(navigation image)
Home American Libraries | Canadian Libraries | Universal Library | Community Texts | Project Gutenberg | Children's Library | Biodiversity Heritage Library | Additional Collections
Search: Advanced Search
Anonymous User (login or join us)
Upload
See other formats

Full text of "Det svenska folklynnet : aforismer"

Sundbar g , Gus tav 

Det svenska folklynnet 






)L 

i 39 
586 
.911 
' 1 
RÖBA 






■ GUSTAV SUNDBÄRQ 
I 

| DET SVENSKA 
■ FOLKLYNNET ■ 

■ ■ 
\rnrn .o." 





W^ ) 



FJÄRDE UPPLAGAN 



STOCKHOLM 

P. A. NORSTEDT & SÖNERS PÖRLAQ 



M: /*<*/*/. / kr. 50 öre; inb. 2 kr. 75 öre 



PRECAT 



DET SVENSKA FOLKLYNNET 



AFORISMER 



AP 



GUSTAV SUNDBÄRG 

FJÄRDE UPPLAGAN 




(9 



STOCKHOLM 

P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG 



«' 




STOCKHOLM 

KUNGL. HOFBOKTRYCKERIET. IDUNS TRYCKERI-A. -B. 

1911. 

(111963] 



FÖRORD 



I Eniigrationsutredningens Bilaga XVI ha nyss offentliggjorts en 
del »aforismer» om det svenska folklynnet, afsedda äfven att i någon 
mån belysa sammanhanget mellan folklynnet och utvandringen. I här 
föreliggande särskilda upplaga — hvarigenom jag på uppmaning velat 
göra arbetet mera tillgängligt för den stora allmänbeten — har jag, 
som försäkrat mig om att från civildepartementets sida däremot icke 
göres någon erinran, i hufvudsak oförändradt återgifvit nyssnämnda 
häfte, med undantag af att ingressen uteslutits, i hvilken framhöllos 
några synpunkter med afseende å förhållandet till Emigrationsutred- 
ningens publikationer i öfrigt. 

Redan undertiteln »aforismer» antyder, att här icke kan blifva fråga 
om någon systematisk och allsidig behandling af det rika ämnet. Jag 
har endast försökt framhålla några hufvudsynpunkter, som synts mig 
vara också af aktuellt intresse för ögonblicket, och det skulle glädja 
mig mycket, om härigenom anledning kunde gifvas till en mera allmän 
diskussion af frågan, hvilken ju i och för sig måste tillerkännas både 
teoretisk och praktisk betydelse för värt folk. 

Förf. 



I en tillfällighetspublikation under 1890-talet offentlig- 
gjorde jag efterföljande kortfattade skildring, som upptogs se- 
nare i »Sveriges land och folk» och här må ännu en gång 
återgifvas såsom en inledning till behandlingen af »det svenska 
folklynnet» : 

»Det svenska folket är af oblandadt germanskt ursprung, 
och svenskens utseende vittnar ock härom. Han är i regeln 
lång och välväxt, har ljust hår, bred, hög panna samt blå 
eller grå ögon. Hufvudskålens bildning är dolikocefal — 
ehuru äfven brakycefala bildningar förekomma — samt or- 
tognat. 

Svenskarna äro en af de resligaste nationer i världen. 
Möjligen stå de i detta hänseende icke tillbaka ens för något 
annat af de civiliserade folken. Medellängden för en svensk 
man vid uppnådda trettio ä trettiofem år utgör enligt nyaste 
beräkningar 170'8 centimeter. 

Hvad folkupplysningen angår, torde vara allmänneligen 
kändt, att samtliga de skandinaviska folken härutinnan intaga 
en mycket fördelaktig ståndpunkt. För Sverige egendomligt 
är, att konsten att läsa innantill i bok hos oss varit allmänt 
utbredd redan under flere generationer. Häraf har hos Sveriges 
folk åstadkommits en andlig mognad, som erbjuder en ovan- 
ligt solid grundval för fortsatt utbildning. A andra sidan 
saknas kanske till följd häraf understundom den ungdomliga 
entusiasm för kunskapers inhämtande, som ofta träffas hos 

1—111963. Sundbär g, Det svenska folklynnet. 



2 INLEDNING. 

nationer, där de stora massorna först nyligen hunnit fram till 
den bokliga bildningens källor. 

Generationer af vårt folk ha alltså redan införts i det 
uppfostrande tankearbete, som läskunnigheten alltid medför. 
Gentemot detta står, att landets vidsträckthet och glesa be- 
folkning, väl också mångenstädes fattigdomen, medfört, att 
lifvet själft ej hos oss lämnar så många tillfällen till andlig 
utbildning som i rikare och mera tätt befolkade länder. Häraf 
sker, att den själiska utvecklingen ofta hos vårt folk förefaller 
ojämn och ej har full förmåga att göra sig gällande i det prak- 
tiska lifvet. En viss råhet i sinnet ligger ock ännu mången- 
städes kvar såsom ett arf från flydda seklers oupphörliga krig 
— och kanske äfven från den period af starkt utbredd dryc- 
kenskap, som karakteriserade förra delen af det nyss tillända- 
gångna århundradet. 

De egenskaper, som åstadkomma en duglig krigare, hafva 
i alla tider varit skarpt utpräglade hos vårt folk, och utan 
öfverdrift kan sägas, att Sveriges krigshistoria är bland de 
vackraste, som något folk äger. Att dessa egenskaper ännu 
alltjämt fortlefva, till trots för en åttioårig fred, är af många 
tecken tydligt. Knappast föres äfven i våra dagar någonstä- 
des ett krig, där ej af egen drift deltager ett betydande antal 
svenskar, och sällan händer väl, att ej dessa frivilliga strids- 
män göra sitt folks gamla rykte heder. 

Man må om kriget tänka hvad man vill: det kan ej för- 
nekas, att det uppkallar den mänskliga kraften till en utom- 
ordentlig höjd, och i själfva verket gifver h varje folk i denna 
situation ett ovanligt klart vittnesbörd om sitt innersta kynne. 
Hvad vårt svenska folk angår, framträder härvid tydligt den 
öppna, klara, så att säga ljusa beskaffenheten af dess naturell: 
ett oförväget mod, ståndaktig tapperhet, oegennyttig själfupp- 
offring och ädel ridderlighet — allt egenskaper som fira sin 
största triumf under öppen strid på slagfältet. För svensken 
mera främmande är däremot den mörka fanatism, som låter 
Numantias och Zaragozas borgare begrafva sig själfva under 
sin hemstads ruiner. Lika främmande är ock för svensken 



INLEDNING. 6 

det dystra hatet. Gentemot en öfvervunnen fiende är han 
alltid skonsam och beredd till försoning — ej sällan i högre 
grad än som med ett klokt tillgodoseende af egen fördel är 
förenligt. 

Otvifvelaktigt framgår af det nu sagda, att en utpräglad 
humanitet ingår såsom ett hufvuddrag i det svenska lynnet. 
Den roll vårt folk i historien spelat gentemot andra folk gif- 
ver äfven härom otvetydiga vittnesbörd. 

Ej många exempel har historien att omförmäla — kanske ej ens något — 
liknande det, då Sverige af det eröfrade Finland skapar ett med sig jämbördigt 
broderfolk, gifver det full delaktighet af sin kultur och bokstafligen uppfostrar 
detsamma, — såsom i det enskilda lifvet den äldre uppfostrar den yngre, men 
såsom folken emellan förhållandet annars nära nog undantagslöst icke är. Och 
hvarhelst ett svenskt välde en gång utöfvats — såsom i Östersjöprovinserna, 
Pommern och annorstädes — lefver det i godt minne såsom ett rättvisans och 
humanitetens välde, det där aldrig sökt för egen fördel undertrycka men väl, 
såvidt möjligt, utveckla och höja. Ett betecknande litet exempel härutinnan 
gifver den enda af svenskar grundade kolonien i främmande världsdelar eller 
det s. k. Nya Sverige. Ensamt af alla de europeiska folken lefde svenskarna 
här i fullständig fred med de indianska urinbyggarna och läto sig i allt sitt 
förhållande till dem ledas af mänsklighet och rättvisa, hvarför ock Nya Sveriges 
folk af indianerna alltid benämndes blott »våra hvita bröden. 

Äfven inom eget land utöfvar svensken gärna denna nobla 
rättrådighet, som är en af samhällets fastaste grundvalar och 
mången gång bryter udden af en i och för sig ofullkomlig 
samhällsordning. Utan kännedom om detta faktum gör man 
sig ofta om Sveriges sociala tillstånd i både äldre och nyare 
tider en ofördelaktigare föreställning, än det i själfva verket 
förtjänar. 

En yttring af samma humanitet är svenskens utpräglade 
motvilja mot rättliafveri af hvarje slag. Ingenstädes mötes med 
så ringa sympati som i Sverige försöket att ensidigt häfda 
egen juridisk rätt med åsidosättande af andras på billighet 
grundade anspråk. 

En högt utvecklad organisationsförmåga är ett annat ka- 
rakteristiskt drag för Sveriges folk och förklarar säkerligen 
till stor del den fasthet och stadga, som Sveriges samhälls- 



4 INLEDNING. 

skick genom århundraden ådagalagt. I samband härmed står 
en ovanlig förmåga att kunna underordna sig utan åsidosät- 
tande af personlig värdighet och en lika ovanlig förmåga att 
kunna befalla utan öfvermod eller öfversitteri. Mångenstädes 
inträffar i våra dagar i aflägsna länder, att unga svenska in- 
genjörer såsom arbetschefer kommendera arbetarskaror af 
hundraden eller tusental och göra det med den lugna hofsam- 
het, den kraft i förening med rättvisa, som gör lydnaden till 
en själfskrifven sak, icke till ett tvång, och som åstadkommer 
på en gång det bästa förhållande mellan öfver- och underord- 
nade och det bästa resultat af arbetet. 

Svenskens höga uppskattande af ett artigt och tillmötes- 
gående umgängessätt är väl bekant, liksom ock hans gästfri- 
het. Vid högtidliga tillfällen älskar svensken glans och ståt 
och skattar därvid ofta alltför mycket åt retoriken. En viss 
böjelse för det teatraliska kan icke heller förnekas men blott 
i fråga om det yttre uppträdandet och vid tillfällen af mindre 
betydelse i och för sig. Att i allvarets stund vårt folk är i 
ovanlig grad mäktigt af flärdlös pliktuppfyllelse, af tyst för- 
sakelse och hjältemodig själf uppoffring, därom vittnar tillräck- 
ligt hela vår historia. 

Det i svenska folkets lynne djupast nedlagda draget och 
hvilket till stor del förklarar vårt folks naturell i öfrigt, är den 
starka kärleken till naturen. Det är denna varma hängifvenhet, 
som skapat våra stora naturforskare, våra uppfinnare och våra 
forskningsresande; det är också denna, som skänkt oss våra 
lyriska skalder, våra härliga folkmelodier och den svenska 
sången, ja, som gifvit den svenska fantasien dess egendomliga 
flykt. Men detta utpräglade sinne för naturen har i viss mån 
vändt vår blick ifrån det psykologiska området, hvarför svens- 
ken, på samma gång han är stor naturvän, ej sällan är svag 
människokännare. Därför hafva vi naturvetenskapsmän och 
ingenjörer af rang men icke diplomater och köpmän, och vi 
ha en rik lyrisk litteratur men nästan ingen dramatisk. 

Svenskens kärlek till naturen kommer af att hans land är alldeles sär- 
skildt ägnadt att ingifva en dylik känsla. Sveriges natur är i allmänhet icke 



INLEDNING. O 

majestätiskt imponerande men därför ej heller frånstötande och beklämmande 
såsom den norska, ej heller förvekligande såsom ofta i rikare länder eller af- 
visande såsom öknen eller stäppen : den är, i sin egendomliga förening af friskhet 
och idyllisk fägring, i ordets egentligaste mening inbjudande. Känslan häraf 
är lika varm hos både hög och låg — om ock ej lika medveten — och detta 
starka vidhängande vid natnren, som i vissa fall kan tillföra själslifvet yttrin- 
gar af obändighet och råhet, är å andra sidan den djupaste förklaringsgrunden 
till den svenska nationens oförstörbara kraft och hälsa — bevisade så många 
gånger under de svåraste pröfningar och trotsande äfven det sorglösa lättsinne, 
hvarmed svensken icke så sällan förslösar både kroppens och själens krafter. 
Denna lätta sorglöshet är i själfva verket vårt folks största svaghet. A andra 
sidan kan ej förnekas, att historien ofta ådagalägger en större lifskraft hos folk 
af dylikt kynne än hos de nationer, som förtorkas under det enda sträfvandet 
att samla och bevara. 

Sveriges rike är det äldsta nu bestående i hela Europa, 
och det har aldrig, så långt historiens vittnesbörd räcker, varit 
underkastadt främmande folks herravälde, liksom det ock ge- 
nom sin aflägsenhet från det mera centrala Europa har i ovan- 
lig grad hållit sin samhällsutveckling fri från främmande till- 
satser. Sverige har hvarken känt det ärftliga feodal väsendet 
eller någon lif egenskap för befolkningens lägre klasser; det 
har i sin lagstiftning blott obetydligt rönt inflytandet af den 
romerska rätten, det har mindre djupt än något annat folk 
påverkats af den romerska kyrkan, och det har slutligen blott 
för mycket korta perioder gjort bekantskap med ett kungligt 
envälde såsom styrelseform. Då härtill kommer, att vårt folk 
behållit sin ariska härstamning renare än kanske hvarje annat, 
kunde man vänta sig att i Sverige finna en i hög grad originell 
kultur; på samma gång kunde man dock äfven befara den stag- 
nation, som en dylik isolerad utveckling så gärna för med sig. 

Den närmare bekantskapen med vårt folk låter dessa före- 
ställningar i ej obetydlig grad modifieras. Hvad angår ori- 
ginaliteten i vårt samhällsskick, är densamma obestridligen 
tillstädes, men den är dock icke fullt så utpräglad, som man 
kunde vänta, eller ligger åtminstone mera i djupet än i öppen 
dag. A andra sidan är den befarade stagnationen icke till 
finnandes alls — med undantag möjligen för en viss social 
konservatism, som Sverige har gemensam med England. 



6 INLEDNING. 

Att isoleringen alltså icke burit alla de frukter man kunde 
vänta — hvarken af godo eller af ondo — förklaras utan fcvif- 
vel af det lios svensken medfödda lifliga intresset för allt främ- 
mande, något som står i närmaste samband med fantasifull- 
heten i det svenska lynnet. Detta intresse, som i alla tider 
gjort svensken böjd för att öfverskatta livad som kommer från 
främmande land men att underskatta sitt eget, kar i många 
fall varit ödesdigert för vårt folk och hindrat en full utveck- 
ling af den svenska folkindividualiteten. Men å andra sidan 
kan ej betviflas, att det är detta starka intresse för allt mänsk- 
ligt, som har räddat oss från kulturell förstening och afvärjt 
de faror, som den långt drifna isoleringen annars kunnat föra 
med sig. 

Och därför erbjuder Sveriges folk i våra dagar bilden af 
en man, som visserligen ännu icke hunnit till full utveckling 
af sina djupaste anlag men dock, i stort sedt, förmått bevara 
både den andliga och lekamliga hälsa, som äro den säkraste 
borgen för en lång och lyckosam framtid. v 



Det kortfattade försök, som här återgifvits, till en skild- 
ring af det svenska folklynnet, skall i det följande komplet- 
teras hufvudsakligen genom en något utförligare behandling 
af vissa jpunMer i detsamma, särskildt för så vidt de kunna 
anses stå i sammanhang med utvandringsfrågan. 

Denna behandling har väsentligen aforismens form, hvilket 
naturligtvis är en svaghet. En ursäkt må ligga uti ämnets 
egen vansklighet och bristen på tillräckligt omfattande för- 
arbeten. Att gifva en systematisk och fullständig öfverblick 
öfver en nations »lynne» är väl ett af de anspråksfullaste före- 
tag, någon kan inlåta sig på, och i all synnerhet gäller detta 
ett så ytterligt kompliceradt och så litet studeradt »folklynne» 
som det svenska. Författaren har dock trott sig icke kunna 
undgå att göra föreliggande försök, med hänsyn till den utom- 
ordentligt stora betydelse de svenska lynnesdragen äga för ut- 
vandringsfrågan. 



INLEDNING. 7 

Emigrationsutredningens uppgift är ju att söka utfinna 
orsakerna till utvandringen. Orsakerna till en samhällsskadlig 
företeelse kunna naturligtvis icke vara andra än brister hos 
samhället i fråga, och under sådana förhållanden har ock för 
Emigrationsutredningen väsentligen förelegat den mindre an- 
genäma plikten att så mycket som möjligt lysa upp i fråga 
om skuggsidorna inom det svenska samhället. Förhållandet 
blir naturligtvis enahanda, äfven när behandlingen skall afse 
det svenska folklynnet. Om det alltså skall synas, som om 
man i det följande alltför öfvervägande sysselsatt sig med 
ogynnsamma yttringar af svensk folknaturell, så beder förfat- 
taren att, för bedömande åtminstone af hans egen uppfattning, 
städse tages i betraktande den inledande skildringen här ofvan. 
Det torde knappast kunna förnekas, att sagda allmänna öfver- 
blick gör vårt folk full rättvisa — man må sedan tvina huru 
mycket som helst om berättigandet af de anmärkningar, som 
i vissa punkter göras i det följande. 



Det lärer näppeligen kunna bestridas, att en gynnsam 
jordmån för utvandringen förefinnes hos vårt folk redan i den 
instinktiva känsla af politisk, social och kulturell vantr ef n ad, 
som torde vara allmännare här än i många andra länder och 
hvilken man alltså är tvungen att söka så långt möjligt för 
sig förklara. 

Författarens uppfattning häraf är — det må sägas först 
som sist — , att denna vantrefnad vida mindre har sin grund i 
brister inom det svenska samhällets inrättningar och tillstånd 
än just uti vissa egenskaper inom det svenska folklynnet 

Af dessa egenheter åstadkommes, att den dagliga och all- 
männa beröringen människor emellan fått öfver sig i vårt land 
en tyngd och en sträfhet som knappast någonstädes annars, 
något som ju i högsta grad måste bidraga till den ofvan be- 
rörda, omisskänneliga »vantrefnaden». 

Det måste då vara en frestande uppgift att söka i någon 
mån utfinna, hvaruti dessa egenheter i folklynnet bestå. 



Bristen på psykologi. 

Två fakta gifva förnämligast det svenska folklynnet sin 
karaktär i våra dagar. Det ena är, att vi svenskar älska och 
intressera oss för naturen men icke för människor. Det andra: 
att vi sakna nationalkänsla. 



Kärleken till naturen är djupt rotad hos vårt folk. Den 
fick en oerhörd väckelse genom Linné. Säkerligen har man 
alldeles för litet uppmärksammat detta faktum. Linné har 
bestämt riktningen af vårt folks intresse för århundraden. 
Men i sig själf är denna naturdyrkan nog äldre än så, ja lig- 
ger i vårts folks lynne från begynnelsen. Före Linné var 
den enklare och naivare, men knappast mindre stark. Den 
klingar oss gång på gång till mötes från våra folkvisor. Den 
möter oss i sådana enkla kväden som det mycket senare: 

»Långt bort i fjällarna 

hörom vi skällorna, 

falivilom. 

Ljufliga sommartid! 

Farom vi glada dit! 

falivilom.» 

Eller djupare, djupt som en orgelton i de underbara orden : 

»Om sommaren sköna 
när marken hon gläds 
vid Dala två älfvarna vida.» 

Och från sin egen barndom minnes författaren än, huru 
gripna vi voro, när under härliga sommardagar sången bru- 
sade från Leksands kyrka: 



BRISTEN PÅ PSYKOLOGI. 9 

»Den blomstertid nu kommer 
Med lust och fägring stor. 
Du nalkas, ljufva sommar, 
Då gräs och gröda gror.» 

Alltid är det sommaren det är fråga om. Men detta är 
ju så naturligt för oss nordbor. 



Många smådrag vittna om denna varma naturkänsla hos 
vårt folk. Ingenstädes annars möter man väl ett så allmänt 
behof att under den varmare årstiden fly bort från stadslif- 
vets kvalm och. tillbringa tiden så mycket som möjligt i na- 
turens sköte. Då händer till och med, att svenskens stelhet 
någon gång försvinner — o, under! Och alldeles gifvet skän- 
ker svensken då efter mycket af den bekvämlighet, som också 
är en af hans svaga sidor. Såsom en ny Antevs hämtar han 
kraft af beröringen med jorden — och finner därmed bot ock- 
så för de synder han rikligen gör sig skyldig till mot ett 
hygieniskt lefnadssätt i öfrigt. I den varma kärleken till na- 
turen ligger säkerligen en god del af förklaringen till vårt 
folks ännu obrutna fysiska styrka. 

Ett litet, men betecknande faktum är också, att nästan 
alla svenska familjenamn äro hämtade från naturföremål. Om 
man gifver närmare akt därpå, skall man finna, att vi härut- 
innan skilja oss från nästan alla andra Europas folk. 

Först under de senaste åren har man äfven i Sverige be- 
gynt något allmännare skapa släktnamn af en annan typ. 
Detta har till stor del skett genom påverkan från Norge och 
den norska litteraturen. 



Ett af de allmännaste uttryck, den starka naturkänslan 
tagit hos vårt folk, är böjelsen för mekaniska undersökningar 
och hågen att göra tekniska uppfinningar. 



JO BRISTEN PÅ PSYKOLOGI. 

Här, såsom så ofta annars, råder en bestämd motsats mel- 
lan svenskt lynne och danskt. 

Dansken studerar hellre människor än naturen. Svensken 
är alltid ointresserad för människostudium. 

Tänk oss, till exempel, en svensk pojke som sättes att 
sköta en maskin. Efter fjorton dagar skall han ha hela kon- 
struktionen på sina fem fingrar och vara färdig att själf upp- 
finna förbättringar. Råkar maskinen i olag på något sätt, 
skall felet vara bra svårt, om inte pojken till sist skall lyc- 
kas afhjälpa detsamma själf. 

Sätt en dansk pojke till samma befattning. Han skall 
snarast känna en viss motvilja mot sin maskin, och näppeli- 
gen skall det falla honom in att ägna den något mera ingå- 
ende studium. Grår maskinen sönder, står pojken där hand- 
fallen och liknöjd och väntar blott på att den skall ställas i 
ordning igen af någon yrkesman. 

Men tänkom oss en svensk beväringspojke, som blir kal- 
faktor hos sin löjtnant. När mötet är slut, skall han intet 
annat intryck ha fått än att »löjtnanten är en dj-a hygglig 
karl», eller också att »löjtnanten är en dj-a fähund». Om 
hans lynne och egenskaper i öfrigt skall han ha en mycket 
oredig föreställning. 

Tag åter en dansk beväringspojke, som kommit i samma 
ställning. Efter fjorton dagar skall han känna sin löjtnant 
utan och innan — hans goda sidor och i all synnerhet hans 
dåliga; och han skall vara i full färd med att söka draga 
fördel så väl af de ena som af de andra. 



Jämför ock en svensk naturskildring och en dansk. 

Svensken är i första rummet öfverväldigad af det skåde- 
spel han har framför sig, och hans beskrifning skall ock fram- 
för allt vittna om huru imponerad eller hänförd han är. 
Grärna blir framställningen härigenom något oartikulerad. 

Dansken är aldrig imponerad af ett naturskådespel. Hvad 



BRISTEN PÅ PSYKOLOGI. 11 

han känner behof af att uttrycka är först och främst de kän- 
slor och föreställningar, hvilka uppstå hos honom själf: dem 
underkastar han en minutiös granskning. Naturen är för 
dansken knappast någon själf ständig verklighet: han ser den 
alltid »genom sitt eget temperament». Och så kan dansken 
lämna en mycket spirituell skildring, men det är icke sagdt, 
att den blir så objektivt tillförlitlig. 

Läs igenom Georg Brändes tjugu volymer samlade skrif- 
ter och räkna efter, om där finnes lika många sidor natur- 
beskrifning! 

Svensken intresserar sig icke för människor. 

Han vill visserligen gärna ha sällskap, men blott för att 
vinna förströelse. Något annat söker han sällan. 

I min skoltid fingo vi i antropologien läsa om ett stadium 
af uppfattning, där man »skiljer endast mellan behag och obe- 
hag och grader af dessa». 

Detta är svenskens ståndpunkt i fråga om människoupp- 
fattning. 

I det fallet skiljer han blott mellan »trefliga» människor 
och »otrefliga». De förra uppsöker han instinktivt, de senare 
undviker han lika instinktivt. 

Hvarför nu den ena människan är treflig, den andra otref- 
lig — det faller honom aldrig in att undersöka. Han nöjer 
sig fullkomligt med ett omedelbart och oreflekteradt intryck. 

Och den »trefliga» människan ger han efter för i allt. 
Den lånar han t. ex. pengar. 

I andra länder är det, i fråga om affärer, en merit i första 
rummet att vara flitig och skötsam, — i Sverige åter att vara 
»treflig», ge goda middagar o. s. v. För en sådan står all 
äfven ekonomisk hjälp öppen. 



Ett dråpligt exempel på äkta svensk psykologi ha vi i 
efterföljande lilla humoresk af Fröding: 



12 BRISTEN PÅ PSYKOLOGI. 

»Fäll tåler di ille öm patron, men d'ä itnö te rätt sä ätter. 

Nock ä de fäll sannt, att han va ett rent rykränn ätter kvennfölk, satt 
dä va falitt för jäntan te gå på vägan, når patron va i sockna. D'ä nock sannt. 

Söp gjord'en d'ä åg sannt. 

A int va'n jnst så gömmenkeli i affärder no. En vefel hvalls kan va 
immot handelsharrkäran i Göteborg, når di feck allt dä rötne byggnationsverke 
tå'n. A att'en klådd bönnra å sög nt stattörpan, d'ä neker'a int häller för. 
Ett hällvätt va dä ve bruke, d'ä fäll sannt mä. 

A fäll kan dä var nöa sanning i att han plåg ihjäl frua si, för ja såg 
sjöl, når'n ga*a en sinkadus, å att dotra ble veli tå hanses årninger mä'a, d"ä 
fäll mä sannt. 

Men på dä hel tage va patron en go å rejäll kär. En kunn int kom 
e'n på kantore, utta att en feck en sup äller två tå'n, å allti hadd'en no ro- 
litt te säj öm jänter å friing. Nä, kunjak dä spard'en allri på, å lessen dä 
va'n allri. Nä', satt patron va ingen dåli kär, d'ä sönn te säj.» 



Svensken intresserar sig aldrig för att studera männi- 
skor. Försök i ett sällskap — icke att förtala en person, som 
är illa omtyckt: detta skall naturligtvis ta skruf; ej heller 
att oartikuleradt höja till skyarna en populär person: detta 
skall följas af lika oartikulerade instämmanden. Men försök 
att lungt och opartiskt, något mera ingående analysera en 
persons karaktär, hvilken alla i sällskapet känna, -- försök 
att utfinna både hans goda och hans svaga sidor och huru 
man skall kunna förklara deras förhållande till hvarandra. 
Resultatet skall ofelbart blifva: allmän tystnad. Och efter 
några ögonblick skall någon af sällskapet taga upp ett annat 
samtalsämne. 



I allmänhet är svensken icke hågad för intensivt tankear- 
bete, — utom när det gäller mekanik eller annat naturstudium. 

Svensken har varma känslor och en mycket liflig före- 
ställningsförmåga, men han tänker för litet. 

Äfven här är motsatsen påfallande mellan svenskar och 
danskar. 

I ett samtal vill svensken helst höra händelser relateras, 



BKISTEN PÅ PSYKOLOGI. 13 

som sätta hans föreställningsförmåga i verksamhet, — dan- 
sken åter vill helst höra problem framkastas, som uppkalla 
hans tanke- och kombinationsförmåga. 



Därför kommer svensken oftast till korta i tankeutbyte, 
ej blott med danskar utan äfven med norrmän. Hvilket som 
helst ämne, som kommer före, har dansken vanligen tänkt 
igenom många gånger förr, och hans hjärna och hans tunga 
arbeta med precisionen af en liten ångmaskin. För svensken 
är ämnet — om det skall behandlas något djupare — nästan 
alltid nytt. Och hvad han skulle säga, det finner han säkrast 
— efteråt. 



Och dock: när svensken blir tvungen att tänka sig in i en sak, 
slutar det oftast med att han ser den både djupsinnigare och 
mångsidigare än dansken. Ty egentligen är svensken mycket 
ofta rikt begåfvad såsom tänkare, och nästan alltid äro hans 
vyer större än danskens. Se blott dessa i Sverige- så vanliga 
stora, höga pannor, — verkliga tänkarepannor. Men de re- 
presentera (möjligheten af) ett tänkande i stora, rena linier, 
ej i danskens konstmässigt snirklade spiraler. Huru afteck- 
nar sig ej detta senare tänkande i danskens alltid — man 
skulle nästan kunna säga smärtsamt fårade och förvridna drag! 

Trots sitt utomordentliga skarpsinne hinner dansken i 
själfva verket sällan fram till epokgörande nya tankar. Den 
småaktiga kritiken har gått honom för mycket i blodet och 
förlamar hans andes flykt. 

I detta fall är svensken lyckligare. Med sin sorglösa 
fantasi finner han icke så sällan »Lampans ande». 

Här är det svensken, som är den ljuse Aladdin, dansken 
den mörke Nureddin. 



14 BKISTBN PÅ PSYKOLOGI. 

Svenskens bristande öfning i tankearbete sammanhänger 
med den motvilja han i grunden känner för allt arbete, alltså: 
med hans lättja. Därför är det vi i Sverige ha så mycket 
tanklöst folk och så få tänkare, - - äfven om vi ha en hel del 
grubblare. 



En uppöfvad tankeförmåga och en högt uppdrifven psy- 
kologi skapa ett ledigt och lättflytande språk. 

Jämför danskarnas förmåga af en enkel och lättfattlig 
framställning med svenskens tröga, tunga och omständliga 
språkbehandling. 

I all synnerhet gör sig denna skillnad märkbar inom läro- 
bokslitteraturen, men äfven inom tidningsspråket. 

I det sedvanliga svenska skriftspråket spårar man ännu 
allt för ofta något af — John Chronschough. 

Vill man hafva ett riktigt storslaget intyg om svensk 
brist på psykologi och svensk oförmåga att skrifva ett enkelt 
och naturligt språk, så skall man studera Folkskolans läsebok. 

Här härskar John Chronschoughs ande ännu inom hela 
stora afdelningar så godt som ostörd. 1 



I en polemik med danska och norska tidningar kommer 
den svenska pressen till korta redan genom språket. 

A ena sidan ännu ofta nog den stela, högtidliga, tung- 
rodda, akademiska språkbehandlingen; å andra sidan ett 
språk, utbildadt till fullkomlighet af smidighet, udd och in- 
sinuation. 



Svenskens bristande intresse för människor yttrar sig ock- 
så däri, att han ej har något intresse af att utforska sig själf. 

1 Efteråt har förf:s uppmärksamhet blifvit fäst därå, att för närvarande af 
Folkskolans läsebok utgifves en ny, helt och hållet omarbetad upplaga. Ofvan- 
stående omdömen hänföra sig alltså till de äldre upplagorna. 



BKISTEN PÅ PSYKOLOGI. 15 

Ingen är mera rädd för själfrefiexion än (den hvardaglige) 
svensken. Hans högsta åstundan är att fly sig själf. 

Till och med när svensken är inåtvänd - - hvilket är 
mindre vanligt, — flyr han sig själf genom att blifva mys- 
tiker. 

Ty mystik är inåtvändhet utan själf reflexion. 



Ett utåtvändt lynne kan vara starkt i handling, — ro- 
mare, engelsmän och äfven svenskar. 

Ett inåtvändt lynne kan vara starkt i lidande, — ju- 
dar, ryssar. 



Svenskens utåtvändhet ligger kanske i hans ursprungliga 
lynne men förklaras i mycket också af hans land och hans 
nistoria. 

Inåtvända blifva endast de folk, som varit underkastade 
ett starkt tryck. Detta tryck — eller förtryck — kan komma 
från beroende af andra folk, från den ena samhällsklassens 
eller samhällsmaktens underkufvande af den andra, eller slut- 
ligen från en öfvermäktig natur. 

Sveriges folk har kanske mindre än något annat — åt- 
minstone nu lefvande — varit underkastadt andra folks tryc- 
kande ok. Lika obetydliga äro — jämförelsevis — vår hi- 
storias minnen om ett den ena samhällsklassens förtryck mot 
den andra; och vår politiska ofrihet gentemot den styrande 
makten representeras blott af några korta episoder. Och 
slutligen är vårt lands natur af den art, att den icke verkar 
tryckande på människosinnet och stänger det inom trånga 
gränser. Sveriges natur är tilldragande och lyftande, icke 
frånstötande eller beklämmande. 

Knappt något folk har därför så föga som vårt lidit af 
yttre tryck. Det är då mindre underligt, att hela vårt lynne 
fått förblifva utåtvändt. 



16 BRISTEN PÅ PSYKOLOGI. 

En jämförelse med andra folk gör detta förhållande tyd- 
ligare. Vår tids största psykologer äro ryssarna, — tack vare 
århundraden af ett fysiskt och psykiskt tvång, hvarom vi ej 
kunna göra oss en föreställning. I Skandinavien har norr- 
mannen blifvit psykolog, därigenom att hans land är så »knu- 
gende, teerende trängt». I bottnen på de norska fjorddalarna 
och uppe under »de hoie Fjselde» ha människorna lärt sig att 
tänka öfver sig själfva. Dansken blef psykolog, om ej förr så 
när hela nationen låg bunden i en nästan gränslös politisk 
ofrihet och nationens flertal i en månghundraårig lifegenskap. 
— I Tyskland är det icke en tillfällighet, att det var Meck- 
lenburg, som frambragte en psykolog sådan som Fritz Reuter. 



I fråga om allt som heter människokunskap äro sven- 
skarna i själfva verket de minst utvecklade af alla germaner. 
Hvilket bevisar — hvad man också af andra grunder vet, — 
att svenskarna äro germanernas adelsfolk. Ty Jeppe kan nog 
blifva människokännare, men baronen — aldrig! (Om ej när 
den tid kanske kommer, att rollerna blifva ombytta). 



Svenskens brist på intresse för människor har skapat en 
underlig stelhet och hårdhet i det dagliga umgänget. Engels- 
mannen är visserligen ännu stelare än svensken, men man ser, 
att hans egentliga önskan är att få vara i fred, och att han 
respekterar andras frihet lika väl som sin egen. Svenskens 
stelhet förråder däremot nästan alltid en liknöjdhet, som 
verkar förolämpande. Öfversitteriet i det svenska umgänges- 
lifvet är häpnadsväckande. 

Här, såsom i nästan allt annat, är svensken den rena mot- 
satsen emot dansken. Svensken är human såsom förman och 
i arbetet, men öfversittare i umgänget. Dansken blir öfver- 
sittare, så fort han får någon myndighet, men i umgänget är 
han enkel och gemytlig. 



BRISTEN PÅ PSYKOLOGI. 17 

Gemytlighet är hvad som fattas svensken kanske mer än 
hvarje annan nation. Det är tillräckligt betecknande härut- 
innan, att svenskan är det enda språk i världen, som saknar 
ett gemensamt tilltalsord. Härigenom blir allt närmande mel- 
lan [obekanta ytterligt försvåradt, och äfven tankeutbytet 
mellan bekanta ofta otympligt och trögkördt. 

Någon skillnad äger dock rum i detta fall mellan olika 
delar af Sverige, Sydsvensken har något mera gemyt, i syn- 
nerhet skåningen. Nordsvensken kan visserligen förefalla 
mycket rättfram och okonstlad. Men detta innebär egentligen 
att han reklamerar för sig själf friheten att få vara som han 
vill; med toleransen mot andra är det klent, och vid minsta 
anledning till missnöje blir han lätt grof. 



