(navigation image)
Home American Libraries | Canadian Libraries | Universal Library | Community Texts | Project Gutenberg | Biodiversity Heritage Library | Children's Library | Additional Collections
Search: Advanced Search
Anonymous User (login or join us)
Upload
See other formats

Full text of "Den lilla damen i det stora huset"

} 



I 

s 

t 






')P 



3 




E F0S8EL1U3 



DEN LILLA DAMEN I 
DET STORA HUSET 



DEN LILLA DAMEN I 
DET STORA HUSET 



AV 



JACK LONDON 



ÖVERSÄTTNING AV 
ERNST LUNDQUIST 



W 



STOCKHOLM 
A.-B. BOHLIN & Co. 



STOCKHOLM 1920 
SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 



^^ ILS 



FÖRSTA KAPITLET. 

Han vaknade i mörker. Han vaknade lätt och utan 
andra rörelser än att han slog upp ögonen och såg 
att det var mörkt. Olik de flesta, som måste treva 
och känna och lyssna och komma i beröring med sin 
omgivning, kände han ögonblickligen igen sig själv 
då han vaknade, identifierade tid, rum och person- 
lighet. Efter sovtimmarnas parentes återtog han utan 
ansträngning sitt livs avbrutna gång. Han visste att 
han var Dick Förrest, den store jordägaren, som hade 
somnat för några timmar sedan efter att ha sömnigt 
lagt in en tändsticka i boken och släckt den elektriska 
läslampan. 

Helt nära hördes sorlet och plasket av en sömnig 
fontän. Långt bortifrån, så svagt och avlägset att 
endast ett skarpt öra kunde uppfatta det, hörde han 
ett ljud som kom honom att småle belåtet. Han visste 
att det var King Polo som bölade — King Polo, 
hans oförliknelige korthornstjur, tre gånger första pris- 
tagare på kreatursutställningar i Californien. Småle- 
endet försvann långsamt från Dick Forrests ansikte, 
ty han tänkte litet på de nya triumfer han i år till- 
ämnade King Polo på de östra staternas lantbruks- 
möten. Han skulle visa att en tjur, född och uppfödd i 

5 



Californien, kunde tävla med eliten av de kreatur 
som gödts på stall i lowa eller importerats över havet 
från korthornsrasens uråldriga hemland. 

Icke förr än leendet dog bort efter några sekunder 
sträckte han ut handen i mörkret och tryckte på den 
första i en rad av elektriska knappar. Det fanns tre 
sådana rader. Ljuset som nu strömmade ner från en 
stor kupa uppe i taket fyllde sovloggian. vars tre väg- 
gar voro ett galler av fin koppartråd. Den fjärde 
sidan var husets vågg av solid betong försedd med 
glasdörrar. 

Han tryckte på den andra knappen, och ett klart 
ljus koncentrerade sig på ett särskilt ställe på betong- 
v^äggen och belyste, i en rad, en klocka och en baro- 
meter, en Celsius- och en Fahrenheittermometer. Nästan 
i en enda blick avläste han vad dessa instrument hade 
att säga honom: tid 4,30; lufttryck 29*80, vilket var 
normalt på denna höjd över havet och under denna 
årstid; temperatur 36° Fahrenheit. Med ett nytt tryck 
fingo uppgifterna om tid, värme och lufttryck dyka 
tillbaka i sitt mörker. 

En tredje knapp tände hans läslampa, som stod så 
att ljuset föll uppifrån och bakifrån utan att skina i 
ögonen. Den första knappen släckte takljuset. Han 
sträckte sig efter en packe korrektur på läsbordet, 
tände en cigarrett och började korrigera med blyerts- 
penna. 

Det var tydligen ett sovrum för en man som arbetade. 
Det var praktiskt inredt och saknade ej heller komfort 
av allt utom spartanskt slag. Järnsängens gråa emalj- 
färg harmonierade med betongväggen. Över dess fot- 
ända bredde sig en couvrepieds av grått vargskinn 



med hängande svansar. På golvet, där tofflorna stodo, 
låg en långhårig stengetsmatta. 

Det stora läsbordet med sina ordentligt uppstap- 
lade böcker, tidskrifter och skrivportföljer hade ändå 
rum för tändstickor, cigarretter, askkopp och en ther- 
mosflaska. En fonograf, avsedd att diktera i, stod på 
en svängbar hylla. På väggen, nedanför barometern 
och termometrarna, smålog ett kvinnoansikte ur en rund 
träram. Och mellan de elektriska knappraderna och 
ett växelbord framstack ur ett öppet hölster kolven 
av en Coltrevolver. 

På slaget sex, sedan dagsljuset börjat sippra in 
genom metalltrådsnätet, sträckte Dick Förrest, utan 
att ta ögonen från korrekturet, ut högra handen och 
tryckte på en knapp i den andra raden. Fem minuter 
därefter kom en kines på mjuka tofflor intassande i 
loggian. Han bar en liten blank mässingsbricka med 
kaffekopp, en liten kaffekanna av silver och grädd- 
snipa av samma metall. 

»God morgon, Oh My», hälsade Dick Förrest med 
leende läppar och ögon. 

»God morgon, husbond», svarade Oh My, medan 
han på läsbordet röjde rum för brickan och serverade 
kaffet. 

Utan att avvakta några befallningar och då han 
märkte att hans herre redan läppjade kaffe med den 
ena handen och rättade korrektur med den andra, tog 
Oh My upp en liten skär, spetsprydd morgonmössa 
från golvet och försvann ljudlöst. Han gled bort som 
en skugga genom den öppna glasdörren. 

Precis på slaget halv sju kom han tillbaka med en 
större bricka. Dick Förrest lade bort korrekturen, 



sträckte sig efter en bok som hette »Om uppfödande 
av ätbara grodor» och beredde sig att äta. Frukosten 
var enkel men ganska bastant — mera kaffe, en halv 
grapefruit, två löskokta ägg vispade i ett glas med 
en klick smör och sjudande varma samt en lätt bräckt 
skiva skinka av en gris som han själv låtit göda. 

Nu böljade solskenet in genom nätverket och över 
sängen. På utsidan av metalltrådsgallret sutto några 
flugor, tidigt kläckta för årstiden och duvna av natt- 
kylan. Medan Förrest åt iakttog han de på anima- 
lisk föda levande getingarnas jakt. Kraftiga och mera 
härdiga än bin voro de ständigt i farten och falkade 
på de domnade flugorna. Oaktat sin starkt surrande 
flykt slogo dessa luftens gula jägare ofelbart ner på 
sina hjälplösa offer, utan att misslyckas en enda gång, 
och förde bort dem. Den sista flugan var försvunnen 
innan Förrest hade tömt kaffekoppen, märkt grod- 
boken med en tändsticka och tagit till sina korrektur 
igen. 

Efter en stund upphörde han då han hörde lärkans 
mjuka, smältande sång, dagens första vokalmusik. Han 
såg på klockan. Den var sju. Han lade bort korrek- 
turen och började en serie telefonsamtal vid växel- 
bordet som han skötte med erfaren hand. 

»Hallå, Oh Joy», var det första han sade. »Är 
mr Thayer uppe? Det är bra, stör honom inte. Jag 
tror inte att han vill äta frukost på sängen, men ta 
reda på det. — Ja, mycket rätt, och visa honom hur 
han skall få varmt vatten, det förstår han sig kanske 
inte på. — Ja. Tänk på att skaffa en arbetare till, 
så snart det låter sig göra. Det är alltid många sö- 

8 



kande^ då den vackra årstiden kommer. — Ja visst. 
Använd ert goda omdöme. Adjö.» 

»Mr Hanley ?» inledde han sitt nästa samtal. »Jag har 
tänkt på fördämningen över Buckeyån. Ge mig kost- 
nadsberäkning angående grusupptag och stenkross. — 
Ja visst. Jag inbillar mig att grusupptaget kommer att 
kosta 6 å IQ cents mera per yard. Nej, vi kan inte 
börja förr än om fjorton dagar. — Ja visst, de nya 
elektriska traktorerna, om de någonsin komma, ska 
befria oss från att använda hästar vid plöjningen. — 
Ja, det där få vi tala med mr Everan om. Adjö.» 

Och det tredje samtalet : 

»Mr Dawson? Trettiosex grader i min sovloggia 
för en stund sedan. Det måste vara vitt av frost nere 
på sank mark. Men det är sannolikt den sista frost- 
natten i år. — Ja, de hade svurit på att de elektriska 
plogarna skulle vara levererade för två dagar sedan. 
Ring till agenten. Adjö.» 

Förrest gled ur bädden i sin pyjamas, stack in föt- 
terna i tofflorna och gick genom glasdörren in till 
badet, som redan gjorts i ordning av Oh My. En 
kvart därefter låg han åter i sängen, badad och ra- 
kad, och läste om sina grodor, medan Oh My masserade 
hans ben. 

Det var väiformade ben, och de hade åtskilligt att 
berätta om mannen. Den högra vaden var märkt med 
flera mörka ärr, varav ett, strax nedanför knät, var 
så djupt att det trängde ända in i benpipan. Halv- 
vägs mellan knät och ljumsken var ett tre tum långt 
märke efter ett gammalt knivhugg. 

Vid en plötslig munter gnäggning utanför stacks en 
tändsticka in mellan grodbokens blad, och m.edan Oh 



My delvis klädde sin herre i sängen och satte på honom 
strumpor och skor, vred Dick sig åt sidan och tittade 
ut åt det håll varifrån gnäggningen kommit. Nedåt 
vägen, mellan de blommande syrenerna, ledd av en 
stalldräng, travade en stor hingst, som blänkte rödaktig 
i morgonsolen; hans stolta man fladdrade och hans 
ögon irrade ut över fältet, medan hans smattrande 
älskogskallelse ekade ut över landet, där våren höll 
på att göra sitt intåg. 

Dick Förrest blev både glad och orolig — glad 
över det härliga djuret som travade där nere mellan 
syrenhäckarna, och orohg över att hingsten kunde ha 
väckt den unga damen som smålog i sin runda ram 
på hans vägg. Han kastade en hastig blick över den 
två hundra fot breda gården till hennes långa flygel. 
Persiennerna i hennes sovloggia voro stängda. De rör- 
de sig icke. Åter gnäggade hingsten, och det enda som 
rörde sig var en svärm av vilda kanariefåglar, vilka 
fladdrade upp från blommorna och buskarna på gården 
som gyllengröna ljusgnistor från soluppgången. 

Han följde hingsten med ögonen, så länge han 
kunde se honom mellan syrenhäckarna, och såg i tan- 
karna en talrik avkomm.a av kraftigt byggda, fel- 
fria Shireföl; sedan vände han sig till sin tjänare 
och sade: 

»Nå, hurudan är den siste drängen vi städslade? 
Artar han sig bra?» 

»Han ganska bra gosse, tror jag. Allting nytt för 
honom. Ganska långsam. Men han nog arta sig 
bra snart.» 

»Varför tror du det?» 

»Jag väcka honom tre fyra mornar nu. Han sova 



som ett barn. Vakna småle alldeles som ni. Det 
mycket bra.» 

»Småler jag då jag vaknar?» frågade Förrest. 

Oh My nickade ivrigt. 

»Många gånger, många år jag väcka er. Alltid 
då edra ögon öppnas edra ögon småle, er mun småle, 
ert ansikte småle, hela ni småle genast. Och det 
mycket bra. En man vakna upp så, mycket godt 
förstånd. Det vet jag. Den nya tjänare just sådan. 
Småningom, mycket snart, han bli bra tjänare. Ni 
skall få se. Han heter Chow Gam. Vad namn ni 
kalla honom här?» 

Dick Förrest funderade. 

»Vad ha vi redan för namn?» frågade han. 

»Oh Joy, Ah Well, och jag vara Oh My», svarade 
kinesen. »Oh Joy säga han kalla den nya tjänare ...» 

Han tvekade och såg på sin herre med en utma- 
nande glimt i ögat. Förrest nickade. 

»Oh Joy säga han kalla nya gossen 'Oh Hell' . . .» 

»Åhå!» Förrest skrattade gillande. »Oh Joy är en 
skämtare. Ett bra namn, men det duger inte. Här 
finns ju en fru i huset. Vi måste tänka ut ett annat 
namn.» 

»Oh Ho, det ett mycket bra namn.» 

Förrest hörde ännu sitt eget utrop i sina öron, så 
att han förstod varifrån Oh My fått sin inspiration. 

»Det är bra. Han får heta Oh Ho.» 

Oh My böjde på huvudet, gled hastigt ut genom 
glasdörren och kom lika hastigt tillbaka med återstoden 
av Forrests kläder, hjälpte honom på med undertröja 
och skjorta, lade en halsduk om hans hals åt honom 
själv att knyta, föll på knä och satte på honom damasker 

II 



och sporrar. En filthatt och ett ridspö fullständigade 
hans utrustning — ridspöt av ogarvat skinn flätat på 
indianskt sätt och med en av bly tyngd tjockända som 
hängde ner från hans handled på en läderslinga. 

Men ännu var Förrest icke fri. Oh My räckte ho- 
nom flera brev och förklarade att de hade skickats 
upp från stationen i går kväll sedan Förrest hade 
gått till sängs. Han öppnade dem och ögnade hastigt 
igenom dem alla utom ett, som han läste uppmärk- 
sammare och med rynkade ögonbryn. Sedan svängde 
han ut fonografen från väggen och dikterade hastigt 
utan att göra en enda paus för att söka efter ord eller 
tankar : 

»Med anledning av ert brev av den 14 mars 1914 
beklagar jag att ni råkat ut för svinpest. Jag beklagar 
också att ni ansett lämpligt att välta ansvaret på 
mig. Och precis lika mycket beklagar jag att den 
fargalt vi skickade er är död. 

»Jag kan endast försäkra er att vi äro alldeles fria 
från svinpest här och ha varit det i åtta år, med 
undantag av två sändningar österifrån, den sista för 
två år sedan, men dessa djur blevo enligt vår vana 
isolerade genast vid ankomsten och dödade innan 
smittan hann sprida sig till våra svinhjordar. 

»Jag anser mig böra underrätta er att jag i intetdera 
fallet beskyllde säljarna för att ha skickat mig sjuka 
djur. Tvärtom, då som ni vet svinpestens inkuba- 
tionstid är nio dagar, tog jag reda på datum för 
djurens avsändande och förstod att de varit friska 
då de skickades. 

»Har ni aldrig kommit på den tanken att järnvä- 
garna ofta äro skulden till spridningen av svinpest? 



Har ni någonsin hört talas om att järnvägen rökt eller 
desinficerat en vagn som har fraktat pestsjuka svin? 
Ta reda på dato, först då jag skickade av fargalten, 
sedan det då ni tog emot honom och slutligen det då 
sjukdomssymptomen yppade sig. Fargalten var, som 
ni säger, fem dagar på väg med anledning av att 
banan var översvämmad. Icke förr än den sjunde 
dagen efter mottagandet visade sig symptomen. D. 
v. s. tolv dagar sedan jag lämnade honom ifrån mig. 
»Nej, jag kan inte dela er åsikt, jag är inte ansvarig 
för den olycka som har drabbat er hjord. För att 
riktigt övertyga er kan ni ju skriva till statsveterinären 
och fråga honom huruvida min ranch är fri från 
svinpest eller icke. 

Högaktningsfullt . . .» 



13 



ANDRA KAPITLET. 

Då Förrest gick genom sovloggians glasdörr passe- 
rade han först ett trevligt toilettrum med många kläd- 
skåp och en rymlig eldstad och sedan ett långt kontor, 
där allt som hörde till affären fanns, pulpeter, dikta- 
foner, dokumentskåp, bokhyllor och brevfack som 
räckte ända upp till det låga taket. 

Midt på kontorsväggen tryckte han på en knapp 
och en med böcker fullsatt bokhylla svängde sig ut 
på sina gångjärn och blottade en smal spiraltrappa 
av järn. Han gick utför den varsamt för att icke fastna 
med sporrarna, och bokhyllan återtog sin plats bakom 
honom. 

Nedanför trappan tryckte han på en ny knapp, 
en ny bokhylla svängde sig ut och släppte in honom i 
ett långt, lågt rum med bokhyllor från golv till tak. 
Han gick direkt till en hylla och tog genast den bok 
han sökte. Han bläddrade i den, fann det ställe han 
tänkte på, nickade bekräftande och ställde tillbaka 
boken. 

En dörr ledde ut till en pergola av bastanta betong- 
pelare förenade genom grövre och smalare furubjäl- 
kar, på vilka den röda barken satt kvar. 

Eftersom han hade flera hundra fot betongväggar 
att passera var det tydligt att han icke hade gått 

14 



den ginaste vägen ut i det fria. Under lummiga gamla 
ekar, där de höga bindpålarna med avgnagd bark och 
det av hovar upprivna gruset visade att en mängd 
hästar brukade stå bundna, fann han ett fuxsto, som 
skiftade i blek guldfärg. Hennes välryktade hud var 
strödd med dansande glimtar av morgonsolen som 
föll snedt in genom lövverket. Själv var hon eldig 
och orolig. Hon var starkt byggd som en hingst, och 
utför hennes ryggrad gick en smal mörk strimma 
av hår som angav att hon härstammade från flera släkt- 
led av mustanger. 

»Hur står det till med Människoäterskan i dag?» 
frågade han, i det han fattade tag i hennes grimma. 

Hon lade tillbaka de minsta öron som någon sett på 
en häst — öron som skvallrade om en fullblods- 
hingsts vilda kärleksäventyr med vilda ston uppe 
i bergstrakterna — och högg efter Förrest med ilskna 
tänder och ilsket gnistrande ögon. 

Hon dansade åt sidan och försökte stegra sig, då 
han svingade sig upp i sadeln, och under täta försök 
att stegra sig dansade hon utför den grusade vägen. 
Och hon skulle ha stegrat sig om icke språngremmen 
hållit hennes huvud nere och även räddat ryttarens 
näsa från hennes ursinniga kast med huvudet. 

Han var så van vid stoet att han knappt lade märke 
till hennes konster. Mekaniskt, genom att helt lätt 
vidröra hennes krökta hals med tyglarna eller använda 
sporrarna eller knäna höll han henne på den rätta 
vägen. En gång, då hon svängde åt sidan, såg han 
en skymt av det Stora huset. Stort såg det ut, men 
det var så oregelbundet byggt att det icke var så stort 
som det föreföll. Framsidan var åtta hundra fot lång. 

15 



Men mycket av dessa åtta hundra fot bestod av tegel- 
täckta betongkorridorer, som förenade och samman- 
slöto de oUka delarna av byggnaden. Där funnos 
patios och pergolas i mån därefter, och alla väggarna 
med sina många rätvinkliga utsprång och nischer växte 
upp ur en bädd av grönska och blommor. 

Spansk till karaktären var Stora husets arkitektur 
icke av den californisk-spanska typ som införts från 
Mexico för hundra år sedan och av modernare arkitekter 
omdanats till våra dagars californisk-spanska byggnads- 
stil. Spansk-moriskt kunde Stora huset mera träffande 
kallas i hela sin form, ehuru det fanns fackmän som 
livligt opponerade sig mot den beteckningen. 

Rymlighet utan strängt allvar och skönhet utan prunk 
voro de huvudsakliga intryck Stora huset gav. Dess 
linjer, långa och horisontala, endast brutna av vertikala 
linjer och av ut- och inspräng, som alltid voro rät- 
vinkliga, hade samma prägel av enkelhet som ett 
klosters. Men den oregelbundna taklinjen tog bort 
all enformighet. 

Låga och breda, utan att vara klumpiga, gåvo de 
fyrkantiga tornen, som reste sig över varandra, den rätta 
höjdproportionen utan att verka skyskrapor. Stora 
husets karaktär var soliditet. Det trotsade alla jord- 
bävningar. Det var byggt för tusen år. Den he- 
derliga betongen bekläddes med en krämfärgad stuck 
av hederlig cement. Denna överallt lika färg skulle 
ha varit enformig för ögat om den ej räddats av de 
många platta taken av varmt rödt spanskt tegel. 

I denna enda hastiga blick, medan stoet gjorde 
sitt oberättigade kast åt sidan, koncentrerade sig Dick 
Forrests ögon en snabb sekund på den stora fly- 

i6 



geln tvärsöver den breda gården, där under uppåt- 
strävande grupper av torn, rödkantade av morgon- 
solen, sovloggians slutna persienner antydde att hans 
hustru ännu sov. 

Omkring honom på tre sidor reste sig låga kullar, 
släta, inhägnade, odlade eller gräsbevuxna, som sam- 
mansmälte med högre kullar och brantare, skogbe- 
klädda sluttningar, vilka strävade uppåt, brantare, till 
väldiga berg. Den fjärde sidan begränsades ej av 
kullar och bergväggar. Den förtonade, övergick små- 
ningom i vida, avlägsna slätter, vilka trots den klara, 
spröda frostluften voro för vidsträckta och avlägsna 
att kunna överblickas. 

Stoet frustade. Med knäna tvingade han henne 
att hålla sig på den ena sidan av vägen. Med ett 
tramp av små fötter i gruset böljade där emot honom 
en flod av vitt skimrande silke. Han kände igen sin 
hjord av prisbelönta Angoragetter, var och en med 
sitt stamträd och sin historia. De måste vara nära 
två hundra, och som de ej blivit klippta på hösten 
visste han att den glittrande ull som betäckte deras 
sidor, lika fin som ett nyfödt barns hår och finare, 
lika vit som någon albinos huvudprydnad och vitare, 
var längre än det vanliga tolvtumsmåttet och att de 
bästas kamelgarn skulle, färgat i vilka nyanser som 
helst, förvandlas till alnslånga lösflätor för damer och 
säljas till orimligt höga priser. 

Den vackra synen fängslade honom. Vägen hade 
blivit ett böljande band av silke, blänkande av katt- 
lika gula ögon, som gledo förbi skygga och nyfikna, 
då de betraktade honom och hans nervösa häst. Två 
baskiska herdar gingo sist. Det var kortväxta, bred- 

17 

Den lilla damen i det stora huset 2 



axlade, mörkhyade män med svarta ögon och hvUga 
ansikten med begrundande och filosofiskt uttryck. De 
togo av sig hattama och böjde på huvudet för honom. 
Förrest lyfte upp sin högra hand, med ridspöt hängande 
vid handleden, och vidrörde med ett rakt pekfinger 
sitt hattbrätte till en halvt militärisk hälsning. 

Då stoet åter började konstra, betvingade han henne 
med tyglarna och en hotelse med sporrarna, medan 
han tittade efter gettema som fyllde vägen med skim- 
rande vitt silke. Han visste vart de ämnade sig. Den 
tiden nalkades då de skulle få killingar, och de fördes 
nu ner från sina buskbeväxta betesmarker till fållorna 
och skjulen där de skulle omsorgsfullt skötas och få 
lämplig utfodring under dräktighetens sista period. 

Han red vidare. Från alla håll hördes surr av 
gödselspridningsmaskinerna. På avstånd, på de låga, 
svagt sluttande kullarna, såg han spann efter spann 
av sina Shireston dra plogarna fram och tillbaka och 
vända den gröna gräsvallen till fruktbar, mörkbrun, 
humusfylld jord. Här skulle säd och sockerhirs odlas 
och sedan hamna i hans silos. På andra sluttningar 
växte kornet knähögt eller också klöver och Canada- 
ärter. 

Överallt omkring honom voro stora och små fält 
indelade efter ett system av åtkomlighet och lätthet 
att brukas som skulle ha fyllt en landtbruksexpert med 
förtjusning. Varenda inhägnad kunde hålla stånd mot 
svinens och tjurarnas angrepp, och innanför stängslen 
växte intet ogräs. Många av de släta fälten voro be- 
sådda med alfalfa. Andra buro enligt cirkulations- 
brukets lagar höstsäd eller förbereddes till vårsådd. 
Andra, i närheten av avelsinhängnaderna, betades av 

i8 



dräktiga Shropshire- eller merinosfår eller av vita jätte- 
lika avelssuggor, som kommo hans ögon att lysa av 
belåtenhet då han red förbi. 

Han red genom något som nästan kunde kallas en 
by, fastän där varken funnos butiker eller hotell. Hu- 
sen voro små villor, bastanta, behagliga för ögat, var 
och en omgiven av en trädgård, där härdigare växter, 
även rosor, voro utspruckna och logo åt den sista 
frosten. Barnen voro redan i farten, skrattade och 
lekte bland blommorna eller ropades in till frukost 
av sina mödrar. 

Där bortom, en halv mile från Stora huset, red 
han förbi en rad av verkstäder. Han kastade en 
blick in i den första. En smed arbetade vid ett städ. 
En annan smed, som nyss skott framhoven på ett 
äldre Shiresto, höll på att fila av hovens ytterkant för 
att den inte skulle skjuta ut över skon. Förrest såg 
det, hälsade, red vidare, höll in hästen ett stycke längre 
bort och skrev sig något till minnes i en antecknings- 
bok som han tog upp ur bakfickan i byxorna. 

Han passerade andra verkstäder — en målares, en 
vagnmakares, en bleckslagares och en snickares. Me- 
dan han tittade på den sista körde en lastbil förbi 
honom med rask fart och vek av in på stora vägen till 
järnvägsstationen åtta miles därifrån. Det var smör- 
bilen, som fraktade mejeriets dagsproduktion från se- 
paratorhuset. 

Stora huset var hela ranchens hjulnav. En halv 
mile därifrån omgavs det cirkelformigt av de olika 
ranchcentralerna. Oupphörligt hälsande på sitt folk 
passerade Dick Förrest i galopp ladugårdscentralen, 
som nästan var ett hav av byggnader med långa rader 

19 



av silos och med gödselkärror som kommo framgli- 
dande på luftskenor och automatiskt stjälpte ur sitt 
innehåll i väntande gödslingsmaskiner. Flera gånger 
hejdades han av män i arbetsdräkt men med en prä- 
gel av akademisk utbildning; de kommo antingen 
ridande eller i dogcart och stannade för att rådgöra 
med honom. Det var hans förmän, avdelningschefer, 
och de talade lika kort och rakt på sak som han. 
Den siste ämnade rida förbi med en hälsning, men 
hejdades av sin principal. 

»God morgon, mr Hennessy. Hur snart blir det där 
halvvilda stoet färdiginridet så att mrs Förrest kan 
rida henne?» 

»Jag skulle vilja ha en vecka till på mig», svarade mr 
Hennessy. »Hon är så pass inriden nu som mrs Förrest 
önskade, men hon är nervös och känslig och jag vill 
gärna ha en vecka till för att få henne lugnare.» 

Förrest nickade medgivande, och Hennessy, vete- 
rinären, fortfor: 

»Det är två körare på alfalfaavdelningen som jag 
skulle vilja avskeda.» 

»Vad är det för fel med dem?» 

»Den ene, en nyanställd, Hopkins, är f. d. soldat. 
Han förstår sig kanske på statens mulåsnor, men inte 
på Shirehästar.» 

Förrest nickade. 

»Den andre har arbetat här i två år, men nu dricker 
han, och då han har kopparslagare låter han det gå 
ut över hästarna . . .» 

»Det är ju Smith, en karl utan skägg och med 
ett fel på ena ögat?» avbröt Förrest. 

Veterinären nickade. 

20 



»Jag har iakttagit honom», fortfor Förrest. »I bör- 
jan var han bra, men han har ghdit ur spåret på sista 
tiden. Avskeda honom. Och den andre också. — 
Hopkins sa' ni? Apropå, mr Hennessy», sade han, 
i det han tog upp annotationsboken, rev ut det sist 
skrivna bladet och skrynklade ihop det i handen, »ni 
har en ny hovslagare i smedjan. Vad tycker ni om 
honom ?» 

»Han är för nykommen att jag skulle kunna ha någon 
åsikt om honom än.» 

»Låt honom göra sällskap med de andra två. Han 
kan inte utföra vad ni sätter honom till att göra. Jag 
såg honom nyss sko gamla Bessie och fila av en halv 
tum på hennes hov.» 

»Det vet han att han inte får göra.» 

»Avskeda honom», upprepade Förrest och red vi- 
dare. 

Han såg mycket som gjorde honom belåten. En 
gång mumlade han högt: »Ett fett land, ett fett land.» 
Åtskilligt såg han som icke behagade honom och som 
fick sig en anteckning i notisboken. Sedan han passe- 
rat hela cirkeln omkring Stora huset och ridit en halv 
mile utanför den till en isolerad grupp av verkstäder 
och fållor, kom han till målet för sin utflykt: sjuk- 
huset. Här fann han endast två kvigor som voro 
under observation för tuberkulos och en ståtlig Jersey- 
f argalt i ypperlig kondition. Han vägde drygt två 
hundra kilo, och hans klara ögon, raska rörelser och 
glänsande borst utvisade tydligt att det icke var något 
fel med honom. Som han nyss importerats från lowa, 
undergick han enligt ranchens hävdvunna bruk den 
sedvanliga karantänen. Han hette Burgess i kreaturs- 

21 



matrikeln, var två år och hade kostat fem hundra 
dollars. 

Fortsättande sin ridt på en väg, som utgjorde en 
av radierna från Stora husets centrum hann Förrest 
upp Crellin, föreståndaren för svinavdelningen, och 
fick av honom veta att avelssuggan Lady Isleton, pris- 
belönt på alla lantbruksmöten från Seattle till San 
Diego, hade lyckligt nedkommit med elva smågrisar. 
Crellin omtalade att han suttit uppe hos henne halva 
natten och nu var på väg hem för att bada och äta 
frukost. 

»Jag hör att er äldsta dotter har slutat högskolan 
och ämnar sig in vid Stanforduniversitetet», sade For- 
rest och höll in sitt sto just som han ämnat galoppera 
vidare. 

Crellin, en ung man på trettiofem år, fastän han 
varit far så länge, och som hade en prägel av akademisk 
medborgare på samma gång som av frisk ungdomlighet 
tack vare friluftsliv och enkla vanor, rodnade under 
solbrännan av belåtenhet med det intresse hans prin- 
cipal visade och böjde på huvudet. 

»Tänk på saken», tillrådde Förrest. »Tänk på alla 
studentskor och normalskoleflickor. Hur många av 
dem fortsätta studierna och hur många av dem gifta 
sig två år efter sin examen och slå sig på att föda barn ?» 

»Helen tar studierna på fullt allvar», invände Crellin, 

»Kommer ni ihåg då jag blev opererad för blind- 
tarminflammation?» frågade Förrest. »Jag hade den 
allra skickligaste sköterska, den vackraste flicka man 
kan tänka sig. Hon hade varit fullfärdig sjukskö- 
terska i ett halvt år. Fyra månader därefter skickade 
jag henne lysningspresent. Hon gifte sig med en 

22 



automobilagent. Hon har bott på hotell alltsedan dess. 
Hon har aldrig haft tillfälle att sköta sjuka, aldrig 
haft något eget barn att hjälpa av med kolik. Men hon 
hoppas, och antingen hennes förhoppningar gå i full- 
bordan eller inte, är hon väldigt lycklig. Men vad 
har hon haft för nytta av sina studier till sjuksköterska ?» 

En tom gödselmaskin rullade förbi och tvingade den 
gående Creilin och den ridande Förrest att dra sig 
åt sidan. Förrest betraktade med beundrande min 
maskinens vänsterhäst, ett kraftigt och välväxt Shiresto 
som fått otaliga prismedaljer. 

»Se på Fotherington-prinsessan», sade han. »Hon 
är en normal hona. Men efter tusenårigt omsorgsfullt 
urval av förfäder åt henne har man nu lyckats få henne 
till en idealisk arbetshäst. Men att hon är arbets- 
häst är bara en bisak. Först och främst är hon avels- 
sto. Och våra egna honor, kvinnorna, äro både gene- 
rellt och individuellt taget framför allt skapade att 
älska oss män och vara moderliga. Det finns intet 
biologiskt berättigande för allt nutidkvinnornas bråk 
med att vilja ha rösträtt och ämbeten.» 

vMen det finns ett ekonomiskt berättigande», invände 
Creilin. 

»Sant», medgav hans principal, men kom sedan med 
nya argument. »Vårt nuvarande industrisystem hin- 
drar äktenskap och tvingar kvinnorna in på arbets- 
marknaden. Men kom ihåg, industrisystem komma 
och gå, medan biologien är evig.» 

»Det är inte lätt nu för tiden att få kvinnorna att nöja 
sig med att bara vara gifta», sade Creilin. 

Dick Förrest skrattade misstroget. 

»Å, jag vet just inte det», sade han. »Er hustru 

23 



till exempel. Hon med sitt doktorsdiplom — på klass- 
iska linjen till på köpet — vad har hon åstadkommit 
med det? Två pojkar och tre flickor, om jag inte 
missminner mig. Och ni har ju talat om att ni voro 
förlovade halva hennes sista år vid universitetet.» 

»Ja, det är sant, men det är femton år sedan, och 
det var ett giftermål av kärlek. Vi kunde inte låta bli, 
det medger jag. Hon hade stora vetenskapHga planer, 
och jag ville absolut bli professor vid Lantbruksaka- 
demien. Vi kunde inte hjälpa att vi gjorde som vi 
gjorde. Men det var för femton år sedan, och femton 
år ha åstadkommit en stor förändring i våra unga 
kvinnors strävanden och ideal.» 

»Det skall ni inte ett ögonblick inbilla er. Jag 
stöder mig på statistiken, mr Crellin. Allt onaturligt 
är övergående. Varenda kvinna är och förblir kvinna i 
evighet, hite förr än våra flickor upphöra att leka 
med dockor och betrakta sin egen skönhet i spegeln 
skall kvinnan bli något annat än vad hon alltid har va- 
rit — först och främst moderlig och för det andra 
hustru åt en man. Det lär statistiken. Jag har hållit 
ögonen på de flickor som ta examen från normal- 
skolan. Jag talar inte om dem som gifta sig innan 
de tagit examen. Men den tid som de utexaminerade 
sedan undervisa i skolor är i genomsnitt bara två år. 
Och om ni tar i betraktande att en massa av dem 
genom brist på utseende eller genom otur äro på för- 
hand dömda till att gå ogifta och undervisa i hela sitt 
liv, kan ni förstå hur de förkorta lärarinnetiden för 
dem som kunna gifta sig.» 

»En kvinna, till och med en fhcka, genomdriver all- 
tid sin vilja mot männens», mumlade Crellin, ur stånd 

24 



att motbevisa sin principals statistik, men föresättande 
sig att granska den i sömmarna. 

»Och er flicka går till Stanford», skrattade Förrest, 
i det han beredde sig att låta sitt sto galoppera, »och 
ni och alla män skola ända till yttersta dagen laga så 
att de få sin vilja fram.» 

Crellin smålog för sig själv, medan hans pricipal 
försvann i en vägkrök, ty Crellin kunde sin Kipling, 
och den tanke som framkallade hans småleende lydde : 
»Men var har ni er egen flicka, mr Förrest?» Han 
beslöt att upprepa den för sin hustru vid frukosten. 

Ännu en gång stannade Dick Förrest innan han 
kom fram till Stora huset. Den man han hejdade 
var mr Mendenhall, som var uppsyningsman över stal- 
larna och även över betesmarkerna och ansågs ha 
reda på icke allenast vartenda grästrå på ranchen 
utan också detta grässtrås längd och dess ålder allt- 
sedan det spirat upp ur sitt frö. 

På en vink av Förrest stannade Mendenhall med 
sin tvåspända dogcart. Vad som föranledt Förrest 
att signalera var en blick som han kastat tvärsöver 
dalens norra hörn bort till de vidsträckta, svagt slutt- 
ande kullarna flera miles därifrån, som lågo där sol- 
belysta och mörkgröna där de kantade Sacramento- 
dalens stora slätt. 

Det följande samtalet gick raskt och rörde sig med 
tekniska termer som mellan två erfarna fackmän. Det 
talades om gräs, om vinterns regn och om utsik- 
terna till vårregn. Förflyttningar av hjordar, nu eller 
längre fram, diskuterades, man resonerade om hur timo- 
tejen frodades i de avlägsna insåningarna uppe i hög- 

25 



landet och beräknade hur mycket hö det kunde finnas 
kvar efter vintern i ladorna långt uppe i de skyddade 
bergsdälderna, där hjordarna hade övervintrat. 

Under ekarna vid pålarna slapp Förrest besväret att 
binda Människoäterskan. En stalldräng kom sprin- 
gande för att ta emot hästen, och Förrest gick med 
klingande sporrar in i Stora huset. 



26 



TREDJE KAPITLET. 

Förrest trädde in i en avdelning av Stora huset 
genom en massiv, järnbeslagen ekdörr, som tycktes vara 
ingången till ett fästningstorn. Golvet var cement och 
där funnos många dörrar. En av dem öppnades av en 
kines i vitt förkläde och kockmössa och genom den 
trängde det dämpade surret av en dynamo. Det var 
detta som kom P^orrest att göra en avstickare från 
sin väg. Han stannade, höll dörren på glänt och tittade 
in i ett kallt, elektriskt upplyst cementrum, där det 
stod en lång glasinklädd refrigerator med glashyllor, 
flankerad av en ismaskin och en dynamo. På golvet 
satt en liten karl nedhukad, klädd i oljiga maskinist- 
kläder. Förrest nickade till honom. 

»Är det något på tok, Thompson?» frågade han. 

»Har varit», lydde det lakoniska och uttömmande 
svaret. 

Förrest stängde dörren och gick inåt en gång som 
liknade en tunnel. Smala, gallerförsedda öppningar, 
som påminde om skottgluggarna i en medeltidsborg, 
släppte in dager. Genom en annan dörr kom han in 
i ett lågt rum med bjälktak och med en eldstad där 
m.an kunde ha stekt en hel oxe. Ett väldigt vedträ, 
som vilade på en bädd av glödande kol, flammade 
muntert. Två biljarder, flera spelbord, soffor i hörnen 

27 



och en miniatyrbar utgjorde det huvudsakliga möble- 
manget. Två unga herrar höllo på att krita sina köer 
och besvarade Forrests hälsning. 

»God morgon, mr Naismith», sade han i skämtsam 
ton. »Är det så ni samlar stoff till Fåravelstidningen?» 

Naismith, en trettioåring med glasögon, smålog gene- 
rad och visade på sin kamrat. 

»Wainwright ville nödvändigt ha sig ett parti», för- 
klarade han. 

»Vilket betyder att Lute och Emestine ännu måste 
sova oskuldens sömn», skrattade Förrest. 

Unge Wainwright ämnade besvara piken, men innan 
han hunnit uttala de ord han hade på läpparna fort- 
satte hans värd sin väg och kastade till Naismith en 
fråga över axeln. 

»Vill ni följa med halv tolv? Thayer och jag fara 
ut i bil för att se på Shropshirefåren. Han vill ha 
ungefär tio vagnslaster får. Ta er kamera med 
er. Har ni träffat Thayer i dag?» 

»Han kom in för att äta frukost just som vi gingo», 
inföll Bert Wainwright. 

»Säg till honom att hålla sig färdig halv tolv om 
ni träffar honom. Ni är inte inbjuden, Bert ... av 
barmhärtighet. Då äro flickorna säkert uppstigna». 

»Men ta med er Rita», bad Bert. 

»Kommer aldrig i fråga», svarade Förrest i dörren. 
»Vi fara ut i affärer. För resten kan man inte rycka 
Rita ifrån Emestine med domkraft.» 

»Det var därför jag ville se om ni kunde det», 
smålog Bert. 

»Lustigt att unga herrar aldrig sätta värde på sina 
systrar». Förrest stod kvar ett ögonblick. »Jag har 

28 



alltid tyckt att Rita var en riktigt rar syster. Vad 
är det för fel med henne?» 

Innan han hunnit få svar hade han stängt dörren 
och gick inåt gången till en spiraltrappa med breda 
betongsteg. Då han kom uppför trappan kommo några 
takter dansmusik från ett piano och en klingande skratt- 
salva honom att titta in i ett vitt morgonkabinett badan- 
de i solsken. En ung flicka i skär kimono och mor- 
gonmössa satt vid pianot, medan två andra, likadant 
klädda, hand i hand parodierade en dans som de inte 
lärt sig i dansskolan och som icke var avsedd att åses 
av manlig publik. 

Flickan vid pianot fick se honom, nickade och fort- 
for att spela. Det dröjde en minut innan de dansande 
upptäckte honom. Då skreko de till av överraskning, 
föllo skrattande i varandras armar, och musiken upp- 
hörde. Alla tre voro härliga, friska ungdomar, och 
Forrests ögon lyste upp då han såg på dem, alldeles 
som de hade lyst upp då han såg på Fotherington- 
prinsessan. 

Små retsamheter, sådana som äro vanliga mellan 
unga, flögo fram och tillbaka. 

»Jag har varit här i fem minuter», påstod Dick 
Förrest. 

För att dölja sin förlägenhet betvivlade de båda dan- 
sande hans sanningsenlighet och påminde om hans 
många riksbekanta lögner. Flickan vid pianot, hans 
svägerska Ernestme, förfäktade att idel sanningspärlor 
föllo från hans läppar, och hon hade sett honom i sam- 
ma ögonblick han började se på dansen och att han 
enligt hennes sätt att beräkna tid hade sett på mycket 
längre än fem minuter. 

29 



»Nåja», avbröt Förrest deras pladder, »i alla hän- 
delser tror Bert, den naiva ynglingen, att ni inte ä' 
uppstigna än.» 

»Det ä' vi inte . . . för honom», svarade en av dan- 
söserna, en livlig ung Venus. »Och det ä' vi inte för 
dig heller. Så att packa dig av, lilla gosse. För- 
svinn». 

»Nej hör nu, Lute», började Förrest gravitetiskt, 
»just för att jag är en gammal utlevad gubbe och 
du är aderton år, nyss fyllda, och råkar vara min 
hustrus syster, skall du inte inbilla dig att du kan 
spela tuktomästare över mig. Glöm inte — jag kon- 
staterar faktum, hur pinsamt det än kan vara för 
Fvitas skull — glöm inte att jag under de sista tio 
åren har basat dig vid flera olyckstillfällen än du kan 
vilja höra m.ig räkna upp. 

»Det är visserligen sant att jag inte är så ung som 
jag var förr i tiden men . . .» Han kände på sin högra 
arms biceps och låtsade som om han ämnade kavla 
upp ärmen — »men ännu är jag inte alldeles en ruin, 
och om du säger ett enda ord till . . 

»Nå?» sade den unga flickan trotsigt och krigiskt. 

»Om du säger ett enda ord till», mumlade han 
hotande», ett enda ord . . . För resten måste jag till 
min ledsnad upplysa dig att din mössa sitter på tre 
kvart. Och inte heller är den särdeles smakfull, minst 
sagt. jag skulle kunna knyppla en mycket mera kläd- 
sam mössa med tårna och sovande . . . ja, till och 
med om jag vore sjösjuk.» 

Lute gjorde ett trotsigt kast med sitt blonda huvud, 
såg på sina kamrater som om hon bedt om hjälp och 
sade : 

30 



»Å, jag vet just inte det. Det förefaller ganska 
resonligt att vi tre kunna på fruntimmersvis klå upp 
en sådan där äldre tungviktare. Vad säger ni, flickor? 
Låt oss angripa. Han är inte en minut yngre än fyrtio 
år, och han har åderbråck. Ja, och fastän det är 
genant att utsprida familj ehemhgheter . . . han har 
Menieres sjukdom.» 

Ernestine, en liten men kraftigt byggd blondin på 
aderton år, sprang upp från pianot och förenade sig 
med sina båda kamrater om ett slagsmål på den 
låga soffan vid fönstret. Med en kudde i vardera han- 
den och på lagom avstånd från varandra för att kunna 
svänga kuddarna ryckte de fram mot fienden. 

Förrest beredde sig till strid och sträckte upp handen 
för att parlamentera. 

»Fega backhare!» retades de, först en i sänder, se- 
dan i korus. 

Han skakade på huvudet. 

»Bara för det ordet och för alla edra andra oförskämd- 
heter ska ni få smörj alla tre. Alla mitt livs oförrätter 
dyka nu upp i min hjärna i bländande klarhet. Om 
ett ögonblick råkar jag i bärsärkraseri. Men först — 
jag talar som agronom och jag vänder mig till dig, 
Lute, i all underdånighet — vad i Herrans namn är 
Menieres sjukdom? Kan får få den?» 

»Menieres sjukdom», började Lute, »är just vad du 
har. Får ä' de enda kända levande varelser som kan 
få den.» 

Det blev krig och kaos. Förrest gjorde en fotboll- 
rush av den sorten som brukades i Californien innan 
Rugbyreglerna infördes, och flickorna bröto ledet för 
att släppa igenom honom, gjorde sedan helt om mot. 

31 



honom, anföllo honom från tre håll och bombarderade 
honom med kuddar. Med vidöppna armar, utspärrade 
fingrar och varje finger en krok grep han efter dem. 
Striden blev en virvel med Förrest som medelpunkt 
och radierna voro flygande draperier av tunt silke, toff- 
lor som lossnat, morgonmössor och hårnålar. Man 
hörde dunsar av kuddar, brummande läten från man- 
nen, skrik, tjut och fnitter från flickorna och från 
h-ela bataljen ett outsläckligt skratt och ett kraschande 
och frasande av sönderrivna florstunna klädningar. 

Dick Förrest låg utsträckt på parkettgolvet, halv- 
kvävd av skickligt avfyrade kuddar, yr i huvudet av 
dunsar, i ena handen ett sönderrivet skärp av ljus- 
blått siden och en knippa skära rosor. 

Med lågande kinder efter kampen stod Rita i en 
dörr, påpasslig som en hjortkalv och beredd att fly. 
I den andra dörren, även upphettad, stod Ernestine 
i en befallande attityd som Gracchernas moder med 
kvarlevorna av sin kimono ärbart svept omkring 
sig och fasthållen av hennes hårdt intill midjan tryckta 
arm. Instängd bakom pianot försökte Lute fly, men 
drevs tillbaka av Förrest, som låg på händer och 
knän och bultade i golvet med flata händerna, rulla- 
de vildt med huvudet och bölade som en tjur. 

»Och ännu tror folk på den gamla förhistoriska 
myten», ropade Ernestine från sin säkra tillflyktsort, 
»att den där usla karikatyren av en man, som ligger 
framstupa i smutsen, en gång i tiden anförde Ber- 
keley och segrade över Stanford.» 

Hennes bröst hävde sig av ansträngning, och han 
lade förtjust märke till hur hennes skimrande körs- 

32 



bärsröda silke gick i vågor, då han såg sig om efter 
de båda andra lika andfådda flickorna. 

Pianot var en miniatyrflygel, en elegant pjäs i vitt 
och guld, i stil med rummet. Det stod ett stycke från 
väggen, så att det fanns en möjlighet för Lute att 
komma undan åt någotdera hållet. Förrest reste sig 
och såg på henne över det breda instrumentet. Då 
han hotade att hoppa över det, ropade Lute för- 
färad : 

»Dina sporrar, Dick! Dina sporrar!» 

»Ge mig tid att ta av mig dem», föreslog han. 

Då han böjde sig ner för att ta av dem, gjorde 
Lute ett försök att rusa ut, men drevs tillbaka bakom 
pianot. 

»All right», brummade han. »Må det komma över 
ditt huvud! Om pianot blir skrapat, skvallrar jag 
för Paula.» 

»Jag har vittnen», flämtade hon och antydde med 
sina glada blå ögon de unga varelserna i dörrarna. 

»Det är bra, min lilla vän.» Förrest drog sig till- 
baka och mattade med händerna. »Jag kommer över 
till dig.» 

Ord och handling voro ett. Han tog stöd med hän- 
derna mot pianot och hoppade över det; de farliga 
sporrarna voro minst en fot över dess blanka vita 
yta. Samtidigt dök Lute och kröp på händer och 
fötter under pianot. Men hon stötte huvudet, och 
innan hon hunnit kravla sig ut hade Förrest kilat 
rundt om pianot och höll henne nu fången under det. 

»Kom fram!» kommenderade han. »Kom fram och 
ta in medikamenterna !» 

»Vapenstillestånd!» bad hon. »Vapenstillestånd, ädle 

33 

Den lilla damen i det stora huset. . 3 



riddare, för den dyra kärlekens skull och vid alla 
stolta jungfrur i nöd!» 

»Jag är ingen riddare», förklarade Förrest med sin 
djupaste bas. »Jag är en drake, en otäck, nedrig och 
fullkomligt hänsynslös drake. Jag är född i ett träsk, 
min far var en drake och min mor en ännu värre 
drake. Jag luUades till sömn av döda, osaliga barns 
skrik. Jag levde uteslutande på blod av flickor som 
gått igenom seminariet. Jag har alltid svärmat för 
att ligga på ett parkettgolv med ett piano till tak och äta 
seminarieflickor. Min far var, förutom drake, häst- 
tjuv i Califomien. Min mor var, förutom drake, pre- 
numerantsamlerska i Nevada. Ingenting av hennes 
skam må fördöljas. Hon samlade till och med pre- 
numeranter på tidningar för unga flickor. Jag är ännu 
gräsligare än min mor. Jag har varit provryttare i 
rakhyvlar.» 

»Kan ingenting blidka ditt vilda raseri?» sade Lute 
inställsamt bönfallande, i det hon undersökte sina möj- 
ligheter att komma undan. 

»Bara en sak, eländiga kvinna. Bara en sak på 
jorden, under jorden och under dess rinnande 
vatten ...» 

Han avbröts av ett triumftjut från Ernestie, som 
kände igen plagiatet. 

»Se Ernest Dawson, sidan 79, en tunn bok med 
tunn poesi utportionerad med vällingssked åt unga 
seminarieflickor», fortfor Förrest. »Som jag redan 
nämnde innan jag blev så brutalt avbruten, det enda 
som kan lägga balsam på mitt vilda bröst är »Jung- 
fruns bön.» Hör på med alla edra öron, innan jag 
tuggar dem sönder och sammani Hör på, du dumma, 

34 



vederstyggliga, lunsiga, kortbenta kvinns under pianot ! 
Kan du sjunga »Jungfruns bön»?» 

Utrop av förtjusning från flickorna förekommo sva- 
ret, och Lute ropade under pianot till unge Wain- 
wright, som visade sig i dörren. 

»Hjälp, herr riddare! Hjälp 1» 

»Släpp flickan 1» befallde Wainwright. 

»Vem är du?» frågade Förrest. 

»Kung Georg, sir ! Jag menar . . . hm . . . sankt 
Georg.» 

»Då är jag din drake», förklarade Förrest ödmjukt. 
»Skona den gamla hederliga och enda hals jag har.» 

»Av med huvudet 1» uppmuntrade flickorna. 

»Stå stilla, flickor, det ber jag», sade Bert. »Jag 
är bara en liten fattig väpnare. Men jag är oför- 
färad. Jag skall strypa draken. Jag skall strypa ho- 
nom i hans håla. Och medan han kvävs långsamt, 
ska ni, sköna jungfru, fly till bergen för att inte 
dalarna ska falla över er. Sacramentofloden håller 
på att svämma över med mycket vatten och många 
stora fiskar.» 

»Av med hans huvud 1» ropade flickorna. »Utgjut 
hans blod och stek honom hell» 

»Jag ger mig», stönade Förrest. »Jag är död. Död 
tack vare den oändliga barmhärtigheten hos kristliga 
unga kvinnor anno 19 14, som ska få rösträtt en dag 
då de bli fullvuxna, så vida de inte innan dess gifta 
sig med utlänningar. Betrakta mitt huvud som av- 
hugget, sankt Georg. Jag är avliden. Det är allt 
vad vittnet har att säga.» 

Och med suckar och stönanden, med realistiska 
rysningar och sprattiingar och ett väldigt skrammel 

35 



av sporrar sträckte Förrest ut sig på golvet och 
dog. 

Lute kröp fram under pianot och dansade tillsam- 
mans med Rita och Ernestine en extemporerad harpy- 
dans omkring odjuret. 

Men Förrest satte sig upp och protesterade. Han 
gjorde sig också skyldig till en hemlig och menande 
blinkning till Lute. 

»Hjälten 1» ropade han. »Glöm inte honom. Be- 
kransa honom med blommor.» 

Och Bert bekransades med blommor ur vaserna, 
som stått där sedan i går. Då en knippa blöta tul- 
paner, kastade av Lutes starka arm, träffade honom 
på halsen nedanför örat så att det sade skvapp, tog 
han till flykten. Den larmande förföljelsen ekade i 
hallen och dog bort i trappan ner till herrarnas rök- 
rum. Förrest reste sig och gick småskrattande och 
med klingande sporrar genom Stora huset. 

Han gick över två gårdar prydda med tidiga blad- 
växter och blommor och kom till sin flygel, ännu 
flämtande efter leken, och fann sin sekreterare vän- 
tande på honom i kontoret. 

»God morgon, mr Blake», hälsade han. »Beklagar 
att jag kommer för sent.» Han såg på sitt armbandsur. 
»Men bara fyra minuter. Jag kunde inte komma förr.» 



36 



FJÄRDE KAPITLET. 

Från nio till tio ägnade Förrest sig åt sin sekre- 
terare, skötte en korrespondens som inbegrep lärda 
sällskap och alla slags samfund för åkerbruk och 
boskapsskötsel och som skulle ha tvingat en vanlig 
affärsman att, utan hjälp, sitta uppe hela natten. 

Ty Dick Förrest var medelpunkten i ett system 
som han själv hade byggt upp och varöver han i hem- 
lighet var mycket stolt. Viktiga brev och aktstycken 
underskrev han själv med sin energiska namnteck- 
ning. Alla andra brev namnstämplades av mr Blake, 
som även under loppet av timmen stenografiskt satte 
upp de dikterade svaren på många brev och erhöll en 
kort anvisning angående innehållet av andra svar. 
Mr Blakes privata åsikt var att han arbetade längre 
timmar än principalen, men det var också hans privata 
åsikt att principalen var ett underverk i fråga om 
att upptäcka arbete för andra att utföra. 

På slaget tio, då Pittman, som skötte Forrests för- 
säljningsaffärer, kom in på kontoret, försvann Blake 
ut i sitt eget kontor, lastad med brev, dokument och 
fonograf cylindrar. 

Från tio till elva rann en ström av förvaltare och 
förmän in och ut. Alla voro väl disciplinerade i fråga 

'hl 



om att gå rakt på sak och spara tid. Dick Förrest 
hade lärt dem att de minuter de voro inne hos honom 
ej fingo användas till tankearbete. De måste vara 
förberedda, innan de rapporterade eller kommo med 
förslag. Bonbright, andre sekreteraren, kom alltid 
klockan tio för att avlösa Blake och nedskrev med 
flygande fart det blixtsnabba utbytet av frågor och svar, 
meddelanden, förslag och planer. Dessa stenografiska 
anteckningar, som sedan avskrevos på skrivmaskin, 
voro förvaltarnas och förmännens fasa och — vid 
vissa tillfällen — deras Nemesis. Ty först och främst 
hade Förrest ett utomordentligt godt minne, och för 
det andra bevisade han gärna dess värde genom att 
hänvisa till Bonbrights anteckningar. 

Efter fem eller tio minuters samtal avlägsnade sig 
ofta en förvaltare svettig, slapp och förbi. Men Förrest 
tog under timmens lopp emot alla som kommo, skötte 
med mästarhand om dem själva och alla de mång- 
faldiga detaljerna i deras olika avdelningar. På fyra 
minuter omtalade han för maskinisten Thompson var 
felet låg i refrigeratorns dynamomaskin, tillskrev 
Thompson felet, dikterade en not för Bonbright med 
angivande av kapitel och sida i den bok som skulle 
lämnas ut till Thompson från biblioteket, talade om 
för Thompson att Parkman, mejerichefen, ej var nöjd 
med hans sätt att elektrifiera mjölkningsmaskinerna 
och att kylapparaten i slakthuset vägrade att fun- 
gera. 

Varje man var specialist^ men Förrest behärskade 
fullständigt deras specialitet. Paulson, plöjarförman- 
nen, klagade enskilt för Dawson, jordbruksförvalta- 
ren: »Jag har arbetat här i tolv år, och aldrig har 

38 



jag sett honom röra en plog, men ändå tycks han 
förstå sig på den. Han är ett geni, det är alltsammans. 
Jag har sett honom rida förbi en åker, där vi höUo 
på att plöja, och han måste hela tiden hålla ögonen 
på den där Människoäterskän, som hotade med död 
och begravning, men ändå visste han precis på pricken 
morgonen därpå hur djupt vi hade plöjt och vad vi an- 
vändt för plog. Som till exempel Poppy Meadows, där 
var jorden så hård att jag inte kunde reda mig med 
den, utan måste låta bli att djupplöja tvärsöver och 
trodde jag skulle kunna komma ifrån det. Sedan 
allt var slut red han förbi som av en händelse och 
det såg inte ut som om han tittade — men dagen 
därpå fick jag min uppsträckning på kontoret. Nej, 
jag kom inte ifrån det. Sedan dess har jag aldrig 
försökt fuska.» 

Precis klockan elva fick Wardman, hans förestån- 
dare för fårdepartementet, det beskedet att han halv 
tolv ämnade komma i bil tillsammans med Thayer, 
uppköparen från Idaho, för att bese Shropshirebag- 
garna. Klockan elva, då Bonbright följt med Ward- 
man för att skriva ut hans rapport, blev Förrest ensam 
på kontoret. Från en ståltrådslåda med oavslutade 
arbeten — en av de många lådor som stodo uppst^^p- 
lade på varandra — tog han en av staten lowa utgiven 
broschyr om svinpest och började ögna igenom den. 

För att vara fyrtio år såg Dick Förrest helt ung- 
domskraftig ut. Han hade stora grå ögon och ljus- 
brunt hår över en ordinärt hög panna. Näsan var 
rak och hade vida näsborrar, hakan kraftig utan att 
verka brutal och munnen nästan flickaktigt vek, fast- 
än den då så fordrades kunde få ett ganska bestämt 

39 



drag. Hyn var jämn och starkt solbränd utom i pan- 
nan, som hattbrättet skyddat mot solen. 

Ett leende låg på lur i mungiportia och ögonvrår- 
na^ och omkring munnen hade han veck som tycktes 
ha bildats genom att han skrattat ofta. Varje linje 
i hans ansikte antydde självsäkerhet. Dick Förrest 
var säker, då han räckte ut handen efter någonting 
på bordet, säker på att handen skulle träffa det rätta 
föremålet utan att fumla; säker, då han hastigt ögna- 
de igenom broschyren, att han ej hoppat över någon 
väsentlig punkt; säker i hjärta och hjärna på livet 
och arbetet och på sig själv. 

Han hade all anledning att vara självsäker. Hans 
kropp, hans intelligens och hans livsförelse hade för 
längesedan bevisat sig hålla provet. Han var en rik 
mans son, men han hade icke handskats tanklöst 
med sin fars pengar. Född och uppfödd i staden 
hade han bosatt sig på landet och skött sig med sådan 
framgång att hans namn var på alla landtmäns läppar 
var helst landtmän möttes och talades vid. Han var 
ägare till 250,000 acres land, som varierade i värde 
från 1,000 dollars per acre till 100 dollars eller från 
100 dollars till 10 cents och här och där inte var 
värd det allra minsta. Förbättringarna på denna kvarts 
million acres, med tegelrör täckdikad åkerjord eller 
med mudderverk torrlagda träsk, goda vägar och 
riklig vattentillförsel, arrendatorsbostäder och själva 
Stora huset, utgjorde en summa som ingen där på 
landsbygden skulle ha kunnat höra nämnas utan att 
kippa efter andan. 

Allting var i stor skala, men modernt ända in i 
minsta detalj. Hans förvaltare bodde hyresfritt, med 

40 



löner allt efter duglighet, i 5 ä 10,000-dollars-hiis — 
men ^de voro gräddan av specialister skummad från 
hela landet, från Atlanten till Stilla havet. Han var 
tillräckligt intelligent för att veta att han måste köpa 
hjärnor och betala åtskilligt mer än markegångstaxan 
för de bästa hjärnorna. Och han hade själv till- 
räckligt stor hjärna för att kunna använda de hjärnor 
han köpte så att resultatet blev vinstgivande. 

Han hade nyss fyllt fyrtio, var klarsynt, lugn till 
temperamentet och en energisk, manlig företeelse, 
och ändå hade hans historia ända till trettio år varit 
i allra högsta grad äventyrlig och skiftande. Han 
hade rymt från sitt millionärshem då han var tretton år. 
Han hade utmärkt sig vid universitetet innan han var 
tjuguett, ,och sedan hade han gjort bekantskap med 
alla världens härligaste trakter och med kallt huvud, 
varmt hjärta och leende min utsatt sig för all risk 
som utlovade nöje eller nytta i den vilda äventyrs- 
värld, varifrån han sedan trädt in i lugna och regel- 
rätta förhållanden. 

I San Franciscos äldre dagar hade namnet Förrest 
varit högt ansett. Förrest Mansion hade varit en av 
de första anläggningarna på Nob Hill. Richard For- 
rest, »Lycko-Forrest», hans far, hade kommit direkt 
från New-England, en skarp affärsman, före sin av- 
flyttning intresserad i snabbseglare och fartygsbygge 
och omedelbart efter sin ankomst sysslande med fastig- 
hetsköp i hamnkvarteren, flodångare, gruvor natur- 
ligtvis och längre fram med dräneringar i Nevada och 
byggandet av södra Stillahavs järnvägen. 

Han vågade mycket, vann mycket och fö,rlorade 
mycket, men han vann alltid mer än han förlorade, 

41 



och vad han betalade ut med den ena handen i ett 
företag tog han igen med den andra i ett annat. 
Sin Nevadavinst lade han ner i Daffodilgruvornas mån- 
ga bottenlösa hål. Vrakspillrorna efter Beniciakrisen 
satte han in i ett kvicksilverbolag som inbragte honom 
fem tusen procent. 

Och till råga på allt, då Lycko-Forrest hade för- 
lorat allt vad han ägde på en serie av motgångar så 
att San Francisco undrade vad hans palats på Nob 
Hill skulle kosta vid auktionen, finansierade han en 
viss Del Nelson till en prospektfärd i Mexico. Re- 
sultatet av sagde Del Nelsons sökande efter kvarts 
var Harvestgruvorna med sina oändligt rika inmut- 
ningar. Häpen över sin bragd dränkte Del Nelson 
sig innan årets slut i ofantliga kvantiteter dålig whisky, 
och som hans testamente var oangripligt tack vare 
bristen på anhöriga, övergick hans halva till Lycko- 
Forrest. 

Dick Förrest var sin fars son. Lycko-Forrest, en 
man med bottenlös energi och tilltagsenhet, hade, fast- 
än två gånger gift och änkling, ej välsignats med 
några barn. Hans tredje giftermål ingicks 1872, då 
han var femtioåtta år, och 1874 förlorade han visser- 
ligen modern, men hon lämnade efter sig en duk- 
tig pojke med solida lemmar och starka lungor, som 
nu skulle uppfostras av ett helt regemente sköterskor 
i palatset på Nob Hill. 

Unge Dick var brådmogen. Lycko-Forrest var 
demokrat. Resultat: unge Dick lärde sig på ett år 
av en privatlärare vad som skulle ha krävt tre år i 
en elementarskola och använde alla de sparade åren 
till friluftslekar. Ett annat resultat av sonens bråd- 

42 



mogenhet och faderns demokratiska åsikter var att 
unge Dick sattes i elementarskola det sista året för 
att lära sig att demokratiskt fraternisera med söner 
och döttrar till arbetare, handlande, krogvärdar och 
politiker. 

I fråga om deklamation eller bollspel voro hans 
fars millioner honom ej till någon hjälp då det gällde 
att tävla med Patsy Halloran, det matematiska under- 
verket, vars far var murargesäll, eller med Mona 
Sanguinetti, som var urstyv i tennis och vars mor 
hade grönsakshandel. Ej heller voro hans fars mil- 
lioner honom till den ringaste nytta, då han kastade 
av sig jackan och utan boxhandskar klådde upp eller 
lät slå sig knockout av Jimmy Botts, Jean Choyinsky 
och de andra grabbarna, som några år därefter gåvo 
sig ut i världen för att inhösta pengar och ära, en 
generation av prisboxare som endast det ungdomliga, 
manliga och skummande San Francisco kunde ha 
frambragt. 

Det klolcaste Lycko-Forrest gjorde för sin gosse 
var att ge honom denna demokratiska uppfostran. 
Inom sig glömde unge Dick aldrig att han bodde i 
ett palats med många tjänare och att hans far var en 
mäktig och ansedd man. Å andra sidan lärde unge 
Dick tvåbent och tvånävad demokrati. Det gjorde 
han då Mona Sanguinetti vann på honom eller då 
Berney Miller kom in långt före honom i kappspring- 
ning. 

Och då Tim Hagan med sin raka vänsterstöt för 
hundrade gången på hans blödande näsa och upp- 
svullna mun och med sin eviga högerhook i mag- 

43 



gropen kom honom att ragla och bh yr i huvudet, 
medan andedräkten pep och sorlade mellan hans sön- 
derslagna läppar — då hjälpte inga palats och inga 
bankkonton. Här gällde det två ben och två knyt- 
nävar — antingen han eller Tim. Och det var just så 
Dick i svett och blod och järnhård energi lärde sig 
atc inte ge tappt i en strid som var nära att sluta 
med nederlag. Det hade varit motigt från första stö- 
ten, men han höll ut tills det slutligen blev klart att 
ingendera kunde stuka den andre, fastän det ej kom 
till detta avgörande förr än de först hade legat på 
marken utmattade och med kväljningar och gråtit 
av raseri och trots. Sedan blevo de goda vänner och 
delade anförarskapet i alla lekar. 

Lycko-Forrest dog i samma månad som unge Dick 
gick ut ur elementarskolan. Unge Dick var tretton 
år, med tjugu millioner dollars och ingen släkting 
i hela världen som kunde bråka med honom. Han 
rådde om ett palats med många tjänare, en ångjakt, 
stall och ett sommarpalats nere på halvön i Mentos 
nabobkoloni. Men en sak hade han att dras med: 
förmyndare. 

En sommareftermiddag var han i stora biblioteket 
närvarande vid förmyndarnas första sammanträde. De 
voro tre, alla äldre, framstående jurister och affärs- 
vänner till hans far. Då de förklarade saker och 
ting för Dick, fick han det intrycket att de menade 
väl, men att han ej hade någon beröringspunkt med 
dem. Enligt hans åsikt hade de sina pojkår för långt 
bakom sig. Dessutom var det tydligt att de alls 
icke förstodo sig på honom, gossen som de hade 
så mycket att göra med. Vidare avgjorde han på 

44 



sitt eget tvärsäkra sätt att han var den ende i värl- 
den som kunde veta vad som var bäst för honom. 

Mr Crockett höll ett långt tal till vilket Dick lyss- 
nade med vaken och klädsam uppmärksamhet; han 
böjde på huvudet så snart han direkt tilltalades eller 
vädjades till. Herrar Davidson och Slocum hade ock- 
så sina anföranden och bemöttes lika artigt. Bland 
annat fick Dick veta vilken gedigen hedersman hans 
far hade varit och tog del av det av de tre herrarne 
redan fastställda program som skulle göra honom 
till en gedigen hedersman. 

Då de hade slutat, ville Dick också säga något. 

»Jag har tänkt på saken», förklarade han, »och först 
och främst ämnar jag resa.» 

»Det kommer sedan, min gosse», sade mr Slocum 
lugnande. »Då du — låt oss säga — är redo att 
skrivas in vid universitetet. Vid den tiden skulle ett 
år utomlands vara mycket nyttigt, ja verkligen myc- 
ket nyttigt.» 

»Naturligtvis», inföll hastigt mr Davidson, som lagt 
märke till att gossens ögon mulnat och att han omed- 
vetet fått ett stramt drag omkring munnen, »natur- 
ligtvis kunde du under tiden göra några resor, be- 
gränsade resor, under skolferierna. Jag är säker på 
att mina medförmyndare skola erkänna att sådana 
små resor — naturligtvis under lämplig ledning — , 
instuckna mellan dina skolterminer, skulle vara myc- 
ket tillrådliga och välgörande.» 

»Hur mycket sa' ni att jag har?» frågade Dick, fast- 
än det just inte tycktes höra till ämnet. 

»Tjugu millioner, högst försiktigt beräknat, det är 
ungefär summan», svarade mr Crockett hastigt. 

45 



»Och om jag nu sa' att jag genast vill ha hundra 
dollars?» fortfor Dick. 

»Hm . . . ahum ...» mr Slocum såg sig omkring efter 
hjälp. 

»Djå skulle vi nödgas fråga dig vad du ville ha 
dem till», svarade mr Crockett. 

»Och om», sade Diick mycket eftertryckligt och 
såg mr Crockett rätt i ögonen, »om jag nu sa' att 
jag beklagar, men jag har inte lust att säga vad jag 
vill ha dem till?» 

»D,ä skulle du inte få dem», sade mr Crockett så 
hastigt att det nästan lät litet snäsigt. 

D)ick böjde långsamt på huvudet liksom för att 
låta den upplysningen smälta. 

»Naturligtvis, min gosse», sade mr Slocum, »för- 
står du väl att du ännu är för ung att sköta pengar. 
Diet måste vi göra åt dig.» 

»MIenar ni att jag inte får ut en penny utan ert 
tillstånd?» 

»Intle en penny», fräste mr Crockett. 

Dick nickade långsamt och mumlade: 

»Jag förstår.» 

»Naturligtvis är det ju inte mer än billigt att du 
får en viss liten summa till dina personliga utgifter», 
sade mr Davidson. »Låt oss säga en dollar, eller 
kanske två, i veckan. Då du blir äldre, ökas detta an- 
slag. Och då du blir tjuguett år skall du utan tvivel 
vara fullt kvalificerad att — naturligtvis under råd- 
givares ledning — sköta dina egna affärer.» 

»Och förr än jag blir tjuguett år kan jag inte för 
mina tjugu millioner köpa mig hundra dollars att 

46 



göra vad jag vill med?» frågade Dick mycket under- 
givet. 

Mr Davidson ämnade bekräfta detta med några 
lugnande fraser, men tystades ner av Dick som fortfor : 

»Efter vad jag förstår, ska vi alla fyra bestämma 
hur mycket pengar jag får disponera?» 

Förmyndarna nickade. 

»Det vill säga, vad vi besluta, det gäller?» 

Förmyndarna nickade återigen. 

»Då vill jag ha hundra genast», förklarade Dick. 

»Till vad?» frågade mr Crockett. 

»Det har jag inte lust att tala om», lydde gossens 
hårdnackade svar. »Till att resa för.» 

»Du går till sängs halv nio i kväll», svarade mr 
Crockett. »Och du får inga hundra dollars. Den 
dam vi talade med dig om kommer hit klockan sex. 
Hon skall, som vi sade, ha hand om dig dagligen 
och stundligen. Du äter middag halv sju som vanligt, 
hon äter middag tillsammans med dig och ser till 
att du går till sängs. Som sagt, hon skall vara dig i 
mors ställe — se till att du tvättar dig i öronen och 
om halsen . . .» 

»Och får mitt bad om lördagskvällarna», ifyllde 
Dick sakkunnigt. 

»Alldeles.» 

»Hur mycket betalar ni — betalar jag — fruntimret 
för hennes tjänster?» frågade Dick på sitt överrumplan- 
de, oväntat infallande sätt, som hans skolkamrater 
och lärare redan många gånger fått göra bekant- 
skap med. 

För första gången härskade mr Crockett sig i stäl- 
let för att svara. 

47 



»Jag betalar henne ju, inte sant?» sade Dick spet- 
sigt. »Av mina tjugu millioner, förstås.» 

»Faderns avbild», sade mr Slocum i en avsides re- 
plik. 

»Mrs Summerstone, fruntimret som du behagar kalla 
henne, erhåller hundrafemtio i månaden, aderton 
hundra om året», sade mr Crockett. 

»Det är bortkastade pengar», suckade Dick. »Och 
så kost och logis till på köpet.» 

Han reste sig — icke den födde aristokraten med 
många anor, utan en som i tretton år i Nob Hill- 
palatset utbildats till ett slags aristokrat. Han reste 
sig med en hållning som kom hans förmyndare att 
också resa sig ur sina skinnfåtöljer. Men han reste 
sig inte som någon liten lord Fauntleroy, ty han var 
en gosse som visste litet av varje. Han visste att 
människolivet har många sidor och facetter. Icke för 
intet hade han blivit besegrad av Mona Sanguinetti. 
Icke för intet hade han boxats med Tim Hagan med 
oavgjort resultat och sedan med honom som lika- 
berättigad kompanjon tagit ledningen av skolgårdens 
lekar. 

Han härstammade från anno 49 : s vilda guldäven- 
tyr. Han var uppfostrad till aristokrat och elementar- 
bildad demokrat. På sitt lillgamla och omogna sätt 
visste han skillnaden mellan kast och folkmassa, och 
bakom allt detta hade han sin egen vilja och en 
lugn självsäkerhet som var ofattlig för de tre äldre 
herrar vilka hade fått i uppdrag att leda honom själv 
och hans öde och som föresatt sig att öka hans tjugu 
millioner och av honom göra en man efter deras 
eget sammansatta mönster. 

48 



»Tack för er vänlighet», sade Dick till de tre i 
klump. »Jag tänker vi komma nog överens. Natur- 
ligtvis äro de tjugu millionerna mina, och naturligt- 
vis ska ni förvalta dem åt mig, efter jag inte förstår 
mig på affärer . . .» 

»Och vi ska föröka dem åt dig, min gosse, vi 
ska föröka dem på säkert, gammaldags sätt», be- 
dyrade mr Slocum. 

»Inga spekulationer», varnade unge Dick. »Pappa 
hade tur, men jag har hört honom säga att tiderna 
äro förändrade och att man inte kan utsätta sig för 
den risk som alla trotsade förr i världen.» 

Av detta och av mycket som redan omtalats kan 
man möjligen dra den oriktiga slutsatsen att unge 
Dick var en tarvlig och penningsniken natur. Tvärt- 
om, han bar i detta ögonblick på hemliga tankar 
och planer så renons på hänsyn till och så fulla av 
förakt för de tjugu millionerna att de ställde honom 
i nivå med en drucken sjöman som i hamnkvarteret 
strör ut den hyra han uppburit för tre års arbete. 

»Jag är bara en pojke», fortfor Dick. »Men ni kän- 
na mig inte riktigt än. Vi ska nog lära känna var- 
andra bättre så småningom, och jag tackar er ännu 
en gång.» 

Han tystnade, bugade sig kort och förnämt som höga 
herrar i Nob Hill-palatsen tidigt lära sig att buga, 
och antydde genom en paus att samtalet var slut. 
Och denna vink att gå undgick ej förmyndarna. De, 
som hade varit höga herrar tillsammans med hans 
far, avlägsnade sig förbryllade och handfallna. Herrar 
Davidson och Slocum voro nära att låta sin handfallen- 
het förvandlas till vrede, då de gingo utför den stora 

49 

Den lilla damen i det stora huset. 4 



marmortrappan till det väntande ekipaget, men mr 
Crockett, den istadige och snäsige, mumlade hastigt: 
»En sådan kanalje! En sådan kanalje!» 

Ekipaget förde dem ner till Pacific Union Club, där 
de ännu en timme allvarligt diskuterade unge Dick 
Forrests framtid och lovade varandra att troget mot- 
svara det förtroende Lycko-Forrest hade satt till dem. 
Och unge Dick rusade till fots utför gatan där det 
växte gräs mellan stenarna och backen var för brant 
för hästtrafik. Då han hunnit utför kullen avlöstes 
nabobernas palats och vidsträckta parker nästan ge- 
nast av arbetsfolkets smala gator och träkåkar. I 
San Francisco 1887 voro fattigkvarter och palats lika 
inmängda med varandra som i Europas gamla städer. 
Nob Hill reste sig som en medeltidsborg ur det var- 
dagliga kaos som hade sina lyor vid dess fötter. 

Unge Dick stannade utanför en kryddbod i hör- 
net, där andra våningen var uthyrd till Timothy Hagan 
senior, vilken i egenskap av poliskonstapel med en 
lön av hundra dollars i månaden hyrde denna högt 
belägua bostad för att hålla sig ovanför sina med- 
människor som försörjde familj på endast fyrtio å 
femtio dollars i månaden. 

Förgäves visslade Dick upp till de öppna fönstren. 
Tim Hagan junior var inte hemma. Men unge Dick 
visslade ej länge. Han fundarade på ställen i när- 
heterx där Tim Hagan kunde vara; då vek Tim själv 
om hörnet bärande en sejdel med skummande öl. 
Han brummade en hälsning, och Dick brummade 
i samma ton, alldeles som om han ej nyss på det 
allra förnämaste sätt avslutat en audiens som han givit 
tre av de rikaste affärskungarna i den stora staden. 

50 



Ej heller förrådde hans röst att han rådde om tjugu 
på tillväxt stadda millioner eller mildrade på minsta 
sätt det kärva i hans brummade hälsning. 

»Jag har inte träffat dig se'n din farsa dog», sade 
Tim Hagan. 

»Ja, men nu träffar du mig ju», svarade Dick. »Jag 
kommer för att tala med dig om affärer, Tim.» 

»Vänta tills jag har kilat in med ölet till gubben», 
sade Tim och granskade med erfaren blick sejdelns 
fradga. »Han skäller ut mig om han får sitt öl duvet.» 

»Å, du kan skaka om det», försäkrade Dick. »Jag 
vill bara tala med dig i en minut. Jag ger mig av i 
kväll. Vill du följa med?» 

Tims små blå irlandsögon lyste av intresse. 

»Vart då?» frågade han. 

»Vet inte. Kommer du med? I så fall kan vi 
resonera vidare sedan vi ha givit oss av. Du förstår 
dig på saken. Vad säger du?» 

»Farsan slår ihjäl mig», invände Tim. 

