Skip to main content

Full text of "A.O. Wallenberg; en minnesteckning"

See other formats 


■m 


fGV  *!! 


^y     /. 


,.^i 


*\ 


of  tlic 

JÖmlierstty  of  (Eoroutn 


Mrs.  Raymond  Daniell 


fr,- 


V^ 


A.  O.  WALLENBERG 


EN     MINNESTECKNING 

AF 

HELMER  KEY 


STOCKHOLM  •  A..B.    NORDISKA    BOKHANDELN 


^    ^^S^^i^^^r-    <^, 


A.O.WALLENBERG 


I 


'It  itroUipuix. 


AAJ.VALLENBEKG 


A.O.WALLENBERG 


EN  MINNESTECKNING 


AF 


HELMER    KEY 


STOCKHOLM   •    A.=B.    NORDISKA    BOKHANDELN 


^^^^T-t^^^^ri^^^^s.^.^;^:?!^:^.-^^  ''>2p•^ri?^^^i^^^r^^^-å> 


his, 


CENTRALTRYCKERIET 

STOCKHOLM 

1916. 


När  jag  nu  till  allmänheten  öfverlämnar  detta 
avbete,  tillkommet  för  att  hugfästa  minnet  af  hundra^ 
årsdagen  af  A.  O.  Wallenbergs  födelse  den  19  no-^ 
vemher  1816,  är  det  mig  en  kär  plikt  att  få  frambära 
min  stora  tacksamhet  för  angenämt  samarbete  till  dr 
Carl  Forsstrand,  som  biträdtvidförfattandetafde 
biografiska  delarna, och  till  sekreteraren  i  Svenska  Bankt 
föreningen  jur.  kand.  Charles  Dickson,  hvilken  bit 
stått  mig  med  värdefulla  råd  och  upplysningar  rörande 
det  rikhaltiga  statistiska  och  bankhistoriska  materialet. 

Stockholm  den  7  november  1916. 

HELMER  KEY. 


INNEHÅLLSFÖRTECKNING 


Sid. 
I.    Ungdomstiden.  —  I  kofferdi»  och  örlogstjänst.  —  Oxchufvuds  expedit 

tion.  —  Resor  på  kontinenten.  —  Affärer  och  politik     9 

II.  Kapten  på  ångaren  »Linköping».  —  Året  1848  och  Wallenbergs  del» 
tagande  i  det  politiska  lifvet.  —  Medarbetarskap  i  »Bore».  —  Afsked 
ur  flottans  tjänst.  —  Borgare  i  och  riksdagsman  för  Sundsvall    25 

III.  A.  O.  Wallenbergs  ställning  i  svenskt  näringslif.  —  Den  ekonomiska 
utvecklingen  i  Sverige  under  18004alet.  —  Utrikeshandel  och  industri. 

—  Handelsflottan.  —  Kommunikationsfrågorna,  järnvägsbyggandet    ..      35 

IV.  Bankväsen  och  betalningsmedel  i  Sverige  1824 — 1856.  —  Bankrörelsen 
öfver  hela  världen  i  sin  linda.  —  Bankfrågor  hos  Rikets  Ständer  1824 — 
1864.  —  Bankernas  inlåningsrörelse  obetydlig.  —  Utvecklingen  i  uts 
landet  1830 — 1860.  —  Filialbankssystemet.  —  Bolagsreglerna  för  »FiliaU 
banken  i  Sundsvall»  49 

V.  Stockholms  Enskilda  Banks  grundande  15  oktober  1856.  —  Program: 
Banken  allmänhetens  kassör  —  Hufvudvikt  på  upplåning  och  växel* 
diskontering.  —  Upplåningens  organisation  A.  O.  Wallenbergs  upp* 
finning.  —  Upplåningens  betydelse  för  det  svenska  bankväsendets  ut» 
veckling  till  våra  dagar.  —  Postremissväxeln 77 

VI.  Krisen  1857.  —  Obligationshandel  och  statslån.  —  Kriget  1870.  —  Kurs» 
vinster  å  franska  rentes.  —  Den  dagliga  kassapolitiken.  —  Arbitrageaf» 
färer.  —  De  lyckliga  resultaten  under  18705talct.  —  Personliga  kontro» 
verser.  —  Schismen  1871.  —  Ekonomisk  journalistik  och  journalistiska 
missgrepp.  —  Som  arbetschef 93 

VII.    Krisen  1878 — 79,  —  Hofors  — Hammarbyaffären  och  den  allmänna  opi» 
nionen.  —  De    sista    åren    af   A.    O.  Wallenbergs  bankverksamhet. 
Banksyndikatet    112 

VIII.  Banklagstiftningen  1864—1886.  —  Banksedlarnas  inlösen  med  mynt-  — 
Agitationen  mot  de  enskilda  bankernas  sedelutgifningsrätt.  —  Bank* 
kommittcbetänkandet  af  den  14  dcc.  1883.  —  A.  O.  Wallcnbcrg  och 
centralbanksproblcmet    129 

IX.  Räntans  frigifvande  —  Metersystemet.  —  Myntväsendet.  —  Myntkon» 
ferenscn  i  Paris  1867.  —  Myntkommittén  1869—70.  —  Präglingen  af 
caroliner.  —  Francsystcmcts  införande  i  Finland  1877.  —  Kreditlag» 
stiftningsfrågor.  —  A.  O.  Wallenberg  som  redare 147 


XI. 


XII. 


A.  O.  Wallcnbcrgs  politiska  verksamhet.  —  Åsikter  i  allmänna  frigör 
—  Utrikcspt)litiska  intressen.  -  Försvaret  och  flottan.  Represen» 
tationsrcformcn.  Ställning  till  landtm-innapaitiet.  —  Henning  Ilas 
milton  och  Arvid  Possc.  —  Grundlagsändringar.  Hans  isolerade 
ställning  i  riksdagen  

A.  O.  Wallcnbcrg  och  Stockholm.  —  Hans  kommunala  verksamhet 
och  uppfattning  om  stadens  intressen.  -  Ställning  och  inflytande  bland 
stadsfullmäktige.  —  Wallcnbcrg  som  tidningsman-  —  Hans  förbindelser 
inom  publiciteten     


Biografiskt  efter  1855.  -  I  familjekretsen. 
Representation,  sommarvistelscr  och  resor, 
bindelser    


Umgänge  och  vänner.  — 
Utländska  personliga  för; 


Sid. 


170 


188 


199 


BILAGOR: 

I.     Dagbok  öfver  en  resa  från  Linköping  till  New  Orleans  1832  6.  1833  211 

II.     Ur  A.  O.  Wallcnbcrgs  brcfväxling 227 

III.  A.  O.  Wallcnbcrgs  själfbiografi     229 

IV.  Riksbankens  sedclinväxling    251 

V.     A.  O.  Wallcnbcrg  om  H ofors  — Hammarbyverkens  konkurs 254 

Tryckta  och  handskrifna  källor 259 

Personregister  261 


FÖRSTA 


KAPITLET 


UNGDOMSTIDEN.  -  I  KOFFERDI.  OCH  ÖRLOGS^ 
TJÄNST.  -  OXEHUFVUDS  EXPEDITION.  -  RESOR 
PÅ    KONTINENTEN.    -  AFFÄRER   OCH    POLITIK. 


LAND  allmogemännen  i  Skärkinds  socken  i  östergöt* 
land  i  slutet  af  1600:=talet  har  eftervärlden  anledning 
att  särskildt  minnas  en  rusthållare  i  Hertsberga  vid 
namn  Per  Hansson.  Några  upplysningar  om  hans 
person  och  verksamhet  finnas  visserligen  ej  bevarade, 
men  man  kan  antaga,  att  han  var  en  dugande  man,  och  han  är  af 
intresse  såsom  den  förste  med  visshet  kände  stamfadern  till  den  på 
skilda  områden  af  kultur?  och  näringslifvet  framstående  släkten  Wal* 
lenberg  och  såsom  farfars  farfar  till  André  Oscar  Wallenberg.  I 
sitt  äktenskap  med  Kerstin  Jakobsdotter  hade  Per  Hansson  en  son 
vid  namn  Jakob,  som  antog  släktnamnet  Wallberg,  var  bokhållare 
vid  Sturefors  och  sedan  kronolänsman  i  Vifolka  härad  och  i  sitt 
andra  gifte  med  Anna  Christina  Tillberg,  komministerdotter  från 
\^by  och  Veta  församlingar  i  Ångermanland,  hade  tre  söner.  Mar* 
cus,  Jakob  och  Anders,  som  ändrade  släktnamnet  till  Wallenberg 
och  af  hvilka  den  äldste  blef  stamfader  till  den  nu  rätt  talrika  och 
vidtutgrenade  ätten.  De  två  yngre  bröderna  afledo  nämligen  ogifta, 
Anders  redan  som  student  i  Uppsala,  Jakob,  den  ryktbare  författa* 
ren  till  »Min  son  på  galejan >\  som  kyrkoherde  i  Alönsterås. 

Marcus  Wallenberg,  den  äldste  af  bröderna,  blef  efter  att  år 
1767  i  Uppsala  hafva  med  utmärkelse  förvärfvat  filosofie  magister* 
graden  först  konsistorienotarie  och  sedan  lektor  i  Linköping  samt 
slutligen  kyrkoherde  i  Slaka.  Han  afled  1799  och  efterlämnade  från 
trenne  äktenskap  många  barn,  af  hvilka  tre  döttrar  ingingo  giften  i 
släkterna  Malmsten,  Wikblad  och  Hessle  och  flera  af  sönerna  gjorde 
sig  bemärkta  som  framstående  och  dugande  män.  Sålunda  blef  en 
kapten  vid  Första  lifgrcnadjärrcgementet,  en  postmästare,  en  bataU 
jonsläkare,    en    kyrkoherde   och  prost  och  en  köpman  och  resetull< 


2.     ,1.  O.   W:dlcnberg. 


inspektör.  Märkligast  var  emellertid  den  äldste  i  skaran,  hvilken 
liksom  fadern  hette  Marcus,  ty  han  blcf  biskop  i  Linköping  och 
gjorde  sig  känd  bäde  som  en  lärd  man  och  en   dugande  stiftschef. 

Född  i  Linköping  den  25  juni  1774,  genomgick  Makcls  Wai.lhn* 
BERG  D.  Y.  läroverket  i  födelsestaden  och  blef  1790  student  i  Upp* 
sala,  där  han  sju  år  senare  promoverades  till  filosofie  magister  och 
sedan  aflade  juris  kandidatexamen  samt  1800  kallades  till  docent  i 
vältalighet.  Hans  bana  vid  universitetet  skulle  emellertid  ej  blifva 
långvarig.  Det  var  oroliga  tider,  och  trots  de  styrandes  åtgärder 
mot  yttrandefrihet  och  sympati*  eller  antipatiyttringar  för  de  krafter, 
som  kämpade  på  kontinenten,  följde  man  med  lifligt  intresse  äfven 
i  Sverige  och  ej  minst  i  Uppsala  händelserna  på  denna,  och  den 
unge  docenten  Wallenberg  slöt  sig  till  den  lilla  fraktion  bland  de 
yngre  akademiska  lärarna,  som  omfattade  frisinnade  åsikter.  Han 
blef  ledamot  af  det  politiskt4itterära  sällskapet  »Juntan»,  hvars  le« 
dande  man  var  Benjamin  Höijer  och  bland  hvars  verksammaste  med* 
lemmar  märktes  den  kvicke  och  talangfulle  G.  A.  Silverstolpe. 
»Juntan»  fronderade  mot  det  rådande  systemet  med  dess  skugg* 
rädsla  och  benägenhet  att  i  hvarje  frisinnad  rörelse  se  jakobinism, 
och  vid  den  akademiska  festen  1800  med  anledning  af  Gustaf  IV 
Adolfs  kröning  inträffade  den  episod,  hvari  »Juntan»  hade  sin  hand 
och  som  för  Silverstolpe  och  Wallenberg  medförde  relegation  från 
universitetet.  Enligt  festprogrammet  skulle  musik  utföras  af  aka* 
demiska  kapellet,  men  i  stället  för  en  psalm  eller  hyllningshymn  be* 
stämde  man  sig  på  förslag  af  Silverstolpe,  hvilken,  liksom  den  mu* 
sikaliske  och  särskildt  som  virtuos  på  violoncell  bemärkte  Wallen* 
berg,  var  aktiv  medlem  af  kapellet,  för  den  för  höga  vederbörande 
ungefär  i  lika  hög  grad  som  marseljäsen  misshagliga  »Bataille  de 
Fleury».  Saken  väckte  oerhördt  uppseende,  inrapporterades  till  re* 
geringen  och  medförde,  sedan  en  sträng  räfst  hållits,  för  Wallen* 
berg  och  Silverstolpe  den  här  ofvan  omtalade  påföljden,  hvarjämte 
Höijer  för  en  tid  frivilligt  lämnade  universitetet. 

Marcus  Wallenberg  begaf  sig  nu  till  Lund  i  förhoppning  att  där 
vinna  sin  utkomst,  men  stannade  blott  till  1802,  då  han  utnämndes 
till  konsistorienotarie  i  Linköping,  och  tre  år  senare  blef  han  tillika 
lektor  i  grekiska  vid  läroverket  där.  Han  hade  således  kommit  på 
samma  platser  som  fadern,  och  som  lektor  verkade  han  till  1817, 
då  han  erhöll  först  Slaka  pastorat  och  sedan  efter  några  månader 
Landeryds  prebendepastorat.     Följande  år  utnämndes  han  till  teolo* 

10 


gie  doktor  och  året  därpå  till  biskop  öfver  Linköpings  stift.  Till 
denna  befordran,  som  väckte  ett  visst  uppseende,  enär  det  var  ovan* 
ligt  att  en  kyrkoherde  erhöll  en  af  kyrkans  högsta  värdigheter  — 
Linköpings  stift  ansågs  nämligen  på  den  tiden  som  det  förnämsta 
näst  efter  ärkestiftet  — ,  bidrog  väl,  oafsedt  Wallenbergs  allmänt  er* 
kända  administrativa  duglighet,  hans  stora  anseende  för  lärdom. 
Han  var  nämligen  en  af  sin  tids  förnämsta  kännare  af  det  grekiska 
språket  och  litteraturen  och  hade  åren  1814—15  utgifvit  en  med 
beröm  emottagen  metrisk  öfversättning  af  Homeros'  »Ilias»,  hvilken 
sedan  han  blifvit  biskop  följdes  af  en  likartad  öfversättning  af 
»Odysseia».  Som  biskop  ägnade  han  emellertid  sina  mesta  krafter 
och  intressen  åt  skötseln  af  stiftets  angelägenheter,  och  det  blef  ho* 
nom  förunnadt  att  verka  på  sin  framskjutna  och  maktpåliggande 
post  i  öfver  fjorton  år.  Han  afled  den  22  september  1833  och  följ* 
des  då  af  det  eftermälet  att  hafva  varit  »allmänt  älskad  för  sin 
redbarhet  och  sitt  flärdfria  väsen»,  samt  af  ett  »minne,  som  länge 
skall  fortlefva  i  det  stift,  hvars  angelägenheter  han  så  värdigt  före* 
stod». 

Under  sin  vistelse  i  Lund  hade  Marcus  Wallenberg  gjort  be* 
kantskap  med  och  fattat  kärlek  till  Anna  Laurentia  Barfoth,  dotter 
af  medicine  professorn  Anders  Eilert  Barfoth  och  Ebba  Bager,  hvil* 
ken  tillhörde  en  för  framstående  verksamhet  på  det  ekonomiska  om* 
rådet  bekant  dansk*skånsk  släkt,  och  med  henne  ingick  han  år  1804 
äktenskap.  I  detta  föddes  tre  söner,  hvilkas  dopnamn  jämte  öflig 
uppmärksamhet  och  artighet  mot  ättens  äldre  generationer  buro 
vittnesbörd  om  Marcus  Wallenbergs  klassiska  intressen  och  kanske 
tillika  förhoppningar  eller  förutsägelser  om  gossarnas  mest  utmär* 
kände  egenskaper  för  eller  under  den  förestående  färden  genom  lif* 
vet.  Den  äldste  af  bröderna  kallades  nämligen  Marcus  Hilarion 
(den  glade),  den  mellerste  i  ordningen  Jakob  Agathon  (den  gode) 
och  den  yngste  André  (Andreios  —  den  kraftfulle,  den  ihärdige) 
Oscar.  De  två  förstnämnda  gjorde  skäl  för  sina  namn  och  blefvo 
dugande  män:  Marcus  Hilarion  löjtnant  vid  Första  lifgrenadjärrege» 
mentet  och  jordbrukare,  Jakob  Agathon  vice  häradshöfding,  om» 
budsman  i  Östergötlands  Enskilda  Bank  och  ledamot  af  styrelsen 
för  Stockholms  Enskilda  Bank.  Men  mest  tycks  biskopens  förut* 
sägelse  ha  slagit  in  på  André  Oscar,  ty  denne  blef  den  mest  fram* 
stående  af  bröderna  och  genom  sin  mångsidiga  och  reformerande 
verksamhet    på  det  finansiella  området,  sina  stora  och  ofta  i  hand* 

11 


ling  omsatta  intressen  på  det  politiska  en  utmärkt  exponent  för  den 
i  hans  grekiska  dopnamn  an.gifna  kraften  och  ihärdigheten. 

Andki';  Oscak  WAiii-Niukti  föddes  den  19  november  1816.   Tidigt 
röjde    han  den  liHighet,  oförvägenhet  ocii   rådighet,  som   blefvo  ut* 
märkande    för    honom    under  hans  kommande  lif,  och  det  berättas 
sålunda  hur  han  under  barnaåren  genomgick  och  klarade  sig  ur  åt* 
skilliga    faror    och    äfventyr.     Vid    fem   års  ålder  blef  han  en  gång 
öfverkörd,  nio  år  gammal  störtade  han  utför  den  höga  trappan  mel* 
lan  de  två  våningarna  i  biskopsgården,  och  vid  samma  tid  började 
han    de    vågsamma    rodd*  och   segelturer  på  sjön   Roxen,  som  voro 
de    första    utslagen    af    den  blifvande  sjömannens  håg  för  sitt  yrke 
och  som  under  uppväxten  och  ynglingaåren  utgjorde  hans  förnäm* 
sta  förströelse  till  omväxling  med  skolgång  och  läxläsning.    År  1825 
hade  han  nämligen  gjort  sitt  inträde  i  födelsestadens  läroverk,  hvars 
högste     ledare    och  eforus  fadern*biskopen  var,  ty  hans  namn  träf* 
fas    då    första    gången    i    lärjungeförteckningarna    och    i    »lärdoms* 
skolans  andra  afdclnings  nedre  ordning».    Sex  år  senare  eller  på  hös* 
ten    1851    hade    han    hunnit    till    »nedre  ordningen»  i  gymnasiums 
»nedersta  auditorium»,  och  hans  framsteg  kunde  sålunda  ej  beteck* 
nas    som    vidare    snabba,    men    ej    heller   som  särskildt  långsamma. 
Den    nu    femtonårige  ynglingen  hörde  tydligen  till  den  rätt  talrika 
kategori    bland    hans  jämnåriga,  som  ej  hade  någon  utpräglad  lust 
för    bokliga    studier  och  ej  öfveransträngde  sig  för  kunskapers  för* 
värfvande,  men  som  å  andra  sidan  voro  nog  begåfvade  att  utan  svå= 
righet  kunna  följa  med  de  flitigare  kamraterna  och  hade  tillräckligt 
stor  ambition  för  att  ej  stanna  för  mycket  på  efterkälken.    Men  om 
André    Oscar    sålunda  under  så  godt  som  hela  sin  skoltid  i  enlig* 
het  med  sina  kunskapers  eller  betygs  valör  ej  hörde  till  de  med  be* 
röm  godkända,  men  ej  heller  till  de  underkända,  intog  han  i  andra 
hänseenden    och    särskildt    genom    sitt  hurtiga  väsen  och  praktiska 
läggning    en    framskjuten    och    ledande  ställning  bland  kamraterna. 
Louis  De  Geer,  den  längre  fram  i  tiden  ryktbare  statsmannen,  hvilken 
jämte    bröderna    Hjalmar    August    och    Gustaf  Rudolf  Abelin, 
Nils  Axel  Bennich,  Charles  Emil  Hagdaiil  och  flera  andra  seder* 
mera    bemärkta    och    framstående    män    tillhörde    dessa,    har  i  sina 
»Minnen»    anfört  ett  belysande  exempel  härpå.     Vid  hvarje  vårter* 
mins    slut  plägade  biskop  Wallenberg  bjuda  ett  flertal  af  skolung* 
domen  på  middag,  hvarefter  lektes  »krig»  i  biskopshusets  stora  träd* 
gård.     Då  brukade  André  Oscar  vara   anförare  för  den   ena  grup* 

12 


pen  och  använde  emellanåt  åtskilliga  krigslister  för  att  vinna  segern. 
»Liksom  senare  i  politiska  krig  på  rena  allvaret  var  jag  då»,  till* 
lägger  minnestecknaren,  »stundom  med  och  stundom  mot  honom.» 

Biskop  Wallenberg  såg  gärna  att  hans  gossar  ägnade  sig  åt  kropps* 
öfningar  och  friluftslif.  Själf  hade  han  under  sin  Uppsalatid  gjort 
sig  bemärkt  för  sitt  friska  och  hurtiga  väsen,  och  äfven  om  han  på 
äldre  dagar  på  grund  af  tilltagande  embonpoint  blef  mer  bekväm 
och  mindre  rörlig,  lade  han  ingen  hämsko  på  sin  omgifnings  tycken 
och  smak  i  motsatt  riktning.  Af  bevarade  hågkomster  får  man  den 
uppfattningen  att  samma  hänsyn  äfven  rådde  på  det  andliga  områ* 
det.  Umgängeslifvet  i  biskopshuset,  där  enligt  tidens  sed  stor  gäst* 
frihet  utöfvades,  kännetecknades  sålunda  af  glädje  och  otvungenhet, 
och  gossarna  Wallenberg  fingo  rika  tillfällen  att  sällskapa  med  äldre, 
framstående  personer  och  taga  intryck  af  deras  samtal  och  åsikter. 
Till  umgängeskretsen  hörde  ej  blott  staden  Linköpings  utan  äfven 
landskapets  honoratiores  och  förnämsta  familjer.  Landshöfding  var 
den  framstående  grefve  G.  W.  Hamilton,  med  hvars  son,  den  längre 
fram  i  tiden  så  ryktbare  Henning  Hamilton,  André  Oscar  knöt  ett 
vänskapsband,  som  trots  då  och  då  stridande  åsikter  i  politiska  ting 
ägde  bestånd  genom  lifvet.  Bland  biskopshusets  intimare  vänner 
från  ortens  herresäten  märktes  den  befryndade  familjen  Mörner  på 
Thorönsborg,  grefve  Carl  Gustaf  Spens  på  Grensholmen,  den  fram* 
stående  politikern  och  oppositionsmannen  under  1820— 30*talens 
riksdagar,  hvars  bekantskap  och  vänskap  fingo  ett  särskildt  infly* 
tände  på  riktningen  af  unge  Wallenbergs  intressen,  grefve  Carl  Axel 
Spens  på  Engelholm,  den  med  Spenska  släkten  befryndade  familjen 
VON  Setii  m.  fl. 

Vårterminen  1832  afslutade  André  Oscar  sin  skolgång  med  exa* 
mensbetyg  från  gymnasiets  första  afdelning  —  försvarliga  och  god* 
kända  kunskaper  samt  »berömlig»  för  flit  och  uppförande,  hvilket 
ju  kunde  hafva  uppmuntrat  till  fortsättning.  Men  biskopen  hade 
gifvit  efter  för  hans  lifliga  åstundan  att  få  ägna  sig  åt  sjömansyrket, 
och  sedan  sommarmånaderna  tillbragts  i  hemmet,  med  besök  på 
Grensholmen  och  andra  herrgårdar  samt  segelturer  på  Roxen,  af* 
reste  han  efter  ett  varmt  afsked  från  hem  och  kamrater  den  10  ok* 
tober  i  sällskap  med  sin  broder  Marcus  till  Göteborg.  På  den  ti* 
den  tog  färden  dit  från  Linköping  fyra  dagar  i  anspråk  och  var 
rätt  besvärlig,  men  väl  framme  funno  sig  de  båda  bröderna  genast 
väl    till    rätta.     De    bodde  nämligen  hos  och  omhuldades  på  bästa 

2*  13 


sätt  af  apotekaren  Cavai  iin  och  dennes  syster,  vid  hvilka  André 
Oscar  sedermera  så  länge  de  lefdc  var  fästad  med  tillgifvenhet  och 
vänskap,  och  de  voro  ett  par  gånger  inbjudna  på  middag  hos  sin 
faders  ämbetsbroder,  biskopen  öfver  Ciöteborgs  stift,  sedermera 
ärkebiskop  C.  F.  af  Wingård.  Den  20  oktober  återvände  Marcus 
Wallcnbcrg  till  hemmet,  medförande  »2,000  hälsningar»  från  André 
Oscar,  hvilkcn,  sedan  ytterligare  några  vänte*  och  förbercdelsedagar 
förflutit,  den  9  november  afseglade  såsom  jungman  med  det  af  kap» 
ten  SviiDMAN  förda  skeppet  »Sophie». 

När  biskop  \\  allenberg  lämnade  sitt  bifall  till  sonens  önskan  att 
få  gå  till  sjöss,  var  det  väl  mest  för  att  låta  honom  göra  en  försöks» 
tur  och  pröfva  om  han  skulle  trifvas  med  sjömansyrkets  visserligen 
friska  och  fängslande  men  äfvcn  ansträngande  och  pröfvande  upp» 
gifter.  Bestode  han  profvet,  var  det  sedan  meningen  att  han  skulle 
ingå  i  svenska  flottans  tjänst.  Så  blef  också  fallet,  ty  resan  med 
»Sophie»,  som  pågick  ända  till  april  1833,  stärkte  och  befästade 
André  Oscars  håg  och  fallenhet  för  sjömannens  yrke,  medan  den 
tillika  vidgade  hans  vyer  och  stärkte  hans  viljekraft.  Om  sina  äfven» 
tyr,  erfarenheter  och  iakttagelser  under  den  i  flera  hänseenden  märk» 
liga  färden,  hvars  mål  var  New  Orleans,  har  han  efterlämnat  dag* 
boksanteckningar  af  stort  intresse,  såväl  för  den  friska,  ofta  naiva 
humor,  hvarmed  de  äro  skrifna,  som  för  den  inblick,  de  skänka  i 
hans  tankevärld,  och  för  kunskapen  om  hans  karaktärsutveckling. 
(Se  Bil.  I.) 

Efter  hemkomsten,  då  André  Oscar  till  fadem«biskopen  medförde 
ett  bref  från  kapten  Svedman,  hvari  denne  vitsordade  hans  »för» 
undransvärda  urskiljnings»  och  fattningsförmåga,  men  äfven  starka 
känsla  af  oberoende»,  beslöts  att  han  i  oktober  samma  år  skulle 
begifva  sig  till  Karlskrona  för  att  förbereda  sig  till  och  aflägga  sjö= 
officersexamen. 

I  Karlskrona  fick  han  sitt  hem  hos  dåvarande  premiärlöjtnanten 
i  K.  flottan,  sedermera  öfversten  vid  flottans  konstruktionskår, 
statsrådet  J.  F.  Ehrenstam,  som  äfven  blef  hans  lärare  i  artilleri, 
medan  flaggskeppare  Boström  gaf  honom  undervisning  i  tackling 
samt  flaggjunkare  Lohman  och  kapten  Rosengren  m.  fl.  i  andra 
ämnen.  Få  våren  1834  genomgick  han  den  propedeutiska  kursen  å 
korvetten  »Jarramas»  under  befäl  af  kaptenen  frih.  C.  R.  Norden» 
SKjÖLD,  och  under  sommaren  deltog  han  som  kadett  i  den  af  kom* 
mendörkaptenen    frih.    Gyllengranat  ledda  öfningsexpeditionen  i 

14 


Östersjön  med  fregatten  »af  Chapman».  Med  flit  och  framgång 
skötte  han  sina  studier  och  idkade  till  rekreation  och  förströelse 
friluftslif  och  framför  allt  segling.  Detta  framgår  bland  annat  af 
ännu  bevarade  bref  från  hans  broder  Jakob  Agathon,  hvilken  fastän 
åtta  år  äldre  under  skoltiden  varit  hans  kamrat  vid  segelfärderna 
på  Roxen  och  nu  efter  faderns  död  fungerade  såsom  hans  men* 
tor  och  hjälpare  i  råd  och  dåd.  I  början  af  september  1834  tycks 
André  Oscar  hafva  vändt  sig  till  brodern  med  förslag  om  att  de 
skulle  inköpa  en  båt,  som  fanns  till  salu  i  Karlskrona,  hette  »Gö* 
ken»  och  var  dubbelt  så  stor  som  »Gånge  Rolf»,  deras  farkost  i 
Linköping,  ty  Jakob  Agathon  svarade:  »Innan  man  inlåter  sig  i  en 
så  betydlig  handel,  som  den  du  proponerat,  begäres  upplysning  om 
båtens  storlek  och  fasthet  samt  om  den  är  snabbseglare.  Är  den 
så  stor  att  den  kan  trotsa  Östersjön  i  hårdt  väder,  samt  snällseglare 
äfven  i  bidevind,  så  hade  jag  lust  att  gå  in  på  förslaget.»  —  De 
äskade  upplysningarna  torde  ha  varit  tillfredsställande,  ty  köpet 
kom  till  stånd,  h varjämte  »Göken»  försågs  med  två  på  en  auktion 
inköpta  kanoner  och  utrustades  äfven  på  annat  sätt  örlogsmanna* 
mässigt. 

»Gökens»  segelturer  blefvo  emellertid  ej  alltid  lyckosamma,  och 
en  gång,  då  den  unge  skepparen  var  ute  med  några  kamrater,  kant* 
rade  båten,  med  den  sorgliga  påföljden,  att  två  af  sällskapet  drunk* 
nade  och  äfven  A.  O.  Wallenberg  var  nära  att  omkomma.  Det 
berättas,  hur  han  först  i  sista  stund  blef  räddad  af  kamraten  Hen* 
RIK  Sundevall  och  fördes  medvetslös  till  sitt  hem  hos  Ehrenstams 
och  hur  han  under  försöken  att  återkalla  honom  till  lif  hörde  allt 
hvad  som  sades  omkring  honom,  men  var  oförmögen  att  gifva  nå* 
got  lifstecken.  Det  sista  han  hörde  var:  »Nu  börjar  hjärtat  slå», 
hvarpå  han  ej  uppfattade  något  mera  utan  föll  i  sömn. 

Redan  den  7  januari  1834  hade  André  Oscar  Wallenberg  aflagt 
skeppareexamen,  i  november  s.  å.  tycks  han  ha  genomgått  styrmans* 
skolan,  ty  då  betalade  han  härför  arfvode  till  kapten  Klint,  och  se* 
dan  han  kort  därefter  aflagt  halfva  officersexamen  och  tillbragt  ju* 
len  i  Linköping,  återvände  han  till  Karlskrona  och  g.-nomgick  slut* 
examen  den  21  maj  1835.  Omedelbart  därefter  reste  han  till  Stock* 
holm  och  uppehöll  sig  där  en  månad,  hvarpå  han  begaf  sig  till 
Linköping  och  vistades  under  juli  månad  där  och  på  Grensholmcn 
och  Engelholm  hos  sina  vänner  af  släkten  Spcns.  Under  denna 
sin    vistelse  i  hemmet    lyfte  han  sin  andel  i  arfvet  efter  fadern,  ut* 

15 


görande  2,369  riksdaler  1 1  sk.  och  7  runst.,  och  sedan  han  i  sep* 
tembcr  ytterligare  bekommit  5, 333  riksdaler  16  sk.,  utgörande  andel 
i  nådåret,  samt  hestridt  en  del  utgifter  för  sejouren  i  Karlskrona 
o.  s.  v.,  grep  han  sig  an  med  utrustningen  för  en  ny  långfärd  till 
sjöss  med  handelsfartyg.  Kftcr  officersexamen  hade  han  nämligen 
ej  omedelbart  utnämnts  till  underlöjtnant  i  flottan  utan  skulle  där» 
med  enligt  bruket  den  tiden  anstå,  till  dess  någon  vakans  uppstod, 
och   i  väntan  härpå  hade  han  beslutit  att  åter  se  sig  om  i  världen. 

Den  16  oktober  1835  afreste  han  från  Göteborg  som  passagerare 
på  ett  handelsfartyg  och  »med  kontant  88  dollars»  till  Boston,  dit 
han  anlände  i  början  af  december  och  där  han  uppehöll  sig  om» 
kring  3  veckor  och  sammanträffade  med  Henrik  Sundevall,  hvilken 
samtidigt  med  honom  hade  aflagt  officersexamen  och  som  längre 
fram  blef  ryktbar  såsom  amiral  i  tysk  tjänst  och  grundläggare  af 
den  tyska  flottan.  Med  honom  underhöll  Wallenberg  sedermera 
vänskapliga  förbindelser,  till  dess  döden  upplöste  bandet,  och  om 
mötet  och  samvaron  i  Boston  skref  han  till  hemmet:  »Därigenom 
blef  julen  rolig  nog;  lägg  därtill  att  jag  tillbragt  67  dagar  på  sjön 
och  haft  litet  att  äta,  men  nu  kom  i  ett  godt  hus.  Vi  beslöto  där» 
för  att  må  väl  så  länge  det  var  kallt,  men  den  7  januari  tog  mina 
pengar  slut,  och  hans  hade  tagit  slut  i  december.  Därför  måste  jag 
gifva  mig  ut  igen  och  inte  föreställa  herre  längre.  Jag  begaf  mig 
till  den  ändan  ifrån  Boston  den  12  januari  några  hundra  mil  söderut 
och  anlände  till  Charleston  den  21.» 

Färden  till  Charleston  gjorde  W^allenberg  såsom  matros  å  bark» 
skeppet  »Garland»,  men  redan  den  6  februari  1S36  lämnade  han 
detta  och  tog  i  stället  hyra  på  skonerten  »Ulla».  Med  denna  seg» 
lade  han  till  Rotterdam,  där  han  öfvergick  till  den  af  kapten  Ram» 
mond  förda  »Saracen»  och  for  till  Bangor  i  England  och  slutligen 
åter  till  Boston,  dit  ankomsten  skedde  den  15  augusti.  Efter  ett 
par  veckors  uppehåll  i  land  begaf  han  sig  ånyo  till  sjöss,  nu  med 
»Betzy»  och  kapten  Combs,  som  gick  i  fraktfart  mellan  Boston  och 
Sidney  på  Nova  Scotia.  Redan  den  1  oktober  var  emellertid  denna 
anställning  slut,  och  ej  blott  under  de  nu  närmast  följande  måna» 
derna  utan  äfven  under  hela  den  tid,  han  denna  gång  var  borta 
från  fosterlandet,  eller  till  midten  af  oktober  1837,  förde  Wallen» 
berg  en  liknande  tillvaro  med  oftast  kortvariga  anställningar  såsom 
matros  på  ett  flertal  fartyg.  Enligt  anteckningarna  i  en  dagbok  var 
han  sålunda  i  tjänst  från  den  4  oktober  till  den  29  november  1836 

16 


å  kuttern  »Hamilton»,  12  december — 1  januari  1857  å  barken  »Cas* 
par»,  18 — 25  januari  å  ångbåten  »Marovian»,  8 — 23  februari  å  slupen 
»Neptune»,  23  mars — 7  maj  å  skonerten  »Tantivy»,  8  maj — 22  juli 
å  briggen  »Illinois»  och  slutligen  å  svenska  barkskeppet  »Clio»,  som 
fördes  af  kaptenen  Petre,  från  den  12  september  till  den  12  oktober, 
då  ankomsten  skedde  till  Göteborg. 

Under  dessa  färder  besökte  Wallenberg  New  Orleans,  New  York 
m.  fl.  hamnar  vid  Amerikas  Atlantkust  men  äfven  ett  flertal  orter 
i  det  inre  landet,  ty  några  af  fartygen,  på  hvilka  han  var  anställd, 
voro  flodbåtar,  och  han  kom  sålunda  i  tillfälle  att  under  resorna 
och  uppehållen  dem  emellan  beskåda  Niagara  samt  andra  turist* 
attraktioner  både  i  Förenta  staterna  och  Canada  samt  vistas  i 
Chicago,  Cleveland,  Buffalo,  Albany  o.  s.  v.  Emellanåt  tycks  hans 
existens  varit  nog  så  äfventyrlig  och  oviss.  På  »Marovian»  arbe* 
tade  han  sålunda  som  gast,  och  när  kassan  var  tom  och  han  ej  var 
till  sjöss,  försörjde  han  sig  som  hamnarbetare  under  namnet  Andrew 
Watson,  o.  s.  v.  Men  städse  var  han  vid  friskt  mod  och  höll 
humöret  uppe,  om  han  också  ibland  kände  hemlängtan  och  var 
vemodig,  såsom  framgår  af  hans  bref  till  sin  gode  vän  Carl  von 
Seth,  ur  hvilka  några  utdrag  äro  af  intresse  äfven  för  kännedomen 
om  lifvet  under  sjöfärderna,  om  hans  intryck  af  Amerika,  framtids? 
planer  m.  m.  (Se  Bil.  II.)  Upplysande  för  hans  sinnesstämning 
äro  äfven  följande  rader  i  ett  bref,  som  han  en  gång,  då  han  var  i 
långvarig  saknad  af  underrättelser  från  hemmet,  sände  sin  moder 
med  särskilda  förfrågningar,  om  han  ej  ännu  blifvit  utnämnd  till 
underlöjtnant:  »Hvad  mig  själf  beträffar,  så  angår  det  mig  dock  ej 
huru  det  gått,  ty  jag  hoppas  finna  bröd  till  min  död  utan  kronans 

kaka,  och 

Mån'  oss  rangen  gläder, 
När  vi  mellan  bräder 
Under  masken  gnagas, 

sade  'Min  son  på  galejan',  och  disputera  honom  det  den  som  kan. 
Jag  känner  mig  nöjdare  med  några  pence  i  fickan  än  mången  annan 
med  många  pund.  Herre  Gud,  hvad  det  är  för  en  lycklig  gåfva 
att  känna  sig  nöjd  med  huru  det  är.» 

Under  vistelsen  i  Amerika  sammanträffade  Wallenberg  upprepade 
gånger  med  sin  vän  och  kamrat  Henrik  Sundcvall,  med  Knut  Natt 
och  Dag  och  en  ung  Gyllenberg,  hvilkas  bekantskap  han  gjort  i 
Karlskrona    och    med    hvilka  samvaron  beredde  honom  glädje  och 

17 


förströelse  trots  den  efter  dagboksanteckningarna  att  döma  ofta  rätt 
stora  ebb,  som  rådde  i  sällskapets  kassa.  Men  hyrorna  på  fartygen 
räckte  dock  i  nlimänhct  ej  blott  till  bestridande  af  Icfnadskostna» 
derna  under  uppehållen  i  land  utan  också  till  rätt  omfattande  inköp 
af  böcker  och  tidskrifter,  lian  läste  nämligen  mycket  och  vinnlade 
sig  särskildt  om  förvärfvandet  af  kunskaper  i  engelska  språket, 
hvarom  också  vittnar,  att  han  under  vistelsen  i  Boston  år  1837  på 
engelska  skrcf  några  uppsatser,  vid  hvilka  han  fogade  följande  motto: 
»Desire  of  knowledge  increases  with  its  acquisition.  Those  who 
know  most  are  most  anxious  to  know  more.  But  ignorant  pcople 
think  they  have  nothing  to  learn,  because  the  never  learned  any* 
thing.» 

Med  den  vakna  blick,  Wallenbcrg  ägde  för  praktiska  angelägen* 
heter,  och  det  alldeles  särskilda  intresse,  han  redan  nu  ägnade  ekono* 
miska    och    finansiella    frågor,   blef  vistelsen  i  Förenta  staterna  och 
den    kännedom    han    då    förvärfvade  om  amerikanska  förhållanden 
af  särskild  betydelse  för  hans  framtida  verksamhet.    I  sin  kortfattade 
själfbiografi    berättar  han  sålunda,  att  det  var  i  Amerika,  som  han 
började  tänka  på  bankväsendets  olika  former,  och  att  han  af  de  iakt* 
tagelser,    han   där  gjorde,  fick  den  första  insikten  om  hur  en  bank 
icke    bör    skötas.     Amerika  genomgick  vid  den  tiden  en  stor  pen* 
ningkris.    Den  centrala  Union  Banks  tjuguårsprivilegium  hade  till* 
ändalupit.     Flera    hundra    nationalbanker    hade    uppstått,    som  alla 
saknade  solidarisk  ansvarighet,  men  hade  obegränsad  sedelutgifnings* 
rätt.     De  hade  missbrukat  denna  sin  ställning  samt  under  brister  i 
lagstiftningen  och  hejdlös  och  okontrollerad  sedelemission  lånat  sig 
åt  en  mängd  osunda  affärsspekulationer.     På  grund  af  dess  lättsin* 
niga  förvaltning  vägrade  presidenten  Jackson  år  1836  Union  Bank 
förnyandet  af  dess  privilegium,  och  så  utbröt  en  panik,  som  under 
stigande  upphetsning  medförde  en  våldsam  krasch.    I  maj  1837  för* 
klarade    på   en  gång  samtliga  banker  sig  oförmögna  att  inlösa  sina 
sedlar    och    inställde  sina  betalningar,  och  på  bankernas  fall  följde 
tallösa    bankrutter.     Under    denna  villervalla  innehöll©  tidningarna 
liksom    en    mängd    särskildt  utgifna  broschyrer  och  projekt,  hållna 
föredrag    o.    s.  v.  ingående  upplysningar  om  bristerna  i  det  ameri* 
kanska    bank*    och    penningväsendet,   och  allt  detta  förfelade  ej  att 
göra    ett    djupt    intryck    på    Wallenberg.     Han    insåg  klart,  att  en 
banks    första    pHkt  är  att  uppfylla  ingångna  förbindelser,  och  man 
kan    sålunda  säga,  att  han  i  Amerika  fann  en  anledning  att  reflek* 

18 


tera  öfver  och  göra  jämförelser  med  det  svenska  bankväsendet,  som 
om  några  år  skulle  med  sådan  framgång  taga  hans  energi  och  verk* 
samhet  i  anspråk. 

Efter  återkomsten  till  fosterlandet  emottog  Wallenberg  den  17  no* 
vember  1837  sin  utnämning  till  sekundlöjtnant,  men  han  inträdde  ej  i 
tjänst  förrän  i  början  af  januari  följande  år  och  blef  då  först  statio* 
nerad  i  Stockholm.  Mellantiden  tillbragte  han  i  Linköping  och  med 
besök  på  Grensholmen  hos  familjen  Spens  och  på  andra  herrgårdar 
i  trakten.  Den  10  januari  reste  han  med  skjuts  till  Stockholm,  där 
han  enligt  dagboken  ekiperade  och  roade  sig,  men  blott  stannade 
några  veckor  eller  till  slutet  af  mars,  då  han  kommenderades  till 
Karlskrona.  Här  genomgick  han  först  en  öfningskurs  på  linjeskeppet 
»Prins  Oscar»  på  Karlskrona  redd  under  kommendörkapten  Melan* 
DER,  och  därefter  inmönstrades  han  på  korvetten  »Jarramas»,  som 
stod  under  befäl  af  den  framstående  kaptenen,  sedermera  amiralen 
S.  M.  VON  Krusenstjerna  och  som  först  gjorde  en  öfningstur  i  Öster* 
sjön  och  Bottniska  viken  och  omedelbart  därpå  en  långfärd  till 
Medelhafvet.  Under  expeditionen  i  Bottniska  viken  besöktes  bland 
andra  orter  Ratan  och  Djäkneboda  för  studier  af  amiral  Pukes  rykt* 
bara  expedition,  och  under  resan  i  Medelhafvet,  som  afslutades  först 
i  maj  1839,  anlöptes  Gibraltar,  Marseille,  Toulon,  Neapel,  Malaga 
o.  s.  v.  Wallenberg  hade  då  kreditiv  dels  hos  Fölsch  &.  C:o  i 
Marseille,  dels  från  det  ansedda  bankirhuset  Tottie  &.  Arfwedsori 
i  Stockholm  hos  Robert  Andersson  &.  C:o  i  Gibraltar,  och  han 
gjorde  såväl  i  Frankrike  som  Italien  en  del  utgifter  för  nöjen,  men 
köpte  äfven  böcker  och  diverse  varor  och  ägnade  sig  med  intresse 
och  allvar  åt  tjänsten  samt  kom  på  god  fot  med  sina  öfverordnade. 
Bland  dessa  var  det  särskildt  två,  som  förvärfvade  hans  aktning  och 
tillgifvenhet,  hvilket  framgår  af  en  dagboksanteckning  några  år 
senare:  »Så  länge  jag  andas,  skall  jag  aldrig  utan  erkänsla  och  tack' 
samhet  påminna  mig  de  aktningsvärda  förmän,  S.  von  Krusenstjerna 
och  F.  Engelhardt,  under  hvilkas  befäl  jag  först  tjänstgjorde  som 
officer  och  hvilkas  exemplariska  föredömen  såsom  sjöofficerare  ej 
förfelat  att  gifva  en  god  riktning  åt  dem  som  sålunda  började  sin 
bana.» 

Efter  hemkomsten  tycks  Wallenberg  nästan  omedelbart  och  sedan 
han  gjort  ett  besök  i  Linköping  ha  kommenderats  till  tjänstgöring 
å  korvetten  »Najaden»,  ty  han  var  med  på  dennas  expedition  i 
Östersjön  från  början  af  juli  till  midten  af  oktober.     Under  denna 

19 


färd  synas  hans  intressen  för  affärer  och  ekonomiska  angelägenheter 
hafva  mognat  och  omsatts  i  hanciling,  ty  cnUgt  en  anteckning  af 
den  17  oktober  sålde  han  diverse  varor,  och  nägra  veckor  senare 
köpte  han  ett  exemplar  af  »Nyckel  till  köpmanskorrespondens», 
som  bland  annat  utgjorde  hans  lektyr  under  julfirandet  i  Linköping. 
I  midten  af  januari  1840  reste  han  till  Stockholm,  tog  logi  i  Grå* 
munkegränd  och  tillbragte  ett  par  månader  med  att  gymnastisera 
och  studera  »Bcrzelius  om  Blåsröret».  Af  gymnastiken  begagnade 
han  sig  därför  att  han  under  vistelsen  i  Amerika  ådragit  sig  ett 
bröstlidande  och  i  enlighet  med  vännen  Sundcvalls  råd.  Behand» 
lingen  hade  god  verkan,  och  han  hade  sedermera  ända  in  i  ålder* 
domen  att  glädja  sig  åt  god  hälsa.  För  öfrigt  intresserade  han  sig 
under  denna  Stockholmsvistelse  för  »musik  och  dramatik  samt  opera* 
comik  m.  m.  och  slutligen  af  riksdagstaktik».  Kännedom  om  denna 
sökte  han  vinna  ej  blott  genom  talrika  besök  på  isynnerhet  ridder* 
skåpet  och  adelns,  men  också  de  öfriga  ståndens  läktare  utan  äfven 
genom  bekantskap  och  umgänge  med  ledande  politici  och  andra  fram* 
stående  riksdagsmän.  Härvid  hade  han  ett  godt  bistånd  af  grefve 
Spens,  i  hvars  hus  han  var  en  gärna  sedd  gäst  och  som  förde  ho* 
nom  tillsamman  med  flera  af  sina  meningsfränder  bland  oppositio* 
nen,  såsom  grefve  C.  H,  Anckarsvärd,  friherre  W.  F.  Tkrsmkden, 
brukspatron  Thore  Petré,  grosshandlare  C.  Fr.  W^rn  d.  ä.  m.  fl. 
Med  lifligt  intresse  följde  han  ej  blott  de  enskilda  diskussionerna 
och  öfverläggningarna  vid  samkvämen  hos  Spens,  utan  ock  förhand* 
lingarna  i  stånden.  1840  års  riksdag  var  ju  också  rik  både  på  bety* 
delsefulla  frågor  och  spännande  episoder.  Oppositionen  mot  konung 
Karl  Johans  personliga  regemente,  hans  medelmåttiga  rådgifvare  och 
grefve  Magnus  Brahks  inflytande  vid  sidan  af  eller  utanför  rege* 
ringen  nådde  sin  höjdpunkt  med  konstitutionsutskottets  decharge= 
betänkande,  hvarigenom  konseljens  medlemmar  ställdes  inför  riks* 
rätt.  Men  mer  än  för  denna  och  andra  konstitutionella  frågor  in* 
tresserade  sig  Wallenberg  för  de  ekonomiska  frågor,  som  också 
sysselsatte  denna  riksdag  och  vållade  många  strider  och  menings* 
utbyten.  Den  unge  sjöofficeren  fick  emellertid  nöja  sig  med  att 
vara  en  passiv  åhörare  eller  att  blott  privatim  uttala  sina  åsikter. 
Hans  tid  var  ännu  ej  kommen  för  ett  aktivt  deltagande  i  politiken, 
men  helt  visst  mottog  han  med  glädje  och  tacksamhet  den  upp* 
muntran,  som  hans  politiska  intresse  rönte,  särskildt  af  grefve  Spens, 
hvilken  en  gång  vid  ifrågavarande  tid  yttrade  till  honom:  »Du  bör 

20 


bli  riksdagsman,  ty  du  har  så  mycket  godt  i  hufvudet.  Jag  vet  ej 
hur  det  skall  gå  till,  emedan  du  tillhör  de  orepresenterade,  men  i 
alla  fall  —  du  bör  bli  riksdagsman.» 

I  början  af  maj  lämnade  Wallenberg  Stockholm,  begaf  sig  först 
till  Uppsala  och  uppehöll  sig  sedan  hos  grefve  Spens  på  Höja  och 
därpå  i  Motala  och  Linköping,  till  dess  han  i  slutet  af  juni  reste 
till  Luleå  och  Kengis  bruk  nära  Haparanda,  i  hvilket  han  jämte 
brodern  Jakob  Agathon  genom  köp  år  1838  blifvit  delägare.  Bruks:= 
rörelsen,  som  sköttes  af  en  inspektor  och  medelst  korrespondens, 
var  emellertid  oansenlig  och  visade  sig  ej  vara  någon  god  affär  utan 
vållade  blott  utgifter  och  besvär. 

Hvarken  tjänstgöringen  vid  flottan  eller  de  intressen  i  öfrigt,  som 
vid  denna  tid  togo  Wallenbergs  arbetsförmåga  och  uppmärksamhet 
i  anspråk,  voro  emellertid  tillräckliga  för  att  tillfredsställa  hans  verk* 
samhetslust.  Han  ville  åter  ut  och  se  sig  om  i  världen,  och  han 
sökte  därför  och  erhöll  på  hösten  1840  tre  års  permission  för  id? 
kände  af  sjöfart  under  andra  flaggor  än  K.  M:ts  och  kronans.  Det 
sålunda  beviljade  tillståndet  begagnade  han  först  för  att  taga  an- 
ställning såsom  förste  styrman  på  briggen  »Oscar»,  hvilken  skulle 
afgå  med  den  ryktbara  Oxehufvudska  expeditionen,  om  hvilket  märk* 
liga  och  åtminstone  indirekt  äfven  för  Wallenberg  följdrika  företag 
här  må  lämnas  några  erinringar. 

Då  kaptenen  vid  K.  flottan  G.  A.  Oxehufvud  på  våren  1840  fram* 
lade  planen  till  en  expedition,  som  hade  till  syfte  dels  att  utbilda 
unga  män  för  sjömansyrket,  dels  att  främja  och  vidga  Sveriges  han* 
delsförbindelser  med  främmande,  aflägsna  länder,  omfattades  förslaget 
med  stort  intresse  och  vann  liflig  uppmuntran.  Den  företagsamme 
kaptenen,  hvilken  åtnjöt  anseende  såsom  framstående  sjöofficer,  fick 
sålunda  på  fördelaktiga  villkor  öfvertaga  den  ofvannämnda,  kronan 
tillhöriga  briggen,  nära  ett  trettiotal  ynglingar  ur  de  högre  samhälls» 
klasserna  anmälde  sig  till  deltagande  mot  en  afgift  af  600  rdr  om 
året,  några  frielever  antogos,  och  i  merkantila  kretsar,  där  man  hop* 
pades  vinstgifvande  resultat  af  den  blifvande  världsomseglingen, gjorde 
Oxehufvud  aftal  om  såväl  export*  som  imporlaffärer.  Det  lofvande 
företaget  var  emellertid  illa  både  förbcredt  och  iscensatt  samt  möttes 
redan  snart  efter  starten  af  motgång  och  slutade  efter  några  måna* 
der  såsom  ett  fullständigt  fiasko.  Sålunda  hade  »Oscar»  oturen  att 
en  natt  under  seglats  utanför  Irlands  kust  sammanstöta  med  ett 
annat    fartyg,   som  sannolikt  förliste  med  man  och  allt,  och  kunde 

21 


därefter  blott  med  svåriphet  och  ilLi  tilltygadt  taga  sig  fram  till 
Lissabon.  Kfter  att  här  ha  erhållit  nödtorftig  reparation  styrde  »Oscar» 
västerut,  för  att  därefter  i  enlighet  med  programmet  segla  till  den 
södra  hemisfären,  och  kursen  hölls  pä  Kap  Horn,  men  ändrades  så 
att  fartyget  anlöptc  först  Montevidco  och  sedan  Buenos  Aires,  och  i 
denna  stad  inträffade  katastrofen.  Kapten  O.xehufvud,  som  blandat 
ihop  expeditionens  affärer  med  sina  egna,  hvilka  ej  voro  i  bästa 
ordning,  såg  sig  nämligen  oförmögen  att  fortsätta  företaget,  försålde 
plötsligen  »Oscar»,  afvek  personligen  och  lät  besättningen  och  de 
unga  sjöofficersämncna  reda  sig  själfva  bäst  de  kunde. 

Af  detta  öde  drabbades  dock  ej  Wallenberg,  ty  han,  som  före 
afresan  från  Sverige  biträdt  med  utrustningen  och  kanske  redan  då 
fått  insikt  om  företagets  rätta  halt,  hade  i  Lissabon  lämnat  sin  plats 
som  styrman.  En  härtill  bidragande  omständighet  var  att  han  ej 
ansåg  sig  ha  krafter  nog  att  sköta  den  ansträngande  befattningen. 
På  »Oscar»  hade  han  emellertid  gjort  ett  par  bekantskaper,  som 
skulle  blifva  af  betydelse  och  värde  för  honom  i  framtiden,  näm* 
ligen  med  dåvarande  löjtnanten  i  flottan  frih.  C.  J.  A.  Skogman, 
hvilken  innehade  befattningen  som  andre  styrman,  sedermera  blef 
kommendörkapten  och  en  på  flera  områden,  äfven  det  finansiella, 
framstående  man,  samt  J.  W.  Smitt,  expeditionens  superkargör  eller 
fraktstyrman,  som  efter  mångårig,  växlingsrik  vistelse  i  Argentina 
såsom  miljonär  återkom  till  fosterlandet,  blef  argentinsk  generalkon* 
sul  i  Stockholm,  mångmiljonär  samt  intressent  och  direktionsmedlem 
i  Stockholms  Enskilda  Bank. 

Efter  att  den  31  januari  1841  hafva  lämnat  expeditionen  stannade 
Wallenberg  först  ett  par  månader  i  Portugal  och  Spanien.  Med 
pass  af  dåvarande  svenske  chargé  d'affaires  och  generalkonsuln  i 
Lissabon  Kantzow  och  svenske  ministern  i  Madrid  Lorichs  företog 
han  en  turistfärd,  ofta  till  fots  och  under  många  äfventyr,  i  de  efter 
karlistkriget  oroliga  landskapen  i  mellersta  Spanien.  Han  besökte 
Toledo,  Madrid  och  Barcelona,  och  i  denna  landets  största  fabriks* 
och  handelsstad  gjorde  han  bekantskap  med  den  sedermera  så  rykt* 
bare  Ferdinand  de  Lesseps,  som  då  var  Frankrikes  generalkonsul 
och  med  hvilken  han  sedan  i  flera  decennier  underhöll  vänskapliga 
förbindelser. 

Från  Spanien  begaf  han  sig,  sedan  han  från  Tottie  &.  Arfwedson 
i  Stockholm  erhållit  ett  kreditiv  å  2,000  francs,  först  till  Marseille, 
där  han  af  svenske  konsuln  Fölsch  erhöll  pass,  och  så  på  en  flera 

22 


månader  omfattande  rundresa  i  Frankrike.  Därunder  besökte  han 
först  och  gjorde  kortare  uppehåll  i  Nimes,  hvars  botaniska  trädgård 
väckte  hans  stora  beundran,  Avignon  och  Valence.  Så  kom  turen 
till  Grenoble,  där  han  stannade  ett  par  månader,  eller  från  den  28 
april  till  den  27  juni,  och  tog  lektioner  i  franska  för  språkmästaren 
La  Courbassiére.  Via  Laurent  du  Port,  Chartreuse  och  Chambéry 
for  han  därpå  till  Aix  och  sedan  med  ångbåt  till  Lyon  samt  vidare 
på  omväxlande  järnväg,  ångbåt  och  diligens  till  S:t  Etienne,  Roanne, 
Moulins,  Orleans,  Nantes,  Tours  och  Lorient  till  Brest,  där  han 
uppehöll  sig  från  slutet  af  juli  till  början  af  oktober  och  med  stort 
tillmötesgående  från  de  franska  myndigheternas  sida  bereddes  till* 
fälle  att  besöka  örlogshamnen  och  studera  dess  varf  och  verkstäder 
m.  m.  »Jag  behöfver  ej»,  heter  det  i  dagboken,  »visa  mitt  kort; 
man  känner  igen  mig  på  min  svarta  rock  och  min  bruna  käpp,  man 
har  till  och  med  upphört  att  tro  mig  vara  engelsman  och  bemöter 
mig  i  följd  däraf  långt  vänligare  och  mera  förekommande.»  Efter 
att  ha  stannat  ett  par  dagar  i  Morlaix  och  besett  grufvorna  i  trak* 
ten,  färdades  han  vidare  med  ångbåt  till  Havre  och  Rouen  och  så 
med  järnväg  till  Paris,  där  han  uppehöll  sig  från  den  9  oktober  till 
den  29  november.  Bland  märkliga  och  framstående  personer,  som 
Wallenberg  sammanträffade  med  under  denna  sin  första  vistelse  i 
Paris,  må  nämnas  den  berömde  landskaps*  och  genremålaren  P.  G. 
WiCKENBERG,  af  hvilken  han  erhöll  introduktion  till  Cercle  des  Arts, 
samt  Jenny  Lind,  som  kommit  till  världsstaden  vid  Seinen  för  att 
taga  sånglektioner  af  Garcia,  men  till  en  början  blef  afvisad  därför 
att  hennes  röst  vore  öfveransträngd.  Från  Paris  reste  Wallenberg 
till  Dunkerque  och  anträdde  därifrån  den  2  december  med  ångbåt 
via  Hamburg  och  Köpenhamn  hemfärden  till  Sverige.  Den  24  eller 
själfva  julafton  anlände  han  till  Linköping. 

Sålunda  återkommen  till  fosterlandet  åtskilliga  månader  innan  per* 
missionstiden  var  ute,  synes  Wallenberg  i  alla  fall  hafva  omedelbart 
inträdt  i  tjänst  i  flottan,  där  han  den  28  maj  1842  befordrades  till 
premiärlöjtnant,  och  under  de  följande  sommarmånaderna  var  han 
kommenderad  på  korvetten  »Jarramas»  under  dess  öfnin^ysexpedition 
i  Östersjön.  Om  hans  förehafvanden  efter  denna  kommendering 
och  under  senare  delen  af  1842  och  förra  hälften  af  följande  år 
finnas  ej  bevarade  några  dagboksanteckningar  eller  andra  uppgifter. 
Däremot  vet  man,  att  han  på  hösten  1843  åter  bcgaf  sig  utomlands 
eller  först  till  Danmark  och  Tyskland,  hvarefter  han  uppehöll  sig  i 

25 


Frankrike  och  Spanien,  särskildt  Paris.  Marseille,  Barcelona  och 
Valencia,  och  först  i  juni  1844  anträdde  han  hemresan  till  Sverige. 
Frän  denna  färd  finnas  blott  bevarade  uppKifter  om  passviseringar 
och  rekommendationsbref.  hufvudsakligc-n  till  bankirer  och  handels^ 
hus,  och  det  är  därför  ej  lätt  att  angifva  densammas  syftemål. 
Dock  synes  det  högst  sannolikt,  att  detta  var  studiet  af  utländska 
handels*  och  sjöfartsförhållanden  m.  m. 


24 


ANDRA 


KAPTEN  PÅ  ÅNGAREN  »LINKÖPING».  -  ÅRET  1848 
OCH  WALLENBERGS  DELTAGANDE  I  DET  POLITISKA 
LIFVET.  -  MEDARBETARSKAP  I  »BORE».  -  AFSKED 
UR  FLOTTANS  TJÄNST.  -  BORGARE  I  OCH  RIKS» 
DAGSMAN  FÖR  SUNDSVALL. 


ED  återkomsten  till  Sverige  1844  afslutade  Wallen* 
berg  sina  egentliga  »vandringsår».  Man  kan  tycka, 
att  hans  lif  hittills  utvecklat  sig  tämligen  planlöst,  men 
orsaken  var,  att  han  ännu  icke  hade  klart  för  sig,  hvad 
han  ville  bli.  Det  låg  i  hans  resor  en  god  del  vi* 
kingalynne;  det  var  »ynglingen  från  Linköping»,  som  omsatte  sin 
barndoms  äfventyrsdrömmar  i  verklighet,  och  under  tiden  gjorde 
han  iakttagelser  och  sökte  efter  ett  uppslag,  som  kunde  ge  stoff  till 
en  lifsuppgift,  samt  slukade  med  sin  vakna  intelligens  begärligt  alla 
lärdomar  och  erfarenheter,  hvilka  han  trodde  skulle  kunna  bli  honom 
till  nytta  under  en  blifvande  verksamhet  i  hemlandet,  Häraf  kan 
man  t.  ex.  utan  tvifvel  härleda  hans  intresse  för  de  franska  skepps» 
varfven.  Ty  för  visso  hade  Wallenberg  redan  nu  kommit  till  den 
öfvertygelsen,  att  ett  kvarstående  i  flottans  tjänst  icke  i  grund  kunde 
lämna  tillräckligt  utrymme  för  en  så  aktiv  natur  som  hans.  Man 
finner  hur  han  nu  på  allvar  började  se  sig  om  efter  ett  lefvebröd 
på  det  praktiska  området.  Han  började  med  stor  ifver  deltaga  i 
det  offentliga  lifvet,  han  skaffade  sig  såsom  vi  snart  skola  se  så 
småningom  allt  flera  förbindelser  inom  politiska  kretsar,  uppträdde 
i  offentliga  diskussioner  och  började  medarbeta  i  tidningspressen, 
ett  intresse  som  sedan  skulle  följa  honom  under  hela  hans  lif. 

Om  hans  verksamhet  under  senare  hälften  af  år  1844  och  hela 
1845  finnas  emellertid  inga  underrättelser  bevarade,  men  åren  1846 
—47  träffas  Wallenberg  såsom  befälhafvare  på  ångfartyget  »Linkö* 
ping»,   den  första  propellerbåten  i  Sverige,  som  gick  mellan  Stock* 


3      A.  O.   WjUenberg. 


25 


holni  och  hans  födelsestad.  \\'i  dun  tiden  var  (iöta  kanal  i  vida 
högre  grad  än  i  våra  dagar  anlitad  ej  blott  för  fraktfart  utan  äfven 
af  resande,  och  hefälhafvaren  hade  att  glädja  sig  åt  talrika  turister, 
bland  hvilka  inånga  utlänninger,  som  han  tack  vare  sin  stora  språk* 
kunskap  kunde  tillhandagå  med  upplysningar  m.  m.  Tastän  man 
ännu  befann  sig  i  ångbåtsväsendets  genombrottsstadium  och  tekni» 
ken  lämnade  åtskilligt  öfrigt  att  önska,  tog  färden  på  grund  af  de 
många  slussarna  och  väntstationerna  ej  mycket  längre  tid  än  nu, 
och  särskildt  åtnjöt  rutcn  Stockholm  Linköping  anseende  såsom 
en  både  snabb  och  bekväm  lusttur.  Tör  Wallenberg  blef  också 
hans  verksamhet  eller  anställning  som  kapten  särskildt  minnesvärd, 
ty  det  var  på  »Linköping»,  som  han  gjorde  bekantskap  med  Cath.x* 
KINA  Wii.HHLMiNA  Andkrsson,  som  blef  hans  första  hustru  och 
med  hvilken  han  lefde  några  lyckliga  år,  till  dess  hennes  bortgång 
redan   1855  upplöste  bandet. 

Redan  när  scglationstiden  år  1847  var  slut,  lämnade  emellertid 
Wallenberg  sin  kaptcnsplats  och  tog  anställning  hos  den  ännu  be* 
stående  Stockholmsfirman  Loven  &.  C:o,  hvilken  hade  grundats  år 
1804  och  ombildats  år  1835  samt  sysslade  med  rederi*,  export*  och 
kommissionsaffärer  äfvensom  sjöassuranser.  I  samtliga  dessa  rörelse* 
grenar  hade  Wallenberg  förut  förvärfvat  teoretiska  kunskaper,  och 
han  förskaffade  sig  nu  genom  göromål  på  såväl  kontoret  som  i  järn* 
vågen  och  tullverket  o.  s.  v.  äfven  praktiska  erfarenheter.  Han  kom 
i  nya  förbindelser  med  handelns  och  näringarnas  representanter  och 
bedref  äfven  själf  affärer,  medan  han  tillika  underhöll  sina  politiska 
intressen  och  förbindelser  i  förhoppning  att  såsom  riksdagsman  få 
verka  för  sina  ekonomiska  och  finansiella  planers  genomförande. 
Härför  voro  emellertid  utsikterna  ännu  inga  eller  ringa,  då  han  ej 
var  valbar  till  något  af  riksstånden,  men  man  kan  från  denna  tid 
skönja,  hur  de  intressen  i  hans  mångsidiga  verksamhet,  som  inom 
några  år  skulle  föranleda  honom  att  taga  steget  fullt  ut  i  syfte  att 
förmedla  hans  inträde  i  borgarståndet,  började  att  göra  sig  allt  mer 
och  mer  gällande. 

Under  det  i  politiskt  hänseende  så  märkliga  året  184S  träffas  så* 
lunda  Wallenberg  bland  de  för  framåtskridande  och  reformer  på 
skilda  områden  verksamma  män,  som  med  grefve  Anckarsvärd,  pro* 
fessor  Thomander,  expeditionssekreteraren  Richert,  grosshandlaren 
ScHARTAU,  friherre  A.  G.  Raab,  Lars  Johan  Hierta  m.  fl.  i  spetsen 
i  februari  bildade  reformvännernas  sällskap.     På  dettas  program  stod 

26 


i  främsta  rummet  frågan  om  representationens  ombildning  i  syfte 
att  förskaffa  äfven  de  orepresenterade  samhällsklasserna  inträde  i 
riksdagen,  och  gifvet  var,  att  Wallenberg  skulle  omfatta  densamma 
med  särskildt  intresse.  Vid  ett  af  sällskapets  första  sammanträden 
framlade  han  sålunda  ett  förslag  om  att  genom  omröstning  per 
capita  matematiskt  utrörja,  huruvida  de  fyra  stånden  ville  bibehålla 
eller  förändra  ståndsförfattningen.  De  inom  hvarje  stånd  i  vote? 
ringen  deltagandes  antal  skulle  vara  nämnare,  och  afgifna  ja  eller  nej 
skulle  vara  täljare  i  de  bråk,  som  betecknade  de  respektiva  ståndens 
åsikter  för  eller  emot.  Sedan  skulle  i  ett  utskott  hopsummeras 
de  fyra  ja«bråken  med  en  gemensam  nämnare.  På  detta  sätt  upp* 
kom  antingen  två  hela  och  ett  bråk  röster  för  bifall  samt  en  hel 
och  ett  bråk  röster  för  afslag  eller  tvärtom.  Förslaget  erhöll  af 
Hierta  vitsordet  »sinnrikt»  och  en  och  annan  riksdagsman  erbjöd 
sig  att  framlägga  detsamma  som  motion,  men  majoriteten  inom  sälb 
skåpet  ansåg  det  opraktiskt  och  ej  ägnadt  att  medföra  någon  för* 
bättring,  hvadan  det  ej  ledde  till  någon  åtgärd.  Senare  omfattade 
Wallenberg  principen  om  samfällda  val  i  stället  för  klassval  och 
höll  i  samband  härmed  vid  ett  af  sällskapets  sammanträden  sitt 
första  ojffentliga  yttrande,  hvilket  refererades  i  Aftonbladet,  och  där* 
efter  anslöt  han  sig  till  dem,  som  ansågo  ett  tvåkammarsystem  grun* 
dadt  på  samfällda  val  för  bägge  kamrarna  såsom  den  önskvärda 
lösningen  af  representationsreformen.  Det  är  äfven  mycket  antag* 
ligt,  att  Wallenberg,  ehuru  därom  ej  påträffats  någon  anteckning, 
var  med  på  den  mycket  uppseendeväckande  och  omtalade  reform* 
banketten  den  18  mars  1848  i  La  Croix's  salong  vid  Brunkebergs* 
torg,  där  bland  andra  politiska  angelägenheter  i  främsta  rummet 
representationsfrågan  dryftades,  men  han  uppträdde  ej  bland  talarna. 
Banketten  medförde  den  bekanta  opinionsyttringen  mot  Hartmans* 
dorff  och  pöbeluppträdena  i  Storkyrkobrinken,  men  äfven,  efter 
några  veckor,  ministären  Posses  afgång  och  ersättande  med  en  ny 
regering  med,  enligt  den  tidens  uppfattning,  liberala  åsikter  och 
med  grefve  G.  A.  Sparre  som  justitiestatsminister  och  chef.  Denna 
ministär,  hvari  Wallenbergs  forne  lärare  Ehrenstam  ingick  såsom 
sjöminister  och  bland  hvars  öfriga  mer  framstående  medlemmar 
räknades  finansministern  Sandströmer,  framlade  den  1  maj  ett  re* 
presentationsförslag,  som  med  tillmötesgående  af  några  oppositio* 
nens  eller  de  liberalas  önskningar  innehöll  upphäfvandet  af  de  fyra 
stånden  samt  införandet  af  tvåkammarsystem.     Samfällda  val  skulle 

11 


äga  rum  till  en  första  kammare  på  nio  är,  med  en  tredjedels  om» 
sättning  hvart  tredje  är,  och  till  en  andra  kammare,  nyvald  hvarje 
är.  Förslaget  hlef  till  en  början  grundlagsenligt  hvilande,  men  det 
skulle  som  bekant  dröja  mer  än  ett  och  ett  hälft  decennium,  innan 
reformen  slutligen  och  i  väsentligt  andra  former  blef  genomförd. 

Kort  efter  dessa  händelser  kallades  Wallenbcrg  äter  till  tjänst* 
göring  vid  flottan.  lian  blef  nämligen  kommenderad  pä  korvetten 
»Josephine»,  som  under  kommendörkapten  af  Pukks  befäl  tillhörde 
den  eskader  hvilken  under  månaderna  juli — september  uppehöll  sig 
i  södra  Östersjön  för  att  i  det  mellan  Tyskland  och  Danmark  med 
anledning  af  Schleswigi-Holsteinska  frägan  uppkomna  kriget  bevaka 
Sveriges  intressen  och  gifva  eftertryck  åt  konung  Oskar  I:s  dansk* 
vänliga  politik.  Demonstrationen  förlöpte  emellertid  utan  några 
märkliga  händelser,  och  efter  kommcnderingcns  slut  återvände  Wal* 
lenberg  till  Stockholm,  där  han  beträdde  ett  nytt  verkningsfält.  Med 
vaken  blick  för  tidningspressens  betydelse  hade  han  redan  i  bör» 
jan  af  sitt  deltagande  i  det  politiska  lifvet  knutit  förbindelser  med 
pressens  män  och  särskildt  med  L.  J.  Hierta,  och  under  riksdagen 
1847 — 48,  då  frågan  om  förändringar  i  myntväsendet  m.  m.  var 
föremål  för  öfverläggningar,  hade  han  i  Aftonbladet  skrifvit  ett  par 
artiklar  och  förordat  meter*  och  decimalsystemets  införande.  Nu 
skulle  han  på  allvar  beträda  publicistens  bana.  Hierta  hade  börjat 
tröttna  på  sitt  redaktörskap  af  Aftonbladet,  och  ett  konsortium  af 
tio  personer  bildades  för  att  inköpa  tidningen.  Wallenberg  var  en 
af  de  tio,  bland  hvilka  för  öfrigt  märktes  rektorn  vid  Nya  Ele* 
mentarskolan  J.  W,  Svedbom  och  sekreteraren  i  Allmänna  Brand* 
försäkringsverket  Gustaf  Lallerstedt.  Svedbom  skulle  blifva 
chef  för  redaktionen,  köpesumman,  100,000  riksdaler  banko,  fanns 
disponibel,  hufvudsakligen  tecknad  af  Svedbom  och  Lallerstedt,  som 
voro  förmögna  män,  och  öfverenskommelse  skulle  just  träffas  om 
öfverlåtelsen,  då  Hierta  plötsligen  ändrade  sig  och  afböjde  anbudet. 
Orsaken  härtill  uppgifves  hafva  varit,  att  Hierta  betviflade,  att  de 
ifrågasatta  ledarna  vore  tillräckligt  liberala  för  hans  Aftonblad. 

Fyra  medlemmar  af  konsortiet,  nämligen  Wallenberg,  Lallerstedt, 
v.  häradshöfding  R.  Agardh  och  arkivarien  i  justitiedepartementet 
C  LiLjEBORG,  läto  emellertid  ej  afslaget  afskräcka  sig  från  fullföl* 
jandet  af  sina  publicistiska  planer,  utan  enade  sig  om  uppsättandet 
af  en  ny  och  egen  tidning,  hvilken  kallades  »Bore»,  fick  sin  officin 
vid    Stora    Nygatan    och    till    en    början  utkom  en  gång  i  veckan. 

2S 


Den  egentliga  redaktionella  ledningen  anförtroddes  dt  August  Sohl* 
MAN,  nu  framträdande  som  en  af  skandinavismens  förkämpar  och  se* 
dermera  länge  redaktör  för  Aftonbladet,  och  ekonomien  sköttes  af 
C.  Ekgren,  längre  fram  i  tiden  bemärkt  som  Stockholms  stadsfull* 
mäktiges  vice  ordförande.  Bores  första  nummer  utgafs  den  17  de» 
cember  1848,  och  dess  korta  anmälan  för  1849  bär  alla  spår  af  att 
vara  skrifven  eller  influerad  af  Wallenberg.  Den  är  nämligen  rik  på 
sjömanstermer.  »Tidningen  vill»,  hette  det,  »för  ombytes  skull 
ingenting  lofva,  för  att  hålla  desto  mera,  den  vill  blifva  sitt  eget 
program.  Den  blir  en  passadvind,  som  kommer  att  blåsa  reguljärt 
hvarje  vecka,  och  då  den  ej  räknar  på  vinst,  vågar  den  försäkra, 
att  den  ej  skall  falla  i  stiltje  under  årets  lopp.»  Till  fullständigande 
af  detta  något  sväfvande  program  må  nämnas,  att  tidningen  i  po* 
litiskt  hänseende  var  moderat*liberal,  att  den  blef  en  af  skandina* 
vismens  förnämsta  förespråkare  och  att  den  ägnade  stor  uppmärk* 
samhet  åt  ekonomiska  angelägenheter  och  frågor,  men  äfven  åt  lit* 
terära  och  kulturella  intressen.  Medan  de  politiska  och  ekonomiska 
afdelningarna  sköttes  af  de  ofvannämnda  stiftarna  och  Sohlman, 
märktes  såsom  medarbetare  i  sistnämnda  fack  biskop  Agardh,  forn* 
forskaren  Georg  Stephens,  C.  V.  A.  Strandberg  (Talis  Qualis) 
och  Carl  af  Kullberg. 

Wallenbergs  intressen  i  Bore  voro  ej  blott  delägarens  utan  äfven 
medarbetarens,  och  fastän  det  numera  är  svårt  att  bland  den  stora 
mängden  ej  signerade  artiklar  afgöra,  hvilka  som  härflutit  ur  hans 
penna,  kan  man  med  visshet  antaga,  att  han  var  författare  till  ett 
flertal,  som  rörde  ekonomiska  och  finansiella  angelägenheter  samt 
samfärdselfrågor,  sjöförsvaret  o.  s.  v.  Sålunda  torde  han  hafva 
skrifvit  de  artiklar,  som  innehöllo  kritik  af  Riksbankens  verksamhet, 
som  handlade  om  trafiken  på  Göta  kanal,  om  svenska  och  utländska 
skeppsredares  olika  förmåner  i  afseende  på  restitution  af  tullafgifter 
för  inventarier  å  de  fartyg,  som  de  låtit  bygga  i  Sverige,  o.  s.  v. 
Ett  längre  afbrott  skedde  emellertid  i  hans  publicistiska  verksamhet, 
i  det  han  från  april  till  september  1849  tjänstgjorde  i  danska  flottan, 
på  fartygen  »Najaden»  och  »Galathea».  Detta  skedde  på  indirekt 
föranstaltande  af  svenska  regeringen,  som  af  den  danska  blifvit  an* 
modad  att  ställa  några  svenska  sjöofficerare  till  danska  flottans  för* 
fogande  i  det  pågående  kriget  med  Tyskland,  men  ej  ansett  sig 
kunna  göra  detta  utan  remitterat  framställningen  till  flottans  offi* 
cerskår    för    att    låta  denna  tillmötesgå  densamma  på  frivillighetens 

''  29 


vä^.  Bland  dem  som  nnmälde  sig  märktes,  jämte  Wallcnbcrg,  se* 
dermera  öfvcrhofjägmästarcn  Victor  Ankarcrona.  Deltagandet  i  kri» 
get  aflöptc  emellertid  utan  någon  egentlig  aktion,  ty  tyskarna  hade 
ej  några  krigsfartyg  och  danskarna  knappast  något  gagn  af  att  an» 
gripa  de  tyska  kuststäderna. 

Efter  återkomsten  till  Stockholm  började  Wallenherg  ånyo  ägna 
sig  åt  affärer,  följde  som  vanligt  med  intresse  tilldragelserna  inom 
politiken  och  bidrog  i  Bore  med  några  artiklar  om  sjöförsvaret, 
hvilka  mer  eller  mindre  direkt  skulle  medföra  en  genomgripande 
förändring  i  såväl  hans  verksamhet  som  medborgerliga  ställning. 

Redan  i  mars  och  april  1848  hade  Bore  intagit  några  anmärk* 
ningar  mot  flottans  styrelse,  och  efter  dansk*tyska  krigets  slut  kriti* 
serade  tidningen  vissa  utnämningar,  för  att  i  april  1850  gå  ännu 
längre  och  anmärka  emot  samt  klandra  vederbörande  för  att  vid 
marinstationerna  tillskapa  nya  platser  med  syfte  att  på  land  använda 
ett  stort  antal  sjöofficerare.  Detta  var  en  påtaglig,  om  än  indirekt 
kritik  af  det  program,  som  dåvarande  sjöministern  grefve  B.  von 
Pi.ATHN  företrädde,  nämligen  slopandet  af  de  större,  sjögående  krigs* 
fartygen  och  sjöförsvarets  inskränkande  till  kusten  och  skärgårdarna. 
\\  allenberg  ansågs  hafva  skrifvit  eller  haft  sin  hand  med  i  dessa 
artiklar,  hvilket  också  utan  tvifvel  var  förhållandet  särskildt  med 
dem,  som  kritiserade  von  Plåtens  ståndpunkt  och  åtgärder  i  afseende 
på  försvaret.  Detta  jämte  hans  politiska  verksamhet  i  öfrigt,  äf* 
vensom  den  omständigheten  att  det  ansågs  olämpligt  att  en  sjöof* 
ficer  ägnade  sig  åt  andra  intressen  och  göromål  än  tjänstens,  skall 
hafva  ådragit  honom  höga  vederbörandes  och  speciellt  sjöministerns 
misshag.  Enär  emellertid  några  anledningar  till  disciplinärt  ingri* 
pande  ej  förefunnos,  allrahelst  VCallenberg  städse  i  sina  tjänsteåligs 
ganden  visat  nit  och  plikttrohet,  nöjde  man  sig  med  att  den  7  maj 
1850  utnämna  honom  till  chef  för  Norrlands  2:dra  båtsmanskom* 
pani,  hvilket  var  stationeradt  i  Sundsvall.  Förmodligen  ansåg  man 
sig  härmed  hafva  funnit  en  utväg  att  förhindra  den  mångfrestande 
löjtnanten  att  ägna  sig  åt  andra  intressen  än  dem,  som  anstodo  en 
officer  i  K.  flottan.  Det  skulle  dock  snart  visa  sig  att  detta  var  ett 
stort  misstag. 

Vid  tidpunkten  för  Wallenbergs  förflyttning  till  Sundsvall  be* 
fann  sig  staden  vid  början  af  den  uppblomstring,  som  under  det 
följande  halfseklet  skulle  göra  densamma  till  Norrlands  förnämsta 
inom    handelns    och    sjöfartens  intressesfär.     Den  af  gammalt  bety* 

50 


dande  järnexporten  höll  sig  visserligen  ännu  konstant  vid  ungefär 
11,000  skeppund  årligen,  men  trävaruexporten  var  i  oerhördt  sti* 
gande.  Af  K.  befallningshafvandes  femårsberättelser  framgår  sålunda, 
att  medan  värdet  af  exporten  från  hela  länet  under  perioden  1846 
— 50  utgjorde  ej  fullt  4  milj.  riksdaler  banko,  hade  det  under  näst* 
följande  period,  eller  1851—55,  stigit  till  omkring  lOV,  milj., 
och  en  väsentlig  del  af  ökningen  kom  på  Sundsvall.  Är  1850  ut* 
klarerades  därifrån  till  utlandet  209  fartyg,  år  1855  hade  antalet 
stigit  till  391.  Staden  idkade  själf  ett  betydande  skeppsbyggeri, 
och  under  perioden  1850 — 55  byggdes  på  dess  varf  ej  mindre  än 
fyrtio  fartyg  å  6,000  läster  och  värderade  till  iV,  milj.  riksdaler  banko. 
Chefen  för  båtsmanskompaniet,  hvars  tjänst  skänkte  honom  många 
fritimmar,  rycktes  med  i  denna  lifliga  rörelse. 

För  fabriksverksamhet  liksom  för  industriella  angelägenheter  i  all* 
mänhet  hade  Wallenberg  Hka  litet  vid  denna  tidpunkt  som  senare 
i  sitt  lif  något  större  intresse.  Det  lilla  försöket  med  Kengis  bruk 
1838  är  ett  af  de  få  undantagen  —  men  så  utföll  det  heller  icke  till  be* 
låtenhet.  Hans  vistelse  i  Sundsvall  sammanfaller  som  vi  sett  med  det 
begynnande  stora  uppsvinget  inom  trävaruindustrien;^  men  märkligt 
nog  synes  det  aldrig  ha  fallit  honom  in  att  intressera  sig  själf  eko* 
nomiskt  inom  denna  bransch,  vare  sig  han  icke  ännu  hade  öppen 
blick  för  dess  stora  framtidsvärden  eller  af  andra  orsaker.  Det 
troligaste  är  väl,  att  icke  heller  denna  affärsverksamhet  hade  för 
honom  personligen  något  lockande.  Hans  håg  stod  redan  nu  till 
bankväsendet  och  han  hade  börjat  få  klart  för  sig,  att  det  var  på 
det  området,  som  han  skulle  söka  sin  lifsuppgift.  Utom  denna 
hade  han  visserligen  nu  och  äfven  sedan  en  del  andra  ekonomiska 
intressen,  men  de  blefvo  alltid  af  underordnad  betydelse.  Bland 
dessa  hans  intressen  intager  emellertid  sjöfarten  och  skeppsbyggeriet 
ett  framstående  rum.  Här  hade  han  fackinsikter,  och  han  greps 
under  sin  vistelse  i  Sundsvall  af  önskan  att  få  använda  dessa  i 
förening  med  affärer  som  redare  och  grosshandlare.  Kunde  detta 
låta  sig  göra,  så  funnos  äfven  utsikter  för  förverkligandet  af  hans 
önskan  att  blifva  riksdagsman.  Blefve  han  borgare  i  Sundsvall, 
kunde  han  ju  i  sinom  tid  blifva  stadens  representant  i  borgare* 
ståndet.  Uträkningen  skulle  visa  sig  riktig,  men  dot  kostade  utan 
tvifvel   på   att  taga  det  afgörande  steget.     Vunne  han  burskap  som 

'  Jämför  Kap.  III. 

31 


borgare,  skulle  liaii  näppeligen,  fastän  därför  ej  funnos  några  lagliga 
hinder,  kunna  kvarstå  som  officer  i  flottan,  och  han  var  varmt  fästad 
vid  sjömannens  yrke. 

Den  relativa  overksamhet,  hvartill  han  var  tvungen,  fällde  emel* 
lertid  utslaget,  och  sedan  de  erforderliga  formaliteterna  klarats,  af» 
lade  prcmiärlöjtnant  Wallenberg  den  12  augusti  1<S50  inför  magi* 
stråten  ed  såsom  borgare  och  grosshandlare  i  Sundsvall.  Då  det  i 
reglementet  för  sjöofficerare  var  föreskrifvct  att  vid  alla  högtidliga 
tillfällen  vara  i  uniform  klädd,  gick  han  eden  reglementsmässigt, 
och  detta  torde  hatva  varit  den  enda  gången,  som  något  sådant 
dittills  hade  inträffat.  Episoden  väckte  också  stort  uppseende.  För 
Wallenbcrg  personligen  medförde  den  emellertid  knappast  några 
obehag,  men  han  fann  snart,  att  det  ej  i  längden  kunde  gå  för  sig 
att  sköta  grosshandelsaffärer  och  samtidigt  såsom  sjöofficer  vara 
underkastad  att  bortkommenderas  hvart  och  huru  länge  som  helst. 
Han  beslöt  därför  att  taga  afsked  ur  flottans  och  statens  tjänst,  och 
sedan  beslutet  i  maj  1851  satts  i  verket,  var  han  oförhindrad  att 
ägna  hela  sin  energi  och  sin  arbetsförmåga  åt  de  intressen,  för  hvilka 
han  offrat  sin  militära  bana. 

Till  hans  verksamhet  under  den  första  tiden  i  Sundsvall  hörde 
såsom  här  ofvan  antydts  skeppsbyggeri,  och  resultaten  af  detta  ut« 
gjorde  bland  annat  två  stycken  treraastare,  som  han  uppkallade  ef* 
ter  sin  maka  med  namnen  »Catharina»  och  »Wilhelmina».  \'idare 
sysslade  han  med  försäljning  af  andra  skeppsbyggares  fartyg  och 
af  ångbåtsaktier  samt  deltog  i  grundandet  af  ett  större  bryggeri, 
som  visade  sig  vara  en  tidsenlig  och  god  affär,  o.  s.  v.  Redan  ef* 
ter  föga  mer  än  ett  par  år  hade  också  hans  anseende  som  dugande 
och  driftig  affärsman  så  stigit,  att  han  skulle  få  se  sina  förhoppnin* 
gar  om  inträde  i  riksdagen  förverkligade.  Den  24  augusti  1855 
valdes  han  nämligen  med  565  röster  af  605  afgifna  till  ledamot  af 
borgareståndet  för  Sundsvalls  stad,  och  sju  dagar  senare  erhöll  han 
samma  förtroende  af  Hudiksvall.  Oafsedt  hans  nyss  omtalade  an* 
seende  inom  affärsvärlden  torde  till  valet  hafva  bidragit  vederbö* 
rändes  öfvertygelse  om,  att  han  skulle  kunna  väl  tillvarataga  och 
främja  de  två  städernas  intressen,  och  Wallenbergs  verksamhet  i 
riksdagen  skulle  också  visa  att  valmännen  därutinnan  ingalunda 
hade  misstagit  sig.  Sålunda  yrkade  han  under  riksdagen  1855—54, 
eller  den  första  han  bevistade,  på  borttagande  af  tullen  å  lifsmedel 
och  å  råämnen    för    industrien,  men  för  bibehållande  af  tull  å  för* 

52 


adlade  produkter,  och  vid  samma  riksdag  väckte  han  motioner  dels 
om  upprättande  af  karantän  under  koleratider  å  Tjufholmen  och 
uppförande  af  fyrtorn  å  Agön  och  Bremön,  samtliga  i  Sundsvalls 
skärgård,  och  dels  om  utvidgning  af  elementarläroverket  i  Hudiks* 
vall  och  upprättande  af  en  landtbruksskola  i  Medelpad.  Till  hans 
norrländska  intressesfär  hörde  äfven  frågan  om  stenkols  begagnande 
i  stället  för  ved  såsom  bränsle  på  ångbåtar,  och  när  den  frågan  i 
mars  1854  förekom  vid  riksdagen  och  i  motionsform  framfördes 
med  yrkande  på  stenkolets  obligatoriska  eller  lagstadgade  använd* 
ning,  uppträdde  han  kraftigt  mot  förslaget  och  vann  talrika  instäm* 
manden,  när  han  framhöll  dess  orimlighet  både  ur  kostnads*  och 
andra  synpunkter,  isynnerhet  för  de  norrländska  landsdelarna. 

På  våren  1855  blef  Wallenberg  föremål  för  särskild  uppmärksamhet 
för  sin  andel  i  grundandet  af  Sundsvalls  och  Hudiksvalls  filial* 
banker.^ 

Såväl  för  sina  riksdagsintressen  som  i  affärsangelägenheter  vista* 
des  Wallenberg  under  sin  Sundsvallstid  ofta  i  Stockholm.  Där 
hade  han  sitt  egentliga  hem,  som  han  för  sin  unga  maka  och  de 
barn,  hon  skänkte  honom,  hade  ordnat  långt  uppe  på  Södermalm, 
vid  Kocksgatan  och  nära  Katarina  kyrka.  Det  var  en  anspråkslös 
men  af  trefnad  utmärkt  boning,  omgifven  af  en  trädgård,  och  här 
njöt  han  af  hemmets  ro  och  familj elifvets  glädje  under  de  få  fri* 
stunderna  från  sin  verksamhet  i  politik  och  afifärer.  Ända  från  no* 
vember  1850  till  september  1851  uppehöll  han  sig  sålunda  i  huf* 
vudstaden,  ty  vid  den  då  pågående  riksdagen  voro  flera  frågor  un* 
der  behandling,  hvilka  på  honom  utöfvade  en  alldeles  särskild  loc* 
kelse.  Visserligen  torde  han  med  ringa  beklagande  ha  sett  det  hvi* 
lande  representationsförslagets  fall,  ty  vid  närmare  begrundande 
hade  man  funnit,  att  det  förnöjde  hvarken  de  konservativa  eller  de 
liberala;  men  med  tillfredsställelse  hälsade  han  säkerligen  ständernas 
beslut  att  ej  antaga  grefve  von  Plåtens  sjöförsvarsreform.  Förslaget 
föll  väl  blott  med  några  få  rösters  öfvervikt,  men  von  Plåten  af* 
gick  i  januari  1851  som  sjöminister  och  efterträddes  af  amiral  Ulner, 
af  hvilkcn  man  hoppades  ett  bättre  tillvaratagande  af  äfven  den 
s.  k.  stora  flottans  kraf.  På  det  finansiella  området  förckommo 
flera  frågor,  som  gifvetvis  intresserade  Wallenberg,  och  fastän  han 
ännu  befann  sig  utom  riksdagen,  hade  han  glädjen  se  hur  en  med* 
lem  af  borgareståndets  liberala  parti,  nämligen  bruksägnren  och  full* 

'   Se  Kap.  IV. 

35 


mäktigcn  i  riksgäldskontoret  A.  Bi:r(;i;k,  på  hans  initiativ  frambar 
en  motion  om  decimalsystemets  införande  i  matt,  mål  och  vikt. 
Förslaget  resulterade  i  en  skrifvelse  till  K.  M:t  med  begäran  om 
k.  proposition  och  kan  betecknas  som  en  kraftigt  bidragande  faktor 
till  den  viktiga  reformens  slutliga  genomförande. 

Wallenberg  gjorde  sig  äfven  bemärkt  i  den  vid  samma  tid  upp» 
komna  striden  om  de  s.  k.  transatlantiska  tulMindringarna,  som  för* 
anledde  diskussioner  såväl  inom  som  utom  riksdagskretsarna. 

Under  en  stor  del  af  1852  vistades  han  åter  i  Stockholm  och 
sysslade  då  dels  med  förverkligandet  af  sina  bankplaner,  dels  med 
upprättandet  af  reguljära  ångbåtsförbindelser  mellan  Stockholm  och 
Sveriges  östra  kuststäder.  I  saknad  af  järnvägskommunikationer 
voro  ångbåtarna  på  den  tiden  trots  de  betungande  hamnafgifterna 
de  förnämsta  trafik*  och  transportförmedlarna,  och  Wallenbergs  sträf* 
vanden  för  nämnda  förbindelsers  ordnande  och  utveckling  kröntes 
också  med  framgång  samt  skänkte  honom  äfven  personligen  eko= 
nomiska  fördelar.  Sålunda  anses  han  härigenom  och  genom  sin 
öfriga  verksamhet  under  Sundsvallstiden  hafva  grundat  en  förmö* 
genhet,  som  då  kunde  uppskattas  till  minst  50,000  riksdaler. 

Efter  att  som  förut  nämnts  hafva  tillbragt  de  sista  månaderna  af 
1853  och  så  godt  som  hela  1854  i  Stockholm,  vistades  han  däremot 
större  delen  af  1855  i  Sundsvall,  sysselsatt  hufvudsakligen  med  bank* 
affärer.  Dessas  allt  större  omfattning,  äfvensom  de  nu  öppnade  ut* 
sikterna  att  för  dem  och  annan  verksamhet  vinna  ett  större  och  vi* 
dåre  fält,  föranledde  honom  emellertid  att  nu  på  allvar  uppslå  sina 
bopålar  i  Stockholm. 

Från  och  med  1856  tillhörde  således  Wallenberg  de  facto  hufvud* 
staden,  äfven  om  han  ännu  några  år  behöll  sitt  burskap  i  Sundsvall. 

För  den  norrländska  staden,  som  skänkt  honom  möjligheten  att 
vinna  den  ställning  i  det  offentliga  han  eftersträfvade,  och  där  han 
ej  blott  lagt  grunden  till  sin  blifvande  förmögenhet  utan  äfven  och 
hvad  mer  är  förvärfvat  anseende  för  drift  och  duglighet,  bevarade 
han  emellertid  så  länge  han  lefde  varma  sympatier.  Han  följde  med 
lifligt  intresse  dess  storartade  utveckling,  och  Sundsvall  ärade  städse 
i  honom  en  af  dem,  som  tagit  initiativet  till  och  främjat  denna  ut* 
veckling. 


34 


A.  O.WALLENBERGS  STÄLLNING  I  SVENSKT  NÄRINGS» 
LIF.  -  DEN  EKONOMISKA  UTVECKLINGEN  I  SVERIGE 
UNDER  1800*TALET,  -  UTRIKESHANDEL  OCH  INDU. 
STRI.  -  HANDELSFLOTTAN.  -  KOMMUNIKATIONS» 
FRÅGORNA,  JÄRNVÄGSBYGGANDET. 


OR  att  förstå  den  historiska  betydelsen  af  en  enskild 
mans  ekonomiska  verksamhet  är  det  nödvändigt  att 
bedöma  honom  i  förhållande  till  den  miljö,  i  hvilken 
han  lefvat.  Man  måste  undersöka,  under  hvilka  förut* 
sättningar  han  arbetat,  huru  han  begagnat  sig  af  dem 
och  hvilket  facit  uppstått  af  hans  lifsverk  såväl  för  det  allmänna 
som  för  honom  själf.  A.  O.  Wallenberg  var  en  central  figur  i 
Sveriges  ekonomiska  lif  under  1800*talet,  men  för  att  riktigt  be* 
döma  honom  och  hans  verk,  måste  man  först  göra  sig  reda  för, 
huru  den  ekonomiska  utvecklingen  i  Sverige  gestaltade  sig  under 
det  gångna  seklet  i  sina  stora  drag.  Därefter  gäller  det  att  undersöka 
den  roll  A.  O.  Wallenberg  spelat  i  denna  utveckling  eller  med  andra 
ord  söka  utreda,  i  hvad  mån  han  påverkat  densamma  och  åstadkommit 
bestående  resultat  i  det  ena  eller  andra  afseendet.  Vi  börja  då  med 
att,  så  långt  det  med  nu  tillgängliga  källor  är  möjligt,  söka  åstad* 
komma  en  kort  öfversikt  öfver  den  ekonomiska  utvecklingen  i  Sverige 
under  1800*talet  och  framförallt  under  åren  1840  till  slutet  af  1S80* 
talet,  d.  v.  s.  under  den  tid,  då  A.  O,  Wallenberg  på  ett  verksamt 
sätt  deltog  i  vårt  offentliga  lif. 

Näst  efter  jordbruket  var  bergshandteringen  med  därtill  hörande 
förädlingsindustrier  utan  jämförelse  i  början  af  1800*talet  landets  vikti» 
gaste  näring,  och  så  var  det  ännu  när  A.  O.  Wallenberg  gjorde  sitt  in* 
trade  i  det  offentliga  lifvet  i  slutet  af  1840*talet.  Det  var  dess  produk* 
ter,  som  utjämnade  vår  utländska  betalningsbalans  ända  till  dess  att  på 
1840*talet  trävaruskcppningen  började  komma  i  gång  i  större  skala.   I 


35 


början  af  århundradet  hade  omkring  50,000  personer  sin  utkomst 
knuten  till  bergshandteringen.  Produktionen  gällde  så  godt  som  ute» 
slutande  järn;  koppartillverkningen  var  g.inska  ringa;  den  uppgick 
årligen  till  omkring  8,000  skeppund  (cirka  1,000  ton)  mot  omkring 
550,000  skeppund  tackjärn  och  400,000  skeppund  stångjärn.  I  en  utför^ 
sel,  som  år  1800  uppskattades  till  ett  sammanlagdt  värde  af  5,780,000 
rdr  specie,  ingingo  artiklar  från  bergshandteringen  till  ett  värde  ai 
omkring  3,710,000  rdr,  d.  v.  s.  för  mera  än  64  %,  däraf  järn  och 
stål  för  3,400,000  rdr  eller  omkring  59   %. 

Afven  de  närmaste  årtiondena  var  utvecklingen  analog;  utförseln 
af  järnartiklar  utgör  50  %  af  hela  utförseln  eller  mera.  Mr.n  bör  här 
lägga  märke  till  den  stora  omhvälfning  i  arten  af  vårt  näringslif,  som 
försiggick  under  18004alet,  i  det  att  utförseln  af  järnartiklar,  vår 
malmexport  inbegripen,  i  början  af  1900*talet  nedgått  till  något  öfver 
15   %  af  hela  utförseln. 

Det  var  tillgången  på  fosforfattiga  malmer,  träkol  och  vattenkraft, 
som  under  1700*talet  och  början  af  18004alet  skaffade  vårt  land  dess 
undantagsställning,  i  det  att  vårt  smidesjärn  i  kvalitet  öfverträffade 
andra  länders.  Men  så  började  man  i  England  gå  öfver  till  att  använda 
koks  äfven  vid  stålberedning,  och  i  den  mån  som  denna  metod  ut* 
arbetades  och  vann  tillämpning,  förlorade  Sveriges  järnindustri  i 
betydelse.  I  förhållande  till  världsproduktionen  uppgick  värdet  af 
Sveriges  järntillverkning  i  början  af  1800*talet  till  omkring  10  % 
men  hade  mellan  1856 — 1860,  då  den  svenska  medeltalsproduktionen 
per  år  uppgick  till  cirka  177,000  ton,  sjunkit  till  2,52  %  .  Vill  man 
ha  ett  intryck  af  den  betydelse,  som  bruksindustrien  ännu  under  de 
första  årtiondena  af  1800*talet  hade  för  Sveriges  ekonomi  och  detta 
äfven  för  jordbruket,  i  det  att  bland  annat  allmogen  i  bruksdistrikt 
ten  hade  stora  biförtjänster  i  körslor  och  dylikt,  kan  man  t.  ex. 
läsa  därom  i  Erik  Gustaf  Geijers  Minnen. 

Järntillverkningen  steg  kvantitativt  efter  århundradets  midt  långsamt 
men  hade  under  åren  1881 — 85,  alltså  den  sista  5?årsperioden  af 
Wallenbergs  lif,  icke  kommit  högre  än  till  429,377  ton,  eller  2,08  "o 
af  världstillverkningen.  Förädlingstekniken  gick  emellertid  framåt 
och  det  var  i  slutet  af  1850*talet  som  G.  F.  Göransson  vid  Edskens 
masugn  lyckades  praktiskt  genomföra  Bessemerprocessens  använd* 
ning  vid  stålberedning. 

Trävaruhandeln    och    handeln  med  skogsprodukter  var  ännu  vid 
århundradets  början  af  mycket  underordnad  betydelse  för  vår  natio* 

36 


nella  ekonomi.  Tjäran  hade  år  1800  ett  utförselvärde  af  omkring 
670,000  rdr  specie,  men  de  obearbetade  trävarorna  ett  värde  af  endast 
418,000  rdr.  Samtliga  skogsbruksprodukter  utgjorde  ungefär  Vs  ^^ 
exportvärdet,  däraf  trävarorna  Va-  I  våra  dagar  är  det  alldeles  tvärt* 
om  trävarorna  eller  förädlingsprodukterna  af  trä,  såsom  t.  ex.  pap* 
persmassa  och  papper,  som  tillsammans  representera  mer  än  halfva 
värdet  af  vår  årliga  utförsel.  Sågverksindustrien  sysselsatte  också 
i  slutet  af  århundradet  omkring  40,000  personer  mot  endast  1,500 
i  dess  början. 

År  1821  beräknade  man  den  årliga  tillverkningen  till  endast 
267,000  tolfter  plank,  som  var  det  mått,  man  då  begagnade.  Af 
dessa  utskeppades  omkring  200,000  tolfter.  Utvecklingen  gick  sedan 
ända  till  slutet  af  1840*talet  mycket  långsamt,  men  då  började  den 
allmänna  uppmärksamheten  alltmera  inriktas  på  denna  tillgång. 
Skogsvärdet  hade  tidigare  föraktats,  och  vid  1823  års  riksdag, 
då  doktrinärt  liberala  tendenser  i  den  ekonomiska  lagstiftningen 
gjorde  sig  starkt  gällande,  föreslogs  bland  annat  upphäfvande  af  sta* 
tens  dispositionsrätt  öfver  ekskogar  och  återupptogs  den  från  före* 
gående  riksdag  hvilande  frågan  om  försäljning  af  kronoskogar  och 
rekognitionsskogar.  Genom  k.  proposition  fattades  äfven  sådant 
beslut  och  så  bortslumpades  utan  vidare  rika  statstillgångar.  Man 
ville  då  bereda  så  stor  näringsfrihet  som  möjligt  åt  den  enskilde. 
Hvad  skogsfrågan  beträffar,  dröjde  det  rätt  länge  innan  en  reaktion 
i  uppfattningen  inträdde  och  då  i  sammanhang  med  en  vaknande 
insikt  om  skogarnas  värde. 

Det  var  vid  riksdagen  1856 — 58  som  den  första  lagstiftningsåtgärd 
den  till  skogsskydd  beslutades,  ehuru  visserligen  endast  rörande 
kronans  skogar  eller  parker,  härads*  och  sockenallmänningar  m.  fl. 
allmänna  skogar.  I  sammanhang  därmed  beslöts  upprättandet  af  en 
skogsstyrelse  för  statens  räkning. 

På  1840*talet  hade  de  stora  skogsköpen  af  familjen  Dickson  i 
Värmland,  Dalsland  och  Norrland  tagit  sin  början.  I  England  ned* 
sattes  år  1851  tullarna  på  trävaror.  Samma  år  anlades  i  vårt  land 
den  första  ångsågen  vid  Vifsta  och  året  därpå  den  andra  vid  Kram* 
fors  i  Ångermanland.  Exporten  steg  afsevärdt  och  beräknades  i 
början  af  18604alet  till  nära  1  Vj  milj.  tolfter.  En  exportartikel,  som 
i  början  af  1800*talet  spelade  en  icke  obetydlig  roll,  var  sillen, 
som  till  följd  af  gynnsamma  fisken  i  bohuslänska  skärgården 
gaf    en   rik   inkomstkälla  åt  befolkningen  i  dessa   trakter.     Frånscdt 


järn*  och  stälinanufakturcn  samt  trävarorna  hade  Sverige  under 
den  förra  delen  af  det  gångna  århundradet  inga  stora  artiklar  att 
exportera. 

Kommerskollegium  anger  i  sin  redogörelse  för  fabrikshandteringen 
år  1800  de  dåvarande  fabrikernas  antal  till  941  med  en  arbetsstyrka  af 
10,293  personer  och  ett  tillverkningsvärde  af  3,076,961  rdr  riksgäld. 
Bland  de  tillverkade  artiklarna  märktes  främst  tyger  och  dithörande 
alster.  De  utgjorde  '/a  ^^  ^^1'"*  produktionen,  och  dithörande  fabri» 
ker  sysselsatte  "/j  af  samtliga  arbetare,  hvarjämte  värdet  uppskattades 
till  omkring  Vr,  af  hela  produktionen.  De  därnäst  viktigaste  artik» 
larna  voro  socker,  alster  af  tobaksindustrien,  artiklar  af  läder,  skinn* 
varor  samt  papper. 

Den  industri,  som  genom  Jonas  Alströmfrs  och  andras  ansträng* 
ningar  på  17004alet  kommit  till  stånd,  särskildt  inom  textilbran* 
schen,  hade  sedermera  till  icke  ringa  del  gått  under;  en  stor  del  af 
de  dyrbara  maskinerna  hade  försålts;  och  den  största  behållningen 
blef  kanske,  att  den  yrkesmässiga  utbildning,  som  genom  denna 
frihetstidens  fabriksdrift  och  många  försök  kom  breda  lager  af  vårt 
folk  till  del,  sedermera  icke  gick  alldeles  förlorad,  utan  fortplantades 
som  en  tradition  till  kommande  generationer. 

Den  strömning  mot  en  utveckling  i  frihandelsvänlig  riktning,  som 
efter  utländskt  mönster  gjorde  sig  gällande  särskildt  efter  lS20*talet, 
var  ej  heller  gynnsam  för  uppblomstringen  af  en  kraftig  nationell 
industri.  Till  en  viss  grad  verkade  också  genomförandet  af  närings* 
friheten,  som  inledts  vid  1823  års  riksdag,  då  man  var  benägen  att 
betrakta  alla  inskränkningar  såsom  lämningar  »från  en  mindre 
upplyst  tid»,  och  som  fortsattes  1846  till  1864,  deprimerande  på 
yrkesskickligheten.  1850upphäfdes  de  sista  utförsel*  och  införselförbu* 
den;  genom  handelsfördraget  med  Frankrike  1865  blef  frihandels* 
principen  fastslagen.  En  annan  åtgärd  var  borttagandet  af  de 
s.  k.  transatlantiska  tull4ättnaderna  år  1851,  hvilka  bestodo  däri,  att 
betydliga  lindringar  hade  tillerkänts  i  ut*  och  införselafgifter  för 
varor,  hvilka  i  svenska  fartyg  direkt  utfördes  till  eller  infördes  från 
vissa  utom  Europa  belägna  orter. 

Den  industriella  utvecklingen  var,  såsom  redan  af  det  föregående 
framgår,  under  förra  hälften  af  lSOO*talet  i  vårt  land  rätt  mager. 
Det  förekom  ett  visst  uppsving  mellan  åren  1834,  det  år  då  Riksban* 
ken  genomförde  sin  senaste  bedröfliga  myntrealisation  och  återupptog 
inväxlingen    af   sina   sedlar,  och  1860,  men  denna   utveckling  upp* 

38 


löser  sig  dock  i  stort  sedt  i  sporadiska  företeelser  och  ter  sig 
ekonomiskt  sedt  i  jämförelse  med  våra  dagars  mäktiga  förändringar 
icke  vidare  imponerande.  Uppsvinget  är  dock  i  vissa  fall  påtagligt 
och  vi  vilja  till  belysning  däraf  anföra  några  siffror.  Antalet  fabri* 
ker  ökades  icke  i  högre  grad,  men  stegringen  i  tillverkningsvärdet 
är  rätt  vacker. 


1834  

Antal 
fabriker 

Antal 
arbetare 

Tillverknings» 
värde  i 
riksdaler 

2.021 

2.509 

14,479 
30,757 

17,000,000 
69,000,000 

1860  

ökningen  i  tillverkningsvärdet  utgör  alltså  omkring  400  % .  Pro* 
duktionen  af  bomullsgarn,  bomullsväfnader  och  klädes*  och  ylle* 
väfnader  företer  följande  förändringar: 


1830—1834    

Bomullsgarn 
i  skålpund  i 
medeltal  pr  år 

Väfnader 

i  alnar  i 

medeltal  pr  år 

223,000 
11,466.000 

588.000 
9.874.000 

1855-1859  

1830-1834 
1855—1859 


Klädes*  och  ylleväfnader  i  alnar 
i  medeltal  pr  år 


612.000 
1,409,000 


Sockerraffineringen  visade  under  samma  tidsperiod  en  stegring 
kvantitativt  af  309  %  och  i  tillverkningsvärde  af  323  %  .  De  mekaniska 
verkstädernas  tillverkningsvärde  (Motala  verkstad  oberäknad)  ökades 
med  bortåt  1,000 /o.  Verkstädernas  uppblomstring  betingades  af  ång* 
maskinen,  som  införts  på  initiativ  af  svensken  A.  N.  Edelcrantz  af 
den  engelske  ingenjören  Samuel  Owen,  som  1809  grundade  en  meka* 
nisk  verkstad  på  Kungsholmen.  Först  på  1840*talet  började  dock 
den  mekaniska  verkstadsindustrien  få  en  nämnvärd  utveckling.  Det 
var  då,  som  Kockums  verkstad  i  Malmö,  bröderna  Bolinders  i  Stock* 
holm  och  Trollhättans  mekaniska  verkstäder  kommo  till  stånd.  Det 
såg  onekligen  ett  tag  ut,  som  om  ett  industriellt  uppsving  skulle 
vara  i  annalkande  och  detta  på  många  områden,  men  det  stannade 
alltjämt    vid    de    isolerade    fallen.     Ett    sådant    var  upprättandet  af 


39 


lönköpings  tändsticksfabrik  af  bröderna  J.  E,  och  C.  F.  Lundström  år 
1845.  Fabrikationen  skyddades  genom  patent  och  tog  ganska  hastigt 
fnrt.  Kfter  1850  var  den  redan  föremål  för  större  eller  mindre  export. 
Vid  världsutställningen  i  Paris  1855  blef  den  prisbelönt  och  fabri  = 
kens  artiklar  ha  alltjämt  bibehållit  sitt  rykte  som  världsfabrikat. 

En  annan  uppfinning  från  det  kemiska  området  var  den  af  nitro» 
glycerinet,  som  uppfanns  af  Nohi;i.  1845.  Den  första  fabriken  an* 
lades  vid  Heleneborg  vid  Stockholm,  dock  först  1863,  och  den 
ursprungliga  metoden  utarbetades  vidare  af  Nobels  son  A.  Noni;i. 
och  A.  Lii;dr?:ck. 

I  de  båda  anförda  fallen  är  det  svenska  uppfinnarcbegåfningar,  som 
göra  sig  gällande;  en  annan  uppfinnare  från  samma  tid  är  den  världsbe* 
kante  ingenjören  John  Ericsson,  monitorens  uppfinnare.  Men  denne 
lefde  i  Amerika  och  äfven  Alfred  Nobel  förlade  snart  sinhufvudsakliga 
verksamhet  till  utlandet.  Sverige  var  ännu  för  trångt.  Förutsättning 
garna  saknades  för  en  industriell  utveckling  i  större  stil.  ölbryg* 
gerierna,  som  i  våra  dagar  utgöra  en  så  blomstrande  industri,  be- 
funno  sig  på  1850*talet  ännu  i  sin  första  utveckling.  Belysande 
för  den  svenska  industriens  framsteg  var  emellertid  den  ökade  sten* 
kolsimporten,  som  nära  tredubblats  under  åren   1851 — 59. 

På  samma  gång  som  man  konstaterar  detta,  är  det  af  intresse  att 
påpeka,  att  den  industriella  utvecklingen  i  Tyskland  ännu  låg  i  sitt 
embryo.  På  världsutställningen  i  London  1851  räknades  den  tyska 
storindustrien  såsom  alldeles  obefintlig.  Den  engelska  var  då  utan 
all  konkurrens  på  världsmarknaden,  framför  allt  beträffande  järn, 
stål  och  textilvaror.  Men  de  ansatser,  som  framkommo  i  Tyskland 
på  lS40stalet,  kommo  till  en  helt  annan  utveckling  än  de  motsva* 
rande  försöken  i  Sverige.  Uppsvinget  i  Tyskland  knöt  sig  till  tre 
stora  områden:  elektricitetsindustrien,  järnindustrien  och  den  kemi* 
ska  industrien.  Siemens  &.  Halske  grundades  år  1845  såsom  en  fab* 
rik  för  telegrafmateriel.  Uppsvinget  inom  järnindustrien  berodde 
närmast  på  uppkomsten  af  Thomasförfarandet,  som  möjliggjorde 
användning  af  de  fosforhaltiga  järnmalmerna;  den  kemiska  industrien 
rörde  sig  med  framställningen  af  färgämnen,  men  fick  först  i  slutet 
af  1860=talet  sitt  stora  uppsving  genom  uppfinningen  att  ersätta 
indigo  med  konstgjordt  alizarin  (1868  Gräbe,  Liebermann).  Tysk* 
lands  industriella  utveckling  kom  alltså  i  full  blomstring  långt  före 
Sveriges  och  öfver  hufvud  taget  kan  man  säga,  att  Sveriges  industri 
under  hela  tiden  för  A.  O.  Wallenbergs  offentliga  verksamhet  icke 

40 


spelade  en  sådan  roll  i  vårt  lands  ekonomiska  lif,  att  man  skulle 
kunnat  ana  dess  senare  utveckling.  Men  denna  skulle  icke  sätta  in  med 
full  kraft  förr  än  ungefär  10  år  efter  A.  O.  Wallenbergs  död,  d.  v.  s. 
först  under  18004alets  sista  femårsperiod.  Sannolikt  torde  detta 
delvis  sammanhänga  med  återgången  till  tullskyddssystemet,  om 
också    moderat,    hvartill    inledningen  gjordes  under  åren  1888—92. 

Under  förra  hälften  af  1800*talet  var,  såsom  redan  af  det  före* 
gående  torde  framgå,  jordbruket  utan  jämförelse  Sveriges  viktigaste 
näring,  ehuru  det  visserligen  ännu  drefs  långt  ifrån  rationellt.  På 
1840talet  lade  man  hufvudsakligen  an  på  sädesproduktion  och 
denna  riktning  bibehöll  sig  under  tre  årtionden.  Sverige  blef  för 
någon  tid  ett  spannmålsexporterande  land.  Införseln  af  hvete  och 
råg  var  jämförelsevis  obetydlig,  och  utförseln  af  hafre  blef  på  1830* 
talet  flerdubblad.  Exceptionellt  höga  priser  betalades  för  densamma 
under  1854 — 56  i  sammanhang  med  Krimkriget,  som  medförde 
utomordentligt  goda  konjunkturer  inom  landet  men  efterföljdes  af 
1857  års  penningkris.  Ladugårdsskötseln  var  emellertid  ganska  för* 
summad  och  införseln  af  smör  och  ost  öfversteg  ännu  betydligt 
exporten. 

Till  belysning  af  den  utveckling,  som  ofvan  antydts,  torde  en  del 
sifferuppgifter  vara  på  sin  plats.  År  1870  lefde  af  industri  i  Sve* 
rige  613,000  personer  eller  14,7  %  af  hela  befolkningen,  år  1910 
1,831,000  personer  eller  33  %.  Talet  för  personer,  som  berodde 
af  jordbruket,  hade  sjunkit  från  71,9  %  det  förra  året  till  48,2  %  det 
senare. 

Den  stora  roll  jordbruket  spelade  isynnerhet  under  förra  hälften 
af  1800=talet  och  den  ringa  utvecklingen  af  industrien  hade  också  haft 
till  följd,  att  städernas  folkmängd  då  ännu  var  jämförelsevis  obe* 
tydlig.  I  början  af  århundradet  beräknades  den  till  9,6  %  af  befolk* 
ningen,  1850  till  10,1  %,  men  1912  till  omkring  30  °o .  För  jäm* 
förelses  skull  må  nämnas,  att  i  Tyskland  vid  senast  nämnda  tid* 
punkt  städernas  folkmängd  anslogs  till  öfver  50  %  af  hela  befolkningen. 

Vid  1858  års  slut,  alltså  två  år  efter  startandet  af  Stockholms 
Enskilda  Bank,  var  invånarantalet  i  Sveriges  större  städci'  ännu  myc* 
ket  litet,  bedömdt  efter  våra  dagars  måttstock,  och  utgjorde: 

i  Stockholm 102,000  personer 

i  Göteborg    52,000 

i  Malmö     17,000        ^> 

i  Norrköping    18,000        -» 

4      A    o.   WaUenbcrg.  Ät 


Till  ytterligare  belysning  af  utvecklingen  meddela  vi  nedan  en 
andra  jämförelse,  nämligen  rörande  antalet  fabriker,  arbetare  och 
tillverkningsvärden. 


Ärliga     medeltal 


Fabriker    |   Arbetare    |    värde  i  kronor 


1861  65. 
1881-85 
1896-00. 
1911- 


2.465 

30,016 , 

71,693.000 

2,916 

68.627 

185,643,000 

9.745 

238,181 

871.708.000 

11,692 

304.586 

1.651.057,000 

Den  långsamma  utvecklingen  eller  till  och  med  ganska  stationära 
ställningen  ända  till  efter  1885  är  alldeles  påtaglig.  Tillverknings* 
värdet  har  efter  Wallenbergs  död  till  nu,  alltså  under  en  tids- 
period af  omkring  30  år,  tiodubblats,  under  det  att  värdet  från 
1865  till  A.  O.  Wallenbergs  död,  omfattande  en  20*årsperiod,  icke 
ens  tredubblats. 

