Skip to main content

Full text of "Det svenska folklynnet : aforismer"

See other formats 


Sundbar g ,  Gus  tav 

Det  svenska  folklynnet 


)L 

i  39 
586 
.911 
'  1 
RÖBA 


■  GUSTAV  SUNDBÄRQ 
I  

|    DET  SVENSKA 
■    FOLKLYNNET    ■ 

■  ■ 
\rnrn                                                       .o." 


W^0) 


FJÄRDE  UPPLAGAN 


STOCKHOLM 

P.  A.  NORSTEDT  &   SÖNERS  PÖRLAQ 


M:  /*<*/*/.  /  kr.  50  öre;  inb.  2  kr.  75  öre 


PRECAT 


DET  SVENSKA  FOLKLYNNET 


AFORISMER 


AP 


GUSTAV  SUNDBÄRG 

FJÄRDE  UPPLAGAN 


(9 


STOCKHOLM 

P.  A.  NORSTEDT  &  SÖNERS  FÖRLAG 


«' 


STOCKHOLM 

KUNGL.    HOFBOKTRYCKERIET.    IDUNS   TRYCKERI-A. -B. 

1911. 

(111963] 


FÖRORD 


I  Eniigrationsutredningens  Bilaga  XVI  ha  nyss  offentliggjorts  en 
del  »aforismer»  om  det  svenska  folklynnet,  afsedda  äfven  att  i  någon 
mån  belysa  sammanhanget  mellan  folklynnet  och  utvandringen.  I  här 
föreliggande  särskilda  upplaga  —  hvarigenom  jag  på  uppmaning  velat 
göra  arbetet  mera  tillgängligt  för  den  stora  allmänbeten  —  har  jag, 
som  försäkrat  mig  om  att  från  civildepartementets  sida  däremot  icke 
göres  någon  erinran,  i  hufvudsak  oförändradt  återgifvit  nyssnämnda 
häfte,  med  undantag  af  att  ingressen  uteslutits,  i  hvilken  framhöllos 
några  synpunkter  med  afseende  å  förhållandet  till  Emigrationsutred- 
ningens publikationer  i  öfrigt. 

Redan  undertiteln  »aforismer»  antyder,  att  här  icke  kan  blifva  fråga 
om  någon  systematisk  och  allsidig  behandling  af  det  rika  ämnet.  Jag 
har  endast  försökt  framhålla  några  hufvudsynpunkter,  som  synts  mig 
vara  också  af  aktuellt  intresse  för  ögonblicket,  och  det  skulle  glädja 
mig  mycket,  om  härigenom  anledning  kunde  gifvas  till  en  mera  allmän 
diskussion  af  frågan,  hvilken  ju  i  och  för  sig  måste  tillerkännas  både 
teoretisk  och  praktisk  betydelse  för  värt  folk. 

Förf. 


I  en  tillfällighetspublikation  under  1890-talet  offentlig- 
gjorde jag  efterföljande  kortfattade  skildring,  som  upptogs  se- 
nare i  »Sveriges  land  och  folk»  och  här  må  ännu  en  gång 
återgifvas  såsom  en  inledning  till  behandlingen  af  »det  svenska 
folklynnet» : 

»Det  svenska  folket  är  af  oblandadt  germanskt  ursprung, 
och  svenskens  utseende  vittnar  ock  härom.  Han  är  i  regeln 
lång  och  välväxt,  har  ljust  hår,  bred,  hög  panna  samt  blå 
eller  grå  ögon.  Hufvudskålens  bildning  är  dolikocefal  — 
ehuru  äfven  brakycefala  bildningar  förekomma  —  samt  or- 
tognat. 

Svenskarna  äro  en  af  de  resligaste  nationer  i  världen. 
Möjligen  stå  de  i  detta  hänseende  icke  tillbaka  ens  för  något 
annat  af  de  civiliserade  folken.  Medellängden  för  en  svensk 
man  vid  uppnådda  trettio  ä  trettiofem  år  utgör  enligt  nyaste 
beräkningar  170'8  centimeter. 

Hvad  folkupplysningen  angår,  torde  vara  allmänneligen 
kändt,  att  samtliga  de  skandinaviska  folken  härutinnan  intaga 
en  mycket  fördelaktig  ståndpunkt.  För  Sverige  egendomligt 
är,  att  konsten  att  läsa  innantill  i  bok  hos  oss  varit  allmänt 
utbredd  redan  under  flere  generationer.  Häraf  har  hos  Sveriges 
folk  åstadkommits  en  andlig  mognad,  som  erbjuder  en  ovan- 
ligt solid  grundval  för  fortsatt  utbildning.  A  andra  sidan 
saknas  kanske  till  följd  häraf  understundom  den  ungdomliga 
entusiasm    för    kunskapers   inhämtande,    som    ofta  träffas  hos 

1—111963.    Sundbär  g,  Det  svenska  folklynnet. 


2  INLEDNING. 

nationer,  där  de  stora  massorna  först  nyligen  hunnit  fram  till 
den  bokliga  bildningens  källor. 

Generationer  af  vårt  folk  ha  alltså  redan  införts  i  det 
uppfostrande  tankearbete,  som  läskunnigheten  alltid  medför. 
Gentemot  detta  står,  att  landets  vidsträckthet  och  glesa  be- 
folkning, väl  också  mångenstädes  fattigdomen,  medfört,  att 
lifvet  själft  ej  hos  oss  lämnar  så  många  tillfällen  till  andlig 
utbildning  som  i  rikare  och  mera  tätt  befolkade  länder.  Häraf 
sker,  att  den  själiska  utvecklingen  ofta  hos  vårt  folk  förefaller 
ojämn  och  ej  har  full  förmåga  att  göra  sig  gällande  i  det  prak- 
tiska lifvet.  En  viss  råhet  i  sinnet  ligger  ock  ännu  mången- 
städes kvar  såsom  ett  arf  från  flydda  seklers  oupphörliga  krig 
—  och  kanske  äfven  från  den  period  af  starkt  utbredd  dryc- 
kenskap, som  karakteriserade  förra  delen  af  det  nyss  tillända- 
gångna  århundradet. 

De  egenskaper,  som  åstadkomma  en  duglig  krigare,  hafva 
i  alla  tider  varit  skarpt  utpräglade  hos  vårt  folk,  och  utan 
öfverdrift  kan  sägas,  att  Sveriges  krigshistoria  är  bland  de 
vackraste,  som  något  folk  äger.  Att  dessa  egenskaper  ännu 
alltjämt  fortlefva,  till  trots  för  en  åttioårig  fred,  är  af  många 
tecken  tydligt.  Knappast  föres  äfven  i  våra  dagar  någonstä- 
des  ett  krig,  där  ej  af  egen  drift  deltager  ett  betydande  antal 
svenskar,  och  sällan  händer  väl,  att  ej  dessa  frivilliga  strids- 
män göra  sitt  folks  gamla  rykte  heder. 

Man  må  om  kriget  tänka  hvad  man  vill:  det  kan  ej  för- 
nekas, att  det  uppkallar  den  mänskliga  kraften  till  en  utom- 
ordentlig höjd,  och  i  själfva  verket  gifver  h  varje  folk  i  denna 
situation  ett  ovanligt  klart  vittnesbörd  om  sitt  innersta  kynne. 
Hvad  vårt  svenska  folk  angår,  framträder  härvid  tydligt  den 
öppna,  klara,  så  att  säga  ljusa  beskaffenheten  af  dess  naturell: 
ett  oförväget  mod,  ståndaktig  tapperhet,  oegennyttig  själfupp- 
offring  och  ädel  ridderlighet  —  allt  egenskaper  som  fira  sin 
största  triumf  under  öppen  strid  på  slagfältet.  För  svensken 
mera  främmande  är  däremot  den  mörka  fanatism,  som  låter 
Numantias  och  Zaragozas  borgare  begrafva  sig  själfva  under 
sin    hemstads    ruiner.     Lika    främmande    är  ock  för  svensken 


INLEDNING.  6 

det  dystra  hatet.  Gentemot  en  öfvervunnen  fiende  är  han 
alltid  skonsam  och  beredd  till  försoning  —  ej  sällan  i  högre 
grad  än  som  med  ett  klokt  tillgodoseende  af  egen  fördel  är 
förenligt. 

Otvifvelaktigt  framgår  af  det  nu  sagda,  att  en  utpräglad 
humanitet  ingår  såsom  ett  hufvuddrag  i  det  svenska  lynnet. 
Den  roll  vårt  folk  i  historien  spelat  gentemot  andra  folk  gif- 
ver  äfven  härom  otvetydiga  vittnesbörd. 

Ej  många  exempel  har  historien  att  omförmäla  —  kanske  ej  ens  något  — 
liknande  det,  då  Sverige  af  det  eröfrade  Finland  skapar  ett  med  sig  jämbördigt 
broderfolk,  gifver  det  full  delaktighet  af  sin  kultur  och  bokstafligen  uppfostrar 
detsamma,  —  såsom  i  det  enskilda  lifvet  den  äldre  uppfostrar  den  yngre,  men 
såsom  folken  emellan  förhållandet  annars  nära  nog  undantagslöst  icke  är.  Och 
hvarhelst  ett  svenskt  välde  en  gång  utöfvats  —  såsom  i  Östersjöprovinserna, 
Pommern  och  annorstädes  —  lefver  det  i  godt  minne  såsom  ett  rättvisans  och 
humanitetens  välde,  det  där  aldrig  sökt  för  egen  fördel  undertrycka  men  väl, 
såvidt  möjligt,  utveckla  och  höja.  Ett  betecknande  litet  exempel  härutinnan 
gifver  den  enda  af  svenskar  grundade  kolonien  i  främmande  världsdelar  eller 
det  s.  k.  Nya  Sverige.  Ensamt  af  alla  de  europeiska  folken  lefde  svenskarna 
här  i  fullständig  fred  med  de  indianska  urinbyggarna  och  läto  sig  i  allt  sitt 
förhållande  till  dem  ledas  af  mänsklighet  och  rättvisa,  hvarför  ock  Nya  Sveriges 
folk  af  indianerna  alltid  benämndes  blott  »våra  hvita  bröden. 

Äfven  inom  eget  land  utöfvar  svensken  gärna  denna  nobla 
rättrådighet,  som  är  en  af  samhällets  fastaste  grundvalar  och 
mången  gång  bryter  udden  af  en  i  och  för  sig  ofullkomlig 
samhällsordning.  Utan  kännedom  om  detta  faktum  gör  man 
sig  ofta  om  Sveriges  sociala  tillstånd  i  både  äldre  och  nyare 
tider  en  ofördelaktigare  föreställning,  än  det  i  själfva  verket 
förtjänar. 

En  yttring  af  samma  humanitet  är  svenskens  utpräglade 
motvilja  mot  rättliafveri  af  hvarje  slag.  Ingenstädes  mötes  med 
så  ringa  sympati  som  i  Sverige  försöket  att  ensidigt  häfda 
egen  juridisk  rätt  med  åsidosättande  af  andras  på  billighet 
grundade  anspråk. 

En  högt  utvecklad  organisationsförmåga  är  ett  annat  ka- 
rakteristiskt drag  för  Sveriges  folk  och  förklarar  säkerligen 
till    stor    del    den  fasthet  och  stadga,  som  Sveriges  samhälls- 


4  INLEDNING. 

skick  genom  århundraden  ådagalagt.  I  samband  härmed  står 
en  ovanlig  förmåga  att  kunna  underordna  sig  utan  åsidosät- 
tande af  personlig  värdighet  och  en  lika  ovanlig  förmåga  att 
kunna  befalla  utan  öfvermod  eller  öfversitteri.  Mångenstädes 
inträffar  i  våra  dagar  i  aflägsna  länder,  att  unga  svenska  in- 
genjörer såsom  arbetschefer  kommendera  arbetarskaror  af 
hundraden  eller  tusental  och  göra  det  med  den  lugna  hofsam- 
het,  den  kraft  i  förening  med  rättvisa,  som  gör  lydnaden  till 
en  själfskrifven  sak,  icke  till  ett  tvång,  och  som  åstadkommer 
på  en  gång  det  bästa  förhållande  mellan  öfver-  och  underord- 
nade och  det  bästa  resultat  af  arbetet. 

Svenskens  höga  uppskattande  af  ett  artigt  och  tillmötes- 
gående umgängessätt  är  väl  bekant,  liksom  ock  hans  gästfri- 
het. Vid  högtidliga  tillfällen  älskar  svensken  glans  och  ståt 
och  skattar  därvid  ofta  alltför  mycket  åt  retoriken.  En  viss 
böjelse  för  det  teatraliska  kan  icke  heller  förnekas  men  blott 
i  fråga  om  det  yttre  uppträdandet  och  vid  tillfällen  af  mindre 
betydelse  i  och  för  sig.  Att  i  allvarets  stund  vårt  folk  är  i 
ovanlig  grad  mäktigt  af  flärdlös  pliktuppfyllelse,  af  tyst  för- 
sakelse och  hjältemodig  själf uppoffring,  därom  vittnar  tillräck- 
ligt hela  vår  historia. 

Det  i  svenska  folkets  lynne  djupast  nedlagda  draget  och 
hvilket  till  stor  del  förklarar  vårt  folks  naturell  i  öfrigt,  är  den 
starka  kärleken  till  naturen.  Det  är  denna  varma  hängifvenhet, 
som  skapat  våra  stora  naturforskare,  våra  uppfinnare  och  våra 
forskningsresande;  det  är  också  denna,  som  skänkt  oss  våra 
lyriska  skalder,  våra  härliga  folkmelodier  och  den  svenska 
sången,  ja,  som  gifvit  den  svenska  fantasien  dess  egendomliga 
flykt.  Men  detta  utpräglade  sinne  för  naturen  har  i  viss  mån 
vändt  vår  blick  ifrån  det  psykologiska  området,  hvarför  svens- 
ken, på  samma  gång  han  är  stor  naturvän,  ej  sällan  är  svag 
människokännare.  Därför  hafva  vi  naturvetenskapsmän  och 
ingenjörer  af  rang  men  icke  diplomater  och  köpmän,  och  vi 
ha  en  rik  lyrisk  litteratur  men  nästan  ingen  dramatisk. 

Svenskens  kärlek  till  naturen  kommer  af  att  hans  land  är  alldeles  sär- 
skildt   ägnadt  att  ingifva  en  dylik  känsla.     Sveriges  natur  är  i  allmänhet  icke 


INLEDNING.  O 

majestätiskt  imponerande  men  därför  ej  heller  frånstötande  och  beklämmande 
såsom  den  norska,  ej  heller  förvekligande  såsom  ofta  i  rikare  länder  eller  af- 
visande  såsom  öknen  eller  stäppen :  den  är,  i  sin  egendomliga  förening  af  friskhet 
och  idyllisk  fägring,  i  ordets  egentligaste  mening  inbjudande.  Känslan  häraf 
är  lika  varm  hos  både  hög  och  låg  —  om  ock  ej  lika  medveten  —  och  detta 
starka  vidhängande  vid  natnren,  som  i  vissa  fall  kan  tillföra  själslifvet  yttrin- 
gar af  obändighet  och  råhet,  är  å  andra  sidan  den  djupaste  förklaringsgrunden 
till  den  svenska  nationens  oförstörbara  kraft  och  hälsa  —  bevisade  så  många 
gånger  under  de  svåraste  pröfningar  och  trotsande  äfven  det  sorglösa  lättsinne, 
hvarmed  svensken  icke  så  sällan  förslösar  både  kroppens  och  själens  krafter. 
Denna  lätta  sorglöshet  är  i  själfva  verket  vårt  folks  största  svaghet.  A  andra 
sidan  kan  ej  förnekas,  att  historien  ofta  ådagalägger  en  större  lifskraft  hos  folk 
af  dylikt  kynne  än  hos  de  nationer,  som  förtorkas  under  det  enda  sträfvandet 
att  samla  och  bevara. 

Sveriges  rike  är  det  äldsta  nu  bestående  i  hela  Europa, 
och  det  har  aldrig,  så  långt  historiens  vittnesbörd  räcker,  varit 
underkastadt  främmande  folks  herravälde,  liksom  det  ock  ge- 
nom sin  aflägsenhet  från  det  mera  centrala  Europa  har  i  ovan- 
lig grad  hållit  sin  samhällsutveckling  fri  från  främmande  till- 
satser. Sverige  har  hvarken  känt  det  ärftliga  feodal  väsendet 
eller  någon  lif egenskap  för  befolkningens  lägre  klasser;  det 
har  i  sin  lagstiftning  blott  obetydligt  rönt  inflytandet  af  den 
romerska  rätten,  det  har  mindre  djupt  än  något  annat  folk 
påverkats  af  den  romerska  kyrkan,  och  det  har  slutligen  blott 
för  mycket  korta  perioder  gjort  bekantskap  med  ett  kungligt 
envälde  såsom  styrelseform.  Då  härtill  kommer,  att  vårt  folk 
behållit  sin  ariska  härstamning  renare  än  kanske  hvarje  annat, 
kunde  man  vänta  sig  att  i  Sverige  finna  en  i  hög  grad  originell 
kultur;  på  samma  gång  kunde  man  dock  äfven  befara  den  stag- 
nation, som  en  dylik  isolerad  utveckling  så  gärna  för  med  sig. 

Den  närmare  bekantskapen  med  vårt  folk  låter  dessa  före- 
ställningar i  ej  obetydlig  grad  modifieras.  Hvad  angår  ori- 
ginaliteten i  vårt  samhällsskick,  är  densamma  obestridligen 
tillstädes,  men  den  är  dock  icke  fullt  så  utpräglad,  som  man 
kunde  vänta,  eller  ligger  åtminstone  mera  i  djupet  än  i  öppen 
dag.  A  andra  sidan  är  den  befarade  stagnationen  icke  till 
finnandes  alls  —  med  undantag  möjligen  för  en  viss  social 
konservatism,  som  Sverige  har  gemensam  med  England. 


6  INLEDNING. 

Att  isoleringen  alltså  icke  burit  alla  de  frukter  man  kunde 
vänta  —  hvarken  af  godo  eller  af  ondo  —  förklaras  utan  fcvif- 
vel  af  det  lios  svensken  medfödda  lifliga  intresset  för  allt  främ- 
mande, något  som  står  i  närmaste  samband  med  fantasifull- 
heten i  det  svenska  lynnet.  Detta  intresse,  som  i  alla  tider 
gjort  svensken  böjd  för  att  öfverskatta  livad  som  kommer  från 
främmande  land  men  att  underskatta  sitt  eget,  kar  i  många 
fall  varit  ödesdigert  för  vårt  folk  och  hindrat  en  full  utveck- 
ling af  den  svenska  folkindividualiteten.  Men  å  andra  sidan 
kan  ej  betviflas,  att  det  är  detta  starka  intresse  för  allt  mänsk- 
ligt, som  har  räddat  oss  från  kulturell  förstening  och  afvärjt 
de  faror,  som  den  långt  drifna  isoleringen  annars  kunnat  föra 
med  sig. 

Och  därför  erbjuder  Sveriges  folk  i  våra  dagar  bilden  af 
en  man,  som  visserligen  ännu  icke  hunnit  till  full  utveckling 
af  sina  djupaste  anlag  men  dock,  i  stort  sedt,  förmått  bevara 
både  den  andliga  och  lekamliga  hälsa,  som  äro  den  säkraste 
borgen  för  en  lång  och  lyckosam  framtid. v 


Det  kortfattade  försök,  som  här  återgifvits,  till  en  skild- 
ring af  det  svenska  folklynnet,  skall  i  det  följande  komplet- 
teras hufvudsakligen  genom  en  något  utförligare  behandling 
af  vissa  jpunMer  i  detsamma,  särskildt  för  så  vidt  de  kunna 
anses  stå  i  sammanhang  med  utvandringsfrågan. 

Denna  behandling  har  väsentligen  aforismens  form,  hvilket 
naturligtvis  är  en  svaghet.  En  ursäkt  må  ligga  uti  ämnets 
egen  vansklighet  och  bristen  på  tillräckligt  omfattande  för- 
arbeten. Att  gifva  en  systematisk  och  fullständig  öfverblick 
öfver  en  nations  »lynne»  är  väl  ett  af  de  anspråksfullaste  före- 
tag, någon  kan  inlåta  sig  på,  och  i  all  synnerhet  gäller  detta 
ett  så  ytterligt  kompliceradt  och  så  litet  studeradt  »folklynne» 
som  det  svenska.  Författaren  har  dock  trott  sig  icke  kunna 
undgå  att  göra  föreliggande  försök,  med  hänsyn  till  den  utom- 
ordentligt stora  betydelse  de  svenska  lynnesdragen  äga  för  ut- 
vandringsfrågan. 


INLEDNING.  7 

Emigrationsutredningens  uppgift  är  ju  att  söka  utfinna 
orsakerna  till  utvandringen.  Orsakerna  till  en  samhällsskadlig 
företeelse  kunna  naturligtvis  icke  vara  andra  än  brister  hos 
samhället  i  fråga,  och  under  sådana  förhållanden  har  ock  för 
Emigrationsutredningen  väsentligen  förelegat  den  mindre  an- 
genäma plikten  att  så  mycket  som  möjligt  lysa  upp  i  fråga 
om  skuggsidorna  inom  det  svenska  samhället.  Förhållandet 
blir  naturligtvis  enahanda,  äfven  när  behandlingen  skall  afse 
det  svenska  folklynnet.  Om  det  alltså  skall  synas,  som  om 
man  i  det  följande  alltför  öfvervägande  sysselsatt  sig  med 
ogynnsamma  yttringar  af  svensk  folknaturell,  så  beder  förfat- 
taren att,  för  bedömande  åtminstone  af  hans  egen  uppfattning, 
städse  tages  i  betraktande  den  inledande  skildringen  här  ofvan. 
Det  torde  knappast  kunna  förnekas,  att  sagda  allmänna  öfver- 
blick  gör  vårt  folk  full  rättvisa  —  man  må  sedan  tvina  huru 
mycket  som  helst  om  berättigandet  af  de  anmärkningar,  som 
i  vissa  punkter  göras  i  det  följande. 


Det  lärer  näppeligen  kunna  bestridas,  att  en  gynnsam 
jordmån  för  utvandringen  förefinnes  hos  vårt  folk  redan  i  den 
instinktiva  känsla  af  politisk,  social  och  kulturell  vantr ef n ad, 
som  torde  vara  allmännare  här  än  i  många  andra  länder  och 
hvilken  man  alltså  är  tvungen  att  söka  så  långt  möjligt  för 
sig  förklara. 

Författarens  uppfattning  häraf  är  —  det  må  sägas  först 
som  sist  — ,  att  denna  vantrefnad  vida  mindre  har  sin  grund  i 
brister  inom  det  svenska  samhällets  inrättningar  och  tillstånd 
än  just  uti  vissa  egenskaper  inom  det  svenska  folklynnet 

Af  dessa  egenheter  åstadkommes,  att  den  dagliga  och  all- 
männa beröringen  människor  emellan  fått  öfver  sig  i  vårt  land 
en  tyngd  och  en  sträfhet  som  knappast  någonstädes  annars, 
något  som  ju  i  högsta  grad  måste  bidraga  till  den  ofvan  be- 
rörda, omisskänneliga  »vantrefnaden». 

Det  måste  då  vara  en  frestande  uppgift  att  söka  i  någon 
mån  utfinna,  hvaruti  dessa  egenheter  i  folklynnet  bestå. 


Bristen  på  psykologi. 

Två  fakta  gifva  förnämligast  det  svenska  folklynnet  sin 
karaktär  i  våra  dagar.  Det  ena  är,  att  vi  svenskar  älska  och 
intressera  oss  för  naturen  men  icke  för  människor.  Det  andra: 
att  vi  sakna  nationalkänsla. 


Kärleken  till  naturen  är  djupt  rotad  hos  vårt  folk.  Den 
fick  en  oerhörd  väckelse  genom  Linné.  Säkerligen  har  man 
alldeles  för  litet  uppmärksammat  detta  faktum.  Linné  har 
bestämt  riktningen  af  vårt  folks  intresse  för  århundraden. 
Men  i  sig  själf  är  denna  naturdyrkan  nog  äldre  än  så,  ja  lig- 
ger i  vårts  folks  lynne  från  begynnelsen.  Före  Linné  var 
den  enklare  och  naivare,  men  knappast  mindre  stark.  Den 
klingar  oss  gång  på  gång  till  mötes  från  våra  folkvisor.  Den 
möter  oss  i  sådana  enkla  kväden  som  det  mycket  senare: 

»Långt  bort  i  fjällarna 

hörom  vi  skällorna, 

falivilom. 

Ljufliga  sommartid! 

Farom  vi  glada  dit! 

falivilom.» 

Eller  djupare,  djupt  som  en  orgelton  i  de  underbara  orden : 

»Om  sommaren  sköna 
när  marken  hon  gläds 
vid  Dala  två  älfvarna  vida.» 

Och  från  sin  egen  barndom  minnes  författaren  än,  huru 
gripna  vi  voro,  när  under  härliga  sommardagar  sången  bru- 
sade från  Leksands  kyrka: 


BRISTEN  PÅ   PSYKOLOGI.  9 

»Den  blomstertid  nu  kommer 
Med  lust  och  fägring  stor. 
Du  nalkas,  ljufva  sommar, 
Då  gräs  och  gröda  gror.» 

Alltid    är   det  sommaren  det  är  fråga  om.     Men  detta  är 
ju  så  naturligt  för  oss  nordbor. 


Många  smådrag  vittna  om  denna  varma  naturkänsla  hos 
vårt  folk.  Ingenstädes  annars  möter  man  väl  ett  så  allmänt 
behof  att  under  den  varmare  årstiden  fly  bort  från  stadslif- 
vets  kvalm  och.  tillbringa  tiden  så  mycket  som  möjligt  i  na- 
turens sköte.  Då  händer  till  och  med,  att  svenskens  stelhet 
någon  gång  försvinner  —  o,  under!  Och  alldeles  gifvet  skän- 
ker svensken  då  efter  mycket  af  den  bekvämlighet,  som  också 
är  en  af  hans  svaga  sidor.  Såsom  en  ny  Antevs  hämtar  han 
kraft  af  beröringen  med  jorden  —  och  finner  därmed  bot  ock- 
så för  de  synder  han  rikligen  gör  sig  skyldig  till  mot  ett 
hygieniskt  lefnadssätt  i  öfrigt.  I  den  varma  kärleken  till  na- 
turen ligger  säkerligen  en  god  del  af  förklaringen  till  vårt 
folks  ännu  obrutna  fysiska  styrka. 

Ett  litet,  men  betecknande  faktum  är  också,  att  nästan 
alla  svenska  familjenamn  äro  hämtade  från  naturföremål.  Om 
man  gifver  närmare  akt  därpå,  skall  man  finna,  att  vi  härut- 
innan  skilja  oss  från  nästan  alla  andra  Europas  folk. 

Först  under  de  senaste  åren  har  man  äfven  i  Sverige  be- 
gynt något  allmännare  skapa  släktnamn  af  en  annan  typ. 
Detta  har  till  stor  del  skett  genom  påverkan  från  Norge  och 
den  norska  litteraturen. 


Ett  af  de  allmännaste  uttryck,  den  starka  naturkänslan 
tagit  hos  vårt  folk,  är  böjelsen  för  mekaniska  undersökningar 
och  hågen  att  göra  tekniska  uppfinningar. 


JO  BRISTEN   PÅ   PSYKOLOGI. 

Här,  såsom  så  ofta  annars,  råder  en  bestämd  motsats  mel- 
lan svenskt  lynne  och  danskt. 

Dansken  studerar  hellre  människor  än  naturen.  Svensken 
är  alltid  ointresserad  för  människostudium. 

Tänk  oss,  till  exempel,  en  svensk  pojke  som  sättes  att 
sköta  en  maskin.  Efter  fjorton  dagar  skall  han  ha  hela  kon- 
struktionen på  sina  fem  fingrar  och  vara  färdig  att  själf  upp- 
finna förbättringar.  Råkar  maskinen  i  olag  på  något  sätt, 
skall  felet  vara  bra  svårt,  om  inte  pojken  till  sist  skall  lyc- 
kas afhjälpa  detsamma  själf. 

Sätt  en  dansk  pojke  till  samma  befattning.  Han  skall 
snarast  känna  en  viss  motvilja  mot  sin  maskin,  och  näppeli- 
gen skall  det  falla  honom  in  att  ägna  den  något  mera  ingå- 
ende studium.  Grår  maskinen  sönder,  står  pojken  där  hand- 
fallen och  liknöjd  och  väntar  blott  på  att  den  skall  ställas  i 
ordning  igen  af  någon  yrkesman. 

Men  tänkom  oss  en  svensk  beväringspojke,  som  blir  kal- 
faktor hos  sin  löjtnant.  När  mötet  är  slut,  skall  han  intet 
annat  intryck  ha  fått  än  att  »löjtnanten  är  en  dj-a  hygglig 
karl»,  eller  också  att  »löjtnanten  är  en  dj-a  fähund».  Om 
hans  lynne  och  egenskaper  i  öfrigt  skall  han  ha  en  mycket 
oredig  föreställning. 

Tag  åter  en  dansk  beväringspojke,  som  kommit  i  samma 
ställning.  Efter  fjorton  dagar  skall  han  känna  sin  löjtnant 
utan  och  innan  —  hans  goda  sidor  och  i  all  synnerhet  hans 
dåliga;  och  han  skall  vara  i  full  färd  med  att  söka  draga 
fördel  så  väl  af  de  ena  som  af  de  andra. 


Jämför  ock  en  svensk  naturskildring  och  en  dansk. 

Svensken  är  i  första  rummet  öfverväldigad  af  det  skåde- 
spel han  har  framför  sig,  och  hans  beskrifning  skall  ock  fram- 
för allt  vittna  om  huru  imponerad  eller  hänförd  han  är. 
Grärna  blir  framställningen  härigenom  något  oartikulerad. 

Dansken  är  aldrig  imponerad  af  ett  naturskådespel.     Hvad 


BRISTEN   PÅ   PSYKOLOGI.  11 

han  känner  behof  af  att  uttrycka  är  först  och  främst  de  kän- 
slor och  föreställningar,  hvilka  uppstå  hos  honom  själf:  dem 
underkastar  han  en  minutiös  granskning.  Naturen  är  för 
dansken  knappast  någon  själf  ständig  verklighet:  han  ser  den 
alltid  »genom  sitt  eget  temperament».  Och  så  kan  dansken 
lämna  en  mycket  spirituell  skildring,  men  det  är  icke  sagdt, 
att  den  blir  så  objektivt  tillförlitlig. 

Läs  igenom  Georg  Brändes  tjugu  volymer  samlade  skrif- 
ter och  räkna  efter,  om  där  finnes  lika  många  sidor  natur- 
beskrifning! 

Svensken  intresserar  sig  icke  för  människor. 

Han  vill  visserligen  gärna  ha  sällskap,  men  blott  för  att 
vinna  förströelse.     Något  annat  söker  han  sällan. 

I  min  skoltid  fingo  vi  i  antropologien  läsa  om  ett  stadium 
af  uppfattning,  där  man  »skiljer  endast  mellan  behag  och  obe- 
hag och  grader  af  dessa». 

Detta  är  svenskens  ståndpunkt  i  fråga  om  människoupp- 
fattning. 

I  det  fallet  skiljer  han  blott  mellan  »trefliga»  människor 
och  »otrefliga».  De  förra  uppsöker  han  instinktivt,  de  senare 
undviker  han  lika  instinktivt. 

Hvarför  nu  den  ena  människan  är  treflig,  den  andra  otref- 
lig  —  det  faller  honom  aldrig  in  att  undersöka.  Han  nöjer 
sig  fullkomligt  med  ett  omedelbart  och  oreflekteradt  intryck. 

Och  den  »trefliga»  människan  ger  han  efter  för  i  allt. 
Den  lånar  han  t.  ex.  pengar. 

I  andra  länder  är  det,  i  fråga  om  affärer,  en  merit  i  första 
rummet  att  vara  flitig  och  skötsam,  —  i  Sverige  åter  att  vara 
»treflig»,  ge  goda  middagar  o.  s.  v.  För  en  sådan  står  all 
äfven  ekonomisk  hjälp  öppen. 


Ett    dråpligt    exempel    på    äkta  svensk  psykologi  ha  vi  i 
efterföljande  lilla  humoresk  af  Fröding: 


12  BRISTEN  PÅ   PSYKOLOGI. 

»Fäll  tåler  di  ille  öm  patron,  men  d'ä  itnö  te  rätt  sä  ätter. 

Nock  ä  de  fäll  sannt,  att  han  va  ett  rent  rykränn  ätter  kvennfölk,  satt 
dä  va  falitt  för  jäntan  te  gå  på  vägan,  når  patron  va  i  sockna.     D'ä  nock  sannt. 

Söp  gjord'en  d'ä  åg  sannt. 

A  int  va'n  jnst  så  gömmenkeli  i  affärder  no.  En  vefel  hvalls  kan  va 
immot  handelsharrkäran  i  Göteborg,  når  di  feck  allt  dä  rötne  byggnationsverke 
tå'n.  A  att'en  klådd  bönnra  å  sög  nt  stattörpan,  d'ä  neker'a  int  häller  för. 
Ett  hällvätt  va  dä  ve  bruke,  d'ä  fäll  sannt  mä. 

A  fäll  kan  dä  var  nöa  sanning  i  att  han  plåg  ihjäl  frua  si,  för  ja  såg 
sjöl,  når'n  ga*a  en  sinkadus,  å  att  dotra  ble  veli  tå  hanses  årninger  mä'a,  d"ä 
fäll  mä  sannt. 

Men  på  dä  hel  tage  va  patron  en  go  å  rejäll  kär.  En  kunn  int  kom 
e'n  på  kantore,  utta  att  en  feck  en  sup  äller  två  tå'n,  å  allti  hadd'en  no  ro- 
litt  te  säj  öm  jänter  å  friing.  Nä,  kunjak  dä  spard'en  allri  på,  å  lessen  dä 
va'n  allri.     Nä',  satt  patron  va  ingen  dåli  kär,  d'ä  sönn  te  säj.» 


Svensken  intresserar  sig  aldrig  för  att  studera  männi- 
skor. Försök  i  ett  sällskap  —  icke  att  förtala  en  person,  som 
är  illa  omtyckt:  detta  skall  naturligtvis  ta  skruf;  ej  heller 
att  oartikuleradt  höja  till  skyarna  en  populär  person:  detta 
skall  följas  af  lika  oartikulerade  instämmanden.  Men  försök 
att  lungt  och  opartiskt,  något  mera  ingående  analysera  en 
persons  karaktär,  hvilken  alla  i  sällskapet  känna,  --  försök 
att  utfinna  både  hans  goda  och  hans  svaga  sidor  och  huru 
man  skall  kunna  förklara  deras  förhållande  till  hvarandra. 
Resultatet  skall  ofelbart  blifva:  allmän  tystnad.  Och  efter 
några  ögonblick  skall  någon  af  sällskapet  taga  upp  ett  annat 
samtalsämne. 


I  allmänhet  är  svensken  icke  hågad  för  intensivt  tankear- 
bete, —  utom  när  det  gäller  mekanik  eller  annat  naturstudium. 

Svensken  har  varma  känslor  och  en  mycket  liflig  före- 
ställningsförmåga, men  han  tänker  för  litet. 

Äfven  här  är  motsatsen  påfallande  mellan  svenskar  och 
danskar. 

I  ett  samtal  vill  svensken  helst  höra  händelser   relateras, 


BKISTEN  PÅ  PSYKOLOGI.  13 

som  sätta  hans  föreställningsförmåga  i  verksamhet,  —  dan- 
sken åter  vill  helst  höra  problem  framkastas,  som  uppkalla 
hans  tanke-  och  kombinationsförmåga. 


Därför  kommer  svensken  oftast  till  korta  i  tankeutbyte, 
ej  blott  med  danskar  utan  äfven  med  norrmän.  Hvilket  som 
helst  ämne,  som  kommer  före,  har  dansken  vanligen  tänkt 
igenom  många  gånger  förr,  och  hans  hjärna  och  hans  tunga 
arbeta  med  precisionen  af  en  liten  ångmaskin.  För  svensken 
är  ämnet  —  om  det  skall  behandlas  något  djupare  —  nästan 
alltid  nytt.  Och  hvad  han  skulle  säga,  det  finner  han  säkrast 
—  efteråt. 


Och  dock:  när  svensken  blir  tvungen  att  tänka  sig  in  i  en  sak, 
slutar  det  oftast  med  att  han  ser  den  både  djupsinnigare  och 
mångsidigare  än  dansken.  Ty  egentligen  är  svensken  mycket 
ofta  rikt  begåfvad  såsom  tänkare,  och  nästan  alltid  äro  hans 
vyer  större  än  danskens.  Se  blott  dessa  i  Sverige-  så  vanliga 
stora,  höga  pannor,  —  verkliga  tänkarepannor.  Men  de  re- 
presentera (möjligheten  af)  ett  tänkande  i  stora,  rena  linier, 
ej  i  danskens  konstmässigt  snirklade  spiraler.  Huru  afteck- 
nar  sig  ej  detta  senare  tänkande  i  danskens  alltid  —  man 
skulle  nästan  kunna  säga  smärtsamt  fårade  och  förvridna  drag! 

Trots  sitt  utomordentliga  skarpsinne  hinner  dansken  i 
själfva  verket  sällan  fram  till  epokgörande  nya  tankar.  Den 
småaktiga  kritiken  har  gått  honom  för  mycket  i  blodet  och 
förlamar  hans  andes  flykt. 

I  detta  fall  är  svensken  lyckligare.  Med  sin  sorglösa 
fantasi  finner  han  icke  så  sällan  »Lampans  ande». 

Här  är  det  svensken,  som  är  den  ljuse  Aladdin,  dansken 
den  mörke  Nureddin. 


14  BKISTBN   PÅ   PSYKOLOGI. 

Svenskens  bristande  öfning  i  tankearbete  sammanhänger 
med  den  motvilja  han  i  grunden  känner  för  allt  arbete,  alltså: 
med  hans  lättja.  Därför  är  det  vi  i  Sverige  ha  så  mycket 
tanklöst  folk  och  så  få  tänkare,  -  -  äfven  om  vi  ha  en  hel  del 
grubblare. 


En  uppöfvad  tankeförmåga  och  en  högt  uppdrifven  psy- 
kologi skapa  ett  ledigt  och  lättflytande  språk. 

Jämför  danskarnas  förmåga  af  en  enkel  och  lättfattlig 
framställning  med  svenskens  tröga,  tunga  och  omständliga 
språkbehandling. 

I  all  synnerhet  gör  sig  denna  skillnad  märkbar  inom  läro- 
bokslitteraturen, men  äfven  inom  tidningsspråket. 

I  det  sedvanliga  svenska  skriftspråket  spårar  man  ännu 
allt  för  ofta  något  af  —  John  Chronschough. 

Vill  man  hafva  ett  riktigt  storslaget  intyg  om  svensk 
brist  på  psykologi  och  svensk  oförmåga  att  skrifva  ett  enkelt 
och  naturligt  språk,  så  skall  man  studera  Folkskolans  läsebok. 

Här  härskar  John  Chronschoughs  ande  ännu  inom  hela 
stora  afdelningar  så  godt  som  ostörd.1 


I  en  polemik  med  danska  och  norska  tidningar  kommer 
den  svenska  pressen  till  korta  redan  genom  språket. 

A  ena  sidan  ännu  ofta  nog  den  stela,  högtidliga,  tung- 
rodda, akademiska  språkbehandlingen;  å  andra  sidan  ett 
språk,  utbildadt  till  fullkomlighet  af  smidighet,  udd  och  in- 
sinuation. 


Svenskens  bristande  intresse  för  människor  yttrar  sig  ock- 
så däri,  att  han  ej  har  något  intresse  af  att  utforska  sig  själf. 

1  Efteråt  har  förf:s  uppmärksamhet  blifvit  fäst  därå,  att  för  närvarande  af 
Folkskolans  läsebok  utgifves  en  ny,  helt  och  hållet  omarbetad  upplaga.  Ofvan- 
stående  omdömen  hänföra  sig  alltså  till  de  äldre  upplagorna. 


BKISTEN  PÅ   PSYKOLOGI.  15 

Ingen  är  mera  rädd  för  själfrefiexion  än  (den  hvardaglige) 
svensken.     Hans  högsta  åstundan  är  att  fly  sig  själf. 

Till  och  med  när  svensken  är  inåtvänd  -  -  hvilket  är 
mindre  vanligt,  —  flyr  han  sig  själf  genom  att  blifva  mys- 
tiker. 

Ty  mystik  är  inåtvändhet  utan  själf  reflexion. 


Ett  utåtvändt  lynne  kan  vara  starkt  i  handling,  —  ro- 
mare, engelsmän  och  äfven  svenskar. 

Ett  inåtvändt  lynne  kan  vara  starkt  i  lidande,  —  ju- 
dar, ryssar. 


Svenskens  utåtvändhet  ligger  kanske  i  hans  ursprungliga 
lynne  men  förklaras  i  mycket  också  af  hans  land  och  hans 
nistoria. 

Inåtvända  blifva  endast  de  folk,  som  varit  underkastade 
ett  starkt  tryck.  Detta  tryck  —  eller  förtryck  —  kan  komma 
från  beroende  af  andra  folk,  från  den  ena  samhällsklassens 
eller  samhällsmaktens  underkufvande  af  den  andra,  eller  slut- 
ligen från  en  öfvermäktig  natur. 

Sveriges  folk  har  kanske  mindre  än  något  annat  —  åt- 
minstone nu  lefvande  —  varit  underkastadt  andra  folks  tryc- 
kande ok.  Lika  obetydliga  äro  —  jämförelsevis  —  vår  hi- 
storias minnen  om  ett  den  ena  samhällsklassens  förtryck  mot 
den  andra;  och  vår  politiska  ofrihet  gentemot  den  styrande 
makten  representeras  blott  af  några  korta  episoder.  Och 
slutligen  är  vårt  lands  natur  af  den  art,  att  den  icke  verkar 
tryckande  på  människosinnet  och  stänger  det  inom  trånga 
gränser.  Sveriges  natur  är  tilldragande  och  lyftande,  icke 
frånstötande  eller  beklämmande. 

Knappt  något  folk  har  därför  så  föga  som  vårt  lidit  af 
yttre  tryck.  Det  är  då  mindre  underligt,  att  hela  vårt  lynne 
fått  förblifva  utåtvändt. 


16  BRISTEN   PÅ   PSYKOLOGI. 

En  jämförelse  med  andra  folk  gör  detta  förhållande  tyd- 
ligare. Vår  tids  största  psykologer  äro  ryssarna,  —  tack  vare 
århundraden  af  ett  fysiskt  och  psykiskt  tvång,  hvarom  vi  ej 
kunna  göra  oss  en  föreställning.  I  Skandinavien  har  norr- 
mannen blifvit  psykolog,  därigenom  att  hans  land  är  så  »knu- 
gende,  teerende  trängt».  I  bottnen  på  de  norska  fjorddalarna 
och  uppe  under  »de  hoie  Fjselde»  ha  människorna  lärt  sig  att 
tänka  öfver  sig  själfva.  Dansken  blef  psykolog,  om  ej  förr  så 
när  hela  nationen  låg  bunden  i  en  nästan  gränslös  politisk 
ofrihet  och  nationens  flertal  i  en  månghundraårig  lifegenskap. 
—  I  Tyskland  är  det  icke  en  tillfällighet,  att  det  var  Meck- 
lenburg, som  frambragte  en  psykolog  sådan  som  Fritz  Reuter. 


I  fråga  om  allt  som  heter  människokunskap  äro  sven- 
skarna i  själfva  verket  de  minst  utvecklade  af  alla  germaner. 
Hvilket  bevisar  —  hvad  man  också  af  andra  grunder  vet,  — 
att  svenskarna  äro  germanernas  adelsfolk.  Ty  Jeppe  kan  nog 
blifva  människokännare,  men  baronen  —  aldrig!  (Om  ej  när 
den  tid  kanske  kommer,  att  rollerna  blifva  ombytta). 


Svenskens  brist  på  intresse  för  människor  har  skapat  en 
underlig  stelhet  och  hårdhet  i  det  dagliga  umgänget.  Engels- 
mannen är  visserligen  ännu  stelare  än  svensken,  men  man  ser, 
att  hans  egentliga  önskan  är  att  få  vara  i  fred,  och  att  han 
respekterar  andras  frihet  lika  väl  som  sin  egen.  Svenskens 
stelhet  förråder  däremot  nästan  alltid  en  liknöjdhet,  som 
verkar  förolämpande.  Öfversitteriet  i  det  svenska  umgänges- 
lifvet  är  häpnadsväckande. 

Här,  såsom  i  nästan  allt  annat,  är  svensken  den  rena  mot- 
satsen emot  dansken.  Svensken  är  human  såsom  förman  och 
i  arbetet,  men  öfversittare  i  umgänget.  Dansken  blir  öfver- 
sittare,  så  fort  han  får  någon  myndighet,  men  i  umgänget  är 
han  enkel  och  gemytlig. 


BRISTEN  PÅ   PSYKOLOGI.  17 

Gemytlighet  är  hvad  som  fattas  svensken  kanske  mer  än 
hvarje  annan  nation.  Det  är  tillräckligt  betecknande  härut- 
innan,  att  svenskan  är  det  enda  språk  i  världen,  som  saknar 
ett  gemensamt  tilltalsord.  Härigenom  blir  allt  närmande  mel- 
lan [obekanta  ytterligt  försvåradt,  och  äfven  tankeutbytet 
mellan  bekanta  ofta  otympligt  och  trögkördt. 

Någon  skillnad  äger  dock  rum  i  detta  fall  mellan  olika 
delar  af  Sverige,  Sydsvensken  har  något  mera  gemyt,  i  syn- 
nerhet skåningen.  Nordsvensken  kan  visserligen  förefalla 
mycket  rättfram  och  okonstlad.  Men  detta  innebär  egentligen 
att  han  reklamerar  för  sig  själf  friheten  att  få  vara  som  han 
vill;  med  toleransen  mot  andra  är  det  klent,  och  vid  minsta 
anledning  till  missnöje  blir  han  lätt  grof. 


Öfver  hufvud  är  det  svenska  umgängeslifvet  icke  af  större 
intresse.  Och  huru  skulle  det  kunna  vara  annorlunda?  Sven- 
sken intresserar  sig  icke  för  politik,  knappast  för  konst,  en 
obetydlighet  för  litteratur  Han  är  öfver  hufvud  icke  mycket 
road  af  att  resonera.  Och  minst  af  allt  intresserar  det  honom 
att  studera  de  människor  han  har  framför  sig.  Hvad  under 
då,  att  i  det  svenska  umgängeslifvet  en  så  stor  roll  spelas  af 
—  anekdoten  och  punschen! 


Det  bristande  intresset  för  människor  gör  också  umgänget 
hos  oss  så  trögt  mellan  olika  samhällsklasser.  Man  har  att 
lära  af  alla  människor,  om  man  endast  har  intresse  för  det  rent 
mänskliga.  Men  där  detta  fattas,  står  i  hvarje  ögonblick  klass 
mot  klass,  icke  människa  mot  människa. 