»Det har han gjort förr, och ändå tycks du ha 
alla dina lemmar i behåll», svarade unge Dick obe- 
rörd. »Säg ett ord, så möts vi vid färjan klockan 
nio i kväll. Vad säger du? Jag skall vara där.» 

»Men om jag inte kommer?» sade Tim. 

»Då ger jag mig i väg ändå.» Dick vände sig om 
som för att gå, men stannade och sade nonchalant 
över axeln. »Kom med, du.» 

Tim skakade om ölsejdeln och svarade lika non- 
chalant: »All right. Jag kommer.» 

Efter att ha skilts från Tim Hagan tillbragte Dick 
en brådskande timme med att söka upp Markowitsch, 
en slavonisk skolkamrat, vars far höll ett gårkök där 

51 



det påstods att man fick den bästa tjugucentsmiddag 
i hela staden. Unge Markowitsch var skyldig Dick 
två dollars, och Dick höll till godo med en dollar och 
fyrtio cents som full betalning. 

Litet skygg och förlägen vandrade unge Dick ut- 
för Montgomery Street och tvekade mellan de många 
pantlånekontoren som kantade denna stråkväg. Slut- 
ligen dök han förtvivlat in i en och lyckades för 
åtta dollars och ett kvitto utbyta sitt guldur, som var 
värdt minst femtio, det visste han. 

Middagen i Nob Hill-palatset serverades halv sju. 
Han kom tre kvart i sju och mottogs av mrs Summer- 
stone. Det var en korpulent, äldre, avsigkommen fin 
dam, dotter till den store Porter-Rickington, som hade 
framkallat uppståndelse utmed hela S tillahavskusten 
genom sin finanskrasch i midten av sjuttiotalet. Trots 
sin korpulens led hon av vad hon kallade rubbningar 
i nervsystemet. 

»Det här duger inte alls, Richard», förmanade hon. 
»Här har middagen redan väntat i en kvart, och du 
har ännu inte tvättat dig om händerna.» 

»Så ledsamt, mrs Summerstone», ursäktade sig Dick. 
»Jag skall aldrig mera låta er vänta. Och ni skall 
aldrig få mycket besvär av mig.» 

Vid galamiddagen, där de båda sutto ensamma i 
den stora matsalen, försökte Dick vara tillmötesgående 
mot damen, som han, fastän han visste att hon var 
löntagare hos honom, bemötte som en värd måste 
bemöta sin gäst. 

»Ni kommer att få det mycket bra här», lovade 
han, »då ni har blivit van. Det är ett gammalt finit 

52 



hus, och de flesta av tjänarna ha varit här i åra- 
tal.» 

»Men, Richard», smålog hon allvarligt, »det är inte 
på tjänarna min trevnad skall bero. Det är på dig.» 

»Jag skall göra mitt bästa», sade han älskvärt. »Och 
mer än det. Jag är ledsen att jag kom för sent till 
middagen. Inte på många år skall ni behöva ertappa 
mig med att komma för sent igen. Jag skall inte 
alls göra er några bekymmer. Det skall ni få se. 
Det skall bli alldeles som om jag inte funnes i huset.» 

Då han sade godnatt till henne tillade han, som 
om han kommit att tänka på en sak: 

»Jag vill varna er för Ah Sing. Det är kocken. 
Han har varit här i många år — å, jag vet inte, 
han har lagat mat åt min far kanske i tjugufem, 
trettio år, långt innan det här huset vir byggt eller 
jag var född. Han har sina privilegier. Han är så 
van att få sin vilja fram att ni måste handtera honom 
med sammetsvantar. Men då han har lärt sig tycka 
om er, kommer han att arbeta ihjäl sig, den dumma 
karlen, för att vara er till behag. Han tycker om 
mig på det sättet. Laga bara att han tycker om er, 
så kommer ni att få det alldeles härligt här. Och det 
är verkligen mitt allvar, jag skall inte alls vålla er 
några obehag. Det kommer att gå ledigt och lätt, 
precis som om jag inte alls vore här.» 



53 



FEMTE KAPITLET. 

Klädd i sina äldsta kläder mötte unge Dick Tim 
Hagan vid färjan precis klockan nio på kvällen. 

»Det tjänar ingenting till att gå norrut», sade Tim. 
»Där blir det tidig vinter, så att man inte har lätt för 
att sova. Vill du gå österut ? Det vill säga Nevada 
och ödemarkerna.» 

»Finns det inga andra vägar?» frågade Dick. »Vad 
har södern gjort för ondt? Vi kan ju ge oss i väg 
till Los Angeles, Arizona, Nya Mexico — å, och 
Texas.» 

»Hur mycket pengar har du?» frågade Tim. 

»Varför frågar du det?» 

»Vi måste ge oss i väg med fart, och att betala 
resan i början är det som går fortast. Jag för min 
del är säker på att inte bli förföljd, men det är inte 
du. De som ha hand om dig ska ställa till ett väl- 
digt hallå. De ska skicka ut en hel smälta av de- 
tektiver. Dem måste vi hålla oss undan för, det är 
huvudsaken.» 

»Då ska vi hålla oss undan för dem», sade Dick. 
»Vi ska göra korta strövtåg hit och dit i ett par dagar, 
ligga gömda den mesta tiden och betala våra resor 
tills vi komma till Tracy. Där sluta vi med att betala 
och kila i väg söderut.» 

54 



Hela detta program utfördes noggrant. De passerade 
Tracy som betalande passagerare sex timmar sedan 
stadens sheriff hade slutat med att hålla razzia på 
tågen. Med överdriven försiktighet betalade Dick bil- 
jetter bortom Tracy ända till Modesto. Sedan reste han, 
efter Tims instruktioner, utan att betala, gömde sig 
i finkor och godsvagnar eller satt på kof ångaren. 
Dick köpte tidningar och skrämde upp Tim genom 
att läsa de hemska berättelserna om hur den unge 
arvtagaren till Forrests millioner blivit bortrövad. 

I San Francisco utfäste förmyndarna belöningar på 
sammanlagt 30,000 dollars åt den som skaffade tillbaka 
deras myndling. Och då Tim Hagan läste därom, 
medan de lågo i gräset vid någon vattencistern, in- 
präglades för evigt hos unge Dick den sanningen att 
omutlig heder varken beror på stadsdel eller kast och 
kan finnas både i palatset uppe på höjderna eller i 
lägenheten ovanpå kryddboden nere i fattigkvarteren. 

»Nej, tänk bara», sade Tim ut i luften. »Min farsa 
skulle inte bli ledsen om jag skojade dig på de där 
30,000.» 

Och just därför att Tim öppet talade om saken drog 
Dick den slutsatsen att det inte fanns någon möjlig- 
het att poliskonstapelns son kunde förråda honom. 

Icke förr än sex veckor därefter, i Arizona, förde 
Dick ämnet på tal. 

»Ser du, Tim», sade han, »jag har massor av pengar. 
De växa hela tiden och jag gör inte av med en cent 
av dem ... så vidt du kan se åtminstone . . . för den 
där mrs Summerstone får 1800 om året av mig, för- 
utom vivre och ekipage, medan du och jag ä' glada 
åt att få slafsa i oss vad eldarna ha lämnat i sina 

55 



bleckflaskor. Men ändå växer min kova. Hur mycket 
är tio procent på två millioner dollars ?» 

Tim Hagan stirrade ut i ödemarkens dallrande värme- 
vågor och försökte lösa problemet. 

»Vad är en tiondel av tjugu millioner?» frågade Dick 
retligt. 

»Hm . . . två millioner naturligtvis.» ' 

»Nå, fem procent är häl vt en av tio procent. Hur 
stor ränta blir det på tjugu millioner efter fem procent 
om året ?» \ 

Tim tvekade. 

»Hälften, hälften av två millioner utbrast Dick. »På 
det viset blir jag en million rikare för vart år. Kom 
ihåg det och hör nu på mig. Då jag är färdig och 
får lust att vända om — men inte på många år än — , 
ska vi göra upp den där affären, du och jag. Då jag 
säger ifrån, skall du skriva till din pappa. Då reser 
han till det ställe där vi vänta på honom, haffar mig 
och skjutsar mig tillbaka. Se'n tar han ut de 30,000 
av mina förmyndare, slutar vid polisen och öppnar 
förmodligen ett kafé.» 

»Tretti tusen är en jäkla hop med pengar», var 
Tims vårdslösa sätt att uttrycka sin tacksamhet. 

»Inte för mig.» Unge Dick ville inte att hans fri- 
kostighet skulle uppskattas så högt. »Trettiotusen i 
en million går trettiotre gånger, och en million är 
bara ett års avkastning av mina pengar.» 

Men Tom Hagan fick aldrig uppleva att se sin farsa 
som kafévärd. Två dagar därefter blevo de båda goss- 
arna på en viadukt utkörda ur en tom godsvagn av en 
bromsare, som borde ha förstått bättre. Viadukten 

56 



gick över en uttorkad ravin. Dick tittade ner på 
stenarna sjuttio fot nedanför och gjorde en sur min. 

»Det finns plats på viadukten», sade han. »Men 
om tåget börjar gå?» 

»Det går inte än — schappa medan ni ha tid», 
rådde bromsaren. »Loket tar vatten på andra sidan. 
Det gör det alltid här.» 

Men den gången tog loket intet vatten. Föraren 
hade inte funnit något vatten i cisternen och gav sig 
därför i väg. Knappast hade de båda gossarna hoppat 
ut genom godsvagnens sidodörr och gått några steg 
på den smala vägen mellan tåget och avgrunden förr 
än tåget satte sig i rörelse. Rask och säker i alla 
sina beräkningar lade Dick sig genast framstupa på 
viaduktkanten. På det sättet fick han bättre utrymme, 
ty han låg under godsvagnarnas utsprång. Tim, som 
inte hade så kvicka tankar och överväldigades av sin 
förbittring mot bromsaren, stod kapprak, i stället för 
att lägga sig framstupa, och uttalade i hemska och 
konstlösa ordalag sin åsikt om bromsare i allmänhet. 

»Lägg dig! Kasta dig framstupa!» ropade Dick. 

Men tillfället var försummat. Loket drog hastigt 
tågsättet med sig. Stirrande på de framglidande vag- 
narna, med tomma luften bakom sig och avgrunden 
under sig, försökte Tim lägga sig ner. Men vid första 
rörels^e han gjorde med axlarna stötte han emot en 
vagn och var nära att förlora balansen. Genom ett 
underverk fick han tillbaka jämvikten. Han stod rak. 
Tåget rörde sig allt fortare och fortare. Det var omöj- 
ligt att lägga sig ner. 

Dick låg där och höll sig fast och väntade. Tåget 
sköt fart. Vagnarna gledo hastigare. Tim stod där 

57 



hek lugnt med ryggen åt tomma rymden, ansiktet 
vändt åt de förbifarande vagnarna, armarna utmed 
sidorna, utan annan hållpunkt än under fötterna; han 
gungade av och an. Ju fortare tåget gick desto mera 
gungade han, men så gjorde hans viljekraft en våld- 
sam ansträngning, och han upphörde att svikta. 

Allt skulle ha gått bra, om inte en vagn hade 
hindrat. Dick visste det och var beredd. Det var en 
»hästvagn», som sköt ut sex tum längre än någon 
annan vagn i tågsättet. Han såg att Tim hade sett den. 
Han såg Tim stålsätta sig mot denna plötsliga halva 
fots minskning av det knappa utrymme där han ba- 
lanserade. Han såg Tim böja sig bakåt långsamt och 
betänksamt, böja sig bakåt så långt som möjligt och 
ändå inte tillräckligt. Saken var fysiskt oundviklig. 
En tum till och Tim skulle ha gått fri för vagnen. 
En tum till och vagnen skulle inte ha snuddat vid 
honom. Nu tornade den emot honom och knuffade ho- 
nom bakåt och åt sidan. Han slog två och en halv 
volter i luften innan han stod på huvudet bland ste- 
narna. 

Sedan låg han orörlig. Vid detta fall på sjuttio 
fot bröt han halsen av sig och krossade huvudskålen. 
Och nu fick unge Dick göra bekantskap med döden 
— inte den vanliga, regelrätta, civiliserade döden, var- 
vid läkare och sköterskor och morfinsprutor under-- 
lätta offrets ingång i mörkret och ceremonier och ri- 
tual och blommor och begravningsentreprenörer ena 
sig om att bjuda den försvinnande skuggan ett vackert 
farväl, utan bråddöden, den primitiva, osköna, oprydda 
döden, som då en tjur slaktas eller ett gödt svin 
stickes i halsen. 

58 



Och unge Dick fick lära sig ännu mera — livets 
och ödets illfundiga växlingar, världens fientlighet mot 
människan, nödvändigheten att förstå och handla, att 
se och veta, att vara säker och rask, att ögonblickligen 
inrätta sig efter de snabba ändringarna i den kraft- 
balans som alla levande varelser ha att räkna med. 
Och inför de underligt hopkrympta kvarlevorna av 
vad som nyss hade varit hans kamrat lärde unge 
Dick att man måste göra sig av med illusioner och att 
verkligheten aldrig ljuger. 

I Nya Mexico kom Dick till Jingle-bob-ranchen norr 
om Roswell, i Pecosdalen. Han var ännu icke fjorton 
år, och han blev antagen som ranchens yngste och av 
de andra cowboys upplärd till »riktig» cowboy. 

Under sex månaders vistelse här förvärvade sig 
den sege och härdige unge Dick en kännedom om 
hästar och människor som blev en tillgång för livet. 
Han lärde sig ännu mera. John Chisum, ranchens 
ägare, rådde om många andra boskapsrancher ända 
till Black River och längre bort ändå. John Chisum 
var en boskapskung som hade förutsett att han också 
skulle bli jordbrukare och därför hade köpt in varenda 
vattenförande jordlott och fått för intet nyttjanderät- 
ten till alla de millioner acres angränsande betesmar- 
ker som voro värdelösa utan vattnet som han rådde om. 
Och under samspråket vid lägerelden mellan klent av- 
lönade cowboys, som ej hade förutsett vad John Chisum 
förutsåg, fick Dick veta varför och hur John Chisum 
hade blivit boskapskung, medan tusen av hans sam- 
tida arbetade åt honom för dagspenning. 

Men unge Dick var ingen flegmatiker som de. Hans 

59 



blod var hett. Han hade Udelse och glöd och manlig 
stolthet. Gråtfärdig efter tjugu timmar i sadeln lärde 
han sig att ej låtsa om värken i alla leder och att under 
stoisk tystnad dröja med att krypa till kojs förr än de 
härdade cowboys togo initiativet. Av samma skäl 
red han den häst som han fått sig anvisad utan sadel, 
envisades att göra nattridter och kände inte en skymt 
av tvekan då det gällde att med flygande lasso gen- 
skjuta en kreatursflock som ville skena i väg åt si- 
dan. Han kunde finna sig i alla omständigheter; det 
var hans glädje. Men vid sådana tillfällen tog han 
alltid vederbörlig hänsyn till det utförbara. Han visste 
att en cowboy ofta riskerar att bli avkastad i stenrösen 
eller ihjältrampad av hovar. Och då han vägrade att 
rida en häst som har anlag för att snäva i sträckt 
galopp, var det icke för att han var rädd för att 
bli sönderslagen, utan emedan han, då han utsatte 
sig för den risken, åtminstone ville »ha betalt därefter». 

Medan han var på Jingle-bob skrev Dick till sina 
förmyndare ett brev, som befordrades med en boskaps- 
handlare från Chicago. Han var nog försiktig att 
adressera det till Ah Sing. Ehuru han sluppit allt 
besvär med sina tjugu millioner hade han icke glömt 
dem, och rädd att hans förmögenhet kunde fördelas på 
avlägsna släktingar, som kanske ännu funnos i New 
England, underrättade han sina förmyndare att han 
änna levde och skulle komma tillbaka om några år. 
Han ålade dem även att behålla mrs Summerstone 
och ge henne samma lön som förut. 

Men det kliade i unge Dicks fötter. Ett hälft år 
var sannerligen mer än han borde ha tillbragt på 
Jingle-bob, tyckte han. Som lösdrivare strövade han 

60 



omkring i Förenta staterna, gjorde bekantskap med 
dess fredsdomare, poliser, lösdrivarlagar och fängelser. 
Och han gjorde personlig bekantskap med landsvägs- 
riddare och banditfrön. Bland annat skaffade han 
sig erfarenhet av farmliv och farmer, och i staden 
Newyork utförde han en vecka trädgårdsarbete hos en 
holländsk farmare som höll på att experimentera med 
en av de första silos som anlagts i Förenta staterna. 
Ingenting av vad han lärde var ett resultat av syste- 
matiska studier. Han var bara nyfiken på allting, 
och han vann endast en massa data beträffande män- 
niskonaturen och de sociala villkoren som voro ho- 
nom till stor nytta under kommande år, då han med 
böckemas tillhjälp ordnade och smälte dem. 

Hans äventyr gjorde honom ingen skada. Till och 
med då han fraterniserade med f. d. fästningsfångar 
i jungelläger och åhörde deras morallagar och sätt att 
bedöma livet, gjorde det intet intryck på honom. Han 
var turist och de voro av en annan ras. Säker i 
medvetandet av att rå om tjugu millioner hade han 
varken något behov eller någon frestelse att stjäla 
eller råna. Allting och alla platser intresserade ho- 
nom, men han träffade aldrig på en plats eller en situa- 
tion som kunde hålla honom fast. Han ville se, se allt 
mera och mera, och alltjämt se. 

Efter tre år, då han var nära sexton och fått sin 
kropp härdad, ansåg han det vara på tiden att vända 
om hem och slå upp böckerna. Han gjorde nu sin 
första långresa, tog hyra som kajutvakt på ett segel- 
fartyg som skulle gå från Delaware Breakwater rundt 
Cap Horn till San Francisco. Det var en svår resa, 
och den tog hundraåttio dagar, men då var den slut 

6i 



vägde han fem kilo mera än innan han gav sig ut på 
den. 

Mrs Summerstone skrek, då han kom in till henne, 
och Ah Sing måste kallas in från köket för att identi- 
fiera honom. Mrs Summerstone skrek en gång till, 
och det var när hon skakade hand med honom och 
han marterade hennes fina skinn genom att krama det 
med sina av tackel och tåg skrovliga händer. 

Han var blyg, nästan förlägen, då han hälsade på 
sina förmyndare vid det hastigt sammankallade mö- 
tet. Men det hindrade honom ej från att gå rakt på 
saken. 

»Så här hänger det ihop», sade han. »Jag är ingen 
idiot. Jag vet vad jag vill, och jag vill vad jag vill. 
Jag är ensam i världen, förutom sådana goda vänner 
som ni naturligtvis, och jag har mina egna idéer om 
världen och vad jag ämnar uträtta där. Jag har inte 
kommit hem av något slags pliktkänsla mot någon här. 
Jag kom hem emedan det var dags, av pliktkänsla 
mot mig själv. Jag har haft stor nytta av mina tre 
års strövtåg, och nu ämnar jag fortsätta med min 
uppfostran — min bokliga uppfostran, menar jag.» 

»Belmonts lyceum», föreslog mr Slocum. »Där kan 
ni förbereda er till studentexamen.» 

Dick skakade bestämt på huvudet. 

»Det skulle ta tre år. Likaså en -högre elementar- 
skola. Jag ämnar skriva in mig vid California-uni- 
versitetet inom ett år. Då gäller det att arbeta. Men 
min intelligens är som en syra, den skall fräta sig 
in i böckerna. Jag skall anställa en privatlärare, eller 
ett halvt dussin, och gripa mig an. Och jag ämnar an- 

62 



ställa mina lärare själv — anställa och avskeda dem. 
Och det betyder kontanter att röra sig med.» 

Dick skakade energiskt på huvudet. 

»Jag har försörjt mig själv i tre år utan att röra 
något av mina pengar. Jag antar att jag kan reda 
mig med litet av mina pengar här i San Francisco. Jag 
bryr mig inte om att sköta affären än, men jag vill 
ha ett kreditiv på banken, och det ett ganska stort 
ändå. Jag vill ge ut pengarna som jag finner för godt 
och på vad jag finner för godt.» 

Förmyndarna växlade surmulna blickar. 

»Det är löjligt, omöjligt», började mr Crockett. »Ni 
är lika oresonlig som då ni gav er i väg.» 

»Det är väl mitt sätt», suckade Dick. »Första gången 
blevo vi osams om mina pengar. Då var det hundra 
dollars jag begärde.» 

»Tänk på vår ställning, Dick», ivrade mr Davidson. 
»Hur skulle vi, som edra förmyndare, bli ansedda, 
om vi gåve er, en sexton års pojke, fria händer med 
edra pengar?» 

»Vad är »Freda» värd i närvarande stund?» frågade 
Dick helt oväntat. 

»Hon kan säljas för tjugu tusen när som helst», sva- 
rade mr Crockett. 

»Sälj henne då. Hon är för stor för mig, och hon 
förlorar i värde för vart år som går. Jag vill ha en 
kutter som jag kan sköta själv och flacka omkring 
viken med, och den kostar inte tusen. Sälj »Freda» 
och ge mig kreditiv på beloppet. Vad ni tre ä' rädda 
för är att jag skall använda mina pengar illa — dricka, 
hålla kapplöpningsstall och ränna omkring med aktriser. 
För att lugna er skall jag lägga fram min plan: låt 

63 



oss alla fyra ha rätt att ta ut pengar på det där 
kreditivet. I samma stund som någon av er anser 
att jag förstör pengar på ovärdigt sätt, kan han ta 
ut hela beloppet. Jag vill också tala om för er, att 
jag som bisysselsättning ämnar ta hit en av lärarna 
på något handelsinstitut och låta honom inviga mig i 
affärslivets mekaniska sidor.» 

Dick väntade ej på deras samtycke, utan fortfor 
som om saken varit definitivt avgjord. 

»Hur är det med hästarna nere vid Menlo? Nå, det 
gör detsamma, jag skall se över dem och bestämma 
vilka vi ska behålla. Mrs Summerstone skall stanna 
här och se till huset, för jag har själv redan så mån^a 
järn i elden. Jag lovar er att ni ska inte behöva 
ångra att ni ha givit mig fria händer med mina egna 
privata affärer. Och om ni nu vill höra litet om mina 
sista tre år, så skall jag slå upp språklådan för er.» 

Dick Förrest hade haft rätt då han sagt till sina 
förmyndare att hans intelligens var en syra som skulle 
fräta sig in i böckerna. Aldrig har det förekommit 
sådana studier, och han skötte dem själv, ehuru icke 
utan råd. Han hade av sin far och av John Chisum 
på ranchen lärt sig konsten a,tt leja hjärnor. Han 
hade lärt sig att sitta tyst och tänka medan hans 
cowboykamrater pratade vidt och bredt vid lägerelden. 
Och på grund av sitt namn och sin ställning sökte 
och erhöll han samtal med professorer och college- 
rektorer och praktiska affärsmän, och han lyssnade 
till deras tal i många timmar, sade knappast något, 
gjorde sällan en fråga, lyssnade endast till det bästa 
de hade att erbjuda, nöjd med att av flera sådana tim- 

64 



mar förvärva sig en idé, ett faktum, som skulle hjälpa 
honom att avgöra vad slags utbildning han skulle be- 
stämma sig för och hur det skulle gå till. 

Sedan kom anställningen av privatlärare. Aldrig 
har man sett ett sådant engagerande och avskedande. 
Därvidlag höll han icke måtta. Om han behöll en 
i en månad eller tre månader, avfärdade han ett dussin 
den första dagen eller den första veckan. Och alltid 
betalade han de avskedade full lön för månaden, även 
om deras försök att lära honom något endast hade 
tagit en timme. Han gjorde detta ridderligt och stor- 
slaget, emedan han hade råd att vara ridderlig och 
storslagen. 

Han, som hade ätit vad eldarna hade lämnat i sina 
bleckkärl, hade fullständigt lärt sig inse penningens 
värde. Han köpte det bästa, säker på att det var det 
billigaste. Ett års college-fysik och ett års college- 
kemi behövdes för att komma in vid universitetet. 
Då han hade pluggat i sig sin algebra och sin geometri, 
sökte han upp de förnämsta fysikerna och kemisterna 
vid California-universitetet. Professor Carey skrattade 
åt honom — i början. 

»Min kära gosse . . .» började professor Carey. 

Dick väntade tåligt tills han slutat. Sedan började 
Dick: 

»Jag är ingen idiot, professor Carey. De som studera 
vid privatskolor och lycéer äro barn. De känna inte 
världen. De veta inte vad de vilja eller varför de 
vilja det som blir deras uppgift. Jag känner världen. 
Jag vet vad jag vill och varför jag vill det. De 
läsa en timme fysik två gånger i veckan under två 
terminer som tillsammans med ferierna utgöra ett år. 

65 

Den lilla damen i det stora huset. 5 



Ni är den förnämste läraren i fysik vid Stilla havets 
kust. Läsåret slutar just nu. Om ni under den första 
veckan av er ledighet ägnar varje minut av er tid åt mig, 
kan jag lära mig ett års fysik. Vad värderar ni er vecka 
till?» 

»Den kan ni inte köpa för tusen dollars», svarade 
professor Carey och trodde att saken därmed var 
avgjord. 

»Jag vet hur stor er lön är», sade Dick. 

»Nå?» frågade professor Carey skarpt. 

»Den är inte tusen i veckan», svarade Dick lika 
skarpt. »Den är inte fem hundra i veckan, inte ens 
tvåhundrafemtio i veckan.» Han höll upp handen för 
att förekomma ett avbrott. »Ni har nyss sagt mig att 
jag inte kan köpa er vecka för tusen dollars. Det 
ämnar jag inte heller göra. Men jag ämnar köpa denna 
vecka för två tusen. Herre Gud, jag har bara ett 
visst antal år att leva . . .» 

»Kan ni köpa er år?» frågade professor Carey sarkas- 
tiskt. 

»Ja visst. Det är därför jag är här. Jag köper 
tre år genom att köpa ett, och er vecka är en del 
därav.» 

»Men jag har ju inte sagt ja», skrattade professorn. 

»Om inte summan är tillräcklig», sade Dick stelt, 
»så säg vilken summa ni anser lagom.» 

Professor Carey gav sig. Det gjorde också professor 
Barsdale, den förnämste kemisten. 

Dick hade redan tagit sina lärare i matematik med 
sig på andjakt i Sacramentoflodens vassar. Efter sitt 
knog med fysik och kemi tog han sina två lärare i 
litteratur och historia med sig till sydvästra Oregons 

66 



jaktmarker. Den konsten hade han lärt sig av sin far, 
och han arbetade och sportade, levde friluftsliv och 
expedierade sina tre gymnasieår på ett år utan att 
anstränga sig. Han fiskade, jagade, samm, idkade 
kroppsövningar och beredde sig samtidigt till universi- 
tetet. Och han invaggade sig ej i några illusioner. Han 
visste att han gjorde det emedan hans fars tjugu 
millioner hade givit honom makt därtill. Penningen 
var ett verktyg. Han varken över- eller underskattade 
den. Han använde den till att köpa vad han ville ha. 

»Det besynnerligaste sätt att slösa jag någonsin har 
hört talas om», sade mr Crockett, då han gick igenom 
Dicks årskonto. »Sexton tusen för undervisning noga 
specificerat, inberäknat järnvägsbiljetter, drickspengar 
och patroner åt lärarna.» 

»Men han tog i alla fall sin examen», sade mr 
Slocum. 

»Och det på ett år», brummade mr Davidson. »Min 
dotterson kom in på Belmonts lyceum samtidigt, och 
om lyckan är god dröjer det ännu i två år innan han 
blir student.» 

»Allt vad jag har att säga», förklarade mr Crockett, 
»är att hädanefter får den där gossen göra av med sina 
pengar alldeles som han vill.» 

»Och nu skall jag ta det lätt», sade Dick till sina 
förmyndare. »Här står jag nu precis där jag ville och 
är flera år före mina jämnåriga i fråga om världs- 
kännedom. Jag vet saker, goda och dåliga, viktiga 
och oviktiga, om män och kvinnor och livet, och ibland 
tvivlar jag till och med själv att det är sant, det 
som jag vet. Men jag vet det. 

»Hädanefter ämnar jag inte rusa. Jag har hunnit 

67 



i kapp med mig själv, och jag skall köra med ordinär 
fart. Allt vad jag har att göra är att följa med klass- 
1-camraterna, och så tar jag graden vid tjuguett år. 
Hädanefter behöver jag inte så mycket pengar till 
studier — inga privatlärare — men mera pengar till 
nöjen.» 

Mr Davidson hade sina misstankar. 

»Vad menar ni med nöjen?» 

»A, jag skall sporta, spela fotboll, roa mig tappert 
— och jag intresserar mig för motorer. Jag skall 
bygga världens första bensinjakt.» 

»Ni kommer att springa i luften», invände mr Croc- 
kett. »Det är för galet, så alla virriga människor jobba 
med bensin . . .» 

»Jag skall nog akta mig själv», svarade Dick, »och 
det betyder experiment, pengar med andra ord, så 
att ge mig ett duktigt kreditiv — på de gamla vill- 
koren — alla fyra ha vi rättighet att ta ut på det.» 



68 



SJÄTTE KAPITLET. 

Dick Förrest utförde inga underverk vid univer- 
sitetet; han skolkade det första året från flera före- 
läsningar än någon annan student. Orsaken var den 
att han inte behövde de föreläsningar han skolkade 
ifrån, och det visste han. Medan hans privatlärare 
förberedde honom till studentexamen hade de låtit 
honom expediera nästan hela det första studentårets 
kurser. För resten gick han in vid recentiorernas fot- 
bollslag, ett ganska klent lag som fick smörj nästan 
av varenda gymnasistlag det spelade emot. 

Men Dick arbetade på sådant som ingen såg. Hans 
extraläsning var omfattande och djupgående, och då 
han gav sig ut på sin första sommartur med den 
oceangående bensinjakt han låtit bygga åt sig, var 
det intet muntert ungdomssällskap som följde med. 
I stället bestodo hans gäster av professorer i littera- 
tur, historia, juridik och filosofi jämte deras familjer. 
Färden omtalades länge vid universitetet som »den 
lärda lustturen».. Professorerna berättade vid hem- 
komsten att de haft mycket roligt. Dick kom hem 
med vidare överblick av professorernas respektive kun- 
skapsområden än han kunde ha förvärvat sig på åra- 
tals föreläsningar. Den sålunda vunna tiden gjorde 

69 



det möjligt för honom att hoppa över föreläsningar 
och ägna mera tid åt laboratoriearbeten. 

Och han försmådde ej studentnöjena. F. d. stu- 
dentskor kurtiserade honom, och studentskor älskade 
honom, och han var outtröttlig på danstillställningarna. 
Han försummade aldrig en promenadkonsert, en öl- 
hippa eller en brottning mellan de ohka student- 
klasserna, och han följde med Banjo- och Mandolin- 
klubben på dess turnéer utmed S tillahavskusten. 

Och ändå var han intet underverk. Han var inte 
lysande i någonting. Ett halvt dussin av hans kam- 
rater spelade banjo eller mandolin bättre än han. 
Ett dussin studenter ansågos för bättre dansörer än 
han. I fotboll betraktades han som en solid och 
pålitlig spelare, men det var allt. Han utförde al- 
drig några oöverträffliga bragder i någonting. Långa 
Charley Everson drack omkull honom på ölhipporna. 
Harrison Jackson kom alltid tjugu fot längre än han 
vid diskuskastning. Carruthers vann på honom i box- 
ning. Anson Burge kunde alltid få honom i golvet två 
gånger av tre, men alltid endast med stor ansträng- 
ning. I engelsk uppsatsskrivning överträffades han 
av en femtedel av klassen. Edlin, den ryske juden, 
fick sista ordet, då de disputerade om tesen egen- 
dom är stöld. Schultz och Debret lämnade honom 
och hela klassen efter sig i högre matematik, och 
i kemi kunde han alls icke jämföra sig med japanen 
Otsuki. 

Men om Dick Förrest ej lyste i något ämne, var 
han ej heller underhaltig i något. Han utvecklade 
ingen överlägsen styrka och röjde ingen svaghet eller 
undermålighet. Det sade han också till sina förmyn- 

70 



dåre, vilka genom hans osvikligt goda uppförande 
förledts att tänka sig en stor framtid för honom, 
och då de frågade vad han ville bli svarade han: 

»Ingenting. Bara en mångsidigt kunnig mä,nniska. 
Jag ämnar inte bli specialist. Den saken avgjorde 
min far i mitt ställe, då han gav mig sina pengar. 
För resten kunde jag inte bli specialist om jag också 
ville. Det ligger inte för mig.» 

Och han var så väl begåvad att han klart förstod 
sin egen begåvning. Han hade ingen särskild vurm 
för någonting. Han var en sällsynt normalmänniska, 
riktad åt alla håll och med alla själsgåvor i jäm- 
vikt. 

Då nu Davidson i de andra förmyndarnas närvaro 
uttryckte sin belåtenhet över att Dick ej hade åda- 
galagt någon lust för vilda äventyr sedan han kom 
tillbaka, svarade Dick: 

»Å, jag kan behärska mig när jag vill.» 

»Ja,» sade mr Slocum allvarligt. »Och det är ju 
alldeles utmärkt att ni sådde er vildhavre tidigt och 
lärde er självtukt.» 

Dick såg förvånad på honom. 

»Å, de där pojkäventyren räknas inte», sade han. 
»Det är ingen vildhavre. Ännu har jag inte släppt 
min vildhet lös. Men pass på när jag börjar. Glöm 
inte ett ögonblick att jag är allt annat än utbränd 
och blaserad. Jag är eld och lågor. Men jag håller 
mig i styr. Tro inte att jag är en döddansare fastän 
jag är en städad och hygglig student. Jag är ung 
och livlig, jag har starka känslor. Men jag skenar 
inte i väg. Jag håller mig själv vid marginalen. Jag 
ämnar inte rusa i väg och kasta mig i armarna på 

71 



första kvinns. Jag håller på att bereda mig. Jag äm- 
nar nog ha min rastid. Jag tänker tömma min bägare 
med fart. — Hör på, mina herrar förmyndare. Vet 
ni vad det vill säga att slå till, driva in en rak stöt 
på käken och låta motståndaren gå i golvet? Det 
vill jag. Och jag vill älska och kyssas och våga 
livet och släppa Barrabam lös. Jag vill ta för mig. 
Jag vill leva livets glada dagar, och det vill jag me- 
dan jag är ung, men inte då jag är för ung. Och 
under tiden sportar jag med kamraterna, håller mig 
i styr, bereder mig så att jag, då jag släpper mig 
lös, kan ha de bästa utsikter att få det bästa. Å, 
tro mig, jag sover inte alltid godt om nättema.» 

»Ni menar?» frågade mr Crockett. 

»Ja, visst, det är just vad jag menar. Jag har 
inte släppt mig lös än, men pass på då jag gör det.» 

»Och ni ämnar börja då ni har tagit graden?» 

»Sedan jag tagit graden ämnar jag gå igenom åt- 
minstone ett års efterkurs vid Landtbruksakademien. 
Ser ni, jag håller på att få en fix idé : att bli jordbrukare. 
Jag vill göra något — något produktivt. Alin far 
var inte produktiv att tala om. Och det ä' inte ni 
heller. Ni kommo till ett nytt land under pioniär- 
tiden, och ni plockade åt er pengar som en hop 
sjömän rista ut guldkorn ur gräsrötterna på en obe- 
arbetad fyndort . . .» 

»ixlin gosse, jag har haft litet erfarenhet i califor- 
niskt landtbruk», avbröt mr Crockett i stött ton. 

»Visst har ni det, men ni var inte produktiv. Ni 
var — nåja, faktum är faktum — ni var destruktiv. 
Ni var landtbrukare på det gamla slentrianmässiga 
sättet. Vad gjorde ni? Ni tog för er fyrtio tusen 

72 



acres av den finaste jorden i Sacramentodalen och 
odlade vete på den år efter år. Ni hade ingen aning 
om cirkulationsbruk. " Ni brände halmstubben. Ni sög 
ut myllan. Ni plöjde fyra tum djupt och lade en 
plogsula som en cementtrottoar precis på fyra tum 
under ytan. Ni tog all musten ur det där tunna 
fyrtumslagret, och nu växer där ingen säd vidare. 

»Ni har rivit ner. Det är vad min far gjorde. Det 
gjorde alla. Men jag ämnar ta min fars pengar och 
bygga upp. Jag ämnar ta för mig utsugen vetejord 
som jag kan köpa som på en auktion på brandskadade 
varor, riva upp plogsulan och låta jorden producera 
mera än den gjorde då ni först brukade den.» 

Vid slutet av hans recentiorår nämnde mr Croc- 
kett den vildhetsperiod han hotat med. 

»Så snart jag har slutat vid Landtbruksakademien», 
svarade han, »ämnar jag köpa jord ooh kreatur och 
skapa en ranch som verkligen skall bli en ranch. 
Och sedan skall jag så min vildhavre. 

»Kanske femtio tusen acres, kanske fem hundra 
tusen. Det beror på. Jag ämnar begagna mig av 
jordens naturliga värdestegring. Folk har inte bör- 
jat komma till Californien än. Utan att jag rör ett 
finger skall jord, som jag kan köpa för tio dollars 
acren, om femton år vara värd femtio, och vad jag 
nu kan köpa för femtio skall då vara värdt fem 
hundra.» 

»En halv million acres å tio dollars per acre be- 
tyder fem millioner dollars», varnade mr Crockett all- 
varligt. 

»Och a femtio betyder det tjugufem milloner», skrat- 
tade Dick. 

11> 



Men hans förmyndare trodde aldrig på den vild- 
havreturné han bebådade. Han kunde förstöra sin 
förmögenhet på nya landtbruksm"etoder, men att bok- 
stavhgen bh vild och galen efter så många års själv- 
behärskning var otänkbart. 

Dick tog sin examen med föga heder. Han var 
n:o 28 i sin klass, och han hade icke åstadkommit 
någon uppståndelse inom den akademiska världen. 
Hans märkligaste bragd var att han stått emot och 
gäckat många söta flickor och deras mödrar. Och 
under sitt seniorår hade han anfört Universitetslaget 
vid dess första seger över Stanford. Det var före de 
högt avlönade fotbollstränarnas tid, då individens spel 
var av stor betydelse, men han inpräntade hos sitt 
lag att man måste spela samfält och offra de indi- 
viduella utmärkelserna, så att på Thanksgivingdagen 
kunde hans lag tåga i triumf nedåt Märket Street 
i San Francisco. 

Under sitt år vid Landtbruksakademien ägnade 
Dick sig åt laboratoriearbete och hoppade över alla 
föreläsningar. Han anställde privata föreläsare och 
betalade för deras räkning ut stora summor bara 
på resomkostnader i Californien. Jacques Ribot, som 
ansågs vara en av världens förnämsta auktoriteter 
i jordbrukskemi och som lockats från sina två tusen 
om året i Frankrike av de sex tusen Californiauniver- 
sitetet bjöd och därifrån lockats till Hawaji av soc- 
kerplantageägarnas tio tusen, lockades av Dick Förrest 
att underteckna femårskontrakt tack vare femton tusen 
och Californiens angenämare, mera tempererade kli- 
mat. ^ 

Herrar Crockett, Slocum och Davidson slogo ihop 

74 



händerna av fasa och antogo att detta var den Bar- 
rabas Dick hotat att släppa lös. 

Men det var endast ett av Dick Forrests slösak- 
tiga tilltag. Genom ofantlig lönestegring stal han rege- 
ringens berömde specialist i boskapsavel, och genom 
en liknande ogärning berövade han Nebraska-univer- 
sitetet dess störste professor i mejerihandtering och 
krossade Landtbruksakademiens rektors hjärta genom 
att tillägna sig professor Hirdenhammer, som var den 
högst ansedde agronomen. 

»Billigt pris, billigt pris», sade Dick till sina för- 
myndare. »Är det inte bättre att jag gör av med 
mina pengar på att köpa professorer än på att köpa 
kapplöpningshästar och aktriser? Det ledsamma med 
er är att ni inte förstå er på fördelen av att köpa 
hjärnor. Det gör jag. Det är min specialitet. Jag 
ämnar slå mynt av dem, och bättre än så, jag äm- 
nar låta ett dussin grässtrån växa där ni inte lärnnade 
rum för ett halvt strå i jorden som ni sögo ut.» 

Man kan alltså förstå varför hans förmyndare ej 
kunde tro på hans hotelse om vildhavre, kyssar, våga 
livet och driva till på käken. 

»Ett år till», sade han, medan han sysslade med 
åkerbrukskemi, jordartsanalys och landtbruksvetenskap 
och reste Califomien rundt med sin kår av högt 
avlönade experter. Och hans förmyndares enda oro 
var att Forrestmillionerna skulle slösas bort i en fart 
då Dick blev myndig, tog hand om hela sin förmögen- 
het och började på allvar ägna sig åt sin jordbruks- 
galenskap. 

Samma dag han fyllde tjuguett år avslutades köpet 

75 



av hans domän, som sträckte sig från Sacramentofloden 
till bergstopparna. 

»Ett otroligt pris», sade mr Crockett. 

»Otroligt billigt», sade Dick. »Ni skulle se avkast- 
ningen av min jord och mina vattenledningar. Och 
ni skulle höra mig sjunga. Det här är en sång som 
är en verklig sång. Hör på, mina förmyndare 1» 

Och med den besynnerliga dallrande falsett, som 
för Nordamerikas indianer, eskimåerna och m.ongoler- 
na hör till sång, sjöng nu Dick: 

■'Ha'-tim yo'-kim koi-di' ! 

Wi'-hi yan'-ning koi-o-di' ! 

Lo'-whi yan'-ning koi-o-di' ! 

Yo-ho' Nai-ni', hal-u'dom yo nai, yo-ho' Nai-nim' !" 

»Melodin är min egen», sade han urskuldande, »så 
som jag tycker att den borde ha låtit. Ser ni, det 
finns ingen levande människa som någonsin har hört 
den sjungas. Nishinamerna fingo den från maidu'- 
erna, som fingo den från konkan'erna, som diktade 
den. Men alla dessa indianstammar äro försvunna. 
Deras sista ranch existerar inte. Ni plöjde bort den med 
er slentrianplog, mr Crockett. Och jag har hämtat 
sången ur ett etnologiskt verk utgivet av För- 
eningen för geografisk och geologisk forskning. »Röd- 
sky», som skapades av en sky, sjöng först denna 
sång för stjärnorna och bergens blom.mor i världens 
morgontimme. Nu skall jag sjunga den för er i över- 
sättning.» 

Och i det han i yster ungdomsglädje slog sig på 
låren och stampade takten med fötterna sjöng han 
med triumferande indianfalsett : 

76 



"Ollonen komma från himlen ! 

Jag planterar ollon i dalen ! 

Jag planterar långa ollon i dalen ! 

Planterar ekens ollon, som gro, gro !' 



Dick Forrests namn började häpnadsväckande ofta 
nämnas i tidningarna. Han förvärvade sig rykte i 
ett slag genom att vara den förste i Californien som 
betalade tio tusen dollars för en enda tjur. Hans 
från regeringen tubbade boskapsspecialist överbjöd i 
England Rothschildarna då han köpte in hingsten 
»Hillcrest Chieftain», som snart skulle bli känd un- 
der namnet »Forrests galenskap», och betalade för 
detta kungliga djur ej mindre än fem tusen guineas. 

»Låt dem skratta», sade Dick till sina f. d. för- 
myndare. »Jag håller på att importera fyrtio Shire- 
ston. Jag kommer att förtjäna in halva hans pris 
det första året. Han kommer att bli far och farfar 
till många söner och sonsöner, som californierna skola 
springa andan ur sig för att få köpa av mig för tre 
ä fem tusen dollars stycket.» 

Dick Förrest gjorde sig skyldig till många sådana 
galenskaper under sitt första myndighetsår. Men den 
otänkbaraste av alla hans galenskaper var att sedan 
han lagt ner millioner på dessa första galenskaper 
överlämnade han alltsammans till sina experter att 
förvaltas och utvecklas efter de allmänna föreskrif- 
ter han givit dem, köpte biljett på en passagerar- 
ångare till Tahiti och gav sig ut för att så sin vildr 
havre. 

Hans förmyndare hörde av honom då och då. En 

11 



gång var han ägare och kapten på ett fyrmastat stål- 
fartyg som seglade under engelsk flagg och fraktade 
kol från Newcastle. Så mycket visste de, emedan de 
hade måst betala ut köpesumman, emedan de läste 
Dicks namn i tidningarna som kaptenens på det far- 
tyg som räddat »Orions» olyckliga passagerare, och 
emedan de uppburo assuranssumman, då Dicks far- 
tyg gick förlorat med nästan hela besättningen under 
den stora Fijiorkanen. År 1896 var han i Klondyke, 
1897 i Kamschatka, insjuknad i skörbjugg, och se- 
dan kilade han i väg under amerikansk flagg till 
Philippinerna. En gång — de kunde aldrig få veta 
hur det gått till — var han ägare och kapten på en 
usel kustångare, som för länge sedan utrangerats av 
Lloyd's och nu seglade under Siams egid. 

Då och då tvingade affärsbrev dem att höra av 
honom från olika världsstäder. En gång måste de 
sätta hela S tillahavskustens politiska inflytande i rö- 
relse för att förmå regeringen i Washington att hjälpa 
honom ur en knipa i Ryssland, som ej nämndes med 
ett ord i dagspressen, men som i hemlighet fram- 
kallade en kittlande glädje och förtjusning hos alla 
diplomater i Europa. 

En gång fingo de veta att han låg sårad i Mafe- 
king, att han råkat ut för gula febern i Guayaquil 
och att han i Newyork var stämd för misshandel om- 
bord på sitt fartyg. Tre gånger läste de i pressen 
telegram om att han var död, en gång under en 
batalj i Mexico och två gånger avrättad i Venezuela. 
Efter sådana falska rykten togo hans förmyndare ej 
längre vid sig då han for över Gula havet i en sampan^. 
»berättades» ha dödt i beri-beri, var tillfångatagen 

78 



från ryssarne av japanerna vid Mukden och satt i 
militärfängelse i Japan. 

Det enda som ännu kunde överraska dem var att 
han vid trettio års ålder, efter att trogen sitt löfte 
ha sått sin vildhavre, återkom till Californien med 
en hustru som han, enligt vad han upplyste, varit 
gift med i flera år och som alla hans tre förmyndare 
upptäckte att de kände. Mr Slocum hade förlorat 
ått,a hundra tusen då hennes fars hela förmögenhet 
slukiades under Los Cocosgruvomas krasch, då För- 
enta staterna drog in silvermyntet. Mr Davidson hade 
förtjänat en million då hennes far håvat in åtta mil- 
lioner vid sina grävningar i den sjunkna men åter- 
upptäckta flodbädden i Amador. Mr C rockett, som 
var en ungdom på den tiden, hade tillsammans med 
hennes far »skummat» Mercedesgruvan mot slutet av 
femtiotalet, hade varit hans marskalk då han i Stock- 
ton gifte sig med hennes mo-r och hade vid Grant 's 
Pass spelat poker med honom och med den dåvarande 
löjtnanten U. S. Grant, då det lilla som Västern 
då visste om den löjtnanten var att han var en duk- 
tig slagskämpe mot indianerna men en klen poker- 
spelare. 

Och Dick Förrest hade gift sig med Philip Destens 
dotter! Det var ingenting att lyckönska, Dick till. 
Men ändå gaV det anledning till ett ständigt upprepan- 
de aV att hajn inte själv visste vilken tur han hafit. 
Hans förmyndare förläto honom och hans vildhavre. 
Han hade godtgjoit. Han hade ändtligen utfört en 
absolut förståndig liandling. Bättre än så, det var 
ett genidriag. Paula Desten! Philip Destens dotter! 
Destens blod ! Destens och Forrests 1 Det var nog 

79 



av, det. De tre gamla kamraterna till Förrest och 
Desten från den gamla Gyllene tiden, till de två 
som hade spelat och gått ifrån spelet, voro till och 
med stränga mot Dick. De upplyste honom vilken 
dyrbar skatt han vunnit, om de heliga plikter ett 
sådant giftermål ålade honom, om alla Desten- och 
Forrestblodets traditioner och dygder, tills Dick brast 
i skratt och kom med det förbryllande påståendet 
att de talade som rasförädlingsidioter — och det var 
fullkomligt sant, fastän de inte tyckte om att höra 
det. 

Det enkla faktum att han hade gift sig med en 
Desten kom dem i alla händelser att nicka obetingat 
gillande då han visade dem ritningarna och kost- 
nadsförslagen till Stora huset. Tack vare Paula Desten 
erkände de för en gångs skull att han nu gav ut 
pengar klokt. Vad hans landtbruk beträffade, var 
det obestridligt att Harvestgruvorna gåvo storartad 
avkastning, så att han kunde väl få rida på sin käpp- 
häst. Icke desto mindre sade mr Slocum: »Tjugu- 
fem tusen dollars för en arbetshäst är rena galen- 
skapen. Om det åtminstone hade varit en kapplöp- 
ningshäst . . .» 



80 



SJUNDE KAPITLET. 

Medan Dick Förrest ögnade igenom broschyren om 
svinpest, började det genom hans öppna fönster tvärs- 
över den breda gården komma ljud som antydde 
att hon nu var vaken, den unga damen som satt 
och smålog i träramen bredvid hans bädd och som 
för inte så många timmar sedan hade lämnat efter 
sig på golvet i hans sovloggia den lilla skära spets- 
mössa, som Oh My så omtänksamt hade räddat. 

Dick hörde hennes röst, ty hon sjöng som en fågel 
då hon vaknade. Han hörde henne drilla ut genom 
de öppna fönstren i den långa flygel som var hennes. 
Och han hörde henne sjunga i pation där hon ock- 
så till sist upphörde att gräla med sin Airdalehund 
och banna valpen som var så syndigt intresserad av 
de rödgula japanska guldfiskarna i fontänskålen. 

Han kände sig glad över att hon var vaken. Det 
var en glädje som alltid var lika livlig. Han som 
själv var uppe flera timmar tidigare hade alltid en 
känsla av' att Stora huset inte var riktigt vaket förr 
än han hörde Paulas morgonsång från pation. 

Men sedan han erfarit glädjen att veta henne vara 
vaken glömde han henne som vanligt för sina affärer. 
Hon gled ut ur hans medvetande då han åter för- 
djupade sig i broschyren om sVinpest. 

8i 

Den lilla damen i det stora huset. 6 



»God morgon, glada gosse», var det nästa han 
hörde, alltid en förtjusande musik i hans öron; och 
Paula flög i hans famn, silkeslen i sin morgonkimono 
och utan korsett, i det hon slog sin arm om hans 
hals och slog sig ner på hans erbjudna knä. Och 
han tryckte henne intill sig och visade sig medveten 
om hennes tillvaro och hennes närhet, fastän hans 
ögon ännu en dryg halv minut dröjde vid slutresul- 
tatet av professor Kenealys serumbehandling av svi- 
nen på Simon Jones' farm i lowa. 

»Å — !» protesterade hon. »Du har det alldeles 
för bra. Du drunknar i rikedomar. Här är din lilla 
flickgosse, din »lilla klara måne», och du har inte 
ens sagt: God morgon, lilla flickgosse, har du sovit 
godt ?» 

Och Dick Förrest övergav professor Kenealys sta- 
tistiska sifferkolumner, tryckte sin hustru tätare in- 
till sig, kysste henne, men hans högra pekfinger låg 
envist kvar mellan broschyrens blad. 

Själva ordalagen i hennes förebråelse hindrade ho- 
nom emellertid från att fråga vad han skulle ha frå- 
gat — hur hon haft det om natten, sedan hon tappade 
spetsmössan på hans sovloggias golv. Han slog igen 
broschyren om sitt högra pekfinger, på det ställe 
där han ämnade fortsätta, och lade även den högra 
armen om hennes liv. 

»Å — !» utbrast hon, »Å, hör!» 

Utifrån hördes vaktlarnas flöjttoner. Hon skalv vid 
hans bröst av glädje över de ljuva tonerna. 

»Flyttfåglarna ha kommit», sade han. 

»Det betyder vår», utbrast Paula. 

»Och att det vackra vädret är här.» 

82 



»Och kärlek!» 

»Och att bygga bo och lägga ägg», skrattade han. 
»Ald,rig har världen förefallit så fruktsam som i dag. 
Lady Isleton har fått elva smågrisar. Angoragetter- 
na kommo marscherande ner i morse för att föda 
sina killingar. Du skulle ha sett dem. Och d!e vilda 
klanariefåglarna ha i timtal diskuterat giftasfrågan i 
pation. Någon anhängare aV den fria kärleken för- 
söker visst spränga deras monogamiska himmel i luf- 
ten med moderna kärlekshistorier. Det är ett under- 
v^erk att du kunde sova under den diskussionen. Hör I 
Nu börja de igen. Är det applåder? Eller är det 
slagsmål?» 

Det blev ett mångstämmigt kvitter med enstaka 
gällare pip och skrik, och Dick och Paula lyssnade 
förtjusta, tills de små gyllengröna älskande parens 
mikrofoniska kör plötsligt överröstades som av en 
domsbasun av' en dånande jätteröst, ej mindre vild 
eller musikalisk eller passionerat älskogsfull, men do- 
minerande, betvingande genom sin voluminösa styrka. 

Makarnas ivriga ögon sökte sig genast ut genom 
den öppna glasdörren och sovloggians nätvägg till 
vägen mellan syrenerna, och de väntade andlöst på 
att den stora hingsten skulle visa sig, han som trum- 
petade ut sin kärlekskallelse. Nu gnäggade han igen, 
och Dick sade: 

»Jag vill sjunga en sång för dig, min klara måne. 
Det är inte min sång. Det är Mountain Lad's. Det 
är vad han gnäggar. Hör! Nu sjunger han den igen. 
Så här säger han: 'Hör mig.' Jag är Eros. Mina 
fötter dåna i bergen. Jag fyller de vida dalarna. Stona 
höra mig och spritta till i de fridfulla hagarna, ty 



de känna mig. Gräset blir saftigare och saftigare, 
landet dryper av fetma och saven stiger upp i träden. 
Det är Vår. Våren är min. Jag härskar i vårens 
kungarike. Stona minnas min röst. De känna mig 
sedan gammalt genom sina mödrar. Hör mig! Jag 
är Eros. Mina fötter dåna i bergen, och de vida 
dalarna äro mina härolder och genljuda av min an- 
komst.» 

Och Paula slöt sig tätare intill sin man och blev 
kramad, då hennes läppar vidrörde hans panna och 
då de bägge, med blicken riktad på den tomma vägen 
mellan syrenerna, sågo den plötsligt undanskymmas av 
Mountain Lad, majestätisk och väldig, med en ynk- 
ligt liten människomygga på sin rygg; hans ögon 
vilda och begärliga, med det blåa skimmer som lyser 
i hingstars ögon; hans fradgande mun än otåligt 
dykande ner mot de blänkande frambenen, än kastan- 
de sig uppåt för att uppstämma den betvingande 
kärlekskallelse som satte luften i dallring. 

Nästan som ett eko från fjärran kom en svag och 
älskligt besvarande gnäggning. 

»Det är Fotherington Princess», viskade Paula. 

Åter trumpetade Mountain Lad ut sin kallelse, och 
Dick deklamerade : 

»Hör mig ! Jag är Eros ! Mina fötter dåna i bergen !» 

Ljuvt och tätt sluten i makens armar kände Paula 
i iett bUxtlikt ögonblick nästan ovilja över hans be- 
undran för det granna djuret. I nästa ögonblick för- 
svann oviljan, och i känslan av sin skuld utropade 
hon muntert: 

»Och nu, Rödsky, Ollonsången!» 

Dick kastade en halvt tankspridd blick på henne 

84 



från broschyren, som han vikt om sitt finger, och 
s€d^n sjöng han Uka muntert som hon bett honom 
om d-et: 

"Ollonen komma från himlen ! 

Jag planterar ollon i dalen! 

Jag planterar långa ollon i dalen ! 

Planterar ekens ollon, som gro, gro!" 

Hon hade tryckt sig mycket nära intill honom me- 
dan han sjöng, men i första ögonblicket därefter kände 
hon en orolig rörelse i handen som höll broschyren 
och såg den ofrivilliga men snabba blick han kastade 
på skrivbordsklockan som visade 11,15. Hon för- 
sökte ännu hålla honom kvar, men lika ofrivilhgt gjorde 
hon sitt försök i en ton av dämpat missnöje. 

»Du är en underlig och underbar Röd sky», sade 
hon. »Ibland tror jag nästan att du verkligen är 
Rödsky som planterar sina ollon och sjunger ut 
sin odlarglädje. Och ibland är du för mig nästan den 
ultramoderna mannen, som söker trojanska äventyr 
i att fördjupa sig i statistik och beväpnad med prov- 
rör och serumspruta kämpar gladiatorstrider mot hem- 
ska mikrober. Ibland tycker jag att du borde gå 
klädd i glasögon och vara flintskallig, du tycks mig 
nästan . . .» 

»Inte ha den starkes rätt att famna min hustru», 
fyllde han i och drog henne ännu närmare, »och vara 
en dum plugghäst som inte är värd att rå om sin 
lilla majblomma. Men hör på, jag har en plan. Om 
några dagar . . .» 

Men hans plan dog i sin födelsestund, ty bakom 
dem hördes en diskret hosta, och då de vände sig om 



sågo de Bonbright, andre sekreteraren, stå där med 
några gula papper i handen. 

»Fyra telegram», sade han till sin ursäkt. »Mr Blake 
tror att två av dem äro mycket viktiga. Det ena gäller 
den där skeppslasten oxar till Chile.» 

Paula drog sig långsamt ifrån sin man och reste 
sig och hon såg hur han gled ifrån henne till sin sta- 
tistik, sina frakttaxor, sina sekreterare, förmän och för- 
valtare. 

»Paula», ropade Dick, då hon höll på att försvinna, 
»jag har döpt den siste kinesen. Han kommer att 
heta Oh Ho. Vad tycker du om det?» 

Hennes svar började med en nyans av hopplöshet, 
som försvann i det hon leende sade: 

»Du vill då nödvändigt åstadkomma en riktig för- 
bistring i våra tjänares namn?» 

»Det gör jag aldrig med våra husdjur som allesam- 
mans ha stamträd», försäkrade han henne med ett 
allvar som motsades av den spjuveraktiga glimten i 
hans ögon. 

»Det menade jag inte», svarade hon, »jag menade 
att du tömmer ut språkets möjligheter. Snart måste 
du väl kalla dem Oh Bel, Oh Hell och Oh Go to Hell. 
Ditt »Oh' var ett missgrepp. Du skulle ha börjat med 
»Red». Då kunde du ha fått Red Bell, Red Horse, 
Red Dog, Red Frog — och allt annat rödt.» 

Hon blandade sitt skratt med hans i det hon för- 
svann, och i nästa ögonblick var han, med telegram- 
met framför sig, fördjupad i detaljer angående av- 
sändandet av tre hundra årsgamla stutar å två hundra 
femtio dollars stycket till en boskapsfirma i Chile. 

86 



Men han hörde ändå med undermedvetet \älbehag 
Paula sjunga då hon gick över pation till sin långa 
flygel, men vad han icke märkte det var att den 
muntra klangen i hennes röst var ett litet htet grand 
dämpad. 



87 



ÅTTONDE KAPITLET. 

Fem minuter sedan Paula hade lämnat honom steg 
Dick i bilen tillsammans med Thayer, uppköparen från 
Idaho, och Naismith, korrespondent för »Breeders Ga- 
zette». Wardman, den förvaltare som hade fåren på 
sin lott, mötte dem vid inhägnaderna där flera tusen 
unga Shropshirefår voro samlade till att beskådas. 

Man behövde ej säga mycket. Det var en missräk- 
ning för Thayer, ty han tyckte att köpet av tio vagns- 
laster så dyra djur var viktigt nog för att behöva 
diskuteras. 

»De tala för sig själva», hade Dick sagt till honom 
och sedan vändt sig till Naismith för att ge honom upp- 
lysningar för den tilltänkta artikeln om fåraveln i 
Califomien. 

»Jag vill inte tillråda er att göra er besvär med 
att välja», sade Dick till Thayer tio minuter därefter. 
»De ä' prima vara allesammans. Om ni håller på 
en hel vecka med att välja ut edra tio vagnslaster, blir 
resultatet precis det samma som om ni tar de första 
ni ser.» 

Detta obesvärade antagande att affären redan var 
klar gjorde Thayer så förbryllad att han, då han i alla 
fall var säker på att han aldrig sett får med så hög 

88 



kvalitet, eggades till att ändra sin order till tjugu 
vagnslaster. 

Då de kommit tillbaka till Stora huset och Naismith 
och han höllo på att krita sina köer för att sluta det 
avbrutna partiet, sade han: 

»Det är mitt första besök hos Förrest. Han är en 
trollkarl. Jag har köpt får i de östra staterna och 
importerat från Europa. Men de här övergå allt vad 
jag har sett. Ni lade väl märke till att jag fördubblade 
min order. Köparna i Idaho komma att bli som 
galna efter dem. Jag hade endast köporder på sex 
vagnslaster och eventuellt två till beroende på mitt eget 
omdöme, men om inte varje köpare fördubblar sina 
order då han får se de här fåren och om det inte blir 
rusning efter vad som finns kvar, förstår jag mig 
inte på får.» 

Då lunchgonggongen ljöd första gången — en stor 
bronsgonggong från Korea, som aldrig fick signalera 
förr än det var alldeles säkert att Paula var vaken — 
slöt Dick sig till de unga vid guldfiskfontänen på 
den stora pation. Bert Wainwright — olika tillrådd 
av sin syster Rita och av Paula och hennes systrar 
Lute och Ernestine — försökte med en håv fånga 
en ovanligt grann fisk, vars storlek, färg och egen- 
domliga fenor ingivit Paula den idén att överflytta 
honom till hennes särskilda avelscistern i fontänen på 
hennes privata patio. 

Under hög stämning och mycket skrik och skratt 
utfördes bragden, den stora fisken släpptes i en bleck- 
balja och bars bort av den italienske trädgårdsmästaren. 

»Nå, vad har du för nytt att förkunna?» sade Erne- 
stine då Dick kom. 

89 



»Ingenting», svarade han. »Ranchen är utplundrad. 
Tre hundra vackra ungnöt resa i morgon till Syd- 
amerika, och Thayer — ni träffade honom i går kväll 
— tar tjugu vagnslaster får. Allt vad jag kan säga 
är att mitt rykte är på väg till Idaho och Chile.» 

»Plantera då mera ollon», skrattade Paula med ar- 
marna om sina systrar, och alla tre väntade småleende 
på det skämtsamma svar som nödvändigt måste komma. 

»Sjung din ollonsång, Dick», bad Lute. 

Han skakade melankoliskt på huvudet. 

»Jag kan en lämpligare. Den är rent ortodox. Den 
slår alldeles ihjäl Rödskyn och hans ollon. Sången 
handlar om en liten flicka från östra staterna, som 
för första gången är på landet tillsammans med sin 
söndagsskola. Hon är mycket ung. Lägg särskilt 
märke till hennes läspning.» 

Och sedan sjöng Dick läspande : 

"Guldfizkarna i dammen zimma 
Och zizkorna i träden ztimma. 
Vem lär dem allt det där? 
Vem kläder dem i fjäderzkrud? 
Gud! Gud! 
Han det är!" 

»Långods», lydde Enerstines kritik då skrattet tystnat. 

»Ja visst», medgav Dick. »Jag tror att det stod 
i min abcbok.» 

Gonggongen ringde andra gången, och Paula, med 
ena armen om Dick och den andra om Rita, gick i 
teten, medan Bert Wainwright bildade eftertruppen 
ined Lute och Ernestine, som han höll på att lära en ny 
tangotur. 

90 



»En sak, Thayer», sade Dick sedan han gjort sig 
kvitt damerna och träffat Thayer och Naismith ovan- 
för trappan som ledde ner till matsalen. »Innan ni 
reser skall ni kasta en blick på våra merinosfår. Dem 
kan jag verkligen skryta med, och Amerikas fårexperter 
måste få sin uppmärksamhet riktad på dem. Natur- 
ligtvis importerade jag dem i början, men jag har 
åstadkommit en californisk varietet som skall komma 
fransmännen att spärra upp ögonen. Tala med Ward- 
man och gör ert urval. Bed Naismith se på dem på 
samma gång som ni. Stick in ett halvt dussin i en av 
edra vagnslaster som en present från mig och låt sedan 
edra fårkunder i Idaho få ögonen på dem.» 

De slogo sig ner vid ett bord som kunde förlängas 
i oändlighet, i en lång, låg matsal som var en kopia 
av haciendamatsalarna hos det gamla Californiens mexi- 
kanska jorddrottar. Golvet var av stora bruna tegel- 
plattor, bjälktaket och väggarna voro kalkrappade, 
och den stora, odekorerade eldstaden av cement var 
ofantligt massiv och enkel. Buskar och blommor nic- 
kade utanför de djupa fönsternischerna, och rummet 
hade en prägel av renhet, kyskhet och svalka. 

På väggarna, men icke tätt ihop, hängde några 
tavlor — på hedersplatsen en mexikansk skymnings- 
scen av Xavier Martinez, en jordarbetare som med 
en gammaldags plog och två stutar plöjer en melan- 
kolisk fåra tvärsöver förgrunden av en dyster, änd- 
lös mexikansk slätt. 

»Hör nu», sade Thayer i dämpad ton över bordet 
till Naismith, medan Dick och fhckoma voro midt 
uppe i en högröstad och skämtsam skärmytsling, »här 
skall ni få stoff till en artikel, om ni tänker tala 

91 



om Stora huset. Jag har sett tjänarnas matsal. Fyrtio 
personer inta alla mål där, inberäknat trädgårdsmästare, 
chaufförer och extraarbetare. Det är ett helt pensionat. 
Skött intelligent och systematiskt, det kan ni lita på. 
Den där kinesen Oh Joy är en häxmästare. Han 
sköter hela hushållet, och det maskineriet arbetar så 
tyst att man inte hör det.» 

»Förrest är den störste häxmästaren», svarade Nai- 
smith. »Han är hjärnan som väljer ut hjärnor. Han 
skulle kunna sköta en armé, ett fälttåg, en regering, 
ja till och med en stor cirkus.» 

»Det sista är en väldig komplimang», sade Thayer. 

»Paula», sade Dick till sin hustru. »Jag har nyss 
fått meddelande att Graham kommer i morgon bittida. 
Säg till Oh Joy att han inkvarterar honom i vakt- 
tornet. Där får han det utmärkt, och han kanske utför 
sin hotelse att arbeta på sin bok.» 

»Graham? — Graham?» Paula sökte i sitt minne. 
»Känner jag honom ?» 

»Du träffade honom en gång för två år sedan i 
Santiago, på kafé Venus. Han åt middag med oss.» 

»Jaså, en av de där sjöofficerarna?» 

Dick skakade på huvudet. 

»Nej, den civile. Kommer du inte ihåg den långa 
blonda karlen — du talade musik med honom i en 
halvtimme, medan kapten Joyce pratade sju stugor 
fulla för att överbevisa oss att Förenta staterna borde 
tukta Mexico med den pansrade näven.» 

»Å, jaså.» Paula påminde sig honom dunkelt. »Han 



92 



hade träffat dig någon gång förr — Sydafrika, inte 
sant? Eller Philippinerna ?» 

»Just han. Sydafrika var det. Evan Graham. 
Nästa gång vi träffades var på en postångare på 
Gula havet. Sedan korsade våra vägar varandra tio 
tolv gånger utan att vi träffades, ända till den där 
kvällen på café Venus. 

»Han lämnade Bora-Bora på väg österut två dagar 
innan jag ankrade där under västlig kurs på väg till 
Samoa. Jag reste från Apia med brev till honom 
från den amerikanske konsuln dagen innan han kom 
dit. I Levuka skulle vi ha träffats om vi bara hade 
lugnat oss i tre dagar — jag seglade med »Wild 
Duck» på den tiden. Han lade ut från' Suva som 
gäst på en engelsk kryssare. Sir Everard im Thurn, 
brittisk guvernör över Söderhavsöarna, lämnade mig 
flera brev till Graham. Jag lyckades varken träffa 
honom i Port Resolution eller i Vila på Nya Hebri- 
derna. Ser du, kryssaren var ute på galej. Jag höll 
jakt på honom genom Santa Cruz-gruppen. Likaså 
mellan Salomonsöarna. Efter att ha tagit sig en titt 
på människoätarbyarna vid Langa-Langa ångade krys- 
saren ut på morgonen. På kvällen kom jag. Jag fick 
aldrig avlämna de där breven personligen, och nästa 
gång jag såg honom var på café Venus för två år 
sedan.» 

»Men vem är han?» frågade Paula. »Och vad har 
han för ställning i världen?» 

»Jo, först och främst, om jag skall börja med slutet, 
så är han pank — d. v. s. pank ur hans synpunkt. 
Han har kvar flera tusen om året, men hela arvet 
efter hans far är borta. Nej, han har inte slösat 

93 



bort det. Men han låg i invecklade affärer, och under 
den »tysta paniken» för flera år sedan blev han nästan 
renskrapad. Men han förråder det inte med en min. 

»Han är av godt virke, gammal amerikansk ras, 
har gått igenom Yale. Hans bok — den väntar han 
sig åtskilligt av — handlar om hans färd tvärsöver 
Sydamerika i fjor, från väst- till ostkusten. Det var 
till stor del obruten mark. Den brasilianska rege- 
ringen gav honom frivilligt en belöning på tio tusen 
dollars för de upplysningar han meddelade om de 
outforskade delarna av Brasilien. Å, han är en man, 
en riktig karl. Och en hedersman. Du känner till typen 
— okonstlad, stor och stark, enkel, har varit överallt, 
sett allting, känner till det mesta av en hel hop saker, 
rättfram och ärlig, ser en rätt i ögonen — ja, med 
ett ord en manlig man.» 

Ernestine klappade händerna, kastade en utmanande, 
erövrande och tantaliserande blick på Bert Wainvright 
och utropade : »Och han kommer i morgon ?» 

Dick skakade förebrående på huvudet. 

»Nej, försök inte, Enerstine. Lika söta flickor som 
du ha försökt fånga Evan Graham. Och oss emellan 
sagt, det klandrar jag dem inte för. Men han har 
haft goda lungor och snabba fötter, och de ha alltid 
misslyckats i att springa i kapp med honom eller stänga 
in honom i ett hörn, där han, andfådd och yr i hu- 
vudet, svarade ja på alla frågor och då han kom till 
besinning igen upptäckte att han var bunden, omkull- 
slagen, stämplad och gift. Låt honom vara, Erne- 
stine. Håll dig du till den gyllene ungdomen och 
låt den kasta sina guldäpplen. Plocka upp dem och 
gallhoja av bara katten medan du leker och rasar. 

94 



Men Graham är ur leken. Han är lika gammal som jag 
— ungefär samma ålder — , och liksom jag har han 
varit med i åtskilliga av de där springlekarna. Han 
vet hur han skall komma undan höken. Han är 
omöjlig att ta fast. Och han bryr sig inte om unga 
snärtor. Du kanske kommer att säga att han är 
blaserad, men jag påstår å hans vägnar att han är 
bara gammal, härdad och mycket klok.» 



95 



NIONDE KAPITLET. 

»Var är min Knäbyxgrabb ?» ropade Dick, i det han 
med klingande sporrar marscherade genom Stora huset 
sökande efter sin Lilla dam. 

Han kom till dörren som ledde in till hennes långa 
flygel. Det var en dörr utan låsvred, en stor träpannå 
i en boaserad vä,gg. Men Dick delade med sin hustru 
den dolda fjäderns hemlighet, tryckte på den rätta 
punkten och dörren sprang upp. 

»Var är min Knäbyxgrabb?» ropade han och mar- 
scherade genom hela längden av hennes våning. 

En blick in i badrummet med sitt nedsänkta ro- 
merska bad och sina marmortrappsteg var fruktlös, 
liksom blicken in i hennes garderobrum och toalettrum. 
Han gick uppför den korta, breda trappan till hennes 
tomma s. k. Julia-tornrum och blev förtjust vid åsy- 
nen av ett ordnat kaos av skira, vackra, spetsprydda 
fruntimmersartiklar, som han visste att hon endast 
bredt ut för att låta sitt skönhetssinne frossa. Han 
stannade ett ögonblick framför ett ritstaffli och hej- 
dade ett nytt rop på sina läppar, och han skrattade av 
välbehag då han kände igen det nyss tecknade 
utkastet, en klumpig, knotig, nyss avvand fölunge som 
hon ertappat just i det ögonblick då han vildt gnäggar 
efter sin mor. 

96 



I 



»Var är min Knäbyxgrabb ?» ropade han inåt sov- 
loggian, men fann där endast en gravitetisk, trettio- 
årig kinesisk kvinna, som mötte hans bUck med ett 
ödmjukt och förläget leende. 

Det var Paulas kammarjungfru Oh Dear, så upp- 
kallad av Dick för många år sedan med anledning- 
av hennes oroligt rynkade ögonbryn, som kommit 
henne att se ut som om hon ville säga; »Oh dear!» 
Dick hade för Paulas räkning tagit henne, då hon 
nästan var ett barn, från ett fiskläge vid Gula havet, 
där hennes mor, som var änka, under goda år för- 
tjänade ända till fyra dollars på att knyta nät åt 
fiskare. Oh Dears första tjänstgöring hos Paula hade 
varit på den tremastade skonaren »All Away» sam- 
tigit med att Oh Joy, kajutvakten, hade börjat ådaga- 
lägga den duglighet som satte honom i stånd att 
med tiden svinga sig upp till majordomo i Stora 
huset. 

»Var är din härskarinna, Oh Dear?» frågade Dick. 

Oh Dear tog ett steg tillbaka, f ruktansvärdt blyg. 

Dick väntade. 

»Hon är kanske med de unga damerna — jag vet 
inte». Oh Dear stammade, och Dick gjorde helt om 
av ren barmhärtighet. 

»Var är min Knäbyxgrabb?» ropade han då han 
steg ut genom inkörsporten just som en bil svängde 
om hörnet under syrenerna. 

»Ta mig tusan jag det vet», svarade en lång, blond 
man i lätt sommarkostym inifrån bilen, och i nästa 
ögonblick skakade Dick Förrest och Evan Graham 
varandras händer. 

97 

Den lilla damen i det stora huset. 1 



Oh My och Oh Ho buro in handbagaget, och Dick 
följde sin gäst upp i vakttornet. 

»Du måste vänja dig vid oss, gosse hlla», sade 
Dick. »Ranchen skötes som ett urverk, och tjänarna 
äro mirakel, men oss själva tillåta vi allehanda oregel- 
bundenheter. Om du hade kommit två minuter senare, 
skulle här inte ha funnits någon annan till att ta 
emot dig än de kinesiska tjänarna. Jag ämnade just 
rida ut, och Paula — mrs Förrest — är försvunnen.» 

De båda männen voro nästan lika långa, Graham 
kanske en tum längre än sin värd, men denne var 
bredare och högre över bröstet. Graham var litet 
mera ljusblond än Förrest, men bägge hade samma 
grå ögon och voro precis lika solbrända och väder- 
bitna. Graham hade litet större drag och längre ögon 
men med tyngre ögonlock. Hans näsa var något 
rakare och större än Dicks och hans läppar rödare 
och fylligare. 

Men en tum mera i längd och en tum mindre i 
bröstbredd gav Evan Graham en smidighet i lem- 
mar och hållning som ej fanns hos Dick Förrest. 
I det avseendet utgjorde de kontraster, och det klädde 
dem båda två. Graham var idel lätthet och behag 
med en — ehuru obetydlig — dragning åt p r i n c e 
Charmant. Forrests fysik föreföll kraftfullare, far- 
ligare för andra och med ett fastare grepp om hans 
eget liv. 

Förrest kastade en hastig blick på sitt armbandsur. 

»Halv tolv», sade han. »Kom då med mig genast, 
Graham. Vi äta inte förr än halv ett. Jag håller 
på att skicka av en skeppslast oxar, tre hundra styc- 
ken, och jag är rent av stolt över dem. Du måste 

98 



helt enkelt se dem. Bry dig inte om att ta på dig 
riddräkt. Oh Ho, gå efter ett par av mina damasker. 
Du, Oh Joy, säger till att man sadlar Altadena. Vad 
slags sadel föredrar du, Graham?» 

»Å, vad slag som helst.» 

»Engelsk? Australisk? Mc Clellan? Mexikansk?» 
»Mc Clellan då . . .» 

De läto sina hästar stanna på sidan om vägen och 
sågo de sista djuren i den hjord, som skulle börja 
sin långa resa till Chili, försvinna i vägkröken. 

»Jag ser vad du uträttar, det är storartat», sade Gra- 
ham. »Jag sysslade själv litet med kreatur, då jag 
var ung, nere i Argentina. Om jag hade haft sådana 
där rasdjur att lita till, hade jag kanske inte gjort 
en sådan kullerbytta.» 

»Men det var före alfalfan och de artesiska brunnar- 
na», sade Dick. »Tiden var inte mogen för kort- 
hornsrasen. Endast vanliga bondoxar kunde överleva 
torkan. De voro uthålliga, men tyngde inte mycket på 
vågen. Och ångare med kylrum voro inte uppfunna 
än. Det var de som ställde till revolution i affärerna 
där nere.» 

»För resten var jag bara en pojke», fortfor Gra- 
ham. »Fastän det borde då inte ha betydt något. 
Det var en ung tysk som redde sig bra med tion- 
delen av mitt kapital, samtidigt med mig. Han slog 
sig fram både under magra år och torka. Nu har han 
över en million.» 

De vände om hem. Dick såg på sitt ur. 