Öfver hufvud är det svenska umgängeslifvet icke af större 
intresse. Och huru skulle det kunna vara annorlunda? Sven- 
sken intresserar sig icke för politik, knappast för konst, en 
obetydlighet för litteratur Han är öfver hufvud icke mycket 
road af att resonera. Och minst af allt intresserar det honom 
att studera de människor han har framför sig. Hvad under 
då, att i det svenska umgängeslifvet en så stor roll spelas af 
— anekdoten och punschen! 



Det bristande intresset för människor gör också umgänget 
hos oss så trögt mellan olika samhällsklasser. Man har att 
lära af alla människor, om man endast har intresse för det rent 
mänskliga. Men där detta fattas, står i hvarje ögonblick klass 
mot klass, icke människa mot människa. 

Vi tala här om det dagliga umgänget, — icke om den 
beröring som äger rum t. ex. vid dryftande af allmänna an- 
gelägenheter. Såsom offentlig person är svensken alltid human 

2—111963. Sundbärg, Det svenska folklynnet. 



18 BRISTEN PÅ PSYKOLOGI. 

och hänsynsfull, — jämfördt med andra folk. Blott i det en- 
skilda lifvet är han stel och liknöjd. 



I många hänseenden har vår svenska brist på psykologi 
varit af en ödesdiger betydelse i vår historia. Hvilken roll 
den spelat i vårt ekonomiska lif, skall visas längre fram. 
Här må framhållas den omständigheten, att vi så ytterst 
sällan haft diplomater af någon högre rang. Nästan vid hvarje 
fredsslut, där Sverige varit den besegrade parten, hafva Sveri- 
ges underhandlare genom oskicklighet och vårdslöshet hem- 
burit ofördelaktigare villkor än som skulle varit nödvändigt. 

Och i våra dagar: huru många äro ej de fredliga under- 
handlingar, där Sverige dragit det kortaste strået! Huru 
många förhandlingar med Norge, huru många trafiköfverens- 
kommelser med Danmark, huru många handelstraktater och 
fördrag med det ena landet och med det andra! 

Huru ofta har ej i vår historia inträffat, att hvad vi 
vunnit med svärdet, gått förloradt igen vid diplomaternas 
gröna bord! 

I sanning, om till någon, kan det sägas: Vincere scis, 
Svecia, victoria uti nescis! 



Svenskens brist på psykologi yttrar sig också däruti, att 
han är värnlös mot oförskämdhet. Vid hvarje mera oväntad 
och ovanlig situation af människa mot människa blir han för- 
bryllad. I äldre tider löstes en hel del dylika problem mycket 
lätt: när oförskämdheten gick för långt, slog man helt enkelt 
till. Men i våra dagar, när man inte får slåss! 

Nu antydda egenskap hos svensken är en af dem som 
ligga allra klarast för våra grannfolk. Och i rikt mått ha de 
vetat begagna sig däraf. 



BRISTEN PÅ PSYKOLOGI. 19 

Vill man göra sig reda för, huru det svenska folkets na- 
turell gifvit sig uttryck i kulturarbetet, så säger det sig 
själft, att det är naturvetenskapen, som varit vår yppersta 
valplats. 

I fråga om den botaniska, zoologiska, geologiska, fysi- 
kaliska och kemiska forskningen och de flesta öfriga grenar 
af naturens studium, liksom i fråga om tekniska uppfinningar 
och geografiska forskningsresor, har vårt folk också lämnat 
så storartade bidrag, att de öfverträffas blott af nationers, 
hvilka äro oss mångdubbelt öfverlägsna i numerär. 

Vi skulle blott önska, att icke botanister och geologer 
m. fl. så alldeles öfverskyggade och undanträngde den huma- 
nistiska forskningen som mer och mer börjar blifva händelsen 
i vårt land. Allt förtryck och tyranni är af ondo, — inom 
kulturens och vetenskapens värld ej mindre än inom poli- 
tikens. 

Vi vilja hoppas, att det är en tillfällighet, men från den 
senaste tiden föreligga ett par indicier vittnande om att möj- 
ligen forskningsdriften icke längre hos våra unga teknici och 
naturvetenskapsmän är så lifaktig som förut under några ge- 
nerationer varit händelsen. Inom tvenne den nyaste tidens 
stora forskningsgebit: den trådlösa telegrafien och aviatiken, 
ha svenska forskare icke spelat någon större roll, ej ens hållit 
sig i nivå med de främste, utan först tämligen sent ryckt in i 
ledet. När man erinrar sig vår roll inom telefonien, blir detta 
faktum något nedslående. Men, såsom sagdt: detta kan ju 
vara en tillfällighet, och det är ju omöjligt för ett så litet 
folk att hinna till öfverallt. 

Inom öfriga vetenskaper hafva svenskarna tvifvelsutan 
lyckats bäst i samma mån som det varit möjligt att begagna 
metoder, som ligga naturvetenskapen nära. I främsta rummet 
torde detta gälla om språkforskningen, som därför också i 
Sverige har förts längre fram än öfriga humaniora. 

I någon mån gäller detta också filosofien, — nämligen för 
så vidt det kosmologiska problemet angår. Här har svenskens 
håg för öfverblickar och hel-syner, hans djärfva, världsfam- 



20 BRISTEN PÅ PSYKOLOGI. 

nande fantasi och konstruktionssinne kommit till sin rätt på 
det andliga området; och såsom filosofiskt världssystem är väl 
det boströmska ett bland de vackraste och djupsinnigaste som 
någonsin uppbyggts. 

Men i samma mån som ämnet vänder sig mera uteslu- 
tande mot det mänskliga själslifvet, i samma mån krymper 
det svenska tankearbetet ihop. Till etiken, estetiken och det 
kunskapsteoretiska problemet ha Sveriges bidrag alltid varit 
ringa — åtminstone till senaste tid. 



Inom litteraturen ligger Sveriges storhet på lyrikens fält. 
Väl må sättas i fråga om inom hvilket som helst land någon- 
sin en så inspirerad lyriker framträdt som Gustaf Fröding 
— vårt lands otaliga >dii minorum gentium» i detta fall att 
förtiga. 

Men lyriken rör sig också egentligen inom känslans och 
föreställningens värld, där det svenska lynnet aldrig förnekar 
sin rikedom. Fröding visserligen var lika stor som reflexions- 
lyriker, men detta är något i vår litteratur högeligen sällsynt. 

Också inom den svenska lyriken spelar för öfrigt naturen 
en större roll än kanske inom hvarje annat folks. Man järn- 
före den t. ex. äfven här med den danska. Den danske ly- 
rikern återgifver nästan uteslutande den värld, som gömmes 
i hans eget bröst. Den svenske lyrikern fördjupar sig i åskåd- 
ningen af den natur, som ligger utanför och omkring honom. 
Särskildt härutinnan har ju Fröding frambragt verk af rent 
oförgänglig skönhet. 



Det område af litteraturen, där Sveriges bidrag äro obe- 
tydligast, är, såsom vi alla veta, dramatilen. Och detta sy- 
nes oss så fullkomligt begripligt, efter hvad vi i det före- 
gående sökt göra gällande. Ty här är det människostudium, 



BRISTEN PÅ PSYKOLOGI. 21 

det i första rummet kommer an på, och i det fallet ha vi 
svenskar aldrig varit med. Till utforskningen af jordklotet 
och dess aflägsnaste nejder hafva svenske män lämnat oför- 
vanskliga bidrag. Vid studiet af människosjälens geografi, — 
i utforskandet af dess haf och öknar, dess djup och höjder, 
ha vi nästan helt och hållet lyst med vår frånvaro. 

Huru barnslig är ej, i stort sedt, den vida öfvervägande 
delen af vår dramatiska litteratur från psykologisk synpunkt! 
Hafva vi verkligen allt som allt ett par dussin verk af be- 
stående värde? Om nästan h varje svenskt drama, åtminstone 
af äldre datum, är det stående omdömet, att »de lyriska par- 
tierna äro af stor skönhet». Om den dramatiska kompositio- 
nen, om genomförd karaktärsutveckling talas helst icke alls 



Knappast någon vetenskap har i vårt land varit så litet 
företrädd som litteraturhistorien. För ungefär ett årtionde 
sedan voro till och med samtliga våra universitetslärare i 
detta ämne af främmande börd. Och ännu i dag: huru svagt 
är ej det mesta som hos oss produceras inom litteraturkri- 
tiken! Det torde vara längesedan erkändt, att, rent este- 
tiskt, Bellman är mera uppskattad i Danmark än i Sverige. 
Och äfven det bästa som skrifvits om Fröding är af dansken 
Harald Nielsen; därnäst kommer väl hvad som skrifvits i 
Finland. 

Det är ju möjligt, att härutinnan under de senaste åren 
tecken framträdt, som varsla om bättre tider. Men hittills 
åtminstone får väl sägas, att svenskarnas intresse för ett dju- 
pare studium af litteraturen - - och främst af den egna littera- 
turen — varit utomordentligt ringa. Ligger ej förklaringen 
härtill uti den liknöjdhet, som hos oss möter öfverallt, när 
det gäller en mera ingående psykologisk forskning? 

Det må erkännas, att en förklaringsgrund ligger äfven 
därutinnan, att åtminstone vår äldre skönlitteratur — ett 
försvinnande fåtal arbeten frånräknade — erbjuder så föga 



22 BRISTEN PÅ PSYKOLOGI. 

af intresse i fråga om människoframställning. I flertalet af 
våra äldre romaner har författaren lyckats bäst med en eller 
annan bifigur, — någon enkel, osammansatt karaktär, som 
kunnat ses så godt som uteslutande från en sida. Försöken 
att skildra mera komplicerade karaktärer hafva nästan alltid 
misslyckats. 



För att taga blott ett exempel från vår nyare litteratur: 
tänkom oss »Den stora vreden». 

I kulturhistoriskt hänseende är väl detta Olof Högbergs 
arbete ett af de mest storslagna och gripande dokument, som 
vår litteratur har att uppvisa. 

Men huru svag är ej människoskildringen! Och detta i 
synnerhet beträffande hufvudpersonerna. Hjältinnan krymper 
till sist ihop till den rena banala obetydligheten, och äfven 
hjälten är det omöjligt att få fullt lefvande för sig. 

Den bäst lyckade rent psykologiska skildringen i detta 
arbete är, karakteristiskt nog, Lapp-Manel. Ty skall man i 
Sverige intressera sig för människor, så skall det åtminstone 
vara för lappar. Där har man strax ett litet grand af den 
främmande, exotiska doften, som ensam kan draga till sig 
svenskens intresse. 

Det är också karakteristiskt, att den kanske mest gri- 
pande händelseskildringen i »Den stora vreden» är beskrif- 
ningen af /mw-byns brand. Så fort det gäller orätt mot främ- 
lingar, är svenskens medkänsla städse öm och vaken på ett 
helt annat sätt än när det gäller svenskar. 



Huru oerhördt rik är ej den populära religiösa littera- 
turen i Sverige under de båda senaste mansåldrarna! Och 
huru oerhördt ringa del häraf har något verkligt psykolo- 
giskt värde! 



BRISTEN PÅ PSYKOLOGI. 23 

Här stå vi väl sist af alla folk i Europa. Äfven engels- 
mannen hör visserligen icke till de psykologiskt djupare be- 
gåfvade nationerna, men i Englands religiösa litteratur möter 
man dock alltid en god del humor och en rikedom af träf- 
fande iakttagelser åtminstone inom själslifvets mera yttre sidor. 

Men hos oss är nästan allt lika jämnstruket och banalt 
Samma allmänna schema, aldrig något som tager sikte på in 
dividen: 



Bristen på psykologiskt intresse visar sig också uti de 
knapphändiga lefnadsteckningar, som vanligen är allt som be- 
stås vårt folks stora personligheter, när de skilts hädan. 

När i England en stor man går bort, utpekas i regeln af 
den allmänna meningen någon honom närstående, som liksom 
anses själfskrifven att författa den aflidnes biografi. Och den 
blifvande biografen ägnar så åratal, kanske årtionden af sitt 
lif att samla allt som kan belysa den bortgångnes karaktär 
och lifshistoria. 

I Sverige kan man nog ägna årtionden af sin lefnad åt 
att studera insekter och snäckor och alger och lafyar, — men 
att ägna så mycken tid åt att studera en människa? Bort 
det! Det vore förspilld möda. 

Också ha vi näppeligen mer än en svensk personlighet, 
bland våra många store, som bevärdigats med en uttömmande 
biografi af den art som namnes här ofvan. Denna enda är 
Jenny Lind, och hennes biografi är skrifven af — ett par 
engelsmän! 

Möjligen kan sägas, att äfven åt en eller annan af våra 
skalder ägnats samma uppmärksamhet^ i våra dagar; men för- 
fattaren till dessa biografier är icke af svensk börd. 



Inom den svenska konsten är det säkerligen landskaps- 
målningen som står högst. 



24 BKISTEN PÅ PSYKOLOGI. 

Carl Larsson har sina odödliga förtjänster — det är ej 
meningen att bestrida det. Men jämför hans teckningar till 
Fältskärns berättelser med Edelfelts! 

Och öfver hufvud: människoframställningen i vår konst 
med Danmarks, Norges och Finlands! 



Vi hafva nyligen af vår största författarinna fått en lä- 
sebok för Sveriges barn, — ett arbete som i många hänseenden 
är af enastående värde. 

Men är det ej betecknande att »Nils Holgersson» gifver 
oss så godt som uteslutande naturens Sverige och Sveriges 
djurvärld? 

Hvar blifver människornas Sverige och Sveriges män- 
niskor? 



Vi svenskar ha verkligen under senaste tid begynt i 
någon mån älska vårt land. Därtill har Turistföreningen i 
ej ringa mån bidragit. 

Men när skola vi lära oss älska vårt folk? 



»Lyssna till den granens susning, 
Vid hvars rot ditt bo är fast.» 

Ja väl, detta kunna nog svenskarna lära sig. 

Men att lyssna till de mänskliga rösterna, till stäm- 
morna från den svenska kulturen, vid hvars rot vårt bo san- 
nerligen också är fäst? 



öfver hufvud, när man i Sverige någon gång träffar en 
person med något litet intresse för att studera det rent mänsk- 



BRISTEN PÅ PSYKOLOGI. 25 

liga, — någon som ej nöjer sig med att dela upp människor 
i »trefliga» och »otrefliga», någon som finner nöje uti att syssla 
också med djupare litterära och estetiska frågor — så kan 
man våga tio mot ett på, att han bär ett främmande namn. 
Och skulle, hans namn verkligen lyda med rent svensk klang, 
så bör man icke underlåta att taga reda på h vilket familje- 
namn som bars af hans — mor. 



Möjligt är, att de senaste årens svenska litteratur an- 
tyder en begynnande utveckling också hos oss. Fröding, 
Selma Lagerlöf och Strindberg representera ju psykologiska 
värden af högsta rang. Men åtminstone hos Selma Lagerlöf 
är allt ännu intuition, ej reflexion. Och till och med Strind- 
berg är större som iakttagare än som tänkare. 



Att Selma Lagerlöf framför allt drifves af intuitionen 
framgår tydligast af hennes ställning till det religiösa. Hon 
har en djupare känsla af mänsklighetens urreligion än någon 
annan nu lefvande diktare, — och. äfven af katolicismen. 
Hennes legender höra väl till det vackraste som i vår tid 
sett dagen. 

Den reflekterande protestantismen däremot spelar icke 
hos henne någon större roll. Bristen i hennes »Jerusalem» är 
att hon ej förmår tydliggöra de religiösa motiven hos sina 
underliga pilgrimer. I de oskattbart sköna slutkapitlen af 
första delen se vi den våldsamma kraft, hvarmed jorden och 
hembygden hålla kvar. Men om den andliga kraft, som dock 
till sist blir den förra öfvermäktig, förnimma vi ganska litet. 



För öfrigt är icke att undra öfver, om ett psykologiskt upp- 
vaknande först skulle göra sig gällande inom intuitionens gebit. 



26 BRISTEN PÅ PSYKOLOGI. 

Skulle så vara, att äfven för oss »kunskapens träd» i 
detta fall börjar bjuda sina frukter, är detta icke odeladt 
glädjande. I all omedelbarhet ligger också en viss styrka^ 
och svenskens psykologiska naivitet har kanske icke varit 
utan sin betydelse för den svenska folksjälens hälsa. Den 
danska estetiken och psykologien ha nått ett raffmernent, som 
starkt lutar åt degeneration. 

Men härutinnan är ju för oss intet annat att göra än att 
iakttaga historiens gång. ^Förargelse måste ju komma.» 



Ett varsel om blifvande folkkunskap också i vårt land 
var Artur Hazelius. Han sysselsatte sig visserligen endast 
med utanverken, men det är naturligt, att början måste blifva 
sådan. Fortsättningen kommer kanske att gå inåt. 



27 



Bristen på nationell instinkt. 

När vi tala om patriotism i våra dagar, föreställa vi oss 
vanligen, att denna känsla alltid förefunnits och alltid varit 
af ungefär samma natur som nu. 

Åtminstone det sista är säkerligen ett misstag. Hos an- 
tikens folk t. ex. var visserligen den enskildes förmåga af 
uppoffring för det allmänna nästan obegränsad, men — såsom 
Fustel de Coulanges visat — var denna underkastelse väsent- 
ligen af religiös natur och hade knappast någonting gemen- 
samt med våra dagars nationalkänsla. 

I alla tider har funnits ett slags patriotism, som egent- 
ligen varit den mer eller mindre medvetna sammanhållningen 
för själfbevarelse. I tider, när fredsåren voro lättare att 
räkna än krigsåren, var det allvar med frågan om ett folks 
tillvaro eller icke. Det gällde ens eget lif och ens närmastes, 
det gällde allt hvad man ägde på jorden. Wallenstein stå- 
ende med en armé inom Smålands gräns, — det skulle helt 
enkelt för hvarje smålänning ha betydt, att han just inte 
hade mycket mera att hoppas här i världen. En dylik situa- 
tion var ju den t kraftigaste tänkbara maning till sammanhåll- 
ning, men detta är ännu långt ifrån den alldeles specifika 
andliga kraft, som under 1800-talet fick namnet national- 
känsla. 

Se vi särskildt till vårt svenska folks så mycket — och 
med rätta — prisade fosterländskhet under 1600-talet, få vi 



28 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

ock komina ihåg, att livad som dref den tidens svenskar till 
storverk var för en ej ringa del religiös entusiasm, — visser- 
ligen olika stark vid olika tider. Härtill kom — och kanske 
framför allt — pliktkänslan, trohetseden mot Sveriges konung, 
skyldigheten att försvara hem och härd, hvilken skyldighet 
stod så mycket klarare i denna farofyllda tid och hvilken 
det för öfrigt var mycket svårt att — undandraga sig. Sveriges 
folk var bundet till lydnad, af tidens hela samhällsskick. 
Äfven en dylik bundenhet kan sannerligen uträtta storverk 
— i synnerhet hos vårt folk, om den begagnas af en öfver- 
lägsen ledning. Men man har ej rätt att innanför dessa 
strama band dikta sig till vår tids uppfattning och känslor. 
Af fosterlandskärlek i vår tids mening fanns nog pä 1600-talet 
åtskilligt mindre än man vanligen föreställer sig — med ett 
undantag, hvarom mera här nedan. Och denna tids så ofta 
beundrade uppoffring för det allmänna bästa är svår att be- 
döma, emedan vi ej veta huru den skulle ställt sig om den 
ej varit framtvingad. 

I själfva verket finna vi ännu under den nyare tidens 
första århundraden bland alla Europas folk endast sällan 
spår af någon slags patriotism i modern mening. Den som 
fanns framträdde mestadels i nationalstoltJietens form. Den 
förekom därför nästan endast hos folk, som följdes af en lysande 
framgång: spanjorer, portugiser, senare fransmän, engelsmän, 
svenskar och holländare. Det är lätt att se, att detta är 
något annat än våra dagars nationalkänsla. Denna senare 
är nästan starkast hos underkufvade och tillbakasatta folk, 
hvilkas historiska minnen icke gifva mycken anledning till 
förhäfvelse gent emot andra. Också är i våra dagar stolt- 
heten blott en enstaka, ej alltid ens befintlig stämma i den 
stora symfoni, som återljuder från ett i verklig mening patrio- 
tiskt folk. I denna symfoni gifvas ofta stämmor som ljuda 
mycket högre än stoltheten. 

Slutligen ha vi att erinra oss den ingrediens i national- 
känslan, som består uti en viss nästan hvarje människa med- 
född hemkänsla. Denna är uråldrig, men den är icke till- 



BKISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 29 

räcklig att ensam konstituera livad som i vår tids mening 
kallas nationalkänsla. 



Nationalkänslan, i ordets moderna betydelse, vaknade till 
lif egentligen under de napoleonska krigen. Huru litet man 
inom världens styrande kretsar då ännu anade dess tillvaro, 
visar det sätt, hvarpå Wienerkongressen efter uteslutande 
dynastiska och »jämviktspolitiska» hänsyn redigerade Europas 
karta. Den nya folkanda, som bröt fram, skapades icke af 
krigsnöden; den låg redan beredd, ehuru slumrande. Napoleons 
tyranni var den yttre stöt som väckte den, och med ens steg 
den upp och tog härskaresätet i besittning såsom tidens le- 
dande idé. 

Denna känsla, som gifvit gestalt och innehåll åt 1800- 
talets hela historia i Europa, var ett hos folken vaknadt beJwf 
att i hvarje Ufsyttring gifva uttryck åt sitt eget innersta väsen. 

Första villkoret för att detta skulle kunna ske var, att 
hvarje nation finge själf bestämma sina öden, — icke blott 
oberoende af andra folk utan äfven löst från den absoluta 
statsmakt, som då fanns i konungadömets form. Kamp för 
yttre och inre frigörelse blef därför för hela Europa det 
väsentliga innehållet af det nya seklets historia. 



Det finnes åtskilliga tidehvarf i världshistorien, som i alla 
sina företeelser behärskats af en enda idé. Mycket af detta 
slag gömmer sig för våra blickar, men ibland är förhållandet 
så påtagligt, att det icke kan undgå vår uppmärksamhet. 

Ett sådant fall bilda 1500- och 1600-talen, med det reli- 
giösa afgörandet såsom den allt dominerande faktorn. Ett 
annat dylikt fall är 1800-talet, behärskadt af nationalitetsidén. 

När en idé på detta sätt bestämmer öfver ett tidehvarfs 
hela historia, tager den tidens alla krafter i sin tjänst. Vi 



30 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

kunna erinra oss Luther, huru alla hans samtids framsteg 

— inom vetenskap och konst, inom upptäckter och forskning 

— fingo lämna honom vapen i hand för den strid han förde. 
Skillnaden är uppenbar, om vi jämföra detta med vår tid, 
när den religiösa idén spelar en mycket mera undanträngd 
roll i det offentliga lifvet. Vår tids kyrka fruldar mången 
gång för vetenskapens och forskningens framsteg: den känner 
att den icke har förmåga att taga dem i sin tjänst. 

På samma sätt som Luthers' reformationsarbete stod 1800- 
talets nationalitetsrörelse i förbund med tidens alla framsteg, 
det månde vara inom hvilket område som helst, materiellt 
eller andligt. H varje nyupptäckt sanning gaf tidens härskande 
idé ny styrka, och hvarje uppriktigt sanningssökande följdes 
af tidsandan med hopp och sympati. Ett tidehvarfs härskande 
idé förhåller sig nämligen icke endast mottagande till tidens 
gärning. Den är tvärtom själf en af de drifvande krafterna 
därtill, och till och med den starkaste af dem alla. Nationali- 
tetskänslan gaf nytt lif och sin säregna stämpel åt allt både 
andligt och materiellt arbete under 1800-talet, liksom reforma- 
tionen hade gjort under tidrymden 1517 — 1648. 



Medan under 1500-talet reformationsstriden upprörde alla 
Europas kulturfolk och tvang dem till en medveten afgörelse 
för eller emot, förblef ett land i stort sedt oberördt af denna 
rörelse. Detta land var Italien. Här var den rent yttre om- 
ständigheten att landet inrymde påfvemaktens residens ett 
faktum af den betydelse, att afgörelsen gaf sig af sig själf t, 
utan att egentligen väcka och uppröra folksjälen. Italien 
blef, i det närmaste, oberördt af detta tidehvarfs härskande 
idé. Historien vittnar tillräckligt om, hvilken kulturell för- 
just detta blef för Italien. Sextonhundratalet är ingen lysan- 
de tid i de italienska folkens historia, 

När vid 1800-talets begynnelse nationalitetsidén i sin ord- 
ning redde sig att gifva Europas alla folk en ny andlig 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 31 

väckelse, blef det åter ett folk, som kom att stå utanför hela 
tidsrörelsen. Och detta folk var, tyvärr, Sveriges. 

Liksom för Italien under reformationstiden voro äfven 
här orsakerna i främsta rummet af yttre natur. Sveriges folk 
behöfde icke kämpa för att tillvinna sig konstitutionell frihet : 
den hade det tillkämpat sig långt förut. Och efter 1814. 
kände Sverige icke heller någon allvarligare fruktan för sin 
yttre frihet; en hundraårig fred har i viss mån styrkt det i 
denna sorglöshet. Sveriges folk var ej splittradt under olika 
herradömen — om vi frånse svenskarna i Finland, som knap- 
past någonsin betraktats såsom ett >/Svecia irredenta». Inom 
Sverige själft funnos icke olika nationaliteter representerade, 
som kunde under inbördes kamp göra nationalitetsfrågan 
aktuell. 

Alla yttre omständigheter bidrogo alltså till att gifva 
Sverige en i och för sig lycklig undantagsställning bland 
Europas folk. Men denna undantagsställning förde den olyckan 
med sig, att vi gingo miste om den pånyttfödelse, som tidens 
härskande idé, nationalitetskänslan, skänkte de öfriga folken. 

Detta är ett faktum, som icke blifvit tillräckligt upp- 
märksammadt i vårt land. Alla ha väl haft ögat, öppet för, 
huru svag den svenska fosterlandskänslan varit under de se- 
naste hundra åren, men man har icke gifvit akt på, att här 
ej varit fråga endast om en skillnad i grad utan i art. 

Den lilla patriotism, som vi kunna igenfinna hos vårt 
svenska folk, har varit af den gamla arten, från 1600-talet: 
nationalstoltheten. Däremot har vårt folk helt och hållet gått 
miste om hvad man under 1800-talet menat med nationell väc- 
kelse. Denna folkens instinktiva sträfvan att i hvarje lifs- 
yttring gifva uttryck åt sitt eget innersta väsen, har varit 
något för oss obekant. 



Man skall kanske invända att »Götiska förbundet», om 
hvars instiftande en eller annan tidning nyligen erinrat, vittnar 



32 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

om en nationell väckelse vid 1800-talets början äfven hos oss. 
Men Götiska förbundet var en estetiserande öfverklassrörelse, — 
eget nog varslande mera om tjugonde seklet än om det nitton- 
de, — och dess inflytande nådde aldrig ner till nationen i 
dess helhet. För 1800-talets nationalitetskänsla är det tvärt- 
om ett utmärkande drag, att den behärskar äfven de stora 
massorna. Den uslaste galizier på de skånska betfälten be- 
själas af en nationell instinkt, som saknas hos Skånes både 
herrar och bönder, — att ej tala om dess arbetare. 



Under förra delen af det nittonde seklet märktes icke 
bristen på nationell väckelse lika mycket som senare och i 
våra dagar. Inom den bildade klassen var den äldre patrio- 
tismen ännu ganska allmän, och om den stora mängden än 
var nationellt likgiltig, så fanns dock ännu icke någon med- 
veten ofosterländskhet. 

Men efter hand föll täckelset bort, och det verkliga för- 
hållandet trädde i dagen. Hos den bildade befolkningen trängdes 
1600-talets patriotism undan af skandinavism och kosmopoli- 
tism, och bland folkets djupare lager skapades rent antinatio- 
nella stämningar genom Amerikabrefven och ungsocialismen. 
Den isolerade ställning vårt folk intog genom sin brist på 
nationell instinkt kunde ej längre döljas. 



Att Sverige kommit att stå utanför 1800-talets mäktigaste 
tidsrörelse har haft en åtgörande betydelse för vårt folks 
historia under det århundrade som nu gått till ända. 

Hvad vi gått miste om i detta fall är en ovärderlig and- 
lig kraft, som kommit andra folk till del, icke oss. 

Häraf har allt vårt svenska arbete blifvit så mycket 
tyngre. I sanning är det ett storartadt bevis på styrka, att 
vårt folk likaväl kunnat, i stort sedt, under dessa hundra 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 33 

år hålla jämna steg med de öfriga folken i kulturutveckling, 
— ja, att vi i vissa fall till och med kunnat tillkämpa oss 
hedersrum. Vi hafva icke blifvit efter på vädjobanan, fastän 
vi — jämfördt med de öfriga folken — löpt med en black om 
foten. 



Nationalkänslan i egentlig mening, tidens härskande idé, 
har stått i förbund med alla tidens uppåtsträfvande samhälls- 
rörelser. Vår svenska patriotism — en gengångare från 1600- 
talet — har nästan endast kunnat se tillbaka; den har icke för- 
mått känna någon hänförelse för tidens egna idéer och uppgifter. 

Men på samma gång vårt patriotiska parti alltså nästan 
städse varit konservativt, har vårt liberala parti — som ville se 
framåt — varit i afsaknad af nationalkänslans lifgifvande 
ande, — därför att denna saknats hos vårt folk i dess helhet. 

Därför är Sverige ett af de få länder, där det liberala 
partiet icke varit det fosterländska partiet, — såsom annars 
har varit regel öfverallt i världen. 

Och detta är i sin ordning förklaringen till, att det libe- 
rala partiet hos oss alltid varit så svagt. Det har icke hos 
oss, såsom annorstädes, burit inom sig tidens egen lifgifvande 
kraft, ett entusiastiskt nationalmedvetande. 

Och när valet då skulle stå mellan ett liberalt parti 
utan nationalkänsla och ett konservativt parti, som dock hade 
kvar åtminstone den nationella själfbevarelsedriften, så har 
sistnämnda parti af sig själft haft en fördel, som icke rätt- 
färdigats af graden af dess politiska upplysthet. Och därför 
är det som detta parti nästan alltid suttit inne med makten 
i vårt land. 



Äfven i yttre politiskt och kulturellt hänseende har denna 
vår svenska isolering varit oss till stor skada. Rent instinktivt 

3—111963. Sundbär g, Det svenska folklynnet. 



34 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

ha de öfriga folken känt, att vi ej drifvits af samma anda som 
de, och detta har i viss mån undandragit oss deras sympati. 
Redan häraf förklaras, hvarför t. ex. i våra konflikter med 
Norge den europeiska opinionen städse, utan all undersökning 
af förhållandena, ställt sig på Norges sida. Man har ej för- 
stått vår ställning; den har alltid verkat föråldrad — äfven 
där detta alls ej varit fallet; och det har gått så ytterligt 
lätt för våra fiender att ställa oss i en ogynnsam dager inför 
Europa. Så mycket mer, då vår brist på nationell instinkt 
därtill gjort oss synnerligen tröga att afvärja dylika angrepp. 



Liksom h varje folk under nationalismens tidehvarf känt 
ett obetvingligt behof att göra sin egen individualitet gällande, 
så har det ock i fråga om andra folk skänkt sitt intresse 
endast åt det, som burit en verkligt nationell prägel. Folken 
hafva hvart och ett gifvit sitt bästa och gladt sig åt den rike- 
dom och mångfald, som härvid kommit till synes. Här har 
återigen det svenska arbetet blifvit öfversedt, därför att det 
så sällan burit prägeln af nationell individualitet. 

För att taga ett exempel! Det är visst icke omöjligt, att 
vår August Söderman var ett lika stort musikaliskt geni som 
norrmannen Grieg. Men Grieg, hvars hela verk är prägladt 
af den starkaste norsk-nationella instinkt, ja liksom gifvit 
Norges hela natur och folklynne i toner, — Grieg är världs- 
berömd. Söderman — som dock jämförelsevis, jämfördt med 
våra andra kompositörer, var i viss mån nationell — är än i 
dag okänd ute i den stora världen. 



Den nationella hänförelsen, i förbund med tidens alla 
bärande tankar, har därute i Europa framtvungit stora af- 
göranden, som i sin tur inneburit ett nytt tillskott af kraft 
till folkandan. 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 35 

Huru oändligt trögt och omständligt ha ej däremot de stora 
reformerna släpat sig fram hos oss! Representationsfrågan 
kräfde femtio år, försvarsfrågan trettio, den allmänna röst- 
rätten fyrtio år. Och när till sist en lösning framtvungits, 
huru ofta har den ej skett »i trötthetens tecken», utan att 
väcka någon segerns entusiasm hos de segrande! 

Ett tidehvarfs härskande idé gifver nytt lif åt hvarje ut- 
vecklingsduglig sträfvan; »andarna vakna, och det är en fröjd 
att lefva». Afsaknaden hos oss af tidens bärande tanke, bristen 
hos oss på nationell instinkt är det som gjort hela 1800-talets 
historia i vårt land så färglös, så »grå*. 

Att vi stått utanför tidens starkaste rörelse är det, som 
så af sig själft gifver detta alltjämt återkommande intryck, 
att vårt folk so f ver. Detta till trots för, att vi nog arbetat, 
vi också — i många fall väl så mycket som andra folk. 

I själfva verket ha vi svenskar sofvit öfver nationalismens 
tidehvarf. Hela vårt arbete under denna tid bär prägeln af 
att hafva så att säga skett i sömnen. 



»Kan en kvinna älska en annans barn högre än allting 
annat?» frågar konung Skule Jatgejr skald. »Ja», säger skalden, 
»men endast den kvinna som inga egna barn har.» 

Sverige, under det tidehvarf som nu håller på att gå till 
ända, har icke haft någon nationell instinkt, icke någon egen 
nationell uppgift, — eller om dylika uppgifter funnits, så ha 
de sannerligen fått sköta sig själfva. Huru ha vi ej i stället 
svärmat för andra folk och deltagit i deras öden: greker, po- 
lackar, ungrare, italienare, danskar, sönderjutar, norrmän, finnar! 

Sannerligen är det inte den största orätt, när Ellen Key 
år 1899 förebrådde Sveriges ungdom likgiltighet för Finlands 
sak. Visa oss något annat folk, som så sörjt med i andras 
sorger som det svenska! 

Men tyvärr har detta varit mera ett svaghetssymtom än 
ett tecken till hälsa och styrka. 



36 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

En lefvande nationalkänsla innebär alltid en tendens att, 
åtminstone i någon mån, se saker och ting från större syn- 
punkter. Hos oss äro de små synpunkternas män — som fin- 
nas hos alla folk — beröfvade också denna sista möjlighet att 
höja sig till en vidare utsikt. 

Och därför är det vi hos oss ha så godt om »praktiska» 
män — ända uppe bland spetsarna af vårt samhälles styrelse 
och förvaltning — män, hvilkas »praktiskhet» egentligen be- 
står uti att de se klart i småsaker och — ohjälpligt skeft i 
alla stora frågor. 



Entusiasmen öfvervinner alltid en mängd små och futtiga 
synpunkter. I ett land med stark nationalkänsla blir därför 
mycket uträttadt, som i vårt land strandar på högmod, få- 
fänga, afundsjuka, tröghet m. m. m. ni. 



Huru bred materialismen än kan göra sig, finnes bland 
andra folk dock alltid ett för alla gemensamt ideellt intresse: 
fosterlandet. 

I Sverige saknas äfven detta. Och därför är det som man 
hos oss så ofta möter till och med bildade människor, som 
sakna ända till hvarje spår af ideella syften, — den typ som 
af en spirituell skriftställare döpts till: >. Jonsson». 



Den moderna nationalkänslan innebär en omedveten, all- 
tid lefvande känsla af välbefinnande vid att, så att säga, 
andas den egna kulturens luft. Rent automatiskt beröres den 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. T>7 

därför och reser sig till försvar, när detta land, denna kultur 
angripes eller förnärmas. 
Hvad ha vi af detta? 



Ett af vårt folks mest utmärkande drag är den starka 
fantasien. 

Den gör sig gällande på en mångfald områden. Här 
skola vi blott undersöka dess betydelse för den svenska national- 
känslan. 

