Skip to main content

Full text of "Bidrag till kännedom om Finlands natur och folk"

See other formats 


\9<fo 


HARVARD  UNIVERSITY 


131 

si 

i\ 

LIBRARY 


OF  THE 


Museum  o^Compärätive  Zoology 

OCT  "  7 1983 


MC 


^0=^> 


FEB     7     1925 


J/J33 


BIDRAG 


till 


KANNEDOM    AF 


FINLANDS  NATUR  och  FOLK 


utgifna 


Finska  Vetenskaps-Societeten. 
lo* 

Sjette    Häftet. 


-<^=0= 


FEB    7    1925 


BIDRAG 


tiii 


KÄNNEDOM     AF 


FINLANDS  NATUR  och  FOLK, 


utgifna 


Finska  Vetenskaps-Societeten 


Sjetle   Häftet. 


HELSINGFORS, 

Finska  Litteratursällskapets  tryckeri,    1863. 


Im  prim  a  t  ur:  /..  Ueimlmrger. 


OM 


FINSKA  LAGÖFVERSÄTTNINGAR. 


Ante  ckningar 

af 

framl.  Kanslirådet 
W.    d.   Lagus. 


Företal. 

De  bidrag  till  Finska  lagd fver sättning  antas  historik,  hvilka 
nu  anförtros  åt  den  läsande  och  fosterländskt  sinnade  allmän- 
hetens välvilja,  voro  redan  af  deras  författare  bestämda  alt  of- 
fentliggöras. Städse  mellankommandc  nya  forskningar  och  till 
ålderdomen  sparade  arbeten ,  scdnast:  undersökningarna  om  Fin- 
ska Adelns  Gods  och  Ätter,  fördröjde  likväl  verkställandet  af 
denna,  med  mycken  värma  omfattade  samt  äfven  i  ett  par  ti- 
digare publikationer  omnämnda,  afsigt.  Till  sist  lade  ock  all- 
härjarn  sitt  ..manum  de  tabulaii  emellan.  Del  blef  sålunda  en 
pligt  för  dem,  hvilka  i  lifvet  stått  den  från  sitt  verk  bortkal- 
lade närmast,  att  besörja  om  redaktion  och  utgifvande  af  efter- 
följande anteckningar,  hvilka  framtogos  från  deras  sista  plats 
under   hufvudkuddcn  i  den  älskade  fadrens  dödsbädd. 

t'id  första  påögnandet  af  denna  litterära  qvarlåtcnskap ,  in- 
såg man  icke  i  allo  dess  fosterländskt  vetenskapliga  vigt  och  be- 
tydelse. Det  var  ock  ryktesvis  bekant,  alt  en  något  år  tidigare 
afliden  kär  anförvandt,  den  i  sina  historiska  sammanställningar 
så  omsorgsfulle  och  skarpsinnige  minnestecknarn  af  Gezeliernes 
och  af  hela  Finska  högskolans  verksamhet ,  i  handskrift  eflerlem- 
nat  ett  pir  (rycket  ärnadt  större  arbete  af  ungefär  lika  tendens 
med  det  närvarande  v).  Det  ena  kunde  vänta  på  det  andra, 
tyckte  7tian  länge. 


K)  Utg.  af  dessa  blad  har  ock ,  sedan  de  voro  färdigtryckte ,  haft  till- 
fälle genomse  några  stycken  af  Prof.  Tengströms  opus  poslhumiim  och  dervid 
öfvertygat  sig  att  det  innehåller,  utom  andra  värderika  historiska  bidrag ,  äf- 
ven högst  väsendlliga  supplementet  till  kännedomen  om  Finskan  säsom  rätts- 
språk.    Må  blott  nämnas  att  framställningen  är  särdeles  rikhaltig  beträffande 


Under  denna  uppskjutandets  täflan ,  som  omsider  lappats, 
vexte  dagarna  till  månader,  månaderna  till  år.  Emellertid  stod, 
i  sednaste  morgonväkt,  Finska  språket  upp  och  förklarade  med 
ljudeligare  stumma  än  någonsin  förr,  sig  fullmyndigt  att  sjelf 
tolka  hvad  lag  är  och  rätt.  Hela  nationen  har  lyssnat  till  detta 
rop,  deri  anande  och  förstående  sin  djupaste  Ii fs fråga.  Detblef 
ock  hvarje  enskilds  gerna  hörsammade  kallelse  att  bidraga  till 
den  stora  fram  tids  g  åt  ans  rätta  lösning,  så  godt  han  kan.  De  i 
förvar  undfångna  anteckningarna  började  bränna.  De  måste  ur 
handen. 

Utgifvarns  första  åtgärd  blef  nu,  att  såvidt  möjligt  krono- 
logiskt ordna  de  till  det  mesta  på  lösa  papper  tecknade  noti- 
serna. Dernäst  eftersöktes  och  utskrefvos  citaterna  ur  de  hand- 
lingar, hvilka  ännu  voro  tillgängliga,  väntande,  —  ett  fäderne 
testamente  — ,  på  en,  sak  och  person  lika  troget  tillgifven  (men  äf- 
ven  hann  nyss  i  Gudi  afsomnad)  sons  och  broders  framtida  be- 
arbetning för  ett  mera  omfattande  rättshistoriskt  verk2),  åt- 
skilliga partier  befunnos  redan  af  författaren  vara  fullständigt 
utförda,  deribland  afhandlingens  början  (hvilken  skrefs  i  Okto- 
ber 1859,  liksom  till  rekreation  under  det  tnödosama  förfärdigan- 
det af  registret  till  kommentarierna  öfver  den  Krus'ka  förteck- 
ningen) och  de  festa  biografiska  utkasten;  dessa  äro  i  det  när- 
maste bibehållna  i  sitt  ursprungliga  skick. 

Äfvcn  föröfrigt   har    man   gjort  sig  till  lag,  att  icke  för- 


ej  mindre  de  till  Finska  öfversatta  Kgl.  förordningarna  från  äldsta  till  sed- 
naste tider,  än  de  Finske  translatorerne.  Att  hela  arbetet  andas  upphöjd 
patriotism,  behöfver  ej  erinras.  Det  torde  komina  att  publiceras  i  Suomi  ge- 
nom dess  författares  svärson  D:r  P.  Tikkanen.    Måtte  det  ske  snart! 

ty  Juris  Docenten  D-.r  R.  Lagus  hade  af  sin  far  fått  i  uppdrag  att 
teckna  framfarna  tiders  rättsförhållanden  i  Finland,  särskilt  med  hänsyn  till 
Wasa  Hofrätt.  Af  sådant  skäl  blefvo  de  ämnet  berörande  handlingarna  tills 
vidare  afskilda  från  den  åt  Universitetet  öfverlålna  depositionen. 


VII 

ändra  uttryck  eller  satser,  om  ej  der  sammanhanget  fordrade  en 
grundligare  omstädning  eller  tillachmcd  deduktion.  Det  sistnämnda 
har  dock  oftare  in  trä /fat.  än  Snskligt  varit,  eliuru  ock.su  härvid- 
lag efter  hasta  insiat  iakttagits,  att  intet  skulle  ur  fremmandc 
fatabur  läggas  författaren  i  mund  eller  såsom  hans  mening  ock 
tankegång  stämplas,  der  denna  kunde  vara  tcifrelak/ig. 

Reflexioner  och  sidobetraktelser  har  man  framfor  allt  sökt 
undvika.  Icke  förlhy  ser  utgifvarn  nu,  då  hela  framställningen 
är  färdigtryckt .  hälft  förundrad,  att  densamma,  mer  än  han 
(rodde,  tagit  färg  af  de  tidsförhållanden,  kvar  under  den  publi- 
cerats. Delta  må  benäget  ursäktas,  då  ju  i  alla  fall  fakta,  så 
torra  och  styfva  de  må  presentera  sig,  intaga  ock  i  en  skrift 
sådan  som  denna  äfven  böra  intaga  hedersplatsen.  Endast  de 
kunna  gifva  säkra  utgångspunkter  for  en  fortsatt  och  fruktbrin- 
gande forskning   på  det  nu  öppnade  fältet. 

Tryckt  litteratur  har  ej  bli f vit  begagnad  eller  råd  frågad, 
utom  hvarest  anteckningarna  dertill  gifvit  hänvisning,  livilket  säl- 
lan skett.  Genom  ett  motsatt  förfarande  kade  ej  blott  utgifvarn 
kommit  att  förirra  sig  till  ett  gebit,  der  han  ej  är  hemmastadd, 
men  detta  hade  äfven  dragit  i  släptåg  en  otillbörlig  afvikelse 
från  anteckningarnas  egentligaste  syftemål,  hvilket,  i  överens- 
stämmelse med  rigtningen  i  författarns  kela  auklorskap ,  varit 
att  förnämligast  meddela  förut  otryckta  upplysningar  i  del  be- 
handlade ämnet.  Han  är  ej  den  förste  och,  såsom  of  van  före  blif- 
vit   an  ty  dt,    ej  heller  den  ende,   som  för  delsamma  hyst  intresse. 

Redan  Calonius  kade  åt  ifrågavarande  ämne  egnat  sin  upp- 
märksamhet ock  sin  möda.  Härvarande  universitets  bibliotek 
eger  ännu,  i  den  af  lians  stcrbkus  inlösta  manuskriptsamlingen , 
åtskilligt  /utkörande ,  excerperadt  med  hans  egen  hand,  hufvudsak- 
ligast  ur  Åbo  Ho  frätts,  sedermera  vid  branden  1827  till  det  me- 
sta förstörda  akter.  Också  finnes  deribland.  förutom  listor  öf- 
rer  judiciellc  tjenslemän  i  äldre  tider,  under  titel:  „  Laghistoria'" , 


VII! 

en  sammanhängande  början  till  samt  vidare  några  spridda  styc- 
ken  af  en  uppsats,  som  skulle  ingå  i  Abo   Tidningar. 

På  den  tid  då  Calonius  förberedde  nyssnämnde  uppsats, 
kände  han  endast  till  tvenne  Finska  exemplar  af  Landslagen 
(af  Stadslagen  intet),  tillhörande  det  ena  honom  sj el f,  det  andra: 
Fredenheim.  Också  trodde  han  att  de  sammanfölle  med  Ljungo 
Thomassons  öfversättning.  Man  vet  nu  med  säkerhet ,  att  de  voro 
äldre.  Sednare  ?nåste  Calonius  sjclf  hafva  öfvergifvit  denna  me- 
ning samt  torde  iochmed  detsamma  lemnat  sitt  utkast  i  dess 
ofulländade  skick.  Delta  slules  af  ett  i  hans  kollektion  ingående, 
af  Porthan  från  Stockholm  1791  till  honom  skrifvet  bref,  inne- 
hållande en  exakt  och  temmeligen  utförlig  beskrifning  af  Ljungo 
Thomassons  verkliga  öfversättning  samt  dessutom  af  en  annan 
okänd  —  båda,  då  som  nu,  förvarade  i  Kungliga  biblioteket 
i  Stockholm. 

Författaren  till  härmedelst  publicerade  anteckningar  har  nog- 
grant genomgått  den  Calonius' ka  manuskriptsamlingen  samt  derur 
gjort  dels  af  skrifter  dels  utdrag,  och  det  på  en  tid  då  densamma 
måhända  varit  fullständigare  än  numera.  Det  Porthanska  bref- 
vet  tyckes  han  väl  icke  hafva  känt,  men  han  var,  oberoende 
af  del,  genom  korrespondens  med  Arvidsson  underrättad  om  till- 
varon äfven  af  den  anonyma,  dock  af  honom  icke  begagnade , 
codex,  hvilken  ny ligen  af  Statsrådet  Pipping ,  som  äfven  åter- 
upplifvat  minnet  af  det  Porthanska  brefvet,  (se  Bidrag  till  Fin- 
lands Calendariograf.  St.  3.  sid.  111  f.)  förmodats  innehålla  Kol- 
lanii  arbete. 

Utgifvarn  har  ansett  för  sin  skyldighet  att  redigera  afhand- 
lingen  från  den  ståndpunkt  författarens  material  intager,  men  å 
andra  sidan  äfven  bordt  afse  en  händelsevis  åt  samma  håll  in- 
slående nyare  forsknings  kända  framsteg.  Han  lofvade  dcrföre 
vid  nedskrifvande  af  sidd.  4,  14,  54,  att  på  denna  plats  yttra 
några  ord  ej  mindre  om  en  ål  härvarande  Finska  Litteratursällskap 


I\ 

af  Riksarkivarie*  Nordström  år  1860  förärad  öfnrsättning  af 
L.L.,  Un  om  den  fBregifna  Kollanius*ka  translationen,  äfoensom 
angående  underlagmanen  Henrik  Jakobssons  oeh  lagläsaren  An- 
ders Mikelssons  hittills  alldeles  förbisedda  oeh  okända  versioner, 
lian  hoppades  nemligen,  såsom  oeh  not  I  anger,  att  när  detta 
forord  skulle  tecknas,  hafva  från  Kgl.  biblioteket  i  Stoekholm 
till  granskning  oeh  jem förande  ofverfått  der  förvarade  eodiees, 
hvarom  redan  i  medlet  af  nästförflutne  Februari  månad  anhållits. 
Den  under  innevarande  vårvinter  svåra  och  ofta  hämmade  postgån- 
gen  har  vållat,  att  han  först  i  dessa  dagar  inkändigat  ett  den 
S  Mars  meddeladt  benäget  bifallande  svar  på  sin  anhållan ,  dock 
upplysande ,  att  vederbörande  af  prisvärd  omtanke  för  de  reqvi- 
rerade  manuskriptens  bevarande,  i  anledning  af  den  alltännu 
osäkra  kommunikationen,  ansett  sig  böra  icke  förr  än  med  för- 
sta sjölägenhet  hitförsända  desamma. 

Nämnda  uppskof  for  fullgörandet  af  livad  utgifvarn  lofvat 
kan  endast  komma  saken  tillgodo,  också  af  skäl,  att  skriftliga, 
men  hittills  obesvarade ,  förfrågningar  på  ort  och  ställe  blifvit 
gjorda,  huruvida,  enligt  sarmolik  förmodan,  jemväl  det  Ruinän- 
zowska  från  S:t  Petersburg  till  Moskva  förflyttade  biblioteket 
gömmer  någon  Finsk  codex  af  L.L.  Om  utgången  och  resulta- 
ten af  dessa  med  flera  efterspaningar  blir  godt  tillfälle  att  upp- 
lysa ,  då  den  andra ,  textkritiska ,  delen  af  förevarande  anteck- 
ningar och  samlingar  offentliggöres.  Ty,  såsom  redan  i  not.  1 
erinrats,  hafva  i  denna  publikation,  på  goda  grunder,  blott  de 
rent  historiska  undersökningarna  blifvit  intagna. 

Frän  Borga ,  hvarest  man  i  följd  af  det  som  läses  på  s.  4S 
oeh  SO  jemväl  låtit  htfra  efter,  ankommo  några  utdrag  ur  der- 
varande  Domkapitels  akter,  väl  för  sent  att  kunna  bearbetas  pir 
sin  plats  i  sammanhanget,  men  tidsligt  nog  att  åtminstone  hinna 
aftryckas  i  bihanget  s.  70 — 74  sub  Uti.  (! — II.  Doktor  O.  Nord- 
ström,  hvilken  u/g.  har  att    tacka  för  besagda  meddelanden,  vill 


ock  benäget  fortsätta  sina  bemödanden ,  att  ur  deras  okända  vrår 
möjligen  framleta  samma  Domkapitels  år  1741  afgifna  anmärk- 
ningar till  den  Finska  öfversällningen  af  B.  B.  i  1754  års  lag. 
Alt  dessa  anmärkningar  vore  af  ganska  stor  vigt,  kan  ej  betvif- 
las,  enär  desamma,  såsom  bilagan  F.  sid.  73  härnedan före  upp- 
lyser, utgått  jemväl  från  Biskop  Daniel  Juslenius ,  hvilken  icke 
blott,  jemte  lagöfversättaren  Samuel  Forseen,  biträdt  Gezelius  vid 
bibelverket ,  men  äfven  med  insigt  deltagit  i  granskningen  af  1754 
års  lag  samt  dessuto?n  är  författare  till  den  bekanta  Finska  Ord- 
boken. 

Innan  utg.  slutar  detta  nog  vidlöftiga  företal  måste  han 
bedja  läsaren  besvära  sig  att  genomögna  äfven  de  efter  Bihan- 
get  förekommande  Rättelser  och  Tillägg.  Särskild  uppmärksam- 
het förtjenar  hvad  som  säges  till  sid.  3  angående  ,.gamle  Herr 
Mårten"  samt  till  sid.  13  angående  Speitz. 

Helsingfors  den  6  April  1865. 

W.  1. 


Om  Finska  Lagöfversättningar. 

Konung  Karl  IX  omnämner  »Finlands  Lagbok",  då  han  i  stad- 
föstelseD  på  Landslagen  d.  20  December  1608  yttrar:  „Så  are 
wij  och  tillsiimes  til  at  låta  tryckia  ...  Finlands  och  flere  Landz- 
endars  Laghböker,  så  snart  wij  kunna  ali"  them  någre  wisse  och 
troowärdighe  Exemplaria  öfverkomma". 

Det  är  tvifvelsutan  ifrån  denna  källa,  som  Michael  Wexio- 
nius  (Gyllenstolpe)  i  5  Boken  8  c.  af  sin  Epitome  Descriptionis 
Sveciae,  Gothiac,  Fenningiae  hemtat  uppgiften,  att  äfven  Fin- 
land haft  sina  egna  lagar.  ,,Item  Wesmannicac,  Helsingicae  . .  . 
et  Fennicae  aliarumque  regionum  propriae  leges  fuere." 

Äfven  förtäljes  i  de  G  första  upplagorna  af  Tunelds  Geografi 
öfver  Sverige,  att  Finland  i  fordna  tider  hlifvit  styrdt  af  sina 
särskilde  konungar  och  haft  sin  egen  lag.  I  den  af  Porthan  öf- 
versedda  7  upplagan  af  nämnde  geografi  linnes  likväl  denna  be- 
rättelse icke  mer  intagen. 

Någon  egentlig  Lag  cgde  Finland  ursprungligen  icke;  det 
är  anmärkningsvärdt  att  sjelfva  uttrycket  for  detta  begrepp,  Laki, 
hlifvit  lånadt  ifrån  Svenska  språket.  Med  »Finska  lagboken*  så- 
väl i  Karl  IX:s  konfirmation,  såsom  ock  i  utskillige  handlingar 
från  17  århundradet,  förslås  rätteligen  endast  de  till  detta  språk 
gjorda  öfversättuingarna  af  Sveriges  lag.  Dock  vill  det  synas  som 
hade  man  på  den  tid  då,  isynnerhet  under  Karl  IX,  handskrifter 
af  de  gamla  landskapslagarna  och  af  landslagen  började  efter- 
sökas, ganska  allmänt  hyst  den  föreställningen,  att  äfven  Finland 
hört  till  de  provinser,  hvilka  haft  sina  egna  skrifua  rättsurkunder. 

1 


Efter  landets  eröfring  af  Svenskarne  åberopas  väl  äfven  i 
akter  af  domskraft  ganska  ofta  jus  Svecicum,  Helsingonicum,  Fin- 
nonicum,  Carelicum.  Bestämningarna  i  dessa  jura  afse  emeller- 
tid endast  de  ecklesiastika  utskylderna.  Tidigast  finner  man  jus 
Helsingonicum  efterlefd,  och  det  i  Nyland  och  i  Åbo  skären.  Dessa 
trakters  inbyggare  voro  nemligen  mest  komne  ifrån  Helsinglandr 
der  boskapsskötsel  förnämligast  idkades,  hvarföre  de  ock  gåfvo 
sina  utlagor  i  ladugårdsprodukter. 

Svensk  lag,  ehuru  i  betydelsen  af  jus,  mer  än  af  lex,  gällde 
i  förstone  blott  i  vissa  nejder  af  Finland.  Det  inträffade  icke  säl- 
lan, att  derjemte  äfven  Finsk  „sed"  följdes,  hvilket  utan  tvifvel 
hade  sin  förnämsta  grund  i  befolkningens  blandade  sammansätt- 
ning. Sålunda  låter  det  bevisa  sig,  att  t.  ex.  Wirmo  och  Lundo 
socknar  lydde  till  en  del  under  Svensk,  till  en  annan  del  under 
Finsk  rätt. 

Efterhand  utbredde  sig  Svensk  rätt  öfver  hela  Finland,  an- 
tingen ensam  eller  bredvid  den  inhemska.  Dertill  kan  man  sluta 
bl.  a.  af  i  detta  fall  omständligare  handlingar  af  år  1539,  upp- 
lysande att  Tionden  dåförtiden  delades  i  alla  till  Åbo  län  hö- 
rande, särskildt  namngifna,  socknar  på  „vanligt  Finskt  och  Svenskt 
sätt",  men  i  Pyttis,  Perno,  Borgå,  Sibbo,  Helsinge,  Wederlax, 
Weckelax,  Esbo,  Kyrkslätt,  Ingo,  Sjundeå,  Lojo,  Karis,  Pojo,  Te- 
nala,  äfvensom  i  Mustsår,  Kyrobominne,  Umola,  Wörå,  Persö, 
Karlby,  Salu,  Kalajoki,  Limingo,  Jo  och  Kemi  på  Svenskt  sätt. 
För  år  1542  är  angifvet,  att  Itima  (Ithis)  socken  hörde  under 
tre  rätter,  nemligen  Tavast  rätten,  Karelska  rätten  och  Nylands 
rätten,  denna  sistnämnde  en  rätt  som  eljest  icke  omtalas. 

Omförmälde  stadganden  eller  rätter  angingo,  såsom  nyss 
erinrades,  endast  frågan,  hvarifrån  Tionden  borde  utgå  och  sät- 
tet för  dess  fördelning.  Hvilka  normer  deremot  iakttogos  i  Bor- 
gerliga, civila  och  kriminella,  förhållanden,  derom  saknas  alla 
bestämda  underrättelser.     Man  förmodar  att  Finnarne  rättade  sig 


eller  sina  gamla  plägseder  och  Svenskarne  efter  de  lagar,  som 
i  deras  hemland  tjenade  dem  till  rättesnöre.  Också  synes  an- 
tagligt, att  rattsutslagen  fälldes  efter  den  lag,  som  Lagmannen 
eller  Häradshövdingen  vant  sig  att  tillämpa.  Sjelffallet  är,  att  se- 
dan under  Konung  Magnus  Smek  1347  och  derefter  Konung  Kri- 
stoffer af  Bajern  en  allmän  Lands-  och  Stadslag  utfärdats,  den 
borgerliga  rättsställningen  äfven  i  Finland  småningom  reglerades 
i  enlighet  med  dessas  foreskrifter. 

Sålunda  förheredt,  blef  behofvet  af  de  Svenska  lagböcker- 
nas öfversättande  till  Finska  desto  känbarare  ju  längre  landet 
fortskred  pä  ett  ordnadt  samhällsskicks  vädjoban.  Huruvida  nå- 
got försök  i  detta  syfte  redan  träffat  Medellagen,  är  icke  bekant. 
Af  Sveriges  allmänna  stadslag,  hvilken  tvifvelsutan  till  det  mesta 
sammanfattats  på  den  tid  Magnus  Smek  innehade  thronen,  kän- 
ner man  deremot  med  säkerhet  åtminstone  tvenne  Finska  öfver- 
sättningar,  nemligen  de  af  Ljungo  Thomae  och  af  Mag.  Abr.  Kol- 
lanius;  hvartill  måhända  ännu  kommer  en  tredje  af  lagläsaren 
Hartv.  Henriksson  Speitz.  De  sparsammare  notiser  som  finnas 
om  denna  lags,  äfvensom  några  andra  speciellare  rättsnormers,  öf- 
versättande, torde  derföre  icke  behöfva  en  särskild  framställning; 
de  påträffas  utan  svårighet  äfven  i  det,  om  ock  tillfälliga,  sam- 
manhang hvari  de  förekomma  med  de  rikligare  underrättelser  man 
eger  om  Landslagens  öden  på  Finsk  jord. 

Landslagen  blef  nemligen  ganska  ifrigt  på  Finska  bearbetad 
och  kringspridd.  Detta  slutes  deraf ,  att  man  ännu  har  i  behåll 
åtskilliga  sådana  öfversättningar  och  kunskap  om  en  eller  annan 
redan  förlorad;  hvarförutom  den  förmodan  synes  berättigad,  att 
ännu  flera  torde  kunna  påfinnas,  såväl  inom  Sveriges  som  Fin- 
lands landamären,  endast  forskningsbegäret  blefve  rigtadt  åt  detta 
håll.  Emellertid  må  här  de  codices  uppräknas  hvilka  hittills  äro 
kända. 

De  utgöras  af:  1)  ett  exemplar  in  folio,  tillhörigt  Kgl.  Bi- 


blioteket  i  Stockholm  och  signeradt  B.  96.  2)  ett  d:o  iu  qvarto, 
hvari  Klemet  Sevcrinsson  Juustens  namn,  tecknad!  ar  1599,  kan 
dechiffreras.  3)  ett  d:o  in  qvarto,  hvilket  fordom  tillhört  Calo- 
nius.  4)  ett  d:o  in  qvarto,  hvari  klockaren  Seskandér  år  1791 
inskrifvit  sitt  namn.  4)  ett  d:o  in  folio,  tillhörigt  Kgl.  Bild.  i 
Stockh.,  signeradt  B.  97  och  innehållande  Ljungo  Thnmae  öf- 
versättning.  6)  ett  d:o  in  qvarto,  hvilket  tillhört  Erkehiskop  Men- 
nander,  af  hans  son  Ceremonimästaren  Fredenheim  skänkt  till  Åbo 
Univ.-bibliotek,  men  förstördt  vid  1827  ars  brand.  7)  i  afl.  Hof- 
Destillatören  Berghs  bibliothek  fanns  ock  en  Finsk  tflYers.  af 
Landslagen,  som  i  Stockh.  i  April  1830  försåldes  på  offentlig 
auktion.  8)  sluteligen  ett  exemplar,  tillhörigt  Kgl.  Bibi.  i  Stockh., 
hvilket  enligt  bref  af  Arvidsson  år  1849  ännu  var  osigneradt  l). 
Orsaken  till  det  jemförelsevis  ringare  intresse  man  hysl  för 
Stadslagens  bekantgörande  i  Finsk  drägt  är  lätt  funnen.  Som 
nemligen  Finland  fordom  egde  några  få  och  obetydliga  städer  och 
de  flesta  af  dessas  innevånare  väl  voro  Svenska  språket  mäktige, 
var  en  öfversättning  af  densamma  mindre  behöflig.  I  framtiden 
ändrade  sig  visserligen  detta  förhållande  till  någon  grad,  då  äfven 
häradsrätterna  meddelades  tillstånd  att  „rccurrera  till  Stadslagen 
och  dereffter  .  .  .  ährender  slijta  och  affhielpa,  uthi  sådane  fall, 
som  inthet  uthtrychte  finnes  i  Landslagen",  men  denna  sistnämnde 


*)  Om  desse  codices  skall  närmare  redogörelse  med  hänsyn  till  ål- 
der, läsarter  m.  m.  meddelas  i  de  »kritiska  anmärkningar  till  Ljungo  Tho- 
rnassons  Finska  lagöfversättning» ,  hvilka  ehuru  jemväl  ingående  i  de  sam- 
lingar, hvarur  närvarande  afhandling  redigerats,  dock  synts,  till  fromma 
för  den  historiska  öfversigtligheten ,  hvarpå  här  huf\  udsakligen  ankommer, 
kunna  och  böra  afskiljas  för  sig.  Ulgifvaren  har  så  mycket  hellre  trott 
sig  böra  följa  en  sådan  plan  vid  ett  så  kinkigt  arbete  som  han  eger  hopp 
att,  kanske  snart  nog,  få  tillfälle  med  de  i  Sverige  bevarade  codices  au- 
loptiskt  jemföra  samlingarnas  ofta  ganska  svarläsligt  skrifna  utdrag  ur 
desamma.    Om  en  F.  Litt.-Sällsk.  tillhörig  codex  se  Företalet. 


bibehöll   icke   dessmindre,   på   redan   angifveo   grund,   städse  en 
vida  större  betydelse  (Ur  vårt  land. 

Någon  förmodan  att  Landslagen  redan  i  det  första  århun- 
dradet af  dess  tillämpning  i  Finland  blifvit  till  landets  tungomål 
öfversatt,  synes  icke  ega  stod.  Fastmera  häntyder  den  omstän- 
digheten, alt  i  samteliga  hittills  funna.  Finska  exemplar  af. nänmde 
lag,  kyrkobalken  belimies  vara  utesluten,  derna  alt  de  äro  gjorda 
efter  Konung  Gustaf  l:s  reformation.  Detta  torde  icke  heller 
halva  skett  före  Erik  XlV:s  tid,  ty...-).  Med  temmelig  visshet 
kan  nian  deremot  förlägga  det  första  försöket  i  denna  väg  till 
Johan   UI:s  regeringstid. 

Den  äldsta  hestäinda  uppgift  i  nubcrörde  fråga  härleder  sig 
trän  den  namnkunnige  antiqvarien  Johan  Buraeus,  som  i  sina 
Collectanea,  befintliga  i  Kgl.  Bibliot.  i  Stockh.  antecknat:  „Fin- 
ska  Lagboken  giordes  af  gamle  ller  Mårten  finsk  Predikant  i 
Stockholm  her  Zachariac  fadher,  henne  sågh  Josephus  Georgii  i  K. 
Johans   Cantzelei  93;  hon  ligger  än  1609  i  Rijkzens  Cantzeley'". 

Dä  det  är  allmänt  kändt  att  Johan  III,  såsom  Hertig  i  Fin- 
land, hyste  särdeles  tillgifvenhet  för  samma  land,  uti  hvars  språk 
han  ock  var  hemmastadd,  —  en  tillgifvenhet  som  fortfor  äfven 
sedan  han  uppstigit  på  thronen,  —  var  det  sannolikt  på  hans 
föranstaltande  nämnde  öfversättning  blifvit  författad.  Öfversät- 
taren  är  icke  närmare  känd.  Bland  Finske  predikanter  i  Stock- 
holm uppräknas  på  denna  tid  Henricus  Erici  1577,  Canutus  Mar- 
tini  1593  och  Jacobus  Axelii  1612;  det  är  möjligt,  att  Canutus 
varit  Herr  Mårtens  son  och  en  hans  efterträdare,  såsom  redan 
Calonius,  som  häröfver  tyckes  halva  rådfrågat  Porthan,  förmodat. 
Enligt  en  annan,    påtagligen  felaktig,  anteckning3)  skulle  öfver- 


2)  Manuskriptet  bristfälligt.  Vtg. 

■  3)  Troligen  menas  Histor.  o.  Polit.    Nytt  1792  N:o  25,  der  det,  så- 
som på  ett  skildt  papper  är  annoteradt,  heter:  »Gamle  Herr  Mårten  Frisk 


sättaren  hetat  Mårten  Frisk.  Man  vet  icke  heller  med  full  sä- 
kerhet om  hans  arbete  ännu  finnes  i  behåll.  Dock  torde  föl- 
jande förmodan  derom  åtminstone  i  vissa  biomständigheter  icke 
sakna  intresse. 

En  jemförande  granskning  ådagalägger,  att  bland  ofvanupp- 
räknade  codices  af  Landslagen,  B.  96  ligger  till  grund  för  det 
Juustenska  exemplaret.  Det  sednare  innehåller,  såsom  redan  er- 
inrats, egarens  namnteckning  af  år  1599.  Tidsbestämningen,  för 
åtminstone  den  äldre  handskriftens  författande,  leder  oss  således 
otvunget  till  Herr  Mårtens  dagar.  Härtill  kommer,  att  äfven 
Ljungo  Thomae  på  det  ställe,  som  snart  skall  noggrannare  an- 
föras, omförmäler  en  äldre  Finsk  öf v  ersättning  af  landslagen. 
Han  nämner  väl  icke  öfversättaren ,  som  hållit  sig  anonym,  hvar- 
för  Buraeus  så  mycket  hellre  torde  hafva  gjort  sin  härom  upp- 
lysande anteckning.  Men  Ljungo  låter  förstå,  att  den  äldre  öf- 
versättningen  i  många  stycken  varit  misslyckad  och  „ vrängd  både 
med  ord  och  meningar  ifrån  lagsens  sentens."  Nu  finner  man 
åter  att  Ljungos  version  ofta  korrigerar  den  hvarur  det  Juusten- 
ska exemplaret  afskrifvits.  Detta  sednare  återgifver,  t.  ex.  ^nåls- 
ägande"  (liksom  vore  ordet  sammansatt  af  „mål"  och  „säga") 
med  synsanoja,  „bodrägt"  med  paatin  siirtäminen,  o.  d.,  då  dere- 
mot  Ljungo  skrifver  jutun  isändä,  talouden  vietelemys. 

Skulle  således  den  numera  i  Kgl.  Biblioteket  i  Stockholm 
bevarade  codex  måhända  vara  just  densamma,  hvilken  1609  låg 
i  Riks  Kansliet.  Det  Juustenska  exemplaret  måste  då  antagas  hafva 
blifvit  derur  afskrifvet,  innan  Herr  Mårtens  öfverflyttning  till  Sve- 
rige skett.  Denna  supposition  understödes  deraf,  att  besagde 
exemplar  tidigare  än  1599  varit  i  tvenne  skilde  egares  värjo,  så- 
som  desses   från   permen   utraderade  namn  antyda.     Äfven  i  de 


Predikant  i  Stockholm  gjorde  Finska  Lagboken.    Han  lås   1593  i  K.  Johans 
Cancellie.» 