»Vi ha god tid», sade han. »Jag är glad att 
du såg de där stutarna. Det fanns ett skäl varför den 

99 



där tysken slog sig fram. Han var tvungen. Du hade 
din fars pengar som ryggstöd, och jag inbillar mig 
att din största svaghet låg i att du hade råd att 
ta dig semester när du hade lust.» 

»Där borta äro fiskdammarna», sade Dick och an- 
tydde med en nick ett osynligt område bakom syren- 
häckarna. »Där får du godt tillfälle att fiska foreller, 
gös eller till och med havskatt. Ser du, jag är snål. 
Jag tycker om att dra nytta av allting. Åttatimmars- 
dagen kan ha sitt berättigande, men vattnet låter jag 
arbeta tjugufyra timmar. Vattnet börjar sitt arbete 
uppe i bergen. Det vattnar ett tjog höglandsängar 
innan det gör sin kullerbytta och renas till kristallens 
klarhet under de närmaste skrovliga miltalen, och 
då det lämnar höglandet bakom sig och bildar fall, 
alstrar det halva maskinkraften och hela belysningen 
på ranchen. Sedan ger det de lägre fälten under- 
jordisk näring, faller ut här i fiskdammarna och vatt- 
nar milsvida alfalfamarker längre bort.» 

»Du kunde dikta ett poem om vattnets underkraft», 
sade Graham skrattande, »jag har känt eldsdyrkare, 
men du är den förste riktige vattendyrkare jag någon- 
sin träffat på. Och ändå bor du inte i en öken, 
utan du . . .» 

Graham talade icke till punkt. Från höger, helt 
nära, hördes hovar klappra mot betong, ett väldigt 
plaskande och en salva av fruntimmersskrik och skratt. 
Ropen fingo snart ett tonfall av oro och man hörde 
ett plumsande och kavande som om ett stort djur 
hållit på att drunkna. Dick kastade om sin häst och 
lät honom spränga in genom syrenhäcken; Graham 

ICO 



följde efter hack i häl. De kommo ut i strålande 
solsken över en öppen plats mellan träden, ooh Gra- 
ham hade helt oväntat framför sig den egendomligaste 
tavla han sett i hela sitt liv. 

Det var en trädomgiven damm med betongväggar. 
Den övre ändan sluttade i hela sin bredd inåt dam- 
men och glittrade av flödande tum.sdjupt vatten. Lång- 
sidorna däremot voro lodräta. Den nedre ändans svagt 
sluttande betong ledde upp till släta marken, där en 
stalldräng stod alldeles skräckslagen och oupphörligt 
ropade med slö min: »Å, herre Gudl Herre Gud!» 
Utmed dammens kanter med benen dinglande över 
vattnet sutto tre förskräckta najader. 

Och midt i dammen arbetade en väldig, fuxröd 
häst, blank av vatten, med frambenen så att de stål- 
skodda hovarna blixtrade i solen, och på hans rygg, 
glidande oCh hakande sig fast, satt en vit gestalt 
som Graham först tog för en vacker yngling. Icke 
förr än hingsten sjönk och dök upp igen med kraf- 
tigt kavande framben förstod Graham att det var en 
kvinna som red honom — en kvinna lika vit som^ 
den vita sidenbaddräkt som satt som gjuten kring 
hennes lemmar. Hennes rygg var lika marmorvit, 
men dess muskler rörde sig oavlåtligt under hennes 
bemödanden att hålla huvudet över vattnet. Hennes 
smidiga, runda armar hade lindat om sig hästens 
genomblöta långa man, och hennes vita, runda knän 
halkade mot den stora hästens våta, silkeslena hals. 
Hennes vita tår trevade efter en hållpunkt i djurets 
flank och sökte förgäves efter revbenen under den 
släta huden. 

I en blink förstod Graham hela den spännande 

lOI 



situationen, såg att den vita, härliga varelsen var 
en kvinna, som trots sin litenhet och bräcklighet käm- 
pade en verklig gladiatorskamp. Hon påminde ho- 
nom om en finlemmad figur av saxiskt porslin som 
besynnerligt nog anbragts på ryggen av ett drunknande 
titaniskt djur. Hingsten var så kolossal att hon före- 
föll som en dvärginna eller en liten älva som råkat 
dröja sig kvar i solskenet. 

Då hon tryckte sin kind mot den väldiga, böjda 
halsen såg det ut som om hennes våta, guldbruna 
hår trasslat in sig i hingstens mörka man. Men det 
var hennes ansikte som mest frapperade Graham. 
Det var en gosses ansikte, det var en kvinnas ansikte, 
det var allvarligt och på samma gång roat och ut- 
tryckte det nöje själva faran beredde henne. Det 
var en vit nutidskvinnas ansikte, men ändå klassiskt 
hedniskt. Det var icke en varelse och en situation 
som man träffade på i det tjugonde århundradet. 
De påminde direkt om det gamla Grekland eller om 
Tusen och en natt. Man väntade att genier skulle 
dyka upp ur det upprörda vattnet eller att guldskim- 
rande prinsar som redo gränsle över bevingade drakar 
skulle komma nedsvävande från den blåa rymden för 
att rädda henne. 

Medan hingsten arbetade sig upp ur vattnet var 
det nära att han vältat baklänges. Det härliga djuret 
och den härliga ryttarinnan försvunno bägge under 
ytan, men döko upp igen efter en sekund; hingster^ 
piskade fortfarande luften med sina hovar ocji hon 
klängde sig ännu fast vid hans silkeshala hals. Gra- 
ham tänkte med fasa på vad som kunde ha inträffat 
om hästen vältat baklänges. En ofrivillig spark av 

102 



en av dessa fyra arbetande ofantliga hovar kunde för 
alltid ha släckt denna stolta, vita, eldiga kvinnas liv. 

»Sätt dig på hans haJs!» ropade Dick. »Hugg tag 
i hans pannlugg och sätt dig på halsen tills han 
kommer på rätt köl !» 

Hon lydde, grävde in sina tår i hästens sidor, reste 
sig med den ena handen i hästens man och den 
andra fritt uppsträckt, dök ner med den mellan öronen 
och grep tag i pannluggen. I nästa ögonblick då 
hingsten sjönk ner i horisontal ställning tack vare 
att hans börda ändrat plats, gled hon tillbaka i sin 
förra ställning. Hållande i manen med den ena han- 
den svängde hon en vit arm i luften och sände Förrest 
ett hälsningsleende, och Graham såg att hon var till- 
räckligt kallblodig att lägga märke till honom på 
hans häst bredvid Förrest. Graham förstod också att 
det endast till en del var för att bravera som hon 
vände på huvudet och viftade med armen, utan mera 
i medvetande av att hon bildade en vacker grupp, 
och allra mest var det ett uttryck av hennes glädje 
över det dristiga tilltaget. 

»J3et skulle inte många kvinnor ha redt sig med», 
sade Dick lugnt, då Mountain Lad, som lätt bibehöll 
sitt horisontala läge sedan han väl lyckats intaga 
det, samm till den nedre ändan av dammen och 
klättrade uppför den skrovliga sluttningen till den 
ängslige stalldrängen. 

Denne grep hingsten i betslet, men Paula, som 
ännu satt kvar på hästryggen, tog med befallande 
min tyglarna ifrån honom, svängde Mountain Lad 
rundt och gjorde honnör för Dick. 

103 



Denne skrattade, besvarade hälsningen och red före 
ut på vägen genom syrenhäcken. 

»Vem... vem var det?» frågade Graham. 

»Paula . . . min hustru, pojkflickan, barnet som al- 
drig blir fullväxt, den käckaste lilla fläkt av rosen- 
doft som någonsin uppenbarat sig i kvinnogestalt.» 

»Jag hade riktig hjärtklappning», sade Graham. »Ut- 
föra dina damer ofta sådana bragder?» 

»Det var första gången», svarade Dick. »Det var 
Mountain Laid. Hon red direkt ner i dammen med 
honom, lät honom åka kälckbacke utför den sluttan- 
de dammväggen, fastän han är så väldigt tung.» 

»Hon vågade både hans och sitt liv.» 

»Och hans liv är värdt 35,000 dollars», smålog 
Dick. »Det är just vad ett konsortium hästuppfödare 
bjöd mig för honom i fjol. Och vad Paula beträffar 
skulle hon varenda dag kunna totalt ruinera mig och 
hela mitt liv genom sina olyckshändelser — men 
det gör hon inte. Det händer henne aldrig några 
missöden.» 

»Jag skulle inte ha gett två pence för hennes liv, 
om han hade gått baklänges.» 

»Men det gjorde han inte», svarade Dick lugnt. 
»Det beror på Paulas tur. Hon är seglivad. Jag 
har haft henne med mig i granateld, då hon faktiskt 
kände sig besviken över att hon inte blev träffad 
eller dödad eller nästan dödad. Fyra batterier öste 
granater över oss på en miles håll, och vi måste rida 
uppför en halv miles backe innan vi kunde söka 
skydd. Jag tyckte verkligen att jag hade rätt då 
jag beskyllde henne för att hon red långsamt med 
flit. Hon erkände det »lite grand». Vi ha nu varit 

104 



gifta i tio tolv år, och vet du, ibland tycker jag 
att jag inte känner henne alls, att ingen känner henne 
och att hon inte känner sig själv — liksom du och jag 
kunna se oss i spegeln och undra, vem tusan är 
det d^är? Paula och jag ha en trollformel: Leve 
glädjen, kosta vad det vill I Och det gör det samma 
om priset är dollars, ens eget skinn eller livet. Det 
är vårt sätt — och vår lycka. Och ännu aldrig ha 
vi fått betala för mycket.» 



105 



TIONDE KAPITLET. 

Det var en herr-lunch. Damerna hade »näbbstäm- 
ma», förklarade Förrest. 

»Jag tvivlar på att du får se någon av dem före 
klockan fyra, då Ernestine — det är den ena av 
Paulas systrar — ämnar klå mig i tennis — åtmin- 
stone har hon hotat med det och till och med slagit 
vad.» - • 

Och Graham satt där under hela lunchen, där en- 
dast herrar voro närvarande, deltog i samtalet om 
raser och hästavel, bidrog med en skärv ur sin egen 
världserfarenhet, men kunde ej bli kvitt bilden av 
sin värdinna — åsynen av hennes smidiga och runda 
vithet mot den simmande hingstens mörka, våta rygg. 
Och hela eftermiddagen, medan han såg på prisbe- 
lönta merinosfår och Berkshiresuggor, flammade stän- 
digt denna syn bakom hans ögonlock. Till och med 
klockan fyra på tennisplanen, då han spelade mot 
Ernestine, missade han mer än en gång emedan den 
flygande bollen plötsligt undanskymdes av en mar- 
morvit kvinnogestalt som ansträngde sig att hålla sig 
fast på ryggen av en stor häst. 

Ehuru ej från Californien kände Graham till det 
landets vanor, att fastän alla najaderna klädt sig i 

1 06 



aftontoalett, förvånade det honom icke att ingen av 
herrarna var klädd i frack. Han hade ej heller själv 
begått det missgreppet, trots det storstilade sätt var- 
på livet i Stora huset var inrättat. 

Mellan gonggongens första och andra kallelse sam- 
lades alla gästerna i den långa matsalen. Strax efter 
den andra signalen kom Dick Förrest och lät genast 
servera cocktails. Och Graham väntade otåligt på 
att den kvinna skulle komma, vars bild hade förföljt 
honom alltsedan i förmiddags. Han var beredd på 
alla slags missräkningar. Han hade sett alltför många 
praktfulla oklädda atleter skämmas ut av den kon- 
ventionella sällskapsdräkten för att vänta sig för myc- 
ket av den underbara varelsen i simdräkt av vitt siden, 
då hon skulle visa sig utstyrd som civiliserade damer 
bruka uppträda. 

Han drog omedelbart andan åt sig, då hon inträdde. 
Hon stannade precis lagom länge, ett enda kort ögon- 
blick i dörren, avtecknande sig mot mörkret där bak- 
om, med takljusets milda skimmer över sig. Grahams 
läppar öppnade sig octh slötos ej igen, och hans 
ögon frossade av den överraskande, imponerande skön- 
heten hos henne som han trott vara så liten och 
älvlik. Det var icke den spensliga dvärginna, den 
barnsliga, gossaktiga fUcka han sett på hingstens rygg, 
det var en grande dame, sådan som även en 
liten kvinna kan te sig ibland. 

Hon var verkligen längre än han hade trott och 
hade lika vackra proportioner i sin aftontoalett som 
i simdräkten. Han lade märke till hennes högt upp- 
tornade, glittrande guldbruna hår, hennes friska vita 
hy, den runda halsen som satt så vackert på den 

107 



väl utvecklade bysten^ och den mattblåa klänningen av 
något slags medeltidsaktigt snitt med halvt åtsittande 
liv, hängande ärmar och garnering av guldgnistrande 
band. 

Pion hälsade alla på en gång med ett småleende, 
Graham kände igen det sedan hon smålog från häst- 
ryggen. Då hon gick framåt, kunde han ej undgå 
att se hennes oefterhärmliga sätt att bära upp sina 
frasande och böljande draperier med knäna — de 
lunda knän som han sett förtvivlat klänga sig fast 
vid Mountain Lad. Graham märkte också att hon 
varken ]3ar eller behövde någon korsett. Och då hon 
gick över golvet såg han två kvinnor; den fina damen, 
Stora husets härskarinna, och den förtjusande ama- 
sonstatyn under den mattblåa, guldgarnerade klännin- 
gen, som inga toalettens konstgrepp kunde utplåna 
ur hans minne. 

Hon var inpå dem, ibland dem, och Graham höll 
hennes hand i sin under presentationen och önska- 
des välkommen till Stora huset och hela haciendan 
med en röst som var en sångerskas, det visste han, 
och endast kunde komma från en strupe uppburen 
av en sådan kraftig och ändå smidig bröstkorg som 
hennes. 

Vid bordet, där han hade henne snedt över hörnet, 
kunde han ej låta bli att studera henne i hemUghet. 
Medan han deltog i den allmänna munterheten, var det 
hans värdinna som mest behärskade hans näthinnor och 
hans tankar. 

Aldrig förr hade Graham haft ett så egendomligt 
bordssällskap. Fåruppköparen och Breeders' Ga- 
z e 1 1 e s korrespondent hörde ännu till gästerna. Tre 

1 08 



billaster herrar, damer och fUckor hade anländt strax 
före den första gonggongen och stannat kvar för 
att fara hem i månsken. Graham kunde ej minnas 
deras namn, men han uppfattade att de kommo från 
en ort nere i dalen, trettio miles därifrån, vid namn 
Wickenberg och att de tillhörde bank-, ämbetsmans- 
eller godsägarklassen i en småstad. De voro livliga 
och skratdystna och kommo med de färskaste anek- 
doterna och infallen på det modernaste slangspråket. 

»Jag förstår», sade Graham till Paula, »att om ert 
hus fortfarande skall vara samma karavanserai som 
det har varit sedan min ankomst, kan jag lilca gärna 
avstå från att söka lägga namn på minnet.» 

»Det undrar jag inte på», svarade hon skrattande. 
»Men detta är grannar. De komma när de ha 
lust. ivirs Vvatson bredvid Dick hör till landets gamla 
aristokrati. Hennes farfar, Wicken, kom dragande över 
bergen 1846. Wickenberg är uppkallat efter honom. 
Och den vackra flickan med de mörka ögonen är hen- 
nes dotter . . .» 

Och medan Paula gav honom en kort karaktäristik 
av gästerna, hörde Graham knappt hälften av vad 
hon sade, så upptagen var han av att leta sig till en 
uppfattning av henne. Naturlighet var hennes mest 
framträdande drag, så lydde hans omdöme. Men myc- 
ket snart kom han till den slutsatsen att det mest fram- 
trädande draget var glättighet. Men han var miss- 
nöjd med bägge dessa resultat och visste att han 
inte träffat det rätta. Men så kom han på det — 
stolthet. Ja, så var det! Den låg i hennes ögon, 
huvudets hållning, hårets ringlande slingor, hennes 
känsliga näsborrar, de rörliga läpparna, sättet att föra 

109 



den rundade hakan, hennes små, kraftiga och fint 
ådrade händer, smidiga som om hon tillbragt myc- 
ken tid vid pianot. Stolthet var det i varje muskel, 
varje nerv — medveten, intelligent, eggande stolthet. 

Hon var nog glad och naturlig, gossaktig och kvinn- 
lig, skämtsam och lekfull, men alltid fanns stoltheten 
där, vibrerande, intensiv, det grundämne varav hon 
var byggd. Hon var en kvinna, frimodig, öppen, rätt- 
fram, bildbar, folklig; men någon leksak var hon 
icke. Ibland fick han ett intryck av stål, fint, juvel- 
gnistrande stål. Hon representerade kraften i dess deh- 
kataste betydelse och form. Hon gjorde intryck av sil- 
veromspunnen metalltråd, av smidigt läder, av en båg- 
sträng flätad av Marquesasflickornas hår, av pärle- 
morkrokar att locka boniter med, av hullingen på 
eskimåernas sälharpuner. 

»All right, Aaron», hörde de under en paus Dick 
säga vid andra ändan av bordet, »här skall du få något 
av Phillips Brooks att tugga på. Brooks har sagt 
att ingen man ernår verklig storhet som inte i viss 
mån har känt att hans liv tillhör släktet och vad Gud 
ger honom, det ger han honom för mänsklighetens 
skull.» 

»Jaså, ni tror då slutligen på Gud?» svarade den 
som kallats Aaron lekfullt. Han var en spenslig man 
med långlagt, olivbrunt ansikte, lysande svarta ögon 
och det svartaste långa skägg. 

»Det vet inte tusan», svarade Dick. »Jag talade 
bara figurligt. Kalla honom moralisk känsla, godhet 
eller utveckling.» 

»En man behöver inte ha riktiga åsikter för att 
vara stor», inföll en stillsam irländare med trådslitna 

IIO 



och fransade rockärmar. »Och hkaså ha många män 
som haft den korrektaste uppfattning av universum 
varit allt utom stora.» 

»Du själv till exempel, Terrence», instämde Dick. 

»Det beror på hur man definierar», sade i dröm- 
mande ton en man som tydligen var hindu och ploc- 
kade sönder sitt bröd med förnämt smala och tillspet- 
sade fingrar. »Vad mena ni med att något är stort?» 

»Skola vi säga skönt?» frågade mjukt en ung 
man med tragiskt ansikte, en sentimental, hopsjun- 
ken varelse med långt, kokett friserat hår. 

Ernestine reste sig plötsligt med bägge händerna 
stödda mot bordet, lutade sig fram och utbrast med 
väl spelad häftighet: 

»Nu äro de i farten! Nu ska vi få hela universum 
omkalfatrat igen för tusende gången. Theodore», sade 
hon till poeten, »ni startar alldeles för beskedhgt. Rid 
er far sönder och samman, rid er mor sönder och 
samman, så vinner ni slutspurten med tre hästläng- 
der.» 

En skrattsalva blev hennes belöning, och poeten 
rodnade och drog sig in i sitt känsliga skal. 

Ernestine vände sig till den svartskäggige: 

»Nå, Aaron. Han är inte i god form. Starta ni. 
Ni vet hur det skall låta. Börja så här: »Som Berg- 
son har uttryckt det så väl, på det mest raffinerade 
filosofiska språk och med den bredaste intellektuella 
vidsynthet ...» 

Skrattet omkring bordet dränkte Ernestines fort- 
sättning och även den svartskäggiges leende svar. 

»Våra filosofer stå sig slätt i kväll», sade Paula 
till Graham. 

III 



»Filosofer?» frågade han. »De kommo inte med 
Wickenbergssällskapet. Vilka och vad äro de? Det 
har jag ingen aning om.» 

»De . . .» Paula tvekade. »De bo här. De kalla sig 
själva djungelfåglarna. De ha ett läger i skogen ett 
par miles härifrån, där de aldrig göra annat än läsa 
och tala. Jag kan slå vad om att ni just nu kan 
träffa på femtio av Dicks nyaste, okatalogiserade böc- 
ker i deras hydda. De ha fri tillgång till biblioteket, 
och man kan se dem gå ut och in där alla tider 
på dygnet med famnen full av böcker — även de 
sista tidskriftsnumren. Dick säger att det kommer 
an på dem att han har den fullständigaste och mo- 
dernaste samling av filosofisk litteratur på hela Stilla- 
havskusten. Det roar Dick, och så sparar det hans 
tid. Han är en riktig arbetsmyra, som ni vet . . .» 

»De äro alltså . . . Dick försörjer dem?» frågade Gra- 
ham och njöt av att se rätt in i de blå ögonen som 
mötte hans så frimodigt. 

Medan hon svarade var han sysselsatt med att lägga 
märke till den svaga bronsnyansen — kanske en nyck 
av belysningen — i hennes ögonhår. Han lyfte sin 
blick till hennes bruna, fint penslade ögonbryn och 
övertygade sig att bronsen fanns där. Sedan gledo 
hans ögon upp till hennes högt uppsatta frisyr och 
såg där återigen, men bestämdare, bronsnyansen glittra 
i hennes gyllenbruna hår. Han tjusades också av det 
blixtrande leende med tänder och ögon som ofta gav 
hennes ansikte stegrat liv. Det var intet tunt, kon- 
ventionellt leende, tyckte han. Då hon log, log hon 
av egen drift, gladt och tvångfritt, det var ett natur- 

112 



ligt och frimodigt uttryck för hennes eget jag, för allt 
som bodde inne i hennes vackra huvud. 

»Ja», sade hon, »de behöva aldrig i hela sitt liv 
ha något bekymmer för brödfödan. Dick är ofantligt 
frikostig och nästan omoralisk i att uppmuntra lätt- 
jan hos sådana som de. Ni tycker nog att det här är 
ett lustigt ställe, till dess ni lär er förstå oss. De . . . 
de äro inventarier, arvgods eller hur jag skall uttrycka 
mig. De komma att vara hos oss tills vi begrava 
dem eller de begrava oss. Då och då försvinner en 
av dem — för en tid. Som kattorna, ni vet. Sedan 
kostar det Dick riktiga summor att få dem tillbaka. 
Terrence där borta, Terrence Mc Fåne — är en evi- 
kureisk anarkist, om ni vet vad det betyder. Han 
skulle inte kunna döda en loppa. Han har en katt 
som jag har givit honom, en utsökt persisk katt, och 
han plockar omsorgsfullt lopporna av honom utan 
att göra dem någon skada, förvarar dem i en flaska 
och släpper dem lösa i skogen under sina långa van- 
dringar, då han tröttnar på människosällskap och lever 
samman med naturen. 

»I fjol fick han en fix idé — alfabetet. Han reste 
till Egypten — utan en cent naturligtvis — för att 
göra bekantskap med alfabetet i dess urhem och där- 
igenom få en förklaring på Gosmos. Han kom så 
långt som till Denver, till fots som en lösdrivare, blev 
där inblandad i någon demonstration för fri yttran- 
derätt, eller vad det nu var. Dick måste vända sig 
till advokater, betala plikt och göra allt i världen för 
att få honom hem igen. 

»Och han med skägget — Aaron Hancock. Lik- 
som Terrence arbetar han inte. Aaron är från syd- 

113 

Den lilla damen i det stora huset. 8 



staterna. Han säger att ingen av hans familj någon- 
sin har arbetat och att det bara är bönder och idioter 
som inte kunna låta bli att arbeta. Det är därför han 
har helskägg. Att raka sig är onödigt arbete, anser 
han, och därför omoraliskt. Jag minns när han råkade 
på Dick och mig i Melbourne, en solbränd vilde från 
de australiska buskskogarna. Han lär ha gjort origi- 
nella forskningar i antropologi eller folklore eller nå- 
got i den vägen. Dick hade varit bekant med ho- 
nom i Paris för flera år sedan, och Dick lovade ho- 
nom husrum och vivre, om han någonsin kom till 
Amerika. Så att nu är han här.» 

»Och poeten?» frågade Graham, glad att hon måste 
fortsätta att tala en stund till, så att han kunde få 
studera leendet som hastigt kom och gick i hennes 
ansikte. 

»A, Theo — Theodore Malken, men vi kalla honom 
Leo. Han vill inte heller arbeta. Hans släkt är av 
gammal californisk härstamning och väldigt rik, men 
de togo sin hand ifrån honom, och han tog sin hand 
ifrån dem, då han var femton år. De säga att han 
är tokig, och han säger att de kunna göra en tokig. 
Han skriver verkligen utmärkt vers ... då han skriver, 
men han föredrar att drömma och leva i djungeln 
tillsammans med Terrence och Aaron. Han spelade 
försyn för immigrerade judar i San Francisco, då Ter- 
rence och Aaron räddade honom eller fångade ho- 
nom, jag vet inte vilketdera. Han har varit hos oss 
i två år nu, och han håller verkligen på att lägga på 
hullet nu, fastän de hellre prata, drömma och läsa 
än laga mat, hur orimligt generös Dick än är med att 

114 



skicka dem matvaror. De enda goda mål de få är 
när de slå ner här på oss — som i kväll.» 

»Och hinduen där, vem är han?» 

»Det är Dar Hyal. Han är deras gäst. Alla tre 
ha bjudit honom, liksom Aaron först bjöd Terrence 
och Aaron och Terrence bjödo Leo. Dick säger att 
det förr eller senare nog kommer tre till, och då har 
han sina Sju visa i Madronolunden. Ser ni, deras 
läger är i en madronolund. Det är ett härligt ställe 
med forsande bäckar och en hålväg . . . men jag skulle 
tala om Dar Hyal. 

»Han är ett slags revolutionär. Han har smakat 
litet på våra universitet, studerat i Frankrike, Italien, 
Schweiz, är politisk flykting från Indien, och han har 
två käpphästar: ett nytt syntetiskt filosofiskt system 
och uppror m.ot den brittiska regeringen i Indien. Han 
predikar individuell terrorism och ofördröjlig mass- 
aktion. Det är därför hans tidning, K a d a r eller 
Badar eller vad den hette, blev indragen här i Cali- 
fornien och han själv var nära att bli deporterad; 
och det är därför han är här nu och sysslar med 
att systematisera sin filosofi. 

»Han och Aaron gräla förfärhgt — det vill säga, 
om filosofiska frågor. Och nu» — Paula suckade, 
men plånade ut sucken med ett leende — »och nu 
har jag slutat. Nu känner ni alla. Men det var sant, 
om ni träffar våra visa män på mera förtrolig fot, 
vill jag säga er ett par varnande ord, i synnerhet om 
ni träffas i den s. k. »herrsalongen»: Dar Hyal är 
absolutist, Theodore Malken kan bli poetiskt berusad 
— och blir det vanligen — av en enda cocktail; 
Aaron Hancock är konnässör i fråga om viner, och 

115 



Terrence Mc Fåne, som knappt kan skilja den ena 
drinken från den andra och frågar mycket litet efter 
spirituösa, kan dricka nittionio procent av hundra un- 
der bordet och gå på med att, alldeles klar i huvudet, 
predika sin epikureiska anarkism.» 

En sak lade Graham märke till under middagen. 
De visa männen kallade Dick Förrest vid förnamn, 
men de sade alltid »mrs Förrest» till Paula fastän 
hon använde förnamnet till dem. Dessa människor, 
som inte respekterade mycket här i världen och där- 
ibland ej ens arbetet, erkände omedvetet att Dick 
Forrests hustru var en överlägsen varelse. Av sådana 
omständigheter drog Evan Graham snart den slut- 
satsen att det fanns något visst hos Paula som var 
på samma gång rent demokratiskt och rent kungligt. 

Likaså efter middagen, i stora salongen. Hon sade 
vad som föll henne in och ingen tog illa upp. Innan 
sällskapet slagit sig ner fladdrade Paula omkring över- 
allt och var mera sprudlande munter än någon av de 
andra. l\Ian hörde hennes skratt än i den gruppen 
än i den andra, och hennes skratt tjusade Graham. 
Det hade en behaghg klang som gjorde det olikt 
alla andras skratt och kom honom att tappa tråden 
i unge mr Wombolds förklaringar att vad Californien 
behövde var icke portförbud för alla japaner, utan 
minst två hundra tusen japaner som förrättade jord- 
arbetet i Californien och räddade en från att få åtta- 
timmarsdagen utsträckt till landsbygden. Unge mr 
Wombold var en stor godsägare i trakten av Wicken- 
berg, som satte en ära i att icke följa med den nya 
tidens tendens att bo i staden och låta sin jord skö- 
tas av andra. 

Ii6 



Från pianot, där Eddie Mason var medelpunkten 
i en grupp av flickor, kom ett oväsen av ragtime- 
musik och slangvisor. Terrence, Mc Fåne och Aaron 
Hancock kommo i liäftig dispyt om futurismens musik. 
Och Graham räddades från sin japanska situation vis- 
å-vis mr Wombold av Dar Ilyal, som höjde strids- 
ropet Asien åt asiaterna och Californien åt califor- 
nierna. 

Paula tog upp sina kjolar för att komma fortare 
fram och kom farande jagad av Dick, som fångade 
henne just som hon höll på att kila om Wombold- 
gruppen. 

»Ondskefulla kvinna!» deklamerade han med låt- 
sad vrede, och i nästa ögonblick hjälpte han henne 
att övertala Dar Hyal till att dansa. 

Och Dar Hyal gav vika, gav Asien och asiaterna 
på båten och parodierade hastigt tangon med armar 
och ben — den var, påstod han, höjdpunkten av den 
moderna dansens degeneration. 

»Och nu, Rödsky, sjung din ollonsång för mr 
Graham», befallde Paula Dick. 

Förrest, som ännu höll armen om hennes liv och 
höll henne kvar i och för det hotande straffet som 
ännu ej gått i verkställighet, skakade på huvudet. 

»Ollonsången!» ropade Ernestine från pianot, och 
Eddie Mason och flickorna instämde i ropet. 

»Sjung, Dick», bad Paula. »Mr Graham är den 
ende som inte hört den.» 

Dick skakade på huvudet. 

»Sjung guldfisksången då!» 

»Jag skall sjunga Mountain Låds sång för honom», 

117 



sade Dick med ett skälmaktigt glitter i ögonen. Han 
stampade med fötterna, stegrade sig, härmade icke 
illa Mountain Låds gnäggning, riste en inbillad man 
och ropade: »Hör mig! Jag är Erosl Mina fötter 
dåna i bergen!» 

»Ollonsången», avbröt Paula hastigt och lugnt med 
en svag stålklang i rösten. 

Dick upphörde lydigt med Mountain Låds sång, 
men skakade på huvudet som en istadig fåle. 

»Jag har en ny sång», sade han högtidligt. »Den 
handlar om dig och mig, Paula. Jag har den från 
Nishinamindianerna.» 

»Nishinamerna äro de utdöda urinvånarna i denna 
del av Californien», sade Paula i en förklarande av- 
sidesreplik till Graham. 

Dick danade fem sex steg, stelbent som indianerna 
dansa, slog sig på låren och började en ny sång 
utan att släppa sin hustru. 

»Jag är Ai-kut, nishinamemas förste man. Ai-kut 
är det samma som Adam, och min far och min mor 
voro prärivargen och månen. Och detta är Yo-to-to- 
vvi, min hustru. Hon är nishinamemas första kvin- 
na. Hennes far och hennes mor voro gräshopparen 
och kattlon. De voro de bästa föräldrarna näst efter 
min far och mor. Prärivargen är mycket klok och 
månen är mycket gammal, men vem har hört mycket 
berömm.ande om gräshopparen och kattlon? Nishina- 
merna ha alltid rätt. Alla kvinnors mor måste vara 
en katt, en liten smidig och listig katt med insläll- 
samt ansikte.» 

Här avbröts sången om den första mannen och kvin- 

Ii8 



nan av protester från damerna och applåder från 
herrarna. 

»Detta är Yo-to-to-wi, som är det samma som Eva», 
sjöng Dick och tryckte plöcsUgt Paula intill sig med 
låtsad vild brutalitet. »Yo-to-to-wi är inte mycket att 
se på. Men var inte sträng mot henne. Felet är gräs- 
hopparens och kattlons. Jag är Ai-kut, den förste 
mannen, men tvivla inte på min goda smak. Jag var 
den förste mannen, och detta, såg jag, var den första 
kvinnan. Där det bara är ett val, finns det inte myc- 
ket att välja. Adam var i samma omständigheter. Han 
valde Eva. Yo-to-to-wi var den enda kvinnan i värl- 
den för mig, därför valde jag Yo-to-to-wi.» 

Medan Evan Graham hörde på med ögonen riktade 
på denna härskarearm, som fängslade all värdinnans 
skönhet, erfor han en känsla av misshag och gjorde 
en reflexion, som han genast kvävde med ovilja: »Dick 
Förrest har haft tur — alldeles för stor tur.» 

»Jag är Ai-kut», sjöng Dick. »Detta är min dagg- 
kvinna. Hon är min honingsdagg. Jag har nar- 
rats för er. Hennes far och hennes mor voro varken 
gräshoppare eller katt. De voro Sierrans morgon- 
rodnad och sommarens östanvind från bergen. De slöto 
förbund, och ur luften och jorden sögo de all sötma, 
tills i ett töcken av deras egen kärlek rosenbuskens 
och manzanitans blad stänktes med honingsdagg. 

»Yo-to-to-wi är min honingsdaggskvinna. Hör mig! 
Jag är Ai-kut. Yo-to-to-wi är min vaktelkvinna, min 
gazellkvinna, min grödkvinna, skapad av allt ljumt 
regn och all fet jord. Hon är född av det klara stjärn- 
ljuset och den spröda gryningen före soluppgången . . .» 

119 



»Och», fortfor Förrest med sin naturliga röst, se- 
dan han slutat extemporera, »om ni också tycka att 
gamle Salomo överträffar mig i sin Fxöga visa, sa 
kan ni gärna ändå anmäla er som subskribenter pa 
min Hösra visa.» 



1 20 



ELFTE KAPITLET. 

Det var mr Mason som först bad Paula spela, men 
det var Terrence Mc Fåne och Aaron Hancock som 
drevo bort ragtime-gruppen från pianot och skickade 
Theodore Malken att blygt eskortera Paula. 

»Det är för att förkrossa den där hedningen som 
jag ber er spela »Reflexer på vattnet», hörde Graham 
Terrence säga till henne. 

»Och sedan »Flickan med gyllne lockar», om ni vill 
vara så god», bad Hancock, som blivit kallad för hed- 
ning. »Den skall bevisa att jag har rätt. Den där 
vilde kelten har en träskteori i fråga om musik, från 
tiden före grottmänniskorna — och han har den oer- 
hörda fräckheten att kalla sig ultramodern.» 

»A, Debussy!» skrattade Paula. »Bråka ni ännu 
om honom? Jag skall försöka komma till honom 
sedan. Men jag vet inte vad jag skall börja med.» 

Dar Hyal förenade sig med de tre vise männen 
om att be Paula slå sig ner vid den stora flygeln, som 
inte var för stor för det stora rummet, tyckte Graham. 
Men knappt hade hon slagit sig ner förr än de tre 
vise smögo sig bort till sina favoritplatser, där de 
tydligen helst hörde musik. Den unge poeten sträckte 
ut sig på en björnhud tjugu alnar från pianot, med 
händerna begravna i håret. Terrence och Aaron slogo 

121 



sig ner på divanerna i en fönsternich, midtemot var- 
andra så att de kunde nicka till varandra då Paula 
spelade den musik som framkallade deras tvist. Flic- 
korna bildade färgrika grupper i sofforna eller sling- 
rade sig tillsammans två eller tre på eller i de stora 
länstolarna av koa-trä. 

Evan Graham ämnade stiga fram för att utbe sig 
den äran att få vända noterna åt Paula, men såg i tid 
att Dar Hyal hade förbehållit sig detta. Flygeln var 
för akustikens skull förståndigt placerad på en estrad 
med välvt tak i den bortre ändan av rummet. Allt 
skämt och prat hade upphört. Lilla damen, tänkte 
han, hade tydligen respekt med sig och betraktades 
som en framstående pianist. Och därför kände han sig 
trotsigt beredd på att bli besviken. 

Ernestine böjde sig fram från en stol i närheten av 
honom och viskade: 

»Hon kan spela vad som helst, och hon övar sig 
inte . . . mycket. Hon har studerat för Leschetizky och 
madame Carreno, och hon håller på deras metod. 
Och hon spelar inte som ett fruntimmer. Hörl» 

Graham var fortfarande beredd på besvikelse, då 
hennes säkra händer fladdrade över klaviaturen i små 
löpningar och ackorder, som han inte hade något 
att anmärka på, men som han hört alldeles för många 
gånger förr av tekniskt briljanta men musikaliskt me- 
delmåttiga pianister. Men vad han än trott att hon 
skulle spela, var han alldeles oförberedd på Rachmani- 
noffs rent maskulina prélude, som lian endast hade hört 
män spela någorlunda bra. 

Hon tog pianot i besittning med de första båda 
klingande ackorden, energiskt som en man; hon tycktes 

122 



lyfta det och dess ljudande strängar med sina hän- 
ders manliga styrka och säkerhet. Och sedan sjönk 
hon eller tog ett språng — han kunde inte säga vil- 
ketdera — ner i det följande outsägligt rena och 
ljuvliga ändandet, så som han endast hört män göra det. 

Hon fortfor att spela med ett lugn och en kraft som 
han alls icke väntat av den lilla nästan flickaktiga 
kvinna han mellan sina halvt slutna ögonlock såg bak- 
om ebenhoitslocket på det ofantliga pianot, som hon 
behärskade liksom hon behärskade sig själv och kom- 
positören. Hennes a.nslag var bestämt och myndigt, 
lydde hans dom., då préludet dog bort i förtonande 
ackord, medan luften ännu tycktes vibrera av den 
kraft hon utvecklat. 

Medan Aaron och Terrence disputerade i hetsiga 
viskningar på fönsterdivanen och Dar Hyal sökte efter 
andra noter på Paulas tillsägelse, såg hon på Dick 
som släckte den ena taklampan efter den andra, tills 
Paula satt där i ett mildt skimmer som kom det matta 
guldet i hennes toalett och hennes hår att glittra. 

Graham såg det höga rummet bli ännu högre i 
denna dämpade belysning. Det var tjugusju meter 
långt och gick genom två våningar; utmed ena väggen 
löpte ett galleri, vars bröstvärn var behängt med skinn 
av vilda djur, handvävda filtar från Oaxaca och Ecua- 
dor och tapas, som kvinnorna på Söderhavsöarna vävt 
och färgat med växtsafter. Det liknade en festsal 
i en medeltidsborg, och Graham saknade nästan det 
långa bordet i midten med sina tenn- och silverkärl 
och med bortkastade köttben under, där stora hundar 
gnagde på dem. 

Sedan, då Paula spelat tillräckligt Debussy för att 

12^ 



ge Terrence och Aaron nya krigsanledningar, talade 
Graham musik med henne en stund. Hon visade sig 
så väl förstå musikens filosofi att han, innan han visste 
ordet av, lockades att rycka fram med sin egen favorit- 
teori. 

»Alltså», sade han till sist, »behövde musikens psy- 
kiska verkan nära tre tusen år för att sätta sin prägel 
på Västerlandets sinnen. Debussy når närmare än 
någon av sina föregångare upp till det idéalstrande och 
suggererande lugnet på — låt oss säga Pythogoras' 
tid. . .» 

Paula avbröt hans framställning genom att vinka 
till sig Aaron och Terrence från deras slagfält på 
fönstersoffan. 

»Nå, än sedan?» frågade Terrence, då de kommo 
fram, sida vid sida. »Jag trotsar dig, Aaron, jag 
trotsar dig att kunna leta upp hos Bergson en enda 
musikalisk tanke som är klarare än alla de tankar 
han uttalat i sin »Skrattets filosofi», som inte är klar 
alls.» 

»Nej, hör på!» utbrast Paula med blixtrande ögon. 
»Vi ha en ny profet. Hör på mr Graham. Han är 
ett värdigt mål för ert svärd, bägges edra svärd. 
Han påstår att musiken är en tillflykt från blod och 
järn och dunkande i bordet. Att veka, känsliga och 
högstämda själar fly från världens krassa prosa och 
brutalitet till opiedrömmarna i en högre värld av rytm 
och vibrationer . . .» 

»Atavism!» fnös Aaron Hancock. »Så gjorde grott- 
människorna, apmänniskorna och Terrences förfäder, 
träsldolket ...» 

»Men vänta», sade Paula. »Även om musikens ut- 

124 



vecklingsgång är han av totalt annan åsikt än ni, 
Aaron, Han citerade nyss Paters yttrande »att all 
konst strävar till musikens mål. . .» 

»Rent prehuman och mikroorganisk kemi», inföll 
Aaron. »Cellelementens reaktion då de oregelbundet 
träffas av solljusets vågor, grunden till alla folkvisor 
och ragtimeslagdängor. Där kompletterar Terrence 
cirkeln av sitt enfaldiga och tomma sladder. Hör 
nu på mig, så skall jag bevisa . . .» 

»Vänta», bad Paula. »Mr Graham påstår att den 
engelska puritanismen dämde för musiken, den verk- 
liga musiken för flera århundraden.» 

»Sant», sade Terrence. 

»Och att England måste återfå sitt sinne för rytm 
genom Milton och Shelley ...» 

»Som var metafysiker», inföll Aaron. 

»Lyrisk metafysiker», definierade Terrence ögon- 
blickligen. »Det måste du medge, Aaron.» 

»Och Swinburne?» frågade Aaron i en betydelsefull 
ton som bebådade fortsättning av striden. 

»Han säger att Offenbach var Arthur Sullivans före- 
gångare», utropade Paula utmanande. »Och att Auber 
påverkade Offenbach. Och vad Wagner beträffar, 
så... ja, fråga honom!» 

Hon gled bort och lämnade Graham åt hans öde. 
Han betraktade henne, iakttog hennes fulländade sätt 
att föra sig då hon gick över till mr Mason och grep 
sig an med att arrangera bridgekvartetter, medan han 
dunkelt hörde Terrence börja : 

»Det är en känd sak att musiken var grunden till 
all Greklands konst . . .» 

Sedan, då de båda visa männen glömt allt annat 

125 



för sitt hetsiga gräl om huruvida Berhoz eller Beethowen 
inlagt djupare intelligens i sina kompositioner, lyckades 
Graham komma undan. Hans mål var tydligen att 
åter träffa värdinnan. Men hon hade slagit sig ihop 
med två av de viskande och fnittrande flickorna i 
en av de breda länstolarna, och som de flesta av säll- 
skapet voro fördjupade i bridge, råkade Graham in i 
en grupp bestående av Dick Förrest, mr Wombold, 
Dar Hyal och Breeders' Gazettes korrespondent. 

»Jag beklagar att ni inte kan fara dit med mig», 
sade Dick till korrespondenten. »Det skulle bara ta 
en dag till. Jag skall följa er dit i morgon.» 

»Det går tyvärr inte», lydde svaret. »Jag måste 
till Saiita Rosa. Burbank har lovat mig en hel för- 
middag, och ni vet vad det betyder. Gazetten skulle 
emellertid bli glad åt en redogörelse för experimentet. 
Kan ni inte ge mig en kort skildring av det? Här 
kommer mr Graham. Det skulle säkert intressera 
honom.» 

»Mera vattenledningar?» frågade Graham. 

»Nej, det är ett försök att göra duktiga farmare 
av hopplöst odugliga», svarade mr Wombold. »Jag 
påstår att varje farmare i våra dagar, som inte har 
egen jord, dä.rigenom bevisar att han är en dålig landt- 
brukare.» 

»Tvärtom», sade Dar Hyal och gestikulerade med sina 
smala asiatfingrar för att ge eftertryck åt sina yttranden. 
»Alldeles tvärtom. Tiderna äro förändrade. Duglig- 
het innebär inte längre att man äger kapital. Det är 
ett präktigt experiment, ett heroiskt experiment. Och 
det skall lyckas.» 

126 



»Vad är det, Dick?» frågade Graham. »Säg oss 
det.» 

»Ä, ingenting, bara en bagatell», svarade Förrest 
nonchalant. »Sannolikt leder det aldrig till någonting, 
men jag har ändå vissa förhoppningar . . .» 

»En bagatell!» inföll Wombold. »Fem tusen acres 
prima jord här i dalen, alltsammans för en hop odågor 
att lata sig på — eller bruka, om ni så vill, mot 
avlöning och fritt vivre!» 

»Endast det »vivre» som växer på deras egen jord», 
rättade Dick. »Nu måste jag väl redogöra för det. 
Jag har avskilt fem tusen acres halvvägs häremellan 
och Sacramentof loden.» 

»Tänk på all den aifalfa som skulle kunna växa 
där och som ni behöver», avbröt Wombold åter. 

»Mina mudderverk torrlade dubbelt så mycket i träs- 
ken förra året», svarade Dick. »Saken är den att 
jag anser att Västern och hela världen måste slå 
sig på intensivt jordbruk. Jag vill göra mitt till för 
att röja väg. Jag har indelat dessa fem tusen acres 
i lotter på tjugu acres. Jag tror att varje sådan jordlott 
på tjugu acres inte bara kan ordentligt föda en familj, 
utan också ge sex procent i vinst.» 

»Då alltsammans är utdelat blir det två hundra 
femtio fa.miljer», beräknade tidningsmannen, »och om 
varje familj består av fem personer, blir det tolvhundra.- 
femtio själar.» 

»Inte riktigt», rättade Dick. »Alla lotterna äro ut- 
delade, och vi ha bara litet över elvahundra personer 
där.» »Han smålog skälmaktigt. »Men de ha goda 
utsikter. Kommer det några goda år, bli de sex i 
varje familj.» 

127 



»Vem är v i ?» frågade Graham. 

»Ä, jag har en nämnd av landtbruksexperter med om 
saken — mitt eget folk, med undantag av professor 
Lieb, som staten har lånat mig. Saken är den: de 
måste bruka jorden, under individens ansvar, efter 
de vetenskapliga metoder som våra institutioner före- 
skriva. Jorden är likadan överallt. Alla lotterna likna 
varandra som två ärtor i samma skida. Varje lotts 
resultat kommer att tala ett tydligt språk. Det -kommer 
inte att tolereras att någon farmare genom lättja eller 
dumhet uppnår ett klenare resultat än genomsnitts- 
resultatet av alla de tvåhundra femtio farmarna. De 
misslyckade måste avlägsnas, och domen fälles av det 
resultatet de andra uppnått. 

»Det är rätt och billigt. Ingen farmare riskerar 
något. Med de livsmedel han kan producera och som 
han och hans familj få konsumera, plus en kontant 
avlöning av ett tusen om året, är han säker på att 
under goda eller dåliga år, antingen han är dum eller 
intelligent, få in minst hundra i månaden. De dumma 
och odugliga måste trängas ut av de kloka och dug- 
liga, det är alltsammans. Det skall till övermått be- 
visa fördelen av intensivt jordbruk. Och det är mer 
än den säkra löngarantien. Sedan lönen är betald 
måste hela historien ge mig sex procent. Om mer än 
detta åstadkommes, går hela det överskjutande beloppet 
till farmaren.» 

»Vilket betyder att varje farmare med någon ruff 
i sig skall arbeta dag och natt för att åstadkomma ett 
godt resultat — jag förstår», sade tidningsmannen. 
»Och varför inte? Hundra dollars vinst i månaden 
växer inte på träd. En vanlig farmare i Förenta sta- 

128 



terna förtjänar inte femtio i månaden på sin egen 
jord, i synnerhet om man drar ifrån hjälparelönerna 
och hans eget personliga arbete. Naturligtvis skall 
varenda duglig karl anstränga sig till det yttersta för 
att få det att gå ihop och se till att varenda medlem 
av hans familj gör det samma.» 

»Det är det enda jag har emot det här stället», för- 
klarade Terrence Mc Fåne, som nyss slutit sig till 
gruppen. »Man hör bara talas om en enda sak — 
arbete. Det är motbjudande att bara tänka på detta 
arbete, hur var och en av t juguacresf armarna trälar 
och släpar dag och natt — och för vad? En bit 
kött, en bit bröd och kanske litet marmelad på brö- 
det. Och till vad ändamål? Är kött och bröd och 
marmelad A och O, livets mening, tillvarons mål? 
Karlen kommer att dö som ett arbetsok efter ett 
liv av släp. Och vad har man åstadkommit? Bröd 
och kött och marmelad? Inte sant? En full mage 
och skydd för kölden tills en kropp faller sönder i 
gra.vens mörker ?» 

»Men du skall också dö, Terrence», sade Dick. 

»Ja, men efter ett sådant härligt liv i lättja!» sva- 
rade han ögonblickligen. »Mina timmar tillsamxmans 
med stjärnorna och blommxorna, under de gröna träden 
och med vindens viskningar i gräset! Mina böcker, 
mina tänkare och deras tankar! Skönhet, musik, alla 
konsters tröstemedel! Vad? Då jag multnar i mörk- 
ret, har jag levat skönt och fått min lön för att jag har 
levat. Men edra tvåbenta arbetsok med sina tjugu 
acres! Från morgon till kväll träl och släp, svett på 
skjortryggarna som torkar till en smutsskorpa, kött 
och bröd i magen, tak som inte läcker, en svärm 

129 
DcH lilla danioi i det itora linset. 9 



barn som leva efter, leva samma djuriska arbetsliv, 
fylla sina magar med samma kött och bröd, ha samma 
svettiga skjortor på ryggen och gå in i mörkret utan 
att ha vetat om något annat än kött och bröd och kanske 
litet marmelad.» 

»Men någon måste ju utföra det arbete som sätter er i 
stånd att slå dank», utbrast mr Wombold harmset. 

»Det är sant, det är sorgligt sant», svarade Terrence 
dystert. Sedan klarnade hans ansikte. »Och jag tackar 
den gode guden för detta, för arbetsoken som köra och 
dra plogen upp och ner på åkern, för de slöögda 
gruvöken som gräva kol och guld, för alla de dumma 
bonddjuren som hålla mina händer mjuka och skapa 
makt åt sådana praktkarlar som Dick där, som små- 
ler åt mig och delar sina håvor med mig och köper 
mig de nyaste böckerna och ger mig en plats vid sitt 
bord, som rågas av de tvåbenta arbetsdjuren, och en 
plats vid sin brasa, som staplas upp av samma djur, 
och en hydda och en bädd i djungeln under ma- 
dronoträden, där arbetet aldrig sticker in sitt vild- 
djurshuvud.» 

Evan Graham hade inte lätt för att komma i säng 
den kvällen. Han var ovanligt intresserad både av 
Stora huset och av Lilla damen som var dess här- 
skarinna. Medan han satt halvt avklädd på säng- 
kanten och rökte ut en pipa, såg han henne alltjämt 
för sig, som han hade sett henne med sina egna 
ögon under de sista tolv timm.arna, i hennes olika 
stämningar och uppenbarelseformer — kvinnan som 
hade talat musik med honom och som hade exekverat 



musik till hans förtjusning; som hade eggat de vise 
männen till diskussion och övergivit honom för att 
ordna bridgebord åt sina gäster; som hade suttit upp- 
krupen i den stora stolen lika barnslig som de båda 
flickorna; som med en glimt av stål hade dämpat 
mannens ysterhet då han hotade att sjunga Mountain 
Låds sång; som oförfärad hade suttit grensle på den 
halvt drunknande hingsten i baddammen, och som för 
några timmar sedan hade uppenbarat sig som en dröm- 
syn i salongen, distinguerad både till dräkt och per- 
son, för att ta emot sina många gäster. 

Stora huset med alla sina värdefulla underverk och 
bisarra nyheter tävlade med Paula Förrest om att 
sysselsätta hans fantasi. Om och omigen såg han 
Dar Hyals smala fingrar gestikulera, Aaron Hancocks 
svarta skägg predika Bergsondogmer, Terrence Mc 
Fånes fransade rockärmar tacka Gud för de tvåbenta 
arbetsdjuren som satte honom i stånd att lata sig 
vid Dick Forrests bord och under Dick Forrests ma- 
d ron oträd. 

Graham knackade ut sin pipa, kastade en sista bUck 
på det egendomliga rummet, som var inredt med 
höjden av komfort, släckte ljuset och låg sedan sömn- 
lös i mörkret mellan de svala lakanen. Han hörde 
åter Paula Forrests skratt, han förnam henne åter i 
glimten av silver och stål och styrka, och åter såg han 
1 mörkret hennes oefterhärmliga sätt att bära upp 
sina draperier då hon gick. Den strålande synen var 
nästan en plåga, så omöjligt var det honom att förjaga 
den ur sina ögon. Den kom alltjämt tillbaka och 
flammade framför honom, en rörlig bild av ljus och 
färg som han visste var ett alster av hans fantasi. 



men som oupphörligt gav honom illusionen av att 
vara verklig. 

Han såg hingst och ryttarinna sjunka under vattnet 
och dyka upp igen i ett kaos av skum och arbetande 
hovar och ett kvinnoansikte som skrattade medan hon 
dränkte sitt hår i hästens drunknande man. Och de 
första klingande takterna av préludet Ijödo i hans öron, 
i det han såg samma händer som hade tyglat hingsten 
besvärja fram Rachmaninoffs toners strålande glans. 

Och då Graham slutligen slumrade in var det i en 
undran över de evolutionsprocesser som kunnat ur 
urtidens slem och dy alstra det härliga underverket^ en 
kvinnas kropp och själ. 



132 



TOLFTE KAPITLET. 

Följande morgon lärde Graham ytterligare känna 
vanorna i Stora huset. Oh My hade i går delvis 
initierat honom i åtskilligt och fått veta att han efter 
väckarekaffet föredrog att frukostera vid bordet hellre 
än på sängen. Oh My hade också förberedt honom 
på att frukosten vid bordet var något mycket regel- 
löst, så där mellan sju och nio, och att frukostätama 
vanligen kommo då det passade dem. Om han ville 
ha en häst eller ett simbad eller en bil eller vad 
annat som helst som fanns på ranchen, behövde han 
bara säga till. 

Då Graham infann sig i frukostrummet halv åtta 
kom han just lagom för att säga farväl till tidnings- 
mannen och uppköparen från Idaho, vilka nyss slutat 
äta och stodo i begrepp att gå ut till bilen, som vid 
Eldorado skulle möta morgontåget till San Francisco. 
Han satt ensam, uppmanades av en korrekt kinesisk 
tjänare att rekvirera vad han önskade och serverades 
först en iskall grapefruit i sherry, som uppassaren stolt 
förklarade vara »växt på ranchen». Avböjande diverse 
erbjudna frukosträtter — musslor, gröt — hade han 
nyss begärt skinka och löskokta 'ågg, då Bert Wain- 
wright kom in med en ogenerad min som Graham 
sedan fann vara spelad, och fern minuter därefter 

133 



inträdde Ernestine Desten i morgonmössa och en för- 
tjusande morgonrock och uttalade sin förvåning över 
att se så många ottfåglar. 

Då de alla tre reste sig från bordet, hälsade de 
på Lute Desten och Rita Wainwright, som nu anlände. 
Inne på biljarden tillsammans med Bert fick Graham 
veta att Dick Förrest aldrig visade sig vid frukosten, 
att han arbetade på sängen från småtim.marna, fick 
kaffe klockan sex och endast i sällsynta undantagsfall 
träffade sina gäster före lunchen halv ett. Vad Paula 
Förrest beträffade hade hon, enligt vad Bert upplyste, 
ondt om sömn, steg sent upp, bodde innanför en dörr 
utan låsvred i en rymlig flygel med en hemlig patio 
som till och m^ed han blott hade sett en enda gång, 
och endast sällan, då det gällde utflykter, visade hon 
sig före halv ett, ofta ej ens då. 

»Ser ni, hon är frisk och stark», förklarade han, 
»men född sömnlös. Hon har aldrig kunnat sova, 
inte ens som litet barn. Men det har aldrig skadat 
henne, ty hon har stark vilja och låter det inte in- 
verka på nerverna. Hon är den mest energiska varelse 
man kan träffa på, och i stället för att bli utom 
sig då hon inte kan sova, befaller hon sig själv att 
vara lugn, och då blir hon lugn. Det där kallar hon 
för sina vita nätter! Hon somnar kanske i daggry- 
ningen eller klockan nio, tio, och då sover hon hela 
dagen och kommer ner till middagen så pigg som 
helst.» 

»Det har väl någon rent fysisk orsak», antog Gra- 
ham. 

Bert nickade. 

»Det skulle vara ett stort obehag för nittionio kvin- 

134 



nor på hundra. Men inte för henne. Hon reder sig 
bra, och kan hon inte sova den ena gången så sover 
hon en annan gång och därmed väl.» 

Ännu flera saker berättade Bert Wainwright om 
sin värdinna, och Graham förstod snart att den unge 
mannen hyste stor respekt för henne, fastän de varit 
bekanta så länge. 

»Jag har inte sett någon som hon inte kunnat få 
spak, om hon velat», sade han. Herre eller dam 
eller tjänare, kön och alla andra omständigheter — 
allt detta är utan betydelse, så snart hon sätter sig 
på sina höga häsLar. Och jag vet inte hur det går till. 
Det är kanske bara ett glitter i hennes ögon eller 
ett drag vid munnen eller . . . jag vet inte vad — i 
alla fall får hon sin vilja fram och ingen sätter sig till 
motvärn.» 

»Hon har . . . någonting" visst i sitt sätt.» 

»Ja, just så är det. Hon låter en kyla slå emot en . . . 
man vet inte varför. Kanske tar hon det så där lugnt 
tack vare den självbehärskning hon har lärt sig under 
sina sömnlösa nätter. Hon har troligen inte fått en 
blund i sina ögon i natt — på grund av hennes upp- 
sluppna stämmning, de många gästerna, Mountain Låds 
simprov o. s. v. Vanliga saker som skulle hålla andra 
kvinnor vakna, t. ex. fara, storm på havet och så- 
dant, bekomma henne inte det ringaste, säger Dick. 
Hon kan sova som ett barn, säger han, då staden 
där hon befinner sig bombarderas eller då hennes fartyg 
kämpar för att inte slås sönder mot en klippstrand. 
Hon är ett underverk, det är nog av det.» 

En stund senare träffade han flickorna i morgon- 
kabinettet, där han, trots en hel timmes ragtime-sång 

135 



och dans och piadder, knappt ett ögonbhck kände sig 
fri från en ensamhetskänsla, något som fattades, en 
längtan efter att se värdinnan komma in till dem 
i någon ny och oväntad stämning. 

Ännu senare, då Graham på Altadena, åtföljd av 
Bert på fullblodsstoet Mollie, gjort ett par timmars 
utflykt till ranchens mejericentrum, kom han tillbaka 
i lagom tid för att efter överenskommelse möta Erne- 
stine vid tennisplanen. 

Han kom till lunchen med en iver som ej helt 
och hållet berodde på hans goda aptit, och han kände 
sig avgjort besviken då värdinnan ej visade sig. 

»En vit natt», sade Dick Förrest till sin gäst och 
meddelade ytterligare detaljer beträffande hennes med- 
födda oförmåga att sova som andra människor. »Vet 
du, vi hade varit gifta i flera år innan jag hade sett 
henne sova. Jag visste att hon sov, men jag såg det 
a.ldrig. Jag har sett henne gå i tre dagar och nätter 
utan att sova och ändå vara lika älsklig och behaglig, 
och när hon sedan sov var det av ren utmattning. 
Det var då All A. w a y hade landat vid Carolinerna 
och hela befolkningen samlades för att driva bort oss. 
Det var inte faran, ty det var ingen fara. Det var 
larmet och spänningen. Hon levde för intensivt. Och 
då alltsamxmans nästan var över, såg jag henne fak- 
tiskt sova för första gången i mitt liv.» 

En ny gäst hade anländt på morgonen, en viss Donald 
Ware, som Grab^m blev presenterad för vid lunchen. 
Han tycktes känna alla mycket väl, som om han ofta 
varit på besök i Stora huset, och Graham hörde att 
han, trots sin ungdom, var en utmed hela Stillahavs- 
kusten berömd violinist. 

136 



»Han hyser en stor passion för Paula», berättade 
Ernestine för Graham då de lämnade matsalen. 

Graham höjde på ögonbrynen. 

»Ja, men det har hon ingenting emot», skrattade 
Ernestine. »Varenda man som kommer hit råkar ut 
för det samma. Hon är van vid det. Hon har ett för- 
tjusande sätt att inte låtsas se sådana symtom, men hon 
uppmuntrar dem och får dem på det sättet att utveckla 
sina bästa sidor. Dick har kolosalt roligt åt det. 
Ni kommer att följa exemplet innan ni har varit här 
en vecka. Annars bli vi alla väldigt överraskade. 
Och om ni inte förälskar er i henne, blir Dick stött. 
Det vänta.r han sig nu alltid som en naturhg sak. 
Och då en stolt och förälskad äkta man fått den vanan, 
måste det kännas förfärligt förödmjukande att inte se 
sin hustru uppskattad.» 

»Nå, då måste jag väl däran, eftersom det är obli- 
gatoriskt», suckade Graham. Men jag avskyr att göra 
som alla andra, bara för att alla andra gör det. Men 
om det brukas så, — ja, då kan det inte hjälpas. 
Men det är väldigt strängt mot mig som är omgiven av 
så många andra vackra flickor.» 

Han hade ett så skälmaktigt glitter i sina gråa ögon 
att Ernestine såg på honom med en lång bhck, blev 
medveten av vad hon gjorde, vände bort ögonen och 
rodnade. 

»Lille Theo — poetgossen som ni såg i går kväll», 
pladdrade hon vidare med ett tydligt försök att komma 
ifrån sin förlägenhet, »är också vansinnigt kär i Paula. 
Jag har hört Aaron Flancock retas med honom om 
en sonnetlcykel, och det är inte svårt att förstå vem 

137 



som har inspirerat den. Och Terrence — irländaren — 
är vildt betagen i henne. De kunna inte rå för det, 
och inte kan väl ni klandra dem för det?» 

»Hon förtjänar säkert alltsammans», sade Graham 
fastän med litet ovilja vid tanken på att den virrige, 
alfabetvurmige, epikureiske anarkisten, som skröt av 
att vara en lätting och snyltgäst, ens skulle få vara mildt 
betagen i Lilla damen. »Hon förtjänar i högsta grad 
alla mäns beundran», fortfor han lugnt. »Att döma 
av det lilla jag sett av henne är hon ett utmärkt 
fruntimmer och högst intagande.» 

»Hon är min halvsyster», upplyste Ernestine, »fast- 
än ingen kan ana att vi ha en droppe av samma blod 
i våra ådror. Hon är oss så olik, så olik alla Destens 
och alla flickor jag känner — nå, flicka är hon då 
egentligen inte, hon är ju trettioåtta år . . .» 

»Kiss, kiss . . .» viskade Graham. 

Den vackra blondinen såg på honom förvånad och 
utan att förstå detta avbrott, som inte alls tycktes höra 
till ämnet. 

»Lilla falska kissekatt», sade han skämtsamt före- 
brående. 

»Å — !» utbrast hon. »Det var inte alls meningen. 
Ni skall nog komma under fund med att vi äro mycket 
uppriktiga här. Alla veta om Paulas ålder. Hon till- 
står den själv. Jag är aderton — så att nu vet ni det. 
Och bara för att ni är så elak skall ni nu tala om, 
hur gammal är ni själv?» 

»Lika gammal som Dick», svarade han hastigt. 

»Och han är fyrtio», skrattade hon triumferande. 
»Kommer ni med och badar? Vattnet är visst för- 
färligt kallt.» 



'ö' 



■38 



Graham skakade på huvudet. »Jag skall rida med 
Dick.» 

Den naiva adertonåringens ansikte förrådde hennes 
missräkning. 

»Å», sade hon, »det är väl en av hans evinnerliga 
terrasseringar eller vattenledningar.» 

»Men han sade något om ett simbad klockan fem.» 

Hon klarnade upp. 

»Då träffas vi vid dammen. Paula talade också 
om att simma klockan fem.» 

Då de skildes i en lång arkad, där han vek av 
upp till sitt tornrum för att ta på sig riddräkt, stan- 
nade hon plötsligt och ropade : 

»Herr Graham !» 

Han vände lydigt om. 

»Ni är alls inte tvungen att bli kär i Paula. Det 
var bara skämt.» 

»Jag skall vara mycket, mycket försiktig», sade han 
högtidligt men med en skälm i ögat. 

På vägen upp till sitt rum måste han emellertid till- 
stå för sig Själv att Paula For rests tjusningsmakt eller 
dess långa fina tentakler redan nått honom och höllo 
på att snärja sig omkring honom. Han visste att 
han hellre skulle ha varit tillsammans med henne 
än ridit ut med sin gamle vän Dick. — 

Då han kom till den långa raden bindpålar under 
de gamla ekarna, såg han sig ivrigt om efter sin värd- 
inna. Endast Dick och stalldrängen voro där, men de 
många sadlade hästarna som stampade i skuggan ut- 
gjorde ett löfte. Men Dick och han redo ut ensamma. 
Dick pekade ut hennes häst, en livlig fuxröd fuU- 

139 



blodshingst med en liten australisk sadel och stigbyglar 
av stål. 

»Jag känner inte till hennes planer», sade han. »Hon 
har inte visat sig 'ån, men i alla händelser ämnar hon 
bada senare. Då träffa vi henne.» 

Graham njöt av ridten, men mer än en gång er- 
tappade han sig med att kasta en blick på sitt arm- 
bandsur för att se efter hur långt det kunde vara 
till klockan fem. Lamningstiden var för handen, och 
litet emellan måste någon av dem sitta av för att hjälpa 
upp på benen någon dräktig och grann tacka som ej 
kunde resa sig utan hjälp sedan hon en gång kommit 
omkull på sin breda rygg med alla fyra fötterna i 
vädret. 

»Jag har verkligen arbetat på att åstadkomma ame- 
rikanska merinos», sade Dick, »och göra rasen kraf- 
tigare än den ursprungligen är.» 

»Du har uträttat storverk», svarade Graham. »Tänk 
att skicka får till Idaho! Det talar för sig självt.» 

»Inte nog med Idaho», sade Dick med blixtrande 
ögon. »Hur otroligt det låter — jag ber om ursäkt 
för att jag skryter — kunna de nuvarande stora hjor- 
darna i Michigan och Ohio leda sin stamtavla till- 
baka till mina i Californien födda Ramboullet-får. Au- 
stralien till exempel. För tolv år sedan sålde jag 
tre får för tre hundra per styck till en australisk ny- 
byggare som var här på besök. Sedan han fått hem 
dem och visat vad de dugde till sålde han dem för 
lika många tusen och rekvirerade en hel skeppslast 
från mig. Australien liar mig att tacka för åtskilligt. 
Där nere påstås det att vicker, artesiska brunnar, fartyg 

140 



med kylrum och Forrests får ha tredubblat ullpro- 
duktionen.» 

De mötte en man på en fint byggd och yster 
Palominahäst, som red fram till dem och presenterades 
för Graham som mr Hennessy, veterinären. 

»Jag hörde att mrs Förrest ville se på unghästarna», 
sade han till sin principal, »och då red jag hit för 
att visa henne Fawn där. Hon vill rida henne om 
några dagar. Vilken häst rider hon nu?» 

»Fop», svarade Dick i en ton som om han just 
väntat på att mr Hennesy skulle skaka ogillande på 
huvudet. 

»Jag kan aldrig finna mig i att damer rida hingstar», 
mumlade veterinären. »Fop är farlig. Ja, värre än 
så — fastän jag tar av mig hatten för hans record — 
han är elak och lömsk. Mrs Förrest borde rida honom 
med munkorg — men han sparkas också, och hon 
lär väl inte kunna sätta kuddar på hans hovar.» 

»Å», sade Dick blidkande, »hon har ett präktigt 
munlag att få bukt på honom med, och hon är inte 
rädd för att använda det.» 

»Såvida han inte ramlar över henne en vacker dag», 
brummade mr Hennessy. »Jag skall i alla fall andas 
lättare om hon tar Fawn. Hon är ridhäst för en dam_ 
— ofanthgt yster, men inte elak. Det är ett präktigt 
sto, och hennes ysterhet skall nog lugna sig.» 

»Låt oss rida bort till Shirefölen», föreslog Dick. 
»Min hustru har nog full sysselsättning med Fop, 
om hon har ridit in bland de där unghästarna med 
honom. — Ser du, det är hennes område», förkla- 
rade han för Graham. »Alla stallhästarna och ungfölen 
äro hennes affär, och hon får storartade resultat. Jag 

141 



kan inte förstå det själv. Det är som om en liten flicka 
råkat komma m på ett laboratorium och blandat ihop 
kemikalier på Guds försyn och åstadkommit styvare 
kombinationer än någon gråskäggig kemist.» 

De tre männen veko in på en sidoväg uppför en 
skogbeväxt hålväg, där det rann en liten vårbäck, 
och kommo ut på en vidsträckt platå med frodigt 
bete. Det första Graham såg var en bakgrund av ett- 
och tvååriga föl, mot vilka han såg sin värdinna av- 
teckna sig på ryggen av fullblodshingsten Fop, som 
stod på bakbenen och slog i luften med framhovarna 
och gnäggade gällt. De höllo in sina hästar och sågo på. 

»Han ställer nog till en olycka till sist», mumlade 
veterinären buttert. »Den där Fop är inte säker.» 

Men Paula, som ej visste av att hon hade åskådare, 
uppgav ett skarpt befallande rop, satte sporrarna i 
Fops silkesblanka sidor och tvingade honom ner på 
alla fyra, och där stod han nu orolig och tuggade på 
betslet. 

»Vet du vad du utsätter dig för?» sade Dick mildt 
förebrående, då de tre kommo fram till henne. 

»Å, jag kan sköta honom», svarade hon mellan 
sina hårdt sammanbitna tänder, medan Fop med bakåt- 
lagda öron och ilsket gnistrande ögon nafsade efter 
Grahams ben, och han skulle ha bitit honom om hon 
inte med ett hastigt ryck i tygeln vridit hans huvud 
åt sidan och givit honom en skarp upptuktelse med 
bägge sporrarna. 

Fop skalv, gnäggade och stod stilla för ögonblicket. 

»Det är det gamla vågspelet, den vita rasens våg- 
spel», skrattade Dick. »Hon är inte rädd för honörn, 

142 



och det vet han. Hon behärskar honom, visar honom 
att hon är brutalare än han.» 

Medan de sågo på, beredda att galoppera bort 
med sina ston, i fall hon skulle förlora makten över 
honom, gjorde Fop tre försök att krångla, och tre 
gånger tuktade Paula honom med klok beräkning och 
vassa sporrar, tills han stod där svettig, skummande, 
trampande, men kuvad och lydig. 

»Så har den vite mannen alltid uppträdt», filoso- 
ferade Dick, medan Graham greps av beundran för 
den djurtämjande Lilla damen. »Han har hela värl- 
den rundt kuvat de vilda genom ännu större vildhet. 
Han har överträffat honom i uthållighet och plundrings- 
talang, han har skalperat och torterat honom, slukat 
honom — ja, slukat honom. Man kan slå vad om 
att den vite mannen in extrem is har ätit upp 
mera av släktet homo än vilden.» 

»Nu tror jag att jag har fått bukt med honom», sade 
Paula. »Låt oss nu se på unghästarna. Men håll 
ögonen på hans mun^ mr Graham. Han är svår till 
att bitas. Håll er litet på avstånd från honom, så 
räddar ni ert ben till ålderdomen.» 

Nu, då Fop slutat krångla, satte fålarna, på initia- 
tiv av någon okynnig kamrat^, av i galopp och skenade 
i väg över d^en gröna gräsvallen, tills de åter grepos 
av nyfikenhet och samlade sig i en halvcirkel fram- 
för ryttarna med spetsade öron. 

Först såg Graham knappt på unghästarna. Han 
såg sin proteusartade värdinna i en ny roll. Skulle 
det aldrig ta slut på hennes proteusskiftningar? undrade 
han, då han kastade en blick på det ståtliga, svettiga, 
kuvade djur hon red. Mountain Lad var trots sina 

143 



jättelemmar ett fromsint huädjur bredvid demie gnag- 
gande, nafsande och sparkande Fop, som ådagalade 
ett ysterst fullblods hela gnistrande ilska. 

»Se på det där tilltagsna kastanjebruna unga stoet 
som anför de andra», sade Paula till Dick. »Är hon 
inte härlig? Det är henne jag har arbetat med den 
sista tiden». Paula vände sig till Evan. »De ha 
alltid något fel, någon oart; i bästa fall äro de något 
så när fullkomliga, men aldrig fullkomliga. Men hon 
är fulländad. Se på henne. Hon är så nära det bästa 
möjliga som jag förmodligen någonsin skall kunna 
åstadkomma. Hennes far är Big Chief, om ni kän- 
ner till vår avelsmatrikei. Han såldes för sextio tusen 
då han blev halt. Sedan lånade vi honom. Hon var 
hans enda avkomxm.a det året. Men se på henne i 
Hon har hans bringa och lungor. Jag fick välja 
mellan de ston som ansågos värdiga. Hennes mor 
hörde inte till dem^ men jag valde henne. Hon var 
en istadig gammal nucka, men hon var den enda som 
passade för Big Chief. Detta är hennes första föl^ 
och hon var aderton år då hon fölade. Men jag 
visste att resultatet skulle bli bra. Jag behövde bara 
se på Big Chief och henne för att veta det.» 

»Hon var bara halvblod», förklarade Dick. 

»Men å andra sidan med ganska mycket Morgan- 
blod», inföll Paula genast, >och en mustangstrim-ma 
längs ryggen. Den här skall få heta Nymph, och om' 
hon också inte kommer in i boken, är hon i alla fall 
min första felfria fulländade ridhäst, just sådan jag 
vill ha henne, ett förverkligande av min dröm.» 

»Ja^ hon är en skönhet», sade Dick och betraktade 
beundrande det kastanjebruna ungstoet som djärvt när- 

144 



made sig och nosade på den luktade Fops skälvande, 
utspärrade näsborrar. 

»Jag hade inga hästar då jag var ung flicka», sade 
Paula till Graham, »och att jag nu inte bara har dem 
utan kan sköta dem och forma dem precis som jag 
vill ha dem, är så härligt att man knappt kan tro 
att det är sant. Ibland tror jag det inte själv, och då 
måste jag rida ut och se på dem för att övertyga mig.» 

Hon vände på huvudet och såg tacksamt på Förrest 
och Graham iakttog att de växlade en lång blick. 
Det var tydligt att Förrest njöt av sin hustrus glädje^, 
hennes ungdomliga entusiasm. »Du lyckans guldgosse», 
tänkte Graham, och det var icke Dicks stora ranch 
han menade eller de storverk han där utfört, utan 
att han ägde en sådan härlig hustru som kunde se 
honom så erkänsamt i ögonen som Lilla damen hade 
gjort. 

Graham tänkte skeptiskt på Ernestines upplysning 
att Paula Förrest var trettioåtta år, då hon vände 
sig till unghästarna, satte sin gångare i rörelse och 
red sakta utmed flocken för att inte skrämma dem, 
men några av fölen togo till flykten. 

»Se på dem!» utbrast hon. »Fem av dem måste 
bli arbetshästar, det syns på deras sätt att föra fram- 
benen då de trava.» 

»Jag blir mycket besviken om du inte får stora 
medaljer för dem», sade Dick, och åter fick han 
ett sådant där tacksamt ögonkast som nästan för- 
satte Graham i dåligt lynne. 



U5 

Den UUa danwn i (Li stora Jiuset. 'O 



TRETTONDE KAPITLET. 

Från unghästarnas betesmark till simdammen talade 
Graham med sin värdinna och red så nära henne som 
Fops ondskefullhet tillät, medan Dick och Hennessy 
redo före och voro djupt inbegripna i resonemang- 
om ranchens angelägenheter. 

»Sömnlöshet har förföljt mig i hela mitt liv», sade 
hon i det hon kittlade Fop med sporren för att däm- 
pa hans uppvaknande stridslystnad, »Men jag lärde 
mig tidigt att inte låta den reta mina nerver eller 
inverka tyngande på mitt lynne. Jag gjorde det till 
en uppgift, som jag nu faktiskt rentav har glädje 
av. Det var det enda sättet att handskas med ett obe- 
hag som jag visste skulle fortfara så länge jag levde. 
Har ni — ja, det har ni naturligtvis — lärt er hur man 
skall bli herre över en undervattensström ?» 

»Ja, genom att inte kämxpa emot den», svarade Gra- 
ham och betraktade den fina rodnaden på hennes kin- 
der och de små svettpärlorna som framkallades av 
hennes ständiga strid med den nervösa häst hon red. 
Trettioåtta? Han undrade om Ernestine hade nar- 
rats. Paula Förrest såg ej ens ut att vara tjuguåtta. 
Hennes hy var klar och genomskinlig som en ung 
flickas. 

146 



»Alldeles riktigt», sade hon. »Genom att inte kämpa 
emot underströmmen. Genom att ge efter för dess sug- 
ning nedåt och åt sidan och lirka med den för att 
komma upp till ytan igen och få luft. Dick har 
lärt mig det knepet. Så är det med min sömnlöshet 
också. Om den beror på upphetsning genom nyss 
inträffade händelser, som stänga mig ute från söm- 
nens värld, ger jag efter och kommer därigenom for- 
tare till medvetslöshet, ut ur de snärjande strömmarna. 
Jag tar mig för att omigen, från samma och andra 
synpunkter, uppleva de saker som hindra mig från 
att bli omedveten. 

»Till exempel Mountain Låds simprov i går. Det 
levde jag omigen i natt liksom jag hade upplevat det 
i verkligheten. Sedan upplevde jag det som åskådare 
— som flickorna sågo det, som ni såg det, som stall- 
drängen såg det och allra mest som min man såg 
det. Sedan målade jag tavlor över det, från alla håll, 
målade dem, inramade dem och hängde upp dem, 
och sedan såg jag på dem som åskådare, liksom för 
första gången. Och jag tänkte mig själv som många 
slags åskådare, från gamla skrumpna mamseller till 
pensionsflickor och grekiska ynglingar för tusentals 
år sedan. 