Vi  tala  här  om  det  dagliga  umgänget,  —  icke  om  den 
beröring  som  äger  rum  t.  ex.  vid  dryftande  af  allmänna  an- 
gelägenheter.   Såsom  offentlig  person  är  svensken  alltid  human 

2—111963.    Sundbärg,  Det  svenska  folklynnet. 


18  BRISTEN   PÅ   PSYKOLOGI. 

och  hänsynsfull,  —  jämfördt  med  andra  folk.    Blott  i  det  en- 
skilda lifvet  är  han  stel  och  liknöjd. 


I  många  hänseenden  har  vår  svenska  brist  på  psykologi 
varit  af  en  ödesdiger  betydelse  i  vår  historia.  Hvilken  roll 
den  spelat  i  vårt  ekonomiska  lif,  skall  visas  längre  fram. 
Här  må  framhållas  den  omständigheten,  att  vi  så  ytterst 
sällan  haft  diplomater  af  någon  högre  rang.  Nästan  vid  hvarje 
fredsslut,  där  Sverige  varit  den  besegrade  parten,  hafva  Sveri- 
ges underhandlare  genom  oskicklighet  och  vårdslöshet  hem- 
burit   ofördelaktigare  villkor  än  som  skulle  varit  nödvändigt. 

Och  i  våra  dagar:  huru  många  äro  ej  de  fredliga  under- 
handlingar, där  Sverige  dragit  det  kortaste  strået!  Huru 
många  förhandlingar  med  Norge,  huru  många  trafiköfverens- 
kommelser  med  Danmark,  huru  många  handelstraktater  och 
fördrag  med  det  ena  landet  och  med  det  andra! 

Huru  ofta  har  ej  i  vår  historia  inträffat,  att  hvad  vi 
vunnit  med  svärdet,  gått  förloradt  igen  vid  diplomaternas 
gröna  bord! 

I  sanning,  om  till  någon,  kan  det  sägas:  Vincere  scis, 
Svecia,  victoria  uti  nescis! 


Svenskens  brist  på  psykologi  yttrar  sig  också  däruti,  att 
han  är  värnlös  mot  oförskämdhet.  Vid  hvarje  mera  oväntad 
och  ovanlig  situation  af  människa  mot  människa  blir  han  för- 
bryllad. I  äldre  tider  löstes  en  hel  del  dylika  problem  mycket 
lätt:  när  oförskämdheten  gick  för  långt,  slog  man  helt  enkelt 
till.     Men  i  våra  dagar,  när  man  inte  får  slåss! 

Nu  antydda  egenskap  hos  svensken  är  en  af  dem  som 
ligga  allra  klarast  för  våra  grannfolk.  Och  i  rikt  mått  ha  de 
vetat  begagna  sig  däraf. 


BRISTEN  PÅ   PSYKOLOGI.  19 

Vill  man  göra  sig  reda  för,  huru  det  svenska  folkets  na- 
turell gifvit  sig  uttryck  i  kulturarbetet,  så  säger  det  sig 
själft,  att  det  är  naturvetenskapen,  som  varit  vår  yppersta 
valplats. 

I  fråga  om  den  botaniska,  zoologiska,  geologiska,  fysi- 
kaliska och  kemiska  forskningen  och  de  flesta  öfriga  grenar 
af  naturens  studium,  liksom  i  fråga  om  tekniska  uppfinningar 
och  geografiska  forskningsresor,  har  vårt  folk  också  lämnat 
så  storartade  bidrag,  att  de  öfverträffas  blott  af  nationers, 
hvilka  äro  oss  mångdubbelt  öfverlägsna  i  numerär. 

Vi  skulle  blott  önska,  att  icke  botanister  och  geologer 
m.  fl.  så  alldeles  öfverskyggade  och  undanträngde  den  huma- 
nistiska forskningen  som  mer  och  mer  börjar  blifva  händelsen 
i  vårt  land.  Allt  förtryck  och  tyranni  är  af  ondo,  —  inom 
kulturens  och  vetenskapens  värld  ej  mindre  än  inom  poli- 
tikens. 

Vi  vilja  hoppas,  att  det  är  en  tillfällighet,  men  från  den 
senaste  tiden  föreligga  ett  par  indicier  vittnande  om  att  möj- 
ligen forskningsdriften  icke  längre  hos  våra  unga  teknici  och 
naturvetenskapsmän  är  så  lifaktig  som  förut  under  några  ge- 
nerationer varit  händelsen.  Inom  tvenne  den  nyaste  tidens 
stora  forskningsgebit:  den  trådlösa  telegrafien  och  aviatiken, 
ha  svenska  forskare  icke  spelat  någon  större  roll,  ej  ens  hållit 
sig  i  nivå  med  de  främste,  utan  först  tämligen  sent  ryckt  in  i 
ledet.  När  man  erinrar  sig  vår  roll  inom  telefonien,  blir  detta 
faktum  något  nedslående.  Men,  såsom  sagdt:  detta  kan  ju 
vara  en  tillfällighet,  och  det  är  ju  omöjligt  för  ett  så  litet 
folk  att  hinna  till  öfverallt. 

Inom  öfriga  vetenskaper  hafva  svenskarna  tvifvelsutan 
lyckats  bäst  i  samma  mån  som  det  varit  möjligt  att  begagna 
metoder,  som  ligga  naturvetenskapen  nära.  I  främsta  rummet 
torde  detta  gälla  om  språkforskningen,  som  därför  också  i 
Sverige  har  förts  längre  fram  än  öfriga  humaniora. 

I  någon  mån  gäller  detta  också  filosofien,  —  nämligen  för 
så  vidt  det  kosmologiska  problemet  angår.  Här  har  svenskens 
håg    för    öfverblickar    och  hel-syner,  hans  djärfva,  världsfam- 


20  BRISTEN  PÅ   PSYKOLOGI. 

nande  fantasi  och  konstruktionssinne  kommit  till  sin  rätt  på 
det  andliga  området;  och  såsom  filosofiskt  världssystem  är  väl 
det  boströmska  ett  bland  de  vackraste  och  djupsinnigaste  som 
någonsin  uppbyggts. 

Men  i  samma  mån  som  ämnet  vänder  sig  mera  uteslu- 
tande mot  det  mänskliga  själslifvet,  i  samma  mån  krymper 
det  svenska  tankearbetet  ihop.  Till  etiken,  estetiken  och  det 
kunskapsteoretiska  problemet  ha  Sveriges  bidrag  alltid  varit 
ringa  —  åtminstone  till  senaste  tid. 


Inom  litteraturen  ligger  Sveriges  storhet  på  lyrikens  fält. 
Väl  må  sättas  i  fråga  om  inom  hvilket  som  helst  land  någon- 
sin en  så  inspirerad  lyriker  framträdt  som  Gustaf  Fröding 
—  vårt  lands  otaliga  >dii  minorum  gentium»  i  detta  fall  att 
förtiga. 

Men  lyriken  rör  sig  också  egentligen  inom  känslans  och 
föreställningens  värld,  där  det  svenska  lynnet  aldrig  förnekar 
sin  rikedom.  Fröding  visserligen  var  lika  stor  som  reflexions- 
lyriker, men  detta  är  något  i  vår  litteratur  högeligen  sällsynt. 

Också  inom  den  svenska  lyriken  spelar  för  öfrigt  naturen 
en  större  roll  än  kanske  inom  hvarje  annat  folks.  Man  järn- 
före  den  t.  ex.  äfven  här  med  den  danska.  Den  danske  ly- 
rikern återgifver  nästan  uteslutande  den  värld,  som  gömmes 
i  hans  eget  bröst.  Den  svenske  lyrikern  fördjupar  sig  i  åskåd- 
ningen af  den  natur,  som  ligger  utanför  och  omkring  honom. 
Särskildt  härutinnan  har  ju  Fröding  frambragt  verk  af  rent 
oförgänglig  skönhet. 


Det  område  af  litteraturen,  där  Sveriges  bidrag  äro  obe- 
tydligast, är,  såsom  vi  alla  veta,  dramatilen.  Och  detta  sy- 
nes oss  så  fullkomligt  begripligt,  efter  hvad  vi  i  det  före- 
gående  sökt   göra  gällande.     Ty  här  är  det  människostudium, 


BRISTEN  PÅ   PSYKOLOGI.  21 

det  i  första  rummet  kommer  an  på,  och  i  det  fallet  ha  vi 
svenskar  aldrig  varit  med.  Till  utforskningen  af  jordklotet 
och  dess  aflägsnaste  nejder  hafva  svenske  män  lämnat  oför- 
vanskliga  bidrag.  Vid  studiet  af  människosjälens  geografi,  — 
i  utforskandet  af  dess  haf  och  öknar,  dess  djup  och  höjder, 
ha  vi  nästan  helt  och  hållet  lyst  med  vår  frånvaro. 

Huru  barnslig  är  ej,  i  stort  sedt,  den  vida  öfvervägande 
delen  af  vår  dramatiska  litteratur  från  psykologisk  synpunkt! 
Hafva  vi  verkligen  allt  som  allt  ett  par  dussin  verk  af  be- 
stående värde?  Om  nästan  h varje  svenskt  drama,  åtminstone 
af  äldre  datum,  är  det  stående  omdömet,  att  »de  lyriska  par- 
tierna äro  af  stor  skönhet».  Om  den  dramatiska  kompositio- 
nen,   om    genomförd  karaktärsutveckling  talas  helst  icke  alls 


Knappast  någon  vetenskap  har  i  vårt  land  varit  så  litet 
företrädd  som  litteraturhistorien.  För  ungefär  ett  årtionde 
sedan  voro  till  och  med  samtliga  våra  universitetslärare  i 
detta  ämne  af  främmande  börd.  Och  ännu  i  dag:  huru  svagt 
är  ej  det  mesta  som  hos  oss  produceras  inom  litteraturkri- 
tiken! Det  torde  vara  längesedan  erkändt,  att,  rent  este- 
tiskt, Bellman  är  mera  uppskattad  i  Danmark  än  i  Sverige. 
Och  äfven  det  bästa  som  skrifvits  om  Fröding  är  af  dansken 
Harald  Nielsen;  därnäst  kommer  väl  hvad  som  skrifvits  i 
Finland. 

Det  är  ju  möjligt,  att  härutinnan  under  de  senaste  åren 
tecken  framträdt,  som  varsla  om  bättre  tider.  Men  hittills 
åtminstone  får  väl  sägas,  att  svenskarnas  intresse  för  ett  dju- 
pare studium  af  litteraturen  -  -  och  främst  af  den  egna  littera- 
turen —  varit  utomordentligt  ringa.  Ligger  ej  förklaringen 
härtill  uti  den  liknöjdhet,  som  hos  oss  möter  öfverallt,  när 
det  gäller  en  mera  ingående  psykologisk  forskning? 

Det  må  erkännas,  att  en  förklaringsgrund  ligger  äfven 
därutinnan,  att  åtminstone  vår  äldre  skönlitteratur  —  ett 
försvinnande    fåtal  arbeten    frånräknade  —  erbjuder    så   föga 


22  BRISTEN   PÅ   PSYKOLOGI. 

af  intresse  i  fråga  om  människoframställning.  I  flertalet  af 
våra  äldre  romaner  har  författaren  lyckats  bäst  med  en  eller 
annan  bifigur,  —  någon  enkel,  osammansatt  karaktär,  som 
kunnat  ses  så  godt  som  uteslutande  från  en  sida.  Försöken 
att  skildra  mera  komplicerade  karaktärer  hafva  nästan  alltid 
misslyckats. 


För  att  taga  blott  ett  exempel  från  vår  nyare  litteratur: 
tänkom  oss  »Den  stora  vreden». 

I  kulturhistoriskt  hänseende  är  väl  detta  Olof  Högbergs 
arbete  ett  af  de  mest  storslagna  och  gripande  dokument,  som 
vår  litteratur  har  att  uppvisa. 

Men  huru  svag  är  ej  människoskildringen!  Och  detta  i 
synnerhet  beträffande  hufvudpersonerna.  Hjältinnan  krymper 
till  sist  ihop  till  den  rena  banala  obetydligheten,  och  äfven 
hjälten  är  det  omöjligt  att  få  fullt  lefvande  för  sig. 

Den  bäst  lyckade  rent  psykologiska  skildringen  i  detta 
arbete  är,  karakteristiskt  nog,  Lapp-Manel.  Ty  skall  man  i 
Sverige  intressera  sig  för  människor,  så  skall  det  åtminstone 
vara  för  lappar.  Där  har  man  strax  ett  litet  grand  af  den 
främmande,  exotiska  doften,  som  ensam  kan  draga  till  sig 
svenskens  intresse. 

Det  är  också  karakteristiskt,  att  den  kanske  mest  gri- 
pande händelseskildringen  i  »Den  stora  vreden»  är  beskrif- 
ningen  af  /mw-byns  brand.  Så  fort  det  gäller  orätt  mot  främ- 
lingar, är  svenskens  medkänsla  städse  öm  och  vaken  på  ett 
helt  annat  sätt  än  när  det  gäller  svenskar. 


Huru  oerhördt  rik  är  ej  den  populära  religiösa  littera- 
turen i  Sverige  under  de  båda  senaste  mansåldrarna!  Och 
huru  oerhördt  ringa  del  häraf  har  något  verkligt  psykolo- 
giskt värde! 


BRISTEN  PÅ   PSYKOLOGI.  23 

Här  stå  vi  väl  sist  af  alla  folk  i  Europa.  Äfven  engels- 
mannen hör  visserligen  icke  till  de  psykologiskt  djupare  be- 
gåfvade  nationerna,  men  i  Englands  religiösa  litteratur  möter 
man  dock  alltid  en  god  del  humor  och  en  rikedom  af  träf- 
fande iakttagelser  åtminstone  inom  själslifvets  mera  yttre  sidor. 

Men  hos  oss  är  nästan  allt  lika  jämnstruket  och  banalt 
Samma  allmänna  schema,  aldrig  något  som  tager  sikte  på  in 
dividen: 


Bristen  på  psykologiskt  intresse  visar  sig  också  uti  de 
knapphändiga  lefnadsteckningar,  som  vanligen  är  allt  som  be- 
stås vårt  folks  stora  personligheter,  när  de  skilts  hädan. 

När  i  England  en  stor  man  går  bort,  utpekas  i  regeln  af 
den  allmänna  meningen  någon  honom  närstående,  som  liksom 
anses  själfskrifven  att  författa  den  aflidnes  biografi.  Och  den 
blifvande  biografen  ägnar  så  åratal,  kanske  årtionden  af  sitt 
lif  att  samla  allt  som  kan  belysa  den  bortgångnes  karaktär 
och  lifshistoria. 

I  Sverige  kan  man  nog  ägna  årtionden  af  sin  lefnad  åt 
att  studera  insekter  och  snäckor  och  alger  och  lafyar,  —  men 
att  ägna  så  mycken  tid  åt  att  studera  en  människa?  Bort 
det!     Det  vore  förspilld  möda. 

Också  ha  vi  näppeligen  mer  än  en  svensk  personlighet, 
bland  våra  många  store,  som  bevärdigats  med  en  uttömmande 
biografi  af  den  art  som  namnes  här  ofvan.  Denna  enda  är 
Jenny  Lind,  och  hennes  biografi  är  skrifven  af  —  ett  par 
engelsmän! 

Möjligen  kan  sägas,  att  äfven  åt  en  eller  annan  af  våra 
skalder  ägnats  samma  uppmärksamhet^ i  våra  dagar;  men  för- 
fattaren till  dessa  biografier  är  icke  af  svensk  börd. 


Inom    den    svenska    konsten    är  det  säkerligen  landskaps- 
målningen som  står  högst. 


24  BKISTEN   PÅ   PSYKOLOGI. 

Carl  Larsson  har  sina  odödliga  förtjänster  —  det  är  ej 
meningen  att  bestrida  det.  Men  jämför  hans  teckningar  till 
Fältskärns  berättelser  med  Edelfelts! 

Och  öfver  hufvud:  människoframställningen  i  vår  konst 
med  Danmarks,  Norges  och  Finlands! 


Vi  hafva  nyligen  af  vår  största  författarinna  fått  en  lä- 
sebok för  Sveriges  barn,  —  ett  arbete  som  i  många  hänseenden 
är  af  enastående  värde. 

Men  är  det  ej  betecknande  att  »Nils  Holgersson»  gifver 
oss  så  godt  som  uteslutande  naturens  Sverige  och  Sveriges 
djurvärld? 

Hvar  blifver  människornas  Sverige  och  Sveriges  män- 
niskor? 


Vi  svenskar  ha  verkligen  under  senaste  tid  begynt  i 
någon  mån  älska  vårt  land.  Därtill  har  Turistföreningen  i 
ej  ringa  mån  bidragit. 

Men  när  skola  vi  lära  oss  älska  vårt  folk? 


»Lyssna  till  den  granens  susning, 
Vid  hvars  rot  ditt  bo  är  fast.» 

Ja  väl,  detta  kunna  nog  svenskarna  lära  sig. 

Men  att  lyssna  till  de  mänskliga  rösterna,  till  stäm- 
morna från  den  svenska  kulturen,  vid  hvars  rot  vårt  bo  san- 
nerligen också  är  fäst? 


öfver    hufvud,    när  man  i  Sverige  någon  gång  träffar  en 
person  med  något  litet  intresse  för  att  studera  det  rent  mänsk- 


BRISTEN  PÅ   PSYKOLOGI.  25 

liga,  —  någon  som  ej  nöjer  sig  med  att  dela  upp  människor 
i  »trefliga»  och  »otrefliga»,  någon  som  finner  nöje  uti  att  syssla 
också  med  djupare  litterära  och  estetiska  frågor  —  så  kan 
man  våga  tio  mot  ett  på,  att  han  bär  ett  främmande  namn. 
Och  skulle,  hans  namn  verkligen  lyda  med  rent  svensk  klang, 
så  bör  man  icke  underlåta  att  taga  reda  på  h vilket  familje- 
namn som  bars  af  hans  —  mor. 


Möjligt  är,  att  de  senaste  årens  svenska  litteratur  an- 
tyder en  begynnande  utveckling  också  hos  oss.  Fröding, 
Selma  Lagerlöf  och  Strindberg  representera  ju  psykologiska 
värden  af  högsta  rang.  Men  åtminstone  hos  Selma  Lagerlöf 
är  allt  ännu  intuition,  ej  reflexion.  Och  till  och  med  Strind- 
berg är  större  som  iakttagare  än  som  tänkare. 


Att  Selma  Lagerlöf  framför  allt  drifves  af  intuitionen 
framgår  tydligast  af  hennes  ställning  till  det  religiösa.  Hon 
har  en  djupare  känsla  af  mänsklighetens  urreligion  än  någon 
annan  nu  lefvande  diktare,  —  och.  äfven  af  katolicismen. 
Hennes  legender  höra  väl  till  det  vackraste  som  i  vår  tid 
sett  dagen. 

Den  reflekterande  protestantismen  däremot  spelar  icke 
hos  henne  någon  större  roll.  Bristen  i  hennes  »Jerusalem»  är 
att  hon  ej  förmår  tydliggöra  de  religiösa  motiven  hos  sina 
underliga  pilgrimer.  I  de  oskattbart  sköna  slutkapitlen  af 
första  delen  se  vi  den  våldsamma  kraft,  hvarmed  jorden  och 
hembygden  hålla  kvar.  Men  om  den  andliga  kraft,  som  dock 
till  sist  blir  den  förra  öfvermäktig,  förnimma  vi  ganska  litet. 


För  öfrigt  är  icke  att  undra  öfver,  om  ett  psykologiskt  upp- 
vaknande först  skulle  göra  sig  gällande  inom  intuitionens  gebit. 


26  BRISTEN   PÅ    PSYKOLOGI. 

Skulle  så  vara,  att  äfven  för  oss  »kunskapens  träd»  i 
detta  fall  börjar  bjuda  sina  frukter,  är  detta  icke  odeladt 
glädjande.  I  all  omedelbarhet  ligger  också  en  viss  styrka^ 
och  svenskens  psykologiska  naivitet  har  kanske  icke  varit 
utan  sin  betydelse  för  den  svenska  folksjälens  hälsa.  Den 
danska  estetiken  och  psykologien  ha  nått  ett  raffmernent,  som 
starkt  lutar  åt  degeneration. 

Men  härutinnan  är  ju  för  oss  intet  annat  att  göra  än  att 
iakttaga  historiens  gång.     ^Förargelse  måste  ju  komma.» 


Ett  varsel  om  blifvande  folkkunskap  också  i  vårt  land 
var  Artur  Hazelius.  Han  sysselsatte  sig  visserligen  endast 
med  utanverken,  men  det  är  naturligt,  att  början  måste  blifva 
sådan.     Fortsättningen  kommer  kanske  att  gå  inåt. 


27 


Bristen  på  nationell  instinkt. 

När  vi  tala  om  patriotism  i  våra  dagar,  föreställa  vi  oss 
vanligen,  att  denna  känsla  alltid  förefunnits  och  alltid  varit 
af  ungefär  samma  natur  som  nu. 

Åtminstone  det  sista  är  säkerligen  ett  misstag.  Hos  an- 
tikens folk  t.  ex.  var  visserligen  den  enskildes  förmåga  af 
uppoffring  för  det  allmänna  nästan  obegränsad,  men  —  såsom 
Fustel  de  Coulanges  visat  —  var  denna  underkastelse  väsent- 
ligen af  religiös  natur  och  hade  knappast  någonting  gemen- 
samt med  våra  dagars  nationalkänsla. 

I  alla  tider  har  funnits  ett  slags  patriotism,  som  egent- 
ligen varit  den  mer  eller  mindre  medvetna  sammanhållningen 
för  själfbevarelse.  I  tider,  när  fredsåren  voro  lättare  att 
räkna  än  krigsåren,  var  det  allvar  med  frågan  om  ett  folks 
tillvaro  eller  icke.  Det  gällde  ens  eget  lif  och  ens  närmastes, 
det  gällde  allt  hvad  man  ägde  på  jorden.  Wallenstein  stå- 
ende med  en  armé  inom  Smålands  gräns,  —  det  skulle  helt 
enkelt  för  hvarje  smålänning  ha  betydt,  att  han  just  inte 
hade  mycket  mera  att  hoppas  här  i  världen.  En  dylik  situa- 
tion var  ju  den t  kraftigaste  tänkbara  maning  till  sammanhåll- 
ning, men  detta  är  ännu  långt  ifrån  den  alldeles  specifika 
andliga  kraft,  som  under  1800-talet  fick  namnet  national- 
känsla. 

Se  vi  särskildt  till  vårt  svenska  folks  så  mycket  —  och 
med    rätta  —  prisade   fosterländskhet   under  1600-talet,  få  vi 


28  BRISTEN    PÅ    NATIONELL   INSTINKT. 

ock  komina  ihåg,  att  livad  som  dref  den  tidens  svenskar  till 
storverk  var  för  en  ej  ringa  del  religiös  entusiasm,  —  visser- 
ligen olika  stark  vid  olika  tider.  Härtill  kom  —  och  kanske 
framför  allt  —  pliktkänslan,  trohetseden  mot  Sveriges  konung, 
skyldigheten  att  försvara  hem  och  härd,  hvilken  skyldighet 
stod  så  mycket  klarare  i  denna  farofyllda  tid  och  hvilken 
det  för  öfrigt  var  mycket  svårt  att  —  undandraga  sig.  Sveriges 
folk  var  bundet  till  lydnad,  af  tidens  hela  samhällsskick. 
Äfven  en  dylik  bundenhet  kan  sannerligen  uträtta  storverk 
—  i  synnerhet  hos  vårt  folk,  om  den  begagnas  af  en  öfver- 
lägsen  ledning.  Men  man  har  ej  rätt  att  innanför  dessa 
strama  band  dikta  sig  till  vår  tids  uppfattning  och  känslor. 
Af  fosterlandskärlek  i  vår  tids  mening  fanns  nog  pä  1600-talet 
åtskilligt  mindre  än  man  vanligen  föreställer  sig  —  med  ett 
undantag,  hvarom  mera  här  nedan.  Och  denna  tids  så  ofta 
beundrade  uppoffring  för  det  allmänna  bästa  är  svår  att  be- 
döma, emedan  vi  ej  veta  huru  den  skulle  ställt  sig  om  den 
ej  varit  framtvingad. 

I  själfva  verket  finna  vi  ännu  under  den  nyare  tidens 
första  århundraden  bland  alla  Europas  folk  endast  sällan 
spår  af  någon  slags  patriotism  i  modern  mening.  Den  som 
fanns  framträdde  mestadels  i  nationalstoltJietens  form.  Den 
förekom  därför  nästan  endast  hos  folk,  som  följdes  af  en  lysande 
framgång:  spanjorer,  portugiser,  senare  fransmän,  engelsmän, 
svenskar  och  holländare.  Det  är  lätt  att  se,  att  detta  är 
något  annat  än  våra  dagars  nationalkänsla.  Denna  senare 
är  nästan  starkast  hos  underkufvade  och  tillbakasatta  folk, 
hvilkas  historiska  minnen  icke  gifva  mycken  anledning  till 
förhäfvelse  gent  emot  andra.  Också  är  i  våra  dagar  stolt- 
heten blott  en  enstaka,  ej  alltid  ens  befintlig  stämma  i  den 
stora  symfoni,  som  återljuder  från  ett  i  verklig  mening  patrio- 
tiskt folk.  I  denna  symfoni  gifvas  ofta  stämmor  som  ljuda 
mycket  högre  än  stoltheten. 

Slutligen  ha  vi  att  erinra  oss  den  ingrediens  i  national- 
känslan, som  består  uti  en  viss  nästan  hvarje  människa  med- 
född   hemkänsla.     Denna    är    uråldrig,    men    den  är  icke  till- 


BKISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT.  29 

räcklig    att    ensam    konstituera    livad    som  i  vår  tids  mening 
kallas  nationalkänsla. 


Nationalkänslan,  i  ordets  moderna  betydelse,  vaknade  till 
lif  egentligen  under  de  napoleonska  krigen.  Huru  litet  man 
inom  världens  styrande  kretsar  då  ännu  anade  dess  tillvaro, 
visar  det  sätt,  hvarpå  Wienerkongressen  efter  uteslutande 
dynastiska  och  »jämviktspolitiska»  hänsyn  redigerade  Europas 
karta.  Den  nya  folkanda,  som  bröt  fram,  skapades  icke  af 
krigsnöden;  den  låg  redan  beredd,  ehuru  slumrande.  Napoleons 
tyranni  var  den  yttre  stöt  som  väckte  den,  och  med  ens  steg 
den  upp  och  tog  härskaresätet  i  besittning  såsom  tidens  le- 
dande idé. 

Denna  känsla,  som  gifvit  gestalt  och  innehåll  åt  1800- 
talets  hela  historia  i  Europa,  var  ett  hos  folken  vaknadt  beJwf 
att  i  hvarje  Ufsyttring  gifva  uttryck  åt  sitt  eget  innersta  väsen. 

Första  villkoret  för  att  detta  skulle  kunna  ske  var,  att 
hvarje  nation  finge  själf  bestämma  sina  öden,  —  icke  blott 
oberoende  af  andra  folk  utan  äfven  löst  från  den  absoluta 
statsmakt,  som  då  fanns  i  konungadömets  form.  Kamp  för 
yttre  och  inre  frigörelse  blef  därför  för  hela  Europa  det 
väsentliga  innehållet  af  det  nya  seklets  historia. 


Det  finnes  åtskilliga  tidehvarf  i  världshistorien,  som  i  alla 
sina  företeelser  behärskats  af  en  enda  idé.  Mycket  af  detta 
slag  gömmer  sig  för  våra  blickar,  men  ibland  är  förhållandet 
så  påtagligt,  att  det  icke  kan  undgå  vår  uppmärksamhet. 

Ett  sådant  fall  bilda  1500-  och  1600-talen,  med  det  reli- 
giösa afgörandet  såsom  den  allt  dominerande  faktorn.  Ett 
annat  dylikt  fall  är  1800-talet,  behärskadt  af  nationalitetsidén. 

När  en  idé  på  detta  sätt  bestämmer  öfver  ett  tidehvarfs 
hela    historia,    tager  den  tidens  alla  krafter  i  sin  tjänst.     Vi 


30  BRISTEN  PÅ   NATIONELL   INSTINKT. 

kunna    erinra    oss    Luther,    huru    alla  hans  samtids  framsteg 

—  inom  vetenskap  och  konst,  inom  upptäckter  och  forskning 

—  fingo  lämna  honom  vapen  i  hand  för  den  strid  han  förde. 
Skillnaden  är  uppenbar,  om  vi  jämföra  detta  med  vår  tid, 
när  den  religiösa  idén  spelar  en  mycket  mera  undanträngd 
roll  i  det  offentliga  lifvet.  Vår  tids  kyrka  fruldar  mången 
gång  för  vetenskapens  och  forskningens  framsteg:  den  känner 
att  den  icke  har  förmåga  att  taga  dem  i  sin  tjänst. 

På  samma  sätt  som  Luthers'  reformationsarbete  stod  1800- 
talets  nationalitetsrörelse  i  förbund  med  tidens  alla  framsteg, 
det  månde  vara  inom  hvilket  område  som  helst,  materiellt 
eller  andligt.  H varje  nyupptäckt  sanning  gaf  tidens  härskande 
idé  ny  styrka,  och  hvarje  uppriktigt  sanningssökande  följdes 
af  tidsandan  med  hopp  och  sympati.  Ett  tidehvarfs  härskande 
idé  förhåller  sig  nämligen  icke  endast  mottagande  till  tidens 
gärning.  Den  är  tvärtom  själf  en  af  de  drifvande  krafterna 
därtill,  och  till  och  med  den  starkaste  af  dem  alla.  Nationali- 
tetskänslan gaf  nytt  lif  och  sin  säregna  stämpel  åt  allt  både 
andligt  och  materiellt  arbete  under  1800-talet,  liksom  reforma- 
tionen hade  gjort  under  tidrymden  1517 — 1648. 


Medan  under  1500-talet  reformationsstriden  upprörde  alla 
Europas  kulturfolk  och  tvang  dem  till  en  medveten  afgörelse 
för  eller  emot,  förblef  ett  land  i  stort  sedt  oberördt  af  denna 
rörelse.  Detta  land  var  Italien.  Här  var  den  rent  yttre  om- 
ständigheten att  landet  inrymde  påfvemaktens  residens  ett 
faktum  af  den  betydelse,  att  afgörelsen  gaf  sig  af  sig  själf  t, 
utan  att  egentligen  väcka  och  uppröra  folksjälen.  Italien 
blef,  i  det  närmaste,  oberördt  af  detta  tidehvarfs  härskande 
idé.  Historien  vittnar  tillräckligt  om,  hvilken  kulturell  för- 
just detta  blef  för  Italien.  Sextonhundratalet  är  ingen  lysan- 
de tid  i  de  italienska  folkens  historia, 

När  vid  1800-talets  begynnelse  nationalitetsidén  i  sin  ord- 
ning   redde    sig    att    gifva    Europas    alla    folk    en    ny  andlig 


BRISTEN  PÅ   NATIONELL   INSTINKT.  31 

väckelse,  blef  det  åter  ett  folk,  som  kom  att  stå  utanför  hela 
tidsrörelsen.     Och  detta  folk  var,  tyvärr,  Sveriges. 

Liksom  för  Italien  under  reformationstiden  voro  äfven 
här  orsakerna  i  främsta  rummet  af  yttre  natur.  Sveriges  folk 
behöfde  icke  kämpa  för  att  tillvinna  sig  konstitutionell  frihet  : 
den  hade  det  tillkämpat  sig  långt  förut.  Och  efter  1814. 
kände  Sverige  icke  heller  någon  allvarligare  fruktan  för  sin 
yttre  frihet;  en  hundraårig  fred  har  i  viss  mån  styrkt  det  i 
denna  sorglöshet.  Sveriges  folk  var  ej  splittradt  under  olika 
herradömen  —  om  vi  frånse  svenskarna  i  Finland,  som  knap- 
past någonsin  betraktats  såsom  ett  >/Svecia  irredenta».  Inom 
Sverige  själft  funnos  icke  olika  nationaliteter  representerade, 
som  kunde  under  inbördes  kamp  göra  nationalitetsfrågan 
aktuell. 

Alla  yttre  omständigheter  bidrogo  alltså  till  att  gifva 
Sverige  en  i  och  för  sig  lycklig  undantagsställning  bland 
Europas  folk.  Men  denna  undantagsställning  förde  den  olyckan 
med  sig,  att  vi  gingo  miste  om  den  pånyttfödelse,  som  tidens 
härskande  idé,  nationalitetskänslan,  skänkte  de  öfriga  folken. 

Detta  är  ett  faktum,  som  icke  blifvit  tillräckligt  upp- 
märksammadt  i  vårt  land.  Alla  ha  väl  haft  ögat,  öppet  för, 
huru  svag  den  svenska  fosterlandskänslan  varit  under  de  se- 
naste hundra  åren,  men  man  har  icke  gifvit  akt  på,  att  här 
ej  varit  fråga  endast  om  en  skillnad  i  grad  utan  i  art. 

Den  lilla  patriotism,  som  vi  kunna  igenfinna  hos  vårt 
svenska  folk,  har  varit  af  den  gamla  arten,  från  1600-talet: 
nationalstoltheten.  Däremot  har  vårt  folk  helt  och  hållet  gått 
miste  om  hvad  man  under  1800-talet  menat  med  nationell  väc- 
kelse. Denna  folkens  instinktiva  sträfvan  att  i  hvarje  lifs- 
yttring  gifva  uttryck  åt  sitt  eget  innersta  väsen,  har  varit 
något  för  oss  obekant. 


Man    skall    kanske    invända    att  »Götiska  förbundet»,  om 
hvars  instiftande  en  eller  annan  tidning  nyligen  erinrat,  vittnar 


32  BRISTEN  PÅ   NATIONELL   INSTINKT. 

om  en  nationell  väckelse  vid  1800-talets  början  äfven  hos  oss. 
Men  Götiska  förbundet  var  en  estetiserande  öfverklassrörelse,  — 
eget  nog  varslande  mera  om  tjugonde  seklet  än  om  det  nitton- 
de, —  och  dess  inflytande  nådde  aldrig  ner  till  nationen  i 
dess  helhet.  För  1800-talets  nationalitetskänsla  är  det  tvärt- 
om ett  utmärkande  drag,  att  den  behärskar  äfven  de  stora 
massorna.  Den  uslaste  galizier  på  de  skånska  betfälten  be- 
själas af  en  nationell  instinkt,  som  saknas  hos  Skånes  både 
herrar  och  bönder,  —  att  ej  tala  om  dess  arbetare. 


Under  förra  delen  af  det  nittonde  seklet  märktes  icke 
bristen  på  nationell  väckelse  lika  mycket  som  senare  och  i 
våra  dagar.  Inom  den  bildade  klassen  var  den  äldre  patrio- 
tismen ännu  ganska  allmän,  och  om  den  stora  mängden  än 
var  nationellt  likgiltig,  så  fanns  dock  ännu  icke  någon  med- 
veten ofosterländskhet. 

Men  efter  hand  föll  täckelset  bort,  och  det  verkliga  för- 
hållandet trädde  i  dagen.  Hos  den  bildade  befolkningen  trängdes 
1600-talets  patriotism  undan  af  skandinavism  och  kosmopoli- 
tism,  och  bland  folkets  djupare  lager  skapades  rent  antinatio- 
nella  stämningar  genom  Amerikabrefven  och  ungsocialismen. 
Den  isolerade  ställning  vårt  folk  intog  genom  sin  brist  på 
nationell  instinkt  kunde  ej  längre  döljas. 


Att  Sverige  kommit  att  stå  utanför  1800-talets  mäktigaste 
tidsrörelse  har  haft  en  åtgörande  betydelse  för  vårt  folks 
historia  under  det  århundrade  som  nu  gått  till  ända. 

Hvad  vi  gått  miste  om  i  detta  fall  är  en  ovärderlig  and- 
lig kraft,  som  kommit  andra  folk  till  del,  icke  oss. 

Häraf  har  allt  vårt  svenska  arbete  blifvit  så  mycket 
tyngre.  I  sanning  är  det  ett  storartadt  bevis  på  styrka,  att 
vårt    folk    likaväl    kunnat,    i    stort  sedt,    under  dessa  hundra 


BRISTEN   PÅ  NATIONELL  INSTINKT.  33 

år  hålla  jämna  steg  med  de  öfriga  folken  i  kulturutveckling, 
—  ja,  att  vi  i  vissa  fall  till  och  med  kunnat  tillkämpa  oss 
hedersrum.  Vi  hafva  icke  blifvit  efter  på  vädjobanan,  fastän 
vi  —  jämfördt  med  de  öfriga  folken  —  löpt  med  en  black  om 
foten. 


Nationalkänslan  i  egentlig  mening,  tidens  härskande  idé, 
har  stått  i  förbund  med  alla  tidens  uppåtsträfvande  samhälls- 
rörelser.  Vår  svenska  patriotism  —  en  gengångare  från  1600- 
talet — har  nästan  endast  kunnat  se  tillbaka;  den  har  icke  för- 
mått känna  någon  hänförelse  för  tidens  egna  idéer  och  uppgifter. 

Men  på  samma  gång  vårt  patriotiska  parti  alltså  nästan 
städse  varit  konservativt,  har  vårt  liberala  parti  —  som  ville  se 
framåt  —  varit  i  afsaknad  af  nationalkänslans  lifgifvande 
ande,  —  därför  att  denna  saknats  hos  vårt  folk  i  dess  helhet. 

Därför  är  Sverige  ett  af  de  få  länder,  där  det  liberala 
partiet  icke  varit  det  fosterländska  partiet,  —  såsom  annars 
har  varit  regel  öfverallt  i  världen. 

Och  detta  är  i  sin  ordning  förklaringen  till,  att  det  libe- 
rala partiet  hos  oss  alltid  varit  så  svagt.  Det  har  icke  hos 
oss,  såsom  annorstädes,  burit  inom  sig  tidens  egen  lifgifvande 
kraft,  ett  entusiastiskt  nationalmedvetande. 

Och  när  valet  då  skulle  stå  mellan  ett  liberalt  parti 
utan  nationalkänsla  och  ett  konservativt  parti,  som  dock  hade 
kvar  åtminstone  den  nationella  själfbevarelsedriften,  så  har 
sistnämnda  parti  af  sig  själft  haft  en  fördel,  som  icke  rätt- 
färdigats af  graden  af  dess  politiska  upplysthet.  Och  därför 
är  det  som  detta  parti  nästan  alltid  suttit  inne  med  makten 
i  vårt  land. 


Äfven  i  yttre  politiskt  och  kulturellt  hänseende  har  denna 
vår  svenska  isolering  varit  oss  till  stor  skada.  Rent  instinktivt 

3—111963.  Sundbär  g,  Det  svenska  folklynnet. 


34  BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT. 

ha  de  öfriga  folken  känt,  att  vi  ej  drifvits  af  samma  anda  som 
de,  och  detta  har  i  viss  mån  undandragit  oss  deras  sympati. 
Redan  häraf  förklaras,  hvarför  t.  ex.  i  våra  konflikter  med 
Norge  den  europeiska  opinionen  städse,  utan  all  undersökning 
af  förhållandena,  ställt  sig  på  Norges  sida.  Man  har  ej  för- 
stått vår  ställning;  den  har  alltid  verkat  föråldrad  —  äfven 
där  detta  alls  ej  varit  fallet;  och  det  har  gått  så  ytterligt 
lätt  för  våra  fiender  att  ställa  oss  i  en  ogynnsam  dager  inför 
Europa.  Så  mycket  mer,  då  vår  brist  på  nationell  instinkt 
därtill  gjort  oss  synnerligen  tröga  att  afvärja  dylika  angrepp. 


Liksom  h varje  folk  under  nationalismens  tidehvarf  känt 
ett  obetvingligt  behof  att  göra  sin  egen  individualitet  gällande, 
så  har  det  ock  i  fråga  om  andra  folk  skänkt  sitt  intresse 
endast  åt  det,  som  burit  en  verkligt  nationell  prägel.  Folken 
hafva  hvart  och  ett  gifvit  sitt  bästa  och  gladt  sig  åt  den  rike- 
dom och  mångfald,  som  härvid  kommit  till  synes.  Här  har 
återigen  det  svenska  arbetet  blifvit  öfversedt,  därför  att  det 
så  sällan  burit  prägeln  af  nationell  individualitet. 

För  att  taga  ett  exempel!  Det  är  visst  icke  omöjligt,  att 
vår  August  Söderman  var  ett  lika  stort  musikaliskt  geni  som 
norrmannen  Grieg.  Men  Grieg,  hvars  hela  verk  är  prägladt 
af  den  starkaste  norsk-nationella  instinkt,  ja  liksom  gifvit 
Norges  hela  natur  och  folklynne  i  toner,  —  Grieg  är  världs- 
berömd. Söderman  —  som  dock  jämförelsevis,  jämfördt  med 
våra  andra  kompositörer,  var  i  viss  mån  nationell  —  är  än  i 
dag  okänd  ute  i  den  stora  världen. 


Den  nationella  hänförelsen,  i  förbund  med  tidens  alla 
bärande  tankar,  har  därute  i  Europa  framtvungit  stora  af- 
göranden,  som  i  sin  tur  inneburit  ett  nytt  tillskott  af  kraft 
till  folkandan. 


BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT.  35 

Huru  oändligt  trögt  och  omständligt  ha  ej  däremot  de  stora 
reformerna  släpat  sig  fram  hos  oss!  Representationsfrågan 
kräfde  femtio  år,  försvarsfrågan  trettio,  den  allmänna  röst- 
rätten fyrtio  år.  Och  när  till  sist  en  lösning  framtvungits, 
huru  ofta  har  den  ej  skett  »i  trötthetens  tecken»,  utan  att 
väcka  någon  segerns  entusiasm  hos  de  segrande! 

Ett  tidehvarfs  härskande  idé  gifver  nytt  lif  åt  hvarje  ut- 
vecklingsduglig  sträfvan;  »andarna  vakna,  och  det  är  en  fröjd 
att  lefva».  Afsaknaden  hos  oss  af  tidens  bärande  tanke,  bristen 
hos  oss  på  nationell  instinkt  är  det  som  gjort  hela  1800-talets 
historia  i  vårt  land  så  färglös,  så  »grå*. 

Att  vi  stått  utanför  tidens  starkaste  rörelse  är  det,  som 
så  af  sig  själft  gifver  detta  alltjämt  återkommande  intryck, 
att  vårt  folk  so  f ver.  Detta  till  trots  för,  att  vi  nog  arbetat, 
vi  också  —  i  många  fall  väl  så  mycket  som  andra  folk. 

I  själfva  verket  ha  vi  svenskar  sofvit  öfver  nationalismens 
tidehvarf.  Hela  vårt  arbete  under  denna  tid  bär  prägeln  af 
att  hafva  så  att  säga  skett  i  sömnen. 


»Kan  en  kvinna  älska  en  annans  barn  högre  än  allting 
annat?»  frågar  konung  Skule  Jatgejr  skald.  »Ja»,  säger  skalden, 
»men  endast  den  kvinna  som  inga  egna  barn  har.» 

Sverige,  under  det  tidehvarf  som  nu  håller  på  att  gå  till 
ända,  har  icke  haft  någon  nationell  instinkt,  icke  någon  egen 
nationell  uppgift,  —  eller  om  dylika  uppgifter  funnits,  så  ha 
de  sannerligen  fått  sköta  sig  själfva.  Huru  ha  vi  ej  i  stället 
svärmat  för  andra  folk  och  deltagit  i  deras  öden:  greker,  po- 
lackar,  ungrare,  italienare,  danskar,  sönderjutar,  norrmän,  finnar! 

Sannerligen  är  det  inte  den  största  orätt,  när  Ellen  Key 
år  1899  förebrådde  Sveriges  ungdom  likgiltighet  för  Finlands 
sak.  Visa  oss  något  annat  folk,  som  så  sörjt  med  i  andras 
sorger  som  det  svenska! 

Men  tyvärr  har  detta  varit  mera  ett  svaghetssymtom  än 
ett  tecken  till  hälsa  och  styrka. 


36  BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT. 

En  lefvande  nationalkänsla  innebär  alltid  en  tendens  att, 
åtminstone  i  någon  mån,  se  saker  och  ting  från  större  syn- 
punkter. Hos  oss  äro  de  små  synpunkternas  män  —  som  fin- 
nas hos  alla  folk  —  beröfvade  också  denna  sista  möjlighet  att 
höja  sig  till  en  vidare  utsikt. 

Och  därför  är  det  vi  hos  oss  ha  så  godt  om  »praktiska» 
män  —  ända  uppe  bland  spetsarna  af  vårt  samhälles  styrelse 
och  förvaltning  —  män,  hvilkas  »praktiskhet»  egentligen  be- 
står uti  att  de  se  klart  i  småsaker  och  —  ohjälpligt  skeft  i 
alla  stora  frågor. 


Entusiasmen  öfvervinner  alltid  en  mängd  små  och  futtiga 
synpunkter.  I  ett  land  med  stark  nationalkänsla  blir  därför 
mycket  uträttadt,  som  i  vårt  land  strandar  på  högmod,  få- 
fänga, afundsjuka,  tröghet  m.  m.  m.  ni. 


Huru  bred  materialismen  än  kan  göra  sig,  finnes  bland 
andra  folk  dock  alltid  ett  för  alla  gemensamt  ideellt  intresse: 
fosterlandet. 

I  Sverige  saknas  äfven  detta.  Och  därför  är  det  som  man 
hos  oss  så  ofta  möter  till  och  med  bildade  människor,  som 
sakna  ända  till  hvarje  spår  af  ideella  syften,  —  den  typ  som 
af  en  spirituell  skriftställare  döpts  till:  >.  Jonsson». 


Den  moderna  nationalkänslan  innebär  en  omedveten,  all- 
tid lefvande  känsla  af  välbefinnande  vid  att,  så  att  säga, 
andas  den  egna  kulturens  luft.    Rent  automatiskt  beröres  den 


BRISTEN   PÅ    NATIONELL   INSTINKT.  T>7 

därför  och  reser  sig  till  försvar,  när  detta  land,  denna  kultur 
angripes  eller  förnärmas. 
Hvad  ha  vi  af  detta? 


Ett  af  vårt  folks  mest  utmärkande  drag  är  den  starka 
fantasien. 

Den  gör  sig  gällande  på  en  mångfald  områden.  Här 
skola  vi  blott  undersöka  dess  betydelse  för  den  svenska  national- 
känslan. 

Fantasien  ställer  för  svensken  i  en  lysande  dager  allt 
som  är  aflägsct.  Hvad  som  ligger  alldeles  framför  honom, 
ser  han  icke. 

Svensken  är  långsynt.  På  nära  håll  ser  han  dunkelt  och 
oredigt.  Dansken  —  i  allt  hans  motsats  —  är  närsynt. 
Dansken  ser  och  älskar  och  undersöker  allt  som  ligger  honom 
nära  och  är  hans  eget.  Däremot  är  han  full  af  fördomar  och 
skefsynthet  mot  allt  som  icke  är  hans  eget  utan  ligger  honom 
fjärran. 

