva en 
statsbank, men då ställas under en styrelse, till lika del utsedd af hvardera stats* 
makten, eller bör Riksbanken ersättas med en så stark aktiebank, att åt den kan 
anförtros att vara kassaförvaltare åt staten och allmänna verk. 

Det finnes ingenting som tyder på, att A. O. Wallenberg 
velat göra sig till någon särskildt ifrig förespråkare för den tanken 
att göra Riksbanken till en stor aktiebank. Man får snarare det 
intrycket, att hans eget förslag från 1879 med båda statsmakternas 
garantier för förvaltningen är det, som han helst ville ha, ehuru 
han numera modifierat sin ursprungliga plan så, att inflytandet 
borde vara lika fördeladt mellan Konung och Riksdag. Anledningen 
till, att han visar sig så motsträfvig mot idén att inrymma enskilda del* 
ägare till en tredjedel af kapitalet, förefaller mig oklar. Näppeligen 
kan det nämligen bestridas, att ett sådant medgifvande till förmån 
för den ekonomiska sakkunskapen skulle ha utgjort en mycket värde* 
full garanti för Riksbankens affärsmässiga skötsel. 

Men det rätta förhållandet är nog, att hela riksbanksfrågan före* 
föll A. O. Wallenberg motbjudande. Han ville framförallt rädda de 
enskilda bankernas existens; det var den banktyp, som han själf 
utbildat, som han sett uträtta så mycket gagneligt för landet, och 
hvilken jämväl, såsom det egna barnet, låg honom närmast om hjärtat. 
Dessutom får man komma ihåg, att Riksbanken då icke var Riks* 
banken nu för tiden. Han såg Riksbanken ur synpunkten af de 
kitsligheter och trakasserier, för hvilka hans bank så ofta varit 
utsatt, framförallt under den svåra krisen 1878 — 79. Han miss* 

145 



trodde Riksbankens stöd under alla omständigheter, och de trå* 
kiga erfarenheter han haft lågo ännu si nära i tiden, att de hind» 
rade honom från att bedöma problemet med full objektivitet. 

Innan jag nu lämnar A O. Wallcnbcrgs reformverksamhet ifråga 
om banklagstiftningen, må det för fullständighetens skull påpekas, 
att han också uträttat åtskilligt på hithörande eller närliggande 
områden af mera sekundär betydelse men ändå af tillräcklig vikt 
för att förtjäna ihågkommas'. Så t. ex. väckte han 1856- 58 en 
motion om inskränkning i Riksbankens rätt att utlämna amorterings* 
lån på ända till 28 år och fick så till vida sin vilja igenom som 
riksdagen beslöt, att fastighetslånefondcn skulle minskas med 150,000 
kr. årligen till dess den helt och hållet bortskrifvits. I flera fall lycka» 
des han också genomdrifva beslut om förenklingar i administration 
nen vid Riksbanken och andra statens verk samt vidare indrag* 
ning af några lånekassor, som staten ännu på 1850— 60»talcn lät 
drifva med förlag ifrån Riksbanken men under förvaltning af Kom» 
merskollegium, hvilket med andra ord betydde att Riksbanken ge» 
nom dem så att säga konkurrerade med sig själf. 

' Se närmare detaljer i Bilaga III, sid. 243 o. följ. 



146 



NIONDE KAPITLET 





RÄNTANS FRIGIFVANDE. - METERSYSTEMET. - 
MYNTVÄSENDET. - MYNTKONFERENSEN I PARIS 
1867. - MYNTKOMMITTÉN 1869-70. - PRAGLINGEN 
AF CAROLINER. - FRANCSYSTEMETS INFÖRANDE I 
FINLAND 1877. - KREDITLAGSTIFTNINGSFRÄGOR. - 
A. O. WALLENBERG SOM REDARE. 



O. WALLENBERGS förnämsta Insats i svenskt eko* 
nomiskt lif har varit utvecklingen af den enskilda 
banktypen, som genom organisationen af inlånings* 
räkningarna fick sin nuvarande fysionomi fastställd. 
Men han har också i många andra hänseenden, dels 
på kreditlagstiftningens område, dels i fråga om myntväsendet, in* 
förande af metersystemet och andra liknande spörsmål, utöfvat stort 
och i flera fall afgörande inflytande på den ekonomiska utvecklingen 
i Sverige. 

Vid tiden fÖr A. O. Wallenbergs inträde i det politiska lifvet 
funnos, utom frågor rörande banklagstiftningen, flera andra ekono* 
miska spörsmål af stor vikt, som stodo på dagordningen. En af 
dessa var frågan om »räntans frigifvande». Enligt kap. 9 § 6 i 
handelsbalken var det förbjudet att taga eller låta förskrifva sig 
större ränta än sex för hundrade om året. Ofverträdelse straffades 
som ocker. 

Frågan om »räntans frigifvande» var vid A. O. Wallenbergs in* 
trade i riksdagen 1853 mycket aktuell. Vid närmast föregående 
riksdagar hade förslag blifvit väckta om dess mer eller mindre full* 
ständiga frigifvande, och redan den stora lagkommittén hade i 
sitt förslag till civillag år 1826 tillstyrkt ränteaftalets fullkomliga 
frigifvande. 

Kommitténs motivering för frigifvandet är synnerligen uttömmande 
och täcker i stort hela den argumentation, som senare framkommit, 

147 



»Till förekommande af ocker eller alltför stor ränta eller vinst af 
utlånta kapitaler», skrifvcs det i förslaget, »har man i nästan alla 
civiliserade stater stiftat lagar, däri maximum för ränta och ansvar 
för dem, som fordrat eller tagit något därutöfver, varit stadgade. 
Erfarenheten har likväl öfver allt visat, att dessa lagar icke medfört 
den åsyftade verkan, utan snarare förvärrat det onda, som skulle 
förekommas. Man har låtit förskrifva en större summa än man 
försträckt, låtit betala sig s. k. indiskretioner, betingat sig betal* 
ning i bättre myntslag än det man utgifvit, lämnat varor till öfver» 
drifvet pris i stället för en del af penningbeloppet» o s. v. 

Slutligen sammanfattar kommittén sin mening på följande sätt: 

Knär nu ränta ej är annat än ersättning för nyttan af försträckta medel och 
denna måste, under de ständigt och i oändlighet vexlandc förhållandena i alla 
industrier, der kapitaler användas, blifva varierande, synes lagstiftaren ej böra. 
mera här, än i andra kontrakter, inskränka de kontrahcrandes frihet att om vil« 
koren sig emellan öfverenskomma. 

Följden af denna inskränkning är icke den, att utvägen lättas för den idogc 
och behöfvandc att på lindriga vilkor vinna understöd, utan snarare den att 
han kommer att det alldeles sakna eller att han måste betala en vida högre ränta 
än som cgt rum om det stått honom och försträckningsgifvaren fritt att derom 
aftala. 

Man skulle tycka att en sanning, som blifvit så klart uttryckt 
redan år 1826, borde haft tid på sig att tränga igenom och blifva 
bekant under de omkring 25 år, som ligga emellan det anförda 
kommittébetänkandet och A. O. Wallenbergs första riksdag. Men 
så var icke förhållandet; det rådde alltjämt stora meningsskilj* 
aktigheter i denna fråga, och så var fallet icke endast i Sverige 
utan i hela den civiliserade världen. Men för den rätta uppfatt» 
ningen häraf torde det vara nödvändigt att ge en kort öfverblick 
af frågans historiska sammanhang. 

På grund af missförstådda bibelställen gjorde sig under medel* 
tiden inom den katolska kyrkan den rättsgrundsatsen gällande, att 
beräkning af ränta på försträckt kapital skulle vara otillåten. 

Denna falska föreställning upphörde i de protestantiska länderna 
kort efter den kyrkliga reformationen. Till en omsvängning i upp« 
fattningen bidrog mäktigt Calvins bindande bevisning af ränteför* 
budens grundlöshet, och rättmätigheten af de aftal om ränta, som 
vid försträckningar träffades, blef sålunda erkänd, dock ej utöfver 
en viss gräns, hvaremot i de katolska länderna de gamla åsikterna 
om räntan så vidt möjligt upprätthöllos, så att till exempel i Frank* 

148 



rike icke förr än år 1789, genom lagen af den 5 oktober samma 
år, aftal om ränta för försträckt kapital erkändes inom en viss gräns 
vara fullt bindande, under det att i Tyskland efter de nya åsikter. 
Westfaliska freden införde, ränta på försträckning genom riksafske* 
det 1654 förklarades vara tillåten intill 5 procent. 

Regleringen af ränteförhållandena visade sig emellertid alltid öfver* 
stiga lagstiftares förmåga, något som ju ock var helt naturligt 
när det gällde ett område, som var underkastadt oupphörliga väx* 
lingar, och ockerlagama tjänade knappast till annat än att skapa 
ocker under ständigt skiftande former. 

En af de första förkämparna för räntans frihet var, märkligt nog, 
det fysiokratiska systemets store främjare Turgot, Ludvig XVI:s 
finansminister, som redan 1769, då ränta ännu ej i lag var tillåten 
i Frankrike, utvecklade icke endast grunderna för penningräntas 
tillåtlighet utan också den satsen, att bestämmandet af dess belopp 
borde uteslutande få ankomma på kontrahentemas fria aftal. 

Ett kraftigt slag för räntans frihet slogs af den engelske national» 
ekonomen Jeremy Bentham i hans 1787 utgifna arbete Defence 
of usury. Men märkligt nog var däremot Adam Smith, som ju 
eljest var grundläggare för det nationalekonomiska system, som 
hyllade den fria konkurrensen såsom en af sina hufvudprinciper, 
afgjordt emot ett frigifvande af räntan. Det rådde således i detta 
fall en brokig mångfald af meningar. 

Men det blef i alla fall England, som skulle ge föredömet för 
räntans frigifvande i nyare tid. 

Sedan England emanciperat sig från den påfliga stolen och dess 
dogmer, blef ränteaftalet under Henrik VII:s tid genom lag berätti* 
gadt; räntefoten bestämdes först till högst 40 procent, nedsattes 
därpå stegvis och fastställdes slutligen till 5 procent af drottning 
Anna (d. 1714), som tillika utfärdade en sträng lag mot ocker, till* 
lämplig äfven på växel* och handelsskulder. Ännu år ISIS för* 
kastade parlamentet en då föreslagen revision af ockerlagarna, och 
först år 1833 upptogs frågan därom till ny granskning. 

1839 blef räntan fri för oHka slag af skuldförbindelser med intill 12 
månaders förfallotid med några få undantag för lån mot inteckningar 
samt för försträckningar på lägre belopp. Genom lag af den 10 aug. 1854 
blef räntan i England emellertid helt och hållet förklarad konventionell. 
I Frankrike hade ränteaftalet växlande öden och var ännu på 
1850*talet bundet af inskränkningar och ockerlagar. Under krisen 

149 



år 1857 afgåfvo i november ministrarnn Bii.laui.t och Rouher till 
kejsar Napoleon III en framställning rörande ockcrlagarna, hvilken 
närmast sysselsatte sig med frågan om den kommersiella räntan, och 
hvartill anledning gifvits genom en petition från de förnämsta frän* 
ska handelskamrarna, hvilka, med afseende fästadt på det då rådande 
höga bankdiskontot, anhöllo, att antingen handelsfordringar skulle 
befrias från iakttagande af den fixerade räntefoten, eller också affärs* 
män berättigas att vid sina fordringar få följa samma räntefot som 
Banc]ue de France; men äfven denna fråga förföll, då växeldiskon* 
tot, innan något afgörande hann träffas, åter började nedgå. 

I nästan alla europeiska länder var uppfattningen hos statsmän 
och nationalekonomer ännu vid denna tid vacklande, och många 
uppträdde emot räntans obegränsade frihet- 
Under det kritiska året 1857 vunno anhängarna af dess frihet dock 
nästan öfverallt terräng. En egendomlig konsekvens af räntefri* 
hetens princip drog man i konungariket Sardinien, där efter lifliga 
debatter en lag om fri ränta antogs den 5 juni 1857, men med det 
tillägget att gäldenären skulle vara berättigad att till inbetalning upp» 
säga försträckningen, när han fann det lämpligt. 

I Preussen fann sig regeringen likaledes under trycket af 1857 
års kris föranlåten att genom en kungörelse af den 27 novem* 
ber samma år inställa tillämpandet af lagen om den högsta ränte* 
foten på tre månaders tid för skuldförbindelser, hvilkas förfallotid 
ej öfverskred tolf månader, och denna åtgärd blef väl också seder* 
mera af kamrarna i februari 1858 godkänd, men man gjorde därtill 
det uttryckliga tillägget, att därigenom de betänkligheter icke skulle 
anses häfda, som man hyste beträffande upphäfvandet af de lagar, 
genom hvilka den tillåtna räntans maximum blifvit bestämdt. 

Hvad som emellertid i Sverige närmast inverkat på uppfattningen, 
var det experimenterande med lagstiftningen rörande räntans frihet, 
som ägt rum i Norge och som där ansågs ha lämnat dåliga resultat. 
Genom beslut i stortinget af 8 sept. 1842 hade räntan frigifvits för 
alla icke intecknade förskrifningar med en förfallotid af 6 må* 
nåder. Men då under 1848 års penningkris räntan stigit betydligt 
i höjden, uppstod i det allmänna tänkesättet en stark reaktion 
mot den obegränsade räntefriheten, och 1851 beslöt stortinget, 
med upphäfvande af 1842 års lag, att räntan å alla slags skuldför* 
bindelser, som icke hade längre än 6 månaders förfallotid, finge för» 
skrifvas med högst 6 %. 

150 



Men det skulle icke dröja längre än till krisen 1857, förrän man 
skulle komma underfund med att lagen af 1851 i sin tur var ohåll* 
bar. Stortinget upphäfde den och fattade samtidigt beslut om stif* 
tandet af en ny lag, enligt hvilken räntan blef fri för alla äfven in* 
tecknade skuldebref, som icke lödo å längre än sex månaders för* 
fallotid. 

I början af 1850*talet lefde man emellertid i Sverige ännu under 
intrycket däraf, att norrmännen funnit tillämpandet af fri ränta 
omöjligt att fasthålla och måst återgå till den gamla bundenheten. 

Det var under dessa förhållanden, som A. O. Wallenberg vid 1853 
års riksdag väckte frågan om räntans frihet ånyo på tal — motio* 
ner hade, såsom redan nämnts, blifvit väckta äfven vid föregående 
riksdagar — genom motion eller, såsom det på den tiden hette, ge* 
nom ett till vällofliga borgareståndet ingifvet memorial: 

»Lika litet som mynt», skrifver han där, »kunde i längden bibe* 
hålla något annat värde än den metall, hvaraf det blifvit prägladt, 
lika fåfängt vore lagstiftningens bemödande att fixera räntan å pengar. 
Sådant borde bero på kontrahenternas öfverenskommelse och pri* 
set bestämmas efter tillgång och efterfrågan, såsom vid öfverlåtelse 
af andra varor, och största sannolikhet vore äfven, att denna frihet 
skulle verka till räntans nedsättning, hvilket nu ej kunde komma 
i fråga utan en våldsammare påtryckning.» 

Det är samma sak som A. O. Wallenberg sedan uttryckte med 
orden »fri ränta blir låg ränta». Hans förslag utmynnade i nedan* 
stående slutkläm: 

Å revers utstäld till innehafvaren eller till viss man eller order, att betala 
på viss tid, sednast 9 månader efter utgifningsdagen, må hvilken ränta som helst 
kunna, med laga verkan, förskrifvas, men om, för så beskaffad revers, intecknings^ 
säkerhet sökes, må räntan från den dag inteckning beviljats, endast utgå med 6 %, 
minskad med bevillningsafdrag, äfven om högre ränta varit i törskrifningen utfäst. 

Motionen afstyrktes af lagutskottet men gaf anledning till en in* 
tressant debatt i borgareståndet den 15 nov. 1854, i hvilken A. O. 
Wallenberg fick tillfälle att visa den slagfärdighet, med hvilken han 
redan då förstod att på ett populärt sätt klarlägga innebörden äfven 
af invecklade teoretiska frågor på det ekonomiska området. Han 
yttrade bland annat: 

Det är mig icke förbjudet att, om jag af annan person låna»- t. ex. 100 tunnor 
spanmål, förbinda mig att efter nästkommande skörd betala lånet med 1 10 tunnor 
spanmål. Nå väl! ingen lärer förneka, att detta vore ett fullkomligt lagligt 

151 



aftal om 10 procents ränta; men, i händelse linet utgjorts af penningar, skulle 
räntan icke kunnat lagligcn bestämmas högre, än till 6 procent. Kan en dylik 
lagstiftning kallas förnuftscnlig och följdriktig? Dcrigcnom att räntan på sidant 
sätt är bunden, tillskyndas ock låntagaren mingen gång större förlust, än om 
räntan vore fri; ty det kan inträffa, att den. som rikat i tillfällig pcnningeför» 
lägenhet och skulle kunna hos en capitalist erhålla lin emot 7 procents ränta, 
men icke vill begagna sig af denna lagstridiga utväg, nödgas, för att anskaffa 
den behöfliga summan, i förtid och till underpris afyttra en vara, hvars försäljning 
han eljest uppskjutit till en dcrför mera gynnande tidpunkt, och sålunda får vid» 
kännas en förlust, motsvarande ända till 20 å 25 procents ränta. Genom räntans 
frigifvande skulle man ock i väsentlig mån förhindra ocker, hvilket dcremot inga» 
lunda kan förckommas genom bestämmande af en högsta räntefot. Detta är all» 
deles solklart; ty den, som vill ockra, kan. utan att i synlig måtto öfverträda 
lagens bud, drifva ocker genom capitabrabatt, eller så att han låter låntagaren 
skrifva förbindelse å högre summa, än den han erhåller. 

A. O. Wallenbergs framställning understöddes kraftigt af gross* 
handlare Schwan och af sedermera presidenten C. Fr. Wacrn, af 
hvilka den förre slutade med att uttrycka den förhoppningen, att 
hvad man vid denna riksdag ej kunde vinna, skulle lyckas vid en 
kommande. 

Men det skulle i själfva verket dröja länge nog. Borgareståndet 
afslog lagutskottets afstyrkande och gillade alltså A. O. Wallenbergs 
förslag; men han fick prästen och bondestånden emot sig och adeln 
lät bero. Frågan var därför för denna gång förfallen. 

Spörsmålet kom igen och upprepade sig vid de närmaste riks* 
dagarna tämligen automatiskt. A. O. Wallenberg förnyade sin fram* 
ställning 1856, men äfvcn denna gång utan framgång. Sammansatta 
banko* och lagutskottet afstyrkte den under åberopande af de ofvan 
relaterade erfarenheterna från Norge, hvaremot A. O. Wallenberg, 
som var medlem af bankoutskottet, reserverade sig. Han påpekade 
bankväsendets ringa utveckling i Norge såsom en af orsakerna 
till de därvarande svårigheterna, som intet hade med räntans frihet att 
skaffa. Vi ha, yttrade han bland annat, ^37 bankkontor utom hy* 
poteksbankema, under det att Norge endast har en statsbank med 
tre afdelningskontor». »Kändt är ock», säger han vidare, »att i 
Norge kringgås lagen, som icke kan åtlydas, genom att skulde* 
brefven utställas å högre kapital*belopp än den erhållna lånesum» 
man.» 

Borgareståndet afslog äfven denna gång utskottets afstyrkande, som 
däremot bifölls af präste* och bondestånden. Adeln lät Hksom vid 
förra tillfället bero. 

152 



Då det sålunda visat sig svårt att bringa denna särskildt för 
näringsidkare så viktiga fråga genom bifall från ständerna till en 
lycklig lösning, aflät borgareståndet ensamt en skrifvelse till K. M:t 
med begäran om proposition. K. M:t öfverlämnade denna fram* 
ställning till den då under friherre Tersmedens ordförandeskap 
sittande finanskommittén, som afgaf ett särskildt utlåtande, dateradt 
1 oktober 1859. Till detta, som innehåller en vidlyftig saklig ut* 
redning, har riksarkivarien J. J. Nordström fogat ett separat ytt* 
rande, rikt på historiska detaljer och lärorika öfverblickar. 

Betänkandet utmynnar i en hemställan: »Att räntan för lån å 
viss, ej längre än sex månaders förfallotid skall vara fri, dock att 
högre än laga ränta (6 %) ej må i fast egendom intecknas.» 

\^d 1859—60 års riksdag väckte herr Sven Renström, som liksom 
A. O. Wallenberg var lifligt intresserad för en lösning af frågan om 
räntans frigifvande, en långt gående motion i ämnet. Men så 
kom vid samma riksdag den 13 mars 1860 en k. proposition 
med ett förslag i nära öfverensstämmelse med finanskommitténs 
hemställan och signerad af dåvarande justitie«statsministern friherre 
Louis De Geer. 

Riksdagens motstånd skulle dock icke härigenom brytas; ty såväl 
k. propositionen som den mera vidtutseende motionen afstyrktes af 
sammansatta banko* och lagutskottet bland annat med den besyn* 
nerliga motiveringen, att om fri ränta å förskrifningar pr 6 månader 
medgåfves, skulle däraf uppstå den olägenheten, att näringsidkare, 
som behöfde lån på längre tid än 6 månader, då finge i större 
utsträckning än dittills vara beredda på att hvar sjätte månad återbe* 
tala en stor del af sitt förlagskapital. 

Båda förslagen förföllo, i det att resultatet af riksdagsbehandlingen 
blef, att två stånd stodo mot två. 

Riksdagen 1862 återkommo herrar Renström och Wallenberg med 
hvar sin motion, hvarvid den senare hade helt försiktigt inskränkt 
sig till att hemställa, »att åtminstone Riksbanken skulle tillerkännas 
rätt att för lån med bestämd förfallotid aftala hvilken räntefot 
som helst». ^ 

Och denna gång blåste vid riksdagen en gynnsammare reformvind. 
Banko* och lagutskottet, som vid de närmast föregående riksda* 
garna varit så motsträfvigt, blef nämligen nu enigt om att tillstyrka 



* Se närmare Bilaga III, sid. 240. 
11. A. o. Willenberg. ^53 



riksdagen att för sin del besluta, »att ränta för lån å viss tid, 
högst sex månader, och utan hypotek af inteckning skulle frigifvas». 
Banko* och lagutskottets förslag gillades af adeln och borgare* 
ståndet och då prästeståndet biträdde, var, med den formulering 
förslaget denna gång fått, en lösning nådd. Det gällde nu endast 
att erfara, om Rikets Ständers beslut skulle vinna K. Mts nådiga 
bifall. Såsom var att vänta blef detta också fallet, och den 13sept. 
1864 utkom lagen om räntans frigifvande.h vilken hade följande lydelse: 

Hvad i 9 Kap. 6 § Ilandcls^Balkcn är stadRadt om förbud att ta^a eller låta 
förskrifva sig större ränta, an sex för hundrade om året, ege ej tillämpning vid 
försträckning, som mot förskrifning, utan säkerhet af inteckning i fast egendom, 
eller pant af i sådan egendom intecknadt skuldebrcf, Icmnas p.\ viss tid, ej öfver» 
stigande sex månader. 

Härmed hade alltså A. O. Wallenbergs och andras ifriga bemö* 
danden om räntans frigifvande krönts med framgång och det lider 
intet tvifvel, att särskildt A. O. Wallenberg med sin stora förmåga 
att med praktiska och lättfattliga argument verka öfvertygande och 
klarlägga ekonomiska spörsmål, i detta fall kunde tillräkna sig en 
god del af förtjänsten. 

Sedermera gjordes vid åtskilliga riksdagar försök att återgå till en 
äldre ordning; bland allt annat ville man söka få en räntefot fixerad till 
maximum 7 % . Men alla ansträngningar i den vägen voro förgäfves. 

A. O. Wallenberg har i sina anteckningar till en själfbiografi 
med rätta framhållit, att det varit till stor fördel, om räntan 
vid 1857 års kris varit fri. Det är nämligen sannolikt, att verks 
ningarna af krisen kunnat förmildras, om det då varit möjligt 
för köpmännen att genast uppnegociera lån, om ock till hög ränta, i 
stället för att nödgas realisera stora varulager till underpris. Mindre 
öfvertygande är däremot den argumentering, som A. O. Wallenberg, 
i visst sammanhang med räntans frigifvande, upptager för att moti* 
vera sitt kraf på nedsättning af räntan å de svenska statslånen från 
5 till 4 Vi å 4 % . Det är gifvet, att han i stället för att låta räntan 
vara en regulator tänkt sig, att nödig hänsyn till läget på penning* 
marknaden vid lånens emittering kunde tagas, allt efter som den 
ställde sig mer eller mindre gynnsamt, genom beviljande af större 
eller mindre kapitalrabatter;^ men han bevisade därmed på sin höjd, 
att under 1850* och 60*talen på grund af penningmarknadens då* 
varande läge en räntefot af 4 eller 4V2 % skulle ha gestaltat sig 



* Se Bilaga III, sid. 241 o. följ. 
154 



billigare för staten än en räntefot af 5 % eller däröfver. Att emel* 
lertid förhållanden kunna inträffa, som tvinga staten — detta äfven 
om det gäller stormakter — att låna till betydligt högre räntefot, 
därom ha senare tiders händelser lämnat de mest ovederläggliga bevis. 

Bland de frågor, för hvilka A. O. Wallenberg hade ett lefvande 
intresse, var införandet i Sverige af det metriska systemet och den 
i viss släktskap därtill stående frågan om myntväsendets ordnande 
efter rationella grunder. Dessa och hithörande spörsmål gällde re* 
former, som i alla civiliserade länder voro föremål för diskussion 
och lagstiftning under större delen af tiden för A. O. Wallenbergs 
offentliga verksamhet. Det var icke några för honom originella 
idéer, som han förfäktade, men han hade liksom beträffande de eko* 
nomiska frågor, rörande hvilka vi redan redogjort för hans upp* 
fattning och åtgöranden, en stor förmåga att tillgodogöra sig det 
bästa, som låg i tiden, och att inse, i hvilken riktning reformerna 
borde gå för att medföra det största praktiska gagnet, och han skydde 
som vi sett — sedan han väl blifvit färdig med sin uppfattning — 
aldrig att sätta in hela sin sega uthållighet och energi för att nå 
fram till målet. 

Möjligheten att tillämpa metersystemet hade diskuterats i Sverige 
redan före A. O. Wallenbergs tid, men man hade till att börja med 
icke vågat gå längre än till förslag om decimalsystemets införande. 
Redan 1825 framlade K. M:t till riksdagen ett af K. vetenskaps* 
akademien utarbetadt förslag om decimalsystemets införande för mått, 
mål och vikt, och detta förslag mottogs också med sympati af stan* 
derna. Men det kom aldrig till utförande och frågan hvilade en 
följd af år. På 1840*talet diskuterades den i pressen, och äfven 
A. O. Wallenberg skref tidningsartiklar i ämnet. Men man talade 
ännu endast om partiella reformer. K. propositioner om införande 
af decimalindelningen endast i mynt voro före vid 1847 och 1848 
års riksdagar, men biföllos icke af ständerna. 

Vid sin första riksdag 1853 tog A. O. Wallenberg ett djärft steg 
och väckte i borgareståndet motion om metriska systemets inför:)nde. 
Om de praktiska fördelarna af detta system hade han kunnat ötver* 
tyga sig under sina resor i Frankrike, och han framhöll i sin moti* 
vering, »att de flesta nationer, som infört några förbättringar i dessa 
afseenden på senare tider, antingen antagit det metriska systemet 
i dess helhet eller också sökt närma sig detsamma sä mycket som 
möjligt» samt »att vetenskapsmän i alla länder redan begagnade det 

155 



metriska systemet och att i statistika uppgifter stor lättnad uppkommit 
därigenom, att flera olika länder betjänade sig af enahanda system». 

A. O. Wallenberg ansåg sig genom privat agitation ha kommit 
ganska långt för genomförandet af sitt förslag; han uppger t. o. m., 
att han genom agitation i små slutna kretsar lyckats öfvertala majo* 
riteten af bondeståndet att rösta för detsamma; men då kom en oberäk* 
nad händelse emellan. K. M:t inlämnade helt oförmodadt en propo* 
sition, hvari föreslogs införandet af decimalindelningen i mått och 
vikt men med bibehållande af de gamla enheterna. Och nu var 
det med ens slut med utsikterna för en hel reform. Man fick hoppas 
på, att det k. förslaget skulle underlätta öfvergången, men det var 
också lätt att inse att det skulle fördröja den slutliga lösningen. 

Utskottet afstyrkte det metriska systemets införande och förordade 
K. M:ts förslag om antagande af decimalsystemet. A. O. Wallen* 
berg fogade till utskottets betänkande såsom reservation sitt förslag 
om metriska systemets införande och bad sina vänner att antingen 
votera för detta eller antaga den k. propositionen, men icke låta 
saken helt få förfalla. 

Frågan utvecklade sig sedan i en serie af partiella reformer. Man 
gick så småningom mot det metriska systemets införande, men till 
fullo skulle det genomföras i vårt land först sedan det redan kom* 
mit till användning i de flesta andra civiliserade länder. England 
tillät det metriska systemets konventionella användning från år 1864, 
och i de tyska förbundsstatema införde man 1868 det metriska 
systemet i hela dess omfattning. 

A. O. Wallenberg sökte äfven på indirekt väg komma till målet. 
År 1862 väckte han en motion om åvägabringande af gemensamt 
mått*, mål* och viktsystem för de förenade konungarikena och Dan* 
mark och hoppades, att man vid en eventuell förhandling skulle 
kunna ena sig om det metriska systemet. Men någon sådan skulle 
icke komma till stånd. På nationalekonomiska mötet i Köpenhamn 
1872 föreslog A. O. Wallenberg, att de närvarande skulle hvar och 
en i sitt land söka verka för, »att det metriska systemet, så fort 
ske kunde, skulle antagas såväl i af seende på h varje slag af mått, 
som i afseende på vikt, och med de indelningar och benämningar 
som därtill höra . . .» 

Att sympatierna för det metriska systemet i de skandinaviska 
länderna redan då voro ganska stora, framgår också däraf, att hans 
hemställan enhälligt antogs af mötet. 

156 



Men man kom likväl icke öfver de partiella reformernas väg. 
Metersystemet infördes i Sverige genom riksdagsbeslut af år 1876 
till villkorlig användning. 1873 hade det införts vid postverket och 
1881 vid järnvägarna och tullförvaltningen. Systemet fastställdes 
genom k. förordning af den 22 november 1878 att ensamt använ* 
das från och med ingången af år 1889. Den nu gällande förord* 
ningen bär datum af den 9 oktober 1885. 

Ett mycket intressant kapitel af A. O. Wallenbergs offentliga verk* 
samhet är hans förhållande till myntväsendet. Här äro vi åter inne 
på ett af de områden, där han gjort en påtaglig och stor insats 
och kämpat med lif och lust och där verkningarna af hans arbete 
till och med sträckt sig utom det egna landets gränser. Hans 
första ingripande ägde rum redan vid hans första riksdag, alltså 1855, 
då han väckte förslag om nytt myntsystem, grundadt på silfver med 
en myntenhet af 80 % finsilfver, i värde motsvarande 40 skilling 
banko efter då gällande räknesätt. Fördelen med detta system låg 
däruti, menade han, att tiondelen af denna myntenhet var ett för 
alla bekant värdebegrepp, så att en öfvergång till decimalräkning 
borde vara ganska lätt. 

Men motionen ledde ej till något resultat. Samtidigt hade näm:= 
ligen en k. proposition inkommit, i hvilken föreslogs, att ingen annan 
förändring skulle vidtagas, än att den förut bekanta riksdaler riks* 
gäld skulle benämnas riksdaler riksmynt samt att denna räkneenhet 
skulle indelas i hundra öre, och detta förslag vann också stan* 
dernas bifall. 

Under de närmast följande riksdagarna motionerade A. O. Wallen* 
berg i några legeringsfrågor afseende silfvermyntets halt, men hans 
förslag lämnades utan afseende. 

På nationalekonomiska mötet i Göteborg 1863 diskuterades m>Tit* 
frågan, men ännu stod A. O. Wallenberg på den ståndpunkten, att 
myntfoten skulle kunna med fördel grundas på silfver. Däremot 
är det anmärkningsvärdt, att han redan vid detta tillfälle förfäktade 
den åsikten, att de tre nordiska rikena borde ansluta sig till franc* 
systemet. Under 1860*talet var detta också en mening, som med hvarje 
år vann allt flera anhängare. Det andra Napoleonska kejsardömet 
genomlefde då sin mest lysande period, och den franska kulturens 
glans utöfvade en stor dragningskraft på sinnena. Det låg öfver* 
hufvudtaget en viss entusiasm och företagsamhet öfver lS60*talet 
och nya idéer funno i allmänhet en fruktbar jordmån i vårt land, 

157 



till dess att efter det fran.sk*tyska kriget en stark reaktion inträdde, 
i det att efter det tillfälliga ekonomiska uppsvinget under och närmast 
efter kriget följde de svåra krisåren 1878 — 79, under det att landt* 
mannapartiets ofruktbara och småsinta politik lade ett förlamande 
tryck på den inre utvecklingen. 

Det var emellertid i början af 1860*talet, som myntproblemet på 
allvar började sysselsätta de europeiska statsmännen. Ktt mynt* 
system grundadt uteslutande på silfver som myntfot fann icke längre 
många försvarare. I forna tider ansågs den största svårigheten för 
guldets antagande ligga däri, att guld ej skulle finnas i tillräcklig 
mängd, men efter exploateringen af de nyupptäckta rika guldfyndig* 
heterna i Kalifornien och Australien öfvervanns denna betänklighet. 

Guldets företräde såsom myntmetall består — såsom A. O. Wallen» 
berg framhåller — däruti, att guldet kan delas och återförenas med 
mindre förlust än silfret. »Guldets inneboende värde är», säger 
han,' »omkring 15 V.^ gänger så stort som silfrets, när vikt och finhet 
äro desamma. Just det, att inom minsta möjliga volym och tyngd 
innehålla högsta möjliga värde, utgör en myntmetalls förnämsta egen* 
skåp. Sedan farhågan att komma i brist på tillräckligt guld numera 
blifvit helt och hållet undanröjd; så kvarstår ingen anledning, att, 
då man påtagligen behöfver vidtaga en förändring, uppskjuta med 
antagandet af guld såsom myntmetall till det nya myntväsendet. 
Beträffande legeringen, så har erfarenheten visat, att den af nio 
tiondedelar fint guld och en tiondedel koppar är den mest ända* 
målsenliga såsom varande hvarken så mjuk, att prägeln snart blir 
otydlig, eller så hård, att myntet hastigt genom nötning förlorar i 
vikt. Det ligger en stor fördel uti att ansluta sig till en och samma 
legeringsprocent, ty om legeringen är enahanda, så kunna äfven 
slitna mynt emottagas efter vikt.» 

A. O. Wallenberg blef, sedan han fått ögonen öppna för att silfver 
icke längre dugde som myntfot, snart en varm anhängare af guldmynt* 
fotens införande i Sverige, ty att den dubbla myntfoten var i princip 
en förkastlig utväg hade han alldeles klart för sig. »Det låter be* 
synnerligt», skrifver han,- »om man säger, att det finns en sak, som 
står bättre på en fot än på två eller flera fötter. Men man känner 

* A. O. Wallenberg, Berättelse om förhandlingarna vid den internationella 
myntkonferensen i Paris 1867, Sthlm 1867, sid. 36. 

* I en artikel (tillgänglig i manuskript) med rubrik »Dubbel myntfot», förfat* 
tad i början af 1880.talet. 

158 



nogsamt att 'enighet ger styrka' och att hvad som skall kunna 
bringas till ett rätt ordnadt system måste hvila på en grundprincip, 
om hvars beskaffenhet ingen tvetydighet får kunna uppkomma.» Och 
A. O. Wallenberg utvecklar vidare sin tankegång på ett så praktiskt 
slående sätt, att hvem som helst med lätthet kan följa hans argu# 
mentering: 

För oss, som under flera mansåldrar haft olika vigts och måttsystem, kunde 
det väl förefalla såsom en tänkbar möjlighet, att man också kunde hafva tvenne 
olika myntenheter, men skilnaden ligger deruti, att huru många vigtsystem, som 
än månde inrättas, så äro dock alla vigtenheter med hvarandra jemförliga, emedan 
de bero af tyngdlagarne, som äro en del af naturens oföränderliga ordning. Helt 
annorlunda förhåller det sig med ett myntstycke af guld och ett annat mynt* 
stycke af silfver. Värdet af dessa myntstycken är icke beroende af prägeln allena, 
utan i ännu högre grad af den myntmetall, hvaraf de blifvit präglade. Som nu 
kändt är, att priserna på de olika metallerna vexla på grund af tillgång och efter^ 
frågan, så måste det alltid vara ett stort misstag, att till ett lands hufvudmynt 
använda mer än en enda i lag bestämd metall. 

Sedan A. O. Wallenberg sålunda öfvertygat sig om att guldmynt* 
fot vore den rätta principen, sparade han, sin vana trogen, ingen 
möda för att drifva sin sak igenom, och det framstod för honom 
såsom ett för Sverige synnerligen viktigt problem att få nytt mynt* 
system fastställdt, så mycket hellre som en felaktig föreställning om 
Riksbankens uppgift, som man trodde bestå i att vara en upprätt* 
hållare af myntvärdet, och den omständigheten, att dess sedlar en* 
ligt regeringsformens § 72 voro belagda med tvångskurs, gjorde, 
att det låg nära till hands för den svenska allmänheten att samman* 
blanda begreppen mynt och myntrepresentativ. Myntet var en 
värdemätare och ingenting annat, det var ett begrepp för sig och 
hade intet med bankväsendet att göra, ehuru visserligen begrepps* 
förvirringen i detta hänseende varit en af de medverkande orsa* 
kerna till de betalningssvårigheter och s. k. realisationer, genom 
hvilka Rikets Ständers bank åsamkat det svenska folket så bety* 
dande ekonomiska förluster i gångna tider. Härom yttrar A. O. 
Wallenberg : ^ 

Hvilken är hufvudorsaken till den förvillelse, som vållat så stora omstörta 
ningar? Ingen annan än att man för att bespara Riksbanken förödmjukelser, 
ändrat själfva värdemätaren. Om en lärftskrämare kommer på obestånd, så kunde 
äfven han hjelpas, genom att alnen förkortades ett qvartcr och allmänheten för^ 
ständigades att för lärftskramvarorna erlägga samma pris för tre qvartcr som till- 
förene för en aln. Sammanblandningen af bank= och mynti'äsendet är en riks= 

' I artikeln »Medaljens frånsida», Aftonbladet den 5 okt. 1868. 

159 



olycka. Ännu i dag säger man att Riksbankens förnämsta uppgift är J-att upprätt» 
hålla myntvärdet». Misstag! Myntvärdet skall och kan endast upprätthållas a£ 
K. myntverket, därigenom att denna fabrik slår godt och fullvigtigt mynt enligt 
myntordningen. Riksbanken däremot har att tillse upprätthållandet af sina egna 
banksedlars kredit genom en obehindrad invcxling af desamma enligt deras lys 
delsc. Lyckas man en gång uti allmänna föreställningssättet särskilja värdemätaren 
från banksedeln och alla andra förskrifningar, så är nationens framtida välstånd 
betryggadt, men därtill fordras, att ingen papperslapp må genom lag förklaras 
vara mynt; med ett ord att 72 § regeringsformen ändras. Intill detta steg vid» 
tagits, är eganderätten i Sverige endast ett skuggspel. 

Vid nationalekonomiska mötet i Stockholm 1866 utvecklade A. 
O. Wallenberg för första gången offentligen dessa sina åsikter om 
önskvärdheten att få guldet antaget som myntmetall, och vid ett all* 
mänt möte å stora Börssalen under ordförandeskap af prins Oskar vann 
denna uppfattning för första gången i norden gillande i en offentlig 
församling. Segern var dock icke vidare lysande, alldcnstund beslu* 
tet fattades med endast en rösts öfvervikt. Men isen var i alla fall 
bruten och det gällde att gå vidare och smida, medan järnet var 
varmt. Redan följande riksdag skyndade A. O. Wallenberg att 
väcka motion om att Sverige skulle slå ett nytt guldmynt å 10 
francs, hvilket såsom myntenhet skulle kallas Carolin och innehålla 
2,90323 gram finguld, alltså alldeles motsvara den latinska myntkon* 
ventionens tiofrancsstycke. Motionen lämnades visserligen utan af* 
seende, men den föll, såsom man på riksdagsspråket brukar kalla det, 
framåt. 

Utrikesministern grefve Manderström begagnade tillfället att del* 
gifva kamrarna dels att frågan numera hade en internationell bety* 
delse, dels att regeringen ämnade åt densamma ägna en synnerlig 
uppmärksamhet. Det såg också onekligen några år ut, som om 
icke blott guldmyntfotens införande skulle vara nära förestående, 
utan som om en öfvergång till francsystemet icke heller vore 
osannolik. 

Kejsar Napoleon hade tagit initiativet till sammankallandet af 
en internationell myntkonferens i Paris sommaren 1867, och A. O. 
Wallenberg utsågs till att vid densamma representera Sverige. 
Fyrtiofyra stater hade sändt delegerade. Norge var represente* 
radt af dr Broch, och då Sverige och Norge hade olika mynt* 
system tillerkände konferensen deras respektiva representanter hvar 
sin röst, men A. O. Wallenberg konstaterar med glädje att hans 
norske kollega hela tiden röstade på samma sida som han. 

160 



Den i Paris församlade internationella myntkonferensen uttalade 
sig emellertid enhälligt för guldets antagande till myntfot, och A. 
O. Wallenberg hade dessutom den tillfredsställelsen, att hans eget 
förslag, att det internationella guldmyntets halt skulle bestämmas till 
nio tiondelar fint guld, af konferensen enhälligt accepterades. 

Efter hemkomsten afgaf A. O. Wallenberg ett betänkande öfver 
konferensen, hvari han föreslog, att den svenska dukaten skulle 
bringas i noggrann öfverensstämmelse så till halt som vikt och 
dimensioner med det franska tiofrancsstycket för att därigenom för 
svenska dukaten återvinna en större användbarhet, hvarjämte han 
slutligen hemställer, att 

k. proposition borde till Riksdagen aflåtas om antagande af den svenska dus 
katen, deraf 510 stycken skulle utmyntas af en kilogram, bestående af nio tiondes 
delar fint guld och en tiondedel koppar, såsom myntenhet, samt med franc, eller 
en tiondedel af myntenhetens värde, såsom räknesenhet. Denna senare fördelad 
uti 100 lika delar eller cents. 

Såsom grundprincip för öfvergången från det äldre myntsystemet till det nya 
borde uttryckligen förklaras, att alla förbindelser skola infrias i fullkomlig öfverens= 
stämmelse med deras ordalydelse- 

I anslutning till sin hemställan i det anförda betänkandet väckte 
A. O. Wallenberg vid 1868 års riksdag en motion om införan* 
det af tiofrancsstycket i guld som myntenhet; men till samma 
riksdag afgafs också k. proposition hvari hemställdes om upp* 
hörande af den dittills varande dukatmyntningen och i stället före* 
slogs, att det skulle företagas prägling af 10=francs caroliner såsom 
handelsmynt samt af 25*francsstycken i guld, så snart omständig* 
heterna kunde därtill föranleda. Denna k. proposition bifölls af 
riksdagen, och k. förordning om prägling af caroliner utfärdades i 
öfverensstämmelse därmed den 31 juli samma år. 

Detta var emellertid en prägling så att säga vid sidan af det då 
gällande myntsystemet och innebar således icke någon lösning af 
själfva hufvudfrågan, införandet af gulddukaten såsom myntenhet. 
Vid 1869 års riksdag förnyade därför A. O. Wallenberg sin motion 
om införandet af ett nytt myntsystem grundadt på carolinen, och 
med anledning af denna motion aflät Riksdagen till Konungen en 
skrifvelse hvari bland annat anfördes : 

Vid innevarande riksdag har förslag blifvit framställdt om införande här i lan; 
det af ett nytt myntsystem, grundadt på guld såsom värdemätare och i hvilkct 
den genom k. förordning af den 31 juli 1S6S införda Carolinen skulle blifva 
myntenhet samt en särskild räkncenhct fastställas till en tiondel af myntcnhctcn. 

161 



Skrifvcisen slutar med hemställan till Konungen om utredning 
såväl rörande öfvergångcn till guldmyntfot som rörande ny mynt* 
ordning, V.n sådan utredning skulle också komma till stånd, i det 
att den 7 sept. samma år tillsattes en k kommitté med uppdrag att 
»afgifva underdånigt betänkande med förslag till de nya eller föran* 
drade stadgandcn, som må finnas i ämnet tjänliga och för öfver* 
gången till ett nytt myntsystem erforderliga». Till kommitterade 
utsagos statsrådet C. J. Malmsten, öfverdirektören J. Åkfkman, lands* 
höfdingen Axi:i. Bhrgstköm, friherre C. Skogman och grosshand* 
låren J. J. Ekman. 

I sitt betänkande framhålla de kommitterade, att frågan om ett 
internationellt myntsystem, »öfvergifven i dag», »skall nästa dag 
uppträda med förnyad styrka; afvisad för praktiska svårigheter och 
hinder, skall hon ånyo tränga sig fram och med hot om ännu be* 
tänkligare olägenheter och förvecklingar; och liksom hon för några 
år sedan benämndes en utopi, men nu undersökes med det allvar, 
som ägnas de mest angelägna reformer, så skall hon utan tvifvel 
inom ännu ett tiotal eller tjugutal år hafva framkallat en ny verk* 
lighet, som inga betänkligheter kunna afvärja». 

Kommittén afslutade sitt betänkande med att utan förbehåll yrka 

att Sverige vid antagandet af guld som värdemätare utan afseende å öfriga 
inom andra länder väckta förslag till vinnande af en internationell myntenhet, 
endast fortgående på den väg, som redan var beträdd genom utmyntande af 10» 
francs^stycken i guld — Caroliner — måtte ansluta sig till det af 1867 års kon^ 
ferens förordade guldfrancsystem. 

Denna hemställan kunde alltså betraktas som en fullständig seger 
för de Wallenbergska idéerna, och ehuru han själf icke varit leda* 
mot af kommittén, kunde han alltså ha skäl att känna sig nöjd. 

Men det skulle komma andra och alldeles oförutsedda svårigheter 
och hinder emellan. 