»Sedan satte jag det i musik. Jag spelade det på 
pianot och tänkte mig det för stor orkester. Jag gno- 
lade det, jag sjöng det — episkt, lyriskt, komiskt, och 
efter en lång stund somnade jag midt upp i allt 
detta och visste inte att jag. sov förr än jag vaknade 
klockan tolv i dag. Sista gången jag hört klockan 
slå hade hon slagit sex. Sex timmar å rad är hög- 
sta vinsten för mig på sömnlotteriet.» 

147 



Mr Hennessy hade vikit av på en sidoväg, och Dick 
Förrest vände om och red nu på andra sidan om Paula. 

»Ska vi hålla ett vad, Evan?» frågade han. 

»Jag vill gärna höra villkoren först», lydde svaret. 

»Cigarrer mot cigarrer att du inte kan ta fast Paula 
i dammen inom tio minuter — nej, fem minuter, för 
jag kommer ihåg att du är styv simmare.» 

»Å, inte så stränga villkor, Dick», utbrast Paula. 
»Tio minuter kan vara tröttsamt nog.» 

»Du känner honom inte», invände Dick. »Och du 
uppskattar inte mina cigarrer tillräckligt. Han är sim^ 
mare, säger jag. Han har vunnit över kanaker, och 
du vet vad det vill säga.» 

»Det är kanske bäst att jag tänker mig för. Tänk 
om han tar mig innan jag ens riktigt har fått fart? 
Tala om för mig hans historia och vilka pris han fått.» 

»Jag skall bara berätta en sak. Den tala de ännu 
om på Marquesasöarna. Det var den stora orkanen 
1892. Han samm fyrtio miles på fyrtiofem timmar, 
och endast han och en till kommo i land. Och alle- 
sammans voro kanaker. Han var den ende vite man- 
nen, men ändå överträffade han dem alla i uthållig- 
het, alla kanakerna drunknade.» 

»Jag tyckte du sade att det var en till?» avbröt 
Paula. 

»Hon var en kvinna», svarade Dick. »Alla kanaker- 
na drunknade.» 

»Kvinnan var alltså en vit kvinna?» envisades Paula. 

Graham såg hastigt på henne, och fastän hon rik-< 
tat frågan till sin man, vände hon på huvudet så 
att hans ögon mötte hennes, då hon såg oavvändt på 
honom med ett frågande uttryck. 

148 



Graham uthärdade hennes långa bhck och svarade: 
»Hon var kanak.» 

»Drottning, om jag får be», inföll Dick. »Drott- 
ning och ättling av en gammal hövdingsläkt. Hon var 
drottning på Huahoa.» 

»Var det hövdingblodet som kom henne att stå 
ut längre än infödingarna?» frågade Paula. »Eller 
hjälpte ni henne ?» 

»Jag tror visst att vi hjälpte varandra bägge två 
mot slutet», svarade Graham. »Bägge voro vi makt- 
lösa längre eller kortare stunder. Ibland var det den 
ena, ibland den andra som var alldeles förbi. Vi 
kommo i land i solnedgången — det vill säga en 
järngrå klippstrand där sydostpassadens höga brän- 
ningar bröto sig. Hon högg tag i mig i vattnet och 
läste lagen för mig för att få mig att ta reson. Ser ni, 
jag ville låta kasta mig i land, och det hade varit döden. 

»Hon kom mig att inse att hon förstod saken bättre 
än jag, att strömmen skulle föra oss västerut längs 
stranden och på två timmar föra oss till ett ställe 
där vi kunde landa. Jag kan svära på att jag antingen 
sov eller var medvetslös under större delen av dessa 
två timmar, och jag kan svära på att hon befann 
sig i någotdera av de där tillstånden då jag vaknade 
och märkte att jag inte längre hörde bränningarnas 
dån. Sedan var det min tur att ta hand om henne 
och knåda henne till medvetande igen. Det dröjde 
tre timmar till innan vi gledo upp på sanden. Vi 
somnade så snart vi kommit upp ur vattnet. Följande 
morgon väcktes vi av den brännande solen, och vi 
kröpo in i skuggan av några vilda bananträd, funno 
dricksvatten och somnade igen. Nästa gång jag vak- 

149 



nade var det natt. Jag drack återigen och sov till 
morgonen. Hon sov ännu, då en flock kanaker, som 
voro ute på jakt efter vildgetter, träffade på oss.» 

»Jag slår vad om att det var du som var hjälparen, 
du som räddade dig, då hela kanakbesättningen drunk- 
nade», sade Dick. 

»Hon måste ha varit er tacksam i hela sitt liv», 
sade Paula och såg utmanande på Graham. »Säg mig 
inte att hon inte var ung och vacker, en guldbrun 
ung gudinna.» 

»Hennes mor var drottningen på Huahoa», svarade 
Graham. »Hennes far var en engelsk gentleman som 
studerade grekiska. De voro döda då skeppsbrottet 
inträffade, och Homare var själv drottning. Hon var 
ung. Hon var vacker och skulle ha ansetts vacker var 
som helst i världen. Tack vare faderns hy var hon inte 
guldbrun. Hon var gulvit. Men ni har säkert hört 
historien . . .» 

Han avbröt sig med en blick på Dick, som skakade 
på huvudet. 

Rop och skrik och plaskande av vatten bakom en 
vägg av träd upplyste dem att de voro nära dammen. 

»Ni måste berätta mig det återstående av historien 
någon gång», sade Paula. 

»Dick känner till den. Jag kan inte förstå varför 
han inte har talat om den för er.» 

Hon ryckte på axlarna. 

»Kanske emedan han aldrig har haft tid eller an- 
ledning.» 

»Gud skall veta att den är spridd vidt och bredt», 
skrattade Graham. »Ni må tro, jag har en gång varit 
morganatisk — eller vad ni kallar det — kung över 

150 



kannibalöar eller åtminstone över en paradisisk poly- 
nesisk ö — »vid purpurvågor, på solig strand, i suset 
av Mahims skogar», gnolade han t'ill sist, i det han 
svingade sig av hästen. 

»Den vita fjäriln i liljans kalk och biet i blomman- 
de klöver», citerade hon en annan rad av dikten, 
medan Fop var nära att bita henne i benet och hon 
tuktade honom med sporrarna och väntade på att Dick 
skulle hjälpa henne ner och binda honom. 

»Cigarrer! Det är jag med om! Ni kan inte ta 
fast henne!» ropade Bert Wainwright från den höga 
trampolinen fyrtio fot uppe i luften. »Vänta en minut! 
Jag kommer!» 

Och han kom i ett hopp på huvudet, som nästan 
kunde ha hedrat en simartist och framkallade hand- 
klappningar från flickorna. 

»Ett väl avvägt hopp», sade Graham till honom, då 
han kom upp ur dammen. 

Bert försökte se ut som om han inte hört beröm- 
met, men misslyckades, och för att avleda kastade 
han sig in i vadhållningen. 

»Jag vet inte hurudan simm.are ni är, Graham», 
sade han, »men jag har lust att ställa mig på Dicks 
sida angående de där cigarrerna.» 

»Jag också, jag också», instämde Ernestine, Lute 
och Rita. 

»Chokladaskar, handskar eller vad ni vill riskera», in- 
föll Ernestine. 

»Men jag känner ju inte till mrs Forrests record», 
protesterade Graham sedan han gått in på vadet. 
»Nåja, på fem minuter ...» 

151 



»Tio minuter», sade Paula, »och vi starta från var 
sin ända av dammen. Är det inte bra? Bara ni rör 
vid mig, är jag tagen.» 

Graham betraktade sin värdinna med hemligt väl- 
behag. Hon var icke klädd i det enda vita siden- 
plagget hon tydligen endast bar vid damernas sim- 
tävlingar, utan en kokett baddräkt av senaste modet: 
en klänning av siden skiftande i ljusblått och grönt, 
nästan samma färg som vattnet i dammen, kjolen 
slutande strax ovanför knät, vars rundning han kände 
igen, långa strumpor i sam.ma färg och små bad- 
skor knutna mxcd korslagda band. På huvudet hade 
hon en stilfull badmössa, lika stilfull som hon själv 
då hon yrkade på tio minuter i stället för fem. 

Rita Wainv/right stod med uret i handen, medan 
Graham gick till den bortre ändan av den hundra- 
femtio fot långa dammen. 

»Jag tänker att Paula vinner även utan att använda 
tunneln», sade Bert lojalt. »Och jag slår vad om 
att hon dyker bättre än han.» 

»Då förlorar du», svarade Dick. »Jag såg klippan 
som han dök ifrån på Huahoa. Det var efter hans 
tid och sedan drottning Nomare var död. lian var 
bara en pojke — tjugutvå år, och han kunde inte 
låta bli att göra det. Det var bortom Pau-\vi-klippan - 
hundra tjuguåtta fot efter triangelmätning. Och han 
kunde inte göra det bara med att köra på huvudet, 
ty han måste klara två klipputsprång medan han var 
i luften. Den övre av de båda klippavsatserna var, 
enligt deras egna traditioner, den högsta punkt kana- 
kerna någonsin vågat hoppa ifrån. Nå, han gjorde 
det. Och han blev en ny tradition. Så länge det finns 

IS2 



några kanaker kvar på Hiiahoa skall man där min- 
nas hans bragd. — Pass på, Rita. Start vid full 
minut.» 

»Det är nästan skam att begagna knep mot en så- 
dan berömd simmare»^ sade Paula, då hennes gäst in- 
tagit sin plats vid den motsatta ändan och båda vän- 
tade på signalen. 

»Han kanske tar dig innan du hinner använda kne- 
pet», sade Dick. Sedan sade han till Bert med en 
nyans av oro: »Den fungerar väl ordentligt? y\nnars 
får Paula några obehagliga sekunder innan hon kom- 
mer ut.» 

»Det är all right», försäkrade Bert. »Jag har själv 
varit där inne. Röret fungerar. Där är godt om luft.» 

»Ready!» ropade Rita. »Låt gå!» 

Graham sprang som en kapplöpare bort till deras 
ända, medan Paula äntrade den höga trampolinen. 
Då hon hade kommit upp på den högsta avsatsen 
voro hans händer och fötter på de nedre trappstegen. 
Då han var halvvägs uppe gjorde hon min av att hoppa 
och tvingade honom att upphöra med klättringen och 
ge sig ut på tjugufotsavsatsen för att hoppa efter 
henne. Men hon skrattade där uppe och hoppade icke. 

»Tiden går — de dyrbara sekunderna kila i väg», 
ropade Ernestine. 

Då han började klättra igen, jagade Paula ut ho- 
nom på nästa plattform och hotade att hoppa. Men 
Graham förspillde ej många sekunder. Nu började 
han äntra igen och Paula som stod i hoppställning, 
kunde ej narra honom att klättra tillbaka. Han nästan 
flög upp till trettiofotsavsatsen för att komma dit innan 
hon hunnit hoppa, m.en hon var för klok för att söla 



längre. Hon kastade sig ut i luften med huvudet bak- 
åtböjt, armarna böjda^ händerna tätt intill bröstet, 
benen raka och tätt tillsammans, kroppen svävande 
vågrätt i luften. 

»A — Annette Kellerman!» ropade Bert VVainwright 
beundrande. 

Graham upphörde att förfölja henne för att se hen- 
ne fullborda hoppet, och nu såg han henne några fot 
ovanför vattnet böja huvudet framåt, räta ut armarna 
och sätta ihop händerna för att bilda en båge fram- 
för huvudet och sålunda ändra kroppens balans från 
horisontalt läge till den rätta vattenklyvningsvinkeln. 

Då hon nådde vattnet sprang han ut på trettio- 
fotsavsatsen och väntade. Från denna höjd kunde 
han se henne simma under vattnet med kraftiga tag 
direkt mot den bortre ändan av dammen. Nu först 
hoppade han. Han var säker på att han kunde skjuta 
starkare fart än hon, och han klöv vattnet tjugu fot 
bortom den punkt där hon dykt. 

Men just som han försvann doppade Dick två flata 
stenar i vattnet och slog dem emot varandra. Det 
var signalen för Paula att ändra sin kurs. Graham 
hörde smällen och undrade. Han dök upp och samm 
med vinande fart nedåt dammens bortre ända. Han 
reste på huvudet och såg ut över dammens yta. 
En applådsalva från flickorna drog hans ögon bort 
till Lilla damen som klättrade upp ur vattnet vid 
dammens andra ända. 

Äter sprang han tillbaka och åter äntrade hon tram- 
polinen. Men denna gång satte hans överlägsna and- 
ning och uthållighet honom i stånd att vinna på henne, 
så att hon tvingades ut på tjugufemfotsplatformen. Hon 

154 



gav sig ej tid att taga ställning, utan slungade sig ut 
med riktning åt västra sidan. De voro i luften nästan 
på samma gång. I vattnet och under det kände han 
mot sitt ansikte och sina armar rörelsen som hon 
satt i gång, men hon samm in i den djupa skugga 
som den lågt stående aftonsolen åstadkom, och vatt- 
net var så mörkt att han ej kunde se något. 

Då han vidrörde dammens sida dök han upp. Hon 
syntes ej till. Han svingade sig upp flämtande och 
stod där beredd att hoppa i så snart hon visade 
sig. Men hon visade sig ej. 

»Sju minuter!» ropade Rita. »Och en halv! — Åtta! 
— Och en halv!» 

Men ingen Paula Förrest dök upp. Graham blev 
ej orolig, ty han såg ingen oro i de andras ansikten. 

»Jag förlorar», sade han vid Ritas: »Nio minuter!» 

»Hon har varit under i över två minuter och ni ä' 
alla för lugna för att jag skulle bli ängslig», sade 
han. »Ännu har jag en minut — kanske jag inte 
förlorar», tillade han hastigt och hoppade på fötterna 
ner i dammen. 

Han samm åt sidan och trevade på damm.ens vägg 
m.ed händerna. På halva väggen, kanske tio fot un- 
der vattenytan, träffade hans händer på en öppning 
i väggen. Han kände att den ej var förgallrad och 
gav sig tappert in. Nästan innan han kom in kände 
han att han kunde komma upp, men han lät sig 
långsamt stiga, kom upp över ytan i kolmörker och 
trevade omkring sig utan att plaska, 

Hans fingrar vidrörde en sval, len arm som ryckte 
till krampaktigt vid beröringen, medan dess ägarinna 

155 



uppgav ett rop av förskräckelse. Han höll henne fast 
och började skratta , och Paula instämde i skrattet. 

»Ni skrämde mig då ni rörde vid mig», sade hon. 
»Ni kom jjudlöst, och jag var tusen mil borta och 
fantiserade . . .» 

»Om vad?» frågade Graham. 

»Uppriktigt sagt hade jag just fått en idé till en 
klänning — av mullbärsfärgat sammet med långa raka 
linjer och breda börder i matt guld. Och inga andra 
smycken än en ring — en ofantlig rubin som Dick 
gav mig för många år sedan då vi lågo på kryss 
med All Away.» 

»Är det någonting som ni inte gör?» skrattade 
han. 

Hon stämde in i skrattet, och deras munterhet lät 
underligt dov i det instängda och genljudande mörkret. 

»Vem var det som skvallrade för er?» frågade hon 
sedan. 

»Ingen. Då ni hade varit under i två minuter för- 
stod jag att det måste vara någonting sådant här, 
och så gav jag mig ut på upptäcktsfärd.» 

»Det var Dicks idé! Han lät bygga in det i dam- 
men efteråt. Ni skall få se att han är full av tokiga 
infall. Han roade sig med att skrämma slag på gamla 
damer genom att hoppa i dammen med deras söner 
och sonsöner och gömma dem här inne. Men sedan 
ett par nästan hade dött av förskräckelse — de gamla 
damerna, menar jag — eggade han mig till att skämta 
med djärvare personer som ni till exempel. A, han 
hade ett annat missöde också. Det var miss Coghlan, 
väninna till Ernestine, en liten seminarist. De läto 
henne illfundigt ställa sig strax bredvid röret som 

156 



leder ut, och Dick hoppade från den höga trampoH- 
nen och samm in där till luftrörets inre mynning. 
Efter flera minuter, då hon var nära att svimma för 
att hon trodde han hade drunknat, talade han till 
henne gonom röret med hemsk, gravlik röst. Då svim- 
made miss Coghlan på allvar.» 

»Hon måste ha varit en klen liten stackare», sade 
Graham. 

»Det fanns förmildrande omständigheter», svarade 
Paula. »Hon var en ung varelse, aderton år, och hon 
hade ett slags skoiflicksförtjusning för Dick. Det fä 
de allesammans. Ser ni, han är en sådan pojke då 
han leker, att de inte fatta att han är en härdad, 
arbetsam, tänkande, mogen och äldre äkta man. Det 
förargliga var att den lilla flickan, strax då hon vak- 
nade till sans och innan hon fick tillbaka självbehärsk- 
ningen, förrådde hela sin hjärthemlighet. Dick såg 
så komisk ut medan hon babblade om sitt . . .» 

»Nå, ämna ni stanna där nere hela natten?» då- 
nade Bert Wainvvrights röst genom röret, förstärkt 
som i en megafon. 

»Ku då!» sade Graham, som ryckt till och gripit 
om Paulas arm. »Jag blev riktigt skrämd. Den lilla 
flickan är hämnad.» 

»Det är tid på att vi återvända till den yttre värl- 
den», sade hon. »Det finns trevligare ställen, om man 
vill prata. Skall jag gå först?» 

»ja, för all del . . . jag kommer strax efter. Men 
det är synd att inte det finns mareld i det här vattnet, 
då kunde edra fosforescerande hälar visa mig vägen.» 

Han hörde henne skratta i mörkret och sedan: »Ja, 
nu ger jag mig av.» 

^57 



Fastän han ej såg det allra ringaste hörde han 
dock av de ljud hon åstadkom att hon hade kört på 
huvudet ner, och han föreställde sig hur gratiöst hon 
hade gjort detta, fastän vanliga simmerskor äro allt 
utom gratiösa i sådana fall. 

»Någon har skvallrat om det för er», utbrast Bert 
genast förebrående, då Graham dök upp. 

»Och ni var en skurk som slog ihop stenar under 
vattnet», svarade Graham utmanande. »Om jag hade 
förlorat vadet, skulle jag ha protesterat. Det var oär- 
ligt spel, samm.ansvärjning — en kompetent heders- 
domstol skulle säkert kalla det bedrägeri. Jag borde 
anmäla er för kretsdomaren.» 

»Men ni vann jul» utropade Ernestine. 

»Ja, det gjorde jag, och därför skall jag varken 
stämma er eller någon av ert snygga följe — om 
vinsten betalas ut ordentligt. Låt se, ni är skyldig 
mig en låda cigarrer . . .» 

»En cigarr!» 

»Nej, en låda! En låda!» 

»Hök och duva!» ropade Paula. »Låt oss leka hök 
och duva! Ni är hök.» 

Hon gav Graham ett slag på axeln och hoppade 
i dammen. Innan han hunnit följa efter grep Bert 
tag i honom och snurrade honom rundt ett varv, blev 
själv tagen och slog till Dick innan han hann undan. 
Och medan Dick höll jakt på sin hustru i dammen 
och Bert och Graham försökte simma tvärsöver och 
rädda det jagade villebrådet, kilade flickorna upp- 
för trampolinen och stodo i en bedårande rad på fem- 
tonfotsplatformen. 



158 



FJORTONDE KAPITLET. 

Som medelmåttig simmare hade Donald Ware av- 
hållit sig från eftermiddagens sport i dammen, men 
efter middagen lade violinisten till Grahams förtret 
beslag på Paula vid pianot. Som vanligt i Stora huset 
hade det kommit nya gäster — en jurist vid namn 
Adolph Weil, som hade kommit för att diskutera 
en viktig vattenrättsprocess med Dick; Jeremy Braxton, 
direkt kommen från Mexico, Dicks överdirektör for 
the Harvest Group, guldgruvan som enligt Jeremy 
Braxton var lika givande som vanligt, Edwin 0'Hay, 
en rödhårig irländsk musik- och teaterkritiker_, och 
Chauncey Bishop, redaktör och ägare av San Fran- 
cisco D i s p a t c h, en av Dicks universitetskamra- 
ter, efter vad Graham hörde. 

Dick hade satt i gång ett bullersamt spel som han 
kallade »Farliga femman», där högsta insatsen var 
tio cents och där bankören i lyckligaste fall endast 
kunde vinna nittio cents, och då måste han ändå 
hålla banken i m.inst tio minuter. Detta spel pågick 
vid ett stort bord i bortre ändan av rummet och hade 
till följd ett livligt kursande och lånande av små- 
summor och ständiga rop på att få växla. 

Endast nio personer kunde bekvämt deltaga i spelet, 
och hellre än att spela själv tjänstgjorde han då och 

159 



då som Ernestines kompanjon och kastade litet emellan 
en blick på violinisten och Paula Förrest, som för- 
djupat sig i Beethovens symfonier och Délibes' balett- 
musik. Jeremy Braxton bad att få högsta insatsen höjd 
till tjugu cents, och Dick, som förlorat mest, ja ända 
till fyra dollars och sextio cents, föreslog i jämmerlig 
ton att man skulle »dra stack» om vem som skulle 
betala belysningen och rummets städning på morgonen. 
Då förldarade Graham med en djup suck över för- 
lusten av sin sista insats — en nickelslant som han 
måste betala dubbelt — att han skulle gå ett slag om- 
kring rummet för att få oturen att vända sig. 

»Det visste jag på förhand att ni skulle göra», sade 
Ernestine halvhögt. 

»Hur så?» 

Hon tittade menande bort till Paula. 

»Just därför måste jag gå dit nu», sade han. 

»Ni kan inte motstå eggeisen att trotsa», retades hon. 

»Trotsa — faran? Om det vore någon fara, skulle 
jag inte utsätta mig för den». 

»I så fall går ni dit bara på trots mot mig», sade hon. 

Han skakade på huvudet. »Jag hade redan föresatt 
mig att gå just dit och narra den där fiohsten att 
komma av sig. Nu är det för sent för er att få mig 
att avstå. För resten väntar mr 0'Hay på att ni skall 
satsa.» 

Ernestine lade hastigt ut tio cents och visste knappt 
om hon förlorade eller vann^ så ivrigt såg hon efter 
Graham då han gick nedåt rummet, fastän hon visste 
att Bert Wainwright hade observerat riktningen av 
hennes blick. A andra sidan visste varken hon eller 
Bert eller någon annan vid bordet att ingenting av 

1 60 



denna episod hade undgått Dicks snabba blick, som 
blixtrade av uppsluppenhet, medan han pratade en hop 
galenskaper som narrade alla att skratta. 

Ernestine var endast litet längre än Paula, men 
med tydliga anlag för att bli fylligare än hon; hon 
var en frisk blondin med adertonåringens rosiga kinder. 
Man tyckte sig nästan kunna se tvärsigenom hennes 
händer, handleder, hals och kinder. Och denna genom- 
skinlighet i rosenrödt fick nu en starkare färgton, som 
ej undgick Dicks ögon^ då han såg henne följa Gra- 
ham med blicken. Dick kunde ungefär gissa sig till 
vad hon tänkte. 

Men vad hon företrädesvis såg, det var Grahams 
kungliga gång, hans på samma gång lätta och för- 
näma sätt att bära upp sitt huvud, i vars guldglitt- 
rande, solblekta hår hon för första gången kände 
stor lust att få sticka in sina fingrar. 

Paula, som haft en diskussion med violinisten, var- 
under hon hårdnackat kritiserat 0'Hays sista kritik 
av Plarold Bauer^ såg också att Graham närmade sig. 
Även hon lade med välbehag märke till hans gratiösa 
sätt att röra sig, hans högburna huvud och den goss- 
aktigt surmulna minen, som genast tog till flykten 
för det leende varmed han hälsade henne. Hon hade 
ofta iakttagit detta leende sedan hon första gången 
träffade honom. Det var ett omotståndligt leende som 
kom hans ögon att lysa av godt kamratskap och bil- 
dade små fina rynkor i ögonvinklarna. Det smittade, 
ty hon märkte att hon själv besvarade hans hälsning 
med ett småleende^ medan hon fortfor att till Ware 
uttala sitt ogillande av 0'Hays alltför överdrivna sätt 
att lovsjunga Bauer. 

i6i 

Den lilla damen i det stora Jnisct. 11- 



Men hon hade hksom en tyst överenskommelse med 
Donald Ware att ackompanjera honom på pianot^ 
ty efter detta korta avbrott kastade hon sig åter in 
i en serie av ungerska danser^ som väckte Grahams 
beundran där han halvlåg på soffan i en fönsternisch 
och rökte. 

Han förvånade sig över hennes proteusartade skift- 
ningar, han såg för sig dessa smidiga händer som 
styrde och tuktade Fop, summo i tunnlar under vatt- 
net och medan hon hoppade från en fyrtio fots trampo- 
lin slöto sig samman strax ovanför vattenytan för att 
bilda en båge som skyddade huvudet. 

För skams skull satt han endast kvar i några mi- 
nuter, återvände till spelarna och narrade hela bordet 
att skratta åt den väl spelade yiddishförtvivlan varmed 
han jämrade sig över att var femte minut förlora en hel 
nickelslant till den triumferande gruvdirektören från 
Mexico. 

Sedan, då man slutade spela »Farliga femman», 
förstörde Bert och Lute Desonen adagiot i Beethovens 
State pathétique genom att parodiskt dansa efter den 
ett slags långsam ragtime som Dick kallade »Kärleken 
somnar»^ tills Paula brast i skratt och upphörde att 
spela. 

Man bildade nya grupper. Weil^ Rita, Bishop och 
Dick slogo sig ner vid ett brid,gebord. Donald Ware 
fråntogs sitt monopol på Paula av de unga under an- 
förande av Jeremy Braxton, medan Graham och 0'Hay 
utgjorde en duett på soffan i en fönsternisch och 
0'Hay talade om sitt yrke. 

Efter en stund, varunder alla hade sjungit hawajiska 
hulas vid pianot, sjöng Paula ensam till sitt eget 

162 



ackompanjemang. Hon sjöng flera tyska kärlekssånger 
å rad, men endast för gruppen omkring henne och 
inte för hela sällskapet, och Evan Graham fann, nästan 
med nöje, att han äntligen hade upptäckt en brist hos 
henne. Hon kunde ju vara en utmärkt pianist, ryttar- 
inna och simkonstnärinna^ men det var tydligt att 
hon inte var någon storartad sångerska, trots sin mu- 
sikaliska talang. Denna slutsats nödgades han emel- 
lertid snart modifiera. Sångerska var hon, en full- 
ändad sångerska. Röstens svaghet var endast relativ^ 
när allt kom omkring. Hon hade inte stor röst; det var 
en mjuk röst, en fyllig röst med samma varmt vibre- 
rande klang som hennes skratt, men den volym som är 
så nödvändig för en stor röst fanns icke. Öra och 
röst tycktes vara felfria av naturen, och i hennes sång 
låg känsla, konstnärskap, skolning, intelligens. Men 
volymen — den var endast helt vanlig, tyckte han. 

Men kvaliteten — den fäste han sig mest vid. Det 
var en kvinnoröst, präglad av feminin känsla. Den 
vittnade om det kraftigaste temperament — dämpat av 
självtukt, lydde hans nästa reflexion. Han måste be- 
undra det sätt varpå hon höll sig inom sin rösts gränser. 
Därvidlag vann hon stora segrar. 

Och medan han tankspridt nickade till 0'Hays lilla 
föredrag om operans tillstånd, började Graham undra 
om Paula Förrest, som var så fullständigt herre över 
sitt temperament, också skulle behärska det då det 
gällde djupare lidelser. Detta var en utmaning — 
baserad på nyfikenhet, det erkände han, men endast 
till en del, över och bortom och under allt detta var 
det en utmaning till det maskulina hos honom. 

Det var en utmaning som gjorde honom tankspridd 

163 



och kom honom att se sig omkring i det stora rum- 
met och titta upp i det höga bjälktaket och betrakta 
galleriet med sina draperade byten från hela världen 
och se på Dick Förrest, ägaren till all denna komfort 
och man till Paula, där han nu satt och spelade 
bridge av hela sin själ, alldeles som han arbetade, och 
gapskrattade då han ertappade Rita med att inte 
bekänna färg. Graham hade nämligen det modet att 
inte rygga tillbaka för att gå till botten med allting. 
Bakom utm.aningen inom honom stod kvinnan, Paula 
Förrest var förtjusande kvinnlig, alltigenom kvinna, 
ovanligt kvinnlig. Alltsedan han fick den första stöten 
i bröstet, då han såg henne på den stora hingstens rygg 
i dammen, hade hon fortfarit att förhäxa hans fantasi. 
Han var allt utom ovan vid kvinnor, och vanligen 
var han utledsen på deras jämnstrukna medelmåtta. 
Att träffa på en ovanlig kvinna var som att hitta 
en stor pärla i en lagun genomsökt av flera gene- 
rationer dykare. 

»Roligt att se att ni lever än», sade Paula skrattande 
till honom en stund därefter. 

Hon var färdig att bryta upp tillsammans med Lute 
för att gå till sängs. Ännu ett bridgeparti hade arran- 
gerats — Ernestine, Bert, Jeremy Braxton och Graham, 
medan 0'Hay och Bishop redan voro fördjupade i 
ett parti pinochle på tu man hand. 

»Han är verkligen en förtjusande irländare, bara 
han låter bli att spela på sin ena sträng», sade Paula. 

»Och det är musiken», sade Graham. 

»I fråga om musik är han outhärdlig», anmärkte 
Lute. »Det är det enda han inte har en aning om. 
Han kan göra en galen.» 

164 



»Ta det lugnt», tröstade Paula. »Ni komma alle- 
sammans att bli hämnade. Dick viskade nyss till mig 
att han skulle skaffa hit filosoferna i morgon kväll. 
Ni vet hur de tala musik. En musikkritiker är deras 
lagHga byte.» 

»Terrence sade härom kvällen att det inte fanns 
någon död säsong för musikkritiker», bidrog Lute. 

»Terrence och Aaron ska driva honom till alko- 
holism.» Paula skrattade redan på förhand. »Och Dar 
Hyal med sin teori om konstens urartning kan sär- 
skilt tillämpa den på musiken så att det inte är värdt 
att komm^a med några argument. Han tror inte ett 
ord av allt vad han säger om dekadans, lika litet som 
det var hans allvar då han parodierade dansen härom 
kvällen. Det är hans sätt att roa sig. Han är en sådan 
djupsinnig filosof, och något roligt måste han väl 
ha.» 

»Och om 0'Hay kommer i krakel med Terrence», 
sade Lute, »tycker jag nlig på förhand se Terrence 
bjuda honom armen och föra ner honom i herrarnas 
salong och värma upp debatten med den mest idio- 
tiska blandning av drinks som 0'Hay någonsin har 
varit med om.» 

»Vilket betyder en mycket sjuk 0'Hay dagen där- 
på», inföll Paula. 

»Jag skall be honom göra det!» utbrast Lute. 

»Ni skall inte tro att vi ä' så genomelaka», sade 
Paula till Graham. »Det är bara tonen här i huset. 
Dick tycker om det. Han skämtar alltid själv. Jag 
slår vad om att det är Dick som har ingivit Lute 
den där idén att låta Terrence narra ner 0'Hay i 
herramas rum. Seså, bekänn nu, Lute.» 

165 



»Nåja, jag erkänner», svarade Lute och vägde försik- 
tigt orden, »att det inte helt och liållet var min idé.» 
Nu kom Emestine och sade till Graham : 
»Vi vänta på er. Vi ha dragit, och ni och jag ska 
spela ihop. Förresten ser Paula sömnig ut. Säg god- 
natt nu och låt henne gå.» 

Paula hade brutit upp klockan tio. Icke förr än 
klockan ett slutade bridgen. Med armen helt broder- 
ligt om Ernestines liv sade Dick godnatt till Graham, 
där en av de många vägarna ledde till vakttornet, 
och fortfor att följa sin vackra svägerska till hennes 
dörr. 

»Låt mig ge dig ett råd, Ernestine», sade han då 
de skulle skiljas; hans grå ögon sågo muntert rätt 
in i hennes, men hans röst var tillräckligt allvarsam 
för att hon skulle vara beredd på en varning. 

»Vad har jag nu gjort?» smålog hon med lekfullt 
trots. 

»Ingenting . . . ännu. Men skena inte i väg, då skaf- 
far du dig bara en hjärtesorg. Du är bara en liten 
flickunge än, aderton år, och en förbannat söt liten 
flickunge till på köpet. Tillräckligt för att nästan 
vilken man som helst skall lägga märke till dig. Men 
Evan Graham är inte vilken man som helst . . .:> 

»Å, jag kan sköta mig själv», avbröt hon i ett 
plötsligt anfall av trots. 

»Men hör ändå på mig. Det kommer en tid för 
en flicka, då kärleksbiet börjar surra ganska högt i 
hennes lilla huvud. Då får hon inte begå något miss- 
grepp och börja älska orätt man. Du har inte blivit 
kär i Evan Graham än, och allt vad du har att göra 

1 66 



är att låta bli att förälska dig i honom. Han är ingen- 
ting för dig eller någon annan ung flicka. Han är 
en veteran, en fördetting, och har kanske glömt mera 
angående kärleken, den romantiska kärleken och unga 
flickor, än du någonsin kan lära dig under ett dussin 
liv. Om han någonsin gifter sig igen . . .» 

»Igen!» inföll Ernestine. 

»Ja, han har ju varit änkling i över femton år.» 

»Nå, än sedan?» frågade hon trotsigt. 

»Bara det här», fortfor Dick lugnt. »Han har upp- 
levat ungdomsromantiken och det på ett härligt sätt, 
och att han inte har gift om sig på femton år be- 
tyder . . .» 

;Att han aldrig har hämtat sig från sin förlust?» 
inföll Ernestine. »Men det bevisar inte . . .» 

»Det betyder att han har växt ifrån den ungdom- 
liga romantikens läroår», fortfor Dick lugnt. »Allt 
vad du har att göra är att se på honom och förstå 
att han inte har saknat tillfälle, att några högst fram- 
stående damer, intelligenta kvinnor, mogna kvinnor, 
ha hållit jakt på honom — jakt som prövat både hans 
lugn och uthållighet. Men ännu ha de inte lyckats 
fånga honom. Och vad unga flickor beträffar, så 
vet du nog hur full världen är av sådana för en sådan 
man som han. Tänk på saken och låt inte ditt hjärta 
fästa sig vid honom. Om du inte låter ditt hjärta bh 
för varmt vis-ä-vis honom, räddar det ditt hjärta från 
en obehaglig kyla längre fram.» 

Han tog en av hennes händer i sina och drog 
henne tröstande intill sig. Under flera minuters tyst- 
nad funderade Dick förgäves på att leta ut hennes 
tankar. 

167 



»Du förstår, vi härdade gamla krabater , . .» bör- 
jade han halvt till ursäkt, halvt skämtsamt. 

Men hon gjorde en häftig åtbörd av ovilja och ut- 
brast : 

»Ja, ni ä' de enda som ä' värda något! De unga 
männen ä' bara pojkar, och det är just felet med 
dem. De ä' fulla av liv och valpaktighet och dans 
och sång. Men de sakna allvar. De ä' inte full- 
vuxna. De ä' inte — ja, de ge inte en flicka det där 
intrycket av klokhet, beprövad kraft och . . . och man- 
lighet.» 

»Jag förstår», sade Dick. »Men glöm inte att se 
på medaljens avigsida. Ni glödande unga kvinno- 
varelser måste ju göra precis samma intryck på mog- 
na män. De betrakta er som dockor, leksaker, för- 
tjusande varelser att lära ut förtjusande galenskaper 
åt — men inte som kamrater, inte som jämlikar, 
inte som livskompanjoner. Livet är något som man 
måste lära sig. De ha lärt sig det ... en del av det. 
Men unga flickor som du, Ernestine, ha ni ännu 
lärt er något av det?» 

»Berätta mig litet», bad hon plötsligt, nästan tra- 
giskt, »om denna ungdomliga romantik, om den där 
mannen då han var ung, för femton år sedan.» 

»Femton?» svarade Dick hastigt. »Aderton. De voro 
gifta i tre år innan hon dog. Tänk själv — de voro 
faktiskt gifta, vigda av en engelsk präst, och levde 
i äktenskap i samma stund som du upphävde ditt 
första skrik sedan du kommit till världen.» 

»Ja, ja, fortsätt», sade hon nervöst. »Hurudan var 
hon ?» 

»Hon var ett strålande gyllene halvblod, en poly- 

i68 



nesisk drottning, vars mor hade varit drottning före 
henne, vars far var en Oxfordstudent, en engelsk gent- 
leman och en verklig vetenskapsman. Hon hette 
Nomare. Hon var drottning på Huahoa. Hon var 
en vildinna. Han var tillräckligt ung för att vara 
vildare än hon. Det fanns ingenting lumpet i deras 
äktenskap. Han var ingen äventyrare utan pengar. 
Hon gav honom sitt örike och fyrtio tusen under- 
såtar. Han förde med sig sin förmögenhet till ön, 
och det var ingen liten förmögenhet. Han byggde 
ett palats som ingen Söderhavsö ägt förr eller någon- 
sin kommer att äga. Det var äkta, täckt med halm, 
byggt av handhuggna stockar målade med kokos- 
sennit o. s. v. Det hade sin rot i ön, det hade växt 
upp ur ön, det var i stil, fastän han skickade efter 
Hopkins från Nev/york för att göra upp ritningen. 

»De hade sin egen kungliga jakt, sitt sommarhus i 
bergen, sitt kanothus — och det var i och för sig 
ett riktigt palats. Jag vet det. Jag har varit med 
på stora fester där — men det var efter den tiden. 
Nomare var död, och ingen visste var Graham fanns, 
och ön regerades av en kung från en sidolinje. 

»Kan civiliserade henne. Deras middagsservis var 
av guld. Men vad tjänar det till att berätta mera? Han 
var bara en pojke. Hon var halvt engelska, halvt 
polynesiska och en verklig drottning. De voro blom- 
man av sin ras. De voro ett par härliga barn. De 
levde som i en fesaga. Och . . . ja, Ernestine, åren 
ha gått, och Evan har lämnat de ungas värld bakom 
sig. Det måste bli en märkvärdig kvinna som nu skall 
göra honom förälskad. Dessutom är han faktiskt rui- 

169 



nerad. Men han har inte slösat bort sina pengar. 
Det var mest otur.» 

»Paula skulle vara mera i hans stil», sade Ernestine 
tankfullt. 

»Ja, det är sant», medgav Dick. »Paula eller någon 
kvinna lika framstående som Paula skulle vara mera 
tilldragande för honom än alla världens unga söta 
flickor. Vi gamlingar ha ju våra ideal.» 

»Och jag måste nöja mig med pojkarna», suckade 
Ernestine. 

»Ja, tills vidare», smålog han. »Men man skall all- 
tid komma ihåg att du också med tiden kan ut- 
veckla dig till en framstående, mogen kvinna som 
kan hålla jakt på en sådan man som Evan för att ta 
honom i besittning.» 

»Innan dess är jag för länge sedan gift», sade hon 
buttert. 

»Det är din lycka, det, lilla vän. Godnatt nu. Du 
är väl inte ond på mig?» 

Hon smålog melankoliskt och skakade på huvudet, 
räckte honom sin mun till en kyss och sade då de 
skildes åt: 

»Jag lovar dig att inte vara ond, om du vill visa 
mig vägen som till sist leder mig till gamla grå- 
skägg som du och Graham.» 

Släckande alla ljuslågor i sin väg gick Dick For 
rest in i biblioteket, valde ut ett halvt dussin upp- 
slagsböcker i mekanik och fysik och smålog som om 
han varit nöjd med sig själv vid tanken på sitt sam- 
tal med svägerskan. Han var säker på att han hade 
gripit in i tid och icke ett ögonblick för snart. Men 
då han kommit halvvägs uppför den av bokhyllor 

170 



dolda spiraltrappa, som ledde upp till hans arbets- 
rum, kom ett i hans minne genljudande yttrande av 
Ernestine honom att stanna plötsligt och stöda axeln 
mot väggen, 

»Paula skulle vara mera i hans stil.» 
»Dum.ma åsna!» skrattade han högt och gick vidare. 
»Och du har varit gift i tolv år!» 

Han tänkte ej vidare på det förr än han i sängen 
ute på sovloggian kastade en blick på sina termomet- 
rar och barometrar och beredde sig att ta i tu med 
de elektriska funderingar som satt honom myror i huvu- 
det. Då han tittade tvärsöver den stora gården bort till 
sin hustrus mörka flygel och mörka sovloggia för att 
se efter om hon ännu var vaken, kom Emestines 
yttrande tillbaka. Han avfärdade det med ett för- 
aktfullt: »Dumma åsna!» tände en cigarrett och bör- 
jade med sitt vana öga gå igenom böckemas inne- 
hållsförteckning och med tändstickor markera de sidor 
han sökte. 



I/I 



FEMTONDE KAPITLET. 

Det var långt efter tio på morgonen som Graham. 
rastlöst strövande omkring och undrande om Paula 
någonsin visade sig förr än midt på dagen, kom in 
i musikrummet. Fastän han i flera dagar varit gäst 
i Stora huset, var det så stort att musikrummet ännu 
var nytt för honom. Det var ett härligt rum, kanske 
sextio fot långt och trettiofem fot bredt och med 
ett högt bjälktak, varifrån ett varmt gyllene ljus ström- 
made ner genom ett takfönster av gult glas. Det fanns 
mycket rödt i väggar och möbler, och han tyckte 
att musikens andar härskade där inne. 

Graham stod och betraktade en oljefärgstavla, då 
han såg sin värdinna komma in från stora ingången 
långt bort i fjärran. Vid hennes åsyn fick han hjärtat 
i halsgropen. Hon var alldeles vitklädd och såg mycket 
ung och nästan lång ut i sin veckrika, utsökt enkla 
och skenbart formlösa holoku. Han kände till ho- 
loku'n från dess hemland Hawaji, där den ger en 
vanlig kvinna charm och en intagande kvinna dubbel 
charm. 

Medan de småleende hälsade på varandra lade han 
märke till hennes hållning och frimodiga blick, som 
tycktes säga: »God dag, min vän.» Det var åtmin- 
stone hans intryck då hon kom emot honom. 

172 



»Ni har begått ett misstag med det här rummet», 
sade han allvarUgt. 

»Nej, säg inte sål På vad sätt?» 

»Det skulle ha varit längre, mycket längre, minst 
dubbelt så långt.» 

»Varför det?» frågade hon med en ogillande skak- 
ning på huvudet, medan han njöt av hennes flick- 
aktiga rodnad som utgjorde ett argument mot hennes 
trettioåtta år. 

»Emedan», svarade han, »ni då skulle ha måst gå 
dubbelt så långt nyss och min njutning av att se er 
skulle ha ökats i motsvarande grad. Jag har alltid 
hålht på att holoku'n är det mest förtjusande plagg 
som någonsin uppfunnits för en kvinna.» 

»Då var det min holoku och inte jag», sva- 
rade hon. »Ni är lik Dick, ser jag, alltid med en 
komplimang på metreven, men då vi stackars fjollor 
närma oss för att nosa på betet, vips dras kompliman- 
gen tillbaka. 

»Nu skall jag visa er rummet», fortfor hon hastigt 
för att hindra honom att svara. »Dick har givit mig 
fria händer här. Alltsammans är min idé, till och med 
proportionerna.» 

»Och tavlorna?» 

»Dem har jag valt allesammans och bestämt deras 
placering. Dick grälade på mig för den där Veretscha- 
gin. Han var med om de båda Milletdukarna och 
Corot där borta och Isabey och erkände till och med 
att en Veretschagin kunde passa i ett musikrum, men 
inte den där Veretschagin. Han håller på våra in- 
hemska konstnärer och ville ha flera tavlor av dem.» 

1/3 



»Jag känner just inte mycket till edra artister vid 
Stillahavskusten», sade Graham. 

Och så slogo de sig ner och hade en halvtimmes 
samtal om konst, till dess Donald Ware kom in med 
frågande ögon, som lyste upp då han fick se Lilla 
damen. 

Han hade fiolen under armen och gick brådskande 
till pianot och började ta fram noter. 

»Vi ska arbeta till lunchen», förklarade Paula för 
Graham. »Han bedyrar att jag har legat av mig kolos- 
salt, och jag tror att han har rätt på sätt och vis. 
Ni får naturligtvis stanna här, om ni har lust, men 
jag förbereder er på att vi verkligen ska arbeta. I 
eftermiddag blir det simning. Klockan fyra vid dam- 
men, säger Dick. Han säger också att han har en 
ny sång, som han ämnar sjunga. — Hur mycket 
är klockan, mr Ware?» 

»Tio minuter i elva», svarade musikern kort och 
litet skarpt. 

»Då kommer ni för tidigt — vi skulle träffas kloc- 
kan elva. Och ni måste vänta till elva, sir. Jag måste 
springa upp till Dick först. Jag har inte sagt god 
morgon till honom än.» 

Paula kände noga till sin mans tider. Sist i an- 
teckningsboken, som alltid låg på läsbordet bredvid 
hetmes säng, hade hon gjort hierogiyfiska antecknin- 
gar som påminde henne om att han drack kaffe halv 
sju, möjligen kunde tas på sängen med korrektur 
eller böcker till tre kvart på nio, i fall han ej var 
ute och red, var otillgänglig mellan nio och tio, då 
han dikterade brev för Blake, var otillgänglig mellan 

174 



tio och elva, då han konfererade med förvaltare och 
förmän, medan andre sekreteraren Bonbright som en 
domstolsreferent skrev ned varje ord som uttalades av 
alla parterna i de korta och hastiga samtalen. 

Klockan elva, så vida det ej var oväntade tele- 
gram eller affärer, kunde hon vanligen räkna på att 
träffa Dick ensam en stund, fastän alltid sysselsatt. 
Då hon gick genom sekreterames rum upplyste en 
pickande skrivmaskin henne att ett hinder var avlägs- 
nat. I biblioteket, där mr Bonbright höll på att söka 
efter en bok åt mr Manson, förvaltaren på boskaps- 
avdelningen, förstod hon att Dicks timme tillsammans 
med förmännen var över. 

Då hon kom in i Dicks arbetsrum flög en skugga 
av missnöje över hennes ansikte, ty hon kände igen 
Jeremy Braxtons röst. Hon stannade obeslutsam och 
utan att någon sett henne. 

»Om vi fylla gruvan med vatten», sade gruvdirek- 
tören, »kommer det att kosta oerhörda summor att 
pumpa ur den igen. Och det är stor skam att be- 
handla Harvest på det sättet.» 

»Utom det sista året visa böckerna att vi ha arbetat 
med förlust», hörde Paula Dick säga. »Varenda Huerta- 
bandit ända ner till den uslaste daglönare som har 
stulit en häst, alla ha de hjälpt till att pungslå oss. 
Det går för långt — oerhörda skatter, banditer och 
revolutionärer ... vi kunde nog överleva det, om bara 
slutet vore i sikte, men vi ha ingen garanti för att 
inte den här villervallan ännu räcker i femton tjugu 
år.» 

»Ja, men gamla Harvest — tänk, att sätta hennq 
under vatten!» protesterade överdirektören. 

175 



»Och tänk på Villa», svarade Dick med ett skratt 
vars bitterhet ej undgick Paula. »Om han vinner säger 
han att han skall fördela jorden bland arbetarna. Se- 
dan kommer turen till gruvorna. Hur mycket tror ni 
att vi ha betalat ut till det konstitutionella partiet un- 
der det sista året?» 

»Över hundratjugu tusen», svarade Braxton. »Obe- 
räknat femtio tusen i omyntat silver till Torenas, in- 
nan han drog sig tillbaka. Han ryckte i ilmarscher 
till Guaymas med sin armé och inskeppade sig till 
Europa med den. Jag skrev till er om allt det där.» 

»Om vi hålla arbetet i gång, Jeremy, ska de tra- 
kassera oss i evighet amen. Jag tror det är bättre 
att vi sätta gruvorna under vatten. Om vi äro duk- 
tigare till att skapa rikedom än de där skälmarnay 
ska vi också visa dem att vi kunna förstöra rikedom 
lika lätt och ledigt.» 

»Det är just vad jag säger till dem. Och de småle 
och upprepa att det eller det frivilliga anbudet under 
tvingande omständigheter skulle vara mycket antagligt 
för revolutionscheferna — de mena sig själva. De 
höga cheferna få aldrig se så mycket som tio procent 
av pengarna. Då lägger jag fram för dem vad vi ha 
åstadkommit. Stadigvarande arbete för fem tusen ar- 
betare. Avlöningen höjd från tio centavos om dagen 
till hundratio. Jag visar dem mina arbetare — tio- 
centavoskarlar då vi antogo dem och fempesoskarlar 
nu då jag visar dem. Men svaret blir samma leende 
och samma klåda i fingrarna och samma beredvillig- 
het att ta emot en frivillig gåva av oss för revolutio- 
nens heliga sak. Gamle Diaz var en rövare;, men 
han var en anständig rövare. Jag sade till Arranzo: 



»Om vi stänga^ bli fem tusen mexikanare utan ar- 
bete — vad vill ni göra med dem?» Arranzo smålog 
och gav mig ett svar så att jag teg. »Göra med 
dem?» sade han. »Naturligtvis ge dem gevär och 
låta dem marschera ner och ta Mexico City.» 

Paula tyckte sig se Dicks förargade axelryckning 
då hon hörde honom säga: 

»Det förbannade är att silvret finns där och att 
vi ä' de enda som kunna skaffa fram det i dagen. 
Mexikanarna kunna inte göra det. Det ha de inte 
förstånd till. De ha bara sina bössor, och nu tvinga 
de oss att punga ut med mer än vi förtjäna. Vi ha 
bara en sak att göra, Jeremy. Vi avstå från ett års 
vinst, säga upp arbetarna, behålla bara ingenjörerna 
och låta pumparna gå.» 

»Det sade jag till Arranzo», inföll Jeremy Braxton 
häftigt. »Och vad svarade han? Om vi avskedade 
arbetarna, skulle han dra försorg om att ingenjörerna 
också gåvo sig av, och då kunde vi gärna få sätta 
gruvan under vatten och dra åt helvete sedan. Nej, 
det sista sade han inte. Han bara smålog, men det 
leendet betydde precis det samma. Jag skulle ha 
kunnat vrida av honom hans gula hals, men då hade 
det bara dagen därpå kommit en annan patriot i 
hans ställe in på kontoret och velat pungslå oss ännu 
värre. Så att Arranzo fick sin kova, och innan han 
gav sig av för att förena sig med Juarez, lät han till 
på köpet sitt folk stjäla tre hundra av våra mulåsnor 
— värda trettio tusen dollars — och det sedan jag 
hade köpt mig fri från honom. Den förbannade 
gulingen!» 

»Vem är revolutionsanförare i våra gruvdistrikt nu?» 

177 
Den lilla damen i det stora huset. 12 



hörde Paula sin man fråga med en av dessa snabba 
omkastningar i tonen som betydde att han samlade 
ihop alla trådarna i en situation och beredde sig att 
handla. 

»Raoul Bena.» 

»Vad är hans rang?» 

»Överste — och han har omkring sjuttio banditer.» 

»Vad gjorde han innan han slutade arbeta?» 

»Han var fåraherde.» 

»Det är bra», sade Dick kort och skarpt. »Nu 
måste ni spela teater. Res hem allt vad tygen hålla 
och muta Raoul Bena. Han går in på det, så sant 
han är mexikanare. Muta honom och säg honom 
att ni skall göra honom till general — en ny Villa.» 

»Ja, men herre Gud, hur skall det gå till?» frågade 
Jeremy Braxton. 

»Genom att sätta honom i spetsen för en armé på 
fem tusen man. Avskeda arbetarna. Låt honom värva 
dem. Då ä' vi säkra, eftersom Huerta är dömd. Säg 
honom att ni är en verklig patriot. Ge varje karl 
en bössa. Det blir vår sista åderlåtning, och det 
skall bevisa att ni är patriot. Lova varenda karl att 
han får tillbaka sin plats då kriget är slut. Ge dem 
och Raoul er välsignelse då de ge sig av. Behåll 
bara pumparbetarna. Och om vi avstå från ett års 
vinst, slippa vi på samma gång göra förluster. Och 
kanske vi inte behöva sätta Harvest under vatten, 
när allt kommer omkring.» 

Paula smålog åt Dicks lösning, medan hon smög 
sig utför spiraltrappan ner till musikrummet. Hon 
var nedstämd, men icke på grund av Harvest-historien. 
Alltsedan de gifte sig hade de alltid haft bekymmer 

178 



av de mexikanska gruvorna som Dick ärvt. Hennes 
nedslagenhet berodde på att hon ej fått säga god- 
morgon till honom. Men detta dåliga lynne försvann 
då hon träffade Graham, som suttit kvar hos Ware vid 
pianot och som ämnade gå då hon kom. 

»Spring inte er väg», sade hon. »Stanna kvar som 
vittne till ett kraftprov i flit, som borde egga er att 
börja med den där boken som Dick har talat om.» 



179 



SEXTONDE KAPITLET. 

V"id lunchen visade Dicks ansikte inga spår av be- 
kymmer för Harvestgruppen, ej heller kunde någon 
ha gissat att Jeremy Braxtons besök hade inneburit 
något annat än en rapport om att gruvorna ökat sin 
avkastning. Fastän Adolph Weil hade rest med det 
första morgontåget^ vilket bevisade att den angelä- 
genhet som fört honom dit hade avhandlats med Dick 
mycket tidigt på morgonen, fann Graham ett större 
sällskap än vanligt vid bordet. Förutom en mrs Tully, 
en äldre korpulent societetsdam med glasögon, som 
Graham ej visste något om, voro där tre nya her- 
rar, om vilka han fick några uppgifter: mr Gulhuss, 
statsveterinär, mr Deacon, en tydligen ansedd porträtt- 
målare, och kapten Lester, som förde en av Pacific- 
postångarna och varit Dicks skeppare för nära tjugu 
år sedan och hade hjälpt Dick till hans kunskaper 
i navigation. 

Måltiden var nästan slut och överdirektören såg på 
sitt ur, då Dick sade: 

»Jag vill visa er, Jeremy, vad jag har haft för mig. 
Vi fara strax. Det hinner ni med innan ert tåg går.» 

»Låt oss fara allesammans», föreslog Paula. »Det 
blir ju en utflykt. Jag dör av nyfikenhet att få se 
det, Dick har varit så hemlighetsfull.» 

1 80 



Uppmuntrad av Dicks nick sade hon genast till 
om biler och ridhästar. 

»Vad är det?» frågade Graham, då hon hade slutat. 

»Å, ett av Dicks infall. Han har alltid något nytt 
för sig. Det här är en uppfinning. Han bedyrar 
att det kommer att åstadkomma en revolution i landt- 
bruket — d. v. s. småbruket. Jag har en allmän 
föreställning om det, men har ännu inte sett det i 
gång. Det var färdigt för en vecka sedan, men det 
blev uppskov med anledning av en kabel eller någon 
ändring.» 

»Det kommer att avkasta billioner . . . om det går»,. 
smålog Dick över bordet. »Billioner för hela värl- 
dens jordbrukare och kanske en liten procent för 
mig . . . om det går.» 

»Men vad är det?» frågade 0'Hay. »Musik i ladu- 
gårdarna för att narra korna att vara lugna, då de 
mjölkas ?» 

»Varenda bonde sin egen plöjare där han sitter 
på sin förstukvist», svarade Dick lika skämtsamt. 
»Eller rättare sagt, ett arbetsbesparande mellanting 
mellan jordens och laboratoriets produktion av livs- 
medel. Men vänta tills ni få se. Gulhuss, det kom- 
mer att göra slut på min egen affär, om det lyckas, 
ty det besparar varenda liten farmare häremellan och 
Jericho att hålla sig med häst.» — 

I biler eller till häst begav sällskapet sig av en 
mile bortom mejericentrum, där ett slätt fält var in- 
hägnat i en kvadrat på precis tio acres, enligt vad 
Dick uppgav. 

»Se här», sade han, »här är nu farmen med en 

i8i 



karl och ingen häst, där farmaren sitter på fÖrstu- 
kvisten. Tänk er nu förstukvisten.» 

Midt på fältet reste sig en bastant stång av stål, 
minst tjugu fot hög och med stöttor mycket långt 
ner. Från en cylinder på toppen av stången gick 
en fin ståltrådskabel till bortersta kanten av fältet och 
var där fastgjord vid en liten benzintraktors styrstång. 
Omkring traktorn rörde sig två maskinskötare av och 
an. På Dicks kommando satte de motorn i gång. 

»Här är nu förstukvisten», sade Dick. »Inbilla er 
nu att vi alla ä' den där framtidsfarmaren som sitter 
i skuggan och läser morgontidningen, medan plöjnin- 
gen pågår utan häst och karl.» 

På egen hand och utan att styras av någon vindade 
cylindern på toppen av stolpen upp kabeln och med 
den radie som kabeln tillät drog traktorn en enda cir- 
kelrund fåra eller rättare sagt en inåtriktad spiral om- 
kring fältet. 

»Ingen häst, ingen körkarl, ingen plöjare, bara far- 
maren som sätter traktorn i gång och skickar i väg 
den», stoltserade Dick, medan den trollska mekanis- 
men vände upp den bruna myllan och utan ledning 
fortfor att dra sina spiraler in emot fältets medelpunkt. 
»Plöja, harva, välta, så, gödsla, odla, skörda — allt 
från förstukvisten. Och om farmaren kan köpa driv- 
kraft från ett bolag, är allt vad han eller hans hustru 
har att göra att trycka på knappen, och se'n tar 
han i tu med sin tidning och hon med sin biffpaj.» 

»Allt vad som nu behövs för att göra det abso- 
lut fullkomligt», sade Graham, »är att förvandla cir- 
keln till en kvadrat.» 

»Ja», instämde mr Gulhuss. »Som det nu är för- 

182 



spiller en i en kvadrat inskriven cirkel åtskilligt med 
jord.» 

Grahams ansikte förrådde i en minut att han var 
sysselsatt med huvudräkning. »Ungefär tre acres på 
tio», sade han. 

»Ja visst», sade Dick. »Men farmaren måste ha 
sin förstukvist någonstans på sina tio acres. Och för- 
stukvisten representerar boningshus, lada, hönsgård 
och de olika uthusen. Men nu kan han ju slå ifrån 
sig alla traditioner och, i stället för att bygga allt 
detta midt i sina tio acres, förlägga det på de tre 
acre'na i hörnen. Och han kan plantera sina frukt- 
träd och bärbuskar i kanten. Då man tänker på saken, 
tvingar den traditionella metoden att uppföra bygg- 
naderna i midten av en tio-acres-rektangel honom att 
plöja omkring midten i brutna rektanglar.» 

Gulhuss nickade entusiastiskt. »Ja visst, och så är 
det alltid körvägen från midten ut till landsvägen. 
Den hämmar hans plöjning. Att splittra tio acres 
i mindre rektanglar är att slösa med jord.» 

»Jag önskar att navigationen också vore automa- 
tisk», lydde kapten Lesters bidrag. 

»Eller porträttmålning», skrattade Rita VVainwright 
med en menande blick på mr Deacon. 

»Eller musikkritik», inföll Lute utarl någon blick, 
men i en pikande ton som avlockade 0'Hay repliken: 

»Eller att vara en charmant ung dam.» 

»Vad kostar anläggningen?» frågade Jeremy Brax- 
ton. 

»Den kunna vi för närvarande åstadkomma, med 
skaplig vinst, för fem hundra. Om saken kom i allmänt 
bruk, för tre hundra. Men låt oss säga fem hundra. 

183 



Och om man beräknar femton procent till ränta och 
underhåll, skulle den kosta en farmare sjuttio dollars 
om året. Vilken tioacresfarmare på tvåhundradollars- 
jord, som för böcker, kan hålla en häst för sjuttio 
dollars om året? Och till på köpet skulle den här 
uppfinningen i arbete, personligt eller lejt, bespara 
honom i sämsta fall två hundra dollars om året.» 

»Men vad är det som dirigerar det hela.'^» frågade 
Rita. 

»Cylindern på toppen av stolpen. Cylindern är gra- 
derad för hela radieserien — vilket krävde ganska vid- 
lyftiga beräkningar, det kan jag försäkra — och ka- 
beln som lindar upp sig omkring cylindern och därige- 
nom förkortas, drar in traktorn mot medelpunkten.» 

»Det finns många hinder för att detta skall bli 
allmänt, till och med bland mindre brukare», sade 
Gulhuss. 

Dick instämde med en nick. 

»Ja visst», svarade han. »?\Ien jag har redan fyrtio 
som ha antecknat sig. Om uppfinningen visar sig 
användbar, tar det lång tid att perfektionera den och 
införa, den i marknaden.» 

Graham delade sin uppmärksamhet mellan den cir- 
kulerande traktorn och den tavla Paula Förrest ut- 
gjorde på sitt sto. Det var hennes första ridt på 
Fawn, Palominastoet som Hennessy hade ridit in åt 
henne. Graham smålog med tyst gillande av hennes 
kvinnliga koketteri, ty antingen hon avpassat sin dräkt 
efter hästen eller valt hästen efter dräkten, firade 
hon nu en triumf. 

I stället för ridjacka, ty eftermiddagen var varm, 
bar hon en Ijusbrun linneblus med nedvikt vit krage. 

184 



En kort kjol, sydd som nederdelen av en riddräkt, 
räckte till knäna, och från knäna ner till de förtju- 
sande små besporrade stövletterna bar hon tätt åit- 
sittande ridbyxor. Kjol och byxor voro av rådjurs- 
färgad silkeskorderoj. Mjuka vita handskar harmo- 
nierade med kragen. Hon var barhuvad, med håret 
slätkammat över öronen och nacken. 

-jag kan inte förstå hur ni kan ha en sådan hy 
och ändå utsätta er för solen så där», sade Graham 
mildt kritiserande. 

»Det gör jag inte», smålog hon med en blixt av 
vita tänder. »D. v. s., jag utsätter inte mitt ansikte 
så här mer än några gånger om året. Jag skulle 
gärna göra det, ty jag tycker om att få mitt hår 
solblekt, men jag vill inte garva mig alldeles heller.» 

En vindfläkt vek upp hennes kjol, så att man såg 
ett av ridbyxen tätt omspänt knä. Graham såg åter 
för sig det runda vita knäet som prässat sig in i 
den simmande Mountain Låds sida. 

Då traktorns elektromagnetism krånglade och ma- 
skinskötarna sysslade med den midt på det delvis 
plöjda fältet, lämnade sällskapet på Paulas uppma- 
ning Dick ensam med sin uppfinning och beslöt sig 
för att under vägen till dammen kasta en blick på 
de många slags rasdjur, vilkas fållor och beteshagar 
de skulle färdas förbi. 

Som klockan var minst fyra, for den för simning 
föga intresserade Donald Ware i en bil tillbaka till 
Stora huset, och mr Gulhuss stannade för att diskutera 
hästavel med mr IVlendenhall, som de träffat under 
vägen. Dick var vid dammen då sällskapet kom dit, 
och flickorna envisades att få höra den nya sången. 

185 



»Det är inte precis en ny sång», förklarade Dick, 
och hans gråa ögon glittrade skälmaktigt, »och det 
är inte min sång. Den sjöngs i Japan innan jag 
var född och troligen innan Columbus upptäckte 
Amerika. Och det är en duett — en tävlingsduett 
där den felande får ge pant. Paula skall sjunga den 
med mig. Jag skall lära dig den. Sätt dig där — 
ja, det är bra. Ni alla andra ska samlas omkring oss 
och sitta ner.» 

Ännu klädd i sin riddräkt slog Paula sig ner på 
betongen midtför sin man, som medelpunkt för den 
sittande åhörarkretsen. Under hans ledning, rättande 
sina rörelser efter hans, slog hon sig på knäna med 
händerna, slog ihop sina händer och lät dem sedan 
möta hans ungefär som i barnleken »smida spik». Se- 
dan sjöng han sången, som var kort och som hon 
genast lärde sig, hon sjöng den med honom och höll 
noga takten. Melodien var orientaliskt entonig, den 
sjöngs långsamt, men verkade ändå eggande på åhö- 
rarna: 

"Jong-Keena, Jong-Keena, 
Joiig-Jong, Kcena-Keena, 
Yo-ko-ha-ma, Xag-a-sak-i, 
Ko-bc-mar-o — hov!!" 

Den sista stavelsen, h o y, kom plötsligt och ex- 
plosivt, minst en oktav högre än den övriga melodien. 
I samma sekund som den sjöngs skulle Paulas och 
Dicks händer ögonblickligen flyga emot varandra, an- 
tingen slutna eller öppna. Idén med leken var att 
Paulas händer vid h o y skulle vara slutna eller öppna, 
allteftersom Dicks voro det. Den första gången lyc- 

i86 



kades hon, ty både hans och hennes händer voro 
slutna, och han tog av sig hatten och kastade den i 
Lutes knä. 

»Min pant», förklarade han. »Omigen, Paula». Och 
åter sjöngo de och slogo ihop händerna. 

"Jong-Keena, Jong-Kecna, 
Jong-Jong, Keena-Keena, 
Yo-ko-ha-ma, Nag-a-sak-i, 
Ko-be-mar-o — hoy!!" 

Den gången voro vid hoy hennes händer slutna 
och hans öppna. 

»Pant! Pant!» ropade flickorna. 

Hon såg på sin dräkt och frågade: »Vad kan jag ge?» 

»En hårnål», rådde Dick, och en av hennes sköld- 
paddsnålar hamnade hos hans hatt i Lutes knä. 

»Så fånigt!» utbrast hon, då den sista av hennes 
hårnålar hade gått samma väg, sedan hon förlorat 
sju gånger mot Dicks enda. »Jag kan inte förstå 
varför jag är så långsam och dum. Du är för slipad, 
Dick. Jag kan aldrig veta på förhand vad du ämnar.» 

Åter sjöngo de sången. Hon förlorade, och vid mrs 
TuUys chockerade »Paula!» lämnade hon en sporre 
i pant och hotade med att ta av sig en stövlett, då 
hennes andra sporre gått. En serie av tre vinster 
för henne tvingade Dick att ge ifrån sig sitt armbands- 
ur och båda sina sporrar. Sedan förlorade hon sitt 
armbandsur och den återstående sporren. 

»Jong-Keena, Jong-Keena», började de igen, medan 
mrs Tully förmanade : »Nu, Paula, måste du nöd- 
vändigt sluta med detta. Du borde blygas, Dick.» 

Men Dick ropade ett triumferande hoy! och vann 

187 



och instämde i skrattet, då Paula tog av sig en av 
sina små stövletter och slängde den på högen i Lutes 
knä. 

»Det gör ingenting, tant Martha», försäkrade Paula 
mrs Tully. »Mr Ware är inte här, och han är den 
ende som skulle ta vid sig. Fortsätt, Dick. Du kan 
då inte vinna alla gånger.» 

»Jong-Keena, Jong-Keena», sjöng hon tillsammans 
med mannen. 

I början långsam, hade leken ökat sin fart så att 
de nu riktigt skenade i väg och deras händer åstad- 
kommo ett oavbrutet smattrande. Kroppsrörelserna 
och nöjet hade i förening med solskenet gjort hennes 
skrattande ansikte glödande rosenrödt. 

Till och med den tyste åskådaren Graham tyckte 
att detta var ovärdigt. Han kände till »Jong-Keena» 
sedan gammalt från geishorna i Nippons tehus, och 
trots den obesvärade ton som rådde hos Forrests i 
Stora huset kände han sig chockerad av att Paula 
skulle deltaga i en sådan lek. Det föll honom ej in 
i detta ögonblick att han endast skulle ha varit ny- 
fiken att se hur långt galenskapen skulle gå, om det 
gällt Lute, Ernestine eller Rita. Icke förr än efteråt 
förstod han att hans oro och ovilja berodde på att 
Paula var den som deltog i leken, och att hon alltid 
i hans fantasi antagit större dimensioner än han visste 
av. Vad han i detta ögonblick var medveten om, 
det var att han höll på att bli ond och att han måste 
lägga band på sig för att inte protestera. 

Nu hade Dicks cigarrettfordral och tändstickor och 
Paulas andra stövlett, hennes skärp, säkerhetsnål och 

1 88 



vigselring lagts till högen av panter. Mrs TuUy teg 
med stel och undergiven min. 

»Jong-Keena, Jong-Keena», sjöng Paula skrattande, 
och Graham hörde Ernestine säga till Bert: »Jag för- 
står inte vad hon nu skall kunna göra sig av med.» 

»Å, ni känner henne», hörde han Bert svara. »Hon 
står på sig, då hon en gång har kommit i farten, 
och det ser ut som om hon kommit i farten.» 

»Hoy!» ropade Dick och Paula på en gång, i 
det de slogo ihop händerna. Men Dicks voro slutna 
och hennes öppna. Graham såg henne förgäves gran- 
ska hela sin person för att få tag i en pant. 

»Kom an, lady Godiva», kommenderade Dick. »Du 
har sjungit, du har dansat, betala nu musiken.» 

»Är karlen galen?» tänkte Graham. »En man med 
en sådan hustru!» 

»Nåja», suckade Paula och fingrade på blusens knap- 
par, »om jag måste, så måste jag.» 

Med invärtes raseri vände Graham bort sina ögon. 
Det blev en paus, varunder han visste att alla sutto i 
spänd väntan på vad hon nu skulle göra. Så kom 
ett fnitter från Ernestine, en skrattsalva från de andra 
och ett: »Kuggade!» från Bert, som gjorde slut på 
Grahams stoicism. Han tittade hastigt. Lilla damens 
blus var avtagen, och hennes byst var beklädd med 
simdräkten. Under hela ridten hade hon burit den 
under. 

»Kom an, Lute, nu är det din tur», ropade Dick. 

Men Lute, som ej var lika beredd på Jong-Keena, 
drog rodnande flickorna med sig till avklädnings- 
rummen. 

Graham såg Paula stå i attityd på fyrtiofotstrampo- 

189 



linen och göra ett gratiöst hopp ner i dammen, hörde 
Berts beundrande: ^X, Annette Kellerman n:r 2!» och 
ännu nedstämd efter leken som hotat att ta en krän- 
kande vändning, började han undra över Lilla damen 
i Stora huset och hur hon kunnat bli en sådan underbar 
kvinna. Medan han samm under vattnet längs dam- 
men, med långsamma simtag och med öppna ögon 
betraktande den sluttande bottnen, kom det för honomx 
att han ej visste något om henne. Hon var Dick For- 
rests hustru. Det var allt \-ad han visste. Hennes 
härkomst, hur hon hade levat, hur och var hennes 
förflutna utspelats — om allt detta visste han ingen- 
ting. 

Ernestine hade berättat att hon och Lute voro hah'- 
systrar till Paula. Det var i alla fall något. 'Då 
bottnen blev allt liusare förstod han att han var nära 
dammens ända ; han kände igen Dicks och Berts ben, 
sammanslingrade på ett sätt som antydde en brott- 
ningskamp, och han vände om och samrn. alltjämt 
under vattnet, ett stycke tillbaka. Paula hade kallat 
mrs TuJly tant Martha. \'ar hon verkligen hennes 
tant, eller endast syster till Lutes och Erne-tines mor? 

Han dök upp och hälsades av de andra med en 
uppmaning att vara med om kämpas om hålet-, och 
härunder fick han mer än en gång beundra Paulas 
vighet och ä\-en illfundighet att komma undan tvärs- 
över ringen. Då man tröttnade på att leka, klätt- 
rade hela det flämtande sällskapet upp ur dammen och 
lade sig i solskenet rimdt omkring mrs TuUy. 

Snart var ett nytt skämt i gång, och Paula dispu- 
terade med mrs Tully om rent omöjliga saker. 

»Seså, tant Martha, just för att du aldrig har lärt 

190 



dig simma skall du inte sätta dig på dina höga hästar. 
Jag är skicklig simmerska och kan dyka ner i dammen 
här och liålla mig under vattnet i tio minuter.» 

»Dumheter, barn», sade mrs Tuliy triumferande. »Då 
din far var ung, betydligt yngre än du, min söta 
vän, kunde han hålla sig under vattnet längre än 
någon annan människa, och hans rekord var tre mi- 
nuter och fyrtio sekunder, det vet jag mycket väl, 
för det var jag som stod med uret i handen och 
tog tid, när han vann vadet med Harry Selby.» 

»Å, jag vet nog att min far var en pamp på sin 
tid», bröstade sig Paula, »men det är andra tider nu. 
Om jag hade min kära pappa här just nu i all hans 
ungdomliga förträfflighet, skulle jag dränka honom, 
om han försökte stanna lika länge under vattnet som 
jag. Tio minuter? Naturligtvis kan jag stanna i tio 
minuter. Och det skall jag göra. Se på uret, tant 
Martha, och ta tiden. Det är lika lätt som att...» 

»Meta fisk i en balja», ifyllde Dick. 

Paula klättrade upp på trampolinen. 

»Ta tid då jag är i luften», sade hon. 

»Halvannan volt!» ropade Dick. 

Hon nickade, smålog och låtsade sig med stor an- 
strängning fylla lungorna med luft så mycket de rymde. 
Graham såg förtjust på. Själv dykare hade han aldrig 
sett någon annan än yrkessimmare slå halvannan volt. 
Hennes våta baddräkt av blågrönt siden slöt sig tätt 
om hennes väl proportionerade lemmar. Med en sista 
ansträngning att pumpa in luft i lungorna kastade 
hon sig ut i luften, rak och med fötterna tätt till- 
sammans, rullade ihop sig till en boll, slog volt, 

191 



sträckte sedan ut sig och klöv vattnet med huvudet 
nästan utan att det krusade sig. 

»En ToledoMinga skulle ha plaskat mera», sade 
Graham. 

»Å, om jag ändå kunde hoppa så där», utbrast 
Emestine beundrande. »Men det kan jag aldrig. Dick 
säger att det beror på tidberäkning, och det är där- 
för Paula gör det så förfärligt bra. Hon har sinne 
för tidberäkning ...» 

»Och ledigt behag», inföll Graham. 

»Medvetet behag», sade Dick. 

»Och förmåga att göra kroppen lätt», fortfor Gra- 
ham. »Jag har aldrig sett en yrkessimmare utföra 
det där konststycket bättre.» 

»Jag är mera stolt däröver än hon», sade Dick. 
»Ser du, jag har lärt henne, fastän jag medger att det 
var en lätt uppgift. Hon förstår nästan utan be- 
mödande. Och det i förening med hennes energi och 
sinne för tidberäkning ... ja, hennes första försök 
var mer än fulländat.» 

»Paula är en märkvärdig kvinna», sade mrs Tully 
stolt, medan hennes ögon gingo från urets sekund- 
visare till den blanka vattenytan. »Kvinnor simma 
aldrig så bra som män. Men det gör hon. Tre 
minuter och fyrtio sekunder. Hon har slagit sin fars 
rekord.» 

»Men hon kan inte stanna under i fem minuter, 
ännu mindre tio», sade Dick allvarligt. »Då spränger 
hon sina lungor.» 

Vid fyra minuter började mrs Tully visa sig nervös 
och såg oroligt än på den ene än på den andre. 



Kapten Lester, som ej var invigd i hemligheten, sprang 
upp med en svordom och hoppade i dammen. 

»Någonting har händt», sade mrs Tully med be- 
härskat lugn. »Hon gjorde sig illa då hon dök. 
Herrarna m.åste ge sig i efter henne.» 

Men Graham, Bert och Dick skrattade då de möttes 
under vattnet och tryckte varandras händer. Dick 
gav dem en vink att följa efter och samm före dem 
genom det mörka vattnet in i tunneln, där de slöto 
sig till Paula, trampade vatten och viskade och små- 
skrattade tillsammans. 

»Vi komma bara för att övertyga oss att du har det 
bra»_, förklarade Dick. »Och nu måste vi ge oss upp 
igen. Du först, Bert. Sedan Evan.» 

En i sänder summo de genom det av skugga för- 
mörkade vattnet och kommo upp i vattenbrynet. Nu 
hade mrs Tully rest sig och stod vid brädden av dam- 
men. 

»Om jag kunde tro att det här är ett av dina 
upptåg, Dick . . .» började hon. 

Men Dick hörde ej på henne, spelade övernaturligt 
lugn och gav de båda andra herrarna föreskrifter så 
högt att hon skulle höra det. 

»Vi måste gå systematiskt tillväga. Du, Bert och 
du, Evan, ska göra som jag. Vi starta vid den 
här ändan med fem fots mellanrum och undersöka 
bottnen tvärsöver. Sim sedan vidare och upprepa 
manövern.» 

»Överansträng er inte, mina herrar», ropade mrs 
Tully och började skratta. »Kom hit, Dick. Jag 
vill ge dig en örfil.» 

193 

Den lilla damen i det stora huset. 13 



»Ta hand om henne, flickor», ropade Dick. »Hon 
har konvulsioner.» 

»Jag har inte, men jag kanske får», skrattade hon. 

»Men för tusan, madame, det här är ingenting att 
skratta åt!» fräste kapten Lester flämtande, i det han 
beredde sig att också dyka ner till bottnen. 

»Har du verkligen gissat det, tant Martha?» frågade 
Dick, sedan den hederlige sjöbussen hade dykt. 

Mrs Tully nickade. »Ja, men sluta nu, Dick, en 
ha ni ju narrat. Elsie Coghlans mor talade om det 
för mig i Honolulu i fjol.» 

Icke förr än elva minuter hade gått dök Paulas 
leende ansikte upp över vattenytan. Låtsande sig vara 
utmattad kravlade hon upp och sjönk flämtande ner 
framför tanten. Kapten Lester, som verkligen var 
trött efter sina ansträngningar att rädda, betraktade 
Paula skarpt, gick sedan till närmaste pelare och dun- 
kade sitt huvud tre gånger mot betongen. 