Fantasien ställer för svensken i en lysande dager allt 
som är aflägsct. Hvad som ligger alldeles framför honom, 
ser han icke. 

Svensken är långsynt. På nära håll ser han dunkelt och 
oredigt. Dansken — i allt hans motsats — är närsynt. 
Dansken ser och älskar och undersöker allt som ligger honom 
nära och är hans eget. Däremot är han full af fördomar och 
skefsynthet mot allt som icke är hans eget utan ligger honom 
fjärran. 

Svensken är likgiltig för sitt eget, hänförd af allt som 
ligger långt borta. 

Här skulle nu den nationella instinkten ha inneburit en 
högeligen önskvärd och hälsosam motvikt. 

Men denna nationella instinkt existerar icke. 

Och sålunda har svensken fritt fått utveckla sin ring- 
aktning för allt svenskt, — sin kärlek och beundran för allt som 
är främmande. 



Bristen på instinkt i något fall inom själslifvet motsvarar 
på det lekamliga området afsaknaden af något af. de fem 
sinnena. Och därför gäller så ofta om personer utan instinkt 
det gamla, fruktansvärda ordet: »Alltid fara de vill.» 



38 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

Naturen tål intet tomrum. Där den välvilliga instinkten 
saknas, där insmyger sig nästan af sig själf dess motsats. 
Och i själf va verket är det omöjligt att förneka, att en viss 
instinktiv motvilja mot allt svenskt hör till de mörka makter, 
mot hvilka en 1800-talets svensk haft att kämpa. Den har 
dolts, den har trängts tillbaka, men dess tillvaro har förrådt 
sig i obevakade ögonblick, och den bär skulden till mycket, 
hvaröfver vi skulle rodna — om vi verkligen kunde rodna 
öfver något sådant som liknöjdhet och åsidosättande af vårt 
lands väl. 

En svensk, som skall uppträda mot en Sveriges fiende, 
har först att hos sig själf öfvervinna en viss hemlig sympati 
för mannen. Gräller det att uppträda för en Sveriges vän, 
måste först öfvervinnas en viss inneboende motvilja. 

Exemplen äro otaliga — om vi erinra oss vårt förhållande 
till Norge och äfven Danmark. 



Hvarje egendomligt svenskt drag, allt som är särskildt 
utmärkande för svenskar, göres strax till ett fel. 

Det är ett fel hos svensken, att han ifrigare än hvarje 
annan sträfvar att få tillbringa nordens korta sommar så 
mycket som möjligt under ett obundet friluftslif i naturens 
sköte. En närmare eftertanke måste säga, att detta är en af 
vårt folks yppersta hälsokällor — till kropp och själ. Men 
emedan det är något som utmärker oss svenskar mer än andra, 
så måste det vara ett fel. 

Det är ett fel hos vårt språk, att det i långt högre grad 
än t. ex. det franska tillåter sammansättningar. Visserligen 
får vårt språk härigenom en uttrycksfullhet, en klangrikedom 
och en smidighet, som är oändligt förmer än franskans oerhördt 
prosaiska ständiga uppradade: de... de... de. Men i skolan 
tingo vi naturligtvis lära oss, att det är svenskan, som härut- 
innan är den underlägsna parten. »Kom ihåg, att franskan 
inte kan fösa ihop orden såsom vi göra i vårt outvecklade språk.» 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 39 

Ja, härom året fingo vi läsa, att — när de moderna svenska 
tidningarna verkligen bjuda sina läsare en innekållsrikedom, 
som täflar med, ibland öfverträffar hvad som åstadkommes 
äfven i de stora kulturländerna — så berodde detta helt enkelt 
på svenskens — lättja. Den lät honom nämligen hela timmar 
hänga öfver avisorna, när den flitige fransmannen och tysken 
ej kunde ägna sin tidning mer än några flyktiga minuter! 

O. s. v., o. s. v. i oändlighet. 

Detta ligger oss så i blodet, att vi acceptera allt som kan 
tydas som klander, utan att ens göra oss tid till den flyktigaste 
eftertanke. För några år sedan blef Sverige af en fransk 
tidskrift kalladt »la terre classique des explosives» (spräng- 
ämnesteknikens klassiska land). En svensk tidning, som fick 
sikte på detta, hade naturligtvis genast klart för sig, att här 
återigen var något galet, som vi gjort oss skyldiga till. Och 
så öfversatte den »explosives» med »explosioner» och höll en 
lång föreläsning om, huru bedröfligt det var, att explosioner 
vore så notoriskt mycket vanligare i vårt land än annorstädes; 
här måste bli en ny lagstiftning, o. s. v. 



Om i främmande land det sker en svensk någon orätt — 
vi mena ej nu, om han blir direkt bestulen på pengar eller 
skadad till lif eller lem, — så gör han klokast i att icke vänta 
sig någon hjälp af sina landsmän. Han kan i regeln ej ens 
räkna på deras sympati och bör vara nöjd, om han ej snarast 
hälsas af skadeglädje. 

En orätt mot en svensk af en främling upprör aldrig 
Sveriges folk, — blott orätt mot en främmande. 

En svensk i våra dagar är den skyddslösaste varelse på 
jorden. 



Svenskens hänsynsfullhet och finkänslighet mot främlingar 
är utomordentlig. 



40 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

I en svensk novell för några år sedan lästes följande 
vackra ord: »Han hade alltid tyckt, att svenskar, som foro 
till Köpenhamn och dödade sig på de finaste hotellen, buro 
sig illa åt.» 

Vi äro öfvertygade om, att denne svenske författare aldrig 
ägnat ens en tanke åt de hundratals svenska män och kvinnor, 
som plågats och fördärfvats, stundom till döds, på de danska 
herrgårdarna. 

Se sådant går ju ut blott öfver svenskar. 



Det talas i våra dagar mycket om de tappra skandinaverna 
vid Maggersfontein ; man har till och med rest ett monument 
öfver deras graf. 

För min del misstänker jag starkt, att af dessa ^skandi- 
naver» minst 70 eller 80 procent, kanske flere, voro svenskar. 
Ty hade endast t. ex. 50 procent varit svenskar, så hade vi 
nog länge sedan fått höra, att där voro inga svenskar alls- 
Men sådant undersökes aldrig i Sverige. Man delar kritik- 
löst med sig af Sveriges ära till hvem som helst, som vill 
vara med och rycka till sig. An i dag är icke ovanligt, att 
om en svensk vinner framgång i utlandet och röner erkännande 
härför, saken i svenska tidningar meddelas under rubriker 
sådana som »Hyllning åt den nordiska idrotten», »Erkännande 
åt en skandinavisk vetenskapsman», o. s. v. Sådant är visser- 
ligen något sällsyntare nu än före år 1905. Men det finns 
tidningar, som ännu hålla fast vid den gamla vanan — man 
är understundom frestad att tro: med full afsikt. 



Vi ha haft nöjet i svenska tidningar läsa artiklar, där det 
förordats, att den svenska gymnastiken hädanefter borde kallas 
den danska. Detta därför — att danskarna begynt göra så i 
utlandet! 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 41 

Och för något tiotal år sedan gingo notiser genom svenska 
tidningar, som meddelade, att i Köpenhamn begynt utgifvas 
ett stort konversationslexikon, af Salmonsen. Och så till- 
lades: Hädanefter behöfva vi svenskar alltså ej köpa Nordisk 
Familj ebok(!). 



Svensken, som är ntan all nationell instinkt, är icke 
synnerligen tacksam mot främlingar, som någon gång visa vårt 
land välvilja och hjälp. 

Många gångar har det händt, att i våra tidningar med- 
delats, att den och den mannen afgått med döden, och så har 
det tillagts : »Han var en stor vän af Sverige och visade alltid 
svenskar mycken välvilja.^ Och mer än ofta frapperas man 
af, att detta är första gången man hör hans namn. Om han 
var en stor vän af Sverige, hvarför ha våra tidningar aldrig 
nämnt honom medan han lefde? Har han fått någon upp- 
märksamhet igen för sin välvilja? Eller skola vi alltid 
reservera vår aktning och våra vördnadsbetygelser endast för 
våra fiender? 

För några år sedan skänkte den ryktbare »stålkungen», 
Carnegie, 180,000 kr. till Göteborgs högskola för upprättande 
af en professur i engelska. En notis på några rader var allt 
hvad våra tidningar kostade på denna affär; jag tror ej, att 
ens i Göteborg bestods den en »ledare». Några dagar senare 
kom Carnegie personligen hit till Stockholm för att besöka 
en vän. Icke ett spår af uppvaktning, icke en offentlig tack- 
sägelse frambärs till honom. Och lika litet nu ägnades honom 
af tidningarna någon annan uppmärksamhet än ett meddelande 
på ett par rader, att han var här. 

Under de tunga dagarna år 1905 var det icke många 
främlingar, som stödde Sveriges sak. Men några få gjorde 
det dock. De gjorde det af rättskänsla och väntade kanske 
ingen särskild belöning. Men deras vänner häpnade öfver den 
likgiltighet och otack, hvarmed de bemöttes. Och naturlitgvis 



42 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

äro de nu fullständigt glömda. Det var i alla fall det året 
ett par eller tre utlänningar, som modigt ställde sig i breschen 
för Sverige. Fråga i denna dag en bildad svensk hvad de 
hette! 



Nej, vi svenskar äro icke tacksamma för välgärningar 
mot vårt folk; de lämna oss i det närmaste oberörda. 

Vår tacksamhet spara vi för vårt lands fiender. Mot dem 
äro vi alltid i viss mån sympatiskt stämda. Skulle någon af 
våra belackare någon gång låta undfalla sig ett ord, som med 
god vilja kan tolkas såsom vänlighet mot vårt land, då känner 
vår tacksamhet inga gränser. 



»Det bor oväld uppå framtids tunga, 
och all förtjänst till slut sin krona har> 

Detta är sant — i ett fall på tusen. I Sverige i ett fall 
på tiotusen. 



Att hafva gjort sitt folk någon nytta är i andra länder 
åtminstone i någon mån ett skydd mot förtal och hätskhet. 

I Sverige är förhållandet snarast motsatsen. 

Öfver en mycket stor del af vårt folks bästa män är den 
rätta grafskriften : Hatad i lifvet, glömd i döden. 



Huru oändligt mycket är ej glo mät af hvad svenska män 
och kvinnor uträttat af gagnande storverk, — saker som skulle 
vara med tacksamhet ihågkomna hos h varje annat folk. 

Någon gång griper man sig an med att väcka något minne 
till lifs, — såsom i våra dagar Svedenborgs. 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 43 

Men man får komma ihåg, att initiativet härtill har utgått 
från främmande håll, — engelskt och amerikanskt. 

Då kan det nog vara förnämt att arbeta på ett svenskt 
minnes återupprättande äfven i Sverige. 



Intet annat folk har väl någonsin sjungit en annan nations 
folksång såsom sin egen. 

Men vi sjunga Finlands folksång såsom vår. Och vi 
sjunga: »Vårt land är fattigt, skall så bli» — hvilket aldrig 
är sagdt om vårt land och ej passar in därpå. 

Så har vår uppfattning förryckts. Verkliga förhållandet 
kan nog vara, att vårt folk är fattigt; men vårt land, det 
är rikt. 



Aldrig är svensken så skarpsinnig, som om han råkar få 
höra något fördelaktigt yttras om Sverige. Han skall då upp- 
bjuda den klyftigaste slutledningskonst för att ådagalägga, att 
det gynnsamma omdömet är osant eller blott skenbart riktigt: 
i själfva verket är det påstådda företrädet, rätt besedt, ett 
intyg om motsatsen. 

Säges något ondt om Sverige, accepteras det ögonblickligen 
utan ringaste tvekan. I så fall behöfs aldrig någon gransk- 
ning; beskyllningen är sann, därom kan ej råda något som 
helst tvifvel. 



Svensk kosmopolitism är en sak för sig. Den består uti 
en fullständig okänslighet för hvarje orätt och förnärmelse 
som drabbar Sverige, men en sällsynt vaken rättskänsla i allt 
hvad som angår hvarje annat folk. 

Ja till och med nationalitetssträfvandena skänker den 
kosmopolitiske svensken ofta sin lifliga beundran och sympati. 



44 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

De må blott ej understa sig att sticka upp hufvudet också i 
Sverige. 



Med fullständig liknöjdhet åsågo under årtionden våra 
norrländska myndigheter, huru det öfversta Norrland för- 
finskades, och i mångfaldiga hänseenden hjälpte man själf till. 

Detta är ett särskildt träffande uttryck för, huru främ- 
mande vi äro för 1800-talets nationalkänsla, ty just språket 
har för denna varit själfva inbegreppet af nationens väsen, 
hvars skyddande i oförminskadt omfång varit en verkligt helig 
uppgift. 

För oss har det varit fullkomligt likgiltigt, om våra lands- 
män där uppe i Norden glömt det svenska språket och öfver- 
gått till det finska. 

Och än i dag: om man vill gifva svenska namn åt järn- 
vägsstationer och andra nyuppståndna bebyggda orter i det 
svenska Lappland, så stöter man strax på ett fanatiskt mot- 
stånd af vetenskapsmän och lapplandsentusiaster. De finska 
och lappska namnen äro naturligtvis — för svenska öron — 
så oändligt mycket vackrare än de svenska. Och att det kan 
vara rent af ett politiskt intresse att på allt sätt befästa och 
markera den svenska kulturen i Lappland och i möjligaste 
mån binda Lappland vid det öfriga Sverige, — hvilken upp- 
lyst svensk kan bry sig om dylika barnsligheter? 



Vi svenskar förforo under 1800-talet med Torneådalen och 
Lappland på samma sätt som danskarna under flydda tider 
med Slesvig. 

Skall också slutresultatet bli detsamma? 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 45 

I allt sitt arbete har en 1800-talets europé — utanför 
Sverige — städse haft ett stöd i sitt folks nationalmedvetande, 
en hjälp i sina landsmäns deltagande och sympati. 

En 1800-talets svensk har oftast fått undvara båda. 

Hvarje nationellt arbete har i andra länder haft ett afgjordt 
stöd i den allmänna opinionen. 

Huru har förhållandet varit i Sverige? 



Äfven inom den svenska vetenskapen gör sig bristen på 
nationell instinkt och nationell solidaritet på ett oförmånligt 
sätt märkbar. Det ligger alltid en fördel uti att fortsätta en 
forskning, som har en lång inhemsk tradition bakom sig: 
metoden är funnen och pröfvad, erfarenheten ligger nära och 
är lätt gripbar. Men detta tilltalar sällan det svenska lynnet. 
Man väljer hellre nya ämnen, som ha kurs för dagen, i synner- 
het i främmande land. 

Framställer en svensk vetenskapsman en ny teori, ställa 
sig de svenska fackmännen i regeln tviflande. Man har ej 
ens nog intresse för saken att närmare undersöka den. Man 
fortfar helt enkelt att tvifla, så länge man lefver — eller tills 
den nya teorien är erkänd i utlandet. 



Vårt folk har många framstående egenskaper, som annars 
pläga utmärka endast större folk: ridderlighet, storsinthet, 
förmåga af stora öfverblickar och många andra. Allt smått, 
all den futtighet, som icke kan undgås hos ett så litet folk 
som vårt, har samlat sig på en punkt: i den svenska afunden. 

Att afundsj ukan fått växa och frodas så ohejdadt i Sverige, 
beror nog till en stor del på saknaden af en lefvande national- 
känsla. En sådan skulle i många fall hafva verkat åtminstone 
såsom en motvikt — och gör så bland andra folk. Hos oss 



46 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

får afunden skjuta förtjänsten tillbaka, till och med där nationens 
ära fordrade något helt annat. 



Svensken har nog intet emot att Sverige blir äradt och 
ansedt — blott det kan ske utan att någon enskild svensk, i 
synnerhet bland ens egna bekanta, blir berömd och ansedd. 

Och svensken ser nog gärna, att Sverige blir rikt — om 
det blott kunde ske utan att någon enskild svensk blefve rik. 



En svensk kan länge och väl, kanske i åratal, göra sig 
ett svenskt arbete till godo och — om han blir tillfrågad — 
erkänna, att han finner det förträffligt, men det faller honom 
icke in att uttala detta af sig själf. Han ser icke, bokstafligen 
taladt, ett arbetes värde, när det är svenskt. 

Hjärtat är tomt, och munnen är stum. 

Finner han ett utländskt arbete, som gör honom nytta 
eller glädje, då löses däremot med ens hans tungas band. 

I andra länder behandlar man främmande arbeten just så 
som svensken behandlar svenska. 

Och svensken kommer i en underlig ställning. Han är 
främling i Sverige och främling i främmande land. 



Man framhåller numera så ofta svenskens oförmåga att 
göra reklam för sitt land. Man talar om försynthet och brist 
på företagsamhet, men detta räcker icke till. Afven här är 
den innersta förklaringen bristen på nationell instinkt. Afven 
här gäller: hjärtat är tomt. Och då blir också munnen stum. 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 47 

Aldrig vågar svensken tro något vara af verkligt värde, 
om det är uträttadt af svenskar. Det glömmes eller förringas. 

Låt oss taga några exempel bland de otaliga. 

Svenske män hafva grundlagt det ryska riket, men ej en 
rad därom har till oss öfverlämnats af någon svensk man. 
Vi veta det uteslutande af ryska källor. Och till och med 
dessa ryska meddelanden vågade vi ej tolka såsom gällande 
oss, förr än det skedde af främmande historieskrifvare. 

Sergels storhet ha vi aldrig här i Sverige vågat göra fullt 
gällande, förr än det skedde genom dansken Julius Lange. 

Frans Berwald var i det närmaste glömd i Sverige. I våra 
dagar har skett honom rättvisa på initiativ af — främlingen 
Marteau. 

Linnés minne har nedsatts på allt sätt i vårt land, — 
icke på grund af vetenskapliga skäl, då vore därom intet att 
säga, utan helt enkelt därför att han var svensk. 

Wargentins statistiska arbeten nedsattes i årtionden — 
fullkomligt orättvist, såsom numera erkännes — i Tyskland 
Från den officiella svenska statistikens målsmän har aldrig 
gjorts det ringaste för att skaffa hans minne rättvisa. 

Sällan namnes i en viss del af vår press den boströmska 
filosofien utan bifogande af något glåpord. Hegelianismen är 
också numera en öfvergifven filosofisk ståndpunkt, men den 
namnes dock städse med aktning, — ty den är ju tysk. 

Vid internationella kongresser och dylikt referera andra 
länders representanter hvad i deras länder är uträttadt; 
svenskarna — åtminstone förr, någon gång ännu — klaga 
öfver huru litet som är uträttadt i Sverige. 

Inom sakkunniga kretsar säges allmänt, att redan llere 
svenska vetenskapsmän skulle haft Nobelpris, om de blott 
vore utlänningar. 

# 
Gustaf af Geijerstam yttrar i någon af sina reseskildringar, 
att det är tungt att komma till länder och orter, som en gång 
varit svenska: det är som att återkomma till en plats, där ens 
närmaste ej gjort rätt för sig. 



48 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

Det är svårt att tänka sig en mera blind underskattning af 
ens egen nation än den som ligger i dessa ord. Om någonsin 
ett folk har rent samvete gentemot andra, så är det väl vårt. 
Allt mänskligt vidlådes af svaghet och ofullkomlighet, men 
hvilket annat folks välde har varit så verkligen hänsynsfullt 
och äfven i sann mening civiliserande som det svenska? Detta 
erkännes till och med än i dag af de främmande landsdelar, 
som lydt under svenskt välde, — där ej rent partipolitiska 
hänsyn föranleda motsatsen. Det skall vara vi själfva, som 
på detta sätt skola skymfa våra fäders minne. 



En vacker sida af den svenska nationalitetslösheten är vår 
frihet från fanatism gentemot andra folk. 

Detta motsvarar i vår tid om någon gång på 1500-talet 
kunde spåras tolerans mot olika troende i religiöst hänseende. 



Emedan vi stå utanför tidehvarfvets lifgifvande idé, nationa- 
lismen, få vi i detta hänseende en annan måttstock än andra folk. 

På 1500-talet var det att vara irreligiös i tidens mening 
— frånsedt några få stora andar, som måste dömas efter andra 
grunder — verkligen ett uttryck för ondska eller åtminstone 
för sjuklig öfverspändhet. 

Att ej vara nationell innebar under 1800-talet detsamma. 
Att vara slö för sitt folks ära och välfärd var liktydigt med infami. 

Med undantag för Sverige. Hos oss ha vi många hygg- 
liga människor, som icke äro nationella, därför att saken hos oss 
aldrig blifvit aktuell. För att begå synd mot den helige ande 
fordras först och främst att verkligen hafva känt honom. 



För några år sedan fick man i Sverige till stånd ett 
monument, afsedt att uppsättas vid Pultava. 

När monumentet var färdigt, uppstod tvekan om hela 
företagets lämplighet. 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 49 

De mest olika uppfattningar koinmo till synes; för som- 
liga var det en ovansklig heder att på detta sätt pryda de 
fallna hjältarnas grafvar, för andra var det lika tydligt, att 
Sverige på detta sätt skulle göra sig löjligt. 

Ingen bestämd öfvertygelse kunde stadga sig. Man stan- 
nade till sist vid det gamla: in dubiis non est agendum. 

Hvad är nu detta om ej brist på instinkt? 



Bristen på nationell instinkt är det som gör, att våra 
svenska utvandrare, förr än några andra, släppa den svenska 
nationaliteten och blifva amerikanare. 

Intrycket häraf är så starkt på andra folk, att man fått 
den föreställningen, att svensken öfver hufvud är oförmögen 
att hålla på någonting, som är hans eget. I en amerikansk 
novell låter författaren en irländare utbrista: »En svensk är 
inte ämnad för att behålla någonting; han är skapad för att 
man skall ta det ifrån honom.» 



En svenska, som gifter sig med en främling, förlorar i 
regeln all känsla af samhörighet med Sverige, — åtminstone 
där någon konflikt uppstår mellan hennes forna och närva- 
rande fäderneslands intressen eller ära. 

I början af år 1895 blef en ung stockholmska förlofvad 
med en norrman. Som bröllopet ej skulle hållas med det- 
samma, fortfor hon tillsvidare att bo hos sina föräldrar i Sve- 
rige. Men längre fram på året uppstodo, såsom vi alla min- 
nas, stora farhågor för krig mellan Sverige och Norge. Då 
kunde vår unga svenska ej längre hållas: skulle något sådant 
inträffa, då ville hon vara i sitt rätta fädernesland. 

För några år sedan afled här i Stockholm en norsk dam, 
gift med en svensk man. I dödsrunan öfver henne lästes i 
Verdens Gäng: »For sit gamle Feedreland var hun i vide 
Kredse en god og trofast Reprsesentant.» 

4—111963. Sundbärg, Det svenska folklynnet. 



50 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

Jämför ock härmed hvad som för ett par år sedan berät- 
tades om drottning Elena af Italien, född prinsessa af Monte- 
negro. En allvarlig fara hotade Montenegros folk — det var 
i samband med afgörandet af Bosniens och Herzegovinas öde. 
Intrycket var djupt hos alla montenegriner, och om drottning 
Elena telegraferades äfven till våra tidningar ett yttrande: 
>Säg mitt folk, att om en sådan olycka skulle drabba mitt 
fädernesland, då kunnen I vara förvissade om, att jag ej en 
dag längre skall bära Italiens krona.» 



Det var i en valstrid i Norge vid — vill jag minnas — 
slutet af 1880-talet eller i början af 1890-talet. Såsom man 
torde erinra sig, höllos stortingsvalen i Norge då indirekt, 
med val af elektorer i hvarje kommun för sig, och till följd 
af detta system kunde utgången af valen för hela Norge hänga 
på några få röster i en enda kommun. 

Bland de amt, där utgången ansågs osäker, var Småle- 
nene. Där bodde då, såsom än i dag, flere tusental svenskar, 
i Fredriksstads sågverksdistrikt och trakten däromkring. En 
stor del af dem hade bott där så länge, att de ägde valrätt, 
men med vanlig svensk brist på politiskt intresse hade de 
aldrig deltagit i några val. Och bägge de norska partierna 
hade dragit sig för agitation ibland dem; — man kände sig 
ej säker om utgången och ville helst låta den slumrande 
björnen fortfara att sofva. 

Då föll en genialisk norsk agitator på den tanken att 
mobilisera dem för — Norges sak emot Sverige! 

Och se: det lyckades alldeles utmärkt! Svenskarna gingo 
mangrant upp och afgjorde utfallet för Smålenene. Jag minns 
ej nu, men jag tror, att härigenom afgjordes resultatet för 
Norge i dess helhet. 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 51 

Hos skalden är medfödd en entusiastisk beundran för 
mänsklig kraft — det gäller om alla folk. 

Men 1800-talets skalder ha dock alltid fordrat, att denna 
kraft skall i någon mån bära en nationell prägel, — äga åt- 
minstone någon nyans, som är hans folk egen. Annars har 
den skaldiska hänförelsen haft svårt att komma till utbrott. 

Blott våra skalder besjunga den mänskliga kraften i och 
för sig, hvar helst den yttrar sig — och varmast om den 
röjer sig hos våra fiender. Omisskänneligt trögt och svagt 
åter, om det gäller våra egne. 



En af mina jämnåriga hörde jag nyligen säga: »När man 
blir äldre, blir man patriot.» 

Det är så. Men detta innebär, att ungdomens patriotism 
är något som Sverige fått undvara. Hvilken oändlig under- 
lägsenhet i utvecklingsmöjlighet har ej detta inneburit för 
vårt folk, jämfördt med andra! 



»Kärleken hoppas allting.» Därför ha vi i vårt land så 
oändligt mycken nationell — pessimism. 



Det är egendomligt att se, huru ointresserad svensken är 
för allt svenskt, i motsats till våra grannfolks alltid vakna 
sinne för hvad som är deras eget. 

Från en af våra otvifvelaktigt mest fosterländska kretsar 
utgafs för några år sedan en samling nordiska småskrifter. 
Det har roat oss att undersöka den första seriens innehåll 
(om någon ytterligare serie utkom, vet jag ej). Frånse vi de 
allmänt hållna, filosoferande häftena, finna vi en norrman 



52 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

ined en uppsats om Wergeland; en dansk med en uppsats om 
Dalgas (den danska »hedesakens» upphofsinan); en annan 
dansk med en skrift, betitlad helt enkelt: > Danmark»; en 
finne med skriften »Finlands ställning i nutiden». Svenskarna 
åter skrefvo om: »Florens»; »Det ryska samhället»; »Neckar- 
dalen»; »Faustsagan». Därtill kom ändtligen ett häfte om 
»Trettioåriga kriget», där Sverige fick vara med åtminstone på 
ett hörn. 

När detta kan ske på det färska trädet, hvad skall man 
då vänta af det torra? 



Med hvilket hån mötes ej h varje svenskt initiativ, som i 
något hänseende uppträder i originella, från det hvardagligt 
fastställda afvikande former! 

Tänkom oss att Good-templarordens storståtliga ceremonier 
eller Frälsningsarméns bizarra arbetsmetoder uppfunnits i vårt 
land. Inom några veckor skulle de ha drunknat i det allmänna 
åtlöjet. 

Men nu kommo de till oss från Amerika och från Eng- 
land. Och hvar hafva alla dessa originella »tricks» mötts 
med djupare vördnad och efterhärmats med större allvar än i 
Sverige? 



För oss svenskar är det den enklaste sak i världen att 
sätta andra folks stormän före våra egna, — det bjuder ej 
emot alls. 

Detta är däremot nära nog omöjligt för en dansk. När 
helst han måste berömma en främmande storhet, letar han 
genast upp en dansk att ställa vid hans sida — eller öfver 
honom. 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 53 

När man ställer vår svenska opera i alla riktningar under 
främlingars ledning, tror någon att detta väcker indignation? 
Har någon sett spår af någon dylik? 

Ah, visst inte! Vår publik kommer och går såsom förr, 
och kritiken tager saken »sakligt» såsom förr, och i Sverige 
kan man förolämpa Sverige så mycket man vill — det är det 
ofarligaste af allt. 



Den svenska målarekonsten anses stå synnerligen högt i 
våra dagar och äfven vara nationellt svensk. Den, som är 
något äldre, erinrar sig emellertid, att det var direkta påstöt- 
ningar från konstnärskretsar i Frankrike, som åtminstone 
bidrogo till att föra våra målare hem igen, att måla svenska 
ämnen i stället för franska. 

Just i dessa dagar offentliggöres ett uttalande af Ernst 
Josephson, så lydande: »Kanske det i närvarande stund [på 
1870-talet] sett lyckligare ut för den svenska konsten, om man 
följt Mandelgrens råd och anbefallt stipendiaterna att studera 
mera i Sverige och mindre i utlandet. Tänk hvilken olycka 
för en ung artist att på sex år icke med sin fot beträda sitt 
fäderneslands område ... I stället att under denna tiden 
studera och införlifva sig med sitt hemlands bruk och vackra 
minnen plockar man smulor från främmande bord och blir 
litet tysk, litet fransman, litet italienare och minst af allt 
svensk.» 

Orden äro, såsom sagdt, af Ernst Josephson. Och de äro 
ett af de många exemplen på, att inom litteratur och konst 
svenska judar haft varmare intresse för det nationellt svenska 
än svenskarna själfva. 



Bristen på nationell instinkt visar sig också uti den utom- 
ordentliga politiska slöheten hos massorna af vårt folk under 



54 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

de senaste årtiondena af 1800-talet. Trots folkbildningens 
höga ståndpunkt stod Sverige jämnhögt med Irland och Gali- 
zien i fråga om procenten valmän, som brydde sig om att 
taga del i riksdagsmannavalen. I alla andra länder var denna 
procent bortåt dubbelt högre eller mera. 

Och hvad den politiska upplysningen beträffar, var till- 
ståndet ännu bedröfligare. Först när de ekonomiska frågorna 
kommo med i spelet — tullfrågan, socialdemokratien, — 
begynte härutinnan en långsam förändring till det bättre. 

Visar ej detta, hur fullkomligt främmande den stora 
mängden stod för alla verkligen nationella spörsmål? 

Ett exempel härpå i stort erbjuder våra bönders politiska 
historia under den tidrymd, som dock med rätta blifvit kallad 
den svenska allmogens andra storhetstid. 

I själfva verket var 1800-talet en beundransvärd tid i den 
svenske bondens historia. Betänker man de ogynnsamma för- 
hållanden, under hvilka den unge bondesonens uppfostran och 
bokliga utbildning då kom till stånd, och huru så godt som 
alla våra stora bonderepresentanter i denna tid voro helt och 
hållet >själflärda» män, så kan man ej annat än gripas af 
beundran öfver den lysande rad af verkligen öfverlägsna be- 
gåfningar, som den svenska bondeklassen då i oaf bruten följd 
sände fram till vårt politiska lif. Fråga är, om ej dessa våra 
stora bondehöfdingar i intelligens betydligt öfverträffat de 
norska och danska. Man kan tillåta sig betvifla, att en Carl 
Ifvarsson, en Liss Olof Larsson hos oss skulle, såsom dansken 
J. C. Christensen, ha låtit dupera sig af en Alberti. 

Och dock, med all sin storhet: hvad vårt landtmannaparti 
just under sin mest lysande tid saknade, det var national- 
känsla. Det är orätt att säga, att det är socialisterna, som 
infört den Massmedvetna politiken i vårt land: aldrig har väl 
ett parti drifvit en så genomförd och utpräglad klasspolitik 
som landtmannapartiet_under 1870- och 1880-talen. 

Man brukar säga, att landtmannapartiet äfven under denna 

tid alltid ställde sig välvilligt åtminstone mot den andliga 

dlingen. Det är svårt att tro, att detta påstående motsvarar 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 55 

verkliga förhållandet. Eu hvar vet, att under sagda tid ett 
mycket stort antal af de mera specifika kulturanslagen genom- 
drefvos antingen först vid gemensam votering eller i alla hän- 
delser mot en mycket betydande minoritet i Andra kammaren. 
Tager man detta i betraktande, så framträder såsom ganska 
sannolikt, att en stor del af våra landtmän under 1870- och 
1880-talen röstade nej till så godt som hvarje kulturanslag, 
som under deras tid kom före. 

Om landtmannapartiets sätt att behandla vår försvars- 
fråga, är väl numera historiens dom så godt som afgjord. Vi 
mena ej härvid så mycket de förslag, som afslogos, och de 
förslag, som framställdes, som fastmer hela den anda, som 
gjorde sig gällande under denna vår lifsfrågas behandling. 

Landtmannapartiets historia ligger sammanfattad i Carl 
Ifvarssons ryktbara ord: »Vi följa vår ministerpresident till 
statsrådsdörren, ej längre.» Dessa ord hafva blifvit mycket 
beundrade, och från en sida sedt äro de beundransvärda. De 
visa, att under hela denna tid af lysande maktutveckling våra 
bönder förmådde fasthålla att vara bönder; de läto ej besticka 
sig af makten och af allt fjäsk och all underdånighet, som 
kom dem till del, att blifva något annat än representanter 
för den klass, hvars intressen de voro satta att bevaka. Äfveri 
bärutinnan hafva de äldre svenska riksdagsbönderna på ett 
fördelaktigt sätt skilt sig från de norska och danska. 

Men Carl Ifvarssons ord innebära på samma gång den 
sorgligaste begränsning. »Vid statsrådsdörren» — vid inträdet 
till de verkligen stora, riksvårdande uppgifterna, där ville ej 
bönderna vara med längre. Rikets angelägenheter skänkte de 
icke något omedelbart och positivt intresse: gentemot dem ville 
de fortfarande sätta hela sin ingrodda klass-misstro. Carl 
Ifvarsson ville icke blifva något annat än en svensk bonde; 
han ville icke blifva helt enkelt — svensk. 



56 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

Hvarje ideellt intresse har under 1800-talet trädt i natio- 
ualisniens tjänst, och nationalismen har i sin ordning verkat 
väckande och lifgifvande på hvarje ideell sträfvan. 

I Sverige däremot har det varit så, att en hvar som 
vaknat till hänförelse för en idé, han har vaknat till — 
kosmopolitism. 

Alla de stora ideella rörelserna i vårt land ha varit 
fosterlandslösa. Det gällde om de religiösa rörelserna, åtmins- 
tone så länge religionen verkligen för dem var den nästan 
enda drifkraften: då fanns för »de väckte» intet medvetande 
om något som hette Sverige. Detsamma gäller om den mo- 
derna nykterhetsrörelsen; dess ideal och metoder äro alla 
hämtade utifrån, och när folkens fanor ställas upp, händer det 
mycket lätt, att den svenska blir uteglömd. 

Ja, den som har litet godt minne, vet, att i Sverige 
behöfver man inte bli mera idealist än att man blir vegetarian 
— för att man strax skall glömma, att man har ett foster- 
laud. 



Äfven klasser och samhällsgrupper, som vaknat i vårt 
land, hafva vaknat till fosterlandslöshet. 

Vi ha nyss betraktat vårt bondestånds historia fraD denna 
synpunkt; under 1800-talet var det denna samhällsklass, som 
vaknade först. Så vaknade arbetareklassen i våra dagar. Dess 
fosterländskhet är, som bekant, icke att anslå synnerli- 
gen högt. 

Utvecklingens gång är densamma för enskilda grupper 
inom samhället. Knappt någon af dessa grupper i vårt land 
är för närvarande besjälad af ett så påtagligt och lifaktigt 
uppåtsträf vande — i snart sagdt alla riktningar — som folk- 
skolelärarekåren. 

Men det nationella sinnet lämnar nog inom denna kår 
mångenstädes mycket öfrigt att önska. 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 57 

När en svensk blir entusiast för en idé, försvinner för 
honom hans land och hans folk. 

Detta innebär, att för honom försvinner också den realitet, 
som han har sig närmast och som skulle erbjuda honom den 
nödvändiga proberstenen för hans idés förverkligande. Vore 
hans nationella instinkt vaken, skulle han mången gång säga 
sig själf: »Den eller den tillämpningen skulle leda till skada 
för mitt land, — det ser jag på grund af den noggranna 
kännedom jag har om dess förhållanden. Alltså måste det 
vara något fel i min teori.» Och härigenom skulle han ofta 
nog ledas rätt. Men svensken är okänslig för, om något län- 
der hans folk till skada. Hans valspråk är alltid: fiat theoria 
mea, pereat Svecia. 