Det  ligger  därför  i  öppen  dag,  att  A.  O.  Wallenbcrg  icke  lefvat 
under  någon  period  af  exceptionellt  uppsving  eller  industriell  nydaning 
i  vårt  land.  Andra  exempel  kunna  lätt  anföras.  Verkstadsindustrien, 
som  i  slutet  af  18304alet  och  under  loppet  af  1840*talet  visade  lofvande 
ansatser,  stannade  snart  i  växten  och  utvecklade  sig  på  intet  sätt 
till  någon  storindustri.  Under  större  delen  af  ISSO-talet  rådde  stark 
depression  och  öfverhufvudtaget  kan  man  icke  förr  än  in  på  1890= 
talet  upptäcka  någon  i  modern  mening  rationellt  organiserad  verk* 
stadsindustri.  Det  var  till  dess  smådrift,  och  fabrikerna  dispo= 
nerade  i  allmänhet  hvar  för  sig  endast  ett  ringa  antal  arbetare.  Ny* 
organisationen  kom  som  en  nödvändig  följd  af  svenska  uppfinnin* 
gar  och  under  påverkan  af  svenska  ingenjörer,  som  i  Amerika  stu* 
derat  moderna  arbetsmetoder  och  nu  sökte  tillämpa  dem  i  sitt 
eget  land. 

Liksom  på  alla  öfriga  industriella  områden  i  Sverige  finner  man, 
att  också  här  det  bärkraftiga  uppsvinget  inträder  först  i  midten 
af  1890*talet. 

Statistiken  lämnar  i  detta  fall  liksom  eljest  värdefulla  upplysnin* 
gar.  Man  finner  sålunda  att  tillverkningsvärdena  för  verkstadsindu* 
strien  i  runda  tal  vid  nedanstående  data  gestalta  sig  på  följande  sätt: 

1885    30  milj.  kr. 

1895    67     »       » 


42 


1900    160  milj.  kr. 

1910    250     »       » 

Det  är  siffror,  som  tala.  Hvilka  stickprof,  man  än  tar,  blir  resul* 
tåtet  ett  liknande.  Så  t.  ex.  företer  tillverkningen  i  pappersmassa 
följande  utvecklingsschema : 


1871—75 

1 
Årliga    medeltal 

Antal 
fabriker 

,  .                  Produktion  i 
Arbetare         dubbelcentner 

1 

19 

32 

123 

161 

900             63,499 

1,343            234,670 

6,058  ,       3,376,300 

12,776       13,006.045 

1881—85 

1896—00 

1911—      

Ett  annat  bevis  för,  att  midten  af  18904alet  utgör  vändpunkten, 
finner  man  däri,  att  just  efter  1895  antalet  studerande  vid  universi* 
teten  nedgick  eller  åtminstone  förblef  stationärt,  tydligen  beroende 
därpå,  att  näringslifvet  i  större  utsträckning  än  förut  lägger  beslag 
på  de  intelligenta  krafterna. 

Uppsvinget  följer  alltså  som  sagdt  först  10  år  efter  A.  O.  Wal* 
lenbergs  död,  eller  kanske  rättare  sagdt  skjuter  ingen  raskare  fart 
förr  än  efter  industriutställningen  i  Stockholm  1897.  En  annan 
jämförelse  bjuder  stenkolsimporten.  Den  har  mellan  1860  och  1910 
stigit  från  370,000  ton  till  4,640,000  ton  eller  från  mindre  än  100 
kg.  per  caput  till  865  kg.  per  caput  af  landets  befolkning. 

Den  svenska  handelsomsättningen  visar  under  1800*talet  en  utveck* 
ling  som  är  parallell  med  den  industriella.  Det  var  visserligen  ett 
framåtskridande  men  liksom  fallet  var  med  industrien  i  jämförelse 
med  den  utveckling,  som  satte  in  i  slutet  af  århundradet,  af  en 
mycket  blygsam  omfattning.  En  del  åtgärder,  som  vidtogos  inom 
handelslagstiftningen,  voro  också  ägnade  att  underlätta  varuutbytet 
med  utlandet.  Handelstraktater  ingingos  med  åtskilliga  länder,  bland 
andra  med  Frankrike,  Kina,  Havaji  och  Persien;  och  fördelaktigt 
verkade  också  öresundstullens  borttagande.  Omslutningen  af 
Sveriges  utrikes  handelsomsättning  höll  sig  dock  på  jämförelsevis 
blygsam  nivå.  Värdet  af  densamma  beräknades  1850  till  omkring 
42  milj.  rdr,  1845—50  i  årligt  medeltal  till  60 '..  milj.  rdr  eller  19,44 
per  caput  af  befolkningen.  1860  hade  man  hunnit  fram  till  160 
milj.  rdr  eller  49,91  rdr  per  caput  af  befolkningen.    Utförseln  bestod 

43 


hufvudsakligcn  af  råvaror;  det  var  trävarukonjunkturerna  som  isyn» 
ncrhct  vållade  uppsvinget.  Införseln  visade  stegringar  under  flera 
rubriker;  så  framförallt  i  fråga  om  bomullsgarn,  bomullsväfnader, 
hudar,  skinn  och  oljor.  Af  kaffe  importerades  1830  3,3  milj.  skål» 
pund,  i  början  af  1840*talet  5,8  milj.  skålpund  och  i  slutet  af  1850* 
talet  hade  man  hunnit  till  14,3  milj.  skålpund.  Tullinkomsterna 
stego  och  uppgingo,  trots  alla  nedsättningar,  i  slutet  af  sistnämnda 
årtionde  i  årligt  medeltal  till  något  öfver  11  milj.  riksdaler  mot  en* 
dast  3,6  milj.  rdr  i  början  af  1830*talet. 

Men  som  sagdt,  denna  utveckling  var  under  större  delen  af  år* 
hundradet  rätt  obetydlig,  åren  1871 — 75  hade  man  hunnit  fram  till 
450,89  milj.  kr.  eller  105,49  per  caput,  1881—85,  alltså  den  sista 
femårsperioden  af  A.  O.  Wallenbergs  verksamhet,  till  561,23  milj. 
kr.  eller  121  per  caput.  Det  går  sedan  långsamt  ända  till  femårs* 
perioden  1895—1900,  då  omslutningen  springer  upp  till  811  milj.  kr. 
eller  161  per  caput,  och  sedan  går  det  hastigt  uppåt.  År  1912  upp* 
gick  den  till  1,545  milj.  kr.  eller  277  per  caput.  Stenkolsimporten 
visar  naturligtvis  i  slutet  af  århundradet  i  sammanhang  med  det 
industriella  uppsvinget  alltjämt  stigande  tendens,  och  det  är  påfal* 
lande  att  också  införseln  af  spannmål  högst  väsentligt  ökats.  Där* 
emot  är  det  glädjande  att  anteckna,  att  sockerimporten  alldeles  bort* 
Fallit.  Förklaringen  därtill  ligger  i  den  svenska  betsockerindustriens 
uppkomst.  Försök  hade  redan  gjorts  på  1850*talet,  men  tillverk* 
ningen  nådde  nämnvärda  proportioner  först  på  1880*talet.  Det 
stora  uppsvinget  skedde  omkring  1895,  och  vid  sekelskiftet 
hade  man  kommit  därhän,  att  tillverkningen  täckte  landets 
behof. 

I  midten  af  århundradet  var  den  ekonomiska  utvecklingen,  med 
undantag  för  sporadiska  uppsving,  såsom  under  Krimkriget  och 
efter  1870  års  krig,  utan  skarpare  kurvor  uppåt.  En  beklaglig  före* 
teelse  var  den  på  1860*talet  begynnande  emigrationen,  som  stundom 
kunde  uppgå  ända  till  20,000  personer  pr  år.  Under  tiden  1851  — 
1860  beräknades  den  däremot  i  årligt  medeltal  till  endast  1,690 
personer. 

En  rätt  märklig  men  i  det  hela  beklaglig  utveckling  företer  under 
1800*talet  Sveriges  handelsflotta.  Få  1700*talet  hade  den  spelat  en  bety* 
dande  roll,  icke  minst  genom  det  berömda  Ostindiska  kompaniets 
verksamhet,  och  detta  fortsatte  äfven  under  det  nya  århundradets 
första    decennium.     De  svenska  fartyg,  som  under  ett  år  inkommo 

44 


eller  utgingo  från  svenska  hamnar,  representerade  då  med  hänsyn 
till  lastningsförmågan  öfver  50  X,  tre  år  t.  o.  m.  i  medeltal  77  % 
af  samtliga  nationers  in*  och  utklarerade  tonnage.  1870  hade  man 
kommit  ner  till  31,75  %,  1880  till  33,66  %.  Efter  1895  började  en 
stegring,  så  att  1900  nåddes  41,57   %  och  1909  50,37   %. 

Så  länge  segelfartygen  voro  de  förnämsta  bärarna  af  varor  öfver 
hafvet,  redde  vi  oss  ännu  rätt  bra;  men  ångfartygen  trängde  hos  oss 
först  långsamt  in.  År  1818  insattes  den  första  ångbåten,  Amfitrite,  i 
trafik  på  Mälaren,  men  först  tio  år  senare  fingo  vi  en  postångare 
insatt  i  reguljär  trafik  mellan  Ystad  och  Stralsund.  Antalet  segel* 
fartyg  började  i  den  svenska  handelsmarinen  nedgå  först  på  1880* 
talet.  Under  1870  inträffade  liksom  på  öfriga  ekonomiska  områden 
en  viss  lyftning  och  det  nybyggdes  ett  icke  ringa  antal  ångfartyg. 
Men  under  18804alet  byggdes  så  mycket  mindre;  den  svenska  skepps* 
varfsindustrien  gick  bakåt  och  dess  ställning  blef  allt  svagare. 

Under  tiden  började  utomlands  direkta  subventionerade  ångbåts* 
linjer  komma  till  stånd  och  stora  fartyg  byggdes,  under  det  vi  i  Sverige 
hvilade  på  hanen  och  ingenting  gjorde  för  att  motsvara  de  stegrade  kraf* 
ven.  Beräknad  i  förmedlade  tontal  enligt  A.  N.  Kiaers  skeppsfartssta* 
tistik  utgjorde  1850  den  svenska  handelsflottan  omkring  2,66  %  af 
världshandelsflottan,  men  1865  icke  mer  än  1,92  %;  under  18704alet 
steg  proportionen  tillfälligtvis  till  3,22  % ,  men  gick  därefter  oafbru* 
tet  ned  och  nådde  1894  botten  med  1,75  %.  Efter  1895  inträdde 
liksom  på  alla  ekonomiska  områden  en  omsvängning,  och  sedan  har 
äfven  hos  oss  ett  antal  subventionerade  linjer  inrättats,  uppsvinget 
har  gått  raskt  och  proportionen  förbättrades  åter.  Redan  1900  hade 
vi  nått  2,35   %. 

Jag  har  ansett  det  vara  berättigadt  att  något  uppehålla  mig  vid 
handelsmarinens  utveckling,  då  skeppsfarten  och  rederirörelsen  var 
ett  af  de  få  ekonomiska  områden,  bortsedt  från  bankväsendet,  för 
hvilka  A.  O.  Wallenberg,  såsom  vi  längre  fram  skola  se,  personli* 
gen  direkt  intresserade  sig.  Men  om  han  likväl  icke  uträttade  något 
synnerligen  märkligt  för  den  svenska  handelsflottans  utveckling,  så 
får  man  väl  kanske  däri  se  ett  bevis  för,  att  tidsomständigheterna 
icke  voro  gynnsamma,  liksom  icke  heller  den  tidens  frihandelsvän* 
liga  riktning  bildade  någon  lämplig  jordmån  för  skapandet  af  en 
nationell  industri,  när  det  gällde  att  tätla  med  mäktiga  konkurrenter, 
främst    England,  som  satt  inne  med  traditioner  och  kapital. 

1800*talets    stora    ekonomiska   skapelse  är  det  inhemska  kommu* 

*•  45 


nikationsväsendct,  järnvägar,  kanalväsen,  post  och  telegraf.  Utbyg» 
gandet  af  kanalväsendet  var  det  första  och  var  ett  arf  från  1700» 
talet.  Trollhättc  kanal  invigdes  redan  1800  och  år  1808  fick  B.  B. 
VON  Pi.ati:n  regeringens  uppdrag  att  utstaka  kanalleden  Östersjön- 
Vänern.  Södertälje  kanal  öppnades  1819,  och  1822  invigdes  under 
stora  högtidligheter  linjen  Vänern  —Vättern  af  (jöta  kanal.  Sedan 
kommo  också  andra  kanaler,  såsom  Strömsholms,  Dalslands  och 
Kinda  kanaler  m,  fl. 

Ofvergå  vi  till  järnvägsbyggandet,  så  finna  vi  där  en  ifver,  som 
är  svår  att  fatta,  då  man  tar  i  betraktande  den  ekonomiska  slöheten 
på  nästan  alla  andra  områden,  så  vida  det  icke  gällde  de  lättvunna 
förtjänster,  som  åstadkommos  genom  det  tanklösa  nedhuggandet  af 
våra  skogar,  hvilkas  produkter  utskeppades  i  så  godt  som  helt  och 
hållet  oförädlad  form. 

Järnvägsbyggandet  var  1800*talets  insats  i  vårt  ekonomiska  lif, 
och  om  än  detsamma  då  någon  gång  bedrefs  i  en  omfattning, 
som  under  dåvarande  förhållanden  icke  kunde  göra  det  räntabelt, 
så  har  dock  den  utveckling  som  följt  efteråt  visat,  att  det  skulle 
bli  till  gagn  för  kommande  generationer,  och  den  ekonomiska  ut* 
vecklingen  har  numera  kommit  därhän,  att  järnvägarnas  kapacitet 
och  behofvet  balansera  hvarandra,  eller  till  och  med  gått  ännu  längre, 
så  att  järnvägarnas  trafikförmåga  i  en  del  hänseenden  numera  är 
otillräcklig. 

I  midten  på  det  gångna  århundradet  hade  man  icke  hunnit  syn* 
nerligen  långt.  Af  stambanorna  voro  1859  endast  färdigbyggda  och 
för  trafik  öppnade  sträckorna  Göteborg— Töreboda  och  Malmö— 
Sösdala.  Dessutom  funnos  några  få  enskilda  banor,  Örebro- i.\rboga, 
Gäfle — Falun  o.  s.  v.  Men  efter  1860  gick  det  betydligt  fortare. 
Sedan  1855  stod  järnvägsbygget  under  öfverste  Nils  Ericsons  ener* 
giska  ledning.  Banlinjen  Stockholm— Göteborg  (västra  stambanan) 
invigdes  1862  och  samma  år  två  tredjedelar  af  linjen  Malmö — Fal* 
köping  (södra  stambanan).  År  1864  öppnades  hela  södra  stam* 
banan  för  trafik,  1871  den  nordvästra  från  Laxå  till  riksgränsen, 
1874  den  östra  från  Nässjö  till  Katrineholm  och  slutligen  1875  norra 
stambanan  till  Storvik.  Få  20  år  hade  man  för  statens  räkning 
byggt  1,500  kilometer  och  de  nedlagda  kostnaderna  uppgingo  till 
120  milj.  kr.  Den  norra  stambanan  fortsattes  sedermera  så  små* 
ningom,  1886  fullbordades  linjen  Bräcke — Sollefteå,  1890  fortsattes 
den    från    Vännäs    norrut    och    sammankopplades    1895  vid  Boden 

46 


med  den  på  privat  initiativ  byggda  järnvägen  Gällivara — Luleå,  som 
inköptes  af  staten.  1897  beslöts  byggandet  af  en  järnväg  Gällivara— 
Kirunavara— Riksgränsen. 

Längden  af  samtliga  trafikerade  statsbanor  utgjorde: 

1860 300  km. 

1870 1,100    » 

1880 1.950    » 

1890 2.600    » 

1900 3,850    » 

Kapitalvärdet  beräknades  vid  sekelskiftet  till  i  rundt  tal  394  milj.  kr. 

Samtidigt  hade  det  enskilda  järnvägsbyggandet  pågått  med  största 
energi.  Längden  af  samtliga  trafikerade  privatbanor  utgjorde  vid 
samma  tidpunkter,  som  nyss  anförts  för  statens  banor: 

1860 200  km. 

1870 600    » 

1880 3,220    » 

1890 5,400    » 

1900 7,450    » 

Statens  och  de  enskilda  järnvägarna  hade  vid  sekelskiftet  1900  en 
sammanlagd  längd  af  11,300  km.  De  förnämsta  enskilda  järnvä* 
garna  hade  byggts  i  anslutning  till  statsbanorna  och  voro:  Bergs* 
lagernas  järnväg,  Mora— Vänerns,  Stockholm— Västerås— Bergslagens 
samt  Halmstad— Nässjö.  Det  nedlagda  kapitalet  beräknades,  från* 
sedt  statsunderstöden,  1900  uppgå  till  omkring  70  milj.  kr.,  ett  jäm* 
förelsevis  lågt  belopp,  men  som  förklaras  däraf  att  byggnadskost* 
naderna  för  de  svenska  järnvägarna  med  deras  enkelspåriga  läggning 
och  i  öfrigt  gynnsamma  förhållanden  varit  relativt  billiga.  Järnvägs* 
politiken  sysselsatte  de  ekonomiskt  intresserade  under  hela  den 
senare  delen  af  1800*talet  och  kunde  gifvetvis  icke  undgå  att  också 
i  A.  O.  Wallenbergs  ekonomiska  verksamhet  spela  en  ingalunda 
oviktig  roll,  ehuru  han  visserligen  med  afseende  på  byggandet  af 
nya  banor  lika  litet  som  i  fråga  om  startandet  af  nya  industriella 
företag  själf  tog  mera  direkta  initiativ.  A.  O.  Wallenbergs  storhet 
inom  det  ekonomiska  facket  låg  emellertid,  som  vi  snart  skola  se, 
på  ett  helt  annat  område,  nämligen  inom  bankväsendet,  men  så  blef 
också  hans  insats  där  så  mycket  betydelsefullare  och  bildade  utan 
gensägelse  en  väldig  epok  i  vårt  lands  ekonomiska  historia.     Hans 

47 


För   fulUtändishctcns    skull   mi  i  det..,  snmmanhang  erinras  om 
t  också   e  egraf„a.c„  och  .clcfonanläKgningar.u  höra  ttll  de.  g  ng^a 

«   UOO  hunnit  en  sammanlagd  längd  af  49,000  km. 


IS" 

48 


FJÄRDE 


KAPITLET 


BANKVÄSEN  OCH  BETALNINGSMEDEL  I  SVERIGE 
1824-1856.  -  BANKRÖRELSEN  ÖFVER  HELA  VÄRLDEN 
I  SIN  LINDA.  -  BANKFRÅGOR  HOS  RIKETS  STÄNDER 
1824-1864.  -  BANKERNAS  INLÅNINGSRÖRELSE  OBE= 
TYDLIG.  -  UTVECKLINGEN  I  UTLANDET  1830-1860.  - 
FILIALBANKSSYSTEMET.  -  BOLAGSREGLERNA  FÖR 
»FILIALBANKEN  I  SUNDSVALL». 


ANKVASENDET  liksom  öfverhufvudtaget  penning* 
väsendet  rörde  sig  i  början  af  det  gångna  århundradet 
i  mycket  tunga  former.  En  modern  människa  har  sä* 
kerhgen  mycket  svårt  att  föreställa  sig,  huru  primitivt 
det  verkligen  var.  Jag  vill  därför  i  det  följande  an* 
föra  några  belysande  exempel.  Vid  den  middag,  som  A.  O.  Wal* 
lenberg  gaf  vid  Stockholms  Enskilda  Banks  25#års*jubileum  den  15 
oktober  1881  hölls  högtidstalet  af  den  bekante  matematikern  stats* 
rådet  C.  J.  Malmsten,  som  därvid  bland  annat  yttrade: 

»Man  har  ofta  framkastat  den  frågan,  hur  det  skulle  gå  i  världen, 
om  vår  Herre  tog  ifrån  oss  potatisen.  Och  man  har  svarat:  då 
finge  vi  äta  rofvor  i  stället.  Nål  Må  så  vara,  ehuru  jag  fruktar  för, 
att  våra  magar  icke  vunne  på  utbytet.  Men  på  fullaste  allvar  fram* 
ställer  jag  här  nu  frågan:  huru  skulle  det  gå  med  oss  litet  hvar,  om 
de  170  bank*kontoren  icke  funnes  till,  och  således  icke  vore  till* 
gängliga  för  allmänhetens  betjänande?  Har  man  då  också  några 
rofvor  att  bjuda  på  i  stället,  så  ber  jag:  Var  så  god  och  visa  mig 
hvar  dessa  -  växa.»  Ja,  den  frågan  var  icke  så  lätt  ^tt  besvara. 
Det  fanns  1881  i  Sverige  170  bankkontor  (naturligtvis  inräknadt 
afdelningskontoren),  men  hvad  fanns  det  i  början  på  århundradet? 
Hur  betjänades  då  den  svenska  allmänheten? 

Det  är  klart,  att  de  pengar,  som  funnos,  då  ofta  tingo  ligga  obe* 
gagnade  i  byrålådan.     Affärsmannen  förvarade  kassan  dag  efter  dag 


49 


i  eget  kassaskåp,  och  dä  en  hans  acccpt  presenterades  för  honom, 
räknade  han  upp  pengarna  på  sin  disk.  I  själfva  verket  dröjde  det 
ofantligt  länge  i  alla  länder,  innan  allmänheten  lärde  sig  att  gå  till 
banken  för  att  deponera  sina  pengar  på  en  eller  annan  räkning. 
Men  det  var  A.  O.  Wallenbergs  förtjänst,  att  Sverige  i  detta  fall 
blef  ett  föregångsland.  Som  en  kuriositet  må  dock  anföras  ett  fall 
från  en  så  sen  tid  som  början  af  1900:talet  —  ett  fall,  som  röjer  en 
mentalitet  ifrån  forna  tider.  Det  fanns  i  Stockholm  då  ännu  en  känd 
rak*  och  frisersalong  med  mer  än  halfsckelgamla  anor,  där  gubben* 
alltid  hade  sin  kassa  i  chiffonjén.  Och  då  biträdena,  litet  mera 
modernt  anlagda  än  »gubben  ,  sökte  öfvertyga  honom  om  det  olämp* 
liga  däri  och  om  gagnelighcten  att  sätta  in  pengarna  på  bank« 
räkning,  svarade  han  alltid:  »Det  är  så  obekvämt;  jag  behöfver 
pengarna  ibland  för  utgifter,  för  hyra  o.  s.  v.»;  och  då  han  slut* 
ligen  ehuru  motvilligt  gaf  med  sig,  utbrast  han:  »Om  jag  nu  skulle 
sätta  in  dem,  hvad  kostar  det  då? 

Och  detta  var  så  nyligen!  Hur  skulle  det  då  icke  ha  varit  i 
början  af  förra  århundradet  eller  ännu  i  dess  midt?  Det  var  i 
själfva  verket,  såsom  statsrådet  Malmsten  i  anförda  tal  af  1881  utveck* 
lar,  en  vansklig  sak,  både  att  få  in  pengar,  och  att  hafva  sådana  att 
utbetala.  Fick  man  in  sådana  visste  man  knappast  hvar  man  skulle 
göra  utaf  dem,  och  hade  man  en  utbetalning  att  göra  i  april  må* 
nad,  måste  man  redan  i  januari  skrinlägga  summan.  Någon  kapi* 
talbildning  i  egentlig  mening,  d.  v.  ^.  såsom  penningkapital,  kunde 
aldrig  bli  fråga  om.  Men  nu  är  förhållandet  ett  helt  annat.  Har 
jag  nu  en  utbetalning  att  göra  —  icke  behöfver  jag  nu,  under  nor* 
mala  förhållanden,  preparera  mig  för  3,000  kronor,  för  att  vara  sä* 
ker  på  att  kunna  på  dagen  betala  1,000  kronor;  och  får  jag  in  pen* 
gar  —  hvilket  naturligtvis  alltid  är  mycket  angenämare  —  nog  vet 
jag  nu  hvar  jag  skall  göra  utaf  dem.  Det  visar  bäst  de  mer  än 
300  miljoner  kronor,  fördelade  på  mer  än  100,000  insättningsbevis, 
som  nu  finnas  på  deposition  och  upp*  och  afskrifning  i  banker* 
nas  händer.  Af  dessa  fanns  för  25  år  sedan  nästan  ingenting;  och 
beträffande  den  mångfald  af  likvider,  till  belopp  af  omkring  500 
miljoner  årligen,  som  numera  ske  genom  s.  k.  postremissväxlar,  — 
så  hade  man  därom,  för  ännu  kortare  tid  sedan,  icke  ens  någon  aning». 
Så  långt  statsrådet  Malmsten.  Vid  bedömandet  af  forna  tiders  betal* 
ningsväsen  får  man  också  taga  hänsyn  till,  att  behofvet  af  kontanta  pen* 
gar  var  vida  mindre  då  än  nu.    En  stor  del  likvider  gjordes  i  natura* 

50 


prestationer,  så  t.  ex.var  detta  fallet  med  grundskatterna  och  uppbör* 
den,  som  erlades  i  varor  eller  s.  k.  persedlar,  och  ännu  på  1850#talet 
hade  man  ej  hunnit  längre  än  att  en  förenkling  genomfördes  på  det 
sättet,  att  endast  vissa  hufvudpersedlar,  olika  för  olika  landsorter, 
skulle  bibehållas,  såsom  spannmål,  järn,  smör  m.  fl.,  och  de  s.  k.  små* 
persedlarna  omsättas  i  några  af  hufvudpersedlarna  eller  i  pengar. 

Svårigheterna  med  likviderna  gjorde  omsättningen  mycket  tung 
och  lade  en  stark  hämsko  på  affärslifvet.  Men  det  var  icke  mycket 
bättre  i  utlandet.  Så  småningom  hade  under  tidernas  lopp  ett  ban* 
kir#  eller  bankväsen  utvecklat  sig,  olika  för  olika  platser.  I  all* 
mänhet  var  det  så,  att  bank*  eller  bankirrörelsen  utvecklade  sig  ur  van» 
liga  handelshus,  hvilka  drefvo  bankirrörelse  som  bisysselsättning,  och 
först  så  småningom,  när  den  ökade  arbetsintensiteten  fordrade  en 
större  arbetsfördelning,  kommo  en  hel  del  firmor  att  specialisera  sig 
på  penninghandeln.  Det  var  i  allmänhet  behofvet  för  den  enskilde  att 
få  sina  pengar  bevarade  på  ett  tryggt  och  säkert  ställe,  som  gaf 
första  uppslaget.  Af  den  anledningen  insatte  t.  ex.  i  London  på 
15*  och  1600*talen  folk  sina  pengar  hos  guldsmederna,  hvilket  gjorde, 
att  dessa  så  småningom  utvecklade  sin  rörelse  till  verkliga  bankir* 
affärer.  Liknande  var  förhållandet  i  Skottland  och  på  andra  ställen, 
där  grosshandelsfirmor,  som  arbetade  i  tobak,  linne  och  andra 
stora  artiklar,  togo  emot  pengar  till  förvar.  Småningom  ombildades 
dessa  firmor  sedan  till  bankir*  eller  bankhus.  Så  skedde  också 
delvis  i  Sverige,  åtminstone  så  tillvida,  som  allmänheten  ännu  i  med* 
let  af  förra  århundradet  i  rätt  stor  utsträckning  insatte  sina  pengar 
hos  grosshandlare,  såsom  t.  ex.  Tottie  &.  Arfwedson,  J.  G.  Schwan, 
Frans  Schartau,  Sam.  Godenius  och  andra,  eller  hos  stadsmäklare 
såsom  John  Holm  i  Stockholm  eller  Johan  Leffler  i  Göteborg. 

Det  var  nödvändigheten  att  nyttiggöra  de  sålunda  insatta  pen* 
garna,  genom  utlåning  på  längre  eller  kortare  tid,  som  gaf  anled* 
ning  till  uppkomsten  af  vanlig  bankirrörelse.  Själfva  uppkomstsät* 
tet  visar,  att  utvecklingen  ej  kan  ha  varit  enhetlig.  Liknande  för* 
hållanden  i  olika  länder  framkallade  liknande  företeelser,  men  man 
kan  i  regeln  säga,  att  det  ena  landet  icke  tjänat  som  förebild  för  det 
andra.  Det  ligger  emellertid  i  sakens  natur,  att  det  närmast  var  en 
bankirrörelse,  som  därvid  uppstod;  banker  i  modern  mening,  vare 
sig  i  form  af  aktie*  eller  kommanditbolag,  blefvo  först  långt  senare 
vanliga.  Bland  de  länder,  i  hvilka  affärslifvet  under  17ÖÖ*talet  och 
förra  hälften  af  1800*talet  nått  en  högre  grad  af  utveckling,   intogo 

51 


England  och  Skottland  främsta  rummet,  och  det  är  därför  icke  märk* 
värdigt,  att  i  dessa  länder  ett  bankir*  och  bankväsende  i  mer  modem 
mening  tidigast  utbildades.  Det  utvecklade  sig  där  ett  helt  nät  af 
små  lokala  banker,  de  flesta  med  sedelutgifning;  och  det  är  att  obser» 
vera,  att  sedelutgifningen  —  till  att  börja  med  i  form  af  ett  slags 
depositionsbevis  ställda  till  innehafvaren  och  löpande  utan  ränta  — 
alltid  under  en  period  af  outvecklad  bankrörelse  varit  en  nödvändig 
förutsättning  för  att  göra  den  lönande. 

Anledningen  därtill  torde  närmast  vara  att  under  primitiva  för* 
hållanden  utjämnandet  af  tillgång  och  efterfrågan  på  kapital  är  en 
mycket  svårlöst  uppgift  på  grund  af  såväl  insättningens  som  utlå* 
ningens  tillfälliga  karaktär.  Sedelutgifningen  erbjöd  med  andra  ord 
en  bekväm  utväg  för  anpassandet  af  tillgången  på  rörelsemedel  efter 
behofvet. 

Man  har  här  i  landet  mycket  talat  om  utvecklingen  i  Skottland, 
detta  med  hänsyn  därtill,  att  det  skotska  bankväsendet  på  1800* 
talet  erbjöd  vissa  likheter  med  det  svenska,  och  särskildt  har 
framhållits  den  betydelse  som  inlåningsrörelsen  hade  för  de  skotska 
bankerna,  i  det  att  de  redan  på  1700*talet  mottogo  pengar  på 
deposition  i  stor  utsträckning  och  betalade  ersättning  (ränta)  därför. 
Men  ehuru  Skottland  måste  anses  ha  varit  tidigt  utveckladt  i  be* 
rörda  hänseende,  var  det  dock  icke  i  så  hög  grad  försigkommet,  som 
man  i  allmänhet  föreställer  sig.  Allmänheten  satte  nämligen  ännu 
vid  1800*talets  början  icke  in  några  pengar  direkt  hos  de  skotska 
bankerna  men  väl  hos  privatbankirer,  som  tjänstgjorde  såsom  mel* 
lanhänder  och  i  sin  ordning  utlånade  pengarna  i  större  klumpar  till 
bankerna.  Den  första  bank  i  Skottland,  som  bröt  med  detta  system 
och  direkt  mottog  pengar  från  allmänheten,  var  den  omkring  1810 
grundade  Commercial  Bank  of  Scotland.  Sedan  följde  de  andra  ban* 
kerna  efter,  privatbankirerna  mistade  i  följd  däraf  så  småningom  sin 
kundkrets  och  den  ene  efter  den  andre  upphörde  med  sin  rörelse. 
På  1840*talet  hade  i  Skottland  de  sista  af  de  medlande  privat* 
bankirerna  försvunnit. 

I  de  flesta  andra  länder  i  Europa  rådde  ännu  mera  primitiva 
förhållanden,  och  öfverallt  var  det  de  privata  bankirfirmorna  som 
spelade  hufvudrollen  inom  penninghandeln.  Det  var  de,  som  hade 
lagt  beslag  på  hela  emissionsverksamheten  och  behärskade  den  redan 
på  den  tiden  så  viktiga  statslånemarknaden.  Bankerna  voro  af  mindre 
betydelse. 

52 


Den  värsta  svårigheten  var  i  början  af  1800#talet  den  bristande 
tillgången  på  rörelsemedel  och  den  allmänna  osäkerhet,  som  rådde 
på  grund  af  den  efter  de  Napoleonska  krigen  öfverallt  deprimerade 
valutan.  Värdet  af  de  utelöpande  sedlarna  var  tvifvelaktigt  och 
det  stabiliserades  först  efter  svåra  reduktioner  i  sedlarnas  åtry^ckta 
värde,  i  Sverige  liksom  i  de  flesta  andra  länder. 

För  att  underlätta  växeldiskonteringen  för  affärslifvet  sökte  man 
flera  utvägar.-  Så  bildade  man  t.  ex.  i  Sverige  ett  slags  diskont* 
kontor,  af  hvilka  ett  i  Göteborg,  ett  i  Malmö  samt  1810  en  sär* 
skild  riksdiskont  till  förmån  för  och  understöd  af  Göta  kanal. 
Men  affärerna  vansköttes,  Malmö  diskont  stoppade.  De  andra 
följde  exemplet  och  Rikets  Ständers  bank,  som  lämnat  »diskonterna» 
betydande  förlag,  förlorade  vid  afvecklingen  1,343,000  riksdaler 
banko,  alltså  en  för  den  tiden  ganska  afsevärd  förlust. 

Ställningen  i  Sverige  blef  emellertid  allt  svårare  och  det  gällde 
för  statsmakterna  att  på  något  sätt  söka  råda  bot.  Vid  1823  års 
riksdag,  då  man  i  allmänhet  var  ganska  initiativrik  och  framförallt 
lifvad  för  nya  ekonomiska  experiment,  hade  sammansatta  stats*, 
banko*  och  lagutskotten  åtskilliga  öfverläggningar  rörande  till  dem 
lämnade  memorial  om  möjligheterna  att  finna  botemedel  för  den 
öfverklagade  förlägenheten  i  den  allmänna  rörelsen.  Tillstånd,  ytt* 
rades  det,  borde  lämnas  åt  enskilda  bolag  att  förena  sig  till  bedrif* 
vande  af  en  sammansatt  upp*  och  utlåningsrörelse,  och  utskotten 
hemställde,  att  ständerna  måtte  hos  K.  M:t  göra  framställning  om: 

att  bolag,  hvilka  hade  till  föremål  att  till  enskilde  personer  utlåna  penningar, 
måtte,  då  sådant  af  Kongl.  Maj:t  tillätes,  ega  att  vid  penningförsträckningars  meds 
delande  afdraga  den  högsta  lagliga  ränta,  dock  icke  för  längre  tid  än  högst  ett 
år,  och  att  efter  förfallotiden  uppbära  samma  öfverränta,  som  för  hankodiskontcn 
blefvc  stadgad; 

att  sådana  inrättningar  måtte  till  sina  fordringars  utsökande  och  indrifvandc 
njuta  enahanda  handräckning  som  bankodiskonten; 

att  de  personer,  som  önskade  för  ofvannämnda  ändamål  upprätta  bolag,  skul'e 
ega  att  hos  Kongl.  Maj:t  mala  sig  och  förete  sina  bolagsregler  och  utlåningsrcgles 
menten;  hvarcftcr  Kongl.  Maj:t,  derest  dessa  funnes  af  den  beskaffenhet  och  bolas 
gets  fond  af  den  betydenhet,  att  det  åsyftade  ändamålet  —  lättade  lånetillgångar 
af  enskilda  medel  till  förlag  för  handel,  näringar  och  jordbruk  dcrigcnom 
vunnes,  täcktes  förunna  bolaget  rättighet  att  begagna  ofvannämnda  förmåner  dock 
under  en  oktrojtid  af  högst  tio  år,  efter  hvilken  tids  förlopp  bolaget  hade  att 
om  nytt  tillstånd  sig  anmäla,  samt 

att  för  öfrigt  allt  som  för  handelsbolag  i  allmänhet  vore  eller  blcfve  stadgadt, 
rörande  vederbörlig  anmälan,  införande  i  rättens  inteckningsprotokoll  och  kungörelse 

53 


i  allmänna  tidningarna  af  bolagets  ingående,  ändamål  och  dermcd  skeende  förän« 
dring.ir  samt  bolagsmännens  ansvarighet,  en  för  alla  och  alla  för  en,  tillika  med 
hvad  som  särskildt  vore  eller  blefve  i  afseende  på  invisningars  utställande  af  en» 
skilde  eller  bolag  föreskrifvct,  äfven  skulle  landa  till  efterrättelse  för  diskonterna. 

Slutligen  ansågo  utskotten,  att  vid  hvarjc  lämnadt  tillstånd  till  in» 
rättande  af  privata  diskonter  eller  banker  borde  fogas  den  uttryck« 
liga  förklaringen,  att  samma  inrättningar,  hvarken  dä  eller  framdeles, 
skulle  kunna  påräkna  något  understöd  af  allmänna  medel,  samt  att 
under  ingen  förevändning  staten  skulle  kunna  blifva  i  deras  förvalt* 
ning  mera  än  i  andra  enskilda  företag  inblandad,  eller  på  något 
sätt    komma    att    bidraga   till  deras  upprätthållande  eller  utredning. 

Jag  har  ansett  mig  böra  något  utförligt  sysselsätta  mig  med  dessa  de 
förenade  utskottens  uttalanden,  då  de  utgöra  själfva  utgångspunkten 
för  den  blifvande  utvecklingen  af  bankväsendet  i  Sverige.  Som  man 
finner,  har  den  solidariska  ansvarigheten  mellan  delägarna  i  bank* 
företag  här  blifvit  fastställd  och  skulle  också  med  ett  enda  undan* 
tag  —  Ostgöta  Privatbank  —  komma  att  tillämpas  vid  alla  kom* 
mande  oktrojer,  ända  till  år  1863,  då  Skandinaviska  Kreditaktiebo* 
laget  bildades  och  därmed  en  ny  banktyp  —  aktiebolagsbanken  — 
infördes  i  vårt  land.  Däremot  talas  i  det  anförda  förslaget  ingen* 
ting  om  någon  sedelutgifningsrätt;  den  uppkom,  som  vi  strax  skola 
se,  utan  att  något  ingripande  behöfde  göras  genom  ny  lagstiftning. 

Förslaget  blef  emellertid  af  alla  fyra  stånden  bifallet  och  öfver* 
lämnades  till  K.  M:t  med  en  skrifvelse  af  den  29  nov.   1823. 

I  öfverensstämmelse  med  hvad  Rikets  Ständer  sålunda  föreslagit 
blef  kungörelse  angående  inrättandet  af  enskilda  banker  eller  dis* 
konter  den  14  januari  1824  af  K.  M:t  utfärdad  och  gällde  sedan 
med  få  ändringar  och  tillägg  ända  till  år  1864.  Till  att  börja  med 
hade  denna  nya  kungörelse  icke  åsyftad  verkan.  Det  var  först 
sedan  lagen  angående  myntbestämmelsen  af  den  1  maj  1830  gifvit 
stadga  åt  landets  myntväsende,  som  enskilda  vågade  begagna  sig  af 
tillåtelsen  att  bilda  banker.  De  båda  första  banker,  som  uppstodo, 
voro  Skånska  Privatbanken  i  Ystad,  som  erhöll  oktroj  den  14  okt.  1830 
med  en  stiftelsefond  af  100,000  riksdaler  specie.  I  dess  oktroj  finnes 
intet  nämndt  om  sedelutgifning.  Den  17  nov,  1832  följde  Verm* 
lands  Provincialbanks  oktroj.  Dimensionerna  voro  här  litet  mera 
storslagna.  Stiftelsefonden  skulle  utgöra  500,000  riksdaler  banko. 
En  femtedel  af  fonden  skulle  kontant  inbetalas.  Det  öfriga  skulle 
först  successivt  indrifvas,  men   därjämte  skulle  lottägarna  för   7.3  af 

54 


kapitalet  aflämna  förskrifningar,  åtföljda  af  säkra  inteckningar,  goda 
aktier  eller  andra  värdepapper.  För  upp*  och  afskrifning  och  de# 
position  betalades  3  %  ränta,  men  ingen  insättning  å  deposition  fick 
göras  till  lägre  belopp  än  100  riksdaler  banko.  Som  en  nyhet  tillkom 
hos  Värmlandsbanken  beviljandet  af  kassakreditiv,  hvilken  låneform 
enligt  uppgift  upptogs  efter  mönster  af  skotska  banker.  För  öfrigt 
är  det  med  afseende  på  dessa  första  banker  att  märka,  att  borgens* 
systemet  florerade.  I  Skånebankens  reglemente  heter  det,  att  alla 
utlåningar  skulle  ske  antingen  mot  säkra  namn  eller  mot  hypotek. 
Den  ekonomiska  ställningen  i  landet  var  emellertid  ännu  mycket 
prekär.  Myntfrågan  var  sväfvande,  tills  ändtligen  den  1  okt.  1834 
den  s.  k.  realisationen  genomfördes.  Riksbanken  återupptog  sin 
silfverutväxling  och  därmed  hade  ett  stadgadt  värde  erhållits  å  det 
representativa  omsättningsmedel,  hvilket,  såsom  det  heter,  skulle 
enligt  grundlagen  såsom  mynt  i  riket  anses.  Men  det  hade  icke 
kunnat  ske  utan  stora  uppoffringar;  Riksbanken  såg  sig  tvungen 
minska  sin  sedelstock  med  2  milj.  riksdaler  och  detta  samtidigt  med 
att  rika  skördar  i  landet  framkallade  större  behof  af  omsättnings* 
medel.  Huru  svårt  det  med  den  rådande  bristen  på  banker  och 
omloppsmedel  ställde  sig,  kan  man  förstå  äfven  af  den  omständig* 
heten,  att  Riksbanken  själf  ej  diskonterade  inrikes  växlar.  Därmed 
började  den  nämligen  först  år  1846.  Situationen  fordrade  en  utväg 
och  så  uppkom  den  enskilda  sedelutgifningen. 

I  1824  års  kungörelse  inrymdes  ingen  bestämmelse  om  kreditsed* 
lar.  Frågan  därom  fick  bedömas  efter  allmän  lag,  men  enligt  denna 
förelåg  intet  hinder  för  enskild  person  eller  bolag  att  utgifva  tryckta 
eller  graverade  skuldsedlar,  ställda  till  innehafvaren  och  löpande  utan 
ränta.  Det  fanns  förbud  att  utgifva  kopparpolletter  eller  tryckta 
eller  skrifna  sedlar  på  visst  skillingtal.  Men  häraf  följde,  att  skuld* 
förbindelserna  måste  vara  skrifna  på  ett  belopp  ej  understigande 
1  riksdaler.  Bankbolagen  kunde  sålunda,  enligt  allmän  lag,  anses 
berättigade  utgifva  förbindelser,  ställda  till  innehafvaren. 

Till  att  börja  med  var  man  något  osäker;  Skånebanken  öfvergick 
först  så  småningom  till  regelrätt  sedelutgifning;  men  i  Varmlands* 
bankens  verksamhet  ingick  den  från  början. 

I  den  allmänna  rörelsen  rådde  emellertid  fortfarande  stor  brist  på 
sedlar  och  man  måste  tillgripa  surrogat.  Ett  slags  betalningsmedel, 
som  därvid  användes,  voro  s.  k.  assignationer,  som  utställdes  af  en* 
skilda  personer,  hvilka  hade  s.  k.  folioräkning  i  Rikets  Ständers  bank. 

55 


De  kunde  vara  tryckta  eller  graverade  och  Hngo  ej  lyda  å  mindre 
belopp  än  20  riksdaler  riksmynt.  Särskildt  bruksägare  och  större 
godsägare  begagnade  sig  af  denna  miijlighet  och  hade  därvid  den 
fördelen,  att  assignationerna  kunde  utställas  å  större  belopp  än  ut* 
ställaren  i  det  ögonblick,  då  han  utfärdade  förbindelsen,  hade  inne* 
stående  å  sitt  konto.  Man  utgick  därvid  från  den  förutsättningen, 
att  assignationen  någon  tid  skulle  hållas  utelöpnnde  och  räknin» 
gen  under  tiden  hinna  bli  fylld. 

Då  och  då  kritiserades  vid  riksdagarna  bruket  af  dessa  betalnings* 
medel,  men  någon  indragning  eller  inskränkning  i  användningen 
kom  icke  på  länge  till  stånd.  Först  vid  1850—51  års  riksdag  fatta* 
des  ett  beslut  gående  ut  på,  att  assignationerna  ej  skulle  få  utfärdas 
å  större  summa  än  som  motsvarade  det  belopp,  som  utställaren  vid 
tiden  för  utfärdandet  af  förbindelsen  hade  innestående.  I  samman* 
häng  härmed  utfärdades  ett  påbud,  att  assignationerna  skulle  vara 
handskrifna  och  ej  finge  lyda  å  lägre  belopp  än  200  riksdaler 
banko.  Dessa  restriktioner  gjorde  användandet  af  assignationer 
mindre  begärligt  och  det  upphörde  så  småningom  alldeles  af  sig  själf. 

Vid  nästan  alla  riksdagar  under  första  hälften  af  1800*talet  disku* 
terades  bankfrågor  och  åtskilliga  förslag  till  lagstiftning  framkommo. 
Vid  1834—35  års  riksdag  förelåg  bland  annat  ett  förslag,  utarbetadt 
af  dåvarande  statssekreteraren  för  handels*  och  finansärenden  C.  D. 
Skogman.  Rikets  Ständers  bank  fick  uppbära  bitter  kritik  och 
sammansatta  banko*  och  lagutskotten  uttalade  sig  för  den  enskilda 
sedelutgifningen  och  privatbankers  inrättande.  De  förenade  utskot* 
ten  afgåfvo  slutligen  ett  förslag,  som  i  flera  afseenden  var  ganska  märk* 
ligt  och  bildar  den  egentliga  utgångspunkten  för  hela  den  senare 
lagstiftningen  rörande  de  enskilda  bankerna  i  vårt  land,  utgörande 
alltså  ett  viktigt  led  mellan  de  båda  hufvuddata,  k.  kungörelsen  af 
den  14  jan.  1824  och  den  af  den  20  maj   1864. 

Det  föreslogs,  att  rättighet  att  utgifva  sedlar  endast  skulle  få 
ske  efter  af  K.  M:t  meddeladt  privilegium,  hvilket  skulle  kunna 
beviljas  för  högst  tjugu  år.  Man  tänkte  sig  två  banktyper,  den 
ena  med  begränsad  ansvarighet,  den  andra  med  obegränsad,  alltså 
solidarisk  ansvarighet,  hvarvid  dock  skulle  vara  dem  obetaget  att  med 
sig  förena  särskilda  endast  i  mån  af  gjord  teckning  ansvariga  delägare. 

Som  grundfond  skulle  få  begagnas,  utom  penningar  och  kontrolle* 
radt  guld  och  silfver,  fastighetsinteckningar,  aktier  och  räntebärande 
obligationer  (men  naturligtvis  ej  egna  och  ej  heller  andra  solidariska 

56 


bankers  lotter).  Sedelutgifning  skulle  få  äga  rum  till  ett  belopp, 
som  motsvarades  af  1)  behållningen  i  den  enskilda  bankens  egna 
kassor  af  rikets  gångbara  mynt  i  silfver  och  sedlar,  2)  återstoden  af 
deposition  i  Rikets  Ständers  bank  samt  3)  odisponerade  tillgångar 
i  guld  och  silfver  och  hypotek  af  samma  beskaffenhet  som  de  papper, 
hvilka  motsvarade  grundfonden. 

Här  torde  några  ord  rörande  grundfonden  vara  på  sin  plats. 
Denna  motsvarade  det  af  lottägarna  inbetalade  kapitalet  och  kunde 
bestå  af  pengar,  af  för  dessa  pengar  förvärfvade  papper  eller  af 
de  säkerhetshandlingar,  som  lottägarna  fingo  ställa  för  blifvande 
inbetalningar.  Enligt  det  förslag,  som  det  nu  är  fråga  om,  skulle 
solidarisk  bank  ej  få  träda  i  verksamhet,  förr  än  delägarna  i  så* 
dana  säkerheter,  som  finge  till  grundfond  användas,  tillskjutit  ett 
belopp,  som  motsvarade  minst  en  fjärdedel  af  hela  teckningssumman. 
Alla  hithörande  handlingar  skulle  pröfvas  och  godkännas  af  såväl 
bolaget  som  Konungens  befallningshafvande  och  sedermera  sättas  i 
säkert  förvar  i  taka  händer  eller  kassakista  med  tvenne  lås,  hvartill 
Konungens  befallningshafvande  skulle  förvara  den  ena  nyckeln  och 
bankdirektionen  den  andra.  Det  var  denna  del  af  grundfonden, 
som  banken  således  själf  icke  disponerade,  som  skulle  utgöra  den 
förnämsta    säkerheten,    så  att  säga  grundvalen  för  sedelutgifningen. 

Enligt  det  förslag,  vi  nu  behandla,  skulle  också  något  liknande 
äga  rum  med  banker  utan  sedelutgifningsrätt,  d.  v.  s.  med  aktie* 
banker,  som  skulle  deponera  hypotek,  motsvarande  ^1^  af  aktie* 
kapitalet,  hvilken  tillgång  således  alldeles  skulle  undandragas  bola= 
gets  rörelse  och  endast  tjänstgöra  som  ett  slags  tyst  reserv. 

En  mycket  egendomlig  bestämmelse  ingår  i  detta  förslag  rörande 
upplåningen.  Det  föreskrifves  nämligen,  att  upplåning,  vare  sig  i 
form  af  deposition,  försträckning  eller  kreditiv,  ej  finge  af  enskild 
bank  företagas  till  ett  belopp,  som  öfverstege  hälften  af  hvad  å  teck* 
nad  eller  inbetald  grundfond  funnes  uti  banken  innestående.  Före* 
skriften  är  dunkel,  och  det  visar  sig  äfven,  att  ledningarna  för  den 
tidens  banker  ställt  sig  mycket  tveksamma.  Sålunda  finner  man  i 
en  historik  öfver  verksamheten  vid  Östergötlands  Enskilda  Bank 
under  denna  tid^  bl.  a.  en  del  uttalanden  angående  tolkningen.  Ett 
i  oktrojen  af  K.  M:t  gjordt  tillägg,  heter  det,  förbjöd  direktionen 
att  för  bankens  räkning  upplåna  medel  under  hvilken  form  det  vara 

'  Festskriften:  K.  Beckman,  Östergötlands  Enskilda  Bank.  Linköpings  I.itogra- 
fiska  Aktiebolag.  Linköping  1912,  sid.  49. 

5.     A.  O.    WMenherg.  ej 


m.indc  till  större  belopp  än  hälften  af  hvad  å  tecknadt  aktiekapital 
blifvit  inbetaldt  eller  deponeradt.  Afven  om  man  tolkar  bestäm* 
melsen  så,  att  den  åsyftade  hälften  af  hela  aktiekapitalet,  fick  ban« 
kcns  totala  upplåning  alltså  ej  öfverstiga  375,000  riksdaler  banko. 
Men  det  var  först  sedan  flera  år  af  oktrojtiden  förgått,  som  direktio* 
nen  vågade  uppfatta  föreskriften  så  pass  vidsträckt.  I  början  vågade 
hvarken  den  eller  revisorerna  tolka  bestämmelsen  annorlunda  än  att 
den  afsågc  endast  hälften  af  det  inbetalda  kapitalet,  d.  v.  s.  112,000 
riksdaler  banko,  eller  på  sin  höjd  hälften  af  det  deponerade  eller 
262,500  riksdaler  banko.  Det  högsta  belopp,  som  denna  bank  under 
de  första  tio  åren  af  sin  oktroj  hade  innestående,  var  380,000  riksdaler 
banko,  hvilken  summa  således  i  alla  händelser  öfverskred  det  tillåtna 
maximum,  hvarför  man  också  skyndsamt  såg  till,  att  den  icke  fick 
kvarstå  till  detta  belopp.  Man  må  för  öfrigt  ha  tolkat  denna  be* 
stämmelse  huru  som  helst;  upplåningen  blef  i  alla  fall  därigenom 
högeligen  kringskuren,  och  det  framgår  däraf  med  full  klarhet,  att 
betydelsen  af  en  ordnad  inlåningsrörelse  ännu  icke  uppgått  för 
den  tidens  banklagstiftare. 

Nu  blef  förhållandet  visserligen  så,  att  detta  lagförslag,  som  gaf 
anledning  till  en  skrifvelse  till  K.  M:t  från  Rikets  Ständer  af  den  19 
maj  1835,  aldrig  blef  lag,  beroende  på  att  den  inkom  till  regeringen 
för  sent  för  att  kunna  lagenligt  granskas  och  i  följd  däraf  förföll. 
Men  det  hindrade  icke,  att  det  ifrågavarande  lagförslaget  i  praktiken 
kom  att  spela  en  viktig  roll,  i  det  att  man  vid  alla  under  de  när* 
måste  åren  lämnade  oktrojer  rättade  sig  efter  förslaget. 

Så  t.  ex.  inrycktes  i  dem  alla  den  för  vår  tids  uppfattning  så 
främmande  bestämmelsen  om  upplåningens  starka  begränsning.  De 
åsyftade  oktrojerna  gällde  Stora  Kopparbergs  Läns  och  Bergslags 
Enskilda  Bank  den  14  november  1835  samt,  utom  nyss  anförda  Ostgöta 
Privatbank  (=  Östergötlands  Enskilda  Bank)  den  24  februari  1837, 
Smålands  Privatbank  den  17  mars  1837  och  Örebro  Privatbank  den 
14  april  1837.  Som  en  kuriositet  vill  jag  här  i  förbigående  anteckna,  att 
Ostgötabanken  mot  den  gällande  kungl.  kungörelsens  af  1824  före* 
skrifter  fick  oktroj  med  begränsad  ansvarighet  och  alltså  var  en  ren 
aktiebank,  ehuru  en  sådan  enligt  lag  väl  knappast  skulle  vara  tillåten. 

Begränsningen  i  upplåningen  går  under  de  närmaste  riksdagarna 
igen  i  alla  förslag  och  för  sista  gången  i  det  förslag,  som  utveck* 
lades  i  Rikets  Ständers  skrifvelse  af  den  24  maj   1845. 

Men  i  den    nya    k.   kungörelse,  som  däraf  blef  en  följd,  daterad 

58 


\ 


den  9  jan.  1846,  hade  den  i  skrifvelseförslaget  inryckta  föreskriften 
om  upplåningens  begränsning  till  hälften  af  hvad  å  den  tecknade 
grundfonden  funnes  i  banken  insatt,  blifvit  utesluten.  Och  om  en 
sådan  begränsning  blef  det  sedan  aldrig  mera  tal.  När  man  betan* 
ker,  att  nu  gällande  1911  års  banklag  föreskrifver  att  inlåningen 
skall  förhålla  sig  till  bankens  egna  fonder  som  5:1,  framstår  tyd* 
ligen,  huru  litet  utveckladt  ännu  vårt  banksystem  var  vid  århundra* 
dets  midt  och  huru  föga  man  fått  upp  ögonen  för  de  stora  utveck* 
lingsmöjligheter  för  bankverksamheten  som  lågo  däri,  att  den  kunde 
göra  sig  till  hvad  A.  O.  Wallenberg  kallade  »den  enskildes  kassör», 
d.  v.  s.  till  en  uppsamlare  och  förvaltare  af  det  lediga  kapitalet. 
Denna  funktion  var  ännu  i  Sverige  liksom  i  nästan  hela  den  öfriga 
världen  en  bisak,  ja,  en  sida  af  bankverksamheten,  som  på  många 
håll  betraktades  med  stor  misstro  och  såsom  något  nästan  mindre 
värdigt  densamma. 

Under  1840*talet  behandlades  också  en  hel  mängd  andra  bank* 
frågor.  Så  t.  ex.  om  lägsta  sedelvalören.  Den  var  i  oktrojerna  fixe* 
rad  till  3  riksdaler  16  sk.  banko,  men  många  ville  höja  detta  minimum 
till  6  riksdaler  32  sk.  banko.  Häraf  följde  växlande  beslut  om  höjning 
eller  uppskof.  Det  började  också,  särskildt  bland  bönderna,  fram* 
träda  en  viss  animositet  mot  privatbankerna,  som  man  ansåg  för* 
tjäna  för  mycket  på  sedelutgifningen.  Många  ville  vägra  förnyelse 
af  privatbankernas  oktrojer,  som  utgingo  i  slutet  af  1840*talet,  och 
göra  hela  rörelsen  beroende  af  Rikets  Ständers  bank.  Många  svå* 
righeter  vållades  också  däraf,  att  med  afseende  på  Riksbanken  hela 
lagstiftningen  låg  hos  riksdagen  i  stark  motsats  till  Konungens  eko* 
nomiska  lagstiftningsmakt  i  öfrigt. 

Rikets  Ständer  vågade  dock  aldrig  draga  ut  de  yttersta  konse* 
kvenserna  af  sin  makt  öfver  banken.  Voro  ständerna  eller  ett  och 
annat  stånd  för  oresonliga,  så  kommo  utskotten,  vanligen  förenade 
banko*  och  lagutskotten,  och  lade  sordin  på  stämningen.  Så  var 
det  också  vid  riksdagen  1844 — 45.  Utskotten  ansågo  att  »systemet 
af  privatbankernas  rättighet  att  utgifva  egna  kreditsedlar  icke  kunde 
f.  n.  frånträdas».  Detta  var  alltså  detsamma  som  att  tillstyrka  för* 
nyade  oktrojer  till  de  enskilda  bankerna.  Och  de  skulle  också 
komma  att  lämnas.  I  princip  blef  detta  fastslaget  genom  k.  kun* 
görelsen  af  den  9  januari  1846  angående  enskilda  banker,  hvilka  ut* 
gifva  egna  kreciitscdlar.  Denna  kungörelse  skulle  också  utgöra  en 
komplettering    till    aktstycket    af    den    14  jan.   1824.     Härvidlag  är 

59 


emellertid  att  märka,  att  di:n  k.  kungörelsen  i  rätt  väsentliga  delar 
skilde  sig  frän  det  af  Rikets  Ständer  senast  antagna  lagförslaget. 
Såsom  vi  redan  antydt,  hade  bestämmelsen  rörande  upplåningens 
begränsning  uteslutits,      hörslaget  af  vek  äfven   i  andra   punkter. 

Bland  ändringarna  må  nämnas:  riksdagsförslaget  innehöll  bland 
annat,  att  för  bankbolags  stiftande  skulle  erfordras  minst  femtio 
delägare,  men  denna  bestämmelse  ströks.  Som  lägsta  tecknings* 
summa  hade  af  riksdagen  föreslagits  1,000,000  riksdaler  banko,  men 
kungörelsen  fixerade  beloppet  till  666,666  riksdaler  32  sk.  banko. 
I  alla  förslag  och  kungörelser  från  denna  tid  finnes  en  föreskrift 
om  att  K.  befallningshafvande  skulle  genom  ombud  deltaga  i  prof* 
ningen  af  grundfondshandlingarna,  en  bestämmelse  som  för  öfrigt, 
ehuru  i  något  annan  form,  kvarstår  äfven  i  nu  gällande  lag;  men 
befogenheten  varierades  i  större  eller  mindre  grad  af  stränghet.  Så 
också  vid  detta  tillfälle,  i  det  att  kungörelsen  ger  honom  en  in* 
skränktare  befogenhet  än  lagförslaget. 

Af  större  vikt  var,  att  rättigheten  att  utgifva  sedlar  på  innehaf* 
vande  säkerheter  för  beviljade  kassakreditiver  utsträcktes  från  för* 
slagets  25  %  till  50  %  af  teckningssumman  (=  det  tecknade  kapi* 
talet  i  bolaget).  Den  solidariska  ansvarigheten  bibehölls  i  öfver* 
ensstämmelse  med  kungörelsen  af  1824.  Med  tillämpning  af  denna 
författning  meddelade  K.  M:t  förlängda  oktrojer  för  de  förutvarande 
sex  privatbankerna  och  oktrojerade  tvenne  nya:  Göteborgs  Privat* 
bank  den  12  jan.  1847  och  Mälareprovinsernas  den  19  juni  samma 
år.  En  kompletterande  kungörelse  rörande  detaljer  om  förfarandet 
vid  bankbolags  konkurs  utkom  följande  år  den  6  oktober. 

Opinionen  mot  de  enskilda  bankerna  nådde  under  dessa  år  sin 
höjdpunkt,  och  1847 — 48  anhöllo  Rikets  Ständer  i  en  skrifvelse  till 
K.  M:t,  att  det  måtte  framläggas  förslag  om  åtgärders  vidtagande, 
hvarigenom  penningrörelsen  i  landet  på  säkrare  och  mera  bestå* 
ende  grunder  måtte  kunna  så  ordnas,  att  vid  de  då  löpande  ok* 
trojernas  utgång  privatbankerna,  utan  olägenhet  för  det  allmänna, 
måtte  kunna  upphöra,  samt  ock  att  under  tiden  till  nästa  riksdag 
oktrojer  för  nya  privatbanker  icke  måtte  meddelas. 

Men  härmed  var  också  kulmen  i  opinionsyttringarna  mot  privat* 
bankerna  nådd;  reaktionen  kom  och  man  började  inse,  att  den 
privata  företagsamheten  icke  kunde  alldeles  undvaras.  Vid  1850 — 
51  års  riksdag  var  stämningen  lugnare;  de  enskilda  bankerna  er# 
höllo  då  den  förmånen  att  intill  slutet  af  1854  utgifva  sedlar  å  lägst 

60 


3  riksdaler  16  sk.  banko,  en  rättighet  som  man  vid  de  närmast  före* 
gående  riksdagarna  sökt  fråntaga  dem. 

Men  striden  var  ännu  icke  slut;  missnöjet  tog  sig  endast  andra 
uttryck.  Man  ville  till  h varje  pris  hindra  förnyandet  af  de  enskilda 
bankernas  oktrojer  i  deras  hittillsvarande  form.  Men  det  gällde  att 
sätta  något  annat  i  stället.  Och  så  uppfann  man  en  ny  privatbanks* 
typ,  som  skulle  ersätta  den  gamla,  och  som  man  trodde  skulle  bli 
ett  smidigare  redskap  till  förmån  för  Rikets  Ständers  bank,  under 
hvilken  de  skulle  göras  helt  beroende.  Härigenom  skulle  också 
riksdagen  kunna  sköta  bankväsendet  oberoende  af  Konungens  eko* 
nomiska  lagstiftningsmakt,  som  icke  sträckte  sig  öfver  Riksbanken. 
Denna  uppfinning  kallades  filialbanker,  emedan  de  skulle  utgöra  ett 
slags  filialkontor  till  Riksbanken.  De  skulle  icke  hafva  rättighet  att 
utgifva  sedlar  men  däremot  i  ersättning  från  Rikets  Ständers  bank 
erhålla  försträckningar  på  vissa  villkor. 

Filialbanken  skulle  bildas  genom  aktieteckning  och  delägarna  ut* 
göra  minst  30  personer,  med  solidarisk  ansvarighet.  Af  tecknings* 
summan  skulle  minst  en  fjärdedel  erläggas  i  rikets  gällande  mynt 
och  för  återstående  tre  fjärdedelar  skulle  delägarna  aflämna  till 
direktionen  eller  order  ställda  med  6  månaders  uppsägning  löpande 
förbindelser,  som  skulle  vara  åtföljda  af  hypotek  af  myntadt  eller 
kontrolleradt  guld  eller  silfver  eller  publika  papper,  beräknade  till 
det  värde,  hvartill  de  belånades  i  Rikets  Ständers  bank,  eller  inteck* 
ningar  inom  1850  års  taxeringsvärde  för  fastighet  å  landet  eller  inom 
två  tredjedelar  af  brandförsäkringsvärdet  å  fastighet  i  stad. 

Oktrojen  skulle  beviljas  på  10  år.  Rikets  Ständers  bank  skulle 
försträcka  ett  belopp,  motsvarande  den  del  af  teckningssumman,  för 
hvilken  delägarna  ställt  förbindelser  med  säkerheter  och  skulle  dessa 
därvid  pantförskrifvas  till  Riksbanken.  Försträckningen  finge  dock 
aldrig  öfverskrida  500,000  riksdaler  banko  och  skulle  V5  utgå  som 
lån;  återstoden  skulle  beviljas  som  kreditiv,  å  hvilket  filialbanken 
kunde  utställa  assignationcr  till  belopp  växlande  mellan  100,  150, 
500  och  1,000  riksdaler  banko.  Riksbanken  skulle  å  dessa  försträck* 
ningar  erhålla  3  %.  Bestämmelserna  rörande  själfva  rörelsen  och 
revision  voro  ungefär  desamma  som  för  de  enskilda  bankerna. 

Men  resultatet  skulle  icke  bli  så  lysande.  Oktrojer  lämnades 
under  de  första  åren  åt  sju  olika  filialbanker,  nämligen: 


FUialbankcn  i  Gcflc "/»    1S52 

i  Blekinge  Vr    1852 


61 


Skaraborgs  läns  Hlialbank  */t     1852 

Filialbanken  i  Christianstad  "/g     1852 

i  Sundsvall "/.     1855 

>  i   Hudiksvall  '7»    1855 

>  i   Lund '7u   1855 

Under  de  följande  åren  tillkommo  ytterligare  15.  Till  samtliga 
dessa  beviljade  Rikets  Ständers  bank  efter  hand  försträckningar  till 
ett  sammanlagdt  belopp  af  10  milj.  riksdaler  riksmynt,  men  när  man 
närmare  undersökte  utbytet,  så  fann  man  att  afkastningen  för  Riks* 
banken  varit  mycket  dålig  och  i  årligt  medeltal  ej  uppgått  till  mer 
än  2,39  "-o .  Vid  1862 — 63  års  riksdag  var  därför  stämningen  emot 
filialbankerna;  det  beslöts,  att  nya  oktrojer  icke  skulle  få  utlämnas 
och  man  ville  skrida  till  en  indragning  af  de  redan  beviljade.  Filial* 
bankerna  upphörde  så  småningom;  en  del  upplöstes,  i  de  flesta  fall 
öfvertogos  affärerna  af  enskilda  banker,  och  några  få  ombildades  till 
aktiebolag. 

Med  anledning  af  riksdagsskrifvelsen  af  den  30  oktober  1848,  som 
åsyftade  de  enskilda  bankernas  upphörande,  tillsatte  K.  M:t  den  9  juli 
1852  en  kommitté  med  uppdrag  att  framställa  förslag  till  ordnande  af 
kreditförhållandena  och  låneanstalterna.  Kommittén,  hvars  utlåtande 
är  dateradt  den  8  april  1853,  fann  filialbankssystemet  mindre  lyckligt  och 
föredrog  att  bibehålla  sedelutgifningen  för  privatbankerna.  Svårigheten 
att  draga  gränsen  mellan  Konungens  ekonomiska  lagstiftningsmakt  och 
civillagstiftningen  sökte  kommittén  kringgå  därigenom,  att  den  ansåg 
lagstiftningen  för  de  enskilda  bankerna  böra  fördelas  å  ena  sidan  i  en  af 
Konung  och  Ständer  stiftad  lag,  innefattande  bestämmelserna  om  deras 
rättsförhållanden  och  villkoren  för  deras  uppkomst,  samt  å  den  andra 
i  en  förordning,  hvari  de  reglementariska  föreskrifterna  om  deras 
rörelse  och  förvaltning  intoges.  I  jämförelse  med  stadgandena  i 
1846  års  k.  kungörelse  innehöll  kommittéförslaget  en  del  förändringar. 
Så  t.  ex.  föreslogs,  att  till  bankbolags  stiftande  skulle  erfordras  minst 
50  namngifna  delägare  och,  hvad  som  var  viktigare,  att  bank,  utom 
med  guld,  silfver  samt  in*  och  utrikes  växlar,  skulle  få  rätt  att  handla 
med  allmänna  räntebärande  papper  (obligationer),  hvilket  alltså  här 
för  första  gången  medgifves.  En  del  andra  nya  föreskrifter  äro 
också  af  intresse;  det  föreslås  bland  annat,  att  minst  5  %  af  års# 
vinsten  skulle  afsättas  till  en  reservfond,  till  dess  att  denna  fond 
uppnått  en  tiondel  af  teckningssumman.  Liknande  bestämmelser 
ha  bibehållit  sig  i  senare  tiders  bolags*  och  banklagstiftning.  En* 
ligt    nu    gällande    bestämmelser    skola   således  till  reservfonden  af« 

62 


sättas  af  aktiebolag  minst  10  %  och  af  banker  minst  15  X,  till 
dess  att  denna  fond  för  aktiebolag  uppgår  till  minst  10  /^  af  det 
tecknade  kapitalet  och  för  banker  till  minst  50  f^  af  grundfonden. 
En  detalj,  som  vållade  mycken  diskussion  och  ovilja,  var  ett  yr* 
kände  på  att  såsom  grund  för  sedelutgifning  ej  vidare  skulle  få  an* 
vändas  behållningarna  i  enskild  banks  kassor  eller  i  Riksbanken. 

K.  M:t  öfverlämnade  kommitténs  betänkande  jämte  en  skrifvelse 
till  Rikets  Ständer,  som  remitterade  dem  till  bankoutskottet.  Till 
detta  remitterades  också  en  del  motioner,  bland  andra  en  af  A.  O. 
Wallenberg,  som  nu  var  riksdagsman  i  borgarståndet  och  snart  för* 
stod  att  göra  sin  röst  hörd  inom  riksdagen.  Det  är  första  gången, 
vi  möta  hans  namn,  men  hädanefter  skall  det  också  alltid  vara  för* 
knippadt  på  ett  eller  annat  sätt  med  alla  viktigare  ekonomiska  frågor, 
som  framkommo  under  hans  långa  riksdagsmannabana. 

Hans  nu  åsyftade  motion  är  rätt  egendomlig  men  återspeglar  in* 
direkt  den  villervalla  i  uppfattning  och  åsikter  i  afseende  på  bank* 
lagstiftningen,  som  väl  aldrig  torde  ha  varit  större  än  just  vid  denna 
riksdag.  A.  O.  Wallenberg  framställde  ett  alternativt  yrkande, 
nämligen  att  Rikets  Ständer  måtte  antingen,  med  frånträdande  af 
1848  års  skrifvelse,  anhålla  att  kungl.  förordningen  af  den  9  januari 
1846  måtte  såsom  allmän  författning  få  lända  till  efterrättelse  och 
att  i  följd  däraf  enskilda  banker  måtte  kunna  få  upprättas  äfven  på 
de  orter,  där  sådana  nu  icke  funnes,  eller  ock  i  öfverensstämmelse 
med  Rikets  Ständers  förut  uttalade  åsikt  om  privatbankernas  förkast* 
lighet  anhålla,  det  hvarken  nya  enskilda  banker  med  egen  sedelut* 
gifningsrätt  hädanefter  måtte  oktrojeras  eller  de  redan  befintliga  er* 
hålla  någon  förlängning  å  sina  oktrojer. 

Så  vidt  jag  kan  finna,  har  A.  O.  Wallenberg  med  denna  motion 
åsyftat  att  drifva  sakerna  till  sin  spets;  han  ville  visa,  att  man  höll 
på  att  komma  in  i  en  återvändsgränd,  och  sökte  därför  lotsa  skutan 
så,  att  man,  sedan  insikt  därom  vunnits,  åter  skulle  komma  ut  på 
klarare  vatten. 

Utan  tvifvel  bidrog  han  också  kraftigt  till  att  anstormningen 
mot  privatbanksinstitutionen  afslogs,  men  vid  denna  riksdag  skulle 
inga  viktigare  positiva  resultat  uppnås.  Bankoutsko^tct,  hvnrnf  A. 
O.  Wallenberg  själf  var  medlem  och  hvilket  denna  riksdag  ensamt 
behandlade  de  viktigaste  bankfrågorna,  kom  emellertid  till  den 
slutsatsen,  att  det  icke  kunde  afstyrka  beviljandet  af  nya  oktrojer 
för  privatbanker  utan  förordade  dessas  förnyande.     Utskottet  hade 

65 


ingen  riktig  tro  på  Rikets  Ständers  bank  eller  dess  filialbanker  och 
fick  uppbära  mycket  klander  framförallt  därför,  att  det  utan  när* 
mare  utredning  motiverat  sin  hemställan  med  '^Riksbankens  före* 
speglade   ofiirmåga   att   ersätta   privatbankerna». 

Det  på  grund  af  detta  utskottsutlåtande  framkomna  skrifvelse* 
förslaget  till  K.  M:t  antogs  af  två  stånd,  adeln  och  borgarståndet, 
men  förkastades  af  de  båda  andra;^  det  blef  således  ingenting  däraf. 
Ofriga  bankfrågor  vid  denna  riksdag,  som  behandlades  i  förenade 
banko*  och  lagutskotten  och  delvis  antogos,  voro  för  det  kom* 
mande  af  mindre  betydelse  och  kunna  därför  här  förbigås. 

Den  10  nov.  1855  utkom  en  ny  k.  kungörelse  med  vissa  ändrin* 
gar  och  tillägg  till  kungörelsen  af  den  9  jan.  1846,  af  hvilka  de 
viktigaste  voro,  att  bankbolags  stiftare  skulle  vara  minst  trettio ;  att 
lägsta  sedelvalören  skulle  fixeras  till  5  riksdaler  riksmynt,  samt  att 
bankerna  hädanefter  skulle  få  drifva  handel  med  räntebärande  pap= 
per,  hvilket  alltså  nu  först  blef  lagligen  tillåtet. 

Vid  1856 — 58  års  riksdag  blefvo  bankfrågoma  lifligt  debatte* 
rade;  den  ömtåliga  frågan  om  förhållandet  emellan  Konungens  ekono* 

^  A.  O.  Wallcnberg  uppger  själf  (se  A.  O.  Wallenbergs  Själfbiografi  i  P.  von 
Möller,  1867  års  Första  Kammare,  P.  A.  Norstedt  6.  Söner,  Sthlm  1875,  sid.  330). 
att  han  år  1853  skulle  tillsammans  med  riksarkivarien  J.  J.  Nordström  ha  för 
bankoutskoftets  räkning  författat  dess  utlåtande  omfattande  ett  förslag  till  ny 
lag  för  enskilda  banker,  som  antogs  i  riksdagen,  men  detta  är  oriktigt.  Nämnda 
år  behandlades  intet  fullständigt  bankförslag,  och  de  utlåtanden,  som  afgåfvos  af 
bankoutskottet,  ledde,  som  vi  sett,  till  intet  resultat.  I  sin  broschyr  Bankfrågan, 
sid.  7,  uppger  A.  O.  Wallenberg,  att  hans  författarskap  tillsammans  med  Nord* 
ström  skulle  ha  ägt  rum  vid  1856 — 58  års  riksdag.  Det  är  för  öfrigt  att  märka, 
att  Wallenberg  1853—54  var  medlem  för  borgarståndet  af  bankoutskottet.  Men 
Nordström  var  då  ej  medlem  af  detta  utskott.  Åren  1856—58  var  Wallen* 
berg  medlem  af  bankoutskottet  för  borgarståndet  och  Nordström  för  präsle» 
ståndet.  Dessutom  var  Nordström  då  medlem  af  lagutskottet.  Bankfrågorna 
behandlades  vid  denna  riksdag,  såsom  alltid  då  något  viktigare  spörsmål  var  före, 
i  sammansatta  banko»  och  lagutskottet  —  ej  som  A.  O.  Wallenberg  uppger  af 
endast  bankoutskottet.  Det  samarbete  som  ägt  rum  måste  därför  ha  varit  då. 
Samma  år  afgafs  också  mycket  riktigt  ett  vidlyftigt  betänkande  i  fråga  om  ny 
lagstiftning  för  enskilda  banker.  Utskottets  motivering  uppvisar,  såsom  vi  i 
texten  påpekat,  flera  Wallenbergska  drag.  Förslaget  antogs  visserligen  af  riksda* 
gen,  men  blef  ej  heller  lag  utan  öfverlämnades  af  K.  M:t  till  1860  års  finans* 
kommitté,  som  dock  däri  gjorde  rätt  väsentliga  förändringar.  Det  var  detta 
förslag,  som  låg  till  grund  för  friherre  Tersmedens  motion  i  ämnet  vid  1864  års 
riksdag  och  som  i  sin  ordning  gaf  anledning  till  en  motion  af  A.  O.  Wallen* 
berg,  som  riksdagen  antog.  Tydligen  lider  A.  O.  Wallenbergs  framställning  i 
detta    fall   af   minnesfel  och  flera  stora  luckor. 

64 


miska  lagstiftningsmakt  och  riksdagens  befogenheter  var  åter  uppe; 
och  då  banko=  och  lagutskotten  ansågo  uppenbart,  att  de  hittills  ut* 
komna  författningarna  i  bankfrågor  innefattade  bestämmelser  både 
af  civillags  och  ekonomisk  natur,  föreslogo  de,  med  afseende  på 
formen  för  framställningar  till  K.  M:t  med  begäran  om  faststäl* 
lelse  å  riksdagsbeslut  i  hithörande  ämnen,  att  ingressen  hädanefter 
skulle  lyda:  att  Rikets  Ständer  »dels  för  sin  del  besluta,  dels  hos  K.M:t 
underdånigst  anhålla,  att»  o.  s.  v.  Denna  formulering  blef  också  af 
riksdagen  antagen.  Men  dessutom  vidhölls,  att  K.  M:t  skulle  fort* 
farande  äga  pröfningsrätt  af  bankbolags  begäran  af  oktroj  liksom  förut. 

Vid  samma  riksdag  behandlades  flera  andra  viktiga  frågor  rörande 
lagstiftning  såväl  för  sedelutgifvande  som  icke  sedelutgifvande  ban* 
ker.  I  synnerhet  diskuterades  den  solidariska  ansvarigheten,  när* 
mast  med  anledning  af  hr  G.  Lallerstedts  motion,  gående  ut  på, 
att  sådan  ansvarighet  icke  skulle  erfordras  för  enskilda  banker, 
vare  sig  dessa  vore  sedelutgifvande  eller  icke.  Dessa  frågor  be* 
handlades  liksom  öfriga  hithörande  ärenden  af  sammansatta  banko* 
och  lagutskotten,  som  i  sitt  utlåtande  presterade  ett  varmt  försvar 
för  den  solidariska  ansvarigheten,  hvilket  sannolikt  är  inspireradt  af 
A.  O.  Wallenberg,  ehuru  saknaden  af  diskussionsprotokoller  från 
den  tidens  utskottssammanträden  gör  det  omöjligt  att  därom  uttala 
något  med  visshet. 

Förslaget  om  den  solidariska  ansvarighetens  upphörande,  heter  det, 
kunde  utskotten  icke  biträda.  Den  garanti  för  allmänhetens  rätt  och 
säkerhet,  som  den  solidariska  ansvarigheten  medförde,  vore,  enligt  ut* 
skottens  förmenande,  icke  så  mycket  att  söka  uti  den  större  massa 
materiell  förmögenhet,  hvarmed  ett  solidariskt  bankbolag  ansvarade 
för  sina  förbindelser,  som  fast  hellre  uti  den  redbarhet  vid  rörelsens 
bedrifvande,  som  den  framtvingade,  därigenom  att  män,  som  i  bank* 
rörelse  riskerade  hela  sin  förmögenhet,  häraf  manades  att  åt  rörelsen 
ägna  all  den  ständiga  vaksamhet,  uppmärksamhet  och  försiktighet, 
som  en  dylik  rörelse  ovillkorligen  kräfver.  Det  vore  också  utan 
tvifvel  den  solidariska  ansvarigheten,  som  grundlagt  det  förtroende 
hos  allmänheten,  hvilket  gjort  de  enskilda  bankernas  rörelse  möjlig 
till  och  med  under  en  tid,  då  de  varit  utsatta  för  en  ifvoghct  och 
förföljelse,  som  numera  åtminstone  i  betydlig  mån  lyckligtvis  för* 
svunnit.  Förtroendet  vore  den  lifgifvande  anden  i  bankrörelsen, 
likasom  i  all  affärsverksamhet;  och  detta  skulle  utan  tvifvel,  om  ej 
alldeles    upphöra,  likväl  betydligt  lida  på  den  solidariska  ansvarig* 

65 


hetens  upphäfvandc  Utskotten,  hvilkas  förslag  omfattade  såväl 
scdclutgifvandc  som  icke  sedclutgifvandc  banker,  ansågo  därför  den 
solidariska  ansvarigheten,  lika  mycket  för  bankernas  egen  som  för 
allmänhetens  skull,  böra  bibehållas  och  gälla  både  för  scdclutgifvandc 
och   för  icke  scdclutgifvandc  banker. 

I  afseende  på  K.  M:ts  pröfningsrätt  af  bankbolags  begäran 
om  oktroj  ansågo  utskotten,  att  den  borde  bibehållas,  och  beträf* 
fandc  scdelutgifningsrättcn  föreslogs,  att  den  skulle  borttagas  för 
inneliggande  riksmyntkassa  och  behållning  i  Riksbanken,  men  i  stäl- 
let utsträckas  till  grundfondens  hela  belopp,  hvarjämte  rättigheten 
att  utgifva  sedlar  för  innehafvandc  säkcrhctshandlingar  för  kassa» 
kreditiv  intill  50   %   af  grundfonden  skulle  få  stå  kvar. 

Vidare  föreslogs,  att  de  solidariska  delägarna  skulle  bestå  af 
svenska  undersåtar  samt  att  maximibeloppet  af  grundfond  i  solida» 
risk  bank  skulle  fastställas  till  4  milj.  riksdaler.  Motiveringen  — 
äfven  den  troligen  inspirerad  af  Wallenberg  —  innehåller  bland  annat: 
»att  man  bör  förekomma  bildande  af  stora  monopoliserade  penning* 
kompanier,  hvilka  dels,  i  anseende  till  svårigheten  att  placera  sina 
grundfonder,  skulle  kasta  sig  på  låne*  och  diskontrörelse,  i  stället  för 
de  för  landet  vida  fördelaktigare  depositions*  och  kreditivrörelserna, 
dels  ock  finna  sig  föranlåtna  att  inom  hvar  sina  vidsträckta  terri* 
torier  inrätta  afdelningskontor,  hvarigenom  allmänhetens  affärsför» 
hållanden  till  bankerna  komme  att  blifva  med  mera  omgångar  och 
äfventyr  förenade  än  om  bankerna  vore  mindre  och  hvar  inom  sitt 
mindre  territorium  för  allmänheten  lätt  tillgängliga.  Det  är  ojäm* 
förligt  fördelaktigare  för  ett  land  att  hafva  många  banker,  som  hvar 
för  sig  med  litet  pengar  drifva  stor  rörelse,  än  få,  som  med  mycket 
penningar  drifva  liten  rörelse.» 

Man  märker  den  Wallenbergska  tankegången  särskildt  i  sist  an* 
förda  mening  och  den  öfvertygelse  om  depositionsrörelsens  stora 
betydelse,  som  ligger  under  yttrandet  och  som  vid  denna  tidpunkt 
af  ytterst  få  personer  torde  ha  insetts. 

Af  intresse  är  också  den  föreslagna  föreskriften,  att  af  sedelutgif* 
vande  bankbolags  grundfond  minst  60  %  och  af  icke  sedelutgif* 
vande  bankbolags  grundfond  minst  30  °o  skulle  förvandlas  till 
grundfondshypotek.  Föreskriften  att  minst  60  %  skulle  till  grund* 
fondshypotek  förvandlas  har  med  all  sannolikhet  inspirerats  af 
A.  O.  Wallenberg.  Det  är  nämligen  att  märka,  att  detta  just  var 
den  proportion  som  A.  O.  Wallenberg  fastslagit  i  Stockholms  En* 

66 


skilda  Banks  bolagsordning.  Bestämmelsen  inflöt  sedan  oförändrad 
i  1864  års  k.  kungörelse  och  blef  därigenom  lag. 

Allt  hvad  de  sammansatta  utskotten  sålunda  föreslagit  godkändes 
af  Rikets  Ständer,  dels  genom  sammanstämmande  beslut  af  tre  stånd, 
dels  efter  votering  i  förstärkt  utskott.  K.  M:t  öfverlämnade  stan* 
dernas  förslag  till  en  år  1858  tillsatt  finanskommitté,  som  däröfver  afgaf 
ett  vidlyftigt  utlåtande  och  däri  verkställde  åtskilliga  ändringar.  Leda* 
möterna  i  denna  kommitté  voro  friherre  W.  F.  Tersmeden,  ordförande, 
riksarkivarien  J.  J.  Nordström,  hvilken,  såsom  vi  förut  berättat,  tro* 
ligen  tillsammans  med  A.  O.  Wallenberg  författat  eller  inspirerat 
större  delen  af  utskottsbetänkandet,  landshöfdingen  N.  A.  G:son 
Bennich,  grosshandlaren  G.  Lallerstedt,  kaptenen  C.  A.  Manner^ 
skantz  och  grosshandlaren  S.  Warburg. 

Kommittén  strök  begränsningen  för  enskild  banks  grundfond  och 
framhöll,  att  bankernas  försummelse  att  uppdrifva  inlåningen  torde 
bero  af  andra  orsaker  än  grundfondens  storlek. 

Kommittén  hade  —  enligt  en  privat  uppgift  också  på  förslag  af  A. 
O.  Wallenberg  —  upptagit  aktier  bland  de  papper,  som  kunde  mot* 
svara  grundfonden,  men  detta  tillägg  ströks  af  utskotten,  som  i  stället 
insatte,  att  minst  en  tredjedel  skulle  bestå  af  lätt  säljbara  obligationer. 
Sedelutgifningsrätten  begränsades  till  grundfondens  hela  belopp  och 
därutöfver  i  mån  af  beviljade  och  lyftade  kassakreditiv  till  högst  50  % 
af  grundfonden,  så  vidt  krediten  beviljats  mot  sådana  säkerheter,  hvilka 
kunde  såsom  grundfondssäkerheter  godkännas,  hvaremot  bankemas 
riksmyntkassa  icke  skulle  få  läggas  till  grund  för  sedelutgifning. 

Detta  finanskommitténs  förslag,  som  afgafs  år  1860,  föranledde  emel« 
lertid  icke  någon  framställning  från  K.  M:t  till  Rikets  Ständer,  men 
vid  riksdagen  1862—63  blef  detsamma  genom  motion  af  ordföranden 
i  kommittén,  friherre  Tersmeden,  underställdt  riksdagens  pröfning. 

Kommittébetänkandet  var  synnerligen  vidlyftigt;  bland  annat  om* 
fattade  det  ett  förslag  till  upprättande  af  en  Sveriges  Bank,  i  hvil* 
ken  Rikets  Ständers  bank  skulle  inneha  halfva  aktiekapitalet  och 
enskilda  personer  andra  hälften.  Denna  bank  skulle  vara  sedelut* 
gifvande  och  öfvertaga  större  delen  af  Rikets  Ständers  banks  funk* 
tioner  såsom  en  centralbank.  Häraf  blef  emellertid  intet  och  frågan 
om  Riksbankens  omorganisation  förföll  i  sammanhang  därmed. 

På  samma  sätt  som  1856—58  års  riksdag  hade  finanskommittén  i  en 
lag  sammanfört  de  bestämmelser,  som  skulle  gälla  såväl  för  bankbolag 
med  rätt  att  utgifva  egna  sedlar  som  för  bankbolag  utan  sådan  rätt. 

67 


I  finanskommitténs  i  sina  hufvuddrag  här  ofvan  åtcrgifna  för» 
slag  gjorde  bankoutskottet  åtskilliga  ändringar,  af  hvilka  de  vik*^ 
tigastc  voro,  att  hela  grundfonden  hädanefter  skulle  kontant  inbe* 
talas,  såsom  också  skett  vid  den  då  nybildade  Stockholms  Knskilda 
Bank,  hvilken  omständighet  väl  med  rätt  stor  sannolikhet  kan  an* 
tagas  ha  gifvit  anledning  till  den  strängare  föreskriften,  samt  vidare, 
att  grundfonden  skulle  bestå  af  minst  en  tredjedel  lätt  säljbara  räntc* 
bärande  obligationer  och  resten  af  inteckningar  i  jordegendom  eller 
i  fastighet  i  stad  och  att  sedelutgifningsrätten  begränsades  till  be* 
loppet  af  i  allmänt  förvar  nedsatta  grundfondshypotek  samt  hvad 
som  lyftats  å  kassakreditiv,  som  beviljats  mot  säkcrhetshandlingar, 
hvilka  kunde  godkännas  som  grundfondshypotek. 

Endast  borgarståndet  godkände  emellertid  utskottsförslaget  sådant 
det  var.  De  öfriga  stånden  enade  sig  med  några  mindre  ändrin* 
gar  om  en  reservation,  som  A.  O.  Wallenberg  afgifvit  såsom 
suppleant  i  bankoutskottet.  Reservationen  gällde  sedelutgifningen, 
som  skulle  i  värde  motsvaras  af: 

1)  det  i  allmänt  förvar  nedsatta  grundfondshypotckct  enligt  den  enskilda  ban; 
kcns  räkenskaper; 

2)  bcliAllningcn  i  den  enskilda  bankens  egna  kassor  af  rikets  mynt  och  Rikets 
Ständers  banks  sedlar; 

3)  guld  och  silfver  efter  samma  beräkningsgrund  i  afseende  på  värdet,  som 
för  Rikets  Ständers  bank  då  vore  eller  framdeles  kunde  bli  bestämd ; 

4)  behållningen  af  i  Rikets  Ständers  bank  insatta  medel; 

5)  de  för  kassakreditiv  lämnade  säkerhetshandlingar,  hvilka  den  enskilda  ban; 
ken  innehade  och  som  vore  till  beskaffenheten  med  grundfondshypotek  jämförliga 
i  den  mån  kreditiven  blefvo  anlitade,  dock  aldrig  till  större  belopp  än  som  mot; 
svarade  50  %  af  bankens  hela  grundfond. 

Med  denna  ändring  blef  sålunda  bankoutskottets  förslag  af  riks* 
dagen  godkändt. 

Vid  samma  riksdag  utarbetade  sammansatta  banko*  och  lagutskot* 
tet  en  särskild  lag  för  enskilda  banker  utan  rätt  att  utgifva  egna 
sedlar.  Det  intressantaste  däri  är  den  af  utskottet  uttalade  åsikten, 
att,  då  dessa  banker  skulle  bli  alltför  inskränkta  i  sin  rörelse,  om 
de  icke  finge  använda  största  delen  af  det  sammanskjutna  aktie* 
kapitalet,  det  vore  tillräckligt,  att  tio  procent  af  grundfonden  undan* 
toges  från  affärsverksamheten  och  i  allmänt  förvar  nedsattes.  Som 
man  torde  erinra  sig,  hade  man,  då  samma  fråga  1856—58  var  före, 
velat  fixera  afsättningen  till  grundfonden  till  minst  trettio  procent. 
Förslaget    blef   antaget    af    Rikets  Ständer  med  några  förändringar, 

68 


af  hvilka  den  viktigaste  var,  att  minimibeloppet  för  en  sådan  banks 
grundfond  nedsattes  från  2  till  1  milj.  riksdaler  riksmynt.  Men  det 
kom  icke  längre.  Det  lades  af  K.  M:t  å  sido  och  inga  bestäm* 
melser  om  bank  med  begränsad  ansvarighet  inrycktes  i  den  blif* 
vande  k.  förordningen.  Det  gjordes  i  stället  gällande,  att  hvarje 
bank,  som  ville  undgå  solidarisk  ansvarighet,  måste  söka  K.  M:ts 
godkännande  såsom  aktiebolag,  och  det  ankom  därvid  på  K.  M:t 
att  pröfva,  huruvida  utöfver  de  allmänna  föreskrifterna  i  aktiebolags* 
lagen  erfordrades  några  särskilda  bestämmelser. 

Som  bekant  lämnades,  ehuru  sålunda  ingen  lag  kom  till  stånd, 
år  1863  af  dåvarande  finansministern  friherre  J.  A.  Gripenstedt 
oktroj  åt  Skandinaviska  Kreditaktiebolaget,  vårt  första  större  bank* 
aktiebolag,  under  omständigheter,  hvarmed  vi  längre  fram  få  till* 
fälle  närmare  sysselsätta  oss.  Det  af  riksdagen  fattade  beslutet 
låg  till  grund  för  en  k.  kungörelse  af  den  20  maj  1864,  men  denna 
inskränkte  sig  till  de  bestämmelser,  som  rörde  bank  med  solidarisk 
ansvarighet.  En  del  föreskrifter  af  civillags  natur  hade  också  uteslu* 
tits;  man  ville  nämligen  icke  hafva  andra  stadganden  än  sådana,  som 
kunde  anses  tillhöra  den  K.  M:t  förbehållna  ekonomiska  lagstiftningen 
och  kunde  meddelas  i  administrativ  väg.  Men  i  det  stora  hela  är 
den  nya  kungörelsen  öfverensstämmande  med  det  af  riksdagen  an* 
tagna  förslaget.  Uti  ingressen  upphäfdes  kungörelsen  af  den  14 
januari  1824,  som  alltså  ända  till  dess  bildat  hufvudakten  i  den 
svenska  banklagstiftningen. 

Säkert  har  A.  O.  Wallenberg  haft  stora  förtjänster  om  att  denna 
första  någorlunda  fullständiga  banklag  kom  till  stånd  och  han  har 
själf,  sannolikt  med  allt  skäl,  framhållit  det  som  en  lycklig  händelse, 
att  det  skedde  vid  1862—63  års  riksdag.  Vid  1865  års  riksdag  tog  re* 
presentationsfrågan  hela  uppmärksamheten  i  anspråk  och  med  det  ökade 
landtmannainflytandet  under  de  första  åren  af  det  nya  representations* 
sättet  hade  reformkrafvet  lätt  nog  kunnat  komma  att  rinna  ut  i  sanden. 

Vi  äro  emellertid  nu  inne  i  en  annan  period  af  det  svenska  bank* 
väsendets  historia.  De  första  sju  åren  hade  redan  passerat  efter 
grundandet  af  Stockholms  Enskilda  Bank,  som  inleder  den  nya  epo* 
ken.  Hittills  hade  det  gällt  att  få  fram  en  för  Sverige  lämplig  typ 
för  privata  banker.  Denna  var  nu  funnen  och  utvecklingen  kom* 
mer  in  i  en  ny  fas.  Den  kommande  tiden  karakteriseras  när* 
mast  af  de  privata  bankernas  kamp  mot  Riksbankens  otidsenliga 
skötsel    och    organisation    samt    af    sträfvandena    att  söka  omskapa 

69 


den  till  en  centralbank  i  modern  mening.  I  sammanhang  därmed 
inriktas  uppmärksamheten  också  allt  mera  pä  spörsmålet  om  de 
enskilda  bankerna  skulle  fä  bibehålla  sin  sedelutgifningsrätt  eller  icke. 
Men  innan  vi  komma  dit,  gäller  det  att  se,  huru  den  nya  svenska 
banktypen  genom  Stockholms  Enskilda  Hanks  grundande  skapades 
af  A.  O.  Wallenberg  och  hvad  denna  skapelse  innebar. 

För  att  förstå  sammanhanget,  är  det  emellertid  då  först  nödvän* 
digt  att  kasta  en  öfvcrblick  på  utvecklingen  utomlands,  som  vi  läm;- 
nade  omkring  1820*talet  men  som  sedan  dess  slagit  in  på  alldeles 
nya  banor,  något  som  icke  heller  kunnat  undgå  att  utöfva  en  viss 
återverkan  på  vårt  eget  land. 

När  18304alet  ingick,  var  begreppet  affärsbank  ännu  okändt  utom 
de  engelsktalande  länderna.  Det  första  land,  där  man  utom  Stor* 
britannicn  kan  konstatera  en  betydelsefull  utveckling,  är  Frankrike. 
Där  upprättades  under  åren  1817  och  1818  tre  stycken  sedelutgif* 
vande  s,  k.  departementalbanker,  som  emellertid  närmast  voro  att  be* 
trakta  såsom  ett  slags  motsvarigheter  i  landsorten  till  Banque  de 
France.  På  1830=talet  tillkommo  sex  nya  dylika  banker,  men  sedan 
Banque  de  France  erhållit  rättighet  att  inrätta  filialer,  uppgingo 
departementalbankerna  på  1840*talet  i  denna. 

Under  tiden  hade  man  börjat  sträfva  efter  bildandet  af  verkliga 
affärsbanker.  Hittills  hade  privatbankerna  i  Frankrike  liksom  annor* 
städes  varit  allenarådande,  och  emissionsverksamheten  handhades 
uteslutande  af  dessa,  men  då  man  nu  för  industrien  och  särskildt 
för  de  stora  kommunikationsföretagen  började  använda  aktiebolags* 
formen,  låg  det  nära  till  hands  att  söka  tillämpa  samma  system  på 
bankverksamheten. 

Men  det  blef  en  kinkig  uppgift  att  genomföra.  Den  franska  re* 
geringen  gjorde  svårigheter. 

Då  hittade  en  bankir  Jacques  Laffitte  på  den  utvägen  att  kringgå 
lagen  genom  att  bilda  s.  k.  kommanditbolag.  Han  grundade  år 
1837  efter  denna  princip  Frankrikes  första  affärsbank,  Caisse  géné* 
rale  du  commerce  et  de  Tindustrie,  med  15  milj.  frs  inbet.  kapital. 
Denna  ändrade  år  1847  sitt  namn  till  Caisse  A.  Gouin  <5.  Co. 
Ett  stort  antal  liknande  kommanditbolag  bildades  efter  samma  mön* 
ster,  men  de  voro  alla  ganska  svagt  grundade  och  stoppade  samt* 
liga  revolutionsåret  1848.  Först  därefter  började  den  moderna  ut* 
vecklingen,  och  så  småningom  utformades  den  banktyp,  som  äger 
bestånd  ännu  i  våra  dagar.     Den  internationella  nydaningsperioden 

70 


räckte  från  1848—73.  Det  viktigaste  decenniet  blef  1850*talet; 
det  var  en  tid  då  det  internationella  fabriks*  och  kommunikations* 
väsendet  hade  sitt  genombrott,  och  utvecklingen  inom  bankväsendet 
följde  ungefär  parallellt,  dock  så,  att  i  vissa  länder,  såsom  t.  ex.  i 
Sverige,  det  icke  kan  vara  tal  om  ett  industriellt  genombrott  under 
nämnda  tid,  men  väl  om  ett  nyskapande  i  fråga  om  banker  och 
kommunikationsväsen. 

I  England  gick  utvecklingen  till  omkring  år  1830  inom  bankvä* 
sendet  i  samma  hjulspår  som  tidigare;  det  upprättades  en  mängd 
sedelutgifvande  privata  lokalbanker,  och  samma  system  följdes  i 
Nordamerikas  Förenta  stater,  men  på  ett  lättsinnigt  sätt  och  utan 
tillräckliga  garantier,  hvarför  resultatet  där  blef  osäkerhet  och  fruk= 
tansvärda  kriser  af  det  slag,  som  den  unge  Wallenberg  fick  bevittna 
under  sitt  af  honom  själf  skildrade  besök  därstädes  år  1837. 

Nygrundningsperioderna  inom  bankväsendet  i  England  voro  un* 
der  det  gångna  århundradet  i  hufvudsak  två,  den  första  mellan  åren 
1832 — 36,  den  andra  1861—65.  En  del  af  de  nygrundade  bankerna 
voro  emellertid  icke  sedelutgifvande;  så  t.  ex.  stiftades  1834  värl* 
dens  första  icke  sedelutgifvande  affärsbank,  London  6^  \V  estminster 
Bank.  Härvidlag  är  emellertid  att  märka  att  de  Londonbanker,  som 
jämte  den  anförda  under  nämnda  tidsperiod  bildades  och  som 
voro  icke  sedelutgifvande,  utgjorde  en  klass  för  sig.  Landsorten 
hade  sitt  system  af  sedelutgifvande  småbanker  kvar,  ehuru  ny* 
grundningen  efter  1840*talet  blef  obetydlig,  sedan  den  Peelska  bank* 
akten  utkommit  som  förbjöd  nyupprättade  banker  att  utgifva  sedlar. 

Londonbankernas  storartade  utveckling  berodde  till  stor  del  på 
det  kolossala  uppsvinget  i  inlåningsrörelsen,  som  började  på  1850* 
talet,  alltså  ungefär  samtidigt  med  att  Wallenberg,  såsom  vi  snart 
skola  visa,  i  Sverige  fullt  själfständigt  organiserade  denna  form  för 
kapitalets  uppsamling  och  nyttiggörande. 

Londonbankemas  insättningsräkningar  tedde  sig  i  midten  af  1800* 
talet  på  följande  sätt: 

1840     5  milj.  £ 

1850    14     »      £ 

1857    57     »      £ 

1860    61      -      £ 

I  Skottland  hade  bankväsendet,  såsom  vi  tidigare  visat,  redan  i 
början  af  1800*talet  fått  sin  typ  fastslagen  och  utvecklingen  följde 
framgent  ungefär  samma  linje. 

71 


Det  var  från  Irankrikc,  som  de  nya  idéerna  skulle  komma.  Men 
nya  banker  kunde  där  icke  grundas  på  sedelutgifning,  då  denna 
redan,  såsom  i  flera  andra  länder,  blifvit  monopoliserad  för  en  cen» 
tralbank.  För  att  ersätta  de  bankrutterade  kommanditbankerna,  in* 
rättades  i  slutet  på  1840»talet  en  hel  rad  diskontkontor,  vid  hvilkas 
bildande  stat,  kommun  och  privata  tillsköto  kapitalet  med  en  tredje» 
del  hvardera.  Ffter  1853  upplöstes  dessa  eller  ombildades  till  aktie* 
bolag,  af  hvilka  det  mest  bekanta  blef  Pariskontoret  under  namn 
af  Comptoir  national  d'escompte.  Aret  förut  hade  redan  framträdt 
en  ny  banktyp  med  bildandet  af  Société  Générale  du  Crédit  mo* 
bilier  fran(;:ais,  som  organiserades  för  att  alldeles  speciellt  drifva 
emissionsvcrksamhet  i  stor  skala;  men  då  denna  har  sin  särskilda 
förhistoria,  må  vi  först  sysselsätta  oss  med  den. 

Den  nya  bnnktypen  framgick  såsom  produkten  af  en  ekonomiskt 
social  propaganda,  som  redan  under  flera  årtionden  drifvits  i  Frankrike 
och  efter  sin  upphofsman  kallades  S:t  Simonismen,  Under  sin  första  tid 
representerade  denna  riktning  en  socialistiskskommunistisk  lära,  men 
då  denna  innebar  en  ny  värdesättning  af  det  ekonomiska  lifvet  och 
den  ekonomiska  kulturen,  kom  den  att  få  ett  stort  inflytande  på 
helt  andra  områden  än  dess  skapare  afsett. 

Bland  dem,  som  berördes  af  dessa  nya  idéer,  voro  två  från  Bor* 
deaux  till  Paris  inflyttade  bröder,  Emile  och  Isaac  Péreire,  som  slogo 
sig  på  järnvägsbyggande.  Så  småningom  öfvergåfvo  de  visserligen 
S:t  Simonismen  som  samhällslära  men  bevarade  så  tillvida  en  S:t 
Simonistisk  tankegång,  att  de  i  öfverensstämmelse  med  denna  betrak* 
tade  kreditväsendet  såsom  det  centrala  i  det  ekonomiska  lifvet. 
Genom  detta  skulle  alla  samhällets  krafter  sammanfattas  och  bringas 
till  en  harmonisk  samverkan.  Kreditväsendet  skulle  för  det  ekono* 
miska  lifvet  möjliggöra  den  enhetliga  ledning,  som  närmast  åsyftades. 
Men  för  att  nå  detta  mål  måste  ett  centralt  dominerande  institut 
upprättas,  där  alla  kreditens  grenar  skulle  förenas.  Ofver  hela  lan* 
det  skulle  de  spridda  kapitalen  uppsamlas  och  genom  det  centrala 
kreditinstitutet  planmässigt  fördelas  på  olika  näringsgrenar,  främst 
inom  industri,  handel  och  landtbruk.  Hopsamlandet  af  kapitalet 
betonas  starkt,  och  detsamma  gjordes  i  Sverige  af  Wallenberg  icke 
mindre  kraftigt,  då  han  säger  kapitalets  uppgift  vara  »att  medelbart 
mångdubbla  rörelsen  i  landet»,  sedan  man  genom  banker  funnit  ett 
medel  att  uppsamla  det.  »Innan  banker»,  yttrar  han,  därvid  citerande 
en  amerikansk  skriftställare,  »blifva  inrättade  i  hvars  och  ens  grann* 

72 


skåp  och  äro  såsom  bagarboden  tillgängliga  för  hvar  man,  kunna 
de  icke  gagna.» 

Det  är  betonandet  af  upplåningsrörelsens  betydelse,  som  här  fram* 
träder  och  som  gaf  Wallenberg  idén  till  den  organisation  af  in* 
låningsräkningarna,  som  på  bankväsendets  område  skulle  utgöra 
hans  viktigaste  reform.  Härmed  vilja  vi  emellertid  icke  säga,  att 
han  fått  idén  från  bröderna  Péreire  lika  litet  som  från  Skottland. 
Det  var  en  idé,  som  låg  i  tiden  och  som  Wallenberg  fullt  själf* 
ständigt  och  före  alla  andra  systematiskt  utnyttjade. 

Denna  idé  var  för  öfrigt  den  enda  beröringspunkt  han  hade 
med  bröderna  Péreire  och  deras  riktning,  som  han  fullt  medvetet 
alltid  på  det  bestämdaste  tog  afstånd  ifrån.  Olikheten  framträder 
redan  då  man  ser,  huru  dessa  idéer  i  Frankrike  omsattes  i  praktiken. 
Just  den  idén  som  för  Wallenberg  var  den  ledande,  nämligen  upp* 
samlandet  af  kapitalet,  hade  man  icke  kunnat  realisera  i  det  första 
stora  försöket,  som  gjordes  med  Crédit  mobilier.  Denna  bank 
mottog  nämligen  icke  pengar  på  deposition.  Crédit  mobilier  fick 
för  öfrigt  endast  ringa  inflytande  på  utvecklingen  i  Frankrike,  men 
större  i  andra  länder,  framförallt  i  Tyskland. 

Depositionsbanker  som  närmade  sig  den  Wallenbergska  typen 
uppstodo  också  i  Frankrike,  men  först  i  slutet  på  1850*  och  början 
af  ISöO^alet;  de  viktigaste  bland  dessa  äro  Société  Générale  pour 
favoriser  le  développement  du  commerce  et  de  Tindustrie  en  France, 
hvilken  trots  namnet  närmast  organiserades  som  en  affärsbank  efter 
engelskt  mönster,  samt  framförallt  Crédit  Lyonnais,  bildad  1863  i  Lyon. 

Tyskland  illustrerar  bättre  än  något  annat  land  famlandet  ända 
till  på  1850*talet.  Det  fanns  sedelutgifvande  banker  och  icke  sedelut* 
gifvande  banker,  men  sedelutgifningens  oumbärlighet  för  att  rörelsen 
skulle  vara  lönande  betraktades  länge  nästan  såsom  ett  a.xiom.  Det 
må  också  framhållas  att  den  viktigaste  rörelsen  liksom  i  de  flesta 
öfriga  länder  ännu  i  århundradets  midt  låg  i  händerna  på  bankir* 
firmor.  Bland  nybildade  banker  må  nämnas  Bayrische  Hypotheka  und 
Wechselbank  1835  och  Leipziger  Bank  1839,  men  den  egentliga  ny* 
daningen  började  först  efter  1846,  ehuru  de  banker,  som  därefter 
under  de  närmast  följande  åren  bildades,  ej  fingo  något  större  in* 
flytande  på  landets  ekonomiska  utveckling.  Detta  blef  först  förbehål* 
let  några  långt  senare  grundade,  icke  sedelutgifvande  penninginstitut. 

Är  1851  bildade  i  Berlin  David  Hansemann  ett  slags  rent  kooperativ 
diskontoförening  under  namn  af  Direction  der  Diskontogesellschaft, 

6    A.  O.   Wallenberg.  75 


däri  hvarje  delägare  disponerade  en  diskontokredit  motsvarande  hans 
andel  i  föreningen.  Vid  samma  tidpunkt  började  Crédit  mobilier» 
idéerna  utöfva  sitt  inflytande  i  Tyskland.  I!n  af  stiftarna  i  Crédit 
mobilier  var  bankiren  Ahkah.nm  Oi'I'i;niii:im  i  Köln.  lör  att  grunda 
och  organisera  liknande  institut  i  Tyskland  satte  han  sig  i  förbin» 
delsc  med  chefen  för  en  dä  nyligen  till  aktiebolag  ombildad  bankir* 
firma,  A.  Schaffhausenscher  Bankvercin,  (jL'st.\v  v.  iMi:\'issi  n,  och 
dessa  började  1852  diskutera  frågan.  De  önskade  i  synnerhet  drifva 
emissionsverksamhet;  industriens  stödjande  och  nyskapande  blef 
hufvudpunkten  på  deras  program.  Och  med  detta  som  utgångspunkt 
stiftades  ISS")  Bank  fur  Mandel  und  Industrie  in  Darmstadt  (Darm» 
städter  Bank),  med  hvilken  förenades  ett  sedelutgifvande  dotterbolag, 
Bank  fiir  Siiddeutschland. 

Efter  liknande  principer  grundade  de  också  tillsammans  med  ban* 
kirfirman  Mendelssohn  år  1S56  Berliner  Ilandelsgesellschaft.  Samma 
år  ombildades  Diskontogesellschaft  till  en  verklig  affärsbank.  Bland 
banker  som  utan  att  påverkas  af  Crédit  mobilicr*typcn  bildades  i 
Tyskland  på  1850*talet  må  nämnas  Allgemcine  Deutsche  Creditan* 
stalt  i  Leipzig  samt  Norddeutschc  Bank  och  Vereinsbank  i  Ham- 
burg. 

Alla  dessa  banker  lefdc  närmast  på  eget  kapital;  inlåningsrörelsens 
utveckling  försummades  ännu  i  Tyskland.  Den  började  först  få 
större  omfattning  med  grundandet  af  Deutsche  Bank  1870. 

Såsom  vi  redan  framhållit,  var  1850*talet  det  stora  genombrotts* 
decenniet  för  bankväsendet  i  Europa,  och  detta  i  alla  länder.  Till 
de  nu  anförda  kunna  vi  foga  Österrike,  där  år  1855  K.  K.  Privile* 
gierter  Osterreicher  Crédit  Anstalt  fiir  Handel  und  Gewerbe  bilda; 
des  med  60  milj.  öst.  kronors  kapital.  1856  var  genombrottsåret 
för  Skandinavien.  Då  grundades  Stockholms  Enskilda  Bank  och 
året  därpå  följde  Danmark  med  Privatbanken  och  Norge  med  Den 
Norske  Kreditbank. 

Men  innan  vi  öfvergå  till  att  skildra,  huru  Wallenberg  uppställde 
och  genomförde  sitt  program  för  Stockholms  Enskilda  Bank  och 
hvilken  plats  som  vid  en  mera  detaljerad  jämförelse  tillkommer 
denna  skapelse  i  belysning  af  den  historiska  utvecklingen,  vilja  vi 
ett  ögonblick  dröja  vid  ett  par  andra  ekonomiska  händelser,  som 
föregingo  Enskilda  Bankens  grundande. 

I  början  af  18504alet,  då,  som  vi  ofvan  sett.  Rikets  Ständer  ett 
tag    tycktes    hota    de    privata    sedelutgifvande  bankerna  till  själfva 

74 


deras  existens  för  att  kunna  öfverflytta  hela  sedelutgifningen  på 
Riksbanken  eller  någon  annan  ny  institution,  i  hvilken  staten  skulle 
ingå  som  delägare,  utkastade  Wallenberg  planen  till  grundandet  af 
en  filialbank  i  Stockholm.  Tillsammans  med  N.  M.  Höglund  och 
C.  D.  Jederholm  lyckades  han  efter  åtskilligt  knog  —  han  uppger 
själf  att  han  därpå  använde  nio  månader  —  få  ihop  det  nödiga 
kapitalet.  Men  ansökan  hos  K.  M:t  om  oktroj  afslogs  af  dåvarande 
finansministern  friherre  C.  O.  Palmstierna,  som  ansåg,  »att  i  när# 
heten  af  Riksbanken  ingen  annan  bankinrättning  var  behöflig». 

I  början  af  1850*talet  hade  också  de  franska  Crédit  mobilier*idéerna 
börjat  diskuteras  i  Stockholm  och  en  plan  framkom  att  omsätta 
dem  i  ett  stort  bankföretag.  Det  tecknade  kapitalet  skulle  uppgå 
till  den  för  dåvarande  svenska  förhållanden  ofantliga  summan  af 
18  milj.  riksdaler.  Till  ledande  personer  i  det  projekterade  bolaget 
voro  designerade  hrr  Holm,  Johns  och  Kleman.  Det  tyckes  ha 
varit  meningen  att  banken  skulle  ha  kontor  också  i  London  och  att 
engelskt  kapital  skulle  anlitas  i  den  mån  det  svenska  ej  stode  till 
buds.  Banken  skulle  bli  ett  aktiebolag,  d.  v.  s.  utan  solidarisk  an* 
svårighet  och  utan  sedelutgifningsrätt.  Wallenberg  motarbetade 
emellertid,  såsom  han  själf  berättar,  detta  företag,  som  han  kanske 
icke  utan  skäl  fruktade  kunde  komma  under  öfvervägande  utländskt 
inflytande.  Regeringen,  som  flera  gånger  hade  frågan  om  oktroj 
under  öfvervägande,  afslog  den  slutligen,  efter  hvad  Wallenberg 
uppger  närmast  med  anledning  af  statsråden  Wallensteens  och 
Gripenstedts  allvarliga  betänkligheter.  Äfven  andra  bankplaner 
torde  vid  denna  tid  ha  varit  uppe  i  hufvudstaden,  men  det  stannade 
vid  projekterna. 

Innan  Wallenberg  grundade  Stockholms  Enskilda  Bank  hade  han 
emellertid  medverkat  vid  stiftandet  af  två  förut  omnämnda  filial* 
banker  i  landsorten,  nämligen  i  Sundsvall  och  Hudiksvall.  I  Sunds* 
vall  var  han  t.  o.  m.  det  första  året  bankens  ledare,  och  kom  där, 
såsom  han  själf  säger,  i  tillfälle  att  tillämpa  sina  åsikter  om  ban* 
kernas  skyldighet  att  underlätta  likvider.  Det  förtroende,  han  där* 
igenom  vann,  ansåg  han  ha  bidragit  till  den  lätthet,  hvarmed  han 
året  därpå  lyckades  åvägabringa  teckning  till  en  solidarisk  bank  i 
Stockholm. 

Bolagsreglerna  för  filialbanken  i  Sundsvall  ha  sitt  intresse.  De 
äro  otvifvelaktigt  författade  af  Wallenberg  och  afvika  redan  i  ett 
och  annat  från  det  då  för  tiden  brukliga.  Man  kan  redan  däri  spåra, 

75 


att  vi  stå  på  tröskeln  till  en  ny  utvecklingsperiod  för  det  svenska 
bankväsendet. 

Beträffande  inlåningen,  som  behandlas  i  §  16,  finns  ingenting 
ovanligt;  banken  tog  icke  emot  insättningar  på  lägre  belopp  än 
500  riksdaler  riksmynt;  men  det  fanns  till  denna  paragraf  ett  tillägg, 
i  hvilket  direktionen  »bemyndigas  emottaga  och  mot  öfverens» 
kommen  afgift  förvalta  sparbanks  enke«  och  pupillmedel,  samt  sådana 
smärre  menigheter  tillhörande  fonder  eller  sammanskott,  hvilka  afse 
allmänt  gagn  eller  välgörande  ändamål».  Vi  finna  således  här  antydan 
till  den  verksamhet,  som  numera  utöfvas  af  bankernas  notariat» 
afdelningar. 

Med  afseende  på  utlåningen  heter  det  bland  annat:  »Endast  i  sista 
rummet  må,  om  direktionen  finner  nödigt,  lån  mot  borgen  meddc» 
las,  dock  aldrig  sammanlagdt  till  högre  belopp  än  en  femtedel  af 
hela  teckningssumman.»  Man  finner  således  att  Wallenberg  redan 
här  var  beredd  att  upptaga  kampen  mot  borgenssystemet.  Gå  vi 
tillbaka  till  1850*talet,  t.  ex.  till  Skånebankens  reglemente,  för  hvilket 
vi  förut  redogjort,  möter  en  annan  ton:  där  står  borgenslånet  i  främsta 
rummet:  »Alla  utlåningar»,  heter  det,  »skola  ske  antingen  mot  säkra 
namn  eller  hypotek.»  Wallenbergs  formulering  tyder  i  sin  mån  på 
att  en  ny  tid  var  i  antågande. 


76 


STOCKHOLMS  ENSKILDA  BANKS  GRUNDANDE  15  OK* 
TOBER  1856.  -  PROGRAM:  BANKEN  ALLMÄNHETENS 
KASSÖR  -  HUFVUDVIKT  PÅ  UPPLÅNING  OCH  VÄXEL* 
DISKONTERING.  -  UPPLÅNINGENS  ORGANISATION 
A.  O.  WALLENBERGS  UPPFINNING.  -  UPPLÅNINGENS 
BETYDELSE  FÖR  DET  SVENSKA  BANKVÄSENDETS  UT= 
VECKLING  TILL  VÅRA  DAGAR.  -  POSTREMISSVÄXELN. 


ID  jultiden  1855  hade  A.  O.  Wallenberg  definitivt 
bosatt  sig  i  Stockholm.  Han  hade  hyrt  våning  tre 
trappor  upp  i  det  hus  vid  Lilla  Nygatan,  där  källaren 
Iduna  redan  då  hade  och  ännu  i  dag  har  sina  lokaler  i 
bottenvåningen  och  alltså  vid  samma  gata,  där  Stock* 
holms  Enskilda  Bank  sedan  ända  till  år  1915  skulle  drifva  sin  verk* 
samhet.  Det  var  emellertid  från  detta  nya  hem,  som  han  skulle 
starta  sitt  stora,  så  länge  för  hufvudstaden  planerade  bankföretag, 
som  fick  namnet  Stockholms  Enskilda  Bank. 