Det franskstyska kriget 1870 — 71 åstadkom nämligen en om* 
kastning i opinionen. Det föreföll icke längre lika själfklart, att 
just francen skulle vara den mest eftersträfvans värda myntenheten. 
Äfven marken fick sina förespråkare, och vid nationalekonomiska 
mötet i Köpenhamn 1872 föreslog A. O. Wallenberg, »att vid en blif* 
vande myntreform och öfvergång till guldmyntfot de tre skandi* 
naviska rikena skulle fullständigt ansluta sig till något myntsystem, 
som redan blifvit antaget af en eller flera bland Europas talrikare 
nationer». 

162 



»Då jag städse», skrifver han/ »lagt stor vikt uppå att bereda 
Sverige den omisskännliga fördel, som ligger uti att få en gemen* 
sam myntenhet med en eller flera sådana nationer, som äga en be* 
tydande ekonomisk styrka, ville jag, ehuru jag städse ansett en 
anslutning till guldfrancsystemet fördelaktigast, genom berörda för* 
slag lämna valet öppet emellan en anslutning antingen till guldfranc* 
systemet eller det nya tyska riksmarkssystemet. Det hjälpte emeller* 
tid icke. Förslaget blef af det nationalekonomiska mötet af de tal* 
rikast närvarande danskarna af slaget, men jag vill här ha antecknat, 
att samtliga tillstädesvarande norrmän och det stora flertalet när* 
varande svenskar röstade för mitt förslag, däribland också den 
svenske finansministern [C. F. Waern].» 

Samma år gjorde A. O. Wallenberg en resa till Paris- och lycka* 
des där förmå den franska regeringen att den 6 december besluta 
att den svenska carolinen skulle vid likvider uti alla franska pub* 
lika kassor emottagas lika med det motsvarande franska guldmyntet. 

Han hade visserligen därigenom uppnått, att den svenska caro* 
linen blifvit ett gångbart mynt icke endast i Frankrike utan i alla 
andra länder tillhörande den latinska myntkonventionen. Men 
denna fördel ville man icke längre inse i Sverige. Förståelsen var 
borta, och på många håll betraktades präglandet af caroliner som 
rent af en lyxåtgärd, egentligen endast till gagn för svenska turister, 
som besökte tyska eller franska badorter och ville slippa besväret 
och obehaget att växla till sig landets mynt. 

Genom riksdagsbeslut 1873 infördes emellertid i Sverige guld* 
myntfot, men på basis af tiokronestycket i guld, och det afslöts en 
konvention med Danmark och Norge om gemensamt myntsystem 
på angifna grundval. Dåvarande finansministern C. F. "Waern har 
i sitt anförande till statsrådsprotokollet närmare motiverat den nya 
utgångspunkt, som låg till grund för den k. propositionen, och 
däri återspeglas också tydligt tidsstämningen, liksom det ock utgör 
ett uttryck för den förändrade synvinkel, ur hvilken man på grund 
af utgången af det fransk*tyska kriget ansåg sig böra betrakta 
frågan. 

Klokheten manade, framhöll statsrådet Waern, att icke för när* 
varande göra större förändringar i bestående myntsystem än som 
nödvändiggjordes af den oundgängliga öfvergången från silfver till 



Se Bilaga III, sid. 233. 

Se härom Bilaga III, sid. 233 o. följ. 



163 



guldmyntfot; han ansåg ock att de förutsättningar, från hvilka de 
svenska kommitterade af år 1869 utgingo, hade genom de föränd' 
ringar, som är 1870 inträdt i Europas politiska förhållanden, blifvit 
högst väsentligt rubbade, hvarför myntkommitténs förslag om öfver* 
gång till francsystemet måste anses tills vidare förfallet. Såsom en 
fördel framhölls vidare för riksdagen, att den nu föreslagna refor» 
men kunde ske »utan någon som helst förändring af vår räkneenhet, 
d. v. s. utan någon rubbning i allmänhetens dagliga vanor». 

Att Sverige genom 1873 års riksdags beslut fick sitt myntsystem 
grundadt på guldmyntfot var emellertid i och för sig en värdefull 
och nödvändig reform, angående hvilkens närmare innebörd och 
betydelse A. O. Wallcnbcrg i en tidningsuppsats bl. a. yttrar:' 

Den år 1873 i Sverige vidtagna myntreformcn bestämde, att myntmctallen skulle 
utgöras af nio tiondelar fint guld och en tiondel koppar samt att uti 248 tio« 
krön stycken skulle igenfinnas 1 kg. fint guld. Tiokron stycket af guld är sälc» 
des Sveriges antagna myntenhet af guld. Till räkneenhet har man antagit en tions 
del af detta guldmynt och präglas räkneenheten af silfver under namn af en 
krona. En hvar är berättigad att till K. myntverket inlcmna guld och erhålla 
detsamma för sin räkning prägladt till landets mynt mot crläggande af myntningss 
kostnaden. Men skiljemynt, vare sig af silfver eller koppar, får icke präglas för 
enskildes utan blott för statens räkning och det emedan skiljemyntet endast har oms 
kring ätta procent metallvärde i jemförelse med präglingsvärdet. På utmyntning 
af sådant mynt göres en ansenlig vinst, men deremot är staten skyldig att, vid 
anfordran, invexla mot guld det skiljemynt som icke befinnes vara för allmänna 
rörelsen behöfligt. Staten är äfven sjclf pligtig att i sina kassor, till obegränsadt 
belopp, emottaga betalning i silfverskiljemynt, men ingen enskild behöfvcr i en 
betalning af silfverskiljemynt emottaga mer än tjugu kronor uti kronostycken 
eller mer än fem kronor i 50, 25 och 10 öres stycken samt icke heller mer än 
en krona i kopparskiljemynt. Alla högre belopp skola ovedersägligen erläggas 
i guldmynt. 

A. o. Wallenberg skulle emellertid icke hafva varit den oaflåt* 
ligt sträfvande ande som han var, om han på grund af hvad som 
sålunda inträffat skulle alldeles och för all framtid ha uppgifvit tan* 
ken på francsystemets införande. Tvärtom torde man kunna an* 
taga, att han alltjämt hoppades på ett gynnsamt tillfälle att för* 
skaffa Sverige fördelen af att ingå som part i ett större internationellt 
myntsystem. Karaktäristiskt är ock att han i afvaktan på gynnsam* 
mare tider vände sin uppmärksamhet till en utländsk stat, nämligen 
Finland. Sommaren 1876 reste han dit och utöfvade en liflig agi* 
tation i myntfrågan. Han ägde där många och inflytelserika vän* 

^ Förut anförda artikel »Dubbel myntfot». 
164 



ner, bland dem senator v. Haartman och professor Mechelin. Med 
dessa och andra diskuterade han »med växlande framgång» från mor* 
gon till kväll frågan om införande i Finland af guldfrancsystemet, skrif* 
ver han i ett bref till Lettström. Han författade till och med själf ett 
förslag till lag om finska myntet, som ännu finnes i behåll, och 
det märkliga är, att hans bemödanden kröntes med framgång. De 
ledande finska statsmännen satte sig i rörelse, och den finska la* 
gen om införande af guldmyntfot med den franska dukaten som 
myntenhet blef år 1877 antagen af landtdagen och godkänd af tsaren 
med en snabbhet, som både i Finland och Ryssland väckte ganska 
mycken förvåning. 

Men om A. O. Wallenberg tänkt sig, att det finska exemplet 
skulle återverka på den svenska uppfattningen, så var det i alla hän* 
delser en förhoppning, som icke skulle bli uppfylld. 

Det anförda har dock sitt stora intresse, då det utgör ett af 
de många bevisen för det anseende och den auktoritet, som A. O. 
Wallenberg ägde icke endast i Sverige utan i vidsträckta utländska 
kretsar. I detta sammanhang må också påpekas att han äfven i den 
utländska pressen bidragit med ekonomiska artiklar. Bergstedt om* 
nämner en artikel i UÉconomiste Fran^ais 1882,^ i hvilken han, mot 
dem som bekymrade sig öfver guldbristen, med styrka försvarade 
monometallismen och visade, att man genom allmän användning 
af med guld betalbara a vista växlar och ett utbildadt checksystem 
skulle få guldet att räcka till, utan att behöfva belamra sig med 
silfver. I sammanhang härmed anför samme författare en rätt in* 
tressant episod från hans sista vistelse i Paris hösten 1885. »En dag», 
skrifver han, »befann sig A. O. Wallenberg i en krets af framstå* 
ende finansmän, då talet föll på det trångmål hvari Banque de France 
för tillfället råkat, därigenom att i dess hvalf hopat sig många hundra 
miljoner belgiska 5*francsstycken, hvilka den belgiska statsbanken 
då icke förmådde inväxla. Då föreslog W. att franska banken 
skulle inköpa belgiska statsobligationer för hela eller en del af be* 
loppet, då belgiska skattkammaren icke kunde vägra att taga lan* 
dets eget mynt i likvid. De närvarande funno tanken förträfflig och 
uppmanade W. att utveckla den i en tidskriftsuppsats, hvilket han 
också gjorde. Flera år efter hans död omtalades i svenska tidnin* 
gar, att Banque de France på en gång köpt för 300 miljoner francs 



C F. Bergstedt, André Oscar Wallenberg, sid. 63. 

165 



belgiska statsobligationer och betalt dem med det besvärande bel* 
giska silfvermyntct.» 

På kreditlagstiftningens område var A. O. Wallenberg under 
hela sin riksdagstid mycket verksam. Biand annat bör man komma 
ihåg hans enträgna arbete för att få infördt administrationsförfaran* 
det beträffande gäldbunden köpmans bo. 

För att hindra ensidigt genomdrifna konkurser, hade han vid 
1876 års riksdag motionerat om en skrifvelse till K M:t med hem* 
ställan, att K. M:t ville till riksdagen aflåta proposition på ett så» 
dant tillägg till konkurslagen, att två tredjedelar af närvarande ford« 
ringsägare, som representerade ett motsvarande belopp af anmälda 
fordringar, skulle berättigas besluta afveckling genom administra* 
tion af insolvent gäldenärs affärer, dock icke för längre tid än 
12 månader; Första kammaren biföll, men Andra kammaren afslog 
förslaget. Följande år förnyade A. O. Wallenberg sin framställning 
med biläggande af ett fullständigt utarbetadt lagprojekt, enligt hvil* 
ket den beslutmässiga majoriteten af borgenärer sattes till Vo ; lil^aså 
1878 i något modifierad form, och med en fullständigare moti* 
vering. 

En utskottsbetänkanket åtföljande reservation, som endast obetydligt 
skilde sig från A. O. Wallenbergs förslag och af honom understöddes, 
bifölls af Första kammaren utan votering. Följande år upptogs saken 
af en annan motionär och ytterligare tre riksdagar återkom samma 
fråga, med växlande framgång hos Första kammaren men under stan* 
dig obenägenhet hos den Andra. 

Något helt resultat skulle A. O. Wallenberg i denna fråga icke 
uppnå, ty de tillägg i syfte att underlätta ett afvecklingsförfarande 
genom administration, som år 1885 infördes i konkurslagen, voro 
föga tillfredsställande och gjorde icke heller såsom A. O. Wallen* 
berg önskat skillnad på gäldbunden köpman och annan insolvent 
person. 

En annan fråga, på hvilkens lösning A. O. Wallenberg länge arbe* 
tade, rörde inteckningsrätt i järnväg. Med det omfattande järnvägs* 
byggandet under 1800*talet skulle man tycka, att en lag i detta syfte 
bort snarast möjligt komma till stånd, men man gaf sig i stället god 
tid. A. O. Wallenberg framlade i en motion af den 26 januari 
1878 ett i detalj utarbetadt lagförslag, och riksdagen skref till K. M:t, 
som tillsatte en kommitté för frågans utredning. En k. proposition i 
ämnet 1879 föll på Andra kammarens motstånd, och först så sent 

166 



som 1880 blef denna viktiga angelägenhet i riksdagens elfte timme 
afgjord. 

Afven i många andra fall har A. O. Wallenberg i hithörande 
frågor ådagalagt sin framsynthet. Så kanske framförallt genom sin 
motion af den 28 jan. 1881 med förslag till förordning angående 
handelsregister, firma och prokura. 

»Idkandet af handel och sjöfart och andra industriella närings* 
grenar», skrifver han, »kräfver i flera fall tidsenliga speciallagar, som 
icke kunna hänföras under allmän civillag. En sådan bland de vik* 
tigaste saknas helt och hållet hos oss, nämligen den, som skulle 
innehålla nödiga föreskrifter om firma och prokura.» Med andra 
ord, det saknades vid denna tidpunkt ännu hvarje firmaskydd. 
Frånvaron af handelsregister gjorde att intet som helst hindrade att 
t. ex. firmor med liknande eller samma namn drefvo rörelse på 
samma eller närbelägna platser, hvarigenom ofta en högst illojal 
konkurrens kom till stånd. Den ena firman kunde vara solid, den 
andra med samma namn däremot icke, och det är klart att på denna 
grund svåra missbruk och förväxlingar mången gång måste uppstå. 

Förslaget afstyrktes af lagutskottet under förevändning, att K. 
M:t för närvarande hade under utarbetande en fullständig han* 
delslag för Sverige, hvilken, så vidt ske kunde, skulle bringas i öf* 
verensstämmelse med motsvarande norsk och dansk lagstiftning, som 
likaledes vore under förberedelse, och A. O. Wallenbergs motion 
kom därför aldrig ens under votering. Men detta minskar icke 
A. O. Wallenbergs förtjänst att ha bringat på tal äfven denna 
fråga, som i modern tid spelat en så ofantligt stor roll och som sam* 
manhänger med ett helt system af hithörande frågor, bl. a. om pa* 
tentskydd och mönsterskydd, hvilka sedermera blifvit föremål för 
lagstiftning eller ännu vänta på sin lösning. 

Jag har i det föregående uteslutande sysselsatt mig med A. O. 
Wallenberg såsom bankman och såsom initiativtagare på olika om* 
råden af den ekonomiska lagstiftningen. Hans intressen rörde sig 
också i mycket öfvervägande grad på dessa områden. Den industri* 
ella verksamheten åter var för honom mera främmande. Han hade 
visserligen själf i några fall gjort sig till delägare i industriella före* 
tag, såsom t. ex. i Aktiebolaget Atlas. Men detta intresse hade 
dock hos honom alltid förblifvit i andra planet. Men utom bank* 
verksamheten fanns det ett ekonomiskt område, för hvilkct han allt 
sedan ungdomen bevarade ett varmt intresse, och det var skeppsfarten. 

167 



I Sundsvall hade han, såsom vi redan påpekat, sysslat med skepps* 
byggeri, och sedan han blifvit stockholmare och chef för Stockholms 
Enskilda Bank, var redareverksamheten en näring, som genast loc* 
kade hans fantasi. Med sina skeppare trifdcs A. O. Wallenberg 
alltid mycket godt och han var för dem en patriarkalisk och kanske 
stundom alltför öfverseende redare. Säkert är att hans sjökaptener, 
bland hvilka må särskildt nämnas Paulson, Söderberg, Floden* 
berg, Bratt, Djurberg och Friberg, haft all anledning att bevara honom 
i tacksam hågkomst. 

Redan 1856 köpte A. O. Wallenberg af W. Lindberg på Södra 
Varfvet en ångbåt eller två, den senare möjligen beställd. Dessa 
voro ej till fullo likviderade vid 1857 års kris, men Lindberg var 
en medgörlig fordringsägare, så att inga svårigheter uppkommo. 
Också talade A. O. Wallenberg ofta om den tacksamhetsskuld, i 
hvilken han ansåg sig stå till denne fartygsbyggare. 

Det är närmast två ångbåtsbolag, som på sin tid voro förknip* 
pade med A. O. Wallenbergs namn. Det första af dem var Ång* 
fartygsbolaget Transit, som många gamla stockholmare ännu torde 
erinra sig och som ägde sex båtar, alla med namnet Transit och 
numrerade i följd, men af hvilka Transit IV sedermera omdöptes 
till Nore. Det andra var Ångfartygsbolaget Union, till hvilket 
hörde ångfartygen Svea, Göta, Skåne, Dana och af Chapman. Af 
dessa var Svea byggd i England och försåldes 1869 till Ryssland. 
Skåne däremot grundstötte och blef vrak. Transitbolagets båtar 
torde af A. O. Wallenberg ursprungligen ha blifvit byggda i afsikt 
att trafikera Göta kanal för att därigenom undgå OresundstuUen, 
men då denna ungefär samtidigt med att bolaget började sin verk* 
samhet upphäfdes, blef det nödvändigt att söka andra trader. 

Samtliga båtarna gingo sedan längs svenska kusten ända till 
Göteborg och några insattes också på ruten Stockholm — Malmö — 
Köpenhamn. 

A. O. Wallenberg var också ägare af eller meddelägare i flera segel* 
fartyg, af hvilka han öfvertog några i sammanhang med firman N. 
M. Höglunds administration. Dessa fartyg gåfvo anledning till 
bildandet af Rederibolaget Union, ej att förblanda med det nyss* 
nämnda ångfartygsbolaget med samma namn. Detta rederibolag 
blef en god affär, som gifvit sin jämna utdelning. De båda ångfart>'gs* 
bolagen gingo däremot alltid medelmåttigt eller dåligt; men för* 
utsättningarna voro nog icke heller på den tiden så särdeles gynn* 

168 



samma, i det att järnvägsdriften började draga till sig en stor del 
af den trafik, som tidigare gått utmed kusterna. Så tillkom äfven 
Ångfartygsaktiebolaget Södra Sverige, och till följd af konkurrensen 
med detta bolag gingo både Transit* och Unionsbolagen under 
A. O. Wallenbergs senare lefnadsår med stora förluster. Efter hans 
död 1886 öfverenskoms om en afveckling, hvarigenom de båda 
bolagen till Ångfartygsaktiebolaget Södra Sverige försålde sin ång* 
båtsflotta. Ångfartygen Transit V och VI ändrade därvid namn 
och kallades Hyperion och Rhea. 



12. .1. O. K-.Ulenhurg. 



169 



TIONDE 



KAPITLET 




A. O. WALLENBERGS POLITISKA VERKSAMHET. - 
ÅSIKTER I ALLMANNA FRÅGOR. UTRIKESPOLI. 

TISKA INTRESSEN. FÖRSVARET OCH FLOTTAN. — 
REPRESENTATIONSREFORMEN. — STÄLLNING TILL 
LANDTMANNAPARTIET. — HENNING HAMILTON 
OCH ARVID POSSE. — GRUNDLAGSÄNDRINGAR. — 
HANS ISOLERADE STÄLLNING I RIKSDAGEN. 




DET föregående har skildrats A. O. Wallenbcrgs första 
^, framträdande och verksamhet som politiker och hur 
■^5^^ hans förhoppningar om att personHgen få deltaga i 
n] riksdagens förhandHngar gingo i fullbordan genom valet 
)år 1853 till ledamot af borgareståndet för Sundsvall 
och Hudiksvall.' Uppdraget förnyades för den förra staden för 
tre och för den senare för två riksdagar, och när mandatet för 
Sundsvall år 1862 utgick och stadens borgmästare då med några 
rösters majoritet valdes i stället för A. O. Wallenberg, blef denne 
med stor pluralitet utsedd till representant för första bruksdistriktet, 
hvarest han hade förvärfvat valbarhet genom inköp ett par år förut 
af en liten bruksandel. Sedan han blifvit bofast i hufvudstaden, 
kunde emellertid ej detta förhållande fortfara, och på hans därom 
gjorda framställning upphörde också med 1862 års utgång burska* 
pet som borgare i Sundsvall och i samband därmed hans valbarhet 
där. Förhoppningen om ersättning i den nya valkretsen grusades till 
en början, ty för 1865 års riksdag valdes han visserligen till riks* 
dagsman för Stockholms stad, men valet öfverklagades af Nya Dag* 
ligt AUehandas redaktör, K. A. Lindström, på den grund att ej 
fulla tre år hade förflutit sedan burskapet i Sundsvall uppsades, och 
klagomålen vunno laga kraft. A. O. Wallenberg kom härigenom ej att 
deltaga i den sista ståndsriksdagen; men efter representationsförslag 

' Se Kap. II. 



170 



gets antagande valdes han jämte Louis De Geer, Gillis Bildt och 
Frans Schartau att representera Stockholm i Första kammaren, 
och denna tillhörde han sedan oafbrutet till sitt frånfälle. Han fort* 
satte där sin i borgareståndet började verksamhet och räknades bland 
kammarens mest framstående medlemmar. Ett mycket stort antal 
motioner vittna om hans lifliga intressen och nitiska verksamhet, 
och äfven om flertalet af dessa, liksom också hans talrika inlägg i 
debatterna, i främsta rummet rörde sig bland ekonomiska och finan? 
siella frågor, hvilka här skildrats i kapitlen 3 — 9, så verkade han 
dock och deltog äfven i öfverläggningarna på många andra områ* 
den af stats* och kulturlifvet. 

Det är följaktligen ett synnerligen rikt material, som erbjuder 
sig vid skärskådandet af hans politiska verksamhet, äfven oafsedt 
de ekonomiska områdena, men då hans inlägg i en del frågor voro 
af tillfällig art och mindre betydelse, må här ske en begränsning 
till dem af större och allmännare vikt och intresse. 

Såsom medlem af borgareståndet var A. O. Wallenberg ledamot af 
bankoutskottet, och hans arbetskraft och intressen togos gifvetvis i 
första rummet i anspråk för dettas uppgifter, liksom han också i öfrigt 
i och för ståndets sammanträden och öfverläggningar mest ägnade sig 
åt ekonomiska angelägenheter. I omnämnandet af deltagandet i 
1853 — 54 års riksdag har emellertid påpekats, hur han redan då 
intresserade sig för andra frågor, och man finner vid studiet af 
hans riksdagsmannaverksamhet, hur samma omdöme, som förut an* 
förts om honom i ekonomiskt hänseende, äfven gäller på det po* 
litiska området, nämligen att han var en initiativens och den rastlösa 
verksamhetens man. Han hade städse till hands medel och utvä* 
gar för främjandet af de förslag eller syften, som han intresserade 
sig för, och med den honom säregna energien och segheten arbe* 
tade han oförtrutet för deras vinnande. 

Denna A. O. Wallenbergs initiativrikedom, denna hans rastlösa 
verksamhet kommo fram och gjorde sig, oafsedt i bankfrågor och 
andra ekonomiska ärenden, gällande i angelägenheter af så allmänt in* 
tresse och sådan betydelse som Sveriges förhållande till utlandet, 
representationsförändringen, försvarets stärkande och ordnande, flöt* 
tans omorganisation, grundlagsförändringar, järnvägsanläggningar 
o. s- v., och därjämte medhann han uppslag och inlägg i spörsmål 
af mer underordnad betydelse, såsom lagstiftningsåtgärder angående 

171 



kvinnans myndighetsålder m. m. och anslag till K. teatern, till upp» 
rättandet af en regeringstidning o. s. v. 

Khuru A. O. NXallenbergs utrikespolitiska intressen mest stodo i 
samband med hans ekonomiska verksamhet och reformsträfvanden, 
hvarom bland annat hans deltagande i den internationella mynt* 
konferensen i Paris 1S67 och hans arbete för införandet äi gemen» 
sam myntenhet för Sverige och andra länder bära vittne,' ägnade 
han dock sin uppmärksamhet åt och verkade för internationellt 
samförstånd och samarbete äfven på andra områden. Hans person» 
liga sympatier torde härvid i främsta rummet hafva gällt Frankrike, 
där han under 1840«talets vandringsår hade inhämtat många för den 
framtida verksamheten såsom bankman och nationalekonom bestäm» 
mande intryck och där han sedermera under sina ofta återkom» 
mande resor i utlandet synes med förkärlek ha vistats; men han var 
äfven en varm vän af och en ifrig förespråkare för ett godt förhål» 
lande mellan de tre nordiska länderna, och skandinavismen hade ju, 
såsom förut påpekats, också under dess första och mest entusiastiska 
skede sitt speciella organ i den af honom influerade tidningen Borc. 
När sedan under de för Danmark så kritiska åren på 1860»talet 
skandinavismen åter kom på dagordningen, träffas A. O. Wallenberg 
ånyo bland Danmarks svenska vänner, men med en besinning och 
måttfullhet, som i det höga känslosvallets dagar ingalunda var ut» 
märkande för åtskilliga af hans meningsfränder och ännu mindre 
för danskvännerna bland decenniets liberala politici och anhängare 
af Karl XV:s äfventyrliga planer. När sålunda, hufvudsakligen på 
August Sohlmans initiativ, det massmöte i De la Croix' salong den 
6 mars 1864 gick af stapeln, som hade ej blott sympatiuttalande 
för »Danmarks frihetsstrid» utan äfven, särskildt hvad Sohlman och 
hans anhängare beträffar, ministerskifte och ett aktivt ingripande till 
syfte, träffas A. O. Wallenbergs namn bland de 21 inbjudarna, bland 
hvilka för öfrigt märktes P. A. Siljeström, A. E. Nordenskiöld, 
Harald Wieselgren, Axel Key, Hjalmar HoLiMGREN, William 
Lindberg, Fingal von Sydow m, fl., och han fungerade också 
som mötets ordförande. Bland de många talen, skrifver C. Hal» 
LENDORFF i sin år 1914 utgifna bok »Illusioner och verklighet. Stu» 
dier öfver den skandinaviska krisen 1864», var blott hans af verk» 
ligt intresse: »Det är uppfriskande att bredvid all känslopolitiken 
möta dess omfattande syn på vår yttre och inre politik, särskildt 
' Se Kap. IX. 

172 



dess betonande, att vi måste vänja oss vid tanken på ett krigs möj= 
lighet, dess erinran att icke för landets inre utveckling eftersätta 
skyddsåtgärderna och dess klander mot regeringen, 'som rustar till 
krig såsom till ett lustläger'. För öfrigt slog han åtskilligt vatten i 
entusiasmens skummande vin, och resolutionen, som enhälligt an* 
togs, betecknades jämväl af motståndarna som öfverraskande mo* 
derat.» Resolutionen hade följande lydelse: 

Mötet 

hyser de lifligaste sympatier för Danmark och dess rättmätiga 
strid mot inkräktarna; 

anser att den strid Danmark ännu kämpar är en strid för hela 
Nordens själfständighet och fria utveckling; 

anser Sveriges ära och sanna fördel mana till ett kraftigt uppträ* 
dande ; hysande den tillförsikt, att, när regeringen finner tiden vara 
inne, svenska folket är beredvilligt till de uppoffringar, ett sådant 
uppträdande af de förenade rikena kräfver. 

Härefter tillägger den anförde författaren: »Resolutionen var re* 
sultatet af en förberedande öfverläggning dagen förut i Stockholms 
Enskilda Bank; man var också allmänt ense, att i dess måttfulla 
formulering, särskildt hänskjutandet till regeringen, se spår af den 
kloke finansmannens hand.» 

Till 1860*talets mera uppseendeväckande utrikespolitiska frågor 
hörde den polska, och äfven i den finnes A. O. Wallenberg hafva gjort 
ett om klok besinning vittnande inlägg. Vid 1863 års riksdag väck* 
tes hos ridderskapet och adeln af frih. F. Staél von Holstein och 
i borgareståndet af hr A. W. Björck med anledning af den då pågå* 
ende polska frihetsstriden likalydande motioner om underdånig 
anhållan hos K. M:t, att dess regering måtte i samverkan med andra 
stater, som garanterat Wienertraktaten, i diplomatisk väg påyrka 
konungariket Polens återupprättande. När frågan var före i borgare* 
ståndet afgaf A. O.Wallenberg följande yttrande: »Det ligger i själfva 
sakens natur, att en mekanism, sådan som vår riksdag, icke är i 
stånd att verka så snabbt i stora politiska frågor som Europas kabi* 
netter, och hvad som i det ena ögonblicket framställes kan ock till 
följd häraf, innan det i det andra kommer till behandling, redan 
vara alldeles öfverflödigt. Så ock med förevarande motion. En 
talare har dock fäst uppmärksamheten uppå, att densamma åtminstone 
medfört det bestämda goda, att den lämnat ett ytterligare prof på de 
framsteg af intresse och inflytande i dylika frågor, representationen 

12' 175 



på senare tider gjort, därigenom att utrikesministern 'svarat på inter* 
pellntioncn*. Då jag emellertid i motsats till hr Trägårdh alldeles 
icke anser, att uttalandet å detta rum af våra sympatier för det 
lidande Polen kan komma att orätt uppfattas af andra länder, men 
jag däremot befarar, att, af helt andra skäl för öfrigt, det skulle i 
utlandet misstydas, om man här understryker motionen, hemställer 
jag, att den i all stillhet må remitteras och tillåter mig därjämte 
uttrycka den önskan, att inför den stora striden i Polen vi måtte 
glömma våra små strider här.» 

Den ifrågavarande motionen remitterades till allmänna besvärs» 
och ekonomiutskottet, men afstyrktes och föranledde ingen åtgärd. 

Af vida större betydelse än dessa inlägg i utrikespolitiska ange* 
lägenheter, men med dem stående i intimt samband, voro A. O. 
Wallenbergs talrika motioner, uttalanden och yrkanden inom riks* 
dagen i försvarsfrågor. Särskildt lågo honom sjöförsvarets utveck* 
ling, stärkande och rationella ordnande varmt om hjärtat. 

I afseende på försvaret i dess helhet kunna A. O. Wallenbergs 
åsikter sammanfattas i följande vid något tillfälle gjorda uttalanden: 
»Utbildningen är det viktigaste; kanoner och material kunna skaffas 
för pengar, men uppfostran af befäl och manskap tar en tid af flera 
generationer. Det är icke för kriget, vi böra rusta, utan för freden. 
Vilja vi neutralitet — och något annat vilja vi ju icke — , så måste 
vi vara rustade att försvara den; men det försvaret utföres lika litet 
med fosterländska fraser och tomma arsenaler, som med adresser 
och allianser. Inför historien är det blott en allians, som duger, 
alliansen mellan konung och folk. Det är nödvändigt att utan 
köpslagandc med partiintressen följa med tiden och vidtaga sådana 
åtgärder, att ej vårt nationella oberoende må en dag blifva bort* 
spoladt af en stormvåg. Man debatterar år från år värnpliktslagen, 
men hvad gör man? Handlingarna gå ut på att amortera vårt nu* 
varande försvar. Jag vill icke vara med om köpenskap. Jag har själf 
söner, hvilkas lif tillhöra fäderneslandet, men icke för kontant erkänsla.» 

En fråga af stor betydelse ur försvarssynpunkt, men ännu mer 
för främjandet och utvecklingen af den merkantila sjöfarten, som 
med lifligt intresse omfattades af A, O. Wallenberg, var den om stats* 
anslags beviljande till Baggens*Stäkets upprensning. Först framställdt 
vid 1854 och 1856 års riksdagar i en motion af A. M. Brinck, 
förordades förslaget varmt af A. O. Wallenberg, för hvars åsikter 
i ärendet följande yttrande är belysande: 

174 



»Den uti hr Brincks motion väckta frågan må icke betraktas så* 
som endast en lokalangelägenhet, änskönt motionen afser upprens? 
ning af en mindre farled. Jag anser denna angelägenhet vara af 
vikt för hela södra Sverige, emedan här är fråga om att bereda en 
kortare kommunikation sjövägen till Stockholm ifrån söder. Det 
är oss bekant, huru man i Sverige på senare tider allmänt arbetat 
på vägutsträckningar, och man har icke tvekat att nedlägga flera 
tusende dagsverken på utsträckning af en väg för att därigenom vinna 
en besparing i tid, om ock blott en timme. Likartadt ändamål 
åsyftar ock motionen, och vid betraktandet af de stora fördelar, som 
en upprensning af ifrågavarande farled skulle medföra, anser jag, 
att ingen så viktig fråga i kommunikationsväsendet som denna blif- 
vit i riksdagen väckt. Om farleden göres segelbar, skulle icke alle* 
nast vägen till Stockholm genom skärgården förkortas 6 mil, utan 
äfven en besparing i kostnader beredas för seglande fartyg, som nu 
för att komma till Stockholm oftast måste anlita bogseringsfart\'g, 
emedan man på den nuvarande farleden behöfver växlande vindar 
eller, så att säga, segla kompassen rundt om. Jag vet, att man 
emot detta förslag anmärkt, att Stockholm, om Baggens^Stäket upp* 
rensades, skulle i händelse af krig blifva svårt att försvara. Detta 
förefaller så, som om man beständigt ginge klädd uti rustning och 
uti denna obekväma kostym fullgjorde sina dagliga bestyr. Kunna 
icke, för det abnorma tillståndet af krig, farleder och kommunika* 
tioner göras kortare och billigare, då är det så godt, att vi icke 
hafva något försvar. Det är föreslaget, att farleden skulle uppren? 
sas till 16 fots djup, hvilket är tillräckligt för ångfartyg och större 
handelsfartyg, men däremot kunna icke större örlogsmän gå där* 
igenom. Dessutom kunde ju Stockholm förpliktas, att i händelse 
af krig uppoffra ett eller par fartyg till farledens försänkning. För 
min del tillstyrker jag bifall till hr Brincks motion och önskar den= 
samma all framgång.» 

I ett annat uttalande bestred han de invändningar eller betänk» 
ligheter, som ur strategiska synpunkter framställdes mot förslaget. 
och yttrade: »Långt ifrån att dela denna åsikt tror jag, att i han= 
delse sådan upprensning icke sker, den dag kan komma, då man 
måste beklaga, att ej mer än ett inlopp finnes till hufvudstaden, 
och för öfrigt synes det vara klart, att ett sund af endast IS fots 
djup* och med höga omgifvande stränder skulle i händelse af ett 
fientligt anfall blifva tämligen lätt att försvara förmedelst Martelle* 

175 



torn». — Förslaget föll, men A. O. Wallenbcrg återupptog det flera 
gånger, och fastän äfvcn han såsom motionär, t. ex, vid 1867 års riks* 
dag, då han framlade förslag om ett anslag å 300,000 rdr, ej lyckades 
bereda det framgång, är det dock värdt att bevaras i hågkomst som 
ett vittnesbörd om hans framsynthet. Om (inskvärdhcten af sundets 
upprensning och utvidgning torde nämligen meningarna numera ej 
vara delade. 

Medan A. O. Wallenberg i nu berörda fråga måhända mer tänkte 
på fördelarna för den merkantila sjöfarten och den vidgade fred* 
liga samfärdseln än på sjöförsvarets intressen, visade han sig dock 
för dessa vid många andra tillfällen hafva öppen blick. Redan i 
början af ISSOstalet, eller under grefve von Plåtens första sjömini* 
stertid, uppträdde han, såsom förut meddelats, mot det då vid riks* 
dagen framlagda regeringsförslaget om flottans fullständiga ombild» 
ning, d. v. s. linjeskeppens slopande och den egentliga styrkans 
förläggande hos skärgårdsflottan. Denna sin uppfattning blef han 
framgent trogen, äfvcn sedan von Plåten under sin andra period 
som sjöminister år 1866, trots det stora motståndet i riksdagen, 
lyckats genomföra flottans delning och skärgårdsartilleriets inrät* 
tände, och år 1871 klandrade han bland annat den föreslagna minsk* 
ningen i officerarnas antal. »Flottist af gamla stammen och afgjord 
motståndare till flottans delning, såg han», skrifver C. F, Berg» 
STEDT i sin lefnadsteckning öfver honom, »mer på förvärfvande af 
sjöduglighet genom långresor än på den militära tjänstgöringen vid 
stationerna. Man bör bygga större fartyg i stället för små, bevilja 
erforderliga anslag, men låta K. M:t bestämma certen; riksdagen är 
ingen artillerikommitté; Sveatypen betecknade A. O. Wallenberg såsom 
den för oss lämpligaste. Med båtsmanshållets indragning borde 
man icke förhasta sig.» I all korthet kunna hans åsikter om sjöför* 
svaret sammanfattas i följande uttalande, hvilket äfven är af intresse 
därför att det öfverensstämmer med den uppfattning, som numera 
trängt igenom: »Utan allt afseende på krigseventualiteter behöfver 
Sverige en stark flotta, icke svagare än Norges och Danmarks till* 
sammans; därmed främjas grannfreden och upprätthålles rikets 
anseende.» 

I samband med hans ställning till försvarsfrågan må också an* 
föras följande uttalande, som står i skarp kontrast till den uppfatt* 
ning inom riksdagen, som ju numera är gällande: »Vi behöfde intet 
försvarsutskott, om regeringen regerade; K. M:t, som disponerar 

176 



sakkunskapen, skall organisera och ordna, men riksdagen endast 
säga ja eller nej. Med all sin lust att skafva och gnafva är riks* 
dagen en klen hushållare, som beröfvar staten de medel den har, 
just när ytterligare medel nödvändigt kräfvas för nya behof. Bristen 
på samråd och samverkan gör att stora summor ändamålslöst för* 
spillas, och här kan väl sägas att högra handen icke vet hvad vänstra 
handen gör.» Vid den urtima riksdagen 1871 deltog A. O.Wallenberg, 
skrifver hans nyss anförde biograf, i de vidlyftiga öfverläggningama 
med ett enda anförande, hvari han betonade »nödvändigheten att 
utan köpslagande med partiintressena följa med tiden och vidtaga 
sådana åtgärder, att ej vårt nationella oberoende må en dag blifva 
bortspoladt af en stormvåg, lik den som nyss vältrat sig öfver ett 
annat rike». Slutligen bad han, »att Första kammaren icke måtte 
försöka någon fin politik, icke måtte låta komma sig till last vare 
sig skuggrädsla eller öfvermod, utan helt lugnt följa sina åsikter, 
grundade på sakkunskap, rättskänsla och kärlek till fäderneslandet». 
I valet mellan olika härordningar ville A. O.Wallenberg vara passiv; 
endast en värfvad armé ville han icke. »Gör det bästa af hvad vi 
ha, innan man börjar något nytt, och börja framförallt icke med att 
decimera», var hans grundsats. Vid 1885 års riksdag, inför hvilken 
A. O. Wallenberg bittert beklagade, att »regeringen ringaktar sina 
medhållare, men är förekommande mot sina motståndare», yttrade 
han den 9 maj, då värnplikten i sammanhang med årets härord» 
ningsförslag åter var före, att »statsministerns omtanke för landets 
försvar gick ut på en inkomstminskning: 56 miljoner statskapital 
bortkastadt för att köpa några dagars förlängning af vapenöfnin* 
garna — om åtta år!» Då med anledning af detta hans uttalande 
grefve Arvid Posse förebrådde honom för att hafva yttrat att rege* 
ringen hade tillbakasatt statens intresse, gjorde han följande gen* 
mäle, som väckte stort uppseende och äfven är märkligt såsom det 
sista af hans inlägg i riksdagsdebatterna: »Ja, om jag yttrat det. 
så vidhåller jag det, och i motiveringen till detta ord yttrade jag 
tillika, att regeringen hade släppt efter det ena efter det andra, och 
därför anser jag att försvarsfrågan var en skylt och att hufvudsaken 
i själfva verket allenast är en sträfvan att tillgodose en mäktig sam» 
hällsklass. Men efter som jag har ordet, må det tillåtas mig att 
fråga den ärade talaren på Kalmarbänkcn, herr grefve Arvid Posse, 
om det verkligen är förslagets förträfflighet, som gör honom så 
tacksam för detsamma, eller om det icke snarare är hans lifliga ön* 

177 



skan att se denna kammares motståndskraft bruten, denna kammare, 
mot hvars fasthet hans eget statsskepp en gång strandade.» 

En fråga, som är belysande för A. O.Wallcnbcrgs intressen för flöt* 
tan men tillika, liksom hans önskningar och förslag angående Baggens* 
Stakets upprensning, för hans sträfvandcn för handelssjöfartens fram* 
jande, var upplåtelsen af Skeppsholmen samt vissa strandområden 
å Djurgården åt Stockholms stad. Härom framlade han upprepade 
gånger motioner, och då frågan äfven i nyaste tid i samband med 
föreslagna förändringar både af flottans station och Stockholms 
hamnförhällanden varit på dagordningen, äro A, O. ^X'allenbergs 
motivering och yrkanden af särskildt intresse. Ur den förra, i hans 
motion vid 1857 års riksdag, må anföras följande: »Man beundrar 
Stockholms hamn såsom rymlig och säker, men man har länge in« 
sett, att trängseln vid kajerna är så stor, att den är hinderlig för 
rörelsen. Då man betänker den korta scglationstiden, så böra alla 
bemödanden uppbjudas att undvika onödigt dröjsmål med lossning 
och lastning. Afven en annan omständighet, af större vikt, bör be* 
hjärtas. När godset väl blifvit lossadt, saknas ändamålsenliga, vid 
kajerna belägna magasin. Och detta allt, emedan det utrymme, som 
finnes, blifvit ändamålsvidrigt begagnadt. Midt i Stockholms hamn 
ligger Skeppsholmen, dit en afdelning af flottan blifvit förlagd. Lif* 
ligheten där hvarken är eller kan, under fredstid, vara stor. Under 
det att de, som på stadens kajer arbeta med lossning och lastning, 
trängas med hvarandra, äro Skeppsholmens stränder vanligen öde 
eller upptagas till någon del af några Kronans afrustade, väl för* 
töjda fartyg, hvilka kunde ligga lika lugna på många andra ställen, 
och de rymliga, till en del tomma slupskjulen upptaga de yppersta 
magasinsplatser, under det att de dyrbaraste handelsvaror inpackas 
i trånga magasin, till en del hängande på rostiga järndobbar, i södra 
bergen, där alla andra upplagsplatser saknas. Till detta kommer, 
att ur militärisk synpunkt kan det aldrig försvaras att lägga ett 
krigsetablissement i hjärtat på en obefästad stad, och skulle Stock* 
holm framdeles befästas, så kan väl icke en flottans afdelning mot* 
svara en befästad orts citadell. Då det således vill synas som ingen 
olägenhet borde uppkomma af ifrågavarande stations flyttning, men 
däremot Skeppsholmen och den del af Ladugårdslandsvikcns västra 
strand, som upptages af slupskjulen och andra till stationen hörande 
byggnader, skulle, planmässigt bebyggda med magasiner och med 
rymliga kajer försedda, kunna blifva särdeles prydliga och gagnande, 

178 



torde det vara skäligt ägna frågan en mogen pröfning, eller åtminss 
tone ej anse den oförtjänt af all uppmärksamhet. Förr eller ses 
nare går det därhän; och uti de stora frågor rörande förbättrade 
kommunikationer, som vid innevarande riksdag skola handläggas, 
finner jag en ytterligare anledning att nu vidröra detta ämne.» 

Med stöd häraf yrkade A. O. Wallenberg, att Skeppsholmen och 
till K. flottans etablissement hörande strand på K. Djurgården måtte 
till Stockholms stad upplåtas för att i öfverensstämmelse med af 
K. M:t fastställda planer och ritningar förses med byggnader och 
kajer för handelns behof, mot skyldighet för staden att å lämplig 
plats vid Värtan eller annorstädes för det nya sjöetablissementets 
behof uppföra likartade byggnader som de befintliga. Staden skulle 
vidare bekosta och underhålla en fast bro mellan Norrmalm och 
Skeppsholmen och efter tio års tid till staten erlägga en årlig afgift 
af 25,000 rdr. Om ej Stockholms stad befunnes villig att begagna 
sig af de sålunda erbjudna förmånerna och att åtaga sig de därmed 
förbundna förpliktelserna, skulle enskilda eller bolag efter anmälan 
hos K. M:t inträda i stadens rätt o. s. v. Motionen remitterades 
till vederbörligt utskott, men vann h varken nu eller då den 1862 
förnyades riksdagens bifall. 

Allt ifrån 18404alet, då A. O. Wallenberg först började deltaga i 
det politiska lifvet, omfattade han, såsom förut i korthet omnämnts, ^ 
med lifligt intresse frågan om representationens omdaning, och sedan 
han själf blifvit medlem af borgareståndet, tillhörde han den frak* 
tion eller grupp bland dettas ledamöter, som verksamt arbetade för 
reformens genomförande. Vid 1862 års riksdag voterade han för 
bordläggning af det De Geerska representationsförslaget, och fastän 
han ej var riksdagsman år 1865, verkade han då för dess antagande. 
»Jag och många med mig», skrifver han i sin själfbiografi, »trodde 
oss hafva funnit, att arbetsordningen vid ståndsriksdagarna hade 
förlorat sitt anseende och att det själfsvåld, hvarmed representn* 
tionsrätten begagnades på riddarhuset, nått sin höjd vid 1856—58 
års riksdag, då resande flockar af adelsmän uti viktiga frågor k;ilU 
kastade på riddarhuset nyligen fattade beslut. Uti den omständig* 
heten, att adelsmännen i allmänhet väl ville bibehålla sin representa* 
tionsrätt, men icke påtaga sig motsvarande skyldighet att deltaga i 
riksdagsgöromålen, torde fröet till upplösningen af adeln såsom riks* 

' Se Kap. II. 

179 



ständ böra sökas. Med adelns representationsrätts upphörande var 
också ståndsinstitutionen slut.» 

Men om A. O. Wallcnbcrg också var en varm vän och ifri^ 
förespråkare af representationsförändringen, af hvilken han i främsta 
rummet hoppades en utvidgning af borgareståndets eller de borger* 
liga elementens i samhället deltagande och betydelse i det politiska 
lifvet, så insåg han dock det De Oeerska förslagets brister. Reformen 
skulle också snart efter dess genomförande bereda honom stor miss» 
räkning. Landtmannaparticts framträdande med anspråk på att öfver* 
taga den politiska makten var för honom liksom för så många an» 
dra en fullständig och allt annat än behaglig öfverraskning, och 
vi ha sett, huru oppositionen mot de enskilda bankernas sedel* 
utgifningsrätt år efter år vä.\te i Andra kammaren och där hade 
sitt förnämsta stöd hos landtmännen. Det kom äfvcn till mången 
hård dust mellan dem och A. O. Wallenberg både i denna och 
andra frågor. 