Ett bevis i stort på, huru oförmögna vi svenskar äro att 
befordra vårt eget lands bästa, ligger i handhafvandet af 
Nobelstiftelsen. 

Först själfva stiftelsen. Det torde icke vara. för många 
bekant, att Danmark har en fond, Carlsbergfonden, som är 
lika stor som Nobels. Men af den danska stiftelsen går h varje 
öre till Danmark. Svensken Nobel måste naturligtvis skänka 
sina rikedomar åt hela mänskligheten. 

Nå, häruti ligger icke blott svensk likgiltighet för eget 
land utan ock svensk storslagenhet och vidsynthet. Och det 
vore för ingen del af sig själft uteslutet, att äfven Nobelstif- 
telsen, sådan den nu är, kunde bereda Sveriges folk åtskilligt 
gagn, utan minsta åsidosättande af testators syfte. Men här- 
till kräfdes litet god vilja och instinkt. Men sådant fattas. 

Törst är eget att se, huru rädd man på många håll varit, 
att någon den minsta del af pengarna skulle stanna i Sverige. 
Man ansträngde sig till en början att förekomma, att Nobel- 
stiftelsen skulle betala skatt. 

Det hette då, att Nobel hade förtjänt sin förmögenhet i 



58 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

främmande land, och därför hade Sverige ingen riktig mora- 
lisk rätt till dessa pengar. 

Men när ett par årtionden förut norrmannen Astrup för- 
tjänade millioner på de svenska skogarna och sedan använde 
sin förmögenhet till Sveriges skada, — då fanns det ingen 
människa, som upptäckte något orätt häruti. Ty Sverige har 
aldrig någon rätt, hvarken till sitt eget eller till någon annans, 
men alla ha rätt gentemot Sverige. 

Nå, de svenska statsmyndigheterna voro ej hågade att 
efterskänka sin rätt att beskatta Nobelstiftelsen. Då försökte 
man från Stockholm uppegga utlandets opinion emot oss. I 
Berliner Tageblatt och en del andra tidningar fick man läsa 
notiser med harmfullt hånande rubriker: »Nobelstiftelsen skall 
betala skatt!» 

Men utlandet skämdes, och den fina agitationen tog ingen 
fart. Den dog bort af sig själf nästan med detsamma. 

Nästa steg var att, om möjligt, sörja för, att ingen del af 
pengarna stannade i Sverige i och för prisbedömandet. Det 
var dock tydligt, att en så grannlaga uppgift som denna, om 
den skulle ske med full noggrannhet, måste kräfva icke ringa 
utgifter, och att det öfver hufvud måste innebära ett verkligt 
befordrande af vetenskapen, — helt och hållet i öfverensstäm- 
melse med Nobels eget innersta syfte, — att de prisutdelande 
myndigheterna rikligen utrustades med erforderliga boksam- 
lingar och andra hjälpmedel för att så långt som möjligt blifva 
i stånd att skipa full vetenskaplig rättvisa. Likaledes kan 
man vara fullkomligt viss om, att när Nobel anslog rent 
furstliga pris till utdelning, så var det också hans mening, 
att de, som verkställde utdelningen, skulle rikligen belönas 
för sitt arbete, — icke futtigt. 

Men när nu en fjärdedel af hvarje prisbelopp reserverades 
för omkostnaderna, då höjdes åter ramaskriet: »ska' så myc- 
ket pengar stanna i Sverige!?» Vi äro öfvertygade om, att 
om allt detta skett t. ex. i England, så skulle våra svenska 
patrioter fallit i beundran öfver den frikostighet, hvarmed man 
utrustat prisdomarna för deras arbete; man skulle häri sett en 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 59 

storslagenhet, fullt i stil ined stiftelsen själf, o. s. v. Men nu 
gällde det ju Sverige! 

Nästa steg var naturligtvis att se våra nordiska »brödra- 
folk» till godo, — vida utöfver förtjänst och om möjligt mer 
än oss själfva. 

Redan Nobel hade sörjt härför, då han öfverlämnade ett 
af prisen åt Norge. Det är nu visserligen litet svårt att för- 
stå att just Norges folk skulle vara särskildt förtjänt af denna 
utmärkelse — alldeles oafsedt det skimmer af löje, som måste 
falla öfver sträfvandet för internationell fred hos Europas — 
minsta nation. Emellertid må vi å andra sidan nog vara 
tacksamma mot Nobel, att han besparade oss från att utdela 
fredspriset. Det finns ingen mera nationellt urvattnad freds- 
rörelse på jorden än den svenska, — huru bedröfligt, om denna 
fått sitt inflytande förstärkt genom bestämmanderätten öfver 
Nobels millioner! 

Men äfven de svenska makthafvandena skulle naturligtvis 
skänka våra »bröder» oförtjänta förmåner. Det skedde vid 
utdelandet af rätten att föreslå pristagare. Denna rätt med- 
gafs ett synnerligen begränsadt antal institutioner inom värl- 
dens olika länder. Men bland dessa institutioner återfinna vi 
alla universiteten i våra nordiska grannländer. Härigenom ha 
vi skänkt våra grannfolk en representationsrätt i detta fall, 
som är långt utöfver hvad som efter rimlig proportion skulle 
komma dem till del. 

Ar det någon, som har sport någon tacksamhet? 

När allt var i ordning, kom Björnstjerne Björnson med 
en artikel om nya svenska »overgreb», därför att man låtit 
hela styrelsen vara svensk och lät den norske pristagaren lyfta 
sin andel i Stockholm. Nej, Norges 6 millioner skulle skiljas 
ut till en stiftelse för sig, med rent norsk styrelse och allde- 
les oberoende af den svenska. 

Den gången skämdes till och med Norges mest fanatiska 
»medlöpare» i Sverige, och Björnsons artikel tegs i det när- 
maste ihjäl. 



60 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

Om utdelningen af de vetenskapliga prisen finnes blott en 
mening: att den skett med en sakkunskap och samvetsgrann- 
het, som fullt motsvarar hvad man af Sveriges höga rang inom 
naturforskningen och af svensk nobless kunde vänta. 

Blott det kan med skäl anmärkas: att sannolikt flere 
svenska forskare redan skulle vara bland de prisbelöntas antal, 
om de blott ej haft det felet att vara svenskar. 

Ja, det finns ganska många som hålla före, att till och 
med den ende svensk, som ännu fått ett vetenskapligt pris, 
skulle blifvit utan det, om han ej behöfts för att gifva relief 
åt — Björnstjerne Björnson. 

Hvad Svenska akademien angår, veta vi ju alla, huru den 
användt sina pris till att gifva »systerliga hälsningar till 
franska akademien» (ett ändamål hvartill Nobel aldrig ansla- 
git några pengar), och huru den, i det psykologiska ögonblic- 
ket då hela Sveriges folk fordrade vår största författarinnas 
bekransande, insköt en pristagare, som visst är den minst me- 
riterade af alla, som denna heder vederfarits, och om hvilken 
väl numera litet hvar torde medgifva, att hans framskjutande 
var ett misstag. 

Och så lät man Gustaf Fröding gå bort utan Nobelpris. 
Det är som Kierkegaard säger: när instinkten fattas, kommer 
man alltid för sent. 

Hvilken nytta har nu Sverige haft af hela denna stor- 
artade stiftelse? Det må väl sägas, att den i det hela varit 
synnerligen klen. 

Men också torde man utan fara för misstag kunna våga 
det påståendet, att våra svenska vederbörande aldrig ställt för 
sig den frågan : huru skall Nobelstiftelsen blifva till nytta för 
Sverige? Vi ha sagt det förut och vi upprepa det: en dylik 
fråga — och ett handlande i enlighet med en förnuftig lös- 
ning af densamma — skulle visst ej behöft komma i strid 
med Nobels afsikt med sin stiftelse. Men för allt dylikt 
fordras god vilja. Och våra svenska prisdomare ha hvarken 
lyckats göra Nobelfesten till en nationell högtidsdag eller för 
Sveriges del vinna någon tacksamhet för de gyllene belönin- 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 61 

gar, som det med sådan storsinthet låter hvarje år utgå till 
mänsklighetens ypperste. * 

Af alla Nobelpristagare finnes näppeligen mer än en, eller 
möjligen två, som visat Sverige någon erkänsla. 

Men något dylikt ha vi ej heller sökt. När härom året 
en af våra främsta vetenskapsmän tillfrågades, hvad nytta 
Sverige kunde hafva af Nobelstiftelsen, så svarade han: »Jo, 
här finnas en del lokala storheter, som genom de internatio- 
nella jämförelserna reduceras till sina rätta mått.» Det var 
den enda nytta han väntade af Nobelstiftelsen! 

Det finns ett sätt att utdela gåfvor, där man rent tydligt 
för all världen undanbeder sig hvarje tacksamhet hos mot- 
tagaren. I den andan ha Nobelprisen synbarligen utdelats 
från Sverige. 

Men ej nog härmed. När Finsen dog, kort tid efter mot- 
tagandet af sitt pris, fingo vi i svenska tidningar läsa, att 
Sveriges folk borde känna sig tacksamt, att det förunnades 
oss att gifva Finsen priset, innan han gick hädan. 

Tacksamheten är således i själfva verket på Sveriges sida! 
Nå, inte underligt då, att vi bli utan den från dem, som vär- 
digas mottaga våra håfvor. 

Vi ha lyckats i det konststycket att — i en situation där 
hvarje annat folk skulle förstått hembära en stor vinst för sig 
själft — för vår del draga en nit. 



Vår historieläsning. 

Det är eget att iakttaga, huru litet den litteratur, som 
står den svenska ungdomen till buds, är ägnad att ingifva 
kärlek till Sverige och dess minnen. 



1 I fråga om att Sverige hvarje år »låter dessa belöningar utgå» har en 
recensent anmärkt, att dessa ord äro obegripliga: »Sverige kunde dock icke 
utan vidare draga in Alfred Nobels storsinta donation till staten.» 

Anmärkaren glömmer den lilla omständigheten att Alfred Nobel var 
svensk. Alltså är det verkligen Sverige, som låter dessa belöningar utgå, icke 
blott formellt utan äfven reellt. 



62 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

I fråga om de första tiderna af vår historia härstammar 
nästan all tillgänglig samtida litteratur från Island, Norge 
och Danmark. Vår historia få vi helt och hållet till lifs, 
sedd genom våra frändefolks ögon. Emil Svensén har på- 
pekat, huru vi ha all anledning förutsätta, att härigenom vår 
äldre historia blifvit framställd i en för oss ogynnsam dager. 
Erinra vi oss episoderna om Adils och Rolf Krake, Olof Skott- 
konung, och Olof Tryggvason och många andra, blir nog denna 
förmodan till visshet. 

Så tillkommer vår utomordentliga svenska grannlagenhet 
mot våra »brödrafolk», — en af skandinavismens påtagligaste 
frukter. Af en tillfällighet kom förf. nyligen att upptäcka, 
att i den historiska lärobok, som nu användes i våra läroverks 
lägre klasser, finnes t. ex. icke ett ord om slaget vid Lena. 
Denna storartade händelse, som sysselsatt vårt folks fantasi 
genom århundraden, mera än det mesta som timat i vårt land, 
får alltså numera icke nämnas för svenska skolbarn, — natur- 
ligtvis af hänsyn för Danmark. De enda krigshändelser från 
äldre tider, för hvilka redogöres i den nämnda läroboken, äro 
slagen vid Svolder och Stiklastad (!). Detta kallas att gifva 
undervisning i Sveriges historia. 

Om den svenska ungdomen förr hade någon lefvande före- 
ställning om den äldre medeltidens historia, vanns denna till 
stor del genom Ingemanns romaner. Här är det Danmarks 
öden, som framträda i romantiskt ljus. Om Sverige visste 
man fortfarande så godt som intet. 

Vi hinna till vår storhetstid, och nu näres den svenska 
ungdomens historiska sinne af Fältskärns berättelser, skrifna 
af finnen Topelius. Trots all föresats att vara opartisk, måste 
Topelius helt naturligt hafva sett dessa tiders historia i främ- 
sta rummet från finsk synpunkt, — och åter blir det specifikt 
svenska ställdt i bakgrunden. Och sådant är det svenska 
sinnet, att detta väl må antagas snarast hafva i viss mån ökat 
intresset för dessa berättelser. För svensk fantasi stå nog 
»Majniemis» romantiska öden i en varmare glans, än om slottet 
burit ett svenskt namn och legat inom svenska landamären. 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 63 

Så komma vi till början af det nyssgångna seklet, och 
nu får vår ungdom hänföras af vår historia genom — finnen 
Runeberg. Och detsamma upprepas som nyss i fråga om 
Topelius: vi äro öfvertygade om, att en god del af tjusningen 
af Fänrik Stål för svenska sinnen ligger just däri att den 
icke direkt handlar om Sverige. Redan de främmande namnen 
äro för oss ett tillskott i vår njutning. »Det var på Oravais 
blodiga dag» — huru mycket ligger ej här redan i de främ- 
mande tonfallen! Och från sin egen barndom minnes förfat- 
taren ännu, huru vi rördes nästan till tårar af de enkla orden : 

»Tavasthus, jag kan ej glömma. 
Hur i månens glans du låg, 
När från Hattelmalas höjder 
Jag dig första gången såg.» 

Det har fallit mig in att i tankarna omskrifva dessa ord, 
flytta dem till svensk botten, exempelvis sålunda: 

»Jönköping, jag kan ej glömma, 
Hur i månens glans du låg, 
När från Dunkehallars höjder 
Jag dig första gången såg.» 

Jag tror att för svenska sinnen skall en god del af tjus- 
ningen vara borta med detsamma. Och dock är Jönköping 
från Dunkehallar säkerligen oändligt mycket vackrare än 
Tavastehus från Hattelmala. Och om man vill anmärka att 
»Jönköping» icke gör sig riktigt bra i versen, så är detta 
lustigt nog fallet också med »Tavasthus». 



Huru försummas ej hos oss de rikaste tillfällen att söka 
tränga in i vårt folks psykologi! 

En gång på 1890-talet skedde det utomordentliga, att ett 
femtiotal svenska bönder afyttrade sin egendom, bröto upp 
från sin hembygd och utvandrade till Jerusalem. Detta un- 
der det nittonde seklets sista decennium! 



64 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

En enstaka notis i några af våra tidningar var allt som 
ägnades saken. Ingen enda fanns, som då sökte taga närmare 
kännedom om en så underlig händelse — sökte finna de motiv, 
som ledde till ett för vår tid så abnormt företag. 

Så hade vi dock händelsevis en författarinna, som — vi 
veta ej ännu af hvad skäl — kom att taga sig an ämnet. 
Och vi fingo den världsberömda dikten »Jerusalem». 

Nyligen ha vi bevittnat en händelse, som innebär en ännu 
långt större rikedom af psykologiska komplikationer, ja, som 
är den märkvärdigaste händelsen — i inre mening — i vårt 
folks historia på hundra år. Vi mena 1909 års storstrejk. 

Har någon sett till något försök att behandla den hän- 
delsen från ett djupare människostudiums synpukt? De enda 
bidrag vi för vår del känna till äro några små studier, gjorda 
af — ett par utländska tidningskorrespondenter. 



Den svenska historieskrifningen anses stå högt i våra 
dagar, och det är mycket sannolikt att så är, ty annars vore 
detta nog ej erkändt inom Sverige själft. 

Men den lider dock äfven den af vårt folks förut om- 
nämnda brist på psykologi och intresse för det mänskliga, 
och af dess brist på nationalkänsla i detta ords sannaste be- 
märkelse. 

Vår brist på intresse för det rent mänskliga yttrar sig helt 
naturligt också såsom brist pä historiskt sinne. 

Detta gör att vi tagit vara på så litet af vårt folks häf- 
der. Vi veta sä oerhördt litet om värt folks historia. 

Under ett par århundraden utvecklades på Gottland ett 
kulturlif, som för sin tid var något utomordentligt. Huru 
många intressanta personligheter måste ej hafva skapat och 
uppburit detta kulturlif, och hur många intressanta yttringar 
bör det ej hafva gifvit sig, i konst och litteratur, i ekonomiskt 
lif och samhällslif och i den dagliga beröringen människor 
emellan under i så många hänseenden egendomliga och skif- 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 65 

tände former, under samarbetet mellan så många olika folk! 
Om allt detta veta vi så godt som intet — utöfver de döda 
minnesmärken, som tiden och vandalismen ej lyckats alldeles 
förstöra. Vi känna knappast ett namn på någon af dessa 
Visbys stormän, vi kunna ej relatera en enda lefnadshistoria 
"från alla dessa århundraden. Jämför detta med det samtida 
lifvet på Island, hvarifrån vi känna tusentals människor till 
namn, personlighet och lefnadsöden nästan så väl som vi 
känna våra egna samtida. 

Vi veta nästan ingenting om Birka, och hela vår historia 
känna vi för långa århundraden uteslutande genom norrmän, 
danskar, isländare, ja ryssar. Och det blir icke mycket bättre 
längre fram. Vi veta icke hvar Borganäs låg, vi veta icke 
när slaget vid Brunnbäcks färja stod; om en hel mängd af 
vår historias handlande personer känna vi ej ens deras födel- 
sedag. Men framför allt känna vi nästan ingenting om deras 
personlighet. Vi ha reda på några af deras offentliga hand- 
lingar, men det är oss i regeln alldeles omöjligt att skapa 
oss en lefvande bild af dem själfva. 

En af de största och för hela vår kulturutveckling mest 
betydelsefulla män, som vårt land frambragt, är Olaus Petri. 
Det är ju betecknande, att när hans bildstod skulle resas, så 
fanns ej den minsta upplysning att vinna om hans utseende; 
hans staty fick bli en ren fantasibild. Men det är ännu mera be- 
tecknande, att vi ända till senaste tid haft nästan lika liten 
kunskap om hans personlighet och mycket ofullständig insikt 
om, huru mångsidig hans betydelse för vårt folk i själfva 
verket har varit. Och den man, som till sist skingrat dunklet 
omkring honom och låtit honom framstå i hela sin sällsynt 
sköna och harmoniska mänsklighet, — den mannen är, som 
man nästan kunde förutsäga, icke af svensk börd. 

Under ett helt århundrade var den svenska stridsmakten 
medspelande i ett drama af sagolik, nästan fantastisk storhet. 
Hundratusentals svenska krigare framträdde under denna tid 
på skådebanan, och de erkändes allmänt såsom sin tids yp- 
persta; det ser mångfaldiga gånger ut, som om den svenska 
soldaten rent af för den tidens människor bar omkring sig 

5—111963. Sundbär g, Det svenska folklynnet. 



6Q BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

en nimbus af något slags öfvermänniska. Millioner intresse- 
väckande enskildheter måste hafva ingått uti och konstituerat 
detta drama: otaliga personliga bragder, otaliga underbara 
situationer, otaliga äfventyr, sammanträffanden med de mest 
olika folk och inhämtandet af de mest förvånande nya erfa- 
renheter. Men om hela detta af lif öfverströmmande, sagolikt 
färgskimrande skådespel, fortsatt genom ett helt sekel — veta 
vi så godt som intet. Jämför härmed de bilder Troels-Lund 
kan upprulla för oss ur det samtida Danmaris historia, - 
så obetydlig, så fattig och så hvardaglig i jämförelse med 
vår. 

Svensken har aldrig brytt sig om att hetära dylika min- 
nen; det personliga har aldrig för honom varit af något in- 
tresse. Det är alldeles påfallande, huru fattig den svenska 
memoarlitteraturen är. Och det lilla som finns är till en 
oproportionerlig del framsprungen af lust att hos eftervärlden 
hämnas på verkliga eller inbillade fiender. Ytterligt sällan 
träffas hos oss dylika personliga minnesteckningar, fram- 
sprungna af rent historiskt intresse. Och af det lilla, som fun- 
nits, har nog största delen förgåtts i den vanvettiga förstö- 
relsen af våra herrgårdsarkiv och andra samlingar på 1700- 
talet och ännu långt senare. 

Men till och med när vi någon enstaka gång hafva kvar 
ögonvittnens skildringar af vår historias afgörande händelser, 
så träder bristen på psykologi, bristen på intresse för det rent 
mänskliga likafullt störande fram. En svensk, som får be- 
vittna en stor händelse, skall alltid hafva haft sin uppmärk- 
samhet fästad nästan uteslutande på stämningen, på helhets- 
verkan. Han skall nästan alltid hafva glömt att iakttaga 
dessa små, individuella och rent personliga drag, som dock 
ensamma äro i stånd att göra händelsen lefvande för en efter- 
värld. Dylikt ser han icke och vill icke se. Det betydelse- 
fulla är för honom händelsens sakinnehåll, icke de handlande 
personerna. Och han vill alls icke, hvarken för sig själf eller 
eftervärlden, hafva intrycket stördt af någon liten detalj, som 
kanske dock i själfva verket icke var störande — för den 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 67 

som hade sinne för det rent mänskliga, ej blott för den yttre 
effekten. 

Så har vår svenska historia blifvit så fattig på dessa små, 
lefvande, personliga drag, som skulle hafva gjort henne kär 
for oss. Och våra historieskrifvare ha varit svenskar äfven 
de; de ha icke Jcänt denna brist, och de ha således icke heller 
gjort åtminstone hvad göras kunde för dess afhjälpande. Så 
har vår svenska historia egentligen blifvit akternas och doku- 
mentens historia. Mången gång har det rent af betraktats 
såsom ett fel att söka bakom dokumenten skymta också de 
lefvande människorna. Och tyvärr är detta nog numera i 
regeln för oss omöjligt. 



Vår historieskrifning, eller kanske rättare: vårt folks upp- 
fattning af vår historia, har naturligtvis tagit intryck äfven 
af vår brist på nationalkänsla. Vi skola ej här tala om de 
skandinavistiskt urvattnade historiska läroböcker, vid hvilka 
hela den nu lefvande generationen svenskar uppfostrats; ej 
heller skola vi här närmare beröra, att för en stor del af nu- 
tidens svenskar vårt folks tidigare öden äro alldeles likgiltiga 
och, så långt möjligt, ses i en ofördelaktig dager. Vi skola 
här endast undersöka, huru vår historia uppfattas af det fåtal, 
som ännu har något litet af hvad vi i Sverige kalla patrio- 
tism, eller en kvarlefva af 1600-talets nationalstolthet. 

Det framträder härvid en egendomlig och karakteristisk 
skillnad mellan denna uppfattning och den som gör sig gäl- 
lande hos en verkligt nationellt sinnad, — i detta ords mo- 
derna betydelse. 

Hvad den verkligt nationellt sinnade känner gentemot 
sitt folks store — de må vara hädangångna eller ännu lef- 
vande — är i första rummet tacksamhet, tacksamhet för de 
välgärningar, den nytta de beredt sitt folk och hvarigenom 
de ledt dess utveckling in på en gynnsam väg. Detta säger 



68 BKISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

sig själft, ty för den som verkligen älskar sitt folk, är det 
den naturligaste sak i världen att hysa tacksamhet mot den 
som bidrager till dess välgång. 

Våra patrioter se icke saken på detta sätt. För dem 
gäller det i första rummet att af våra store män ställa upp 
ett galleri af om möjligt felfria varelser, idoler, öfver hvilka 
vi kunna vara stolta. Det egendomligaste härvidlag är att 
dessa stores storhet alls icke konstitueras af den nytta de 
gjort vårt folk, utan af deras personliga egenskaper; och vid 
bedömandet af dessa personliga egenskaper lägges hufvudvik- 
ten icke vid deras begåfning såsom offentliga personer, utan 
vid deras privatdygder. 

Om man vill förstå, hvarthän vi syfta, så må endast er- 
inras om, att själfve Erik Gustaf Geijer berättas hafva vägrat 
att fortsätta med Axel Oxenstiernas biografi, när han upp- 
täckte, att den store rikskansleren — tillgodogjorde sig tidens 
sedvanliga ränta för de lånebelopp han af sin enskilda förmö- 
genhet lämnade till statsverket. Nu kunde man ju tycka, 
att detta icke var något egentligen himmelsskriande; och 
framför allt kunde man tycka, att Axel Oxenstiernas arbete 
för vårt folk varit af en så oerhördt stor betydelse, att detta 
arbete, och den tack vi härför äro honom skyldiga, väl borde 
vara hufvudsaken. Men nej, här uppenbarade sig plötsligen, 
att i Axel Oxenstiernas bild fattades litet i den rent ideala 
förgyllningen, och därmed var intresset för honom borta. Han 
var visserligen vårt folks välgörare i en omfattning som en- 
dast ytterst få andra, men det var ej detta man ville. Man 
ville ha en idol, lysande af alla tänkbara, och otänkbara, pri- 
vata fullkomligheter, för att ställa upp i galleriet och njuta 
af att få beundra, — till hvad gagn, det är visserligen för en 
vanlig människa obegripligt. 

Låt oss taga ett annat exempel! Huru har man icke i 
mansåldrar ansträngt sig för att bevisa, att Gustaf Adolfs 
deltagande i trettioåriga kriget var förestafvadt uteslutande 
af skäl, som kunde te sig ideala och oegennyttiga om de gällt 
en privatpersons handlingssätt. Ja, man har icke dragit sig 



BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 69 

för att säga, att Gustaf Adolf dog »i behaglig tid för sitt 
rykte», d. v. s. innan han hunnit företaga någon handling, 
som kanske lyft Sveriges folk upp till storhet men ej varit 
alldeles i öfverensstämmelse med den absoluta oegen nyttan 

— för Sveriges räkning. För vår del hålla vi före, att aldrig 
någon olyckligare händelse inträffat i hela vår historia än 
Gustaf Adolfs död vid 38 års ålder. Här hade vi en stats- 
man och hjälte, sådan hela världshistorien haft blott ytterst 
få motstycken att uppvisa, och därtill med en förvånande 
realistisk blick för vårt folks verkliga nytta — en i vår hi- 
storia ytterst ovanlig företeelse. Hvad skulle ej han hafva 
kunnat skänka vårt folk, om han fått fylla människolifvets 
vanliga mått, — fått under årtionden ännu leda Sveriges öden, 
på ett sätt som ingen annan var i stånd till. Och allt detta 
skola vi ej sörja öfver, att det gick för oss förloradt; vi skola 
blott glädja oss öfver att aldrig mera något tillfälle uppstod, 
att någon liten fläck skulle kunna häfta sig vid Gustaf 
Adolfs »rykte». 

I sanning en »patriotism» af det mest besynnerliga och 

— onyttiga slag man gärna kan tänka sig. 

För vår del tro vi, att Gustaf Adolf verkligen var i be- 
sittning af alla dessa privata dygder, som våra historieskrif- 
vare tilldela honom, och att försöken att svärta honom komma 
egentligen från de håll, där man gläder sig åt att få svärta 
allt, som är svenskt. Men detta är för oss icke hufvudsaken. 
Äfven om en kommande forskning skulle stryka bort en eller 
annan af dessa fullkomlig-heter, så anse vi, att Sveriges tack- 
samhetsskuld till Gustaf Adolf är lika stor ändå, för hans 
oöfverträffliga storhet såsom konung, och för det bruk han 
gjorde af denna storhet. Det må vara tillåtet att äfven här 
taga ett litet exempel. Det kan förefalla själfklart, men vi 
tro i alla fall, att det icke har blifvit tillräckligt framhållet. 

Man talar alltid om den lysande krets af medhjälpare, 
hvarmed Gustaf Adolf omgaf sig, och man tänker naturligt- 
vis därvid i viss mån också på att han verkligen omgaf sig 
med dessa män. Men man tänker icke denna tanke i botten. 



70 BRISTEN PÅ NATIONELL INSTINKT. 

Man tänker icke på att det verkligen var Gustaf Adolf, och 
ingen annan, som ställde hvar och en af dessa män på hans 
rätta plats. Man tänker icke på, att utan denna storartade 
vidsynthet hos Gustaf Adolf, — under en annan konung alltså, 
— Axel Oxenstierna sannolikt skulle fått dö såsom ett pen- 
sioneradt kansliråd. Johan Baner skulle ha fått stupa någon- 
stans, kanske, såsom en försupen kapten eller major; Torsten- 
son skulle möjligen, på gamla dagar, hunnit graden af artil- 
leriöfverste. I dessas ställe skulle på den plats de intaga i 
historien stå personer, hvilkas namn vi kanske nu aldrig hört 
talas om och hvilkas duglighet — det är lugnast att slippa 
göra sig någon föreställning om. Men hvad hade då också , 
blifvit af Sveriges storhet, kanske af vårt folks hela tillvaro? 
Det är alltså de kungligt stora egenskaperna hos Gustaf 
Adolf vi skola beundra; och framför allt skola vi därför vara 
honom tacksamma. 

Ville våra historieskrifvare studera våra stora mäns rent 
mänskliga egenskaper långt grundligare än de hittills gjort, 
skulle vi vara dem synnerligen erkännsamma. Men detta 
skulle för oss blifva ett rent psykologiskt och tidshistoriskt in- 
tresse. Det skall ej skymma för oss den roll våra store män 
spelat för ledandet och bestämmandet af vårt folks öden, hvil- 
ket vi anse vara hvad som i första rummet bör oss förehållas. 



71 



Sverige och Norge. 

Det faktum vi förut sökt ådagalägga: att vårt svenska 
folk stått utanför 1800-talets härskande och lifgifvande tanke, 
nationalitetsidén, och därigenom under hela detta århundrade 
så att säga vandrat med en black om foten och gått miste 
om den stora kraftkälla, som kommit de andra folken till 
del, — detta faktum har i främsta rummet kommit till synes 
i vårt förhållande till Norge. Och därför är det nödvändigt 
för oss att något skärskåda detta förhållande och dess histo- 
ria, för att få en fullständigare bild af huru det svenska folk- 
lynnet yttrat sig under ett nu snart förflutet tidehvarf. 

Det norska folkets historia är egendomlig. Efter en stor forn- 
tid, som dock slutade med att landet i inbördes strid fullkom- 
ligt tillintetgjorde sig själft, föll Norges folk i en fyrahundra- 
årig dvala, i fråga om hvilken det märkligaste förhållandet 
är, att landet under hela denna tiden fick sofva — i fred. 

»Det är godt för skalder att få sofva», säger Fröding, och 
under nyssnämnda, sällsynt gynnsamma förutsättning är det 
godt också för ett folk. Därunder kan en nation samla kraf- 
ter, både fysiska och psykiska, för en kommande ny verk- 
samhetstid. Det hör öfver hufvud till vårt svenska folks 
historiska pröfningar, att en dylik, stärkande sömn icke någon- 
sin varit oss beskärd — om ej möjligen under 1100- och 1200- 
talen. Sedan dess ha vi städse fått bära dagens tunga och 
hetta. Under 1800-talet ha vi »sofvit» i en annan mening af 
ordet, utan att vara dispenserade från samma arbetskraf som 



72 SVERIGE OCH NORGE. 

ställts på de vakande nationerna. Norrmännen åter voro i 
flere århundraden så godt som glömda af världen; det ställ- 
des icke samma anspråk på dem som på andra folk. Och 
det får erkännas, att norrmännen använde denna hvilotid väl. 
När de väcktes ånyo af historiens genius, stodo de upp till 
ett århundrade af ny kraftutveckling, som det är omöjligt att 
icke skänka sin lifligaste beundran. 

För något år sedan fällde en större norsk tidning det ytt- 
randet om Karl XIV Johan, att norrmännen borde upphöra 
att i onödan häckla hans minne; de borde komma ihåg också 
hvad de voro honom och hans politik skyldiga. Detta var ett 
vackert ord, men det är egendomligt att norrmännen icke 
komma att tänka på, att just detsamma borde sägas om deras 
förhållande till Sverige. Det är underligt att se norrmännen 
så helt förgäta, att det var med svenskt blod och med svenska 
uppoffringar som deras lösryckning från Danmark köptes. 
Denna lösryckning sluppo norrmännen att göra själfva, och 
det är icke sagdt, att den annars skulle ställt sig så lätt för 
dem. Danskarna äro ej så ridderliga, och ej heller så efter- 
gifna, som vi svenskar bruka vara. Ett krig med Danmark 
år 1814 skulle säkerligen bragt långt större lidanden öfver 
Norge än det korta kriget med de skonsamma svenskarna. 
Och därtill skulle ett norrmännens lösryckande på egen hand 
från Danmark hafva inneburit ett trohetsbrott, hvarifrån Nor- 
ges folk nu förskonades. Vi nämna detta därför, att det så 
ofta brukat framhållas af norrmännen själfva. Det är verk- 
ligen ett faktum att möjligheten af ett dylikt trohetsbrott 
mot Danmark alltid stått som en obehaglighet för norrmän- 
nen, och att de känt en viss tacksamhet mot världsstyrelsens 
gång, att detta ej blef för dem en nödvändighet. Det kan då 
endast tyckas något underligt, att trohetsbrottet mot Sverige 
år 1905 icke generat norrmännen det ringaste. Men folken 
äro nu icke alltid konsekventa, och det kräfves nog lång tid 
för ett helt folk att inse sig ha haft orätt. 

Alltnog, om norrmännen ville gifva sanningen rätt — 
hvilket är ett af deras nationella svagheter att icke vilja göra, 



SVEKIGE OCH NORGE. 73 

— så skulle de erkänna, att Sverige år 1814 visade sig både 
uppoffrande och storsint, när det handlade i Norges ställe. 
Det är nu visserligen sant, att ett folk ej gärna visar tack- 
samhet mot ett annat; men det är också sant, att världen 
styres af en rättfärdig makt, och denna ställer dock till sist 
sina anspråk på folken ej mindre än på den enskilde. 



Norges historia gentemot Sverige under 1800-talet är hi- 
storien om ett folk uppfylldt af den kraftigaste nationalanda, 
gentemot ett folk i afsaknad af all nationell instinkt. Och 
detta är samma situation som — på ett annat område — en 
väl ordnad fackförening gentemot en hop oorganiserade ar- 
betare. 

Här ligger den förnämsta förklaringen till Norges styrka 
under hela denna tid, och till Sveriges svaghet. 



Det var emellertid icke endast svaghet, som dikterade 
Sveriges uppträdande mot Norge under 1800-talet. Saken är 
mycket mera konrplicerad än så och sammanhänger äfven med 
vackrare sidor inom den svenska folkkaraktären. 

När norrmännens nyvaknade lif hann gifva sig fullt till- 
känna äfven på litteraturens fält, framträdde Björnsons bonde- 
noveller för Sveriges folk såsom en ren uppenbarelse. Där 
fann man det ursprungliga, det naturfriska, som en gång 
varit så kärt också för Sveriges folk, — ja varit Sveriges 
folks lif i århundraden och årtusenden. Nu hade visserligen 
för den bildade klassen allt detta genom sekler fördunklats 
och undanskymts af latinskolans damm, af fransk umgänges- 
ton och tysk JvGrelehrsainkeit», men känslan af det förgångna 
lefde kvar såsom en hälft omedveten saknad. När det nu 
trädde fram igen genom Norges stora diktare, och ej mindre 
genom norska tonsättare, i synnerhet Kierulf, så stod hela 
Sveriges folk upp och lyssnade till med hänförelse. 



74 SVERIGE OCH NORGE. 

Hade nu Sveriges folk varit uppfylldt af samma lefvande 
nationalkänsla som norrmännen själfva och Europas öfriga 
nationer, så skulle den nya norska litteraturen verkat lifgif- 
vande och stärkande också på den svenska nationalandan och 
den svenska kulturen. 

Men nu låg nationalkänslan död i Sverige och kunde af 
intet väckas till lif igen. Och följden blef, att hvad vi sven- 
skar egentligen lärde oss af den strålande norska diktningen 
var att älska — Norge. 

Det ligger en djup, om ock för oss förödmjukande san- 
ning i Sigurd Ibsens hånfulla ord vid ett tillfälle på 1890- 
talet, att »Grundtonen i Sveriges forhold till Norge er ulykke- 
lig kserlighed». 