Svensken  är  likgiltig  för  sitt  eget,  hänförd  af  allt  som 
ligger  långt  borta. 

Här  skulle  nu  den  nationella  instinkten  ha  inneburit  en 
högeligen  önskvärd  och  hälsosam  motvikt. 

Men  denna  nationella  instinkt  existerar  icke. 

Och  sålunda  har  svensken  fritt  fått  utveckla  sin  ring- 
aktning för  allt  svenskt,  —  sin  kärlek  och  beundran  för  allt  som 
är  främmande. 


Bristen  på  instinkt  i  något  fall  inom  själslifvet  motsvarar 
på  det  lekamliga  området  afsaknaden  af  något  af.  de  fem 
sinnena.  Och  därför  gäller  så  ofta  om  personer  utan  instinkt 
det  gamla,  fruktansvärda  ordet:  »Alltid  fara  de  vill.» 


38  BRISTEN   PÅ   NATIONELL  INSTINKT. 

Naturen  tål  intet  tomrum.  Där  den  välvilliga  instinkten 
saknas,  där  insmyger  sig  nästan  af  sig  själf  dess  motsats. 
Och  i  själf  va  verket  är  det  omöjligt  att  förneka,  att  en  viss 
instinktiv  motvilja  mot  allt  svenskt  hör  till  de  mörka  makter, 
mot  hvilka  en  1800-talets  svensk  haft  att  kämpa.  Den  har 
dolts,  den  har  trängts  tillbaka,  men  dess  tillvaro  har  förrådt 
sig  i  obevakade  ögonblick,  och  den  bär  skulden  till  mycket, 
hvaröfver  vi  skulle  rodna  —  om  vi  verkligen  kunde  rodna 
öfver  något  sådant  som  liknöjdhet  och  åsidosättande  af  vårt 
lands  väl. 

En  svensk,  som  skall  uppträda  mot  en  Sveriges  fiende, 
har  först  att  hos  sig  själf  öfvervinna  en  viss  hemlig  sympati 
för  mannen.  Gräller  det  att  uppträda  för  en  Sveriges  vän, 
måste  först  öfvervinnas  en  viss  inneboende  motvilja. 

Exemplen  äro  otaliga  —  om  vi  erinra  oss  vårt  förhållande 
till  Norge  och  äfven  Danmark. 


Hvarje  egendomligt  svenskt  drag,  allt  som  är  särskildt 
utmärkande  för  svenskar,  göres  strax  till  ett  fel. 

Det  är  ett  fel  hos  svensken,  att  han  ifrigare  än  hvarje 
annan  sträfvar  att  få  tillbringa  nordens  korta  sommar  så 
mycket  som  möjligt  under  ett  obundet  friluftslif  i  naturens 
sköte.  En  närmare  eftertanke  måste  säga,  att  detta  är  en  af 
vårt  folks  yppersta  hälsokällor  —  till  kropp  och  själ.  Men 
emedan  det  är  något  som  utmärker  oss  svenskar  mer  än  andra, 
så  måste  det  vara  ett  fel. 

Det  är  ett  fel  hos  vårt  språk,  att  det  i  långt  högre  grad 
än  t.  ex.  det  franska  tillåter  sammansättningar.  Visserligen 
får  vårt  språk  härigenom  en  uttrycksfullhet,  en  klangrikedom 
och  en  smidighet,  som  är  oändligt  förmer  än  franskans  oerhördt 
prosaiska  ständiga  uppradade:  de...  de...  de.  Men  i  skolan 
tingo  vi  naturligtvis  lära  oss,  att  det  är  svenskan,  som  härut- 
innan  är  den  underlägsna  parten.  »Kom  ihåg,  att  franskan 
inte  kan  fösa  ihop  orden  såsom  vi  göra  i  vårt  outvecklade  språk.» 


BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT.  39 

Ja,  härom  året  fingo  vi  läsa,  att  —  när  de  moderna  svenska 
tidningarna  verkligen  bjuda  sina  läsare  en  innekållsrikedom, 
som  täflar  med,  ibland  öfverträffar  hvad  som  åstadkommes 
äfven  i  de  stora  kulturländerna  —  så  berodde  detta  helt  enkelt 
på  svenskens  —  lättja.  Den  lät  honom  nämligen  hela  timmar 
hänga  öfver  avisorna,  när  den  flitige  fransmannen  och  tysken 
ej  kunde  ägna  sin  tidning  mer  än  några  flyktiga  minuter! 

O.  s.  v.,  o.  s.  v.  i  oändlighet. 

Detta  ligger  oss  så  i  blodet,  att  vi  acceptera  allt  som  kan 
tydas  som  klander,  utan  att  ens  göra  oss  tid  till  den  flyktigaste 
eftertanke.  För  några  år  sedan  blef  Sverige  af  en  fransk 
tidskrift  kalladt  »la  terre  classique  des  explosives»  (spräng- 
ämnesteknikens klassiska  land).  En  svensk  tidning,  som  fick 
sikte  på  detta,  hade  naturligtvis  genast  klart  för  sig,  att  här 
återigen  var  något  galet,  som  vi  gjort  oss  skyldiga  till.  Och 
så  öfversatte  den  »explosives»  med  »explosioner»  och  höll  en 
lång  föreläsning  om,  huru  bedröfligt  det  var,  att  explosioner 
vore  så  notoriskt  mycket  vanligare  i  vårt  land  än  annorstädes; 
här  måste  bli  en  ny  lagstiftning,  o.  s.  v. 


Om  i  främmande  land  det  sker  en  svensk  någon  orätt  — 
vi  mena  ej  nu,  om  han  blir  direkt  bestulen  på  pengar  eller 
skadad  till  lif  eller  lem,  —  så  gör  han  klokast  i  att  icke  vänta 
sig  någon  hjälp  af  sina  landsmän.  Han  kan  i  regeln  ej  ens 
räkna  på  deras  sympati  och  bör  vara  nöjd,  om  han  ej  snarast 
hälsas  af  skadeglädje. 

En  orätt  mot  en  svensk  af  en  främling  upprör  aldrig 
Sveriges  folk,  —  blott  orätt  mot  en  främmande. 

En  svensk  i  våra  dagar  är  den  skyddslösaste  varelse  på 
jorden. 


Svenskens  hänsynsfullhet  och  finkänslighet  mot  främlingar 
är  utomordentlig. 


40  BRISTEN  PÅ   NATIONELL  INSTINKT. 

I  en  svensk  novell  för  några  år  sedan  lästes  följande 
vackra  ord:  »Han  hade  alltid  tyckt,  att  svenskar,  som  foro 
till  Köpenhamn  och  dödade  sig  på  de  finaste  hotellen,  buro 
sig  illa  åt.» 

Vi  äro  öfvertygade  om,  att  denne  svenske  författare  aldrig 
ägnat  ens  en  tanke  åt  de  hundratals  svenska  män  och  kvinnor, 
som  plågats  och  fördärfvats,  stundom  till  döds,  på  de  danska 
herrgårdarna. 

Se  sådant  går  ju  ut  blott  öfver  svenskar. 


Det  talas  i  våra  dagar  mycket  om  de  tappra  skandinaverna 
vid  Maggersfontein ;  man  har  till  och  med  rest  ett  monument 
öfver  deras  graf. 

För  min  del  misstänker  jag  starkt,  att  af  dessa  ^skandi- 
naver» minst  70  eller  80  procent,  kanske  flere,  voro  svenskar. 
Ty  hade  endast  t.  ex.  50  procent  varit  svenskar,  så  hade  vi 
nog  länge  sedan  fått  höra,  att  där  voro  inga  svenskar  alls- 
Men  sådant  undersökes  aldrig  i  Sverige.  Man  delar  kritik- 
löst med  sig  af  Sveriges  ära  till  hvem  som  helst,  som  vill 
vara  med  och  rycka  till  sig.  An  i  dag  är  icke  ovanligt,  att 
om  en  svensk  vinner  framgång  i  utlandet  och  röner  erkännande 
härför,  saken  i  svenska  tidningar  meddelas  under  rubriker 
sådana  som  »Hyllning  åt  den  nordiska  idrotten»,  »Erkännande 
åt  en  skandinavisk  vetenskapsman»,  o.  s.  v.  Sådant  är  visser- 
ligen något  sällsyntare  nu  än  före  år  1905.  Men  det  finns 
tidningar,  som  ännu  hålla  fast  vid  den  gamla  vanan  —  man 
är  understundom  frestad  att  tro:  med  full  afsikt. 


Vi  ha  haft  nöjet  i  svenska  tidningar  läsa  artiklar,  där  det 
förordats,  att  den  svenska  gymnastiken  hädanefter  borde  kallas 
den  danska.  Detta  därför  —  att  danskarna  begynt  göra  så  i 
utlandet! 


BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT.  41 

Och  för  något  tiotal  år  sedan  gingo  notiser  genom  svenska 
tidningar,  som  meddelade,  att  i  Köpenhamn  begynt  utgifvas 
ett  stort  konversationslexikon,  af  Salmonsen.  Och  så  till- 
lades:  Hädanefter  behöfva  vi  svenskar  alltså  ej  köpa  Nordisk 
Familj  ebok(!). 


Svensken,  som  är  ntan  all  nationell  instinkt,  är  icke 
synnerligen  tacksam  mot  främlingar,  som  någon  gång  visa  vårt 
land  välvilja  och  hjälp. 

Många  gångar  har  det  händt,  att  i  våra  tidningar  med- 
delats, att  den  och  den  mannen  afgått  med  döden,  och  så  har 
det  tillagts :  »Han  var  en  stor  vän  af  Sverige  och  visade  alltid 
svenskar  mycken  välvilja.^  Och  mer  än  ofta  frapperas  man 
af,  att  detta  är  första  gången  man  hör  hans  namn.  Om  han 
var  en  stor  vän  af  Sverige,  hvarför  ha  våra  tidningar  aldrig 
nämnt  honom  medan  han  lefde?  Har  han  fått  någon  upp- 
märksamhet igen  för  sin  välvilja?  Eller  skola  vi  alltid 
reservera  vår  aktning  och  våra  vördnadsbetygelser  endast  för 
våra  fiender? 

För  några  år  sedan  skänkte  den  ryktbare  »stålkungen», 
Carnegie,  180,000  kr.  till  Göteborgs  högskola  för  upprättande 
af  en  professur  i  engelska.  En  notis  på  några  rader  var  allt 
hvad  våra  tidningar  kostade  på  denna  affär;  jag  tror  ej,  att 
ens  i  Göteborg  bestods  den  en  »ledare».  Några  dagar  senare 
kom  Carnegie  personligen  hit  till  Stockholm  för  att  besöka 
en  vän.  Icke  ett  spår  af  uppvaktning,  icke  en  offentlig  tack- 
sägelse frambärs  till  honom.  Och  lika  litet  nu  ägnades  honom 
af  tidningarna  någon  annan  uppmärksamhet  än  ett  meddelande 
på  ett  par  rader,  att  han  var  här. 

Under  de  tunga  dagarna  år  1905  var  det  icke  många 
främlingar,  som  stödde  Sveriges  sak.  Men  några  få  gjorde 
det  dock.  De  gjorde  det  af  rättskänsla  och  väntade  kanske 
ingen  särskild  belöning.  Men  deras  vänner  häpnade  öfver  den 
likgiltighet  och  otack,  hvarmed  de  bemöttes.     Och  naturlitgvis 


42  BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT. 

äro  de  nu  fullständigt  glömda.  Det  var  i  alla  fall  det  året 
ett  par  eller  tre  utlänningar,  som  modigt  ställde  sig  i  breschen 
för  Sverige.  Fråga  i  denna  dag  en  bildad  svensk  hvad  de 
hette! 


Nej,  vi  svenskar  äro  icke  tacksamma  för  välgärningar 
mot  vårt  folk;  de  lämna  oss  i  det  närmaste  oberörda. 

Vår  tacksamhet  spara  vi  för  vårt  lands  fiender.  Mot  dem 
äro  vi  alltid  i  viss  mån  sympatiskt  stämda.  Skulle  någon  af 
våra  belackare  någon  gång  låta  undfalla  sig  ett  ord,  som  med 
god  vilja  kan  tolkas  såsom  vänlighet  mot  vårt  land,  då  känner 
vår  tacksamhet  inga  gränser. 


»Det  bor  oväld  uppå  framtids  tunga, 
och  all  förtjänst  till  slut  sin  krona  har> 

Detta  är  sant  —  i  ett  fall  på  tusen.     I  Sverige  i  ett  fall 
på  tiotusen. 


Att  hafva  gjort  sitt  folk  någon  nytta  är  i  andra  länder 
åtminstone    i    någon    mån   ett  skydd  mot  förtal  och  hätskhet. 

I  Sverige  är  förhållandet  snarast  motsatsen. 

Öfver  en  mycket  stor  del  af  vårt  folks  bästa  män  är  den 
rätta  grafskriften :  Hatad  i  lifvet,  glömd  i  döden. 


Huru  oändligt  mycket  är  ej  glo  mät  af  hvad  svenska  män 
och  kvinnor  uträttat  af  gagnande  storverk,  —  saker  som  skulle 
vara  med  tacksamhet  ihågkomna  hos  h  varje  annat  folk. 

Någon  gång  griper  man  sig  an  med  att  väcka  något  minne 
till  lifs,  —  såsom  i  våra  dagar  Svedenborgs. 


BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT.  43 

Men  man  får  komma  ihåg,  att  initiativet  härtill  har  utgått 
från  främmande  håll,  —  engelskt  och  amerikanskt. 

Då  kan  det  nog  vara  förnämt  att  arbeta  på  ett  svenskt 
minnes  återupprättande  äfven  i  Sverige. 


Intet  annat  folk  har  väl  någonsin  sjungit  en  annan  nations 
folksång  såsom  sin  egen. 

Men  vi  sjunga  Finlands  folksång  såsom  vår.  Och  vi 
sjunga:  »Vårt  land  är  fattigt,  skall  så  bli»  —  hvilket  aldrig 
är  sagdt  om  vårt  land  och  ej  passar  in  därpå. 

Så  har  vår  uppfattning  förryckts.  Verkliga  förhållandet 
kan  nog  vara,  att  vårt  folk  är  fattigt;  men  vårt  land,  det 
är  rikt. 


Aldrig  är  svensken  så  skarpsinnig,  som  om  han  råkar  få 
höra  något  fördelaktigt  yttras  om  Sverige.  Han  skall  då  upp- 
bjuda den  klyftigaste  slutledningskonst  för  att  ådagalägga,  att 
det  gynnsamma  omdömet  är  osant  eller  blott  skenbart  riktigt: 
i  själfva  verket  är  det  påstådda  företrädet,  rätt  besedt,  ett 
intyg  om  motsatsen. 

Säges  något  ondt  om  Sverige,  accepteras  det  ögonblickligen 
utan  ringaste  tvekan.  I  så  fall  behöfs  aldrig  någon  gransk- 
ning; beskyllningen  är  sann,  därom  kan  ej  råda  något  som 
helst  tvifvel. 


Svensk  kosmopolitism  är  en  sak  för  sig.  Den  består  uti 
en  fullständig  okänslighet  för  hvarje  orätt  och  förnärmelse 
som  drabbar  Sverige,  men  en  sällsynt  vaken  rättskänsla  i  allt 
hvad  som  angår  hvarje  annat  folk. 

Ja  till  och  med  nationalitetssträfvandena  skänker  den 
kosmopolitiske  svensken  ofta  sin  lifliga  beundran  och  sympati. 


44  BRISTEN   PÅ    NATIONELL   INSTINKT. 

De    må  blott  ej  understa  sig  att  sticka  upp  hufvudet  också  i 
Sverige. 


Med  fullständig  liknöjdhet  åsågo  under  årtionden  våra 
norrländska  myndigheter,  huru  det  öfversta  Norrland  för- 
finskades,  och  i  mångfaldiga  hänseenden  hjälpte  man  själf  till. 

Detta  är  ett  särskildt  träffande  uttryck  för,  huru  främ- 
mande vi  äro  för  1800-talets  nationalkänsla,  ty  just  språket 
har  för  denna  varit  själfva  inbegreppet  af  nationens  väsen, 
hvars  skyddande  i  oförminskadt  omfång  varit  en  verkligt  helig 
uppgift. 

För  oss  har  det  varit  fullkomligt  likgiltigt,  om  våra  lands- 
män där  uppe  i  Norden  glömt  det  svenska  språket  och  öfver- 
gått  till  det  finska. 

Och  än  i  dag:  om  man  vill  gifva  svenska  namn  åt  järn- 
vägsstationer och  andra  nyuppståndna  bebyggda  orter  i  det 
svenska  Lappland,  så  stöter  man  strax  på  ett  fanatiskt  mot- 
stånd af  vetenskapsmän  och  lapplandsentusiaster.  De  finska 
och  lappska  namnen  äro  naturligtvis  —  för  svenska  öron  — 
så  oändligt  mycket  vackrare  än  de  svenska.  Och  att  det  kan 
vara  rent  af  ett  politiskt  intresse  att  på  allt  sätt  befästa  och 
markera  den  svenska  kulturen  i  Lappland  och  i  möjligaste 
mån  binda  Lappland  vid  det  öfriga  Sverige,  —  hvilken  upp- 
lyst svensk  kan  bry  sig  om  dylika  barnsligheter? 


Vi  svenskar  förforo  under  1800-talet  med  Torneådalen  och 
Lappland  på  samma  sätt  som  danskarna  under  flydda  tider 
med  Slesvig. 

Skall  också  slutresultatet  bli  detsamma? 


BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT.  45 

I  allt  sitt  arbete  har  en  1800-talets  europé  —  utanför 
Sverige  —  städse  haft  ett  stöd  i  sitt  folks  nationalmedvetande, 
en  hjälp  i  sina  landsmäns  deltagande  och  sympati. 

En  1800-talets  svensk  har  oftast  fått  undvara  båda. 

Hvarje  nationellt  arbete  har  i  andra  länder  haft  ett  afgjordt 
stöd  i  den  allmänna  opinionen. 

Huru  har  förhållandet  varit  i  Sverige? 


Äfven  inom  den  svenska  vetenskapen  gör  sig  bristen  på 
nationell  instinkt  och  nationell  solidaritet  på  ett  oförmånligt 
sätt  märkbar.  Det  ligger  alltid  en  fördel  uti  att  fortsätta  en 
forskning,  som  har  en  lång  inhemsk  tradition  bakom  sig: 
metoden  är  funnen  och  pröfvad,  erfarenheten  ligger  nära  och 
är  lätt  gripbar.  Men  detta  tilltalar  sällan  det  svenska  lynnet. 
Man  väljer  hellre  nya  ämnen,  som  ha  kurs  för  dagen,  i  synner- 
het i  främmande  land. 

Framställer  en  svensk  vetenskapsman  en  ny  teori,  ställa 
sig  de  svenska  fackmännen  i  regeln  tviflande.  Man  har  ej 
ens  nog  intresse  för  saken  att  närmare  undersöka  den.  Man 
fortfar  helt  enkelt  att  tvifla,  så  länge  man  lefver  —  eller  tills 
den  nya  teorien  är  erkänd  i  utlandet. 


Vårt  folk  har  många  framstående  egenskaper,  som  annars 
pläga  utmärka  endast  större  folk:  ridderlighet,  storsinthet, 
förmåga  af  stora  öfverblickar  och  många  andra.  Allt  smått, 
all  den  futtighet,  som  icke  kan  undgås  hos  ett  så  litet  folk 
som  vårt,  har  samlat  sig  på  en  punkt:  i  den  svenska  afunden. 

Att  afundsj ukan  fått  växa  och  frodas  så  ohejdadt  i  Sverige, 
beror  nog  till  en  stor  del  på  saknaden  af  en  lefvande  national- 
känsla. En  sådan  skulle  i  många  fall  hafva  verkat  åtminstone 
såsom    en    motvikt  —  och    gör  så  bland  andra  folk.     Hos  oss 


46  BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT. 

får  afunden  skjuta  förtjänsten  tillbaka,  till  och  med  där  nationens 
ära  fordrade  något  helt  annat. 


Svensken  har  nog  intet  emot  att  Sverige  blir  äradt  och 
ansedt  —  blott  det  kan  ske  utan  att  någon  enskild  svensk,  i 
synnerhet  bland  ens  egna  bekanta,  blir  berömd  och  ansedd. 

Och  svensken  ser  nog  gärna,  att  Sverige  blir  rikt  —  om 
det  blott  kunde  ske  utan  att  någon  enskild  svensk  blefve  rik. 


En  svensk  kan  länge  och  väl,  kanske  i  åratal,  göra  sig 
ett  svenskt  arbete  till  godo  och  —  om  han  blir  tillfrågad  — 
erkänna,  att  han  finner  det  förträffligt,  men  det  faller  honom 
icke  in  att  uttala  detta  af  sig  själf.  Han  ser  icke,  bokstafligen 
taladt,  ett  arbetes  värde,  när  det  är  svenskt. 

Hjärtat  är  tomt,  och  munnen  är  stum. 

Finner  han  ett  utländskt  arbete,  som  gör  honom  nytta 
eller  glädje,  då  löses  däremot  med  ens  hans  tungas  band. 

I  andra  länder  behandlar  man  främmande  arbeten  just  så 
som  svensken  behandlar  svenska. 

Och  svensken  kommer  i  en  underlig  ställning.  Han  är 
främling  i  Sverige  och  främling  i  främmande  land. 


Man  framhåller  numera  så  ofta  svenskens  oförmåga  att 
göra  reklam  för  sitt  land.  Man  talar  om  försynthet  och  brist 
på  företagsamhet,  men  detta  räcker  icke  till.  Afven  här  är 
den  innersta  förklaringen  bristen  på  nationell  instinkt.  Afven 
här  gäller:  hjärtat  är  tomt.     Och  då  blir  också  munnen  stum. 


BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT.  47 

Aldrig  vågar  svensken  tro  något  vara  af  verkligt  värde, 
om  det  är  uträttadt  af  svenskar.     Det  glömmes  eller  förringas. 

Låt  oss  taga  några  exempel  bland  de  otaliga. 

Svenske  män  hafva  grundlagt  det  ryska  riket,  men  ej  en 
rad  därom  har  till  oss  öfverlämnats  af  någon  svensk  man. 
Vi  veta  det  uteslutande  af  ryska  källor.  Och  till  och  med 
dessa  ryska  meddelanden  vågade  vi  ej  tolka  såsom  gällande 
oss,  förr  än  det  skedde  af  främmande  historieskrifvare. 

Sergels  storhet  ha  vi  aldrig  här  i  Sverige  vågat  göra  fullt 
gällande,    förr    än    det    skedde    genom  dansken  Julius  Lange. 

Frans  Berwald  var  i  det  närmaste  glömd  i  Sverige.  I  våra 
dagar  har  skett  honom  rättvisa  på  initiativ  af  —  främlingen 
Marteau. 

Linnés  minne  har  nedsatts  på  allt  sätt  i  vårt  land,  — 
icke  på  grund  af  vetenskapliga  skäl,  då  vore  därom  intet  att 
säga,  utan  helt  enkelt  därför  att  han  var  svensk. 

Wargentins  statistiska  arbeten  nedsattes  i  årtionden  — 
fullkomligt  orättvist,  såsom  numera  erkännes  —  i  Tyskland 
Från  den  officiella  svenska  statistikens  målsmän  har  aldrig 
gjorts  det  ringaste  för  att  skaffa  hans  minne  rättvisa. 

Sällan  namnes  i  en  viss  del  af  vår  press  den  boströmska 
filosofien  utan  bifogande  af  något  glåpord.  Hegelianismen  är 
också  numera  en  öfvergifven  filosofisk  ståndpunkt,  men  den 
namnes  dock  städse  med  aktning,  —  ty  den  är  ju  tysk. 

Vid  internationella  kongresser  och  dylikt  referera  andra 
länders  representanter  hvad  i  deras  länder  är  uträttadt; 
svenskarna  —  åtminstone  förr,  någon  gång  ännu  —  klaga 
öfver  huru  litet  som  är  uträttadt  i  Sverige. 

Inom  sakkunniga  kretsar  säges  allmänt,  att  redan  llere 
svenska  vetenskapsmän  skulle  haft  Nobelpris,  om  de  blott 
vore  utlänningar. 

# 
Gustaf  af  Geijerstam  yttrar  i  någon  af  sina  reseskildringar, 
att  det  är  tungt  att  komma  till  länder  och  orter,  som  en  gång 
varit  svenska:  det  är  som  att  återkomma  till  en  plats,  där  ens 
närmaste  ej  gjort  rätt  för  sig. 


48  BRISTEN   PÅ  NATIONELL   INSTINKT. 

Det  är  svårt  att  tänka  sig  en  mera  blind  underskattning  af 
ens  egen  nation  än  den  som  ligger  i  dessa  ord.  Om  någonsin 
ett  folk  har  rent  samvete  gentemot  andra,  så  är  det  väl  vårt. 
Allt  mänskligt  vidlådes  af  svaghet  och  ofullkomlighet,  men 
hvilket  annat  folks  välde  har  varit  så  verkligen  hänsynsfullt 
och  äfven  i  sann  mening  civiliserande  som  det  svenska?  Detta 
erkännes  till  och  med  än  i  dag  af  de  främmande  landsdelar, 
som  lydt  under  svenskt  välde,  —  där  ej  rent  partipolitiska 
hänsyn  föranleda  motsatsen.  Det  skall  vara  vi  själfva,  som 
på  detta  sätt  skola  skymfa  våra  fäders  minne. 


En  vacker  sida  af  den  svenska  nationalitetslösheten  är  vår 
frihet  från  fanatism  gentemot  andra  folk. 

Detta  motsvarar  i  vår  tid  om  någon  gång  på  1500-talet 
kunde  spåras  tolerans  mot  olika  troende  i  religiöst  hänseende. 


Emedan  vi  stå  utanför  tidehvarfvets  lifgifvande  idé,  nationa- 
lismen, få  vi  i  detta  hänseende  en  annan  måttstock  än  andra  folk. 

På  1500-talet  var  det  att  vara  irreligiös  i  tidens  mening 
—  frånsedt  några  få  stora  andar,  som  måste  dömas  efter  andra 
grunder  —  verkligen  ett  uttryck  för  ondska  eller  åtminstone 
för  sjuklig  öfverspändhet. 

Att  ej  vara  nationell  innebar  under  1800-talet  detsamma. 
Att  vara  slö  för  sitt  folks  ära  och  välfärd  var  liktydigt  med  infami. 

Med  undantag  för  Sverige.  Hos  oss  ha  vi  många  hygg- 
liga människor,  som  icke  äro  nationella,  därför  att  saken  hos  oss 
aldrig  blifvit  aktuell.  För  att  begå  synd  mot  den  helige  ande 
fordras  först  och  främst  att  verkligen  hafva  känt  honom. 


För  några  år  sedan  fick  man  i  Sverige  till  stånd  ett 
monument,  afsedt  att  uppsättas  vid  Pultava. 

När  monumentet  var  färdigt,  uppstod  tvekan  om  hela 
företagets  lämplighet. 


BRISTEN   PÅ   NATIONELL  INSTINKT.  49 

De  mest  olika  uppfattningar  koinmo  till  synes;  för  som- 
liga var  det  en  ovansklig  heder  att  på  detta  sätt  pryda  de 
fallna  hjältarnas  grafvar,  för  andra  var  det  lika  tydligt,  att 
Sverige  på  detta  sätt  skulle  göra  sig  löjligt. 

Ingen  bestämd  öfvertygelse  kunde  stadga  sig.  Man  stan- 
nade till  sist  vid  det  gamla:  in  dubiis  non  est  agendum. 

Hvad  är  nu  detta  om  ej  brist  på  instinkt? 


Bristen  på  nationell  instinkt  är  det  som  gör,  att  våra 
svenska  utvandrare,  förr  än  några  andra,  släppa  den  svenska 
nationaliteten  och  blifva  amerikanare. 

Intrycket  häraf  är  så  starkt  på  andra  folk,  att  man  fått 
den  föreställningen,  att  svensken  öfver  hufvud  är  oförmögen 
att  hålla  på  någonting,  som  är  hans  eget.  I  en  amerikansk 
novell  låter  författaren  en  irländare  utbrista:  »En  svensk  är 
inte  ämnad  för  att  behålla  någonting;  han  är  skapad  för  att 
man  skall  ta  det  ifrån  honom.» 


En  svenska,  som  gifter  sig  med  en  främling,  förlorar  i 
regeln  all  känsla  af  samhörighet  med  Sverige,  —  åtminstone 
där  någon  konflikt  uppstår  mellan  hennes  forna  och  närva- 
rande fäderneslands  intressen  eller  ära. 

I  början  af  år  1895  blef  en  ung  stockholmska  förlofvad 
med  en  norrman.  Som  bröllopet  ej  skulle  hållas  med  det- 
samma, fortfor  hon  tillsvidare  att  bo  hos  sina  föräldrar  i  Sve- 
rige. Men  längre  fram  på  året  uppstodo,  såsom  vi  alla  min- 
nas, stora  farhågor  för  krig  mellan  Sverige  och  Norge.  Då 
kunde  vår  unga  svenska  ej  längre  hållas:  skulle  något  sådant 
inträffa,  då  ville  hon  vara  i  sitt  rätta  fädernesland. 

För  några  år  sedan  afled  här  i  Stockholm  en  norsk  dam, 
gift  med  en  svensk  man.  I  dödsrunan  öfver  henne  lästes  i 
Verdens  Gäng:  »For  sit  gamle  Feedreland  var  hun  i  vide 
Kredse  en  god   og  trofast  Reprsesentant.» 

4—111963.  Sundbärg,  Det  svenska  folklynnet. 


50  BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT. 

Jämför  ock  härmed  hvad  som  för  ett  par  år  sedan  berät- 
tades om  drottning  Elena  af  Italien,  född  prinsessa  af  Monte- 
negro.  En  allvarlig  fara  hotade  Montenegros  folk  —  det  var 
i  samband  med  afgörandet  af  Bosniens  och  Herzegovinas  öde. 
Intrycket  var  djupt  hos  alla  montenegriner,  och  om  drottning 
Elena  telegraferades  äfven  till  våra  tidningar  ett  yttrande: 
>Säg  mitt  folk,  att  om  en  sådan  olycka  skulle  drabba  mitt 
fädernesland,  då  kunnen  I  vara  förvissade  om,  att  jag  ej  en 
dag  längre  skall  bära  Italiens  krona.» 


Det  var  i  en  valstrid  i  Norge  vid  —  vill  jag  minnas  — 
slutet  af  1880-talet  eller  i  början  af  1890-talet.  Såsom  man 
torde  erinra  sig,  höllos  stortingsvalen  i  Norge  då  indirekt, 
med  val  af  elektorer  i  hvarje  kommun  för  sig,  och  till  följd 
af  detta  system  kunde  utgången  af  valen  för  hela  Norge  hänga 
på  några  få  röster  i  en  enda  kommun. 

Bland  de  amt,  där  utgången  ansågs  osäker,  var  Småle- 
nene.  Där  bodde  då,  såsom  än  i  dag,  flere  tusental  svenskar, 
i  Fredriksstads  sågverksdistrikt  och  trakten  däromkring.  En 
stor  del  af  dem  hade  bott  där  så  länge,  att  de  ägde  valrätt, 
men  med  vanlig  svensk  brist  på  politiskt  intresse  hade  de 
aldrig  deltagit  i  några  val.  Och  bägge  de  norska  partierna 
hade  dragit  sig  för  agitation  ibland  dem;  —  man  kände  sig 
ej  säker  om  utgången  och  ville  helst  låta  den  slumrande 
björnen  fortfara  att  sofva. 

Då  föll  en  genialisk  norsk  agitator  på  den  tanken  att 
mobilisera  dem  för  —  Norges  sak  emot  Sverige! 

Och  se:  det  lyckades  alldeles  utmärkt!  Svenskarna  gingo 
mangrant  upp  och  afgjorde  utfallet  för  Smålenene.  Jag  minns 
ej  nu,  men  jag  tror,  att  härigenom  afgjordes  resultatet  för 
Norge  i  dess  helhet. 


BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT.  51 

Hos  skalden  är  medfödd  en  entusiastisk  beundran  för 
mänsklig  kraft  —  det  gäller  om  alla  folk. 

Men  1800-talets  skalder  ha  dock  alltid  fordrat,  att  denna 
kraft  skall  i  någon  mån  bära  en  nationell  prägel,  —  äga  åt- 
minstone någon  nyans,  som  är  hans  folk  egen.  Annars  har 
den    skaldiska    hänförelsen  haft  svårt  att  komma  till  utbrott. 

Blott  våra  skalder  besjunga  den  mänskliga  kraften  i  och 
för  sig,  hvar  helst  den  yttrar  sig  —  och  varmast  om  den 
röjer  sig  hos  våra  fiender.  Omisskänneligt  trögt  och  svagt 
åter,  om  det  gäller  våra  egne. 


En  af  mina  jämnåriga  hörde  jag  nyligen  säga:  »När  man 
blir  äldre,  blir  man  patriot.» 

Det  är  så.  Men  detta  innebär,  att  ungdomens  patriotism 
är  något  som  Sverige  fått  undvara.  Hvilken  oändlig  under- 
lägsenhet i  utvecklingsmöjlighet  har  ej  detta  inneburit  för 
vårt  folk,  jämfördt  med  andra! 


»Kärleken    hoppas    allting.»     Därför  ha  vi  i  vårt  land  så 
oändligt  mycken  nationell  —  pessimism. 


Det  är  egendomligt  att  se,  huru  ointresserad  svensken  är 
för  allt  svenskt,  i  motsats  till  våra  grannfolks  alltid  vakna 
sinne  för  hvad  som  är  deras  eget. 

Från  en  af  våra  otvifvelaktigt  mest  fosterländska  kretsar 
utgafs  för  några  år  sedan  en  samling  nordiska  småskrifter. 
Det  har  roat  oss  att  undersöka  den  första  seriens  innehåll 
(om  någon  ytterligare  serie  utkom,  vet  jag  ej).  Frånse  vi  de 
allmänt    hållna,    filosoferande    häftena,  finna    vi    en    norrman 


52  BRISTEN  PÅ  NATIONELL  INSTINKT. 

ined  en  uppsats  om  Wergeland;  en  dansk  med  en  uppsats  om 
Dalgas  (den  danska  »hedesakens»  upphofsinan);  en  annan 
dansk  med  en  skrift,  betitlad  helt  enkelt:  > Danmark»;  en 
finne  med  skriften  »Finlands  ställning  i  nutiden».  Svenskarna 
åter  skrefvo  om:  »Florens»;  »Det  ryska  samhället»;  »Neckar- 
dalen»;  »Faustsagan».  Därtill  kom  ändtligen  ett  häfte  om 
»Trettioåriga  kriget»,  där  Sverige  fick  vara  med  åtminstone  på 
ett  hörn. 

När   detta  kan  ske  på  det  färska  trädet,  hvad  skall  man 
då  vänta  af  det  torra? 


Med  hvilket  hån  mötes  ej  h varje  svenskt  initiativ,  som  i 
något  hänseende  uppträder  i  originella,  från  det  hvardagligt 
fastställda  afvikande  former! 

Tänkom  oss  att  Good-templarordens  storståtliga  ceremonier 
eller  Frälsningsarméns  bizarra  arbetsmetoder  uppfunnits  i  vårt 
land.  Inom  några  veckor  skulle  de  ha  drunknat  i  det  allmänna 
åtlöjet. 

Men  nu  kommo  de  till  oss  från  Amerika  och  från  Eng- 
land. Och  hvar  hafva  alla  dessa  originella  »tricks»  mötts 
med  djupare  vördnad  och  efterhärmats  med  större  allvar  än  i 
Sverige? 


För  oss  svenskar  är  det  den  enklaste  sak  i  världen  att 
sätta  andra  folks  stormän  före  våra  egna,  —  det  bjuder  ej 
emot  alls. 

Detta  är  däremot  nära  nog  omöjligt  för  en  dansk.  När 
helst  han  måste  berömma  en  främmande  storhet,  letar  han 
genast  upp  en  dansk  att  ställa  vid  hans  sida  —  eller  öfver 
honom. 


BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT.  53 

När  man  ställer  vår  svenska  opera  i  alla  riktningar  under 
främlingars  ledning,  tror  någon  att  detta  väcker  indignation? 
Har  någon  sett  spår  af  någon  dylik? 

Ah,  visst  inte!  Vår  publik  kommer  och  går  såsom  förr, 
och  kritiken  tager  saken  »sakligt»  såsom  förr,  och  i  Sverige 
kan  man  förolämpa  Sverige  så  mycket  man  vill  —  det  är  det 
ofarligaste  af  allt. 


Den  svenska  målarekonsten  anses  stå  synnerligen  högt  i 
våra  dagar  och  äfven  vara  nationellt  svensk.  Den,  som  är 
något  äldre,  erinrar  sig  emellertid,  att  det  var  direkta  påstöt- 
ningar från  konstnärskretsar  i  Frankrike,  som  åtminstone 
bidrogo  till  att  föra  våra  målare  hem  igen,  att  måla  svenska 
ämnen  i  stället  för  franska. 

Just  i  dessa  dagar  offentliggöres  ett  uttalande  af  Ernst 
Josephson,  så  lydande:  »Kanske  det  i  närvarande  stund  [på 
1870-talet]  sett  lyckligare  ut  för  den  svenska  konsten,  om  man 
följt  Mandelgrens  råd  och  anbefallt  stipendiaterna  att  studera 
mera  i  Sverige  och  mindre  i  utlandet.  Tänk  hvilken  olycka 
för  en  ung  artist  att  på  sex  år  icke  med  sin  fot  beträda  sitt 
fäderneslands  område  ...  I  stället  att  under  denna  tiden 
studera  och  införlifva  sig  med  sitt  hemlands  bruk  och  vackra 
minnen  plockar  man  smulor  från  främmande  bord  och  blir 
litet  tysk,  litet  fransman,  litet  italienare  och  minst  af  allt 
svensk.» 

Orden  äro,  såsom  sagdt,  af  Ernst  Josephson.  Och  de  äro 
ett  af  de  många  exemplen  på,  att  inom  litteratur  och  konst 
svenska  judar  haft  varmare  intresse  för  det  nationellt  svenska 
än  svenskarna  själfva. 


Bristen  på  nationell  instinkt  visar  sig  också  uti  den  utom- 
ordentliga politiska  slöheten  hos  massorna  af  vårt  folk  under 


54  BRISTEN    PÅ    NATIONELL   INSTINKT. 

de  senaste  årtiondena  af  1800-talet.  Trots  folkbildningens 
höga  ståndpunkt  stod  Sverige  jämnhögt  med  Irland  och  Gali- 
zien  i  fråga  om  procenten  valmän,  som  brydde  sig  om  att 
taga  del  i  riksdagsmannavalen.  I  alla  andra  länder  var  denna 
procent  bortåt  dubbelt  högre  eller  mera. 

Och  hvad  den  politiska  upplysningen  beträffar,  var  till- 
ståndet ännu  bedröfligare.  Först  när  de  ekonomiska  frågorna 
kommo  med  i  spelet  —  tullfrågan,  socialdemokratien,  — 
begynte  härutinnan  en  långsam  förändring  till  det  bättre. 

Visar  ej  detta,  hur  fullkomligt  främmande  den  stora 
mängden  stod  för  alla  verkligen  nationella  spörsmål? 

Ett  exempel  härpå  i  stort  erbjuder  våra  bönders  politiska 
historia  under  den  tidrymd,  som  dock  med  rätta  blifvit  kallad 
den  svenska  allmogens  andra  storhetstid. 

I  själfva  verket  var  1800-talet  en  beundransvärd  tid  i  den 
svenske  bondens  historia.  Betänker  man  de  ogynnsamma  för- 
hållanden, under  hvilka  den  unge  bondesonens  uppfostran  och 
bokliga  utbildning  då  kom  till  stånd,  och  huru  så  godt  som 
alla  våra  stora  bonderepresentanter  i  denna  tid  voro  helt  och 
hållet  >själflärda»  män,  så  kan  man  ej  annat  än  gripas  af 
beundran  öfver  den  lysande  rad  af  verkligen  öfverlägsna  be- 
gåfningar,  som  den  svenska  bondeklassen  då  i  oaf bruten  följd 
sände  fram  till  vårt  politiska  lif.  Fråga  är,  om  ej  dessa  våra 
stora  bondehöfdingar  i  intelligens  betydligt  öfverträffat  de 
norska  och  danska.  Man  kan  tillåta  sig  betvifla,  att  en  Carl 
Ifvarsson,  en  Liss  Olof  Larsson  hos  oss  skulle,  såsom  dansken 
J.  C.  Christensen,  ha  låtit  dupera  sig  af  en  Alberti. 

Och  dock,  med  all  sin  storhet:  hvad  vårt  landtmannaparti 
just  under  sin  mest  lysande  tid  saknade,  det  var  national- 
känsla. Det  är  orätt  att  säga,  att  det  är  socialisterna,  som 
infört  den  Massmedvetna  politiken  i  vårt  land:  aldrig  har  väl 
ett  parti  drifvit  en  så  genomförd  och  utpräglad  klasspolitik 
som  landtmannapartiet_under  1870-  och  1880-talen. 

Man  brukar  säga,  att  landtmannapartiet  äfven  under  denna 

tid    alltid    ställde    sig   välvilligt    åtminstone  mot  den  andliga 

dlingen.     Det  är  svårt  att  tro,  att  detta  påstående  motsvarar 


BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT.  55 

verkliga  förhållandet.  Eu  hvar  vet,  att  under  sagda  tid  ett 
mycket  stort  antal  af  de  mera  specifika  kulturanslagen  genom- 
drefvos  antingen  först  vid  gemensam  votering  eller  i  alla  hän- 
delser mot  en  mycket  betydande  minoritet  i  Andra  kammaren. 
Tager  man  detta  i  betraktande,  så  framträder  såsom  ganska 
sannolikt,  att  en  stor  del  af  våra  landtmän  under  1870-  och 
1880-talen  röstade  nej  till  så  godt  som  hvarje  kulturanslag, 
som  under  deras  tid  kom  före. 

Om  landtmannapartiets  sätt  att  behandla  vår  försvars- 
fråga, är  väl  numera  historiens  dom  så  godt  som  afgjord.  Vi 
mena  ej  härvid  så  mycket  de  förslag,  som  afslogos,  och  de 
förslag,  som  framställdes,  som  fastmer  hela  den  anda,  som 
gjorde  sig  gällande  under  denna  vår  lifsfrågas  behandling. 

Landtmannapartiets  historia  ligger  sammanfattad  i  Carl 
Ifvarssons  ryktbara  ord:  »Vi  följa  vår  ministerpresident  till 
statsrådsdörren,  ej  längre.»  Dessa  ord  hafva  blifvit  mycket 
beundrade,  och  från  en  sida  sedt  äro  de  beundransvärda.  De 
visa,  att  under  hela  denna  tid  af  lysande  maktutveckling  våra 
bönder  förmådde  fasthålla  att  vara  bönder;  de  läto  ej  besticka 
sig  af  makten  och  af  allt  fjäsk  och  all  underdånighet,  som 
kom  dem  till  del,  att  blifva  något  annat  än  representanter 
för  den  klass,  hvars  intressen  de  voro  satta  att  bevaka.  Äfveri 
bärutinnan  hafva  de  äldre  svenska  riksdagsbönderna  på  ett 
fördelaktigt  sätt  skilt  sig  från  de  norska  och  danska. 

Men  Carl  Ifvarssons  ord  innebära  på  samma  gång  den 
sorgligaste  begränsning.  »Vid  statsrådsdörren»  —  vid  inträdet 
till  de  verkligen  stora,  riksvårdande  uppgifterna,  där  ville  ej 
bönderna  vara  med  längre.  Rikets  angelägenheter  skänkte  de 
icke  något  omedelbart  och  positivt  intresse:  gentemot  dem  ville 
de  fortfarande  sätta  hela  sin  ingrodda  klass-misstro.  Carl 
Ifvarsson  ville  icke  blifva  något  annat  än  en  svensk  bonde; 
han  ville  icke  blifva  helt  enkelt  —    svensk. 


56  BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT. 

Hvarje  ideellt  intresse  har  under  1800-talet  trädt  i  natio- 
ualisniens  tjänst,  och  nationalismen  har  i  sin  ordning  verkat 
väckande  och  lifgifvande  på  hvarje  ideell  sträfvan. 

I  Sverige  däremot  har  det  varit  så,  att  en  hvar  som 
vaknat  till  hänförelse  för  en  idé,  han  har  vaknat  till  — 
kosmopolitism. 

Alla  de  stora  ideella  rörelserna  i  vårt  land  ha  varit 
fosterlandslösa.  Det  gällde  om  de  religiösa  rörelserna,  åtmins- 
tone så  länge  religionen  verkligen  för  dem  var  den  nästan 
enda  drifkraften:  då  fanns  för  »de  väckte»  intet  medvetande 
om  något  som  hette  Sverige.  Detsamma  gäller  om  den  mo- 
derna nykterhetsrörelsen;  dess  ideal  och  metoder  äro  alla 
hämtade  utifrån,  och  när  folkens  fanor  ställas  upp,  händer  det 
mycket  lätt,  att  den  svenska  blir  uteglömd. 

Ja,  den  som  har  litet  godt  minne,  vet,  att  i  Sverige 
behöfver  man  inte  bli  mera  idealist  än  att  man  blir  vegetarian 
—  för  att  man  strax  skall  glömma,  att  man  har  ett  foster- 
laud. 


Äfven  klasser  och  samhällsgrupper,  som  vaknat  i  vårt 
land,  hafva  vaknat  till  fosterlandslöshet. 

Vi  ha  nyss  betraktat  vårt  bondestånds  historia  fraD  denna 
synpunkt;  under  1800-talet  var  det  denna  samhällsklass,  som 
vaknade  först.  Så  vaknade  arbetareklassen  i  våra  dagar.  Dess 
fosterländskhet  är,  som  bekant,  icke  att  anslå  synnerli- 
gen högt. 

Utvecklingens  gång  är  densamma  för  enskilda  grupper 
inom  samhället.  Knappt  någon  af  dessa  grupper  i  vårt  land 
är  för  närvarande  besjälad  af  ett  så  påtagligt  och  lifaktigt 
uppåtsträf vande  —  i  snart  sagdt  alla  riktningar  —  som  folk- 
skolelärarekåren. 

Men  det  nationella  sinnet  lämnar  nog  inom  denna  kår 
mångenstädes  mycket  öfrigt  att  önska. 


BRISTEN   PÅ    NATIONELL   INSTINKT.  57 

När  en  svensk  blir  entusiast  för  en  idé,  försvinner  för 
honom  hans  land  och  hans  folk. 