»Jag är rädd att jag inte var nere i tio minuter», 
sade Paula. »Men inte var det mycket mindre, eller 
hur, tant Martha?» 

»Du var inte alls länge under», svarade mrs Tully, 
»om det är min åsikt du vill veta. Det förvånar mig 
till och med att du är våt. Seså, andas naturligt, 
barn. Det är onödigt att spela komedi. Jag minns 
när jag var ung flicka och reste i Indien, var det 
ett sällskap fakirer som hoppade ner i djupa brun- 
nar och stannade där mycket längre än du, barn, 
ja, mycket längre.» 

»Du visste av det!» utbrast Paula. 

»Men du visste inte att jag visste», svarade tanten, 

194 



»och därför var ditt uppförande brottsligt. Kom ihåg, 
en dam vid min ålder och med mitt hjärta . . .» 

»Och med ditt skarpa huvud», utbrast Paula. 

»För två cents skulle jag ge dig en örfil . . .» 

»Och för en cent skulle jag ta dig i famn, så våt 
jag är», svarade Paula skrattande. »Kapten Lester 
narrade vi i alla fall . . . eller hur, kapten ?» 

»Tala inte till mig», mumlade den manhaftige kap- 
tenen dovt. »Jag grubblar . . . grubblar på vad slags 
hämd jag skall utkräva. Vad er beträffar, mr Dick 
Förrest, så tvekar jag mellan att tutta eld på ert me- 
jeri eller skära av hassenorna på Mountain Lad. Jag 
gör kanske bägge delarna. Att börja med skall jag 
gå och ge ert sto en spark.» 

Dick på Outlaw och Paula på Fawn redo sida 
vid sida tillbaka till Stora huset. 

»Vad tycker du om Graham?» frågade han. 

»Utmärkt», svarade hon. »Han är din typ, Dick. 
Han är mångsidig som du och har samma prägel av 
hela världen som du — världshaven, böckerna och allt 
annat. Därtill är han konstnär och begåvad i nästan 
alla avseenden. Och så är han gladlynt. Har du 
lagt märke till hans leende? Det är omotståndligt. 
Man känner sig frestad att le som han.» 

»Han kan se allvarsam ut också.» 

»Ja, i ögonvrårna, strax efter sedan han har lett, 
komma allvarsrynkorna fram. Det är inte precis trött- 
het, snarare de gamla eviga frågorna: Varför? Till 
vad ändamål? Vad är det värdt ? Vad tjänar allt- 
sammans till?» 



195 



Emestine och Graham bildade eftertruppen. 

»Dick är djup», sade hon. »Ni känner honom inte 
tillräckHgt. Han är förskräckhgt djup. Jag känner 
honom htet. Paula känner honom mycket. Men 
mycket få ha trängt ner under ytan. Han är en 
verklig filosof, han behärskar sig som en stoiker eller 
en engelsman, och han kan spela komedi så att han 
narrar hela världen.» 

Vid bindpålarna under ekarna, där sällskapet satt 
av, kiknade Paula av skratt. 

»Fortsätt, fortsätt», sade hon till Dick. »Mera, mera !» 

»Hon har beskyllt mig för att uttömma hela mitt 
ordförråd på att ge våra kinesiska tjänare namn efter 
mitt system», förklarade han. 

»Och han har rabblat upp minst fyrtio namn på 
halvannan minut. Gå på, Dick. Mera!» 

»Vi kan alltså få», sade han som om han sjungit 
en htania, »Oh Sin och Oh Fy, Oh Sing och Oh 
Sang, Oh Last och Oh Least, Oh Piff och Oh Paff, 
Oh Some och Oh More, Oh Yes och Oh Nix . . .» 

Och så marscherade Dick in i huset med klingande 
sporrar, alltjämt sjungande sin litania. 



196 



SJUTTONDE KAPITLET. 

Det blev en missbelåten och orolig vecka för Gra- 
ham. Vacklande mellan sin åsikt att han borde lämna 
Stora huset med första tåg och sitt begär att vara 
allt mer och mer tillsammans med Paula, kunde han 
varken resa ej heller lyckades han få träffa henne så 
ofta som under de första dagarna. 

Först och främst lade den unge violinisten under 
de fem dagar han stannade där beslag på henne 
nästan hela den tid hon visade sig. Graham kom ofta 
in i musikrummet och satt där, fullständigt ignorerad 
av de båda, under dystra halvtimmar och hörde på 
deras »arbete». De glömde hans närvaro, antingen 
upphettade och lidelsefullt fördjupade i sin musik, eller 
också torkade de sig i pannan och pratade och skrat- 
tade kamradikt med varandra under vilostunderna. 
Att den unge musikern älskade henne med en glöd 
som nästan var smärtsam, hade Graham alldeles klart 
för sig, men vad som stötte honom för huvudet var den 
oförställda förtjusning varmed hon ibland såg på Ware 
då han hade spelat ovanligt vackert. Förgäves sökte 
Graham säga till sig själv att allt detta var skönhets- 
sinne hos henne, beundran för hans konstnärskap. 
Men som han var m.an gjorde det ondt och fortfor 

197 



att göra ondt, så att han till sist ej kunde sitta kvar 
längre. 

En gång råkade han komma in efter en Schu- 
mannsång och strax efter sedan Ware gått, och då 
fann Graham Paula ännu sittande vid pianot med 
ett uttryck av drömmande exaltation i sitt ansikte. 
Hon betraktade honom nästan utan att känna igen 
honom, återtog mekaniskt herraväldet över sig själv, 
sade någon betydelselös fras och lämnade rummet. 
Trots sin ovilja försökte Graham tänka att det endast 
var estetiska drömmerier, ett lyssnande till ekot i 
hennes själ av den musik hon nyss hört. Men han 
kunde ej låta bli att göra den reflexionen att kvinnor 
äro underliga varelser och kunna förälska sig på det 
mest besynnerliga och ologiska sätt. Kanske den där 
gossen tjusade det kvinnliga hos henne just genom 
sin musik? 

Efter Wares avresa drog sig Paula nästan helt och 
hållet tillbaka i sin privata flygel bakom dörren utan 
lås. Och det var ingenting ovanligt, efter vad Gra- 
ham hörde av de andra. 

»Paula tycker att hon själv är ett mycket godt 
sällskap», förklarade Ernestine, »och ofta isolerar hon 
sig helt och hållet, och då är Dick den enda som 
träffar henne.» 

»Det är just inte smickrande för det övriga säll- 
skapet», smålog Graham. 

»Men det gör att hon är ett så mycket angenämare 
sällskap då hon visar sig igen», svarade Ernestine. 

Strömmen i Stora huset var i avtagande. Några 
nya gäster kommo, i affärer eller för att hälsa på, 
men flera reste. Under Oh Joy och hans kinesiska 



stab gick husets maskineri så tyst och felfritt att 
värdfolket just ej mycket behövde tänka på att roa 
sina gäster. Dessa roade sig själva och varandra. 
Dick visade sig sällan, ej ens en minut, före lunchen. 
Och Paula, som nu befann sig i isoleringsstadiet, upp- 
trädde aldrig före middagen. 

»Hon går igenom en vilokur», sade Dick skrattande 
och bjöd Graham efter lunchen på en dust med box- 
handskar eller florett. 

»Och nu är det dags för dig», sade han till Graham 
under en rast, »att gripa dig an med din bok. Jag 
är bara en av de många som längta efter att få 
läsa den, och jag är mycket otålig. Jag hade ett 
brev från en förläggare i dag, och han nämnde den 
och undrade hur långt du har kommit.» 

Graham ordnade alltså sina anteckningar och foto- 
grafier i tornrummet, planlade arbetet och dök in i 
begynnelsekapitlen. Han blev så upptagen därav att 
hans började intresse för Paula kunde ha dött bort, 
om han inte träffat henne varje kväll vid middagen. 
Och till dess Ernestine och Lute foro till Santa Bar- 
bara var det ständiga eftermiddagsbad och ridter och 
bilfärder upp till bergstrakterna. De gjorde andra 
utflykter, ibland åtföljda av Dick, till hans stora mudd- 
ringsarbeten i Sacramentodalen eller hans dammbygg- 
nad eller hans koloni av t juguacres-f armare, där han 
försökte göra tvåhundra femtio familjefäder till ra- 
tionella jordbrukare. 

Graham visste att Paula ibland gjorde långa ridter 
på egen hand, och en gång träffade han på henne, 
då hon steg av Fawn vid bindstolparna. 

199 



»Ni tror visst att ni fördärvar stoet genom att rida 
i sällskap ?» retades han. 

Paula skrattade och skakade på huvudet. 

»Jaså, inte? Då skulle jag gärna vilja rida till- 
sammans med er.» 

»Ni har ju Lutc och Ernestine och Bert och alla 
de andra.» 

»Det här är en ny trakt för mig», invände han, 
»och man lär bäst känna en trakt genom dem som äro 
hemma där. Jag har sett den genom Lutes, Erne- 
stines och alla de andras ögon, men det är mycket 
jag inte har sett och som jag bara kan se genom 
edra ögon.» 

»En trevlig teori», sade hon undvikande. »Ett slags 
landskapsvampyrism.» 

»Men utan vampyrismens onda verkningar», sade 
han hastigt. 

Hennes svar dröjde. Hon såg honom frimodigt rätt 
i ögonen, och han förstod att hon vägde sina ord, 

»Det är jag inte riktigt säker på», var allt vad 
hon slutligen sade, men hans fantasi kastade sig över 
orden och försökte gissa vad som låg bakom dem. 

»Men vi ha så mycket som vi kunde säga var- 
andra», försökte han igen, »så mycket som vi borde 
säga varandra.» 

»Ja jag är rädd för det», svarade hon lugnt, och 
åter möttes han av hennes öppna, frimodiga blick. 

Jaså, hon var rädd — den tanken satte honom 
i eld och lågor, men hans tunga var ej snabb nog att 
bespara honom hennes kallt utmanande skratt då hon 
gick in i huset. 

Sällskapet i Stora huset fortfor att tunnas av. Paulas 

200 



tant, mrs Tully, hade till stor missräkning för Gra- 
ham (ty han hade hoppats att av henne få höra 
mycket som han ville veta om Paula) rest efter några 
dagars vistelse där. Det talades litet om att hon skulle 
komma tillbaka och stanna längre, men som hon nyss 
kommit tillbaka från Europa hade hon en mängd 
skyldighetsvisiter att göra, som hon måste avbörda 
sig innan hon kunde resa bort för sitt nöjes skull. 

0'Hay, kritikern, hade måst stanna flera dagar för 
att hämta sig efter den musikaliska batalj filosoferna 
utkämpat mot honom. Det hade varit Dicks idé. 
Striden hade börjat tidigt en kväll, då ett skenbart 
tillfälligt yttrande av Ernestine hade givit Aaron Han- 
cock anledning att låta den första bomben slå ner midt 
i 0'Hays djupaste övertygelser. Dar Hyal, en viUig 
och ivrig bundsförvant, hade företagit ett flankan- 
grepp med sin teori om musikens dekadans. Och ba- 
taljen hade rasat tills den hetlevrade irländaren, utom 
sig över den upptuktelse de båda skickliga logikerna 
givit honom, med stor lätthet antog Terrence Mc Fånes 
vänliga inbjudan att följa med honom ner i den frid- 
fulla herrsalongen, där de båda vid en lugnande bål 
och fjärran från barbarerna, kunde få sig ett förtro- 
ligt samtal om verklig musik. Klockan två på mor- 
gonen hade 0'Hay, berusad och med rullande ögon, 
förts i säng av Terrence, som gick kapprak och stadig 
i knävecken. 

»Var inte ledsen», sade Ernestine sedan till 0'Hay 
med ett glitter i ögonen som kom honom att gissa sig 
till komplotten. »Det var bara vad man kunde vänta. 
De där pratsjuka filosoferna kunna till och med göra 
ett helgon till drinkare.» 

20I 



»Jag trodde att ni var trygg i Terrences händer», 
lydde Dicks spefulla ursäkt. »Ett par irländare till 
på köpet ! Jag hade glömt att Terrence var så härdad. 
Sedan han hade sagt godnatt till er, kom han upp 
till mig för att prata. Och han var stadig som en 
klippa. Han nämnde händelsevis att han druckit ett 
par glas, så att jag . . . hade ingen aning om att 
han hade . . . gjort er sjuk.» 

Då Lute och Ernestine reste till Santa Barbara, 
påminde sig Bert Wainv/right och hans syster sitt 
länge försummade hem i Sacramento. Ett par må- 
lare, Paulas protegéer, kommo samma dag. Men de 
visade sig ej mycket, tillbragte långa dagar uppe i 
bergstrakten med en vurst och en körsven och rökte 
långa pipor i herrsalongen. 

Det obesvärade livet i Stora huset fortgick på sam- 
ma sätt som förut. Dick arbetade. Graham arbetade. 
Paula fortsatte med sin isolering. De vise männen 
från mandronolunden kommo dit för att orera vid mid- 
dagsbordet och även sedan, så vida inte Paula spelade 
för dem. Automobilsällskap från Sacramento, Wic- 
kenberg och andra orter i dalen kommo oväntat, men 
aldrig till någon förlägenhet för Oh Joy och de ki- 
nesiska tjänarna, vilka Graham en gång såg efter 
tjugu minuters förberedelse servera ett tjog oväntade 
gäster en utsökt middag. Och det var också kvällar 
— fastän sällan — då endast Dick, Paula och Graham 
sutto vid bordet och då de båda herrarna sedan pra- 
tade en timme innan de gingo tidigt till sängs, medan 
hon spelade känsliga melodier för sig själv eller för- 
svann tidigare än de. 

IM en en månskenskväll, då Watsons och Masons 

202 



och Wombolds kommit en m a s s e, blev Graham 
ensam, då alla bridgeborden voro fulisatta. Paula 
satt vid pianot. Då han närmade sig henne såg 
han en snabb glimt av belåtenhet i hennes ögon, 
när hon fick se honom, men den försvann genast. 
Hon gjorde en liten rörelse som för att resa sig, 
som ej undgick honom, lika litet som hennes lugna 
sätt att frångå denna impuls och sitta kvar. 

Hon var genast sig själv sådan han alltid hade 
sett henne — fastän han hade verkligen sett henne 
ganska litet, tyckte han — medan han pratade vad 
som föll honom in och bläddrade i hennes sångnoter. 
Han försökte än den ena än den andra sången med 
henne och lämpade sin starka bariton efter hennes 
lätta sopran med en framgång som kom bridgespe- 
larna att ropa på mera. 

»Ja, jag är rentav sjuk av längtan att få komma 
ut och resa igen med Dick», sade hon under en paus. 
»Om vi ändå kunde ge oss av i morgon! Men Dick 
kan inte resa än. Han är för djupt inne i för många 
experiment och historier på ranchen här. Vad tror 
ni att han har för sig? Som om han inte hade till- 
räckligt att stå i, ämnar han nu revolutionera han- 
delsvärlden, eller åtminstone Californiens och Stilla- 
havskustens, genom att låta köparna komma till ran- 
chen.» 

»Men det göra de ju redan», sade Graham. »Den 
första person jag träffade här var en uppköpare från 
Idaho.» 

»Nej, Dick menar det som en institution — att låta 
dem komma i massa på bestämd tid. Inte en vanlig 
auktion heller, fastän han säger att han skall locka 

203 



dem med det också för att pigga upp intresset. Det 
blir ett landtbruksmöte som räcker i tre dagar och där 
han är den ende utställaren. Han använder nu halva 
sina mornar till att konferera med mr Agar och mr 
Pitts. Mr Agar är hans försäljningsdirektör och mr 
Pitts hans utställningsombud.» 

Hon suckade och gjorde en löpning över klavia- 
turen. 

»Men ack, om vi ändå kunde komma i väg — 
Tim-buktu, Mokpo eller Jericho.» 

»Inte har ni väl varit i Mokpo?» 

Hon nickade. »Jo, minsann. Det var med Dick 
på All Away och för mycket länge sedan. Jag 
kan nästan säga att vi tillbragte vår smekmånad i 
Mokpo.» 

Och medan Graham växlade hågkomster med henne 
om Mokpo bråkade han sin hjärna med att undra 
om det var med flit som hon alltid förde sin mans namn 
på läpparna. 

»Jag tycker ni skulle känna er som i paradiset här», 
sade han. 

»Det gör jag också», försäkrade hon honom med 
en häftighet som föreföll litet onödig. »Men jag vet 
inte vad som har kommit över mig på den sista tiden. 
Jag tycker att jag absolut måste bryta upp och ge 
mig av. Det är kanske vårluften. Om Dick bara 
inte envisades med att arbeta ihjäl sig och drunkna 
i planer! Under alla de år vi varit gifta har jag 
bara haft en enda farlig rival, och det är den här 
ranchen. Han är en trogen natur, och ranchen ä r 
hans första kärlek. Den hade han redan planerat 

204 ' 



J 



och satt i gång innan han någonsin träffat mig eller 
visste att jag fanns till.» 

»Låt oss försöka den här sången tillsammans», sade 
Graham och ställde ett musikhäfte på notställaren fram- 
för henne. 

»Nej, det är ju »Ziguenaren på vandring», invände 
hon. »Den gör bara min längtan ännu värre». Och 
hon gnolade : 

"Följ ziguenerskans patteran 
Dit hän mot solfallsflamman, 
Dit jollen driver på hemlös ban 
Och väst och öst glida samman." 

»Vad är ziguenerskans patteran ?» frågade hon plöts- 
ligt. »Jag har alltid trott att det var det samma som 
p a t o i s, ziguenarspråket, men det är ju barockt att 
följa ett språk ut i världen — ett slags filosofisk 
utfärd.» 

»På sätt och vis är patteran ett språk», svarade 
han. »Men det säger alltid en enda sak: 'den här 
vägen har jag gått'. Patteran består av två pinnar, 
lagda i kors på ett visst sätt och som lagts på vägen. 
Men de måste alltid vara av olika träd eller buskar. 
På den här ranchen kunde man göra en patteran 
av manzanita och madrono, av ek och gran, av ka- 
stanje och al, av rödtall och lager, av blåbärsris och 
syren. Det är ett tecken mellan två ziguenarkamrater, 
mellan en ziguenare och en ziguenerska som älska var- 
andra.» Och han gnolade: 

"Tillbaka till henne du måste till slut, 
Vart du än ställer färden, 
Följa det kors som för dig hon lagt ut, 
Följa det långt ut i världen." 

205 



Hon nickade att hon förstått, lät sin drömmande 
blick glida ut över det långa rummet, bort till kort- 
spelarna, ertappade sig med att vara tankspridd och 
sade hastigt: 

»Gud skall veta att det finns mycket av ziguenare 
hos många av oss. Jag har då fått mer än min be- 
skärda del. Trots sin landtbruksvurm är Dick född 
till ziguenare. Och efter vad han har berättat mig 
om er, är ni det alldeles ohjälpligt.» 

»När allt kommer omkring är det den vite mannen 
som är den verklige ziguenaren, ziguenarkungen», sade 
Graham. »Han har vandrat längre, hejdlösare och med 
mindre utrustning än någon ziguenare. Ziguenaren 
har följt honom i spåren, men aldrig banat väg för 
honom. Seså, låt oss försöka sången.» 

Och medan de sjöngo de trånfulla orden till den 
muntra, sorglösa dansmelodien, såg han ner på henne 
och undrade — undrade över henne — och över 
sig själv. Här var ej hans rätta plats, vid hennes sida, 
under hennes mans tak. Och ändå var han här, fastän 
han skulle ha rest för flera dagar sedan. Han hade 
ändtligen börjat lära känna sig själv. Detta var häxeri, 
galenskap. Han skulle slita sig ifrån det genast. Hade 
han blivit slapp med åren, undrade han. Eller var 
detta en djupare rotad galenskap än förr? Detta var 
att kränka någonting heligt — så kära saker, så 
avundsjukt undangömda och bevakade i hans hemliga 
själsliv att de aldrig förr varit utsatta för en sådan 
kränkning. 

Och ändå slet han sig ej ifrån det. Han stod där 
bredvid henne, såg ner på hennes bruna hår, vars 
slingor glittrade i guld och brons, och sjöng en sång 

206 



som var eld för honom och som måste vara eld även 
för henne, eftersom hon var den hon var och hyste 
känslor och stämningar, som hon redan halvt omed- 
vetet antydt för honom. 

»Hon är en förtrollerska, och hennes röst är inte 
det minst förtrollande hos henne», tänkte han, me- 
dan hennes varma röst, som var så egendomlig för 
henne, så olik alla andra kvinnors, smekte hans öra. 
Och han visste alldeles bestämt att även hon erfor 
någonting av den galenskap som gripit honomi, att 
hon kände det samma som han och att man och kvinna 
hade mötts. 

De hettade bägge upp sig medan de sjöngo, och 
medvetandet därav stegrade hans känslas glöd, och 
omedvetet för honom själv fick hans röst en lidelse- 
full klang, då de sjöngo den sista versen: 

"Höken vill upp till vinddriven sk)'', 

Fålen till saftiga hagar, 

Mannens hjärta till kvinnans bröst, 

Som det varit i alla dagar. 

Så låt oss då br3ta upp vårt tält 

Och börja sorglösa färden. 

Morgonen väntar vid världens gräns, 

Och för vår fot ligger världen." 

Han väntade att hon skulle se upp då de sista 
tonerna dogo bort, men hon satt stilla en stund med 
ögonen riktade på tangenterna. Det ansikte hon sedan 
vände mot hans var Lilla damens i Stora huset, och 
munnen och ögonen smålogo skälmaktigt då hon sade: 

»Låt oss gå och retas med Dick — han förlorar. 
Jag har aldrig sett honom bli vid dåligt lynne i kort- 

207 



spel, men han blir löjligt exaltrerad då han har för 
lorat länge. 

»Han tycker om att spela», fortfor hon i det hon 
gick mot spelbordet. »Det är ett av hans sätt att 
vila sig. Det gör honom godt. Ett par gånger om 
året, om han kan få i gång ett intressant pokerparti, 
sitter han uppe hela natten och spelar hur högt som 
helst.» I 



208 



ADERTONDE KAPITLET. 

Nästan genast sedan hon sjungit »Ziguenare på 
vandring» dök Paula ut ur sin isolering, och Graham 
hade svårt för att i sitt tornrum energiskt fortsätta 
med sitt arbete, då han hela morgonen hörde henne 
sjunga i sin flygel eller skratta och banna hundarna 
på den stora pation eller i timtal sitta vid pianot i 
det avlägsna musikrummet. Men Graham följde Dicks 
exempel och ägnade morgonen åt arbete-, så att han 
sällan träffade Paula före lunchen. 

Hon förklarade att hennes sömnlöshetsperiod var 
förbi och att hon var mogen för alla lustbarheter och 
utflykter som Dick kunde föreslå henne. Men om 
Dick inte själv ville vara med om dessa nöjen, hotade 
hon att fylla hela huset med gäster och riktigt lära 
honom vad det vill säga då det går livligt till. Det 
var vid den tiden som hennes tant, mrs Tully, kom 
tillbaka för att stanna där i flera dagar och som 
Paula återtog sin vana att fara ut med sin lätta 
kabriolett dragen av Duddy och Fuddy, som voro 
eldiga travare, men trots sin ålder och korpulens var 
mrs Tully aldrig rädd då Paula körde. 

Hon sade till Graham: »Det är något som jag 
inte tillåter någon annan kvinna än Paula. Hon är 
den enda kvinna jag litar på, då det gäller att köra. 

209 

Den lilla damen i det stora huset. 14 



Hon har medfödt handlag med hästar. Då hon var hten, 
var hon alldeles tokig i hästar. Det är ett underverk 
att hon inte gav sig in vid en cirkus.» 

Mycket mera fick Graham veta om Paula under 
åtskilliga samtal med hennes tant. Mrs Tully kunde 
aldrig berätta nog om Philip Desten, Paulas far. Han 
var hennes äldste bror, många år äldre än hon, och 
hade varit hennes barndoms sagoprins. Han hade 
alltid haft stora, imponerande idéer — idéer som för 
vanligt folk haft en anstrykning av galenskap. Han 
gjorde sig ständigt skyldig till de vildaste tilltag och 
de ridderligaste handlingar. Det var denna läggning 
som gjorde att han kunde förtjäna flera förmögenheter 
och förlora dem lika lätt under den stora guldfebern 
1849. Själv av en gammal New-England-släkt hade 
han haft en fransman till farfarsfar — en spillra från 
ett skeppsbrott som drivit i land på kusten av Maine 
och växt upp bland dess befolkning av bönder och 
sjömän. 

»Bara en gång i varje generation gör det franska 
blodet sig gällande», sade mrs Tully. »Philip var 
fransmannen inom sitt släktled, och nu har Paula 
i rikt mått övertagit det arvet. Fastän Lute och Erne- 
stine äro hennes halvsystrar, skulle ingen kunna tro 
att de ha en enda droppe blod gemensam. Det var 
därför Paula omotståndligt drogs till Frankrike i stäl- 
let för att gå in vid en cirkus. Det var den gamle 
farfarsfadern som drev henne dit över.» 

Och om hennes äventyr i Frankrike fick Graham 
veta mycket. Philip Desten hade haft den turen att 
få dö just som hans lyckohjul rullade ner i diket. 
Ernestine och Lute, som voro helt små, hade Destens 

210 



systrar ganska lätt kunnat åtaga sig. Men Paula^ 
som tillfallit mrs Tully, hade varit ett problem — 
»tack vare den där fransmannen.» 

»Å, hon är en karaktärsfast New-Englandkvinna», 
sade mrs Tully, »den solidaste varelse beträffande 
heder och rättskaffenshet, pålitlighet och trohet. Som 
flicka kunde hon ej förmå sig att narras, om inte 
för att rädda andra. Men i sådana fall fingo alla 
hennes New-England-förfäder stryka på foten, och hon 
narrades lika tappert som hennes far före henne. Och 
han hade samma behagliga sätt, samma dristighet, 
samma skrattlystnad, samma livlighet. Men vad som 
är muntert och ystert hos henne var jovialiskt hos 
honom. Han vann alltid människors hjärtan, eller 
också blevo de hans bittraste fiender. Ingen kunde 
vara likgiltig för honom. Beröring med honom egga- 
de upp människorna till att älska eller hata. Däri är 
Paula olik honom, förmodligen emedan hon är kvinna 
och inte har männens prerogativ att slåss med väder- 
kvarnar. Jag vet inte av att hon har en enda fiende 
i världen. Alla älska henne, så vida det inte finns 
falska väninnor som avundas henne hennes vackra 
man.» 

Medan Graham hörde på, trängde Paulas sång in 
genom det öppna fönstret långt bortifrån arkaderna, 
och hennes röst hade den omotståndliga värme som 
han sedan alltid kom ihåg. lion brast i skratt, och 
mrs Tully såg förtjust ut och nickade. 

»Så skrattade Philip Desten», sade hon, »och alla 
de franska kvinnorna i hans släkt. Har ni lagt märke 
till, att då Paula skrattar måste alla se upp och småle ? 
På samma sätt var det med Philips skratt.» 

211 



Paula hade alltid varit lidelsefullt kär i musik, teck- 
ning och målning. Som liten flicka kunde man all- 
tid se var hon gått fram, ty hon strödde efter sig 
en hop bilder och figurer gjorda av det material 
hon händelsevis träffat på — ritade på papperslappar 
och träbitar eller formade av lera och sand. 

»Hon älskade allting, och allting älskade henne», 
sade mrs Tully. »Hon var aldrig rädd för djur. Och 
ändå hade hon alltid respekt för dem^ micn hon var 
född med vakna sinnen, och hennes respekt var vörd- 
nad för skönheten. Ja, hon var en oförbätterlig hjälte- 
dyrkerska, antingen föremålet bara var vackert eller 
utförde vackra handlingar. Och hon växer aldrig ifrån 
denna skönhetsrespekt för någonting som hon älskar, 
det må nu vara ett piano, en storartad målning, ett 
vackert sto eller ett landskap.» 

Paula hade velat själv skapa skönhet. Men hon 
var mycket villrådig om hon skulle ägna sig åt musik 
eller målning. Medan hon var som bäst i farten med 
sina musiklektioner för de bästa lärarna i Boston, kun- 
de hon inte låta bli att ta itu med sin målning 
igen. Och från staffliet övergick hon till kavaletten. 

»Med sin kärlek till det bästa och med hela sin 
själ fylld av skönhet fick hon ett riktigt bekymmer 
med att utfundera vilken talang hos henne som var 
störst och om hon över huvud taget hade någon 
konstnärsbegåvning. Jag föreslog henne att alldeles 
vila sig från arbetet och tog henne med mig utom- 
lands på ett år. Där utbildade hon företrädesvis sin 
talang att dansa. Men alltid gick hon tillbaka till 
musik och målning. Nej, hon var inte ombytlig. Det 
ledsamma var att hon var så begåvad . . .» 

212 



»P^ör mångsidigt begåvad», inföll Graham. 

»Ja, det är rätta ordet. Men från talang till snille 
är ett långt steg, och om det gällde livet skulle jag 
ännu i dag inte kunna avgöra om det fanns ett spår 
av geni hos henne som barn. Hon har sannerligejn, 
inte åstadkommit något utmärkt på ett enda område.» 

»Utom att hon har varit sig själv», sade Graham. 

»Ja, det är ju det viktigaste. Hon är en härlig, 
ovanlig kvinna, ofördärvad, alltigenom naturlig. Och 
när allt kommer omkring, vad tjänar det till att pro- 
ducera utmärkta saker? Jag sätter större värde på 
ett av Paulas excentriska infall — å, jag har nog 
hört talas om hur hon red på den simmande hingsten 
— än på alla hennes tavlor, om också varenda en 
vore ett mästerverk. Men det var svårt för mig 
att förstå henne i början. Dick kallar henne ofta 
flickan som aldrig blir fullväxt. Men herre Gud, hon 
kan ta på sig en förnäm min, då det behövs. Jag 
kallar henne det mognaste barn jag någonsin har 
sett. Dick var hennes största lycka. Då hon träffade 
honom, tycktes hon för första gången finna sig själv. 
Det gick till så här.» 

Och mrs Tully fortfor att skildra det år de rest 
i Europa, hur Paula började måla igen i Paris och 
hur hon slutligen kom till den övertygelsen att fram- 
gång endast kunde vinnas genom strid och att hen- 
nes tants pengar voro ett hinder för henne. 

»Och hon fick sin vilja fram», suckade mrs Tully. 
»Hon ... ja, hon avskedade mig, skickade hem mig. 
Hon ville inte ta emot mer än det obetydligaste lilla 
underhåll och slog sig ner på egen hand i Quartier 
latin och hushållade tillsammans med två andra flickor. 

2IS 



Så träffade hon Dick. Han var en ovanlig människa. 
Ni kan aldrig tänka er vad han hade för sig då. 
Han höll en cabaret — å, inte en sådan där modern 
cabaret, utan ett slags studentcabaret. Den var utsökt. 
De voro en hop stoilar. Ser ni, han hade nyss kom- 
mit tillbaka från ett av sina vilda äventyr i ändan 
av världen, och han sade att han ville upphöra en 
tid med att leva livet och i stället tala om livet. 

»Paula tog mig med sig dit en gång. Å, de hade 
förlovat sig dagen förut, och han hade gjort visit 
hos mig och allt det där. Jag hade känt »Lycko- 
Förrest», och jag visste allting om hans son. Från 
världslig synpunkt kunde Paula inte ha gjort ett bättre 
parti. Det var en romantisk historia. Paula hade sett 
honom i spetsen för Californialaget då det segrade 
över Stanford. Och nästa gång hon träffade honom 
var i ateljén som hon delade med de båda flickorna. 
Hon visste inte om Dick var millionär eller om han 
höll cabaret, emedan han var i knipa, och inte brydde 
hon sig om det heller. Hon lydde alltid sitt hjärtas 
ingivelser. Tänk er in i situationen! Den ointaglige 
Dick och Paula som aldrig flirtade. De måste ha 
sprungit rakt i varandras armar, ty efter en vecka var 
alltsammans arrangerat och Dick gjorde visit hos mig, 
som om mitt samtycke haft något att betyda. 

»!Men jag talade om Dicks cabaret. Det var »Filo- 
sofernas cabaret», en liten kvav lokal nere i en källare, 
midt i Quartier latin, och där fanns bara ett bord! 
Tänka sig det på en cabaret! Men ett sådant bord! 
Ett stort, rundt bord av omålade bräder utan så myc- 
ket som en vaxduk, fläckigt av otaliga drink's, då 
filosoferna slogo knytnäven i bordet, och där fanns 

214 



rum för trettio personer. Damer togos inte emot. Det 
gjordes undantag för Paula och mig. 

»Ni har träffat Aaron Hancock här. Han var en 
av filosoferna, och ännu i dag skryter han med att 
han var skyldig Dick mera pengar än någon av de 
andra kunderna . . . och som aldrig betalades. Där 
träffades de, alla de vilda unga tänkarna och slogo i 
bordet och talade filosofi på alla Europas tungomål. 
Dick har alltid varit svag för filosofi. 

»Men Paula gjorde slut på den där historien. Knap- 
past voro de gifta förr än Dick rustade ut sin skonare 
All Away, och så for det välsignade paret sin väg 
och firade smekmånad från Bordeaux till Hongkong.» 

»Och cabareten stängdes och filosoferna stodo där 
hemlösa och utan diskussioner», sade Graham. 

Mrs Tully skrattade hjärtligt och skakade på huvudet. 

»Han testamenterade den till dem», sade hon, »åt- 
minstone till en del. Jag vet inte hur det uppgjordes. 
Men inom en månad kom polisen och höll razzia 
där i den tron att det var en anarkistklubb.» 

Efter att ha fått veta hur många talanger Paula 
hade, blev Graham emellertid överraskad då han en 
dag träffade på henne ensam på soffan i en fönster- 
nisch sysselsatt med ett vackert broderi. 

»Jag älskar broderier», förklarade hon. »Alla butik- 
ernas dyrbara broderier äro för mig utan intresse i 
jämförelse med mina egna arbeten efter mitt eget 
mönster. Dick har gjort narr av mig för att jag syr. 
Han håller på allt praktiskt och ogillar slöseri med 
tid. Han ansåg att sömnad var att kasta bort tiden. 
Man kunde för en spottstyver leja bondkvinnor att 

215 



göra vad jag gjorde. }Jen jag lyckades få honom att 
förstå min uppfattning. 

»Det är som den musik man gör själv. Naturligt- 
vis kan jag köpa bättre musik än den jag exekverar, 
men att sitta vid ett instrument och mana fram musik 
själv med egna fingrar och egen hjärna är ett helt 
annat och långt större nöje. Det gör det samma om 
man försöker tävla med andras prestationer eller in- 
lägger sin egen personlighet i prestationen. Det är 
en fulländad själsnjutning. 

»Till exempel den här lilla broderade konvaljebården 
i kanten av en volang — maken finns inte i världen. 
Idén är min, helt och hållet min, och glädjen att ge 
idén formi och tillvaro är min. Det finns bättre idéer 
och bättre utförande på fabrikerna, men det här är 
något annat. Det är mitt. Jag har tänkt ut det och 
utfört det. Och vem kan påstå att inte broderi är 
en konst?» 

Hon tystnade och såg upp utmanande. 

»Och vem kan påstå att inte prydandet av en vac- 
ker kvinna är den värdigaste och mest poetiska av 
alla konster?» instämde Graham. 

»Jag har riktig respekt för en bra brodös eller 
modist», sade hon. »De äro verkliga artister och, som 
Dick skulle uttrycka sig, av betydelse för världens 
ekonomi.» 

En annan gång, då Graham i biblioteket sökte upp- 
gifter om Anderna, påträffade han Paula gratiöst halv- 
liggande över ett pappersark på ett stort bord, omgiven 
av väldiga portföljer med arkitekturteckningar och sys- 

2l6 



selsatt med att göra upp ritning till en blockhusbunga- 
low för de vise männen i madrofiolunden. 

»Det är ett problem», suckade hon. »Dick säger, 
att om jag bygger den måste jag bygga den för sju. 
Vi ha fyra visa män nu, men han har föresatt sig att 
ha sju. Han säger: bry dig inte om duschrum och 
sådant, ty filosofer bada ju aldrig. Och han har på 
allvar föreslagit sju kaminer och sju kök, ty det ar 
just om sådana världsliga saker som filosofer alltid 
gräla.» ! 

»Var det inte Voltaire som grälade med en kung 
om ljusbitar?» frågade Graham, som njöt av hennes 
behagfullt vårdslösa ställning. Trettioåtta år! Det var 
omöjligt. Hon föreföll nästan som en flicka, upp- 
hettad och ivrig över en skoluppgift. Sedan kom 
han ihåg mrs Tullys yttrande, att Paula var det mog- 
naste barn hon någonsin hade sett. 

Han undrade. Var det hon som vid bindstolparna 
under ekarna hade med ett par ord träffat en situation 
midt i hjärtpunkten? »Jag är rädd för det», hade 
hon sagt. Vad hade hon varit rädd för? Hade hon 
användt frasen helt tanklöst och utan mening? Men 
det var hon som hade delat hans extas då de sjöngo 
»Ziguenarna» tillsammans. Det visste han. Men hade 
han inte också sett henne i eld och lågor över Donald 
Wares spel? Men här tog Grahams egenkärlek över- 
hand, ty han sade till sig själv att med Donald Ware 
var det en annan sak. Och vid den tanken smålog 
han för sig själv och åt sig själv. 

»Vad är det ni har så roligt åt?» frågade Paula. 
»Gud skall veta att jag inte är någon arkitekt. Och 

217 



jag trotsar er att kunna bygga hus åt sju filosofer efter 
alla de orimliga villkor Dick framställer.» 

Då Graham kom upp i sitt tornrum och satt där 
med sina böcker om Anderna oöppnade framför sig, 
bet han sig i läpparna och funderade. Den kvinnan 
var ingen kvinna. Hon var ett riktigt barn. Eller — 
han tvekade vid den tanken — var hennes naturlighet 
spelad? Var hon verkligen rädd? Så måste det vara. 
Hon kände till världen. Hon var mycket klok. Varje 
blick ur hennes grå ögon vittnade om jämvikt och 
styrka. Så var det — styrka! Han kom ihåg den 
första kvällen då hon tyckts honom skjuta glimtar av 
stål, diamantgnistrande stål. Han kom ihåg att han 
den gången jämfört hennes styrka med elfenben och 
med sennit flätad av kvinnohår. 

Och alltsedan de korta orden vid bindpålarna och 
den gången då de sjöngo »Ziguenarna» visste han, att 
när helst de sågo varandra i ögonen var det med öm- 
sesidig kännedom om outtalade tankar. 

Förgäves vände han bladen i böckerna för att söka 
de upplysningar han behövde. Han försökte fortsätta 
kapitlet utan dessa uppgifter, men det kom inga ord 
ur hans penna. Det hade kommit en pinsam oro över 
honom. Han tog en tidtabell och såg efter när tågen 
gingo, ändrade tanke, telefonerade till stallet och bad 
att få Altadena sadlad. 

Det var en härlig californisk försommarmorgon. 
Icke en vindfläkt över de dåsande fälten, där man hör- 
de vaktlar och lärkor sjunga. Luften var tung av syren- 
doft, och då han red mellan syrenhäckarna hörde han 
på avstånd Mountain Låds kraftiga gnäggande och 
Fotheringtonprinsessans silverklingande svar. 

218 






Varför satt han här och red på Dick Forrests häst? 
frågade han sig själv. Varför var han nu ej på väg 
till stationen för att fara med det första tåget som han 
antecknat ur tidtabellen? Denna ovanliga svaghet och 
obeslutsamhet var en ny roll för honom, tänkte han 
bittert. Men — och han råkade i eld och lågor vid 
den tanken • — detta var hans enda liv, och hon var 
den enda kvinnan i världen. 

Han lät sin häst vika åt sidan för att låta en hjord 
Angoragetter gå förbi. Alla voro mödrar och de voro 
flera hundra; de drevos långsamt framåt av baskiska 
herdar^ med många pauser, ty varje get åtföljdes av 
en killing. I hästhagen funnos många ston med ny- 
födda föl, och en gång måste han i tid vika av in 
på en sidoväg för att undvika en flock på trettio 
ettårshingstar, som drevos tvärs över ägorna. Deras 
eldighet smittade hela ranchen så att luften var full 
av gälla gnäggningar och stonas svar, medan Moun- 
tain Lad, utom sig vid åsynen av så många rivaler, 
rusade av och an i hagen och oupphörligt trumpetade 
ut sin utmanande övertygelse att han var den granna- 
ste och stoltaste hingst i världen. 

Dick Förrest red in på sidovägen med sin eldige 
Outlav/, strålande av förtjusning över den storm som 
rasade bland hans många djur. 

»Fruktsamhet! Fruktsamhet!» utropade han, i det 
han höll in sin häst, om det kan kallas att hålla in 
ett ilsket sto, som oupphörligt nafsade med tänderna 
än efter hans ben, än efter Grahams eller i vanmäk- 
tigt raseri sparkade bakut och anföll tomma rymden 
med bakhovarna ett dussin gånger. 

219 



»De där ungdomarna driva Mountain Lad till det 
yttersta»,, skrattade Dick, »Hör så han sjunger: 

»Hör mig! Jag är Eros. Mina fötter dåna i ber- 
gen. Jag fyller de vida dalarna. Stona höra mig och 
spritta till i de fridfulla hagarna, ty de känna mig. 
Landet dryper av fetma och saven stiger upp i träden. 
Det är vår. Våren är min. Jag härskar i vårens kunga- 
rike. Stona minnas min röst. De känna mig sedan 
gammalt genom sina mödrar. Hör mig ! Jag. är Eros. 
Mina fötter dåna i bergen, och de vida dalarna äro 
mina härolder och genljuda av min ankomst.» 



220 



NITTONDE KAPITLET. 

Efter mrs Tullys avresa utförde Paula sin hotelse 
och fyllde huset med gäster. Hon tycktes ha kom- 
mit ihåg alla som väntade sig en inbjudan, och den 
stora bilen som mötte tågen vid stationen åtta miles 
därifrån voro sällan tomma varken på ditvägen eller 
hemvägen. Det var flera sångare och musiker och 
artister och svärmar av unga flickor med sitt ound- 
vikliga följe av unga herrar, och mammor, tanter 
och förkläden myllrade överallt i Stora huset och fyll- 
de ett par biler då utfärder ägde rum. 

Graham undrade om det ej var med beräkning 
som Paula omgav sig med så mycket människor. 
Vad honom själv beträffade övergav han definitivt 
allt arbete med boken och deltog i de unga,s morgon- 
bad, förmiddagsridterna omkring ägorna och alla nöjen 
som förekommo inom- eller utomhus. 

Man gick sent till sängs och steg tidigt upp. Dick, 
som vidhöll sina vanor och aldrig visade sig för sina 
gäster före klockan tolv, satt en natt uppe och spe- 
lade poker i herrsalongen. Graham satt och såg på 
och kände sig rikligt belönad då spelarna i dagnin- 
gen fingo ett oväntat besök av Paula, som själv haft 
en av sina »vita» nätter, fastän det ej syntes på hen- 
nes friska hy. Graham måste uppbjuda hela sin själv- 

221 



behärskning för att ej alltför ofta låta sina ögon irra 
bort till henne, medan han blandade till mousserande 
drinks för att pigga upp de talgögda, trötta spelarna. 
Men så förmådde hon dem att sluta spelet och skic- 
kade dem att ta sig ett morgonbad före frukosten 
och dagens arbete eller nöjen. 

Paula var aldrig ensam. Graham kunde endast sluta 
sig till den grupp som alltid omgav henne. Ehuru de 
unga alltjämt roade sig med ragtime och tango, dan- 
sade hon sällan och då var det med de unga herrarna. 
Men en gång bjöd hon upp honom till en gammal- 
dags vals. »Här få ni nu se edra förfäder uppträda 
i en antediluviansk dans», sade hon skämtsamt till de 
unga, i det de dansade ut, ty hon och Graham voro 
ensamma på golvet. 

Där de till »Salomes vals» rytmiskt gledo upp och 
ner i det stora rummet, i varandras armar, voro de 
föremål för åskådarnas beundran, som Dick gav ut- 
tryck då han ropade: »De sväva! De sväva!» 

Ord behövdes ej. Tysta, utan att se på varandra, 
återvände de till sällskapet, där Dick utbrast: 

»Ja, spolingar, ungtorskar och annan småfisk, så där 
brukade vi gamla dansa. Kom ihåg, jag säger ingen- 
ting mot de moderna danserna. De ä' mycket bra och 
väldigt vackra. Men det skulle ändå inte skada er 
att lära er valsa ordentligt. Ert sätt att valsa, då ni 
försöka det, är anskrämligt. Vi gamla kunna åtskilliga 
saker som inte ä' så oävna.» 

»Till exempel?» frågade en av flickorna. 

»Ja, till exempel . . . Jag har just ingenting emot 
att den unga generationen stinker bensin så som den 
gör . . .» 

222 



Utrop och protester överröstade Dick ett ögonblick. 

»Jag vet att jag luktar bensin själv», fortfor han. 
»Men ni ha allesammans försummat de bra sätten att 
förflytta sig. Det finns inte en flicka bland er som 
kan gå i kapp med Paula. Och det är ingen enda 
av er, unga herrar, som inte Graham och jag kunna 
stuka i kapplöpning så att de måste telefonera efter 
ambulansen. Å, jag vet nog att ni allesammans kun- 
na köra bil så att det står härliga till. Men det 
finns inte en bland er som kan rida en häst — vad 
j a g menar med en riktig häst. Och vad det be- 
träffar att cykla . . . å, det är en ynkedom. Och hur 
många av er, väldiga idrottsmän, som idka roddsport 
ute på viken, kunna ta hand om styret på en gammal- 
dags segelbåt eller skonare utan hjälp?» 

»Men vi komma ändå alltid dit vi ämna oss», sva- 
rade samma flicka. 

»Det nekar jag inte för», svarade Dick. »Men ni 
ta er inte alltid bra ut. Jag skall påminna er om 
en vacker syn som ingen av er någonsin kaji tävla 
med, och det är Paula som tyglar fyra ystra vagns- 
hästar, med foten på bromsen, och låter jaktvagnen 
rutscha i vinande fart utför bergsvägarna.» 

En varm förmiddag hade i den stora pations svala 
arkad en grupp på fyra fem personer — däribland 
Paula — råkat samlas omkring Graham som suttit 
där ensam och läst. Efter en stund tog han till sin 
tidskrift igen och fördjupade sig så i den att han 
glömde sin omgivning, ända tills han märkte att det 
blev tyst. Han såg upp. Alla de andra utom Paula 
hade gått. flan hörde deras avlägsna skratt från andra 

223 



sidan pation. Men Paula! Han ertappade uttrycket i 
hennes ögon. Hennes blick gällde honom. Tvivel, 
grubbel, nästan oro lästes i hennes ögon, men i detta 
korta ögonblick hann han ändå lägga märke till att 
det var en djup och forskande blick — nästan, tänkte 
han, som om hon kastat en blick i ödets nyss upp- 
slagna bok. Hennes ögon blevo ostadiga och gledo 
undan, och färgen på hennes kind stegrades. Två 
gånger rörde hon på läpparna för att säga något, 
men i sitt bryderi över att ha blivit ertappad kunde 
hon ej få fram ett ord. Graham räddade den pinsam- 
ma situationen genom att säga helt nonchalajit: 

»Jag har nyss läst De Vries' panegyrik över Luther 
Burbanks verksamhet, och jag tycker att Dick är för 
husdjuren vad Burbank är för de odlade växterna. 
Ni ä' livskapare här — ni forma om stoffet till ny 
skönhet och nytta.» 

Paula, som nu hämtat sig, skrattade och höll till 
godo med komplimangen. 

»Då jag ser på vad jag åstadkommit», fortfor Gra- 
ham i allvarligaste ton, »är jag rädd att jag bara 
kan se tillbaka på ett bortkastat liv. Varför slog 
jag mig inte på att uträtta något? Jag är förfärligt 
avundsjuk på er båda.» 

»Vi ha verkligen på vårt samvete att en väldig 
massa levande varelser ha blivit födda», sade hon. 
»Man riktigt kippar efter andan då man tänker på 
ansvaret.» 

»Ranchen har i sanning en prägel av fruktsamhet», 
smålog Graham. »Aldrig förr har jag fått ett så- 
dant intryck av liv som blommar och sätter frukt. All- 
ting här frodas och förökar sig . . .» 

22 1 



Paula kom plötsligt på en tanke. 

»En dag skall jag visa er mina guldfiskar. Jag 
uppföder dem rentav i handelssyfte. Jag förser San 
Franciscos handlande med deras sällsyntaste exemplar, 
och jag skickar till och med till Newyork. Och det 
bästa är att jag faktiskt förtjänar på dem. Det syns 
nog i Dicks böcker, och han är den strängaste bok- 
förare. Det finns inte en hammare på hela ranchen 
som inte är bokförd, inte ett hästskosöm som han inte 
har antecknat. Det är därför han har en sådan stab 
av bokförare. Vet ni, han har med ändlösa sifferkolum- 
ner beräknat genomsnittskostnaden för en timmes ar- 
bete av en draghäst, inberäknat tidsförlusten genom 
kolik och benskador.» 

»Men edra guldfiskar?» sade Graham, irriterad av 
att hon ständigt talade om sin man. 

»Ja, Dick låter sina bokförare hålla reda på mina 
guldfiskar på samma sätt. Jag debiteras för varenda 
timme jag använder ranchens eller husets tjänare för 
guldfiskarnas räkning — för frimärken och brevpap- 
per också. Jag måste betala nötningskostnader för 
materielet. Han låter mig till och med betala för 
vattnet, alldeles som om han vore ett vattenbolag och 
jag en husägare. Men ändå har jag tio procent i 
nettovinst, ja, jag har till och med haft trettio. Men 
Dick skrattar och säger att om jag drar ifrån lönen 
för en överskötare' — överskötaren är jag — , får 
jag usel avkastning eller driver till och med affären 
med förlust . . . med mitt netto skulle jag inte kunna 
betala en så skicklig överskötare. 

»Det är emellertid på det sättet Dick lyckas i sina 
företag. Så vida det inte rentav är experiment, gör 

225 

Den lilla dmuen i det stora huset. 15 



han aldrig något utan att precis veta, ända in i de 
mest mikroskopiska detaljer, vad han tar sig till.» 

»Han är mycket säker», anmärkte Graham. 

»Jag har aldrig sett någon som är så säker på 
sig själv», sade Paula varmt, »och jag har aldrig känt 
en människa som är hälften så duglig som han. Jag 
känner honom. Han är ett geni. Men endast i dera 
mest paradoxartade mening. Han är ett geni emedan 
han är så välbalanserad och normal att det inte finns 
en gnista geni hos honom. Sådana män äro sällsyn- 
tare och större än genier. Jag tänker mig gärna 
Abraham Lincoln som en sådan typ.» 

»Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår er», 
sade Graham. 

»Å, jag är inte nog djärv att påstå att Dick är 
lika nyttig, lika kosmiskt nyttig som Lincoln», sade 
Paula hastigt. »Dick ä r nyttig, men det är inte detta. 
Det är genom sin jämvikt, sin normalitet, sin brist på 
exaltation, som de äro av samma typ. Jag däremot 
är ett geni. Ty ser ni, jag gör saker utan att veta 
av att jag gör dem. Jag bara gör dem. På det sättet 
åstadkommer jag verkningar med min musik. Och 
tänk på min simkonst. Om det gällde livet kan jag 
inte säga hur jag hoppar eller dyker eller slår volt. 

»Dick å andra sidan kan inte göra något utan att 
klart veta på förhand hur han skall göra det. Han 
gör allting med jämvikt och förutseende. Han är 
ett underverk i alla möjliga avseenden, utan att någon- 
sin ha varit ett underverk i något särskilt. A, jag 
känner honom. Han har aldrig varit champion eller 
rekordbrytare i någon sport. Ej heller har han varit 
medelmåttig i något. Och så är det med allt intellek- 

226 



tuellt. Han är en jämnt smidd kedja. Han har inga 
massivare länkar, inga klena länkar.» 

»Jag är rädd att jag liknar er», sade Graham, »den 
vanligare och underlägsnare varelsen, geniet. Ty jag 
flammar också upp vid vissa tillfällen och gör saker 
utan den ringaste beräkning. Och jag är inte höjd över 
att falla på knä för mysteriet.» 

»Och Dick hatar mysterier — åtminstone ser det 
så ut. Han nöjer sig inte med att veta hur, han 
söker också i evighet hur's orsak. Ett mysterium 
är en utmaning för honom. Det retar honom som ett 
rödt skynke retar en tjur. Genast riktar han sina stö- 
tar mot mysteriets inälvor och hjärta för att få veta 
hur och varför, och då blir det inte längre något 
mysterium, utan en allmän lag och ett vetenskapligt 
bevisat faktum.» 

Mycket av den situation, som höll på att utveckla 
sig, var dolt för de tre huvudpersonerna, Graham 
visste ingenting om Paulas förtvivlade försök att haka 
sig fast vid sin man, och denne, som var feberaktigt 
sysselsatt med sina tusen planer och förslag, träffade 
sina gäster allt mera sällan. Av enj mängd långa 
chiffertelegram från Mexico visste Paula att situatio- 
nen vid Harvestgruvorna var farlig. Hon såg också 
agenter från utländska aktieägare i Mexico anlända 
till ranchen och konferera med Dick, alltid brådskan- 
de och ofta olägligt. Men förutom hans klagomål över 
att de togo tid ifrån honom meddelade han henne al- 
drig något om diskussionerna. 

»Ack, jag önskar att du inte vore så upptagen», 

227 



suckade hon, där hon satt på hans knä, en morgon 
då hon lyckats träffa honom ensam. 

Hon hade emellertid avbrutit dikterandet av ett 
brev i fonografen, och sucken framkallades av Bon- 
brights varnande hosta, då hon såg honom komma in 
med nya telegram i handen. 

»Vill du inte följa med mig ut och åka i eftermid- 
dag, efter Duddy och Fuddy, bara du och jag, och 
ge alla andra på båten?» bad hon. 

Han skakade på huvudet och smålog. 

»Du kommer att träffa ett underligt sällskap vid 
lunchen», förklarade han. »Ingen annan behöver veta 
det, men för dig skall jag tala om det.» Han sänkte 
rösten, medan Bonbright diskret stod och plockade 
i brevhögarna. »Det är Tampico-oljepampar. Samuels 
själv, Naciscodirektören, och Wishaar, bossen som 
står bakom Pearson-Brooks-trusten — han som satte 
i gång köpet av ostkustjärnbanan då de försökte 
slå ut Nacisco; och Matthewson — den »store höv- 
dingen» på den här sidan Atlanten för Palmerstonin- 
tressena — du vet, den engelska trusten som vållade 
Nacisco- och Pearson-Brooks-bolagen så många svårig- 
heter; och åtskilliga andra. Du förstår att det artar 
sig illa nere i Mexico när en sådan massa pampar 
slutar kivas och söker sig tillsammans. 

»Ser du, de representera olja, och jag är på mitt 
sätt en viktig person där nere, och de vilja att jag 
skall förena gruvintressena med oljans. Det ligger 
stora händelser i luften, och vi måste hålla ihop och 
göra något, annars få vi dra oss ifrån JMexico. Jag 
medger att sedan de slogo ut mig under bråket för 

228 



tre år sedan har jag suttit och tjurat i mitt tält och 
tvingat dem att komma och söka upp mig.» 

Han smekte henne och kallade henne sin allra 
käraste lilla kvinna, fastän hon såg att hans ögon 
otåligt sneglade bort till fonografen och dess ofull- 
bordade brev. 

»Alltså», fortfor han och tryckte henne intill sig 
på ett sätt som tycktes antyda att hennes stund hos 
honom var förbi och att hon måste gå nu, »är efter- 
middagen upptagen. Ingen stannar över natten. De 
ge sig i väg före middagen.» 

Hon gled ner från hans knä ovanligt hastigt och 
stod framför honom med blixtrande ögon, bleka kin- 
der och en beslutsam min, som om hon ämnade säga 
något viktigt. Men så ljöd en svag ringning och 
han tog luren från bordstelefonen. 

Paula drog en tyst suck, och då hon gick och 
Bonbright ivrigt steg fram med sina telegram, hörde 
hon början av mannens samtal: 

»Nej. Det är omöjligt. Kan måste ge med sig, 
annars tvingar jag honom att ge upp staten. Den där 
herrns ingångna förbindelser ä' bara nonsens. Vore 
det bara det, kunde han väl reda sig. Men jag har 
några högst intressanta brev som han tycks ha glömt. 
Ja, ja, de göra slag i saken inför vilken domstol 
som helst. Ni skall ha dem på ert kontor klockan 
fem i eftermiddag. Och hälsa honom från mig att 
om han försöker genomföra den här intrigen, klubbar 
jag ner honom. Jag sätter i gång en konkurrerande 
linje, och då ska hans ångbåtar vara i indrivarens 
händer innan årets slut. Och... hallå, är ni där? 

229 



Och tag reda på det där som jag föreslog. Jag är 
övertygad om att han har stora skulder . . .» 

Varken Graham eller ens Paula kunde ana att Dick 
— den skarpsynte, som kunde förutse händelser som 
ännu ej inträffat och på små nyanser och antyd- 
ningar byggde upp sluga spekulationer och hypoteser 
vilkas riktighet bevisades av de följande tilldragelser- 
na — redan hade en känsla av vad som ännu ej hade 
händt men som kunde hända. Han hade ej hört 
Paulas korta, betydelsefulla yttrande vid bindstolpar- 
na, ej heller hade han sett Graham ertappa henne med 
den djupt forskande blicken under arkaden. Dick 
hade ingenting hört, sett föga men förstått mycket, 
och redan före Paula hade han på ett dunkelt sätt 
varit rädd för det som hon sedan hade blivit rädd 
för. 

Det mest påtagliga han hade att bygga på var den 
där kvällen då han, ehuru fördjupad i bridgespelet, 
ej kunnat undgå att märka hur hastigt de gått ifrån 
pianot efter att ha sjungit »Ziguenare på vandring», 
och då de kommo bort till honom för att retas med 
honom för att han förlorade, hade han iakttagit att 
det låg något ovanligt i Paulas skälmaktigt retsamma 
min. Medan Dick gav lika godt igen och hans leende 
blick glidit över Graham som stod bredvid henne, 
hade han även upptäckt något ovanligt i hans ansikte. 
Mannen var nervös, så lydde Dicks iakttagelse. Men 
varför skulle han vara nervös? Fanns det något sam- 
manband mellan hans nervositet och Paulas hastiga 
flykt från pianot? Och hela tiden, medan dessa frågor 
döko upp i hans huvud, hade han skrattat åt deras 

230 



infall, givit, ordnat sina kort och vunnit utan en trumf 
på hand. 

Men inom sig hade han som en orimlighet avfärdat 
blotta tanken på att hans farhågor skulle gå i full- 
bordan. Det var bara en gissning på måfå, en dum 
fantasi grundad på de obetydligaste omständigheter, 
tänkte han helt lugnt. Det bevisade endast hur till- 
dragande hans hustru och hans vän voro. Men — 
och ibland kunde han ej hindra den tanken att tränga 
sig fram — varför hade de avbrutit sin sång den där 
kvällen? Varför hade han fått en känsla av att det 
låg något ovanligt bakom? Och varför hade Graham 
varit nervös? 

Medan Bonbright en förmiddag lät diktera för sig 
ett telegram, visste han ej att Dicks små promenader 
till fönstret, allt under det han fortfor att diktera, 
förorsakats av dämpade hovslag på vägen. Det var 
ej den första morgonen som Dick hade gjort avstickare 
bort till fönstret för att skenbart likgiltigt titta ut på 
ridpartierna, då de kommo hem och sutto av vid 
bindstolparna. Men den morgonen visste han, innan 
de första ryttarna kommo i sikte, vilka dessa ryttare 
skulle vara. 

»Braxton kan vara trygg», fortfor han med sin dik- 
tamen utan att ändra ton, men med ögonen på vägen 
där de ridande först måste visa sig. »Går det galet, 
kan han rida över bergen till Arizona. Sök genast 
upp Connors. Braxton har givit Connors fullständiga 
instruktioner. Connors är i Washington i morgon. 
Ge mig detaljerade underrättelser om alla nya till- 
dragelser.» 

Favvn och Altadena kommo i skritt uppför kör- 

231 



vägen, hals vid hals. Dick hade ej misstagit sig be- 
träffande de personer han väntade sig att få se. Längre 
bort antydde rop och skratt och trampet av många 
hovar att det övriga säJlskapet var tätt bakom. 

»I nästa telegram, mr Bonbright, skall Harvestchif- 
fern användas», fortfor Dick helt lugnt, medan han 
inom sig gjorde den reflexionen att Graham red gan- 
ska bra, men inte förstklassigt och att man måste 
laga att han fick en tyngre häst än Altadena. »Det 
är till Jeremy Braxton. Skicka det till bägge adresser- 
na. Endera skall väl komma fram . . .» 



232 



TJUGONDE KAPITLET. 

Åter sinade floden av Stora husets gäster ut, och 
under mer än en lunch och middag sutto endast Paula 
och de båda herrarna vid bordet. ^Sådana kvällar, 
medan Graham och Dick pratade en timme innan 
de gingo till sängs, spelade Paula ej längre känslo- 
fulla saker för sig själv på pianot, utan satt till- 
sammans med dem och broderade och hörde på sam- 
talet. 

Bägge männen hade mycket gemensamt, hade levat 
sitt liv på ungefär samma sätt och betraktade livet 
från samma synpunkt. Deras filosofi var snarare kärv 
än sentimental, och bägge voro realister. Paula vande 
sig att kalla dem för ett par »kraftkarlar.» 

»Ja», sade hon skrattande till dem, »jag förstår er 
hållning. Ni ä' segrare, båda två. Fysiskt taget, me- 
nar jag. Ni ä' friska. Ni ä' uthålliga. Ni kunna 
stå ut med åtskilligt. Ni ha hållit er vid liv där mindre 
motståndskraftiga skulle ha dukat under. Ni gå ige- 
nom afrikanska febrar och begrava edra kamrater. 
En stackars gosse får lunginflammation vid Cripple 
Creek och kölar av innan ni hinna få honom ner till 
hamnstaden. Varför fingo inte ni lunginflammation ? 
Var det för att ni hade bättre förtjänat att slippa 
undan? För att ni hade levat dygdigare? För att 



ni voro mera på er vakt mot risken och vidtogo flera 
försiktighetsmått ?» 

Hon skakade på huvudet. 

»Nej. Emedan ni hade bättre tur — jag menar 
genom medfödd god kroppskonstitution. Dick be- 
gravde sina tre styrmän och två maskinister i Gu- 
ayaquil. Gula febern. Varför smittade inte gula fe- 
bern Dick och tog livet av honom? På samma sätt 
med er, ni bredaxlade och högbröstade mr Graham. 
Under er sista resa, varför dog inte ni i träskfeber i 
stället för er fotograf? Seså, bekänn nu. Vad vägde 
han ? Hur bred var han över axlarna och bröstet ? 
Hur stor var hans motståndskraft?» 

»Han vägde sextio kilo», medgav Graham skamset. 
»Men han såg frisk och duktig ut då vi startade. Jag 
tror att jag blev mera överraskad än han, då han 
vände näsan i vädret.» Graham skakade på huvudet. 
»Det var inte för att han var liten och lätt. Små 
karlar äro ofta de segaste, om alla andra omständigheter 
äro lika gynnsamma. Men ni har i alla fall träffat 
det rätta skälet. Han hade inte den fysiska mot- 
ståndskraften. Du vet, vad jag menar, Dick.» 

»Det påminner på sätt och vis om den muskel- och 
hjärtkvalitet som sätter vissa prisfäktare i stånd att 
hålla sig uppe under en hel lång match — tjugu, trettio, 
fyrtio ronder», sade Dick. »Just nu finns det i San 
Francisco flera hundra ynglingar som drömma om 
seger i ringen. Jag har sett dem försöka sig. Alla 
se duktiga ut, välväxta, friska som nötkärnor och 
unga. De ha den bästa vilja. Men en på tio av dem 
står ut i tio ronder. Jag menar inte att de bli knock- 
out'ade. Jag menar att de falla ihop. Deras muskler 

234 



och hjärtan bestå inte av förstklassiga fibrer. De 
äro helt enkelt inte skapade till att gå på i full 
fart och full spänning under tio ronder. Några av 
dem falla ihop efter fyra fem ronder. Och inte en 
på fyrtio av dem kan stå ut med tjugu ronder, ge 
och ta emot, slägga och städ, en minuts vila och 
tre minuters kamp, under en hel timme. Och den som 
kan stå ut fyrtio ronder är en på tio tusen.» 

»Ni förstå vad jag menar», sade Paula. »Ingen- 
dera av er två är under fyrtio år. Ni ä' ett par 
härdade syndare. Ni ha gått igenom strapatser och 
försakelser som kommo edra kamrater att dö som 
flugor. Ni ha roat er vildt, ni ha slagit er fram genom 
världen ...» 

»Sått vår vildhavre», skrattade Dick. 

»Och druckit väldeligen», fortfor Paula. »Inte ens 
spriten har bränt er. Ni voro för sega. Ni drucko 
de andra under bordet eller på sjukhuset eller i graven 
och marscherade morskt vidare med en sång på läp- 
parna, med ofördärvad kropp och utan att ens få 
huvudvärk dagen därpå. Saken är den att ni ä' 
lyckade skapelser av naturen. Edra muskler äro rov- 
djursmuskler, edra inre organ rovdjursorgan. Och av 
allt detta härleder sig er rovdjursfilosofi. Därför ä' 
ni kraftkarlar och predika realism och praktisera rea- 
lism, knuffa omkull och trampa ner mindre och mera 
vanlottade varelser, som inte våga opponera sig, som 
— precis som Dicks boxargrabbar — skulle falla 
ihop i den första ronden, om det bara är styrkan 
som är det avgörande.» 

Dick visslade spefullt. 

»Och det är därför ni predika den starkes evan- 

235 



gelium», fortfor Paula. »Om ni hade varit svaga, 
skulle ni ha predikat den svages evangelium och vändt 
den andra kinden till. Men ni båda muskulösa jättar, 
när man slår er, vända ni inte den andra kinden till, 
just därför att ni äro de ni äro . . .» 

»Nej», avbröt Dick lugnt, »vi ryta genast : ge honom 
på skallen! och så ge vi honom på skallen. Hon har 
porträtterat oss, Evan, med hull och hår. Filoso- 
fien, liksom religionen, är vad mannen är och formas 
av honom efter hans eget beläte.» 

Och medan samtalet bredde ut sig över hela värl- 
den, fortfor Paula att sy och såg de båda kraftfulla 
männen för sig, beundrande, reflekterande, utan den 
självsäkerhet som fanns hos dem, medveten om att 
hon höll på att släppa efter övertygelser som hon 
så länge hyllat att de tycktes utgöra en del av henne 
själv. 

Senare på kvällen gav hon uttryck åt sin oro. 

»Det besynnerhgaste är», sade hon till svar på ett 
yttrande som Dick nyss fällt, »att man inte kommer 
ur fläcken genom att filosofera för mycket över livet. 
Filosofisk atmosfär är förvillande — åtminstone för 
en kvinna. Man hör så mycket om allting och emot 
allting, att ingenting är säkert. Till exempel, vår 
hästspecialist Mendenhalls hustru är lutheran. Hon 
tvivlar inte på någonting. Allt är fixerat, ordnat, 
orubbhgt. Hon vet ingenting om planeternas van- 
dringar och isperioderna, och om hon visste något 
skulle det inte på minsta sätt rubba hennes regler 
för hur män och kvinnor skola handla i detta livet 
och med tanke på det nästa. 

»Men här hos oss slå ni två kraftkarlar in edra 

236 



kopparnitar, Terrence dansar en grekisk dans med 
sin epikiireisl:a anarkism, Hancock viftar med den 
Bergson'ska metafysikens skimrande slöja, Leo knä- 
faller högtidligt för Skönhetens altare och Dar Hyal 
jonglerar med sin dekadansteori utan annan effekt 
än att ni alla applådera honom för hans skicklighet. 
Ni förstå mig? Resultatet blir att det inte är något 
fast i något mänskligt omdöme. Ingenting är rätt. 
Ingenting är orätt. Man färdas utan kompass, roder 
och sjökort på ett hav av Idéer. Skall jag göra detta? 
Skall jag låta bli detta? Är det orätt? Ligger det 
någon dygd i detta? Mrs Mendelhall har sitt ögon- 
blickliga svar på alla sådana frågor. Men ha filo- 
soferna det?» 

Paula skakade på huvudet. 

»Nej. Allt vad de ha är idéer. De börja ge- 
nast tala om dem och tala, tala, tala och med all sin 
lärdom komma de inte till något resultat. Och jag är 
precis i samma fördömelse. Jag hör på och hör på 
och talar och talar, liksom jag talar nu, men kommer 
inte till någon övertygelse. Det finns intet sätt att 
prova . . .» 

»Jo visst», sade Dick. »Sanningens urgamla, eviga 
prov : duger det i praktiken?» 

»Nu kommer du med din mest älskade kopparnit», 
smålog Paula. »Och Dar Hyal skulle med några 
armrörelser och ordsvängningar bevisa att alla kop- 
parnitar äro illusioner, och Terrence att kopparni- 
tarna äro tarvliga betydelselösa och i bästa fall ovä- 
sentliga ting; och Hancock att Bergsons himmel över 
våra huvuden är späckad med kopparnitar, förutom 
att de äro mycket överlägsna dina, och Leo att det bara 

237 



finns en kopparnit i världen och att det är Skön- 
heten, och att den inte alls är koppar, utan guld.» 

»Kom med, Rödsky, och rid i eftermiddag», bad 
Paula sin man. »Jaga bort alla griller och ge advo- 
kater och gruvor och kreatur katten 1» 

»Det skulle jag gärna vilja, Paula», sade han. »Men 
jag kan inte. Jag måste fara i bil ända till Buckeye. 
Jag fick bud strax före lunchen. De ä' i bryderi an- 
gående fördämningen. Det måste ha varit ett fel i de 
undre lagren och där har blivit en förskjutning ge- 
nom för starka dynamitskott. Vad tjänar det till att 
bygga en bra sluss, om inte dammens botten är vatten- 
tät ?» 

Tre timmar därefter, då Dick kom tillbaka från 
Buckeye, lade han märke till att Paula och Graham 
för första gången ridit ut ensamma. 

Wainwrights och Coghlans voro i två biler ute på 
en veckas utfärd till Russian River, stannade över 
en dag i Stora huset och voro anledningen till att 
Paula ställde till en utflykt med jaktvagnen till Los 
Banosbergen. Som de gåvo sig av på morgonen, 
var det omöjligt för Dick att följa med, men han 
lämnade Blake i sticket midt under dikteringen för 
att gå ner och se dem fara. Han försäkrade sig 
om att det inte var något att anmärka på påsel- 
ningen och förspänningen och ändrade om de åkan- 
des placering i det han vidhöll att Graham skulle sitta 
på kuskbocken bredvid Paula. 

»Det måste finnas en reserv av manlig kraft bred- 
vid Paula i händelse av behov», förklarade Dick. »Jag 

238 



var med en gång då bromsstången sprang av i en 
utförsbacke till ett visst obehag för passagerarna. 
Några av dem bröto halsen av sig. Och för att lugna 
er skall jag nu sjunga en stump för er: 

"Vad kan Paula prestera? 
Jo, en dog-cart kan hon styra. 
Kan hon åstadkomma mera? 
Hon kan köra hästar fyra." 

Alla skrattade, men Paula gav stalldrängarna en 
vink att släppa hästarnas betsel och ordnade töm- 
marna i sina händer. 

Under det muntra pratet vid avskedet från Dick 
hade ingen av gästerna intryck av något annat än en 
härlig morgon, utsikterna till en glad dag och en 
munter värd som önskade dem lycklig resa. Men 
trots det upplivande nöjet att få köra detta eldiga 
fyrspann erfor Paula en obestämd melankoli, som 
till en del berodde på att Dick ej följt med. Dicks 
uppsluppna min hade vållat Graham ett flyktigt sam- 
vetskval och påminnt honom om att han i stället för 
att sitta bredvid Paula borde ha suttit på tåget och 
styrt kosan bort till en annan ända av världen. 

Men munterheten dog bort i Dicks ansikte då han 
gjorde helt om och gick in i huset. Klockan var 
några minuter över tio då han slutade sin diktamen 
och mr Blake reste sig för att gå. Han tvekade och 
sade sedan i en ton som om han bedt om ursäkt: 

»Ni bad mig, mr Förrest, påminna er om korrek- 
turen på er bok om korthornsrasen. De telegraferade 
en ny påminnelse i går.» 

»Det hinner jag inte med själv», svarade Dick. »Vill 

239 



ni vara god och rätta det typografiska, lämna mr Man- 
son korrekturen så att han får granska det faktiska 
och sedan skicka av dem.» 

Till klockan elva tog Dick emot sina förvaltare ocb 
förmän. Sedan kom mr Bonbright med sin packe 
telegram, och innan de expedierats var det lunchdags. 

För första gången ensam sedan han sett jaktvagnen 
rulla bort gick Dick ut i sin sovloggia, till raden av 
barometrar och termometrar på väggen. Men han 
hade ej kommit för att rådfråga dem utan för att se 
forskande in i den unga kvinnans ansikte, som små- 
log mot honom från den runda träramen. 

»Paula, Paula», sade han högt, »ämnar du över- 
raska dig själv och mig efter alla dessa år? Håller 
du på att bli yr i huvudet nu, så gammal som du är?» 

Han satte på sig damasker och sporrar för att 
vara färdig att rida ut efter lunchen, och vad han där- 
vid tänkte uttalade han till porträttet. 

»Låt kapplöpningen starta», mumlade han. Och 
efter en paus tillade han, i det han gick: »Öppet fält 
och ingen mannamån . . . ingen mannamån.» 

»Om jag inte reser snart, måste jag bli pensionär 
och flytta till filosoferna i mandrofiolunden», sade Gra- 
ham skrattande till Dick. 

Det var dags att samlas till cocktaiFen, och Paula 
och Graham voro de enda av utfärdsdeltagarna som 
ännu infunnit sig. 

»Om alla filosoferna tillsammans ändå ville skriva 
en bok!» sade Dick misslynt. »Herre Gud, gosse 
lilla, du måste skriva din bok färdig här. Jag satte 

240 



fart i dig, och nu måste jag också laga att du får 
den färdig.» 

Paulas uppmuntran till Graham att stanna — idel 
stereotypa, likgiltiga fraser — var musik för Dick. 
Hans hjärta spratt till av glädje. Kunde han ej ha 
misstagit sig, när allt kom omkring? För två sådana 
naturer, kloka medelålders individer som Paula och 
Graham, var en sådan dårskap otänkbar. De voro 
inga ungdomar med hjärtat på tungan. 

»Skål för boken!» sade han. Han vände sig till 
Paula. »En god cocktail», berömde han. »Du över- 
träffar dig själv, Paul, och du kan aldrig lära Oh Joy 
konsten. Hans gå aldrig upp mot dina. — Ja tack, 
en till.» 



241 

Den lilla damen i det stora huset, lÖ 



TJUGOFÖRSTA KAPITLET. 

Medan Graham red ensam genom tallskogarna uppe 
i bergen, varifrån man hade utsikt ner över ranchen, 
gjorde han bekantskap med Selim, den kolsvarta rid- 
hästen, som Dick hade givit honom i stället för den 
lättare Altadena. Under det han iakttog djurets god- 
modiga lekfullhet och pålitlighet gnolade han orden 
till ziguenarvisan och lät dem inverka på sina tankars 
riktning. Helt mekaniskt, med tanke på illyliska äl- 
skande par som rista in varandras namn i trädens 
stammar, bröt han en kvist lager och en tallkvist. 
Han måste resa sig i stigbyglarna för att bryta en 
högst jälkig, femfingrig ormbunke att binda ihop kvis- 
tarna med så att de bildade ett kors. Då patteranen 
var färdig, kastade han den på vägen framför sig och 
lade märke till att Selim gick över den utan att trampa 
på den. Graham vände på huvudet och såg på den 
ända till nästa vägkrök. Ett godt omen, tänkte han, 
att den inte blivit trampad. 

Han bröt flera ormbunksstjälkar, flera kvistar av 
rödtall och lager och förfärdigade patteraner, som 
han sedan kastade framför sig. Om en timme, då 
hålvägen krökte sig och han visste att backarna blevo 
svåra och branta, vände han om. 

Selim gnäggade. En gnäggning svarade helt nära. 

242 



Vägen var bred och jämn, Graham lät sin häst trava och 
hann upp Paula på Fawn. 

»Hallå!» ropade han. »Hallå! Hallå!» 

Hon höll in hästen tills han kom fram. 

»Jag höll just på att vända om», sade hon. »Varför 
vände ni ? Jag trodde att ni skulle rida över berget 
till Little Grizziy.» 

»Visste ni att jag var före er?» frågade han och 
beundrade liennes frimodiga, gossaktiga sätt att se 
honom rätt i ögonen. 

»Ja, naturligtvis. Det kunde jag ju inte tvivla på 
efter den andra patteranen.» 

»Ä, dem hade jag glömt», skrattade han litet för- 
lägen. »Varför vände ni om?» 

Hon väntade tills Favv^n och Selim stigit över en al, 
som fallit tvärsöver vägen, så att hon kunde se Gra- 
ham rätt i ögonen då hon svarade : 

»Emedan jag inte ville följa efter er . . . följa efter 
någon», rättade hon sig. »Jag vände vid den andra 
patteranen.» 