A. O. Wallenberg höll strängt på grundskatternas okränkbarhet, 
såsom räntan på en i jordegendomen inneboende statens fordran, ett 
sekelgammalt servitut, men ingalunda några »sekelgamla orättvisor». 
Han ansåg grundskatterna nödvändiga för statsbchofvens fyllande; 
»de kunde mildras och borde utbytas mot en tidsenligare, efter 
egendomens verkliga värde svarande, likformig jordskatt, men icke 
bortskänkas i utbyte mot något ökad vapenöfning, som vore alla 
medborgares förpliktelse och äfven skulle af de icke jordägande 
klasserna bäras, fastän af dem utan allt vederlag». Det var ju 
gifvet, att han med sådana åsikter skulle komma på spänd fot med 
landtmannapartiet, och med den stridbarhet, som utmärkte honom, 
försummade han ej heller att utfinna medel och utvägar för bekämpan; 
det eller åtminstone begränsandet af partiets makt och inflytande. Det 
var i det syftet, som han vid 1878 års riksdag framlade förslag om 
en af de märkligaste grundlagsändringar, med hvilka han under 
det senare skedet af sin riksdagstid ofta sysslade, nämligen om 
inskränkning af den gemensamma voteringen enligt § 65 riksdags* 
ordningen. Han föreslog i denna den ändringen, att endast K. 
M:ts förslag rörande statsutgifter, frågor om Riksbankens och Riks* 
gäldskontorets styrelser samt bevillningen skulle kunna komma 
under gemensam omröstning, men enskilda motioner i anslagsfrågor 
blott anses såsom petitioner, hvilka skulle vara afslagna, om den 
ena af kamrama vägrade sitt bifall. Ar 1881 förnyade han motio* 

180 



nen, med ytterligare restriktioner och förstärkt motivering: »Såsom 
det nu är, beror ett viktigt anslag ofta på talmannens subjektiva 
eller kammarens ensidiga uppfattning; miljoner utgifter genomdrifvas 
genom öfverrumpling, propositioner afslås som borde beviljas och 
tvärtom; sammansättningar ingås mellan kontrahenter att hjälpa 
hvarandra på Kronans bekostnad, och statsskulden ökas lättvindigt, 
blott man själf slipper att betala räntan.» 

För bekämpandet af landtmannapartiets växande makt visste A. O. 
Wallenberg till sist endast ett medel, huru motbjudande det än i 
grund och botten kanske var för honom, nämligen den politiska 
rösträttens utvidgning. Om valrätten till Andra kammaren utsträck* 
tes till alla dem, som betala skatt till staten för fastighet eller in« 
komst, skulle en mängd nya element tillföras riksförsamlingen och 
bonderegementet inskränkas eller upphäfvas. »Det var», skrifver 
en af hans minnestecknare, »ett våldsamt medel mot det förmenta 
onda; men A. O. Wallenberg var icke den, som skyggade tillbaka för 
starka medel, då han fann dem af nöden.» 

Att A. O. Wallenberg i sitt ogillande af landtmannapartiets politik 
och begagnande af sin maktställning skulle komma i spändt förhållande 
till dess chefer var helt naturligt, och i många af de tidningsartiklar, 
han skref i politiska angelägenheter och till hvilka anledning finnes 
att framdeles återkomma, sparade han ej heller på beska omdömen 
och anmärkningar. Särskildt skarpt uttalade han sig både i pressen 
och riksdagen mot grefve Arvid Posse, hvarpå ett exempel här 
ofvan anförts. Posse hade varit en af representationsreformens 
ifrigaste motståndare på riddarhuset, men när han sedermera efter 
den nya riksdagsordningens införande uppträdde i spetsen för det 
parti, som genom hela sin läggning och verksamhet främjade den 
demokratiska omdaning af samhällsskicket, Posse förut bekämpat, 
blef han föremål för A. O. Wallenbergs liksom många andras 
väl grundade misstro. Härtill kom ett mer personligt och efter allt 
att döma fullt befogadt ogillande, nämligen med anledning af Posses 
förhållande i den Hamiltonska katastrofen. Denna inträffade scm 
bekant under Posses statsministertid och till den största öfverrask* 
ning för grefve Henning Hamiltons såväl motståndare som vänner. 
Till de senare hörde äfven A. O. Wallenberg, hvilken väl i mycket 
ej delade Hamiltons politiska åsikter, men sedan ungdomstiden med 
honom underhöll vänskapligt umgänge och antagligen skulle ha före* 
kommit hans fall eller undanröjt dess uppseendeväckande följder, om 

181 



han blott i tid blifvit Invigd i förhållandena. Detta uraktlåt Hamilton, 
vare sig han nu ej hade insikt om, hur svår hans belägenhet var, eller 
han i sin fysiska och psykiska depression ej förmådde det, och med 
full tillförlitlighet berättas, hur det var Posse, som underrättade A. O. 
Wallenbcrg om hvad som tilldragit sig, men först sedan det var 
för sent vare sig för honom eller någon annan att ingripa till Ha« 
miltons räddning. Det skedde vid ett besök, som Posse en afton 
afladc i A. O. Wallcnbcrgs bostad, och äfvcn om man må med* 
gifva, att Posse i sin ställning ej kunde ingripa till Ilamiltons för* 
mån, så faller dock alltid en skugga eller ett klander öfver honom, 
därför att formen för hans uppträdande ej kan befrias från en bi» 
smak af triumf öfver politiska motståndare. 

I åtminstone indirekt samband med A. O. Wallenbergs kamp mot 
landtmannapartiet kan äfven ställas en motion, som han väckte vid 
1884 års riksdag och som i våra dagar, ehuru i något förändrad form, 
vunnit statsmakternas bifall, nämligen om begränsningen af riks* 
dagsmännens antal. Han ansåg detta böra bestämmas till 120 i 
Första och 180 i Andra kammaren. 

I den rätt märkliga motiveringen påvisade han till en början, hur 
bestämmelserna i 1866 års riksdagsordning visat sig vara otillfreds* 
ställande, i det att riksdagens nummerstyrka skulle betänkligt till* 
växa, om folkmängden, såsom man kunde hoppas, skulle ökas och 
inga grundlagsändringar vidtoges för riksdagsmännens minskning. 
Vid framtida riksdagar skulle det blifva verkliga folkvandringar från 
landsorten till hufvudstaden. »Redan vunnen erfarenhet», heter det 
vidare, »gifver vid handen, att de riksdagsbeslut, som fattats under 
de senare åren, icke varit visare än de, som fattades vid de första 
riksdagarna af detta representationssätt. Tvärtom, och man kan 
tydligen iakttaga, att riksdagen med hvarje år befunnits allt mer 
och mer hugad att upp* och undanskjuta frågor, som länge sedan 
bort upptagas till en allvarligare behandling och afgörande. Detta 
gäller företrädesvis lagstiftningsarbetet. Talrikheten är således icke 
det, som säkrast befrämjar utmärkta beslut. Naturligtvis måste 
representantförsamlingar alltid bestå af så stort antal ledamöter, 
att alla samhällsförhållanden må där kunna representeras och alla 
sakförhållanden diskuteras af erfarna och i hvarje gren af våra sam* 
hällsförhållanden insiktsfulla män. Att göra en dylik, med så om* 
fattande beslutanderätt förlänad församling alltför fåtalig, skulle 
medföra faran af, att ett styrande kotteri kunde tillvälla sig makten. 

182 



Men all tanke på en sådan olycka måste försvinna, så snart en dylik 
församling uppgår ända till ett hundratal och därutöfver. Att göra 
riksdagsmännens antal helt och hållet beroende af tillväxt i folk« 
mängden och af klyfning af domsagor är så mycket olämpligare, 
som en sådan tillväxt icke obetingadt medför ett större antal fullt 
lämpliga riksdagsmannakandidater. — Så nära som möjligt visade 
sig i början och äfven sedermera de särskilda kamrarnas antal i 
förhållande till samtliga riksdagsmän vara för Första kammaren två 
femtedelar och för Andra kammaren tre femtedelar, hvilket förhål* 
lande jag anser böra bibehållas. Mången har uttryckt sin glädje 
öfver tillväxten af städernas invånare och att därpå framdeles skulle 
kunna grundas ett större inflytande i Andra kammaren, än hvad 
städernas representanter nu äga. Jag delar icke detta åskådnings* 
sätt, ty jag anser riktigare och mera välbetänkt att söka bibehålla 
det förhållande i inflytande vid riksdagen mellan stad och land, 
hvilket hittills ägt rum, till dess invånarnas antal i städerna så till* 
vuxit, att städernas folkmängd i förhållande till landsbygdens kräfver 
en ändring, som då efter moget begrundande torde kunna vidtagas. 
Den enda rätta siffran, hvartill riksdagens hela antal ledamöter bör 
i riksdagsordningen upptagas och bestämmas, är trehundra leda* 
möter, fördelade i tvenne kamrar, den Första etthundratjugo leda* 
möter och den Andra etthundraåttio ledamöter. Inom x\ndra kam* 
maren böra städernas representanter utgöra minst sextio, högst sextio* 
fem och landsbygdens representanter minst etthundrafemton, högst 
etthundra tjugo. Hvart tionde år skall Konungen äga bestämma 
valkretsarna, och det utan att riksdagen må tillerkännas befogenhet 
att hvarken ingripa uti eller tadla denna fördelning, som ytterst 
skall äga till grundval de officiella statistiska uppgifter om rikets 
folkmängd, som, då fördelningen sker, finnas att tillgå. Man kan 
naturligtvis invända, att den af mig uppgifna siffran för riksdagens 
hela antal ledamöter icke kan sägas stödja sig på mycket omfat* 
tände statistiska beräkningar. Men om någon vill göra sig besvär 
att anställa aritmetiska jämförelser så väl mellan de olika kamrarna 
som mellan de bägge hufvudgrupperna af representanter för stad 
och land, så skall han finna, att mitt förslag är fullkomligt opar* 
tiskt och ingenting annat afser än att betrygga riksdagens framtida 
gagnande verksamhet, hvaraf hela vårt fosterlands välfärd beror. 
Väl är det sant, att en dylik förändring icke behöfs nu, men det 
är säkert, att, om frågan undanskjutes, tills det blir en oafvislig 

183 



nödvändighet att lösa densamma, en för sent påtänkt dylik reform 
blir mycket svår att genomföra. Den erfarne sjömannen försummar 
icke att under de behagliga passadvindarna öfverse och förstärka 
skeppets tackling, ty han vet, att när han kommer i 'variabla vindar', 
kan ingen förutse hvarken stormens styrka eller när den utbryter.» 

I motionen berördes äfven frågan om ett nytt riksdagshus, hvaraf 
behotvet länge varit kännbart och ytterligare skulle göra sig gäN 
lande i den mån riksdagsmännens antal ökades. Ännu rörde sig 
emellertid diskussionen egentligen blott om platsen för det blifvande 
palatset, och A. O. Wallenberg förfäktade därvid en åsikt, som, om den 
måhända ej grundades på estetiska hänsyn, dock tillgodosåg sådana 
i vida högre grad än fallet blef, då frågan slutligen afgjordes. För 
A. OAVallenbergvar det nämligen fullkomligt klart, att två monumen* 
tala byggnaders hopgyttring på Helgeandsholmen vore en orimlighet 
Han ansåg väl, att riksbankshuset där kunde och borde få plats, 
men han förkastade alldeles tanken på att därmed sammanbygga 
ett representantpalats, för hvars ständigt växande behof af utrymme 
han, under för handen varande omständigheter, icke kunde finna 
någon annan tomt än Ladugårdsgärdet. Det är ju ganska möjligt, 
att han ansåg denna lokalisering vara särskildt lämplig med hänsyn 
till landtmannapartiet. 

Medan A. O. Wallenberg sålunda med åtskilliga af sina förslag till 
grundlagsändringar rönte föga eller ingen framgång, hade han dock 
tillfredsställelsen att genomdrifva åtminstone en sådan af stor bcty? 
delse och räckvidd, nämligen inrättandet af statsministerämbetet. I 
likhet med många andra hade han snart efter representationsför- 
slagets antagande insett den förskjutning af maktställningen mel* 
lan Kronan och Riksdagen, som var en följd af reformen, och redan 
vid behandlingen af 1867 års dechargebetänkande uttalade han sin 
åsikt härom. Riksdagen hade fått den maktökning, som frångått 
regeringen, och om icke den senares inflytande gjordes bättre gäl:= 
lande, skulle den förra efter hand blifva henne öfvermäktig. »Som 
saken nu står, vet ingen hvad regeringen vill, och den allmänna 
meningen är den, att regeringen icke vill något, utan inskränker sig 
att resolvera på besvär och afvakta hvad riksdagen kan hafva att 
förkunna.» Flera gånger tadlade han denna passivitet, denna rege* 
ringens underlåtenhet att verkligen regera, och det med en skärpa 
i orden, som icke kunnat undgå att smärtsamt beröra den forne 
kamraten på skolbänken, representationsreformens upphofsman. 

184 



Långt ifrån att regenten, såsom från motståndamas sida framhölls, 
skulle förvandlas till en docka eller en konstitutionell dekoration, 
fordrade A. O. Wallenberg en enigt kring Konungen sluten konselj, 
inför Riksdagen representerad af en man, som kunde kraftigt föra 
dess talan och på öfvertygelsens väg förvärfva densamma det riks* 
dagsmajoritetens stöd, som är det första villkoret för det konsti= 
tutionella konungadömets styrka. Han väckte därför vid 1875 
års riksdag motion om statsministerämbetets införande, och sedan 
förslaget följande år antagits af bägge statsmakterna, framlade han 
äfven förslag om bestämmandet af statsministerns aflöning till 24,000 
kronor, hvilket äfven bifölls. 

Om reformens innebörd och betydelse skrifver E. Svensén i sin 
förut nämnda nekrolog öfver A. O. Wallenberg: »I stället för att 
justitieministern förut äfven måste vara statsminister och utrikes* 
ministern var med honom i rang likställd, kunde nu hvem som 
helst af statsråden nämnas till statsminister och därmed äfven till 
den ansvarige ledaren af konseljens politik. Härmed kom denne 
äfven att inom konseljen intaga en fastare ställning gent emot 
konungen personligen; och den förbindelse med representationen, 
som var inledd genom statsrådens deltagande i kamramas förhand* 
lingar, blef därigenom närmare tillknuten. Ur denna till det yttre 
obetydliga förändring, som dock var ett nödvändigt fullständigande 
af representationsreformen, har sedermera framgått den begynnande 
utveckling mot ett parlamentariskt styrelsesätt, som gjort sig märk* 
bar under de följande ministärerna.» 

De nu lämnade erinringarna från A. O. Wallenbergs verksamhet 
inom riksdagen göra ingalunda anspråk på fullständighet — en 
sådan skulle kräfva volymer — , utan äro blott afsedda att skänka 
en föreställning om hans ingripande och inlägg i några af de vik* 
tigaste politiska frågor, som under hans tid stodo på dagordningen. 
Men de torde tillika belysa dels mångsidigheten af hans intressen äfven 
utanför det ekonomiska området, där han under mer än trettio år 
var riksdagens flitigaste motionär och debattör, och dels hans 
själf ständighet och fristående ställning inom Första kammaren. 
Under de första åren, han tillhörde denna, räknades han också 
bland dess mest inflytelserika medlemmar, och han var åren 1867 — 
70 ledamot af statsutskottet. Sedermera och ända +ill dess döden 
upplöste hans en gång med sådan ifver knutna och städse upprätt* 
hållna band med riksförsamlingen, gick han däremot mest sina egna 

13. A. O. Wallenberg. 

185 



vägar, han var eller blef, som det hetat i nyare tiders riksdagsspråk, 
en »vilde», han stod för sig själf och kan ej sägas ha tillhört något 
parti. 

I sin själfbiografi har han angifvit anledningen härtill i följande 
anteckning, som äfvcn ur andra synpunkter är af intresse: »Min 
ställning inom den nya representationen blef angenäm, emedan det 
stora flertalet af lörsta kammarens ledamöter hyste samma åsikter 
som jag i de ekonomiska frågorna. Vid de första riksdagarna utöf* 
vade jag något inflytande på utskottstillsättningen, men äran af att 
utskotten då tillsattes utan alla personliga konsiderationcr tillkommer 
icke mig, utan friherre Nils August Sii.FVKRSCiiiÖLn. Hans flärd» 
fria karaktär och frånvaron af alla anspråk för egen räkning utöfvade 
ett välberättigadt inflytande på dem, som kommo i beröring med 
honom. Det var honom likgiltigt, hvem som uträttade en sak, 
blott den blef uträttad. Med Silfverschiölds bortgång år 1869 gjorde 
Första kammaren, enligt min uppfattning, den största förlust, som 
drabbade denna församling. Under 1870 års riksdag bibehöll jag 
den plats, man redan 1867 behagat tilldela mig i statsutskottet, 
men då mina åsikter icke i statslånefrågorna lyckades vinna något 
afseende, och då Silfverschiölds åsikter angående grunderna för 
utskottstillsättningen allt mer och mer öfvergifvits, utbad jag mig 
af baron Stjernblad att icke vidare komma i åtanke vid val till 
ledamöter af statsutskottet. Detta beviljades, och jag kände mig 
tacksam för den ridderlighet, som visade sig i aftalets uppfyllande, 
ty jag erhöll icke en enda röst. Från och med samma riksdag har 
jag icke deltagit i några partikombinationer, utan helt enkelt gjort 
mitt val mellan de tvenne valsedlar, som jag vanligen, vid alla val* 
tillfällen, funnit på min pulpet.» 

Från nämnda tidpunkt intog sålunda A. O. Wallenberg, som dock 
allt fortfarande och ända till sin bortgång var en af kammarens mest 
uppmärksammade medlemmar, en särdeles egendomlig, isolerad ställ* 
ning inom riksdagen. »Synnerligen högt ansedd i ekonomiska frå* 
gor, däri han med allt skäl gällde som auktoritet, vägde hans ord», 
skref E. Svensén efter hans död i »Ur dagens krönika», »ej tyngre, än 
om det kommit från hvilken fantastisk ideolog som helst. Ännu oftare 
hände det dock att ett förslag förkastades, blott därför att det kom från 
honom, äfven om det i och för sig var aldrig så godt; och mer än en 
gång skulle han haft giltig anledning att mot sina riksdagskamrater 
rikta den maning, som Mirabeau en gång tillropade den första franska 

186 



nationalförsamlingen, att försöka glömma, om det eller det försla= 
get kom från honom, och behandla det efter dess egen förtjänst. 
Men hade Wallenberg en gång fattat en plan i sikte, var han också 
mannen att genom nederlagens skärseld föra den fram till seger, 
kosta hvad det ville. Motgången tycktes endast ingifva honom ny 
kraft; trots upprepade och för hvar och en annan förkrossande 
nederlag kom han åter och åter igen med sina förslag, ända till 
dess den svaga minoritet, han från början fått med sig, en vacker 
dag växt till majoritet.» 

Med A. O, Wallenbergs obundenhet af partiband, liksom kan* 
ske än mer med hans personliga läggning, följde att han i som* 
liga frågor uppträdde såsom ganska konservativ, i andra åter 
som afgjordt frisinnad eller till och med radikal. Såsom ett exem* 
pel på det senare har här ofvan antydts hans sympatier för val* 
rättens till Andra kammaren utsträckning, medan han däremot i 
afseende på den kommunala rösträtten intog en konservativ stånd* 
punkt, I humanitetsfrågor var han utprägladt frisinnad, och »sär* 
skildt hafva Sveriges kvinnor», skrifver den nyss anförde min* 
nestecknaren, »anledning att bevara i tacksamt minne hvad han 
verkat för att utvidga deras rättigheter och bättra deras villkor. I 
förening med friherre B. O. Stackelberg genomdref han år 18S4 ned* 
flyttningen af kvinnans myndighetsålder från tjugufem till tjuguett år. 
Redan tidigt hade han börjat i stor utsträckning använda kvinnor 
i Enskilda Bankens tjänst, och det goda resultatet häraf torde ej 
minst ha bidragit att befästa hans åsikter i kvinnofrågan. Och då 
en gång historien skrifves om kvinnans frigörelse i vårt land, bör 
det ej förgätas, att det föredöme, han gaf genom denna åtgärd, 
kanske mer än något annat bidrog att i vida kretsar bryta fördo* 
men mot en utsträckt användning af kvinnans arbetskraft.» 



187 



A. O. WALLENBERG OCH STOCKHOLM. - HANS KOM. 
MUNALA VERKSAMHET OCH UPPFATTNING OM STA. 
DENS INTRESSEN. - STÄLLNING OCH INFLYTANDE 
BLAND STADSFULLMÄKTIGE. - WALLENBERG SOM 
TIDNINGSMAN. - HANS FÖRBINDELSER INOM PUBLI. 

CITETEN. 




EDAN den k. förordningen om kommunalstyrelse för 
Stockholms stad af den 23 maj 1862 trädt i kraft, ägde 
det första valet af stadsfullmäktige rum i mars följande 
år, och bland de etthundra män, som då utsagos, var 
äfven A. O. Wallenberg. Man kan väl säga, att det 
förtroende, som härigenom visades honom och som var ett erkänn 
nande af hans framstående verksamhet, också innebar en utmärkelse, 
ty korporationens första uppsättning kan utan öfverdrift betecknas 
som en elitförsamling af hufvudstadens mest ansedda och bemärkta 
män på vidt skilda verkningsfält. Där märktes sålunda förre öfver» 
ståthållaren grefve J. Essen Hamilton, statsrådet K. J. Berg, justitie» 
råden V. Cramér och C. A. Lindhagen, Stockholms justitie* och 
handelsborgmästare J. F. Eklund och L. A. Weser, professorerna 
i^GNus Huss, Hj. Abelin, g. von Duben och P. H. Malmsten, 
generalkonsulerna C. Benedicks och H. Davidson, fabriksidkarna 
Jean Bolinder och Holdo Stråle, grosshandlarna S. Godenius, 
Fr. Schartau, J. G. Schwan och J. Bäckström, generalerna grefve 
Sv. Lagerberg och J. A. Hazelius, Lars Johan Hierta och August 
Blanche m. fl. A. O. Wallenberg synes från första början ha funnit 
sig väl till rätta i den illustra församlingen, där han också behöll 
sin plats så länge han lefde och där han erhöll många vittnesbörd 
om uppskattning af sitt arbete och nit för hufvudstadens ekono* 
miska, sociala och kulturella utveckling. Sålunda valdes han redan 
år 1865 till ledamot af beredningsutskottet och verkade som sådan 



188 



till 1877, hvarpå ett intermezzo följde till 1881, då han återvaldes 
och sedan stannade till sin död; år 1870 blef han medlem af den 
är 1866 inrättade handels* och sjöfartsnämnden, där han samtidigt 
utsågs till ordförande och likaledes verkade till sitt frånfälle, och 
1875 valdes han efter statsrådet Lagerstråle till stadsfullmäktiges 
vice ordförande och fungerade på denna post, liksom äfven i be* 
redningsutskottet, i två år. Om hans anseende hos stadsfullmäktige 
vittnar ju äfven förtroendet att i Första kammaren representera Stock* 
holm, hvilket trots de ej oväsentliga förändringarna i fullmäktiges 
sammansättning förnyades två gånger och sålunda beredde A. O.Wal* 
lenberg plats i vårt öfverhus alltifrån 1867 till hans bortgång, eller 
i nära två decennier. Under denna långa tid deltog han träget ej 
blott i arbetena i de förberedande utskott och nämnder, af hvilka 
han var ledamot, utan äfven i debatterna. Däremot finner man, att 
han inom kommunalrepresentationen var en vida mindre flitig motio* 
när än inom riksdagen, och anledningen härtill torde, oafsedt den 
omständigheten att han inom den förra hade ett mer begränsadt 
eller mindre vidsträckt fält för sin verksamhetslust än inom den 
senare, få sökas däri att han i alla viktigare frågor slöt sig till C. 
A. Lindhagen, hvars kommunalpolitik han gillade och understödde. 
Under hela sin stadsfullmäktigetid väckte sålunda A. O.Wallenberg 
endast ett fåtal eller, närmare angifvet, blott sex motioner. 

Stadsfullmäktiges första sammanträde ägde rum den 20 april 1865 
och öppnades af korporationens själfskrifne ordförande, öfverståt* 
hållaren friherre Bildt. I sitt öppnings* och hälsningstal framhöll 
denne stundens betydelse, som han var öfvertygad om att alla de 
närvarande äfven kände. Den nya kommunalrepresentationen hade 
ett vidsträckt fält för sin verksamhet, ty på alla områden förspordes 
lif och utveckling. Stadens drätsel befunne sig i ett blomstrande 
tillstånd, som kunde ytterligare förkofras genom ett intensivt och 
samvetsgrant arbete. Till sist lyckönskade talaren stadsfullmäktige 
till det förtroende, de erhållit, och hufvudstaden till det val den 
gjort af skickliga och bepröfvade män. 

De maktpåliggande arbetena kunde sålunda under lofvande aua 
spicier begynna, och bland de många och viktiga frågor, som från 
början togo stadsfullmäktiges uppmärksamhet i anspråk, må i främsta 
rummet nämnas den nya och storslagna stadsplanen, hvilken också 
efter hand, fast under mycken tvekan och strid, antog bestämda 
former. Det var hufvudsakligen C. A. Lindhagen, som var den 

13» 

189 



initiativtagande och drifvande kraften vid genomförandet af de med 
planen förbundna förändringarna och nyanläggningarna, hvilka först 
gällde Nybrovikens delvisa utfyllande, Värtahamnen, de ståtliga espla* 
naderna pä ännu obebyggda områden af Norrmalm och Ladugårds* 
landet o. s. v. samt därefter omregleringen af Södermalm med om» 
läggningarna af Saltsjö;» och Mälarstränderna m. m. A. O.Wallenberg 
deltog ej ofta i diskussionen om dessa ärenden, men att han följde 
dem med intresse och äfven emellanåt ingrep i deras afgörande, 
därom träffas flera vittnesbörd. Sålunda skänkte han förslaget om 
Vartahamnens anläggning sitt stöd, och för Stockholms stads del* 
tagande i Västerås — Bergslagsbanans tillkomst och anläggning motio* 
nerade han om beviljandet af ett låneunderstöd af en och en half 
miljon kronor, hvilket ock af stadsfullmäktige bifölls. Det var på 
A. O. Wallenbergs initiativ, som stadsfullmäktige beslöto inköpa vissa 
områden af de vidsträckta Rörstrandstomterna, hvarigenom visserli* 
gen i första hand Rörstrandsbolaget gjorde en god affär, men äfven, 
såsom sedermera visat sig, Stockholms stad vann ökade möjligheter 
för den s. k. Vasastadens anläggning och utvidgning. 

I viss mån till samma intressesfär som nyss berörda angelägenheter 
hörde frågan om Skeppsholmens och närbelägna strandområdens på 
Djurgården öfverlåtande åt eller förvärfvande af Stockholms stad. 
Såsom här ofvan omtalats, väckte A. O.Wallenberg motion härom i 
riksdagen, och fastän förslaget, liksom hans ofta återkommande fram* 
ställningar om Baggensstäkets upprensning, väl afsåg att gagna hela 
rikets handel och sjöfart, äfvensom tillgodose viktiga försvarsintressen, 
var det dock hufvudstadens merkantila förkofran samt utvidgningen 
och förbättrandet af dess hamnförhållanden, som mest lågo motio* 
nären om hjärtat. Att han därvid äfven tog hänsyn till skönhets* 
krafven, synes framgå af uttalandet i motiveringen om de på Skepps* 
holmen och Djurgårdsstranden tillämnade magasinsbyggnadernas dock 
skäligen tvifvelaktiga prydlighet, men man får i det hela den upp* 
fattningen, att för A. O.Wallenberg de praktiska och ekonomiska syn* 
punkterna såväl i denna som andra frågor voro hufvudsaken. Däri 
stod han för öfrigt ingalunda ensam, och erinras må, att de este* 
tiska fordringar och hänsyn, som i våra dagar börjat göra sig gäl* 
lande vid Stockholms omdanande, på 1860— 70*talen, ja långt senare, 
voro okända eller obeaktade. I detta sammanhang må likväl näm* 
nas, att åtminstone en af A. O. Wallenbergs motioner hos stads* 
fullmäktige direkt ville främja ett skönhetsintresse. År 1863 fram= 

190 



lade han nämligen motion om skyndsamt nedtagande af en miss* 
prydande läktare i Strömparterren. 

Bland hans öfriga motioner är det egentligen endast en, som var 
eller ännu är af något större intresse, nämligen hans med framgång 
krönta förslag år 1867, att stadsfullmäktige skulle hos K. M:t 
anhålla om ett statsanslag å 10,000 kr. till hållande af vetenskapliga 
föreläsningar i Stockholm under de två närmaste åren, mot villkor 
att kommunen bekostade lokal och belysning. Motionen föranled* 
des närmast af det vid denna tid framträdande önskemålet om upp* 
rättandet af en högskola eller ett eget universitet i hufvudstaden. 
Början härtill hade gjorts redan år 1863 med de af professor Axel 
Key och bibliotekarien Harald Wieselgren anordnade offentliga före* 
läsningarna. Dessa kommo följande år under öfverinseende af rege* 
ringen, som uppdrog åt öfverståthållaren samt Svenska akademiens, 
Vetenskapsakademiens och Vitterhets*, Historie* och Antikvitets* 
akademiens sekreterare, herrar friherre B. von BESKO^x^, professor 
P. F. Wahlberg och riksantikvarien B. E. Hildebrand, att hand* 
hafva ledningen. När så fråga uppstod om att hugfästa minnet af 
den genomförda representationsreformen, bildades den s. k. decem* 
berfonden med syfte att upprätta en högre bildningsanstalt i huf* 
vudstaden, och de insamlade medlen öfverlämnades till drätsel* 
nämnden för att under stadsfullmäktiges kontroll vårdas och för* 
räntas. För sakens ytterligare främjande väckte därpå A. O. Wallenberg 
sitt ofvannämnda förslag, som bifölls af stadsfullmäktige och för* 
anledde K. M:t att vid 1868 års riksdag framlägga en k. proposition. 
Denna vann emellertid ej riksdagens bifall, men följande år bildades 
Stockholms högskoleförening, som under Lindhagens ledning lyc* 
kades om än långsamt förverkliga frågans lösning, och den Wallen» 
bergska motionen kan alltså betecknas som en härtill åtminstone 
bidragande eller förberedande åtgärd. 

Om A. O. Wallenbergs namn sålunda ej särdeles ofta träffas bland 
stadsfullmäktiges motionärer, så är därmed ingalunda sagdt, att han 
intog en obemärkt ställning eller ej spelade någon inflytelserik roll 
inom kommunalrepresentationen. Utom protokollen bevaras tvärtom 
många vittnesbörd om motsatsen, skildrade i de samtida tidningarna 
och särskildt i redogörelserna för valen såväl för stadsfullmäktiges egen 
komplettering som till riksdagsmän för Stockholms stad. Flera af 
A. O. Wallenbergs biografer omtala också hans ingripande i valen 
och på valmötena, och om hans inflytande på de förra och upp» 

191 



trädande vid dessa får man en ganska målande föreställning i föl» 
jande uttalande af en bland dessa biografer, nämligen E. Svensén: 
»Allt ifrån begynnelsen ledamot af Stockholms stadsfullmäktige, 
fann Wallenberg äfven på det kommunala området ett rikt och 
tacksamt fält för sin aldrig hvilande verksamhet. Stadsfullmäktige 
insatte honom tre gånger i Första kammaren; och allt sedan det 
nya riksdagsskickets början har intet riksdagsval föregått för Stock* 
holms stad, vare sig till Första eller Andra kammaren, utan att han 
varit med bland de främsta och agiterat. En tid, då högerns makt 
stod på sin höjdpunkt, tycktes han nästan äga privilegium på att 
oktrojcra riksdagsmän för hufvudstaden. Detta sågs ej med blida 
ögon af de liberala valmännen, och än mindre af dem som stodo 
under strecket och som en gång för alla fått klart för sig, att 
Wallenberg var den förklarade representanten för det arbetsfientliga 
storkapitalet. Därför möttes han ofta på valmötena med hyssjnin* 
gar, och det var vid ett dylikt tillfälle, som han med sin vanliga 
torra sjömanshumor förklarade, att 'den, som trotsat tusen stormar 
på hafvet, känner sig icke störd af ett sakta sus från en ärad för* 
samling'.» 

I intimt samband med A. O. Wallenbergs politiska och ekono* 
miska verksamhet stodo hans förbindelser med tidningspressen och 
hans eget arbete i dennas tjänst. Den nyss åberopade minnesteck* 
naren säger, att pressen var ett maktmedel, som A. 0.\X allenberg för* 
stod att till dess fulla värde uppskatta och till dess fulla utsträckning 
begagna sig af, och studiet af hans märkliga lefnadssaga bekräftar 
det träffande i denna utsago. I själfva verket torde det ej hafva 
funnits vare sig bland hans samtida eller förr eller senare någon 
icke tidningsman af facket, som utvecklat en så flitig och mång* 
sidig journalistisk verksamhet som A. O. Wallenberg. De artiklar, 
som flöto ur hans penna, voro nämligen otaliga, och fastän han 
naturligen oftast och helst skref i ekonomiska och politiska ämnen, 
famnade hans intresse äfven tilldragelser och spörsmål på andra 
områden. Man finner sålunda, hur han skref ledande artiklar i 
angelägenheter, som ej tillhörde hans verkningsfält vare sig som 
politiker eller bankman, hur han ännu så sent som på 18S04alet 
förde en rätt skarp polemik med Aftonbladet angående Linnéstoden, 
vid hvars tillkomst och slutgiltiga förverkligande han emellertid 
hade kraftigt bidragit, men hvari hans åtgärder i nämnda tidning 

192 



voro föremål för bittert och oberättigadt klander, och hur han i 
tidningen Figaro, med hvilken han under några år hade lifliga för* 
bindelser, bidrog ej blott med de flesta riksdagsredogörelsema utan 
äfven i »rakknifsafdelningen» med en mängd smärre, ofta person* 
ligt hållna och sarkastiska meddelanden o. s. v. Det är uppenbart, 
att han hade en alldeles särskild läggning eller fallenhet för jour* 
nalistens värf, om han än stundom röjde stor benägenhet att utdraga 
sina artiklars bredd och därigenom minska deras njutbarhet. På de 
områden, där han ägde fackmannens erfarenhet och insikter, var 
hans författarskap både af stort värde och mycket uppmärksamm.adt, 
och den serie artiklar han under flera år skref i Aftonbladet under 
rubriken »Ekonomiskt» skattades sålunda högt både för sin sak* 
rikhet och för de många nya idéer och uppslag de ofta innehöllo.^ 
Såsom vittnesbörd härom må anföras följande utdrag ur ett bref i 
november 1866, då adressaten återkommit från en längre vistelse 
utomlands, från statsrådet C. J. Malmsten, hvilken visserligen var 
A. O. Wallenbergs personlige vän, men ej kan misstänkas för att 
hafva skattat åt begäret att smickra: »Välkommen tillbaka från din 
långresa, uthvilad och föryngrad, för att med stärkta krafter och 
friskt mod åter deltaga i dagens strider! Med stort nöje har jag 
återfunnit den förträffliga 'ekonomiska' pennan i Aftonbladet. Den 
är väl behöflig för att reda och upplysa i dessa tider, då man ifrån 
vissa håll tyckes hafva gjort till sin uppgift, att i en mängd eko* 
nomiska frågor förvirra begreppen och bringa i misskredit — själfva 
sunda förnuftet.» 

Om A. O. Wallenberg sålunda då och då erhöll erkännande för 
sin publicistiska verksamhet, liksom han utan tvifvel af densamma 
själf erfor både tillfredsställelse och förströelse, så beredde den 
honom dock ofta såväl missräkningar som obehag. Härpå må an* 
föras några exempel i samband med efterföljande erinringar om 
det allmänna eller yttre förloppet af hans journalistiska bana. 

I det föregående har omtalats huru denna, oafsedt tillfälliga 
bidrag i Aftonbladet, tog sin början med startandet af tidningen 
Bore. I det förut omnämnda den 17 december 1S4S utgifna prof* 
numret meddelades, att tidningen utgafs »af några unga män utan 
namn i den publicistiska och litterära världen», och beträffande 
programmet yttrades, att man ville vinnlägga sig om att i polemiken 
iakttaga mer hofsamhet, än det på den tiden inom pressen var van» 

* Jämför sid. 107 o. följ. 

193 



ligt, och därmed syftades särskildt på Aftonbladet. Studiet af Bores 
tre årgångar — tidningen upphörde nämligen den 28 november 
1851 - - skänker också det intrycket att man i allmänhet lyckades 
framgångsrikt upprätthålla denna föresats. Anledningen till att tidnin* 
gen det oaktadt och trots dess ofta både mångsidiga och värdefulla 
innehåll fick så kort lifslängd var den, att ett par af dess grundare, 
nämligen Lallerstedt och Lilljeborg, blefvo delägare i Aftonbladet 
och att Bore, sedan tidningen den 27 december 1850 förändrats till 
daglig, icke bar sig. I samband med dess upphörande öfvcrgick 
äfven Bores fasta redaktionspersonal, A. Sohlman, C. Lilljeborg 
och C. Ekgren, till Aftonbladet, och det var också där, som 
A. O. Wallcnberg under 1860#talet fann fältet för fortsättningen 
af sin publicistiska verksamhet och gjorde denna särskildt be* 
märkt. 

Det var nämligen, såsom redan är sagdt, i Aftonbladet som A. O. 
Wallenberg skref sina mycket uppmärksammade ekonomiska artiklar, 
men han bidrog med artiklar äfven på andra områden. Det vid* 
sträckta utrymme, han därför gjorde anspråk på, uppgifves ha varit 
anledningen till att samarbetet med tidningens hufvudredaktör August 
Sohlman emellanåt föranledde meningsskiljaktigheter och hotade att 
brista, men den egentliga orsaken till att detsamma slutligen också 
brast och föranledde en på sin tid rätt uppseendeväckande brytning, 
var nog den, att A. O. Wallenberg, hvilken var delägare i tidningen, 
ville utöfva en ledande ställning inom redaktionen. Att brytningen 
emellertid ej hade den skarpa och ovänliga form, som stundom upp* 
gifvits, utan skedde i all vänlighet, framgår af följande bref från 
Sohlman, dateradt den 10 december 1868 och af intresse äfven 
såsom belysande det värde, afsändaren satt på A. O. Wallenbergs 
medarbetarskap: 

H. Herr A. O. Wallenberg! 
Då Ni uti Eder skrifvelse af den 3 dennes meddelat mig, att Ni till följd af en 
ny tidnings uppsättande icke mera kommer att lemna bidrag till Aftonbladet och 
då den nya tidningen redan börjat utkomma, är det mig en kär pligt att uttala 
min hjertliga tacksägelse för godt samarbete under tre års tid samt för all der; 
under visad vänlighet, samt att derjemte uttrycka den förhoppningen, att detta 
arbete, som medan det pågått varit Eder kärt, måtte hos Eder qvarlemnat ett 
icke oangenämt minne. Då vi sednast talades vid, yttrade Ni, att huru de ifråga* 
varande tidningsförhållandena än måtte gestalta sig, ville Ni i alla händelser per* 
sonligen hysa välvilja för mig och bevara ett vänskapligt förhållande. Jag vågar 
taga fasta derpå, ty jag tror, att då Ni säger någonting sådant, så är det icke en 

194 



höflighetens fras, utan fullt och allvarligt menadt. Under uttalande af mitt hjertliga 
och uppriktiga tack äfven härför, tecknar jag vänskaps^ och högaktningsfullt 

AUG. SOHLMAN.» 

Den nya tidning, som Sohlman syftade på i denna skrifvelse, var 
Stockholms=Posten, hvilken A. O. Wallenberg i förening med C. F. 
Bergstedt, c. Fr. W^ern, O. Dickson m. fl. uppsatte på hösten 1868 
och hvars första nummer utgafs den 7 december s. å. Till redaktör lär 
först ha varit påtänkt Hans Forssell, men denne blef med anledning 
af J. W. Ambergs sjukdom medlem af och sekreterare i myntkom* 
mitten och kunde ej åtaga sig värfvet, och utsågs i stället C. H. 
Rydberg, då medarbetare i Post* och Inrikestidningar. Han fungerade 
som redaktör till och med 1869 års slut, men efterträddes då af 
fil. dr F. Åkerberg, hvilken förestod redaktionen så länge tidningen 
ägde bestånd eller till och med den 31 december 1870. Den egentliga 
redaktionella ledningen sköttes emellertid af Wallenberg och Berg* 
stedt, som också voro tidningens hufvuddelägare. 

Enligt anmälan i första rummet skulle Stockholms*Posten vara 
ett organ »för frisinnad och själfständig behandling af offentliga 
angelägenheter», och i den politiskt ledande artikeln lästes efter 
några förhoppningar om representationsförändringens och tvåkammar* 
systemets välsignelsebringande verkningar följande uttalande: »Vi 
känna hos oss inga andra syften än det allmänna bästa och göra 
inga anspråk på någon af de partibenämningar, hvarmed man på 
vissa håll inom pressen — barnsligt nog, som det förefaller oss — 
äflas att utgjuta och förhärliga sin lilla liberalism.» Tidningens 
ekonomiska program var skrifvet af A. O. Wallenberg och innehöll föl* 
jande: »De ekonomiska frågornas skärskådande är af stor vikt. Man 
inhämtar däraf kunskapen om hvad man har och hvad man icke 
har samt huru man skall ernå det man saknar. Nödvändigheten af 
att ägna de ekonomiska frågorna uppmärksamhet kommer sig närmast 
däraf, att vi lefva under förhållanden, som göra de materiella bevisen 
oafvisliga. De skönaste idéer äro blott vackra tankar till dess de 
iklädas materiell form. Materiell själfständighet är endast en såp* 
bubbla, om man ej använder stora krafter för att betrygga nationens 
ekonomiska välstånd. Den svenska sången: Triskt mod, I gossar 
blål' kan på ett förträffligt sätt lifva sinnena, men blir ändå icke 
tillfyllestgörande, om man till det materiella försvaret har tomma 
arsenaler, klen krigskassa och utarmade skattdragande. Se på stater 
med usla finanser: ruinerande räntor, ingen säkerhet för den enskilda 

195 



egendomen; utpressning nedåt, korruption uppåt, beroende utåt.» 
Tidningen, som till en början blott utkom två gånger i veckan, men 
från och med ingången af 1870 dagligen, gjorde nog sitt bästa för att i 
sin verksamhet följa de sålunda angifna riktlinjerna, och särskildt 
var A.O.Wallenberg en mycket flitig medarbetare inom de ekonomiska 
och politiska facken. Men då tidningens nyhets* och annonsafdel* 
ningar voro mycket magra och förströelseläsning blott sällan före* 
kom i dess spalter, saknade företaget förutsättningarna för att vinna 
större spridning och ekonomiskt bära sig. Med 1870 års utgång 
upphörde också Stockholms^Posten, efter att ha vållat sina utgifvare 
och bland dem i främsta rummet A. O.Wallenberg en förlust af om» 
kring 80,000 kr, I tidningens sista nummer, den 31 december 1870, 
finnes en tre spalter lång ledare af A. O.Wallenberg, som där riktade 
några afskedsord till publiken och försvarade sig mot de beskyll* 
ningar för byråkrati och plutokrati, som under den stundom mycket 
häftiga polemiken med andra tidningar och särskildt Nya Dagligt Alle» 
hända kommit Stockholms*Posten till del: »Vi hafva anslutit oss till nä* 
ringsfrihet, det fria utbytet, det fria aftalet, det lilla kapitalets betryg* 
gande — det stora kapitalet har alltid vetat betrygga sig själf — lättnader 
i allmänna rörelsen, kommunalanstalterna och sjöfarten. Ingenstädes 
hafva vi förordat åtgärder för den kapitalstarke. På lagstiftningens 
område hafva vi medverkat att afskaffa fängelsestraff för den skuld* 
satte och bokfordringars bevisningskraft gent emot dem, som icke 
kunna föra bok, på samma gång som vi arbetat för förbud mot 
den fattiges totala utarmande genom kreditmissbruk. Om allt detta 
betecknar penningvälde, representera vi i sanning gärna detsamma. 
Vi hafva icke haft att glädja oss åt en större allmänhets gunst, 
men vi hafva ej heller sökt densamma till hvad pris som helst. Om 
emellertid någon af våra läsare skulle komma att sakna oss, skulle 
det skänka oss mycken hugnad. Om vi ej rönt framgångens fröjder, 
hafva vi dock njutit arbetets tillfredsställelse.» 

Sedan Stockholms*Posten upphört, blef Dagens Nyheter den tid* 
ning, där A. O.Wallenberg företrädesvis medarbetade och där han un* 
en lång följd af år skref artiklar i ekonomiska frågor och angelä* 
genheter, men i slutet af lS70*talet trädde han äfven i förbindelse 
med den då af Hugo Nisbeth grundade tidningen Figaro. Denna 
hade från början väckt stort uppseende och vunnit stark spridning 
och skulle antagligen haft en lysande ekonomisk framtid, om redak* 
tören med omdöme och klokhet begagnat framgången och rätt fattat 

196 



sin ställning. Men Nisbeth var en hållningslös personlighet, hvars 
förnämsta styrka låg i att uppfånga dagsopinionen och att skildra 
mer eller mindre sensationella tilldragelser i pigga och lättlästa, ej 
sällan mycket personligt hållna meddelanden. Värdet af en sådan 
ackvisition under en period af korsande rykten och en uppjagad och 
orolig opinion insågs snart af A. O. Wallenberg, och ett samarbete 
mellan dem började, hvilket dock hufvudsakligen inskränkte sig till 
kortare reklamer eller pikanta utfall bakom kulisserna. A. O.Wallen* 
berg torde aldrig hafva betraktat den fiffige barberaren såsom något 
groft artilleri till skydd för sin ställning, men det var ju alltid en fördel 
att hafva hans rakknif riktad på motståndarna. A. O.Wallenberg kan 
emellertid härvid icke frikännas från en viss oförsiktighet. Det gick till 
en tid, men Nisbeth, som förde ett kostsamt bohemlif, behöfde 
ständigt och mycket penningar, det blef s. k. handlån, förskott, 
förskrifning på kommande prenumerationsmedel och slutligen rätte* 
gång med förlikning, hvarvid å ena sidan utarbetades en räkning 
på intagna ströbitar enligt annonspris och å andra sidan uppvisades 
huru saldot mellan inkomst och uttag snarare utföUe till skuld för 
Nisbeth än till något hans tillgodohafvande. Saken var i sig själf 
en bagatell, men obehaglig för A. O.Wallenberg, då Nisbeth naturligt* 
vis icke underlät att framställa sin sak såsom den intelligente tidnings* 
skrifvarens gent emot den mäktige bankmannen med den pikanta 
bakgrunden af en hälft afslöjad anonymitet. 