A.  O.  Wallenberg  var  för  tillfället  bunden  på  sina  rum.  Han 
hade  ådragit  sig  ett  benbrott,  som  för  en  tid  gjorde  honom  till  in* 
valid.  Dessutom  var  han  äfven  psykiskt  nedböjd,  i  det  att  han 
föregående  vår  förlorat  sin  hustru  och  blifvit  lämnad  ensam  med 
fyra  minderåriga  barn,  af  hvilka  det  yngsta  icke  var  årsgammalt. 

Men  det  nya  bankprojektet  skulle  snart  bringa  honom  glädje  och 
uppmuntran.  Den  23  februari  1856  utfärdades  teckningslistan  ge* 
nom  annons  i  tidningarna.  De,  som  ville  teckna,  kommo  själfmant 
till  hans  kontor  och  på  två  dagar  var  beloppet  fulltecknadt  med 
1  milj.  riksdaler  i  1,000  lotter  å  1,000  riksdaler  hvardera.  Den  5  mars 
sammanträdde  lott*tecknarna  i  Börsens  gula  sal  och  utnämnde  de  tolf 
förtroendemännen.  Den  1 1  mars  inlämnades  af  dem  ansöknings* 
handlingen  till  K.  M:t.  Antalet  tecknare  af  lotter  var  72  och  till  för* 
troendemän  för  ansökningens  inlämnande  valdes:  grosshandlaren  And. 


77 


Bi:k(;,  handlanden  A.  M.  Brinck,  revisionssekreteraren  Vict.  Cramlr, 

häradshöfdingcn  K.  Kkstköm,  grosshandlaren  C:.  I).  Jidi-khoim,  såg» 
verksägaren  VCnii.  Ki:mi'i;,  expeditionssekreteraren  L.  J.  Lovkn,  profes* 
sor  S.  Lovkn, stadsmäklaren  N.G.  Ni:tzi:i.,  grosshandlaren  och  skepps* 
redaren  Wii.n.  Si:rn;kWAi.i.,  kapitalisten  ].  W.  Smiit  och  A.  O. 
\Vai.i.i;ni{i:k(;. 

Det  högsta  pä  en  hand  tecknade  beloppet  torde  hafva  varit  50,000 
riksdaler  riksmynt,  till  hvilkcn  summa  Wallenbergs  kamrat  frän  Oxe* 
hufvudsexpeditionen  J.  W,  Smitt,  som  genom  sin  verksamhet  i  Argen* 
tina  blifvit  en  för  den  tidens  föriiällanden  mycket  rik  man,  tecknat  sig. 

Ofverblickar  man  de  öfriga  tecknarna,  sä  finner  man  att  mycket 
olika  yrken  och  samhällsklasser  voro  representerade;  icke  bara  af* 
färsvärlden,  utan  också  medlemmar  af  ämbetsmannavärlden,  militära 
samt  vetenskapliga  och  konstnärliga  kretsar.  Så  t.  ex.  riksarkivarien 
Nordström,  myntdirektör  Åkerman,  expeditionssekreteraren  L.  J. 
Loven,  öfvcrstc  Ilazelius,  bildhuggaren  professor  Molin,  författa* 
ren  August  Blanche,  professor  A.  Retzius  och  andra. 

Bolagets  ansökan  blef  hvilande  till  dess  dåvarande  finansmini* 
stern  lämnat  plats  för  statsrådet  Gripenstedt.  På  hans  föredragning 
beviljades  den  1  juli  sanktion  på  bolagsreglerna,  den  7  augusti 
hölls  konstituerande  bolagsstämma  och  den  15  oktober  öppnade 
banken  sin  rörelse  uti  en  förhyrd  lokal  i  posthuset  vid  Lilla  Nygatan. 

Vi  ha  anfört  namnen  på  några  af  de  personer,  som  bidragit  till 
teckningen,  då  däraf  otvifvelaktigt  framgår,  med  hvilket  förtroende 
det  nya  företaget  möttes  inom  vidt  skilda  lager  af  samhället.  Man 
saknar  kanske  ett  och  annat  af  de  ledande  namnen  inom  hufvudstadens 
köpmanskår  på  den  tiden,  såsom  Schartau,  Schwan  och  Godenius; 
men  detta  bevisar  ingenting  annat  än  att  dessa  antagligen  hade  det 
bra  som  det  var  och  därför  torde  ha  betraktat  alla  nyheter  såsom 
sig  icke  vidkommande.  Eljest  framgår  det  af  alla  meddelanden  från 
den  tiden,  att  den  nya  banken  tillkom  i  ett  mycket  lyckligt  ögonblick, 
om  också  i  slutet  af  en  högkonjunktur,  och  därtill  såsom  den  första 
på  platsen,  då  Stockholm  märkligt  nog  vid  denna  tidpunkt  ännu 
saknade  en  privatbank  och  fick  nöja  sig  med  Riksbanken  såsom  enda 
bank  med  dess  äfven  för  dåvarande  förhållanden  mycket  tunga  och 
föråldrade  maskineri. 

Det  föreligger  öfver  Stockholms  Enskilda  Bank  en  förträfflig  mono* 
grafi,  utgifven  vid  dess  femtioårsjubileum  år  1S06,  författad  af  fram* 
lidne  bankdirektör  H.  Tu.  Frölander,  hvilken  redogör  för  bankens 

78 


inre  utveckling  närmast  ur  tekniska  och  statistiska  synpunkter,  samt 
åtföljd  af  tabeller  och  ypperliga  grafiska  framställningar. 

För  detaljer  i  berörda  hänseenden  må  därför  hänvisas  till  nämnda 
monografi;  min  afsikt  i  det  följande  är  att  behandla  ämnet  ur  en 
annan  synvinkel  och  hufvudsakligen  söka  belysa  bankens  program 
och  utveckling  i  deras  historiska  sammanhang  och  framförallt  med 
hänsyn    till  A.  O.  Wallenbergs  personliga  insats. 

I  den  förut  omnämnda  till  K.  M:t  inlämnade  ansökan  om  oktroj 
lyder  första  satsen: 

För  att  främja  och  betrygga  den  glädjande  utveckling  af  en  nyttig  affärsverks 
samhet,  som  Rikets  handel  och  näringar  upphunnit,  erfordras  ovillkorligen  att 
landets  Bankväsende  motsvarar  allmänna  rörelsens  behof  af  ökad  lättnad  i  pcn= 
ningetransaktioner. 

Redan  här  möter  oss  den  nya  bankorganisationens  ledande  tanke : 
dess  ändamål  är  att  underlätta  likvider;  dess  uppgift  att  i  en  tid,  då 
allmänheten  ännu  knappast  visste,  hvar  den  skulle  göra  af  sina 
pengar,  om  den  hade  några,  skapa  en  institution,  som  icke  endast 
kunde  taga  dem  i  säkert  förvar  utan  också  nyttiggöra  dem  för  den 
allmänna  rörelsen. 

Idén  att  i  upplåningen  se  en  af  bankverksamhetens  förnämsta 
uppgifter  var  ännu  helt  ny.  Problemet  att  uppsamla  det  lediga 
kapitalet  hade,  som  vi  sett  i  föregående  kapitel,  diskuterats, 
t.  ex.  i  Frankrike,  men  utan  att  där  omsättas  i  praktiska  åtgärder. 
I  England  och  framförallt  i  Skottland  fanns  redan  ett  bankväsen, 
som  i  stor  utsträckning  bedref  upplåningsrörelse,  men  systemet  hade 
ännu  icke  öfverförts  till  kontinenten  och  led  dessutom  af  stora  bris* 
ter.  A.  O.  Wallenberg  kände  utan  tvifvel  i  dess  viktigaste  punkter 
till  det  skotska  bankväsendet;  säkert  hade  han  läst  riksarkivarien 
J.  J.  Nordströms^  för  sin  tid  förträffliga  arbete  om  Credit*  och  Bank* 
väsendet,  i  hvilket  denne  med  förståelse  framhåller  de  skotska  ban* 
kernas  företräden  och  särskildt  deras  organisation  af  upplånings* 
rörelsen.  Men  därtill  inskränkte  sig  sannolikt  A.  O,  \\  allenbergs 
kunskap  vid  den  tidpunkt,  hvarom  nu  är  fråga.  När  han  1S67 
skref  sina  längre  fram  omnämnda  artiklar  i  Aftonbladet  om  skotska 
banker,  hade  han  säkerligen  för  just  detta  tillfälle  studerat  sig  in  i  ämnet. 

A.  O.  Wallenberg  var  icke  en  man,  som  när  han  fick  en  idé 
först  undersökte,  om  den  eller  någon  liknande  idé  blifvit  tillämpad 


'  J.  J.  Nordström,  Crcdit=  och  Bankväsendet,  P.  A.  Norstedt  i.x   Söner,  Stock= 
holm  1853. 


på  andra  orter,  utan  han  grep  sig  an  med  dess  realiserande  helt 
oförskräckt  på  egen  hand  och  sökte  genomföra  den  med  okuflig  energi 
och  efter  bästa  förstånd.  Så  tillgick  det  för  öfrigt  nästan  alltid  på 
den  tiden,  icke  bara  i  vårt  land,  utan  i  alla  länder.  Det  hade  ännu 
icke  blifvit  modernt  att,  om  man  ville  organisera  något  nytt  i  eget 
land,  först  skicka  ut  en  studiekommission  för  att  undersöka  förhål* 
landena  utomlands.  Det  finnes  i  själfva  verket  från  midten  af  det 
gångna  århundradets  bankhistoria  såvidt  jag  känner  endast  ett  exem* 
pel  på,  att  något  sådant  försökts,  och  det  var  i  Frankrike  före  grun» 
dandet  af  Sociétc  Générale,  i  det  att  man  då  skickade  öfver  en 
kommission  till  England  för  att  taga  kännedom  om  därvarande 
förhållanden. 

Så  skedde  emellertid  icke  i  Stockholm.  A.  O.  Wallenberg  hade 
klart  för  sig,  att  en  banks  uppgift  bestod  i  att  upp*  och  utlåna 
pengar.  Problemet  koncentrerade  sig  för  honom  i  uppgiften  att 
uppsamla  kapitalet,  och  detta  i  en  tid,  då  vi  sett,  med  huru 
ringa  förståelse  denna  rörelsegrcn  betraktades  icke  bara  af  den  sven* 
ska  allmänheten,  utan  af  våra  lagstiftare,  som  för  bankerna  velat 
förbjuda  en  upplåning,  som  öfverskrede  hälften  af  den  i  banken  inne* 
stående  grundfonden. 

Upplåningen,  sådan  A.  O.  Wallenberg  tänkt  sig  den,  var  en 
nyhet,  icke  endast  för  vårt  lands,  utan,  som  jag  hoppas  kunna  visa, 
för  alla  länders  bankväsen  vid  denna  tid.  Hemligheten  ligger  däri, 
att  han  utgick  från  den  synpunkten  att  banken  skulle  tjänstgöra 
som  »den  enskildes  kassör». 

»Länge  har  man»,  heter  det  i  den  anförda  skrifvelsen  med  hem* 
ställan  om  oktroj,  »i  Sverige  hållit  före,  att  banker  endast  på  ett 
fält  kunna  gagna  och  att  endast  ett  behof  i  denna  väg  vore  att 
fylla,  nämligen  bristen  på  rörelsekapital,  hvilken  man  velat  af  hjälpa 
genom  beredande  af  nya  lånetillfällen.  Anspråken  på  en  ändamåls* 
enlig  bankrörelse  hafva  likväl  numera  vuxit,  ända  därhän,  att  man 
ansett  den  böra,  utom  annat,  vara  dels  den  enskildes  kassör,  dels 
sparbank  i  större  skala  för  att  emottaga  och  fruktbargöra  tillfälliga 
öfverskott,  dels  ock  en  anstalt  för  att,  utan  penningars  försändande 
med  posten  i  hvarje  särskildt  fall,  låta  ombesörja  inkasseringar  och 
utbetalningar  å  annan  ort.  Härtill  torde  äfven  kunna  läggas  en  be* 
höflig  utsträckning  af  det  lånesätt,  som  kallas  kreditivrörelse,  och 
hvilket  allmänt  erkännes  vara  särdeles  gagnande.» 

Härmed    definierar    A.    O.    Wallenberg    bankens    ofvan  antydda 

80 


hufvuduppgift  att  underlätta  likvider  och  att  uppsamla  det  lediga 
kapitalet.  Han  antyder  också  det  för  underlättandet  af  likvider  inom 
landet  så  viktiga  införandet  af  postremissväxeln,  en  uppfinning  af 
Wallenberg  som  icke  hade  något  motstycke  i  något  annat  land. 
Hvad  denna  märkliga  uppfinning  innebar,  får  jag  emellertid  nedan 
återkomma  till.  Jag  skall  först  söka  visa,  hur  A.  O.  Wallenberg 
organiserade  sin  banks  upplåningsrörelse,  som  i  högst  viktiga  hänse* 
enden  skulle  skilja  sig  från  de  skotska  bankernas.  Denna  organisa* 
tion  är  också  den  en  uppfinning,  som  blef  ännu  viktigare  för  det 
svenska  bankväsendets  senare  utveckling  än  postremissväxeln. 

Vi  ha  sett  huru  outvecklad  bankens  inlåningsrörelse  var  före  A. 
O.  Wallenberg.  »I  de  sedelutgifvande  bankernas  bolagsregler», 
skrifver  Frölander  i  sin  förut  omnämnda  bankmonografi.  »förefun= 
nos  egendomliga,  mycket  varierande  och  rörelsen  försvårande  be* 
stämmelser,  med  afseende  å  hvilka  det  stundom  är  svårt  att  förstå, 
hvilka  motiv  som  förestafvat  dem.» 

Som  exempel  anför  han: 

Depositionsbevis  må  ej  löpa  med  högre  ränta  än  3   %. 

Depositionsbevis  äro  betalbara  14  dagar  efter  uppsägning. 

Upp*  och  afskrifningsräkning  må  ej  öppnas,  utan  att  minst  1,000  rdr  insättas 
(750  eller  400  rdr  i  vissa  reglementen).  Insättning  och  uttagning  få  ej  understiga 
100  rdr  (150  rdr,  50  rdr,  30  rdr)  samt  måste  ske  i  jämna  tiotal. 

Räntan  å  lån  skall  utgöra  Vs  %  i  månaden  men  kan  höjas  till  5  %  pro  anno 
om  vinsten  å  kapitalet  för  förflutna  bolagsåret  ej  uppgått  till  5  %. 

Många  andra  exempel  kunde  anföras  och  det  må  särskildt  påpe* 
kas,  att  bankerna  ännu  i  början  af  1850*talet  visst  icke  alltid  betalade 
ränta  å  insatta  medel.  Beträffande  filialbankernas  upplåningsrörelse 
skrifver  riksarkivarien  J.  J.  Nordström\  att  »upp*  och  afskrifnings* 
räkning  utan  ränta  öppnas  för  summor  insatta  för  att  åter  på  en  gång 
eller  i  större  poster  lyftas  och  mot  ränta  efter  omständigheterna,  då 
uttagning  betingas  i  mindre  poster».  Hade  man  insatt  pengar  i  en 
bank,  kunde  man  riskera  att  när  som  helst  få  dem  uppsagda  från 
bankens  sida  med  en  frist  af  ofta  ej  mer  än  14  dagar,  då  den  icke 
längre  ansåg  sig  ha  någon  lönande  användning  för  dem. 

Redan  från  början  af  sin  verksamhet  fastslog  Enskilda  Bankens 
direktion  nya  villkor  för  inlåningsrörelsen: 

Depositionsräntan  för  tre  månaders  uppsägning  sattes  till  5  %. 
Å  upps  och  afskrifning  godtgjordes  3  %,  om  räntan  räknades  från  dag  till  dag, 
men  4  %  om  räntan  räknades  på  minimibalansen  för  hvarje  månad  och  räknings^ 

'  Credit*  och  Bankväsendet,  sid.  259. 

SI 


innchafvarc    crladc   10  kr.  för  den  första  blankcttbokcn  och  2  kr.   50  ore  for  en» 
hvar  af  de  följande; 

i  krcditivräkninj;  belastades  5  ",,  ränta.  1  %  kreditivafsift  och  '/,  %>  afgift  för 
krcditivskuldcns  öfvcrförandc  till  nytt  kreditiv,  hvarj.imtc  hvarjc  blankcttbok  be» 
talades  med  5  kr. 

Redan  under  de  närmast  följande  åren  ncdsattcs  afgiften  för  blan» 
kcttböckerna,  men  den  borttogs  ej   fullständigt  förr  än  år   IS70. 

Det  detaljerade  räntcschcma  för  insättare,  som  vi  ofvan  återgifvit, 
skiljer  sig,  som  man  finner,  högst  väsentligt  från  det  tidigare  god* 
tycket.  Det  kunde  ändras,  men  först  efter  delgifvande  till  kunderna, 
och  var  icke  beroende  af  rörelsens  årsvinst  eller  andra  för  saken 
främmande  faktorer.  Käntelikviderna  erlades  från  bankens  sida  half; 
årsvis  å  sådana  icke  uppsagda  depositioner,  hvilka  minst  ett  halfår 
innestått.  Och  hvad  som  var  det  viktigaste  af  allt,  insättarna  oroa* 
des  icke  af  uppsägningar.  Sedan  banken  varit  i  verksamhet  i  tre 
år,  skrifves  härom  i  1860  års  bankkommittébetänkande  angående 
bankväsendet  i  riket: 

»Banken  har  under  hela  sin  tillvaro  mot  insättarna  icke  vid  nå* 
got  tillfälle  begagnat  sin  uppsägningsrätt,  utan  helt  och  hållet  öfver* 
lämnat  ät  dessa  att  bestämma  om  lyftning  eller  återinsättningar.^ 

Utan  tvifvel  förklarar  denna  liberalitet  från  bankens  sida  mycket 
af  den  stora  och  kanske  äfven  för  dess  upphofsman  oväntade  fram* 
gång  med  afseende  på  inlåningen,  som  banken  redan  under  de  första 
åren  af  sin  verksamhet  hade  att  glädja  sig  åt.  Hvilken  epok  Stock* 
holms  Enskilda  Bank  i  fråga  om  inlåningen  bildade  i  det  svenska 
bankväsendets  utveckling  under  lSOO*talet,  framgår  också  af  den  sta* 
tistik  däröfver  som  återgifves  i  1860  års  nyss  omnämnda  kommitté* 
betänkande.  Kommitterade  hade  till  och  med  funnit  sig  föranlåta 
att  behandla  Stockholms  Enskilda  Bank  såsom  en  företeelse  alldeles 
för  sig  och  såsom  särskildt  ägnad  att  ådraga  sig  uppmärksamhet. 

Vi  meddela  härmed  några  utdrag  ur  det  ifrågavarande  kommitté* 
betänkandets  öfversikt  öfver  de  enskilda  svenska  bankernas  och  fi* 
lialbankernas  upplåningsrörelse  åren  1834 — 1859. 

A  A  upp*  och  af* 

deposition  skrifning 

1834  P-Jr  rmt  Rö-  :::-.t 

Enskilda  banker 3,380  111,334 

1850 
Enskilda  banker  (8)  48,135  1,589,961 

82 


Å  Auppsochaf* 

deposition  skrifning 

1855  Rdr  rmt  Rdr  rmt 

Enskilda  banker  (8)  1,153,275  3,505,418 

Filialbanker  (6)  282.500  1,382,823 

1,435.775  4,888,241 

1856 

Enskilda  banker  (8) 969,435  1.959,030 

Stockholms  Enskilda  Bank...      538,600  224,084 

Filialbanker  (7)  379,894  954.107 

1,887,929  3,137,221 
1857 

Enskilda  banker  (11) 1,142,230  2.917,197 

Stockholms  Enskilda  Bank...  2,415,700  472,141 

Filialbanker  (7) 389,385  529,148 

3,947,315  3,918,486 
1858 

Enskilda  banker  (11) 1,890,175  4.182.483 

Stockholms  Enskilda  Bank...  5.857.200  3,649.594 

Filialbanker  (10)    894.508  1,086,906 

8,641,883  8,918,983 
1859 

Enskilda  banker  (11) 2,415,450  3,155.609 

Stockholms  Enskilda  Bank...  5,387,300  2,583,910 

Filialbanker  (17)    1.780,790  1.455.278 

9,583,540  7,194,797 

Stockholms  Enskilda  Banks  ledande  ställning  i  fråga  om  upplå* 
ningsrörelsen  faller  starkt  i  ögonen.  Det  framgår  också  af  tablån 
att,  efter  de  tre  första  åren  af  bankens  verksamhet,  proportionen  mel* 
lan  å  deposition  och  å  upp*  och  afskrifning  innestående  medel  för* 
höll  sig  så,  att  de  senare  utgjorde  ungefär  50  °o  af  de  förra.  Icke 
mer  än  omkring  hälften  utgjordes  alltså  af  a  vista  medel,  ehuru 
detta  förhållande  naturligtvis  varierade  något  år  efter  år.  Resten 
disponerade  banken  på  längre  tider  och  kunde  därför  vid  en  till* 
fällig  panik  icke  behöfva  riskera  att  få  sina  kassor  plötsligt  tömda. 
Redan  från  början  hade  A.  O.  Wallenberg  alltså  här  lyckats  skapa 
en  fördelaktig  garanti  mot  oförutsedda  händelser.  Men  å  andra  si* 
dan  var  det  gifvet,  att  systemet  att  bygga  bankrörelsen  mindre  på 
eget  kapital  än  på  främmande  medel  ändå  icke  kunde  bedrifvas  utan 
alltför  stora  risker,  försåvidt  icke  också  bankens  utlåning  placerades 
till  öfvervägande  del  i  papper  med  ringa  omloppstid.  Införandet  af 
upplåning  i  stor  skala  medförde  som  en  logisk  konsekvens,  att  de 
svenska  bankerna  icke  som  förut  kunde  placera  sina  medel  till  största 

S3 


delen  i  reverslån  med  eller  utan  borgen,  utan  måste  öfvergå  till 
korta,  lätt  negociabla  papper,  eller  med  andra  ord  till  diskonte* 
ring  af  affärsväxlar  såsom  en  hufvuduppgift.  Det  var  också  detta 
A.  O.  Wallenberg   gjorde. 

Men  innan  jag  öfvergår  till  att  något  närmare  granska  hans  ut» 
låningspolitik,  må  det  tillåtas  mig  att  göra  en  jämförelse  mellan  hans 
upplåningssystem  och  det  skotska,  som  vid  den  tidpunkt,  då  Stock* 
holms  Enskilda  Bank  började  sin  verksamhet,  var  det  enda,  som  i 
mycket  stor  utsträckning  lyckats  uppsuga  det  lediga  kapitalet  ge* 
nom  upplåning.  A.  O.  Wallenberg  har  själf  i  sin  artikelserie  i  Af* 
tonbladet,  som  började  i  december  1867,  utvecklat  de  väsentliga  skilj* 
aktigheter,  som  karakteriserade  den  svenska  och  den  skotska  upp* 
låningen.  En  likhet  var  att  det  i  Skottland  liksom  i  Sverige  i  all* 
mänhet  betalades  ränta;  i  det  förra  landet  dock  ej  på  kortare  tid 
än  en  månad.  Villkoren  för  räntegodtgörelsen  voro,  som  vi  strax 
skola  finna,  väsentligen  olika. 

Den  principiellt  viktigaste  skillnaden  var  emellertid,  att  allmän* 
heten  i  Skottland  kunde  när  som  helst  utbegära  sitt  kapital,  eller 
med  andra  ord  att  det  var  helt  och  hållet  a  vista,  hvilket  gifvetvis 
för  bankerna,  liksom  också  indirekt  för  insättaren,  måste  innebära 
den  största  risk. 

»Då  man  besinnar»,  skrifver  A.  O.  Wallenberg,*  »att  mer  än  tusen 
miljoner  riksdaler  på  denna  grund  kunna  begäras  af  de  skotska 
bankerna,  i  händelse  allmänheten  skulle  gripas  af  farhågor,  torde 
man  åtminstone  kunna  säga,  att  denna  praxis  ej  är  tillämplig  an* 
norstädes  än  i  Skottland.  Lämplig  är  den  ingenstädes.  Och  1857 
års  händelser  visade  att  en  bank,  hvars  affärer  voro  så  sunda  att 
den  kunde  återbegynna  bankrörelsen,  bragtes  till  att  stoppa,  emedan 
den  ej  kunde  tillfredsställa  alla  dem,  som  ville  och  ägde  rättighet 
att  vid  anfordran  utbekomma  sina  insatta  penningkapital.  I  Sverige 
äro  penningar  på  deposition  emottagna  på  1,  2,  3,  4  eller  6  måna* 
ders  uppsägning.  Af  de  fyrtio  miljonerna,  som  äro  insatta  i  de 
svenska  bankerna,  äro  omkring  V4  P^  depositionsräkning.  Detta  är 
vida  försiktigare  och  innebär  en  förbättring  af  den  skotska  metoden. 
Hos  nästan  alla  författare  uti  dessa  ämnen  finner  man  uppgifvet 
att  bankernas  trygghet  beror  därpå,  att  alla  inse  de  olyckliga  följ* 
der,  som  skulle  uppkomma,  om  bankerna  hindras  i  deras  jämnt 
fortgående    rörelse.     Om    insättarna    rusa    till  bankerna   och  begära 

^  Aftonbladet  dec.  1867. 

84 


penningar  utan  att  behöfva  dem,  måste  bankerna  i  sin  tur  icke 
allenast  upphöra  med  sin  utlåningsrörelse,  utan  naturligen  äfven  i 
sin  ordning  af  sina  gäldenärer  utkräfva  allt  hvad  utkräfvas  kan,  och 
så  spridas  svårigheterna  till  alla  näringsgrenar.» 

Häri  låg  alltså  A.  O.  Wallenbergs  stora  insats,  att  han  var  den 
förste  bland  alla,  som  genom  stadgande  af  olika  uppsägningster* 
miner  för  å  deposition  insatta  medel  införde  det  rätta  förhållandet 
mellan  in*  och  utlåningen,  så  att  omloppstiderna  å  båda  sidor  ba^ 
lanserade  hvarandra.  Detta  system  fanns  icke  i  Skottland  och  icke 
heller  i  något  annat  land  vid  den  tidpunkt,  då  Stockholms  Enskilda 
Bank  grundades.  Detta  är  alltså  en  uppfinning  af  A.  O.  Wallen* 
berg  så  stolt  som  trots  någon  och  får  betraktas  såsom  en  af  hörn* 
stenarna  i  det  svenska  bankväsendet,  liksom  den  sedermera  blef  en 
mäktig  häfstång  för  utvecklingen  af  de  moderna  affärsbankerna  i  de 
flesta  andra  länder.  En  annan  skillnad  mellan  det  skotska  upplå* 
ningssystemet  och  det  svenska  var,  att  räntan  å  de  inlånade  med= 
len  i  Skottland  aldrig  var  fixerad  för  någon  längre  tid  utan  änd* 
rades  från  dag  till  dag  i  förhållande  till  dagsdiskontot.  Som  en 
följd  däraf  att  de  skilda  insättningarna  voro  a  vista,  kunde  ban* 
kerna  där  också  när  som  helst  återfordra  till  omedelbar  betalning 
på  kreditiv  utestående  medel,  under  det  att  denna  fara  var  utesluten 
i  Sverige. 

Den  viktigaste  förändring,  som  upplåningsrörelsens  bedrifvande 
i  stor  omfattning  framkallade,  var  emellertid  såsom  redan  antydts 
omläggningen  i  utlåningsrörelsen,  beroende  på  nödvändigheten  att 
öfvergå  i  allt  större  utsträckning  till  växeldiskontering  och  växel* 
köp  i  stället  för  reversbelåning. 

Växeldiskontering  idkades  af  de  mindre  privatbankerna  i  början 
på  1850«talet  i  ringa  omfattning  och  köpta  växlar  förekommo  icke 
alls.  Första  gången  köpta  växlar  figurera  bland  tillgångarna  för 
enskilda  banker  är  1855,  då  Skånes  Enskilda  Bank  hade  att  upp* 
visa  en  post  på  28,660  rdr.  I  Stockholms  Enskilda  Banks  proto* 
koll  för  den  19  oktober  1857  föreslår  A.  O.  Wallenberg,  att  banken 
hädanefter  skulle  bland  sina  rörelsegrenar  upptaga  äfven  diskontc* 
ring  åt  andra  banker.  Direktionen  biföll  också  detta  men  tills* 
vidare  endast  till  ett  belopp  af  100,000  rdr.  Bankens  egna  sedlar 
skulle  lämnas  som  valuta. 

Såväl  växeldiskonteringen  som  rediskonteringcn  togo  stark  fart 
redan    under    de   första    åren    af  Stockholms  Enskilda  Banks  verk* 

85 


samhet.  Snart  öfvergick  man  ocksA  i  öfvcrcnsstämmelse  med  pro* 
grammet  till  köp  af  utrikes  växlar. 

»Den  ökade  tillgången  på  inrikes  växlar  antyder»,  såsom  det  heter 
i  en  af  bankens  styrelseberättelser  från  dessa  år,  »dels  tilltagande 
affärsverksamhet  dels  ock  att,  då  köpslut  om  varor  komma  till  stånd, 
växelförskrifningar  därå  utfärdas  vida  mera  nu  än  förr:  ett  förhål* 
lande,  som  direktionen  anser  förnämligast  härröra  däraf,  att  Stock* 
holms  Enskilda  Bank,  likasom  de  flesta  andra  banker,  numera  läm* 
nar  företräde  åt  växeldiskontering  framför  lån  mot  reverser.» 

Afven  här  framträder  det  ursprungliga  Wallenbergska  program* 
met,  att  en  banks  första  uppgift  vore  att  underlätta  likvider.  Varu* 
belåningen  bedrefs  i  öfverensstämmclse  härmed  i  en  utsträckning, 
som  hittills  varit  okänd  i  vårt  land. 

Att  Stockholms  Enskilda  Bank  gick  i  spetsen  för  utvecklingen 
i  fråga  om  växeldiskontering  framgår  af  statistiken  öfver  växeldis* 
konteringens  utveckling  i  de  svenska  bankernas  rörelse  under  åren 
1856— 1S59  enligt  följande  tablå,  däri  talen  angifva  tusental  riks* 
daler  riksmynt. 


1856. 


Dec. 


Stockholms   Andra  en» 
Enskilda     skilda  ban» 
I        Bank  kcr 


608  ! 


58 


Filul. 
banker 


640 


1857. 


Mars 
Juni 
Scpt. 
Dcc. 


1858. 


Mars 
Dcc. 


1859. 


Dec. 


486 

70 

730 

229 

101 

606 

15 

— 

859 

754 

496 

530 

1,028 

707 

557 

2,396 

637 

772 

3.021 

1,559 

1,483 

Men  i  samma  mån  som  de  enskilda  bankerna  omlade  sin  rörelse 
och  öfvergingo  från  reverslån  mot  säkerhet  af  borgen,  inteckningar 
eller    obligationer    och    dylika    hypotek    till    växeldiskontering  och 


86 


varubelåning,  blef  det  gifvetvis  svårare  att  erhålla  lån  mot  pant  af 
den  förra  kategorien  af  säkerheter.  Inom  finanspolitiken  trängde 
emellertid  den  tanken  igenom  såsom  riktig,  att  depositionsbankerna 
icke  borde  fastlåsa  sina  tillgångar  i  långa  lån.  En  följd  däraf  blef, 
att  t.  ex.  jordbruket  fick  att  kämpa  med  ökade  svårigheter.  I  det 
af  särskilda  kommitterade  —  bland  dem  riksarkivarien  J.  J.  Nord* 
ström  —  utarbetade  betänkandet  angående  förändrad  organisation 
af  hypoteksinrättningarna  i  riket  heter  det  också  :^  »Hvad  som 
icke  minst  hämmat  jordbrukets  framsteg  har  varit  saknaden  af 
ändamålsenliga,  för  jordägarnas  behof  lämpade  kreditinrättningar». 
Man  måste  betänka,  att  det  var  just  vid  denna  tidpunkt,  som 
jordbrukstekniken  slog  in  på  nya  banor  och  man  började  ersätta 
den  lefvande  arbetskraften  i  viss  mån  med  förbättrade  åkerbruks* 
redskap  och  åkerbruksmaskiner,  t.  ex.  tröskverk.  Men  anskaff- 
ning af  dylika  maskiner  kräfde  kapital.  Frånsedt  landshypoteks* 
föreningarna,  som  själfva  fingo  sköta  sin  upplåning,  var  ända  till 
år  1861  Rikets  Ständers  bank  den  enda  hypoteksinrättningen  för 
jordegendom. 

Men  nyssnämnda  år  bildades  Allmänna  Hypoteksbanken,  som 
öfvertog  alla  Riksbankens  fordringar  mot  fastighetsinteckningar  på 
landet  och  hädanefter  blef  den  förnämsta  långifvaren  till  de  sär* 
skilda  hypoteksföreningarna.  Samma  år  inrättades  i  analogi  därmed 
en  Allmän  Hypotekskassa  för  Sveriges  städer,  som  på  samma  sätt 
ombesörjde  upplåning  åt  hypoteksföreningarna  mellan  fastighets* 
ägarna  i  rikets  städer  och  köpingar.-  Det  var  också  i  naturlig  an* 
slutning  därtill  som  A.  O.  Wallenberg  år  1861  tillsammans  med 
sin  blifvande  antagonist  A.  W.  Dufwa  stiftade  Stockholms  Hypo* 
tekskassa. 

Men  hvarken  jordbrukarna  eller  städernas  fastighetsägare  ville  här* 
med  gifva  sig  till  freds.  Bankernas  växande  inlåningsräkningar 
visade,  att  det  fanns  kapital  i  landet,  och  hvarför,  frågade  man  sig, 
skulle  icke  detta  också  komma  fastighetsägarna  till  godo?  I  riks* 
dagen  agiterade  bönderna  och  år  1867  tillsattes  ett  särskildt  utskott 
för  att  undersöka  möjligheten  af  att  genom  ny  banklagstiftning 
finansiellt  stödja  jordbruket.  Detta  utskott  hade,  utan  att  närmare 
känna  det,  förälskat  sig  i  det  skotska  bankväsendet,  som  det  inbil» 

*  Stockholm,  Hörbergska  boktryckeriet  1S60,  sid.  5. 

^  Samtidigt  upplöstes  den  p.i  lS30-talet  bildade  Bruksägarnas  Hypotekskassa, 
som  haft  till  uppgift  att  bereda  län  mot  inteckning  i  bruksegendom. 

87 


lade  sig  vara  synnerligen  lämpligt  organiseradt  och  böra  tjäna  det 
svenska  till  föredöme,  särskildt  i  friga  om  beviljandet  af  fastighets» 
krediter.  Det  var  detta  aktstycke,  som  gaf  A.  O.  VCallenberg  an» 
ledning  till  att  skrifva  sina  ofvan  citerade  fem  artiklar  i  Aftonbladet  i 
slutet  af  år  1867  med  paralleller  mellan  det  svenska  och  det  skotska 
bankväsendet.  Han  karakteriserade  däri  utskottets  utredning  så, 
att  det  önskade  få  upprättade  banker,  där  alla  samhällsklasser  skulle 
insätta  sitt  kapital  men  endast  jordbrukare  få  låna. 

Kraftigt  bemöter  han  denna  ståndpunkt  och  häfdar  det  program» 
met,  att  man  icke  finge  sammanblanda  en  affärsbanks  uppgift  med 
en  hypoteksbanks.  Men  i  Sverige  var  det  alltid  så,  att  om  man  hade 
något  som  i  sitt  slag  var  bra,  så  skulle  man  genast  göra  något 
annat  af  det;  om  en  person  dög  till  en  sak,  så  skulle  han  duga  till 
allt,  och  om  någon  tillkämpade  sig  en  fördel  eller  vinst,  så  kom 
afunden  genast  och  sökte  förstöra  den. 

»I  Sverige  har  man»,  yttrar  han,  »genom  klok  omtanke  inrättat  sär» 
skilda  institutioner,  hvilka  kunna  gifva  fastighetsägaren  amorterings* 
lån  och  därigenom  skydda  honom  för  uppsägningar.  Bankerna 
hvarken  kunna  eller  böra  befatta  sig  därmed.  Det  är  samma  skill* 
nad  emellan  amorteringslån  och  den  dagliga  lånerörelsen  och  pen* 
ningomsättningen,  som  emellan  'stående  godset'  och  'det  löpande' 
uti  ett  fartygs  tackling.  Intetdera  kan  med  framgång  begagnas  i  det 
andras  ställe.  Men  här  har  man  en  ofantlig  benägenhet  att  använda 
både  personer  och  institutioner  för  andra  ändamål  än  hvartill  de 
äro  ämnade.  Så  äflas  man  att  göra  sparbanker  till  depositbanker, 
genom  att  förmå  dem  emottaga  stora  belopp  af  få  personer;  af 
depositbankerna  vill  man  göra  hypoteksbanker  genom  att  af  dem 
fordra  långa  lån  på  svårligen  realisabla  säkerheter;  af  hypoteksban» 
ken  vill  man  göra  en  statsinstitution,  som  vore  särdeles  lämplig  att 
kapitalisera  grundräntorna,  då  man  likväl  har  både  stats»  och  riks* 
gäldskontor.  På  detta  sätt»,  utbrister  han  på  sitt  temperamentsfulla 
sätt,  »blir  allting  väl  beställdt,  och  med  det  hela  går  väl  i  sinom  tid 
på  samma  sätt,  som  det  gick  med  det  svenska  linjeskepp,  till  hvars 
chef  en  källarmästare  befordrades.» 

Vi  ha  nu  sett,  huru  A.  O.  Wallenberg  utarbetade  sitt  bankprogram 
och  huru  olika  det  gestaltade  sig  i  jämförelse  med  andra  samtida 
institutioner.  Vi  ha  återgifvit  hans  egen  definition  af  en  banks  upp» 
gift  »såsom  den  enskildes  kassör»  och  vi  ha  sett,  hvilka  konsekvenser 
för   bankens  rörelse  som  följde  af  den  nya  principens  tillämpning. 

88 


Återvända  vi  nu  ett  ögonblick  till  midten  af  1850*talet  och  taga 
i  betraktande  de  strömningar,  som  gjorde  sig  gällande  i  andra  län* 
der,  så  framträder  kontrasten  skarpt.  Framförallt  gäller  detta  vid 
en  jämförelse  med  Tyskland.  Där,  men  icke  hos  A.  O.  Wallenberg, 
finner  man,  såsom  vi  redan  framhållit,  inflytande  från  den  idékrets, 
som  låg  till  grund  för  Crédit  Mobilier#systemet. 

Man  jämföre  det  blygsamma  programmet  i  Stockholms  Enskilda 
Banks  oktrojansökan  och  de  uttalanden,  som  framkommo  t.  ex.  i  sty* 
relseberättelsen  för  A.  Schaffhausenscher  Bankvereins  första  verksam* 
hetsår  1852.  »Det  är  ett  stort  bankinstituts  uppgift»,  heter  det  där,  »att 
genom  sitt  eget  deltagande  (durch  eigene  Beteiligung)  skapa  nya  industri* 
grenar  och  att  genom  auktoriteten  af  sin  på  grundlig  pröfning  och  insikt 
grundade  rekommendation  förmå  landets  kapitalister  att  placera  sina 
lediga  medel  i  sådana  industrier,  som  —  riktigt  planlagda  — lofva  vinst.» 

Det  är  programmet  för  en  emissionsbank.  A.  O.  Wallenberg 
däremot  hade  lagt  den  solida  grunden  för  en  modem  affärsbank. 
Det  gällde  för  honom  handel  men  icke  industriellt  nyskapande.  Man 
kan  tycka  detta  vara  en  ensidighet,  men  säkert  är,  att  om  A.  O. 
Wallenbergs  begåfning  icke  haft  denna  begränsning,  så  hade  han 
icke  blifvit  den  store  reformator  han  blef  och  Sverige  i  denna  stund 
icke  haft  det  bankväsende  det  har  och  som  gjort  det  nuvarande 
stora  ekonomiska  uppsvinget  möjligt.  Om  man  bortser  från  Eng* 
land  och  Skottland,  inrättade  de  stora  kulturländerna  först  långt 
efter  Sverige  depositionsbanker.  Ännu  i  dag  spelar  i  de  flesta  länders 
banker  det  egna  kapitalet  större  roll  än  hos  oss.  I  Tyskland  bör* 
jade  insättningsräkningarna  svälla  i  större  omfattning  först  omkring 
1900,  och  bankaktiebolagen  ha  där  haft  en  konkurrens  om  det  lediga 
kapitalet  med  sparbankerna,  som  de  ej  kunnat  öfvervinna.  I  Frank* 
rike  äro  icke  heller  inlåningsräkningarna  relativt  taget  så  stora,  bero* 
ende  närmast  på  att  fransmannen  har  för  vana  att  så  fort  som  möjligt 
omsätta  sitt  sparkapital  i  fasta  placeringar,  särskildt  statspapper. 

Huru  insättningarna  utvecklat  sig  i  Sverige  efter  1860*talet  till 
våra  dagar  framgår  af  nedanstående  tablå: 

Summan  af  alla  insättningar  i  Sveriges  banker  och  sparbanker 
(inklusive  Postsparbanken). 
Sparbanker:  Kronor 

1860 27,000.000 

1886 231.000.000 

1900 500.000,000 

1913 953.000.000 

7.    A.  O.  WslltnbtTg.  §9 


Postsparbanken  (särskildt):  Kronor 

1886 2.000.000 

1913 48.000.000 

Enskilda  banker  och  AktiebolaKsbankcr: 

1865 40.000.000 

1881 300.000.000 

1886 328.000.000 

1900 772.000,000 

1915 2.000.000,000 

Ännu  mera  belysande  är  nedanstående  uppställning,  uttryckt  i 
riksmark,  som  jag  meddelar  efter  Sven  Brismans  »De  Aloderna 
Affärsbankerna» : ' 


Bankmedel  pr  invånare  i  olika  länder  år  1913. 


Australien 

Förenta  staterna 

Canada  

Skottland  

England 

Sverige    

Danmark    

Belgien   

Irland 

Norge 

Österrike    

Frankrike   

Finland  

Tyskland    

Sydafrika    

Japan  

Ryssland    


Egna 
medel 

Insätt- 
ningar 

Samtliga 
bank. 
medel 

170 

620 

790 

134 

600 

734 

117 

593 

710 

73 

520 

593 

45 

440 

485 

115 

330 

445 

102 

340 

442 

72 

320 

392 

51 

320 

571 

55 

265 

320 

52 

155 

207 

40 

160 

200 

40 

160 

200 

49 

134 

185 

26 

155 

181 

15 

45 

60 

11 

37 

48 

'  Sven    Brisman,    De    Moderna    Affärsbankerna,  Stockholm,  P.  A.  Norstedt  & 
Söners  Förlag  1915,  sid.  466. 


90 


Man  finner  häraf,  att  Sverige  i  fråga  om  inlåningen  kommer  när- 
mast efter  de  anglosachsiska  länderna.  Denna  stolta  utveckling  är 
en  direkt  följd  af  A.  O.  Wallenbergs  verk. 

Men  jämte  inlåningsrörelsens  organisation  har  A.  O.  Wallenberg 
gjort  en  annan  stor  uppfinning  på  det  banktekniska  området,  post* 
remissväxeln,  och  dess  användande  ingick,  såsom  vi  påpekat,  redan 
från  början  i  Stockholms  Enskilda  Banks  program.  Problemet  var, 
som  det  däri  heter,  att  utan  penningars  försändande  med  posten 
i  hvarje  särskildt  fall  låta  ombesörja  inkasseringar  och  utbetalnin* 
gar  å  annan  ort. 

A.  O.  Wallenberg  har  själf  berättat,^  hur  han  fick  uppslaget.  När 
han  såg  de  stora  summor,  som  i  voluminösa  paketer  sändes  från 
en  ort  till  en  annan,  fick  han  den  idén,  att  mycket  vore  vunnet  om 
man  kunde  skicka  en  papperslapp  i  stället  för  tusentals.  Utgående 
härifrån  konstruerade  han  fram  sin  metod  och  fann  formen  för  den 
anvisning  som  behöfdes.  Den  innebär,  att  den  bank,  som  lämnar 
sitt  biträde  med  anvisningens  utställande,  får  genom  betalning  af 
den  som  köper  postremissväxeln  en  tillfällig  kassaförstärkning;  och 
den  bank,  som  å  annan  ort  infriar  samma  postremissväxel,  får  där* 
igenom  en  disponibel  tillgång  på  den  plats,  där  postremissväxeln 
utställts. 

De  svenska  bankerna  accepterade  denna  idé  och  utställa  och  in* 
lösa  numera  postremissväxlar  utan  någon  kostnad  för  vare  sig  af* 
sändare  eller  emottagare.  Systemet  saknar  motstycke  i  något  annat 
land  utom  Finland,  som  infört  postremissväxeln,  och  kan  betecknas 
såsom  en  stor  teknisk  framgång. 

Redan  de  båda  första  åren  af  Stockholms  Enskilda  Banks  verk* 
samhet  var  omsättningen  af  genom  densamma  förmedlade  postre* 
missväxlar  betydande  och  ställde  sig  enligt  styrelseberättelserna  på 
följande  sätt: 

Inlösta  Utställda 

växlar.  växlar. 

1858   Rmt  Rdr  9.950.000      Rdr  10.530.600 

1859 17,185.000  14.638,500 


*  Se  Bilaga  III,  sid.  239. 


91 


Sedermera  har  postremissväxeln  i  Sverige  ingått  I  det  allmanna 
medvetandet  såsom  ett  oumbärligt  betalningsmedel,  hvarmed  alla 
banker  betjäna  allmänheten.  Summan  af  genom  postremissväxlar 
förmedlade  likvider  uppgick  under  år   1915  till  4,6  miljarder  kr. 


^^^^^^^^^^^^^^rm^^^^^^^^^^^^^^^^^l 


92 


KRISEN  1857.  -  OBLIGATIONSHANDEL  OCH  STATS* 
LÅN.  -  KRIGET  1870.  -  KURSVINSTER  Å  FRANSKA 
RENTES.  -  DEN  DAGLIGA  KASSAPOLITIKEN.  -  AR* 
BITRAGEAFFARER.  -  DE  LYCKLIGA  RESULTATEN 
UNDER  1870.TALET.  -  PERSONLIGA  KONTROVERSER. 
-  SCHISMEN  1871.  -  EKONOMISK  JOURNALISTIK  OCH 
JOURNALISTISKA   MISSGREPP.  -  SOM  ARBETSCHEF. 


AG  har  i  det  föregående  skisserat  A.  O.  Wallenbergs 
program  för  Stockholms  Enskilda  Bank.  Det  må  nu 
också  konstateras,  att  banken  under  de  första  åren 
trots  krisen  1857  hade  att  uppvisa  goda  bokslut.^ 
Med  bankrörelsens  växande  omfattning  följde  ökadt 
behof  af  lokalutrymme.  Ursprungligen  hade  banken  på  fem  år 
förhyrt  lokal  i  posthuset  vid  Lilla  Nygatan.  Men  där  blef  snart 
för  trångt,  och  i  maj  1860  inköpte  styrelsen  en  fastighet  mellan 
Stora  och  Lilla  Nygatorna,  samt  mellan  dåvarande  Joachim  Bryggares* 
gränd  och  Lejonstedtsgränden,  utgörande  hela  kvarteret  Fan,  hvilkct 
köp  konfirmerades  af  extra  bolagsstämma  den  15  oktober  samma 
år.  Det  nya  bankhuset  invigdes  i  juni  1863  och  var  för  sin  tid 
särdeles  präktigt,  ehuru,  såsom  det  blifvit  anmärkt,  A.  O.  Wallen* 
bergs  anspråkslöshet  i  personlig  bekvämlighet  gjorde  att  utrymmet 
för  direktionen  tillmättes  mycket  knappt.  Styrelsen,  verkst.  direktören 
och  kassadirektören  fingo  blott  ett  enda  rum  tillsammans.  De, 
som  på  den  tiden  sökte  ett  enskildt  samtal  med  bankens  ledare, 
kunna  också  erinra  sig,  att  han  antingen  förde  dem  till  en  fönster* 
smyg  ute  i  stora  banksalen  eller  till  ett  litet  mörkt,  åt  gården 
vettande  rum,  som  snart  fick  vedernamnet  »svarta  kammaren». 
Vi    ha    i    det    föregående    kapitlet  sett,  på  hvilket  storartadt  sätt 

'  För    de    ekonomiska    och   statistiska  detaljerna  se  Th.  Frölander,  Stockholms 
Knskilda  Bank  1856—1906.  Centraltryckcriet,  Stockholm  1907- 


95 


bankens  upplåningsrörclse  växte.  Saken  var  så  ny,  att  kollegerna 
inom  bankvärlden  icke  riktigt  ville  sätta  tro  till  de  Wallenbergska 
siffrorna.  Särskildt  lär  man  ha  skämtat  däröfver  i  Göteborg,  där 
Göteborgs  Enskilda  Bank,  som  dä  ansågs  som  ett  mönstcrinstitut, 
icke  hade  någon  liknande  rörelse.  A.  O.  Wallenbergs  depositions» 
rörelse,  menade  man,  var  icke  någon  deposition,  utan  en  på  en» 
skilda  håll  gjord  upplåning  i  större  klumpar. 

Göteborgs  Handels*  &.  Sjöfartstidnings  redaktör  S.  A.  Hfdlunu 
skickades  därför  upp  till  A.  O.  Wallenberg  för  att  söka  sondera 
terrängen,  men  denne  lär  ha  tagit  fram  kassaboken  och  låtit  inter* 
pellanten  titta  och  konstatera  mellan  tre  och  fyrahundra  insätt» 
ningar  i  månaden. 

Man  läste  där  t.  ex.:  Skådespelare  N.  N.  500  rdr,  grefvama 
X.  800  rdr,  guvernanten  Y.  300  rdr  o.  s.  v. 

»Tror  man  i  Göteborg»,  yttrade  Wallenberg  spefullt,  »att  jag 
går  och  upptar  lån  af  aktörer  och  skolmamseller?» 

Men  de  goda  göteborgarna  ville  icke  låta  sig  öfvertygas,  och  när 
Hedlund,  som  kunnat  konstatera  faktum,  pläderade  för  den  nya 
metodens  införande  också  i  Göteborg,  lär  man  med  en  axelryckning 
ha  affärdat  honom:  ^^Sköt  herrn  sin  tidning,  vi  skola  nog  förstå 
att  sköta  Göteborgs  Enskilda  Bank.» 

Krisen  1857  kom  under  bankens  andra  verksamhetsår  och  hade 
närmast  sin  orsak  i  den  penningkris,  som  utbrutit  i  Hamburg  och 
återverkade  på  den  svenska  marknaden  på  den  grund  att  svenska 
köpmän  där  hade  stora  blankokrediter,  hvilka  till  stor  del  indrogos 
eller  hvilka  man  i  hvarje  fall  försökte  indraga. 

Afven  Stockholms  Enskilda  Bank  fick  sin  känning  af  krisen,  i 
det  att  allmänheten  rusade  till  för  att  uttaga  sina  insättningar.  Ban* 
ken  handlade  till  en  början  liberalt  och  infriade  äfven  på  tre  må* 
nåders  uppsägning  ställda  depositionsbevis  mot  en  liten  provision; 
men  då  det  under  loppet  af  november  visade  sig,  att  dessa  uttag* 
ningar  synbarligen  endast  gjordes  för  att  åtkomma  pengar  för  skrin* 
läggning,  upphörde  man  därmed.  Depositionsbevis  uppsades  emel* 
lertid  att  före  årsskiftet  utbetalas  till  mer  än  1,300,000  rdr.  Under 
samma  tid  visade  sig  en  stor  del  af  bankens  gäldenärer  vara  ur* 
ståndsatta  att  fullgöra  sina  förbindelser  till  banken.  Ställningen 
såg  ett  ögonblick  nog  så  hotande  ut,  men  allt  gick  bra,  och  ban* 
ken  behöfde  icke  ens  mot  någon  af  sina  kunder  vidtaga  exekutiva 
åtgärder  eller  påyrka  någons  försättande  i  konkurs. 

94 


Detta  var  för  visso  ett  vackert  kraftprof  för  en  så  ung  bank. 

Verkan  af  krisen  återspeglas  i  bankens  styrelseprotokoller  från 
den  tiden.  Räntan  å  depositionsräkningen  höjdes  för  vissa  belopp 
och  på  längre  terminer  den  9  dec.  1857  till  6  %,  och  i  februari 
följande  år  började  pengarna  ånyo  inströmma.  Den  30  april  kunde 
man  åter  sänka  depositionsräntan. 

Under  tiden  hade  A.  O.  Wallenberg  bland  annat  ingripit  i  en 
Skånes  Enskilda  Bank  rörande  episod,  som  finnes  relaterad  i  lands* 
höfding  S.  J.  von  Troils  Minnen  från  en  sjuttioårig  lefnad-  Skåne* 
bankens  sedlar  hade  i  stor  mängd  kommit  öfver  till  Danmark, 
uppsamlades  där  och  presenterades  till  inlösen  vid  kontoret  i  Malmö. 
Mäklarkontoren  i  Köpenhamn  inväxlade  nämligen  sedlarna  mot 
rabatt  i  Köpenhamn,  men  erhöllo  full  valuta  i  Malmö.  Det  var  en 
lönande  affär  och  Malmökontorets  kassa  nedgick  dag  för  dag. 
Situationen  blef  alltmer  betänklig  och  man  insåg  slutligen,  att  om 
Skånebanken  måste  stängas,  det  skulle  få  allvarsamma  följder  för 
de  öfriga  enskilda  bankerna  i  riket. 

Landshöfding  v.  Troil  vände  sig  då  till  finansministern  frih.  Gripen* 
stedt  och  denne  konfererade,  efter  hvad  man  har  anledning  antaga, 
med  A.  O.  Wallenberg.  De  kommo  öfverens  om,  att  Skånebanken 
skulle  i  Skånes  Hypoteksförening  deponera  värdepapper  för  att  i 
valuta  få  föreningens  obligationer.  Dessa  skulle  sedan  belånas  af 
Riksgäldskontoret,  hvarefter  Riksbanken  skulle  genom  sitt  kontor 
i  Malmö  tillhandahålla  Skånebanken  det  nödiga  beloppet,  som  rörde 
sig  om  500,000  rdr. 

Men  när  slutligen  lånet  skulle  lyftas  af  Skånebankens  ombud  i 
Stockholm,  grosshandlare  A.  Berghman,  vägrade  denne  att  ikläda 
sig  borgen.  Hvarje  ögonblick  var  nu  dyrbart.  Formen  fordrade 
en  personlig  ansvarighet.  Frih.  Gripenstedt  tillkallade  då  A.  O. 
Wallenberg,  som  befann  sig  i  närheten,  och  denne  tvekade  ej  att 
genast  personligen  lämna  den  ansvarsförbindelse  som  erfordrades. 
Riksbankens  styrelse  emottog  sedan  från  Riksgäldskontoret  500.000 
riksdaler  och  anbefallde  medelst  telegram  sitt  kontor  i  Malmö  att 
däraf  påföljande  morgon  till  Skånes  Enskilda  Bank  i  förskott  ut- 
betala 200,000  riksdaler  riksmynt. 

A.  O.  Wallenberg  handlade  här  i  en  kollegial  anda,  som  hade 
bort  mana  till  större  reciprocitet  från  kollegernas  sida,  än  hvad  han 
sedan  vid  kritiska  tillfällen  fick  röna. 

Krisen  hade  emellertid  sin  gång,  och  den  1  dec.  1857  beslöt  riks* 

95 


dagen  att  ett  statslån  skulle  upptagas  å  12  milj.  rdr.  Det  skulle 
ske  i  den  formen,  att  Kiksgäldskontoret  skulle  upplägga  en  stats* 
lånefond  å  detta  belopp,  hvarefter  utlåningen  skulle  handhafvas  af 
Rikets  Ständers  bank.  Resultatet  blef  ett  lån  å  V  milj.  llamburger* 
banko  till  en  kostnad  af  7  "/<  %.  Den  ränta,  som  Riksbanken  sedan 
begärde,  belöpte  sig  till  9  %  —  detta  ehuru  ännu  enligt  lag  högre 
ränta  än  6  %  icke  fick  förskrifvas  —  men  då  denna  räntesats  ver* 
kade  afskräckande  såsom  för  hög,  ncdsattes  den  i  mars  1858  till  8  %. 

Stockholms  Enskilda  Bank  bchöfde  icke  begagna  sig  af  denna 
eller  annan  främmande  hjälp.  Tvärtom  förbättrades  ställningen  där 
så  hastigt,  att  banken  i  juli  1858  kunde  försträcka  Riksgäldskontoret 
750,000  rdr  mot  en  ränta  af  5    %. 

Sedan  man  nu  åter  kommit  in  i  de  gamla  hjulspåren,  fullföljde 
A.  O.  Wallenberg  sitt  program.  Postremissväxelrörelsen  tog  ett 
kraftigt  uppsving  och  1863  tillkännagaf  banken,  att  postremissväxlar 
utan  särskild  afgift  hädanefter  såldes  på  47  svenska  städer,  1 1  finska, 
2  norska  samt  på  Köpenhamn.  Samtidigt  erbjöd  sig  banken  att 
utan  särskild  kostnad  diskontera  i  landsorten  betalbara  växlar. 

En  annan  del  af  bankens  verksamhet,  som  också  började  få  allt 
större  omfattning,  var  den,  som  afsåg  köp  och  försäljning  af  obliga* 
tioner  och  utländska  valutor.  Betrakta  vi  först  obligationshandeln, 
så  finna  vi,  att  det  dröjde  länge,  innan  man  ville  riktigt  erkänna 
denna  rörelsegren  som  fullt  berättigad  för  en  bank.  Revisorerna 
uttryckte  vid  flera  tillfällen  en  viss  tvekan,  och  ännu  så  sent  som 
1871  förklarade  en  så  förfaren  affärsman  som  generalkonsul  J.  W. 
Smitt  på  en  bolagsstämma,  att  han  »trodde  det  ej  egentligen  höra 
till  en  banks  verksamhet  att  köpa  obligationer  utan  endast  att  emot* 
taga  och  utlåna  penningar». 

För  A.  O.  Wallenberg  var  emellertid  obligationshandeln  en  myc* 
ket  viktig  principsak,  och  han  genomförde  sitt  program  konsekvent 
i  denna  punkt  liksom  i  andra. 

Under  år  1861  afslutade  banken  gemensamt  med  firmorna  D. 
Carnegie  &.  C:o  och  C.  G.  Cervin  med  Riksgäldskontoret  ett  in* 
hemskt  4  7-  %  statslån  å  3  milj.  riksdaler  till  en  nettokurs  af  91  % 
och  1863  öfvertog  banken  tillsammans  med  Oscar  Ekman  och  C.  G. 
Cervin  ett  5  %  statslån  å  3  milj.  riksdaler  till  en  kurs  af  97  Va  %• 
Detta  lån  hade  karaktären  af  ett  rustningslån  under  de  då  oroliga 
tiderna  i  sammanhang  med  Karl  XV:s  skandinavistiska  politik. 
År    1866    var    svenska    staten    under    penningkrisen  i  England  åter 

% 


ute  i  låneärenden.  Riksgäldskontoret  ville  uppnegociera  9  miljoner 
thaler  och  det  underhandlades  därom  till  en  räntefot  af  5  %'  och 
en  kurs  af  90,61  %.  Men  lånet  af  böj  des,  ehuru  Riksgäldskon* 
toret  nedsatte  sina  anspråk  till  4  miljoner  thaler.  Man  fick  då 
vädja  till  den  svenska  marknaden  och  det  lyckades  också,  i  det  att 
Stockholms  Enskilda  Bank  och  Skandinaviska  Kreditaktiebolaget 
tillsammans  med  Riksbanken  öfvertogo  fast  mellan  3  och  4  milj. 
thaler  obligationer  på  nyssnämnda  villkor. 

Jag  yttrade  nyss,  att  obligationshandeln  för  A.  O.  Wallenberg  var  en 
viktig  principsak,  och  i  själfva  verket  hade  han  här  ett  mål  för  ögonen, 
hvars  stora  betydelse  då  liksom  länge  under  senare  tider  blifvit 
af  våra  ledande  män  alltför  mycket  förbisedd.  A.  O.  Wallenberg 
ville  nämligen  skapa  icke  endast  en  inhemsk  obligationsmarknad 
till  direkt  gagn  för  den  inhemska  företagsamheten,  d.  v.  s.  såsom 
förhållandena  då  tedde  sig  närmast  för  att  underlätta  såväl  det 
statliga  som  privata  jämvägsbyggandet,  utan  i  främsta  rummet  en 
marknad  inom  landet  för  våra  statspapper.  Han  var  en  afgjord 
motståndare  till  den  speciellt  under  de  senaste  decennierna  af  1800* 
talet  och  ända  fram  till  strax  före  krigsutbrottet  1914  i  så  stor  skala 
bedrifna  utländska  upplåningen.  Han  ville  att  Sverige  skulle  ha 
en  stark  ekonomisk  ställning,  såväl  utåt  som  inåt.^ 

Det  första  villkoret  för  politiskt  oberoende  är,  enligt  C.  F.  Berg* 
STEDTS  sammanfattning  af  A.  O.  Wallenbergs  åsikter  i  detta  ämne, 
att  nationen,  så  vidt  möjligt  är,  frigöres  från  utländsk  skuld* 
sättning;  statskreditens  omsorgsfulla  vårdande  bör  vara  statsmak* 
temas  oaflåtliga  sträfvan.  En  blick  på  kursnoteringarna  visade,  att 
statskrediten  icke  vore  sådan  som  den  borde  vara,  i  följd  däraf  att 
statslånen  planlöst  upptoges:  en  låntagare  som  ständigt  är  ute  och 
går  kan  nästan  aldrig  betinga  sig  fördelaktiga  villkor  oaktadt  både 
punktlighet  och  soliditet;  först  när  vi  betalt  räntor  och  amortering 
en  längre  tid,  utan  att  upptaga  nya  lån,  kunna  vi  hoppas  att  in* 
taga  ett  högre  rum  på  fondmarknaden.  En  korporation  sådan  som 
Riksgäldskontorets  styrelse  ansåg  A.  O.  Wallenberg  ej  lämplig  att 
handlägga  låneärenden.  De  kollegiala  formerna  hindrade  ett  beslut* 
samt  ingripande  i  rätta  ögonblicket.  Det  riktigaste  trodde  han  vara 
att  åt  regeringen  öfverlämna  själfva  negociationen;  rik sgäldsfullmäk* 
tige    skulle  sedan  utfärda  obligationerna  och  besörja  likviden.     Lå* 

'  Se  närmare  C.  F.  Bergstcdt,  André  Oscar  \\  allcnberg.  (Scparattryck  ur  Svenskt 
Biografiskt  Lexikon.)     Stockholm,  F.  a  G.  Bcijer.  1S91,  sid.  55. 

97 


nen  borde  så  vidt  möjligt  göras  inhemska,  d.  v.  s.  förbindelserna 
utfärdas  i  svenskt  mynt  på  svenska  språket,  och  likviderna  ske 
inom  Sverige.  Därigenom  undvckes  kursförluster,  kommissions* 
arfvoden  till  utländska  ombud  och  riskerna  af  sädana  ombuds  tänk* 
bara  insolvens,  utan  att  obligationerna  dock  skulle  bli  mindre  be» 
gärliga  på  den  utländska  marknaden. 

Han  insåg  emellertid,  att  ett  verkligt  inhemskt  fondsystem,  som 
skulle  kunna  fylla  statens  upplåningsbehof,  hvarvid  han  närmast 
tänkte  sig  lånen  i  form  af  pcrpetuella  räntor,  endast  kunde  förut* 
sättas  i  den  mån  den  inhemska  kapitaltillväxten  räckte  till.  Men 
därför  var  det  också  för  dem,  som  hade  kapital  att  förvalta,  en 
plikt  mot  fäderneslandet  att  genom  omtanke  och  sparsamhet  bi* 
draga  till  den  inhemska  kapitalbildningen. 

Uttalanden  mot  den  utländska  skuldsättningen  återkomma  ganska 
ofta  i  hans  korrespondens.  Så  skrifver  han  t.  ex.  i  ett  brcf  till 
bankdirektör  Lettström  den  5  nov.  1883:  »Vi  få  aldrig  reda  och 
ordning  i  vår  marknad  förr  än  vi  sluta  med  det  årliga  upplånandet 
i  utlandet.»     Detta    är  som  sagdt  ett  ofta  återkommande  ledmotiv. 

Under  krigsåret  1870  var  affärsställningen  i  Sverige  blomstrande 
och  några  förluster  på  kriget  gjorde  vi  icke.  Stockholms  Enskilda 
Bank  hade  vid  krigsutbrottet  916,000  frcs  att  fordra  i  Frankrike,  hvil* 
ket  belopp  på  grund  af  det  där  införda  moratoriet  icke  inflöt  vid  för* 
fallotiden,  men  redan  1871  visade  det  sig  att  allting  blifvit  betaldt.  Un* 
der  dessa  år  gjordes  stora  obligationsaffärer.  Banken  begagnade  de 
fördelaktiga  inhemska  konjunkturerna  till  att  på  A.  O.  Wallenbergs 
förslag  inköpa  betydande  belopp  af  Förenta  staternas  5  %  obliga* 
tioner  och  franska  3  °o  rentes.  Inköpskursen  för  de  förra  utgjorde 
89 — 90  %,  för  de  senare  omkring  57  % .  Äfven  under  1872  fortsattes 
dessa  obligationsinköp,  och  när  på  sensommaren  ett  nytt  franskt 
lån  å  5  °o  skulle  emitteras,  tecknade  Stockholms  Enskilda  Bank  lik* 
som  flera  andra  svenska  banker  betydande  belopp,  men  när  tecknin* 
garna  sedan  skulle  fördelas,  visade  det  sig,  att  lånet  blifvit  så  kolossalt 
öfvertecknadt,  att  hvarje  tecknare  blott  erhöll  7,8  procent  af  det  be* 
lopp,  för  hvilket  han  antecknat  sig.  A.  O.  Wallenberg  lär  emeller* 
tid  ha  fått  hvad  han  önskade  för  Stockholms  Enskilda  Banks  räk* 
ning.  Detta  tillgick  så,  att  han  —  enligt  hvad  han  upplyste  en  af 
sina  kolleger  i  hufvudstaden,  som  för  sin  bank^  fått  nöja  sig  med 
de  få  procenten  —  utfäst  sig  att  betala  en  procent  i  kommissions* 

^  Stockholms  Intecknings  Garanti  Aktiebolag. 

98 


arfvode  till  en  af  sina  gamla  goda  bankirförbindelser  i  Paris  mot 
det  att  denne  åtog  sig  anskafiFandet,  alltså  till  ett  pris  af  emissions* 
kursen  plus  1  %. 

Genom  alla  dessa  obligationsköp  ökade  banken  under  ett  år  sin 
obligationsportfölj  från  2,400,000  kr.  till  5,200.000  kr.  Men  det 
var  tyvärr  icke  endast  statspapper  och  därmed  jämförliga,  som  funnit 
plats  i  portföljen.  Vi  komma  nu,  som  vi  snart  skola  se,  in  på  den  tid, 
då  järnvägsbyggandet  rasade  som  värst,  och  Stockholms  Enskilda  Bank 
skulle  ock  få  sin  beskärda  andel  af  svenska  järnvägspapper  och  fram* 
förallt  dragas  med  stora  poster  af  Bergslagernas  järnvägsobligationer. 

De  utländska  statsobHgationsköpen  visade  sig  emellertid  bli  en 
mycket  god  affär,  och  detta  var  en  del  af  rörelsen,  som  mycket 
roade  A.  O.  Wallenberg.  Han  följde  kurserna  med  oaflåtlig  upp* 
märksamhet,  och  under  sina  resor  gör  han  i  korrespondensen  med 
bankdirektör  Lettström  upprepade  iakttagelser  i  detta  fall  och  disku* 
terar  med  sig  själf  om  han  skall  sälja  eller  icke,  eller  uttrycker  sin 
tillfredsställelse  öfver  kursstigningar.  Så  skrifver  han  t.  ex.  i  ett 
bref  dateradt  Paris  den  20  juni  1874,  efter  att  ha  konstaterat  att 
det  inre  politiska  läget  i  Frankrike  var  mindre  tillfredsställande: 
»I  fredags,  dagen  efter  min  ankomst,  steg  fem*procents*räntan  för 
första  gången  till  95  procent.  Nu  lämnar  jag  till  Er  att  bedöma  i 
hvad  sammanhang  dessa  bägge  evenementer  stå  till  hvarandra.  Men 
säkert  är  att,  efter  hvad  jag  kunnat  inhämta,  ställningen  kan  be* 
tecknas  sålunda: 

la  politique  est  mauvaise, 
la  finance  est  bonne.» 

Afvecklingen  af  dessa  franska  obligationsköp  skedde  mycket  för* 
delaktigt.  När  den  sista  posten  afvecklades  1876,  visade  det  franska 
»rentes»*kontot  ett  vinstsaldo  af  428,557  kr.   12  öre. 

Såsom  ofvan  antydts,  började  Stockholms  Enskilda  Bank  tidigt 
göra  valutaaffärer.  Afven  här  var  A.  O.  Wallenbergs  personliga 
ingripande  det  afgörande.  Det  hörde  liksom  obhgationsaffärerna  till 
de  affärsgrenar,  som  han  själf  gärna  sysselsatte  sig  med.  Men  detta 
är  ett  särskildt  kapitel,  som  först  kräfver  en  något  närmare  för* 
klaring. 

Med  bankdirektör  Gustaf  Lettström,  som  inträdde  i  banken 
1862  samt  där  först  fungerade  som  sekreterare  och  sedermera  som 
kassadirektör,  underhåller  han  under  sina  resor  en  vidlyftig  korrc* 
spondcns.     Lettström    skulle    regelbundet    skicka    honom  rapporter 

99 


öfver  bankens  ställning,  och  deras  brcfväxling  rör  sig  ofta  om 
de  dagliga  kassabekymren.  Dessa  härledde  sig  närmast  från  de 
mycket  ojämna  kassaanspråk,  som  ställdes  på  banken  från  det  af* 
sevärda  antal  landsortsbanker,  för  hvilka  Stockholms  linskilda  Hank 
på  den  tiden  fungerade  som  ombud  och  som  ägde  rätt  att  a 
vista  förfoga  ej  blott  öfver  egna  tillgodoh.ifvnndcn  utan  också 
öfver  betydande  belopp  därjämte.  Det  hände  icke  sällan  att  de 
landsortsbanker,  som  hade  räkning  i  Stockholms  Iinskilda  Bank, 
kunde  disponera  flera  miljoner  kr.  utan  föregående  avi,  men  lika 
ofta  inträffade  det  att  endast  några  få  dagar  efteråt  remissor  in« 
kommo,  som  fyllde  bristen.  Dessa  kassaförskjutningar  skulle  ba* 
lanseras  och  det  var  icke  då  som  nu,  att  banken,  när  den  behöfde 
pengar,  skickade  upp  en  bunt  växlar  till  Riksbanken  för  att  rediskon* 
tera  dem;  tvärtom,  någon  rediskontcring  kom  icke  i  fråga,  och  när 
den  egna  sedelutgifningsrätten  icke  längre  räckte,  fick  man  tillgripa 
andra  utvägar.  Närmast  var  det  två  sätt  som  användes.  Antingen 
betjänade  man  sig  af  belåning  i  någon  af  statens  kassor,  vanligen 
Riksgäldskontoret,  af  statsobligationer  och  därmed  jämförliga  pap* 
per  eller  också  sålde  man  utländska  tillgodohafvanden.  Hade  man 
icke  några  sådana  disponibla,  fick  man  använda  utländsk  lånckre* 
dit  i  en  eller  annan  form  för  att  skaffa  sig  dem.  Härvidlag  är 
att  märka,  att  under  normala  förhållanden  arten  af  vårt  lands  ex- 
port, då  liksom  nu,  medförde  att  det  på  våren  alltid  brukade  vara 
brist  på  utländsk  valuta,  som  gjorde  sig  alltmera  kännbar,  till  dess 
sjöfarten  på  Norrland  öppnades,  då  det  motsatta  förhållandet  så  små* 
ningom  inträdde  för  att  i  juli  och  augusti  vanligen  förbytas  i  rikare 
tillgång.  Det  är  gifvet  att  det  med  hänsyn  därtill  kan  anses  fullt 
berättigadt  att  låna  upp  utländska  penningar  på  våren,  då  kursen 
står    högt,    för  att  betala  igen  dem  på  sommaren  då  kursen  är  låg. 

Det  var  också  det,  som  A.  O.  Wallenberg  lät  Stockholms  En* 
skilda  Bank  göra  redan  under  bankens  första  skede. 

Så  heter  det  t.  ex.  i  protokollet  för  den  4  januari  1858,  att  drag* 
ning  på  utländska  hus  borde  göras  ej  blott  för  kassaförstärkning 
utan  också  då  det  till  följd  af  kursförhållandena  kunde  vara  nyttigt. 
Det  framgår  alltså  häraf,  att  A.  O.  Wallenberg  dref  utländsk  upp* 
låning  dels  på  kort  tid  för  att  kunna  hålla  tillräcklig  kassa  särskildt 
vid  sådana  tider  af  året,  då  resurserna  hemma  voro  knappa,  dels 
också  såsom  ren  arbitrageaffär  i  större  eller  mindre  omfattning. 

De  utländska  tillgodohafvandena  förvandlades  sedan  till  växlar  och 

100 


öfverfördes  till  svenskt  mynt  vanligen  på  det  sättet,  att  växlar  eller 
checker  å  de  utländska  tillgodohafvandena  såldes  till  Riksbanken 
eller  andra  hugade  svenska  köpare.  Numera  ske  köp  af  valuta 
genom  aftal  i  telefon,  men  på  den  tid,  hvarom  det  nu  är  fråga, 
ägde  dylika  växelförsäljningar  rum  genom  mäklare  på  Stockholms 
Börs. 

I  sin  korrespondens  med  sekreteraren  Lettström  behandlar  A.  O. 
Wallenberg  oupphörligt  bankens  kassapolitik  och  frågor  om  för 
densamma  behöfliga  upplåningar  inom  eller  utom  landet.  Ett  par 
exempel  ur  högen  må  vara  nog.  Så  skrifver  han  t.  ex.  den  25 
maj   1868  från  Wiesbaden: 

Jag  må  bekänna  dessa  underrättelserna  [om  att  det  var  ondt  om  pengar  i  kassan] 
i  den  19  d.  föreföllo  mig  orimliga.  Det  inträffade  på  en  måndag  och  visade  att 
man  hade  försummat  taga  kännedom  om  Lördagsposten  på  Lördags  afton  eller 
Söndags  morgon,  hvilket  man  bör  göra,  då  kassan  är  klen. 

Men  så  trodde  jag,  att  det  var  omöjligt,  att  med  900,000  kr.  odraget,  låta 
kassan  utsina.  Slutligen  tröstade  jag  mig  med,  att  när  man  står  på  land  och  ser 
på,  förefaller  alltid  båtsegling  äfventyrligare  än  för  dem,  som  sitta  i  själfva  båten. 
Emellertid  har  jag  nu  i  tvenne  bref  enträget  bedt  hr  Netzel  [bankens  dåvarande 
kassadirektör]  att  hvarken  spara  på  kursförlust  eller  ränteförlust,  utan  blott 
bringa    kassan    till    en    resonabel  ställning. 

Låt  mig  erfara  om  mina  tvenne  bref  till  hr  Netzel  framkommit.  Var  själf 
ytterst  fåordig  om  mina  brefs  innehåll  till  Er. 

Nu  väntar  jag  att  Ni  vid  emottagandet  af  detta  bref  ville  telegrafera  till  mig 
endast  »Wallenberg,  Wiesbaden»,  och  upplysa  hur  det  gestaltat  sig  intill  den 
dagen.  Men  som  vi  alla  veta,  att  telegrafen  ej  är  tät,  så  måste  en  mystiKcation 
begagnas. 

Scandia  betyder  kassan, 

Union  »        bankerna, 

Aros  »         Riksbanken, 

Orion  »        deposition, 

Franzén       »        upp*  och  afskrifning, 

Göta  »        vår  utländska  skuldsättning.     O.  s.  v. 

Mycket  ofta  gjorde  A.  O.  Wallenberg  också  under  sina  resor 
själf  besök  hos  sina  utländska  korrespondenter,  såsom  i  Paris  hos 
bankirfirman  Mallet  Fréres  &.  C:ie  och  sedan  hos  Crédit  Lyonnais 
samt  i  London  först  hos  Fredk.  Huth  &.  Co.,  sedan  också  hos  C.  J. 
Hambro  &.  Son,   och  ordnade  personligen  där  krediter  för  banken. 

Men  detta  var  endast  en  af  utvägarna  för  åstadkommande  af 
kassaförstärkning.  Lånade  man  icke  utomlands,  så  fick  man  göra 
det  hemma.     I  ett  bref  till  Lettström  heter  det  härom : 

101 


Skulle  Ni  bchöfva  likna  i  Riksgäldskontoret,  ik  använd  dertill  Stockholms 

stads  obligationer  och  14  dagars  uppsägning,  ej  längre,  så  att  vi  kunna  iter» 
betala  före  revisorernas  ankomst  till  Kiksgäldskontorct,  ty  det  är  visst  lika  kräs» 
liga  karlar  i  hr  som  i  fjol.  Anser  Ni  det  bchöfvas.  som  jag  ej  kan  bedöma,  si 
begär  länet  strax.  Friga  af  gr.innlagenhetsskäl  Wikblad,  om  der  finnes  pengar, 
så  att  man  ej  gör  dem  onödigt  besvär. 

Oss  förefaller  allt  detta  kanske  skalisen  primitivt,  men  det  är 
ändå  af  stort  intresse  att  se,  huru  små  de  tekniska  resurserna  då 
voro  och  huru  äfvcn  på  numera  mycket  enkla  områden  det  person* 
liga    ingripandet  från  chefens  sida  oupphörligt  gjorde  sig  gällande. 

Men  jag  vill  nu  ock  nämna  några  ord  om  de  ekonomiska  resul» 
täten  af  Stockholms  Enskilda  Banks  verksamhet.  De  första  åren 
voro  såningsår,  men  om  man  öfverblickar  de  18  åren  mellan  1860 
till  det  stora  krisutbrottet  1878,  så  finner  man,  att  nettovinsten  på 
en  grundfond  af  en  miljon  rdr  varierade  emellan  lägst  284,000 
rdr  år  1868  och  högst  755,000  kr.  år  1875.  De  reserverade  medlen, 
som    i    1859    års    bokslut    uppgingo    till   365,000  rdr,  belöpte  sig  i 

1875  års  till  2,321,000  kr.  Depositionsmcdlen,  som  vid  1859  års 
utgång  voro  5,387,000  rdr  mot  4,249  bevis,  hade  vid  1877  års  slut 
ökats  till  20,483,000  kr.  mot  12,072  bevis,  alltså  ett  otvetydigt  tecken 
till  det  förtroende,  som  den  stora  allmänheten  visade  banken. 
Lottägarna  erhöllo  under  nästan  hela  denna  tidrymd  25  %  utdel* 
ning,    och    lotterna,   som  nominellt  lydde  å  1,000  rdr,  betingade  år 

1876  ett  pris  af  5,000  kr.  å  fondbörsen. 

Ännu  så  länge  hade  alltså  A.  O.  Wallenberg  alla  skäl  att  vara 
nöjd  med  sitt  verk. 

De  närmaste  åren  efter  kriget  1870  voro  konjunkturerna  mycket 
goda  och  företagsamheten  efter  den  tidens  måttstock  särdeles  liflig. 
Penningställningen  inom  landet  var  också  ovanligt  gynnsam.  Det 
officiella  diskontot  gällde  från  den  20  juli  1871  till  den  5  juni  1873 
oförändradt  4  /i. 

Årsvinsterna  voro  under  de  närmast  följande  åren  för  Stockholms 
Enskilda  Bank  betydliga;  men  under  intrycket  däraf  började  lott* 
ägarna  knorra  öfver  de  stora  afsättningama  till  fonder  och  ville  ha 
utdelningen  höjd.  Efter  1875  års  bokslut  kom  en  viss  opposition 
till  uttryck  på  den  ordinarie  stämman,  och  på  den  ajournerade 
stämma,  som  hölls  den  14  oktober  1876,  hade  det  ursprungliga 
vinstfördelningsförslaget  undergått  en  modifikation  till  lottägarnas 
favör.     Genom    det    beslut,    som    då  fattades,  öfverfördes  af  reser* 

102 


verna  1,000,000  kr.  till  grundfonden.  Härigenom  erhöUo  lottägarna 
en  gratislott  för  hvar  gammal  lott  i  öfverensstämmelse  med  styrel* 
sens  redan  till  den  ordinarie  stämman  gjorda  förslag,  men  dessutom 
bestämdes,  att  för  hvar  lott  skulle  utlämnas  nominellt  900  kr.  af 
Bergslagernas  jämvägsobligationer  och  100  kr.  i  bankens  depositions* 
bevis.  Det  var  ju  en  lysande  utdelning,  men  hade  A.  O.  Wallen* 
berg  kunnat  förutse  det  annalkande  ovädret,  skulle  han  säkert  icke 
ha  kunnat  förmås  till  att  gå  med  på  så  liberala  villkor. 

Under  1877  gestaltade  sig  förhållandena  dock  ännu  jämförelsevis 
fördelaktigt.  Årsvinsten  utgjorde  565,000  kr.  och  depositionsräkningen 
öfversteg  20  milj.  kr.  Men  åtskilliga  stormtecken  började  märkas, 
skörden  var  under  medelmåttan,  järnprisen  föllo,  påbörjade  järn* 
vägsanläggningar  afstannade  af  brist  på  medel,  och  penningknapp* 
heten  dref  mot  årets  slut  upp  diskontot  till  6  V,  °°-  Den  erfarne 
sjömannen  kunde  icke  längre  undgå  att  lägga  märke  till,  att  ovädret 
snart  skulle  bryta  löst.  Svårt  skulle  det  särskildt  hota  Stockholms 
Enskilda  Bank. 

Men  för  att  förstå  de  angrepp  som  då  kommo  att  riktas  mot 
A.  O.  Wallenberg  och  hans  bank,  måste  vi  flytta  oss  något  tillbaka 
i  tiden  och  redogöra  för  händelser,  som  äro  nödvändiga  för  att  få 
en  öfverblick  af  det  historiska  sammanhanget,  liksom  också  för  en 
del  personliga  förhållanden,  hvarigenom  A.  O.  Wallenberg  under  årens 
lopp  skaffat  sig  många  afundsmän  och  mer  eller  mindre  hätska  fien* 
der,  som  gärna  begagnade  första  tillfälle  att  komma  honom  till  lifs. 

Jag  går  då  först  tillbaka  så  långt  som  till  år  1863,  det  år  då  vår 
första  aktiebank.  Skandinaviska  Kreditaktiebolaget,  bildades.  Planen 
därtill  framlades  vid  det  nämnda  år  hållna  nationalekonomiska 
mötet  i  Göteborg  af  Tietgen,  Danmarks  store  initiativtagare  på  det 
ekonomiska  området  under  det  gångna  århundradet. 

Tietgens  förslag  gick  ut  på,  att  bankens  hufvudkontor  skulle  för* 
läggas  till  Köpenhamn,  men  Wallenberg,  som  befarade,  att  afdel* 
ningskontor  i  Sverige  af  en  utländsk  bank  skulle  kunna  åstadkomm.^ 
svåra  rubbningar  i  den  inhemska  penningrörelsen,  ifall  utlänningarna 
vid  något  tillfälle  fmge  intresse  af  att  draga  pengar  ut  ur  landet, 
uppställde  såsom  villkor  för  sin  medverkan,  att  banken  finge  sitt 
hufvudsäte  i  Göteborg.  Tietgen  måste  ehuru  motvilli^^t  gifva  vika. 
Häraf  följde  emellertid,  att  banken  förlorade  sin  internationella 
karaktär  och  redan  från  början  organiserades  såsom  en  i  hufvudsak 
svensk  penninginstitution. 

103 


A.  O.  Wallcnberg  var  under  ett  år  ledamot  af  den  nya  bankens 
styrelse,  men  afsade  sig  sedermera  detta  uppdrag.  Under  de  första 
åren  rådde  mellan  de  båda  bankerna  ett  godt  samarbete,  men  sedan 
Skandinaviska  Kreditaktiebolaget  1865  öppnat  eget  afdelningskontor 
i  Stockholm,  uppstod  en  konkurrens,  som  icke  alltid  antog  vän* 
skapliga  former.  Man  vet  att  under  krisåret  1S78  utländska  för* 
frågningar  om  Stockholms  Enskilda  Banks  soliditet  från  det  hållet 
besvarades  på  ett  sätt,  som  icke  kan  karakteriseras  som  kollegialt. 
Ett  eko  däraf  återfinnes  i  en  artikel  i  Stockholms  Dagblad  för  den 
7  december,  i  hvilken  det  bland  annat  heter:  »I  dag  hafva  vi  till= 
fredsställelsen  omtala,  att  en  af  de  utländska  bankirer,  hvilka  i  det 
afseendet  —  nämligen  i  fråga  om  gemenskapen  med  svenska  pen* 
ninginrättningar  —  hafva  de  flesta  förbindelserna  med  Sverige,  i 
bref  hit  förklarat  sig  vara  långt  ifrån  att  hysa  någon  tanke  på  af* 
brytandet  af  dessa  förbindelser  och  att  han  uppmanat  till  lugn, 
förtroende  och  enig  samverkan  såsom  de  bästa  botemedlen  mot 
de  svårigheter,  hvaraf  vårt  affärslif  för  närvarande  är  hemsökt.» 
Därtill  fogade  tidningen  följande  med  udden  tydligt  riktad  mot 
det  håll,  som  vi  ofvan  åsyftat:  »Hvad  vi  här  ofvan  yttrat  om  nöd* 
vändigheten  af  enighet  och  sammanhållning,  skulle  vi  önska  att  sär* 
skildt  få  lägga  dem  på  hjärtat,  hvilka  hafva  sig  anförtrodd  led* 
ningen  af  våra  största  penninginstitutioner.  Afven  om  det  egna 
intresset  icke  manade  dem  till  fred  och  endräkt,  kunna  de  dock  i 
sin  ställning  icke  annat  än  betänka,  hvilka  olycksbringande  följder 
för  det  allmänna  en  allvarsam  och  länge  fortsatt  schism  mellan  dem 
måste  komma  att  medföra.» 

Sådana  svårigheter  som  de  här  omförmälda  ha  emellertid  de  flesta 
betydande  män  haft  att  kämpa  emot  och  kunnat  sätta  sig  öfver. 
Värre  var  det  med  en  del  personliga  antipatier,  till  hvilkas  fram* 
kallande  A.  O.  Wallenberg  själf  icke  alltid  var  utan  skuld. 

En  af  hans  hätskaste  ovänner  var  vice  häradshöfding  A.  \X'^.  Dufwa, 
hvilken  som  riksbankschef  under  en  lång  följd  af  år  hade  tillfälle 
att  genom  små  kitsligheter  reta  A.  O.  Wallenberg,  såsom  t.  ex.  genom 
dröjsmål  vid  den  s.  k.  växlingen,  då  Stockholms  Enskilda  Bank 
till  Riksbanken  uppsände  småsedlar  och  silfver  till  utbyte  mot  större 
sedlar,^  eller  vid  lånebehof  för  Stockholms  Enskilda  Bank,  såsom 
då  Riksbanken  vid  ett  tillfälle  1869  vägrade  inlösa  sina  egna  deposi* 

'  Se  Bilaga  IV,  sid.  251  o.  följ. 
104 


tionsbevis  före  förfallodagen,  hvilket  Stockholms  Enskilda  Bank  hem* 
ställt  om  mot  erläggande  af  ränteskillnad  intill  förfallodagen. 

Huru  besynnerliga  förhållandena  i  många  fall  voro,  finner  man 
bland  annat  af  en  process,  som  Stockholms  Enskilda  Bank  1867 
förde  mot  Riksbanken  och  som  den  förlorade.  Th.  Frölander  be* 
rättar  episoden  på  följande  sätt:^ 

Under  året  råkade  banken  i  en  egendomlig  kontrovers  med  Riksbanken.  När 
bankerna  sände  en  vaktmästare  till  Riksbanken  med  den  s.  k.  växlingen  —  d.  v. 
s.  småsedlar  och  silfver  till  utbyte  mot  större  sedlar  —  förekom  ej  sällan,  att 
Riksbanken  icke  lämnade  valuta  därför  genast  utan  vid  banktidens  slut,  ja,  till 
och  med  först  andra  eller  tredje  dagen  därefter.  Lördagen  den  1  Juni  vid  Ibtiden 
inlämnades  från  Enskilda  Banken  för  växling  i  Riksbanken  57,800  rdr  i  smärre 
sedlar  och  580  rdr  i  silfvermynt.  Vaktmästaren  aflägsnade  sig  därefter,  såsom 
vanligt  vid  större  växlingar,  och  erhöll  vid  sin  återkomst  omkring  kl.  Vt  2  det 
besked,  att  expeditionen  ännu  icke  var  färdig.  När  han  måndagen  den  3  Juni 
på  förmiddagen  åter  inställde  sig  för  att  erhålla  valutan  för  växlingen,  meddelas 
des  honom,  att  denna  först  kunde  fås  senare  på  dagen.  Under  dagens  lopp  blef 
det  emellertid  kändt,  att  den  Riksbankens  kassör,  som  mottagit  växlingen,  försvun* 
nit,  hvarför  inventering  verkställdes  på  eftermiddagen,  och  vid  denna  närvoro 
efter  inbjudan  tvcnne  af  Enskilda  Bankens  direktörer,  Wallenberg  och  Netzel. 
Härvid  påträffades  i  kassaskåpet  Enskilda  Bankens  växlingsnotor,  buntade  sedlar 
å  5  rdr  och  1  rdr,  några  lösa  sedlar  å  10  rdr  samt  silfverpåsen  med  580  rdr,  allt 
ostridigt  tillhörande  Enskilda  Bankens  växling.  Detta  belopp,  tillsammans  19,520 
rdr,  återställdes  till  Enskilda  Banken,  hvaremot  Riksbanken  vägrade  lämna  valuta 
för  den  öfriga  växlingen  eller  38,860  rdr.  Härom  processades  nu  under  ett  par 
år,  men  oaktadt  den  kassaskrifvare  i  Riksbanken,  som  tjänstgjort  såsom  biträde 
åt  den  försvunne  kassören,  intygade,  att  han  åt  denne,  i  öfverensstämmelse  med 
de  aflämnade  notorna,  uppräknat  100  sedlar  å  50  rdr  och  2,600  å  10  rdr  eller 
sammanlagdt  31,000  rdr  och  dessa  ingingo  i  Riksbankens  rörelse,  förlorade  Ens 
skilda  Banken  i  alla  instanser  och  måste  som  förlust  i  1870  års  bokslut  afskrifva 
ofvannämnda  38,860  rdr. 

I  detta  fall  kan  ju  skulden  till  konflikten  knappast  läggas  Dufwa 
till  last,  men  episoden  är  dock  betecknande  för  arten  af  det  förhållande, 
som  på  den  tiden  rådde  mellan  Riksbanken  och  de  enskilda  bankerna. 

Hvad  nu  Dufwas  fiendskap  till  A.  O.  Wallenberg  beträffar, 
så  ansågs  densamma  härröra  från  en  konflikt  dem  emellan  under 
den  tid,  då  de  gemensamt  sutto  i  Försäkringsaktiebolaget  Skandias 
styrelse.  En  förtroendeman  i  bolagets  tjänst  hade  skött  sina  ålig* 
ganden  på  ett  mindre  tillfredsställande  sätt.  Dufwa  fordrade 
hans  afskedande,  och  A.  O.  Wallenberg  satte  sig  icke  däremot  men  yr* 
kade    att    mannen    i  fråga  skulle  få  uppbära  ett  hälft  års  lön.     Då 

»  Stockholms  Enskilda  Bank  1856-  1906,sid.39.  Se  äfven  Bilaga  IV.sid.251  o. följ. 

8.     A.  O.   lFj//»n6«rjy.  JQ3 


A.  O.  Wallenbergs  mening  segrade  i  styrelsen,  tog  Dufwa  sitt  parti 
och  utgick  ur  bolagets  direktion.  Den  yttre  orsaken  torde  ju  knap* 
past  ha  varit  annat  än  en  förevändning;  konHiktanledningarna  lågo 
för  visso  djupare  och  berodde  på,  att  de  båda  herrarna  hade  alltför 
kraftiga  och  despotiska  viljor  för  att  kunna  trifvas  länge  under  samma 
tak.  Men  A.  O.  Wallcnberg  hade  genom  denna  schism  fått  en 
fiende  för  lifvet. 

En  ännu  allvarligare  och  mera  omfattande  konflikt  inträffade  år 
1871  inom  Stockholms  Enskilda  Banks  egen  styrelse.  Protokollen 
från  denna  tid  antyda  en  viss  spänning,  och  diskussionerna  antogo 
en  starkt  personlig  karaktär.  Det  hade  uppstått  en  opposition  quand 
méme  mot  verkst.  direktören,  d.  v.  s.  mot  A.  O.  Wallenbcrg,  och  styrel* 
sens  tid  blef  upptagen  af  struntfrågor,  på  hvilka  den  icke  borde  ha  spillt 
några  ord  alls.  Vid  ordinarie  bolagsstämman  1871  trädde  splittringen 
tydligt  i  dagen.  Sex  direktionsmedlemmar,  nämligen  herrar  H-  A.  Abi;* 
LIN,  A.  G.  Bennicii,  b.  g.  Forsgrén,  A.  W.  Frestadius,  J.  Michaeli 
och  A.  O.  Wallenberg  voro  under  omval,  hvarjämte  herr  Edv.  Ceder* 
LUND  undanbedt  sig  återval.  Då  det  efter  förrättadt  val  visade  sig, 
att  till  nya  direktionsmedlcmmar  utsetts  grosshandlaren  Ludvig 
Lamm,  docenten  J.  W.  Arnberg  och  hamnkaptenen  F.  von  Sydow, 
men  att  Frestadius  och  Bennich  icke  blifvit  återvalda,  afsade  sig 
justitierådet  Cramér,  grosshandlarna  Netzel  och  Michaeli  samt 
grefve  von  Rosen  sina  platser  inom  styrelsen.  Schismen  var  nu  full* 
ständig,  och  bolagsstämman  ajournerades  till  den  4  april  för  att  be^ 
reda  delägarna  rådrum  för  öfverläggning  angående  de  nya  val,  som 
måste  företagas.  Under  mellantiden  sammanträdde  en  stor  del  af 
lottägarna  till  ett  enskildt  möte  för  att  rådgöra  om  den  uppkomna 
situationen,  hvarvid  Wallenberg  förklarade,  att  han  för  sin  del  skulle 
obetingadt  rätta  sig  efter,  hvad  mötet  behagade  besluta,  samt  hem* 
ställde,  att  herrar  Netzel,  Michaeli,  von  Rosen  och  Cramér  skulle 
återväljas,  om  de  kunde  förmås  att  återtaga  sin  afsägelse.  En  kom* 
mitte,  bestående  af  friherre  W.  F.  Tersmeden,  öfverste  Wijkander, 
brukspatron  C.  Ekman,  grosshandlaren  Michaeli  och  A.  O.  Wal« 
LENBERG,  tillsattes  för  att  upprätta  förslag  till  val  af  nya  direktörer. 
Hr  Michaeli  anmälde  inför  kommittén,  dels  att  de  fyra  direktörer, 
som  afsagt  sig,  icke  voro  villiga  återtaga  sin  afsägelse,  utan  att  herr 
Bennich  återvaldes,  dels  att  äfven  H.  A.  Abelin  och  B,  G.  Fors* 
gren  ämnade  afsäga  sig  ledamotskapet  af  styrelsen.  Vid  den  ajour* 
nerade    stämman  afsade  sig  dessutom  den  nyvalde  ledamoten  Arn* 

106 


berg  sin  plats  under  uttalad  farhåga,  att  hans  inval  i  någon  mån 
skulle  ha  varit  bidragande  orsak  till  den  inträffade  brytningen.  I 
följd  häraf  måste  val  af  7  medlemmar  äga  rum,  och  detta  utföll  så, 
att  justitierådet  W.  Wretman,  friherre  K.  Åkerhielm,  kammarherre 
J.  L.  Bogeman,  byråchefen  C.  Limnell,  docenten  J.  W.  Arnberg, 
häradshöfdingen  R.  T.  Carlén  och  grosshandlaren  N.  G.  Netzel 
utsagos  till  styrelseledamöter.  Af  direktionens  12  medlemmar  hade 
alltså  8  afgått,  och  endast  herrar  N.  G.  Netzel,  G.  H.  Strx\le,  J.  Ag. 
Wallenberg  och  A.  O.  Wallenberg  kvarstodo. 

Bland  de  följder,  som  konflikten  medförde,  må  nämnas  grundan* 
det  af  Aktiebolaget  Stockholms  Handelsbank  —  af  folkhumorn 
kallad  »Frånskilda  banken»  —  hvilken  öppnade  sin  rörelse  den  1 
augusti  1871  och  bland  hvars  aktietecknare  så  godt  som  samtliga 
de  från  Stockholms  Enskilda  Bank  afgångna  styrelseledamöterna 
återfinnas.    Flera  af  dessa  ingingo  också  i  den  nya  bankens  styrelse. 

De  schismer  och  personliga  konflikter  som  vi  ofvan  antydt  kunna 
naturligtvis  icke  ha  uppkommit  utan  en  viss  skuld  äfven  å  A.  O. 
Wallenbergs  sida,  och  förklaringen  finnes  i  själfva  verket  ganska 
nära  till  hands.  Det  låg  i  A.  O.  Wallenbergs  karaktär  att  aldrig 
kunna  underordna  sig  någon  annan ;  han  skulle  vara  obestridt  främst 
för  att  kunna  trifvas  riktigt  och  tålde  därför  ingen  opposition.  Han 
ville  hvart  han  kom  och  i  hvilken  miljö  han  än  befann  sig,  likgil* 
tigt  om  han  rörde  sig  inom  affärsvärlden  eller  på  politiska  eller  kom* 
munala  områden,  styra  och  ställa,  med  andra  ord  själf  utgöra  den 
ledande  kraften.  Fick  han  icke  det,  råkade  han  alltid  i  en  viss  skef 
ställning,  som  icke  var  behaglig,  ty  något  af  sina  idéer  eller  en  gång 
uppställda  mål  ville  han  aldrig  uppgifva.  »Han  tillhörde  icke»,  skrif* 
ver  redan  en  af  hans  samtida,  »det  slags  folk,  som  först  frågar,  om 
ett  hans  förslag  hade  utsikter  att  gå  eller  icke.  Fram  skulle  det,  om 
det  också  icke  hade  utsikt  att  få  mer  än  hans  egen  röst.»  Och 
så  var  det  i  riksdagen  liksom  på  de  olika  områden,  där  hans  lifliga 
verksamhetslust  gjorde  sig  gällande. 

För  främjandet  af  sina  idéer  använde  han  sig  i  mycket  stor  utsträck* 
ning  af  tidningspressen,  och  det  är  otvifvelaktigt  att  han  var  en  född 
journalist.  »Om  man  vill  drifva  igenom  en  sak»,  brukade  han  yttra, 
»ja,  då  skall  man  först  skrifva  200  tidningsartiklar  i  ämnet.» 

Detta  är  också  i  stort  sedt  obestridligt  sant;  men  det  beror  på 
sättet  och  hvilka  syften  man  har.  Gäller  det  ideella  frågor,  lag* 
stiftningsfrågor    af  ett  eller  annat  slag,  såsom  t.   ex.   rösträttsfrågor, 

107 


nya  arfslagar,  ekonomiska  frågor  af  allmänt  intresse,  såsom  t.  ex. 
bland  de  frågor,  för  hvilka  A.  O.  W^allenberg  närmast  intresserade 
sig,  frågan  om  införande  af  guldmyntfot,  af  francen  som  myntenhet, 
frågan  om  Riksbankens  omorganisation,  om  räntans  frigifvandc,  om 
administration  af  gäldbundcn  köpmans  bo  o.  s.  v.,  ja,  då  gäller  det 
af  honom  uppställda  programmet  som  en  fundamental  sanning.  Ett 
intensivt  upplysningsarbete  genom  pressen  är  då  den  enda  väg,  som 
kan  leda  till  det  önskade  målet. 

Också  kan  man  icke  annat  än  uttrycka  beundran  för  den  mång* 
sidiga  och  aldrig  tröttnande  skriftställarvcrksamhct,'  som  A.  O. 
Wallcnberg  i  dylika  ämnen  trots  sin  af  praktiska  ärenden  så 
upptagna  tid  medhann.  Många  af  hans  ekonomiska  artiklar  äro 
verkliga  mästerstycken,  sakliga  och  på  samma  gång  populära.  Ingen 
har  såsom  han  med  sitt  ord  i  pressen  bidragit  till  det  svenska  folkets 
ekonomiska  uppfostran  och  detta  i  en  tid,  då  man  ägde  så  ytterst 
ringa  förståelse  för  hithörande  ämnen  och  då  det  i  hela  vårt  offent» 
liga  lif  fanns  endast  få  personer  som  verkligen  ville  någonting 
och  satte  in  sin  person  på  att  drifva  det  igenom.  »Hela  den  svenska 
ekonomien»,  skrifver  Harald  Wieselgren  i  sin  nekrolog,  »ville 
han  hjälpa  på  fötter»  —  och  för  att  nå  det  målet  var  hans  ekonomiska 
skriftställeri  ett  ovärderligt  hjälpmedel.  Men  han  nöjde  sig  tyvärr 
icke  alltid  med  de  sakliga  argumenten;  hans  stridbara  natur  för* 
ledde  honom  ofta  att,  både  i  tal  och  skrift,  framföra  sina  idéer  med 
en  polemisk  skärpa  och  personlig  hänsynslöshet,  som  icke  kunde 
undgå  att  förskaffa  honom  talrika  fiender  och  icke  sällan  äfven 
skadade  den  sak  han  ville  förfäkta. 

Han  hörde  till  det  slags  journalister,  som,  äfven  om  de  icke  kunna 
gagna  saken,  dock  vid  hvarje  tillfälle  måste  säga  fullt  ut,  hvad  de 
ha  på  hjärtat.  När  han  skref,  tänkte  han  mera  på  att  det  skulle 
göra  effekt  i  bladet  än  om  det  var  klokt  att  uttrycka  sig  så  som 
han  gjorde.  Ett  sådant  temperament  kan  anses  vara  uttryck  för  en 
stark  rättskänsla,  men  att  det  icke  sällan  måste  vålla  obehag  för 
skribenten  själf,  är  ju  uppenbart.  A.  O.  Wallenberg  var  med  andra 
ord  en  god  journalist,  men  en  dålig  diplomat.  En  annan  skulle  i 
hans  ställning  ha  försiktigt  gått  ur  vägen  för  många  ömtåliga  frå* 
gor,  som  han  icke  hade  någon  skyldighet  att  väcka  eller  diskutera, 
bara    för    att    icke  vålla  något  men  för  de  stora  intressen,  som  det 


'  Se  vidare  sid.  192  o   följ. 
108 


var  hans  närmaste  lifsuppgift  att  bevaka  och  skydda.  Men  så 
resonerade  aldrig  A.  O.  Wallenberg. 

Åren  1883—84  hade  han  t.  ex.  i  riksdagen  väckt  motioner  om 
upphäfvande  eller  i  hvarje  fall  inskränkningar  i  familjefideikommissen, 
och  en  af  hans  närmaste  hade  med  anledning  däraf  yttrat  till  ho« 
nom:  »Hvad  skall  det  tjäna  till  att  så  framträda  i  en  fråga,  i  hvil* 
ken  du  alls  icke  behöfver  yttra  dig,  men  som  måste  stöta  många? 
Är  det  rätt  mot  Stockholms  Enskilda  Bank,  som  ju  har  många 
fiender  och  därigenom  utan  tvifvel  får  ännu  flera?»  Men  A.  O. 
Wallenberg  svarade  kort:  »Om  jag  skulle  ha  frågat  det  ringaste 
efter,  hvad  folk  säger  eller  tycker,  så  skulle  jag  aldrig  ha  kunnat 
uträtta  något.» 

Mången  har  han  också  stött  för  hufvudet  under  debatter  i  riks* 
dagen  eller  annorstädes  genom  onödigt  skarpa  eller  giftiga  repliker 
och  det  icke  sällan  personer,  som  i  grunden  hyste  beundran 
och  högaktning  för  hans  person.  Som  exempel  på  en  sådan  kon* 
flikt  kan  man  nämna  hans  kontrovers  med  Inteckningsgaranti* 
aktiebolagets  chef,  Hlnrik  Palme,  som  uppväckt  hans  ovilja  under 
en  diskussion  i  Nationalekonomiska  föreningen,  då  Palme  upp* 
trädde  för  Riksbankens  omorganisation  till  ensam  sedelutgifvande 
bank.  —  Det  var  på  ett  valmöte  på  Börsen  i  september  1878.  Palme 
var  uppställd  som  kandidat  till  riksdagsmannaskap,  men  A.  O. 
Wallenberg  uppträdde  däremot  med  den  kitsliga  anmärkningen,  att 
han  kunde  ha  nog  med  att  sköta  det  »finansiella  konststycke»,  som 
han  skapat,  därmed  åsyftande  Stockholms  Intecknings  Garanti  Ak* 
tiebolag,  som  stiftades  1869. 

Men  innan  jag  ingår  på  krisen  1878—79  och  den  hets  mot 
A.  O.  Wallenberg,  som  då  uppstod  och  som  en  del  personliga  miss* 
grepp  af  honom  själf  bidrogo  att  öka,  vill  jag  först  betona,  att  man 
på  grund  af  det  anförda  icke  må  tro,  att  A.  O.  Wallenberg  i  grund 
och  botten  var  en  hård  och  hänsynslös  natur.  »Välgörenhet  i  affä* 
rer»,  skref  Harald  Wieselgren  i  sin  nyss  anförda  nekrolog,  »var  icke 
hans  sak.  Men  detta  hindrade  honom  visst  icke  att  vara  både 
välgörande  och  hjärteöm  i  enskilda  förhållanden.  Så  var  han  äfven 
ofta  i  sitt  personliga  uppträdande,  t.  ex.  i  riksdagen,  vid  kommu* 
nala  sammankomster  eller  affärsmöten,  hänsynslös  ocK  mycket  for* 
drande  gehör  för  sig  själf,  men  i  sitt  enskilda  lif  öppen,  nästan 
naiv,  strålande  af  vänlig  godmodighet.  Den  ena  fasen  var  honom 
fullt  lika  naturlig  som  den  andra.» 

8-  109 


I  familjen  och  såsom  arbetschef  visade  han  de  allra  vackraste 
sidorna  af  sin  karaktär,  men  det  var  ocksä  därför,  att  han  då  rörde 
sig  i  en  krets,  där  ingen  bestred  hans  personliga  auktoritet.  Om 
han  hade  svårt  att  samarbeta  med  öfverordnade  och  stundom  äfven 
med  sådana  personer,  som  skulle  vara  med  honom  jämställda,  så 
var  han  däremot  så  mycket  mera  behaglig  mot  sina  underordnade. 

Det  säges  om  honom  att  han  aldrig  gaf  en  befallning.  »'Den 
som  ej  förstår»,  yttrade  han,  »att  då  jag  ber,  uppfatta  det  som  en 
befallning,  passar  ej  i  min  tjänst.»  Men  med  denna  mjukhet  i 
formen  vann  han  på  detta  område  mera  än  någon  despot. 

Hemligheten  af  det  goda  förhållandet  till  de  underordnade  berodde 
utan  tvifvel  också  på  det  intresse,  hvarmed  han  gjorde  sig  under* 
rättad  om  hvars  och  ens  enskilda  villkor  och  gladde  sig  åt  deras 
förbättring.  Han  var  född  optimist  och  ville  se  nöjda  och  lyckliga 
människor  omkring  sig.  Hans  läggning  i  detta  afseendc  framgår 
klart  af  hans  vidlyftiga  korrespondens  med  bankdirektör  Lettström; 
han  önskar  att  alla  skola  ha  det  bra  och  lefva  i  angenäma  familj eför* 
hållanden,  liksom  han  också,  om  det  var  en  person  som  stod  honom 
nära,  kunde  finna  hjärtevarma  ord  för  att  uttrycka  sitt  deltagande 
i  hans  sorger  och  bekymmer. 

Men  han  ville  å  andra  sidan  framförallt  väcka  sina  samtida 
landsmäns  ambition  att  föra  en  människovärdig  tillvaro  och  ville 
ha  inpräntadt  i  deras  medvetande,  att  det  ekonomiska  oberoendet 
och  välståndet  vore  det  första  villkoret  för  att  kunna  uträtta  något 
gagneligt  för  sig  själf  eller  andra  och  att  framgången  i  detta  fall 
borde  utgöra  en  sporre  till  nya  ansträngningar. 

Han  framhåller  åter  och  åter  att  kapital  blott  är  verkställdt  arbete, 
och  att  hvar  och  en  måste  arbeta  för  att  skaffa  sig  en  sparpenning 
eller,  om  han  vore  rik,  för  att  icke  försoffas,  samt  för  att  bidraga  till 
landets  kapitalbildning. 

Han  ville  icke  heller  att  man  skulle  »lägga  sten  på  börda»  för 
de  olyckliga,  mot  hvilka  utsökning  måste  anlitas,  och  medverkade 
därför  bland  annat  till  borttagande  af  bysättningstvånget,  hvilken 
lagstiftning  alltid  gjort  ett  vidrigt  intryck  på  honom.  Och  hans 
grundprincip  var,  att  ingen  skulle  genom  utmätning  beröfvas  möj* 
ligheten  att  genom  arbete  försörja  sig.^ 

Ingen  svensk  har  såsom  han  betonat  arbetets  plikt  och  välsignelse: 

»Arbetare    äro    vi    alla»,    yttrar   han  i  sitt  festtal  vid  Stockholms 

^  Se  Bilaga  III,  sid.  242. 

110 


Enskilda  Banks  tjuguårsjubileum  den  15  oktober  1876.  »Läraren,  som 
undervisar,  bidrager  till  de  intellektuella  krafternas  utveckling,  do* 
maren,  som  skipar  rättvisa,  bidrager  att  upprätthålla  rättrådighet  och 
laglydnad,  näringsidkaren  åstadkommer  produkter,  köpmannen  besör* 
jer  utbyte,  ämbetsmannen  vidmakthåller  samhällsordningen,  krigaren, 
beredd  till  själfuppoffring,  funderar  på  huru  ett  vidsträckt  land  skall 
kunna  försvaras,  utan  att  i  fredstid  bära  en  alltför  tung  rustning.  Där* 
för  måste  alla  klasser  arbeta,  men  alla  arbetare  böra  såsom  resultat  af 
sitt  arbete  få  ett  öfverskott,  en  sparpenning  om  än  aldrig  så  liten, 
och  dessa  små  besparingar,  uppsamlade  medelst  en  den  nyare  tidens 
viktigaste  uppfinning,  bankväsendet,  blifva  i  form  af  kapital  drif* 
kraft  till  nya  arbeten.  Sparsamheten,  alltid  nyttig,  har  härigenom 
fått  en  helt  annan  och  större  betydelse.  Den  ekonomiska  förkofran, 
som  är  så  nödvändig,  är  helt  enkelt,  midt  under  djupaste  fred, 
striden  mot  det  mänskliga  eländet,  som  väl  aldrig  kan  riktigt  beseg* 
ras,  men  dock  väsentligen  lindras.» 

Den  tankegång,  som  här  går  igen,  är  den,  att  man  för  att 
kunna  skapa  ett  nationellt,  socialt  och  kulturellt  framåtskridande 
måste  utgå  ifrån  det  ekonomiska  välståndet  såsom  det  grundlag* 
gande,  en  sanning,  som  på  A.  O.  Wallenbergs  tid  ännu  var  mycket 
litet  insedd  i  Sverige.  Däremot  finner  man  icke  sällan  hos  andra 
länders  framstående  personligheter  på  den  tiden  en  liknande  tanke* 
gång.  Så  skrifver  t.  ex.  hans  store  samtida  Werner  von  Siemens:^ 
»Den  människa,  som  icke  har  några  behof,  är  fientlig  mot  hvarje 
kulturutveckling.  Först  då  vissa  behof  hos  henne  blifvit  väckta  och 
hon  vant  sig  vid  att  arbeta  för  deras  tillfredsställande,  utgör  hon 
ett  tacksamt  föremål  för  sociala  och  religiösa  kultursträfvanden.  Om 
man  däremot  börjar  med  att  söka  verka  för  de  senare,  skall  man 
aldrig  uppnå  annat  än  skenresultat.» 

'  Werner  von  Siemens,  Lebenserinnerungen,  Berlin  1901,  sid.  247. 


111 


I 


KRISEN  1878-79.  -  HOFORS-HAMMARBYAFFAREN 
OCH  DEN  ALLMÄNNA  OPINIONEN.  -  DE  SISTA  ÅREN 
AF  A.  O.  WALLENBERGS  BANKVERKSAMHET.  -  BANK. 

SYNDIKATET. 


s^-< 


E  första  allvarliga  krissymtomen  i  Stockholm  fram* 
trädde  i  början  af  år  1878,  då  en  del  betalnings* 
inställelser  inträffade.  Bland  de  mera  betydande  fir* 
%}f)  [/^y':)>'^  mor  i  hufvudstaden,  som  under  året  stupade,  må 
C^S^^^^^liis?  nämnas  N.  M.  Höglund,  Sam.  Godenius  &  C:o,  Asp, 
Berger  6<  C:o,  Guilletmot  €<  Weylandt,  Isaac  Hirsch  m.  fl.  Orsa* 
ken  var  den  öfverspekulation,  som  framkallats  af  de  goda  konjunk* 
turerna  efter  1870  års  krig.  Men  härvidlag  är  att  märka,  att  öfver* 
spekulationen  i  Sverige  mindre  gällde  grundandet  af  nya  produk* 
tiva  företag  än  byggandet  af  nya  järnvägar.  Det  industriella  ny* 
startandet  var  i  Sverige  i  stort  sedt  okändt  före  midten  af  1890* 
talet,  och  hvad  som  förekom  på  1870*talet  bestod  i  enstaka  fabriks* 
företag  eller  nydaning  inom  bruksindustrien,  särskildt  i  sammanhang 
med  Bessemerblåsningens  införande,  eller  rörde  sig  om  alltför  vidt* 
omfattande  uppköp  af  bruksegendomar  med  otillräckligt  eget  kapital. 
Men  i  synnerhet  byggdes  det  järnvägar  med  små  egna  tillgångar 
och  stora  lån.  Större  delen  af  Stora  Bergslagsbanans  utbyggnad 
faller  under  denna  period.  Arbetslönerna  voro  uppdrifna  och 
materialpriserna  kolossalt  höga.  Stångjärn  betingade  t.  ex.  år  1873 
13  kr.  pr  centner,  men  priset  gick  1878,  då  krisen  utbrutit,  ned  till 
6,8  0  kr.  pr  centner.  Gifvet  var  att  ett  sådant  sakläge  måste  leda 
till  en  ekonomisk  katastrof. 

Ett  typiskt  företag  för  denna  tid  var  Göteborgs  Handelskompani, 
som  grundades  år  1871  och  hvars  chef  blef  D.  O.  Francke.  Detta  bo* 
lag  räknade  bland  sina  aktieägare  en  mängd  fina  namn,  James  Dickson, 
Oscar  Dickson,  Wilh.  Röhss  i  Göteborg  och  i  Stockholm  bland 
andra  äfven  A.  O.  Wallenberg.  I  styrelsen  sutto  August  Röhss, 

112 


Ivar  W^rn  m.  fl.  af  den  tidens  märkesmän  inom  den  svenska 
affärsvärlden.  Detta  bolag  höll  sig  visserligen  uppe  ända  till  den 
18  jan.  1879.  Men  om  jag  behandlar  det  först,  så  är  det  därför 
att  en  redogörelse  för  dess  verksamhet  kastar  en  så  bjärt  belysning 
öfver  då  gängse  affärsmetoder. 

Man  utgick  ifrån  att  ingen  placering  kunde  vara  säkrare  än  jäm= 
vägsobligationer.  Det  ansågs  otänkbart,  att  de  svenska  järnvägarna 
icke  skulle  kunna  inlösa  sina  obligationslåns  förfallande  räntekupon* 
ger.  Om  en  bank  öfvertog  ett  sådant  obligationslån  med  10  % 
marginal  som  kommission,  så  trodde  den  sig  alltid  kunna  utplacera 
obligationerna  åtminstone  till  pari  och  sålunda  göra  en  afsevärd 
vinst.  Men  att  ett  sådant  obligationslån  kunde  misslyckas,  trodde 
man  sig  aldrig  behöfva  taga  med  i  beräkningen. 

De  svenska  bankerna  skulle  emellertid  snart  få  röna,  att  det  inom 
landet  icke  fanns  tillräckligt  kapital  för  en  omedelbar  afsättning  af 
dessa  obligationsmassor  bland  allmänheten,  utan  bankerna  blefvo 
liggande  med  stora  klumpar  utan  möjlighet  att  afyttra  dem  och 
ofta  utan  att  kunna  belåna  dem. 