Caloniuska  och  Seskanderska  exemplaren  finnas  de  mest  väsendt- 
liga  likheter  med  B.  96,  men  då  dessa  på  andra  ställen  följa 
helt  olika  Svenska  originaler  samt  ofta  texten  då  B.  96  åtcrgif- 
ver  varianterna  samt  tvertom,  och  då  vidare  in  margine  till  det 
Calonius'ka  exemplaret  förordningar  från  Gust.  II  Adolfs  tid  cite- 
ras, så  framgår  häraf,  liksom  älven  af  andra  omständigheter,  att 
de  äro  sednare  hearbetningar,  hvarvid  dock  Herr  Mårtens  förmo- 
dade öfversättning  blifvit  grundligt  rådfrågad  och  begagnad. 

Innan  vi  gå  vidare  torde  några  upplysningar  om  bemälde 
Juustcn  här  böra  få  plats.  Klemet  Severinssox  (Sigfridsso:v, 
Sökringsso.n)  Juustein  var  son  af  Kyrkoherden  i  Hauho  Söfring 
och  bror  till  den  Bengt  Söfringsson,  som  blef  stamfader  för  ad- 
liga ätten  Gyllenlod.  Han  namnes  i  handlingarna  från  åren  1588 
— 1612  såsom  fogde  i  Hollola  härad.  Är  bland  dem,  som  un- 
dertecknat den  i  Åbo  1593  gifna  försäkran  om  trohet  emot  Ko- 
nung Sigismund.  Klemet  innehade  Borgmästarebefattningen  i  Wi- 
borg,  då  han  jemte  brödren  Bengt  genom  Konung  Karl  IX:s  bref 
den  6  Juni  1607  fick  i  uppdrag  att  föranstalta  om  kanalgräfning 
emellan  Lappvesi  och  Juustila  å.  Han  egde  i  möderne  arf  Jul- 
tila  i  Hauho,  hvarå  honom  tilldelades  frihet  genom  Sigismunds 
bref  den  14  Juli  1594.     Hans  son  Kristian  namnes  1611  2T8. 

Den  näst  Herr  Mårten  äldste  kände  öfversättaren,  är  den 
omförmälde  Ljogo  Thomae  eller  Thomasson  (icke:  Ljukgo  Tho- 
mas, såsom  Warmholtz  säger).  Hemma  ifrån  Limingo,  var  han 
tvifvelsutan  son  till  den  Thomas  Ingonis,  hvilken  åtminstone  re- 
dan 1555  förekommer  såsom  kyrkoherde  i  nämnde  socken  och 
kontraktsprost  i  Norra  Österbotten  samt  dog  år  1580.  Ljungo 
lärer  studerat  i  Upsala  eller  vid  något  utländskt  universitet.  Kyr- 
koherde i  Pyhäjoki  1576,  transporterades  han  1581  derifrån  till 
Salo  och  Brahestad.  Honom  afser  K.  Johan  HI:s  bref  af  d.  10 
Juli  1590  till  fogden  Tomas  Jöransson,  hvari  förordnas,  att  som 


8 

en  stor  del  af  Salo  kyrkosocken  genom  Ryssen  blifvit  förhärjad 
och  dessutom  Karlö  kapell  derifrån  afskilts  till  eget  pastorat, 
hvarigenom  Ljungos  inkomster  förminskats,  samt  föröfrigt  ,,han 
sitter  uti  stoor  farvägh  for  v(irt  krigsfolk  och  andre  vare  tjenare", 
ty  skulle  han  ega  att  all  Tionde  trän  ifrån  socken  uppbära. 
Från  detta  pastorat  erhöll  han  1592  flyttning  till  Kalajoki,  såsom 
synes  af  Bisk.  Er.  Erici  collationsbref  \2  1.592  fur  Johan  Marci 
till  Salo  och  Brahestad.  Ljungo  undertecknade  Upsala  mötes  be- 
slut 1593.  Det  var  under  vistelsen  i  Kalajoki  (icke  i  Salo,  så- 
som uppgifves  i  Handll.  ror.  klubbekriget,  1  p.  10)  som  Ljungo 
författade:  „Orsakerna  till  oproret  och  tvedrägten  emellan  det 
Finska  krigsfolket  och  Österbottens  bönder."  Här  fulländade  han 
ock  sina  öfversättningar  (1601)  af  Lands-  och  (1609)  af  Stads- 
lagen. Han  är  dessutom  en  af  de  icke  få  prester  i  vårt  land, 
hvilka  hafva  förvaltat  domareembeten.  Ljungo  bivistade  nemli- 
gen,  i  egenskap  af  Lagläsare  i  Norra  Österbotten,  riksdagen  i 
Nyköping  (icke  i  Norrköping),  hvarest  han  äfven  dog  1611.  Hans 
enka  erhöll  vid  Kon.  Gustaf  Adolfs  vistelse  i  Uleåborg  d.  9  Mars 
1614  behaglig  tids  frihet  å  de  hemman  hon  besatt.  Af  hans 
barn  lärer  endast  vara  känd  Johan  Ljungonis  som  omkring  1633 
— 1636  förestått  Lappfjerds  pastorat. 

Angående  de  orsaker  som  förmått  Ljungo  till  det  före- 
nämnda  lagarbetet,  är  hans  „i  Österbotten  i  Kalajoki  år  1602  uti 
Aprilis  månad"  undertecknade  Svenska  dedikation  till  Hertig  Karl 
af  öfversättningen  af  L.  L.  ganska  lärorik.  Derur  meddelas  här 
ett  utdrag  så  mycket  hellre,  som  detsamma  låter  oss  kasta  en 
blick  i  rättsärendernas  behandling  datortiden  och  tillika  är  ett 
af  de  äldre  dokumenter,  hvilka  belysa  Svenskans  och  Finskans 
ställning  till  hvarandra.     Det  lyder: 

„Aller  Nådigste  Furste  och  Herre.  Man  hafver  af  ett  gam- 
malt ordspråk  hört,  att  en  ond  tolk  lörderfvar  ofta  en  god  sak. 
Det  man   ock   alldeles   uti   denna    tidens  legenhet  hafver  kunnat 


9 


nogsamt  förfara  uti  sanning  vara,  att  ofta  varde  ens  goda  me- 
ningar till  del  argaste  vrängde  och  förvände  af  dem,  som  tungo- 
målen val  ('('usla,  huru  mycket  mer  ined  dem  kan  ske  smit  icke 
den  andres  språk  och  tungomål  förstår  och  i  så  måtto  icke  kan 
lätta  den  andres  mening  men  handtlar  eller  hans  mening  lika  sum 
eller  en  skugga  al  sjelfva  tinget.  Detta  ser  man  och  ha f ver  nog- 
samt förnummit  ske  uti  råttgångar  (der  dock  lagen  hörde  i  sin 
rätta  mening  frainhafvas),  der  Finsklige  personer  till  Lagförare 
satte  blifve,  de  som  icke  egentligen  törsta  Svenska  tungomålet, 
synnerligen  de  gamle  ordasätten  som  i  lagen  brukade  blifva; 
huru  knnne  de  dock  rätteligen  fatta  hans  mening  som  lagen  ut- 
satt halver?  Varda  ock  mange  Svenska  personer  satte  tor  Iiä- 
radshöfdingar  ibland  Finskligit  folk,  de  dock  icke  heller  kunna 
törsta  Finska  målet  rätt,  mycket  mindre  utsäga  livad  lagens  me- 
ning är,  anten  honom  som  dom  eller  lagsens  sentens  begärer 
eller  honom  som  henne  mottaga  och  undergå  skall;  kan  dermed 
icke  en  sak  rätteligen  utföra,  under  hvilken  lagsens  artikel  saken 
luras  skall  eller  hvad  namn  saken  gifvas  måtte.  Så  vill  dock 
häraf  intet  annat  följa,  än  lagsens  missbruk  (som  ofta  skedt  är). 
Så  tinnes  ock  många  ibland  de  Finske  sjelfve,  såväl  ibland  Pre- 
ster,  Skrifvare  och  eljest  skriftlärde,  som  icke  rätteligen  förstå 
sitt  eget  modersmål,  mycket  mindre  den  gamle  Svenskona,  först 
sig  sjelfve  till  rättelse  eller  någon  annan  till  undervisning  och 
ledelse.  Finnes  ock  mången  man  såväl  ibland  Adel  som  Oadel 
i  högre  och  nidrige  ständer,  som  hafve  längesedan  önskat  och 
åstundat,  att  någon  till  hade  varit  eller  ännu  vore,  som  detta 
dryga  dock  nyttiga  arbetet,  sig  företaga  ville  att  utsätta  eller 
tolka  den  Svenske  Landslagen  på  Finska.  Så  efter  jag  (som  mig 
dertill  oduglig  bekänner  och  är)  så  ofta  af  gode  vänner,  Prester 
gemenligen  här  öfver  Österbotten,  som  ock  flere  gode  män,  haf- 
ver  derom  manter  och  begäret  vorden  varit,  uti  den  försigt,  att 
de  ärlige  män   hafva   ment  mig  någorlunda    på    de  båda  tungo- 


10 

målen,  Svenska  och  Finska,  förfaren  vara  (det  dock  intet  full- 
komligt är),  hafver  dock  uti  denne  måtto  icke  längre  kunnat  und- 
vikit deras  begäran.  Så  hafver  och  jag  af  trovärdige  gode  män 
hört,  det  Eders  Furstlige  Nåde  hafver  någre  resor  derom  tält, 
att  någon  skulle  tagit  sig  före  med  uttolkningen  uti  lagboken, 
det  mig  allenast  och  besynnerligen  till  detta  arbetet  dragit  haf- 
ver. Och  velat  dock  härmed  icke  allenast  mina  kände  vänner, 
men  mera  (—  fastmer)  hela  mitt  Fädernesrike,  dem  som  detta 
kan  tjenligt  vara,  till  nytta  och  gagn  tjent  hafva.  Gud  gifve  att 
de  gode  och  ärlige  män  som  detta,  behöfve,  ville  denna  min  tjenst 
till  det  bästa  upptaga  och  uti  den  mening  behålla  som  jag  henne 
uti  all  tjenstvillighet  gjort  hafver,  och  härutinnan  icke  akta  min 
persons  ringhet  som  sådant  arbete  med  rätta  icke  borde  mig  före- 
tagit, men  hellre  tjente  högre  personer,  synnerligen  dem  som  Lag- 
sens förare,  Lagmän  och  Häradshöfdingar  äro,  gjort  hafva.  Nam 
sic  recte  legislatores  re  et  opere  nomini  satisfacerent.  Så  är  ock 
mycket  gement  Finskt  folk  både  boende  och  löse  öfver  hela 
Sverige,  såväl  på  bygden  som  i  städerne  som  sina  nödtorftiga 
värf  för  rätta  hafva  måste,  beböfves  ock  för  den  skuld  denna  ut- 
tolkning ej  enstäds,  men  gemenligen  öfver  hela  Sveriges  rike. 
Kan  jag  ock  icke  heller  det  hafva  förtegat,  det  en  man  (den 
sig  icke  bekänner)  hafver  tillförene  något  på  den  Finska  lagbo- 
ken arbetat,  så  befinner  man  uti  hans  arbete,  icke  allenast  af 
mig,  men  af  alle  som  Finska  och  Svenska  förstå  (jag  lastar  ho- 
nom intet,  ty  jag  är  icke  heller  af  allom  prisvärd),  att  hon  gan- 
ska illa  är  uttolkad  och  vrängd  både  med  ord  och  meningar  ifrån 
lagsens  sentens,  så  att  man  icke  rätteligen  kan  derigenom  sig 
leda  till  rätta,  som  sjelfva  arbetet  tillkännagifver.  Och  vill  här- 
med ingen  ärlig  man  förtaget  att  bättra  milt  arbete,  der  det 
måtte  ske  uti  en  god  mening  och  icke  af  hat  eller  min  ringa 
persons  förakt.  Och  beder  vänligen,  att  ingen  lastar  mitt,  förrän 
han  gör  sitt,  utan  (till?)  mitt  och  lägger  sitt,  jemte  vid  mitt,  och  med 


11 

sitt  upprättar  mitt ,  dock  domen  håröfver  till  gode  och  ärlige 
män  sätter,  som  på  bada  tungomålen  förständige  äro;  så  förmo- 
dar jag  alt  det  skall  ej  stort  af  vinningen  blifva,  han  af  bytet 
kan  hemtaga.  Och  hafver  jag  uti  denna  min  uttolkning  brukat 
mest  den  Finsko  som  uti  Norrfmland,  omkring  och  uti  Åbo  samt 
Österbotten  bruklig  är,  och  är  den  klaraste  och  renaste  Finska, 
och  öfver  hela  Finland  förståndligast,  deraf  och  hon  sitt  namn 
hafver.  Nylands  Finska  är  med  Svensko  beblandad;  Wiborg  och 
Savoland  är  med  Kareisko  Rysslands  Finsko  förmängd;  Tavast- 
lands  Finsko  hafver  ingen  visshet  med  sig,  ty  hon  är  af  alla- 
handa Finsko  sammanhämtad.  ..." 

Denna  dedikation  är  daterad  blott  ett  par  månader  efter 
det  Hertig  Karl  under  sin  bekanta  Finska  resa  (hungersåret  1601 
— 1602)  passerade  Ljungos  pastorat  Kalajoki.  Då  nu  om  denna 
resa  erinras  i  en  historiskt  ganska  upplysande  anmärkning 4)  till 
arbetets  titel,  förekommer  det  mer  än  sannolikt ,  att  Ljungos  före- 
tag  redan   vid   detta  tillfälle   blifvit   Hertigen  bekant  och  vunnit 


4)  Wossa  Uilkitzemuxes  on  cuin  tauoitettu  sitä  Suomen  kieltä,  quin 
ymbäri  Suomen  Turpun  ia  ilä  pohian  maalla  puhutan.  Tulkittu  iälken 
meidhen  Lunaslaian  herran  Jcsuxen  Chrisluxen  syndymä  votta  1601.  Jona 
votena  eij  yhtäkän  jyuän  inuodoista  caikelle  Pohian  maalle  casonnut, 
mutta  kesä  hallalta  caikenni  turmelthin,  etei  sen  caltaista  nälkä  ole  ikä- 
näns  yhdenkän  inhimisen  muistohon  ennen  ollut  Ja  älkän  Jumala  vasla- 
kon  tulla  iongun  inhimisen  eläis  andako.  Jolla  taluella  iälkin,  samaa  näl- 
gän  käskis  se  suri  Kuningan  poica  Hertua  Carlei,  Ruodzin  valdakunnan 
perindo  Fursti  ia  vallizeva  Herra  ia  toiuoteltu  Kuningas,  Hertua  Suderman- 
neille,  Närickähille,  ia  Wårmiläisille,  ynnä  hanen  Surisuguisen  Furstinnans, 
Frouna  Kirstinna,  syndynen  Furst  inan  Sleswikin,  ja  Herrtuinnan  Suderman- 
neille,  Närickähille  ia  VVermiläisille,  ynnä  hanen  armons  cahden  poicans, 
Hertug  Gustaff  Adolphin,  ia  Hertug  Carolus  Philippuxen  cansa  ynnä  hanen 
Heraudens  veliän  poian  cansa  Hertugin  Jahanan  Jahanan  pojan,  Hertugin 
Ja  hanen  Herraudens  tytärten  frökein  cansa,  jossa  joukossa  hanen  ar- 
mcans  paljon  muita  kunniallisia  herroia  seuraisa,  ymbäri  Pohian  maan 
Ruotzihin.» 


12 

hans    bifall.     Denna   förmodan    vinner    yttermera    stöd    af  Karls 
föröfrigt  bevisade  deltagande  för  det  Finska  språket. 

Några  år  sednare  biet'  det  ock  fråga  om  öfversättniugens 
allmängörande  genom  tryck,  Hofkanslern,  J.  U.  D:r  Nic.  Chesne- 
cophorus  berättar,  i  Itref  af  Tlf  1609  (förvaradt  i  Palmsk.  Sami.) 
till  Sekret.  Peder  Nilsson,  sig  ,.låta  trycka  ett  profark  uti  den 
Finska  lagbook."  Året  derpå  d.  20  Juni  framställdes  översätt- 
ningen „per  Mag.  Olav.  Elimaeum  Wiburgensium  Antistitem"  för 
Kungen,  men  i  följd  af  dennes  kort  derefter  inträffade  död  af- 
stannade  trycket,  sedan  endast  det  nämnda  profarket,  innehål- 
lande titeln,  K.  Karls  företal  och  K.  Kristoifers  konfirmation, 
utkommit  i  Stockholm  1610  in  folio  (se  Stiernm.  Bibi.  Sv.  Goth. 
II  p.  7  och  Höppeners  Förteckn.  p.  34).  En  anteckning  i  Palmsköld- 
ska  Sam!,  lyder:  ..AST  dhen  nye  och  förbättrade  Lagbooken  som 
uthi  Kon.  Carls  den  9:des  tijdh  vaar  under  handen,  trycktes  til 
proof  allenast  et  ark  af  första  Capitlen  uthi  Kon.  B.  L.  L.,  in 
folio,  både  på  Svenska  och  Finska,  finnes  uthi  R.  Archiv." 

Till  vidare  åtgärder  föranledde,  såvidt  man  vet,  Lj un gos  ar- 
bete icke.  Öfversättningen  af  Landslagen  äfvensom  den  af  Stads- 
lagen förblefvo  okände  och  obegagnade,  tills  omsider  1852  dessa 
„ dyrbara  Finska  språkmonuinenter"  5),  på  Finska  Vetenskaps-So- 
cietetens  bekostnad,  utgåfvos.  Dcrvid  följdes  de  enda  veterligen 
existerande  handskrifterna.  Båda  hafva  tillhört  Hertig  Karl,  äro 
(1603)  prydligt  inbundna  och  numera,  sedan  de  förvaras  å  Kgl. 
Biblioteket  i  Stockholm,  signerade  ,.B.  97"  (för  L.  L.)  och  „B. 
98"  (för  St.  L.),  

Hartvig  Henriksson  Speitz.  De  anledningar  man  eger  till 
förmodan,  att  älven  denne  man  lagt  hand  vid  lagens  öfversät- 
tande  till  Finskan  äro  förnämligast  följande. 

I  Linköpings  bibliotek  förvaras  ett  odateradt  bref  af  honom 


B)  Arvidssons  ord  i  ett  bref  till  W.  G.  L.  Vtg. 


13 


(till  P.  Brahe?),  så  lydande:  »Jagh  hafver  såsom  dhen  ringaste 
iblandh  andre,  ox  zelo  Patriae,  Krigz  Artiklar  på  Finska  verte- 
pät,  ock  du  nyligen  uppå  Högl.  Sveriges  Etijkes  Regeringz  för- 
modelige  nådige  behagh,  ined  min  egen  bekostnadh,  låtit  them 
af  tryckel  uthgåå;  hälst  att  dhet  synes  nästan  styggeligit  vara  i 
Finland,  att  dee  Enfaldige,  och  uti  Svenska  språket  dher  i  Lands- 
orten oöfvade,  arme  Soldater  hafve  uti  framledne  tider,  somblige 
mast  för  dheras  egen  brott,  lijka  som  fää  eller  fåår,  gåå  till  sjelfva 
döden,  oansedt  the  fattige  aldrig  förr  halva  hvarken  rådt,  hördt 
eller  Ibrstådt,  livad  om  Krigz  Articklar  hafver  haft  att  innebära. 
Hafver  fördenskull  jag,  ingalunda  nthan  orsak,  dhet  arbetet  ta- 
git mig  före,  till  att  fullborda  hår.  Och  ville  jag  än  vijdare, 
auxiliante  Deo,  finska  lagbooken  sammaledes,  heela  Kunga  Rijket 
till  beröm,  publicera  framdeles." 

Stiernman  säger  i  Finlandia  litterata  om  samme  Speitz: 
„Incepit  quoque  leges  Snecicas  civitate  Fennonica  donare",  och 
pä  ett  annat  ställe  i  åheropade  arbete  anger  han,  att  Speitz  öf- 
versalt  och  publicerat,  förutom  de  redan  nämnda  krigsarliklarna, 
jemväl  åtskilliga  Bergverket  beträffande  öfverhetliga  förordningar. 
De  förre  äro  tryckte  1642,  de  sednare  1643. 

Speitz  mästc  foljakteligen  anses  som  en  i  dylika  arbeten 
förfaren  man.  De  stora  misslag,  som  äro  begångna  i  den  äldsta 
lagversionen,  hvilken  dock  tyckes  hafva  varit  temeligen  allmänt 
spridd,  kunde  ej  hafva  undgått  honom.  Ljungos  öfversättning 
åter,  ehuru  felfriare,  förblef  okänd.  Emellertid  hade  redan  ett 
par  upplagor  af  den  Svenska  lands-  och  stadslagen  af  trycket  ut- 
kommit. Del  var  af  vigt,  att  erhålla  en  efter  den  korrigerade 
och  stadfästade  originaltexten  urarbetad  Finsk  upplaga.  Att  åstad- 
komma sådant,  var  utan  tvifvel  afsigten  hos  Speitz.  Stiernmans 
uppgift  antyder  väl,  att  han  åtminstone  ej  blifvit  färdig  med  hade 
lands-  och  stadslagen.  Han  kunde  dock  hafva  fullbordat  endera. 
Vore  detta  fallet,  måste  man  härvid  tänka  på  stadslagen.    Skälet 


14 

är  det,  att  alla  kollationerade  6)  exemplar  af  landslagen  på  Fin- 
ska, ännu  i  större  eller  mindre  mon  följa  varianterna  och  såle- 
des ej  kunna  vara  gjorda  på  underlag  af  någon  tryckt  Svensk 
edition. 

Hvad  föröfrigt  finnes  antecknat  om  denne  Hartvig  Henriks- 
son, som  tyckes  hafva  varit  en  man  af  mycket  oroligt  lynne,  ut- 
göres  hufvudsakligast  af  nedanstående  data.  Fadren  var  Laglä- 
saren i  Hollola  och  Satakunda  Henrik  Jakobsson,  h vilken  dog 
1620  (1618  y?).  Sonen  kallar  sig  i  sina  många  skrifter  och 
inlagor  än  Hardevicus  Henrici  Speitz,  än  med  tillägget  Tavast-Fin- 
landus  eller  Sexmäkiensis,  än  Hartv.  Henriks.  Speitz  Sexmon- 
tanus  Tavastia-Fiulandus.  Namnes  i  handlingarna  1623  Tl2,  22x, 
1624  3^4  såsom  Lagläsare  i  Korp  o  och  i  Wirmo  domsaga.  Pro- 
tokollet i  den  nyss  inrättade  Åbo  Hofrätt  1624  *£  anger  att  han 
ingen  domareed  ailagt.  Kort  derpå  förmäles  i  bref  till  Svea  Hof- 
rätt 1624 1| ,  att  han  för  embetsfel  vid  Lagmans  ting  i  Korpo 
blifvit  dömd  för  Konungs  edsöre.  Samma  år  afsatt  och  bötfäld 
till  50  D:r  till  nya  hospitalet,  enligt  en  förteckning  på  sakören 
fallne  i  Hofrätten.  Jfr.  om  hans  dom  Hofrättens  underdåniga  för- 
klaring 1625  158.  År  1636  §  tvist  mellan  honom  och  Khd  Hen- 
rik i  Kyro  inför  Åbo  RådstufvuRätt.  På  Sko  finnas  åtskillige  bref 
af  honom  till  P.  Brahe,  hvari  han  bl.  a.  skrifver  1639:  „ Så  skall 
jag  visst  på  min  dödsstund  citera  och  appellera  D.  Petrum  We- 
gelium,  Henricum  Teit  och  Välb.  Hr  Presidenten  i  Finland  at 
stå  mig  til  svars  inför  Guds  stränga  domstol  innan  år  och  dag 
efter  min  död,  så  visst  som  de  isynnerhet  halva  mig  först  til 
mensklig  svaghet  och  otålighet  aldeles  oförtjent  emot  Guds  och 
mensklig  Jag  bracht  och  bringat;  och  derpå  skall  jag  både  lefva 
och  dö."  1642  lät  han  hos  von  Selow  i  Sthlm  trycka  (jf.  Warm- 
holtz  8168)  på  Svenska  och  Finska  Gustaf  Adolfs  Krigsartiklar. 


6)  Deribland  icke  >':o  8,  om  hvilken  se  Företalet.  Utg. 


15 

Han  skrcf  dedikationen  d.  14  Juli  lill  P.  Brahe  från  sin  gård 
Tennas  i  Pargas,  och  upplyser  har  att  öfversättningen  vargjord 
redan  20  år  tidigare7).  1644  var  han  Grefvinnan  Kristina  Bra- 
hes fallmäktige  i  Euraåminne  II.  1645  §  injuriae  process  infor 
Åho  Rådst.  R.  emellan  Presid.  Jöns  Korek  och  Hartv.  Henriks- 
son Speitz  8).  Den  sednare  hlef  genom  dom  1645  £  efter  Kon. 
B.  VIII  dömd  ifrån  hfvet.  Han  tackade  för  rättvis  dom,  men 
begärde  att  hans  vadpenningar  måtte  deremot  varda  upptagna. 
Vardt  altså  II.  tillsagd  ..dhet  han  skulle  afstå  med  sitt  onyttiga 
skrifvande  och  sades  derhoos  at  dhet  var  ej  brukligit  at  emot- 
taga  vadpenningar  i  sådana  högmålssaker,  uthan  Ransakningen 
och  Domen  varder  lijkväl  inlefvererat  uthi  den  högl.  Kgl.  Rätt". 


7)  »Synes  nästan  ynkeligit  vara,  om  icke  the  trogne  Finske  Sålda- 
dater  .  .  kunde  något  förstå  ulbaff  dem  (neml.  Krigsartiklarna).  Och  för- 
denskull hafver  man  ex  zelo  seu  amore  Patriae,  för  Tjugu  åhr  sedan  all 
först  efterfölliande  KrigzArliclar  upå  Finska  Tungomåål  verterat.»  På  Fin- 
ska: >Näky  likimittnin  Surcoitelldava  olevan,  joss  eij  ne  uskolliset  Suomen 
Solldatit  -  -  taidais  jotakin  nijslä  ymmerdä.  Ja  sentehden  ölen  rninä»  (alltså 
han  sjelf),  «ex  zelo  seu  amore  Patriae,  ennen  cachtakymmendä  aijaslaika 
sitten,  cackein  ensin,  jälljest  seuravaiset  Sota  Articlit,  Suomen  kielelie 
Käändänyt».  Speitz'  födelseår  är  okändt.  Sääksmäki  kyrkoböcker  börja 
först  1691.     G.  Adolfs  krigsartiklar  undertecknade  d.  15  Juli  1621. 

8)  Ut  g.  har  i  samligarna  fåfängt  sökt  uppgift  om  anledningen  till 
denna  rättegång;  kan  dock  icke  undertrycka  sin  förmodan,  att  densamma 
närmare  eller  fjermare  äfven  rört  Speitz'  lagöfversättningsforetag  i  sam- 
manhang med  hans  fordna  extravaganser  såsom  domare.  Just  detta  år  1645 
påbörjade,  och  det,  enligt  berättigad  gissning,  på  Jöns  Kurcks  uppmaning, 
Kollanius  sin  lagversion;  bland  befordrarene  af  denna  anföras  samme  Kurck 
och  P.  Wegelius,  således  tvenne  af  Speitz'  antagonister  sen  fordom.  Pre- 
sidenten Kurck,  hvilken,  som  man  (äfven genom  Stats-Rådet  Pippings  grund- 
liga undersökningar)  vet,  var  en  förklarad  gynnare  af  Kollanius,  torde  på 
något  sätt  hafva  favoriserat  denne  framför  hans  medtäflare.  Det  var  väl 
af  sådant  skäl  som  Speitz  å  sin  sida  sökte,  att  vinna  P.  Brahes  bifall  och 
hägn  för  sina  litterära  bemödanden.    Om  Kollanius  nedanföre. 


16 

Samma  år  1645  JT0  undertecknades  för  Hartv.  Henriksson  en  bor- 
gesskrift  af  Erik  Johansson  till  Gunnila,  Erik  Månsson  till  Ispois, 
M.  Storlins  Professor  och  6  andre  .,som  han  sig  obligerat  att 
mista  alla  sina  gårdar  och  alt  det  han  egde  både  här  i  Finland 
och  Tavastland,  så  framt  han  fäderneslandet  förrymma  skulle." 
Af  1647 -|  finnes  en  inlaga  från  Hart.  Henrikss.  till  Åbo  Hofrätt, 
förvarad  i  Sv.  Riksarkivet.  1647  *jf  ett  bref  från  Åbo  Hofrätt 
till  K.  M.  angående  Hartv.  Henriksson.  Kort  derpå  skrifver  Jöns 
Kurck  till  Axel  Oxenstjerna  1647  JF2  om:  „Den  otidige  menni- 
skan  Hartvig  Henrikssons  vidlyftiga  Rättegångssak  och  påföljande 
injurier  som  i  HofR.  afdömd,  och  nu  under  Revision  upptagen." 
Kurck  beder  Oxenstjerna  vara  närvarande  vid  saken  och  „der- 
hoos  all  god  assistence  bete  att  den  försmädaren  under  tillbör- 
lig näpst  androm  till  varnagel,  som  väl  många  häropå  sina  ögon 
hafva,  mötte  tagen  varda".  Följande  månad  d.  28  inberättar 
Sekreteraren  Johan  Månsson  Silfverstjerna  till  Riks  Cancellern: 
„I  dag  hafver  H.  M.  K.  låtit  publicera  en  Revisionsdomb  öfver 
den  Hartvich  Henricsson,  hvilken  för  detta  med  sina  skrifter  och 
åtskillige  gånger  hafver  injurierat  Hofrätten  i  Åbo,  och  är  han 
condemncrat  till  6  års  fängelse."  År  1648  2f  ålades  Hart.  Hen- 
rikss. af  Åbo  Rådst.R.  att  afflytta  de  hus  från  gamla  Riskopsgår- 
den,  som  sal.  Joakim  Stutaeus  9)  hade  der  uppbygga  låtit.  Föl- 
jande år  1649  226  tvistar  samme  Stutaei  hustrus  syster  Cecilia 
Mattsdotter  vid  Åbo  Rådst.R.  med  Hartv.  Henrikss.  om  arf  efter 
bemälde  aflidne.  Af  Rrahes  bref  1651  25J  till  L.  Pastel  framgår, 
det  Hartv.  Henriksson  klagat,  att  denne  velat  drifva  honom  ifrån 
Valkiakoski  qvarn. 

Hartvig  Henriksson  Speitz  var  gift  med  Anna  Ivarsdotter  Stiern- 
kors,    dotterdotter  till   Ivar   Stiernkors  som  dog  1578  10).     Hon 

9)  Gift   med   en  Sursill,  f  1633.     Var  i   två  år  Ordförande  i  Dom- 
capitlet  intill  Biskop  Rotliovii  tillträde  (Alcenii  Genealogia). 

ie)  Månne  1573  såsom  läses  i  .Finska  Adelns  Gods  och  Ätter?.  Utg. 


17 

stadfästes  såsom  enka  genom  Krigs  Rådets  bref  1654  }£  vid  Liut- 
tula  i  Sääxmäki  och  Tennas  i  Pargas,  som  hennes  framlidne  för- 
fäder och  man  falt  genom  Kgl.  Br.  Det  ar  antecknadt,  all  hon 
\\)~'2  i  Åbo  sålde  åker  vid  Walkiakoski.  Bland  Hartvik  Henriks- 
sons (97)  barn  namnes  doltren  Anna,  hvilken  1651  äktade  Erik 
Månsson,  sonason  till  den  nyssnämnde  Ivar  Sliernkors. 

Yngre  samtida  med  Hartvig  Henriksson  voro  den  minnes- 
värd lagulversättaren  Kollanius  samt  lians  arbetes  af  Hofrät- 
ten  utsedde  granskare:  Pehr  Mansson,  Daniel  Nilsson,  Anders  Mi- 
chelsson  och  Johan  Larsson,  innan  sjclfva  lagöfversättningens  hi- 
storie  framställes,  hora  några  notiser  rörande  desse  mäns  lefnads- 
öden  förutskiekas,  äfven  till  infriande  af  ett  redan  1844  i  un- 
dersökningen om  Karelska  Lagsagans  uppkomst  1J)  gifvet  löfte. 

Abraham  Kollamus  tillhörde  en  slägt,  som  ofta  äfven  kal- 
las Collanius  samt,  enligt  livad  man  har  anledning  förmoda,  är 
densamma  med  Collinius  eller  Collinus.  Han  föddes  troligen  i 
Karkku,  hvarest  farfadren  Mathias  Mathiae  var  kyrkoherde  1586 — 
1639.  Äfven  fadren  hette  Abraham.  Den  yngre  Abraham  Kollanius 
torde  först  hafva  studerat  i  Upsala,  ty  der  är  1639  tryckt  hans 
oration  De  Invidia.  Året  derpå  inskrifven  såsom  student  vid  Åbo 
Akademi  i  Satakunda  nation.  Hugnades  med  ett  stipendium,  det 
han  sedermera  d.  27  Okt.  1641  förklarades  hafva  förverkat.  Ut- 
nämndes dock  d.  20  Juli  1642  till  Depositor.  Disputerade  samma 
år  under  Georg  Alanus:  De  Aere  in  specie  och  1643  pro  gradu: 
De  Fortitudine  under  praesidium  af  Michael  Wexionius  (Gyllen- 
stolpe).  Vid  det  nyss  inrättade  Universitetet  var  man  redan  i 
hörjan  af  1643  betänkt  på  anställande  af  den  första  promotionen 
i  Filosofiska  Fakulteten.  Frågan  hemställdes  Regeringen,  som  i 
svar  d.  27  Februari    sistn.  år  gaf  tillåtelse   att:  „vid  Academien 


*l)  Acta  Societatis  Scientt.  Fennicae  T.  III  p.  358. 