Det är betecknande att dylika ord kunnat fällas såsom 
hånsord. De äro ett uttryck bland många för det öfvermod 
gentemot Sverige som var den härskande känslan i Norge 
under unionens sista mansålder, — en känsla, som allt 
emellanåt blandades med hat, när, trots allt, Norge icke i 
hvarje ögonblick fick som det själft ville. Här träda de mörka 
sidorna i den norska nationalkaraktären fram, — de egen- 
skaper som redan en gång beredt Norges undergång och stå 
såsom hotande fiender också för dess framtid. 

I våra dagar är ett dylikt öfvermod så mycket mera obe- 
rättigadt, ja löjligt, som, efter allt att döma, Norges storhet 
igen, kanske för långa tider, är förbi. 

Det skall aldrig kunna utplånas ur Norges historia — 
huru man än må rasa däröfver — att Norges egentliga stor- 
hetstid dock var — föreningstiden med Sverige. 

Och detta är icke endast en tillfällighet. Vi hafva redan 
erinrat om att det var med svenskt blod och svenska uppoff- 
ringar i öfrigt som Norges lösryckande från danskt ok köptes. 
Och historien skall likaledes vittna om, att, i stort sedt, väl 



SVERIGE OCH NORGE. 75 

aldrig ett folk uppträdt så storsinnadt och verkligen välvilligt 
mot ett annat som Sveriges folk mot Norges. Sverige är icke 
utan förtjänst uti de lyckliga yttre förhållanden, under hvilka 
1800-talets Norge kunde utveckla hela sin kulturella storhet. 

Men dylika kraft-tider i folkens historia pläga icke vara 
långvariga. I regeln följas de af en viss andlig afmattning. 
Och en underlig ödets ironi är, att denna period för Norge 
synes bryta in ungefär samtidigt med — unionens upplösning. 
Det nu ändtligen fullt >frigjordav Norge verkar ej längre så 
synnerligen imponerande. De stora andarna ha gått bort, 
snart nog är ingen mer af dem kvar. Och det ser icke ut 
som skulle andra träda i deras ställe. 

Efter allt att döma torde Norge under närmaste mans- 
ålder, eller mansåldrar, komma att spela en ganska blygsam 
roll i den europeiska kulturen. 



Att föreningen mellan Sverige och Norge icke växte sig 
stark beror nog i mycket också på den ringa andliga påver- 
kan Norge under unionstiden mottog från Sverige. I verk- 
ligheten var — fast vi svenskar aldrig tänkte därpå — också 
under hela 1800-talet Norge i andligt hänseende förenadt med 
Danmark, icke med oss. En otroligt stor roll spelade här det 
gemensamma språket. Knappt mindre verkade gamla släkt- 
skapsförbindelser; man må ju komma ihåg, att i århundraden 
de danska och norska ämbetsmannasläkterna utgjort som en 
enda familj. Ännu mot seklets slut var det väl sällsynt att 
finna en bildad norrman, som ej ägde anförvanter i Danmark. 
I Köpenhamn kände sig norrmannen fullständigt såsom hemma. 
Till Stockholm — for han nästan aldrig. Och kom han dit, 
verkade allt på honom främmande. 

Med Danmark hade Norge gemensamt också de litterära 
och konstnärliga intressena. Köpenhamn var i andligt hän- 
seende mången gång Norges egentliga hufvudstad. Med Sveriges 
litteratur och konst däremot var beröringen så godt som ingen. 



76 SVERIGE OCH NORGE. 

Det har talats mycket om, huru vi svenskar, norrmän 
och danskar hände hvarandra för litet, och såsom vanligt ha 
vi svenskar tagit emot en anklagelse, som i själfva verket 
icke gäller oss. Ty vi svenskar hände Norge så grundligt 
som sällan ett folk känt ett annat. Vi kände alla den norska 
politikens ledande män, vi läste alla Norges författare och, 
vi sjöngo Norges sånger. Ett utomordentligt stort antal sven- 
skar voro genom upprepade besök kanske mera förtrogna med 
Norges natur än med vårt eget lands. 

Men sant är, att norrmännen icke hände oss. Denna deras 
okunnighet var så stor, att det är rent gåtfullt huru något 
sådant kunde äga rum, under dock nästan ett helt århund- 
rades politiska förening. Detta vittnar mera än något annat 
om norrmännens ingrodda ringaktning för vårt land. Ty 
äfven en motståndare anser man sig dock göra klokast uti att 
så mycket som möjligt lära hänna — om man ej ringaktar 
honom. 

Utrymmet tillåter icke att närmare bevisa ofvanstående, — om det nu 
behöfver någon bevisning. Men vi kunna dock ej låta bli att anföra ett par 
små exempel, som vi tro vara talande nog. 

Hot slutet af 1870-talet gjorde jag personlig bekantskap med en af Norges 
diktare. Han var väl icke en af de allra främste, men dock så ansedd, att 
han i många år uppbar » digtergage » af stortinget. Det befanns nu, att denne 
norske skald aldrig hade hört talas om — Carl Jonas Ludvig Almquist. 

När fråga uppstod om Pontus Wikners kallande till Norge, berättades det, 
att Norges gamle filosof, professor Monrad, skaffade sig Wikners skrifter. Han 
blef upptänd af en liflig beundran för Wikner och var väl en af dem som 
mest bidrogo till att denne till sist fick platsen i Kristiania. Men tills denna 
direkta anledning förelåg, hade Monrad af sin svenske kollegas författareskap 
icke läst en rad. 

I september månad år 1887 vistades i Stockholm en af Norges mest 
kända och högst uppburna män, — för öfrigt en af Sveriges få uppriktiga 
vänner i Norge. Han kom hit under det nyvalen som bäst pågingo till Riks- 
dagens andra kammare. Det befanns — jag kan intyga det själf — att denne 
norrman icke hade en aning om, att dessa nyval utgjorde valtillfället nr två 
i Sverige under år 1887. Andra kammarens upplösning i mars månad samma 
år, de förbittrade partistriderna under nyvalen i april och all kamp under den 
därefter följande »maj riksdagen», — allt detta, som låg några få månader till- 
baka i tiden, hade norrmannen aldrig hört talas om. 



SVERIGE OCH NORGE. 77 

Att Sveriges inverkan på Norge under unionstiden blef 
så ringa, var nog ej uteslutande Sveriges fel. I politiskt af- 
seende t. ex. skulle norrmännen hafva kunnat lära sig mycket 
af vår svenska »frihetstids» historia. Men därtill ha de natur- 
ligtvis varit alldeles för högfärdiga. Norge lär endast af de 
stora folken; dessa äro det enda passande umgänget för Nor- 
ges folk, som nu tänker »melde sig ud af Norden». Huru löj- 
ligt allt detta är, se icke norrmännen själfva, — och knappast 
heller svenskarna, som aldrig vända satirens vapen mot andra 
än sitt eget folk. 

Inom litteratur och konst var Sveriges inflytande på Norge 
under 1800-talet så godt som intet, och här är säkert för- 
klaringen den, att bägge hos oss voro för litet nationella. 
Blott Runeberg har kanske i någon mån påverkat norsk litte- 
rär uppfattning; men han var ju också finne. Möjligen har 
under senaste tid den svenska arkitekturen haft något in- 
flytande i vårt norska grannland. 

Inom naturvetenskapen har Sveriges styrka varit för stor, 
att ej i någon mån göra sig gällande också i Norge. Linné 
har ägt många varma beundrare i detta land, ännu under 
senare tid, och Berzelius' inflytande sträckte sig ju öfver hela 
världen. Bristen på tekniska läroanstalter i Norge, af högre 
slag, förde en del norrmän till motsvarande svenska institu- 
tioner, — dock under senare tid allt färre. — Inom polar- 
forskningen ha svenskarna gifvet varit norrmännens läro- 
mästare. 

Inom öfriga vetenskaper har Sveriges inflytande varit 
mycket obetydligt. Det borde kanske ej så hafva varit i 
vissa fall, t. ex. i fråga om filosofien, i hvilken forskning 
svenskarna äro de enda skandinaver, som åstadkommit något 
originellt. Men faktiskt har ej heller här någon inverkan 
kommit till stånd. Norrmännen äro — enligt hvad många 
af dem själfva erkänna — ej lagda för filosofiskt tänkande, 
i detta ords gamla, egentliga mening. Liksom danskarna ha 
de härutinnan mera lutat åt estetiken. 

Sammanfatta vi vårt resultat, måste slutsatsen blifva, att 



78 SVERIGE OCH NORGE. 

Sveriges andliga inverkan på Norge under hela unionstiden 
var utomordentligt ringa. 

Ett undantag finnes, utom de ofvan nämnda, fastän det 
nog undgått de fiestes uppmärksamhet; detta är det religiösa 
gebitet. Här ägde verkligen ett ganska betydligt svenskt 
inflytande rum på den norska uppfattningen, om ock endast 
inom de lägre samhällsklasserna. Faktiskt är, att svenska 
lekmannapredikanter utöfvade en så liflig verksamhet, att 
Verdens Gäng på 1880-talet klagade öfver, att svenskan höll 
på att bli religionens språk i Kristiania. — Huruvida en 
dylik svensk påverkan ännu fortgår, är oss obekant. 

Nu nämnda undantagsfall är emellertid mycket beteck- 
nande, ty den religiösa lifaktigheten har säkerligen varit 
större i Sverige än i Norge. Afven i fråga om nykterhets- 
verksamheten har Norge i viss mån hämtat förebilder från 
Sverige, nämligen Göteborgssystemet. Det visar sig, att en 
kraftig samhällsrörelse verkligen är i stånd att nå äfven ut- 
öfver vårt lands gränser. 



Svensken är ridderlig, — alltid mot främlingar och mot- 
ståndare, ej alltid mot landsmän och vänner. 

Ridderlighet är en egenskap, som norrmännen hafva ytter- 
ligt svårt att fatta. För dem är det ett axiom, att hvarje 
eftergift helt enkelt betyder svaghet. 

I denna anda ha de också tolkat hela 1800-talets historia 
i fråga om svenskarnas förhållande till Norge. 

På grund häraf torde också de flesta norrmän hafva före- 
ställt sig, att året 1905 mycket snart skulle vara glömdt i 
Sverige. Och sedan skulle man när som helst kunna börja 
på det gamla sättet, föreslå försvarsförbund och andra öfver- 
enskommelser med alla fördelarna på Norges sida, o. s. v. 

Emellertid torde norrmännen härutinnan nog komma att 
finna, att de misstagit sig. Först i fråga om själfva utgångs- 
punkten i resonemanget: att nämligen all svensk eftergift 



SVERIGE OCH NORGE. 79 

under unionstiden endast härledde sig af svenskarnas svaghet. 
Till en mycket stor del berodde eftergiften på svenskarnas 
dåraktiga förhoppning att på det sättet kunna vinna norr- 
männen (brist på psykologi!). Och där verkligen svaghet låg 
till grund för svensk eftergift, var det en svaghet af eget slag : 
brist på nationell instinkt, afsaknaden af tidehvarfvets lif- 
gifvande idé. Men det är ej alltid sagdt, att vi svenskar 
skola lida af denna brist; vi skola längre fram söka visa, att 
för vår tids ledande tankar är Sverige mera öppet än Norge. 
Dessutom glömma norrmännen ännu en sak, och detta är, 
att svenskarnas harm öfver året 1905 icke endast var sårad 
nationalkänsla — den är ju icke så stark hos oss — men 
sårad rättskänsla. Och i den punkten har svensken alltid 
varit ömtålig. Det är icke sagdt, att Sverige så snart glöm- 
mer hvarken själfva rättsbrottet år 1905, ej heller det ovan- 
ligt fula tillvägagångssättet och till sist ej heller det syste- 
matiskt utförda beljugandet och skymfandet af Sverige inför 
den europeiska opinionen. 



80 



Svensken såsom ekonomiskt verksam. 

Vi hafva redan förut betonat, att det i detta sammanhang 
är vår icke angenäma uppgift att företrädesvis efterspana 
svagheterna i den svenska folkkaraktären, — svagheter, som 
kunna i sin mån förklara, hvarför ej vårt land kan gifva uppe- 
hälle åt hela sin växande befolkning lika väl som t. ex. det 
tyska riket. 

Vi hafva förut sysselsatt oss med vårt folks bristande män- 
niskokunskap och dess afsaknad af nationell instinkt. När 
vi nu övergå att söka göra oss en föreställning om svensken 
såsom skapare af Sveriges ekonomiska lif, återkomma nyss- 
nämnda svagheter omisskänneligen såsom verkande faktorer 
också inom detta gebit, som dock naturligtvis därjämte läg- 
ger i dagen n} T a, särskilda egendomligheter hos vårt folk, — 
förtjänster och brister. 

Svensken är en ypperlig krigare, laglydig medborgare, 
god husbonde, human arbetsledare, rask och händig arbetare 
— när han vill. 

Men »make money», det har han alltid haft svårt för. 
Och har det någon gång skett, så har han haft svårt för att 
bevara det vunna. 

Det är nog inte en tillfällighet, att Sveriges storhet in- 
träffade under 1600-talet. Det var en tid af brinnande tro, 
utan allt för mycken kritik, en tid för ridderliga och krigiska 
egenskaper, en tid för det personliga modet och den personliga 
hänförelsen. Allt detta passade för oss svenskar. Vårt folks 



SVENSKEN SÅSOM EKONOMISKT VERKSAM. 81 

dygder ha alltid mest erinrat 0111 dem man brukar beteckna 
såsom företrädesvis adliga. 

Men i vår tid är det de borgerliga egenskaperna, som 
hembära segerpriset. I vår tid kommer man fram genom att 
tänka sig för och behärska sig, genom omsorgsfullt beräknad 
ekonomisk verksamhet, genom att öfvertyga och öfvertala i 
stället för att slå till med svärdet. Detta är verkligen icke 
någon tid för oss svenskar. 

I flera föregående arbeten har författaren såsom sin upp- 
fattning framhållit, att vårt folk saknar ekonomisk beg åf ning, 
— och detta icke blott därutinnan att det saknar förmågan 
att spara, hvilket allmänt erkännes, utan lika mycket däruti, 
att det saknar förmåga att förvärfva. Vi ha framhållit, att 
vårt intresse så öfvervägande ligger åt det tekniska hållet, att 
ett företags ekonomiska sida alltför ofta försummas och skötes 
dåligt. 

Detta är ett inveckladt kapitel, och författaren smickrar 
sig icke med att hafva funnit de många intima lynnesdrag 
hos vårt folk, hvilka gemensamt hafva ledt till ofvannämnda 
resultat. 

Ett dylikt lynnesdrag synes dock vara, att svensken öf- 
ver hufvud icke älskar arbete för ekonomisk vinning. Med sin 
starka omedvetna pliktkänsla — som är en af de stora sam- 
hällsuppbyggande faktorerna i vårt folks historia, vid sidan 
af mycken upproriskhet i resonemanget — med denna sin 
pliktkänsla kan svensken nog uträtta ett godt arbete, och han 
har ju vunnit berömmelse härför, t. ex. i Amerika. Hvad 
vårt folk i årtusenden slitit och arbetat, i mark och skog, i 
grufschakt och på sjön, — kraftigt, ihärdigt och med beund- 
ransvärda försakelser och uppoffringar, utan att, knappt, veta 
af det själft och utan att därför skänka sig själft någon beund- 
ran eller begära en sådan af andra — detta är helt enkelt ett 
storverk. Men strängt taget har svensken aldrig älskat detta 
arbete, och det är kanske därför som det ej skänkt honom 
den ekonomiska vinst som det bort göra. Sin kärlek skänker 
svensken det arbete, åt hvilket han kan stjäla undan några 

6—111U63. Snndbärg, Det svenska folklynnet. 



82 SVENSKEN SÅSOM EKONOMISKT VERKSAM. 

stunder, afsedda egentligen för hvila, — det arbete, som icke 
omedelbart åsyftar ekonomisk vinning, om än fantasien nog 
kan förespegla äfven en sådan — och då i glänsande mått. 
Att arbeta för att dag för dag inhösta sitt lifsuppehälle, detta 
kan nog svensken göra, men det skänker honom icke någon 
tillfredsställelse. För att han skall ha glädje af sitt arbete, 
skall det åtminstone inbringa honom riklig en — såsom stun- 
dom i Amerika — eller ock vara ett arbete för en idé. Ide- 
alister, i denna mening af ordet, ha vi i Sverige haft otaliga, 
och ha det än, inom alla samhällsklasser. 

Svensken är således långt ifrån någon fiende till arbetet 
i och för sig, men däremot har han alltid haft det svårt med 
den nyktra ekonomiska beräkningen. Denna antingen försum- 
mar han alldeles, eller låter den ersättas af fantastiska speku- 
lationer. Att ihärdigt, sparsamt, omtänksamt lägga slant till 
slant och så efter årtionden ha samlat ihop ett litet kapital, 
— detta, som är det franska folkets stora styrka, ligger icke 
för svensken. Och att detta tillvägagående icke tilltalar sven- 
sken har gjort, att han aldrig tänkt sig in uti villkoren för 
ett dylikt, verkligen ekonomiskt inrättadt arbete. Och däraf 
härledes i sin ordning svenskens ekonomiska okunnighet. Denna 
är verkligen förvånande och träffas ej mindre hos bonden än 
hos dagkarlen; den är lika vanlig hos arbetaren och fabri- 
kanten; ja, den anträffas rikligen uppe i de kretsar, som be- 
stämma öfver hela vårt folks öden. 

Ekonomiens lagar vill svensken aldrig underkasta sig; 
med dem för han ett evigt krig. Välstånd vill man i vårt 
land vinna genom att bekänqxt de ekonomiska lagarna, icke 
genom att studera dem och söka vända dem till vår fördel. 

Hela vår ekonomiska historia öfverflödar af exempel här- 
på. Under sjuttonhundratalet funnos ännu stora möjligheter 
för det svenska jordbruket; livad 1800-talet sedan uträttat har 
tillräckligt ådagalagt, att så verkligen var fallet. Däremot 
var på 1700-talet tiden uppenbarligen ännu icke kommen för 
den svenska storindustrien. Men den tidens svenska statsmän 
lade ned all sin kraft på att framtvinga en industri i Sverige, 



SVENSKEN SÅSOM EKONOMISKT VERKSAM. 83 

medan man däremot ringaktade jordbruket. I våra dagar äro 
konjunkturerna på världsmarknaden sådana, att jordbrukets 
kvantitativa utveckling har synnerligen stora svårigheter att 
bekämpa; däremot tala alla tecken för, att nu är den svenska 
storindustriens rätta tid kommen. Men nu är det modernt 
att med all gewalt vilja drifva fram jordbruket, icke blott 
inom rimliga gränser, där det med ekonomisk framgång låter 
sig göra, utan man vill nödvändigt åter göra det till vår allt 
annat öfverskyggande hufvudnäring. Däremot är det lika 
modernt att väcka misstro till industrien, att lägga det ena 
hindret i vägen efter det andra för dess utveckling, ja, att 
betrakta storindustrien nära nog såsom vårt folks fiende. 

När helst ett ekonomiskt missförhållande uppdagas i Sve- 
rige: alltid ger man sig i kast, ihärdigt, entusiastiskt, med 
att bekämpa dess symtomer, aldrig vill man gå till roten af 
dess orsaker och söka afskaffa dem. Folk flyttar in till stä- 
derna; nåväl, sänd ut flygskrifter, predika, bilda föreningar 
för att få folk att låta bli att flytta till städerna. De unga 
bondsönerna vilja icke stanna hemma längre och gå som oaf- 
lönade drängar; nåväl, detta skall nog hjälpas, blott vi hojta 
och skrika i himmelens sky: »hemmansägare, behållen edra 
barn hemma !> o. s. v. 

Vi äro öfvertygade om, att därest först i våra dagar na- 
tionalekonomerna upptäckt »lagen om tillgång och efterfrågan*, 
så skulle ofelbarligen genast någon svensk riksdagsman väckt 
motion om en utredning, huru vi för Sveriges del skulle 
kunna göra oss oberoende af den lagen. 



Allt skall i Sverige lösas genom filantropi. Egnahems- 
rörelsen skall sättas på fötter genom ett statslotteri. Ja, med 
ett lotteri vill man till och med lösa skogsfrågan! All möj- 
lig näringsverksamhet, som ej lönar sig, skall nyskapas eller 
upphjälpas genom anslag. Men de näringar, som verkligen 



84 SVENSKEN SÅSOM EKONOMISKT VERKSAM. 

bära sig, och därmed bära också vårt folks hela ekonomiska 
lif — dem förföljer man. 



Ett svårt hinder för Sveriges ekonomiska utvecklig under 
1800-talet har varit vårt folks bristande nationalskänsla. Här- 
igenom har allt samarbete försvårats, och konkurrensen inom 
landet själft blifvit onödigt hård. Vid tal om konkurrens tän- 
ker dansken på täflan med främmande folk. Svensken åter 
konkurrerar ogärna med främlingar. Dem har han respekt 
för, och till och med en viss sympati, som gör att han ogärna 
går i vägen för deras intressen. Men att konkurrera med 
landsmän, det är svenskens lif och lust. Dem har han ingen 
respekt för och drar sig på intet vis för att skada: detta är 
honom snarare ett nöje. Så inträffar oupphörligt i Sverige, 
att när ett företag lyckas, så kasta sig genast dussintals 
andra på samma uppgift och konkurrera så ihjäl icke blott 
begynnaren utan äfven hvarandra. Att i stället sluta sig till- 
sammans och konkurrera med främmande folk: nej, däraf blir 
ytterst litet. 



Och dock skulle sammanslutningen vara jämförelsevis lätt 
i Sverige och lämna rika frukter, ty svensken har en egen- 
skap, som inom det ekonomiska lifvet kunde motväga inånga 
af hans brister, och detta är organisationsförmågan. Här är 
en ljuspunkt i våra framtidsutsikter, och med glädje iakttager 
man också, att den ekonomiska organisationen i våra dagar 
genomföres på det ena området efter det andra i vårt land. 
Hvad vi svenskar behöfva är just trust er; det är det enda 
sätt, hvarpå vi kunna öfvervinna vår ekonomiska svaghet. 
Men då må man också se till, att ej äfven här den allmänna 
opinionen och statsmakten skapa onödiga hinder. Hvad man 
skall göra med de stora ekonomiska sammanslutningarna är 



SVENSKEN SÅSOM EKONOMISKT VERKSAM. 85 

icke att motarbeta och klafbinda dem, men att ställa dem så 
mycket som möjligt under offentlig kontroll. Liksom våra 
banker äro ålagda att drifva sin affärsverksamhet så att säga 
öppet och offentligt, i långt högre grad än andra näringsid- 
kare, så bör detta blifva fallet äfven med våra truster. Och 
gentemot missbruk af dessa storbolag ha vi ett medel, som 
är synnerligen kraftigt: tulltaxan. Trusternas uppgift i Sve- 
rige måste just blifva att så småningom leda därhän, att den 
ena grenen efter den andra af vår näringsverksamhet kan 
reda sig utan tullskydd. 

Om någon tviflar på den svenska organisationsförmågan, 
så må vi från flydda tider erinra om skapandet af den mön- 
stergilla svenska statsförvaltningen, tidigare än i något an- 
nat land. I våra dagar har samma företeelse framträdt i 
främsta rummet på det sociala området. Trots att vårt folk 
är så föga framskridet i industriellt afseende, säges den sven- 
ska socialdemokratien vara den bäst organiserade som finnes. 
Det samma tyckes kunna sägas också om de svenska arbets- 
givareföreningarna. Storstrejkens hela förlopp var en lysande 
triumf för svensk organisationsförmåga, i det ena lägret så- 
väl som i det andra och därtill hos den svenska statsmakten. 



Ett stort hinder för Sveriges ekonomiska utveckling har 
skandinavismen utgjort. Men detta kräfver sitt eget kapitel. 



8fi 



Skandinavismen. 

Skandinavismen har blifvit olycksdiger för oss svenskar, 
emedan vi sakna nationell instinkt. Vi ha nyss erinrat om, 
hvilken bedröflig roll vi härigenom kommit att spela gent 
emot Norge. Samma brist har gjort, att vi såsom »skandi- 
naver» helt och hållet glömt vårt eget bästa och arbetat för 
Danmarks. 

Må vi blott tänka oss situationen, när skandinavismen 
först uppstod! Vi svenskar kände ej såsom andra folk, vi 
hade inga nationella uppgifter. Men vi hafva alltid varit 
ridderliga mot den svage, och det lilla Danmark befann sig i 
nöd och anropade oss om hjälp. Och så kommo studentmötena 
till stånd. Det svenska studentlifvet led fullkomlig brist på 
ideella intressen vid denna tid, och med politik skulle stu- 
denten helst icke sysselsätta sig. Åtminstone icke med svensk 
politik. I denna >lumre» stillhet slog så den skandinaviska 
tanken ned. Och studentmötena väckte en entusiasm, som 
slog den vid allt dylikt ovane svensken åt hufvudet. Det är 
en för hela vår historia ytterst betydelsefull omständighet, att 
den generation, som under den senaste mansåldern styrt Sverige, 
från sin ungdomstid knappast har mer än ett ideellt minne: 
skandinavismen. Den var den enda ungdomshänförelse man 
bar med sig genom lifvet; de rent svenska minnena voro en- 
dast »grå». Och så har vårt land under årtionden styrts af 
män, hvilkas hela entusiasm, där någon sådan ännu fanns 
kvar, var riktad på främmande mål, icke på att arbeta för 
Sveriges väl. 



SKANDINAVISMEN. 87 

Så har skandinavismen upphöjt vår nationella svaghet 
»till andra dignitetens: ej blott dragit oss ifrån våra egna upp- 
gifter — som vi voro rätt liknöjda för förut — utan gjort 
främmande folks intressen till den främsta makten i vårt 
själslif. 

Man torde lugnt kunna säga, att den styrande klassen i 
Sverige under 1870-talet och närmaste årtionden var ännu 
mera nationellt likgiltig än vårt folk i dess helhet; ty denna 
styrande klass hade fått sin uppfattning förryckt genom stu- 
denttidens skandinavism. 



Skandinavismen uppfanns af danskarna, när de behöfde 
hjälp mot tyskarna. Det var dess enda uppgift. 

Den hjälp, som Danmark närmast afsåg, kom icke till 
stånd, och om någon skyldighet för Sverige att lämna den 
kan väl icke vara tal, trots allt hvad som därom anförts från 
dansk sida. 

Men icke desto mindre gick svenska folket mycket länge 
med ondt samvete, ty vi — som aldrig afficieras af en orätt 
af en främling gentemot en svensk — äro sjukligt ömtåliga i 
fråga om våra skyldigheter mot andra folk. Och denna miss- 
uppfattning af hvad som var vår plikt, lagd till det ursprung- 
liga skandinavistiska svärmeriet, förlamade för långa tider 
vår kraft att tillvarataga våra egna intressen gentemot Dan- 
mark. 

Danmark vann icke den åsyftade hjälpen mot Tyskland, 
men det har tagit skadan igen genom en oerhörd och orättmätig 
vinst hemförd från Sverige på det ekonomiska området. 



I studentmötenas dagar hänfördes svenskarna af sina 
danska värdar eller gäster. Deras intelligens var så öfver- 
väldigande och af ett eget, i Sverige okändt slag; de voro så 



SKANDINAVISMEN. 



gemytliga, så älskvärda, så lustiga; och Danmark var litet 
och olyckligt och behöfde »stora brorsv hjälp. Och framför 
allt voro danskarna så — oskadliga! 

Och så småningom ingick det i svenskt medvetande, att 
åt danskarna kunde man utan fara och utan olägenhet öfver- 
lämna att sköta äfven våra intressen. Ute i Europa fick ><Skan- 
dinavien» esomoftast representeras af danskar. Ät danskar 
anförtrodde vi för årtionden våra telegrafförbindelser med af- 
lägsna länder, och i danskarnas händer hvila de än. Ät dan- 
skarna öfverlämnade vi all nyhetsförmedling från Sverige till 
den stora världspressen, och till omätlig skada för våra in- 
tressen och för vårt anseende bland folken fortgår det så ännu. 
Ät danska köpmän öfverlåta vi att förmedla en stor del af 
vår export och låta dem skörda en vinst, som borde komma 
oss själfva till del. Från Köpenhamn inköpa vi årligen ofant- 
liga mängder af främmande varor i stället för att hämta dem 
själfva på produktionsorten. Ät den danska sjöfarten ha vi 
årligen betalat tribut i millioner, medan vår egen sjöfart fick 
förfalla. Ät danskarna öfverlämnade vi i årtionden att för- 
medla våra trafikförbindelser med den europeiska kontinenten. 

Danskar börja idka lokal kustfart i svenska hamnar, hvil- 
ket annars plägar förbehållas landets egen handelsfiotta. Dans- 
kar tränga sig in på det ena affärsområdet efter det andra i 
Sverige och möta intet motstånd; ty svensken är afundsjuk 
endast mot svenskar: för främlingen, som suger ut oss, visar 
han snarast sympati. Danskar etablera storartade litterära 
företag i Sverige och få hundratals svenska folkskollärare till 
sina agenter. Danskar bygga våra järnvägar, — till och med 
detta kunna vi ej längre behålla för oss själfva. 

Och allt detta sker utan att svensken ger akt på, att här 
ej äger rum den ringaste reciprocitet. Ingen svensk drager 
någon motsvarande reveny af affärsverksamhet i Danmark, 
och skulle aldrig kunna göra det. Ty hvarje försök därtill 
skulle mötas af ett kompakt motstånd af Danmarks affärsmän 
och af Danmarks folk. 



SKANDINAVISMEN. 89 

Skandinavismens historia är densamma som Kalmarunio- 
nens. Bland andra konststycken danskarna utfört är ock, att 
de lärt oss glömma vår egen historia, i synnerhet fjorton- 
hundratalet. Men vi kunna friska upp dessa minnen hvilket 
ögonblick vi själfva vilja. I Kalmarunionen togo danskarna 
genast ledningen och missbrukade den till uteslutande fördel 
för sig själfva. I skandinavismens tidsålder har det gått på 
samma sätt. I Sverige uppstodo under Kalmarunionen tvenne 
partier, ett som försvor sig åt Danmarks intressen och ett som 
förblef nationellt. Det har gått på samma sätt under skan- 
dinavismen. Vi ha i Sverige sedan mer än ett hälft århund- 
rade en allt talrikare grupp af affärsmän och andra, hvilka 
äro så godt som okänsliga för svenska intressen men gå med 
på hvad som helst som föreslås och intalas dem från Dan- 
mark. 

Särskildt på affärslifvets område är detta rent af satt i 
system. Näppeligen torde finnas många mera framstående och 
mera allmänt kända svenska affärsmän, som ej varit utsatta 
för frestelser från dansk sida. Den som är fal för guld, hans 
medverkan köpes helt enkelt; den som är höjd öfver dylikt, 
frestas med smicker eller utmärkelser; den som står emot 
äfven där, öfvertalas. Ty danskens förmåga att öfvertala och 
öfvertyga är utomordentlig, och svenskens motståndsförmåga 
är fenomenalt liten, — till mycket stor del därför, att han 
saknar det stöd, som borde ligga i den nationella instinkten. 

Och till följd af denna brist på instinkt är svensken också 
blind. Många svenskar gå helt och hållet i danskt ledband 
utan att ens själfva veta af det. Öfverallt i vårt land ligga 
danska etapper fördolda, färdiga att motverka hvarje för Dan- 
mark mindre tjänligt svenskt företag. Det är alldeles frappe- 
rande, huru lätt och hastigt en fråga kan afgöras i Sverige, 
som länder Danmark till fördel; stundom går det så fort, att 
man till och med sätter sig öfver häfdvunna former. Ej mindre 
förvånas en iakttagare af, huru svårt det är att i Sverige ge- 
nomdrifva den för oss svenskar själfklarast nyttiga åtgärd, 
om den skulle råka gå danska intressen emot. De osynliga 



90 SKANDINAVISMEN. 

vasallerna träda rent automatiskt i verksamhet, och det van- 
liga är att frågan helt enkelt dör bort — man kan ej första 
hvarför. Och ingen bryr sig heller om att forska därefter. 

Författaren till dessa rader har länge haft sin uppmärk- 
samhet fäst vid dessa underliga förhållanden, och vid de olika 
tillfällen, då jag innehaft uppdrag att utarbeta redogörelser 
angående Sveriges näringslif, har jag gjort försök att komma 
till någon klarhet öfver danska affärstransaktioner i Sverige 
och deras omfattning. Men dessa försök hafva gått om intet. 
Undersökningen har stött emot intressen, som visat sitt oför- 
tydbara missnöje med forskningar af detta slag och förstått 
sätta en bom för arbetets fortgång. 

Men efter allt att döma är Skåne till en betydande del 
behärskadt af danska affärsintressen. Och för min del tror 
jag, att detta är den innersta förklaringsgrunden till, att Skå- 
nes ekonomiska utveckling ej fullt motsvarar dess rika möj- 
ligheter (jfr t. ex. Emigrationsutredningens Bilaga V). Skånes 
stadssamhällen bekämpa med fanatism hvarandra och klafbin- 
das gemensamt af Köpenhamn. 



Vid hvarje gemensamt svenskt-danskt affärsföretag är det 
ofelbart dansken som tager ledningen. Och han gör det med 
en viss rätt, på grund af sin öfverlägsenhet. 

En svensk större affärsman af den vanliga typen är för 
det första grandseigneur. För det andra vill han göra ett be- 
hagligt intryck på de personer, med hvilka han kommer i be- 
röring. För det tredje är han affärsman. 

En dansk affärsman åter är för det första affärsman. För 
det andra är han affärsman. För det tredje bryr han sig ej 
alls om, hvilket intryck han själf gör, utan han undersöker 
hvilket intryck hans affärsvänner göra på honom, d. v. s. han 
studerar dem. 

Hvilken kommer då till sist att hämta den egentliga 
vinsten af det »gemensamma» företaget? 



SKANDINAVISMEN. 91 

En vanlig svensk, som drifvit affärer i tjugu år, har 
tänkt på sin affär i låt oss säga 30,000 timmar. Detta gör 
han nämligen endast vissa stunder på dagen, och oftast ej 
öfverdrifvet många. Icke så sällan är detta för honom en- 
dast en oangenäm skyldighet. En dansk, som drifvit affärer 
i tjugu år, har tänkt därpå i minst 60,000 timmar; egentligen 
har han svårt att någonsin helt släppa dem ur sina tankar. 

Denna skillnad mellan svensk och dansk är lika stor som 
mellan en student som läst tre år på sin examen, och en som 
läst på den i sex år. Och då är i alla fall ej taget i be- 
traktande, att den som läst sex år läst med vida större in- 
tensitet än den andre och därtill haft de bättre förutsätt- 
ningarna. 

Så kommer härtill, att dansken alltid är genomträngd af 
en lefvande solidaritetskänsla med sitt eget folk, medan svens- 
ken i regeln är slö i detta fall, kanske i stället behärskad af 
önskan att komma någon svensk konkurrent till lifs. 

Under sådana förhållanden kan man lätt uträkna nyttan 
för Sverige i vanliga fall af ett »samarbete» mellan svenska 
affärsmän och danska. 



Man skall säga: om dansken är så öfverlägsen, då är det 
likväl rimligt att han får ledningen af de gemensamma före- 
tag, som i alla fall en eller annan gång kunna befinnas önsk- 
värda. 

Det vore så, om ej dansken hade en annan egenskap, 
som gör detta otillrådligt. Det kan förefalla hårdt att utsäga 
det, men hvarje folk har sina goda egenskaper och sina då- 
liga. Dansken har sina fel såsom andra, och det vore oför- 
nuftigt af hans närmaste granne att ej söka komma underfund 
med dem till själfförsvar. 

Det är en egenskap hos danskarna, som litet emellan mö- 
ter i deras historia, och detta är en påtaglig ohåga att lojalt 
fullgöra åtagna förbindelser. 



92 SKANDINAVISMEN. 

En stor del af den beröring vi svenskar under århundra- 
den haft med vår danska granne, har fått sin färg häraf. I 
krig eller fred, — förhållandet har varit enahanda. 