Göteborgs  Handelskompani  var  emellertid  den  oförskräcktaste 
obligationsköpare  af  alla.  När  bolaget  stoppade,  låg  hela  kapitalet, 
5,491,000  kr.  och  mer  till,  immobiliseradt  i  järnvägsobligationer,  till 
större  delen  i  Bergslagernas  järnväg,  af  hvilka  bolaget  innehade  för  om* 
kring  7,000,000  kr.,  som  det  förgäfves  hade  sökt  afyttra.  Dessutom 
hade  Handelskompaniet  i  någon  mån  sysselsatt  sig  med  aktie* 
emissioner  och  bland  annat  deltagit  i  grundandet  af  Aktiebolaget  Atlas 
i  Stockholm,  som  under  dessa  järnvägskonjunkturens  gyllene  tider 
startat  med  det  i  och  för  sig  lofvärda  syftet  att  inom  landet  tillverka 
jämvägsmateriel.  Bolaget  stiftades  1871  och  förvärfvade  af  Rör* 
strands  porslinsfabrik  en  stor  tomtareal  för  en  fabriksanläggning. 
Bland  delägarna  var  A.  O.  Wallenberg  och  till  chef  utsågs  den 
sedermera  som  kommunalman  och  riksdagsman  i  Första  kammaren 
bekante  generalkonsul  Edvard  Fränckel.  Detta  var  ett  af  de  få 
industriella  företag,  i  hvilka  A.  O.  Wallenberg  personligen  ägde  ett 
ekonomiskt  intresse,  men  som  visserligen  ej  skulle  visa  sig  lönande. 
Aktierna,  nom.  å  200  rdr,  voro  i  bouppteckningen  upptagna  till 
10  kr.  pr  styck.  Det  var  öfverenskommet  att  de  nödiga  förlags** 
lånen  skulle  försträckas  till  ena  hälften  af  Göteborgs  Handels* 
kompani,  till  andra  hälften  af  Stockholms  Enskilda  Bank;  men  när 
Handelskompaniet    stoppade,    blef    det  Stockholms  Enskilda  Bank, 

113 


som  fick  öfvertagA  hela  bördan.  Det  blcf  en  mycket  dålig  affär, 
som  med  svårighet  släpade  sig  fram  under  A.  O.  Wallcnbergs  tid 
för  att  sedermera  år   1891    underkastas  en  mödosam  rekonstruktion. 

En  ännu  tyngre  affär  skulle  banken  få  på  sina  skuldror  genom  den 
afveckling,  som  under  1878  års  kris  skulle  drabba  de  stora  Pctréska 
bruksegendomarna,  »Hofors  &.  Hammarby  Bruksägare'^.  Vi  ha  i  det 
föregående  sett,  att  A.  O.  Wallenberg  mycket  sällan  direkt  velat 
intressera  sig  ekonomiskt  i  industriella  företag  eller  bruksrörelse. 
Att  han  gjorde  det  i  ett  enstaka  fall  såsom  Atlas  bevisar  ingenting. 
Snarare  skulle  man  kunna  tro,  att  detta  isolerade  försök  verkat 
afskräckande,  då  det  endast  beredde  honom  bekymmer.  I  hvarje 
fall  skulle  det  ha  varit  mer  än  underligt  om  A.  O.  Wallenberg  i 
slutet  af  sjuttitalet,  alltså  vid  öfver  60  års  ålder,  plötsligt  skulle  ha  fått 
ett  obetvingligt  begär  att  kasta  sig  in  på  ett  alldeles  nytt  verksamhets* 
fält,  bruksrörelse,  som  han  tidigare  aldrig  haft  något  intresse  för  och 
för  hvilkct  han  säkerligen  icke  heller  hade  någon  djupare  förståelse. 
Redan  på  dessa  grunder  är  det  psykologiskt  fullkomligt  osannolikt, 
att  A.  O.  Wallenberg  skulle  ha  haft  den  ringaste  lust  att  personligen 
eller  för  bankens  räkning  bli  ägare,  helt  eller  delvis,  till  de  Petréska 
bruksegendomarna.  Man  kan  tvärtom  med  största  sannolikhet  på* 
stå,  att  dessa  affärer,  i  den  mån  det  var  nödvändigt,  blefvo  honom 
påtvingade.  Och  jag  vågar  till  och  med  tro,  att  det  var  den  obe* 
hagligaste  motgång,  som  på  det  ekonomiska  området  drabbade  honom 
under  hela  hans  lif.  Icke  heller  var  det  honom  angenämt  att  till 
sist  nödgas  tillgripa  konkursförfarandet,  som  öfverhufvudtaget  var 
honom  motbjudande. 

Under  många  år  sträfvade  han  efter  att  få  administration  erkänd 
såsom  laglig  afvecklingsform,  och  själf  hade  han  med  stora  uppoff* 
ringar  af  tid,  pengar  och  arbetskraft  i  andra  fall  såsom  t.  ex.  i 
fråga  om  utredningen  af  den  samma  år  stoppade  firman  N.  M.  Hög* 
lund  lyckats  få  en  administrativ  afveckling  med  därefter  följande 
rekonstruktion  till  stånd.  Alldenstund  afvecklingen  af  de  Petréska 
affärerna  flera  gånger  blifvit  utförligt  berättad  och  senast  af  Th.  Frö* 
länder,  torde  jag  för  detaljerna  kunna  hänvisa  dit'  och  vill  här  en* 
dast  fästa  mig  vid  några  hufvuddata  samt  de  synpunkter,  som 
beröra  A.  O.  Wallenberg  personligen.^ 

*  Stockholms  Enskilda  Bank  1S56— 1906,  sid.  55  och  följ. 
'  Se  angående  A.  O.  Wallenbergs  egen  uppfattning  af  förloppet  Bilaga  V,  sid. 
255  o.  följ. 

n4 


Affären  omfattade  Hofors  och  Hammarby  Aktiebolag  samt  Avesta — 
Garpenbergs  Aktiebolag,  i  hvilka  bolag  herrarna  Petré  voro  hufvud* 
delägare.  De  största  försträckningar,  som  Stockholms  Enskilda  Bank 
vid  denna  tid  lämnat  något  industriellt  företag,  gällde  dessa  båda 
firmor.  Förbindelsen  mellan  banken  och  hufvuddelägarna  går  så 
långt  tillbaka  som  till  1858,  då  ett  kreditiv  beviljades  hr  Hj.  Petré, 
som  för  öfrigt  ända  tills  katastrofen  inträffade  stod  på  vänskapli* 
gaste  fot  med  A.  O.  Wallenberg.  Anledningen  till  obeståndet  var 
den  vanliga  under  denna  tid.  Herrarna  Petré  utvidgade  öfver  höfvan 
omfånget  af  sin  rörelse.  Stora  nybyggnader  utfördes,  nya  egen* 
domar  inköptes,  hvartill  kommo  stora  aktieförvärf.  Hofors  och  Ham* 
marby  A.#B.  var  det  ursprungliga  företaget,  men  1872  bildades 
Avesta— Garpenbergs  A.=B.,  i  hvilket  herrarna  Petré  öfvertogo  aktier 
för  1,100,000  kr.,  hvarjämte  de  fingo  tillskjuta  stora  förlag.  I  slutet 
af  år  1877  var  ställningen  ohållbar  och  skuldbördan  uppgick  vid 
årsskiftet  för  Hofors  och  Hammarby  A.*B.  till  omkring  6,400,000  kr. 
och  för  Avesta— Garpenbergs  A.*B.  till  omkring  4,300,000  kr. 

Det  föreligger  från  slutet  af  år  1877  och  1878  en  korrespondens 
mellan  A.  O.  Wallenberg  och  Hj.  Petré,  som  visar  att  A.  O.  Wal* 
lenberg  otvifvelaktigt  på  allt  sätt  bemödade  sig  om  att  åstadkomma 
en  afveckling  genom  administration  på  så  fördelaktiga  villkor  som 
möjligt  för  familjen,  ehuru  han  helt  naturligt  måste  med  stränghet 
bedöma  de  metoder,  som  af  Hj.  Petré  blifvit  använda  för  att 
hålla  affären  flytande,  och  med  grämelse  såg  det  mot  honom  själf 
igångsatta  intrigspelet  för  att  misstänkliggöra  hans  afsikter  och 
sätta  i  fråga  hans  goda  vilja.  Det  sista  af  dessa  bref  af  den  11 
okt.   1878  lyder: 

Om  du,  som  genom  stort  oförstånd  och  alltför  mycken  sjelftillit  nära  nog  i 
grund  ruinerat  dig  sjelf  och  hela  din  slägt,  nu  ville  afhålla  dig  frän  att  genom 
intrigspel  motverka  de  välvilliga  och  alfvarliga  bemödanden  som  göras  för  att 
rädda  något  åt  dig  och  dina  slägtingar,  så  gjorde  du  hvad  du  borde. 

Ehuru  ingen  med  hvilken  banken  någonsin  haft  att  göra  trakterat  mig  mtd 
så  missledande  uppgifter  som  du,  tänker  jag  ej  numera  derpå,  blott  du  vill  låta 
bli  att  förstora  den  timade  olyckan. 

En  copia  af  detta  bref  sänder  jag  till  Carl  Limnell,  en  bland  dina  få  verkliga  vänner. 

Den  6  nov.  1878  beslöto  samtliga  fordringsägare  administration 
af  egendomarna  och  denna  fortgick  lugnt  ett  år.  Därefter  samman» 
trädde  Hofors  och  Hammarby  fordringsägare  ånyo  den  8  nov.  1879 
för  att  fatta  beslut  angående  administrationens  fortsättande,  men  nu 

115 


hade    under    tiden    åtskilligt    inträffat.     Th.   Frölander  berättar  epi* 
soden  på  följande  sätt:' 

Brukspatron  Cornclius.  som  närmast  Icdt  bruksdriften,  hade  undanbcdt  sig 
itcrval  på  grund  af  bristande  tid,  och  sAväl  de  återstående  administratörerna  som 
majoriteten  af  fordringsägarna,  efter  fordringsbelopp  räknadt,  voro  ense  om,  att 
i  hans  ställe  borde  inväljas  majoren  C.  Lillichöök,  som  var  väl  förtrogen  med 
Hoforsverkens  skötsel.  Riksbanken  hade  ej  varit  representerad  vid  det  första 
sammanträdet,  men  nu  uppträdde  en  fullmäktig,  som  visserligen  sade  sig  icke 
representera  Riksbanken  men  å  andra  sidan  hade  i  uppdrag  meddela,  att  herrar 
fullmäktige  för  beviljande  af  ytterligare  betalningsanstånd  fordrade  herr  P.  A. 
Cassels  inväljande  i  administrationen.  När  valet  skulle  företagas,  begärde  några 
af  de  närvarande,  att  röstningen  skulle  äga  rum  per  capita.  Några  lagstadgade 
former  för  administration  funnos  icke,  såsom  förut  nämnts,  och  Wallenbcrg,  som 
var  ordförande  vid  mötet,  framhöll  förgäfves,  att  vid  konkursförvaltning  om= 
röstning  skall  ske  efter  fordringsbclopp,  samt  att  borgenärerna  vid  tidigare  för; 
rättadt  val  af  revisorer  för  administationen  själfva  tillämpat  denna  omröstnings; 
grund.  Herr  Wallcnberg  nedlade  då  ordförandcklubban,  hvilken  öfvertogs  af 
bankdirektören  C.  Kberstein,  och  under  dennes  presidium  omvaldes  de  öfriga 
administratörerna,  men  efter  herr  Cornelius  invaldes  herr  Cassel  i  stället  för  den 
föreslagne  major  Lilliehöök.  Den  för  en  förvaltning  medelst  administration 
oundgängligt  nödvändiga  enigheten  mellan  fordringsägarna  var  nu  brusten.  I:gen= 
domligt  föreföll  det.  att  Riksbanken  så  bestämdt  fordrade  att  få  tillsätta  en  ad* 
ministrator.  då  denna  anstalt  icke  hade  något  egentligt  intresse  af  administrationen, 
alldenstund  dess  fordringar  voro  täckta  af  oomtvistliga  hypotek  —  hvilket  bäst 
styrkcs  däraf,  att  vid  den  sedermera  företagna  försäljningen  å  auktion  af  dessa 
hypotek  en  del  af  dem  förslog  till  skuldens  fulla  gäldande  och  den  öfriga  delen 
måste  återställas  till  konkursförvaltningen. 

Ställningen  hade  genom  utgången  af  valen  vid  detta  fordrings* 
ägarnas  möte  blifvit  ohållbar.  Stockholms  Enskilda  Bank,  som  var 
största  fordringsägaren,  hade  icke  fått  in  de  representanter  i  för* 
valtningen,  som  den  fordrade.  Bankens  styrelse  sammanträdde  den 
10  nov.  och  beslöt  att  på  grund  af  hvad  som  förefallit  söka  bo* 
lagen  i  konkurs.  Det  lider  nog  intet  tvifvel  att  bakom  intrigspelet 
vid  valet  af  administratörer  stod  Riksbankens  ledare,  vice  häradshöf* 
ding  Dufwa,  som  då  liksom  vid  många  andra  tillfällen  lät  sig  behärskas 
af  sin  personliga  animositet  mot  A.  O.  Wallenberg  och  kanske  icke 
utan  tillfredsställelse  såg,  att  bolagen  skulle  drifvas  i  konkurs,  då 
han  därigenom  kunde  hoppas  på  att  få  till  stånd  en  opinionsstorm 
mot  A.  O.  Wallenberg  och  hans  bank. 

Vare  därmed  huru  som  helst,  säkert  är,  att  det  beställsamma  ryktet 
länge  sysselsatte  sig  med  denna  affär  och  att  man  inom  vida  kretsar 
af   samhället    var    mycket    benägen  att  påbörda  A.  O.  Wallenberg 

'  Stockholms  Enskilda  Bank  1856—1906,  sid.  58  och  följ. 

116 


mindre  vackra  motiv  i  denna  sak,  motiv  som  voro  honom  full* 
ständigt  främmande. 

De  båda  bolagens  fastigheter  skulle  emellertid  nu  säljas  på  auktion. 
Hofors  och  Hammarby  A.*B:s  fastigheter  såldes  i  april  1880,  hvarvid 
banken  för  att  bevaka  sina  fordringar  inköpte  fast  egendom  för 
1,962,000  kr.  samt  senare  på  lösöreauktionen  dessutom  en  del  för 
verkens  drift  behöfliga  lösören. 

Sedan  kom  Avesta — Garpenbergs  Aktiebolag,  men  vid  auktionen  på 
dess  fastigheter  bevakade  Stockholms  Enskilda  Bank  icke  sitt  in* 
tresse  utan  lät  dem  förvärfvas  af  Järnkontoret  och  Norrköpings  En* 
skilda  Bank  för  en  miljon  kr.,  anseende  det  bättre  att  taga  den 
eventuella  förlusten  än  att  betunga  banken  med  ännu  en  svår* 
utredd  affär.  Beslutet  var  utan  tvifvel  klokt,  ty  banken  förlorade 
på  sina  fordringar  hos  detta  bolag  endast  82,000  kr.  Man  kan 
tillägga,  att  det  säkert  varit  fördelaktigt,  om  banken  kunnat  förfara 
på  samma  sätt  med  de  Hofors  och  Hammarby  A.*B.  tillhörande 
bruksegendomarna,  och  det  är  icke  osannolikt,  att  A.  O.  Wallen* 
berg  skulle  ha  låtit  också  dem  gå  ifrån  sig,  ifall  han  då  på  en  gång 
ansett  sig  kunna  taga  en  så  stor  förlust  för  banken,  som  i  sådant 
fall  blifvit  oundviklig.  I  alla  händelser  är  det  säkert,  att  han  där* 
igenom  skulle  ha  besparat  banken  ännu  större  förluster  i  framtiden 
och  i  följd  däraf  dess  styrelse  många  bekymmer.  A.  O.  Wallen* 
berg  grep  sig  emellertid  an  med  finansieringen  af  de  nyförvärfvade 
bruksegendomarna  och  grundade  för  deras  öfvertagande  Hofors  Ak* 
tiebolag  med  ett  aktiekapital  af  1,000,000  kr.,  som  han  med  mycket 
besvär  lyckades  få  tecknadt  bland  sina  vänner. 

Detta  nya  aktiebolag  skulle  icke  blifva  något  glädjebarn.  Det 
kunde  icke  betala  någon  utdelning  och  banken  måste  år  efter  år 
öka  förlaget.  Efter  A.  O.  Wallenbergs  död  upphörde  man  på  hans 
efterträdares,  sonen  K.  A.  Wallenbergs,  förslag  att  bokföra  någon  ränta 
för  större  delen  af  de  gjorda  förskotten,  men  det  hjälpte  icke.  Aktie* 
kapitalet  gick  ännu  en  gång  förloradt  och  en  fullständig  rekonstruk* 
tion  blef  oundviklig.  För  att  slippa  det  besvärliga  konkursför* 
farandet  valde  man  den  formen  att  —  sedan  samtliga  delägare 
gått  in  därpå  —  nedsätta  det  gamla  aktiekapitalet  till  en  tiondel, 
alltså  till  100,000  kr.,  hvarefter  1,900,000  kr.  nytecknad.^s,  och  på  det 
sättet  tillfördes  företaget  friska  pengar.  Äfven  så  rekonstrueradt 
var  bolaget  länge  endast  en  medelmåttig  affär,  som  gaf  sina  aktie* 
ägare  4  %    i  årlig  utdelning.     Och  om  bolagets  aktier  under  krigs* 

117 


året  1916  vid  försäljning  till  Svenska  Kullager  A. *B.  på  grund  af  da 
rådande  konjunkturer  och  däraf  uppkomna  lysande  vinster  betingat 
ett  högt  pris,  så  är  detta  något,  som  aldrig  kunnat  förutses  och  icke 
har  något  det  ringaste  att  skaffa  med  bedömandet  af  bolagets  värde 
under  de  tidigare  skeden,  vi  ofvan  skildrat. 

Men  Stockholms  Enskilda  Bank  hade  också  andra  svårigheter  att 
bekämpa  under  krisåren  1878 — 79.  Vid  flera  tillfällen  var  läget 
t.  o,  m.  kritiskt.  Åtskilliga  samverkande  orsaker  kommo  härvidlag 
i  betraktande  och  bland  dem  voro  flera  af  rent  personlig  art,  i  det 
att  A.  O.  Wallenbergs  ovänner  passade  på  att,  utan  hänsyn  till  de 
olyckor  af  vidtomfattande  allmän  betydelse  som  måst  blifva  följden, 
om  en  katastrof  inträffat  för  Stockholms  Enskilda  Bank,  göra  allt 
för  att  väcka  allmänhetens  misstroende  mot  banken.  Att  andra 
banker  undandrogo  sig  att  kollegialt  stödja  den,  ha  vi  redan  ofvan 
antydt,  men  därtill  kommo  andra  mera  direkta  åtgärder  till  dess  skada, 
hvarvid  dock  är  att  märka,  att  äfven  A.  O.  Wallenberg  genom  ett  mindre 
försiktigt  uppträdande  snarare  bidrog  till  att  öka  hetsen  än  tvärtom. 

Den  första  anledningen  till  agitation  mot  banken  inträffade  på 
sommaren  1878,  då  den  vägrade  inlösa  några  förfalskade  tiokrone* 
sedlar  efterapande  Stockholms  Enskilda  Banks.  Häraf  följde,  att 
Riksbanken  genast  förbjöd  sina  kassörer  att  i  likvid  mottaga  sagda 
banks  tiokronesedlar.  Exemplet  följdes  af  en  mängd  offentliga  myn* 
digheter  och  inrättningar,  hvilket  allt  förmådde  bankens  styrelse  dels 
att  utfästa  en  belöning  af  500  kr.  åt  den,  som  kunde  upptäcka  för* 
falskaren,  dels  att  bestyra  om  tryckandet  af  nya  sedlar.  Längst  gick 
ordföranden  i  »Frånskilda  bankens»  styrelse,  A.  O.  Wallenbergs 
forne  vän  och  f.  d.  medlem  af  Stockholms  Enskilda  Banks  styrelse, 
generaltulldirektör  Bennich,  hvilken  förbjöd  tullverket  att  mottaga 
alla  Stockholms  Enskilda  Banks  sedlar. 

Då  oron  redan  förut  var  stor,  kunde  sådant  icke  annat  än  öka 
svårigheterna  för  banken,  och  i  början  af  december  växte  misstroen* 
det  till  en  storm,  som  det  icke  blef  så  lätt  att  stilla.  Så  tillkommo 
ett  par  nya  moment,  som  ytterligare  bidrogo  till  att  stegra  förvir* 
ringen.  Bankinspektören  dr  C.  G.  Carlquist  upptog  i  Stockholms  Dag* 
blad  ryktet  om  att  Stockholms  Enskilda  Bank  skulle  befinna  sig  i 
någon  förlägenhet  till  skärskådande  och  vederläggning,  utan  tvifvel 
i  bästa  afsikt  —  man  har  till  och  med  påstått,  att  A.  O.  Wallenberg 
skulle  på  förhand  ha  känt  till  artikeln  — ,  men  gjorde  det  i  alla 
händelser  på  ett  sätt,  som  icke  kunde  annat  än  skärpa  misstroendet. 

118 


Det  hette  i  hans  artikel  bland  annat: 

»Man  har  hört,  att  Stockholms  Enskilda  Bank  har  stora  belopp 
att  fordra  hos  affärsmän,  hvilkas  ställning  är  i  olag,  och  hvad  man 
hört,  är  också  verkligen  grundadt.  Men  hvad  man  knappast  lär 
med  någon  säkerhet  veta,  är  huruvida  eller  huru  stora  förluster 
kunna  vara  att  på  dessa  fordringar  befara,  och  om  man  tager  i  be* 
räkning  det  sätt,  hvarpå  Stockholms  Enskilda  Bank  förvaltats,  så  bör 
man  hafva  grundad  anledning  till  det  antagandet,  att  banken,  åt= 
minstone  hvad  säkerheten  angår,  ej  låtit  hänföra  sig  af  någon  svindel, 
liksom  att  den  ej  skall  tappa  hufvudet  för  hvad  som  nu  inträffat.» 
I  samma  stil  fortsätter  författaren  och  påpekar,  att  banken  har  ett 
stort  antal  aktieägare,  hvilkas  förmögenhet  skulle  räcka  till  för  alla 
bankens  förbindelser,  äfven  om  alla  dess  till  nära  34  miljoner  upp* 
gående  tillgångar  i  fordringar,  jämte  dess  grundfond,  2  miljoner,  och 
reserverade  medel,  nära  900,000  kr.,  vore  bortblåsta.  Till  sist  innehåller 
artikeln  en  uppmaning  till  depositionsinnehafvarna  att  icke  genom 
en  rusning  sätta  banken  i  förlägenhet. 

Det  kan  ju  icke  nekas,  att  ett  sådant  skrifsätt  knappast  kunde 
verka  särdeles  lugnande,  och  situationen  förvärrades  ytterligare  genom 
en  insändare  från  A.  O.  Wallenberg  själf  till  bemötande  af  dr  Carl* 
quists  artikel  men  som  knappast  var  mera  diplomatiskt  affattad  och 
som  i  hufvudsak  utmynnade  i,  att  om  allmänheten  sade  upp  sina 
depositioner,  så  måste  banken  göra  motsvarande  kreditinskränkningar 
för  sina  låntagare.  Artikeln  slutar  med  följande  hänvändelse  till 
dr  Carlquist:  »Jag  ber  eder  vara  öfv^ertygad  om,  att  jag  tror  afsik- 
ten  med  eder  artikel  varit  välmenande,  men  jag  befarar,  att  mången 
läsare  skall  tro  sig  däruti  skönja  en  vink,  att  det  skulle  vara  mindre 
väl  beställdt  med  våra  banker  och  att  allmänheten  gjorde  bäst  uti 
att  beröfva  dem  sitt  förtroende.  Må  det  ske,  om  giltiga  anledningar 
förefinnas,  hvarom  icke,  så  torde  det  nog  vara  bäst  att  låta  allting 
hafva  sin  jämna  gång,  då  allting  nog  kommer  att  gå  bra,  utan  risk 
eller  äfventyr  för  någon.» 

Det  ligger  i  öppen  dag,  att  icke  heller  sådana  uttalanden  voro  äg* 
nade  att  lugna  oroliga  sinnen.  Slutet  på  visan  blef  att  dr  Carlquist 
afgick  ur  Stockholms  Dagblads  redaktion  och  tidningen  själf  skref 
en  ledare,  som  sökte  gjuta  olja  på  vågorna  och  hvars  hufvudkläm  vi 
återgifvit  ofvan  i  annat  sammanhang.^  A.  O.  W  allenbergs  inlägg  visar 
emellertid,  att  han,  i  den  situation  hvari  han  befann  sig,  icke  riktigt 
'  Se  sid.  104. 

119 


kunde  bedöma  hvad  som  borde  göras  för  att  återställa  förtroendet 
och  att  han  vid  detta  tillfälle  liksom  vid  många  andra  icke  förstod 
att  med  tillräcklig  försiktighet  begagna  sig  af  det  skrifna  ordet  utan 
i  öfverskattning  af  sin  auktoritet  gick  alltför  rakt  på  sak. 

Ställningen  var  mycket  brydsam,  så  mycket  mera  som  alla  fiender 
förenade  sig  om  att  hvar  och  en  i  sin  mån  söka  åstadkomma  skada.  Från 
Riksbankens  sida  rönte  banken  allt  annat  än  tillmötesgående.  A.  W. 
Dufwa,  som  alltjämt  hade  ledningen,  glömde  för  sin  personliga  fiend» 
skåp  mot  Wallenberg  totalt  den  objektivitet,  hvartill  hans  ställning 
hade  bort  förplikta  honom,  och  icke  nog  med  att  Riksbanken  ne* 
kade  att  åt  Enskilda  Banken  belåna  Allmänna  Hypoteksbankens  obliga* 
tioner,  den  vägrade  till  och  med  att  köpa  af  banken  på  C.  J.  I  lam* 
bro  &.  Son  i  London  dragna,  af  denna  firma  accepterade  växlar, 
ehuru  dessa  papper  alldeles  säkert  eljest  hade  godtagits  hvar  som 
helst  i  hela  världen. 

Den  allra  värsta  rusningen  gick  emellertid  öfver,  men  sinnena  lugna* 
des  i  någon  mån,  då  det  blef  bekant  att  konung  Oskar  personligen  den 
7  dec.  insatt  ett  större  belopp  i  banken.  Men  om  man  också  hade  kom* 
mit  öfver  det  värsta,  så  utöfvade  dock  den  genom  krisen  uppkomna  si* 
tuationen  en  kännbar  inverkan  på  rörelsen  under  1879.  Särskildt  ned* 
gick  inlåningsrörelsen.  Depositionsbeloppet  var  vid  1877  års  slut,  en* 
ligt  Th.  Frölander,^  fördeladt  på  12,072  bevis,  vid  1879  års  slut  på  blott 
7,408,  hvarigenom  medelstorleken  för  hvarje  bevis  ökats  från  1,696 
till  2,065  kronor.  Den  höga  depositionsräntan,  som  den  2  jan.  1879 
fixerades  till  6  %  för  deposition  på  6  månader  och  i  juli  samma  år 
för  deposition  på  12  månader  samt  i  augusti  nedsattes  till  5  V,  % 
för  samma  tider,  hade  således  i  stort  sedt  förmått  kvarhålla  insättarna 
eller  locka  nya.  Upp*  och  afskrifnings*räkningen  rönte  däremot  icke 
någon  nämnvärd  inflytelse  af  agitationen.  Vid  1878  års  slut  inne* 
stodo  2,633,000  kr.  på  2,768  räkningar  och  ett  år  därefter  3,166,000 
kr.  på  2,657  räkningar. 

Att  märka  är  dock,  att  nedgången  i  insättningsbevisens  antal  i  fråga 
om  depositionsräkningen  ej,  såsom  Frölander  uppgifver,  berodde  på, 
att  en  afsevärd  del  af  de  små  spararna  blifvit  rädda  och  tagit  ut  sina  till* 
godohafvanden,  under  det  att  de  större  stannade  kvar,  utan  har  en 
annan  förklaring.  Tvärtom  kvarlämnade  nämligen  nästan  alla  de 
små  insättarna  i  banken  vid  förfallodagen  sina  under  årens  lopp 
gjorda  insättningar.     Men    det   var  på  den  tiden  alls  icke  ovanligt, 

'  Stockholms  Enskilda  Bank  1856—1906.  sid.  64. 

120 


att  en  insättare  kunde  inneha  20  till  30  bevis,  samtliga  kanske  å 
100  kr.  stycket.  Summan  af  dessa  bevis  sammanslogos  nu  på  ett 
bevis,  och  däraf  uppstod  det  minskade  antalet  bevis,  hvilket  således 
alldeles  icke  var  liktydigt  med  någon  flykt  från  banken  af  de  små 
insättarna. 

Det  är  emellertid  gifvet,  att  också  de  andra  bankerna  svårt  utsattes 
för  krisens  verkningar.  Samtliga  privatbankers  på  lagsökning  eller  kon* 
kursutredning  beroende  fordringar  uppgingo  den  30  september  1879 
till  omkring  5,300,000  kr.,  och  Riksbanken  hade  vid  samma  tid  på  in* 
drifning  beroende  fordringar  till  ett  belopp  af  2,379,000  kr.  samt  vid 
årets  slut  3,380,000  kr.  Dåvarande  finansministern  Hans  Forssell,  äfven 
han  mycket  afvogt  sinnad  mot  A.  O.  Wallenberg,  var  en  principiell 
anhängare  af  »non«interventionsprincipen».  Men  hans  motstånd  blef 
brutet  och  han  fann  sig  till  sist  föranlåten  att  söka  ingripa.  Hans 
plan  gick  ut  på  att  bilda  en  järnvägshypotekskassa,  till  hvilken 
staten  såsom  garantifond  skulle  lämna  några  milj.  kr.  i  statsobliga* 
tioner.  I  denna  kassa  skulle  de  enskilda  bankerna  ingå  som  del* 
ägare  och  erhålla  lån  mot  järnvägsobligationer  utaf  medel,  som  kassan 
skulle  förskaffa  sig  genom  upplåning.  Men  planen  rönte  ingen 
sympati  från  bankernas  sida  utan  förföll.  Något  senare  skulle  den 
dock  återkomma  såsom  k.  proposition  vid  riksdagen,  ehuru  i  en 
betydligt  modifierad  form. 

Riksdagens  beslut  blef,  att  det  skulle  upprättas  en  jämvägshypo* 
teksfond  å  23  milj.  kr.,  hvartill  staten  skulle  upplåna  medel  och  ur 
hvilken  allmänna  inrättningar,  banker  och  kreditanstalter  skulle  kunna 
erhålla  lån  på  viss  tid,  dock  ej  längre  än  till  slutet  af  år  1893,  mot 
pant  af  obligationer  och  skuldsedlar,  utfärdade  af  svenska  järnvägs* 
bolag,  som  före  utgången  af  1878  undfått  koncession.  På  grund 
af  vid  samma  riksdag  väckta  enskilda  motioner  beslöts  ytterligare, 
dels  att  staten  från  Hallsberg — Motala — Mjölby  Järnvägsaktiebolag, 
som  försatts  i  konkurs,  inköpte  dess  järnväg,  dels  att  till  Sågverks* 
ägarnas  Garantiförening  öfverlämnades  såsom  reservfond  3  miljo- 
ner kronor  i  statsobligationer.  Genom  dessa  åtgärder  beredde  stats* 
myndigheterna  en  väsentlig  lättnad  för  det  betryckta  affärslifvct. 

Finansministern  Hans  Forssell  hade  emellertid  genom  detta  statens 
ingripande  lidit  ett  principiellt  nederlag  och  ville  icke  gärna  ha 
gjort  det  för  intet,  utan  kom  vid  samma  riksdag  med  en  proposi* 
tion  om  indragning  af  de  enskilda  bankernas  femkroncsedlnr,  hvilket 
förslag  han  också  lyckades  genomdrifva.    De  enskilda  bankerna  hade 

9.    A.  O.   W.-illenberg.  J21 


då  sådana  sedlar  utelöpandc  till  ett  belopp  af  mellan  13  och  17  miljo« 
ner  kr.  och  »med  dessas  indragning  hade»,  skrifver  Frölander/  »utan 
skada  kunnat  anstå  till  lugnare  tider». 

Ur  järnvägshypoteksfonden  erhöll  Stockholms  Knskilda  Bank  suc 
ccssive  lån  å  4  miljoner  kronor  mot  pant  af  järnvägsobligationer 
och  kunde  därigenom  utan  nämnvärd  indragning  i  sin  utlånings* 
rörelse  möta  det  stora  utflödet  från  depositionsräkningen. 

Vid  ordinarie  bolagsstämman  1879  hade  delägarna  beslutit  att  utaf 
1878  års  vinst  afsätta  en  half  miljon  kronor  till  afskrifning  af  för* 
luster,  och  vid  extra  stämma  i  juli  samma  år  enades  de  om  att  in» 
bjuda  till  teckning  af  ett  tusen  nya  lotter  till  pari,  hvarigenom  grund* 
fonden  ökades  från  2  till  3  miljoner  kronor.  Beloppet  tecknades 
på  kort  tid  dels  af  gamla,  dels  af  64  nya  lottägare,  som  icke  hade 
låtit  afskräcka  sig  af  den  sega  agitationen  mot  banken. 

Jag  har  ofvan  gjort  några  antydningar  om  det  yttre  förloppet  af 
krisen,  sådan  den  gestaltade  sig  närmast  för  Stockholms  Enskilda  Bank. 
I  sammanhang  dä*rmed  har  det  påpekats,  att  A.  O.  Wallenbcrg  genom 
några  mindre  förutseende  åtgärder  gaf  hugg  på  sig,  hvilket  af  hans 
ovänner  eller  afundsmän  begagnades  som  en  välkommen  anledning 
att  utan  hänsyn  till  riskerna  för  det  allmänna  hetsa  till  anfall  mot 
banken  och  dess  ledning.  Men  på  samma  gång  jag  icke  stuckit 
under  stol  med  misstagen  från  A.  O.  Wallenbergs  sida,  måste 
också  å  andra  sidan  framhållas  hans  stora  duktighet  och  out# 
tröttliga  energi.  Intet  gör  sig  själf,  och  så  icke  heller  vid  detta 
tillfälle.  Allt  intresse  koncentrerade  sig  kring  A.  O.  Wallenbergs 
person,  och  det  var  tack  vare  hans  intensiva  arbete  som  svårig* 
heterna  så  småningom  kunde  öfvervinnas.  Man  försökte  i  dessa 
dagar  mot  banken  de  mest  besynnerliga  trakasserier.  Så  t.  ex. 
begärde  finansminister  Forssell  vid  ett  tillfälle  genom  en  ukas  från 
finansdepartementet  dagliga  rapporter  med  en  mängd  sifferuppgifter 
öfver  bankens  rörelse.  Men  A.  O.  Wallenberg,  som  med  skäl 
kände  sig  djupt  sårad,  fick  genom  privat  förmedling  ukasen  upp* 
häfd.  Han  behöll  sitt  hufvud  kallt  och  vidtog  också  taktiska 
drag  af  stor  skicklighet.  Höjandet  af  depositionsräntan  till  6  % 
visade  sig  t.  ex.  vara  en  lycklig  åtgärd.  Det  är  också  att  taga  i 
betraktande,  att  A.  O.  Wallenberg  naturligtvis  icke  bara  hade  fiender 
utan  också  många  och  hängifna  vänner,  som  i  dessa  stormiga  tider 
stodo    honom  bi.     Hans  hela  personlighet  med  det  svenska  draget 

*  Ibid.,  sid.  66. 

122 


af  bred  humor  och  robust  trygghet  gjorde  honom  bland  köpmans* 
kåren,  särskildt  bland  småhandlarna  i  Stockholm,  till  en  mycket 
populär  man.  Det  är  detta  som  i  mycket  förklarar  det  stora  in« 
flytande,  som  han  hade  på  valmanskåren  och  i  stadsfullmäktige, 
liksom  denna  popularitet  inom  stora  samhällslager  under  krisåren 
säkert  också  beredde  honom  ett  verksamt  moraliskt  stöd.  Icke 
heller  A.  O,  Wallenbergs  gamla  utländska  förbindelser  sveko;  trots 
intrigspel  från  Stockholm  höllo  de  troget  fast,  och  i  detta  samman* 
häng  må  närmast  ihågkommas  bankfirmorna  Joh.  Behrenberg  Gossler 
&.  C:o^  i  Hamburg,  Mallet  Fréres  &.  C:ie  i  Paris  samt  Fredk.  Huth 
&.  Co.,  C.  J.  Hambro   &.  Son  och  Fruhling  &.  Goschen  i  London. 

I  sammanhang  härmed  må  det  tillåtas  mig  att  erinra  om  några 
personliga  drag  af  A.  O.  Wallenberg  under  dessa  stormiga  år.  Det 
var  under  år  1877  eller  1878,  innan  ännu  ryktet  om  Göteborgs 
Handelskompanis  osäkra  ställning  hunnit  tränga  ut  till  vidare  kretsar. 
A.  O.  Wallenberg  fick  en  dag  besök  i  banken  af  en  »vän»,  som 
ville  ge  honom  en  värdefull  vink  och  uppmanade  honom  att 
snarast  sälja  sina  aktier  i  ifrågavarande  bolag,  som  snart  skulle 
bli  värdelösa.  Men  A.  O.  Wallenberg  afvisade  med  förakt  för* 
slaget  att  söka  pracka  på  andra  med  affärslifvet  mindre  förtrogna  perso* 
ner  deprecierade  värdepapper.  Han  satte  händerna  på  ryggen  och 
vände  sig  bort,  och  »vännen»  fick  gå  med  oförrättadt  ärende. 

En  annan  episod  från  1879  berättas  af  K.  A.  Wallenberg.- 
»En  morgon  kom  jag  som  vanligt  hem  till  min  far.  Det  var  sön* 
dagen  efter  en  het  och  ansträngande  vecka.  'Det  var  bra  att  du  kom, 
din  mor  och  jag  hafva  träffat  en  öfverenskommelse,  som  jag  hop* 
pas  du  biträder.  Fortfara  våra  ovänners  anlopp  och  finansministerns 
och  Riksbankens  afvoghet  mot  Stockholms  Enskilda  Bank,  så  vet 
jag  knappast  hur  det  går.  Det  är  möjligt,  att  banken  får  inställa  sina 
betalningar.  Ingen  af  våra  antagonister  synes  ha  klart  för  sig  följ* 
derna  eller  hvilken  landsolycka  det  skulle  vara,  därför  att  så  många 
större  affärer  äro  beroende  af  att  vi  stå  upprätt.  Jag  är  emellertid 
säker  på,  att  bankens  fordringsägare  få   sitt.     Hur  det  däremot  går 

'  Behrenberg  Gossler  accepterade  midt  under  krisen  växlar  åt  Stockholms 
Enskilda  Bank,  och  då  Riksbanken,  sin  vana  trogen,  vid  ett  tillfälle  vägrade 
diskontera  300,000  mark,  accepterade  af  Behrenberg  Gossler,  utan  att  erhålla 
särskild  garanti,  deponerade  Stockholms  Enskilda  Bank  säkerheter  för  mångdubbla 
beloppet,  hvarefter  Riksbanken  tog  växlarna. 

'^  1  Ekonomiska  studier,  tillägnade  Marcus  Wallenberg,  Sthlm  1914,  sid.  19. 

123 


med  lottägarna  är  ovisst.  Jag  vill  emellertid,  att  du  skall  vara 
öfvcrens  med  oss,  att  innan  nägon  annan  lottägare  förlorar  ett 
öre,  skall  familjen  Wallenberg  lämna  ifrån  sig  allt,  som  den  äger.'^ 

En  anekdot  frän  samma  tid  har  sitt  intresse  till  belysande  af  den 
solidariska  ansvarighetens  betydelse. 

Den  rike  konsul  C.  D.  Phii.ipson,  meddirektör  i  Intecknings* 
garantiaktiebolaget,  sålde  i  förskräckelsen  alla  sina  lotter  i  Stock» 
holms  Enskilda  Bank  och  skyndade  sig  sedan,  för  att  slippa  från  den 
solidariska  ansvarigheten,  att  anmäla  detta,  då  han,  efter  hvad  med 
anspråk  på  trovärdighet  säges,  möttes  af  det  öfverraskande  svaret 
ungefär  så:  »Ja,  lotterna  må  herrn  gärna  sälja,  bara  herrn  har  en 
kvar.  Herrn  har  3  milj.  och  är  därför  ett  präktigt  namn.  Släppa 
vi  herrn  ur  banken,  så  ligger  dess  renommé  er  icke  om  hjärtat, 
men  hålla  vi  er  kvar,  så  gör  ni  i  detta  afseende  hvad  ni  kan.» 
Och  han  blef  kvar.  Då  hans  ansökan  att  få  utgå  ur  banken  vid 
den  ordinarie  bolagsstämman  på  våren  1879  föredrogs,  så  blef  den 
afslagen  med  den  ofantliga  majoriteten  af  1,330  röster  mot  12.' 

Ehuru  krisen  med  år  1879  kunde  anses  öfvervunnen,  så  skulle 
den  dock  kasta  sina  slagskuggor  långt  fram  i  tiden.  Det  uppsving, 
som  det  svenska  näringslifvet  haft  under  1870*talet,  hvilade  icke  på 
någon  fastare  grund  och  hade  varit  alltför  kortvarigt  för  att  sätta 
några  djupare  spår,  och  det  visade  sig  fördenskull  också,  att  det  när< 
mast  följande  årtiondet,  långt  ifrån  att  förete  någon  afsevärd  för* 
bättring,  snarare  utmärktes  af  ett  fortsatt  svaghetstillstånd.  Alan  ser 
det  bland  annat  på  utvecklingen  inom  bankrörelsen.  Betrakta 
vi  t.  ex.  Stockholms  Enskilda  Banks  depositionsräkning,  så  finna 
vi,  att  denna  efter  krisen  länge  förblef  stationär  och  icke  förr  än 
omkring  1890  orkade  stiga  upp  öfver  20  milj.  kr.,  eller  ungefär 
samma  tal,  som  uppnåtts  redan  år  1875.  Den  hade  under  krisen 
sjunkit  till  15  milj.  kr.  och  vid  slutet  af  1885,  strax  före  A.  O. 
Wallenbergs  frånfälle,  icke  hunnit  förbättras  mer  än  till  något  öfver  18 
milj.  kr.    Konvalescensen  kan  alltså  betecknas  såsom  mycket  långsam. 

Lottägarna,  som  under  den  tid,  då  bankens  grundfond  utgjorde 
endast  1  milj.  kr.,  kunnat  glädja  sig  åt  utdelningar  af  ända  till  25  °o , 
fingo  nu  på  det  större  kapitalet  nöja  sig  med  den  mera  blyg* 
samma  dividenden  af  8   %. 

Kraftiga  afskrifningar  måste  göras,  framför  allt  i  bankens  obliga* 
tionsportfölj.     Krisen  hade  gjort  ledningen  försiktig  och  ställningen 

'  Ivar  Blå,  Sista  krisen.  Sthlm  18S0.  A.  L.  Normans  Boktr.  A.*B.,  sid.  51. 

124 


hade  stärkts  genom  nyemissionen  1879.  Det  kan  nog  icke  heller 
förnekas,  att  man  uppskjutit  med  kapitalutvidgningen  väl  länge 
och  låtit  banken  under  1870*talet  arbeta  med  ett  i  förhållande  till  om* 
slutningens  hastiga  tillväxt  och  de  därigenom  ökade  riskerna  alltför 
Htet  eget  kapital. 

Men  man  lär  först  af  praktiken,  och  så  var  det  äfven  här.  Några 
märkligare  händelser  i  bankens  skötsel  inträffade  icke  under  de 
återstående  åren  af  A.  O.  Wallenbergs  lif.  Det  är  egentligen  på 
1880#talet  före  hans  död  endast  att  anteckna  Halmstad— Jönköpings 
Järnvägsaktiebolags  konkurs.  Järnvägen  såldes  på  auktion  och  inro- 
pades af  ett  för  tillvaratagande  af  obligationsinnehafvarnas  intressen 
bildadt    konsortium     under  ledning    af  Stockholms  Enskilda  Bank. 

Som  de  ifrågavarande  obligationerna  inköpts  för  lågt  pris  och 
endast  voro  bokförda  till  ett  värde  af  50  % ,  gjorde  emellertid 
banken  å  dessa  ingen  ytterligare  förlust. 

Krisen  1879  hade  varit  ett  gif  akt  icke  bara  för  Stockholms  En* 
skilda  Bank,  utan,  som  vi  redan  påpekat,  säkert  i  lika  hög  grad  för 
de  öfriga  bankerna,  ehuru,  till  följd  af  det  uppseende  som  den 
Petréska  afvecklingen  väckte,  uppmärksamheten  i  högre  grad  kon* 
centrerats  på  denna  bank.  Trots  afunden  och  misstron  vaknade 
besinningen,  när  det  första  känslosvallet  lagt  sig,  och  den  insikten 
kunde  icke  återhållas,  att  bankerna  dock  hade  många  gemensamma 
intressen  att  bevaka.  Man  hade  sett  faran  af  en  alltför  otyglad 
konkurrens,  och  den  tanken  låg  därför  nära  till  hands  att  söka 
etablera  något  slags  samarbete.  Det  pekades  på  exemplet  från 
Skottland,  där  bankerna  upprättat  ett  ständigt  syndikat  i  Edinburgh 
till  dryftande  och  afgörande  af  sådana  frågor,  med  afseende  på 
hvilka  bankerna  kunde  ha  nytta  af  ett  enhetligt  uppträdande. 

Idén  till  upprättande  af  ett  svenskt  banksyndikat  torde  ha  utgått  från 
A.  O.  Wallenberg.  På  hösten  1872  utsändes  en  af  honom  författad  in* 
bjudningsskrifvelse.  »Syndikatets  befogenhet»,  hette  det  däri  bland  an* 
nat,  »skulle  icke  sträcka  sig  till  att  fatta  några  beslut,  som  vore  för 
de  enskilda  bankernas  styrelser  bindande,  utan  skulle  syndikatet  endast 
lämna  upplysningar  samt  framställa  förslag  till  bankstyrelsernas  eget 
bepröfvande  och  afgörande.  Man  har  tänkt  sig,  att  om  icke  alla 
bankstyrelser  nu  anslöte  sig  till  det  förslag,  som  nu  i  sådant  hän* 
seende  väckes,  borde  det  åtminstone  anses  lämpligt  för  alla  att  del* 
taga  i  öfverläggning  om  detsamma,  för  att  efter  allvarlig  pröfning 
däröfver  fatta  beslut.» 

'■^'  125 


Första  sammanträdet  hölls  på  Stockholms  Enskilda  Banks  lokal 
den  18  nov.  1879.  Det  beslöts  att  inbjuda  till  ett  bankmöte,  och 
den  6  april  1880  sammanträdde  åter  ombud  för  bankerna,  denna 
gång  å  Skånes  Enskilda  Banks  lokal.  Men  så  uppstod  en  ömtålig 
fråga:  valet  af  medlemmar  i  syndikatet.  Enligt  Marcellus'  lär  baron 
Stjernblad,  Skånebankens  ombud  och  ordförande  vid  mötet,  en* 
skildt  ha  förklarat,  att  han  icke  ville  ingå  i  syndikatet,  om  A.  O. 
Wallenberg  däri  erhölle  plats.  Hade  A.  O.  \V  allenberg  insisterat 
därpå,  skulle  Skånebanken  alltså  ha  dragit  sig  tillbaka  och  den 
åsyftade  samverkan  mellan  de  enskilda  bankerna  ha  gått  om  intet. 
A.  O.  Wallenberg  beslöt  då  för  den  goda  sakens  skull  att  icke 
stå  hindrande  i  vägen.  Man  arrangerade  det  så,  att  A.  O.  Wallen» 
berg  honoris  causa  blef  vald  men  undanbad  sig  uppdraget.  Han 
deltog  ej  heller  i  bankmötena  1880  och  1881,  då  eventuella  förslag 
från  syndikatets  sida  skulle  dryftas. 

Hösten  1882  var  A.  O.  Wallenberg  däremot  med  på  bankmötet 
och  invaldes  i   syndikatet,  därifrån  baron  Stjernblad  afgick. 

Som  syndikatsmedlem  utvecklade  han  en  mycket  liflig  verksamhet. 
Han  fäste  uppmärksamheten  vid  skatteregleringskommitténs  förslag 
om  förhöjd  sedelskatt  och  om  stämpel  på  inrikes  växlar,  föreslog,  att 
bankerna  borde  uppmanas  att  hvar  i  sin  stad  till  syndikatet  insända 
tidningsartiklar,  som  kunde  afse  klander  mot  de  enskilda  bankerna, 
föreslog  att  blott  en  siffra  måtte  för  hvarje  bank  utsättas  i  kolum* 
nen  för  växeldiskonto,  väckte  förslag  om  att  syndikatet  borde  sam* 
manträda  en  gång  hvarje  månad,  föreslog  6  månaders  uppsägnings* 
tid  för  depositioner  med  högsta  ränta,  yrkade  att  banker  ej  borde 
diskontera  växlar  utan  att  betalningsorten  vore  utsatt  i  själfva  tex* 
ten.  Förslagen  rönte  emellertid  icke  alltid  framgång,  och  på  våren 
1883  anmälde  sig  Wallenberg  ofta  hindrad  af  andra  göromål,  främst 
riksdagens  sammanträden. 

Hösten  1885  omvaldes  Wallenberg  till  syndikatsmedlem  med  högre 
röstetal  (24)  än  någon  annan. 

A.  O.  Wallenberg  kom  alltjämt  med  nya  förslag,  men  motståndet 
blef  större.  Den  14  dec.  1883  afgaf  den  bankkommitté,  som  till* 
satts  den  18  nov.  1881,  sitt  stora  betänkande.  Detta  behandlades 
af  syndikatet  under  våren  1884,  och  i  diskussionen  därom  del* 
tog  A.  O.  Wallenberg  outtröttligt.  Vid  bankmötet  samma  år  af*, 
gaf  han  en  reservation  mot  en  del  beslut,  som  fattades  å  detsamma, 

'  Ur  nyare  tidens  politiska  skiften.  Sthlm  1889,  sid.  67. 

126 


närmast  rörande  vissa  föreslagna  ändringar  i  lagstiftningen  beträf* 
fande  de  enskilda  bankerna.  Mötet  beslöt  emellertid  att  låta  till 
styrelserna  för  de  respektiva  bankerna  öfversända  afskrift  af  ett  af 
A.  O,  Wallenberg  för  mötet  framlagdt  förslag  till  principuttalande 
för  att  eventuellt  af  dem,  i  den  mån  det  kunde  anses  lämpligt,  an* 
vändas  vid  uppsättandet  af  deras  blifvande  yttranden  öfver  nyss- 
nämnda betänkande.  Detta  A.  O.  Wallenbergs  förslag  var  af  föl* 
jande  lydelse: 

Då  vi  nu  tillåtas  inför  Konungen  afgifva  ett  underdånigt  utlåtande  i  banks 
frågan,  så  våga  vi  med  liflig  öfvertygelse  om  Konungens  landsfaderliga  afsigtcr 
och  goda  vilja  att  betrygga  den  ekonomiska  ställningen,  i  djupaste  underdåniga 
het  hemställa  om  en  snar  slutbehandling  af  de  väckta  förslagen  till  genomgris 
pande  förändringar  i  Sveriges  hela  bankväsende.  Uppskof  från  år  till  år  med 
besluts  fattande  af  statsmagterna  i  hithörande  frågor  kan  leda  derhän  att  sådana 
frågor  företagas  till  afgörande  under  en  inträffad  politisk  eller  finansiel  kris.  Fa; 
ran  af  en  sådan  olycka  är  så  uppenbar  och  så  stor  att  vi  icke  anse  oss  behöfva 
ens  försöksvis  teckna  densamma.  Hvad  näringslifvet  i  landet  behöfver,  det  är 
stadga  och  trygghet  i  den  lagenliga  utöfningen  af  alla  lofliga  näringsgrenar. 

Vid  bankmötet  på  hösten  1884  väckte  A.  O.  Wallenberg  en  vik* 
tig  motion  med  yrkande  närmast  på  snar  omorganisation  af  Sveriges 
Riksbank,  som  vi  få  tillfälle  återkomma  till  längre  fram,  men  då 
densamma  icke  vann  mötets  bifall,  afsade  sig  A.  O.  Wallenberg 
återval  till  syndikatet  och  deltog  ej  heller  senare  i  något  bankmöte. 

Jag  har  ansett  mig  böra  återgifva  i  dessa  korta  drag  uppkomsten 
af  banksyndikatet  och  A.  O.  Wallenbergs  roll  därvid.  Ty  äfven 
här  är  den  karaktäristisk;  han  var  full  af  verksamhetslust  ännu 
under  sina  sista  lefnadsår,  så  länge  han  hade  auktoritet  att  drifva 
sin  vilja  igenom  och  fick  ha  ledningen  obestridt.  Men  märkte  han, 
att  han  icke  vidare  hade  makt  att  göra  sin  ståndpunkt  helt  gällande, 
synes  det  som  om  han  icke  längre  kunde  trifvas  utan  föredrog  att 
stå  ensam.  Det  kan  heller  icke  nekas  att,  allt  ifrån  den  Posseska 
ministärens  tillträde  till  makten  och  några  år  framåt  efter  svårig* 
heterna  under  1879  års  kris,  A.  O.  Wallenberg  intog  en  ganska 
isolerad  ställning  och  råkade  i  ett  kyligt  förhållande  äfven  till  många 
af  kollegerna.  En  följd  häraf  var,  att  hans  kapacitet  beklagligt  nog 
icke  togs  i  anspråk  för  den  stora  bankkommitté,  som  år  1SS3  afgaf 
sitt  betänkande,  hvilket  allt  jag  får  anledning  att  närmare  beröra  i 
nästa  kapitel.  Under  de  sista  åren  af  hans  lif  synes  emellertid  en 
omsvängning  i  opinionen  ha  börjat  göra  sig  gällande,  och  när  den 
Themptanderska   ministären  i  slutet  af  år  1885  planerade  tillsättan^ 

127 


det  af  en  ny  bankkommitté,  var  äfvcn  A.  O.  Wallenberg  bland  do 
föreslagna  ledamöterna.  Han  erhöll  från  dåvarande  statsrådet  och 
chefen  för  justitiedepartementet  N.  II.  VuLT  von  Steykrn  ett  den 
2  januari  1SS6  dateradt  bref  med  förfrågan,  om  han  ville  antaga 
ledamotskap  i  en  kommitté,  som  skulle  få  i  uppdrag  att  utarbeta 
förslag  till  lagstiftning  angående  bolag,  såväl  aktiebolag  som  soli* 
dariska,  äfvensom  rörande  med  bolag  jämfiirliga  intressentskap,  för* 
eningar  o.  s.  v.  A.  O.  Wallenberg  svarade  i  ett  för  honom  karak* 
täristiskt  bref  med  ett  beklagande,  att  tillsättandet  af  kommittén 
först  nu  blifvit  beramadt,  alltför  sent  för  att  den  till  nästa  riksdag 
skulle  kunna  hinna  utarbeta  något  lagförslag  om  ny  aktiebolags* 
lag,  samt  erinrade  därvid  om,  att  riksdagen  afgifvit  en  den  20  maj 
daterad  skrifvelse  till  K.  M:t  med  anledning  af  hans  motion  i 
detta  ämne  med  hemställan  om  proposition  i  det  angifna  syftet. 
Hvad  själfva  uppdraget  anginge,  ville  han  först  veta,  med  hvilka 
han  skulle  samarbeta,  innan  han  definitivt  svarade.  Ett  muntligt 
samtal  med  justitieministern  aftalades,  och  ögonskenligen  måtte  detta 
hafva  aflupit  till  ömsesidig  belåtenhet,  ty  han  åtog  sig  uppdraget, 
hvilket  han  emellertid  aldrig  skulle  komma  att  sysselsätta  sig  med 
på  grund  af  sitt  få  dagar  därefter  timade  frånfälle. 


128 


ONDE 


KAPITLET 


BANKLAGSTIFTNINGEN  1864-1886.  -  BANKSEDLAR* 
NAS  INLÖSEN  MED  MYNT.  -  AGITATIONEN  MOT 
DE  ENSKILDA  BANKERNAS  SEDELUTGIFNINGSRATT. 
-  BANKKOMMITTÉBETANKANDET  AF  DEN  14  DEC. 
1883.    -    A.    O.   WALLENBERG   OCH    CENTRALBANKS» 

PROBLEMET. 


NDER  loppet  af  1860*talet  fortsatte  anloppet  mot 
de  enskilda  bankernas  sedelutgifning  inom  riksdagen, 
särskildt  från  landtmannapartiet,  som  i  sedelutgifnin* 
gen  såg  en  vinstkälla,  som  enligt  dess  mening  ute* 
slutande  borde  vara  förbehållen  Rikets  Ständers  bank. 
Det  kan  också  med  säkerhet  fastslås,  att  det,  såsom  A.  O.  Wallen* 
berg  påstår,^  i  mycket  var  vinstbegäret  och  afunden  mot  de  enskilda 
bankerna,  som  i  detta  fall  kom  till  uttryck.  Åren  1868  och  1869  fram* 
kommo  flera  motioner,  af  hvilka  ett  par  gingo  ut  på  förslag  om  indrag* 
ning  af  de  enskilda  bankerna  och  i  sammanhang  därmed  ändrad  bank* 
lagstiftning.  Det  senare  året  framlade  också  A.  O.  Wallenberg  en 
motion,  gående  ut  på,  att  hvarje  bank  borde  åläggas  att  vid  an* 
fordran  med  klingande  mynt  inlösa  sina  sedlar.  I  öfverensstäm* 
melse  härmed  kräfde  han  borttagande  af  den  i  1864  års  kungörelse 
de  enskilda  bankerna  medgifna  rättigheten  att  utgifva  sedlar  på  sin 
behållning  af  riksbankssedlar  och  på  depositioner  i  Riksbanken.  Ut* 
gick  denna  bestämmelse,  måste  de  enskilda  bankerna  öka  sitt  för* 
råd  af  hårdt  mynt  och  finge  sålunda  i  högre  grad  än  förut  med 
Riksbanken  dela  kostnaden  för  anskaffande  af  ädla  metaller  och  i 
sin  mån  bidraga  till  spridandet  af  mynt  till  olika  delar  af  landet. 
Förslaget  vann  rätt  mycken  anklang  i  Första  kammaren,  men  kunde 

'  A.  O.  Wallenbergs  sista   uttalande  i  bankfrågan.  Stockholm.  Centraltryckeriet 
1886.  sid.  32. 


129 


lika  litet  då  som  vid  1870  års  riksdag,  vid  h vilken  A.  O.  ^X' allén» 
berg  förnyade  sin  motion,  tillvinna  sig  hela  riksdagens  bifall. 

Inom  Stockholms  Enskilda  Bank  genomförde  A.  O.  Wallenberg 
emellertid,  oberoende  af  lagstiftningen,  sin  åsikt.  På  styrelsens  för* 
slag  beslöto  nämligen  lottägarna  i  linskilda  Banken  vid  bolagsstäm» 
mor  1869,  att  i  bolagsordningen  orden  »eller  Rikets  Ständers  banks 
sedlar»  skulle  utgå,  hvarigenom  banken  frivilligt  åtog  sig  förplik* 
telse  att  inlösa  sina  sedlar  med  mynt,  när  så  påfordrades.  I  sam» 
manhang  härmed  berättar  Th.  Frölander'  en  rätt  lustig  episod: 
»Insikten  om  nyttan»,  skrifver  han,  »af  den  ändring  i  bestämmel* 
serna  om  scdelinlösen,  som  föreslagits  af  Wallenberg,  hade  små= 
ningom  trängt  igenom,  och  från  K.  finansdepartementet  utgick 
till  de  enskilda  bankerna  ett  den  15  november  1870  dagtecknadt 
cirkulär  med  förfrågan,  huruvida  bankerna  äfven  under  den  löpande 
oktrojtiden  skulle  vara  villiga  själfmant  frånträda  dem  genom  bo* 
lagsreglerna  tillförsäkrad  rätt  att  inlösa  sina  sedlar  med  Riksban* 
kens.  Inom  finansdepartementet  måtte  man  icke  ha  gjort  sig  någon 
brådska  med  expeditionen  af  detta  ärende,  ty  när  cirkuläret  den  16 
februari  1871  föredrogs  inför  Enskilda  Bankens  direktion,  med» 
delade  verkställande  direktören,  att  det  först  dagen  förut  kommit  ban- 
ken till  hända.  Bankstyrelsen  kunde  i  svarsskrifvelsen  till  finans* 
ministern  åtnöja  sig  med  att  framhålla,  att  banken  redan  1869  ge= 
nom  bolagsstämmobeslut  själfmant  frånträdt  ifrågavarande  rätt  och 
den  23  juli  samma  år  erhållit  K.  M:ts  sanktion  på  en  motsvarande 
ändring  i  bolagsordningen.» 

De  följande  åren  gingo  i  fråga  om  lagstiftningen  tämligen  spår* 
löst  förbi.  Krigsåren  1870 — 71  voro  heller  icke  ägnade  för  ekono* 
misk  lagstiftning.  Men  diskussionen  om  sedelutgifningen  och  frå* 
gan  om  Riksbankens  omvandhng  till  centralbank  fortsatte,  eller,  så* 
som  slagordet  då  hette,  striden  om  »enbanks*  eller  mångbankssyste* 
met».  Är  1873  väckte  riksarkivarien  Nordström  en  motion  rörande 
vissa  detaljer  beträffande  sedelutgifningen, men  fick  afslag.  Under  1874 
kommo  intressantare  spörsmål  i  bankfrågan  på  dagordningen  i  sam* 
manhang  därmed  att  K.  M:t  då  för  riksdagen  framlade  ett  förslag 
till  ändrad  författning  angående  de  enskilda  bankerna. 

Oktrojen  skulle,  hette  det,  icke  längre  vara  tidsbegränsad;  vidare 
innehöll  förslaget  strängare  bestämmelser  i  flera  afseenden;  så  t.  ex. 
skulle  förbudet  att  genom  utdelning  minska  insatt  grundfond  utsträckas 

'  Stockholms  Enskilda  Bank  1856—1906.  Stockholm  1906.  sid.  94. 

130 


äfven  till  reservfond,  som  på  grund  af  föreskrift  i  bolagsreglema 
blifvit  bildad;  skarpare  kontroll  skulle  införas  öfver  sedelutgifningens 
omfattning  o.  s.  v. 

Angående  grunderna  för  sedelutgifningsrätten  innehöll  förslaget, 
jämte  de  gamla,  en  del  nya  bestämmelser.  Så  t.  ex,  skulle  sedel* 
utgifningen  bland  annat  få  motsvaras  af 

bankens  vid  hufvudkontoret  och  de  afdelningskontor,  der  allmänna  ombud 
funnes  anstälda,  befintliga  tillgångar  af  i  riket  lagligen  gällande  mynt  och  Riks= 
bankens  sedlar  äfvensom  bankens  behållning  af  i  Riksbanken  på  löpande  räkning 
insatta  medel,  dock  med  den  inskränkning,  dels  att  å  riksbankssedlar  och  behålls 
ning  af  nyssnämnda  slag  sedelutgifning  finge  grundas  endast  så  länge  berörda  seds 
lar  i  riket  utgjorde  lagligt  betalningsmedel  och  af  Riksbanken  vid  anfordran  ens 
ligt  deras  lydelse  inlöstes,  dels  ock  att  samtliga  de  i  denna  punkt  omförmälda 
tillgångar,  med  undantag  af  guldmynt,  icke  finge  såsom  grund  för  sedelutgifning 
användas  till  större  belopp  än  som,  sammanlagdt  med  värdet  af  grunds  och  res 
servfondshypotekcn,  motsvarades  af  grundfonden  en  och  en  half  gång  samt  res 
servfonden. 

En  annan  bestämmelse  föreskref,  att 

banksedel  skulle  inlösas  med  lagligen  i  riket  gällande  mynt,  dock  att  till  ins 
lösen  jemväl  finge  användas  Riksbankens  sedlar,  så  länge  de  i  riket  utgjorde  lags 
ligt  betalningsmedel  och  af  Riksbanken  vid  anfordran  efter  deras  lydelse  invexs 
lades. 

Den  senare  paragrafen  skulle  uppväcka  åtskillig  diskussion,  och 
A.  O.  Wallenberg  anmärkte  med  rätta  under  riksdagsdebatten,  att 
»det  är  ett  stort  förtroende,  som  K.  M:t  här  tycks  visa  de  en* 
skilda  bankernas  styrka,  då  K.  M:t  således  föreskrifver,  att  när 
Riksbanken  upphör  att  inväxla  sina  sedlar,  då  skall  de  enskilda  ban« 
kemas  skyldighet  att  inväxla  med  mynt  taga  sin  början». 

Förslaget  blef  icke  heller  i  sin  helhet  af  riksdagen  antaget,  utan 
båda  kamrarna  anslöto  sig  såväl  i  fråga  om  grunderna  för  sedel* 
utgifningsrätten  som  beträffande  sedlarnas  inväxling  med  mynt  i 
hufvudsak  till  en  af  A.  O.  Wallenberg  väckt  motion,  i  hvilken 
det  heter: 

att  grundfondshypoteken  skulle  till  minst  två  tredjedelar  bestå^  af  lätt  säljbara, 
räntebärande  obligationer; 

att  bankbolag  ej  skulle  ega  att  utlemna  eller  i  allmänna  rörelsen  på  en  gång 
hålla  utelöpande  större  belopp  af  egna  banksedlar,  än  som  s.immanKigdt  i  värde 
motsvarades  af: 

a)  det  i  allmänt  förvar  nedsatta  grundfondshypotck,  enligt  enskilda  b.inkens 
räkenskaper; 

b)  i  enskilda    bankens    hufvudkontor    befintligt    svenskt  guldmynt,  så  ock  det 

131 


främmande  fjuklmynt,  som  enligt  gällande  konventioner  blefvc  med  svenskt  guld; 
mynt  lika  bcrättigadt ; 

c)  enskilda  bankens  reservfond,  för  sÄ  vidt  den  utgjordes  af  si  beskaffade 
säkerheter,  som  vore  med  j,'rundfondshypotek  jcmforliga  och  blifvit  i  allmänt 
förvar  nedsatta,  dock  att  dit  ej  finge  hänföras  hvarkcn  sidan  fond  som  stode 
till  bolagets  förfogande  eller  outdelade  vinster,  och 

d)  ett  belopp  motsvarande  högst  femtio  procent  af  enskilda  bankens  hela  fond, 
såvida  detta  blifvit  uti  säkerlietshandlingar,  jemförliga  med  grundfondshypotek, 
i  allmänt  förvar  nedsatt;  samt 

alt  banksedel.  JÅ  den  i  bänkens  bufvudkonfor  Ull  invcxlint;  företeddes,  ovilkor- 
lii^en  skulle  med  rikets  mynt  inlösas,  och  enskild  bank  icke  e^'j  att  mot  banksedel- 
innehafvarens  bestridande  verkställa  denna  invcxling  med  Riksbankens  sedUr. 

Genom  den  Wallenbergska  formuleringen  bortföll  den  förhatliga 
bestämmelsen,  att  de  enskilda  bankernas  skyldighet  att  inlösa  sina  sed* 
lar  med  mynt  först  skulle  inträda  i  sin  fulla  utsträckning,  då  Riksban* 
ken  icke  längre  såg  sig  iståndsatt  att  inlösa  sina,  och  i  öfverensstäm» 
melse  med  hans  förslag  upphäfdes  också  rätten  att  utgifva  sedlar 
mot  Riksbankens  sedlar  och  mot  behållningar  i   Riksbanken. 

På  grundvalen  af  detta  riksdagsbeslut  utfärdades  en  k.  kungö«= 
relse  af  den  12  juni  1874  angående  enskilda  banker  med  rätt  att 
utgifva  banksedlar,  som  sålunda  ersatte  den  dittills  gällande  af  den 
20  maj  1864.  Genom  detta  aktstycke  fastställdes  också  de  enskilda 
bankernas  skyldighet  att  inväxla  sina  sedlar  med  mynt,  och  A.  O. 
Wallenbcrgs  så  länge  färfäktade  tanke  hade  i  detta  fall  segrat. 

Det  följande  året  afskaffades  genom  riksdagsbeslut  Riksbankens 
enriksdalerssedlar.  »Denna  frågas  vikt  låg»,  skrifver  A.  O.  \X  allen* 
bergS  »däruti,  att  man  icke  borde  ha  en  banksedel  å  samma  valör, 
som  den  antagna  räkneenheten,  särdeles  i  ett  land,  där  begreppet 
mynt  och  banksedel  blifvit  så  förväxladt  som  hos  oss.» 

För  krisåren  1878  och  1879  har  jag  i  annat  sammanhang  redo* 
gjort  och  omtalade  också  då,  att  finansminister  Hans  Forssell  passade 
på  och  genomdref  indragning  af  de  enskilda  bankernas  femkrone* 
sedlar.  I  sammanhang  därmed  uppstod  emellertid  en  principdebatt, 
som  hade  sitt  stora  intresse.  Forssell  hade  begärt,  att  de  enskilda 
bankerna  skulle  såsom  säkerhet  för  de  växlingsförskott,  som  Riks* 
banken  för  femkronesedlarnas  inlösen  utfäste  sig  att  ställa  till 
disposition,  utlämna  till  Riksbanken  en  del  af  sina  grundfondshypo* 
tek,  som  sålunda  i  en  viss  utsträckning  skulle  få  lösgöras.  Med 
rätta    betecknade    A.    O.  Wallenberg  detta  som  en  svår  rättskränk* 

'  Bankfrågan,  sid.  17. 
132 


ning  mot  den  privata  äganderätten.  Bestämmelsen  att  de  enskilda 
bankerna  skola  i  allmänt  förvar  nedsätta  såsom  grundfondshypotek 
ett  belopp,  som  motsvarar  minst  sextio  procent  af  grundfonden, 
förekommer  både  i  1864  och  1874  års  banklag.  Men,  skrifver  A. 
O.  Wallenberg,  den  afser  någonting  helt  annat  än  att  utgöra  en 
garanti  för  sedelutgifningen;  dess  syfte  är  i  första  hand  att  bereda 
skydd  för  lottägarna  mot  en  alltför  brysk  tillämpning  af  den  solida* 
riska  ansvarigheten.  »Hade  beslut  fattats»,  heter  det  vidare,  »att 
godtyckligt  förminska  dessa  grundfondshypotek,  för  att  utkasta  en 
del  af  dem  i  den  allmänna  bankrörelsen,  så  hade  man  trädt  för 
nära  de  lottägares  rätt,  som  icke  gillat  åtgärden.  En  bankbolags* 
stämma  kan  icke  ens  med  förstärkt  majoritet  fatta  ett  sådant  beslut, 
och  ändrar  man  banklagstiftningen,  bör  sådan  ändring  aldrig  till* 
lämpas,  förrän  vid  ny  eller  förlängd  oktrojs  beviljande.»^ 

Den  del  af  den  k.  propositionen,  som  afsåg  lösgörande  af  en  del 
af  grundfondshypoteket  för  ställande  af  säkerhet  för  Riksbankens  väx* 
lingsförskott,  lyckades  icke  heller  vinna  riksdagens  bifall  utan  förföll. 

Äfven  1881  väcktes  motioner  om  upphörande  af  de  enskilda  sedel* 
utgifvande  bankerna,  men  utan  framgång.  Lagutskottet  samman* 
trädde  emellertid  tillsammans  med  bankoutskottet  för  dryftande  af 
hithörande  frågor,  och  resultatet  blef  en  hemställan,  at  riksdagen 
måtte  aflåta  en  skrifvelse  till  K.  M:t  med  begäran,  »att  K.  M:t 
måtte  låta  öfverse  gällande  lagstiftning  för  enskilda  banker  med 
rätt  att  utgifva  egna  banksedlar  samt  därefter  till  riksdagen  af* 
gifva  förslag  till  ny  lag  i  ämnet».  Riksdagens  framställning  afsåg 
närmast  lagen  för  enskilda  banker  med  banksedelutgifningsrätt. 
Men  K.  M:t  utvidgade  uppdraget  till  att  gälla  äfven  lagstiftning 
för  aktiebolag,  som  drifva  bankrörelse,  och  förordnade  den  18 
november  1881  en  kommitté  för  att  afgifva  yttranden  och  förslag: 
a)  i  fråga  om  ny  lag  för  enskilda  banker  med  banksedelutgifnings* 
rätt;  b)  i  fråga  om  erforderlig  lagstiftning  för  aktiebolag,  som  drifva 
bankrörelse;  och  c)  i  fråga  om  de  förändringar,  som  borde  vid* 
tagas  med  Riksbanken,  i  händelse  en  större  eller  mindre  inskränk* 
ning  skulle  komma  att  ske  i  de  enskilda  bankernas  banksedelutgif* 
ningsrätt. 

Till  medlemmar  af  denna  kommitté  utsagos  landshöfdingen  grefve 
G.    Lagerbjelkk,  godsägaren  baron  J.  E.  Stjernblad,  expeditions* 


Bctnkfrågan,  sid.  19. 

155 


chefen  L.  Annfrstiijt,  grosshandlaren  Oioi-  Wijk,  bankdirektörerna 
TiiioDOK  Mannhiimfk,  g.  Giiii,  i-.DUAKi)  MiCKSCHhK,  Hl.  dr  Caki 
Uekslow,  bankofullmäktigen  J.  W.  Arnbkrg  samt  possessionaten 
I.  LvrrKrNS. 

Fullmäktigen  i  Riksbanken  A.  W.  Dufwa  var  också  från  början 
med  och  har  säkert  utöfvat  ett  icke  ringa  inflytande  på  arbetets 
gäng  inom  kommittén,  men  afled  innan  kommittén  hunnit  full* 
göra  sitt  uppdrag.'  Kommittén  afgaf  sitt  i  flera  afsecndcn  märkliga 
betänkande  den   14  dcc.   1885. 

Att  A.  O.  NX  allenberg  icke  tilldelats  ledamotskap  i  kommittén 
har  sannolikt  sin  förklaring  i  det  ganska  starka  personliga  motsats* 
förhållande,  som  redan  vid  denna  tidpunkt  rådde  mellan  honom 
och  dåvarande  statsministern  grcfve  Arvid  Possk.  Men  hans  uteslu* 
tände  var  icke  endast  en  stor  orättvisa  utan  säkert  också  att  beklaga 
ur  den  synpunkten,  att  hans  deltagande  kanske  skulle  ha  påskyn» 
dat  en  lösning  af  de  många  sväfvande  bankproblemcn  och  speciellt 
af  centralbanksfrågan.  Som  det  nu  blef,  kom  han  att  stå  som  en 
ifrig  och  på  grund  af  sin  stora  auktoritet  farlig  bekämparc  af  de 
genom  kommittén  framlagda  förslagen,  äfven  i  några  fall,  då  man  har 
svårt  att  ur  saklig  synpunkt  förstå  den  af  honom  envist  intagna 
ståndpunkten. 

A.  O.  Wallenberg  hade  emellertid  år  1881  väckt  en  motion  om 
skrifvelse  till  K.  M:t  med  hemställan  om  lagstiftning  för  bankaktie* 
bolag  med  begränsad  ansvarighet,  som  ännu  så  länge  alldeles  sak* 
nades.  Hans  motion  rörde  särskildt  grundfonden,  som  han  ville 
skulle  fi.xeras  till  minst  1  milj.  kr.  Redan  1856  hade,  som  jag 
tidigare  påpekat,  förslag  framlagts  i  riksdagen,  att  bankaktiebolag, 
liksom  solidarisk  bank,  skulle  afsätta  en  del  af  sina  grundfonds* 
hypotek  i  allmänt  förvar;  men  då  solidarisk  bank  skulle  afsätta 
60  ?^,  skulle  aktiebank  slippa  med  30  %.  År  1863  nedsatte  sam* 
mansatta  lag*  och  bankoutskottet  i  på  nytt  utarbetadt  förslag  pro* 
portionen  för  aktiebanker  till  10  %.    A.  O.  Wallenberg  ville  nu  i  sitt 

'  Det  föreligger  bland  A.  O.  Wallenbergs  efterlämnade  papper  en  handling, 
betecknad  såsom  >Häradshöfding  Dufwas  förslag  till  Riksbankens  omorganisation>. 
Det  stämmer  ganska  nära  med  det  slutliga  förslaget,  men  inrymmer  något  större 
andel  och  inflytande  för  enskilda  aktieägare  än  kommitténs  förslag.  Det  bör 
också  framhållas,  att  Dufwa,  med  alla  sina  fel  och  sin  personliga  hätskhet, 
också  hade  goda  egenskaper,  särskildt  som  organisatör,  och  det  är  säkert  alt  han 
uträttat  ett  stort  och  förtjänstfullt  arbete  för  att  bringa  ordning,  reda  och  mindre 
byråkratisk  formalism  i  Riksbankens  förvaltning. 

134 


förslag  återupplifva  denna  princip  och  önskade  få  fastslaget  30  %. 
Motionen  behandlades  af  Första  kammarens  tillfälliga  utskott  men  af* 
styrktes  och  förföll.  I  förbigående  må  nämnas  att  i  den  blifvande 
svenska  lagstiftningen  angående  bankaktiebolag  —  den  första  lagen 
utfärdades  den  19  nov.  1886^ — ingen  bestämmelse  blifvit  inryckt  om 
någon  afsättning  af  grundfondshypotek  i  allmänt  förvar.  Det  är  så* 
ledes  en  tanke,  som  väl  flera  gånger  varit  uppe  och  diskuterats  och 
som  A.  O.  Wallenberg  också  återupptog  i  sina  senare  bankmotioner, 
men  som  aldrig  ledt  till  något  förverkligande  i  vår  lagstiftning. 

De  följande  åren  var  A.  O.  Wallenberg  alltjämt  verksam  med 
nya  banklagstiftningsförslag.  Aren  1884  och  1885  väckte  han  unge* 
fär  likalydande  motioner  om  lagstiftning  rörande  bankaktiebolag 
och  kreditanstalter.  Särskildt  framhåller  han  bristen  på  enhetlighet 
i  de  hittills  beviljade  koncessionerna. 

»Om  man  genomgår  bankaktiebolagens  mångskiftande  bolagsord* 
ningar,»  heter  det,  »skall  den,  som  älskar  omväxling  och  planlöshet, 
väl  få  sitt  lystmäte,  ty  denna  brokiga  separata  lagstiftning  företer 
icke  ett  system  utan  i  stället  en  mångfald  olika  detaljbestämmelser.» 

Föreskrifterna  om  rösträtten  äro  t.  ex.  ett  riktigt  kaos,  som  mer 
än  något  visar,  huru  litet  man  funnit  lämpligt  följa  några  bestämda 
och  någorlunda  likartade  grundsatser.  I  en  del  aktiebanker  äro  femtio 
röster  maximum,  såsom  i  A.*B.  Stockholms  Handelsbank,  A.sB.  Sunds* 
valls  Handelsbank  m.  fl.;  i  en  del  får  man  icke  rösta  för  mer  än 
tjugu  aktier,  såsom  i  Stockholms  Handtverksbank  och  Industri* 
kreditaktiebolaget.  All  begränsning  sakna  Göteborgs  Köpmansbank 
och  Stockholms  Intecknings  Garanti  Aktiebolag;  då  dessa  bolag 
äro  in  amplissima  forma  anonyma,  så  kan  en  förut  okänd  aktie* 
ägare  bereda  stämman  den  föga  angenäma  öfverraskningen,  att  med 
bolagsordningen  i  ena  handen  och  aktierna  i  den  andra  ensam 
bestämma  besluten. 

I  somliga  bolag  skulle  aktierna  vara  ställda  på  innehafvaren, 
ibland  på  viss  man  och  i  något  fall  kunde  man  göra  det  ena  eller 
det  andra  fakultativt. 

Lika  brokiga  bestämmelser  gälla  om  oktrojtiden.  Det  vanligaste 
är  10  år.  Men  fem  stycken  banker,  Skandinaviska  Kreditaktiebola* 
get,  Industrikreditaktiebolaget,  A.*B.  Stockholms  Handelsbank,  A.*B. 
Gefle  Bank  och  A.*B.  Blekinge  Bank  hade  fått  femtio  år  och  en 
bank,  Stockholms  Intecknings  Garanti  Aktiebolag,  obestämd  tid 
eller  för  alltid. 

135 


A.  O.  Wallenbergs  motion  omfattar  också  ett  förslag  för  kredit* 
aktiebolag,  alltså  banker,  som  utom  den  vanliga  bankrörelsen  skulle 
drifva  emissionsvcrksnmhet.  Han  iiade  föreslagit,  att  minimikapi* 
talet  för  aktiebanker  skulle  fastslås  till  minst  1  miljon  kr.;  för  kredit» 
aktiebolag  ville  han  sätta  lägsta  beloppet  till  2  miljoner  kr.  Det 
heter  för  öfrigt  i  motiveringen  bland  annat: 

\.n  tydligt  framträdande  förgrening  af  nutidens  bankverksamhet  härleder  sig 
frin  den  franska  beryktade  Crédit  mobilicr,  som  skulle  förmedla  alla  slags  före» 
tag,  såsom  jcrnvägsanläggningar,  fabriksanläggningar,  inköp  och  styckning  af 
fasta  egendomar  med  mera,  omfattande  allt  tänkbart-  Ännu  i  dag  anses  i  utlan< 
det  flertalet  bankaktiebolag  berättigade  att  göra  crédit»mobilicr«afifärer.  Men  jag 
anser,  att,  när  man  g.\r  att  lagstifta,  man  bör  skilja  mellan  kreditaktiebolag  och 
sådana  institutioner  som  uteslutande  genom  bankverksamheten  betjena  allmän» 
heten,  och  strängt  bibehålla  till  andra  bolag  och  enskilde  ställningen  af  fordrings» 
egare,  så  vida  ej  konkurs  hos  någon  bankens  gäldenär  inträffar,  och  banken 
nödgas  tillfälligtvis  blifva  egare  af  aktier,  verk  och  inrättningar,  från  hvilka 
bankstyrclsen  bör  så  snart  som  möjligt  befria  sin  bank. 

Krcditakticbolag  dcrcmot,  med  berättigande  att  göra  crcdit;mobilicr;affärer, 
kunna  utveckla  en  gagnande  verksamhet,  men  som  densamma  alltid  måste  vara 
förenad  med  en  större  risk,  anser  jag  att  dessa  institutioner  icke  böra  erhålla 
oktroj,  derest  de  ej  grunda  sig  på  minst  två  millioner  kronors  grundfond. 

Till  högst  tjugu  år  har  jag  föreslagit  den  oktrojtid,  som  borde  beviljas  för 
vare  sig  bankaktiebolag  eller  kreditaktiebolag.  Denna  tidsbestämmelse  bör  icke  kuns 
na  hindra  eller  på  något  sätt  afbryta  något  aktiebolags  gagnande  verksamhet,  men 
förändrade  förhållanden  kunna  skänka  sådan  erfarenhet,  att  ändring  i  lagstift; 
ningen  blir  bchötlig,  och  sådan  lagstiftning  kan  vid  förnyelse  af  oktrojen  tilh 
lämpas    uti    den    regeringens  pröfning  då  understälda  förnyade  bolagsordningen. 

Dessa  motioner  med  förslag  till  lag  angående  bankaktiebolag  och 
kreditaktiebolag  1SS4— 85  hade  ingen  framgång  och  de  afstyrktes  bland 
annat  med  den  motiveringen,  att  K. M:t  nu  hade  nya  förslag  på  grund* 
valen  af  1885  års  bankkommittés  betänkande  under  utarbetande 
och  att  dessa  snart  borde  kunna  förväntas. 

Mera  framgång  hade  A.  O.  Wallenbergs  1885  i  en  motion  fram* 
lagda  förslag  med  hemställan  om  utarbetande  af  ny  aktiebolagslag, 
i  det  att  riksdagen  därom  beslöt  en  skrifvelse  till  K.  Al:t.  Med 
skäl  fann  A.  O.  Wallenberg  den  gamla  lagen,  som  härledde  sig 
från  6  oktober  1848,  i  behof  af  en  renovering.  Jag  anför  ur 
motiveringen: 

Det  lagförslag,  som  jag  nu  tillåter  mig  framlägga,  upptager  alla  de  bestämmel» 
ser,  som  förekomma  i  1848  års  lag,  måhända  något  förtydligade,  och  med  be» 
gagnande  af  nu  brukliga  tekniska  benämningar.  De  väsentligaste  tilläggen  äro, 
att  aktiebolag  skall  bildas  medelst  aktieteckning,  som  eger  bindande  kraft  mot 
aktietecknarne;    att    inregistrering   af   aktiebolag  skall  på  ett  ställe  for  hela  riket 

136 


verkställas,  så  att  säkra  underrättelser  alltid  kunna  erhållas  angående  samtliga  i 
verksamhet  varande  aktiebolag;  att  skärpta  bestämmelser  meddelas:  om  aktieegares 
skyldighet  att  verkställa  inbetalningar  och  att  för  det  oguldna  aktiebeloppet  afs 
gifva  förbindelser;  om  förtydligande  af  gällande  bestämmelse  om  aktieegares 
frikallande  från  inbetalningsskyldighet  utöfver  aktiebeloppet;  om  ansvar  för  stys 
relsen,  i  händelse  densamma  underlåter  att  behörigen  fullgöra  sina  åligganden; 
om  akties  odelbarhet  och  det  minimibelopp,  hvarå  aktie  må  lyda ;  att  såsom  regel 
skall  gälla  aktiebrefs  utställande  till  viss  man,  men  att  Konungen  må  kunna,  när 
företaget  är  af  synnerligen  allmänt  gagn,  medgifva  att  aktiebref  utfärdas  till  inne- 
hafvaren;  att  flertalet  af  aktiebolags  styrelseledamöter  skall  vara  svenske  män 
och    ändtligen    att   årlig  revision  af  bolagets  räkenskaper  skall  vara  obligatorisk. 

A.  O.  Wallenbergs  framställning  hade  i  detta  fall  goda  skäl  för 
sig,  men  han  skulle  icke  få  upplefva  något  resultat.  K.  M:t  tog 
mycket  rundlig  tid  på  sig.  Det  skulle  dröja  hela  tio  år,  innan 
någon  ny  lag  kom  till  stånd;  den  första  nya  aktiebolagslagen  efter 
1848  utfärdades  nämligen  icke  förr  än  den  28  juni  1895. 

I  detta  sammanhang  må  också  omnämnas,  att  A.  O.  Wallenberg 
under  1885  års  riksdag  kraftigt  uppträdde  mot  den  k.  propositio» 
nen  angående  indragning  af  de  enskilda  bankernas  tiokronesedlar. 
Ett  antagande  af  förslaget  trodde  han  skulle  komma  att  medföra 
stora  rubbningar  för  den  allmänna  rörelsen  och  särskildt  för  de 
aflägsnare  landsdelarna  och  jordbruket.  Men  han  lyckades  icke 
förhindra  förslagets  genomförande. 

I  1883  års  bankkommittébetänkande  är  det  isynnerhet  två  punk* 
ter,  berörande  de  enskilda  bankerna,  som  väckte  A.  O.  Wallenbergs 
lifligaste  opposition.  Den  ena  rörde  den  solidariska  ansvarigheten, 
den  andra  en  inskränkning  i  sedelutgifningsrätten.  Den  solidariska 
ansvarigheten  ville  kommittén  fastställa  på  det  sättet,  att  h varje  delägare 
i  bankbolag  skulle  utöfver  den  andel  i  grundfonden,  som  på  honom 
belöper,  ansvara  för  bolagets  samtliga  förbindelser,  i  bankbolag, 
som  bildats  med  grundfond  uppgående  till  minst  1  milj.  kr.,  med 
lika  belopp  som  hans  andel  i  grundfonden  samt  i  bolag,  som  bil* 
dats  med  grundfond  mindre  än  1  milj.  kr.,  med  två  gånger  denna 
andel.  Denna  ansvarighet  skulle  gälla  lika  för  såväl  sedelutgifvande 
som  icke  sedelutgifvande  bankbolag.  För  bankbolag  med  sedel* 
utgifningsrätt  ville  kommittén  ålägga  delägarna  att  särskildt  ansvara 
för  bankbolagets  utgifna  sedlar  med  ytterligare  lika  belopp  som  hvarje 
bolagsmans  andel  i  grundfonden.  Därutöfver  skulle  ingen  ansva* 
righet  finnas  och  den  obegränsade  solidariska  ansvarigheten  såle* 
des  bortfalla. 

10.     A.  O.   U/^lUnberg.  J37 


Mot  denna  afvccklinp  af  det  gamla  solidariska  banksystemet  oppo» 
ncradc  sig  A.  O.  Wailenbcrg  på  det  bestämdaste,  i  det  att  han 
onekligen  på  goda  grunder  framhöll,  att  det  nya  systemet  skulle 
få  det  solidariska  systemets  olägenheter,  närmast  bestående  i  mot» 
vilja  hos  personer,  som  hafva  något  att  förlora,  att  ingå  som  del» 
ägare  med  ansvarighet  utöfver  det  inbetalade  beloppet,  utan  att 
likväl  erbjuda  dess  fördelar,  bestående  i  den  så  godt  som  absoluta 
tryggheten  för  bankens  sedciinnchafvare  och  öfriga  kreditorer. 

Sedelutgifningen  ville  kommittén  begränsa  till  ett  maximum  af 
50  milj.  kr.,  hvilket  tal  tagits  såsom  liggande  närmast  medeltals» 
siffran  för  de  enskilda  bankernas  utelöpande  sedlar  under  åren 
1878 — 82,  utgörande  något  öfvcr  48  milj.  kr. 

»Med  förslaget  att  bestämma  totalbeloppet  af  de  enskilda  ban» 
kernas  sedelutgifningsrätt  till  femtio  miljoner  kronor»,  skrifver  A.  O. 
Wallenberg,  »afses  uppenbarligen,  enär  de  enskilda  bankernas  verkligt 
utelöpande  sedlar  nu  uppgå  till  femtio  miljoner  kronor,  att  bortskära 
de  enskilda  bankernas  obegagnade  sedelutgifningsrätt.  Denna  upp* 
går  i  medeltal  för  tjugosju  enskilda  banker  till  tjugofem  miljoner 
kronor.»' 

De  olägenheter,  som  däraf  antogos  skola  uppstå,  skildras  af  A.  O. 
Wallenberg  på  följande  sätt: 

Borttages  nu  den  obegagnade  bankscdclutgifningsrättcn,  som  utgör  en  ka$sa< 
reserv  för  de  enskilda  bankernas  afdelningskontor  och  för  den  allmänna  rö^ 
relsen,  så  har  detta  till  följd,  att  utUningsräntan  höjes  vår  och  höst,  då  landt: 
brukaren  och  industriidkaren  behöfva  bytesmedel,  ty  Riksbanken,  hvars  hela 
bankverksamhet  nu  förhåller  sig  till  öfriga  bankers  som  114  till  578,  hvarken 
är  eller  blir  så  öfverväldigande  stor,  att  dess  diskonto  kommer  att  utöfva  annat 
än  ett  relativt  inflytande  på  penningställningen,  eller  att  den  kan  låta  beloppet 
af  sina  utelöpandc  banksedlar  variera  med  10  millioner  kronor  i  månaden.  I  stab 
let  kommer  Riksbanken  att,  såsom  bankkomitén  så  lifligt  önskar,  verka  som  >en 
bromsapparat  på  den  allmänna  rörelsen>,  och  det  lägges  i  ett  fåtal  bankofull* 
mägtiges  händer  att  behcrska  rörelsen,  genom  att  efter  godtfinnande  tvinga  våra 
aflägsna  landsorter  att,  i  brist  af  banksedlar,  skaffa  sig  nödigt  bytesmedel  i  guld» 
mynt,  äfven  för  de  mest  tillfälliga  behof.  Det  är  knappast  sannolikt,  att  de  en» 
skilda  bankerna  vilja  ensamma  påtaga  sig  denna  kostnad,  utan  i  stället  inträffar, 
att  de  begränsa  sina  asvista^utbetalningar  eller  att  de  höja  vilkoren  för  kassa» 
kreditiv  och  minska  de  beviljade  beloppen.  Med  de  höjda  vilkoren  kan  en 
bank,  för  minskadt  belopp  utelöpande  banksedlar,  erhålla  samma  inkomst  som 
tillförene  för  ett  större  beviljadt  belopp,  men  allmänheten  får  vidkännas  strängare 
vilkor.     Någon  annan  källa  hafva  de  enskilda  bankerna  icke  att  ösa  ur,  och  när 


*  Se  Bankfrågan,  sid.  24. 
138 


derför  deras  Inkomster  kringskäras,  hafva  de  intet  annat  val  än  att  höja  lånevil* 
koren. 

Jag  ber  få  fästa  uppmärksamheten  på  den  väsentliga  skihiaden  emellan  a^vista* 
systemet,  som  här  är  brukligt,  och  att  alla  anvisningar  af  betydenhet  måste  utstäl* 
las  på  ett  visst  antal  dagars  uppsägning  eller  sigt.  I  förra  fallet  får  jag  ans 
visningen  genast  förvandlad  till  det  i  alla  liqvider  gängse  bytesmedlet,  i  senare 
fallet  får  innehafvaren  af  en  anvisning  gå  två  gånger  till  banken  med  vissa  dagars 
mellanrum  eller  också  vidkännas  ett  diskontafdrag  för  att  genast  erhålla  mynt  eller 
banksedlar.  Med  de  enskilda  bankernas  förlamande  hafva  vi  att  motse  sigtsyste* 
mets  införande  och  postremissvexlarnes  försvinnande. 

Vi  äro  nu  inne  på  den  allvarligaste  bland  de  farhågor,  som  man 
på  den  tiden  hyste  mot  införandet  af  en  ensam  sedelutgifvande 
bank,  farhågor,  hvilka  uttalades  icke  endast  af  monopolets  motstån* 
dåre  utan  delades  äfven  af  många  af  reformens  ifrigaste  föresprå* 
käre.  Man  trodde,  att  införandet  af  ett  sedelmonopol  skulle  minska 
möjligheterna  för  landsortsbankema  att  på  mindre  tätt  befolkade 
orter  hålla  afdelningskontor  i  samma  omfattning  som  tidigare,  då 
det  icke  kunde  löna  sig,  när  man  icke  längre  kunde  hålla  en  ränte* 
fri  kassareserv  i  form  af  egna  banksedlar.  Med  tanke  därpå  kunde 
också  A.  O.  Wallenberg  i  Stockholms  Enskilda  Banks  direktions  utlå* 
tände  angående  1883  års  bankkommittés  betänkande  uttala  den  åsikten, 
att  olägenheten  af  sedelindragningen  icke  skulle  så  mycket  drabba  hufi» 
vudstaden  eller  de  tätt  befolkade  trakterna  som  landsbygden  och  af* 
lägsnare  orter.  »Direktionen  har  härvid  trott  sig  finna»,  heter  det, 
»att  förlusten  af  banksedelutgifningsrätten  komme  att  mycket  väl  er* 
sättas  af  den  ökade  bankverksamhet,  som  tillskyndas  hufvudstadens 
bankinrättningar,  genom  förlamandet  af  bankverksamheten  i  orterna, 
på  sätt  kommitténs  förslag  afse.» 

Den  kommande  utvecklingen  efter  riksbanksreformens  genom* 
förande  1897  skulle  emellertid  ge  ett  alldeles  motsatt  resultat  mot  det 
man  här  befarade,  i  det  att  tvärtom  sedermera  af  olika  anledningar 
till  stor  öfverraskning  för  de  flesta  ett  ännu  större  antal  bankafdel* 
ningskontor  uppstått  på  olika  platser,  så  att  i  detta  fall  snarare  upp* 
stått  ett  öfverflöd.  Däremot  är  det  möjligt,  att  A.  O.  W  allenbergs 
farhågor  för  landsorten  och  de  mindre  tätt  befolkade  städerna  reali* 
serat  sig  på  ett  annat  sätt,  om  också  icke  i  någon  oroväckande  ut* 
sträckning.  Det  är  nämligen  uppenbart,  att  riksbanksreformen  med* 
fört  en  centralisation  af  penningväsendet  till  hufvudstaden  och  de 
större  städerna.  Särskildt  visar  hufvudstaden  stor  dragningskraft; 
de  flesta  större  landsortsbankerna  äro  numera  där  representerade,  an* 

139 


tingen  genom  egna  afdelningskontor  eller  genom  A. »B.  Sveriges  Privata 
Centralbank,  och  framförallt  under  tider  af  liflig  spekulation  har 
man  tyckt  sig  förmärka  en  viss  tendens  att  hellre  nyttiggöra  kapi» 
talet  i  lukrativa  om  också  riskabla  placeringar  i  Stockholm  än  till* 
fredsställa  legitima  men  kanske  icke  alltid  sA  omedelbart  inbringande 
lokala  bchof  i  provinserna. 

Jag  öfvergår  nu  till  A.  O.  Wallenbergs  ställning  till  centralbanks» 
problemet.  Första  gången  han  mera  direkt  i  riksdagen  ingrep  i 
denna  fråga  var  år  1S79,  då  han  väckte  förslag  om  ändring  af  § 
72  i  regeringsformen  och  §  71  i  riksdagsordningen.  Hans  framställ» 
ning  gick  ut  på,  att  Riksbanken  skulle  stå  under  Konungens  och 
Riksdagens  gemensamma  garanti  och  vård  och  icke  såsom  dittills 
utgöra  ensidigt  en  Rikets  Ständers  bank.  Den  skulle,  efter  de  för» 
ordningar,  stadgar  och  reglementen,  hvilka  redan  voro  gjorda  eller 
af  Konungen  och  Riksdagen  beslötos,  hädanefter  förvaltas  af  nio 
fullmäktige,  bland  hvilka  tre  skulle  förordnas  af  Konungen  och  hvar» 
dera  kammaren  välja  tre.  Valen  till  dessa  fullmäktige  skulle  gälla 
för  tre  år,  dock  så  att  hvardera  kammaren  vid  hvarje  riksdag  valde 
blott  en  fullmäktig,  förutsatt  att  icke  ansvarsfrihet  för  föregående 
årets  förvaltning  blifvit  fullmäktige  vägrad,  i  hvilket  fall  nytt  val 
af  samtliga  fullmäktige  skulle  ske  med  bestämmande  af  den  tid  hvar 
och  en  af  de  valda  skulle  inneha  befattningen,  så  att  därigenom  en 
af  dem  hvarje  år  skulle  komma  att  afgå. 

A.  O.  Wallenbergs  förslag  afstyrktes  emellertid  af  konstitutions» 
utskottet  och  förkastades  af  bägge  kamrarna.  Enahanda  öde  drab^ 
både  förslaget,  då  han  vid  riksdagarna  1881  —  82  förnyade  motionen. 

I  detta  sammanhang  må  yttras  några  ord  om  A.  O.  Wallenbergs 
uppfattning  om  regeringsformens  §  72,  som  han  gång  på  gång  motio* 
nerade  om  att  få  ändrad.  Den  af  A.  O.  Wallenberg  åsyftade  be» 
stämmeisen  lydde:  »Riksbankens  sedlar  må  för  mynt  i  riket  erkännas», 
hvilken  lydelse  måste  betyda,  att  Riksbankens  sedlar  voro  under» 
kastade  tvångskurs,  en  tolkning,  som  han  ansåg  så  mycket  mera 
berättigad,  som  man  vid  den  tid,  då  paragrafen  nedskrefs,  väl  kände 
Riksbankens  oförmåga  att  med  mynt  inväxla  sina  banksedlar,  ehuru 
man  visserligen  hyste  den  förhoppningen  att  framdeles  kunna  ho» 
norera  dem  efter  lydelsen.  A.  O.  Wallenberg  ville  ha  paragrafen 
formulerad  på  följande  sätt:  »Riksbankens  sedlar  skola,  vid  anförd» 
ran,  efter  deras  lydelse,  af  Riksbanken  inlösas.»  I  sitt  kraf  på 
ändring   hade  A.  O.  Wallenberg  också  själffallet  alldeles  rätt,  och 

140 


orimligheten  i  den  gamla  formuleringen  beträffande  Riksbanken  hade 
blifvit  bjärt  i  ögonen  fallande,  sedan  skyldigheten  för  de  en* 
skilda  bankerna  att  med  mynt  inlösa  sina  sedlar  blifvit,  såsom  vi 
ofvan  sett,  genom  k.  kungörelse  af  1874  i  lag  fastställd. 

Svårare  är  det  att  förstå  de  angrepp,  som  A.  O.  Wallenberg  vid 
olika  tillfällen  riktade  mot  1883  års  bankkommitté,  därför  att  den 
enligt  hans  förmenande  skulle  ha  velat  låta  tvetydigheten  i  fråga 
om  Riksbankens  skyldighet  att  med  mynt  inlösa  sina  sedlar  kvarstå 
eller  med  andra  ord  rent  af  ha  förordat  ett  bibehållande  af  tvångs* 
kursen.  Uttalanden  i  sådan  riktning  finner  man  t.  ex.  i  Stockholms 
Enskilda  Banks  utlåtande  af  den  7  febr.  1884  angående  bankkom* 
mittens  betänkande.  Men  ser  man  närmare  efter  hvad  bank* 
kommittén  verkligen  yttrat,  kunna  dessa  beskyllningar  knappast 
rättfärdigas.  Bankkommittén  föreslår  i  sammanhang  med  sitt  förslag 
till  riksbankslag  en  formulering  af  den  omtvistade  §  72  i  regerings* 
formen  på  följande  sätt: 

Riksbanken  allena  eger  rätt  att  utgifva  banksedlar;  dessa  sedlar  skola,  vid  an» 
fordran,  efter  sin  lydelse,  med  guld  af  banken  inlösas,  och  må  för  mynt  i  riket 
erkännas,  så  länge  de  af  banken  sålunda  inlösas. 

Det  är  uppenbart,  att  i  det  senare  ledet  af  satsen  en  viss  sam* 
manblandning  af  begreppet  mynt  och  myntrepresentativ  äger  rum, 
men  i  sak  innehåller  den  ju  endast,  att  man  icke  är  skyldig  mot* 
taga  Riksbankens  sedlar  vid  Hkvider,  ifall  Riksbanken  skulle  nödgas 
inställa  sina  betalningar.  Detta  är  ju  således  motsatsen  till  tvångs* 
kurs  och  att  en  sådan  tolkning  varit  af  kommittén  afsedd,  framgår 
med  full  tydlighet  af  den  för  öfrigt  intressanta  motiveringen  för 
paragrafen,  där  det  heter: 

I  afseendc  på  Riksbankens  sedlars  betalningskraft  har  komitén  föreslagit,  att 
de  skola  utgöra  lagligt  betalningsmedel  i  riket,  så  länge  de  vid  anfordran  med 
mynt  inlösas  och  i  detta  syfte  äfven  hemställt  om  ändring  af  regeringsformens 
§  72.  Utan  att  vilja  inlåta  sig  på  något  bedömande  af  den  frågan,  huruvida 
genom  det  vid  1850—51  års  riksdag  i  grundlagen  intagna  stadgandet,  att  riks- 
bankens sedlar  skola  vid  anfordran  med  mynt  inlösas,  den  sedlarna  redan  förut  tilU 
erkända  rätt  att  såsom  mynt  i  tiket  anses,  blifvit  satt  i  sådant  förhållande  till 
ofvannämnda  senare  stadgande,  som  af  1840  års  riksdag  uttryckligen  begärdes, 
nämligen  att  denna  deras  rätt  blefve  beroende  af  och  egde  bestånd  endast  så 
länge  Riksbanken  fullgjorde  sin  invcxlingsskyldighet,  har  komitén  ansett  böra 
utan  all  tvetydighet  i  såväl  grundlagen  som  lagen  för  Riksbanken  uttalas,  att  Riks» 
bankens  sedlar  skola  förblifva  lagligt  betalningsmedel  i  likhei  med  landets  mynt, 
endast  så  länge,  de  när  som  helst  af  banken  mot  mynt  utbytas  och  sålunda  med 
mynt  förblifv»  lika  i  värde.     Sedlarna  hafva  derigcnom,  i  likhet  med  hvad  t.  ex.  i 

141 


England  och  Norge  eger  rum,  gifvits  den  bgliga  kurs.  som  for  omsättningen  är 
fördelaktig  och  stundom  oumbärlig,  utan  att  kunna  villa  densamma  de  olagen, 
heter  och  förluster,  som  af  en  tvingskurs  alltid  aro  att  befara.  Det  torde  slutligen 
icke  bchöfva  förklaras,  att  äfven  under  forutsättning  af  bristande  inlösning  sed. 
lama  böra  hafva  och  bibehilla  bestämd  tvingskurs  mot  sin  ansvarige  utgifvare. 
Riksbanken  sjelf,  samt  mot  staten  och  dennas  egna  verk.  hvarför  äfven  ett  stad» 
gande  dcrom  blifvit  i  lagfön.laget  intaget. 

Riksbankssedlarna  skulle  således  enli^jt  kommitténs  uppfattning 
inlösas  med  mynt,  under  alla  förhållanden,  så  lån^t  den  svenska 
statens  resurser  räcka,  och  längre  kan  man  väl  icke  komma.  A.  O. 
Wallenbcrgs  angrepp  i  detta  fall  ter  sig  därför  mera  som  en  tvist 
om  själfva  formuleringen  än  som  en  strid  i  sak. 

En  kort  redogörelse  för  det  förslag  till  riksbankslag,  som  framlades 
i  bankokommitténs  betänkande  af  år  1S83,  må  här  vara  på  sin  plats. 

Rikets  Ständers  bank  styrdes,  såsom  ock  namnet  antyder,  alltjämt 
blott  af  den  ena  af  statsmakterna,  nämligen  riksdagen,  och  förvalta» 
des  af  dess  ombud.  Kommittén  visar,  att  erfarenheten  lärt,  att 
detta  system  varit  föga  ägnadt  att  skydda  landets  invånares  på 
myntväsendet  beroende  egendom  och  rätt,  och  föreslår,  att  de  kon* 
stitutiva  grunderna  för  Riksbankens  anordnande  och  verksamhet 
måtte  blifva  af  Konung  och  Riksdag  gemensamt  fastställda  och  under 
dess  gemensamma  ansvar  och  kontroll  tillämpade  och  sålunda  erhålla 
formen  och  helgden  af  civillag.  Men  dessutom  ville  kommittén 
inrymma  enskilda  delägare  och  för  det  ändamålet  bilda  ett  bolag, 
hvilket  i  likhet  med  andra  bolag  skulle  äga  och  förvalta  sin  egen* 
dom  på  det  kontraktsenliga  aftalets  grund.  »De  enskilda  delägarna 
skulle  också»,  såsom  det  heter,  »tillföra  Riksbanken  den  mäktiga 
kraft,  som  ligger  i  det  enskilda  intresset.» 

Den  högsta  myndigheten  öfver  banken  skulle  utöfvas  af  bank* 
stämman,  hvilken  till  två  tredjedelar  skulle  utgöras  af  riksdagens  och 
till  en  tredjedel  af  aktieägarnas  delegerade,  en  anordning,  som  be* 
tingades  däraf,  att  staten  skulle  tillskjuta  två  tredjedelar  af  kapitalet 
samt  ikläda  sig  garanti  för  alla  bankens  förbindelser,  under  det 
att  de  enskilda  delägarna  skulle  tillskjuta  en  tredjedel  och  icke 
hafva  ytterligare  ansvar.  Antalet  delegerade  skulle  utgöra  72,  hvaraf 
hvardera  kammaren  skulle  utse  24  och  de  privata  lottägarna  lika* 
ledes  24.  Kapitalet  skulle  utgöra  60  milj.  kr.,  hvaraf  alltså  de  en* 
skilda  skulle  teckna  20  milj.  kr.  Aktieägarna  skulle  tillförsäkras  en 
årlig  utdelning  af  4  7-  °° .  ^ör  såvidt  bankens  behållning  därtill  läm* 
nade  tillgång,  men  i  intet  fall  mera  än  8  X. 

142 


Bankstämman  skulle  ha  ungefär  samma  befogenhet  som  en  van* 
lig  bolagsstämma  samt  välja  bankråd  och  fullmäktige  för  banken. 
Bankrådet  skulle  vara  sammansatt  af  femton  personer,  utsedda  för 
en  tid  af  tre  år  på  så  sätt,  att  en  tredjedel  för  hvarje  år  underkasta* 
des  omval,  och  enligt  arten  af  sin  uppgift  närmast  komma  att  spela 
en  roll  jämförlig  med  den,  som  riksdagens  bankoutskott  då  gjorde 
och  ännu  gör.  Den  förvaltningen  ledande  och  för  densamma  an* 
svariga  styrelsen  öfver  Riksbanken  skulle  enligt  förslaget,  såsom  tidi* 
gare  skett  och  allt  fortfarande  är  fallet,  utgöras  af  sju  fullmäktige, 
af  hvilka  en,  nämligen  ordföranden,  skulle  af  Konungen  utses,  men 
de  öfriga  sex  väljas  af  bankstämman. 

Sådant  tedde  sig  i  stora  drag  innehållet  i  detta  så  mycket  om* 
stridda  förslag,  och  däraf  torde  med  all  tydlighet  framgå,  att  det 
genom  det  jämförelsevis  stora  inflytande,  som  medgafs  enskilda  del* 
ägare,  bort  innebära  en  ganska  god  borgen  för  en  förvaltning,  som 
skulle  taga  skyldig  hänsyn  till  näringslifvets  intressen. 

I  hvarje  fall  måste  vår  nu  gällande  riksbankslag,  utfärdad  12  maj 
1897,  med  afseende  på  hvilken  riksdagen  ej  gifvit  efter  något  annat 
af  sin  makt,  än  att  den  afstått  från  att  välja  fullmäktiges  ordförande, 
hvilken  numera  utnämnes  af  K.  M:t,  i  jämförelse  med  förslaget  af 
1883  betraktas  såsom  mycket  litet  tillfredsställande  i  fråga  om  garan* 
tier  för  kontinuitet  och  sakkunskap  i  förvaltningen. 

Bankkommitténs  betänkande  diskuterades  på  ett  extra  bankmöte 
våren  1884,  liksom  också  i  pressen,  och  A.  O.  Wallenberg  var  framför* 
allt  outtröttlig.  Till  bankmötet  hösten  1884  inkom  han  —  ehuru 
det  förra  bankmötet  redan  afgifvit  ett  utlåtande  —  med  en  motion, 
i  hvilken  han  sökte  principiellt  närmare  precisera  sina  ståndpunkter, 
h varjämte  han  ville  få  frågan  upptagen  af  bankmötet  till  förnyad 
behandling,  hvilket  emellertid  afslogs. 

Den  Wallenbergska  motionens  slutpåstående  lyder: 

Den  i  näringslifvets  alla  grenar  så  djupt  ingripande  bankfrågan  synes  hafva 
blifvit  af  Bankkommittén  behandlad  utan  afseende  på  näringslifvets  kraf,  i  afsikt 
att  undanrödja  de  Enskilda  Bankerna  och  att  i  deras  ställe  upprätta  en  ny  Fiks» 
bank  med  många  afdelningskontor  i  orterna.  Den  skarpa  centralisation,  som  häraf 
skulle  blifva  en  följd,  gifvcr  ökad  styrka  åt  Riksbanken  i  dess  maktutöfning 
öfver  landets  alla  näringsgrenar.  Komiténs  mening  synes  hafva  varit  att  bringa 
de  Enskilda  Bankernas  oktrojer  till  en  och  samma  förfallodag,  den  31  december 
1888,  och  härtill  har  chefen  för  finansdepartementet  lånat  sin  medverkan.  Inom 
denna  tid  hoppas  man  förmå  Riksdagen  att  antaga  en  banklag  med  de  mest  be» 
tungande    bestämmelser    för  de  scdelutgifvande  bankerna  med  utplånande  af  be» 

143 


nämningcn  »Enskild  Bank>  ur  författningen  och,  om  det  vore  möjligt,  ur  allmänna 
förcbtallningssättct.  Meningen  synes  vidare  vara,  att  derefter  bevilja  tio  Ars  oktroj 
för  de  sedelutgifvandc  bankerna  frAn  1888,  med  eller  utan  tilikännagifvande,  att 
denna  skulle  vara  de  Enskilda  bankernas  sista  oktroj.  och  sAicdcs  deras  tillvaro 
upphöra  Ar  1898.  Det  är  sjelfklart,  att  institutioner  af  denna  beskaffenhet,  utan 
framtid,  komma  att  mindre  väl  än  de  nuvarande  Enskilda  Bankerna  motsvara 
den  allmänna  rörelsens  bchof,  och  allmänheten  sAlcdcs  nödgas  sätta  sitt  hopp  till 
den  kommande  stora  centralbanken,  som  lofvar  allt  hvad  man  behagar  och  i 
synnerhet  att  kunna  verka  sAsom  en  >bromsapparat>  pA  företagsamheten.  Med 
bekymmer,  icke  för  de  Enskilda  Bankerna,  ty  deras  rätta  betydelse  bljfver  nog 
fullt  uppskattad  när  de  saknas,  utan  för  näringslifvet  i  allmänhet  och  all  indu- 
striel verksamhet  och  storslöjden  i  synnerhet,  emotser  jag  för  vArt  land  en  svAr 
tid  under  perioden  1888  1898,  om  man  icke  vid  vidtagandet  af  bankreformerna 
gAr  i  en  helt  annan  ordning  med  frAgorna  än  den  nu  föreslagna.  Mil  man  reform, 
om  sAdan  eljest  anses  af  nöden,  sA  bör  man  först  och  ofördröjligen  ordna  Kiks< 
banken,  sAsom  man  önskar  att  densamma  mA  komma  att  blifva  Ar  1898.  Den 
täflan,  som  Riksbanken  genast  skulle  kunna  utveckla,  skulle  bäst  visa,  om  och 
när  de  Enskilda  Bankernas  gagnande  verksamhet  kunde  umbäras.  Dcrjcmtc 
borde  en  författning  ofördröjligen  utfärdas  om  bankaktiebolag  och  kreditakties 
bolag,  hvarpA  det  system  för  bankverksamhet  utan  bankscdelutgifningsrätt,  man 
synes  eftersträfva,  kunde  lagligen  grundas,  och  icke  bankaktiebolag  tillkomma 
endast  fotade  pA  de  Asigtcr,  som  för  tillfället  hysas  af  olika  chefer  för  finans* 
departementet.  Ifvern  att  slA  ikull  det  befintliga  borde  i  stället  rigtas  pA  att  grunds 
lägga  nAgot  nytt.  För  öfrigt  kunde  det  Ju  inträffa,  att  systemet  bankaktiebohg 
blefve  pA  ett  sA  tillfredsställande  sätt  ordnadt,  att  Enskilda  Banker,  för  att  undgA 
obehaget  af  förföljelser,  sjclfmant  öfvergingc  till  detta  system. 
PA  grund  af  det  anförda  tillAtcr  jag  mig  föreslA: 

att  Bankmötet  behagade  sAsom  sin  mening  uttrycka,  att  det  bank« 
institut,  som  först  bör  reformeras,  i  händelse  vi  skola  Äter  införa  enkanks» 
systemet,  är  Sveriges  Riksbank. 

Det  framgår  häraf,  att  A.  O.  W^allenberg  velat  börja  reformarbe* 
tet  med  en  omorganisation  af  Riksbanken,  och  detta  är  ju  också 
otvifvelaktigt  en  riktig  utgångspunkt.  De  erfarenheter,  man  hittills 
haft  om  dennas  förmåga  att  tillgodose  näringslifvets  berättigade  behof, 
voro  ju  mycket  bedröfliga,  och  denna  oförmåga  hade  också  blifvit 
i  otvetydiga  ordalag  erkänd  af  bankkommittén.  A.  O.  Wallen* 
berg  betonade  också  att  den  fientliga  hållningen  gent  emot  de 
enskilda  bankerna,  som  hittills  på  ett  så  utmärkt  sätt  fullgjort 
sina  förpliktelser  mot  allmänheten,  måste  te  sig  bra  oberättigad 
och  knappast  kunde  förklaras  annat  än  som  ett  utslag  af  den  afund, 
som  blott  alltför  ofta  spelat  en  så  sorglig  roll  i  vårt  lands  historia. 
Sina  tankar  i  detta  hänseende  har  han  uttalat  utförligare  i  en  i 
detta  arbete  flera  gånger  citerad  broschyr,  utgifven  under  titel  »A.  O. 

144 


Wallenbergs  sista  uttalande  i  bankfrågan»  och  daterad  den  8  jan. 
1886,  alltså  få  dagar  före  hans  död.  Broschyren  har  tillkommit  så* 
som  ett  diktat  af  honom  själf  och  är  till  hufvudinnehållet  öfver* 
ensstämmande  med  ett  föredrag,  som  han  hållit  å  Nationalekonom 
miska  föreningens  sammanträde  den  17  december  1885. 

Men  om  man  kan  förstå  och  uppskatta  A.  O.  Wallenbergs  kritik 
af  bankkommitténs  förslag  till  afveckling  af  de  enskilda  bankerna, 
så  är  det  däremot  mindre  lätt  att  fatta  hans  motvilja  mot  bank* 
kommitténs  riksbanksförslag. 

I  det  utlåtande  som  Stockholms  Enskilda  Banks  direktion  afgifvit 
öfver  kommitténs  betänkande  anföres  i  denna  punkt: 

Sveriges  Riksbank  är  en  statens  tillhörighet  och  har  af  ålder  varit  styrd  af  den 
ena  statsmaktens  delegerade.  Bankkommittén  föreslår  härutinnan  några  otillräck» 
liga  och  mindre  ändamålsenliga  modifikationer,  såsom  inrymmandet  af  enskilda 
aktieegare  och  medgifvandet  af  rätt  för  Konungen  att  tillsätta  en  bland  sju  styrelse» 
ledamöter.  Direktionen  håller  före,  att  antingen  bör  Riksbanken  förblifva  en 
statsbank,  men  då  ställas  under  en  styrelse,  till  lika  del  utsedd  af  hvardera  stats* 
makten,  eller  bör  Riksbanken  ersättas  med  en  så  stark  aktiebank,  att  åt  den  kan 
anförtros  att  vara  kassaförvaltare  åt  staten  och  allmänna  verk. 

Det  finnes  ingenting  som  tyder  på,  att  A.  O.  Wallenberg 
velat  göra  sig  till  någon  särskildt  ifrig  förespråkare  för  den  tanken 
att  göra  Riksbanken  till  en  stor  aktiebank.  Man  får  snarare  det 
intrycket,  att  hans  eget  förslag  från  1879  med  båda  statsmakternas 
garantier  för  förvaltningen  är  det,  som  han  helst  ville  ha,  ehuru 
han  numera  modifierat  sin  ursprungliga  plan  så,  att  inflytandet 
borde  vara  lika  fördeladt  mellan  Konung  och  Riksdag.  Anledningen 
till,  att  han  visar  sig  så  motsträfvig  mot  idén  att  inrymma  enskilda  del* 
ägare  till  en  tredjedel  af  kapitalet,  förefaller  mig  oklar.  Näppeligen 
kan  det  nämligen  bestridas,  att  ett  sådant  medgifvande  till  förmån 
för  den  ekonomiska  sakkunskapen  skulle  ha  utgjort  en  mycket  värde* 
full  garanti  för  Riksbankens  affärsmässiga  skötsel. 