Detta  innebär,  att  för  honom  försvinner  också  den  realitet, 
som  han  har  sig  närmast  och  som  skulle  erbjuda  honom  den 
nödvändiga  proberstenen  för  hans  idés  förverkligande.  Vore 
hans  nationella  instinkt  vaken,  skulle  han  mången  gång  säga 
sig  själf:  »Den  eller  den  tillämpningen  skulle  leda  till  skada 
för  mitt  land,  —  det  ser  jag  på  grund  af  den  noggranna 
kännedom  jag  har  om  dess  förhållanden.  Alltså  måste  det 
vara  något  fel  i  min  teori.»  Och  härigenom  skulle  han  ofta 
nog  ledas  rätt.  Men  svensken  är  okänslig  för,  om  något  län- 
der hans  folk  till  skada.  Hans  valspråk  är  alltid:  fiat  theoria 
mea,  pereat  Svecia. 


Ett  bevis  i  stort  på,  huru  oförmögna  vi  svenskar  äro  att 
befordra  vårt  eget  lands  bästa,  ligger  i  handhafvandet  af 
Nobelstiftelsen. 

Först  själfva  stiftelsen.  Det  torde  icke  vara.  för  många 
bekant,  att  Danmark  har  en  fond,  Carlsbergfonden,  som  är 
lika  stor  som  Nobels.  Men  af  den  danska  stiftelsen  går  h varje 
öre  till  Danmark.  Svensken  Nobel  måste  naturligtvis  skänka 
sina  rikedomar  åt  hela  mänskligheten. 

Nå,  häruti  ligger  icke  blott  svensk  likgiltighet  för  eget 
land  utan  ock  svensk  storslagenhet  och  vidsynthet.  Och  det 
vore  för  ingen  del  af  sig  själft  uteslutet,  att  äfven  Nobelstif- 
telsen, sådan  den  nu  är,  kunde  bereda  Sveriges  folk  åtskilligt 
gagn,  utan  minsta  åsidosättande  af  testators  syfte.  Men  här- 
till kräfdes  litet  god  vilja  och  instinkt.     Men  sådant  fattas. 

Törst  är  eget  att  se,  huru  rädd  man  på  många  håll  varit, 
att  någon  den  minsta  del  af  pengarna  skulle  stanna  i  Sverige. 
Man  ansträngde  sig  till  en  början  att  förekomma,  att  Nobel- 
stiftelsen skulle  betala  skatt. 

Det   hette    då,  att  Nobel  hade  förtjänt  sin  förmögenhet  i 


58  BRISTEN   PÅ    NATIONELL   INSTINKT. 

främmande  land,  och  därför  hade  Sverige  ingen  riktig  mora- 
lisk rätt  till  dessa  pengar. 

Men  när  ett  par  årtionden  förut  norrmannen  Astrup  för- 
tjänade millioner  på  de  svenska  skogarna  och  sedan  använde 
sin  förmögenhet  till  Sveriges  skada,  —  då  fanns  det  ingen 
människa,  som  upptäckte  något  orätt  häruti.  Ty  Sverige  har 
aldrig  någon  rätt,  hvarken  till  sitt  eget  eller  till  någon  annans, 
men  alla  ha  rätt  gentemot  Sverige. 

Nå,  de  svenska  statsmyndigheterna  voro  ej  hågade  att 
efterskänka  sin  rätt  att  beskatta  Nobelstiftelsen.  Då  försökte 
man  från  Stockholm  uppegga  utlandets  opinion  emot  oss.  I 
Berliner  Tageblatt  och  en  del  andra  tidningar  fick  man  läsa 
notiser  med  harmfullt  hånande  rubriker:  »Nobelstiftelsen  skall 
betala  skatt!» 

Men  utlandet  skämdes,  och  den  fina  agitationen  tog  ingen 
fart.     Den  dog  bort  af  sig  själf  nästan  med  detsamma. 

Nästa  steg  var  att,  om  möjligt,  sörja  för,  att  ingen  del  af 
pengarna  stannade  i  Sverige  i  och  för  prisbedömandet.  Det 
var  dock  tydligt,  att  en  så  grannlaga  uppgift  som  denna,  om 
den  skulle  ske  med  full  noggrannhet,  måste  kräfva  icke  ringa 
utgifter,  och  att  det  öfver  hufvud  måste  innebära  ett  verkligt 
befordrande  af  vetenskapen,  —  helt  och  hållet  i  öfverensstäm- 
melse  med  Nobels  eget  innersta  syfte,  —  att  de  prisutdelande 
myndigheterna  rikligen  utrustades  med  erforderliga  boksam- 
lingar och  andra  hjälpmedel  för  att  så  långt  som  möjligt  blifva 
i  stånd  att  skipa  full  vetenskaplig  rättvisa.  Likaledes  kan 
man  vara  fullkomligt  viss  om,  att  när  Nobel  anslog  rent 
furstliga  pris  till  utdelning,  så  var  det  också  hans  mening, 
att  de,  som  verkställde  utdelningen,  skulle  rikligen  belönas 
för  sitt  arbete,  —  icke  futtigt. 

Men  när  nu  en  fjärdedel  af  hvarje  prisbelopp  reserverades 
för  omkostnaderna,  då  höjdes  åter  ramaskriet:  »ska'  så  myc- 
ket pengar  stanna  i  Sverige!?»  Vi  äro  öfvertygade  om,  att 
om  allt  detta  skett  t.  ex.  i  England,  så  skulle  våra  svenska 
patrioter  fallit  i  beundran  öfver  den  frikostighet,  hvarmed  man 
utrustat  prisdomarna  för  deras  arbete;  man  skulle  häri  sett  en 


BRISTEN   PÅ    NATIONELL   INSTINKT.  59 

storslagenhet,  fullt  i  stil  ined  stiftelsen  själf,  o.  s.  v.  Men  nu 
gällde  det  ju  Sverige! 

Nästa  steg  var  naturligtvis  att  se  våra  nordiska  »brödra- 
folk» till  godo,  —  vida  utöfver  förtjänst  och  om  möjligt  mer 
än  oss  själfva. 

Redan  Nobel  hade  sörjt  härför,  då  han  öfverlämnade  ett 
af  prisen  åt  Norge.  Det  är  nu  visserligen  litet  svårt  att  för- 
stå att  just  Norges  folk  skulle  vara  särskildt  förtjänt  af  denna 
utmärkelse  —  alldeles  oafsedt  det  skimmer  af  löje,  som  måste 
falla  öfver  sträfvandet  för  internationell  fred  hos  Europas  — 
minsta  nation.  Emellertid  må  vi  å  andra  sidan  nog  vara 
tacksamma  mot  Nobel,  att  han  besparade  oss  från  att  utdela 
fredspriset.  Det  finns  ingen  mera  nationellt  urvattnad  freds- 
rörelse på  jorden  än  den  svenska,  —  huru  bedröfligt,  om  denna 
fått  sitt  inflytande  förstärkt  genom  bestämmanderätten  öfver 
Nobels  millioner! 

Men  äfven  de  svenska  makthafvandena  skulle  naturligtvis 
skänka  våra  »bröder»  oförtjänta  förmåner.  Det  skedde  vid 
utdelandet  af  rätten  att  föreslå  pristagare.  Denna  rätt  med- 
gafs  ett  synnerligen  begränsadt  antal  institutioner  inom  värl- 
dens olika  länder.  Men  bland  dessa  institutioner  återfinna  vi 
alla  universiteten  i  våra  nordiska  grannländer.  Härigenom  ha 
vi  skänkt  våra  grannfolk  en  representationsrätt  i  detta  fall, 
som  är  långt  utöfver  hvad  som  efter  rimlig  proportion  skulle 
komma  dem  till  del. 

Ar  det  någon,  som  har  sport  någon  tacksamhet? 

När  allt  var  i  ordning,  kom  Björnstjerne  Björnson  med 
en  artikel  om  nya  svenska  »overgreb»,  därför  att  man  låtit 
hela  styrelsen  vara  svensk  och  lät  den  norske  pristagaren  lyfta 
sin  andel  i  Stockholm.  Nej,  Norges  6  millioner  skulle  skiljas 
ut  till  en  stiftelse  för  sig,  med  rent  norsk  styrelse  och  allde- 
les oberoende  af  den  svenska. 

Den  gången  skämdes  till  och  med  Norges  mest  fanatiska 
»medlöpare»  i  Sverige,  och  Björnsons  artikel  tegs  i  det  när- 
maste ihjäl. 


60  BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT. 

Om  utdelningen  af  de  vetenskapliga  prisen  finnes  blott  en 
mening:  att  den  skett  med  en  sakkunskap  och  samvetsgrann- 
het,  som  fullt  motsvarar  hvad  man  af  Sveriges  höga  rang  inom 
naturforskningen  och  af  svensk  nobless  kunde  vänta. 

Blott  det  kan  med  skäl  anmärkas:  att  sannolikt  flere 
svenska  forskare  redan  skulle  vara  bland  de  prisbelöntas  antal, 
om  de  blott  ej  haft  det  felet  att  vara  svenskar. 

Ja,  det  finns  ganska  många  som  hålla  före,  att  till  och 
med  den  ende  svensk,  som  ännu  fått  ett  vetenskapligt  pris, 
skulle  blifvit  utan  det,  om  han  ej  behöfts  för  att  gifva  relief 
åt  —  Björnstjerne  Björnson. 

Hvad  Svenska  akademien  angår,  veta  vi  ju  alla,  huru  den 
användt  sina  pris  till  att  gifva  »systerliga  hälsningar  till 
franska  akademien»  (ett  ändamål  hvartill  Nobel  aldrig  ansla- 
git några  pengar),  och  huru  den,  i  det  psykologiska  ögonblic- 
ket då  hela  Sveriges  folk  fordrade  vår  största  författarinnas 
bekransande,  insköt  en  pristagare,  som  visst  är  den  minst  me- 
riterade af  alla,  som  denna  heder  vederfarits,  och  om  hvilken 
väl  numera  litet  hvar  torde  medgifva,  att  hans  framskjutande 
var  ett  misstag. 

Och  så  lät  man  Gustaf  Fröding  gå  bort  utan  Nobelpris. 
Det  är  som  Kierkegaard  säger:  när  instinkten  fattas,  kommer 
man  alltid  för  sent. 

Hvilken  nytta  har  nu  Sverige  haft  af  hela  denna  stor- 
artade stiftelse?  Det  må  väl  sägas,  att  den  i  det  hela  varit 
synnerligen  klen. 

Men  också  torde  man  utan  fara  för  misstag  kunna  våga 
det  påståendet,  att  våra  svenska  vederbörande  aldrig  ställt  för 
sig  den  frågan :  huru  skall  Nobelstiftelsen  blifva  till  nytta  för 
Sverige?  Vi  ha  sagt  det  förut  och  vi  upprepa  det:  en  dylik 
fråga  —  och  ett  handlande  i  enlighet  med  en  förnuftig  lös- 
ning af  densamma  —  skulle  visst  ej  behöft  komma  i  strid 
med  Nobels  afsikt  med  sin  stiftelse.  Men  för  allt  dylikt 
fordras  god  vilja.  Och  våra  svenska  prisdomare  ha  hvarken 
lyckats  göra  Nobelfesten  till  en  nationell  högtidsdag  eller  för 
Sveriges    del  vinna  någon  tacksamhet  för  de  gyllene  belönin- 


BRISTEN   PÅ   NATIONELL  INSTINKT.  61 

gar,  som  det  med  sådan  storsinthet  låter  hvarje  år  utgå  till 
mänsklighetens  ypperste. * 

Af  alla  Nobelpristagare  finnes  näppeligen  mer  än  en,  eller 
möjligen  två,  som  visat  Sverige  någon  erkänsla. 

Men  något  dylikt  ha  vi  ej  heller  sökt.  När  härom  året 
en  af  våra  främsta  vetenskapsmän  tillfrågades,  hvad  nytta 
Sverige  kunde  hafva  af  Nobelstiftelsen,  så  svarade  han:  »Jo, 
här  finnas  en  del  lokala  storheter,  som  genom  de  internatio- 
nella jämförelserna  reduceras  till  sina  rätta  mått.»  Det  var 
den  enda  nytta  han  väntade  af  Nobelstiftelsen! 

Det  finns  ett  sätt  att  utdela  gåfvor,  där  man  rent  tydligt 
för  all  världen  undanbeder  sig  hvarje  tacksamhet  hos  mot- 
tagaren. I  den  andan  ha  Nobelprisen  synbarligen  utdelats 
från  Sverige. 

Men  ej  nog  härmed.  När  Finsen  dog,  kort  tid  efter  mot- 
tagandet af  sitt  pris,  fingo  vi  i  svenska  tidningar  läsa,  att 
Sveriges  folk  borde  känna  sig  tacksamt,  att  det  förunnades 
oss  att  gifva  Finsen  priset,  innan  han  gick  hädan. 

Tacksamheten  är  således  i  själfva  verket  på  Sveriges  sida! 
Nå,  inte  underligt  då,  att  vi  bli  utan  den  från  dem,  som  vär- 
digas mottaga  våra  håfvor. 

Vi  ha  lyckats  i  det  konststycket  att  —  i  en  situation  där 
hvarje  annat  folk  skulle  förstått  hembära  en  stor  vinst  för  sig 
själft  —  för  vår  del  draga  en  nit. 


Vår  historieläsning. 

Det  är  eget  att  iakttaga,  huru  litet  den  litteratur,  som 
står  den  svenska  ungdomen  till  buds,  är  ägnad  att  ingifva 
kärlek  till  Sverige  och  dess  minnen. 


1  I  fråga  om  att  Sverige  hvarje  år  »låter  dessa  belöningar  utgå»  har  en 
recensent  anmärkt,  att  dessa  ord  äro  obegripliga:  »Sverige  kunde  dock  icke 
utan  vidare  draga  in  Alfred  Nobels  storsinta  donation  till  staten.» 

Anmärkaren  glömmer  den  lilla  omständigheten  att  Alfred  Nobel  var 
svensk.  Alltså  är  det  verkligen  Sverige,  som  låter  dessa  belöningar  utgå,  icke 
blott  formellt  utan  äfven  reellt. 


62  BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT. 

I  fråga  om  de  första  tiderna  af  vår  historia  härstammar 
nästan  all  tillgänglig  samtida  litteratur  från  Island,  Norge 
och  Danmark.  Vår  historia  få  vi  helt  och  hållet  till  lifs, 
sedd  genom  våra  frändefolks  ögon.  Emil  Svensén  har  på- 
pekat, huru  vi  ha  all  anledning  förutsätta,  att  härigenom  vår 
äldre  historia  blifvit  framställd  i  en  för  oss  ogynnsam  dager. 
Erinra  vi  oss  episoderna  om  Adils  och  Rolf  Krake,  Olof  Skott- 
konung,  och  Olof  Tryggvason  och  många  andra,  blir  nog  denna 
förmodan  till  visshet. 

Så  tillkommer  vår  utomordentliga  svenska  grannlagenhet 
mot  våra  »brödrafolk»,  —  en  af  skandinavismens  påtagligaste 
frukter.  Af  en  tillfällighet  kom  förf.  nyligen  att  upptäcka, 
att  i  den  historiska  lärobok,  som  nu  användes  i  våra  läroverks 
lägre  klasser,  finnes  t.  ex.  icke  ett  ord  om  slaget  vid  Lena. 
Denna  storartade  händelse,  som  sysselsatt  vårt  folks  fantasi 
genom  århundraden,  mera  än  det  mesta  som  timat  i  vårt  land, 
får  alltså  numera  icke  nämnas  för  svenska  skolbarn,  —  natur- 
ligtvis af  hänsyn  för  Danmark.  De  enda  krigshändelser  från 
äldre  tider,  för  hvilka  redogöres  i  den  nämnda  läroboken,  äro 
slagen  vid  Svolder  och  Stiklastad  (!).  Detta  kallas  att  gifva 
undervisning  i  Sveriges  historia. 

Om  den  svenska  ungdomen  förr  hade  någon  lefvande  före- 
ställning om  den  äldre  medeltidens  historia,  vanns  denna  till 
stor  del  genom  Ingemanns  romaner.  Här  är  det  Danmarks 
öden,  som  framträda  i  romantiskt  ljus.  Om  Sverige  visste 
man  fortfarande  så  godt  som  intet. 

Vi  hinna  till  vår  storhetstid,  och  nu  näres  den  svenska 
ungdomens  historiska  sinne  af  Fältskärns  berättelser,  skrifna 
af  finnen  Topelius.  Trots  all  föresats  att  vara  opartisk,  måste 
Topelius  helt  naturligt  hafva  sett  dessa  tiders  historia  i  främ- 
sta rummet  från  finsk  synpunkt,  —  och  åter  blir  det  specifikt 
svenska  ställdt  i  bakgrunden.  Och  sådant  är  det  svenska 
sinnet,  att  detta  väl  må  antagas  snarast  hafva  i  viss  mån  ökat 
intresset  för  dessa  berättelser.  För  svensk  fantasi  stå  nog 
»Majniemis»  romantiska  öden  i  en  varmare  glans,  än  om  slottet 
burit    ett    svenskt    namn  och  legat  inom  svenska  landamären. 


BRISTEN  PÅ  NATIONELL  INSTINKT.  63 

Så  komma  vi  till  början  af  det  nyssgångna  seklet,  och 
nu  får  vår  ungdom  hänföras  af  vår  historia  genom  —  finnen 
Runeberg.  Och  detsamma  upprepas  som  nyss  i  fråga  om 
Topelius:  vi  äro  öfvertygade  om,  att  en  god  del  af  tjusningen 
af  Fänrik  Stål  för  svenska  sinnen  ligger  just  däri  att  den 
icke  direkt  handlar  om  Sverige.  Redan  de  främmande  namnen 
äro  för  oss  ett  tillskott  i  vår  njutning.  »Det  var  på  Oravais 
blodiga  dag»  —  huru  mycket  ligger  ej  här  redan  i  de  främ- 
mande tonfallen!  Och  från  sin  egen  barndom  minnes  förfat- 
taren ännu,  huru  vi  rördes  nästan  till  tårar  af  de  enkla  orden : 

»Tavasthus,  jag  kan  ej  glömma. 
Hur  i  månens  glans  du  låg, 
När  från  Hattelmalas  höjder 
Jag  dig  första  gången  såg.» 

Det  har  fallit  mig  in  att  i  tankarna  omskrifva  dessa  ord, 
flytta  dem  till  svensk  botten,  exempelvis  sålunda: 

»Jönköping,  jag  kan  ej  glömma, 
Hur  i  månens  glans  du  låg, 
När  från  Dunkehallars  höjder 
Jag  dig  första  gången  såg.» 

Jag  tror  att  för  svenska  sinnen  skall  en  god  del  af  tjus- 
ningen vara  borta  med  detsamma.  Och  dock  är  Jönköping 
från  Dunkehallar  säkerligen  oändligt  mycket  vackrare  än 
Tavastehus  från  Hattelmala.  Och  om  man  vill  anmärka  att 
»Jönköping»  icke  gör  sig  riktigt  bra  i  versen,  så  är  detta 
lustigt  nog  fallet  också  med  »Tavasthus». 


Huru  försummas  ej  hos  oss  de  rikaste  tillfällen  att  söka 
tränga  in  i  vårt  folks  psykologi! 

En  gång  på  1890-talet  skedde  det  utomordentliga,  att  ett 
femtiotal  svenska  bönder  afyttrade  sin  egendom,  bröto  upp 
från  sin  hembygd  och  utvandrade  till  Jerusalem.  Detta  un- 
der det  nittonde  seklets  sista  decennium! 


64  BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT. 

En  enstaka  notis  i  några  af  våra  tidningar  var  allt  som 
ägnades  saken.  Ingen  enda  fanns,  som  då  sökte  taga  närmare 
kännedom  om  en  så  underlig  händelse  —  sökte  finna  de  motiv, 
som  ledde  till  ett  för  vår  tid  så  abnormt  företag. 

Så  hade  vi  dock  händelsevis  en  författarinna,  som  —  vi 
veta  ej  ännu  af  hvad  skäl  —  kom  att  taga  sig  an  ämnet. 
Och  vi  fingo  den  världsberömda  dikten  »Jerusalem». 

Nyligen  ha  vi  bevittnat  en  händelse,  som  innebär  en  ännu 
långt  större  rikedom  af  psykologiska  komplikationer,  ja,  som 
är  den  märkvärdigaste  händelsen  —  i  inre  mening  —  i  vårt 
folks  historia  på  hundra  år.     Vi  mena  1909  års  storstrejk. 

Har  någon  sett  till  något  försök  att  behandla  den  hän- 
delsen från  ett  djupare  människostudiums  synpukt?  De  enda 
bidrag  vi  för  vår  del  känna  till  äro  några  små  studier,  gjorda 
af  —  ett  par  utländska  tidningskorrespondenter. 


Den  svenska  historieskrifningen  anses  stå  högt  i  våra 
dagar,  och  det  är  mycket  sannolikt  att  så  är,  ty  annars  vore 
detta  nog  ej  erkändt  inom  Sverige  själft. 

Men  den  lider  dock  äfven  den  af  vårt  folks  förut  om- 
nämnda brist  på  psykologi  och  intresse  för  det  mänskliga, 
och  af  dess  brist  på  nationalkänsla  i  detta  ords  sannaste  be- 
märkelse. 

Vår  brist  på  intresse  för  det  rent  mänskliga  yttrar  sig  helt 
naturligt  också  såsom  brist  pä  historiskt  sinne. 

Detta  gör  att  vi  tagit  vara  på  så  litet  af  vårt  folks  häf- 
der.     Vi  veta  sä  oerhördt  litet  om  värt  folks  historia. 

Under  ett  par  århundraden  utvecklades  på  Gottland  ett 
kulturlif,  som  för  sin  tid  var  något  utomordentligt.  Huru 
många  intressanta  personligheter  måste  ej  hafva  skapat  och 
uppburit  detta  kulturlif,  och  hur  många  intressanta  yttringar 
bör  det  ej  hafva  gifvit  sig,  i  konst  och  litteratur,  i  ekonomiskt 
lif  och  samhällslif  och  i  den  dagliga  beröringen  människor 
emellan    under  i  så  många  hänseenden  egendomliga  och  skif- 


BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT.  65 

tände  former,  under  samarbetet  mellan  så  många  olika  folk! 
Om  allt  detta  veta  vi  så  godt  som  intet  —  utöfver  de  döda 
minnesmärken,  som  tiden  och  vandalismen  ej  lyckats  alldeles 
förstöra.  Vi  känna  knappast  ett  namn  på  någon  af  dessa 
Visbys  stormän,  vi  kunna  ej  relatera  en  enda  lefnadshistoria 
"från  alla  dessa  århundraden.  Jämför  detta  med  det  samtida 
lifvet  på  Island,  hvarifrån  vi  känna  tusentals  människor  till 
namn,  personlighet  och  lefnadsöden  nästan  så  väl  som  vi 
känna  våra  egna  samtida. 

Vi  veta  nästan  ingenting  om  Birka,  och  hela  vår  historia 
känna  vi  för  långa  århundraden  uteslutande  genom  norrmän, 
danskar,  isländare,  ja  ryssar.  Och  det  blir  icke  mycket  bättre 
längre  fram.  Vi  veta  icke  hvar  Borganäs  låg,  vi  veta  icke 
när  slaget  vid  Brunnbäcks  färja  stod;  om  en  hel  mängd  af 
vår  historias  handlande  personer  känna  vi  ej  ens  deras  födel- 
sedag. Men  framför  allt  känna  vi  nästan  ingenting  om  deras 
personlighet.  Vi  ha  reda  på  några  af  deras  offentliga  hand- 
lingar, men  det  är  oss  i  regeln  alldeles  omöjligt  att  skapa 
oss  en  lefvande  bild  af  dem  själfva. 

En  af  de  största  och  för  hela  vår  kulturutveckling  mest 
betydelsefulla  män,  som  vårt  land  frambragt,  är  Olaus  Petri. 
Det  är  ju  betecknande,  att  när  hans  bildstod  skulle  resas,  så 
fanns  ej  den  minsta  upplysning  att  vinna  om  hans  utseende; 
hans  staty  fick  bli  en  ren  fantasibild.  Men  det  är  ännu  mera  be- 
tecknande, att  vi  ända  till  senaste  tid  haft  nästan  lika  liten 
kunskap  om  hans  personlighet  och  mycket  ofullständig  insikt 
om,  huru  mångsidig  hans  betydelse  för  vårt  folk  i  själfva 
verket  har  varit.  Och  den  man,  som  till  sist  skingrat  dunklet 
omkring  honom  och  låtit  honom  framstå  i  hela  sin  sällsynt 
sköna  och  harmoniska  mänsklighet,  —  den  mannen  är,  som 
man  nästan  kunde  förutsäga,  icke  af  svensk  börd. 

Under  ett  helt  århundrade  var  den  svenska  stridsmakten 
medspelande  i  ett  drama  af  sagolik,  nästan  fantastisk  storhet. 
Hundratusentals  svenska  krigare  framträdde  under  denna  tid 
på  skådebanan,  och  de  erkändes  allmänt  såsom  sin  tids  yp- 
persta; det  ser  mångfaldiga  gånger  ut,  som  om  den  svenska 
soldaten    rent    af   för    den    tidens  människor  bar  omkring  sig 

5—111963.    Sundbär  g,  Det  svenska  folklynnet. 


6Q  BRISTEN   PÅ   NATIONELL  INSTINKT. 

en  nimbus  af  något  slags  öfvermänniska.  Millioner  intresse- 
väckande enskildheter  måste  hafva  ingått  uti  och  konstituerat 
detta  drama:  otaliga  personliga  bragder,  otaliga  underbara 
situationer,  otaliga  äfventyr,  sammanträffanden  med  de  mest 
olika  folk  och  inhämtandet  af  de  mest  förvånande  nya  erfa- 
renheter. Men  om  hela  detta  af  lif  öfverströmmande,  sagolikt 
färgskimrande  skådespel,  fortsatt  genom  ett  helt  sekel  —  veta 
vi  så  godt  som  intet.  Jämför  härmed  de  bilder  Troels-Lund 
kan  upprulla  för  oss  ur  det  samtida  Danmaris  historia,  - 
så  obetydlig,  så  fattig  och  så  hvardaglig  i  jämförelse  med 
vår. 

Svensken  har  aldrig  brytt  sig  om  att  hetära  dylika  min- 
nen; det  personliga  har  aldrig  för  honom  varit  af  något  in- 
tresse. Det  är  alldeles  påfallande,  huru  fattig  den  svenska 
memoarlitteraturen  är.  Och  det  lilla  som  finns  är  till  en 
oproportionerlig  del  framsprungen  af  lust  att  hos  eftervärlden 
hämnas  på  verkliga  eller  inbillade  fiender.  Ytterligt  sällan 
träffas  hos  oss  dylika  personliga  minnesteckningar,  fram- 
sprungna af  rent  historiskt  intresse.  Och  af  det  lilla,  som  fun- 
nits, har  nog  största  delen  förgåtts  i  den  vanvettiga  förstö- 
relsen af  våra  herrgårdsarkiv  och  andra  samlingar  på  1700- 
talet  och  ännu  långt  senare. 

Men  till  och  med  när  vi  någon  enstaka  gång  hafva  kvar 
ögonvittnens  skildringar  af  vår  historias  afgörande  händelser, 
så  träder  bristen  på  psykologi,  bristen  på  intresse  för  det  rent 
mänskliga  likafullt  störande  fram.  En  svensk,  som  får  be- 
vittna en  stor  händelse,  skall  alltid  hafva  haft  sin  uppmärk- 
samhet fästad  nästan  uteslutande  på  stämningen,  på  helhets- 
verkan. Han  skall  nästan  alltid  hafva  glömt  att  iakttaga 
dessa  små,  individuella  och  rent  personliga  drag,  som  dock 
ensamma  äro  i  stånd  att  göra  händelsen  lefvande  för  en  efter- 
värld. Dylikt  ser  han  icke  och  vill  icke  se.  Det  betydelse- 
fulla är  för  honom  händelsens  sakinnehåll,  icke  de  handlande 
personerna.  Och  han  vill  alls  icke,  hvarken  för  sig  själf  eller 
eftervärlden,  hafva  intrycket  stördt  af  någon  liten  detalj,  som 
kanske    dock    i    själfva    verket   icke   var   störande  —  för  den 


BRISTEN  PÅ   NATIONELL  INSTINKT.  67 

som  hade  sinne  för  det  rent  mänskliga,  ej  blott  för  den  yttre 
effekten. 

Så  har  vår  svenska  historia  blifvit  så  fattig  på  dessa  små, 
lefvande,  personliga  drag,  som  skulle  hafva  gjort  henne  kär 
for  oss.  Och  våra  historieskrifvare  ha  varit  svenskar  äfven 
de;  de  ha  icke  Jcänt  denna  brist,  och  de  ha  således  icke  heller 
gjort  åtminstone  hvad  göras  kunde  för  dess  afhjälpande.  Så 
har  vår  svenska  historia  egentligen  blifvit  akternas  och  doku- 
mentens historia.  Mången  gång  har  det  rent  af  betraktats 
såsom  ett  fel  att  söka  bakom  dokumenten  skymta  också  de 
lefvande  människorna.  Och  tyvärr  är  detta  nog  numera  i 
regeln  för  oss  omöjligt. 


Vår  historieskrifning,  eller  kanske  rättare:  vårt  folks  upp- 
fattning af  vår  historia,  har  naturligtvis  tagit  intryck  äfven 
af  vår  brist  på  nationalkänsla.  Vi  skola  ej  här  tala  om  de 
skandinavistiskt  urvattnade  historiska  läroböcker,  vid  hvilka 
hela  den  nu  lefvande  generationen  svenskar  uppfostrats;  ej 
heller  skola  vi  här  närmare  beröra,  att  för  en  stor  del  af  nu- 
tidens svenskar  vårt  folks  tidigare  öden  äro  alldeles  likgiltiga 
och,  så  långt  möjligt,  ses  i  en  ofördelaktig  dager.  Vi  skola 
här  endast  undersöka,  huru  vår  historia  uppfattas  af  det  fåtal, 
som  ännu  har  något  litet  af  hvad  vi  i  Sverige  kalla  patrio- 
tism, eller  en  kvarlefva  af  1600-talets  nationalstolthet. 

Det  framträder  härvid  en  egendomlig  och  karakteristisk 
skillnad  mellan  denna  uppfattning  och  den  som  gör  sig  gäl- 
lande hos  en  verkligt  nationellt  sinnad,  —  i  detta  ords  mo- 
derna betydelse. 

Hvad  den  verkligt  nationellt  sinnade  känner  gentemot 
sitt  folks  store  —  de  må  vara  hädangångna  eller  ännu  lef- 
vande —  är  i  första  rummet  tacksamhet,  tacksamhet  för  de 
välgärningar,  den  nytta  de  beredt  sitt  folk  och  hvarigenom 
de    ledt  dess  utveckling  in  på  en  gynnsam  väg.     Detta  säger 


68  BKISTEN  PÅ   NATIONELL  INSTINKT. 

sig  själft,  ty  för  den  som  verkligen  älskar  sitt  folk,  är  det 
den  naturligaste  sak  i  världen  att  hysa  tacksamhet  mot  den 
som  bidrager  till  dess  välgång. 

Våra  patrioter  se  icke  saken  på  detta  sätt.  För  dem 
gäller  det  i  första  rummet  att  af  våra  store  män  ställa  upp 
ett  galleri  af  om  möjligt  felfria  varelser,  idoler,  öfver  hvilka 
vi  kunna  vara  stolta.  Det  egendomligaste  härvidlag  är  att 
dessa  stores  storhet  alls  icke  konstitueras  af  den  nytta  de 
gjort  vårt  folk,  utan  af  deras  personliga  egenskaper;  och  vid 
bedömandet  af  dessa  personliga  egenskaper  lägges  hufvudvik- 
ten  icke  vid  deras  begåfning  såsom  offentliga  personer,  utan 
vid  deras  privatdygder. 

Om  man  vill  förstå,  hvarthän  vi  syfta,  så  må  endast  er- 
inras om,  att  själfve  Erik  Gustaf  Geijer  berättas  hafva  vägrat 
att  fortsätta  med  Axel  Oxenstiernas  biografi,  när  han  upp- 
täckte, att  den  store  rikskansleren  —  tillgodogjorde  sig  tidens 
sedvanliga  ränta  för  de  lånebelopp  han  af  sin  enskilda  förmö- 
genhet lämnade  till  statsverket.  Nu  kunde  man  ju  tycka, 
att  detta  icke  var  något  egentligen  himmelsskriande;  och 
framför  allt  kunde  man  tycka,  att  Axel  Oxenstiernas  arbete 
för  vårt  folk  varit  af  en  så  oerhördt  stor  betydelse,  att  detta 
arbete,  och  den  tack  vi  härför  äro  honom  skyldiga,  väl  borde 
vara  hufvudsaken.  Men  nej,  här  uppenbarade  sig  plötsligen, 
att  i  Axel  Oxenstiernas  bild  fattades  litet  i  den  rent  ideala 
förgyllningen,  och  därmed  var  intresset  för  honom  borta.  Han 
var  visserligen  vårt  folks  välgörare  i  en  omfattning  som  en- 
dast ytterst  få  andra,  men  det  var  ej  detta  man  ville.  Man 
ville  ha  en  idol,  lysande  af  alla  tänkbara,  och  otänkbara,  pri- 
vata fullkomligheter,  för  att  ställa  upp  i  galleriet  och  njuta 
af  att  få  beundra,  —  till  hvad  gagn,  det  är  visserligen  för  en 
vanlig  människa  obegripligt. 

Låt  oss  taga  ett  annat  exempel!  Huru  har  man  icke  i 
mansåldrar  ansträngt  sig  för  att  bevisa,  att  Gustaf  Adolfs 
deltagande  i  trettioåriga  kriget  var  förestafvadt  uteslutande 
af  skäl,  som  kunde  te  sig  ideala  och  oegennyttiga  om  de  gällt 
en    privatpersons  handlingssätt.     Ja,  man  har  icke  dragit  sig 


BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT.  69 

för  att  säga,  att  Gustaf  Adolf  dog  »i  behaglig  tid  för  sitt 
rykte»,  d.  v.  s.  innan  han  hunnit  företaga  någon  handling, 
som  kanske  lyft  Sveriges  folk  upp  till  storhet  men  ej  varit 
alldeles   i    öfverensstämmelse    med    den    absoluta  oegen  nyttan 

—  för  Sveriges  räkning.  För  vår  del  hålla  vi  före,  att  aldrig 
någon  olyckligare  händelse  inträffat  i  hela  vår  historia  än 
Gustaf  Adolfs  död  vid  38  års  ålder.  Här  hade  vi  en  stats- 
man och  hjälte,  sådan  hela  världshistorien  haft  blott  ytterst 
få  motstycken  att  uppvisa,  och  därtill  med  en  förvånande 
realistisk  blick  för  vårt  folks  verkliga  nytta  —  en  i  vår  hi- 
storia ytterst  ovanlig  företeelse.  Hvad  skulle  ej  han  hafva 
kunnat  skänka  vårt  folk,  om  han  fått  fylla  människolifvets 
vanliga  mått,  —  fått  under  årtionden  ännu  leda  Sveriges  öden, 
på  ett  sätt  som  ingen  annan  var  i  stånd  till.  Och  allt  detta 
skola  vi  ej  sörja  öfver,  att  det  gick  för  oss  förloradt;  vi  skola 
blott  glädja  oss  öfver  att  aldrig  mera  något  tillfälle  uppstod, 
att  någon  liten  fläck  skulle  kunna  häfta  sig  vid  Gustaf 
Adolfs  »rykte». 

I    sanning    en    »patriotism»    af  det  mest  besynnerliga  och 

—  onyttiga  slag  man  gärna  kan  tänka  sig. 

För  vår  del  tro  vi,  att  Gustaf  Adolf  verkligen  var  i  be- 
sittning af  alla  dessa  privata  dygder,  som  våra  historieskrif- 
vare  tilldela  honom,  och  att  försöken  att  svärta  honom  komma 
egentligen  från  de  håll,  där  man  gläder  sig  åt  att  få  svärta 
allt,  som  är  svenskt.  Men  detta  är  för  oss  icke  hufvudsaken. 
Äfven  om  en  kommande  forskning  skulle  stryka  bort  en  eller 
annan  af  dessa  fullkomlig-heter,  så  anse  vi,  att  Sveriges  tack- 
samhetsskuld till  Gustaf  Adolf  är  lika  stor  ändå,  för  hans 
oöfverträffliga  storhet  såsom  konung,  och  för  det  bruk  han 
gjorde  af  denna  storhet.  Det  må  vara  tillåtet  att  äfven  här 
taga  ett  litet  exempel.  Det  kan  förefalla  själfklart,  men  vi 
tro  i  alla    fall,  att  det  icke  har  blifvit  tillräckligt  framhållet. 

Man  talar  alltid  om  den  lysande  krets  af  medhjälpare, 
hvarmed  Gustaf  Adolf  omgaf  sig,  och  man  tänker  naturligt- 
vis därvid  i  viss  mån  också  på  att  han  verkligen  omgaf  sig 
med  dessa  män.     Men  man  tänker  icke  denna  tanke  i  botten. 


70  BRISTEN   PÅ   NATIONELL   INSTINKT. 

Man  tänker  icke  på  att  det  verkligen  var  Gustaf  Adolf,  och 
ingen  annan,  som  ställde  hvar  och  en  af  dessa  män  på  hans 
rätta  plats.  Man  tänker  icke  på,  att  utan  denna  storartade 
vidsynthet  hos  Gustaf  Adolf,  —  under  en  annan  konung  alltså, 
—  Axel  Oxenstierna  sannolikt  skulle  fått  dö  såsom  ett  pen- 
sioneradt  kansliråd.  Johan  Baner  skulle  ha  fått  stupa  någon- 
stans, kanske,  såsom  en  försupen  kapten  eller  major;  Torsten- 
son skulle  möjligen,  på  gamla  dagar,  hunnit  graden  af  artil- 
leriöfverste.  I  dessas  ställe  skulle  på  den  plats  de  intaga  i 
historien  stå  personer,  hvilkas  namn  vi  kanske  nu  aldrig  hört 
talas  om  och  hvilkas  duglighet  —  det  är  lugnast  att  slippa 
göra  sig  någon  föreställning  om.  Men  hvad  hade  då  också  , 
blifvit  af  Sveriges  storhet,  kanske  af  vårt  folks  hela  tillvaro? 
Det  är  alltså  de  kungligt  stora  egenskaperna  hos  Gustaf 
Adolf  vi  skola  beundra;  och  framför  allt  skola  vi  därför  vara 
honom  tacksamma. 

Ville  våra  historieskrifvare  studera  våra  stora  mäns  rent 
mänskliga  egenskaper  långt  grundligare  än  de  hittills  gjort, 
skulle  vi  vara  dem  synnerligen  erkännsamma.  Men  detta 
skulle  för  oss  blifva  ett  rent  psykologiskt  och  tidshistoriskt  in- 
tresse. Det  skall  ej  skymma  för  oss  den  roll  våra  store  män 
spelat  för  ledandet  och  bestämmandet  af  vårt  folks  öden,  hvil- 
ket  vi  anse  vara  hvad  som  i  första  rummet  bör  oss  förehållas. 


71 


Sverige  och  Norge. 

Det  faktum  vi  förut  sökt  ådagalägga:  att  vårt  svenska 
folk  stått  utanför  1800-talets  härskande  och  lifgifvande  tanke, 
nationalitetsidén,  och  därigenom  under  hela  detta  århundrade 
så  att  säga  vandrat  med  en  black  om  foten  och  gått  miste 
om  den  stora  kraftkälla,  som  kommit  de  andra  folken  till 
del,  —  detta  faktum  har  i  främsta  rummet  kommit  till  synes 
i  vårt  förhållande  till  Norge.  Och  därför  är  det  nödvändigt 
för  oss  att  något  skärskåda  detta  förhållande  och  dess  histo- 
ria, för  att  få  en  fullständigare  bild  af  huru  det  svenska  folk- 
lynnet yttrat  sig  under  ett  nu  snart  förflutet  tidehvarf. 

Det  norska  folkets  historia  är  egendomlig.  Efter  en  stor  forn- 
tid, som  dock  slutade  med  att  landet  i  inbördes  strid  fullkom- 
ligt tillintetgjorde  sig  själft,  föll  Norges  folk  i  en  fyrahundra- 
årig dvala,  i  fråga  om  hvilken  det  märkligaste  förhållandet 
är,  att  landet  under  hela  denna  tiden  fick  sofva  —  i  fred. 

»Det  är  godt  för  skalder  att  få  sofva»,  säger  Fröding,  och 
under  nyssnämnda,  sällsynt  gynnsamma  förutsättning  är  det 
godt  också  för  ett  folk.  Därunder  kan  en  nation  samla  kraf- 
ter, både  fysiska  och  psykiska,  för  en  kommande  ny  verk- 
samhetstid. Det  hör  öfver  hufvud  till  vårt  svenska  folks 
historiska  pröfningar,  att  en  dylik,  stärkande  sömn  icke  någon- 
sin varit  oss  beskärd  —  om  ej  möjligen  under  1100-  och  1200- 
talen.  Sedan  dess  ha  vi  städse  fått  bära  dagens  tunga  och 
hetta.  Under  1800-talet  ha  vi  »sofvit»  i  en  annan  mening  af 
ordet,  utan  att  vara  dispenserade  från  samma  arbetskraf  som 


72  SVERIGE   OCH   NORGE. 

ställts  på  de  vakande  nationerna.  Norrmännen  åter  voro  i 
flere  århundraden  så  godt  som  glömda  af  världen;  det  ställ- 
des icke  samma  anspråk  på  dem  som  på  andra  folk.  Och 
det  får  erkännas,  att  norrmännen  använde  denna  hvilotid  väl. 
När  de  väcktes  ånyo  af  historiens  genius,  stodo  de  upp  till 
ett  århundrade  af  ny  kraftutveckling,  som  det  är  omöjligt  att 
icke  skänka  sin  lifligaste  beundran. 

För  något  år  sedan  fällde  en  större  norsk  tidning  det  ytt- 
randet om  Karl  XIV  Johan,  att  norrmännen  borde  upphöra 
att  i  onödan  häckla  hans  minne;  de  borde  komma  ihåg  också 
hvad  de  voro  honom  och  hans  politik  skyldiga.  Detta  var  ett 
vackert  ord,  men  det  är  egendomligt  att  norrmännen  icke 
komma  att  tänka  på,  att  just  detsamma  borde  sägas  om  deras 
förhållande  till  Sverige.  Det  är  underligt  att  se  norrmännen 
så  helt  förgäta,  att  det  var  med  svenskt  blod  och  med  svenska 
uppoffringar  som  deras  lösryckning  från  Danmark  köptes. 
Denna  lösryckning  sluppo  norrmännen  att  göra  själfva,  och 
det  är  icke  sagdt,  att  den  annars  skulle  ställt  sig  så  lätt  för 
dem.  Danskarna  äro  ej  så  ridderliga,  och  ej  heller  så  efter- 
gifna,  som  vi  svenskar  bruka  vara.  Ett  krig  med  Danmark 
år  1814  skulle  säkerligen  bragt  långt  större  lidanden  öfver 
Norge  än  det  korta  kriget  med  de  skonsamma  svenskarna. 
Och  därtill  skulle  ett  norrmännens  lösryckande  på  egen  hand 
från  Danmark  hafva  inneburit  ett  trohetsbrott,  hvarifrån  Nor- 
ges folk  nu  förskonades.  Vi  nämna  detta  därför,  att  det  så 
ofta  brukat  framhållas  af  norrmännen  själfva.  Det  är  verk- 
ligen ett  faktum  att  möjligheten  af  ett  dylikt  trohetsbrott 
mot  Danmark  alltid  stått  som  en  obehaglighet  för  norrmän- 
nen, och  att  de  känt  en  viss  tacksamhet  mot  världsstyrelsens 
gång,  att  detta  ej  blef  för  dem  en  nödvändighet.  Det  kan  då 
endast  tyckas  något  underligt,  att  trohetsbrottet  mot  Sverige 
år  1905  icke  generat  norrmännen  det  ringaste.  Men  folken 
äro  nu  icke  alltid  konsekventa,  och  det  kräfves  nog  lång  tid 
för  ett  helt  folk  att  inse  sig  ha  haft  orätt. 

Alltnog,  om  norrmännen  ville  gifva  sanningen  rätt  — 
hvilket  är  ett  af  deras  nationella  svagheter  att  icke  vilja  göra, 


SVEKIGE   OCH   NORGE.  73 

—  så  skulle  de  erkänna,  att  Sverige  år  1814  visade  sig  både 
uppoffrande  och  storsint,  när  det  handlade  i  Norges  ställe. 
Det  är  nu  visserligen  sant,  att  ett  folk  ej  gärna  visar  tack- 
samhet mot  ett  annat;  men  det  är  också  sant,  att  världen 
styres  af  en  rättfärdig  makt,  och  denna  ställer  dock  till  sist 
sina  anspråk  på  folken  ej  mindre  än  på  den  enskilde. 


Norges  historia  gentemot  Sverige  under  1800-talet  är  hi- 
storien om  ett  folk  uppfylldt  af  den  kraftigaste  nationalanda, 
gentemot  ett  folk  i  afsaknad  af  all  nationell  instinkt.  Och 
detta  är  samma  situation  som  —  på  ett  annat  område  —  en 
väl  ordnad  fackförening  gentemot  en  hop  oorganiserade  ar- 
betare. 

Här  ligger  den  förnämsta  förklaringen  till  Norges  styrka 
under  hela  denna  tid,  och  till  Sveriges  svaghet. 


Det  var  emellertid  icke  endast  svaghet,  som  dikterade 
Sveriges  uppträdande  mot  Norge  under  1800-talet.  Saken  är 
mycket  mera  konrplicerad  än  så  och  sammanhänger  äfven  med 
vackrare  sidor  inom  den  svenska  folkkaraktären. 

När  norrmännens  nyvaknade  lif  hann  gifva  sig  fullt  till- 
känna äfven  på  litteraturens  fält,  framträdde  Björnsons  bonde- 
noveller för  Sveriges  folk  såsom  en  ren  uppenbarelse.  Där 
fann  man  det  ursprungliga,  det  naturfriska,  som  en  gång 
varit  så  kärt  också  för  Sveriges  folk,  —  ja  varit  Sveriges 
folks  lif  i  århundraden  och  årtusenden.  Nu  hade  visserligen 
för  den  bildade  klassen  allt  detta  genom  sekler  fördunklats 
och  undanskymts  af  latinskolans  damm,  af  fransk  umgänges- 
ton och  tysk  JvGrelehrsainkeit»,  men  känslan  af  det  förgångna 
lefde  kvar  såsom  en  hälft  omedveten  saknad.  När  det  nu 
trädde  fram  igen  genom  Norges  stora  diktare,  och  ej  mindre 
genom  norska  tonsättare,  i  synnerhet  Kierulf,  så  stod  hela 
Sveriges  folk  upp  och  lyssnade  till  med  hänförelse. 


74  SVERIGE    OCH   NORGE. 

Hade  nu  Sveriges  folk  varit  uppfylldt  af  samma  lefvande 
nationalkänsla  som  norrmännen  själfva  och  Europas  öfriga 
nationer,  så  skulle  den  nya  norska  litteraturen  verkat  lifgif- 
vande  och  stärkande  också  på  den  svenska  nationalandan  och 
den  svenska  kulturen. 