Nu ha visserligen under skandinavismens dagar danskarna 
satt såsom sin uppgift att få oss svenskar att glömma hvad 
vår historia lärt oss. Och de ha också lyckats däri; vi svens- 
kar äro nog i allmänhet af den uppfattningen, att våra dagars 
danskar äro något helt annat än det danska folk, om hvilket 
vi ha ett svagt minne, att det i gångna tider varit oss en 
fiende, som icke sett mycket på medlens beskaffenhet, blott 
vår ofärd kunde beredas. 

Men folken förändras icke, — åtminstone icke under de 
korta tidrymder, som våra blickar kunna öfverskåda. I sina 
väsentliga egenskaper förblifva de alltjämt desamma. Och 
detta ha vi ej alls svårt att tro om andra nationer; men vi 
göra ett undantag för danskarna. Om dem tro vi gärna, att 
de lagt bort alla mindre älskvärda egenskaper, som kunna 
hafva stött oss förr. Om t. ex. det varit så, att danskarna 
förr i världen ej sällan haft svårt för att hålla en öfverens- 
kommelse, så vilja vi visst icke därför tilltro nutidens danskar 
något sådant. 

Och likväl vore det nog säkrast att fortfarande anse den 
möjligheten föreligga. Vi svenskar äro ett litet folk, men 
svenska män göra dock dagligen affärer och öfverenskommelser 
med både tyskar och engelsmän och andra stora nationers 
undersåtar, och hvardera parten får hembära sin stipulerade 
andel af förmånerna. Men vid affärer med våra grannar i 
sydväst bör man vara beredd på att, förr eller senare, den ena 
kontrahenten skall söka rycka till sig hela vinsten. 

Detta var grunddraget i Kalmarunionens historia, och det 
är så också i skandinavismens. 

Och därför är dansken, med all sin intellektuella öfver- 
lägsenhet, olämplig att taga ledningen af ett »skandinaviskt)/ 
företag. Och vi svenskar stå oss bäst, om vi sköta våra af- 
färer själfva. 



SKANDINAVISMEN. 93 

Icke alltid är dansken hågad för skandinaviskt samarbete. 
Så länge han kan sköta affären ensam och blott inhösta 
svenskarnas och norrmännens pengar, då talas aldrig om sam- 
verkan. 

Men skulle det vara så, att i Sverige eller Norge vaknar 
tanken på att taga aktiv del i affären, såsom t. ex. i fråga 
om upprättandet af egna ångbåtslinier till Amerika, — då är 
dansken genast framme med sina -skandinaviska» synpunkter. 
Då är det alldeles nödvändigt, att de små nordiska folken ar- 
beta gemensamt. Sverige och Norge böra alldeles icke upp- 
rätta egna företag, utan — eftersom de ej längre kunna hållas 
helt och hållet på afstånd — ingå såsom delägare i det redan 
existerande danska företaget, — naturligtvis under danskt 
presidium. 

Och härmed vinnes i alla händelser en sak: i Sverige 
uppstå splittrade meningar. Alldeles såsom under Kalmar- 
unionen finnes äfven nu i Sverige ett stort parti, som anser, 
att man i allt skall >hålla samman» med danskarna (d. ä. 
tjäna deras intressen). Och följden blir att bland de svenska 
intressenterna uppstår förvirring, och att en hel del af de för 
det nationella företaget påräknade krafterna uteblifva. Och i 
vanliga fall blifver slutresultatet, att företaget strandar helt 
och hållet. Och danskarna ha vunnit sitt mål. 

Skulle det åter under sakens gång se ut, som komme 
det svenska företaget, t. ex. nu i fråga om den amerikanska 
ångbåtslinien, verkligen till stånd, då slå danskarna genast 
in på en annan bog. Då måste svenskarna åtminstone (till 
högt pris) köpa några af danskarnas (gamla och odugliga) 
båtar. Och alltid finnas svenskar, som äro med äfven på 
detta. Det finnes öfver hufvud ingenting, som ej danskarna 
äro i stånd att intala de svenska affärsmännen och den svenska 
allmänheten. 

Det svenska förslaget går under kanske, men äfven det 
dansk-svenska samarbetet går om intet. Men då får man ej 
erkänna detta sista. Tvärtom förklarar man då med frejdigt 
mod, att öfverenskommelsen mellan danskarna och flere af 



94 SKANDINAVISMEN. 

Sveriges mest betydande affärsmän visst icke är häfd; man 
har blott kommit öfverens att uppskjuta saken något tills vi- 
dare. Och så skall denna öfverenskommelse hänga såsom ett 
damoklessvärd öfver hvarje ny svensk plan till frigörelse: 
svenskarna böra veta, att deras främste män redan bundit 
sig vid det skandinaviska samarbetet, så att intet för framtiden 
kan vara att hoppas. 

Och tyvärr är detta nog realiter alltför ofta händelsen, 
äfven om den formella öfverenskommelsen endast skulle vara 
en bluff. Vi ha många gånger under de senaste årtiondena 
haft den bedröfvelsen att se personer, som vi räknat bland 
våra starkaste, dock till sist blifva mjuka såsom vax i danskar- 
nas händer. 



Dansken, som så intensivt intresserar sig för och älskar 
hvad som ligger honom nära, alltså sitt eget, har en instink- 
tiv motvilja mot främlingar, — tvärtemot svenskens instink- 
tiva beundran och sympati för allt som är honom främmande. 

Denna danskens motvilja mot främlingar har under många 
århundraden varit speciellt riktad mot oss svenskar; mot oss 
har han hyst ett verkligt hat. 

Nu har ju dansken fått oss att glömma vår historia, och 
så har han öfvertygat oss också om, att nu för tiden är allt 
gammalt groll försvunnet; ja, nu finns på jordklotet icke något 
folk, åt hvilket vi så tryggt kunna öfverlämna skötseln äfven 
af våra intressen, som åt danskarna. 

Sanna förhållandet är naturligtvis äfven här, att dansken 
icke har nämnvärdt förändrats från fordom. Djupt hos massan 
af Danmarks folk lefver det gamla hatet kvar, och om det i 
någon mån mildrats hos den bildade klassen, så har det dock 
icke hunnit längre än att den allmännaste känslan nog ännu 
är en viss instinktiv motvilja. 

Man läse blott de smärre danska tidningarna — som ald- 
rig komma till Sverige. Ja, understundom glömma äfven de 
större danska bladen den försiktighet, som de flesta af dem 



SKANDINAVISMEN. 



95 



anse sig skyldiga att i någon mån iakttaga, En och annan 
sätter sig till och med regelbundet öfver denna försiktighet, 
och svensken läser alltsammans och — ser ingenting, såsom 
vanligt. 

Ibland glömmer man sig alldeles, såsom på våren år 1900 
samt år 1905. Vi äro öfvertygade, att om Danmark år 1520 
haft en tidningspress, så skulle den uttryckt sig mot Sveriges 
folk ungefär såsom vid de nämnda båda tillfällena i våra 
dagar. 

I allra bästa fall är dansken likgiltig för Sverige, hyilket 
bevisas af hans utomordentliga okunnighet om oss. Afven 
detta framgår lätt af de danska tidningarna. Så godt som 
aldrig möter man i dessa några större, utredande artiklar om 
svenska förhållanden; allt som bestås är då och då någon 
kortfattad notis, — ofta felaktig, och icke så sällan tenden- 
tiöst felaktig. 

Nu skall man kanske säga: hvarför komma med allt detta? 
Ha vi svenskar några särskilda anspråk på att omfattas med 
välvilja af Danmarks folk? 

På intet vis. Det är naturligtvis danskarnas fulla rätt 
att tänka om oss hvad de behaga. 

Men saken är, att de i genomskinligt syfte söka förmå 
oss att tro, att deras ^skandinavism» innebär ett oegennyttigt 
intresse för hela Nordens väl. 

Och det måtte vi väl ändå ha rätt att undersöka, huru- 
vida det är sant eller icke. Eller ha vi svenskar någon sorts 
skyldighet att alltid låta oss duperas? 



Hvilka känslor dansken än hyser mot svensken, ett ser 
han alltid i Sverige, nämligen konkurrenten. Och i fråga om 
konkurrenter brukar man glädja sig öfver deras motgångar, 
och sörja när det går dem väl. 

Dansken ser i Sverige en konkurrent, som han visserligen 
i mångt och mycket ringaktar, men som han i viss mån äfven 



96 SKANDINAVISMEN. 

fruliar. Han är nämligen fullt medveten om att Sveriges re- 
surser — om än hittills svagt utvecklade — dock i sig själfva 
äro betydligt större än Danmarks. 

Men en konkurrent, som man fruktar, — den unnar man 
hvarken e-odt eller rättvisa. 



Endast svensken har varit ärlig med sin skandinavism. 
För dansken har det alltid gällt att skaffa sig själf hjälp — 
eller ekonomiska fördelar. 

Ännu på 1880-talet hände det, att danska tidningar rå- 
kade i fullt raseri, om man i Sverige visade någon särskild 
uppmärksamhet mot Tyska riket. »För Sönderjyllands skull» 
voro vi naturligtvis skyldiga att betrakta Tyskland äfven så- 
som vår fiende. 



Och dessa »Sönderjyder», för hvilkas skull vi i årtionden 
uppammade hos oss en malplacerad motvilja mot Tyskland 
och gifvit danskarna ett ekonomiskt insteg, som kan blifva 
oss ödesdigert, — dessa Sönderjyder äro väl riktiga mönster- 
skandinavister? Ja, förvisso äro de så, i ordets danska bety- 
delse. Man läse blott den sönderjydske historieskrifvaren Jör- 
gensen och hans klagan öfver att Gustaf Vasa lyckades i sin 
x kortsynta- och småaktiga politik att lösrycka Sverige från 
Danmark. Och man erinre sig de sönderjydska tidningarnas 
uppträdande år 1905. Ingenstädes i hela världen utöstes så 
vilda smädelser öfver Sverige som bland dessa människor, för 
hvilka vi anses skyldiga att offra lif och blod och våra eko- 
nomiska intressen därtill. 



Naturligtvis är skandinavismen i och för sig en riktig 
tanke. Den har strandat på danskarnas ohöljda egoism, norr- 



SKANDINAVISMEN. 97 

männens liknöjdhet och svenskarnas oförmåga att taga led- 
ningen. 

Ty den enda förnuftiga skandinavismen är naturligtvis, 
att Sverige blifver den förande makten. Svenskarna äro ej 
blott det största utan äfven det i ekonomiskt hänseende af* 
naturen rikast utrustade och till den andliga begåfningen 
mångsidigaste af de skandinaviska folken. Men svårigheterna 
hafva varit för stora. Svenska folkets numerär är icke till* 
räcldig att dominera; och folket själft har saknat nationell 
instinkt. Därmed har det i många hänseenden kommit att 
blifva de andra båda folken underlägset. Af den ledande 
makten kräfves just i första rummet, att den skall ännu mera 
än de andra vara fylld af tidehvarfvets lifsbringande och kraft - 
ingifvande idé. Utan detta är ett folk oförmöget att utöfva 
ett afgörande inflytande på andra. 



Kalmarunionens historia slutade med att ett af de nordiska 
rikena förlorade sin politiska själfständighet och kom under 
Danmark. 

Det är icke omöjligt, att skandinavismens historia slutar 
med att ett af de tre folken blir ekonomiskt behärskadt af 
Danmark. 

I första rummet skulle man väl här komma att tänka på 
Sverige, — Sverige med dess brist på nationell solidaritet och 
dess redan långt hunna underkastelse under de danska in- 
tressena. 

Men det finnes också mycket som talar emot sannolikheten 
af en dylik utgång. Sveriges folk är dock betydligt större 
än det danska, och Sveriges naturtillgångar äro de danska 
vida öfverlägsna. 

Därtill kommer att — såsom vi längre fram skola söka 
visa — Sveriges folk verkligen håller på att vakna i våra 
dagar, om än på ett annat sätt, än man vanligen tänker sig. 

7—111963. Sundbärg, Det svenska folklynnet. 



98 SKANDINAVISMEN. 

Sannolikheten talar alltså för, att vi till sist skola göra 
oss ekonomiskt fria från Danmark, liksom vi gjorde oss po- 
litiskt oberoende genom att afskudda oss Kalmarunionen. Det 
må dock medgifvas, att ännu icke hafva vi sett spår af några 
Sturar, — än mindre af någon Gustaf Vasa. 

Möjligt är däremot, att det äfven denna gång blir Norge, 
som kommer till korta. Norges ekonomiska motståndskraft 
är ju icke mycket stor, och danskarna hafva redan på många 
områden vunnit ett betydligt insteg — alldeles oafsedt de 
många historiska banden äfven i ekonomiskt hänseende från 
äldre dagar. 

För att taga ett exempel. Allmänt kändt är, att dan- 
skarna helt och hållet behärska den norska bokmarknaden. 
Hela den storartade norska litteraturen från förra seklet, som 
förskaffade Norge världsrykte, är utgifven på danskt förlag 
och tryckt i Köpenhamn. Och många gånger har det inträf- 
fat, att öfversättningar till främmande språk af Ibsens och 
Björnsons skrifter burit på titelbladet: »Öfversättning från 
danskan.» 

Eget nog hafva norrmännen alltid så godt som tegat inför 
dessa från nationell synpunkt så nedsättande förhållanden. 
Norrmännen, som aldrig tålt skuggan af ett »overgreb» från 
svensk sida, äro alldeles märkvärdigt tåliga gentemot dans- 
karna. Man kan ej finna någon annan förklaring, än att 
äfven här — liksom i Sverige — vid sidan af det nationella 
partiet skapats ett danskt parti, af tillräcklig betydenhet för 
sitt ändamål. 



Att vi här ett ögonblick sett framåt mot en möjlig rädd- 
ning för oss svenskar ur den skandinavistiska faran får icke 
tolkas som om denna fara redan vore förbi. Tvärtom varsla 
fiere tecken just från de senaste månaderna, att ett nytt fält- 
tåg är i görningen både från norskt och från danskt håll. 
Åter skall Sverige bringas att offra sig för Norge och Dan- 



SKANDINAVISMEN. 99 

mark, och åter synes en hel del svenskar vara beredda att 
taga oket på sig. Det kräfves sannerligen att hålla ögonen 
öppna om nya snärjande band och nya förödmjukelser skola 
kunna förekommas. Men tyvärr är den allmänna opinionen i 
Sverige ännu så godt som blind för dessa faror. 



100 



Strödda iakttagelser. 

I det föregående ha vi sökt kasta något litet ljus öfver 
trenne hufvudbrister inom vårt svenska folklif: bristen på 
människokännedom, på nationell instinkt och på ekonomisk 
beräkning. Vid våra funderingar öfver svenskt folklynne — 
vanligen under jämförelser med grannfolken — ha vi trott 
oss funnit äfven några andra drag, som äro af betydelse för 
redan berörda fall eller för andra, och tillfället är kanske 
lämpligt att söka gifva uttryck äfven åt dem — liksom åt 
några enskilda yttringar af de förhållanden, hvilka vi hittills 
studerat blott i sina hufvuddrag. Såsom förut måste vår 
framställning väsentligen få aforismens form. 



Svenskarnas hufvudegenskaper äro i eminent mening man- 
liga. Denna sida af det svenska folklynnet är det som ska- 
pat de otaliga svenska hjältebragderna på lifvets alla områden. 



»Zevs, gif släktet gosselynne, 
hoppfull håg och fantasi!» 

Dessa Viktor Rydbergs underbara ord ha väl aldrig träf- 
fat så in på något folk som på engelsmännen. Och de ha 
blifvit världens herrar. 

Se engelsmannen ännu vid sextio, sjuttio år: hög, rak, 
smärt, och med »gosse»-ansiktet ännu i behåll! 

Så ser också svensken ut vid tjuguårsåldern. Men ty- 
värr förlorar sig typen ofta ganska snart. 

Dock torde man kunna säga, att bland de skandinaviska 



STRÖDDA IAKTTAGELSER. 101 

folken svenskarna mera än de andra representera »gosselynne, 
hoppfull håg och fantasi». Därom vittnar hela vår historia. 



En högt bildad och harmoniskt utrustad människa be- 
härskar ju sina affekter bättre än den naive och tanklöse. 

Men ser man till folken i deras helhet, de stora massor- 
na, så måste man dock säga, att fruktan är vanligare hos 
människor, som äro särskild* böjda för reflexion. 

Både norrmän och danskar äro mera reflekterande än 
svenskarna. Därför är ock fysiskt mod ett utmärkande drag 
för svensken, — mera än för dansken och norrmannen. 

Detta skall kanske möta motsägelse, för norrmannens del. 
Men från världens begynnelse har det varit så, att den som 
skryter sällan är modig. 

Skulle norrmannen ensam härutinnan utgöra ett undantag? 

Det finnes ett fanatismens mod, som biter sig fast, med 
hatet i blicken och fruktan i hjärtat. Norrmannens mod er- 
inrar icke så sällan härom. 



Af naturen älskar svensken krig, men är ovillig mot 
h varje annan strid. 

Såsom vanligt är dansken rena motsatsen: han älskar 
strid men icke krig. 

Svensken har fysiskt mod men ej (utbildadt) skarpsinne. 
Dansken har skarpsinne men ej fysiskt mod. 

I fråga om moraliskt mod vill det nästan synas, som om 
dansken stode högst af de tre folken. Delvis sammanhänger 
nog detta med danskens starka själff örtroende. Svensken är 
alldeles för rädd för obehag (undantagandes fysiskt obehag, 
när så är nödvändigt). Norrmannen är för mycket partiman ; 
han vågar ej fasthålla sin egen öfvertygelse. 



102 STRÖDDA IAKTTAGELSER. 

En svensk vågar ej stå på sin rätt, en norrman icke vid 
sin åsikt. 



Svensken vill icke tillintetgöra en fiende, han vill vinna 
honom. 

Slåss skall man, ärligt och grundligt, men sedan skall 
man glömma allt groll och blifva vänner. Svensken slutar 
ofta med att bli vän med sin fiende — och ej sällan med att 
bli fiende med sin vän. Ty mot en vän är svensken ofta nog 
mindre hänsynsfull än mot en ovän. 

Norrmannen hatar sin fiende och begagnar alltid sin se- 
ger till det yttersta, Härmed hämnas han för den fruktan, 
som plågat honom under striden. Skonsamhet anser norr- 
mannen vara detsamma som svaghet, då likväl just hätskhe- 
ten mot den öfvervunne förråder svagheten hos segraren. 

Afven dansken är sin fiendes fiende med besked. Han 
skyr ofta inga medel för att, om möjligt, i grund tillintetgöra 
honom. 



Vi ha förut påpekat, huru danskarna förmått oss att 
glömma och missförstå en god del af vår historia. Och norr- 
männen ha hjälpt till. 

Ett hithörande drag är, när vi svenskar döpts till >det 
gamla eröfrarefolket». — Eröfrarefolk!» sade norrmannen och 
dansken, med lyftadt pekfinger; och svensken skämdes och 
kröp i vrån, såsom han brukade göra under det ärorika 
1800-talet. 

Och likväl är den beskyllning, som ligger i detta ord, 
helt och hållet oberättigad. Vill man ärligen granska vår 
historia under de senaste fem hundra åren, skall man finna, 
att ytterst få af våra krig varit anfallskrig från vår sida. 
Det var visserligen en tid, då vi gjorde en hel rad af lysan- 
de eröfringar, men de gjordes så godt som alla under för- 
svarskrig. 



STRÖDDA IAKTTAGELSER. 103 

Däremot skall man finna, att Danmark under århundra- 
den af svenskfientlig politik ytterst ofta gått till anfall mot 
oss. Det är vår förtjänst, att dessa anfall i regeln — miss- 
lyckats. 



De skandinaviska folkens skötesynd är afunden. Sven- 
skarna afundas hvarandra, och norrmän och danskar afundas 
Sverige. Att Sverige är det större och rikare landet och att 
vårt folk har en ärorikare historia, detta är den yttersta och 
outtömliga källan till våra frändefolks påtagliga afvoghet 
emot oss. 



Svensken är sorglös. En känd politiker yttrade en gång: 
^stockholmaren skall aldrig tro, att det är allvar, förr än de 
ryska kanonkulorna slå ned på Gustaf Adolfs torg. 

Gäller detta nu Ryssland, huru mycket mera skall det 
ej gälla Danmark och Norge! 

Att få en svensk att tro, att Bohuslän och Jämtland än- 
nu leka norrmännen i hågen, och Skåne danskarna, — det är 
naturligtvis alldeles omöjligt. 

Och likväl är det så. En hvar, som haft tillfälle till 
närmare bekantskap med våra grannfolk, vet det. 



När en sak är förlorad, kastar svensken den ifrån sig, 
glömmer den; han låter förlusten bli grundligare till och med 
än som vore nödvändigt. 

Dansken gör, såsom vanligt, tvärtom. Han håller fast 
hvarje tumsbredd till det yttersta, han glömmer ingenting, 
han är städse på vakt att få igen något af det förlorade, vore 
det än aldrig så litet. 



104 STRÖDDA IAKTTAGELSER. 

På ett skandinaviskt möte för några år sedan uppträdde 
en gammal dansk och medgaf öppet, att det var för honom 
en stor sorg, att Skåne skulle vara svenskt. Han hyste vis- 
serligen icke någon förhoppning, att det skulle blifVa någon 
förändring härutinnan, — han såg åtminstone ingen utsikt 
härtill. Men någon nytta borde danskarna ändå fortfarande 
hafva af Skåne. Skåne borde vara såsom en förmedlande 
länk mellan Sverige och Danmark. 

Och svenskarna skrattade, — såsom vi nu i hundra år 
ha skrattat åt hvarje fara, — tills vi stått där med förlusten 
och skammen. 



Låt oss dock tänka litet närmare på danskens ord! Om 
de hade någon mening, — och man kan vara viss om att det 
hade de, — så skulle det vara, att Skåne icke borde vara 
helt svenskt, utan i någon liten mån äfven danskt. 

D. v. s. om svenska och danska intressen komma i strid 
med hvarandra, så skall Skåne icke helt stå på de svenska 
intressenas sida utan taga hänsyn äfven till de danska. 

Nå, låt oss då säga danskarna, att bara det lilla Born- 
holm skall icke vara helt danskt utan, också det, »förmedla» 
litet mellan Danmark och Sverige. 

Den gången skall skrattet komma från danskarna, — och 
ett homeriskt skratt skall det bli. 



Svenskens sorglöshet yttrar sig också uti hans ohåga att 
lägga något på minnet. Man glömmer allting i Sverige - 
utom personliga förnärmelser och personligt agg. 



En stark rättskänsla är ett af de mest framträdande dra- 
gen i den svenska folkkaraktären och har skapat många af 
de vackraste sidorna i vårt folks historia. 



STRÖDDA IAKTTAGELSER. 105 

Den har dock äfven sina inskränkningar. Olof Högberg 
säger träffande: »Svensken har alltid deltagande för den som 
lider orätt, men sympatien upphör i samma ögonblick den 
förfördelade får upprättelse.» 

Här är det väl den gamla svenska arf synden: afunden, 
som drifver sitt spel. 

Men den svenska rättskänslan har ock den svagheten, att 
den ofta är alltför abstrakt. »Ska' inte han få göra som han 
vill?» — det är ofta den enkla innebörden af denna rättskän- 
sla. Emil Svensén har anmärkt, att under de sista fyrtio ä 
femtio åren våra svenska sympatier vid konflikter mellan 
främmande folk nästan alltid stått på orätt sida. Ar 1866 
sympatiserade vi med österrikarna, år 1870 med fransmännen, 
år 1877 med turkarna, år 1901 med boerna. Särskildt det 
sista fallet visar tydligt, huru abstrakt vår rättskänsla är. 
Vi tyckte det så själfklart, att boerna hade rätt att handla 
och vandia i eget land så som de ville. Men världsstyrelsen 
är mera konkret i sina fordringar på rätten. Världshistorien 
visar alltid, att icke det folk får bestå som gör som det vill, 
utan det folk som handlar klokt och förnuftigt. 



Förnämhctsdraget är starkt utveckladt hos svensken, både 
i god och i dålig mening. En af dess egendomligaste yttring- 
ar är svenskens ohåga för att försvara sig mot angrepp. 

Det anses icke »fint» i Sverige att försvara sig. Men en 
besynnerlig inkonsekvens är att, icke desto mindre, sympati- 
erna nästan alltid stå på angriparens sida. Hos honom ur- 
skuldas hvilken våldsamhet och hvilka öfverdrifter som helst; 
af den angripne däremot fordrar man — om han nu öfver 
hufvud skall svara — den största själf behärskning och hän- 
synsfullhet. 

Ojämnheten i dessa fordringar är så iögonenfallande, att 
man nästan misstänker den innersta förklaringen vara, att 



lOfi STRÖDDA IAKTTAGELSER. 

svensken njuter af att se en landsman smutskastas. I detta 
nöje vill han helst icke blifva störd af någon replik. 



Ett litet folk är vant att komma till korta gentemot an- 
dra. För ett litet folk blir därför främlingen gärna fienden, 
som man alltid skall söka göra skada, om man någon gång 
kan komma åt. 

Ett stort folk, omgifvet af små, är vant att få sin vilja 
fram. Det har därför lättare för att bli storsint och ädelmo- 
digt, — om öfver hufvud dess naturell medgifver något sådant. 

Danskarnas lynne går afgjordt i den förra riktningen, 
svenskarnas lika afgjordt i den senare. 

Detta är egendomligt, — när skillnaden i storlek de bå- 
da folken emellan icke är större än den är. Det vittnar san- 
nolikt om en medfödd tendens i hvardera riktningen, hos det 
ena folket och hos det andra. Men det kan ock vittna om, 
att under årtusendenas lopp svenskarna alltid känt sig såsom 
det större folket. De korta tidrymderna af en öfverlägsenhet 
hos danskarna skulle då vara endast öfvergående episoder. 



Dansk åskådning har utöfvat rätt mycket inflytande i 
Sverige i senare tid, — dock nästan uteslutande på det est- 
etiska området. 

Eget är att se, att härvid Danmarks verkligen störste 
författare, Kierkegaard, Grundtvig och Paludan-Mliller, äro 
ytterst obetydligt kända i Sverige, — med undantag i någon 
mån för Grundtvig på det pedagogiska området. Det är egent- 
ligen Danmarks andrarangsförfattare, som stå i hög kurs i 
Sverige och här funnit lärjungar. 



STRÖDDA IAKTTAGELSER. 107 

Huru vårt svenska språk fördanskats under senare tider 
är allmänt kändt. Äfven i detta fall har skandinavismens 
tidehvarf varit en ny Kalmarunion. 

Såsom vanligt äger icke rum den ringaste reciprocitet. 
Det torde vara lönlöst att forska efter någon inverkan af det 
svenska språket på det danska. 



Bland underligheterna från unionstiden och skandinavis- 
mens tid var också, att i en stor del af vår press aldrig nå- 
got ondt fick sägas om Norge eller om Danmark. Icke om 
Norge, — ty detta kunde gifva stöd åt en verkligen svensk 
unionspolitik. Icke om Danmark, — ty detta stred mot skan- 
dinavismens heliga sak. 

Däremot mötte aldrig det ringaste hinder att när som 
helst och i huru fula ordalag som helst smutskasta Sverige. 
Följden blef, att för en stor del af den svenska allmänheten 
Norge och Danmark kommo att framstå såsom de stora ide- 
alen, Sverige åter alltid såsom ett »efterblifvet» land. 

Våra folkhögskolor äro icke heller utan skuld till samma 
bedröfliga praktik. Särskildt i Skåne drefs ett rent afguderi 
med de danska skolorna och allt annat danskt, — ett förhål- 
lande som icke varit utan betydelse för Skånes ekonomiska 
underkufvande af Danmark. 



Svensken utvecklar energi, endast när det gäller att hin- 
dra en sak, säger Strindberg. Detta är en af de bittraste 
sanningar, som någonsin sagts om vårt folk, men en sanning 
är det. 

De folkrörelser, som vinna mest anslutning i vårt land, 
äro gärna de, hvilkas syften äro negativa. 

Förbud! Förbud! — det är en älsklingsfordran och ett 
universalmedel mot allt ondt i Sverige. 



108 STRÖDDA IAKTTAGELSER. 

Sker någon förbrytelse, - strax skall man i våra tid- 
ningar finna en hel rad insändare, som fordra inskränkningar 
i friheten för hela den klass eller grupp, som brottslingen 
tillhör. Och så inbillar man sig hafva kommit till roten af 
det onda. 



Ofta förefaller det, som om svensken kände sig rent plå- 
gad af att någonting uträttas. Med verklig hänförelse är han 
med om att hålla igen. 

Detta är ett elakt drag. Det sammanhänger kanske med 
vårt folks stora fördärf: afunden. 



Förbud! Förbud! Ibland går det till det rent löjliga, - 
när äfven den svenska bristen på psykologi kommer med i 
spelet. Låt oss taga ett litet exempel, som i all sin obetyd- 
lighet dock är belysande nog. 

I en af våra större landsortsstäder hände på 1890-talet, 
att några skolgossar beredde sig tillfälle att stjäla i ett af 
stadens konditorier. Föröfvarna upptäcktes och bestraffades 
vederbörligen. Och så utfärdade rektor ett högtidligt förbud 
för skolans samtliga lärjungar att någonsin mer — besöka 
detta konditori! 



Gentemot främlingar är svensken någonting helt annat 
än mot landsmän. Med främlingar är han fri och otvungen, 
välvillig och intresserad; då vågar han vara helt enkelt män- 
niska. 

I regeln vill han aldrig främlingen något ondt. Till och 
med i den ekonomiska konkurrensen är svensken då städse 
ytterligt hänsynsfull. Har han segrat, är han strax redo att, 
i onödan, ge hälften af segerns resultat till spillo genom 
kompromiss. 



STRÖDDA IAKTTAGELSER. 10i> 

Dansken håller icke alltid på sin värdighet, men städse 
på sina intressen. Svensken är mycket noga med värdigheten ; 
intressena komma i andra rummet. 



Det viktigaste för en svensk är ej att nå hvad han önskar 
utan att alla konvenansens fordringar iakttagas. Sker blott 
detta, har han i det fallet intet att förebrå sig, — så tar han 
lugnt emot ett resultat, som är motsatsen af hvad han afsett. 

Att energiskt — i nödfall med frånseende af konvenan- 
sen — söka vinna hvad man åstundar, det gör sig svensken 
icke skyldig till, annat än när han arbetar för främlingar, 
och allra helst för Sveriges fiender. Då kan till och med 
svensken blifva hänsynslös. 



Ifrig och energisk kan svensken vara, när han får käm- 
pa för främmande intressen. 

När han arbetar för Sveriges sak, blir han tveksam, miss- 
tröstande, skeptisk. 



Gent emot en främling har svensken alltid någon égard. 
Blott en landsman kan vara fienden sans phrase. 

Med fanatism kämpar svensken aldrig annat än mot 
svenskar. 



Det berättas alltid — särskildt med förtjusning i Norge 
— att en främmande diplomat skall ha kallat Sverige »det 
land, där endast medelmåttan lyckas». 

Huru pass mycken sanning som kan ligga i denna ka- 
rakteristik, är svårt att säga. Sant är nog, att fullt med- 
borgerligt förtroende åtnjuter i vårt land endast den som kan 



110 STRÖDDA IAKTTAGELSER. 

göra blott hvad alla andra kunna. Den som kan göra något 
mera är alltid misstänkt och blir lätt varg i veum. 

Men fråga är, om ej förhållandet är ungefär detsamma 
litet hvarstädes. Öfver hufvud lär det väl i hvarje land vara 
så, att medelmåttan har åtskilliga utsikter att komma fram 
i världen framför originaliteten. 

Skulle förhållandet vara i någon mån särskildt utmär- 
kande för Sverige, så sammanhänger det väl med vår brist 
på psykologi. Vi älska i allmänhet icke kantiga och origi- 
nella människor i Sverige, — om de ej roa oss. 



Svensken är en underlig blandning af idealism och rea- 
lism, af sentimentalitet och hårdhet. 

Detta sammanhänger med hans fantasi. Han är realist 
och kan blifva hårdhjärtad i fråga om hvad han har framför 
sig, men han är idealist och sentimental i fråga om hvad han 
ser på afstånd. 



Svensken underordnar sig mycket lätt en öfverlägsen per- 
sonlighet. 

I viss mån ligger häruti en — berättigad eller oberätti- 
gad — misstro till eget omdöme. 

Men detta frivilliga underordnande innebär också ett stor- 
slaget drag, som förklarar en god del af vårt folks lysande 
historia. 



Dansken är intim och gemytlig — men elak. 

Svensken är stel och likgiltig, men icke elak — när han 
ej blir det på grund af bristande psykologi. När svensken 
handlar orätt, är det ofta därför, att han är oförmögen att 



STRÖDDA IAKTTAGELSER. 111 

fatta ett något mera konipliceradt exemplar af släktet Homo 
och ej heller bryr sig om att söka komma underfund därmed. 



Dansken arbetar alltid med blicken skarpt fäst på hvad 
han har för händer, — svensken hälft frånvarande, med tan- 
karna någonstans långt borta. 



I Norge tror man att allting är hjälpt med stora ord, i 
Danmark med klyftiga ord, i Sverige med vackra ord. 



En svensk talar mycket gärna om hvad han tänker göra 

— ty detta står för honom i fantasiens glans. 

Och när, helt naturligt, en stor del af detta ej förverk- 
ligas, så räknas han ej sällan såsom en overksam skräflare. 

Men man glömmer, att han mycket sällan talar om hvad 
han verkligen gör och redan har gjort. Ty detta står sällan 
i någon glans för honom själf. 

Så gäller både om den enskilde och hela vårt folk, att 
de mångfaldiga gånger uträttat storverk och glömt det själfva 

— under jagande efter skuggor. 



Allt som ligger nära, ser svensken oredigt och dunkelt 
och betraktar det med en viss misstro. Allt aflägset ser han 
stort och klart och gärna med en hänförd beundran. 

Därför är svensken alltid storslagen och vidsynt, när han 
bedömer främmande folk, och alltid småsinnad och trång- 
synt, när han bedömer hvad som är svenskt. 



112 STRÖDDA IAKTTAGELSER. 

De olika folkens lynne framgår ganska klart af det sätt, 
hvarpå de uppträda i främmande land. 

Tysken på resa är alltid vetgirig och oftast entusiastisk; 
svensken stundom vetgirig, ofta entusiastisk, alltid imponerad; 
fransmannen likgiltig, längtar hem; engelsmannen alltid herre 
öfver situationen, oftast likgiltig; dansken öfverlägsen, med 
ett köpenhamskt »grin» öfver allt och alla. 



»Hvad först och främst det svenska folklynnet beträffar, 
så är det mest utmärkande draget däri högmod.» — Så skrif- 
ver till Emigrationsutredningen en af dess mycket värderade 
medarbetare. 1 

Vi tro, att i dessa ord ligger en beklaglig sanning. Och 
det värsta är, att högmodet hos svensken stöter mer än hos 
andra folk. Detta till en början därför att det är förenadt 
med en så afgjord brist på intresse och deltagande för andra 
människor. Det hos oss nästan öfverallt härskande öfver- 
sitteriet i det dagliga umgänget gör för mången lifvet out- 
härdligt. Vi tro, att här ligger en mycket stor förklaring 
till »vantrefnaden» i Sveriges land. 

Men det gifves ännu en annan omständighet att beakta. 
Det finnes andra folk, som speciellt utmärka sig för högmod; 
dit höra t. ex. ungrare och norrmän. Men hos bägge mildras 
det obehagliga intrycket i någon mån däraf, att i stoltheten 
ingår ett så betydande element af nationalstoltliet. 

Så är det icke hos svensken. Svensken såsom svensk är 
den ödmjukaste och försyntaste varelse på jorden. All hans 
högfärd är privathögfärd. 



Kontraktsprosten Nils Edlund, Ådals-Liden; se Bilaga XVII, sid. 180. 