Men  det  rätta  förhållandet  är  nog,  att  hela  riksbanksfrågan  före* 
föll  A.  O.  Wallenberg  motbjudande.  Han  ville  framförallt  rädda  de 
enskilda  bankernas  existens;  det  var  den  banktyp,  som  han  själf 
utbildat,  som  han  sett  uträtta  så  mycket  gagneligt  för  landet,  och 
hvilken  jämväl,  såsom  det  egna  barnet,  låg  honom  närmast  om  hjärtat. 
Dessutom  får  man  komma  ihåg,  att  Riksbanken  då  icke  var  Riks* 
banken  nu  för  tiden.  Han  såg  Riksbanken  ur  synpunkten  af  de 
kitsligheter  och  trakasserier,  för  hvilka  hans  bank  så  ofta  varit 
utsatt,    framförallt    under   den   svåra    krisen    1878 — 79.     Han  miss* 

145 


trodde  Riksbankens  stöd  under  alla  omständigheter,  och  de  trå* 
kiga  erfarenheter  han  haft  lågo  ännu  si  nära  i  tiden,  att  de  hind» 
rade  honom  från  att  bedöma  problemet  med  full  objektivitet. 

Innan  jag  nu  lämnar  A  O.  Wallcnbcrgs  reformverksamhet  ifråga 
om  banklagstiftningen,  må  det  för  fullständighetens  skull  påpekas, 
att  han  också  uträttat  åtskilligt  på  hithörande  eller  närliggande 
områden  af  mera  sekundär  betydelse  men  ändå  af  tillräcklig  vikt 
för  att  förtjäna  ihågkommas'.  Så  t.  ex.  väckte  han  1856-  58  en 
motion  om  inskränkning  i  Riksbankens  rätt  att  utlämna  amorterings* 
lån  på  ända  till  28  år  och  fick  så  till  vida  sin  vilja  igenom  som 
riksdagen  beslöt,  att  fastighetslånefondcn  skulle  minskas  med  150,000 
kr.  årligen  till  dess  den  helt  och  hållet  bortskrifvits.  I  flera  fall  lycka» 
des  han  också  genomdrifva  beslut  om  förenklingar  i  administration 
nen  vid  Riksbanken  och  andra  statens  verk  samt  vidare  indrag* 
ning  af  några  lånekassor,  som  staten  ännu  på  1850— 60»talcn  lät 
drifva  med  förlag  ifrån  Riksbanken  men  under  förvaltning  af  Kom» 
merskollegium,  hvilket  med  andra  ord  betydde  att  Riksbanken  ge» 
nom  dem  så  att  säga  konkurrerade  med  sig  själf. 

'  Se  närmare  detaljer  i  Bilaga  III,  sid.  243  o.  följ. 


146 


NIONDE  KAPITLET 


RÄNTANS  FRIGIFVANDE.  -  METERSYSTEMET.  - 
MYNTVÄSENDET.  -  MYNTKONFERENSEN  I  PARIS 
1867.  -  MYNTKOMMITTÉN  1869-70.  -  PRAGLINGEN 
AF  CAROLINER.  -  FRANCSYSTEMETS  INFÖRANDE  I 
FINLAND  1877.  -  KREDITLAGSTIFTNINGSFRÄGOR.  - 
A.  O.  WALLENBERG  SOM  REDARE. 


O.  WALLENBERGS  förnämsta  Insats  i  svenskt  eko* 
nomiskt  lif  har  varit  utvecklingen  af  den  enskilda 
banktypen,  som  genom  organisationen  af  inlånings* 
räkningarna  fick  sin  nuvarande  fysionomi  fastställd. 
Men  han  har  också  i  många  andra  hänseenden,  dels 
på  kreditlagstiftningens  område,  dels  i  fråga  om  myntväsendet,  in* 
förande  af  metersystemet  och  andra  liknande  spörsmål,  utöfvat  stort 
och  i  flera  fall  afgörande  inflytande  på  den  ekonomiska  utvecklingen 
i  Sverige. 

Vid  tiden  fÖr  A.  O.  Wallenbergs  inträde  i  det  politiska  lifvet 
funnos,  utom  frågor  rörande  banklagstiftningen,  flera  andra  ekono* 
miska  spörsmål  af  stor  vikt,  som  stodo  på  dagordningen.  En  af 
dessa  var  frågan  om  »räntans  frigifvande».  Enligt  kap.  9  §  6  i 
handelsbalken  var  det  förbjudet  att  taga  eller  låta  förskrifva  sig 
större  ränta  än  sex  för  hundrade  om  året.  Ofverträdelse  straffades 
som  ocker. 

Frågan  om  »räntans  frigifvande»  var  vid  A.  O.  Wallenbergs  in* 
trade  i  riksdagen  1853  mycket  aktuell.  Vid  närmast  föregående 
riksdagar  hade  förslag  blifvit  väckta  om  dess  mer  eller  mindre  full* 
ständiga  frigifvande,  och  redan  den  stora  lagkommittén  hade  i 
sitt  förslag  till  civillag  år  1826  tillstyrkt  ränteaftalets  fullkomliga 
frigifvande. 

Kommitténs  motivering  för  frigifvandet  är  synnerligen  uttömmande 
och  täcker  i  stort  hela  den  argumentation,  som  senare  framkommit, 

147 


»Till  förekommande  af  ocker  eller  alltför  stor  ränta  eller  vinst  af 
utlånta  kapitaler»,  skrifvcs  det  i  förslaget,  »har  man  i  nästan  alla 
civiliserade  stater  stiftat  lagar,  däri  maximum  för  ränta  och  ansvar 
för  dem,  som  fordrat  eller  tagit  något  därutöfver,  varit  stadgade. 
Erfarenheten  har  likväl  öfver  allt  visat,  att  dessa  lagar  icke  medfört 
den  åsyftade  verkan,  utan  snarare  förvärrat  det  onda,  som  skulle 
förekommas.  Man  har  låtit  förskrifva  en  större  summa  än  man 
försträckt,  låtit  betala  sig  s.  k.  indiskretioner,  betingat  sig  betal* 
ning  i  bättre  myntslag  än  det  man  utgifvit,  lämnat  varor  till  öfver» 
drifvet  pris  i  stället  för  en  del  af  penningbeloppet»  o    s.  v. 

Slutligen  sammanfattar  kommittén  sin  mening  på  följande  sätt: 

Knär  nu  ränta  ej  är  annat  än  ersättning  för  nyttan  af  försträckta  medel  och 
denna  måste,  under  de  ständigt  och  i  oändlighet  vexlandc  förhållandena  i  alla 
industrier,  der  kapitaler  användas,  blifva  varierande,  synes  lagstiftaren  ej  böra. 
mera  här,  än  i  andra  kontrakter,  inskränka  de  kontrahcrandes  frihet  att  om  vil« 
koren  sig  emellan  öfverenskomma. 

Följden  af  denna  inskränkning  är  icke  den,  att  utvägen  lättas  för  den  idogc 
och  behöfvandc  att  på  lindriga  vilkor  vinna  understöd,  utan  snarare  den  att 
han  kommer  att  det  alldeles  sakna  eller  att  han  måste  betala  en  vida  högre  ränta 
än  som  cgt  rum  om  det  stått  honom  och  försträckningsgifvaren  fritt  att  derom 
aftala. 

Man  skulle  tycka  att  en  sanning,  som  blifvit  så  klart  uttryckt 
redan  år  1826,  borde  haft  tid  på  sig  att  tränga  igenom  och  blifva 
bekant  under  de  omkring  25  år,  som  ligga  emellan  det  anförda 
kommittébetänkandet  och  A.  O.  Wallenbergs  första  riksdag.  Men 
så  var  icke  förhållandet;  det  rådde  alltjämt  stora  meningsskilj* 
aktigheter  i  denna  fråga,  och  så  var  fallet  icke  endast  i  Sverige 
utan  i  hela  den  civiliserade  världen.  Men  för  den  rätta  uppfatt» 
ningen  häraf  torde  det  vara  nödvändigt  att  ge  en  kort  öfverblick 
af  frågans  historiska  sammanhang. 

På  grund  af  missförstådda  bibelställen  gjorde  sig  under  medel* 
tiden  inom  den  katolska  kyrkan  den  rättsgrundsatsen  gällande,  att 
beräkning  af  ränta  på  försträckt  kapital  skulle  vara  otillåten. 

Denna  falska  föreställning  upphörde  i  de  protestantiska  länderna 
kort  efter  den  kyrkliga  reformationen.  Till  en  omsvängning  i  upp« 
fattningen  bidrog  mäktigt  Calvins  bindande  bevisning  af  ränteför* 
budens  grundlöshet,  och  rättmätigheten  af  de  aftal  om  ränta,  som 
vid  försträckningar  träffades,  blef  sålunda  erkänd,  dock  ej  utöfver 
en  viss  gräns,  hvaremot  i  de  katolska  länderna  de  gamla  åsikterna 
om  räntan  så  vidt  möjligt  upprätthöllos,  så  att  till  exempel  i  Frank* 

148 


rike  icke  förr  än  år  1789,  genom  lagen  af  den  5  oktober  samma 
år,  aftal  om  ränta  för  försträckt  kapital  erkändes  inom  en  viss  gräns 
vara  fullt  bindande,  under  det  att  i  Tyskland  efter  de  nya  åsikter. 
Westfaliska  freden  införde,  ränta  på  försträckning  genom  riksafske* 
det  1654  förklarades  vara  tillåten  intill  5  procent. 

Regleringen  af  ränteförhållandena  visade  sig  emellertid  alltid  öfver* 
stiga  lagstiftares  förmåga,  något  som  ju  ock  var  helt  naturligt 
när  det  gällde  ett  område,  som  var  underkastadt  oupphörliga  väx* 
lingar,  och  ockerlagama  tjänade  knappast  till  annat  än  att  skapa 
ocker  under  ständigt  skiftande  former. 

En  af  de  första  förkämparna  för  räntans  frihet  var,  märkligt  nog, 
det  fysiokratiska  systemets  store  främjare  Turgot,  Ludvig  XVI:s 
finansminister,  som  redan  1769,  då  ränta  ännu  ej  i  lag  var  tillåten 
i  Frankrike,  utvecklade  icke  endast  grunderna  för  penningräntas 
tillåtlighet  utan  också  den  satsen,  att  bestämmandet  af  dess  belopp 
borde  uteslutande  få  ankomma  på  kontrahentemas  fria  aftal. 

Ett  kraftigt  slag  för  räntans  frihet  slogs  af  den  engelske  national» 
ekonomen  Jeremy  Bentham  i  hans  1787  utgifna  arbete  Defence 
of  usury.  Men  märkligt  nog  var  däremot  Adam  Smith,  som  ju 
eljest  var  grundläggare  för  det  nationalekonomiska  system,  som 
hyllade  den  fria  konkurrensen  såsom  en  af  sina  hufvudprinciper, 
afgjordt  emot  ett  frigifvande  af  räntan.  Det  rådde  således  i  detta 
fall  en  brokig  mångfald  af  meningar. 

Men  det  blef  i  alla  fall  England,  som  skulle  ge  föredömet  för 
räntans  frigifvande  i  nyare  tid. 

Sedan  England  emanciperat  sig  från  den  påfliga  stolen  och  dess 
dogmer,  blef  ränteaftalet  under  Henrik  VII:s  tid  genom  lag  berätti* 
gadt;  räntefoten  bestämdes  först  till  högst  40  procent,  nedsattes 
därpå  stegvis  och  fastställdes  slutligen  till  5  procent  af  drottning 
Anna  (d.  1714),  som  tillika  utfärdade  en  sträng  lag  mot  ocker,  till* 
lämplig  äfven  på  växel*  och  handelsskulder.  Ännu  år  ISIS  för* 
kastade  parlamentet  en  då  föreslagen  revision  af  ockerlagarna,  och 
först  år  1833  upptogs  frågan  därom  till  ny  granskning. 

1839  blef  räntan  fri  för  oHka  slag  af  skuldförbindelser  med  intill  12 
månaders  förfallotid  med  några  få  undantag  för  lån  mot  inteckningar 
samt  för  försträckningar  på  lägre  belopp.  Genom  lag  af  den  10  aug.  1854 
blef  räntan  i  England  emellertid  helt  och  hållet  förklarad  konventionell. 
I  Frankrike  hade  ränteaftalet  växlande  öden  och  var  ännu  på 
1850*talet    bundet  af  inskränkningar  och  ockerlagar.     Under  krisen 

149 


år  1857  afgåfvo  i  november  ministrarnn  Bii.laui.t  och  Rouher  till 
kejsar  Napoleon  III  en  framställning  rörande  ockcrlagarna,  hvilken 
närmast  sysselsatte  sig  med  frågan  om  den  kommersiella  räntan,  och 
hvartill  anledning  gifvits  genom  en  petition  från  de  förnämsta  frän* 
ska  handelskamrarna,  hvilka,  med  afseende  fästadt  på  det  då  rådande 
höga  bankdiskontot,  anhöllo,  att  antingen  handelsfordringar  skulle 
befrias  från  iakttagande  af  den  fixerade  räntefoten,  eller  också  affärs* 
män  berättigas  att  vid  sina  fordringar  få  följa  samma  räntefot  som 
Banc]ue  de  France;  men  äfven  denna  fråga  förföll,  då  växeldiskon* 
tot,  innan  något  afgörande  hann  träffas,  åter  började  nedgå. 

I  nästan  alla  europeiska  länder  var  uppfattningen  hos  statsmän 
och  nationalekonomer  ännu  vid  denna  tid  vacklande,  och  många 
uppträdde  emot  räntans  obegränsade  frihet- 
Under  det  kritiska  året  1857  vunno  anhängarna  af  dess  frihet  dock 
nästan  öfverallt  terräng.  En  egendomlig  konsekvens  af  räntefri* 
hetens  princip  drog  man  i  konungariket  Sardinien,  där  efter  lifliga 
debatter  en  lag  om  fri  ränta  antogs  den  5  juni  1857,  men  med  det 
tillägget  att  gäldenären  skulle  vara  berättigad  att  till  inbetalning  upp» 
säga  försträckningen,  när  han  fann  det  lämpligt. 

I  Preussen  fann  sig  regeringen  likaledes  under  trycket  af  1857 
års  kris  föranlåten  att  genom  en  kungörelse  af  den  27  novem* 
ber  samma  år  inställa  tillämpandet  af  lagen  om  den  högsta  ränte* 
foten  på  tre  månaders  tid  för  skuldförbindelser,  hvilkas  förfallotid 
ej  öfverskred  tolf  månader,  och  denna  åtgärd  blef  väl  också  seder* 
mera  af  kamrarna  i  februari  1858  godkänd,  men  man  gjorde  därtill 
det  uttryckliga  tillägget,  att  därigenom  de  betänkligheter  icke  skulle 
anses  häfda,  som  man  hyste  beträffande  upphäfvandet  af  de  lagar, 
genom  hvilka  den  tillåtna  räntans  maximum  blifvit  bestämdt. 

Hvad  som  emellertid  i  Sverige  närmast  inverkat  på  uppfattningen, 
var  det  experimenterande  med  lagstiftningen  rörande  räntans  frihet, 
som  ägt  rum  i  Norge  och  som  där  ansågs  ha  lämnat  dåliga  resultat. 
Genom  beslut  i  stortinget  af  8  sept.  1842  hade  räntan  frigifvits  för 
alla  icke  intecknade  förskrifningar  med  en  förfallotid  af  6  må* 
nåder.  Men  då  under  1848  års  penningkris  räntan  stigit  betydligt 
i  höjden,  uppstod  i  det  allmänna  tänkesättet  en  stark  reaktion 
mot  den  obegränsade  räntefriheten,  och  1851  beslöt  stortinget, 
med  upphäfvande  af  1842  års  lag,  att  räntan  å  alla  slags  skuldför* 
bindelser,  som  icke  hade  längre  än  6  månaders  förfallotid,  finge  för» 
skrifvas  med  högst  6  %. 

150 


Men  det  skulle  icke  dröja  längre  än  till  krisen  1857,  förrän  man 
skulle  komma  underfund  med  att  lagen  af  1851  i  sin  tur  var  ohåll* 
bar.  Stortinget  upphäfde  den  och  fattade  samtidigt  beslut  om  stif* 
tandet  af  en  ny  lag,  enligt  hvilken  räntan  blef  fri  för  alla  äfven  in* 
tecknade  skuldebref,  som  icke  lödo  å  längre  än  sex  månaders  för* 
fallotid. 

I  början  af  1850*talet  lefde  man  emellertid  i  Sverige  ännu  under 
intrycket  däraf,  att  norrmännen  funnit  tillämpandet  af  fri  ränta 
omöjligt    att  fasthålla  och  måst  återgå  till  den  gamla  bundenheten. 

Det  var  under  dessa  förhållanden,  som  A.  O.  Wallenberg  vid  1853 
års  riksdag  väckte  frågan  om  räntans  frihet  ånyo  på  tal  —  motio* 
ner  hade,  såsom  redan  nämnts,  blifvit  väckta  äfven  vid  föregående 
riksdagar  —  genom  motion  eller,  såsom  det  på  den  tiden  hette,  ge* 
nom  ett  till  vällofliga  borgareståndet  ingifvet  memorial: 

»Lika  litet  som  mynt»,  skrifver  han  där,  »kunde  i  längden  bibe* 
hålla  något  annat  värde  än  den  metall,  hvaraf  det  blifvit  prägladt, 
lika  fåfängt  vore  lagstiftningens  bemödande  att  fixera  räntan  å  pengar. 
Sådant  borde  bero  på  kontrahenternas  öfverenskommelse  och  pri* 
set  bestämmas  efter  tillgång  och  efterfrågan,  såsom  vid  öfverlåtelse 
af  andra  varor,  och  största  sannolikhet  vore  äfven,  att  denna  frihet 
skulle  verka  till  räntans  nedsättning,  hvilket  nu  ej  kunde  komma 
i  fråga  utan  en  våldsammare  påtryckning.» 

Det  är  samma  sak  som  A.  O.  Wallenberg  sedan  uttryckte  med 
orden  »fri  ränta  blir  låg  ränta».  Hans  förslag  utmynnade  i  nedan* 
stående  slutkläm: 

Å  revers  utstäld  till  innehafvaren  eller  till  viss  man  eller  order,  att  betala 
på  viss  tid,  sednast  9  månader  efter  utgifningsdagen,  må  hvilken  ränta  som  helst 
kunna,  med  laga  verkan,  förskrifvas,  men  om,  för  så  beskaffad  revers,  intecknings^ 
säkerhet  sökes,  må  räntan  från  den  dag  inteckning  beviljats,  endast  utgå  med  6  %, 
minskad  med  bevillningsafdrag,  äfven  om  högre  ränta  varit  i  törskrifningen  utfäst. 

Motionen  afstyrktes  af  lagutskottet  men  gaf  anledning  till  en  in* 
tressant  debatt  i  borgareståndet  den  15  nov.  1854,  i  hvilken  A.  O. 
Wallenberg  fick  tillfälle  att  visa  den  slagfärdighet,  med  hvilken  han 
redan  då  förstod  att  på  ett  populärt  sätt  klarlägga  innebörden  äfven 
af  invecklade  teoretiska  frågor  på  det  ekonomiska  området.  Han 
yttrade  bland  annat: 

Det  är  mig  icke  förbjudet  att,  om  jag  af  annan  person  låna»-  t.  ex.  100  tunnor 
spanmål,  förbinda  mig  att  efter  nästkommande  skörd  betala  lånet  med  1 10  tunnor 
spanmål.     Nå    väl!    ingen    lärer    förneka,    att    detta    vore    ett    fullkomligt  lagligt 

151 


aftal  om  10  procents  ränta;  men,  i  händelse  linet  utgjorts  af  penningar,  skulle 
räntan  icke  kunnat  lagligcn  bestämmas  högre,  än  till  6  procent.  Kan  en  dylik 
lagstiftning  kallas  förnuftscnlig  och  följdriktig?  Dcrigcnom  att  räntan  på  sidant 
sätt  är  bunden,  tillskyndas  ock  låntagaren  mingen  gång  större  förlust,  än  om 
räntan  vore  fri;  ty  det  kan  inträffa,  att  den.  som  rikat  i  tillfällig  pcnningeför» 
lägenhet  och  skulle  kunna  hos  en  capitalist  erhålla  lin  emot  7  procents  ränta, 
men  icke  vill  begagna  sig  af  denna  lagstridiga  utväg,  nödgas,  för  att  anskaffa 
den  behöfliga  summan,  i  förtid  och  till  underpris  afyttra  en  vara,  hvars  försäljning 
han  eljest  uppskjutit  till  en  dcrför  mera  gynnande  tidpunkt,  och  sålunda  får  vid» 
kännas  en  förlust,  motsvarande  ända  till  20  å  25  procents  ränta.  Genom  räntans 
frigifvande  skulle  man  ock  i  väsentlig  mån  förhindra  ocker,  hvilket  dcremot  inga» 
lunda  kan  förckommas  genom  bestämmande  af  en  högsta  räntefot.  Detta  är  all» 
deles  solklart;  ty  den,  som  vill  ockra,  kan.  utan  att  i  synlig  måtto  öfverträda 
lagens  bud,  drifva  ocker  genom  capitabrabatt,  eller  så  att  han  låter  låntagaren 
skrifva  förbindelse  å  högre  summa,  än  den  han  erhåller. 

A.  O.  Wallenbergs  framställning  understöddes  kraftigt  af  gross* 
handlare  Schwan  och  af  sedermera  presidenten  C.  Fr.  Wacrn,  af 
hvilka  den  förre  slutade  med  att  uttrycka  den  förhoppningen,  att 
hvad  man  vid  denna  riksdag  ej  kunde  vinna,  skulle  lyckas  vid  en 
kommande. 

Men  det  skulle  i  själfva  verket  dröja  länge  nog.  Borgareståndet 
afslog  lagutskottets  afstyrkande  och  gillade  alltså  A.  O.  Wallenbergs 
förslag;  men  han  fick  prästen  och  bondestånden  emot  sig  och  adeln 
lät  bero.     Frågan  var  därför  för  denna  gång  förfallen. 

Spörsmålet  kom  igen  och  upprepade  sig  vid  de  närmaste  riks* 
dagarna  tämligen  automatiskt.  A.  O.  Wallenberg  förnyade  sin  fram* 
ställning  1856,  men  äfvcn  denna  gång  utan  framgång.  Sammansatta 
banko*  och  lagutskottet  afstyrkte  den  under  åberopande  af  de  ofvan 
relaterade  erfarenheterna  från  Norge,  hvaremot  A.  O.  Wallenberg, 
som  var  medlem  af  bankoutskottet,  reserverade  sig.  Han  påpekade 
bankväsendets  ringa  utveckling  i  Norge  såsom  en  af  orsakerna 
till  de  därvarande  svårigheterna,  som  intet  hade  med  räntans  frihet  att 
skaffa.  Vi  ha,  yttrade  han  bland  annat,  ^37  bankkontor  utom  hy* 
poteksbankema,  under  det  att  Norge  endast  har  en  statsbank  med 
tre  afdelningskontor».  »Kändt  är  ock»,  säger  han  vidare,  »att  i 
Norge  kringgås  lagen,  som  icke  kan  åtlydas,  genom  att  skulde* 
brefven  utställas  å  högre  kapital*belopp  än  den  erhållna  lånesum» 
man.» 

Borgareståndet  afslog  äfven  denna  gång  utskottets  afstyrkande,  som 
däremot  bifölls  af  präste*  och  bondestånden.  Adeln  lät  Hksom  vid 
förra  tillfället  bero. 

152 


Då  det  sålunda  visat  sig  svårt  att  bringa  denna  särskildt  för 
näringsidkare  så  viktiga  fråga  genom  bifall  från  ständerna  till  en 
lycklig  lösning,  aflät  borgareståndet  ensamt  en  skrifvelse  till  K.  M:t 
med  begäran  om  proposition.  K.  M:t  öfverlämnade  denna  fram* 
ställning  till  den  då  under  friherre  Tersmedens  ordförandeskap 
sittande  finanskommittén,  som  afgaf  ett  särskildt  utlåtande,  dateradt 
1  oktober  1859.  Till  detta,  som  innehåller  en  vidlyftig  saklig  ut* 
redning,  har  riksarkivarien  J.  J.  Nordström  fogat  ett  separat  ytt* 
rande,  rikt  på  historiska  detaljer  och  lärorika  öfverblickar. 

Betänkandet  utmynnar  i  en  hemställan:  »Att  räntan  för  lån  å 
viss,  ej  längre  än  sex  månaders  förfallotid  skall  vara  fri,  dock  att 
högre  än  laga  ränta  (6  %)  ej  må  i  fast  egendom  intecknas.» 

\^d  1859—60  års  riksdag  väckte  herr  Sven  Renström,  som  liksom 
A.  O.  Wallenberg  var  lifligt  intresserad  för  en  lösning  af  frågan  om 
räntans  frigifvande,  en  långt  gående  motion  i  ämnet.  Men  så 
kom  vid  samma  riksdag  den  13  mars  1860  en  k.  proposition 
med  ett  förslag  i  nära  öfverensstämmelse  med  finanskommitténs 
hemställan  och  signerad  af  dåvarande  justitie«statsministern  friherre 
Louis  De  Geer. 

Riksdagens  motstånd  skulle  dock  icke  härigenom  brytas;  ty  såväl 
k.  propositionen  som  den  mera  vidtutseende  motionen  afstyrktes  af 
sammansatta  banko*  och  lagutskottet  bland  annat  med  den  besyn* 
nerliga  motiveringen,  att  om  fri  ränta  å  förskrifningar  pr  6  månader 
medgåfves,  skulle  däraf  uppstå  den  olägenheten,  att  näringsidkare, 
som  behöfde  lån  på  längre  tid  än  6  månader,  då  finge  i  större 
utsträckning  än  dittills  vara  beredda  på  att  hvar  sjätte  månad  återbe* 
tala  en  stor  del  af  sitt  förlagskapital. 

Båda  förslagen  förföllo,  i  det  att  resultatet  af  riksdagsbehandlingen 
blef,  att  två  stånd  stodo  mot  två. 

Riksdagen  1862  återkommo  herrar  Renström  och  Wallenberg  med 
hvar  sin  motion,  hvarvid  den  senare  hade  helt  försiktigt  inskränkt 
sig  till  att  hemställa,  »att  åtminstone  Riksbanken  skulle  tillerkännas 
rätt  att  för  lån  med  bestämd  förfallotid  aftala  hvilken  räntefot 
som  helst».  ^ 

Och  denna  gång  blåste  vid  riksdagen  en  gynnsammare  reformvind. 
Banko*  och  lagutskottet,  som  vid  de  närmast  föregående  riksda* 
garna  varit  så  motsträfvigt,  blef  nämligen  nu  enigt  om  att  tillstyrka 


*  Se  närmare  Bilaga  III,  sid.  240. 
11.     A.  o.  Willenberg.  ^53 


riksdagen  att  för  sin  del  besluta,  »att  ränta  för  lån  å  viss  tid, 
högst  sex  månader,  och  utan  hypotek  af  inteckning  skulle  frigifvas». 
Banko*  och  lagutskottets  förslag  gillades  af  adeln  och  borgare* 
ståndet  och  då  prästeståndet  biträdde,  var,  med  den  formulering 
förslaget  denna  gång  fått,  en  lösning  nådd.  Det  gällde  nu  endast 
att  erfara,  om  Rikets  Ständers  beslut  skulle  vinna  K.  Mts  nådiga 
bifall.  Såsom  var  att  vänta  blef  detta  också  fallet,  och  den  13sept. 
1864  utkom  lagen  om  räntans  frigifvande.h vilken  hade  följande  lydelse: 

Hvad  i  9  Kap.  6  §  Ilandcls^Balkcn  är  stadRadt  om  förbud  att  ta^a  eller  låta 
förskrifva  sig  större  ränta,  an  sex  för  hundrade  om  året,  ege  ej  tillämpning  vid 
försträckning,  som  mot  förskrifning,  utan  säkerhet  af  inteckning  i  fast  egendom, 
eller  pant  af  i  sådan  egendom  intecknadt  skuldebrcf,  Icmnas  p.\  viss  tid,  ej  öfver» 
stigande  sex  månader. 

Härmed  hade  alltså  A.  O.  Wallenbergs  och  andras  ifriga  bemö* 
danden  om  räntans  frigifvande  krönts  med  framgång  och  det  lider 
intet  tvifvel,  att  särskildt  A.  O.  Wallenberg  med  sin  stora  förmåga 
att  med  praktiska  och  lättfattliga  argument  verka  öfvertygande  och 
klarlägga  ekonomiska  spörsmål,  i  detta  fall  kunde  tillräkna  sig  en 
god  del  af  förtjänsten. 

Sedermera  gjordes  vid  åtskilliga  riksdagar  försök  att  återgå  till  en 
äldre  ordning;  bland  allt  annat  ville  man  söka  få  en  räntefot  fixerad  till 
maximum  7  % .    Men  alla  ansträngningar  i  den  vägen  voro  förgäfves. 

A.  O.  Wallenberg  har  i  sina  anteckningar  till  en  själfbiografi 
med  rätta  framhållit,  att  det  varit  till  stor  fördel,  om  räntan 
vid  1857  års  kris  varit  fri.  Det  är  nämligen  sannolikt,  att  verks 
ningarna  af  krisen  kunnat  förmildras,  om  det  då  varit  möjligt 
för  köpmännen  att  genast  uppnegociera  lån,  om  ock  till  hög  ränta,  i 
stället  för  att  nödgas  realisera  stora  varulager  till  underpris.  Mindre 
öfvertygande  är  däremot  den  argumentering,  som  A.  O.  Wallenberg, 
i  visst  sammanhang  med  räntans  frigifvande,  upptager  för  att  moti* 
vera  sitt  kraf  på  nedsättning  af  räntan  å  de  svenska  statslånen  från 
5  till  4  Vi  å  4  % .  Det  är  gifvet,  att  han  i  stället  för  att  låta  räntan 
vara  en  regulator  tänkt  sig,  att  nödig  hänsyn  till  läget  på  penning* 
marknaden  vid  lånens  emittering  kunde  tagas,  allt  efter  som  den 
ställde  sig  mer  eller  mindre  gynnsamt,  genom  beviljande  af  större 
eller  mindre  kapitalrabatter;^  men  han  bevisade  därmed  på  sin  höjd, 
att  under  1850*  och  60*talen  på  grund  af  penningmarknadens  då* 
varande    läge    en    räntefot  af   4  eller  4V2  %  skulle  ha  gestaltat  sig 


*  Se  Bilaga  III,  sid.  241  o.  följ. 
154 


billigare  för  staten  än  en  räntefot  af  5  %  eller  däröfver.  Att  emel* 
lertid  förhållanden  kunna  inträffa,  som  tvinga  staten  —  detta  äfven 
om  det  gäller  stormakter  —  att  låna  till  betydligt  högre  räntefot, 
därom  ha  senare  tiders  händelser  lämnat  de  mest  ovederläggliga  bevis. 

Bland  de  frågor,  för  hvilka  A.  O.  Wallenberg  hade  ett  lefvande 
intresse,  var  införandet  i  Sverige  af  det  metriska  systemet  och  den 
i  viss  släktskap  därtill  stående  frågan  om  myntväsendets  ordnande 
efter  rationella  grunder.  Dessa  och  hithörande  spörsmål  gällde  re* 
former,  som  i  alla  civiliserade  länder  voro  föremål  för  diskussion 
och  lagstiftning  under  större  delen  af  tiden  för  A.  O.  Wallenbergs 
offentliga  verksamhet.  Det  var  icke  några  för  honom  originella 
idéer,  som  han  förfäktade,  men  han  hade  liksom  beträffande  de  eko* 
nomiska  frågor,  rörande  hvilka  vi  redan  redogjort  för  hans  upp* 
fattning  och  åtgöranden,  en  stor  förmåga  att  tillgodogöra  sig  det 
bästa,  som  låg  i  tiden,  och  att  inse,  i  hvilken  riktning  reformerna 
borde  gå  för  att  medföra  det  största  praktiska  gagnet,  och  han  skydde 
som  vi  sett  —  sedan  han  väl  blifvit  färdig  med  sin  uppfattning  — 
aldrig  att  sätta  in  hela  sin  sega  uthållighet  och  energi  för  att  nå 
fram  till  målet. 

Möjligheten  att  tillämpa  metersystemet  hade  diskuterats  i  Sverige 
redan  före  A.  O.  Wallenbergs  tid,  men  man  hade  till  att  börja  med 
icke  vågat  gå  längre  än  till  förslag  om  decimalsystemets  införande. 
Redan  1825  framlade  K.  M:t  till  riksdagen  ett  af  K.  vetenskaps* 
akademien  utarbetadt  förslag  om  decimalsystemets  införande  för  mått, 
mål  och  vikt,  och  detta  förslag  mottogs  också  med  sympati  af  stan* 
derna.  Men  det  kom  aldrig  till  utförande  och  frågan  hvilade  en 
följd  af  år.  På  1840*talet  diskuterades  den  i  pressen,  och  äfven 
A.  O.  Wallenberg  skref  tidningsartiklar  i  ämnet.  Men  man  talade 
ännu  endast  om  partiella  reformer.  K.  propositioner  om  införande 
af  decimalindelningen  endast  i  mynt  voro  före  vid  1847  och  1848 
års  riksdagar,  men  biföllos  icke  af  ständerna. 

Vid  sin  första  riksdag  1853  tog  A.  O.  Wallenberg  ett  djärft  steg 
och  väckte  i  borgareståndet  motion  om  metriska  systemets  inför:)nde. 
Om  de  praktiska  fördelarna  af  detta  system  hade  han  kunnat  ötver* 
tyga  sig  under  sina  resor  i  Frankrike,  och  han  framhöll  i  sin  moti* 
vering,  »att  de  flesta  nationer,  som  infört  några  förbättringar  i  dessa 
afseenden  på  senare  tider,  antingen  antagit  det  metriska  systemet 
i  dess  helhet  eller  också  sökt  närma  sig  detsamma  sä  mycket  som 
möjligt»  samt  »att  vetenskapsmän  i  alla  länder  redan  begagnade  det 

155 


metriska  systemet  och  att  i  statistika  uppgifter  stor  lättnad  uppkommit 
därigenom,  att  flera  olika  länder  betjänade  sig  af  enahanda  system». 

A.  O.  Wallenberg  ansåg  sig  genom  privat  agitation  ha  kommit 
ganska  långt  för  genomförandet  af  sitt  förslag;  han  uppger  t.  o.  m., 
att  han  genom  agitation  i  små  slutna  kretsar  lyckats  öfvertala  majo* 
riteten  af  bondeståndet  att  rösta  för  detsamma;  men  då  kom  en  oberäk* 
nad  händelse  emellan.  K.  M:t  inlämnade  helt  oförmodadt  en  propo* 
sition,  hvari  föreslogs  införandet  af  decimalindelningen  i  mått  och 
vikt  men  med  bibehållande  af  de  gamla  enheterna.  Och  nu  var 
det  med  ens  slut  med  utsikterna  för  en  hel  reform.  Man  fick  hoppas 
på,  att  det  k.  förslaget  skulle  underlätta  öfvergången,  men  det  var 
också  lätt  att  inse  att  det  skulle  fördröja  den  slutliga  lösningen. 

Utskottet  afstyrkte  det  metriska  systemets  införande  och  förordade 
K.  M:ts  förslag  om  antagande  af  decimalsystemet.  A.  O.  Wallen* 
berg  fogade  till  utskottets  betänkande  såsom  reservation  sitt  förslag 
om  metriska  systemets  införande  och  bad  sina  vänner  att  antingen 
votera  för  detta  eller  antaga  den  k.  propositionen,  men  icke  låta 
saken  helt  få  förfalla. 

Frågan  utvecklade  sig  sedan  i  en  serie  af  partiella  reformer.  Man 
gick  så  småningom  mot  det  metriska  systemets  införande,  men  till 
fullo  skulle  det  genomföras  i  vårt  land  först  sedan  det  redan  kom* 
mit  till  användning  i  de  flesta  andra  civiliserade  länder.  England 
tillät  det  metriska  systemets  konventionella  användning  från  år  1864, 
och  i  de  tyska  förbundsstatema  införde  man  1868  det  metriska 
systemet  i  hela  dess  omfattning. 

A.  O.  Wallenberg  sökte  äfven  på  indirekt  väg  komma  till  målet. 
År  1862  väckte  han  en  motion  om  åvägabringande  af  gemensamt 
mått*,  mål*  och  viktsystem  för  de  förenade  konungarikena  och  Dan* 
mark  och  hoppades,  att  man  vid  en  eventuell  förhandling  skulle 
kunna  ena  sig  om  det  metriska  systemet.  Men  någon  sådan  skulle 
icke  komma  till  stånd.  På  nationalekonomiska  mötet  i  Köpenhamn 
1872  föreslog  A.  O.  Wallenberg,  att  de  närvarande  skulle  hvar  och 
en  i  sitt  land  söka  verka  för,  »att  det  metriska  systemet,  så  fort 
ske  kunde,  skulle  antagas  såväl  i  af  seende  på  h  varje  slag  af  mått, 
som  i  afseende  på  vikt,  och  med  de  indelningar  och  benämningar 
som  därtill  höra  .  .  .» 

Att  sympatierna  för  det  metriska  systemet  i  de  skandinaviska 
länderna  redan  då  voro  ganska  stora,  framgår  också  däraf,  att  hans 
hemställan  enhälligt  antogs  af  mötet. 

156 


Men  man  kom  likväl  icke  öfver  de  partiella  reformernas  väg. 
Metersystemet  infördes  i  Sverige  genom  riksdagsbeslut  af  år  1876 
till  villkorlig  användning.  1873  hade  det  införts  vid  postverket  och 
1881  vid  järnvägarna  och  tullförvaltningen.  Systemet  fastställdes 
genom  k.  förordning  af  den  22  november  1878  att  ensamt  använ* 
das  från  och  med  ingången  af  år  1889.  Den  nu  gällande  förord* 
ningen  bär  datum  af  den  9  oktober  1885. 

Ett  mycket  intressant  kapitel  af  A.  O.  Wallenbergs  offentliga  verk* 
samhet  är  hans  förhållande  till  myntväsendet.  Här  äro  vi  åter  inne 
på  ett  af  de  områden,  där  han  gjort  en  påtaglig  och  stor  insats 
och  kämpat  med  lif  och  lust  och  där  verkningarna  af  hans  arbete 
till  och  med  sträckt  sig  utom  det  egna  landets  gränser.  Hans 
första  ingripande  ägde  rum  redan  vid  hans  första  riksdag,  alltså  1855, 
då  han  väckte  förslag  om  nytt  myntsystem,  grundadt  på  silfver  med 
en  myntenhet  af  80  %  finsilfver,  i  värde  motsvarande  40  skilling 
banko  efter  då  gällande  räknesätt.  Fördelen  med  detta  system  låg 
däruti,  menade  han,  att  tiondelen  af  denna  myntenhet  var  ett  för 
alla  bekant  värdebegrepp,  så  att  en  öfvergång  till  decimalräkning 
borde  vara  ganska  lätt. 

Men  motionen  ledde  ej  till  något  resultat.  Samtidigt  hade  näm:= 
ligen  en  k.  proposition  inkommit,  i  hvilken  föreslogs,  att  ingen  annan 
förändring  skulle  vidtagas,  än  att  den  förut  bekanta  riksdaler  riks* 
gäld  skulle  benämnas  riksdaler  riksmynt  samt  att  denna  räkneenhet 
skulle  indelas  i  hundra  öre,  och  detta  förslag  vann  också  stan* 
dernas  bifall. 

Under  de  närmast  följande  riksdagarna  motionerade  A.  O.  Wallen* 
berg  i  några  legeringsfrågor  afseende  silfvermyntets  halt,  men  hans 
förslag  lämnades  utan  afseende. 

På  nationalekonomiska  mötet  i  Göteborg  1863  diskuterades  m>Tit* 
frågan,  men  ännu  stod  A.  O.  Wallenberg  på  den  ståndpunkten,  att 
myntfoten  skulle  kunna  med  fördel  grundas  på  silfver.  Däremot 
är  det  anmärkningsvärdt,  att  han  redan  vid  detta  tillfälle  förfäktade 
den  åsikten,  att  de  tre  nordiska  rikena  borde  ansluta  sig  till  franc* 
systemet.  Under  1860*talet  var  detta  också  en  mening,  som  med  hvarje 
år  vann  allt  flera  anhängare.  Det  andra  Napoleonska  kejsardömet 
genomlefde  då  sin  mest  lysande  period,  och  den  franska  kulturens 
glans  utöfvade  en  stor  dragningskraft  på  sinnena.  Det  låg  öfver* 
hufvudtaget  en  viss  entusiasm  och  företagsamhet  öfver  lS60*talet 
och    nya  idéer  funno  i   allmänhet  en  fruktbar  jordmån  i  vårt  land, 

157 


till  dess  att  efter  det  fran.sk*tyska  kriget  en  stark  reaktion  inträdde, 
i  det  att  efter  det  tillfälliga  ekonomiska  uppsvinget  under  och  närmast 
efter  kriget  följde  de  svåra  krisåren  1878 — 79,  under  det  att  landt* 
mannapartiets  ofruktbara  och  småsinta  politik  lade  ett  förlamande 
tryck  på  den  inre  utvecklingen. 

Det  var  emellertid  i  början  af  1860*talet,  som  myntproblemet  på 
allvar  började  sysselsätta  de  europeiska  statsmännen.  Ktt  mynt* 
system  grundadt  uteslutande  på  silfver  som  myntfot  fann  icke  längre 
många  försvarare.  I  forna  tider  ansågs  den  största  svårigheten  för 
guldets  antagande  ligga  däri,  att  guld  ej  skulle  finnas  i  tillräcklig 
mängd,  men  efter  exploateringen  af  de  nyupptäckta  rika  guldfyndig* 
heterna   i   Kalifornien   och  Australien  öfvervanns  denna  betänklighet. 

Guldets  företräde  såsom  myntmetall  består  —  såsom  A.  O.  Wallen» 
berg  framhåller  —  däruti,  att  guldet  kan  delas  och  återförenas  med 
mindre  förlust  än  silfret.  »Guldets  inneboende  värde  är»,  säger 
han,'  »omkring  15  V.^  gänger  så  stort  som  silfrets,  när  vikt  och  finhet 
äro  desamma.  Just  det,  att  inom  minsta  möjliga  volym  och  tyngd 
innehålla  högsta  möjliga  värde,  utgör  en  myntmetalls  förnämsta  egen* 
skåp.  Sedan  farhågan  att  komma  i  brist  på  tillräckligt  guld  numera 
blifvit  helt  och  hållet  undanröjd;  så  kvarstår  ingen  anledning,  att, 
då  man  påtagligen  behöfver  vidtaga  en  förändring,  uppskjuta  med 
antagandet  af  guld  såsom  myntmetall  till  det  nya  myntväsendet. 
Beträffande  legeringen,  så  har  erfarenheten  visat,  att  den  af  nio 
tiondedelar  fint  guld  och  en  tiondedel  koppar  är  den  mest  ända* 
målsenliga  såsom  varande  hvarken  så  mjuk,  att  prägeln  snart  blir 
otydlig,  eller  så  hård,  att  myntet  hastigt  genom  nötning  förlorar  i 
vikt.  Det  ligger  en  stor  fördel  uti  att  ansluta  sig  till  en  och  samma 
legeringsprocent,  ty  om  legeringen  är  enahanda,  så  kunna  äfven 
slitna  mynt  emottagas  efter  vikt.» 

A.  O.  Wallenberg  blef,  sedan  han  fått  ögonen  öppna  för  att  silfver 
icke  längre  dugde  som  myntfot,  snart  en  varm  anhängare  af  guldmynt* 
fotens  införande  i  Sverige,  ty  att  den  dubbla  myntfoten  var  i  princip 
en  förkastlig  utväg  hade  han  alldeles  klart  för  sig.  »Det  låter  be* 
synnerligt»,  skrifver  han,-  »om  man  säger,  att  det  finns  en  sak,  som 
står  bättre  på  en  fot  än  på  två  eller  flera  fötter.    Men  man  känner 

*  A.  O.  Wallenberg,  Berättelse  om  förhandlingarna  vid  den  internationella 
myntkonferensen  i  Paris  1867,  Sthlm  1867,  sid.  36. 

*  I  en  artikel  (tillgänglig  i  manuskript)  med  rubrik  »Dubbel  myntfot»,  förfat* 
tad  i  början  af  1880.talet. 

158 


nogsamt  att  'enighet  ger  styrka'  och  att  hvad  som  skall  kunna 
bringas  till  ett  rätt  ordnadt  system  måste  hvila  på  en  grundprincip, 
om  hvars  beskaffenhet  ingen  tvetydighet  får  kunna  uppkomma.»  Och 
A.  O.  Wallenberg  utvecklar  vidare  sin  tankegång  på  ett  så  praktiskt 
slående  sätt,  att  hvem  som  helst  med  lätthet  kan  följa  hans  argu# 
mentering: 

För  oss,  som  under  flera  mansåldrar  haft  olika  vigts  och  måttsystem,  kunde 
det  väl  förefalla  såsom  en  tänkbar  möjlighet,  att  man  också  kunde  hafva  tvenne 
olika  myntenheter,  men  skilnaden  ligger  deruti,  att  huru  många  vigtsystem,  som 
än  månde  inrättas,  så  äro  dock  alla  vigtenheter  med  hvarandra  jemförliga,  emedan 
de  bero  af  tyngdlagarne,  som  äro  en  del  af  naturens  oföränderliga  ordning.  Helt 
annorlunda  förhåller  det  sig  med  ett  myntstycke  af  guld  och  ett  annat  mynt* 
stycke  af  silfver.  Värdet  af  dessa  myntstycken  är  icke  beroende  af  prägeln  allena, 
utan  i  ännu  högre  grad  af  den  myntmetall,  hvaraf  de  blifvit  präglade.  Som  nu 
kändt  är,  att  priserna  på  de  olika  metallerna  vexla  på  grund  af  tillgång  och  efter^ 
frågan,  så  måste  det  alltid  vara  ett  stort  misstag,  att  till  ett  lands  hufvudmynt 
använda  mer  än  en  enda  i  lag  bestämd  metall. 

Sedan  A.  O.  Wallenberg  sålunda  öfvertygat  sig  om  att  guldmynt* 
fot  vore  den  rätta  principen,  sparade  han,  sin  vana  trogen,  ingen 
möda  för  att  drifva  sin  sak  igenom,  och  det  framstod  för  honom 
såsom  ett  för  Sverige  synnerligen  viktigt  problem  att  få  nytt  mynt* 
system  fastställdt,  så  mycket  hellre  som  en  felaktig  föreställning  om 
Riksbankens  uppgift,  som  man  trodde  bestå  i  att  vara  en  upprätt* 
hållare  af  myntvärdet,  och  den  omständigheten,  att  dess  sedlar  en* 
ligt  regeringsformens  §  72  voro  belagda  med  tvångskurs,  gjorde, 
att  det  låg  nära  till  hands  för  den  svenska  allmänheten  att  samman* 
blanda  begreppen  mynt  och  myntrepresentativ.  Myntet  var  en 
värdemätare  och  ingenting  annat,  det  var  ett  begrepp  för  sig  och 
hade  intet  med  bankväsendet  att  göra,  ehuru  visserligen  begrepps* 
förvirringen  i  detta  hänseende  varit  en  af  de  medverkande  orsa* 
kerna  till  de  betalningssvårigheter  och  s.  k.  realisationer,  genom 
hvilka  Rikets  Ständers  bank  åsamkat  det  svenska  folket  så  bety* 
dande  ekonomiska  förluster  i  gångna  tider.  Härom  yttrar  A.  O. 
Wallenberg :  ^ 

Hvilken  är  hufvudorsaken  till  den  förvillelse,  som  vållat  så  stora  omstörta 
ningar?  Ingen  annan  än  att  man  för  att  bespara  Riksbanken  förödmjukelser, 
ändrat  själfva  värdemätaren.  Om  en  lärftskrämare  kommer  på  obestånd,  så  kunde 
äfven  han  hjelpas,  genom  att  alnen  förkortades  ett  qvartcr  och  allmänheten  för^ 
ständigades  att  för  lärftskramvarorna  erlägga  samma  pris  för  tre  qvartcr  som  till- 
förene    för    en    aln.     Sammanblandningen  af  bank=  och  mynti'äsendet  är  en  riks= 

'  I  artikeln  »Medaljens  frånsida»,  Aftonbladet  den  5  okt.  1868. 

159 


olycka.  Ännu  i  dag  säger  man  att  Riksbankens  förnämsta  uppgift  är  J-att  upprätt» 
hålla  myntvärdet».  Misstag!  Myntvärdet  skall  och  kan  endast  upprätthållas  a£ 
K.  myntverket,  därigenom  att  denna  fabrik  slår  godt  och  fullvigtigt  mynt  enligt 
myntordningen.  Riksbanken  däremot  har  att  tillse  upprätthållandet  af  sina  egna 
banksedlars  kredit  genom  en  obehindrad  invcxling  af  desamma  enligt  deras  lys 
delsc.  Lyckas  man  en  gång  uti  allmänna  föreställningssättet  särskilja  värdemätaren 
från  banksedeln  och  alla  andra  förskrifningar,  så  är  nationens  framtida  välstånd 
betryggadt,  men  därtill  fordras,  att  ingen  papperslapp  må  genom  lag  förklaras 
vara  mynt;  med  ett  ord  att  72  §  regeringsformen  ändras.  Intill  detta  steg  vid» 
tagits,  är  eganderätten  i  Sverige  endast  ett  skuggspel. 

Vid  nationalekonomiska  mötet  i  Stockholm  1866  utvecklade  A. 
O.  Wallenberg  för  första  gången  offentligen  dessa  sina  åsikter  om 
önskvärdheten  att  få  guldet  antaget  som  myntmetall,  och  vid  ett  all* 
mänt  möte  å  stora  Börssalen  under  ordförandeskap  af  prins  Oskar  vann 
denna  uppfattning  för  första  gången  i  norden  gillande  i  en  offentlig 
församling.  Segern  var  dock  icke  vidare  lysande,  alldcnstund  beslu* 
tet  fattades  med  endast  en  rösts  öfvervikt.  Men  isen  var  i  alla  fall 
bruten  och  det  gällde  att  gå  vidare  och  smida,  medan  järnet  var 
varmt.  Redan  följande  riksdag  skyndade  A.  O.  Wallenberg  att 
väcka  motion  om  att  Sverige  skulle  slå  ett  nytt  guldmynt  å  10 
francs,  hvilket  såsom  myntenhet  skulle  kallas  Carolin  och  innehålla 
2,90323  gram  finguld,  alltså  alldeles  motsvara  den  latinska  myntkon* 
ventionens  tiofrancsstycke.  Motionen  lämnades  visserligen  utan  af* 
seende,  men  den  föll,  såsom  man  på  riksdagsspråket  brukar  kalla  det, 
framåt. 

Utrikesministern  grefve  Manderström  begagnade  tillfället  att  del* 
gifva  kamrarna  dels  att  frågan  numera  hade  en  internationell  bety* 
delse,  dels  att  regeringen  ämnade  åt  densamma  ägna  en  synnerlig 
uppmärksamhet.  Det  såg  också  onekligen  några  år  ut,  som  om 
icke  blott  guldmyntfotens  införande  skulle  vara  nära  förestående, 
utan  som  om  en  öfvergång  till  francsystemet  icke  heller  vore 
osannolik. 

Kejsar  Napoleon  hade  tagit  initiativet  till  sammankallandet  af 
en  internationell  myntkonferens  i  Paris  sommaren  1867,  och  A.  O. 
Wallenberg  utsågs  till  att  vid  densamma  representera  Sverige. 
Fyrtiofyra  stater  hade  sändt  delegerade.  Norge  var  represente* 
radt  af  dr  Broch,  och  då  Sverige  och  Norge  hade  olika  mynt* 
system  tillerkände  konferensen  deras  respektiva  representanter  hvar 
sin  röst,  men  A.  O.  Wallenberg  konstaterar  med  glädje  att  hans 
norske  kollega  hela  tiden  röstade  på  samma  sida  som  han. 

160 


Den  i  Paris  församlade  internationella  myntkonferensen  uttalade 
sig  emellertid  enhälligt  för  guldets  antagande  till  myntfot,  och  A. 
O.  Wallenberg  hade  dessutom  den  tillfredsställelsen,  att  hans  eget 
förslag,  att  det  internationella  guldmyntets  halt  skulle  bestämmas  till 
nio  tiondelar  fint  guld,  af  konferensen  enhälligt  accepterades. 

Efter  hemkomsten  afgaf  A.  O.  Wallenberg  ett  betänkande  öfver 
konferensen,  hvari  han  föreslog,  att  den  svenska  dukaten  skulle 
bringas  i  noggrann  öfverensstämmelse  så  till  halt  som  vikt  och 
dimensioner  med  det  franska  tiofrancsstycket  för  att  därigenom  för 
svenska  dukaten  återvinna  en  större  användbarhet,  hvarjämte  han 
slutligen  hemställer,  att 

k.  proposition  borde  till  Riksdagen  aflåtas  om  antagande  af  den  svenska  dus 
katen,  deraf  510  stycken  skulle  utmyntas  af  en  kilogram,  bestående  af  nio  tiondes 
delar  fint  guld  och  en  tiondedel  koppar,  såsom  myntenhet,  samt  med  franc,  eller 
en  tiondedel  af  myntenhetens  värde,  såsom  räknesenhet.  Denna  senare  fördelad 
uti  100  lika  delar  eller  cents. 

Såsom  grundprincip  för  öfvergången  från  det  äldre  myntsystemet  till  det  nya 
borde  uttryckligen  förklaras,  att  alla  förbindelser  skola  infrias  i  fullkomlig  öfverens= 
stämmelse  med  deras  ordalydelse- 

I  anslutning  till  sin  hemställan  i  det  anförda  betänkandet  väckte 
A.  O.  Wallenberg  vid  1868  års  riksdag  en  motion  om  införan* 
det  af  tiofrancsstycket  i  guld  som  myntenhet;  men  till  samma 
riksdag  afgafs  också  k.  proposition  hvari  hemställdes  om  upp* 
hörande  af  den  dittills  varande  dukatmyntningen  och  i  stället  före* 
slogs,  att  det  skulle  företagas  prägling  af  10=francs  caroliner  såsom 
handelsmynt  samt  af  25*francsstycken  i  guld,  så  snart  omständig* 
heterna  kunde  därtill  föranleda.  Denna  k.  proposition  bifölls  af 
riksdagen,  och  k.  förordning  om  prägling  af  caroliner  utfärdades  i 
öfverensstämmelse  därmed  den  31  juli  samma  år. 

Detta  var  emellertid  en  prägling  så  att  säga  vid  sidan  af  det  då 
gällande  myntsystemet  och  innebar  således  icke  någon  lösning  af 
själfva  hufvudfrågan,  införandet  af  gulddukaten  såsom  myntenhet. 
Vid  1869  års  riksdag  förnyade  därför  A.  O.  Wallenberg  sin  motion 
om  införandet  af  ett  nytt  myntsystem  grundadt  på  carolinen,  och 
med  anledning  af  denna  motion  aflät  Riksdagen  till  Konungen  en 
skrifvelse  hvari  bland  annat  anfördes : 

Vid  innevarande  riksdag  har  förslag  blifvit  framställdt  om  införande  här  i  lan; 
det  af  ett  nytt  myntsystem,  grundadt  på  guld  såsom  värdemätare  och  i  hvilkct 
den  genom  k.  förordning  af  den  31  juli  1S6S  införda  Carolinen  skulle  blifva 
myntenhet    samt  en  särskild  räkncenhct  fastställas  till  en  tiondel  af  myntcnhctcn. 

161 


Skrifvcisen  slutar  med  hemställan  till  Konungen  om  utredning 
såväl  rörande  öfvergångcn  till  guldmyntfot  som  rörande  ny  mynt* 
ordning,  V.n  sådan  utredning  skulle  också  komma  till  stånd,  i  det 
att  den  7  sept.  samma  år  tillsattes  en  k  kommitté  med  uppdrag  att 
»afgifva  underdånigt  betänkande  med  förslag  till  de  nya  eller  föran* 
drade  stadgandcn,  som  må  finnas  i  ämnet  tjänliga  och  för  öfver* 
gången  till  ett  nytt  myntsystem  erforderliga».  Till  kommitterade 
utsagos  statsrådet  C.  J.  Malmsten,  öfverdirektören  J.  Åkfkman,  lands* 
höfdingen  Axi:i.  Bhrgstköm,  friherre  C.  Skogman  och  grosshand* 
låren  J.  J.  Ekman. 

I  sitt  betänkande  framhålla  de  kommitterade,  att  frågan  om  ett 
internationellt  myntsystem,  »öfvergifven  i  dag»,  »skall  nästa  dag 
uppträda  med  förnyad  styrka;  afvisad  för  praktiska  svårigheter  och 
hinder,  skall  hon  ånyo  tränga  sig  fram  och  med  hot  om  ännu  be* 
tänkligare  olägenheter  och  förvecklingar;  och  liksom  hon  för  några 
år  sedan  benämndes  en  utopi,  men  nu  undersökes  med  det  allvar, 
som  ägnas  de  mest  angelägna  reformer,  så  skall  hon  utan  tvifvel 
inom  ännu  ett  tiotal  eller  tjugutal  år  hafva  framkallat  en  ny  verk* 
lighet,  som  inga  betänkligheter  kunna  afvärja». 

Kommittén  afslutade  sitt  betänkande  med  att  utan  förbehåll  yrka 

att  Sverige  vid  antagandet  af  guld  som  värdemätare  utan  afseende  å  öfriga 
inom  andra  länder  väckta  förslag  till  vinnande  af  en  internationell  myntenhet, 
endast  fortgående  på  den  väg,  som  redan  var  beträdd  genom  utmyntande  af  10» 
francs^stycken  i  guld  —  Caroliner  —  måtte  ansluta  sig  till  det  af  1867  års  kon^ 
ferens  förordade  guldfrancsystem. 

Denna  hemställan  kunde  alltså  betraktas  som  en  fullständig  seger 
för  de  Wallenbergska  idéerna,  och  ehuru  han  själf  icke  varit  leda* 
mot  af  kommittén,  kunde  han  alltså  ha  skäl  att  känna  sig  nöjd. 

Men  det  skulle  komma  andra  och  alldeles  oförutsedda  svårigheter 
och  hinder  emellan. 

Det  franskstyska  kriget  1870 — 71  åstadkom  nämligen  en  om* 
kastning  i  opinionen.  Det  föreföll  icke  längre  lika  själfklart,  att 
just  francen  skulle  vara  den  mest  eftersträfvans värda  myntenheten. 
Äfven  marken  fick  sina  förespråkare,  och  vid  nationalekonomiska 
mötet  i  Köpenhamn  1872  föreslog  A.  O.  Wallenberg,  »att  vid  en  blif* 
vande  myntreform  och  öfvergång  till  guldmyntfot  de  tre  skandi* 
naviska  rikena  skulle  fullständigt  ansluta  sig  till  något  myntsystem, 
som  redan  blifvit  antaget  af  en  eller  flera  bland  Europas  talrikare 
nationer». 

162 


»Då  jag  städse»,  skrifver  han/  »lagt  stor  vikt  uppå  att  bereda 
Sverige  den  omisskännliga  fördel,  som  ligger  uti  att  få  en  gemen* 
sam  myntenhet  med  en  eller  flera  sådana  nationer,  som  äga  en  be* 
tydande  ekonomisk  styrka,  ville  jag,  ehuru  jag  städse  ansett  en 
anslutning  till  guldfrancsystemet  fördelaktigast,  genom  berörda  för* 
slag  lämna  valet  öppet  emellan  en  anslutning  antingen  till  guldfranc* 
systemet  eller  det  nya  tyska  riksmarkssystemet.  Det  hjälpte  emeller* 
tid  icke.  Förslaget  blef  af  det  nationalekonomiska  mötet  af  de  tal* 
rikast  närvarande  danskarna  af  slaget,  men  jag  vill  här  ha  antecknat, 
att  samtliga  tillstädesvarande  norrmän  och  det  stora  flertalet  när* 
varande  svenskar  röstade  för  mitt  förslag,  däribland  också  den 
svenske  finansministern  [C.  F.  Waern].» 

Samma  år  gjorde  A.  O.  Wallenberg  en  resa  till  Paris-  och  lycka* 
des  där  förmå  den  franska  regeringen  att  den  6  december  besluta 
att  den  svenska  carolinen  skulle  vid  likvider  uti  alla  franska  pub* 
lika  kassor  emottagas  lika  med  det  motsvarande  franska  guldmyntet. 

Han  hade  visserligen  därigenom  uppnått,  att  den  svenska  caro* 
linen  blifvit  ett  gångbart  mynt  icke  endast  i  Frankrike  utan  i  alla 
andra  länder  tillhörande  den  latinska  myntkonventionen.  Men 
denna  fördel  ville  man  icke  längre  inse  i  Sverige.  Förståelsen  var 
borta,  och  på  många  håll  betraktades  präglandet  af  caroliner  som 
rent  af  en  lyxåtgärd,  egentligen  endast  till  gagn  för  svenska  turister, 
som  besökte  tyska  eller  franska  badorter  och  ville  slippa  besväret 
och  obehaget  att  växla  till  sig  landets  mynt. 

Genom  riksdagsbeslut  1873  infördes  emellertid  i  Sverige  guld* 
myntfot,  men  på  basis  af  tiokronestycket  i  guld,  och  det  afslöts  en 
konvention  med  Danmark  och  Norge  om  gemensamt  myntsystem 
på  angifna  grundval.  Dåvarande  finansministern  C.  F.  "Waern  har 
i  sitt  anförande  till  statsrådsprotokollet  närmare  motiverat  den  nya 
utgångspunkt,  som  låg  till  grund  för  den  k.  propositionen,  och 
däri  återspeglas  också  tydligt  tidsstämningen,  liksom  det  ock  utgör 
ett  uttryck  för  den  förändrade  synvinkel,  ur  hvilken  man  på  grund 
af  utgången  af  det  fransk*tyska  kriget  ansåg  sig  böra  betrakta 
frågan. 

Klokheten  manade,  framhöll  statsrådet  Waern,  att  icke  för  när* 
varande  göra  större  förändringar  i  bestående  myntsystem  än  som 
nödvändiggjordes  af  den  oundgängliga  öfvergången  från  silfver  till 


Se  Bilaga  III,  sid.  233. 

Se  härom  Bilaga  III,  sid.  233  o.  följ. 


163 


guldmyntfot;  han  ansåg  ock  att  de  förutsättningar,  från  hvilka  de 
svenska  kommitterade  af  år  1869  utgingo,  hade  genom  de  föränd' 
ringar,  som  är  1870  inträdt  i  Europas  politiska  förhållanden,  blifvit 
högst  väsentligt  rubbade,  hvarför  myntkommitténs  förslag  om  öfver* 
gång  till  francsystemet  måste  anses  tills  vidare  förfallet.  Såsom  en 
fördel  framhölls  vidare  för  riksdagen,  att  den  nu  föreslagna  refor» 
men  kunde  ske  »utan  någon  som  helst  förändring  af  vår  räkneenhet, 
d.  v.  s.  utan  någon  rubbning  i  allmänhetens  dagliga  vanor». 

Att  Sverige  genom  1873  års  riksdags  beslut  fick  sitt  myntsystem 
grundadt  på  guldmyntfot  var  emellertid  i  och  för  sig  en  värdefull 
och  nödvändig  reform,  angående  hvilkens  närmare  innebörd  och 
betydelse  A.  O.  Wallcnbcrg  i  en  tidningsuppsats  bl.  a.  yttrar:' 

Den  år  1873  i  Sverige  vidtagna  myntreformcn  bestämde,  att  myntmctallen  skulle 
utgöras  af  nio  tiondelar  fint  guld  och  en  tiondel  koppar  samt  att  uti  248  tio« 
krön  stycken  skulle  igenfinnas  1  kg.  fint  guld.  Tiokron  stycket  af  guld  är  sälc» 
des  Sveriges  antagna  myntenhet  af  guld.  Till  räkneenhet  har  man  antagit  en  tions 
del  af  detta  guldmynt  och  präglas  räkneenheten  af  silfver  under  namn  af  en 
krona.  En  hvar  är  berättigad  att  till  K.  myntverket  inlcmna  guld  och  erhålla 
detsamma  för  sin  räkning  prägladt  till  landets  mynt  mot  crläggande  af  myntningss 
kostnaden.  Men  skiljemynt,  vare  sig  af  silfver  eller  koppar,  får  icke  präglas  för 
enskildes  utan  blott  för  statens  räkning  och  det  emedan  skiljemyntet  endast  har  oms 
kring  ätta  procent  metallvärde  i  jemförelse  med  präglingsvärdet.  På  utmyntning 
af  sådant  mynt  göres  en  ansenlig  vinst,  men  deremot  är  staten  skyldig  att,  vid 
anfordran,  invexla  mot  guld  det  skiljemynt  som  icke  befinnes  vara  för  allmänna 
rörelsen  behöfligt.  Staten  är  äfven  sjclf  pligtig  att  i  sina  kassor,  till  obegränsadt 
belopp,  emottaga  betalning  i  silfverskiljemynt,  men  ingen  enskild  behöfvcr  i  en 
betalning  af  silfverskiljemynt  emottaga  mer  än  tjugu  kronor  uti  kronostycken 
eller  mer  än  fem  kronor  i  50,  25  och  10  öres  stycken  samt  icke  heller  mer  än 
en  krona  i  kopparskiljemynt.  Alla  högre  belopp  skola  ovedersägligen  erläggas 
i  guldmynt. 

A.  o.  Wallenberg  skulle  emellertid  icke  hafva  varit  den  oaflåt* 
ligt  sträfvande  ande  som  han  var,  om  han  på  grund  af  hvad  som 
sålunda  inträffat  skulle  alldeles  och  för  all  framtid  ha  uppgifvit  tan* 
ken  på  francsystemets  införande.  Tvärtom  torde  man  kunna  an* 
taga,  att  han  alltjämt  hoppades  på  ett  gynnsamt  tillfälle  att  för* 
skaffa  Sverige  fördelen  af  att  ingå  som  part  i  ett  större  internationellt 
myntsystem.  Karaktäristiskt  är  ock  att  han  i  afvaktan  på  gynnsam* 
mare  tider  vände  sin  uppmärksamhet  till  en  utländsk  stat,  nämligen 
Finland.  Sommaren  1876  reste  han  dit  och  utöfvade  en  liflig  agi* 
tation    i  myntfrågan.     Han  ägde  där  många  och  inflytelserika  vän* 

^  Förut  anförda  artikel  »Dubbel  myntfot». 
164 


ner,  bland  dem  senator  v.  Haartman  och  professor  Mechelin.  Med 
dessa  och  andra  diskuterade  han  »med  växlande  framgång»  från  mor* 
gon  till  kväll  frågan  om  införande  i  Finland  af  guldfrancsystemet,  skrif* 
ver  han  i  ett  bref  till  Lettström.  Han  författade  till  och  med  själf  ett 
förslag  till  lag  om  finska  myntet,  som  ännu  finnes  i  behåll,  och 
det  märkliga  är,  att  hans  bemödanden  kröntes  med  framgång.  De 
ledande  finska  statsmännen  satte  sig  i  rörelse,  och  den  finska  la* 
gen  om  införande  af  guldmyntfot  med  den  franska  dukaten  som 
myntenhet  blef  år  1877  antagen  af  landtdagen  och  godkänd  af  tsaren 
med  en  snabbhet,  som  både  i  Finland  och  Ryssland  väckte  ganska 
mycken  förvåning. 

Men  om  A.  O.  Wallenberg  tänkt  sig,  att  det  finska  exemplet 
skulle  återverka  på  den  svenska  uppfattningen,  så  var  det  i  alla  hän* 
delser  en  förhoppning,  som  icke  skulle  bli  uppfylld. 

Det  anförda  har  dock  sitt  stora  intresse,  då  det  utgör  ett  af 
de  många  bevisen  för  det  anseende  och  den  auktoritet,  som  A.  O. 
Wallenberg  ägde  icke  endast  i  Sverige  utan  i  vidsträckta  utländska 
kretsar.  I  detta  sammanhang  må  också  påpekas  att  han  äfven  i  den 
utländska  pressen  bidragit  med  ekonomiska  artiklar.  Bergstedt  om* 
nämner  en  artikel  i  UÉconomiste  Fran^ais  1882,^  i  hvilken  han,  mot 
dem  som  bekymrade  sig  öfver  guldbristen,  med  styrka  försvarade 
monometallismen  och  visade,  att  man  genom  allmän  användning 
af  med  guld  betalbara  a  vista  växlar  och  ett  utbildadt  checksystem 
skulle  få  guldet  att  räcka  till,  utan  att  behöfva  belamra  sig  med 
silfver.  I  sammanhang  härmed  anför  samme  författare  en  rätt  in* 
tressant  episod  från  hans  sista  vistelse  i  Paris  hösten  1885.  »En  dag», 
skrifver  han,  »befann  sig  A.  O.  Wallenberg  i  en  krets  af  framstå* 
ende  finansmän,  då  talet  föll  på  det  trångmål  hvari  Banque  de  France 
för  tillfället  råkat,  därigenom  att  i  dess  hvalf  hopat  sig  många  hundra 
miljoner  belgiska  5*francsstycken,  hvilka  den  belgiska  statsbanken 
då  icke  förmådde  inväxla.  Då  föreslog  W.  att  franska  banken 
skulle  inköpa  belgiska  statsobligationer  för  hela  eller  en  del  af  be* 
loppet,  då  belgiska  skattkammaren  icke  kunde  vägra  att  taga  lan* 
dets  eget  mynt  i  likvid.  De  närvarande  funno  tanken  förträfflig  och 
uppmanade  W.  att  utveckla  den  i  en  tidskriftsuppsats,  hvilket  han 
också  gjorde.  Flera  år  efter  hans  död  omtalades  i  svenska  tidnin* 
gar,  att  Banque  de  France  på  en  gång  köpt  för  300  miljoner  francs 


C  F.  Bergstedt,  André  Oscar  Wallenberg,  sid.  63. 

165 


belgiska  statsobligationer  och  betalt  dem  med  det  besvärande  bel* 
giska  silfvermyntct.» 

På  kreditlagstiftningens  område  var  A.  O.  Wallenberg  under 
hela  sin  riksdagstid  mycket  verksam.  Biand  annat  bör  man  komma 
ihåg  hans  enträgna  arbete  för  att  få  infördt  administrationsförfaran* 
det  beträffande  gäldbunden  köpmans  bo. 

För  att  hindra  ensidigt  genomdrifna  konkurser,  hade  han  vid 
1876  års  riksdag  motionerat  om  en  skrifvelse  till  K  M:t  med  hem* 
ställan,  att  K.  M:t  ville  till  riksdagen  aflåta  proposition  på  ett  så» 
dant  tillägg  till  konkurslagen,  att  två  tredjedelar  af  närvarande  ford« 
ringsägare,  som  representerade  ett  motsvarande  belopp  af  anmälda 
fordringar,  skulle  berättigas  besluta  afveckling  genom  administra* 
tion  af  insolvent  gäldenärs  affärer,  dock  icke  för  längre  tid  än 
12  månader;  Första  kammaren  biföll,  men  Andra  kammaren  afslog 
förslaget.  Följande  år  förnyade  A.  O.  Wallenberg  sin  framställning 
med  biläggande  af  ett  fullständigt  utarbetadt  lagprojekt,  enligt  hvil* 
ket  den  beslutmässiga  majoriteten  af  borgenärer  sattes  till  Vo ;  lil^aså 
1878  i  något  modifierad  form,  och  med  en  fullständigare  moti* 
vering. 

En  utskottsbetänkanket  åtföljande  reservation,  som  endast  obetydligt 
skilde  sig  från  A.  O.  Wallenbergs  förslag  och  af  honom  understöddes, 
bifölls  af  Första  kammaren  utan  votering.  Följande  år  upptogs  saken 
af  en  annan  motionär  och  ytterligare  tre  riksdagar  återkom  samma 
fråga,  med  växlande  framgång  hos  Första  kammaren  men  under  stan* 
dig  obenägenhet  hos  den  Andra. 

Något  helt  resultat  skulle  A.  O.  Wallenberg  i  denna  fråga  icke 
uppnå,  ty  de  tillägg  i  syfte  att  underlätta  ett  afvecklingsförfarande 
genom  administration,  som  år  1885  infördes  i  konkurslagen,  voro 
föga  tillfredsställande  och  gjorde  icke  heller  såsom  A.  O.  Wallen* 
berg  önskat  skillnad  på  gäldbunden  köpman  och  annan  insolvent 
person. 

En  annan  fråga,  på  hvilkens  lösning  A.  O.  Wallenberg  länge  arbe* 
tade,  rörde  inteckningsrätt  i  järnväg.  Med  det  omfattande  järnvägs* 
byggandet  under  1800*talet  skulle  man  tycka,  att  en  lag  i  detta  syfte 
bort  snarast  möjligt  komma  till  stånd,  men  man  gaf  sig  i  stället  god 
tid.  A.  O.  Wallenberg  framlade  i  en  motion  af  den  26  januari 
1878  ett  i  detalj  utarbetadt  lagförslag,  och  riksdagen  skref  till  K.  M:t, 
som  tillsatte  en  kommitté  för  frågans  utredning.  En  k.  proposition  i 
ämnet    1879  föll  på  Andra  kammarens  motstånd,  och  först  så  sent 

166 


som  1880  blef  denna  viktiga  angelägenhet  i  riksdagens  elfte  timme 
afgjord. 

Afven  i  många  andra  fall  har  A.  O.  Wallenberg  i  hithörande 
frågor  ådagalagt  sin  framsynthet.  Så  kanske  framförallt  genom  sin 
motion  af  den  28  jan.  1881  med  förslag  till  förordning  angående 
handelsregister,  firma  och  prokura. 

»Idkandet  af  handel  och  sjöfart  och  andra  industriella  närings* 
grenar»,  skrifver  han,  »kräfver  i  flera  fall  tidsenliga  speciallagar,  som 
icke  kunna  hänföras  under  allmän  civillag.  En  sådan  bland  de  vik* 
tigaste  saknas  helt  och  hållet  hos  oss,  nämligen  den,  som  skulle 
innehålla  nödiga  föreskrifter  om  firma  och  prokura.»  Med  andra 
ord,  det  saknades  vid  denna  tidpunkt  ännu  hvarje  firmaskydd. 
Frånvaron  af  handelsregister  gjorde  att  intet  som  helst  hindrade  att 
t.  ex.  firmor  med  liknande  eller  samma  namn  drefvo  rörelse  på 
samma  eller  närbelägna  platser,  hvarigenom  ofta  en  högst  illojal 
konkurrens  kom  till  stånd.  Den  ena  firman  kunde  vara  solid,  den 
andra  med  samma  namn  däremot  icke,  och  det  är  klart  att  på  denna 
grund  svåra  missbruk  och  förväxlingar  mången  gång  måste  uppstå. 

Förslaget  afstyrktes  af  lagutskottet  under  förevändning,  att  K. 
M:t  för  närvarande  hade  under  utarbetande  en  fullständig  han* 
delslag  för  Sverige,  hvilken,  så  vidt  ske  kunde,  skulle  bringas  i  öf* 
verensstämmelse  med  motsvarande  norsk  och  dansk  lagstiftning,  som 
likaledes  vore  under  förberedelse,  och  A.  O.  Wallenbergs  motion 
kom  därför  aldrig  ens  under  votering.  Men  detta  minskar  icke 
A.  O.  Wallenbergs  förtjänst  att  ha  bringat  på  tal  äfven  denna 
fråga,  som  i  modern  tid  spelat  en  så  ofantligt  stor  roll  och  som  sam* 
manhänger  med  ett  helt  system  af  hithörande  frågor,  bl.  a.  om  pa* 
tentskydd  och  mönsterskydd,  hvilka  sedermera  blifvit  föremål  för 
lagstiftning  eller  ännu  vänta  på  sin  lösning. 

Jag  har  i  det  föregående  uteslutande  sysselsatt  mig  med  A.  O. 
Wallenberg  såsom  bankman  och  såsom  initiativtagare  på  olika  om* 
råden  af  den  ekonomiska  lagstiftningen.  Hans  intressen  rörde  sig 
också  i  mycket  öfvervägande  grad  på  dessa  områden.  Den  industri* 
ella  verksamheten  åter  var  för  honom  mera  främmande.  Han  hade 
visserligen  själf  i  några  fall  gjort  sig  till  delägare  i  industriella  före* 
tag,  såsom  t.  ex.  i  Aktiebolaget  Atlas.  Men  detta  intresse  hade 
dock  hos  honom  alltid  förblifvit  i  andra  planet.  Men  utom  bank* 
verksamheten  fanns  det  ett  ekonomiskt  område,  för  hvilkct  han  allt 
sedan  ungdomen  bevarade  ett  varmt  intresse,  och  det  var  skeppsfarten. 

167 


I  Sundsvall  hade  han,  såsom  vi  redan  påpekat,  sysslat  med  skepps* 
byggeri,  och  sedan  han  blifvit  stockholmare  och  chef  för  Stockholms 
Enskilda  Bank,  var  redareverksamheten  en  näring,  som  genast  loc* 
kade  hans  fantasi.  Med  sina  skeppare  trifdcs  A.  O.  Wallenberg 
alltid  mycket  godt  och  han  var  för  dem  en  patriarkalisk  och  kanske 
stundom  alltför  öfverseende  redare.  Säkert  är  att  hans  sjökaptener, 
bland  hvilka  må  särskildt  nämnas  Paulson,  Söderberg,  Floden* 
berg,  Bratt,  Djurberg  och  Friberg,  haft  all  anledning  att  bevara  honom 
i  tacksam  hågkomst. 

Redan  1856  köpte  A.  O.  Wallenberg  af  W.  Lindberg  på  Södra 
Varfvet  en  ångbåt  eller  två,  den  senare  möjligen  beställd.  Dessa 
voro  ej  till  fullo  likviderade  vid  1857  års  kris,  men  Lindberg  var 
en  medgörlig  fordringsägare,  så  att  inga  svårigheter  uppkommo. 
Också  talade  A.  O.  Wallenberg  ofta  om  den  tacksamhetsskuld,  i 
hvilken  han  ansåg  sig  stå  till  denne  fartygsbyggare. 

Det  är  närmast  två  ångbåtsbolag,  som  på  sin  tid  voro  förknip* 
pade  med  A.  O.  Wallenbergs  namn.  Det  första  af  dem  var  Ång* 
fartygsbolaget  Transit,  som  många  gamla  stockholmare  ännu  torde 
erinra  sig  och  som  ägde  sex  båtar,  alla  med  namnet  Transit  och 
numrerade  i  följd,  men  af  hvilka  Transit  IV  sedermera  omdöptes 
till  Nore.  Det  andra  var  Ångfartygsbolaget  Union,  till  hvilket 
hörde  ångfartygen  Svea,  Göta,  Skåne,  Dana  och  af  Chapman.  Af 
dessa  var  Svea  byggd  i  England  och  försåldes  1869  till  Ryssland. 
Skåne  däremot  grundstötte  och  blef  vrak.  Transitbolagets  båtar 
torde  af  A.  O.  Wallenberg  ursprungligen  ha  blifvit  byggda  i  afsikt 
att  trafikera  Göta  kanal  för  att  därigenom  undgå  OresundstuUen, 
men  då  denna  ungefär  samtidigt  med  att  bolaget  började  sin  verk* 
samhet  upphäfdes,  blef  det  nödvändigt  att  söka  andra  trader. 

Samtliga  båtarna  gingo  sedan  längs  svenska  kusten  ända  till 
Göteborg  och  några  insattes  också  på  ruten  Stockholm — Malmö — 
Köpenhamn. 

A.  O.  Wallenberg  var  också  ägare  af  eller  meddelägare  i  flera  segel* 
fartyg,  af  hvilka  han  öfvertog  några  i  sammanhang  med  firman  N. 
M.  Höglunds  administration.  Dessa  fartyg  gåfvo  anledning  till 
bildandet  af  Rederibolaget  Union,  ej  att  förblanda  med  det  nyss* 
nämnda  ångfartygsbolaget  med  samma  namn.  Detta  rederibolag 
blef  en  god  affär,  som  gifvit  sin  jämna  utdelning.  De  båda  ångfart>'gs* 
bolagen  gingo  däremot  alltid  medelmåttigt  eller  dåligt;  men  för* 
utsättningarna  voro  nog  icke  heller  på  den  tiden  så  särdeles  gynn* 

168 


samma,  i  det  att  järnvägsdriften  började  draga  till  sig  en  stor  del 
af  den  trafik,  som  tidigare  gått  utmed  kusterna.  Så  tillkom  äfven 
Ångfartygsaktiebolaget  Södra  Sverige,  och  till  följd  af  konkurrensen 
med  detta  bolag  gingo  både  Transit*  och  Unionsbolagen  under 
A.  O.  Wallenbergs  senare  lefnadsår  med  stora  förluster.  Efter  hans 
död  1886  öfverenskoms  om  en  afveckling,  hvarigenom  de  båda 
bolagen  till  Ångfartygsaktiebolaget  Södra  Sverige  försålde  sin  ång* 
båtsflotta.  Ångfartygen  Transit  V  och  VI  ändrade  därvid  namn 
och  kallades  Hyperion  och  Rhea. 


12.     .1.  O.    K-.Ulenhurg. 


169 


TIONDE 


KAPITLET 


A.   O.    WALLENBERGS    POLITISKA    VERKSAMHET.      - 
ÅSIKTER    I    ALLMANNA    FRÅGOR.  UTRIKESPOLI. 

TISKA  INTRESSEN.  FÖRSVARET  OCH  FLOTTAN.  — 
REPRESENTATIONSREFORMEN.  —  STÄLLNING  TILL 
LANDTMANNAPARTIET.  —  HENNING  HAMILTON 
OCH  ARVID  POSSE.  —  GRUNDLAGSÄNDRINGAR.  — 
HANS  ISOLERADE  STÄLLNING  I  RIKSDAGEN. 


DET  föregående  har  skildrats  A.  O.  Wallenbcrgs  första 
^,  framträdande  och  verksamhet  som  politiker  och  hur 
■^5^^  hans  förhoppningar  om  att  personHgen  få  deltaga  i 
n]  riksdagens  förhandHngar  gingo  i  fullbordan  genom  valet 
)år  1853  till  ledamot  af  borgareståndet  för  Sundsvall 
och  Hudiksvall.'  Uppdraget  förnyades  för  den  förra  staden  för 
tre  och  för  den  senare  för  två  riksdagar,  och  när  mandatet  för 
Sundsvall  år  1862  utgick  och  stadens  borgmästare  då  med  några 
rösters  majoritet  valdes  i  stället  för  A.  O.  Wallenberg,  blef  denne 
med  stor  pluralitet  utsedd  till  representant  för  första  bruksdistriktet, 
hvarest  han  hade  förvärfvat  valbarhet  genom  inköp  ett  par  år  förut 
af  en  liten  bruksandel.  Sedan  han  blifvit  bofast  i  hufvudstaden, 
kunde  emellertid  ej  detta  förhållande  fortfara,  och  på  hans  därom 
gjorda  framställning  upphörde  också  med  1862  års  utgång  burska* 
pet  som  borgare  i  Sundsvall  och  i  samband  därmed  hans  valbarhet 
där.  Förhoppningen  om  ersättning  i  den  nya  valkretsen  grusades  till 
en  början,  ty  för  1865  års  riksdag  valdes  han  visserligen  till  riks* 
dagsman  för  Stockholms  stad,  men  valet  öfverklagades  af  Nya  Dag* 
ligt  AUehandas  redaktör,  K.  A.  Lindström,  på  den  grund  att  ej 
fulla  tre  år  hade  förflutit  sedan  burskapet  i  Sundsvall  uppsades,  och 
klagomålen  vunno  laga  kraft.  A.  O.  Wallenberg  kom  härigenom  ej  att 
deltaga  i  den  sista  ståndsriksdagen;  men  efter  representationsförslag 

'  Se  Kap.  II. 


170 


gets  antagande  valdes  han  jämte  Louis  De  Geer,  Gillis  Bildt  och 
Frans  Schartau  att  representera  Stockholm  i  Första  kammaren, 
och  denna  tillhörde  han  sedan  oafbrutet  till  sitt  frånfälle.  Han  fort* 
satte  där  sin  i  borgareståndet  började  verksamhet  och  räknades  bland 
kammarens  mest  framstående  medlemmar.  Ett  mycket  stort  antal 
motioner  vittna  om  hans  lifliga  intressen  och  nitiska  verksamhet, 
och  äfven  om  flertalet  af  dessa,  liksom  också  hans  talrika  inlägg  i 
debatterna,  i  främsta  rummet  rörde  sig  bland  ekonomiska  och  finan? 
siella  frågor,  hvilka  här  skildrats  i  kapitlen  3 — 9,  så  verkade  han 
dock  och  deltog  äfven  i  öfverläggningarna  på  många  andra  områ* 
den  af  stats*  och  kulturlifvet. 

Det  är  följaktligen  ett  synnerligen  rikt  material,  som  erbjuder 
sig  vid  skärskådandet  af  hans  politiska  verksamhet,  äfven  oafsedt 
de  ekonomiska  områdena,  men  då  hans  inlägg  i  en  del  frågor  voro 
af  tillfällig  art  och  mindre  betydelse,  må  här  ske  en  begränsning 
till  dem  af  större  och  allmännare  vikt  och  intresse. 

Såsom  medlem  af  borgareståndet  var  A.  O.  Wallenberg  ledamot  af 
bankoutskottet,  och  hans  arbetskraft  och  intressen  togos  gifvetvis  i 
första  rummet  i  anspråk  för  dettas  uppgifter,  liksom  han  också  i  öfrigt 
i  och  för  ståndets  sammanträden  och  öfverläggningar  mest  ägnade  sig 
åt  ekonomiska  angelägenheter.  I  omnämnandet  af  deltagandet  i 
1853 — 54  års  riksdag  har  emellertid  påpekats,  hur  han  redan  då 
intresserade  sig  för  andra  frågor,  och  man  finner  vid  studiet  af 
hans  riksdagsmannaverksamhet,  hur  samma  omdöme,  som  förut  an* 
förts  om  honom  i  ekonomiskt  hänseende,  äfven  gäller  på  det  po* 
litiska  området,  nämligen  att  han  var  en  initiativens  och  den  rastlösa 
verksamhetens  man.  Han  hade  städse  till  hands  medel  och  utvä* 
gar  för  främjandet  af  de  förslag  eller  syften,  som  han  intresserade 
sig  för,  och  med  den  honom  säregna  energien  och  segheten  arbe* 
tade  han  oförtrutet  för  deras  vinnande. 

Denna  A.  O.  Wallenbergs  initiativrikedom,  denna  hans  rastlösa 
verksamhet  kommo  fram  och  gjorde  sig,  oafsedt  i  bankfrågor  och 
andra  ekonomiska  ärenden,  gällande  i  angelägenheter  af  så  allmänt  in* 
tresse  och  sådan  betydelse  som  Sveriges  förhållande  till  utlandet, 
representationsförändringen,  försvarets  stärkande  och  ordnande,  flöt* 
tans  omorganisation,  grundlagsförändringar,  järnvägsanläggningar 
o.  s-  v.,  och  därjämte  medhann  han  uppslag  och  inlägg  i  spörsmål 
af  mer  underordnad  betydelse,  såsom  lagstiftningsåtgärder  angående 

171 


kvinnans  myndighetsålder  m.  m.  och  anslag  till  K.  teatern,  till  upp» 
rättandet  af  en  regeringstidning  o.  s.  v. 

Khuru  A.  O.  NXallenbergs  utrikespolitiska  intressen  mest  stodo  i 
samband  med  hans  ekonomiska  verksamhet  och  reformsträfvanden, 
hvarom  bland  annat  hans  deltagande  i  den  internationella  mynt* 
konferensen  i  Paris  1S67  och  hans  arbete  för  införandet  äi  gemen» 
sam  myntenhet  för  Sverige  och  andra  länder  bära  vittne,'  ägnade 
han  dock  sin  uppmärksamhet  åt  och  verkade  för  internationellt 
samförstånd  och  samarbete  äfven  på  andra  områden.  Hans  person» 
liga  sympatier  torde  härvid  i  främsta  rummet  hafva  gällt  Frankrike, 
där  han  under  1840«talets  vandringsår  hade  inhämtat  många  för  den 
framtida  verksamheten  såsom  bankman  och  nationalekonom  bestäm» 
mande  intryck  och  där  han  sedermera  under  sina  ofta  återkom» 
mande  resor  i  utlandet  synes  med  förkärlek  ha  vistats;  men  han  var 
äfven  en  varm  vän  af  och  en  ifrig  förespråkare  för  ett  godt  förhål» 
lande  mellan  de  tre  nordiska  länderna,  och  skandinavismen  hade  ju, 
såsom  förut  påpekats,  också  under  dess  första  och  mest  entusiastiska 
skede  sitt  speciella  organ  i  den  af  honom  influerade  tidningen  Borc. 
När  sedan  under  de  för  Danmark  så  kritiska  åren  på  1860»talet 
skandinavismen  åter  kom  på  dagordningen,  träffas  A.  O.  Wallenberg 
ånyo  bland  Danmarks  svenska  vänner,  men  med  en  besinning  och 
måttfullhet,  som  i  det  höga  känslosvallets  dagar  ingalunda  var  ut» 
märkande  för  åtskilliga  af  hans  meningsfränder  och  ännu  mindre 
för  danskvännerna  bland  decenniets  liberala  politici  och  anhängare 
af  Karl  XV:s  äfventyrliga  planer.  När  sålunda,  hufvudsakligen  på 
August  Sohlmans  initiativ,  det  massmöte  i  De  la  Croix'  salong  den 
6  mars  1864  gick  af  stapeln,  som  hade  ej  blott  sympatiuttalande 
för  »Danmarks  frihetsstrid»  utan  äfven,  särskildt  hvad  Sohlman  och 
hans  anhängare  beträffar,  ministerskifte  och  ett  aktivt  ingripande  till 
syfte,  träffas  A.  O.  Wallenbergs  namn  bland  de  21  inbjudarna,  bland 
hvilka  för  öfrigt  märktes  P.  A.  Siljeström,  A.  E.  Nordenskiöld, 
Harald  Wieselgren,  Axel  Key,  Hjalmar  HoLiMGREN,  William 
Lindberg,  Fingal  von  Sydow  m,  fl.,  och  han  fungerade  också 
som  mötets  ordförande.  Bland  de  många  talen,  skrifver  C.  Hal» 
LENDORFF  i  sin  år  1914  utgifna  bok  »Illusioner  och  verklighet.  Stu» 
dier  öfver  den  skandinaviska  krisen  1864»,  var  blott  hans  af  verk» 
ligt  intresse:  »Det  är  uppfriskande  att  bredvid  all  känslopolitiken 
möta  dess  omfattande  syn  på  vår  yttre  och  inre  politik,  särskildt 
'  Se  Kap.  IX. 

172 


dess  betonande,  att  vi  måste  vänja  oss  vid  tanken  på  ett  krigs  möj= 
lighet,  dess  erinran  att  icke  för  landets  inre  utveckling  eftersätta 
skyddsåtgärderna  och  dess  klander  mot  regeringen,  'som  rustar  till 
krig  såsom  till  ett  lustläger'.  För  öfrigt  slog  han  åtskilligt  vatten  i 
entusiasmens  skummande  vin,  och  resolutionen,  som  enhälligt  an* 
togs,  betecknades  jämväl  af  motståndarna  som  öfverraskande  mo* 
derat.»     Resolutionen  hade  följande  lydelse: 

Mötet 

hyser  de  lifligaste  sympatier  för  Danmark  och  dess  rättmätiga 
strid  mot  inkräktarna; 

anser  att  den  strid  Danmark  ännu  kämpar  är  en  strid  för  hela 
Nordens  själfständighet  och  fria  utveckling; 

anser  Sveriges  ära  och  sanna  fördel  mana  till  ett  kraftigt  uppträ* 
dande ;  hysande  den  tillförsikt,  att,  när  regeringen  finner  tiden  vara 
inne,  svenska  folket  är  beredvilligt  till  de  uppoffringar,  ett  sådant 
uppträdande  af  de  förenade  rikena  kräfver. 

Härefter  tillägger  den  anförde  författaren:  »Resolutionen  var  re* 
sultatet  af  en  förberedande  öfverläggning  dagen  förut  i  Stockholms 
Enskilda  Bank;  man  var  också  allmänt  ense,  att  i  dess  måttfulla 
formulering,  särskildt  hänskjutandet  till  regeringen,  se  spår  af  den 
kloke  finansmannens  hand.» 

Till  1860*talets  mera  uppseendeväckande  utrikespolitiska  frågor 
hörde  den  polska,  och  äfven  i  den  finnes  A.  O.  Wallenberg  hafva  gjort 
ett  om  klok  besinning  vittnande  inlägg.  Vid  1863  års  riksdag  väck* 
tes  hos  ridderskapet  och  adeln  af  frih.  F.  Staél  von  Holstein  och 
i  borgareståndet  af  hr  A.  W.  Björck  med  anledning  af  den  då  pågå* 
ende  polska  frihetsstriden  likalydande  motioner  om  underdånig 
anhållan  hos  K.  M:t,  att  dess  regering  måtte  i  samverkan  med  andra 
stater,  som  garanterat  Wienertraktaten,  i  diplomatisk  väg  påyrka 
konungariket  Polens  återupprättande.  När  frågan  var  före  i  borgare* 
ståndet afgaf  A.  O.Wallenberg  följande  yttrande:  »Det  ligger  i  själfva 
sakens  natur,  att  en  mekanism,  sådan  som  vår  riksdag,  icke  är  i 
stånd  att  verka  så  snabbt  i  stora  politiska  frågor  som  Europas  kabi* 
netter,  och  hvad  som  i  det  ena  ögonblicket  framställes  kan  ock  till 
följd  häraf,  innan  det  i  det  andra  kommer  till  behandling,  redan 
vara  alldeles  öfverflödigt.  Så  ock  med  förevarande  motion.  En 
talare  har  dock  fäst  uppmärksamheten  uppå,  att  densamma  åtminstone 
medfört  det  bestämda  goda,  att  den  lämnat  ett  ytterligare  prof  på  de 
framsteg  af  intresse  och  inflytande  i  dylika  frågor,  representationen 

12'  175 


på  senare  tider  gjort,  därigenom  att  utrikesministern  'svarat  på  inter* 
pellntioncn*.  Då  jag  emellertid  i  motsats  till  hr  Trägårdh  alldeles 
icke  anser,  att  uttalandet  å  detta  rum  af  våra  sympatier  för  det 
lidande  Polen  kan  komma  att  orätt  uppfattas  af  andra  länder,  men 
jag  däremot  befarar,  att,  af  helt  andra  skäl  för  öfrigt,  det  skulle  i 
utlandet  misstydas,  om  man  här  understryker  motionen,  hemställer 
jag,  att  den  i  all  stillhet  må  remitteras  och  tillåter  mig  därjämte 
uttrycka  den  önskan,  att  inför  den  stora  striden  i  Polen  vi  måtte 
glömma  våra  små  strider  här.» 

Den  ifrågavarande  motionen  remitterades  till  allmänna  besvärs» 
och   ekonomiutskottet,  men  afstyrktes  och  föranledde  ingen  åtgärd. 

Af  vida  större  betydelse  än  dessa  inlägg  i  utrikespolitiska  ange* 
lägenheter,  men  med  dem  stående  i  intimt  samband,  voro  A.  O. 
Wallenbergs  talrika  motioner,  uttalanden  och  yrkanden  inom  riks* 
dagen  i  försvarsfrågor.  Särskildt  lågo  honom  sjöförsvarets  utveck* 
ling,  stärkande  och  rationella  ordnande  varmt  om  hjärtat. 

I  afseende  på  försvaret  i  dess  helhet  kunna  A.  O.  Wallenbergs 
åsikter  sammanfattas  i  följande  vid  något  tillfälle  gjorda  uttalanden: 
»Utbildningen  är  det  viktigaste;  kanoner  och  material  kunna  skaffas 
för  pengar,  men  uppfostran  af  befäl  och  manskap  tar  en  tid  af  flera 
generationer.  Det  är  icke  för  kriget,  vi  böra  rusta,  utan  för  freden. 
Vilja  vi  neutralitet  —  och  något  annat  vilja  vi  ju  icke  — ,  så  måste 
vi  vara  rustade  att  försvara  den;  men  det  försvaret  utföres  lika  litet 
med  fosterländska  fraser  och  tomma  arsenaler,  som  med  adresser 
och  allianser.  Inför  historien  är  det  blott  en  allians,  som  duger, 
alliansen  mellan  konung  och  folk.  Det  är  nödvändigt  att  utan 
köpslagandc  med  partiintressen  följa  med  tiden  och  vidtaga  sådana 
åtgärder,  att  ej  vårt  nationella  oberoende  må  en  dag  blifva  bort* 
spoladt  af  en  stormvåg.  Man  debatterar  år  från  år  värnpliktslagen, 
men  hvad  gör  man?  Handlingarna  gå  ut  på  att  amortera  vårt  nu* 
varande  försvar.  Jag  vill  icke  vara  med  om  köpenskap.  Jag  har  själf 
söner,  hvilkas  lif  tillhöra  fäderneslandet,  men  icke  för  kontant  erkänsla.» 

En  fråga  af  stor  betydelse  ur  försvarssynpunkt,  men  ännu  mer 
för  främjandet  och  utvecklingen  af  den  merkantila  sjöfarten,  som 
med  lifligt  intresse  omfattades  af  A,  O.  Wallenberg,  var  den  om  stats* 
anslags  beviljande  till  Baggens*Stäkets  upprensning.  Först  framställdt 
vid  1854  och  1856  års  riksdagar  i  en  motion  af  A.  M.  Brinck, 
förordades  förslaget  varmt  af  A.  O.  Wallenberg,  för  hvars  åsikter 
i  ärendet  följande  yttrande  är  belysande: 

174 


»Den  uti  hr  Brincks  motion  väckta  frågan  må  icke  betraktas  så* 
som  endast  en  lokalangelägenhet,  änskönt  motionen  afser  upprens? 
ning  af  en  mindre  farled.  Jag  anser  denna  angelägenhet  vara  af 
vikt  för  hela  södra  Sverige,  emedan  här  är  fråga  om  att  bereda  en 
kortare  kommunikation  sjövägen  till  Stockholm  ifrån  söder.  Det 
är  oss  bekant,  huru  man  i  Sverige  på  senare  tider  allmänt  arbetat 
på  vägutsträckningar,  och  man  har  icke  tvekat  att  nedlägga  flera 
tusende  dagsverken  på  utsträckning  af  en  väg  för  att  därigenom  vinna 
en  besparing  i  tid,  om  ock  blott  en  timme.  Likartadt  ändamål 
åsyftar  ock  motionen,  och  vid  betraktandet  af  de  stora  fördelar,  som 
en  upprensning  af  ifrågavarande  farled  skulle  medföra,  anser  jag, 
att  ingen  så  viktig  fråga  i  kommunikationsväsendet  som  denna  blif- 
vit  i  riksdagen  väckt.  Om  farleden  göres  segelbar,  skulle  icke  alle* 
nast  vägen  till  Stockholm  genom  skärgården  förkortas  6  mil,  utan 
äfven  en  besparing  i  kostnader  beredas  för  seglande  fartyg,  som  nu 
för  att  komma  till  Stockholm  oftast  måste  anlita  bogseringsfart\'g, 
emedan  man  på  den  nuvarande  farleden  behöfver  växlande  vindar 
eller,  så  att  säga,  segla  kompassen  rundt  om.  Jag  vet,  att  man 
emot  detta  förslag  anmärkt,  att  Stockholm,  om  Baggens^Stäket  upp* 
rensades,  skulle  i  händelse  af  krig  blifva  svårt  att  försvara.  Detta 
förefaller  så,  som  om  man  beständigt  ginge  klädd  uti  rustning  och 
uti  denna  obekväma  kostym  fullgjorde  sina  dagliga  bestyr.  Kunna 
icke,  för  det  abnorma  tillståndet  af  krig,  farleder  och  kommunika* 
tioner  göras  kortare  och  billigare,  då  är  det  så  godt,  att  vi  icke 
hafva  något  försvar.  Det  är  föreslaget,  att  farleden  skulle  uppren? 
sas  till  16  fots  djup,  hvilket  är  tillräckligt  för  ångfartyg  och  större 
handelsfartyg,  men  däremot  kunna  icke  större  örlogsmän  gå  där* 
igenom.  Dessutom  kunde  ju  Stockholm  förpliktas,  att  i  händelse 
af  krig  uppoffra  ett  eller  par  fartyg  till  farledens  försänkning.  För 
min  del  tillstyrker  jag  bifall  till  hr  Brincks  motion  och  önskar  den= 
samma  all  framgång.» 

I  ett  annat  uttalande  bestred  han  de  invändningar  eller  betänk» 
ligheter,  som  ur  strategiska  synpunkter  framställdes  mot  förslaget. 
och  yttrade:  »Långt  ifrån  att  dela  denna  åsikt  tror  jag,  att  i  han= 
delse  sådan  upprensning  icke  sker,  den  dag  kan  komma,  då  man 
måste  beklaga,  att  ej  mer  än  ett  inlopp  finnes  till  hufvudstaden, 
och  för  öfrigt  synes  det  vara  klart,  att  ett  sund  af  endast  IS  fots 
djup*  och  med  höga  omgifvande  stränder  skulle  i  händelse  af  ett 
fientligt  anfall  blifva  tämligen  lätt  att  försvara  förmedelst  Martelle* 

175 


torn».  —  Förslaget  föll,  men  A.  O.  Wallenbcrg  återupptog  det  flera 
gånger,  och  fastän  äfvcn  han  såsom  motionär,  t.  ex,  vid  1867  års  riks* 
dag,  då  han  framlade  förslag  om  ett  anslag  å  300,000  rdr,  ej  lyckades 
bereda  det  framgång,  är  det  dock  värdt  att  bevaras  i  hågkomst  som 
ett  vittnesbörd  om  hans  framsynthet.  Om  (inskvärdhcten  af  sundets 
upprensning  och  utvidgning  torde  nämligen  meningarna  numera  ej 
vara  delade. 

Medan  A.  O.  Wallenberg  i  nu  berörda  fråga  måhända  mer  tänkte 
på  fördelarna  för  den  merkantila  sjöfarten  och  den  vidgade  fred* 
liga  samfärdseln  än  på  sjöförsvarets  intressen,  visade  han  sig  dock 
för  dessa  vid  många  andra  tillfällen  hafva  öppen  blick.  Redan  i 
början  af  ISSOstalet,  eller  under  grefve  von  Plåtens  första  sjömini* 
stertid,  uppträdde  han,  såsom  förut  meddelats,  mot  det  då  vid  riks* 
dagen  framlagda  regeringsförslaget  om  flottans  fullständiga  ombild» 
ning,  d.  v.  s.  linjeskeppens  slopande  och  den  egentliga  styrkans 
förläggande  hos  skärgårdsflottan.  Denna  sin  uppfattning  blef  han 
framgent  trogen,  äfvcn  sedan  von  Plåten  under  sin  andra  period 
som  sjöminister  år  1866,  trots  det  stora  motståndet  i  riksdagen, 
lyckats  genomföra  flottans  delning  och  skärgårdsartilleriets  inrät* 
tände,  och  år  1871  klandrade  han  bland  annat  den  föreslagna  minsk* 
ningen  i  officerarnas  antal.  »Flottist  af  gamla  stammen  och  afgjord 
motståndare  till  flottans  delning,  såg  han»,  skrifver  C.  F,  Berg» 
STEDT  i  sin  lefnadsteckning  öfver  honom,  »mer  på  förvärfvande  af 
sjöduglighet  genom  långresor  än  på  den  militära  tjänstgöringen  vid 
stationerna.  Man  bör  bygga  större  fartyg  i  stället  för  små,  bevilja 
erforderliga  anslag,  men  låta  K.  M:t  bestämma  certen;  riksdagen  är 
ingen  artillerikommitté;  Sveatypen  betecknade  A.  O. Wallenberg  såsom 
den  för  oss  lämpligaste.  Med  båtsmanshållets  indragning  borde 
man  icke  förhasta  sig.»  I  all  korthet  kunna  hans  åsikter  om  sjöför* 
svaret  sammanfattas  i  följande  uttalande,  hvilket  äfven  är  af  intresse 
därför  att  det  öfverensstämmer  med  den  uppfattning,  som  numera 
trängt  igenom:  »Utan  allt  afseende  på  krigseventualiteter  behöfver 
Sverige  en  stark  flotta,  icke  svagare  än  Norges  och  Danmarks  till* 
sammans;  därmed  främjas  grannfreden  och  upprätthålles  rikets 
anseende.» 

I  samband  med  hans  ställning  till  försvarsfrågan  må  också  an* 
föras  följande  uttalande,  som  står  i  skarp  kontrast  till  den  uppfatt* 
ning  inom  riksdagen,  som  ju  numera  är  gällande:  »Vi  behöfde  intet 
försvarsutskott,    om  regeringen    regerade;    K.    M:t,  som  disponerar 

176 


sakkunskapen,  skall  organisera  och  ordna,  men  riksdagen  endast 
säga  ja  eller  nej.  Med  all  sin  lust  att  skafva  och  gnafva  är  riks* 
dagen  en  klen  hushållare,  som  beröfvar  staten  de  medel  den  har, 
just  när  ytterligare  medel  nödvändigt  kräfvas  för  nya  behof.  Bristen 
på  samråd  och  samverkan  gör  att  stora  summor  ändamålslöst  för* 
spillas,  och  här  kan  väl  sägas  att  högra  handen  icke  vet  hvad  vänstra 
handen  gör.»  Vid  den  urtima  riksdagen  1871  deltog  A.  O.Wallenberg, 
skrifver  hans  nyss  anförde  biograf,  i  de  vidlyftiga  öfverläggningama 
med  ett  enda  anförande,  hvari  han  betonade  »nödvändigheten  att 
utan  köpslagande  med  partiintressena  följa  med  tiden  och  vidtaga 
sådana  åtgärder,  att  ej  vårt  nationella  oberoende  må  en  dag  blifva 
bortspoladt  af  en  stormvåg,  lik  den  som  nyss  vältrat  sig  öfver  ett 
annat  rike».  Slutligen  bad  han,  »att  Första  kammaren  icke  måtte 
försöka  någon  fin  politik,  icke  måtte  låta  komma  sig  till  last  vare 
sig  skuggrädsla  eller  öfvermod,  utan  helt  lugnt  följa  sina  åsikter, 
grundade  på  sakkunskap,  rättskänsla  och  kärlek  till  fäderneslandet». 
I  valet  mellan  olika  härordningar  ville  A.  O.Wallenberg  vara  passiv; 
endast  en  värfvad  armé  ville  han  icke.  »Gör  det  bästa  af  hvad  vi 
ha,  innan  man  börjar  något  nytt,  och  börja  framförallt  icke  med  att 
decimera»,  var  hans  grundsats.  Vid  1885  års  riksdag,  inför  hvilken 
A.  O.  Wallenberg  bittert  beklagade,  att  »regeringen  ringaktar  sina 
medhållare,  men  är  förekommande  mot  sina  motståndare»,  yttrade 
han  den  9  maj,  då  värnplikten  i  sammanhang  med  årets  härord» 
ningsförslag  åter  var  före,  att  »statsministerns  omtanke  för  landets 
försvar  gick  ut  på  en  inkomstminskning:  56  miljoner  statskapital 
bortkastadt  för  att  köpa  några  dagars  förlängning  af  vapenöfnin* 
garna  —  om  åtta  år!»  Då  med  anledning  af  detta  hans  uttalande 
grefve  Arvid  Posse  förebrådde  honom  för  att  hafva  yttrat  att  rege* 
ringen  hade  tillbakasatt  statens  intresse,  gjorde  han  följande  gen* 
mäle,  som  väckte  stort  uppseende  och  äfven  är  märkligt  såsom  det 
sista  af  hans  inlägg  i  riksdagsdebatterna:  »Ja,  om  jag  yttrat  det. 
så  vidhåller  jag  det,  och  i  motiveringen  till  detta  ord  yttrade  jag 
tillika,  att  regeringen  hade  släppt  efter  det  ena  efter  det  andra,  och 
därför  anser  jag  att  försvarsfrågan  var  en  skylt  och  att  hufvudsaken 
i  själfva  verket  allenast  är  en  sträfvan  att  tillgodose  en  mäktig  sam» 
hällsklass.  Men  efter  som  jag  har  ordet,  må  det  tillåtas  mig  att 
fråga  den  ärade  talaren  på  Kalmarbänkcn,  herr  grefve  Arvid  Posse, 
om  det  verkligen  är  förslagets  förträfflighet,  som  gör  honom  så 
tacksam  för  detsamma,  eller  om  det  icke  snarare  är  hans  lifliga  ön* 

177 


skan  att  se  denna  kammares  motståndskraft  bruten,  denna  kammare, 
mot  hvars  fasthet  hans  eget  statsskepp  en  gång  strandade.» 

En  fråga,  som  är  belysande  för  A.  O.Wallcnbcrgs  intressen  för  flöt* 
tan  men  tillika,  liksom  hans  önskningar  och  förslag  angående  Baggens* 
Stakets  upprensning,  för  hans  sträfvandcn  för  handelssjöfartens  fram* 
jande,  var  upplåtelsen  af  Skeppsholmen  samt  vissa  strandområden 
å  Djurgården  åt  Stockholms  stad.  Härom  framlade  han  upprepade 
gånger  motioner,  och  då  frågan  äfven  i  nyaste  tid  i  samband  med 
föreslagna  förändringar  både  af  flottans  station  och  Stockholms 
hamnförhällanden  varit  på  dagordningen,  äro  A,  O.  ^X'allenbergs 
motivering  och  yrkanden  af  särskildt  intresse.  Ur  den  förra,  i  hans 
motion  vid  1857  års  riksdag,  må  anföras  följande:  »Man  beundrar 
Stockholms  hamn  såsom  rymlig  och  säker,  men  man  har  länge  in« 
sett,  att  trängseln  vid  kajerna  är  så  stor,  att  den  är  hinderlig  för 
rörelsen.  Då  man  betänker  den  korta  scglationstiden,  så  böra  alla 
bemödanden  uppbjudas  att  undvika  onödigt  dröjsmål  med  lossning 
och  lastning.  Afven  en  annan  omständighet,  af  större  vikt,  bör  be* 
hjärtas.  När  godset  väl  blifvit  lossadt,  saknas  ändamålsenliga,  vid 
kajerna  belägna  magasin.  Och  detta  allt,  emedan  det  utrymme,  som 
finnes,  blifvit  ändamålsvidrigt  begagnadt.  Midt  i  Stockholms  hamn 
ligger  Skeppsholmen,  dit  en  afdelning  af  flottan  blifvit  förlagd.  Lif* 
ligheten  där  hvarken  är  eller  kan,  under  fredstid,  vara  stor.  Under 
det  att  de,  som  på  stadens  kajer  arbeta  med  lossning  och  lastning, 
trängas  med  hvarandra,  äro  Skeppsholmens  stränder  vanligen  öde 
eller  upptagas  till  någon  del  af  några  Kronans  afrustade,  väl  för* 
töjda  fartyg,  hvilka  kunde  ligga  lika  lugna  på  många  andra  ställen, 
och  de  rymliga,  till  en  del  tomma  slupskjulen  upptaga  de  yppersta 
magasinsplatser,  under  det  att  de  dyrbaraste  handelsvaror  inpackas 
i  trånga  magasin,  till  en  del  hängande  på  rostiga  järndobbar,  i  södra 
bergen,  där  alla  andra  upplagsplatser  saknas.  Till  detta  kommer, 
att  ur  militärisk  synpunkt  kan  det  aldrig  försvaras  att  lägga  ett 
krigsetablissement  i  hjärtat  på  en  obefästad  stad,  och  skulle  Stock* 
holm  framdeles  befästas,  så  kan  väl  icke  en  flottans  afdelning  mot* 
svara  en  befästad  orts  citadell.  Då  det  således  vill  synas  som  ingen 
olägenhet  borde  uppkomma  af  ifrågavarande  stations  flyttning,  men 
däremot  Skeppsholmen  och  den  del  af  Ladugårdslandsvikcns  västra 
strand,  som  upptages  af  slupskjulen  och  andra  till  stationen  hörande 
byggnader,  skulle,  planmässigt  bebyggda  med  magasiner  och  med 
rymliga  kajer  försedda,  kunna  blifva  särdeles  prydliga  och  gagnande, 

178 


torde  det  vara  skäligt  ägna  frågan  en  mogen  pröfning,  eller  åtminss 
tone  ej  anse  den  oförtjänt  af  all  uppmärksamhet.  Förr  eller  ses 
nare  går  det  därhän;  och  uti  de  stora  frågor  rörande  förbättrade 
kommunikationer,  som  vid  innevarande  riksdag  skola  handläggas, 
finner  jag  en  ytterligare  anledning  att  nu  vidröra  detta  ämne.» 

Med  stöd  häraf  yrkade  A.  O.  Wallenberg,  att  Skeppsholmen  och 
till  K.  flottans  etablissement  hörande  strand  på  K.  Djurgården  måtte 
till  Stockholms  stad  upplåtas  för  att  i  öfverensstämmelse  med  af 
K.  M:t  fastställda  planer  och  ritningar  förses  med  byggnader  och 
kajer  för  handelns  behof,  mot  skyldighet  för  staden  att  å  lämplig 
plats  vid  Värtan  eller  annorstädes  för  det  nya  sjöetablissementets 
behof  uppföra  likartade  byggnader  som  de  befintliga.  Staden  skulle 
vidare  bekosta  och  underhålla  en  fast  bro  mellan  Norrmalm  och 
Skeppsholmen  och  efter  tio  års  tid  till  staten  erlägga  en  årlig  afgift 
af  25,000  rdr.  Om  ej  Stockholms  stad  befunnes  villig  att  begagna 
sig  af  de  sålunda  erbjudna  förmånerna  och  att  åtaga  sig  de  därmed 
förbundna  förpliktelserna,  skulle  enskilda  eller  bolag  efter  anmälan 
hos  K.  M:t  inträda  i  stadens  rätt  o.  s.  v.  Motionen  remitterades 
till  vederbörligt  utskott,  men  vann  h varken  nu  eller  då  den  1862 
förnyades  riksdagens  bifall. 

Allt  ifrån  18404alet,  då  A.  O.  Wallenberg  först  började  deltaga  i 
det  politiska  lifvet,  omfattade  han,  såsom  förut  i  korthet  omnämnts,  ^ 
med  lifligt  intresse  frågan  om  representationens  omdaning,  och  sedan 
han  själf  blifvit  medlem  af  borgareståndet,  tillhörde  han  den  frak* 
tion  eller  grupp  bland  dettas  ledamöter,  som  verksamt  arbetade  för 
reformens  genomförande.  Vid  1862  års  riksdag  voterade  han  för 
bordläggning  af  det  De  Geerska  representationsförslaget,  och  fastän 
han  ej  var  riksdagsman  år  1865,  verkade  han  då  för  dess  antagande. 
»Jag  och  många  med  mig»,  skrifver  han  i  sin  själfbiografi,  »trodde 
oss  hafva  funnit,  att  arbetsordningen  vid  ståndsriksdagarna  hade 
förlorat  sitt  anseende  och  att  det  själfsvåld,  hvarmed  representn* 
tionsrätten  begagnades  på  riddarhuset,  nått  sin  höjd  vid  1856—58 
års  riksdag,  då  resande  flockar  af  adelsmän  uti  viktiga  frågor  k;ilU 
kastade  på  riddarhuset  nyligen  fattade  beslut.  Uti  den  omständig* 
heten,  att  adelsmännen  i  allmänhet  väl  ville  bibehålla  sin  representa* 
tionsrätt,  men  icke  påtaga  sig  motsvarande  skyldighet  att  deltaga  i 
riksdagsgöromålen,  torde  fröet  till  upplösningen  af  adeln  såsom  riks* 

'  Se  Kap.  II. 

179 


ständ  böra  sökas.  Med  adelns  representationsrätts  upphörande  var 
också  ståndsinstitutionen  slut.» 

Men  om  A.  O.  Wallcnbcrg  också  var  en  varm  vän  och  ifri^ 
förespråkare  af  representationsförändringen,  af  hvilken  han  i  främsta 
rummet  hoppades  en  utvidgning  af  borgareståndets  eller  de  borger* 
liga  elementens  i  samhället  deltagande  och  betydelse  i  det  politiska 
lifvet,  så  insåg  han  dock  det  De  Oeerska  förslagets  brister.  Reformen 
skulle  också  snart  efter  dess  genomförande  bereda  honom  stor  miss» 
räkning.  Landtmannaparticts  framträdande  med  anspråk  på  att  öfver* 
taga  den  politiska  makten  var  för  honom  liksom  för  så  många  an» 
dra  en  fullständig  och  allt  annat  än  behaglig  öfverraskning,  och 
vi  ha  sett,  huru  oppositionen  mot  de  enskilda  bankernas  sedel* 
utgifningsrätt  år  efter  år  vä.\te  i  Andra  kammaren  och  där  hade 
sitt  förnämsta  stöd  hos  landtmännen.  Det  kom  äfvcn  till  mången 
hård  dust  mellan  dem  och  A.  O.  Wallenberg  både  i  denna  och 
andra  frågor. 