Men  nu  låg  nationalkänslan  död  i  Sverige  och  kunde  af 
intet  väckas  till  lif  igen.  Och  följden  blef,  att  hvad  vi  sven- 
skar egentligen  lärde  oss  af  den  strålande  norska  diktningen 
var  att  älska  —  Norge. 

Det  ligger  en  djup,  om  ock  för  oss  förödmjukande  san- 
ning i  Sigurd  Ibsens  hånfulla  ord  vid  ett  tillfälle  på  1890- 
talet,  att  »Grundtonen  i  Sveriges  forhold  till  Norge  er  ulykke- 
lig  kserlighed». 


Det  är  betecknande  att  dylika  ord  kunnat  fällas  såsom 
hånsord.  De  äro  ett  uttryck  bland  många  för  det  öfvermod 
gentemot  Sverige  som  var  den  härskande  känslan  i  Norge 
under  unionens  sista  mansålder,  —  en  känsla,  som  allt 
emellanåt  blandades  med  hat,  när,  trots  allt,  Norge  icke  i 
hvarje  ögonblick  fick  som  det  själft  ville.  Här  träda  de  mörka 
sidorna  i  den  norska  nationalkaraktären  fram,  —  de  egen- 
skaper som  redan  en  gång  beredt  Norges  undergång  och  stå 
såsom  hotande  fiender  också  för  dess  framtid. 

I  våra  dagar  är  ett  dylikt  öfvermod  så  mycket  mera  obe- 
rättigadt,  ja  löjligt,  som,  efter  allt  att  döma,  Norges  storhet 
igen,  kanske  för  långa  tider,  är  förbi. 

Det  skall  aldrig  kunna  utplånas  ur  Norges  historia  — 
huru  man  än  må  rasa  däröfver  —  att  Norges  egentliga  stor- 
hetstid dock  var  —  föreningstiden  med  Sverige. 

Och  detta  är  icke  endast  en  tillfällighet.  Vi  hafva  redan 
erinrat  om  att  det  var  med  svenskt  blod  och  svenska  uppoff- 
ringar i  öfrigt  som  Norges  lösryckande  från  danskt  ok  köptes. 
Och    historien    skall  likaledes  vittna  om,  att,  i  stort  sedt,  väl 


SVERIGE    OCH   NORGE.  75 

aldrig  ett  folk  uppträdt  så  storsinnadt  och  verkligen  välvilligt 
mot  ett  annat  som  Sveriges  folk  mot  Norges.  Sverige  är  icke 
utan  förtjänst  uti  de  lyckliga  yttre  förhållanden,  under  hvilka 
1800-talets  Norge  kunde  utveckla  hela  sin  kulturella  storhet. 

Men  dylika  kraft-tider  i  folkens  historia  pläga  icke  vara 
långvariga.  I  regeln  följas  de  af  en  viss  andlig  afmattning. 
Och  en  underlig  ödets  ironi  är,  att  denna  period  för  Norge 
synes  bryta  in  ungefär  samtidigt  med  —  unionens  upplösning. 
Det  nu  ändtligen  fullt  >frigjordav  Norge  verkar  ej  längre  så 
synnerligen  imponerande.  De  stora  andarna  ha  gått  bort, 
snart  nog  är  ingen  mer  af  dem  kvar.  Och  det  ser  icke  ut 
som  skulle  andra  träda  i  deras  ställe. 

Efter  allt  att  döma  torde  Norge  under  närmaste  mans- 
ålder, eller  mansåldrar,  komma  att  spela  en  ganska  blygsam 
roll  i  den  europeiska  kulturen. 


Att  föreningen  mellan  Sverige  och  Norge  icke  växte  sig 
stark  beror  nog  i  mycket  också  på  den  ringa  andliga  påver- 
kan Norge  under  unionstiden  mottog  från  Sverige.  I  verk- 
ligheten var  —  fast  vi  svenskar  aldrig  tänkte  därpå  —  också 
under  hela  1800-talet  Norge  i  andligt  hänseende  förenadt  med 
Danmark,  icke  med  oss.  En  otroligt  stor  roll  spelade  här  det 
gemensamma  språket.  Knappt  mindre  verkade  gamla  släkt- 
skapsförbindelser; man  må  ju  komma  ihåg,  att  i  århundraden 
de  danska  och  norska  ämbetsmannasläkterna  utgjort  som  en 
enda  familj.  Ännu  mot  seklets  slut  var  det  väl  sällsynt  att 
finna  en  bildad  norrman,  som  ej  ägde  anförvanter  i  Danmark. 
I  Köpenhamn  kände  sig  norrmannen  fullständigt  såsom  hemma. 
Till  Stockholm  —  for  han  nästan  aldrig.  Och  kom  han  dit, 
verkade  allt  på  honom  främmande. 

Med  Danmark  hade  Norge  gemensamt  också  de  litterära 
och  konstnärliga  intressena.  Köpenhamn  var  i  andligt  hän- 
seende mången  gång  Norges  egentliga  hufvudstad.  Med  Sveriges 
litteratur  och  konst  däremot  var  beröringen  så  godt  som  ingen. 


76  SVERIGE    OCH   NORGE. 

Det  har  talats  mycket  om,  huru  vi  svenskar,  norrmän 
och  danskar  hände  hvarandra  för  litet,  och  såsom  vanligt  ha 
vi  svenskar  tagit  emot  en  anklagelse,  som  i  själfva  verket 
icke  gäller  oss.  Ty  vi  svenskar  hände  Norge  så  grundligt 
som  sällan  ett  folk  känt  ett  annat.  Vi  kände  alla  den  norska 
politikens  ledande  män,  vi  läste  alla  Norges  författare  och, 
vi  sjöngo  Norges  sånger.  Ett  utomordentligt  stort  antal  sven- 
skar voro  genom  upprepade  besök  kanske  mera  förtrogna  med 
Norges  natur  än  med  vårt  eget  lands. 

Men  sant  är,  att  norrmännen  icke  hände  oss.  Denna  deras 
okunnighet  var  så  stor,  att  det  är  rent  gåtfullt  huru  något 
sådant  kunde  äga  rum,  under  dock  nästan  ett  helt  århund- 
rades politiska  förening.  Detta  vittnar  mera  än  något  annat 
om  norrmännens  ingrodda  ringaktning  för  vårt  land.  Ty 
äfven  en  motståndare  anser  man  sig  dock  göra  klokast  uti  att 
så  mycket  som  möjligt  lära  hänna  —  om  man  ej  ringaktar 
honom. 

Utrymmet  tillåter  icke  att  närmare  bevisa  ofvanstående,  —  om  det  nu 
behöfver  någon  bevisning.  Men  vi  kunna  dock  ej  låta  bli  att  anföra  ett  par 
små  exempel,  som  vi  tro  vara  talande  nog. 

Hot  slutet  af  1870-talet  gjorde  jag  personlig  bekantskap  med  en  af  Norges 
diktare.  Han  var  väl  icke  en  af  de  allra  främste,  men  dock  så  ansedd,  att 
han  i  många  år  uppbar  » digtergage »  af  stortinget.  Det  befanns  nu,  att  denne 
norske  skald  aldrig  hade  hört  talas  om  —  Carl  Jonas  Ludvig  Almquist. 

När  fråga  uppstod  om  Pontus  Wikners  kallande  till  Norge,  berättades  det, 
att  Norges  gamle  filosof,  professor  Monrad,  skaffade  sig  Wikners  skrifter.  Han 
blef  upptänd  af  en  liflig  beundran  för  Wikner  och  var  väl  en  af  dem  som 
mest  bidrogo  till  att  denne  till  sist  fick  platsen  i  Kristiania.  Men  tills  denna 
direkta  anledning  förelåg,  hade  Monrad  af  sin  svenske  kollegas  författareskap 
icke  läst  en  rad. 

I  september  månad  år  1887  vistades  i  Stockholm  en  af  Norges  mest 
kända  och  högst  uppburna  män,  —  för  öfrigt  en  af  Sveriges  få  uppriktiga 
vänner  i  Norge.  Han  kom  hit  under  det  nyvalen  som  bäst  pågingo  till  Riks- 
dagens andra  kammare.  Det  befanns  —  jag  kan  intyga  det  själf  —  att  denne 
norrman  icke  hade  en  aning  om,  att  dessa  nyval  utgjorde  valtillfället  nr  två 
i  Sverige  under  år  1887.  Andra  kammarens  upplösning  i  mars  månad  samma 
år,  de  förbittrade  partistriderna  under  nyvalen  i  april  och  all  kamp  under  den 
därefter  följande  »maj riksdagen»,  —  allt  detta,  som  låg  några  få  månader  till- 
baka i  tiden,  hade  norrmannen  aldrig  hört  talas  om. 


SVERIGE    OCH    NORGE.  77 

Att  Sveriges  inverkan  på  Norge  under  unionstiden  blef 
så  ringa,  var  nog  ej  uteslutande  Sveriges  fel.  I  politiskt  af- 
seende  t.  ex.  skulle  norrmännen  hafva  kunnat  lära  sig  mycket 
af  vår  svenska  »frihetstids»  historia.  Men  därtill  ha  de  natur- 
ligtvis varit  alldeles  för  högfärdiga.  Norge  lär  endast  af  de 
stora  folken;  dessa  äro  det  enda  passande  umgänget  för  Nor- 
ges folk,  som  nu  tänker  »melde  sig  ud  af  Norden».  Huru  löj- 
ligt allt  detta  är,  se  icke  norrmännen  själfva,  —  och  knappast 
heller  svenskarna,  som  aldrig  vända  satirens  vapen  mot  andra 
än  sitt  eget  folk. 

Inom  litteratur  och  konst  var  Sveriges  inflytande  på  Norge 
under  1800-talet  så  godt  som  intet,  och  här  är  säkert  för- 
klaringen den,  att  bägge  hos  oss  voro  för  litet  nationella. 
Blott  Runeberg  har  kanske  i  någon  mån  påverkat  norsk  litte- 
rär uppfattning;  men  han  var  ju  också  finne.  Möjligen  har 
under  senaste  tid  den  svenska  arkitekturen  haft  något  in- 
flytande i  vårt  norska  grannland. 

Inom  naturvetenskapen  har  Sveriges  styrka  varit  för  stor, 
att  ej  i  någon  mån  göra  sig  gällande  också  i  Norge.  Linné 
har  ägt  många  varma  beundrare  i  detta  land,  ännu  under 
senare  tid,  och  Berzelius'  inflytande  sträckte  sig  ju  öfver  hela 
världen.  Bristen  på  tekniska  läroanstalter  i  Norge,  af  högre 
slag,  förde  en  del  norrmän  till  motsvarande  svenska  institu- 
tioner, —  dock  under  senare  tid  allt  färre.  —  Inom  polar- 
forskningen ha  svenskarna  gifvet  varit  norrmännens  läro- 
mästare. 

Inom  öfriga  vetenskaper  har  Sveriges  inflytande  varit 
mycket  obetydligt.  Det  borde  kanske  ej  så  hafva  varit  i 
vissa  fall,  t.  ex.  i  fråga  om  filosofien,  i  hvilken  forskning 
svenskarna  äro  de  enda  skandinaver,  som  åstadkommit  något 
originellt.  Men  faktiskt  har  ej  heller  här  någon  inverkan 
kommit  till  stånd.  Norrmännen  äro  —  enligt  hvad  många 
af  dem  själfva  erkänna  —  ej  lagda  för  filosofiskt  tänkande, 
i  detta  ords  gamla,  egentliga  mening.  Liksom  danskarna  ha 
de  härutinnan  mera  lutat  åt  estetiken. 

Sammanfatta  vi  vårt  resultat,  måste  slutsatsen  blifva,  att 


78  SVERIGE    OCH   NORGE. 

Sveriges  andliga  inverkan  på  Norge  under  hela  unionstiden 
var  utomordentligt  ringa. 

Ett  undantag  finnes,  utom  de  ofvan  nämnda,  fastän  det 
nog  undgått  de  fiestes  uppmärksamhet;  detta  är  det  religiösa 
gebitet.  Här  ägde  verkligen  ett  ganska  betydligt  svenskt 
inflytande  rum  på  den  norska  uppfattningen,  om  ock  endast 
inom  de  lägre  samhällsklasserna.  Faktiskt  är,  att  svenska 
lekmannapredikanter  utöfvade  en  så  liflig  verksamhet,  att 
Verdens  Gäng  på  1880-talet  klagade  öfver,  att  svenskan  höll 
på  att  bli  religionens  språk  i  Kristiania.  —  Huruvida  en 
dylik  svensk  påverkan  ännu  fortgår,  är  oss  obekant. 

Nu  nämnda  undantagsfall  är  emellertid  mycket  beteck- 
nande, ty  den  religiösa  lifaktigheten  har  säkerligen  varit 
större  i  Sverige  än  i  Norge.  Afven  i  fråga  om  nykterhets- 
verksamheten har  Norge  i  viss  mån  hämtat  förebilder  från 
Sverige,  nämligen  Göteborgssystemet.  Det  visar  sig,  att  en 
kraftig  samhällsrörelse  verkligen  är  i  stånd  att  nå  äfven  ut- 
öfver  vårt  lands  gränser. 


Svensken  är  ridderlig,  —  alltid  mot  främlingar  och  mot- 
ståndare, ej  alltid  mot  landsmän  och  vänner. 

Ridderlighet  är  en  egenskap,  som  norrmännen  hafva  ytter- 
ligt svårt  att  fatta.  För  dem  är  det  ett  axiom,  att  hvarje 
eftergift  helt  enkelt  betyder  svaghet. 

I  denna  anda  ha  de  också  tolkat  hela  1800-talets  historia 
i  fråga  om  svenskarnas  förhållande  till  Norge. 

På  grund  häraf  torde  också  de  flesta  norrmän  hafva  före- 
ställt sig,  att  året  1905  mycket  snart  skulle  vara  glömdt  i 
Sverige.  Och  sedan  skulle  man  när  som  helst  kunna  börja 
på  det  gamla  sättet,  föreslå  försvarsförbund  och  andra  öfver- 
enskommelser   med    alla   fördelarna   på   Norges    sida,  o.  s.  v. 

Emellertid  torde  norrmännen  härutinnan  nog  komma  att 
finna,  att  de  misstagit  sig.  Först  i  fråga  om  själfva  utgångs- 
punkten   i  resonemanget:    att  nämligen    all    svensk  eftergift 


SVERIGE    OCH  NORGE.  79 

under  unionstiden  endast  härledde  sig  af  svenskarnas  svaghet. 
Till  en  mycket  stor  del  berodde  eftergiften  på  svenskarnas 
dåraktiga  förhoppning  att  på  det  sättet  kunna  vinna  norr- 
männen (brist  på  psykologi!).  Och  där  verkligen  svaghet  låg 
till  grund  för  svensk  eftergift,  var  det  en  svaghet  af  eget  slag : 
brist  på  nationell  instinkt,  afsaknaden  af  tidehvarfvets  lif- 
gifvande  idé.  Men  det  är  ej  alltid  sagdt,  att  vi  svenskar 
skola  lida  af  denna  brist;  vi  skola  längre  fram  söka  visa,  att 
för  vår  tids  ledande  tankar  är  Sverige  mera  öppet  än  Norge. 
Dessutom  glömma  norrmännen  ännu  en  sak,  och  detta  är, 
att  svenskarnas  harm  öfver  året  1905  icke  endast  var  sårad 
nationalkänsla  —  den  är  ju  icke  så  stark  hos  oss  —  men 
sårad  rättskänsla.  Och  i  den  punkten  har  svensken  alltid 
varit  ömtålig.  Det  är  icke  sagdt,  att  Sverige  så  snart  glöm- 
mer hvarken  själfva  rättsbrottet  år  1905,  ej  heller  det  ovan- 
ligt fula  tillvägagångssättet  och  till  sist  ej  heller  det  syste- 
matiskt utförda  beljugandet  och  skymfandet  af  Sverige  inför 
den  europeiska  opinionen. 


80 


Svensken  såsom  ekonomiskt  verksam. 

Vi  hafva  redan  förut  betonat,  att  det  i  detta  sammanhang 
är  vår  icke  angenäma  uppgift  att  företrädesvis  efterspana 
svagheterna  i  den  svenska  folkkaraktären,  —  svagheter,  som 
kunna  i  sin  mån  förklara,  hvarför  ej  vårt  land  kan  gifva  uppe- 
hälle åt  hela  sin  växande  befolkning  lika  väl  som  t.  ex.  det 
tyska  riket. 

Vi  hafva  förut  sysselsatt  oss  med  vårt  folks  bristande  män- 
niskokunskap och  dess  afsaknad  af  nationell  instinkt.  När 
vi  nu  övergå  att  söka  göra  oss  en  föreställning  om  svensken 
såsom  skapare  af  Sveriges  ekonomiska  lif,  återkomma  nyss- 
nämnda svagheter  omisskänneligen  såsom  verkande  faktorer 
också  inom  detta  gebit,  som  dock  naturligtvis  därjämte  läg- 
ger i  dagen  n}Ta,  särskilda  egendomligheter  hos  vårt  folk,  — 
förtjänster  och  brister. 

Svensken  är  en  ypperlig  krigare,  laglydig  medborgare, 
god  husbonde,  human  arbetsledare,  rask  och  händig  arbetare 
—  när  han  vill. 

Men  »make  money»,  det  har  han  alltid  haft  svårt  för. 
Och  har  det  någon  gång  skett,  så  har  han  haft  svårt  för  att 
bevara  det  vunna. 

Det  är  nog  inte  en  tillfällighet,  att  Sveriges  storhet  in- 
träffade under  1600-talet.  Det  var  en  tid  af  brinnande  tro, 
utan  allt  för  mycken  kritik,  en  tid  för  ridderliga  och  krigiska 
egenskaper,  en  tid  för  det  personliga  modet  och  den  personliga 
hänförelsen.     Allt  detta  passade  för  oss  svenskar.     Vårt  folks 


SVENSKEN  SÅSOM  EKONOMISKT  VERKSAM.  81 

dygder   ha    alltid  mest  erinrat  0111  dem  man  brukar  beteckna 
såsom  företrädesvis  adliga. 

Men  i  vår  tid  är  det  de  borgerliga  egenskaperna,  som 
hembära  segerpriset.  I  vår  tid  kommer  man  fram  genom  att 
tänka  sig  för  och  behärska  sig,  genom  omsorgsfullt  beräknad 
ekonomisk  verksamhet,  genom  att  öfvertyga  och  öfvertala  i 
stället  för  att  slå  till  med  svärdet.  Detta  är  verkligen  icke 
någon  tid  för  oss  svenskar. 

I  flera  föregående  arbeten  har  författaren  såsom  sin  upp- 
fattning framhållit,  att  vårt  folk  saknar  ekonomisk  beg  åf ning, 
—  och  detta  icke  blott  därutinnan  att  det  saknar  förmågan 
att  spara,  hvilket  allmänt  erkännes,  utan  lika  mycket  däruti, 
att  det  saknar  förmåga  att  förvärfva.  Vi  ha  framhållit,  att 
vårt  intresse  så  öfvervägande  ligger  åt  det  tekniska  hållet,  att 
ett  företags  ekonomiska  sida  alltför  ofta  försummas  och  skötes 
dåligt. 

Detta  är  ett  inveckladt  kapitel,  och  författaren  smickrar 
sig  icke  med  att  hafva  funnit  de  många  intima  lynnesdrag 
hos  vårt  folk,  hvilka  gemensamt  hafva  ledt  till  ofvannämnda 
resultat. 

Ett  dylikt  lynnesdrag  synes  dock  vara,  att  svensken  öf- 
ver  hufvud  icke  älskar  arbete  för  ekonomisk  vinning.  Med  sin 
starka  omedvetna  pliktkänsla  —  som  är  en  af  de  stora  sam- 
hällsuppbyggande  faktorerna  i  vårt  folks  historia,  vid  sidan 
af  mycken  upproriskhet  i  resonemanget  —  med  denna  sin 
pliktkänsla  kan  svensken  nog  uträtta  ett  godt  arbete,  och  han 
har  ju  vunnit  berömmelse  härför,  t.  ex.  i  Amerika.  Hvad 
vårt  folk  i  årtusenden  slitit  och  arbetat,  i  mark  och  skog,  i 
grufschakt  och  på  sjön,  —  kraftigt,  ihärdigt  och  med  beund- 
ransvärda försakelser  och  uppoffringar,  utan  att,  knappt,  veta 
af  det  själft  och  utan  att  därför  skänka  sig  själft  någon  beund- 
ran eller  begära  en  sådan  af  andra  —  detta  är  helt  enkelt  ett 
storverk.  Men  strängt  taget  har  svensken  aldrig  älskat  detta 
arbete,  och  det  är  kanske  därför  som  det  ej  skänkt  honom 
den  ekonomiska  vinst  som  det  bort  göra.  Sin  kärlek  skänker 
svensken    det   arbete,    åt  hvilket  han  kan  stjäla  undan  några 

6—111U63.    Snndbärg,  Det  svenska  folklynnet. 


82  SVENSKEN  SÅSOM  EKONOMISKT  VERKSAM. 

stunder,  afsedda  egentligen  för  hvila,  —  det  arbete,  som  icke 
omedelbart  åsyftar  ekonomisk  vinning,  om  än  fantasien  nog 
kan  förespegla  äfven  en  sådan  —  och  då  i  glänsande  mått. 
Att  arbeta  för  att  dag  för  dag  inhösta  sitt  lifsuppehälle,  detta 
kan  nog  svensken  göra,  men  det  skänker  honom  icke  någon 
tillfredsställelse.  För  att  han  skall  ha  glädje  af  sitt  arbete, 
skall  det  åtminstone  inbringa  honom  riklig  en  —  såsom  stun- 
dom i  Amerika  —  eller  ock  vara  ett  arbete  för  en  idé.  Ide- 
alister, i  denna  mening  af  ordet,  ha  vi  i  Sverige  haft  otaliga, 
och  ha  det  än,  inom  alla  samhällsklasser. 

Svensken  är  således  långt  ifrån  någon  fiende  till  arbetet 
i  och  för  sig,  men  däremot  har  han  alltid  haft  det  svårt  med 
den  nyktra  ekonomiska  beräkningen.  Denna  antingen  försum- 
mar han  alldeles,  eller  låter  den  ersättas  af  fantastiska  speku- 
lationer. Att  ihärdigt,  sparsamt,  omtänksamt  lägga  slant  till 
slant  och  så  efter  årtionden  ha  samlat  ihop  ett  litet  kapital, 
—  detta,  som  är  det  franska  folkets  stora  styrka,  ligger  icke 
för  svensken.  Och  att  detta  tillvägagående  icke  tilltalar  sven- 
sken har  gjort,  att  han  aldrig  tänkt  sig  in  uti  villkoren  för 
ett  dylikt,  verkligen  ekonomiskt  inrättadt  arbete.  Och  däraf 
härledes  i  sin  ordning  svenskens  ekonomiska  okunnighet.  Denna 
är  verkligen  förvånande  och  träffas  ej  mindre  hos  bonden  än 
hos  dagkarlen;  den  är  lika  vanlig  hos  arbetaren  och  fabri- 
kanten; ja,  den  anträffas  rikligen  uppe  i  de  kretsar,  som  be- 
stämma öfver  hela  vårt  folks  öden. 

Ekonomiens  lagar  vill  svensken  aldrig  underkasta  sig; 
med  dem  för  han  ett  evigt  krig.  Välstånd  vill  man  i  vårt 
land  vinna  genom  att  bekänqxt  de  ekonomiska  lagarna,  icke 
genom  att  studera  dem  och  söka  vända  dem  till  vår  fördel. 

Hela  vår  ekonomiska  historia  öfverflödar  af  exempel  här- 
på. Under  sjuttonhundratalet  funnos  ännu  stora  möjligheter 
för  det  svenska  jordbruket;  livad  1800-talet  sedan  uträttat  har 
tillräckligt  ådagalagt,  att  så  verkligen  var  fallet.  Däremot 
var  på  1700-talet  tiden  uppenbarligen  ännu  icke  kommen  för 
den  svenska  storindustrien.  Men  den  tidens  svenska  statsmän 
lade  ned  all  sin  kraft  på  att  framtvinga  en  industri  i  Sverige, 


SVENSKEN  SÅSOM  EKONOMISKT  VERKSAM.  83 

medan  man  däremot  ringaktade  jordbruket.  I  våra  dagar  äro 
konjunkturerna  på  världsmarknaden  sådana,  att  jordbrukets 
kvantitativa  utveckling  har  synnerligen  stora  svårigheter  att 
bekämpa;  däremot  tala  alla  tecken  för,  att  nu  är  den  svenska 
storindustriens  rätta  tid  kommen.  Men  nu  är  det  modernt 
att  med  all  gewalt  vilja  drifva  fram  jordbruket,  icke  blott 
inom  rimliga  gränser,  där  det  med  ekonomisk  framgång  låter 
sig  göra,  utan  man  vill  nödvändigt  åter  göra  det  till  vår  allt 
annat  öfverskyggande  hufvudnäring.  Däremot  är  det  lika 
modernt  att  väcka  misstro  till  industrien,  att  lägga  det  ena 
hindret  i  vägen  efter  det  andra  för  dess  utveckling,  ja,  att 
betrakta  storindustrien  nära  nog  såsom  vårt  folks  fiende. 

När  helst  ett  ekonomiskt  missförhållande  uppdagas  i  Sve- 
rige: alltid  ger  man  sig  i  kast,  ihärdigt,  entusiastiskt,  med 
att  bekämpa  dess  symtomer,  aldrig  vill  man  gå  till  roten  af 
dess  orsaker  och  söka  afskaffa  dem.  Folk  flyttar  in  till  stä- 
derna; nåväl,  sänd  ut  flygskrifter,  predika,  bilda  föreningar 
för  att  få  folk  att  låta  bli  att  flytta  till  städerna.  De  unga 
bondsönerna  vilja  icke  stanna  hemma  längre  och  gå  som  oaf- 
lönade  drängar;  nåväl,  detta  skall  nog  hjälpas,  blott  vi  hojta 
och  skrika  i  himmelens  sky:  »hemmansägare,  behållen  edra 
barn  hemma  !>  o.  s.  v. 

Vi  äro  öfvertygade  om,  att  därest  först  i  våra  dagar  na- 
tionalekonomerna upptäckt  »lagen  om  tillgång  och  efterfrågan*, 
så  skulle  ofelbarligen  genast  någon  svensk  riksdagsman  väckt 
motion  om  en  utredning,  huru  vi  för  Sveriges  del  skulle 
kunna  göra  oss  oberoende  af  den  lagen. 


Allt  skall  i  Sverige  lösas  genom  filantropi.  Egnahems- 
rörelsen skall  sättas  på  fötter  genom  ett  statslotteri.  Ja,  med 
ett  lotteri  vill  man  till  och  med  lösa  skogsfrågan!  All  möj- 
lig näringsverksamhet,  som  ej  lönar  sig,  skall  nyskapas  eller 
upphjälpas    genom    anslag.     Men    de  näringar,   som  verkligen 


84  SVENSKEN  SÅSOM  EKONOMISKT  VERKSAM. 

bära   sig,    och  därmed  bära  också  vårt  folks  hela  ekonomiska 
lif  —  dem  förföljer  man. 


Ett  svårt  hinder  för  Sveriges  ekonomiska  utvecklig  under 
1800-talet  har  varit  vårt  folks  bristande  nationalskänsla.  Här- 
igenom har  allt  samarbete  försvårats,  och  konkurrensen  inom 
landet  själft  blifvit  onödigt  hård.  Vid  tal  om  konkurrens  tän- 
ker dansken  på  täflan  med  främmande  folk.  Svensken  åter 
konkurrerar  ogärna  med  främlingar.  Dem  har  han  respekt 
för,  och  till  och  med  en  viss  sympati,  som  gör  att  han  ogärna 
går  i  vägen  för  deras  intressen.  Men  att  konkurrera  med 
landsmän,  det  är  svenskens  lif  och  lust.  Dem  har  han  ingen 
respekt  för  och  drar  sig  på  intet  vis  för  att  skada:  detta  är 
honom  snarare  ett  nöje.  Så  inträffar  oupphörligt  i  Sverige, 
att  när  ett  företag  lyckas,  så  kasta  sig  genast  dussintals 
andra  på  samma  uppgift  och  konkurrera  så  ihjäl  icke  blott 
begynnaren  utan  äfven  hvarandra.  Att  i  stället  sluta  sig  till- 
sammans och  konkurrera  med  främmande  folk:  nej,  däraf  blir 
ytterst  litet. 


Och  dock  skulle  sammanslutningen  vara  jämförelsevis  lätt 
i  Sverige  och  lämna  rika  frukter,  ty  svensken  har  en  egen- 
skap, som  inom  det  ekonomiska  lifvet  kunde  motväga  inånga 
af  hans  brister,  och  detta  är  organisationsförmågan.  Här  är 
en  ljuspunkt  i  våra  framtidsutsikter,  och  med  glädje  iakttager 
man  också,  att  den  ekonomiska  organisationen  i  våra  dagar 
genomföres  på  det  ena  området  efter  det  andra  i  vårt  land. 
Hvad  vi  svenskar  behöfva  är  just  trust  er;  det  är  det  enda 
sätt,  hvarpå  vi  kunna  öfvervinna  vår  ekonomiska  svaghet. 
Men  då  må  man  också  se  till,  att  ej  äfven  här  den  allmänna 
opinionen  och  statsmakten  skapa  onödiga  hinder.  Hvad  man 
skall    göra    med  de  stora  ekonomiska  sammanslutningarna  är 


SVENSKEN  SÅSOM  EKONOMISKT  VERKSAM.  85 

icke  att  motarbeta  och  klafbinda  dem,  men  att  ställa  dem  så 
mycket  som  möjligt  under  offentlig  kontroll.  Liksom  våra 
banker  äro  ålagda  att  drifva  sin  affärsverksamhet  så  att  säga 
öppet  och  offentligt,  i  långt  högre  grad  än  andra  näringsid- 
kare, så  bör  detta  blifva  fallet  äfven  med  våra  truster.  Och 
gentemot  missbruk  af  dessa  storbolag  ha  vi  ett  medel,  som 
är  synnerligen  kraftigt:  tulltaxan.  Trusternas  uppgift  i  Sve- 
rige måste  just  blifva  att  så  småningom  leda  därhän,  att  den 
ena  grenen  efter  den  andra  af  vår  näringsverksamhet  kan 
reda  sig  utan  tullskydd. 

Om  någon  tviflar  på  den  svenska  organisationsförmågan, 
så  må  vi  från  flydda  tider  erinra  om  skapandet  af  den  mön- 
stergilla svenska  statsförvaltningen,  tidigare  än  i  något  an- 
nat land.  I  våra  dagar  har  samma  företeelse  framträdt  i 
främsta  rummet  på  det  sociala  området.  Trots  att  vårt  folk 
är  så  föga  framskridet  i  industriellt  afseende,  säges  den  sven- 
ska socialdemokratien  vara  den  bäst  organiserade  som  finnes. 
Det  samma  tyckes  kunna  sägas  också  om  de  svenska  arbets- 
givareföreningarna. Storstrejkens  hela  förlopp  var  en  lysande 
triumf  för  svensk  organisationsförmåga,  i  det  ena  lägret  så- 
väl som  i  det  andra  och  därtill  hos  den  svenska  statsmakten. 


Ett   stort  hinder  för  Sveriges  ekonomiska  utveckling  har 
skandinavismen   utgjort.     Men  detta  kräfver  sitt  eget  kapitel. 


8fi 


Skandinavismen. 

Skandinavismen  har  blifvit  olycksdiger  för  oss  svenskar, 
emedan  vi  sakna  nationell  instinkt.  Vi  ha  nyss  erinrat  om, 
hvilken  bedröflig  roll  vi  härigenom  kommit  att  spela  gent 
emot  Norge.  Samma  brist  har  gjort,  att  vi  såsom  »skandi- 
naver» helt  och  hållet  glömt  vårt  eget  bästa  och  arbetat  för 
Danmarks. 

Må  vi  blott  tänka  oss  situationen,  när  skandinavismen 
först  uppstod!  Vi  svenskar  kände  ej  såsom  andra  folk,  vi 
hade  inga  nationella  uppgifter.  Men  vi  hafva  alltid  varit 
ridderliga  mot  den  svage,  och  det  lilla  Danmark  befann  sig  i 
nöd  och  anropade  oss  om  hjälp.  Och  så  kommo  studentmötena 
till  stånd.  Det  svenska  studentlifvet  led  fullkomlig  brist  på 
ideella  intressen  vid  denna  tid,  och  med  politik  skulle  stu- 
denten helst  icke  sysselsätta  sig.  Åtminstone  icke  med  svensk 
politik.  I  denna  >lumre»  stillhet  slog  så  den  skandinaviska 
tanken  ned.  Och  studentmötena  väckte  en  entusiasm,  som 
slog  den  vid  allt  dylikt  ovane  svensken  åt  hufvudet.  Det  är 
en  för  hela  vår  historia  ytterst  betydelsefull  omständighet,  att 
den  generation,  som  under  den  senaste  mansåldern  styrt  Sverige, 
från  sin  ungdomstid  knappast  har  mer  än  ett  ideellt  minne: 
skandinavismen.  Den  var  den  enda  ungdomshänförelse  man 
bar  med  sig  genom  lifvet;  de  rent  svenska  minnena  voro  en- 
dast »grå».  Och  så  har  vårt  land  under  årtionden  styrts  af 
män,  hvilkas  hela  entusiasm,  där  någon  sådan  ännu  fanns 
kvar,  var  riktad  på  främmande  mål,  icke  på  att  arbeta  för 
Sveriges  väl. 


SKANDINAVISMEN.  87 

Så  har  skandinavismen  upphöjt  vår  nationella  svaghet 
»till  andra  dignitetens:  ej  blott  dragit  oss  ifrån  våra  egna  upp- 
gifter —  som  vi  voro  rätt  liknöjda  för  förut  —  utan  gjort 
främmande  folks  intressen  till  den  främsta  makten  i  vårt 
själslif. 

Man  torde  lugnt  kunna  säga,  att  den  styrande  klassen  i 
Sverige  under  1870-talet  och  närmaste  årtionden  var  ännu 
mera  nationellt  likgiltig  än  vårt  folk  i  dess  helhet;  ty  denna 
styrande  klass  hade  fått  sin  uppfattning  förryckt  genom  stu- 
denttidens skandinavism. 


Skandinavismen  uppfanns  af  danskarna,  när  de  behöfde 
hjälp  mot  tyskarna.     Det  var  dess  enda  uppgift. 

Den  hjälp,  som  Danmark  närmast  afsåg,  kom  icke  till 
stånd,  och  om  någon  skyldighet  för  Sverige  att  lämna  den 
kan  väl  icke  vara  tal,  trots  allt  hvad  som  därom  anförts  från 
dansk  sida. 

Men  icke  desto  mindre  gick  svenska  folket  mycket  länge 
med  ondt  samvete,  ty  vi  —  som  aldrig  afficieras  af  en  orätt 
af  en  främling  gentemot  en  svensk  —  äro  sjukligt  ömtåliga  i 
fråga  om  våra  skyldigheter  mot  andra  folk.  Och  denna  miss- 
uppfattning af  hvad  som  var  vår  plikt,  lagd  till  det  ursprung- 
liga skandinavistiska  svärmeriet,  förlamade  för  långa  tider 
vår  kraft  att  tillvarataga  våra  egna  intressen  gentemot  Dan- 
mark. 

Danmark  vann  icke  den  åsyftade  hjälpen  mot  Tyskland, 
men  det  har  tagit  skadan  igen  genom  en  oerhörd  och  orättmätig 
vinst  hemförd  från  Sverige  på  det  ekonomiska  området. 


I  studentmötenas  dagar  hänfördes  svenskarna  af  sina 
danska  värdar  eller  gäster.  Deras  intelligens  var  så  öfver- 
väldigande  och  af  ett  eget,  i  Sverige  okändt  slag;  de  voro  så 


SKANDINAVISMEN. 


gemytliga,  så  älskvärda,  så  lustiga;  och  Danmark  var  litet 
och  olyckligt  och  behöfde  »stora  brorsv  hjälp.  Och  framför 
allt  voro  danskarna  så  —  oskadliga! 

Och  så  småningom  ingick  det  i  svenskt  medvetande,  att 
åt  danskarna  kunde  man  utan  fara  och  utan  olägenhet  öfver- 
lämna  att  sköta  äfven  våra  intressen.  Ute  i  Europa  fick  ><Skan- 
dinavien»  esomoftast  representeras  af  danskar.  Ät  danskar 
anförtrodde  vi  för  årtionden  våra  telegrafförbindelser  med  af- 
lägsna  länder,  och  i  danskarnas  händer  hvila  de  än.  Ät  dan- 
skarna öfverlämnade  vi  all  nyhetsförmedling  från  Sverige  till 
den  stora  världspressen,  och  till  omätlig  skada  för  våra  in- 
tressen och  för  vårt  anseende  bland  folken  fortgår  det  så  ännu. 
Ät  danska  köpmän  öfverlåta  vi  att  förmedla  en  stor  del  af 
vår  export  och  låta  dem  skörda  en  vinst,  som  borde  komma 
oss  själfva  till  del.  Från  Köpenhamn  inköpa  vi  årligen  ofant- 
liga mängder  af  främmande  varor  i  stället  för  att  hämta  dem 
själfva  på  produktionsorten.  Ät  den  danska  sjöfarten  ha  vi 
årligen  betalat  tribut  i  millioner,  medan  vår  egen  sjöfart  fick 
förfalla.  Ät  danskarna  öfverlämnade  vi  i  årtionden  att  för- 
medla våra  trafikförbindelser  med  den  europeiska  kontinenten. 

Danskar  börja  idka  lokal  kustfart  i  svenska  hamnar,  hvil- 
ket  annars  plägar  förbehållas  landets  egen  handelsfiotta.  Dans- 
kar tränga  sig  in  på  det  ena  affärsområdet  efter  det  andra  i 
Sverige  och  möta  intet  motstånd;  ty  svensken  är  afundsjuk 
endast  mot  svenskar:  för  främlingen,  som  suger  ut  oss,  visar 
han  snarast  sympati.  Danskar  etablera  storartade  litterära 
företag  i  Sverige  och  få  hundratals  svenska  folkskollärare  till 
sina  agenter.  Danskar  bygga  våra  järnvägar,  —  till  och  med 
detta  kunna  vi  ej  längre  behålla  för  oss  själfva. 

Och  allt  detta  sker  utan  att  svensken  ger  akt  på,  att  här 
ej  äger  rum  den  ringaste  reciprocitet.  Ingen  svensk  drager 
någon  motsvarande  reveny  af  affärsverksamhet  i  Danmark, 
och  skulle  aldrig  kunna  göra  det.  Ty  hvarje  försök  därtill 
skulle  mötas  af  ett  kompakt  motstånd  af  Danmarks  affärsmän 
och  af  Danmarks  folk. 


SKANDINAVISMEN.  89 

Skandinavismens  historia  är  densamma  som  Kalmarunio- 
nens. Bland  andra  konststycken  danskarna  utfört  är  ock,  att 
de  lärt  oss  glömma  vår  egen  historia,  i  synnerhet  fjorton- 
hundratalet. Men  vi  kunna  friska  upp  dessa  minnen  hvilket 
ögonblick  vi  själfva  vilja.  I  Kalmarunionen  togo  danskarna 
genast  ledningen  och  missbrukade  den  till  uteslutande  fördel 
för  sig  själfva.  I  skandinavismens  tidsålder  har  det  gått  på 
samma  sätt.  I  Sverige  uppstodo  under  Kalmarunionen  tvenne 
partier,  ett  som  försvor  sig  åt  Danmarks  intressen  och  ett  som 
förblef  nationellt.  Det  har  gått  på  samma  sätt  under  skan- 
dinavismen. Vi  ha  i  Sverige  sedan  mer  än  ett  hälft  århund- 
rade en  allt  talrikare  grupp  af  affärsmän  och  andra,  hvilka 
äro  så  godt  som  okänsliga  för  svenska  intressen  men  gå  med 
på  hvad  som  helst  som  föreslås  och  intalas  dem  från  Dan- 
mark. 

Särskildt  på  affärslifvets  område  är  detta  rent  af  satt  i 
system.  Näppeligen  torde  finnas  många  mera  framstående  och 
mera  allmänt  kända  svenska  affärsmän,  som  ej  varit  utsatta 
för  frestelser  från  dansk  sida.  Den  som  är  fal  för  guld,  hans 
medverkan  köpes  helt  enkelt;  den  som  är  höjd  öfver  dylikt, 
frestas  med  smicker  eller  utmärkelser;  den  som  står  emot 
äfven  där,  öfvertalas.  Ty  danskens  förmåga  att  öfvertala  och 
öfvertyga  är  utomordentlig,  och  svenskens  motståndsförmåga 
är  fenomenalt  liten,  —  till  mycket  stor  del  därför,  att  han 
saknar    det  stöd,  som  borde  ligga  i  den  nationella  instinkten. 

Och  till  följd  af  denna  brist  på  instinkt  är  svensken  också 
blind.  Många  svenskar  gå  helt  och  hållet  i  danskt  ledband 
utan  att  ens  själfva  veta  af  det.  Öfverallt  i  vårt  land  ligga 
danska  etapper  fördolda,  färdiga  att  motverka  hvarje  för  Dan- 
mark mindre  tjänligt  svenskt  företag.  Det  är  alldeles  frappe- 
rande, huru  lätt  och  hastigt  en  fråga  kan  afgöras  i  Sverige, 
som  länder  Danmark  till  fördel;  stundom  går  det  så  fort,  att 
man  till  och  med  sätter  sig  öfver  häfdvunna  former.  Ej  mindre 
förvånas  en  iakttagare  af,  huru  svårt  det  är  att  i  Sverige  ge- 
nomdrifva  den  för  oss  svenskar  själfklarast  nyttiga  åtgärd, 
om    den    skulle  råka  gå  danska  intressen  emot.     De  osynliga 


90  SKANDINAVISMEN. 

vasallerna  träda  rent  automatiskt  i  verksamhet,  och  det  van- 
liga är  att  frågan  helt  enkelt  dör  bort  —  man  kan  ej  första 
hvarför.     Och  ingen  bryr  sig  heller  om  att  forska  därefter. 

Författaren  till  dessa  rader  har  länge  haft  sin  uppmärk- 
samhet fäst  vid  dessa  underliga  förhållanden,  och  vid  de  olika 
tillfällen,  då  jag  innehaft  uppdrag  att  utarbeta  redogörelser 
angående  Sveriges  näringslif,  har  jag  gjort  försök  att  komma 
till  någon  klarhet  öfver  danska  affärstransaktioner  i  Sverige 
och  deras  omfattning.  Men  dessa  försök  hafva  gått  om  intet. 
Undersökningen  har  stött  emot  intressen,  som  visat  sitt  oför- 
tydbara  missnöje  med  forskningar  af  detta  slag  och  förstått 
sätta  en  bom  för  arbetets  fortgång. 

Men  efter  allt  att  döma  är  Skåne  till  en  betydande  del 
behärskadt  af  danska  affärsintressen.  Och  för  min  del  tror 
jag,  att  detta  är  den  innersta  förklaringsgrunden  till,  att  Skå- 
nes ekonomiska  utveckling  ej  fullt  motsvarar  dess  rika  möj- 
ligheter (jfr  t.  ex.  Emigrationsutredningens  Bilaga  V).  Skånes 
stadssamhällen  bekämpa  med  fanatism  hvarandra  och  klafbin- 
das  gemensamt  af  Köpenhamn. 


Vid  hvarje  gemensamt  svenskt-danskt  affärsföretag  är  det 
ofelbart  dansken  som  tager  ledningen.  Och  han  gör  det  med 
en  viss  rätt,  på  grund  af  sin  öfverlägsenhet. 

En  svensk  större  affärsman  af  den  vanliga  typen  är  för 
det  första  grandseigneur.  För  det  andra  vill  han  göra  ett  be- 
hagligt intryck  på  de  personer,  med  hvilka  han  kommer  i  be- 
röring.    För  det  tredje  är  han  affärsman. 

En  dansk  affärsman  åter  är  för  det  första  affärsman.  För 
det  andra  är  han  affärsman.  För  det  tredje  bryr  han  sig  ej 
alls  om,  hvilket  intryck  han  själf  gör,  utan  han  undersöker 
hvilket  intryck  hans  affärsvänner  göra  på  honom,  d.  v.  s.  han 
studerar  dem. 

Hvilken  kommer  då  till  sist  att  hämta  den  egentliga 
vinsten  af  det  »gemensamma»  företaget? 


SKANDINAVISMEN.  91 

En  vanlig  svensk,  som  drifvit  affärer  i  tjugu  år,  har 
tänkt  på  sin  affär  i  låt  oss  säga  30,000  timmar.  Detta  gör 
han  nämligen  endast  vissa  stunder  på  dagen,  och  oftast  ej 
öfverdrifvet  många.  Icke  så  sällan  är  detta  för  honom  en- 
dast en  oangenäm  skyldighet.  En  dansk,  som  drifvit  affärer 
i  tjugu  år,  har  tänkt  därpå  i  minst  60,000  timmar;  egentligen 
har    han    svårt    att  någonsin  helt  släppa  dem  ur  sina  tankar. 

Denna  skillnad  mellan  svensk  och  dansk  är  lika  stor  som 
mellan  en  student  som  läst  tre  år  på  sin  examen,  och  en  som 
läst  på  den  i  sex  år.  Och  då  är  i  alla  fall  ej  taget  i  be- 
traktande, att  den  som  läst  sex  år  läst  med  vida  större  in- 
tensitet än  den  andre  och  därtill  haft  de  bättre  förutsätt- 
ningarna. 

Så  kommer  härtill,  att  dansken  alltid  är  genomträngd  af 
en  lefvande  solidaritetskänsla  med  sitt  eget  folk,  medan  svens- 
ken i  regeln  är  slö  i  detta  fall,  kanske  i  stället  behärskad  af 
önskan  att  komma  någon  svensk  konkurrent  till  lifs. 

Under  sådana  förhållanden  kan  man  lätt  uträkna  nyttan 
för  Sverige  i  vanliga  fall  af  ett  »samarbete»  mellan  svenska 
affärsmän  och  danska. 


Man  skall  säga:  om  dansken  är  så  öfverlägsen,  då  är  det 
likväl  rimligt  att  han  får  ledningen  af  de  gemensamma  före- 
tag, som  i  alla  fall  en  eller  annan  gång  kunna  befinnas  önsk- 
värda. 

Det  vore  så,  om  ej  dansken  hade  en  annan  egenskap, 
som  gör  detta  otillrådligt.  Det  kan  förefalla  hårdt  att  utsäga 
det,  men  hvarje  folk  har  sina  goda  egenskaper  och  sina  då- 
liga. Dansken  har  sina  fel  såsom  andra,  och  det  vore  oför- 
nuftigt af  hans  närmaste  granne  att  ej  söka  komma  underfund 
med  dem  till  själfförsvar. 