Han hade ingenting att svara, och det uppstod en 
förlägen tystnad. Båda kände detta bryderi, som be- 
rodde på att båda visste det som de förtego. 

;.>Kar ni för vana att strö ut patteraner?» frågade Paula. 

»Nej, det var första gången», svarade han och ska- 
kade på huvudet. »Men här fanns en sådan frestande 
rikedom på material, och så hade jag den där sången 
i huvudet.» 

Tag hade den i huvudet i morse då jag vaknade», 
sade hon, denna gång med ansiktet rätt framåt för 
att undvika en slinga vildvin som hängde ner vid 
hennes sida av vägen. 

243 



Och då Graham betraktade hennes profil, hennes 
rika, guldbruna hår och hennes vita hals, kände han 
den gamla värkande trånaden i sitt hjärta. Hennes 
närhet var en frestelse. Åsynen av henne i den ljus- 
bruna riddräkten framkallade marterande visioner — 
hennes smidiga kropp, då hon red på den simmande 
Mountain Lad, gjorde sitt fyrtiofotssprång från tram- 
polinen eller gick nedåt det långa rummet i sin matt- 
blå dräkt av medeltidssnitt och hennes knän på ett 
så bedårande sätt förde fram kjolarnas tätt åtskutande 
draperier. 

»En penny för vad ni nu tänker på», avbröt hon 
hans syner. Han svarade genast : 

»Jag tänkte : Gud ske lov att hon ännu inte har 
nämnt Dick.» 

»Tycker ni så illa om honom?» 

»Var rättvis nu», sade han nästan strängt. »Det är 
för att jag tycker om honom. Annars . . .» 

»Nå?» 

Hennes ton lät modig, men hon såg rätt framför 
sig på Fawns klippande öron. 

»Annars kan jag inte förstå varför jag stannar. Jag 
borde ha rest för länge sedan.» 

»Varför det?» frågade hon, ännu med blicken rik- 
tad på de klippande öronen. 

»Hyckla inte», sade han. »Ni och jag behöva 
knappast tala för att förstå varandra.» 

Hon vände sig helt emot honom med en varm rod- 
nad på kinden och såg på honom utan att säga något. 
Handen, varmed hon höll ridspöt, höjdes hastigt, som 
om hon velat trycka den mot sitt bröst, men föll 
sedan obeslutsamt ned utmed sidan. Men hennes ögon 

244 



j 



voro glada och överraskade. Det kunde han ej miss- 
ta sig på. Och han flyttade över tygeln till sin andra 
hand, red tätt intill hene, slog armen om hennes liv, 
drog henne till sig och tryckte en lång kyss på hennes 
läppar. Han misstog sig icke — hon besvarade 
kyssen, och det var med hänryckning han kände 
hennes andedräkt blanda sig med hans. 

I nästa ögonblick hade hon slitit sig lös. Blodet 
hade sjunkit tillbaka från hennes ansikte. Hennes 
ögon lågade. Hennes ridspö lyftes som för att slå 
honom, men träffade sedan den överraskade Fav^n. 
Samtidigt satte hon bägge sporrarna i hästens sidor 
med sådan kraft att Fawn ryckte till. 

Han hörde de mjuka hovslagen dö bort på skogs- 
vägen, och själv satt han i sadeln helt huvudyr, så 
häftigt pulserade blodet. Då det sista hovslaget tyst- 
nat, sjönk han nästan ner från hästen och satte sig 
på en mossig sten. Han var svårt angripen, svå- 
rare än han haft en aning om förr än nu i detta 
stora ögonblick då han hållit henne i sina armar. 
Ja, tärningen var kastad. 

Han reste sig så plötsligt att Selim blev rädd och 
tog ett språng tillbaka så långt tyglarna räckte. 

Vad som nyss hade händt hade kommit helt oförbe- 
redt. Det hade varit oundvikligt, någonting som hade 
måst ske. Han hade icke planerat det, men nu visste 
han att om han icke uppskjutit sin avresa, om han 
icke låtit sig driva med strömmen, kunde han ha förut- 
sett det. Och nu hjälpte det icke om han reste. 
Det vansinniga, det infernaliska i saken och den stora 
glädjen var att nu fanns det ej längre något tvivel. 
Utan ord, med sina läppar mot hans, hade hon sagt 

245 



honom det. Han kunde ej glömma denna besvarade 
kyss, och hans sinnen badade IjuvHgt i ett hav av 
minnen. 

Han lade smekande handen på sitt knä som hade 
vidrört hennes och var ödmjukt tacksam som det anstår 
en förälskad. Det var underbart att en så underbar 
kvinna älskade honom. Det var ingen ung flicka. 
Det var en kvinna som visste vad hon ville. Och 
hon hade andats häftigt i hans armar, och hennes 
läppar hade varmt och lidelsefullt tryckt sig mot hans. 
Han hade framkallat det samma som han hade givit 
och han hade ej haft en aning om att han efter 
så många år haft så mycket att ge. 

Han ämnade sitta upp på Selim, som nosade på 
hans axel, men hejdade sig för att tänka sig för. 

Det var nu ej längre fråga om att resa. Det var 
definitivt avgjort. Dick hade, förstås, vissa rättig- 
heter, men Paula hade också rättigheter, och hade 
han rätt att resa, så vida inte ... så vida inte hon 
följde med honom? Att resa nu var det samma 
som att svika henne. Eftersom könslagarna en gång 
hade bestämt att två män skulle älska samma kvinna 
och att alltså trolöshet genast skulle gripa in i denna 
triangel, så var det sannerligen en mindre synd att 
vara trolös mot mannen än mot kvinnan. 

Det var en verklig värld han levde i, tänkte han, 
medan han långsamt fortsatte sin ridt, och Paula, 
Dick och han voro verkliga personer i den, voro med- 
vetna realister som modigt sågo livets fakta i ögonen. 
Detta hade ingenting att göra med präster eller lagar 
eller andras visdom och domslut. De måste själva 
göra upp saken. Någon måste bli lidande. Det var 

246 



så livets gång. Levnadskonsten bestod i att minska 
lidandet. Det ansåg lyckligtvis Dick själv. Alla tre 
resonerade de så. Och det fanns intet nytt under solen. 
Otaliga generationers otaliga trianglar hade alla fått 
sin lösning på något sätt. Alltså skulle även detta 
problem bli löst. Alla mänskliga konflikter fingo ju 
sin lösning. 

Han fördrev^ all nykter eftertanke ur sin hjärna 
och återgick till minnets lycksalighet, lade åter sme- 
kande handen på sitt knä och lät sina läppar inandas 
hennes andedräkt. Han höll in Selim för att ömt be- 
trakta sin böjda arm som omslutit henne. 

Icke förr än vid middagen återsåg Graham Paula 
och då var hon den vanliga Paula. Ej ens hans skarp- 
synta öga kunde upptäcka någon skugga av dagens 
stora händelse eller av den vrede som kommit henne att 
blekna och hennes ögon att blixtra, då hon halvt höjt 
sitt ridspö för att slå honom. Hon var i allt Stora 
husets Lilla dam. 

Till och med då hans ögon råkade möta hennes, 
voro de lugna och klara, utan en skymt av någon 
hemlighet. Vad som underlättade situationen var när- 
varon av flera nya gäster, damer, vänner till henne 
och Dick, som kommit dit på ett par dagar. 

Följande morgon i musikrummet träffade han dem 
och Paula vid pianot. 

»Sjunger ni inte, mr Graham?» frågade en miss 
Hoffman. 

Graham hade hört att hon var redaktris för en dam- 
tidning i San Francisco. 

247 



»Jo, förtjusande», svarade han. »Inte sant, mrs For- 
rest ?» 

»Det är fullkomligt sant», smålog Paula, »om också 
bara därför att han är nog vänlig att inte helt och 
tiållet dränka min röst.» 

»Det återstår bara att bevisa våra ord», sade han. 
»Det är en duett som vi sjöngo härom kvällen» — 
han såg på Paula för att få en vink — »och som 
passar särskilt bra för mitt sätt att sjunga.» Han 
gav henne åter en hastig blick men fick ingen upp- 
lysning om vad hon önskade. »Noterna ligga i sa- 
longen. Jag skall gå efter dem.» 

»Det är »Ziguenare på vandring», någonting mun- 
tert och pikant», hörde han henne säga till de andra 
då han gick. 

De sjöngo ej sången så lidelsefullt som den första 
gången, och de inlade ej så mycket extas och glöd i 
sina röster, men de sjöngo den mera som komposi- 
tören hade tänkt sig den och med mindre av deras 
egen tolkning. Men Graham tänkte medan han sjöng, 
och han visste att Paula också gjorde det, och att 
en annan duett sjöngs i deras hjärtan, oanad av da- 
merna som applåderade vid sångens slut. 

»Jag tror att ni aldrig har sjungit den bättre», 
sade han till Paula. 

Ty han hade hört ett nytt tonfall i hennes röst. 
Den hade varit fylligare och med en rikedom i vo- 
lymen som vittnade om att hon verkligen var sång- 
erska. 

»Och som jag nu vet att ni inte veta vad det är, 
skall jag tala om för er vad en patteran är», sade 
hon. 

248 



TJUGOANDRA KAPITLET. 

»Dick, min gosse, din ståndpunkt är avgjort Car- 
lyles», sade Terrence Mc Fåne i faderlig ton. 

De vise männen i madroiiolunden sutto till bords 
och utgjorde jämte Paula, Dick och Graham ett mid- 
dagssällskap på sju personer. 

»Att bara stämpla ens ställning med ett namn är 
inte mycket upplysande», svarade Dick. »Jag vet att 
mitt påstående är Carlyle'skt, men det bevisar ingen- 
ting. Hjältedyrkan är en god sak. Jag talar inte 
bara som filosof, utan som praktisk boskapsuppfödare, 
för vilken tillämpning av Mendels metoder är dagligt 
bröd.» 

»Skall jag alltså dra den slutsatsen», inföll Hancock, 
»att en hottentott är jämngod med en vit man?» 

»Nu tala sydstaterna, Aaron», svarade Dick och 
smålog. »Icke bördens men barndomsmiljöns påver- 
kan är för stark för att kunna rubbas av hela er 
filosofi. Den är en lika svår handicap som det ti- 
diga inflytandet av Manchesterskolan var för Herbert 
vSpencer.» 

»Och Herbert Spencer står på samma nivå som 
hottentotten ?» inföll Dar Hyal utmanande. 

Dick skakade på huvudet. 

249 



»Jag tror att jag kan reda ut detta, Hyal. Genom- 
snittshottentotten eller genomsnittsmelanesiem är gan- 
ska nära jämngod med den vite mannen i genomsnitt. 
Skillnaden består i att det är proportionsvis så många 
flera hottentotter och negrer som bara äro genom- 
snitts, medan det är en så stor procent av de vita 
männen som inte äro medelmåtta, utan över medel- 
måttan. Dessa äro vad jag kallade föregångsmännen 
som driva upp farten hos medelmåttorna av sin egen 
ras. Lägg märke till att de inte förändra medel- 
måttornas natur eller utveckla deras intelligens. Men 
de ge dem bättre utrustning, bättre möjligheter, sätta 
dem i stånd att åstadkomma starkare kollektiv fart. 

»Ge en indian ett modernt gevär i stället för hans 
båge och pilar, och han skall- bli en betydligt duk- 
tigare villebrådsdödare. Den indianske jägaren själv 
har inte förändrats det allra ringaste. Men hela hans 
indianras har alstrat så få män över genomsnittsnivån, 
att de allesammns inte under tio tusen generationer 
ha kunnat utrusta honom med ett gevär.» 

»Gå på, Dick, utveckla din idé», uppmuntrade Ter- 
rence. »Jag börjar se vart du vill komma, och du 
kommer snart Aaron att skena i väg med sina ras- 
fördomar och sin dumma inbilska överlägsenhets- 
teorier.» 

»De där männen över genomsnittsnivån», fortfor 
Dick, »dessa föregångsmän, äro uppfinnare, upptäc- 
kare, uppbyggare, de som skapa härskare. En ras 
som alstrar få sådana härskare kallas en lägre ras, 
en underlägsen ras. Den jagar ännu med pil och båge. 
Den är inte utrustad. Men den vite mannen i genom- 
snitt är i och för sig precis lika bestialisk, precis lika 

250 



dum, otänjbar, stillastående och bakåtgående som ge- 
nomsnittsvilden. Men han har raskare fart. Det stora 
antalet föregångsnaturer i hans samhälle ger honom 
utrustning, organisation och lagar. 

»Vilken stor man, vilken hjälte — och därmed menar 
jag vilken föregångsman — har hottentottsrasen fram- 
bringat? Den hawajiska rasen har bara alstrat en 

— Kamehameha. Negerrasen i Amerika, så vidt man 
vet, endast två, Booker T. Washington och Du Bois 

— och bägge med vitt blod i sina ådror . . .» 

Paula låtsade sig vara gladt intresserad, medan dis- 
kussionen pågick. Hon föreföll ej uttråkad, men för 
Grahams sympatiserande ögon föreföll hon invärtes 
ouppmärksam. Och under ett intermezzo mellan Ter- 
rence och Hancock sade hon med dämpad röst till 
Graham : 

»Ord, ord, ord, sådana massor av ord! Jag antar 
att Dick har rätt, det har han nästan alltid, men jag 
bekänner min gamla svaghet att inte kunna tillämpa 
alla dessa strömmar av ord på livet — på mitt liv, 
menar jag, på mitt sätt att leva, på vad jag bör göra, 
vad jag måste göra.» Hennes ögon voro oavvändt 
riktade på hans, medan hon talade, och lämnade honom 
ej i tvivel om vad det var hon menade. »Jag vet 
inte vad härskarenaturer och föregångsmän ha för 
betydelse för mitt liv. De lära mig varken vad som 
är rätt eller orätt, visa mig ingen väg för just mina 
fötter. Och nu när de ha kommit i farten ämna de 
säkert prata hela kvällen ...» 

»Å, jag förstår vad de säga», försäkrade hon ho- 
nom hastigt, »men det betyder ingenting för mig. 
Ord, ord, ord — och jag vill veta vad jag skall göra, 

251 



vad jag skall göra med mig själv, med er, med 
Dick.» 

Men Dick Förrest var besatt av pratsamhetens onda 
ande, och innan Graham hunnit svara Paula, begärde 
Dick upplysningar av honom angående Sydamerikas 
stammar, som han lärt känna under sina resor. Att 
döma av Dicks ansikte skulle man ej kunnat tro 
annat än att han blott var en glad och bekymmerslös 
debattör. Och varken Graham eller Paula, Dicks hustru 
sedan ett dussin år, kunde drömma om att hans sorg- 
lösa blickar ej läto en handrörelse undgå sig, ej 
ändringen i en stols plats, ej en skymt av uttrycket 
i deras ansikten. 

»Vad står på?» frågade Dick sig själv i tysthet. 
»Paula är sig icke lik. Hon är tydligen nervös och 
det är den här diskussionens fel. Och Graham är ur sitt 
esse. Hans hjärna följer inte med. Han tänker på 
något annat, inte på vad han säger. Vad är detta 
andra ?» 

Och pratsamhetens onda ande, bakom vilken Dick 
dolde sina hemliga tankar, drev honom att ge pra- 
tet allt vidare fart. 

»Jag skulle, för ovanlighetens skull, nästan kunna 
hata de fyra vise männen», utbrast Paula halvhögt 
till Graham, som slutat meddela de önskade upplys- 
ningarna. 

Dick, som talade själv och helt lugnt utvecklade sin 
tes, skenbart intresserad av sitt ämne, såg Paula ut- 
tala denna avsidesreplik, ehuru icke ett ord därav 
nådde hans öra, såg hennes tilltagande nervositet, 
såg Grahams tysta deltagande, och undrade vad det 

252 



var för ord hon yttrat, medan han sade till de lyss- 
nande gästerna : 

»Fischer och Speiser äro båda ense om fåtahg- 
heten av de karaktärstyper som förekomma ärftUgt 
bland de underlägsnare raserna i jämförelse med den 
omätliga mångfalden av karaktärstyper hos t. ex. frans- 
männen, tyskarna eller engelsmännen . . .» 

Ingen vid bordet misstänkte att Dick med flit kas- 
tade ut en ny vändning i samtalet som ett bete, ej 
heller anade Leo efteråt att det snarare var Dicks 
illfundighet än hans egen fråga, som kastade om 
ämnet, då han bad att få veta vilken roll föregångs- 
kvinnorna spelade inom sin ras. 

»Kvinnorna äro inga föregångerskor, Leo, min gosse», 
svarade Terrence honom med en blinkning till de 
andra. »Kvinnorna äro konservativa. De bevara sin 
typ. De fixera den och bibehålla den och äro den 
ständiga bromsen på utvecklingens char. Om inte 
kvinnorna vore, skulle varenda en av oss vara en 
föregångsman.» 

»Låt oss först gå till grunden och ta reda på vad 
det är vi tala om», sade Dick hastigt. »Vad är 
kvinnan?» frågade han med allvarsam min. 

»De gamla grekerna sade att kvinnan var naturens 
misslyckade försök att skapa en man», svarade Dar 
Hyal, i det gycklets smådjävul tittade fram i hans 
mungipor och spefullt krökte hans tunna, cyniska 
läppar. 

Leo var stött. Hans ansikte blossade, hans ögon 
uttryckte smärta och hans läppar darrade, då han 
såg förväntansfullt och vädjande på Dick. 

»Ett halvkön», inföll Hancock sarkastiskt. »Som om 

253 



Guds hand hejdats på halva vägen under skapelse- 
akten, så att hon bara fick en halv själ, i bästa fall 
en trevande själ.» 

»Nej, nej!» utbrast ynglingen. »Ni få inte tala så I 
Dick, säg dem du . . . säg dem . . .» 

»Jag önskar att jag kunde det», svarade Dick. »xVEen 
den här diskussionen om själar är lika formlös som 
själva själarna. Vi veta alla med oss att vi ofta famla, 
ofta gå vilse och aldrig äro så vilsekomna som då 
vi tro oss veta var vi äro och veta allting om oss själva. 
Vad är en dåres personlighet annat än en person- 
lighet litet mindre eller mycket mindre sammanhäng- 
ande än vår? Vad är en förrymd negerslavs person- 
lighet? En idiots? Ett outvecklat barns? En hästs? 
En hunds ? En myggas ? En grodas ? En hackspetts ? 
En snigels ? Och vad är din egen personlighet, Leo, 
då du sover och drömmer? Då du är sjösjuk? Då 
du är kär? Då du har kolik? Då du har kramp i 
benet ? Då du plötsligt gripes av dödsskräck ? Då 
du är ond ? Då du har en högstämd känsla av världens 
skönhet och tycker att du tänker idel outsägliga, onämn- 
bara tankar? 

»Jag säger med flit tycker att du tänker. 
Om du verkligen tänkte, skulle inte din känsla av 
världens skönhet vara outsäglig och onämnbar. Då 
skulle den vara klar, skarp, bestämd. Din person- 
lighet skulle vara klar, skarp och bestämd liksom dina 
tankar och ord. Ergo, då du exalterat inbillar dig 
att du står på höjden av livet, dansar du i själva 
verket en vild sinnesorgie och kan inte ett enda dans- 
steg, vet inte orgiens mening. Du känner inte dig 
själv. Din själ, din personhghet, är i det ögonblicket 

254 



något svävande och famlande. Grodan, som sitter och 
pöser upp sig vid dammen och sänder ut hesa läten 
i mörkret till sin vårtprydda maka, har kanske ock- 
så i det ögonblicket ett slags famlande personlighet. 

»Nej, Leo, personlighet är ett alltför svävande be- 
grepp för att vi med våra svävande personligheter 
skulle kunna fatta det. Det finns s. k. män med en 
kvinnas personlighet. Det finns människor med många 
personligheter. Det finns tvåbenta mänskliga varelser 
som varken äro fågel eller fisk. Som personlighe- 
ter driva vi som dimflagor genom skymning, mörker 
och ljusglimtar. Allt är töcken och dimma, och vi äro 
allesammans töcken och dimma midt i ett hav av 
mysterier.» 

»Det är kanske mystifikationer i stället för myste- 
rier, mystifikationer som människorna ha gjort själva», 
sade Paula. 

»Där talar den äkta kvinnan, som Leo inte vill 
kalla en halv själ», svarade Dick. »Saken är den, 
Leo, att kön och själ äro en enda trasslig härva, och 
vi veta föga om könet och ännu mindre om själen.» 

»Men kvinnorna äro skönhet», stammade ynglingen. 

»Jaså», inföll Hancock, och hans svarta ögon gUm- 
made ondskefullt, »du identifierar kvinnan och skön- 
heten?» 

Den unge poetens läppar rörde sig, men han kunde 
endast böja på huvudet. 

»Nåväl, låt oss då vädja till målarkonsten under 
de sista tusen åren som en reflex av ekonomiska vill-- 
kor och politiska institutioner och där se hur mannen 
har modellerat och format kvinnan efter sitt behag 
och hur hon har tillåtit honom att ...» 

255 



»Sluta nu att retas med Leo», inföll Paula, >;ocli 
var uppriktiga allesammans och säg vad ni veta eller 
tro.» 

»Kvinnan är ett m.ycket heligt väsen», förklarade 
Dar Hyal högtidligt. 

»Madonnan till exempel», sade Graham och ställde 
sig i bräschen för att hjälpa Paula. 

»Och den intelligenta kvinnan», tillade Terrence och 
belönades med en gillande nick av Dar Hyal. 

»En i sänder», sade Hancock. »Låt oss tala om ma- 
donnadyrkan, som var en särskild kvinnodyrkan jäm- 
förd med våra dagars allmänna kvinnodyrkan, som 
Leo hyllar. Mannen är en lat vilde som bara vill 
ligga och dra sig. Han tycker inte om att man 
bråkar med honom. Han vill ha vila och lugn. Och 
alltsedan människosläktet uppkom är han spänd till- 
sammans med en rastlös, nervös, retlig, hysterisk res- 
kamrat, och hennes namn är kvinnan. Hon har stäm- 
ningar, tårar, fåfänga, vredesutbrott och moralisk oan- 
svarighet. Han kunde inte utrota henne. Han måste 
ha henne, fastän hon alltid störde hans lugn. Vad 
skulle han göra?» 

»A, han hittade nog på ett sätt, den listige kanaljen», 
inföll Terrence. 

»Han gjorde sig en himmelsk bild av henne», fort- 
for Hancock. »Han idealiserade hennes goda egen- 
skaper och ställde henne så långt bort att hennes 
dåliga egenskaper ej kunde irritera hans nerver och 
hindra honom från att lättjefullt röka sin pipa i lugn 
och ro och meditera över stjärnorna. Och då den 
vanliga vardagskvinnan försökte bråka, förvisade han 
henne ur sina tankar och kom ihåg sin himlakvinna^ 

256 



den fullkomliga kvinnan, som bär upp livet och till- 
försäkrar oss odödlighet. 

»Sedan kom reformationen. Då ramlade moderns 
dyrkan. Och där var mannen fortfarande sammanokad 
med sin fridstörerska. Vad gjorde han då?» 

»Å, den rackaren», fnittrade Terrence. 

»Han sade: ']3.g vill göra dig till en illusion', och 
det gjorde han. Madonnan var hans himmelska kvinna, 
hans högsta föreställning om en kvinna. Han över- 
flyttade alla sina idealiserade föreställningar om henne 
på den jordiska kvinnan, på alla kvinnor, och han 
har alltsedan dess lurat sig själv till att tro på dem 
och på henne . . . alldeles som Leo.» 

»För att vara ogift förråder du en häpnadsväckande 
kännedom om kvinnans uselhet», sade Dick. »Eller 
är alltsammans teorier?» 

Terrence brast i skratt. 

»Kära Dick, Aaron har nyss läst Laura Marholm. 
Han kan citera henne med angivande av kapitel och 
sida.» 

»Men med allt detta prat om kvinnan ha vi ännu 
inte rört vid hennes klädafåll», sade Graham och 
fick en tacksam blick från Paula och Leo. 

»Kärleken», viskade Leo. »Ännu har ingen sagt 
något om kärleken.» 

»Och äktenskapslagar och skilsmässa och polygami 
och monogami och den fria kärleken», rabblade Han- 
cock upp. 

»Och varför, Leo», fråga,de Dar Hyal, »är kvinnan 
i kärleksleken alltid hök och fasttagare?» 

»Å, det är hon visst inte», svarade ynglingen lugnt 
med en min som om han kände till den saken bättre. 

257 
Den lilla damen i det stora huset. 17 



»Det där är bara dumheter som Shaw har inbillat er.» 

»Bravo, Leo», applåderade Paula. 

»Wilde hade alltså orätt då han sade att kvinnan 
angriper genom plötsliga och underliga kapitulationer ?» 
frågade Bar Hyal. 

»Men förstår ni då inte», protesterade Leo, »att 
aJlt sådant tal gör kvinnan till ett vidunder, ett rov- 
djur.» Medan han vände sig till Dick, smög han 
en sidoblick bort till Paula, och hans ögon glödde 
av "kärlek. »Är hon ett rovdjur, Dick?» 

»Nej», svarade Dick långsamt och skakade på hu- 
vudet, och hans röst var mild på grund av vad han 
nyss sett i ynglingens ögon. »Jag kan inte säga att 
kvinnan är ett rovdjur. Ej heller kan jag säga att 
hon är en varelse som jagas av rovdjur. Lika litet 
kan jag säga att hon är en källa till ständig glädje 
för mannen. Men jag vill säga att hon är en varelse 
som är till stor glädje för mannen . . .» 

»Och driver honom till många galenskaper», tillade 
Hancock. 

»Många vackra galenskaper», rättade Dick allvar- 
ligt. 

»Låt mig göra Leo en fråga», sade Dar Hyal. »Var- 
för älskar kvinnan den man som slår henne?» 

»Och varför älskar hon inte den man som inte slår 
henne?» sade Leo. 

»Alldeles.» 

»Nåväl, Dar, du har till en del rätt men övervä- 
gande orätt. Å, jag har lärt mig definitioner av er, 
filosofer. Dem ha ni illfundigt utelämnat i edra på- 
ståenden. Men jag skall lägga fram dem i ert ställe. 
En man som slår den kvinna han älskar är en lågt 

258 



stående man. En kvinna som älskar den man som 
slår .henne är en lågt stående kvinna. Ingen högt 
stående man slår den kvinna han älskar. Ingen högt 
stående kvinna,» och omedvetet gledo Leos ögon bort 
till Paula, »skulle kunna älska en man som slår 
henne.» 

»Nej, Leo», sade Dick, »jag försäkrar dig att jag 
aldrig, aldrig har slagit Paula.» 

»Där ser du nu. Dar», fortfor Leo med flammande 
kinder, »att du har orätt. Paula älskar Dick utan 
att ha^i slår henne.» 

Med en strålande belåten min vände Dick sig till 
Paula liksom för att få en tyst bekräftelse på yng- 
lingens ord, men vad Dick sökte var effekten av, så- 
dana ord under de omständigheter han befarade. I 
Paulas ögon tyckte han sig upptäcka en glimt av — 
han visste icke vad. Grahams ansikte var uttryckslöst, 
så till vida som att det ej tycktes röja någon ändring 
i det intresse som funnits där. 

»Kvinnan har i sanning funnit sin St. Georg i kväll», 
komplimenterade Graham. »Ni kommer mig att bly- 
gas, Leo. Här sitter jag lugnt och ser på medan 
ni strider mot tre drakar.» 

»Och sådana drakar!» inföll Paula. »Om de drevo 
0»Hay till dryckenskap, vad ska de då göra med 
er, Leo?» 

»Ingen kärlekens riddare kan någonsin bli besegrad 
av alla Världens drakar», sade Dick. »Och det bästa är 
i detta faJl att drakarna ha mera rätt än du tror, men 
ändå har 'du rätt.» 

»Här är en snäll drake, Leo», sade Terrence. »Han 
ämnar lämna sina gemena kamrater i sticket och övergå 

259 



på din sida och bli en St. Terrence. Och St. Terrence 
har en vacker fråga att göra dig.» 

»Låt den här draken vråla först»^ inföll Hancock. 

»Vid allt vad kärleken har ljuvt och älskligt, frågar 
jag dig, Leo: varför döda älskare så ofta av svart- 
sjuka den kvinna de älska?» 

»Emedan de äro sårade_, emedan de äro vansinniga», 
lydde svaret^ »och emedan de ha varit nog olyckliga 
att älska en så lågt stående kvinna att hon kan göra 
sig skyldig till att göra dem svartsjuka.» 

»Men kärleken kan råka på irrvägar»^, inföll Dick. 
»Du måste ge ett mera tillfredsställande svar^ Leo.» 

»Det har Dick rätt i», sade Terrence. »Och nu skall 
jag hjälpa dig^ Leo, att riktigt kunna slå till med 
svärdet. Kärleken kan även bland de högsta typerna 
råka på irrvägar^ och då kommer det grönögda odju- 
ret. Antag att den fullkomligaste kvinna du kan 
tänka dig skulle .upphöra att älska den man som inte 
slår henne och vända sin kärlek till en annan man, som 
inte heller kommer att slå henne — hur går det 
då? Kom ihåg, alla tre av den högsta typen. Dra 
nu ditt svärd och hugg in på drakarna.» 

»Den första mannen kommer inte att döda henne 
eller göra henne skada på något sätt»^ försäkrade 
Leo bestämt. »Ty om han gjorde det^ skulle han 
inte vara den man du beskriver. Han skulle inte 
vara någon hög typ^ utan en låg.» 

»Du menar att han skulle dra sig tillbaka?» frågade 
Dick och tände en cigarrett för att ej behöva se någon 
i ansiktet. 

Leo nickade allvarligt. 

»Han skulle dra sig tillbaka, och han skulle göra 

260 



f 



vägen lätt för hennq, och han skulle vara mycket god 
mot henjie.» 

»Låt oss ta ett konkret exempel»^, sade Hancock. 
»Antag att du är kär i mrs Förrest och mrs Förrest 
är kär i dig, och ni rymma i den stora bilen . . .» 

»Det skulle jag visst inte göra», utbrast ynglingen 
med heta kinder. 

»Nu är ni inte artig, Leo», sade Paula. 

»Det är bara ett antagande^ Leo», ivrade Hancock. 

Ynglingens förvirring var bedrövlig, och hans röst 
darrade, men han vände sig käckt till Dick och sade : 

»Det tillkommer Dick att svara på det.» 

»lOch jag skall svara»^ sade Dick. »Jag skulle 
inte döda Paula. Inte heller skulle jag döda dig, Leo. 
Det vore inte rättvist. Vad än mitt hjärta kände^ 
skulle jag säga: »Gud välsigne er, mina barn.» Men 
ändå» — han tystnade^ och skrattrynkorna i hans 
ögonvrår antydde ett skämt — »ändå skulle jag göra 
den reflexionen att Leo hade begått ett sorgligt miss- 
grepp. Han känner ju inte Paula.» 

»Hon skulle avbryta hans mediterande över stjär- 
norna», smålog Terrence. 

»Aldrig, aldrig, Leo, det lovar jag er», utbrast 
Paula. 

»Nu narras ni för er själv, mrs Förrest», försäk- 
rade Terrence. »Först och främst kunde ni inte låta 
bli. För det andra skulle det helt enkelt vara er 
skyldighet att göra det. Och slutligen, om jag får 
upphäva mig själv till auktoritet, då jag var en ung 
vansinnigt kärlekskrank man, med mitt hjärta fullt 
av en kvinna och mina ögon fulla av stjärnorna, var 

261 



det alltid en härlig lycka att bli dragen från dem 
av min älskades kärlek.» 

»Terrence, om ni säger flera sådana förtjusande 
saken^)^ utbrast Paula, »rymmer jag med både er och 
Leo i stora bilen.» 

»Ju förr desto hellre», sade Terrence galant. »Men 
bland edra grannlåter måste ni lämna rum för några 
böcker om stjärnorna, som Leo och jag kunna få 
studera på lediga stunder.» 

Leo gled ut ur bataljen, och Dar Hyal och Han- 
cock angrepo Dick. 

»Vad menar du med 'rättvist'?» frågade Dar Hyal. 

»Precis vad jag sade, precis vad Leo sade», svarade 
Dick, och han visste att Paulas nervösa och uttråkade 
stämning hade bannlysts för en stund och att hon 
hörde på med nästan ivrigt intresse. »Enligt min upp- 
fattning och i enlighet med mitt temperament skulle 
det förfärligaste andliga lidande jag kan tänka mig 
vara att kyssa en kvinna som bara underkastade sig 
min kyss.» 

»Men tänk om hon narrade dig, för gamla minnens 
skull t. ex. eller av en önskan att inte göra dig ledsen, 
av medhdande med dig?» sade Hancock. 

»Jag skulle då enligt min åsikt begå en oförlåtlig 
synd», svarade Dick. »Det vore inte rätt. Jag kan 
inte inse det ridderliga eller det tillfredsställande i att 
kvarhålla den kvinna man älskar ett ögonblick längre 
än hon vill bli kvarhållen. Leo har alldeles rätt. Den 
supige hantverkaren kan väcka kärlek med sina knyt- 
nävar och hålla kärleken vid liv i sin dumma hustrus 
bröst. Men de högre stående männen, män med en 
gnista förnuft och esprit, kunna inte behandla kär- 

262 



j 



leken hårdhändt. Liksom Leo skulle jag göra vägen 
lätt för kvinnan och vara mycket god mot henne.» 

»Vad blir det då av er västerländska civilisations 
beprisade engifte?» frågade Dar Hyal. 

Och Hancock.» »Du predikar alltså den fria kär- 
leken ?» 

»Jag kan bara svara med ett utslitet axiom», sade 
Dick. »Det kan inte finnas någon kärlek som inte 
är fri. Kom alltid ihåg att det här handlar om de 
högre typerna. Och från den synpunkten måste din 
fråga besvaras, Dar. Den stora majoriteten av indi- 
vider måste hållas till laglydnad och arbete genom 
engiftesinstitutionen eller genom något slags sträng 
äktenskapslagstiftning. De äro odugliga till fritt äk- 
tenskap eller fri kärlek. Fri kärlek skulle för dem en- 
dast bli självsvåld och promiskuitet. Endast sådana 
nationer ha blomstrat upp och fartfarit att äga be- 
stånd, där Gud och staten ha hållit folkets drifter till 
tukt och ordning.» 

»Du hyllar alltså inte äktenskapslagarna för, låt oss 
säga, dig själv», frågade Dar Hyal, »utan endast för 
andra ?» 

»Jag hyllar dem för alla människor. Barnen, famil- 
jen, levnadsbanan, samhället, staten, allt detta gör 
äktenskapet, det lagliga äktenskapet, oundvikligt. Och 
av samma skäl gillar jag skilsmässa. Männen, alla 
män, och kvinnorna, alla kvinnor, äro i stånd att älska 
mer än en gång, låta den gamla kärleken dö och en 
ny kärlek födas. Då man blir kär, blir man kär, och 
det är allt vad man vet. Den kommer — den lidelse- 
fulla, suckande, sjungande, jublande kärleken, yien 
staten kan tygla självsvåldet.» 

263 



»Det är en invecklad fri kärlek du predikar», an- 
märkte Hancock. 

»Mycket sant, och det av det skälet att den i ett 
samhälle levande människan är ett ytterst invecklat 
djur.» 

»Men det finns män, älskare, som skulle dö om de 
förlorade den de älska», sade Leo till hela bordets 
överraskning. »De skulle dö om hon dog, de skulle 
dö — å, mycket fortare — om hon levde och älskade 
en annan.» 

»Nåja, då få de väl gå på med att dö som de all- 
tid ha gjort», svarade Dick bistert. »Och ingen kland- 
rar dem för deras död. Vi äro så skapade att våra 
hjärtan råka på irrvägar ibland.» 

»Mitt hjärta skulle aldrig råka på irrvägar», bedy- 
rade Leo stolt, utan tanke på att hela bordet kände 
till hans hemlighet. »Jag vet att jag aldrig skulle 
kunna älska två gånger.» 

»Det kan vara sant för dig, min gosse», instämde 
Terrence. »Du för alla verkliga älskandes talan. Det 
är kärlekens absolutism som är deras lycka — hur 
är det Shelley säger? Eller var det Keats? »Alltige- 
nom ett under och en vild tjusning.» Det skulle vara 
en usel gnidare till halvfärdig älskare som någonsin 
kunde ha en tanke på att det funnes en kvinnlig varelse 
en tusendel så ljuv, så hänförande och intagande, så 
härlig och underbar som hans egen kvinna och som 
han nästa gång skulle kunna älska.» 

Då de lämnade matsalen och Dick fortsatte sam- 
talet med Dar Hyal, undrade han om Paula skulle 
kyssa honom till godnatt eller om hon skulle gå Upp 

264 



till sig då hon reste sig från pianot. Och medan 
Paula talade med Leo om hans sista sonett, som 
han hade visat henne, undrade hon om hon kunde 
kyssa Dick, och fick plötsligt en stark lust att kyssa 
honom, hon visste ej varför. 



265 



TJUGUTREDJE KAPITLET. 

Det talades ej mycket den kvällen efter middagen. 
Paula, som sjöng vid pianot, bragte Terrence ur fatt- 
ningen midt i ett föredrag om kärleken. Han tyst- 
nade midt i en mening för att lyssna på något nytt 
som han hörde i hennes röst, och smög sig sedan 
ljudlöst tvärsöver rummet och sträckte ut sig rak- 
lång bredvid Leo på björnhuden. Graham, som före- 
föll minst intresserad, ögnade i en tidskrift, men Dick 
iakttog att han hastigt upphörde att vända bladen. 
Dick undgick ej heller att lägga märke tiW det nya 
tonfallet i Paulas röst och sökte förstå dess mening. 

Då hon slutade sången försökte de tre vise männen 
att alla på en gång förklara för henne att hon nu 
äntligen glömt sig och sjungit ut så som de alltid 
bedt att hon skulle göra. Leo låg orörlig och tyst 
med hakan stödd mot händerna och ansiktet som för- 
klarat. 

»Det är allt detta tal om kärlek», skrattade Paula, 
»och alla de vackra tankar Leo och Terrence och . . . 
Dick ha väckt i mitt huvud.» 

Terrence skakade sin långa man av järngrått hår. 

»I ert hjärta, menar ni», rättade han. »Ert hjärta 
och er strupe sjunga kärlekens lov i kväll. Och för 

266 



första gången har jag hört er röst i hela dess styrka. 
Klaga nu aldrig mera över att er röst är svag. Stark 
är den och rund som en stor tross, en stor gyllene tross 
att förtöja fartyg med vid Lycksalighetens ö.» 

»Och därför skall jag sjunga Gloria för er», sva- 
rade hon, »för att fira drakarnas dödande genom St. 
Leo, St. Terrence och . . . naturligtvis St, Richard.» 

Dick, som hört allt vad de sagt, räddade sig från 
att säga något genom att gå över till serveringsbordet 
och blanda till en whiskygrogg åt sig. 

Medan Paula sjöng Gloria, satt han i en soffa 
och läppjade på sin dryck och manade fram minnen. 
En gång förr hade han hört henne sjunga så där — 
i Paris, under deras korta förlovningstid, och strax 
därefter under deras smekmånad ombord på All 
A w a y. 

Litet senare höjde han sitt glas mot Graham, blan- 
dade till groggar åt dem bägge, och då Graham hade 
slutat sin, föreslog han Paula att hon och Graham skulle 
sjunga »Ziguenarna». 

Hon skakade på huvudet och började »Das Kraut 
Vergessenheit.» 

»Hon var ingen äkta kvinna, hon var en förfärlig 
kvinna», sade Leo, då sången var slut. »Och han var 
en verklig älskare. Hon krossade hans hjärta, men 
ändå älskade han henne. Han kan aldrig älska mer, 
ty han kan inte glömma sin kärlek till henne.» 

»Och nu, Rödsky, Ollonsången!» sade Paula och 
smålog mot sin man. »Sätt ner ditt glas och var snäll 
nu och plantera ollon.» 

Dick reste sig lättjefullt från soffan, skakade trot- 
sigt på huvudet som om han slängt undan sin man 

267 



och stampade med fötterna för att härma Mountain 
Lad. 

»Jag vill att Leo skall veta att han inte är den 
ende profeten och kärleksriddaren på ranchen. Hör 
pä Mountain Låds sång, alltigenom ett under och 
vild tjusning, Terrence, och mer än så. Mountain 
Lad smäktar inte för sin älskade. Han smäktar inte 
alls. Han är ett förkroppsligande av kärleken, och han 
stegrar sig då han möter henne och säger henne det. 
Hör på honom!» 

Dick fyllde rummet och kom luften att dallra av 
vilda, glada hingstgnäggningar, och sedan sjöng han 
med viftande man och stampande hovar: 

»Hör mig! Jag är Eros. Mina fötter dåna i bergen. 
Jag fyller de vida dalarna. Stona höra mig och spritta 
till i de fridfulla hagarna, de känna mig. Landet 
dryper av fettma, och saven stiger upp i träden. 
Det är vår. Våren är min. Jag härskar i vårens 
kungarike. Stona minnas min röst. De känna mig se- 
dan gammalt genom sina mödrar. Hör mig! Jag är 
Eros. Mina fötter dåna i bergen, och de vida dalarna 
äro mina härolder och genljuda av min ankomst.» 

Det var första gången de vise männen i madrono- 
lunden hade hört Dicks sång, och de applåderade 
kraftigt. Hancock tog det som ett nytt uppslag i 
diskussionen och höll just på att utarbeta en biologisk 
Bergsonförklaring av kärleken, då han hejdades av 
Terrence, som lagt märke till det drag av smärta som 
flög över Leos ansikte. 

»Fortsätt, mrs Förrest», bad Terrence. »Och sjung 
om kärlek, endast om kärlek, ty det är min erfarenhet 

268 



att jag mediterar bäst om stjärnorna till ackompan- 
jemang av en kvinnoröst.» 

Litet senare kom Oh Joy in, väntade tills Paula 
slutat en sång, gick sedan ljudlöst bort till Graham 
och räckte honom ett telegram. Dick gjorde en sur 
min för avbrottet. 

»Mycket viktigt tror jag», förklarade kinesen för 
honom. 

»Vem tog emot det?» frågade Dick. 

»Mig tog emot det», lydde svaret. »Natt-telefonist 
i Eldorado telefonera. Han säga viktigt. Jag skriva 
ned det.» 

»Det är det verkligen», utbrast Graham sedan han 
läst telegrammet. »Kan jag fara med ett tåg i kväll 
till San Francisco, Dick?» 

»Oh Joy, kom tillbaka ett ögonblick», ropade Dick 
och såg på sitt ur. »Vilket San Franciscotåg stannar 
i Eldorado?» 

»Elva och tio», lydde det ögonblickliga svaret. »God 
tid. Inte för mycket. Mig kalla chaufför?» 

Dick nickade. 

»Måste du verkligen fara i kväll?» frågade han 
Graham. 

»Ja, det är mycket viktigt. Hinner jag packa?» 

Dick gav Oh Joy en vink och sade till Graham: 

»Ja, du hinner kasta ner det nödvändigaste i en 
väska.» Han vände sig till Oh Joy. »Är Oh My 
uppe än?» 

»Ja, sir.» 

»Skicka upp honom på mr Grahams rum för att 
hjälpa till, och låt mig veta när bilen står färdig. Inte 
den stora bilen. Säg till Saunders att ta den snabbaste.» 

269 



»En präktig och tilltagsen man», kommenterade 
Terrence, då Graham hade lämnat rummet. 

»En av de få män jag skulle vilja ha med mig i 
ett riktigt vågsamt äventyr», sade Dick. »Han var 
med på Nethermere då hon strandade vid Pango 
under orkanen 99. Pango är bara en sandrevel tolv 
fot över högvattenstrecket, en klunga kokospalmer 
och obebodd. Fyrtio kvinnor bland passagerarna, 
engelska officersfruar o. s. v. Graham hade en sjuk 
arm, tjock som ett lår — ormbett. 

»Det var en förfärlig sjö. Båtar kunde inte reda 
sig. Två slogos sönder och bägges besättning drunk- 
nade. Fyra matroser erbjödo sig, efter varandra, att 
simma i land med en tross. Alla fyra halades, i tur 
och ordning, döda ombord. Medan de lösgjorde tros- 
sen från den sista, erbjöd Graham sig med sin sjuka 
arm. Och han gjorde det, fastän bränningarna bröto 
av hans svullna arm och slogo in tre revben. Men 
han gjorde fast trossen innan han svimmade. För att 
hala skutan i land erbjödo sex karlar sig att förpassa 
sig till stranden på Evans tross. Fyra av dem kommo 
fram. Och endast en kvinna av de fyrtio gick för- 
lorad — hon dog av hjärtslag och skrämsel. 

»Jag frågade honom en gång om det. Han var lika 
tystlåten som en engelsman. Allt vad jag kunde få ur 
honom var att tillfrisknandet gick ledigt. Han trodde 
att saltvattnet, motionen och benbrottet hade verkat 
som mot-retmedel och gjort armen godt.» 

Oh Joy och Graham kommo in från motsatt håll. 
Dick såg att Grahams första frågande blick gällde 
Paula. i 

»Allt färdigt, sir», tillkännagav Oh Joy. 

270 



Dick beredde sig att följa sin gäst ut till bilen, 
men Paula visade sin avsikt att stanna inne. Graham 
gick bort till henne för att flyktigt uttala sitt bekla- 
gande och ta avsked. 

Värmd av vad Dick nyss berättat om honom be- 
traktade hon honom med välbehag, hans högburna 
huvud och hans smidiga, obesvärade hållning. Me- 
dan han närmade sig henne, koncentrerade hon sin 
blick på hans ögon som hade ett sorgset uttryck, men 
det försvann och lystes upp av det leende hon nu 
kände så väl. 

Vad han sade var rent vardagligt, likaså hennes be- 
klagande svar, men medan han höll hennes hand 
i sin fingo hans ögon det uttryck som hon omed- 
vetet hade väntat på och som hon besvarade med 
sina egna. Den korta handtryckningen hade samma 
betydelse. Hon besvarade denna tryckning helt im- 
pulsivt. Det var som han hade sagt: mellan dem 
behövdes ej många ord. 

Då deras händer släppte taget kastade hon en hastig 
blick på sin man, ty under de år de varit gifta hade 
hon vant sig vid hans snabba iakttagelseförmåga och 
fått en viss respekt för hans nästan hemska talang 
att gissa sig till fakta av nyanser och därur härleda 
överraskande riktiga slutsatser. Men Dick, som stod 
i profil och skrattade åt någon av Hancocks sarkas- 
mer, vände sina leende ögon emot henne just som 
han satte sig i rörelse för att följa Graham ut. 

Nej, tänkte hon, Dick hade ej sett något av den 
lilla hemlighet de utväxlat. Det hade endast varit 
en obetydlighet, en glimt i hans ögon, en lätt skälv- 
ning i händerna, och alltsammans så flyktigt. Hur 

271 



kunde Dick ha sett eller förstått? Dick hade säkerligen 
varken sett deras blickar eller deras handtryckning, 
ty han hade nästan vändt dem ryggen. 

Men hon önskade i alla fall att hon ej kastat den- 
na hastiga blick på sin man. Hon hade en skuldmed- 
veten känsla, och tanken därpå plågade henne, me- 
dan hon såg de bägge männen lämna rummet vid 
varandras sida. Vad hade hon gjort för ondt, undrade 
hon. Varför skulle hon ha något att dölja? Men 
hon var nog ärlig att se sanningen i ögonen och er- 
känna utan undanflykter att hon hade något att dölja. 
Och hennes kinder lågade vid tanken på att hon för- 
nedrat sig till bedrägeri. 

»Jag stannar bara borta ett par dagar», sade Gra- 
ham då han skakade hand med Dick vid bilen. 

Dick såg det ärliga, rättframma uttrycket i hans 
ögon och kände det hjärtliga i handslaget. Graham 
ämnade säga något, men teg, och Dick visste att 
han åtrat sig då han sade: 

»Då jag kommer tillbaka, måste jag väl packa.» 

»Men boken», protesterade Dick och svor inom sig 
över den glädje han känt vid den andres ord. 

»Just därför», svarade Graham. »Jag måste sluta 
den. Jag tycks inte kunna arbeta som du. Ranchen 
är för distraherande. Jag kan inte ta ordendigt i tu 
med boken. Jag sitter och hänger över den, men de 
fördömda lärkornas sång genljuder i mitt öra, och 
då ser jag fälten för mig och rödtallarna och Selim. 
Och sedan jag förspillt en timme uppger jag det 
och telefonerar efter Selim. Och om det inte är detta, 
så är det någon annan av de tusen lockelserna.» 

272 



Han satte foten på den dunkande bilens fotsteg 
och sade: »Ja, adjö så länge, gosse lilla.» 

»Kom tillbaka och grip dig an», ivrade Dick. »Om 
så behövs skall jag stänga in dig varje förmiddag, tills 
du har slutat. Och om du inte har varit fhtig, blir 
du instängd hela dagen. Jag skall nog få dig till 
att arbeta. Har du cigarretter? Och tändstickor?» 

»All right.» 

»Kör, Saunders», befallde Dick och bilen dök ut 
i mörkret från den starkt upplysta inkörsporten. 

Då Dick kom in igen, höll Paula på att spela för 
madronofilosoferna, och han gömde sig i ett soff- 
hörn för att vänta och undra om hon skulle ge honom 
en godnattkyss, då det blev dags att gå och lägga 
sig. Han visste ju att de aldrig gjort denna kyss till 
gammal slentrian. Ofta träffade han henne ej förr än 
vid middagen och då i gästernas närvaro. Och ofta 
smög hon sig tidigt till sängs och ville ej kyssa sin 
man till godnatt för att ej ge de andra en vink om 
att det var dags att gå och lägga sig. 

Nej, tänkte Dick, antingen hon kysste honom i 
kväll eller icke, var det lika betydelselöst. Men han 
undrade i alla fall. 

Hon fortfor att spela och sjunga i oändlighet, tills 
han slutligen somnade. Då han vaknade var han en- 
sam i rummet. Paula och de vise männen hade gått 
ut tyst. Han såg på sitt ur. Det var ett. Hon hade 
spelat ovanligt länge, tänkte han, ty han kände att 
hon hade gått nyss. Det var musikens upphörande 
som hade väckt honom. 

Ännu undrade han. Han somnade ofta medan hon 
spelade, och då hon hade slutat väckte hon honom 

273 
Den lilla damen i det stora huset. 18 



alltid med en kyss och uppmanade honom att gå och 
lägga sig. Men det hade hon ej gjort i kväll. När allt 
kom omkring skulle hon kanske komma tillbaka. Han 
låg och dåsade och väntade. Nästa gång han såg 
på klockan var hon två. Hon hade ej kommit till- 
baka. 

Han släckte ljusen, och medan han gick genom rum- 
men och släckte i hallen ordnade de många oviktiga 
bagatellerna sig självmant till en text av tvivel och 
gissningar som han ej kunde undgå att läsa. 

I sovloggian stannade hans blick på hennes leende 
ansikte i den runda ramen; han böjde sig fram över 
porträttet och granskade det länge. 

»Nåja», tänkte han, medan han drog upp filtarna, 
ordnade kuddarna bakom sig och sträckte ut handen 
efter en packe korrektur, »vad det än är, måste jag 
gå igenom det.» 

Han kastade en blick på porträttet. 

»Men ack, lilla vän, om du ändå inte gjorde det», 
suckade han till godnatt. 



274 



TJUGUFJÄRDE KAPITLET. 

Utom tillfälliga gäster till lunchen eller middagen var 
lyckligtvis Stora huset tomt på gäster. Den första 
och andra dagen ordnade Dick förgäves sitt arbete 
så att han kunde vara beredd, så snart Paula föreslog 
någon utfärd på eftermiddagen. 

Han lade märke till att hon alltid undvek att bli 
kysst. Från sin sovloggia ropade hon godnatt till 
honom över den breda pation. På morgonen väntade 
han på hennes besök klockan elva. Med ännu out- 
rättade ärenden angående ranchens blivande kreaturs- 
försäljning avfärdade Dick mr Agar och mr Pitts på 
slaget elva. Hon var uppe, det visste han, ty han 
hade hört henne sjunga. Medan han satt vid sitt 
skrivbord och väntade var han lat för ovanhghetens 
skull. En packe brev framför honom saknade ännu 
hans underskrift. Han kom ihåg att det var hon 
som hittat på denna pilgrimsfärd på morgonen och 
bibehållit den som vana, ibland litet för ihärdigt. Och 
det var något förtjusande, tyckte han — att höra hen- 
nes dämpade utrop : »God morgon, glada gosse», och 
sluta hennes kimonoklädda gestalt i sina armar. 

Vidare kom han ihåg att han ofta hade förkortat 
detta besök genom att, medan han höll henne i sina 
armar, låta henne få intryck av hur bråttom han 

275 



hade. Och han mindes också att hennes ansikte mer 
än en gång haft ett uttryck av missräkning, då hon 
gick. 

En kvart över elva, och hon hade inte kommit. 
Han telefonerade till mejeriet, och innan han hängde 
upp mikrofonen hörde han ett livligt fruntimmers- 
samtal och Paulas röst som sade: 

»Bry dig inte om mr Wade. Tag alla barnen med 
dig och kom hit, om också bara på ett par dagar . . .» 

Vilket var högst oväntat. Paula hade alltid varit 
glad åt att slippa gäster, om det hände någon gång 
att han och hon blevo ensamma en dag eller två. Och 
nu försökte hon övertala mrs Wade att komma ner 
från Sacramento. Paula tycktes ej vilja vara ensam 
med honom, hon sökte skydda sig genom sällskap. 

Han smålog då han förstod att denna morgonom- 
famning, nu då den ej erbjöds honom, plötsligt hade 
blivit någonting önskvärdt. Han kom på den idén 
att ta henne med sig ut på en resa. Det skulle kanske 
lösa problemet. Och han skulle hålla henne mycket 
nära sig och dra henne ännu närmare. Varför inte 
en jaktutflykt till Alaska? Dit hade hon alltid velat 
fara. Eller tillbaka till deras gamla farvatten på All 
Aways tid — Söderhavet. Det gick ångare direkt 
mellan San Francisco och Tahiti. Inom tolv dagar 
kunde de stiga i land i Papeete. Han undrade om 
Lavinia ännu hade kvar sitt pensionat, och han tyckte 
sig se sig själv och Paula sitta och äta frukost på 
Lavinias veranda i skuggan av mangoträden. 

Han slog knytnäven i bordet. Nej, han var san- 
nerligen inte den som fegt rymde med sin hustru 
emedan han var rädd för en annan man. Och skulle 

276 



det vara rätt gjort mot henne att kanske föra bort 
henne från det hon helst ville? Han visste icke vad 
hon önskade eller hur långt det hade gått mellan 
henne och Graham. Kunde det inte vara en vårfeber 
hos henne, som försvann med våren? Men under 
de tolv år de varit gifta hade hon ju aldrig visat 
sig ha några anlag för vårfeber. Hon hade aldrig 
givit hans hjärta den ringaste anledning att tvivla på 
henne. Själv kolossalt tilldragande för män och myc- 
ket uppvaktad av dem, hade hon alltid varit sitt eget 
lugna och behärskade jag, Dick Forrests hustru . . . 

»God morgon, glada gosse.» 

Hon tittade in på honom från hallen, smålog mot 
honom med läppar och ögon och gav honom en 
slängkyss. 

»God morgon, min lilla stolta måne», ropade han 
tillbaka i sin vanliga naturliga ton. 

Och nu skulle hon komma in, tänkte han, och han 
skulle sluta henne i sina armar och låta henne un- 
dergå kyssprovet. 

Han öppnade inbjudande sina armar. Men hon kom 
inte in. I stället ryckte hon till, samlade med ena 
handen ihop sin kimono över bröstet och tog med 
den andra upp sin släpande kjol liksom för att ta till 
flykten, i det hon kastade en orolig blick nedåt hallen. 
Men hans skarpa öron hade ej uppfångat något ljud. 
Hon smålog åter mot honom, sände honom ännu en 
slängkyss och försvann. Tio minuter därefter hörde 
han ej Bonbright, som kom in med telegram i han- 
den, medan han satt orörlig vid sitt skrivbord, som 
han suttit i tio minuter. 

Och ändå var hon glad. Dick hade för länge varit 

277 



van vid alla uttrycken för hennes stämningar för att 
icke förstå betydelsen av att hennes sång genljöd 
överallt i huset, i arkaderna och ute på pation. Han 
lämnade ej sitt arbetsrum förrän vid lunchen, och 
hon kom icke, som hon brukade ibland, och mötte 
honom på vägen. Då gonggongen ljöd hörde han hen- 
ne drilla inne i huset, bortåt matsalen till. 

En överste Harrison Stoddard — överste sedan han 
i yngre år tjänat vid nationalgardet, nu en f. d. 
köpmansfurste, vars käpphäst var förhållandena inom 
industrien och den sociala oron — tog bordets upp- 
märksamhet i anspråk nästan under hela lunchen ge- 
nom att tala om att arbetsgivarlagen borde utsträckas 
även till landtarbetarna. Men Paula fann ändå till- 
fälle att meddela Dick att hon ämnade tillbringa efter- 
middagen hos Masons i Wickenberg. 

»Naturligtvis vet jag inte när jag kommer tillbaka 
— du vet hurudana Masons äro. Och jag vågar inte 
be dig följa med, hur gärna jag än skulle vilja ha 
dig i sällskap.» 

Dick skakade på huvudet. 

»Och om du inte behöver Saunders . . .» fortfor hon. 

Han böjde på huvudet. 

»Jag ämnar använda Callahan i eftermiddag», för- 
klarade han och planerade sin egen tid nu då Paula 
var ur räkningen. »Jag kan aldrig förstå, Paula, var- 
för du föredrar Saundera. Callalian kör bättre och 
naturligtvis säkrare.» 

»Det är kanske just därför», sade hon småleende. 
»Säkerhet är först och främst det samma som lång- 
samhet.» 

278 



»Men ändå skulle jag hålla på Callahan mot Saun- 
ders vid en kappkörning», påstod Dick. 

»Vart skall du ta vägen?» frågade Paula. 

»Å, jag skall visa överste Stoddard min farm för 
'en karl och ingen häst' — du vet, den där automa- 
tiska tioacres-farmen jag liar sysslat med. Där har 
företagits en mängd förändringar som ha väntat på 
mitt utlåtande en hel vecka. Jag har haft så bråttom. 
Och sedan ska vi fara till kolonien — vad tycker du 
väl, fem nya medlemmar den sista veckan.» 

»Jag trodde att medlemsantalet var fulltecknat.» 

»Det var det och är det ännu. Men det här är ny- 
födda barn. Och den minst hoppgivande av familjerna 
har varit nog duktig att få tvillingar.» 

»En mängd förståsigpåare skaka på huvudet åt ert 
experiment, och jag tillåter mig säga att jag vidhåller 
min åsikt — ni måste bevisa er sak med svart på 
vitt i er bokföring», sade överste Stoddard, som var 
mycket förtjust över att själv få göra sina iakttagelser. 

Dick hörde honom knappast, så upptagen var han 
av andra tankar. Paula hade ej sagt huruvida mrs 
Wade 'och hennes barn skulle komma, mycket mindre 
nämnt att hon hade bjudit dem. Men Dick trodde 
ej att det berodde på glömska hos henne, ty ofta 
fick hon, liksom han, gäster som han ej vetat av 
förr än de kommo. 

Det var emellertid tydligt att mrs Wade ej skulle 
komma i dag, annars skulle Paula ej ha rest bort 
trettio miles uppåt dalen. Ja, det var ett faktum, hon 
räddade sig undan och det var för honom. Hon ville 
ej riskera att vara ensam med honom och utsätta sig 
för faran av därmed följande förtroligheter. Faran 

279 



kunde under sådana förhållanden endast betyda det 
han var rädd för. Vidare gjorde hon sig säker för 
hela kvällen. Hon skulle ej komma tillbaka till mid- 
dagen, ej förr än långt efter middagen, det var all- 
deles tydligt, så vida hon ej tog hela Wickenberg-säll- 
skapet med sig. Hon skulle komma så sent att han 
redan hade gått till sängs. Ja, han skulle ej bereda 
henne någon missräkning, föresatte han sig bistert, 
medan han svarade överste Stoddard. 

»Experimentet ter sig utmärkt i böckerna, med ve- 
derbörlig hänsyn tagen till människonaturen. Där lig- 
ger faran, det medger jag — människonaturen. Men 
det enda sättet att övertyga sig är att göra ett försök 
och det är just vad jag gör.» 

»JDet är inte det första försök Dick gör på vinst 
och förlust», sade Paula. 

»Men fem tusen acres, hela arbetskostnaden för två 
hundra femtio farmare och kontant lön på tusen dol- 
lars om året!» protesterade överste Stoddard. »Några 
sådana misslyckade affärer — om det misslyckas — 
skulle bli en väldig åderlåtning för Harvestgruvorna.» 

»Det är just vad Harvest behöver», svarade Dick 
nonchalant. 

Överste Stoddard gjorde en frågande min. 

»Bokstavligen talat», försäkrade Dick. »Dränering 
menar jag. Gruvorna äro satta under vatten. Mexi- 
kanska frågan.» 

Det var den andra dagens förmiddag — samma 
dag som Graham väntades tillbaka — som Dick mötte 
Oh Ha i en hall med famnen full av nyss avskurna 

280 



syrener. Kinesen tycktes vara på väg till tornet, men 
Dick ville övertyga sig. 

»Vart skall du gå med blommorna, Oh Ha?» frå- 
gade han. 

»Mr Grahams rum — han komma i dag.» 

Vems idé är det? undrade Dick. Oh Has? Oh 
Joys? Eller Paulas? Han kom ihåg att han mer än 
en gång hört Graham tala om hur mycket han tyckte 
om deras syrener. 

Han gick ej in i biblioteket utan styrde kurs mel- 
lan blomsterrabatterna åt tornrummet till. Genom dess 
öppna fönster hörde han Paula småsjunga gladt. Dick 
bet sig i underläppen och gick vidare. 

Många framstående och oändligt älskvärda herrar 
och damer hade bott i det rummet, tänkte Dick, men 
aldrig hade Paula personligen prydt det med blommor. 
Oh Joy, som själv var en mästare i fråga om blom- 
sterdekorering, skötte vanligen den uppgiften eller lär- 
de upp sina underordnade. 

Bland telegrammen som Bonbright lämnade honom 
var ett från Graham som Dick läste två gånger, fast- 
än det var helt enkelt och betydelselöst och endast 
innehöll ett uppskov med återkomsten. 

Mot sin vana inväntade Dick ej den andra lunch- 
signalen. Då han hörde den första gick han ner, ty 
han tyckte sig behöva en av Oh Joys cocktails, som 
efter syrenhistorien skulle ge honom mod att träffa 
Paula. Men hon var före honom. Hon, som sällan 
drack och aldrig ensam, ställde just ifrån sig ett tomt 
cocktailglas på brickan. 

Jaså, hon hade också behövt stålsätta sig, tänkte 

281 



han. Han nickade åt Oh Joy och hotade Paula med 
fingret. 

»Nu ertappade jag dig!» sade han muntert. »Du 
skåpsuper! Farhga symtom. Föga visste jag på vår 
bröllopsdag att jag gifte mig med en liten fru, som 
skulle dö som alkoholist.» 

Innan hon hunnit svara, kom en ung man in — en 
mr Winters — som också skulle ha en cocktail. Dick 
försökte inbilla sig att det ej låg någon lättnad i 
Paulas sätt att hälsa på den nykomne. Aldrig förr 
hade han sett henne så hjärtlig mot honom, fastän 
de träffats ganska ofta. De skulle i alla händelser 
bli tre vid lunchen. 

Mr Winters, som gått igenom ett landtbruksinstitut 
och skrev i Pacific Rural Press, var ett slags 
protegé till Dick och hade kommit för att få stoff 
till en artikel om fiskodlingen i Californien. I tankar- 
na gjorde Dick upp hans eftermiddagsprogram. 

»Jag har fått ett telegram från Evan», sade han till 
Paula. »Han kommer inte förr än i övermorgon kloc- 
kan fyra.» 

»Efter allt mitt besvär!» utbrast hon. »Då vissna 
syrenerna I» 'i 

Det gick en varm glädjebölja genom Dick. Där 
talade hans frimodiga, ärliga Paula! Plur historien 
än utvecklade sig och hur den slutade, skulle hon 
åtminstone ej inlåta sig på något tarvligt smussel. 
Sådan hade hon alltid varit — för genomskinlig för 
att kunna hyckla. 

Han spelade emellertid själv en roll, då han gav 
henne en föga intresserad frågande blick. 

282 



»I Grahams rum», förklarade hon. »Jag lät Oh Ha 
bära upp hela famnen full och ordnade dem själv. 
Han är ju så förtjust i dem.» 

Ända till mot slutet av lunchen hade hon ej nämnt 
att mrs Wade skulle komma, och Dick antog bestämt 
att hon icke skulle komma, då Paula frågade: 

»Väntar du någon?» 

Han skakade på huvudet och frågade: »Har du 
något för dig i eftermiddag?» 

»Jag har inte tänkt på något särskilt», svarade hon. 
»Och nu kan jag väl inte få räkna på dig, då du 
skall ge mr Winters upplysningar om fisken.» 

»Det kan du visst, det», försäkrade Dick! »Jag över- 
lämnar honom åt mr Hanley, som har räkning på 
alla forellerna ända -till ,den sist utkläckta och vet 
namnet på alla de gamla gösarna. Vet du vad . . .» 
Han tystnade och funderade. Sedan lystes hans an- 
sikte upp som av en plötslig idé. »Det är just en 
eftermiddag att lata sig på. Låt oss ta bössorna och 
ge oss ut och skjuta ekorrar. Jag såg just härom 
dagen att de ha blivit alldeles för många på kullen 
ovanför Little Meadow.» 

IMen han undgick ej att se den oroliga glimten i 
hennes ögon, som dock genast försvann. 

»Men ta inte med någon bössa åt mig», sade hon. 

»Som du vill.» 

»Å, jag följer gärna med, men jag har ingen lust 
att skjuta. Jag tar La Galliennes sista bok med mig 
— den kom nyss — och läser högt för dig på mellan- 
stunderna. Minns du, sista gången vi voro ute och 
sköto ekorrar, läste jag hans »På jakt efter en million- 
fhcka» för dig.» 

283 



TJUGUFEMTE KAPITLET. 

Paula på Favvn och Dick på Outlaw redo ut från 
Stora huset så nära varandra som Outlaws ilska tillät. 
Det samtal hon tillät var fragmentariskt. Med sina 
små öron lagda bakåt och tänderna blottade försökte 
hon sätta sig upp mot Dicks tyglar och sporrar och bita 
Paula i benet eller Fawn i bringan, och för varje 
nederlag blevo hennes ögon allt mera blodsprängda. 
Hennes oroliga kast med huvudet och försök att stegra 
sig upphörde aldrig, utom då hon trampade på en 
fläck eller gjorde ansatser till att vilja kasta av sin 
ryttare. 

»Det här är hennes sista år», tillkännagav Dick. 
»Hon är omöjlig att tämja. Jag har arbetat i två år 
med henne utan den ringaste förbättring. Hon kän- 
ner mig och mina metoder, vet att jag är hennes 
herre, vet när hon måste ge tappt, men är aldrig be- 
låten. Hon hyser år från år det hoppet att hon skall 
ertappa mig med att slumra till, och för att inte 
möjligen gå miste om det tillfället, försummar hon 
inga tillfällen.» 

»En gång kanske hon överlistar dig», sade Paula. 

»Och därför ger jag henne på båten. Det verkar 
inte precis enerverande på mig, men förr eller senare 
måste hon besegra mig, om sannolikhetens lag har 

284 



något att betyda. Det är kanske en möjlighet på en 
million, men ingen vet var den där fatala ettan göm- 
mer sig i millionen.» 

»Du är bra underlig, Rödsky», smålog Paula. 

»Hur så?» 

»Du tänker i procent och statistiska tal, genom- 
snittsberäkningar och undantag. Jag undrar efter vil- 
ken formel du räknade ut mig, då vi träffades första 
gången.» 

»Jag gjorde så tusan heller», svarade han skrattande. 
»Där sveko alla tecken. Jag hade ingen statistik att 
tillämpa på dig. Jag tillstod bara för mig själv att 
här var den härligaste kvinnovarelse som någonsin 
gått på ett par duktiga ben, och jag visste att jag 
ville ha henne långt hellre än jag någonsin förr velat 
ha något. Jag måste ha henne . . .» 

»Och du fick henne», ifyllde Paula. »Men sedan, 
Rödsky, sedan. Sedan har du minsann slösat statisti- 
ska beräkningar på mig.» 

»Några stycken», medgav han. »Men jag har intet 
hopp om att någonsin komma till ett slutresultat . . .» 

Han avbröt sig då han hörde en gnäggning från 
Mountain Lad. Hingsten dök fram med en stalldräng 
på ryggen, och Dick betraktade ett ögonblick hans 
stolta trav. 

»Det här måste vi dra oss ifrån», varnade han, 
då Mountain Lad vid åsynen av dem föll in i galopp. 

De sporrade sina ston, kastade om dem och flydde, 
medan de bakom sig hörde ryttarens lugnande »Så 
ja . . . så ja . . .» de tunga hovarnas dån mot lands- 
vägen och en vild, befallande gnäggning. Outlaw 

285 



svarade^ Fawn likaså ett ögonblick därefter. Och nu 
visste de att nu blev Mountain Lad oregerlig. 

De passade på i en kurva och redo in på en sido- 
vägg höllo in sina hästar efter femtio steg och väntade 
tills faran var förbi. 

»Ännu har han aldrig skadat någon», sade Paula, 
då de redo tillbaka. 

»Utom då han händelsevis trampade Cowley på 
tårna. Han fick, som du minns, ligga till sängs 
en månad», påminde han henne, i det han hindrade 
Outlaw att göra ett kast åt sidan och därvid råkade 
möta den egendomliga blick varmed Paula betrak- 
tade honom. 

Det låg en fråga däri, tyckte han sig se, och kärlek 
och fruktan — ja, fruktan, eller åtminstone en oro som 
gränsade till det pinsamma, men allra mest något 
sökande, forskande, frågande. Hennes anmärkning 
att han tänkte i statistiska siffror var nog ett uttryck 
för henne-s stämmning, tänkte han. 

Men han låtsade som om han ingenting sett, och 
med en intresserad blick på en vägtrumma som de 
passerade sade han: 

»Sådant slarv! Den skulle ha reparerats för en 
månad sedan.» 

Lämnande sin dal bakom sig veko de in på en 
väg, där de mötte många kärror lastade med macka- 
dam från itenkrossen som de hörde brumma och gnissla 
högre upp. 

»Hon behöver mera motion än jag har givit henne», 
anmärkte Dick och tvingade med ett ryck Outlaws 
blottade tänder bort från sin hotande närhet till Fawns 
bringa. 

286 



»Och det är skamligt så jag har försummat Duddy 
och Fuddy», sade Paula. »Jag har snålat med deras 
utfodring som en riktig girigbuk, men ändå äro de 
ganska bångstyriga.» 

Dick hörde likgiltigt på, men inom fyrtioåtta tim- 
mar skulle han komma att dra sig till minnes vad hon 
hade sagt. 

De fortsatte sin väg tills stenkrossens oväsen dog 
bort, kommo in i ett skogsbälte, redo över en ås, 
där eftermiddagens solsken fick nyanser av vinrödt 
och rosa då det böljade över manzanitas och madro- 
iios, och döko genom en lund av feberträd ner till 
Little Meadow. Men innan de komma fram dit sutto 
de av och bundo sina hästar. Dick tog bössan från 
sadelhölstret och gick tyst med Paula till en grupp 
rödtallar vid kanten av fältet. De satte sig i skuggan 
och tittade ut över fältet till den branta kulle som 
begränsade det på hundrafemtio meters avstånd. 

»Där äro de — tre, fyra stycken», viskade Paula, 
då hennes skarpa blick upptäckte jordekorrarna i den 
unga säden. 

Det var de försiktiga, de oändligt varsamma, som 
hade aktat sig för Dicks förgiftade donor. Det var 
de som överlevat sina tjogtals mindre försiktiga kam- 
rater och som nog skulle vara i stånd att åter för- 
öka sig till en landsplåga. 

Dick laddade, där han låg på magen, stödd på 
armbågen, och sköt. Skottet åstadkom ingen smäll, 
och man hörde blott några svaga knäppande ljud 
vid omladdningen. En stor mörkbrun ekorre hoppade 
rätt upp, föll framstupa och försvann i säden. Dick 
väntade och lät ögonen gå från det ena upprivna 

287 



hålet efter det andra i marken, där säden hade bli- 
vit förstörd. Då den sårade ekorren rusade upp och 
tog till flykten klirrade hanen igen och han föll på 
sidan och låg stilla. 

Vid det första knäppande ljudet hade alla jord- 
ekorrarna utom den sårade kilat ner i sin jordkula. 
Här fanns intet annat att göra än att vänta på att 
deras nyfikenhet skulle bli deras försiktighet övermäk- 
tig. Det var denna paus Dick hade räknat på. Där 
han låg och granskade kullens sluttning för att se efter 
om inga nyfikna huvuden skulle titta fram, undrade 
han om Paula skulle ha något att säga honom. Hon 
var orolig, men skulle hon behålla sin oro för sig själv? 
Det hade aldrig varit hennes sätt. Förr eller senare 
kom hon alltid till honom med sina bekymmer. Men, 
tänkte han, hon hade aldrig förr haft ett bekymmer 
av denna art. Det var det allra sista hon skulle vilja 
diskutera med honom. A andra sidan, resonerade 
han, var hon själva uppriktigheten. Under alla dessa 
år de levat tillsammans hade han beundrat hennes 
ärlighet och tagit exempel av den. Skulle den svika 
henne nu? 

Han låg och funderade. Hon sade ingenting. Hon 
var icke nervös. Han hörde henne icke röra sig. 
.Då han kastade en sidoblick på henne, såg han att hon 
låg på rygg med slutna ögon och utsträckta armar, 
som om hon vore trött. 

Ett litet mullfärgat huvud tittade ut ur ett hål. 
Dick väntade i flera minuter tills huvudets ägare, över- 
tygad att ingen fara hotade, stod där kapprak på bak- 
benen för att söka orsaken till det klapprande ljudet 

288 



som hade skrämt honom för en stund sedan. Äter 
knäppte bössan. 

»Fick du honom?» frågade Paula utan att öppna 
ögonen. 

»Ja, och det var en stor krabat», svarade Dick. »Där 
gjorde jag slut på en hel rad av generationer.» 

En timme gick. Eftermiddagssolen gassade, men 
var icke besvärlig i skuggan. Då och då satte en lätt 
bris den unga säden i böljande rörelse och kom röd- 
tallarna att fräsa ovanför den. Dick ökade bytet 
med en tredje ekorre. Paulas bok låg bredvid henne, 
men hon hade icke erbjudit sig att läsa högt. 

»Är du inte riktigt kry?» frågade han slutligen. 

»Det är ingenting, litet huvudvärk . . . några obe- 
hagliga små nervsmärtor över ögonen, det är allt- 
sammans.» 

»Du broderar för mycket», retades han. 

»Nej, det är inte det.» 

Allt tycktes vara helt enkelt och naturligt, men Dick, 
som lät en ovanligt stor ekorre lämna sin håla och för- 
passa sig ett tjog fot över barmarken åt sädesfältet 
till, tänkte för sig själv: »Nej, i dag blir ingenting 
sagt.» 

Hans offer var nu vid kanten av sädesfältet. Han 
sköt. Djuret föll, låg stilla ett ögonblick och sprang 
sedan vinglande bort mot sin håla. Klick, klick, klick 
smällde hanen. Jorden rök om den flyende ekorren 
och visade hur nära skotten varit att träffa. Dick 
sköt så täta skott att det var som en enda ström a,v 
eld ur bösspipan. , 

Han hade nästan slutat ladda om, då Paula sade: 

289 

Den lilla damen i det stora huset I9 



»En sådan fysiljad. Knäppte du honom?» 

»Ja, alla ekorrars oltfar, en väldig sädätare och 
förstörare av ungkalvarnas kost. Nio rökfria patro- 
ner på en enda ekorre är för mycket. Jag måste göra 
min sak bättre än så.» 

Solen sänkte sig. Brisen dog ut. Dick sköt ännu 
en ekorre och spejade bistert bortåt kullens sluttning 
efter flera. Han hade arrangerat ett tillfälle och under- 
lättat för henne att ge honom sitt förtroende. Situatio- 
nen var fullt så allvarlig som han hade befarat. Och 
den kunde bli ännu allvarligare; hela hans värld höll 
på att störta samman omkring honom. Gamla land- 
märken voro ej längre att lita på. Han var förbryllad, 
uppskakad. Om det varit en annan kvinna än Paula! 
Han hade varit så säker. Deras tolv år hade givit 
honom rätt att känna sig säker . . . 

»Klockan är fem, och solen sänker sig», sade han 
i det han reste sig och beredde sig att hjälpa henne 
upp. 

»Det har gjort mig så godt att vara i stillhet», sade 
hon medan de gingo bort till hästarna. »Det känns 
mycket bättre över ögonen. Det var nog bra att jag 
inte försökte läsa för dig.» 

»Men tjuvläs inte», sade han sorglöst som om ingen- 
ting varit i olag. »Våga dig inte att titta i La Galli- 
enne. Du måste läsa den för mig en annan gång. 
Räck upp handen. Så sant mig Gud hjälpe . . .» 

»Så sant mig Gud hjälpe», sade Paula lydigt. 