A.  O.  Wallenberg  höll  strängt  på  grundskatternas  okränkbarhet, 
såsom  räntan  på  en  i  jordegendomen  inneboende  statens  fordran,  ett 
sekelgammalt  servitut,  men  ingalunda  några  »sekelgamla  orättvisor». 
Han  ansåg  grundskatterna  nödvändiga  för  statsbchofvens  fyllande; 
»de  kunde  mildras  och  borde  utbytas  mot  en  tidsenligare,  efter 
egendomens  verkliga  värde  svarande,  likformig  jordskatt,  men  icke 
bortskänkas  i  utbyte  mot  något  ökad  vapenöfning,  som  vore  alla 
medborgares  förpliktelse  och  äfven  skulle  af  de  icke  jordägande 
klasserna  bäras,  fastän  af  dem  utan  allt  vederlag».  Det  var  ju 
gifvet,  att  han  med  sådana  åsikter  skulle  komma  på  spänd  fot  med 
landtmannapartiet,  och  med  den  stridbarhet,  som  utmärkte  honom, 
försummade  han  ej  heller  att  utfinna  medel  och  utvägar  för  bekämpan; 
det  eller  åtminstone  begränsandet  af  partiets  makt  och  inflytande.  Det 
var  i  det  syftet,  som  han  vid  1878  års  riksdag  framlade  förslag  om 
en  af  de  märkligaste  grundlagsändringar,  med  hvilka  han  under 
det  senare  skedet  af  sin  riksdagstid  ofta  sysslade,  nämligen  om 
inskränkning  af  den  gemensamma  voteringen  enligt  §  65  riksdags* 
ordningen.  Han  föreslog  i  denna  den  ändringen,  att  endast  K. 
M:ts  förslag  rörande  statsutgifter,  frågor  om  Riksbankens  och  Riks* 
gäldskontorets  styrelser  samt  bevillningen  skulle  kunna  komma 
under  gemensam  omröstning,  men  enskilda  motioner  i  anslagsfrågor 
blott  anses  såsom  petitioner,  hvilka  skulle  vara  afslagna,  om  den 
ena  af  kamrama  vägrade  sitt  bifall.     Ar  1881  förnyade  han  motio* 

180 


nen,  med  ytterligare  restriktioner  och  förstärkt  motivering:  »Såsom 
det  nu  är,  beror  ett  viktigt  anslag  ofta  på  talmannens  subjektiva 
eller  kammarens  ensidiga  uppfattning;  miljoner  utgifter  genomdrifvas 
genom  öfverrumpling,  propositioner  afslås  som  borde  beviljas  och 
tvärtom;  sammansättningar  ingås  mellan  kontrahenter  att  hjälpa 
hvarandra  på  Kronans  bekostnad,  och  statsskulden  ökas  lättvindigt, 
blott  man  själf  slipper  att  betala  räntan.» 

För  bekämpandet  af  landtmannapartiets  växande  makt  visste  A.  O. 
Wallenberg  till  sist  endast  ett  medel,  huru  motbjudande  det  än  i 
grund  och  botten  kanske  var  för  honom,  nämligen  den  politiska 
rösträttens  utvidgning.  Om  valrätten  till  Andra  kammaren  utsträck* 
tes  till  alla  dem,  som  betala  skatt  till  staten  för  fastighet  eller  in« 
komst,  skulle  en  mängd  nya  element  tillföras  riksförsamlingen  och 
bonderegementet  inskränkas  eller  upphäfvas.  »Det  var»,  skrifver 
en  af  hans  minnestecknare,  »ett  våldsamt  medel  mot  det  förmenta 
onda;  men  A.  O.  Wallenberg  var  icke  den,  som  skyggade  tillbaka  för 
starka  medel,  då  han  fann  dem  af  nöden.» 

Att  A.  O.  Wallenberg  i  sitt  ogillande  af  landtmannapartiets  politik 
och  begagnande  af  sin  maktställning  skulle  komma  i  spändt  förhållande 
till  dess  chefer  var  helt  naturligt,  och  i  många  af  de  tidningsartiklar, 
han  skref  i  politiska  angelägenheter  och  till  hvilka  anledning  finnes 
att  framdeles  återkomma,  sparade  han  ej  heller  på  beska  omdömen 
och  anmärkningar.  Särskildt  skarpt  uttalade  han  sig  både  i  pressen 
och  riksdagen  mot  grefve  Arvid  Posse,  hvarpå  ett  exempel  här 
ofvan  anförts.  Posse  hade  varit  en  af  representationsreformens 
ifrigaste  motståndare  på  riddarhuset,  men  när  han  sedermera  efter 
den  nya  riksdagsordningens  införande  uppträdde  i  spetsen  för  det 
parti,  som  genom  hela  sin  läggning  och  verksamhet  främjade  den 
demokratiska  omdaning  af  samhällsskicket,  Posse  förut  bekämpat, 
blef  han  föremål  för  A.  O.  Wallenbergs  liksom  många  andras 
väl  grundade  misstro.  Härtill  kom  ett  mer  personligt  och  efter  allt 
att  döma  fullt  befogadt  ogillande,  nämligen  med  anledning  af  Posses 
förhållande  i  den  Hamiltonska  katastrofen.  Denna  inträffade  scm 
bekant  under  Posses  statsministertid  och  till  den  största  öfverrask* 
ning  för  grefve  Henning  Hamiltons  såväl  motståndare  som  vänner. 
Till  de  senare  hörde  äfven  A.  O.  Wallenberg,  hvilken  väl  i  mycket 
ej  delade  Hamiltons  politiska  åsikter,  men  sedan  ungdomstiden  med 
honom  underhöll  vänskapligt  umgänge  och  antagligen  skulle  ha  före* 
kommit  hans  fall  eller  undanröjt  dess  uppseendeväckande  följder,  om 

181 


han  blott  i  tid  blifvit  Invigd  i  förhållandena.  Detta  uraktlåt  Hamilton, 
vare  sig  han  nu  ej  hade  insikt  om,  hur  svår  hans  belägenhet  var,  eller 
han  i  sin  fysiska  och  psykiska  depression  ej  förmådde  det,  och  med 
full  tillförlitlighet  berättas,  hur  det  var  Posse,  som  underrättade  A.  O. 
Wallenbcrg  om  hvad  som  tilldragit  sig,  men  först  sedan  det  var 
för  sent  vare  sig  för  honom  eller  någon  annan  att  ingripa  till  Ha« 
miltons  räddning.  Det  skedde  vid  ett  besök,  som  Posse  en  afton 
afladc  i  A.  O.  Wallcnbcrgs  bostad,  och  äfvcn  om  man  må  med* 
gifva,  att  Posse  i  sin  ställning  ej  kunde  ingripa  till  Ilamiltons  för* 
mån,  så  faller  dock  alltid  en  skugga  eller  ett  klander  öfver  honom, 
därför  att  formen  för  hans  uppträdande  ej  kan  befrias  från  en  bi» 
smak  af  triumf  öfver  politiska  motståndare. 

I  åtminstone  indirekt  samband  med  A.  O.  Wallenbergs  kamp  mot 
landtmannapartiet  kan  äfven  ställas  en  motion,  som  han  väckte  vid 
1884  års  riksdag  och  som  i  våra  dagar,  ehuru  i  något  förändrad  form, 
vunnit  statsmakternas  bifall,  nämligen  om  begränsningen  af  riks* 
dagsmännens  antal.  Han  ansåg  detta  böra  bestämmas  till  120  i 
Första  och   180  i  Andra  kammaren. 

I  den  rätt  märkliga  motiveringen  påvisade  han  till  en  början,  hur 
bestämmelserna  i  1866  års  riksdagsordning  visat  sig  vara  otillfreds* 
ställande,  i  det  att  riksdagens  nummerstyrka  skulle  betänkligt  till* 
växa,  om  folkmängden,  såsom  man  kunde  hoppas,  skulle  ökas  och 
inga  grundlagsändringar  vidtoges  för  riksdagsmännens  minskning. 
Vid  framtida  riksdagar  skulle  det  blifva  verkliga  folkvandringar  från 
landsorten  till  hufvudstaden.  »Redan  vunnen  erfarenhet»,  heter  det 
vidare,  »gifver  vid  handen,  att  de  riksdagsbeslut,  som  fattats  under 
de  senare  åren,  icke  varit  visare  än  de,  som  fattades  vid  de  första 
riksdagarna  af  detta  representationssätt.  Tvärtom,  och  man  kan 
tydligen  iakttaga,  att  riksdagen  med  hvarje  år  befunnits  allt  mer 
och  mer  hugad  att  upp*  och  undanskjuta  frågor,  som  länge  sedan 
bort  upptagas  till  en  allvarligare  behandling  och  afgörande.  Detta 
gäller  företrädesvis  lagstiftningsarbetet.  Talrikheten  är  således  icke 
det,  som  säkrast  befrämjar  utmärkta  beslut.  Naturligtvis  måste 
representantförsamlingar  alltid  bestå  af  så  stort  antal  ledamöter, 
att  alla  samhällsförhållanden  må  där  kunna  representeras  och  alla 
sakförhållanden  diskuteras  af  erfarna  och  i  hvarje  gren  af  våra  sam* 
hällsförhållanden  insiktsfulla  män.  Att  göra  en  dylik,  med  så  om* 
fattande  beslutanderätt  förlänad  församling  alltför  fåtalig,  skulle 
medföra  faran  af,  att  ett  styrande  kotteri  kunde  tillvälla  sig  makten. 

182 


Men  all  tanke  på  en  sådan  olycka  måste  försvinna,  så  snart  en  dylik 
församling  uppgår  ända  till  ett  hundratal  och  därutöfver.  Att  göra 
riksdagsmännens  antal  helt  och  hållet  beroende  af  tillväxt  i  folk« 
mängden  och  af  klyfning  af  domsagor  är  så  mycket  olämpligare, 
som  en  sådan  tillväxt  icke  obetingadt  medför  ett  större  antal  fullt 
lämpliga  riksdagsmannakandidater.  —  Så  nära  som  möjligt  visade 
sig  i  början  och  äfven  sedermera  de  särskilda  kamrarnas  antal  i 
förhållande  till  samtliga  riksdagsmän  vara  för  Första  kammaren  två 
femtedelar  och  för  Andra  kammaren  tre  femtedelar,  hvilket  förhål* 
lande  jag  anser  böra  bibehållas.  Mången  har  uttryckt  sin  glädje 
öfver  tillväxten  af  städernas  invånare  och  att  därpå  framdeles  skulle 
kunna  grundas  ett  större  inflytande  i  Andra  kammaren,  än  hvad 
städernas  representanter  nu  äga.  Jag  delar  icke  detta  åskådnings* 
sätt,  ty  jag  anser  riktigare  och  mera  välbetänkt  att  söka  bibehålla 
det  förhållande  i  inflytande  vid  riksdagen  mellan  stad  och  land, 
hvilket  hittills  ägt  rum,  till  dess  invånarnas  antal  i  städerna  så  till* 
vuxit,  att  städernas  folkmängd  i  förhållande  till  landsbygdens  kräfver 
en  ändring,  som  då  efter  moget  begrundande  torde  kunna  vidtagas. 
Den  enda  rätta  siffran,  hvartill  riksdagens  hela  antal  ledamöter  bör 
i  riksdagsordningen  upptagas  och  bestämmas,  är  trehundra  leda* 
möter,  fördelade  i  tvenne  kamrar,  den  Första  etthundratjugo  leda* 
möter  och  den  Andra  etthundraåttio  ledamöter.  Inom  x\ndra  kam* 
maren  böra  städernas  representanter  utgöra  minst  sextio,  högst  sextio* 
fem  och  landsbygdens  representanter  minst  etthundrafemton,  högst 
etthundra  tjugo.  Hvart  tionde  år  skall  Konungen  äga  bestämma 
valkretsarna,  och  det  utan  att  riksdagen  må  tillerkännas  befogenhet 
att  hvarken  ingripa  uti  eller  tadla  denna  fördelning,  som  ytterst 
skall  äga  till  grundval  de  officiella  statistiska  uppgifter  om  rikets 
folkmängd,  som,  då  fördelningen  sker,  finnas  att  tillgå.  Man  kan 
naturligtvis  invända,  att  den  af  mig  uppgifna  siffran  för  riksdagens 
hela  antal  ledamöter  icke  kan  sägas  stödja  sig  på  mycket  omfat* 
tände  statistiska  beräkningar.  Men  om  någon  vill  göra  sig  besvär 
att  anställa  aritmetiska  jämförelser  så  väl  mellan  de  olika  kamrarna 
som  mellan  de  bägge  hufvudgrupperna  af  representanter  för  stad 
och  land,  så  skall  han  finna,  att  mitt  förslag  är  fullkomligt  opar* 
tiskt  och  ingenting  annat  afser  än  att  betrygga  riksdagens  framtida 
gagnande  verksamhet,  hvaraf  hela  vårt  fosterlands  välfärd  beror. 
Väl  är  det  sant,  att  en  dylik  förändring  icke  behöfs  nu,  men  det 
är    säkert,    att,    om    frågan    undanskjutes,  tills  det  blir  en  oafvislig 

183 


nödvändighet  att  lösa  densamma,  en  för  sent  påtänkt  dylik  reform 
blir  mycket  svår  att  genomföra.  Den  erfarne  sjömannen  försummar 
icke  att  under  de  behagliga  passadvindarna  öfverse  och  förstärka 
skeppets  tackling,  ty  han  vet,  att  när  han  kommer  i  'variabla  vindar', 
kan  ingen  förutse  hvarken  stormens  styrka  eller  när  den  utbryter.» 

I  motionen  berördes  äfven  frågan  om  ett  nytt  riksdagshus,  hvaraf 
behotvet  länge  varit  kännbart  och  ytterligare  skulle  göra  sig  gäN 
lande  i  den  mån  riksdagsmännens  antal  ökades.  Ännu  rörde  sig 
emellertid  diskussionen  egentligen  blott  om  platsen  för  det  blifvande 
palatset,  och  A.  O.  Wallenberg  förfäktade  därvid  en  åsikt,  som,  om  den 
måhända  ej  grundades  på  estetiska  hänsyn,  dock  tillgodosåg  sådana 
i  vida  högre  grad  än  fallet  blef,  då  frågan  slutligen  afgjordes.  För 
A.  OAVallenbergvar  det  nämligen  fullkomligt  klart,  att  två  monumen* 
tala  byggnaders  hopgyttring  på  Helgeandsholmen  vore  en  orimlighet 
Han  ansåg  väl,  att  riksbankshuset  där  kunde  och  borde  få  plats, 
men  han  förkastade  alldeles  tanken  på  att  därmed  sammanbygga 
ett  representantpalats,  för  hvars  ständigt  växande  behof  af  utrymme 
han,  under  för  handen  varande  omständigheter,  icke  kunde  finna 
någon  annan  tomt  än  Ladugårdsgärdet.  Det  är  ju  ganska  möjligt, 
att  han  ansåg  denna  lokalisering  vara  särskildt  lämplig  med  hänsyn 
till  landtmannapartiet. 

Medan  A.  O.  Wallenberg  sålunda  med  åtskilliga  af  sina  förslag  till 
grundlagsändringar  rönte  föga  eller  ingen  framgång,  hade  han  dock 
tillfredsställelsen  att  genomdrifva  åtminstone  en  sådan  af  stor  bcty? 
delse  och  räckvidd,  nämligen  inrättandet  af  statsministerämbetet.  I 
likhet  med  många  andra  hade  han  snart  efter  representationsför- 
slagets antagande  insett  den  förskjutning  af  maktställningen  mel* 
lan  Kronan  och  Riksdagen,  som  var  en  följd  af  reformen,  och  redan 
vid  behandlingen  af  1867  års  dechargebetänkande  uttalade  han  sin 
åsikt  härom.  Riksdagen  hade  fått  den  maktökning,  som  frångått 
regeringen,  och  om  icke  den  senares  inflytande  gjordes  bättre  gäl:= 
lande,  skulle  den  förra  efter  hand  blifva  henne  öfvermäktig.  »Som 
saken  nu  står,  vet  ingen  hvad  regeringen  vill,  och  den  allmänna 
meningen  är  den,  att  regeringen  icke  vill  något,  utan  inskränker  sig 
att  resolvera  på  besvär  och  afvakta  hvad  riksdagen  kan  hafva  att 
förkunna.»  Flera  gånger  tadlade  han  denna  passivitet,  denna  rege* 
ringens  underlåtenhet  att  verkligen  regera,  och  det  med  en  skärpa 
i  orden,  som  icke  kunnat  undgå  att  smärtsamt  beröra  den  forne 
kamraten     på    skolbänken,    representationsreformens     upphofsman. 

184 


Långt  ifrån  att  regenten,  såsom  från  motståndamas  sida  framhölls, 
skulle  förvandlas  till  en  docka  eller  en  konstitutionell  dekoration, 
fordrade  A.  O.  Wallenberg  en  enigt  kring  Konungen  sluten  konselj, 
inför  Riksdagen  representerad  af  en  man,  som  kunde  kraftigt  föra 
dess  talan  och  på  öfvertygelsens  väg  förvärfva  densamma  det  riks* 
dagsmajoritetens  stöd,  som  är  det  första  villkoret  för  det  konsti= 
tutionella  konungadömets  styrka.  Han  väckte  därför  vid  1875 
års  riksdag  motion  om  statsministerämbetets  införande,  och  sedan 
förslaget  följande  år  antagits  af  bägge  statsmakterna,  framlade  han 
äfven  förslag  om  bestämmandet  af  statsministerns  aflöning  till  24,000 
kronor,  hvilket  äfven  bifölls. 

Om  reformens  innebörd  och  betydelse  skrifver  E.  Svensén  i  sin 
förut  nämnda  nekrolog  öfver  A.  O.  Wallenberg:  »I  stället  för  att 
justitieministern  förut  äfven  måste  vara  statsminister  och  utrikes* 
ministern  var  med  honom  i  rang  likställd,  kunde  nu  hvem  som 
helst  af  statsråden  nämnas  till  statsminister  och  därmed  äfven  till 
den  ansvarige  ledaren  af  konseljens  politik.  Härmed  kom  denne 
äfven  att  inom  konseljen  intaga  en  fastare  ställning  gent  emot 
konungen  personligen;  och  den  förbindelse  med  representationen, 
som  var  inledd  genom  statsrådens  deltagande  i  kamramas  förhand* 
lingar,  blef  därigenom  närmare  tillknuten.  Ur  denna  till  det  yttre 
obetydliga  förändring,  som  dock  var  ett  nödvändigt  fullständigande 
af  representationsreformen,  har  sedermera  framgått  den  begynnande 
utveckling  mot  ett  parlamentariskt  styrelsesätt,  som  gjort  sig  märk* 
bar  under  de  följande  ministärerna.» 

De  nu  lämnade  erinringarna  från  A.  O.  Wallenbergs  verksamhet 
inom  riksdagen  göra  ingalunda  anspråk  på  fullständighet  —  en 
sådan  skulle  kräfva  volymer  — ,  utan  äro  blott  afsedda  att  skänka 
en  föreställning  om  hans  ingripande  och  inlägg  i  några  af  de  vik* 
tigaste  politiska  frågor,  som  under  hans  tid  stodo  på  dagordningen. 
Men  de  torde  tillika  belysa  dels  mångsidigheten  af  hans  intressen  äfven 
utanför  det  ekonomiska  området,  där  han  under  mer  än  trettio  år 
var  riksdagens  flitigaste  motionär  och  debattör,  och  dels  hans 
själf ständighet  och  fristående  ställning  inom  Första  kammaren. 
Under  de  första  åren,  han  tillhörde  denna,  räknades  han  också 
bland  dess  mest  inflytelserika  medlemmar,  och  han  var  åren  1867 — 
70  ledamot  af  statsutskottet.  Sedermera  och  ända  +ill  dess  döden 
upplöste  hans  en  gång  med  sådan  ifver  knutna  och  städse  upprätt* 
hållna  band  med  riksförsamlingen,  gick  han  däremot  mest  sina  egna 

13.     A.     O.   Wallenberg. 

185 


vägar,  han  var  eller  blef,  som  det  hetat  i  nyare  tiders  riksdagsspråk, 
en  »vilde»,  han  stod  för  sig  själf  och  kan  ej  sägas  ha  tillhört  något 
parti. 

I  sin  själfbiografi  har  han  angifvit  anledningen  härtill  i  följande 
anteckning,  som  äfvcn  ur  andra  synpunkter  är  af  intresse:  »Min 
ställning  inom  den  nya  representationen  blef  angenäm,  emedan  det 
stora  flertalet  af  lörsta  kammarens  ledamöter  hyste  samma  åsikter 
som  jag  i  de  ekonomiska  frågorna.  Vid  de  första  riksdagarna  utöf* 
vade  jag  något  inflytande  på  utskottstillsättningen,  men  äran  af  att 
utskotten  då  tillsattes  utan  alla  personliga  konsiderationcr  tillkommer 
icke  mig,  utan  friherre  Nils  August  Sii.FVKRSCiiiÖLn.  Hans  flärd» 
fria  karaktär  och  frånvaron  af  alla  anspråk  för  egen  räkning  utöfvade 
ett  välberättigadt  inflytande  på  dem,  som  kommo  i  beröring  med 
honom.  Det  var  honom  likgiltigt,  hvem  som  uträttade  en  sak, 
blott  den  blef  uträttad.  Med  Silfverschiölds  bortgång  år  1869  gjorde 
Första  kammaren,  enligt  min  uppfattning,  den  största  förlust,  som 
drabbade  denna  församling.  Under  1870  års  riksdag  bibehöll  jag 
den  plats,  man  redan  1867  behagat  tilldela  mig  i  statsutskottet, 
men  då  mina  åsikter  icke  i  statslånefrågorna  lyckades  vinna  något 
afseende,  och  då  Silfverschiölds  åsikter  angående  grunderna  för 
utskottstillsättningen  allt  mer  och  mer  öfvergifvits,  utbad  jag  mig 
af  baron  Stjernblad  att  icke  vidare  komma  i  åtanke  vid  val  till 
ledamöter  af  statsutskottet.  Detta  beviljades,  och  jag  kände  mig 
tacksam  för  den  ridderlighet,  som  visade  sig  i  aftalets  uppfyllande, 
ty  jag  erhöll  icke  en  enda  röst.  Från  och  med  samma  riksdag  har 
jag  icke  deltagit  i  några  partikombinationer,  utan  helt  enkelt  gjort 
mitt  val  mellan  de  tvenne  valsedlar,  som  jag  vanligen,  vid  alla  val* 
tillfällen,  funnit  på  min  pulpet.» 

Från  nämnda  tidpunkt  intog  sålunda  A.  O.  Wallenberg,  som  dock 
allt  fortfarande  och  ända  till  sin  bortgång  var  en  af  kammarens  mest 
uppmärksammade  medlemmar,  en  särdeles  egendomlig,  isolerad  ställ* 
ning  inom  riksdagen.  »Synnerligen  högt  ansedd  i  ekonomiska  frå* 
gor,  däri  han  med  allt  skäl  gällde  som  auktoritet,  vägde  hans  ord», 
skref  E.  Svensén  efter  hans  död  i  »Ur  dagens  krönika»,  »ej  tyngre,  än 
om  det  kommit  från  hvilken  fantastisk  ideolog  som  helst.  Ännu  oftare 
hände  det  dock  att  ett  förslag  förkastades,  blott  därför  att  det  kom  från 
honom,  äfven  om  det  i  och  för  sig  var  aldrig  så  godt;  och  mer  än  en 
gång  skulle  han  haft  giltig  anledning  att  mot  sina  riksdagskamrater 
rikta  den  maning,  som  Mirabeau  en  gång  tillropade  den  första  franska 

186 


nationalförsamlingen,  att  försöka  glömma,  om  det  eller  det  försla= 
get  kom  från  honom,  och  behandla  det  efter  dess  egen  förtjänst. 
Men  hade  Wallenberg  en  gång  fattat  en  plan  i  sikte,  var  han  också 
mannen  att  genom  nederlagens  skärseld  föra  den  fram  till  seger, 
kosta  hvad  det  ville.  Motgången  tycktes  endast  ingifva  honom  ny 
kraft;  trots  upprepade  och  för  hvar  och  en  annan  förkrossande 
nederlag  kom  han  åter  och  åter  igen  med  sina  förslag,  ända  till 
dess  den  svaga  minoritet,  han  från  början  fått  med  sig,  en  vacker 
dag  växt  till  majoritet.» 

Med  A.  O,  Wallenbergs  obundenhet  af  partiband,  liksom  kan* 
ske  än  mer  med  hans  personliga  läggning,  följde  att  han  i  som* 
liga  frågor  uppträdde  såsom  ganska  konservativ,  i  andra  åter 
som  afgjordt  frisinnad  eller  till  och  med  radikal.  Såsom  ett  exem* 
pel  på  det  senare  har  här  ofvan  antydts  hans  sympatier  för  val* 
rättens  till  Andra  kammaren  utsträckning,  medan  han  däremot  i 
afseende  på  den  kommunala  rösträtten  intog  en  konservativ  stånd* 
punkt,  I  humanitetsfrågor  var  han  utprägladt  frisinnad,  och  »sär* 
skildt  hafva  Sveriges  kvinnor»,  skrifver  den  nyss  anförde  min* 
nestecknaren,  »anledning  att  bevara  i  tacksamt  minne  hvad  han 
verkat  för  att  utvidga  deras  rättigheter  och  bättra  deras  villkor.  I 
förening  med  friherre  B.  O.  Stackelberg  genomdref  han  år  18S4  ned* 
flyttningen  af  kvinnans  myndighetsålder  från  tjugufem  till  tjuguett  år. 
Redan  tidigt  hade  han  börjat  i  stor  utsträckning  använda  kvinnor 
i  Enskilda  Bankens  tjänst,  och  det  goda  resultatet  häraf  torde  ej 
minst  ha  bidragit  att  befästa  hans  åsikter  i  kvinnofrågan.  Och  då 
en  gång  historien  skrifves  om  kvinnans  frigörelse  i  vårt  land,  bör 
det  ej  förgätas,  att  det  föredöme,  han  gaf  genom  denna  åtgärd, 
kanske  mer  än  något  annat  bidrog  att  i  vida  kretsar  bryta  fördo* 
men  mot  en  utsträckt  användning  af  kvinnans  arbetskraft.» 


187 


A.  O.  WALLENBERG  OCH  STOCKHOLM.  -  HANS  KOM. 
MUNALA  VERKSAMHET  OCH  UPPFATTNING  OM  STA. 
DENS  INTRESSEN.  -  STÄLLNING  OCH  INFLYTANDE 
BLAND  STADSFULLMÄKTIGE.  -  WALLENBERG  SOM 
TIDNINGSMAN.  -  HANS  FÖRBINDELSER  INOM  PUBLI. 

CITETEN. 


EDAN  den  k.  förordningen  om  kommunalstyrelse  för 
Stockholms  stad  af  den  23  maj  1862  trädt  i  kraft,  ägde 
det  första  valet  af  stadsfullmäktige  rum  i  mars  följande 
år,  och  bland  de  etthundra  män,  som  då  utsagos,  var 
äfven  A.  O.  Wallenberg.  Man  kan  väl  säga,  att  det 
förtroende,  som  härigenom  visades  honom  och  som  var  ett  erkänn 
nande  af  hans  framstående  verksamhet,  också  innebar  en  utmärkelse, 
ty  korporationens  första  uppsättning  kan  utan  öfverdrift  betecknas 
som  en  elitförsamling  af  hufvudstadens  mest  ansedda  och  bemärkta 
män  på  vidt  skilda  verkningsfält.  Där  märktes  sålunda  förre  öfver» 
ståthållaren  grefve  J.  Essen  Hamilton,  statsrådet  K.  J.  Berg,  justitie» 
råden  V.  Cramér  och  C.  A.  Lindhagen,  Stockholms  justitie*  och 
handelsborgmästare  J.  F.  Eklund  och  L.  A.  Weser,  professorerna 
i^GNus  Huss,  Hj.  Abelin,  g.  von  Duben  och  P.  H.  Malmsten, 
generalkonsulerna  C.  Benedicks  och  H.  Davidson,  fabriksidkarna 
Jean  Bolinder  och  Holdo  Stråle,  grosshandlarna  S.  Godenius, 
Fr.  Schartau,  J.  G.  Schwan  och  J.  Bäckström,  generalerna  grefve 
Sv.  Lagerberg  och  J.  A.  Hazelius,  Lars  Johan  Hierta  och  August 
Blanche  m.  fl.  A.  O.  Wallenberg  synes  från  första  början  ha  funnit 
sig  väl  till  rätta  i  den  illustra  församlingen,  där  han  också  behöll 
sin  plats  så  länge  han  lefde  och  där  han  erhöll  många  vittnesbörd 
om  uppskattning  af  sitt  arbete  och  nit  för  hufvudstadens  ekono* 
miska,  sociala  och  kulturella  utveckling.  Sålunda  valdes  han  redan 
år  1865  till  ledamot  af  beredningsutskottet  och  verkade  som  sådan 


188 


till  1877,  hvarpå  ett  intermezzo  följde  till  1881,  då  han  återvaldes 
och  sedan  stannade  till  sin  död;  år  1870  blef  han  medlem  af  den 
är  1866  inrättade  handels*  och  sjöfartsnämnden,  där  han  samtidigt 
utsågs  till  ordförande  och  likaledes  verkade  till  sitt  frånfälle,  och 
1875  valdes  han  efter  statsrådet  Lagerstråle  till  stadsfullmäktiges 
vice  ordförande  och  fungerade  på  denna  post,  liksom  äfven  i  be* 
redningsutskottet,  i  två  år.  Om  hans  anseende  hos  stadsfullmäktige 
vittnar  ju  äfven  förtroendet  att  i  Första  kammaren  representera  Stock* 
holm,  hvilket  trots  de  ej  oväsentliga  förändringarna  i  fullmäktiges 
sammansättning  förnyades  två  gånger  och  sålunda  beredde  A.  O.Wal* 
lenberg  plats  i  vårt  öfverhus  alltifrån  1867  till  hans  bortgång,  eller 
i  nära  två  decennier.  Under  denna  långa  tid  deltog  han  träget  ej 
blott  i  arbetena  i  de  förberedande  utskott  och  nämnder,  af  hvilka 
han  var  ledamot,  utan  äfven  i  debatterna.  Däremot  finner  man,  att 
han  inom  kommunalrepresentationen  var  en  vida  mindre  flitig  motio* 
när  än  inom  riksdagen,  och  anledningen  härtill  torde,  oafsedt  den 
omständigheten  att  han  inom  den  förra  hade  ett  mer  begränsadt 
eller  mindre  vidsträckt  fält  för  sin  verksamhetslust  än  inom  den 
senare,  få  sökas  däri  att  han  i  alla  viktigare  frågor  slöt  sig  till  C. 
A.  Lindhagen,  hvars  kommunalpolitik  han  gillade  och  understödde. 
Under  hela  sin  stadsfullmäktigetid  väckte  sålunda  A.  O.Wallenberg 
endast  ett  fåtal  eller,  närmare  angifvet,  blott  sex  motioner. 

Stadsfullmäktiges  första  sammanträde  ägde  rum  den  20  april  1865 
och  öppnades  af  korporationens  själfskrifne  ordförande,  öfverståt* 
hållaren  friherre  Bildt.  I  sitt  öppnings*  och  hälsningstal  framhöll 
denne  stundens  betydelse,  som  han  var  öfvertygad  om  att  alla  de 
närvarande  äfven  kände.  Den  nya  kommunalrepresentationen  hade 
ett  vidsträckt  fält  för  sin  verksamhet,  ty  på  alla  områden  förspordes 
lif  och  utveckling.  Stadens  drätsel  befunne  sig  i  ett  blomstrande 
tillstånd,  som  kunde  ytterligare  förkofras  genom  ett  intensivt  och 
samvetsgrant  arbete.  Till  sist  lyckönskade  talaren  stadsfullmäktige 
till  det  förtroende,  de  erhållit,  och  hufvudstaden  till  det  val  den 
gjort  af  skickliga  och  bepröfvade  män. 

De  maktpåliggande  arbetena  kunde  sålunda  under  lofvande  aua 
spicier  begynna,  och  bland  de  många  och  viktiga  frågor,  som  från 
början  togo  stadsfullmäktiges  uppmärksamhet  i  anspråk,  må  i  främsta 
rummet  nämnas  den  nya  och  storslagna  stadsplanen,  hvilken  också 
efter  hand,  fast  under  mycken  tvekan  och  strid,  antog  bestämda 
former.     Det    var    hufvudsakligen    C.  A.   Lindhagen,   som  var  den 

13» 

189 


initiativtagande  och  drifvande  kraften  vid  genomförandet  af  de  med 
planen  förbundna  förändringarna  och  nyanläggningarna,  hvilka  först 
gällde  Nybrovikens  delvisa  utfyllande,  Värtahamnen,  de  ståtliga  espla* 
naderna  pä  ännu  obebyggda  områden  af  Norrmalm  och  Ladugårds* 
landet  o.  s.  v.  samt  därefter  omregleringen  af  Södermalm  med  om» 
läggningarna  af  Saltsjö;»  och  Mälarstränderna  m.  m.  A.  O.Wallenberg 
deltog  ej  ofta  i  diskussionen  om  dessa  ärenden,  men  att  han  följde 
dem  med  intresse  och  äfven  emellanåt  ingrep  i  deras  afgörande, 
därom  träffas  flera  vittnesbörd.  Sålunda  skänkte  han  förslaget  om 
Vartahamnens  anläggning  sitt  stöd,  och  för  Stockholms  stads  del* 
tagande  i  Västerås — Bergslagsbanans  tillkomst  och  anläggning  motio* 
nerade  han  om  beviljandet  af  ett  låneunderstöd  af  en  och  en  half 
miljon  kronor,  hvilket  ock  af  stadsfullmäktige  bifölls.  Det  var  på 
A.  O.  Wallenbergs  initiativ,  som  stadsfullmäktige  beslöto  inköpa  vissa 
områden  af  de  vidsträckta  Rörstrandstomterna,  hvarigenom  visserli* 
gen  i  första  hand  Rörstrandsbolaget  gjorde  en  god  affär,  men  äfven, 
såsom  sedermera  visat  sig,  Stockholms  stad  vann  ökade  möjligheter 
för  den  s.  k.  Vasastadens  anläggning  och  utvidgning. 

I  viss  mån  till  samma  intressesfär  som  nyss  berörda  angelägenheter 
hörde  frågan  om  Skeppsholmens  och  närbelägna  strandområdens  på 
Djurgården  öfverlåtande  åt  eller  förvärfvande  af  Stockholms  stad. 
Såsom  här  ofvan  omtalats,  väckte  A.  O.Wallenberg  motion  härom  i 
riksdagen,  och  fastän  förslaget,  liksom  hans  ofta  återkommande  fram* 
ställningar  om  Baggensstäkets  upprensning,  väl  afsåg  att  gagna  hela 
rikets  handel  och  sjöfart,  äfvensom  tillgodose  viktiga  försvarsintressen, 
var  det  dock  hufvudstadens  merkantila  förkofran  samt  utvidgningen 
och  förbättrandet  af  dess  hamnförhållanden,  som  mest  lågo  motio* 
nären  om  hjärtat.  Att  han  därvid  äfven  tog  hänsyn  till  skönhets* 
krafven,  synes  framgå  af  uttalandet  i  motiveringen  om  de  på  Skepps* 
holmen  och  Djurgårdsstranden  tillämnade  magasinsbyggnadernas  dock 
skäligen  tvifvelaktiga  prydlighet,  men  man  får  i  det  hela  den  upp* 
fattningen,  att  för  A.  O.Wallenberg  de  praktiska  och  ekonomiska  syn* 
punkterna  såväl  i  denna  som  andra  frågor  voro  hufvudsaken.  Däri 
stod  han  för  öfrigt  ingalunda  ensam,  och  erinras  må,  att  de  este* 
tiska  fordringar  och  hänsyn,  som  i  våra  dagar  börjat  göra  sig  gäl* 
lande  vid  Stockholms  omdanande,  på  1860— 70*talen,  ja  långt  senare, 
voro  okända  eller  obeaktade.  I  detta  sammanhang  må  likväl  näm* 
nas,  att  åtminstone  en  af  A.  O.  Wallenbergs  motioner  hos  stads* 
fullmäktige  direkt  ville  främja  ett  skönhetsintresse.     År  1863  fram= 

190 


lade  han  nämligen  motion  om  skyndsamt  nedtagande  af  en  miss* 
prydande  läktare  i  Strömparterren. 

Bland  hans  öfriga  motioner  är  det  egentligen  endast  en,  som  var 
eller  ännu  är  af  något  större  intresse,  nämligen  hans  med  framgång 
krönta  förslag  år  1867,  att  stadsfullmäktige  skulle  hos  K.  M:t 
anhålla  om  ett  statsanslag  å  10,000  kr.  till  hållande  af  vetenskapliga 
föreläsningar  i  Stockholm  under  de  två  närmaste  åren,  mot  villkor 
att  kommunen  bekostade  lokal  och  belysning.  Motionen  föranled* 
des  närmast  af  det  vid  denna  tid  framträdande  önskemålet  om  upp* 
rättandet  af  en  högskola  eller  ett  eget  universitet  i  hufvudstaden. 
Början  härtill  hade  gjorts  redan  år  1863  med  de  af  professor  Axel 
Key  och  bibliotekarien  Harald Wieselgren  anordnade  offentliga  före* 
läsningarna.  Dessa  kommo  följande  år  under  öfverinseende  af  rege* 
ringen,  som  uppdrog  åt  öfverståthållaren  samt  Svenska  akademiens, 
Vetenskapsakademiens  och  Vitterhets*,  Historie*  och  Antikvitets* 
akademiens  sekreterare,  herrar  friherre  B.  von  BESKO^x^,  professor 
P.  F.  Wahlberg  och  riksantikvarien  B.  E.  Hildebrand,  att  hand* 
hafva  ledningen.  När  så  fråga  uppstod  om  att  hugfästa  minnet  af 
den  genomförda  representationsreformen,  bildades  den  s.  k.  decem* 
berfonden  med  syfte  att  upprätta  en  högre  bildningsanstalt  i  huf* 
vudstaden,  och  de  insamlade  medlen  öfverlämnades  till  drätsel* 
nämnden  för  att  under  stadsfullmäktiges  kontroll  vårdas  och  för* 
räntas.  För  sakens  ytterligare  främjande  väckte  därpå  A.  O.  Wallenberg 
sitt  ofvannämnda  förslag,  som  bifölls  af  stadsfullmäktige  och  för* 
anledde  K.  M:t  att  vid  1868  års  riksdag  framlägga  en  k.  proposition. 
Denna  vann  emellertid  ej  riksdagens  bifall,  men  följande  år  bildades 
Stockholms  högskoleförening,  som  under  Lindhagens  ledning  lyc* 
kades  om  än  långsamt  förverkliga  frågans  lösning,  och  den  Wallen» 
bergska  motionen  kan  alltså  betecknas  som  en  härtill  åtminstone 
bidragande  eller  förberedande  åtgärd. 

Om  A.  O.  Wallenbergs  namn  sålunda  ej  särdeles  ofta  träffas  bland 
stadsfullmäktiges  motionärer,  så  är  därmed  ingalunda  sagdt,  att  han 
intog  en  obemärkt  ställning  eller  ej  spelade  någon  inflytelserik  roll 
inom  kommunalrepresentationen.  Utom  protokollen  bevaras  tvärtom 
många  vittnesbörd  om  motsatsen,  skildrade  i  de  samtida  tidningarna 
och  särskildt  i  redogörelserna  för  valen  såväl  för  stadsfullmäktiges  egen 
komplettering  som  till  riksdagsmän  för  Stockholms  stad.  Flera  af 
A.  O.  Wallenbergs  biografer  omtala  också  hans  ingripande  i  valen 
och    på    valmötena,    och  om  hans  inflytande  på  de  förra  och  upp» 

191 


trädande  vid  dessa  får  man  en  ganska  målande  föreställning  i  föl» 
jande  uttalande  af  en  bland  dessa  biografer,  nämligen  E.  Svensén: 
»Allt  ifrån  begynnelsen  ledamot  af  Stockholms  stadsfullmäktige, 
fann  Wallenberg  äfven  på  det  kommunala  området  ett  rikt  och 
tacksamt  fält  för  sin  aldrig  hvilande  verksamhet.  Stadsfullmäktige 
insatte  honom  tre  gånger  i  Första  kammaren;  och  allt  sedan  det 
nya  riksdagsskickets  början  har  intet  riksdagsval  föregått  för  Stock* 
holms  stad,  vare  sig  till  Första  eller  Andra  kammaren,  utan  att  han 
varit  med  bland  de  främsta  och  agiterat.  En  tid,  då  högerns  makt 
stod  på  sin  höjdpunkt,  tycktes  han  nästan  äga  privilegium  på  att 
oktrojcra  riksdagsmän  för  hufvudstaden.  Detta  sågs  ej  med  blida 
ögon  af  de  liberala  valmännen,  och  än  mindre  af  dem  som  stodo 
under  strecket  och  som  en  gång  för  alla  fått  klart  för  sig,  att 
Wallenberg  var  den  förklarade  representanten  för  det  arbetsfientliga 
storkapitalet.  Därför  möttes  han  ofta  på  valmötena  med  hyssjnin* 
gar,  och  det  var  vid  ett  dylikt  tillfälle,  som  han  med  sin  vanliga 
torra  sjömanshumor  förklarade,  att  'den,  som  trotsat  tusen  stormar 
på  hafvet,  känner  sig  icke  störd  af  ett  sakta  sus  från  en  ärad  för* 
samling'.» 

I  intimt  samband  med  A.  O.  Wallenbergs  politiska  och  ekono* 
miska  verksamhet  stodo  hans  förbindelser  med  tidningspressen  och 
hans  eget  arbete  i  dennas  tjänst.  Den  nyss  åberopade  minnesteck* 
naren  säger,  att  pressen  var  ett  maktmedel,  som  A.  0.\X  allenberg  för* 
stod  att  till  dess  fulla  värde  uppskatta  och  till  dess  fulla  utsträckning 
begagna  sig  af,  och  studiet  af  hans  märkliga  lefnadssaga  bekräftar 
det  träffande  i  denna  utsago.  I  själfva  verket  torde  det  ej  hafva 
funnits  vare  sig  bland  hans  samtida  eller  förr  eller  senare  någon 
icke  tidningsman  af  facket,  som  utvecklat  en  så  flitig  och  mång* 
sidig  journalistisk  verksamhet  som  A.  O.  Wallenberg.  De  artiklar, 
som  flöto  ur  hans  penna,  voro  nämligen  otaliga,  och  fastän  han 
naturligen  oftast  och  helst  skref  i  ekonomiska  och  politiska  ämnen, 
famnade  hans  intresse  äfven  tilldragelser  och  spörsmål  på  andra 
områden.  Man  finner  sålunda,  hur  han  skref  ledande  artiklar  i 
angelägenheter,  som  ej  tillhörde  hans  verkningsfält  vare  sig  som 
politiker  eller  bankman,  hur  han  ännu  så  sent  som  på  18S04alet 
förde  en  rätt  skarp  polemik  med  Aftonbladet  angående  Linnéstoden, 
vid  hvars  tillkomst  och  slutgiltiga  förverkligande  han  emellertid 
hade    kraftigt    bidragit,  men  hvari  hans  åtgärder  i  nämnda  tidning 

192 


voro  föremål  för  bittert  och  oberättigadt  klander,  och  hur  han  i 
tidningen  Figaro,  med  hvilken  han  under  några  år  hade  lifliga  för* 
bindelser,  bidrog  ej  blott  med  de  flesta  riksdagsredogörelsema  utan 
äfven  i  »rakknifsafdelningen»  med  en  mängd  smärre,  ofta  person* 
ligt  hållna  och  sarkastiska  meddelanden  o.  s.  v.  Det  är  uppenbart, 
att  han  hade  en  alldeles  särskild  läggning  eller  fallenhet  för  jour* 
nalistens  värf,  om  han  än  stundom  röjde  stor  benägenhet  att  utdraga 
sina  artiklars  bredd  och  därigenom  minska  deras  njutbarhet.  På  de 
områden,  där  han  ägde  fackmannens  erfarenhet  och  insikter,  var 
hans  författarskap  både  af  stort  värde  och  mycket  uppmärksamm.adt, 
och  den  serie  artiklar  han  under  flera  år  skref  i  Aftonbladet  under 
rubriken  »Ekonomiskt»  skattades  sålunda  högt  både  för  sin  sak* 
rikhet  och  för  de  många  nya  idéer  och  uppslag  de  ofta  innehöllo.^ 
Såsom  vittnesbörd  härom  må  anföras  följande  utdrag  ur  ett  bref  i 
november  1866,  då  adressaten  återkommit  från  en  längre  vistelse 
utomlands,  från  statsrådet  C.  J.  Malmsten,  hvilken  visserligen  var 
A.  O.  Wallenbergs  personlige  vän,  men  ej  kan  misstänkas  för  att 
hafva  skattat  åt  begäret  att  smickra:  »Välkommen  tillbaka  från  din 
långresa,  uthvilad  och  föryngrad,  för  att  med  stärkta  krafter  och 
friskt  mod  åter  deltaga  i  dagens  strider!  Med  stort  nöje  har  jag 
återfunnit  den  förträffliga  'ekonomiska'  pennan  i  Aftonbladet.  Den 
är  väl  behöflig  för  att  reda  och  upplysa  i  dessa  tider,  då  man  ifrån 
vissa  håll  tyckes  hafva  gjort  till  sin  uppgift,  att  i  en  mängd  eko* 
nomiska  frågor  förvirra  begreppen  och  bringa  i  misskredit  —  själfva 
sunda  förnuftet.» 

Om  A.  O.  Wallenberg  sålunda  då  och  då  erhöll  erkännande  för 
sin  publicistiska  verksamhet,  liksom  han  utan  tvifvel  af  densamma 
själf  erfor  både  tillfredsställelse  och  förströelse,  så  beredde  den 
honom  dock  ofta  såväl  missräkningar  som  obehag.  Härpå  må  an* 
föras  några  exempel  i  samband  med  efterföljande  erinringar  om 
det  allmänna  eller  yttre  förloppet  af  hans  journalistiska  bana. 

I  det  föregående  har  omtalats  huru  denna,  oafsedt  tillfälliga 
bidrag  i  Aftonbladet,  tog  sin  början  med  startandet  af  tidningen 
Bore.  I  det  förut  omnämnda  den  17  december  1S4S  utgifna  prof* 
numret  meddelades,  att  tidningen  utgafs  »af  några  unga  män  utan 
namn  i  den  publicistiska  och  litterära  världen»,  och  beträffande 
programmet  yttrades,  att  man  ville  vinnlägga  sig  om  att  i  polemiken 
iakttaga  mer  hofsamhet,  än  det  på  den  tiden  inom  pressen  var  van» 

*  Jämför  sid.  107  o.  följ. 

193 


ligt,  och  därmed  syftades  särskildt  på  Aftonbladet.  Studiet  af  Bores 
tre  årgångar  —  tidningen  upphörde  nämligen  den  28  november 
1851  -  -  skänker  också  det  intrycket  att  man  i  allmänhet  lyckades 
framgångsrikt  upprätthålla  denna  föresats.  Anledningen  till  att  tidnin* 
gen  det  oaktadt  och  trots  dess  ofta  både  mångsidiga  och  värdefulla 
innehåll  fick  så  kort  lifslängd  var  den,  att  ett  par  af  dess  grundare, 
nämligen  Lallerstedt  och  Lilljeborg,  blefvo  delägare  i  Aftonbladet 
och  att  Bore,  sedan  tidningen  den  27  december  1850  förändrats  till 
daglig,  icke  bar  sig.  I  samband  med  dess  upphörande  öfvcrgick 
äfven  Bores  fasta  redaktionspersonal,  A.  Sohlman,  C.  Lilljeborg 
och  C.  Ekgren,  till  Aftonbladet,  och  det  var  också  där,  som 
A.  O.  Wallcnberg  under  1860#talet  fann  fältet  för  fortsättningen 
af  sin  publicistiska  verksamhet  och  gjorde  denna  särskildt  be* 
märkt. 

Det  var  nämligen,  såsom  redan  är  sagdt,  i  Aftonbladet  som  A.  O. 
Wallenberg  skref  sina  mycket  uppmärksammade  ekonomiska  artiklar, 
men  han  bidrog  med  artiklar  äfven  på  andra  områden.  Det  vid* 
sträckta  utrymme,  han  därför  gjorde  anspråk  på,  uppgifves  ha  varit 
anledningen  till  att  samarbetet  med  tidningens  hufvudredaktör  August 
Sohlman  emellanåt  föranledde  meningsskiljaktigheter  och  hotade  att 
brista,  men  den  egentliga  orsaken  till  att  detsamma  slutligen  också 
brast  och  föranledde  en  på  sin  tid  rätt  uppseendeväckande  brytning, 
var  nog  den,  att  A.  O.  Wallenberg,  hvilken  var  delägare  i  tidningen, 
ville  utöfva  en  ledande  ställning  inom  redaktionen.  Att  brytningen 
emellertid  ej  hade  den  skarpa  och  ovänliga  form,  som  stundom  upp* 
gifvits,  utan  skedde  i  all  vänlighet,  framgår  af  följande  bref  från 
Sohlman,  dateradt  den  10  december  1868  och  af  intresse  äfven 
såsom  belysande  det  värde,  afsändaren  satt  på  A.  O.  Wallenbergs 
medarbetarskap: 

H.  Herr  A.  O.  Wallenberg! 
Då  Ni  uti  Eder  skrifvelse  af  den  3  dennes  meddelat  mig,  att  Ni  till  följd  af  en 
ny  tidnings  uppsättande  icke  mera  kommer  att  lemna  bidrag  till  Aftonbladet  och 
då  den  nya  tidningen  redan  börjat  utkomma,  är  det  mig  en  kär  pligt  att  uttala 
min  hjertliga  tacksägelse  för  godt  samarbete  under  tre  års  tid  samt  för  all  der; 
under  visad  vänlighet,  samt  att  derjemte  uttrycka  den  förhoppningen,  att  detta 
arbete,  som  medan  det  pågått  varit  Eder  kärt,  måtte  hos  Eder  qvarlemnat  ett 
icke  oangenämt  minne.  Då  vi  sednast  talades  vid,  yttrade  Ni,  att  huru  de  ifråga* 
varande  tidningsförhållandena  än  måtte  gestalta  sig,  ville  Ni  i  alla  händelser  per* 
sonligen  hysa  välvilja  för  mig  och  bevara  ett  vänskapligt  förhållande.  Jag  vågar 
taga  fasta  derpå,  ty  jag  tror,  att  då  Ni  säger  någonting  sådant,  så  är  det  icke  en 

194 


höflighetens  fras,  utan  fullt  och  allvarligt  menadt.    Under  uttalande  af  mitt  hjertliga 
och  uppriktiga  tack  äfven  härför,  tecknar  jag  vänskaps^  och  högaktningsfullt 

AUG.    SOHLMAN.» 

Den  nya  tidning,  som  Sohlman  syftade  på  i  denna  skrifvelse,  var 
Stockholms=Posten,  hvilken  A.  O.  Wallenberg  i  förening  med  C.  F. 
Bergstedt,  c.  Fr.  W^ern,  O.  Dickson  m.  fl.  uppsatte  på  hösten  1868 
och  hvars  första  nummer  utgafs  den  7  december  s.  å.  Till  redaktör  lär 
först  ha  varit  påtänkt  Hans  Forssell,  men  denne  blef  med  anledning 
af  J.  W.  Ambergs  sjukdom  medlem  af  och  sekreterare  i  myntkom* 
mitten  och  kunde  ej  åtaga  sig  värfvet,  och  utsågs  i  stället  C.  H. 
Rydberg,  då  medarbetare  i  Post*  och  Inrikestidningar.  Han  fungerade 
som  redaktör  till  och  med  1869  års  slut,  men  efterträddes  då  af 
fil.  dr  F.  Åkerberg,  hvilken  förestod  redaktionen  så  länge  tidningen 
ägde  bestånd  eller  till  och  med  den  31  december  1870.  Den  egentliga 
redaktionella  ledningen  sköttes  emellertid  af  Wallenberg  och  Berg* 
stedt,  som  också  voro  tidningens  hufvuddelägare. 

Enligt  anmälan  i  första  rummet  skulle  Stockholms*Posten  vara 
ett  organ  »för  frisinnad  och  själfständig  behandling  af  offentliga 
angelägenheter»,  och  i  den  politiskt  ledande  artikeln  lästes  efter 
några  förhoppningar  om  representationsförändringens  och  tvåkammar* 
systemets  välsignelsebringande  verkningar  följande  uttalande:  »Vi 
känna  hos  oss  inga  andra  syften  än  det  allmänna  bästa  och  göra 
inga  anspråk  på  någon  af  de  partibenämningar,  hvarmed  man  på 
vissa  håll  inom  pressen  —  barnsligt  nog,  som  det  förefaller  oss  — 
äflas  att  utgjuta  och  förhärliga  sin  lilla  liberalism.»  Tidningens 
ekonomiska  program  var  skrifvet  af  A.  O.  Wallenberg  och  innehöll  föl* 
jande:  »De  ekonomiska  frågornas  skärskådande  är  af  stor  vikt.  Man 
inhämtar  däraf  kunskapen  om  hvad  man  har  och  hvad  man  icke 
har  samt  huru  man  skall  ernå  det  man  saknar.  Nödvändigheten  af 
att  ägna  de  ekonomiska  frågorna  uppmärksamhet  kommer  sig  närmast 
däraf,  att  vi  lefva  under  förhållanden,  som  göra  de  materiella  bevisen 
oafvisliga.  De  skönaste  idéer  äro  blott  vackra  tankar  till  dess  de 
iklädas  materiell  form.  Materiell  själfständighet  är  endast  en  såp* 
bubbla,  om  man  ej  använder  stora  krafter  för  att  betrygga  nationens 
ekonomiska  välstånd.  Den  svenska  sången:  Triskt  mod,  I  gossar 
blål'  kan  på  ett  förträffligt  sätt  lifva  sinnena,  men  blir  ändå  icke 
tillfyllestgörande,  om  man  till  det  materiella  försvaret  har  tomma 
arsenaler,  klen  krigskassa  och  utarmade  skattdragande.  Se  på  stater 
med  usla  finanser:  ruinerande  räntor,  ingen  säkerhet  för  den  enskilda 

195 


egendomen;  utpressning  nedåt,  korruption  uppåt,  beroende  utåt.» 
Tidningen,  som  till  en  början  blott  utkom  två  gånger  i  veckan,  men 
från  och  med  ingången  af  1870  dagligen,  gjorde  nog  sitt  bästa  för  att  i 
sin  verksamhet  följa  de  sålunda  angifna  riktlinjerna,  och  särskildt 
var  A.O.Wallenberg  en  mycket  flitig  medarbetare  inom  de  ekonomiska 
och  politiska  facken.  Men  då  tidningens  nyhets*  och  annonsafdel* 
ningar  voro  mycket  magra  och  förströelseläsning  blott  sällan  före* 
kom  i  dess  spalter,  saknade  företaget  förutsättningarna  för  att  vinna 
större  spridning  och  ekonomiskt  bära  sig.  Med  1870  års  utgång 
upphörde  också  Stockholms^Posten,  efter  att  ha  vållat  sina  utgifvare 
och  bland  dem  i  främsta  rummet  A.  O.Wallenberg  en  förlust  af  om» 
kring  80,000  kr,  I  tidningens  sista  nummer,  den  31  december  1870, 
finnes  en  tre  spalter  lång  ledare  af  A.  O.Wallenberg,  som  där  riktade 
några  afskedsord  till  publiken  och  försvarade  sig  mot  de  beskyll* 
ningar  för  byråkrati  och  plutokrati,  som  under  den  stundom  mycket 
häftiga  polemiken  med  andra  tidningar  och  särskildt  Nya  Dagligt  Alle» 
hända  kommit  Stockholms*Posten  till  del:  »Vi  hafva  anslutit  oss  till  nä* 
ringsfrihet,  det  fria  utbytet,  det  fria  aftalet,  det  lilla  kapitalets  betryg* 
gande — det  stora  kapitalet  har  alltid  vetat  betrygga  sig  själf — lättnader 
i  allmänna  rörelsen,  kommunalanstalterna  och  sjöfarten.  Ingenstädes 
hafva  vi  förordat  åtgärder  för  den  kapitalstarke.  På  lagstiftningens 
område  hafva  vi  medverkat  att  afskaffa  fängelsestraff  för  den  skuld* 
satte  och  bokfordringars  bevisningskraft  gent  emot  dem,  som  icke 
kunna  föra  bok,  på  samma  gång  som  vi  arbetat  för  förbud  mot 
den  fattiges  totala  utarmande  genom  kreditmissbruk.  Om  allt  detta 
betecknar  penningvälde,  representera  vi  i  sanning  gärna  detsamma. 
Vi  hafva  icke  haft  att  glädja  oss  åt  en  större  allmänhets  gunst, 
men  vi  hafva  ej  heller  sökt  densamma  till  hvad  pris  som  helst.  Om 
emellertid  någon  af  våra  läsare  skulle  komma  att  sakna  oss,  skulle 
det  skänka  oss  mycken  hugnad.  Om  vi  ej  rönt  framgångens  fröjder, 
hafva  vi  dock  njutit  arbetets  tillfredsställelse.» 

Sedan  Stockholms*Posten  upphört,  blef  Dagens  Nyheter  den  tid* 
ning,  där  A.  O.Wallenberg  företrädesvis  medarbetade  och  där  han  un* 
en  lång  följd  af  år  skref  artiklar  i  ekonomiska  frågor  och  angelä* 
genheter,  men  i  slutet  af  lS70*talet  trädde  han  äfven  i  förbindelse 
med  den  då  af  Hugo  Nisbeth  grundade  tidningen  Figaro.  Denna 
hade  från  början  väckt  stort  uppseende  och  vunnit  stark  spridning 
och  skulle  antagligen  haft  en  lysande  ekonomisk  framtid,  om  redak* 
tören  med  omdöme  och  klokhet  begagnat  framgången  och  rätt  fattat 

196 


sin  ställning.  Men  Nisbeth  var  en  hållningslös  personlighet,  hvars 
förnämsta  styrka  låg  i  att  uppfånga  dagsopinionen  och  att  skildra 
mer  eller  mindre  sensationella  tilldragelser  i  pigga  och  lättlästa,  ej 
sällan  mycket  personligt  hållna  meddelanden.  Värdet  af  en  sådan 
ackvisition  under  en  period  af  korsande  rykten  och  en  uppjagad  och 
orolig  opinion  insågs  snart  af  A.  O.  Wallenberg,  och  ett  samarbete 
mellan  dem  började,  hvilket  dock  hufvudsakligen  inskränkte  sig  till 
kortare  reklamer  eller  pikanta  utfall  bakom  kulisserna.  A.  O.Wallen* 
berg  torde  aldrig  hafva  betraktat  den  fiffige  barberaren  såsom  något 
groft  artilleri  till  skydd  för  sin  ställning,  men  det  var  ju  alltid  en  fördel 
att  hafva  hans  rakknif  riktad  på  motståndarna.  A.  O.Wallenberg  kan 
emellertid  härvid  icke  frikännas  från  en  viss  oförsiktighet.  Det  gick  till 
en  tid,  men  Nisbeth,  som  förde  ett  kostsamt  bohemlif,  behöfde 
ständigt  och  mycket  penningar,  det  blef  s.  k.  handlån,  förskott, 
förskrifning  på  kommande  prenumerationsmedel  och  slutligen  rätte* 
gång  med  förlikning,  hvarvid  å  ena  sidan  utarbetades  en  räkning 
på  intagna  ströbitar  enligt  annonspris  och  å  andra  sidan  uppvisades 
huru  saldot  mellan  inkomst  och  uttag  snarare  utföUe  till  skuld  för 
Nisbeth  än  till  något  hans  tillgodohafvande.  Saken  var  i  sig  själf 
en  bagatell,  men  obehaglig  för  A.  O.Wallenberg,  då  Nisbeth  naturligt* 
vis  icke  underlät  att  framställa  sin  sak  såsom  den  intelligente  tidnings* 
skrifvarens  gent  emot  den  mäktige  bankmannen  med  den  pikanta 
bakgrunden  af  en  hälft  afslöjad  anonymitet. 

Under  tiden  1879 — 82  använde  A.  O.Wallenberg  understundom  äf* 
ven  Svenska  Tidningar,  ett  veckoblad,  som  hade  stor  spridning  i  lands* 
orten  bland  småfolket  och  andra  på  grund  af  sitt  ytterst  billiga 
prenumerationspris,  sitt  utvecklade  kommissionärssystem  samt  åtskil* 
liga  extra  lockelser  och  som  utdelades  gratis  på  alla  offentliga  stal* 
len  i  Stockholm.  Där  skref  A.  O.Wallenberg  mest  i  bankfrågor  och 
afhandlade  särskildt  spörsmålet,  huruvida  insättare  eller  aktieägare 
i  banker  böra  företrädesvis  genom  lag  skyddas. 

Då  Figaro  var  i  nedgående,  började  en  annan  stockholmsk  vecko* 
tidning.  Vikingen,  1883 — 85  genom  sitt  politiska  uppträdande  mot 
Posscska  ministären  och  landtmannapartiet  taga  en  viss  fart.  Hvem 
som  först  sökte  den  andre,  A.  O.Wallenberg  eller  Vikingens  redaktör,  är 
ovisst,  men  här  upprepades  det  under  A.  OWallenbergs  publicistiska 
verksamhet  icke  ovanliga  fenomenet,  att  en  tidningsutgifvare  klap* 
pade  på  bankmannens  börs  och,  då  dylika  transaktioner  icke  läto 
hänföra  sig  till  bankpapper,  emottog  handlån  mot  vanlig  revers  på 

197 


tusentals  kronor.  A.  O.  Wallenbcrg  var  storslagen,  då  han  ansåg  sig 
kunna  draga  någon  nytta  af  publicister,  ehuru  han  dädaneftcr  undvek 
att  blanda  sig  i  tidningsbolag;  han  var  van  att  betala  i  stället  för  mot* 
satsen,  då  han  hade  sin  hand  med  i  pressen,  och  då  den  s.  k.  revor* 
sen  var  ställd  på  fri  uppsägning,  hade  lian  ju  garanti  för  att  icke 
blifva    lämnad    ur    räkningen. 

Under  de  två  sista  åren  af  sitt  lif  hade  A.  O.  \V  allenbcrg  Göte* 
borgs»Posten  till  förmedlare  af  sin  publicistiska  verksamhet.  Han 
skref  där  ett  flertal  utredande  uppsatser  i  ekonomiska  ämnen,  före* 
trädesvis  afhandlande  den  organisation,  han  ansåg  böra  gifvas  åt 
Riksbanken  för  att  sätta  denna  i  stånd  att  fullt  motsvara  en  stats* 
och  centralbanks  bestämmelse. 


198 


TOLFTE 


KAPITLET 


BIOGRAFISKT   EFTER    1855.  -  I   FAMILJEKRETSEN.  - 

UMGÄNGE  OCH  VÄNNER.  -  REPRESENTATION,  SOM- 

MAR  VISTELSER  OCH  RESOR.  -  UTLÄNDSKA  PERSON» 

LIGA  FÖRBINDELSER. 


F  de  redogörelser,  som  i  de  föregående  kapitlen  läm« 
näts  om  A,  O.  Wallenbergs  verksamhet  såsom  bank* 
man,  riksdagsman  o.  s.  v.,  har  framgått,  att  han  i 
allmänhet  hade  lyckan  med  sig  och  att  hans  rastlöst 
verksamma  lif,  hur  rikt  det  än  var  på  strider  och  svå* 
righeter,  väl  beredde  honom  åtskilliga  missräkningar,  men  knappast 
några  allvarliga  motgångar.  Samma  lycka  rönte  han,  och  i  ännu 
högre  grad,  som  privatman  och  i  sitt  enskilda  lif.  För  granskaren 
af  detta  och  af  de  minnen  och  meddelanden,  som  finnas  bevarade 
därom,  framträder  han  också  som  en  vänsäll  man,  en  harmoniskt 
utvecklad  personlighet,  hvilken  ingalunda  var  främmande  för  hjärtats 
förpliktelser  och  i  sätt  och  uppträdande  ofta  ådagalade  en  rättfram 
och  fryntlig  älskvärdhet.  Helt  säkert  ägde  han  härför  många  na* 
turliga  förutsättningar,  men  äfven  hans  karaktärsutveckling  var  nog 
resultatet  af  träget  arbete  och  aktgifvande  på  sig  själf,  och  helt  visst 
har  C.  F.  Bergstedt,  den  af  hans  biografer,  som  säkerligen  bäst 
kände  honom,  träffat  den  härför  rätta  förklaringen  i  följande  karak* 
täristik:  »Wallenberg  var  i  eminent  mening  a  selfmade  man,  som 
genom  strängt  och  ihärdigt  arbete  skapade  icke  blott  sitt  öde  utan, 
hvad  mer  är,  sin  personlighet.  Det  var  icke  på  lek  som  han  åratal 
igenom  af  fritt  val  lefde  den  simple  sjömannens  hårda  lif  i  skansen 
på  främmande  fartyg,  delande  hans  mödor,  endast  för  sig  själf  be* 
varande  sin  högre  odling,  sina  framtidsplaner  och  sitt  framtidshopp. 
Först  af  allt  gällde  det  att  tillkämpa  sig  ekonomiskt  oberoende, 
hålla  sig  fri  från  skulder  och  forma  sitt  verktyg  för  den  kommande 
dagens  arbete.  Detta  var  icke  alltid  så  lätt  under  handelns  och  sjö* 
fartens  betryck  i  följd  af  den  sydamerikanska  bankkrisen  kring  medlet 


199 


af  1830*talct.  lian  berättade  med  någon  stolthet,  hur  han  en  morgon 
kom  till  Boston,  där  hans  fartyg  lade  upp,  med  en  enda  dollar  i 
fickan  och  svaga  utsikter  till  ny  hyra,  ty  hundratals  matroser  lefde 
på  kredit  i  hoardinghusen,  oftcr  för  de  samvetslösa  hyresvärdarnas 
prejeri;  men  redan  samma  afton  stod  Wallenberg  med  räddad  sjö* 
kista  ocli  halfva  dollarn  i  behåll  vid  ankarspelet  på  ett  utgående 
fartyg,  hvars  kapten  bland  mängden  af  matroser  på  kajen  valde  den 
unge  svensken  för  hans  hurtiga  utseende  och  städade  skick.» 

Detta  var  en  uppfostran  så  god  som  skolrummets,  tillägger  minnes* 
tecknaren, och  A.O.\X'allcnbergerkände  äfven  villigt  dess  välgärningar. 
lian  tillskref  sjömansyrket  den  goda  fysiska  hälsa  och  andliga  friskhet, 
åt  hvilka  han  i  mannaåldern  och  ålderdomen  hade  att  glädja  sig, 
och  vänner,  som  voro  ovissa  i  valet  af  lefnadsbana  för  sina  söner, 
plägade  han  råda  att  låta  dem  bli  sjömän.  »Den  som  duger  bra 
ombord,  den  duger  också  i  land»,  brukade  han  säga,  och  själf  till* 
lämpade  han  rikligt  denna  sin  åsikt.  Ej  mindre  än  se.\  af  hans  söner 
Hngo  nämligen  under  längre  eller  kortare  tid  pröfva  sjömannens  yrke. 

A.  O.  Wallcnbergs  första  äktenskap  blef  som  förut  omtalats  ej 
långvarigt.  Den  unga  makan  bortrycktes  nämligen  af  döden  redan 
år  1855  och  jordades  å  Katarina  kyrkogård,  på  hvars  västra  del  den 
af  ett  järnstaket  omgifna  Wallenbergska  grafven  är  belägen.  I  denna  graf 
fingo  äfven  två  af  barnen,  hvilka  afledo  vid  unga  år,  nämligen  dottern 
OscAKA,  f.  1847,  d.  1863,  och  sonen  Louis  (se  nedan),  sitt  hvilorum. 
Med  anledning  af  den  förstnämndas  bcgrafning  den  29  mars  1865  skref 
August  Blanche  i  Ny  Illustrerad  Tidning  en  dödsruna,  hvarur  må 
anföras  följande:  »I  högkoret  i  Katarina  kyrka  stod  förliden  söndags* 
middag  på  katafalken  en  likkista,  öfverdragen  med  svart,  men  från 
ofvan  till  nedan  smyckad  med  buketter  af  hyacint,  'den  döende 
kraftens  hjärtblad',  såsom  skalden  kallar  denna  blomma,  och  myrten» 
kransar  lågo  där  i  öfverflöd.  Det  var  en  sextonårig  flicka,  som 
hvilade  där,  långt  innan  hon  hunnit  tröttna  vid  lifvet.  Orgeln  och 
sången  ljuda  från  läktaren,  välsignelsen  från  altaret,  kistan  bäres  ut, 
sänkes  ned  i  djupet,  och  efter  följa  alla  buketter,  alla  kransar,  med 
en  tårens  pärla  på  h varje.  Ack,  den  är  härlig  ändå  ungdomens  lik* 
begängelse.  Att  få  försvinna  med  hela  sin  lefnadsvår,  sin  största 
oskuld,  sina  oblandade  fröjder,  sina  ännu  icke  gäckade  dröm* 
mar  och  förhoppningar:  skulle  man  missunna  dig  det,  lyckliga 
Oscara!» 

Den  Wallenbergska  grafven  på  Katarina  kyrkogård  har  med  min* 

200 


net  af  de  bortgångna  familjemedlemmarna  förbundit  en  särskild  upp# 
gift  för  de  kvarlefvande  och  tid  efter  annan  komna  generationerna. 
Hvarje  nyårsdag  på  morgonen  samlas  nämligen  där  familjens  med= 
lemmar,  sedan  de  i  ottesången  hälsat  det  nya  årets  ankomst. 

Jämte  den  nyss  nämnda  dottern  Oscara  hade  A.  O.  Wallenberg 
i  sitt  första  äktenskap  tre  söner,  nämligen 

Jacob,  f.  1851,  död  såsom  sjöfarande  1872  i  Pemambuco,  där 
han  äfven  fått  sitt  hvilorum; 

Knut  Agathon,  f.  1853,  Sveriges  nuvarande  utrikesminister,  samt 

Wilhelm,  f.  1855,  d.  1910  såsom  kapten  i  K.  flottan. 

Ar  1861  ingick  han  nytt  giftermål  med  Anna  Eleonora  Char* 
LOTTA  VON  Sydow,  dotter  af  konteramiralen  Johan  Gustaf  von  Sy* 
dow  och  Eleonora  Juliana  Wiggman,  och  erhöll  med  henne  fjor* 
ton  barn,  nämligen 

sönerna : 

Gustaf,  f.  1863,  löjtnant  i  K.  flottan  (slutligen  kommendörkapten 
i  reserven),  svensk  envoyé  Japan  och  Kina; 

Marcus,  f.  1864,  underlöjtnant  i  K.  flottan,  v.  häradshöfding,  verk* 
ställande  direktör  i  Stockholms  Enskilda  Bank; 

Louis,  f.  1867.  d.  1869; 

Oscar,  f.  1872,  kapten  i  K.  flottans  reserv,  verkställande  direktör 
i  Aktiebolaget  Svenska  Tobaksmonopolet; 

Axel,  f.  1874,  ryttmästare  i  Skånska  husarregementets  reserv,  verk* 
ställande  direktör  i  Baltiska  Trävaruaktiebolaget ; 

Victor,  f.  1875,  ingenjör,  direktör  i  Aktiebolaget  H.  Schultz;  samt 

döttrarna  : 

fru  Anna  Bergenstråhle,  f.  1865; 

grefvinnan  Siri  Oxenstierna,  f.  1868; 

fru  Ingeborg  Qvarnström,  f.  1870; 

fru  Lilly  Crafoord,  f,  1873; 

friherrinnan  Alfhild  af  Ugglas,  f.  1877; 

Oscara,  f.  1878,  d.  1880; 

friherrinnan  Ruth  von  Essen,  f.  1880; 

Thyra,  f.  och  d.  1884. 

Det  var  sålunda  en  rik  välsignelse  på  barn  i  det  Wallenbergska 
hemmet,  och  denna  rikedom  utgjorde  familjefaderns  största  glädje 
och  stolthet.  »Det  var  också  vackert  att  se  honom»,  skrifver  Mar* 
cellus  i  en  minnesruna,  »med  hela  samlingen,  stora  och  små, 
presidera  vid  frukostbordet.     Det  var  en  betydande  skillnad  i  ålder 

14.     A.  o.  WilUnberg.  201 


dem  emellan,  från  skäggiga,  fullvuxna  män  till  små  tultingar,  och  då 
någon  anmärkte  den  stora  åldersskillnaden,  svarade  A.  O.  Wallenberg 
skämtsamt:  'Hos  mig  kan  minsta  barnet  aldrig  gå'.»  Han  var  varmt 
fästad  vid  dem  alla,  liksom  äfven  vid  deras  moder  och  styfmoder, 
som  var  icke  blott  hans  innerligt  afhåilna  maka  och  den  omtänk* 
samma  värdinnan  i  hans  stora  och  gästfria  hus  utan  äfven  hans  för* 
trogna  och  medarbeterska  i  allt  som  intresserade  honom.  Det  be* 
rättas  också  särskildt  bland  de  kvarlefvandc  af  Knskilda  Bankens 
personal  från  A.  O.  Wallcnbergs  tid,  huru  han  i  allmänhet  ej  lade 
svårigheter  och  obehag  på  sinnet  eller  på  grund  af  sådana  visade 
sig  nedslagen;  men  om  detta  någon  gång  hände  så  var  det  därför 
att  hans  fru  var  sjuk  eller  blott  befann  sig  mindre  väl  än  vanligt. 
När  han  sålunda  en  dag  under  den  bekymmersamma  tiden  i  slutet 
af  1870«talet  kom  upp  i  banken  med  mycket  mulen  uppsyn  och 
förtroendemannen  Lettström  frågade,  om  något  nytt  bakslag  inträffat, 
svarade  han:  »Ja,  frun  har  inte  sofvit  godt  i  natt!» 

De  ekonomiska  motgångarna  voro  till  för  att  öfvcrvinnas;  och 
dessutom  bodde  i  botten  af  hans  natur,  såsom  jag  redan  flera  gån« 
ger  antydt,  en  oförbrännelig  optimism  icke  utan  en  viss  religiös  färg* 
läggning,  men  af  det  naivt  egoistiska  slaget.  Det  var  liksom  om 
han  i  sitt  innersta  resonerade  med  vår  Herre,  eller  med  sig  själf: 
»Om  jag  nu  gör  den  eller  den  goda  gärningen,  så  bör  en  himmelsk 
rättvisa  nog  belöna  mig».  Och  i  hans  bref  kan  man  läsa  det  mel* 
lan  raderna,  i  ofta  återkommande  uttryck  sådana  som:  Om  Gud  vill, 
är  jag  hemma  då  och  då,  eller  om  Gud  vill  går  det  bra,  o.  s.  v. 
Härom  bär  äfven  hans  devis  »Oss  väl  och  ingen  illa!»  ett  tydligt 
vittnesbörd. 

Men  det  var  denna  kolartro  som  i  förening  med  hans  outtrött* 
liga  energi  hjälpte  honom  öfver  svårigheter,  där  andra  skulle  ha 
tröttnat. 

A.  O.  Wallenberg  bebodde  under  större  delen  af  1860*talet  en 
våning  vid  Beridarebansgatan  och  förra  hälften  af  följande  decen* 
nium  en  stor  våning  i  huset  n:o  66  Drottninggatan.  År  1876  in* 
köpte  han  det  vackra,  efter  ritningar  af  Scholander  uppförda  s.  k. 
Barclayska  huset  vid  Kungsträdgårdsgatan  och  inrättade  där  sitt 
gästfria  och  med  allehanda  konstverk  smyckade  hem.  På  somrarna 
bodde  familjen  dels  på  Sirishof,  det  vackra  och  vid  Djurgårds* 
brunnsviken  belägna  f.  d.  Cossva*torpet,  till  hvilket  Wallenberg  år 
1866    erhöll    besittningsrätten,  och  dels  på  den  år  1875  förvärfvade 

202 


egendomen  Malm  vik  å  Lofön.  \^d  denna  förtjusande  egendom 
blef  Wallenberg  så  fästad,  att  han  sökte  och  erhöll  tillstånd  att  i 
en  gammal  graf kulle  där  anordna  sin  familj egraf,  och  där  har  han 
äfven  själf  fått  sitt  sista  hviloläger. 

Om  förhållandena  i  det  Wallenbergska  hemmet,  den  närmaste 
umgängeskretsen  m.  m.  lämna  några  anteckningar  af  en  bland  hu« 
sets  söner  rätt  intressanta  upplysningar.  Vid  sitt  andra  giftermål 
införde  A.  O.  Wallenberg  sin  fru  i  sin  gamla  vänkrets,  den  s.  k. 
Juntan,  som  turade  om  hos  medlemmarna  hvar  8:de  eller  14:de  dag. 
Till  sällskapet  hörde  landshöfding  Stråles,  brukspatron  Stråles  på 
Rörstrand,  dåvarande  brukspatronen,  sedermera  hofmarskalken  Reu* 
tersvärd  med  fru,  justitierådet  Cramérs,  professor  Abelins,  dåva- 
rande underståthållaren,  sedan  landshöfding  de  Maré  med  fru  och 
generaldirektör  Bennichs.  Till  den  närmare  umgängeskretsen  räk* 
nades  vidare  W.  Lindbergs  på  Södra  Varfvet,  familjerna  Wikblad 
och  Arehn,  med  hvilka  A.  O.  Wallenberg  var  släkt,  pastor  prima* 
rius  Fallenius  med  fru  (bekanta  från  Linköping),  samt  en  mängd 
riksdagsmän  och  affärsmän.  Bland  gästerna  märktes  äfven  talrika 
medlemmar  af  diplomatiska  kåren,  och  flera  bland  dem  tillhörde 
det  intimare  umgänget.  Så  var  särskildt  fallet  med  franske  minis* 
tern  Fournier,  hvilken  innehade  sändebudsposten  i  Stockholm  i  åtta 
år,  och  med  hans  efterträdare  grefve  Gobineau,  med  italienske 
ministern  grefve  de  la  Tour  m.  fl.  Tidt  och  ofta  gåfvos  större  bjud* 
ningar  eller  fester.  A.  O.  Wallenberg  ansåg  sig  vara  pliktig  att  represen* 
tera,  han  var  äfven  road  däraf,  och  i  hans  vackra,  präktigt  hållna 
hem  utöfvades  vid  sådana  tillfällen  storslagen  gästfrihet.  Men  äfven 
vid  mindre  tillställningar  var  det  ej  ovanligt  att  talrika  gäster 
infunno  sig,  och  fru  Wallenberg  lät  därför  vanligen  anordna  mat 
för  tjugu  personer  mer  än  hon  visste  vara  inbjudna.  Ofta  hände 
det  att  familjefadern  tog  med  sig  hem  till  middagen  personer  från 
riksdagen  eller  bekanta  han  mötte  på  gatan. 

»Bland  årliga  fester  —  utom  familjefesterna  och  de  s.  k.  stora  not* 
varpen  —  må  nämnas  en  såsom  synnerligen  karaktäristisk  och  så< 
som  bevis  på  hur  A.  O.  Wallenberg  visste  förena  det  nyttiga  med  det 
nöjsamma»,  skrifver  Marcellus  i  sina  hågkomster  i  »Ur  nyare  tidens 
politiska  skiften».  »Detta  var  de  s.  k.  banksamkvämen.  H varje  år  på 
senare  tiden  erhöllo  Enskilda  Bankens  delägare  bjudningskort  till  en 
festlighet  hos  Wallenberg  till  någon  af  de  närmaste  dagarna  före 
bankens  bolagsstämma.  Begynnelsen  af  denna  soaré,  som  alltid  slu* 

203 


tade  med  en  splcndid  supé,  upptogs  af  uppläsning  af  och  diskussion 
om  bankstyrclsens  och  revisorernas  årsberättelser,  då  hvarje  lott* 
ägare  utan  att  behöfva  uppträda  offentligt  på  bolagsstämman  kunde 
erhålla  de  upplysningar  han  önskade.  Wallcnberg  var  då  icke  den  offi» 
cierande  bankmannen  utan  den  glade,  trefligc  värden,  som  kunde  låta 
sina  gäster  få  veta  ett  och  annat,  som  bankens  chef  kanske  icke  på  dra» 
gande  kall  och  ämbetets  vägnar  hade  funnit  sig  behöfva  redogöra  för.» 

Bland  fester  af  mer  offentliga  eller  allmänna  anledningar,  som  gåfvos 
af  A,  O.  Wallcnberg  och  som  vittna  om  den  stora  utsträckning,  hvari 
han  fattade  sina  representativa  skyldigheter,  må  nämnas  den  stora 
middag  han  gaf  för  de  norrmän  och  danskar,  hvilka  på  sommaren 
1869  kommo  till  Stockholm  med  anledning  af  prinsessan  LoviSAS 
förmälning,  och  den  fest,  han  gaf  när  fregatten  X^inadis  återkom  från 
sin  världsomsegling. 

Af  mer  privat  natur  men  ändock  uppmärksammade,  liksom  äfven 
förbundna  med  rikligaste  undfägnad,  voro  de  fester,  han  gaf  med 
anledning  af  sin  banks  minnes*  eller  bemärkelsedagar,  äfvensom  af 
egna  jubileianledningar.  En  sådan  inträffade  på  sommaren  1884,  då 
A.  O.  Wallcnberg  kunde  fira  femtioårsminnet  af  sin  första  ankomst  till 
Stockholm.  Han  gjorde  det  också  med  en  fest  på  Sirishof  och  läm* 
nade  därvid,  omgifven  af  släkt  och  vänner,  en  öfverblick  af  sin 
mångskiftande  verksamhet   under  det  gångna  halfseklet. 

I  det  Wallenbergska  huset  rådde  en  glad  och  ots'ungen  umgän* 
geston,  och  att  döma  af  flera  bref  från  A.  O.  Wallenberg  till  Lett* 
ström  under  dennes  vistelse  i  Paris  på  1870*talet  stod  dansen 
högt  i  kurs  bland  ungdomens  förströelser.  Det  var  ju  själfklart  i 
ett  hus,  där  de  äldsta  sönerna  redan  voro  välbeställda  underlöjt* 
nanter  i  K.  flottan  och  de  yngre  som  sjökadetter  ej  heller  voro  bort* 
komna.  En  omständighet,  som  särskildt  bidrog  till  umgängeslifvets 
i  det  magnifika  hotellet  vid  Kungsträdsgårdsgatan  omväxling  och 
frihet  från  tvång,  var  för  öfrigt  det  ringa  afseende,  som  tydligen 
fästes  vid  gästernas  vidt  olika  samhällsställning.  Gamle  excellensen 
G.  A.  Sparre  plägade  säga,  att  det  ingenstädes  var  så  intressant  som 
på  supéerna  hos  Wallenbergs,  emedan  man  endast  där  och  på  hof* 
vet  träffade  alla  slags  människor.  Man  mötte  i  de  Wallenbergska 
salongerna  och  gemaken  excellenser,  statsråd  och  andra  dignitärer 
såväl  som  personer  i  anspråkslösa  sociala  villkor,  men  alla  voro  lika 
välkomna,  lika  uppmärksammade. 

Om  hvardagslifvet  i  det  Wallenbergska  hemmet  meddelas,  att  där 

204 


ej  rådde  någon  lyx,  men  rikligt  och  godt  tillgodoseende  af  det  ma* 
teriella  lifvets  fordringar  samt  därjämte  den  största  ordning.  Kl.  8 
f.  m.  intogs  frukosten,  och  Gud  tröste  den,  som  då  kom  för  sent! 
Punktlighet  var  en  plikt,  och  barnen  skulle  vänja  sig  vid  påpasslig* 
het.  Efter  frukosten  och  sedan  han  genomögnat  tidningarna  skref 
familjefadern  vanligen  någon  artikel,  innan  han  begaf  sig  till  ban# 
ken.  Där  uppehöll  han  sig  sedan  till  långt  fram  på  eftermiddagen 
eller  till  kl.  6,  då  middagen  vanligen,  såvida  han  ej  blifvit  försenad, 
serverades.  Under  mellantiden  hade  väl  familjen  intagit  något  mellan* 
mål,  men  för  A.  O.  Wallenberg  var  begreppet  lunch  okändt.  Det  enda, 
han  fram  på  dagen  brukade  förtära,  var  ett  par  bakelser,  en  delika* 
tess,  hvarför  han  redan  under  ungdomstiden  i  Linköping  röjt  svag* 
het.  Efter  middagen  sällskapade  han  i  familjen,  önskade  se  alla 
barnen  omkring  sig,  läste  aftontidningarna  och,  om  han  ej  hade 
något  att  skrifva,  ekonomiska  och  andra  tidskrifter,  mest  franska, 
såsom  L*Économiste  Fran^ais,  Journal  des  Économistes,  Revue  des 
deux  mondes  o.  s.  v.,  äfvensom  de  engelska  The  Economist,  The 
BuUionist  m.  fl.  Till  flera  af  dessa  tidskrifter  sände  han  bidrag 
liksom  han  stod  i  personlig  korrespondens  med  deras  utgifvare. 

I  sina  lefnadsvanor  var  A.  O.  Wallenberg  mycket  måttlig 
och  anspråkslös.  Han  förtärde  blott  sällan  några  spirituösa  dryc* 
ker  och  använde  ej  tobak  i  någon  form.  Han  brydde  sig  ej 
om  några  moder  och  klädde  sig  ej  som  konvenansen  fordrade 
utan  som  han  själf  bäst  trifdes  med.  Sålunda  uppträdde  han  i  hvar* 
dagslag  alltid  i  ett  slags  svart  bonjour,  som  snart  af  omgifnin* 
gen  kallades  »bankfrack»,  samt  hvit  halsduk.  Om  vintrarna  nyttjade 
han  en  låg  rundkullig  hatt,  om  somrarna  en  grå  tyghatt,  men  han 
hade  alltid  svårt  att  få  tillräckligt  stora  hattar  till  sitt  ovanligt  stora 
hufvud.  Han  ägde  en  stor  och  hög  paradhatt,  men  den  kom  en* 
dast  till  användning  på  Neptuniordens  högtidssammankomster,  som 
höUos  på  Marie  bebådelsedag  och  på  hvilka  han  träffade  vänner 
och  bekanta  från  örlogs*  och  handelsflottorna.  Då  A. O.  Wallenberg  för 
öfrigt  någon  gång  slet  sig  ifrån  sitt  äfven  i  hemmet  trägna  arbete, 
utgjordes  hans  förströelse  af  musik,  som  han  älskade  och  hvari  han 
i  ungdomen  äfven  själf  försökt  sig  som  violoncellist.  Han  gick 
gärna  på  Operan  och  på  konserter,  om  hans  tid  medgaf.  I  hem* 
met  spelade  han  också  då  och  då  »knekt»  med  sin  fru  och  några 
af  barnen,  och  det  var  det  enda  kortspel,  han  egentligen  var  road 
af   eller   gaf  sig  tid  att  syssla  med.     Detta  är  rätt  egendomligt,  då 

!♦•  205 


man  från  samtida  källor  vet,  att  hans  goda  vänner  Strålarna,  Reu* 
tersvärd,  Bennich  m.  H.  ofta  hängåfvo  sig  åt  kortspelets  spänning 
och  förströelser.  Men  A.  O.  Wallenberg  var  tydligen  en  fribytare 
inom  detta  på  sin  tid  mycket  omtalade  och  bemärkta,  ganska  högt 
lefvande  kotteri,  och  han  tycks  aldrig  hafva  deltagit  i  dess  sommar» 
sejourer  vid  Porla  hälsobrunn.  I  stället  for  han  då  gärna,  när  ti» 
den  tillät,  med  sin  jakt  Refanut  på  småresor  i  de  svenska  skär» 
gårdarna  och  farvattnen,  i  sällskap  med  så  många  af  barnen,  som 
kunde  simma  och  båten  rymde.  De  flesta  af  barnen  voro  också  ti» 
digt  simkunniga,  och  dagen  ombord  började  med  att  hela  skaran 
i  sällskap  med  fadern  störtade  i  den  uppfriskande  böljan. 

Till  dessa  färder  kommo  talrika  resor  utomlands,  oftast  till  Frank* 
rike,  ibland  till  Schweiz  och  Italien,  någon  gång  till  England.  A. O. 
Wallenberg  ledsagades  då  vanligen  af  sin  maka  och  något  eller  några 
af  barnen,  och  han  hade  många  bekanta  och  goda  vänner  särskildt  i 
Frankrike,  hvilket  land  han  älskade  och  hvars  arbetsamma  och  spar* 
samma  folk  han  beundrade.  Då  han  såsom  delegerad  i  den  internatio» 
nella  myntkonferensen  1867  vistades  i  Paris,  gjorde  han  bekantskap 
med  många  framstående  män  bland  Frankrikes  politiska  och  finansi» 
ella  kretsar  och  underhöll  sedan  med  flera  af  dem  förbindelser. 
Bland  dem  må  särskildt  nämnas  herr  de  Parieu,  vice  presidenten  i 
Conseil  d'Etat,  som  jämte  utrikesministern  markis  de  Moustier,  stats* 
och  finansministern  Rouher  och  direktören  i  utrikesministeriet  Her* 
bet  presiderade  vid  nämnda  kongress.  Vid  denna  blef  han  äfven 
presenterad  för  prins  Napoleon.  Till  hans  personliga  vänner  i  Paris 
hörde  flera  celebriteter  på  det  ekonomiska  området,  såsom  Michel 
Chevalier,  Leon  Say,  Chernischi,  Paul  Leroy  Beaulieu  m.  fl. 

Den  sista  af  dessa  utlandsfärder,  hvilka  för  A.  O.  Wallenberg  voro 
välbehöfliga  rekreationsturer  men  äfven  förbundna  med  träget  arbete 
och  en  mycket  liflig  brefväxling,  ägde  rum  sommaren  1885.  »Stri* 
derna  om  försvarsfrågan  hade  vid  riksdagen  afstannat  utan  resultat», 
skrifver  C.  F.  Bergstedt  i  sin  lefnadsteckning,  »intet  för  ögonblicket 
oroande  tecken  visade  sig  på  horisonten,  i  hans  eget  departement 
gick  allt  sin  gilla  gång,  och  han  tyckte  nu,  att  han  kunde  taga  sig  en  lång 
ferie.  Större  delen  af  eftersommaren  och  hösten  uppehöll  han  sig  i 
Arcachon  och  Paris;  hans  omgifning  fann  honom  nöjdare  och  gladare 
än  någonsin.  Med  världsborgarens  bildning  och  vyer  förband  A.  O. 
Wallenberg  en  specifik  svensk  patriotism,  så  stark,  att  han  aldrig  utan 
én  känsla  af  glad  tillfredsställelse  efter  någon  tids  frånvaro  åter  beträdde 

206 


den  svenska  jorden.  Detta  skedde  nu  mot  slutet  af  november.  På 
återresan  till  Stockholm  stannade  han  som  vanligt  några  dagar  i 
Linköping,  där  han,  med  den  pietet  för  det  forna  fädernehemmet, 
som  hos  honom  sammansmält  med  ett  hos  vår  samtids  människor 
icke  vanligt  mått  af  gammaldags  fromhet,  gladde  sig  att  återse  de 
gamla  välkända  tomterna.  En  af  de  första  dagarna  på  nyåret  halkade 
han  på  Vasabron,  föll  och  slog  sig  något.  Ett  par  dagar  senare 
började  han  känna  sig  illamående,  men  ännu  förefanns  ingen  egent* 
lig  anledning  till  oro.  Slutet  var  dock  närmare  än  man  trodde. 
'Efter  en  lång  och  i  jämförelse  med  andra  lyckosam  resa',  för  att 
på  honom  själf  tillämpa  hans  minnesord  öfver  en  förutgången  sjö* 
veteran,  'fällde,  under  klar  sikt  och  de  mest  gynnande  omständigheter', 
André  Oscar  Wallenberg  tisdagsaftonen  den  12  januari  1886 
'ankaret  i  den  säkraste  hamnen.'» 


Med  honom  bortgick  en  svensk  höfding,  en  af  dessa  breda  och 
kraftiga  personligheter,  som  svenska  folket  alltid  älskat  och  som 
var  född  att  härska.  Med  sina  förtjänster  och  fel  var  han  svensk. 
Hans  stora  skapande  förmåga  var  svensk  lika  väl  som  hans  bris* 
tände  smidighet  och  hans  ofta  alltför  stora  hänsynslöshet  mot  oliktän* 
kände,  hans  benägenhet  att  låta  personliga  sympatier  och  antipatier 
gälla  äfven  i  fall,  då  rättskänslan  fordrade,  att  han  skulle  ställt  sig 
objektiv.  För  hans  samtida  framträdde  dessa  fel  vida  starkare  än  för 
eftervärlden,  liksom  den  svenska  afunden  också  hindrade  dem  från 
att  riktigt  uppskatta  hans  verk.  Men  tiden  utjämnar  allt,  och  när 
minnet  af  de  små  förvillelserna  bleknat  och  slagget  fallit  bort,  fram* 
står  bilden  så  mycket  klarare.  Redan  nu  torde  man  med  fullt  fog 
kunna  säga,  att  det  svenska  folket  i  honom  bör  hedra  minnet  af 
den  man,  som  genom  sin  stora  insats  i  utvecklingen  af  det  svenska 
bankväsendet  lagt  en  af  hörnstenarna  till  den  ekonomiska  byggnad, 
som  möjliggjort  och,  efter  hvad  det  synes,  för  en  lång  framtid  tryg* 
gat  spridandet  af  en  stadigt  växande  välmåga  till  tusentals  svenska 
hem. 


207 


BILAGOR 


BILAGA      I 


DAGBOK  ÖFVER  EN  RESA  FRÅN  LINKÖPING  TILL 
NEW  ORLEANS  1832  6.  1833. 

Linköping  ^o/io  ^2. 

10/ 10-  Lemnade  jag  min  fädernestad  och  anträdde  resan  till  Götheborg  i  sälls 
skåp  med  min  äldste  Broder;  vid  Mjölby  träffade  vi  Lagman  Morath,  och  bad 
han  oss  till  middag,  hvarest  vi  hade  den  sista  roliga  middag  i  Öster-Göttland 
och  fortsatte  sedan  resan  till  Holkaberg,  der  vi  togo  in  för  natten.  Här  hade  vi 
ganska  godt  herberge  och  för  godt  pris. 

ii/io.  Fortsatte  vi  resan  till  Jönköping,  der  vi  tillbringade  en  rolig  afton  hos 
Handelsman  Bergström  och  bodde  på  Gästgifvaregården. 

12/iQ.     Fortsatte  vi  resan  till  Eklanda,  ett  magert  ställe,  och  följande  dag 

i3/io.     till  Götheborg,  dit  vi  ej  anlände  förrän  följande  morgonen  kl.  2, 

i4/io.  och  intogo  hos  Blommens;  samma  dag  gjorde  vi  visit  hos  Cavallins, 
hvilka  emottogo  oss  ej  allenast  som  vänners  barn  utan  som  egna,  hyggliga  öfver 
all  beskrifning,  ehuru  de  lidit  stor  sorg  för  några  veckor  sedan  genom  förlusten 
af  en  fosterdotter,  hvilken  de  höUo  orimligt  kär  och  begråta  ännu. 

15/jQ.  Åto  vi  middag  hos  Cavallins  och  voro  ute  och  såg  på  branden  i  varfs 
vet.     Blefvo  presenterade  för  Häradshöfding  Dyrberg  och  den  Högstupplyfte. 

I6/10.  Spatserade  vi  till  varfvet  vid  kusten  för  att  träffa  Capitaine  S vedman, 
men  misslyckades  för  den  gången  samt  återvände  och  tillbringade  middagen  hos 
Cavallins  och  det  öfriga  af  dagen  med  att  bese  stadens  environger. 

i^/iQ.  Gingo  vi  återigen  till  Masthugget  och  kusten  samt  träffade  nu  ändtli* 
gen  Capitaine  Svedman,  då  jag  lemnade  honom  Pappas  bref.  Gjorde  vi  visit  hos 
Biskoppen,  och  på  eftermiddagen  skjutsade  Cavallin  oss  ut  till  Jacobsdal,  ett 
mycket  vackert  ställe  med  parker  och  trädgårdar  och  drifhus;  nära  derintill  låg 
örgryte  kyrka  och  kyrkogård,  der  Johanna  Retzius  ligger  begrafven  (Englar 
dröja  ej  på  jorden). 

is/iQ.  Bcsågo  vi  Götheborgs  Domkyrka  samt  Artilleri  Cassern  och  artilleristernas 
vaktombyte,  och  gjorde  Marcus  uppvaktning  hos  Landshöfdingen  och  Commcn» 
danten  samt  Marcus,  jag  och  Cavallin  tillsammans  hos  Doktor  Dubb,  en  af  gamla 
verlden  och  Frimureriets  högstupplystc. 

^'/lo-    Till  middag  hos  Biskoppen. 

20/jo,  Återvände  Marcus  hcmm,  och  skickade  jag  med  honom  tusendetals  med 
varma  helsningar-     Samma  afton  flyttade  jag  mig  och  allt  mitt  till  Cavallin. 

21/10.  Gick  jag  till  varfvet  vid  kusten  äfvensom  de  följande  dagarne  för  att 
bevista  skeppets  reparation  och  lägga  hand  vid  det. 

26/jQ.     Erhöll  jag  bref  hemifrån  med  glada  underrättelser  om  alla  anhöriga. 

^®/io-     Var  det  prestvigning,  och  blef  jag  bjuden  till  middagen  till  Biskoppen. 

211 


29/io,     Erhöll  jag  iter  fägncsamma  underrättelser  från  det  kära  Linköping. 

30/io-  Ifrån  och  med  denna  dag  samt  till  min  afrcsa  gick  jag  blott  och  bc> 
sig  staden,  Danska  vägen  och  dyligt,  och  kan  jag  ej  beskrifva  den  tillbörligt, 
men  vill  ändock  försöka.  Stadens  historia  känner  jag  ej  mera,  än  att  den  tota» 
liter  uppbrändes  i  burjan  på  ISOOstaiet  samt  dä  beslöts  att  de,  som  ville  bygga 
och  bo  i  staden,  skulle  bygga  af  sten,  och  finnes  der  ej  nu  mer  än  en  enda 
quadrat  med  trädhus,  och  om  den  afbrinner,  så  skall  han  äfvcn  blifva  uppbygd 
af  sten  såsom  de  öfriga.  Staden  har  dessutom  supcrba  canalcr  och  vattenlednin» 
gar  i  alla  hus.  fästningsverken  äro  nu  raserade,  men  synas  fordom  h.ifva  varit 
bastanta.  Artilleri  Cassern  är  en  ganska  ansenlig  bygnad  i  quadrat  med  en  stor 
inkörsport  på  ena  sidan  samt  gängportar  på  de  3nc  öfriga  sidorna,  4:ra  vånin» 
gar  högt.  Kyrkor  finnas  här  2nc,  den  Svenska  och  Tyska,  båda  utmärkt  vackra, 
likväl  är  den  tyska  mera  imposant.  Men  här  hålles  dessutom  Judegudstjcnst 
samt  Gudstjenst  i  Fattighus  och  Garnisons  Kyrkan,  och  i  förstaden  Masthugget 
ligger  Carl  Johans  Kyrka,  i  vestra  Haga  Orgrytc  Kyrka  m.  fl. 

*/ii.  inträffade  Gustaf  II  Adolfs  fest,  hvilken  här  firades  med  mycken  pomp 
och  ståt,  128  skott  i  2ne  omgångar.  Processioner,  Paradcringar,  lllumination.  Tal 
och  dyligt. 

'/ii.     Flyttade  jag  alla  mina  saker  ombord  på  Sophie  och  låg  äfvcn  der. 

8/ii.  Sent  på  aftonen  var  jag  i  staden,  efter  att  hela  dagen  ha  arbetat  om» 
bord  och  tog  derpå  ett  ömt  afsked  af  dem,  hvilkas  sällskap  jag  under  min  resa 
kommer  att  mest  sakna  näst  mitt  fädernehus,  jag  menar  de  hyggliga  Cavallins, 
hvilka  jag  aldrig  nog  kan  visa  min  erkän.sla  och   tacksamhet. 

''/ii.  Sedan  lotsen  ankommit  ombord  och  ankrarnc  blifvit  lyfta,  seglade  vi  med 
god  ostelig  vind  Götha  Elf  utföre  och  passerade  Nya  varfvet,  station  för  en  del 
af  Kongl.  Flottans  kanonslupar  och  jollar,  samt  Elfsborgs  Fästning,  ett  gammalt 
förfallet  ugglebo,  och  Känsö  Qiiarantaincs  Plats,  ett  ställe  hvilket  jag  nog  lärer 
få  göra  närmare  bekantskap  med,  då  jag  kommer  att  undergå  observations  quaran; 
taine  der.  Samma  dag  på  aftonen  sågo  vi  Norges  majestätiska  högder  på  orim» 
ligt  långt  afstånd;  det  påstås  att  man  kan  se  det  ända  till  20  mil  uti  hafvet. 

lo/jj.  Denna  dag  glömmer  jag  aldrig,  om  jag  än  lefver  i  hundrade  år.  Det 
var  stark  s.  o.  storm  och  skeppet  hvälfde  och  slingrade  så  förfärligt,  att  jag 
trodde  jag  skulle  förgås.  Sjösjuka  och  dyligt  grasserade  förfärligt  ibland  oss  tre 
gossar,  som  voro  nybegynnare:  vi  lågo  alla  3  i  lä  och  krökte  oss,  mot  natten 
tilltar  ovädret. 

i^/ij.  I  dag  deremot  ler  solen  emot  oss,  och  god  vind  fyller  våra  segel.  Några 
seglare  se  vi  äfven  på  långt  afstånd  från  oss. 

^^/ii-  Ombytlig  vind  men  vackert  väder.  Nu  är  jag  åter  vid  godt  humeur; 
denna  så  väl  som  de  föregående  och  några  de  efter  följande  förflöt  utan  något 
anmärkningsvärdt. 

^3/ij.  Seglade  vi  öfver  Dogger  Bank  i  Nordsjön  och  fingo  upp  med  lodet 
der:  glas  och  stenarter.     Vinden  är  ganska  knapp,  regnbyer  och  dyligt. 

i*/ii.     I  dag  hafva  vi  fult  väder,  regn  och  blåst,  mot  aftonen  blef  det  stiltje. 

i5/j|.  Regn  hela  förmiddagen,  ombytlig  vind;  nu  äro  vi  efter  Capitaines  uU 
sago  endast  200  minuter  eller  24  timmars  segling  med  god  vind  från  Dover. 

i6/ii.  Strax  på  morgonen  fingo  vi  god  vind  och  sågo  många  små  franska 
fiskarebåtar.     Dessa  äro  mycket  breda  både  för  och  akter,  hafva  ett  stort  råsegel 

212 


i  fören  samt  ett  mindre  i  aktern,  skötta  af  10  till  12  personer,  hvilka  ligga  ute 
flcre  veckor  i  sjön  och  när  de  komma  hem,  hafva  föga  fisk  med  sig,  emedan 
andra  båtar  fara  ut  till  dem  och  köpa  den  färsk.  På  aftonen  fingo  vi  Gallops 
perna,  ett  grund  der  fordom  många  fartyg  gingo  förlorade,  men  som  nu  Engelska 
Assurance  Companiet  i  London  försett  med  goda  fyrar,  i  sigte  samt  längre  fram 
på  natten  S.  Forelands  och  Dovers  fyrar  och  många  andra,  hvaraf  hela  engelska 
kusten  är  beklädd. 

i'/ii.  Vackert  väder  och  god  vind;  i  dag  se  vi  den  vackra  ön  Wight,  men 
huru  vacker  hon  är,  kan  jag  ej  dömma  om  på  detta  afstånd,  samt  franska  kusten; 
vi  sågo  äfven  flera  seglare;  det  är  stark  sjöfart  i  Canalen. 

^^/ii-  Ojemn  vind,  mulet;  hölls  ändå  Gudstjenst  på  däck;  i  dag  hafva  vi 
blott  sett  en  enda  seglare,  hvilket  var  ovanligt,  sedan  vi  i  Canalen  sågo  20;tals 
med  seglare. 

i9/ii.  Denna  dag,  min  17:de  födelsedag,  då  jag  fyllde  mina  16  år,  var 
vackert  väder  och  vind.  På  morgonen  var  jag  ganska  dyster  till  sinnes  och  ej 
tänkte  jag,  då  jag  i  gladt  lag  med  mina  vänner  hemma  firade  min  16:de  födelse» 
dag,  att  jag  den  17;de  skulle  ligga  och  flyta  här  i  franska  sjön;  men  så  om; 
bytlig  är  denna  verlden.  Men  äfven  långt  ifrån  hemmet  omgifves  jag  af  verk- 
liga vänner.  Vid  middagsbordet  ihågkom  Capitaine,  att  det  var  min  födelsedag, 
och  lät  till  högtidens  prydnad  en  hel  butelj  utsökt  god  madeira  och  en  dito 
horentsporter  springa,  och  vankades  det  äfven  apelsiner,  sviskon  och  krakmands 
lar  till  desert  och  fann  jag  så,  att  jag  äfven  kunde  hafva  roligt  utom  mitt  älskade 
hemm. 

20/ij.  Godt  väder  och  god  vind;  denna  dag  var  den  första  på  hvilken  vi  ej 
sedt  några  seglare,  sedan  vi  lemnade  Götheborg. 

21/11.  Storm  och  regnbyer;  hela  dagen  var  jag  sjösjuk  af  ovana  att  rida  på 
de  spanska  så  kallade  märrarne  eller  vågorna,  hvilka  här  gå  ofantligt  svåra ;  äfven 
hade  jag  tandvärk. 

22/ij.  I  dag  hafva  vi  åter  ganska  godt  väder,  och  äro  vi  gossar,  som  i  går 
voro  så  illa  sjuka,  uppe  på  däck  och  vädra  oss. 

23/11.  Nu  äro  redan  2ne  veckor  förflutna,  sedan  vi  seglade  från  Götheborg. 
Capitaine  tror,  att  vi  om  6  eller  7  veckor  till  kunna  vara  på  vår  bestämda  ort 
New  Orleans. 

2*/ii.  I  dag,  som  de  andra,  god  vind  och  behaglig  väderlek.  Nu  hafva  vi 
jemt  en  månad  till  julafton;  ack,  den  som  kunde  flyga  hem  den  aftonen,  h\\U 
ken  jag  tillförene  alldrig  tillbragt  utom  mitt  kära  fädernehus,  men  är  jag  ej  der, 
så  äro  mina  tankar  ständigt  der. 

26/11.  I  dag  är  godt  väder  och  frisk  vind;  på  förmiddagen  höllo  vi  Guds» 
tjenst  i  solskenet;  vid  middagstiden  sågo  vi  en  seglare,  tilläfventyrs  en  af  Don 
Pedroskryssare,  emedan  vi  nu  befinna  oss  nära  Vesterjöarnc. 

2 8/11.  Vädret  är  alldeles  lika  gynnande;  på  morgonen  sågo  vi  en  brigg,  hvil» 
ken  väl  försökte  att  segla  om  oss,  men  han  såväl  som  mången  annan  misslycka» 
des  i  försöket. 

2''/ii.  På  morgonen  god  vind,  hvilken  äfven  fortfarit  hela  dagen;  jag  lade 
bort  att  nyttja  yllcsjorta  och  filt;  vi  sågo  en  seglare  förut,  hvilken  vi  likväl  ej 
upphunno.    Trätor  och  Gräl. 

213 


"8/jj.  God  vind  och  vackert  väder,  och  hade  vi  så  godt  befäl,  så  voro  vi 
i  sanning  rätt  lyckliga. 

80/n.  Hela  förmiddagen  var  regn  och  blåst,  men  på  eftermiddagen  vackert 
väder.  Nu  är  det  fyra  veckor  sedan  vi  mönstrade  på  Göthcborgs  sjömanshus, 
samt  3ne  veckor  sedan  vi  lyftadc  ankar,  och  vi  befinna  oss  nu  efter  uträkning 
ungefär  vid  30dc  graden  nordlig  latitud    samt  vid   lOdc  graden   vcstlig  longitud. 

30/jj.  Denna  dag,  den  Helige  St.  Andreas  dagen,  kunde  ej  vara  annat  än 
vacker.  Han  var  det  äfven,  men  så  het,  att  ingen  dag  under  hela  sistförHutne 
sommar  i  Ostergöthaland  uppnådde  den  i  värme.     En  seglare  medgåcnde. 

Via-  Nu  hafva  vi  ingått  i  julmånaden,  kanhända  vi  få  jula  i  New  Orleans, 
kanske  äfven  pA  hafvct  i  granskapet  af  Antillerna.  I  dag  lägger  jag  bort  att 
nytja  strumpor  samt  tager  till  linneunderklädcr.  Nu  är  jag  i  ordets  hela  bemärkelse 
en  linncman:  linncsjorta,  tunna  linnebyxor,  ingen  vcst  och  en  liten  kort  tröja 
samt  skor.  Det  är  förunderligt  att  se  hur  allt  i  detta  varma  klimat  förbytcr  ut; 
seende.  Tåg,  som  när  vi  Icmnade  Götheborg,  voro  styfva  som  horn,  äro  nu  lena 
som  silke;  allt  antager  ett  ledigare  utseende,  och  hvilken  Ijuf  känsla  är  det  ej  att 
få  utbyta  den  yllna  och  tunga  Nordsjö  kostymen  mot  lätta  sommarkläder.  Hyg« 
fiskar  hafva  vi  redan  scdt  några,  men  på  långt  häll  samt  ganska  otydligt;  men 
jag  hoppas  väl  att  någon  behagar  göra  visit  på  däck,  och  då  skola  vi  göra  när- 
mare bekantskap.  Hafvet  är  omätligt,  säger  Lippold  och  äfven  jag,  ty  nu  hafva 
vi  i  23  dygn  oupphörligt  seglat  minst  2ne  mil,  ofta  mer  i  timmen.  Men  att  det 
är  enformigt,  det  går  jag  aldcles  inte  in  på,  ty  huru  oändligt  mångfaldiga  na» 
turscener  och  fenomener  visar  sig  ej  på  hafvet  för  den  uppmärksamme  åskådaren. 
Sålunda  är  solens  upps  och  nedgång  vid  klar  himmel  ett  skådespel,  som  ej  kan 
med  ord  beskrifvas,  först  när  hon  lik  ett  eldklot  rullar  sakta  ur  hafvets  sköte 
och  den  glans,  med  hvilken  hon  bestrålar  skyn,  som  återigen  speglar  sig  i  böl« 
jcrna,  sedan  när  hon  först  stekt  oss  hela  timmar,  sänker  hon  sig  ändteligen  åter 
under  horisonten  för  att  lysa  andra.  O,  vore  jag  en  Tegnér  eller  en  Nicander  i 
stället  för  en  beckbyx,  så  kunde  jag  skrifva  volymer  fulla  endast  om  denna  all» 
dagliga  scen.     God  vind  och  väder. 

2/12-  Nu  börja  vi  vårt  nya  kyrkoår  med  högtidlig  Gudstjenst  och  sedan  med 
en  storståtelig  middag.  Gud  löne  den  som  sitter  hemma  och  släpper  till  myntet, 
säger  min  son  på  Galejen,  och  jag  säger  så  med,  fast  han  ej  nu  är  hemma  utan 
på  resor  stadd.  Vårt  kyrkoår  började  vi  vid  39^  9'  longitud  samt  25*^  45' 
lat.  Vårt  nyår  ämna  vi  begynna  i  New  Orleans.  Dagen  förflöt  sedan  stilla 
utan  någon  märkvärdighet  och  väder  och  vind  som  vanligt  ganska  gynsamma 
mot  oss. 

3/1 2'  I  går  afton,  då  jag  sof  som  bäst  i  min  koj,  var  ej  aldeles  så  lungt  på 
däck,  ty  på  första  nattvakten  sprang  jagarbommen  sönder,  men  skadan  var  lik» 
väl  obetydlig,  ty  det  var  en  gammal  strunt,  som  tjänt  länge  nog.  I  dag  hafva 
vi  åter  samma  väder  och  vind.  Nu  äro  vi  i  Passaden,  och  af  allt  hvad  jag  hört 
sägas  om  den  är  intet  öfverensstämmande  med  sanningen,  ty  dess  vindar  långt 
ifrån  att  vara  stormiga,  som  en  del  påstå,  äro  likväl  tillräckligt  friska  för  att  gifva 
skeppet  god  fart,  men  äro  för  öfrigt  mycket  behagliga.  Åskan  går  ej  här  eller 
åtminstone  har  jag  ej  ännu  hört  henne,  men  ett  ständigt  blixtrande  om  aft» 
narne.  Det  är  i  sanning  ett  ganska  imposant  skådespel  att  på  ena  sidan  se  den 
klara    himlen  med  oräkneliga  tindrande  stjernor  samt  på  den  andra  vid  horison» 

214 


tens  yttersta  rand  eldröda  blixtar,  som  korsa  hvarandra  i  de  svarta  molnen.  Men 
sådana  naturscener  äro  roligare  att  se  än  att  beskrifva.  På  Plattfoten  sågo  vi 
en  seglare  medgående.  Men  jag  talar  om  första  vakten  och  Plattfoten  och  dyligt 
utan  att  göra  reda  för  att  hvarje  dygn  indelas  på  sjön  i  6  vakter,  hvardera  af  4 
timmar  och  sålunda,  att  dygnet  räknas  att  börja  kl.  12  på  natten  och  ifrån  12 — 4 
kallas  Hundvakten,  4—8  på  morgonen  Dagvakten,  8 — 12  på  förmiddagen  För» 
middagsvakten,  12—4  Eftermiddagsvakten,  4—8  Plattfoten,  8—12  Första  vakten. 

4/i2.  På  morgonen  nästan  stiltje,  frisk  vind  frampå  dagen,  mot  natten  starka 
regnbyer.     Ingenting  af  vigt  inträffade. 

5/i2.  Nästan  stiltje  och  hela  dagen  odrägligt  hett.  I  går  passerade  vi  Tropik 
cus  cancer  (Kräftans  vändkrets),  och  att  vi  nu  befinna  oss  i  Zona  Torrida  erfara 
vi  verkligen.     Mot  aftonen  blixtrade  det  starkt. 

5/i2.  Äfven  i  dag  hafva  vi  stiltje  och  solstekas  som  vanligt.  Passaden  är 
ganska  klen,  hvilket  åstadkommer  stor  sorg  för  oss  alla  ombord.  Vid  midnatts* 
tid,  då  jag  hade  vakt  på  däck,  var  orimligt  starkt  månsken ;  man  kunde  ej  se  på 
den  med  blotta  ögonen,  och  gamla  sjömän  påstå  att  månan  förbleker  människor 
i  ansigtet,  om  de  länge  låta  den  skina  på  sig,  samt  åstadkommer  sjukdom  som 
kallas  fläckfeber  och  är  ganska  farlig.  Om  man  upphänger  ett  stycke  kött  eller 
en  färsk  fisk  den  ena  aftonen,  så  är  den  alldeles  skämd  den  nästa  morgonen. 

'/i2.  Äfven  i  dag  hafva  vi  stiltje  och  stekhett;  strax  på  eftermiddagen  kom 
ett  härligt  uppfriskande  regn  och  mot  aftonen  blef  vinden  friskare. 

8/i2.  Vackert  väder,  vinden  är  litet  friskare  i  dag,  och  hvad  det  är  roligt  när 
det  blåser.  På  aftonen  såg  jag  ett  skådespel,  i  land  ganska  sällsynt,  men  på  sjön 
ej  ovanligt,  nämligen  2ne  parallela  regnbågar  med  ett  tjockt  svart  moln  emellan 
sig  och  på  andra  sidan  klar  himmel.  Det  syns  här  tydeligen  att  vi  ej  hafva  långt 
till  equatorialslinien,  ty  med  detsamma  solen  går  ned  är  det  straxt  mörkt,  och 
detta  varar  några  timmar,  tills  den  solklara  månan  uppstiger,  hvilkcn  återigen 
sänker  sig,  när  solen  förtager  dess  sken. 

9/i2.  Vackert  väder,  frisk  kultje,  god  vind.  Anna  hedrade  sig  bättre  än 
Agathon  i  förgår.  På  förmiddagen  höllo  vi  Gudstjenst  som  vanligt,  och  efter 
att  hafva  intagit  en  god  middag,  packade  jag  upp  alla  mina  kläder  och  saker  för 
att  vädra  dem  och  befunno  de  sig  i  högönskelig  välmåga.  En  seglare  hafva  vi 
förut.  I  dag  är  det  jemt  en  månad,  sedan  vi  lyftade  ankar  vid  Götheborg  och 
befinna  vi  oss  nu  vid  omkring  54  v.  longitud  samt  17°  30'  n.  latitud.  Det  har 
verkligen  gått  smått;  vi  hafva  ej  behöft  att  kryssa  sedan  vi  lemnadc  Nordsjön 
utan  beständigt  styrt  vår  rätta  kurs. 

iO/j2.  Frisk  vind  på  morgonen,  hvilken  likväl  aftog  på  f.  m.,  men  på  afto» 
nen  förbyttes  i  stark  blåst  och  regn.  I  dag  är  det  2ne  månader  sedan  jag  be» 
gynte  min  resa  och  nu  är  jag  vid  16^  54'  n.  lat.,  55°  42'  v.  long.  Om  en  månad 
till  hoppas  jag  det  värsta  är  öfverståndet  och  vi  äro  framme.  Vår  styrman  Holm 
är  illa  sjuk  af  gikt  och  har  varit  sängliggande  nära  14  dagar;  ett  stort  missöde 
ty  Capitaine  har  nu  alldeles  ingen  hjelpreda  i  någonting,  så  att  han  får  lof  att 
gå  som  en  slaf  och  ej  som  en  Capitaine  på  ett  fregattskepp,  som  kan  hafva  åt» 
skilliga  commoditeter. 

11/12.  På  morgonen  frisk  kultje  och  god  väderlek;  sågo  Hcrc  flygfiskar,  ännu 
har  väl  ingen  gjort  visit  på  däck  men  jag  har  sett  dem  så  nära,  att  jag  ej  behöf» 
ver    se    dem    tydligare.     De    äro    små,  strömming  närmast  lika  samt  glindra  mot 

215 


solen,  när  de  hoppa  upp  i  luften,  men  kunna  ej  hålla  sig  der  öfver  en  Vi 
minut.  Dock  dessa  äro  ej  rara.  Roligare  vore  det  att  få  se  deras  förföljare  delphi» 
nerna.  I  dag  kl.  12  middagen  äro  vi  vid  16  45'  n.  s.  1.,  58'  54'  v.  longitud  och 
lärer  komma  högst  obetydligt  mera  mot  equatorn. 