Under tiden 1879 — 82 använde A. O.Wallenberg understundom äf* 
ven Svenska Tidningar, ett veckoblad, som hade stor spridning i lands* 
orten bland småfolket och andra på grund af sitt ytterst billiga 
prenumerationspris, sitt utvecklade kommissionärssystem samt åtskil* 
liga extra lockelser och som utdelades gratis på alla offentliga stal* 
len i Stockholm. Där skref A. O.Wallenberg mest i bankfrågor och 
afhandlade särskildt spörsmålet, huruvida insättare eller aktieägare 
i banker böra företrädesvis genom lag skyddas. 

Då Figaro var i nedgående, började en annan stockholmsk vecko* 
tidning. Vikingen, 1883 — 85 genom sitt politiska uppträdande mot 
Posscska ministären och landtmannapartiet taga en viss fart. Hvem 
som först sökte den andre, A. O.Wallenberg eller Vikingens redaktör, är 
ovisst, men här upprepades det under A. OWallenbergs publicistiska 
verksamhet icke ovanliga fenomenet, att en tidningsutgifvare klap* 
pade på bankmannens börs och, då dylika transaktioner icke läto 
hänföra sig till bankpapper, emottog handlån mot vanlig revers på 

197 



tusentals kronor. A. O. Wallenbcrg var storslagen, då han ansåg sig 
kunna draga någon nytta af publicister, ehuru han dädaneftcr undvek 
att blanda sig i tidningsbolag; han var van att betala i stället för mot* 
satsen, då han hade sin hand med i pressen, och då den s. k. revor* 
sen var ställd på fri uppsägning, hade lian ju garanti för att icke 
blifva lämnad ur räkningen. 

Under de två sista åren af sitt lif hade A. O. \V allenbcrg Göte* 
borgs»Posten till förmedlare af sin publicistiska verksamhet. Han 
skref där ett flertal utredande uppsatser i ekonomiska ämnen, före* 
trädesvis afhandlande den organisation, han ansåg böra gifvas åt 
Riksbanken för att sätta denna i stånd att fullt motsvara en stats* 
och centralbanks bestämmelse. 



198 



TOLFTE 



KAPITLET 




BIOGRAFISKT EFTER 1855. - I FAMILJEKRETSEN. - 

UMGÄNGE OCH VÄNNER. - REPRESENTATION, SOM- 

MAR VISTELSER OCH RESOR. - UTLÄNDSKA PERSON» 

LIGA FÖRBINDELSER. 




F de redogörelser, som i de föregående kapitlen läm« 
näts om A, O. Wallenbergs verksamhet såsom bank* 
man, riksdagsman o. s. v., har framgått, att han i 
allmänhet hade lyckan med sig och att hans rastlöst 
verksamma lif, hur rikt det än var på strider och svå* 
righeter, väl beredde honom åtskilliga missräkningar, men knappast 
några allvarliga motgångar. Samma lycka rönte han, och i ännu 
högre grad, som privatman och i sitt enskilda lif. För granskaren 
af detta och af de minnen och meddelanden, som finnas bevarade 
därom, framträder han också som en vänsäll man, en harmoniskt 
utvecklad personlighet, hvilken ingalunda var främmande för hjärtats 
förpliktelser och i sätt och uppträdande ofta ådagalade en rättfram 
och fryntlig älskvärdhet. Helt säkert ägde han härför många na* 
turliga förutsättningar, men äfven hans karaktärsutveckling var nog 
resultatet af träget arbete och aktgifvande på sig själf, och helt visst 
har C. F. Bergstedt, den af hans biografer, som säkerligen bäst 
kände honom, träffat den härför rätta förklaringen i följande karak* 
täristik: »Wallenberg var i eminent mening a selfmade man, som 
genom strängt och ihärdigt arbete skapade icke blott sitt öde utan, 
hvad mer är, sin personlighet. Det var icke på lek som han åratal 
igenom af fritt val lefde den simple sjömannens hårda lif i skansen 
på främmande fartyg, delande hans mödor, endast för sig själf be* 
varande sin högre odling, sina framtidsplaner och sitt framtidshopp. 
Först af allt gällde det att tillkämpa sig ekonomiskt oberoende, 
hålla sig fri från skulder och forma sitt verktyg för den kommande 
dagens arbete. Detta var icke alltid så lätt under handelns och sjö* 
fartens betryck i följd af den sydamerikanska bankkrisen kring medlet 



199 



af 1830*talct. lian berättade med någon stolthet, hur han en morgon 
kom till Boston, där hans fartyg lade upp, med en enda dollar i 
fickan och svaga utsikter till ny hyra, ty hundratals matroser lefde 
på kredit i hoardinghusen, oftcr för de samvetslösa hyresvärdarnas 
prejeri; men redan samma afton stod Wallenberg med räddad sjö* 
kista ocli halfva dollarn i behåll vid ankarspelet på ett utgående 
fartyg, hvars kapten bland mängden af matroser på kajen valde den 
unge svensken för hans hurtiga utseende och städade skick.» 

Detta var en uppfostran så god som skolrummets, tillägger minnes* 
tecknaren, och A.O.\X'allcnbergerkände äfven villigt dess välgärningar. 
lian tillskref sjömansyrket den goda fysiska hälsa och andliga friskhet, 
åt hvilka han i mannaåldern och ålderdomen hade att glädja sig, 
och vänner, som voro ovissa i valet af lefnadsbana för sina söner, 
plägade han råda att låta dem bli sjömän. »Den som duger bra 
ombord, den duger också i land», brukade han säga, och själf till* 
lämpade han rikligt denna sin åsikt. Ej mindre än se.\ af hans söner 
Hngo nämligen under längre eller kortare tid pröfva sjömannens yrke. 

A. O. Wallcnbergs första äktenskap blef som förut omtalats ej 
långvarigt. Den unga makan bortrycktes nämligen af döden redan 
år 1855 och jordades å Katarina kyrkogård, på hvars västra del den 
af ett järnstaket omgifna Wallenbergska grafven är belägen. I denna graf 
fingo äfven två af barnen, hvilka afledo vid unga år, nämligen dottern 
OscAKA, f. 1847, d. 1863, och sonen Louis (se nedan), sitt hvilorum. 
Med anledning af den förstnämndas bcgrafning den 29 mars 1865 skref 
August Blanche i Ny Illustrerad Tidning en dödsruna, hvarur må 
anföras följande: »I högkoret i Katarina kyrka stod förliden söndags* 
middag på katafalken en likkista, öfverdragen med svart, men från 
ofvan till nedan smyckad med buketter af hyacint, 'den döende 
kraftens hjärtblad', såsom skalden kallar denna blomma, och myrten» 
kransar lågo där i öfverflöd. Det var en sextonårig flicka, som 
hvilade där, långt innan hon hunnit tröttna vid lifvet. Orgeln och 
sången ljuda från läktaren, välsignelsen från altaret, kistan bäres ut, 
sänkes ned i djupet, och efter följa alla buketter, alla kransar, med 
en tårens pärla på h varje. Ack, den är härlig ändå ungdomens lik* 
begängelse. Att få försvinna med hela sin lefnadsvår, sin största 
oskuld, sina oblandade fröjder, sina ännu icke gäckade dröm* 
mar och förhoppningar: skulle man missunna dig det, lyckliga 
Oscara!» 

Den Wallenbergska grafven på Katarina kyrkogård har med min* 

200 



net af de bortgångna familjemedlemmarna förbundit en särskild upp# 
gift för de kvarlefvande och tid efter annan komna generationerna. 
Hvarje nyårsdag på morgonen samlas nämligen där familjens med= 
lemmar, sedan de i ottesången hälsat det nya årets ankomst. 

Jämte den nyss nämnda dottern Oscara hade A. O. Wallenberg 
i sitt första äktenskap tre söner, nämligen 

Jacob, f. 1851, död såsom sjöfarande 1872 i Pemambuco, där 
han äfven fått sitt hvilorum; 

Knut Agathon, f. 1853, Sveriges nuvarande utrikesminister, samt 

Wilhelm, f. 1855, d. 1910 såsom kapten i K. flottan. 

Ar 1861 ingick han nytt giftermål med Anna Eleonora Char* 
LOTTA VON Sydow, dotter af konteramiralen Johan Gustaf von Sy* 
dow och Eleonora Juliana Wiggman, och erhöll med henne fjor* 
ton barn, nämligen 

sönerna : 

Gustaf, f. 1863, löjtnant i K. flottan (slutligen kommendörkapten 
i reserven), svensk envoyé Japan och Kina; 

Marcus, f. 1864, underlöjtnant i K. flottan, v. häradshöfding, verk* 
ställande direktör i Stockholms Enskilda Bank; 

Louis, f. 1867. d. 1869; 

Oscar, f. 1872, kapten i K. flottans reserv, verkställande direktör 
i Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet; 

Axel, f. 1874, ryttmästare i Skånska husarregementets reserv, verk* 
ställande direktör i Baltiska Trävaruaktiebolaget ; 

Victor, f. 1875, ingenjör, direktör i Aktiebolaget H. Schultz; samt 

döttrarna : 

fru Anna Bergenstråhle, f. 1865; 

grefvinnan Siri Oxenstierna, f. 1868; 

fru Ingeborg Qvarnström, f. 1870; 

fru Lilly Crafoord, f, 1873; 

friherrinnan Alfhild af Ugglas, f. 1877; 

Oscara, f. 1878, d. 1880; 

friherrinnan Ruth von Essen, f. 1880; 

Thyra, f. och d. 1884. 

Det var sålunda en rik välsignelse på barn i det Wallenbergska 
hemmet, och denna rikedom utgjorde familjefaderns största glädje 
och stolthet. »Det var också vackert att se honom», skrifver Mar* 
cellus i en minnesruna, »med hela samlingen, stora och små, 
presidera vid frukostbordet. Det var en betydande skillnad i ålder 

14. A. o. WilUnberg. 201 



dem emellan, från skäggiga, fullvuxna män till små tultingar, och då 
någon anmärkte den stora åldersskillnaden, svarade A. O. Wallenberg 
skämtsamt: 'Hos mig kan minsta barnet aldrig gå'.» Han var varmt 
fästad vid dem alla, liksom äfven vid deras moder och styfmoder, 
som var icke blott hans innerligt afhåilna maka och den omtänk* 
samma värdinnan i hans stora och gästfria hus utan äfven hans för* 
trogna och medarbeterska i allt som intresserade honom. Det be* 
rättas också särskildt bland de kvarlefvandc af Knskilda Bankens 
personal från A. O. Wallcnbergs tid, huru han i allmänhet ej lade 
svårigheter och obehag på sinnet eller på grund af sådana visade 
sig nedslagen; men om detta någon gång hände så var det därför 
att hans fru var sjuk eller blott befann sig mindre väl än vanligt. 
När han sålunda en dag under den bekymmersamma tiden i slutet 
af 1870«talet kom upp i banken med mycket mulen uppsyn och 
förtroendemannen Lettström frågade, om något nytt bakslag inträffat, 
svarade han: »Ja, frun har inte sofvit godt i natt!» 

De ekonomiska motgångarna voro till för att öfvcrvinnas; och 
dessutom bodde i botten af hans natur, såsom jag redan flera gån« 
ger antydt, en oförbrännelig optimism icke utan en viss religiös färg* 
läggning, men af det naivt egoistiska slaget. Det var liksom om 
han i sitt innersta resonerade med vår Herre, eller med sig själf: 
»Om jag nu gör den eller den goda gärningen, så bör en himmelsk 
rättvisa nog belöna mig». Och i hans bref kan man läsa det mel* 
lan raderna, i ofta återkommande uttryck sådana som: Om Gud vill, 
är jag hemma då och då, eller om Gud vill går det bra, o. s. v. 
Härom bär äfven hans devis »Oss väl och ingen illa!» ett tydligt 
vittnesbörd. 

Men det var denna kolartro som i förening med hans outtrött* 
liga energi hjälpte honom öfver svårigheter, där andra skulle ha 
tröttnat. 

A. O. Wallenberg bebodde under större delen af 1860*talet en 
våning vid Beridarebansgatan och förra hälften af följande decen* 
nium en stor våning i huset n:o 66 Drottninggatan. År 1876 in* 
köpte han det vackra, efter ritningar af Scholander uppförda s. k. 
Barclayska huset vid Kungsträdgårdsgatan och inrättade där sitt 
gästfria och med allehanda konstverk smyckade hem. På somrarna 
bodde familjen dels på Sirishof, det vackra och vid Djurgårds* 
brunnsviken belägna f. d. Cossva*torpet, till hvilket Wallenberg år 
1866 erhöll besittningsrätten, och dels på den år 1875 förvärfvade 

202 



egendomen Malm vik å Lofön. \^d denna förtjusande egendom 
blef Wallenberg så fästad, att han sökte och erhöll tillstånd att i 
en gammal graf kulle där anordna sin familj egraf, och där har han 
äfven själf fått sitt sista hviloläger. 

Om förhållandena i det Wallenbergska hemmet, den närmaste 
umgängeskretsen m. m. lämna några anteckningar af en bland hu« 
sets söner rätt intressanta upplysningar. Vid sitt andra giftermål 
införde A. O. Wallenberg sin fru i sin gamla vänkrets, den s. k. 
Juntan, som turade om hos medlemmarna hvar 8:de eller 14:de dag. 
Till sällskapet hörde landshöfding Stråles, brukspatron Stråles på 
Rörstrand, dåvarande brukspatronen, sedermera hofmarskalken Reu* 
tersvärd med fru, justitierådet Cramérs, professor Abelins, dåva- 
rande underståthållaren, sedan landshöfding de Maré med fru och 
generaldirektör Bennichs. Till den närmare umgängeskretsen räk* 
nades vidare W. Lindbergs på Södra Varfvet, familjerna Wikblad 
och Arehn, med hvilka A. O. Wallenberg var släkt, pastor prima* 
rius Fallenius med fru (bekanta från Linköping), samt en mängd 
riksdagsmän och affärsmän. Bland gästerna märktes äfven talrika 
medlemmar af diplomatiska kåren, och flera bland dem tillhörde 
det intimare umgänget. Så var särskildt fallet med franske minis* 
tern Fournier, hvilken innehade sändebudsposten i Stockholm i åtta 
år, och med hans efterträdare grefve Gobineau, med italienske 
ministern grefve de la Tour m. fl. Tidt och ofta gåfvos större bjud* 
ningar eller fester. A. O. Wallenberg ansåg sig vara pliktig att represen* 
tera, han var äfven road däraf, och i hans vackra, präktigt hållna 
hem utöfvades vid sådana tillfällen storslagen gästfrihet. Men äfven 
vid mindre tillställningar var det ej ovanligt att talrika gäster 
infunno sig, och fru Wallenberg lät därför vanligen anordna mat 
för tjugu personer mer än hon visste vara inbjudna. Ofta hände 
det att familjefadern tog med sig hem till middagen personer från 
riksdagen eller bekanta han mötte på gatan. 

»Bland årliga fester — utom familjefesterna och de s. k. stora not* 
varpen — må nämnas en såsom synnerligen karaktäristisk och så< 
som bevis på hur A. O. Wallenberg visste förena det nyttiga med det 
nöjsamma», skrifver Marcellus i sina hågkomster i »Ur nyare tidens 
politiska skiften». »Detta var de s. k. banksamkvämen. H varje år på 
senare tiden erhöllo Enskilda Bankens delägare bjudningskort till en 
festlighet hos Wallenberg till någon af de närmaste dagarna före 
bankens bolagsstämma. Begynnelsen af denna soaré, som alltid slu* 

203 



tade med en splcndid supé, upptogs af uppläsning af och diskussion 
om bankstyrclsens och revisorernas årsberättelser, då hvarje lott* 
ägare utan att behöfva uppträda offentligt på bolagsstämman kunde 
erhålla de upplysningar han önskade. Wallcnberg var då icke den offi» 
cierande bankmannen utan den glade, trefligc värden, som kunde låta 
sina gäster få veta ett och annat, som bankens chef kanske icke på dra» 
gande kall och ämbetets vägnar hade funnit sig behöfva redogöra för.» 

Bland fester af mer offentliga eller allmänna anledningar, som gåfvos 
af A, O. Wallcnberg och som vittna om den stora utsträckning, hvari 
han fattade sina representativa skyldigheter, må nämnas den stora 
middag han gaf för de norrmän och danskar, hvilka på sommaren 
1869 kommo till Stockholm med anledning af prinsessan LoviSAS 
förmälning, och den fest, han gaf när fregatten X^inadis återkom från 
sin världsomsegling. 

Af mer privat natur men ändock uppmärksammade, liksom äfven 
förbundna med rikligaste undfägnad, voro de fester, han gaf med 
anledning af sin banks minnes* eller bemärkelsedagar, äfvensom af 
egna jubileianledningar. En sådan inträffade på sommaren 1884, då 
A. O. Wallcnberg kunde fira femtioårsminnet af sin första ankomst till 
Stockholm. Han gjorde det också med en fest på Sirishof och läm* 
nade därvid, omgifven af släkt och vänner, en öfverblick af sin 
mångskiftande verksamhet under det gångna halfseklet. 

I det Wallenbergska huset rådde en glad och ots'ungen umgän* 
geston, och att döma af flera bref från A. O. Wallenberg till Lett* 
ström under dennes vistelse i Paris på 1870*talet stod dansen 
högt i kurs bland ungdomens förströelser. Det var ju själfklart i 
ett hus, där de äldsta sönerna redan voro välbeställda underlöjt* 
nanter i K. flottan och de yngre som sjökadetter ej heller voro bort* 
komna. En omständighet, som särskildt bidrog till umgängeslifvets 
i det magnifika hotellet vid Kungsträdsgårdsgatan omväxling och 
frihet från tvång, var för öfrigt det ringa afseende, som tydligen 
fästes vid gästernas vidt olika samhällsställning. Gamle excellensen 
G. A. Sparre plägade säga, att det ingenstädes var så intressant som 
på supéerna hos Wallenbergs, emedan man endast där och på hof* 
vet träffade alla slags människor. Man mötte i de Wallenbergska 
salongerna och gemaken excellenser, statsråd och andra dignitärer 
såväl som personer i anspråkslösa sociala villkor, men alla voro lika 
välkomna, lika uppmärksammade. 

Om hvardagslifvet i det Wallenbergska hemmet meddelas, att där 

204 



ej rådde någon lyx, men rikligt och godt tillgodoseende af det ma* 
teriella lifvets fordringar samt därjämte den största ordning. Kl. 8 
f. m. intogs frukosten, och Gud tröste den, som då kom för sent! 
Punktlighet var en plikt, och barnen skulle vänja sig vid påpasslig* 
het. Efter frukosten och sedan han genomögnat tidningarna skref 
familjefadern vanligen någon artikel, innan han begaf sig till ban# 
ken. Där uppehöll han sig sedan till långt fram på eftermiddagen 
eller till kl. 6, då middagen vanligen, såvida han ej blifvit försenad, 
serverades. Under mellantiden hade väl familjen intagit något mellan* 
mål, men för A. O. Wallenberg var begreppet lunch okändt. Det enda, 
han fram på dagen brukade förtära, var ett par bakelser, en delika* 
tess, hvarför han redan under ungdomstiden i Linköping röjt svag* 
het. Efter middagen sällskapade han i familjen, önskade se alla 
barnen omkring sig, läste aftontidningarna och, om han ej hade 
något att skrifva, ekonomiska och andra tidskrifter, mest franska, 
såsom L*Économiste Fran^ais, Journal des Économistes, Revue des 
deux mondes o. s. v., äfvensom de engelska The Economist, The 
BuUionist m. fl. Till flera af dessa tidskrifter sände han bidrag 
liksom han stod i personlig korrespondens med deras utgifvare. 

I sina lefnadsvanor var A. O. Wallenberg mycket måttlig 
och anspråkslös. Han förtärde blott sällan några spirituösa dryc* 
ker och använde ej tobak i någon form. Han brydde sig ej 
om några moder och klädde sig ej som konvenansen fordrade 
utan som han själf bäst trifdes med. Sålunda uppträdde han i hvar* 
dagslag alltid i ett slags svart bonjour, som snart af omgifnin* 
gen kallades »bankfrack», samt hvit halsduk. Om vintrarna nyttjade 
han en låg rundkullig hatt, om somrarna en grå tyghatt, men han 
hade alltid svårt att få tillräckligt stora hattar till sitt ovanligt stora 
hufvud. Han ägde en stor och hög paradhatt, men den kom en* 
dast till användning på Neptuniordens högtidssammankomster, som 
höUos på Marie bebådelsedag och på hvilka han träffade vänner 
och bekanta från örlogs* och handelsflottorna. Då A. O. Wallenberg för 
öfrigt någon gång slet sig ifrån sitt äfven i hemmet trägna arbete, 
utgjordes hans förströelse af musik, som han älskade och hvari han 
i ungdomen äfven själf försökt sig som violoncellist. Han gick 
gärna på Operan och på konserter, om hans tid medgaf. I hem* 
met spelade han också då och då »knekt» med sin fru och några 
af barnen, och det var det enda kortspel, han egentligen var road 
af eller gaf sig tid att syssla med. Detta är rätt egendomligt, då 

!♦• 205 



man från samtida källor vet, att hans goda vänner Strålarna, Reu* 
tersvärd, Bennich m. H. ofta hängåfvo sig åt kortspelets spänning 
och förströelser. Men A. O. Wallenberg var tydligen en fribytare 
inom detta på sin tid mycket omtalade och bemärkta, ganska högt 
lefvande kotteri, och han tycks aldrig hafva deltagit i dess sommar» 
sejourer vid Porla hälsobrunn. I stället for han då gärna, när ti» 
den tillät, med sin jakt Refanut på småresor i de svenska skär» 
gårdarna och farvattnen, i sällskap med så många af barnen, som 
kunde simma och båten rymde. De flesta af barnen voro också ti» 
digt simkunniga, och dagen ombord började med att hela skaran 
i sällskap med fadern störtade i den uppfriskande böljan. 

Till dessa färder kommo talrika resor utomlands, oftast till Frank* 
rike, ibland till Schweiz och Italien, någon gång till England. A. O. 
Wallenberg ledsagades då vanligen af sin maka och något eller några 
af barnen, och han hade många bekanta och goda vänner särskildt i 
Frankrike, hvilket land han älskade och hvars arbetsamma och spar* 
samma folk han beundrade. Då han såsom delegerad i den internatio» 
nella myntkonferensen 1867 vistades i Paris, gjorde han bekantskap 
med många framstående män bland Frankrikes politiska och finansi» 
ella kretsar och underhöll sedan med flera af dem förbindelser. 
Bland dem må särskildt nämnas herr de Parieu, vice presidenten i 
Conseil d'Etat, som jämte utrikesministern markis de Moustier, stats* 
och finansministern Rouher och direktören i utrikesministeriet Her* 
bet presiderade vid nämnda kongress. Vid denna blef han äfven 
presenterad för prins Napoleon. Till hans personliga vänner i Paris 
hörde flera celebriteter på det ekonomiska området, såsom Michel 
Chevalier, Leon Say, Chernischi, Paul Leroy Beaulieu m. fl. 

Den sista af dessa utlandsfärder, hvilka för A. O. Wallenberg voro 
välbehöfliga rekreationsturer men äfven förbundna med träget arbete 
och en mycket liflig brefväxling, ägde rum sommaren 1885. »Stri* 
derna om försvarsfrågan hade vid riksdagen afstannat utan resultat», 
skrifver C. F. Bergstedt i sin lefnadsteckning, »intet för ögonblicket 
oroande tecken visade sig på horisonten, i hans eget departement 
gick allt sin gilla gång, och han tyckte nu, att han kunde taga sig en lång 
ferie. Större delen af eftersommaren och hösten uppehöll han sig i 
Arcachon och Paris; hans omgifning fann honom nöjdare och gladare 
än någonsin. Med världsborgarens bildning och vyer förband A. O. 
Wallenberg en specifik svensk patriotism, så stark, att han aldrig utan 
én känsla af glad tillfredsställelse efter någon tids frånvaro åter beträdde 

206 



den svenska jorden. Detta skedde nu mot slutet af november. På 
återresan till Stockholm stannade han som vanligt några dagar i 
Linköping, där han, med den pietet för det forna fädernehemmet, 
som hos honom sammansmält med ett hos vår samtids människor 
icke vanligt mått af gammaldags fromhet, gladde sig att återse de 
gamla välkända tomterna. En af de första dagarna på nyåret halkade 
han på Vasabron, föll och slog sig något. Ett par dagar senare 
började han känna sig illamående, men ännu förefanns ingen egent* 
lig anledning till oro. Slutet var dock närmare än man trodde. 
'Efter en lång och i jämförelse med andra lyckosam resa', för att 
på honom själf tillämpa hans minnesord öfver en förutgången sjö* 
veteran, 'fällde, under klar sikt och de mest gynnande omständigheter', 
André Oscar Wallenberg tisdagsaftonen den 12 januari 1886 
'ankaret i den säkraste hamnen.'» 



Med honom bortgick en svensk höfding, en af dessa breda och 
kraftiga personligheter, som svenska folket alltid älskat och som 
var född att härska. Med sina förtjänster och fel var han svensk. 
Hans stora skapande förmåga var svensk lika väl som hans bris* 
tände smidighet och hans ofta alltför stora hänsynslöshet mot oliktän* 
kände, hans benägenhet att låta personliga sympatier och antipatier 
gälla äfven i fall, då rättskänslan fordrade, att han skulle ställt sig 
objektiv. För hans samtida framträdde dessa fel vida starkare än för 
eftervärlden, liksom den svenska afunden också hindrade dem från 
att riktigt uppskatta hans verk. Men tiden utjämnar allt, och när 
minnet af de små förvillelserna bleknat och slagget fallit bort, fram* 
står bilden så mycket klarare. Redan nu torde man med fullt fog 
kunna säga, att det svenska folket i honom bör hedra minnet af 
den man, som genom sin stora insats i utvecklingen af det svenska 
bankväsendet lagt en af hörnstenarna till den ekonomiska byggnad, 
som möjliggjort och, efter hvad det synes, för en lång framtid tryg* 
gat spridandet af en stadigt växande välmåga till tusentals svenska 
hem. 



207 



BILAGOR 



BILAGA I 



DAGBOK ÖFVER EN RESA FRÅN LINKÖPING TILL 
NEW ORLEANS 1832 6. 1833. 

Linköping ^o/io ^2. 

10/ 10- Lemnade jag min fädernestad och anträdde resan till Götheborg i sälls 
skåp med min äldste Broder; vid Mjölby träffade vi Lagman Morath, och bad 
han oss till middag, hvarest vi hade den sista roliga middag i Öster-Göttland 
och fortsatte sedan resan till Holkaberg, der vi togo in för natten. Här hade vi 
ganska godt herberge och för godt pris. 

ii/io. Fortsatte vi resan till Jönköping, der vi tillbringade en rolig afton hos 
Handelsman Bergström och bodde på Gästgifvaregården. 

12/iQ. Fortsatte vi resan till Eklanda, ett magert ställe, och följande dag 

i3/io. till Götheborg, dit vi ej anlände förrän följande morgonen kl. 2, 

i4/io. och intogo hos Blommens; samma dag gjorde vi visit hos Cavallins, 
hvilka emottogo oss ej allenast som vänners barn utan som egna, hyggliga öfver 
all beskrifning, ehuru de lidit stor sorg för några veckor sedan genom förlusten 
af en fosterdotter, hvilken de höUo orimligt kär och begråta ännu. 

15/jQ. Åto vi middag hos Cavallins och voro ute och såg på branden i varfs 
vet. Blefvo presenterade för Häradshöfding Dyrberg och den Högstupplyfte. 

I6/10. Spatserade vi till varfvet vid kusten för att träffa Capitaine S vedman, 
men misslyckades för den gången samt återvände och tillbringade middagen hos 
Cavallins och det öfriga af dagen med att bese stadens environger. 

i^/iQ. Gingo vi återigen till Masthugget och kusten samt träffade nu ändtli* 
gen Capitaine Svedman, då jag lemnade honom Pappas bref. Gjorde vi visit hos 
Biskoppen, och på eftermiddagen skjutsade Cavallin oss ut till Jacobsdal, ett 
mycket vackert ställe med parker och trädgårdar och drifhus; nära derintill låg 
örgryte kyrka och kyrkogård, der Johanna Retzius ligger begrafven (Englar 
dröja ej på jorden). 

is/iQ. Bcsågo vi Götheborgs Domkyrka samt Artilleri Cassern och artilleristernas 
vaktombyte, och gjorde Marcus uppvaktning hos Landshöfdingen och Commcn» 
danten samt Marcus, jag och Cavallin tillsammans hos Doktor Dubb, en af gamla 
verlden och Frimureriets högstupplystc. 

^'/lo- Till middag hos Biskoppen. 

20/jo, Återvände Marcus hcmm, och skickade jag med honom tusendetals med 
varma helsningar- Samma afton flyttade jag mig och allt mitt till Cavallin. 

21/10. Gick jag till varfvet vid kusten äfvensom de följande dagarne för att 
bevista skeppets reparation och lägga hand vid det. 

26/jQ. Erhöll jag bref hemifrån med glada underrättelser om alla anhöriga. 

^®/io- Var det prestvigning, och blef jag bjuden till middagen till Biskoppen. 

211 



29/io, Erhöll jag iter fägncsamma underrättelser från det kära Linköping. 

30/io- Ifrån och med denna dag samt till min afrcsa gick jag blott och bc> 
sig staden, Danska vägen och dyligt, och kan jag ej beskrifva den tillbörligt, 
men vill ändock försöka. Stadens historia känner jag ej mera, än att den tota» 
liter uppbrändes i burjan på ISOOstaiet samt dä beslöts att de, som ville bygga 
och bo i staden, skulle bygga af sten, och finnes der ej nu mer än en enda 
quadrat med trädhus, och om den afbrinner, så skall han äfvcn blifva uppbygd 
af sten såsom de öfriga. Staden har dessutom supcrba canalcr och vattenlednin» 
gar i alla hus. fästningsverken äro nu raserade, men synas fordom h.ifva varit 
bastanta. Artilleri Cassern är en ganska ansenlig bygnad i quadrat med en stor 
inkörsport på ena sidan samt gängportar på de 3nc öfriga sidorna, 4:ra vånin» 
gar högt. Kyrkor finnas här 2nc, den Svenska och Tyska, båda utmärkt vackra, 
likväl är den tyska mera imposant. Men här hålles dessutom Judegudstjcnst 
samt Gudstjenst i Fattighus och Garnisons Kyrkan, och i förstaden Masthugget 
ligger Carl Johans Kyrka, i vestra Haga Orgrytc Kyrka m. fl. 

*/ii. inträffade Gustaf II Adolfs fest, hvilken här firades med mycken pomp 
och ståt, 128 skott i 2ne omgångar. Processioner, Paradcringar, lllumination. Tal 
och dyligt. 

'/ii. Flyttade jag alla mina saker ombord på Sophie och låg äfvcn der. 

8/ii. Sent på aftonen var jag i staden, efter att hela dagen ha arbetat om» 
bord och tog derpå ett ömt afsked af dem, hvilkas sällskap jag under min resa 
kommer att mest sakna näst mitt fädernehus, jag menar de hyggliga Cavallins, 
hvilka jag aldrig nog kan visa min erkän.sla och tacksamhet. 

''/ii. Sedan lotsen ankommit ombord och ankrarnc blifvit lyfta, seglade vi med 
god ostelig vind Götha Elf utföre och passerade Nya varfvet, station för en del 
af Kongl. Flottans kanonslupar och jollar, samt Elfsborgs Fästning, ett gammalt 
förfallet ugglebo, och Känsö Qiiarantaincs Plats, ett ställe hvilket jag nog lärer 
få göra närmare bekantskap med, då jag kommer att undergå observations quaran; 
taine der. Samma dag på aftonen sågo vi Norges majestätiska högder på orim» 
ligt långt afstånd; det påstås att man kan se det ända till 20 mil uti hafvet. 

lo/jj. Denna dag glömmer jag aldrig, om jag än lefver i hundrade år. Det 
var stark s. o. storm och skeppet hvälfde och slingrade så förfärligt, att jag 
trodde jag skulle förgås. Sjösjuka och dyligt grasserade förfärligt ibland oss tre 
gossar, som voro nybegynnare: vi lågo alla 3 i lä och krökte oss, mot natten 
tilltar ovädret. 

i^/ij. I dag deremot ler solen emot oss, och god vind fyller våra segel. Några 
seglare se vi äfven på långt afstånd från oss. 

^^/ii- Ombytlig vind men vackert väder. Nu är jag åter vid godt humeur; 
denna så väl som de föregående och några de efter följande förflöt utan något 
anmärkningsvärdt. 

^3/ij. Seglade vi öfver Dogger Bank i Nordsjön och fingo upp med lodet 
der: glas och stenarter. Vinden är ganska knapp, regnbyer och dyligt. 

i*/ii. I dag hafva vi fult väder, regn och blåst, mot aftonen blef det stiltje. 

i5/j|. Regn hela förmiddagen, ombytlig vind; nu äro vi efter Capitaines uU 
sago endast 200 minuter eller 24 timmars segling med god vind från Dover. 

i6/ii. Strax på morgonen fingo vi god vind och sågo många små franska 
fiskarebåtar. Dessa äro mycket breda både för och akter, hafva ett stort råsegel 

212 



i fören samt ett mindre i aktern, skötta af 10 till 12 personer, hvilka ligga ute 
flcre veckor i sjön och när de komma hem, hafva föga fisk med sig, emedan 
andra båtar fara ut till dem och köpa den färsk. På aftonen fingo vi Gallops 
perna, ett grund der fordom många fartyg gingo förlorade, men som nu Engelska 
Assurance Companiet i London försett med goda fyrar, i sigte samt längre fram 
på natten S. Forelands och Dovers fyrar och många andra, hvaraf hela engelska 
kusten är beklädd. 

i'/ii. Vackert väder och god vind; i dag se vi den vackra ön Wight, men 
huru vacker hon är, kan jag ej dömma om på detta afstånd, samt franska kusten; 
vi sågo äfven flera seglare; det är stark sjöfart i Canalen. 

^^/ii- Ojemn vind, mulet; hölls ändå Gudstjenst på däck; i dag hafva vi 
blott sett en enda seglare, hvilket var ovanligt, sedan vi i Canalen sågo 20;tals 
med seglare. 

i9/ii. Denna dag, min 17:de födelsedag, då jag fyllde mina 16 år, var 
vackert väder och vind. På morgonen var jag ganska dyster till sinnes och ej 
tänkte jag, då jag i gladt lag med mina vänner hemma firade min 16:de födelse» 
dag, att jag den 17;de skulle ligga och flyta här i franska sjön; men så om; 
bytlig är denna verlden. Men äfven långt ifrån hemmet omgifves jag af verk- 
liga vänner. Vid middagsbordet ihågkom Capitaine, att det var min födelsedag, 
och lät till högtidens prydnad en hel butelj utsökt god madeira och en dito 
horentsporter springa, och vankades det äfven apelsiner, sviskon och krakmands 
lar till desert och fann jag så, att jag äfven kunde hafva roligt utom mitt älskade 
hemm. 

20/ij. Godt väder och god vind; denna dag var den första på hvilken vi ej 
sedt några seglare, sedan vi lemnade Götheborg. 

21/11. Storm och regnbyer; hela dagen var jag sjösjuk af ovana att rida på 
de spanska så kallade märrarne eller vågorna, hvilka här gå ofantligt svåra ; äfven 
hade jag tandvärk. 

22/ij. I dag hafva vi åter ganska godt väder, och äro vi gossar, som i går 
voro så illa sjuka, uppe på däck och vädra oss. 

23/11. Nu äro redan 2ne veckor förflutna, sedan vi seglade från Götheborg. 
Capitaine tror, att vi om 6 eller 7 veckor till kunna vara på vår bestämda ort 
New Orleans. 

2*/ii. I dag, som de andra, god vind och behaglig väderlek. Nu hafva vi 
jemt en månad till julafton; ack, den som kunde flyga hem den aftonen, h\\U 
ken jag tillförene alldrig tillbragt utom mitt kära fädernehus, men är jag ej der, 
så äro mina tankar ständigt der. 

26/11. I dag är godt väder och frisk vind; på förmiddagen höllo vi Guds» 
tjenst i solskenet; vid middagstiden sågo vi en seglare, tilläfventyrs en af Don 
Pedroskryssare, emedan vi nu befinna oss nära Vesterjöarnc. 

2 8/11. Vädret är alldeles lika gynnande; på morgonen sågo vi en brigg, hvil» 
ken väl försökte att segla om oss, men han såväl som mången annan misslycka» 
des i försöket. 

2''/ii. På morgonen god vind, hvilken äfven fortfarit hela dagen; jag lade 
bort att nyttja yllcsjorta och filt; vi sågo en seglare förut, hvilken vi likväl ej 
upphunno. Trätor och Gräl. 

213 



"8/jj. God vind och vackert väder, och hade vi så godt befäl, så voro vi 
i sanning rätt lyckliga. 

80/n. Hela förmiddagen var regn och blåst, men på eftermiddagen vackert 
väder. Nu är det fyra veckor sedan vi mönstrade på Göthcborgs sjömanshus, 
samt 3ne veckor sedan vi lyftadc ankar, och vi befinna oss nu efter uträkning 
ungefär vid 30dc graden nordlig latitud samt vid lOdc graden vcstlig longitud. 

30/jj. Denna dag, den Helige St. Andreas dagen, kunde ej vara annat än 
vacker. Han var det äfven, men så het, att ingen dag under hela sistförHutne 
sommar i Ostergöthaland uppnådde den i värme. En seglare medgåcnde. 

Via- Nu hafva vi ingått i julmånaden, kanhända vi få jula i New Orleans, 
kanske äfven pA hafvct i granskapet af Antillerna. I dag lägger jag bort att 
nytja strumpor samt tager till linneunderklädcr. Nu är jag i ordets hela bemärkelse 
en linncman: linncsjorta, tunna linnebyxor, ingen vcst och en liten kort tröja 
samt skor. Det är förunderligt att se hur allt i detta varma klimat förbytcr ut; 
seende. Tåg, som när vi Icmnade Götheborg, voro styfva som horn, äro nu lena 
som silke; allt antager ett ledigare utseende, och hvilken Ijuf känsla är det ej att 
få utbyta den yllna och tunga Nordsjö kostymen mot lätta sommarkläder. Hyg« 
fiskar hafva vi redan scdt några, men på långt häll samt ganska otydligt; men 
jag hoppas väl att någon behagar göra visit på däck, och då skola vi göra när- 
mare bekantskap. Hafvet är omätligt, säger Lippold och äfven jag, ty nu hafva 
vi i 23 dygn oupphörligt seglat minst 2ne mil, ofta mer i timmen. Men att det 
är enformigt, det går jag aldcles inte in på, ty huru oändligt mångfaldiga na» 
turscener och fenomener visar sig ej på hafvet för den uppmärksamme åskådaren. 
Sålunda är solens upps och nedgång vid klar himmel ett skådespel, som ej kan 
med ord beskrifvas, först när hon lik ett eldklot rullar sakta ur hafvets sköte 
och den glans, med hvilken hon bestrålar skyn, som återigen speglar sig i böl« 
jcrna, sedan när hon först stekt oss hela timmar, sänker hon sig ändteligen åter 
under horisonten för att lysa andra. O, vore jag en Tegnér eller en Nicander i 
stället för en beckbyx, så kunde jag skrifva volymer fulla endast om denna all» 
dagliga scen. God vind och väder. 

2/12- Nu börja vi vårt nya kyrkoår med högtidlig Gudstjenst och sedan med 
en storståtelig middag. Gud löne den som sitter hemma och släpper till myntet, 
säger min son på Galejen, och jag säger så med, fast han ej nu är hemma utan 
på resor stadd. Vårt kyrkoår började vi vid 39^ 9' longitud samt 25*^ 45' 
lat. Vårt nyår ämna vi begynna i New Orleans. Dagen förflöt sedan stilla 
utan någon märkvärdighet och väder och vind som vanligt ganska gynsamma 
mot oss. 

3/1 2' I går afton, då jag sof som bäst i min koj, var ej aldeles så lungt på 
däck, ty på första nattvakten sprang jagarbommen sönder, men skadan var lik» 
väl obetydlig, ty det var en gammal strunt, som tjänt länge nog. I dag hafva 
vi åter samma väder och vind. Nu äro vi i Passaden, och af allt hvad jag hört 
sägas om den är intet öfverensstämmande med sanningen, ty dess vindar långt 
ifrån att vara stormiga, som en del påstå, äro likväl tillräckligt friska för att gifva 
skeppet god fart, men äro för öfrigt mycket behagliga. Åskan går ej här eller 
åtminstone har jag ej ännu hört henne, men ett ständigt blixtrande om aft» 
narne. Det är i sanning ett ganska imposant skådespel att på ena sidan se den 
klara himlen med oräkneliga tindrande stjernor samt på den andra vid horison» 

214 



tens yttersta rand eldröda blixtar, som korsa hvarandra i de svarta molnen. Men 
sådana naturscener äro roligare att se än att beskrifva. På Plattfoten sågo vi 
en seglare medgående. Men jag talar om första vakten och Plattfoten och dyligt 
utan att göra reda för att hvarje dygn indelas på sjön i 6 vakter, hvardera af 4 
timmar och sålunda, att dygnet räknas att börja kl. 12 på natten och ifrån 12 — 4 
kallas Hundvakten, 4—8 på morgonen Dagvakten, 8 — 12 på förmiddagen För» 
middagsvakten, 12—4 Eftermiddagsvakten, 4—8 Plattfoten, 8—12 Första vakten. 

4/i2. På morgonen nästan stiltje, frisk vind frampå dagen, mot natten starka 
regnbyer. Ingenting af vigt inträffade. 

5/i2. Nästan stiltje och hela dagen odrägligt hett. I går passerade vi Tropik 
cus cancer (Kräftans vändkrets), och att vi nu befinna oss i Zona Torrida erfara 
vi verkligen. Mot aftonen blixtrade det starkt. 

5/i2. Äfven i dag hafva vi stiltje och solstekas som vanligt. Passaden är 
ganska klen, hvilket åstadkommer stor sorg för oss alla ombord. Vid midnatts* 
tid, då jag hade vakt på däck, var orimligt starkt månsken ; man kunde ej se på 
den med blotta ögonen, och gamla sjömän påstå att månan förbleker människor 
i ansigtet, om de länge låta den skina på sig, samt åstadkommer sjukdom som 
kallas fläckfeber och är ganska farlig. Om man upphänger ett stycke kött eller 
en färsk fisk den ena aftonen, så är den alldeles skämd den nästa morgonen. 

'/i2. Äfven i dag hafva vi stiltje och stekhett; strax på eftermiddagen kom 
ett härligt uppfriskande regn och mot aftonen blef vinden friskare. 

8/i2. Vackert väder, vinden är litet friskare i dag, och hvad det är roligt när 
det blåser. På aftonen såg jag ett skådespel, i land ganska sällsynt, men på sjön 
ej ovanligt, nämligen 2ne parallela regnbågar med ett tjockt svart moln emellan 
sig och på andra sidan klar himmel. Det syns här tydeligen att vi ej hafva långt 
till equatorialslinien, ty med detsamma solen går ned är det straxt mörkt, och 
detta varar några timmar, tills den solklara månan uppstiger, hvilkcn återigen 
sänker sig, när solen förtager dess sken. 

9/i2. Vackert väder, frisk kultje, god vind. Anna hedrade sig bättre än 
Agathon i förgår. På förmiddagen höllo vi Gudstjenst som vanligt, och efter 
att hafva intagit en god middag, packade jag upp alla mina kläder och saker för 
att vädra dem och befunno de sig i högönskelig välmåga. En seglare hafva vi 
förut. I dag är det jemt en månad, sedan vi lyftade ankar vid Götheborg och 
befinna vi oss nu vid omkring 54 v. longitud samt 17° 30' n. latitud. Det har 
verkligen gått smått; vi hafva ej behöft att kryssa sedan vi lemnadc Nordsjön 
utan beständigt styrt vår rätta kurs. 

iO/j2. Frisk vind på morgonen, hvilken likväl aftog på f. m., men på afto» 
nen förbyttes i stark blåst och regn. I dag är det 2ne månader sedan jag be» 
gynte min resa och nu är jag vid 16^ 54' n. lat., 55° 42' v. long. Om en månad 
till hoppas jag det värsta är öfverståndet och vi äro framme. Vår styrman Holm 
är illa sjuk af gikt och har varit sängliggande nära 14 dagar; ett stort missöde 
ty Capitaine har nu alldeles ingen hjelpreda i någonting, så att han får lof att 
gå som en slaf och ej som en Capitaine på ett fregattskepp, som kan hafva åt» 
skilliga commoditeter. 

11/12. På morgonen frisk kultje och god väderlek; sågo Hcrc flygfiskar, ännu 
har väl ingen gjort visit på däck men jag har sett dem så nära, att jag ej behöf» 
ver se dem tydligare. De äro små, strömming närmast lika samt glindra mot 

215 



solen, när de hoppa upp i luften, men kunna ej hålla sig der öfver en Vi 
minut. Dock dessa äro ej rara. Roligare vore det att få se deras förföljare delphi» 
nerna. I dag kl. 12 middagen äro vi vid 16 45' n. s. 1., 58' 54' v. longitud och 
lärer komma högst obetydligt mera mot equatorn. 

'2/(2. Pi förmiddagen vackert väder och god vind. Strax efter middagen 
finge vi en seglare i sigte hvilkcn Capitaine beslöt att preja, och styrde vi för» 
dcnskull rätt på honom. Just som vi kommit hvarandra nog nära, kom ett sJi 
förfärligt störtregn, att jag tror det Capitaine oaktadt allt bemödande ej fick nå» 
got besked af honom. Det var en skonert och amerikanare till nation. Vi borde 
redan haft landkänning, tror jag, efter uträkning, men sådant kan slå fel på några 
grader longitud. om ej rorsmannen är uppmärksam. Skillnaden i vår räkning var 
den att vi hade 60° 40' v. long. och han 60' v. long. 

i3/i2- I dag hafva vi »Lussi», 11 dygn före jul, hvilkcn vi firade med att äta 
en god middag samt dricka madeiravin. Nu hade Capitaine bättre tid än i går, 
och var han af den godheten emot mig att relatera för mig om den vi prejade 
i går. Det var, som jag förut har sagdt, en skonert amerikanare och en Horse» 
Jockey eller hästhandlare, hvilken skulle gå med sina hästar antingen till Guades 
loupe eller Martinique. Han hade svarta till en del af sin besättning. Mot afs 
tonen togo vi ned 7 läsegel samt storseglet, fockcn m. fl. emedan man hoppades 
på landkänning, hvilket likväl slog fel den dagen. 