»Och må trollen dansa på min farmors grav . . .» 

»Och må trollen dansa på min farmors grav», upp- 
repade Paula högtidligt. 

290 



Den tredje morgonen efter Grahams avresa lagade 
Dick så att han var upptagen av sin mejeridirektör 
då Paula kom på sin lilla visit klockan elva, tittade 
in på honom och ropade sitt: »God morgon, glada 
gosse», från dörren. Ma sons, som anlände med sin 
larmande ungdom i flera biler, räddade Paulas lunch 
och eftermiddag, och Dick lade märke till att hon 
även skaffade sig trygghet för kvällen genom att bjuda 
dem kvar på bridge och dans. 

Men den fjärde morgonen, den dag då Graham 
väntades tillbaka, var Dick ensam i sitt arbetsrum 
klockan elva. Han satt nedhukad över sitt skrivbord 
och undertecknade brev, då han hörde Paula smyga 
sig på tå in i rummet. Han såg ej upp, men me- 
dan han fortfor att skriva sitt namn lyssnade han 
med hela sin själ till det lätta silkesfraset av hennes 
kimono. Han visste att hon lutade sig över honom 
och han höll andan. Men då hon lätt kysst honom 
på håret och sagt sitt: »God morgon, glada gosse», 
vek hon undan för hans lystna famntag och gled 
skrattande ut. Vad som pinade honom lika mycket som 
missräkningen var den glädje han läst i hennes an- 
sikte. Hon, som hade så svårt för att dölja sina 
stämningar, var klarögd och förväntningsfull som ett 
barn. Det var på eftermiddagen Graham väntades, 
Dick kunde ej undgå att göra den reflexionen. 

Han brydde sig ej om att ta reda på, huruvida 
hon satt in nya syrener i tornrummet, och vid lunchen, 
vari tre unga herrar från landtbruksinstitutet i Davis 
deltogo, måste han finna sig i att få sin eftermiddag 

291 



strängt upptagen, medan Paula föreslog att hon skulle 
hämta Graham vid Eldoradostationen. 

»Hämta?» frågade Dick. 

»Med Duddy och Fuddy», förklarade hon. »De ha 
stått alldeles för länge, och jag har lust att skaffa 
dem och mig själv litet motion. Om du vill vara med 
om motionen, köra vi naturligtvis vart du vill och låta 
hämta honom i bil.» 

Dick försökte intala sig att det ej låg någon oro 
i hennes sätt, medan hon väntade på att han skulle 
antaga eller avböja hennes inbjudning. 

»Stackars Duddy och Fuddy skulle hamna i de 
sälla jaktmarkerna, om de måste springa så långt som 
jag skall fara i eftermiddag», sade han skrattande 
och redogjorde för sitt program. »Till middagsdags 
skall jag fara hundratjugu miles. Jag tar racer'n, och 
det blir damm och backar och bara något litet stycke 
slät väg. Jag har inte hjärta att be dig följa med. 
Far du ut och motionera Duddy och Fuddy.» 

Paula suckade, men hon var så dålig i förställ- 
ningskonsten att i sucken, som skulle uttrycka hen- 
nes ledsnad över att ej få honom i sällskap, kunde 
han ej undgå att höra hennes lättnad över hans be- 
slut. 

»Åt vad håll?» frågade hon i lätt ton, och åter 
lade han märke till hennes kinders rodnad och hennes 
gladt strålande ögon. 

»Å, jag skall rutscha i väg nedåt floden till dräne- 
ringarna — Carlson vill nödvändigt inhämta mina 
råd — pch sedan upp igen och till Sacramento via 
Teal Slough-ägorna för att träffa Wing Fo Wong.» 

»Vem i Herrans namn är Wing Fo Wong?» frå- 

292 



gade hon. »Efter du måste så långt för att träffa 
honom?» 

»En mycket viktig person, min lilla vän. Värd 
minst två millioner, som han har förtjänat på potatis 
och sparris nere i deltatrakterna. Jag håller på att 
arrendera ut tre hundra acres av Teal Slough-jorden 
åt honom.» Dick vände sig till de unga agronomerna. 
»Den är belägen på Sacramentoflo*dens västra sida. 
Den är ett bra exempel på den jordhunger som är 
i annalkande. Det var bara ett kärr, då jag köpte 
den, och gamla erfarna jordbrukare fingo sig ett 
godt skratt åt mig. Jag måste också köpa ett dussin 
reserverade jaktområden. Det kostade mig aderton 
dollars per acre och det ändå för inte så många år 
sedan. 

»Ni känner till sådana där kärr. Värdelösa utom 
för änder och som beten för kreatur under lågvattens- 
tiden. Det kostade över tre hundra per acre att 
muddra och dränera och betala min andel av gran- 
narnas vattenrätt. Och till vad pris tror ni att jag 
ämnar arrendera ut marken på tio år till Wing Fo 
Wong? Två .tusen per acre. Jag skulle förtjäna mera 
om jag odlade dem själv intensivt. De där kineserna 
äro trollkarlar i fråga om grönsaker och outtröttliga 
arbetsmyror. För dem existerar ingen åttatimmars- 
dag. Den lägste kulin är aktieägare med niikrosko- 
■pisk utdelning. På det viset kringgår Wing Fo Wong 
åttatimmarslagen.» 

Dick blev två gånger varnad och en gång hejdad 
under den långa eftermiddagen. Han for ensam, och 

293 



han körde fort men säkert. Missöden beroende på 
honom själv voro något som han ej själv tillät. Och 
de inträffade aldrig. Samma säkerhet och bestämd- 
het varmed han tog en penna eller lade handen på 
ett låsvred inlade han också i de många invecklade 
handgrepp varmed han styrde en bil på många häst- 
krafter under en svindlande färd på starkt trafikerade 
vägar. 

Men hur han körde, hur han bedrev, affärer för 
högtryck med Carlson och Wing Fo Wong, kon- 
centrerade sig hans medvetande alltjämt på den tan- 
ken att Paula hade gått ifrån sina vanor och in- 
låtit sig på det exempellösa tilltaget att hämta Gra- 
ham vid stationen, åtta miles från ranchen. 

»Hm», började han tänka högt, men inhiberade 
fortsättningen av sitt yttrande, i det han ökade racerns 
fart från fyrtiofem till sjuttio miles i timmen och kör- 
de om en häst och kärra som färdades i samma rikt- 
ning. Sedan minskade han hastigheten till femtio och 
fortsatte sin tanke: 

»Hm. Undrar vad lilla Paula skulle tänka, om jag 
dristade mig att skjutsa en vacker flicka så lång 
väg.» 

Han skrattade åt den bild hans fantasi frammanat, 
ty alldeles i början av deras äktenskap hade han satt 
Paulas svartsjuka på prov. Aldrig hade hon ställt 
till en scen eller fällt något direkt yttrande eller gjort 
en fråga, men från första början hade hon på ett 
lugnt men otvetydigt sätt lagt sitt missnöje i dagen, 
om han ägnat någon dam otillbörlig uppmärksamhet. 

Han smålog vid tanken på mrs Dehameny, den 
lilla vackra brunetta änkan — Paulas väninna, icke 

294 



hans — som för länge sedan besökt dem i Stora 
huset. Paula hade förklarat att hon inte ämnade rida 
ut den eftermiddagen, och under lunchen hade hon 
hört honom och mrs Dehameny komma överens att 
rida till rödtallsko garna bortom filosofernas lund. Och 
vem var det om icke Paula som ej långt efter det de 
begivit sig av hann upp dem och gjorde sig till den 
tredje i sällskapet! Han hade då dragit på munnen 
och haft ofantligt roligt åt Paula, ty varken han eller 
mrs JDehameny hade haft någon särskild avsikt med 
ridturen. 

Han hade alltså från början satt en gräns för sin 
artighet mot andra kvinnor. Alltsedan dess hade han 
varit mycket mindre på sin vakt än Paula. Han hade 
till och med uppmuntrat henne, givit henne fria hän- 
der, hade varit stolt över att hans hustru drog dit 
älskvärda män, hade glatt sig åt att hon var road 
av dem. Och med rätta, tänkte han. Han hade varit 
så säker på henne — mera än hon hade rätt att 
vara säker på honom, det erkände han. Och de tolv 
åren hade bekräftat hans tilltro, så att han nu var 
lika säker på henne som på att jorden vände sig 
på sin axel. Och nu, tänkte han, var jordens rota- 
tion en ganska osäker sak, och man kunde verkligen 
börja undra om den inte snarare var platt som en 
pannkaka. 

Han såg på sitt armbandsur. Om fem minuter skulle 
Graham stiga av tåget i Eldorado. Dick, som själv 
var på hemväg från Sacramento, körde med ursinnig 
fart. Om en kvart flög det tåg förbi som Graham 
kommit med. Icke förr än han hunnit ett godt stycke 
förbi Eldorado hann han upp Duddy och Fuddy. 

295 



Graham satt bredvid Paula som körde. Dick saktade 
farten då han for förbi, viftade en hälsning till Gra- 
ham och ropade muntert, i det han åter ökade farten: 
»Beklagar att ni måste sluka mitt damm. Jag skall 
vinna ett parti biljard på dig, Evan, före middagen, 
om ni hinner fram till dess.» 



296 



TJUGUSJÄTTE KAPITLET.. 

»JDet här kan inte fortgå. Vi måste göra något 
— genast.» 

De voro i musikrummet, Paula satt vid pianot med 
ansiktet vändt upp mot Graham, som stod tätt bred- 
vid henne, nästan över henne. 

»Ni måste avgöra», fortfor Graham. 

Ingendera förrådde någon glädje över det stora 
som kommit över dem, nu då de tänkte på vad 
som var att göra. 

»Men jag vill inte att ni skall resa», ivrade Paula. 
»Jag vet inte vad jag vill. Ni måste ha överseende 
med mig. Jag tar ingen hänsyn till mig själv. Det 
har jag kommit ifrån. Men jag måste ta hänsyn till 
Dick. Jag måste ta hänsyn till er. Jag . . . jag är 
så ovan vid en sådan situation», tillade hon med ett 
matt leende. 

»Men det måste bh klart, älskade. Dick är inte 
blind.» 

»Vad har det varit för honom att se?» frågade 
hon. »Ingenting, utom den där enda kyssen under 
ridturen, och den kunde han inte se. Jag trotsar er 
att kunna påvisa något annat.» 

»Jag önskar att det funnes något att påvisa», sva- 
rade han i samma lätta ton som hon, men återföll 

297 



genast i sitt svårmod. »Jag är vansinnigt kär i er. 
Och därmed punkt. Jag vet inte om ni är lika för- 
älskad, jag vet inte ens om ni är förälskad alls.» 

Medan han sade detta, lade han sin hand över hen- 
nes på tangenterna, men hon drog sakta undan sin. 

»Förstår ni inte?» klagade han. »Ni ville ju ändå 
att jag skulle komma tillbaka?» 

»Ja, jag ville att ni skulle komma tillbaka», erkän- 
de hon och såg honom rätt i ögonen. »Jag ville att 
ni skulle komma tillbaka», upprepade hon mjukare, 
liksom drömmande. 

»Jag vet varken ut eller in», utbrast han otåligt. 
»Älskar ni mig?» 

»Jag älskar er, Evan, det vet ni. Men ...» Hon 
tystnade och tycktes noga överväga sina ord. 

»Men vad?» frågade han häftigt. »Fortsätt.» 

»Men jag älskar Dick också. Är det inte löjligt?» 

Han besvarade ej hennes leende, och hennes ögon 
njöto av det gossaktigt sorgsna uttrycket i hans. Han 
hade något på tungan, men han höll det tillbaka, 
och hon undrade vad det var, besviken över att ej 
ha fått veta det. 

»Det skall nog reda sig», försäkrade hon honom 
allvarligt. »Det måste reda sig. Dick säger att all- 
ting reder sig. Allting växlar. Det stillastående är 
dödt, och vi äro inte döda, någon av oss . . inte sant ?» 

»Jag klandrar er inte för att ni älskar Dick, för 
att . . . för att ni fortfar att älska Dick», svarade han 
otåligt. »Och jag inser för resten inte vad ni kan se 
hos mig, i jämförelse med Dick. Detta är min ärliga 
mening. För mig är han en stor man, och det Stora 
Hjärtat är hans namn.» Hon belönade honom med 

298 



ett leende och en gillande böjning på huvudet. »Men 
om ni fortfar att älska ^Dick, hur går det då med 
mig?» 

»Men jag älskar ju er också.» 

»Det kan inte få vara så», utbrast han, i det han 
slet sig från pianot och gjorde en hastig marsch 
över rummet och betraktade en tavla på den mot- 
satta väggen som om han aldrig sett den förr. 

Hon väntade med ett lugnt småleende, glad åt hans 
otamda häftighet. 

»Ni kan inte älska två män på samma gång», sade 
han. 

»Jo, men det gör jag, Evan. Det är just det jag 
håller på att reda ut. Men jag vet inte vem jag 
älskar mest. Dick har jag känt länge. Ni . . . ni är 
en . . .» 

»Ny bekantskap», inföll han och återvände till henne 
med samma häftiga hållning. 

»Nej, inte det, Evan. Ni har avslöjat mig för mig 
själv. Jag älskar er lika mycket som Dick. Jag älskar 
er mera. Jag . . . jag vet inte . . .» 

Hon föll ihop, gömde ansiktet i händerna och lät 
hans hand lägga sig ömt på hennes axel. 

»Ni ser ju att det inte är så lätt för mig», fortfor 
hon. »Det drar med sig så mycket, så mycket som 
jag inte kan förstå. Ni säger att ni varken vet ut 
eller in. Tänk då på mig, som driver omkring all- 
deles utan styrsel och är ännu mera förvirrad. Ni 
— å, varför tala om det? — ni är en man med en 
mans erfarenheter, en mans natur. För er är allt- 
sammans så enkelt. »Hon älskar mig, älskar mig 
inte.» Men jag är insnärjd, omtöcknad. Jag — och 

299 v 



jag är inte född i går — har inte haft några erfaren- 
heter av oUka slags kärlek. Jag har aldrig haft några 
förhållanden. Jag har bara älskat en man . . . och 
nu er. Ni och denna kärlek till er ha trängt sig in 
i ett fullkomligt lyckligt äktenskap, Evan . . .» 

»Jag vet.» [ 

»Men jag vet inte. Jag måste ha tid, antingen att 
reda ut det själv eller att låta det reda ut sig. Om 
det bara inte vore för Dicks skull ...» 

Omedvetet gled Grahams hand längre bort på hen- 
nes axel. 

»Nej, nej, inte än», sade hon mildt, i det hon lyfte 
bort hans hand och lät sin ligga smekande kvar på 
den innan hon släppte den. »Då ni rör vid mig, kan 
jag inte tänka», sade hon i bedjande ton. »Jag . . . 
jag kan inte tänka.» 

»Då måste jag resa», sade han, men det låg intet 
hot i tonen. Hon gjorde en protesterande åtbörd. »Den 
nuvarande situationen är omöjlig, outhärdlig. Jag kän- 
ner mig som en usling, och ändå vet jag att jag inte 
är någon usling. Jag avskyr bedrägeri — å, jag kan 
ljuga gentemot dåliga människor — men jag kan 
inte bedra en sådan man som Stora Hjärtat. Hellre 
går jag direkt till honom och säger: Dick, jag älskar 
din hustru. Hon älskar mig. Vad ämnar du göra åt 
saken ?» 

»Gör det», sade Paula och tog genast eld. 

Han rätade upp sig beslutsamt. 

»Det skall jag göra. Och det genast.» 

»Nej, nej», utbrast hon plötsligt förfärad. »Res då 
hellre.» Hennes röst blev matt. »Men jag kan inte 
låta er resa.» 

300 



Om Dick haft något skäl att tvivla på sina miss- 
tankar rörande tillståndet i Paulas hjärta, försvann 
detta skäl vid Grahams återkomst. Han behövde bara 
se på Paula för att få bekräftelse. Hon vaknade med 
rosiga kinder, slog ut i blom som våren omkring dem, 
hennes glada skratt fick en gladare ton, hon sjöng 
med varmare känsla, hon var alltid i extas och drevs 
av en ständig iver att ta sig till något. Hon sparade 
sig ej, tycktes leva för lösa tyglar, så att Pick till 
sist undrade om det var för att hon ej vågade ge 
sig tid att tänka. 

Han såg henne magra och måste erkänna för sig 
själv att det enda resultatet blev att hon var vackrare 
än någonsin, fick en nästan förandligad skönhet på 
samma gång som hon bibehöll sin naturliga färg och 
gratie. 

Livet i Stora huset fortfor att löpa gladt, utan slit- 
ningar och skrupler. Dick undrade ibland hur länge 
det skulle få fortgå så och ville ej tänka sig en fram- 
tid då det skulle bli annorlunda. Han var säker på 
att ingen annan än han själv anade något, visste något. 
Men hur länge kunde det räcka? Inte länge, det 
var han övertygad om. Paula var inte tillräckligt 
skådespelerska. Och om hon än varit en mästarinna i 
att dölja små vardagliga oegentligheter, skulle hen- 
nes nya glöd, hennes nya tonfall, ej ha stått i någon 
kvinnas makt att dölja. 

Han visste att hans asiatiska tjänare voro under- 
verk av klarsynthet — och diskretion, det måste han 
tillägga. Men där funnos ju kvinnor, och kvinnor äro 
falska. Till och med för de bästa bland dem skulle 

301 



det vara en stor glädje att ertappa den strålande^ 
oförvitliga Paula med att vara av samma lera som 
någon annan Evas dotter. Och vilken dam som helst, 
som råkade komma dit för en dag eller för en kväll, 
kunde uppfånga en glimt av situationen — åtminstone 
Paulas situation, ty ännu hade han ej kunnat fundera 
ut Grahams. Men en kvinna genomskådar alltid en 
kvinna. 

■Men Paula, som var olik kvinnorna på andra sätt, var 
även olik dem i detta. Han hade aldrig sett henne 
utveckla list, aldrig sett henne lura på andra kvinnor 
för att ertappa dem med ett felsteg — utom då det 
gällde honom. Och han smålog åter åt den lustiga 
historien med mrs Dehameny, som endast varit en 
historia i Paulas fantasi. 

Bland annat som Dick undrade över var också 
huruvida Paula undrade över om han visste något. 

Paula undrade verkligen, men till en tid utan resul- 
tat. Hon kunde ej upptäcka någon förändring i hans 
sätt mot henne. Han expedierade sitt oerhörda ar- 
betsprogram som vanligt, spelade som vanligt, sjöng 
sina sånger och var godmodigt munter. Hon försökte 
inbilla sig att han var vänligare mot henne än van- 
ligt, men plågade sig själv med fruktan att detta var 
inbillning. 

Men hon behövde ej tvivla länge. Ibland i stort 
sällskap, vid bordet, i salongen om kvällen, vid spel- 
bordet, iakttog hon honom under halvslutna ögon- 
lock, då han ej såg dit, tills hon blev övertygad om 
att hon läste i hans ögon och hans ansikte att han 
visste. Men hon antydde aldrig detta till Graham. 

302 



Det skulle ej vara någon fördel att han visste det. 
Det kunde kanske driva honom till att resa, och det, 
erkände hon frimodigt för sig själv, var det hon minst 
av allt önskade. 

Men då hon förstod att Dick nästan alldeles säkert 
visste eller gissade, hårdnade hon till, vågade av- 
siktligt leka med elden. Om Dick visste — eftersom 
han visste, så formulerade hon det — varför sade 
han då ingenting? Han talade alltid rent ut. Hon 
både önskade och fruktade att han skulle göra det, 
men så bleknade hennes fruktan bort och hennes 
innerliga hopp var att han skulle tala. Han hand- 
lade alltid, uträttade något, vad det än var. Hon 
hade alltid litat på honom som verkställaren. Graham 
hade kallat situationen ett triangelproblem. Det kun- 
de Dick lösa. Han kunde lösa allting. Varför gjorde 
han det inte då? 

Under tiden fortfor hon att hänsynslöst storma fram- 
åt, försökte att icke känna samvetskval över sin tu- 
delade trohetsplikt, lät sig slungas upp på sitt livs 
högsta vågberg — levde, levde, levde. Ibland visste 
hon knappast själv vad hon tänkte, utom att hon var 
mycket stolt över att ha två sådana män att välja 
mellan. Stolthet hade alltid varit ett av hennes för- 
härskande karaktärsdrag — stolthet över vad hon 
utvecklat sig till, vad hon kunnat åstadkomma genom 
sin intelligens och energi, stolthet över hennes musik, 
hennes utseende, hennes simkonst. Allt var hon stolt 
över, antingen det nu var att hon dansade så gratiöst, 
klädde sig vackert och elegant, gjorde hopp från 
trampolinen som ingen annan kvinna skulle våga eller 
gled utför det sluttande dammbordet på Mountan 

303 



Låds rygg och genom sin vilja av stål tvingade den 
väldiga hingsten att simma över dammen. 

Hon var stolt över att, själv en kvinna av deras 
egen ras och typ, se dessa båda nordiskt manliga 
män tillsammans. Hon var eggad, feberaktig, men 
icke orolig. Ibland jämförde hon de där båda helt 
kallt, då de voro tillsammans, och undrade för vilken 
av dem hon gjorde sig mera vacker och förledande. 
Graham hade hon i sin makt, Dick var hennes och 
hon strävade ännu att få behålla honom. 

Det var nästan en nyans av grymhet i hennes stolt- 
het vid tanken på att dessa båda kungliga män ledo 
för hennes skull, ty hon dolde ej för sig själv att 
om Dick visste, eller rättare sagt eftersom han visste, 
måste även han U-da. Hon var övertygad om att hon 
var en kvinna med fantasi och målmedvetenhet i fråga 
om kärleken och att hennes tjusningskraft gentemot 
Graham alls icke berodde på att han var så ny och 
ovan, så olika andra män. Och hon förnekade för 
sig själv att sinnligheten spelade annat än en högst 
underordnad roll. 

Innerst inne var hon medveten om det galna, hän- 
synslösa spel hon drev och att slutet på alltsammans 
ej kunde bli annat än förfärligt för någon av dem 
eller för dem alla. Men hon njöt av att trotsigt fladdra 
fram över sådana avgrunder och låtsa som om de 
icke funnes. Då hon var ensam och såg sig i spe- 
geln, skakade hon på huvudet och sade sarkastiskt 
förebrående: »Circe!» och då hon i lugnare stunder 
tänkte allvarligt på saken, medgav hon att Shaw och 
de vise männen i madronolunden kanske hade rätt 

304 



i sina utfall mot kvinnornas lust att hålla jakt på 
männen. 

Hon bestred Dar Hyals påstående att kvinnan var 
ett misslyckat försök av Naturen att skapa en man, 
men oupphörligt tänkte hon på Wildes uttryck: »Kvin- 
nan angriper genom plötsliga och sällsamma kapitula- 
tioner.» Hade hon angripit Graham så? tänkte hon; 
Plötsliga och sällsamma voro för henne de kapitula- 
tioner hon redan gjort sig skyldig till. Skulle det bli 
flera? Han ville resa. Med eller utan henne ville 
han resa. Men hon höll honom fången — på vad 
sätt? Var det genom ett tyst löfte om blivande kapi- 
tulationer? 

Hon slog bort alla vidare tankar med ett skratt, 
nöjde sig med det ovissa nuet, gjorde sig allt vack- 
rare, eggade upp sig till att bli ännu mera förtrollan- 
de och frossade i lyckan att leva i en extas som hon 
aldrig ens drömt om att hon skulle få erfara. 



305 
Den lilla damen i det stora huset. 20 



TJUGUSJUNDE KAPITLET. 

Men det går inte för en man och en kvinna, som bo 
i samma hus, att bibehålla ett bestämt, alltid lika 
stort avstånd mellan sig. Omärkligt gledo Graham 
och Paula närmare varandra. Från dröjande ögon- 
kast och handtryckningar gick vägen till medgivna 
smekningar, tills det blev ett famntag och en ny kyss 
på munnen. Denna gång lågade Paula ej upp i 
vrede. I stället sade hon befallande: 

»Ni får inte resa.» 

»Jag får inte stanna», upprepade Graham för tu- 
sende gången. »Jag har nog kysst bakom dörrar förr 
och gjort mig skyldig till alla de andra dumheterna», 
klagade han. »Men ni är ni, och Dick är Dick.» 

»Det reder ut sig, säger jag, Evan.» 

»Kom med mig då och låt oss reda ut det själva. 
Kom med nu.» 

Hon studsade. 

»Kom ihåg», uppmuntrade Graham, »vad Dick sade 
vid middagen den där kvällen då Leo stred mot dra- 
karna — att även om det vore ni, Paula, hans 
hustru, som rymde, skulle han säga: »Gud välsigne 
er, barn.» 

»Det är just därför det är så svårt, Evan. Han ä r 
det Stora Hjärtat. Det var just det rätta namnet ni 

306 



gav honom. Se p^å honom nu. Han är Uka vänhg 
som han sade den där kvällen att han skulle bli — 
vänlig mot mig, menar jag. Och mer än så. Se 
på honom ...» 

»Vet han? Har han sagt något?» inföll Graham. 

»Han har ingenting sagt, men jag är säker på att 
han vet det eller anar det. Se på honom. Han kom- 
mer inte att tävla med er.» 

»Tävla!» 

»Just det. Han tävlar inte. Kom ihåg utfärden i 
går. Han höll på att rida in mustanger då vårt 
sällskap kom, men han satte sig aldrig upp på en 
hästrygg igen. Han är en mästare i att tämja vilda 
hästar. Ni gjorde ett försök. Ni redde er ganska 
bra, men uppriktigt sagt kunde ni inte alls jämföras 
med honom. Men han ville inte visa sin överlägsenhet 
över er. Bara det borde göra mig säker på att 
han anar något. 

»Hör på. Har ni inte lagt märke till på den sista 
tiden att han aldrig kritiserar något påstående av er, 
som han gjorde förut, och som han kritiserar alla? 
Han fortfar att spela biljard mer er, därför att ni 
där är hans överman. Han f äktar med er — där 
ä' ni jämngoda. Men han vill inte boxas eller brottas 
med er.» 

»Han kan vinna på mig i boxning eller brottning», 
sade Graham undergivet. 

»Iakttag honom så skall ni komma under fund med 
vad jag menar då jag säger att han inte tävlar. 
Han behandlar mig som en yster unghäst, ger mig 
lösa tyglar så att jag kan ställa till ofog om jag har 

307 



lust Inte för allt i världen skulle han gripa in. Å, 
lita på mig, jag känner honom. Han lever efter sin 
egen lag. Han skulle kunna lära filosoferna vad till- 
lämpad filosofi är. 

»Nej, nej, hör på», förekom hon Grahams försök 
att avbryta. »Jag har mera att säga er. Det är en 
hemlig trappa mellan biblioteket och Dicks arbetsrum. 
Endast jag och han använda den, och hans sekrete- 
rare. Då man kommer uppför den är man i hans 
rum, omgiven av bokhyllor. Jag kommer nyss där- 
ifrån. Jag ämnade just gå in för att få träffa honom, 
då jag hörde röster. Det var naturligtvis ranchaffärer, 
tänkte jag, och de skulle snart gå. Alltså väntade 
jag. Det var ranchaffärer, men det var så intressant, 
så vad Hancock skulle kalla belysande, att jag stod 
kvar och lyssnade. Det var belysande för Dick, me- 
nar jag. 

»Det var hustrun till en av arbetarna som Dick 
resonerade med. Sådant där händer bland så mycket 
folk som här. Jag skulle inte känna igen kvinnan, 
om jag finge se henne, och hennes namn var mig 
obekant. Hon höll på att jämra sig över sin olycka 
då Dick hejdade henne. »Bry er inte om att berätta 
allt det där», sade han. »Vad jag vill veta är: har 
ni givit Smith någon uppmuntran?» 

»Han heter inte Smith — det är en av våra förmän, 
som har arbetat i åtta år åt Dick. 

»Nej, sir», hörde jag henne svara. »Han bråkade 
med mig redan från början. Jag har alltid sökt hålla 
honom på avstånd. Dessutom har min man ett häf- 
tigt lynne, och jag var så angelägen att han skulle få 

308 



behålla sin plats här. Han har arbetat hos er i nära 
ett år nu, och ingen har ju klagat på honom, eller hur? 
Förut hade han bara tillfälligt arbete då och då, och 
vi hade det svårt. Det var inte hans fel. Han dricker 
inte. Han . . .» 

»Nog om det där», avbröt Dick henne. »Hans 
arbete och vanor ha ingenting med saken att göra. 
Är ni säker på att ni aldrig har uppmuntrat mr 
Smith på något sätt?» Och hon var så säker att 
hon talade i ett sträck i tio minuter och berättade i 
detalj hur förmannen hade ansatt henne. Hon hade 
en behaglig röst — en sådan där mild, blyg, kvinnlig 
röst, och hon är säkert riktigt älsklig. Jag kunde 
knappt låta bli att titta. Jag ville se hur hon såg 
ut. 

»Nå, det där uppträdet i går morse», sade Dick, 
försiggick det offentligt? Jag menar, utom er man, 
ni själv och mr Smith, var uppträdet så våldsamt 
att edra grannar hörde det?» 

»Ja, sir. Han hade ju ingen rättighet att komma 
in i mitt kök. Min man arbetar inte alls under ho- 
nom. Och han slog armarna om mig och försökte 
kyssa mig, då min man kom in. Min man är häf- 
tig, men lian är inte så översig stark. Mr Smith 
skulle reda sig mot två sådana som han. Han drog 
kniv, och mr Smith grep honom om armarna, ocli 
de brottades över hela köket. Jag visste att ett mord 
skulle bli begånget, och jag sprang ut och ropade 
på hjälp. Folket i grannhusen hade redan hört ovä- 
sendet. De hade slagit sönder fönstret och kaminen, 
och rummet var fullt av rök och aska, då grannarna 
skilde dem åt. Jag hade inte gjort något för att 

309 



förtjäna allt detta elände. Ni vet, sir, hur kvinnorna 
prata i sådana fall . . .» 

»Dick gjorde slut på hennes svada, men det tog 
ytterligare fem minuter innan han kunde bli av med 
henne. Hennes stora förskräckelse var att hennes man 
skulle förlora sin plats. Med anledning av vad Dick 
hade sagt henne väntade jag. Han hade inte fattat 
något beslut, och jag visste att nu blev det förman- 
nens tur. Han kom in. Jag skulle ha givit ut vad 
som helst för att få se honom. Men jag kunde bara 
lyssna. 

»Dick gick rakt på saken. Han beskrev uppträdet, 
och Smith erkände att det hade varit bråkigt en 
stund. »Hon säger att hon inte har givit er någon 
uppmuntran», sade Dick sedan. 

»Då ljuger hon», sade Smith. »Hon har ett sätt 
att se på en som är ett närmande. Så såg hon på 
mig från början. Men det var på muntlig inbjud- 
ning som jag var i hennes kök i går morse. Vi vän- 
tade inte hennes man. Men hon började spjärna emot 
då han dök upp. ^Då hon säger att hon inte gav 
mig någon uppmuntran . . .» 

»Hoppa över det där», avbröt Dick. »Det är inte 
så viktigt.» 

»Jo, det är det, mr Förrest, om jag skall kunna 
klara mig», envisades Smith. 

»Nej, det är inte viktigt för den sak ni inte kan 
klara er ifrån», svarade Dick, och jag hörde att hans 
röst hade fått den hårda, kalla domaretonen. Smith 
kunde inte förstå. Dick upplyste honom. »Det ni 
har gjort er skyldig till, mr Smith, är uppträdet, 
bråket, skandalen och att kvinnornas tungor nu ha 

310 



kommit i farten, brottet mot disciplin och ordning 
på ranchen eller med andra ord ingreppet i ranchens 
effektivitet.» 

»Ännu förstod Smith honom icke. Han trodde att 
beskyllningen gick ut på att han kränkt samhälls- 
moralen genom att slå sig ut för en gift kvinna 
och sökte minska sin skuld genom att visa att kvinnan 
uppmuntrat honom och genom att säga: »För resten, 
mr Förrest, en karl är en karl, och jag medger att 
hon gjorde mig galen och att jag bar mig åt som, 
en galning.» 

»Mr Smith», sade Dick, »ni har arbetat hos mig 
i åtta år. Sex år av den tiden har ni varit förman. 
Jag har ingenting att anmärka på ert arbete. Ni 
förstår konsten att handleda arbetarna. Jag frågar 
inte ett dugg efter er personliga moral. Gärna för 
mig får ni vara mormon eller turk. Edra privata 
handlingar äro edra privata handlingar och angå mig 
inte, så länge de inte hindra ert arbete på min ranch. 
Vem som helst av mina stalldrängar får supa sig 
full på lördagskvällen, varenda lördagskväll. Det är 
hans ensak. Men om han går i bakrus på måndags- 
morgonen och låter det gå ut över mina hästar, om 
det gör dem oroliga eller skadar dem eller hotar 
att skada dem eller på minsta sätt minskar det arbete 
de skulle utföra på måndagen, då blir det m i n en- 
sak, och stalldrängen blir avskedad.» 

»Menar ni att jag... att jag skall bli avskedad?» 
stammade Smith. 

»Det är just vad jag menar, mr Smith. Ni blir av- 
skedad, inte för att ni har klättrat över en annan 
mans staket — det blir er och hans ensak, utan eme- 

311 



dan ni har ställt till ett störande uppträde som minskar 
ranchens effektivitet.» 

»Vet ni, Evan», avbröt Paula sin berättelse, »Dick 
kan analysera ut flera mänskliga tragedier ur ranch- 
statistikens siffror än en vanlig romanförfattare kan 
få fram ur en stor stads virvel. Mjölkrapporterna 
t. ex. — mjölkamas individuella rapporter — så 
och så många liter mjölk morgon och kväll från den 
kon, så och så många liter från den kon. Han be- 
höver inte känna karlen. ^^len det är en minskning 
i mjölkkvantiteten. »Mr Parkman», säger han till över- 
mejeristen, »är Barchi Peratta gift?» — »Ja, sir.» — 
»Lever han olyckligt med sin hustru?» — »Ja, sir.» — 

Eller också: »Mr Parkman, Simpkins har hittills 
slagit alla våra mjölkares rekord. Nu har han sackat 
bakåt. Vad står på?» Det vet inte mr Parkman. 
»Hör efter», säger Dick. »Han har något som trycker 
honom. Tala med honom som en snäir farbror 
och ta reda på det. Vi måste befria honom från 
det trycket.» Och mr Parkman tar reda på det. 
Simpkins' gosse, som går på Stanforduniversitetet, har 
börjat rumla och sitter i fängelse anklagad för för- 
falskning. Dick talade vid sina egna advokater, fick 
målet nedlagt och gossen villkorhgt frigiven, och se- 
dan höjer Simpkins mjölkrapport sig till pari. Och 
det bästa var att gossen bättrade sig, Dick höll Ögo- 
nen på honom, "hjälpte honom att gå igenom tekniska 
högskolan, och nu arbetar han åt Dick vid dränerin- 
gen, förtjänar hundrafemtio i månaden, är gift, med 
framtid för sig, och hans far mjölkar fortfarande.» 

»Ni har rätt», sade Graham. »Jag gav honom hans 
rätta namn, då jag kallade honom Stora Hjärtat.» 

312 



»Jag kallar honom min granitklippa», sade Paula. 
»Han är så solid. Han står i alla stormar. Å, ni 
känner honom inte riktigt. Han är så pålitlig. Han 
står alltid rak i ryggen. Han har aldrig i sitt liv blivit 
avkastad. Vår herre småler mot honom. Det har 
han alltid gjort. Han har ännu aldrig tvingats ner 
på knä. Jag skulle inte vilja se den synen. Det 
vore hjärtslitande. Och, Evan . . .» hon gjorde en åt- 
börd som halvt slutade i en smekning . . .» nu är jag 
orolig för honom. Det är därför jag inte vet vad 
jag skall göra. Det är inte för min egen skull jag 
ryggar tillbaka och tvekar. Om han vore tarvlig och 
småsinnad, om han vore svag eller hade den allra 
minsta atom av låghet inom sig, om han någonsin 
förr hade tvingats på knä, ack, käre vän, då skulle 
jag ha rest med er för längesedan.» 

Hennes ögon blevo plötsligt fuktiga. Hon lugnade 
honom med en handtryckning, och för att få tillbaka 
herraväldet över sig själv återtog hon sin berättelse: 

»Ert lillfinger, mr Smith», sade Dick, »anser jag 
mera värdt för mig och världen än hela den där kvin- 
nans man. Rapporten om honom lyder: villig, ivrig 
att vara till lags, icke begåvad på huvudets vägnar, 
inte stark, medelmåttig arbetare på det hela taget. 
Ändå är det ni som blir avskedad, och det är jag 
mycket ledsen över.» 

»Ja, det var mera. Men jag har berättat det vik- 
tigaste. Där har ni Dicks lag. Och han lever efter 
sin lag. Han ger individen ett visst svängrum. Vad 
individen än gör är det hans ensak, så länge det 
inte skadar den grupp av individer, vari han lever. 
Han ansåg att Smih hade fullkomlig rätt att älska 

313 



den där kvinnan och att bli älskad av henne, om 
det gick därhän. Jag har alltid hört honom säga att 
kärleken inte kan hållas kvar med våld eller betvin- 
gas. Om jag reste med er, skulle han alldeles säkert 
säga: »Gud välsigne er, barn.» Det skulle han säga, 
om det också krossade hans hjärta. Slocknad kärlek 
har ingen makt "över situationen, anser han. Jag har 
hört honom säga att varje kärlekstimme är sin egen 
lön, å ömse sidor, full valuta. Han påstår att det 
inte kan finnas något sådant som en kärleksskuld, 
och han skrattar ät kärlekskrav som åt något orimligt.» 

»Och jag ger honom rätt», sade Graham. »Du lova- 
de att älska 'mig alltid», säger den förskjutne och 
försöker sedan kräva som om det vore en revers på 
så och så många dollars. Dollars äro dollars, men 
kärleken lever eller 'dör. Hur kan den krävas ut då 
den är död? Vi äro alla av samma åsikt, och vägen 
ligger klar. Vi älska. Det är tillräckligt. Varför 
dröja en minut till?» 

Hans hand strök "hennes på klaviaturen, i det han 
böjde sig över henne och först kysste hennes hår, 
därpå hennes beredvilliga läppar, sedan han böjt upp 
hennes ansikte. 

»Dick älskar mig inte som ni», sade hon, »inte 
vansinnigt, menar jag. Han har haft mig så länge. 
Jag tror att jag har blivit en vana för honom. Och 
ofta, innan jag kände er, brukade jag undra om han 
tyckte mera om ranchen än om mig.» 

»Det är så enkelt», ivrade Graham. »Allt vad vi 
ha .att göra ar att vara ärliga. Låt oss resa.» 

Han drog upp henne och beredde sig att gå. 

314 



Men hon drog sig plötsligt ifrån honom, satte sig 
och gömde sitt blossande ansikte i händerna. 

»Ni förstår mig inte, Evan. Jag älskar Dick. Jag 
skall alltid älska honom.» 

»Och mig?» frågade "Graham skarpt. 

»Ä, outsägligt», smålog 'hon. »Ni är den ende man 
utom Dick som någonsin har kysst mig ... så där . . . 
och som jag har kysst så där. Men jag kan inte kom- 
ma till klarhet med mig själv. Någon måste lösa 
triangelproblemet, som ni 'kallar det, åt mig. Jag kan 
inte lösa det själv. Jag jämför er båda, väger er, 
mäter er. Jag minnes Dick och alla våra gångna år. 
Och jag rådfrågar mitt hjärta angående er. Men jag 
vet ingenting. Jag vet ingenting. Ni är en stor man, 
min store älskare. Men Dick är en större man än 
ni. Ni ... ni är mera materiell, mera — jag famlar 
efter ord som kuntia beskriva er — mera mänsklig, 
inbillar jag mig. Och det är därför jag älskar ler 
mera . . . eller åtminstone 'tror att jag kanske gör det. 

»Men vänta», sa.de hon och fångade hans tilltagsna 
händer i sina, »det ar mera jag vill säga er. Jag 
minnes Dick och alla våra gångna år. Men jag min- 
nes honom också i dag och i morgon. Jag kan inte 
uthärda den tanken att någon människa skulle tycka 
synd om min man, att ni skulle tycka synd om honom, 
och det måste ni ju då jag tillstår att jag älskar er 
mera. Det är därför jag inte är säker. Det är där- 
för jag så hastigt tar tillbaka vad jag säger och 
inte vet något. 

»Jag skulle dö av blygsel om någon tyckte synd 
om Dick genom mitt förvållande. Det skulle jag verk- 
ligen. Av allt hemskt kan jag icke tänka mig något 

315 



hemskare än att någon skulle tycka synd om Dick. 
Han har aldrig blivit ömkad i hela sitt liv. Han har 
alltid varit den främste — intelligent, sorglös, stark, 
oangriplig. Och vad mera är, han har inte gjort 
sig förtjänt av medlidande. Och det är mitt fel — och 
ert, Evan.» 

Hon sköt häftigt bort Evans hand. 

»Och varje handling, varje tillåten beröring oss 
emellan, gör honom värd medlidande. Förstår ni inte 
hur invecklat det är för mig? Och så har jag ju min 
egen stolthet. Att ni ser mig oärlig mot honom i 
småsaker, som detta» — hon fattade åter hans hand 
och smekte den lätt med fingerspetsarna — »kränker 
mig i min kärlek till honom, nedsätter mig, måste 
nedsätta mig i edra ögon. Jag ryggar tillbaka för 
den tanken att varje oärlighet mot honom i det jag 
gör» — hon lade hans hand mot sin kind — »ger 
er anledning att tycka synd om honom och klandra 
mig.» 

Hon lugnade otåligheten hos hans hand, betrak- 
tade den drömmande, nästan frånvarande, vände den 
om och kysste den stilla på handloven. I nästa ögon- 
blick rycktes hon upp och slöts i hans armar. 

»Där ser ni», sade hon förebrående och gjorde sig 
lös. 

»Varför berättar ni mig allt detta om Dick?» frågade 
Graham en annan gång då de redo sida vid sida. 
»För att hålla mig på avstånd? För att försvara er 
mot mig ?» 

Paula nickade och sade sedan hastigt: »Nej, inte 
precis. Ni vet ju att jag inte vill hålla er på |för 

316 



långt avstånd. Jag säger det emedan Dick är så 
mycket i mina tankar. I tolv år har han fyllt hela min 
själ, kom ihåg det. Jag säger det emedan . . . eme- 
dan jag tänker det, antar jag. En sådan situation! 
Ni grumlar ju ett idealiskt äktenskap.» 

»Jag vet det», svarade han. »Och jag tycker inte 
om inkräktarens roll. I stället för att resa med mig 
envisas ni att jag skall förgripa mig på en annans 
rätt. Och jag rår inte för det. Jag försöker tänka 
på något annat än er. Jag skrev ett halvt kapitel på för- 
middagen, och jag vet att det är uselt och måste 
skrivas om.- Det går på tok för mig, då jag tänker 
på något annat än er. Vad är Sydamerika och dess 
etnologi i jämförelse med er? Och då jag kominer 
nära er, slår jag armarna om er innan jag vet vad 
jag gör. Och ni vill sannerligen ha dem om ert liv, 
det vet ni.» 

Paula lät hästen sträcka ut, men först sade hon med 
ett skälmaktigt leende: 

»Ja, jag vill ha dem där — älskade inkräktare.» 

Paula gav vika och kämpade emot på samma gång. 

»Jag älskar min man — glöm aldrig det», sade 
hon ibland till Graham, men i nästa minut var hon 
i hans armar. 

»För en gångs skull är det, gudskelov, bara vi 
tre», utbrast Paula, i det hon fattade Dicks och Gra- 
hams händer och förde dem till Dicks favoritsoffa 
i det stora rummet. »Kom, låt oss sitta på marken 
och förtälja sorgliga historier om konungars död. Kom, 

317 



mina herrar och ädla dryckesbröder, och vi skola tala 
om Armageddon då den sista solen går ner.» 

Hon var vid uppsluppet lynne, och törvånad såg 
Dick henne tända en cigarrett. Han kunde räkna 
på fingrarna de cigarretter hon hade rökt i tolv års 
tid och då endast, för att en rökande kvinnlig gäst 
ej skulle känna sig generad. Sedan, då han blan- 
dade till en grogg åt sig och Graham, överraskade 
hon honom åter genom att be honom blanda till »en 
liten liten pärla» åt henne. 

»Det här är whisky», varnade han. 

»Å, en mycket liten», envisades hon, »och sedan 
ska vi tre vara riktigt goda stallbröder och reda 
ut världen. Och 'då vi ha fått den riktigt utredd 
skall jag sjunga Valkyrian för er.» 

Hon deltog mera i samtalet än vanligt och sökte 
få sin man att tala. Det märkte Dick, men han gav 
efter och kom snart riktigt i farten att tala om de 
blonda världserövrarna. 

Hon försöker få honom att tävla, tänkte Graham. 
Men Paula tänkte knappt på den sidan av saken, 
hon bara njöt av att se två sådana män tillsammans, 
som bägge voro hennes. »Det talas så mycket om 
storvildt», tänkte hon en gång för sig själv, »men 
har någonsin en liten kvinna nedlagt stoltare storvildt 
än detta?» 

Hon satt med korslagda ben på soffan, där hon, 
om hon vände huvudet, kunde se Graham halvligga 
bekvämt i en stor stol, medan Dick låg utsträckt på 
kuddarna bredvid henne. Och alltid, medan de tala- 
de, gingo hennes ögon från den ene till den andre, 
och medan de talade om kamp och strid, alltid på 

318 



t-ealisters kalla, järnhårda språk, fingo hennes egna 
tankar samma färg, så att hon kunde se kallblodigt 
på Dick och ej känna något av det medlidande som 
då och då pinat hennes hjärta i flera dagar. 

Hon var stolt över honom — en ståtlig syn för varje 
kvinna — , men hon beklagade honom ej längre. De 
hade rätt. Livet var en strid. De hade varit med 
i sådana kapplöpningar, utkämpat sådana bataljer, 
varför då inte hon? Och medan hon fortfor att se 
på dem, upprepade hon åter denna fråga till sig 
själv. 

De voro ej anakoreter, dessa båda män. De måste 
ha levat frikostigt under detta förflutna, varifrån de 
hade trädt henne till mötes så hemlighetsfullt. De 
hade haft de dagar och nätter som äro kvinnorna för- 
nekade — sådana kvinnor som hon. Vad Dick be- 
träffade hade det utan tvivel — hon hade till och 
med hört viskningar — varit andra kvinnor med i 
hans vilda äventyrsliv. Män voro män, och de där 
två voro så manliga! Hon kände svartsjuka mot des- 
sa okända kvinnor, som måste ha existerat, och hen- 
nes hjärta hårdnade. 

Medlidande? Varför skulle hon hysa mera med- 
lidande än man skulle komma att offra på henne? 
Hela saken var for stor, för naturlig, för att väcka 
medlidande. De spelade ett högt spel, och alla kunde 
ej vinna. Hon lät sin fantasi löpa och tänkte sig ut- 
gången. Hon hade hittills alltid aktat sig för att tänka 
på denna, men den lilla groggen hade gjort henne 
djärv. Hon tyckte sig höra domen avkunnas, dun- 
kel och formlös, men fruktansvärd. 

Hon väcktes av att hon såg framför sig Dicks 

319 



hand, som låtsades fånga upp i den tomma luften 
det hon stirrade på så envist. 

»Ser du syner?» retades han, då hennes ögon mötte 
hans. 

Hans ögon skrattade, men det låg något i dem 
som kom henne att, mot hennes vilja, slå ned sina. 
Han visste allt. Nu var hon alldeles säker på att han 
visste allt. Det var detta hon hade sett i hans ögon 
och som kommit henne att beslöja sina. 

Medan han fortfor att tala, räckte hon sig fram 
och läppjade på hans halvtömda glas. 

Det fick gå hur det vill, tänkte hon, men nog 
skulle hon vara med till slutet. Alltsammans var en 
galenskap, men det var liv, det var att leva. Så hade 
hon aldrig levat förr, och det var det värdt, hur myc- 
ket man än måste betala till sist. Kärlek? Hade 
hon verkligen någonsin älskat Dick så som hon nu 
kände sig i stånd till att älska? Hade hon under 
alla dessa år tagit varm tillgivenhet för kärlek? Hen- 
nes ögon glödde då de vilade på Graham, och hon er- 
kände att han ryckt henne med sig så som Pick 
aldrig gjort. 

Hon var ovan vid så starka spritdrycker, och hen- 
nes hjärta började klappa häftigare, och Dick, som 
såg på henne då och då, förstod orsaken till den 
ökade glansen i hennes ögon och den varma rodnaden 
på hennes kind. 

Han talade allt mindre och mindre, och diskussionen 
mellan världsvandrarna dog bort emedan de voro så 
ense om fakta. Slutligen såg han på sitt ur, sträckte 
sig, gäspade och sade: 

320 



»Dags att sova. Vit mans huvud för micke sömnig. 
Sängfösare, Evan?» 

Graham nickade, ty bägge kände behov av något 
stimulerande. 

»En sängfösare, mrs Finkelman?» frågade Dick 
Paula. 

Men hon skakade på huvudet och sysslade vid 
pianot med att lägga undan noter, medan herrarna 
expedierade sin drink. 

Graham stängde pianot åt henne, medan Dick vän- 
tade i dörren, så att då de gingo var han några 
steg före dem. Under vägen släckte Graham efter 
hennes föreskrifter lamporna i hallarna. Dick väntade 
där vägarna skildes och där Graham skulle säga god- 
natt och bege sig upp i tornrummet. 

Den enda ännu brinnande lampan släcktes. 

»Nej, dumbom, inte den!» hörde Dick Paula säga. 
»Nu ä' vi ju i kolmörker.» 

Dick hörde ingenting, men mörkret sade honom 
allt. Han svor över sig själv och sina forna omfam- 
ningar i mörkret, ty genom dem visste han av den 
snabba omfamning som försiggick innan ljuset genast 
tändes igen. 

Han hade ej mod att se dem i ansiktet då de 
kommo emot honom. Han ville ej se Paulas frimodiga 
ögon slås ned, och han fumlade med att tända en 
cigarrett medan han bråkade sin hjärna för att få 
fram ett simpelt godnatt. 

»Hur går det med boken? Vad är du på för ett 
kapitel?» ropade han efter Graham, då Paula fattade 
hans hand. 

321 

Den lilla damen i det stora huset. 21 



Med sin hand i hans^ svängande den, hoppande och 
trippande och jollrande som en liten flicka, gick Paula 
vidare med Dick, medan han dystert undrade vilken 
list hon hade i tankarna för att undvika den länge 
undvikna godnattkyssen. 

Hon hade tydligen ej hittat på något, då de kom- 
mo till den skiljeväg som ledde till hennes rum och 
till hans. Ännu svängande hans hand, ännu snatt- 
rande som en liten bébé följde hon honom upp i 
hans arbetsrum. Här gav han tappt. Han hade var- 
ken hjärta eller styrka att vänta på det hon höll på 
att fundera ut, vad det nu var. 

Han låtsade plötsligt komma ihåg något, ledde hen- 
ne till skrivbordet och tog upp ett brev. 

»Jag hade föresatt mig att skicka ett svar med den 
första bilen i morgon bittida», förklarade han, i det 
han började diktera i fonografen. 

Ännu höll han hennes hand. Men då han dikterat 
den första meningen kände han hennes fingrars av- 
skedstryckning och hörde hennes viskade godnatt. 

»God natt, lilla tös», svarade han mekaniskt och 
fortfor att diktera, som om han glömde att hon gick. 

Han slutade ej förr än han visste att hon var rik- 
tigt utom hörhåll. 



322 



TJUGUATTONDE KAPITLET. 

Många gånger under loppet av morgonen, medan 
Dick höll på att diktera för Blake eller ange svar, 
hade han haft på tungan att säga att nu fick den 
övriga korrespondensen vara. 

»Ring till Hennesy och Mendenhall», sade han till 
Blake, då denne klockan tio samlade ihop sina an- 
teckningar och reste sig för att gå. »De äro nog i 
stallet. Säg till dem att inte komma i dag, utan i 
morgon.» 

Bonbright kom in, beredd att stenografera Dicks 
samtal med förvaltarna den nästa timmen. 

»Mr Hanley ber att få tala med er genast, mr 
Förrest», sade han och tillade då han såg den miss- 
nöjda rynkan i principalens panna: »Det är angå- 
ende rörledningen från Buckeye. Det är något på 
tok med planritningarna — ett allvarsamt misstag, 
säger han.» 

Dick gav sig och diskuterade i en timme ranchens 
angelägenheter med sina för\^altare och förmän. 

En gång, midt under en het diskussion med Ward- 
man om fårtvättning, reste han sig från skrivbordet 
och gick fram till fönstret. Han hade lockats dit av 
hovslag, röster och Paulas skratt. 

323 



»Använd Montanareceptet — jag skall skicka er 
en avskrift i dag», fortfor han i det han tittade ut. 
»Den andra lösningen var inte kraftig nog att döda bak- 
terierna.» 

En grupp av fyra ryttare passerade förbi honom, 
Paula midt emellan Martinez och Froelig, en målare 
och en skulptör, vilka hade kommit med ett morgontåg. 
Graham på Selim red ett litet stycke bakom. Dick 
gjorde den reflexionen att sällskapet snart skulle för- 
dela sig två och två. 

Strax efter elva gick han, nervös och nedstämd, ner 
till den stora pation, där han med cigarretten i mun-< 
nen smålog bistert åt de många förrädiska tecknen 
till att Paula hade försummat sina guldfiskar. Han 
kom att tänka på hennes hemliga patio i vars fontän 
hon förvarade sina vackraste och sällsyntaste fiskar. 
Dit gick han genom dörren utan lås, på vägar som 
endast Paula och tjänarna kände till. 

Det hade varit Dicks stora gåva till Paula. Här 
rådde ett slöseri som endast en mångmillionär kunde 
kosta på sig. Han hade givit henne fria händer och 
uppmanat henne att tillfredsställa sina extravagantaste 
infall, och det hade roat honom att reta sina forna 
förmyndare med blocken till de checker hon hade 
användt. Gården stod ej i samband med Stora husets 
plan och arkitektur och var så väl dold att kontrasterna 
i linjer och färg ej spelade någon roll. Fastän en så- 
dan utsökt sevärdhet förevisades den ej ofta. Utom 
Paulas systrar och intimaste vänner fick endast nå- 
gon artist vid sällsynta tillfällen kasta en blick dit in. 
Graham hade hört talas om att den fanns, men ej ens 
han hade inbjudits att se den. 

324 



å 



Den var rund och så liten att den ej gav något 
kyligt intryck av rymlighet. Stora huset var av solid 
betong, men här härskade den finaste marmor. Ar- 
kadernas bågar voro av strimmig vit marmor lagom 
omslingrad av späd grönska för att förekomma för 
skarpa ljusreflexer. Blekskära rosor virade sig om- 
kring pelarna och täckte det låga platta tak dessa 
uppburo, och i stället för grinande »kattoxar» såg 
man där humoristiska och muntra Puckansikten. Dick 
vandrade på arkadernas rosenröda marmorgolv och 
lät platsens skönhet långsamt strömma in i sin själ 
och dämpa dess dysterhet. 

Sagopations hjärtpunkt var fontänen, som bestod av 
tre olika höga, grunda skålar av vit pärlemorskimrande 
marmor. Över dessa skålar lekte och rasade några 
p u 1 1 i i kroppsstorlek, skulpterade i ljusröd marmor 
av mästarehand. Några tittade över kanten ner i den 
lägre skålen, en räckte begärligt armarna efter en 
guldfisk, en låg på rygg och skrattade, en annan stod 
med skrevande knubbiga ben och sträckte sig, andra 
sutto på marken bland de vita och skära slingerrosorna, 
men alla hörde till fontänen. Marmorns färg var så 
naturlig och skulptören hade varit så verklighetstro- 
gen att det hela verkade levande. Det var inga keru- 
ber, det var levande, varma små människobarn. 

Dick betraktade länge och med välbehag de rosiga 
småttingarna, slutade sin cigarrett och höll den slock- 
nad kvar i handen. Det var just vad hon hade be- 
hövt, tänkte han — babies, barn. Det hade varit 
hennes passion. Om hon fått sin dröm förverkligad . . . 
Han suckade och kom sedan på en ny idé: han såg 
bort till hennes favoritplats, säker på att han ej skulle 

325 



få se hennes broderi ligga där. Hon sydde ej i de 
dagarna. 

Han gick in i det lilla galleriet bakom arkadema, 
som innehöll hennes utvalda målningar och etsnin- 
gar jämte kopior i marmor och brons efter hennes 
favoriter i de europeiska gallerierna. I stället gick 
han uppför trappan, förbi den härliga Bevingade seger- 
gudinnan på avsatsen, där trappan delade sig, och 
upp i hennes våning som upptog hela flygeln. Men 
först stannade han vid Segergudinnan och kastade 
en blick ner på pation. Det hela var en härHg juvel 
i fulländad infattning, och fastän han släppt till med- 
len erkände han att det helt och hållet var hennes 
egen skapelse — hennes enda mästerverk. Det hade 
länge varit hennes dröm, och han hade givit den verk- 
lighet. Men nu betydde den ingenting för henne, 
tänkte han. Hon var icke sniken, det visste han, och 
om han inte kunde hålla henne kvar skulle sådana 
såpbubblor som detta ej väga stort i vågskålen mot 
hennes hjärta. 

Han vandrade på måfå genom rummen, visste knap- 
past vad han såg på, men betraktade alltsammans 
med ömma blickar. Som allt annat hos henne, var 
det karaktäristiskt för henne själv. Men då han tittade 
in i badrummet med sitt nedsänkta romerska bad, 
kunde han ej, om det gällt hans liv, undgå att lägga 
märke till att duschen droppade litet och att han 
måste skicka dit plåtslag^aren. 

Han såg naturligtvis på hennes staffli och var be- 
redd på att ej finna något nytt arbete där, men 
han bedrog sig, ty ett porträtt av honom själv mötte 
hans blick. Han kände till hennes trick att kopiera 

326 



ställning och linjer efter en fotografi och fylla i ur 
minnet. Den fotografi hon nu användt var en lyc- 
kad ögonblicksbild av honom till häst. Outlaw hade 
för ovanlighetens skull varit lugn, och Dick, som höll 
hatten i handen, hade håret lagom rufsigt och ansik- 
tet i vila, hade omedveten om den hotande knäpp- 
ningen sett rätt in i kameran. Ingen yrkesfotograf 
kunde ha träffat likheten bättre. Paula hade låtit 
förstora bröstbilden, och det var den hon nu höll på att 
arbeta efter. 

Han studsade och såg närmare på det av henne 
påbörjade porträttet. Var det hans, detta uttryck i 
ögonen och hela ansiktet? Han tittade på fotograf ien. 
Där fanns det icke. Han gick bort till en av speglarna, 
lät sina anletsdrag vila och förde tanken på Paula 
och Graham. Uttrycket kom småningom fram i hans 
ögon och ansikte. Han gick tillbaka till staffliet och 
verifierade. Paula visste. Paula visste att han visste. 
Hon hade fått veta det av honom, listat sig till det 
av honom någon gång då det omedvetet fanns i 
hans ansikte, och ur minnet hade hon överflyttat det 
på duken. 

Paulas kinesiska kammarjungfru Oh Dear kom in 
från garderobsrummet, och Dick iakttog henne oför- 
märkt medan hon närmade sig. Hennes ögon voro 
nedslagna, och hon tycktes vara djupt försjunken i 
tankar. Dick lade märke till det sorgsna uttrycket i 
hennes ansikte. Hon var tydligen nedslagen, i en tung 
och nedtryckt stämning. 

»Det ser ut som om allas våra ansikten nu börja 
uttrycka åtskilligt», tänkte han. 

»God morgon, Oh Dear», sade han. 

' 327 



Och då hon besvarade hälsningen läste han med- 
lidande i hennes ögon, då de riktades på honom. 
Hon var den första utom de själva som visste något. 
Det var ju naturligt att hon, en kvinna som var så 
mycket tillsammans med Paula i ensamheten, skulle 
gissa Paulas hemlighet. 

Oh Dears läppar darrade, och hon vred sina skäl- 
vande händer och uppbjöd tydligen hela sin sinnes- 
styrka för att få fram några ord. 

»Mr Förrest», började hon stapplande, »ni kanske 
tycka mig är dum, men mig vilja säga något. Ni 
mycket god man. Ni mycket god min gamla mor. 
Ni mycket god mig lång lång tid . . .» 

Hon tvekade, fuktade sina läppar med tungan, lyfte 
sedan tappert sina ögon upp till hans och fortfor: 

»Mrs Förrest är visst ...» 

Men Dicks ansikte blev så avvisande att hon avbröt 
sig förv^irrad och rodnade, som Dick antog, av blyg- 
sel över den tanke hon varit nära att uttala. 

»Mycket vacker tavla som mrs Förrest målar», sade 
han för att återge henne kontenansen. 

Den kinesiska flickan suckade, och hon fick sam- 
ma medlidsamma uttryck i sina ögon då hon länge 
betraktade Dicks porträtt. 

Hon suckade åter, men Dick förstod det liknöjda 
tonfallet i hennes röst då hon svarade: »Ja, mycket 
vacker porträtt mrs Förrest göra.» » 

Hon såg plötsligt på honom skarpt forskande, stu- 
derade hans ansikte, vände sig sedan mot tavlan och 
pekade på ögonen. 

»Inte bra», kritiserade hon. *^ 

Hennes röst var vass, med en nyans av vrede. 

« 328 



»Inte bra», sade hon ännu högre och vassare över 
axeln, i det hon gick vidare och försvann ut i Paulas 
sovloggia. 

Dick rätade upp sig som om han omedvetet stål- 
satte sig för att möta vad som nu snart skulle tilldra 
sig. Ja, det var början till slutet. Oh Dear visste 
det. Snart skulle flera veta det, alla skulle veta det. 
Och på sätt och vis var han ^ad över det, glad åt 
att denna pinsamma spänning snart skulle ta slut. 

Men då han gick visslade han en munter slagdänga 
för att underrätta Oh Dear att världen ännu svängde 
lustigt om med honom, eftersom han ingenting visste. 

Samma eftermiddag, medan Dick var ute tillsam- 
mans med Martinez och Froelig och Graham, smög 
Paula sig upp på Dicks rum. 

Hennes fotografi, den enda tavlan ute i sovloggian, 
fångade hennes uppmärksamhet. Den hängde under 
barometrarna och termometrarna, och det var åt det 
hållet han ofta titta die, det visste hon. Hon kom 
på en idé och vände det leende ansiktet mot väggen, 
och sedan såg hon ömsom på tavlans släta baksida och 
ömsom bort till Dicks säng. Med en hastig, förskräckt 
rörelse vände hon om det leende ansiktet igen. Det 
hörde hit, tänkte hon; ja, det hörde hit. 

Hon fick syn på den stora revolvern i hölstret på 
väggen, inom räckhåll från bädden. Hon sträckte sig 
efter den och lyfte litet på kolven. Den satt, som 
hon väntat, mycket löst — Dicks vanliga sätt. Hur 
längesedan det var den begagnades, kunde man vara 
säker på att han aldrig lät en revolver rosta fast i sitt 
hölster. 

329 



I arbetsrummet stannade hon framför bokhyllan, 
lutade sig med slutna ögon mot bokryggarna och tryck- 
te kinden däremot. Å, Dick, Dick — hennes tanke 
bleknade bort i en dyster stämning och dog eme- 
dan hon ej vågade tänka den till slut. 

Skrivbordet var så typiskt för Dick. Ingen oreda. 
Ingenting som påminde om arbete utom ståltråds- 
korgen med maskinskrivna brev som väntade på un- 
derskrift och en packe av de gula pappersark där 
hans sekreterare skrev av de från Eldorado intelefo- 
nerade telegrammen. Hon ögnade liknöjt igenom de 
första raderna i det översta och råkade på ett med- 
delande som överraskade och intresserade henne. Hon 
läste mera, med rynkade ögonbryn, tog ett telegram 
till, och där fick hon bekräftelse. Jeremy Braxton 
var död — den godmodige, vänlige jätten Jeremy 
Braxton. En mexikansk pöbel av berusade jordar- 
betare hade dödat honom i bergstrakten, medan han 
försökt undkomma från Harvest till Arizona. Tele- 
grammet var två dagar gammalt. Dick hade vetat 
det i två dagar, men inte velat göra henne ledsen. 
Och det betydde mer än så. Det betydde penning- 
förluster. Det betydde att affärsställningen vid Har- 
vestgruvoma var mycket försämrad. Det var så likt Dick. 

Jeremy var död. Rummet kändes plötsligt kallt. 
Hon ryste. Sådant var livet — döden står där alltid 
och väntar. Och hennes egen namnlösa skräck kom 
åter över henne. Domen låg framför henne. Dom — 
för vem? Det försökte hon ej gissa. Nog av, domen 
skulle komma. Hennes sinne var tungt därav, hela det 
fridfulla rummet var tungt därav, medan hon lång- 
samt gick sina färde. 

330 



TJUGUNIONDE KAPITLET. 

»Det finns någonting av fågel hos Lilla damen», 
sade Terrence i det han tog en cocktail från brickan 
som Ah Ha bar omkring. 

Det var under timmen före middagen, och Graham, 
Leo och Terrence Mc Fåne hade råkat träffas i herr- 
salongen. 

»Nej, Leo», varnade irländaren den unge poeten. 
»Nöj dig med en. Du är redan rödblommig av den. 
Tar du en till, brinner du upp. Du har ingen rätt 
att blanda ihop skönhet och alkohol i ditt grabb- 
huvud. Lämna spriten åt oss äldre. Det fordras ett 
visst blodsband mellan drinken och den som dricker. 
Det finns inte hos dig. Jag däremot . . .» 

Han tömde sitt glas och lät cocktailen smaka efter 
på tungan. 

»Det här är fruntimmerslank», sade han och ska- 
kade ogillande på huvudet. »Det är ingenting för 
mig. Det rafflar inte. Och det har en jäkla bismak. 
Ah Ha, min gosse», ropade han till kinesen, »blanda 
mig en whiskygrogg i ett högt, högt glas ... en ur- 
styv.» I 

Han visade med fingrarna hur mycket whisky han 
ville ha i glaset, och på Ah Has fråga vad det skulle 
vara för slags whisky svarade han: »Skotsk eller 
irländsk — vad du får tag i.» 

331 



Graham skakade på huvudet åt kinesen och skrat- 
tade åt irländaren. »Mig kan ni inte dricka under 
bordet, Terrence. Jag har inte glömt vad ni gjorde 
med O' Hay.» 

»Det var en olyckshändelse, det ber jag er vara 
övertygad om», lydde svaret. »Det påstås att när 
man inte känner sig riktigt disponerad verkar spri- 
ten på en som ett klubbslag.» 

»Och ni själv — ?» frågade Graham. 

»Har aldrig blivit träffad av ett klubbslag. Jag är 
en man med ovanligt få erfarenheter.» 

»Men vad var det du sade om mrs Förrest, Terrence?» 
frågade Leo i bedjande ton. »Det lät som om det artade 
sig till något vackert.» 

»Hur skulle annat kunna vara möjligt?» sade Ter- 
rence förebrående. »Som sagt, hon har något av fågel 
— inte den lilla hoppiga, knyckiga sorten, inte heller 
den sliskiga, sentimentala duvan, utan en lustig fågel, 
som de vilda kanariefåglarna ni ser bada i fontänen, 
som alltid kvittra och sjunga, stänka vatten i solskenet 
och med sina små guldhjärtan glödande i sitt muntra 
bröst. Sådan är Lilla damen. Jag har studerat henne 
noga. 

»Allting på jorden och under jorden och i rymden 
bidrar till hennes dagars lidelsefulla lycka — den 
\'ilda myrtens trotsiga purpur, då den inte har rättig- 
het till något mer än blekt gråviolett, en enda röd 
ros som gungar för vinden, en idealisk Duchesse-ros 
som spricker ut på busken i solskenet — »skär som 
daggen, Terrence», sade hon en gång till mig, »och 
skapad som en kyss.» 



.'»j- 



»Alltsammans är lika härligt för henne — stoets 
silvergnäggning, fårbjällrorna en kylig morgon, de 
vackra Angoragetterna som hela dagen lång garnera 
backsluttningarna med silkesbroderier, de purpurröda 
lupinerna utmed staketet, de långa torra gräsvippor- 
na utmed vägen, de sommarbrända kullarna, gulbruna 
som nedhukade lejon — och jag har till och med sett 
Lilla damens vällustiga njutning då hon badar sina 
armar och hals i det välsignade solskenet.» 

»Hon är skönhetens själ», mumlade Leo. »Man för- 
står hur män kunna gå i döden för en sådan kvinna 
som hon.» 

»Och hur män kunna leva för dem och älska dem, 
de älskliga varelserna», inföll Terrence. »Hör på, mr 
Graham, jag skall tala om en hemlighet för er. Vi 
filosofer i madrofiolunden, vi livets vrakspillror här 
i den lugna viken av Dicks frikostighet, äro ett brödra- 
skap av älskare. Och vårt hjärtas dam är samma en 
— Lilla damen. Vi, som kunna prata och drömma bort 
våra dagar, och som aldrig skulle röra ett finger för 
Gud eller fäderneslandet eller den onde, äro Lilla 
damens edsvurna riddare.» 

»Vi skulle dö för henne», försäkrade Leo och böjde 
långsamt på huvudet. 

»Nej, gosse, vi skulle leva för henne och kämpa 
för henne; dö är så lätt.» 

Ingenting av detta undgick Graham. Gossen för- 
stod ingenting, men i keltens blå ögon, som tittade 
fram under manen av järngrått hår, fanns det tydligen 
en klar inblick i situationen. 

Mansröster hördes i trappan, och då Martinez och 
Dar Hyal kommo ner, sade Terrence : 

333 



»Det lär vara vackert väder i Catalina nu, och ton- 
fisken nappar utmärkt.» 

Ah Ha serverade cocktails och hade mycket att 
göra, ty Hancock och Froelig kommo efter. Ter- 
rence drack opartiskt vad slags spritvaror kinesen be- 
hagade servera honom. Oh My kom in med ett hop- 
vikt papper i handen och såg sig omkring, tveksam 
vem han skulle lämna det till. 

»Hitåt, vingfotade himmelske budbärare», sade Ter- 
rence och vinkade honom till sig. 

»Det är en böneskrift avfattad i mycket höviska 
ordalag», förklarade Terrence efter en blick på inne- 
hållet. »Emestine och Lute ha kommit, ty det är 
de som petitionera. Hör på.» Och han läste: »O, 
ädla och ärekrönta baggar, två fattiga och ödmjuka 
tackor som vandra ensamma i skogen anhålla under- 
dånigt om tillstånd att för den korta stunden före 
middagen få tillträde till eder fålla.» 

»Liknelsen är litet haltande», sade Terrence, »men 
meningen är god. Det är Dicks regel — och en bra 
regel — inga kjolar i herrsalongen utan herrarnas 
enhälliga samtycke. Är hjorden redo att besvara frå- 
gan? Alla som samtycka säga: Bä. — Är det någon 
som har något att anmärka? — Jag anser frågan med 
Bä besvarad. 

»Oh My, flyg med dina bevingade hälar och för 
in damerna.» 

Middagen den kvällen var som alla andra middagar 
där de vise männen i madrofiolunden voro närvaran- 
de. Dick var lika stridslysten som alltid, stångades 

334 



med Hancock om Bergson och angrep den senares 
metafysik på ett skarpt realistiskt sätt. 

»Din Bergson är en charlatan, Aaron», sade Dick 
sluthgen. »Han har samma gamla medicinmans-påse 
med metafysiska tricks, alla utpyntade med veten- 
skapens senaste fakta.» 

»Det är sant», sade Terrence. »Bergson är en char- 
latan. Det är därför han är så populär . . .» 

»Jag bestrider . . .» inföll Hancock. 

»Vänta ett ögonblick, Aaron. Jag har sett en liten 
tankeglimt. Låt mig fånga den innan den fladdrar 
ut i det blå. Dick har givit en träffande skildring- 
av Bergson vars goda sidor han knipit direkt ur veten- 
skapens skattkammare. Till och med hans tvärsäkerhet 
är plagierad från Darwins kraftmoral grundad på de 
dugligastes fortbestånd. Och vad gjorde Bergson med 
den? Fiffade upp den litet med en smula av James' 
pragmatism, parfymerade den med det eviga hoppet 
i människans bröst att hon skall leva upp igen och 
polerade den med Nietzsches »ingenting har en så- 
dan framgång som överdriften . . .» 

»Wildes, menar ni», rättade Ernestine. 

»Gud skall veta att jag skulle ha knipit det för egen 
räkning, om inte ni hade varit närvarande», suckade 
Terrence med en bugning för henne. »Fornforskarna 
ska en dag bestämma vem som har sagt det. Jag för 
min del skulle vilja säga att det smakar Methusalem. 
— Men som jag sade innan jag blev så förtjusande 
avbruten ...» 

»Vem kan vara mera tvärsäker än Dick?» frågade 
Aaron utmanande en stund därefter, medan Paula 
kastade en betydelsefull blick på Graham. 

335 



»Jag såg hans hjord av unghingstar senast i går», 
svarade Terrence, »och ännu med bilden av de gran- 
na djuren på min näthinna vill jag fråga: vem lämnar 
valuta om inte han?» 

»Men Hancocks invändning är väl grundad», in- 
föll Martinez. »Utan mysterier skulle världen vara 
tarvlig och ofruktsam. För Dick existera inga myste- 
rier.» 

»Nu gör ni honom orätt», försvarade Terrence. »Jag 
känner honom mycket väl. Dick erkänner mysterier, 
men inte av barnjollrets sort. Inga amsagor för ho- 
nom, sådana som ni romantiker frossa i.» 

»Terrence förstår mig», nickade Dick. »Världen kom- 
mer alltid att bli ett mysterium. För mig är männi- 
skans medvetande intet större mysterium än den reak- 
tion av gaser som alstrar en vanlig vattendroppe. 
Gå in på detta mysterium, så upphöra alla de mera 
invecklade fenomenen att vara mystiska. Denna enkla 
reaktion är som ett av de axiom varpå geometrien 
är byggd. Kraft och materia äro eviga mysterier 
som manifestera sig i rummets och tidens mysterier. 
Manifestationerna äro inte mysterier — endast mani- 
festationernas innehåll, kraft och materia, och mani- 
festationernas skådeplats, tid och rum..» 

Dick tystnade och betraktade Ah Ha och Ah Me 
som för tillfället voro sysselsatta med att servera midt- 
för honom. Deras ansikten sade ingenting, tänkte 
han, men han kunde hålla tio mot ett att de visste 
det samma som hade gjort Oh Dear så förvirrad. 

»Där fick ni», triumferade Terrence. »Det är just 
det härliga med honom — han svävar aldrig i det blå 
så att han blir yr i huvudet. Han står bredbent på 

336 



flata marken, håller strängt på fakta och lagar, tål 
inte luftiga fantasier och spekulativa såpbubblor . . .» 

Liksom vid bordet kunde man ej heller senare på 
kvällen ana att det ej stod rätt till med Dick. Han 
tycktes vilja fira Lutes och Emestines återkomst, fann 
sig ej i filosofernas tungrodda tal och sprudlade av 
infall och upptåg. Paula lät smitta sig och bistod 
honom i hans gyckel som ingen undgick. 

Det lustigaste var »välkomstkyssen». Den slapp in- 
gen ifrån. Graham hedrades med privilegiet att vara 
den förste som tog emot den, så att han sedan kunde 
få bevittna de andras fiasko, då de en i sänder led- 
des in av (Dick från pation. 

Vägledd av Dick kom Hancock gående inåt rum- 
met och stannade framför Paula och hennes systrar, 
vilka stodo i rad på tre stolar midt på golvet. Han 
fixerade dem misstänksamt och envisades att gå rundt 
och bakom dem. Men det tycktes inte vara något 
ovanligt hos dem, utom att var och en var klädd i 
en manshatt av mjuk filt. 

»Det här måtte bli trevligt för mig», sade Hancock 
där han stod på golvet framför dem och såg upp på 
dem. 

»Ja, det blir trevligt», försäkrade Dick honom. »Som 
representanter för det vackraste på ranchen ska de 
ge dig välkomstkyssen. Gör nu ditt val, Aaron.» 

Med en rask svängning för att övertyga sig att in- 
gen lömsk fara lurade bakom honom frågade Aaron: 
»Ska alla tre kyssa mig?» 

»Nej, gör ditt val vem som skall ge dig kyssen.» 

337 
Den lilla damen i det stora huset. 22 



»Ska då inte de två jag inte väljer anse sig orätt- 
vist behandlade?» sade Aaron. 

»Är inte helskägg ett hinder?» lydde hans nästa 
fråga. 

»Det är inte alls i vägen», förklarade Lute. »Jag 
har alltid undrat hur det skulle kännas att kyssa 
ett svart helskägg.» 

»Alla filosoferna ska bli kyssta här i kväll, så att 
ni måste skynda er», sade Ernestine. »De andra vänta. 
Jag har heller aldrig blivit kysst av ett timotejfält.» 

»Vem väljer du?» ivrade Dick. 

»Som om det vore något val!» svarade Hancock med 
dödsförakt. »Jag kysser min dam — Lilla damen.» 

Då han räckte fram läpparna böjde Paula sig ner, 
och från den infällda överdelen av hennes hattkulle 
forsade en liten vattenflod ner över hans ansikte. 

Då det blev Leos tur valde han tappert Paula och 
fördärvade nästan hela leken genom att vördnadsfullt 
böja sig ner och kyssa fållen på hennes klänning. 