'2/(2.  Pi  förmiddagen  vackert  väder  och  god  vind.  Strax  efter  middagen 
finge  vi  en  seglare  i  sigte  hvilkcn  Capitaine  beslöt  att  preja,  och  styrde  vi  för» 
dcnskull  rätt  på  honom.  Just  som  vi  kommit  hvarandra  nog  nära,  kom  ett  sJi 
förfärligt  störtregn,  att  jag  tror  det  Capitaine  oaktadt  allt  bemödande  ej  fick  nå» 
got  besked  af  honom.  Det  var  en  skonert  och  amerikanare  till  nation.  Vi  borde 
redan  haft  landkänning,  tror  jag,  efter  uträkning,  men  sådant  kan  slå  fel  på  några 
grader  longitud.  om  ej  rorsmannen  är  uppmärksam.  Skillnaden  i  vår  räkning  var 
den  att  vi  hade  60°  40'  v.  long.  och  han  60'  v.  long. 

i3/i2-  I  dag  hafva  vi  »Lussi»,  11  dygn  före  jul,  hvilkcn  vi  firade  med  att  äta 
en  god  middag  samt  dricka  madeiravin.  Nu  hade  Capitaine  bättre  tid  än  i  går, 
och  var  han  af  den  godheten  emot  mig  att  relatera  för  mig  om  den  vi  prejade 
i  går.  Det  var,  som  jag  förut  har  sagdt,  en  skonert  amerikanare  och  en  Horse» 
Jockey  eller  hästhandlare,  hvilken  skulle  gå  med  sina  hästar  antingen  till  Guades 
loupe  eller  Martinique.  Han  hade  svarta  till  en  del  af  sin  besättning.  Mot  afs 
tonen  togo  vi  ned  7  läsegel  samt  storseglet,  fockcn  m.  fl.  emedan  man  hoppades 
på  landkänning,  hvilket  likväl  slog  fel  den  dagen. 

^*/i8'  Tidigt  på  morgonen  fingo  vi  land  i  sigte,  men  voro  ej  aldeles  säkra 
på  hvad  det  var  för  land,  förrän  omkring  7  glas  på  dagvakten,  då  vi  fingo  en 
engelsman  i  sigte  rätt  akterut.  Capitaine  beslöt  att  preja  honom  och  lade  för; 
denskull  bi  och  snart  seglade  han  i  fatt  oss,  då  vi  af  honom  fingo  veta,  att  det 
var  Deseada  eller  Desiderude.  Sedan  sägo  vi  Guadeloupe  om  babord  samt  om  styr» 
bord  Antigua,  Redondo,  Montserrat  och  Nevis.  Af  alla  dessa  såg  jag  endast  kontu; 
rerna,  undantagande  Montserrat,  hvilken  jag  såg  på  1  svensk  eller  7  engelska 
mils  afstånd,  och  som  det  var  klart  och  vackert  väder,  så  kunde  jag  tydligt  ur; 
skilja  föremålen  på  den.  Det  är  ett  högt  berg  samt  tvenne  mindre  fullklädda 
med  sockerrörsplantager  och  små  boningsställen  deremellan  ön  har  ingen  hamn 
utan  man  måste  lägga  sig  i  lä  om  den  i  öppna  sjön  och  hemta  sin  last  med  slu* 
par.  Efter  pejling,  hvilken  Capitaine  anstälde  kl.  4  e.  m.,  befunno  vi  oss  i  an» 
seende  till  de  kringliggande  öarne  sålunda: 

Montserrat  N.V^.W.         7  minut 

Guadeloupe     S.  O.  T.  O.     30 

Antigua    N.  O.  Vs- O.  35      » 

Redondo N.  N.  W.       40      » 

Nevis    N.W.tN.      60      » 

Längre  fram   på  aftonen  voro  vi  på  däck  och  drucko  madeira  och  åto  pudding, 
till  att  lyckönska  oss  att  hafva  rigtigt  inkommit  i  Caraibiska  sjön. 

^Vi2-  I  Caraibiska  sjön  hafva  vi  likasom  i  Atlantiska  ocean  god  vind,  men 
på  morgonen  några  starka  regnbyer.  Den  engelsman,  vi  i  går  sprakade  med,  var 
ifrån  London  och  skulle  gå  till  Kingston  på  Jamaica  och  hade  varit  39  dagar 
till  sjös.  Det  var  föröfrigt  ett  rätt  vackert  skepp,  koppradt  högt  öfver  vatten» 
gången  och  hette  efter  sin  hemort.  Afven  i  dag  följer  han  oss  tätt  på  spåren. 
^Vi2-  Äfven  i  dag  försöker  engelsmannen  allt,  men  nu  sjunger  han  på  sista 
versen;   hvilken  skam  för  en  af  Londons  förnämsta  Vestindiefarare  att  låta  segla 

216 


om  sig  af  en  svensk.  Jag  tycker  jag  ser  den  gentila  Capitaine  med  den  hvita 
silkeshatten  gå  och  svärja  öfver  den  svenske.  På  förmiddagen  höUo  vi  Guds* 
tjenst.  Sedan  åto  vi  en  god  middag,  och  på  eftermiddagen  ritade  Capitaine  ett 
sjökort,  hvilket  var  rätt  roligt  att  få  lära.  Vackert  väder  hela  dagen,  men  fram 
på  natten  starka  regnbyer. 

i''/i2'  Engelsmannen  har  sin  tillbörliga  portion  af  envishet,  ty  äfvcn  i  dag 
försöker  han  att  följa  oss,  men  det  gör  ingenting.  Det  är  rätt  roligt  att  hafva 
sällskap  af  honom,  blott  han  håller  sig  på  tillbörligt  afstånd.  Hvarken  i  dag 
eller  i  går  hafva  vi  sett  land,  ty  alla  de  små  öar  vi  sågo  i  förgår,  försvunno 
med  den  natten  ur  sigte.  Men  en  amerikansk  skonert  och  en  brigg  hafva  vi  i 
sigte.  Äfven  sågo  vi  en  stor  fogel  som  på  engelska  kallas  Great  Roby  och  har 
den  egenskapen  att  det  första  han  sätter  sig  så  somnar  han  och  är  då  lätt  att 
fånga.  Fiskhökar  hafva  vi  sett  dusinetals;  de  äro  hvita  och  grå  och  hafva  läte 
likt  vanliga  fiskmåsar,  men  äro  större.  Vackert  väder  hela  dagen  och  natten 
utan  en  enda  regnby.  I  dag  åtta  dagar  till  hafva  vi  julafton,  hvilken  vi  troligen 
kommer  att  tillbringa  i  heta  zonen. 

i8/j2.  I  dag  på  morgonen  fingo  vi  land  i  sigte.  Älta  vela  och  St  Domingo. 
Engelska  skeppet  och  briggen  följa  oss,  äfven  gjorde  oss  sällskap  en  innevånare 
på  St  Domingo,  nemligen  en  stor  vacker  fogel,  i  flykten  snarlik  en  gräsand. 

^'.'i2-  1  går  vid  middagstiden  försvann  Älta  vela  ur  vår  åsyn,  men  St  Do» 
mingo  se  vi  äfven  i  dag.  Nu  är  här  rätt  lifligt,  5  seglare  förut,  land  om  styr* 
bord,  5  seglare  akterut,  äfven  se  vi  några  foglar.  Passerades  Gap  Tiburon  och 
ön  Navassa.  Nu  äro  vi  40  dygn  till  sjös  och  74'  33'  v.  long.  17  40'  n.  lat.  Frisk 
kultje  och  god  vind. 

20/12.  1  dag  se  vi  Jamaica;  i  natt  passerades  Formigas  shoal,  ett  farligt  grund. 
Några  seglare  se  vi  äfven,  men  engelsmannen  är  troligen  redan  på  sin  station 
och  dricker  Jamaicasrom.  På  förmiddagen  starkt  och  uthållande  regn,  på  efter» 
middagen  vackert  väder  och  god  vind.  Äfven  sågo  vi  en  fogel,  som  heter  Gar^ 
nit,  är  till  färgen  hvit  och  har  korpens  storlek;  en  för  sjöfarande  ganska  nyttig 
vägledare,  emedan  han  aldrig  flyger  längre,  än  der  det  finns  lödning  eller  också 
ganska  nära  land. 

21  12.  Den  kortaste  dagen  på  året,  då  solen  befann  sig  vid  23^  28'  sydlig  lat. 
Sågo  på  morgonen  yttersta  udden  af  Jamaica  samt  passerade  Gap  de  Gouz.  Afvcn 
såg  jag  några  fiskar  eller  rättare  sagdt  sjödjur,  som  kallas  Porpoise,  pä  svenska 
marsvin  och  är  mycket  blodfull;  föder  blott  en  unge,  liksom  däggande  djur, 
hvilken  ständigt  åtföljer  honan;  har  refbcn  lika  beskaffade  med  svin,  mellan  hull 
och  skin  omgifna  med  späck,  hvilket  smält  gifver  den  finaste  lampolja.  God 
vind  och  klart  hela  dagen. 

22/jo.  Sågo  vi  hvarken  land  ej  heller  någon  seglare.  Gingo  miste  om  mid. 
dagshögden,    hvilket  likväl  ersattes  af  polstjernan;  vackert  väder  och  god  kultje. 

^^/i2-  Dagen  för  dopparedagen  på  morgonen  vackert  väder,  men  laber  vind; 
mot  middagen  höllo  vi  Gudstjenst  på  däck,  och  just  när  den  var  slutad,  blcfvo 
vi  varse  land  om  styrbord  och  förut,  hvilket  gjorde  att  vi  fingo  falla  betydligt 
mera  vcstligt  eller  snarare  sydligt.  Mot  aftonen  försvann  landet  ur  sigte  och  vi 
passerade  Chennel  of  Yacalan,  emellan  Gap  St  Antonio  och  Gap  Gattiocc  samt 
ön  Sancho  Pardo. 

ä^/ifl.     Denna  dag  julafton  vill  jag  omständigt  beskrifva.     \'i  började  den  kl. 

15      A.  o,   WilUnberg.  217 


12  på  natten,  och  som  jag  li.ift  första  vakten  pa  diick,  si  gick  jag  till  kojs  kl.  12 
och  sof  i  god  ro,  tills  kl.  4  di  jag  itcr  skulle  pi  däck  till  kl.  8.  Då  gick  jag 
ned  och  it  en  god  frukost  och  gick  till  kojs  kl  y  och  sof  till  12.  Gick  sedan 
på  däck.  då  Capitaine  anstäldc  lödning,  men  fick  ej  någon  botten.  At  sedan 
middag  och  gjorde  hvarjehanda  på  eftermiddagen,  tills  framåt  kl.  6,  då  Capitaine 
och  jag  drucko  några  koppar  thc.  Sedan  hjclpte  jag  till  att  duka  för  aileman, 
hvilka  Capitaine  gaf  extra  förplägning.  Kl.  7  spisades  och  måltiden  tillgick  så» 
lunda,  att  när  alla  hade  satt  sig,  fingo  de  först  hvar  och  en  en  sup  bränvin  och 
kajutskorpor  med  smör,  sedan  skars  bringan  och  skinkan  med  rotmos,  pepparot 
och  syltlök,  sedan  åter  en  sup,  och  sedan  kummingröt.  Backarna  fram  fyllda 
med  god  risgrynsgröt  och  en  terrin  med  vinättika  kallskål  till  grötdopp,  och  måh 
tiden  slutades  med  tömmandet  af  6  buteljer  I.ohrets  porter  Sedan  gingo  hvar 
och  en  till  sitt  ställe,  de  som  hade  vakt  på  däck,  de  andra  tili  kojs,  och  jag  med 
dem.  Julafton  var  det  allra  grannaste  väder  Solen  gick  upp  och  ned  så  klar, 
och  intet  moln  bortskymde  henne  under  sitt  lopp.  \'id  middagshögden  befunno 
vi  oss  vid  23°  n.  latitud  86^  10'  v.  longitud.  Mot  natten  sågo  vi  starka  blixtar, 
men  detta  lärer  vara  en  ganska  vanlig  syn  i  Golf  of  Mexico. 

^^/i2-  Juldagen  var  en  bland  de  skönaste  dagar  under  vår  resa,  medelmåttigt 
varmt  och  någorlunda  frisk  och  svalkande  vind.  Äfven  i  dag  gaf  Capitaine  åt 
folket  extra  förplägning  bestående  af  bränvin,  cognac,  skinka  och  plumpudding, 
men  vi  i  kajutan  drucko  i  stället  för  cognac  och  bränvin  porter  och  madeira. 
På  förmiddagen  hölls  Gudstjenst  på  däck  som  vanligt;  på  eftermiddagen,  då  foh 
ket  hade  frihet,  gjorde  de  lekar  och  roade  sig  på  bästa  vis.  Ehuru  vi  ej  erfara 
betydlig  värme  om  dagarnc,  se  vi  likväl  hvarjc  natt  så  kallade  värmeblixlar,  som 
om  sommaren  i  Sverige  kallas  kornblixtar.  En  sak,  som  kanske  bör  anmärkas 
såsom  ganska  märkvärdig,  är  vindarnes  stadighet,  då  vanligen  dessa  ifrån  oktober 
till  mars  aro  ganska  ombytliga  och  ostadiga  härstädes. 

28/j2.  På  morgonen  vackert  väder,  men  litet  för  laber  vind,  hvilkct  fortfor 
hela  dagen  till  kl.  7-8  e.  m.,  då  jag  gick  ned  för  att  skaffa.  Då  vinden  förut 
varit  s.  och  s.  t.  o.,  så  uppsteg  det  i  v.  ett  obetydligt  moln,  ur  hvilket  några  svaga 
blixtar  framlyste.  Men  detta  moln,  så  obetydligt  det  i  början  syntes,  förstorades 
hastigt  och  drog  sig  mot  norden  och  uppkom  i  n.  t.  v.  med  en  stark  regnby  och 
ett  fasligt  blixtrande,  så  att  vi  i  hast  måste  berga  alla  läsegel  och  andra  segel 
utom  messsscglen,  hvilka  refvades.  Kl.  omkring  10,30  e.  m.  hördes  åskan,  och  ett 
starkt  blixtrande  syntes  rundt  ikring  på  många  håll.  Jag  har  aldrig  sett  ett  så^ 
dant  blixtrande,  ty  hvarje  blixt  syntes  nära  en  sekund  och  liknade  mer  ett  starkt 
norrsken  än  blixt.  Mot  följande  morgon  försvann  det  och  vinden  med  det,  så 
att  det  blef  stiltje. 

2'/! g.  Om  morgonen,  när  jag  kom  på  däck  ur  min  söta  sömn,  var  det  allde^ 
les  stiltje,  hvilket  fortfor  till  middagen,  då  det  blef  en  obetydlig  motvind.  Det 
ges  ej  på  hafvet  något  odrägligare  än  stiltje,  ty  då  går  det  efter  strömsättningen, 
och  som  den  här  är  emot  oss,  så  gå  vi  baklänges  i  stället  för  att  advancera  framåt. 
Endast  24  timmars  god  vind  och  kultje  skulle  föra  oss  till  målet  för  vårt  sträf* 
vande.  Molnbetäckt  var  himlen  hela  förmiddagen  till  middagen,  då  solen  visade 
sig  ej  för  att  steka  oss  som  tillförene,  men  för  att  gifva  oss  visshet  hvar  vi  voro, 
och  skingrade  molnen  så  att  det  vardt  klart  och  månan  steg  upp  i  sin  ordning. 
Mot  aftonen,  när  solen  gått  ned,  syntes  på  horisonten  i  form  af  en  solfjäder  blås 

218 


gröna  och  röda  strimmor,  hvilka  då  de  hade  hafvet  till  sin  bas,  åstadkom  ett  be« 
undransvärdt  skådespel.  Mot  kl.  9  e.  m.  betäcktes  himmelen  liksom  aftonen  förut 
med  tjocka  moln  men  utan  sådan  påföljd.  Denna  dag  tog  Kongl.  Hofapotekaren 
H.  I.  Cavallins  krakmandlar  slut,  men  af  Högstdensammes  har  jag  ännu  quar. 

28/ JO,  På  morgonen  laber  vind,  likväl  kunde  vi  styra  kurs,  ty  vinden  har  i 
morse  dragit  sig  mer  ostligt;  klart  och  vackert  väder.  Nu  börja  vi  erfara  att  vi 
segla  mot  norden,  ty  solen  bränner  ej  så  hårdt  om  dagen,  ej  heller  är  det  så 
kvaft  om  aftnarne,  men  ganska  kyligt  om  nätterna.  I  dag  såg  jag  ett  slags  sjö» 
skum  eller  rättare  sagdt  ett  slags  vattenblåsor,  som  alltid  gå  mot  vågorna  och 
kallas  därför  bidevindseglarc  och  hafva  den  egenskapen  att  hvar  de  vidröra 
människokroppen  affräta  de  skinnet. 

8 9/1 2.  På  morgonen  nästan  alldeles  stiltje.  Omkring  kl.  9  fingo  vi  en  lotsbåt 
i  sigte,  och  kl.  10  kom  lotsen,  en  bildad  och  hygglig  karl,  ombord.  Längre  fram 
på  dagen  sågo  vi  flera  lotsbåtar  och  andra  seglare.  Omkring  kl  8  e.  m.  togs  alla 
seglen  in  och  ankaret  kastades,  och  så  lågo  vi  stilla  i  mynningen  af  Mississippi. 
När  man  kommer  något  nära  i  sjön,  märker  man  Mississippis  annalkande  först  på 
hafsvattnets  strömmande,  för  det  andra  på  vattnet,  som  först  är  längst  ut  mörk* 
grönt  och  sedan  längre  upp  gult  och  tjockt  af  lera.  Nu  är  vår  resa  öfver  hafvet 
slut,  och  den  fullbordades  på  50  dygn,  emedan  sjöfarande  räkna  ifrån  det  lotsen 
går  ifrån  bord  till  lots  kommer  ombord.     Vackert  väder. 

30/12.  P'^  morgonen  kl.  V26  steg  jag  upp,  och  när  jag  kom  på  däck,  voro  re* 
dan  alleman  sysselsatta  med  att  göra  loss  och  sätta  till  segel,  och  kl.  '/o7  lyfte  vi 
ankaret  och  seglade  med  ett  amerikanskt  paketskepp  förut  och  ett  skepp  från 
Boston  kommande  sist  från  Havana  akterut:  kl.  omkring  */,ll  f.  m.  passerade 
vi  Balin  och  ett  fyrtorn  om  babord.  Spisade  frukost  kl.  11,  och  vid  pass  kl.  12 
kom  en  båt,  rodd  af  5  amerikanare  och  en  karl  och  en  pojke,  för  att  hämta  lots 
sen  och  lemna  en  annan  att  lotsa  oss  uppför  strömmen.  Men  Capitaine  tog  ej 
den  lotsen,  emedan  han  kände  farvattnet  och  sparade  derigenom  in  80  piaster, 
som  den  lotsen  skulle  haft.  Sedan  passerade  vi  ett  ställe  om  styrbord,  som  hette 
Loath  West  pass,  dcrifrån  en  gigg  kom  med  ett  par  prejare,  som  höUo  en  lindrig 
visitation  ombord.  Giggen  roddes  af  6  svarta,  klädda  i  röda  skjortor  och  svarta 
hattar.  Efter  en  half  timmas  förlopp  lemnade  hela  sälskapct  oss,  och  vi  seglade 
först  för  bidevind,  sedan  förlig  uppför  strömmen.  Kl.  omkring  4  spisade  vi  mid= 
dag  på  däck,  mellan  ett  par  små  fästningar.  Mot  aftonen  blef  det  starka  rcgn^ 
byer,  som  sedan  förvandlades  i  uthållande  regn  med  en  stark  åska  och  blixt. 
Vi  seglade  på  Mississippis  högra  strand,  liksom  för  det  mesta,  när  man  går  upp» 
före  och  land  nära  på  3  a  4  famnar.  Men  vi  fingo  näsbränna,  ty  vi  satte  på  grund, 
så  att  vi  fick  lägga  ut  varpankar  och  varpa  oss  lösa,  hvilkct  lyckades  efter  P/j 
timmas  arbete.  Sedan  seglade  vi  tills  kl.  6  om  morgonen,  då  det  stillade  ut,  och 
lade  till  vid  vänstra  stranden.  Några  steambåtar  och  andra  seglare  mötte  vi  o:h 
prejade;  äfvcn  mötte  vi  en  stcambåt,  som  lofvade  att  komma  åter  och  hemta  oss 
men  höll  illa  ord. 

31/12.  1  dag,  nyårsafton,  är  stiltje  eller  åtminstone  näst  dertill.  Likväl  för- 
sökte vi  att  lägga  ut,  men  skutan  dansade  rundt  och  drcf  utförc  med  strömmen 
ett  stycke.  \1  kommo  dock  snart  i  ordning  och  seglade  uppföre  tills  kl.  6  c.  m., 
då  det  stillnade,  så  att  ej  fartyget  lydde  rodret.  DA  lade  vi  äfvcn  till  på  vänstra 
stranden  och  lågo  der  förtöjda  hela  detta  året  ut.     På  eftermiddagen  mötte  vi  en 

219 


stciimbåt,  som  släpade  ett  skepp  och  en  brigg  efter  sig,  och  straxt  derefter  en  Ii: 
ten  gigg  med  tvcnnc  svarta,  som  skcno  i  ansigtct  men  förstodo  ej  engelska.  Kl. 
7,8  spisade  vi  aftonmåltid  och  åta  en  hcrrlig  nyirsgrot.  Sedan  gingo  vi  till  kojs 
kl.  8,  och  slutade  jag  s.\  detta  året  på  Mississippi  Kivcr,  nöjd  och  glad  med  mig 
sjelf  och  med  dem  som  mig  omgifva. 

Vi  33.  Just  som  nyåret  gick  in  kl.  12  på  natten  purrades  det  ut,  ty  vi  fingo 
se  en  steambåt,  som  kom  ifrån  Balize,  dragande  ett  skepp,  som  går  med  paketer 
och  passagerare  från  New  York  till  New  Orleans.  Vi  visade  genast  skeppsfyr, 
och  han  kom  längs  sidan  och  tog  oss  på  andra  sidan  efter  1  timmas  arbete  med 
att  göra  skeppet  fast  vid  honom.  Sedan  bar  det  åstad,  men  vi  hindrades  snart 
i  farten  af  ett  ofantligt  stort  cypressträd,  som  kom  flytande  floden  utföre  och 
fastnade  vid  stcambåtcn  med  midtcn  och  toppen  under  vårt  skepp  samt  roten 
under  det  amerikanska,  hvilkct  såväl  som  vi  måste  kasta  ankar  och  arbetade  i  2 
styfva  timmar  med  att  göra  oss  loss.  Men  under  arbetet  omslötos  vi  af  ett 
så  tjockt  töcken,  att  det  blcf  omöjligt  att  gå  längre.  Längre  fram  på  morgonen 
lyftadc  vi  ankar  och  fortsatte  vår  väg,  oaktadt  ett  fortfarande  töcken,  hvilkct  ej 
skingrades  förr  än  omkring  kl.  10.  Till  middagen  var  Capitainc  bjuden  ombord 
på  steambåtcn,  och  på  eftermiddagen  var  jag  ombord  både  på  stcambåten  och 
det  amerikanska  paketskeppet  och  besåg  allting,  i  synnerhet  deras  kajutor,  hvilka 
voro  gentilare  än  något  förmak  i  Linköping.  Mot  aftonen  blef  äfvcn  en  tjock 
dimma;  annars  hade  vi  gått  fram  den  natten,  men  nu  måste  vi  åter  låta  våra  an^ 
käre  gå  och  ligga  stilla  i  vårt  moln. 

"/i.  Kl.  10  f.  m.  lyfte  vi  ankar,  och  steambåten  satte  sin  ånga  i  rörelse.  Efter 
2  timmars  färd  anlände  vi  till  vårt  bestämda  ställe  New  Orleans  och  förtöjde 
oss  vid  vänstra  kajen,  men  denna  dagen  kom  jag  ej  i  land. 

3/i.  Tillbragtc  jag  hela  dagen  ombord  men  gick  efter  slutadt  arbete  i  land  '  , 
timma,  på  hvilken  jag  spatserade  fram  och  tillbakars  på  kajen  och  såg  på  än  svarta 
än  hvita  figurer. 

*/l-     Var  jag  hela  dagen  ombord. 

*/j.  Var  jag  bjuden  till  Consailor  Smith  till  middagen.  Denne  Smith  har  en 
bror  i  Kristianstad  och  är  svensk.  Kom  hit  som  en  ung  sjöofficer  och  hade  den 
lyckan  att  behaga  en  ung  amerikanska,  hvilken  i  mitt  tycke  är  mycket  behaglig, 
med  hvilken  han  fick  i  hemgift  34,000  plaster  kontant,  och  svärfadern  eger  minst 
300,000  piaster,  af  hvilka  han  har  att  vänta  sig  en  femtedel.  Han  trädde  ur 
.svenska  sjöofficerarnes  corps  för  att  blifva  lagkarl  här,  hvilket  renderor  mellan 
5  och  6,000  piaster  årligen.  Men  nu  vill  jag  anteckna  något  om  de  franska 
bordsederna.  Först  när  vi  kommo,  Capitaine  och  jag,  presenterade  Herr  Smith 
oss  för  sin  unga  fru;  efter  en  stunds  konversation  gick  vi  till  bords  vid  ett  litet 
fyrkantigt  bord  på  hvilket  stod  fem  å  sex  rätter  mat.  Först  gafs  soppa  ikring, 
hvilken  herrn  serverade.  Sedan  serverade  man  sig  sjelf  af  hvad  som  bäst  sma; 
kade.  En  svart  slafvinna,  13  kvarter  lång  och  släpande  fötterna  efter  sig  när  hon 
gick,  passade  upp  vid  bordet.  Få  soppan  dracks  ett  glas  vin  och  vatten.  Sedan 
åts  kötträtter,  ris,  potates,  spenat  m.  m.,  derpå  kom  deserten  5  till  6  sorter  bakel- 
ser äfvensom  ett  stycke  ost  och  så  kallad  kungskaka  med  sviskon.  Uppå  alt 
detta  drack  man  ännu  sittande  vid  bordet  en  god  kopp  kaffe.  Efter  måltidens 
.slut  gick  man  ut  på  balkongen  och  svalkade  sig  en  stund,  och  sedan  gingo  vi 
åter  ombord,  så  mätta,  att  vi  ej  åto  någon  quällsvard. 

220 


6/i.  På  morgonen  frågade  Capitaine  mig,  om  jag  ville  följa  honom  i  engelska 
kyrkan,  för  hvilket  tillbud  jag  tackade  och  gingo  vi  kl.  11  från  skeppet  och 
styrde,  vår  kurs  direkte  till  engelska  kyrkan,  ett  litet  åttkantigt  kapell,  der  vi  i 
en  liten  bänk  finge  se  M:st  Langfier  och  en  dotter  med  sin  guvernant.  Så  snart 
Master  Langfier  blef  varse  Capitaine,  steg  han  upp  och  siderade  sin  plats  åt  oss 
(hvar  gör  man  det  i  Sverige).  Engelska  Gudstjensten  kan  jag  ej  beskrifva,  emes 
dan  vi  kommo  när  den  var  börjad;  men  det  vet  jag  att  en  vacker  sång  var  förs 
enad  med  orgeltoner  och  en  andaktsfuU  stillhet  rådde  i  kyrkan.  Efter  Guds* 
tjenstens  slut  böd  Herr  Langfier  Capitaine  och  mig  to  dinner.  Kl.  5  e.  m.  gingo 
vi  dit;  efter  'A  timmas  conversation  gick  vi  till  bords.  Här  serverades  efter 
äkta  engelsk  sed.  Först  åts  den  ordenteliga  middagen,  sedan  togs  duken  bort 
och  deserten  (appelsiner,  äpplen,  rusiner,  mandlar)  sattes  fram  tillika  med  några 
buteljer  godt  vin,  vid  hvilka  vi  sutto  och  pratade  tills  kl.  6.  Efter  måltiden  gingo 
vi  ut  och  svalkade  oss  på  balkongen,  och  sedan  återvände  vi  ombord.  När  man 
kommer  till  engelska  familjer,  lemnar  man  alltid  hatten  i  förstugan;  äfven  finnes 
der  borste,  om  man  är  dammig  eller  sådant.  Herr  Langfier  är  en  hygglig  karl,  har 
nyligen  mist  sin  unga  fru  och  har  3  mycket  söta  flickor.  Han  är  vår  commissio» 
när  och  bankir. 

'/i.  Tillbragte  jag  hela  dagen  ombord;  mot  aftonen  kom  den  Stockholmske 
Capitaine  på  besök  hos  vår  Capitaine  och  spisade  en  liten  aftonvard  med  por; 
ter  m.  m. 

8/i.  Likaledes  på  hela  dagen  hade  jag  ej  min  fot  iland.  Herr  Langfier  gjorde 
besök  och  längre  fram  på  aftonen  Herr  Smith  och  Herr  Wolke,  Herr  Langfiers 
förste  bokhållare.  Är  svensk  till  nation,  har  vistats  här  några  år  och  har  tota» 
liter  glömt  bort  sitt  modersmål  (å  la  Horn),  hvilka  åto  kryddsill,  drucko  por-- 
ter  och  madeira  copiöst. 

9/io.  I  dag  hafva  vi  2ne  månader  sedan  vi  lemnade  Götheborg.  På  dessa 
månader  har  jag  växt  minst  ett  quarter  både  på  längd  och  bredd,  så  att  om  mina 
bekanta  i  Sverige  nu  finge  se  mig,  kände  de  mig  vist  inte  igen.  På  förmiddagen 
slutade  vi  lossningen,  och  på  eftermiddagen  började  vi  att  lasta  tobaksfat.  Mot 
aftonen  var  jag  och  Herr  Zacharias  i  land  som  aldrahastigast  och  köpte  en 
cocosnöt  jemte  äpplen  och  valnötter. 

^0/|.  På  morgonen  var  jag  med  Capitaine  i  land  och  köpte  färskt  kött  jemte 
grönsaker.  Det  är  märkvärdigt  att  oaktadt  det  största  öfverflöd  är  här  allting 
orimligt  dyrt,  t.  ex.  en  Picason  för  en  knippa  morötter,  som  hemma  kostar  3 
styfver  o.  s.  v.  Den  öfriga  delen  af  dagen  tillbragte  jag  ombord  med  att  rulla 
tobaksfat,  kasta  sten  och  dyligt.  Vädret  är  här  ganska  kallt  för  att  vara  vid  30' 
nordlig  bredd. 

^Vi.  På  förmiddagen  var  jag  ombord,  och  på  eftermiddagen  gick  jag  till 
Smithens  med  några  böcker,  som  Capitaine  hade  fört  med  sig  från  Sverige.  Mon 
han  var  ute  i  staden  i  affairer,  så  att  jag  träffade  frun  ensam,  som  satt  och  sjöng 
och  vaggade  sitt  lilla  barn  fr.^mför  elden.  Jag  lemnade  henne  böckerne  och 
snackade  en  dålig  engelska.  Sedan  gick  jag  direkte  ombord.  Kylig  väderlek,  s.\ 
att  indianerne  och  de  svarte  gå  i  pclsar. 

18/j.  Liksom  de  föregående  ombord  hela  dagen.  Vädret  är  i  dag  blidare  än 
de  föregående,  och  midt  på  dagen  värmer  solen  likasom  en  vacker  vårdag  i 
Sverige. 

15-  221 


i8/j.  Pi  förmiddagen  kulet  och  regnigt  väder.  Den  Stockholmske  Capitaine 
gjorde  besök  ombord.  Pi  eftermiddagen  gjorde  jag  en  rund  kring  staden.  Först 
var  jag  och  besAg  steam»vagnen,  som  går  på  en  jernvag  några  engelska  mil  från 
staden  och  drog,  när  jag  såg  den,  3  stora  vagnar  fulla  med  passagerare  samt  en 
lastvagn,  hvilka  alla  gå  på  jernhjul.  Längre  fram  kommer  jag  kanske  att  åka  ef» 
ter  den  en  gång  kanhända.  Sedan  gick  jag  en  rund  kring  staden  och  gick  till 
vår  landsman  Stockholmarn,  ett  gammalt  fult  barkskepp.  Dercftcr  emedan  det 
regnade  starkt  gick  jag  ombord. 

20/j.  llcla  sistförflutna  veckan  tillbragtc  jag  ombord  i  arbete,  men  i  dag  gick 
jag  i  land  med  styrman  Holm  och  Fkström.  Gick  aldeles  som  sista  söndagen 
rundt  kring  staden.  Var  på  eftermiddagen  i  den  katolska  Gudstjensten,  hvilkcn 
jag  tyckte  var  ganska  högtidlig  för  den  imposanta  musikens  skull  Dereftcr  be» 
sökte  vi  några  gentila  Caffécr,  och  sedan  återvände  vi  hemm. 

20/1.  Pi  aftonen  var  jag  i  land  och  besökte  en  gammal  svensk  vid  namn 
Andersson,  som  bosatt  sig  här  och  idkar  klensmeds  handtverket.  Han  har  ej 
scdt  sitt  fädernesland  sedan  1803,  men  talar  så  fullkomligt  godt  svenska  som  nå» 
gon  af  oss,  i  kontrast  mot  Herr  Wolke.  Hos  honom  spisade  jag  en  liten  afton- 
måltid, bestående  af  chocoladc,  rostbiff,  smör,  ost  och  bröd  och  en  bottlc  godt  vin. 

27/1.  På  förmiddagen  var  jag  ombord;  på  eftermiddagen  gick  jag  i  land  med 
konstapeln  och  Rudén,  en  svensk,  besåg  de  stora  ångbåtarna,  som  föra  bomull 
ifrån  plantagerna  upp  uti  landet  på  Mississippifloden  och  äro  stora  som  fregatter 
samt  lasta  ända  till  3,000  balar  bomull.  De  äro  äfven  inredda  för  passagerare 
med  ofantligt  gentila  hytter  och  möbler.  Sedan  besökte  vi  några  Cafféer  och  5 
roulictter,  likväl  utan  att  spela;  återvände  dereftcr  ombord. 

28/i.  På  förmiddagen  vackert  väder,  men  vid  middagstiden  började  det  att 
regna,  så  att  nästan  intet  arbete  förrättades  ombord  på  hela  eftermiddagen. 

30/j.  Var  jag  uppe  i  staden,  köpte  cigarrer  och  några  cocosnötter,  appelsiner 
att  bruka  på  hemresan. 

^/2.  Nu  hafva  vi  hunnit  februari.  I  min  almanack  efter  Götheborgs  horisont 
står  det  snö,  men  här  tror  jag  att  tungan  skulle  gro  fast  vid  gommen,  om  det  ej 
funnes  visa  inrättningar  här  som  annorstädes  för  törstande  sjömän. 

2/2.  Nu  medan  jag  har  godt  om  tid  vill  jag  säga  mina  upprigtiga  tankar  om 
New  Orleans.  Ett  förförelsens  hemvist  för  obetänksamma  sjömän;  i  hvar  gård 
fins  Grogg  Chop  och  på  många  ställen  så  kallade  värdar,  som  narra  folket  att 
rymma,  lofvande  dem  många  dalrar  i  månadspenningar,  då  de  likväl  ej  få  annat  än 
några  usla  glas  grogg  och  de  sjelfva  stryka  dalrarna  i  sin  ficka.  Af  märkvärdiga 
heter,  som  här  äro  att  bese,  äro  följande  anmärkningsvärda:  Kyrkor  har  jag  sett 
den  engelska,  ett  litet  åttakantigt  Capell,  och  den  spanska  eller  katolska,  som 
jag  må  likna  vid  choret  i  vår  Domkyrka  i  Linköping,  har  ett  utmärkt  godt  orgels 
verk  och  för  katolska  Gudstjensten  oumbärliga  sångare.  För  den  sinliga  men= 
niskan  är  den  katolska  Gudstjensten  visserligen  mera  imposant,  men  för  den 
uppmärksamma  och  tänkande  menniskan  har  den  lutterska  mera  värde.  Men  jag 
finner  mig  mest  upplifvad  af  den  engelska  för  dess  stilla  andakt  och  högtidlig» 
het,  som  råder  i  bland  alla  åhörarne.  Att  här  gå  ur  kyrkan  innan  Gudstjensten 
är  slut,  skulle  väcka  stort  uppseende,  i  kontrast  mot  i  Götheborgs  Domkyrka,  der 
kyrkan  är  tom  på  folk,  innan  presten  väl  har  sagdt  amen.  Men  nu  är  det  nog 
om  kyrkor  och  sådant,  nu  vill  jag  gå  till  klostren.     Här  finnas  ej  mer  än  2,  det 

222 


ena  en  gammal  gråstensbygnad,  hvilken  man  knapt  kan  se  för  mossbeväxta 
ringmurar  och  med  en  vacker  park  eller  trädgård  af  citron,  appelsin,  bananasträd 
och  dylika  välsmakande  frukter.  Vidare  bland  publica  byggnader  må  jag  nämna 
2ne  börsar,  af  hvilka  jag  likväl  blott  besökte  den  ena,  en  stor  superb  sal  prydd 
af  tvenne  stora  glaskronor  och  fyra  ovärdeliga  taflor.  Den  första  föreställer 
Washington  i  naturlig  storlek,  den  andra  Napoleon,  då  han  anför  sin  armé  på 
stridsfältet,  den  tredje  Napoleon  såsom  kejsare,  prydd  i  mantel  och  krona,  sit^ 
tände  på  sin  tron,  den  fjerde  Washingtons  edikt  till  folket,  då  det  blef  republique. 
Här  läses  alla  tidningar  och  kurser.  Ingen  anständigt  klädd  och  som  uppför  sig 
anständigt  är  utestängd  från  detta  samquäm.  Vidare  må  nämnas  Louisiana  Sta* 
tes  Bank,  ett  stort  hus  af  huggen  tälgsten  med  vackra  kolonner  utanför.  Väl  fin» 
nes  här  flere  enskilda  och  allmänna  bygnader,  som  förtjena  anmärkas,  men  som 
jag  ej  är  någon  resebeskrifvare,  så  anför  jag  hvad  jag  t>-cker  och  dermed  punkt. 
Efter  jag  nyss  talte  om  börsar  vill  jag  i  samma  rad  nämna  litet  om  New  Orleans' 
handel.  Dess  köpmän  äro  mest  européer,  engelsmän  och  holländare,  och  hvad 
handeln  beträffar,  så  påstår  man  att  i  New  Orleans  årligen  uppgöras  så  många 
affairer  som  i  London;  men  låt  oss  till  en  början  antaga  hälften,  så  gör  det  liks 
väl  rätt  ansenligt.  I  New  Orleans  är  till  exempel  ingenting  ovanligt  att  en  köps 
man  uppgör  en  affair  på  en  million  balar  bomull.  Dess  sjöfart  är  i  följd  af  dess 
handel  mycket  vidsträckt.  Staden  har  många  och  vackra  skepp,  och  i  synnerhet 
förtjenar  att  anmärkas  en  mängd  paketskepp,  som  gå  häremellan  och  New  York, 
hvilka  öfverträffa  all  beskrifning  i  smak  och  snygghet.  Likväl  lärer  det  ej  bära 
sig  synnerligen  bra.  Äfven  finnes  här  en  mängd  steam  båtar,  af  hvilka  10  bogs 
sera  skepp  uppför  och  utför  floden,  och  40  eller  50  dylika  stora  som  våra  svenska 
fregatter  gå  uppför  floden  till  plantagerna  efter  bomull  och  tobak.  Ett  sådant 
skrof  lastar  ända  till  3,000  balar  bomull,  och  ändå  är  det  inredt  för  en  stor 
mängd  passagerare,  långt  gentilare  än  våra  svenska  ångbåtar  emellan  Norrköping 
och  Stockholm.  Äfven  till  lands  nytjar  man  här  ånga  att  skaffa  sig  fart  med  genom 
en  steam  vagn,  som  går  på  en  jernväg  9  engelska  mil  från  staden  och  drager  6 
å  7  vagnar  fulla  med  passagerare.  Äfven  pressar  man  bomullen  med  ånga,  hvils 
ket  är  en  gruflig  operation,  då  bomullen  förvandlas  till  trädets  fasthet  och  en  så 
pressad  bal  aldrig  tager  skada  af  regn  eller  väta.  Men  när  jag  talte  om  allmänna 
bygnader,  borde  jag  nämdt  enskilda  på  samma  gång.  Likväl  är  det  bättre  sent 
än  aldrig.  De  äro  almänt  af  sten  bygda  som  våra  2  våningshus  med  balkonger. 
Undre  våningen  är  vid  alla  stora  gator  upptagen  af  butiker,  kontor,  shops  af 
alla  slag,  men  den  öfre  till  boningsrum-  Här  är  allt  enkelt  och  bequämt;  endast 
en  matsal  och  en  salong,  från  hvilken  man  kan  gå  ut  på  balkongen  och  vädra 
sig.  Kakelugnar  brukas  här  ej  utan  spisel,  sådan  jag  påminner  mig  hafva  sedt  i 
salongen  vid  Adelsnäs;  likväl  må  den  jemföras  med  ganska  få  här.  Den  väcks 
raste  af  det  slaget,  jag  sedt  här,  är  en  i  salongen  hos  Langfier,  af  porphyr,  ett 
ovanligt  arbete.  Gatorne  äro  här  rätt  gemena,  ofta  aldeles  ofarbara,  men  på 
alla  gator  äro  på  båda  sidor  supcrba  trotoircr  för  fotgängare.  Likväl  börjar  man 
på  flere  ställen  att  stensätta  gatorne,  hvilket  sker  med  orimlig  kostnad,  då  man 
besinnar  att  en  läst  gråsten  här  betalas  med  6  spanska  dalrar.  Nu  har  jag  intet 
mer  att  anteckna  om  New  Orleans,  utan  den  som  vill  veta  mer.  kan  antingen 
sjelf  fara  dit  och  se  eller  ock  fråga  mig  muntligen. 

3/3.     Var  jag  i  land  hos  LangHcr,  i  ett  ärende  till  Capitainc,  som  dinerade  der. 

223 


och  råkade  just  dit  som  dcscrtcn  och  vinerna  började,  då  Langfier  bad  mig  sitta 
ned  och  dricka  ett  glas  och  äta  en  appelsin.  Sedan  följde  jag  med  Capitaine 
ombord  och  stufvadc  mina  cigarrer,  så  att  jag  hoppas  draga  Herrar  Tullsnokar  i 
Göthcborg  vid  näsan. 

</2.  I  dag  är  Capitaine  i  land  och  klarerar  ut  skeppet.  Styrman  är  obruklig 
för  att  föra  befäl,  så  att  vi  har  fått  en  stufvare  till  bcfälhafvandc  ombord  för  dagen. 

6/2.  På  förmiddagen  var  (Capitaine  och  de  flcstc  af  besättningen  i  land.  Vid 
middagstiden  lossade  vi  landtågen  och  lade  oss  på  utsidan  af  Hriggen  Aurora 
från  Portland.  På  eftermiddagen  kom  steambåtcn  längs  sidan,  och  mot  aftonen 
kom  1  svensk,  1  tysk  samt  2  engelsmän  ombord  i  stället  för  de  7  bortrymdc. 
Den  svenske  skall  göra  undcrstyrmans  tjenst  och  innehafver  samma  värdighet  vid 
Kongl.  Majst.  Flottas  Göthcborgsstation.  Den  tyske  är  en  brcmarc,  och  skall 
blifva  kock,  de  begge  cngelsmänncrnc  matroser.  Vi  få  framdeles  se  huru  de 
uppfylla  sina  pligtcr.  Mot  aftonen  kom  många  svenskar  ombord  och  togo  afsked 
af  oss,  i  bland  andra  Smith,  Sncidow,  Svcnandcr.  Kl.  7  om  aftonen  gick  vi  ut^ 
för  Riverct  (floden)  och  anlände  följande  morgonen  till  Balizc,  så  att  jag  denna 
gången  ej  såg  det  minsta  af  Rivcrcts  environgcr. 

0/2.  Tidigt  på  morgonen  kommo  vi  jemte  flera  andra  till  sjös.  Det  blåste 
skarp  motvind,  likväl  satte  vi  segel  och  gjorde  ej  som  de  flestc  andra  kastade 
ankar  vid  barken  i  förväntan  af  bättre  vind. 

'/i-  Stark  storm,  litet  illamående,  emedan  jag  nu  vistats  en  månad  i  land  och  ätit 
en  mängd  appclsincr,  cocosnötter  och  dyligt  och  min  mage  således  var  litet  ovan 
vid  rullningen  och  dieten. 

13/2.  Rättnu  ger  jag  knäfvcin  att  föra  dagbok  öfvcr  motvind,  storm  och  ref» 
ningar  hvarjc  dag.  I  dag  såg  jag  en  temmeligen  stor  haj,  den  första  jag  sett  på 
hela  vår  resa.  Härefter  skrifver  jag  också  i  min  dagbok  när  jag  tycker  och  intet 
bestämdt  för  hvarjc  dag.     Cuba  i  sigte. 

I6/2.  Sågo  vi  en  vattcnpclare  på  långt  håll,  en  obehaglig  syn  för  sjöfaranden, 
emedan  en  säker  död  drabbar  den  som  kommer  dem  för  nära.  Passerades  höj; 
den  af  Cap  Florida. 

i'/2.  Första  dagen  på  hemresan,  som  vi  kunnat  styra  kurs;  förlig  vind  och 
temmeligen  godt  väder. 

18/0.     En  skön  och  behaglig  dag,  alla  läsegel  till  samt  vinden  rätt  akterlig. 

13/2.  Fete  Tisdag,  här  ganska  mager,  utan  hetvägg,  men  man  kan  ej  begära 
sådant  på  sjön,  till  den  så  kallade  Hvite  Tisdag  eller  aldra  sist  till  påskafton,  ty 
här  lärer  ej  vankas  hvarken  ägg  eller  lutfisk. 

21/2—26/2.  Storm  och  rcgnbyer.  34°  15'  n.  lat.,  74°  2' v.  longitud.  Storm,  regn 
och  hagel,  vakt  om  vakt  på  däck,  god  vind.     11'  fart  i  timman. 

27/2.  Vackert  väder  och  god  läsegels  bris  (efter  ovädret  låter  Herran  solen 
skina). 

28/2.     Äter  igen  oväder,  storm  och  regn.     38°  45'  n.  lat.,  52°  25'   v.  longitud. 

1/3.     I  dag  som  vanligt  stark  blåst,  n.  v.  vind. 

2/3.  Stiltje  hela  dagen.  Om  en  fremmande  kom  här  ombord  och  hörde  de 
många  vrängningar  af  ord  och  språk,  en  blandning  af  tyska,  svenska  och  en* 
gelska,  så  trodde  han  ganska  billigt,  att  han  råkat  ut  för  en  mängd  förlösta  dår* 
hushjon.  Se  här  hvad  den  svenske  kocken  sade  till  den  tyske  i  dag  morse:  »kock 
you  havc  makes  so  mycket  wasser  in  den  kessel,  att  det  blir  välling  i  stället  för  gröt.» 

224 


*/8.  På  förmiddagen  vackert,  mot  aftonen  regnbyer  och  tilltagande  kultje 
mot  natten  började  åskan  att  dåna  och  kort  efter  midnatten  slog  hon  ner  i  sjön 
ej  långt  ifrån  oss,  en  förfärande  syn. 

'/s.  En  vacker  vårdag,  då  solen  lifvar  utan  att  bränna,  vindarna  svalka  utan 
att  storma,  men  likväl  gifva  skeppet  tillräcklig  fart,  är  den  angenämaste  njutning 
för  en  sjöman.  Sådan  var  denna  dag,  men  vår  glädje  var  ej  lång,  ty  mot  afto* 
nen  uppkommo  svåra  byar,  så  att  vi  togo  ett  försigtighetsref  i  märsseglen. 

3/3.     Jemn  kultje,  men  motvind  som  vanligt;  tvennc  seglare  medgående. 

10/3.  Ojemn  och  byaktig  vind;  tvenne  seglare  motgående;  Gudstjenst  hölls  här 
på  utresan,  men  nu  är  det  bortlagdt,  inte  någon  bön  en  gång,  som  i  andra  svenska 
skepp.  Men  detta  är  ett  kreolskt  skepp,  hälften  svenskt  och  hälften  amerikanskt. 
Mot  aftonen  dubbelrefvades  märsseglen. 

1^/3.  Stark  storm  och  regn;  bottenrefvat  stormärssegel,  focken  och  apan;  alla 
öfriga  segel  beslagna;  pumpa  läns  hvarannan  timma. 

'^'^Iz-  Ändtligen  aftager  den  5  dygn  långvariga  stormen;  likväl  är  ännu  ej  alla 
refven  ute.  En  seglare  i  sigte.  En  mängd  foglar  följa  oss  ständigt  på  dessa  högder 
14°  v.  long.  Obegripligt  är  hvar  dessa  njuta  någon  hvila;  sällan  eller  aldrig  ser 
man  dem  sätta  sig  ner  på  skeppen,  och  väl  kunna  de  hvila  sina  tröttade  vingar 
på  vattnets  lugna  yta,  men  i  nattens  djupaste  mörker  på  en  vildt  stormande  oceans 
yta  tyckes  mig  föga  hvila  kan  njutas.  Det  är  äfven  anmärkningsvärdt,  att  dessa 
foglar  sällan,  jag  kan  till  och  med  säga  aldrig  flyga  i  lofvart  om  en  seglare  utan 
ständigt  i  lä  och  akterut.  Orsaken  känner  jag  inte  och  synes  mig  omöjlig  att 
utforska. 

I8/3.     Mulet,  motvind  och  blåst  —  rätt  vackert,  när  man  lägger  det  tillsammans. 

19/3.  Det  ser  illa  ut  att  komma  hemm  till  påsk.  Nu  äro  vi  vid  48^  23'  n.  lat., 
6°  30'  v.  long.  och  hafva  motvind  hvarenda  dag.  Refva  och  vända  höra  till  ords 
ningen  för  dagen;  lägger  man  härtill  en  lång  quarantaine,  så  gör  det  en  rätt  artig 
summa.  Farväl  nu  med  de  sköna  förhoppningarne  att  få  äta  hetvägg  hemma 
hvite  tisdag,  farväl  med  äggena  och  den  hvita  gröten  påskafton.  Så  går  det  att 
göra  uträkningar  i  förtid  på  sjön,  men  vår  Herre  ger  oss  väl  någon  gång  god 
vind.     Haf  tålamod,  var  from  och  god  etc. 

20/3.  På  morgonen  stucko  vi  ut  alla  refven,  vid  middagstiden  prejade  vi  brigs 
gen  Lima,  som  hade  seglat  ifrån  New  Orleans  samma  dag  som  vi  och  var  desti^ 
nerad  till  Havre  de  Grace,  lastad  med  bomull. 

21/3.  Refvade  och  kryssade  i  motvind  som  vanligt.  Detta  börjar  att  blifva 
enformigt,  refning,  vändning  och  motvind  hvarenda  dag,  men  min  son  hade  ej 
på  galejan  att  göra;  skyll  dig  nu  sjelf,  detta  är  annat  än  att  gå  hemma  och  må 
väl  samt  taga  dagen,  som  han  kommer,  men  en  sjöman  bör  aldrig  fälla  modet, 
så  gerna  kan  han  gå  öfver  hackbrädan  vid  10  knops  fart. 

22/3.  På  morgonen  fingo  vi  en  fyr  i  sigte  samt  pejlade  honom  i  s.  o..  Vi  «3. 
Kryssade  oss  sedan  in  i  Canalen.     Laber  vind,  uppehållsväder. 

23/3.  Fingo  vi  Lizant  i  sigte  samt  pejlade  longskips  fyrtorn  i  n.  o.  t.  n.  Nu 
märker  jag  att  vi  äro  i  Canalen,  dels  på  vattnets  ljusgröna  färg,  dels  på  den 
mängd  af  seglare,  som  alltid  träffas  här.  Likväl  trodde  jag  att  holländska  kriget 
skulle  minskat  deras  antal.  Vackert  väder,  men  samma  motvind,  som  vi  nu  hafva 
haft  i  14  dygn. 

2*/8.     Sågo  vi    engelska  landet  ganska  nära,  äfven  en  mängd  seglare.     Nackcrt 

225 


väder   och    stiltje.      Middagstiden   prejades  vi  af  en  engelsk  lotskutter  N.  42.,  af 
hvilken  vi  fingo  Åtskilliga  nyheter  frin  Kuropa.     1'ejlade  Lizand  i  n.  o. 

25/g.  Motvind,  prejade  lotskuttern  N.  8.,  gaf  honom  en  butelj  grogg  för  hans 
nyheter.     På  natten  pejlade  Gaskcts  fyrar  på  franska  sidan  i  so. 

^^Iz-  Ovanligt  vackert  väder,  rätt  god  bris,  men  bidevind  som  vanligt.  Pre» 
jadc  ett  barkskepp,  hemma  i  Hamburg,  seglade  förbi  detta  och  en  engelsk  CoUicr 
Brigg.  Mot  natten  blef  det  nästan  aldeles  stiltje.  Då  vi  skulle  vända,  gick  skep» 
pct  ej  öfver  stag,  och  vi  seglade  på  en  liten  slup,  hvilken,  om  det  blåst  aldrig  si 
litet  eller  gått  sjö,  aldrig  hade  seglat  mer.  Alla  sofvo  i  slupen;  hvilken  oför» 
svarlig  vårdslöshet. 

^''/a.  På  morgonen  byaktigt,  mot  middagen  någorlunda  god  vind.  Strax  efter 
middagen  sågo  vi  ibland  alla  andra  seglare  en  engelsk  tullbåt,  som  förekommer 
smugglcrier  och  är  ett  ibland  de  mest  välsegLnndc  fartyg  som  existera,  tacklad 
som  en  kutter.  Detta  är  annat  än  våra  tungscglande  skonerter,  som  hemma  be» 
vaka  kusterna,  hvilka  en  välscglandc  båt  kan  segla  ur  sigtc  innan  de  hunnit 
vända.  Men  jag  bör  ej  tala  emot  smuggling,  som  sjelf  ämnar  göra  ett  profstycke 
i  mindre  skala  i  den  konsten  medelst  litet  cigarrer.  Mot  aftonen  prejade  vi  en 
lotskutter  med  N:o  II   från  Cours.     På  natten  oväder  och  blåst. 

^^/a-  Vackert  väder  och  labcr  vind,  likväl  något  bättre  än  stick  i  stäf;  aldrig 
trodde  jag  att  vi  skulle  få  vackert  väder  i  Canalen,  men  litet  bättre  vind  hoppa» 
des  jag  på.  På  morgonen  fingo  vi  en  rätt  vacker  brigg  i  sigte,  hvilken  vi  seg* 
lade  upp  och  prejade.  Det  var  en  dansk,  från  St  Thomas  destinerad  till  Altona, 
så  snygg  som  den  vackraste  amerikanare  och  hade  ej  mer  än  ett  fel  i  mina  ögon, 
och  det  var  att  den  ej  var  svensk,  ty  jag  säger  ej  som  dansken: 

Hvitt  och  rött  är  sött. 
Blått  och  gult  är  fult. 
Strax  derefter  fingo  vi  se  en  seglare  förut,  som  närmade  sig  hastigt  och  började 
skjuta  5  å  6  skott.  Vi  hissade  vår  svenska  flagg,  men  han  viste  ändå  ej  skäms 
utan  fortsatte  sin  skjutning  och  styrde  midt  på  oss.  Vi  måste  derför  om  vi  ej 
velat  hafva  en  kula  i  skrofvet,  brassa  back  och  invänta  ett  nådigt  besök  ombord. 
När  han  kom  oss  närmare,  satte  han  ut  sin  slup  och  kom  längs  sidan  med  om* 
kring  12  man  och  en  officer,  hvilken  prejade  oss  på  vanligt  sätt  och  hade  troll» 
gen  gått  ombord,  om  ej  vi  kommit  frän  New  Orleans,  hvilket  ännu  anses  sjukt. 
Det  var  en  engelsk  korvett,  som  låg  ute  på  ki-yss  efter  holländare.  Oupphörligen 
besväras  man  här  af  prejningar  och  krångel  af  den  mängd  seglare,  som  här  be; 
ständigt  omgifva  oss. 

29/3.  På  förmiddagen  mötte  vi  flera  engelska  och  franska  fiskarebåtar,  som  tilU 
bjödo  oss  färsk  fisk,  men  vi  tordes  ej  taga  den  för  den  fördömda  quarantaine  i 
Känsö.  På  eftermiddagen  träffade  vi  ut  för  en  kutter  (A  english  man  of  wars), 
hvilken  också  närmade  sig,  likväl  utan  att  skjuta,  men  sände  genast  en  officer  i 
en  slup  ombord,  hvilken  ej  lät  hindra  sig  af  att  Capitaine  sade  att  koleran  var 
i  New  Orleans,  utan  gick  genast  ombord  och  öfverhalade  våra  skeppsdokumen; 
ter.  Kanske  vi  nu  för  den  der  orakade  quäkarn  får  en  lång  quarantaine.  Denne 
officer  förtjenar  en  anmärkning,  klädd  i  uniform. 


226 


BILAGA 


UR  A.  O.  WALLENBERGS  BREFVAXLING. 

FRÅN  A.  O.  WALLENBERG  TILL  CARL  von  SETH. 

Den  11  februari  1856. 
Färden  öfver  Nordsjön  är  mindre  behaglig  denna  sena  årstid  och  derifrån 
öfver  norra  delen  af  Atlantiska  ocean.  Newfoundlands  bankar  äro  ej  heller  utan 
sitt  lilla  obehag,  när  man  aldrig  kan  räkna  på  att  få  vara  torr  i  24  timmar  för 
regnbyar  och  stormar.  Vi  anlände  till  den  stora  Newfoundlands^banken  (tag 
fram  kartan)  den  19  november  efter  32  dagars  färd,  och  här  begynte  ovädren  att 
blifva  värre,  ty  snö  och  is  är  det  värsta  för  fattiga  sjömän,  som  derigenom  alltid 
äro  i  mera  fara  att  hålla  sig  fast  i  tacklingen,  som  är  glacerad.  Vi  hade  derjemte 
motvind  i  20  dygn,  hvarunder  vi  ej  kommo  en  half  mil  om  dagen.  Den  18  deccmi 
ber  anträffade  vi  en  skonert,  som  förlorat  seglen.  Hade  de  ej  fått  undsättning, 
skulle  de  troligen  svultit  ihjäl  just  juldagarne.  Vi  måste  minska  ransonerna  till 
två  små  kakor  jemte  1  Vs  kvarter  vatten  och  några  potätcr  om  dagen  samt  ett 
stycke  kött,  lagom  stort  för  en,  som  undergår  svältkur. 


Rotterdam  den  51  mars  1856. 
Dagen  efter  jag  kom  hit  flyttade  jag  i  land,  emedan  jag  försträckt  högra  sidan 
så  att  högra  armen  var  nästan  obrukbar,  men  en  veckas  badande  och  god  skötsel 
har  gjort  den  någorlunda  bra.  För  att  blifva  riktigt  bra  vet  jag  väl,  att  jag  skulle 
afhålla  mig  en  längre  tid  från  styft  arbete,  men  det  kan  ej  hjelpas,  jag  flyttar 
redan  i  morgon  ombord  på  ett  ship  »Saracen»  och  går  troligen  i  öfvermorgon 
till  England.  —  Det  går  nu  på  sjunde  månaden,  sedan  jag  hade  någon  under; 
rättelse  från  Sverige.  Hur  det  är,  men  förändringar  kunna  ske  på  kortare  tid, 
och  förändringar  hafva  skett.  Kan  tiden  upphöra  att  verka  med  sin  frätande 
tand  på  oss  skröpliga  ting?  Nej,  jag  märker  det  på  mig  sjelf  granncligen,  ty  jag 
har  på  dessa  sju  månader  blifvit  sju  år  äldre. 


Boston  i  augusti  1S56. 
Tar  mig  friheten  berätta  ett  och  annat  af  »Min  son  pä  galejan  d.  y:s»  rcsc» 
äfventyr  från  den  gamla  till  den  nya  verlden.  dit  mången  gått  att  skära  guldet 
med  täljknifvar,  men  ätcrvändt  tomhändtare,  än  de  kommit.  Den  som  reser  hem» 
ifrån  efter  rikedom  eller  seder,  efter  lärdom  eller  heder,  hemtar  vatten  öfver  ån. 
Jag  har  ej  rest  af  någondera  orsaken,  utan  för  att  lära  känna  verldcn  från  mer 
än  en  sida  och  för  att  vinna  litet  erfarenhet  i  mitt  yrke.     Sverige,  det  visste  jag 

227 


förut,  är  det  bästa  Gud  har  skapat,  har  ej  dcrför  utAt  gapat.  Nog  har  jag  man-- 
gcn  gång  i  tankarna  räknat  öfvcr  hvad  det  skulle  kosta  att  lefva  och  hvad  jag 
kunde  förtjena,  och  alltid  funnit  debet  gi  väl  upp  med  kredit;  i  verkligheten 
har  väl  inte  något  deficit  inträffat,  men  inte  långt  derifrån.  -  Vår  segling  var 
tcmligen  gynsam  i  Nordsjön,  men  i  Atlanten  ha  vi  haft  att  strida  med  mycket 
motvind,  kall  snö  och  hagel.  Ja,  min  dagbok  innehåller  ej  annat  och  den  hade 
länge  sedan  blifvit  kastad  öfver  bord,  om  jag  ej  tänkt,  att  den  kunde  tjena  som 
kylande  pulfvcr,  när  jag  kommer  att  svettas  i  den  heta  zonen.  Månne  ni  någon 
gång  samlade  kring  munter  kvällsbrasa,  sändt  en  Hygtig  tanke  till  en  syndapalt,  som 
då  kanske  just  fåfängt  sökt  att  skota  snön  af  sig?  -  Den  19  november  (hans  födelse» 
dag)  tillbragtc  jag  på  thc  grand  Hank  of  Newfoundland  och  morgonen  var  mulen 
som  jag  sjclf,  men  efter  kl.  1 1  f .  m  fanns  intet  mer  af  moln  och  solen  gick  klar 
ner;  med  ett  ord,  vackrare  dag  hade  vi  ej  under  hela  resan,  och  glad  var  jag 
ensam  utskuffad  i  verldsbullret,  och  den  som  Hnner  sig  så  ensam  som  jag,  han 
måste  taga  sin  anledning  till  glädje,  äfven  då  inga  finnas  att  uppehålla  sig  med, 
ty  hvem  vet  icke  att  glädjen  är  en  själaspis,  troligen  lika  nödvändig  som  brödet 
för  kroppen. 

Buffalo  den  17  juni  1837. 

Hade  jag  lydt  mitt  hjcrtas  röst,  skulle  jag  varit  i  Sverige  för  länge  sedan,  men 
hade  jag  för  hastigt  åtcrvändt,  så  skulle  man  trott,  att  vekhet  eller  oduglighet 
varit  orsaken.  Således  bestämde  jag  två  år  som  minsta  spatium.  och  som  jag 
troligen  ej  gör  denna  resa  igen,  så  ansåg  jag  bäst  smida  medan  jcrnct  var  varmt. 
Hittills  ha  alla  mina  planer  lyckligen  utfallit,  och  jag  har  väl  största  skäl  i  vcrl; 
den  att  vara  tacksam  mot  den  skyddande  arm,  som  frälst  mig  frän  mången  fara 
och  uppehållit  mitt  lugn  i  alla. 

(I  ett  annat  bref  några  dagar  senare  läses)  Jag  kan  lefva  kronans  kaka  förutan 
och  då  är  jag  mera  oberoende;  visst  är  det  sannt,  att  man  i  Sverige  ingenstädes 
kommer  utan  titlar,  men  min  gudomlige  Franklin  säger:  »Undvik  dem,  som  synas 
besvärade  af  ditt  sällskap».  Detta  tillämpar  jag  så,  att  der  jag  ej  är  välkommen 
utan  titel  eller  uniform,  der  kommer  jag  ej  andra  gången. 


228 


LAGA     III 


A.  O.  WALLENBERGS  SJALFBIOGRAFL 

I   P.  VON  MÖLLERS  1867  ÅRS  FÖRSTA  KAMMARE 

har  A.  O.  Wallenberg  meddelat  följande   uppgifter  om  sin  mång* 
sidiga  verksamhet  (intill  år  1875): 

MÅTT,  MÅL  OCH  VIGT.  Vid  1847  års  riksdag  afläts  en  Kongl.  proposition 
i  den  syftning,  att  en  riksdaler  riksgäld,  motsvarande  qvartspecien,  skulle  indelas 
i  hundra  cent.  Men  med  stöd  af  den  erfarenhet  jag  vunnit  under  ett  längre 
vistande  i  Förenta  Staterna,  der  Dollarn  är  indelad  i  hundra  cent,  hvaremot 
mått  och  vigt  sakna  decimalindelning,  motarbetade  jag  ifrågavarande  Kongl.  pro* 
positions  antagande,  emedan  jag  befarade,  att  om  decimalräkningen  endast  in^ 
fördes  i  mynträkningen,  här  liksom  i  Amerika,  mångahanda  olägenheter  skulle 
uppkomma  af  att  vid  liqvider  begagna  decimalräkning,  men  för  mått  och  vigt 
behålla  duodecimal-indelningen  eller  någon  ännu  mera  godtycklig. 

Uti  Aftonbladet  för  den  15  Januari  1848  skref  jag  en  utförlig  afhandling  i 
denna  fråga. 

Den  Kongl.  propositionen  om  införandet  af  decimal-indelningen  endast  i  mynt 
bifölls  icke  af  riksdagen. 

Vid  1850  års  riksdag  väckte  Herr  A.  A.  Berger  på  min  begäran  motion  om 
decimal-indelningens  införande  i  mått,  mål  och  vigt.  Derpå  följde  en  underdånig 
skrifvelse  i  ämnet  med  begäran  om  Kongl.  proposition. 

Vid  1853  års  riksdag  väckte  jag  motion  om  Metriska  systemets  införande.  Under 
ett  längre  vistande  i  Frankrike  hade  jag  inhemtat  kännedom  om  detta  system  och 
uti  motiverna  till  min  motion  anförde  jag:  »att  de  flesta  nationer,  som  införa 
några  förbättringar  i  dessa  afseenden,  på  senare  tider  antingen  antagit  det  metriska 
systemet  i  sin  helhet  eller  också  sökt  att  närma  sig  detsamma  så  mycket  som 
möjligt»,  att  vetenskapsmän  i  alla  länder  redan  begagnade  det  metriska  systemet, 
och  att  i  statistiska  uppgifter  stor  lättnad  uppkommit  derigenom,  att  flera  olika 
länder  betjenade  sig  af  enahanda  system. 

Redan  under  1847  års  riksdag  begynte  mitt  arbete  för  metriska  systemets  ans 
tagande.  Borgarståndet  begärde  ingenting  bättre.  Adeln  var  i  allmänhet  litvaJ 
för  en  förändring  i  den  odrägliga  mångfalden  af  olika  mått  och  vigtcr,  alla  lag» 
ligen  gällande.  1  Presteståndet  sade  mig  de  mest  inflytelserika :  »vi  vilja  icke 
påtruga  Bondeståndet  denna  reform,,  men  vilja  heller  icke  motsätta  oss  densamma, 
om  bönderna  kunna  öfvertygas  om  dess  gagnclighet.» 

Under  1850  års  riksdag  började  jag  ett  träget  men  tacksamt  arbete.  Uti  mycket 
små  kretsar  bringade  jag  den  vigtiga  frågan  till  tals,  och  pä  öfvertygclscns  väg 
lyckades   jag  slutligen   komma  dcihän,  att  en  afgjord  majoritet  M  Bondeståndet 

229 


skulle  hafva  voterat  för  det  metriska  systemets  antagande.  Men  då  kom  vid  1853 
års  riksdag  en  Kongl.  proposition,  hvaruti  föreslogs  införandet  af  dccimalindcl» 
ningen  i  mått  och  vigt,  men  med  bibch.Mlandc  af  gamla  enheter,  och  detta  förelag, 
som  onekligen  underlättade  öfvergången.  fick  såsom  en  hallmesyr  många  anhängare 
vid  riksdagen,  och  dcrihiand  en  särdeles  framstående  vetenskapsman.  Utskottet 
afstyrkte  metriska  systemets  införande,  men  tillstyrkte  dcrcmot  dccimalindelningens 
antagande  för  mått  och  vigt. 

Under  den  tid  detta  Utskotts  betänkande  var  i  riksdagsmännens  händer  till 
begrundande  för  frågans  afgörande.  uppstod  hos  mig  en  förfärlig  tvekan,  huruvida 
jag.  under  förhoppning  att  metriska  systemet  vid  annan  riksdag  skulle  komma 
att  antagas,  borde  arbeta  för  afslag  på  hvad  Utskottet  tillstyrkt.  Många  voro  de 
riksdagsmän,  som  rent  ut  förklarade  sig  villiga,  att  för  den  gången  afslå  allt» 
sammans.  Jag  vågar  påstå  att  afslag  kunnat  af  mig  åstadkommas,  och  i  detta 
påstående  ligger  ingen  förmätenhet,  ty  hvar  och  en  med  riksdagsförhandlingar 
aldrig  så  litet  förtrolig  vet  nog.  huru  små  krafter,  som  behöfvas,  för  att  hindra 
en  förändring,  i  jämförelse  med  de  stora  häftyg.  som  erfordras  fcJr  att  framdrifva  en 
reform.  Jag  vågade  icke  taga  på  mitt  ansvar  att  till  en  kommande  tid  undan» 
skjuta  frågan,  i  den  förhoppning  att  framdeles  ernå  en  ändamå!scnli^'are  lösning. 
Till  Utskottets  betänkande  fogade  jag  såsom  reservation  mitt  förslag  om  metriska 
systemets  antagande,  och  jag  bad  mina  vänner,  antingen  votera  för  detta  eller  antaga 
den  Kongl.  propositionen,  men  icke  låta  frågan  helt  och  hållet  förfalla.  Den 
Kongl.  propositionen  antogs  och  dcrigenom  erhölls  decimalindelningen  i  mått 
och  vigt;  men  reformen  qvarstår  ännu  ofulländad  och  i  den  mån  den  inter» 
nationella  beröringen  blifvit  lifligare,  har  det  blifvit  allt  mera  påtagligt,  att  en 
internationel  gemensamhet  i  mått  och  vigt  fortfarande  är  ett  önskningsmål. 

Såsom  bevis  för  riktigheten  af  min  förutsägelse  om  det  metriska  systemets 
framtida  utbredning  må  anföras,  att  England  år  1S64  bcslutit  tillåta  det  metriska 
systemets  konventionella  användande,  samt  att  metriska  systemet  genom  förord» 
ning  af  d.  17  Augusti  år  1868  antogs  i  det  stora  Tyska  riket,  der  denna  reform 
nu  är  genomförd. 

Vid  1862  års  riksdag  väckte  jag  motion  om  åvägabringandet  af  gemensamt 
mått,  mål  och  vigtsystem  för  de  förenade  rikena  samt  konungariket  Danmark, 
väl  vetande,  att  enär  Danmark  och  Norge  begagna  en  vigtenhet  lika  med  en 
half  kilogram,  skulle,  om  frågan  kom  under  ompröfning  i  de  tre  rikena,  det 
metriska  systemet  nog  återkomma  på  dagordningen.  Riksdagen  beslöt,  med  an? 
ledning  af  denna  motion,  att  i  underdånig  skrifvelse  anhålla  »det  Kongl.  Maj:t, 
efter  genom  sakkunnige  män  verkställd  undersökning  och  utredning,  ville  vidtaga 
de  åtgärder,  som  kunna  leda  till  antagande  i  de  tre  skandinaviska  rikena  af  ett 
gemensamt  system  för  mått,  mål,  vigt  och  mynt». 

Vid  1869  års  riksdag  afläts  en  Kongl.  proposition  om  det  metriska  systemets 
införande  uti  —  apoteksväsendet,  hvilken  af  riksdagen  bifölls. 

Vid  1872  års  riksdag  väckte  jag  motion  om  gramvigtens  antagande  till  kons 
vcntionelt  bruk.  Men  förgäfves. 

Vid  1874  års  riksdag  afgafs  en  Kongl.  proposition  om  gramvigtens  användande 
för  ädla  metaller  och  vid  jernvägstrafiken.  Så  gerna  jag  än  vill  se  gramvigten 
erhålla  allt  större  användning,  motsatte  jag  mig  likväl  detta  förslag,  enär  jag 
insåg,    att   en   så  beskaffad  reform  icke  bör  införas  i  små  portioner,  emedan  ett 

230 


sådant  förfaringssätt  aflägsnar  tidpunkten  för  gramvigtens  allmänna  antagande  i 
Sverige,  hvilket  jag  hoppas  snart  kommer  att  inträffa.  Den  Kongl.  propositionen 
af  slogs. 

Jag  hyser  den  förhoppning,  att  enär  Danmark  och  Norge  ännu  sakna  decimal» 
indelningen  i  mått  och  vigt,  denna  vigtiga  fråga  skall  upptagas  af  dem,  och  att 
metriska  systemet  dervid  i  alla  delar  skall  blifva  antaget.  Vi  kunna  då  knappt 
undvika  att  följa  efter,  sedan  vi  försakat  äran  att  gå  i  spetsen  för  en  stor  reform. 

Jag  har  så  mycket  större  skäl  för  denna  förhoppning,  som  man  i  Danmark 
och  Norge  efter  decimalindelningens  införande  i  mynt  snart  skall  finna  det 
odrägligt  och  haltande  att  sakna  den  i  mått  och  vigt.  För  öfrigt  är  i  begge 
länderna  benägenheten  för  det  metriska  systemet  ganska  stor;  såsom  bevis  härför 
kan  anföras,  att  då  jag  vid  nationalekonomiska  mötet  i  Köpenhamn  1872  frams 
ställde  förslag:  »att  det  metriska  systemet,  så  fort  ske  kan,  antages  såväl  i  af* 
seende  på  hvarje  slag  af  mått,  som  i  afseende  på  vigt  och  med  de  indelningar 
och    benämningar,   som   dertill   höra»,   detta    förslag   af   mötet   enhälligt  antogs. 

Myntväsendet.  Vid  1853  års  riksdag  väckte  jag  förslag  om  nytt  myntsystem, 
grundadt  på  silfver  med  en  myntenhet  af  åttio  procent  finsilfver,  i  värde  mot» 
svarande  fyratio  skillingar  banco  efter  då  gällande  räknesätt.  Fördelen  af  detta  system 
låg  dels  deruti,  att  tiondcdelen  af  denna  myntenhet  var  ett  för  alla  bekant  värde* 
begrepp,  att  öfvergången  till  decimalräkningen  varit  ganska  lätt.  En  samtidig 
Kongl.  proposition  föreslog,  att  ingen  annan  förändring  skulle  vidtagas,  än  att 
den  förut  bekanta  Riksdaler  Riksgäld  skulle  benämnas  Riksdaler  Riksmynt,  och  att 
denna  räkneenhet  skulle  indelas  i  hundra  öre.  Den  Kongl.  propositionen  bifölls 
af  riksdagen. 

Vid  1856  års  riksdag  föreslog  jag,  att  myntsilfrets  halt  skulle  förändras  så,  att 
kopparn  uti  silfvermyntet  skulle  minskas  från  tjugufem  till  tio  procent,  hvarigenom 
myntet  kunde  blifva  mindre  tungt  och  en  del  koppar  åt  statsverket  kunde  be» 
sparas.  Motionen  lemnadcs  utan  afseende. 

Vid  1862—1863  års  riksdag  förnyade  jag  denna  motion  med  det  tillägg,  att 
remedium  af  vigt  och  finhet  borde  nedsättas.  Afven  denna  motion  lämnades 
utan  afseende. 

Vid  1862  års  riksdag  föreslog  jag,  att,  till  undvikande  af  silfvermynts  expor» 
terandc.  Riksbanken  skulle  tillhandahålla  silfvertackor  till  ett  pris,  motsvarande 
värdet  af  det  finsilfver,  myntet  lagligen  bör  innehålla.  Äfven  detta  afslogs. 

Hufvudanledningen,  hvarföre  dessa  motioner  icke  vunno  atseende,  torde  få 
anses  hafva  legat  uti  då  ännu  rådande  föreställningssätt,  att  en  nation  kunde 
undandraga  sig  betalning  af  räntor  och  andra  skulder  till  utlandet  genom  att 
försvåra  liqviderna  och  genom  att  bibehålla  en  högre  kopparhalt  i  myntet,  än  som 
erfordrades  för  en  med  afseende  på  förmågan  att  motstå  slitningen  lämplig  legering 

Vid  Nationalekonomiska  mötet  år  1863  i  Göteborg  förfäktade  jag  den  åsigt. 
att  de  tre  nordiska  rikena  borde  ansluta  sig  till  Fr.inc-systcmct  med  siltvcrtranc 
till  räkneenhet.  Men  med  hvarje  derpå  följande  är  blcf  det  allt  klarare  tor  mig 
att  guldet,  såsom  värdemätare,  hade  en  stor  framtid. 

Vid  Nationalekonomiska  mötet  i  Stockholm  år  1866  utvecklade  jag  denna  åsigt 
för  första  gången  offentligen,  och  begärde  att  mötet  skulle  uttala  sig  för  nöd» 
vändigheten  af  att  antaga  guldet  såsom  myntmetall.  \'id  en  allmän  öfvcrlägkjninfj 
å  stora    Börssalcn    under   ordförandeskap   af  II.  K.  H.  Prins  Oscar  vann  denna 

231 


åsigt  sin  första  seger  i  norden.  Den  var  visst  icke  lysande,  ty  motionen  gick 
igenom  med  en  enda  rösts  pluralitct.  Men  isen  var  bruten,  och  det  var  hufvud» 
sak.  Det  skal,  som  mest  inverkade  pa  denna  församling,  var  att  ett  skålpund  guld 
var  minst  femton  g.inger  mera  vardt  än  lika  vigt  silfver.  I  ett  land  med  stora 
afstånd  spelar  alltid  transportkostnaden  en  betydande  rol.  och  det  inses  derföre 
lätt,  att  det  är  en  allmänt  gagnelig  sak.  om  man  i  nigot  fall  till  en  femtondedel 
kan  nedsätta  transportkostnaden. 

Vid  1867  års  riksdag  väckte  jag  motion  om  införandet  af  ett  myntsystem, 
grundadt  på  guld  med  ant.igandet  af  en  ny  ny  räkneenhet  lika  med  en  franc 
i  guld.  Motionen  Icmnadcs  utan  afsecndc. 

Under  sommaren  år  1867  sammankallades  en  internationel  myntkonfcrcns  i 
Paris  och  blef  jag  af  Kongl.  Maj:t  utsedd  att  vid  densamma  representera  Sverige. 
Tyratiofyra  stater  hade  ditsändt  delegerade.  Norge  var  represcnteradt  af  Professorn 
D:r  Hroch.  Då  de  begge  länderna  hade  olika  myntsystem,  tillerkände  konferensen 
oss  hvar  sitt  votum,  men  jag  erinrar  mig  städse  med  glädje  att  brödrarikenas 
representanter  samverkade.  Begge  bestredo  vi  den  dubbla  myntfotens  bibehållande, 
och  begge  anslöto  vi  oss  till  guldfrancsystemets  upphöjande  till  internationell 
myntsystem.  Föröfrigt  begärde  jag  formligen  proposition  på:  att  alla  nationer  skulle 
i  myntmetall  begagna  samma  legering  af  nio  delar  guld  och  en  del  koppar.  Jag 
ansåg  nemligcn  af  vigt,  att  ifall  man  icke  skulle  komma  till  antagandet  af  lik= 
tormiga  mynttyper,  skulle  det  alltid  vara  en  fördel  om  alla  länders  guldmynt 
vore  af  samma  halt,  då  deras  inbördes  värde  lätteligen  kunde  utrönas  genom  att 
helt  enkelt  utröna  vigten.  Konferensen  biträdde  denna  åsigt.  Efter  konferensens 
slut  återkommen  till  fäderneslandet,  afgaf  jag  en  rapport  om  förloppet,  och  fogade 
dertill  ett  underdånigt  betänkande,  innehållande  förslag  till  ett  nytt  myntsystem, 
grundadt  på  guld. 

Den  27  Januari  1868  väckte  jag  motion  om  införandet  af  detta  myntsystem, 
som  med  tiofrancstycket  i  guld  till  myntenhet,  skulle  väsentligt  underlätta  vår 
samfärdsel  med  andra  länder.  Kongl.  Maj:t  fann  tiden  icke  vara  inne  för  en  så 
genomgripande  reform,  men  under  den  17  Mars  1S68  afläts  en  nådig  proposition  om 
präglande  af  två  mynttypcr  å  tio  och  tjugufem  francs  valörer.  Riksdagen  biföll  Kongl. 
Maj:ts  proposition  och  Kongl.  Maj:t  utfärdade  en  förordning  af  den  31  Juli  1869 
om  upphörandet  af  präglandet  af  de  hittills  brukliga  Dukaterna,  hvarjemte  präg« 
ling  af  tiofrancs-stycken  under  benämning  Carolin  tog  sin  början,  och  skulle 
tjugufem  francs  stycke,  motsvarande  två  och  en  half  Carolin,  jemväl  präglas,  så 
snart  sådana  myntstycken  ingingo  i  det  Franska  myntsystemet. 

Genom  Carolinen  erhöll  Sverige  ett  mynt,  som  gäldc  för  sitt  fulla  prägelvärde 
på  verldsmarknadcn;  genom  Carolinen  hoppades  jag  att  vårt  myntsystem  skulle 
erhålla  en  anknytningspunkt  till  francsystemet,  hvilket  då  redan  begagnades  af 
sjutio  millioner  menniskor  i  Europa  och  som  sedan  vunnit  en  ytterligare  utbred» 
ning,  så  att  det  nu  begagnas  af  minst  nitio  millioner  menniskor  i  denna  verldsdcl. 

Vid  1869  års  riksdag  föreslog  jag  införandet  af  ett  nytt  myntsystem,  grundadt 
på  Carolinen  såsom  myntenhet.  Med  anledning  af  denna  motion  beslöt  riksdagen 
en  skrifvelse  till  Kongl.  Maj:t,  hvaruti  den  förklarar  en  förändring  uti  landets 
myntsystem  vara  önskvärd,  och  anhöll  det  Kongl.  Maj;t  täcktes  låta  anställa  uts 
redning,  huruvida  ett  nytt  myntsystem,  i  enlighet  med  i  motionen  angifna  grunder, 
vore  för  landet  ändamålsenligt. 

232 


Vid  samma  riksdag  väckte  jag  motion  om  bemyndigande  för  Riksbanken  att 
anskafTa  guld  utan  begränsning,  blott  beroende  på  BankofuUmägtiges  bedömande. 
Denna  motion  bifölls  af  riksdagen. 

Vid  1871  års  riksdag  förnyade  jag  min  motion  om  ett  nytt  myntsystem,  grundadt 
på  Carolinen.  Utskottet  tillstyrkte  en  skrifvelse  af  innehåll,  att  Kongl.  Maj:t 
täcktes,  då  sa  lämpligt  vore,  låta  prägla  guldmynt  grundade  på  Carolinen  såsom 
myntenhet. 

Vid  1872  års  riksdag  förnyade  jag  denna  min  motion,  men  den  vann  då  icke 
något  afseende,  ty  Frankrikes  sol  var  för  tillfället  förmörkad,  och  man  gjorde 
ingen  skillnad  på  en  ekonomisk  och  en  militärisk  fråga. 

Vid  1872  års  nationalekonomiska  möte  uti  Köpenhamn  föreslog  jag:  »att  vid 
blifvande  myntreform  och  öfvergång  till  guld,  de  tre  skandinaviska  rikena  må 
fullständigt  ansluta  sig  till  något  myntsystem,  som  redan  blifvit  af  en  eller  flere 
bland  Europas  talrikare  nationer  antaget.» 

Då  jag  städse  lagt  stor  vigt  uppå  att  bereda  Sverige  den  omisskänneliga  fördel, 
som  ligger  uti  att  få  gemensam  mynfenhet  med  en  eller  flerc  sådana  nationer,  som 
ega  en  betydande  ekonomisk  styrka,  ville  jag,  ehuru  jag  städse  ansett  en  anslutning 
till  guldfrancsystemet  fördelaktigast,  genom  berörde  förslag  lemna  valet  öppet  emellan 
en  anslutning  antingen  till  guldfrancsystemet  eller  det  nya  Tyska  riksmarkssystemet 
Det  hjelpte  icke;  förslaget  blef  på  det  nationalekonomiska  mötet  af  de  talrikast 
närvarande  Danskarne  afslaget,  men  jag  vill  här  hafva  antecknat  att  samtliga  till* 
städesvarande  Norrmän  och  det  stora  flertalet  närvarande  Svenskar  röstade  för 
mitt  förslag,  deribland  dock  icke  den  Svenske  Finansministern,  som  var  tillstädes. 

Som  det  allmänt  crkännes  vara  en  stor  fördel  för  en  fåtalig  nation  att  få  sitt  mynt 
lika  berättigadt  med  talrikare  nationers,  sträfvade  jag  för  att  i  Frankrike  få 
Carolinen  lika  berättigad  med  tiofrancsstycket.  Detta  berodde  på  att  kunna  ut» 
verka  ett  Franskt  regeringsbeslut  i  den  syftning,  att  den  Svenska  Carolinen  skulle 
emottagas  uti  liqvider  uti  alla  publika  Franska  kassor  aldeles  lika  med  det 
Franska  tiofrancsstycket. 

Det  första  som  erfordrades  för  att  med  någon  utsigt  till  firamgång  kunna  börja 
en  underhandling  uti  detta  vigtiga  ärende,  var  att  constatera  att  Carolincns  halt 
och  vigt  noga  öfverensstämde  med  dess  prägelvärde.  Jag  hänvände  mig  dcrförc 
till  chefen  för  Franska  myntverket  i  Paris,  presidenten  Dumas,  som  med  stor 
beredvillighet  gick  mina  önskningar  till  mötes.  Till  honom  aflemnade  jag  200 
Caroliner  för  att  dermed  låta  anställa  prof,  och  sedan  den  mest  erfarne  mynt» 
proberaren  utsökt  10  af  dessa  och  sedan  med  hvar  och  en  af  dem  dubbla  prof 
blifvit  anställda,  erhöll  jag  öfver  hela  förrättningen  en  officiel  attest,  som  var 
fullt  tillfredsställande  och  utgör  ett  hedrande  vittnesbörd  om  den  sorgtallighct, 
man  vid  det  Kongl.  Svenska  Myntverket  iakttager.  Sålunda  dokumenterad  be. 
gyntc  jag  mina  besök  uti  de  af  financeministericts  olika  byråer,  som  med  saken 
hade  att  skaffa.  Jag  sökte  äfvcn  vinna  hr  Rouhnd,  guvernör  öfver  Frankrikes 
bank,  men  lyckades  endast  till  en  viss  grad,  ty  enär  han  var  anhängare  af  den  dubbla 
myntfoten,  på  hvilket  han  rent  ut  sade  att  Frankrikes  bank  hade  förtjenst,  kunde 
han  icke  gerna  med  värme  omfatta  den  internationcia  myntfrågan.  Emellertid 
erhöll  jag  skriftligen  den  försäkran  att  Carolinen  icke  skull.:  refuseras,  då  den 
i  liqvid  förekomme  uti  Frankrikes  bank.  men  något  ofticiclt  tillkännagifvande 
att  den  ovilkorligen  skulle  emottagas,  kunde  icke  beviljas. 

16.     A.  O.  V/jillenberg.  233 


Lyckligare  var  jag  i  den  slutliga  underhandlingen  med  sjelfva  regeringen.  Sedan 
jag,  under  samtal  med  financcministcrn  hr  de  (joulard  och  utrikesministern,  grcfve 
de  Rémusat,  lyckats  öfvcrtyga  dessa  man,  förde  denne  sednare  mig  till  presidenten 
Thiérs,  som  med  stor  valvilja  upptog  framställningen  och  förklarade  sig  vilja 
inom  kort  låta  underrätta  mig  om  hvad  som  kunde  göras  för  att  gå  min  önskan  till 
mötes.  Några  dagar  sednare  eller  den  6  December  1H72  beslutade  Franska  rege» 
ringen  »att  Carolinen  vid  liqvider  uti  alla  Iranska  publika  kassor  skulle  emottagas 
lika  med  landets  guldmynt". 

Genom  detta  beslut  var  Carolinens  gångbarhet  icke  allenast  betryggad  i  Frank» 
rike,  utan  jcmväl  uti  de  öfriga  länder,  som  tillhöra  den  latinska  myntkonventioncn. 
Fördelen  af  en  sådan  gångbarhet  består  dcruti,  att  detta  myntstycke  vinner  allt 
mer  erkännande  såsom  internationell  och  att  det  har  ett  högre  prägclvärdc  i  för» 
hållande  till  sin  halt  och  vigt  än  sådana  myntstycken,  som  gå  i  degeln,  så  snart 
de  öfverskridit  sitt  lands  gränsor.  Inom  de  s.  k.  regeringskretsarne  i  .Sverige  ville  man 
icke  inse  denna  fördel.  Synvidden  hade  blifvit  inskränkt  till  Danmarks  sydliga 
gräns  och  man  inställde  år  1873  tillsvidare  utmyntningcn  af  ett  intcrnationelt 
guldmynt,  efter  att  allt  sedan  Gustaf  II  Adolphs  tid  hafva  egt  ett  sådant.  Men 
den  tid  kommer  nog  då  man,  till  vcxlarcs  och  agiotörcrs  stora  ledsnad  åter 
kommer  att  upptaga  myntning  af  Caroliner. 

Vid  1873  års  riksdag  afläts  en  Kongl.  proposition  om  införandet  af  ett  nytt 
myntsystem  grundadt  på  guld  och  på  det  tillfälliga  värdet  af  den  Danska  qvart* 
specien  såsom  myntenhet.  Det  var  Danmarks  inflytande  här  och  Danmarks  mot; 
vilja  mot  Tyskland,  som  gifvit  frågan  denna  inskränktare  omfattning.  Ofver= 
tygeisen  om  nödvändigheten  att  öfvergå  till  guldmyntfot,  en  fråga,  som  jag  varit 
den  förste  att  väcka  i  de  tre  rikena,  hade  nu  nätt  en  sådan  utbredning  och  styrka, 
att  man  antog  ett  i  öfrigt  olämpligt  myntsystem,  blott  emedan  detsamma  var 
grundadt  på  guld.  Onekligen  är  en  betydande  fördel  vunnen,  men  lika  säkert 
är,  att  man  med  nära  nog  samma  lätthet  på  en  gång  skulle  kunnat  öfvergå  till 
det  myntsystem,  som  har  en  större  framtid  och  som  i  allmänhet  benämnes  gulds 
francsystemet.  Medgifvas  måste  att  Frankrikes  obeslutsamhet  att  öfvergifva  den 
dubbla  myntfoten  varit  en  anledning  till  tvekan,  äfven  hos  vännerna  af  guld» 
francsystemet. 

Vi  stå  nu  ungefär  på  samma  punkt  uti  de  begge  frågorna  om  mynt  och  om  mått 
och  vigt.  Vi  hafva  i  myntet  infört  guld  såsom  myntmetall  och  i  mått  och  vigt 
decimalindelningen,  men  uti  alla  dessa  hufvudbegrepp  för  mått,  vigt  och  mynt 
saknas  lättfattliga  anslutningspunkter  till  andra  länders  systemer  för  mått,  vigt 
och  mynt.  Arbetet  på  dessa  reformer  bör  således  fortsättas  och  jag  betviflar  icke 
att  fullt  tillfredsställande  resultater  en  dag  skola  ernås,  och  att  man  derefter  skall 
komma  i  åtnjutande  af  alla  de  stora  fördelar,  som  internationela  måtts,  vigts  och 
myntenheter  tillskynda  alla  de  nationer,  som  deraf  veta  begagna  sig. 

Bankväsendet.  Under  mitt  vistande  i  Förenta  Staterna,  då  en  förfärlig  bankkris 
der  år  1837  utbröt,  kom  jag  först  att  tänka  på  bankväsendets  betydelse  för  ett 
lands  ekonomiska  ställning.  Hvad  som  den  tiden  der  kallades  banker  voro  far» 
koster  af  bräckligaste  art  och  icke  uti  något  afseende  dugliga  att  emotstå  stormarne 
på  det  lätt  upprörda  haf,  som  kallas  penningmarknaden.  Hvarken  då  eller  seder* 
mera  har  något  angående  bankväsendet  varit  att  inhemta  från  Förenta  Staterna, 
utom  hvad  man  icke  borde  göra. 

234 


Hemkommen  till  fäderneslandet,  vid  den  tid,  då  man  i  min  hembygd,  öster* 
götland,  var  sysselsatt  med  att  grunda  en  Enskild  Bank,  den  4:de  i  ordningen  af 
enskilda  banker  i  Sverige,  och  ännu  med  lifligt  intryck  af  hvad  jag  bevittnat  i 
Amerika,  var  min  första  känsla  glädje  öfver  den  vigt  man  här  i  första  rummet 
lade  på  uppfyllandet  af  en  banks  åtagna  förbindelser.  Det  är  detta  framstående 
drag,  som  gjort  att  Svenska  bankväsendet  alltsedan  år  1830  med  punktlighet 
uppfyllt  sina  ingångna  förbindelser  af  alla  slag,  och  derigenom  förvärfvat  en 
alldeles  obetivflad  kredit.  Men  om  förbindelsers  uppfyllande  är  den  första  af 
enskilda  bankernas  åligganden,  så  är  den  andra  skyldigheten  att  underlätta  liqvider 
och  att  möjliggöra  stora  företags  utförande  med  små  kapitaltillgångar.  En  liten 
penningtillgång,  påräknelig  just  den  dag,  då  den  behöfs,  kan  uträtta  lika  mycket 
som  ett  mångdubbelt  större  penningkapital  med  oviss  förfallodag.  Det  är  möjlig* 
görandet  af  punktlighet  i  liqvider,  som  varit  bankernas  uppgift  och  det  är  för 
denna  vigtiga  frågas  lösning  jag  arbetat,  lyckligtvis  med  framgång. 

I  slutet  af  trettiotalet  fanns  ingen  annan  banklag  än  1824  års  Kongl.  kun* 
görelse,  som  egentligen  afsåg  bildandet  af  Diskonter  och  alls  icke  medgaf  banh 
sedelutgifningsrätt  för  enskilda  bankbolag.  Den  tillkom  med  stöd  af  Kongl.  Maj:ts 
lagstiftningsrätt  i  ekonomiska  frågor.  Väl  talades  vid  riksdagarne  om  behofvet 
af  en  författning  för  de  Enskilda  Bankerna,  och  skrifvelser  aflätos,  men  någon 
tillstymmelse  till  banklag  fanns  icke  förrän  1846  års  Kongl.  kungörelse  angående 
Enskilda  Banker  utkom.  Emellertid  hade  N:o  8  af  de  Enskilda  Bankerna  blifvit 
stiftad  i  Göteborg  år  1847,  och  derefter  togo  åsigterna  den  vändning,  att  man  vid 
1850  års  riksdag  ansåg  sig  kunna  umbära  de  Enskilda  Bankerna  genom  införandet 
af  Filialbanksystmet.  Detta  system,  farligt  för  Riksbanken  och  otillräckligt  gagnande 
för  allmänna  rörelsen,  emedan  Filialbankerna  genom  restriktioner  voro  förlamade, 
var  den  enda  grund  på  hvilken  under  tiden  från  1847  till  1856  det  var  tillåtet 
bilda  nya  banker.  Jag  åstadkom  tillsammans  med  N.  M.  Höglund  och  C.  D. 
Jederholm  år  1852  ett  bolag  för  upprättande  af  en  Filialbank  i  Stockholm,  men 
då  varande  Finansministern  friherre  Palmstierna  ansåg,  att  i  närheten  af  Riks* 
banken  ingen  annan  bankinrättning  var  behöflig,  och  bolagets  underdåniga  an* 
sökan  blef  afslagen.  Emellertid  var  behofvet  af  ökade  lättnader  i  bankväsendet 
lika  påtagligt  som  kännbart,  och  såsom  ett  uttryck  af  detta  förhållande  må  an* 
föras,  att  högt  stående  och  inflytelserika  personer  arbetade  för  upprättandet  här 
i  Stockholm  af  en,  i  jämförelse  med  våra  då  varande  förhållanden,  kolossal  in* 
stitution,  som  närmast  liknade  en  Crédit  Mobilier.  Det  tecknade  aktiekapitalet 
skulle  blifva  aderton  millioner  Riksdaler,  och  till  de  ledande  personligheterna  i 
det  blifvande  bolagets  affärsverksamhet  voro  designeradc  hrr  Holm,  Johns  och 
Klcman.  Jag  motarbetade  detta  företag,  som  under  några  år  utgjorde  föremål 
för  flere  öfverläggningar  i  Konungens  Råd  och  derstädes,  om  jag  ej  är  illa  under* 
rättad,  blef  liggande,  och  slutligen  förkastadt  med  anledning  af  Statsråden  \\alK"n* 
steens  och  Gripenstcdts  allvarliga  betänkligheter.  Det  hufvudargumcnt.  som 
sökandena  anförde,  var:  att  behofvet  af  en  ny  bankinrättning  icke  kunde  fyllas 
på  annat  sätt,  emedan  personer,  hvilka  hade  något  att  äfventyra,  icke  ville  ingå 
i  ett  solidariskt  bankbolag. 

Då  sedan  1847  ingen  enskild  bank  blifvit  oktrojerad.  väckte  jag  vid  1853  års 
riksdag  förslag  derom,  att  K.  kung.  den  9  Januari  1846  angående  Enskilda  Banker 
måtte    såsom  allmän  författning  få  gälla,  och  att  tillföljd  deraf  Enskilda  Banker 

235 


må  kunna  upprättas  jcmväl  å  andra  orter  än  dem  som  redan  hade  sådana.  Bankon 
utskottet,  till  hvars  behandling  denna  motion  remitterades,  nedsatte  en  konit6 
af  fyra  ledamöter  en  af  hvarjc  stånd  för  att  ut.irbcta  förslaj^  till  ny  lag  fur  de 
Knskiida  liankcrna.  rrcstcståndcts  ledamöter  utsago  dcrtiil  Kiksarkivaricn  Nord; 
ström  och  Borgareståndets  ledamiitcr  undertecknad.  Jag  anser  mig  icke  bchöfva 
omnämna  de  öfrige  tvennc  ledamöterna,  emedan  de  aldrig  dcltogo  i  komité  arbetet. 
Ktt  förslag,  sålunda  upprättadt  på  tu  man  hand,  blcf  af  utskottet  godkändt  och 
af  riksdagen  medelst  omröstning  i  förstärkt  Bankoutskott  antaget  ' 

Jag  anser  mig  här  böra  omnämna,  att  jag  år  18*55  medverkat  till  stiftandet  af 
Filialbankerna  i  Sundsvall  och  Hudiksvall.  Ttan  tvifvcl  hade  dessa  lifaktiga  sam» 
hällen  skaffat  sig  bankinrättningar  utan  mig,  sannolikt  dock  några  år  senare.  Att 
jag  blcf  anförtrodd  första  ledningen  af  Filialbanken  i  Sundsvall  och  der  kom  i 
tillfälle  att  tillämpa  mina  åsigter  om  bankernas  skylJifihct  alt  underlätta  liqvidcr, 
anser  jag  hafva  bidragit  till  den  lätthet,  hvarmcd  jag  år  1S56  lyckades  åvägabringa 
teckning  till  en  solidarisk  enskild  bank  i  Stockholm.  För  åstadkommande  af  tcck^ 
ningen  år  1852  till  en  Filialbank  i  Stockholm,  hvilken  icke  vann  kongl.  sanktion, 
nödgades  jag  använda  tio  månader,  under  hvilken  tid  jag  såsom  projcktmakare 
gjorde  besök  hos  en  mängd  personer.  Vid  teckningen  år  1856  till  bolaget  Stoch 
holms  Enskilda  Bank  behöfdes  dcremot  icke  mer  än  införandet  af  en  kortfattad 
annonce  derom  i  tidningarne,  och  de  tecknande  kommo  sjelfmant  hem  till  mig, 
så  att  teckningen  inom  tvennc  dagar  var  fullbordad.  Tcckningslistan  utvisade  att 
äfven  personer,  som  hade  mycket  att  förlora,  icke  tvekade  att  ingå  såsom  lottegarc 
i  ett  solidariskt  bankbolag.  Bolagets  underdåniga  ansökan  ingafs,  men  blef  hvilande, 
till  dess  den  då  varande  finansministern  lemnat  rum  för  statsrådet  Gripenstedt, 
som  icke  tvekade  att  tillstyrka  Konungen  bevilja  oktroj  för  detta  bankbolag. 
Samma  år  beviljades  oktroj  för  enskilda  bankerna  i  Norrköping  och  \'adstcna. 
Visserligen  blef  Hallands  Enskilda  Bank  år  1857  oktrojerad,  men  statsrådet  Gripen- 
stedt lät  hvem  som  dcrpå  ville  höra  förstå,  att  han  var  obenägen  för  flera 
Enskilda  Bankers  oktrojcrande,  så  länge  riksdagen  icke  bestämt  sig  huruvida 
Filialbanksystemet  skulle  fortgå  eller  afbrytas. 

Då  1862  den  sista  Filialbanken  blifvit  i  Piteå  stiftad,  och  riksdagen  brutit 
stafven  öfver  detta  system,  insatte  Borgareståndet  mig,  som  var  ledamot  af  stats* 
utskottet,  till  suppleant  i  lagutskottet,  emedan  Borgareståndet  lifligt  önskade  räntans 
frigijvande,  som  i  sammansatt  banko-  och  lagutskott  då  skulle  förekomma.  Till 
detta  utskott  hade  remitterats  en  mängd  motioner  i  bankfrågan,  men  som  rikss 
dagen  redan  hade  beslutat,  att  varande  Filialbanker  till  och  med  1865  skulle 
kunna  erhålla  tio  års  förlängning  å  gällande  oktrojer,  sa  ville  man  nu  till  1865 
års  riksdag  uppskjuta  hela  bankfrågan  och  det  desto  hellre,  som  det  samman; 
satta  Utskottet  icke  nedsattes  förrän  emot  slutet  af  1863  års  riksdag.  Till  m.ina 
enträgna  framställningar,  att  företaga  frågan  lyssnade  Utskottet,  och  med  dtt  af 
Riksarkivarien  Nordström  och  mig  utarbetade  äldre  förslaget  såsom  underlag  för 
diskussionen,  åstadkoms  inom  halfannan  vecka  det  betänkande  angående  lag  för 
de  Enskilda  Bankerna,  hvilket  af  riksdagen  bifölls,  och  föranledde  detta  riksdags^ 
beslut  till  utfärdandet  af  Kongl.  Maj:t,  den  20  Maj  1864,  af  den  första  fullständiga 


*  A.  O.  Wallenberg  gör   sig  här  skyldig  till  ett  minnesfel.     Det  åsyftade  samarbetet  med  J.  J.  Nord» 
ström  torde  ha  ägt  rum  under  riksdagen  1856— 5S.     Se  noten  sid.  64. 

236 


J 


lag  för  Enskilda  Banker.  Mången  gång  har  jag  tänkt  på  den  lyckliga  hän» 
delsen,  att  bankfrågan  blef  afgjord  vid  1863  års  riksdag.  Ty  vid  1865  års  agitations; 
riksdag  hade  visserligen  ingen  sådan  fråga  tillvunnit  sig  förtjent  uppmärksamhet, 
och  under  de  första  åren  af  nya  representationssättets  tillvaro  inverkade  dåliga 
skördar  på  sinnesstämningen,  så  att  ingenting  förnuftigt  i  banklagstiftning  kunnat 
åvägabringas. 

År  1861  stiftades  Stockholms  Hypotekskassa,  till  fastighetskreditens  främjande, 
af  A.  W.  Dufwa  och  mig. 

År  1862  utkom  i  England  en  lag  om  bolag  med  begränsad  ansvarighet  för 
aktieegarne,  sådan  som  hos  oss  redan  år  1848  utkommit.  Men  i  England  för» 
anledde  denna  lag  en  sådan  ifver  att  bilda  dylika  bolag,  att  det  äfven  återverkade 
på  förhållandena  i  andra  länder.  Den  stora  Franska  Crédit  Mobilier,  redan  stiftad 
år  1852,  hade  nått  sin  höjd  år  1859,  och  denna  modell  kopierades  af  Engels* 
männen  i  flera  exemplar.  Det  är  otvifvelaktigt  att  idécn,  som  var  afsedd  att 
tillämpas  med  Crédit  Mobilier  inrättningarne,  kan  vara  nyttig  och  gagnande. 
Med  ett  stort  kapital  och  betydliga  upplånta  summor  deltog  det  nya  bolaget 
i  alla  möjliga  industriela  företag,  antingen  såsom  aktieegare  eller  förläggare,  och 
ifall  omständigheter  inträffade,  som  icke  gjorde  sådana  affärer  lönande,  så  dref 
man  bankrörelse. 

Vid  1863  års  nationalekonomiska  möte  i  Göteborg,  samtalades  mycket  emellan 
kulisserna  om  bildandet  af  en  stor  kreditanstalt  på  de  moderna  grundvalarne.  Man 
ville  först  förlägga  hufvudkontoret  i  Köpenhamn  och  afdelningskontor  i  Stockholm, 
Christiania  och  Göteborg.  Möjligen  sedermera  i  London  och  Amsterdam.  Jag 
förklarade  öppet,  att  jag  icke  kunde  medverka  till  en  sådan  institutions  upp* 
rättande  och  att  jag  skulle  komma  att  motarbeta  densamma  efter  måttet  af  mina 
krafter.  Ville  man  deremot  lägga  hufvudkontoret  i  Göteborg,  som  är  tolf  timmars 
väg  från  Stockholm,  Christiania  och  Köpenhamn,  och  ville  man  ställa  den  nya 
kreditanstalten  under  Svensk  lag,  då  skulle  jag  gerna  vara  med  om  att  grunda 
en  sådan  institution.  Saken  förlorade  visserligen  på  denna  förändring  några  an^ 
hängare,  men  Hck  deremot  ännu  flera  nya  sådana.  Åt  mig  anförtroddes  att  föra 
underhandlingarne  med  Statsrådet  Gripenstedt,  och  ehuru  han  till  en  början  hyste 
en  viss  obenägenhet  för  Crédit  Mobilier-principen,  sä  insåg  han  det  vara  en  fördel, 
som  icke  borde  försakas:  att  genom  en  dylik  krcditanstalts  upprättande  inom 
landet  och  under  Svensk  lag,  kunna  förekomma  alla  försök  af  utländska  bolag 
att  hitförlägga  afdelningskontor  eller  agenturer.  Oktroj  beviljades  för  Skandinaviska 
Kredit-Aktie  Bolaget.  Såsom  ett  erkännande  af  de  tjenstcr  jag  gjort  bolaget,  ställdes 
vid  teckningen  till  mitt  förfogande  en  femtedel  af  de  fem  millioner  riksdaler  i 
Aktier,  som  skulle  tecknas.  Jag  fördelade  denna  million  bland  lottegarne  i  Stock- 
holms Enskilda  Bank  pro  rata  parte  efter  egande  lotter  i  banken.  Jag  biet  ock 
vid  det  konstituerande  sammanträdet  vald  till  styrelseledamot,  hvilket  uppdiag 
jag  vid  nästföljande  års  ordinarie  bolagsstämma  nfsadc  mig.  Det  blomstrande  till» 
Stånd  i  hvilket  denna  institution  befinner  sig  och  det  ostridiga  gagn  den  gjort 
allmänna  rörelsen,  gör  att  jag  alltid  med  nöje  skall  erinra  mig  att  hafva  deltagit 
i  dess  stiftande. 

Städse  hysande  den  öfvertygelsen,  att  hvarjc  institution,  som  erhållit  rätt  att 
utgifva  egna  banksedlar,  skulle  vara  förpligtad  att  ovilkorligen  med  mynt  invexla 
desamma  i  sina  hufvudkontor,  skulle  jag  gerna  önskat  och  anser  mig  äfven  hafva 

237 


kunnat  fA  in  denna  bestämmelse  i  riksdagsbeslutet  af  ir  1863  angående  Enskilda 
Banker,  men  jng  vågade  då  icke  påyrka  antagandet  af  ett  så  strängt  åtagande,  cme» 
dan  jag  befarade,  att  de  många  lilialbanker,  som  skulle  komma  att  upphora,  icke 
genast  skulle  blifva  ersatta  af  luiskilda  lianker,  emedan  farhågan  för  skyldigheten 
att  invexla  banksedlarne  med  mynt  kanske  dcrifrån  skulle  komma  att  afskräcka 
mången.  Sedan  under  åren  1864—1868  tretton  nya  Knskilda  Banker  blifvit  stiftade 
och  trädt  i  verksamhet,  var  det  dcremot  tydligt,  att  bankväsendet  var  stadt  uti 
en  sA  stark  utveckling,  att  farhågan  fiir  en  återgång  eller  ett  stillastående  hade 
försvunnit,  och  jag  väckte  vid  1869  års  riksdag  förslag  om  sådan  ändring  i  bank» 
lagen  att  hvarjc  bank  skulle  invexla  sina  banksedlar  med  mynt.  Utskottet  tillstyrkte 
motionen  men  den  kom  icke  till  afgörande. 

Vid  1870  Ars  riksdag  förnyade  jag  denna  motion,  men  jemväl  då  utan  någon 
påföljd. 

Vid  1874  års  riksdag  förnyade  jag  åter  samma  motion,  som  då  rönte  den 
mest  fullständiga  framgång  hos  riksdagen,  hvars  beslut  föranledde  utfärdandet 
från  K.  M:t,  den  12  juni  1874  af  en  förnyad  förordning  för  Enskilda  Banker. 
Det  var  vännerna  till  betryggandet  af  allmänna  rörelsen,  hvilka,  genom  att  gifva 
det  liqvidationsmcdcl,  banksedeln,  som  allmänt  begagnas,  ett  så  nära  som  möjligt 
lika  värde  med  myntet,  kraftigt  bidrogo  till  denna  vigtiga  reforms  genomförande. 
Genom  denna  förändring  är  det  en  gemensam  angelägenhet,  för  Riksbanken  och 
alla  Enskilda  Banker,  att  allmänna  rörelsen  i  landet  får  och  bibehåller  ett  till; 
räckligt  underlag  af  mynt.  Detta  åliggande  hvilade  tillförcnc  uteslutande  på  Riks» 
banken,  och  under  tryckta  konjunkturer  var  bördan  dcraf  ganska  tung.  Men 
äfven  ur  en  annan  synpunkt  kommer  denna  förändring  att  gagna.  De  häftiga 
fluktuationerna  förminskas  derigenom  att  alla  Enskilda  Bankers  kassor  måste 
komma  att  innehålla  åtminstone  någon  ballast  af  mynt.  För  resten  blir  frestelsen 
att  försöka  öfverdrifva  banksedelutgifningen  förminskad,  och  de  bemödanden, 
som  möjligen  afsågo  att  hålla  en  stor  sedelmassa  utelöpande,  torde  i  stället 
komma  att  användas  på  utvecklingen  och  främjandet  af  andra  grenar  af  bank= 
rörelsen. 

Före  tillkomsten  af  Stockholms  Enskilda  Bank,  torde  det  kunna  sägas,  att 
Depositionsrörelsen  af  då  varande  banker  antingen  åsidosattes  eller  också  endast 
med  någon  begärlighet  omfattades,  när  bankerna  sjelfva  behöfde  penningkapital, 
hvaremot  man,  när  detta  behof  blef  uppfyldt  och  kassan  visade  sig  mer  än  till* 
räcklig  för  dagen,  skyndade  att  anmoda  insättarne  borttaga  sina  penningar,  emedan 
banken  ej  längre  behöfde  dem.  För  en  jemnt  fortgående  depositionsrörelse  och 
för  att  betjena  både  allmänheten  och  banken  hade  man  ingen  lust.  Sammaledes 
med  Upps  och  Afskrifningsrörelsen.  Någon  ränta  ville  man  icke  gifva,  och  några 
udda  siffror  ville  man  icke  skrifva.  Vexelblanketter  funnos  icke,  och  de  flesta 
lyftningar  skedde  mot  ett  qvitto,  i  hvilken  form  som  helst.  Dessa  begge  rörelse» 
grenar  fingo  genom  de  af  Stockholms  Enskilda  Bank  införda  bruken,  sin  rätta 
riktning  och  hafva  sedermera  uppnått  ett  omfång  och  gagnat  på  ett  sätt,  som 
numera  gör  bankväsendet  till  en  nödvändighet. 

Ända  ifrån  den  tid  kronans  uppbörd  till  en  betydlig  del  ingick  uti  skillings; 
sedlar  och  stora  lårar  fyllda  därmed  under  bevakning  af  »Enspännare»  brukade 
sändas  från  länsresidensstäderna  till  hufvudstaden,  fann  jag  att  någonting  borde 
göras   för  att  undvika  dylika  kostnader  och  ränteförluster.  Äfven  borde  något 

238 


göras  för  att  förebygga  det  icke  sällan  förekommande  snatteriet  ur  orekommens 
derade  bref.  och  slutligen  för  att  med  posten  kunna  försända  precist  det  belopp 
man  å  annan  ort  skulle  betala. 

Vid  1854  års  riksdag  väckte  jag  fråga  om  postanvisningars  tillhandahållande 
af  postkontoren  åt  allmänheten.  Denna  motion  afsåg  endast  mycket  små  belopp 
och  bland  annat,  att  möjliggöra  upphörandet  af  pappers=ettorna,  hvilka,  som  man 
vet,  icke  tillskynda  Riksbanken  någon  vinst.  Motionen  blef  af  alla  fyra  riksstån* 
den  bifallen,  men  af  då  varande  Kongl.  Poststyrelsen  lemnad  utan  afseende.  Det 
är  mig  ett  nöje  att  här  anteckna,  det  nu  varande  Kongl.  Poststyrelsen  år  1866 
gifvit  frågan  en  större  utsträckning  och  låter  åt  allmänheten  vid  alla  postkontor 
tillhandahålla  postanvisningar.  De  Enskilda  Bankerna  lemna  genom  sina  många 
kontor  sitt  biträde  med  utjemnande  af  de  olika  räkningarne,  så  att  Kongl.  Posts 
styrelsen  för  hela  denna  rörelse  icke  behöft  fastläsa  något  nämnvärdt  penning; 
belopp. 

Men  postanvisningssystemet  är  endast  en  miniatyrbild  af  postremissvexelrörelsen, 
som  jag  gläder  mig  åt  att  hafva  lyckats  införa  och  gifva  en  utsträckning,  som 
numera  gör,  att  äfven  denna  rörelsegren  blifvit  oumbärlig.  När  jag  såg  de  stora 
summor,  som  i  form  af  voluminösa  paketer  sändes  från  en  ort  till  en  annan,  upp* 
stod  hos  mig  den  tanken,  att  om  man  kunde  öfversända  en  papperslapp  i  stället 
för  tusentals,  skulle  det  vara  en  betydlig  lättnad.  Den  bank,  som  lemnade  sitt 
biträde  med  anvisningens  utställande,  erhöll  en  tillfällig  kassaförstärkning;  och 
den  bank,  som  i  landsorten  infriade  postremissvexeln,  fick  en  disponibel  tillgång 
i  hufvudstaden,  alltid  behöflig  i  Svenska  penningmarknadens  medelpunkt.  Just 
derigenom  att  de  Enskilda  Bankerna  hafva  en,  genom  kloka  föreskrifter  betryggad 
banksedelutgifningsrätt,  har  det  blifvit  möjligt  att  på  nästan  hvilken  ort  som  helst 
der  bankkontor  finnes,  få  en  postremissvexel  infriad  a  vista.  Denna  postremiss» 
vexclrörelse  a  vista,  och  utan  alla  kostnader  såväl  för  afsändare  som  emottagare, 
saknar  sitt  motstycke  i  något  annat  land. 

Före  tillkomsten  af  Stockholms  Enskilda  Bank  ansåg  man  i  allmänhet  bankernas 
ändamål  endast  vara,  att  lemna  låneförlag,  men  icke  mindre  vigtigt  torde  det  gagn 
vara,  som  bankerna  bereda  allmänna  rörelsen  genom  att  underlätta  liqviderna 
och  att  ekonomisera  penningkapital.  Det  är  denna  uppgift  jag  försökt  att  lösa.  i 
hvad  mån  det  lyckats  blir  nog  utredt,  när  i  framtiden  någon  skrifver  de  nu  tills 
ändalupna  decenniernas  ekonomiska  historia. 

Sedan  jag  nu  redogjort  för  åtskilliga  faktiska  förhållanden  rörande  bankväsen» 
dets  utveckling  i  vårt  land,  må  det  tillåtas  att  vidröra  en  principfråga,  på  hvilken 
jag  strängt  hållit.  Redan  i  Borgareståndet  uttalade  jag  såsom  min  åsigt:  »Många 
banker  eller  inga  banker»,  och  jag  ville  dermed  beteckna,  att  jag  hyste  farhågor 
för  en  centralisation  af  bankväsendet.  Mången  har  hyst,  och  några  hysa  ännu 
den  åsigt,  att  en  stor  nationalbank  med  talrika  kontor  i  orterna  skulle  bättre 
främja  och  betrygga  allmänna  rörelsen,  eller  åtminstone  gifva  staten  en  mycket 
stor  inkomst.  En  stor  bank  utan  mcdtäflare  blefvc  antingen  allmänna  rörelsens 
tyrann  eller  nedsjönke  den  till  en  trögt  gående  mekanism,  hvars  styrelse  saknade 
allt  intresse  för  näringslifvets  utveckling.  För  öfrigt  om  någon  olycka  drabbade 
en  sådan  institution,  så  blefve  det  en  nationalolycka.  Det  som  kan  sägas  om  en 
enda  bank  i  statens  hand,  kan  med  lika  stort  fog  sägas  om  ett  system  af  endast 
två  eller  tre  stora  bankassociationer  i  enskildas  händer.  Såsom  ett  bevis  att  jag 

239 


troget  fasthAllit  dcnnn  princip,  må  anföras,  att  jag  aldrig  genom  utvidgning  af 
Stockholms  Knskilda  H.ink  sökt  fcirckomma  mcdtafl.indc  bankinriittningars  upp; 
komst.  Ma  dcrförc  banker  uppkomma  i  mAn  af  rörelsens  bchof.  De  banker,  som 
bära  sig,  äro  icke  öfvcrHödiga;  och  de  banker,  som  icke  bära  sig,  upphöra  nog 
af  sig  sjclfva. 

KreJitbfistiftningcn.  Bland  de  frAgor  tillhörande  krcditlagstiftningcn,  för  hvilka 
jag  arbetat,  torde  främst  böra  nämnas  ränl.ms  frii^ifv.indc.  Redan  före  min  tid 
hade  motioner  i  detta  ämne  blifvit  väckta,  men  lemnade  utan  allt  afseentlc,  eme» 
dan  man  icke  kunde  tänka  sig  nAgot  annat  syfte  med  en  begäran  om  räntans 
frigifvandc,  än  räntans  stegring  till  låntagares  betungande. 