18 

promovera  nägre  Magistros  med  alfvarligh  påminnelse,  att  ther- 
till  icke  skall  tagas  någon  stoor  hoop,  uthan  ganska  få  skickelige 
och  lärde  personer."  Den  27  påföljande  April  beslöts  att  pro- 
motionen  skulle  försiggå  den  4  Maj  och  8  Kandidater  erhålla 
Magistergraden.  Till  desse  först  utsedde  kandidater  hörde  icke 
Kollanius,  men  han  jemte  Sven  Larsson  fingo  dock  sednare,  en- 
ligt fakultetens  beslut  d.  2  Maj,  tillstånd,  att ,, de  ock  mage  blifva 
denna  gång  promoverade,  emedhan  the  äro  tillhörligen  examine- 
rade, pröfvade  och  godkände  och  för  detta  thermed  tröstade  at 
the  icke  skole  förskuttne  blifva."  Kollanius  nödgades  dock  af- 
gifva  en  förbindelse,  att  till  sina  studiers  vidare  förkofran  ännu 
en  tid  qvarstanna  vid  Akademin.  Han  sökte  en  tid  derefter  att 
antagas  till  Konsistorii  Notarie,  hvilket  likväl  honom  vägrades, 
enligt  Konsist.  Protok.  d.  JO  Sept.  1645,  på  den  grund,  att  han 
„ tvärt  emot  sin  obligation  förhollit  sigh  longan  tijdh  ifron  Aca- 
demien  utbe  på  bygden,  och  icke  thett  ringaste  låtit  sigh  höra 
med  präsiderande  eller  declamerande:  Såsom  ock  at  man  tvif- 
lade  om  hans  färdighet  i  Svenska  språket."  Ville  han  blifva  vid 
Academien  lofvades  honom  något  stipendium  regium.  Det  var 
1645  Kollanius  påbörjade  sin  Finska  lagöfversättning,  innefat- 
tande Landslagen  och  Stadslagen  jemte  Rättegångs  ordinantien, 
Processen  och  Domarreglorna,  hvarpå  han  arbetade  i  3  års  tid 
och  det,  såsom  han  sjelf  försäkrar,  utan  att  hafva  någon  äldre 
version  för  sig.  Efter  det  denna  öfversättning  redan  var  känd, 
blef  han  d.  21  Mars  1650  inskrifven  såsom  Auskultant  i  Åbo  Hof- 
rätt  och  användes  sedermera  vid  domarebefattningar.  Redan  i 
Spt.  1650  var  han  Karl  Bondes  underlagman  i  Karelen.  Antogs 
1653  af  Assess.  och  Häradsh.  i  Öfra  Satakunda  P.  Wigelius  till  hans 
lagläsare,  en  syssla  den  han  innehade  till  slutet  af  året  1655, 
då  han  ännu  namnes  i  denna  egenskap  i  Åbo  Rådst.-Rätts  pro- 
tokoll. 1659  11  höll  Kollanius  på  Holrättens  befallning  syn  mel- 
lan  Grefvinnan   Agneta   Horns  säteri  Karviala  och   derunder  ly- 


19 

dande  frälsebönder  i  Kodiala  och  Kyala  byar  af  Våno  på  ena  samt 
Tureogibor  i  Janakkala  a  andra  sidan.  Han  förekommer  från 
1660  |$,  då  lian  lällt  en  lagmansdom  på  Peipola,  åter  i  Karelen 
såsom  underlagman,  nu  fi)r  Axel  LiUie.  Då  denne  två  år  scd- 
nare  alled,  utnämndes  Seved  Bäåt  till  Lagman  i  Karelen  1663 
d.  4  Febr.  1  bref  d.  29  Okt.  1GG3  till  Bååt  rekommenderades 
Kollanius  al'  .M.  Wexionius  till  lians  ..Vicaire  Lagman,  ä  lin  qu'il 
puisse  toujours . .  derer  12)  en  sa  bonne  grace  et  son  oflice,sans 
étre  controllé."  Uppfördes  al'  Ilofrättcn  d.  13  Okt.  lG66ifjerde 
rummet  på  förslaget  till  Assessor  efter  A.  Krok.  Namnes  i  Åbo 
Uådst.-Hätts  protokoll  1GG7  f ,  samt  såsom  död  1670  -?.  Kollanius 
dog  1GG7,  hvarom  Ilofrättcn  i  bref  d.  5  Juni  sagde  år  under- 
rättar Bååt.  Han  begrofs  i  Karkku  kyrka,  der  han  låtit  uppfora  egen 
graf.   (Om  honom  och  Promot.  1643  se  Åbo  Tidn.  1794.  N:s  2.  3). 

Henrik  Jacobsson  synes  hafva  varit  en  man  af  icke  ringa 
anseende.  Han  bodde  på  Wiala  i  Akkas  socken.  Man  eger  i  be- 
håll ett  betydligt  antal  domar,  hvilka  han  på  1640  och  1650  ta- 
let fällt  i  egenskap  af  underlagman  for  Klas  Fleming,  Gustaf  Horn 
och  Herman  Fleming  i  Södra  Finne  samt  (1648)  för  Karl  Bonde 
i  Karelska  lagsagan.  1660  heter  han  „ fordom  underlagman." 
Samma  år  kallas  kornetten  vid  Karelarne  Israel  Kristersson  hans 
stjufson. 

Anders  Michelsson,  hörde  till  slågten  Pacchalenius.  Före- 
kommer såsom  lagläsare  i  Öfra  Satakunda  domsaga  åren  1643, 
48,  49,  51.  Mich.  Wexionius  kallar  honom  Superioris  Satagun- 
diae  legislator.  Namnes  i  Åbo  Hofrätts  bref  till  K.  M.  1653  2T2. 
Lagläsare  i  Lojmjoki  Friherrskap  1655.  På  1660  talet  var  han 
underlagman  i  Norr  Finne  lagsaga.  Atled  på  1670  talet.  Hans 
enka  Sofia  Mårtensdotter  13)  Stenius  öfverlefde  honom  länge  och 
bodde  ännu  1693  med  flera  barn,   liksom  äfven  han  sjelf  under 

12)  Ordet  oläsligt,  källan  okänd.      Vig. 

|3j  PS  ett  annat  stallo  siar  Henriksdotler,  på  ett  tredje  Hansd.  Vig. 


20 

sin  lifstid,  på  Riddarla  rusthåll  i  Tyrvis,  emot  hvilkcn  sockens 
kyrka  mannen  visat  mycken  frikostighet.  Om  hans  förläningar 
nedanföre.    Jfr.  om  honom  Arvidss.  X,  N:s  105,   107. 

Pehr  Månsson  namnes  i  handlingarna  1642,  1643  T%,  1645 
16^17,  1646,  47,  48  såsom  lagläsare  i  Sääxmäki  domsaga.  Af 
förenämnde  Henrik  Jakohssons  lagmansdom  1653  x25  ses  att  han 
då  var  död. 

Daniel  Nilsson  var  1630  fogde  i  Hollola  härad,  på  1630, 
1640  ocli  i  första  början  af  1650  talet  lagläsare,  dels  i  Sata- 
kunda,  dels  i  Hollola,  dels  i  Rasehorgs  domsaga.  Delade  i  denna 
egenskap  1639  \ %  i  Pelkäne  husbyggnads  skyldigheten  för  prest- 
gården. 

Johan  Larsson  var  på  1650  och  1660  talet  lagläsare  i  Hol- 
lola domsaga,  på  1670  och  1680  talet  i  Nyslotts  län.  Han  nam- 
nes ock  1662  såsom  Herman  Flemings  underlagman  i  Södra  Finne 
lagsaga.  Som  hans  förrättningar  ogillades  blef  han  af  Åbo  Hof- 
rätt  ställd  under  tilltal  1664.  Dock  lärer  han  kunnat  nöjaktigt 
förklara  sig,  ty  1674  \j  var  han  åter  Sten  Bielkes  underlagman 
i  Södra  Finne  lagsaga.  Hade  1662  under  sin  inspektion  We- 
sunda.  Lånade  1675  från  Sääxmäki  kyrka.  Egde  Wiala  i  Ak- 
kas,  der  han  ock  dog  d.  20  Sept.  1691.  Hans  hustru  omtalas 
1675,   och  1678  hans  dotter  Sofia  Katrina. 

Hvad  nu  desse  mäns  tillgörande  vid  Finska  lagöfversättnin- 
gen  beträffar,  eger  man  derom  temmeligen  detaljerad  känne- 
dom, såsom  synes  af  följande  till  det  mesta  ur  samtidiga  handlin- 
gar hemtade  referat. 

Sedan  Kollanius  fullbordat  sitt  arbete,  hvartill,  enligt  en  upp- 
gift 14),  befallning  utgått  från  Drottningen,  insändes  det  till  Ma- 
jestätet, sannolikt  genom  särskild  försorg  af  Hofrättens  dåvarande 
nitiske  President  Jöjis  Kurck,   hvilken  i  allmänhet  satte  ett  högt 

li)  Af  v.  Stiernman,  som  ock  åberopar  det  numera  förlorade  reskrip- 
tet  1648  \. 


21 

vfrde  på  vetenskapliga  idrotter  och  dertill  var  en  grundlig  kän- 
nare af  Finska  språket.  Kollanii  anhållan  var,  att  rå  arbetet 
till  tryck  befordradt.  Ett  Kgl.  reakript  af  d.  7  Juli  1648  med- 
delade Åbo  Bofrätt,  dit  det  handskrifna  exemplaret  remitterades, 
livad  dessförinnan  härvid  vore  att  iakttaga.  Bofrätten  beslut  då 
d.  15  Nov.  atl  uttolkningen  skulle  Ofverses  af  dess  President  Jöns 
Rurck  oeh  Assessnreme  D:r  P.  Wigelius,  M.  Rhalambius  och  J. 
Hinriksson,  biträdde  af  Underlagmannen  Henrik  Jakobsson  samt 
Lagläsarne  Pehr  Månsson  och  Anders  Michelsson.  Till  de  adjun- 
gerade granskningsledamöterne  afgingo  i  sådan  afsigt  kallelsebref 
d.  22  Nov.  lfi).  Den  20  Febr.  påföljande  år  inkallar  dock  Ilot- 
rStten,  i  anseende  till  Pehr  .Månssons  sjuklighet,  i  hans  ställe 
Lagläsaren  Daniel  Nilsson  och,  sannolikt  nu  redan,  älven  Laglä- 
saren Johan  Larsson,  hvilka  liksom  Henrik  Jakobsson  oeh  Anders 
Michelsson  åläggas  att  d.  7  Mars  i  Åbo  sig  infinna,  emedan  Hof- 
rätten  „då  achtar  samma  verck  företaga''. 

*s)  »Jöns  Kurck  til  Laucko  etc.  så  ock  vi  närvarande  Assesso- 
rer, hälse  Eder  Underlagman  Henric  Jacobsson  med  Gudh  alsmägtig  vän- 
ligen och  kunne  Eder  icke  förhålle  det  H.  K.  M:t  allés  vår  Nådigste  Drott- 
ning hafver  opä  M:ri  Abrahami  Kollanii  underdånige  anhållande  allernådigest 
beviljat,  att  Sveriges  Rikes  Landz-  och  Stadz  Lag  tillika  med  Rättegångz 
Ordinantien,  Processen  och  Domarereglerne,  som  han  uttolckat  och  på  det 
Finska  Språket  afsatt  hafver,  måtte  utaf  någre  i  Lagen  och  b:te  språk  för- 
farne  män  blifva  öfversedt,  emenderat  och  förbättrat,  så  att  lagsens  rätte 
mening  kunde  efter  språksens  egenskap,  ljus-  och  klarligen  författas  och 
sedan  med  balter  fog  och  större  nytta  af  Trycket  utgåå.  Och  effter  såsom 
högstbe:le  K.  M.  hafver  detta  värckets  omsorg  och  befordran,  den  K.  Rätt 
commilterat:  Dy  velie  vi  Eder  jempte  andre  härmed  förordna  samma  Ver- 
sion att  öfversee,  icke  tviflandes,  att  såsom  detta  länder  H.  K.  M.  till  Nå- 
digt behag,  och  allom  särdeles  Domarenom  här  i  landet  till  mycken  un- 
derrättelse, att  J  ju  late  Eder  härtill  villig  tinna,  enär  J  framdeles  om  ti- 
den, opå  hvilken  det  företagas  skall  blifva  förständigade.  Och  befalle 
Eder  Gudi  till  all  välmåga  vänligen.  Dat.  Åbo  d.  22  Nov.  1643».  Jfr.  Ar- 
▼idss.  anf.  st. 


22 

Mötet  orh  granskningen  försiggick.  Dervid  inträffade  att 
de  från  landsorlerne  inkomne  rättskunnige  fällde  föga  gynsamma 
utlåtanden  om  Kollanii  öfversättning  och  beslöto  sig  till  den  grund- 
ligaste revision  eller  omskrifning  af  densamma.  Detta  gaf  Kol- 
lanius  anledning  att  d.  17  April  1649  ,6)  från  Hofrätten  återfor- 
dra sitt  manuskript,  under  förebärande,  att  det  kunde  „macu- 
leras"  af  dem  som  äro  „törordnade  deröfver",  bvarjemte  ban  be- 
svärade sig  öfver  deras  förklenande  yttranden.  Hofrätten  fann 
väl  icke  skäligt  bifalla  hans  begäran,  emedan  den  stred  mot  Kgl. 
Maj:ts  befallning,  men  lofvade  förmana  begabbarne  af  hans  verk 
,, att   dermed    hafva  fördrag".     Nästa  dag  ir)  fattades  i  Hofrätten 


16)  »Än  uplästes  Magr.  Abraham  CoIIanii  inlagda  supplicalion,  deruti 
han  begärar  sin  Bok  igen  etc.  effter  som  af  hans  Skrift  är  till  att  see. 
Frågades  honom  till  livad  ända  han  begärte  sin  bok  igen;  kan  han  icke 
det  besinna  att  H:s  Kgl.  M:t  hafver  Nådigast  samma  verck  Rätten  förtrodt, 
och  alt  han  nu  vill  hafva  boken  tillbaka  är  intet  annat  ment,  än  han  be- 
skyller Rätten  likasom  man  intet  ville  högstbemelte  H:s  Kgl.  M:ts  befall- 
ningh  effterkomma.  Eller  mån  det  kunna  blifva  så  snart  giordt  som  han 
menar,  han  måste  ju  afvakta  tiden;  här  failer  ock  mycket  annat  till  att 
göra,  som  man  icke  så  handlöst  släppa  kan.  Härtill  M:r  Abraham  svarade 
sig  för  ingen  annan  orsak  begära  boken  igen,  än  att  han  befruchtar,  att 
dhe  som  äro  förordnade  deröfver  hafva  maculerat  henne.  Honom  blefsva- 
radt,  det  hafva  de  intet  giordt,  eij  heller  ens  kommit,  vedh  henne.  De 
skrifva  en  särdeles  Bok  den  ock  honom  sedan  skall  tillåtas  attigenomsee, 
och  då  stå  honom  fritt  anten  att  försvara  sitt  eller  ock  emendera  de  an- 
dras. M.  Abraham  sade  ingen  Bok  hade  jag  för  mig  när  jag  skref  som 
de  hafva.  Frågades  huru  länge  han  hölte  på  med  samma  version.  M:r 
Abraham  svarade  i  Try  åhrs  tijdh.  Då  fördes  honom  till  gemötes,  att  det 
ock  nu  intet  är  på  någre  veckor  giordt,  utan  måste  längre  tijdh  till.  Då 
besvärade  sig  M:r  Abraham  öfver  dem  som  hafva  arbetet  under  händer, 
att  de  lee  och  göre  spee  af  hans  verck  som  höres  här  i  Staden  månge- 
städes.  Härpå  blef  resolverat,  att  det  går  en  förmaningsskrift  af  Rätten  till 
dem,  att  de  dermed  hafva  fördrag». 

")  April  18.  »Vardt  och  beslutit  opå  M:r  Abrahami  Collanii  besvär 
mot  dem  som  hafva  hans  version  öfver  finska  Lagboken  under  händerne, 


23 

beslut,  att  Henrik  Jakobsson  och  de  3  lagläsarne  skulle  älvarnas 
att  ..har  uägott  utaf  dem,  effler  som  han  klagar,  vore  foröfvadt, 
dä  de  dermed  aldeles  inställa'''.     Förmaningsskriiten  uppsattes  d. 

19  April  i  ganska  stränga  ordalag  18). 

M*n  llofrätlen  lick  älven  en  annan  orsak  Ull  missbelåten- 
het med  de  utvalde  granskarne,  säsom  det  synes  af  brefvet  d. 
23  Nov.  1619  19),  hvari  deras  försumlighet  klandras  och  de  an- 

att  de  skola  pä  en  och  annan  ort  och  ställe  medh  åthlöije  hans  verck  för- 
ringa och  förachteligt  göra,  ödmjukel.  anhållandes  att  sådant  måtte  för- 
tagel och  vägrat  blifva;  alt  det  skrifves  Under  Lagmannen  Hinrik  Jacobs- 
son, Lagläsarena  Daniel  Nilsson,  Anders  Michelsson  och  Johan  Larsson 
till,  med  innehåklh,  att  livar  någolt  utaf  dem,  effter  som  han  klagar  öf- 
ver,  vore  föröfvadt,  då  de  dermed  aldeles  inställa,  på  det  han  icke  må 
hafva  orsak  sig  derutöfver  ytterligare  att  besvära». 

1S)  »Jöns  Kurck  till  Lauko  etc.  Hälse  Eder  Under  Lagman  Hendrich 
Jacobsson  och  Lagläsare  Dan.  Nilsson,  And.  Michelsson  och  Joh.  Larsson 
med  Gud  alsmächlig!  Och  förhålle  Edher  icke,  att  för  denna  Kgl.  Rätthaf- 
ver  M:r  Abr.  Kollanius  sigh  besvärat,  huru  såsom  J,  som  hans  version  öf- 
ver  Lagboken  är  för  denna  tijden  under  händer  förtrodt,  schola  opå  en 
och  annan  orth  och  ställe  medh  åthlöije  hans  värck  förringa  och  för- 
achleligit  göra,  ödmjuk!,  anhållandes  alt  sådant  Edher  målte  förlaget,  och 
vägret  bliffva.  Och  emedan  den  Kgl.  Rätt  icke  ulhan  misshagh  samma 
klagan  förnimmer,  hälst  uti  betrachtande  att  och  edhert  arbete  icke  uthan 
andres  öfverseende  kan  för  godt  erkändt  och  gilladt  varda,  ulhan  måsle 
ännu  bepröfvus  anlen  J  eller  Han  språket  efter  Lagsens  grundh  och  me- 
ningh  rättast  kunne  hafva  författat,  och  allså  blifve  allés  Edhers  verck 
ännu  under  andres  omdöme  beståendes  och  således  ovisst  hvilkendera 
sitt  försvarligare  göra  kan;  och  hafver  man  velat  Edher  härmed  alfvarli- 
gen  förmana  att  hvar  något  utaft  Edher  (efter  som  han  klagar)  vore  för- 
öfvat  J  då  dermedh  aldeles  inställen,  på  det  han  icke  må  hafva  orsak  sig 
derutöfver  ytterligare  att  besvära.  Och  befalle  Eder  Gudi,  af  Aboo  d.  19 
Apr.  1649». 

19)  »Jöns  Kurck  etc.  etc.  Hälse  Eder  Under  Lagman  Henrich  Jacobsson 
etc.  och  kunna  Edher  eij  obemäldt  låta,  att  såsom  en  rum  tijdh  är  förfluten, 
sedan  vercket  om  finska  Lagbokens  öfverseende  gaffs  Edlier  jempte  någre 


24 

befallas  att  efterhand  till  Hofrätten  inberätta  om  arbetets  fort- 
gång. Det  vill  ock  synas  som  hade  Daniel  Nilsson  och  Johan 
Larsson,  efter  den  erhållna  skrapan,  alldeles  dragit  sig  ur  spe- 
let; ty  i  det  följande  är  blott  tal  om  Henrik  Jakobsson  och  An- 
ders Michelsson.  De  två  sistnämnde  infunno  sig  i  Hofrätten  för 
att  begära  anstånd,  hvarpå  de  åter  d.  7  Mars  1650  hemförlof- 
vades20),  sedan  de  förbundit  sig  att  ..förfärdiga  det  arbete  som 
kan  fattas  uppå  Finska  Lagboken  till  den  1  Junii". 

De  höllo  dock,  hvad  tiden  beträffar,  icke  ord,  såsom  ock 
Hofrättens  ifver  lör  saken,  måhända  sedan  Kurck  i  Maj  1652  af- 
lidit,  tyckes  hafva  svalnat.  Ty  först  d.  22  April  1653  inberät- 
tar   Hofrätten  i  bref 21)   till  Kgl.  Maj:t,    att  de  nu  sitt  arbete,  i 


andre  under  händerne,  och  Wij  ifrån  den  tijden,  som  J  härifrån  forlof- 
vades  icke  en  gång  are  aviserade  huru  sådant  hafver  sedan  vunnit  sin  fort- 
gång och  huru  vijdha  J  nu  kunna  dermed  vara  färdige;  dy  är  härmedh 
vår  påminnelsse  att  J  icke  allenast  med  alfvar  uti  sjelfva  vercket  fortfa- 
ren, uthan  och  dess  esom  oftast,  såväl  som  nu  straxt  göra  underrättelse 
huru  vijda  J  dermed  ärekompnealt  dess  beskaffenhet  oss  alltijdh  effler  han- 
den må  kunnigh  vara.  Hvilket  J  således  efterkomme,  Och  befalle  Eder 
Gudhi,  af  Åbo  d.  23  Novemb.  1649-. 

so)  1650  Mars  7.  Ur  Hofrättens  protokoll  för  denna  dag:  »Dernäst 
framstego  Under  Lagmannen  Henrich  Jacobsson  och  Lagläsaren  Anders  Mi- 
chelsson och  skrifteligen  begärte  förlof  härifrån,  lofvandes  sig  förfärdiga 
det  arbete  som  kan  fattas  uppå  Finska  Lagboken  till  d.  1  Junii ,  effter  som 
af  deras  supplication  är  till  att  see.    De  blefvo  härifrån  förlofvade». 

")  •Stoormechtigaste  Högborne  Furstinna  och  Fru  Allernådigaste  Drott- 
ningh  etc.  Eders  Kongl.  Mnj:t  skall  Vår  Underdånige  Lydno  trogne  och  skyl- 
dige tienst  altijdh  ödmiukeligen  bevijsas,  så  länge  vij  lefve!  Och  foge 
E:rs  Kongl.  Maj:t  på  det  underdånigaste  till  att  förnimma,  E:rs  Kongl.  Maj:ts 
Allernådigaste  breff,  vara  uthaf  Oss,  för  någon  tijdh  sedan  medh  skyldigh 
ödmiukheet  undfånget ,  angående  M:ri  Abrahami  Kollanii  finska  ulhtålck- 
ningh  opå  Sveriges  Rijkes  Landhz-  och  Stadz  Lagh  tillijka  medh  Råttegångs 
Ordinantien,  Processen  och  Domare  Reglorne;  med  Kongl.  befallning,  att 
den  måtte  blifva  öfversedd,  emenderadh  och  förbältradh,  så  att  Lagsens 


25 

renskrifvel  exemplar  (såsom  de  sjelfve  vidhandenge)  „hår  öfver 
lefvererat",  derbredvid  anhållande  om  ersättning  fbr  sin  möda  och 
sina  kostnader.  Drottningen  efterlät  da  genom  ibrläninpbref  af 
d.   16  Spt    1653  22)  at    Henrik   Jakobsson    ocli    hans    hustru  en 

rälta  mening  kunde  effler  språksens  egenskap  liuss-  och  klarligen  författas 
och  sedhan  medh  bettre  fogh  och  större  nytta  aff  trycket  ulhgåå.  Nu  haf- 
ver  denna  E:rs  Kongl.  Maij:ls  Hof  Rätt,  såsom  med  mycket  annat  besvär 
ocb  arbete  öfverlastadh,  sådant  förtrodt  Under  Lagmannen  uti  Södre  Finne 
Lagsaga  Hendrich  Jacobsson,  så  ock  Lagläsaren  uti  Offra  Salhagunden 
Anders  Michelsson  vidli  nampn,  effter  dhe  medh  språket  äre  infödde  och 
eliest  uti  Lagen  öfvade,  hvilka  ock  dett  hafva  efterkommit  och  nu  sit  Ar- 
bete derulhinnan  här  öffver  lefvererat,  ahnhållandes  der  bredevidh,  at  hoos 
E:rs  Kongl.  Maij:t  vij  vår  intercession  giöra  ville,  att  dhe  för  sitt  hafde 
möda  någon  vedergäldning  kunde  hafva  at  åtniuta;  Hvilket  till  E:rs  Kongl. 
Maij:t  Nåder  vi  undernånigast  hemställe;  Och  derhoos  medh  största  öd- 
miukheet  forfråga,  at  medan  E:rs  Kongl.  Maij:t synes,  förmedellst afgångne 
Breff  til  Hof  Rätterne,  ville  låta  giöra  någon  förändring  uti  sjelfva  Svenska 
Lagbooken ,  bvadh  då  medh  denne  Version  in  opå  Finskan  vijdare  är  lil 
at  giöra.  Och  befalle  E:rs  Kongl.  Maij:t  uti  Guds  thens  Högstes  mechtiga 
beskydd,  til  all  önskelig  vählfärdh,  sampt  et  lyckosampt  och  roligt  Rege- 
mente Underdånigast.  Af  Abo  den  22  Aprilis,  Ahr  1G53.  Ed:rs  Kongl. 
Maij:ts  Tå  den  Kongl.  Rättz  Vägnar  Underdånige,  Ödmiuke  och  trogne  tie- 
nare  E.  Göstaff  Ille.  Magnus  Rhålambstjerna.  Detta  vara  Ord  ifrån  Ord 
lijka  lydande  medli  sjellfva  Originalet,  betyga  Johan  Gartz.  Berndt  Rig- 
hertsson». 

Sl)  »Wi  Christina  Göre  vitterligit  att  vij  af  Gunst  och  Nådhe  i  an- 
seende aff  den  trogne  Ijenst  som  oss  och  Sveriges  Crono  vår  troo  (trogne) 
Undersåtare  och  Under  Lagman  öfver  Södra  Finne  Lagsaga  oss  ällskelig, 
ährlig  och  förståndig  Henrich  Jacobsson,  allt  här  till  giort  och  bevijslhaf- 
ver,  den  han  jemväl  her  effter  så  lenge  han  lefver  och  förmår  att  göra 
och  bevijsa  förplichtal  vara  skall,  enkannerligen  considererandes  den  flijt 
möda  och  arbete  han  giort  och  användt  hafver  uthi  vår  Lags  verterande 
och  afseltiande  af  det  Svenska  språket  in  på  det  finska  Tungomåhlet, 
bafve  vij  til  en  nådig  recompence  honom  och  hans  Hustru  ulhi  deras  lifz- 
tijdh  under  adelig  frijhet  och  frellsse  retlighet  unt  och  eflerlåtit,  efter 
som    vi  och  herrnedh  aff  kraft  af  detta  vårt  öpne  breff  unne  och  efterlåla 


26 

mängd  henimansräntor  i  Tyrvis  socken.  På  enahanda  sått  blef 
Anders  Michelsson  och  hans  hustru  beneficerade;  se  Arvidss.  a.  st. 
Kollanius  tog  sig  illa  vid  den  hans  recensenter  tillfallne 
belöning.  Han  hastade  derföre  att  i  Kommarkollegium  angifva 
•desamme,  såsom  hade  de  hans  arbete  „mehra  förvärrat  än  för- 
bättrat, Justitiae  väsendet  till  förfångh,  hvilket  han  säger  sig 
tenka    bevijsa".     Kollegiet    tillskref  d.  4  Okt.  1653  23)  i  anled- 

efterskrefne  hemman  i  Biörneborgs  Lähn  och  Torfvis  (Tyrvis)  Sochn  be- 
lägne,  som  äre,  Tviku,  Tomas  Siferta  luu  öres  skatt,  mantlal  ett  tridie- 
dels,  Hindrich  Mårtenson  Ibidem  luu  och  en  hallf  öres  skatt,  manital  ett 
hallfft,  Michell  Persson  Ibidem  tuu  och  en  hallf  öhres  skatt,  Manital  ett 
hallfft  Vinkilä  Matz  Andersson  tuu  Öres  skatt,  manttal  ett  hallft,  Wexila 
Eskil  Manchisson  (?)  tuu  och  en  half  öres  skatt,  manttal  ett  hälft;  dem  alle 
under  berörde  ...  lifslijdh,  medh  inne  varande  åhrs  renta  al  måå  muta  bruka 
och  behålla.  Der  alle  som  vederböre  och  för  var  skulldh  vele  och  skola 
göra  och  låta  hafver  sig  tillbörl.  att  effler  rätta,  icke  görandes  eller  till- 
foga låtandes  bemellle  Henrich  Jacobsson  eller  hans  Hustru  heremol  hin- 
der mehn  eller  förfångst  i  någon  måtto.  Till  yttermehr  visso  hafve  vij 
detta  rnedh  egen  Handh  underskrifvet  och  vårt  secret  bekräfta  låtit.  Da- 
tum Stockholm  d.  16  Septemb:  A.  1653.     Christina».    (Afskriften  otydlig). 

23)  »Högvälborne  Hr  Rijkes  Drotzet  och  General  Gouverneur  G  ref  ve 
Pär  Brahe;  Wij  kunne  Hr  Gen:  Gouverneuren,  icke  förhålla,  huruledes  een 
be:l  Abraham  Kollanius  hafver  här  Supplicando  andragit,  al  den  Svenske 
Lagboken  med  Ordinantzien  och  Rättegångs  processen  som  han  för  någre 
åhr  sedan  på  Finska  språket  transfererat  hafver,  skall  sedermehra  af  Un- 
der Laghmannen  Hindrich  Jacobsson  och  Laghläsaren  Anders  Michelsson 
vidh  dess  öfverseende,  vara  mehra  förvärrat  ån  förbältral  ja  alt  öret  för- 
ändrat, Justitiae  väsendet  till  förfångh,  hvilket  han  säger  sigh  tenka  be- 
vijsa, såsom  Hr  Gene:  Gouvern:  af  innelyckle  Hans  Supplications  Copia 
medh  mehra  tächtes  förnimma.  Såsom  vij  nu  icke  mindre  hafva  kunnat 
giöra  än  remittera  denne  Saken  til  Hr  Gen:  Gouvern:,  altså  begäre  Wij 
härmedh,  Hr  Gen:  Gouv:  behagade  icke  allenast  medh  den  Kongl.  HofRät- 
ten  i  Aboo  den  Wij  och  härom  tillskrifvit  hafva,  härofver  Communicera, 
uthan  ock  låta  Ransaka,  om  det  sigh  så  i  sanningh  förhåller  som  denne 
här   föregifver;  Och  så  framt  någon  erring  deruli  finnes,  at  då  måtte  så- 


27 

ning  af  »lotta  påstående  ej  mindre  Hofrätten  8n  General  Guvor- 
nören  Pehr  Brahe,  att  låta  häröfver  ransaka  .,<>m  det  sig  så  i 
sanning  förhåller"  saml  i  donna  händelse  belägga  de  donerade 
hemmanen  mod  qvarstad. 