^*/i8' Tidigt på morgonen fingo vi land i sigte, men voro ej aldeles säkra 
på hvad det var för land, förrän omkring 7 glas på dagvakten, då vi fingo en 
engelsman i sigte rätt akterut. Capitaine beslöt att preja honom och lade för; 
denskull bi och snart seglade han i fatt oss, då vi af honom fingo veta, att det 
var Deseada eller Desiderude. Sedan sägo vi Guadeloupe om babord samt om styr» 
bord Antigua, Redondo, Montserrat och Nevis. Af alla dessa såg jag endast kontu; 
rerna, undantagande Montserrat, hvilken jag såg på 1 svensk eller 7 engelska 
mils afstånd, och som det var klart och vackert väder, så kunde jag tydligt ur; 
skilja föremålen på den. Det är ett högt berg samt tvenne mindre fullklädda 
med sockerrörsplantager och små boningsställen deremellan ön har ingen hamn 
utan man måste lägga sig i lä om den i öppna sjön och hemta sin last med slu* 
par. Efter pejling, hvilken Capitaine anstälde kl. 4 e. m., befunno vi oss i an» 
seende till de kringliggande öarne sålunda: 

Montserrat N.V^.W. 7 minut 

Guadeloupe S. O. T. O. 30 

Antigua N. O. Vs- O. 35 » 

Redondo N. N. W. 40 » 

Nevis N.W.tN. 60 » 

Längre fram på aftonen voro vi på däck och drucko madeira och åto pudding, 
till att lyckönska oss att hafva rigtigt inkommit i Caraibiska sjön. 

^Vi2- I Caraibiska sjön hafva vi likasom i Atlantiska ocean god vind, men 
på morgonen några starka regnbyer. Den engelsman, vi i går sprakade med, var 
ifrån London och skulle gå till Kingston på Jamaica och hade varit 39 dagar 
till sjös. Det var föröfrigt ett rätt vackert skepp, koppradt högt öfver vatten» 
gången och hette efter sin hemort. Afven i dag följer han oss tätt på spåren. 
^Vi2- Äfven i dag försöker engelsmannen allt, men nu sjunger han på sista 
versen; hvilken skam för en af Londons förnämsta Vestindiefarare att låta segla 

216 



om sig af en svensk. Jag tycker jag ser den gentila Capitaine med den hvita 
silkeshatten gå och svärja öfver den svenske. På förmiddagen höUo vi Guds* 
tjenst. Sedan åto vi en god middag, och på eftermiddagen ritade Capitaine ett 
sjökort, hvilket var rätt roligt att få lära. Vackert väder hela dagen, men fram 
på natten starka regnbyer. 

i''/i2' Engelsmannen har sin tillbörliga portion af envishet, ty äfvcn i dag 
försöker han att följa oss, men det gör ingenting. Det är rätt roligt att hafva 
sällskap af honom, blott han håller sig på tillbörligt afstånd. Hvarken i dag 
eller i går hafva vi sett land, ty alla de små öar vi sågo i förgår, försvunno 
med den natten ur sigte. Men en amerikansk skonert och en brigg hafva vi i 
sigte. Äfven sågo vi en stor fogel som på engelska kallas Great Roby och har 
den egenskapen att det första han sätter sig så somnar han och är då lätt att 
fånga. Fiskhökar hafva vi sett dusinetals; de äro hvita och grå och hafva läte 
likt vanliga fiskmåsar, men äro större. Vackert väder hela dagen och natten 
utan en enda regnby. I dag åtta dagar till hafva vi julafton, hvilken vi troligen 
kommer att tillbringa i heta zonen. 

i8/j2. I dag på morgonen fingo vi land i sigte. Älta vela och St Domingo. 
Engelska skeppet och briggen följa oss, äfven gjorde oss sällskap en innevånare 
på St Domingo, nemligen en stor vacker fogel, i flykten snarlik en gräsand. 

^'.'i2- 1 går vid middagstiden försvann Älta vela ur vår åsyn, men St Do» 
mingo se vi äfven i dag. Nu är här rätt lifligt, 5 seglare förut, land om styr* 
bord, 5 seglare akterut, äfven se vi några foglar. Passerades Gap Tiburon och 
ön Navassa. Nu äro vi 40 dygn till sjös och 74' 33' v. long. 17 40' n. lat. Frisk 
kultje och god vind. 

20/12. 1 dag se vi Jamaica; i natt passerades Formigas shoal, ett farligt grund. 
Några seglare se vi äfven, men engelsmannen är troligen redan på sin station 
och dricker Jamaicasrom. På förmiddagen starkt och uthållande regn, på efter» 
middagen vackert väder och god vind. Äfven sågo vi en fogel, som heter Gar^ 
nit, är till färgen hvit och har korpens storlek; en för sjöfarande ganska nyttig 
vägledare, emedan han aldrig flyger längre, än der det finns lödning eller också 
ganska nära land. 

21 12. Den kortaste dagen på året, då solen befann sig vid 23^ 28' sydlig lat. 
Sågo på morgonen yttersta udden af Jamaica samt passerade Gap de Gouz. Afvcn 
såg jag några fiskar eller rättare sagdt sjödjur, som kallas Porpoise, pä svenska 
marsvin och är mycket blodfull; föder blott en unge, liksom däggande djur, 
hvilken ständigt åtföljer honan; har refbcn lika beskaffade med svin, mellan hull 
och skin omgifna med späck, hvilket smält gifver den finaste lampolja. God 
vind och klart hela dagen. 

22/jo. Sågo vi hvarken land ej heller någon seglare. Gingo miste om mid. 
dagshögden, hvilket likväl ersattes af polstjernan; vackert väder och god kultje. 

^^/i2- Dagen för dopparedagen på morgonen vackert väder, men laber vind; 
mot middagen höllo vi Gudstjenst på däck, och just när den var slutad, blcfvo 
vi varse land om styrbord och förut, hvilket gjorde att vi fingo falla betydligt 
mera vcstligt eller snarare sydligt. Mot aftonen försvann landet ur sigte och vi 
passerade Chennel of Yacalan, emellan Gap St Antonio och Gap Gattiocc samt 
ön Sancho Pardo. 

ä^/ifl. Denna dag julafton vill jag omständigt beskrifva. \'i började den kl. 

15 A. o, WilUnberg. 217 



12 på natten, och som jag li.ift första vakten pa diick, si gick jag till kojs kl. 12 
och sof i god ro, tills kl. 4 di jag itcr skulle pi däck till kl. 8. Då gick jag 
ned och it en god frukost och gick till kojs kl y och sof till 12. Gick sedan 
på däck. då Capitaine anstäldc lödning, men fick ej någon botten. At sedan 
middag och gjorde hvarjehanda på eftermiddagen, tills framåt kl. 6, då Capitaine 
och jag drucko några koppar thc. Sedan hjclpte jag till att duka för aileman, 
hvilka Capitaine gaf extra förplägning. Kl. 7 spisades och måltiden tillgick så» 
lunda, att när alla hade satt sig, fingo de först hvar och en en sup bränvin och 
kajutskorpor med smör, sedan skars bringan och skinkan med rotmos, pepparot 
och syltlök, sedan åter en sup, och sedan kummingröt. Backarna fram fyllda 
med god risgrynsgröt och en terrin med vinättika kallskål till grötdopp, och måh 
tiden slutades med tömmandet af 6 buteljer I.ohrets porter Sedan gingo hvar 
och en till sitt ställe, de som hade vakt på däck, de andra tili kojs, och jag med 
dem. Julafton var det allra grannaste väder Solen gick upp och ned så klar, 
och intet moln bortskymde henne under sitt lopp. \'id middagshögden befunno 
vi oss vid 23° n. latitud 86^ 10' v. longitud. Mot natten sågo vi starka blixtar, 
men detta lärer vara en ganska vanlig syn i Golf of Mexico. 

^^/i2- Juldagen var en bland de skönaste dagar under vår resa, medelmåttigt 
varmt och någorlunda frisk och svalkande vind. Äfven i dag gaf Capitaine åt 
folket extra förplägning bestående af bränvin, cognac, skinka och plumpudding, 
men vi i kajutan drucko i stället för cognac och bränvin porter och madeira. 
På förmiddagen hölls Gudstjenst på däck som vanligt; på eftermiddagen, då foh 
ket hade frihet, gjorde de lekar och roade sig på bästa vis. Ehuru vi ej erfara 
betydlig värme om dagarnc, se vi likväl hvarjc natt så kallade värmeblixlar, som 
om sommaren i Sverige kallas kornblixtar. En sak, som kanske bör anmärkas 
såsom ganska märkvärdig, är vindarnes stadighet, då vanligen dessa ifrån oktober 
till mars aro ganska ombytliga och ostadiga härstädes. 

28/j2. På morgonen vackert väder, men litet för laber vind, hvilkct fortfor 
hela dagen till kl. 7-8 e. m., då jag gick ned för att skaffa. Då vinden förut 
varit s. och s. t. o., så uppsteg det i v. ett obetydligt moln, ur hvilket några svaga 
blixtar framlyste. Men detta moln, så obetydligt det i början syntes, förstorades 
hastigt och drog sig mot norden och uppkom i n. t. v. med en stark regnby och 
ett fasligt blixtrande, så att vi i hast måste berga alla läsegel och andra segel 
utom messsscglen, hvilka refvades. Kl. omkring 10,30 e. m. hördes åskan, och ett 
starkt blixtrande syntes rundt ikring på många håll. Jag har aldrig sett ett så^ 
dant blixtrande, ty hvarje blixt syntes nära en sekund och liknade mer ett starkt 
norrsken än blixt. Mot följande morgon försvann det och vinden med det, så 
att det blef stiltje. 

2'/! g. Om morgonen, när jag kom på däck ur min söta sömn, var det allde^ 
les stiltje, hvilket fortfor till middagen, då det blef en obetydlig motvind. Det 
ges ej på hafvet något odrägligare än stiltje, ty då går det efter strömsättningen, 
och som den här är emot oss, så gå vi baklänges i stället för att advancera framåt. 
Endast 24 timmars god vind och kultje skulle föra oss till målet för vårt sträf* 
vande. Molnbetäckt var himlen hela förmiddagen till middagen, då solen visade 
sig ej för att steka oss som tillförene, men för att gifva oss visshet hvar vi voro, 
och skingrade molnen så att det vardt klart och månan steg upp i sin ordning. 
Mot aftonen, när solen gått ned, syntes på horisonten i form af en solfjäder blås 

218 



gröna och röda strimmor, hvilka då de hade hafvet till sin bas, åstadkom ett be« 
undransvärdt skådespel. Mot kl. 9 e. m. betäcktes himmelen liksom aftonen förut 
med tjocka moln men utan sådan påföljd. Denna dag tog Kongl. Hofapotekaren 
H. I. Cavallins krakmandlar slut, men af Högstdensammes har jag ännu quar. 

28/ JO, På morgonen laber vind, likväl kunde vi styra kurs, ty vinden har i 
morse dragit sig mer ostligt; klart och vackert väder. Nu börja vi erfara att vi 
segla mot norden, ty solen bränner ej så hårdt om dagen, ej heller är det så 
kvaft om aftnarne, men ganska kyligt om nätterna. I dag såg jag ett slags sjö» 
skum eller rättare sagdt ett slags vattenblåsor, som alltid gå mot vågorna och 
kallas därför bidevindseglarc och hafva den egenskapen att hvar de vidröra 
människokroppen affräta de skinnet. 

8 9/1 2. På morgonen nästan alldeles stiltje. Omkring kl. 9 fingo vi en lotsbåt 
i sigte, och kl. 10 kom lotsen, en bildad och hygglig karl, ombord. Längre fram 
på dagen sågo vi flera lotsbåtar och andra seglare. Omkring kl 8 e. m. togs alla 
seglen in och ankaret kastades, och så lågo vi stilla i mynningen af Mississippi. 
När man kommer något nära i sjön, märker man Mississippis annalkande först på 
hafsvattnets strömmande, för det andra på vattnet, som först är längst ut mörk* 
grönt och sedan längre upp gult och tjockt af lera. Nu är vår resa öfver hafvet 
slut, och den fullbordades på 50 dygn, emedan sjöfarande räkna ifrån det lotsen 
går ifrån bord till lots kommer ombord. Vackert väder. 

30/12. P'^ morgonen kl. V26 steg jag upp, och när jag kom på däck, voro re* 
dan alleman sysselsatta med att göra loss och sätta till segel, och kl. '/o7 lyfte vi 
ankaret och seglade med ett amerikanskt paketskepp förut och ett skepp från 
Boston kommande sist från Havana akterut: kl. omkring */,ll f. m. passerade 
vi Balin och ett fyrtorn om babord. Spisade frukost kl. 11, och vid pass kl. 12 
kom en båt, rodd af 5 amerikanare och en karl och en pojke, för att hämta lots 
sen och lemna en annan att lotsa oss uppför strömmen. Men Capitaine tog ej 
den lotsen, emedan han kände farvattnet och sparade derigenom in 80 piaster, 
som den lotsen skulle haft. Sedan passerade vi ett ställe om styrbord, som hette 
Loath West pass, dcrifrån en gigg kom med ett par prejare, som höUo en lindrig 
visitation ombord. Giggen roddes af 6 svarta, klädda i röda skjortor och svarta 
hattar. Efter en half timmas förlopp lemnade hela sälskapct oss, och vi seglade 
först för bidevind, sedan förlig uppför strömmen. Kl. omkring 4 spisade vi mid= 
dag på däck, mellan ett par små fästningar. Mot aftonen blef det starka rcgn^ 
byer, som sedan förvandlades i uthållande regn med en stark åska och blixt. 
Vi seglade på Mississippis högra strand, liksom för det mesta, när man går upp» 
före och land nära på 3 a 4 famnar. Men vi fingo näsbränna, ty vi satte på grund, 
så att vi fick lägga ut varpankar och varpa oss lösa, hvilkct lyckades efter P/j 
timmas arbete. Sedan seglade vi tills kl. 6 om morgonen, då det stillade ut, och 
lade till vid vänstra stranden. Några steambåtar och andra seglare mötte vi o:h 
prejade; äfvcn mötte vi en stcambåt, som lofvade att komma åter och hemta oss 
men höll illa ord. 

31/12. 1 dag, nyårsafton, är stiltje eller åtminstone näst dertill. Likväl för- 
sökte vi att lägga ut, men skutan dansade rundt och drcf utförc med strömmen 
ett stycke. \1 kommo dock snart i ordning och seglade uppföre tills kl. 6 c. m., 
då det stillnade, så att ej fartyget lydde rodret. DA lade vi äfvcn till på vänstra 
stranden och lågo der förtöjda hela detta året ut. På eftermiddagen mötte vi en 

219 



stciimbåt, som släpade ett skepp och en brigg efter sig, och straxt derefter en Ii: 
ten gigg med tvcnnc svarta, som skcno i ansigtct men förstodo ej engelska. Kl. 
7,8 spisade vi aftonmåltid och åta en hcrrlig nyirsgrot. Sedan gingo vi till kojs 
kl. 8, och slutade jag s.\ detta året på Mississippi Kivcr, nöjd och glad med mig 
sjelf och med dem som mig omgifva. 

Vi 33. Just som nyåret gick in kl. 12 på natten purrades det ut, ty vi fingo 
se en steambåt, som kom ifrån Balize, dragande ett skepp, som går med paketer 
och passagerare från New York till New Orleans. Vi visade genast skeppsfyr, 
och han kom längs sidan och tog oss på andra sidan efter 1 timmas arbete med 
att göra skeppet fast vid honom. Sedan bar det åstad, men vi hindrades snart 
i farten af ett ofantligt stort cypressträd, som kom flytande floden utföre och 
fastnade vid stcambåtcn med midtcn och toppen under vårt skepp samt roten 
under det amerikanska, hvilkct såväl som vi måste kasta ankar och arbetade i 2 
styfva timmar med att göra oss loss. Men under arbetet omslötos vi af ett 
så tjockt töcken, att det blcf omöjligt att gå längre. Längre fram på morgonen 
lyftadc vi ankar och fortsatte vår väg, oaktadt ett fortfarande töcken, hvilkct ej 
skingrades förr än omkring kl. 10. Till middagen var Capitainc bjuden ombord 
på steambåtcn, och på eftermiddagen var jag ombord både på stcambåten och 
det amerikanska paketskeppet och besåg allting, i synnerhet deras kajutor, hvilka 
voro gentilare än något förmak i Linköping. Mot aftonen blef äfvcn en tjock 
dimma; annars hade vi gått fram den natten, men nu måste vi åter låta våra an^ 
käre gå och ligga stilla i vårt moln. 

"/i. Kl. 10 f. m. lyfte vi ankar, och steambåten satte sin ånga i rörelse. Efter 
2 timmars färd anlände vi till vårt bestämda ställe New Orleans och förtöjde 
oss vid vänstra kajen, men denna dagen kom jag ej i land. 

3/i. Tillbragtc jag hela dagen ombord men gick efter slutadt arbete i land ' , 
timma, på hvilken jag spatserade fram och tillbakars på kajen och såg på än svarta 
än hvita figurer. 

*/l- Var jag hela dagen ombord. 

*/j. Var jag bjuden till Consailor Smith till middagen. Denne Smith har en 
bror i Kristianstad och är svensk. Kom hit som en ung sjöofficer och hade den 
lyckan att behaga en ung amerikanska, hvilken i mitt tycke är mycket behaglig, 
med hvilken han fick i hemgift 34,000 plaster kontant, och svärfadern eger minst 
300,000 piaster, af hvilka han har att vänta sig en femtedel. Han trädde ur 
.svenska sjöofficerarnes corps för att blifva lagkarl här, hvilket renderor mellan 
5 och 6,000 piaster årligen. Men nu vill jag anteckna något om de franska 
bordsederna. Först när vi kommo, Capitaine och jag, presenterade Herr Smith 
oss för sin unga fru; efter en stunds konversation gick vi till bords vid ett litet 
fyrkantigt bord på hvilket stod fem å sex rätter mat. Först gafs soppa ikring, 
hvilken herrn serverade. Sedan serverade man sig sjelf af hvad som bäst sma; 
kade. En svart slafvinna, 13 kvarter lång och släpande fötterna efter sig när hon 
gick, passade upp vid bordet. Få soppan dracks ett glas vin och vatten. Sedan 
åts kötträtter, ris, potates, spenat m. m., derpå kom deserten 5 till 6 sorter bakel- 
ser äfvensom ett stycke ost och så kallad kungskaka med sviskon. Uppå alt 
detta drack man ännu sittande vid bordet en god kopp kaffe. Efter måltidens 
.slut gick man ut på balkongen och svalkade sig en stund, och sedan gingo vi 
åter ombord, så mätta, att vi ej åto någon quällsvard. 

220 



6/i. På morgonen frågade Capitaine mig, om jag ville följa honom i engelska 
kyrkan, för hvilket tillbud jag tackade och gingo vi kl. 11 från skeppet och 
styrde, vår kurs direkte till engelska kyrkan, ett litet åttkantigt kapell, der vi i 
en liten bänk finge se M:st Langfier och en dotter med sin guvernant. Så snart 
Master Langfier blef varse Capitaine, steg han upp och siderade sin plats åt oss 
(hvar gör man det i Sverige). Engelska Gudstjensten kan jag ej beskrifva, emes 
dan vi kommo när den var börjad; men det vet jag att en vacker sång var förs 
enad med orgeltoner och en andaktsfuU stillhet rådde i kyrkan. Efter Guds* 
tjenstens slut böd Herr Langfier Capitaine och mig to dinner. Kl. 5 e. m. gingo 
vi dit; efter 'A timmas conversation gick vi till bords. Här serverades efter 
äkta engelsk sed. Först åts den ordenteliga middagen, sedan togs duken bort 
och deserten (appelsiner, äpplen, rusiner, mandlar) sattes fram tillika med några 
buteljer godt vin, vid hvilka vi sutto och pratade tills kl. 6. Efter måltiden gingo 
vi ut och svalkade oss på balkongen, och sedan återvände vi ombord. När man 
kommer till engelska familjer, lemnar man alltid hatten i förstugan; äfven finnes 
der borste, om man är dammig eller sådant. Herr Langfier är en hygglig karl, har 
nyligen mist sin unga fru och har 3 mycket söta flickor. Han är vår commissio» 
när och bankir. 

'/i. Tillbragte jag hela dagen ombord; mot aftonen kom den Stockholmske 
Capitaine på besök hos vår Capitaine och spisade en liten aftonvard med por; 
ter m. m. 

8/i. Likaledes på hela dagen hade jag ej min fot iland. Herr Langfier gjorde 
besök och längre fram på aftonen Herr Smith och Herr Wolke, Herr Langfiers 
förste bokhållare. Är svensk till nation, har vistats här några år och har tota» 
liter glömt bort sitt modersmål (å la Horn), hvilka åto kryddsill, drucko por-- 
ter och madeira copiöst. 

9/io. I dag hafva vi 2ne månader sedan vi lemnade Götheborg. På dessa 
månader har jag växt minst ett quarter både på längd och bredd, så att om mina 
bekanta i Sverige nu finge se mig, kände de mig vist inte igen. På förmiddagen 
slutade vi lossningen, och på eftermiddagen började vi att lasta tobaksfat. Mot 
aftonen var jag och Herr Zacharias i land som aldrahastigast och köpte en 
cocosnöt jemte äpplen och valnötter. 

^0/|. På morgonen var jag med Capitaine i land och köpte färskt kött jemte 
grönsaker. Det är märkvärdigt att oaktadt det största öfverflöd är här allting 
orimligt dyrt, t. ex. en Picason för en knippa morötter, som hemma kostar 3 
styfver o. s. v. Den öfriga delen af dagen tillbragte jag ombord med att rulla 
tobaksfat, kasta sten och dyligt. Vädret är här ganska kallt för att vara vid 30' 
nordlig bredd. 

^Vi. På förmiddagen var jag ombord, och på eftermiddagen gick jag till 
Smithens med några böcker, som Capitaine hade fört med sig från Sverige. Mon 
han var ute i staden i affairer, så att jag träffade frun ensam, som satt och sjöng 
och vaggade sitt lilla barn fr.^mför elden. Jag lemnade henne böckerne och 
snackade en dålig engelska. Sedan gick jag direkte ombord. Kylig väderlek, s.\ 
att indianerne och de svarte gå i pclsar. 

18/j. Liksom de föregående ombord hela dagen. Vädret är i dag blidare än 
de föregående, och midt på dagen värmer solen likasom en vacker vårdag i 
Sverige. 

15- 221 



i8/j. Pi förmiddagen kulet och regnigt väder. Den Stockholmske Capitaine 
gjorde besök ombord. Pi eftermiddagen gjorde jag en rund kring staden. Först 
var jag och besAg steam»vagnen, som går på en jernvag några engelska mil från 
staden och drog, när jag såg den, 3 stora vagnar fulla med passagerare samt en 
lastvagn, hvilka alla gå på jernhjul. Längre fram kommer jag kanske att åka ef» 
ter den en gång kanhända. Sedan gick jag en rund kring staden och gick till 
vår landsman Stockholmarn, ett gammalt fult barkskepp. Dercftcr emedan det 
regnade starkt gick jag ombord. 

20/j. llcla sistförflutna veckan tillbragtc jag ombord i arbete, men i dag gick 
jag i land med styrman Holm och Fkström. Gick aldeles som sista söndagen 
rundt kring staden. Var på eftermiddagen i den katolska Gudstjensten, hvilkcn 
jag tyckte var ganska högtidlig för den imposanta musikens skull Dereftcr be» 
sökte vi några gentila Caffécr, och sedan återvände vi hemm. 

20/1. Pi aftonen var jag i land och besökte en gammal svensk vid namn 
Andersson, som bosatt sig här och idkar klensmeds handtverket. Han har ej 
scdt sitt fädernesland sedan 1803, men talar så fullkomligt godt svenska som nå» 
gon af oss, i kontrast mot Herr Wolke. Hos honom spisade jag en liten afton- 
måltid, bestående af chocoladc, rostbiff, smör, ost och bröd och en bottlc godt vin. 

27/1. På förmiddagen var jag ombord; på eftermiddagen gick jag i land med 
konstapeln och Rudén, en svensk, besåg de stora ångbåtarna, som föra bomull 
ifrån plantagerna upp uti landet på Mississippifloden och äro stora som fregatter 
samt lasta ända till 3,000 balar bomull. De äro äfven inredda för passagerare 
med ofantligt gentila hytter och möbler. Sedan besökte vi några Cafféer och 5 
roulictter, likväl utan att spela; återvände dereftcr ombord. 

28/i. På förmiddagen vackert väder, men vid middagstiden började det att 
regna, så att nästan intet arbete förrättades ombord på hela eftermiddagen. 

30/j. Var jag uppe i staden, köpte cigarrer och några cocosnötter, appelsiner 
att bruka på hemresan. 

^/2. Nu hafva vi hunnit februari. I min almanack efter Götheborgs horisont 
står det snö, men här tror jag att tungan skulle gro fast vid gommen, om det ej 
funnes visa inrättningar här som annorstädes för törstande sjömän. 

2/2. Nu medan jag har godt om tid vill jag säga mina upprigtiga tankar om 
New Orleans. Ett förförelsens hemvist för obetänksamma sjömän; i hvar gård 
fins Grogg Chop och på många ställen så kallade värdar, som narra folket att 
rymma, lofvande dem många dalrar i månadspenningar, då de likväl ej få annat än 
några usla glas grogg och de sjelfva stryka dalrarna i sin ficka. Af märkvärdiga 
heter, som här äro att bese, äro följande anmärkningsvärda: Kyrkor har jag sett 
den engelska, ett litet åttakantigt Capell, och den spanska eller katolska, som 
jag må likna vid choret i vår Domkyrka i Linköping, har ett utmärkt godt orgels 
verk och för katolska Gudstjensten oumbärliga sångare. För den sinliga men= 
niskan är den katolska Gudstjensten visserligen mera imposant, men för den 
uppmärksamma och tänkande menniskan har den lutterska mera värde. Men jag 
finner mig mest upplifvad af den engelska för dess stilla andakt och högtidlig» 
het, som råder i bland alla åhörarne. Att här gå ur kyrkan innan Gudstjensten 
är slut, skulle väcka stort uppseende, i kontrast mot i Götheborgs Domkyrka, der 
kyrkan är tom på folk, innan presten väl har sagdt amen. Men nu är det nog 
om kyrkor och sådant, nu vill jag gå till klostren. Här finnas ej mer än 2, det 

222 



ena en gammal gråstensbygnad, hvilken man knapt kan se för mossbeväxta 
ringmurar och med en vacker park eller trädgård af citron, appelsin, bananasträd 
och dylika välsmakande frukter. Vidare bland publica byggnader må jag nämna 
2ne börsar, af hvilka jag likväl blott besökte den ena, en stor superb sal prydd 
af tvenne stora glaskronor och fyra ovärdeliga taflor. Den första föreställer 
Washington i naturlig storlek, den andra Napoleon, då han anför sin armé på 
stridsfältet, den tredje Napoleon såsom kejsare, prydd i mantel och krona, sit^ 
tände på sin tron, den fjerde Washingtons edikt till folket, då det blef republique. 
Här läses alla tidningar och kurser. Ingen anständigt klädd och som uppför sig 
anständigt är utestängd från detta samquäm. Vidare må nämnas Louisiana Sta* 
tes Bank, ett stort hus af huggen tälgsten med vackra kolonner utanför. Väl fin» 
nes här flere enskilda och allmänna bygnader, som förtjena anmärkas, men som 
jag ej är någon resebeskrifvare, så anför jag hvad jag t>-cker och dermed punkt. 
Efter jag nyss talte om börsar vill jag i samma rad nämna litet om New Orleans' 
handel. Dess köpmän äro mest européer, engelsmän och holländare, och hvad 
handeln beträffar, så påstår man att i New Orleans årligen uppgöras så många 
affairer som i London; men låt oss till en början antaga hälften, så gör det liks 
väl rätt ansenligt. I New Orleans är till exempel ingenting ovanligt att en köps 
man uppgör en affair på en million balar bomull. Dess sjöfart är i följd af dess 
handel mycket vidsträckt. Staden har många och vackra skepp, och i synnerhet 
förtjenar att anmärkas en mängd paketskepp, som gå häremellan och New York, 
hvilka öfverträffa all beskrifning i smak och snygghet. Likväl lärer det ej bära 
sig synnerligen bra. Äfven finnes här en mängd steam båtar, af hvilka 10 bogs 
sera skepp uppför och utför floden, och 40 eller 50 dylika stora som våra svenska 
fregatter gå uppför floden till plantagerna efter bomull och tobak. Ett sådant 
skrof lastar ända till 3,000 balar bomull, och ändå är det inredt för en stor 
mängd passagerare, långt gentilare än våra svenska ångbåtar emellan Norrköping 
och Stockholm. Äfven till lands nytjar man här ånga att skaffa sig fart med genom 
en steam vagn, som går på en jernväg 9 engelska mil från staden och drager 6 
å 7 vagnar fulla med passagerare. Äfven pressar man bomullen med ånga, hvils 
ket är en gruflig operation, då bomullen förvandlas till trädets fasthet och en så 
pressad bal aldrig tager skada af regn eller väta. Men när jag talte om allmänna 
bygnader, borde jag nämdt enskilda på samma gång. Likväl är det bättre sent 
än aldrig. De äro almänt af sten bygda som våra 2 våningshus med balkonger. 
Undre våningen är vid alla stora gator upptagen af butiker, kontor, shops af 
alla slag, men den öfre till boningsrum- Här är allt enkelt och bequämt; endast 
en matsal och en salong, från hvilken man kan gå ut på balkongen och vädra 
sig. Kakelugnar brukas här ej utan spisel, sådan jag påminner mig hafva sedt i 
salongen vid Adelsnäs; likväl må den jemföras med ganska få här. Den väcks 
raste af det slaget, jag sedt här, är en i salongen hos Langfier, af porphyr, ett 
ovanligt arbete. Gatorne äro här rätt gemena, ofta aldeles ofarbara, men på 
alla gator äro på båda sidor supcrba trotoircr för fotgängare. Likväl börjar man 
på flere ställen att stensätta gatorne, hvilket sker med orimlig kostnad, då man 
besinnar att en läst gråsten här betalas med 6 spanska dalrar. Nu har jag intet 
mer att anteckna om New Orleans, utan den som vill veta mer. kan antingen 
sjelf fara dit och se eller ock fråga mig muntligen. 

3/3. Var jag i land hos LangHcr, i ett ärende till Capitainc, som dinerade der. 

223 



och råkade just dit som dcscrtcn och vinerna började, då Langfier bad mig sitta 
ned och dricka ett glas och äta en appelsin. Sedan följde jag med Capitaine 
ombord och stufvadc mina cigarrer, så att jag hoppas draga Herrar Tullsnokar i 
Göthcborg vid näsan. 

</2. I dag är Capitaine i land och klarerar ut skeppet. Styrman är obruklig 
för att föra befäl, så att vi har fått en stufvare till bcfälhafvandc ombord för dagen. 

6/2. På förmiddagen var (Capitaine och de flcstc af besättningen i land. Vid 
middagstiden lossade vi landtågen och lade oss på utsidan af Hriggen Aurora 
från Portland. På eftermiddagen kom steambåtcn längs sidan, och mot aftonen 
kom 1 svensk, 1 tysk samt 2 engelsmän ombord i stället för de 7 bortrymdc. 
Den svenske skall göra undcrstyrmans tjenst och innehafver samma värdighet vid 
Kongl. Majst. Flottas Göthcborgsstation. Den tyske är en brcmarc, och skall 
blifva kock, de begge cngelsmänncrnc matroser. Vi få framdeles se huru de 
uppfylla sina pligtcr. Mot aftonen kom många svenskar ombord och togo afsked 
af oss, i bland andra Smith, Sncidow, Svcnandcr. Kl. 7 om aftonen gick vi ut^ 
för Riverct (floden) och anlände följande morgonen till Balizc, så att jag denna 
gången ej såg det minsta af Rivcrcts environgcr. 

0/2. Tidigt på morgonen kommo vi jemte flera andra till sjös. Det blåste 
skarp motvind, likväl satte vi segel och gjorde ej som de flestc andra kastade 
ankar vid barken i förväntan af bättre vind. 

'/i- Stark storm, litet illamående, emedan jag nu vistats en månad i land och ätit 
en mängd appclsincr, cocosnötter och dyligt och min mage således var litet ovan 
vid rullningen och dieten. 

13/2. Rättnu ger jag knäfvcin att föra dagbok öfvcr motvind, storm och ref» 
ningar hvarjc dag. I dag såg jag en temmeligen stor haj, den första jag sett på 
hela vår resa. Härefter skrifver jag också i min dagbok när jag tycker och intet 
bestämdt för hvarjc dag. Cuba i sigte. 

I6/2. Sågo vi en vattcnpclare på långt håll, en obehaglig syn för sjöfaranden, 
emedan en säker död drabbar den som kommer dem för nära. Passerades höj; 
den af Cap Florida. 

i'/2. Första dagen på hemresan, som vi kunnat styra kurs; förlig vind och 
temmeligen godt väder. 

18/0. En skön och behaglig dag, alla läsegel till samt vinden rätt akterlig. 

13/2. Fete Tisdag, här ganska mager, utan hetvägg, men man kan ej begära 
sådant på sjön, till den så kallade Hvite Tisdag eller aldra sist till påskafton, ty 
här lärer ej vankas hvarken ägg eller lutfisk. 

21/2—26/2. Storm och rcgnbyer. 34° 15' n. lat., 74° 2' v. longitud. Storm, regn 
och hagel, vakt om vakt på däck, god vind. 11' fart i timman. 

27/2. Vackert väder och god läsegels bris (efter ovädret låter Herran solen 
skina). 

28/2. Äter igen oväder, storm och regn. 38° 45' n. lat., 52° 25' v. longitud. 

1/3. I dag som vanligt stark blåst, n. v. vind. 

2/3. Stiltje hela dagen. Om en fremmande kom här ombord och hörde de 
många vrängningar af ord och språk, en blandning af tyska, svenska och en* 
gelska, så trodde han ganska billigt, att han råkat ut för en mängd förlösta dår* 
hushjon. Se här hvad den svenske kocken sade till den tyske i dag morse: »kock 
you havc makes so mycket wasser in den kessel, att det blir välling i stället för gröt.» 

224 



*/8. På förmiddagen vackert, mot aftonen regnbyer och tilltagande kultje 
mot natten började åskan att dåna och kort efter midnatten slog hon ner i sjön 
ej långt ifrån oss, en förfärande syn. 

'/s. En vacker vårdag, då solen lifvar utan att bränna, vindarna svalka utan 
att storma, men likväl gifva skeppet tillräcklig fart, är den angenämaste njutning 
för en sjöman. Sådan var denna dag, men vår glädje var ej lång, ty mot afto* 
nen uppkommo svåra byar, så att vi togo ett försigtighetsref i märsseglen. 

3/3. Jemn kultje, men motvind som vanligt; tvennc seglare medgående. 

10/3. Ojemn och byaktig vind; tvenne seglare motgående; Gudstjenst hölls här 
på utresan, men nu är det bortlagdt, inte någon bön en gång, som i andra svenska 
skepp. Men detta är ett kreolskt skepp, hälften svenskt och hälften amerikanskt. 
Mot aftonen dubbelrefvades märsseglen. 

1^/3. Stark storm och regn; bottenrefvat stormärssegel, focken och apan; alla 
öfriga segel beslagna; pumpa läns hvarannan timma. 

'^'^Iz- Ändtligen aftager den 5 dygn långvariga stormen; likväl är ännu ej alla 
refven ute. En seglare i sigte. En mängd foglar följa oss ständigt på dessa högder 
14° v. long. Obegripligt är hvar dessa njuta någon hvila; sällan eller aldrig ser 
man dem sätta sig ner på skeppen, och väl kunna de hvila sina tröttade vingar 
på vattnets lugna yta, men i nattens djupaste mörker på en vildt stormande oceans 
yta tyckes mig föga hvila kan njutas. Det är äfven anmärkningsvärdt, att dessa 
foglar sällan, jag kan till och med säga aldrig flyga i lofvart om en seglare utan 
ständigt i lä och akterut. Orsaken känner jag inte och synes mig omöjlig att 
utforska. 

I8/3. Mulet, motvind och blåst — rätt vackert, när man lägger det tillsammans. 

19/3. Det ser illa ut att komma hemm till påsk. Nu äro vi vid 48^ 23' n. lat., 
6° 30' v. long. och hafva motvind hvarenda dag. Refva och vända höra till ords 
ningen för dagen; lägger man härtill en lång quarantaine, så gör det en rätt artig 
summa. Farväl nu med de sköna förhoppningarne att få äta hetvägg hemma 
hvite tisdag, farväl med äggena och den hvita gröten påskafton. Så går det att 
göra uträkningar i förtid på sjön, men vår Herre ger oss väl någon gång god 
vind. Haf tålamod, var from och god etc. 

20/3. På morgonen stucko vi ut alla refven, vid middagstiden prejade vi brigs 
gen Lima, som hade seglat ifrån New Orleans samma dag som vi och var desti^ 
nerad till Havre de Grace, lastad med bomull. 

21/3. Refvade och kryssade i motvind som vanligt. Detta börjar att blifva 
enformigt, refning, vändning och motvind hvarenda dag, men min son hade ej 
på galejan att göra; skyll dig nu sjelf, detta är annat än att gå hemma och må 
väl samt taga dagen, som han kommer, men en sjöman bör aldrig fälla modet, 
så gerna kan han gå öfver hackbrädan vid 10 knops fart. 

22/3. På morgonen fingo vi en fyr i sigte samt pejlade honom i s. o.. Vi «3. 
Kryssade oss sedan in i Canalen. Laber vind, uppehållsväder. 

23/3. Fingo vi Lizant i sigte samt pejlade longskips fyrtorn i n. o. t. n. Nu 
märker jag att vi äro i Canalen, dels på vattnets ljusgröna färg, dels på den 
mängd af seglare, som alltid träffas här. Likväl trodde jag att holländska kriget 
skulle minskat deras antal. Vackert väder, men samma motvind, som vi nu hafva 
haft i 14 dygn. 

2*/8. Sågo vi engelska landet ganska nära, äfven en mängd seglare. Nackcrt 

225 



väder och stiltje. Middagstiden prejades vi af en engelsk lotskutter N. 42., af 
hvilken vi fingo Åtskilliga nyheter frin Kuropa. 1'ejlade Lizand i n. o. 

25/g. Motvind, prejade lotskuttern N. 8., gaf honom en butelj grogg för hans 
nyheter. På natten pejlade Gaskcts fyrar på franska sidan i so. 

^^Iz- Ovanligt vackert väder, rätt god bris, men bidevind som vanligt. Pre» 
jadc ett barkskepp, hemma i Hamburg, seglade förbi detta och en engelsk CoUicr 
Brigg. Mot natten blef det nästan aldeles stiltje. Då vi skulle vända, gick skep» 
pct ej öfver stag, och vi seglade på en liten slup, hvilken, om det blåst aldrig si 
litet eller gått sjö, aldrig hade seglat mer. Alla sofvo i slupen; hvilken oför» 
svarlig vårdslöshet. 

^''/a. På morgonen byaktigt, mot middagen någorlunda god vind. Strax efter 
middagen sågo vi ibland alla andra seglare en engelsk tullbåt, som förekommer 
smugglcrier och är ett ibland de mest välsegLnndc fartyg som existera, tacklad 
som en kutter. Detta är annat än våra tungscglande skonerter, som hemma be» 
vaka kusterna, hvilka en välscglandc båt kan segla ur sigtc innan de hunnit 
vända. Men jag bör ej tala emot smuggling, som sjelf ämnar göra ett profstycke 
i mindre skala i den konsten medelst litet cigarrer. Mot aftonen prejade vi en 
lotskutter med N:o II från Cours. På natten oväder och blåst. 

^^/a- Vackert väder och labcr vind, likväl något bättre än stick i stäf; aldrig 
trodde jag att vi skulle få vackert väder i Canalen, men litet bättre vind hoppa» 
des jag på. På morgonen fingo vi en rätt vacker brigg i sigte, hvilken vi seg* 
lade upp och prejade. Det var en dansk, från St Thomas destinerad till Altona, 
så snygg som den vackraste amerikanare och hade ej mer än ett fel i mina ögon, 
och det var att den ej var svensk, ty jag säger ej som dansken: 

Hvitt och rött är sött. 
Blått och gult är fult. 
Strax derefter fingo vi se en seglare förut, som närmade sig hastigt och började 
skjuta 5 å 6 skott. Vi hissade vår svenska flagg, men han viste ändå ej skäms 
utan fortsatte sin skjutning och styrde midt på oss. Vi måste derför om vi ej 
velat hafva en kula i skrofvet, brassa back och invänta ett nådigt besök ombord. 
När han kom oss närmare, satte han ut sin slup och kom längs sidan med om* 
kring 12 man och en officer, hvilken prejade oss på vanligt sätt och hade troll» 
gen gått ombord, om ej vi kommit frän New Orleans, hvilket ännu anses sjukt. 
Det var en engelsk korvett, som låg ute på ki-yss efter holländare. Oupphörligen 
besväras man här af prejningar och krångel af den mängd seglare, som här be; 
ständigt omgifva oss. 

29/3. På förmiddagen mötte vi flera engelska och franska fiskarebåtar, som tilU 
bjödo oss färsk fisk, men vi tordes ej taga den för den fördömda quarantaine i 
Känsö. På eftermiddagen träffade vi ut för en kutter (A english man of wars), 
hvilken också närmade sig, likväl utan att skjuta, men sände genast en officer i 
en slup ombord, hvilken ej lät hindra sig af att Capitaine sade att koleran var 
i New Orleans, utan gick genast ombord och öfverhalade våra skeppsdokumen; 
ter. Kanske vi nu för den der orakade quäkarn får en lång quarantaine. Denne 
officer förtjenar en anmärkning, klädd i uniform. 



226 



BILAGA 



UR A. O. WALLENBERGS BREFVAXLING. 

FRÅN A. O. WALLENBERG TILL CARL von SETH. 

Den 11 februari 1856. 
Färden öfver Nordsjön är mindre behaglig denna sena årstid och derifrån 
öfver norra delen af Atlantiska ocean. Newfoundlands bankar äro ej heller utan 
sitt lilla obehag, när man aldrig kan räkna på att få vara torr i 24 timmar för 
regnbyar och stormar. Vi anlände till den stora Newfoundlands^banken (tag 
fram kartan) den 19 november efter 32 dagars färd, och här begynte ovädren att 
blifva värre, ty snö och is är det värsta för fattiga sjömän, som derigenom alltid 
äro i mera fara att hålla sig fast i tacklingen, som är glacerad. Vi hade derjemte 
motvind i 20 dygn, hvarunder vi ej kommo en half mil om dagen. Den 18 deccmi 
ber anträffade vi en skonert, som förlorat seglen. Hade de ej fått undsättning, 
skulle de troligen svultit ihjäl just juldagarne. Vi måste minska ransonerna till 
två små kakor jemte 1 Vs kvarter vatten och några potätcr om dagen samt ett 
stycke kött, lagom stort för en, som undergår svältkur. 



Rotterdam den 51 mars 1856. 
Dagen efter jag kom hit flyttade jag i land, emedan jag försträckt högra sidan 
så att högra armen var nästan obrukbar, men en veckas badande och god skötsel 
har gjort den någorlunda bra. För att blifva riktigt bra vet jag väl, att jag skulle 
afhålla mig en längre tid från styft arbete, men det kan ej hjelpas, jag flyttar 
redan i morgon ombord på ett ship »Saracen» och går troligen i öfvermorgon 
till England. — Det går nu på sjunde månaden, sedan jag hade någon under; 
rättelse från Sverige. Hur det är, men förändringar kunna ske på kortare tid, 
och förändringar hafva skett. Kan tiden upphöra att verka med sin frätande 
tand på oss skröpliga ting? Nej, jag märker det på mig sjelf granncligen, ty jag 
har på dessa sju månader blifvit sju år äldre. 



Boston i augusti 1S56. 
Tar mig friheten berätta ett och annat af »Min son pä galejan d. y:s» rcsc» 
äfventyr från den gamla till den nya verlden. dit mången gått att skära guldet 
med täljknifvar, men ätcrvändt tomhändtare, än de kommit. Den som reser hem» 
ifrån efter rikedom eller seder, efter lärdom eller heder, hemtar vatten öfver ån. 
Jag har ej rest af någondera orsaken, utan för att lära känna verldcn från mer 
än en sida och för att vinna litet erfarenhet i mitt yrke. Sverige, det visste jag 

227 



förut, är det bästa Gud har skapat, har ej dcrför utAt gapat. Nog har jag man-- 
gcn gång i tankarna räknat öfvcr hvad det skulle kosta att lefva och hvad jag 
kunde förtjena, och alltid funnit debet gi väl upp med kredit; i verkligheten 
har väl inte något deficit inträffat, men inte långt derifrån. - Vår segling var 
tcmligen gynsam i Nordsjön, men i Atlanten ha vi haft att strida med mycket 
motvind, kall snö och hagel. Ja, min dagbok innehåller ej annat och den hade 
länge sedan blifvit kastad öfver bord, om jag ej tänkt, att den kunde tjena som 
kylande pulfvcr, när jag kommer att svettas i den heta zonen. Månne ni någon 
gång samlade kring munter kvällsbrasa, sändt en Hygtig tanke till en syndapalt, som 
då kanske just fåfängt sökt att skota snön af sig? - Den 19 november (hans födelse» 
dag) tillbragtc jag på thc grand Hank of Newfoundland och morgonen var mulen 
som jag sjclf, men efter kl. 1 1 f . m fanns intet mer af moln och solen gick klar 
ner; med ett ord, vackrare dag hade vi ej under hela resan, och glad var jag 
ensam utskuffad i verldsbullret, och den som Hnner sig så ensam som jag, han 
måste taga sin anledning till glädje, äfven då inga finnas att uppehålla sig med, 
ty hvem vet icke att glädjen är en själaspis, troligen lika nödvändig som brödet 
för kroppen. 

Buffalo den 17 juni 1837. 