STRÖDDA IAKTTAGELSER. 113 

Hvad svensken högmodas öfver är nästan alltid blott 
öfver sig själf. Till och med släkthögfärden är i Sverige — 
om än befintlig — snarast sällsyntare än hos andra folk. 
Och att vara stolt öfver sitt yrke — något som spelat en så 
oerhördt betydelsefull roll t. ex. i Tysklands och Englands 
historia — det är i Sverige så godt som okändt. 

Svensken högmodas ej heller öfver hvad han uträttar, — 
det ser han ofta på med kritiska blickar. Han högmodas blott 
öfver hvad han är, — d. v. s. öfver de rent personliga gåfvor 
och fallenheter, fysiska eller psykiska, som han fått - till 
skänks. 



Det egendomliga är nu, att lika stor öfversittare svensken 
alltför ofta är i det dagliga umgänget, lika human är han i 
regeln såsom förman och annars i arbetet. 

Detta spelar en stor roll särskildt i våra sociala för- 
hållanden. Många svenskar, som i teorien äro de bittraste 
motståndare till socialismen, äro i praktiken de bästa arbets- 
gifvare och husbönder. 

Såsom så ofta annars, är förhållandet älven här ej sällan 
motsatt i fråga om dansken. I Skåne uppträdde de danska 
arbetsgifvarna såsom mycket >/liberala» och demokratiska, folk- 
liga och gemytliga. Men länge dröjde det ej, förrän de skånska 
arbetarna bra mycket hellre än hos dessa »liberala» danskar 
tjänade hos någon förnäm och högdragen och konservativ 
svensk. 



En sorglig sida af det svenska folklynnet är den så all- 
männeligen framträdande råheten. Vi ha redan i det före- 
gående erinrat om, att denna sannolikt kan föras tillbaka till 
Hydda tiders långvariga krig samt till det utbredda brännvins- 
missbruket under 1800-talets förra del. Men säkerligen med- 
verkar också den allmänna bristen på andliga intressen. Afven 

8—111963. Sundbärg, Det svenska folklynnet. 



114 STRÖDDA IAKTTAGELSER. 

här skulle en lefvande nationalkänsla — genom sin ideella 
innebörd — varit en hälsosam motvikt. 

En bidragande orsak till råheten är också svårigheten i 
vårt land, med dess outvecklade näringslif, att i något så när 
tidig ålder vinna en betryggad ställning. Har man ett mål i 
sikte, som man inom rimlig tid kan hoppas vinna, då ålägger 
man sig lättare själftukt. 

Men förtjänsten erkännes och honoreras alltid för sent i 
Sverige, — älven i fråga om kroppsarbetet. 



En af våra meddelare skrifver till oss följande tänk 
värda ord: 1 

»Som hufvudsvar på Eder fråga angående orsaken till emigrationsföreteel- 
sen vill jag fästa uppmärksamheten vid det svenska folklynnets egendomliga 
art, sådan denna är betingad af Sveriges naturförhållanden, hvilkas inverkan 
varit så mycket djupare som de ända sedan förhistoriska tider fått prägla den 
svenska folksjälen. De starka och långvariga motsatserna mellan ljus och 
mörker, mellan ständig sommardag och en vinternatt som ej ville taga slut — 
i ödslig ensamhet, som saknade väg mellan människa och medmänniska — ha 
hindrat lifvet att flyta fram i en harmonisk ström med vågryggar och vågdalar 
i jämn, oafbruten följd, med arbete och hvila i snabb, rytmisk växling. Annars 
skulle dagens arbete bjudit samma vederkvickelse som nattens hvila. Hos oss 
har arbetet ej kunnat sammanfalla med det dagliga behofvet af vederkvickelse. 
Harmonien är sliten sönder: aldrig lagom, alltid för mycket af det ena eller 
af det andra, öfveransträngning eller dvala. Öfvermåttet af tvungen sysslolös- 
het slappade musklerna, och så blef arbetet ett »nödvändigt ondt». Arbets- 
skygghet blef följden, så mycket mer som arbetet själft gaf mager lön. Kunde 
vi ej — trots aktningsvärda försök — liksom björnen sofva bort den långa 
vinternatten, så kunde vi drömma bort den, och vi blefvo ett folk af dröm- 
mare, lyriker, som drömde det stora äfventyret med all dess härlighet — blott 
skulle detta icke kosta lefnadslångt, plikttroget arbete (det vore då intet äfven- 
tyr längre!), bäst, om det kunde fångas genom magiska konster (vunnes det 
genom en blåkullafärd, ryggade man icke för häxbålet), men skulle där arbete 
till, då borde detta vara en jättekamp — i värsta fall på tre dagar — i hvilken 



1 Kyrkoherden F. Hallgren i Kverrestad, i bref den 8 augusti 1908; se 
Bilaga XVII, sid. 155. 



STRÖDDA IAKTTAGELSER. 115 

man samlade hela sin kraft till en öfvermänsklig ansträngning, om möjligt med 
hela världen till åskådare, för att sedan få sola sig i glansen af sin ära eller 
gå under vid en applådstorm. 

Svenskarne äro därför ett ridderligt folk med smak för ett aristokratiskt, 
lif: en förnäm sysslolöshet, afbruten af ett och annat tornerspel. 

T hvilka gestaltningar detta skaplynne skulle utforma sig, berodde natur- 
ligtvis under olika tidsförhållanden på dessas särskilda beskaffenhet. Det har 
beredt sig aflopp i släktfejderna, i folkvandringarna, i vikingatågen, i de krig 
som fylla våra häfder — och nu, sedan krigslarmet ej längre sätter fantasien 
i rörelse, i Amerikafärderna, i »Gottes Segen bei Cohn» eller hos danska klass- 
lotteriet, i terminsaffärerna, aktiejobberiet, »olympiska spelen», anarkistatten- 
taten, socialismen och Ellen Keys »tredje rike», ja, när ej annat finnes att 
tillgå, i brännvinsruset. Grenarne äro många, men roten är en. Och emedan 
allt detta är ett utslag af naturinstinkten, af den dunkla driften, blir det genom- 
glödgadt af en innerlighetens lidelse och omstråladt af inbillningens bedårande 
färgprakt. Så blir svensken bergtagen af sina egna drömsyner, de äro uppen- 
barelser af den naturreligion, som han ännu icke öfvervunnit, utan som i stället 
öfvervinner honom. Däraf den religiösa naiviteten, hänförelsen eller fanatismen 
— allt efter omständigheterna — i socialdemokratens och anarkistens fram- 
tidstro lika väl som i Bellmans Backuskult.» 

Vi tro, att författaren till ofvanstående i hufvudsak har 
rätt. Det kanske gäller Norrland ännu mer än Sydsverige, 
men det kan nog tillämpas på båda. 



116 



Svenskarna i Amerika. 

Om orsakerna till utvandringen är icke meningen att här 
ingå i någon fullständig utredning. Det torde redan länge 
sedan vara allmänt erkändt, att dessa i första rummet åter- 
finnas på det ekonomiska området. Men detta hindrar icke, 
att bidra g a »de orsaker kunna träffas inom många andra om- 
råden och däribland äfven inom folklynnet. Detta är det, som 
här är vår uppgift att söka finna. 

Under denna afdelning skola vi söka i någon mån utröna 
dels det svenska folklynnets betydelse för utvandringsfrågan, 
dels våra emigranters förhållande till det gamla hemlandet, 
sedan de väl blifvit medborgare i det stora Amerika. 



I främsta rummet är då att erinra om vårt folks äfven- 
tyrsälskande sinne och dess inneboende, sedan årtusenden till- 
baka konstaterade håg att få se så mycket som möjligt af 
världen; nästan hvarje svensk leker det i hågen att om möj- 
ligt få besöka främmande länder, — ju aflägsnare desto bättre. 
Men detta förhållande är så många gånger behandladt, att 
det är obehöfiigt att här uppehålla sig vid detsamma. Vi 
erinra blott om, att det står i ett visst samband också med 
svenskens utpräglade håg att få röra sig under stora för- 
hållanden. Det är som om först dä svenskens fulla kraft 
och duglighet kallades i dagen. 



SVENSKARNA I AMERIKA. 117 

I detta förhållande ha vi det starkaste hindret mot en 
återinvandring från Amerika i någon större skala. Den svensk, 
som en gång vant sig vid de gigantiska proportionerna i Amerika, 
skall i regeln vantrifvas, när han återfinner våra små villkor. 
Detta bekräftas också tillräckligt af den dagliga erfarenheten. 



Hvad vi härnäst tro oss böra framhålla är följande. 

Vi ha i det föregående många gånger erinrat om svenskens 
egendomliga oförmåga att klart och rättvist bedöma hvad han 
har närmast framför sig; detta underskattar han lika regel- 
bundet som han öfverskattar och ser i ett förklaradt ljus allt 
som ligger på afstånd. Sin djupaste grund har detta för- 
hållande däri, att svensken har fantasien utvecklad på reflexio- 
nens bekostnad. 

En följd häraf är, att svensken gärna är missnöjd med 
allt som är hans eget. Svensken är missnöjd med sitt hem 
och de sina, med sitt yrke och sitt arbete, med sitt land och folk. 
På allt här hemma ställer han de orimligaste fordringar. Kom- 
men till Amerika och väl rotfast där, blir han en annan 
människa. Då blir han anspråkslös och förnuftig och erkänner, 
att han har skyldigheter också, ej endast rättigheter att kräfva. 

Detta allmänna, delvis rent oresonliga missnöje i Sverige 
är naturligtvis en mycket fruktbar jordmån för utvandringen. 

Det bör dock erkännas, att i vissa fall verkligen reala 
skäl föreligga för detta missnöje, — för den så utbredda van- 
trefnaden i vårt land. Detta sammanhänger — andra orsaker 
här oafsedt — också med vissa sidor af folklynnet. 

Vi ha i det föregående sökt ådagalägga förevaron hos 
vårt folk af en egendomlig brist på intresse för det rent mänsk- 
liga, en afgjord liknöjdhet för beröring med människor — där 
den ej skapar det slags känsla af ytligt »nöje», som svensken 
värderar så oskäligt högt. Vi tro, att häruti ligger en god 
del af förklaringen till den allmänna »vantrefnaden» i Sverige. 

Ofvanstående egendomliga drag göra sig icke så mycket 



118 SVENSKARNA I AMERIKA. 

gällande, där människor mötas i sitt dagliga arbete, — arbets- 
gifvaren mot arbetaren, förmannen mot den underordnade, o. 
s. v. Här träda svenskens utpräglade rättskänsla, humanitet 
och lyckliga organisationsförmåga i dagen och mildra stöte- 
stenarna, ja skapa ett tillstånd, som i det hela måste sägas 
vara ljusare än kanske hos de flesta andra folk. 

Det är däremot vid beröringen utom arbetet, i det dag- 
liga umgänget, när man står helt enkelt människa mot män- 
niska, som de ofvannämnda bristerna träda så afgjordt fram. 

Här är det som den allmänna liknöjdheten för det rent 
mänskliga försvårar umgänget icke blott för den enskilde 
gentemot den enskilde utan äfven för den ena samhällsklassen 
mot den andra. Det är denna liknöjdhet, som skapar klyftan 
mellan folkets olika lager och låter Mass-shiUnaden i det dag- 
liga lifvet kännas långt mera utpräglad än som egentligen 
ligger i samhällsinrättningarna såsom sådana. 

Och detta förhållande skarpes i utomordentlig grad ge- 
nom vårt folks allenastående brist på nationell instinkt. I 
andra land ha alla samhällsklasser åtminstone ett gemensamt: 
fäderneslandet. I vårt land måste vi undvara äfven denna 
oändligt gifvande källa till skapande af samhällelig solidari- 
tet och förbrödring. 

I ofvan stående tro vi skulden ligga därtill, att bitter- 
heten mellan olika samhällsklasser nått hos oss en vida större 
höjd än som blir förklarligt, om man fäster sig endast vid 
organisationen af det svenska samhället. 



vStåndsskillnaden är icke så afskaffad i Amerika som man 
tror hemma i Sverige. Om också millionären och arbetaren 
båda tituleras »mister», och det icke synes ingå i amerikansk 
höflighetsform att lyfta på mössan män emellan, så är nog 
detta, tyckes det mig, mycket af sken, som kan förvilla och 
blända en nykommen svensk immigrant och som i realiteten 
betyder litet nog. Ett besök i de Fyrahundrades sommar- 



SVENSKARNA I AMERIKA. 119 

stad, Newport, skingrar alla illusioner, att klyftan mellan 
fattig och rik är fylld i Amerika.» — Så skref nyligen en 
korrespondent från Amerika till en svensk tidning. 

Om någons uppfattning här är »förvillad», så är det just 
korrespondentens. Just det som han betraktar såsom sken 
och bländverk är det, som här är det reala i saken. Ingen 
förnuftig människa begär, att ståndsskillnaden skall vara upp- 
häfd i den meningen, att millionären och den fattige skola 
umgås med hvarandra såsom närmare, förtroliga vänner. Det 
skulle ingendera af dem ha någon trefnad af. Nej, det väsent- 
liga är just det tillstånd, som här ofvan betecknas med orden 
»båda kallas mister, och det ingår icke i amerikansk höflig- 
hetsform att lyfta på mössan män emellan». Detta tillstånd 
skulle kunna beskrifvas långt utförligare, men hufvudsaken 
är, att i Amerika den personliga beröringen folk emellan äger 
mm under sådana former, att i det ögonblicket alla framträda 
såsom jämställda. Det skall vara svensk brist på psykologi 
att i sådant skåda endast sken och bländverk. 



Vi skulle vinna en oändlig fördel gentemot Amerika, om 
vi äfven hos oss, som hos andra folk, kunde åstadkomma ett 
gemensamt tilltalsord, som kunde användas lika af hög och 
låg, och om vi kunde lägga bort något af det öfversitteri å 
ena sidan, det underdåniga kryperi å den andra, som vanställa 
våra umgängesformer och göra klass-skillnaden i det dagliga 
lifvet plågsammare hos oss än bland folk, som ej i minsta 
mån nått samma höga ståndpunkt som vi i fråga om »likhet 
inför lagen». 

Människan lefver nu en gång för alla icke allenast af 
bröd, icke allenast af hvad man i inskränkt mening kallar 
verkligheter. Just formen för umgänget människor emellan 
är af en utomordentlig betydelse för känslan af personlig tref- 
nad. Och denna form är i vårt land så stel, tillkonstlad och 
onaturlig som gärna vara kan — i all synnerhet vid den dag- 



120 SVENSKARNA I AMERIKA. 

liga beröringen mellan olika samhällsklasser eller mellan öfver- 
ordnade och underordnade och mellan äldre och yngre. 



Under de första tiderna af vår utvandring kommo flertalet 
af våra svenska emigranter till Amerika utan någon verklig 
föreställning om att de ägde ett fädernesland. Sverige var 
för dem ett tomt ord. Nu för tiden utgöres en mycket stor 
del af våra emigranter af personer, som hata och förakta sitt 
fädernesland. 

Och i Amerika skulle de sedan bli »patrioter»! Det är 
af ganska mycken vikt att söka komma underfund med, huru 
härmed förhåller sig. 



Det första faktum, som nästan enstämmigt berättas af 
våra meddelare, är att >,hemlängtan är mycket vanlig hos 
våra svensk-amerikanare, åtminstone under den första tiden. 

Tvifvelsutan fanns större anledning till hemlängtan förr 
än nu. Under de första tiderna kom den svenske emigranten ofta 
till trakter, där endast funnos få svenskar, kanske inga. Okun- 
nig i engelska som han var, måste han då i veckor, kanske 
månader känna sig nästan såsom ett »umeelende best». Det 
är naturligt, att under sådana förhållanden längtan hem skulle 
få mycket lätt att göra sig gällande. 

Så småningom har detta nog blifvit åtskilligt annorlunda. 
Numera finnas bortåt 2 millioner svenskar i Amerika; den 
nykomne hamnar i regeln hos släktingar eller bekanta; sällan 
skall det väl inträffa, att han på orten ej träffar åtminstone 
landsmän. Därtill är den nutida emigranten ej så hjälplös 
som den tidigare; han har mera skolunderbyggnad, har troligen 
sett mera af världen, har slitit vida mindre ondt under resan, 
har kanske redan lärt sig litet engelska och är, slutligen, oftast 
mycket mera stadd vid kassa än hvad förhållandet vari äldre 



SVENSKARNA I AMERIKA. 121 

tider. Våra erhållna upplysningar gå alla i den riktningen, 
att den ekonomiska situationen bland de nutida emigranterna 
är oväntadt god. Riktigt fattigt folk utvandrade ofta förr, i 
synnerhet under nödåren på 1860-talet, men nu mera sällan. 

Alltså är sannolikt hemlängtan något mera sällsynt nu 
än förr, till och med hos de nykomne; men detta hindrar icke, 
att den fortfarande torde vara rätt vanlig. Hemkänslan är 
människan medfödd. 

Hvad nu svensk- amerikanaren längtar efter är nog icke 
Sverige. Det är efter hemsocknen, eller kanske ännu närmare : 
en viss stuga vid en liten sjö i hemsocknen. Han längtar 
vidare efter sina släktingar och vänner och bekanta. Allt 
detta är mycket mänskligt och vackert, men det är ännu icke 
— patriotism. Det är medvetandet att vara svensk som fattas. 



Bland egenheterna i det amerikanska samhället är, att 
den allmänna opinionen fordrar, att de invandrande européerna 
skola vara patrioter, — icke blott gentemot sitt nya fädernes- 
land, det säger sig själft, utan äfven mot sitt gamla. För- 
modligen resonerar man som så, att det förra, oundgängliga 
slaget af patriotism blott skall draga nytta af det senare 
slaget. Och sannolikt är detta rätt resoneradt. 

I Amerika är det således fint att hålla på sitt gamla 
fädernesland, vara stolt öfver dess historia och fira dess min- 
nen. Och svensken, lydig i allt, böjer sig också för denna 
fordran. Han, som hemma i Sverige ej hade någon vidare 
kunskap om våra »store män» eller också föraktade allt dylikt, 
han börjar nu också att skryta med Gustaf Adolf och Linné 
och fira John Ericssons minnesdag. 

Ty det egendomliga med patriotismen i Amerika är, att 
den ej är det som vi i Europa nu i hundra år kallat national- 
känsla, eller den instinktiva fordran hos ett folk att i allt få 
»vara sig själf». Detta vore ju också omöjligt i Amerika, där 



122 SVENSKARNA I AMERIKA. 

någon gemensam nationalitet ännu ej uppstått; den håller just 
på att skapas. 

Patriotismen i Amerika är i stället förvånande lik hvad 
vi i det föregående kallat den gamla patriotismen, alltså: 
nationalstoltheten. Det gäller i första rummet att vara rik- 
tigt stolt öfver de stora minnena och så mycket som möjligt 
idealisera dessa. Och, egendomligt nog, är det också här — 
alldeles som hos oss — de stora männens privatdygder som 
man i synnerhet skall stoltsera med. Hvem känner ej ameri- 
kanarnas pjåsk med Washingtons >sanningskärlekv och alla 
de andra söndagsskoledygderna! 

Emellertid: i Amerika blir svensken således patriot, och 
till och med på visst sätt svensk patriot. Då uppstår frågan: 
hvad värde har detta faktum för vårt land? 



Vilja vi göra oss reda för svensk-amerikanarnas förhållande 
till Sverige, så ha vi först att erkänna, att de visa en mången 
gång rörande omtanke och offervillighet för kvarlämnade an- 
höriga i »det gamla landets Detta är allmänt kändt, och 
naturligtvis i hög grad erkännansvärdt, äfven om nog också 
bland svensk-amerikanarna finnas många sådana, som prästen i 
»Peer Gynt» nämner i liktalet öfver den gamla bonden: 
»Tre velstandskerrer i den nye verden 
har glemt sin norske far og skolefterden.j» 

Det rikliga understödet till de hemmavarande, där det 
nu gifves, är framgånget af tacksamhetskänsla och släktkänsla 
och kanske andra vackra känslor, men det har i och för sig 
intet med svenskheten att beställa. Tvärtom veta vi, att det 
ej alls är ovanligt, att gåfvan beledsagas just af föraktfulla 
uttalanden om Sverige. Det är en så passande anledning att 
gifva detta förakt ett riktigt kraftigt uttryck! 



SVENSKARNA I AMERIKA. 123 

Därnäst ha vi att erkänna, att efter 1902 års missväxt i 
Norrland våra landsmän i Amerika visade ett deltagande, som 
må kallas storartadt. 

Det hjärtelag, som svensk-amerikanarna vid detta tillfälle 
lade i dagen, är det kraftigaste vittnesbördet hittills att, trots 
allt, en viss känsla af de gångna årtusendenas gemensamhet 
dock slumrar därborta, om den än just ej får komma fram i 
hvardagslag. 



I själfva verket är det nog bland svenskarna i Amerika 
så som bland svenskarna i Sverige. I nödens stund vaknar 
nog i viss mån känslan af samhörighet, fastän den annars 
ligger så djupt inslumrad. Vi äro öfvertygade om, att en stor 
del af våra värnpliktsvägrare här hemma skulle, om det verk- 
ligen blefve allvar, slåss som lejon för Sveriges försvar. 

Men så glädjande detta än är att tänka, så hindrar det 
icke att, så som dagen nu är, så får Sverige nog i regeln und- 
vara den sympati och den kärlek det borde kunna påräkna, icke 
blott af svenskarna i Sverige utan ock af svenskarna i Amerika. 



I Emigrationsutredningens Bilaga VII äro publicerade 
mer än ett hundratal bref från landsmän i Amerika, i hvilka 
dessa, på Emigrationsutredningens begäran, redogjort för sina 
lefnadsöden både i Sverige och i Amerika och uttalat sig an- 
gående de orsaker, som föranledt dem att söka sig ett nytt 
fädernesland. En stor del af dessa skrifvelser äro i hög grad 
märkliga, och deras värde för Emigrationsutredningen kan ej 
nog högt uppskattas. Men när man velat i flertalet af dessa 
bref finna en ännu fortlefvande kärlek till det gamla hem- 
landet, så måste vi för vår del bekänna, att detta är oss obe- 
gripligt. En och annan gång möter man visserligen uttryck 



124 SVENSKARNA I AMERIKA. 

- stundom vackra nog — för en dylik känsla. Men det all- 
männa intrycket måste dock blifva, att bland våra landsmän 
i Amerika ringaktning och underskattande är den vanligaste 
sinnesstämning man har gentemot det gamla fäderneslandet. 
I många af dessa bref framträder föraktet för allt svenskt 
ohölj dt. 



Ett studium af den svensk-amerikanska tidningspressen 
gifver samma grundintryck som ofvannämnda skrifvelser, eller 
kanske snarare ett ännu mindre hugneligt sådant. Flere af 
de i Amerika utgifna svenska tidningarna äro rent svensk- 
fientliga och försumma intet tillfälle att framställa förhållan- 
dena i Sverige i en ogynnsam dager, — ofta med en uppenbar 
brist på sakkunskap eller en påtaglig direkt afsikt att vilse- 
leda. Hvad orsaken är till denna besynnerliga företeelse, är 
svårt att förstå, På så långt afstånd kan ju det föraktade 
Sverige ej längre göra någon skada. Men tyvärr har man 
många gånger kunnat konstatera hos svenskar ett ingrodt hat 
till det egna fäderneslandet; detta hat tyckes hos somliga in- 
divider icke kunna mildras ens af afståndet och åren. 

Men äfven om vi frånse tidningarna af nu omhandlade 
slag, möter man i regeln i den svensk-amerikanska pressen 
föga sympati i dess framställning af svenska förhållanden. 
Regeln är ringaktning, — understundom vållad af påtaglig 
okunnighet, understundom af en fullkomligt orättvis jämförelse 
mellan förhållandena i Sverige och i Amerika. 

Det bästa beviset på, att man verkligen älskar en per- 
son, är att man söker så långt som möjligt förklara för sig 
de orsaker, som må hafva ledt till, att ej allt hos honom är 
så som man skulle önska, Ginge man så till väga i fråga 
om Sverige, så skulle man dock förstå, att Sverige ej lan er- 
bjuda samma ekonomiska förmåner som jordklotets i ekono- 
miskt hänseende rikast gynnade land, världsdelen Amerika. 
Man skulle likaledes förstå, att ett litet, af stormakter om- 



SVENSKARNA I AMERIKA. 125 

gifvet land, såsom Sverige, måste underkasta sig större upp- 
offringar för sitt försvarsväsen, än ett land som Amerika, som 
knappt har någon i hela världen att frukta. Man skulle ock- 
så förstå, att ett folk med tusenårig kultur ej Jean i ett ögon- 
blick genomföra en sådan demokratisering af sina samhälls 
inrättningar, som faller sig så naturlig för ett folk som bör- 
jade sin tillvaro i går. Allt detta skulle man förstå, och — 
utan att fördölja hvad som i Sverige vore att önska annor- 
lunda — skulle man tala därom i en helt annan ton än man 
nu gör. 

Om man nämligen verkligen hyste någon kärlek till det 
gamla landet. Men detta ha vi mycket svårt att tro, att man 
verkligen gör. 



Hvad skola vi härnäst säga om den oändliga skada, som 
svenskarna i Amerika tillfogat vårt folk genom sitt i år- 
tionden drifna arbete att utbreda ringaktningen för Sverige 
också bland Sveriges eget folk? Klen var den svenska foster- 
landskänslan förut, men millionerna af Amerikabref ha väl 
dödat det mesta äfven af det lilla som fanns. Och icke nog 
härmed: de ha inom de vidsträcktaste lager af vårt folk in- 
plantat ett verkligt hat till fosterlandet. I detta hänseende 
tro vi, att icke ens ungsocialisterna gjort vårt folk så mycket 
ondt som våra »patriotiska» landsmän i Förenta Staterna. 



I jämförelse härmed blir det en ringa sak — fastän äfven 
den bedröfiig i och för sig — att det är svensk-amerikanarna 
som numera drifva den egentliga emigrantvärfningen i Sverige, 
— mången gåner af de krassaste motiv. 



126 SVENSKARNA I AMERIKA. 

Vid sidan af allt detta tyckes det oss vara af föga vikt, 
att en del svensk-amerikanare ännu hysa en viss sentimental 
känsla för den gamla hembygden, — en känsla, som kan vara 
mycket behaglig för dem själfva men näppeligen blir till nå- 
got större gagn för Sverige. 

Den resulterar icke ens uti att man försöker uppehålla 
någon egentlig kulturförbindelse med det forna hemlandet, — 
hvars språk man dock ännu mestadels förstår. Det påstås, 
att svenska bokförläggare vid sina företag alltid fästa ett 
betydande afseende vid de 400,000 svenskarna i Finland, som 
utgöra ett högt skattadt stöd för den svenska litteraturen. 
Men vid de fem gånger talrikare svenskarna i Amerika finnes 
ingen svensk bokförläggare, som fäster det ringaste afseende. 
En hvar af dem vet, att därifrån har han intet att förvänta. 

Under sådana förhållanden synes det oss underligt, att 
man talar om en »svensk kultur» i Amerika. I hvilket afse- 
ende är den svensk? 



Med ofvanstående ha vi sökt gifva ett uttryck för den 
uppfattning, hvartill vi för vår del — på afstånd — trott oss 
böra stanna. Sedan detta var skrifvet, ha vi i en svensk tid- 
ning — Sydsvenska Dagbladet Snällposten i Malmö — funnit 
en artikelserie af en svensk-amerikanare, alltså af en man som 
haft tillfälle att på ort och ställe studera förhållandena, — en 
framställning, som synts oss i hög grad anmärkningsvärd och 
som i allt väsentligt synes oss bekräfta hvad vi här i Sverige 
kunna ana. Författaren är bergsingeniör A. G. Witting i 
Chicago, och artikelserien publicerades i den angifna tidnin- 
gen i juni 1910. Vi återgifva här nedan de delar af hans 
framställning, som synas oss beröra här afhandlade ämne. 
Deras^lydelse är följande: 

»När någon frågar mig, huru det egentligen kommer sig, att svensk- 
amerikanarna äro så ifriga att få ut alla sina bekanta och så sällan återvända 
till Sverige för att stanna, svarar jag ohetingadt: 'Två äro anledningarna därtill, 
bristen på svensksinne och okunnighet om svenska förhållanden. Dessa äro de 
väsentliga orsakerna, alla andra kunna härledas till endera af dessa.' 



SVENSKARNA I AMERIKA. 127 

Bristen på svenskkänsla, på kärlek till fäderneslandet, på den patriotism, 
som en gång lyfte Sverige så högt, på den samhörighetskänsla, som kunde 
underordna de enskilda intressena under de allmänna, huru i ögonen fallande 
är den icke där hemma! Den gamla munkskriften i Riddarholmskyrkan om 
Sveriges olyckors sex anledningar, 'egennytta, lömskt hat, förakt för lagarna,' 
och allra mest 'liknöjdhet för allmänt väl, kortsynt benägenhet för främlingar, 
envis afund mot landsmän', skrefs af en siare, som klarare än någon annan 
såg fram mot det tjugonde seklet. 

Det är väl icke så underligt då, om denna brist bland landsmännen här 
ute i Amerika är nästan allmän. Och hvilken paradoxl De vanligaste orsa- 
kerna därtill äro just de egenskaper, hvilka man skulle minst förmoda kunna 
sådant åstadkomma — lagvördnad och pliktkänsla. Den har uppstått ur en 
sorglig begreppsförvirring, uttryckt i en på den menlöse synnerligen öfverty- 
gande och lockande fras: 'Svea är modern, men Columbia (Amerika) bruden', 
såsom hvars eko ur barndomsminnena återklingar bibelspråket: 'Du skall öfver- 
gifva fader och moder — .' Den riktiga formuleringen af frasen hade ju varit: 
'Svea är modern, men Columbia matmodern.'' Då hade aldrig hos någon 
kunnat uppstå någon pliktstrid. Att öfvergifva föräldrar för brud eller brud- 
gum är kristlig lag; men att öfvergifva moder för matmoder! 

Och den svenska emigranten, som tycks hafva en åtminstone latent känsla 
af vördnad för lag och allmän ordning, hvilken snart utvecklas till en af hans 
mera framträdande egenskaper, får denna och liknande fraser så ofta tutade i 
sina öron, att han snart börjar tro det verkligen vara sin plikt att öfverträffa 
de infödde i tillgifvenhet för eller åtminstone i uttryck af tillgifvenhet för 
bruden'; och för att förbättra effekten förnekar han modern. 

Det är icke så mycket enfald eller saknad af fosterlandskärlek utan sna- 
rare laglydnad, som gör den svenske emigranten till svensk-Amerikan (med 
mycket litet s och mycket stort A) — samma anledning, som — i förbigående 
sagdt — reflektionslöst i de flesta fall drifver honom, när han utfått medbor- 
garpapper, till det republikanska partiet, ty han är ju här i en republik. Hade 
Förenta staterna i stället officiellt kallats en demokrati, hade han troligtvis blif- 
vit demokrat. 

Detta kritiklösa accepterande af fårdigsatta värden, vare sig de äro falska 
eller ej, detta öfverväldigande intryck af ett slagord är ju betecknande för 
hvarje person med kultnrbrist oafsedt nationaliteten, men tycks hafva ett olycks- 
digrare inflytande på svensken, trots det han väl i genomsnitt står intellektuellt 
högt jämförd med andra emigranter — han har från barnsben lärts liknöjdhet 
för allt svenskt. I och för sig skulle sådant betyda mindre, ty hur blossar ej 
ofta den allra innerst i alla sinnen liggande gnistan af kärlek till fädernes- 
landet upp i främmande land! Spontant visar den en glimt hos alla, när de 
t. ex. oförmodadt höra sitt modersmål; men hos den bildade alstras oupphör- 
ligen tankar och jämförelser, hvilka komma den att flamma upp och lysa starkt. 



128 SVENSKARNA I AMERIKA. 

Hos den obildade får den ingen näring inifrån och glömmea bort för alla de 
nya irrblossen rundt omkring. 

Huru många bref från svenska män såväl som kvinnor resa icke dagligen 
hemåt, från dem, som verkligen lyckats här ute, från dem, som ännu ha sina 
orealiserade förhoppningar kvar och verkligen tro eller lyckas inbilla sig, att 
luftslotten äro af trä och sten — åtminstone när de skrifva — eller som genom 
långvarigt vistande härute blifvit så vanda vid att använda endast superlativer, 
att de ej förstå annat, än att man i Sverige också genast afdiskonterar 90 proc. 
af prålet som ren lögn! Huru många sådana bref komma icke från dem, som 
förolyckats men af stolthet ej vilja erkänna det och som, rädda att verklig- 
heten skall trots allt skina igenom mellan raderna, breda på den vackraste 
rosafärgl Den som ej läst Hilma A. Strandbergs 'I Nya Världen' bör oför- 
dröjligen läsa den; den är ingen skönmålning den boken och ingen öfverdrift i 
andra riktningen heller, endast den rena osminkade sanningen. 

Äfven de, som se förhållandena just sådana de i själfva verket äro — ett 
träget, utslitande arbete, hvars lön endast får njutas af den som lärt sig, att 
nöjet och njutningen egentligen ej alls höra med i lifsordningen, af den som 
lärt sig, att arbetets hufvudsakliga lön är samvetets belåtenhet med väl för- 
rättadt arbete — äfven dessa skrifva, fastän mot sin afsikt, ofta bref, som locka 
till utvandring. Hvarför? Jo, de hafva glömt hurudana förhållandena äro 
där hemma, hafva förlorat kontakten med fosterlandet. Deras okunnighet om 
Sverige är nästan fullkomlig; och hvad värre är, de inse det icke. Att Sverige 
utvecklat sig år för år i fullt ut samma proportion som andra länder, besinna 
de ej — sådant landet var, när de sist sågo det, sådant står det alltjämt oför- 
änderligt för deras fantasi. Skämtet om onkeln, som efter femton år erinrade 
sig sin familj och sände leksaker och barnkläder till sina fullvuxna syskon- 
barn illustrerar tyvärr en djup sanning. 

Denna okunnighet är förskräckande allmän. Visserligen lära 98 proc. 
till Amerika anlända svenskar vara arbetare, l 1 '2 proc. brottslingar och endast 
Vs proc. bildade — detta enligt minister Lagercrantz — men äfven inom denna 
stackars halfva proc. hafva så många på detta lifvets oroliga haf slitits loss 
från sina landfästen och blifvit amerikaniserade — icke svensk-amerikaniserade 
likväl. Hafva de hemmavarande släktingarna gjort allt de kunnat för att bi- 
behålla sambandet? 

Den direkta svenskfientligheten innerst inne hos så många värda lands- 
män — herrar Swanson, Nelson, Pederson m. fl. som omotiveradt ändrat sina 
namn Svensson, Nilsson etc. — hvilka haft materiell framgång och därigenom i 
detta land, där dollarn, och den allena, öppnar alla dörrar, lyckats vinna in- 
steg i de kretsar, dit de kulturellt ej höra, och som, bara någon vill lyssna, 
genast äro färdiga att höja Amerika och allt amerikanskt till skyarna, sam- 
tidigt rifvande ned och förklenande Sverige, den fiendskapen är kanske ej så 
farlig som denna okunnighet om svenska förhållanden, denna liknöjdhet för 
svenska intressen, denna brist på svensksinne, hvilken så ofta möter. Ty mot 



SVENSKARNA I AMERIKA. I2d 

de lönliga ovännerna, på hvilkas hugg bakifrån nian icke är beredd, bar man 
intet försvar — och här om någonsin gälla allmänt orden: 'Den som ej är med 
mig, är emot mig.' 

Jag vet, att de flesta landsmän, som en kortare tid vistats härute i 
Amerika för att studera sina stamförvanter och deras förhållanden, skola op- 
ponera sig mot mina påståenden. Huru många vackra fosterländska tal ha de 
ej lyssnat till, huru många mindre praktfullt klingande, men därigenom blott 
mera öfvertygande, personliga bedyranden ha de ej mottagit! Men hvad är 
fras annat än fras! 