På    denna    skrifvelse    svarade    Hofrätten  i  !»rof   d.   3  Nov. 
1653  24)   med  ny  rekommendation   for  de  angime,  tilläggande, 


dant  tijdeligen  afböijas  och  rättas.  På  hvilka  fall  och  Hr  Gen:  Gouvern: 
ville  låta  sättia  förl>e:te  Hindrich  Jacobssons,  och  Anders  Michelssons  und- 
fångne  Gods,  där  i  Finlandh,  i  qvarstad  til  vijdhare  beskedh,  som  af 
Kongl.  Maij:t  tlie  nyligen  för  detta  liieras  giorde  Arbethe  are  vordne  be- 
neficerade  medh,  låtandes  oss  forderligast  dess  rätte  beskaffenheet  för- 
nimma, på  del  Wij  mage  halva  oss  dereffter  at  rälla,  om  förbrle  Abraham 
Kollanius  än  vijdare  om  denna  Saken  boos  Oss  vegerer.  Befahle  etc.  Stock- 
holm den  4  Octob:s  A:o  1653.  Magnus  Gabriel  De  la  Gardie.  Herman 
Flemmingh.  Conradt  von  Falkenbergh.  W:  S:  Léijonck.  J:  Apelgren.  Ludvich 
Fritz.  Jöran  Flemmingh.  —  G.  Springer>.  Således  Lagboken  (=  LL.  o.  St.  L.), 
Ordin.  o.  Process.,  men  ej  Domarereglorna  nyöfversatle  af  granskarene?  Utg. 
Mj  'Högvälborne  Greffve,  Sveriges  Rijkes  Rådh  och  Skattmästare; 
Så  och  Välborne,  Välbördige  Herrar,  Sveriges  Rijkes  Rådh  och  Gammar 
Rådh,  etc.  etc.  Näst  Vår  tienst  och  våhlvilligh  hellsen  sampt  all  Välmågos 
önskan  af  Gudh  Allsmechtig,  kunna  Wij  Högvälborne  Herr  Skaltmestaren 
sampt  dhe  Välborne  Herrar  Cammar  Rådh  icke  obemält  låta ,  oss  vara  in- 
händigadt  Cammar  Collegii  Rreff,  daterat  Stockholm  den  4  Octobris  näst- 
förleden, lydandes  at  nthi  Högbem:te  Collegio  hafver  M:r  Abraham  Kolla- 
nius supplicando  andragit  sin  Translation  öfver  Lagboken  på  Finska  Språ- 
ket vara  af  Under  Lagman  Hendrich  Jacobsson  och  Lagläsaren  Anders  Mi- 
chelsson  mehra  förvärrat  än  förbätlradt;  med  begiäran,  at  härom  tydeli- 
gen  Ransakas  skulle,  om  thet  sig  så  i  sanning  förevelter,  som  han  före- 
gifvit  hafver  och  sådant  med  forderligaste,  förnimma  låta;  Så  knnne  Wij 
inthet  annat  pröfva,  än  at  så  vähl  dhe  förbem:te  Persohner,  såsom  och 
elliest  Kollanius  hafva  anvendt  stoor  tlijt  och  omkosfnadh  på  samma  Trans- 
lation; Hvarföre  äre  vij  tienstligen  förmodandes  at  E:rs  Grefl.  Nåde  sampt 
dhe  Välborne  Herrar  Gammar  Rådh  vele  sig  deeras  befordran  häruthin- 
nan  låta  vara  befallet  och  them  gunsleligen  förhiellpa,  at  the  för  sitt  hafda 
omaak    måse   ihåukommas.     Hvad  Collanii  föregifvande  öfver  deeras  ver- 


att  Kollanius  ej  haft  skäl  besvara  sig  öfver  sina  granskare  „hällst 
emedan  dhe  intet  hans  arbete  glosserat  hafva  ulan  -  -  een  seer- 
deles  Version  gjordt,  hvilken  uti  deras  närvaro  medh  det  forder- 
ligaste  öfverses  och  (med  Kollanii)  conlereras  skall".  Det  oak- 
tadt  seqvestrerades  de  åt  Henrik  Jakobsson  och  Anders  Michels- 
son  forlänta  godsen.  De  klagade  derofver  i  Hofrätten,  som  då 
genom  bref  till  Kammarkollegium,  d.  20  April  1654  25)  ånyo  an- 


sion  anbelangar,  så  hafver  lian  föga  skiähl  sigh  öfver  dem  at  besxära, 
hällst  emedan  dhe  inlhet  hans  Arbete  glosserat  harva,  uthan  efter  den 
Konungsliga  Rättz  befallning  een  seerdeles  Version  giordt,  hvilken  uti  dee- 
ras  närvahro  medh  dett  forderligaste  öfversees  och  confereras  skall.  Och 
befalle  -  -  Datum  Abo  d.  3  Novemb.  Ahr  1653.  På  den  Konungslige  Rättz 
vägnar  Johan  Munck.  Magnus  Rålambstierna.  Detta  vara  ord  ifrån  ord  lijka 
lydande  medh  sjelfva  Originalet,  betyga  Johan  Gartz.  fierendt Rigertsson». 
*5)  »Välborne  Herre  Sveriges  Rijkes  Rådh  och  Cammar  President; 
Så  och  Välbme  Herrar,  Sveriges  Rijkes  Rådh  och  Cammar  rådh  etc.  etc. 
Näst  vår  tienst  och  vählvillige  hellssen,  sampt  all  välmågos  önskan  af 
Gudh  Allsmächtig,  kunne  vi  Hr  Presidenten  sampt  dhe  Välbme  Herrar  eij 
obemält  låta,  Oss  hafva  före  detta,  dett  Kongl.  Cammar  Collegio  gifvit 
Vårt  betänckiande  tillkiänna,  om  det  Arbete  som  Under  Lagmannen  Hen- 
drich  Jacobsson  och  Anders  Michelsson  hafva  giordt  efter  den  Konungsl. 
Rättz  befallning,  på  Finska  Lagbookens  translation,  att  den  sedan  med  M:r 
Abrahami  Kollanii  Collalioneras  skulle  sampt  svar  på  hans  Kollanii  uti  det 
Kongl.  Cammar  Collegio  andragne  besvär  emoot  bem:te  Under  Lagman  och 
Lagläsare.  Och  effter  såsom  dhe  nu  besvära  sigh  at  igenom  M:ri  Abra- 
hami Kollanii  ktagomåhl  skall  Hennes  Kongl.  Maij:t  Nådigast  dem  förundte 
beneticium  vara  förbudet  och  hindradt,  begiärandes  at  Vij  deeras  saak  hoos 
Välborne  Herr  Presidenten  och  dhe  Välbme  Herrar  till  dett  bästa  recom- 
mendera  ville;  Dy  är  till  Välborne  Hr  Presidenten  och  dett  Kongl.  Cam- 
mar Collegium  Vår  lienstvänliga  begiäran  at  oflla  bem:te  Under  Lagmans 
och  Lagläsares  stora  möda  och  Arbete  i  detta  fallet  gunsleligen  kunde 
ansees  och  dhe  få  niutha  hvadh  Högstbermte  Kongl.  Maij:l  dem  af  gunst 
och  Nåde  Allernådigast  effterlålit  hafver;  Såsom  vi  icke  heller  tvifle,  at 
Kollanius  i  lijka  måtto  varder  sin  mödha  och  Arbete  till  godho  åthniutan- 
des,  när  Hennes  K.  Maij:t  derom  uthi  Underdånighet  blifver  anmodat.   Och 


29 

hull  „a1  offta  bem:te  Under  Lagmans  och  Lagläsares  stora  möda 
och  arbete  i  detta  fallet  gunsteligen  kunde  ansees  och  dhe  få 
ohitha  livad  H0gstbem:te  Kgl.  Maj:t  dem  af  gunst  och  nåde  Allcr- 
oådigast  efterlåtit  hafver".  Derjemte  uttryckte  Hofrätten  sin  for- 
hoppning „at  Kollanius  i  lijka  måtto  varder  sin  mödha  och  ar- 
bete  till  godho  åthniutandes  när  Hennes  Kgl.  M:t  derom  uthi  un- 
derdånighet hlifver  anmodat". 

Hofrättens  tvenne  skrifvelser  till  Kammarkollegium  hade 
icke  åsyftad  påföljd  och  tyckas  äfven  uti  framtiden  blifvit  lem- 
nade  utan  afseende,  särdeles  som  1655  års  riksdag  beslöt  in- 
dragning af  sådana  förläningar,  som  skett  efter  Gustaf  Adolfs  död. 
Detta  framgår  af  en  odaterad  böneskrift26)  till  Konungen  afAn- 


befalle  Hr  Presidenten  och  dett  Kongl.  Cammar  Collegium  uthi  Guds  Mil- 
daste protection  tienstvänligeo.  Aff  Åboo  d.  20  Apr.  1654.  På  den  Kgl. 
Rätts  vägnar  Christian  Rosencrantz.  Magnus  Rholambstierna.  Detta  vara 
ord  från  ord  etc.  —  betyga  Johan  Gartz.     Berendt  Righertsson». 

86)  Stormägtigste  Konungh  Allernådigste  Furste  och  Herre!  Eders 
Kongl.  Maij:t  Underdånigast  eij  förhållet,  huru  såsom  en  min  Landsman 
M.  Abraham  Kollanius ,  togh  nu  för  några  åhr  sedan  sigh  före  Eder  Kgl- 
Maijrts  och  Sveriges  Rijkes  Lands-  och  Stads  Lagh,  sampt  Rättegångs  Or- 
dinantz,  Process  och  Domare  reglor,  uthaf  det  svänska  Språket  in  opå  del 
Finska  tungomålet,  till  at  afsättia  och  vert  era,  praesenterandes  samma 
för  (?)  deröfver  författade  version  i  största  Underdånighet,  fordom  vare  al- 
lernådigste Drotning,  Drotning  Christinae,  medh  Underdånigste  ahnmo- 
dhan,  at  sådant  af  trycket  uthgå  skulle;  Men  efter  som  Högstbm.te  Hennes 
Kongl.  Maj:t  hafver  för  nödigth  befunnetli ,  berörde  Kollanii  version,  under 
revisionen,  allernådigst  remittera,  på  det  han  sedhan,  med  större  frught 
och  bättre  nytta,  efterlryckias  mådtte;  Altså  samma  Verks  fortsättiande. 
Eders  Kongl.  Maij:ts  Högl.  Hofräts  i  Finlandh  befordran  allernådigast  com- 
mitlerat,  hvilket  Verck  och  sedermehra  Högbem:te  den  Kongl.  Hofrätt, 
mi^h  jempte  Under  Lagmannen  i  Söder  Finne  Lagsaga,  framledne  Hen- 
rich  Jacobsson,  betros  månde,  del  vij  och  vare  plichtskyldighet  til  under- 
dånigt föllie  efterkommer  (efterkommit?)  inlefvererandes  vår  därföre a  parte 
giord  version  renskrifven  uthi  den  Högl.  Kongl.  Hof  Rätten  i  Abo.hvarföre 


30 

ders  Michelssons  enka,  hvari  hon  klagar  deröfver  att  förläningen 
allt  ännu  hålles  i  „arrest".  Denna  supplik  måste  vara  skrifven 
något  år  på  1670  talet,  då  ej  mindre  Anders  Michelsson  än  Kol- 
lanius  var  död. 

Man   hade   således   sedan   1648  erhållit  i  stället  för  en  ny 
Finsk  lagöfversättning  (Kollanii),  tvenne.    Ty  att  Henrik  Jakobssons 


vi  och  iil  INådigh  recompence  efter  den  Höglofl.  Kongl.  Hof-Rättens  oss  der- 
uthinnan  (?)  meddelte  recommendation,  af  Högslbemde  Hennes  Kongl.  Maij:t 
medh  några  ödhe  och  oförmögne  hemmans  Ränttor,  under  (adelig  fiijhet 
och?)  Frälse,  allernådigast  blefve  beneilcerade  medh,  som  Hennes  Kongl. 
Maij:t  vij  Underdåneligast  företacka;  Men  ehnär  som  bemde  Kollanius,  så- 
dant förnimmandes,  hafver  han  uthi  Edher  Kongl.  Maij:ts  Högl.  Kongl.  Cam- 
mar  Collegio,  genom  sin  skrifvelse,  (förebärandes  oss  til  samma  beneti- 
cium  ej  berättigade  vara:)  så  vijdha  förmådt,  at  Högtbemde  Camar  Col- 
legium,  samma  förmån,  til  mehre  och  Högtbem:te  Kongl.  Hof  Rättens, 
vijdare  förklaring,  sedermera  sequestrera  månde;  Defrudord  (?)  sådant  tvänne 
åthskillige  gånger  skedt  ähr;  Likväl  så  hafver  sama  beneficium,  under  be- 
rörde arest,  alt  här  til,  oss  varit  förfallet;  Derföre  til  Edher  Kongl.  Maijd 
ähr  jagh  medh  bede  Stadslagens»  (här  är  något  ord  bortfallet,  måhända: 
»öfversättares»,  då  man  deraf  kunde  draga  den  slutsats,  att  Stadslagen  var 
af  Anders  Michelsson  ensam  verterad) -tåliga  Enkia,  Underdåneligast  bönfal- 
l(ande?)  at  Edher  Kongl.  Maijd  uthaf  Högslberömlig  Kongl.  Nådh  och  ahnfödd 
mildheet,  täcktes  oss  medh  berörde  frjheet,  allernådigast  confirmera  och 
skydda,  på  det  vij  i  så  måtto,  hafva  öfver  vårt  arbete  och  bekåstnadh, 
oss  at  hugna  och  Edher  Kongl.  Maijd,  som  vij  nogsambt  derförulhan  oss 
mehra  ähn  troplichligste  ehrkenner,  in  uthi  vår  dödsstundh  skylligsta 
troheet  jempte  vår  Underdånigste  lienst,  stedse  bevijsa.  Eders  Kongl. 
Maij:ts  troskylligsle  Undersåtare  Anders  Michellssons  Enka  Sara  liansdotter». 
Utanskriften  på  delta  bref:  »Den  Stoormechtigste,  Höghborne  Herre  Herr 
Carll,  Sveriges,  Gölhes  och  Vendes  Konungli  och  Arffursle,  Storfurste  till 
Finlandh,  Hertigh  uthi  Skåne,  Esllandh,  Carelen,  Brehmen,  Wehrden,  Stet- 
tin,  Pomren,  Casuben  och  Wänden,  Furste  til  Rugen,  Herre  öfver  mger- 
mannelandh  och  Wissmar,  Phaitz  Greffve  medh  Regia  i  Beijern,  til  Gulich 
Clewe  och  Bergen  Hertigh,  Vår  Allernådigste  Konungli  detta  Odmiukeligast 
och  Underdånigast».     (Kopian  gjord  af  någon  okunnig  renskrifvare). 


31 

och  Anders  Michelssons  version  var  ett  sjelfstftndigt  verk,  for  livars 
utförande  de  icke  ena  från  Hofrätten  utfått  Kollanii  manuskript, 
år  af  det  foregående  fullkomligt  visst.  Man  kan  ej  heller  t  villa, 
att  det  omfattade  samma  partier  som  Kollanii.  Hade  det  gällt 
att  öfverae  och  förbättra  t.  ex.  endast  versionen  af  landslagen 
(en  mening  hvilkcn  dock  redan  hrefvet  1648  ff  vederlägger),  sy- 
nes arbetet  icke  hafva  behöft  fordelas  på  så  många  händer,  lik- 
som det  ej  heller  kunnat  draga  så  länge  ut  på  tiden.  Säkert 
kade  ursprungligen  enhvar  af  recensenterne,  efter  överenskom- 
melse, silt  pensum  af  det  hela  att  genomgå,  såsom  ock  följer  dels 
deraf,  alt  de  arbetade  på  skilda  håll,  dels  af  handlingarnas  tyst- 
nad angående  någon  konfrontation  af  deras  tillgöranden  sinsemel- 
lan. Det  är  sannolikt,  att  den  Svenska  upplagan  af  1638,  hvil- 
ken  innehåller  förutom  landslagen  äfven  stadslagen,  rättegångs 
ordinantien,  processen  och  domarereglorna  alldeles  i  samma  ord- 
ning, som  de  i  handlingarna  uppräknas,  legat  till  grund  för  Kol- 
lanii och  hans  med-  eller  hellre  motarhetares  versioner. 

Emellertid  stod  slutmålet  för  alla  dessa  bemödanden,  lagens 
aftryckande  på  Finska,  lika  fjerran  som  förr.  Ja  en  ny  orsak  till 
uppskof  härflöt  numera  af  nödvändigheten  att  granskande  jemföra 
de  tvenne  översättningarna  såväl  sinsemellan  som  med  origina- 
let, hvari  just  de  kommitterade  Hofrättsledamöternes  åliggande 
torde  böra  sökas.  Utgående  från  åsigten,  att  den  Finska  versio- 
nen skulle  ega  samma  giltighet  som  grundtexten,  hade  Kristina 
och  hennes  rådgifvare  gjort  ett  publikt  embetsverk  ansvarigt  för 
utförandet.  Det  är  ursäktligt  om  Hofrätten  fann  uppdraget  vara 
af  ömtålig  art,  så  mycket  hellre  som  de  löpande  ärenderna ,  en- 
lig  hvad  Hofrätten  i  sina  skrifvelser  antyder,  togo  dess  tid  i  be- 
slag. Det  var  ett  alldeles  analogt  förhållande  som,  enligt  hvad 
vi  nedanfUre  få  se,  vållade  dröjsmål  med  1734  års  lags  utgif- 
vande  på  Finska. 

Uppdraget   var  nu  så  mycket   svårare  och   anledningen  till 


3*2 

uppskof  så  mycket  giltigare,  emedan  den  af  Ständerna  1566  fram- 
stälda  och  sedan  riksdagen  1602  27)  idkeligen  framträdande  mo- 
tionen att  konungen  skulle  låta  öfverse  och  förbättra  Sveriges  Ri- 
kes lag,  redan  åtskilliga  gånger  var  bifallen,  äfvensom  kommit- 
terade  dertill  utsedde  och  skrifvelser  i  saken  till  vederbörande 
embetsverk  afgångne.  En  lagkommission  bestående  af  19  rätts- 
kunnige män  hade  d.  2  Febr.  1643  trädt  i  verksamhet.  Der- 
för  kunde  ock  Åbo  Hofrätt  med  allt  skäl  forfråga  sig  i  bref  d. 
22  April  1653  hos  Drottningen:  „att  medan  E.  K.  Maj:t  synes 
förmedelst  afgångne  bref  till  Hofrätterne  vilja  låta  göra  någon 
förändring  uti  sjelfva  Svenska  Lagboken,  hvad  då  med  denna 
version  inopå  Finska  vidare  är  alt  göra".  Karl  X:s  regering 
var  en  oafbruten  kedja  af  krig,  hvilka  höllo  kungen  från  riket  och 
dess  inre  angelägenheter.  Lagrevisionen  syntes  ock  ändteligen 
sedan  riksdagsbeslutet  1664  komma  till  allvarlig  och  definitiv 
handläggning.  Under  sådana  förhållanden  låter  Hofrättens  tve- 
kan och  betänksamhet  i  denna  för  hela  landet  och  rättvisans  ski- 
pande så  vigtiga  angelägenhet  rättvisligen  urskulda  sig. 

Vigten  och  nödvändigheten  af  Finska  språket,  ej  blott  i 
kyrkliga  mål  och  ärender  (hvarom  här  icke  är  fråga),  men  äf- 
ven  vid  rent  judiciella  och  administrativa  förhandlingar  och  åt- 
gärder, hade  nemligen  under  detta  århundrades  lopp  blifvit  en 
allt  klarare  insedd  och  från  styrelsens  sida  mera  erkänd  sanning. 
Redan  ofvanföre  har  erinrats,  att  Johan  III,  såsom  Finlands  Stor- 
furste, älskade  och  vinnlade  sig  om  dess  språk.  Äfven  har  Ljun- 
gos  tänkvärda  utlåtande  i  ämnet  blifvit  meddeladt.     Ur  handlin- 


97)  Från  en  handling  i  Sv.  Riks  Arkivet  1602:  «Desse  synes  Ridd. 
och  Adeln  till  Lagböckers  öfverseende  tjenlige:  Per  Ribbing,  Jöran  Erics, 
till  Öijeradt,  And.  Olsson  till  Uddetorp,  Arv.  Svan  till  Koldetorp,  Hans 
Åkess,  till  Biurnra,  Seved  Ribbing,  Erland  Björnss.  till  Skallmansö,  Mau- 
ritz  Jöranss.  till  Wi,  Bengt  Knutss.  till  Atlorp.  Från  Finland:  Jöran  Boije 
till  Gennäs,  Matts  Larss.  til  Niemenpä,  Gödik  Fincke.  .  .» 


33 

garna  lata  mänga  hithörande  notiser  samla  sig.  Sä  yttrar  Hof- 
rfittens  förste  presidenti  landshövdingen  öfoer  hela  Finland  Mils 
Bietke  i  ett  bref  d.  10  Juli  1624  till  Axel  Oxenstjerna,  hvari 
han  anhåller  (»in  entledigande  från  sina  emhetcn,  bl.  a.:  „Jag 
matte  komma  härifrån,  helst  emedan  jag  intet  kan  detta  målet 
och  II.  K.  M.  kan  väl  la  dem  som  äro  af  detta  tungomål".  1  re- 
kommendationen för  sedermera  presidenten  Jöns  Kurck  till  Ståt- 
hållare i  Wiborg  1027,  heter  det,  att  han  „ därtill  skole  vara 
tienligh  -  -  for  språkets  skuldh".  —  Vid  Häradsrätterna  plägade  styc- 
ken ur  lagen  uppläsas  „på  Finska",  såsom  det  särskildt  namnes 
i  Nyslotts  dombok  för  1636  l%19.  Åbo  Rådst.  Rätts  protokoller 
omtormäla  1638  |  att  vid  kungörandet  af  den  nya  Haudelsordi- 
nantien  densamma  „vardt  menige  borgerschapet  föreläsen  och  pu- 
blicerat först  på  Svenscho  och  sedan  punctvijs  på  Finsko  inter- 
preteret".  Likaså  förmäles  dersammastädes  under  1649  \b :  „Pu- 
blicerades  Gen.  Gouv.  Pehr  Rrahes  tryckta  Patent  på  Svenska 
och  Finska,  emot  vanan  att  ej  säljes  på  torget,  utan  hemligen  i 
husen".  Samma  handlingar  för  1659  s"  1f-  14,  3^1  innehålla, 
att  det  Finska  borgerskapet  tillochmed  fordrade,  det  en  af  dess 
medlemmar,  ehuru  okunnig  i  Svenskan,  skulle  till  riksdagsman 
utses,  hvilken  anhållan  motiverades  dermed,  att  de  föregående 
riksdagsmännen  intet  uträttat  till  stadens  bästa.  Det  blef  öck 
småningom  brukligt  att  Kgl.  förordningar  öfversattes  till  Finska; 
och  är  det  antecknadt  28),  att  Professorn  i  skaldekonsten  vid  Åbo 
Akademi  Erik  Justander  under  åren  1655 — 65  till  detta  arbete 
användes  och  derför  uppbar  arfvode. 

Dessa  enskilda  företeelser  i  sammanhang  med  andra  dylika 
och   med   den,  troligen  också  till  någon  del  genom  Kolland  vid- 


ö)  i.  J.  Tengström,  Chronol.  Fört.  och  Anteckn.  s.  115.  Samme  for- 
skare vill  leda  i  bevis  alt  en  Finsk  skrifvare  till  upptagande  af  klagomål 
från  Finland  varit  anstäld  vid  Kgl.  Kansliet  redan  i  Gustaf  fcs  tid.  (Suomi 
1863,  s.  64). 

3 


34 

löftiga  process,  spridda  kännedomen  om  redan  gjorda  lagöfversätt- 
ningar,  tyckas  äfven  hafva  väckt  sjelfva  folkets  uppmärksamande 
af  modersmålets  officiella  användbarhet.  Härtill  kan  man  sluta 
bl.  a.  af  allmogens  från  Öfra  Satakunda  besvär  på  riksdagen  1668, 
i  hvilkas  punkt  12:  ,,Begäres  att  Lagboken  måtte  på  Finskaver- 
teras,  afsatt  och  tryckt  blifva".  Af  resolutionen  på  denna  peti- 
tion, gifven  d.  29  Augusti  s.  a.  och  lydande:  „Så  emedan  den 
på  Finska  tungomålet  skall  redan  uttydh  och  afskrefven  vara,  när 
alt  på  läghligh  tidh  förefaller  dhen  att  kunna  (hinna?)  revidera 
och  öfversee,  så  kan  derom  vidare  resolution  och  svar  meddelas", 
ålerföres  tanken  ovilkorligen  på  den  året  förnit  afledne  Kollanius. 
Det  är  så  mycket  sannolikare,  att  just  hans  öfversättning  gifvit 
anledning  till  petitionen,  som  denna  utgick  från  innevånarene  i 
hans  egen  hemtrakt  —  en  trakt,  hvarest  föröfrigt  äfven  flera  af 
de  personer,  som  i  samma  arbetes  granskande  deltagit,  haft  an- 
ställning. 

Af  resolutionen  åter  inses,  att  den  af  Hofrätten  utlofvade 
kollationen  mellan  Kollanii  och  hans  granskares  versioner  ännu 
ej  försiggått,  utan  fastmer  åter  uppskjöts  på  obestämd  tid.  Ur 
handlingarna  rörande  Åbo  Hofrätt  kan  ingen  vidare  upplysning 
vinnas  om  detta  ärende ;  troligt  är,  att  det  icke  mera  upptogs  till 
behandling  eller  åtminstone  icke  slutfördes.  Om  Kollanii  samt  Hen- 
rik Jakobssons  och  Anders  Michelssons  manuskripters  ändtliga 
öde  saknas  jemväl  kännedom;  så  mycket  är  visst,  att  de  icke 
funnits  bland  de  5  handskrifha  öfversättningar  af  LL.,  hvilka  varit 
tillgängliga,  ty  dessa  röja  alla  tydeligen  en  äldre  tid  28  a).  De 
nu  nämnda  försöken  äro  veterligen  äfven  de  sista  som  någonsin 
blifvit  gjorda  till  lands-  och  stadslagens  återgifvande  på  Finska. 
Ty  det  Kgl.  brefvet  1666  y  till  Johan  Stjernhök:  „atthan  trans- 


48  a)  En  supposition  om  berörde  raanuskripter  se  i  Företalet.    Vtg. 


35 


fererar   Svenska   lagen",    har   blott   afseende   a  dess  omskrifning 
ifrån   äldre   till   då   bruklig  Svenska. 

Flmru  saledos  Kon.  Kristoffers  lagbok  under  den  period  den- 
samma var  gällande,  aldrig  blef  på  Finska  genom  trycket  offent- 
liggjord, stodo  dock  de  handskrefne  nttolkningarna  derafochdei 
anledning  af  dessa  skedda  överläggningarna ,  såsom  en  ständig 
påminnelse  för  vederbörande.  Det  är  i  sådan  hänsyn  icke  utan 
betydelse,  att  från  denna  tid,  som  man  ock  har  att  tacka  for 
kyrkolagens  och  kyrko-ordningens  öfversättande  och  publicerande 
på  Finska,  fråga  allt  oftare  väekes  om  tjenstesökandes  insigter  i 
Finska  språket,  —  en  fråga,  hvilken  sluteligen,  såsom  nedanföre 
kommer  att  visas,  föranledde  till  formlig  examen  infor  sittande 
rätt.  Det  blef  i  många  fall,  så  vid  juridiska  som  militära  och 
ecklesiastika  befordringsmål  för  Regeringen,  som  upprepade  gån- 
ger lofvat  att  dess  Svenska  och  Finska  undersåtare  inom  Sverige 
och  Finland  skulle  anses  efter  alldeles  samma  rätt,  ytterst  svårt, 
att  finna  proportionen  emellan  de  föreslagnes  ömsesidiga  öfriga 
meriter  och  kännedom  ai  Finskan.  Många  kungliga  bref  och  an- 
dra urkunder  bevisa  detta. 

Så,  när  konungen  d.  8  Febr.  1685  frågat  om  skicklige  att 
förestå  Militie  Auditörsbefattningen  i  Finland,  svarar  Hofrätten  d. 
27  i  samma  månad  med  rekommendation  för  A.  Grafström,  eme- 
dan denne,  som  i  följd  af  sitt  gifte  flyttat  till  Wiborgs  län,  „ för- 
hållit sig  väl  och  lärt  Finska".  På  befallning  att  i  samma  ärende 
utlåta  sig  öfver  åtskilliga  på  en  lista  uppräknade  personer,  gen- 
mäler Hofrätten  d.  26  Mars  1685,  att  H.  Thim  väl  vore  skicklig, 
„om  han  kunde  Finska  språket",  att  Sekreteraren  Eckler  berät- 
tas vara  Tysk  och  ej  är  „mäktig  Finskan",  —  en  kunskap ,  hvilken 
deremot  innehafves  af  Silv.  Bjugg,  Otto  Ottesson,  M.  Halitius, 
Joh.  Gierdt  och  J.  Pontus  Tavast,  hvilken  sistnämnde  „ock  är 
född  på  orten". 


36 

Sjelfva  folkets  fordringar  härvidlag  hade  äfven  hlifvit  ut- 
tryckta, såsom  antydes  af  Kgl.  Resol.  på  allmogens  i  Öfra  och 
Nedra  Hollola  besvär  1689  */,  hvars  4:de  punkt  innehåller: 
„ Skatte  Bönderna  klaga  at  de  mycket  illa  bli  handterade  med 
hugg  och  slag  och  eljest  i  annan  måtto,  af  de  Officerare,  som 
intet  äro  födde  här  i  landet  och  kunna  deras  Språk,  bedjandes 
underdånigst  at  de  framdeles  kunde  bekomma  inländske  Office- 
rare som  veta  och  förstå  Landsens  Maner,  Språk  och  Seder;  Så 
vill  K.  M.  nogsamt  draga  Nåd.  försorg  före  at  deras  Officerare, 
anten  de  äro  födde  der  i  Landet  eller  ej,  icke  skola  understa 
sig,  at  illa  handtera  dem,  och  när  de  som  af  Finska  nationen 
äro,  pröfvas  vara  skickelige,  så  vill  K.  M.  dem  med  befattning 
anse  och  ihågkomma;  men  för  Finska  Språkets  skull  allena  kan 
ingen  begära  någon  befordring,  ej  eller  andre  Capable  officerare 
för  den  orsaken  skull  gås  förbi".     (Se  Gahm.) 

Bemödandet  att  framhålla  modersmålet  föranledde  mången 
gång  underrätterna,  att  tillochmed  i  sina  föröfrigt  på  Svenska 
skrifna  rättsakter  låta  flera  eller  färre  passus  på  Finska  inflyta. 
Man  eger  ännu  i  behåll  åtskillige  af  Hofrätten,  på  den  tid  G.  Fal- 
kenberg var  dess  president,  emot  denna  villande,  dessutom  i  lag  för- 
bjudne, språkblandning  utfärdade  varningar.  Derpå  meddelas  här 
såsom  exempel  följande  till  Rådstufvu  Rätten  i  Åbo  och,  mutatis  mu- 
taudis,  äfven  till  de  öfriga  underrätterna  afgångna  påbud:  „Wij 
Gabriel  Falkenbergh  etc.  Helse  Eder  Borgmestare  och  Rådh  med 
Gudh  Allzmechtigh  vählvilleligen.  Kongl.  Rätten  har  vald  för 
någre  åhr  sedan  låthit  till  samptel.  Doomstolarne  under  dess  Ju- 
risdiction  dhe  Ordres  afgå  att  dhe  icke  skulle  införa  uthi  sine 
Ransakningar  öfver  Criminal  måhl  någre  Finske  meningar,  uthan 
gifva  dem  på  Svänska  rätteligen  tillkenna ;  Men  som  man  af  någre 
i  desse  tijder  af  Eder  anstälte  Ransakningar  befunnit  at  J  icke 
stält  Eder  sådant  till  efterrättelse,  Så  blifva  J'åthvarnade  fram- 
deles observera  detsama  och  icke  bruka  i  Edre  Ransakningar  någre 


87 

finske  meningar;  hvilket  J  iembvähl  skole  Cemnär  Rätten  här 
sammastädes  antyda  att  den  sign  äfven  vähl  der  eliter  rättar. 
Och  befalk  Eder  ett.  d.  20  Febr.  1697  29.) 

Af  dylika  Tärningar  får  ingalunda  den  slutsats  dragas  som 
skulle  Holrätten  for  sin  del  eller  inom  sin  jurisdiktion  hafva  ve- 
lat se  Finskan  utesluten  eller  otillbörligen  tillbakaträngd  vid  rät- 
tegångsförhandlingar. Fastmer  biel*  det  städse  allmännare,  att 
vid  förslags  uppsättande,  särdeles  till  Häradshöfdinge,  men  äfven 
Lagmans  och  tilloehmed  Assessors  samt  Presidents  befattningar, 
aspiranternes  språkkännedom  skärskådades.  Det  kan  vara  läro- 
rikt att  häröfver  rådfråga  Ilofrättens  akter,  först  för  den  tid,  som 
föregick  antagandet  af  1734  års  lag. 

Vi  finna  då  bl.  a.  på  det  enda  året  1720  vid  fyra  särskildta 
tillfällen  Holrätten  ganska  bestämdt  uttala  sina  åsigter.  Det  räk- 
nas (under  d.  15  Febr.)  Johan  Tigerstedt,  som  sökt  sig  till  hä- 
radshöfding  i  Lill  Savolax  till  synnerlig  förtjenst,  att  han  var 
„van  vid  orten  och  Finska  språket  mäktig".  Deremot  då  Hof- 
rättens  utlåtande  om  W.  v.  Post,  som  sökt  sig  att  bli  lagman  i 
Ingermanland,  infordras,  förordas  (d.  13  April),  att  embetet  hellre 
måtte  bli  obesatt  tills  fredsslutet,  än  en  i  Finskan  okunnig  per- 
son, landets  infödde  embetsmän  och  ungdom  till  förfång,  der  till 
utses,  helst  „efter  de  rättsökande  i  hitåt  belägna  orter  merendels 
plä  vid  Lagmans  domar  stadna".  Kort  derpå  gifves  samma  om- 
döme angående  Gen.  Audit.  Friedenreichs  enahanda  ansökan.  Så 
anmärkes  ock  (d.  6  Ang.)  om  Gudm.  Adlerbeth,  som  sökt  kon- 
firmation på  sin  Assessors  fullmakt,  att  han  „ej  känner  landet, 
ej  dess  språk",  Om  Ingelet  heter  det  (1722  j^),  att  han  ej  har 
de  kunskaper  en  domare  behöfver  och  icke  känner  Finska.     När 


M)  J  ett  specielt  anfördt  fall  skrifver  Hofrätten  kort  derpå  1697  2,2 
bl.  a.:  •.  .  och  derhoos  alfvarlisen  förmane  att  icke  införa  utbi  Eder  ran- 
sakn.  Finska  ordasätt  och  meningar,  som  J  ang:de  detta  mål  giordt,  utan 
böre  J  författa  dem  tydeligen  på  Svenska>. 


38 

Assessoren  i  Svea  Hofrätt  J.  Rosenslolpe  anhållit  att  blifva  v.  Pre- 
sident i  Åbo  Hofrätt,  afstyrkes  (1723  *£)  hans  begäran  på  den 
grund,  att  han,  ehuru  föröfrigt  skicklig,  ej  förstår  landets  tungo- 
mål, hvaremot  And.  Munster  (Munsterhjehn)  högeligen  rekom- 
menderas. Kort  derpå  (^p)  rekommenderas  S.  Paulin  till  Asses- 
sor på  stöd  af  hans  insigter  jemväl  i  Finska  språket.  —  Alla  dessa 
och  dylika  fall  förklaras  af  den  grundsats,  som  Hofrätten  uttalar 
i  sin  hemställan  till  Mjt.  d.  19  Mars  1735,  deri  rätten  föreställer 
„objekternas  oreda  deraf  om  domare  här  ej  kunna  Finska,  hvar- 
öfver  Allmogen  ofta  besvärat  sig". 