Hade jag lydt mitt hjcrtas röst, skulle jag varit i Sverige för länge sedan, men 
hade jag för hastigt åtcrvändt, så skulle man trott, att vekhet eller oduglighet 
varit orsaken. Således bestämde jag två år som minsta spatium. och som jag 
troligen ej gör denna resa igen, så ansåg jag bäst smida medan jcrnct var varmt. 
Hittills ha alla mina planer lyckligen utfallit, och jag har väl största skäl i vcrl; 
den att vara tacksam mot den skyddande arm, som frälst mig frän mången fara 
och uppehållit mitt lugn i alla. 

(I ett annat bref några dagar senare läses) Jag kan lefva kronans kaka förutan 
och då är jag mera oberoende; visst är det sannt, att man i Sverige ingenstädes 
kommer utan titlar, men min gudomlige Franklin säger: »Undvik dem, som synas 
besvärade af ditt sällskap». Detta tillämpar jag så, att der jag ej är välkommen 
utan titel eller uniform, der kommer jag ej andra gången. 



228 



LAGA III 



A. O. WALLENBERGS SJALFBIOGRAFL 

I P. VON MÖLLERS 1867 ÅRS FÖRSTA KAMMARE 

har A. O. Wallenberg meddelat följande uppgifter om sin mång* 
sidiga verksamhet (intill år 1875): 

MÅTT, MÅL OCH VIGT. Vid 1847 års riksdag afläts en Kongl. proposition 
i den syftning, att en riksdaler riksgäld, motsvarande qvartspecien, skulle indelas 
i hundra cent. Men med stöd af den erfarenhet jag vunnit under ett längre 
vistande i Förenta Staterna, der Dollarn är indelad i hundra cent, hvaremot 
mått och vigt sakna decimalindelning, motarbetade jag ifrågavarande Kongl. pro* 
positions antagande, emedan jag befarade, att om decimalräkningen endast in^ 
fördes i mynträkningen, här liksom i Amerika, mångahanda olägenheter skulle 
uppkomma af att vid liqvider begagna decimalräkning, men för mått och vigt 
behålla duodecimal-indelningen eller någon ännu mera godtycklig. 

Uti Aftonbladet för den 15 Januari 1848 skref jag en utförlig afhandling i 
denna fråga. 

Den Kongl. propositionen om införandet af decimal-indelningen endast i mynt 
bifölls icke af riksdagen. 

Vid 1850 års riksdag väckte Herr A. A. Berger på min begäran motion om 
decimal-indelningens införande i mått, mål och vigt. Derpå följde en underdånig 
skrifvelse i ämnet med begäran om Kongl. proposition. 

Vid 1853 års riksdag väckte jag motion om Metriska systemets införande. Under 
ett längre vistande i Frankrike hade jag inhemtat kännedom om detta system och 
uti motiverna till min motion anförde jag: »att de flesta nationer, som införa 
några förbättringar i dessa afseenden, på senare tider antingen antagit det metriska 
systemet i sin helhet eller också sökt att närma sig detsamma så mycket som 
möjligt», att vetenskapsmän i alla länder redan begagnade det metriska systemet, 
och att i statistiska uppgifter stor lättnad uppkommit derigenom, att flera olika 
länder betjenade sig af enahanda system. 

Redan under 1847 års riksdag begynte mitt arbete för metriska systemets ans 
tagande. Borgarståndet begärde ingenting bättre. Adeln var i allmänhet litvaJ 
för en förändring i den odrägliga mångfalden af olika mått och vigtcr, alla lag» 
ligen gällande. 1 Presteståndet sade mig de mest inflytelserika : »vi vilja icke 
påtruga Bondeståndet denna reform,, men vilja heller icke motsätta oss densamma, 
om bönderna kunna öfvertygas om dess gagnclighet.» 

Under 1850 års riksdag började jag ett träget men tacksamt arbete. Uti mycket 
små kretsar bringade jag den vigtiga frågan till tals, och pä öfvertygclscns väg 
lyckades jag slutligen komma dcihän, att en afgjord majoritet M Bondeståndet 

229 



skulle hafva voterat för det metriska systemets antagande. Men då kom vid 1853 
års riksdag en Kongl. proposition, hvaruti föreslogs införandet af dccimalindcl» 
ningen i mått och vigt, men med bibch.Mlandc af gamla enheter, och detta förelag, 
som onekligen underlättade öfvergången. fick såsom en hallmesyr många anhängare 
vid riksdagen, och dcrihiand en särdeles framstående vetenskapsman. Utskottet 
afstyrkte metriska systemets införande, men tillstyrkte dcrcmot dccimalindelningens 
antagande för mått och vigt. 

Under den tid detta Utskotts betänkande var i riksdagsmännens händer till 
begrundande för frågans afgörande. uppstod hos mig en förfärlig tvekan, huruvida 
jag. under förhoppning att metriska systemet vid annan riksdag skulle komma 
att antagas, borde arbeta för afslag på hvad Utskottet tillstyrkt. Många voro de 
riksdagsmän, som rent ut förklarade sig villiga, att för den gången afslå allt» 
sammans. Jag vågar påstå att afslag kunnat af mig åstadkommas, och i detta 
påstående ligger ingen förmätenhet, ty hvar och en med riksdagsförhandlingar 
aldrig så litet förtrolig vet nog. huru små krafter, som behöfvas, för att hindra 
en förändring, i jämförelse med de stora häftyg. som erfordras fcJr att framdrifva en 
reform. Jag vågade icke taga på mitt ansvar att till en kommande tid undan» 
skjuta frågan, i den förhoppning att framdeles ernå en ändamå!scnli^'are lösning. 
Till Utskottets betänkande fogade jag såsom reservation mitt förslag om metriska 
systemets antagande, och jag bad mina vänner, antingen votera för detta eller antaga 
den Kongl. propositionen, men icke låta frågan helt och hållet förfalla. Den 
Kongl. propositionen antogs och dcrigenom erhölls decimalindelningen i mått 
och vigt; men reformen qvarstår ännu ofulländad och i den mån den inter» 
nationella beröringen blifvit lifligare, har det blifvit allt mera påtagligt, att en 
internationel gemensamhet i mått och vigt fortfarande är ett önskningsmål. 

Såsom bevis för riktigheten af min förutsägelse om det metriska systemets 
framtida utbredning må anföras, att England år 1S64 bcslutit tillåta det metriska 
systemets konventionella användande, samt att metriska systemet genom förord» 
ning af d. 17 Augusti år 1868 antogs i det stora Tyska riket, der denna reform 
nu är genomförd. 

Vid 1862 års riksdag väckte jag motion om åvägabringandet af gemensamt 
mått, mål och vigtsystem för de förenade rikena samt konungariket Danmark, 
väl vetande, att enär Danmark och Norge begagna en vigtenhet lika med en 
half kilogram, skulle, om frågan kom under ompröfning i de tre rikena, det 
metriska systemet nog återkomma på dagordningen. Riksdagen beslöt, med an? 
ledning af denna motion, att i underdånig skrifvelse anhålla »det Kongl. Maj:t, 
efter genom sakkunnige män verkställd undersökning och utredning, ville vidtaga 
de åtgärder, som kunna leda till antagande i de tre skandinaviska rikena af ett 
gemensamt system för mått, mål, vigt och mynt». 

Vid 1869 års riksdag afläts en Kongl. proposition om det metriska systemets 
införande uti — apoteksväsendet, hvilken af riksdagen bifölls. 

Vid 1872 års riksdag väckte jag motion om gramvigtens antagande till kons 
vcntionelt bruk. Men förgäfves. 

Vid 1874 års riksdag afgafs en Kongl. proposition om gramvigtens användande 
för ädla metaller och vid jernvägstrafiken. Så gerna jag än vill se gramvigten 
erhålla allt större användning, motsatte jag mig likväl detta förslag, enär jag 
insåg, att en så beskaffad reform icke bör införas i små portioner, emedan ett 

230 



sådant förfaringssätt aflägsnar tidpunkten för gramvigtens allmänna antagande i 
Sverige, hvilket jag hoppas snart kommer att inträffa. Den Kongl. propositionen 
af slogs. 

Jag hyser den förhoppning, att enär Danmark och Norge ännu sakna decimal» 
indelningen i mått och vigt, denna vigtiga fråga skall upptagas af dem, och att 
metriska systemet dervid i alla delar skall blifva antaget. Vi kunna då knappt 
undvika att följa efter, sedan vi försakat äran att gå i spetsen för en stor reform. 

Jag har så mycket större skäl för denna förhoppning, som man i Danmark 
och Norge efter decimalindelningens införande i mynt snart skall finna det 
odrägligt och haltande att sakna den i mått och vigt. För öfrigt är i begge 
länderna benägenheten för det metriska systemet ganska stor; såsom bevis härför 
kan anföras, att då jag vid nationalekonomiska mötet i Köpenhamn 1872 frams 
ställde förslag: »att det metriska systemet, så fort ske kan, antages såväl i af* 
seende på hvarje slag af mått, som i afseende på vigt och med de indelningar 
och benämningar, som dertill höra», detta förslag af mötet enhälligt antogs. 

Myntväsendet. Vid 1853 års riksdag väckte jag förslag om nytt myntsystem, 
grundadt på silfver med en myntenhet af åttio procent finsilfver, i värde mot» 
svarande fyratio skillingar banco efter då gällande räknesätt. Fördelen af detta system 
låg dels deruti, att tiondcdelen af denna myntenhet var ett för alla bekant värde* 
begrepp, att öfvergången till decimalräkningen varit ganska lätt. En samtidig 
Kongl. proposition föreslog, att ingen annan förändring skulle vidtagas, än att 
den förut bekanta Riksdaler Riksgäld skulle benämnas Riksdaler Riksmynt, och att 
denna räkneenhet skulle indelas i hundra öre. Den Kongl. propositionen bifölls 
af riksdagen. 

Vid 1856 års riksdag föreslog jag, att myntsilfrets halt skulle förändras så, att 
kopparn uti silfvermyntet skulle minskas från tjugufem till tio procent, hvarigenom 
myntet kunde blifva mindre tungt och en del koppar åt statsverket kunde be» 
sparas. Motionen lemnadcs utan afseende. 

Vid 1862—1863 års riksdag förnyade jag denna motion med det tillägg, att 
remedium af vigt och finhet borde nedsättas. Afven denna motion lämnades 
utan afseende. 

Vid 1862 års riksdag föreslog jag, att, till undvikande af silfvermynts expor» 
terandc. Riksbanken skulle tillhandahålla silfvertackor till ett pris, motsvarande 
värdet af det finsilfver, myntet lagligen bör innehålla. Äfven detta afslogs. 

Hufvudanledningen, hvarföre dessa motioner icke vunno atseende, torde få 
anses hafva legat uti då ännu rådande föreställningssätt, att en nation kunde 
undandraga sig betalning af räntor och andra skulder till utlandet genom att 
försvåra liqviderna och genom att bibehålla en högre kopparhalt i myntet, än som 
erfordrades för en med afseende på förmågan att motstå slitningen lämplig legering 

Vid Nationalekonomiska mötet år 1863 i Göteborg förfäktade jag den åsigt. 
att de tre nordiska rikena borde ansluta sig till Fr.inc-systcmct med siltvcrtranc 
till räkneenhet. Men med hvarje derpå följande är blcf det allt klarare tor mig 
att guldet, såsom värdemätare, hade en stor framtid. 

Vid Nationalekonomiska mötet i Stockholm år 1866 utvecklade jag denna åsigt 
för första gången offentligen, och begärde att mötet skulle uttala sig för nöd» 
vändigheten af att antaga guldet såsom myntmetall. \'id en allmän öfvcrlägkjninfj 
å stora Börssalcn under ordförandeskap af II. K. H. Prins Oscar vann denna 

231 



åsigt sin första seger i norden. Den var visst icke lysande, ty motionen gick 
igenom med en enda rösts pluralitct. Men isen var bruten, och det var hufvud» 
sak. Det skal, som mest inverkade pa denna församling, var att ett skålpund guld 
var minst femton g.inger mera vardt än lika vigt silfver. I ett land med stora 
afstånd spelar alltid transportkostnaden en betydande rol. och det inses derföre 
lätt, att det är en allmänt gagnelig sak. om man i nigot fall till en femtondedel 
kan nedsätta transportkostnaden. 

Vid 1867 års riksdag väckte jag motion om införandet af ett myntsystem, 
grundadt på guld med ant.igandet af en ny ny räkneenhet lika med en franc 
i guld. Motionen Icmnadcs utan afsecndc. 

Under sommaren år 1867 sammankallades en internationel myntkonfcrcns i 
Paris och blef jag af Kongl. Maj:t utsedd att vid densamma representera Sverige. 
Tyratiofyra stater hade ditsändt delegerade. Norge var represcnteradt af Professorn 
D:r Hroch. Då de begge länderna hade olika myntsystem, tillerkände konferensen 
oss hvar sitt votum, men jag erinrar mig städse med glädje att brödrarikenas 
representanter samverkade. Begge bestredo vi den dubbla myntfotens bibehållande, 
och begge anslöto vi oss till guldfrancsystemets upphöjande till internationell 
myntsystem. Föröfrigt begärde jag formligen proposition på: att alla nationer skulle 
i myntmetall begagna samma legering af nio delar guld och en del koppar. Jag 
ansåg nemligcn af vigt, att ifall man icke skulle komma till antagandet af lik= 
tormiga mynttyper, skulle det alltid vara en fördel om alla länders guldmynt 
vore af samma halt, då deras inbördes värde lätteligen kunde utrönas genom att 
helt enkelt utröna vigten. Konferensen biträdde denna åsigt. Efter konferensens 
slut återkommen till fäderneslandet, afgaf jag en rapport om förloppet, och fogade 
dertill ett underdånigt betänkande, innehållande förslag till ett nytt myntsystem, 
grundadt på guld. 

Den 27 Januari 1868 väckte jag motion om införandet af detta myntsystem, 
som med tiofrancstycket i guld till myntenhet, skulle väsentligt underlätta vår 
samfärdsel med andra länder. Kongl. Maj:t fann tiden icke vara inne för en så 
genomgripande reform, men under den 17 Mars 1S68 afläts en nådig proposition om 
präglande af två mynttypcr å tio och tjugufem francs valörer. Riksdagen biföll Kongl. 
Maj:ts proposition och Kongl. Maj:t utfärdade en förordning af den 31 Juli 1869 
om upphörandet af präglandet af de hittills brukliga Dukaterna, hvarjemte präg« 
ling af tiofrancs-stycken under benämning Carolin tog sin början, och skulle 
tjugufem francs stycke, motsvarande två och en half Carolin, jemväl präglas, så 
snart sådana myntstycken ingingo i det Franska myntsystemet. 

Genom Carolinen erhöll Sverige ett mynt, som gäldc för sitt fulla prägelvärde 
på verldsmarknadcn; genom Carolinen hoppades jag att vårt myntsystem skulle 
erhålla en anknytningspunkt till francsystemet, hvilket då redan begagnades af 
sjutio millioner menniskor i Europa och som sedan vunnit en ytterligare utbred» 
ning, så att det nu begagnas af minst nitio millioner menniskor i denna verldsdcl. 

Vid 1869 års riksdag föreslog jag införandet af ett nytt myntsystem, grundadt 
på Carolinen såsom myntenhet. Med anledning af denna motion beslöt riksdagen 
en skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvaruti den förklarar en förändring uti landets 
myntsystem vara önskvärd, och anhöll det Kongl. Maj;t täcktes låta anställa uts 
redning, huruvida ett nytt myntsystem, i enlighet med i motionen angifna grunder, 
vore för landet ändamålsenligt. 

232 



Vid samma riksdag väckte jag motion om bemyndigande för Riksbanken att 
anskafTa guld utan begränsning, blott beroende på BankofuUmägtiges bedömande. 
Denna motion bifölls af riksdagen. 

Vid 1871 års riksdag förnyade jag min motion om ett nytt myntsystem, grundadt 
på Carolinen. Utskottet tillstyrkte en skrifvelse af innehåll, att Kongl. Maj:t 
täcktes, då sa lämpligt vore, låta prägla guldmynt grundade på Carolinen såsom 
myntenhet. 

Vid 1872 års riksdag förnyade jag denna min motion, men den vann då icke 
något afseende, ty Frankrikes sol var för tillfället förmörkad, och man gjorde 
ingen skillnad på en ekonomisk och en militärisk fråga. 

Vid 1872 års nationalekonomiska möte uti Köpenhamn föreslog jag: »att vid 
blifvande myntreform och öfvergång till guld, de tre skandinaviska rikena må 
fullständigt ansluta sig till något myntsystem, som redan blifvit af en eller flere 
bland Europas talrikare nationer antaget.» 

Då jag städse lagt stor vigt uppå att bereda Sverige den omisskänneliga fördel, 
som ligger uti att få gemensam mynfenhet med en eller flerc sådana nationer, som 
ega en betydande ekonomisk styrka, ville jag, ehuru jag städse ansett en anslutning 
till guldfrancsystemet fördelaktigast, genom berörde förslag lemna valet öppet emellan 
en anslutning antingen till guldfrancsystemet eller det nya Tyska riksmarkssystemet 
Det hjelpte icke; förslaget blef på det nationalekonomiska mötet af de talrikast 
närvarande Danskarne afslaget, men jag vill här hafva antecknat att samtliga till* 
städesvarande Norrmän och det stora flertalet närvarande Svenskar röstade för 
mitt förslag, deribland dock icke den Svenske Finansministern, som var tillstädes. 

Som det allmänt crkännes vara en stor fördel för en fåtalig nation att få sitt mynt 
lika berättigadt med talrikare nationers, sträfvade jag för att i Frankrike få 
Carolinen lika berättigad med tiofrancsstycket. Detta berodde på att kunna ut» 
verka ett Franskt regeringsbeslut i den syftning, att den Svenska Carolinen skulle 
emottagas uti liqvider uti alla publika Franska kassor aldeles lika med det 
Franska tiofrancsstycket. 

Det första som erfordrades för att med någon utsigt till firamgång kunna börja 
en underhandling uti detta vigtiga ärende, var att constatera att Carolincns halt 
och vigt noga öfverensstämde med dess prägelvärde. Jag hänvände mig dcrförc 
till chefen för Franska myntverket i Paris, presidenten Dumas, som med stor 
beredvillighet gick mina önskningar till mötes. Till honom aflemnade jag 200 
Caroliner för att dermed låta anställa prof, och sedan den mest erfarne mynt» 
proberaren utsökt 10 af dessa och sedan med hvar och en af dem dubbla prof 
blifvit anställda, erhöll jag öfver hela förrättningen en officiel attest, som var 
fullt tillfredsställande och utgör ett hedrande vittnesbörd om den sorgtallighct, 
man vid det Kongl. Svenska Myntverket iakttager. Sålunda dokumenterad be. 
gyntc jag mina besök uti de af financeministericts olika byråer, som med saken 
hade att skaffa. Jag sökte äfvcn vinna hr Rouhnd, guvernör öfver Frankrikes 
bank, men lyckades endast till en viss grad, ty enär han var anhängare af den dubbla 
myntfoten, på hvilket han rent ut sade att Frankrikes bank hade förtjenst, kunde 
han icke gerna med värme omfatta den internationcia myntfrågan. Emellertid 
erhöll jag skriftligen den försäkran att Carolinen icke skull.: refuseras, då den 
i liqvid förekomme uti Frankrikes bank. men något ofticiclt tillkännagifvande 
att den ovilkorligen skulle emottagas, kunde icke beviljas. 

16. A. O. V/jillenberg. 233 



Lyckligare var jag i den slutliga underhandlingen med sjelfva regeringen. Sedan 
jag, under samtal med financcministcrn hr de (joulard och utrikesministern, grcfve 
de Rémusat, lyckats öfvcrtyga dessa man, förde denne sednare mig till presidenten 
Thiérs, som med stor valvilja upptog framställningen och förklarade sig vilja 
inom kort låta underrätta mig om hvad som kunde göras för att gå min önskan till 
mötes. Några dagar sednare eller den 6 December 1H72 beslutade Franska rege» 
ringen »att Carolinen vid liqvider uti alla Iranska publika kassor skulle emottagas 
lika med landets guldmynt". 

Genom detta beslut var Carolinens gångbarhet icke allenast betryggad i Frank» 
rike, utan jcmväl uti de öfriga länder, som tillhöra den latinska myntkonventioncn. 
Fördelen af en sådan gångbarhet består dcruti, att detta myntstycke vinner allt 
mer erkännande såsom internationell och att det har ett högre prägclvärdc i för» 
hållande till sin halt och vigt än sådana myntstycken, som gå i degeln, så snart 
de öfverskridit sitt lands gränsor. Inom de s. k. regeringskretsarne i .Sverige ville man 
icke inse denna fördel. Synvidden hade blifvit inskränkt till Danmarks sydliga 
gräns och man inställde år 1873 tillsvidare utmyntningcn af ett intcrnationelt 
guldmynt, efter att allt sedan Gustaf II Adolphs tid hafva egt ett sådant. Men 
den tid kommer nog då man, till vcxlarcs och agiotörcrs stora ledsnad åter 
kommer att upptaga myntning af Caroliner. 

Vid 1873 års riksdag afläts en Kongl. proposition om införandet af ett nytt 
myntsystem grundadt på guld och på det tillfälliga värdet af den Danska qvart* 
specien såsom myntenhet. Det var Danmarks inflytande här och Danmarks mot; 
vilja mot Tyskland, som gifvit frågan denna inskränktare omfattning. Ofver= 
tygeisen om nödvändigheten att öfvergå till guldmyntfot, en fråga, som jag varit 
den förste att väcka i de tre rikena, hade nu nätt en sådan utbredning och styrka, 
att man antog ett i öfrigt olämpligt myntsystem, blott emedan detsamma var 
grundadt på guld. Onekligen är en betydande fördel vunnen, men lika säkert 
är, att man med nära nog samma lätthet på en gång skulle kunnat öfvergå till 
det myntsystem, som har en större framtid och som i allmänhet benämnes gulds 
francsystemet. Medgifvas måste att Frankrikes obeslutsamhet att öfvergifva den 
dubbla myntfoten varit en anledning till tvekan, äfven hos vännerna af guld» 
francsystemet. 

Vi stå nu ungefär på samma punkt uti de begge frågorna om mynt och om mått 
och vigt. Vi hafva i myntet infört guld såsom myntmetall och i mått och vigt 
decimalindelningen, men uti alla dessa hufvudbegrepp för mått, vigt och mynt 
saknas lättfattliga anslutningspunkter till andra länders systemer för mått, vigt 
och mynt. Arbetet på dessa reformer bör således fortsättas och jag betviflar icke 
att fullt tillfredsställande resultater en dag skola ernås, och att man derefter skall 
komma i åtnjutande af alla de stora fördelar, som internationela måtts, vigts och 
myntenheter tillskynda alla de nationer, som deraf veta begagna sig. 

Bankväsendet. Under mitt vistande i Förenta Staterna, då en förfärlig bankkris 
der år 1837 utbröt, kom jag först att tänka på bankväsendets betydelse för ett 
lands ekonomiska ställning. Hvad som den tiden der kallades banker voro far» 
koster af bräckligaste art och icke uti något afseende dugliga att emotstå stormarne 
på det lätt upprörda haf, som kallas penningmarknaden. Hvarken då eller seder* 
mera har något angående bankväsendet varit att inhemta från Förenta Staterna, 
utom hvad man icke borde göra. 

234 



Hemkommen till fäderneslandet, vid den tid, då man i min hembygd, öster* 
götland, var sysselsatt med att grunda en Enskild Bank, den 4:de i ordningen af 
enskilda banker i Sverige, och ännu med lifligt intryck af hvad jag bevittnat i 
Amerika, var min första känsla glädje öfver den vigt man här i första rummet 
lade på uppfyllandet af en banks åtagna förbindelser. Det är detta framstående 
drag, som gjort att Svenska bankväsendet alltsedan år 1830 med punktlighet 
uppfyllt sina ingångna förbindelser af alla slag, och derigenom förvärfvat en 
alldeles obetivflad kredit. Men om förbindelsers uppfyllande är den första af 
enskilda bankernas åligganden, så är den andra skyldigheten att underlätta liqvider 
och att möjliggöra stora företags utförande med små kapitaltillgångar. En liten 
penningtillgång, påräknelig just den dag, då den behöfs, kan uträtta lika mycket 
som ett mångdubbelt större penningkapital med oviss förfallodag. Det är möjlig* 
görandet af punktlighet i liqvider, som varit bankernas uppgift och det är för 
denna vigtiga frågas lösning jag arbetat, lyckligtvis med framgång. 

I slutet af trettiotalet fanns ingen annan banklag än 1824 års Kongl. kun* 
görelse, som egentligen afsåg bildandet af Diskonter och alls icke medgaf banh 
sedelutgifningsrätt för enskilda bankbolag. Den tillkom med stöd af Kongl. Maj:ts 
lagstiftningsrätt i ekonomiska frågor. Väl talades vid riksdagarne om behofvet 
af en författning för de Enskilda Bankerna, och skrifvelser aflätos, men någon 
tillstymmelse till banklag fanns icke förrän 1846 års Kongl. kungörelse angående 
Enskilda Banker utkom. Emellertid hade N:o 8 af de Enskilda Bankerna blifvit 
stiftad i Göteborg år 1847, och derefter togo åsigterna den vändning, att man vid 
1850 års riksdag ansåg sig kunna umbära de Enskilda Bankerna genom införandet 
af Filialbanksystmet. Detta system, farligt för Riksbanken och otillräckligt gagnande 
för allmänna rörelsen, emedan Filialbankerna genom restriktioner voro förlamade, 
var den enda grund på hvilken under tiden från 1847 till 1856 det var tillåtet 
bilda nya banker. Jag åstadkom tillsammans med N. M. Höglund och C. D. 
Jederholm år 1852 ett bolag för upprättande af en Filialbank i Stockholm, men 
då varande Finansministern friherre Palmstierna ansåg, att i närheten af Riks* 
banken ingen annan bankinrättning var behöflig, och bolagets underdåniga an* 
sökan blef afslagen. Emellertid var behofvet af ökade lättnader i bankväsendet 
lika påtagligt som kännbart, och såsom ett uttryck af detta förhållande må an* 
föras, att högt stående och inflytelserika personer arbetade för upprättandet här 
i Stockholm af en, i jämförelse med våra då varande förhållanden, kolossal in* 
stitution, som närmast liknade en Crédit Mobilier. Det tecknade aktiekapitalet 
skulle blifva aderton millioner Riksdaler, och till de ledande personligheterna i 
det blifvande bolagets affärsverksamhet voro designeradc hrr Holm, Johns och 
Klcman. Jag motarbetade detta företag, som under några år utgjorde föremål 
för flere öfverläggningar i Konungens Råd och derstädes, om jag ej är illa under* 
rättad, blef liggande, och slutligen förkastadt med anledning af Statsråden \\alK"n* 
steens och Gripenstcdts allvarliga betänkligheter. Det hufvudargumcnt. som 
sökandena anförde, var: att behofvet af en ny bankinrättning icke kunde fyllas 
på annat sätt, emedan personer, hvilka hade något att äfventyra, icke ville ingå 
i ett solidariskt bankbolag. 

Då sedan 1847 ingen enskild bank blifvit oktrojerad. väckte jag vid 1853 års 
riksdag förslag derom, att K. kung. den 9 Januari 1846 angående Enskilda Banker 
måtte såsom allmän författning få gälla, och att tillföljd deraf Enskilda Banker 

235 



må kunna upprättas jcmväl å andra orter än dem som redan hade sådana. Bankon 
utskottet, till hvars behandling denna motion remitterades, nedsatte en konit6 
af fyra ledamöter en af hvarjc stånd för att ut.irbcta förslaj^ till ny lag fur de 
Knskiida liankcrna. rrcstcståndcts ledamöter utsago dcrtiil Kiksarkivaricn Nord; 
ström och Borgareståndets ledamiitcr undertecknad. Jag anser mig icke bchöfva 
omnämna de öfrige tvennc ledamöterna, emedan de aldrig dcltogo i komité arbetet. 
Ktt förslag, sålunda upprättadt på tu man hand, blcf af utskottet godkändt och 
af riksdagen medelst omröstning i förstärkt Bankoutskott antaget ' 

Jag anser mig här böra omnämna, att jag år 18*55 medverkat till stiftandet af 
Filialbankerna i Sundsvall och Hudiksvall. Ttan tvifvcl hade dessa lifaktiga sam» 
hällen skaffat sig bankinrättningar utan mig, sannolikt dock några år senare. Att 
jag blcf anförtrodd första ledningen af Filialbanken i Sundsvall och der kom i 
tillfälle att tillämpa mina åsigter om bankernas skylJifihct alt underlätta liqvidcr, 
anser jag hafva bidragit till den lätthet, hvarmcd jag år 1S56 lyckades åvägabringa 
teckning till en solidarisk enskild bank i Stockholm. För åstadkommande af tcck^ 
ningen år 1852 till en Filialbank i Stockholm, hvilken icke vann kongl. sanktion, 
nödgades jag använda tio månader, under hvilken tid jag såsom projcktmakare 
gjorde besök hos en mängd personer. Vid teckningen år 1856 till bolaget Stoch 
holms Enskilda Bank behöfdes dcremot icke mer än införandet af en kortfattad 
annonce derom i tidningarne, och de tecknande kommo sjelfmant hem till mig, 
så att teckningen inom tvennc dagar var fullbordad. Tcckningslistan utvisade att 
äfven personer, som hade mycket att förlora, icke tvekade att ingå såsom lottegarc 
i ett solidariskt bankbolag. Bolagets underdåniga ansökan ingafs, men blef hvilande, 
till dess den då varande finansministern lemnat rum för statsrådet Gripenstedt, 
som icke tvekade att tillstyrka Konungen bevilja oktroj för detta bankbolag. 
Samma år beviljades oktroj för enskilda bankerna i Norrköping och \'adstcna. 
Visserligen blef Hallands Enskilda Bank år 1857 oktrojerad, men statsrådet Gripen- 
stedt lät hvem som dcrpå ville höra förstå, att han var obenägen för flera 
Enskilda Bankers oktrojcrande, så länge riksdagen icke bestämt sig huruvida 
Filialbanksystemet skulle fortgå eller afbrytas. 

Då 1862 den sista Filialbanken blifvit i Piteå stiftad, och riksdagen brutit 
stafven öfver detta system, insatte Borgareståndet mig, som var ledamot af stats* 
utskottet, till suppleant i lagutskottet, emedan Borgareståndet lifligt önskade räntans 
frigijvande, som i sammansatt banko- och lagutskott då skulle förekomma. Till 
detta utskott hade remitterats en mängd motioner i bankfrågan, men som rikss 
dagen redan hade beslutat, att varande Filialbanker till och med 1865 skulle 
kunna erhålla tio års förlängning å gällande oktrojer, sa ville man nu till 1865 
års riksdag uppskjuta hela bankfrågan och det desto hellre, som det samman; 
satta Utskottet icke nedsattes förrän emot slutet af 1863 års riksdag. Till m.ina 
enträgna framställningar, att företaga frågan lyssnade Utskottet, och med dtt af 
Riksarkivarien Nordström och mig utarbetade äldre förslaget såsom underlag för 
diskussionen, åstadkoms inom halfannan vecka det betänkande angående lag för 
de Enskilda Bankerna, hvilket af riksdagen bifölls, och föranledde detta riksdags^ 
beslut till utfärdandet af Kongl. Maj:t, den 20 Maj 1864, af den första fullständiga 



* A. O. Wallenberg gör sig här skyldig till ett minnesfel. Det åsyftade samarbetet med J. J. Nord» 
ström torde ha ägt rum under riksdagen 1856— 5S. Se noten sid. 64. 

236 



J 



lag för Enskilda Banker. Mången gång har jag tänkt på den lyckliga hän» 
delsen, att bankfrågan blef afgjord vid 1863 års riksdag. Ty vid 1865 års agitations; 
riksdag hade visserligen ingen sådan fråga tillvunnit sig förtjent uppmärksamhet, 
och under de första åren af nya representationssättets tillvaro inverkade dåliga 
skördar på sinnesstämningen, så att ingenting förnuftigt i banklagstiftning kunnat 
åvägabringas. 

År 1861 stiftades Stockholms Hypotekskassa, till fastighetskreditens främjande, 
af A. W. Dufwa och mig. 

År 1862 utkom i England en lag om bolag med begränsad ansvarighet för 
aktieegarne, sådan som hos oss redan år 1848 utkommit. Men i England för» 
anledde denna lag en sådan ifver att bilda dylika bolag, att det äfven återverkade 
på förhållandena i andra länder. Den stora Franska Crédit Mobilier, redan stiftad 
år 1852, hade nått sin höjd år 1859, och denna modell kopierades af Engels* 
männen i flera exemplar. Det är otvifvelaktigt att idécn, som var afsedd att 
tillämpas med Crédit Mobilier inrättningarne, kan vara nyttig och gagnande. 
Med ett stort kapital och betydliga upplånta summor deltog det nya bolaget 
i alla möjliga industriela företag, antingen såsom aktieegare eller förläggare, och 
ifall omständigheter inträffade, som icke gjorde sådana affärer lönande, så dref 
man bankrörelse. 

Vid 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, samtalades mycket emellan 
kulisserna om bildandet af en stor kreditanstalt på de moderna grundvalarne. Man 
ville först förlägga hufvudkontoret i Köpenhamn och afdelningskontor i Stockholm, 
Christiania och Göteborg. Möjligen sedermera i London och Amsterdam. Jag 
förklarade öppet, att jag icke kunde medverka till en sådan institutions upp* 
rättande och att jag skulle komma att motarbeta densamma efter måttet af mina 
krafter. Ville man deremot lägga hufvudkontoret i Göteborg, som är tolf timmars 
väg från Stockholm, Christiania och Köpenhamn, och ville man ställa den nya 
kreditanstalten under Svensk lag, då skulle jag gerna vara med om att grunda 
en sådan institution. Saken förlorade visserligen på denna förändring några an^ 
hängare, men Hck deremot ännu flera nya sådana. Åt mig anförtroddes att föra 
underhandlingarne med Statsrådet Gripenstedt, och ehuru han till en början hyste 
en viss obenägenhet för Crédit Mobilier-principen, sä insåg han det vara en fördel, 
som icke borde försakas: att genom en dylik krcditanstalts upprättande inom 
landet och under Svensk lag, kunna förekomma alla försök af utländska bolag 
att hitförlägga afdelningskontor eller agenturer. Oktroj beviljades för Skandinaviska 
Kredit-Aktie Bolaget. Såsom ett erkännande af de tjenstcr jag gjort bolaget, ställdes 
vid teckningen till mitt förfogande en femtedel af de fem millioner riksdaler i 
Aktier, som skulle tecknas. Jag fördelade denna million bland lottegarne i Stock- 
holms Enskilda Bank pro rata parte efter egande lotter i banken. Jag biet ock 
vid det konstituerande sammanträdet vald till styrelseledamot, hvilket uppdiag 
jag vid nästföljande års ordinarie bolagsstämma nfsadc mig. Det blomstrande till» 
Stånd i hvilket denna institution befinner sig och det ostridiga gagn den gjort 
allmänna rörelsen, gör att jag alltid med nöje skall erinra mig att hafva deltagit 
i dess stiftande. 

Städse hysande den öfvertygelsen, att hvarjc institution, som erhållit rätt att 
utgifva egna banksedlar, skulle vara förpligtad att ovilkorligen med mynt invexla 
desamma i sina hufvudkontor, skulle jag gerna önskat och anser mig äfven hafva 

237 



kunnat fA in denna bestämmelse i riksdagsbeslutet af ir 1863 angående Enskilda 
Banker, men jng vågade då icke påyrka antagandet af ett så strängt åtagande, cme» 
dan jag befarade, att de många lilialbanker, som skulle komma att upphora, icke 
genast skulle blifva ersatta af luiskilda lianker, emedan farhågan för skyldigheten 
att invexla banksedlarne med mynt kanske dcrifrån skulle komma att afskräcka 
mången. Sedan under åren 1864—1868 tretton nya Knskilda Banker blifvit stiftade 
och trädt i verksamhet, var det dcremot tydligt, att bankväsendet var stadt uti 
en sA stark utveckling, att farhågan fiir en återgång eller ett stillastående hade 
försvunnit, och jag väckte vid 1869 års riksdag förslag om sådan ändring i bank» 
lagen att hvarjc bank skulle invexla sina banksedlar med mynt. Utskottet tillstyrkte 
motionen men den kom icke till afgörande. 

Vid 1870 Ars riksdag förnyade jag denna motion, men jemväl då utan någon 
påföljd. 

Vid 1874 års riksdag förnyade jag åter samma motion, som då rönte den 
mest fullständiga framgång hos riksdagen, hvars beslut föranledde utfärdandet 
från K. M:t, den 12 juni 1874 af en förnyad förordning för Enskilda Banker. 
Det var vännerna till betryggandet af allmänna rörelsen, hvilka, genom att gifva 
det liqvidationsmcdcl, banksedeln, som allmänt begagnas, ett så nära som möjligt 
lika värde med myntet, kraftigt bidrogo till denna vigtiga reforms genomförande. 
Genom denna förändring är det en gemensam angelägenhet, för Riksbanken och 
alla Enskilda Banker, att allmänna rörelsen i landet får och bibehåller ett till; 
räckligt underlag af mynt. Detta åliggande hvilade tillförcnc uteslutande på Riks» 
banken, och under tryckta konjunkturer var bördan dcraf ganska tung. Men 
äfven ur en annan synpunkt kommer denna förändring att gagna. De häftiga 
fluktuationerna förminskas derigenom att alla Enskilda Bankers kassor måste 
komma att innehålla åtminstone någon ballast af mynt. För resten blir frestelsen 
att försöka öfverdrifva banksedelutgifningen förminskad, och de bemödanden, 
som möjligen afsågo att hålla en stor sedelmassa utelöpande, torde i stället 
komma att användas på utvecklingen och främjandet af andra grenar af bank= 
rörelsen. 

Före tillkomsten af Stockholms Enskilda Bank, torde det kunna sägas, att 
Depositionsrörelsen af då varande banker antingen åsidosattes eller också endast 
med någon begärlighet omfattades, när bankerna sjelfva behöfde penningkapital, 
hvaremot man, när detta behof blef uppfyldt och kassan visade sig mer än till* 
räcklig för dagen, skyndade att anmoda insättarne borttaga sina penningar, emedan 
banken ej längre behöfde dem. För en jemnt fortgående depositionsrörelse och 
för att betjena både allmänheten och banken hade man ingen lust. Sammaledes 
med Upps och Afskrifningsrörelsen. Någon ränta ville man icke gifva, och några 
udda siffror ville man icke skrifva. Vexelblanketter funnos icke, och de flesta 
lyftningar skedde mot ett qvitto, i hvilken form som helst. Dessa begge rörelse» 
grenar fingo genom de af Stockholms Enskilda Bank införda bruken, sin rätta 
riktning och hafva sedermera uppnått ett omfång och gagnat på ett sätt, som 
numera gör bankväsendet till en nödvändighet. 

Ända ifrån den tid kronans uppbörd till en betydlig del ingick uti skillings; 
sedlar och stora lårar fyllda därmed under bevakning af »Enspännare» brukade 
sändas från länsresidensstäderna till hufvudstaden, fann jag att någonting borde 
göras för att undvika dylika kostnader och ränteförluster. Äfven borde något 

238 



göras för att förebygga det icke sällan förekommande snatteriet ur orekommens 
derade bref. och slutligen för att med posten kunna försända precist det belopp 
man å annan ort skulle betala. 

Vid 1854 års riksdag väckte jag fråga om postanvisningars tillhandahållande 
af postkontoren åt allmänheten. Denna motion afsåg endast mycket små belopp 
och bland annat, att möjliggöra upphörandet af pappers=ettorna, hvilka, som man 
vet, icke tillskynda Riksbanken någon vinst. Motionen blef af alla fyra riksstån* 
den bifallen, men af då varande Kongl. Poststyrelsen lemnad utan afseende. Det 
är mig ett nöje att här anteckna, det nu varande Kongl. Poststyrelsen år 1866 
gifvit frågan en större utsträckning och låter åt allmänheten vid alla postkontor 
tillhandahålla postanvisningar. De Enskilda Bankerna lemna genom sina många 
kontor sitt biträde med utjemnande af de olika räkningarne, så att Kongl. Posts 
styrelsen för hela denna rörelse icke behöft fastläsa något nämnvärdt penning; 
belopp. 

Men postanvisningssystemet är endast en miniatyrbild af postremissvexelrörelsen, 
som jag gläder mig åt att hafva lyckats införa och gifva en utsträckning, som 
numera gör, att äfven denna rörelsegren blifvit oumbärlig. När jag såg de stora 
summor, som i form af voluminösa paketer sändes från en ort till en annan, upp* 
stod hos mig den tanken, att om man kunde öfversända en papperslapp i stället 
för tusentals, skulle det vara en betydlig lättnad. Den bank, som lemnade sitt 
biträde med anvisningens utställande, erhöll en tillfällig kassaförstärkning; och 
den bank, som i landsorten infriade postremissvexeln, fick en disponibel tillgång 
i hufvudstaden, alltid behöflig i Svenska penningmarknadens medelpunkt. Just 
derigenom att de Enskilda Bankerna hafva en, genom kloka föreskrifter betryggad 
banksedelutgifningsrätt, har det blifvit möjligt att på nästan hvilken ort som helst 
der bankkontor finnes, få en postremissvexel infriad a vista. Denna postremiss» 
vexclrörelse a vista, och utan alla kostnader såväl för afsändare som emottagare, 
saknar sitt motstycke i något annat land. 

Före tillkomsten af Stockholms Enskilda Bank ansåg man i allmänhet bankernas 
ändamål endast vara, att lemna låneförlag, men icke mindre vigtigt torde det gagn 
vara, som bankerna bereda allmänna rörelsen genom att underlätta liqviderna 
och att ekonomisera penningkapital. Det är denna uppgift jag försökt att lösa. i 
hvad mån det lyckats blir nog utredt, när i framtiden någon skrifver de nu tills 
ändalupna decenniernas ekonomiska historia. 

Sedan jag nu redogjort för åtskilliga faktiska förhållanden rörande bankväsen» 
dets utveckling i vårt land, må det tillåtas att vidröra en principfråga, på hvilken 
jag strängt hållit. Redan i Borgareståndet uttalade jag såsom min åsigt: »Många 
banker eller inga banker», och jag ville dermed beteckna, att jag hyste farhågor 
för en centralisation af bankväsendet. Mången har hyst, och några hysa ännu 
den åsigt, att en stor nationalbank med talrika kontor i orterna skulle bättre 
främja och betrygga allmänna rörelsen, eller åtminstone gifva staten en mycket 
stor inkomst. En stor bank utan mcdtäflare blefvc antingen allmänna rörelsens 
tyrann eller nedsjönke den till en trögt gående mekanism, hvars styrelse saknade 
allt intresse för näringslifvets utveckling. För öfrigt om någon olycka drabbade 
en sådan institution, så blefve det en nationalolycka. Det som kan sägas om en 
enda bank i statens hand, kan med lika stort fog sägas om ett system af endast 
två eller tre stora bankassociationer i enskildas händer. Såsom ett bevis att jag 

239 



troget fasthAllit dcnnn princip, må anföras, att jag aldrig genom utvidgning af 
Stockholms Knskilda H.ink sökt fcirckomma mcdtafl.indc bankinriittningars upp; 
komst. Ma dcrförc banker uppkomma i mAn af rörelsens bchof. De banker, som 
bära sig, äro icke öfvcrHödiga; och de banker, som icke bära sig, upphöra nog 
af sig sjclfva. 

KreJitbfistiftningcn. Bland de frAgor tillhörande krcditlagstiftningcn, för hvilka 
jag arbetat, torde främst böra nämnas ränl.ms frii^ifv.indc. Redan före min tid 
hade motioner i detta ämne blifvit väckta, men lemnade utan allt afseentlc, eme» 
dan man icke kunde tänka sig nAgot annat syfte med en begäran om räntans 
frigifvandc, än räntans stegring till låntagares betungande. 

Vid 1853 års riksdag väckte jag förslag om räntans jnf^ifvandc. Motionen afj 
styrktes af lagutskottet. BorgarestAndet afslog utskottets afstyrkan, som dcremot 
bifölls af prcste- och bondeståndet. Adeln lät bero, och var sAlcdes frAgan för 
den gången förfallen. 

Vid 1856 Ars riksdag väckte jag äter frAga om räntans frigifvande, men äfven 
denna gång utan framgång. Adeln och borgareståndet voro likväl nu deciderade /ör 
och den enda invändning, som med något fog gjordes, var att täflan mellan då 
varande penninginstitutioner ej ansågs nog utvecklad för att åt allmänna rörelsen 
betrygga en moderat räntefot. 

Då det visat sig att min ifrågavarande motion icke vann riksdagens bifall, aflät 
borgareståndet mot slutet af samma riksdag eller den 3 Mars 1858 en underdånig 
skrifvelse med begäran om en Kongl. proposition angående räntans frigifvande. 
Ofver denna skrifvelse lät Kongl. Maj:t inhcmta den Kongl. Financekomiténs 
yttrande, hvilkcn under friherre F. \V. Tersmcdcns ordförandeskap då var sysseU 
satt med och sedermera äfven offentliggjorde en värdefull utredning af våra ekos 
nomiska förhållanden. Denna komité tillstyrkte i ett underdånigt memorial af den 
1 Okt. 1859 räntans frigifvande. 

Vid 1859 års riksdag väcktes i detta ämne af Herr Sven Renström i borgares 
ståndet en radikal motion. Samma riksdag den 15 Mars 1860 afläts en Kongl. 
proposition angående räntans frigifvande för alla aftal om pcnningförsträckningar 
på högst sex månader och utan inteckningssäkcrhet. 

Såväl den Kongl. propositionen som den mera vidtutseendc motionen förföll 
genom den bekanta förkastelsedomen »två stånd mot två». 

Vid 1862 års riksdag förnyade Herr Renström sin motion, tilläggande såsom 
alternativ att ifall riksdagen icke ansåg sig böra besluta att taga steget fullt ut, 
riksdagen då behagade för sin del antaga hvad Kongl. Maj:t vid förra riksdagen 
föreslagit och hvilken fråga då förfallit. 

För min del väckte jag en särskild motion om, att åtminstone Riksbanken 
skulle tillerkännas rätt att för lån med bestämd förfallotid aftala hvilken räntefot 
som helst, och afsåg jag att derigenom legalisera den utlåningsrörelsc, som Riks* 
banken för statslånefondens räkning dä bcdref. 