»Det duger inte», sade Ernestine. »Det måste vara 
en riktig kyss. Fram med läpparna och kyss till.» 

»Låt den yttersta varda den främsta och kyss mig, 
Leo», bad Lute för att rädda honom ur hans för- 
lägenhet. 

Han såg tacksam ut och räckte fram munnen, men 
utan att böja tillräckligt på huvudet, så att han fick 
vattnet från Lutes hatt bak på halsen. 

»Alla tre ska kyssa mig och multiplicera paradi- 
sets fröjder med tre», lydde Terrences sätt att reda 
sig ur svårigheterna, och till lön för sin artighet fick 
han tre hattkullar vatten. 

Dicks uppsluppenhet tilltog. Ingen kunde se mera 

338 



oskyldig ut än han då han mätte FroeHg och Mar- 
tinez mot dörren för att avgöra tvisten om vilken- 
dera av dem som var längst. 

»Raka i knäna, huvudet bakåt», kommenderade 
Dick. 

Och då deras huvud rörde vid dörren kom en smatt- 
rande trumvirvel från andra sidan, så att det kändes 
som om den hamrat dem rätt i skulten. Dörren sprang 
upp, och där såg man Ernestine stå med en gong- 
gonghammare i vardera handen. 

Men en högklackad sidensko i handen låg Dick 
tillsammans med Terrence under ett lakan och lärde 
honom leken: »Broder Buff, jag är buffad» till de 
andras skallande munterhet, då Masons och Watsons 
och hela deras Wickenbergfölje uppträdde på skå- 
deplatsen. 

Dick yrkade nu på att alla dessa nykomna unga 
herrar skulle få välkomstkyssen. Men under sorlet, 
då ett dussin personer utbytte hälsningar med ett nytt 
dussin, undgick honom ej Lottie Masons yttrande: 
ȁ, god afton, mr Graham, jag trodde att ni hade 
rest.» 

Och Dick, som midt i virrvarret av gäster bibehöll 
sitt uppsluppna sätt, väntade på den skarpa gransk- 
ning som kvinnorna låta varandra undergå. Strax 
därefter såg han Lottie Mason kasta en sådan vasst 
forskande förstulen blick på Paula, då denna råkade 
komma midtför Graham och sade något till honom. 

Inte än, tänkte Dick. Lottie visste ingenting. Men 
hennes misstanke var mogen, och ingenting, det var 
han övertygad om, skulle under dessa omständigheter 
glädja hennes kvinnohjärta mera än att upptäcka att 

339 



den,ofönåtliga Paula var lika kvinnligt svag som hon 
själv. 

Lottie ]\Iason var en lång, pikant brunett på tjugu- 
fem år, obestridligt vacker och, efter vad Dick fått 
erfara, obestridligt dristig. För icke så länge sedan 
hade han efter fina inviter av henne gjort sig skyldig 
till en flirt som han ej låtit gå så långt som hon 
önskade. Saken hade ej varit allvarsam å hans sida. 
Ej heller hade han låtit den bli allvarsam å hennes. 
Men flirten liade gått så pass långt att han i kväll 
snarare väntade sig se det första tecknet till miss- 
tänksamhet hos henne än hos någon annan av Wic- 
kenbergdamerna. 

»Ja, visst dansar han utmärkt», hörde Dick Lottie 
Mason säga till lilla miss Maxwell, då han en halv- 
timme därefter kom fram till dem. »Inte sant, Dick?» 
vädjade hon till honom med ett oskyldigt ögonkast, 
varunder han visste att hon studerade honom. 

»Vem? Xi menar väl Graham?» svarade han i den 
naturligaste ton. »Visst gör han det. Tänk om vi 
skulle ställa till med dans och låta miss Maxwell se 
det? Fastän det finns bara en dam här som kan ge 
honom tillfälle att riktigt lägga sin talang i dagen.» 

»Paula naturligtvis», sade Lottie. 

»Paula naturligtvis. Xi ungspolingar kunna ju inte 
valsa. Det har ni aldrig fått lära er.» Lottie skakade 
på huvudet. »Xi lärde er kanske litet innan de nya 
danserna började», rättade han sig. »Xå, jag skall 
sätta Evan och Paula i gång, ni blir min dam, och 
jag slår vad om att vi bli de enda paren.» 

Då halva valsen gått, sade han: »Låt dem nu dansa 
ensamma. Det är en syn för gudar.» 

340 



Glödande av iver stod han och såg sin hustru och 
Graham sluta dansen, medan han visste att Lottie 
som stod bredvid honom och betraktade honom för- 
stulet, fick sina misstankar stillade. 

Dansen blev allmän, och som det var en varm kväll 
slogos dörrarna till pation upp -på vid gavel. An det 
ena än det andra paret dansade ut i de långa mån- 
belysta arkaderna, och till sist gjorde alla det. 

»En sådan pojke han är!» sade Paula till Graham, 
medan de hörde hur han för alla och envar prisade 
sin nya nattkameras ypperliga egenskaper. »Ni hör- 
de vid bordet hur Aaron klandrade och Terrence för- 
svarade hans tvärsäkerhet. Han har aldrig varit utsatt 
för något förskräckligt i sitt liv. Han har aldrig bli- 
vit försmådd. Hans säkerhet har alltid visat sig be- 
rättigad. Som Terrence sade, den har alltid givit 
valuta. Han vet, han vet, och ändå är han så säker 
på sig själv och på mig.» 

Då Graham nu blev indragen i dansen av miss 
jMaxwell, fortsatte Paula sin tankegång för sig själv. 
Dick led inte så mycket, när allt kom omkring. Och 
det borde hon ha väntat sig. Han var en kallblodig 
filosof. Han skulle ta förlusten av henne lika lugnt 
som förlusten av Mountain Lad, som han tagit Jeremy 
Braxtons död och Harvestgruvornas sättande under 
vatten. Det var svårt, smålog hon för sig själv, upp- 
tänd som hon var av kärleken till Graham, att vara 
gift med en stoiker som ej skulle lyfta en hand för 
att hålla henne k\-ar. Och hon insåg åter att en del 
av Grahams lockelse för henne var att han var så 
mänsklig, så eldig. Där möttes de. Ej ens under de 
exalterade dagar, då de först träffades i Paris, hade 

341 



Dick så satt henne i eld och lågor. Och ändå hade 
han varit en härlig älskare, med sin vältalighet och 
sina ömma fraser, sina kärlekssånger som hade tjusat 
henne så, men det var något armat hon kände för 
Graham och som han måste känna för henne. Dess- 
utom hade hon varit så oerfaren i fråga om kärlek 
och tillbedjare på den tiden för länge sedan, då Dick 
uppenbarat sig för henne som en halvgud. 

Och medan hon tänkte sådana tankar förhärdade 
hon sig mot honom och överlämnade sig hänsyns- 
löst åt sin flammande känsla för Graham. Myllret, 
glädjen, ysterheten, den nära, ömma beröringen under 
dansen, den sommarvarma kvällen, det flödande mån- 
skenet och blommornas nattliga doft — allt under- 
blåste hennes glöd, och hon motsåg med längtan den 
enda dans hon ytterligare skulle våga dansa med 
Graham. 

»Det behövs intet blixtljus», förklarade Dick. »Det 
är en tysk uppfinning. Exponering i en halv minut — 
då är den ordinarie belysningen tillräcklig. Och det 
bästa är att plåten kan framkallas och kopieras ge- 
nast. Det är naturligtvis en brist att man inte kan 
kopiera direkt på plåten.» 

»Men om bilden blir bra, kan man efter den pre- 
parera en annan plåt som man kan kopiera efter», 
inföll Emestine. 

Hon kände till den tjugu fot långa stålfjädern i 
ormfason som låg hop ringlad inne i kameran och som 
flög ut som en trollgubbe ur en ask, då Dick klämde 
på gummibollen. Och det var andra som kände till 
hemligheten och övertalade honom att gå efter kame- 
ran. 

342 



Han var borta längre än som varit hans avsikt, ty 
Bonbright hade lagt på hans bord flera telegram 
angående förhållandena i Mexico, som han genast 
måste besvara. Med kameran i handen gick Dick en 
ginväg genom huset och över pation. De dansande 
paren gledo nedåt arkaden och försvunno i hallen, 
och han lutade sig mot en pelare och såg dem dansa 
förbi. Sist av alla kommo Paula och Evan, och de 
virvlade förbi så nära honom att han kunnat sträcka 
ut handen och röra vid dem. Men fastän månen 
lyste klart på honom sågo de honom icke. De sågo 
endast varandra. 

Det näst sista paret var redan inne, då musiken 
upphörde. Graham och Paula stannade, och han äm- 
nade bjuda henne armen och ledsaga henne in, då 
hon i en plötslig ingivelse klängde sig fast vid honom. 
Han var försiktigare än hon och gjorde ett lätt mot- 
stånd ett ögonblick, men med ena armen om hans 
hals drog hon hans huvud till sig och kysste honörn. 
Det var ett blixtlikt utbrott av passion. I nästa ögon- 
blick tog Paula hans arm, de gingo in och Paulas 
skratt klingade muntert och naturligt. 

Dick grep om pelaren och gled långsamt ner på 
golvet i sittande ställning. Hjärtat svällde ut i hans 
bröst och åstadkom en våldsam känsla av kvävning. 
Han flämtade efter luft. Det fördömda hjärtat höjde 
sig och kvävde och förlamade honom, tills han tyckte 
att han tuggade det mellan tänderna och sväljde ner 
det tillsammans med den upplivande luften. Han frös 
och kände att svetten plötsligt bröt ut över hela hans 
kropp. 

»Vem har någonsin hört talas om hjärtlidande i 

343 



Forrestsläkten?» mumlade han, i det han torkade sig 
i ansiktet, ännu sittande på golvet och stödd mot 
pelaren. Hans hand darrade och han kände kväljningar 
av en invärtes skälvning som ännu fortfor. 

Det var icke som om Graham hade kysst henne, 
tänkte han. Det var Paula som hade kysst Graham. 
Detta var kärlek, passion. Han hade sett det, och 
då han åter såg det för sina ögon kände han sitt hjärta 
svälla och fick åter samma förnimmelse av kvävning. 
Med en våldsam viljeansträngning blev han herre över 
sig själv och reste sig. 

»Vid Gud, det kom upp i min mun och jag tuggade 
det», mumlade han. »Jag tuggade det.» 

Han gick över pation, gjorde en omväg och steg 
ganska käckt in i det upplysta rummet, oberedd på 
det mottagande han fick. 

»Har du sett ett spöke?» frågade Lute. 

»Är du sjuk? — Vad står på?» lydde andra frågor. 

^»Vad som står på?» upprepade han. 

»Ditt ansikte — så det ser ut! — sade Ernestine. 
»Någonting har händt. Vad är det?» 

Och medan han återtog fattningen uppfångade han 
Lottie Masons hastiga blick på Graham och Paula 
och lade märke till att Ernestine hade observerat 
Lotties blick och dragit sina slutsatser därav. 

»Ja», narrades han. »Dåliga nyheter. Fick nyss 
veta det. Jeremy Braxton är död. Mördad. Mexi- 
kanarna anföllo honom medan han var på väg att 
fly till Arizona.» 

»Å, Jeremy, en sådan präktig människa som han 
var», sade Terrence och fattade Dicks arm. »Kom 

344 



med, gosse, det är en hjärtestyrkare du behöver, och 
den skall jag blanda till åt dig.» 

»Å, det fattas mig ingenting», smålog Dick och 
riste på axlarna och rätade upp sig som för att bli 
sig själv igen. »Det tog mig i första ögonblicket. 
Jag hyste inte det ringaste tvivel om att inte Jeremy 
skulle klara sig. Men de knäppte honom, och två 
ingenjörer till på köpet. Först var det en infernalisk 
kamp. De fingo en klippa till ryggstöd och höllo en 
folkmassa på fem hundra från livet på sig en hel 
dag och en natt. Sedan slängde mexikanarna ner 
dynamit uppifrån. Nåja, allt kött är gräs, och var är 
gräset för i fjor? Ditt förslag är bra, Terrence. Kom 
med.» 

Efter några steg vände han sig om och ropade 
över axeln: »Det här får inte göra slut på nöjet. 
Jag kommer strax igen och tar fotograf ien. Ordna 
gruppen, Ernestine, och se till att den blir starkt 
belyst.» 

Terrence öppnade den i väggen dolda byffén i 
bortre ändan av rummet och tog fram glasen, medan 
Dick tände en elektrisk låga och betraktade sitt an- 
sikte i den lilla spegeln på byfféns innervägg. 

»Nu är det all right, alldeles som vanligt», för- 
klarade han. 

»Det var bara en skugga som drog förbi», instäm- 
de Terrence och slog i whisky. »Och man har väl rätt 
att ta vid sig då man förlorar gamla vänner.» 

De klingade och drucko. 

»En till», sade Dick och räckte fram sitt glas. 

»Säg till när det är nog», sade irländaren och såg 
oavvändt på whiskyn som steg i glaset. 

345 



Dick väntade tills det var halvfullt. 

Äter skålade de och drucko tyst, öga i öga, och 
Dick var tacksam för den obegränsade hjärtlighet 
han läste i Terrences ögon. 

I midten av hallen höll Ernestine på att gruppera 
offren och sökte förstulet i Lotties, Paulas och Gra- 
hams ansikten inhämta mera om det pinsamma hon 
kände i luften. Varför hade Lottie genast sett så for- 
skande på Graham och Paula, undrade hon. Och 
nu var det något på tok med Paula. Hon var bedrövad, 
orolig, men inte på det sätt man kunde vänta efter 
underrättelsen om Jeremy Braxtons död. På Graham 
kunde Ernestine ej göra några iakttagelser. Han var 
sig alldeles lik, och det var hans lustiga infall som 
framkallade så mycket skratt från miss Maxwell och 
mrs Watson. 

Paula var orolig. Vad hade händt? Varför hade 
Dick narrats? Han hade vetat av Jeremys död i två 
dagar. Och hon hade aldrig sett honom ta så vid 
sig för någons död. Hon undrade om han hade druc- 
kit för mycket. Under de år de varit gifta hade 
hon flera gånger sett honom litet berusad. Han bar 
det väl, den enda märkbara effekten var att han blev 
upphettad i ögonen och släppte tungan lös till barocka 
infall och extemporerade sånger. Hade han i sin upp- 
hetsade stämning druckit tillsammans med Terrence, 
som tålde vad som helst, nere i herrarnas salong? 
Hon visste att de alla varit samlade där strax före 
middagen. Den rätta orsaken till Dicks besynnerliga 
stämning kom hon aldrig att tänka på, om inte annat 
så därför att han inte var fallen för att spionera. 

Han kom tillbaka, skrattade hjärtligt åt ett skämt 

346 



av Terrence och vinkade åt Graham att komma och 
höra Terrence upprepa det. Och då de tre skrattat 
ut, beredde han sig att ta fotografien. Den långa 
ormen som flög ut ur kameran och de överraskade 
damernas skrik skingrade den hotande mulna stäm- 
ningen, och sedan anordnade Dick en annan lek. 

Det gällde att från den ena stolen till den andra, 
placerade på tolv meters avstånd, på fem minuter 
bära så många jordnötter som möjligt på en bords- 
kniv. Efter ett förberedande försök valde Dick Paula 
till sin moitié och utmanade hela världen, Wicken- 
berg och madronolunden inberäknade. Många kon- 
fektaskar utsattes som pris, och till sist vunno han 
och Paula mot Graham och Ernestine, som voro det 
näst bästa paret. Rop på ett tal överröstades av rop 
på en jordnötssång. Dick samtyckte, markerade på 
indianvis takten med styvbenta hopp och slag på 
låren. 

»Jag är Dick Förrest, son till Lycko-Rickard, son 
till Jonathan Puritanen, son till John som var världs- 
havsseglare liksom hans far Albert före honom, som 
var son till Mortimer, en sjörövare som blev hängd i 
kedjor och dog utan lagliga avkomlingar. 

^>Jag är den siste Förrest, men den förste jordnöt- 
bäraren. Varken Nimrod eller någon världsberömd 
jonglör kan mata sig med mig. Jag bär jordnötter 
på en kniv, en silverkniv. Jordnötterna ha fått liv 
av den onde. Jag bär jordnötter med grace och fart 
och i stort antal. Den jordnöt har aldrig funnits till 
som kan få mig att dabba mig. 

»Jordnötterna rulla. Jordnötterna rulla. Liksom Atlas 
som bär upp världen låter jag dem aldrig falla. Vem 

347 



som helst kan inte bära jordnötter. Jag är guda- 
begåvad. Jag är mästare i konsten. Det är en skön 
konst. Jordnötterna rulla, jordnöttema rulla, men jag 
bär dem nu och alltid. 

»Aaron är filosof. Han kan inte bära jordnötter. 
Ernestine är blondin. Hon kan inte bära jordnötter. 
Evan är sportsman. Han tappar jordnötter. Paula 
är min moitié. Hon drumlar med jordnötter. Endast 
jag, jag, bär jordnötter tack vare Guds nåd och min 
egen skicklighet. 

»Då någon har fått nog av min sång, må han kasta 
något på mig. Jag är stolt. Jag är outtröttlig. Jag 
kan sjunga i oändlighet. Jag ämnar sjunga i oänd- 
lighet. 

»Här börjar den andra sången. Då jag dör vill 
jag bli begraven i en jordnötrabatt. Medan jag le- 
ver ...» 

Den väntade lavinen av kuddar kvävde hans sång 
men icke hans uppsluppenhet, ty snart stod han i 
en vrå med Lottie Mason och Paula och kokade 
ihop en intrig mot Terrence. 

Så fortgick kvällen under dans och skämt och lek. 
Vid midnatt serverades supén, och icke förr än kloc- 
kan två på natten voro Wickenbergama färdiga att 
resa. Medan de höllo på att ta på sig ytterkläderna 
föreslog Paula till följande eftermiddag en utfärd ner 
till Sacramentofloden där de skulle bese Dicks ex- 
periment med risodling. 

»Jag hade något annat i sikte», sade han till henne. 
»Du känner till betesmarkerna ovanför Sycamore 
Creek? Tre unghästar ha blivit dödade där under 
de sista tio dagarna.» 

348 



»Kuguarer !» utbrast Paula. 

»Minst två. De ha drivit hit ner norrifrån», för- 
klarade han för Graham. »Det göra de ibland. Vi 
dödade tre för fem år sedan. Möss och Hartley ska 
vara före där med hundarna. De ha spårat två av 
djuren. Vad säga ni alla om att vara med? Vi kun- 
na ge oss av strax efter lunchen.» 

»Får jag Mollie?» frågade Lute. 

»Och du kan rida Altadena», sade Paula till Erne- 
stine. 

Man bestämde sig hastigt för hästar, Froelig och 
Martinez ville vara med, men kunde varken lova för 
att skjuta bra eller rida bra. 

Alla gingo de ut för att se Wickenbergarnas avfärd, 
och sedan bilerna rullat bort stodo de kvar och träf- 
fade överenskommelse för jakten. 

»Godnatt, allesammans», sade Dick då de satte sig 
i rörelse för att gå in. »Jag skall gå och se om den 
sjuka Alden Bessie, innan jag går och lägger mig. 
Hennessy sitter uppe hos henne. Kom ihåg, flickor, 
att ni komma ridklädda till lunchen, och ve och för- 
bannelse över den som kommer för sent.» 

Fotheringtonprinsessans gamla mor var illa däran, 
men Dick skulle ej ha gått och sett om henne så sent, 
om han inte velat vara för sig själv och inte kunde 
förmå sig att råka bli ensam ett ögonblick med Paula 
så snart efter vad han hade sett i pation. 

Lätta steg på sanden kommo honom att vända på 
huvudet. Ernestine kom fram till honom och tog 
hans arm. 

»Stackars gamle Alden Bessie», sade hon. »Jag 
tyckte att jag skulle gå med.» 

349 



Dick fortfor att spela kvällens roll, påminde henne 
om diverse lustiga händelser under aftonen och skrat- 
tade och fnittrade uppsluppet. 

»Dick», sade hon under den första pausen, »du 
är upprörd.» Hon kände att han styvnade till och 
fortfor hastigt: »Vad kan jag göra? Du vet du kan 
lita på mig. Tala om för mig.» 

»Ja, jag skall tala om det för dig», svarade han. 
»Bara en sak.» Hon tryckte tacksamt hans arm. »Jag 
skall laga att du får ett telegram i morgon. Det är 
ganska brådskande, men inte för allvarligt. Då skall 
du packa och resa med Lute.» 

»Är det allt?» 

»Det är en stor tjänst du gör mig.» 

»Vill du inte säga mig det?» frågade hon, för- 
tvivlad över att han vek undan. 

■^Jag skall laga att telegrammet kommer innan du 
har stigit upp. Och bry dig nu inte om Alden Bessie. 
Gå och lägg dig. Godnatt.» 

Han kysste henne, sköt henne stilla mot huset och 
fortsatte sin väg. 



350 



TRETTIONDE KAPITLET. 

På vägen tillbaka från det sjuka stoet stannade 
Dick en gång för att lyssna på hur oroligt Mountain 
Lad och hans kamrater stampade inne i stallet. Ge- 
nom den lugna luften, någonstädes ifrån bergen, hör- 
des ett ensamt betande djurs bjällra klinga. En liten 
bris fläktade plötsligt ljumt och balsamiskt emot ho- 
nom. Hela natten doftade av mognande säd och viss- 
nande gräs. Hingstarna stampade återigen, och med 
ett djupt andetag och den reflexionen att han aldrig 
hade älskat allt detta så högt som nu, såg Dick upp 
och följde med ögonen horisonten, där bergstopparna 
stängde för stjärnhimlen. 

»Nej, Cato», tänkte han, »man kan inte ge dig rätt. 
Man går inte ifrån livet som från ett värdshus. 
Man går ifrån det som från ett hem, det enda hem 
man någonsin får. Man går . . . ingen vart. Det är 
godnatt. Döden . . . och mörkret.» 

Han ämnade gå, men åter hejdades han av hästarna, 
och bjällran i berget khngade. Han drog djupt in 
den balsamiska luften genom näsborrarna och älskade 
den och älskade det vackra land för vilket han gjorde 
upp planer. 

»J; ^ blickade in i tiden men såg ingen av de mina 
där», citerade han och lade sedan småleende till ett 

351 



annat citat : »Hon födde mig nio stora söner ... de 
andra nio voro döttrar.» 

Då han kom tillbaka till huset, gick han ej in ge- 
nast, utan stod en stund och betraktade dess stora hnjer. 
Då han kom in, gick han ej heller genast upp till 
sig. I stället vandrade han genom de tysta rummen, 
över gårdar och inåt svagt upplysta hallar. Hans 
sinnesstämmning var som om han stod i begrepp att 
anträda en resa. Han tände båglamporna i Paulas 
sagopatio, och sittande i en romersk marmorstol rökte 
han ut en cigarrett medan han gjorde upp sina planer. 

Å, han skulle göra det riktigt fint. Han kunde 
arrangera en olyckshändelse under jakten som skulle 
föra alla människor bakom ljuset. Han skulle bli 
man för att allt gick ihop. I morgon skulle det ske, 
i skogarna ovanför Sycamore Creek. Farfar Jonathan 
Förrest, den stränge puritanen, hade dött av en olycks- 
händelse på jakt. För första gången tvivlade Dick 
på denna olyckshändelse. Nå, om det inte varit en 
olyckshändelse hade gubben gjort det bra. Det hade 
aldrig antydts i familjen att det varit annat än ett 
vådaskott. 

Med handen på strömbrytaren för att släcka dröjde 
Dick ett ögonblick för att kasta en sista blick på mar- 
morbarnen som lekte i fontänen och bland rosorna. 

»Farväl så länge, småttingar», sade han dämpat 
till dem. »Jag har inga andra barn än er.» 

Från sovloggian såg han över den stora pation till 
Paulas loggia. Där lyste icke. Troligen sov hon. 

Han satt på sängkanten med den ena skon uppsnörd, 
och småleende åt sin tankspriddhet snörde han den 
igen. Vad behövde han sova? Klockan var redan 

352 



fyra på morgonen. Han skulle åtminstone se sin 
sista soluppgång. Det sista kommer fort. Hade han 
inte redan klätt sig för sista gången? Och gårdagens 
bad skulle bli hans sista. Vatten kunde ej hejda död 
och förmultning. Men kan måste raka sig — en sista 
fåfänga, ty skägget fortfor att växa en stund i döda 
mäns ansikten. 

Han tog ut en avskrift av sitt testamente ur vägg- 
skåpet och satt vid skrivbordet och läste uppmärksamt 
igenom den. Åtskilliga mindre tillägg runno honom i 
hågen, och han nedskrev dem, men antedaterade dem 
försiktigtvis ett halvt år. Det sista skänkte madrono- 
lunden till de vise männen under förutsättning att de 
blevo sju. 

Han gick igenom sina livförsäkringspoliser och över- 
tygade sig om att paragrafen om tillåtet självmord 
fanns i dem alla, undertecknade breven som väntat 
på hans underskrift sedan i går morse och dikterade 
ett brev i fonografen till sin bolcförläggare. Sedan han 
gallrat i sina skrivbordslådor gjorde han ett hastigt 
överslag av debet och kredit med fråndragande av 
all avkastning från Harvest-gruvorna. Han gjorde en 
ny beräkning, ökade debetsumman och satte ner till- 
gångarna på ett rentav orimligt sätt. Men ändå var 
resultatet tillfredsställande. 

Han rev sönder papperen som han räknat på och 
skrev ut ett program för den blivande behandlingen av 
Harvestsituationen. Han höll det i skisserad ton, en- 
dast som ett utkast på försök, så att det ej skulle 
väcka misstankar, då man fann det bland hans papper. 
På samma sätt utarbetade han ett avelsprogram för 

353 
Den lilla datnm i det stora huset, 23 



ett tjog år för sina Shirehästar och en tabell över 
Mountain Låds och Fotheringtonprinsessans avkomma. 

Då Oh My kom in med kaffe klockan sex höll 
Dick på att avsluta sin plan för risodlingen. Oh My 
serverade kaffet på skrivbordet och ändrade icke en 
min, ej ens sedan han kastat en blick ut i sovloggian, 
där bädden var orörd — och Dick beundrade i tysthet 
hans självbehärskning. 

Halv sju ringde telefonen och han hörde Hennessys 
trötta röst: »Jag visste att ni skulle vara uppstigen 
och gärna höra att Alden Bessie har gått igenom. 
Men det såg illa ut.» 

Då Dick hade rakat sig såg han på duschen, tve- 
kade ett ögonblick, men fick ett hårdnackat uttryck 
i sitt ansikte. »Nej, tusan heller», tänkte han, »det 
är bara att spilla tiden.» Men han bytte om skor, 
tog på sig ett par med högre skaft, mera lämpliga 
för jaktens strapatser. 

Han satt åter vid sitt skrivbord och såg igenom 
sina anteckningar för morgonarbetet, då Paula in- 
trädde. Hon ropade ej sitt: »God morgon, glada 
gosse», utan kom ända fram till honom innan hon 
hälsade honom med ett vekt: 

»Ollonplanterare. Outtröttliga Rödsky.» 

Han lade märke till de mörka ringarna under hennes 
ögon, i det han steg upp utan att göra någon min 
av att röra vid henne. Och hon gjorde heller ingen 
invit. 

»En vit natt?» frågade han och satte fram en stol. 

»Ja, en vit natt», svarade hon, »Inte en sekunds 
sömn, fastän jag gjorde sådana ansträngningar.» 

Båda hade motvilja för att tala, och de labore- 

354 



rade med en ömsesidig oförmåga att ta ögonen ifrån 
varandra. 

»Du ... du ser inte så kry ut själv», sade hon. 

»Ja, mitt ansikte . . . jag såg på det då jag rakade 
mig. Det är en min som inte vill gå bort.» 

»Det hände dig något i går kväll», sade hon på för- 
sök, och han kunde ej undgå att se samma medlidande 
i hennes, ögon som han sett i Oh Dears. »Alla sågo 
ditt förändrade uttryck. Vad var det?» 

Han ryckte på axlarna. »Det har kommit på den 
sista tiden», svarade han undvikande, men så kom 
han ihåg att Paulas porträtt av honom hade givit 
honom den första antydningen. »Har du märkt det?» 
frågade han likgiltigt. 

Hon nickade, och sedan kom hon plötsligt på en 
tanke. Han såg idén födas innan den kläddes i 
ord. 

»Dick, du har väl inte en . . . kärlekshistoria ?» 

Det var en utväg. Det skulle reda upp alltsammans. 
Det var hopp i hennes röst och hennes ansikte. 

Han smålog, skakade långsamt på huvudet och iakt- 
tog hennes besvikenhet. 

»Jag tar tillbaka», sade han, »jag har en historia.» 

»En hjärtehistoria?» 

Hon såg helt ivrig ut, då han svarade ja. 

Men hon var ej beredd på vad som kom sedan. 
Han drog hastigt sin stol så nära hennes att hans 
knän vidrörde hennes, lutade sig fram och fängslade 
raskt hennes händer i sina, som vilade på hennes 
knän. 

»Bli inte orolig, lilla fågelunge», lugnade han henne. 
»Jag skall inte kyssa dig. Det är längesedan jag gjorde 

355 



det. Jag skall berätta den där historien för dig. Men 
först vill jag säga dig hur stolt jag är — stolt över 
mig själv. Jag är stolt över att jag älskar. Älskar 
— vid min ålder 1 Det är otroligt, det är underbart. 
Och en sådan älskare! En sådan egendomlig, ovan- 
lig och alltigenom förstklassig älskare 1 Jag har fak- 
tiskt skrattat alla böcker och all biologi i ansiktet. 
Jag är engiftesman. Jag älskar kvinnan, den enda 
kvinnan. Efter att ha ägt henne i tolv år älskar 
jag henne vansninigt, å, så härligt vansinnigt.» 

Hennes händer förrådde hennes besvikenhet, då hon 
gjorde ett lätt, impulsivt försök att dra dem till sig, 
men han höll dem fast. 

»Jag känner varje svaghet hos henne, och med 
all hennes svaghet och styrka älskar jag henne lika van- 
sinnigt som jag älskade henne i början, i de van- 
sinniga ögonblicken jag först träffade henne.» 

Hennes känslor gjorde uppror mot det tvång han 
pålade dem, och omedvetet började hon rycka och dra 
för att komma ifrån honom. Det låg skräck i hennes 
ögon. Han visste hur ömtåligt samvetsgrann hon 
var, och han anade att hon, ännu med den andres 
kyss på sina läppar, var rädd att han skulle ge mera 
stormande uttryck åt sina känslor. 

»Var inte rädd, du skygga, ljuva, vackra, stolta 
lilla fågel. Ser du, jag släpper dig. Jag älskar dig 
ju så innerligt, och jag tar hela tiden hänsyn tiU 
dig som till mig själv, mer än till mig själv.» 

Han drog bort sin stol från hennes, lutade sig 
tillbaka och såg förtroendet växa i hennes ögon. 

»Jag skall öppna hela mitt hjärta för dig», fortfor 

35^ 



han, »och sedan vill jag att du också skall öppna hela 
ditt hjärta för mig.» 

»Är denna kärlek till mig något nytt?» frågade 
hon. »Ett recidiv?» 

»Ett recidiv — ja och nej.» 

»Jag trodde att jag länge bara har varit en vana 
för dig», sade hon. 

»Men jag älskade dig hela tiden.» 

»Inte vansinnigt.» 

»Nej», medgav han. »Men pålitligt. Jag var så 
säker på dig och på mig själv. Det var för mig nå- 
gonting orubbligt och fast beståndande. Det var 
orätt av mig. Men då denna orubblighet visade sig 
vackla, flammade hela min kärlek till dig upp. Den 
fanns där hela tiden, en stadig, lugnt brinnande låga.» 

»Men jag — ?» 

»Det komma vi nu till. Jag ser din oro nu, jag 
såg den nyss. Du är så genomärlig och sann att 
tanken på att dela dig mellan två män är motbju- 
dande för dig. Jag har inte läst orätt i dina ögon. 
Det är längesedan du tillät mig någon smekning.» 
Han ryckte på axlarna. »Och lika längesedan jag 
velat ge dig någon smekning.» 

»Du har alltså vetat det från början ?» frågade 
hon hastigt. 

Han nickade. 

»Kanske», sade han eftertänksamt, »såg jag det kom- 
ma innan du själv visste av det. Men vi ska inte för- 
djupa oss i detta eller armat . . .» 

»Du har sett . . . ?» försökte hon fråga, full av blyg- 
sel vid tanken på att hennes man bevittnat någon 
smekning mellan henne och Graham. 

357 



»Vi ska inte sänka oss till detaljer, Paula. Dess- 
utom är det inte och har det inte varit något orätt i 
det. Och jag behövde inte se något. Jag minns när jag 
själv stal kyssar sekunden efter sedan jag sagt ett 
frimodigt och ärligt godnatt. Då alla tecken till mog- 
nad äro synliga — de glimtar och nyanser av kärlek 
som inte kunna döljas, ögonens omedvetna smekning 
i en flyktig blick, den ofrivilliga sänkningen av rösterna, 
den ömt smäktande tonen — då behöver man inte se 
kyssen som man växlar då man skiljes för natten. 
Den måste komma. För resten vill jag säga dig 
att jag inte tillräknar dig någonting.» 

»Det . . . har aldrig varit . . . mycket», stammade hon. 

»Det skulle förvåna mig, om så hade varit. Det hade 
inte varit likt dig. Som det nu är har jag ändå 
blivit överraskad. Efter våra tolv år var det oväntat . . .» 

»Dick», avbröt hon i det hon lutade sig fram och 
betraktade honom forskande. Hon teg för att for- 
mulera sin tanke och fortfor sedan frimodigt: »Vill 
du säga att du själv under våra tolv år inte har 
gjort dig skyldig till någonting?» 

»Jag har ju sagt dig att jag inte tillräknar dig 
någonting», svarade han undvikande. 

»Du svarar inte på min fråga», envisades hon. »Å, 
jag menar inte övergående flirt och vårsvärmerier. 
Jag menar otrohet och jag menar det som handling. 
Men förr i världen — ?» 

»Ja, förr», svarade han, »men inte mycket och inte 
särdeles länge.» 

»Det har jag ofta undrat över», sade hon tankfullt. 

»Och jag har ju sagt dig att jag inte tillräknar dig 

358 



någonting», upprepade han. »Och nu vet du varför jag 
inte gör det.» 

»Då skulle jag alltså ha samma rättighet», sade 
hon. »Men det har jag inte, Dick, det har jag inte», 
skyndade hon att tillägga. »Du har emellertid all- 
tid predikat kärlek till en enda.» 

»Tyvärr, det gör jag inte längre», smålog han. »Un- 
der de sista veckorna har jag måst ändra åsikt.» 

»Du menar att du fordrar att jag måste vara trogen ?» 

Han nickade och sade : »Ja, så länge du lever tillsam- 
mans med mig.» 

»Men hur går det då med jämlikheten?» 

»Det finns ingen jämlikhet.» Han skakade på hu- 
vudet. »Å, jag vet att det förefaller som en vidun- 
derhg åsiktsomkastning. Men nu först har jag kom- 
mit under fund med den gamla sanningen att kvin- 
norna äro olika männen. Allt vad jag har lärt mig 
av böcker och teorier förbleknar bort inför den eviga 
sanningen att kvinnorna äro våra barns mödrar. Ser 
du, jag hoppades alltid få barn med dig. Men det 
är över nu. Nu gäller frågan hur det ser ut i ditt 
hjärta. Jag har visat dig mitt. Och sedan kunna 
vi bestämma vad som är att göra.» 

»Å, Dick», viskade hon sedan tystnaden blivit pin- 
sam, »jag älskar dig, jag skall alltid älska dig. Du 
är min Rödsky. Senast i går, uppe i din sovloggia, 
vände jag mitt porträtt mot väggen. Det var förfärligt. 
Det föreföll som en synd. Jag vände det genast 
rätt igen.» 

Han tände en cigarrett och väntade. 

»Men du har ännu inte sagt mig hur det står 
till i ditt hjärta», sade han slutligen. 

359 



»Jag älskar dig», upprepade hon. 

»Och Evan?» 

»Det är något annat. Det är förfärhgt att nöd- 
gas tala så här till dig. Dessutom vet jag inte . . . 
jag kan inte få klarhet över vad som finns i mitt 
hjärta.» 

»Kärlek? Eller ett kärleksäventyr? Endera måste 
det vara.» 

Hon skakade på huvudet. 

»Kan du inte förstå», frågade hon, »att jag inte för- 
står? Ser du, jag är kvinna. Jag har aldrig sått min 
vildhavre. Och nu då allt detta har händt, vet jag 
inte hur jag skall uppfatta det. Shaw och de andra 
måste ha rätt. Kvinnorna äro rovdjur. Ni båda ä' 
högvildt. Jag rår inte för det. Det är ett enda fråge- 
tecken. Jag är en gåta för mig själv. Alla mina 
idéer ha slagits omkull av mina handlingar. Jag vill 
behålla dig. Jag vill ha Evan. Jag vill ha er båda. 
Det är intet kärleksäventyr, tro mig. Och om det vore 
så utan att jag vet det — nej, det är det inte, jag 
vet att det inte är det.» 

»Då är det kärlek.» 

»Men jag älskar dig, Rödsky.» 

»Och du säger att du älskar honom. Du kan inte 
älska oss båda.» 

»Jo, det kan jag. Jag gör det. Jag älskar er 
båda. — Å, jag är uppriktig. Jag vill vara upp- 
riktig. Jag måste reda ut detta. Jag trodde att du 
skulle hjälpa mig. Det är därför jag kommer till 
dig nu. Det måste finnas någon lösning.» 

Hon såg bedjande på honom, och han svarade: 

-^60 



»Det är den ene eller den andre, Evan eller jag. 
Jag kan inte tänka mig någon annan lösning.» 

»Så säger han också. Men jag kan inte förmå mig 
till det. Han rådde mig att gå direkt till dig. Jag 
ville inte tillåta honom att gå till dig. Han ville resa,, 
men jag höll honom, kvar här, hur svårt det än 
var för er bägge, för att se er tillsammans, jämföra 
er, väga er i mitt hjärta. Men jag kommxer inte till 
något resultat. Jag behöver er bägge. Jag kan inte 
avstå från någondera.» 

»Olyckligtvis», började Dick med ett litet glitter 
i ögat, »om du också har polyandriska tendenser, 
kunna vi dumm^a karlar inte försona oss med en sådan 
situation.» 

»Var inte grym, Dick», protesterade hon. 

»Förlåt mig. Det var inte meningen. Det var ett ut- 
tryck för min egen olycka — en ansträngning att 
bära den med filosofiskt tillmötesgående.» 

»Jag har sagt honom att han är den ende man jag 
har träffat som är lika stor som min man, men att 
min man är större.» 

»Det var lojalt mot mig och lojalt mot dig själv», 
sade Dick. »Du var min tills jag upphörde att vara 
den störste man i världen. Sedan blev han den störste 
man i världen.» 

Hon skakade på huvudet. 

»Låt mig försöka lösa problemet åt dig», fortfor 
han. »Du förstår inte ditt eget sinne, dina egna 
önskningar. Du kan inte välja mellan oss, emedan 
du vill ha oss båda på samma sätt?» 

»Ja», viskade hon, »eller rättare sagt på olika sätt.» 

»Då är saken avgjord», sade han kort och bestämt. 

361 



»Vad menar du?» 

»Jag menar så här, Paula. Jag förlorar. Graham 
vinner. Förstår du inte? Här är jag, jämngod med 
honom, jämngod men inte mera, medan min fördel 
över honom är våra tolv år tillsammans — tolv år 
av förgången kärlek, hjärtats och minnenas band. 
Om allt detta lades i vågskålen på Evans sida, skulle 
du inte tveka ett ögonblick. Det är första gången 
du någonsin i ditt liv blivit tagen, och att denna er- 
farenhet kommer så sent gör det svårt för dig att 
förstå det.» 

»Men du, Dick, tog mig ju.» 

Han skakade på huvudet. 

»Jag har alltid gärna tänkt mig det, och ibland 
har jag trott det — men aldrig riktigt. Jag eröv- 
rade dig aldrig, inte ens i början, hur virvlande fort 
det hela än kom. Du blev kanske förhäxad. Du var 
aldrig så från dina sinnen som jag, aldrig ryckt med 
så som jag. Jag älskade dig först . . .» 

»Och du var en kunglig älskare.» 

»Jag älskade dig först, Paula, och du besvarade 
visserligen min kärlek, men inte på samma sätt. Jag 
tog dig aldrig med storm. Det tycks däremot vara 
klart, att det har Evan gjort.» 

»Jag önskar jag kunde bli övertygad», sade hon 
tankfullt. »Jag har en känsla av att ryckas med 
hel och hållen, och ändå tvekar jag. Kanske jag 
aldrig skall kunna tas med storm av någon man. 
Och du tycks inte hjälpa mig det ringaste.» 

»Endast du kan lösa problemet, Paula», sade han all- 
varligt. 

»Men om du ville hjälpa till, om du ville försöka — 

362 



å, aJdrig så litet — att hålla mig kvar», envisades 
hon. 

»Men jag är hjälplös. Mina händer äro bundna. 
Jag kan inte räcka ut en arm för att hålla dig fast. 
Du kan inte dela dig mellan två. Du har le^at i hans 
armar — » han hejdade hennes protest med en åt- 
börd — »nej, jag ber dig, säg ingenting. Du har 
legat i hans armar. Du skälver som en rädd fågel 
vid tanken på att jag skulle smeka dig. Förstår du 
inte? Dina handlingar fälla utslaget mot mig. Du 
har beslutat dig, fastän du kanske inte vet det. Själva 
din kropp har beslutat: Du kan fördra hans armar. 
Men blotta tanken på mina kan du inte fördra.» 

Hon skakade på huvudet med seg bestämdhet. 

»Och ändå kan jag inte komma till klarhet», envisades 
hon. 

»Men du måste. Den nuvarande situationen är out- 
härdlig. Du måste besluta dig fort, ty Evan måste 
resa. Det förstår du. Eller också måste du resa. 
Ni båda kunna inte fortfara att vara här. Tag för 
dig så mycket tid du vill. Skicka bort Evan. Eller 
tänk om du skulle fara och hälsa på tant Martha 
en tid. Om du är skild från oss båda kanske det 
blir en hjälp för dig. Det är kanske bäst att inställa 
jakten. Jag far ensam, och du stannar hemma och talar 
med Evan. Eller kom med och tala med honom under 
ridten. I alla händelser kommer jag inte hem förr 
än sent. Jag sover kanske i någon av herdarnas kojor 
i natt. Då jag kommer tillbaka måste Evan ha rest. Då 
är det också bestämt om du reser med honom eller 
inte.» 

»Och om jag reser?» frågade hon. 

3^3 



Dick ryckte på axlama, reste sig och såg på sitt 
armbandsur. 

»Jag har skickat bud till Blake att komma tidi- 
gare i dag», förklarade han och tog ett steg mot dörren 
som en invit till henne att gå. 

Vid dörren stannade hon och lutade sig emot ho- 
nom. 

»Kyss mig, Dick», sade hon och tillade sedan: 
»Detta är ingen . . . kärleksyttring.» Hennes röst blev 
plötsligt dov. »Det är bara för den händelse jag 
beslutar mig att resa ... att resa.» 

Sekreteraren närmade sig i hallen, men Paula dröjde 
kvar. 

»God morgon, mr Blake», hälsade Dick. »Bekla- 
gar att jag besvärar er så tidigt. Var först och främst 
god och telefonera till mr Agar och mr Pitts. Jag 
kan inte ta emot dem i dag. Och bed de andra också 
vänta till i morgon. Laga att ni träffar mr Hanley. 
Säg honom att jag gillar hans plan beträffande Buckeye- 
skissen och bed honom fortsätta som han börjat. Men 
mr Mendenhall och mr Manson vill jag tala med. Halv 
tio, säg dem det.» 

»En sak, Dick», sade Paula. »Kom ihåg att jag 
har tvingat honom att stanna. Det var inte hans fel 
eller hans önskan. Jag ville inte låta honom resa.» 

»Honom har du minsarm tagit med storm», smålog 
Dick. »Jag kunde inte under nuvarande omständig- 
heter förstå att han stannade, med den kännedom jag 
har om honom. Men om du inte tillåtit honom att 
resa och han är så från sina sinnen som en man har 
rättighet att vara då det gäller dig — då förstår jag. 
Han är en präktig människa, minst sagt. Det finns 

364 



inte många som han. Han kommer att göra dig 
lycklig.» 

Hon gjorde en åtbörd. 

»Jag tror inte att jag någonsin mera kan bli lyck- 
lig, Rödsky. Då jag ser vad jag har fått fram i ditt 
ansikte. Och jag har varit så lycklig och belåten i 
alla våra tolv år. Det kan jag inte glömma. Det 
är därför jag inte har kunnat bestämma mig. Men du 
har rätt. Det är nu dags för mig att lösa . . .» hon 
tvekade och kunde ej uttala ordet »triangelproblemet», 
som han såg hon hade på tungan . . . »situationen», 
ifyllde hon. »Vi följa med på jakten allesammans. 
Jag skall tala med honom under ritten och skicka 
bort honom, hur det än sedan går.» 

»Jag skulle inte gå så brådstörtat till väga», rådde 
Dick. »Som du vet frågar jag inte ett dugg efter den 
offentliga moralen, utom då den är till nytta. Och i 
detta fall är den ofantligt nyttig. Det kan bli barn 
— — nej, nej», hejdade han henne. »Och i ett så- 
dant fall är till och med en gammal skandal inte bra 
för dem. Att »överge hus och hem» tar för lång tid. 
Jag skall dra försorg om att du kan stå på verkligt 
laglig grund, det minskar tiden till skilsmässan med 
ett år.» 

»Om jag beslutar mig för det», smålog hon matt. 

Han nickade. 

»Men jag kanske inte beslutar mig för det. Det vet 
jag inte själv. Kanske är alltsammans en dröm och 
jag vaknar och Oh Dear kommer in och säger mig 
hur länge och hur godt jag har sovit.» 

Hon vände sig motvilligt om och stannade plöts- 
ligt då hon gått några steg. 

365 



»Dick», ropade hon. »Du har visat mig ditt hjärta, 
men inte sagt vad du har i sinnet. Begå ingen dår- 
skap. Kom ihåg Denny Holbrook — ingen jakt- 
olycka, kom ihåg det.» 

Han skakade på huvudet och smålog som om han 
haft roligt åt infallet, men inom sig beundrade han 
hennes intuition som träffat så rätt. 

»Och lämna allt detta?» narrades han och gjorde en 
åtbörd som omfattade hela ranchen och alla dess 
planer. »Och min bok om rasförbättring? Och mitt 
första landtbruksmöte här på ranchen, som just skall 
gå av stapeln?» 

»Ja, det vore vidunderligt», medgav hon med upp- 
klarnande ansikte. »Men i denna svårighet att fatta ett 
beslut ville jag du skall veta att» — . Hon tystnade 
och letade efter ord, gjorde sedan en åtbörd som 
härmade hans och som omfattade Stora huset och 
alla dess skatter, och sade: »Allt detta påverkar mig 
inte det ringaste. Nej, inte det ringaste.» 

»Det måtte jag väl veta», försäkrade han. »Av alla 
oegennyttiga kvinnor . . » 

»Dick», avbröt hon honom och kom på en ny 
idé, »om jag älskade Evan så vansinnigt som du tror, 
skulle du betyda så litet för mig att jag skulle vara glad 
åt din jaktolycka, om det vore den enda lösningen. 
Men det är jag inte, som du hör. Tänk på det.» 

Hon tog ännu ett motvilligt steg och sade sedan över 
axeln : 

»Rödsky, jag är förfärligt ledsen. Och ändå är jag 
så glad över att du ännu älskar mig.» 

Innan Blake kom tillbaka hade Dick hunnit granska 
sitt ansikte i spegeln. Där satt ännu det uttryck kvar 

366 



som hade överraskat hans gäster föregående kväll. 
Det hade bitit sig fast. Nåja, tänkte han, man kan 
inte tugga sitt hjärta mellan tänderna utan att det läm- 
nar spår efter sig. 

Han gick ut i sovloggian och såg på Paulas por- 
trätt. Han vände det mot väggen och satt på sängen 
en stund och betraktade tomheten. Sedan vände han 
om det igen. 

»Stackars lilla barn», mumlade han, »så svårt för dig 
att vakna så sent.» 

Men medan han förtfor att se på porträttet såg 
han henne plötsligt för sig i månskenet, hakande sig 
fast vid Graham och pressande sina läppar mot hans. 

Dick reste sig hastigt och riste på huvudet för att 
skaka bort synen. 

Halv tio var hans korrespondens avslutad och skriv- 
bordet röjt utom några papper som han behövde 
under sitt samtal med sina boskaps- och hästöver- 
skötare. Han stod vid fönstret och viftade ett leende 
farväl till Lute och Ernestine i stora bilen, då Men- 
denhall inträdde. Och för honom och sedan för Man- 
son lyckades Dick under skenbart tillfälligt prat klar- 
göra några av sina större rasförbättringsplaner. 

Då de gått ringde han till Oh Joy och bad denne 
visa Graham till Vapenrummet och låta honom välja en 
bössa och andra jaktförnödenheter. 

Klockan elva visste han icke att Paula hade kommit 
uppför den hemliga trappan från biblioteket och stod 
bakom bokhyllorna och lyssnade. Hon hade ämnat 
komma in, men hejdades av hans röst. Hon hörde 
att han talade i telefonen med Hanley om Buckeye- 
fördämningen. 

1^1 



Skicka upp borrattiralj genast och börja under- 
sökningarna. Marken är okristligt bördig, och om 
vi inte inom fem år göra det där torkhålet tio gån- 
ger värdefullare, så . . .» 

Paula suckade och gick åter utför spiraltrappan. 

Oförbätterliga Rödsky, alltid planterar han ollon, 
tänkte hon. Medan hans kärleksvärld störtade sam- 
man omkring honom, stod han där helt lugnt och talade 
om dammar och brunnsborrning för att han under 
kommande år skulle kunna plantera ännu flera ollon . . , 

Dick skulle aldrig få veta att Paula åter hade sökt 
upp honom i sin nöd och gått igen. Han gick ut i 
sovloggian, inte på måfå utan för att för sista gången 
gå igenom anteckningarna som lågo bredvid sängen. 
Hans hus var i ordning. — Återstod endast att under- 
teckna morgonens diktamina, besvara några telegram, 
och sedan kom lunchen och jakten i Sycamoreberget. 
A, han skulle göra sin sak bra. Outlaw skulle få 
skulden. Och han skulle ha ett ögonvittne, antingen 
Froelig eller Martinez. Men inte båda. Ett par ögon 
var nog, då stångbetslet brast och stoet stegrade sig 
och föll baklänges över honom i buskarna. Och från 
dessa skymmande buskar skulle vittnet höra skottet 
smälla. 

Martinez var mera känslig än skulptören och skulle 
därför vara ett lämpligare vittne, tyckte Dick. Han 
skulle laga så att han fick honom med sig på den 
smala stigen där Outlaw skulle bh syndabock. Mar- 
tinez var ingen ryttare. Så mycket bättre. Det skulle 
bli bäst att låta Outlaw utföra sina vildaste konster i ett 
par minuter före höjdpunkten. Då skulle det hela 
förefalla sannolikare. Det skulle också göra Martinez* 

368 



häst orolig och alltså sysselsätta Martinez så att han 
ej kunde se allting så noga. 

Plötsligt stack det till i hans hjärta, och han knöt 
händerna. Lilla damen var från sina sinnen — hon 
måste vara från sina sinnen, på annat sätt kunde han 
ej förstå hennes nedriga grymhet, då han lyssnade 
till hennes och Grahams röster, som sjöngo »Ziguenare 
på vandring» inne i musikhallen för öppna fönster. 

Han höll händerna knutna hela tiden medan de 
sjöngo. Och de sjöngo igenom hela den vansinnigt 
grymma sången ända till det vansinnigt grymma slutet. 
Och han stod kvar och lyssnade till hennes skratt, me- 
dan hon gick ifrån Graham genom huset upp till sin 
egen flygel, och ännu från ' dess loggia hörde han 
hennes skratt, medan hon retades med Oh Dear för 
inbillade förseelser. 

Från fjärran hördes Mountain Låds trumpetande. 
Tjuren King Polo upphävde sitt despotiska vrålande, 
och stonas och ungkornas harem svarade. Dick lyss- 
nade till alla dessa djurläten och sade med en suck: 
»Nåja, landet har vunnit på att jag varit till. Det 
är en god tanke att ta med sig till sängs.» 



369 
Den lilla damen i det stora huset. 24 



TRETTIOFÖRSTA KAPITLET. 

Det ringde på nattduksbordets telefon, och Dick 
satte sig på sängkanten och tog luren, men såg hela 
tiden ut över pation till Paulas loggior. Bonbright 
meddelade att det var påringning från Chauncey Bi- 
shop, som kommit i bil till Eldorado. Chauncey Bis- 
hop, förläggare och ägare av San Francisco Dis- 
p a t c h, var enligt Bonbrights åsikt en tillräckligt 
viktig "person, på samma gång som gammal vän till 
Dick, för att sättas i direkt telefonförbindelse med 
honom själv. 

»Kan du inte komma hit till lunch?» sade Dick till 
tidningsdirektören. »Och tänk om du stannade över 
natten? Lämna din medarbetare i sticket. Vi ska 
fara ut och jaga kuguarer i eftermiddag, och det blir 
säkert blodsutgjutelse. Vi ha spårat upp dem. — 
Vem? Vad skriver han? — Än sedan? Han kan 
göra en rond omkring ranchen och få stoff till ett 
halvt dussin artiklar på tio spalter, och sedan kan 
han få vara med på kuguarjakten. — Jag visst. Jag 
skall skaffa en häst som ett barn kan rida.» 

Ju flera desto bättre, isynnerhet tidningsfolk, tänkte 
Dick för sig själv — och farfar Jonathan Förrest 
skulle minsann inte kunna mäta sig med honom i att 
arrangera en lyckad final. 

370 



Men hur kunde Paula ha varit nog meningslöst 
grym att sjunga Ziguenarsången så omedelbart efter? 
undrade Dick medan han med mikrofonen för örat 
tydligt hörde Chauncey Bishop övertala sin medar- 
betare att vara med på jakten. 

»All right då, kom genast», sade Dick till Bishop. 
»Nu skall jag ge order om hästarna, och du kan få 
fuxen som du red sist.» 

Knappast hade han hängt upp luren förr än det 
ringde igen. Denna gång var det Paula. 

»Rödsky, kära Rödsky», sade hon, »du resonerar 
alldeles på tok. Jag tror att jag älskar dig mest. 
Jag håller just på att hålla räkenskap med mig själv, 
och till din förmån. Och för att hjälpa mig att känna 
mig säker skall du nu upprepa vad du sade till mig 
för en stund sedan: 'J^g älskar kvinnan, den enda 
kvinnan. Efter att ha ägt henne i tolv år älskar jag 
henne rentav vansinnigt, å så ljuvt vansinnigt.' Säg det, 
Rödsky.» 

»Jag älskar kvinnan, den enda kvinnan», upprepade 
Dick, »Efter att ha ägt henne i tolv år älskar jag 
henne rentav vansinnigt, å så ljuvt vansinnigt.» 

Då han slutat blev det en paus, som han ej vågade 
brytac 

»Det är en liten sak som jag nästan glömde att 
säga dig», sade hon mycket mjukt och långsamt och 
tydligt. »Jag älskar dig. Jag har aldrig älskat dig 
så mycket som just nu. Efter våra tolv år har du 
nu ändtligen tagit mig med storm. Och jag var tagen 
med storm fiån början fastän jag ej visste av det. 
Nu har jag fått klarhet över mig själv, en gång för 
alla.» 

371 



Hon hängde hastigt upp luren. 

Dick tänkte att han nu vis5te hur en livdömd män- 
niska känner sig som blir benådad i elvte timmen. 
Han satt där och tänkte och glömde bort att han inte 
hade hängt upp mikrofonen, men så kom Bonbright 
in från sekreterarens rum. 

»Telefon från mr Bishop», förklarade Bonbright. »En 
axel har sprungit. Jag tog mig friheten skicka en 
av våra biler för att hämta dem.» 

»Och se till vad vårt folk kan göra för att reparera 
deras bil», nickade Dick. 

Då han blev ensam, steg han upp och sträckte 
sig och gick försjunken i tankar ett par slag fram 
och tillbaka i rummet. 

»Ja, Martinez, min gosse», sade han till tomma 
luften, »i eftermiddag går du miste om den finaste 
teaterkupp du någonsin har omedvetet blivit lurad på.» 

Han ringde upp Paula. 

Oh Dear svarade och hämtade genast sin härskar- 
inna. 

»Jag har en liten sång jag vill sjunga för dig, Paula», 
sade han och sjöng sedan den gamla negerpsalmen: 

"Var och en, var och en, 
varje själ, varje själ 
skall bikta fer sig själv." 

»Och jag vill att du skall säga mig om.igen, fer dig 
själv, fer dig själv, vad du sade mig nyss.» 

Hon skrattade så muntert att han blev helt upprymd. 

»Jag älskar dig, Rödsky», sade hon. »Jag har fått 
klarhet över mig själv. Jag skall aldrig äga någon 
annan man i världen än dig. Var snäll nu och låt mig 

372 



klä mig. Jag hinner i alla fall nätt och jämnt till 
lunchen.» 

»Får jag komma över? Ett ögonblick?» bad han. 

»Inte än, otåliga pojke. Om tio minuter. Låt mig 
sluta m.ed Oh Dear först. Sedan är jag färdig till 
jakten. Jag tar min rövarkostym i grönt och rödt och 
den långa fjädern. Och så min 30-30. Den är till- 
räcklig för kuguarer.» 

»Du har gjort mig så lycklig», fortfor Dick. 

»Och du gör att jag blir försenad. Ring av. Röd- 
sky, jag älskar dig mera i denna stund . . .» 

Han hörde henne hänga upp luren. Och i nästa 
ögonblick ertappade han sig med att han endast 
motvilligt överlämnade sig åt den lycka han nyss 
talat om. Snarare tyckte han sig höra hennes och 
Grahams röster lidelsefullt sjunga Ziguenarsången. 

Hade hon lekt med Graham? Eller hade hon lekt 
med honom? Ett sådant beteende av henne var ex- 
empellöst och obegripligt. Medan han trevade efter 
en lösning, såg han henne åter i månskenet haka sig 
fast vid Graham med framräckt mun och dra ner 
Grahams läppar till sina. 

Dick skakade förbryllad på huvudet och såg på sitt 
ur. Om tio minuter, om mindre än tio minuter, 
skulle han slå armarna om henne och få veta det. 

Den korta väntetiden var så tråkig att han långsamt 
gav sig på väg, stannade för att tända en cigarrett, 
kastade bort den igen efter det första blosset, stan- 
nade omigen för att lyssna till skrivmaskinernas be- 
skäftiga pickande från sekreterarnas rum. Ännu var 
det två minuter kvar, och som han visste att det bara 
var en minuts väg till dörren utan lås, stannade han 



på pation och såg på hur de vilda kanariefåglarna 
badade i fontänen. 

Då de fiögo upp, som en skur av gyllne kristall- 
vita droppar i solskenet, ryckte Dick till. Han hade 
hört ett skott från Paulas flygel, och lian kände igen 
att det kom från hennes 30-30. »Hon förekom- 
mer mig», tänkte han medan han rusade över pation, 
och vad som varit obegripligt för ett ögonblick sedan 
var nu lika skarpt och tydligt som gevärsskottet. 

Och medan han sprang uppför trappan och in ge- 
nom dörren^ som han lämnade vidöppen efter sig, 
fortfor den tanken att pulsera i hans hjärna: Hon 
föreko mx mer mig. 

Hon låg där sammansjunken och skälvande i full 
jaktkostym utom de små bronssporrarna som den för- 
skrämda kammarjungfrun stod och höll över henne. 

Hans undersökning gick fort. Paula andades, fast- 
än hon var sanslös. Kulan hade trängt genom den 
vänstra sidan av bröstet. Sedan sprang han till tele- 
fonen, och medan han väntade att husets central skulle 
ringa upp åt honom, begärde han att Hennessy skulle 
infinna sig i stallet. En stalldräng svaiade, och me- 
dan han sprang för att hämta veterinären befallde 
Dick Oh Joy att stanna vid växelbordet och genast 
skiclca Oh My till honom. 

Med en sidoblick såg han Graham rusa in i rum- 
met och fram till Paula. 

»Hennessy», befallde Dick, »kom genast. Ta med 
er allt som behövs för ett första förband. Det är ett 
skott genom lungorna eller hjärtat eller bägge delar- 
na. Kom genast till mrs Forrests rum. Fort!» 

»Rör henne inte», sade han skarpt till Graham. 

374 



»Det kunde göra det värre, åstadkomma farligare blöd- 
ning.» , 

Sedan blev det Oh Joys tur. 

■»Skicka Callahan med racern till Eldorado. Säg 
honom att han möter doktor Robinson på vägen och 
att han skjutsar honom hit med ursinnig fart. Han 
måste flyga i väg som om han hade den onde i 
hälarna. Säg honom att mrs Förrest är sårad och att 
han kan rädda hennes liv om han skyndar sig.» 

Med luren för örat vände han sig om för att se på 
Paula. Graham, som lutade sig över henne utan att 
röra vid henne, mötte hans ögon. 

»Förrest», började han, »om du har slutat telefo- 
nera ...» 

Men Dick tystade honom med en varnande blick på 
Oh Dear, som ännu stod och höll sporrarna i stum 
hjälplöshet. 

»Det kan diskuteras sedan», sade Dick kort i det 
han vände sin mun mot luren. 

»Doktor Robinson? Godt. Mrs Förrest har fått ett 
bösskott genom lungorna eller hjärtat eller kanske 
bägge delarna. Callahan är på väg för att möta 
er med racern. Kör så fort som möjligt tills ni möter 
Callahan.» 

Graham drog sig undan för Dick, då denne föll 
på knä och lutade sig över Paula. Hans undersök- 
ning var kort. Han såg upp på Graham, skakade på 
huvudet och sade: 

»Det är inte att leka med.» 

Han vände sig till Oh Dear. 

»Lägg bort sporrarna och gå efter kuddar. Evan, 
hjälp till på andra sidan och lyft henne sakta och 

375 



stadigt. Oh Dear, skjut undan kudden — varsamt, 
varsamt.» 

»Låt mr Bonbright avlösa Oh Joy vid växelbor- 
det», befallde Dick. »Säg till Oh Joy att stå bred- 
vid mr Bonbright och genast expediera order. Så snart 
Saunders kommer med mr Bishop och hans sällskap, 
skall Oh Joy ögonblickligen skicka honom till Eldo- 
rado med blixtens fart för att hjälpa Callahan i hän- 
delse denne har råkat ut för något missöde. Säg till 
Oh Joy att ta rätt på mr [Manson och mr Pitts eller 
två, vilka som helst, av de förv^altare som ha biler, 
och låt dem vänta med sina biler här utanför huset. 
Säg till Oh Joy att ta hand om mr Bishops sällskap 
som vanligt. Och du kommer tillbaka hit så snart 
jag kallar dig.» 

Dick vände sig till Oh Dear. 

»Säg mig nu hur det gick till.» 

Oh Dear skakade på huvudet och vred sina händer. 

»Var var ni då skottet brann av?» 

Kinesflickan sväljde och pekade på garderobrummet. 

»Fortsätt, berätta», befallde Dick barskt. 

»Mrs Förrest säger till mig gå efter sporrar. Dem 
hade jag glömt. Jag gå genast. Jag höra bössa. Jag 
komma tillbaka fort. Jag springa.» 

Hon pekade på Paula för att antyda vad hon hade 
funnit. 

»Men bössan?» frågade Dick. 

»Något olag. Kanske bössa inte gå. Kanske fyra 
minuter, fem miinuter mrs Förrest försöka få bössa 
att gå.» 

»Höll hon på med att arbeta med bössan då ni 
gick efter sporrarna?» 

376 



Oh Dear nickade. 

»Förut jag säga kanske Oh Joy kunna ställa bössa 
i ordning. Mrs Förrest säga det behövs inte. Hon 
säga ni kunna göra det. Hon lägga ner bössa. Sedan 
hon försöka en gång fingra på bössa. Sedan hon 
säga mig hämta sporrar. Sedan . . . bössa smälla.» 

Hennessys ankomst avbröto ytterligare frågor. Hans 
undersökning var knappast mindre kort än Dicks. Han 
såg upp och skakade på huvudet. 

»Ingenting som jag kan våga göra, mr Förrest. 
Blödningen har upphört av sig själv, men den fortgår 
nog invärtes. Har ni skickat efter doktor?» 

»Robinson. Jag träffade honom i telefon i hans mot- 
tagningsrum. Han är ung och en duktig kirurg», för- 
klarade Dick för Graham. »Han är energisk och till- 
tagsen, och i ett sådant fall litar jag mera på honom 
än på någon av de gamla berömda. Vad tror ni,, 
mr Hennessy? Vad har hon för utsikter?» 

»Det ser illa ut, men jag kan inte döma, jag är 
ju bara hästdoktor. Robinson vet det nog. Här är 
bara att vänta.» 

Dick nickade och gick ut på Paulas sovloggia för 
att se racern, som Callahan förde, ge sig av. Han 
hörde den komma i sakta mak och sedan starta med 
väldig fart. Graham kom ut i loggian till honom. 

»Jag vill be om ursäkt. Förrest», sade han. »Jag 
tappade alldeles huvudet. Jag träffade dig här, och 
jag trodde att du varit här då det hände. Det måste 
ha varit ett vådaskott.» 

»Ja, stackars liten», instämde Dick. »Och hon som 
var så stolt över att hon aldrig varit vårdslös med 
skjutgevär.» 

377 



»Jag har sett på bössan», sade Graham, »men jag 
kan inte se att den var i olag.» 

»Det var just därför det inträffade. Det som var 
i olag rättade till sig igen då skottet brann av.» 

Och medan Dick talade och arrangerade lögnen 
så att till och med Graham skulle bli förd bakom 
ljuset, förstod han mycket väl hur Paula hade gått till 
väga. Då hon sjöng Ziguenarsången nyss hade det 
varit hennes farväl till Graham, på samma gång av- 
sett att förebygga hans misstankar rörande vad hon 
hade i sinnet. Likaså med honom. Hon hade tagit 
sitt farväl av honom och hade till sist försäkrat honom 
i telefon att hon aldrig i världen skulle äga någon 
annan man än honom. 

Han gick ifrån Graham till den bortre ändan av 
loggian. 

»Hon var modig, hon var modig», mumlade han 
för sig själv med darrande läppar. »Stackars tös. 
Hon kunde inte välja mellan oss två, och så löste hon 
det på det här sättet.» 

Tillsammans med Graham gick han in i rummet 
för att vänta på dolctorn. Graham föreföll orolig, 
ville ogärna gå, men kände att han måste. 

»Stanna kvar, Evan», sade Dick. »Hon tyckte myc- 
ket om dig, och om hon slår upp ögonen blir hon 
glad åt att få se dig.» 

Dick och Graham stodo ett stycke ifrån Paula, me- 
dan doktor Robinson gjorde sin undersökning. Då 
han reste sig till tecken att han var färdig, såg Dick 
frågande på honom. Robinson skakade på huvudet. 

»Ingenting att göra», sade han. »Det gäller tim- 
mar, kanske minuter.» Han tvekade och studerade 



Dicks ansikte ett ögonblick. »Jag kan hjälpa hen- 
ne ifrån det, om ni säger ett ord. Hon kanske åter- 
får medvetandet, och då blir det plågor.» 

Dick gick ett slag nedåt rummet och tillbaka igen, 
och då han talade var det till Graham. 

»Varför inte låta henne leva, om än aldrig så kort? 
Smärtan är inte så viktig. Den får sitt oundvikliga 
snabba slut. Det är miin önskan och väl också din. 
Hon älskade livet, varje ögonblick därav. Varför skulle 
vi neka henne något av det lilla hon har kvar?» 

Graham böjde sitt huvud till sam.tycke, och Dick 
vände sig till doktorn. 

»Ni kanske kan stimulera henne så att hon vaknar 
till sans. Gör det, om ni kan. Och om smärtorna 
visa sig för svåra, hjälp henne då.» 

Då hon slog upp ögonen, vinkade Dick fram Gra- 
ham till sig. Först såg hon endast överraskad ut, 
sedan riktades hennes ögon först på Dicks ansikte, 
sedan på Grahams, och då hon kände igen dem gled 
ett vemodigt leende över hennes läppar. 

»Jag . . . jag trodde först att jag var död», sade 
hon. 

Men snart rann en annan tanke för henne, och 
Dick anade den i hennes ögon då de betraktade ho- 
nom forskande. Frågan var om han visste att det 
icke var någon olyckshändelse. Han förrådde sig icke. 
Så hade hon planerat det, och hon skulle få dö i den 
tron. 

»Jag . . . hade . . . orätt,» sade hon. Hon talade lång- 
samt, matt, m.ed tydliga smärtor, och samlade kraf- 
ter mellan varje ord hon uttalade. »Jag var alltid 

379 



så tvärsäker, jag hade aldrig råkat ut för något miss- 
öde, och se nu vad jag har gjort.» 

»Ja, det är en förfärhg olycka», sade Dick medlid- 
samt. »Vad var det? Trycket i olag?» 

Hon nickade, och åter gled det vemodiga leendet 
över hennes läppar i det hon sade skalkaktigt: »A, 
Dick, gå och ropa in grannarna och visa dem vad lilla 
Paula har gjort. 

»Hur allvarsamt är det?» frågade hon. »Var upp- 
riktig, Rödsky — du känner mig,» tillade hon eftec 
en kort paus, då Dick ej svarade. 

Han skakade på huvudet. 

»Hur länge?» frågade hon. 

»Inte länge», lydde hans svar. »Du kan bli hjälpt 
när som helst.» 

»Du menar — ?» Hon kastade en sidobhck på dok- 
torn och såg sedan åter på Dick, som nickade. 

»Det är bara vad jag kunde vänta av dig, Röd- 
sky», mumlade hon tacksamt. »Men är doktor Robin- 
son med om det?» 

Doktorn steg fram, så att hon kunde se honom, och 
nickade. 

»Tack, doktor. Och kom ihåg att jag säger till.»' 

»Har du svåra plågor?» frågade Dick. 

Hennes ögon voro vidöppna och modiga, men hen- 
nes läppar skälvde ett ögonblick innan hon svarade: 
»Inte mycket . . . men förfärliga, alldeles förfärliga. 
Jag vill inte gärna dras med dem länge. Jag skall 
säga till.» 

Ännu en gång tillkännagav leendet på hennes läp- 
par att hon fick ett infall. 

»Livet är besynnerligt, högst besynnerligt, inte sant? 

380 



Vet ni, jag vill dö med kärlekssånger i mina öron. 
Ni först, Evan, sjung »Ziguenarna.» — Å, jag sjöng 
den med er för inte en timme sedan. Tänk! — Sjung, 
Evan, jag ber er.» 

Graham såg på Dick för att be om tillåtelse, och 
Dick gav den med ögonen. 

ȁ, sjung den starkt, gladt, lidelsefullt, alldeles som 
en förälskad ziguenare skulle sjunga», sade hon. »Och 
stå längre fort så att jag kan se er.» 

Och medan Graham sjöng igenom hela sången ända 
till 

"Så låt oss då bryta upp vårt tält 
och börja sorglösa färden. 
Morgonen väntar vid världens gräns, 
och för vår fot ligger världen — ." 

Stod Oh My, orörlig som en staty, i en avlägsen dörr 
och väntade på befallningar. Oh Dear stod, slagen 
av sorg, vid sin härskarinnas huvud; hon vred ej 
längre sina händer, men höll dem så hårdt samman- 
knäppta att fingerspetsar och naglar vitnade. I bak- 
grunden, vid Paulas toalettbord, upplöste doktor Robin- 
son ljudlöst de narkotiska pillema i ett glas och fyll- 
de sin morfinspruta. 

Då Graham hade slutat, tackade Paula honom med 
ögonen, tillslöt dem och låg stilla en stund. 

»Och nu, Rödsky», sade hon då hon nästa gång 
slog upp dem», Ai-kuts sång, och Daggkvinnan, Sav- 
kvinnan. Stå där Evan stod, så att jag kan se dig 
tydligt.» 

Och Dick sjöng: 

»Jag är Ai-kut, Nishinam'emas förste man. Ai-kut 

381 



är det samma som Adam, och min far och min mor 
voro prärivargen och månen. Och detta är Yo-to-to-vvi, 
min hustru. Yo-to-to-vvi är det samma som Eva. Hon 
är NishirLam'emas första kvinna. 

»Jag, jag är Ai-kut. Detta är min daggkvinna. 
Detta är min honingsdaggkvinna. Hennes far och hen- 
nes mor voro Sierrans gryning och sommarens östan- 
vind från bergen. De höUo samman, och från luf- 
ten och jorden svettade de ut all sötma, tills i diset 
av deras egen kärlek chaparralens och manzanitans 
löv daggades med honingsdagg. 

»Y^o-to-to-wi är min honingsdaggkvinna. Hör mig! 
Jag är Ai-kut! Yo-to-to-wi är min vakteikvinna, min 
gazellkvinna, min savkvinna av allt ljumt regn och 
fet mylla. Hon föddes av det matta stjärnljuset och 
den spröda gryningen, i världens morgon, och hon 
är den enda kvinnan och alla kvinnor för mig.» 

Åter låg hon tyst en stund med slutna ögon. En 
gång försökte hon dra ett djupare andetag, som kom 
henne att hosta lätt flera gånger. 

»Försök att inte hosta», sade Dick. 

De sågo hennes ögonbr^^n sammandragas av vilje- 
ansträngningen att behärska retningen, som kunde 
framkalla en paroxysm. 

»Oh Dear, kom fram där jag kan se dig»^ sade 
hon då hon slog upp ögonen. 

Kinesflickan lydde, men rörde sig i blindo, så att 
Robinson måste vägleda henne med handen på hen- 
nes arm. 

»Farväl, Oh Dear. Du har alltid varit mycket snäll 
mot mig. Och ibland har jag kanske inte varit snäll 
mot dig. Kom ihåg att mr Förrest alltid skall vara 

382 



far och mor för dig. Och alla mina nefritsmycken 
äro dina.» 

Hon slöt Ögonen till tecken att den korta audiensen 
var slut. 

Åter plågades hon av den tilltagande hostan som 
hotade att tilltaga. 

»Jag är färdig, Dick», sade hon matt, ännu med 
slutna ögon. »Nu vill lillan våva. Är doktorn redo? 
Kom närmare. Håll min hand som du gjorde nyss 
under den lilla döden.» 

Hon vände sina ögon till Graliam, och Dick såg 
ej på, ty han visste att det låg kärlek i denna hen- 
nes sista blick, liksom han visste att det skulle bli 
då hon såg in i hans ögon för sista gången. 

»En gång», förklarade hon för Graham, »måste jag 
opereras, och jag lät Dick följa med mig in till be- 
dövningen och hålla min hand tills jag domnade bort. 
Henley kallade det en berusning i mörker, den lilla 
döden i levande livet. Det var mycket lätt.» 

Under tystnaden fortfor hon att se på Graham, vän- 
de sedan sitt ansikte och sina ögon tillbaka till Dick, 
som knäböjde tätt bredvid henne och höll hennes 
hand. 

Hennes fingrar tryckte hans, och med en vink i sina 
ögon drog hon ner hans öra till sina läppar. 

»Rödsky», viskade hon, »jag älskar dig mest. Och 
jag är stolt över att ha varit din så länge, länge.» Hon 
drog honom ännu närmare med tryckningen av sina 
fingrar. »Jag är ledsen att vi ej fingo några små barn, 
Rödsky.» 

Hennes slappnande fingrar gåvo honom en antydan 

383 



att dra sig tillbaka så att hon kunde se från den ene 
till den andre. 

»Två goda, goda män. Farväl, goda män. Farväl, 
Rödsky.» 

De väntade, medan doktorn blottade hennes arm 
till sticket. 

»Vova, vova», kvittrade hon som om hon härmat 
en sömnig fågel. »Jag är färdig, doktor. Sträck huden 
stram först. Jag tycker inte om att det gör ondt. 
Håll mig hårdt, Dick.» 

Robinson, som nu fått tillåtelse av Dicks ögon, 
stack lätt och hastigt sprutspetsen genom den sträckta 
huden. 

»Vova, vova, vova sött», mumlade hon sömnigt efter 
en stund. 

Halvt omedvetet vände hon sig litet åt sidan, krök- 
te sin fria arm på kudden, lade sitt huvud på den och 
kröp ihop med kroppen så som Dick visste att hon 
helst ville ha det då hon sov. 

Efter en lång stund suckade hon matt och började 
dö så lätt att hon var borta innan de visste av det. 
Utifrån trängde de i fontänen badande kanariefåglar- 
nas kvitter in i rummets tystnad, och från fjärran 
kom Mountain Låds trumpetande och Fotherington- 
prinsessans silverklara gnäggning. 



384 



c ^m 



^J: *^^:?P^il 



UNIVERSITY OF CALIFORNIA LIBRARY 

Los Angeles 
This book is DUE on the last date stamped below. 



FormLy-oU«t 11, oJ{Zooi)4.Åi 






kJ^. 



PS 



London 



stora huset. 



iiäM:i::i\iMM^^\^^MiÉil 



SO„"-iEPN RFo" i^ 



A 000 927 201 4 



PS 
3523 
L84 liS 









fö^-Ki 









!->;: 



^^<^^ 



r^ «n 



r^^ 



L4ilk. 



h.