Vid  1853  års  riksdag  väckte  jag  förslag  om  räntans  jnf^ifvandc.  Motionen  afj 
styrktes  af  lagutskottet.  BorgarestAndet  afslog  utskottets  afstyrkan,  som  dcremot 
bifölls  af  prcste-  och  bondeståndet.  Adeln  lät  bero,  och  var  sAlcdes  frAgan  för 
den  gången  förfallen. 

Vid  1856  Ars  riksdag  väckte  jag  äter  frAga  om  räntans  frigifvande,  men  äfven 
denna  gång  utan  framgång.  Adeln  och  borgareståndet  voro  likväl  nu  deciderade /ör 
och  den  enda  invändning,  som  med  något  fog  gjordes,  var  att  täflan  mellan  då 
varande  penninginstitutioner  ej  ansågs  nog  utvecklad  för  att  åt  allmänna  rörelsen 
betrygga  en  moderat  räntefot. 

Då  det  visat  sig  att  min  ifrågavarande  motion  icke  vann  riksdagens  bifall,  aflät 
borgareståndet  mot  slutet  af  samma  riksdag  eller  den  3  Mars  1858  en  underdånig 
skrifvelse  med  begäran  om  en  Kongl.  proposition  angående  räntans  frigifvande. 
Ofver  denna  skrifvelse  lät  Kongl.  Maj:t  inhcmta  den  Kongl.  Financekomiténs 
yttrande,  hvilkcn  under  friherre  F.  \V.  Tersmcdcns  ordförandeskap  då  var  sysseU 
satt  med  och  sedermera  äfven  offentliggjorde  en  värdefull  utredning  af  våra  ekos 
nomiska  förhållanden.  Denna  komité  tillstyrkte  i  ett  underdånigt  memorial  af  den 
1  Okt.   1859  räntans  frigifvande. 

Vid  1859  års  riksdag  väcktes  i  detta  ämne  af  Herr  Sven  Renström  i  borgares 
ståndet  en  radikal  motion.  Samma  riksdag  den  15  Mars  1860  afläts  en  Kongl. 
proposition  angående  räntans  frigifvande  för  alla  aftal  om  pcnningförsträckningar 
på  högst  sex  månader  och  utan  inteckningssäkcrhet. 

Såväl  den  Kongl.  propositionen  som  den  mera  vidtutseendc  motionen  förföll 
genom  den  bekanta  förkastelsedomen  »två  stånd  mot  två». 

Vid  1862  års  riksdag  förnyade  Herr  Renström  sin  motion,  tilläggande  såsom 
alternativ  att  ifall  riksdagen  icke  ansåg  sig  böra  besluta  att  taga  steget  fullt  ut, 
riksdagen  då  behagade  för  sin  del  antaga  hvad  Kongl.  Maj:t  vid  förra  riksdagen 
föreslagit  och  hvilken  fråga  då  förfallit. 

För  min  del  väckte  jag  en  särskild  motion  om,  att  åtminstone  Riksbanken 
skulle  tillerkännas  rätt  att  för  lån  med  bestämd  förfallotid  aftala  hvilken  räntefot 
som  helst,  och  afsåg  jag  att  derigenom  legalisera  den  utlåningsrörelsc,  som  Riks* 
banken  för  statslånefondens  räkning  dä  bcdref. 

I  det  sammansatta  banko-  och  lagutskott,  som  egde  att  behandla  denna  fråga, 
blef  man  slutligen  enig  om  att  tillstyrka  riksdagen,  för  sin  del  besluta:  »att  räntan 
för  lån  å  viss  tid  högst  sex  månader  och  utan  hypothek  af  inteckning,  skulle 
frigifvas».  Med  flit  hade  jag  gifvit  förslaget  en  sådan  form,  att  högre  ränta  än  sex 
procent  hädanefter  som  hittills  icke  fick  intecknas  samt  att  ingen  revers  ställd  på 
uppsägning  skulle  få  förskrifvas  med  högre  ränta  än  sex  procent.  Jag  visste  att 

240 


ett  land  sådant  som  vårt,  hög  ränta  under  en  längre  tid  icke  kunde  blifva  gällande; 
ty  produktionen  och  förädlingen  af  landets  alster  skänker  icke  en  så  hög  inkomst, 
att  producenten  och  industriidkaren,  annat  än  tillfälligtvis,  kunna  erlägga  höga 
räntesatser.  Men  att  tillåtas  skydda  sig  mot  förlustbringande  tvångsförsäljningar, 
genom  att  för  en  kort  tid  erlägga  en  högre  ränta  än  sex  procent,  var  uppenbar^ 
ligen  en  fördel.  Redan  1853  uttalade  jag  den  öfvertygelsen  att  »fri  ränta  blir  låg 
ränta»  och  erfarenheten  har  äfven  lyckligtvis  ådagalagt  att  räntans  frigifvande, 
om  man  uppsöker  medelsiffran  för  de  sedan  1864  förflutna  tio  åren,  icke  vållat 
räntefotens  förhöjning  utöfver  sex  procent. 

Banko-  och  lagutskottets  betänkande  gillades,  som  en  hvar  kunde  förutse,  af 
adeln  och  borgareståndet,  och  bifölls  äfven  af  presteståndet,  hvars  upplysta  med= 
verkan  bragte  denna  viktiga  reform  till  ett  lyckligt  slut. 

År  1864  den  13  September  utkom  lagen  om  räntans  frigifvande,  och  ehuru 
under  1867  års  riksdag  åtskilliga  motioner  väcktes  i  Andra  Kammaren,  dels  om 
återgående  till  förut  gällande  lagbestämmelser,  dels  också  om  en  maximi  räntefot 
af  högst  sju  procent,  hvilken  förändring  helt  visst  hade  blifvit  den  för  låntagare 
mest  betungande  lagstiftning,  har  ingen  vidare  ändring  eller  återgång  egt  rum, 
och  torde  numera  med  visshet  kunna  antagas  att  det  fria  aftalet,  i  afseende  på 
lån  på  kort  tid,  högst  sex  månader,  för  all  framtid  är  betryggadt. 

I  afseende  på  huru  räntans  frigifvande  verkat,  torde  jag  här  få  anteckna,  att 
om  man  år  1854  vidtagit  denna  lagförändring  hade,  enligt  min  åsigt,  hvarken 
1857  års  kris  blifvit  så  svår  och  långvarig,  ej  heller  det  bekanta  tolfmillionerslånet 
behöft  upptagas.  Detta  lån  utlemnades  i  understödsväg  till  en  räntefot,  motsva» 
rande  nio  procent,  och  de  finnas,  som  påstå  att  just  detta  tolfmillionerslån  så 
tillvida  gjort  stort  gagn,  som  det  efter  denna  operation  blef  en  omöjlighet  bibes 
hålla  en  lagligen  till  sex  procent  begränsad  räntefot. 

Genom  1864  års  lag  om  räntans  frigifvande  blef  1866  års  kris  af  kort  varaktighet. 

Under  de  många,  stundom  rätt  heta,  striderna  i  denna  fråga  vankades  ofta 
ganska  allvarsamma  tillmålen  »om  egennyttiga  afsigtcr»  och  förandet  af  »penning» 
väldets  talan».  Härpå  svarade  jag  alltid,  att  utan  fri  ränta  kan  man  sällan  komma 
till  en  lindrigare  räntefot  än  den  högsta  lagliga,  ty  lagbestämmelsen  ger  stöd  åt 
den  uppfattning,  att  man  är  berättigad  erhålla  sex  procents  ränta. 

I  sammanhang  med  frågan  om  fri  ränta  må  det  tillåtas  omnämna  mina  sträf- 
vanden  för,  att  statens  räntefot  måtte  sättas  lägre  än  den,  som  i  allmänhet  betingades 
vid  lån  mot  fullgoda  inteckningar  i  fast  egendom. 

Jag  väckte  derföre  vid  1859  års  riksdag  motion  om,  att  statslån  icke  borde 
upptagas  mot  högre  räntefot  än  4  V»  procent.  Detta  förslag  vann  skäligt  afseende 
och  såväl  1860  som  1864  års  lån  upptogos  mot  denna  räntefot;  men  andra  åsigtcr 
kommo  att  göra  sig  gällande,  och  1866  års  lån  förskrcfs  med  fem  procents  räntc 
fot,  hvarjemte  en  ringa  del  af  detta  lån  tyvärr  gjordes  till  lotterilån.  Jag  klandrade 
denna  åtgärd  då,  och  jag  beklagar  den  ännu. 

Att  1868  års  statslån  förskrefs  med  fem  procents  ränta  var  måhända  en  nöd» 
vändighet  beroende  af  de  financicla  omständigheternas  kraf.  Man  önskade  att 
Svenska  Statsobligationer  skulle  komma  i  åtnjutande  af  sitt  välförtjcnta  anseende 
på  den  engelska  marknaden,  efter  det  af  utländska  langifvarc  vanskötta  svenska 
statslånet  i  pund  stcrling  af  år  1864. 

Vid  1870  års  riksdag  föreslog  jag,  att  statslånen  skulle  upptagas  mot  oiippsäg* 

241 


bara  med  fyra  procents  ränta  löpande  obligationer  i  Caroliner.  Statsutskottet  till» 
styrkte  framställningen,  incn  i  den  gemensamma  voteringen  beslöt  riksdagen  med 
151  nej  mot  116yj  att  framställningen  skulle  afslAs.  Detta  nfslag  kostar  svenska 
staten  flera  millioner  riksdaler. 

Jag  sträfvadc  emellertid  fortfarande  fur  att  statsräntan  skulle  blifva  nedsatt  till 
Jyra  procent,  och  det  är  numera  utom  allt  tvifvcl,  att  om  utgifvandct  friln  Kiks« 
gäldskontoret  af  ouppsägbara  fyra  procents  obligationer,  lydande  A  Caroliner. 
hade  tagit  sin  hörjan  Ar  1870,  hade  icke  allenast  upplåningen  blifvit  fördelaktigare, 
utan  jemväl  kiksgäldskontt)rets  mAnga  smAlAn  af  äldre  datum  kunnat  konverteras 
på  ett  sätt,  som  gjort  den  Ärliga  utgiften  för  dessa  lAn  lindrigare  än  den  nu  är. 
Jag  erinrar  mig  knappt  någon  fråga,  som  varit  så  solklar  som  denna,  men  icke 
desto  mindre  beslöt  riksdagen  år  1870  att  Kiksgäldskontoret  skulle  bemyndigas 
upptaga  ett  lån  i  riksdaler  riksmynt  och  tillåtas  förskrifva  obligationerna  med 
fem  procents  ränta. 

Vid  1S71  och  1872  Arens  riksdagar  förny.idc  jag  min  motion  om  fyra  procents 
räntefot  och  ouppsägbara  obligationer  samt  hade  Åtminstone  den  tillfredsställelsen, 
att  det  år  1870  upplagda  femprocents  statslAnet  mAstc  år  1872  afbrytas  och  i  stället 
ett  fyraproccntslån  uppläggas.  Hvad  jag  vågat  förutsäga  inträffade;  femprocents» 
obligationerna  stcgo  visserligen  i  pris  öfver  pari,  men  icke  nog  högt,  och  det  är 
uppenbart,  att  låntagaren  icke  kan  få  högt  pris  för  en  öfver  pari  noterad  obliga» 
tion,  som  innchafvaren  riskerar,  hvilkct  Ar  som  helst,  fä  utlottad  och  infriad  alpari. 

Numera  har  såväl  Riksgäldskontoret  som  Allmänna  Hypothcksbanken  funnit 
med  sin  fördel  förenligt  att  utgifva  fyra-procents  obligationer,  och  det  skulle  helt 
visst  försvaga  krediten  att  ånyo  utgifva  obligationer  med  högre  räntefot.  Hvad 
jag  åsyftade  var,  att  staten  säsom  låntagare  skulle  komma  i  åtnjutande  af  så  biU 
liga  räntor  som  möjligt,  och  att  en  mera  sann  notering  å  dylika  obligationers 
pris,  i  jcmförclsc  med  annat  penningkapital  skulle  kunna  ernås.  Ett  önskningsmål 
återstår  ännu,  och  det  är,  att  alla  våra  statsobligationer  blefve  utbytta  mot  fyra  pro» 
cents  ouppsägbara  statsobligationer,  lydande  å  Caroliner.  Utmyntning  af  sådana  har 
tillsvidare  afstannat,  men  den  kan  åter  upptagas,  och  vi  bchöfva  något  myntstycke, 
som  är  lätt  commensurabelt  med  flcrc  andra  länders  allmänt  bekanta  värde- 
mätare. 

Liksom  lagen  om  bunden  ränta  utgjorde  en  förmån  för  ockrare  och  en  molest 
för  låntagare,  på  enahanda  sätt  fann  jag  att  hela  vårt  utsökningsväsende  förträÉf* 
ligt  lämpar  sig  för  att  »lägga  sten  på  börda»  för  de  olycklige,  mot  hvilka  dessa 
författningar  af  fordringsegare  anlitas. 

Derföre  medverkade  jag  äfvcn  till  borttagandet  af  bysättningstvånget,  hvilken 
lagstiftning  på  mig  alltid  gjort  ett  vidrigt  intryck.  Jag  har  dels  vid  riksdagarna, 
dels  inom  den  komité,  nedsatt  för  utsökningsväsendet,  som  den  7  Juli  1871  afs 
gaf  sitt  underdåniga  betänkande,  sökt  göra  gällande  följande  åsikter: 

att  ingen  genom  utmätning  skulle  beröfvas  möjligheten  att  genom  arbete  förs 
sörja  sig,  och  att  icke  utmätning  i  något  fall  skulle  få  medtaga  mera  än  att  det 
qvarlemnadc  uppgick  till  åtminstone  etthundra  riksdaler; 

att  införsel  i  embets-  och  tjenstemäns  löner  icke  skulle  beviljas; 

att  de  s.  k.  lösöreköpen  icke  skulle  legaliseras ; 

att  utmätt  fast  egendom  icke  skulle  särskildt  för  utmätningen  värderas,  utan 
äsatt  taxeringsvärde  vid  alla  tillfällen  lända  till  efterrättelse; 

242 


att  fast  egendom,  som  utmätningsvis  eller  för  konkursmassas  räkning  säljes, 
ovilkorligen  skall  säljas  å  första  auktionen; 

att  inteckning  i  fastighet  icke  utan  gäldenärs  begifvande  får  meddelas,  hvari* 
genom  de  s.  k.  tvångsinteckningarne,  som  endast  vålla  onödiga  kostnader  och 
besvär,  icke  vidare  skulle  ifrågakomma; 

att  för  intecknadt  skuldebref  gäldenärs  egendom  i  öfrigt  icke  finge  utmätas, 
förrän  sig  visat,  att  brist  uppkommit,  så  att  den  intecknade  skulden  icke  genom 
fastighetens  försäljande  kunnat  täckas ; 

att  bokfordringars  giltighet  icke  allenast  skulle  bero  af  bokförarens  anteckningar 
emot  dens  bestridande,  som  krafvet  gällde.  Denna  orimlighet  har  riksdagen  på 
grund  af  min  motion  i  Första  och  hr  Wedbergs  uti  Andra  Kammaren  lyckligtvis 
undanröjt; 

att  revers  till  »viss  man  eller  order»  ovilkorligen  skulle  vara  transporterad  för 
att  blifva  gällande  i  tredje  mans  hand; 

att  det  i  Kongl.  förordningen  af  den  13  Juli  1818  och  Kongl.  kungörelsen  af 
20  Maj  1835  meddelade  förbud  mot  utgifvandet  af  assignationer  skulle  upphäfvas, 
enär  detta  längesedan  upphört  att  efterlefvas. 

För  öfrigt  har  jag  vid  alla  tillfällen,  som  yppats,  påpekat  den  odrägliga  långs 
samheten  i  vårt  rättegångsväsende,  hvarigenom  de  obefogade  rättegångarnas  antal 
ökas,  men  de  befogade  minskas. 

Förenkling  i  Administrationen.  Redan  vid  min  första  riksdag  blef  jag  insatt  i 
Banko-utskottet  och  medverkade  der  till  en  reduktion  i  Riksbankens  tjenstemanna» 
personal,  hvarigenom  allmänheten  besynnerligt  nog  bättre  än  tillförne  kunde 
betjenas.  Tretiofyra  tjenster  indrogos,  men  då  min  afsigt  endast  var  att  få  bort 
sysslolösa  personer,  som  gingo  i  vägen  för  hvarandra,  påyrkade  jag,  att  de  löner 
och  arfvoden,  som  ifrågavarande  tretiofyra  tjenstemän  uppburit,  skulle  på  de  qvar* 
varande  fördelas  och  såmedelst  förbättra  dessas  ställning.  Detta  blef  ock  i  det 
närmaste  riksdagens  beslut. 

I  afseende  på  lånerörelsen  sträfvade  jag,  då  jag  alltid  ansett  borgenssystemet 
förderfligt,  att  minska  den  allmänna  diskontfonden  i  Riksbanken.  Äfven  detta  lycka? 
des,  ty  ståndsriksdagen  hade  nog  mod  att  besluta  150,000  riksdalers  årlig  minsk» 
ning  i  denna  fond. 

Vid  1856—58  årens  riksdag  väckte  jag  motion  om  att  amorteringslån  på  tjugus 
åtta  år  ej  vidare  från  Riksbanken  skulle  få  utlemnas.  Riksbanken  hade  i  denna 
lånegren  fastläst  9,750.000  rdr,  under  det  att  riksbankens  grundfond  endast  utgjorde 
femton  millioner  riksdaler.  Banko-utskottet  tillstyrkte  så  till  vida  min  motion,  att 
fastighetslånefonden  skulle  minskas  med  150,000  riksdaler  årligen,  hvilket  ock 
blef  riksdagens  beslut. 

Medverkade  med  nöje  till  beslutet  vid  1860  års  riksdag  om  en  lag  för  Alh 
manna  Hypotheksbanken  och  öfvei  flyttning  dit  af  Riksbankens  fastighetslån. 

Bland  de  många  besynnerligheter,  som  den  tiden  förekommo  uti  Riksbanken 
var  äfven  att  denna  bank,  med  sina  i  början  af  50  talet  ej  öfvcrdrifvit  stora  fon» 
der,  lemnade  ett  förlagskreditiv  till  Kommcrce  kollegium,  stort  2,700,000  riksdaler, 
på  det  att  detta  civila  kollegium  skulle  komma  i  tillfälle  a*t  idka  en  diskont, 
rörelse  i  likhet  med  den,  som  Riksbanken  sjelf  bedref,  och  som  s.ilunda  med  denna 
summa  kunnat  utvidgas. 

Vid  1856—58  årens  riksdag  väckte  jag  förslag  om  upphörande  af  denna  omväg, 

243 


och  riksdagen  beslöt  en  ncdsjittning  af  150,000  riksdaler  årligen  i  krcditivbeloppct. 
Denna  nedsättning  har  visserligen  icke  fortgitt  jeinnt,  men  så  besynnerliga  äro 
händelsernas  gAng,  att,  när  efter  ojemna  ncdsattningar  och  mycket  ihärdigt  mot» 
stAnd  från  byråkratiens  sida,  riksdagen  slutligen  med  1S74  års  utgång  eller  efter 
aderton  Ars  förlopp  beslöt  indragandet  af  den  sista  återstoden  af  detta  kreditiv, 
jcmnt  150,000  riksdaler  om  året  skulle  varit  den  amortering,  som  erfordrats  för  att 
komma  till  samma  resultat. 

UlUiskonlen  var  också  en  liten  lånerörelse,  med  hvilken  Kommcrcc  kollegium 
sysslade.  Iksynnerligt  nog  hade  ulldiskonten  kreditiv  på  Kiksgäldskontorct.  Vid 
1859  och  60  års  riksdag  väckte  jag  motion  om  ulldiskontcns  upphörande  och  ut» 
skottet  tillstyrkte  motionen,  men  den  vann  icke  riksdagens  bifall.  \'id  1862—63 
Ars  riksdag  förnyade  jag  samma  motion,  som  äfven  då  vann  utskottets  tillstyrkan 
och  blcf  riksdagens  beslut  då  i  öfvercnsstämmelse  dermed.  Denna  lilla  inrättnings 
öde  var  sålunda  afgjordt. 

Jag  har  sedermera  äfven  väckt  motion  om  Manufakturdiskontens  forlagslåne» 
rörelses  upphörande  på  det  att  Kommerce  kollegium  icke  vidare  med  någon  slags 
lånerörelse  må  besväras,  och  hyser  jag  det  bästa  hopp,  att  äfven  den  framställ» 
ningen  slutligen  skall  vinna  statsmakternas  bifall. 

Konvojkommissariatet  var  ett  slags  cmbctsvcrk,  der  clfva  personer  uppburo  löner 
och  arfvodcn,  och  hela  verkets  sysselsättning  inskränkte  sig  till  en  bokföring  med 
44  conti.  Jag  väckte  vid  1S59— 60  års  riksdag  motion  om  denna  anstalts  indrag» 
ning  och  riksdagen  biföll  motionen,  samt  ingick  den  22  Oktober  1860  till  Kongl. 
Maj:t  med  en  skrifvelse  om  Konvojkommissariatets  upphörande. 

Vid  alla  lägliga  tillfällen  har  jag  alltid  offentligen  beklagat  att  Statens  bok» 
föring  icke  hunnit  närmare  vår  tid,  än  att  Statsrevisorer  granska  räkenskaper,  som 
sluta  aderton  månader  före  granskningens  början. 

I  allt  hvad  som  angår  administrationen  har  jag  röstat  för  förenkling  och  för 
löneförbättringar,  för  att  göra  cmbetsmännens  ställning  dräglig. 

Vid  1S55— 54  års  riksdag  väckte  jag  motion  om  bildandet  af  en  pensionsfond 
för  Sveriges  handelsllottas  sjöfolk.  Utskottet  förklarade  »saken  bchjcrtansvärd. 
men  förslaget  ej  nog  utarbetadt»,  hvarför  utskottet  tillstyrkte  en  underdånig  skrif» 
velse,  som  också  blef  aflatcn,  och  har  sedermera  en  dylik  anstalt  kommit  till  stånd 
år  1864. 

Vid  1856  års  riksdag  väckte  jag  fråga  om  fyrskepps  utläggande  på  Finngrun= 
den  och  tvenne  andra  fasta  fyrar  i  Norrländska  farvattnen.  Riksdagen  biföll 
framställningen. 

Med  omvexlande  lycka  har  jag  förfäktat  sjöfartens  gagn  och  bästa,  såsom  t.  ex. 
angående  skeppsmätningen,  hamntaxorna  och  lotsväsendet.  Jag  har  jemväl  väckt 
fråga  om  Baggensstäkets  upprensning  och  om  Skeppsholmens  öfverlemnande  till 
Stockholms  stad  i  och  för  handelns  behof.  Jag  afsåg  dermed  att  gagna  handeln 
och  betrygga  hufvudstaden  i  händelse  af  krigsfara.  Denna  framställning  förklara; 
des,  då  den  af  mig  vid  tvenne  riksdagar  såsom  motion  gjordes,  vara  »en  fram» 
tidstanke»;  emellertid  hafva  sedan  dess  på  Skeppsholmen  så  betydliga  byggnader 
och  andra  anläggningar  blifvit  gjorda,  att  mycket  större  hinder  komma  att  möta 
denna  tankes  utförande  i  framtiden,  än  då  den  vid  1856—58,  samt  vid  1862—63 
årens  riksdagar  af  mig  motiverades.  När  krig  utbryter,  måste  denna  flN^ttning  ske. 
ty   en    krigsdepot  midt  uti  en  obefästad  stad,  är  en  besynnerlighet,  hvars  make 

244 


troligen  får  sökas  vida  omkring.  Slutligen  vill  jag  här  anteckna,  att  jag  städse  vid 
riksdagarne  med  värma  omfattat  Flottans  angelägenheter.  Jag  har  gjort  det,  emedan 
jag  anser,  att  en,  efter  måttet  af  våra  ekonomiska  krafter  lämpad,  flotta  är  en 
oundgänglig  nödvändighet  i  betraktande  af  vårt  lands  läge  och  brödrarikenas 
ställning  inom  Europa. 

Anledningen  till  att  jag  blef  offentlig  man  samt  de  förslag  jag  gjort,  eller  till 
hvilka  jag  bidragit  för  vinnande  af  ändringar  i  grundlagarne.  Under  någon  tid  af 
1840  års  riksdag  var  jag  gäst  i  Grefve  Carl  Gustaf  Spens  hus  här  i  Stockholm. 
Ofta  hade  jag  tillfälle  att  afhöra  de  öfverläggningar,  som  höllos  hos  denne  för 
en  lugn  och  jemn  utveckling  nitälskande  patriot.  Han  var  då  medlem  af  Konsti» 
tutionsutskottet  och  honom  torde  äran,  att  hafva  väckt  frågan  om  landstings  ins 
förande,  böra  tillerkännas.  Med  tacksamhet  skall  jag  alltid  erinra  mig  den  tid  jag 
fick  tillbringa  i  hans  närhet;  och  de  ord,  med  hvilka  han  vid  min  afresa  fastade 
min  uppmärksamhet  på  hvarje  samhällsmedlems  pligt,  att  söka  medverka  till 
allmänna  frågors  lyckliga  lösning,  hafva  aldrig  fallit  ur  mitt  minne.  »Du  bör», 
sade  han,  »bli  riksdagsman,  jag  vet  icke,  huru  det  skall  gå  till,  emedan  du  till» 
hör  de  orepresenterade,  men  —  du  bör  bli  riksdagsman».  Jag  nekar  icke  att  detta 
gjorde  på  mig  ett  varaktigt  intryck,  och  när  jag,  fyra  år  senare,  på  utländsk 
botten  erhöll  den  nedslående  underrättelsen  om  den  ädle  mannens  för  tidiga 
bortgång,  föreföll  det  mig  nästan  som  jag  gifvit  ett  löfte,  då  jag  blott  erhållit  en 
vänlig  uppmaning. 

Grefve  Spens  ville  reform  i  representationssättet;  han  ville  att  alla  svenske 
män  skulle  representeras,  men  han  var  främst  af  allt  angelägen  om,  att  en  laglig 
väg  aldrig  skulle  öfvergifvas  och  att  de  goda  skälen  skulle  vara  de  enda  vapen, 
med  hvilka  motståndet  skulle  kunna  och  böra  besegras.  Med  dessa  tänkesätt  till 
utgångspunkt,  ansåg  jag  mig,  såsom  orepresenterad  berättigad  att  deltaga  i  1848 
års  reformsällskap.  Jag  framlade  der  ett  förslag  till  representationsreform,  hvilket 
skulle  medföra  följande  fördelar: 

a)  Att  minoritetens  röster  inom  ett  stånd  icke  annuUeras  genom  majoritetens 
röster; 

b)  att    hvarje  riksdagsman  hade  så  stort  inflytande  på  riksdagens  beslut,  som 
den  bråkdel  hans  röst  utgjorde  af  hans  stånd  såsom  ett  helt  betraktadt; 

c)  att  inga  förstärkta  utskott  skulle  ifrågakomma; 

d)  att  vid  riksståndens  voteringar  ingen  voteringssedel  skulle  behöfva  afläggas 
och  förseglas,  hvarigenom  alltid  en  riksdagsmans  röst  blef  annullerad. 

Jag  hade  trott  mig  finna,  att  vårt  representativa  statsskick  hvilade  på  den  förs 
utsättning,  att  de  fyra  riksstånden  efter  1809  års  riksdagsordning  skulle  vara  lika 
berättigade ;  och  då  var  det  ju  tydligt,  att  riksdagen  i  sjelfva  verket  hade  att  af* 
gifva  fyra  hela  röster  för  att  bestämma  riksdagsbesluten.  Om  hvarje  stånd  hade 
haft  lika  antal  riksdagsmän,  hade  saken  för  enhvar  befunnits  enkel  och  kanske 
antaglig,  men  då  detta  icke  kunde  ske,  utan  förnärmande  af  ganska  mångas  repre» 
sentationsrätt,  så  föreslog  jag  en  utväg,  genom  hvilken  med  mathcmatisk  nog= 
grannhct  skulle  kunna  utrönas  de  fyra  riksståndens  verkliga  åsigt. 

Såsom  ställningen  då  var,  kunde  ett  hälft  stånd  plus  en  röst  vägra  hvarje  för» 
bättring  i  grundlagen,  och  två  halfva  stånd  plus  en  röst  i  hvardera  vägra  hvarje 
anslag  och  förbättringar  i  civil  och  administrativ  lagstiftning.  Det  var  i  runda  tal 
detsamma,  som  att  en  åttondedel  af  de  fyra  stånden  kunde  hindra  grundlagsfrågor 

245 


och  att  en  fjcrdcdcl  af  samma  stånd  alla  andra  frågor.  För  att  med  en  sådan  inrätt» 
nin;^  det  skulle  vara  en  möjlifjhct  att  uträtta  nå^ot,  och  för  att  statsmachineriet 
icke  skulle  stanna,  hade  man  till  de  de  förstärkta  utskotten  öfvcrlAtit,  att  i  vissa 
fall  med  de  fyra  riksståndens  ratt  besluta.  Men  harij^cnom  uppkom  det  furfarliga 
tyranni,  som  majoriteten  inom  hvarje  stånd  mot  minoriteten  utofvadc,  emedan 
majoriteten  var  la^Iifjen  berättigad,  att  lägga  sitt  stånds  hela  röst  i  vågskålen. 

Mitt  förslag  var  helt  enkelt  att,  sedan  utskottshctankandcn  blifvit  diskuterade 
och  möjliga  sammanjemkningar  af  utskotten  vidtagna,  i  syftninj;  att  förlika  å$ig« 
terna  inom  de  olika  stånden,  skulle  till  riksstånden  ett  utskottsbetänkande  N:o 
2  öfverlemnas  jcmte  votcringspropositioner.  Ofver  dessa  skulle  riksstånden  hvar 
för  sig  votera,  och  rösterna  skulle  beräknas  på  det  satt,  att  inom  hvarje  stånd  de 
i  voteringen  deltagandes  antal  utgjorde  nämnare,  h varefter  afgifna^a  eller  afgifna 
nej  utgjorde  täljare  i  de  bråk,  som  betecknade  ståndets  åsigter/or  eller  emot.  Seder* 
mera  summerades  i  utskottet  de  fyra  bråken,  som  betecknade  ja,  och  likaledes 
summerades  de  fyra  bråken  som  betecknade  nej,  och  sålunda  uppkom  i  hvarje 
riksståndens  votering  två  hela  och  ett  bråk  röster  för  bifall,  samt  en  hel  och  ett 
bråk  röster  för  afslag  eller  tvärtom.  Men  för  den  otroliga  händelse,  att  någon 
gång  bland  hundra  tusentals  voteringar,  det  skulle  hafva  inträffat,  att  på  detta 
sätt  precist  två  hela  röster  skulle  stannat  emot  två,  så  skulle  i  lagen  intagas,  att 
sådan  fråga  icke  vunnit  Rikets  Ständers  bifall. 

lin  hvar,  som  erinrar  sig  ställningen  på  den  tiden,  torde  inse  att  isynnerhet 
öfverläggningarne  och  besluten  på  Riddarhuset  skulle  vunnit  dcrigenom,  att 
mången  med  rätt  att  der  intaga  säte,  men  icke  tillhörande  den  der  rådande  majo» 
riteten,  likväl  hade  inställt  sig,  ifall  minoritetens  röst  inom  ett  stånd  kunnat  till» 
läggas  majoritetens  röst  i  ett  annat,  då  besluten  skulle  fattas.  Jag  trodde  att  på 
denna  väg  riksdagen  sjclf  skulle  hafva  blifvit  i  tillfälle  att  införa  förbättringar  i 
representationssättet.  Att  reformsällskapct,  som  genom  agitation  ville  åstadkomma 
frågans  lösning,  skulle  uttala  sig  för  en  så  moderat  och,  jag  vågar  säga  det,  en 
så  samvetsgrann  reform,  väntade  jag  icke.  Man  fällde  välvilliga  yttranden,  och 
Herr  L.  J.  Hierta  förklarade  sig,  efter  tagen  kännedom  om  förslaget,  hafva  fun» 
nit  det  »sinnrikt»,  men,  man  sköt  det  åsido.  Ktt  par  inflytelserika  riksdagsmän 
erbjödo  sig,  att  såsom  motion  ingifva  förslaget  vid  riksdagen,  men  jag  afböjde 
detta  välvilliga  erbjudande,  emedan  man  väntade  ett  Kungligt  reformförslag,  som 
också  kom  och  blef  bordlagdt,  men  vid  1850  års  riksdag  omintetgjordt. 

Alltifrån  1840  till  och  med  1850  uppehöll  jag  mig.  så  ofta  jag  under  riksda» 
garne  var  i  Stockholm,  på  riksståndens  läktare.  Lärorikast  voro  alltid  öfverlägg» 
ningarne  på  Riddarhuset,  och  mången  stämma  som  nu  tystnat,  fängslade  då  åhörarnes 
uppmärksamhet.  Riddarhuset  var  derjemte  en  uppfostringsanstalt  för  den  politiska 
bildningen.  I  de  öfriga  stånden  behandlades  frågorna,  med  sällsynta  undantag, 
endast  såsom  »matter  of  fact».  Att  jag,  som  med  uppmärksamhet  följde  riksdags^ 
frågorna,  så  mycket  som  möjligt  plägade  umgänge  med  riksdagsmän,  låg  i  sakens 
natur.  I  Borgareståndet  hade  jag  de  flesta  personliga  bekantskaper,  och  då  Bor» 
gareståndets  liberala  sida  jemtc  några  få  af  Presteståndet  den  1  Maj  1850  gjorde 
en  festlig  middag  på  Phcenix  för  Thomander.  som  då  upphörde  att  representera 
Lunds  stift  och  skulle  afresa  från  riksdagen,  blef  jag,  »den  uppmärksamme  åhöra* 
ren»,  såsom  Thore  Petré  benämnde  mig,  anmodad  deltaga  i  denna  fest.  Tre  år 
senare  blef  jag  riksdagsman  i  Borgareståndet. 

246 


Jag  hade  1848  tillsammans  med  nio  andra  uppgjort  med  Herr  L.  J.  Hierta,  att 
genom  köp  öfvertaga  Aftonbladet.  Alla  kontraktsvilkoren  voro  redan  bestämda 
och  kontrakten  utskrifna,  men  Herr  Hierta  hade  förbehållit  sig  åtta  dagars  betänke* 
tid,  under  hvilka  han  ville  besinna  sig  på,  huruvida  han  skulle  underskrifva  eller 
icke.  Han  afstod  då  från  försäljningen  och  fyra  af  de  tio,  som  skulle  blifvit 
köpare,  uppsatte  nu  veckotidningen  Bore.  Jag  nämner  detta,  emedan  man  velat 
sätta  detta  mitt  åtgörande  i  sammanhang  med  det  erbjudande,  som  från  Sjöför» 
svarsdepartementet  gjordes  mig,  att  gå  i  Dansk  sjökrigstjenst,  ehuru  jag  icke  sökt 
eller  låtit  förstå,  att  jag  önskade  sådan  anställning.  Jag  antog  emellertid  tillbudet 
och  afreste  oförtöfvadt.  Lyckligen  återkommen  efter  det  vapenstillestånd,  som 
ledde  till  fredslut,  återtog  jag  mina  vanliga  sysselsättningar  inom  och  utom  tjensten. 

År  1850  kommenderades  jag  att  såsom  båtsmanskompanichef  begifva  mig  till 
Sundsvall.  Mången  ville  häruti  se  en  obenägenhet  hos  höga  vederbörande,  men 
jag  är  öfvertygad,  att  inga  biafsigter  häruti  kunde  spåras.  Som  jag  hade  gjort  till 
regel  att  så  länge  jag  var  i  tjenst  utan  tvekan  gå  dit  jag  blef  kommenderad,  afs 
tågade  jag  med  mitt  kompani  »till  hemorten».  I  Sundsvall  fann  jag  mycken  prak» 
tisk  verksamhet,  och  inom  kort  deltog  jag  der  uti  skeppsbyggeri. 

Med  1846  års  författning  om  näringsfrihet  i  handen,  begärde  jag  af  Sundsvalls 
Magistrat  att  erhålla  burskap  på  grosshandel  i  Sundsvall.  Detta  beviljades,  och 
enär  det  för  sjöofficerare  var  föreskrifvet,  att  man  vid  alla  högtidliga  tillfällen 
skulle  vara  klädd  uti  uniform,  aflade  jag  uti  premierlöjtnantsuniform,  den  12 
Augusti  1850,  ed  såsom  borgare  i  Sundsvall.  Mitt  syfte  var  att  härigenom  kunna 
bli  riksdagsman.  Då  det  blef  kändt  i  Stockholm,  att  en  premierlöjtnant  vid  flottan 
blifvit  grosshandlare  i  Sundsvall,  begynte  man  fundera  på  om  detta  var  lagenligt, 
men  kom  slutligen  öfverens  om  att  lagen  inrymde  ett  sådant  förhållande,  ehuru 
lagstiftaren  måhända  aldrig  tänkt  sig,  att  det  skulle  uppkomma.  Jag  blef  sedan 
vald  till  riksdagsman  för  Sundsvall  under  tre  och  för  Hudiksvall  under  två  riks? 
dagar,  från  1853  räknadt.  År  1851  tog  jag  efter  fjorton  års  tjenstetid  såsom  officer 
afsked,  men  mina  sympatier  blefvo  qvar  vid  Flottan. 

Omkring  1860  hade  Sundsvall  en  borgmästare,  som  också  ville  bli  riksdagsman 
och  vid  riksdagsvalet  1862  erhöll  han  äfven  ganska  riktigt  flere  röster  än  jag. 
Förutseende  möjligheten  af  en  sådan  händelse,  hade  jag  några  år  förut  köpt  en 
mycket  liten  bruksandel,  som  gaf  mig  valbarhet  uti  I:sta  bruksdistriktet  och  några 
veckor  efter,  sedan  jag  fallit  igenom  vid  valet  i  Sundsvall,  blef  jag  med  stor  plu» 
ralitet  utsedd  till  riksdagsman  i  Borgareståndet  för  l:sta  bruksdistriktet. 

Till  1865  års  riksdag  blef  jag  vald  såsom  riksdagsman  för  Stockholm  men  man 
öfverklagade  valet  på  den  grund,  att  det  icke  var  fullt  tre  år,  sedan  jag  uppsagt 
mitt  burskap  i  Sundsvall,  och  jag  blef  kasserad. 

Vid  1862  års  riksdag  voterade  jag  för  bordläggning  af  det  De  Geerska  repre» 
sentationsförslagct,  och  ehuru  icke  riksdagsman  år  1865  arbetade  jag  för  dess 
antagande  vid  denna  riksdag.  Jag  och  många  med  mig  trodde  oss  hafva  funnit, 
att  arbetsordningen  vid  ståndsriksdagarne  hade  förlorat  sitt  anseende  och  att  det 
sjelfsvåld,  hvarmed  representationsrätten  begagnades  på  Riddarhuset,  nått  sin  höjd 
vid  1856—58  årens  riksdag,  då  resande  flockar  af  adelsmän,  uti  vigtiga  frågor  kulls 
kastade  på  Riddarhuset  nyligen  fattade  beslut.  Uti  den  omständigheten,  att  adels* 
männen  i  allmänhet  väl  ville  bibehålla  sin  representationsrätt,  men  icke  påtaga 
sig  motsvarande  skyldighet,  att  deltaga  uti  riksdagsgöromålen,  torde  fröet  till  upp« 

247 


lösningen   af  adeln   sÅsom  riksstånd  bura  sökas    Med  adelns  representationsratts 
upphörande  var  ocksi  ståndsinstitutioncn  slut. 

ki)randc  min  publicistiska  verksamhet  ma  här  anföras,  att  iag  under  fyra  4r, 
från  1865  till  1869,  nästan  en  gäng  i  veckan  i  Aftonbladet,  under  rubriken  >Hko> 
nomiskt»,  lät  införa  artiklar,  samt  att  jag  under  åren  1869  och  1870  med  C.  F. 
Bcrgstcdt  hade  nöjet  deltaga  i  redaktionen  af  Stockholms  Posten. 

Alltsedan  1864  års  banklag  utfärdades,  hade  ett  betydligt  antal  hnskilda  Banker 
under  de  närmast  följande  Aren  blifvit  stiftade.  Mången  befarade  att  landet  skulle 
öfversv.immas  af  dessa  institutioner,  och  en  mångtalig  agitation  igångsattes  af 
denna  anledning.  För  min  del  var  jag  öfvertygad  alt  allmanna  rörelsens  behof 
bestämde  bankernas  antal  och  att  de  banker,  som  icke  kunde  bära  sig,  snart 
skulle  upphöra.  Men  under  striderna  härom  användes  understundom  mot  mig 
vapen,  som  ingen  vän  af  lojala  tänkesätt  borde  ha  begagnat.  Lyckligtvis  inneburo 
öfverdrifterna  ofta  sin  egen  vederläggning. 

Hland  mina  motståndare  uppträdde  då  helt  oväntadt  en  person,  som  hufvud< 
sakligcn  delade  mina  Asigtcr  uti  bankfrågan,  men  hvars  personliga  fåfänga  jag 
ofrivilligt  lärcr  hafva  sårat.  Den  på  polemikens  arena  djerfve  och  snillrike  hr  ^S.  A 
Hedlund  anklagade  mig  för  att,  till  förfång  för  ett  låntagande  bolag  vid  offentlig 
auktion  af  cgennyttiga  afsigter,  hafva  försålt  ett.  för  ett  länge  sedan  förfallet  lin,  pant< 
satt  depositionsbevis  å  rails,  liggande  i  tredje  mans  vård.  Det  hjelpte  icke,  att  sjelfva 
det  låntagande  bolaget  förklarade  sig  belåtet  med  behandlingssättet.  Hn  annan  ärerörig 
anklagelsepunkt  från  samma  håll  gällde,  att  jag  skulle  beröfvat  ett  stackars  ångbåts* 
bolag  sina  båtar.  Icke  heller  härvidlag  hjelpte,  att  jag  styrkte,  det  min  andel  endast 
uppgick  till  ','i.'.o  i  bolaget  och  att  jag  hvarkcn  lät  denna  min  andel  representeras  vid 
bolagsstämman  eller  sjclf  deltog  uti  beslutet  om  båtarnes  försäljning,  hvilket  lagligen 
fattades.  Det  skulle  nödvändigtvis  vara  jag,  som  hade  orättrådigt  förfarit.  Uti 
19  nummer  af  den  ärade  utgifvarens  tidningsblad  försäkrades  allmänheten  härom. 
Den  ärade  antagonisten  borde  hafva  insett,  att  den,  som  står  i  spetsen  för  en 
stor  bankinstitution  är  i  tillfälle  att  förtjena  mångdubbelt  mer  genom  strängt  iakt« 
tagande  af  låntagares  rätt,  än  genom  något  slags  tvetydigt  förfaringssätt.  Sedan 
denna  fejd  pågått  under  några  månader,  blef  jag  vald  till  ledamot  af  Första  Kam» 
maren  för  Stockholms  stad.  Det  ärofulla  uppdraget  var  mig  nu  dubbelt  kärt 
emedan  det  visade  mig,  att  mina  valmän  icke  läto  sig  påverkas  af  i  offentligt 
tryck  utkastade  orimliga  beskyllningar. 

Min  ställning  inom  den  nya  representationen  blef  angenäm,  emedan  det  stora 
flertalet  af  Första  Kammarens  ledamöter  hyste  samma  åsigter  som  jag  i  de  eko* 
nomiska  frågorna.  Vid  de  första  riksdagarna  utöfvade  jag  något  inflytande  på 
utskottstillsättningen,  men  äran  af,  att  utskotten  då  tillsattes  utan  alla  personliga 
konsiderationer,  tillkommer  icke  mig,  utan  friherre  Nils  August  Silfi-erschiöld. 
Hans  flärdfria  karakter  och  frånvaron  af  alla  anspråk  för  egen  räkning  utöfvade 
ett  välberättigadt  inflytande  på  dem,  som  kommo  i  beröring  med  honom.  Det 
var  honom  likgiltigt,  hvem  som  uträttade  en  sak,  blott  den  blef  uträttad.  Med 
Silfverschiölds  för  tidiga  bortgång  år  1869  gjorde  Första  Kammaren,  enligt  min 
uppfattning,  den  största  förlust  som  drabbat  denna  församling. 

Under  1870  års  riksdag  bibehöll  jag  den  plats  man  sedan  1867  behagat  till» 
dela  mig  i  stats  utskottet,  men  då  mina  åsigter  icke  i  statslånefrågorna  lyckades 
vinna  något  afseende,  och  då  Silfverschiölds  åsigter,  angående  grunderna  för  ut* 

248 


skottstillsättningen,  allt  mer  och  mer  öfvergifvits,  utbad  jag  mig  af  baron  Stjem* 
blad  att  icke  vidare  komma  i  åtanke  vid  val  till  ledamöter  af  statsutskottet.  Detta 
beviljades,  och  jag  kände  mig  tacksam  för  den  ridderlighet,  som  visade  sig  i  aftalets 
uppfyllande,  ty  jag  erhöll  icke  en  enda  röst.  Från  och  med  samma  riksdag  har 
jag  icke  deltagit  i  några  partikombinationer,  utan  helt  enkelt  gjort  mitt  val  mellan 
de  tvenne  valsedlar,  som  jag  vanligen,  vid  alla  valtillfällen,  funnit  på  min  pulpet. 

Som  enligt  min  åsigt  man  aldrig  kan  nog  skarpt  bestämma  det  värdebegrepp, 
som  utgör  ett  lands  myntenhet  och  som  myntrepresentativet  icke  kan  blifva  ett 
fullständigt  uttryck  af  myntet,  så  bör  man  åtminstone  söka  närma  sig  det  rätta 
så  nära  som  möjligt.  Det  hade  inträffat  att  Riksbanken  invexlat  sina  banksedlar 
med  åttondedels-specier  i  stora  qvantiteter.  Då  lagen  om  utmyntning  medgifver 
en  betydligt  större  tolerans  både  i  vigt  och  halt  för  det  lägre  silfvermyntet,  så 
var  det  påtagligt  att  den  banksedelinnehafvare,  som  påtrugades  detta  skiljemynt, 
icke  erhöll  för  sina  banksedlar  lika  mycket  valuta  som  den  banksedelinnehafs'are, 
hvilken  erhöll  hela  specier  för  sina  banksedlar.  Jag  väckte  derföre  vid  1862  års 
riksdag  motion:  att  Riksbanken  skulle  kännas  skyldig  med  hela  specier  invexla 
sina  banksedlar,  och  detta  desto  heldre  som  Riksbanken  genom  sådant  förfarings» 
sätt  besparade  en  del  af  sina  myntningskostnader.  Motionen  afslogs. 

Vid  1867  års  riksdag  hade  pä  Andra  Kammarens  begäran  ett  särskildt  utskott 
blifvit  tillsatt,  för  att  undersöka,  hvad  som  kunde  tarfvas  i  lagstiftningsväg,  för 
att  förbättra  ställningen  i  ekonomiskt  afseende.  Bland  åskilligt,  som  af  detta  ut* 
skott  påpekades,  var  äf\'cn  den  ocgentlighet,  att  de  af  Riksbanken  utgifna  mynts 
representativ  skulle  enligt  grundlagen  anses  såsom  mynt. 

Glad  åt  denna  företeelse  väckte  jag  vid  1868  års  riksdag  förslag  om  sådan 
ändring  af  §  72  Regeringsformen,  att  riksbankssedlarnes  tvångskurs  skulle  upp» 
höra.  Man  ville,  uti  de  bemödanden,  jag  nedlade  på  att  utplåna  denna  oegent^ 
lighet  ur  våra  grundlagar,  spåra  ett  »privatbanksintressc»,  och  på  denna  grund 
mötte  den  vigtiga  frågan  starkt  motstånd  i  Andra  Kammaren.  Jag  hade  likväl 
den  stora  glädjen,  att  Första  Kammaren,  med  ett  vid  tre  riksdagar  städse  växande 
antal  röster,  gillade  min  åsigt. 

Bestämmelsen  om  riksbankssedlarnas  tvångskurs  intogs  i  grundlagen,  på  en 
tid  då  man  icke  kunde  gifva  dem  behörigt  anseende  genom  att  vid  uppvisandet 
invexla  dem  med  mynt.  Sedan  år  1834  är  föreskriften  af  intet  gagn,  men  den 
kan  göra  skada,  om  stora  finansiela  förvecklingar  inträffa.  Besynnerligt  skall  det 
emellertid  förefalla,  att  man  under  striderna  om  denna  fråga  i  Andra  Kammaren 
ofta  angaf  såsom  skäl  för  afslag  att  »silfret  skulle  gå  ur  landet-»;  och  till  och 
med  den  villfarelsen  Icmnades  utan  upplysande  vederläggning,  att  det  silfvcr, 
hvarmed  Riksbanken  redan  invexlat  sina  sedlar,  fortfarande  ansågs  vara  »Riksbankens 
silfver».  Nu  äro  lyckligtvis,  genom  1874  års  förändringar  i  lagen  för  Enskilda 
Banker,  farorna  af  §  72  Regeringsformen  betydligt  förminskade.  Sedan  de  mynt» 
representativ,  som  de  Fnskilda  Bankerna  utgifva,  ovilkorligen  och  omedelbart  skola 
invexlas  med  guldmynt,  men  icke  i  något  fall  kunna  komma  att  tillerkännas 
tvångskurs,  så  kommer  man  straxt  till  insigt  derom  att  §  72  Regeringstormen  kan 
och  bör  förändras,  utan  att  Riksbanken  tillfogas  den  aldra  ringaste  skada,  men 
värdebegreppet  fäster  sig  bättre  vid  myntet  än  vid  myntrepresentativet  bank» 
sedeln.  Tvångskurs  på  pappersmynt  har  i  alla  länder  utöfvat  ett  mycket  menligt 
inflytande    på    rättskänslan  och  den  oafvisliga  pligten  att  fullgöra  ingångna  för» 

17.     A.  O.   Wallcnburn.  249 


bindcUcr  Di  vi  sedan  fyrtio  ir  äro  lyckliga  nog.  att  cga  ett  fast  mynt.  så  behöfs 
ingen  tvAngskurs  tillaggas  de  myntrepresentativ,  som  samvetsgrant  efter  lydelsen 
blifva  invexladc. 

Sedan  Ar  1863  stadsfullmaktij;  i  Stockholm,  sedan  IhbS  ledamot  af  berednings» 
utskottet  och  sedan  1870  ordförande  i  handels  och  sjöfarts  nämnden,  har  jag 
vunnit  en  sA  rik  erfarenhet  om  fördclarnc  af  den  öppna  voterinfien,  som  brukas 
i  dessa  korporationer,  alt  ja>j  anser  högst  önskvardt  att  denna  melhod  att  utröna 
Kamrarnes  beslut  blcfvc  i  grundlagen  införd.  Likaledes  anser  jag.  att  di  riks« 
dagens  utskott  äro  bcr.ittigadc  sjcifva  utse  deras  ordförande.  sA  böra  ocksA  riks» 
dagens  Kamrar  vara  det.  1  dessa  frågor  har  jag  våckt  motioner,  som  ännu  icke 
lyckats  tillvinna  sig  nigot  särdeles  afsccnde.  Den  öppna  voteringen  välter  jag 
synnerligen  högt,  jcmväl  af  det  skäl  att.  om  den  införes,  så  få  de  politiska 
karaktärerna  en  tydligare  prägel  och  valmän  bchöfva  icke  famla  i  mörkret,  dk 
de  skola  afgöra,  om  de  skola  förnya  det  riksdagsmannauppdrag.  som  deras  re» 
prescntant  en  gång  erhållit. 

Jag  har  väckt  motion  om  borttagandet  af  §  107  R.  O  .  emedan  jag  anser  det 
alldeles  föråldradt.  att  riksdagen  skall  kunna  aflåta  skrifvelse,  innehållande  sitt 
misshag  med  en  eller  annan  Konungens  rådgifvarc.  Motionen  afslogs,  men  frågan 
blir  väl  upptagen  af  någon  annan,  sedan  riksdagen  funnit  huru  ändamålslös 
denna  utväg  är.     Stockholm  i  December   1874. 


250 


RIKSBANKENS  SEDELINVÄXLING. 

Till  belysande  af  de  svårigheter,  som  de  enskilda  bankerna  hade 
att  kämpa  emot  i  sina  transaktioner  med  Riksbanken,  meddelar  jag 
här  nedan  ett  bref  från  A.  O.  Wallenberg  till  hans  gamle  vän  och 
riksdagskamrat  Albert  Wilh.  Björck,  som  under  åren  1860—68 
tjänstgjorde  som  bankofullmäktig.  Brefvet  utgör  svar  på  en  skrif= 
velse,  som  ej  längre  finnes  i  behåll.  Denna  korrespondens  syftar 
med  all  sannolikhet,  att  döma  af  de  ordalag  A.  O.  Wallenberg 
använder  i  brefvet,  på  den  i  Kap.  VI  efter  Th.  Frölander  berättade 
episoden,  hvilken  ledde  till  en  process  mellan  Stockholms  Enskilda 
Bank  och  Riksbanken.     Brefvet  lyder: 


Stockholm  d.  24  Sept.  1 867. 
Broder  Björck! 

Dina  vänliga  rader  af  den  20:de  Sept.  har  jag  emottagit  och  jag  finner  deraf 
att  du  på  vår  gamla  vänskap  sätter  ett  högre  värde  än  jag  anade.  War  äfven 
du  öfvertygad  att  jag  ingalunda  lättsinnigt  vill  bortkasta  något  af  de  många  min^ 
nen  från  förflutna  tider,  då  vi  med  större  eller  mindre  framgång  kämpade  för 
våra  idéer  och  för  hvad  vi  trodde  rätt  och  gagnande  för  det  allmänna.  Till  be* 
vis  derpå  att  jag  icke  ringaktar  dessa  minnen  och  att  jag  hyser  den  förhopps 
ning  att  vi  ännu  mången  gång  skola  kunna  under  förtroligt  samspråk  frammana 
dem  vidgår  jag  härmed  öppet  att  ditt  förfaringssätt  uti  den  olyckliga  vexs 
lingsfrågan  förefallit  mig  oförenligt  med  ditt  öfriga  handlingssätt.  Låt  oss  sålc» 
des  vara  eniga  derom  att  ifall  jag  icke  såsom  förr  omfattat  hvarje  tillfälle  att 
nalkas  dig  är  enda  orsaken  dertill  ditt  för  mig  oförklarliga  förfaringssätt  '  be» 
rörda  fråga. 

Din  skrift  af  den  11  Juni  slog  mig  med  häpnad.  Du  beskrifver  deruti  på  det 
omständligaste  sätt  hvad  vexling  är,  och  du  söker  göra  troligt  att  likgilti<^het  å  vår 
sida  att  återbekomma  valuta  vållat  de  inlemnade  penningarnes  qvaiblifvandc 
i  Riksbanken  öfver  natten.  Du  känner  mer  än  väl  huru  trägna  mina  böner  va» 
rit  just  till  dig  om  förbättring  i  denna  gren  af  Riksbankens  beröring  med 
almänheten.     Du  vet  att  ända  till   10  dagar  har  Iinsk.  Banken  fått  vänta  på  utbe» 

251 


kommandet  af  valuta  fur  till  invcxling  inlcmnade  banksedlar.  Jag  har  begärt 
ändring;  af  detta  förhållande  icke  dcrfurc  att  jag  ansåg  det  vara  någon  risk  att 
mot  eller  utan  qvitto  inlcmna  pengar  i  Rik.%bankcn  utan  derföre  att  det  var  obil. 
ligt  att  tvinga  folk  ligga  borta  n»cd  sina  pengar  så  langc  rantelosa.  Du  vidtog  så 
småningom.  Jet  lur  jag  med  tacksamhet  offentligen  erkänt,  förändringar  som  furbatt» 
rade  förhållandet  och  när  vi  ändtligen  kommit  derhan  att  inlemnade  penningarcndast 
afhändes  oss  för  i-n  <i.l^'.  trodde  jag  att  den  högsta  fullkomning.  hvaraf  Riksbankens 
machincri  var  mäktigt,  hade  blifvit  uppnådd.  Särdeles  då  du  icke  ville  eller  icke 
vågade  förunna  Stockh  linsk.  hank  lika  rätt  med  hvilkcn  enskild  person  som 
helst  utan  tagit  för  gifvct  att  denna  institution  städse  skulle  betraktai  s.\som  den 
der  kunde  behandlas  huru  som  helst,  då  man  val  visste  att  afundcn  inom  al» 
manna  opinionen  skulle  taga  Riksbankens  försvar,  den  måtte  nu  göra  hvad  som 
helst  emot  Stockholms  Ensk.  Bank.  Med  lika  rått  menar  jag  ingenting  annat  än 
såsom  i  andra  länder  tillgår,  att  de  som  anmäla  sig  till  vcxling  blifva  i  tour 
eftersom  de  till  ve.\lingskontoret  ankommit  betjcnadc  utan  afsecnde  på  den  med» 
förda  summ.ins  storlek  Detta  har  aldrig  at  Stockholms  l!nsk.  Hank  medgifvits  i 
Riksbanken  utan  alla  eller  nästan  alla  hafva  först  blifvit  betjcnadc  der  hvarcmot 
Stockh.  Knsk.  Bank  fått  vänta  i  dagar  eller  åtminstone  till  nästföljandc  dag.  Du 
behagade  således  finna  att  hvad  som  händt  har  framtvingats  genom  anordningarne 
af  arbetssättet  i  Riksbanken  och,  då  du  i  din  skrift  söker  göra  troligt  att  det  be- 
rott af  oss  att  begära  och  återfå  valuta  för  till  vcxling  inlcmnade  penningar,  utan 
att  vänta  till  en  följande  dag,  vågar  jag  bestämt  påstå,  att  du  i  dina  uppgifter 
öfvcrskridit  sanningens  gräns. 

I  betraktande  af  den  vigt  jag  fäster  vid  bankväsendets  utveckling  må  du  ej 
finna  underligt  om  jag  känner  smärta,  ej  öfver  en  möjlig  förlust  som  kan  bäras, 
utan  öfver  etablerandet  af  så  felaktiga  grundprinciper  som  t.  ex.  att  den  ttafikc= 
rande  almänhetcn  skall  anses  hafva  att  göra  med  banktjcnstemän  pers  nligen  och 
icke  med  den  bankinstitution  der  dessa  äro  anstälda,  ett  förhållande  som  jag 
skulle  blygas  att  uttala  mycket  mindre  att  förfäkta  om  någon  olycka  inträffade  i 
den  bankinstitution  der  jag  har  ett  ansvarsfullt  kall.  Det  går  icke  an  at(  söka 
göra  gällande  samma  bcvisningsgrund  som  i  juiidi>ka  frågor  anses  nödvändig.  I 
bankväg  har  det  varit  och  bör  altid  förblifva  en  coutume  att  den  moraliska  öf^ 
vcrtygelsen  bör  göra  den  juridiska  bevisningen  öfverflödig.  Din  skrift  ifrågasätter 
huruvida  ej  vårt  ombud  redan  en  gång  utbekommit  valutan  för  de  inlemnade 
penningarne  och  att  på  denna  möjlighet  och  det  i  öfrigt  anförda  bör  Riksbanken 
kännas  fri.  Hur  skall  bankväsendet  komma  att  se  ut,  om  man  icke  kan  nalkas 
en  bank  för  en  vanlig  transaktion  utan  att  åtföljas  af  tvenne  vittnen  eller  nota= 
rius  publicus,  eller  om  alla  trafikerande  skulle  begagna  den  rätt,  ^om  du  i  din 
skrift  tillerkänner  dem,  att  >taga  plats  bredvid  den  kassör  som  uppräknar  de  in- 
lemnade penningarne»?  All  bankrörelse  skulle  ju  afstanna.  För  öfrigt,  sutte  du 
som  juryman  i  denna  fråga  emellan  Riksb.  och  Ensk.  B.  känner  jag  för  väl  din 
rättskänsla  för  att  betvifla  utslaget,  men  du  har  nu  uppträdt  mera  som  advokat 
än  som  bankman  och  det  är  detta  som  smärtat  mig.  Du  kan  väl  med  rätta  säga 
att  det  icke  tillkommer  mig  att  bedöma  huru  du  uppfattar  fullgörandet  af  dina 
åligganden,  men  jag  vågar  påstå  att  det  djupare  intryck  jag  erfarit  hufvudsakli* 
gen  grundar  sig  på  den  omständigheten,  att  jag  i  dig  städse  varit  vand  att  se  ett 
föredöme  för  mitt  eget  förfaringssätt  i  så  många  fall. 

252 


Sedan  jag  nu  uppriktigt  sagt  dig  hvad  som  legat  mig  på  sinnet  önskar  jag, 
att  du  må  finna  förklaringen  tillfredsställande  och  uttrycker  den  förhoppning 
att  framgent  såsom  hittills  få  räkna  dig  bland  mina  personliga  vänner.  Vid  våra 
år  formerar  man  ej  lätt  nya  goda  bekantskaper  och  det  bör  derföre  vara  oss 
bägge  så  mycket  angelägnare  att  taga  vara  på  det  gamla,  så  tycker  åtminstone 
jag.  Min  hustru  till  hvilken  du  sände  en  helsning  tackar  för  densamma  och 
förenar  sig  med  mig  i  uttryckandet  af  den  önskan  att  få  helsa  dig  hjertligen 
välkommen  i  vårt  hem  när  helst  du  finner  lämpligt  hedra  oss  med  besök. 

Din  gamle  vän 
A.  O.  Wallenberg. 


17* 


253 


^söa^^^^S    BILAGA      V    Q^^^ÄSÖÖ® 


A.  O.  WALLENRERG  OiM  HOFORS-HAMMARBY. 
VERKENS  KONKURS. 

Under  det  utredningen  af  den  Tctréska  konkursmassan  påj^ick, 
inträffade  en  egendomlig  episod,  i  det  att  en  stor  petition  frAn  de 
socknar,  inom  hvilka  Ilofors  och  Hammarby  järnverk  äro  belägna, 
ingick  till  A.  O.  Wallenberg  med  hemställan,  att  han  skulle  söka 
få  konkursen  afbruten  och  ställa  sig  i  spetsen  för  en  ny  admini» 
stration, 

I  detta  syfte  afsändes  en  deputation  till  Stockholm,  som  mottogs 
af  A.  O.  Wallenberg  i  bankens  hus  den  27  jan.   1880  kl.   12  midd. 

Deputationen  bestod  af  kontraktsprosten  Hallgren  i  Torsåker, 
ledamoten  af  Andra  kammaren  häradsskrifvaren  Berglöf  i  Ofvansjö, 
rättaren  Hellström  i  Tjärnäs  och  arbetaren  Norström  från  Kungs» 
gården.     Deras  skriftliga  framställning  var  af  nedanstående  lydelse: 

Till  bankdirektören  m.  m.  hr  A.  O.   Wallenberg.  Stockholm. 

Sedan  den  misshÄllighct,  som  varit  radande  emellan  riksbanken  och  ^tock^ 
holms  enskilda  bank  i  afseendc  pä  utredande  af  Hofors-I  lammarby  aktiebolags 
affärer,  upphört  genom  tillfredsställande  af  förstnämnde  banks  fordran,  och  sedan 
en  så  väsentlig  förbättring  i  jern«  och  träkonjunkturen  inträdt,  har  hos  oss  den 
tanken  uppstigit,  att  I  hr  bankdirektör,  såsom  hafvande  bevakat  den  största  for- 
dran i  nämnda  bolags  konkurs,  skulle  genom  edert  mäktiga  initiativ  kunna  före^ 
komma  den  största  olycka,  som  vi  befara  skulle  blifva  följden  af  en  hastigt  ske» 
ende  realisation,  nämligen  den,  att  de  förre  bolagsmännen,  af  oss  högt  värderade 
och  uppburne  icke  mindre  såsom  utmärkte  arbctsgifvare  och  husbönder  än  såsom 
nitiska  och  offervilliga  församlingsmedlemmar,  skulle  nödgas  helt  och  hållet  skiljas 
från  sina  fädernegods,  förlora  allt  inflytande  i  denna  ort  och  råka  i  betryckt 
ställning.  Denna  tanke  taga  vi  oss  nu  dristighetcn  att  för  eder  framlägga  och 
anhålla  vördsamt  att  I  viljen  taga  i  välvilligt  öfvervägande,  huruvida  icke  ofvan^ 
berörda  nya  förhållanden  skulle  kunna  föranleda  eder  att  efter  samråd  med  öfriga 
fordringsegare  rangera  så,  att  den  började  konkursen  skulle  kunna  afbrytas  och 
en  förnyad  administration  genom  edert  mäktiga  bedrifvande  bringas  till  stånd 
.samt  större  utsigter  till  en  för  herrarne  Petré  fördelaktig  afveckling  af  affärerna 
derigcnom  vinnas.  Med  förtroende  vända  vi  oss  till  eder  i  denna  vår  angelägen* 
het  och  anhålla  att  I  välvilligt  upptagen  densamma. 

Torsåker  och  Tjernäs  den  19  Jan.  18S0. 

(Härefter  följde  486  underskrifter  af  i  orten  boende  personer.) 

254 


Härpå  svarade  A.  O.  Wallenberg  följande: 
Mine  Herrar! 

Ehuru  jag  icke  personligen  eger  någon  fordran  hos  Hofors  och  Hammarby 
aktiebolag  eller  hos  herrarne  Petré,  så  tvekar  jag  icke  att  bära  ansvaret  för  hvad 
Stockholms  Enskilda  Bank  i  egenskap  af  fordringsegare  gjort  och  låtit  emot  ifrås 
gavarande  gäldenärer. 

För  flera  år  sedan  lemnade  denna  bank  till  gäldenärema  ett  betydligt  amor* 
teringslån  mot  säkerhet  af  inteckning  i  Hofors  och  Hammarby  bruksegendomar 
med  underlydande.  Derefter  upptogos  betydliga  förlagslån  till  bruksdriftens  upp» 
rätthållande.  Skulderna  uppgingo  då,  efter  hvad  jag  trott  mig  finna,  till  omkring 
fem  millioner,  men  ej  nöjde  härmed,  inköpte  herrarne  Petré,  utan  eget  ledigt 
penningkapital,  de  stora  bruksegendomarne  Avesta  och  Garpenberg,  och  banken 
beviljade  äfven  på  dem  lån  mot  inteckning  i  egendomen  och  förlagslån  till  bruks- 
driften. Vid  dessa  betydande  låneförsträckningars  erhållande  företeddes  värdes 
ringsinstrument,  som  iag  icke  betviflar  voro  trodda  af  egarne,  men  som  seder» 
mera  befunnits  alldeles  öfverdrifna.  För  sent  erfor  jag  att  gäldenärema  voro  på 
den  farliga  afväg,  att  upplåna  penningar  för  att  dermed  betala  räntor  å  äldre 
skuld.  Dessutom  nöjde  sig  icke  gäldenärema  hvarken  med  de  stora  ärfda  egen» 
domarne  eller  med  Avesta— Garpenberg,  utan  köpte  äfven  andel  i  en  betydande 
bruksegendom  i  Medelpad.  Det  var  ett  rastlöst  förstoringsbegär,  som,  äfven 
utan  inträffade  missgynnande  konjunkturer,  högst  sannolikt  skolat  leda  till  bryt« 
ning  och  ruin.  De  forna  egarne  till  Hofors  och  Hammarby  hade  växt  upp  på 
dessa  egendomar  och  derunder  växt  in  uti  det  föreställningssätt,  att  allt  hvad  de 
sågo  omkring  sig  var  deras  tillhörigheter,  oaktadt  nästan  allt  så  småningom 
blifvit  pantförskrifvet  för  af  dem  ådragen  skuld.  De  fordna  egarne  sväfva  ännu 
i  den  villfarelse,  att  de  verkligen  ega  något,  och  de  grunda  sannolikt  denna  miss» 
uppfattning  på  de  stora  siffror  de  låtit  vid  värderingar  uppsätta,  men  som  endast 
beteckna  egodelames  förmenta  värden,  långt  utöfver  de  verkliga. 

När  emellertid  det  icke  gick  längre  att  göra  ny  skuld,  för  att  dermed  betala 
räntan  å  de  äldre  skulderna,  så  måste  en  betalningsinställelse  ega  rum,  och  när 
detta  år  1878  inträffade,  trädde  jag,  derom  anmodad,  i  spetsen  för  bildandet  af 
en  administration,  under  förhoppning  att  kunna  afveckla  de  intrasslade  affärerna, 
utan  anlitande  af  konkursdomstolens  biträde.  Min  liflig-a  önskan  var  dcrjemtc, 
att  vid  egendomarne  kunna  låta  bruksdriften  ostörd  fortgå  och  derigcnom  föres 
komma  att  de  till  tusental  uppgående  menniskor,  som  voro  beroende  af  sin  ars 
betsförtjenst  derstädes,  skulle  komma  i  en  nödNtäld  belägenhet.  Flertalet  for» 
dringsegare  visade  tillmötesgående,  men  Sveriges  Riksbank  kunde  icke  på  kortare 
tid  än  fem  veckor  förmås  att  afgifva  svar  på  en  gjord  framställning  om  betal' 
ningsanstå  ^d  med  Riksbankens  fordringar  hos  dessa  gäldenärer,  och  det  oaktadt 
Sveriges  Riksbank  innehade  så  fullgoda  hypotekcr,  att  den  redan  nu  erhållit  full 
liqvid  för  denna  sin  fordran  i  denna  konkursmassa  och  dcrutöfvcr  återställt  till 
Gode  männen  innehafda  öfverhypoteker.  Under  berörda  Jem  veckor  sväfvadc 
man  emellertid  i  den  största  ovisshet,  och  den  risk,  som  Stockholms  Enskilda  Bank 
iklädde  sig,  för  då  utan  säkerhet  lemnade  tillfälliga  försträckningar,  för  att  ej 
behöfva  afbryta  arbetena  vid  verken  och  derigenom  blottställa  arbct.ircbefolk» 
ningen,    var    ganska  stor,  ty  hade  Riksbanken   plötsligen  afslagit  framställningen. 

255 


så  hade  Stockholms  Enskilda  Bank  fktt  en  ganska  stor  oprioriterJtd  fordran  i  kon» 
kursen-  Min  oro  ofvcr  detta  dröjsmAl  var  si  stor  att  jag  en  K^ng  •  flera  per» 
söners  närvaro  utbrast  "om  hankofullmå^^tige  afslA  framställningen,  si  låter  jag 
stänga  verkstäderna  och  på  de  stängda  dörrarna  måla  Kiksbanken  genom  A.  W. 
Dufwa>.  Lyckligtvis  gjorde  sig  ändtligen  en  välvilligare  mening  gällande  bland 
herrar  Bankofullmagtige,  och  det  begärda  bctalningsanstindct  bifölls.  Det  var 
inemot  julen  1878.  och  den  20  December  lyckades  administratörerna,  med  Stock» 
holms  I!nskild:i  Banks  tillhjelp  och  på  bankens  ansvar,  erhålla  en  forlagskrcdit, 
för  alla  verken  tillsammans,  för  ett  belopp  af  niohundra  tusen  kronor.  För  be« 
gagnandet  a(  detta  förlagskapital  måste  likväl  särskilda  åtgärder  vidtagas,  så  att 
banken  så  fort  som  möjligt  erhöll  de  tillverkade  produkterna  på  det  att  ingen 
skulle  kunna  för  äldre  fordringar  tillskansa  sig  dem.  Aret  1879  fortgick  under 
ostörd  verksamhet  i  bruksdriften-  De  1'ctréska  familjerna  tillätos  qvarbo  på  de 
tre  cgcndomaine,  Ilofors,  Hammarby  ocli  Kungsgården  samt  af  deras  afkastningar 
förse  sina  kök  och  visthus.  linligt  fordringsegarncs  välvilliga  beslut  erhöllo  fa< 
miljons  medlemmar  dcrjemtc  ett  bidrag  af  kontant  tjugofem  tusen  kronor. 

När  adminislrationsårct  var  nära  till  ända,  sammankallades  fordringsegarne  och 
utsagos  revisorer  att  granska  administratörernas  förvaltning.  \'id  ett  scdnare  sam- 
manträde afgåfvo  dessa  revisorer  sin  berättelse,  som  Icmnadc  administrationens 
At^^ärdcr  utan  klander  och  tillstyrkte  full  dcchargc  åt  administratörerna  för  deras 
förvaltning.  Fordringsegarne  biföllo  framställningen  och  beviljade  full  dechargc. 
De  bcslöto  derjcmtc  att  administrationen  skulle  fortgå  ännu  ett  år.  Det  var  på 
förhand  kändt  att  brukspatron  Cornelius  icke  vidare  ville  qvarstå  såsom  en 
bland  administratörerna,  emedan  han  var  tillräckligt  sysselsatt  i  egenskap  af  dispo^ 
nent  vid  Avesta — Garpcnbcrg.  Jag  hyste  naturligtvis  en  önskan  att  få  den  af  alla 
högt  aktade  och  för  dessa  verks  skötsel  nästan  oumbärlige  major  Gustjf  Lillic' 
höök  till  administratör  i  herr  Cornclii  ställe.  Denna  önskan  biträddes  genast, 
icke  blott  af  öfrige  förut  varande  administratörer,  utan  äfven  af  dem.  som  reprcs 
senterade  det  öfvervägande  fordringsbeloppet,  hvilket  uti  alla  konkursangelägenj 
heter  lägges  till  grund  för  beslutanderätten.  Men  >under  hand>,  icke  officielt. 
hade  i  Riksbanken  beslutats  att  herr  P-  A-  Cassel  ovilkorligen  skulle  intrugas  i 
administrationen.  Detta  begärdes  af  bankofullmägtigen.  herr  F.  Richter.  hvilken 
androg  att  bankofullmagtige  gjorde  detta  till  vilkor  för  ett  fortsatt  betalningsans 
stånd.  Herr  Richters  framställning  understöddes  af  hrr  Carl  Ekman,  Henrik 
Davidson  och  Christian  Eberstcin.  hvilka  påyrkade  att  beslutet  härom  skulle 
fattas  genom  per  capita  omröstning,  utan  afseende  pä  fordringsbeloppen.  Som 
tyvärr  ingen  lag  finnes  för  >afveckling  medelst  administration»,  finnes  icke  heller 
någon  gällande  föreskrift  för  huru  beslut  skola  fattas  vid  sådana  tillfällen  som 
det  ifrågavarande.  Det  blcf  derföre  beslutadt  af  flertalet,  att  man  skulle  omrösta 
per  capita  och  på  detta  sätt  blef  herr  P.  A.  Cassel  utsedd  till  administratör.  Den 
frånvarande  förslagsställaren,  bankofullmägtigen  A.  W.  Dufwa  visste  mycket  väl 
att  detta  val  var  alldeles  detsamma  som  ett  beslut  om  konkurs.  Det  verkstäldes 
emellertid  och  hade  han  således  åvägabragt  konkurs  och  lyckats  kasta  på  mig 
det  skenbara  ansvaret  för  åtgärden. 

Stockholms  Enskilda  Banks  ansökan  om  konkurs  var  icke  riktad  mot  gälde- 
närerna    utan    afsåg    endast   att   söka    lagens   skydd    mot    medfordringsegare  och 

256 


sådana  personer  som  voro  alldeles  främmande  för  saken  och  ingen  fordran  egde 
i  massan,  men  ändock  ville  deltaga  i  administrationen,  hvarigenom  det  kunde, 
under  administrationens  fortgång,  hafva  händt  att  frågor,  som  på  det  allvarligaste 
rörde  de  större  fordringsegarnes  rätt,  afgjorts  medelst  per  capita  omröstning,  tvärt 
emot  alla  vanligen  gällande  eganderättsbegrepp. 

I  hafven  anfört,  mine  herrar,  att  enär  Riksbanken  nu  erhållit  full  liqvid,  och 
således  ingenting  vidare  var  att  från  det  hållet  befara,  så  borde  jag  söka  förmå 
Stockholms  Enskilda  Bank  och  öfriga  fordringsegare  att  återkalla  konkursen  och 
ånyo  leda  affären  under  administration.  Men  hvarföre  ställer  man  inga  anspråk 
på  Sveriges  Riksbank?  Skall  den  vara  berättigad  att  endast  tillgodose  sina  egna 
fördelar  och  att  tämligen  hänsynslöst  gå  tillväga  emot  dem,  som  alltid  sökt  att 
förmedlande  uppträda,  ehuru  det  icke  alltid  lyckats,  emedan  vi  ännu  sakna  en  lag 
om  »afveckling  medelst  administration»,  som  redan  länge  varit  af  behofvet  påkallad? 

Hvad  nu  frågan  om  konkursens  inställande  beträffar,  så  är  uti  §§  18  o.  94  af 
konkurslagen  bestämdt  huruledes  konkursansökans  återkallande  kan  ske.  Sådan 
åtgärd  beror  icke  af  den,  som  gjort  ansökan  om  konkurs,  utan  af  samtliga  for= 
dringsegare  eller,  der  ackord  kan  bjudas,  af  minst  fyra  femtedelar  af  tillstädes^ 
komna  fordringsegare,  represenlerande  minst  fyra  femtedelar  af  fordringsbelops 
pet.  Detta  kan  uti  föreliggande  fall  icke  åstadkommas,  ty,  så  vidt  jag  kan  se, 
uppkommer,  till  följe  af  de  betydande  skulderna  och  borgensförbindelserna,  för= 
luster  som  blifva  rätt  ansenliga  för  de  oprioriterade  fordringsegarne.  Jag  har 
mig  mer  än  väl  bekant,  att  herrar  Hjalmar  och  Casimir  Petré  sökt  bistånd  af 
mina  vanliga  motståndare,  som  väl  äro  villiga  att  biträda  vid  uppblåsandet  af  en 
opinionsstorm  emot  mig,  men  som  icke  torde  vara  lika  benägna  att  bispringa 
med  penningar  dem,  de  så  högljudt  beklaga.  Äfven  jag  beklagar  de  omnämde 
tvänne  personerna,  emedan  de  förslösat  ärfd  förmögenhet  till  ett  belopp  af  minst 
fyra  millioner  kronor,  ruinerat  sin  vördnadsvärda  moder,  sin  syster  och  sin  bro= 
der  Robert  som  icke  haft  någon  del  i  de  stora  spekulationerna,  och  allt  detta 
hufvudsakligen  emedan  de  icke  velat  åtnöjas  med  ett  så  härligt  fädernearf,  utan 
omfattat  vidt  utsväfvande  planer  för  att  vinna  ännu  mera,  hvarvid  de  likväl 
olyckligtvis  förlorat  allt.  Men  så  svaga  rättsbegrepp  har  jag  icke,  ait  jag  kallar 
detta  »aktningsvärdt»  och  deremot  såsom  fördömligt  betecknar  att  en  fordringsegare, 
på  lagenligt  sätt,  af  en  gäldenär  söker  återbekomma  en  större  eller  mindre  del  af 
sin  fordran  och  icke  vill  medgifva,  att  den  eller  de,  som  ruinerat  sig  sjelfi'a,  forts 
far.inde  skola  anses  såsom  rätter  cgare  till  pantförskrifna  egodelar.  Herrarne  Petrés 
tillvägagående  mot  administratörer  och  gode  män  har  icke  vittnat  om  någon  den 
ringaste  granlagenhet;  härpå  kunde  jag  anföra  många  bevis,  men  inskränker  mig 
till  ett  enda  som  angår  de  senaste  tilldragelserna. 

När  Riksbanken,  efter  i  behörig  ordning  vidtagen  anmälan  hos  gode  männen, 
lät  till  d.  7  Januari  till  försäljning  utlysa  innehafvande  aktier,  tillhörande  kons 
kursmassan,  så  gjorde  herrarne  Petré  framställning  till  Bankofullmägtigc  om  upp- 
skof  med  försäljningen.  Framställningen  afslogs  och  auktionen  cgdc  rum  den  7 
Januari.  Försäljningsbeloppct  öfverstet;  en  million  kronor  och  Riksbankens  hela 
fordran  har  blifvit  till  fullo  gulden. 

Deremot  när  Stockholms  Enskilda  Bank  i  behörig  ordning  till  försäljning 
utlyste    hos    banken    pantförskrifna  aktier  till  den  22  Januari,  så  gjorde  hcrrarnc 

257 


Petré  ingen  framställning  om  upp&kof  med  den  försäljningen,  men  i  stallet  pi» 
kallade  sina  s.  k.  vänner,  som  afgiifvo  en  protest  till  auktionsinspcktorn  och  dcri> 
genom  trodde  sig  kunna  frammana  en  opinionsstorm,  som  skulle  kunna  rubba 
bankens  lagenliga  ocli   lu^jna  ti!lväga>;.Wndc  i  denna  friga. 

Sådana  äro  förh.\ll.\ndcn.i  och  da  konkurslagcn  dessutom  tydligen  bestämmer, 
att  fast  och  lös  egendom  icke  fA  i  samma  klubbslag  säljas,  si  miste  antingen 
den  fasta  egendomen  eller  den  lösi  egendomen  säljas  först;  hvilketdera  beror  af 
pantinnchafvarcn  och  alldeles  icke  af  dem  som  icke  äro  pantinnchafvare  eller 
med  konkursutrcdniiigcn  icke  h.ifva  det  .ilra  ringaste  att  skaffa.  Hvilketdera 
b.inken  gjort  hade  fr.\n  samma   hAll   helt  visst  mötts  med  samma  ogillande. 

Min  sträfvan  har  oallätligcn  varit,  att  dessa  betydande  verk  och  inrättningar 
icke  skola  räka  i  lägervall,  dcrforc  att  de  numera  tillhora  de  fordna  egarnes  Jor- 
dringsef^are,  hvilka  naturligtvis  mÄstc  försälja  dem.  Kan  sådan  öfvergång  ske 
utan  att  bruksdriften  en  enda  dag  ajbrytes,  då  är  nuvarande  gode  männens  liHi» 
gaste  önskan  uppfyld,  men  stores  förvaltningen  af  intriger  och  allehanda  arti» 
Hciella  hinder,  så  kan  det  lätt  hända  att  de  som  innchafva  intecknade  skuldcbref 
icke  atvakta  försäljning  genom  konkursförvaltningen,  utan  genom  att  begära  ut» 
mätning  ådraga  de  oprioritcrade  fordnngsegarnc  ännu  större  förluster.  I  hvaije 
fall  måste  man  hafva  klart  för  sig  att  af  de  cgodelar,  som  Hojors  och  Hammarby 
aktiebolag  afträdt  till  sina  fordringsegares  förnöjande,  tillfaller  ingenting  aktie» 
cgarnc  i  samma  bolag.  Sådan  är  ställningen.  Den  kan  icke  hjcipas  med  tidnings» 
artiklar,  i  Aftonbladet  och  Göteborgs  Handels»  och  Sjöfarts  Tidning,  hållna  i 
bjerta  färger  hvarmcd  uppenbara  afsigten  varit  att  förvränga  sanningen. 

Jag  ber  er  minc  herrar  vara  öfvertygade  att  jag  hyser  den  största  aktning  för 
edra  välmenande  afsigter,  men  beklagar  att  jag,  med  kännedom  om  verkliga  för» 
hållandet,  icke  kunnat  gifva  några  tillfredsställande  svar  å  eder  framställning,  utan 
nödgats  Icmna  de  upplysningar,  som  för  eder  torde  hafva  ådagalagt,  att  det  icke 
beror  af  mig  att  återskänka  hcrrarne  Petré  någon  del  af  de  egendomar  de  ärft, 
men  sedermera  förskingrat. 

Deputationens  uppvaktning  var  naturligtvis  arrangerad  af  herrarna 
Petré  och  deras  vänner,  och  jag  har  ansett  det  lämpHgt  åtcrgifva  de 
båda  skrifvelserna  här,  emedan  A.  O.  \\  allenbergs  yttrande,  så  vidt 
jag  kan  bedöma,  i  allt  väsentligt  återger  det  riktiga  orsakssamman* 
hanget  vid  de  Petréska  affärernas  afveckling.  Sammanställes  nu  detta 
med  de  psykologiska  och  ekonomiska  fakta,  jag  i  texten  anfört,  torde 
man  kunna  bilda  sig  en  riktig  uppfattning  af  förloppet  och  den  roll 
A.  O.  Wallenberg  spelat  i  denna  affär,  som  på  grund  af  personlig 
hätskhet  mot  honom  och  af  en  hel  del  andra  för  själfva  saken  full* 
komligt  främmande  motiv  länge  bland  den  stora  allmänheten  var 
föremål  för  felaktiga  och  för  hans  syften  och  karaktär  således  med 
all  orätt  nedsättande  omdömen. 


258 


TRYCKTA  OCH  HANDSKRIFNA  KÄLLOR. 

Agardh,  J.  M.     Om  bankväsendet  och  penningetheorien.     Sthlm  1865. 

Beckman,  K.     Östergötlands  Enskilda  Bank  1837—1912.     Linköping  1912. 

Bergstedt,  c.  F.  André  Oscar  Wallenberg.  Sthlm  1891.  —  Sep.  ur  Sv.  Bio= 
grafiskt  Lexikon. 

[Bergstrand,  V.  A.]  Sista  krisen.  Interiörer  och  exteriörer.  Berättade  af  Iv.vr 
Blå.     Sthlm  1880. 

—  Från  1881  års  Andra  Kammare.  Konturteckningar  af  Marcellus.  Sthlm  1881. 

—  Det  nya  statsskickets  politiska  historia.     Af  Marcellus.     Sthlm  1882. 

—  Ministerskiftenas  historia  under  det  nya  representationsskicket.  Af  Mar» 
CELLUS.     Sthlm  1884. 

—  Ur  nyare  tidens  politiska  skiften.  Smärre  uppsatser  af  Marcellus.  Sthlm 
1889. 

Bolaget  Skandia  och  dess  tre  första  direktörer.  Af  en  gammal  Skandiaman.  — 
Ur  Dagens  krönika.     1887. 

Brisman,  Sv.  De  Moderna  Affärsbankerna.  Sthlm  1915.  —  Skrifter  utg.  af 
Handelshögskolan.     I. 

De  Geer,  L.     Minnen.     1,  2.     Sthlm  1892. 

Frölander,  H.  Th.     Stockholms  Enskilda  Bank  1856—1906.     Sthhn  1906. 

Guilletmot,  L.  Korta  betraktelser  öfver  Sveriges  nuvarande  banks  och  penninge= 
väsen.    I— IV.     Sthlm  1877-86. 

Hallendorff,  c.  Illusioner  och  verklighet.  Studier  öfver  den  skandinaviska 
krisen  1864.     Sthlm  1914. 

Sveriges  historia  intill  tjugonde  seklet.  Utg.  af  E-  Hildebrand.  B.  10.  Den 
inre  utvecklingen  under  Karl  XV  och  Oskar  II.     Sthlm  1910. 

Huber,  F.  c.     Deutschland  als  Industrie^Staat.     Stuttgart  1901. 

Key,  H.     La  vie  économique  de  la  Suéde.     Paris  1913. 

Möller,  P.  von.  1867  års  Första  Kammare.  Biografiska  skiizer.  Sthlm  1875. 
(Innehåller  en  själfbiografi  af  A.  O.  Wallenberg.) 

Nordström,  J.  J.  Afhandlingar  hörande  till  läran  om  crcditen.  I.  Crcdit» 
och  Bankväsendet.     Sthlm  1853. 

Schweden.  Historischsstatistisches  Handbuch  im  Auftragc  der  Kgl.  Rcgierung 
herausgcgeb.  von  J.  Guinciiard.     2ster  Theil.     Gcwcrbc.     Stiilm  1913. 

SiE.MENS,  W.  VON.     Lebenserinnerungen.     3;te  Aufl.     Berlin  1901. 

Skogman,  C.  D.  Anteckningar  om  Rikets  Ständers  Bank  och  allmänna  lånc^ 
rörelsen  i  Sverige.     D.  1,  2.     Sthlm  1845—46. 

Ekonomiska     studier,  tillägnade  Marcus  Wallenberg.     Sthl.-n  1914 

SvENSÉN,  E.     Ur  vårt  [österlands  historia  efter  1809.     Tidsbilder. 


259 


Bankoutskottcts  vid   1853    -54  irs  rilcsd.ig  betänkande 

Betänkande  och  förslag  till  ändringar  i  krcditlagstiftningcn.     Sthlm  1854. 

Sammansatta  banko<  samt  allm.  besv.»  och  ckon.>utsk:s  vid  1856—58  irs  riks^ 
dag  betänkande.     N:o  3  och   N:o  4. 

Finansskommittccns  underdåniga  utlåtande  angående  räntans  frigifvande.   (1859.1 

I'inans>kommittccns  betänkande  angäende  förändrad  organisation  af  hypoteks* 
inrättningarna  i  riket      |1860| 

Underdånigt  betänkande  nngicndc  bankväsendet  i  riket  och  förändrad  organisa» 
tion  af  bankanstaltcrna.     Sthlm   1860. 

Undcrd.inigt  betänkande  angående  Sveriges  ekonomiska  och  finansiella  utvcck- 
ling  under  åren   1834     1860.     Sthlm   1863. 

Särskilda  utskottets  vid  1867  års  riksdag  för  behandlande  af  jordbrukets  finan< 
siclla  angelägenheter  betänkande.      Sthlm    1867. 

Hctänkande  angående  Sveriges  öfvergång  till  ett  nytt  myntsystem  med  guld 
såsom  värdemätare,  afgifvet  af  dcrtill  i  nåder  förordnade  kommitterade  den  13 
augusti   1870.     Sthlm   1870. 

Hankkomiténs  underdåniga  förslag  till  förändrad  organisation  af  bankanstaP 
fcrna.     Sthlm   1883. 

Borgareståndets  protokoll  vid  riksdagarna  1853-54,  1856-58,  1861-62,  1863. 
Första  Kammarens  protokoll  vid  riksdagarna  1S67 — S5. 


Tidningsartiklar  af  och  om  A.  O.  Wallenberg. 


Dagböcker  och  strödda  anteckningar  af  A.  O.  Wallenberg. 

Bref  från  och  till  A.  O.  Walle.nberg. 

Skriftliga  meddelanden  af  excellensen  Knut  Wallenberg.  v.  häradshöfding 
Marcus  Wallenberg  och  kapten  Oscar  Wallenberg. 

En  af  kapten  C.  Nauckhoff  upprättad  förteckning  öfvcr  samtliga  A.  O.  ^'al= 
lenbergs  motioner,  reservationer,  yttranden  o.  s.  v.  i  Borgareståndet  och  Första 
kammaren. 

lin  af  framlidne  fil.  dr  Josef  Linck  på  uppdrag  af  änkefru  Anna  Wallenberg, 
f.  von  Sydow,  öfver  A.  O.  Wallenberg  författad  lefnadstcckning,  som  innehåller 
en  del  uppgifter  af  intresse  men  är  skrifven  i  en  vidtutsväfvande  och  floskulös 
stil  och  som  dessutom  i  flera  af  oss  undersökta  fall  visat  sig  vara  mycket  otillför^ 
litlig,  hvadan  den  blott  med  försiktighet  bör  begagnas  af  eventuella  framtida 
forskare. 


260 


PERSONREGISTER 


Abelin.    Gustaf   Rudolf,  f.  1819,  d. 

1903;  generallöjtnant,  statsråd;  sid.  12. 
Abelin,    Hjalmar    August,    f.    1817, 

d.  1893;    professor;    sid.  12,  106,  186. 
Agardh,  Carl  Adolf,  f.  1785,  d.  1859; 

biskop;  sid.  29. 
Agardh,  R.;  v.  häradshöfding;  sid  28. 
Alströmer,   Jonas,    f.  1683,    d.  1761; 

industriidkare,    patriot,  kommerseråd; 

sid.  38. 
Anckarsvärd,  Carl  Henrik,  f.  1782, 

d.  1865;  öfverste,  generaladjutant,  po* 

litiker,  skriftställare;  sid.  20,  26. 
Ankarcrona,  Victor,  f.  1823,  d.  1912; 

öfverhofjägmästarc;  sid    30. 
Annerstedt,    Per    Samuel    Ludvig, 

f.  1836,    d.  1904,   statsråd,    president; 

sid.  1.  3,  4. 
Arnberg,  Johan  Walter,    f.  1832,  d. 

1900;    fil.    dr.    bankofullmäktig;    sid. 

106,  107,  134,  195. 
Asp,  Berg  er  &.  C:o;  bankirfirma;  sid. 

112. 
Barfoth,    Anders    Eilert,   f.  1738,  d. 

1819;  professor;  sid.  11. 
Behrenberg  Gossler,  J.,  &.  C:o;  ban« 

kirfirma,  Hamburg;  sid.  123. 
Benedicks,  Carl.  f.  1810,  d.  1888;  ge» 

neralkonsul;  sid.  188. 
Bennich,     Nils    Axel    Gustafsson. 

f.  1817,  d.  1904;  generaldirektör;  sid. 

12,  67,  106. 
Berg,     Anders;     grosshandlare;     sid. 

78. 
Berg.    Karl   Johan,    f.  1819,   d.  1905; 

statsråd,  president;  sid.  188. 
Berger,  Anders  Alexander,  f.  1815, 

d.  1871;  brukspatron,  fullmäktig  i  Rikss 

gäldskontorct;  sid.  34. 


Bergstedt,  Carl    Fredrik,  f.  1817.  d. 

1903;  fil.  dr,  bruksägare,  riksdagsman; 

sid.  176,  195. 
Bergström,  Per  Axel,  f.  1S23,  d.  1893; 

statsråd,  landshöfding;  sid.  162. 
Beskow,    Bernhard    von,   f    1796.  d. 

1868;  friherre,  öfverstekammarjunkare; 

sid.  191. 
Bildt,  Didrik  Anders  Gillis.  f.  1820, 

d.  1894;  friherre,  öfverståthållare.  stats? 

minister,  riksmarskalk;    sid.  171.  189. 
Billault,  Auguste  Adolphe.  f.  1805. 

d.  1863;  fransk  inrikesminister,  senator; 

sid.  150. 
Björck,    Anders   Wilhelm,    f.    1812. 

d.  1885;  justitieborgmästare;  sid.  173. 
Blanche,  August    Theodor.  f.  1811, 

d.  1868;    auditör,   författare;    sid.    78, 

188. 
Bogeman,  Johan  Ludvig,  f.  1809.  d. 

1885;  hofmarskalk;  sid.  107. 
Bolinder.  Jean.  f.  1813,    d.  1899;    fa> 

briksidkare;  sid.  188. 
j  Brinck,  Anders   Magnus,  f.  1794,  d. 

1861;  handlande,  ledamot  af  borgare» 

ståndet;  sid.  78,  173. 
Broch,    Ole    Jakob,  f.  1818,  d.  1SS9; 

norsk   matematiker,  statsråd;  sid.   160. 
Bäckström,    Johan,    f.  1826,  d.  1902; 

fabriksidkare;  sid.   188. 
Carlén,    Richard    Theodor,   f.  1821, 

d.  1873;  häradshöfding.  riksdagsman; 

sid.  107. 
Cavallin;  apotekare;  sid.   14. 
Cederlund.  Kdvard.  f.  1825.  d.  1909; 

grosshandlare;  sid.  106. 
Cervin,    Carl     Gustaf,     i.    1815.    d. 

1899;  vice  häradshöfding.  b.inkir;  sid. 

96. 


261 


Chevalicr.    Michel,  f.  1806.  d.  1879; 

fransk    nationalekonom,    senator;  sid. 

206. 
Cramcr.   Victor,  f.   1813.    d    1876;    re 

visionssckrctcrare,  jiistiticr.\d;   sid.  78. 

184. 
Davidson,    Henrik,   f.   1S2"5.  d.  1895; 

generalkonsul;  sid.   188. 
De  C.ccr.  l.ouis  Gerhard,  f.   1818.  d. 

1896;    friherre,    statsminister;    sid.  12. 

155.   171. 
Dickson.  James,  f.  1S15.  d.  1885;gross. 

handlare;  sid.   1 12. 
Dickson.  Oscar.  f.   1823.  d.  1897;  fri. 

herre,  grosshandlare;  sid.   112.  195. 
Dufwa,  Alfred  Wilhelm,  f.   1S25.  d. 

1883;  v  h.iradshöfding.  bankofullmäk^ 

tig;  sid.  87,  104.  105. 
von    Diibcn.    Gustaf   Wilhelm  Jo» 

han.  f.   1822.  d.  1892;  friherre,  profcs» 

sor;  sid.   ISS. 
Edelcrantz,     Abraham     Niklas,     f. 

1754,  d.  1821;  friherre,  president;  sid. 

39. 
Ehrenstam,  Johan  Fredrik,  f.   1800, 

d.   1849;  öfverstc.  statsråd;  sid.   14. 
Ekgren.    Carl    Erik,  f.  1828,  d.  1908; 

publicist,  kamrerarc  i  Allmänna  Hypo^ 

tekskassan  för  Sveriges  städer;  sid.  29, 

194. 
Eklund.    Johan    Fredrik,  f.  1802.  d. 

1SS3;  justitieborgmästare;   sid.  188. 
Ekman,  Carl  Edvard,  f.  1826,  d.  1903; 

bruksägare;  sid.  1C6. 
Ekman,     Johan     Jacob.    f.    1815,    d. 

1908;  grosshandlare;  sid.   162. 
Ekman,  Johan  Oskar,  f.  1812,  d.  1907; 

grosshandlare,  konsul;  sid.  96. 
Ericsson,  John,  f.  1803,  d.  1889;  upp* 

finnare;  sid.  40. 
Forsgrén,  Berndt  Gustaf,  grosshands 

lare;  sid.   106. 
Forssell,    Hans    Ludvig,    f.  1843,  d. 

1901;  statsråd;  sid.   121,  151.  195. 
Fournier,     Hugues    Marie    Henri; 

fransk     minister     i     Stockholm;     sid. 

203. 


Franckc.  D.  C;  grosshandlare;  sid.  112. 
Frcstadius.      Anton      Wilhelm,     f. 

1801.    d.   1867;  grosshandlare,  skepps» 

klarerare;  sid.  106. 
Fruhiing    &.    Goschen;    bankirKrma, 

London;  sid.  123. 
Fränckcl.    Eduard.    f.   1836.    d    1912; 

generalkonsul;  sid.   113. 
Frölander,   Henry  Thcodor.  f    1856, 

d.   1908;    bankdirektör;    sid.    78,    105. 

113.     130. 
Gihl,    Götrik,    f.  1826,  d.   1910;  bank* 

direktör,  sid.  134. 
Gobineau,      Joscph     Arthur      de; 

grefvc,    fransk    minister  i  Stockholm; 

sid.  203. 
Godenius.    Samuel,   f.   1806.  d.   1891; 

grosshandlare;   sid.    51,    78,   112,  188. 
Gripenstcdt,  Johan  August,  f.  1813, 

d.   1874;  friherre,  statsråd;  sid.  69,76, 

78,  95. 
Guilletmot    6-.  Weylandt;  bankirfir» 

ma;  sid.   112. 
Gyllcngranat,     Carl    August    Bur» 

chard,  f.  1787,  d.  1864;  friherre,  ami. 

ral,  statsråd;  sid.   14. 
Göransson,  Göran  Fredrik,  f.  1S19, 

d.   1900;  bruksägare;  sid.  36. 
Hagdahl,    Charles    Emil,  f.   1809,  d. 

1897;  medicine  doktor;  sid.  12. 
Hallendorff,  Carl  jakob  Herman,  f. 

1869;  professor;  sid.   172. 
Hambro,    C.   J.,    G<  Son;  bankirfirma, 

London;  sid.   101,  123. 
Hamilton.  Gustaf  Wathier,  f.  1783. 

d.    1835;    grefve,    landshöfding;    sid. 

13. 
Hamilton,  Henning  Ludvig  H  ugo. 

f.  1814.  d.  188-;  grefve,  envoyé,  stats^ 

råd,    universitetskansler;    sid.   13,  181, 

182. 
Hamilton,    Jacob  Essen.  f.   1797,  d. 

1864;  grefve,  öfverståthållare;  sid.  188. 
Hansemann,  David  Justus  Ludwig, 

f.    1794.    d.  1864;   preussisk  statsman; 

sid    75. 
Hansson,  Per;  rusthållare;  sid.  9. 


262 


Hazelius,  Johan  August,  f.  1797,  d. 

1871;  generalmajor;  sid.  78,  188. 
Heckscher,  Eduard,  f.  1831.  d.  1910; 

bankdirektör;  sid.  134. 
Hedlund.    Sven    Adolf,    f    1821.  d. 

1900;  fil.  dr,  redaktör;  sid.  94. 
Herslow,    Carl    Christian  Peter,  f. 

1836;  fil.  dr,  bankdirektör;  sid.  134. 
Hierta,  Lars  Johan,  f.  1801,  d.  1872; 

fil.    dr,    grosshandlare,  publicist,  riks; 

dagsman;  26,  28,  188. 
Hildebrand,    Bror    Emil,  f.  1806,  d. 

1884;  riksantikvarie;  sid.  191. 
Holm,  Johan;  stadsmäklare;  sid.  51,  75. 
Holmgren,    Hjalmar   Josef,  f.  1822, 

d.  1885;  professor;  sid.  172. 
Huss,    Magnus,  f.  1807,  d.  1890;  pro* 

fessor,  generaldirektör;  sid.  188. 
Huth,    Fredk.,    &.    Co.;    bankirfirma  i 

London;  sid    101,  123. 
Höglund,    Nils    Magnus    f.  1801,  d. 

1856;  grosshandlare;  sid.  75,  112,  113. 
Höijer,    Benjamin  Karl   Henrik,  f. 

1767,  d.   1812;  professor;  sid.  10. 
Jakobsdotter,    Kerstin;    g.    m.  rusts 

hållaren  Per  Hansson;  sid.  9. 
Jederholm,  C.  D.;  grosshandlare ;  sid. 

75,  78. 
Kantzow,  Carl  Adolf,  f.  1789,  d.  1867; 

chargé  d'affaires;  sid.  22. 
Kempe,  Wilhelm  Henrik,  f  1807,  d. 

1883,  grosshandlare;  sid.  78. 
Key,  Ernst  Axel  Henrik,  f.  1832,  d. 

1901;  professor;  sid.  172,  174,  191. 
Klema  n,  Johan  Gustaf  Karl  Pontus; 

grosshandlare;  sid.  75. 
Krusens tj erna,    Salomon    Mauritz 

von,    f.    1794,    d.    1876;   vice  amiral; 

sid.  19. 
Kullberg.  Carl  Anders  af,  f.  1813,  d. 

1857;  skriftställare;  sid.  29. 
La    Courbassicre;    fransk     språkmäss 

tare;  sid.  23. 
Laffitte,  Jacques;  fransk  bankir;  sid. 

70. 
Lagerberg,  Carl  Sven  Axel,  f.  1822, 

d.  1905;  grefvc,  general;  sid.  1S8. 


Lagerbjelke,  Gustaf,  f.  1817,  d.  1895; 

grefve,  landtmarskalk,  talman  i  Första 

kammaren,  landshöfding;  sid.  133. 
Lagerstråle,     Henrik     Gerhard,    f. 

1814,  d.  1887;  statsråd;  sid.  189. 
Lallerstedt,  Sven  Gustaf,  f.  1816,  d. 

1864;     publicist,    grosshandlare,    rikss 

dagsman;  sid.  28,  56.  194. 
Lamm,  Ludvig,  f.  1810,  d.  1891;  gross» 

handlare;  sid.  106. 
Leroy  Beaulieu,  Pierre  Paul,  f.  1843; 

fransk  nationalekonom,  professor;  sid. 

206. 
Lettström,  Alexis  Gustaf  Theodor, 

f.  1843;  bankdirektör;  sid.  98.  99,  101. 
Liedbeck,  A.;  uppfinnare;  sid.  40. 
Liljeborg,  C;  arkivarie  i  justitiedepar- 
tementet, publicist;  sid.  28,  194. 
Limnell,  C-;  byråchef;  sid.  107. 
Lind:=Goldschmidt,   Jenny,  f.  1820. 

d.  1887;  den  världsberömda  sångerskan; 

sid.  23. 
Lindberg,  William,  f.  1818,  d.  1877; 

industriidkare;  sid.  168. 
Lindhagen,   Carl  Albert,  f.  1823.  d. 

1887.  justitieråd;  sid.   188.  189. 
Lindström.    Carl    Adam,    f.  1816.  d. 

1885;  redaktör;  sid.   170. 
Lorichs,     Gustaf     Daniel;       chargé 

d'affaires;  sid.  22. 
Loven.   Lars  Johan,  f.  1795.  d.  1884; 

expeditionssekreterare;  sid.  78- 
Loven,  Sven  Ludvig,  f.  1809,  d.  1895; 

professor;  sid.  78. 
Lundström,  Carl  Frans,  f.  1823;  ins 

dustriidkare;  sid.  40. 
Lundström,  Johan  Edvard,  f.    1815, 

d.  1888;  industriidkare;  sid    40. 
Lyttkens,   Ivar,  f.  1823,  d.  1899;  pos. 

sessionat,  riksdagsman;  sid.  134. 
Mallct    Fréres    6<    C:ic ;    bankirfirma, 

Paris;  sid.  123. 
Malmsten,    Carl    Johan,    f.   1814,  d. 

1SS6;  professor,  statsråd,  landshöfding  ; 

sid.  49,  50,  162. 
Malmsten,    Per    Menrik.    f.    ISl!.  d. 

1883;  professor;  sid.   ISS. 


26"^ 


Maiidcrström.  Christoffcr  Kutger 

Ludvifi.  f.   1.S06.  d.   1873;  Rrcfvc.  ut. 

rikesministcr;  sid.   160. 
Manncrskantz.    Carl    Axel,   f.   1809. 

d.    1888;    kapten,  godsägare,  riksdags» 

man,  vice  talman;  sid.  67. 
Mannhcimcr,    Thcodor,   f.   1833,    d. 

1900;  bankdirektör;  sid.  134. 
Mclandcr,    Johan    Ludvig,    f.    1812, 

d.   1894;  kommendörkapten;  sid    19. 
Mcvisscn,    Gustav    von,    f.  1815,    d. 

1899;  tysk  bankir,  statsråd;  sid.  75. 
Michaeli,  J.;  grosshandlare;  sid.   106. 
Molin.  Johan  Peter.  f.  1814,  d.  1873; 

bildhuggare,  professor;  sid.  78. 
Moustier.   markis  de;  fransk  utrikes* 

minister;  sid.  206. 
Netzcl,    N.  G.;  grosshandlare;  sid.  78, 

107. 
Nisbeth,    Adolf    Fredrik    Hugo.    f. 

1857.    d.     1887;     redaktör;     .sid.     196. 

197. 
Nobel.  Alfred  Bernhard,  f.  1855.  d.  ; 

1896;  uppfinnare;  sid.  40.  I 

Nobel,    Immanuel,  f.   ISOl.    d.    1872;  \ 

uppfinnare;  sid.  40. 
Nordenskiöld,    Nils    Adolf    Krik,  i 

f.  1852.    d.    1901;    friherre,  professor;' 

sid.  172. 
Nordcnskjöld,    Cr.rl    Reinhold,    f. 

1791,  d.  1S71;  vice  amiral;  sid.  14. 
Nordström,    Johan    Jakob.   f.   1802.  , 

d.  1874;  riksarkivarie;  sid.  6i,  67.  79. 

81.  87.  150.  155.  : 

Oppenheim,  Abraham;  bankir  i  Köln; 

sid.  74.  i 

Owen,    Samuel,   f.  1774.  d.  1854;  me* 

kaniker;  sid.  39. 
Oxehufvud,  G.  A.,  kapten  i  K.  flottan; 

sid.  21.  ; 

Palme.  Johan  Henrik,  f.  1841 ;  bank;  ' 

direktör;  sid.  109. 
Palmstierna,    Carl    Otto.  f.  1790,  d. 

1878;  friherre,  generaladjutant,  lands; 

höfding,  statsråd;  sid.  75. 
Parieu    de;    vice    president    i    Conseil 

d'Etat;  sid.   206. 


Pércire,     Hmlle     och    I  sa  a  c.    Franska 

järnvägsbyggarc;  sid.  72.  75. 
Pctrc,  Hjalmar,  f   1832.  d.  1898;  bruks. 

ägare,  disponent;  sid.   115. 
Pctré.  Johan  Thore.  f.  1793,  d.  1853; 

brukspatron,  riksdagsman;  sid.  20. 
Philipson.    Carl    David.    f.  1827,  d. 

1899;  konsul;  sid.  124. 
Plåten,    Baltzar    Bogislaus    von.  f. 

1766,    d.    1829;  grcfvc.  statsrid.  en  af 

rikets  herrar;  sid.  46. 
Plåten,    Baltzar    Julius  Krnst  von. 

f.  1804.  d.  1875;  grcfvc.  statsrid.  kontcr. 

amiral,  utrikesminister;  sid.  53. 
Posse.    Arvid    Kutger  Fredriksson. 

f.  1820,  d.  1901;  grcfve.  statsminister; 

sid.  134.  177.  181.  182. 
Pukc.    Folke    Magnus  af,  f.  1797.  d. 

1857;  grefve,  kontcramiral;  sid    28. 
Raab,    Adam    Christian,    f.    1801,  d. 

1872  ;  friherre,  godsägare,  riksdagsman; 

sid.  26. 
Renström.     Sven.    f.    1794,    d.    1869; 

grosshandlare,  donator;  sid.  155. 
Rctzius.    Anders    Adolf,    f.  1796.  d 

1860;  professor;  sid.  78. 
Richcrt,    Johan   Gabriel,  f.  1784,  d. 

1864;  rättslärd,  expeditionssekreterare, 

häradshöfding;  sid.  26. 
Rouher,    Fugéne,     f.    1814,    d.     1SS4; 

fransk    stats;    och    finansminister;  sid. 

150,  206. 
Rydberg,    Carl    Henrik,    f.    1820,  d. 

1902;  redaktör;  sid.  195. 
Röhss.   Carl  Wilhelm  Christian,  f. 

1854;  grosshandlare,  bankdirektör;  sid. 

112. 
Sr. llier  de  laTour,\'ittorio;  grefve 

italiensk    minister    i    Stockholm;    sid. 

203. 
Sandströmer,  Anders  Peter.  f.  1S04. 

d.  1857;  landshöfding,  statsråd;  sid.  27. 
Say.     Leon,    f.    1826,    d.    1896;    fransk 

nationalekonom,  finansminister,  sena; 

tor;  sid.  206. 
Schartau,     Frans,     f.    1797,    d.    1870; 

grosshandlare;  sid.  26,  51,  78,  186. 


264 


Schwan,    Johan    Gustaf,  f.    1802,  d.  ; 

1869;  grosshandlare,  talman  i  borgare; 

ståndet;  sid.  51,  78.  152,  186. 
Seth.    Carl    Gustaf   von,    f.  1819.  d.  | 

1870;  godsägare;  sid.  17.  j 

Sfctterwall,  Jakob  Wilhelm,  f.  1805,  ! 

d.  1869;  grosshandlare;  sid.  78.  j 

Siemens,    Werner    von,    f.    1816,    d. 

1892;    industriidkare,     tekniker;    sid. 

111. 
Silfverstolpe,  Axel  Gabriel,  f.  1762, 

d.    1816;    författare,  riddarhussekrete* 

rare ;  sid.  10. 
Silfverschiöld,  Nils  August,  f.  1816, 

d.  1869;  friherre,  godsägare,  riksdags* 

man;  sid.  186. 
Siljeström,    Per     Adam,    f.    1815,  d. 

1892;  rektor,  riksdagsman;  sid.  172. 
Skogman,    Carl    David,    f.    1786,    d. 

1856;    friherre,   statssekreterare,  presi* 

dent;  sid.  56. 
Skogman,    Carl    Johan    Alfred,    f. 

1820,    d.    1907;  friherre,  kommendör? 

kapten;  sid.  22,  162. 
Smitt,   Johan    Wilhelm,    f.    1821.  d. 

1904;  generalkonsul;  sid.  22,  78,  95. 
Sohlman,    August,    f.   1824,  d.  1874; 

redaktör;  sid.  29,  194.  195. 
Sparre,  Gustaf  Adolf  Vive.  f.  1802, 

d.    1886;    grefve,    justitiestatsminister, 

riksmarskalk;  sid.  27,  204. 
Spens,    Carl    Axel,    f.    1806,  d.  1892; 

grefve,  godsägare;  sid.  13. 
Spens,  Carl  Gustaf,  f.  1792.  d.  1844; 

grefve,  godsägare,  riksdagsman;  sid.  13. 
Staél    von    Holstein,    Fabian  Wil; 

helm.  f.  1797,  d.  1873;  friherre,  kap. 

ten;  sid.  172. 
Stephens,  Georg,  f.  1813.  d.  1895;  ar. 

kcolog.  professor;  sid.  29. 
Stjernblad,  Julius  (J  ules)  Edward. 

f.  1813.  d.  1886;  baron,  bankdirektör, 

sid.  134,  186. 
Strandberg,  Carl  Vilhelm  August, 

f.  1818,  d.  1877;  redaktör  .-xf  Post.  och 

Inrikestidningar,  skald,  en  af  de  adcr» 

ton  i  Svenska  akademien;  sid.  29. 


Stråle,    Gustaf    Holdo,    i.    1826,    d. 

1897;    brukspatron,  riksdagsman;  sid. 

107,  186. 
Sundevall,  Henrik  Ludvig,  f.  1814. 

d.    1884;  löjtnant  i  K.  flottan,  amiral 

i  tysk  tjänst;  sid.  16,  17. 
Svedbom,  Per  Erik,  f.  1811,  d.  1857; 

fil.  dr,  redaktör,  rektor;  sid.  28. 
Sydovk',    Adolf     Reinhold     Fingal 

von.    f.    1827.    d.  1903;  hamnkapten; 

sid.  172. 
Tersmeden,     Wilhelm    Fredrik,    f. 

1802.    d.    1879;    friherre,  bruksidkare, 

riksdagsman;  sid.  20,  67,  106. 
Thomander,  Johan  Henrik,  f.  1798, 

d.  1865;  professor,  biskop;  sid.  26. 
Tietgen;     dansk    finansman,    etatsråd; 

sid.  101.  103. 
Tottie    &.    Arfwedson;    bankirfirma; 

sid.  51. 
Troil,    Samuel   Gustaf  von,  f.  1804, 

d.  1880;  landshöfding;  sid.  95. 
Ulner,    Carl    Hans,  f.  1796,  d.  1859; 

statsråd,  konteramiral;  sid.  33. 
Wsrn,  Carl  Fredrik,  f.  1787,  d.  1858; 

bruksidkare;  sid.  20. 
Wsrn,  Carl  Fredrik,  f.  1819,  d.  1899; 

grosshandlare,  statsråd,  president;  sid. 

152,  163,  195. 
Wahlberg,  Peter  Fredrik,  f.  ISOO.d. 

1877;  professor;  sid.  191. 
Wallberg,   Anna  Christina,  f.  Till 

berg;  sid.  9. 
Wallberg,   Jakob.   f.    1699,   d.    1758; 

bokhållare,  kronolänsman;  sid    9. 
Wallenberg.  Anders,  f.  1747,  d.  1769; 

student;  sid.  9. 
Wallenbergs,    André    Oscar,    barn; 

sid.  200,  201. 
Wallenberg,  Anna  Eleonora  Char. 

lotta,  född  von  Sydow.  f.  1S3S,  d. 

1910;  sid.  201. 
Wallenberg,     Anna     Laurentia,     f. 

Barfoth,  f.  1783,  d.  1862;  sid.  U. 
Wallenberg,      Catharina     WilhcL 

mina.  f.  Andersson,  f.  1826;  d.  1855; 

sid.  26. 


13.     A.  O.   H'j»en6er/r. 


265 


Wallcnbcrg.   Jakob,  f,   174b.  d.  1778; 

skcppsprjist  hos  Ostindiska  Kompaniet, 

kyrkoherde,    författare    till     -Min  son 

på  galejan»   m.  m.;  sid    *-). 
Wallcnberg,       Jakob     A  ^a  t  hon.     f. 

1H08,  d.  1887;  v.  haradshofding;  sid.  11. 
Wallenbcrg,  Knut  Agathon.  f.  1853; 

utrikesminister;  sid.   117. 
Wallenberg.  Marcus.  f.  1744.  d.  1799; 

lektor  i  Linköping,  kyrkoherde  i  Slaka; 

sid.  9. 
Wallenberg,  Marcus,  f   1774.  d.  1833; 

biskop;  sid.   10     14. 
Wallenberg,    Marcus     Ililarion.    f. 

1807,    d.     1842;  löjtnant,  jordbrukare. 

sid.   11. 
Wallenstccn,  Nils  Fredrik,  f.  1796, 

d.   1877;  statsråd;  sid.  75. 
Warburg,    Samuel,    f.    1800.  d.  1881 ; 

grosshandlare,  fullmäktig  i  Riksgälds? 

kontoret;  sid.  b7. 
Wescr,  Lars  August,  f.   1809,  d.  1886; 

handelsborgmästare;  sid.  188. 


Wickcnbcrg,  Per  Gabriel,  f.  1812.  d. 

1846;     landskaps»     och     gcnrcmålarc ; 

sid.  23. 
Wicsclgrcn.  Harald  O ssia n,  f.  1835, 

d.    1906;    bibliotekarie;   sid.   109.   172. 

191. 
Wijk.    Olof    f.    1833.    d.    1901;gross. 

handlare,  talman   i   Första  kammaren; 

sid.   134. 
Wingärd,    Carl    Fredrik   af.  f.   1781. 

d.  1851  ;  biskop  i  Göteborg,  ärkebiskop; 

sid.   14. 
Wretman,  Waldemar  Johansson,  f. 

1820  d.   1891;  justitieråd;  sid.   107. 
Vult   von   Stcyern,  Nils  Henrik,  f. 

1839,  d.  1899;  statsråd,  president;  sid. 

128. 
Akcrhielm,  Gustaf  Georg  Knut.  f. 

1813.    d.    1895;  friherre,  hof marskalk; 

sid.  107. 
Åkerman.  Joachim,   f.   179S.  d.  1876; 

professor,  öfvcrdirektör  vid  K.  myntet; 

sid.  78,  162. 


I 


•-.fmLk  w