I det sammansatta banko- och lagutskott, som egde att behandla denna fråga, 
blef man slutligen enig om att tillstyrka riksdagen, för sin del besluta: »att räntan 
för lån å viss tid högst sex månader och utan hypothek af inteckning, skulle 
frigifvas». Med flit hade jag gifvit förslaget en sådan form, att högre ränta än sex 
procent hädanefter som hittills icke fick intecknas samt att ingen revers ställd på 
uppsägning skulle få förskrifvas med högre ränta än sex procent. Jag visste att 

240 



ett land sådant som vårt, hög ränta under en längre tid icke kunde blifva gällande; 
ty produktionen och förädlingen af landets alster skänker icke en så hög inkomst, 
att producenten och industriidkaren, annat än tillfälligtvis, kunna erlägga höga 
räntesatser. Men att tillåtas skydda sig mot förlustbringande tvångsförsäljningar, 
genom att för en kort tid erlägga en högre ränta än sex procent, var uppenbar^ 
ligen en fördel. Redan 1853 uttalade jag den öfvertygelsen att »fri ränta blir låg 
ränta» och erfarenheten har äfven lyckligtvis ådagalagt att räntans frigifvande, 
om man uppsöker medelsiffran för de sedan 1864 förflutna tio åren, icke vållat 
räntefotens förhöjning utöfver sex procent. 

Banko- och lagutskottets betänkande gillades, som en hvar kunde förutse, af 
adeln och borgareståndet, och bifölls äfven af presteståndet, hvars upplysta med= 
verkan bragte denna viktiga reform till ett lyckligt slut. 

År 1864 den 13 September utkom lagen om räntans frigifvande, och ehuru 
under 1867 års riksdag åtskilliga motioner väcktes i Andra Kammaren, dels om 
återgående till förut gällande lagbestämmelser, dels också om en maximi räntefot 
af högst sju procent, hvilken förändring helt visst hade blifvit den för låntagare 
mest betungande lagstiftning, har ingen vidare ändring eller återgång egt rum, 
och torde numera med visshet kunna antagas att det fria aftalet, i afseende på 
lån på kort tid, högst sex månader, för all framtid är betryggadt. 

I afseende på huru räntans frigifvande verkat, torde jag här få anteckna, att 
om man år 1854 vidtagit denna lagförändring hade, enligt min åsigt, hvarken 
1857 års kris blifvit så svår och långvarig, ej heller det bekanta tolfmillionerslånet 
behöft upptagas. Detta lån utlemnades i understödsväg till en räntefot, motsva» 
rande nio procent, och de finnas, som påstå att just detta tolfmillionerslån så 
tillvida gjort stort gagn, som det efter denna operation blef en omöjlighet bibes 
hålla en lagligen till sex procent begränsad räntefot. 

Genom 1864 års lag om räntans frigifvande blef 1866 års kris af kort varaktighet. 

Under de många, stundom rätt heta, striderna i denna fråga vankades ofta 
ganska allvarsamma tillmålen »om egennyttiga afsigtcr» och förandet af »penning» 
väldets talan». Härpå svarade jag alltid, att utan fri ränta kan man sällan komma 
till en lindrigare räntefot än den högsta lagliga, ty lagbestämmelsen ger stöd åt 
den uppfattning, att man är berättigad erhålla sex procents ränta. 

I sammanhang med frågan om fri ränta må det tillåtas omnämna mina sträf- 
vanden för, att statens räntefot måtte sättas lägre än den, som i allmänhet betingades 
vid lån mot fullgoda inteckningar i fast egendom. 

Jag väckte derföre vid 1859 års riksdag motion om, att statslån icke borde 
upptagas mot högre räntefot än 4 V» procent. Detta förslag vann skäligt afseende 
och såväl 1860 som 1864 års lån upptogos mot denna räntefot; men andra åsigtcr 
kommo att göra sig gällande, och 1866 års lån förskrcfs med fem procents räntc 
fot, hvarjemte en ringa del af detta lån tyvärr gjordes till lotterilån. Jag klandrade 
denna åtgärd då, och jag beklagar den ännu. 

Att 1868 års statslån förskrefs med fem procents ränta var måhända en nöd» 
vändighet beroende af de financicla omständigheternas kraf. Man önskade att 
Svenska Statsobligationer skulle komma i åtnjutande af sitt välförtjcnta anseende 
på den engelska marknaden, efter det af utländska langifvarc vanskötta svenska 
statslånet i pund stcrling af år 1864. 

Vid 1870 års riksdag föreslog jag, att statslånen skulle upptagas mot oiippsäg* 

241 



bara med fyra procents ränta löpande obligationer i Caroliner. Statsutskottet till» 
styrkte framställningen, incn i den gemensamma voteringen beslöt riksdagen med 
151 nej mot 116yj att framställningen skulle afslAs. Detta nfslag kostar svenska 
staten flera millioner riksdaler. 

Jag sträfvadc emellertid fortfarande fur att statsräntan skulle blifva nedsatt till 
Jyra procent, och det är numera utom allt tvifvcl, att om utgifvandct friln Kiks« 
gäldskontoret af ouppsägbara fyra procents obligationer, lydande A Caroliner. 
hade tagit sin hörjan Ar 1870, hade icke allenast upplåningen blifvit fördelaktigare, 
utan jemväl kiksgäldskontt)rets mAnga smAlAn af äldre datum kunnat konverteras 
på ett sätt, som gjort den Ärliga utgiften för dessa lAn lindrigare än den nu är. 
Jag erinrar mig knappt någon fråga, som varit så solklar som denna, men icke 
desto mindre beslöt riksdagen år 1870 att Kiksgäldskontoret skulle bemyndigas 
upptaga ett lån i riksdaler riksmynt och tillåtas förskrifva obligationerna med 
fem procents ränta. 

Vid 1S71 och 1872 Arens riksdagar förny.idc jag min motion om fyra procents 
räntefot och ouppsägbara obligationer samt hade Åtminstone den tillfredsställelsen, 
att det år 1870 upplagda femprocents statslAnet mAstc år 1872 afbrytas och i stället 
ett fyraproccntslån uppläggas. Hvad jag vågat förutsäga inträffade; femprocents» 
obligationerna stcgo visserligen i pris öfver pari, men icke nog högt, och det är 
uppenbart, att låntagaren icke kan få högt pris för en öfver pari noterad obliga» 
tion, som innchafvaren riskerar, hvilkct Ar som helst, fä utlottad och infriad alpari. 

Numera har såväl Riksgäldskontoret som Allmänna Hypothcksbanken funnit 
med sin fördel förenligt att utgifva fyra-procents obligationer, och det skulle helt 
visst försvaga krediten att ånyo utgifva obligationer med högre räntefot. Hvad 
jag åsyftade var, att staten säsom låntagare skulle komma i åtnjutande af så biU 
liga räntor som möjligt, och att en mera sann notering å dylika obligationers 
pris, i jcmförclsc med annat penningkapital skulle kunna ernås. Ett önskningsmål 
återstår ännu, och det är, att alla våra statsobligationer blefve utbytta mot fyra pro» 
cents ouppsägbara statsobligationer, lydande å Caroliner. Utmyntning af sådana har 
tillsvidare afstannat, men den kan åter upptagas, och vi bchöfva något myntstycke, 
som är lätt commensurabelt med flcrc andra länders allmänt bekanta värde- 
mätare. 

Liksom lagen om bunden ränta utgjorde en förmån för ockrare och en molest 
för låntagare, på enahanda sätt fann jag att hela vårt utsökningsväsende förträÉf* 
ligt lämpar sig för att »lägga sten på börda» för de olycklige, mot hvilka dessa 
författningar af fordringsegare anlitas. 

Derföre medverkade jag äfvcn till borttagandet af bysättningstvånget, hvilken 
lagstiftning på mig alltid gjort ett vidrigt intryck. Jag har dels vid riksdagarna, 
dels inom den komité, nedsatt för utsökningsväsendet, som den 7 Juli 1871 afs 
gaf sitt underdåniga betänkande, sökt göra gällande följande åsikter: 

att ingen genom utmätning skulle beröfvas möjligheten att genom arbete förs 
sörja sig, och att icke utmätning i något fall skulle få medtaga mera än att det 
qvarlemnadc uppgick till åtminstone etthundra riksdaler; 

att införsel i embets- och tjenstemäns löner icke skulle beviljas; 

att de s. k. lösöreköpen icke skulle legaliseras ; 

att utmätt fast egendom icke skulle särskildt för utmätningen värderas, utan 
äsatt taxeringsvärde vid alla tillfällen lända till efterrättelse; 

242 



att fast egendom, som utmätningsvis eller för konkursmassas räkning säljes, 
ovilkorligen skall säljas å första auktionen; 

att inteckning i fastighet icke utan gäldenärs begifvande får meddelas, hvari* 
genom de s. k. tvångsinteckningarne, som endast vålla onödiga kostnader och 
besvär, icke vidare skulle ifrågakomma; 

att för intecknadt skuldebref gäldenärs egendom i öfrigt icke finge utmätas, 
förrän sig visat, att brist uppkommit, så att den intecknade skulden icke genom 
fastighetens försäljande kunnat täckas ; 

att bokfordringars giltighet icke allenast skulle bero af bokförarens anteckningar 
emot dens bestridande, som krafvet gällde. Denna orimlighet har riksdagen på 
grund af min motion i Första och hr Wedbergs uti Andra Kammaren lyckligtvis 
undanröjt; 

att revers till »viss man eller order» ovilkorligen skulle vara transporterad för 
att blifva gällande i tredje mans hand; 

att det i Kongl. förordningen af den 13 Juli 1818 och Kongl. kungörelsen af 
20 Maj 1835 meddelade förbud mot utgifvandet af assignationer skulle upphäfvas, 
enär detta längesedan upphört att efterlefvas. 

För öfrigt har jag vid alla tillfällen, som yppats, påpekat den odrägliga långs 
samheten i vårt rättegångsväsende, hvarigenom de obefogade rättegångarnas antal 
ökas, men de befogade minskas. 

Förenkling i Administrationen. Redan vid min första riksdag blef jag insatt i 
Banko-utskottet och medverkade der till en reduktion i Riksbankens tjenstemanna» 
personal, hvarigenom allmänheten besynnerligt nog bättre än tillförne kunde 
betjenas. Tretiofyra tjenster indrogos, men då min afsigt endast var att få bort 
sysslolösa personer, som gingo i vägen för hvarandra, påyrkade jag, att de löner 
och arfvoden, som ifrågavarande tretiofyra tjenstemän uppburit, skulle på de qvar* 
varande fördelas och såmedelst förbättra dessas ställning. Detta blef ock i det 
närmaste riksdagens beslut. 

I afseende på lånerörelsen sträfvade jag, då jag alltid ansett borgenssystemet 
förderfligt, att minska den allmänna diskontfonden i Riksbanken. Äfven detta lycka? 
des, ty ståndsriksdagen hade nog mod att besluta 150,000 riksdalers årlig minsk» 
ning i denna fond. 

Vid 1856—58 årens riksdag väckte jag motion om att amorteringslån på tjugus 
åtta år ej vidare från Riksbanken skulle få utlemnas. Riksbanken hade i denna 
lånegren fastläst 9,750.000 rdr, under det att riksbankens grundfond endast utgjorde 
femton millioner riksdaler. Banko-utskottet tillstyrkte så till vida min motion, att 
fastighetslånefonden skulle minskas med 150,000 riksdaler årligen, hvilket ock 
blef riksdagens beslut. 

Medverkade med nöje till beslutet vid 1860 års riksdag om en lag för Alh 
manna Hypotheksbanken och öfvei flyttning dit af Riksbankens fastighetslån. 

Bland de många besynnerligheter, som den tiden förekommo uti Riksbanken 
var äfven att denna bank, med sina i början af 50 talet ej öfvcrdrifvit stora fon» 
der, lemnade ett förlagskreditiv till Kommcrce kollegium, stort 2,700,000 riksdaler, 
på det att detta civila kollegium skulle komma i tillfälle a*t idka en diskont, 
rörelse i likhet med den, som Riksbanken sjelf bedref, och som s.ilunda med denna 
summa kunnat utvidgas. 

Vid 1856—58 årens riksdag väckte jag förslag om upphörande af denna omväg, 

243 



och riksdagen beslöt en ncdsjittning af 150,000 riksdaler årligen i krcditivbeloppct. 
Denna nedsättning har visserligen icke fortgitt jeinnt, men så besynnerliga äro 
händelsernas gAng, att, när efter ojemna ncdsattningar och mycket ihärdigt mot» 
stAnd från byråkratiens sida, riksdagen slutligen med 1S74 års utgång eller efter 
aderton Ars förlopp beslöt indragandet af den sista återstoden af detta kreditiv, 
jcmnt 150,000 riksdaler om året skulle varit den amortering, som erfordrats för att 
komma till samma resultat. 

UlUiskonlen var också en liten lånerörelse, med hvilken Kommcrcc kollegium 
sysslade. Iksynnerligt nog hade ulldiskonten kreditiv på Kiksgäldskontorct. Vid 
1859 och 60 års riksdag väckte jag motion om ulldiskontcns upphörande och ut» 
skottet tillstyrkte motionen, men den vann icke riksdagens bifall. \'id 1862—63 
Ars riksdag förnyade jag samma motion, som äfven då vann utskottets tillstyrkan 
och blcf riksdagens beslut då i öfvercnsstämmelse dermed. Denna lilla inrättnings 
öde var sålunda afgjordt. 

Jag har sedermera äfven väckt motion om Manufakturdiskontens forlagslåne» 
rörelses upphörande på det att Kommerce kollegium icke vidare med någon slags 
lånerörelse må besväras, och hyser jag det bästa hopp, att äfven den framställ» 
ningen slutligen skall vinna statsmakternas bifall. 

Konvojkommissariatet var ett slags cmbctsvcrk, der clfva personer uppburo löner 
och arfvodcn, och hela verkets sysselsättning inskränkte sig till en bokföring med 
44 conti. Jag väckte vid 1S59— 60 års riksdag motion om denna anstalts indrag» 
ning och riksdagen biföll motionen, samt ingick den 22 Oktober 1860 till Kongl. 
Maj:t med en skrifvelse om Konvojkommissariatets upphörande. 

Vid alla lägliga tillfällen har jag alltid offentligen beklagat att Statens bok» 
föring icke hunnit närmare vår tid, än att Statsrevisorer granska räkenskaper, som 
sluta aderton månader före granskningens början. 

I allt hvad som angår administrationen har jag röstat för förenkling och för 
löneförbättringar, för att göra cmbetsmännens ställning dräglig. 

Vid 1S55— 54 års riksdag väckte jag motion om bildandet af en pensionsfond 
för Sveriges handelsllottas sjöfolk. Utskottet förklarade »saken bchjcrtansvärd. 
men förslaget ej nog utarbetadt», hvarför utskottet tillstyrkte en underdånig skrif» 
velse, som också blef aflatcn, och har sedermera en dylik anstalt kommit till stånd 
år 1864. 

Vid 1856 års riksdag väckte jag fråga om fyrskepps utläggande på Finngrun= 
den och tvenne andra fasta fyrar i Norrländska farvattnen. Riksdagen biföll 
framställningen. 

Med omvexlande lycka har jag förfäktat sjöfartens gagn och bästa, såsom t. ex. 
angående skeppsmätningen, hamntaxorna och lotsväsendet. Jag har jemväl väckt 
fråga om Baggensstäkets upprensning och om Skeppsholmens öfverlemnande till 
Stockholms stad i och för handelns behof. Jag afsåg dermed att gagna handeln 
och betrygga hufvudstaden i händelse af krigsfara. Denna framställning förklara; 
des, då den af mig vid tvenne riksdagar såsom motion gjordes, vara »en fram» 
tidstanke»; emellertid hafva sedan dess på Skeppsholmen så betydliga byggnader 
och andra anläggningar blifvit gjorda, att mycket större hinder komma att möta 
denna tankes utförande i framtiden, än då den vid 1856—58, samt vid 1862—63 
årens riksdagar af mig motiverades. När krig utbryter, måste denna flN^ttning ske. 
ty en krigsdepot midt uti en obefästad stad, är en besynnerlighet, hvars make 

244 



troligen får sökas vida omkring. Slutligen vill jag här anteckna, att jag städse vid 
riksdagarne med värma omfattat Flottans angelägenheter. Jag har gjort det, emedan 
jag anser, att en, efter måttet af våra ekonomiska krafter lämpad, flotta är en 
oundgänglig nödvändighet i betraktande af vårt lands läge och brödrarikenas 
ställning inom Europa. 

Anledningen till att jag blef offentlig man samt de förslag jag gjort, eller till 
hvilka jag bidragit för vinnande af ändringar i grundlagarne. Under någon tid af 
1840 års riksdag var jag gäst i Grefve Carl Gustaf Spens hus här i Stockholm. 
Ofta hade jag tillfälle att afhöra de öfverläggningar, som höllos hos denne för 
en lugn och jemn utveckling nitälskande patriot. Han var då medlem af Konsti» 
tutionsutskottet och honom torde äran, att hafva väckt frågan om landstings ins 
förande, böra tillerkännas. Med tacksamhet skall jag alltid erinra mig den tid jag 
fick tillbringa i hans närhet; och de ord, med hvilka han vid min afresa fastade 
min uppmärksamhet på hvarje samhällsmedlems pligt, att söka medverka till 
allmänna frågors lyckliga lösning, hafva aldrig fallit ur mitt minne. »Du bör», 
sade han, »bli riksdagsman, jag vet icke, huru det skall gå till, emedan du till» 
hör de orepresenterade, men — du bör bli riksdagsman». Jag nekar icke att detta 
gjorde på mig ett varaktigt intryck, och när jag, fyra år senare, på utländsk 
botten erhöll den nedslående underrättelsen om den ädle mannens för tidiga 
bortgång, föreföll det mig nästan som jag gifvit ett löfte, då jag blott erhållit en 
vänlig uppmaning. 

Grefve Spens ville reform i representationssättet; han ville att alla svenske 
män skulle representeras, men han var främst af allt angelägen om, att en laglig 
väg aldrig skulle öfvergifvas och att de goda skälen skulle vara de enda vapen, 
med hvilka motståndet skulle kunna och böra besegras. Med dessa tänkesätt till 
utgångspunkt, ansåg jag mig, såsom orepresenterad berättigad att deltaga i 1848 
års reformsällskap. Jag framlade der ett förslag till representationsreform, hvilket 
skulle medföra följande fördelar: 

a) Att minoritetens röster inom ett stånd icke annuUeras genom majoritetens 
röster; 

b) att hvarje riksdagsman hade så stort inflytande på riksdagens beslut, som 
den bråkdel hans röst utgjorde af hans stånd såsom ett helt betraktadt; 

c) att inga förstärkta utskott skulle ifrågakomma; 

d) att vid riksståndens voteringar ingen voteringssedel skulle behöfva afläggas 
och förseglas, hvarigenom alltid en riksdagsmans röst blef annullerad. 

Jag hade trott mig finna, att vårt representativa statsskick hvilade på den förs 
utsättning, att de fyra riksstånden efter 1809 års riksdagsordning skulle vara lika 
berättigade ; och då var det ju tydligt, att riksdagen i sjelfva verket hade att af* 
gifva fyra hela röster för att bestämma riksdagsbesluten. Om hvarje stånd hade 
haft lika antal riksdagsmän, hade saken för enhvar befunnits enkel och kanske 
antaglig, men då detta icke kunde ske, utan förnärmande af ganska mångas repre» 
sentationsrätt, så föreslog jag en utväg, genom hvilken med mathcmatisk nog= 
grannhct skulle kunna utrönas de fyra riksståndens verkliga åsigt. 

Såsom ställningen då var, kunde ett hälft stånd plus en röst vägra hvarje för» 
bättring i grundlagen, och två halfva stånd plus en röst i hvardera vägra hvarje 
anslag och förbättringar i civil och administrativ lagstiftning. Det var i runda tal 
detsamma, som att en åttondedel af de fyra stånden kunde hindra grundlagsfrågor 

245 



och att en fjcrdcdcl af samma stånd alla andra frågor. För att med en sådan inrätt» 
nin;^ det skulle vara en möjlifjhct att uträtta nå^ot, och för att statsmachineriet 
icke skulle stanna, hade man till de de förstärkta utskotten öfvcrlAtit, att i vissa 
fall med de fyra riksståndens ratt besluta. Men harij^cnom uppkom det furfarliga 
tyranni, som majoriteten inom hvarje stånd mot minoriteten utofvadc, emedan 
majoriteten var la^Iifjen berättigad, att lägga sitt stånds hela röst i vågskålen. 

Mitt förslag var helt enkelt att, sedan utskottshctankandcn blifvit diskuterade 
och möjliga sammanjemkningar af utskotten vidtagna, i syftninj; att förlika å$ig« 
terna inom de olika stånden, skulle till riksstånden ett utskottsbetänkande N:o 
2 öfverlemnas jcmte votcringspropositioner. Ofver dessa skulle riksstånden hvar 
för sig votera, och rösterna skulle beräknas på det satt, att inom hvarje stånd de 
i voteringen deltagandes antal utgjorde nämnare, h varefter afgifna^a eller afgifna 
nej utgjorde täljare i de bråk, som betecknade ståndets åsigter/or eller emot. Seder* 
mera summerades i utskottet de fyra bråken, som betecknade ja, och likaledes 
summerades de fyra bråken som betecknade nej, och sålunda uppkom i hvarje 
riksståndens votering två hela och ett bråk röster för bifall, samt en hel och ett 
bråk röster för afslag eller tvärtom. Men för den otroliga händelse, att någon 
gång bland hundra tusentals voteringar, det skulle hafva inträffat, att på detta 
sätt precist två hela röster skulle stannat emot två, så skulle i lagen intagas, att 
sådan fråga icke vunnit Rikets Ständers bifall. 

lin hvar, som erinrar sig ställningen på den tiden, torde inse att isynnerhet 
öfverläggningarne och besluten på Riddarhuset skulle vunnit dcrigenom, att 
mången med rätt att der intaga säte, men icke tillhörande den der rådande majo» 
riteten, likväl hade inställt sig, ifall minoritetens röst inom ett stånd kunnat till» 
läggas majoritetens röst i ett annat, då besluten skulle fattas. Jag trodde att på 
denna väg riksdagen sjclf skulle hafva blifvit i tillfälle att införa förbättringar i 
representationssättet. Att reformsällskapct, som genom agitation ville åstadkomma 
frågans lösning, skulle uttala sig för en så moderat och, jag vågar säga det, en 
så samvetsgrann reform, väntade jag icke. Man fällde välvilliga yttranden, och 
Herr L. J. Hierta förklarade sig, efter tagen kännedom om förslaget, hafva fun» 
nit det »sinnrikt», men, man sköt det åsido. Ktt par inflytelserika riksdagsmän 
erbjödo sig, att såsom motion ingifva förslaget vid riksdagen, men jag afböjde 
detta välvilliga erbjudande, emedan man väntade ett Kungligt reformförslag, som 
också kom och blef bordlagdt, men vid 1850 års riksdag omintetgjordt. 

Alltifrån 1840 till och med 1850 uppehöll jag mig. så ofta jag under riksda» 
garne var i Stockholm, på riksståndens läktare. Lärorikast voro alltid öfverlägg» 
ningarne på Riddarhuset, och mången stämma som nu tystnat, fängslade då åhörarnes 
uppmärksamhet. Riddarhuset var derjemte en uppfostringsanstalt för den politiska 
bildningen. I de öfriga stånden behandlades frågorna, med sällsynta undantag, 
endast såsom »matter of fact». Att jag, som med uppmärksamhet följde riksdags^ 
frågorna, så mycket som möjligt plägade umgänge med riksdagsmän, låg i sakens 
natur. I Borgareståndet hade jag de flesta personliga bekantskaper, och då Bor» 
gareståndets liberala sida jemtc några få af Presteståndet den 1 Maj 1850 gjorde 
en festlig middag på Phcenix för Thomander. som då upphörde att representera 
Lunds stift och skulle afresa från riksdagen, blef jag, »den uppmärksamme åhöra* 
ren», såsom Thore Petré benämnde mig, anmodad deltaga i denna fest. Tre år 
senare blef jag riksdagsman i Borgareståndet. 

246 



Jag hade 1848 tillsammans med nio andra uppgjort med Herr L. J. Hierta, att 
genom köp öfvertaga Aftonbladet. Alla kontraktsvilkoren voro redan bestämda 
och kontrakten utskrifna, men Herr Hierta hade förbehållit sig åtta dagars betänke* 
tid, under hvilka han ville besinna sig på, huruvida han skulle underskrifva eller 
icke. Han afstod då från försäljningen och fyra af de tio, som skulle blifvit 
köpare, uppsatte nu veckotidningen Bore. Jag nämner detta, emedan man velat 
sätta detta mitt åtgörande i sammanhang med det erbjudande, som från Sjöför» 
svarsdepartementet gjordes mig, att gå i Dansk sjökrigstjenst, ehuru jag icke sökt 
eller låtit förstå, att jag önskade sådan anställning. Jag antog emellertid tillbudet 
och afreste oförtöfvadt. Lyckligen återkommen efter det vapenstillestånd, som 
ledde till fredslut, återtog jag mina vanliga sysselsättningar inom och utom tjensten. 

År 1850 kommenderades jag att såsom båtsmanskompanichef begifva mig till 
Sundsvall. Mången ville häruti se en obenägenhet hos höga vederbörande, men 
jag är öfvertygad, att inga biafsigter häruti kunde spåras. Som jag hade gjort till 
regel att så länge jag var i tjenst utan tvekan gå dit jag blef kommenderad, afs 
tågade jag med mitt kompani »till hemorten». I Sundsvall fann jag mycken prak» 
tisk verksamhet, och inom kort deltog jag der uti skeppsbyggeri. 

Med 1846 års författning om näringsfrihet i handen, begärde jag af Sundsvalls 
Magistrat att erhålla burskap på grosshandel i Sundsvall. Detta beviljades, och 
enär det för sjöofficerare var föreskrifvet, att man vid alla högtidliga tillfällen 
skulle vara klädd uti uniform, aflade jag uti premierlöjtnantsuniform, den 12 
Augusti 1850, ed såsom borgare i Sundsvall. Mitt syfte var att härigenom kunna 
bli riksdagsman. Då det blef kändt i Stockholm, att en premierlöjtnant vid flottan 
blifvit grosshandlare i Sundsvall, begynte man fundera på om detta var lagenligt, 
men kom slutligen öfverens om att lagen inrymde ett sådant förhållande, ehuru 
lagstiftaren måhända aldrig tänkt sig, att det skulle uppkomma. Jag blef sedan 
vald till riksdagsman för Sundsvall under tre och för Hudiksvall under två riks? 
dagar, från 1853 räknadt. År 1851 tog jag efter fjorton års tjenstetid såsom officer 
afsked, men mina sympatier blefvo qvar vid Flottan. 

Omkring 1860 hade Sundsvall en borgmästare, som också ville bli riksdagsman 
och vid riksdagsvalet 1862 erhöll han äfven ganska riktigt flere röster än jag. 
Förutseende möjligheten af en sådan händelse, hade jag några år förut köpt en 
mycket liten bruksandel, som gaf mig valbarhet uti I:sta bruksdistriktet och några 
veckor efter, sedan jag fallit igenom vid valet i Sundsvall, blef jag med stor plu» 
ralitet utsedd till riksdagsman i Borgareståndet för l:sta bruksdistriktet. 

Till 1865 års riksdag blef jag vald såsom riksdagsman för Stockholm men man 
öfverklagade valet på den grund, att det icke var fullt tre år, sedan jag uppsagt 
mitt burskap i Sundsvall, och jag blef kasserad. 

Vid 1862 års riksdag voterade jag för bordläggning af det De Geerska repre» 
sentationsförslagct, och ehuru icke riksdagsman år 1865 arbetade jag för dess 
antagande vid denna riksdag. Jag och många med mig trodde oss hafva funnit, 
att arbetsordningen vid ståndsriksdagarne hade förlorat sitt anseende och att det 
sjelfsvåld, hvarmed representationsrätten begagnades på Riddarhuset, nått sin höjd 
vid 1856—58 årens riksdag, då resande flockar af adelsmän, uti vigtiga frågor kulls 
kastade på Riddarhuset nyligen fattade beslut. Uti den omständigheten, att adels* 
männen i allmänhet väl ville bibehålla sin representationsrätt, men icke påtaga 
sig motsvarande skyldighet, att deltaga uti riksdagsgöromålen, torde fröet till upp« 

247 



lösningen af adeln sÅsom riksstånd bura sökas Med adelns representationsratts 
upphörande var ocksi ståndsinstitutioncn slut. 

ki)randc min publicistiska verksamhet ma här anföras, att iag under fyra 4r, 
från 1865 till 1869, nästan en gäng i veckan i Aftonbladet, under rubriken >Hko> 
nomiskt», lät införa artiklar, samt att jag under åren 1869 och 1870 med C. F. 
Bcrgstcdt hade nöjet deltaga i redaktionen af Stockholms Posten. 

Alltsedan 1864 års banklag utfärdades, hade ett betydligt antal hnskilda Banker 
under de närmast följande Aren blifvit stiftade. Mången befarade att landet skulle 
öfversv.immas af dessa institutioner, och en mångtalig agitation igångsattes af 
denna anledning. För min del var jag öfvertygad alt allmanna rörelsens behof 
bestämde bankernas antal och att de banker, som icke kunde bära sig, snart 
skulle upphöra. Men under striderna härom användes understundom mot mig 
vapen, som ingen vän af lojala tänkesätt borde ha begagnat. Lyckligtvis inneburo 
öfverdrifterna ofta sin egen vederläggning. 

Hland mina motståndare uppträdde då helt oväntadt en person, som hufvud< 
sakligcn delade mina Asigtcr uti bankfrågan, men hvars personliga fåfänga jag 
ofrivilligt lärcr hafva sårat. Den på polemikens arena djerfve och snillrike hr ^S. A 
Hedlund anklagade mig för att, till förfång för ett låntagande bolag vid offentlig 
auktion af cgennyttiga afsigter, hafva försålt ett. för ett länge sedan förfallet lin, pant< 
satt depositionsbevis å rails, liggande i tredje mans vård. Det hjelpte icke, att sjelfva 
det låntagande bolaget förklarade sig belåtet med behandlingssättet. Hn annan ärerörig 
anklagelsepunkt från samma håll gällde, att jag skulle beröfvat ett stackars ångbåts* 
bolag sina båtar. Icke heller härvidlag hjelpte, att jag styrkte, det min andel endast 
uppgick till ','i.'.o i bolaget och att jag hvarkcn lät denna min andel representeras vid 
bolagsstämman eller sjclf deltog uti beslutet om båtarnes försäljning, hvilket lagligen 
fattades. Det skulle nödvändigtvis vara jag, som hade orättrådigt förfarit. Uti 
19 nummer af den ärade utgifvarens tidningsblad försäkrades allmänheten härom. 
Den ärade antagonisten borde hafva insett, att den, som står i spetsen för en 
stor bankinstitution är i tillfälle att förtjena mångdubbelt mer genom strängt iakt« 
tagande af låntagares rätt, än genom något slags tvetydigt förfaringssätt. Sedan 
denna fejd pågått under några månader, blef jag vald till ledamot af Första Kam» 
maren för Stockholms stad. Det ärofulla uppdraget var mig nu dubbelt kärt 
emedan det visade mig, att mina valmän icke läto sig påverkas af i offentligt 
tryck utkastade orimliga beskyllningar. 

Min ställning inom den nya representationen blef angenäm, emedan det stora 
flertalet af Första Kammarens ledamöter hyste samma åsigter som jag i de eko* 
nomiska frågorna. Vid de första riksdagarna utöfvade jag något inflytande på 
utskottstillsättningen, men äran af, att utskotten då tillsattes utan alla personliga 
konsiderationer, tillkommer icke mig, utan friherre Nils August Silfi-erschiöld. 
Hans flärdfria karakter och frånvaron af alla anspråk för egen räkning utöfvade 
ett välberättigadt inflytande på dem, som kommo i beröring med honom. Det 
var honom likgiltigt, hvem som uträttade en sak, blott den blef uträttad. Med 
Silfverschiölds för tidiga bortgång år 1869 gjorde Första Kammaren, enligt min 
uppfattning, den största förlust som drabbat denna församling. 

Under 1870 års riksdag bibehöll jag den plats man sedan 1867 behagat till» 
dela mig i stats utskottet, men då mina åsigter icke i statslånefrågorna lyckades 
vinna något afseende, och då Silfverschiölds åsigter, angående grunderna för ut* 

248 



skottstillsättningen, allt mer och mer öfvergifvits, utbad jag mig af baron Stjem* 
blad att icke vidare komma i åtanke vid val till ledamöter af statsutskottet. Detta 
beviljades, och jag kände mig tacksam för den ridderlighet, som visade sig i aftalets 
uppfyllande, ty jag erhöll icke en enda röst. Från och med samma riksdag har 
jag icke deltagit i några partikombinationer, utan helt enkelt gjort mitt val mellan 
de tvenne valsedlar, som jag vanligen, vid alla valtillfällen, funnit på min pulpet. 

Som enligt min åsigt man aldrig kan nog skarpt bestämma det värdebegrepp, 
som utgör ett lands myntenhet och som myntrepresentativet icke kan blifva ett 
fullständigt uttryck af myntet, så bör man åtminstone söka närma sig det rätta 
så nära som möjligt. Det hade inträffat att Riksbanken invexlat sina banksedlar 
med åttondedels-specier i stora qvantiteter. Då lagen om utmyntning medgifver 
en betydligt större tolerans både i vigt och halt för det lägre silfvermyntet, så 
var det påtagligt att den banksedelinnehafvare, som påtrugades detta skiljemynt, 
icke erhöll för sina banksedlar lika mycket valuta som den banksedelinnehafs'are, 
hvilken erhöll hela specier för sina banksedlar. Jag väckte derföre vid 1862 års 
riksdag motion: att Riksbanken skulle kännas skyldig med hela specier invexla 
sina banksedlar, och detta desto heldre som Riksbanken genom sådant förfarings» 
sätt besparade en del af sina myntningskostnader. Motionen afslogs. 

Vid 1867 års riksdag hade pä Andra Kammarens begäran ett särskildt utskott 
blifvit tillsatt, för att undersöka, hvad som kunde tarfvas i lagstiftningsväg, för 
att förbättra ställningen i ekonomiskt afseende. Bland åskilligt, som af detta ut* 
skott påpekades, var äf\'cn den ocgentlighet, att de af Riksbanken utgifna mynts 
representativ skulle enligt grundlagen anses såsom mynt. 

Glad åt denna företeelse väckte jag vid 1868 års riksdag förslag om sådan 
ändring af § 72 Regeringsformen, att riksbankssedlarnes tvångskurs skulle upp» 
höra. Man ville, uti de bemödanden, jag nedlade på att utplåna denna oegent^ 
lighet ur våra grundlagar, spåra ett »privatbanksintressc», och på denna grund 
mötte den vigtiga frågan starkt motstånd i Andra Kammaren. Jag hade likväl 
den stora glädjen, att Första Kammaren, med ett vid tre riksdagar städse växande 
antal röster, gillade min åsigt. 

Bestämmelsen om riksbankssedlarnas tvångskurs intogs i grundlagen, på en 
tid då man icke kunde gifva dem behörigt anseende genom att vid uppvisandet 
invexla dem med mynt. Sedan år 1834 är föreskriften af intet gagn, men den 
kan göra skada, om stora finansiela förvecklingar inträffa. Besynnerligt skall det 
emellertid förefalla, att man under striderna om denna fråga i Andra Kammaren 
ofta angaf såsom skäl för afslag att »silfret skulle gå ur landet-»; och till och 
med den villfarelsen Icmnades utan upplysande vederläggning, att det silfvcr, 
hvarmed Riksbanken redan invexlat sina sedlar, fortfarande ansågs vara »Riksbankens 
silfver». Nu äro lyckligtvis, genom 1874 års förändringar i lagen för Enskilda 
Banker, farorna af § 72 Regeringsformen betydligt förminskade. Sedan de mynt» 
representativ, som de Fnskilda Bankerna utgifva, ovilkorligen och omedelbart skola 
invexlas med guldmynt, men icke i något fall kunna komma att tillerkännas 
tvångskurs, så kommer man straxt till insigt derom att § 72 Regeringstormen kan 
och bör förändras, utan att Riksbanken tillfogas den aldra ringaste skada, men 
värdebegreppet fäster sig bättre vid myntet än vid myntrepresentativet bank» 
sedeln. Tvångskurs på pappersmynt har i alla länder utöfvat ett mycket menligt 
inflytande på rättskänslan och den oafvisliga pligten att fullgöra ingångna för» 

17. A. O. Wallcnburn. 249 



bindcUcr Di vi sedan fyrtio ir äro lyckliga nog. att cga ett fast mynt. så behöfs 
ingen tvAngskurs tillaggas de myntrepresentativ, som samvetsgrant efter lydelsen 
blifva invexladc. 

Sedan Ar 1863 stadsfullmaktij; i Stockholm, sedan IhbS ledamot af berednings» 
utskottet och sedan 1870 ordförande i handels och sjöfarts nämnden, har jag 
vunnit en sA rik erfarenhet om fördclarnc af den öppna voterinfien, som brukas 
i dessa korporationer, alt ja>j anser högst önskvardt att denna melhod att utröna 
Kamrarnes beslut blcfvc i grundlagen införd. Likaledes anser jag. att di riks« 
dagens utskott äro bcr.ittigadc sjcifva utse deras ordförande. sA böra ocksA riks» 
dagens Kamrar vara det. 1 dessa frågor har jag våckt motioner, som ännu icke 
lyckats tillvinna sig nigot särdeles afsccnde. Den öppna voteringen välter jag 
synnerligen högt, jcmväl af det skäl att. om den införes, så få de politiska 
karaktärerna en tydligare prägel och valmän bchöfva icke famla i mörkret, dk 
de skola afgöra, om de skola förnya det riksdagsmannauppdrag. som deras re» 
prescntant en gång erhållit. 

Jag har väckt motion om borttagandet af § 107 R. O . emedan jag anser det 
alldeles föråldradt. att riksdagen skall kunna aflåta skrifvelse, innehållande sitt 
misshag med en eller annan Konungens rådgifvarc. Motionen afslogs, men frågan 
blir väl upptagen af någon annan, sedan riksdagen funnit huru ändamålslös 
denna utväg är. Stockholm i December 1874. 



250 



RIKSBANKENS SEDELINVÄXLING. 

Till belysande af de svårigheter, som de enskilda bankerna hade 
att kämpa emot i sina transaktioner med Riksbanken, meddelar jag 
här nedan ett bref från A. O. Wallenberg till hans gamle vän och 
riksdagskamrat Albert Wilh. Björck, som under åren 1860—68 
tjänstgjorde som bankofullmäktig. Brefvet utgör svar på en skrif= 
velse, som ej längre finnes i behåll. Denna korrespondens syftar 
med all sannolikhet, att döma af de ordalag A. O. Wallenberg 
använder i brefvet, på den i Kap. VI efter Th. Frölander berättade 
episoden, hvilken ledde till en process mellan Stockholms Enskilda 
Bank och Riksbanken. Brefvet lyder: 



Stockholm d. 24 Sept. 1 867. 
Broder Björck! 

Dina vänliga rader af den 20:de Sept. har jag emottagit och jag finner deraf 
att du på vår gamla vänskap sätter ett högre värde än jag anade. War äfven 
du öfvertygad att jag ingalunda lättsinnigt vill bortkasta något af de många min^ 
nen från förflutna tider, då vi med större eller mindre framgång kämpade för 
våra idéer och för hvad vi trodde rätt och gagnande för det allmänna. Till be* 
vis derpå att jag icke ringaktar dessa minnen och att jag hyser den förhopps 
ning att vi ännu mången gång skola kunna under förtroligt samspråk frammana 
dem vidgår jag härmed öppet att ditt förfaringssätt uti den olyckliga vexs 
lingsfrågan förefallit mig oförenligt med ditt öfriga handlingssätt. Låt oss sålc» 
des vara eniga derom att ifall jag icke såsom förr omfattat hvarje tillfälle att 
nalkas dig är enda orsaken dertill ditt för mig oförklarliga förfaringssätt ' be» 
rörda fråga. 

Din skrift af den 11 Juni slog mig med häpnad. Du beskrifver deruti på det 
omständligaste sätt hvad vexling är, och du söker göra troligt att likgilti<^het å vår 
sida att återbekomma valuta vållat de inlemnade penningarnes qvaiblifvandc 
i Riksbanken öfver natten. Du känner mer än väl huru trägna mina böner va» 
rit just till dig om förbättring i denna gren af Riksbankens beröring med 
almänheten. Du vet att ända till 10 dagar har Iinsk. Banken fått vänta på utbe» 

251 



kommandet af valuta fur till invcxling inlcmnade banksedlar. Jag har begärt 
ändring; af detta förhållande icke dcrfurc att jag ansåg det vara någon risk att 
mot eller utan qvitto inlcmna pengar i Rik.%bankcn utan derföre att det var obil. 
ligt att tvinga folk ligga borta n»cd sina pengar så langc rantelosa. Du vidtog så 
småningom. Jet lur jag med tacksamhet offentligen erkänt, förändringar som furbatt» 
rade förhållandet och när vi ändtligen kommit derhan att inlemnade penningarcndast 
afhändes oss för i-n <i.l^'. trodde jag att den högsta fullkomning. hvaraf Riksbankens 
machincri var mäktigt, hade blifvit uppnådd. Särdeles då du icke ville eller icke 
vågade förunna Stockh linsk. hank lika rätt med hvilkcn enskild person som 
helst utan tagit för gifvct att denna institution städse skulle betraktai s.\som den 
der kunde behandlas huru som helst, då man val visste att afundcn inom al» 
manna opinionen skulle taga Riksbankens försvar, den måtte nu göra hvad som 
helst emot Stockholms Ensk. Bank. Med lika rått menar jag ingenting annat än 
såsom i andra länder tillgår, att de som anmäla sig till vcxling blifva i tour 
eftersom de till ve.\lingskontoret ankommit betjcnadc utan afsecnde på den med» 
förda summ.ins storlek Detta har aldrig at Stockholms l!nsk. Hank medgifvits i 
Riksbanken utan alla eller nästan alla hafva först blifvit betjcnadc der hvarcmot 
Stockh. Knsk. Bank fått vänta i dagar eller åtminstone till nästföljandc dag. Du 
behagade således finna att hvad som händt har framtvingats genom anordningarne 
af arbetssättet i Riksbanken och, då du i din skrift söker göra troligt att det be- 
rott af oss att begära och återfå valuta för till vcxling inlcmnade penningar, utan 
att vänta till en följande dag, vågar jag bestämt påstå, att du i dina uppgifter 
öfvcrskridit sanningens gräns. 

I betraktande af den vigt jag fäster vid bankväsendets utveckling må du ej 
finna underligt om jag känner smärta, ej öfver en möjlig förlust som kan bäras, 
utan öfver etablerandet af så felaktiga grundprinciper som t. ex. att den ttafikc= 
rande almänhetcn skall anses hafva att göra med banktjcnstemän pers nligen och 
icke med den bankinstitution der dessa äro anstälda, ett förhållande som jag 
skulle blygas att uttala mycket mindre att förfäkta om någon olycka inträffade i 
den bankinstitution der jag har ett ansvarsfullt kall. Det går icke an at( söka 
göra gällande samma bcvisningsgrund som i juiidi>ka frågor anses nödvändig. I 
bankväg har det varit och bör altid förblifva en coutume att den moraliska öf^ 
vcrtygelsen bör göra den juridiska bevisningen öfverflödig. Din skrift ifrågasätter 
huruvida ej vårt ombud redan en gång utbekommit valutan för de inlemnade 
penningarne och att på denna möjlighet och det i öfrigt anförda bör Riksbanken 
kännas fri. Hur skall bankväsendet komma att se ut, om man icke kan nalkas 
en bank för en vanlig transaktion utan att åtföljas af tvenne vittnen eller nota= 
rius publicus, eller om alla trafikerande skulle begagna den rätt, ^om du i din 
skrift tillerkänner dem, att >taga plats bredvid den kassör som uppräknar de in- 
lemnade penningarne»? All bankrörelse skulle ju afstanna. För öfrigt, sutte du 
som juryman i denna fråga emellan Riksb. och Ensk. B. känner jag för väl din 
rättskänsla för att betvifla utslaget, men du har nu uppträdt mera som advokat 
än som bankman och det är detta som smärtat mig. Du kan väl med rätta säga 
att det icke tillkommer mig att bedöma huru du uppfattar fullgörandet af dina 
åligganden, men jag vågar påstå att det djupare intryck jag erfarit hufvudsakli* 
gen grundar sig på den omständigheten, att jag i dig städse varit vand att se ett 
föredöme för mitt eget förfaringssätt i så många fall. 

252 



Sedan jag nu uppriktigt sagt dig hvad som legat mig på sinnet önskar jag, 
att du må finna förklaringen tillfredsställande och uttrycker den förhoppning 
att framgent såsom hittills få räkna dig bland mina personliga vänner. Vid våra 
år formerar man ej lätt nya goda bekantskaper och det bör derföre vara oss 
bägge så mycket angelägnare att taga vara på det gamla, så tycker åtminstone 
jag. Min hustru till hvilken du sände en helsning tackar för densamma och 
förenar sig med mig i uttryckandet af den önskan att få helsa dig hjertligen 
välkommen i vårt hem när helst du finner lämpligt hedra oss med besök. 

Din gamle vän 
A. O. Wallenberg. 



17* 



253 



^söa^^^^S BILAGA V Q^^^ÄSÖÖ® 



A. O. WALLENRERG OiM HOFORS-HAMMARBY. 
VERKENS KONKURS. 

Under det utredningen af den Tctréska konkursmassan påj^ick, 
inträffade en egendomlig episod, i det att en stor petition frAn de 
socknar, inom hvilka Ilofors och Hammarby järnverk äro belägna, 
ingick till A. O. Wallenberg med hemställan, att han skulle söka 
få konkursen afbruten och ställa sig i spetsen för en ny admini» 
stration, 

I detta syfte afsändes en deputation till Stockholm, som mottogs 
af A. O. Wallenberg i bankens hus den 27 jan. 1880 kl. 12 midd. 

Deputationen bestod af kontraktsprosten Hallgren i Torsåker, 
ledamoten af Andra kammaren häradsskrifvaren Berglöf i Ofvansjö, 
rättaren Hellström i Tjärnäs och arbetaren Norström från Kungs» 
gården. Deras skriftliga framställning var af nedanstående lydelse: 

Till bankdirektören m. m. hr A. O. Wallenberg. Stockholm. 