Med  de  nyst  åberopade  besvären  menas  här  särskilt  de  vid 
1731  års  riksdag,  då  Allmogen  fordrade,  att  endera  erhålla  Do- 
mare, som  känna  landets  språk  eller  ock  edsvurne  Tolkar.  Det 
sednare  kunde  väl  ej  beviljas  för  statsbristens  skuld,  men  om 
det  förra  lofvades  i  Resol.  d.  9  Nov.  1732,  att  såsom  om  en  an- 
gelägen omständighet,  nödig  försorg  skulle  dragas.  Hvad  tolkarne 
beträffar,  hade  Hofrätten  för  sin  del  ej  ansett  saken  dermed  vara 
hulpen.  Öfverhufvud  vore  för  den  inhemska  häfdateckningen  och 
det  icke  minst  till  belysning  af  den  speciella  fråga,  som  härblif- 
vit  berörd,  af  vigt,  att  äfven  de  postulater,  hvilka  utgått  från  de 
skilda  stånden  i  olika  landsändar,  blefve  publicerade.  Sådant  har 
hittills  endast  varit  fallet  med  resolutionerna  på  de  af  hela  stånd 
inlemnade,  Allmänna  besvär,  —  en  redan  af  Calonius  påpekad 
brist  i  vår  juridiska,  man  kan  tillägga:  äfven  historiska  litte- 
ratur 30). 

Af  det  föregående  framstå  tänkesätten  om  Finskan  såsom 
rättegångsspråk  vid  den  tidpunkt,  då  den  af  ständerna  1734  an- 
tagna allmänna  Lagen  i  Kgl.  bref  af  d.  10  Febr.  1736  förmäles 
„ snart  vara  färdig"  och  anbefalles  till  efterlefnad  från  d.  1  på- 
följande  September.     Åbo   Hofrätt,  som  så   förtjenstfullt  bidragit 


30)  Jfr.  hvad  som  säges  i  Handli.  rörande  Finlands  Kyrko-Hist.  I,  s.  55. 


39 

till  granskningen  af  de  projekter  till  särskilda  balkar,  hvarur  detta 
mästerverk  utgick,  tillkommer  ock  en  god  del  af  äran  att  hafva 
befordrat  dess  ölverflyttande  till  landets  språk. 

knappt  var  den  nya  lagen  publicerad  innan,  troligen  på 
framställning  af  Åbo  Hofrätt,  ett  Kgl.  bref  emanerade,  1736  Nov. 
24.  af  innehall,  att  densamma  finge  på  Finska  uttolkas  och  tryc- 
kas, allenast  ingen  Svensk  text  eller  annan  version  derbredvid 
brukades  eller  historiografen  Wildes  rätt  derigenom  kränktes. 
Wilde  hade  nemligen  erhållit  privilegium  exclusivum  på  Lagens 
tryckande  och  förstått  detta  så,  att  han  äfven  egde  rätt  offent- 
liggöra den  Finska  öfversättningen,  —  en  fordran  den  han  dock 
sjellvilligt  afsagt  sig.  Översättningsarbetet  företogs  och  utfördes 
af  en  man,  hvars  namn  hittills  icke  fått  en  plats,  än  mindre  en 
tacksam  hågkomst  i  vår  litteraturhistoria.     Denne  var 

Samuel  Forslkn.  Han  föddes  31)  i  Lojo,  der  tre  af  hans 
förfäder  varit  kyrkoherdar,  af  Mag.  Johan  Forsenius  d.  y.  och  en 
dotter  till  kyrkoherden  i  Esbo  Johan  Molsdorf.  Student  i  Åbo 
och  inskrifven  i  Nyländska  nationen  i  Mars  1706,  kallade  han  sig 
under  hela  sin  studietid  Forsenius.  På  dessa  år  uppträdde  i  Åbo 
den  beryktade  Isak  Laurbechius,  hvilken  efter  att  hafva  vunnit 
teologie  licentiatgrad  i  Altdorf  och  1701 1|  ordinerats  till  prest, 
vilkorligen  utnämndes  till  teologie  adjunkt  vid  Åbo  högskola.  Till 
denne  lärares  föreläsningar,  ett  s.  k.  collegium  disputatorium, 
strömmade  ett  stort  antal  åhörare,  hvariblaud  äfven  Forsenius. 
Som  dock  Laurbechius  anklagades  för  pietistiska  villfarelser,  på 
hvilket  skäl  han  ock  snart  nog  afsattes,  upphörde  Forsenius  att 
frequentera  hans  auditorium.  Härtill  torde  väl  ock  hafva  bidra- 
git Forsenii  skyldskap  med  Laurbechii  förföljare,  Biskop  Geze- 
lius  d.  y.,  Universitetets  dåvarande  Prokansler.    Gezelius  var  nem- 


31)  När?  Lojo  församlings  kyrkoböcker  §å  ej  längre  tillbaka  i  tiden 
än  till  1720. 


40 

ligen  Forsenii  morfars  morbror  32).  I  denne  högt  ansedde  mans 
familj  upptogs  Forsenius,  i  Dec.  1708,  att  emot  „kammare,  kost 
och  lön"  sköta  korrektur  och  andra  yttre  bestyr  vid  det  stora 
Bibelverket,  som  vid  samma  tid  begynte  tryckas,  och  för  hvil- 
kets  raska  fulländande  stor  förtjenst  äfven  tillkommer  Forsenii 
drift.  Han  erhöll  om  våren  1709  stipendium  i  mellersta  klassen, 
efter  att,  på  tillsägelse,  i  akademien  offentligen  hafva  orerat  på 
Svensk  vers  „de  idololotria  variarum  gentium",  en  oration  som 
räknades  honom  till  godo  i  stället  för  den  vanliga  exercitii  dis- 
putationen.  Då  Biskopen  i  Mars  1710  öfverreste  till  Stockholm 
till   den  beramade  riksdagen,    medtog   han  sin  unge  anförvandt. 


'*)  Deras  slägtförhållande  synes  af  detta  schema: 


Johan  Gezelius  d.  ä. 
i 


J.  Gezelius  d.  y.  — .  — .  — .  — .  — .       Anna,  gift  med  Sam.  Molsdorff, 

f.  1628  i  1692. 

-  I       ,n.||  ■  -I,       |  IWI|||IM^  I 

Johan  Molsdorff,  Stud.  1691.    Khde  i  Esbo  1705,  i  Hessle  1716.  g.  in. 

Hebla   Torvöste. 
I 

Dotter,  g.  m.  Prosten  i  Lojo  J.  Hebla  Ulrika  f.  1709,  g.  1733  med 

Forsenius  f.  1660,  Stud.  omkr.  H.  Sylvius. 


1679,  f  såsom  Khde  i 


Lojo   1705.  C.  G.  Sylvius,  f.  1741,   adlad 

Feuerstern. 

Helena  Forsenius,   g.  m.  Lands  Samuel  Forsenius  1.  Forseen. 

Sekret,  i  Nyland  J.  Arckenholtz. 


Joh.  Arckenholtz,  Hofråd,  f.  1694. 

Något  misstag  härvid  torde  ega  rum;  ty  om  Prosten  J.  Forsenius 
var  f.  1660,  såsom  han  sannolikt  var,  huru  kunde  han  ha  en  dotterson 
f.  1694?  Möjligt  dock,  i  fall  Forsenius  gifte  sig  vid  en  ålder  af  18,  19  år 
och  hans  dotter  vid  nyssfyllda  15  år.  Till  dessa  dubier,  uttryckta  i  sam- 
lingarna, vill  Utgifvarn  yttermera  tillägga  det,  att  Gezelius  d.  y.  uti  en,  i 
Hofrättens  protokoller  för  d.  12  Juni  1740  intagen,  tjensteförteckning kallas 
Sam.  Forseens  »modersmoder  broder>. 


il 

Om  sommaren  utbrast  en  svår  pest,  hvarför  Gezelius  flyktade 
till  Roslagen,  der  han  höll  sig  undan  ett  helt  år.  Forsenius  åter 
qvarslannade  i  staden,  för  alt  vårda  sin  välgörares  egendom  och 
bibeltryckeriet,  som  emellertid  blifvit  hitflyttadt  från  Åbo.  1711 
Nov.  8  öfverreste  Gezelius  till  Åbo,  men  Forsenius  seglade  till 
Nystad  oeli  derifrån  till  Åbo,  dit  tryckeriet  gått  direkte.  Sedan 
han  i  Dec.  1711  aflagt  stilprof  äfvensom  teologieförhör  och  filo- 
solie kandidat  examen,  samt  i  Febr.  1712  disputerat,  under  Nes- 
sel,  och  hållit  en  offentlig  föreläsning  „de  Roma  ante  Romulum 
condita",  promoverades  han  d.  15  Febr.  sistsagde  år  till  Magister 
i  tredje  hedersrummet.  Antogs  kort  derefter  af  Gezelius,  som  d. 
5  April  fått  sig  uppdragen  jemväl  tillsynen  öfver  Wiborgs  stift, 
till  Notarius  för  den  vidlöfliga  korrespondensen  med  de  två  Con- 
sistorierna  i  S:t  Michel  och  Borgå  städer.  Följande  år  anställd 
såsom  vice  Sekreterare  vid  Åbo  Akademi  samt  1714  f^  utnämnd 
till  Lands  Sekreterare  i  Åbo  och  Björneborgs  län  med  Åland. 
Vid  denna  tjenst,  hvari  han  stadfästes  1719  \ ,  qvarstannade  For- 
senius ända  till  sin  död  utan  befordran,  „medan",  såsom  han 
sjelf  säger,  „flera  af  hans  ungdoms  kamrater  erhöllo  det  ena  an- 
senliga avancementet  efter  det  andra".  Lönen,  i  och  för  sig 
ganska  ringa  eller  300  Daler  s:r  mynt  i  kontant,  förminskades 
esomoftast  under  ofreden.  Dessa  tiders  bedröfliga  krigstumult 
tvang  honom,  liksom  så  många  andra,  att  med  hustru  och  barn 
flykta  öfver  till  Sverige,  hvarest  han  från  Oktob.  1719  till  Nov. 
1721  var  enkegrefvinnan  Magdalena  Oxenstjernas,  född  Stenbock, 
juridiska  ombud  och  disponent  iör  det  af  hennes  man,  den  be- 
römde Bengt  Oxenstjerna,  praktfullt  förskönade  Rosersberg.  Ef- 
ter fredsslutet  måste  Forsenius,  som  då  af  årets  lön  blott  åtnju- 
tit 1  qvartal,  ännu  på  senhösten  och  utan  att  kunna  medtaga 
sin  familj  begifva  sig  tillbaka  till  Finland,  „det  de  fiendtlige  ifrån 
1713  behärskat  och  dy  från  Sveriges  lag  och  seder  afvant,  hvar- 
igenom,  som  nogsamt  eftertänkas  kan,  Kgl.  Mj:ts  embetsmän  och 


42 

tjenare,  desto  mödosammare  sysslande  förorsakades44.  Hans  em- 
betsbefattning  blef  så  mycket  drygare  och  ansvarsfullare  som  ef- 
ter landshöfdingen,  baron  Stiernstedts  död  (1722  |),  dennes  ef- 
terträdare, baron  Yxkull  sällan  vistades  i  Åbo  och  höfdingedö- 
mets  angelägenheter  voro  landskamreraren  och  landssekreteraren 
uppdragna. 

Forseen  kompeterade  flera  gånger,  men  alltid  förgäfves,  om 
andra  tjenster,  nemligen  advokatfiskals  posten  i  Hofrätten  1722  y 
efter  B.  Minister  samt  assessorat:  1737  |  efter  Jost  Schultz,  1737  2£ 
efter  Teppati,  1738  *§  efter  Drysell,  1740  l2  efter  Adlercreutz, 
1741  %G  efter  Malm,  1741  2/  efter  Bielke.  Alla  dessa  felslagna 
ansökningar  berättiga  likväl  icke  till  tvifvel  om  hans  embetsmanna 
duglighet.  Fastmer  synes  han  hafva  skött  sina  åligganden  med 
mer  än  vanligt  nit  och  kunnighet.  Den  särdeles  i  dessa  tider 
besvärliga  läne  förvaltningen  var  honom,  såsom  redan  blifvit  om- 
förmäldt,  ofta  och  på  långa  tider  anförtrodd.  1724  i  Juli  då  han 
fått  tillstånd  att  i  egna  angelägenheter  resa  till  Wiborg,  uppoff- 
rade han  sin  permission  för  samtidigt  inväntade  presserande  em- 
betsärenders  skuld.  Vid  riksdagen  1726  hade  Yxkull  begärt  ho- 
nom till  sitt  biträde,  ehuru  denna  önskan,  af  Kgl.  Mj:t  redan 
bifallen,  åter  afslogs.  I  Kgl.  bref  till  Yxkull  1728  f  ihågkommas 
Forseens  förtjenster  med  loförd  och  utsigt  öppnas  till  hans  be- 
fordran. 1736  erhöll  han  ock  remissorial  till  assessorat  vid  Hof- 
rätten, ehuru  derefter  turen  alltid  låg  honom  emot. 

Detta  missöde  var  för  honom  så  mycket  känbarare  som  han 
hade  en  talrik  familj  att  försörja  och  dessutom  drabbats  af  olyc- 
kan, att  se  sin  nyss  färdigblefne  gård  jemte  all  sin  egendom 
genom  en  gruflig  eldsvåda  d.  29  Juni  (Persmässodagen)  1728 
lagd  i  aska.  Han  befann  sig  derefter  i  gäldbundet  tillstånd,  och 
klagar  1740,  att  sedan  den  tid  han  blef  landssekreterare  „  dessa 
27  årens  släpsamheter  afmattat  kropp  och  hälsa  samt  försvagat 
synen44.    Hans  förhoppning  hade,  på  de  sednare  åren  afhanslifs- 


43 


tid,  varit  att  för  sin  lagöfversättning  blifva  på  något  sätt  belönad. 
Detta  sIolt  ej  in.  Han  skulle  tillochmed  öfver  hundra  år  efter  sin 
dfid  sakna  allt  erkännande  för  sin  möda. 

Korsten  afled,  såsom  det  tyckes,  på  sednare  hälften  af 
1742,  ty  den  27  Juli  s.  å.,  då  Hofrälten  som  bäst  var  sysselsatt 
med  sina  akters  inpackande  för  flykten  till  Sverige,  infann  han 
sig  med  anhållan  att  återfå  sitt  manuskript,  hvilket  dock  afslogs, 
men  den  5  Sept.  befmnes  hans  son  Fredrik  Forseen,  om  hvil- 
keu  iiedanföre  mera,  halva  (i  fadrens  ställe?)  kontrasignerat  Ry- 
ske  befälhafvaren  Keiths  fullmakt  33)  för  C.  Brolterus  att  vara  As- 
sessor efter  Witfoth. 

Samuel  Forseen  var  gift  med  Kristina  Nilsdotter.  De  hade 
10  barn.  Bland  dessa  äro  följande  kända.  Sonen  Fredrik  blef 
1734  student,  1743  vice  landssekreterare  i  Åbo  och  Björneborgs 


33)  Då  denna  handling  synes  egen  i  sitt  slag  (både  såsom  utfärdad 
af  en  Rysk  befälhafvare  och  emedan  Brotterus  icke  sökt  tjensten)  vill  ut- 
gifvarn  här  låta  densamma ,  ehuru  för  närvarande  ämne  fremmande ,  ingå. 
•H.  Kejs.  M:ts,  Sjelfherskarinna  öfver  hela  Ryssland  etc.  Min  Allernådigste 
Stora  Kejsarinnas  och  Stora  Frus  General  en  chef  öfver  Hennes  Kejs.  M:ts 
Troupper  och  Öfverste  Lieutenant  för  H.  M:s  Lifgarde  af  ismailoffs  Regi- 
mente  samt  Commendeur  en  Chef  öfver  Abo  och  Rjörneborgs  Län  med 
Åland  samt  Österbotten  Jag  Jaques  Keith  G.  v.  at  aldenstund  ett  Assesso- 
rat  i  H.  K.  M:s  Åbo  Hofrätt  i  Storfurstendömet  Finland  förmedelst  Ass.  Wit- 
foths  dödlige  afgång  nu  ledigt  är,  och  till  sammes  återbesättande  hos  mig 
i  åtanke  kommit  Actuarien  uti  högstb.  H.  K.  M:ts  Hofrätt  Carl  Brotterus, 
hvilken  ej  allenast  förmedelst  sin  14  åriga  trogna  och  oförtrulna  arbetande 
i  merhögstbemälte  Hofrätt  utan  ock  igenom  thet  han  berörde  tid  flera  re- 
sor med  synnerlig  färdighet  förättat  domare  Sysslor  uti  åtskillige  Jurisdi- 
ctioner  til  thenna  ledighet  sig  välförtjent  gjordt;  Altså  varder  han  Carl  Brot- 
terus i  kraft  af  denna  öppna  Fullmakt  härmed  förordnad  at  vara  Assessor 
uti  H.  K.  M:s  Åbo  Hofrätt  i  Storfurstendömet  Finland,  hvarvid  han  har  at 
åtnjuta  den  å  Staten  honom  bestådda  Lön  samt  andre  förmåner  samma 
beställning  vidföljer.  Det  alle  som  vederbör  etc.  Abo  stad  d.  5  Sept.  1742. 
J.  Keith.  —  Friedr.  Forseen». 


44 

län;  erhöll  1762  2^9  häradshöfdinge  fallmakt  med  försäkran  om 
verklig  anställning  vid  första  anmälan,  emedan  han  under  sista 
Finska  kriget  „särdeles  vårdat  sig  om  landets  och  Ingermann- 
lands  välfärd  samt  tjent  i  18  år  utan  befordran".  Han  blef  ock 
s.  å.  häradshöfding  i  Österbotten.  Hans  hustru  Hedvig  Maria 
var  syster  till  häradshöfdingen  i  Wehmo  och  Nedra  Satakunda 
Nils  Henrik  Sacklén  (se  Sursillska  genealogin).  Af  Samuel  For- 
seens döttrar  blefvo  veterligen  gifta:  Maria  Kristina  med  nyss- 
bemälde  Sacklén,  Ulrika  med  sluteligen  v.  presidenten  J.  Igna- 
tius  (f  1788);  Anna  Johanna  född  1717,  gift  1744  med  dåva- 
rande kanslisten,  sluteligen  lagmannen  E.  J.  af  Palén. 


Hvad  som  hos  Forséen  väckt  tanken  att  öfversätta  den  nya 
lagen,  var  troligen  det  redan  ofvanciterade  Kgl.  brefvet  d.  24 
Nov.  1736.  Han  grep  ock  verket  an  med  den  raskhet  och  ihär- 
dighet, att  hela  uttolkningen,  på  registret  när,  var  färdig  i  ma- 
nuskript och  ett  profark  deraf  i  regal  oktav  tryckt  i  Sept.  1738. 
Den  1  i  sagde  månad  underrättade  Hofrätten  härom  Kgl.  Majt, 
som  i  reskript   af  d.  11   Okt.  34)   uttryckte   sitt  nådiga    välbehag 


34)  Detta  lyder  i  sin  helhet  sålunda:  »Vi  hafve  låtit  Oss  föreläsas 
Eder  underdåniga  skrifvelse  af  den  1  Sept.  sistledne,  och  så  deraf  som 
den  insände  öfversättningen  af  nya  lagen  på  Finska  språket,  med  nådigt 
behag  erfarit  den  nödige  anstalt  som  J  hafven  gjort  till  fullgörande  af  vår 
nådiga  skrifvelse  af  den  24  Nov.  1736  och  den  deri  förklarade  nådiga  om- 
sorg, att  Lagen  till  vare  trogne  undersåtares  i  Finland  bättre  underrät- 
telse på  Finska  språket  måtte  blifva  öfversatt  och  tryckt.  Och  som  Vi 
finne  detta  vårt  nådiga  uppsåt  bäst  kunna  vinna  sitt  ändamål  derigenom 
att  någon  erhåller  vårt  nådiga  Privilegium  till  Lagens  aflryckande  på  Fin- 
ska språket;  Så  är  vår  nådiga  vilja,  alt  J  förhören  Lands  Secreteraren 
Forsell  (sic!),  som  vid  öfversättandet  haft  besvär,  om  han  tillika  medbok- 

o 

tryckaren  i  Abo  Stad  på  dylikt  vilkor,  och  utan  att  någon  Svensk  text  eller 
version  der  bredvid  må  tryckas,  dess  uppläggande  sig  vill  åtaga,  hvar- 
efter  och  uppå  den  händelsen  Vi  vårt  Nådiga  Privilegium  meddela  vilja. 
Dock  vele  Vi  derjemte  till   Eder  tillförlitliga   omsorg  hafva  lemnat  1:0  att 


45 

öfver  arbetet,  hvartill  erbjöds  privilegium  exclusivum  emot  förbin- 
delse hl.  ;).  natt  öfversättningea,  hvilken  härhoa  till  den  andan  åter- 
Bttades,  innan  den  till  altryekande  befordras,  förut  blifver  öfver- 
seddu.  Hofrätten  låt  böra  Forseen,  huruvida  ban  vore  bugad 
att  tillika  med  boktryckaren  Merkell  åtaga  sig  förlaget.  Forseen 
gaf  d.  11  Der.  s.  a.  ett  undvikande  svar;  på  ytterligare  förfrå- 
gan d.  15  Dec.  1739,  genmälde  ban  d.  15  Febr.  1740  „sig  för 
thes  trägna  Embetes  förvaltning  ocb  svaga  villkor  icke  kunna  sig 
sådant  åtaga,  med  förmodan,  at  tbes  vid  thetta  verck  hafda  sysla, 
antingen  genom  allernådigst  befordring  kunde  betänkas  eller  elliest 
vedergiällas".  Då  nu  åter  Merkell  tillspordes,  fordrade  ban  för 
tryckets  åtagande,  derest  exemplaret  skulle  till  3  daler  Kp.  m. 
säljas,  att  blifva  försäkrad  om  1000  prenumeranter,  emedan  For- 
seen betingat  sig  ett  honorarium  af  1200  eller  minst  1000  da- 
ler s.  ni.  Ilofrätten  anbefallte  härpå,  genom  skrifvelse  d.  16 
Mars  1741,  alla  under  dess  jurisdiktion  varande  Magistrater  och 
häradsböfdingar,  bvarjemte  konsistorierna  uppmanades,  att  bland 
allmogen  samla  namnteckningar.  En  hop  prenumerationslistor 
voro  redan  inkomna,  äfvensom  domkapitlet  i  Borgå,  som  på  be- 
gäran fått  sig  en  balk  af  den   öfv ersatta  lagen  tillsänd,  deröfver 


öfversättningen,  hvilkeu  härhos  till  den  ändan  återsändes,  innan  den  till 
aftryckande  befordras,  först  blifver  öfversedd  af  Eder,  eller  serdeles  af 
någre  Edre  Ledamöter,  som  äro  det  Finska  språket  mächtige,  att  uttolk- 
ningen öfverensslämmer  med  Lagsens  ordasätt,  och  ordens  rätta  bemär- 
kelse; 2:o  att  Svenska  Registret  öfver  lagen  äfvenväl  varder  öfversatt  på 
Finska  språket,  och  Lagboken  bifogadt;  3:o  att  med  Secreteraren Forseen 
och  Boktryckaren  betingas  skäligt  pris  på  samma  Finska  Lagbok,  så  att 
den  åtminstone  ej  kommer  dyrare  att  läsas  än  Svenska  Lagboken.  Haf- 
vandes  Vi  föröfrigt  ej  något  att  påminna  antingen  vid  sjelfva  trycket  eller 
det  format  i  Regal  Octav,  som  det  öfversända  profslycket  utvisar  och  sy- 
nes blifva  beqvämhgt  nog.  1  förrätten  dermed  hvad  Oss  till  nådigt  be- 
hag länder.  Och  Vi  befalle  etc.  Stockholm  i  Rådkammaren  den  11  Octob. 
1733-. 


46 

författat  och  till  Hofrätten  remitterat  sina  anmärkningar,  då  alla 
dessa  förberedelser,  genom  Ryska  kriget  och  Hofråttens  deraf  för- 
anledda flykt  till  Sverige,  i  Juli  1742  afbrötos.  Forseen  hade 
väl  under  den  allmänna  villervallan  fordrat  tillbaka  sin  handskrift, 
hvilken  han  sjelf  ville  bringa  i  säkerhet,  men  Hofrätten  kunde 
dertill  icke  bifalla,  emedan  arbetet  blifvit  ställdt  under  dess  till- 
syn och  ansvar.     Kort  derpå  inträffade  Forseens  död. 

Så  förgick  något  år  utan  vidare  tillgörande  i  saken  tills 
Forseens  enka  blef  betänkt  på  arbetets  utgifvande,  sterbhuset  till 
lindring.  Hon  uppdrog  åt  sin  son,  den  redan  nämnde  v.  lands- 
sekreteraren Fredrik  Forseen,  som  i  någon  angelägenhet  öfver- 
rest  till  Stockholm,  att  derstädes  ackordera  med  direktören  och 
boktryckaren  Momma.  Denne  var  äfven  villig,  att  åtaga  sig  för- 
laget, men  önskade  dessförinnan  påögna  manuskriptet.  Häraf 
föranleddes  Forseen,  att  hos  konungen  d.  5  Juli  1744  suppli- 
cera:  „det  Åbo  Hofrätt  i  nåder  kunde  anbefallas,  med  thet  första 
påstvägen  hit  försända  thenna  af  min  Sal.  käre  Fader  translate- 
rade  Finska  lagen  med  thet  ingifna  tryckta  profarket,  på  thet 
iag  under  min  varelse  härstädes,  om  thet  som  å  min  kära  Mo- 
ders och  Sterbhusets  vidare  försorg  ankomma  skulle,  tideligen 
kunde  besörja". 

Hofrätten  i  Åbo,  hvars  utlåtande  af  Mjt:t.  infordrades,  af- 
gaf  detta  ganska  vidlöftigt  d.  3  Aug.  1744.  Hvad  Forseens  ar- 
bete beträffar,  hade  Hofrätten  „vid  thes  påögnande  och  the  af 
Capitlet  i  Borgo  theröfver  giorda  anmärkningars  jämförande  be- 
funnit thet  uti  många  delar  tarfva  närmare  öfverseende  och  för- 
bättring, innan  thet  till  allmän  nytta  skulle  kunna  genom  tryc" 
ket  utgifvas,  hvilket  ock  Hofrätten  varit  omtänkt  på  thet  sättet 
verkställa,  at  några  af  the  här  i  landet  varande  färdigaste  Hä- 
radshöfdingar  i  thet  Finska  språket  och  Borgmestare  jemte  Prä- 
ster skulle  förut  lemnas  dehl  af  denna  öfversättning,  at  theröfver 
författa  theras  anmärkningar,  hvilka  sedan  till  någon  viss  tid  skulle 


47 

tillika  med  the  af  Kongl.  Rättens  Ledamöter,  som  äro  thet  Fin- 
ska språkel  mächtige  sammanträda,  at  effter  öfverläggning  med 
hvarannan  samt  the  giorda  anmärkningars  jämförande,  forsåtta 
thenna  DfVersättning  al  Svänska  Lagboken  i  thet  stånd,  som  Eders 

Kgl.  Maj:ts  nådiga  bref  af  d.  11  Oktobr.  1738  anbefaller  at  ut- 
tockningen  öfVerensstämmer  med  Lagsens  ordasätt  och  ordens 
rätta  bemärkelse,  ta  ock  thet  svänska  registret  på  engång  kunde 
blifva  öfversedt".  Dernäst  anmäles,  att  Hofrättens  ledamöter  va- 
rit och  ännu  äro  för  fåtaliga,  att  någon  kunnat  eller  f.  n.  kunde 
för  öfversättningens  reviderande  permitteras,  samt  att  boktryc- 
karen IferkeU  från  orten  afflyttat.  „Och  som  thet  således  synes 
pä  liden  ankomma,  innan  thetsamma  (arbetet)  kan  blifva  i  be- 
hörigt stånd  bragt,  at  sedan  till  trycket  befordras  och  Lands  Se- 
creteraren  Forseen  likvähl  vid  thes  utarbetande  användt  mycken 
möda  och  arbete  samt  någon  kostnad:  Så  hemställer  Hofrätten 
allerunderdånigst,  huruvida  Eders  Kgl.  Mj:t  skulle  täckas  benåda 
thes  efterlemnade  Änka  med  någon  ärsättning  therföre--".  Ma- 
nuskriptets och  profarkets  öfversändande  till  Stockholm  hemstäl- 
des  jemväl  till  Kgl.  Mj:ts  godtfinnande.  Härpå  resolverades  i  Kgl. 
bref  d.  6  Nov.  1744  korteligen  „at  sedan  denna  ofversättning 
blifvit  öfversedd  som  sig  bör,  hafver  den  at  förnöja  änkan  för 
des  afhne  mans  dervid  hafda  besvär,  som  berörde  ofversättning 
upplägga  och  trycka  låter". 


Hvad  man  vidare  har  sig  bekant  angående  ifrågavarande 
öfversättningsarbete,  innehålles  i  nedanstående,  kronologiskt  ci- 
erade,  utdrag  ur  officiella  akter.  1747  2T8  förmäla  Hofrättens  pro- 
tokoller: „Assessor  Thauvonins,  som  med  H.  K.  Mj:ts  tillstånd  för 
den  til  trycket  ämnade  Finska  Lagbokens  öfverseende  är  så  länge 
ifrån  tjenstgörande  licentierad,  var  nu  frånvarande  på  landet". 
1747 '/  Kgl.  bref  till  Hofrätten:  „att  Lagbokens  ofversättning  på 
Finska  af  Lands  Sekreteraren  Forseen  skulle  efter  Kgl.  Mj:ts  förra 


48 

godtlinnande  blifva  af  Assessorn  Thauvonius  öfversedd  och  vidare 
af  Hofrätten  approberad  inan  den  efter  Forseens  andragande  kunde 
till  trycket  befordras,  och  vore  till  vedergällning  för  Forseens 
besvär  anslagne  600  daler  silfver  mynt".  1751  V  Kgl.  bref: 
„att  Hofrätten  gifvit  vid  handen,  att  sedan  Kgl.  Mj:t  genom  de 
åberopade  brefven  forordnat  om  Lagens  aftryckande  på  Finska 
språket,  har  väl  Assessorn  Thauvonius  35)  giordt  sina  anmärknin- 
gar vid  ofversättningen  af  framledne  Lands  Secreteraren  Forseen 
och  dem  till  Hofrätten  ingifvit,  men  Hofrätten  icke  hunnit  efter 
befallning  öfverse  detta  verket,  hvartill  icke  heller  tillfälle  vore 
eller  framdeles  blifva  kunde,  utan  vore  Hofrältens  förslag,  att  Fin- 
ska ofversättningen  af  Lagen  måtte  få  af  någon  utgifvas,  som  ett 
enskildt  verk,  med  hjelp  af  Thauvonii  anmärkningar,  dock  att 
domstolarne  såväl  i  Finland  som  i  Sverige  borde  rätta  sig  efter 
den  af  ständerna  gillade  och  antagne  och  af  Konungen  stadfä- 
stade  Lagen  på  Svenska  språket;  Hvilket  förslag  Kgl.  Mj:t  bifal- 
lit. Och  hade  Registratorn  i  Kongl.  Cancelliet  Pahleen,  som  om 
aftryckningen  anhållit,  att  till  den  ändan  undfå  både  Forseens 
öfversättning  och  Thauvonii  anmärkningar''.  1752  års  riksdag,  hvil- 
ken  ärendet  meddelades,  fann  lagens  öfversättande  på  Finska 
ganska  nödvändigt.  1753  £  Kgl.  bref  till  Hofrätten:  'Finska  Lag- 
bokens tryckande  vare  Registratoren  Paleen  såsom  enskildt  ar- 
bete genom  Privilegium  uppdragit,  och  på  det  han  måtte  vara 
försäkrad  om  en  skälig  ersättning  för  detta  nyttiga  verk,  skulle 
Hofrätten  inkomma  med  sitt  utlåtande ,  huru  många  exemplar  för- 
mentes kunna  afsättas  i  Finland  och  afsättningen  lättast  erhållas'. 
Hvad  Hofrätten  härpå  svarat,  derom  upplysa  icke  samlingarna. 
1756  3^ ,  sedan  dåmera  protokollsekreteraren  Paleen  tillkänna- 
gifvet  att  ofversättningen  vore  färdig,  utfärdades  för  honom  Kgl. 


35)  Dog  enl.  Abo  Hofrätts  hist.  d.  29  Juni  1748,  men  enligt  en  skrif- 
ven  anteckning  d.  19  Juni  s.  å.    Vtg. 