Gå till dessa svensk-amerikanare i hvardagslag, sök att skåda in i deras 
själar, när de intet ana, lyssna till dem, när de tro sig obemärkta eller bland 
liktänkande och samställda — då blir nog intrycket ganska annorlunda. Den 
som var härute 1905, kunde ej undgå att se och göra jämförelser. Norska 
studentsångare gåfvo den sommaren två konserter i Chicago. På den senare, 
vid midsommartid, lär stämningen, som under densamma rådde, allt för svagt 
angifvas med ordet entusiasm. Den känsloexcess, som genomglödgade alla och 
reducerade programmet nära nog till allenast 'Ja, vi elsker' i oändlighet, var 
en sann hjärtevärmes sprängande af alldaglighetens skorpa: och som en gey- 
ser sprutade de öfverhettade känslorna till en svindlande höjd. Ett par veckor 
senare voro svenska sångföreningar rundt om i Amerika samlade här i Chicago 
till en stor sångarfest. Hvilket utmärkt, hvilket naturligt tillfälle att lätta 
hjärtan och låta deras strängar dallra fritt! Men hur var det? Ett program, 
som var kemiskt fritt från hvarje fosterländsk surdeg, men ganska rikt på 
norska nummer, en städad och oberörd åhörarskara! Festen inleddes med 
diverse hälsningstal — på engelska — hvarefter stående och unisont sjöngs 
'Amerika'. När sedan programmet var genomgånget, framträdde ordföranden 
och uppmanade publiken att stående sjunga — hvad tror ni väl? — Jo, 'The 
starspangled banner'! Min harm är mig nästan ännu i dag öfvermäktig. Svensk- 
amerikanarnas kärlek för fosterbygden, för Sverige, som just då i samma stund 
måhända drog till strids, den visade sig sådan den verkligen är. Och inga 
fraser eller festtal kunna bortförklara detta. 

Jämförd därmed blir, hvad som hände, eller rättare hvad som icke hände 
den 6:te juni 1909, en bagatell. Danskarna firade sextionde årsdagen af sin 
'grundlov' med stor högtidlighet, man ur huse. Att svenskarna kunnat och 
bort celebrera en sekularfest af samma anledning, därom hade icke ens de 
svensk-amerikanska tidningarna något att förtälja. 

En parentes måste jag här inskjuta. Ingenting skulle varit mig mera 
motbjudande än om detta af någon lästes som ett anfall på de landsmän, 
hvilka gjort ett besök härute, eller som ett förklenande af deras arbete och 
iakttagelser. Hvad deras arbete angår, menar jag, att ju flera hvilka komma 
hitöfver till Amerika för att söka stärka banden, hvilka komma icke för några 
privat- eller partiintressens skull eller för att tigga pengar (och så lägga hyende 
under kardinallasten — skrytsamheten — ), utan som svenskar för att påminna 
9— 111963. Sundbäry, Det svenska folklynnet. 



130 SVENSKARNA I AMERIKA. 

«ina här bosatta landsmän om deras härkomst och samhörighet, desto bättre är 
det. Och beträffande deras rön och iakttagelser och de föreställningar, hvilka 
de här förvärfva, erkänner jag deras riktighet; jag söker hvarken förringa deras 
värde eller bestrida deras sanningsenlighet — i de flesta fall. Men jag vill 
fullständiga dem. Bland andra knep, som förekomma här i Amerika, är sedel- 
förfalskning genom klyfvandc af tvenne sedlar af olika valör och hopklistrande 
af halfvorna växelvis. Beskådar mottagaren endast den framvisade sidan, kan 
han bli illa lurad, fastän den sidan är fullkomligt äkta. Frånsidan måste 
också beaktas — och det rätta värdet blir ju mediet af de båda valörerna. Så 
gäller det också i lifvet att granska förhållanden och meningar från alla håll 
och synpunkter, innan en slutgiltig värdering kan gifvas. De, som endast en 
kortare tid vistats härute på besök för att studera landsmännen, ha ofta sett 
mycket och förvånande riktigt uppfattat säregenheterna, men naturligtvis mest 
yttre förhållanden och företeelser. Af det bakom dem befintliga tanke- och 
känslolifvet kunna de knappast veta mer, än hvad som berättats dem eller 
hvad de händelsevis skymtat. Mycket som de trott sig hafva sett är blott en 
fata morgana. Men de hafva ej haft tid att närmare undersöka det och därför 
varit ur stånd att gifva det dess rätta förklaring. Den skenbart oriktiga för- 
klaringen kan därför aldrig med rätta räknas emot dem, men ett fullständigande 
är säkerligen äfven af dem önskvärdt. Särskildt i detta fall. som jag här upp- 
tagit till behandling, ger frånsidan en helt annan valör. 

Så står jag ock vid mitt påstående, att svenskheten hos svensk-amerika- 
narna finnes ej mera, intet äkta, i hjärtat bosatt svensksinne, ingen verklig 
kärlek till fädernas land, ingen känsla af solidaritet med dess intressen. Men 
jag är förvissad därom, att i de flesta fall den icke är död, endast sofver. Blås 
upp denna halfslocknande gnista till låga, ryck bort denna okunnighet om 
Sverige och ni har undanskaffat en af de måhända minst uppenbara, men ändock 
en bland de kraftigaste anledningarna till emigrationen. 

De medel, som osöktast erbjuda sig härför, skola kanske kännas betun- 
gande och för många törhända i högre grad så än resultatet rättfärdigar. Dock 
är det icke på nuet jag tänker. När det tillfälliga, abnorma förhållandet som 
nu råder försvunnit, måste det vackra fältropet: 'Sverige åt svenskarna' utbytas mot 
det ännu stoltare klingande: 'Svenskarna åt Sverige!' Ty de behöfvas — de 
flesta af dem — där hemma, icke minst de, som utvandrat till Amerika, som 
lärt så mycket här ute, där lifvet tett sig för dem mera skrämmande på grund 
af de främmande omgifningarna. Äfven om de ej skördat guld, och de äro nog 
ett fåtal, som materiellt lyckas, hafva de dock ansikte mot ansikte med lifvets 
allvar och nödtvång lärt sig att stå för sig själfva och lita endast på sin egen 
kraft, lärt sig sparsamhet, arbetsintensitet, värdet af ärlighet och beder, lärt 
sig, att plikt och skyldighet mot andra betyda mer i lifvet än ens eget nöje 
och välbehag. Dessa män och kvinnor behöfver Sverige. 

Först måste ni därhemma bereda möjlighet och rum för dem, men sam- 
tidigt förbereda dem på det kallande ropet, att när det ljuder, deras öron må 



SVENSKARNA I AMERIKA. 131 

höra och lystra, genom att skingra den okunnighet om Sverige, dess intressen 
och sträfvanden, som nu öfverskuggar dem, och väcka till lif den slocknande 
glöden af svensksinne och fosterlandskärlek. 

Endast ett medel tinnes — ordet. 

Amerika har liknats vid en smältdegel, ur hvilken af de mest olikartade 
råämnen en homogen produkt erhålles; och säkert är, att den andra genera- 
tionen vanligtvis blifvit helt och hållet amerikaniserad, ja, till och med för- 
lorat sin nationalitets säregna fysiska kännemärken och kunskapen om sina 
fäders språk. Men med utvandrarna lyckas denna omdaningsprocess sällan. 
Äfven de som i allt söka 'out-yankee the yankees", kunna ej öfvervinna sin 
utländska börd, dialekt och begrepp. De känna, att de trots alla sina an- 
strängningar äro och förblifva främlingar, men genom den häraf föranledda 
ensamhetskänslan drifvas de att söka sina närskylda. Liksom lika fåglar 
skockas, hålla sig de olika nationaliteterna samman, stundom bildande hela 
kommuner, i städerna företrädesvis bosättande sig i vissa kvarter. Det är 
kanske mer än något annat denna främlingskänsla, som håller dem kvar i 
kyrkosamfund och hjälpföreningar. 

När vi sålunda finna spridda öfver hela Amerika svenska församlingar, 
svenska välgörenhetsinrättningar, så äro dessa visserligen icke utslag af svensk- 
sinne, utan resultatet af det mänskliga behofvet att gå i flock med dem, 
som äro mest lika. Men orsaken må vara hvilken som helst, resultatet kvar- 
står: vi hafva flertalet af våra landsmän samlade i grupper, genom hvilka de 
kunna nås. 

I tusental spridda öfver hela landet finnas dessa små kyrkor, där svensk 
sång klingar och det svenska språket hålles vid makt i tämligen oskadadt 
skick. Trots allt som kunde kritiseras, förtjäna dessa små svensköar, hvilka 
oftast under de största svårigheter grundats och endast genom svidande upp- 
offringar vidmakthållas i den brusande, hvirflande, allt uppslukande floden, vart 
erkännande, vår beundran och vår hjälp. 

Dessa kyrkors existens beror på svenska språkets vidmakthållande, deras 
arbete går i mycket ut på att motarbeta svenskarnas denationaliserande och 
försvinnande i raskonglomeratet, men de skulle kunna göra mycket mer, ty 
nu är det den yttre, icke den inre svenskheten egentligen, som de försvara 
och söka bevara. Dock något är bättre än intet, och aldrig få vi bortse från 
deras ursprung eller deras svårigheter. Endast en entusiast, en varmt kän- 
nande personlighet kan lockas i detta materialistiska land att förneka sig yrkes- 
eller affärslifvets förtjänstmöjligheter och upptaga det mödosamma, tröttande 
arbetet att hålla vid makt en kyrka, som icke blott är en religiös institution, 
utan i kanske än högre grad en sällskapsklubb, en hjälpförening och en plats- 
anskaffningsbyrå, centrum och periferi i våra pigors, arbetares och bönders lif. 
Hur mycket gör icke en sådan man för bevarandet af den svenska rasens sär- 
egenhet, hur mycket skulle han icke också kunna göra för svensksinnets vid- 
makthållande, ifall det värmde hans eget bröst, ty han är vanligen ledaren. 



132 SVENSKARNA I AMERIKA. 

till honom har folket förtroende, han blir ej misstänkt för biafsikter, och i det 
stilla och fördolda kan han verka stora ting, liksom myllans safter och salter på det 
döda kornet. Ifall han själf blott värmes af svensksinnet! Men af alla dessa tusende 
svenska präster, som söndag efter söndag låta svenska språket tala i Amerika, 
hur många känna till mer af Sverige än dess tungomål, hur många hafva nå- 
gonsin varit där? 

Ifall nu denna deras okunnighet om svenska förhållanden kunde bort- 
arbetas, om t. ex. stipendier beredde för en del af de från svensk-amerikanska 
teologiska seminarier utexaminerade ett studieår vid svenskt universitet, hur 
annorlunda skulle icke då förhållandena blifva! Jag fäster ej nu något af- 
seende vid deras ökade vyer och kunskaper, vid inflytandet af de svenska läro- 
anstalternas friare studiesystem på deras andliga utveckling — fastän jag inga- 
lunda anser seminariets maskingjorda »ståndaktiga tennsoldat» såsom en rätt 
andans stridsman — jag tänker blott på den elektriserande verkan beröringen 
med fädernas land och dess inbyggare skulle haft på dem, den elektriska gnis- 
tan, som skulle tändt på nytt det slocknade svensksinnets låga. Och dessa 
entusiaster, ty de som inte äro entusiaster återvända ej för att bli präster, skola 
sedermera låta det svenska språket från deras läppar ej blott vara en »ljudande 
malm» utan en tändande gnista, som skingrar okunnighetens mörker och väcker 
till lif svensksinnet, stoltheten öfver att vara svensk, kärleken för fädrens 
land, pliktkänslan mot det — och hemlängtan. Om dessa återvändande endast 
skulle t. ex. bland kyrkobönerna inskjuta en bön för Sverige, dess kung och 
öfverhet, en bön om lycka, fred och välgång för det land, som fäderna vågade 
allt för — tänk alla de långa tankekedjor, som skulle smidas! 

Här är ett ansvar lagdt, ett bjudande kraf, på den svenska kyrkan — 
nej, kyrkorna — ty hvad de än lära och tro, huru vidt skilda och fientliga 
då än månde vara sinsemellan, i ett, hoppas jag, äro de dock ännu som en 
man och hafva en tro, i patriotism och pliktkänsla till fäderneslandet. 

Så stort inflytande än kyrkan utöfvar på svensk-amerikanarna, icke blott 
religiöst utan äfven socialt, ändå större är de svenska tidningarnas inflytande. 
Icke blott flertalet af kyrkfolket utan tusenden, hvilka icke kunna nås genom 
prästerna, hämta från pressens alster sina idéer och åsikter, ja hvad mera är, 
all sin kunskap om Sverige och svenska förhållanden. Dessa tidningars makt 
öfver sina läsare kan näppeligen öfverskattas, ty det måste ihågkommas, att 
deras läsekrets utgöres så godt som uteslutande af landsmän med lägre bild- 
ning och omdömesförmåga. Äfven den högt bildade, som, intresserad af all- 
männa frågor, men ej direkt invecklad i dem och följaktligen opartisk, så vidt 
detta är möjligt, söker finna sin ståndpunkt till dessa genom ett oväldigt vä- 
gande af deras olika faser, blir ju i längden influerad af den tidning, hvilkcn 
han dagligen läser och hvilken i allmänhet följer samma tankevägar som han 
själf. Den mindre bildade saknar ju vanligtvis förmågan att sålunda ställa sig 
utanför, ser allting i sin egen trånga synvinkel, kan icke genomskåda falska 
argument och tror på det tryckta som på ett evangelium, utan urskillning ofta 



SVENSKARNA I AMERIKA. 13Ö 

"quia absurdum", är till och med färdig att misskänna sina egna ögons vittnes- 
börd, ifall hans tidning förnekar dem. Jag har poängterat detta välkända fak- 
tum för att skarpare kunna framhålla de svensk-amerikanska tidningarnas oer- 
hördt stora betydelse och inflytande öfver så många af våra härvarande lands- 
män. 

Huru förvalta då dessa publikationer det dem gifna pundet? Det är 
sant, att de hålla i tusentals hem svenska språket vid lif — det är ju deras 
existensvillkor. Men hålla de kunskapen om Sverige, sådant det verkligen i 
detta nu är och lefver, vid lif? Eller svensksinnet och kärleken till detta deras 
fäders land? Huru fylla de sin uppgift som bärare af svensk kultur? 

Belysande nog är hvad jag en gång hörde en landsman yttra, i det han 
lade bort tidningen: 'Man skulle nästan tro, att halfva Sverige drunknat eller 
gjort något galet.' Nittio procent af dessa tidningars svenska nyheter äro med- 
delanden om olyckshändelser, brott och skandaler, och den osofistiska läsaren blir 
snart nog öfvertygad om att Sverige måtte blifvit ett synnerligen lifsfarligt 
och ohederligt land. Är detta en tillfällighet? Är det en smitta af Amerikas 
'gula journalism', ett tillfredsställande af sensationshungerns kraf? Det vore 
den vänligaste förklaringen, men näppeligen den rätta, ty jag är öfvertygad 
därom, att detta svartmåleri är afsiktligt. 

Tidningarna hafva jämte sina notiser från Sverige en krönika öfver vec- 
kans händelser därstädes. Dessa artiklar äro vanligen intet annat än försök 
till förlöjligande af eller hätska utfall mot allt svenskt, regering, öfverhet och 
mera bekanta enskilda, i herrar Schvans, Palmsers eller Spångbergs anda. Nåväl, 
enhvar sina åsikter, när de äro ärliga. Men dessa tidningar, som sålunda göra 
sig till det nihilist-radikala intelligens-proletariatets språkrör, äro samt och 
synnerligen konservativa i amerikansk politik, republikanska och, en stor del 
åtminstone, ifriga partigängare för den yttersta högern inom det republikanska 
partiet, den s. k. Cannonismen-Aldrichismen, hvars program är i korthet: 'Allt 
för dem, som ha pengar, och 'the people be damned.' När nu tidningar, som, 
när det gäller det ena landet, entusiastiskt försvara en petrifierad reaktionär 
konservatism, hvilken har en enda tanke — att rikta penningeklassen, men 
när frågan är om det andra landet lika entusiastiskt förkunna rent af socialis- 
tiska läror, då påstår jag, att dessa tidningar drifvas icke af ärligt förvärfvade 
meningar utan af andra motiv. Dessa äro icke så särdeles svåra att finna. 

Dessa svensk-amerikanska tidningar vilja, som alla andra pressorgan, helt 
naturligt hafva så många prenumeranter som möjligt. Att vinna någon vi- 
dare spridning i Sverige är ju otänkbart, därför måste svenskarna komma hit 
och stanna här. Därför ligger det i deras intresse först och främst att hindra 
de redan härvarande från att återvända, de skrämma dem med systematisk 
svartmålning af Sverige. Men samtidigt söka de genom skönmålning af allt 
amerikanskt påverka dem, att de i sin ordning locka så många som möjligt 
öfver och stärka sitt inflytande öfver dem. Ty detta ständiga betonande af 
Amerikas rikedomar och allmänna välmåga, af dess obegränsade förtjänst- och 



134 SVENSKARNA I AMERIKA. 

förkofringsmöjligketer, verkar i längden suggestivt pä dem som misslyckats, 
verkar på alla deras läsare som socker på barn, gör dem snälla och lydiga ock 
inger dem förtroende för sötsaksutdelaren. 

Såsom svenskfientliga måste tyvärr flertalet af de svensk-amerikanska tid- 
ningarna betraktas. Men öppet våga de ej svänga klingan mot det gamla lan- 
det. De skänka förr i små doser af förtalets, skvallrets och skadelystnadens 
gift. Och så mycket farligare äro de.» 



Så långt ingeniör Wittings varmhjärtade framställning. 

Med afseende å våra landsmän i Amerika och deras för- 
hållande till Sverige, få vi väl erkänna, liksom han, att så 
länge den nationella instinkten saknas hos oss här hemma, 
sä kunna vi ej rimligen begära den af dem därborta. Och 
vi göra till sist motsvarande fråga, som vi förut gjort i ett 
annat sammanhang: Ha vi någon rätt att fordra hos svensk- 
amerikanarna en patriotism, som kommer älven Sverige till 
godo? 

Vi svara naturligtvis, att om våra landsmän i Amerika 
ha någon skyldighet härutinnan, det är en sak som de må 
afgöra med sina egna samveten. 

Men det är en besynnerlighet med oss svenskar. Af oss 
fordrar man, att vi skola betrakta såsom vänner det ena fol- 
ket efter det andra, hvars vänskap uppenbarligen är i högsta 
grad tvifvelaktig. Så har man nu i årtionden fordrat, att vi 
skulle räkna norrmän och danskar såsom vänner, för h vilka 
vi borde vara i stånd till hvarje uppoffring. Det ser ut, som 
om turen nu vore kommen till svensk-amerikanarna. Vi mätte 
väl halva samma rätt som hvarje annat folk att se oss för, 
med hvilka vi ha att göra. Vi önska för vår del mycket, att 
ett godt förhållande alltid måtte äga rum mellan svensk-ame- 
rikanarna och oss. Men på deras öfverväldigande sympatier 
för vårt land och folk tvifla vi tillsvidare. Och därtill tro 
vi oss också hafva tillräckliga skäl. 



135 



Den nya tiden. 

Ehuru vi icke tro, att den nya tid, som håller på att 
bryta in öfver Sveriges folk, bör dateras från år 1905, är det 
dock af vikt att söka göra sig reda för hvad som skedde detta 
år och hvad som icke skedde. 

Vi hafva redan påpekat, att det i första rummet var den 
svenska rättskänslan, som sårades genom unionsbrottet och de 
omständigheter, som därmed stodo i sammanhang. I fråga om 
nationalkänslan var inverkan olika alltefter olika genera- 
tioner. 

Den äldre generationen, som är kvar från studentmötenas 
och skandinavismens tidehvarf, har alltid varit renons pä 
nationalmedvetande och kände sig alltså icke heller berörd af 
1905 års händelser. Af denna generation äro många alltfort 
mera känsliga för Norges rätt än för Sveriges. Denna rikt- 
ning är naturligtvis representerad äfven i pressen. Fort- 
farande finnas tidningar i Sverige, som vid konflikter med 
Norge eller Danmark städse förråda en viss motvilja mot 
hvarje häfdande af Sveriges rätt, äfven om de i allmänhet sky 
att öppet ställa sig på våra motståndares sida. 

Den nuvarande medelålders generationen fick år 1905 en 
viss nationell uppryckning. I regeln vaknade åtminstone den 
nationella själfbevarelsedriften, — äfven den hade ju varit 
betänkligt försvagad, — och mången högt bildad svensk, som 



13ti DEN NYA TIDEN. 

tidigare aldrig kunde nämna något svenskt utan ett visst ned- 
låtande och medlidsamt löje, har nu åtminstone kommit därhän 
att tåla Sverige, ja t. o. m. någon gång tala därom med aktning. 
Många hafva vaknat till ett positivt intresse för fäderneslan- 
dets sak och arbeta ifrigt på nationalmedvetandets stärkande. 
Att beklaga är blott, att man äfven här mestadels står kvar 
på den gamla patriotismens ståndpunkt: den som söker sina 
ideal i det förflutna i stället för att sträcka sig efter fram- 
tidens mål. 

För den generation, som nu håller på att växa upp, är 
Norge så godt som glömdt. Inga väckande röster komma 
längre till oss från detta land; däremot blir af allt större 
betydelse hvad som sker och uträttas i Sverige, och den nya 
tidens uppgifter tilldraga sig allt mer af det lefvande intresset. 



När vi hålla före, att en ny tid är i färd med att bryta 
in för vårt folk, är det därför att en sådan skönj es vid 
horisonten för alla kulturfolken och att denna gång icke heller 
Sverige synes blifva tillbaka — såsom tyvärr händelsen var 
för ett århundrade sedan. 

Vi människor vilja så gärna tro att, i hufvudsak, hvad 
som varit alltid skall vara, och att hvad som nu är alltid har 
varit. Vi tänka ej mycket på, att för hälft annat århundrade 
sedan icke existerade den nationalkänsla, som har spelat en 
så stor roll i vårt tidehvarfs historia, och vi gifva lika litet 
akt på, att den roll, som denna nationalkänsla nu i ett sekel 
har spelat, håller på att i viss mån ändra karaktär. 

Nationalismen närmar sig uppenbarligen en ny fas af sin 
utveckling, då den icke längre skall i vårt släktes historia 
innehafva tronen såsom tidehvarfvets härskande idé. 

En förändring stundar för nationalitetsidén af samma slag 
som för den religiösa idén efter år 1G48. Religionen gick icke 
under i Europa med sistnämnda år, men den fick en annan 



DEN NYA TIDEN. 137 

betydelse än förr, — en mera undangömd, en mera inre bety- 
delse. 

Så träder ock nu för tiden allt mera i dagen, att en ny 
idé börjar vinna en afgörande makt öfver de europeiska fol- 
kens åskådning. Denna nya kraft, som väl skall bli nästa 
tidehvarfs största, är den sociala idén. 

Redan känna sig kroppsarbetarna öfverallt såsom bröder, 
från det ena folket till det andra; och om än denna klass 
har tagit initiativet, så skola de öfriga efter hand följa 
efter. 

Såsom vanligt, är det diktarna, mänsklighetens siare, som 
först fått en förnimmelse af den nya tidens annalkande. Vi 
välja ett litet uttryck härför, ur Grorkis sociala roman »En 
moder». Det skildrar de undangömda sammankomsterna af en 
liten skara ryska socialister. 

Stundom såg Pavels moder till sin häpnad, hur en oförklarlig stämning 
af ljus, bullersam glädje plötsligt grep dem allesammans. Detta hände vanligt- 
vis de kvällar, då de läst i tidningarna om arbetarbefolkningen utomlands. Då 
lyste allas ögon af glädtigt mod, de blefvo barnsligt lyckliga, skrattade muntert 
och slogo hvarandra vänskapligt på axeln. 

»Sådana karlakarlar, våra tyska kamrater!» skrek någon, liksom berusad 
af sin glädje. 

»Lefve de italienska kamraterna!» skreks det en annan gång. 

Och i det de sände dessa rop ut i fjärran till vänner, som icke kände 
dem och icke begrepo deras språk, tycktes de vara öfvertygade om, att dessa 
obekanta hörde dem och förstodo deras entusiasm. 

Med glänsande ögon och uppfylld af en alla omfattande kärlek, utbrast 
lillryssen: 

»Skulle det inte vara roligt att skrifva till dem, kamrater? Så att de 
lingo veta, att här i det aflägsna Ryssland lefva vänner till dem, arbetare, som 
tro på och bekänna samma religion som de, lefva för samma mål och fröjdas 
åt deras segrar.» Och med småleende ansikten och drömmande blick talade de 
alla länge om de franska, engelska och svenska arbetarna, om arbetarbefolknin- 
gen i alla länder, om sina vänner, som om personer som stodo deras hjärtan nära, 
hvilka de höllo af och högaktade, utan att någonsin ha sett dem, och hvilkas 
fröjder och sorger de delade. 

I det kvafva rummet föddes en stor gränslös känsla af den universella 
andliga släktskapen mellan alla jordens arbetare, dess herrar och slafvar, hvilka 
tanken redan frigjort ur fördomarnas fångenskap och som kände sig behärska 



166 DEN NYA TIDEN. 

lifvet. Denna känsla kom dem alla att sammansmälta till ett hjärta och en 
själ, och fastän dén förblef otillgänglig för Pavels mor, upprörde den henne 
likväl och liksom stärkte henne med sin glada, triumferande, ungdomliga och 
förhoppningsfulla kraft. 

»Hvad ni äro lustiga!» sade hon till lillryssen en gång. »Alla äro kam- 
rater för er — armenier och judar och tyskar — alla tala ni om som vänner, 
och med alla sörja ni och glädjas!» 

»Ja, med alla, njanja min, med alla!' utbrast lillryssen. »Världen är 
vår! Världen är arbetarnas! För oss finnas hvarken nationer eller folkstam- 
mar, endast kamrater och fiender. Alla arbetare äro våra kamrater, alla rika 
och alla regeringar äro våra fiender. När man ser med de rätta ögonen pä 
jorden, ser huru många vi äro, vi arbetare, h vilken andlig kraft vi besitta, då 
blir man så glad och lycklig till mods, det blir som söndag i hjärtat! Och så 
känner också fransmannen och tysken, njanja, när de se på lifvet, och så fröj- 
dar sig också italienaren. Vi äro alla barn af samma mor — af den stora 
oöfvervinneliga tanken om arbetarnas brödraskap i alla jordens länder. Den 
växer alltjämt, den värmer oss som solen, den är en andra sol på rättvisans 
himmel, och denna himmel är i arbetarens bröst, och hvem han än må vara, 
hur han än må kalla sig, socialist eller icke, — vår broder i andanom är han 
alltid, nu och i evigheters evighet!» 

Det är omöjligt att dölja för sig, att i en dylik stämning 
låter sig anas i sin gryning framtidens stora kraft. H varje 
folks öde bestämmes af, i hvad mån det lyckas inse detta och 
ställa sitt handlingssätt därefter. 



Detta vill naturligtvis icke säga, att folken komma att 
uppgifva sig själfva såsom folk. Tvärtom, liksom Europas 
fördelning efter trosbekännelser än i dag är i hufvudsak den- 
samma som år 1648, så skola ock de europeiska nationerna 
komma att bestå sådana de utkristallisera sig under nationa- 
lismens tidehvarf. Därmed skall detta tidehvarf hafva fyllt 
sin världshistoriska uppgift. 

De folk »skola bestch, som äga kraft och mod därtill. 
Men historien vittnar tillräckligt om, att just i dylika öfver- 
gångstider farorna äro störst för de små och svaga. 

I tider af världsomstörtande förändringar är det nödvän- 



DEN NYA TIDEN. 139 

digare än någonsin att vara starkt rustad till försvar. Det 
folk går under, som i dylika ögonblick uppträder svagt och 
osolidariskt. Och inom den nya världsbyggnaden skola de 
folk tillkämpa sig den bästa platsen, som stå högst i andlig 
och materiell kraft. 



Religionen försvann icke i Europa efter ar 1648; tvärtom 
må väl sägas, att det religiösa lifvet sedan dess höjt sig till 
större innerlighet och frambragt gestalter af större människo- 
värde än förr. 

På samma sätt skall nationalkänslan icke försvinna; den 
skall blifva renare och upphö j dåre och få nya verksamhets- 
fält vid sidan af de e;amla. 



Man säger, att allting nivelleras i våra dagar. Detta är 
sant i en viss grad. Det kan ej förnekas, att den bildade 
klassens människor nuförtiden alltmera föra ungefär enahanda 
lefnadssätt i Europas alla länder. Och äfven till de lägre 
samhällslagren sprider sig nivelleringen så småningom. Öfver- 
allt bor man i ungefär lika inredda hotell, öfverallt äro järn- 
vägar och spårvägar ungefär desamma. Folkdräkterna för- 
svinna, och lefnadssättet i allmänhet närmar sig mer och mer 
att blifva ungefär enahanda inom alla klasser. 

Men allt detta gäller yttre och i det stora hela mera ovä- 
sentliga ting. Vid sidan häraf pågår en differentiering i inre 
hänseende. Det ena folklynnet afgränsar sig fastare mot det 
andra, men nu mest på rent kulturella områden. Litteraturen 
och konsten ha visserligen redan under nationalismens tide- 
hvarf burit olika drag hos de olika folken, men detta skall 
hädanefter blifva en verklighet i än högre mått. 

Och detta icke blott i fråga om det ena folket gentemot 
det andra, utan äfven inom en och samma nation. För att 



140 DEN NYA TIDEN. 

taga exempel från vårt eget land ! För hundrafemtio år sedan 
frågade ingen efter om en svensk diktare var född i Västergöt- 
land eller Uppland, i Dalarne eller i Halland. Men i våra 
dagar ha vi redan en skånsk diktareskola, och en norrländsk, 
och äfven Värmland och Dalarne hafva sina egna skalder. 
Inom konsten har denna differentiering kanske hunnit ännu 
längre. 

Ja, det är alldeles uppenbart, att till och med vetenska- 
pen i någon mån specialiserar sig efter de olika nationerna. 
Vissa folk befinnas mera än de andra lämpade för särskilda 
studiefält; vissa vetenskapliga synpunkter befinnas ligga när- 
mare till för särskilda folk att belysa och framhålla. 

Så skall nationalismen blott vinna i betydelse i den mån 
den föres öfver äfven till djupare områden af själslifvet, lik- 
som det en gång gick med religionen. 



Vi hafva berört den sociala idén. Denna är icke identisk 
med »socialismen». Ty socialismen är endast ett uttryck för 
den nya tiden. Socialismen kan ej frånkännas äran att hafva 
tagit initiativet, brutit vägen för den nya anden. Menisigsjälf 
är den, såsom välbekant, behäftad med stora skröpligheter, — 
delvis rent kulturfientlig. Vi få väl hoppas att den så små- 
ningom skall uppgå i renare och högre manifestationer, — 
för så vidt det öfver hufvud är det nya tidehvarfvet beskärdt 
att föra sin sak till seger. 



För oss svenskar är det ett åtgörande faktum, att när 
äter en ny tid inbryter, så ha vi all anledning att hoppas, 
att denna gång skall icke vårt folk befinnas sofvande. 

Få äro väl de nationer, hos hvilka det sociala intresset i 
våra dagar är så allmänt som hos oss. Det gör sig gällande 



DEN NYA TIDEN. 141 

hos alla samhällsklasser, och hvad som är särskiidt beteck- 
nande: det kallar på ungdomen inom dem alla. 

Vi hafva redan påpekat den fulländning, som de sociala 
organisationerna uppnått i vårt land, trots alla yttre hinder 
af stora afstånd och ett föga utveckladt näringslif. 

Och med 1909 års storstrejk inträffade för första gängen 
på många årtionden i vårt land en stor händelse, som tilldrog 
sig alla kulturfolks uppmärksamhet och af hvilken de alla 
funno sig hafva att lära. 



När på 1600-talet den religiösa idén öfvergick från sin 
yttre härskareställning öfver folken till att blifva en kultur- 
makt af mera innerligt slag, hände sig att somliga folk, t. ex. 
spanjorerna, glömde sig kvar i den gamla tiden, stannade 
vid att allt framgent följa religionen såsom en yttre led- 
stjärna. 

I våra dagar, när nationalitetsidén håller på att undergå 
samma förvandling, skola nog också finnas folk som glömma 
sig livar. »Målstrsevet* i Norge, i sitt försök att tilltvinga 
sig makten, är ett symtom på en dylik efterblifvenhet. 
Norges storhet inföll helt och hållet under nationalismens 
tidehvarf. Därför ligger faran nära till hands, att Norges 
folk fastnar i den gamla tiden, — liksom en gång Spaniens. 



Denna sista lära är ju obefintlig för oss svenskar. Men 
om vi kunna göra oss förhoppning om, att Sveriges folk ändt- 
ligen håller på att vakna, så äro utsikterna för framtiden dock 
långt ifrån odeladt ljusa. 

Att hafva söfvit öfver ett kulturtidehvarf innebär en 
länge förblifvande brist; det lämnar liksom en lucka i själs- 
lifvet. 



142 DEN NYA TIDEN. 

Endast därför att vi stått utanför nationalismens kultur- 
inflytande, kan man förklara det vanvettiga hatet till foster- 
landet hos våra ungsocialister, — en företeelse, som icke 
återfinnes hos något annat folk. 

Nationalitetsidén skall i en framtid få förökad betydelse 
inom litteraturen, konsten, vetenskapen, den andliga odlingen 
öfver hufvud. Men utvecklingen därhän går långsamt hos 
oss, därför att vi ingå i den nya rörelsen med så ringa ini- 
tialkraft. Ännu hos en stor del af våra yngsta författare är 
nationalkänslan lika obefintlig som hos 1880-talets diktareskola. 
Möjligen står det något bättre till inom konstens värld, knap- 
past inom vetenskapens. 

Framtiden skall skapa nya förbindelser de olika folken 
emellan, förbindelser hvilkas art och gestaltning vi ännu icke 
kunna göra oss fullt reda för. Men det är en stor fara för, 
att vårt land kommer att ingå i dessa nya organisationer 
under sämre villkor än som behöfde bli händelsen, — därför 
att vi komma att ingå med svagare nationalmedvetande än 
andra folk. 

Afven andra svårigheter möta på vår väg, till följd af 
vårt folks bristande ekonomiska sinne. I den sociala rörel- 
sens tidehvarf är detta en brist af betänkligt slag, som kan 
innebära de allvarligaste faror för vår framtida utveckling. 
Ty om vi ej förmå höja oss till ekonomisk klokhet och 
duglighet, måste vårt folk alltid förblifva litet och oansen- 
ligt. Gentemot andra folk kommer det till och med att gå 
tillbaka. 



Men om alltså framtiden långt ifrån är utan bekymmer- 
samma utsikter för oss, så är det i alla fall en känsla af 
oändlig befrielse att vi ändtligen äro öfver det tidehvarf. som 
vi — sofvit öfver. 



INNEHALL. 



Inledning 1 

Bristen på psykologi 8 

Bristen på nationell instinkt 21 

Vår historieläsning 61 

Sverige och Norge 71 

Svensken såsom ekonomiskt verksam 80 

Skandinavismen *. 86 

Strödda iakttagelser 100. 

Svenskarna i Amerika 116 

Den nva tiden 135 



101102014020 



En bok för alla svenskar 

■ ■ 

■ och många utlänningar ■ 

■ ■ 

■llIBBEIIIIIEIIIlllliIBBBIIII 




_ SVERIGE _ 

QENOM KONSTNÄRSÖQON 




af CARL G. LAURIN 




liäft. kr. 3:25 C 3 Inb. kr. 4:50 



Med 23 färgtryck efter taflor af 
våra förnämsta konstnärer 



Älven ENGELSK, FRANSK och TYSK upplaga £ 

— m 

Lämplig gåfva till vänner i utlandet! 

■ 

Särskildt för denna bok gjorda korsbandskartonger å 20 öre 
finnas tillgängliga i bokhandeln. 



■ P. A. NORSTEDT & SONERS FORLAG 



11196 



00 
bo 



PLEASE DO NOT REM< 
CARDS OR SLIPS FROM THIS 

UNIVERSITY OF TORONTO