Det  är  en  egenskap  hos  danskarna,  som  litet  emellan  mö- 
ter i  deras  historia,  och  detta  är  en  påtaglig  ohåga  att  lojalt 
fullgöra  åtagna  förbindelser. 


92  SKANDINAVISMEN. 

En  stor  del  af  den  beröring  vi  svenskar  under  århundra- 
den haft  med  vår  danska  granne,  har  fått  sin  färg  häraf.  I 
krig  eller  fred,  —  förhållandet  har  varit  enahanda. 

Nu  ha  visserligen  under  skandinavismens  dagar  danskarna 
satt  såsom  sin  uppgift  att  få  oss  svenskar  att  glömma  hvad 
vår  historia  lärt  oss.  Och  de  ha  också  lyckats  däri;  vi  svens- 
kar äro  nog  i  allmänhet  af  den  uppfattningen,  att  våra  dagars 
danskar  äro  något  helt  annat  än  det  danska  folk,  om  hvilket 
vi  ha  ett  svagt  minne,  att  det  i  gångna  tider  varit  oss  en 
fiende,  som  icke  sett  mycket  på  medlens  beskaffenhet,  blott 
vår  ofärd  kunde  beredas. 

Men  folken  förändras  icke,  —  åtminstone  icke  under  de 
korta  tidrymder,  som  våra  blickar  kunna  öfverskåda.  I  sina 
väsentliga  egenskaper  förblifva  de  alltjämt  desamma.  Och 
detta  ha  vi  ej  alls  svårt  att  tro  om  andra  nationer;  men  vi 
göra  ett  undantag  för  danskarna.  Om  dem  tro  vi  gärna,  att 
de  lagt  bort  alla  mindre  älskvärda  egenskaper,  som  kunna 
hafva  stött  oss  förr.  Om  t.  ex.  det  varit  så,  att  danskarna 
förr  i  världen  ej  sällan  haft  svårt  för  att  hålla  en  öfverens- 
kommelse,  så  vilja  vi  visst  icke  därför  tilltro  nutidens  danskar 
något  sådant. 

Och  likväl  vore  det  nog  säkrast  att  fortfarande  anse  den 
möjligheten  föreligga.  Vi  svenskar  äro  ett  litet  folk,  men 
svenska  män  göra  dock  dagligen  affärer  och  öfverenskommelser 
med  både  tyskar  och  engelsmän  och  andra  stora  nationers 
undersåtar,  och  hvardera  parten  får  hembära  sin  stipulerade 
andel  af  förmånerna.  Men  vid  affärer  med  våra  grannar  i 
sydväst  bör  man  vara  beredd  på  att,  förr  eller  senare,  den  ena 
kontrahenten  skall  söka  rycka  till  sig  hela  vinsten. 

Detta  var  grunddraget  i  Kalmarunionens  historia,  och  det 
är  så  också  i  skandinavismens. 

Och  därför  är  dansken,  med  all  sin  intellektuella  öfver- 
lägsenhet,  olämplig  att  taga  ledningen  af  ett  »skandinaviskt)/ 
företag.  Och  vi  svenskar  stå  oss  bäst,  om  vi  sköta  våra  af- 
färer själfva. 


SKANDINAVISMEN.  93 

Icke  alltid  är  dansken  hågad  för  skandinaviskt  samarbete. 
Så  länge  han  kan  sköta  affären  ensam  och  blott  inhösta 
svenskarnas  och  norrmännens  pengar,  då  talas  aldrig  om  sam- 
verkan. 

Men  skulle  det  vara  så,  att  i  Sverige  eller  Norge  vaknar 
tanken  på  att  taga  aktiv  del  i  affären,  såsom  t.  ex.  i  fråga 
om  upprättandet  af  egna  ångbåtslinier  till  Amerika,  —  då  är 
dansken  genast  framme  med  sina  -skandinaviska»  synpunkter. 
Då  är  det  alldeles  nödvändigt,  att  de  små  nordiska  folken  ar- 
beta gemensamt.  Sverige  och  Norge  böra  alldeles  icke  upp- 
rätta egna  företag,  utan  —  eftersom  de  ej  längre  kunna  hållas 
helt  och  hållet  på  afstånd  —  ingå  såsom  delägare  i  det  redan 
existerande  danska  företaget,  —  naturligtvis  under  danskt 
presidium. 

Och  härmed  vinnes  i  alla  händelser  en  sak:  i  Sverige 
uppstå  splittrade  meningar.  Alldeles  såsom  under  Kalmar- 
unionen finnes  äfven  nu  i  Sverige  ett  stort  parti,  som  anser, 
att  man  i  allt  skall  >hålla  samman»  med  danskarna  (d.  ä. 
tjäna  deras  intressen).  Och  följden  blir  att  bland  de  svenska 
intressenterna  uppstår  förvirring,  och  att  en  hel  del  af  de  för 
det  nationella  företaget  påräknade  krafterna  uteblifva.  Och  i 
vanliga  fall  blifver  slutresultatet,  att  företaget  strandar  helt 
och  hållet.     Och  danskarna  ha  vunnit  sitt  mål. 

Skulle  det  åter  under  sakens  gång  se  ut,  som  komme 
det  svenska  företaget,  t.  ex.  nu  i  fråga  om  den  amerikanska 
ångbåtslinien,  verkligen  till  stånd,  då  slå  danskarna  genast 
in  på  en  annan  bog.  Då  måste  svenskarna  åtminstone  (till 
högt  pris)  köpa  några  af  danskarnas  (gamla  och  odugliga) 
båtar.  Och  alltid  finnas  svenskar,  som  äro  med  äfven  på 
detta.  Det  finnes  öfver  hufvud  ingenting,  som  ej  danskarna 
äro  i  stånd  att  intala  de  svenska  affärsmännen  och  den  svenska 
allmänheten. 

Det  svenska  förslaget  går  under  kanske,  men  äfven  det 
dansk-svenska  samarbetet  går  om  intet.  Men  då  får  man  ej 
erkänna  detta  sista.  Tvärtom  förklarar  man  då  med  frejdigt 
mod,    att    öfverenskommelsen    mellan    danskarna    och    flere  af 


94  SKANDINAVISMEN. 

Sveriges  mest  betydande  affärsmän  visst  icke  är  häfd;  man 
har  blott  kommit  öfverens  att  uppskjuta  saken  något  tills  vi- 
dare. Och  så  skall  denna  öfverenskommelse  hänga  såsom  ett 
damoklessvärd  öfver  hvarje  ny  svensk  plan  till  frigörelse: 
svenskarna  böra  veta,  att  deras  främste  män  redan  bundit 
sig  vid  det  skandinaviska  samarbetet,  så  att  intet  för  framtiden 
kan  vara  att  hoppas. 

Och  tyvärr  är  detta  nog  realiter  alltför  ofta  händelsen, 
äfven  om  den  formella  öfverenskommelsen  endast  skulle  vara 
en  bluff.  Vi  ha  många  gånger  under  de  senaste  årtiondena 
haft  den  bedröfvelsen  att  se  personer,  som  vi  räknat  bland 
våra  starkaste,  dock  till  sist  blifva  mjuka  såsom  vax  i  danskar- 
nas händer. 


Dansken,  som  så  intensivt  intresserar  sig  för  och  älskar 
hvad  som  ligger  honom  nära,  alltså  sitt  eget,  har  en  instink- 
tiv motvilja  mot  främlingar,  —  tvärtemot  svenskens  instink- 
tiva beundran  och  sympati  för  allt  som  är  honom  främmande. 

Denna  danskens  motvilja  mot  främlingar  har  under  många 
århundraden  varit  speciellt  riktad  mot  oss  svenskar;  mot  oss 
har  han  hyst  ett  verkligt  hat. 

Nu  har  ju  dansken  fått  oss  att  glömma  vår  historia,  och 
så  har  han  öfvertygat  oss  också  om,  att  nu  för  tiden  är  allt 
gammalt  groll  försvunnet;  ja,  nu  finns  på  jordklotet  icke  något 
folk,  åt  hvilket  vi  så  tryggt  kunna  öfverlämna  skötseln  äfven 
af  våra  intressen,  som  åt  danskarna. 

Sanna  förhållandet  är  naturligtvis  äfven  här,  att  dansken 
icke  har  nämnvärdt  förändrats  från  fordom.  Djupt  hos  massan 
af  Danmarks  folk  lefver  det  gamla  hatet  kvar,  och  om  det  i 
någon  mån  mildrats  hos  den  bildade  klassen,  så  har  det  dock 
icke  hunnit  längre  än  att  den  allmännaste  känslan  nog  ännu 
är  en  viss  instinktiv  motvilja. 

Man  läse  blott  de  smärre  danska  tidningarna  —  som  ald- 
rig komma  till  Sverige.  Ja,  understundom  glömma  äfven  de 
större    danska    bladen    den  försiktighet,  som  de  flesta  af  dem 


SKANDINAVISMEN. 


95 


anse  sig  skyldiga  att  i  någon  mån  iakttaga,  En  och  annan 
sätter  sig  till  och  med  regelbundet  öfver  denna  försiktighet, 
och  svensken  läser  alltsammans  och  —  ser  ingenting,  såsom 
vanligt. 

Ibland  glömmer  man  sig  alldeles,  såsom  på  våren  år  1900 
samt  år  1905.  Vi  äro  öfvertygade,  att  om  Danmark  år  1520 
haft  en  tidningspress,  så  skulle  den  uttryckt  sig  mot  Sveriges 
folk  ungefär  såsom  vid  de  nämnda  båda  tillfällena  i  våra 
dagar. 

I  allra  bästa  fall  är  dansken  likgiltig  för  Sverige,  hyilket 
bevisas  af  hans  utomordentliga  okunnighet  om  oss.  Afven 
detta  framgår  lätt  af  de  danska  tidningarna.  Så  godt  som 
aldrig  möter  man  i  dessa  några  större,  utredande  artiklar  om 
svenska  förhållanden;  allt  som  bestås  är  då  och  då  någon 
kortfattad  notis,  —  ofta  felaktig,  och  icke  så  sällan  tenden- 
tiöst felaktig. 

Nu  skall  man  kanske  säga:  hvarför  komma  med  allt  detta? 
Ha  vi  svenskar  några  särskilda  anspråk  på  att  omfattas  med 
välvilja  af  Danmarks  folk? 

På  intet  vis.  Det  är  naturligtvis  danskarnas  fulla  rätt 
att  tänka  om  oss  hvad  de  behaga. 

Men  saken  är,  att  de  i  genomskinligt  syfte  söka  förmå 
oss  att  tro,  att  deras  ^skandinavism»  innebär  ett  oegennyttigt 
intresse  för  hela  Nordens  väl. 

Och  det  måtte  vi  väl  ändå  ha  rätt  att  undersöka,  huru- 
vida det  är  sant  eller  icke.  Eller  ha  vi  svenskar  någon  sorts 
skyldighet  att  alltid  låta  oss  duperas? 


Hvilka  känslor  dansken  än  hyser  mot  svensken,  ett  ser 
han  alltid  i  Sverige,  nämligen  konkurrenten.  Och  i  fråga  om 
konkurrenter  brukar  man  glädja  sig  öfver  deras  motgångar, 
och  sörja  när  det  går  dem  väl. 

Dansken  ser  i  Sverige  en  konkurrent,  som  han  visserligen 
i  mångt  och  mycket  ringaktar,  men  som  han  i  viss  mån  äfven 


96  SKANDINAVISMEN. 

fruliar.  Han  är  nämligen  fullt  medveten  om  att  Sveriges  re- 
surser —  om  än  hittills  svagt  utvecklade  —  dock  i  sig  själfva 
äro  betydligt  större  än  Danmarks. 

Men  en  konkurrent,  som  man  fruktar,  —  den  unnar  man 
hvarken  e-odt  eller  rättvisa. 


Endast  svensken  har  varit  ärlig  med  sin  skandinavism. 
För  dansken  har  det  alltid  gällt  att  skaffa  sig  själf  hjälp  — 
eller  ekonomiska  fördelar. 

Ännu  på  1880-talet  hände  det,  att  danska  tidningar  rå- 
kade i  fullt  raseri,  om  man  i  Sverige  visade  någon  särskild 
uppmärksamhet  mot  Tyska  riket.  »För  Sönderjyllands  skull» 
voro  vi  naturligtvis  skyldiga  att  betrakta  Tyskland  äfven  så- 
som vår  fiende. 


Och  dessa  »Sönderjyder»,  för  hvilkas  skull  vi  i  årtionden 
uppammade  hos  oss  en  malplacerad  motvilja  mot  Tyskland 
och  gifvit  danskarna  ett  ekonomiskt  insteg,  som  kan  blifva 
oss  ödesdigert,  —  dessa  Sönderjyder  äro  väl  riktiga  mönster- 
skandinavister?  Ja,  förvisso  äro  de  så,  i  ordets  danska  bety- 
delse. Man  läse  blott  den  sönderjydske  historieskrifvaren  Jör- 
gensen  och  hans  klagan  öfver  att  Gustaf  Vasa  lyckades  i  sin 
x kortsynta-  och  småaktiga  politik  att  lösrycka  Sverige  från 
Danmark.  Och  man  erinre  sig  de  sönderjydska  tidningarnas 
uppträdande  år  1905.  Ingenstädes  i  hela  världen  utöstes  så 
vilda  smädelser  öfver  Sverige  som  bland  dessa  människor,  för 
hvilka  vi  anses  skyldiga  att  offra  lif  och  blod  och  våra  eko- 
nomiska intressen  därtill. 


Naturligtvis    är    skandinavismen    i    och   för  sig  en  riktig 
tanke.     Den  har  strandat  på  danskarnas  ohöljda  egoism,  norr- 


SKANDINAVISMEN.  97 

männens    liknöjdhet    och    svenskarnas  oförmåga  att  taga  led- 
ningen. 

Ty  den  enda  förnuftiga  skandinavismen  är  naturligtvis, 
att  Sverige  blifver  den  förande  makten.  Svenskarna  äro  ej 
blott  det  största  utan  äfven  det  i  ekonomiskt  hänseende  af* 
naturen  rikast  utrustade  och  till  den  andliga  begåfningen 
mångsidigaste  af  de  skandinaviska  folken.  Men  svårigheterna 
hafva  varit  för  stora.  Svenska  folkets  numerär  är  icke  till* 
räcldig  att  dominera;  och  folket  själft  har  saknat  nationell 
instinkt.  Därmed  har  det  i  många  hänseenden  kommit  att 
blifva  de  andra  båda  folken  underlägset.  Af  den  ledande 
makten  kräfves  just  i  första  rummet,  att  den  skall  ännu  mera 
än  de  andra  vara  fylld  af  tidehvarfvets  lifsbringande  och  kraft  - 
ingifvande  idé.  Utan  detta  är  ett  folk  oförmöget  att  utöfva 
ett  afgörande  inflytande  på  andra. 


Kalmarunionens  historia  slutade  med  att  ett  af  de  nordiska 
rikena  förlorade  sin  politiska  själfständighet  och  kom  under 
Danmark. 

Det  är  icke  omöjligt,  att  skandinavismens  historia  slutar 
med  att  ett  af  de  tre  folken  blir  ekonomiskt  behärskadt  af 
Danmark. 

I  första  rummet  skulle  man  väl  här  komma  att  tänka  på 
Sverige,  —  Sverige  med  dess  brist  på  nationell  solidaritet  och 
dess  redan  långt  hunna  underkastelse  under  de  danska  in- 
tressena. 

Men  det  finnes  också  mycket  som  talar  emot  sannolikheten 
af  en  dylik  utgång.  Sveriges  folk  är  dock  betydligt  större 
än  det  danska,  och  Sveriges  naturtillgångar  äro  de  danska 
vida  öfverlägsna. 

Därtill  kommer  att  —  såsom  vi  längre  fram  skola  söka 
visa  —  Sveriges  folk  verkligen  håller  på  att  vakna  i  våra 
dagar,  om  än  på  ett  annat  sätt,  än  man  vanligen  tänker  sig. 

7—111963.    Sundbärg,  Det  svenska  folklynnet. 


98  SKANDINAVISMEN. 

Sannolikheten  talar  alltså  för,  att  vi  till  sist  skola  göra 
oss  ekonomiskt  fria  från  Danmark,  liksom  vi  gjorde  oss  po- 
litiskt oberoende  genom  att  afskudda  oss  Kalmarunionen.  Det 
må  dock  medgifvas,  att  ännu  icke  hafva  vi  sett  spår  af  några 
Sturar,  —  än  mindre  af  någon  Gustaf  Vasa. 

Möjligt  är  däremot,  att  det  äfven  denna  gång  blir  Norge, 
som  kommer  till  korta.  Norges  ekonomiska  motståndskraft 
är  ju  icke  mycket  stor,  och  danskarna  hafva  redan  på  många 
områden  vunnit  ett  betydligt  insteg  —  alldeles  oafsedt  de 
många  historiska  banden  äfven  i  ekonomiskt  hänseende  från 
äldre  dagar. 

För  att  taga  ett  exempel.  Allmänt  kändt  är,  att  dan- 
skarna helt  och  hållet  behärska  den  norska  bokmarknaden. 
Hela  den  storartade  norska  litteraturen  från  förra  seklet,  som 
förskaffade  Norge  världsrykte,  är  utgifven  på  danskt  förlag 
och  tryckt  i  Köpenhamn.  Och  många  gånger  har  det  inträf- 
fat, att  öfversättningar  till  främmande  språk  af  Ibsens  och 
Björnsons  skrifter  burit  på  titelbladet:  »Öfversättning  från 
danskan.» 

Eget  nog  hafva  norrmännen  alltid  så  godt  som  tegat  inför 
dessa  från  nationell  synpunkt  så  nedsättande  förhållanden. 
Norrmännen,  som  aldrig  tålt  skuggan  af  ett  »overgreb»  från 
svensk  sida,  äro  alldeles  märkvärdigt  tåliga  gentemot  dans- 
karna. Man  kan  ej  finna  någon  annan  förklaring,  än  att 
äfven  här  —  liksom  i  Sverige  —  vid  sidan  af  det  nationella 
partiet  skapats  ett  danskt  parti,  af  tillräcklig  betydenhet  för 
sitt  ändamål. 


Att  vi  här  ett  ögonblick  sett  framåt  mot  en  möjlig  rädd- 
ning för  oss  svenskar  ur  den  skandinavistiska  faran  får  icke 
tolkas  som  om  denna  fara  redan  vore  förbi.  Tvärtom  varsla 
fiere  tecken  just  från  de  senaste  månaderna,  att  ett  nytt  fält- 
tåg är  i  görningen  både  från  norskt  och  från  danskt  håll. 
Åter    skall    Sverige  bringas  att  offra  sig  för  Norge  och  Dan- 


SKANDINAVISMEN.  99 

mark,  och  åter  synes  en  hel  del  svenskar  vara  beredda  att 
taga  oket  på  sig.  Det  kräfves  sannerligen  att  hålla  ögonen 
öppna  om  nya  snärjande  band  och  nya  förödmjukelser  skola 
kunna  förekommas.  Men  tyvärr  är  den  allmänna  opinionen  i 
Sverige  ännu  så  godt  som  blind  för  dessa  faror. 


100 


Strödda  iakttagelser. 

I  det  föregående  ha  vi  sökt  kasta  något  litet  ljus  öfver 
trenne  hufvudbrister  inom  vårt  svenska  folklif:  bristen  på 
människokännedom,  på  nationell  instinkt  och  på  ekonomisk 
beräkning.  Vid  våra  funderingar  öfver  svenskt  folklynne  — 
vanligen  under  jämförelser  med  grannfolken  —  ha  vi  trott 
oss  funnit  äfven  några  andra  drag,  som  äro  af  betydelse  för 
redan  berörda  fall  eller  för  andra,  och  tillfället  är  kanske 
lämpligt  att  söka  gifva  uttryck  äfven  åt  dem  —  liksom  åt 
några  enskilda  yttringar  af  de  förhållanden,  hvilka  vi  hittills 
studerat  blott  i  sina  hufvuddrag.  Såsom  förut  måste  vår 
framställning  väsentligen  få  aforismens  form. 


Svenskarnas  hufvudegenskaper  äro  i  eminent  mening  man- 
liga. Denna  sida  af  det  svenska  folklynnet  är  det  som  ska- 
pat de  otaliga  svenska  hjältebragderna  på  lifvets  alla  områden. 


»Zevs,  gif  släktet  gosselynne, 
hoppfull  håg  och  fantasi!» 

Dessa  Viktor  Rydbergs  underbara  ord  ha  väl  aldrig  träf- 
fat så  in  på  något  folk  som  på  engelsmännen.  Och  de  ha 
blifvit  världens  herrar. 

Se  engelsmannen  ännu  vid  sextio,  sjuttio  år:  hög,  rak, 
smärt,  och  med  »gosse»-ansiktet  ännu  i  behåll! 

Så  ser  också  svensken  ut  vid  tjuguårsåldern.  Men  ty- 
värr förlorar  sig  typen  ofta  ganska  snart. 

Dock  torde  man  kunna  säga,  att  bland  de  skandinaviska 


STRÖDDA   IAKTTAGELSER.  101 

folken  svenskarna  mera  än  de  andra  representera  »gosselynne, 
hoppfull  håg  och  fantasi».     Därom  vittnar  hela  vår  historia. 


En  högt  bildad  och  harmoniskt  utrustad  människa  be- 
härskar  ju    sina    affekter    bättre  än    den    naive  och  tanklöse. 

Men  ser  man  till  folken  i  deras  helhet,  de  stora  massor- 
na, så  måste  man  dock  säga,  att  fruktan  är  vanligare  hos 
människor,  som  äro  särskild*  böjda  för  reflexion. 

Både  norrmän  och  danskar  äro  mera  reflekterande  än 
svenskarna.  Därför  är  ock  fysiskt  mod  ett  utmärkande  drag 
för  svensken,  —  mera  än  för  dansken  och  norrmannen. 

Detta  skall  kanske  möta  motsägelse,  för  norrmannens  del. 
Men  från  världens  begynnelse  har  det  varit  så,  att  den  som 
skryter  sällan  är  modig. 

Skulle  norrmannen  ensam  härutinnan  utgöra  ett  undantag? 

Det  finnes  ett  fanatismens  mod,  som  biter  sig  fast,  med 
hatet  i  blicken  och  fruktan  i  hjärtat.  Norrmannens  mod  er- 
inrar icke  så  sällan  härom. 


Af  naturen  älskar  svensken  krig,  men  är  ovillig  mot 
h varje  annan  strid. 

Såsom  vanligt  är  dansken  rena  motsatsen:  han  älskar 
strid  men  icke  krig. 

Svensken  har  fysiskt  mod  men  ej  (utbildadt)  skarpsinne. 
Dansken  har  skarpsinne  men  ej  fysiskt  mod. 

I  fråga  om  moraliskt  mod  vill  det  nästan  synas,  som  om 
dansken  stode  högst  af  de  tre  folken.  Delvis  sammanhänger 
nog  detta  med  danskens  starka  själff örtroende.  Svensken  är 
alldeles  för  rädd  för  obehag  (undantagandes  fysiskt  obehag, 
när  så  är  nödvändigt).  Norrmannen  är  för  mycket  partiman ; 
han  vågar  ej  fasthålla  sin  egen  öfvertygelse. 


102  STRÖDDA   IAKTTAGELSER. 

En   svensk  vågar  ej  stå  på  sin  rätt,  en  norrman  icke  vid 
sin  åsikt. 


Svensken  vill  icke  tillintetgöra  en  fiende,  han  vill  vinna 
honom. 

Slåss  skall  man,  ärligt  och  grundligt,  men  sedan  skall 
man  glömma  allt  groll  och  blifva  vänner.  Svensken  slutar 
ofta  med  att  bli  vän  med  sin  fiende  —  och  ej  sällan  med  att 
bli  fiende  med  sin  vän.  Ty  mot  en  vän  är  svensken  ofta  nog 
mindre  hänsynsfull  än  mot  en  ovän. 

Norrmannen  hatar  sin  fiende  och  begagnar  alltid  sin  se- 
ger till  det  yttersta,  Härmed  hämnas  han  för  den  fruktan, 
som  plågat  honom  under  striden.  Skonsamhet  anser  norr- 
mannen vara  detsamma  som  svaghet,  då  likväl  just  hätskhe- 
ten mot  den  öfvervunne  förråder  svagheten  hos  segraren. 

Afven  dansken  är  sin  fiendes  fiende  med  besked.  Han 
skyr  ofta  inga  medel  för  att,  om  möjligt,  i  grund  tillintetgöra 
honom. 


Vi  ha  förut  påpekat,  huru  danskarna  förmått  oss  att 
glömma  och  missförstå  en  god  del  af  vår  historia.  Och  norr- 
männen ha  hjälpt  till. 

Ett  hithörande  drag  är,  när  vi  svenskar  döpts  till  >det 
gamla  eröfrarefolket».  —  Eröfrarefolk!»  sade  norrmannen  och 
dansken,  med  lyftadt  pekfinger;  och  svensken  skämdes  och 
kröp  i  vrån,  såsom  han  brukade  göra  under  det  ärorika 
1800-talet. 

Och  likväl  är  den  beskyllning,  som  ligger  i  detta  ord, 
helt  och  hållet  oberättigad.  Vill  man  ärligen  granska  vår 
historia  under  de  senaste  fem  hundra  åren,  skall  man  finna, 
att  ytterst  få  af  våra  krig  varit  anfallskrig  från  vår  sida. 
Det  var  visserligen  en  tid,  då  vi  gjorde  en  hel  rad  af  lysan- 
de eröfringar,  men  de  gjordes  så  godt  som  alla  under  för- 
svarskrig. 


STRÖDDA   IAKTTAGELSER.  103 

Däremot  skall  man  finna,  att  Danmark  under  århundra- 
den af  svenskfientlig  politik  ytterst  ofta  gått  till  anfall  mot 
oss.  Det  är  vår  förtjänst,  att  dessa  anfall  i  regeln  —  miss- 
lyckats. 


De  skandinaviska  folkens  skötesynd  är  afunden.  Sven- 
skarna afundas  hvarandra,  och  norrmän  och  danskar  afundas 
Sverige.  Att  Sverige  är  det  större  och  rikare  landet  och  att 
vårt  folk  har  en  ärorikare  historia,  detta  är  den  yttersta  och 
outtömliga  källan  till  våra  frändefolks  påtagliga  afvoghet 
emot  oss. 


Svensken  är  sorglös.  En  känd  politiker  yttrade  en  gång: 
^stockholmaren  skall  aldrig  tro,  att  det  är  allvar,  förr  än  de 
ryska  kanonkulorna  slå  ned  på  Gustaf  Adolfs  torg. 

Gäller  detta  nu  Ryssland,  huru  mycket  mera  skall  det 
ej  gälla  Danmark  och  Norge! 

Att  få  en  svensk  att  tro,  att  Bohuslän  och  Jämtland  än- 
nu leka  norrmännen  i  hågen,  och  Skåne  danskarna,  —  det  är 
naturligtvis  alldeles  omöjligt. 

Och  likväl  är  det  så.  En  hvar,  som  haft  tillfälle  till 
närmare  bekantskap  med  våra  grannfolk,  vet  det. 


När  en  sak  är  förlorad,  kastar  svensken  den  ifrån  sig, 
glömmer  den;  han  låter  förlusten  bli  grundligare  till  och  med 
än  som  vore  nödvändigt. 

Dansken  gör,  såsom  vanligt,  tvärtom.  Han  håller  fast 
hvarje  tumsbredd  till  det  yttersta,  han  glömmer  ingenting, 
han  är  städse  på  vakt  att  få  igen  något  af  det  förlorade,  vore 
det  än  aldrig  så  litet. 


104  STRÖDDA   IAKTTAGELSER. 

På  ett  skandinaviskt  möte  för  några  år  sedan  uppträdde 
en  gammal  dansk  och  medgaf  öppet,  att  det  var  för  honom 
en  stor  sorg,  att  Skåne  skulle  vara  svenskt.  Han  hyste  vis- 
serligen icke  någon  förhoppning,  att  det  skulle  blifVa  någon 
förändring  härutinnan,  —  han  såg  åtminstone  ingen  utsikt 
härtill.  Men  någon  nytta  borde  danskarna  ändå  fortfarande 
hafva  af  Skåne.  Skåne  borde  vara  såsom  en  förmedlande 
länk  mellan  Sverige  och  Danmark. 

Och  svenskarna  skrattade,  —  såsom  vi  nu  i  hundra  år 
ha  skrattat  åt  hvarje  fara,  —  tills  vi  stått  där  med  förlusten 
och  skammen. 


Låt  oss  dock  tänka  litet  närmare  på  danskens  ord!  Om 
de  hade  någon  mening,  —  och  man  kan  vara  viss  om  att  det 
hade  de,  —  så  skulle  det  vara,  att  Skåne  icke  borde  vara 
helt  svenskt,  utan  i  någon  liten  mån  äfven  danskt. 

D.  v.  s.  om  svenska  och  danska  intressen  komma  i  strid 
med  hvarandra,  så  skall  Skåne  icke  helt  stå  på  de  svenska 
intressenas  sida  utan  taga  hänsyn  äfven  till  de  danska. 

Nå,  låt  oss  då  säga  danskarna,  att  bara  det  lilla  Born- 
holm skall  icke  vara  helt  danskt  utan,  också  det,  »förmedla» 
litet  mellan  Danmark  och  Sverige. 

Den  gången  skall  skrattet  komma  från  danskarna,  —  och 
ett  homeriskt  skratt  skall  det  bli. 


Svenskens   sorglöshet  yttrar  sig  också  uti  hans  ohåga  att 
lägga    något    på    minnet.     Man   glömmer  allting  i  Sverige  - 
utom  personliga  förnärmelser  och  personligt  agg. 


En  stark  rättskänsla  är  ett  af  de  mest  framträdande  dra- 
gen i  den  svenska  folkkaraktären  och  har  skapat  många  af 
de  vackraste  sidorna  i  vårt  folks  historia. 


STRÖDDA   IAKTTAGELSER.  105 

Den  har  dock  äfven  sina  inskränkningar.  Olof  Högberg 
säger  träffande:  »Svensken  har  alltid  deltagande  för  den  som 
lider  orätt,  men  sympatien  upphör  i  samma  ögonblick  den 
förfördelade  får  upprättelse.» 

Här  är  det  väl  den  gamla  svenska  arf synden:  afunden, 
som  drifver  sitt  spel. 

Men  den  svenska  rättskänslan  har  ock  den  svagheten,  att 
den  ofta  är  alltför  abstrakt.  »Ska'  inte  han  få  göra  som  han 
vill?»  —  det  är  ofta  den  enkla  innebörden  af  denna  rättskän- 
sla. Emil  Svensén  har  anmärkt,  att  under  de  sista  fyrtio  ä 
femtio  åren  våra  svenska  sympatier  vid  konflikter  mellan 
främmande  folk  nästan  alltid  stått  på  orätt  sida.  Ar  1866 
sympatiserade  vi  med  österrikarna,  år  1870  med  fransmännen, 
år  1877  med  turkarna,  år  1901  med  boerna.  Särskildt  det 
sista  fallet  visar  tydligt,  huru  abstrakt  vår  rättskänsla  är. 
Vi  tyckte  det  så  själfklart,  att  boerna  hade  rätt  att  handla 
och  vandia  i  eget  land  så  som  de  ville.  Men  världsstyrelsen 
är  mera  konkret  i  sina  fordringar  på  rätten.  Världshistorien 
visar  alltid,  att  icke  det  folk  får  bestå  som  gör  som  det  vill, 
utan  det  folk  som  handlar  klokt  och  förnuftigt. 


Förnämhctsdraget  är  starkt  utveckladt  hos  svensken,  både 
i  god  och  i  dålig  mening.  En  af  dess  egendomligaste  yttring- 
ar är  svenskens  ohåga  för  att  försvara  sig  mot  angrepp. 

Det  anses  icke  »fint»  i  Sverige  att  försvara  sig.  Men  en 
besynnerlig  inkonsekvens  är  att,  icke  desto  mindre,  sympati- 
erna nästan  alltid  stå  på  angriparens  sida.  Hos  honom  ur- 
skuldas hvilken  våldsamhet  och  hvilka  öfverdrifter  som  helst; 
af  den  angripne  däremot  fordrar  man  —  om  han  nu  öfver 
hufvud  skall  svara  —  den  största  själf behärskning  och  hän- 
synsfullhet. 

Ojämnheten  i  dessa  fordringar  är  så  iögonenfallande,  att 
man   nästan   misstänker   den   innersta   förklaringen  vara,  att 


lOfi  STRÖDDA   IAKTTAGELSER. 

svensken    njuter  af  att  se  en  landsman  smutskastas.     I  detta 
nöje  vill  han  helst  icke  blifva  störd  af  någon  replik. 


Ett  litet  folk  är  vant  att  komma  till  korta  gentemot  an- 
dra. För  ett  litet  folk  blir  därför  främlingen  gärna  fienden, 
som  man  alltid  skall  söka  göra  skada,  om  man  någon  gång 
kan  komma  åt. 

Ett  stort  folk,  omgifvet  af  små,  är  vant  att  få  sin  vilja 
fram.  Det  har  därför  lättare  för  att  bli  storsint  och  ädelmo- 
digt, —  om  öfver  hufvud  dess  naturell  medgifver  något  sådant. 

Danskarnas  lynne  går  afgjordt  i  den  förra  riktningen, 
svenskarnas  lika  afgjordt  i  den  senare. 

Detta  är  egendomligt,  —  när  skillnaden  i  storlek  de  bå- 
da folken  emellan  icke  är  större  än  den  är.  Det  vittnar  san- 
nolikt om  en  medfödd  tendens  i  hvardera  riktningen,  hos  det 
ena  folket  och  hos  det  andra.  Men  det  kan  ock  vittna  om, 
att  under  årtusendenas  lopp  svenskarna  alltid  känt  sig  såsom 
det  större  folket.  De  korta  tidrymderna  af  en  öfverlägsenhet 
hos  danskarna  skulle  då  vara  endast  öfvergående  episoder. 


Dansk  åskådning  har  utöfvat  rätt  mycket  inflytande  i 
Sverige  i  senare  tid,  —  dock  nästan  uteslutande  på  det  est- 
etiska området. 

Eget  är  att  se,  att  härvid  Danmarks  verkligen  störste 
författare,  Kierkegaard,  Grundtvig  och  Paludan-Mliller,  äro 
ytterst  obetydligt  kända  i  Sverige,  —  med  undantag  i  någon 
mån  för  Grundtvig  på  det  pedagogiska  området.  Det  är  egent- 
ligen Danmarks  andrarangsförfattare,  som  stå  i  hög  kurs  i 
Sverige  och  här  funnit  lärjungar. 


STRÖDDA   IAKTTAGELSER.  107 

Huru  vårt  svenska  språk  fördanskats  under  senare  tider 
är  allmänt  kändt.  Äfven  i  detta  fall  har  skandinavismens 
tidehvarf  varit  en  ny  Kalmarunion. 

Såsom  vanligt  äger  icke  rum  den  ringaste  reciprocitet. 
Det  torde  vara  lönlöst  att  forska  efter  någon  inverkan  af  det 
svenska  språket  på  det  danska. 


Bland  underligheterna  från  unionstiden  och  skandinavis- 
mens tid  var  också,  att  i  en  stor  del  af  vår  press  aldrig  nå- 
got ondt  fick  sägas  om  Norge  eller  om  Danmark.  Icke  om 
Norge,  —  ty  detta  kunde  gifva  stöd  åt  en  verkligen  svensk 
unionspolitik.  Icke  om  Danmark,  —  ty  detta  stred  mot  skan- 
dinavismens heliga  sak. 

Däremot  mötte  aldrig  det  ringaste  hinder  att  när  som 
helst  och  i  huru  fula  ordalag  som  helst  smutskasta  Sverige. 
Följden  blef,  att  för  en  stor  del  af  den  svenska  allmänheten 
Norge  och  Danmark  kommo  att  framstå  såsom  de  stora  ide- 
alen, Sverige  åter  alltid  såsom  ett  »efterblifvet»  land. 

Våra  folkhögskolor  äro  icke  heller  utan  skuld  till  samma 
bedröfliga  praktik.  Särskildt  i  Skåne  drefs  ett  rent  afguderi 
med  de  danska  skolorna  och  allt  annat  danskt,  —  ett  förhål- 
lande som  icke  varit  utan  betydelse  för  Skånes  ekonomiska 
underkufvande  af  Danmark. 


Svensken  utvecklar  energi,  endast  när  det  gäller  att  hin- 
dra en  sak,  säger  Strindberg.  Detta  är  en  af  de  bittraste 
sanningar,  som  någonsin  sagts  om  vårt  folk,  men  en  sanning 
är  det. 

De  folkrörelser,  som  vinna  mest  anslutning  i  vårt  land, 
äro  gärna  de,  hvilkas  syften  äro  negativa. 

Förbud!  Förbud!  —  det  är  en  älsklingsfordran  och  ett 
universalmedel  mot  allt  ondt  i  Sverige. 


108  STRÖDDA    IAKTTAGELSER. 

Sker  någon  förbrytelse,  -  strax  skall  man  i  våra  tid- 
ningar finna  en  hel  rad  insändare,  som  fordra  inskränkningar 
i  friheten  för  hela  den  klass  eller  grupp,  som  brottslingen 
tillhör.  Och  så  inbillar  man  sig  hafva  kommit  till  roten  af 
det  onda. 


Ofta  förefaller  det,  som  om  svensken  kände  sig  rent  plå- 
gad af  att  någonting  uträttas.  Med  verklig  hänförelse  är  han 
med  om  att  hålla  igen. 

Detta  är  ett  elakt  drag.  Det  sammanhänger  kanske  med 
vårt  folks  stora  fördärf:  afunden. 


Förbud!  Förbud!     Ibland  går  det  till  det  rent  löjliga,  - 
när    äfven    den    svenska  bristen    på  psykologi  kommer  med  i 
spelet.     Låt    oss  taga  ett  litet  exempel,  som  i  all  sin  obetyd- 
lighet dock  är  belysande  nog. 

I  en  af  våra  större  landsortsstäder  hände  på  1890-talet, 
att  några  skolgossar  beredde  sig  tillfälle  att  stjäla  i  ett  af 
stadens  konditorier.  Föröfvarna  upptäcktes  och  bestraffades 
vederbörligen.  Och  så  utfärdade  rektor  ett  högtidligt  förbud 
för  skolans  samtliga  lärjungar  att  någonsin  mer  —  besöka 
detta  konditori! 


Gentemot  främlingar  är  svensken  någonting  helt  annat 
än  mot  landsmän.  Med  främlingar  är  han  fri  och  otvungen, 
välvillig  och  intresserad;  då  vågar  han  vara  helt  enkelt  män- 
niska. 

I  regeln  vill  han  aldrig  främlingen  något  ondt.  Till  och 
med  i  den  ekonomiska  konkurrensen  är  svensken  då  städse 
ytterligt  hänsynsfull.  Har  han  segrat,  är  han  strax  redo  att, 
i  onödan,  ge  hälften  af  segerns  resultat  till  spillo  genom 
kompromiss. 


STRÖDDA   IAKTTAGELSER.  10i> 

Dansken  håller  icke  alltid  på  sin  värdighet,  men  städse 
på  sina  intressen.  Svensken  är  mycket  noga  med  värdigheten ; 
intressena  komma  i  andra  rummet. 


Det  viktigaste  för  en  svensk  är  ej  att  nå  hvad  han  önskar 
utan  att  alla  konvenansens  fordringar  iakttagas.  Sker  blott 
detta,  har  han  i  det  fallet  intet  att  förebrå  sig,  —  så  tar  han 
lugnt  emot  ett  resultat,  som  är  motsatsen  af  hvad  han  afsett. 

Att  energiskt  —  i  nödfall  med  frånseende  af  konvenan- 
sen —  söka  vinna  hvad  man  åstundar,  det  gör  sig  svensken 
icke  skyldig  till,  annat  än  när  han  arbetar  för  främlingar, 
och  allra  helst  för  Sveriges  fiender.  Då  kan  till  och  med 
svensken  blifva  hänsynslös. 


Ifrig  och  energisk  kan  svensken  vara,  när  han  får  käm- 
pa för  främmande  intressen. 

När  han  arbetar  för  Sveriges  sak,  blir  han  tveksam,  miss- 
tröstande, skeptisk. 


Gent  emot  en  främling  har  svensken  alltid  någon  égard. 
Blott  en  landsman  kan  vara  fienden  sans  phrase. 

Med  fanatism  kämpar  svensken  aldrig  annat  än  mot 
svenskar. 


Det  berättas  alltid  —  särskildt  med  förtjusning  i  Norge 
—  att  en  främmande  diplomat  skall  ha  kallat  Sverige  »det 
land,  där  endast  medelmåttan  lyckas». 

Huru  pass  mycken  sanning  som  kan  ligga  i  denna  ka- 
rakteristik, är  svårt  att  säga.  Sant  är  nog,  att  fullt  med- 
borgerligt förtroende  åtnjuter  i  vårt  land  endast  den  som  kan 


110  STRÖDDA   IAKTTAGELSER. 

göra  blott  hvad  alla  andra  kunna.  Den  som  kan  göra  något 
mera  är  alltid  misstänkt  och  blir  lätt  varg  i  veum. 

Men  fråga  är,  om  ej  förhållandet  är  ungefär  detsamma 
litet  hvarstädes.  Öfver  hufvud  lär  det  väl  i  hvarje  land  vara 
så,  att  medelmåttan  har  åtskilliga  utsikter  att  komma  fram 
i  världen  framför  originaliteten. 

Skulle  förhållandet  vara  i  någon  mån  särskildt  utmär- 
kande för  Sverige,  så  sammanhänger  det  väl  med  vår  brist 
på  psykologi.  Vi  älska  i  allmänhet  icke  kantiga  och  origi- 
nella människor  i  Sverige,  —  om  de  ej  roa  oss. 


Svensken  är  en  underlig  blandning  af  idealism  och  rea- 
lism, af  sentimentalitet  och  hårdhet. 

Detta  sammanhänger  med  hans  fantasi.  Han  är  realist 
och  kan  blifva  hårdhjärtad  i  fråga  om  hvad  han  har  framför 
sig,  men  han  är  idealist  och  sentimental  i  fråga  om  hvad  han 
ser  på  afstånd. 


Svensken  underordnar  sig  mycket  lätt  en  öfverlägsen  per- 
sonlighet. 

I  viss  mån  ligger  häruti  en  —  berättigad  eller  oberätti- 
gad —  misstro  till  eget  omdöme. 

Men  detta  frivilliga  underordnande  innebär  också  ett  stor- 
slaget drag,  som  förklarar  en  god  del  af  vårt  folks  lysande 
historia. 


Dansken  är  intim  och  gemytlig  —  men  elak. 

Svensken  är  stel  och  likgiltig,  men  icke  elak  —  när  han 
ej  blir  det  på  grund  af  bristande  psykologi.  När  svensken 
handlar    orätt,    är    det    ofta    därför,  att  han  är  oförmögen  att 


STRÖDDA   IAKTTAGELSER.  111 

fatta    ett  något  mera  konipliceradt  exemplar  af  släktet  Homo 
och  ej  heller  bryr  sig  om  att  söka  komma  underfund  därmed. 


Dansken  arbetar  alltid  med  blicken  skarpt  fäst  på  hvad 
han  har  för  händer,  —  svensken  hälft  frånvarande,  med  tan- 
karna någonstans  långt  borta. 


I    Norge  tror  man  att  allting  är  hjälpt  med  stora  ord,  i 
Danmark  med  klyftiga  ord,  i  Sverige  med  vackra  ord. 


En  svensk  talar  mycket  gärna  om  hvad  han  tänker  göra 

—  ty  detta  står  för  honom  i  fantasiens  glans. 

Och  när,  helt  naturligt,  en  stor  del  af  detta  ej  förverk- 
ligas,   så    räknas  han  ej   sällan  såsom  en  overksam  skräflare. 

Men  man  glömmer,  att  han  mycket  sällan  talar  om  hvad 
han  verkligen  gör  och  redan  har  gjort.  Ty  detta  står  sällan 
i  någon  glans  för  honom  själf. 

Så  gäller  både  om  den  enskilde  och  hela  vårt  folk,  att 
de  mångfaldiga  gånger  uträttat  storverk  och  glömt  det  själfva 

—  under  jagande  efter  skuggor. 


Allt  som  ligger  nära,  ser  svensken  oredigt  och  dunkelt 
och  betraktar  det  med  en  viss  misstro.  Allt  aflägset  ser  han 
stort  och  klart  och  gärna  med  en  hänförd  beundran. 

Därför  är  svensken  alltid  storslagen  och  vidsynt,  när  han 
bedömer  främmande  folk,  och  alltid  småsinnad  och  trång- 
synt, när  han  bedömer  hvad  som  är  svenskt. 


112  STRÖDDA   IAKTTAGELSER. 

De  olika  folkens  lynne  framgår  ganska  klart  af  det  sätt, 
hvarpå  de  uppträda  i  främmande  land. 

Tysken  på  resa  är  alltid  vetgirig  och  oftast  entusiastisk; 
svensken  stundom  vetgirig,  ofta  entusiastisk,  alltid  imponerad; 
fransmannen  likgiltig,  längtar  hem;  engelsmannen  alltid  herre 
öfver  situationen,  oftast  likgiltig;  dansken  öfverlägsen,  med 
ett  köpenhamskt  »grin»  öfver  allt  och  alla. 


»Hvad  först  och  främst  det  svenska  folklynnet  beträffar, 
så  är  det  mest  utmärkande  draget  däri  högmod.»  —  Så  skrif- 
ver  till  Emigrationsutredningen  en  af  dess  mycket  värderade 
medarbetare. 1 

Vi  tro,  att  i  dessa  ord  ligger  en  beklaglig  sanning.  Och 
det  värsta  är,  att  högmodet  hos  svensken  stöter  mer  än  hos 
andra  folk.  Detta  till  en  början  därför  att  det  är  förenadt 
med  en  så  afgjord  brist  på  intresse  och  deltagande  för  andra 
människor.  Det  hos  oss  nästan  öfverallt  härskande  öfver- 
sitteriet  i  det  dagliga  umgänget  gör  för  mången  lifvet  out- 
härdligt. Vi  tro,  att  här  ligger  en  mycket  stor  förklaring 
till  »vantrefnaden»  i  Sveriges  land. 

Men  det  gifves  ännu  en  annan  omständighet  att  beakta. 
Det  finnes  andra  folk,  som  speciellt  utmärka  sig  för  högmod; 
dit  höra  t.  ex.  ungrare  och  norrmän.  Men  hos  bägge  mildras 
det  obehagliga  intrycket  i  någon  mån  däraf,  att  i  stoltheten 
ingår  ett  så  betydande  element  af  nationalstoltliet. 

Så  är  det  icke  hos  svensken.  Svensken  såsom  svensk  är 
den  ödmjukaste  och  försyntaste  varelse  på  jorden.  All  hans 
högfärd  är  privathögfärd. 