49 

privilegium:  att  på  Finska  språket  trycka  lagen,  så  alt  icke  nå- 
gon under  10  Ars  tid  nia  densamma  uti  detta  rike  trycka  eller 
utomlands  tryckt  hit  inhemta  vid  1000  dalers  silfv.  m.  vite  och 
alla  exemplarens  konfiskation,  livarjemte  Wi  älven  till  någon  lin- 
dring uti  de  härvid  förefallande  omkostnader  i  nåder  velat  för- 
unna honom  frihet  att  öfverenskoimna  med  den  boktryckare,  han 
Qnner  fördelaktigast,  om  tryckningen;  for  hvilken  orsaks  skuld 
honom  åligger,  att  uti  boktryckaresocieteten  uppvisa  detta  privi- 
legiibref  och  detsamma  uti  tidningarna  publicera,  alle  som  veder- 
bör till  efterrättelse'.  Paleen  ölverlät  privilegiet  åt  Hofrätts  ak- 
tuarien  Georg  Gustaf  Salonius  som  ändtligen  1759  ulgaf  arbetet 
under  titel  Ruotziu  Waldacunnau  Laki.  Hyväxi  luettu  ja  västan 
otettu  Herrain  Päivillä  vuonna  1734.  Pränttijn  annettu  Georg 
Saloniuxelda,  Cuning.  Hovrätin  Actuariuxelda  omalla  culutuxella, 
vuonna  1759.  Turusa,  Prändätty  Directeurilda  ja  Cuningalliselda 
Kirjan  Präntäjählä  Suuren-Ruktinanmaasa  Suomesa,  Jacob.  Mer- 
ckellildä.     8:o. 


Den  i  nu  resumerade  skrifvelser  ofta  omförmälde  Paleen, 
är  ingen  annan  än  Forseens  redan  ofvanföre  nämnde  måg 36). 
Af  det  anförda  framgår  jemväl,  hvad  förtjenst  honom  härvidlag 
bör  tillmätas,  nemligen  blott  såsom  slutelig  redaktör,  måhända 
emendator,  af  sin  svärfaders  arbete.  Dervid  kommo  Thauvonii 
amnärkningar   och  sannolikt  älven  de  partiella,  af  domkapitlet  i 


36)  Se  sid.  44.  E.  J.  Paleen,  adlad  af  Palén,  f.  1716.  Inträdde  som 
auskultant  vid  Åbo  Hofrätt  1737.  Kanslist  vid  Kgl.  Mj:ts  Kansli  1743.  Re- 
gistrator  i  Just.  Revis.  Exped.  1747.  Protok.  Sekret.  1756.  Vid  Riksda- 
garne 1756,  62,  69  Bondeståndets  Sekret.  1766  Lagman  i  Norr-Finne. 
Afled  1788.  Egde  Wiksberg  i  Pemar,  som  sedermera  i  arf  tillföll  hans  dot- 
terson ,  slutligen  Minister  Stats-Sekret.  Grefve  Rehbinder.  —  Med  Erik  Jo- 
han af  Palén  bör  ej  förvexlas  hans  liknämnde  son,  som  ock  var  Protok. 
Sekreterare  samt  sedan  1776  Assessor  i  Wasa  Hofr.  (Jfr.  Sursillska  ge- 
nealogin samt  Finska  Adelns  Gods  o.  Ätter).    Vtg. 

4 


50 

Borgå  dessförinnan  verkstälda  och  till  Hofrätten  inlemnade,  för- 
bättringarna honom  utan  tvifvel  till  god  hjelp.  Om  dessa  för- 
hållanden har  han  dock  icke  funnit  nödigt  upplysa  efterverlden , 
hvadan  händt,  att  den  första  Finska  editionen  af  1734  års  lag 
blifvit  ansedd  såsom  hans  verk. 

Denna  mening  uttryckes  icke  blott  i  den  äldre,  utan  ock 
i  den  sednare,  af  Arvidsson  ombesörjda,  sednare  upplagan  af 
Riihs,  der  det  heter:  „År  1759  utkom  i  Åbo  uti  oktav  för  första 
gången,  en  Finsk  öfversättning  af  den  Svenska  lagboken  under 
titel:  Ruotzin  Waldacunnan  Laki.  Denna  öfversättning  är  ut- 
arbetad af  dåvarande  lagmannen  E.  J.  Paleen,  hvilken  gjort  sig 
derigenom  mycket  förtjent  isynnerhet  af  invånarene  uti  de  inre 
trakterna,  som  icke  voro  hemma  i  Svenska  språket;  tillika  visar 
detta  företag,  att  Finskan  hade  blifvit  mera  utbildad".  Samma 
påstående  förekommer  ock  hos  v.  Becker  (Mnemosyne  1819  N:ris 
31.  12),  andre  att  förtiga.  Någre  hafva  tillochmed,  på  än  lö- 
sare grund,  hållit  G.  Salonius  för  öfversättaren,  troligen  emedan 
hans  namn  finnes  på  titelbladet,  der  han  ju  dock  endast  kallar 
sig  utgifvare. 

Att  Paleen  med  afsigt  gifvit  anledning  till  det  framstälda 
misstaget,  synes  dock  af  många  skäl  otroligt.  Han  var,  såsom 
redan  erinrats,  Forseens  svärson,  dertill  en  välkänd  man.  Också 
lefde  då  ännu  Forseens  son  och  hans  andre  måg,  sedermera  v. 
presidenten  Ignatius,  hvilka  väl  icke,  derest  något  svek  förefun- 
nits, underlåtit  att  detsamma  förhindra  eller  afslöja.  Redaktio- 
nen och  utgifvandet  af  arbetet  togs  väl  såsom  en  familjeangelä- 
genhet af  någon  pekuniär  fördel  för  arfvingarne;  ock  kan  man  för- 
moda, att  förlaget  blifvit  väl  betaldt  af  Salonius  3r),  emedan  denne 


37)  Ehuru  denne  G.  G.  Salonius  torde  höra  till  Laguska  slågtens 
stamtafla,  känner  utgifvarn  om  honom  blott,  att  han  genom  gifte  med 
handl.  Havemans  dotter  var  egare  af  Sairiala  i  Tuulois  och  död  före  1763. 
Han  är  ock  editor  till  Åbo  Hofrätts  Universaler,  Åbo  1750. 


51 

synes  liafva  varit  en  ganska  förmögen  inan.  Tilläggas  bor  dock, 
såsom  en  vidare  upplysning  i  denna  icke  fulll  utredda  sak,  att 
i  ett,  bemfllde  Ignatins  fordom  tillhörigt,  manuskript,  innehallande 
diverse  rättsfall  och  excerpter,  mest  ur  Kgl.  bref  angående  Åbo 
Hofrätt,  hvilket  i  samlingarna  vanligen  benämnes  „Ignatii  forteck- 
ning", på  ett  ställe  (p.  355)  finnes  ett  antal  af  de  lagöfv ersätt- 
ningsarbetet berörande  handlingarna  citerade.  Bland  dessa  är  ti- 
digast Kgl.  brefvet  1736  f  f  och  yngst  Kgl.  br.  1751  u ,  hvilket 
sistnämnde,  såsom  vi  ofvanfore  sett,  redan  omformäler  Paleens 
afsigt,  att  utgifva  Forseens  arbete.  Det  är  således  äfven  af  detta 
skäl  fullkomligt  otänkbart,  att  Ignatius  icke  varit  underkunnig  om 
sin  svågers  foretag  och  detsamma  gillat.  Det  är  möjligt,  ehuru 
föga  sannolikt,  att  Forseens  öfversättning  blifvit  så  totalt  omar- 
betad i  trycket  af  1759,  att  den  icke  mer  ansågs  böra  gå  i  hans 
namn. 

Som  bekant  är  utgafs  nästa  upplaga  med  några  förbättrin- 
gar af  Calonius,  i  Stockholm  1808.  Den  är  liksom  den  äldre 
författad  på  Vestfmska  och  mycket  rik  på  Sveticismer.  De  föl- 
jande upplagorna  äro  endast  aftryck.  En  med  modern  handstil 
skrifven  öfversättning  af  1734  års  lag  eges  af  Finska  Litteratur- 
Sällskapet.  I  detta  manuskript  saknas  Kansli  kollegiets  företal 
och  den  Kungliga  stadfästelsen,  men  föröfrigt  synas  afvikelserna  från 
de  tryckta  exemplaren  icke  särdeles  anmärkningsvärda.  Över- 
sättningen, om  hvilken  saknas  noggrannare  uppgifter,  tyckes  vara 
från  en  sednare  tid,  men  dock  åtminstone  på  sina  ställen  när- 
mare sluta  sig  till  1759  än  1808  års  edition.  Om  och  hvarest 
den  af  Sam.  Forseen  sjelf  besörjda  öfversättningen,  äfvensom  det 
deraf  tryckta  prof  arket,  finnes  i  behåll,  samt  i  hvad  förhållande 
de  sedermera  tryckta  upplagorna  stå  till  detsamma,  tillhör  en 
framtida  forskare  att  utreda.  Så  mycket  är  åtminstone  fullkom- 
ligt visst,  att  Forseen  rättvisligen  bör  betraktas  såsom  den,  hvil- 


52 

ken  lagt  grunden  till  den  första  och  ännu  begagnade  Finska  öf- 
versåltningen  af  vår  gällande  lag. 


Sedan  framstäldt  blifvit,  huru  och  med  livad  framgång  sjelfva 
lagbokens  offentliggörande  på  Finska  bedrefs,  skola  här  några 
dermed  sammanhängande  eller  likartade  åtgärder  omnämnas,  så- 
som vittnande  om  framfarna  tiders  bemödande  för  modersmålets 
användande  vid  medborgerliga  värf.  Riksdagarna  1734  och  1738 
kunna  i  antydt  hänseende  sägas  hafva  tagit  fasta  på  livad  deras 
företrädare  a!  1731  lofvat.  Å  andra  sidan  röja  Hofrättens  pro- 
tokoller, hvilka  häröfver  blifvit  rådfrågade,  att  man  inom  denna 
landets  dåvarande  högsta  inhemska  domstol  hade  ganska  allvar- 
liga tankar  i  ämnet.  Medan  Hofrättens  betraktelsesätt  huvud- 
sakligast framgår  ur  de  synpunkter,  hvilka  uppställdes  vid  domare- 
embetens  besättande  eller  förslag  dertill,  visa,  samstämmigt  här- 
med, de  af  skilda  stånd  väckta  besvär  icke  mindre  klart  hvartåt 
allmänna  meningen  lutade.  Presterne  uttryckte  behofveX  af  ed- 
svurne translatorer  för  Finskan,  Militärbefälet  yrkade  på  krigs- 
artiklarnas publicerande  på  Finska,  Allmogen  ville  se  både  do- 
mare och  andre  tjenstemän  kunnige  i  landets  tungomål  och  hade 
redan  tidigare  än  dess  andlige  ledare  begärt  tolkar  vid  rätte- 
gångsförhandlingar. Öfver  alla  dessa  postulater  afgjordes  som 
följer,  —  allt  under  samma  år,  då  allmänna  lagens  öfversättande 
var  å  bane. 

1735  § .  „Kgl.  resolution  på  de  Besvär,  som  under  näst- 
ledne  Riksdag  Biskopen  Johan  Fahlenius  samt  Prostarne  M:r  N. 
Idman  och  J.  Amnell  såsom  Åbo  Stifts  Fullmächtige  insinuerat'4 
innehåller:  „4:o.  K.  M.  har  uppå  Riksens  Ständers  vid  sistledne 
Riksdag  gjorde  underdånige  föreställning  redan  antagit  en  skick- 
lig   och   det  Finska    Språket  väl  mächtig  person  3ö),  som  emot 


38)  Denne  var  Johan  Mathesius,  om  hvilken  nedanföre  s.  58. 


53 

åhrlig  löhn  på  Staten  på  berörde  Språk  öfversätter  K.  Mj:ts  ut- 
kommande nådige  förordningar,  samt  älven  kommer  at  vara  der- 
för  ansvarig,  a  t  de  blifva  Rätteligen  och  noga  öfversatte.  Och 
liar  K.  M.  således  redan  gjordt.  Prästerskapet  uti  deras  härom 
giorda  underdåniga  ansökning  ett  nådigt  nöje".  —  1739  22°.  Kgl. 
resolution  på  Krigs  Befälets  Besvär  lyder  i  punkt  51:  „Så  snart 
krigs-Articlarne,  efter  Ständernes  begiäran,  blifvit  ofversedde, 
och  efter  nya  Lagen  lämpade,  vil  K.  M.  föranstalta,  att  de  på 
Finska  blifva  öfversatte  och  tryckte".  1739  1¥6.  Kgl.  resolution 
på  Allmogens  allmänna  Besvär  förmår  i  punkt  8:  „K.  M.  har 
redan  låtit  afgå  ordres,  at  på  Finska  låta  öfversätta  och  trycka 
den  nya  Lagen,  samt  andre  Förordningar  och  Resolutioner,  som 
kunna  tjäna  Allmogen  i  Finland  till  efterrättelse",  samt  i  den,  se- 
dermera så  ofta  åberopade,  punkt  42:  „K.  M.  är  benägen  atbe- 
sättia  Domare-Ämbeten  och  andre  Tiänster  i  Finland  med  sådane 
Personer,  som  äro  det  Finska  Språket  mäktige,  så  vida  omstän- 
digheterne  samt  vederbörandes  skicklighet  och  tjänsteår  det  kunna 
medgifva".  Denna  sista  punkt  inskärpes  ytterligare  genom  Kgl. 
bref  till  Åbo  Hofrätt  1743  T\  af  innehåll:  'Till  justitiae  statens 
återsättande  i  Finland  uti  dess  rena  lopp,  vore  af  Riksens  Stän- 
der för  godt  funnit,  att  vid  tjensters  besättiande  skulle  förhållas 
efter  Regeringsformen  och  §  42  uti  Resolutionen  på  Allmogens 
Besvär  vid  1738  års  Riksdag,  samt  att  de  som  der  hade  sina 
beställningar,  borde  tillhållas  att  förblifva  i  orten'  etc.  -  -  samt  vid 
åtskilliga  andra  tillfällen. 

I  enlighet  med  dessa  önskningar  och  stadganden  utbildade 
sig  älven  praxis,  ehuru  ofta  vacklande,  hvilket  måste  anses  här- 
röra också  af  de  i  Resol.  1739  J/  intagna  limitationer.  Hvad 
tjensterna  inom  sjelfva  Hofrätlen  beträffar  (jfr.  s.  37  f.),  erhölls,  i 
följd  af  Hofrättens  egen  framställan  angående  Rosenstolpe,  en  be- 
stämd föreskrift  i  Kgl.  brefvet  1747  253,  hvari  befalles,  att  vid 
förslags  insändande  till  vice  president  efter  Munsterhjelm:  „skulle 


54 

iakttagas  att  densamme  borde  förstå  Finska  språket,  till  de  lag- 
sökandes beqvämlighet".  Detta  bref  tillämpades  redan  d.  10  på- 
följande Juni,  då  några  ledamöter  uppförde,  i  st.  f.  Bielke  ocb 
Cederström,  som  icke  kunde  Finska,  Kekonius  och  Lostjerna,  jemte 
Lagerflycht.  Den  sistnämnde  bekläddes  med  embetet.  Regeln 
fick  dock  i  framtiden  många  undantag. 

Osäker  var  man  äfveu,  huru  vid  lagmansval  borde  förfaras 
med  hänsyn  till  de  sökandes  språkkännedom.  Om  v.  Posts  an- 
sökning se  ofvanf.  s.  37.  Då  förslag  1736  upprättades  till  Ka- 
relska lagsagan,  nämndes  framför  Ass.  Malm  och  Hhd.  Abraham 
Paleen  (far  till  den  förut  omförmälde  E.  J.  af  Palén),  i  l:sta  rum- 
met Ass.  C.  Liliestjerna,  som  ock,  „ehuru  Svensk  och  det  Fin- 
ska språket  i  ingen  måtto  mäktig",  hugnades  med  tjensten.  Ar 
1754  i|  nämndes  till  S.  Finne  lagsaga  hofrättsråderna  Cederström, 
Martin  och  Lostjerna,  ehuru  de  två  sistsagde  voro  klena  i  Fin- 
skan; h varemot  Wallens  förbigicks,  änskönt  han  var  den  äldste 
sökande  „och  kunde  Finska,  om  någon  annars  kan  den".  Ceder- 
ström utnämndes.  Deremot  då  några  år  sednare  Karelska  lagsa- 
gan åter  var  ledig  (efter  Wallens)  gjordes  vid  förslaget  (1757  \%), 
på  hvilket  Rappe,  Wallenstjerna  och  Cedermark  nämndes,  en  så- 
lydande  annotation:  „Härjemte  har  ock  Hofrätten  ej  obemärkt 
lemna  bordt,  at  allmogen  i  Karelska  lagsagan  till  större  delen 
icke  förstår  det  Svenska  språket  och  at  ibland  de  nu  föreslagne  är 
allenast  Assessor  Wallenstjerna  det  Finska  språket  mäktig".  Hof- 
' rättsrådet   Rappe,    ostridigt   en   af  hattpartiets  39)    och  Finlands 


39)  Äfven   mösspartiet   egde  på  denna  tid  i  Finland  en  ganska  ut- 

o 

märkt  man  i  auditören,  slutligen  presidenten  Lode.  I  hans  biografi  (i  Abo 
Hofr.  Hist.)  erinras  om  detta  partis  bemödande,  att  genom  utspridande  af 
till  Finskan  öfversatta,  lör  detsamma  gynsamma  riksdagsskrifter  vinna  fol- 
kets sympatier,  hvaremot  Sekreta  utskottet  vid  1769  års  riksdag  beslöt: 
•  att  hos  Plena  anmäla,  det  måtte  alla  dessa  ärender,  som  angå  Riksdags- 
kallelsen, med  Konungens  chctamina,   Råds-Remarquerna,  och  det  mera, 


55 

allra  utmärktaste  män,  tog  denna  annotation  ganska  illa  och  be- 
svarade sig  deröfver.  Han  anförde  bl.  a.,  att  både  under  den 
tid  han  sjelf  tjenat  och  dessförinnan  hade  väl  ansetts  för  en 
oundgänglig  egenskap  för  en  Häradshöfdinge  kandidat,  att  vara 
det  Finska  språket  mäktig;  deremot  hvad  Lagmans  embetet  vid- 
gar hade  aldrig  förut  fråga  varit  om  sökandene  kunnat  Finska 
eller  ej.  Såsom  bevis  åberopades  Cederströms  och  Lostjernas 
utnämningar.  Grunden  till  detta  olika  förfarande,  menade  han, 
borde  sökas  i  sjelfva  sakens  och  Embetenas  skiljaktiga  art.  Vid 
Häradsrätten  sker  första  connexionen  af  förhandlingar,  der  age- 
ras nmndtligt  och  af  parterna  sjelfva;  det  som  talas  på  Finska 
skall  »krifvas  på  Svenska.  I  Lagmansrätten  äro  sakerna  redan 
på  papperet,  och  det  på  Svenska.  Antingen  ageras  der  genom 
Fullmäktige  eller  ock  består  Bondens  göromål  deri,  att  ge  in 
sina  Svenska  papper,  hvilket  Rappe  ock  af  egen  erfarenhet  kände, 
såvida  Hofrätten  förordnat  honom  till  Lagmanstings  förrättande, 
då  han  mindre  förstod  Finska  än  nu.  Han  sökte  ock  bevisa,  att 
då  baron  Cederström  ansetts  kunna  sköta  S.  Finne  lagsaga, 
bestående  af  7  Svenska,  47  purt  Finska  och  5  blandade  sock- 
nar, Karelska  lagmannen,  hvars  distrikt  omfattade  4  Svenska, 
27  Finska  och  3  blandade  kapeller  och  socknar,  ingalunda  i  högre 
grad  hade  behof  af  Finsk  språkkunskap.  Man  hade  väl  „di- 
scoursvis"  föreburit,  att  i  Karelen  vore  brist  på  advokater,  men 
detta  gälde  lika  mycket  Tavastland,  och  föröfrigt  fanns  ju  för 
närvarande  hopp  om  nådigt  bifall  till  Hofrättens  projekt,  att  i 
hvarje  distrikt  och  socken  få  tillförordnade  „  visse  procuratorer 
som  skola  betjena  allmogen  i  rättegångar".  Öfver  detta  Rappes 
andragande  infordrade  K.  M.  Hofrättens  förklaring  1757  f § ,  hvil- 
ken    afgafs    1758  aT6  samt  stöddes  på  Resol.   1739  \6  §  42  och 


det  ena  med  det  andra,  öfversättias  på  Finska,  och  skickas  öfver  till  Fin- 
land, på  det  landet  må  se  allt  i  sitt  sammanhang  och  ej  förvillas  af  en- 
sidiga berättelsert. 


56 

Kgl.  br.  1743  T9T.  Förslaget  ändrades  i  så  måtto  att  lagman- 
nen H.  J.  Woltemat,  som  jemväl  besvärat  sig,  derpå  uppfördes 
i  st.  f.  Cedermark;   men  Wallenstjerna   erhöll  embetet  1758  %e. 

Med  mera  konseqvens  plägade  den  citerade  §  42  tillämpas 
vid  häradshöfdingars  tillsättande,  såsom  ock  förnämligast  desse 
dermed  afsågos,  och  det  på  grund  af  tidigare  prejudikater  (jf. 
s.  37).  Att  dock  äfven  härvidlag  godtycke  och  personsgunst 
skulle  ega  mer  eller  mindre  spelrum  var  naturligt,  då  frågan  om 
de  sökandes  Finska  språkinsigter  var  öfverlemnad  åt  de  röstan- 
des tillfälliga  kännedom  och  pröfning.  Sådana  förhållanden  fram- 
kallade sluteligen  ett  i  sitt  slag  ganska  märkligt  besvärsmål  med 
thy  åtföljande  öfverläggningar  i  Hofrätten,  hvilket  här  må  ur 
handlingarna  refereras . 

Borgmästaren  i  Jakobstad  Nathanaél  Häggström  hade  af  Hof- 
rätten blifvit  uppförd  i  andra  rummet  å  förslag  till  häradshöf- 
dingebeställningen  i  Uleåborgs  Södra  och  Korsholms  Norra  dom- 
saga. Deröfver  klagade  hos  K.  M.  borgmästaren  Leopold  samt  v. 
häradshöfdingarne  Mjödh  och  Aeimilaeus,  också  under  det  före- 
bärande att  Häggström  ej  vore  det  Finska  språket  mäktig,  hvil- 
ket de  sökte  genom  attester  ådagalägga.  Häggström  å  sin  sida 
insände  genom  Hofrätten  motattester.  Besvären  remitterades 
1764  y  till  förklaring  af  Hofrätten,  som  borde  „härom  under- 
söka och  med  underdånig  berättelse  inkomma".  Häggström  åla- 
des då  genom  skrifvelse  af  d.  16  April,  att  d.  4  Juni  —  hvilken 
termin  på  förefallande  skäl  ändrades  till  d.  8  Nov.,  samt  slute- 
ligen i  anledning  af  Häggström  påkommen  opasslighet,  till  d.  9 
Nov.  —  sig  inställa  „at  af  Hofrätten  varda  inför  protokollet  i 
Finska  språket  förhörd".  Förhöret  skedde  och  examinanden  stod 
sig,  såsom  det  vid  tillfället  förda   protokollet  40)  utvisar,  ganska 


*°)  Då  åberopade  akter  för  tiden  torde  ega  något  framstående  in- 
tresse, har  utgifvarn  trott  sig  böra   från  samlingarna  utskrifva  och  här- 


57 

bra.  Vid  Hofrättens  session  d.  19  Oktober  voterades  i  saken,  och 
befanns  da,  enligt  livad  den  underdåniga  berättelsen  vidhanden- 
ger,  ..at  Borgmästaren  Häggström  eger  den  insigt  och  kunskap  i 
Finska  språket,  at  en  Iläradsbofdingesyssla  i  Finsk  Jurisdiction, 
utan  hinder  deraf  kan  af  honom  väl  skiotas,  om  E.  K.  Mj:t  i  nå- 
der täckes  honom  dermed  hugna,  samt  at  härmed  således  icke 
sammanhänger,  som  de  emot  honom,  angående  dess  okunnighet 
i  berörde  språk  hos  E.  K.  Mj:t  ingifna  attester  innehålla",  Öf- 
ver  detta  Hofrättens  utlåtande  resolverades  i  Rådet  1765  11°,  då 
det  öfverklagade  förslaget  ansågs  böra  ega  bestånd. 


Slutligen  förekomma  i  samlingarna  några  spridda  anteck- 
ningar angående  de  Finska  translatorerne,  hvilka  anteckningar  äf- 
ven  i  sitt  fragmentariska  skick  här  torde  böra  meddelas,  såvida 
de  kunna  föranleda  till  vidare  undersökningar  om  desse  män, 
hvilkas  tillgörande  för  det  Finska  lag-  och  rättegångsspråkets  ut- 
bildning ingalunda  får  ringa  aktas. 

Såsom  den  redan  ofvanföre  citerade  Kgl.  Res.  1735  f  för- 
mår blefvo  desse,  på  ordinarie  stat  anställde,  tjenstemän  tillsatte 
i  anledning  af  presterskapets  i  Åbo  stift  besvär  på  riksdagen  1734, 
De  sorterade  under  Kansli  Kollegium,  hvilket  också  tillförene  ge- 
nom Kgl.  Res.  på  samma  presterskaps  besvär  1727  2g3  fått  sig 
uppdragen  tillsynen  deröfver  att  Finskt  (katekes-  och  psalmboks-) 
tryck  i  Sverige  icke,  såsom  klagadt  blifvit,  måtte  af  tryckfel  van- 
ställas. Det  är  ock  ur  nämnda  embetsverks  akter,  som  noggran- 
nare kännedom  om  translatorernes  skyldigheter  och  verksamhet 
bör  inhemtas.  Deras  förnämsta  åliggande  var  att,  under  ansva- 
righet, till  Finska  öfversätta  utkommande  Kgl.  förordningar,  och 
skilde  sig  således  väsendtligt  från  de  tolkars,  hvilkas  tillsättande 


nedanfore  in  extenso  såsom  hihang  meddela  desamma  (ehuru  något 
dragna),  sub  Lilt.  A.  ä  B. 


58 

allmogen  på  1731  års  riksdag  föreslagit  (jfr.  s.  38).  Deras  be- 
fattning var  sannolikare  en  vidare  utvidgning  af  den,  som  redan 
i  äldre  tider  varit  uppdragen  åt  en  Finsk  skrifvare  vid  Kungliga 
kansliet  (jfr.  not  28).  Genom  titeln  af  Translatores  Regii,  den  de 
alla  buro,  tyckas  de  hafva  skillt  sig  från  andre  translatorer  eller 
tolkar  för  Finska  språket,  hvilka  tillfälligtvis  nämnas  eller  i  en- 
skilta  fall  blifvit  tillförordnade.  Det  vore  ock  möjligt,  att  stundom 
jemte  translator  regius  en  eller  flera  tolkar  för  Finskan  funnits 
vid  Kanslikollegium,  ty  sådant  inträffade  icke  sällan  åtminstone 
för  Ryskan.  Också  synes  å  andra  sidan  titeln  translator  regius 
hafva  blifvit  tilldelad  personer  (t.  ex.  Polon),  om  hvilkas  ordi- 
narie tjenstgöring  vid  besagde  kansli  man  icke  har  sig  något 
bekant. 

Väl  har  man  redan  från  äldre  tider  exempel  derpå,  att  på 
Svenska  utkommande  påbud  och  författningar  blifvit  till  Finska 
öfversatte,  men  detta  skedde  dock  öfverhufvud  sällan  samt  mera 
under  form  af  enskildt  företag  och  således  utan  egentlig  kontroll. 
Den  åberopade  Kgl.  Res.  deremot  gaf  saken  en  officiel  karakter, 
hvarförutom  derigenom  äfven  antalet  af  de  förordningar,  hvilkas 
meddelande  åt  Finska  allmogen  ansågs  vara  af  vigt,  ständigt  till- 
tog. Genom  en  ny  Kgl.  Res.  1741 J  stadgades  yttermera,  att 
1  exemplar  af  alla  på  Finska  tryckta  Kgl.  förordningar  skulle  öf- 
versändas  till  och  förvaras  i  hvarje  af  landets  kyrkor.  I  Kgl.  Br. 
till  Åbo  Hofrätt  1725  y  är  ännu  ej  tal  om  Finska  förordningar, 
utan  blott  derom  att  Kansli  Kollegium  ålagt  direktör  Werner,  för- 
läggaren, att  låta  trycka  ett  tillräckligt  antal  exemplar  för  Pro- 
vincernas  behof,  och  tillse  att  de  ej  folie  invånarne  för  dyra. 

Enligt  hvad  af  oftanämnde  Res.  1735  f  synes  fanns  då  re- 
dan en  Finsk  translator.  Denne  var  Johan  Mathesius.  I  något 
nyare  arbete  kallas  han  orätt  Petrus.  Bidrag  till  hans  lefnads- 
teckning  förekomma  i  flera  kända  källor,  hvaribland  Låstbom.  Här 
vore  nog  att  anföra  efterstående  uppgifter.     Han  var  född  1709; 


59 

anstäldes  1734  som  translator  för  Finskan  vid  Kanslikollegium 
och  finnes  i  denna  egenskap  upptagen  i  Henells  Flor.  Sverige 
1735.  Blef  landssekreterare  i  Österbotten  1745.  Sökte  sig,  jemte 
E.  J.  Paleen  och  7  andre  till  Assessor  i  Åbo  Elofrätt  efter  Man- 
nerfelt  (som  dog  1750  Juni  30).  Han  hade  direkte  till  K.  M. 
ställt  sin  ansökning  1750  f-f-,  deri  han  bland  annat  såsom  »be- 
vekande skål"  audragit  den  känbara  anstöt  hans  helsa  under  till- 
tagande år  lidit  genom  den  besvärliga  landssekreteraretjensten,  i 
det  han  för  länets  vidlyftighet  varit  nödsakad  att  årligen  färdas 
öfver  100,  ja  år  1747  till  500  mils  väg.  Också  anmäldes  i  Rå- 
det 1750  2Vr28  att  K-  M:s  nådiga  val  fallit  på  Mathesius.  In- 
nan utnämningen  skedde  dog  dock  Kg.  Fredrik  I.  Mathesius 
supplicerade  ånyo  om  fullmakt  i  den  »underdåniga  förtröstan  att 
E.  K.  M:s  allernådigste  hjertelag  för  alle  dess  trogne  undersåtare 
icke  låter  min  förra  olycka  vara  mig  hinderlig  i  min  befordran". 
Hvilken  olycka  han  afser,  uppgifves  icke.  Men  M.  Polviander, 
hvilken  ock  Hofrätten  nämnt  i  l:sta  förslagsrummet,  erhöll  tjen- 
sten  1751  JJ ,  följande  dag  efter  det  Mathesii  sednare  supplik  in- 
kommit. Mathesius  fick  1760  Assessors  karakter  samt  1762  „till 
upprättelse"  Lagmans  fullmakt  och  tur.  Vice  Landshöfding  i 
Österbotten.  Dog  i  London  1764.  Ganska  många  Kgl.  förord- 
ningar öfversattes  och  trycktes  på  Finska  i  Stockholm  under  den 
tid  Mathesius  var  translator. 

Samuel  Salin.  Om  honom  finnes  antecknadt,  att  han  1747 
öfversatt  till  Finska  P.  Gröndaals  1734  utkomna  nattvardsskrift, 
samt  1761,  såsom  translator  i  Finska  språket,  erhållit  600  daler 
s:r  mynt  i  tillökning  på  sin  lön.  Huruvida  han  omedelbarligen 
efterträdt  Mathesius,  angifves  icke. 

Dav.  G.  Heintzius.  Finsk  translator  åtminstone  redan  1763, 
en  beställning,  hvilken  han  ännu  innehade  1708. 

Abraham  Lind.  Son  till  kapellanen  i  Lampis,  v.  pastorn 
Thomas  Lind  och  dess  hustru  Katrina  Frisius,  föddes  1735.  In- 


60 

skrefs  jemte  sin  äldre  broder,  sedermera  lektoren  vid  Borgå  gym- 
nasium, Joh.  Gabr.  Lind  vid  gymnasium  i  nyssnämnde  stad  1746, 
och  såsom  student  i  Åbo  1754  -|.  Torde  ock  med  denne  sin  äl- 
dre bror  hafva  studerat  i  Upsala.  Var  Finsk  translator  vid  Kansli 
kollegium  1769—1785.  Han  dog  1785  £§.  Ännu  år  1849  lefde 
hans  döttrar  i  Stockholm,  der  fadren  egt  stenhus. 

Henrik  Reinhold  Gummer.  Translator  vid  Kansli  kollegium 
1786—1803.  Var  gift  med  Brita  Katrina  Riska.  Året  1804  stod 
tjensten  vakant. 

Henrik  Forshäll.  Innehade  translatorsbefattningen  från 
1805,  och  ännu  åtminstone  1808,  måhända  ända  tills  1811,  ifrån 
hvilken  tid 

Gustaf  Fredrik  Bohm,  kanslist,  sedermera  protokollssekre- 
terare samt  slutligen  kansliråd  och  riddare  af  nordstjerne  orden, 
jemte  sina  öfriga  embeten  äfven  vidtog  och  skotte  Finska  trans- 
lators  göromålen  vid  Kungliga  Svenska  Kansli  kollegium. 