Sedan den misshÄllighct, som varit radande emellan riksbanken och ^tock^ 
holms enskilda bank i afseendc pä utredande af Hofors-I lammarby aktiebolags 
affärer, upphört genom tillfredsställande af förstnämnde banks fordran, och sedan 
en så väsentlig förbättring i jern« och träkonjunkturen inträdt, har hos oss den 
tanken uppstigit, att I hr bankdirektör, såsom hafvande bevakat den största for- 
dran i nämnda bolags konkurs, skulle genom edert mäktiga initiativ kunna före^ 
komma den största olycka, som vi befara skulle blifva följden af en hastigt ske» 
ende realisation, nämligen den, att de förre bolagsmännen, af oss högt värderade 
och uppburne icke mindre såsom utmärkte arbctsgifvare och husbönder än såsom 
nitiska och offervilliga församlingsmedlemmar, skulle nödgas helt och hållet skiljas 
från sina fädernegods, förlora allt inflytande i denna ort och råka i betryckt 
ställning. Denna tanke taga vi oss nu dristighetcn att för eder framlägga och 
anhålla vördsamt att I viljen taga i välvilligt öfvervägande, huruvida icke ofvan^ 
berörda nya förhållanden skulle kunna föranleda eder att efter samråd med öfriga 
fordringsegare rangera så, att den började konkursen skulle kunna afbrytas och 
en förnyad administration genom edert mäktiga bedrifvande bringas till stånd 
.samt större utsigter till en för herrarne Petré fördelaktig afveckling af affärerna 
derigcnom vinnas. Med förtroende vända vi oss till eder i denna vår angelägen* 
het och anhålla att I välvilligt upptagen densamma. 

Torsåker och Tjernäs den 19 Jan. 18S0. 

(Härefter följde 486 underskrifter af i orten boende personer.) 

254 



Härpå svarade A. O. Wallenberg följande: 
Mine Herrar! 

Ehuru jag icke personligen eger någon fordran hos Hofors och Hammarby 
aktiebolag eller hos herrarne Petré, så tvekar jag icke att bära ansvaret för hvad 
Stockholms Enskilda Bank i egenskap af fordringsegare gjort och låtit emot ifrås 
gavarande gäldenärer. 

För flera år sedan lemnade denna bank till gäldenärema ett betydligt amor* 
teringslån mot säkerhet af inteckning i Hofors och Hammarby bruksegendomar 
med underlydande. Derefter upptogos betydliga förlagslån till bruksdriftens upp» 
rätthållande. Skulderna uppgingo då, efter hvad jag trott mig finna, till omkring 
fem millioner, men ej nöjde härmed, inköpte herrarne Petré, utan eget ledigt 
penningkapital, de stora bruksegendomarne Avesta och Garpenberg, och banken 
beviljade äfven på dem lån mot inteckning i egendomen och förlagslån till bruks- 
driften. Vid dessa betydande låneförsträckningars erhållande företeddes värdes 
ringsinstrument, som iag icke betviflar voro trodda af egarne, men som seder» 
mera befunnits alldeles öfverdrifna. För sent erfor jag att gäldenärema voro på 
den farliga afväg, att upplåna penningar för att dermed betala räntor å äldre 
skuld. Dessutom nöjde sig icke gäldenärema hvarken med de stora ärfda egen» 
domarne eller med Avesta— Garpenberg, utan köpte äfven andel i en betydande 
bruksegendom i Medelpad. Det var ett rastlöst förstoringsbegär, som, äfven 
utan inträffade missgynnande konjunkturer, högst sannolikt skolat leda till bryt« 
ning och ruin. De forna egarne till Hofors och Hammarby hade växt upp på 
dessa egendomar och derunder växt in uti det föreställningssätt, att allt hvad de 
sågo omkring sig var deras tillhörigheter, oaktadt nästan allt så småningom 
blifvit pantförskrifvet för af dem ådragen skuld. De fordna egarne sväfva ännu 
i den villfarelse, att de verkligen ega något, och de grunda sannolikt denna miss» 
uppfattning på de stora siffror de låtit vid värderingar uppsätta, men som endast 
beteckna egodelames förmenta värden, långt utöfver de verkliga. 

När emellertid det icke gick längre att göra ny skuld, för att dermed betala 
räntan å de äldre skulderna, så måste en betalningsinställelse ega rum, och när 
detta år 1878 inträffade, trädde jag, derom anmodad, i spetsen för bildandet af 
en administration, under förhoppning att kunna afveckla de intrasslade affärerna, 
utan anlitande af konkursdomstolens biträde. Min liflig-a önskan var dcrjemtc, 
att vid egendomarne kunna låta bruksdriften ostörd fortgå och derigcnom föres 
komma att de till tusental uppgående menniskor, som voro beroende af sin ars 
betsförtjenst derstädes, skulle komma i en nödNtäld belägenhet. Flertalet for» 
dringsegare visade tillmötesgående, men Sveriges Riksbank kunde icke på kortare 
tid än fem veckor förmås att afgifva svar på en gjord framställning om betal' 
ningsanstå ^d med Riksbankens fordringar hos dessa gäldenärer, och det oaktadt 
Sveriges Riksbank innehade så fullgoda hypotekcr, att den redan nu erhållit full 
liqvid för denna sin fordran i denna konkursmassa och dcrutöfvcr återställt till 
Gode männen innehafda öfverhypoteker. Under berörda Jem veckor sväfvadc 
man emellertid i den största ovisshet, och den risk, som Stockholms Enskilda Bank 
iklädde sig, för då utan säkerhet lemnade tillfälliga försträckningar, för att ej 
behöfva afbryta arbetena vid verken och derigenom blottställa arbct.ircbefolk» 
ningen, var ganska stor, ty hade Riksbanken plötsligen afslagit framställningen. 

255 



så hade Stockholms Enskilda Bank fktt en ganska stor oprioriterJtd fordran i kon» 
kursen- Min oro ofvcr detta dröjsmAl var si stor att jag en K^ng • flera per» 
söners närvaro utbrast "om hankofullmå^^tige afslA framställningen, si låter jag 
stänga verkstäderna och på de stängda dörrarna måla Kiksbanken genom A. W. 
Dufwa>. Lyckligtvis gjorde sig ändtligen en välvilligare mening gällande bland 
herrar Bankofullmagtige, och det begärda bctalningsanstindct bifölls. Det var 
inemot julen 1878. och den 20 December lyckades administratörerna, med Stock» 
holms I!nskild:i Banks tillhjelp och på bankens ansvar, erhålla en forlagskrcdit, 
för alla verken tillsammans, för ett belopp af niohundra tusen kronor. För be« 
gagnandet a( detta förlagskapital måste likväl särskilda åtgärder vidtagas, så att 
banken så fort som möjligt erhöll de tillverkade produkterna på det att ingen 
skulle kunna för äldre fordringar tillskansa sig dem. Aret 1879 fortgick under 
ostörd verksamhet i bruksdriften- De 1'ctréska familjerna tillätos qvarbo på de 
tre cgcndomaine, Ilofors, Hammarby ocli Kungsgården samt af deras afkastningar 
förse sina kök och visthus. linligt fordringsegarncs välvilliga beslut erhöllo fa< 
miljons medlemmar dcrjemtc ett bidrag af kontant tjugofem tusen kronor. 

När adminislrationsårct var nära till ända, sammankallades fordringsegarne och 
utsagos revisorer att granska administratörernas förvaltning. \'id ett scdnare sam- 
manträde afgåfvo dessa revisorer sin berättelse, som Icmnadc administrationens 
At^^ärdcr utan klander och tillstyrkte full dcchargc åt administratörerna för deras 
förvaltning. Fordringsegarne biföllo framställningen och beviljade full dechargc. 
De bcslöto derjcmtc att administrationen skulle fortgå ännu ett år. Det var på 
förhand kändt att brukspatron Cornelius icke vidare ville qvarstå såsom en 
bland administratörerna, emedan han var tillräckligt sysselsatt i egenskap af dispo^ 
nent vid Avesta — Garpcnbcrg. Jag hyste naturligtvis en önskan att få den af alla 
högt aktade och för dessa verks skötsel nästan oumbärlige major Gustjf Lillic' 
höök till administratör i herr Cornclii ställe. Denna önskan biträddes genast, 
icke blott af öfrige förut varande administratörer, utan äfven af dem. som reprcs 
senterade det öfvervägande fordringsbeloppet, hvilket uti alla konkursangelägenj 
heter lägges till grund för beslutanderätten. Men >under hand>, icke officielt. 
hade i Riksbanken beslutats att herr P- A- Cassel ovilkorligen skulle intrugas i 
administrationen. Detta begärdes af bankofullmägtigen. herr F. Richter. hvilken 
androg att bankofullmagtige gjorde detta till vilkor för ett fortsatt betalningsans 
stånd. Herr Richters framställning understöddes af hrr Carl Ekman, Henrik 
Davidson och Christian Eberstcin. hvilka påyrkade att beslutet härom skulle 
fattas genom per capita omröstning, utan afseende pä fordringsbeloppen. Som 
tyvärr ingen lag finnes för >afveckling medelst administration», finnes icke heller 
någon gällande föreskrift för huru beslut skola fattas vid sådana tillfällen som 
det ifrågavarande. Det blcf derföre beslutadt af flertalet, att man skulle omrösta 
per capita och på detta sätt blef herr P. A. Cassel utsedd till administratör. Den 
frånvarande förslagsställaren, bankofullmägtigen A. W. Dufwa visste mycket väl 
att detta val var alldeles detsamma som ett beslut om konkurs. Det verkstäldes 
emellertid och hade han således åvägabragt konkurs och lyckats kasta på mig 
det skenbara ansvaret för åtgärden. 

Stockholms Enskilda Banks ansökan om konkurs var icke riktad mot gälde- 
närerna utan afsåg endast att söka lagens skydd mot medfordringsegare och 

256 



sådana personer som voro alldeles främmande för saken och ingen fordran egde 
i massan, men ändock ville deltaga i administrationen, hvarigenom det kunde, 
under administrationens fortgång, hafva händt att frågor, som på det allvarligaste 
rörde de större fordringsegarnes rätt, afgjorts medelst per capita omröstning, tvärt 
emot alla vanligen gällande eganderättsbegrepp. 

I hafven anfört, mine herrar, att enär Riksbanken nu erhållit full liqvid, och 
således ingenting vidare var att från det hållet befara, så borde jag söka förmå 
Stockholms Enskilda Bank och öfriga fordringsegare att återkalla konkursen och 
ånyo leda affären under administration. Men hvarföre ställer man inga anspråk 
på Sveriges Riksbank? Skall den vara berättigad att endast tillgodose sina egna 
fördelar och att tämligen hänsynslöst gå tillväga emot dem, som alltid sökt att 
förmedlande uppträda, ehuru det icke alltid lyckats, emedan vi ännu sakna en lag 
om »afveckling medelst administration», som redan länge varit af behofvet påkallad? 

Hvad nu frågan om konkursens inställande beträffar, så är uti §§ 18 o. 94 af 
konkurslagen bestämdt huruledes konkursansökans återkallande kan ske. Sådan 
åtgärd beror icke af den, som gjort ansökan om konkurs, utan af samtliga for= 
dringsegare eller, der ackord kan bjudas, af minst fyra femtedelar af tillstädes^ 
komna fordringsegare, represenlerande minst fyra femtedelar af fordringsbelops 
pet. Detta kan uti föreliggande fall icke åstadkommas, ty, så vidt jag kan se, 
uppkommer, till följe af de betydande skulderna och borgensförbindelserna, för= 
luster som blifva rätt ansenliga för de oprioriterade fordringsegarne. Jag har 
mig mer än väl bekant, att herrar Hjalmar och Casimir Petré sökt bistånd af 
mina vanliga motståndare, som väl äro villiga att biträda vid uppblåsandet af en 
opinionsstorm emot mig, men som icke torde vara lika benägna att bispringa 
med penningar dem, de så högljudt beklaga. Äfven jag beklagar de omnämde 
tvänne personerna, emedan de förslösat ärfd förmögenhet till ett belopp af minst 
fyra millioner kronor, ruinerat sin vördnadsvärda moder, sin syster och sin bro= 
der Robert som icke haft någon del i de stora spekulationerna, och allt detta 
hufvudsakligen emedan de icke velat åtnöjas med ett så härligt fädernearf, utan 
omfattat vidt utsväfvande planer för att vinna ännu mera, hvarvid de likväl 
olyckligtvis förlorat allt. Men så svaga rättsbegrepp har jag icke, ait jag kallar 
detta »aktningsvärdt» och deremot såsom fördömligt betecknar att en fordringsegare, 
på lagenligt sätt, af en gäldenär söker återbekomma en större eller mindre del af 
sin fordran och icke vill medgifva, att den eller de, som ruinerat sig sjelfi'a, forts 
far.inde skola anses såsom rätter cgare till pantförskrifna egodelar. Herrarne Petrés 
tillvägagående mot administratörer och gode män har icke vittnat om någon den 
ringaste granlagenhet; härpå kunde jag anföra många bevis, men inskränker mig 
till ett enda som angår de senaste tilldragelserna. 

När Riksbanken, efter i behörig ordning vidtagen anmälan hos gode männen, 
lät till d. 7 Januari till försäljning utlysa innehafvande aktier, tillhörande kons 
kursmassan, så gjorde herrarne Petré framställning till Bankofullmägtigc om upp- 
skof med försäljningen. Framställningen afslogs och auktionen cgdc rum den 7 
Januari. Försäljningsbeloppct öfverstet; en million kronor och Riksbankens hela 
fordran har blifvit till fullo gulden. 

Deremot när Stockholms Enskilda Bank i behörig ordning till försäljning 
utlyste hos banken pantförskrifna aktier till den 22 Januari, så gjorde hcrrarnc 

257 



Petré ingen framställning om upp&kof med den försäljningen, men i stallet pi» 
kallade sina s. k. vänner, som afgiifvo en protest till auktionsinspcktorn och dcri> 
genom trodde sig kunna frammana en opinionsstorm, som skulle kunna rubba 
bankens lagenliga ocli lu^jna ti!lväga>;.Wndc i denna friga. 

Sådana äro förh.\ll.\ndcn.i och da konkurslagcn dessutom tydligen bestämmer, 
att fast och lös egendom icke fA i samma klubbslag säljas, si miste antingen 
den fasta egendomen eller den lösi egendomen säljas först; hvilketdera beror af 
pantinnchafvarcn och alldeles icke af dem som icke äro pantinnchafvare eller 
med konkursutrcdniiigcn icke h.ifva det .ilra ringaste att skaffa. Hvilketdera 
b.inken gjort hade fr.\n samma hAll helt visst mötts med samma ogillande. 

Min sträfvan har oallätligcn varit, att dessa betydande verk och inrättningar 
icke skola räka i lägervall, dcrforc att de numera tillhora de fordna egarnes Jor- 
dringsef^are, hvilka naturligtvis mÄstc försälja dem. Kan sådan öfvergång ske 
utan att bruksdriften en enda dag ajbrytes, då är nuvarande gode männens liHi» 
gaste önskan uppfyld, men stores förvaltningen af intriger och allehanda arti» 
Hciella hinder, så kan det lätt hända att de som innchafva intecknade skuldcbref 
icke atvakta försäljning genom konkursförvaltningen, utan genom att begära ut» 
mätning ådraga de oprioritcrade fordnngsegarnc ännu större förluster. I hvaije 
fall måste man hafva klart för sig att af de cgodelar, som Hojors och Hammarby 
aktiebolag afträdt till sina fordringsegares förnöjande, tillfaller ingenting aktie» 
cgarnc i samma bolag. Sådan är ställningen. Den kan icke hjcipas med tidnings» 
artiklar, i Aftonbladet och Göteborgs Handels» och Sjöfarts Tidning, hållna i 
bjerta färger hvarmcd uppenbara afsigten varit att förvränga sanningen. 

Jag ber er minc herrar vara öfvertygade att jag hyser den största aktning för 
edra välmenande afsigter, men beklagar att jag, med kännedom om verkliga för» 
hållandet, icke kunnat gifva några tillfredsställande svar å eder framställning, utan 
nödgats Icmna de upplysningar, som för eder torde hafva ådagalagt, att det icke 
beror af mig att återskänka hcrrarne Petré någon del af de egendomar de ärft, 
men sedermera förskingrat. 

Deputationens uppvaktning var naturligtvis arrangerad af herrarna 
Petré och deras vänner, och jag har ansett det lämpHgt åtcrgifva de 
båda skrifvelserna här, emedan A. O. \\ allenbergs yttrande, så vidt 
jag kan bedöma, i allt väsentligt återger det riktiga orsakssamman* 
hanget vid de Petréska affärernas afveckling. Sammanställes nu detta 
med de psykologiska och ekonomiska fakta, jag i texten anfört, torde 
man kunna bilda sig en riktig uppfattning af förloppet och den roll 
A. O. Wallenberg spelat i denna affär, som på grund af personlig 
hätskhet mot honom och af en hel del andra för själfva saken full* 
komligt främmande motiv länge bland den stora allmänheten var 
föremål för felaktiga och för hans syften och karaktär således med 
all orätt nedsättande omdömen. 



258 



TRYCKTA OCH HANDSKRIFNA KÄLLOR. 

Agardh, J. M. Om bankväsendet och penningetheorien. Sthlm 1865. 

Beckman, K. Östergötlands Enskilda Bank 1837—1912. Linköping 1912. 

Bergstedt, c. F. André Oscar Wallenberg. Sthlm 1891. — Sep. ur Sv. Bio= 
grafiskt Lexikon. 

[Bergstrand, V. A.] Sista krisen. Interiörer och exteriörer. Berättade af Iv.vr 
Blå. Sthlm 1880. 

— Från 1881 års Andra Kammare. Konturteckningar af Marcellus. Sthlm 1881. 

— Det nya statsskickets politiska historia. Af Marcellus. Sthlm 1882. 

— Ministerskiftenas historia under det nya representationsskicket. Af Mar» 
CELLUS. Sthlm 1884. 

— Ur nyare tidens politiska skiften. Smärre uppsatser af Marcellus. Sthlm 
1889. 

Bolaget Skandia och dess tre första direktörer. Af en gammal Skandiaman. — 
Ur Dagens krönika. 1887. 

Brisman, Sv. De Moderna Affärsbankerna. Sthlm 1915. — Skrifter utg. af 
Handelshögskolan. I. 

De Geer, L. Minnen. 1, 2. Sthlm 1892. 

Frölander, H. Th. Stockholms Enskilda Bank 1856—1906. Sthhn 1906. 

Guilletmot, L. Korta betraktelser öfver Sveriges nuvarande banks och penninge= 
väsen. I— IV. Sthlm 1877-86. 

Hallendorff, c. Illusioner och verklighet. Studier öfver den skandinaviska 
krisen 1864. Sthlm 1914. 

Sveriges historia intill tjugonde seklet. Utg. af E- Hildebrand. B. 10. Den 
inre utvecklingen under Karl XV och Oskar II. Sthlm 1910. 

Huber, F. c. Deutschland als Industrie^Staat. Stuttgart 1901. 

Key, H. La vie économique de la Suéde. Paris 1913. 

Möller, P. von. 1867 års Första Kammare. Biografiska skiizer. Sthlm 1875. 
(Innehåller en själfbiografi af A. O. Wallenberg.) 

Nordström, J. J. Afhandlingar hörande till läran om crcditen. I. Crcdit» 
och Bankväsendet. Sthlm 1853. 

Schweden. Historischsstatistisches Handbuch im Auftragc der Kgl. Rcgierung 
herausgcgeb. von J. Guinciiard. 2ster Theil. Gcwcrbc. Stiilm 1913. 

SiE.MENS, W. VON. Lebenserinnerungen. 3;te Aufl. Berlin 1901. 

Skogman, C. D. Anteckningar om Rikets Ständers Bank och allmänna lånc^ 
rörelsen i Sverige. D. 1, 2. Sthlm 1845—46. 

Ekonomiska studier, tillägnade Marcus Wallenberg. Sthl.-n 1914 

SvENSÉN, E. Ur vårt [österlands historia efter 1809. Tidsbilder. 



259 



Bankoutskottcts vid 1853 -54 irs rilcsd.ig betänkande 

Betänkande och förslag till ändringar i krcditlagstiftningcn. Sthlm 1854. 

Sammansatta banko< samt allm. besv.» och ckon.>utsk:s vid 1856—58 irs riks^ 
dag betänkande. N:o 3 och N:o 4. 

Finansskommittccns underdåniga utlåtande angående räntans frigifvande. (1859.1 

I'inans>kommittccns betänkande angäende förändrad organisation af hypoteks* 
inrättningarna i riket |1860| 

Underdånigt betänkande nngicndc bankväsendet i riket och förändrad organisa» 
tion af bankanstaltcrna. Sthlm 1860. 

Undcrd.inigt betänkande angående Sveriges ekonomiska och finansiella utvcck- 
ling under åren 1834 1860. Sthlm 1863. 

Särskilda utskottets vid 1867 års riksdag för behandlande af jordbrukets finan< 
siclla angelägenheter betänkande. Sthlm 1867. 

Hctänkande angående Sveriges öfvergång till ett nytt myntsystem med guld 
såsom värdemätare, afgifvet af dcrtill i nåder förordnade kommitterade den 13 
augusti 1870. Sthlm 1870. 

Hankkomiténs underdåniga förslag till förändrad organisation af bankanstaP 
fcrna. Sthlm 1883. 

Borgareståndets protokoll vid riksdagarna 1853-54, 1856-58, 1861-62, 1863. 
Första Kammarens protokoll vid riksdagarna 1S67 — S5. 



Tidningsartiklar af och om A. O. Wallenberg. 



Dagböcker och strödda anteckningar af A. O. Wallenberg. 

Bref från och till A. O. Walle.nberg. 

Skriftliga meddelanden af excellensen Knut Wallenberg. v. häradshöfding 
Marcus Wallenberg och kapten Oscar Wallenberg. 

En af kapten C. Nauckhoff upprättad förteckning öfvcr samtliga A. O. ^'al= 
lenbergs motioner, reservationer, yttranden o. s. v. i Borgareståndet och Första 
kammaren. 

lin af framlidne fil. dr Josef Linck på uppdrag af änkefru Anna Wallenberg, 
f. von Sydow, öfver A. O. Wallenberg författad lefnadstcckning, som innehåller 
en del uppgifter af intresse men är skrifven i en vidtutsväfvande och floskulös 
stil och som dessutom i flera af oss undersökta fall visat sig vara mycket otillför^ 
litlig, hvadan den blott med försiktighet bör begagnas af eventuella framtida 
forskare. 



260 



PERSONREGISTER 



Abelin. Gustaf Rudolf, f. 1819, d. 

1903; generallöjtnant, statsråd; sid. 12. 
Abelin, Hjalmar August, f. 1817, 

d. 1893; professor; sid. 12, 106, 186. 
Agardh, Carl Adolf, f. 1785, d. 1859; 

biskop; sid. 29. 
Agardh, R.; v. häradshöfding; sid 28. 
Alströmer, Jonas, f. 1683, d. 1761; 

industriidkare, patriot, kommerseråd; 

sid. 38. 
Anckarsvärd, Carl Henrik, f. 1782, 

d. 1865; öfverste, generaladjutant, po* 

litiker, skriftställare; sid. 20, 26. 
Ankarcrona, Victor, f. 1823, d. 1912; 

öfverhofjägmästarc; sid 30. 
Annerstedt, Per Samuel Ludvig, 

f. 1836, d. 1904, statsråd, president; 

sid. 1. 3, 4. 
Arnberg, Johan Walter, f. 1832, d. 

1900; fil. dr. bankofullmäktig; sid. 

106, 107, 134, 195. 
Asp, Berg er &. C:o; bankirfirma; sid. 

112. 
Barfoth, Anders Eilert, f. 1738, d. 

1819; professor; sid. 11. 
Behrenberg Gossler, J., &. C:o; ban« 

kirfirma, Hamburg; sid. 123. 
Benedicks, Carl. f. 1810, d. 1888; ge» 

neralkonsul; sid. 188. 
Bennich, Nils Axel Gustafsson. 

f. 1817, d. 1904; generaldirektör; sid. 

12, 67, 106. 
Berg, Anders; grosshandlare; sid. 

78. 
Berg. Karl Johan, f. 1819, d. 1905; 

statsråd, president; sid. 188. 
Berger, Anders Alexander, f. 1815, 

d. 1871; brukspatron, fullmäktig i Rikss 

gäldskontorct; sid. 34. 



Bergstedt, Carl Fredrik, f. 1817. d. 

1903; fil. dr, bruksägare, riksdagsman; 

sid. 176, 195. 
Bergström, Per Axel, f. 1S23, d. 1893; 

statsråd, landshöfding; sid. 162. 
Beskow, Bernhard von, f 1796. d. 

1868; friherre, öfverstekammarjunkare; 

sid. 191. 
Bildt, Didrik Anders Gillis. f. 1820, 

d. 1894; friherre, öfverståthållare. stats? 

minister, riksmarskalk; sid. 171. 189. 
Billault, Auguste Adolphe. f. 1805. 

d. 1863; fransk inrikesminister, senator; 

sid. 150. 
Björck, Anders Wilhelm, f. 1812. 

d. 1885; justitieborgmästare; sid. 173. 
Blanche, August Theodor. f. 1811, 

d. 1868; auditör, författare; sid. 78, 

188. 
Bogeman, Johan Ludvig, f. 1809. d. 

1885; hofmarskalk; sid. 107. 
Bolinder. Jean. f. 1813, d. 1899; fa> 

briksidkare; sid. 188. 
j Brinck, Anders Magnus, f. 1794, d. 

1861; handlande, ledamot af borgare» 

ståndet; sid. 78, 173. 
Broch, Ole Jakob, f. 1818, d. 1SS9; 

norsk matematiker, statsråd; sid. 160. 
Bäckström, Johan, f. 1826, d. 1902; 

fabriksidkare; sid. 188. 
Carlén, Richard Theodor, f. 1821, 

d. 1873; häradshöfding. riksdagsman; 

sid. 107. 
Cavallin; apotekare; sid. 14. 
Cederlund. Kdvard. f. 1825. d. 1909; 

grosshandlare; sid. 106. 
Cervin, Carl Gustaf, i. 1815. d. 

1899; vice häradshöfding. b.inkir; sid. 

96. 



261 



Chevalicr. Michel, f. 1806. d. 1879; 

fransk nationalekonom, senator; sid. 

206. 
Cramcr. Victor, f. 1813. d 1876; re 

visionssckrctcrare, jiistiticr.\d; sid. 78. 

184. 
Davidson, Henrik, f. 1S2"5. d. 1895; 

generalkonsul; sid. 188. 
De C.ccr. l.ouis Gerhard, f. 1818. d. 

1896; friherre, statsminister; sid. 12. 

155. 171. 
Dickson. James, f. 1S15. d. 1885;gross. 

handlare; sid. 1 12. 
Dickson. Oscar. f. 1823. d. 1897; fri. 

herre, grosshandlare; sid. 112. 195. 
Dufwa, Alfred Wilhelm, f. 1S25. d. 

1883; v h.iradshöfding. bankofullmäk^ 

tig; sid. 87, 104. 105. 
von Diibcn. Gustaf Wilhelm Jo» 

han. f. 1822. d. 1892; friherre, profcs» 

sor; sid. ISS. 
Edelcrantz, Abraham Niklas, f. 

1754, d. 1821; friherre, president; sid. 

39. 
Ehrenstam, Johan Fredrik, f. 1800, 

d. 1849; öfverstc. statsråd; sid. 14. 
Ekgren. Carl Erik, f. 1828, d. 1908; 

publicist, kamrerarc i Allmänna Hypo^ 

tekskassan för Sveriges städer; sid. 29, 

194. 
Eklund. Johan Fredrik, f. 1802. d. 

1SS3; justitieborgmästare; sid. 188. 
Ekman, Carl Edvard, f. 1826, d. 1903; 

bruksägare; sid. 1C6. 
Ekman, Johan Jacob. f. 1815, d. 

1908; grosshandlare; sid. 162. 
Ekman, Johan Oskar, f. 1812, d. 1907; 

grosshandlare, konsul; sid. 96. 
Ericsson, John, f. 1803, d. 1889; upp* 

finnare; sid. 40. 
Forsgrén, Berndt Gustaf, grosshands 

lare; sid. 106. 
Forssell, Hans Ludvig, f. 1843, d. 

1901; statsråd; sid. 121, 151. 195. 
Fournier, Hugues Marie Henri; 

fransk minister i Stockholm; sid. 

203. 



Franckc. D. C; grosshandlare; sid. 112. 
Frcstadius. Anton Wilhelm, f. 

1801. d. 1867; grosshandlare, skepps» 

klarerare; sid. 106. 
Fruhiing &. Goschen; bankirKrma, 

London; sid. 123. 
Fränckcl. Eduard. f. 1836. d 1912; 

generalkonsul; sid. 113. 
Frölander, Henry Thcodor. f 1856, 

d. 1908; bankdirektör; sid. 78, 105. 

113. 130. 
Gihl, Götrik, f. 1826, d. 1910; bank* 

direktör, sid. 134. 
Gobineau, Joscph Arthur de; 

grefvc, fransk minister i Stockholm; 

sid. 203. 
Godenius. Samuel, f. 1806. d. 1891; 

grosshandlare; sid. 51, 78, 112, 188. 
Gripenstcdt, Johan August, f. 1813, 

d. 1874; friherre, statsråd; sid. 69,76, 

78, 95. 
Guilletmot 6-. Weylandt; bankirfir» 

ma; sid. 112. 
Gyllcngranat, Carl August Bur» 

chard, f. 1787, d. 1864; friherre, ami. 

ral, statsråd; sid. 14. 
Göransson, Göran Fredrik, f. 1S19, 

d. 1900; bruksägare; sid. 36. 
Hagdahl, Charles Emil, f. 1809, d. 

1897; medicine doktor; sid. 12. 
Hallendorff, Carl jakob Herman, f. 

1869; professor; sid. 172. 
Hambro, C. J., G< Son; bankirfirma, 

London; sid. 101, 123. 
Hamilton. Gustaf Wathier, f. 1783. 

d. 1835; grefve, landshöfding; sid. 

13. 
Hamilton, Henning Ludvig H ugo. 

f. 1814. d. 188-; grefve, envoyé, stats^ 

råd, universitetskansler; sid. 13, 181, 

182. 
Hamilton, Jacob Essen. f. 1797, d. 

1864; grefve, öfverståthållare; sid. 188. 
Hansemann, David Justus Ludwig, 

f. 1794. d. 1864; preussisk statsman; 

sid 75. 
Hansson, Per; rusthållare; sid. 9. 



262 



Hazelius, Johan August, f. 1797, d. 

1871; generalmajor; sid. 78, 188. 
Heckscher, Eduard, f. 1831. d. 1910; 

bankdirektör; sid. 134. 
Hedlund. Sven Adolf, f 1821. d. 

1900; fil. dr, redaktör; sid. 94. 
Herslow, Carl Christian Peter, f. 

1836; fil. dr, bankdirektör; sid. 134. 
Hierta, Lars Johan, f. 1801, d. 1872; 

fil. dr, grosshandlare, publicist, riks; 

dagsman; 26, 28, 188. 
Hildebrand, Bror Emil, f. 1806, d. 

1884; riksantikvarie; sid. 191. 
Holm, Johan; stadsmäklare; sid. 51, 75. 
Holmgren, Hjalmar Josef, f. 1822, 

d. 1885; professor; sid. 172. 
Huss, Magnus, f. 1807, d. 1890; pro* 

fessor, generaldirektör; sid. 188. 
Huth, Fredk., &. Co.; bankirfirma i 

London; sid 101, 123. 
Höglund, Nils Magnus f. 1801, d. 

1856; grosshandlare; sid. 75, 112, 113. 
Höijer, Benjamin Karl Henrik, f. 

1767, d. 1812; professor; sid. 10. 
Jakobsdotter, Kerstin; g. m. rusts 

hållaren Per Hansson; sid. 9. 
Jederholm, C. D.; grosshandlare ; sid. 

75, 78. 
Kantzow, Carl Adolf, f. 1789, d. 1867; 

chargé d'affaires; sid. 22. 
Kempe, Wilhelm Henrik, f 1807, d. 

1883, grosshandlare; sid. 78. 
Key, Ernst Axel Henrik, f. 1832, d. 

1901; professor; sid. 172, 174, 191. 
Klema n, Johan Gustaf Karl Pontus; 

grosshandlare; sid. 75. 
Krusens tj erna, Salomon Mauritz 

von, f. 1794, d. 1876; vice amiral; 

sid. 19. 
Kullberg. Carl Anders af, f. 1813, d. 

1857; skriftställare; sid. 29. 
La Courbassicre; fransk språkmäss 

tare; sid. 23. 
Laffitte, Jacques; fransk bankir; sid. 

70. 
Lagerberg, Carl Sven Axel, f. 1822, 

d. 1905; grefvc, general; sid. 1S8. 



Lagerbjelke, Gustaf, f. 1817, d. 1895; 

grefve, landtmarskalk, talman i Första 

kammaren, landshöfding; sid. 133. 
Lagerstråle, Henrik Gerhard, f. 

1814, d. 1887; statsråd; sid. 189. 
Lallerstedt, Sven Gustaf, f. 1816, d. 

1864; publicist, grosshandlare, rikss 

dagsman; sid. 28, 56. 194. 
Lamm, Ludvig, f. 1810, d. 1891; gross» 

handlare; sid. 106. 
Leroy Beaulieu, Pierre Paul, f. 1843; 

fransk nationalekonom, professor; sid. 

206. 
Lettström, Alexis Gustaf Theodor, 

f. 1843; bankdirektör; sid. 98. 99, 101. 
Liedbeck, A.; uppfinnare; sid. 40. 
Liljeborg, C; arkivarie i justitiedepar- 
tementet, publicist; sid. 28, 194. 
Limnell, C-; byråchef; sid. 107. 
Lind:=Goldschmidt, Jenny, f. 1820. 

d. 1887; den världsberömda sångerskan; 

sid. 23. 
Lindberg, William, f. 1818, d. 1877; 

industriidkare; sid. 168. 
Lindhagen, Carl Albert, f. 1823. d. 

1887. justitieråd; sid. 188. 189. 
Lindström. Carl Adam, f. 1816. d. 

1885; redaktör; sid. 170. 
Lorichs, Gustaf Daniel; chargé 

d'affaires; sid. 22. 
Loven. Lars Johan, f. 1795. d. 1884; 

expeditionssekreterare; sid. 78- 
Loven, Sven Ludvig, f. 1809, d. 1895; 

professor; sid. 78. 
Lundström, Carl Frans, f. 1823; ins 

dustriidkare; sid. 40. 
Lundström, Johan Edvard, f. 1815, 

d. 1888; industriidkare; sid 40. 
Lyttkens, Ivar, f. 1823, d. 1899; pos. 

sessionat, riksdagsman; sid. 134. 
Mallct Fréres 6< C:ic ; bankirfirma, 

Paris; sid. 123. 
Malmsten, Carl Johan, f. 1814, d. 

1SS6; professor, statsråd, landshöfding ; 

sid. 49, 50, 162. 
Malmsten, Per Menrik. f. ISl!. d. 

1883; professor; sid. ISS. 



26"^ 



Maiidcrström. Christoffcr Kutger 

Ludvifi. f. 1.S06. d. 1873; Rrcfvc. ut. 

rikesministcr; sid. 160. 
Manncrskantz. Carl Axel, f. 1809. 

d. 1888; kapten, godsägare, riksdags» 

man, vice talman; sid. 67. 
Mannhcimcr, Thcodor, f. 1833, d. 

1900; bankdirektör; sid. 134. 
Mclandcr, Johan Ludvig, f. 1812, 

d. 1894; kommendörkapten; sid 19. 
Mcvisscn, Gustav von, f. 1815, d. 

1899; tysk bankir, statsråd; sid. 75. 
Michaeli, J.; grosshandlare; sid. 106. 
Molin. Johan Peter. f. 1814, d. 1873; 

bildhuggare, professor; sid. 78. 
Moustier. markis de; fransk utrikes* 

minister; sid. 206. 
Netzcl, N. G.; grosshandlare; sid. 78, 

107. 
Nisbeth, Adolf Fredrik Hugo. f. 

1857. d. 1887; redaktör; .sid. 196. 

197. 
Nobel. Alfred Bernhard, f. 1855. d. ; 

1896; uppfinnare; sid. 40. I 

Nobel, Immanuel, f. ISOl. d. 1872; \ 

uppfinnare; sid. 40. 
Nordenskiöld, Nils Adolf Krik, i 

f. 1852. d. 1901; friherre, professor;' 

sid. 172. 
Nordcnskjöld, Cr.rl Reinhold, f. 

1791, d. 1S71; vice amiral; sid. 14. 
Nordström, Johan Jakob. f. 1802. , 

d. 1874; riksarkivarie; sid. 6i, 67. 79. 

81. 87. 150. 155. : 

Oppenheim, Abraham; bankir i Köln; 

sid. 74. i 

Owen, Samuel, f. 1774. d. 1854; me* 

kaniker; sid. 39. 
Oxehufvud, G. A., kapten i K. flottan; 

sid. 21. ; 

Palme. Johan Henrik, f. 1841 ; bank; ' 

direktör; sid. 109. 
Palmstierna, Carl Otto. f. 1790, d. 

1878; friherre, generaladjutant, lands; 

höfding, statsråd; sid. 75. 
Parieu de; vice president i Conseil 

d'Etat; sid. 206. 



Pércire, Hmlle och I sa a c. Franska 

järnvägsbyggarc; sid. 72. 75. 
Pctrc, Hjalmar, f 1832. d. 1898; bruks. 

ägare, disponent; sid. 115. 
Pctré. Johan Thore. f. 1793, d. 1853; 

brukspatron, riksdagsman; sid. 20. 
Philipson. Carl David. f. 1827, d. 

1899; konsul; sid. 124. 
Plåten, Baltzar Bogislaus von. f. 

1766, d. 1829; grcfvc. statsrid. en af 

rikets herrar; sid. 46. 
Plåten, Baltzar Julius Krnst von. 

f. 1804. d. 1875; grcfvc. statsrid. kontcr. 

amiral, utrikesminister; sid. 53. 
Posse. Arvid Kutger Fredriksson. 

f. 1820, d. 1901; grcfve. statsminister; 

sid. 134. 177. 181. 182. 
Pukc. Folke Magnus af, f. 1797. d. 

1857; grefve, kontcramiral; sid 28. 
Raab, Adam Christian, f. 1801, d. 

1872 ; friherre, godsägare, riksdagsman; 

sid. 26. 
Renström. Sven. f. 1794, d. 1869; 

grosshandlare, donator; sid. 155. 
Rctzius. Anders Adolf, f. 1796. d 

1860; professor; sid. 78. 
Richcrt, Johan Gabriel, f. 1784, d. 

1864; rättslärd, expeditionssekreterare, 

häradshöfding; sid. 26. 
Rouher, Fugéne, f. 1814, d. 1SS4; 

fransk stats; och finansminister; sid. 

150, 206. 
Rydberg, Carl Henrik, f. 1820, d. 

1902; redaktör; sid. 195. 
Röhss. Carl Wilhelm Christian, f. 

1854; grosshandlare, bankdirektör; sid. 

112. 
Sr. llier de laTour,\'ittorio; grefve 

italiensk minister i Stockholm; sid. 

203. 
Sandströmer, Anders Peter. f. 1S04. 

d. 1857; landshöfding, statsråd; sid. 27. 
Say. Leon, f. 1826, d. 1896; fransk 

nationalekonom, finansminister, sena; 

tor; sid. 206. 
Schartau, Frans, f. 1797, d. 1870; 

grosshandlare; sid. 26, 51, 78, 186. 



264 



Schwan, Johan Gustaf, f. 1802, d. ; 

1869; grosshandlare, talman i borgare; 

ståndet; sid. 51, 78. 152, 186. 
Seth. Carl Gustaf von, f. 1819. d. | 

1870; godsägare; sid. 17. j 

Sfctterwall, Jakob Wilhelm, f. 1805, ! 

d. 1869; grosshandlare; sid. 78. j 

Siemens, Werner von, f. 1816, d. 

1892; industriidkare, tekniker; sid. 

111. 
Silfverstolpe, Axel Gabriel, f. 1762, 

d. 1816; författare, riddarhussekrete* 

rare ; sid. 10. 
Silfverschiöld, Nils August, f. 1816, 

d. 1869; friherre, godsägare, riksdags* 

man; sid. 186. 
Siljeström, Per Adam, f. 1815, d. 

1892; rektor, riksdagsman; sid. 172. 
Skogman, Carl David, f. 1786, d. 

1856; friherre, statssekreterare, presi* 

dent; sid. 56. 
Skogman, Carl Johan Alfred, f. 

1820, d. 1907; friherre, kommendör? 

kapten; sid. 22, 162. 
Smitt, Johan Wilhelm, f. 1821. d. 

1904; generalkonsul; sid. 22, 78, 95. 
Sohlman, August, f. 1824, d. 1874; 

redaktör; sid. 29, 194. 195. 
Sparre, Gustaf Adolf Vive. f. 1802, 

d. 1886; grefve, justitiestatsminister, 

riksmarskalk; sid. 27, 204. 
Spens, Carl Axel, f. 1806, d. 1892; 

grefve, godsägare; sid. 13. 
Spens, Carl Gustaf, f. 1792. d. 1844; 

grefve, godsägare, riksdagsman; sid. 13. 
Staél von Holstein, Fabian Wil; 

helm. f. 1797, d. 1873; friherre, kap. 

ten; sid. 172. 
Stephens, Georg, f. 1813. d. 1895; ar. 

kcolog. professor; sid. 29. 
Stjernblad, Julius (J ules) Edward. 

f. 1813. d. 1886; baron, bankdirektör, 

sid. 134, 186. 
Strandberg, Carl Vilhelm August, 

f. 1818, d. 1877; redaktör .-xf Post. och 

Inrikestidningar, skald, en af de adcr» 

ton i Svenska akademien; sid. 29. 



Stråle, Gustaf Holdo, i. 1826, d. 

1897; brukspatron, riksdagsman; sid. 

107, 186. 
Sundevall, Henrik Ludvig, f. 1814. 

d. 1884; löjtnant i K. flottan, amiral 

i tysk tjänst; sid. 16, 17. 
Svedbom, Per Erik, f. 1811, d. 1857; 

fil. dr, redaktör, rektor; sid. 28. 
Sydovk', Adolf Reinhold Fingal 

von. f. 1827. d. 1903; hamnkapten; 

sid. 172. 
Tersmeden, Wilhelm Fredrik, f. 

1802. d. 1879; friherre, bruksidkare, 

riksdagsman; sid. 20, 67, 106. 
Thomander, Johan Henrik, f. 1798, 

d. 1865; professor, biskop; sid. 26. 
Tietgen; dansk finansman, etatsråd; 

sid. 101. 103. 
Tottie &. Arfwedson; bankirfirma; 

sid. 51. 
Troil, Samuel Gustaf von, f. 1804, 

d. 1880; landshöfding; sid. 95. 
Ulner, Carl Hans, f. 1796, d. 1859; 

statsråd, konteramiral; sid. 33. 
Wsrn, Carl Fredrik, f. 1787, d. 1858; 

bruksidkare; sid. 20. 
Wsrn, Carl Fredrik, f. 1819, d. 1899; 

grosshandlare, statsråd, president; sid. 

152, 163, 195. 
Wahlberg, Peter Fredrik, f. ISOO.d. 

1877; professor; sid. 191. 
Wallberg, Anna Christina, f. Till 

berg; sid. 9. 
Wallberg, Jakob. f. 1699, d. 1758; 

bokhållare, kronolänsman; sid 9. 
Wallenberg. Anders, f. 1747, d. 1769; 

student; sid. 9. 
Wallenbergs, André Oscar, barn; 

sid. 200, 201. 
Wallenberg, Anna Eleonora Char. 

lotta, född von Sydow. f. 1S3S, d. 

1910; sid. 201. 
Wallenberg, Anna Laurentia, f. 

Barfoth, f. 1783, d. 1862; sid. U. 
Wallenberg, Catharina WilhcL 

mina. f. Andersson, f. 1826; d. 1855; 

sid. 26. 



13. A. O. H'j»en6er/r. 



265 



Wallcnbcrg. Jakob, f, 174b. d. 1778; 

skcppsprjist hos Ostindiska Kompaniet, 

kyrkoherde, författare till -Min son 

på galejan» m. m.; sid *-). 
Wallcnberg, Jakob A ^a t hon. f. 

1H08, d. 1887; v. haradshofding; sid. 11. 
Wallenbcrg, Knut Agathon. f. 1853; 

utrikesminister; sid. 117. 
Wallenberg. Marcus. f. 1744. d. 1799; 

lektor i Linköping, kyrkoherde i Slaka; 

sid. 9. 
Wallenberg, Marcus, f 1774. d. 1833; 

biskop; sid. 10 14. 
Wallenberg, Marcus Ililarion. f. 

1807, d. 1842; löjtnant, jordbrukare. 

sid. 11. 
Wallenstccn, Nils Fredrik, f. 1796, 

d. 1877; statsråd; sid. 75. 
Warburg, Samuel, f. 1800. d. 1881 ; 

grosshandlare, fullmäktig i Riksgälds? 

kontoret; sid. b7. 
Wescr, Lars August, f. 1809, d. 1886; 

handelsborgmästare; sid. 188. 



Wickcnbcrg, Per Gabriel, f. 1812. d. 

1846; landskaps» och gcnrcmålarc ; 

sid. 23. 
Wicsclgrcn. Harald O ssia n, f. 1835, 

d. 1906; bibliotekarie; sid. 109. 172. 

191. 
Wijk. Olof f. 1833. d. 1901;gross. 

handlare, talman i Första kammaren; 

sid. 134. 
Wingärd, Carl Fredrik af. f. 1781. 

d. 1851 ; biskop i Göteborg, ärkebiskop; 

sid. 14. 
Wretman, Waldemar Johansson, f. 

1820 d. 1891; justitieråd; sid. 107. 
Vult von Stcyern, Nils Henrik, f. 

1839, d. 1899; statsråd, president; sid. 

128. 
Akcrhielm, Gustaf Georg Knut. f. 

1813. d. 1895; friherre, hof marskalk; 

sid. 107. 
Åkerman. Joachim, f. 179S. d. 1876; 

professor, öfvcrdirektör vid K. myntet; 

sid. 78, 162. 




I 



•-.fmLk w