Kontraktsprosten   Nils   Edlund,  Ådals-Liden;    se  Bilaga  XVII,  sid.  180. 


STRÖDDA  IAKTTAGELSER.  113 

Hvad  svensken  högmodas  öfver  är  nästan  alltid  blott 
öfver  sig  själf.  Till  och  med  släkthögfärden  är  i  Sverige  — 
om  än  befintlig  —  snarast  sällsyntare  än  hos  andra  folk. 
Och  att  vara  stolt  öfver  sitt  yrke  —  något  som  spelat  en  så 
oerhördt  betydelsefull  roll  t.  ex.  i  Tysklands  och  Englands 
historia  —  det  är  i  Sverige  så  godt  som  okändt. 

Svensken  högmodas  ej  heller  öfver  hvad  han  uträttar,  — 
det  ser  han  ofta  på  med  kritiska  blickar.  Han  högmodas  blott 
öfver  hvad  han  är,  —  d.  v.  s.  öfver  de  rent  personliga  gåfvor 
och  fallenheter,  fysiska  eller  psykiska,  som  han  fått  -  till 
skänks. 


Det  egendomliga  är  nu,  att  lika  stor  öfversittare  svensken 
alltför  ofta  är  i  det  dagliga  umgänget,  lika  human  är  han  i 
regeln  såsom  förman  och  annars  i  arbetet. 

Detta  spelar  en  stor  roll  särskildt  i  våra  sociala  för- 
hållanden. Många  svenskar,  som  i  teorien  äro  de  bittraste 
motståndare  till  socialismen,  äro  i  praktiken  de  bästa  arbets- 
gifvare  och  husbönder. 

Såsom  så  ofta  annars,  är  förhållandet  älven  här  ej  sällan 
motsatt  i  fråga  om  dansken.  I  Skåne  uppträdde  de  danska 
arbetsgifvarna  såsom  mycket  >/liberala»  och  demokratiska,  folk- 
liga och  gemytliga.  Men  länge  dröjde  det  ej,  förrän  de  skånska 
arbetarna  bra  mycket  hellre  än  hos  dessa  »liberala»  danskar 
tjänade  hos  någon  förnäm  och  högdragen  och  konservativ 
svensk. 


En  sorglig  sida  af  det  svenska  folklynnet  är  den  så  all- 
männeligen  framträdande  råheten.  Vi  ha  redan  i  det  före- 
gående erinrat  om,  att  denna  sannolikt  kan  föras  tillbaka  till 
Hydda  tiders  långvariga  krig  samt  till  det  utbredda  brännvins- 
missbruket under  1800-talets  förra  del.  Men  säkerligen  med- 
verkar också  den  allmänna  bristen  på  andliga  intressen.  Afven 

8—111963.    Sundbärg,  Det  svenska  folklynnet. 


114  STRÖDDA   IAKTTAGELSER. 

här  skulle  en  lefvande  nationalkänsla  —  genom  sin  ideella 
innebörd  —  varit  en  hälsosam  motvikt. 

En  bidragande  orsak  till  råheten  är  också  svårigheten  i 
vårt  land,  med  dess  outvecklade  näringslif,  att  i  något  så  när 
tidig  ålder  vinna  en  betryggad  ställning.  Har  man  ett  mål  i 
sikte,  som  man  inom  rimlig  tid  kan  hoppas  vinna,  då  ålägger 
man  sig  lättare  själftukt. 

Men  förtjänsten  erkännes  och  honoreras  alltid  för  sent  i 
Sverige,  —  älven  i  fråga  om  kroppsarbetet. 


En    af   våra   meddelare    skrifver    till    oss    följande    tänk 
värda  ord:1 

»Som  hufvudsvar  på  Eder  fråga  angående  orsaken  till  emigrationsföreteel- 
sen  vill  jag  fästa  uppmärksamheten  vid  det  svenska  folklynnets  egendomliga 
art,  sådan  denna  är  betingad  af  Sveriges  naturförhållanden,  hvilkas  inverkan 
varit  så  mycket  djupare  som  de  ända  sedan  förhistoriska  tider  fått  prägla  den 
svenska  folksjälen.  De  starka  och  långvariga  motsatserna  mellan  ljus  och 
mörker,  mellan  ständig  sommardag  och  en  vinternatt  som  ej  ville  taga  slut  — 
i  ödslig  ensamhet,  som  saknade  väg  mellan  människa  och  medmänniska  —  ha 
hindrat  lifvet  att  flyta  fram  i  en  harmonisk  ström  med  vågryggar  och  vågdalar 
i  jämn,  oafbruten  följd,  med  arbete  och  hvila  i  snabb,  rytmisk  växling.  Annars 
skulle  dagens  arbete  bjudit  samma  vederkvickelse  som  nattens  hvila.  Hos  oss 
har  arbetet  ej  kunnat  sammanfalla  med  det  dagliga  behofvet  af  vederkvickelse. 
Harmonien  är  sliten  sönder:  aldrig  lagom,  alltid  för  mycket  af  det  ena  eller 
af  det  andra,  öfveransträngning  eller  dvala.  Öfvermåttet  af  tvungen  sysslolös- 
het slappade  musklerna,  och  så  blef  arbetet  ett  »nödvändigt  ondt».  Arbets- 
skygghet blef  följden,  så  mycket  mer  som  arbetet  själft  gaf  mager  lön.  Kunde 
vi  ej  —  trots  aktningsvärda  försök  —  liksom  björnen  sofva  bort  den  långa 
vinternatten,  så  kunde  vi  drömma  bort  den,  och  vi  blefvo  ett  folk  af  dröm- 
mare, lyriker,  som  drömde  det  stora  äfventyret  med  all  dess  härlighet  —  blott 
skulle  detta  icke  kosta  lefnadslångt,  plikttroget  arbete  (det  vore  då  intet  äfven- 
tyr  längre!),  bäst,  om  det  kunde  fångas  genom  magiska  konster  (vunnes  det 
genom  en  blåkullafärd,  ryggade  man  icke  för  häxbålet),  men  skulle  där  arbete 
till,  då  borde  detta  vara  en  jättekamp  —  i  värsta  fall  på  tre  dagar  —  i  hvilken 


1  Kyrkoherden    F.  Hallgren  i   Kverrestad,  i  bref  den  8  augusti  1908;  se 
Bilaga  XVII,  sid.  155. 


STRÖDDA   IAKTTAGELSER.  115 

man  samlade  hela  sin  kraft  till  en  öfvermänsklig  ansträngning,  om  möjligt  med 
hela  världen  till  åskådare,  för  att  sedan  få  sola  sig  i  glansen  af  sin  ära  eller 
gå  under  vid  en  applådstorm. 

Svenskarne  äro  därför  ett  ridderligt  folk  med  smak  för  ett  aristokratiskt, 
lif:  en  förnäm  sysslolöshet,  afbruten  af  ett  och  annat  tornerspel. 

T  hvilka  gestaltningar  detta  skaplynne  skulle  utforma  sig,  berodde  natur- 
ligtvis under  olika  tidsförhållanden  på  dessas  särskilda  beskaffenhet.  Det  har 
beredt  sig  aflopp  i  släktfejderna,  i  folkvandringarna,  i  vikingatågen,  i  de  krig 
som  fylla  våra  häfder  —  och  nu,  sedan  krigslarmet  ej  längre  sätter  fantasien 
i  rörelse,  i  Amerikafärderna,  i  »Gottes  Segen  bei  Cohn»  eller  hos  danska  klass- 
lotteriet,  i  terminsaffärerna,  aktiejobberiet,  »olympiska  spelen»,  anarkistatten- 
taten, socialismen  och  Ellen  Keys  »tredje  rike»,  ja,  när  ej  annat  finnes  att 
tillgå,  i  brännvinsruset.  Grenarne  äro  många,  men  roten  är  en.  Och  emedan 
allt  detta  är  ett  utslag  af  naturinstinkten,  af  den  dunkla  driften,  blir  det  genom- 
glödgadt  af  en  innerlighetens  lidelse  och  omstråladt  af  inbillningens  bedårande 
färgprakt.  Så  blir  svensken  bergtagen  af  sina  egna  drömsyner,  de  äro  uppen- 
barelser af  den  naturreligion,  som  han  ännu  icke  öfvervunnit,  utan  som  i  stället 
öfvervinner  honom.  Däraf  den  religiösa  naiviteten,  hänförelsen  eller  fanatismen 
—  allt  efter  omständigheterna  —  i  socialdemokratens  och  anarkistens  fram- 
tidstro lika  väl  som  i  Bellmans  Backuskult.» 

Vi  tro,  att  författaren  till  ofvanstående  i  hufvudsak  har 
rätt.  Det  kanske  gäller  Norrland  ännu  mer  än  Sydsverige, 
men  det  kan  nog  tillämpas  på  båda. 


116 


Svenskarna  i  Amerika. 

Om  orsakerna  till  utvandringen  är  icke  meningen  att  här 
ingå  i  någon  fullständig  utredning.  Det  torde  redan  länge 
sedan  vara  allmänt  erkändt,  att  dessa  i  första  rummet  åter- 
finnas på  det  ekonomiska  området.  Men  detta  hindrar  icke, 
att  bidra  g  a  »de  orsaker  kunna  träffas  inom  många  andra  om- 
råden och  däribland  äfven  inom  folklynnet.  Detta  är  det,  som 
här  är  vår  uppgift  att  söka  finna. 

Under  denna  afdelning  skola  vi  söka  i  någon  mån  utröna 
dels  det  svenska  folklynnets  betydelse  för  utvandringsfrågan, 
dels  våra  emigranters  förhållande  till  det  gamla  hemlandet, 
sedan  de  väl  blifvit  medborgare  i  det  stora  Amerika. 


I  främsta  rummet  är  då  att  erinra  om  vårt  folks  äfven- 
tyrsälskande  sinne  och  dess  inneboende,  sedan  årtusenden  till- 
baka konstaterade  håg  att  få  se  så  mycket  som  möjligt  af 
världen;  nästan  hvarje  svensk  leker  det  i  hågen  att  om  möj- 
ligt få  besöka  främmande  länder, — ju  aflägsnare  desto  bättre. 
Men  detta  förhållande  är  så  många  gånger  behandladt,  att 
det  är  obehöfiigt  att  här  uppehålla  sig  vid  detsamma.  Vi 
erinra  blott  om,  att  det  står  i  ett  visst  samband  också  med 
svenskens  utpräglade  håg  att  få  röra  sig  under  stora  för- 
hållanden. Det  är  som  om  först  dä  svenskens  fulla  kraft 
och  duglighet  kallades  i  dagen. 


SVENSKARNA   I   AMERIKA.  117 

I  detta  förhållande  ha  vi  det  starkaste  hindret  mot  en 
återinvandring  från  Amerika  i  någon  större  skala.  Den  svensk, 
som  en  gång  vant  sig  vid  de  gigantiska  proportionerna  i  Amerika, 
skall  i  regeln  vantrifvas,  när  han  återfinner  våra  små  villkor. 
Detta  bekräftas  också  tillräckligt  af  den  dagliga  erfarenheten. 


Hvad  vi  härnäst  tro  oss  böra  framhålla  är  följande. 

Vi  ha  i  det  föregående  många  gånger  erinrat  om  svenskens 
egendomliga  oförmåga  att  klart  och  rättvist  bedöma  hvad  han 
har  närmast  framför  sig;  detta  underskattar  han  lika  regel- 
bundet som  han  öfverskattar  och  ser  i  ett  förklaradt  ljus  allt 
som  ligger  på  afstånd.  Sin  djupaste  grund  har  detta  för- 
hållande däri,  att  svensken  har  fantasien  utvecklad  på  reflexio- 
nens bekostnad. 

En  följd  häraf  är,  att  svensken  gärna  är  missnöjd  med 
allt  som  är  hans  eget.  Svensken  är  missnöjd  med  sitt  hem 
och  de  sina,  med  sitt  yrke  och  sitt  arbete,  med  sitt  land  och  folk. 
På  allt  här  hemma  ställer  han  de  orimligaste  fordringar.  Kom- 
men till  Amerika  och  väl  rotfast  där,  blir  han  en  annan 
människa.  Då  blir  han  anspråkslös  och  förnuftig  och  erkänner, 
att  han  har  skyldigheter  också,  ej  endast  rättigheter  att  kräfva. 

Detta  allmänna,  delvis  rent  oresonliga  missnöje  i  Sverige 
är  naturligtvis  en  mycket  fruktbar  jordmån  för  utvandringen. 

Det  bör  dock  erkännas,  att  i  vissa  fall  verkligen  reala 
skäl  föreligga  för  detta  missnöje,  —  för  den  så  utbredda  van- 
trefnaden  i  vårt  land.  Detta  sammanhänger  —  andra  orsaker 
här  oafsedt  —  också  med  vissa  sidor  af  folklynnet. 

Vi  ha  i  det  föregående  sökt  ådagalägga  förevaron  hos 
vårt  folk  af  en  egendomlig  brist  på  intresse  för  det  rent  mänsk- 
liga, en  afgjord  liknöjdhet  för  beröring  med  människor  —  där 
den  ej  skapar  det  slags  känsla  af  ytligt  »nöje»,  som  svensken 
värderar  så  oskäligt  högt.  Vi  tro,  att  häruti  ligger  en  god 
del  af  förklaringen  till  den  allmänna  »vantrefnaden»  i  Sverige. 

Ofvanstående  egendomliga  drag  göra  sig  icke  så  mycket 


118  SVENSKARNA   I   AMERIKA. 

gällande,  där  människor  mötas  i  sitt  dagliga  arbete,  —  arbets- 
gifvaren  mot  arbetaren,  förmannen  mot  den  underordnade,  o. 
s.  v.  Här  träda  svenskens  utpräglade  rättskänsla,  humanitet 
och  lyckliga  organisationsförmåga  i  dagen  och  mildra  stöte- 
stenarna, ja  skapa  ett  tillstånd,  som  i  det  hela  måste  sägas 
vara  ljusare  än  kanske  hos  de  flesta  andra  folk. 

Det  är  däremot  vid  beröringen  utom  arbetet,  i  det  dag- 
liga umgänget,  när  man  står  helt  enkelt  människa  mot  män- 
niska, som  de  ofvannämnda  bristerna  träda  så  afgjordt  fram. 

Här  är  det  som  den  allmänna  liknöjdheten  för  det  rent 
mänskliga  försvårar  umgänget  icke  blott  för  den  enskilde 
gentemot  den  enskilde  utan  äfven  för  den  ena  samhällsklassen 
mot  den  andra.  Det  är  denna  liknöjdhet,  som  skapar  klyftan 
mellan  folkets  olika  lager  och  låter  Mass-shiUnaden  i  det  dag- 
liga lifvet  kännas  långt  mera  utpräglad  än  som  egentligen 
ligger  i  samhällsinrättningarna  såsom  sådana. 

Och  detta  förhållande  skarpes  i  utomordentlig  grad  ge- 
nom vårt  folks  allenastående  brist  på  nationell  instinkt.  I 
andra  land  ha  alla  samhällsklasser  åtminstone  ett  gemensamt: 
fäderneslandet.  I  vårt  land  måste  vi  undvara  äfven  denna 
oändligt  gifvande  källa  till  skapande  af  samhällelig  solidari- 
tet och  förbrödring. 

I  ofvan stående  tro  vi  skulden  ligga  därtill,  att  bitter- 
heten mellan  olika  samhällsklasser  nått  hos  oss  en  vida  större 
höjd  än  som  blir  förklarligt,  om  man  fäster  sig  endast  vid 
organisationen  af  det  svenska  samhället. 


vStåndsskillnaden  är  icke  så  afskaffad  i  Amerika  som  man 
tror  hemma  i  Sverige.  Om  också  millionären  och  arbetaren 
båda  tituleras  »mister»,  och  det  icke  synes  ingå  i  amerikansk 
höflighetsform  att  lyfta  på  mössan  män  emellan,  så  är  nog 
detta,  tyckes  det  mig,  mycket  af  sken,  som  kan  förvilla  och 
blända  en  nykommen  svensk  immigrant  och  som  i  realiteten 
betyder    litet    nog.     Ett    besök    i  de  Fyrahundrades  sommar- 


SVENSKARNA   I   AMERIKA.  119 

stad,  Newport,  skingrar  alla  illusioner,  att  klyftan  mellan 
fattig  och  rik  är  fylld  i  Amerika.»  —  Så  skref  nyligen  en 
korrespondent  från  Amerika  till  en  svensk  tidning. 

Om  någons  uppfattning  här  är  »förvillad»,  så  är  det  just 
korrespondentens.  Just  det  som  han  betraktar  såsom  sken 
och  bländverk  är  det,  som  här  är  det  reala  i  saken.  Ingen 
förnuftig  människa  begär,  att  ståndsskillnaden  skall  vara  upp- 
häfd  i  den  meningen,  att  millionären  och  den  fattige  skola 
umgås  med  hvarandra  såsom  närmare,  förtroliga  vänner.  Det 
skulle  ingendera  af  dem  ha  någon  trefnad  af.  Nej,  det  väsent- 
liga är  just  det  tillstånd,  som  här  ofvan  betecknas  med  orden 
»båda  kallas  mister,  och  det  ingår  icke  i  amerikansk  höflig- 
hetsform  att  lyfta  på  mössan  män  emellan».  Detta  tillstånd 
skulle  kunna  beskrifvas  långt  utförligare,  men  hufvudsaken 
är,  att  i  Amerika  den  personliga  beröringen  folk  emellan  äger 
mm  under  sådana  former,  att  i  det  ögonblicket  alla  framträda 
såsom  jämställda.  Det  skall  vara  svensk  brist  på  psykologi 
att  i  sådant  skåda  endast  sken  och  bländverk. 


Vi  skulle  vinna  en  oändlig  fördel  gentemot  Amerika,  om 
vi  äfven  hos  oss,  som  hos  andra  folk,  kunde  åstadkomma  ett 
gemensamt  tilltalsord,  som  kunde  användas  lika  af  hög  och 
låg,  och  om  vi  kunde  lägga  bort  något  af  det  öfversitteri  å 
ena  sidan,  det  underdåniga  kryperi  å  den  andra,  som  vanställa 
våra  umgängesformer  och  göra  klass-skillnaden  i  det  dagliga 
lifvet  plågsammare  hos  oss  än  bland  folk,  som  ej  i  minsta 
mån  nått  samma  höga  ståndpunkt  som  vi  i  fråga  om  »likhet 
inför  lagen». 

Människan  lefver  nu  en  gång  för  alla  icke  allenast  af 
bröd,  icke  allenast  af  hvad  man  i  inskränkt  mening  kallar 
verkligheter.  Just  formen  för  umgänget  människor  emellan 
är  af  en  utomordentlig  betydelse  för  känslan  af  personlig  tref- 
nad. Och  denna  form  är  i  vårt  land  så  stel,  tillkonstlad  och 
onaturlig  som  gärna  vara  kan  —  i  all  synnerhet  vid  den  dag- 


120  SVENSKARNA   I   AMERIKA. 

liga  beröringen  mellan  olika  samhällsklasser  eller  mellan  öfver- 
ordnade  och  underordnade  och  mellan  äldre  och  yngre. 


Under  de  första  tiderna  af  vår  utvandring  kommo  flertalet 
af  våra  svenska  emigranter  till  Amerika  utan  någon  verklig 
föreställning  om  att  de  ägde  ett  fädernesland.  Sverige  var 
för  dem  ett  tomt  ord.  Nu  för  tiden  utgöres  en  mycket  stor 
del  af  våra  emigranter  af  personer,  som  hata  och  förakta  sitt 
fädernesland. 

Och  i  Amerika  skulle  de  sedan  bli  »patrioter»!  Det  är 
af  ganska  mycken  vikt  att  söka  komma  underfund  med,  huru 
härmed  förhåller  sig. 


Det  första  faktum,  som  nästan  enstämmigt  berättas  af 
våra  meddelare,  är  att  >,hemlängtan  är  mycket  vanlig  hos 
våra    svensk-amerikanare,    åtminstone  under  den  första  tiden. 

Tvifvelsutan  fanns  större  anledning  till  hemlängtan  förr 
än  nu.  Under  de  första  tiderna  kom  den  svenske  emigranten  ofta 
till  trakter,  där  endast  funnos  få  svenskar,  kanske  inga.  Okun- 
nig i  engelska  som  han  var,  måste  han  då  i  veckor,  kanske 
månader  känna  sig  nästan  såsom  ett  »umeelende  best».  Det 
är  naturligt,  att  under  sådana  förhållanden  längtan  hem  skulle 
få  mycket  lätt  att  göra  sig  gällande. 

Så  småningom  har  detta  nog  blifvit  åtskilligt  annorlunda. 
Numera  finnas  bortåt  2  millioner  svenskar  i  Amerika;  den 
nykomne  hamnar  i  regeln  hos  släktingar  eller  bekanta;  sällan 
skall  det  väl  inträffa,  att  han  på  orten  ej  träffar  åtminstone 
landsmän.  Därtill  är  den  nutida  emigranten  ej  så  hjälplös 
som  den  tidigare;  han  har  mera  skolunderbyggnad,  har  troligen 
sett  mera  af  världen,  har  slitit  vida  mindre  ondt  under  resan, 
har  kanske  redan  lärt  sig  litet  engelska  och  är,  slutligen,  oftast 
mycket  mera  stadd  vid  kassa  än  hvad  förhållandet  vari   äldre 


SVENSKARNA   I   AMERIKA.  121 

tider.  Våra  erhållna  upplysningar  gå  alla  i  den  riktningen, 
att  den  ekonomiska  situationen  bland  de  nutida  emigranterna 
är  oväntadt  god.  Riktigt  fattigt  folk  utvandrade  ofta  förr,  i 
synnerhet    under  nödåren  på  1860-talet,  men  nu  mera  sällan. 

Alltså  är  sannolikt  hemlängtan  något  mera  sällsynt  nu 
än  förr,  till  och  med  hos  de  nykomne;  men  detta  hindrar  icke, 
att  den  fortfarande  torde  vara  rätt  vanlig.  Hemkänslan  är 
människan  medfödd. 

Hvad  nu  svensk- amerikanaren  längtar  efter  är  nog  icke 
Sverige.  Det  är  efter  hemsocknen,  eller  kanske  ännu  närmare : 
en  viss  stuga  vid  en  liten  sjö  i  hemsocknen.  Han  längtar 
vidare  efter  sina  släktingar  och  vänner  och  bekanta.  Allt 
detta  är  mycket  mänskligt  och  vackert,  men  det  är  ännu  icke 
—  patriotism.  Det  är  medvetandet  att  vara  svensk  som  fattas. 


Bland  egenheterna  i  det  amerikanska  samhället  är,  att 
den  allmänna  opinionen  fordrar,  att  de  invandrande  européerna 
skola  vara  patrioter,  —  icke  blott  gentemot  sitt  nya  fädernes- 
land, det  säger  sig  själft,  utan  äfven  mot  sitt  gamla.  För- 
modligen resonerar  man  som  så,  att  det  förra,  oundgängliga 
slaget  af  patriotism  blott  skall  draga  nytta  af  det  senare 
slaget.     Och  sannolikt  är  detta  rätt  resoneradt. 

I  Amerika  är  det  således  fint  att  hålla  på  sitt  gamla 
fädernesland,  vara  stolt  öfver  dess  historia  och  fira  dess  min- 
nen. Och  svensken,  lydig  i  allt,  böjer  sig  också  för  denna 
fordran.  Han,  som  hemma  i  Sverige  ej  hade  någon  vidare 
kunskap  om  våra  »store  män»  eller  också  föraktade  allt  dylikt, 
han  börjar  nu  också  att  skryta  med  Gustaf  Adolf  och  Linné 
och  fira  John  Ericssons  minnesdag. 

Ty  det  egendomliga  med  patriotismen  i  Amerika  är,  att 
den  ej  är  det  som  vi  i  Europa  nu  i  hundra  år  kallat  national- 
känsla, eller  den  instinktiva  fordran  hos  ett  folk  att  i  allt  få 
»vara  sig  själf».    Detta  vore  ju  också  omöjligt  i  Amerika,  där 


122  SVENSKARNA   I   AMERIKA. 

någon  gemensam  nationalitet  ännu  ej  uppstått;  den  håller  just 
på  att  skapas. 

Patriotismen  i  Amerika  är  i  stället  förvånande  lik  hvad 
vi  i  det  föregående  kallat  den  gamla  patriotismen,  alltså: 
nationalstoltheten.  Det  gäller  i  första  rummet  att  vara  rik- 
tigt stolt  öfver  de  stora  minnena  och  så  mycket  som  möjligt 
idealisera  dessa.  Och,  egendomligt  nog,  är  det  också  här  — 
alldeles  som  hos  oss  —  de  stora  männens  privatdygder  som 
man  i  synnerhet  skall  stoltsera  med.  Hvem  känner  ej  ameri- 
kanarnas pjåsk  med  Washingtons  >sanningskärlekv  och  alla 
de  andra  söndagsskoledygderna! 

Emellertid:  i  Amerika  blir  svensken  således  patriot,  och 
till  och  med  på  visst  sätt  svensk  patriot.  Då  uppstår  frågan: 
hvad  värde  har  detta  faktum  för  vårt  land? 


Vilja  vi  göra  oss  reda  för  svensk-amerikanarnas  förhållande 
till  Sverige,  så  ha  vi  först  att  erkänna,  att  de  visa  en  mången 
gång  rörande  omtanke  och  offervillighet  för  kvarlämnade  an- 
höriga i  »det  gamla  landets  Detta  är  allmänt  kändt,  och 
naturligtvis  i  hög  grad  erkännansvärdt,  äfven  om  nog  också 
bland  svensk-amerikanarna  finnas  många  sådana,  som  prästen  i 
»Peer  Gynt»  nämner  i  liktalet  öfver  den  gamla  bonden: 
»Tre  velstandskerrer  i  den  nye  verden 
har  glemt  sin  norske  far  og  skolefterden.j» 

Det  rikliga  understödet  till  de  hemmavarande,  där  det 
nu  gifves,  är  framgånget  af  tacksamhetskänsla  och  släktkänsla 
och  kanske  andra  vackra  känslor,  men  det  har  i  och  för  sig 
intet  med  svenskheten  att  beställa.  Tvärtom  veta  vi,  att  det 
ej  alls  är  ovanligt,  att  gåfvan  beledsagas  just  af  föraktfulla 
uttalanden  om  Sverige.  Det  är  en  så  passande  anledning  att 
gifva  detta  förakt  ett  riktigt  kraftigt  uttryck! 


SVENSKARNA   I   AMERIKA.  123 

Därnäst  ha  vi  att  erkänna,  att  efter  1902  års  missväxt  i 
Norrland  våra  landsmän  i  Amerika  visade  ett  deltagande,  som 
må  kallas  storartadt. 

Det  hjärtelag,  som  svensk-amerikanarna  vid  detta  tillfälle 
lade  i  dagen,  är  det  kraftigaste  vittnesbördet  hittills  att,  trots 
allt,  en  viss  känsla  af  de  gångna  årtusendenas  gemensamhet 
dock  slumrar  därborta,  om  den  än  just  ej  får  komma  fram  i 
hvardagslag. 


I  själfva  verket  är  det  nog  bland  svenskarna  i  Amerika 
så  som  bland  svenskarna  i  Sverige.  I  nödens  stund  vaknar 
nog  i  viss  mån  känslan  af  samhörighet,  fastän  den  annars 
ligger  så  djupt  inslumrad.  Vi  äro  öfvertygade  om,  att  en  stor 
del  af  våra  värnpliktsvägrare  här  hemma  skulle,  om  det  verk- 
ligen blefve  allvar,  slåss  som  lejon  för  Sveriges  försvar. 

Men  så  glädjande  detta  än  är  att  tänka,  så  hindrar  det 
icke  att,  så  som  dagen  nu  är,  så  får  Sverige  nog  i  regeln  und- 
vara den  sympati  och  den  kärlek  det  borde  kunna  påräkna,  icke 
blott  af  svenskarna  i  Sverige  utan  ock  af  svenskarna  i  Amerika. 


I  Emigrationsutredningens  Bilaga  VII  äro  publicerade 
mer  än  ett  hundratal  bref  från  landsmän  i  Amerika,  i  hvilka 
dessa,  på  Emigrationsutredningens  begäran,  redogjort  för  sina 
lefnadsöden  både  i  Sverige  och  i  Amerika  och  uttalat  sig  an- 
gående de  orsaker,  som  föranledt  dem  att  söka  sig  ett  nytt 
fädernesland.  En  stor  del  af  dessa  skrifvelser  äro  i  hög  grad 
märkliga,  och  deras  värde  för  Emigrationsutredningen  kan  ej 
nog  högt  uppskattas.  Men  när  man  velat  i  flertalet  af  dessa 
bref  finna  en  ännu  fortlefvande  kärlek  till  det  gamla  hem- 
landet, så  måste  vi  för  vår  del  bekänna,  att  detta  är  oss  obe- 
gripligt.    En  och  annan  gång  möter  man  visserligen  uttryck 


124  SVENSKARNA   I   AMERIKA. 

-  stundom  vackra  nog  —  för  en  dylik  känsla.  Men  det  all- 
männa intrycket  måste  dock  blifva,  att  bland  våra  landsmän 
i  Amerika  ringaktning  och  underskattande  är  den  vanligaste 
sinnesstämning  man  har  gentemot  det  gamla  fäderneslandet. 
I  många  af  dessa  bref  framträder  föraktet  för  allt  svenskt 
ohölj  dt. 


Ett  studium  af  den  svensk-amerikanska  tidningspressen 
gifver  samma  grundintryck  som  ofvannämnda  skrifvelser,  eller 
kanske  snarare  ett  ännu  mindre  hugneligt  sådant.  Flere  af 
de  i  Amerika  utgifna  svenska  tidningarna  äro  rent  svensk- 
fientliga och  försumma  intet  tillfälle  att  framställa  förhållan- 
dena i  Sverige  i  en  ogynnsam  dager,  —  ofta  med  en  uppenbar 
brist  på  sakkunskap  eller  en  påtaglig  direkt  afsikt  att  vilse- 
leda. Hvad  orsaken  är  till  denna  besynnerliga  företeelse,  är 
svårt  att  förstå,  På  så  långt  afstånd  kan  ju  det  föraktade 
Sverige  ej  längre  göra  någon  skada.  Men  tyvärr  har  man 
många  gånger  kunnat  konstatera  hos  svenskar  ett  ingrodt  hat 
till  det  egna  fäderneslandet;  detta  hat  tyckes  hos  somliga  in- 
divider icke  kunna  mildras  ens  af  afståndet  och  åren. 

Men  äfven  om  vi  frånse  tidningarna  af  nu  omhandlade 
slag,  möter  man  i  regeln  i  den  svensk-amerikanska  pressen 
föga  sympati  i  dess  framställning  af  svenska  förhållanden. 
Regeln  är  ringaktning,  —  understundom  vållad  af  påtaglig 
okunnighet,  understundom  af  en  fullkomligt  orättvis  jämförelse 
mellan  förhållandena  i  Sverige  och  i  Amerika. 

Det  bästa  beviset  på,  att  man  verkligen  älskar  en  per- 
son, är  att  man  söker  så  långt  som  möjligt  förklara  för  sig 
de  orsaker,  som  må  hafva  ledt  till,  att  ej  allt  hos  honom  är 
så  som  man  skulle  önska,  Ginge  man  så  till  väga  i  fråga 
om  Sverige,  så  skulle  man  dock  förstå,  att  Sverige  ej  lan  er- 
bjuda samma  ekonomiska  förmåner  som  jordklotets  i  ekono- 
miskt hänseende  rikast  gynnade  land,  världsdelen  Amerika. 
Man    skulle    likaledes    förstå,  att  ett  litet,  af  stormakter  om- 


SVENSKARNA   I   AMERIKA.  125 

gifvet  land,  såsom  Sverige,  måste  underkasta  sig  större  upp- 
offringar för  sitt  försvarsväsen,  än  ett  land  som  Amerika,  som 
knappt  har  någon  i  hela  världen  att  frukta.  Man  skulle  ock- 
så förstå,  att  ett  folk  med  tusenårig  kultur  ej  Jean  i  ett  ögon- 
blick genomföra  en  sådan  demokratisering  af  sina  samhälls 
inrättningar,  som  faller  sig  så  naturlig  för  ett  folk  som  bör- 
jade sin  tillvaro  i  går.  Allt  detta  skulle  man  förstå,  och  — 
utan  att  fördölja  hvad  som  i  Sverige  vore  att  önska  annor- 
lunda —  skulle  man  tala  därom  i  en  helt  annan  ton  än  man 
nu  gör. 

Om  man  nämligen  verkligen  hyste  någon  kärlek  till  det 
gamla  landet.  Men  detta  ha  vi  mycket  svårt  att  tro,  att  man 
verkligen  gör. 


Hvad  skola  vi  härnäst  säga  om  den  oändliga  skada,  som 
svenskarna  i  Amerika  tillfogat  vårt  folk  genom  sitt  i  år- 
tionden drifna  arbete  att  utbreda  ringaktningen  för  Sverige 
också  bland  Sveriges  eget  folk?  Klen  var  den  svenska  foster- 
landskänslan förut,  men  millionerna  af  Amerikabref  ha  väl 
dödat  det  mesta  äfven  af  det  lilla  som  fanns.  Och  icke  nog 
härmed:  de  ha  inom  de  vidsträcktaste  lager  af  vårt  folk  in- 
plantat  ett  verkligt  hat  till  fosterlandet.  I  detta  hänseende 
tro  vi,  att  icke  ens  ungsocialisterna  gjort  vårt  folk  så  mycket 
ondt  som  våra  »patriotiska»  landsmän  i  Förenta  Staterna. 


I  jämförelse  härmed  blir  det  en  ringa  sak  —  fastän  äfven 
den  bedröfiig  i  och  för  sig  —  att  det  är  svensk-amerikanarna 
som  numera  drifva  den  egentliga  emigrantvärfningen  i  Sverige, 
—  mången  gåner  af  de  krassaste  motiv. 


126  SVENSKARNA   I   AMERIKA. 

Vid  sidan  af  allt  detta  tyckes  det  oss  vara  af  föga  vikt, 
att  en  del  svensk-amerikanare  ännu  hysa  en  viss  sentimental 
känsla  för  den  gamla  hembygden,  —  en  känsla,  som  kan  vara 
mycket  behaglig  för  dem  själfva  men  näppeligen  blir  till  nå- 
got större  gagn  för  Sverige. 

Den  resulterar  icke  ens  uti  att  man  försöker  uppehålla 
någon  egentlig  kulturförbindelse  med  det  forna  hemlandet,  — 
hvars  språk  man  dock  ännu  mestadels  förstår.  Det  påstås, 
att  svenska  bokförläggare  vid  sina  företag  alltid  fästa  ett 
betydande  afseende  vid  de  400,000  svenskarna  i  Finland,  som 
utgöra  ett  högt  skattadt  stöd  för  den  svenska  litteraturen. 
Men  vid  de  fem  gånger  talrikare  svenskarna  i  Amerika  finnes 
ingen  svensk  bokförläggare,  som  fäster  det  ringaste  afseende. 
En    hvar  af  dem  vet,  att  därifrån  har  han  intet  att  förvänta. 

Under  sådana  förhållanden  synes  det  oss  underligt,  att 
man  talar  om  en  »svensk  kultur»  i  Amerika.  I  hvilket  afse- 
ende är  den  svensk? 


Med  ofvanstående  ha  vi  sökt  gifva  ett  uttryck  för  den 
uppfattning,  hvartill  vi  för  vår  del  —  på  afstånd  —  trott  oss 
böra  stanna.  Sedan  detta  var  skrifvet,  ha  vi  i  en  svensk  tid- 
ning —  Sydsvenska  Dagbladet  Snällposten  i  Malmö  —  funnit 
en  artikelserie  af  en  svensk-amerikanare,  alltså  af  en  man  som 
haft  tillfälle  att  på  ort  och  ställe  studera  förhållandena,  —  en 
framställning,  som  synts  oss  i  hög  grad  anmärkningsvärd  och 
som  i  allt  väsentligt  synes  oss  bekräfta  hvad  vi  här  i  Sverige 
kunna  ana.  Författaren  är  bergsingeniör  A.  G.  Witting  i 
Chicago,  och  artikelserien  publicerades  i  den  angifna  tidnin- 
gen i  juni  1910.  Vi  återgifva  här  nedan  de  delar  af  hans 
framställning,  som  synas  oss  beröra  här  afhandlade  ämne. 
Deras^lydelse  är  följande: 

»När  någon  frågar  mig,  huru  det  egentligen  kommer  sig,  att  svensk- 
amerikanarna äro  så  ifriga  att  få  ut  alla  sina  bekanta  och  så  sällan  återvända 
till  Sverige  för  att  stanna,  svarar  jag  ohetingadt:  'Två  äro  anledningarna  därtill, 
bristen  på  svensksinne  och  okunnighet  om  svenska  förhållanden.  Dessa  äro  de 
väsentliga  orsakerna,  alla  andra  kunna  härledas  till  endera  af  dessa.' 


SVENSKARNA   I   AMERIKA.  127 

Bristen  på  svenskkänsla,  på  kärlek  till  fäderneslandet,  på  den  patriotism, 
som  en  gång  lyfte  Sverige  så  högt,  på  den  samhörighetskänsla,  som  kunde 
underordna  de  enskilda  intressena  under  de  allmänna,  huru  i  ögonen  fallande 
är  den  icke  där  hemma!  Den  gamla  munkskriften  i  Riddarholmskyrkan  om 
Sveriges  olyckors  sex  anledningar,  'egennytta,  lömskt  hat,  förakt  för  lagarna,' 
och  allra  mest  'liknöjdhet  för  allmänt  väl,  kortsynt  benägenhet  för  främlingar, 
envis  afund  mot  landsmän',  skrefs  af  en  siare,  som  klarare  än  någon  annan 
såg  fram  mot  det  tjugonde  seklet. 

Det  är  väl  icke  så  underligt  då,  om  denna  brist  bland  landsmännen  här 
ute  i  Amerika  är  nästan  allmän.  Och  hvilken  paradoxl  De  vanligaste  orsa- 
kerna därtill  äro  just  de  egenskaper,  hvilka  man  skulle  minst  förmoda  kunna 
sådant  åstadkomma  —  lagvördnad  och  pliktkänsla.  Den  har  uppstått  ur  en 
sorglig  begreppsförvirring,  uttryckt  i  en  på  den  menlöse  synnerligen  öfverty- 
gande  och  lockande  fras:  'Svea  är  modern,  men  Columbia  (Amerika)  bruden', 
såsom  hvars  eko  ur  barndomsminnena  återklingar  bibelspråket:  'Du  skall  öfver- 
gifva  fader  och  moder  — .'  Den  riktiga  formuleringen  af  frasen  hade  ju  varit: 
'Svea  är  modern,  men  Columbia  matmodern.''  Då  hade  aldrig  hos  någon 
kunnat  uppstå  någon  pliktstrid.  Att  öfvergifva  föräldrar  för  brud  eller  brud- 
gum är  kristlig  lag;  men  att  öfvergifva  moder  för  matmoder! 

Och  den  svenska  emigranten,  som  tycks  hafva  en  åtminstone  latent  känsla 
af  vördnad  för  lag  och  allmän  ordning,  hvilken  snart  utvecklas  till  en  af  hans 
mera  framträdande  egenskaper,  får  denna  och  liknande  fraser  så  ofta  tutade  i 
sina  öron,  att  han  snart  börjar  tro  det  verkligen  vara  sin  plikt  att  öfverträffa 
de  infödde  i  tillgifvenhet  för  eller  åtminstone  i  uttryck  af  tillgifvenhet  för 
bruden';  och  för  att  förbättra  effekten  förnekar  han  modern. 

Det  är  icke  så  mycket  enfald  eller  saknad  af  fosterlandskärlek  utan  sna- 
rare laglydnad,  som  gör  den  svenske  emigranten  till  svensk-Amerikan  (med 
mycket  litet  s  och  mycket  stort  A)  —  samma  anledning,  som  —  i  förbigående 
sagdt  —  reflektionslöst  i  de  flesta  fall  drifver  honom,  när  han  utfått  medbor- 
garpapper,  till  det  republikanska  partiet,  ty  han  är  ju  här  i  en  republik.  Hade 
Förenta  staterna  i  stället  officiellt  kallats  en  demokrati,  hade  han  troligtvis  blif- 
vit  demokrat. 

Detta  kritiklösa  accepterande  af  fårdigsatta  värden,  vare  sig  de  äro  falska 
eller  ej,  detta  öfverväldigande  intryck  af  ett  slagord  är  ju  betecknande  för 
hvarje  person  med  kultnrbrist  oafsedt  nationaliteten,  men  tycks  hafva  ett  olycks- 
digrare  inflytande  på  svensken,  trots  det  han  väl  i  genomsnitt  står  intellektuellt 
högt  jämförd  med  andra  emigranter  —  han  har  från  barnsben  lärts  liknöjdhet 
för  allt  svenskt.  I  och  för  sig  skulle  sådant  betyda  mindre,  ty  hur  blossar  ej 
ofta  den  allra  innerst  i  alla  sinnen  liggande  gnistan  af  kärlek  till  fädernes- 
landet upp  i  främmande  land!  Spontant  visar  den  en  glimt  hos  alla,  när  de 
t.  ex.  oförmodadt  höra  sitt  modersmål;  men  hos  den  bildade  alstras  oupphör- 
ligen tankar  och  jämförelser,  hvilka  komma  den  att  flamma  upp  och  lysa  starkt. 


128  SVENSKARNA   I   AMERIKA. 

Hos  den  obildade  får  den  ingen  näring  inifrån  och  glömmea  bort  för  alla  de 
nya  irrblossen  rundt  omkring. 

Huru  många  bref  från  svenska  män  såväl  som  kvinnor  resa  icke  dagligen 
hemåt,  från  dem,  som  verkligen  lyckats  här  ute,  från  dem,  som  ännu  ha  sina 
orealiserade  förhoppningar  kvar  och  verkligen  tro  eller  lyckas  inbilla  sig,  att 
luftslotten  äro  af  trä  och  sten  —  åtminstone  när  de  skrifva  —  eller  som  genom 
långvarigt  vistande  härute  blifvit  så  vanda  vid  att  använda  endast  superlativer, 
att  de  ej  förstå  annat,  än  att  man  i  Sverige  också  genast  afdiskonterar  90  proc. 
af  prålet  som  ren  lögn!  Huru  många  sådana  bref  komma  icke  från  dem,  som 
förolyckats  men  af  stolthet  ej  vilja  erkänna  det  och  som,  rädda  att  verklig- 
heten skall  trots  allt  skina  igenom  mellan  raderna,  breda  på  den  vackraste 
rosafärgl  Den  som  ej  läst  Hilma  A.  Strandbergs  'I  Nya  Världen'  bör  oför- 
dröjligen  läsa  den;  den  är  ingen  skönmålning  den  boken  och  ingen  öfverdrift  i 
andra  riktningen  heller,  endast  den  rena  osminkade  sanningen. 

Äfven  de,  som  se  förhållandena  just  sådana  de  i  själfva  verket  äro  —  ett 
träget,  utslitande  arbete,  hvars  lön  endast  får  njutas  af  den  som  lärt  sig,  att 
nöjet  och  njutningen  egentligen  ej  alls  höra  med  i  lifsordningen,  af  den  som 
lärt  sig,  att  arbetets  hufvudsakliga  lön  är  samvetets  belåtenhet  med  väl  för- 
rättadt  arbete  —  äfven  dessa  skrifva,  fastän  mot  sin  afsikt,  ofta  bref,  som  locka 
till  utvandring.  Hvarför?  Jo,  de  hafva  glömt  hurudana  förhållandena  äro 
där  hemma,  hafva  förlorat  kontakten  med  fosterlandet.  Deras  okunnighet  om 
Sverige  är  nästan  fullkomlig;  och  hvad  värre  är,  de  inse  det  icke.  Att  Sverige 
utvecklat  sig  år  för  år  i  fullt  ut  samma  proportion  som  andra  länder,  besinna 
de  ej  —  sådant  landet  var,  när  de  sist  sågo  det,  sådant  står  det  alltjämt  oför- 
änderligt för  deras  fantasi.  Skämtet  om  onkeln,  som  efter  femton  år  erinrade 
sig  sin  familj  och  sände  leksaker  och  barnkläder  till  sina  fullvuxna  syskon- 
barn illustrerar  tyvärr  en  djup  sanning. 

Denna  okunnighet  är  förskräckande  allmän.  Visserligen  lära  98  proc. 
till  Amerika  anlända  svenskar  vara  arbetare,  l1 '2  proc.  brottslingar  och  endast 
Vs  proc.  bildade  —  detta  enligt  minister  Lagercrantz  —  men  äfven  inom  denna 
stackars  halfva  proc.  hafva  så  många  på  detta  lifvets  oroliga  haf  slitits  loss 
från  sina  landfästen  och  blifvit  amerikaniserade  —  icke  svensk-amerikaniserade 
likväl.  Hafva  de  hemmavarande  släktingarna  gjort  allt  de  kunnat  för  att  bi- 
behålla sambandet? 

Den  direkta  svenskfientligheten  innerst  inne  hos  så  många  värda  lands- 
män —  herrar  Swanson,  Nelson,  Pederson  m.  fl.  som  omotiveradt  ändrat  sina 
namn  Svensson,  Nilsson  etc.  —  hvilka  haft  materiell  framgång  och  därigenom  i 
detta  land,  där  dollarn,  och  den  allena,  öppnar  alla  dörrar,  lyckats  vinna  in- 
steg i  de  kretsar,  dit  de  kulturellt  ej  höra,  och  som,  bara  någon  vill  lyssna, 
genast  äro  färdiga  att  höja  Amerika  och  allt  amerikanskt  till  skyarna,  sam- 
tidigt rifvande  ned  och  förklenande  Sverige,  den  fiendskapen  är  kanske  ej  så 
farlig  som  denna  okunnighet  om  svenska  förhållanden,  denna  liknöjdhet  för 
svenska    intressen,  denna  brist  på  svensksinne,  hvilken  så  ofta  möter.     Ty  mot 


SVENSKARNA   I   AMERIKA.  I2d 

de  lönliga  ovännerna,  på  hvilkas  hugg  bakifrån  nian  icke  är  beredd,  bar  man 
intet  försvar  —  och  här  om  någonsin  gälla  allmänt  orden:  'Den  som  ej  är  med 
mig,  är  emot  mig.' 

Jag  vet,  att  de  flesta  landsmän,  som  en  kortare  tid  vistats  härute  i 
Amerika  för  att  studera  sina  stamförvanter  och  deras  förhållanden,  skola  op- 
ponera sig  mot  mina  påståenden.  Huru  många  vackra  fosterländska  tal  ha  de 
ej  lyssnat  till,  huru  många  mindre  praktfullt  klingande,  men  därigenom  blott 
mera  öfvertygande,  personliga  bedyranden  ha  de  ej  mottagit!  Men  hvad  är 
fras  annat  än  fras! 