Erik  Johan  Polon.  Föddes  i  Hollola,  der  fadren,  bonde, 
egde  Hannula  rusthåll.  Blef  student  i  Åbo  1759  eller  1760.  Ef- 
ter slutade  studier  vid  Universitetet,  der  han  skall  hafva  varit 
känd  för  öfversitteri,  som  annars  hörde  till  goda  tonen,  tjenst- 
gjorde  han  vid  något  embetsverk  i  Stockholm.  Det  var  på  den 
tid  då  Gustaf  Hl  umgicks  med  anfallsplaner  mot  Ryssland,  hvar- 
före  ock  med  Kungens  vetskap  från  trycket  utgafs  en  skrift  „Om 
den  politiska  jemnvigten",  deri  faran  af  det  östra  grannrikets  till- 
tagande öfvermakt  lifligt  skildras.  Denna  skrift,  som  äfven  borde 
kringspridas  i  Finland,  blef  på  kungens  befallning  af  Polon  öf- 
versatt  till  Finska  under  titel  „Europan  Waldakundain  Tasa-Voi- 
man  Vaarasta"  samt  tryckt  i  Åbo  1790.  Enligt  en  uppgift  skall 
öfversättningen  åt  Polon  medfört  titel  af  Kunglig  Translator. 
Säkert  är  det  åtminstone,  att  han  blifvit  använd  som  tolk,  redan 
1789  Mars  18,  20  och  21,  vid  Åbo  läns  regementes  krigsrätt, 
emedan  krigsfiskalen  var  okunnig  i  Finska  språket  (se  de  tryckta 


61 

handll.).  Också  liar  lian  redan  1788  till  Finska  öfversatt  och  i 
Åbo  låtit  trycka  1685  års  Sjöartiklar  in  12:o.  Uppgiften  härom, 
som  förekommer  i  (Jpsala  biblioteks  katalog,  synes  vara  tillförlit- 
lig, ehuru  skriften  icke  namnes  i  Keckmans  förteckning.  Der- 
emol  är  det  uppenbarligen  ett  misstag  i  samma  kalalog,  då  sjö- 
artiklar af  1795  sägas  vara  tryckta  på  Finska  i  Stockholm  1796, 
ty  1795  utkommo  icke  några  sådane.  Troligen  menas  krigsar- 
tiklarne  af  sagde  år,  ty  dessa  publicerades  på  Finska  i  Stock- 
holm 1796  och  jemväl  i  Åbo  1797,  och  äro  af  Polon  öfversatta. 
Samme  Polon  användes  ock  i  andra  tjenstebefattningar. 
Kort  före  utbrottet  af  1788  års  krig  var  han  vikarierande  post- 
mästare i  Abborfors  gränsepostkontor.  Härifrån  skildes  han  dock 
snart,  hvartill  skälet  framställes  på  följande  sätt.  Kungen  som 
hade  kännedom  om  det  missnöje,  ryktet  om  ett  förestående  krig 
väckt  i  Finland  uppdrog  åt  v.  Morian,  då  egare  af  Sarflax,  att 
göra  sig  närmare  underrättad  om  sinnesstämningen.  Detta  ut- 
fördes sålunda,  att  innehållet  af  postväskan  på  Abborfors  gran- 
skades. Häröfver  vredgades  Polon  till  den  grad,  att  han  i  em- 
betsskrifvelse  till  postdirektionen  i  Stockholm  yttrade,  at  en  Mo- 
rian „både  svart  och  hvit"  haft  den  oförskämdheten  att  uppbryta 
enskilde  korrespondenters  bref  å  det  honom  anförtrodde  postkon- 
tor. Detta  hade  den  påföljd  att  Polon  tick  lemna  sysslan  åt  en 
Holm,  som  var  fogligare,  (jfr.  ock  Rein,  kriget  i  Finl.  1788 — 
1790.  I  s.  51).  Enligt  en  annan,  mundtlig  berättelse,  skall  Po- 
lon halva  stått  i  mycken  nåd  hos  Gustaf  III,  och  erhållit,  kort 
förrän  Kungen  blef  mördad,  löfte  om  domsaga.  En  sådan  be- 
klädde han  dock  icke.  Deremot  förekommer  han  sedan  1811  och 
kanske  tidigare  som  Justilierådman  i  Helsingfors.  Han  erhöll  för 
sin  ålders  skuld  afsked  1819,  men  lefde  ännu  till  Juli  eller  Au- 
gusti månad  1821.  Han  afled  å  sina  invid  Gunitäckts  säteri  på 
stadens  mark   belägna  egor,   dem   han  erhållit  till  förbättring  af 


62 

sin  rådmanslon,  och  hvilka  han  låtit  bebygga.     Polon  efterlefdes 
af  enka  och  tvenne  barn. 

En  af  hans  bekanta  lemnar  om  honom  följande  karakteri- 
stik. „Den  aflidne  var,  sådan  jag  påminner  mig  honom,  ett  lef- 
vande  contrefait  ifrån  Gustaf  IH:s  tidehvarf.  Man  såg  honom  all- 
tid klädd  i  läneuniform,  suktade  stoflor  med  stora  silfverspor- 
rar,  värja,  trekantig  hatt,  icke  väderklyfvare,  utan  en  verkelig 
trekant,  pudradt  hår,  stångpiske,  tätt  åtsittande  hvit  spännhals- 
duk. Han  färdades  vanligen  ridande  och  på  sagde  sätt  utstyrd 
ifrån  Gumtäckt  till  staden,  derifrån  han,  efter  Välförrättadt  Råd- 
mansvärf  återvände  med  en  fylld  fiskmärs  på  sadelknappen.  Han 
var  en  särdeles  hatare  af  lök,  tobak  och  kaffe". 


Bihang. 

(Se  not  40). 

A).  Den  9  October:  Närvarande  i  Kgl.  Hofrätten  Praesi- 
denten  och  vice  Praesidenten  Lagerflycht,  Hofrätts  Råderne  Brot- 
terus, Neuman  och  Jusleen,  Assessorerne  Pipping  och  Ignatius, 
sanit  adjungerad  Protonotarien  Lilius.  —  Nu  anmältes,  det  Borg- 
mästaren Häggström  vore  upkommen,  samt  gifvit  tilkänna,  sig 
hafva  såvida  återvunnit  hälsan,  at  han  kan  undergå  Forhör  i  Fin- 
ska språket,  h vårföre  och  sedan  Hofrätts  Råderne  Lagerborg  och 
Schultz,  samt  Assessoren  Idman  från  Kgl.  Hofrättens  andra  Di- 
vision inkommit,  och  Protonotarien  Lilius  upstigit  let  Kgl.  Hofr. 
föredraga  sig  the  thetta  mål  rörande  handlingar,  och  effter  yt- 
terligare öfverläggning,  pröfvade  nödigt,  at  först  lemna  Borgmä- 
staren til  påseende,  den  af  Allmogens  i  Österbottens  medledels 
härader  hos  K.  M.  i  underd.  ingifna  skrifter  och  några  dermed 
hijt  fölgda  Attester  deröfver,  at  Borgmästaren  ej  vore  Finska  språ- 
ket mägtig,  hvilka  skrifter  Borgmästaren  till  sitt  innehåll  skulle 
inför  Kgl.  Hofr.  pä  det  Finska  språket  upprepa  samt  sedan  på 
samnia  språk  andraga,  hvad  han  emot  dem  kunde  hafva  at  på- 
minna. —  Sedan  det  för  sig  gådt,  och  Borgm.  straxt  derpå, 
samma  skrifter  återstäldt,  lemnades  honom  företräde,  och  för- 
ständigades  orsaken,  som  föranlåtit  Kgl.  Hofr.,  at  honom  liijt- 
kalla,  samt  uplästes  Kgl.  Mj:ts  derom  til  Hofr.  ankomna  Nådiga 
Bref;  hvareffter  och  såvida  Borgmästaren  hafft  del  af  omrörda 
skrift  och  Attester,  tilsades  Borgm.,  at  nu  på  Finska  språket  an- 
föra,  hvad  han  emot  dem  kunde  hafva  at  påminna,  då  Borgm. 


på  Finska  språket  förmälte ,  at  sedan  han  genom  Secreteraren  er- 
hållit del  af  allmogens  skrifft  och  de  emot  honom  ingifna  Atte- 
ster, af  det  innehåll,  som  vore  han  det  finska  språket  icke  mäg- 
tig,  så  ville  han  nu  thervid  giöra  sina  påminnelser.  —  Och  hvad 
först  angår  den  Attest  som  Liqvidations  Commissarien  ochKrono 
Länsmannen  Klovensick  utgifvit,  at  Borgin.  vid  ett  urtima  ting  i 
Lohteå  Socken  skulle  anmodat  honom,  at  såsom  Tolck  på  dess 
vägnar  tala  med  nämnden,  och  uttyda  hans  tanckar;  så  sade 
Borgm.  sig  icke  kunna  finna,  huru  Klovensick  kunnat  utgifva  en 
sådan  Attest,  emedan  Borgm.  ej  visste,  det  hafva  händt,  at  han 
anlitt  Klovensick  om  sina  tanckars  ultolckande  på  Finska,  och 
kunde  Borgm.  så  mycket  mindre  medgifva  och  erkänna  den  af 
Klovensick  utgifna  Attestens  ricktighet,  som  deruti  ej  finnes  in- 
fördt  tiden,  då  det  skulle  hafva  skedt,  som  Attesten  innehåller, 
ej  heller  målet,  hvarutinnan  han  til  tolck  af  Borgmästaren  skulle 
blifvit  brukad,  men  at  Borgm.,  enär  han  för  Tijo  år  tilbaka,  eff- 
ter  Kgl.  Hofrättens  förordnande  hållit  en  Förättning,  dervid  nytt- 
iade  Klovensicks  biträde,  at  Constitutorialet  för  Parterne  upläsa, 
och  på  Finska  uttolcka,  sade  Borgm.  kunna  vara  möijeligit;  Vid- 
kommande åter  den  Attesten  som  blifvit  utgifven  af  Mantals  Com- 
missarien Carlander,  Studenten  Carlander  och  Liqvidations  Com- 
missarien Bäck,  så  berättade  Borgm.  äfven  på  Finska  språket, 
att  emellan  dem  och  Jacobsstads  innevånare  skall  vara  en  tvist 
anhängig,  och  ansåg  Borgm.  således  deras,  såsom  hans  veder- 
delomäns  intygan  icke  för  gällande.  —  Härpå  frågades  Borgm. 
äfven  på  det  Finska  språket,  om  han  sjelf  undfått  den  Attest, 
som  Borgmästarene  Lithovius  och  Brink,  samt  Bataillons  Predi- 
kanten Carling  utgifvit  deröfver,  al  Borgm.  ägde  nödig  och  til— 
räckelig  insicht  och  kunskap  uti  Finska  språket,  såsom  ock  af 
hvad  tillfälle  de  kunnat  hafva  sig  bekandt  om  Borgm.  vore  det 
finska  språket  mägtig,  eller  icke,  thertil  Borgm.  å  berörde  språk 
svarade,  at  han  sjelf  af  dem  erhållit  denna  Attest,  och  at  desse 


05 

såsom  hans  grannar  och  de  der  ägt  tilfälle  al  med  liononi  um- 
gftg,  saml  sjelfVe  äro  det  Finska  språket  mägtige,  väl  kunnat  in- 
hiMnta  Borgmästarens  insicht  och  kundskap  i  berörde  språk,  för- 
niälantlcs    Borgm.    vidare,    thet    han   väl  skulle    häfta  fbrsedt  sig 

ined  Kyrekioherdens  i  staden  Aspegrens  betyg,  men  heniälde  Khde 
skall  siell'  icke  vara  färdig  i  det   linska  språket.  —  Och  emedan 
Khden   Reilzius   utgifvit  Bevijs  theröfver,  at  Borgm.  Brinck  vore 
svag  i  finska   språket;    altså  frågades  Borgm.  Häggström,  på  lin- 
ska,   huruvida   Brinck  så   mycket  kan  linska,  at  han  kunnat  in- 
tyga   om    Borgm.    Iläggströms    kundskap    deruti,    hvartil  Borgm. 
svarade,   at  Brinck  väl  innehafver  ringa  kundskap  i  språket,  h var- 
före  ock   Borgm.  ej  tilförtrodt  sig  hans  intygande  allenast,  utan 
äfven  försedt  sig  med  andras  Attester,  som  äro  det  tinska  språ- 
ket mera  mägtige.  —  Vidare  åtspordes  Borgm.  på  Finska,  hvar 
han  vore  lödd,  thertil  Borgm.  på  samma  språk  svarade,  sig  vara 
född  i  Uhmeå  stad  i  Westerhotten,  samt  med  sina  Föräldrar  kom- 
mit til  Österbotten,  då  han  varit  två  år  gammal,  såsom  ock,  at 
hans   ålder  nu  vore    Fyratijo   två  år.  —  Här    tilsteldtes    Borgm. 
Finska  Lagboken,  och  han   betaltes  at  tolcka  1  §  uti  1  Cap.  B. 
B:n  från  finska  språket  på  det  Svenska,  hvilket  ock  Borgm.  ord 
från  ord  giorde,    hvarefftcr   honom  blef  tilsagt,  at  utur  den  ho- 
nom nu  tilstälda  Svenska  lagboken  tolcka  den  2  §.  i  berörde  Ca- 
pitel  och  B.  ifrån  Svenska  språket  på  det  finska,  hvilket  Borgm. 
äfven   giorde,   men   dock   derunder  gaf  tilkänna,  at  han  nu  åter 
hade  känning  af  svindel,  och  at  det  skymtade  för  hans  ögon,  så 
at  han  ej  kunde  redigt  se  sjelfva  orden,  hvarpå  Borgm.  förmälte 
thet   han   önskat,  at  vid  detta   tillfälle  hafva  tilräckeligen  kunnat 
ådagalägga  den  kundskap,  han  verckeligen  i  finska  språket  äger, 
men  den  anstöt,    honom  åkommit,  skall  hindra  honom,  at  med 
den  färdighet,  som  han  i  ett  friskare  tilstånd   kunnat  giöra,  så- 
dant nu   verkställa,   hvarmed  Borgmästaren  afträdde.  —  In  fidem 
protocolli  Fridrik  Erfvast". 

5 


66 

B).  År  1764  d.  19  Octob.  närvarande  i  Kgl.  Hofr.  Pre- 
sidenten och  Vice  Presidenten  Lagerflycht,  Hofrätts-Råderne  La- 
gerborg, Brotterus,  Neuman,  Jusleen,  Schultz  och  Lilius,  Asses- 
sorerne  Pipping,  Ignatius,  Idman  och  Hasselbom.  Hofrätts  Rå- 
det Krook  och  Assessoren  von  Törne  äro  för  sjuklighet  frånva- 
rande. Nu  skreds  till  utlåtande  angående  Borgmestaren  Hägg- 
ströms  insicht  i  finska  språket,  deruti  med  honom  skiedt  förhör 
d.  9  i  denna  månad.  Och  som  en  del  af  de  nu  närvarande  Kgl. 
Hofi ättens  ledamöter  vid  sagde  förhör  icke  varit  tillstädes,  så  blef 
det  deröfver  förde  protokoll  först  upläsit;  hvareffter  Assess.  Has- 
selbom utlät  sig:  at  ehuru  Assess.  icke  varit  närvarande,  då 
Borgm.  Häggström,  effter  Kgl.  Hofrättens  författning,  undergått 
förhöret  i  finska  språket;  dock  som  Assess.  af  förhör  Protocol- 
let,  hvilket  nu  blifvit  uppläsit,  inhämtadt,  at  Borgm.  på  Finska 
språket  besvarat  the  frågor  honom  blifvit  förestälte,  samt  på 
samma  språk  uttydt  de  emot  honom  om  hans  okunnoghet  i  fin- 
ska språket  ingifne  Attesterne,  och  derhos  utaf  Lagboken  från 
Finskan  till  Svänska  kunnat  uttolcka,  hvad  af  honom  eskadt  blif- 
vit; altså  tyckte  Assess.,  at  underdånig  berättelse  till  K.  M.  borde 
afgå  om  Borgmestarens  sagde  insicht  i  finska  språket,  samt  för- 
hör protocollet  tillika  öfversändas.  —  Assess.  Idmans  utlåtande  var, 
at  sedan  K.  M.  anbefalt  Hofr.  at  undersöka  om  Borgm.  Hägg- 
ströms  kundskap  i  finska  språket,  har  Hofr.,  såsom  den  säkraste 
utväg  dertill,  beslutit,  at  Borgm.  här  skulle  undergå  Examen  i 
samma  språk,  hvilket  ock  sedan  för  sig  gått  och  Assess.  thervid 
tillstädes  varit  samt  funnit  Borgm.  icke  allenast  på  finska  språ- 
ket uttydt  de  emot  honom  ingifne  attesterne  och  sina  påminnel- 
ser dervid  afgifvit,  utan  ock  af  lagen  öfversatt  en  §  från  Svän- 
skan  till  Finska  och  en  annan  från  Finskan  till  Svänska,  samt 
dessutom  i  flere  ämnen  sin  mening  på  finska  utfördt  på  sätt  det 
öfver  förhöret  hållne  protocoll  utvisar.  Och  emedan  Assess.  så- 
som   sjelf  i  finska    språket    kunnig,   ser  sig  med   säkerhet  häraf 


07 

kunna  pröfva,  det  Borgm.  Hr  samma  språk  val  mächtig,  sä  at 
domare  sysslans  förvaltning  i  en  finsk  domsaga  af  honom,  i  an- 
seende till  språket,  tillförlåtcligen  kan  förestås;  ty  tyckte  Ass., 
at  de  i  denna  del  emot  Borgm.  hos  K.  M.  ingifne  attester,  till 
deras  innehåll  och  verckan  nu  mera  skulle  förfalla,  och  i  öfrigt 
skulle  effter  Assessorens  tancka,  underdånig  berättelse  härom 
tillika  med  förhör  protocollet  och  öfrige  handlingarne  till  K.  M. 
öfversändas.  —  Assessoren  Ignatius  sade  sig  med  trygghet  kunna 
K.  M.  i  underdånighet  vid  handen  gifva,  at  de  attester,  som  emot 
Borgm.  Häggström,  om  hans  förehurne  okunnoghet  i  finska  språ- 
ket, hos  K.  M.  ingifne  hlifvit,  åro  aldeles  ogrundade,  emedan 
Ass.,  vid  det  i  K.  Hofrätten  med  Borgm.  anstålte  förhör  i  linska 
språket  nogsamt  erfarit,  at  han  icke  allenast  förstår  finska,  utan 
ock  erforderligen  kan  uttolcka  språket  och  uttrycka  sin  mening 
i  samma  språk,  och  förmälte  Ass.  derhos  sig  förut  och  innan 
berörde  förhör  skiedde  i  K.  Hofrätten,  hafva  tillfälligtvis,  uti  en 
K.  Hofrättens  ledamots  närvaro,  giordt  sig,  under  samtal  i  hvar- 
jehanda  ämnen,  om  Borgmästarens  kundskap  i  samma  språk  un- 
derrättad, och  erfarit,  at  Borgm.  både  grammatice  och  syntac- 
tice  har  grund  i  språket  och  effter  någon  kort  öfning  kan  vinna 
fullkommelig  färdighet  i  talande.  Och  som  Ass.  förut  varit  härads- 
höfdinge  i  en  finsk  jurisdiction  i  Österbotn,  samt  derunder  ågdt 
tillfälle  att  noga  känna  språket  och  hvad  en  häradsh.  i  sysslans 
förvaltning  bör  theraf  förstå,  så  har  Ass.  trodt  sig  så  mycket 
säkrare  kunna  fälla  sit  omdömme  om  Borgmästarens  insicht  der- 
uti,  och  at  han  otvifvelachtigt  är  finska  språket  så  mächtig,  at 
en  häradshöfdinge  syssla,  utan  hinder  deraf,  kan  af  honom  väl 
skiötas,  om  K.  M.  i  nåder  skulle  täckas  thermed  hugna  honom. 
—  Ass.  Pipping  åberopade  sig  dess  förut,  vid  den  af  Hofrätten 
till  K.  M.  infordrade  förklaringen  afgifva  utlåtande,  med  förmä- 
lan,  at  som  Ass.  då  redan,  ansedt  Borgm.  H.  vara  det  Finska 
språket  mächtig,  och  Ass.  vid  det  med  Borgm.  sedermera  anstälte 


68 

förhöret,  än  ytterligare  derom  blifvit  öfvertygad,  at  han  väl  kan 
förestå  en  tinsk  jurisdiction  i  fall  han  dertill  i  nåder  blifver  för- 
ordnad,   så   kunde    Ass.    ej   annat,    än   anse  de  hos  K.  M.  emot 
Borgm.  H.  ingifna  altester  för  ogrundade,  och  tyckte,  att  berät- 
telse  derom   till  K.  M.  jemte  förhör  protocollet  i  underdånighet 
borde  öfversändas.  —  Hofrätts  Rådet  Lilius  utlet  sig:  atHofrätts 
R.  väl  ej  öfvervarit   del   med   Borgm.  H.  i  K.  Hofrätten  anstälte 
examen  i  finskan;   men  emedan   Hofrätts  R.,  som  sjelf  är  finska 
språket   mächtig  och   varit   häradshöfdinge  i  en  iinsk  ort,  såväl 
utaf  det  nu  uplästa  förhör  protocollet,  som  dessutom,  under  Borg- 
mästarens vistande  här  i  staden,  haft  tillfälle  at  inhämta  hans  till 
en  domare  sysslas  förvaltning  uti  en  finsk  jurisdiction,  tillräckeliga 
insicht  i  det  finska  språket;  ty  sade  Hofrätts  R.  sig  giöra  et  med  de 
K.    Hofrättens    ledamöter,   hvilcka  redan  förut  häröfver  sig  utlå- 
tit. —  Hofrätts  R.  Schultz  utlåtande  var:  at  emedan  Hofrätts  R. 
utaf    det    med   Borgm.    II.  anstälte   förhör  i  finska  språket,  ägdt 
tillfälle    at  inhämta,    det  Borgm.  äger  nog  försvarlig  kundskap  i 
sagde   språk,   såvida  han  icke  allenast  kunnat  uttyda  de  honom 
förelagde  §§  i  lagen  från  finska  på  svänska  och  från  svänska  på 
finska  språket,  utan  ock  svara  på  de  honom  förestälte  frågor,  så 
at   Hofrätts  R.  funne   honom  kunna  både   förstå  hvad  som  talas 
och  äfven  sjelf  gifva  sin  mening  tillkänna  på  merbesagde  språk  samt 
således  äfven  kunna  komma  till  rätta  med  domaresysslans  förrät- 
tande i  en  finsk  Jurisdiction,  utom  det  han  vid  mera  öfningkan 
på  kart  tid  vinna  samma  färdighet,  som  i  eget  modersmål,  hvar- 
före  Hofrätts  R.  sade  sig  ej  hafva  anledning  at  gå  ifrån  dess  me- 
ning,   hvad    bemälte    Borgmästares    upförande  på  förslag    angår, 
hvarom  till  K.  M.  underdånig  berättelse  skulle  afgå.  —  Hofrätts 
R.  Jusleen  förenade  sig  med  de  K.  Hofrättens  Ledamöter,  hvilcka 
redan   sig  härutinnan  utlåtit.  —  Hofrätts  R.  Neuman  yttrade  sig: 
att  oansedt  Hofrätts  R.  sjelf  intet  förstår  finskan,  dock  som  Hof- 
rätts R.  af  de  K.  Hofrättens  Ledamöter,  hvilcka  deruti  hafva  myc- 


69 

ken  färdighet,  inhämtade  att  Borgm.  H:s  kundskap  i  språket  >kall 
vara  aldeles  tillräckelig,  Hofrätts  R.  jemväl  bivistadt  det  med  be- 
mälte  Borgm.  anställe  examen  och  hördt  honom  både  tala  och 
explicera  Finska;  ty  vore  Hofrätts  Rådets  mening,  det  hans  K. 
M.  hor  i  underdånighet  vid  handen  gifvas,  at  livad  emot  Borgm. 
II.  hlifvit  angifvit  om  oskickelighet  till  Häradshöfdinge  Sysslan 
för  felande  knndska|»  i  linska  språket,  år  falskt  och  ogrundadl, 
hvarjemte  Hofrätts  R.  finner,  at  emedan  Häggström  uti  et  sa  ömt 
ärende,  rörande  hans  timnieliga  välfärd  hlifvit  värckeligen  infor 
Öfverheten  beljugen,  samt  hragt  på  kostnad  med  en  besvärlig 
hitresa,  som  fram  och  åter  utgiör  Etthundrade  mil,  så  hörde 
honom  öppet  länmas,  at  derföre  söka  reconvention  och  ersätt- 
ning af  vederbörande  l).  —  Hofrätts  R.  Rrotteri  mening  var:  at 
aldenstnnd  Hofrätts  R.,  utom  det  som  förhör  protocollet  om 
Rorgm.  Häggslröms  knndskap  i  finska  språket  af  sig  visar,  äfven 
vid  et  tillfälle  i  staden,  hördt  Rorgm.,  i  Ass.  Ignatii  närvaro,  tala 
så  god  finska,  at  han  såväl  uti,  som  utom  Embetes  giöromål,  kan 
sig  bchörigen  hielpa  och  utreda  samt  tydeligen  förstå,  hvad  en 
annan  talar,  hvarigenom  utredt  är,  at  de  emot  honom  utgifne 
attester,  således  äro  ogrundade;  fördenskull  tyckte  Hofrätts  R., 
at  de  samma  komma  at  förfalla,  och  således  förenade  sig  med 
de  K.  Hofrättens  Ledamöter,  som  sig  redan  häröfver  utlåtit.  — 
Hofrätts  R.  Lagerborg  yttrade  sig:  at  ehuru  Hofrätts  R.  något 
förstår  det  Finska  språket,  vore  dock  Hofrätts  R.  icke  såvida  in- 
kommen deruti ,  at  Hofrätts  R.  kunde  dömma  om  en  annans  full- 
komliga kundskap  om  samma  språk,  i  anseende  hvartill  Hofrätts 
R.  icke  eller  nu  kunde  intyga  om  Rorgm.  Häggströms  färdighet. 
—  Presidenten  och  vice  Presidenten  Lagerflycht  utlät  sig:  at  enär 


*)  Detta  skedde  ock.  I  bref  till  Hofr.  d.  7  Jan.  1765  begär  Hägg- 
ström att  undersökning  målte  ske  om  orsaken  till  de  oriktiga  Attesterna 
om  hans  okunnighet  i  Finskan,  och  att  de  som  dertill  varit  vållande,  åläg- 

o 

gas  betala  hans  resekostnad  till  Abo,  inemot  100  mil. 


70 

förslag  till  den  i  Österbotn  ledige  Häradshöfdinge  sysslan  up- 
rättades,  har  Presid.  och  Vice  Presid.  för  dess  del,  icke  nämndt 
Borgm.  H.  ibland  dem,  som  på  Hofrättens  förslag  äro  upförde, 
hvarföre  icke  eller  hos  Presidenten  och  Vice  Presid.  om  Ilägg- 
ströms  kundskap  i  finska  språket  då  kommit  under  öfvervägande; 
men  sedan  K.  M.  anbefalt  Hofr.,  at  om  Borgmästarens  insicht  i 
sagde  språk  undersöka,  och  han  i  följe  deraf  om  dess  kundskap 
deruti  blifvit  förhörd,  så  bör  ock  Presid.  och  Vice  Presid.  nu 
lämna  dess  yttrande  derutinnan:  Och  ehuru  Presid.  och  Vice  Pre- 
sid. dervid  funnit  honom  icke  än  vara  aldeles  färdig  i  sagde 
språk,  är  han  doch  såvida  deruti  inkommen,  at  han  väl  förstår 
hvad  som  på  Finska  talas,  och  kan  äfven  på  samma  språk  ut- 
tyda sin  mening,  at  de,  som  ock  endast  äro  det  finska  språket 
mächtige,  kunna  det  förstå,  och  at  han,  vid  närmare  utöfning 
deraf,  snart  kan  än  mera  förkofra  sig;  i  anseende  hvartill  Pre- 
sid. och  Vice  Presid.  jemväl  sade  sig  hafva  funnit,  at  härmed 
icke  är  så  sammanhängande,  som  de  emot  Borgm.,  angående  hans 
okunnoghet  i  merberörde  språk,  hos  K.  M.  ingifne  Attester  in- 
nehålla. —  I  följe  af  denne  omröstning  kommer  således  under- 
dånig berättelse  om  beskaffenheten  häraf  till  K.  M.  at  afgå,  der- 
vid sjelfva  förhöret  (sic!),  jemte  de  hitsände  skrifterne ,  skola  med- 
följa. År  och  dagar  som  föreskrefne  stå.  —  In  fidem  Protocolli 
S.  R.  Fabritius. 

C)  ')  Den  15  Maji,  närvarande  HHr  Biskopen,  med  Prob- 
sten  och  Lectorerne  Nyländer,  Nappenius,  Johan  Fortelius  och 
Löngreen: 

§  5.  Kongl.  Maj:ts  och  Riksens  höglofl.  Hof-Rätt  i  Åbo, 
förmäler  i  skrifvelse  af  den  16  nästl.  Martii,  huru  som,  uppå 
högvälbem:te    Rätts    underdåniga    hemställande,    om  icke  den  af 


l)  Denna  och  följj.  bilagor  höra  till  textens  sida  45.  De  äro  hem- 
tade  ur  Domkapitlets  i  Borgå  protokoller  och  brefbok  för  1741.  Se  Före- 
talet. 


71 

Kongl.  Maj: t  d.  23  Januari   1736  stadf&stade  Nya  Lagen,  kunde 

här  i  orten  på  Finska  öfvi -rsättas,  oeh  til  Invanarenas  tydeliga  un- 
derrättelse tryckt  varda,  Kongl.  Maj:t  thetsanuna  for  nödigt  och 
nyttigt  funnit,  med  mera,  som  Kongl.  Maj:t  altderföre  Nådigst, 
til  verkställighetens  befordran  anbefalt,  til  underdånigst  följe 
hvaraf  Kongl.  IIof-Rätten  fogat  den  anstalt,  at  benämnde  ofver- 
sättning  blifvit  foretagen,  hvarmed  ock,  så  vida  skall  kommit,  at 
then  är  färdig  at  öfversees,  och  sedan  til  trycket  befordras,  hvar- 
före  ock  Boktryckaren  ther  i  Staden,  Joh.  Christoph.  Merckell 
skall  vara  hord,  huru  vida  han  aftryckandet  sig  åtaga  ville;  som 
sig  thertil  villig  förklarat,  allenast  han  förut  kunde  undfå  åtmin- 
stone Ettusende  praenumeranter,  i  hvilcken  händelse  han  ville 
lämna  thetta  värcket  på  godt  Franskt  tryckpapper  för  6  Dahlr 
Krmt.  Fördenskull,  och  emedan  af  den  8  §.  uti  Kongl.  Maj:ts  un- 
der den  16  Martii  1739  utfärdade  Nådiga  Resolution,  uppå  All- 
mogens allmänna  besvär  vid  1738  åhrs  Riksdag,  är  at  inhämta, 
det  äfven  Menige  Man  och  allmogen  här  i  Finland,  gjordt  an- 
sökning, om  benämnde  Lags  öfversättiande  på  Finska  språket; 
och  the  således  torde  vilja  hafva  nödige  exemplar  theraf ,  til  the- 
ras  uplysning  och  efterlefnad;  thy  och  så  vida  åtskillige  af  Prä- 
sterskapet jemväl,  torde  vara  benägne,  at  prenumerera  på  detta 
värcket  med  the  begärte  6  d:r  Krmt,  emot  thet  the  framdeles 
hafva  et  exemplar  theraf  at  undfå;  Så  begär  Kongl.  Hof-Rätten, 
at  Consistorium  til  befordran,  at  öfversättningen  skyndsaml.  må 
kunna  till  värcket  befordras,  höra  samtel.  Prästerskapet,  samt  å 
Kyrckjones  vägnar  Föreståndarena  och  Kyrckjovärdarne,  och  låta 
anteckna  theras  namn,  som  vilja  på  detta  sättet  på  Finska  Lag- 
boken praenumerera ,  och  sådane  Förteckningar  sedan  til  sig  in- 
fordra, och  med  första  som  ske  kan,  til  Kongl.  Hof-Rätten  in- 
sända. Consistorium  åtog  sig  at  om  alt  detta  skrifva  til  samtel. 
Prästerskapet  med  det  första.  Imedlertid  och  som  dialecterne 
här  i  Finland    äro    åtskillige;  några  Finska  ord  äfven  äro  på  en 


72 

ort  brukelige,  them  en  annan  aldeles  intet  vet  af;  Så  ock  eme- 
dan Consistorii  Ledamöteme  härstädes  äro  ifrån  åtskillige  Finska 
orter  hemma,  och  således  hafva  sig  bekante  the  ord  som  på 
hvarje  ort  brukas,  anhålles  hos  Höglofl.  Kongi.  Hof-Rätten ,  at  man 
hit  kunde  få  öfver  en  på  Finska  öfversatt  Balck  til  genomse- 
ende, hvarjämte  och  som  man  kunde  förmoda  större  antal  på 
praenumeranter,  til  Kongl.  Hof-Rätten  hemställes,  om  icke  hos 
vederbörande  i  den  conqueterade  delen  af  Ryssland,  som  ock  be- 
tjena  sig  af  Sveriges  Nya  Lag,  kunde  kunnigt  giöras,  det  de  så- 
ledes hafva  tilfälle,  at  få  then  i  Finska  språket  öfversatt. 

]))  Den  1  Julii,  närvarande  HHrr  Probsten  och  Lectoreme 
Nyländer,  Nappenius  och  Löngreen. 