Gå  till  dessa  svensk-amerikanare  i  hvardagslag,  sök  att  skåda  in  i  deras 
själar,  när  de  intet  ana,  lyssna  till  dem,  när  de  tro  sig  obemärkta  eller  bland 
liktänkande  och  samställda  —  då  blir  nog  intrycket  ganska  annorlunda.  Den 
som  var  härute  1905,  kunde  ej  undgå  att  se  och  göra  jämförelser.  Norska 
studentsångare  gåfvo  den  sommaren  två  konserter  i  Chicago.  På  den  senare, 
vid  midsommartid,  lär  stämningen,  som  under  densamma  rådde,  allt  för  svagt 
angifvas  med  ordet  entusiasm.  Den  känsloexcess,  som  genomglödgade  alla  och 
reducerade  programmet  nära  nog  till  allenast  'Ja,  vi  elsker'  i  oändlighet,  var 
en  sann  hjärtevärmes  sprängande  af  alldaglighetens  skorpa:  och  som  en  gey- 
ser  sprutade  de  öfverhettade  känslorna  till  en  svindlande  höjd.  Ett  par  veckor 
senare  voro  svenska  sångföreningar  rundt  om  i  Amerika  samlade  här  i  Chicago 
till  en  stor  sångarfest.  Hvilket  utmärkt,  hvilket  naturligt  tillfälle  att  lätta 
hjärtan  och  låta  deras  strängar  dallra  fritt!  Men  hur  var  det?  Ett  program, 
som  var  kemiskt  fritt  från  hvarje  fosterländsk  surdeg,  men  ganska  rikt  på 
norska  nummer,  en  städad  och  oberörd  åhörarskara!  Festen  inleddes  med 
diverse  hälsningstal  —  på  engelska  —  hvarefter  stående  och  unisont  sjöngs 
'Amerika'.  När  sedan  programmet  var  genomgånget,  framträdde  ordföranden 
och  uppmanade  publiken  att  stående  sjunga  —  hvad  tror  ni  väl?  —  Jo,  'The 
starspangled  banner'!  Min  harm  är  mig  nästan  ännu  i  dag  öfvermäktig.  Svensk- 
amerikanarnas  kärlek  för  fosterbygden,  för  Sverige,  som  just  då  i  samma  stund 
måhända  drog  till  strids,  den  visade  sig  sådan  den  verkligen  är.  Och  inga 
fraser  eller  festtal  kunna  bortförklara  detta. 

Jämförd  därmed  blir,  hvad  som  hände,  eller  rättare  hvad  som  icke  hände 
den  6:te  juni  1909,  en  bagatell.  Danskarna  firade  sextionde  årsdagen  af  sin 
'grundlov'  med  stor  högtidlighet,  man  ur  huse.  Att  svenskarna  kunnat  och 
bort  celebrera  en  sekularfest  af  samma  anledning,  därom  hade  icke  ens  de 
svensk-amerikanska  tidningarna  något  att  förtälja. 

En  parentes  måste  jag  här  inskjuta.  Ingenting  skulle  varit  mig  mera 
motbjudande  än  om  detta  af  någon  lästes  som  ett  anfall  på  de  landsmän, 
hvilka  gjort  ett  besök  härute,  eller  som  ett  förklenande  af  deras  arbete  och 
iakttagelser.  Hvad  deras  arbete  angår,  menar  jag,  att  ju  flera  hvilka  komma 
hitöfver  till  Amerika  för  att  söka  stärka  banden,  hvilka  komma  icke  för  några 
privat-  eller  partiintressens  skull  eller  för  att  tigga  pengar  (och  så  lägga  hyende 
under  kardinallasten  —  skrytsamheten  — ),  utan  som  svenskar  för  att  påminna 
9— 111963.  Sundbäry,  Det  svenska  folklynnet. 


130  SVENSKARNA    I   AMERIKA. 

«ina  här  bosatta  landsmän  om  deras  härkomst  och  samhörighet,  desto  bättre  är 
det.  Och  beträffande  deras  rön  och  iakttagelser  och  de  föreställningar,  hvilka 
de  här  förvärfva,  erkänner  jag  deras  riktighet;  jag  söker  hvarken  förringa  deras 
värde  eller  bestrida  deras  sanningsenlighet  —  i  de  flesta  fall.  Men  jag  vill 
fullständiga  dem.  Bland  andra  knep,  som  förekomma  här  i  Amerika,  är  sedel- 
förfalskning genom  klyfvandc  af  tvenne  sedlar  af  olika  valör  och  hopklistrande 
af  halfvorna  växelvis.  Beskådar  mottagaren  endast  den  framvisade  sidan,  kan 
han  bli  illa  lurad,  fastän  den  sidan  är  fullkomligt  äkta.  Frånsidan  måste 
också  beaktas  —  och  det  rätta  värdet  blir  ju  mediet  af  de  båda  valörerna.  Så 
gäller  det  också  i  lifvet  att  granska  förhållanden  och  meningar  från  alla  håll 
och  synpunkter,  innan  en  slutgiltig  värdering  kan  gifvas.  De,  som  endast  en 
kortare  tid  vistats  härute  på  besök  för  att  studera  landsmännen,  ha  ofta  sett 
mycket  och  förvånande  riktigt  uppfattat  säregenheterna,  men  naturligtvis  mest 
yttre  förhållanden  och  företeelser.  Af  det  bakom  dem  befintliga  tanke-  och 
känslolifvet  kunna  de  knappast  veta  mer,  än  hvad  som  berättats  dem  eller 
hvad  de  händelsevis  skymtat.  Mycket  som  de  trott  sig  hafva  sett  är  blott  en 
fata  morgana.  Men  de  hafva  ej  haft  tid  att  närmare  undersöka  det  och  därför 
varit  ur  stånd  att  gifva  det  dess  rätta  förklaring.  Den  skenbart  oriktiga  för- 
klaringen kan  därför  aldrig  med  rätta  räknas  emot  dem,  men  ett  fullständigande 
är  säkerligen  äfven  af  dem  önskvärdt.  Särskildt  i  detta  fall.  som  jag  här  upp- 
tagit till  behandling,  ger  frånsidan  en  helt  annan  valör. 

Så  står  jag  ock  vid  mitt  påstående,  att  svenskheten  hos  svensk-amerika- 
narna finnes  ej  mera,  intet  äkta,  i  hjärtat  bosatt  svensksinne,  ingen  verklig 
kärlek  till  fädernas  land,  ingen  känsla  af  solidaritet  med  dess  intressen.  Men 
jag  är  förvissad  därom,  att  i  de  flesta  fall  den  icke  är  död,  endast  sofver.  Blås 
upp  denna  halfslocknande  gnista  till  låga,  ryck  bort  denna  okunnighet  om 
Sverige  och  ni  har  undanskaffat  en  af  de  måhända  minst  uppenbara,  men  ändock 
en  bland  de  kraftigaste  anledningarna  till  emigrationen. 

De  medel,  som  osöktast  erbjuda  sig  härför,  skola  kanske  kännas  betun- 
gande och  för  många  törhända  i  högre  grad  så  än  resultatet  rättfärdigar.  Dock 
är  det  icke  på  nuet  jag  tänker.  När  det  tillfälliga,  abnorma  förhållandet  som 
nu  råder  försvunnit,  måste  det  vackra  fältropet:  'Sverige  åt  svenskarna'  utbytas  mot 
det  ännu  stoltare  klingande:  'Svenskarna  åt  Sverige!'  Ty  de  behöfvas  —  de 
flesta  af  dem  —  där  hemma,  icke  minst  de,  som  utvandrat  till  Amerika,  som 
lärt  så  mycket  här  ute,  där  lifvet  tett  sig  för  dem  mera  skrämmande  på  grund 
af  de  främmande  omgifningarna.  Äfven  om  de  ej  skördat  guld,  och  de  äro  nog 
ett  fåtal,  som  materiellt  lyckas,  hafva  de  dock  ansikte  mot  ansikte  med  lifvets 
allvar  och  nödtvång  lärt  sig  att  stå  för  sig  själfva  och  lita  endast  på  sin  egen 
kraft,  lärt  sig  sparsamhet,  arbetsintensitet,  värdet  af  ärlighet  och  beder,  lärt 
sig,  att  plikt  och  skyldighet  mot  andra  betyda  mer  i  lifvet  än  ens  eget  nöje 
och  välbehag.     Dessa  män  och  kvinnor  behöfver  Sverige. 

Först  måste  ni  därhemma  bereda  möjlighet  och  rum  för  dem,  men  sam- 
tidigt   förbereda    dem   på   det  kallande  ropet,  att  när  det  ljuder,  deras  öron  må 


SVENSKARNA    I    AMERIKA.  131 

höra  och  lystra,  genom  att  skingra  den  okunnighet  om  Sverige,  dess  intressen 
och  sträfvanden,  som  nu  öfverskuggar  dem,  och  väcka  till  lif  den  slocknande 
glöden  af  svensksinne  och  fosterlandskärlek. 

Endast  ett  medel  tinnes  —  ordet. 

Amerika  har  liknats  vid  en  smältdegel,  ur  hvilken  af  de  mest  olikartade 
råämnen  en  homogen  produkt  erhålles;  och  säkert  är,  att  den  andra  genera- 
tionen vanligtvis  blifvit  helt  och  hållet  amerikaniserad,  ja,  till  och  med  för- 
lorat sin  nationalitets  säregna  fysiska  kännemärken  och  kunskapen  om  sina 
fäders  språk.  Men  med  utvandrarna  lyckas  denna  omdaningsprocess  sällan. 
Äfven  de  som  i  allt  söka  'out-yankee  the  yankees",  kunna  ej  öfvervinna  sin 
utländska  börd,  dialekt  och  begrepp.  De  känna,  att  de  trots  alla  sina  an- 
strängningar äro  och  förblifva  främlingar,  men  genom  den  häraf  föranledda 
ensamhetskänslan  drifvas  de  att  söka  sina  närskylda.  Liksom  lika  fåglar 
skockas,  hålla  sig  de  olika  nationaliteterna  samman,  stundom  bildande  hela 
kommuner,  i  städerna  företrädesvis  bosättande  sig  i  vissa  kvarter.  Det  är 
kanske  mer  än  något  annat  denna  främlingskänsla,  som  håller  dem  kvar  i 
kyrkosamfund  och  hjälpföreningar. 

När  vi  sålunda  finna  spridda  öfver  hela  Amerika  svenska  församlingar, 
svenska  välgörenhetsinrättningar,  så  äro  dessa  visserligen  icke  utslag  af  svensk- 
sinne, utan  resultatet  af  det  mänskliga  behofvet  att  gå  i  flock  med  dem, 
som  äro  mest  lika.  Men  orsaken  må  vara  hvilken  som  helst,  resultatet  kvar- 
står: vi  hafva  flertalet  af  våra  landsmän  samlade  i  grupper,  genom  hvilka  de 
kunna  nås. 

I  tusental  spridda  öfver  hela  landet  finnas  dessa  små  kyrkor,  där  svensk 
sång  klingar  och  det  svenska  språket  hålles  vid  makt  i  tämligen  oskadadt 
skick.  Trots  allt  som  kunde  kritiseras,  förtjäna  dessa  små  svensköar,  hvilka 
oftast  under  de  största  svårigheter  grundats  och  endast  genom  svidande  upp- 
offringar vidmakthållas  i  den  brusande,  hvirflande,  allt  uppslukande  floden,  vart 
erkännande,  vår  beundran  och  vår  hjälp. 

Dessa  kyrkors  existens  beror  på  svenska  språkets  vidmakthållande,  deras 
arbete  går  i  mycket  ut  på  att  motarbeta  svenskarnas  denationaliserande  och 
försvinnande  i  raskonglomeratet,  men  de  skulle  kunna  göra  mycket  mer,  ty 
nu  är  det  den  yttre,  icke  den  inre  svenskheten  egentligen,  som  de  försvara 
och  söka  bevara.  Dock  något  är  bättre  än  intet,  och  aldrig  få  vi  bortse  från 
deras  ursprung  eller  deras  svårigheter.  Endast  en  entusiast,  en  varmt  kän- 
nande personlighet  kan  lockas  i  detta  materialistiska  land  att  förneka  sig  yrkes- 
eller  affärslifvets  förtjänstmöjligheter  och  upptaga  det  mödosamma,  tröttande 
arbetet  att  hålla  vid  makt  en  kyrka,  som  icke  blott  är  en  religiös  institution, 
utan  i  kanske  än  högre  grad  en  sällskapsklubb,  en  hjälpförening  och  en  plats- 
anskaffningsbyrå,  centrum  och  periferi  i  våra  pigors,  arbetares  och  bönders  lif. 
Hur  mycket  gör  icke  en  sådan  man  för  bevarandet  af  den  svenska  rasens  sär- 
egenhet, hur  mycket  skulle  han  icke  också  kunna  göra  för  svensksinnets  vid- 
makthållande,   ifall    det    värmde    hans    eget  bröst,   ty  han  är  vanligen  ledaren. 


132  SVENSKARNA    I   AMERIKA. 

till  honom  har  folket  förtroende,  han  blir  ej  misstänkt  för  biafsikter,  och  i  det 
stilla  och  fördolda  kan  han  verka  stora  ting,  liksom  myllans  safter  och  salter  på  det 
döda  kornet.  Ifall  han  själf  blott  värmes  af  svensksinnet!  Men  af  alla  dessa  tusende 
svenska  präster,  som  söndag  efter  söndag  låta  svenska  språket  tala  i  Amerika, 
hur  många  känna  till  mer  af  Sverige  än  dess  tungomål,  hur  många  hafva  nå- 
gonsin varit  där? 

Ifall  nu  denna  deras  okunnighet  om  svenska  förhållanden  kunde  bort- 
arbetas,  om  t.  ex.  stipendier  beredde  för  en  del  af  de  från  svensk-amerikanska 
teologiska  seminarier  utexaminerade  ett  studieår  vid  svenskt  universitet,  hur 
annorlunda  skulle  icke  då  förhållandena  blifva!  Jag  fäster  ej  nu  något  af- 
seende  vid  deras  ökade  vyer  och  kunskaper,  vid  inflytandet  af  de  svenska  läro- 
anstalternas friare  studiesystem  på  deras  andliga  utveckling  —  fastän  jag  inga- 
lunda anser  seminariets  maskingjorda  »ståndaktiga  tennsoldat»  såsom  en  rätt 
andans  stridsman  —  jag  tänker  blott  på  den  elektriserande  verkan  beröringen 
med  fädernas  land  och  dess  inbyggare  skulle  haft  på  dem,  den  elektriska  gnis- 
tan, som  skulle  tändt  på  nytt  det  slocknade  svensksinnets  låga.  Och  dessa 
entusiaster,  ty  de  som  inte  äro  entusiaster  återvända  ej  för  att  bli  präster,  skola 
sedermera  låta  det  svenska  språket  från  deras  läppar  ej  blott  vara  en  »ljudande 
malm»  utan  en  tändande  gnista,  som  skingrar  okunnighetens  mörker  och  väcker 
till  lif  svensksinnet,  stoltheten  öfver  att  vara  svensk,  kärleken  för  fädrens 
land,  pliktkänslan  mot  det  —  och  hemlängtan.  Om  dessa  återvändande  endast 
skulle  t.  ex.  bland  kyrkobönerna  inskjuta  en  bön  för  Sverige,  dess  kung  och 
öfverhet,  en  bön  om  lycka,  fred  och  välgång  för  det  land,  som  fäderna  vågade 
allt  för  —  tänk  alla  de  långa  tankekedjor,  som  skulle  smidas! 

Här  är  ett  ansvar  lagdt,  ett  bjudande  kraf,  på  den  svenska  kyrkan  — 
nej,  kyrkorna  —  ty  hvad  de  än  lära  och  tro,  huru  vidt  skilda  och  fientliga 
då  än  månde  vara  sinsemellan,  i  ett,  hoppas  jag,  äro  de  dock  ännu  som  en 
man  och  hafva  en  tro,  i  patriotism  och  pliktkänsla  till  fäderneslandet. 

Så  stort  inflytande  än  kyrkan  utöfvar  på  svensk-amerikanarna,  icke  blott 
religiöst  utan  äfven  socialt,  ändå  större  är  de  svenska  tidningarnas  inflytande. 
Icke  blott  flertalet  af  kyrkfolket  utan  tusenden,  hvilka  icke  kunna  nås  genom 
prästerna,  hämta  från  pressens  alster  sina  idéer  och  åsikter,  ja  hvad  mera  är, 
all  sin  kunskap  om  Sverige  och  svenska  förhållanden.  Dessa  tidningars  makt 
öfver  sina  läsare  kan  näppeligen  öfverskattas,  ty  det  måste  ihågkommas,  att 
deras  läsekrets  utgöres  så  godt  som  uteslutande  af  landsmän  med  lägre  bild- 
ning och  omdömesförmåga.  Äfven  den  högt  bildade,  som,  intresserad  af  all- 
männa frågor,  men  ej  direkt  invecklad  i  dem  och  följaktligen  opartisk,  så  vidt 
detta  är  möjligt,  söker  finna  sin  ståndpunkt  till  dessa  genom  ett  oväldigt  vä- 
gande af  deras  olika  faser,  blir  ju  i  längden  influerad  af  den  tidning,  hvilkcn 
han  dagligen  läser  och  hvilken  i  allmänhet  följer  samma  tankevägar  som  han 
själf.  Den  mindre  bildade  saknar  ju  vanligtvis  förmågan  att  sålunda  ställa  sig 
utanför,  ser  allting  i  sin  egen  trånga  synvinkel,  kan  icke  genomskåda  falska 
argument  och  tror  på  det  tryckta  som  på  ett  evangelium,  utan  urskillning  ofta 


SVENSKARNA   I   AMERIKA.  13Ö 

"quia  absurdum",  är  till  och  med  färdig  att  misskänna  sina  egna  ögons  vittnes- 
börd, ifall  hans  tidning  förnekar  dem.  Jag  har  poängterat  detta  välkända  fak- 
tum för  att  skarpare  kunna  framhålla  de  svensk-amerikanska  tidningarnas  oer- 
hördt  stora  betydelse  och  inflytande  öfver  så  många  af  våra  härvarande  lands- 
män. 

Huru  förvalta  då  dessa  publikationer  det  dem  gifna  pundet?  Det  är 
sant,  att  de  hålla  i  tusentals  hem  svenska  språket  vid  lif  —  det  är  ju  deras 
existensvillkor.  Men  hålla  de  kunskapen  om  Sverige,  sådant  det  verkligen  i 
detta  nu  är  och  lefver,  vid  lif?  Eller  svensksinnet  och  kärleken  till  detta  deras 
fäders  land?    Huru  fylla  de  sin  uppgift  som  bärare  af  svensk  kultur? 

Belysande  nog  är  hvad  jag  en  gång  hörde  en  landsman  yttra,  i  det  han 
lade  bort  tidningen:  'Man  skulle  nästan  tro,  att  halfva  Sverige  drunknat  eller 
gjort  något  galet.'  Nittio  procent  af  dessa  tidningars  svenska  nyheter  äro  med- 
delanden om  olyckshändelser,  brott  och  skandaler,  och  den  osofistiska  läsaren  blir 
snart  nog  öfvertygad  om  att  Sverige  måtte  blifvit  ett  synnerligen  lifsfarligt 
och  ohederligt  land.  Är  detta  en  tillfällighet?  Är  det  en  smitta  af  Amerikas 
'gula  journalism',  ett  tillfredsställande  af  sensationshungerns  kraf?  Det  vore 
den  vänligaste  förklaringen,  men  näppeligen  den  rätta,  ty  jag  är  öfvertygad 
därom,  att  detta  svartmåleri  är  afsiktligt. 

Tidningarna  hafva  jämte  sina  notiser  från  Sverige  en  krönika  öfver  vec- 
kans händelser  därstädes.  Dessa  artiklar  äro  vanligen  intet  annat  än  försök 
till  förlöjligande  af  eller  hätska  utfall  mot  allt  svenskt,  regering,  öfverhet  och 
mera  bekanta  enskilda,  i  herrar  Schvans,  Palmsers  eller  Spångbergs  anda.  Nåväl, 
enhvar  sina  åsikter,  när  de  äro  ärliga.  Men  dessa  tidningar,  som  sålunda  göra 
sig  till  det  nihilist-radikala  intelligens-proletariatets  språkrör,  äro  samt  och 
synnerligen  konservativa  i  amerikansk  politik,  republikanska  och,  en  stor  del 
åtminstone,  ifriga  partigängare  för  den  yttersta  högern  inom  det  republikanska 
partiet,  den  s.  k.  Cannonismen-Aldrichismen,  hvars  program  är  i  korthet:  'Allt 
för  dem,  som  ha  pengar,  och  'the  people  be  damned.'  När  nu  tidningar,  som, 
när  det  gäller  det  ena  landet,  entusiastiskt  försvara  en  petrifierad  reaktionär 
konservatism,  hvilken  har  en  enda  tanke  —  att  rikta  penningeklassen,  men 
när  frågan  är  om  det  andra  landet  lika  entusiastiskt  förkunna  rent  af  socialis- 
tiska läror,  då  påstår  jag,  att  dessa  tidningar  drifvas  icke  af  ärligt  förvärfvade 
meningar  utan  af  andra  motiv.     Dessa  äro  icke  så  särdeles  svåra  att  finna. 

Dessa  svensk-amerikanska  tidningar  vilja,  som  alla  andra  pressorgan,  helt 
naturligt  hafva  så  många  prenumeranter  som  möjligt.  Att  vinna  någon  vi- 
dare spridning  i  Sverige  är  ju  otänkbart,  därför  måste  svenskarna  komma  hit 
och  stanna  här.  Därför  ligger  det  i  deras  intresse  först  och  främst  att  hindra 
de  redan  härvarande  från  att  återvända,  de  skrämma  dem  med  systematisk 
svartmålning  af  Sverige.  Men  samtidigt  söka  de  genom  skönmålning  af  allt 
amerikanskt  påverka  dem,  att  de  i  sin  ordning  locka  så  många  som  möjligt 
öfver  och  stärka  sitt  inflytande  öfver  dem.  Ty  detta  ständiga  betonande  af 
Amerikas    rikedomar  och  allmänna  välmåga,  af  dess  obegränsade  förtjänst-  och 


134  SVENSKARNA    I    AMERIKA. 

förkofringsmöjligketer,  verkar  i  längden  suggestivt  pä  dem  som  misslyckats, 
verkar  på  alla  deras  läsare  som  socker  på  barn,  gör  dem  snälla  och  lydiga  ock 
inger  dem  förtroende  för  sötsaksutdelaren. 

Såsom  svenskfientliga  måste  tyvärr  flertalet  af  de  svensk-amerikanska  tid- 
ningarna betraktas.  Men  öppet  våga  de  ej  svänga  klingan  mot  det  gamla  lan- 
det. De  skänka  förr  i  små  doser  af  förtalets,  skvallrets  och  skadelystnadens 
gift.     Och  så  mycket  farligare  äro  de.» 


Så    långt    ingeniör   Wittings  varmhjärtade  framställning. 

Med  afseende  å  våra  landsmän  i  Amerika  och  deras  för- 
hållande till  Sverige,  få  vi  väl  erkänna,  liksom  han,  att  så 
länge  den  nationella  instinkten  saknas  hos  oss  här  hemma, 
sä  kunna  vi  ej  rimligen  begära  den  af  dem  därborta.  Och 
vi  göra  till  sist  motsvarande  fråga,  som  vi  förut  gjort  i  ett 
annat  sammanhang:  Ha  vi  någon  rätt  att  fordra  hos  svensk- 
amerikanarna en  patriotism,  som  kommer  älven  Sverige  till 
godo? 

Vi  svara  naturligtvis,  att  om  våra  landsmän  i  Amerika 
ha  någon  skyldighet  härutinnan,  det  är  en  sak  som  de  må 
afgöra  med  sina  egna  samveten. 

Men  det  är  en  besynnerlighet  med  oss  svenskar.  Af  oss 
fordrar  man,  att  vi  skola  betrakta  såsom  vänner  det  ena  fol- 
ket efter  det  andra,  hvars  vänskap  uppenbarligen  är  i  högsta 
grad  tvifvelaktig.  Så  har  man  nu  i  årtionden  fordrat,  att  vi 
skulle  räkna  norrmän  och  danskar  såsom  vänner,  för  h vilka 
vi  borde  vara  i  stånd  till  hvarje  uppoffring.  Det  ser  ut,  som 
om  turen  nu  vore  kommen  till  svensk-amerikanarna.  Vi  mätte 
väl  halva  samma  rätt  som  hvarje  annat  folk  att  se  oss  för, 
med  hvilka  vi  ha  att  göra.  Vi  önska  för  vår  del  mycket,  att 
ett  godt  förhållande  alltid  måtte  äga  rum  mellan  svensk-ame- 
rikanarna och  oss.  Men  på  deras  öfverväldigande  sympatier 
för  vårt  land  och  folk  tvifla  vi  tillsvidare.  Och  därtill  tro 
vi  oss  också  hafva  tillräckliga  skäl. 


135 


Den  nya  tiden. 

Ehuru  vi  icke  tro,  att  den  nya  tid,  som  håller  på  att 
bryta  in  öfver  Sveriges  folk,  bör  dateras  från  år  1905,  är  det 
dock  af  vikt  att  söka  göra  sig  reda  för  hvad  som  skedde  detta 
år  och  hvad  som  icke  skedde. 

Vi  hafva  redan  påpekat,  att  det  i  första  rummet  var  den 
svenska  rättskänslan,  som  sårades  genom  unionsbrottet  och  de 
omständigheter,  som  därmed  stodo  i  sammanhang.  I  fråga  om 
nationalkänslan  var  inverkan  olika  alltefter  olika  genera- 
tioner. 

Den  äldre  generationen,  som  är  kvar  från  studentmötenas 
och  skandinavismens  tidehvarf,  har  alltid  varit  renons  pä 
nationalmedvetande  och  kände  sig  alltså  icke  heller  berörd  af 
1905  års  händelser.  Af  denna  generation  äro  många  alltfort 
mera  känsliga  för  Norges  rätt  än  för  Sveriges.  Denna  rikt- 
ning är  naturligtvis  representerad  äfven  i  pressen.  Fort- 
farande finnas  tidningar  i  Sverige,  som  vid  konflikter  med 
Norge  eller  Danmark  städse  förråda  en  viss  motvilja  mot 
hvarje  häfdande  af  Sveriges  rätt,  äfven  om  de  i  allmänhet  sky 
att  öppet  ställa  sig  på  våra  motståndares  sida. 

Den  nuvarande  medelålders  generationen  fick  år  1905  en 
viss  nationell  uppryckning.  I  regeln  vaknade  åtminstone  den 
nationella  själfbevarelsedriften,  —  äfven  den  hade  ju  varit 
betänkligt  försvagad,  —  och  mången  högt  bildad  svensk,  som 


13ti  DEN   NYA   TIDEN. 

tidigare  aldrig  kunde  nämna  något  svenskt  utan  ett  visst  ned- 
låtande och  medlidsamt  löje,  har  nu  åtminstone  kommit  därhän 
att  tåla  Sverige,  ja  t.  o.  m.  någon  gång  tala  därom  med  aktning. 
Många  hafva  vaknat  till  ett  positivt  intresse  för  fäderneslan- 
dets sak  och  arbeta  ifrigt  på  nationalmedvetandets  stärkande. 
Att  beklaga  är  blott,  att  man  äfven  här  mestadels  står  kvar 
på  den  gamla  patriotismens  ståndpunkt:  den  som  söker  sina 
ideal  i  det  förflutna  i  stället  för  att  sträcka  sig  efter  fram- 
tidens mål. 

För  den  generation,  som  nu  håller  på  att  växa  upp,  är 
Norge  så  godt  som  glömdt.  Inga  väckande  röster  komma 
längre  till  oss  från  detta  land;  däremot  blir  af  allt  större 
betydelse  hvad  som  sker  och  uträttas  i  Sverige,  och  den  nya 
tidens  uppgifter  tilldraga  sig  allt  mer  af  det  lefvande  intresset. 


När  vi  hålla  före,  att  en  ny  tid  är  i  färd  med  att  bryta 
in  för  vårt  folk,  är  det  därför  att  en  sådan  skönj es  vid 
horisonten  för  alla  kulturfolken  och  att  denna  gång  icke  heller 
Sverige  synes  blifva  tillbaka  —  såsom  tyvärr  händelsen  var 
för  ett  århundrade  sedan. 

Vi  människor  vilja  så  gärna  tro  att,  i  hufvudsak,  hvad 
som  varit  alltid  skall  vara,  och  att  hvad  som  nu  är  alltid  har 
varit.  Vi  tänka  ej  mycket  på,  att  för  hälft  annat  århundrade 
sedan  icke  existerade  den  nationalkänsla,  som  har  spelat  en 
så  stor  roll  i  vårt  tidehvarfs  historia,  och  vi  gifva  lika  litet 
akt  på,  att  den  roll,  som  denna  nationalkänsla  nu  i  ett  sekel 
har  spelat,  håller  på  att  i  viss  mån  ändra  karaktär. 

Nationalismen  närmar  sig  uppenbarligen  en  ny  fas  af  sin 
utveckling,  då  den  icke  längre  skall  i  vårt  släktes  historia 
innehafva  tronen  såsom  tidehvarfvets  härskande  idé. 

En  förändring  stundar  för  nationalitetsidén  af  samma  slag 
som  för  den  religiösa  idén  efter  år  1G48.  Religionen  gick  icke 
under     i  Europa  med  sistnämnda  år,  men  den  fick  en  annan 


DEN   NYA   TIDEN.  137 

betydelse  än  förr,  —  en  mera  undangömd,  en  mera  inre  bety- 
delse. 

Så  träder  ock  nu  för  tiden  allt  mera  i  dagen,  att  en  ny 
idé  börjar  vinna  en  afgörande  makt  öfver  de  europeiska  fol- 
kens åskådning.  Denna  nya  kraft,  som  väl  skall  bli  nästa 
tidehvarfs  största,  är  den  sociala  idén. 

Redan  känna  sig  kroppsarbetarna  öfverallt  såsom  bröder, 
från  det  ena  folket  till  det  andra;  och  om  än  denna  klass 
har  tagit  initiativet,  så  skola  de  öfriga  efter  hand  följa 
efter. 

Såsom  vanligt,  är  det  diktarna,  mänsklighetens  siare,  som 
först  fått  en  förnimmelse  af  den  nya  tidens  annalkande.  Vi 
välja  ett  litet  uttryck  härför,  ur  Grorkis  sociala  roman  »En 
moder».  Det  skildrar  de  undangömda  sammankomsterna  af  en 
liten  skara  ryska  socialister. 

Stundom  såg  Pavels  moder  till  sin  häpnad,  hur  en  oförklarlig  stämning 
af  ljus,  bullersam  glädje  plötsligt  grep  dem  allesammans.  Detta  hände  vanligt- 
vis de  kvällar,  då  de  läst  i  tidningarna  om  arbetarbefolkningen  utomlands.  Då 
lyste  allas  ögon  af  glädtigt  mod,  de  blefvo  barnsligt  lyckliga,  skrattade  muntert 
och  slogo  hvarandra  vänskapligt  på  axeln. 

»Sådana  karlakarlar,  våra  tyska  kamrater!»  skrek  någon,  liksom  berusad 
af  sin  glädje. 

»Lefve  de  italienska  kamraterna!»  skreks  det  en  annan  gång. 

Och  i  det  de  sände  dessa  rop  ut  i  fjärran  till  vänner,  som  icke  kände 
dem  och  icke  begrepo  deras  språk,  tycktes  de  vara  öfvertygade  om,  att  dessa 
obekanta  hörde  dem  och  förstodo  deras  entusiasm. 

Med  glänsande  ögon  och  uppfylld  af  en  alla  omfattande  kärlek,  utbrast 
lillryssen: 

»Skulle  det  inte  vara  roligt  att  skrifva  till  dem,  kamrater?  Så  att  de 
lingo  veta,  att  här  i  det  aflägsna  Ryssland  lefva  vänner  till  dem,  arbetare,  som 
tro  på  och  bekänna  samma  religion  som  de,  lefva  för  samma  mål  och  fröjdas 
åt  deras  segrar.»  Och  med  småleende  ansikten  och  drömmande  blick  talade  de 
alla  länge  om  de  franska,  engelska  och  svenska  arbetarna,  om  arbetarbefolknin- 
gen i  alla  länder,  om  sina  vänner,  som  om  personer  som  stodo  deras  hjärtan  nära, 
hvilka  de  höllo  af  och  högaktade,  utan  att  någonsin  ha  sett  dem,  och  hvilkas 
fröjder  och  sorger  de  delade. 

I  det  kvafva  rummet  föddes  en  stor  gränslös  känsla  af  den  universella 
andliga  släktskapen  mellan  alla  jordens  arbetare,  dess  herrar  och  slafvar,  hvilka 
tanken    redan    frigjort  ur  fördomarnas  fångenskap  och  som  kände  sig  behärska 


166  DEN   NYA   TIDEN. 

lifvet.  Denna  känsla  kom  dem  alla  att  sammansmälta  till  ett  hjärta  och  en 
själ,  och  fastän  dén  förblef  otillgänglig  för  Pavels  mor,  upprörde  den  henne 
likväl  och  liksom  stärkte  henne  med  sin  glada,  triumferande,  ungdomliga  och 
förhoppningsfulla  kraft. 

»Hvad  ni  äro  lustiga!»  sade  hon  till  lillryssen  en  gång.  »Alla  äro  kam- 
rater för  er  —  armenier  och  judar  och  tyskar  —  alla  tala  ni  om  som  vänner, 
och  med  alla  sörja  ni  och  glädjas!» 

»Ja,  med  alla,  njanja  min,  med  alla!'  utbrast  lillryssen.  »Världen  är 
vår!  Världen  är  arbetarnas!  För  oss  finnas  hvarken  nationer  eller  folkstam- 
mar, endast  kamrater  och  fiender.  Alla  arbetare  äro  våra  kamrater,  alla  rika 
och  alla  regeringar  äro  våra  fiender.  När  man  ser  med  de  rätta  ögonen  pä 
jorden,  ser  huru  många  vi  äro,  vi  arbetare,  h vilken  andlig  kraft  vi  besitta,  då 
blir  man  så  glad  och  lycklig  till  mods,  det  blir  som  söndag  i  hjärtat!  Och  så 
känner  också  fransmannen  och  tysken,  njanja,  när  de  se  på  lifvet,  och  så  fröj- 
dar sig  också  italienaren.  Vi  äro  alla  barn  af  samma  mor  —  af  den  stora 
oöfvervinneliga  tanken  om  arbetarnas  brödraskap  i  alla  jordens  länder.  Den 
växer  alltjämt,  den  värmer  oss  som  solen,  den  är  en  andra  sol  på  rättvisans 
himmel,  och  denna  himmel  är  i  arbetarens  bröst,  och  hvem  han  än  må  vara, 
hur  han  än  må  kalla  sig,  socialist  eller  icke,  —  vår  broder  i  andanom  är  han 
alltid,  nu  och  i  evigheters  evighet!» 

Det  är  omöjligt  att  dölja  för  sig,  att  i  en  dylik  stämning 
låter  sig  anas  i  sin  gryning  framtidens  stora  kraft.  H varje 
folks  öde  bestämmes  af,  i  hvad  mån  det  lyckas  inse  detta  och 
ställa  sitt  handlingssätt  därefter. 


Detta  vill  naturligtvis  icke  säga,  att  folken  komma  att 
uppgifva  sig  själfva  såsom  folk.  Tvärtom,  liksom  Europas 
fördelning  efter  trosbekännelser  än  i  dag  är  i  hufvudsak  den- 
samma som  år  1648,  så  skola  ock  de  europeiska  nationerna 
komma  att  bestå  sådana  de  utkristallisera  sig  under  nationa- 
lismens tidehvarf.  Därmed  skall  detta  tidehvarf  hafva  fyllt 
sin  världshistoriska  uppgift. 

De  folk  »skola  bestch,  som  äga  kraft  och  mod  därtill. 
Men  historien  vittnar  tillräckligt  om,  att  just  i  dylika  öfver- 
gångstider  farorna  äro  störst  för  de  små  och  svaga. 

I  tider  af  världsomstörtande  förändringar  är  det  nödvän- 


DEN   NYA   TIDEN.  139 

digare  än  någonsin  att  vara  starkt  rustad  till  försvar.  Det 
folk  går  under,  som  i  dylika  ögonblick  uppträder  svagt  och 
osolidariskt.  Och  inom  den  nya  världsbyggnaden  skola  de 
folk  tillkämpa  sig  den  bästa  platsen,  som  stå  högst  i  andlig 
och  materiell  kraft. 


Religionen  försvann  icke  i  Europa  efter  ar  1648;  tvärtom 
må  väl  sägas,  att  det  religiösa  lifvet  sedan  dess  höjt  sig  till 
större  innerlighet  och  frambragt  gestalter  af  större  människo- 
värde än  förr. 

På  samma  sätt  skall  nationalkänslan  icke  försvinna;  den 
skall  blifva  renare  och  upphö j dåre  och  få  nya  verksamhets- 
fält vid  sidan  af  de  e;amla. 


Man  säger,  att  allting  nivelleras  i  våra  dagar.  Detta  är 
sant  i  en  viss  grad.  Det  kan  ej  förnekas,  att  den  bildade 
klassens  människor  nuförtiden  alltmera  föra  ungefär  enahanda 
lefnadssätt  i  Europas  alla  länder.  Och  äfven  till  de  lägre 
samhällslagren  sprider  sig  nivelleringen  så  småningom.  Öfver- 
allt  bor  man  i  ungefär  lika  inredda  hotell,  öfverallt  äro  järn- 
vägar och  spårvägar  ungefär  desamma.  Folkdräkterna  för- 
svinna, och  lefnadssättet  i  allmänhet  närmar  sig  mer  och  mer 
att  blifva  ungefär  enahanda  inom  alla  klasser. 

Men  allt  detta  gäller  yttre  och  i  det  stora  hela  mera  ovä- 
sentliga ting.  Vid  sidan  häraf  pågår  en  differentiering  i  inre 
hänseende.  Det  ena  folklynnet  afgränsar  sig  fastare  mot  det 
andra,  men  nu  mest  på  rent  kulturella  områden.  Litteraturen 
och  konsten  ha  visserligen  redan  under  nationalismens  tide- 
hvarf  burit  olika  drag  hos  de  olika  folken,  men  detta  skall 
hädanefter  blifva  en  verklighet  i  än  högre  mått. 

Och  detta  icke  blott  i  fråga  om  det  ena  folket  gentemot 
det    andra,    utan    äfven  inom  en  och  samma  nation.     För  att 


140  DEN    NYA    TIDEN. 

taga  exempel  från  vårt  eget  land !  För  hundrafemtio  år  sedan 
frågade  ingen  efter  om  en  svensk  diktare  var  född  i  Västergöt- 
land eller  Uppland,  i  Dalarne  eller  i  Halland.  Men  i  våra 
dagar  ha  vi  redan  en  skånsk  diktareskola,  och  en  norrländsk, 
och  äfven  Värmland  och  Dalarne  hafva  sina  egna  skalder. 
Inom  konsten  har  denna  differentiering  kanske  hunnit  ännu 
längre. 

Ja,  det  är  alldeles  uppenbart,  att  till  och  med  vetenska- 
pen i  någon  mån  specialiserar  sig  efter  de  olika  nationerna. 
Vissa  folk  befinnas  mera  än  de  andra  lämpade  för  särskilda 
studiefält;  vissa  vetenskapliga  synpunkter  befinnas  ligga  när- 
mare till  för  särskilda  folk  att  belysa  och  framhålla. 

Så  skall  nationalismen  blott  vinna  i  betydelse  i  den  mån 
den  föres  öfver  äfven  till  djupare  områden  af  själslifvet,  lik- 
som det  en  gång  gick  med  religionen. 


Vi  hafva  berört  den  sociala  idén.  Denna  är  icke  identisk 
med  »socialismen».  Ty  socialismen  är  endast  ett  uttryck  för 
den  nya  tiden.  Socialismen  kan  ej  frånkännas  äran  att  hafva 
tagit  initiativet,  brutit  vägen  för  den  nya  anden.  Menisigsjälf 
är  den,  såsom  välbekant,  behäftad  med  stora  skröpligheter,  — 
delvis  rent  kulturfientlig.  Vi  få  väl  hoppas  att  den  så  små- 
ningom skall  uppgå  i  renare  och  högre  manifestationer,  — 
för  så  vidt  det  öfver  hufvud  är  det  nya  tidehvarfvet  beskärdt 
att  föra  sin  sak  till  seger. 


För  oss  svenskar  är  det  ett  åtgörande  faktum,  att  när 
äter  en  ny  tid  inbryter,  så  ha  vi  all  anledning  att  hoppas, 
att  denna  gång  skall  icke  vårt  folk  befinnas  sofvande. 

Få  äro  väl  de  nationer,  hos  hvilka  det  sociala  intresset  i 
våra  dagar  är  så  allmänt  som  hos  oss.     Det  gör  sig  gällande 


DEN   NYA   TIDEN.  141 

hos  alla  samhällsklasser,  och  hvad  som  är  särskiidt  beteck- 
nande: det  kallar  på  ungdomen  inom  dem  alla. 

Vi  hafva  redan  påpekat  den  fulländning,  som  de  sociala 
organisationerna  uppnått  i  vårt  land,  trots  alla  yttre  hinder 
af  stora  afstånd  och  ett  föga  utveckladt  näringslif. 

Och  med  1909  års  storstrejk  inträffade  för  första  gängen 
på  många  årtionden  i  vårt  land  en  stor  händelse,  som  tilldrog 
sig  alla  kulturfolks  uppmärksamhet  och  af  hvilken  de  alla 
funno  sig  hafva  att  lära. 


När  på  1600-talet  den  religiösa  idén  öfvergick  från  sin 
yttre  härskareställning  öfver  folken  till  att  blifva  en  kultur- 
makt af  mera  innerligt  slag,  hände  sig  att  somliga  folk,  t.  ex. 
spanjorerna,  glömde  sig  kvar  i  den  gamla  tiden,  stannade 
vid  att  allt  framgent  följa  religionen  såsom  en  yttre  led- 
stjärna. 

I  våra  dagar,  när  nationalitetsidén  håller  på  att  undergå 
samma  förvandling,  skola  nog  också  finnas  folk  som  glömma 
sig  livar.  »Målstrsevet*  i  Norge,  i  sitt  försök  att  tilltvinga 
sig  makten,  är  ett  symtom  på  en  dylik  efterblifvenhet. 
Norges  storhet  inföll  helt  och  hållet  under  nationalismens 
tidehvarf.  Därför  ligger  faran  nära  till  hands,  att  Norges 
folk    fastnar  i  den  gamla  tiden,  —  liksom  en  gång  Spaniens. 


Denna  sista  lära  är  ju  obefintlig  för  oss  svenskar.  Men 
om  vi  kunna  göra  oss  förhoppning  om,  att  Sveriges  folk  ändt- 
ligen  håller  på  att  vakna,  så  äro  utsikterna  för  framtiden  dock 
långt  ifrån  odeladt  ljusa. 

Att  hafva  söfvit  öfver  ett  kulturtidehvarf  innebär  en 
länge  förblifvande  brist;  det  lämnar  liksom  en  lucka  i  själs- 
lifvet. 


142  DEN   NYA    TIDEN. 

Endast  därför  att  vi  stått  utanför  nationalismens  kultur- 
inflytande,  kan  man  förklara  det  vanvettiga  hatet  till  foster- 
landet hos  våra  ungsocialister,  —  en  företeelse,  som  icke 
återfinnes  hos  något  annat  folk. 

Nationalitetsidén  skall  i  en  framtid  få  förökad  betydelse 
inom  litteraturen,  konsten,  vetenskapen,  den  andliga  odlingen 
öfver  hufvud.  Men  utvecklingen  därhän  går  långsamt  hos 
oss,  därför  att  vi  ingå  i  den  nya  rörelsen  med  så  ringa  ini- 
tialkraft. Ännu  hos  en  stor  del  af  våra  yngsta  författare  är 
nationalkänslan  lika  obefintlig  som  hos  1880-talets  diktareskola. 
Möjligen  står  det  något  bättre  till  inom  konstens  värld,  knap- 
past inom  vetenskapens. 

Framtiden  skall  skapa  nya  förbindelser  de  olika  folken 
emellan,  förbindelser  hvilkas  art  och  gestaltning  vi  ännu  icke 
kunna  göra  oss  fullt  reda  för.  Men  det  är  en  stor  fara  för, 
att  vårt  land  kommer  att  ingå  i  dessa  nya  organisationer 
under  sämre  villkor  än  som  behöfde  bli  händelsen,  —  därför 
att  vi  komma  att  ingå  med  svagare  nationalmedvetande  än 
andra  folk. 

Afven  andra  svårigheter  möta  på  vår  väg,  till  följd  af 
vårt  folks  bristande  ekonomiska  sinne.  I  den  sociala  rörel- 
sens tidehvarf  är  detta  en  brist  af  betänkligt  slag,  som  kan 
innebära  de  allvarligaste  faror  för  vår  framtida  utveckling. 
Ty  om  vi  ej  förmå  höja  oss  till  ekonomisk  klokhet  och 
duglighet,  måste  vårt  folk  alltid  förblifva  litet  och  oansen- 
ligt. Gentemot  andra  folk  kommer  det  till  och  med  att  gå 
tillbaka. 


Men  om  alltså  framtiden  långt  ifrån  är  utan  bekymmer- 
samma utsikter  för  oss,  så  är  det  i  alla  fall  en  känsla  af 
oändlig  befrielse  att  vi  ändtligen  äro  öfver  det  tidehvarf.  som 
vi  —  sofvit  öfver. 


INNEHALL. 


Inledning 1 

Bristen   på  psykologi 8 

Bristen   på  nationell  instinkt 21 

Vår  historieläsning 61 

Sverige  och  Norge      71 

Svensken  såsom  ekonomiskt  verksam 80 

Skandinavismen *. 86 

Strödda  iakttagelser 100. 

Svenskarna  i  Amerika 116 

Den  nva  tiden 135 


101102014020 


En  bok  för  alla  svenskar 

■  ■ 

■  och  många  utlänningar      ■ 

■  ■ 

■llIBBEIIIIIEIIIlllliIBBBIIII 


_  SVERIGE  _ 

QENOM  KONSTNÄRSÖQON 


af  CARL  G.  LAURIN 


liäft.  kr.  3:25  C 3  Inb.  kr.  4:50 


Med  23  färgtryck  efter  taflor  af 
våra  förnämsta  konstnärer 


Älven  ENGELSK,  FRANSK  och  TYSK  upplaga    £ 

— m 

Lämplig  gåfva  till  vänner  i  utlandet! 

■ 

Särskildt  för  denna  bok  gjorda  korsbandskartonger  å  20  öre 
finnas  tillgängliga  i  bokhandeln. 


■  P.  A.  NORSTEDT  &  SONERS  FORLAG 


11196 


00 
bo 


PLEASE  DO  NOT  REM< 
CARDS  OR  SLIPS  FROM  THIS 

UNIVERSITY  OF  TORONTO