§  13.  Uppå  Consistorii,  under  den  15  Maji  sistledne,  gifna 
anledning,  insänder  nu  Höglofl.  Kongl.  Hof-Rätten,  jämte  bref  af 
d.  30  nästförvekne  Junii,  i  förstone  Byggninga  B.  af  den  å  Fin- 
ska Språket  öfversatte  Nya  Lagen,  med  begäran,  Consistorium 
ville  then  öfverse,  samt  livad  thervid  kan  vara  at  rätta,  anmär eka, 
och  Kongl.  Hof-Rätten  vid  handen  gifva.  Och  som  Hans  Kongl. 
Maj:ts  Nådigste  villja  vara  skall,  at  then  Finska  öfversättningen 
bör  ännu  noga  öfversees  genom  Kongl.  Hof-Rättens  försorg,  in- 
nan then  befordras  til  trycket,  så  finner  högvälbem:te  Kongl.  Rätt, 
at  HHr  Biskopen  och  Consistorii  Ledamöteme  i  märckelig  måtto 
skulle  befrämja  et  så  nyttigt  och  angeläget  värck,  som  Lagbo- 
kens aftryckande  på  Finska  språket  värkehn  är,  om  HHr  Bisko- 
pen och  bemälte  ledamöter  ville,  för  Menige  mans  i  hela  Fin- 
land therunder  beroende  förmon  och  nytta,  til  igenomseende  före- 
taga sig  äfven  den  öfriga  delen  af  Finska  öfversättningen,  eme- 
dan samma  tå  skulle  blifva  thesto  renare,  som  thet  vördiga  Prä- 
sterskapet, hvilcka  noga  följa  thet  talesättet  i  Finskan,  som  uti 
then  Hel.  Skrifts  sednare  ölversättning,  aldratilförlåteligast  lära 
förstå  lämpa  then  således  godkände  Dialecten  til  Lagbokens  ver- 
sion.    Hvilcket   ock    som    Consistorium  tilförene  sig  thertil  erbu- 


73 

dit,  thet   ufven,  så  myckel    sig   gjöra    låter,    vill  söka   at    verck- 

ställa;   Halvandes  Hr  Lector  Nappenius,   lil  en  början,  med  sig 

til  igenomseende    hemtagit    berörde    B.   B.,  som  sedan  af  de  öf- 
rige  Ledamöterne  älven  skall  genomognas. 


E)  Den  23  September  närvarande  HHr  Biskopen,  med  Prob- 
sten  och  Lectorerne  Nyländer  och  Nappenius. 

§  10.  Probsten  Poppius  berättar  i  bref  af  den  6  Augusti, 
det  ingen  där  i  Contractet  velat  praenumerera  til  den  på  Finska 
språket  öfversatte  Lagboken,  förebärande  dels  Kyrckiornas  me- 
dellöshet, dels  egen  brist  på  pengar;  skolande  ock  en  del  för- 
klarat sig  halva  nog  af  den  Svenska.  Icke  desto  mindre  begär 
Probsten  för  Joccas  Kyrckia  1  exemplar. 


F)  Den  30  September  närvarande  HHr  Biskopen  med  Prob- 
sten och  Lectorerne  Nyländer,  Nappenius  och  Löngreen. 

§  4.  Eliter  överenskommelsen  i  Consistorio,  berättade  HHr 
Biskopen  äfven,  sig  hafva  öfversedt  den  af  Kongl.  Maj:ts  och  Bik- 
sens  Höglofl.  Hof-Bätt  hit  sända  på  Finska  öfversatte  delen  af 
Lagboken;  Och  låfvade  sina  observationer  låta  skrifva  rent,  at 
sedan  til  högvälbem:te  Kongl.  Hof-Bätt  öfvergjöras. 


G)  Den  1  Decembr.  Närvarande  HHr  Biskopen  med  Prob- 
sten och  Lectorerne  Nyländer,  Nappenius,  Fortelius  och  Löngreen. 

§  6.  Sedan  samtelige  Consistoriales,  effter  thet  tilfälle, 
som  gifvas  kunnat,  nu  mera  öfversedt  then  af  höglofl.  Kongl. 
Hof-Bätten  för  någon  tid  tilbaka  insände  delen  af  Finska  Lagen,  el- 
ler Byggninga  Balcken,  och  öfver  öfversättn ingen  gjordt  the  an- 
märckningar  och  påminnelser,  som  pröfvats  nödiga,  kom  man  öf- 
verens,  at  besagde  Balck,  jämte  the  omtalte  anmärckningar  ther- 
öfver  til  högbemälte  Kongl.  Hof-Bätt  öfversända. 


74 

H)  Till  Kongl.  Maj:ts  och  Riksens  höglåfl.  Hof-Rätt  af  den 
1  December. 

Then  delen  af  den  på  Finska  öfversatte  Lagen,  som  Hr 
Gr.  och  Presidenten,  samt  Kongl.  Maj:ts  och  R:s  Höglåfl.  Håf- 
Rätt,  till  Consistorii  igenomseende,  för  någon  tid  tillbaka  afgifva 
behagat,  har  Consistorium  härjemte  nu  öfversända  bordt,  sedan 
samma,  efter  thet  tillfälle  man  här,  för  många  flere  sysslor,  haf va 
kunnat,  öfversedd  och  öfversättningen ,  med  the  oförgripelige  an- 
märckningar  som  prof  väts  nödige  och  härhoos  i  ödmjuk  hörsam- 
het äfven  föllja,  till  Språkets  natur  närmare  lämpad  blifvit.  Med 
ständig  Högachtning  förblifve  etc.  —  D.  J.  (=  Daniel  Jusle- 
nius);  —  J.  N.  (==  Johan  Nyländer);  —  P.  N.  (=  Petr.  Nap- 
penius);  —  G.  F.  (—  Gabriel  Fortelius);  —  J.  L.  (=.  Jonas 
Löngreen). 


=>>*:o 


Rättelser  och  Tillägg. 

Sid.  4  rad.  2  står:  tecknadt  läs:  tecknadt  „manu  propria" 
—  5  —  24  Då  den  Finska  kyrkans  i  Stockholm  tideböcker, 
såväl  för  gamle  Herr  Mårtens  skuld  som  af  andra 
skäl,  i  hög  grad  äro  förtjente  af  en  noggrannare 
undersökning,  må  här  meddelas  de  händelsevis  i 
samlingarna  påträffade  uppgifterna,  att  år  1581 
Matts  Persson  och  år  1600  Johan  Mårtensson  var 
„Finsk  predikant  i  Stockholm".  —  Medan  det  före- 
gående skrifves,  ankommer  ett  så  lydande  bref  af 
Hr  Stats-Rådet  Pipping:  „Sedan  jag  nu  i  Handlin- 
gar till  upplysning  i  Finlands  Kyrko-Historie  5:e 
Haft.  sid.  36  funnit  livad  jag  der  igår  förgäfves 
sökte,  nämligen  att  Herr  Mårten  omkring  1550 
varit  Finuarnes  i  Stockholm  Capellan,  skyndar  jag 
så  mycket  mera  att  härom  underrätta  som  allt  hvad 
i  dessa  Handlingar  förekommer  angående  finska  na- 
tionella församlingen,  uppgifves  vara  hemtadt  ifrån 
handskrifter,  copierade  och  verificerade  i  Kongl. 
Svenska  Riks-Archivum  och  närmare  upplysnin- 
ningar  om  honom  således  torde  kunna  derstädes 
fås.  18IV63".  Häraf  föranledd  vågar  utg.  nu  med- 
dela en  ganska  vigtig,  men  ända  hittills  af  honom 
betviflad,  derföre  förtegad  och  till  framtida  när- 
mare undersökning  sparad  notis,  den  nemligen  att 
den  i  Kd.  hibliot.  i  Stockh.  bevarade  Finska  codex  B. 


76 

96  är  inbunden  år  1548  och  således  utan  tvifvel 
gjord  af  Herr  Mårten  samt  tillochmed  hans  eget 
exemplar.  Notisen  förekommer  i  den  del  af  an- 
teckningarna, som  rörer  de  Finska  laghandskrif- 
ternas yttre  habitus.  Men  som  författaren  (för- 
glömmande denna  annotation,  hvilken  han  gjort 
1850,  då  han  hade  samma  codex  hemma  hos  sig) 
uttalat  och  sökt  bevisa  den  —  numera  af  honom 
sjelf  vederlagda  —  förmodan,  att  den  äldsta  Fin- 
ska lagversionen  vore  gjord  på  Johan  IQ:s  tid,  fruk- 
tade utg.  att  påståendet,  det  Codex  B.  96  på  pär- 
men „har  inprässadt:  1548  och  ligger  således  enl. 
all  sannolikhet  till  grund  för  Juustens"  inneslöte 
ett  årtals  fel.  Vi  hafva  således  i  behåll  ett  Finskt 
exemplar  af  L.L.  från  samma  år  då  Nya  Testamen- 
tet för  första  gången  till  Finska  öfversattes,  —  tro- 
ligtvis den  äldsta  hittills  uppdagade  skriftliga  be- 
handling af  Finskan  för  verldsliga  föremål.  Och 
„gamle  Herr  Mårten"  tillkommer  äran  deraf. 
Sid.    6  rad.  25  står:  kansliet,  läs:  kansliet? 

—  7—31     — :  Tomas      — :  Thomas 

—  12  —  20  Här  säges   att   Ljungos    öfversättningar    förblefvo 

okände;  de  voro  dock  kände  både  af  Porthan  och 
af  Calonius,  såsom  i  företalet  kommer  att  upplysas. 

—  14   —  23  står:  Wegelium  läs:  Wigelium 

_  15   _     1     _:  (i.  14  Juli   — :  d.  14  Juli  s.  å. 

—  —  —     7  Här  citeras  K.  B.  VIH,   meu   bör  sannolikt  vara: 

K.  B.  VIIII,  som  lyder:  „Hvar  som  talar  å  Konung 
eller  Konungs  Rådh,  en  eller  flere,  thet  å  hedher 
thera  går  eller  Äro,  och  kan  thet  ey  fulltygha, 
vitna  svvå  sex  godhe  Män  som  thet  hördu:  Varde 
halshuggin.     Talar  han  annar  smäligh  ord,  som  ey 


77 


gå  å  hedher  ollor  äro,  Röte  fyratighi  Marker:  El- 
ler liggie  i  Konungs  lläktilsom  en  Månadh,  och  äti 
Vatn  och  Brödh".  Att  detta  cap.  afses  är  så  myc- 
ket sannolikare,  som  utgifvarn  numera  i  samlin- 
garna funnit  en,  dock  mycket  svårläst,  afskrift  af 
det  i  anteckningarna  på  sid.  16  citerade  brefvet 
Iran  Åbo  Ilofrätt  till  K.  M.  af  följande  innehåll: 
,,1647  'g,6.  K.  M.  skall  var  und.  hörsamhet  samt 
tropligtige  och  ödm.  tjenst  altid  bevisas,  Och  kunna 
E.  M.  på  det  underd.  icke  obemält  lemna,  at  såsom 
i  Hof  R.  är  en  dom  afsagd  (?)  mellan  Hartvig  Hen- 
ricsson  och  Ilenric  Matsson  Teits  arfvingar,  an:de 
et  arf  efter  fordom  Khde  här  i  Åbo  Hr  Grels,  samt 
med  tilft  rene  Underlagman  D:r  Per  (säkert:  Wi- 
gelius,  Underlagman  i  Hollola  1637),  som  derutin- 
nan  dömt  hafver,  och  bem:te  Hartvig  förmått  (?) 
sig  Reneficium  (?)  Revisionis,  såsom  ock  K.  M.  stem- 
ningsbref  til  då  varande  Underlagman,  och  han  Hart- 
vig både  den  tiden  saken  under  Revision  hört  haf- 
ver, såsom  och  tillförene  sine  otilbörlige  Smäde- 
skriftcr  och  Calumnier  så  i  Sverige  som  här  i  lan- 
det utspridt  hafver,  dermed  han  ännu  continner- 
ligen  och  utan  någon  försyn  fortfar;  altså  äre  vi 
fordenskuld  (?)  at  förordna  2  Assessorer,  som  vid 
den  tid  saken  kan  bli  til  revision  företagen,  E.  K. 
M.  skola  fram  te  och  visa  de  skäl  hvarpå  samma 
vår  dom  sig  grundar,  och  derhos  andraga  våra  be- 
svär öfver  sådana  glossor  (?)  och  ohörlige  försmä- 
delser  och  beskyllningar,  hvarmed  Hartvig  (oläsligt 
ord:  HRätt?)  hela  denna  tiden  angripit  hafver, . .  . 
uti  all  ödmjukhet  supplicerandes  at  E.  K.  M.  al- 
lem.    täcktes  denne  R:s  personer  taga  i  hägn  och 


78 

försvar  emot  sådane  oförskämda  och  osanfärdiga  ca- 
lumnier,  at  sådan  förseelse  (?)  måtte  blifva  tilbör- 
ligen  straffad".  I  enbghet  härmed  bör  den  af  utg. 
i  noten  8  framstäldä  gissningen  angående  Speitz' 
brott,  om  ej  förkastas,  dock  modifieras. 
Sid.  15  rad.  18  står:  ymmerdä  lås:  ymmärdä 

—  — — :  sentehden  — :  sentechden 

—  —    —  29     — :  Wegelius    — :  Wigelius 

—  —    —  33     — :  sökte,         — :  sökte 

—  17   —     9     — :  granskare  — :  granskare:  Henrik  Jakobsson, 

—  19    —  27  Här  kan  följ.  jemväl  af  Stats-Rådet  Pipping  med- 

delade annotation  få  plats:  ,,1661.  Anders  Michels- 
son,  Under  Lagman  i  Björneborgs  Grefskap,  som 
förut  varit  Lagläsare  i  Öfra  Satagunda  och  arbe- 
tat vid  den  finska  lagbokens  translation,  recom- 
menderas,  efter  Jacob  Hanssons  död,  till  Under 
Lagman  i  Norra  Finne  Lagsaga. 

—  25    —     8  står:  ocb  läs:  och 

—  —    —  15     — :  undernånigast    — :  underdånigast 


-  33 

—  32 

— :  1863 

— : 

:  1853 

—  37 

-    8 

— :  uppsättande 

— : 

:  upprättande 

—  38 

—  11 

— :  nyst 

— : 

nyss 

—  40 

—    8 

— :  idololotria 

— : 

idololatria 

—  43 

—  26 

— :  sin 

— : 

sitt 

—  44 

—  12 

— :  Forséen 

— : 

Forseen 

-  45 

—  12 

— :  3 

— : 

6 

—  —  19  ff.    Hit    hör    hvad    som    förekommer  i   Bihanget, 

Litt.   C—H. 

—  —  21  står:  hvilkeu  läs:  hvilken 

47  —     6     — :  uttockningen       — :  uttolckningen 

—  —     8     — :  öfversedt  — :  öfversadt 

48  —  17—19  antyda   att  mss   till  lagöfversättningen,  kan- 


79 


ske  äfven  profarket,  kommo  i  Paleens  ego,  hvilket 
påpekas  med  hansyn  till  det  som  läses  nedanföre, 
sid.  51  rad.  26  fl*.  Besagde  mss  och  profark 
kunde  således  hafva  blifvit  förskonade  för  den  våd- 
eld,  som  1827  öfvergick  hofrättens  arkiv. 


Sid.  49  rad.  12  står: 

titel 

läs: 

titel: 

16     — : 

Jacob. 

— : 

Jacob 

_  51    _  10     — : 

afsigt. 

— 

afsigt 

—  56— 25&27— : 

Nov. 

— 

:  Oktob. 

_  58    _  32     — : 

vore 

— 

vare 

—  60—17     — : 

Föddes 

— 

Föddes  1740  f 

_  63    —  14     — : 

Allmogens 

— : 

Allmogen 

15     _: 

ingifna  skrifter 

— : 

ingifne  skriften 

—  64    —  27     — : 

Brink 

— : 

Brinck 

__66—17     — : 

från 

från    Svänskan   till  Fin 
ska  och  från 

Slutligen  anföras  här  några  språkprof  från  de  skilda  över- 
sättningarna, hvarvid  erinras  att  utdraget  ur  den  Fredenheimska 
codex  blifvit  räddadt  genom  det  i  Företalet  omnämnande  Porthan- 
ska  brefvet. 

Sverikis  Bijke  är  aff  Hedna  värld  saman  komit,  aff 
Svea  Land  och  Götha:  Svea  kallades  nordan  Skogh, 
och  Götha  sunnan  Skog.  Tvenne  äro  Götha  i  Sve- 
rike,  Östgötha  och  Wästgötha:  Ey  finds  Götha  nampn 
i  flerom  Landom  fast  ståndande,  utan  i  SveaRijke, 
För  thy,  at  aff  them  uthspreddis  Götha  nampn  i  an- 
nor Land  som  Skrifften  sägher. 

Rotzin  valdakunda  ombi  pacanaitten  olemuxest  ych- 
ten  tullut,  Svean  maasta  Ja  Gotan.  Svea  cutzuttin 
Pohian  puoli  metzä  Ja  Gåthan  Etelän  puoli.    Caxinaiset 


Svens/c  text 

Konungs 

Balker 

1  Capitel. 


80 


Codex  B. 
96.  Kunin- 
gan Kaari 
I. 


Fredenh 
codex. 

Kuiiingan . 

Caari 
I  Lucu. 


Calonii 
codex. 

Kuningan 
Kaari 

1  Capitel. 


Nordströms 

codex. 
Kuningan 

Caari 

1  pääcap- 

paie. 

Ljungo 

Thomae. 

Kuningan 

Menosta  I. 


övat  Gåthat  Rvodzis.  Itä  Gåthat  ia  Länsi  Gåthat. 
Ey  löytä  Gåthan  nimiä  muilda  Mailda  vahuana  sei- 
sovan, mutta  Svean  Valdakunnas.  Sillä  etta  nijsta 
vlgoshaiotettan  Gåthan.  nimi  muille  Maille  quin  Ra- 
mattu  sanopi. 

Ruodzin  valdacuuda  on  pacanain  olemuxest  yhteen 
tullut,  Svean  maasta  ja  Gothan.  Svea  cudzuttin  poh- 
jan  puoli  medzä  ja  Gotha  Etelän  puoli.  Cahtalaiset 
övat  Gothat  Ruodzis :  ita-Gåthat  ja  Länsi  Gothat.  Ei 
löytä  Gothan  nime  muilda  mailda  vahvana  seisovan, 
mutta  Svean  valdacunnas;  sillä  nijstä  hajotetan  Go- 
than nimi  muille  maille,  nijncuin  Ramattu  sano. 

Ruodzin  valdakunda  ombi  Pacanoitten  Olemisesta 
yhten  tullut,  Svean  maasta  ia  Göthan:  Svea  kutzut- 
tin  pohian  puoli  medzä,  ia  Götha  Etelänpuoli.  Kaxi- 
naiset  övat  Göthat  Ruodzis,  Itä  Göthat  ia  Länsi  Gö- 
that. Eij  löytä  Göthan  nimiä  muilla  mailla  vahvana 
seisovan,  mutta  Svean  valdakunnas,  Sillä,  etta  nijstä 
vlgos  hajotetan  Göthan  Nimi  muille  maille,  Quin  Rau- 
mattu  sano. 

Ruodzin  Valdacunda  ombi  Pacanaiten  Olemuxest  ych- 
ten  tullut  Svean  Maasta,  Ja  Göthen  Svea  Culzuttin 
Pohian  puolj  metzä,  ia  Göthen  Etelä  puoli,  Caxinaiset 
ouat  Göthet  Ruotzis,  Itägöthet  ia  Länssgötet,  Ey 
löytä  Göthen  nimiä  muilda  mailda  Vachuana  seiso- 
uan,  mutta  Svean  valdacunnas,  sillä  etta  nijstä  Vlos- 
haiotetan  Göthen  nimi  muilla  mailla  quin  Ramattu 
sanopi. 

Ruodzin  valdakunda  on  pakanan  cansasta  yhten  tul- 
lut, Svean  ja  Götan  maasta.  Svea  cudzuthan  pohiai- 
nen  puoli  medzä,  ja  Götha  eteläinen  puoli,  Cahta- 
laiset  ouat   Götit   ruodzis  jtäiset   ia  ländisett   Götit, 


81 


Kolla- 

nius  (?) 

Kuningan 

Caari 

I  Lucu. 


Juiistens 

codex. 

Kuningan 

Caari  1. 

Seskanders 

codex. 
Kuningan 
Kaari. 
Svensk     ( 
text.      I 
(B.  B.  50).( 

Codex 
B.  96. 


Juustens 
codex. 


Ei  ltiytä  Getan  oimifl  omilda  mailda  seisouan  oleuan, 
mutta  raodzin  valdakunna9a,  sillä  etta  oijstä  vlos 
haiotetthin  Götin  aimi  muille  maille,  quin  kirioituxet 
sanouat 

Ruohdhin  valdacunda  ombi  muistamattomasta  coco- 
hon  tullut,  Ruohdhin  maasta  ia  Gothin.  Ruobdhi 
cohdhuttihin  pohjan  puolisexi  mchdäxi,  iaGöthiEte- 
län  puolisexi.  Gahtalaiset  övat  Guthit  Ruohdhisa,  Ita- 
Gothit  ia  Lensigöthit:  ei  löytä  Göthin  nime  muilla 
niailla  vahvenna  se  isovan,  mutta  Ruohdhin  valdacun- 
nasa,  sillä  etta  nijstä  ulvos  hajotetlu  on,  muille  maille, 
Göthein  nimi,  ninqvin  kirjoitus  sanopi. 


B.  96. 


defekt  ända  till  cap.  25. 

Konungs  Landsman  skal  vita  livar  i  Läne  sino,  them 
som  ey  göra  som  sagt  är,  och  kunnogha  thet  å  Lagh- 
tinge  nästo  efTter  Michels  messo.  .  . 

Kuningan  nimitys  miehet  pitä  tietämän  cukin  läni- 
säns,  ne  iotka  ey  teghet,  quin  sanottu  on,  ia  tie- 
dhyttämän  sen,  ensimäises  maan  keräiäs  Mickell  mes- 
sun  iälckin. 

Kvningan  nimitosmiehet  pitä  tietämän  cvkin  Lää- 
nisäns,  ne  iotka  ei  tege  quin  sanottu  on,  ia  tiedyttä- 
män  sen  ensimäises  maan  kåräiäs,  Michelin  messvn 
iälkin. 

6 


82 


Calonii 
codex. 

Seskanders 
codex. 

Nordströms 
codex 


Ljung  o 
Thomae. 


Sv.  text. 
K.  B.  4. 

Sv.  va- 
riant. 
K.  B.  4 

Nord- 
ströms 
codeX. 

Juustens 
codex. 


Kuningan  Nimitös  miehet  pitä  tietämän  idze  kungin 
läänisäns,  ne  iotka  ey  tege  kuin  sanottu  on,  Ja  tie- 
dyttämän  sen  maankåråis  ensimmäises  Mickell  mes- 
sun  iälkin. 

Kuningan  nimitös  miehet  piLä  tietämän  cukin  lää- 
nisäns  jotca  ei  tee  nijncuin  sanottu  on,  ja  täyttämän 
sen  ensimäises  kärejäs  Michel  Messun  jälckin. 

Kuningan  nimitös  miehet  pitä  tietämän  cukin  lähnis- 

isän,   ne  joca  ey  tie  quin   sanottu  on  ia  tiedyttämän 

sen  ensimeises  maankäräjäs   Michelin  messun  jälken. 

Kuningan  nimitös  miehet  pitä  sen  tietämänn  kukin 
länisäns,  Ne  iotca  ei  tege  quin  sanottu  on,  pitä  ha- 
nen iulgistaman  ensimäises  maan  käräiäs  Mickel  mes- 
sun iälkin. 

J  tolkom  fallom,  tå  skal  Biskoper  och  Laghman 
aff  Laghsaghu  hvario,  och  sex  aff  Hoffmannom  och 
sex  aff  Allmoghanom  thet  millan  sijn  vägha,  hvat 
hielp  Almoghin  skal  och  må  dräghligast  göra  Ko- 
nunge  sinom. 

J  tolkom  fallom  eller  androm,  tå  skal  aller  Almoghe 
i  Sverike  sinom  Konunge  lydugh  vara,  och  vilia  hans 
fulborda  etc. 

Sencaltaises  asios,  nin  pitä  Pijspan  ia  lakicunnan 
miehen  Jocaisesta  lakicunnasta,  Cvsi  Hoofuimiehistä, 
ia  Cvsi  Cansasta  heidän  keskenäus  aijetteleman,  mitä 
apua  cansan  pitä  ia  tule,  tehdä  heidän  Kuningallens. 

Sencaldaisis  asiois,  taicka  muisa  sencaldaisis,  nijn 
pitä  caiken  Rvodzin  cansan  Kvningallens  cvliaisedt 
oleman,  ia  hanen  tahtons  tekemän  etc. 


\\  c  fl  i  s  t  c  r. 


Adlerbeth,  Gudm.  37. 
Adlercreutz  42. 
Aeimilaeus  56. 

Alanus,   Georg  17. 

Amnell,  J.  52. 

Anders    Michelsson  19.  21.  23. 

2  i.   25.  26.  27.  28.  29.  30. 

31.  34.  78. 
Anders  Olsson  32. 
Apelgren,  J.  27. 
Arckenholtz,  J.  40. 
Arvidsson  4.  12.  50. 
Aspegren  65. 
Becker,  v.  50. 
Bengt  Knutsson  32. 
Bengt  SoTringsson  7. 
Bergh  4. 

Bielke42.  54.  Nils  33.  Sten  20. 
Biugg,  Silv.  35. 
Bohm,  G.  Fr.  60. 
Boije,  Jtfran  32. 
Bonde,  Karl  18.  19. 
Brahe,  Kristina  15;  Pehr  13. 14. 

15.  16.  26.  27.  33. 
Brinck  64.  65. 

Brotterus  63.  66.     C.  43.  69. 
Boraeus,  .1.  5.  6. 
Bååt,  Seved  19. 


Bäck  64. 

Calonius  5.  7.  38.  51.  76.  80.  82. 

Canutus  Martini  5. 

Carlander  64. 

Carl  ing  64. 

Cecilia  Mattsdotter  16. 

Cedermark  54. 

CederstrOm  54.  55. 

Chesnecophorus,  N.  12. 

Collanius  se  Kollanius. 

Collinius  17. 

Collinus  17. 

Daniel  Nilsson   20.  21.  23.  24. 

De  la  Gardie,  M.  G.  27. 

Drysell  42. 

Eckler  35. 

Eliniaeus,  01.  12. 

Er f väst,  Fr.  65. 

Ericus  Erici  8. 

Erik  Johanssons  16. 

Erik  Månsson  till  Ispois  16.  17. 

Erland  Biörnsson  32. 

Eskil  M— son  (?)  26. 

Fahritius,  S.  B.  70. 

Fahlenius,  J.  53. 

Falckenherg,  C.  27;  G.  36. 

Feuerstern  40. 

Fincke,  Gödik  32. 


Fleming,   Herman    19.  20.  27; 

Jöran  27;  Klas  19. 
Forsenius  1.  Forseen ,  A.  Johanna 

44;  Fredrik  43.  46;  Helena  40; 

Johan   39.  40;  Kristina  Nils- 

dotter  43;  Maria  Kristina  44 ; 

Samuel  39—43.  44.  45.  46. 

47.  48.  49.  50.  51 ;  Ulrika  44. 
Forshäll,  H.  60. 
Fortelius,  G.  74;  J.  70.  73. 
Fredenheim  4.  79.  80. 
Friedenreich  37. 
Frisius,  Katrina  59. 
Frisk,  Mårten  6. 
Fritz,  L.  27. 
Gartz,  J.  25.  28.  29. 
Gezelius,  Anna  40;  Johan  d.  ä. 

40;  Johan  d.  y.  39.  40.  41. 
Gierdt,  J.  35. 
Grafström,  A.  35. 
Grels,  (Teit)  77. 
Gröndaal,  P.  59. 
Gummer,  II.  R.  60. 
Gyllenlod  7. 
Gyllenstolpe  1.  17. 
Ilalitius,  M.  35. 
Hans  Åkesson  32. 
Hartvig  Henriksson,  se  Speitz. 
Hasselbom  66. 
Heintzius,  D.  G.  59. 
Henell  59. 
Ilenricus  Erici  5. 


Henrik  Jakobsson  (Speitz)  14. 
Henrik  Jakobsson   19.    20.  21. 

23.  24.  25.  26.  27.  28.  29. 

30.  31  34. 
Henrik,  Khd  i  Kyro  14. 
Hindrich  Mårtensson  26. 
Horn,  Agneta  18;  Gustaf  19. 
Häggström,  Nathan.  56.  57.  63. 

64.  65.  66.  67.  68.  69.  70. 
J.  Hinriksson  21. 
Jacob  Hansson  78. 
Idman,  N.  52.  66. 
Ignatius  63.  66.  67.  69;  J.  44. 

50.  51. 
Ille,  Göstaf.  25. 
Ingelet  37. 
Johan  Ljungonis  8. 
Johan  Larsson  20.  21.  23.  24. 
Johan  Mårtensson  75. 
Josephus  Georgii  5. 
Israel  Kristersson  19. 
Jusleen  63.  66.  68. 
Juslenius,  D.  74. 
Justander,  E.  33. 
Juusten,  Klem.  Severinss.  4.  5.  7. 

81. 
Jöran  Ericsson  32. 
Keckman  61. 
Keith,  J.  43. 
Kekonius  54. 

Klemet  Severinsson,  se  Juusten. 
Klovensick  64. 


85 


Kollanius,  Aln-.,  3.  15.  17—  19. 
•2i).  21.  22.  23,  2i.  26.  21. 
28.  29.  30.  31.  34.  81. 

kick,  A.  19. 

Krook  GG. 

Kurck,  Jöns  14  15.  IG.  20. 
2[.  23.  24.  33. 

Lagerborg  G3.  GG.  69. 

Lagerflycht  54.  G3.  GG.  69. 

Lanrbechins,  Isak  39. 

Leijonck.,  W.  S.  27. 

Leopold  56. 

Liliestjerna,  C.  54.  55. 

Lilius  63.  66.  68. 

Lillie,  Ax.  19. 

Lind,  Abr.  59;  J.  G.  60;  Tho- 
mas 59. 

Lithovius  64. 

Liungo  Thomae  3.  4.6.7—12. 
13.  32.  76.  80.  82. 

Lode  51. 

Lostjerna  54. 

Låstbom  58. 

Ltfngreen,  Jonas  70.  72.  73.  74. 

Malm  42.  54. 

Mannerfelt  59. 

Martin  54. 

Mathesins,  .1.  52.  58. 

Matthias  Matthiae  17. 

Matts  Larsson  32. 

Matts  Persson  75. 

Malz  Andersson  26. 


Manritz  Jöransson  32. 

Rfennander  4. 

Merkell  45.  47.  49.  71. 

Michell  Persson  26. 

Miödh  56. 

Molsdorff,  Hebla  l  lrika40;  Joh. 

39.  40;  Sam.  40. 
Momma  46. 
Morian,  v.  61. 
Munck,  Joh.  28. 
Minister  (Mnnsterhjelm)  38.  42. 

53. 
Mårten,  „ Gamle  Herr'"  (ej:  Frisk) 

4.  5.  6.  7.   75.  76. 
Nappenins,  P.  70.  72.   73.  74. 
Neuman  63.  66.  68. 
Nessel  41. 

Nyländer,  J.  70.  72.  73.  74. 
Otto  Ottesson  35. 
Oxensljema,  Axel  16.  33;  Bengt 

41;  Magdalena  41. 
Pacehalenins  19. 
Paleen  (af  Palén),  Abr.  54;  E. 

Joh.   d.   ä.  44.   48.   49.   50. 

59  78.;  E.  Joh.  d.  y.  49. 
Pastel,  L.  16. 
Panlin,  S.  38. 
Peder  Nilsson  12. 
Pehr  Månsson  20.  21. 
Pipping  63.  66.  67. 
Polon,  E.  J.  58.  60  ff. 
Polviander,  M.  59. 


86 


Poppius  73. 

Porthan  1.  5.  76.  79. 

Post,  W.  v.  37.  54. 

Rappe  54.  55. 

Rehbinder  49. 

Reitzius  65. 

Rhalambius  (Rålambsljerna) ,  M. 
21.  25.  28.  29. 

Ribbing,  P.  32;  Seved  32. 

Righertsson,  B.  25.  28.  29. 

Rosencrantz,  Chr.  29. 

Rosenstolpe,  J.  38.  53. 

Rothovius  16. 

Riihs  50. 

Sacklén,  N.  H.  44. 

Salin,  Sam.  59. 

Salonius,  G.  G.  49.  50. 

Sara  Hansdotter  30. 

Schultz  63.  66.  68;  Jost  42. 

Seskander  4.  7.  81.  82. 

Selow,  v.  14. 

Silfverstjerna,  J.  Månsson  16. 

Sofia  (Sara?)  Mårtensdotter  19. 

Sofia    Katrina   Johansdotter  20. 

Speitz,  Anna  17;  Hartv.  Hen- 
riksson 3.  12  fl'.  77.  78. 

Springer,  C.  27. 

Stenbock,  Magdalena  41. 

Stenius,  Sofia  (Sara?)  19.  (30). 

Stiernhök,  J.  34. 

Stiernkors,  Anna  Ivarsd.  16;  Ivar 
16. 


Stiernman  12.  13.  20. 

Stiernstedt  42. 

Stodius,  M.  16. 

StUtaeus,  loak.  16. 

Sursill  16. 

Svan,  Arvid  32. 

Sven  Larsson  18. 

Sylvius,  C.  G.  40;  H.  40. 

Tavast,  J.  Pontus  35. 

Teit,  H.  14.  77. 

Teppati  42. 

Thauvonius  47.  48.  49. 

Thim,  H.  35. 

Thomas  Ingonis  7. 

Thomas  Joransson  7. 

Tigerstedt,  Joh.  37. 

Torv  öste,  Hebla  40. 

Tuneld  1. 

Törne  66. 

Wallens  57. 

Wallenstjerna  54.  56. 

Warmholtz  7.  14. 

Werner  58. 

Wexionius,  Mich.  1.  17.  19. 

Wigelius  (Wegelius)  P.  14.  15 

18.  21.  77. 
Wilde  39. 
Witfoth  43. 
Woltemat,  H.  J.  56. 
Yxkull  42. 
Zacharias  Mårtensson  5. 


Pris:  1  mark. 


BOOND     MAR        igTf 


Date  Due